Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 20 april 2017

Stefan Löfven

Per Bolund (Finansdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism upphävs och ersätts av en ny lag med samma rubrik. Bestämmelserna i den nya lagen riktar i huvudsak skyldigheter mot fysiska och juridiska personer som utövar finansiell och viss annan verksamhet att förebygga, upptäcka och förhindra penningtvätt och finansiering av terrorism i sin verksamhet. Bestämmelserna syftar till att genomföra Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/849 av den 20 maj 2015 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt eller finansiering av terrorism, om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG och kommissionens direktiv 2006/70/EG (fjärde penningtvättsdirektivet) och kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/847 av den 20 maj 2015 om uppgifter som ska åtfölja överföringar av medel och om upphävande av förordning (EG) nr 1781/2006.

I syfte att genomföra fjärde penningtvättsdirektivet införs även en lag om registrering av verkliga huvudmän. Den lagen innehåller bestämmelser som syftar till att öka insynen i fråga om ägande i och kontroll av juridiska personer och juridiska konstruktioner såsom truster.

I syfte att genomföra fjärde penningtvättsdirektivets och den nämnda EU-förordningens krav på tillsyn och på sanktioner som ska kunna meddelas mot den som överträder de nationella bestämmelserna föreslås ändringar i lotterilagen (1994:1000), pantbankslagen (1995:1000), lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet,

kasinolagen (1999:355), revisorslagen (2001:883), lagen (2004:46) om värdepappersfonder, lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet, lagen (2005:405) om försäkringsförmedling, lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, lagen (2010:751) om betaltjänster, försäkringsrörelselagen (2010:2043), fastighetsmäklarlagen (2011:666), lagen (2011:755) om elektroniska pengar, lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder och lagen (2014:275) om viss verksamhet med konsumentkrediter. Ändringar föreslås även i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 2 augusti 2017.

1. Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till

1. lag (2017:000) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism,

2. lag (2017:000) om registrering av verkliga huvudmän,

3. lag om ändring i sparbankslagen (1987:619),

4. lag om ändring i lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar,

5. lag om ändring i lotterilagen (1994:1000),

6. lag om ändring i stiftelselagen (1994:1220),

7. lag om ändring i pantbankslagen (1995:1000),

8. lag om ändring i lagen (1995:1570) om medlemsbanker,

9. lag om ändring i lagen (1995:1571) om insättningsgaranti, 10. lag om ändring i lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet,

11. lag om ändring i lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige,

12. lag om ändring i kasinolagen (1999:355), 13. lag om ändring i revisionslagen (1999:1079), 14. lag om ändring i revisorslagen (2001:883), 15. lag om ändring i lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall,

16. lag om ändring i lagen (2004:46) om värdepappersfonder, 17. lag om ändring i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,

18. lag om ändring i lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet, 19. lag om ändring i lagen (2005:405) om försäkringsförmedling, 20. lag om ändring i aktiebolagslagen (2005:551), 21. lag om ändring i lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, 22. lag om upphävande av lagen (2008:99) om tillämpning av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1781/2006 om information om betalaren som ska åtfölja överföringar av medel,

23. lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), 24. lag om ändring i lagen (2010:751) om betaltjänster, 25. lag om ändring i försäkringsrörelselagen (2010:2043), 26. lag om ändring i fastighetsmäklarlagen (2011:666), 27. lag om ändring i lagen (2011:755) om elektroniska pengar, 28. lag om ändring i lagen (2011:1029) om upphandling på försvars- och säkerhetsområdet,

29. lag om ändring i skatteförfarandelagen (2011:1244), 30. lag om ändring i lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder,

31. lag om ändring i lagen (2014:275) om viss verksamhet med konsumentkrediter,

32. lag om ändring i lagen (2014:307) om straff för penningtvättsbrott, 33. lag om ändring i lagen (2015:62) om identifiering av rapporteringspliktiga konton med anledning av FATCA-avtalet,

34. lag om ändring i lagen (2015:911) om identifiering av rapporteringspliktiga konton vid automatiskt utbyte av upplysningar om finansiella konton,

35. lag om ändring i lagen (2016:1024) om verksamhet med bostadskrediter,

36. lag om ändring i lagen (2016:1145) om offentlig upphandling, 37. lag om ändring i lagen (2016:1147) om upphandling av koncessioner.

Hänvisningar till S1

  • Prop. 2016/17:173: Avsnitt 7.7

2. Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1. Förslag till lag om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism

Härigenom föreskrivs1 följande.

1 kap. Tillämpningsområde och definitioner

Lagens syfte

1 § Denna lag syftar till att förhindra att finansiell verksamhet och annan näringsverksamhet utnyttjas för penningtvätt eller finansiering av terrorism.

Lagens tillämpningsområde

2 § Denna lag gäller för fysiska och juridiska personer som driver

1. bank- eller finansieringsrörelse enligt lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,

2. livförsäkringsrörelse,

3. värdepappersrörelse enligt 2 kap. 1 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden,

4. verksamhet som kräver ansökan hos Finansinspektionen enligt lagen (1996:1006) om valutaväxling och annan finansiell verksamhet eller lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet,

5. försäkringsförmedling enligt lagen (2005:405) om försäkringsförmedling, i fråga om sådan verksamhet rörande livförsäkring, bedriven av andra än anknutna försäkringsförmedlare,

6. verksamhet för utgivning av elektroniska pengar enligt lagen (2011:755) om elektroniska pengar,

7. fondverksamhet enligt lagen (2004:46) om värdepappersfonder,

8. verksamhet med att som betalningsinstitut tillhandahålla betaltjänster enligt lagen (2010:751) om betaltjänster,

9. verksamhet med att tillhandahålla betaltjänster enligt lagen om betaltjänster utan att vara betalningsinstitut,

10. verksamhet som förvaltare av alternativa investeringsfonder enligt lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder,

11. verksamhet med konsumentkrediter enligt lagen (2014:275) om viss verksamhet med konsumentkrediter,

12. verksamhet med bostadskrediter enligt lagen (2016:1024) om verksamhet med bostadskrediter,

1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/849 av den 20 maj 2015 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt eller finansiering av terrorism, om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG och kommissionens direktiv 2006/70/EG, i den ursprungliga lydelsen.

13. verksamhet som fastighetsmäklare med fullständig registrering enligt fastighetsmäklarlagen (2011:666),

14. verksamhet som anordnare av kasinospel enligt kasinolagen (1999:355),

15. verksamhet som anordnare av speltjänster som bedrivs med tillstånd eller registrering enligt lotterilagen (1994:1000), dock inte till den del verksamheten avser anordnande av spel på varuspelsautomater enligt 25 § samma lag,

16. yrkesmässig handel med varor, om det kan antas att det i verksamheten eller en del av verksamheten genomförs eller kommer att genomföras transaktioner, enstaka eller sådana som kan antas ha samband, som innebär att utbetalt eller mottaget belopp i kontanter uppgår till motsvarande 5 000 euro eller mer,

17. verksamhet enligt pantbankslagen (1995:1000), 18. verksamhet som auktoriserad eller godkänd revisor eller registrerat revisionsbolag,

19. yrkesmässig verksamhet som avser bokföringstjänster eller revisionstjänster som inte omfattas av 18,

20. yrkesmässig rådgivning avseende skatter och avgifter (skatterådgivare),

21. yrkesmässig verksamhet som advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå, till den del verksamheten avser tjänster som anges i 4 § första stycket,

22. yrkesmässig verksamhet som annan oberoende jurist än som avses i 21, till den del verksamheten avser tjänster som anges i 4 § första stycket, eller

23. yrkesmässig verksamhet till den del verksamheten avser tjänster som anges i 4 § andra stycket och verksamhetsutövaren inte är en sådan person som avses i 18–22.

Vissa speltjänster får undantas från tillämpning av lagen eller bestämmelser i den enligt föreskrifter som meddelas med stöd av 8 kap. 1 § 1.

3 § I fråga om verksamheter som avses i 2 § första stycket 1–8 och 10–12 gäller lagen även filialer i Sverige till utländska juridiska personer med huvudkontor i utlandet.

4 § Tjänster som avses i 2 § första stycket 21 och 22 omfattar

1. handlande i en klients namn för dennes räkning vid finansiella transaktioner eller transaktioner med fastigheter, och

2. hjälp vid planering eller genomförande av transaktioner för en klients räkning vid

a) köp och försäljning av fastigheter eller företag,

b) förvaltning av klientens pengar, värdepapper eller andra tillgångar,

c) öppnande eller förvaltning av bank-, spar- eller värdepapperskonton,

d) anskaffande av nödvändigt kapital för bildande, drift eller ledning av företag, och

e) bildande, drift eller ledning av bolag, föreningar, stiftelser eller truster och liknande juridiska konstruktioner.

Tjänster som avses i 2 § första stycket 23 omfattar

1. bildande av juridiska personer, försäljning av nybildade aktiebolag och förmedling av svenska eller utländska juridiska personer,

2. fullgörande av funktion som styrelseledamot eller bolagsrättsligt ansvarig, som bolagsman i handels- eller kommanditbolag eller i någon liknande ställning i förhållande till andra juridiska personer,

3. tillhandahållande av ett registrerat kontor eller en postadress och därmed sammanhängande tjänster till en fysisk person, en juridisk person eller en trust eller en liknande juridisk konstruktion,

4. förvaltning av en trust eller en liknande juridisk konstruktion, och

5. funktion som nominell aktieägare för någon annans räkning eller åtgärder som syftar till att någon annan ska ha en sådan funktion, med undantag för uppdrag åt en juridisk person som är noterad på en reglerad marknad.

5 § Bestämmelserna i 2 kap. 1, 2, 8 och 14 §§ och 15 § första stycket samt 4 kap. 5, 7, 9 och 10 §§ ska tillämpas på drift av en auktionsplattform för handel med utsläppsrätter som en reglerad marknad i enlighet med artikel 26.1 i kommissionens förordning (EU) nr 1031/2010 av den 12 november 2010 om tidsschema, administration och andra aspekter av auktionering av utsläppsrätter för växthusgaser i enlighet med

Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen.

Definitioner

6 § Med penningtvätt avses i denna lag åtgärder med avseende på pengar eller annan egendom som härrör från brott eller brottslig verksamhet som

1. kan dölja egendomens samband med brott eller brottslig verksamhet,

2. kan främja möjligheterna för någon att tillgodogöra sig egendomen eller dess värde,

3. kan främja möjligheterna för någon att undandra sig rättsliga påföljder, eller

4. innebär att någon förvärvar, innehar, hävdar rätt till eller brukar egendomen.

Vid tillämpning av denna lag ska med penningtvätt jämställas åtgärder med egendom som typiskt sett är ägnade att dölja att någon avser att berika sig eller någon annan genom en framtida brottslig handling.

7 § Med finansiering av terrorism avses i denna lag insamling, tillhandahållande eller mottagande av pengar eller annan egendom i syfte att egendomen ska användas eller med vetskap om att den är avsedd att användas

1. för att begå sådan brottslighet som avses i 2 § lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall,

2. av en person eller en sammanslutning av personer som begår sådan brottslighet som avses i 2 § lagen om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall, eller gör sig skyldig till försök, förberedelse, stämpling eller medverkan till sådan brottslighet, eller

3. för en sådan resa som avses i 5 b § lagen (2010:299) om straff för offentlig uppmaning, rekrytering och utbildning avseende terroristbrott och annan särskilt allvarlig brottslighet.

8 § I denna lag avses med

1. affärsförbindelse: en affärsmässig förbindelse som när den etableras förväntas ha en viss varaktighet,

2. brevlådebank: ett utländskt institut som är registrerat inom en jurisdiktion inom vilken institutet saknar verklig etablering och ledning och där institutet inte heller ingår i en finansiell grupp som omfattas av tillsyn,

3. EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,

4. kund: den som har trätt eller står i begrepp att träda i avtalsförbindelse med sådan verksamhetsutövare som avses i denna lag,

5. person i politiskt utsatt ställning:

a) fysisk person som har eller har haft en viktig offentlig funktion i en stat, och

b) fysisk person som har eller har haft en funktion i ledningen i en internationell organisation,

6. verklig huvudman: detsamma som i 37 §§ lagen (2017:000) om registrering av verkliga huvudmän,

7. koncern, moderföretag och dotterföretag: detsamma som i 1 kap. 4 § årsredovisningslagen (1995:1554), och

8. verksamhetsutövare: en fysisk eller juridisk person som utför verksamhet som omfattas av denna lag.

9 § Med viktig offentlig funktion i 8 § 5 a avses funktioner som

1. stats- eller regeringschefer, ministrar samt vice och biträdande ministrar,

2. parlamentsledamöter,

3. ledamöter i styrelsen för politiska partier,

4. domare i högsta domstol, konstitutionell domstol eller andra rättsliga organ på hög nivå vilkas beslut endast undantagsvis kan överklagas,

5. högre tjänstemän vid revisionsmyndigheter och ledamöter i centralbankers styrande organ,

6. ambassadörer, beskickningschefer samt höga officerare i försvarsmakten, och

7. personer som ingår i statsägda företags förvaltnings-, lednings- eller kontrollorgan.

10 § Med familjemedlem till en person i politiskt utsatt ställning avses make, registrerad partner, sambo, barn och deras makar, registrerade partner eller sambor samt föräldrar.

Med känd medarbetare till en person i politiskt utsatt ställning avses

1. fysisk person som, enligt vad som är känt eller finns anledning att förmoda, gemensamt med en person i politiskt utsatt ställning är verklig huvudman till en juridisk person eller juridisk konstruktion eller som på annat sätt har eller har haft nära förbindelser med en person i politiskt utsatt ställning, och

2. fysisk person som ensam är verklig huvudman till en juridisk person eller juridisk konstruktion som, enligt vad som är känt eller finns anledning att förmoda, egentligen har upprättats till förmån för en person i politiskt utsatt ställning.

Med nära förbindelser i andra stycket 1 avses nära affärsförbindelser och andra förbindelser som kan medföra att den kända medarbetaren kan

förknippas med förhöjd risk för penningtvätt eller finansiering av terrorism.

2 kap. Riskbedömning och rutiner

Allmän riskbedömning

1 § En verksamhetsutövare ska göra en bedömning av hur de produkter och tjänster som tillhandahålls i verksamheten kan utnyttjas för penningtvätt eller finansiering av terrorism och hur stor risken är för att detta sker (allmän riskbedömning).

Vid den allmänna riskbedömningen ska det särskilt beaktas vilka slags produkter och tjänster som tillhandahålls, vilka kunder och distributionskanaler som finns och vilka geografiska riskfaktorer som föreligger. Hänsyn ska också tas till uppgifter som kommer fram vid verksamhetsutövarens rapportering av misstänkta aktiviteter och transaktioner samt till information om tillvägagångssätt för penningtvätt och finansiering av terrorism och andra relevanta uppgifter som myndigheter lämnar.

2 § Omfattningen av den allmänna riskbedömningen ska bestämmas med hänsyn till verksamhetsutövarens storlek och art och de risker för penningtvätt eller finansiering av terrorism som kan antas föreligga.

Riskbedömningen ska utformas så att den kan ligga till grund för verksamhetsutövarens rutiner, riktlinjer och övriga åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.

Den allmänna riskbedömningen ska dokumenteras och hållas uppdaterad.

Riskbedömning av kunder

3 § En verksamhetsutövare ska bedöma den risk för penningtvätt eller finansiering av terrorism som kan förknippas med kundrelationen (kundens riskprofil). Kundens riskprofil ska bestämmas med utgångspunkt i den allmänna riskbedömningen och verksamhetsutövarens kännedom om kunden.

När det behövs för att bestämma kundens riskprofil ska verksamhetsutövaren beakta omständigheter som avses i 4 och 5 §§ och föreskrifter som meddelats med stöd av denna lag samt andra omständigheter som i det enskilda fallet påverkar risken som kan förknippas med kundrelationen.

Kundens riskprofil ska följas upp under pågående affärsförbindelser och ändras när det finns anledning till det.

4 § Som omständigheter som kan tyda på att risken för penningtvätt och finansiering av terrorism är låg kan verksamhetsutövaren beakta bland annat att kunden

1. är en stat, ett landsting, en kommun eller motsvarande eller en juridisk person över vilken en stat, ett landsting, en kommun eller motsvarande, var för sig eller tillsammans, har ett direkt eller indirekt rättsligt bestämmande inflytande,

2. har hemvist inom EES,

3. har hemvist i en stat som har bestämmelser om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism som motsvarar dem i denna lag och som tillämpar dessa bestämmelser på ett effektivt sätt,

4. har hemvist i en stat som har en låg nivå av korruption och annan relevant brottslighet, och

5. är ett företag vars överlåtbara värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad inom EES eller på en motsvarande marknad utanför EES.

5 § Som omständigheter som kan tyda på att risken för penningtvätt eller finansiering av terrorism är hög kan verksamhetsutövaren beakta bland annat att

1. kundens ägarstruktur framstår som ovanlig eller alltför komplicerad för dess verksamhet,

2. kunden bedriver kontantintensiv verksamhet,

3. kunden är en juridisk person som har nominella aktieägare eller andelar utställda på innehavaren,

4. kunden är en juridisk person, en trust eller en liknande juridisk konstruktion som har till syfte att förvalta en viss fysisk persons tillgångar,

5. kunden har hemvist i en stat som saknar effektiva system för bekämpning av penningtvätt eller finansiering av terrorism,

6. kunden har hemvist i en stat med betydande korruption och annan relevant brottslighet,

7. kunden har hemvist i en stat som är föremål för sanktioner, embargon eller liknande åtgärder,

8. kunden har hemvist i en stat som finansierar eller stöder terroristverksamhet eller där terroristorganisationer är verksamma,

9. affärsrelationer eller transaktioner sker på distans, utan användning av metoder som på ett tillförlitligt sätt kan säkerställa kundens identitet, och

10. betalning av varor eller tjänster görs av någon som är okänd eller saknar koppling till kunden.

Förbud mot anonyma konton och korrespondentförbindelser med brevlådebanker

6 § En verksamhetsutövare som avses i 1 kap. 2 § första stycket 1–12 får inte föra anonyma konton eller utfärda anonyma motböcker.

7 § En verksamhetsutövare som avses i 1 kap. 2 § första stycket 1–12 får inte etablera eller upprätthålla korrespondentförbindelser med brevlådebanker och ska se till att sådana förbindelser inte heller etableras eller upprätthålls med institut som tillåter att deras konton används av sådana banker.

Rutiner och riktlinjer

Interna rutiner och riktlinjer

8 § En verksamhetsutövare ska ha dokumenterade rutiner och riktlinjer avseende sina åtgärder för kundkännedom, övervakning och rapportering samt för behandling av personuppgifter.

Rutinerna och riktlinjerna ska fortlöpande anpassas efter nya och förändrade risker för penningtvätt och finansiering av terrorism.

Rutinernas och riktlinjernas omfattning och innehåll ska bestämmas med hänsyn till verksamhetsutövarens storlek, art och riskerna för penningtvätt och finansiering av terrorism som identifierats i den allmänna riskbedömningen.

Rutiner och riktlinjer för koncerner

9 § En verksamhetsutövare som är det yttersta moderföretaget i en koncern ska fastställa gemensamma rutiner och riktlinjer för koncernen.

De gemensamma rutinerna och riktlinjerna ska åtminstone omfatta rutiner och riktlinjer för behandling av personuppgifter och informationsutbyte inom koncernen för att säkerställa att information om misstänkt penningtvätt och finansiering av terrorism och andra relevanta uppgifter vid behov sprids till berörda inom koncernen.

10 § En verksamhetsutövare som avses i 9 § första stycket ska se till att gemensamma rutiner och riktlinjer tillämpas inom koncernen.

Särskilda krav i fråga om dotterföretag och filialer utanför EES

11 § En verksamhetsutövare som avses i 9 § första stycket ska se till att dotterföretag med hemvist i ett land utanför EES (hemviststaten) tillämpar bestämmelserna i denna lag och föreskrifter som meddelats med stöd av lagen, om bestämmelserna för att förhindra penningtvätt och finansiering av terrorism är mindre ingripande i det landet.

Första stycket gäller även verksamhetsutövare som har filialer i ett land utanför EES.

12 § Om kraven i 10 eller 11 § inte kan uppfyllas i fråga om ett dotterföretag utanför EES på grund av bestämmelser i hemviststaten, ska en verksamhetsutövare som avses i 9 § första stycket vidta åtgärder för att effektivt hantera den ökade risken för penningtvätt och finansiering av terrorism som därigenom uppkommer.

Första stycket gäller även verksamhetsutövare som har filialer i ett land utanför EES.

Verksamhetsutövaren ska underrätta tillsynsmyndigheten om kraven inte kan uppfyllas.

Verksamhetsutövarens anställda och uppdragstagare

Rutiner för lämplighetsprövning

13 § En verksamhetsutövare ska ha rutiner för att säkerställa lämpligheten hos anställda, uppdragstagare och andra som på liknande grund deltar i verksamheten, om de utför arbetsuppgifter av betydelse för

att förhindra att verksamheten utnyttjas för penningtvätt eller finansiering av terrorism.

Utbildning

14 § En verksamhetsutövare ska se till att anställda, uppdragstagare och andra som på liknande grund deltar i verksamheten och som utför arbetsuppgifter av betydelse för att förhindra att verksamheten utnyttjas för penningtvätt eller finansiering av terrorism fortlöpande får relevant utbildning och information för att kunna fullgöra verksamhetsutövarens skyldigheter enligt denna lag.

Utbildningen ska åtminstone avse relevanta delar av innehållet i gällande regelverk, verksamhetsutövarens allmänna riskbedömning, rutiner och riktlinjer samt information som ska underlätta för personer som avses i första stycket att upptäcka misstänkt penningtvätt och finansiering av terrorism.

Fysiskt skydd och förbud mot repressalier

15 § En verksamhetsutövare ska ha rutiner och vidta de åtgärder i övrigt som behövs för att skydda anställda, uppdragstagare och andra som på liknande grund deltar i verksamheten från hot eller fientliga åtgärder till följd av att de fullgör verksamhetsutövarens skyldigheter enligt denna lag.

En verksamhetsutövare får inte utsätta en anställd, uppdragstagare eller annan som på liknande grund deltar i verksamheten för repressalier på grund av att denne har informerat om misstänkt penningtvätt eller finansiering av terrorism, internt eller till Polismyndigheten.

Verksamhetsutövare som är anställda hos juridiska personer

16 § Om en verksamhetsutövare som är en fysisk person driver sin verksamhet som anställd hos en juridisk person, ska de krav som avses i 1, 2, 8–12, 14 och 15 §§ samt 6 kap. 1 och 2 §§ gälla den juridiska personen.

När det gäller verksamhet som avses i 1 kap. 2 § första stycket 13 ska skyldigheterna i 1, 2 och 8 §§ även gälla den fysiska personen.

3 kap. Kundkännedom

Förbud mot affärsförbindelser och transaktioner

Otillräcklig kundkännedom

1 § En verksamhetsutövare får inte etablera eller upprätthålla en affärsförbindelse eller utföra en enstaka transaktion, om verksamhetsutövaren inte har tillräcklig kännedom om kunden för att kunna

1. hantera risken för penningtvätt eller finansiering av terrorism som kan förknippas med kundrelationen, och

2. övervaka och bedöma kundens aktiviteter och transaktioner enligt 4 kap. 1 och 2 §§.

Första stycket gäller inte advokater och biträdande jurister på advokatbyrå, andra oberoende jurister, auktoriserade och godkända revisorer samt skatterådgivare, om affärsförbindelsen syftar till att försvara eller

företräda en klient i fråga om ett rättsligt förfarande, inklusive rådgivning för att inleda eller undvika ett rättsligt förfarande, eller till att bedöma klientens rättsliga situation.

Misstanke om penningtvätt eller finansiering av terrorism

2 § En affärsförbindelse får inte etableras om det finns misstanke om att verksamhetsutövarens produkter eller tjänster kommer att användas för penningtvätt eller finansiering av terrorism.

3 § En verksamhetsutövare får inte utföra en transaktion om det på skälig grund kan misstänkas att den utgör ett led i penningtvätt eller finansiering av terrorism. Om en rapport har lämnats till

Polismyndigheten enligt 4 kap. 3 § ska verksamhetsutövaren även beakta den information som Polismyndigheten kan lämna om hanteringen av ärendet.

Om det inte är möjligt att låta bli att utföra en misstänkt transaktion, eller om ett avstående från att genomföra transaktionen sannolikt skulle försvåra den vidare utredningen, får transaktionen genomföras.

Situationer som kräver kundkännedom

4 § En verksamhetsutövare ska vidta åtgärder för kundkännedom vid etableringen av en affärsförbindelse.

Om verksamhetsutövaren inte har en affärsförbindelse med kunden, ska åtgärder för kundkännedom vidtas

1. vid enstaka transaktioner som uppgår till ett belopp motsvarande 15 000 euro eller mer,

2. vid transaktioner som understiger ett belopp motsvarande 15 000 euro och som verksamhetsutövaren inser eller borde inse har samband med en eller flera andra transaktioner och som tillsammans uppgår till minst detta belopp, och

3. vid utförandet av sådana överföringar av medel som avses i artikel 3.9 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/847 av den 20 maj 2015 om uppgifter som ska åtfölja överföringar av medel och om upphävande av förordning (EG) nr 1781/2006, om överföringen överstiger ett belopp motsvarande 1 000 euro.

5 § En verksamhetsutövare som avses i 1 kap. 2 § första stycket 14 och 15 ska, utöver vad som följer av 4 § första stycket, vidta åtgärder för kundkännedom

1. vid enstaka transaktioner som avser utbetalning av vinster eller betalning av insatser som uppgår till ett belopp motsvarande 2 000 euro eller mer, och

2. vid transaktioner som understiger ett belopp motsvarande 2 000 euro och som verksamhetsutövaren inser eller borde inse har samband med en eller flera andra transaktioner som tillsammans uppgår till minst detta belopp.

6 § En verksamhetsutövare som avses i 1 kap. 2 § första stycket 16 ska, i stället för vad som följer av 4 §, vidta åtgärder för kundkännedom

1. vid etableringen av en affärsförbindelse, om det när förbindelsen ingås är sannolikt eller under förbindelsens gång står klart att utbetalt eller mottaget belopp i kontanter inom ramen för affärsförbindelsen uppgår till motsvarande 5 000 euro eller mer,

2. vid enstaka transaktioner där utbetalt eller mottaget belopp i kontanter uppgår till ett belopp motsvarande 5 000 euro eller mer, och

3. vid transaktioner där utbetalt eller mottaget belopp i kontanter understiger ett belopp motsvarande 5 000 euro och som verksamhetsutövaren inser eller borde inse har samband med en eller flera andra transaktioner i kontanter som tillsammans uppgår till minst detta belopp.

Åtgärder som ska vidtas för kundkännedom

Identifiering och kontroll av kunden

7 § En verksamhetsutövare ska identifiera kunden och kontrollera kundens identitet genom identitetshandlingar eller registerutdrag eller genom andra uppgifter och handlingar från en oberoende och tillförlitlig källa.

Om kunden företräds av en person som uppger sig handla på kundens vägnar, ska verksamhetsutövaren kontrollera den personens identitet och behörighet att företräda kunden.

8 § En verksamhetsutövare ska utreda om kunden har en verklig huvudman. Om kunden är en juridisk person, en trust eller en liknande juridisk konstruktion, ska utredningen omfatta åtgärder för att förstå kundens ägarförhållanden och kontrollstruktur. Om kunden har en verklig huvudman, ska verksamhetsutövaren vidta åtgärder för att kontrollera den verkliga huvudmannens identitet.

Första stycket gäller inte om kunden är ett aktiebolag vars aktier är upptagna till handel på en reglerad marknad i Sverige eller inom EES eller på en motsvarande marknad utanför EES.

Om kunden är en juridisk person och det efter åtgärder enligt första stycket står klart att den juridiska personen inte har en verklig huvudman, ska den person som är styrelseordförande, verkställande direktör eller motsvarande befattningshavare anses vara verklig huvudman. Detsamma gäller om verksamhetsutövaren har anledning att anta att den person som identifierats enligt första stycket inte är den verkliga huvudmannen.

9 § Kontroll av kundens och den verkliga huvudmannens identitet ska slutföras innan en affärsförbindelse etableras eller en enstaka transaktion utförs.

Om det är nödvändigt för att inte avbryta verksamhetens normala gång, får identitetskontroll med anledning av en ny affärsförbindelse göras senare än enligt första stycket, dock senast när affärsförbindelsen etableras.

Andra stycket får endast tillämpas om risken för penningtvätt eller finansiering av terrorism är låg.

10 § En verksamhetsutövare ska bedöma om kunden eller kundens verkliga huvudman är en person i politiskt utsatt ställning eller en familjemedlem eller känd medarbetare till en sådan person.

11 § En verksamhetsutövare ska kontrollera om kunden är etablerad i ett land utanför EES som av Europeiska kommissionen har identifierats som ett högrisktredjeland.

Information om och uppföljning av affärsförbindelser

12 § En verksamhetsutövare ska inhämta information om affärsförbindelsens syfte och art.

Informationen ska ligga till grund för en bedömning av

1. vilka aktiviteter och transaktioner som kunden kan förväntas vidta och genomföra inom ramen för affärsförbindelsen, och

2. kundens riskprofil enligt 2 kap. 3 §.

13 § En verksamhetsutövare ska löpande och vid behov följa upp pågående affärsförbindelser i syfte att säkerställa att kännedomen om kunden enligt 7, 8 och 10–12 §§ är aktuell och tillräcklig för att hantera den bedömda risken för penningtvätt eller finansiering av terrorism.

Åtgärder som krävs för kundkännedom i det enskilda fallet

Utgångspunkter

14 § Åtgärder för kontroll, bedömning och utredning enligt 7, 8 och 10– 13 §§ ska utföras i den omfattning det behövs med hänsyn till kundens riskprofil och övriga omständigheter.

Förenklade åtgärder vid låg risk

15 § Om risken för penningtvätt eller finansiering av terrorism som kan förknippas med kundrelationen bedöms som låg, får verksamhetsutövaren tillämpa förenklade åtgärder för kundkännedom.

Förenklade åtgärder för kundkännedom innebär att kontroller, bedömningar och utredningar som följer av 7, 8 och 10–13 §§ kan vara av mer begränsad omfattning och vidtas på annat sätt.

Skärpta åtgärder vid hög risk

16 § Om risken för penningtvätt eller finansiering av terrorism som kan förknippas med kundrelationen bedöms som hög, ska särskilt omfattande kontroller, bedömningar och utredningar enligt 7, 8 och 10–13 §§ göras.

Åtgärderna ska i sådant fall kompletteras med de ytterligare åtgärder som krävs för att motverka den höga risken för penningtvätt eller finansiering av terrorism. Sådana åtgärder kan avse inhämtande av ytterligare information om kundens affärsverksamhet eller ekonomiska situation och uppgifter om varifrån kundens ekonomiska medel kommer.

17 § Skärpta åtgärder enligt 16 § ska vidtas vid affärsförbindelser eller enstaka transaktioner när kunden är etablerad i ett land utanför EES som av Europeiska kommissionen har identifierats som ett högrisktredjeland.

Sådana åtgärder behöver inte vidtas i förhållande till filialer eller dotterföretag till juridiska personer som är etablerade inom EES, om

1. den juridiska personen omfattas av denna lag eller motsvarande krav enligt utländsk rätt,

2. risken för penningtvätt och finansiering av terrorism som kan förknippas med kunden inte bedöms som hög vid riskbedömning enligt 2 kap. 3 §, och

3. kunden tillämpar rutiner som fastställts enligt 2 kap. 8 eller 9 § eller motsvarande krav enligt lagstiftningen i det land där kunden finns eller har hemvist.

18 § Vid korrespondentförbindelser mellan en verksamhetsutövare som avses i 1 kap. 2 § första stycket 1–12 och ett kreditinstitut eller finansiellt institut med hemvist utanför EES ska verksamhetsutövare utöver åtgärder enligt 7, 8 och 10–13 §§ alltid

1. inhämta tillräckligt med information om motparten för att kunna förstå verksamheten och utifrån offentligt tillgänglig information bedöma motpartens anseende och tillsynens kvalitet,

2. bedöma motpartens kontroller för att förhindra penningtvätt och finansiering av terrorism,

3. dokumentera respektive instituts ansvar att vidta kontrollåtgärder och de åtgärder som det vidtar,

4. inhämta godkännande från behörig beslutsfattare innan en ny korrespondentförbindelse ingås, och

5. förvissa sig om att motparten har kontrollerat identiteten på kunder som har direkt tillgång till konton hos kreditinstitutet eller det finansiella institutet och fortlöpande följer upp dessa kunder samt på begäran kan lämna relevanta kunduppgifter.

Personer i politiskt utsatt ställning

19 § Om kunden eller kundens verkliga huvudman är en person i politiskt utsatt ställning, ska en verksamhetsutövare utöver åtgärder enligt 7, 8 och 10–12 §§ alltid

1. vidta lämpliga åtgärder för att ta reda på varifrån de tillgångar som hanteras inom ramen för affärsförbindelsen eller den enstaka transaktionen kommer,

2. tillämpa skärpt fortlöpande uppföljning av affärsförbindelsen enligt 13 § och övervaka aktiviteter och transaktioner enligt 4 kap. 1 § i förhöjd omfattning, och

3. inhämta godkännande från behörig beslutsfattare inför beslut om att ingå eller avbryta en affärsförbindelse.

Första stycket tillämpas också om kunden är en familjemedlem eller känd medarbetare till en person i politiskt utsatt ställning.

20 § När en person i politiskt utsatt ställning upphör att utöva en offentlig funktion enligt 1 kap. 8 § 5, ska 19 § tillämpas i 18 månader.

Därefter ska åtgärder enligt 19 § tillämpas om risken för penningtvätt eller finansiering av terrorism som kan förknippas med kundrelationen bedöms som hög.

Om åtgärder enligt 19 § inte längre ska tillämpas på en person som avses i första stycket, ska sådana åtgärder inte heller tillämpas på familjemedlemmar eller kända medarbetare till en person i politiskt utsatt ställning.

Åtgärder för kundkännedom som har utförts av utomstående

21 § Vid tillämpningen av 7, 8 och 12 §§ får en verksamhetsutövare förlita sig på åtgärder som har utförts av en utomstående som anges i 22 §, om verksamhetsutövaren utan dröjsmål

1. får del av de uppgifter som den utomstående har inhämtat, och

2. på begäran kan få del av den dokumentation som ligger till grund för uppgifterna.

Verksamhetsutövaren svarar för att de åtgärder för kundkännedom som vidtagits av utomstående är tillräckliga.

22 § Med utomstående enligt 21 § avses

1. fysiska eller juridiska personer med verksamhet som anges i 1 kap. 2 § första stycket 1–3, 5–8 och 10–15 eller motsvarande verksamhet, auktoriserade eller godkända revisorer och advokater som är etablerade inom EES, och

2. fysiska eller juridiska personer med verksamhet som anges 1 kap. 2 § första stycket 1–3, 5–8 och 10–15 eller motsvarande verksamhet, auktoriserade eller godkända revisorer och advokater som är etablerade utanför EES, om de

a) tillämpar bestämmelser om kundkännedom och bevarande av handlingar som motsvarar kraven i denna lag, och

b) står under tillsyn över att dessa bestämmelser följs.

23 §

En verksamhetsutövare får inte förlita sig på åtgärder för

kundkännedom som vidtagits av en utomstående med hemvist i ett sådant land utanför EES som av Europeiska kommissionen identifierats som ett högrisktredjeland.

Första stycket gäller inte om den utomstående är filial eller dotterföretag till en juridisk person som anges i 22 § 1, om filialen eller dotterföretaget tillämpar gemensamma rutiner som fastställts enligt 2 kap. 8 eller 9 § eller motsvarande krav enligt lagstiftningen i det land där kunden finns eller har hemvist.

24 § Kraven i 21–23 §§ ska inte tillämpas vid utkontraktering, agenturförhållanden eller liknande förhållanden där den utomstående tjänsteleverantören, agenten eller motsvarande enligt avtal ska anses ingå i verksamhetsutövaren.

Kundkontroll i särskilda fall

Konton med medel som tillhör någon annan

25 § En verksamhetsutövare som tillhandahåller konto som kunden innehar i syfte att förvalta medel som tillhör andra än kunden behöver inte identifiera och kontrollera identiteten på den för vars räkning kunden förvaltar medlen, om kunden

1. är en fysisk eller juridisk person med verksamhet som anges i 1 kap. 2 § första stycket 1–3, 5–8 och 10–15 eller motsvarande verksamhet, auktoriserad eller godkänd revisor och advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå med hemvist inom EES,

2. är en fysisk eller juridisk person med verksamhet som anges 1 kap. 2 § första stycket 1–3, 5–8 och 10–15 eller motsvarande verksamhet, auktoriserad eller godkänd revisor och advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå med hemvist utanför EES, och

a) tillämpar bestämmelser om kundkännedom och bevarande av handlingar som motsvarar kraven i denna lag, och

b) står under tillsyn över att dessa bestämmelser följs, eller

3. till följd av föreskrift i lag eller annan författning är skyldig att hålla medel som förvaltas för någon annans räkning avskilda från egna tillgångar och medel.

Första stycket får tillämpas endast om den risk som kan förknippas med kunden enligt 2 kap. 3 § bedöms som låg och om verksamhetsutövaren utan dröjsmål på begäran kan få del av uppgift om identiteten hos den för vars räkning kunden förvaltar medlen och den dokumentation som ligger till grund för uppgifterna.

Livförsäkringar och andra investeringsrelaterade försäkringar

26 § En verksamhetsutövare som tillhandahåller livförsäkringar eller andra investeringsrelaterade försäkringar ska identifiera förmånstagaren.

Om förmånstagaren utpekas på annat sätt än med namn, ska verksamhetsutövaren säkerställa att förmånstagaren kan identifieras senast vid utbetalningstillfället.

Verksamhetsutövaren ska bedöma om förmånstagaren eller dennes verkliga huvudman är en person i politiskt utsatt ställning eller en familjemedlem eller känd medarbetare till en sådan person.

Senast när försäkringsersättning första gången betalas ut ska verksamhetsutövaren kontrollera förmånstagarens identitet och vidta åtgärder enligt andra stycket.

27 § Om en person i politiskt utsatt ställning eller en familjemedlem eller känd medarbetare till en sådan person har identifierats enligt 26 § och detta medför att risken för penningtvätt eller finansiering av terrorism som kan förknippas med kundrelationen bedöms som hög, ska verksamhetsutövaren

1. inhämta godkännande från behörig beslutsfattare innan försäkringsersättning betalas ut, och

2. tillämpa skärpt fortlöpande uppföljning av affärsförbindelsen enligt 13 § och övervaka aktiviteter och transaktioner enligt 4 kap. 1 § i förhöjd omfattning.

28 § Kontroller och åtgärder enligt 26 och 27 §§ ska vidtas i den omfattning det behövs med hänsyn till den risk som kan förknippas med kundrelationen enligt 2 kap. 3 §. Om det behövs för att bedöma risken, ska omständigheter hänförliga till förmånstagaren också beaktas.

Truster och liknande juridiska konstruktioner utan utpekade förmånstagare

29 § Om kunden är eller företräder en trust eller liknande juridisk konstruktion och trustens eller den juridiska konstruktionens förmånstagare identifieras på annat sätt än med namn, ska en verksamhetsutövare

Prop. 2016/17:173 säkerställa att förmånstagaren kan identifieras senast vid utbetalningstillfället.

Förmånstagarens identitet ska kontrolleras senast vid utbetalningen av förmånerna eller när förmånstagaren gör gällande någon annan förvärvad rättighet.

30 § Kontroller och åtgärder enligt 29 § ska vidtas i den omfattning det behövs med hänsyn till den risk som kan förknippas med kundrelationen enligt 2 kap. 3 §. När det behövs för att bedöma risken ska omständigheter hänförliga till förmånstagaren också beaktas.

Elektroniska pengar

31 § En verksamhetsutövare får besluta att inte vidta de åtgärder för kundkännedom som avses i 7, 8 och 10–13 §§ i fråga om elektroniska pengar enligt lagen (2011:755) om elektroniska pengar, om

1. betalningsinstrumentet inte kan återuppladdas eller har en månatlig gräns för penningtransaktioner på ett belopp motsvarande högst 250 euro och endast kan användas för betalning i Sverige,

2. det högsta belopp som lagras elektroniskt inte överstiger ett belopp motsvarande 250 euro,

3. betalningsinstrumentet kan användas uteslutande för inköp av varor eller tjänster,

4. betalningsinstrumentet inte kan finansieras med anonyma elektroniska pengar, och

5. kontantinlösen eller kontantuttag av de elektroniska pengarnas penningvärde inte får ske med belopp som överstiger motsvarande 100 euro.

Förenklade åtgärder för kundkännedom enligt första stycket får tillämpas endast om utgivaren av instrument för elektroniska pengar övervakar affärsförbindelserna och transaktionerna så noga att ovanliga eller misstänkta transaktioner kan upptäckas enligt 4 kap. 1 §.

4 kap. Övervakning och rapportering

Övervaknings- och rapporteringsskyldighet

1 § En verksamhetsutövare ska övervaka pågående affärsförbindelser och bedöma enstaka transaktioner i syfte att upptäcka aktiviteter och transaktioner som

1. avviker från vad verksamhetsutövaren har anledning att räkna med utifrån den kännedom om kunden som verksamhetsutövaren har,

2. avviker från vad verksamhetsutövaren har anledning att räkna med utifrån den kännedom som verksamhetsutövaren har om sina kunder, de produkter och tjänster som tillhandahålls, de uppgifter som kunden lämnar och övriga omständigheter, eller

3. utan att vara avvikande enligt 1 eller 2 kan antas ingå som ett led i penningtvätt eller finansiering av terrorism.

Inriktningen och omfattningen av övervakningen ska bestämmas med beaktande av de risker som identifierats i den allmänna riskbedömningen, den risk för penningtvätt och finansiering av terrorism

som kan förknippas med kundrelationen och annan information om tillvägagångssätt för penningtvätt eller finansiering av terrorism.

2 § Om avvikelser eller misstänkta aktiviteter eller transaktioner uppmärksammas enligt 1 § eller på annat sätt, ska en verksamhetsutövare genom skärpta åtgärder för kundkännedom enligt 3 kap. 16 § och andra nödvändiga åtgärder bedöma om det finns skälig grund att misstänka att det är fråga om penningtvätt eller finansiering av terrorism eller att egendom annars härrör från brottslig handling.

När en verksamhetsutövare anser att det finns skälig grund att misstänka att det är fråga om penningtvätt eller finansiering av terrorism eller att egendom annars härrör från brottslig handling, behöver ytterligare åtgärder enligt första stycket inte vidtas.

3 § Om en verksamhetsutövare efter en bedömning enligt 2 § har skälig grund att misstänka penningtvätt eller finansiering av terrorism eller att egendom annars härrör från brottslig handling, ska uppgifter om alla omständigheter som kan tyda på detta utan dröjsmål rapporteras till

Polismyndigheten.

En sådan rapport ska göras även om transaktioner inte genomförs liksom om det före ingåendet av en affärsförbindelse eller utförandet av en transaktion uppkommer misstanke om att kunden avser att använda verksamhetsutövarens produkter eller tjänster för penningtvätt eller finansiering av terrorism.

Om den egendom som avses i rapporten till Polismyndigheten finns hos verksamhetsutövaren ska detta anges särskilt, liksom i förekommande fall uppgifter om

1. vilka tillgodohavanden kunden har hos verksamhetsutövaren, 2. huruvida verksamhetsutövaren avstått från att genomföra en misstänkt transaktion, och

3. mottagare av en misstänkt transaktion.

4 § Om en tillsynsmyndighet vid inspektion eller på annat sätt har upptäckt en omständighet som kan antas ha samband med eller utgöra penningtvätt eller finansiering av terrorism, ska myndigheten utan dröjsmål underrätta Polismyndigheten om detta.

En sådan underrättelse ska även göras av andra myndigheter som i sin verksamhet upptäcker sådana omständigheter som avses i första stycket i samband med att de hanterar kontanter, om det inte hindras av sekretess enligt offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).

5 § Vid tillämpning av artikel 32.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/849 av den 20 maj 2015 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt eller finansiering av terrorism, om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG och kommissionens direktiv 2006/70/EG, i den ursprungliga lydelsen, och av artikel 55.2 i förordning (EU) nr 1031/2010 är Polismyndigheten finansunderrättelseenhet.

Uppgiftsskyldighet

6 § På begäran av Polismyndigheten ska en verksamhetsutövare och den som bedriver eller under de senaste fem åren har bedrivit penninginsamling för humanitärt, välgörande, kulturellt eller annat allmännyttigt ändamål utan dröjsmål lämna alla uppgifter som behövs för en utredning om penningtvätt eller finansiering av terrorism.

När uppgifter har lämnats enligt 3 §, ska även andra fysiska eller juridiska personer som avses i 1 kap. 2–5 §§ lämna de uppgifter för utredningen som Polismyndigheten begär.

7 § En verksamhetsutövare ska ha ett system för att snabbt och fullständigt kunna lämna uppgifter om huruvida verksamhetsutövaren under de senaste fem åren har haft en affärsförbindelse med en viss person och, om så skulle vara fallet, om förbindelsens art.

Undantag från rapporterings- och uppgiftsskyldighet

8 § Advokater, biträdande jurister på advokatbyrå och andra oberoende jurister, auktoriserade och godkända revisorer samt skatterådgivare är inte skyldiga att lämna uppgifter enligt 3 eller 6 § om vad som anförtrotts dem när de försvarar eller företräder en klient i fråga om ett rättsligt förfarande, inklusive rådgivning för att inleda eller undvika ett rättsligt förfarande. Detsamma gäller information som avser en klient och som de har fått del av i samband med att de bedömer klientens rättsliga situation.

Tystnadsplikt

9 § Den fysiska personen, den juridiska personen, dess styrelseledamöter eller anställda får inte för kunden eller för någon utomstående obehörigen röja att en bedömning enligt 2 § utförs, har utförts eller kommer att utföras eller att uppgifter har lämnats enligt 3 eller 6 §.

Som obehörigt röjande avses inte att

1. uppgifter lämnas till en tillsynsmyndighet eller en brottsbekämpande myndighet,

2. uppgifter lämnas mellan verksamhetsutövare som avses i 1 kap. 2 § första stycket 1–12 med hemvist i EES och som ingår i samma koncern eller mellan sådana verksamhetsutövare och deras filialer och dotterföretag belägna i ett land utanför EES, förutsatt att filialerna och dotterföretagen utanför EES tillämpar gemensamma rutiner som fastställts enligt i 2 kap. 8 eller 9 § eller motsvarande krav enligt lagstiftningen i det land där filialen finns eller dotterföretaget har hemvist,

3. uppgifter lämnas mellan advokater och biträdande jurister på advokatbyrå, andra oberoende jurister, revisorer, tillhandahållare av bokföringstjänster, skatterådgivare och fastighetsmäklare som omfattas av direktiv (EU) 2015/849, i den ursprungliga lydelsen, eller likvärdiga bestämmelser i ett land utanför EES och som är anställda eller på annat sätt verksamma inom samma juridiska person eller olika juridiska personer med gemensamt ägande, gemensam ledning eller gemensam efterlevnadskontroll,

4. uppgifter som rör samma kund och samma transaktion och som omfattar fler än en verksamhetsutövare lämnas mellan sådana juridiska

och fysiska personer som anges i 1 kap. 2 § första stycket 1–12 och 18–22, förutsatt att de tillhör samma verksamhets- eller yrkeskategori och omfattas av skyldigheter i fråga om tystnadsplikt och skydd för personuppgifter som följer av denna lag, och

5. en kund får kännedom om att åtgärder enligt första stycket vidtas eller kan komma att vidtas, när ett röjande inte kan undvikas till följd av verksamhetsutövarens skyldighet att avstå från en transaktion, att avstå från att inleda en affärsförbindelse eller att avsluta affärsförbindelse enligt 3 kap. 1–3 §§.

Bestämmelser om ansvar för den som bryter mot tystnadsplikten enligt första stycket finns i 20 kap. 3 § brottsbalken.

10 § En fysisk eller juridisk person som lämnar uppgifter med stöd av 3 eller 6 § får inte göras ansvarig för att ha åsidosatt tystnadsplikt, om personen hade anledning att räkna med att uppgiften borde lämnas.

Detsamma gäller en styrelseledamot eller en anställd som lämnar uppgifter för den fysiska eller juridiska personens räkning.

I fråga om europabolag och europakooperativ som har ett sådant förvaltningssystem som avses i artiklarna 39–42 i rådets förordning (EG) nr 2157/2001 av den 8 oktober 2001 om stadga för europabolag eller artiklarna 37–41 i rådets förordning (EG) nr 1435/2003 av den 22 juli 2003 om stadga för europeiska kooperativa föreningar (SCE-föreningar) tillämpas bestämmelsen om styrelseledamot i första stycket på ledamot i tillsynsorganet. Detsamma gäller bestämmelsen om styrelseledamöter i 9 §.

Av 16 § andra stycket och 22 § lagen (2004:575) om europabolag samt 21 § andra stycket och 26 § lagen (2006:595) om europakooperativ framgår att bestämmelserna i andra stycket ska tillämpas också på ledamöter i ett europabolags eller ett europakooperativs lednings- eller förvaltningsorgan.

Särskilda bestämmelser om ansvar för revisorer i aktiebolag, ekonomiska föreningar, stiftelser och vissa andra företag finns i 29 kap. 2 § aktiebolagslagen (2005:551), 13 kap. 2 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar, 5 kap. 2 § stiftelselagen (1994:1220) och 37 § revisionslagen (1999:1079).

Dispositionsförbud

11 § Om det finns skäl att misstänka att egendom i form av pengar, fordran eller någon annan rättighet är föremål för penningtvätt eller avsedd för finansiering av terrorism och egendomen finns hos en verksamhetsutövare, får Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen besluta att egendomen eller ett motsvarande värde tills vidare inte får flyttas eller disponeras på annat sätt (dispositionsförbud).

Beslut om dispositionsförbud får meddelas endast om det är fara i dröjsmål och det skäligen kan befaras att egendomen annars kommer att undanskaffas och skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som den innebär.

Om förutsättningarna enligt första och andra styckena är uppfyllda, får Polismyndigheten fatta beslut om dispositionsförbud även på begäran av en utländsk finansunderrättelseenhet.

12 § Ett beslut om dispositionsförbud ska så snart som möjligt anmälas till åklagare, som skyndsamt ska pröva om åtgärden ska bestå.

Åklagarens beslut får inte överklagas.

Finns det inte längre skäl för åtgärden ska den hävas. Åtgärden upphör att gälla när två arbetsdagar har gått från Polismyndighetens eller Säkerhetspolisens beslut, om den inte hävts före det.

En verksamhetsutövare ska omedelbart underrättas om att en åtgärd har beslutats eller hävts.

Den som har drabbats av ett beslut om dispositionsförbud ska underrättas om beslutet när det kan antas att syftet med en beslutad eller förutsedd åtgärd inte motverkas och den framtida utredningen inte skadas om uppgiften röjs. Beslut om underrättelse meddelas av åklagare. En underrättelse behöver inte lämnas, om den med hänsyn till omständigheterna uppenbart är utan betydelse.

13 § Beslut om dispositionsförbud med anledning av misstänkt penningtvätt får endast avse sådan egendom som härrör från brott eller brottslig verksamhet som avses i 1 kap. 6 § första stycket.

5 kap. Behandling av personuppgifter

Tillämpningsområde

1 § Detta kapitel gäller vid en verksamhetsutövares behandling av personuppgifter enligt denna lag. Kapitlet gäller om behandlingen helt eller delvis är automatiserad eller om personuppgifterna ingår i eller är avsedda att ingå i en strukturerad samling av personuppgifter som är tillgängliga för sökning eller sammanställning enligt särskilda kriterier.

Personuppgiftslagen (1998:204) gäller vid verksamhetsutövarens behandling av personuppgifter, om inte annat följer av detta kapitel.

Tillåtna ändamål för behandling av personuppgifter

2 § En verksamhetsutövare får behandla personuppgifter i syfte att kunna fullgöra sina skyldigheter enligt denna lag.

Bevarande av handlingar och uppgifter

3 § En verksamhetsutövare ska i fem år bevara handlingar och uppgifter, om handlingarna och uppgifterna avser

1. åtgärder som har vidtagits för kundkännedom enligt 3 kap. och 4 kap. 2 §, eller

2. transaktioner som genomförts med kunder inom ramen för affärsförbindelser eller vid enstaka transaktioner som omfattas av krav på åtgärder för kundkännedom enligt 3 kap. 4–6 §§.

Tiden ska räknas från det att åtgärderna eller transaktionerna utfördes eller, i de fall då en affärsförbindelse har etablerats, affärsförbindelsen upphörde. Om en enstaka transaktion inte har genomförts till följd av misstanke om penningtvätt eller finansiering av terrorism, ska tiden räknas från det att avståendet skedde.

4 § Om det är nödvändigt för att förebygga, upptäcka eller utreda penningtvätt eller finansiering av terrorism får verksamhetsutövare bevara handlingar och uppgifter enligt 3 § under en längre tid än fem år.

Den sammanlagda tiden får dock inte överstiga tio år.

Första stycket gäller också i fråga om handlingar och uppgifter som ska bevaras enligt artikel 16 i förordning (EU) 2015/847.

Behandling av känsliga personuppgifter

5 § Känsliga personuppgifter som avses i 13 § personuppgiftslagen (1998:204) får behandlas endast om det är nödvändigt för att

1. bedöma om kunden är en person i politiskt utsatt ställning eller familjemedlem eller känd medarbetare till en sådan person enligt 1 kap. 8–10 §§,

2. bedöma den risk som kan förknippas med kundrelationen enligt 2 kap. 3 §,

3. uppfylla övervakningsskyldigheten enligt 4 kap. 1 §,

4. bedöma misstänkta transaktioner och aktiviteter enligt 4 kap. 2 §, och

5. lämna uppgifter enligt 4 kap. 3 och 6 §§. Känsliga personuppgifter får också behandlas vid bevarande av handlingar och uppgifter enligt 3 och 4 §§, om det är tillåtet att behandla uppgifterna enligt första stycket.

Behandling av personuppgifter om lagöverträdelser

6 § Personuppgifter om lagöverträdelser som avses i 21 § personuppgiftslagen (1998:204) får behandlas endast om det är nödvändigt för att

1. bedöma den risk som kan förknippas med kundrelationen enligt 2 kap. 3 §,

2. uppfylla övervakningsskyldigheten enligt 4 kap. 1 §,

3. bedöma misstänkta transaktioner och aktiviteter enligt 4 kap. 2 §, och

4. lämna uppgifter enligt 4 kap. 3 och 6 §§. Uppgifter om lagöverträdelser får också behandlas vid bevarande av handlingar och uppgifter enligt 3 och 4 §§, om det är tillåtet att behandla uppgifterna enligt första stycket.

Information till den registrerade

7 § Besked om att personuppgifter behandlas enligt 4 kap. 2, 3 eller 6 § och om att sådana uppgifter lagras enligt 3 eller 4 § får inte lämnas ut till den registrerade.

Samkörning av register

8 § En verksamhetsutövares register med uppgifter om misstänkt penningtvätt eller finansiering av terrorism får inte samköras med motsvarande register hos någon annan.

9 § Förbudet i 8 § gäller inte samkörning av register med en filial till en verksamhetsutövare som avses i 1 kap. 2 § första stycket 1–12 som är

etablerad i ett land utanför EES, om kraven enligt 2 kap. 10 och 11 §§ är uppfyllda i fråga om filialen.

Förbudet i 8 § gäller inte heller samkörning av register som sker mellan verksamhetsutövare som avses i 1 kap. 2 § första stycket 1–12 och som ingår i samma koncern, om verksamhetsutövarna har hemvist i Sverige eller inom EES.

Om en verksamhetsutövare som avses i andra stycket har hemvist i ett land utanför EES gäller andra stycket om kraven enligt 2 kap. 10 och 11 §§ är uppfyllda i fråga om den verksamhetsutövaren.

Rättelse och skadestånd

10 § När personuppgifter behandlas enligt detta kapitel ska bestämmelserna i 28 och 48 §§personuppgiftslagen (1998:204) tillämpas.

Tystnadsplikt

11 § Den som är verksam hos en verksamhetsutövare får inte obehörigen röja att personuppgifter behandlas enligt 5 och 6 §§ eller 4 kap. 2, 3 och 6 §§ och att sådana uppgifter bevaras enligt 3 och 4 §§.

Ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken ska inte följa för den som bryter mot förbudet i första stycket.

6 kap. Intern kontroll och anmälningar om misstänkta överträdelser

1 § En verksamhetsutövare ska ha rutiner och riktlinjer för intern kontroll.

Om en verksamhetsutövare använder modeller för riskbedömning, riskklassificering, övervakning eller andra förfaranden, ska verksamhetsutövaren ha rutiner för modellriskhantering. Rutinerna för modellriskhantering ska syfta till att utvärdera och kvalitetssäkra de modeller som verksamhetsutövaren använder.

Omfattningen av och innehållet i rutinerna och riktlinjerna ska bestämmas med hänsyn till verksamhetsutövarens storlek och art samt den risk för penningtvätt och finansiering av terrorism som identifierats i den allmänna riskbedömningen.

2 § När det är motiverat med hänsyn till verksamhetens storlek och art, ska en verksamhetsutövare

1. utse en medlem av ledningsgruppen, verkställande direktören eller motsvarande befattningshavare som ska ansvara för att verksamhetsutövaren genomför de åtgärder som krävs för att följa denna lag och de föreskrifter som meddelats med stöd av lagen,

2. utse en person att löpande kontrollera att verksamhetsutövaren fullgör sina skyldigheter enligt denna lag eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen (centralt funktionsansvarig), och

3. inrätta en oberoende granskningsfunktion med ansvar för att granska de interna riktlinjer, kontroller och förfaranden som syftar till att verksamhetsutövaren ska fullgöra sina skyldigheter enligt denna lag eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen.

Den som är centralt funktionsansvarig ska ansvara för rapporter till Polismyndigheten enligt 4 kap. 3 §.

3 § Om en verksamhetsutövare med huvudkontor i en annan stat inom

EES tillhandahåller tjänster som avses i 1 kap. 2 § första stycket 6 eller 8 i Sverige, får Finansinspektionen besluta att verksamhetsutövaren ska utse en central kontaktpunkt i Sverige med ansvar för att säkerställa att bestämmelserna i denna lag följs.

Första stycket gäller inte om tjänsterna tillhandahålls genom en filial eller ett dotterföretag här i landet.

4 § En verksamhetsutövare ska tillhandahålla ändamålsenliga rapporteringssystem för anställda och uppdragstagare som vill göra anmälningar om misstänkta överträdelser av bestämmelserna i denna lag eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen.

För verksamhetsutövare som omfattas av förordning (EU) 2015/847 ska rapporteringssystemen även möjliggöra anmälningar av misstänkta överträdelser av bestämmelserna i den förordningen.

Personuppgiftslagen (1998:204) gäller vid behandling av personuppgifter inom ramen för sådana rapporteringssystem som avses i första och andra styckena.

5 § Uppgift i en anmälan om en misstänkt överträdelse enligt 4 § får inte obehörigen röjas, om uppgiften kan avslöja anmälarens identitet.

Ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken ska inte följa för den som bryter mot förbudet i första stycket.

I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).

Om det i lag finns bestämmelser som avviker från första eller andra stycket, gäller de bestämmelserna.

7 kap. Tillsyn och ingripanden

Tillämpningsområde

1 § Detta kapitel tillämpas i fråga om tillsyn över och ingripanden mot verksamhet som avses i 1 kap. 2 § första stycket 16, 19, 20, 22 och 23.

Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om vilka myndigheter som utövar tillsyn enligt detta kapitel.

Bestämmelser om tillsyn över och ingripanden mot annan verksamhet som avses i 1 kap. 2 § första stycket finns i de lagar som reglerar dessa verksamhetsutövare.

Tillsyn

2 § Genom tillsynen kontrolleras att verksamheten drivs enligt denna lag och föreskrifter som meddelats med stöd av lagen.

3 § Den som avser att driva verksamhet som anges i 1 § första stycket ska anmäla detta till Bolagsverket. Sådan verksamhet får inte drivas om anmälan inte har gjorts.

Om en fysisk eller juridisk person som är antecknad i Bolagsverkets register anmäler att verksamheten har upphört eller om det på annat sätt framgår att så är fallet, ska verket ta bort personen ur registret.

4 § Tillsynsmyndigheten får förelägga den som driver verksamhet som anges i 1 § första stycket utan att ha anmält detta att göra anmälan. Är det osäkert om en verksamhet är anmälningspliktig enligt 3 §, får tillsynsmyndigheten förelägga personen att lämna de upplysningar om verksamheten som behövs för att bedöma om så är fallet.

5 § Tillsynsmyndigheten får förelägga den som driver verksamhet som omfattas av detta kapitel att lämna de upplysningar och ge tillgång till de handlingar som behövs för tillsynen.

Tillsynsmyndigheten får, när den anser det nödvändigt, genomföra en undersökning på plats hos en verksamhetsutövare som är föremål för tillsyn enligt detta kapitel.

6 § Den som i väsentlig utsträckning har åsidosatt skyldigheter i näringsverksamhet eller som har gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet får inte ägna sig åt verksamhet som är anmälningspliktig enligt 3 §.

Om verksamhetsutövaren är en juridisk person, gäller första stycket den som har ett kvalificerat innehav av andelar i den juridiska personen eller ingår i dess ledning.

Med ett kvalificerat innehav avses i detta kapitel detsamma som i 1 kap. 5 § 15 lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse.

7 § Om en verksamhetsutövare får kännedom om att förändringar har skett i den krets som har ett kvalificerat innehav i företaget eller ingår i dess ledning, ska förändringen anmälas till tillsynsmyndigheten.

Ingripanden

8 § Om ett föreläggande enligt 4 § eller 5 § första stycket inte följs, får tillsynsmyndigheten förelägga den fysiska eller juridiska personen att upphöra med verksamheten.

9 § Tillsynsmyndigheten ska förelägga en verksamhetsutövare som omfattas av ett förbud enligt 6 § första stycket att

1. upphöra med verksamheten, om verksamhetsutövaren är en fysisk person, eller

2. vidta rättelse och, om rättelse inte vidtas, upphöra med verksamheten, om verksamhetsutövaren är en juridisk person.

Tillsynsmyndigheten får förelägga den som omfattas av ett förbud enligt 6 § andra stycket att avyttra så stor del av andelarna att innehavet därefter inte är kvalificerat eller, om innehavaren av andelarna är en juridisk person, att byta ut den diskvalificerade personen i dess ledning.

10 § Tillsynsmyndigheten får ingripa mot en verksamhetsutövare som överträder en bestämmelse i 2–6 kap. eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen.

11 § Vid en överträdelse som avses i 10 § får tillsynsmyndigheten ingripa mot en verksamhetsutövare genom att utfärda ett föreläggande att göra rättelse eller, vid överträdelser som inte är ringa, genom beslut om sanktionsavgift.

Om verksamhetsutövaren är en fysisk person får sanktionsavgift enligt första stycket beslutas endast om överträdelsen är allvarlig, upprepad eller systematisk och personen i fråga uppsåtligen eller av grov oaktsamhet orsakat överträdelsen.

Om överträdelsen är allvarlig, upprepad eller systematisk får tillsynsmyndigheten förelägga verksamhetsutövaren att upphöra med verksamheten.

12 § Om verksamhetsutövaren är en juridisk person får tillsynsmyndigheten även ingripa mot någon som ingår i verksamhetsutövarens styrelse, är dess verkställande direktör eller på motsvarande sätt företräder verksamhetsutövaren, eller är ersättare för någon av dem, om verksamhetsutövaren har befunnits ansvarig för en överträdelse som avses i 10 §.

Ett ingripande får ske endast om verksamhetsutövarens överträdelse är allvarlig, upprepad eller systematisk och personen i fråga uppsåtligen eller av grov oaktsamhet orsakat överträdelsen.

Ingripande sker genom

1. beslut att personen i fråga under en viss tid, lägst tre år och högst tio år, inte får upprätthålla en funktion som avses i första stycket hos verksamhetsutövare som anges i 1 § första stycket, eller

2. beslut om sanktionsavgift.

13 § Vid valet av ingripande ska tillsynsmyndigheten ta hänsyn till hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den har pågått. Särskild hänsyn ska tas till skador som har uppstått och graden av ansvar.

I försvårande riktning ska det beaktas om verksamhetsutövaren tidigare har begått en överträdelse eller om den fysiska personen i verksamhetsutövarens ledning tidigare orsakat en sådan överträdelse.

I förmildrande riktning ska det beaktas om

1. verksamhetsutövaren eller den fysiska personen i verksamhetsutövarens ledning i väsentlig utsträckning genom ett aktivt samarbete har underlättat tillsynsmyndighetens utredning, och

2. om verksamhetsutövaren snabbt upphört med överträdelsen eller den fysiska personen i verksamhetsutövarens ledning snabbt verkat för att överträdelsen ska upphöra, sedan den anmälts till eller påtalats av tillsynsmyndigheten.

Sanktionsavgift

14 § Sanktionsavgiften för en verksamhetsutövare som är en juridisk person ska som högst fastställas till det högsta av

1. två gånger den vinst som verksamhetsutövaren gjort till följd av överträdelsen, om beloppet går att fastställa, eller

2. ett belopp i kronor motsvarande en miljon euro. Sanktionsavgiften får inte bestämmas till ett lägre belopp än 5 000 kronor.

Avgiften tillfaller staten.

15 § Sanktionsavgiften för en fysisk person ska som högst fastställas till det högsta av

1. två gånger den vinst som den fysiska personen gjort till följd av överträdelsen, om beloppet går att fastställa, eller

2. ett belopp i kronor motsvarande en miljon euro. Avgiften tillfaller staten.

16 § När sanktionsavgiftens storlek fastställs, ska särskild hänsyn tas till sådana omständigheter som anges i 13 § samt till den juridiska eller fysiska personens finansiella ställning och, om det går att fastställa, den vinst som gjorts till följd av överträdelsen.

Sanktionsföreläggande

17 § Beslut om ingripande enligt 11 § andra stycket och 12 § tas upp av tillsynsmyndigheten genom sanktionsföreläggande.

Ett sanktionsföreläggande innebär att den fysiska personen föreläggs att inom en viss tid godkänna en sanktion som är bestämd till tid eller belopp.

När föreläggandet har godkänts, gäller det som ett domstolsavgörande som fått laga kraft. Ett godkännande som görs efter den tid som angetts i föreläggandet är utan verkan.

18 § Ett sanktionsföreläggande ska innehålla uppgift om

1. den fysiska person som föreläggandet avser,

2. överträdelsen och de omständigheter som behövs för att känneteckna den,

3. de bestämmelser som är tillämpliga på överträdelsen, och

4. den sanktion som föreläggs personen. Föreläggandet ska också innehålla en upplysning om att ansökan om sanktion kan komma att ges in till domstol, om föreläggandet inte godkänns inom den tid som tillsynsmyndigheten anger.

19 § Om ett sanktionsföreläggande inte har godkänts inom angiven tid, får tillsynsmyndigheten ansöka hos domstol om att sanktion ska beslutas.

En sådan ansökan ska göras hos den förvaltningsrätt som är behörig att pröva ett överklagande av tillsynsmyndighetens beslut om ingripande mot verksamhetsutövaren.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

20 § En sanktion enligt 11 § andra stycket och 12 § får beslutas bara om sanktionsföreläggande har delgetts den som sanktionen riktas mot inom två år från den tidpunkt då överträdelsen ägde rum.

Verkställighet av beslut om sanktionsavgift

21 § Sanktionsavgiften ska betalas till tillsynsmyndigheten inom trettio dagar efter det att beslutet om den fått laga kraft eller sanktionsföreläggandet godkänts eller den längre tid som anges i beslutet eller föreläggandet.

22 § Om sanktionsavgiften inte betalas inom den tid som anges i 21 §, ska tillsynsmyndigheten lämna den obetalda avgiften för indrivning.

Bestämmelser om indrivning av statliga fordringar finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. Vid indrivning får verkställighet enligt utsökningsbalken ske.

23 § En sanktionsavgift som har beslutats faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet fick laga kraft eller sanktionsföreläggandet godkändes.

Vite

24 § Föreläggande enligt denna lag får förenas med vite.

Överklagande

25 § Beslut om föreläggande att lämna uppgifter enligt 4 § andra meningen och 5 § första stycket samt beslut om att meddela ett sanktionsföreläggande enligt 17 § får inte överklagas.

Övriga beslut som meddelas enligt detta kapitel får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. I sådana ärenden får tillsynsmyndigheten bestämma att beslutet ska gälla omedelbart, dock inte i fråga om beslut om sanktionsavgift.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

8 kap. Bemyndiganden

1 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. undantag för vissa speltjänster från tillämpning av lagen eller bestämmelser i den,

2. innehållet i och omfattningen av den allmänna riskbedömningen enligt 2 kap. 1 § och om faktorer som kan tyda på låg eller hög risk för penningtvätt eller finansiering av terrorism,

3. undantag från kravet på dokumenterade riskbedömningar enligt 2 kap. 2 §,

4. riskklassificering av kunder enligt 2 kap. 3 §, inbegripet faktorer som kan tyda på låg eller hög risk för penningtvätt eller finansiering av terrorism,

5. innehållet i och omfattningen av interna och gemensamma rutiner enligt 2 kap. 8 och 9 §§,

6. innehållet i rutiner för lämplighetsprövning enligt 2 kap. 13 §,

7. dokumentation av genomförda utbildningar och vilken information och utbildning som ska tillhandahållas anställda enligt 2 kap. 14 §,

8. nödvändiga åtgärder och rutiner för att skydda anställda och andra företrädare enligt 2 kap. 15 §,

9. åtgärder för identitetskontroll enligt 3 kap. 7 och 8 §§, 10. vad som avses med förenklade åtgärder för kundkännedom och i vilka situationer som förenklade åtgärder är tillåtna enligt 3 kap. 15 §,

11. vad som avses med skärpta åtgärder för kundkännedom och i vilka situationer som skärpta åtgärder ska vidtas enligt 3 kap. 16 och 17 §§,

12. hur rapportering till Polismyndigheten ska göras enligt 4 kap. 3 §, 13. hur uppgifter ska lämnas till Polismyndigheten enligt 4 kap. 6 §, 14. system för uppgiftslämning enligt 4 kap. 7 §, 15. bevarande av handlingar och uppgifter enligt 5 kap. 3 §, 16. förutsättningarna för förlängt bevarande av handlingar och uppgifter enligt 5 kap. 4 §,

17. innehållet i och omfattningen av rutiner för intern kontroll och modellriskhantering enligt 6 kap. 1 §,

18. kriterierna för när funktioner som avses i 6 kap. 2 § första stycket ska inrättas samt de krav som ska gälla i fråga om funktionernas organisation, befogenheter och oberoende,

19. organisation, kompetens, befogenheter, funktion och oberoende för den centrala kontaktpunkten enligt 6 kap. 3 §,

20. det särskilda rapporteringssystemet enligt 6 kap. 4 §, och 21. skyldighet för verksamhetsutövare som avses i 1 kap. 2 § första stycket 1–12 att periodiskt eller på begäran lämna uppgifter om sin verksamhet, sina kunder och andra förhållanden som är nödvändiga för att tillsynsmyndigheter ska kunna bedöma den risk som kan förknippas med de verksamhetsutövare som står under tillsyn.

1. Denna lag träder i kraft den 2 augusti 2017.

2. Genom lagen upphävs lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.

3. Den upphävda lagen gäller dock fortfarande för överträdelser som inträffat före ikraftträdandet.

2.2. Förslag till lag om registrering av verkliga huvudmän

Härigenom föreskrivs1 följande.

1 kap. Lagens syfte, tillämpningsområde och definitioner

Lagens syfte

1 § Denna lag syftar till att genom krav på ökad insyn och registrering av verkliga huvudmän i juridiska personer samt truster och liknande juridiska konstruktioner förhindra att juridiska personer eller konstruktioner utnyttjas för penningtvätt eller finansiering av terrorism.

Tillämpningsområde

2 § Lagen är tillämplig på

1. svenska juridiska personer,

2. utländska juridiska personer som driver verksamhet i Sverige, och

3. fysiska personer som har hemvist i Sverige och som förvaltar truster eller liknande juridiska konstruktioner.

Lagen är inte tillämplig på

1. staten, landsting och kommuner, kommunalförbund och samverkansorgan samt juridiska personer över vilka staten, landsting, kommuner, kommunalförbund och samverkansorgan, var för sig eller tillsammans, har ett direkt eller indirekt rättsligt bestämmande inflytande,

2. aktiebolag, vars aktier är upptagna till handel på en reglerad marknad inom EES eller motsvarande marknad utanför EES,

3. dödsbon, och

4. konkursbon.

Verklig huvudman

3 § Med verklig huvudman avses

1. en fysisk person som, ensam eller tillsammans med någon annan, ytterst äger eller kontrollerar en juridisk person, eller

2. en fysisk person till vars förmån någon annan handlar. Om inte annat följer av omständigheterna i det enskilda fallet, ska en fysisk person anses vara verklig huvudman, om han eller hon omfattas av en presumtion om kontroll enligt 4–6 §§.

4 § En fysisk person ska antas utöva den yttersta kontrollen över en juridisk person, om han eller hon

1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/849 av den 20 maj 2015 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt eller finansiering av terrorism, om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG och kommissionens direktiv 2006/70/EG, i den ursprungliga lydelsen.

1. på grund av innehav av aktier, andra andelar eller medlemskap kontrollerar mer än 25 procent av det totala antalet röster i den juridiska personen,

2. har rätt att utse eller avsätta mer än hälften av den juridiska personens styrelseledamöter eller motsvarande befattningshavare, eller

3. på grund av avtal med ägare, medlem eller den juridiska personen, föreskrift i bolagsordning, bolagsavtal och därmed jämförbara handlingar, kan utöva kontroll enligt 1 eller 2.

Om en fysisk person ska antas utöva den yttersta kontrollen över en eller flera juridiska personer som utövar kontroll över en annan juridisk person på ett sätt som anges i första stycket, ska han eller hon antas utöva den yttersta kontrollen också över den senare juridiska personen.

5 § En fysisk person ska antas utöva den yttersta kontrollen över en juridisk person, om han eller hon tillsammans med en eller flera närstående kan kontrollera en juridisk person enligt 4 §.

Med närstående avses make, registrerad partner, sambo, barn och deras make, registrerade partner eller sambo samt föräldrar.

6 § En fysisk person ska, utöver vad som följer av 4 och 5 §§, antas utöva den yttersta kontrollen över en stiftelse, om han eller hon

1. är styrelseledamot eller motsvarande befattningshavare, eller

2. företräder en annan juridisk person som är förvaltare för stiftelsen. En fysisk person ska antas vara den till vars förmån stiftelsen handlar, om han eller hon enligt stiftelseförordnandet kan få del av en väsentlig andel av stiftelsens utdelade medel.

7 § En fysisk person ska antas vara verklig huvudman i en trust eller liknande juridisk konstruktion, om han eller hon

1. är instiftare,

2. är förvaltare eller, om förvaltaren är en juridisk person, företrädare för förvaltaren,

3. är beskyddare,

4. är förmånstagare eller tillhör förmånstagarkretsen, eller

5. på annat sätt utövar den yttersta kontrollen över trusten eller den juridiska konstruktionen.

Verksamhetsutövare

8 § Med verksamhetsutövare avses en fysisk eller juridisk person som utför verksamhet som omfattas av lagen (2017:000) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.

2 kap. Uppgifter om verkliga huvudmän

Dokumentation om verkligt huvudmannaskap

1 § En juridisk person ska ha tillförlitliga uppgifter om vem som är dess verkliga huvudman och om arten och omfattningen av hans eller hennes intresse i den juridiska personen. Om en verklig huvudman saknas eller

om det inte finns tillförlitliga uppgifter om vem som är verklig huvudman, ska den juridiska personen i stället ha uppgift om detta.

Informationen enligt första stycket ska hållas aktuell och kontrolleras i den utsträckning som omständigheterna kräver.

Den juridiska personen ska dokumentera uppgifterna och den utredning som görs för att bedöma vem som är verklig huvudman enligt första stycket, om det inte är uppenbart obehövligt. Om uppgift om den verkliga huvudmannen ändras, ska dokumentation avseende äldre förhållanden bevaras under minst fem år därefter.

Skyldighet att tillhandahålla uppgifter

2 § En juridisk person ska på begäran av en myndighet utan dröjsmål lämna ut den dokumentation som anges i 1 §.

En juridisk person ska på begäran av en verksamhetsutövare tillhandahålla den dokumentation som anges i 1 §, om verksamhetsutövaren genomför åtgärder för kundkännedom med anledning av en transaktion eller en affärsförbindelse med den juridiska personen.

Skyldighet att anmäla uppgifter för registrering

3 § En juridisk person ska anmäla uppgifterna enligt 1 § första stycket till Bolagsverket för registrering i registret över verkliga huvudmän.

En anmälan ska göras senast fyra veckor från det att den juridiska personen har registrerats av en behörig registreringsmyndighet.

När ett förhållande som anmälts eller ska anmälas ändras, ska den juridiska personen anmäla förändringen för registrering. Anmälan ska göras utan dröjsmål efter det att den juridiska personen fått kännedom om det ändrade förhållandet.

4 § För en ideell förening eller annan juridisk person som inte omfattas av ett krav på registrering av grundläggande information om den juridiska personen gäller 1–3 §§ först när en uppgift om verklig huvudman lämnas till en verksamhetsutövare med anledning av åtgärder för kundkännedom.

En anmälan för registrering i registret över verkliga huvudmän ska göras inom fyra veckor från det att uppgiften lämnades till verksamhetsutövaren. En uppgift om att en verklig huvudman saknas behöver dock inte anmälas för registrering.

5 § Om en juridisk person som avses i 4 § första stycket tar emot eller samlar in pengar eller annan egendom i syfte att främja ett varaktigt ändamål som innebär att pengar eller egendom överförs till en annan fysisk eller juridisk person, ska uppgifter om den juridiska personens styrelseledamöter eller motsvarande befattningshavare och firmatecknare anmälas, om sådana uppgifter inte tidigare anmälts till ett offentligt register. Anmälan ska ske inom den tid som anges i 4 § andra stycket.

6 § En juridisk person som avses i 4 eller 5 § och som har ett politiskt, religiöst, kulturellt eller annat sådant ändamål eller är ett trossamfund som inte registrerats i handelsregistret enligt handelsregisterlagen (1974:157) är inte skyldig att i anmälan ange uppgifter om fysiska

personer som är medlemmar i den juridiska personen, om en sådan anmälan medför att medlemmens åskådning i något av dessa avseenden blir känd.

Undantaget i första stycket gäller också om en anmälan medför att en fysisk persons medlemskap i en fackförening blir känt eller om en anmälan avslöjar uppgift om en fysisk persons hälsotillstånd eller sexualliv.

7 § För en fysisk person som är förvaltare av en trust eller liknande juridisk konstruktion gäller det som sägs om en juridisk person i 1–3 §§.

Vid tillämpningen av 3 § andra stycket ska fristen räknas från det att förvaltarens uppdrag inleds.

Utländska juridiska personer med hemvist inom EES

8 § För en utländsk juridisk person med hemvist inom EES som driver verksamhet i Sverige gäller inte 3 §, om den juridiska personen anmält uppgifter om sin verkliga huvudman i ett centralt register över verkliga huvudmän i en annan stat inom EES.

3 kap. Register över verkliga huvudmän

Registreringsmyndighet

1 § Bolagsverket ska föra ett register över verkliga huvudmän och andra uppgifter som anmäls enligt denna lag.

Brister i anmälan

2 § Om den som har gjort en anmälan om registrering inte följer de krav som gäller för en anmälan, får Bolagsverket förelägga den juridiska personen att yttra sig i frågan eller rätta till bristen inom en viss tid.

Om den som har gjort anmälan inte följer ett föreläggande enligt första stycket, får registrering vägras.

Utebliven anmälan

3 § Om en juridisk person inte har anmält uppgifter för registrering i registret över verkliga huvudmän inom den tid som anges i 2 kap. 3 eller 4 §, eller om registrering vägrats enligt 2 §, får Bolagsverket förelägga den juridiska personen att lämna in en anmälan inom en viss tid.

Felaktiga uppgifter

4 § Om det kan antas att uppgifter i registret över verkliga huvudmän är felaktiga, får Bolagsverket förelägga den juridiska personen att rätta uppgifterna eller visa att de är korrekta. Detsamma gäller om uppgifterna i en anmälan om registrering kan antas vara felaktiga.

5 § De verksamhetsutövare och myndigheter som använder registret ska anmäla till Bolagsverket om det finns anledning att misstänka att uppgifterna i registret är felaktiga. Brottsbekämpande myndigheter som

använder registret ska göra en sådan anmälan när det kan ske med hänsyn till utredning av brott.

En anmälan enligt första stycket ska också göras om en registreringsskyldig juridisk person inte har gjort en anmälan inom den tid som anges i 2 kap. 3 eller 4 §.

Vite

6 § Om en juridisk person inte följer ett föreläggande enligt 2, 3 eller 4 §, får Bolagsverket vid vite förelägga den juridiska personen eller den verkställande direktören, en styrelseledamot eller en annan motsvarande befattningshavare att inom en viss tid göra en anmälan eller ge in uppgifter som den juridiska personen är skyldig att lämna enligt denna lag.

7 § Om en juridisk person inte lämnar ut dokumentation till en myndighet enligt 2 kap. 2 § första stycket, ska Bolagsverket på begäran av myndigheten förelägga den juridiska personen, den verkställande direktören, en styrelseledamot eller en motsvarande befattningshavare att vid vite lämna ut dokumentationen.

8 § Frågor om utdömande av vite enligt 6 och 7 §§ prövas av

Bolagsverket.

I anslutning till att vite döms ut får Bolagsverket även förelägga nytt vite.

Förvaltare av en trust eller liknande juridisk konstruktion

9 § För en fysisk person som är förvaltare av en trust eller liknande juridisk konstruktion gäller det som sägs om en juridisk person i 2–4, 6 och 7 §§.

Överklagande

10 § Bolagsverkets beslut om vitesföreläggande och om utdömande av vite får överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Avgifter

11 § Bolagsverket får ta ut avgifter för hantering av ärenden enligt denna lag.

Bemyndigande

12 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. innehållet i och övriga krav på anmälan enligt 2 kap. 3–5 §§,

2. innehållet i och övriga egenskaper hos registret med uppgifter om verkliga huvudmän,

3. frågor om tillgång till registret, och

4. sådana avgifter som avses i 11 §.

1. Denna lag träder i kraft den 2 augusti 2017.

2. Har registreringsskyldighet uppstått i och med ikraftträdandet av lagen ska en anmälan enligt 2 kap. göras senast sex månader efter lagens ikraftträdande.

2.3. Förslag till lag om ändring i sparbankslagen (1987:619)

Härigenom föreskrivs att 9 kap. 2 § sparbankslagen (1987:619) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 kap.

2 §1

En revisor, en lekmannarevisor eller en granskare i en sparbank är ersättningsskyldig enligt de grunder som anges i 1 §. Han eller hon ska även ersätta skada som uppsåtligen eller av oaktsamhet vållas av en medhjälpare. I de fall som avses i 4 a kap. 21 § första stycket 3 och 4 b kap. 19 § andra stycket denna lag samt 3 kap. 1 § lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism svarar dock revisorn, lekmannarevisorn eller granskaren endast för skada på grund av oriktiga uppgifter som han eller hon eller en medhjälpare har haft skälig anledning att anta var oriktiga.

En revisor, en lekmannarevisor eller en granskare i en sparbank är ersättningsskyldig enligt de grunder som anges i 1 §. Han eller hon ska även ersätta skada som uppsåtligen eller av oaktsamhet vållas av en medhjälpare. I de fall som avses i 4 a kap. 21 § första stycket 3 och 4 b kap. 19 § andra stycket denna lag samt 4 kap. 3 och 6 §§ lagen (2017:000) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism svarar dock revisorn, lekmannarevisorn eller granskaren endast för skada på grund av oriktiga uppgifter som han eller hon eller en medhjälpare har haft skälig anledning att anta var oriktiga.

Om ett registrerat revisionsbolag är revisor eller granskare, är det detta bolag och den för revisionen eller granskningen huvudansvarige som är ersättningsskyldiga.

Denna lag träder i kraft den 2 augusti 2017.

1 Senaste lydelse 2010:839.

2.4. Förslag till lag om ändring i lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar

Härigenom föreskrivs att 13 kap. 2 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

13 kap.

2 §1

En revisor är ersättningsskyldig enligt de grunder som anges i 1 §. Revisorn ansvarar även för skada som uppsåtligen eller av oaktsamhet orsakas av revisorns medhjälpare. I fall som avses i 8 kap. 16 § andra stycket 3 denna lag och 3 kap. 1 § lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism svarar dock revisorn endast för skada på grund av oriktiga uppgifter som revisorn eller revisorns medhjälpare har haft skälig anledning att anta var oriktiga.

En revisor är ersättningsskyldig enligt de grunder som anges i 1 §. Revisorn ansvarar även för skada som uppsåtligen eller av oaktsamhet orsakas av revisorns medhjälpare. I fall som avses i 8 kap. 16 § andra stycket 3 denna lag och 4 kap. 3 och 6 §§ lagen (2017:000) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism svarar dock revisorn endast för skada på grund av oriktiga uppgifter som revisorn eller revisorns medhjälpare har haft skälig anledning att anta var oriktiga.

Om ett revisionsbolag är revisor, åligger ersättningsskyldigheten detta bolag och den som är huvudansvarig för revisionen. Om en sammanslutning eller ett revisionsorgan som avses i 8 kap. 4 § är revisor, åligger ersättningsskyldigheten den som har förrättat revisionen och den som har utsett honom eller henne.

Denna lag träder i kraft den 2 augusti 2017.

1 Senaste lydelse 2010:835.

2.5. Förslag till lag om ändring i lotterilagen (1994:1000)

Härigenom föreskrivs i fråga om lotterilagen (1994:1000)

dels att 45 och 59 §§ ska ha följande lydelse,

dels att rubriken närmast före 10 § ska lyda ”Allmänna förutsättningar för tillstånd och registrering”,

dels att det ska införas 16 nya paragrafer, 2 a, 10 a, 48 a–48 d, 50 a– 50 c och 52 a–52 g §§, och närmast före 10 a, 48 a och 52 a §§ nya rubriker av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 a §

Bestämmelser om skyldighet för anordnare av vissa lotterier att medverka till att förhindra penningtvätt och finansiering av terrorism finns i lagen ( 2017:000 ) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.

Prövning av lämplighet för att motverka penningtvätt eller finansiering av terrorism

10 a §

För anordnare av speltjänster som omfattas av lagen ( 2017:000 ) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism gäller följande.

Den som i väsentlig utsträckning har åsidosatt skyldigheter i näringsverksamhet eller som har gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet får inte ges tillstånd att anordna lotterier enligt denna lag eller registreras för att anordna lotterier enligt 17 §. Om anordnaren är en juridisk person, gäller detta förbud den som har ett kvalificerat innehav av andelar i den juridiska personen eller ingår i dess ledning.

Med ett kvalificerat innehav avses detsamma som i 1 kap. 5 § 15 lagen ( 2004:297 ) om bank- och finansieringsrörelse.

45 §1

Regeringen får meddela särskilt tillstånd att anordna lotteri i andra fall och annan ordning än som anges i 11–13 §§, 15–24 §§ och 32–34 §§. Sådant tillstånd får dock inte avse kedjebrevsspel eller liknande spel.

Tillstånd att anordna lotteri enligt första stycket får endast meddelas spelföretag som ägs av staten eller spelföretag där staten har det rättsligt bestämmande inflytandet.

Tillstånd enligt första stycket får meddelas endast om anordnaren inte omfattas av förbud enligt 10 a §.

Tillsyn och andra åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism

48 a §

Lotteriinspektionen utövar tillsyn över att sådan anordnare av lotterier som avses i 1 kap. 2 § första stycket 15 lagen ( 2017:000 ) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism följer den lagen.

48 b §

För att en anordnare av lotterier som omfattas av lagen ( 2017:000 ) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism ska få tillhandahålla lotterier genom ombud, måste ombudet vara registrerat hos Lotteriinspektionen. Anordnaren ska ansöka om registrering av ombudet hos Lotteriinspektionen.

Med ombud avses den som efter medgivande av anordnaren säljer lotter, tar emot insatser eller förmedlar vinster i ett lotteri.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. de villkor som ska gälla för att tillhandahålla lotterier genom ombud,

2. den information som ansökan om registrering ska innehålla, och

1 Senaste lydelse 2016:1222.

3. undantag från kravet på registrering av ombud.

48 c §

När anordnaren får kännedom om att förändringar har skett i förhållande till en ansökan enligt 48 b §, ska anordnaren anmäla förändringen till Lotteriinspektionen.

48 d §

Om ansökan uppfyller kraven i 48 b § ska Lotteriinspektionen registrera ombudet.

Om anordnaren eller ombudet begär det eller ombudet inte längre uppfyller kraven i 48 b §, ska Lotteriinspektionen avregistrera ombudet.

50 a §

Ett ombud som avses i 48 b § är skyldig att på begäran av Lotteriinspektionen lämna de upplysningar och tillhandahålla de handlingar som behövs för tillsynen av anordnaren.

50 b §

Om det är nödvändigt för tillsyn enligt lagen ( 2017:000 ) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, får Lotteriinspektionen genomföra en undersökning på plats hos någon som har tillstånd att anordna lotterier eller är registrerad för att anordna lotterier eller hos ombud som avses i 48 b §.

50 c §

För anordnare av speltjänster som omfattas av lagen ( 2017:000 ) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism gäller följande.

Om den som har tillstånd enligt denna lag eller anordnar lotterier med stöd av 17 § får kännedom om att förändringar har skett i den krets som har ett kvalificerat inne-

hav i anordnaren eller ingår i dess ledning, ska tillståndshavaren eller den registreringsskyldige snarast anmäla förändringen till den myndighet som har meddelat tillstånd eller till registreringsmyndigheten.

Med ett kvalificerat innehav avses detsamma som i 1 kap. 5 § 15 lagen ( 2004:297 ) om bank- och finansieringsrörelse.

Ingripanden vid överträdelser av lagen ( 2017:000 ) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism

52 a §

För anordnare av speltjänster som omfattas av lagen ( 2017:000 ) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism gäller följande.

Om den som har tillstånd enligt denna lag eller med stöd av 17 § anordnar lotterier väsentligen har åsidosatt skyldigheter i näringsverksamhet eller har gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet, får den myndighet som har lämnat tillståndet eller registrerat anordnaren

1. i fråga om verksamhet som drivs av en fysisk person, återkalla tillståndet eller förelägga den registrerade att upphöra med verksamheten,

2. i fråga om verksamhet som drivs av en juridisk person, förelägga denne att göra rättelse och, om rättelse inte görs, återkalla tillståndet eller förelägga den registrerade att upphöra med verksamheten.

Om den som har ett kvalificerat innehav av andelar i anordnaren väsentligen åsidosatt sina skyldigheter i näringsverksamhet eller gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet, får den myndighet som har lämnat tillstånd till anordnaren eller

registrerat anordnaren förelägga denne att avyttra så stor del av aktierna eller andelarna att innehavet därefter inte är kvalificerat eller, om innehavaren är en juridisk person, att byta ut den diskvalificerade personen i dess ledning.

Med ett kvalificerat innehav avses detsamma som i 1 kap. 5 § 15 lagen ( 2004:297 ) om bank- och finansieringsrörelse.

52 b §

Lotteriinspektionen får ingripa mot en anordnare av lotterier som överträder en bestämmelse i lagen ( 2017:000 ) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism eller föreskrifter som har meddelats med stöd av den lagen.

52 c §

Vid en överträdelse enligt 52 b § får Lotteriinspektionen ingripa genom att utfärda ett föreläggande om att göra rättelse.

Vid en överträdelse som är allvarlig, upprepad eller systematisk får Lotteriinspektionen förelägga anordnaren att upphöra med verksamheten eller, om inspektionen har meddelat tillstånd, återkalla tillståndet.

Om det är tillräckligt får Lotteriinspektionen i stället för ingripande enligt andra stycket meddela varning.

Lotteriinspektionen får bestämma att beslut enligt andra stycket ska gälla omedelbart.

52 d §

Varning får förenas med sanktionsavgift.

Om anordnaren är en fysisk person får sanktionsavgift enligt första stycket beslutas endast om personen i fråga uppsåtligen eller av grov oaktsamhet orsakat överträdelsen.

52 e §

Om anordnaren är en juridisk person får Lotteriinspektionen även ingripa mot en person som ingår i anordnarens styrelse, är dess verkställande direktör eller på motsvarande sätt företräder anordnaren, eller är ersättare för någon av dem, om anordnaren har befunnits ansvarig för en överträdelse som avses i 52 b §.

Ett ingripande får ske endast om anordnarens överträdelse är allvarlig, upprepad eller systematisk och personen i fråga uppsåtligen eller av grov oaktsamhet orsakat överträdelsen.

Ingripande sker genom

1. beslut att personen i fråga under en viss tid, lägst tre år och högst tio år, inte får upprätthålla en funktion som avses i första stycket hos anordnaren eller i en motsvarande verksamhet, eller

2. beslut om sanktionsavgift.

52 f §

Vid ingripande enligt 52 c–52 e §§ ska 7 kap. 13 24 §§ lagen ( 2017:000 ) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism tillämpas.

52 g §

Lotteriinspektionen ska underrätta registreringsmyndigheten eller den myndighet som har meddelat tillståndet när ett beslut att förelägga anordnaren att upphöra med verksamheten har fattats och när beslutet har fått laga kraft.

Tillståndet ska återkallas eller avregistrering ske när Lotteriinspektionen har fattat ett beslut som ska gälla omedelbart eller när ett beslut har fått laga kraft.

59 §

Ett beslut enligt denna lag av en kommunal nämnd, en länsstyrelse eller Lotterinspektionen får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

Ett beslut enligt denna lag av en kommunal nämnd, en länsstyrelse eller Lotterinspektionen får överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

Beslut om

sanktionsföreläggande får inte överklagas.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

1. Denna lag träder i kraft den 2 augusti 2017.

2. Anordnare som vid lagens ikraftträdande tillhandahåller lotterier genom ombud ska ansöka om registrering av ombuden senast den 2 februari 2018. Har ansökan gjorts senast den dagen, får anordnaren fortsätta att tillhandahålla lotterierna genom ombud i avvaktan på att beslutet i registreringsfrågan får laga kraft.

3. Anordnare som vid lagens ikraftträdande tillhandahåller lotterier genom ombud får, om Lotteriinspektionen inte beviljar registrering av ombudet, under tre månader efter det att beslutet i registreringsfrågan fick laga kraft, genom ombudet fullfölja åtaganden som uppkommit före det att Lotteriinspektionens beslut fick laga kraft.

4. Äldre bestämmelser gäller för överträdelser som inträffat före ikraftträdandet.

2.6. Förslag till lag om ändring i stiftelselagen (1994:1220)

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 2 § stiftelselagen (1994:1220) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap.

2 §1

En revisor är ersättningsskyldig enligt de grunder som anges i 1 §. Revisorn ansvarar även för skada som uppsåtligen eller av oaktsamhet orsakas av revisorns medhjälpare. I fall som avses i 4 kap. 15 § andra stycket 2 denna lag och 3 kap. 1 § lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism svarar dock revisorn endast för skada på grund av oriktiga uppgifter som revisorn eller revisorns medhjälpare har haft skälig anledning att anta var oriktiga.

En revisor är ersättningsskyldig enligt de grunder som anges i 1 §. Revisorn ansvarar även för skada som uppsåtligen eller av oaktsamhet orsakas av revisorns medhjälpare. I fall som avses i 4 kap. 15 § andra stycket 2 denna lag och 4 kap. 3 och 6 §§ lagen (2017:000) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism svarar dock revisorn endast för skada på grund av oriktiga uppgifter som revisorn eller revisorns medhjälpare har haft skälig anledning att anta var oriktiga.

Om ett revisionsbolag är revisor, är det bolaget och den som är huvudansvarig för revisionen som är ersättningsskyldiga.

Denna lag träder i kraft den 2 augusti 2017.

1 Senaste lydelse 2010:836.

2.7. Förslag till lag om ändring i pantbankslagen (1995:1000)

Härigenom föreskrivs i fråga om pantbankslagen (1995:1000)

dels att 4, 5, 23, 28, 31 och 35 §§ ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas fyra nya paragrafer, 24 a, 25 a, 26 a och 27 a §§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §

Tillstånd skall ges om företaget med hänsyn till organisation, ledning och ägare med bestämmande inflytande kan antas komma att bedriva en sund pantbanksverksamhet och i övrigt uppfylla kraven enligt bestämmelserna i denna lag.

Tillstånd ska ges om företaget med hänsyn till organisation, ledning och ägare med bestämmande inflytande kan antas komma att bedriva en sund pantbanksverksamhet och i övrigt uppfylla kraven enligt bestämmelserna i denna lag, lagen (2017:000) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism och föreskrifter som har meddelats med stöd av den lagen.

Tillstånd till ett utländskt företag får ges endast om företaget i det land där det har sitt säte bedriver pantbanksverksamhet och står under tillsyn av behörig myndighet.

5 §1

Frågan om tillstånd prövas av länsstyrelsen.

Frågan om tillstånd prövas av länsstyrelsen. Om länsstyrelsen meddelar tillstånd ska den länsstyrelse som avses i 24 a § underrättas om beslutet.

Innan en pantbank öppnar ett nytt kontor, ska anmälan göras till länsstyrelsen.

23 §2

Ett direkt eller indirekt förvärv av aktier i en pantbank, som medför att förvärvaren innehar mer än tio procent av kapitalet eller rösterna eller som annars möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av företaget, får ske bara efter tillstånd av länsstyrelsen.

Ett direkt eller indirekt förvärv av aktier i en pantbank som medför att innehavet utgör ett kvalificerat innehav får ske bara efter tillstånd av länsstyrelsen.

1 Senaste lydelse 2012:86. 2 Senaste lydelse 2012:86.

Tillstånd ska lämnas, om det inte kan antas att förvärvet kommer att motverka en sund utveckling av företagets verksamhet.

Med ett kvalificerat innehav avses i denna lag detsamma som i 1 kap. 5 § 15 lagen ( 2004:297 ) om bank- och finansieringsrörelse.

24 a §

Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om vilka länsstyrelser som utövar tillsyn över att pantbanker följer lagen ( 2017:000 ) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism och föreskrifter som har meddelats med stöd av den lagen.

Vid tillsyn enligt första stycket ska 7 kap. 5 § den lagen tillämpas.

25 a §

Den som i väsentlig utsträckning har åsidosatt skyldigheter i näringsverksamhet eller som har gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet får inte ägna sig åt pantbanksverksamhet. Detta förbud gäller den som har ett kvalificerat innehav av andelar i pantbanken eller ingår i dess ledning.

26 a §

När en pantbank får kännedom om att förändringar har skett i den krets som har ett kvalificerat innehav i företaget eller ingår i dess ledning, ska pantbanken anmäla förändringen till länsstyrelsen.

27 a §

Om någon omfattas av ett förbud enligt 25 a §, får länsstyrelsen förelägga pantbanken att göra rättelse och, om rättelse inte görs, förelägga pantbanken att upphöra med verksamheten. Om det är den som har ett kvalificerat innehav av andelar i pantbanken som inte uppfyller kravet i 25 a §, får länsstyrelsen förelägga denne att

avyttra så stor del av aktierna eller andelarna att innehavet därefter inte är kvalificerat eller, om innehavaren är en juridisk person, att byta ut den diskvalificerade personen i dess ledning.

Vid ingripanden mot överträdelser av lagen ( 2017:000 ) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism och föreskrifter som meddelats med stöd av den lagen ska 7 kap. 8 och 10–23 §§ den lagen tillämpas.

28 §

Ett tillstånd att bedriva pantbanksverksamhet skall återkallas av länsstyrelsen om

Ett tillstånd att bedriva pantbanksverksamhet ska återkallas av länsstyrelsen om

1. företaget inom ett år efter tillståndsbeslutet inte har börjat driva verksamheten eller dessförinnan har förklarat sig avstå från tillståndet,

2. företaget under en sammanhängande tid av ett år inte har drivit någon verksamhet, eller

3. företaget genom att överträda bestämmelser i denna lag eller någon annan författning eller på något annat sätt visat sig inte uppfylla kravet på en sund pantbanksverksamhet.

2. företaget under en sammanhängande tid av ett år inte har drivit någon verksamhet,

3. företaget genom att överträda bestämmelser i denna lag eller någon annan författning eller på något annat sätt visat sig inte uppfylla kravet på en sund pantbanksverksamhet, eller

4. den länsstyrelse som avses i 24 a § har förelagt företaget att upphöra med verksamheten och detta beslut har fått laga kraft.

Den länsstyrelse som avses i 24 a § ska underrätta den tillståndsgivande länsstyrelsen när ett beslut att förelägga företaget att upphöra med sin verksamhet har fattats och när beslutet har fått laga kraft.

31 §

Om länsstyrelsen återkallar ett tillstånd enligt 28 § 3, får länsstyrelsen besluta hur verksamheten skall avvecklas.

Länsstyrelsen får också besluta hur en olovlig pantbanksverksamhet skall avvecklas.

Om länsstyrelsen återkallar ett tillstånd enligt 28 § första stycket 3 eller 4, får länsstyrelsen besluta hur verksamheten ska avvecklas.

Länsstyrelsen får också besluta hur en olovlig pantbanksverksamhet ska avvecklas.

35 §

Länsstyrelsens beslut enligt 30 § andra stycket får inte överklagas.

Länsstyrelsens beslut enligt 30 § andra stycket eller enligt 7 kap. 5 § första stycket lagen (2017:000) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism eller beslut om sanktionsföreläggande får inte överklagas.

Andra beslut som länsstyrelsen meddelar enligt denna lag får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Andra beslut som länsstyrelsen meddelar enligt denna lag får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

1. Denna lag träder i kraft den 2 augusti 2017.

2. Äldre bestämmelser gäller för överträdelser som inträffat före ikraftträdandet.

2.8. Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1570) om medlemsbanker

Härigenom föreskrivs att 11 kap. 2 § lagen (1995:1570) om medlemsbanker ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

11 kap.

2 §1

En revisor, en lekmannarevisor eller en granskare i en medlemsbank är ersättningsskyldig enligt de grunder som anges i 1 §. Han eller hon ska även ersätta skada som uppsåtligen eller av oaktsamhet vållas av en medhjälpare. I de fall som avses i 7 a kap. 21 § första stycket 3 och 7 b kap. 19 § andra stycket denna lag samt 3 kap. 1 § lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism svarar dock revisorn, lekmannarevisorn eller granskaren endast för skada på grund av oriktiga uppgifter som han eller hon eller en medhjälpare har haft skälig anledning att anta var oriktiga.

En revisor, en lekmannarevisor eller en granskare i en medlemsbank är ersättningsskyldig enligt de grunder som anges i 1 §. Han eller hon ska även ersätta skada som uppsåtligen eller av oaktsamhet vållas av en medhjälpare. I de fall som avses i 7 a kap. 21 § första stycket 3 och 7 b kap. 19 § andra stycket denna lag samt 4 kap. 3 och 6 §§ lagen (2017:000) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism svarar dock revisorn, lekmannarevisorn eller granskaren endast för skada på grund av oriktiga uppgifter som han eller hon eller en medhjälpare har haft skälig anledning att anta var oriktiga.

Om ett registrerat revisionsbolag är revisor eller granskare, är det detta bolag och den för revisionen eller granskningen huvudansvarige som är ersättningsskyldiga.

Denna lag träder i kraft den 2 augusti 2017.

1 Senaste lydelse 2010:840.

2.9. Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1571) om insättningsgaranti

Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1995:1571) om insättningsgaranti ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §1

Följande insättare, eller utländska motsvarigheter, kan inte få ersättning enligt garantin:

1. en bank,

2. ett kreditmarknadsföretag,

3. ett värdepappersbolag,

4. ett försäkringsföretag,

5. ett återförsäkringsföretag,

6. en understödsförening,

7. ett finansiellt institut enligt lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,

8. en värdepappersfond eller en alternativ investeringsfond,

9. en pensionsfond, 10. ett landsting, en kommun eller en statlig myndighet, eller 11. en insättare som inte har identifierats enligt lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.

11. en insättare som inte har identifierats enligt lagen (2017:000) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.

Denna lag träder i kraft den 2 augusti 2017.

1 Senaste lydelse 2016:625.

2.10. Förslag till lag om ändring i lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet1

dels att nuvarande 11–13 §§ ska betecknas 18–20 §§,

dels att rubriken till lagen samt 2–4 och 7–10 §§, de nya 18–20 §§ och rubriken närmast före 2 § ska ha följande lydelse,

dels att rubrikerna närmast före 12 och 13 §§ ska sättas närmast före 19 respektive 20 §,

dels att det ska införas sju nya paragrafer, 11–17 §§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Lag om anmälningsplikt avseende

viss finansiell verksamhet

Lag om valutaväxling och annan finansiell verksamhet

Anmälningsplikt Registrering

2 §2

En fysisk eller juridisk person som avser att ägna sig åt valutaväxling i väsentlig omfattning eller annan finansiell verksamhet ska anmäla verksamheten till Finansinspektionen. Anmälan behöver inte göras av

1. företag som avses i 1 kap. 2 § 1– 3, 6, 17, 20 och 21 lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, och

En fysisk eller juridisk person som avser att ägna sig åt valutaväxling i väsentlig omfattning eller annan finansiell verksamhet ska ansöka om registrering hos Finansinspektionen.

Ansökan behöver inte göras av

1. företag som avses i 1 kap. 2 § första stycket 1–3, 6, 8, 9, 11 och 12 lagen (2017:000) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, och

2. fysiska eller juridiska personer som driver försäkringsförmedling enligt lagen (2005:405) om försäkringsförmedling.

Finansinspektionen ska föra register över personer som har gjort anmälan enligt första stycket.

Finansinspektionen ska registrera personer som kommit in med ansökan, om

1. det finns skäl att anta att verksamheten kommer att drivas på ett sätt som är förenligt med lagen ( 2017:000 ) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism och föreskrifter som

1 Lagen omtryckt 2004:319. Senaste lydelse av lagens rubrik 2004:319. 2 Senaste lydelse 2016:1027.

meddelats med stöd av den lagen, och

2. kravet på ägare och ledning i 3 § första stycket är uppfyllt.

Den som har blivit införd i registret ska tas bort ur registret när ett beslut om föreläggande enligt 8–10 §§ att upphöra med verksamheten har fått laga kraft. Ett finansiellt institut ska också tas bort ur registret om det anmäler att det inte längre ägnar sig åt anmälningspliktig verksamhet eller om det på något annat sätt framgår att verksamheten har upphört.

Den som har blivit införd i registret ska tas bort ur registret när ett beslut om föreläggande enligt 7, 9 eller 11 § att upphöra med verksamheten har fått laga kraft. Ett finansiellt institut ska också tas bort ur registret om det anmäler att det inte längre ägnar sig åt verksamhet som omfattas av lagen eller om det på något annat sätt framgår att registreringsplikt inte längre gäller.

3 §3

Den som i väsentlig utsträckning har åsidosatt skyldigheter i näringsverksamhet eller som har gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet får inte ägna sig åt verksamhet som är anmälningspliktig enligt 2 § första stycket. För en juridisk person gäller detta förbud den som har ett kvalificerat innehav av andelar i den juridiska personen eller ingår i dess ledning.

Den som i väsentlig utsträckning har åsidosatt skyldigheter i näringsverksamhet eller som har gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet får inte ägna sig åt verksamhet som är registreringspliktig enligt 2 § första stycket. För en juridisk person gäller detta förbud den som har ett kvalificerat innehav av andelar i den juridiska personen eller ingår i dess ledning.

Med ett kvalificerat innehav avses detsamma som i 1 kap. 5 § 15 lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse.

Med ett kvalificerat innehav avses i denna lag detsamma som i 1 kap. 5 § 15 lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse.

När ett finansiellt institut som anmält sin verksamhet enligt 2 § första stycket får kännedom om att förändringar har skett i den krets som anges i första stycket, ska institutet snarast anmäla förändringen till Finansinspektionen. Om en juridisk person har ett kvalificerat innehav i institutet, ska den juridiska personen snarast anmäla ändringar av vilka som ingår i dess ledning till inspektionen.

När ett finansiellt institut som är registrerat enligt 2 § får kännedom om att förändringar har skett i den krets som anges i första stycket, ska institutet snarast anmäla förändringen till Finansinspektionen. Om en juridisk person har ett kvalificerat innehav i institutet, ska den juridiska personen snarast anmäla ändringar av vilka som ingår i dess ledning till inspektionen.

3 Senaste lydelse 2015:183.

3 a §4

Skyldigheten enligt 8 kap. 46 a § aktiebolagslagen (2005:551) för styrelsen i ett publikt aktiebolag att årligen fastställa en skriftlig arbetsordning för sitt arbete gäller även för styrelsen i ett privat aktiebolag som ägnar sig åt verksamhet som är anmälningspliktig enligt 2 § första stycket. Detta gäller dock inte i fråga om bolag vars styrelse har endast en ledamot.

Skyldigheten enligt 8 kap. 46 a § aktiebolagslagen (2005:551) för styrelsen i ett publikt aktiebolag att årligen fastställa en skriftlig arbetsordning för sitt arbete gäller även för styrelsen i ett privat aktiebolag som ägnar sig åt verksamhet som är registrerad enligt 2 §. Detta gäller dock inte i fråga om bolag vars styrelse har endast en ledamot.

Skyldigheten enligt 8 kap. 46 b § aktiebolagslagen för styrelsen i ett publikt aktiebolag att i skriftliga instruktioner ange arbetsfördelningen mellan bolagsorganen gäller även för styrelsen i ett privat aktiebolag som ägnar sig åt verksamhet som är anmälningspliktig enligt 2 § första stycket.

Skyldigheten enligt 8 kap. 46 b § aktiebolagslagen för styrelsen i ett publikt aktiebolag att i skriftliga instruktioner ange arbetsfördelningen mellan bolagsorganen gäller även för styrelsen i ett privat aktiebolag som ägnar sig åt verksamhet som är registrerad enligt 2 §.

Styrelsens ordförande ska bevaka att styrelsen fullgör de uppgifter som anges i denna paragraf.

4 §5

Bestämmelser om skyldighet för fysiska eller juridiska personer som ägnar sig åt valutaväxling i väsentlig omfattning eller annan finansiell verksamhet att medverka till att förhindra penningtvätt eller finansiering av terrorism finns i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.

Bestämmelser om skyldighet för fysiska eller juridiska personer som ägnar sig åt valutaväxling i väsentlig omfattning eller annan finansiell verksamhet att medverka till att förhindra penningtvätt eller finansiering av terrorism finns i lagen (2017:000) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.

7 §6

Finansiella institut som har anmält sin verksamhet enligt 2 § första stycket ska på begäran lämna Finansinspektionen de upplysningar om verksamheten som behövs för att inspektionen ska kunna kontrollera att instituten följer lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, lagen (2002:444) om straff

Finansiella institut som är registrerade enligt 2 § ska på begäran lämna Finansinspektionen de upplysningar om verksamheten som behövs för att inspektionen ska kunna kontrollera att instituten följer lagen (2017:000) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.

4 Senaste lydelse 2014:561. 5 Senaste lydelse 2010:759. 6 Senaste lydelse 2009:67.

för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall och förordningen (EG) nr 1781/2006 om information om betalaren som ska åtfölja överföringar av medel.

Om ett finansiellt institut inte följer Finansinspektionens begäran enligt första stycket, får inspektionen förelägga institutetet att lämna de begärda upplysningarna.

Om ett föreläggande enligt andra stycket inte följs, får Finansinspektionen förelägga institutet att upphöra med verksamheten.

7 a §7

Finansinspektionen får, när inspektionen anser att det är nödvändigt, genomföra en undersökning hos ett finansiellt institut som omfattas av denna lag.

En sådan undersökning får endast omfatta den verksamhet som är anmälningspliktig enligt denna lag.

En sådan undersökning får endast omfatta verksamhet som är registrerad enligt 2 §.

8 §

Om en fysisk eller juridisk person ägnar sig åt sådan verksamhet som är anmälningspliktig enligt 2 § första stycket utan att ha gjort anmälan, skall Finansinspektionen förelägga personen att göra anmälan. Om personen inte rättar sig efter föreläggandet, skall inspektionen förelägga den att upphöra med verksamheten.

Om en fysisk eller juridisk person ägnar sig åt verksamhet som kräver registrering enligt 2 § utan att vara registrerad, ska Finansinspektionen förelägga personen att komma in med ansökan. Om personen inte rättar sig efter föreläggandet, eller om registrering vägras, ska inspektionen förelägga den att upphöra med den registreringspliktiga verksamheten.

Är det osäkert om anmälningsskyldighet föreligger beträffande viss verksamhet, får Finansinspektionen förelägga personen att lämna de upplysningar om verksamheten som behövs för att bedöma om så är fallet.

Är det osäkert om personen är registreringspliktig enligt 2 §, får Finansinspektionen förelägga personen att lämna de upplysningar om verksamheten som behövs för att bedöma om så är fallet.

9 §

Finansinspektionen skall när en anmälan enligt 2 § första stycket

Finansinspektionen ska när en anmälan enligt 3 § tredje stycket

7 Senaste lydelse 2008:100.

eller 3 § tredje stycket kommer in, och därutöver minst en gång per år, kontrollera att villkoret i 3 § första stycket är uppfyllt.

kommer in, och därutöver minst en gång per år, kontrollera att villkoret i 3 § första stycket är uppfyllt.

Om kravet i 3 § första stycket inte är uppfyllt får inspektionen, om verksamheten drivs av en fysisk person, förelägga denne att upphöra med verksamheten.

Om verksamheten drivs av en juridisk person får inspektionen förelägga denne att göra rättelse. Om rättelse inte görs får inspektionen förelägga personen att upphöra med verksamheten.

Om det är en innehavare som avses i 3 § andra stycket som inte uppfyller kravet i 3 § första stycket, får inspektionen förelägga denne att avyttra så stor del av aktierna eller andelarna att innehavet därefter inte är kvalificerat eller, om innehavaren är en juridisk person, att byta ut den i dess ledning diskvalificerade personen.

10 §8

Finansinspektionen får förelägga ett finansiellt institut att göra rättelse om

1. upplysningar enligt 7 § inte lämnas, eller

2. institutet, efter en anmälan enligt 2 § första stycket, överträder en bestämmelse i lagen ( 2009:62 ) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism eller en föreskrift som har meddelats med stöd av den lagen eller en bestämmelse i förordningen (EG) nr 1781/2006 om information om betalaren som ska åtfölja överföringen av medel.

Om rättelse inte görs, får inspektionen förelägga institutet att upphöra med verksamheten.

Finansinspektionen får ingripa mot ett finansiellt institut som, efter registrering enligt 2 §, överträder en bestämmelse i lagen (2017:000) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism eller föreskrifter som har meddelats med stöd av den lagen.

11 §

Vid en överträdelse enligt 10 § får Finansinspektionen förelägga ett finansiellt institut att göra rättelse eller, vid överträdelser som inte är ringa, besluta om sanktionsavgift.

Om det finansiella institutet är en fysisk person får sanktionsavgift enligt första stycket beslutas

8 Senaste lydelse 2009:67.

Prop. 2016/17:173 endast om överträdelsen är allvarlig, upprepad eller systematisk och personen i fråga uppsåtligen eller av grov oaktsamhet orsakat överträdelsen.

Vid allvarliga, upprepade eller systematiska överträdelser får Finansinspektionen förelägga ett finansiellt institut att upphöra med verksamheten.

12 §

Om det finansiella institutet är en juridisk person får Finansinspektionen vid en överträdelse enligt 10 § även ingripa mot en person som ingår i institutets styrelse eller är dess verkställande direktör eller på motsvarande sätt företräder institutet, eller är ersättare för någon av dem.

Ett ingripande får ske endast om institutets överträdelse är allvarlig, upprepad eller systematisk och personen i fråga uppsåtligen eller av grov oaktsamhet orsakat överträdelsen.

Ingripande sker genom 1. beslut att personen i fråga under en viss tid, lägst tre år och högst tio år, inte får vara styrelseledamot eller verkställande direktör i ett finansiellt institut eller på motsvarande sätt företräda ett sådant institut, eller vara ersättare för någon av dem, eller

2. beslut om sanktionsavgift.

13 §

Vid valet av ingripande enligt 11 och 12 §§ ska Finansinspektionen ta hänsyn till hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den har pågått. Särskild hänsyn ska tas till skador som har uppstått och graden av ansvar.

I försvårande riktning ska det beaktas om institutet tidigare har begått en överträdelse eller om den fysiska personen i institutets ledning tidigare orsakat en sådan

överträdelse.

I förmildrande riktning ska det beaktas om

1. institutet eller den fysiska personen i institutets ledning i väsentlig utsträckning genom ett aktivt samarbete har underlättat Finansinspektionens utredning, och

2. institutet snabbt upphört med överträdelsen eller den fysiska personen i institutets ledning snabbt verkat för att överträdelsen ska upphöra, sedan den anmälts till eller påtalats av Finansinspektionen.

14 §

Sanktionsavgiften för en juridisk person ska uppgå till lägst 5 000 kronor och som högst fastställas till det högsta av

1. tio procent av institutets omsättning eller, i förekommande fall, motsvarande omsättning på koncernnivå, närmast föregående räkenskapsår,

2. två gånger den vinst som institutet gjort till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa, eller

3. ett belopp i kronor motsvarande fem miljoner euro.

Om överträdelsen har skett under institutets första verksamhetsår eller om uppgifter om omsättningen annars saknas eller är bristfälliga, får omsättningen uppskattas.

Avgiften tillfaller staten.

15 §

Sanktionsavgiften för en fysisk person enligt 11 § andra stycket och 12 § ska som högst fastställas till det högsta av

1. två gånger den vinst som den fysiska personen gjort till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa, eller

2. ett belopp som per den 25 juni

Prop. 2016/17:173 2015 i kronor motsvarade fem miljoner euro.

Avgiften tillfaller staten.

16 §

När sanktionsavgiftens storlek fastställs, ska särskild hänsyn tas till sådana omständigheter som anges i 13 § samt till den juridiska eller fysiska personens finansiella ställning och, om det går att fastställa, den vinst som gjorts till följd av regelöverträdelsen.

17 §

Vid beslut enligt 11 § andra stycket och 12 § ska Finansinspektionen tillämpa bestämmelserna om sanktionsföreläggande i 15 kap. 9 a 9 d §§ lagen ( 2004:297 ) om bank- och finansieringsrörelse.

Vid beslut om sanktionsavgift ska 15 kap. 11–14 §§ lagen om bank- och finansieringsrörelse tillämpas i fråga om verkställighet av beslut om sanktionsavgift.

11 §

Förelägganden enligt 8–10 §§ får förenas med vite.

Finansinspektionen får bestämma att ett beslut om föreläggande skall gälla omedelbart.

18 §

Förelägganden enligt 7, 8, 9 och 11 §§ får förenas med vite.

Finansinspektionen får bestämma att ett beslut om föreläggande ska gälla omedelbart.

12 §

Finansinspektionens beslut enligt 2 § tredje stycket första meningen och 8 § andra stycket får inte överklagas.

19 §

Finansinspektionens beslut enligt 2 § tredje stycket första meningen och 8 § andra stycket samt beslut om sanktionsföreläggande får inte överklagas.

Inspektionens beslut i övrigt enligt denna lag får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Inspektionens beslut i övrigt enligt denna lag får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

13 §

Anmälningspliktiga finansiella institut skall med årliga avgifter bekosta Finansinspektionens verksamhet med anknytning till denna lag.

20 §

Registrerade finansiella institut ska med årliga avgifter bekosta

Finansinspektionens verksamhet med anknytning till denna lag.

Regeringen får meddela föreskrifter om sådana avgifter som avses i första stycket.

1. Denna lag träder i kraft den 2 augusti 2017.

2. Bestämmelserna i 2 § tillämpas inte på fysiska och juridiska personer som förts in i Finansinspektionens register före ikraftträdandet.

3. Äldre bestämmelser gäller för överträdelser som inträffat före ikraftträdandet.

2.11. Förslag till lag om ändring i lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 5 § lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 kap.

5 §1

En försäkringsgivare från tredje land ska beviljas koncession och dess företrädare ska godkännas, om ansökan uppfyller de krav som ställs i 4 § och

1. den planerade verksamheten kan antas komma att uppfylla kraven i denna lag och andra författningar som reglerar verksamheten,

2. den som kommer att ha ett sådant kvalificerat innehav i en försäkringsgivare som avses i 1 kap. 11 § aktiebolagslagen (2005:551) bedöms lämplig att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen av en försäkringsgivare, och

3. den som avses vara företrädare för försäkringsgivaren eller, i de fall där företrädaren är en juridisk person, vara dess ombud har tillräckliga insikter och erfarenheter för att delta i ledningen hos en försäkringsgivare och även i övrigt är lämplig för en sådan uppgift.

Vid bedömningen enligt första stycket 2 av om en innehavare är lämplig ska dennes anseende och kapitalstyrka beaktas. Det ska också beaktas om det finns skäl att anta att

1. innehavaren kommer att motverka att försäkringsgivarens verksamhet drivs på ett sätt som är förenligt med kraven i denna lag och andra författningar som reglerar verksamheten, eller

2. innehavet har samband med eller kan öka risken för

a) penningtvätt enligt 1 kap. 5 § 6 lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, eller

b) brott enligt 2 § 2, 3 § eller 4 § lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskild allvarlig brottslighet i vissa fall, såvitt avser brott enligt 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott.

2. innehavet har samband med eller kan öka risken för

a) penningtvätt enligt 1 kap. 6 § lagen (2017:000) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, eller

b) brott enligt 2 § 2, 3 § eller 4 § lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskild allvarlig brottslighet i vissa fall, såvitt avser brott enligt 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott.

Koncession får inte vägras av det skälet att det inte behövs någon ytterligare försäkringsgivare.

1 Senaste lydelse 2010:2060.

Koncession beviljas tills vidare eller, om det finns särskilda omständigheter, för bestämd tid, högst tio år, och därutöver till det löpande räkenskapsårets slut.

Koncession ska meddelas i enlighet med den indelning som anges i 2 kap.11 och 12 §§försäkringsrörelselagen (2010:2043).

Denna lag träder i kraft den 2 augusti 2017.

2.12. Förslag till lag om ändring i kasinolagen (1999:355)

Härigenom föreskrivs i fråga om kasinolagen (1999:355)1

dels att nuvarande 14 c § ska betecknas 14 f §,

dels att 2, 14, 14 b och 17 §§ och rubriken närmast före 14 § ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas fyra nya paragrafer, 2 a och 14 c–14 e §§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §2

Kasinospel får inte anordnas utan tillstånd. Tillstånd till kasinospel får även omfatta spel på penningautomater och andra automatspel som avses i 6 § lotterilagen (1994:1000).

Bestämmelser om vissa skyldigheter för den som driver verksamhet enligt denna lag finns i lagen ( 2009:62 ) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.

2 a §

Bestämmelser om skyldighet för den som driver verksamhet enligt denna lag att medverka till att förhindra penningtvätt och finansiering av terrorism finns i lagen ( 2017:000 ) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.

Tillsyn Tillsyn

och ingripanden

14 §3

Lotteriinspektionen ska utöva tillsyn över att denna lag och de villkor och bestämmelser som har meddelats med stöd av lagen följs.

Inspektionen ska vidare inom sitt verksamhetsområde utöva tillsyn enligt lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism och föreskrifter som har meddelats med stöd av den lagen.

Inspektionen ska vidare inom sitt verksamhetsområde utöva tillsyn enligt lagen (2017:000) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism och föreskrifter som har meddelats med stöd av den lagen.

1 Senaste lydelse av 14 c § 2009:70. 2 Senaste lydelse 2009:70. Ändringen innebär att tredje stycket tas bort. 3 Senaste lydelse 2009:70.

14 b §4

Lotteriinspektionen får meddela de förelägganden och förbud som behövs för efterlevnaden av denna lag, av föreskrifter som har meddelats med stöd av denna lag, eller med stöd av lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.

Lotteriinspektionen får meddela de förelägganden och förbud som behövs för efterlevnaden av denna lag, lagen (2017:000) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism och föreskrifter som har meddelats med stöd av dessa lagar.

14 c §

Den som i väsentlig utsträckning har åsidosatt skyldigheter i näringsverksamhet eller som har gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet får inte ingå i ledningen av tillståndshavaren.

Om någon omfattas av ett förbud enligt första stycket, får Lotteriinspektionen förelägga tillståndshavaren att göra rättelse.

Om ett föreläggande enligt andra stycket inte följs, ska det som sägs om återkallelse i 15 § tillämpas.

14 d §

När tillståndshavaren får kännedom om att ändringar har skett i den krets som ingår i dess ledning, ska tillståndshavaren snarast anmäla ändringen till Lotteriinspektionen.

14 e §

Lotteriinspektionen får ingripa mot en tillståndshavare eller en person som ingår i dess ledning vid en överträdelse av lagen ( 2017:000 ) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism eller föreskrifter som har meddelats med stöd av den lagen.

Ingripande sker med tillämpning av 7 kap. 11 § första stycket, 12–23 §§ den lagen.

Vid föreläggande om rättelse

4 Senaste lydelse 2009:70.

med anledning av en överträdelse enligt första stycket tillämpas 14 b § denna lag.

17 §5

Beslut i ärenden om tillsyn i fråga om penningtvätt och finansiering av terrorism enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. I sådana ärenden får Lotteriinspektionen bestämma att beslutet ska gälla omedelbart.

Beslut i ärenden om tillsyn i fråga om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism enligt denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. I sådana ärenden får Lotteriinspektionen bestämma att beslutet ska gälla omedelbart.

Beslut om

sanktionsföreläggande får inte överklagas.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Övriga beslut som har meddelats med stöd av denna lag får inte överklagas.

1. Denna lag träder i kraft den 2 augusti 2017.

2. Äldre bestämmelser gäller för överträdelser som inträffat före ikraftträdandet.

5 Senaste lydelse 2009:70.

2.13. Förslag till lag om ändring i revisionslagen (1999:1079)

Härigenom föreskrivs att 37 § revisionslagen (1999:1079) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

37 §1

En revisor som när han eller hon fullgör sitt uppdrag uppsåtligen eller av oaktsamhet skadar företaget ska ersätta skadan. Detsamma gäller när skadan tillfogas någon annan genom överträdelse av denna lag eller tillämplig lag om årsredovisning. En revisor ska även ersätta skada som uppsåtligen eller av oaktsamhet vållas av revisorns medhjälpare. I fall som avses i 36 § andra stycket denna lag och 3 kap. 1 § lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism svarar dock revisorn endast för skada på grund av oriktiga uppgifter som revisorn eller revisorns medhjälpare har haft skälig anledning att anta var oriktiga.

En revisor som när han eller hon fullgör sitt uppdrag uppsåtligen eller av oaktsamhet skadar företaget ska ersätta skadan. Detsamma gäller när skadan tillfogas någon annan genom överträdelse av denna lag eller tillämplig lag om årsredovisning. En revisor ska även ersätta skada som uppsåtligen eller av oaktsamhet vållas av revisorns medhjälpare. I fall som avses i 36 § andra stycket denna lag och 4 kap. 3 och 6 §§ lagen (2017:000) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism svarar dock revisorn endast för skada på grund av oriktiga uppgifter som revisorn eller revisorns medhjälpare har haft skälig anledning att anta var oriktiga.

Om ett registrerat revisionsbolag är revisor, är det detta bolag och den för revisionen huvudansvarige som är ersättningsskyldiga.

Denna lag träder i kraft den 2 augusti 2017.

1 Senaste lydelse 2010:837.

2.14. Förslag till lag om ändring i revisorslagen (2001:883)

Härigenom föreskrivs i fråga om revisorslagen (2001:883)

dels att 28 c, 32 b, 32 d, 32 h och 36 §§ ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas fyra nya paragrafer, 3 a och 32 j–32 l §§, och närmast före 32 j § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 a §

Revisorsinspektionen ska utöva tillsyn över att revisorer och registrerade revisionsbolag fullgör sina skyldigheter enligt lagen ( 2017:000 ) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.

Inom ramen för denna tillsyn ska inspektionen pröva frågor om disciplinära åtgärder mot andra än revisorer som är företrädare för ett registrerat revisionsbolag eller ersättare för sådana företrädare.

28 c §1

I sin tillsyn över revision av företag av allmänt intresse får

Revisorsinspektionen, om det finns skäl för det, göra en platsundersökning hos en revisor eller ett registrerat revisionsbolag.

Revisorsinspektionen får, om det finns skäl för det, göra en platsundersökning hos en revisor eller ett registrerat revisionsbolag.

En platsundersökning får endast göras vid tillsyn över

1. revision av företag av allmänt intresse, och

2. revisorers och registrerade revisionsbolags skyldigheter enligt lagen ( 2017:000 ) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.

32 b §2

En sanktionsavgift för en fysisk person ska fastställas till högst en miljon kronor.

1 Senaste lydelse 2016:1339. 2 Senaste lydelse 2016:430.

En sanktionsavgift för en juridisk person ska fastställas till högst två procent av företagets omsättning närmast föregående räkenskapsår. Om överträdelsen har skett under företagets första verksamhetsår eller om uppgifter om omsättningen saknas eller är bristfälliga, får den uppskattas.

En sanktionsavgift får inte fastställas till ett lägre belopp än femtusen kronor.

I 32 k § finns en särskild bestämmelse om sanktionsavgiftens högsta belopp vid en överträdelse av lagen ( 2017:000 ) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.

32 d §3

Vid valet av disciplinär åtgärd enligt 32 och 32 a §§ ska Revisorsinspektionen ta särskild hänsyn till hur allvarlig överträdelsen är, hur länge den har pågått och graden av ansvar för den som har begått överträdelsen.

Vid valet av disciplinär åtgärd enligt 32, 32 a och 32 j §§ ska Revisorsinspektionen ta särskild hänsyn till hur allvarlig överträdelsen är, hur länge den har pågått och graden av ansvar för den som har begått överträdelsen.

En sanktionsavgift får inte beslutas om överträdelsen uteslutande består i att revisorn inte har fullgjort sin uppgiftsskyldighet gentemot Revisorsinspektionen.

32 h §4

En sanktionsavgift ska betalas till Revisorsinspektionen inom trettio dagar från det att avgörandet fick laga kraft eller inom den längre tid som anges i beslutet.

En sanktionsavgift ska betalas till Revisorsinspektionen inom trettio dagar från det att avgörandet fick laga kraft eller sanktionsföreläggandet godkändes eller inom den längre tid som anges i beslutet.

Sanktionsavgiften tillfaller staten.

Åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism

32 j §

Om ett registrerat revisionsbolag överträder lagen ( 2017:000 ) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, får Revisorsinspektionen pröva om en disciplinär åtgärd ska vidtas mot

3 Senaste lydelse 2016:1339. 4 Senaste lydelse 2016:1339.

en person som avses i 3 a § andra stycket.

En disciplinär åtgärd enligt första stycket får vidtas endast om överträdelsen är allvarlig, upprepad eller systematisk och personen i fråga uppsåtligen eller av grov oaktsamhet orsakat överträdelsen.

En disciplinär åtgärd enligt första stycket ska avse

1. ett beslut om att personen i fråga under en viss tid, lägst tre år och högst tio år, inte får inneha en sådan befattning som avses i 3 a § andra stycket i ett registrerat revisionsbolag, eller

2. ett beslut om en sanktionsavgift.

32 k §

Vid en överträdelse av lagen ( 2017:000 ) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism ska en sanktionsavgift enligt 32 a eller 32 j § som högst fastställas till det högsta av

1. två gånger den vinst som gjorts till följd av regelöverträ-

delsen, om beloppet går att fastställa, eller

2. ett belopp i kronor motsvarande en miljon euro.

32 l §

I fråga om en disciplinär åtgärd enligt 32 j § tillämpas bestämmelserna om sanktionsföreläggande i 7 kap. 17 20 §§ lagen ( 2017:000 ) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.

36 §5

Revisorsinspektionens beslut enligt denna lag får överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

Beslut som rör examination enligt 4 § första stycket 5 eller

Beslut som rör examination enligt 4 § första stycket 5, särskild

5 Senaste lydelse 2016:1339.

särskild lämplighetsprövning enligt 5 § får dock inte överklagas.

lämplighetsprövning enligt 5 § eller beslut om sanktionsföreläggande får dock inte överklagas.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

1. Denna lag träder i kraft den 2 augusti 2017.

2. Äldre bestämmelser gäller för överträdelser som har inträffat före ikraftträdandet.

2.15. Förslag till lag om ändring i lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §1

Denna lag innehåller straffrättsliga bestämmelser för genomförande av

1. den internationella konventionen om bekämpande av finansiering av terrorism som antogs av Förenta nationernas generalförsamling den 9 december 1999 (54/109), och

2. punkt 6 i Förenta nationernas säkerhetsråds resolution 2178 (2014). I lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism finns ytterligare bestämmelser för att genomföra konventionen. De avser åtgärder som den som bedriver finansiell verksamhet och annan näringsverksamhet är skyldig att vidta för att förhindra att verksamheten utnyttjas för penningtvätt eller finansiering av terrorism.

I lagen (2017:000) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism finns ytterligare bestämmelser för att genomföra konventionen. De avser åtgärder som den som bedriver finansiell verksamhet och annan näringsverksamhet är skyldig att vidta för att förhindra att verksamheten utnyttjas för penningtvätt eller finansiering av terrorism.

Denna lag träder i kraft den 2 augusti 2017.

1 Senaste lydelse 2016:94.

2.16. Förslag till lag om ändring i lagen (2004:46) om värdepappersfonder

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 2 §, 11 kap.3 och 7 §§ och 12 kap.1 a och 8 §§ lagen (2004:46) om värdepappersfonder1 ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

2 §2

Vid bedömningen enligt 1 § 3 av om en innehavare är lämplig ska dennes anseende och kapitalstyrka beaktas. Det ska också beaktas om det finns skäl att anta att

1. innehavaren kommer att motverka att fondbolagets verksamhet drivs på ett sätt som är förenligt med kraven i denna lag och andra författningar som reglerar bolagets verksamhet, eller

2. innehavet har samband med eller kan öka risken för

a) penningtvätt enligt 1 kap. 5 § 6 lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, eller

b) brott enligt 2 § 2, 3 § eller 4 § lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall, såvitt avser brott enligt 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott.

2. innehavet har samband med eller kan öka risken för

a) penningtvätt enligt 1 kap. 6 § lagen (2017:000) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, eller

b) brott enligt 2 § 2, 3 § eller 4 § lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall, såvitt avser brott enligt 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott.

Om den som kommer att ha ett kvalificerat innehav i bolaget är ett blandat finansiellt holdingföretag ska det vid bedömningen av innehavarens anseende särskilt beaktas om dess ledning uppfyller de krav som ställs på ledningen i ett sådant företag enligt 5 kap. 16 § lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat.

Om bolaget har eller kan förväntas komma att få nära förbindelser med någon annan, får tillstånd ges bara om förbindelserna inte hindrar en effektiv tillsyn av bolaget.

Om förvaringsinstitutet är en i Sverige etablerad filial till ett kreditinstitut med säte i ett annat land inom EES, får Finansinspektionen som ett villkor för tillståndet föreskriva att de tillgångar som ingår i en värdepappersfond ska förvaras här i landet. Detta gäller dock inte om tillgångarna ska förvaras hos ett utländskt förvaringsinstitut enligt 3 kap. 2 § tredje stycket.

1 Senaste lydelse av lagens rubrik 2013:563. 2 Senaste lydelse 2013:563.

11 kap.

3 §3

Tillstånd ska ges till förvärv som avses i 1 §, om förvärvaren bedöms lämplig att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen av ett fondbolag och det kan antas att det tilltänkta förvärvet är ekonomiskt sunt. Hänsyn ska tas till förvärvarens sannolika påverkan på verksamheten i fondbolaget.

Vid bedömningen enligt första stycket ska förvärvarens anseende och kapitalstyrka beaktas. Det ska också beaktas

1. om den som till följd av förvärvet kommer att ingå i styrelsen för fondbolaget eller vara verkställande direktör i detta bolag eller vara ersättare för någon av dem, har tillräcklig insikt och erfarenhet för att delta i ledningen av ett fondbolag och även i övrigt är lämplig för en sådan uppgift,

2. om det finns skäl att anta att förvärvaren kommer att motverka att fondbolagets verksamhet drivs på ett sätt som är förenligt med denna lag och andra författningar som reglerar bolagets verksamhet, och

3. om det finns skäl att anta att förvärvet har samband med eller kan öka risken för

a) penningtvätt enligt 1 kap. 5 § 6 lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, eller

b) brott enligt 2 § 2, 3 § eller 4 § lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall, såvitt avser brott enligt 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott.

3. om det finns skäl att anta att förvärvet har samband med eller kan öka risken för

a) penningtvätt enligt 1 kap. 6 § lagen (2017:000) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, eller

b) brott enligt 2 § 2, 3 § eller 4 § lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall, såvitt avser brott enligt 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott.

Om förvärvaren är ett blandat finansiellt holdingföretag, ska det vid bedömningen av förvärvarens anseende särskilt beaktas om dess ledning uppfyller de krav som ställs på ledningen i ett sådant företag enligt 5 kap. 16 § lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat.

Om förvärvet skulle leda till nära förbindelser mellan fondbolaget och någon annan, ska tillstånd ges bara om förbindelserna inte hindrar en effektiv tillsyn av bolaget.

7 §4

Finansinspektionen får besluta att ägaren till ett kvalificerat innehav av aktier vid stämman inte får företräda fler aktier än som motsvarar ett innehav som inte är kvalificerat

1. om ägaren motverkar eller kan antas komma att motverka att fondbolagets verksamhet drivs på ett sätt som är förenligt med kraven i denna lag och andra författningar som reglerar bolagets verksamhet,

3 Senaste lydelse 2011:882. 4 Senaste lydelse 2011:882.

2. om ägaren i väsentlig utsträckning har åsidosatt sina skyldigheter i näringsverksamhet eller i andra ekonomiska angelägenheter eller gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet,

3. om ägaren är ett blandat finansiellt holdingföretag och dess ledning inte uppfyller de krav som ställs på ledningen i ett sådant företag enligt 5 kap. 16 § lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat, eller

4. om det finns skäl att anta att innehavet har samband med eller kan öka risken för

a) penningtvätt enligt 1 kap. 5 § 6 lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, eller

b) brott enligt 2 § 2, 3 § eller 4 § lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall, såvitt avser brott enligt 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott.

4. om det finns skäl att anta att innehavet har samband med eller kan öka risken för

a) penningtvätt enligt 1 kap. 6 § lagen (2017:000) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, eller

b) brott enligt 2 § 2, 3 § eller 4 § lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall, såvitt avser brott enligt 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott.

Om den som har ett kvalificerat innehav av aktier inte har ansökt om tillstånd till ett förvärv som avses i 1 §, får Finansinspektionen besluta att innehavaren vid stämman inte får företräda aktierna till den del de omfattas av ett krav på tillstånd.

Om någon i strid med ett beslut av Finansinspektionen har ett kvalificerat innehav av aktier, får innehavaren inte företräda aktierna vid stämman till den del innehavet står i strid med beslutet.

12 kap.

1 a §5

Finansinspektionen ska ingripa mot någon som ingår i ett fondbolags styrelse eller är dess verkställande direktör, eller ersättare för någon av dem, om fondbolaget

1. har fått tillstånd att driva fondverksamhet genom att lämna falska uppgifter eller på annat otillbörligt sätt,

2. tillhandahåller diskretionär portföljförvaltning i strid med 1 kap. 4 §,

3. påbörjar marknadsföring av en av bolaget förvaltad värdepappersfond i ett annat land inom EES innan en underrättelse om detta gjorts hos Finansinspektionen i enlighet med 2 kap. 15 c §,

4. inte uppfyller grundläggande krav på organisation och drift av verksamheten enligt 2 kap. 17 eller 17 f § eller föreskrifter som har meddelats med stöd av 13 kap. 1 § 5 avseende dessa bestämmelser,

5. åsidosätter sina skyldigheter eller på annat sätt överträder det som anges om uppdragsavtal i 4 kap. 4–6 §§ och 7 § första stycket,

6. påbörjar förvaltning och marknadsföring av en värdepappersfond utan att fondbestämmelserna godkänts enligt 4 kap. 9 §,

5 Senaste lydelse 2016:892.

7. vid upprepade tillfällen låter bli att upprätta eller tillhandahålla informationsbroschyr, faktablad, årsberättelse och halvårsberättelse i enlighet med 4 kap. 15–21 §§,

8. vid upprepade tillfällen placerar medel i en värdepappersfond i strid med det som anges i 5 kap. 1, 3–22, 24 eller 25 § eller föreskrifter som har meddelats med stöd av 13 kap. 1 § 9, 10, 12 och 13 avseende dessa bestämmelser,

9. inte uppfyller kraven på hantering av risker i 5 kap. 2 § första eller andra stycket eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av 13 kap. 1 § 11 avseende dessa bestämmelser,

10. i strid med 11 kap. 5 § första stycket låter bli att till Finansinspektionen anmäla sådana förvärv och avyttringar som avses där, eller

11. i strid med 11 kap. 5 § tredje stycket låter bli att till Finansinspektionen anmäla namnen på de ägare som har ett kvalificerat innehav av aktier i bolaget samt storleken på innehavet.

10. i strid med 11 kap. 5 § första stycket låter bli att till Finansinspektionen anmäla sådana förvärv och avyttringar som avses där,

11. i strid med 11 kap. 5 § tredje stycket låter bli att till Finansinspektionen anmäla namnen på de ägare som har ett kvalificerat innehav av aktier i bolaget samt storleken på innehavet, eller

12. har befunnits ansvarigt för en allvarlig, upprepad eller systematisk överträdelse av lagen ( 2017:000 ) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism eller föreskrifter som har meddelats med stöd av den lagen.

Om en sådan person som anges i första stycket omfattas av tillstånds- eller underrättelseskyldighet enligt 11 kap. 1 eller 4 § för förvärv eller avyttring av aktier i bolaget, ska första stycket 10 och 11 inte gälla för den personen i fråga om dessa aktier.

Ett ingripande enligt första stycket får ske endast om bolagets överträdelse är allvarlig och personen i fråga uppsåtligen eller av grov oaktsamhet har orsakat överträdelsen.

Ingripande sker genom

1. beslut att personen i fråga under en viss tid, lägst tre och högst tio år, eller, för upprepade allvarliga överträdelser, permanent inte får vara styrelseledamot eller verkställande direktör i ett fondbolag, eller ersättare för någon av dem, eller

2. beslut om sanktionsavgift.

8 §6

Sanktionsavgiften för ett fondbolag eller ett förvaringsinstitut ska fastställas till högst det högsta av

1. ett belopp som per den 17 september 2014 i svenska kro-

1. ett belopp som per den 17 september 2014 i kronor mot-

6 Senaste lydelse 2016:892.

nor motsvarade fem miljoner euro, svarade fem miljoner euro,

2. tio procent av bolagets eller institutets eller, i förekommande fall, koncernens omsättning närmast föregående räkenskapsår,

2. tio procent av bolagets eller institutets omsättning eller, i förekommande fall, motsvarande omsättning på koncernnivå närmast föregående räkenskapsår, eller

3. två gånger den vinst som bolaget eller institutet erhållit till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa, eller

3. två gånger den vinst som bolaget eller institutet gjort till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa.

4. två gånger de kostnader som bolaget eller institutet undvikit till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa.

Sanktionsavgiften får inte bestämmas till ett lägre belopp än 5 000 kronor. Om överträdelsen har skett under fondbolagets eller förvaringsinstitutets första verksamhetsår eller om uppgifter om omsättningen annars saknas eller är bristfälliga, får den uppskattas.

Sanktionsavgiften får inte bestämmas till ett lägre belopp än 5 000 kronor. Om överträdelsen har skett under fondbolagets eller förvaringsinstitutets första verksamhetsår eller om uppgifter om omsättningen annars saknas eller är bristfälliga, får omsättningen uppskattas.

Avgiften tillfaller staten.

1. Denna lag träder i kraft den 2 augusti 2017.

2. Äldre bestämmelser gäller för överträdelser som inträffat före ikraftträdandet.

2.17. Förslag till lag om ändring i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse

Härigenom föreskrivs att 14 kap.2 och 6 §§ och 15 kap.1 a och 8 §§ lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

14 kap.

2 §1

Tillstånd ska ges till förvärv som avses i 1 §, om förvärvaren bedöms lämplig att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen av ett kreditinstitut och det kan antas att det tilltänkta förvärvet är ekonomiskt sunt. Hänsyn ska tas till förvärvarens sannolika påverkan på verksamheten i kreditinstitutet.

Vid bedömningen enligt första stycket ska förvärvarens anseende och kapitalstyrka beaktas. Det ska också beaktas

1. om den som till följd av förvärvet kommer att ingå i styrelsen för kreditinstitutet eller vara verkställande direktör i det, eller vara ersättare för någon av dem, har tillräcklig insikt och erfarenhet för att delta i ledningen av ett kreditinstitut och även i övrigt är lämplig för en sådan uppgift samt om styrelsen i sin helhet har tillräckliga kunskaper och erfarenheter för att leda institutet,

2. om det finns skäl att anta att förvärvaren kommer att motverka att kreditinstitutets rörelse drivs på ett sätt som är förenligt med denna lag och andra författningar som reglerar institutets verksamhet, och

3. om det finns skäl att anta att förvärvet har samband med eller kan öka risken för

a) penningtvätt enligt 1 kap. 5 § 6 lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, eller

b) brott enligt 2 § 2, 3 § eller 4 § lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall, såvitt avser brott enligt 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott.

3. om det finns skäl att anta att förvärvet har samband med eller kan öka risken för

a) penningtvätt enligt 1 kap. 6 § lagen (2017:000) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, eller

b) brott enligt 2 § 2, 3 § eller 4 § lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall, såvitt avser brott enligt 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott.

Om förvärvaren är ett finansiellt holdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag ska det vid bedömningen av förvärvarens anseende särskilt beaktas om dess ledning uppfyller de krav som ställs på ledningen i ett sådant företag enligt 3 kap. 5 § lagen (2014:968) om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag respektive 5 kap. 16 § lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat.

1 Senaste lydelse 2014:982.

Om förvärvet skulle leda till nära förbindelser mellan kreditinstitutet och någon annan, får tillstånd ges bara om förbindelserna inte hindrar en effektiv tillsyn av institutet.

6 §2

Finansinspektionen får besluta att den som har ett kvalificerat innehav av aktier eller andelar i ett kreditinstitut vid stämman inte får företräda fler aktier eller andelar än som motsvarar ett innehav som inte är kvalificerat

1. om innehavaren motverkar eller kan antas komma att motverka att kreditinstitutets verksamhet drivs på ett sätt som är förenligt med kraven i denna lag och andra författningar som reglerar institutets verksamhet,

2. om innehavaren i väsentlig utsträckning har åsidosatt sina skyldigheter i näringsverksamhet eller i andra ekonomiska angelägenheter eller gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet,

3. om innehavaren är ett finansiellt holdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag och dess ledning inte uppfyller de krav som ställs på ledningen i ett sådant företag enligt 3 kap. 5 § lagen (2014:968) om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag respektive 5 kap. 16 § lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat, eller

4. om det finns skäl att anta att innehavet har samband med eller kan öka risken för

a) penningtvätt enligt 1 kap. 5 § 6 lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, eller

b) brott enligt 2 § 2, 3 § eller 4 § lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall, såvitt avser brott enligt 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott.

4. om det finns skäl att anta att innehavet har samband med eller kan öka risken för

a) penningtvätt enligt 1 kap. 6 § lagen (2017:000) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, eller

b) brott enligt 2 § 2, 3 § eller 4 § lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall, såvitt avser brott enligt 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott.

Om den som har ett kvalificerat innehav av aktier eller andelar inte har ansökt om tillstånd till ett förvärv som avses i 1 §, får Finansinspektionen besluta att innehavaren vid stämman inte får företräda aktierna eller andelarna till den del de omfattas av ett krav på tillstånd.

Om någon i strid med ett beslut av Finansinspektionen har ett kvalificerat innehav av aktier eller andelar, får innehavaren inte företräda aktierna eller andelarna vid stämman till den del innehavet står i strid med beslutet.

2 Senaste lydelse 2014:982.

15 kap.

1 a §3

Finansinspektionen ska ingripa mot någon som ingår i ett kreditinstituts styrelse eller är dess verkställande direktör, eller ersättare för någon av dem, om kreditinstitutet

1. har fått tillstånd att driva bank- eller finansieringsrörelse genom att lämna falska uppgifter eller på annat otillbörligt sätt,

2. i strid med 14 kap. 4 § första stycket låter bli att till Finansinspektionen anmäla sådana förvärv och avyttringar som avses där,

3. i strid med 14 kap. 4 § tredje stycket låter bli att till Finansinspektionen anmäla namnen på de ägare som har ett kvalificerat innehav av aktier eller andelar i institutet samt storleken på innehaven,

4. inte uppfyller kraven i 6 kap. 1–4 a, 4 c eller 5 § eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av 16 kap. 1 § 4,

5. låter bli att lämna information till Finansinspektionen eller lämnar ofullständig eller felaktig information om efterlevnaden av skyldigheten att uppfylla kapitalbaskraven enligt artikel 92 i tillsynsförordningen, i strid med artikel 99.1 i den förordningen,

6. låter bli att rapportera eller lämnar ofullständig eller felaktig information till Finansinspektionen när det gäller data som avses i artikel 101 i tillsynsförordningen,

7. låter bli att lämna information till Finansinspektionen eller lämnar ofullständig eller felaktig information om en stor exponering i strid med artikel 394.1 i tillsynsförordningen,

8. låter bli att lämna information till Finansinspektionen eller lämnar ofullständig eller felaktig information om likviditet i strid med artikel 415.1 och 415.2 i tillsynsförordningen,

9. låter bli att lämna uppgifter till Finansinspektionen eller lämnar ofullständig eller felaktig information om sin bruttosoliditet i strid med artikel 430.1 i tillsynsförordningen,

10. vid upprepade tillfällen eller systematiskt låter bli att hålla likvida tillgångar i strid med artikel 412 i tillsynsförordningen,

11. utsätter sig för en exponering som överskrider gränserna enligt artikel 395 i tillsynsförordningen,

12. är exponerat för kreditrisken i en värdepapperiseringsposition utan att uppfylla villkoren i artikel 405 i tillsynsförordningen,

13. låter bli att lämna information eller lämnar ofullständig eller felaktig information i strid med någon av artiklarna 431.1–431.3 och 451.1 i tillsynsförordningen,

14. gör betalningar till innehavare av instrument som ingår i institutets kapitalbas i strid med 8 kap.3 och 4 §§ lagen (2014:966) om kapitalbuffertar eller artikel 28, 51 eller 63 i tillsynsförordningen, när dessa artiklar förbjuder sådana betalningar till innehavare av instrument som ingår i kapitalbasen,

15. har befunnits ansvarigt för en allvarlig överträdelse av lagen

15. har befunnits ansvarigt för en allvarlig, upprepad eller systematisk

3 Senaste lydelse 2015:1029.

(2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism,

överträdelse av lagen (2017:000) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism eller föreskrifter som har meddelats med stöd av den lagen,

16. har befunnits ansvarigt för en allvarlig, upprepad eller systematisk överträdelse av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/847 av den 20 maj 2015 om uppgifter som ska åtfölja överföringar av medel och om upphävande av förordning (EG) nr 1781/2006,

16. har tillåtit en styrelseledamot, verkställande direktören eller ersättare för någon av dem att åta sig ett sådant uppdrag i institutet eller kvarstå i institutet trots att kraven i 3 kap. 2 § första stycket 4 eller 5, 10 kap. 8 a–8 c §§, 12 kap. 6 a–6 c §§ eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av 16 kap. 1 § 2 inte är uppfyllda,

17. i strid med 6 a kap. 2 § låter bli att upprätta eller lämna in en koncernåterhämtningsplan,

18. i strid med 6 b kap. 11 § låter bli att anmäla att koncerninternt finansiellt stöd ska lämnas,

19. i strid med 13 kap. 4 a och 5 a §§ låter bli att underrätta

Finansinspektionen om institutet fallerar eller sannolikt kommer att fallera, eller

20. i strid med 28 kap. 1 § lagen (2015:1016) om resolution låter bli att lämna begärda upplysningar till

Riksgäldskontoret.

17. har tillåtit en styrelseledamot, verkställande direktören eller ersättare för någon av dem att åta sig ett sådant uppdrag i institutet eller kvarstå i institutet trots att kraven i 3 kap. 2 § första stycket 4 eller 5, 10 kap. 8 a–8 c §§, 12 kap. 6 a–6 c §§ eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av 16 kap. 1 § 2 inte är uppfyllda,

18. i strid med 6 a kap. 2 § låter bli att upprätta eller lämna in en koncernåterhämtningsplan,

19. i strid med 6 b kap. 11 § låter bli att anmäla att koncerninternt finansiellt stöd ska lämnas,

20. i strid med 13 kap. 4 a och 5 a §§ låter bli att underrätta

Finansinspektionen om institutet fallerar eller sannolikt kommer att fallera, eller

21. i strid med 28 kap. 1 § lagen (2015:1016) om resolution låter bli att lämna begärda upplysningar till

Riksgäldskontoret.

Om en sådan person som anges i första stycket omfattas av tillstånds- eller underrättelseskyldighet enligt 14 kap. 1 eller 3 § för förvärv eller avyttring av aktier eller andelar i institutet, ska första stycket 2 och 3 inte gälla för den personen i fråga om dessa aktier eller andelar.

Ett ingripande enligt första stycket får ske endast om institutets överträdelse är allvarlig och personen i fråga uppsåtligen eller av grov oaktsamhet orsakat överträdelsen.

Ingripande sker genom

1. beslut att personen i fråga under en viss tid, lägst tre år och högst tio år, inte får vara styrelseledamot eller verkställande direktör i ett kreditinstitut, eller ersättare för någon av dem, eller

2. beslut om sanktionsavgift.

Lydelse enligt prop. 2016/17:162 Föreslagen lydelse

8 §

Sanktionsavgiften för ett kreditinstitut ska fastställas till högst det högsta av

1. tio procent av kreditinstitutets omsättning eller, i förekommande fall, motsvarande omsättning på koncernnivå närmast föregående räkenskapsår, eller

1. tio procent av kreditinstitutets omsättning eller, i förekommande fall, motsvarande omsättning på koncernnivå närmast föregående räkenskapsår,

2. två gånger den vinst som institutet gjort till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa.

2. två gånger den vinst som institutet gjort till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa, eller

3. ett belopp motsvarande fem miljoner euro.

Sanktionsavgiften får inte bestämmas till ett lägre belopp än 5 000 kronor. Om överträdelsen har skett under institutets första verksamhetsår eller om uppgifter om omsättningen annars saknas eller är bristfälliga, får den uppskattas.

Sanktionsavgiften får inte bestämmas till ett lägre belopp än 5 000 kronor. Om överträdelsen har skett under institutets första verksamhetsår eller om uppgifter om omsättningen annars saknas eller är bristfälliga, får omsättningen uppskattas.

Avgiften får inte vara så stor att institutet därefter inte uppfyller kraven enligt 6 kap. 1 §.

1. Denna lag träder i kraft den 2 augusti 2017.

2. Äldre bestämmelser gäller för överträdelser som inträffat före ikraftträdandet.

2.18. Förslag till lag om ändring i lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet

dels att 10, 18 och 21 §§ ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas sju nya paragrafer, 18 a–18 g §§, och närmast före 18 d och 18 g §§ nya rubriker av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 §1

Bestämmelser om skyldighet för företag som driver inlåningsverksamhet enligt denna lag att medverka till att förhindra penningtvätt finns i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.

Bestämmelser om skyldighet för företag som driver inlåningsverksamhet enligt denna lag att medverka till att förhindra penningtvätt finns i lagen (2017:000) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.

Ett företag som är registrerat enligt 7 § ska på begäran lämna Finansinspektionen de upplysningar om verksamheten som behövs för att inspektionen ska kunna kontrollera att lagen om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism följs.

Finansinspektionen får, när den anser det nödvändigt, genomföra en undersökning hos företaget.

18 §2

Finansinspektionen får förelägga ett företag som driver inlåningsverksamhet att göra rättelse om företaget

1. inte uppfyller kravet i 5 § första stycket eller 6 § första stycket,

2. överträder en bestämmelse i 9 §, 10 § andra stycket, 11 §, 12 § eller 14 § andra stycket,

3. överträder en bestämmelse i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, eller en föreskrift som har meddelats med stöd av den lagen, eller

3. överträder en bestämmelse i lagen (2017:000) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, eller föreskrifter som har meddelats med stöd av den lagen, eller

4. överträder någon annan bestämmelse i en författning som reglerar företagets inlåningsverksamhet.

Om en innehavare som avses i 6 § andra stycket inte uppfyller kravet i 6 § första stycket, får inspektionen förelägga denne att avyttra så stor del av aktierna eller andelarna att innehavet därefter inte är kvalificerat eller, om innehavaren är en juridisk person, att byta ut den i dess ledning diskvalificerade personen.

1 Senaste lydelse 2009:74. 2 Senaste lydelse 2009:74.

Om ett företag inte gör rättelse får inspektionen avföra det ur registret. Ett företag ska också avföras ur registret om det anmäler att det inte längre driver inlåningsverksamhet eller om det på annat sätt framgår att inlåningsverksamheten har upphört.

18 a §

Vid överträdelser enligt 18 § första stycket, som inte är ringa, får Finansinspektionen ingripa mot ett företag genom beslut om sanktionsavgift.

18 b §

Finansinspektionen får ingripa mot någon som ingår i företagets styrelse eller är dess verkställande direktör eller ersättare för någon av dem, om företaget har befunnits ansvarigt för en överträdelse av lagen ( 2017:000 ) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism eller föreskrifter som har meddelats med stöd av den lagen.

Ett ingripande enligt första stycket får ske endast om överträdelsen är allvarlig, upprepad eller systematisk och personen i fråga uppsåtligen eller av grov oaktsamhet orsakat överträdelsen.

Ingripande sker genom 1. beslut att personen i fråga under en viss tid, lägst tre och högst tio år, inte får upprätthålla en funktion som avses i första stycket i ett företag, eller

2. beslut om sanktionsavgift.

18 c §

Vid valet av ingripande ska Finansinspektionen ta hänsyn till hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den har pågått. Särskild hänsyn ska tas till skador som har uppstått och graden av ansvar.

I försvårande riktning ska det beaktas om företaget tidigare har begått en överträdelse eller om den fysiska personen tidigare orsakat en sådan överträdelse.

I förmildrande riktning ska det beaktas om

1. företaget eller den fysiska personen i väsentlig utsträckning genom ett aktivt samarbete har underlättat Finansinspektionens utredning, och

2. företaget snabbt har upphört med överträdelsen eller den fysiska personen i företagets ledning snabbt verkat för att överträdelsen ska upphöra, sedan den anmälts till eller påtalats av Finansinspektionen.

Sanktionsavgift

18 d §

Sanktionsavgiften för ett företag ska uppgå till lägst 5 000 kronor och som högst fastställas till det högsta av

1. tio procent av företagets omsättning närmast föregående räkenskapsår eller, i förekommande fall när det är fråga om överträdelse av lagen ( 2017:000 ) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism eller föreskrifter som har meddelats med stöd av den lagen, motsvarande omsättning på koncernnivå,

2. två gånger den vinst som företaget gjort till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa, eller

3. ett belopp i kronor motsvarande fem miljoner euro.

Om överträdelsen har skett under företagets första verksamhetsår eller om uppgifter om omsättningen annars saknas eller är bristfälliga, får omsättningen uppskattas.

Avgiften tillfaller staten. Den får inte vara så stor att företaget därefter inte uppfyller kravet i 5 §.

18 e §

En sanktionsavgift för en fysisk person ska som högst fastställas till det högsta av

1. två gånger den vinst som den fysiska personen gjort till följd av

regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa, eller

2. ett belopp som per den 25 juni 2015 i kronor motsvarade fem miljoner euro.

Avgiften tillfaller staten.

18 f §

När sanktionsavgiftens storlek fastställs, ska särskild hänsyn tas till sådana omständigheter som anges i 18 c § samt till företagets eller den fysiska personens finansiella ställning och, om det går att fastställa, den vinst som gjorts till följd av regelöverträdelsen.

Sanktionsföreläggande och verkställighet

18 g §

Vid ingripanden mot fysiska personer vid överträdelser enligt 18 b § ska Finansinspektionen tillämpa bestämmelserna om sanktionsföreläggande i 15 kap. 9 a 9 d §§ lagen ( 2004:297 ) om bank- och finansieringsrörelse.

Vid beslut om sanktionsavgift ska 15 kap. 11–14 §§ lagen om bank- och finansieringsrörelse tillämpas i fråga om verkställighet av beslut om sanktionsavgift.

21 §

Finansinspektionens beslut enligt 15 § andra stycket får inte överklagas. Inspektionens beslut i övrigt enligt denna lag får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Finansinspektionens beslut enligt 15 § andra stycket och beslut om sanktionsföreläggande får inte överklagas. Inspektionens beslut i övrigt enligt denna lag får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

1. Denna lag träder i kraft den 2 augusti 2017.

2. Äldre bestämmelser gäller för överträdelser som inträffat före ikraftträdandet.

2.19. Förslag till lag om ändring i lagen (2005:405) om försäkringsförmedling

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2005:405) om försäkringsförmedling

dels att 8 kap. 1, 12, 13 och 15–18 §§, 10 kap. 1 § och rubrikerna närmast före 8 kap. 1, 12 och 15 §§ ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas sex nya paragrafer, 8 kap. 1 a–1 c §§ och 13 a–13 c §§, och närmast före 8 kap. 13 c § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 kap.

Ingripande mot försäkringsförmedlare

Ingripande mot försäkringsförmedlare

och vissa fysiska personer

1 §1

Om en försäkringsförmedlare har åsidosatt sina skyldigheter enligt denna lag, enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen, eller enligt andra författningar som reglerar försäkringsförmedlarens verksamhet, samt föreskrifter som har meddelats med stöd av sistnämnda författningar, ska Finansinspektionen ingripa.

Finansinspektionen ska då utfärda ett föreläggande att vidta åtgärd inom viss tid, ett förbud att verkställa beslut eller en anmärkning. Om överträdelsen är allvarlig ska försäkringsförmedlarens tillstånd återkallas eller, om det är tillräckligt, varning meddelas.

Finansinspektionen får avstå från ingripande om en överträ-

delse är ringa eller ursäktlig, om försäkringsförmedlaren gör rättelse eller om någon annan myndighet har vidtagit åtgärder mot försäkringsförmedlaren och dessa åtgärder bedöms tillräckliga.

1 a §

Finansinspektionen ska ingripa mot någon som ingår i försäkringsförmedlarens styrelse eller är dess verkställande direktör eller på motsvarande sätt företräder försäkringsförmedlaren, eller är ersättare för någon av dem, om förmedlaren

1 Senaste lydelse 2009:75. Ändringen innebär att tredje stycket tas bort.

Prop. 2016/17:173 har befunnits ansvarig för en överträdelse av lagen ( 2017:000 ) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism eller föreskrifter som har meddelats med stöd av den lagen.

Ett ingripande enligt första stycket får ske endast om överträdelsen är allvarlig, upprepad eller systematisk och personen i fråga uppsåtligen eller av grov oaktsamhet orsakat överträdelsen.

Ingripande sker genom 1. beslut att personen i fråga under en viss tid, lägst tre och högst tio år, inte får upprätthålla en funktion som avses i första stycket hos en försäkringsförmedlare, eller

2. beslut om sanktionsavgift.

1 b §

Vid valet av ingripande ska Finansinspektionen ta hänsyn till hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den har pågått. Särskild hänsyn ska tas till skador som har uppstått och graden av ansvar.

Finansinspektionen får avstå från ingripande om

1. en överträdelse är ringa eller ursäktlig,

2. försäkringsförmedlaren gör rättelse eller om den fysiska personen i försäkringsförmedlarens ledning verkat för att försäkringsförmedlaren gör rättelse, eller

3. någon annan myndighet har vidtagit åtgärder mot försäkringsförmedlaren eller den fysiska personen i försäkringsförmedlarens ledning och dessa åtgärder bedöms tillräckliga.

1 c §

I försvårande riktning ska det beaktas om försäkringsförmedlaren tidigare har begått en överträdelse eller om den fysiska personen i försäkringsförmedlarens ledning tidigare orsakat en sådan

överträdelse.

I förmildrande riktning ska det beaktas om

1. förmedlaren eller den fysiska personen i försäkringsförmedlarens ledning i väsentlig utsträckning genom ett aktivt samarbete har underlättat Finansinspektionens utredning, och

2. förmedlaren snabbt har upphört med överträdelsen, eller den fysiska personen i försäkringsförmedlarens ledning snabbt verkat för att överträdelsen ska upphöra, sedan den anmälts till eller påtalats av Finansinspektionen.

Straffavgift Sanktionsavgift

12 §

Om en försäkringsförmedlare, ett försäkringsföretag eller en utländsk försäkringsförmedlare som utövar försäkringsförmedling i Sverige enligt 3 kap. 2 § har meddelats beslut om anmärkning eller varning enligt 1, 8 eller 11 §, får Finansinspektionen besluta att försäkringsförmedlaren, försäkringsföretaget eller den utländska försäkringsförmedlaren skall betala straffavgift.

Om en försäkringsförmedlare, ett försäkringsföretag eller en utländsk försäkringsförmedlare som utövar försäkringsförmedling i Sverige enligt 3 kap. 2 § har meddelats beslut om anmärkning eller varning enligt 1, 8 eller 11 §, får Finansinspektionen besluta att försäkringsförmedlaren, försäkringsföretaget eller den utländska försäkringsförmedlaren ska betala en sanktionsavgift.

Avgiften tillfaller staten.

13 §2

Straffavgiften ska uppgå till lägst 5 000 kronor och högst 50 miljoner kronor.

Avgiften får inte överstiga tio procent av omsättningen närmast föregående räkenskapsår för försäkringsförmedlaren, försäkringsföretaget eller filialen till en sådan utländsk försäkringsförmedlare som avses i 3 kap. 2 §. Om överträdelsen har skett under försäkringsförmedlarens, försäkringsföretagets eller filialens första verksamhetsår eller om uppgifter

Sanktionsavgiften ska uppgå till lägst 5 000 kronor och som högst fastställas till det högsta av

1. tio procent av omsättningen närmast föregående räkenskapsår för försäkringsförmedlaren, försäkringsföretaget eller filialen till en sådan utländsk försäkringsförmedlare som avses i 3 kap. 2 § eller, i förekommande fall när det är fråga om överträdelse av lagen ( 2017:000 ) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism eller föreskrifter som har meddelats med

2 Senaste lydelse 2010:2070.

om omsättningen annars saknas eller är bristfälliga, får den uppskattas.

stöd av den lagen, motsvarande omsättning på koncernnivå,

2. två gånger den vinst som försäkringsförmedlaren, försäkringsföretaget eller filialen gjort till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa, eller

3. ett belopp i kronor motsvarande fem miljoner euro.

Om överträdelsen har skett under försäkringsförmedlarens, försäkringsföretagets eller filialens första verksamhetsår eller om uppgifter om omsättningen annars saknas eller är bristfälliga, får omsättningen uppskattas.

Avgiften får inte vara så stor att försäkringsförmedlaren eller försäkringsföretaget därefter inte uppfyller kraven i 8 kap. 3 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, 6 kap. 1 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse eller 4 kap. 1 § försäkringsrörelselagen (2010:2043).

När avgiftens storlek beslutas, ska särskild hänsyn tas till hur allvarlig den överträdelse är som har föranlett anmärkningen eller varningen och hur länge överträdelsen har pågått.

13 a §

Vid ingripande enligt 1 a § ska sanktionsavgiften som högst fastställas till det högsta av

1. två gånger den vinst som den fysiska personen gjort till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa, eller

2. ett belopp som per den 25 juni 2015 i kronor motsvarade fem miljoner euro.

Avgiften tillfaller staten.

13 b §

När sanktionsavgiftens storlek fastställs, ska särskild hänsyn tas till sådana omständigheter som anges i 1 b § första stycket och 1 c § samt till den fysiska eller juridiska personens finansiella ställning och, om det går att fastställa, den vinst som gjorts till följd av regelöverträdelsen.

Sanktionsföreläggande

13 c §

Frågor om ingripanden mot fysiska personer vid överträdelser enligt 1 a § tas upp av Finansinspektionen genom sanktionsföreläggande.

Finansinspektionen ska då tillämpa bestämmelserna om sanktionsföreläggande i 15 kap. 9 a 9 d §§ lagen ( 2004:297 ) om bank- och finansieringsrörelse.

Verkställighet och beslut om

straffavgift eller förseningsavgift

Verkställighet och beslut om

sanktionsavgift eller försenings-

avgift

15 §

Straffavgiften eller förseningsavgiften skall betalas till Finansinspektionen inom trettio dagar efter det att beslutet om den har vunnit laga kraft eller den längre tid som anges i beslutet.

Sanktionsavgiften eller förseningsavgiften ska betalas till

Finansinspektionen inom trettio dagar efter det att beslutet om den har fått laga kraft eller sanktionsföreläggandet godkänts eller den längre tid som anges i beslutet.

16 §

Finansinspektionens beslut att påföra straffavgift eller förseningsavgift får verkställas utan föregående dom eller utslag om avgiften inte har betalats inom den tid som anges i 15 §.

Finansinspektionens beslut om sanktionsavgift eller förseningsavgift får verkställas utan föregående dom eller utslag om avgiften inte har betalats inom den tid som anges i 15 §.

17 §

Om straffavgiften eller förseningsavgiften inte betalas inom den tid som anges i 15 §, skall Finansinspektionen lämna den obetalda avgiften för indrivning. Bestämmelser om indrivning finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m.

Om sanktionsavgiften eller förseningsavgiften inte betalas inom den tid som anges i 15 §, ska Finansinspektionen lämna den obetalda avgiften för indrivning. Bestämmelser om indrivning finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m.

18 §

En straffavgift eller förseningsavgift som påförts faller bort i den utsträckning verkställighet inte har

En sanktionsavgift eller förseningsavgift som har beslutats faller bort i den utsträckning verkställighet

skett inom fem år från det att beslutet vann laga kraft.

inte har skett inom fem år från det att beslutet fick laga kraft eller sanktionsföreläggandet godkändes.

10 kap.

1 §

Finansinspektionens beslut enligt 8 kap. 19 § andra stycket får inte överklagas.

Finansinspektionens beslut enligt 8 kap. 19 § andra stycket och beslut om sanktionsföreläggande får inte överklagas.

Andra beslut av Finansinspektionen enligt denna lag får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

Andra beslut av Finansinspektionen enligt denna lag får överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Finansinspektionen får bestämma att ett beslut om förbud, föreläggande eller återkallelse skall gälla omedelbart.

Finansinspektionen får bestämma att ett beslut om förbud, föreläggande eller återkallelse ska gälla omedelbart.

1. Denna lag träder i kraft den 2 augusti 2017.

2. Äldre bestämmelser gäller för överträdelser som inträffat före ikraftträdandet.

2.20. Förslag till lag om ändring i aktiebolagslagen (2005:551)

Härigenom föreskrivs att 9 kap. 42 § aktiebolagslagen (2005:551) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 kap.

42 §1

En revisor ska vidta de åtgärder som anges i 43 och 44 §§, om han eller hon finner att det kan misstänkas att en styrelseledamot eller den verkställande direktören inom ramen för bolagets verksamhet har gjort sig skyldig till brott enligt någon av följande bestämmelser:

1. 9 kap.1, 3 och 9 §§, 10 kap.1, 3, 4 och 5 §§ samt 11 kap.1, 2, 4 och 5 §§brottsbalken,

2. 2, 4, 5 och 10 §§skattebrottslagen (1971:69), och

3. 3–5 §§ och, om brottet inte är ringa, 7 § lagen (2014:307) om straff för penningtvättsbrott.

En revisor ska även vidta de åtgärder som anges i 43 och 44 §§, om han eller hon finner att det kan misstänkas att någon inom ramen för bolagets verksamhet har gjort sig skyldig till brott enligt 10 kap.5 a5 e §§brottsbalken.

Om revisorn finner att en misstanke av det slag som avses i första eller andra stycket bör föranleda honom eller henne att lämna uppgifter enligt 3 kap. 1 § lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, ska dock åtgärder enligt 43 och 44 §§ inte vidtas.

Om revisorn finner att en misstanke av det slag som avses i första eller andra stycket bör föranleda honom eller henne att lämna uppgifter enligt 4 kap. 3 och 6 §§ lagen (2017:000) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, ska dock åtgärder enligt 43 och 44 §§ inte vidtas.

Denna lag träder i kraft den 2 augusti 2017.

1 Senaste lydelse 2014:313.

2.21. Förslag till lag om ändring i lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden

Härigenom föreskrivs att 24 kap.3 och 7 §§ och 25 kap.1 a, 9 och 12 §§ lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

24 kap.

3 §1

Tillstånd ska ges till förvärv som avses i 1 §, om förvärvaren bedöms lämplig att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen av ett värdepappersbolag, en börs eller en clearingorganisation och det kan antas att det tilltänkta förvärvet är ekonomiskt sunt. Hänsyn ska tas till förvärvarens sannolika påverkan på verksamheten i värdepappersbolaget, börsen eller clearingorganisationen.

Vid bedömningen enligt första stycket ska förvärvarens anseende och kapitalstyrka beaktas. Det ska också beaktas

1. om den som till följd av förvärvet kommer att ingå i styrelsen för värdepappersbolaget, börsen eller clearingorganisationen eller vara verkställande direktör i detta företag, eller vara ersättare för någon av dem, har tillräcklig insikt och erfarenhet för att delta i ledningen av ett värdepappersbolag, en börs eller en clearingorganisation och även i övrigt är lämplig för en sådan uppgift samt om styrelsen i sin helhet har tillräckliga kunskaper och erfarenheter för att leda företaget,

2. om det finns skäl att anta att förvärvaren kommer att motverka att värdepappersbolagets, börsens eller clearingorganisationens rörelse drivs på ett sätt som är förenligt med denna lag och andra författningar som reglerar företagets verksamhet, och

3. om det finns skäl att anta att förvärvet har samband med eller kan öka risken för

a) penningtvätt enligt 1 kap. 5 § 6 lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, eller

b) brott enligt 2 § 2, 3 § eller 4 § lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall, såvitt avser brott enligt 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott.

3. om det finns skäl att anta att förvärvet har samband med eller kan öka risken för

a) penningtvätt enligt 1 kap. 6 § lagen (2017:000) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, eller

b) brott enligt 2 § 2, 3 § eller 4 § lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall, såvitt avser brott enligt 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott.

Om det är fråga om ett värdepappersbolag och förvärvaren är ett finansiellt holdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag ska det vid bedömningen av förvärvarens anseende särskilt beaktas om dess ledning uppfyller de krav som ställs på ledningen i ett sådant företag

1 Senaste lydelse 2014:985.

enligt 3 kap. 5 § lagen (2014:968) om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag respektive 5 kap. 16 § lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat.

Om förvärvet av aktier i ett värdepappersbolag skulle leda till nära förbindelser mellan bolaget och någon annan, ska tillstånd ges bara om förbindelserna inte hindrar en effektiv tillsyn av bolaget.

7 §2

Finansinspektionen får besluta att ägaren till ett kvalificerat innehav av aktier eller andelar vid stämman inte får företräda fler aktier eller andelar än som motsvarar ett innehav som inte är kvalificerat

1. om ägaren motverkar eller kan antas komma att motverka att värdepappersbolagets, börsens eller clearingorganisationens verksamhet drivs på ett sätt som är förenligt med kraven i denna lag och andra författningar som reglerar företagets verksamhet,

2. om ägaren i väsentlig utsträckning har åsidosatt sina skyldigheter i näringsverksamhet eller i andra ekonomiska angelägenheter eller gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet,

3. om ägaren, när det är fråga om ett värdepappersbolag, är ett finansiellt holdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag och dess ledning inte uppfyller de krav som ställs på ledningen i ett sådant företag enligt 3 kap. 5 § lagen (2014:968) om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag respektive 5 kap. 16 § lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat, eller

4. om det finns skäl att anta att innehavet har samband med eller kan öka risken för

a) penningtvätt enligt 1 kap. 5 § 6 lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, eller

b) brott enligt 2 § 2, 3 § eller 4 § lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall, såvitt avser brott enligt 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott.

4. om det finns skäl att anta att innehavet har samband med eller kan öka risken för

a) penningtvätt enligt 1 kap. 6 § lagen (2017:000) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, eller

b) brott enligt 2 § 2, 3 § eller 4 § lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall, såvitt avser brott enligt 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott.

Om den som har ett kvalificerat innehav av aktier eller andelar inte har ansökt om tillstånd till ett förvärv som avses i 1 §, får Finansinspektionen besluta att innehavaren vid stämman inte får företräda aktierna eller andelarna till den del de omfattas av ett krav på tillstånd.

Om någon i strid med ett beslut av Finansinspektionen har ett kvalificerat innehav av aktier eller andelar, får innehavaren inte företräda aktierna eller andelarna vid stämman till den del innehavet står i strid med beslutet.

2 Senaste lydelse 2014:985.

25 kap.

1 a §3

Finansinspektionen ska ingripa mot någon som ingår i ett värdepappersbolags styrelse eller är dess verkställande direktör, eller ersättare för någon av dem, om värdepappersbolaget

1. har fått tillstånd att driva värdepappersrörelse genom att lämna falska uppgifter eller på annat otillbörligt sätt,

2. i strid med 24 kap. 5 § första stycket låter bli att till Finansinspektionen anmäla sådana förvärv och avyttringar som avses där,

3. i strid med 24 kap. 5 § tredje stycket låter bli att till Finansinspektionen anmäla namnen på de ägare som har ett kvalificerat innehav av aktier eller andelar i företaget samt storleken på innehaven,

4. inte uppfyller kraven i 8 kap. 3–6, 8, 8 e, 9 eller 11 § eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av 8 kap. 42 § 2, 4 och 6,

5. låter bli att lämna information till Finansinspektionen eller lämnar ofullständig eller felaktig information om efterlevnaden av skyldigheten att uppfylla kapitalbaskraven enligt artikel 92 i tillsynsförordningen, i strid med artikel 99.1 i den förordningen,

6. låter bli att rapportera eller lämnar ofullständig eller felaktig information till Finansinspektionen när det gäller data som avses i artikel 101 i tillsynsförordningen,

7. låter bli att lämna information till Finansinspektionen eller lämnar ofullständig eller felaktig information om en stor exponering i strid med artikel 394.1 i tillsynsförordningen,

8. låter bli att lämna information till Finansinspektionen eller lämnar ofullständig eller felaktig information om likviditet i strid med artikel 415.1 och 415.2 i tillsynsförordningen,

9. låter bli att lämna uppgifter till Finansinspektionen eller lämnar ofullständig eller felaktig information om sin bruttosoliditet i strid med artikel 430.1 i tillsynsförordningen,

10. vid upprepade tillfällen eller systematiskt låter bli att hålla likvida tillgångar i strid med artikel 412 i tillsynsförordningen,

11. utsätter sig för en exponering som överskrider gränserna enligt artikel 395 i tillsynsförordningen,

12. är exponerat för kreditrisken i en värdepapperiseringsposition utan att uppfylla villkoren i artikel 405 i tillsynsförordningen,

13. låter bli att lämna information eller lämnar ofullständig eller felaktig information i strid med någon av artiklarna 431.1–431.3 och 451.1 i tillsynsförordningen,

14. gör betalningar till innehavare av instrument som ingår i institutets kapitalbas i strid med 8 kap.3 och 4 §§ lagen (2014:966) om kapitalbuffertar eller artikel 28, 51 eller 63 i tillsynsförordningen, när dessa artiklar förbjuder sådana betalningar till innehavare av instrument som ingår i kapitalbasen,

15. har befunnits ansvarigt för en allvarlig överträdelse av lagen

15. har befunnits ansvarigt för en allvarlig, upprepad eller

3 Senaste lydelse 2015:1032.

(2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism,

systematisk överträdelse av lagen (2017:000) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, eller föreskrifter som har meddelats med stöd av den lagen,

16. har tillåtit en styrelseledamot, verkställande direktören eller ersättare för någon av dem att åta sig ett sådant uppdrag i bolaget eller kvarstå i bolaget trots att kraven i 3 kap. 1 § första stycket 5 eller 6 eller 8 kap. 8 b–8 d §§ eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av 3 kap. 12 § 2 inte är uppfyllda,

17. i strid med 8 a kap. 3 § låter bli att upprätta eller lämna in en koncernåterhämtningsplan,

18. i strid med 8 b kap. 11 § låter bli att anmäla att koncerninternt finansiellt stöd ska lämnas,

19. i strid med 23 kap. 3 a § låter bli att underrätta Finansinspektionen om att värdepappersbolaget fallerar eller sannolikt kommer att fallera, eller

20. i strid med 28 kap. 1 § lagen (2015:1016) om resolution låter bli att lämna begärda upplysningar till Riksgäldskontoret.

Om en sådan person som anges i första stycket omfattas av tillstånds- eller underrättelseskyldighet enligt 24 kap. 1 eller 4 § för förvärv eller avyttring av aktier eller andelar i bolaget, ska första stycket 2 och 3 inte gälla för den personen i fråga om dessa aktier eller andelar.

Ett ingripande enligt första stycket får ske endast om bolagets överträdelse är allvarlig och personen i fråga uppsåtligen eller av grov oaktsamhet orsakat överträdelsen.

Ingripande sker genom

1. beslut att personen i fråga under en viss tid, lägst tre och högst tio år, inte får vara styrelseledamot eller verkställande direktör i ett värdepappersbolag, eller ersättare för någon av dem, eller

2. beslut om sanktionsavgift.

Lydelse enligt prop. 2016/17:162 Föreslagen lydelse

9 §

Sanktionsavgiften för ett svenskt värdepappersinstitut, en börs eller en svensk clearingorganisation ska fastställas till högst det högsta av

1. tio procent av företagets omsättning eller, i förekommande fall, motsvarande omsättning på koncernnivå närmast föregående räkenskapsår, eller

1. ett belopp som per den 2 juli 2014 i kronor motsvarade fem miljoner euro,

2. tio procent av företagets omsättning eller, i förekommande fall, motsvarande omsättning på koncernnivå närmast föregående räkenskapsår, eller

2. två gånger den vinst som företaget gjort till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa.

3. två gånger den vinst som företaget gjort till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa.

Sanktionsavgiften får inte bestämmas till ett lägre belopp än 5 000 kronor. Om överträdelsen har skett under företagets första verksamhetsår eller om uppgifter om omsättningen annars saknas eller är bristfälliga, får den uppskattas.

Sanktionsavgiften får inte bestämmas till ett lägre belopp än 5 000 kronor. Om överträdelsen har skett under företagets första verksamhetsår eller om uppgifter om omsättningen annars saknas eller är bristfälliga, får omsättningen uppskattas.

För värdepappersinstitut får avgiften inte vara så stor att institutet därefter inte uppfyller kraven i 8 kap. 3 § denna lag eller 6 kap. 1 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 §4

Finansinspektionen får förelägga ett utländskt värdepappersföretag som hör hemma inom EES och som driver verksamhet från filial i Sverige, att göra rättelse om det överträder någon av följande bestämmelser eller föreskrifter som meddelats med stöd av dem eller överträder bestämmelser i genomförandeförordningen som hänför sig till någon av följande bestämmelser:

– uppföranderegler m.m. i 8 kap. 1, 12 och 22–33 §§, – hantering av limitorder i 9 kap. 1 §, – systematiska internhandlare i 9 kap. 2–8 §§, – information efter handel i 9 kap. 9 §, – dokumentation i 10 kap. 2 §, eller

– rapportering av transaktioner i 10 kap. 3 och 4 §§.

– dokumentation i 10 kap. 2 §,

– rapportering av transaktioner i 10 kap. 3 och 4 §§, eller

lagen (2017:000) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism eller föreskrifter som meddelats med stöd av den lagen.

Om företaget inte följer föreläggandet, ska Finansinspektionen underrätta den behöriga myndigheten i företagets hemland.

Om rättelse inte sker, får Finansinspektionen förbjuda värdepappersföretaget att påbörja nya transaktioner i Sverige. Innan förbud meddelas ska inspektionen underrätta den behöriga myndigheten i företagets hemland. Europeiska kommissionen och Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten ska omedelbart informeras när ett förbud meddelas.

1. Denna lag träder i kraft den 2 augusti 2017.

2. Äldre bestämmelser gäller för överträdelser som inträffat före ikraftträdandet.

4 Senaste lydelse 2012:197.

2.22. Förslag till lag om upphävande av lagen (2008:99) om tillämpning av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1781/2006 om information om betalaren som ska åtfölja överföringar av medel

Härigenom föreskrivs att lagen (2008:99) om tillämpning av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1781/2006 om information om betalaren som ska åtfölja överföringar av medel ska upphöra att gälla den 2 augusti 2017.

2.23. Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)

Härigenom föreskrivs i fråga om offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)

dels att 30 kap. 30 § ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas en ny paragraf, 30 kap. 23 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

30 kap.

23 a §

Sekretess gäller i en statlig myndighets verksamhet som består i tillsyn över efterlevnaden av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/847 av den 20 maj 2015 om uppgifter som ska åtfölja överföringar av medel och om upphävande av förordning (EG) nr 1781/2006 och lagen ( 2017:000 ) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism och föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen för uppgift i en anmälan eller utsaga om överträdelse av bestämmelse som gäller för den som myndighetens verksamhet avser, om uppgiften kan avslöja anmälarens identitet.

För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.

30 §1

Den tystnadsplikt som följer av 2 § första stycket första meningen, 4 § första stycket 2, 4 a § första stycket 2, 4 b § första stycket, 6 b § första stycket, 12 § första stycket och andra stycket 2, 12 a § första stycket och andra stycket 2, 12 b § första stycket 2, 13 §, 15 § första stycket 2, 23 § första stycket 2 och 27 § första stycket 2 och den tystnadsplikt som följer av

Den tystnadsplikt som följer av 2 § första stycket första meningen, 4 § första stycket 2, 4 a § första stycket 2, 4 b § första stycket, 6 b § första stycket, 12 § första stycket och andra stycket 2, 12 a § första stycket och andra stycket 2, 12 b § första stycket 2, 13 §, 15 § första stycket 2, 23 § första stycket 2, 23 a § och 27 § första stycket 2 och den tystnadsplikt

1 Senaste lydelse 2016:1314.

ett förbehåll som gjorts med stöd av 9 § andra meningen, 14 § andra meningen, 26 § andra meningen eller 29 § andra meningen inskränker rätten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap.1 och 2 §§yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter.

som följer av ett förbehåll som gjorts med stöd av 9 § andra meningen, 14 § andra meningen, 26 § andra meningen eller 29 § andra meningen inskränker rätten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap.1 och 2 §§yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter.

Den tystnadsplikt som följer av 24 § inskränker rätten att meddela och offentliggöra uppgifter, när det är fråga om uppgift om andra ekonomiska eller personliga förhållanden än affärs- och driftförhållanden för den som trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som är föremål för myndighetens verksamhet.

Den tystnadsplikt som följer av 18 § inskränker rätten att meddela och offentliggöra uppgifter, när det är fråga om uppgift om en enskilds personliga förhållanden vars röjande kan vålla allvarligt men.

Denna lag träder i kraft den 2 augusti 2017.

2.24. Förslag till lag om ändring i lagen (2010:751) om betaltjänster

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2010:751) om betaltjänster

dels att 2 kap. 7 §, 3 kap. 13 och 17 §§, 8 kap. 9, 14, 15, 16, 18–21 och 26 §§ och rubrikerna närmast före 8 kap. 14 och 18 §§ ska ha följande lydelse,

dels att rubriken närmast före 8 kap. 8 § ska lyda ”Ingripande mot betalningsinstitut och vissa fysiska personer”,

dels att det ska införas 10 nya paragrafer, 1 kap. 8 § och 8 kap. 8 a, 9 a, 15 a, 15 b, 16 a och 23 a–23 d §§, och närmast före 8 kap. 16 a § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

8 §

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/847 av den 20 maj 2015 om uppgifter som ska åtfölja överföringar av medel och om upphävande av förordning (EG) nr 1781/2006 ska inte tillämpas på överföringar av medel inom Sverige till en betalningsmottagares betalkonto som uteslutande möjliggör betalning för tillhandahållande av varor eller tjänster, om förutsättningarna enligt artikel 2.5 a–c i förordning (EU) 2015/847 är uppfyllda.

2 kap.

7 §

Vid bedömningen enligt 3 § första stycket 4 och 6 § 3 av om en innehavare är lämplig ska dennes anseende och kapitalstyrka beaktas. Det ska också beaktas om det finns skäl att anta att

1. innehavaren kommer att motverka att betaltjänstverksamheten drivs på ett sätt som är förenligt med kraven i denna lag och andra författningar som reglerar företagets verksamhet,

2. innehavet har samband med eller kan öka risken för

a) penningtvätt enligt 1 kap. 5 § 6 lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, eller

b) brott enligt 2 § 2, 3 § eller 4 § lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall, såvitt avser

2. innehavet har samband med eller kan öka risken för

a) penningtvätt enligt 1 kap. 6 § lagen (2017:000) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, eller

b) brott enligt 2 § 2, 3 § eller 4 § lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall, såvitt avser

brott enligt lagen (2003:148) om terroristbrott.

brott enligt lagen (2003:148) om terroristbrott.

Om företaget har eller kan förväntas komma att få nära förbindelser med någon annan, får tillstånd enligt 1 § ges bara om förbindelserna inte hindrar en effektiv tillsyn av företaget.

3 kap.

13 §

Bestämmelser om skyldighet för fysiska eller juridiska personer som tillhandahåller betaltjänster att medverka till att förhindra penningtvätt och finansiering av terrorism finns i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.

Bestämmelser om skyldighet för fysiska eller juridiska personer som tillhandahåller betaltjänster att medverka till att förhindra penningtvätt och finansiering av terrorism finns i lagen (2017:000) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.

17 §

Om ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör vill tillhandahålla betaltjänster genom ombud, ska betalningsinstitutet eller den registrerade betaltjänstleverantören anmäla ombudet för registrering hos Finansinspektionen.

Anmälan ska innehålla

1. ombudets namn, adress samt personnummer eller motsvarande,

2. om ombudet är en juridisk person, dessutom namn, personnummer eller motsvarande samt adress för de som ingår i ombudets styrelse eller är verkställande direktör,

3. uppgifter som visar att de personer som avses i 2 är lämpliga för en sådan uppgift eller, om ombudet är en fysisk person, att han eller hon är lämplig att tillhandahålla betaltjänster, och

4. ombudets interna regler för hur ombudet ska leva upp till de krav som anges i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.

4. ombudets interna regler för hur ombudet ska leva upp till de krav som anges i lagen (2017:000) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.

Om anmälan uppfyller kraven i andra stycket ska Finansinspektionen registrera ombudet i det register som inspektionen för enligt 8 kap. 5 §.

8 kap.

8 a §

Finansinspektionen ska ingripa mot någon som ingår i betalningsinstitutets styrelse eller är dess verkställande direktör, eller ersättare för någon av dem, om institutet har befunnits ansvarigt för en överträdelse av lagen ( 2017:000 ) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism eller föreskrifter som har meddelats med stöd

av den lagen eller en överträdelse av förordning (EU) 2015/847.

Ett ingripande enligt första stycket får ske endast om överträdelsen är allvarlig, upprepad eller systematisk och personen i fråga uppsåtligen eller av grov oaktsamhet orsakat överträdelsen.

Ingripande sker genom 1. beslut att personen i fråga under en viss tid, lägst tre och högst tio år, inte får upprätthålla en funktion som avses i första stycket hos ett betalningsinstitut, eller

2. beslut om sanktionsavgift.

9 §

Vid valet av ingripande ska Finansinspektionen ta hänsyn till hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den har pågått. Särskild hänsyn ska tas till skador som har uppstått och graden av ansvar.

Finansinspektionen får avstå från ingripande enligt 8 §, om en överträdelse är ringa eller ursäktlig, om betalningsinstitutet gör rättelse eller om någon annan myndighet har vidtagit åtgärder mot institutet som bedöms vara tillräckliga.

Finansinspektionen får avstå från ingripande enligt 8 och 8 a §§ om

1. en överträdelse är ringa eller ursäktlig,

2. betalningsinstitutet gör rättelse eller om den fysiska personen i betalningsinstitutets ledning verkat för att institutet gör rättelse, eller

3. någon annan myndighet har vidtagit åtgärder mot institutet eller den fysiska personen i betalningsinstitutets ledning som bedöms vara tillräckliga.

9 a §

I försvårande riktning ska det beaktas om betalningsinstitutet tidigare har begått en överträdelse eller om den fysiska personen i betalningsinstitutets ledning tidigare orsakat en sådan överträdelse.

I förmildrande riktning ska det beaktas om

1. institutet eller den fysiska personen i betalningsinstitutets ledning i väsentlig utsträckning genom ett aktivt samarbete har

underlättat Finansinspektionens utredning, och

2. institutet snabbt har upphört med överträdelsen, eller den fysiska personen i betalningsinstitutets ledning snabbt verkat för att överträdelsen ska upphöra, sedan den anmälts till eller påtalats av Finansinspektionen.

Straffavgift Sanktionsavgift

14 §

Om ett betalningsinstitut har fått anmärkning eller varning enligt 8 § eller varning enligt 11 §, får Finansinspektionen besluta att institutet ska betala en straffavgift.

Om ett betalningsinstitut har fått anmärkning eller varning enligt 8 § eller varning enligt 11 §, får Finansinspektionen besluta att institutet ska betala en sanktionsavgift.

Avgiften tillfaller staten.

15 §

Straffavgiften ska uppgå till lägst 5 000 kronor och högst 50 miljoner kronor.

Sanktionsavgiften ska uppgå till lägst 5 000 kronor och högst 50 miljoner kronor.

Avgiften får inte överstiga tio procent av betalningsinstitutets omsättning närmast föregående räkenskapsår. Om överträdelsen har skett under institutets första verksamhetsår eller om uppgifter om omsättningen annars saknas eller är bristfälliga, får den uppskattas.

Avgiften får inte överstiga tio procent av betalningsinstitutets omsättning närmast föregående räkenskapsår. Om överträdelsen har skett under institutets första verksamhetsår eller om uppgifter om omsättningen annars saknas eller är bristfälliga, får omsättningen uppskattas.

För ett betalningsinstitut som även bedriver annan verksamhet än tillhandahållande av betaltjänster enligt 1 kap. 2 § ska omsättningen enligt andra stycket avse endast verksamheten med betaltjänster.

Avgiften får inte vara så stor att institutet därefter inte uppfyller kraven i 3 kap. 2 §.

15 a §

När det är fråga om en överträdelse av lagen ( 2017:000 ) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism eller föreskrifter som har meddelats med stöd av den lagen eller en överträdelse av förordning (EU) 2015/847, ska den sanktionsavgift som kan beslutas enligt 14 § uppgå till lägst 5 000 kronor och som högst fastställas till det högsta av

1. tio procent av betalningsinstitutets omsättning närmast föregående räkenskapsår eller, i förekommande fall, motsvarande omsättning på koncernnivå,

2. två gånger den vinst som institutet gjort till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa, eller

3. ett belopp i kronor motsvarande fem miljoner euro.

Avgiften får inte vara så stor att institutet därefter inte uppfyller kraven i 3 kap. 2 §.

15 b §

En sanktionsavgift för en fysisk person ska som högst fastställas till det högsta av

1. två gånger den vinst som den fysiska personen gjort till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa, eller

2. ett belopp som per den 25 juni 2015 i kronor motsvarade fem miljoner euro.

Avgiften tillfaller staten.

16 §

När straffavgiftens storlek fastställs, ska särskild hänsyn tas till hur allvarlig den överträdelse är som har föranlett anmärkningen eller varningen och hur länge överträdelsen har pågått.

När sanktionsavgiftens storlek fastställs, ska särskild hänsyn tas till sådana omständigheter som anges 9 § första stycket och 9 a § samt till betalningsinstitutets eller den fysiska personens finansiella ställning och, om det går att fastställa, den vinst som gjorts genom överträdelsen.

Sanktionsföreläggande

16 a §

Frågor om ingripanden mot fysiska personer enligt 8 a § tas upp av Finansinspektionen genom sanktionsföreläggande.

Finansinspektionen ska då tillämpa bestämmelserna i 15 kap. 9 a 9 d §§ lagen ( 2004:297 ) om bank- och finansieringsrörelse.

Verkställighet av beslut om

straffavgift och förseningsavgift

Verkställighet av beslut om

sanktionsavgift och

förseningsavgift

18 §

En straffavgift eller förseningsavgift ska betalas till Finansinspektionen inom trettio dagar från det att beslutet om den har vunnit laga kraft eller den längre tid som anges i beslutet.

En sanktionsavgift eller förseningsavgift ska betalas till Finansinspektionen inom trettio dagar från det att beslutet om den har fått laga kraft eller sanktionsföreläggande godkänts eller den längre tid som anges i beslutet.

19 §

Finansinspektionens beslut om straffavgift eller förseningsavgift får verkställas enligt utsökningsbalkens bestämmelser, om avgiften inte har betalats inom den tid som anges i 18 §.

Om straffavgiften eller förseningsavgiften inte betalas inom den tid som anges i 18 §, ska inspektionen lämna den obetalda avgiften för indrivning. Bestämmelser om indrivning av statliga fordringar finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m.

Finansinspektionens beslut om sanktionsavgift eller förseningsavgift får verkställas enligt utsökningsbalkens bestämmelser, om avgiften inte har betalats inom den tid som anges i 18 §.

Om sanktionsavgiften eller förseningsavgiften inte betalas inom den tid som anges i 18 §, ska inspektionen lämna den obetalda avgiften för indrivning. Bestämmelser om indrivning av statliga fordringar finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m.

20 §

En straffavgift eller förseningsavgift som har beslutats faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet vann laga kraft.

En sanktionsavgift eller förseningsavgift som har beslutats faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet fick laga kraft eller sanktionsföreläggandet godkändes.

21 §

Finansinspektionen får förelägga ett utländskt företag som tillhandahåller betaltjänster i enlighet med 3 kap. 26 eller 27 § att göra rättelse, om dess verksamhet med betaltjänster i Sverige inte bedrivs enligt gällande bestämmelser om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism eller i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1781/2006 av den 15 november

Finansinspektionen får förelägga ett utländskt företag som tillhandahåller betaltjänster i enlighet med 3 kap. 26 eller 27 § att göra rättelse, om dess verksamhet med betaltjänster i Sverige inte bedrivs enligt gällande bestämmelser om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism eller i enlighet med förordning (EU) 2015/847.

2006 om information om betalaren som skall åtfölja överföringar av medel och sådan lag som kompletterar den förordningen.

Finansinspektionen får förelägga ett utländskt företag som tillhandahåller betaltjänster från en filial eller genom ett ombud enligt 3 kap. 26 § att göra rättelse om dess verksamhet med betaltjänster i Sverige inte bedrivs i enlighet med 4 och 5 kap.

Om ett företag inte följer ett föreläggande enligt första eller andra stycket ska Finansinspektionen underrätta den behöriga myndigheten i företagets hemland.

Om rättelse inte sker, får Finansinspektionen förbjuda företaget att påbörja nya betalningstransaktioner här i landet. Innan förbud meddelas ska inspektionen underrätta den behöriga myndigheten i företagets hemland. I brådskande fall får inspektionen meddela förbud utan föregående underrättelse till myndigheten i företagets hemland. Denna ska dock underrättas så snart det kan ske.

23 a §

Vid en överträdelse av lagen ( 2017:000 ) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism eller föreskrifter som har meddelats med stöd av den lagen eller en överträdelse av förordning (EU) 2015/847, som inte är ringa, får Finansinspektionen ingripa mot en registrerad betaltjänstleverantör som är en juridisk person genom beslut om sanktionsavgift som bestäms i enlighet med 15 a §.

Om den registrerade betaltjänstleverantören är en fysisk person, får sanktionsavgift beslutas endast om överträdelsen är allvarlig, upprepad eller systematisk och personen i fråga uppsåtligen eller av grov oaktsamhet orsakat överträdelsen.

Avgiften tillfaller staten.

23 b §

Finansinspektionen ska ingripa mot en person som ingår i en registrerad betaltjänstleverantörs styrelse eller är dess verkställande direktör eller på motsvarande sätt företräder betaltjänstleverantören, eller är ersättare för någon av dem, om den registrerade betaltjänstleverantören har befunnits ansvarig för en över-

trädelse av lagen ( 2017:000 ) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism eller föreskrifter som har meddelats med stöd av den lagen eller en överträdelse av förordning (EU) 2015/847.

Ett ingripande enligt första stycket får ske endast om överträdelsen är allvarlig, upprepad eller systematisk och personen i fråga uppsåtligen eller av grov oaktsamhet orsakat överträdelsen.

Ingripande sker genom 1. beslut att personen i fråga under en viss tid, lägst tre och högst tio år, inte får upprätthålla en funktion som avses i första stycket hos en registrerad betaltjänstleverantör, eller

2. beslut om sanktionsavgift.

23 c §

Vid beslut om ingripande enligt 23 a § andra stycket och 23 b § gäller 15 b och 16 a §§.

I fråga om verkställighet av beslut om sanktionsavgift gäller 18–20 §§.

23 d §

Vid valet av åtgärd eller sanktion enligt 23–23 b §§ och vid bestämmande av sanktionsavgiftens storlek ska Finansinspektionen ta hänsyn till de omständigheter som anges i 9 § första stycket, 9 a och 16 §§.

26 §

Finansinspektionens beslut enligt 23 § tredje stycket och 24 § andra stycket får inte överklagas.

Finansinspektionens beslut enligt 23 § tredje stycket och 24 § andra stycket och beslut om sanktionsföreläggande får inte överklagas.

Andra beslut av Finansinspektionen enligt denna lag får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Detta gäller dock inte beslut i ärenden som avses i 20 § första stycket 5 förvaltningslagen (1986:223).

Andra beslut av Finansinspektionen enligt denna lag får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Detta gäller dock inte beslut i ärenden som avses i 20 § första stycket 5 förvaltningslagen (1986:223).

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Finansinspektionen får bestämma att ett beslut om förbud, föreläggande eller återkallelse ska gälla omedelbart.

1. Denna lag träder i kraft den 2 augusti 2017.

2. Äldre bestämmelser gäller för överträdelser som inträffat före ikraftträdandet.

2.25. Förslag till lag om ändring i försäkringsrörelselagen (2010:2043)

Härigenom föreskrivs i fråga om försäkringsrörelselagen (2010:2043)

dels att 15 kap. 5 och 14 §§, 18 kap. 3, 16, 17, 18 och 20–23 §§, 21 kap. 1 § och rubrikerna närmast före 18 kap. 3, 16 och 20 §§ ska ha följande lydelse,

dels att rubriken före 18 kap. 1 § ska lyda ”Ingripande mot försäkringsföretag och vissa fysiska personer”,

dels att det ska införas sex nya paragrafer, 18 kap. 1 a, 2 a, 3 a, 17 a, 17 b och 18 a §§, och närmast före 18 kap. 18 a § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15 kap.

5 §

Vid bedömningen enligt 4 § ska följande beaktas:

1. förvärvarens anseende och kapitalstyrka,

2. om den som till följd av förvärvet kommer att ingå i styrelsen för försäkringsaktiebolaget eller vara verkställande direktör i det, eller vara ersättare för någon av dem, har tillräcklig insikt och erfarenhet för att delta i ledningen av ett försäkringsaktiebolag och även i övrigt är lämplig för en sådan uppgift,

3. om det finns skäl att anta att förvärvaren kommer att motverka att försäkringsaktiebolagets verksamhet drivs på ett sätt som är förenligt med denna lag och andra författningar som reglerar bolagets verksamhet, och

4. om det finns skäl att anta att förvärvet har samband med eller kan öka risken för

a) penningtvätt enligt 1 kap. 5 § 6 lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, eller

b) brott enligt 2 § 2, 3 § eller 4 § lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall, såvitt avser brott enligt 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott.

4. om det finns skäl att anta att förvärvet har samband med eller kan öka risken för

a) penningtvätt enligt 1 kap. 6 § lagen (2017:000) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, eller

b) brott enligt 2 § 2, 3 § eller 4 § lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall, såvitt avser brott enligt 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott.

14 §

Finansinspektionen får besluta att ägaren till ett kvalificerat innehav av aktier vid stämman inte får företräda fler aktier än som motsvarar ett innehav som inte är kvalificerat

1. om ägaren motverkar eller kan antas komma att motverka att försäkringsaktiebolagets verksamhet drivs på ett sätt som är förenligt med kraven i denna lag och andra författningar som reglerar bolagets verksamhet,

2. om ägaren i väsentlig mån har åsidosatt skyldigheter i näringsverksamhet eller i andra ekonomiska angelägenheter eller gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet,

3. om ägaren är ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag och dess ledning inte uppfyller de krav som ställs på ledningen i ett sådant företag enligt 9 kap. 10 § denna lag respektive 5 kap. 16 § lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat, eller

4. om det finns skäl att anta att innehavet har samband med eller kan öka risken för

a) penningtvätt enligt 1 kap. 5 § 6 lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, eller

b) brott enligt 2 § 2, 3 § eller 4 § lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall, såvitt avser brott enligt 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott.

4. om det finns skäl att anta att innehavet har samband med eller kan öka risken för

a) penningtvätt enligt 1 kap. 6 § lagen (2017:000) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, eller

b) brott enligt 2 § 2, 3 § eller 4 § lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall, såvitt avser brott enligt 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott.

Om ägaren till ett kvalificerat innehav av aktier inte har ansökt om tillstånd till ett förvärv som avses i 1 eller 2 §, får Finansinspektionen besluta att ägaren vid stämman inte får företräda aktierna till den del de omfattas av ett krav på tillstånd.

Om någon i strid med ett beslut av Finansinspektionen har ett kvalificerat innehav av aktier, får innehavaren inte företräda aktierna vid stämman till den del innehavet står i strid med beslutet.

18 kap.

1 a §

Finansinspektionen ska ingripa mot någon som ingår i försäkringsföretagets styrelse eller är dess verkställande direktör, eller ersättare för någon av dem, om företaget har befunnits ansvarigt för en överträdelse av lagen ( 2017:000 ) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism eller föreskrifter som har meddelats med stöd av den lagen.

Ett ingripande enligt första stycket får ske endast om överträdelsen är allvarlig, upprepad eller systematisk och personen i fråga uppsåtligen eller av grov oaktsamhet orsakat överträdelsen.

2 a §

Ingripande enligt 1 a § sker genom

1. beslut att personen i fråga under en viss tid, lägst tre och högst tio år, inte får upprätthålla en funktion som avses i 1 a § första stycket i ett försäkringsföretag, eller

2. beslut om sanktionsavgift.

När Finansinspektionen får avstå från ingripande

Omständigheter som ska beaktas och Finansinspektionens möjligheter att avstå från ingripande

3 §1

Vid valet av ingripande ska Finansinspektionen ta hänsyn till hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den har pågått. Särskild hänsyn ska tas till skador som har uppstått och graden av ansvar.

Finansinspektionen får avstå från ingripande om

1. en överträdelse är ringa eller ursäktlig,

2. försäkringsföretaget gör rättelse, eller

3. någon annan myndighet har vidtagit åtgärder mot företaget och dessa åtgärder bedöms tillräckliga.

2. försäkringsföretaget gör rättelse eller om den fysiska personen verkat för att företaget gör rättelse, eller

3. någon annan myndighet har vidtagit åtgärder mot företaget eller den fysiska personen och dessa åtgärder bedöms tillräckliga.

3 a §

I försvårande riktning ska det beaktas om försäkringsföretaget tidigare har begått en överträdelse eller om den fysiska personen tidigare orsakat en sådan överträdelse.

I förmildrande riktning ska det beaktas om

1. företaget eller den fysiska personen i väsentlig utsträckning genom ett aktivt samarbete har underlättat Finansinspektionens utredning, och

2. företaget snabbt har upphört

1 Paragrafen fick sin nuvarande beteckning genom 2015:700.

med överträdelsen, eller den fysiska personen snabbt verkat för att överträdelsen ska upphöra, sedan den anmälts till eller påtalats av Finansinspektionen.

Straffavgift Sanktionsavgift

16 §2

Om Finansinspektionen har meddelat ett beslut om anmärkning eller varning mot ett försäkringsföretag, får inspektionen besluta att företaget ska betala en straffavgift.

Om Finansinspektionen har meddelat ett beslut om anmärkning eller varning mot ett försäkringsföretag, får inspektionen besluta att företaget ska betala en sanktionsavgift.

Avgiften tillfaller staten.

17 §3

Straffavgiften ska fastställas till lägst femtusen kronor och högst femtio miljoner kronor.

Sanktionsavgiften ska fastställas till lägst 5 000 kronor och högst 50 miljoner kronor.

Avgiften får inte överstiga tio procent av försäkringsföretagets omsättning närmast föregående räkenskapsår. Om överträdelsen har skett under försäkringsföretagets första verksamhetsår eller om uppgifter om omsättningen annars saknas eller är bristfälliga, får omsättningen uppskattas.

Avgiften får inte vara så stor att försäkringsföretaget efter det att avgiften har påförts inte uppfyller kraven enligt 4 kap. 1 §.

Avgiften får inte vara så stor att försäkringsföretaget därefter inte uppfyller kraven enligt 4 kap. 1 §.

17 a §

När det är fråga om en överträdelse av lagen ( 2017:000 ) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism eller föreskrifter som har meddelats med stöd av den lagen, ska den sanktionsavgift som kan beslutas enligt 16 § första stycket uppgå till lägst 5 000 kronor och som högst fastställas till det högsta av

1. tio procent av försäkringsföretagets omsättning närmast föregående räkenskapsår eller, i förekommande fall, motsvarande omsättning på koncernnivå,

2 Paragrafen fick sin nuvarande beteckning genom 2015:700. 3 Paragrafen fick sin nuvarande beteckning genom 2015:700.

2. två gånger den vinst som institutet gjort till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa, eller

3. ett belopp i kronor motsvarande fem miljoner euro.

Avgiften får inte vara så stor att försäkringsföretaget därefter inte uppfyller kraven enligt 4 kap. 1 §.

17 b §

En sanktionsavgift för en fysisk person ska som högst fastställas till det högsta av

1. två gånger den vinst som den fysiska personen gjort till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa, eller

2. ett belopp som per den 25 juni 2015 i kronor motsvarade fem miljoner euro.

Avgiften tillfaller staten.

18 §4

När straffavgiftens storlek fastställs, ska särskild hänsyn tas till hur allvarlig den överträdelse är som har föranlett anmärkningen eller varningen och hur länge överträdelsen har pågått.

När sanktionsavgiftens storlek fastställs, ska särskild hänsyn tas till sådana omständigheter som anges i 3 § första stycket och 3 a § samt till försäkringsföretagets eller den fysiska personens finansiella ställning och, om det går att fastställa, den vinst som gjorts till följd av regelöverträdelsen.

Sanktionsföreläggande

18 a §

Frågor om ingripanden mot fysiska personer för överträdelser enligt 1 a § tas upp av Finansinspektionen genom sanktionsföreläggande.

Finansinspektionen ska då tillämpa bestämmelserna om sanktionsföreläggande i 15 kap. 9 a 9 d §§ lagen ( 2004:297 ) om bank- och finansieringsrörelse.

4 Paragrafen fick sin nuvarande beteckning genom 2015:700.

Verkställighet av beslut om

straffavgift och förseningsavgift

Verkställighet av beslut om

sanktionsavgift och

förseningsavgift

20 §5

Straffavgiften eller förseningsavgiften ska betalas till Finansinspektionen inom trettio dagar efter det att beslutet om den har vunnit laga kraft eller inom den längre tid som anges i beslutet.

Sanktionsavgiften eller förseningsavgiften ska betalas till

Finansinspektionen inom trettio dagar efter det att beslutet om den har fått laga kraft eller sanktionsföreläggandet godkänts eller inom den längre tid som anges i beslutet.

21 §6

Finansinspektionens beslut att ta ut straffavgift eller förseningsavgift får verkställas utan föregående dom eller utslag, om avgiften inte har betalats inom den tid som anges i 18 §.

Finansinspektionens beslut att ta ut sanktionsavgift eller förseningsavgift får verkställas utan föregående dom eller utslag, om avgiften inte har betalats inom den tid som anges i 20 §.

22 §7

Om straffavgiften eller förseningsavgiften inte betalas inom den tid som anges i 18 §, ska Finansinspektionen lämna den obetalda avgiften för indrivning. Bestämmelser om indrivning av statliga fordringar finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m.

Om sanktionsavgiften eller förseningsavgiften inte betalas inom den tid som anges i 20 §, ska Finansinspektionen lämna den obetalda avgiften för indrivning. Bestämmelser om indrivning av statliga fordringar finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m.

23 §8

En beslutad straffavgift eller förseningsavgift faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet vann laga kraft.

En beslutad sanktionsavgift eller förseningsavgift faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet fick laga kraft eller sanktionsföreläggandet godkändes.

5 Paragrafen fick sin nuvarande beteckning genom 2015:700. 6 Paragrafen fick sin nuvarande beteckning genom 2015:700. 7 Paragrafen fick sin nuvarande beteckning genom 2015:700. 8 Paragrafen fick sin nuvarande beteckning genom 2015:700.

21 kap.

1 §9

Finansinspektionens beslut i ärenden enligt 17 kap. 13 § första stycket och 18 kap. 26 § andra stycket får inte överklagas.

Finansinspektionens beslut i ärenden enligt 17 kap. 13 § första stycket och 18 kap. 26 § andra stycket samt beslut om sanktionsföreläggande får inte överklagas.

1. Denna lag träder i kraft den 2 augusti 2017.

2. Äldre bestämmelser gäller för överträdelser som inträffat före ikraftträdandet.

9 Senaste lydelse 2015:700.

2.26. Förslag till lag om ändring i fastighetsmäklarlagen (2011:666)

Härigenom föreskrivs i fråga om fastighetsmäklarlagen (2011:666)

dels att 7, 28 och 29 §§ ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas tre nya paragrafer, 29 a–29 c §§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 §

Bestämmelser om vissa skyldigheter för den som driver verksamhet som fastighetsmäklare med fullständig registrering finns i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.

Bestämmelser om vissa skyldigheter för den som driver verksamhet som fastighetsmäklare med fullständig registrering finns i lagen (2017:000) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.

28 §1

Fastighetsmäklarinspektionen utövar tillsyn över de fastighetsmäklare som är registrerade enligt 5 §. Inspektionen ska se till att fastighetsmäklarna i sin verksamhet uppfyller sina skyldigheter enligt denna lag. Inspektionen ska inom sitt verksamhetsområde utöva tillsyn även enligt lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism och föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen.

Fastighetsmäklarinspektionen utövar tillsyn över de fastighetsmäklare som är registrerade enligt 5 §. Inspektionen ska se till att fastighetsmäklarna i sin verksamhet uppfyller sina skyldigheter enligt denna lag. Inspektionen ska inom sitt verksamhetsområde utöva tillsyn även enligt lagen (2017:000) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism och föreskrifter som har meddelats med stöd av den lagen.

En registrerad mäklare är skyldig att låta Fastighetsmäklarinspektionen granska akter, bokföring och övriga handlingar som hör till verksamheten samt att lämna de uppgifter som begärs för tillsynen.

Vid tillsyn enligt lagen om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism får Fastighetsmäklarinspektionen, när den anser det är nödvändigt, genomföra en undersökning på plats hos en registrerad mäklare.

1 Senaste lydelse 2012:19.

29 §2

Fastighetsmäklarinspektionen ska återkalla registreringen för den fastighetsmäklare som

1. inte längre uppfyller kraven enligt 6 §,

2. inte betalar registreringsavgift eller

2. inte betalar registreringsavgift,

3. handlar i strid mot sina skyldigheter enligt denna lag.

3. handlar i strid mot sina skyldigheter enligt denna lag, eller

4. överträder en bestämmelse i lagen ( 2017:000 ) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism eller föreskrifter som har meddelats med stöd av den lagen.

Om det kan anses tillräckligt, får Fastighetsmäklarinspektionen i stället meddela varning eller erinran. Är förseelsen ringa, får påföljd underlåtas.

Om det kan anses tillräckligt, får Fastighetsmäklarinspektionen i stället meddela varning eller erinran eller, vid överträdelse enligt första stycket 4, utfärda ett föreläggande att göra rättelse. Är förseelsen ringa, får inspektionen avstå från påföljd.

Fastighetsmäklarinspektionen eller, efter överklagande, domstol får besluta att en återkallelse av registrering ska gälla omedelbart.

29 a §

När Fastighetsmäklarinspektionen meddelat varning eller erinran för en överträdelse enligt 29 § första stycket 4, får inspektionen besluta att mäklaren ska betala en sanktionsavgift.

Sanktionsavgiften ska uppgå till lägst 5 000 kronor och som högst fastställas till det högsta av

1. två gånger den vinst som gjorts av mäklaren till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa, eller

2. ett belopp i kronor motsvarande en miljon euro.

Avgiften tillfaller staten.

29 b §

Vid ingripande på grund av en överträdelse enligt 29 § första stycket 4 och vid fastställande av sanktionsavgift enligt 29 a § ska

2 Senaste lydelse 2012:19.

Fastighetsmäklarinspektionen tillämpa 7 kap. 13 och 16 §§ lagen ( 2017:000 ) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.

29 c §

I fråga om verkställighet av beslut om sanktionsavgift tillämpas 7 kap. 21 23 §§ lagen ( 2017:000 ) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.

1. Denna lag träder i kraft den 2 augusti 2017.

2. Äldre bestämmelser gäller för överträdelser som inträffat före ikraftträdandet.

2.27. Förslag till lag om ändring i lagen (2011:755) om elektroniska pengar

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2011:755) om elektroniska pengar

dels att 2 kap. 7 §, 3 kap. 13 och 18 §§, 5 kap. 9, 14, 15, 16, 18–21 och 26 §§ och rubrikerna närmast före 5 kap. 14 och 18 §§ ska ha följande lydelse,

dels att rubriken närmast före 5 kap. 8 § ska lyda ”Ingripande mot institut för elektroniska pengar och vissa fysiska personer” och att rubriken närmast före 5 kap. 23 § ska lyda ”Ingripande mot registrerade utgivare och vissa fysiska personer”,

dels att det ska införas nio nya paragrafer, 5 kap. 8 a, 9 a, 15 a, 15 b 16 a och 23 a–23 d §§, och närmast före 5 kap. 16 a § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

7 §

Vid bedömningen enligt 3 § 3 och 6 § första stycket 3 av om en innehavare är lämplig ska dennes anseende och kapitalstyrka beaktas. Det ska också beaktas om det finns skäl att anta att

1. innehavaren kommer att motverka att verksamheten med utgivning av elektroniska pengar drivs på ett sätt som är förenligt med kraven i denna lag och andra författningar som reglerar företagets verksamhet,

2. innehavet har samband med eller kan öka risken för

a) penningtvätt enligt 1 kap. 5 § 6 lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, eller

b) brott enligt 2 § 2, 3 § eller 4 § lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall, såvitt avser brott enligt lagen (2003:148) om terroristbrott.

2. innehavet har samband med eller kan öka risken för

a) penningtvätt enligt 1 kap. 6 § lagen (2017:000) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, eller

b) brott enligt 2 § 2, 3 § eller 4 § lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall, såvitt avser brott enligt lagen (2003:148) om terroristbrott.

Om företaget har eller kan förväntas komma att få nära förbindelser med någon annan, får tillstånd enligt 1 § ges bara om förbindelserna inte hindrar en effektiv tillsyn av företaget.

3 kap.

13 §

Bestämmelser om skyldighet för den som ger ut elektroniska pengar att medverka till att förhindra penningtvätt och finansiering av terrorism finns i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.

Bestämmelser om skyldighet för den som ger ut elektroniska pengar att medverka till att förhindra penningtvätt och finansiering av terrorism finns i lagen (2017:000) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.

18 §

Om ett institut för elektroniska pengar eller en registrerad utgivare vill tillhandahålla betaltjänster genom ombud, ska institutet eller utgivaren anmäla ombudet för registrering hos Finansinspektionen.

Anmälan ska innehålla

1. ombudets namn och adress,

2. om ombudet är en juridisk person, namn, personnummer eller motsvarande samt adress för dem som ingår i ombudets styrelse eller är verkställande direktör,

3. uppgifter som visar att de personer som avses i 2 är lämpliga för en sådan uppgift eller, om ombudet är en fysisk person, att han eller hon är lämplig att tillhandahålla betaltjänster, och

4. ombudets interna regler för hur ombudet ska leva upp till de krav som anges i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.

4. ombudets interna regler för hur ombudet ska leva upp till de krav som anges i lagen (2017:000) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.

Om anmälan uppfyller kraven i andra stycket ska Finansinspektionen registrera ombudet i det register som inspektionen för med stöd av 5 kap. 5 §. Institut för elektroniska pengar och registrerade utgivare ska försäkra sig om att ombud som agerar för deras räkning informerar betaltjänstanvändarna om detta förhållande.

5 kap.

8 a §

Finansinspektionen ska ingripa mot någon som ingår i styrelsen för institutet för elektroniska pengar eller är dess verkställande direktör, eller ersättare för någon av dem, om institutet har befunnits ansvarigt för en överträdelse av lagen ( 2017:000 ) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism eller föreskrifter som har meddelats med stöd av den lagen eller en överträdelse av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/847 av den 20 maj 2015 om uppgifter som ska åtfölja överföringar av medel och om

upphävande av förordning (EG) nr 1781/2006.

Ett ingripande enligt första stycket får ske endast om överträdelsen är allvarlig, upprepad eller systematisk och personen i fråga uppsåtligen eller av grov oaktsamhet orsakat överträdelsen.

Ingripande sker genom 1. beslut att personen i fråga under en viss tid, lägst tre och högst tio år, inte får upprätthålla en funktion som avses i första stycket hos en utgivare av elektroniska pengar, eller

2. beslut om sanktionsavgift.

9 §

Finansinspektionen får avstå från ingripande enligt 8 § om en överträdelse är ringa eller ursäktlig, om institutet för elektroniska pengar gör rättelse eller om någon annan myndighet har vidtagit åtgärder mot institutet som bedöms vara tillräckliga.

Vid valet av ingripande ska Finansinspektionen ta hänsyn till hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den har pågått. Särskild hänsyn ska tas till skador som har uppstått och graden av ansvar.

Finansinspektionen får avstå från ingripande enligt 8 och 8 a §§ om

1. en överträdelse är ringa eller ursäktlig,

2. institutet för elektroniska pengar gör rättelse eller om den fysiska personen verkat för att institutet gör rättelse, eller

3. någon annan myndighet har vidtagit åtgärder mot institutet eller den fysiska personen som bedöms vara tillräckliga.

9 a §

I försvårande riktning ska det beaktas om institutet tidigare har begått en överträdelse eller om den fysiska personen tidigare orsakat en sådan överträdelse.

I förmildrande riktning ska det beaktas om

1. institutet eller den fysiska personen i väsentlig utsträckning genom ett aktivt samarbete har underlättat Finansinspektionens utredning, och

2. institutet snabbt har upphört med

Prop. 2016/17:173 överträdelsen, eller den fysiska personen snabbt verkat för att överträdelsen ska upphöra, sedan den anmälts till eller påtalats av Finansinspektionen.

Straffavgift Sanktionsavgift

14 §

Om ett institut för elektroniska pengar har fått anmärkning eller varning enligt 8 § eller varning enligt 11 §, får Finansinspektionen besluta att institutet ska betala en straffavgift.

Om ett institut för elektroniska pengar har fått anmärkning eller varning enligt 8 § eller varning enligt 11 §, får Finansinspektionen besluta att institutet ska betala en sanktionsavgift.

Avgiften tillfaller staten.

15 §

Straffavgiften ska uppgå till lägst 5 000 kronor och högst 50 miljoner kronor.

Sanktionsavgiften ska uppgå till lägst 5 000 kronor och högst 50 miljoner kronor.

Avgiften får inte överstiga tio procent av omsättningen i institutet för elektroniska pengar närmast föregående räkenskapsår. Om överträdelsen har skett under institutets första verksamhetsår eller om uppgifter om omsättningen annars saknas eller är bristfälliga, får den uppskattas.

Avgiften får inte överstiga tio procent av omsättningen i institutet för elektroniska pengar närmast föregående räkenskapsår. Om överträdelsen har skett under institutets första verksamhetsår eller om uppgifter om omsättningen annars saknas eller är bristfälliga, får omsättningen uppskattas.

För ett institut för elektroniska pengar som även bedriver annan verksamhet än utgivning av elektroniska pengar ska omsättningen enligt andra stycket avse endast verksamheten med utgivning av elektroniska pengar.

Avgiften får inte vara så stor att institutet därefter inte uppfyller kraven i 3 kap. 2 §.

15 a §

När det är fråga om överträdelse av lagen ( 2017:000 ) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism eller föreskrifter som har meddelats med stöd av den lagen eller en överträdelse av förordning (EU) 2015/847 ska sanktionsavgiften som kan beslutas enligt 14 § uppgå till lägst 5 000 kronor och som högst fastställas till det högsta av

1. tio procent av institutets

omsättning närmast föregående räkenskapsår eller, i förekommande fall, motsvarande omsättning på koncernnivå,

2. två gånger den vinst som institutet gjort till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa, eller

3. ett belopp i kronor motsvarande fem miljoner euro.

Avgiften får inte vara så stor att institutet därefter inte uppfyller kraven i 3 kap. 2 §.

15 b §

En sanktionsavgift för en fysisk person ska som högst fastställas till det högsta av

1. två gånger den vinst som den fysiska personen gjort till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa, eller

2. ett belopp som per den 25 juni 2015 i kronor motsvarade fem miljoner euro.

Avgiften tillfaller staten.

16 §

När straffavgiftens storlek fastställs, ska särskild hänsyn tas till hur allvarlig den överträdelse är som har föranlett anmärkningen eller varningen och hur länge överträdelsen har pågått.

När sanktionsavgiftens storlek fastställs, ska hänsyn tas till sådana omständigheter som anges 9 § första stycket och 9 a § samt till institutets eller den fysiska personens finansiella ställning och, om det går att fastställa, den vinst som gjorts genom överträdelsen.

Sanktionsföreläggande

16 a §

Frågor om ingripanden mot fysiska personer enligt 8 a § tas upp av Finansinspektionen genom sanktionsföreläggande.

Finansinspektionen ska då tillämpa bestämmelserna i 15 kap. 9 a 9 d §§ lagen ( 2004:297 ) om bank- och finansieringsrörelse.

Verkställighet av beslut om

straffavgift och förseningsavgift

Verkställighet av beslut om

sanktionsavgift och försenings-

avgift

18 §

En straffavgift eller förseningsavgift ska betalas till Finansinspektionen inom trettio dagar från det att beslutet om den har vunnit laga kraft eller den längre tid som anges i beslutet.

En sanktionsavgift eller förseningsavgift ska betalas till Finansinspektionen inom trettio dagar från det att beslutet om den har fått laga kraft eller sanktionsföreläggande godkänts eller den längre tid som anges i beslutet.

19 §

Finansinspektionens beslut om straffavgift eller förseningsavgift får verkställas enligt utsökningsbalkens bestämmelser, om avgiften inte har betalats inom den tid som anges i 18 §.

Om straffavgiften eller förseningsavgiften inte betalas inom den tid som anges i 18 §, ska inspektionen lämna den obetalda avgiften för indrivning. Bestämmelser om indrivning av statliga fordringar finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m.

Finansinspektionens beslut om sanktionsavgift eller förseningsavgift får verkställas enligt utsökningsbalkens bestämmelser, om avgiften inte har betalats inom den tid som anges i 18 §.

Om sanktionsavgiften eller förseningsavgiften inte betalas inom den tid som anges i 18 §, ska inspektionen lämna den obetalda avgiften för indrivning. Bestämmelser om indrivning av statliga fordringar finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m.

20 §

En straffavgift eller förseningsavgift som har beslutats faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet vann laga kraft.

En sanktionsavgift eller förseningsavgift som har beslutats faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet fick laga kraft eller sanktionsföreläggandet godkändes.

21 §

Finansinspektionen får förelägga ett utländskt företag som ger ut elektroniska pengar eller tillhandahåller betaltjänster i enlighet med 3 kap. 26–28 §§ att göra rättelse om utgivningen av elektroniska pengar eller tillhandahållandet av betaltjänster i Sverige inte bedrivs enligt gällande bestämmelser om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism eller i

Finansinspektionen får förelägga ett utländskt företag som ger ut elektroniska pengar eller tillhandahåller betaltjänster i enlighet med 3 kap. 26–28 §§ att göra rättelse om utgivningen av elektroniska pengar eller tillhandahållandet av betaltjänster i Sverige inte bedrivs enligt gällande bestämmelser om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism eller i

enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1781/2006 av den 15 november 2006 om information om betalaren som skall åtfölja överföringar av medel och sådan lag som kompletterar den förordningen.

enlighet med förordning (EU) 2015/847.

Finansinspektionen får förelägga ett utländskt företag att göra rättelse, om

1. det är fråga om ett företag som enligt 3 kap. 26 §

a) ger ut elektroniska pengar eller tillhandahåller betaltjänster genom filial i Sverige, eller

b) tillhandahåller betaltjänster, distribuerar elektroniska pengar eller löser in elektroniska pengar genom ombud i Sverige, och

2. utgivningen av elektroniska pengar eller tillhandahållandet av betaltjänster i Sverige inte bedrivs i enlighet med bestämmelserna i 4 kap. denna lag eller 4 och 5 kap. lagen (2010:751) om betaltjänster.

Om ett företag inte följer ett föreläggande enligt första eller andra stycket, ska Finansinspektionen underrätta den behöriga myndigheten i företagets hemland.

Om rättelse inte sker, får Finansinspektionen förbjuda företaget att ge ut elektroniska pengar eller tillhandahålla betaltjänster här i landet. Innan förbud meddelas ska inspektionen underrätta den behöriga myndigheten i företagets hemland. I brådskande fall får inspektionen meddela förbud utan föregående underrättelse till myndigheten i företagets hemland. Denna ska dock underrättas så snart det kan ske.

23 a §

Vid en överträdelse av lagen ( 2017:000 ) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism eller föreskrifter som har meddelats med stöd av den lagen eller en överträdelse av förordning (EU) 2015/847, som inte är ringa, får Finansinspektionen ingripa mot en registrerad utgivare av elektroniska pengar genom beslut om sanktionsavgift som bestäms i enlighet med 15 a §.

Avgiften tillfaller staten.

23 b §

Finansinspektionen ska ingripa mot en person som ingår i den registrerade utgivarens styrelse eller är dess verkställande direktör, eller är ersättare för någon av dem, om den registrerade utgivaren har befunnits ansvarig för överträdelse av lagen ( 2017:000 ) om åtgärder

mot penningtvätt och finansiering av terrorism eller föreskrifter som har meddelats med stöd av den lagen eller en överträdelse av förordning (EU) 2015/847.

Ett ingripande enligt första stycket får ske endast om överträdelsen är allvarlig, systematisk eller upprepad och personen i fråga uppsåtligen eller av grov oaktsamhet orsakat överträdelsen.

Ingripande sker genom 1. beslut att personen i fråga under en viss tid, lägst tre och högst tio år, inte får upprätthålla en funktion som avses i första stycket hos en utgivare av elektroniska pengar, eller

2. beslut om sanktionsavgift.

23 c §

I fråga om beslut om ingripande enligt 23 b § gäller 15 b och 16 a §§.

Vid verkställighet av beslut om sanktionsavgift gäller18–20 §§.

23 d §

Vid valet av åtgärd eller sanktion enligt 23–23 b §§ och vid bestämmande av sanktionsavgiftens storlek ska Finansinspektionen ta hänsyn till de omständigheter som anges i 9 § första stycket, 9 a och 16 §§.

26 §

Finansinspektionens beslut att förelägga den som bedriver en viss verksamhet att lämna de uppgifter som behövs för att inspektionen ska kunna bedöma om verksamheten är tillståndspliktig enligt denna lag får inte överklagas.

Finansinspektionens beslut att förelägga den som bedriver en viss verksamhet att lämna de uppgifter som behövs för att inspektionen ska kunna bedöma om verksamheten är tillståndspliktig enligt denna lag samt beslut om sanktionsföreläggande får inte överklagas.

Andra beslut av Finansinspektionen enligt denna lag får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Detta gäller dock inte beslut i ärenden som avses i 20 §

Andra beslut av Finansinspektionen enligt denna lag får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Detta gäller dock inte beslut i ärenden som avses i 20 §

första stycket 5 förvaltningslagen (1986:223).

första stycket 5 förvaltningslagen (1986:223).

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätt. Finansinspektionen får bestämma att ett beslut om förbud, föreläggande eller återkallelse ska gälla omedelbart.

1. Denna lag träder i kraft den 2 augusti 2017.

2. Äldre bestämmelser gäller för överträdelser som inträffat före ikraftträdandet.

2.28. Förslag till lag om ändring i lagen (2011:1029) om upphandling på försvars- och säkerhetsområdet

Härigenom föreskrivs att 11 kap. 1 § lagen (2011:1029) om upphandling på försvars- och säkerhetsområdet ska ha följande lydelse.

11 kap.

1 §

En upphandlande myndighet eller enhet ska utesluta en leverantör från att delta i en upphandling, om myndigheten eller enheten får kännedom om att leverantören enligt en lagakraftvunnen dom är dömd för brott som innefattar

1. sådan brottslighet som avses i artikel 2 i rådets rambeslut 2008/841/RIF av den 24 oktober 2008 om kampen mot organiserad brottslighet,

2. bestickning enligt definitionen i artikel 3 i rådets akt av den 26 maj 1997 om utarbetande på grundval av artikel K 3.2 c i fördraget om Europeiska unionen av konventionen om kamp mot korruption som tjänstemän i Europeiska gemenskaperna eller Europeiska unionens medlemsstater är delaktiga i, respektive artikel 2.1 i rådets rambeslut 2003/568/RIF av den 22 juli 2003 om kampen mot korruption inom den privata sektorn,

3. bedrägeri i den mening som avses i artikel 1 i konventionen som utarbetats på grundval av artikel K.3 i fördraget om Europeiska unionen, om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen,

4. penningtvätt och finansiering av terrorism enligt definitionen i artikel 1 Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG av den 26 oktober 2005 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt och finansiering av terrorism, eller

4. penningtvätt och finansiering av terrorism enligt definitionen i artikel 1 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/849 av den 20 maj 2015 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt eller finansiering av terrorism, om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning EU nr 648/2012 och om upphävande av

Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG och kommissionens direktiv 2006/70/EG, i den ursprungliga lydelsen, eller

5. terroristbrott eller brott med anknytning till terroristverksamhet såsom de definieras i artikel 1 respektive 3 i rådets rambeslut 2002/475/RIF av den 13 juni 2002 om bekämpande av terrorism eller anstiftan, medhjälp och försök att begå brott i den mening som avses i artikel 4 i nämnda rambeslut.

Är leverantören en juridisk person, ska leverantören uteslutas om en företrädare för den juridiska personen har dömts för brottet. Om det finns grundad anledning anta att en leverantör ska uteslutas med stöd av första stycket, får myndigheten eller enheten begära att leverantören visar att det inte finns någon grund för uteslutning.

Om det finns särskilda skäl, får en upphandlande myndighet eller enhet avstå från att utesluta en leverantör som dömts för brottslighet enligt första stycket.

Denna lag träder i kraft den 2 augusti 2017.

2.29. Förslag till lag om ändring i skatteförfarandelagen (2011:1244)

Häringenom föreskrivs att 39 kap. 14 § skatteförfarandelagen (2011:1244) ska ha följande lydelse.

39 kap.

14 §1

En beskattningsbar person som omsätter investeringsguld som avses i 1 kap. 18 § mervärdesskattelagen (1994:200) i Sverige eller till ett annat EUland ska vid en transaktion som uppgår till ett belopp motsvarande 10 000 kronor eller mer dokumentera nödvändiga identifikationsuppgifter för köparen.

Första stycket gäller även för en transaktion som understiger 10 000 kronor men som kan antas ha samband med en annan transaktion och tillsammans med denna uppgår till minst detta belopp. Om summan inte är känd vid tidpunkten för en transaktion, ska nödvändiga identifikationsuppgifter dokumenteras så snart summan av transaktionerna uppgår till minst 10 000 kronor.

Bestämmelserna i 2 kap. 2 § första stycket 1, 3 § första stycket 2, 5 § 2 a och 6 § lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism ska även tillämpas vid transaktioner som avses i första och andra styckena.

Bestämmelserna i 3 kap. 4 § första stycket, 8 och 14–16 §§ lagen (2017:000) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism ska även tillämpas vid transaktioner som avses i första och andra styckena.

Denna lag träder i kraft den 2 augusti 2017.

1 Senaste lydelse 2013:369.

2.30. Förslag till lag om ändring i lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder

dels att 14 kap. 2, 9, 11, 12, 13 och 15–18 §§, 16 kap. 1 § och rubrikerna närmast före 14 kap. 9, 11 och 15 §§ ska ha följande lydelse,

dels att rubriken närmast före 14 kap. 1 § ska lyda ”Ingripanden mot svenska AIF-förvaltare och vissa fysiska personer”,

dels att det ska införas sex nya paragrafer, 14 kap. 1 a, 2 a, 9 a, 9 b, 12 a och 13 a §§, och närmast före 14 kap. 13 a § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

14 kap.

1 a §

Finansinspektionen ska ingripa mot någon som ingår i en AIFförvaltares ledning eller styrelse eller är förvaltarens verkställande direktör eller motsvarande, eller är ersättare för någon av dem, om förvaltaren har befunnits ansvarig för en överträdelse av lagen ( 2017:000 ) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism eller föreskrifter som har meddelats med stöd av den lagen.

Ett ingripande enligt första stycket får ske endast om AIFförvaltarens överträdelse är allvarlig, upprepad eller systematisk och personen i fråga uppsåtligen eller av grov oaktsamhet orsakat överträdelsen.

Ingripande sker genom 1. beslut att personen i fråga under en viss tid, lägst tre och högst tio år, inte får upprätthålla en funktion som avses i första stycket i en AIF-förvaltare, eller

2. beslut om sanktionsavgift.

2 §

Vid valet av sanktion ska Finansinspektionen ta hänsyn till hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den pågått. Särskild hänsyn ska tas till överträdelsens

Finansinspektionen får avstå från ingripande enligt 1 § om en överträdelse är ringa eller ursäktlig, om AIF-förvaltaren gör rättelse eller om något annat organ har vidtagit åtgärder mot förvaltaren som bedöms tillräckliga.

art, skador som uppstått och graden av ansvar.

Finansinspektionen får avstå från ingripande om

1. en överträdelse är ringa eller ursäktlig,

2. AIF-förvaltaren gör rättelse eller om den fysiska personen verkat för att förvaltaren gör rättelse, eller

3. något annat organ har vidtagit åtgärder mot förvaltaren eller den fysiska personen och dessa åtgärder bedöms tillräckliga.

2 a §

I försvårande riktning ska det beaktas om AIF-förvaltaren tidigare har begått en överträdelse eller om den fysiska personen tidigare orsakat en sådan överträdelse. Vid denna bedömning bör särskild vikt fästas vid om överträdelserna är likartade och den tid som har gått mellan de olika överträdelserna.

I förmildrande riktning ska det beaktas om

1. förvaltaren eller den fysiska personen i väsentlig utsträckning genom ett aktivt samarbete har underlättat Finansinspektionens utredning, och

2. förvaltaren snabbt har upphört med överträdelsen, eller den fysiska personen snabbt verkat för att överträdelsen ska upphöra, sedan den anmälts till eller påtalats av Finansinspektionen.

Ingripanden mot AIF-förvaltare som förvaltar alternativa investeringsfonder som inte överstiger vissa tröskelvärden

Ingripanden mot AIF-förvaltare som förvaltar alternativa investeringsfonder som inte överstiger vissa tröskelvärden och mot vissa

fysiska personer

9 §

Om en AIF-förvaltare som är registrerad enligt 2 kap. har åsidosatt sina skyldigheter enligt denna lag, andra författningar som reglerar företagets verksamhet, fondbestämmelserna, bolagsordningen eller motsvarande regelverk för en alternativ investeringsfond, företagets bolagsordning,

stadgar eller reglemente och interna instruktioner som har sin grund i en författning som reglerar företagets verksamhet, ska Finansinspektionen ingripa.

Finansinspektionen ska då förelägga förvaltaren att inom viss tid vidta åtgärder för att komma till rätta med situationen, meddela ett förbud att verkställa beslut eller utfärda en anmärkning. Om överträdelsen är allvarlig, ska förvaltaren avregistreras eller, om det är tillräckligt, varning meddelas.

Finansinspektionen får avstå från ingripande om en överträdelse är ringa eller ursäktlig eller om förvaltaren gör rättelse.

Finansinspektionen ska då förelägga förvaltaren att inom viss tid vidta åtgärder för att komma till rätta med situationen, meddela ett förbud att verkställa beslut eller utfärda en anmärkning. Om överträdelsen är allvarlig, ska förvaltaren avregistreras eller, om det är tillräckligt, varning meddelas.

9 a §

Finansinspektionen ska ingripa mot någon som ingår i ledningen eller styrelsen eller är verkställande direktör eller motsvarande i en AIFförvaltare som är registrerad enligt 2 kap., eller är ersättare för någon av dem, om förvaltaren har befunnits ansvarig för en överträdelse av lagen ( 2017:000 ) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism eller föreskrifter som har meddelats med stöd av den lagen.

Ett ingripande enligt första stycket får ske endast om AIF-förvaltarens överträdelse är allvarlig, upprepad eller systematisk och personen i fråga uppsåtligen eller av grov oaktsamhet orsakat överträdelsen.

Ingripande sker genom 1. beslut att personen i fråga under en viss tid, lägst tre och högst tio år, inte får upprätthålla en funktion som avses i första stycket i en AIF-förvaltare, eller

2. beslut om sanktionsavgift.

9 b §

Vid valet av åtgärd eller sanktion enligt 9 eller 9 a § ska Finansinspektionen ta hänsyn till de omständigheter som anges i 2 § första stycket och 2 a §.

Finansinspektionen får avstå

från ingripande om någon av de förutsättningar som anges i 2 § andra stycket är uppfyllda.

Straffavgift Sanktionsavgift

11 §

Om en AIF-förvaltare har fått anmärkning eller varning, får Finansinspektionen besluta att förvaltaren ska betala en straffavgift. Detta gäller dock inte om varningen bara omfattar fall som avses i 4 § första stycket 2 eller 4 eller 10 § första stycket 2 eller 4.

Om en AIF-förvaltare har meddelats beslut om anmärkning eller varning, får Finansinspektionen besluta att förvaltaren ska betala en sanktionsavgift. Detta gäller dock inte om varningen bara omfattar fall som avses i 4 § första stycket 2 eller 4 eller 10 § första stycket 2 eller 4.

Avgiften tillfaller staten.

12 §

Straffavgiften ska uppgå till lägst 5 000 kronor och högst 50 miljoner kronor. Avgiften får inte överstiga tio procent av förvaltarens omsättning under närmast föregående räkenskapsår. Om överträdelsen har skett under förvaltarens första verksamhetsår eller om uppgifter om omsättningen annars saknas eller är bristfälliga, får omsättningen uppskattas.

Sanktionsavgiften ska fastställas till högst det högsta av

1. ett belopp motsvarande fem miljoner euro,

2. tio procent av AIFförvaltarens omsättning närmast föregående räkenskapsår eller, i förekommande fall när det är fråga om överträdelse av lagen ( 2017:000 ) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism eller föreskrifter som har meddelats med stöd av den lagen, motsvarande omsättning på koncernnivå, eller

3. två gånger den vinst som förvaltaren gjort till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa.

Sanktionsavgiften får inte bestämmas till ett lägre belopp än 5 000 kronor. Om överträdelsen har skett under förvaltarens första verksamhetsår eller om uppgifter om omsättningen annars saknas eller är bristfälliga, får omsättningen uppskattas.

12 a §

En sanktionsavgift för en fysisk person ska fastställas till högst det högsta av

1. ett belopp som per den 25 juni 2015 i kronor motsvarade fem miljoner euro, eller

2. två gånger den vinst som den fysiska personen gjort till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa.

Avgiften tillfaller staten.

13 §

När straffavgiftens storlek beslutas, ska särskild hänsyn tas till hur allvarlig den överträdelse är som har föranlett anmärkningen eller varningen och hur länge överträdelsen har pågått.

När sanktionsavgiftens storlek beslutas, ska särskild hänsyn tas till sådana omständigheter som anges 2 § första stycket och 2 a § samt till

AIF-förvaltarens eller den fysiska personens finansiella ställning och den vinst som gjorts till följd av överträdelsen, om den går att fastställa.

Sanktionsföreläggande

13 a §

Frågor om ingripanden mot fysiska personer enligt 1 a eller 9 a § tas upp av Finansinspektionen genom sanktionsföreläggande.

Finansinspektionen ska då tillämpa bestämmelserna om sanktionsföreläggande i 12 kap. 9 a 9 d §§ lagen ( 2004:46 ) om värdepappersfonder.

Verkställighet av beslut om

straffavgift och förseningsavgift

Verkställighet av beslut om

sanktionsavgift och

förseningsavgift

15 §

En straffavgift eller förseningsavgift ska betalas till Finansinspektionen inom 30 dagar efter det att beslutet om att ta ut avgiften har vunnit laga kraft eller den längre tid som anges i beslutet.

En sanktionsavgift eller förseningsavgift ska betalas till Finansinspektionen inom trettio dagar efter det att ett beslut om att ta ut avgiften fått laga kraft eller sanktionsföreläggandet godkänts eller den längre tid som anges i beslutet eller föreläggandet.

16 §

Finansinspektionens beslut om straffavgift eller förseningsavgift får verkställas enligt utsökningsbalken,

Finansinspektionens beslut om sanktionsavgift eller förseningsavgift får verkställas enligt utsöknings-

om avgiften inte har betalats inom den tid som anges i 15 §.

balkens bestämmelser, om avgiften inte har betalats inom den tid som anges i 15 §.

17 §

Om straffavgiften eller förseningsavgiften inte har betalats inom den tid som anges i 15 §, ska Finansinspektionen lämna den obetalda avgiften för indrivning.

Om sanktionsavgiften eller förseningsavgiften inte betalas inom den tid som anges i 15 §, ska Finansinspektionen lämna den obetalda avgiften för indrivning.

Bestämmelser om indrivning finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m.

18 §

En straffavgift eller förseningsavgift faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet att ta ut avgiften vann laga kraft.

En sanktionsavgift eller förseningsavgift som har beslutats faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet att ta ut avgiften fick laga kraft eller sanktionsföreläggandet godkändes.

16 kap.

1 §1

Finansinspektionens beslut enligt 13 kap. 14 § och 14 kap. 23 § andra stycket får inte överklagas.

Finansinspektionens beslut enligt 13 kap. 14 § samt 14 kap. 13 a § och 23 § andra stycket får inte överklagas.

Andra beslut av Finansinspektionen enligt denna lag eller beslut enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 345/2013, i den ursprungliga lydelsen, Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 346/2013, i den ursprungliga lydelsen, eller Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/760, i den ursprungliga lydelsen, får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Detta gäller dock inte ärenden som avses i 20 § första stycket 5 förvaltningslagen (1986:223).

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Finansinspektionen får bestämma att ett beslut om förbud, föreläggande eller återkallelse ska gälla omedelbart.

1. Denna lag träder i kraft den 2 augusti 2017.

2. Äldre bestämmelser gäller för överträdelser som inträffat före ikraftträdandet.

1 Senaste lydelse 2016:1330.

2.31. Förslag till lag om ändring i lagen (2014:275) om viss verksamhet med konsumentkrediter

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2014:275) om viss verksamhet med konsumentkrediter

dels att 3, 7, 20, 27, 29, 31 och 35 §§ och rubriken närmast före 20 § ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas sex nya paragrafer, 20 a–20 c, 26 a, 26 b och 27 a §§, och närmast före 27 a § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §

Bestämmelser om skyldighet för företag som driver verksamhet med konsumentkrediter att medverka till att förhindra penningtvätt och finansiering av terrorism finns i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.

Bestämmelser om skyldighet för företag som driver verksamhet med konsumentkrediter att medverka till att förhindra penningtvätt och finansiering av terrorism finns i lagen (2017:000) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.

7 §

Vid bedömningen enligt 6 § 3 av om en innehavare är lämplig ska innehavarens anseende beaktas. Det ska också beaktas om det finns skäl att anta att

1. innehavaren kommer att motverka att företagets verksamhet drivs på ett sätt som är förenligt med kraven i denna lag och andra författningar som reglerar företagets verksamhet, eller

2. innehavet har samband med eller kan öka risken för

a) penningtvätt som avses i 1 kap. 5 § 6 lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, eller

b) brott enligt 2 § 2, 3 § eller 4 § lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall, såvitt avser brott enligt 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott.

2. innehavet har samband med eller kan öka risken för

a) penningtvätt som avses i 1 kap. 6 § lagen (2017:000) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, eller

b) brott enligt 2 § 2, 3 § eller 4 § lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall, såvitt avser brott enligt 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott.

Om företaget har eller kan förväntas komma att få nära förbindelser med någon annan, får tillstånd ges bara om förbindelserna inte hindrar en effektiv tillsyn av företaget.

Ingripanden mot företag som

driver verksamhet enligt denna lag

Ingripanden

20 §1

Om ett företag åsidosätter sina skyldigheter enligt denna lag, andra författningar som reglerar företagets verksamhet, bolagsordning, stadgar eller interna instruktioner som har sin grund i en författning som reglerar verksamheten, ska Finansinspektionen ingripa.

Finansinspektionen ska då utfärda ett föreläggande att inom viss tid begränsa verksamheten, minska riskerna i den eller vidta någon annan åtgärd för att komma till rätta med situationen, ett förbud att verkställa beslut eller en anmärkning. Om överträdelsen är allvarlig ska företagets tillstånd återkallas eller, om det är tillräckligt, varning meddelas.

Finansinspektionen får avstå från ingripande om en överträdelse är ringa eller ursäktlig, om företaget gör rättelse eller om någon annan myndighet har vidtagit åtgärder mot företaget och dessa åtgärder bedöms tillräckliga.

20 a §

Finansinspektionen ska ingripa mot någon som ingår företagets styrelse eller är dess verkställande direktör, eller ersättare för någon av dem, om företaget har befunnits ansvarigt för överträdelse av lagen ( 2017:000 ) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism eller föreskrifter som meddelats med stöd av den lagen.

Ett ingripande enligt första stycket får ske endast om överträdelsen är allvarlig, upprepad eller systematisk och personen i fråga uppsåtligen eller av grov oaktsamhet orsakat överträdelsen.

Ingripande sker genom 1. beslut att personen i fråga under en viss tid, lägst tre och högst tio år, inte får upprätthålla en funktion som avses i första stycket hos ett företag, eller

2. beslut om sanktionsavgift.

1 Ändringen innebär att tredje stycket tas bort.

20 b §

Vid valet av ingripande ska Finansinspektionen ta hänsyn till hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den har pågått. Särskild hänsyn ska tas till skador som har uppstått och graden av ansvar.

Finansinspektionen får avstå från ingripande om

1. en överträdelse är ringa eller ursäktlig,

2. företaget gör rättelse eller om den fysiska personen verkat för att företaget gör rättelse, eller

3. någon annan myndighet har vidtagit åtgärder mot företaget eller den fysiska personen och dessa åtgärder bedöms tillräckliga.

20 c §

I försvårande riktning ska det beaktas om företaget tidigare har begått en överträdelse eller om den fysiska personen tidigare orsakat en sådan överträdelse.

I förmildrande riktning ska det beaktas om

1. företaget eller den fysiska personen i väsentlig utsträckning genom ett aktivt samarbete har underlättat Finansinspektionens utredning, och

2. företaget snabbt har upphört med överträdelsen, eller den fysiska personen snabbt verkat för att överträdelsen ska upphöra, sedan den anmälts till eller påtalats av Finansinspektionen.

26 a §

När det är fråga om en överträdelse av lagen ( 2017:000 ) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism eller föreskrifter som har meddelats med stöd av den lagen gäller i stället för 26 § att sanktionsavgiften ska uppgå till lägst 5 000 kronor och som högst fastställas till det högsta av

1. tio procent av företagets omsättning närmast föregående räkenskapsår eller, i förekommande fall, motsvarande omsättning på koncernnivå,

2. två gånger den vinst som företaget gjort till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa, eller

3. ett belopp i kronor motsvarande fem miljoner euro.

26 b §

En sanktionsavgift för en fysisk person ska som högst fastställas till det högsta av

1. två gånger den vinst som den fysiska personen gjort till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa, eller

2. ett belopp som per den 25 juni 2015 i kronor motsvarade fem miljoner euro.

Avgiften tillfaller staten.

27 §

När sanktionsavgiftens storlek beslutas, ska särskild hänsyn tas till hur allvarlig den överträdelse är som föranlett anmärkningen eller varningen och hur länge överträ-

delsen har pågått.

När sanktionsavgiftens storlek beslutas, ska hänsyn tas till sådana omständigheter som anges i 20 b § första stycket och 20 c § och företagets eller den fysiska personens finansiella ställning och, om det går att fastställa, den vinst som gjorts till följd av regelöverträdelsen.

Sanktionsföreläggande

27 a §

Frågor om ingripanden mot fysiska personer för överträdelser enligt 20 a § tas upp av Finansinspektionen genom sanktionsföreläggande.

Finansinspektionen ska då tillämpa bestämmelserna om sanktionsföreläggande i 15 kap. 9 a 9 d §§ lagen ( 2004:297 ) om bank- och finansieringsrörelse.

29 §

Sanktionsavgiften eller förseningsavgiften ska betalas till Finansinspektionen inom trettio dagar efter det att beslutet om att ta ut avgiften har vunnit laga kraft eller den längre tid som anges i beslutet.

Sanktionsavgiften eller förseningsavgiften ska betalas till Finansinspektionen inom trettio dagar efter det att beslutet om att ta ut avgiften har fått laga kraft eller sanktionsföreläggandet godkänts eller den längre tid som anges i beslutet.

31 §

En sanktionsavgift eller förseningsavgift faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet att ta ut avgiften vann laga kraft.

En sanktionsavgift eller förseningsavgift faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet att ta ut avgiften fick laga kraft eller sanktionsföreläggandet godkändes.

35 §

Finansinspektionens beslut enligt 24 § andra stycket får inte överklagas.

Finansinspektionens beslut enligt 24 § andra stycket och beslut om sanktionsföreläggande får inte överklagas.

Finansinspektionens beslut i övrigt enligt denna lag får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Detta gäller dock inte beslut i ärenden som avses i 20 § första stycket 5 förvaltningslagen (1986:223).

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Finansinspektionen får bestämma att ett beslut om förbud, föreläggande eller återkallelse ska gälla omedelbart.

1. Denna lag träder i kraft den 2 augusti 2017.

2. Äldre bestämmelser gäller för överträdelser som inträffat före ikraftträdandet.

2.32. Förslag till lag om ändring i lagen (2014:307) om straff för penningtvättsbrott

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (2014:307) om straff för penningtvättsbrott ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Denna lag innehåller straffrättsliga bestämmelser om penningtvätt. I lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism finns bestämmelser om åtgärder som den som bedriver finansiell verksamhet och annan näringsverksamhet är skyldig att vidta för att förhindra att verksamheten utnyttjas för penningtvätt eller finansiering av terrorism.

I lagen (2017:000) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism finns bestämmelser om åtgärder som den som bedriver finansiell verksamhet och annan näringsverksamhet är skyldig att vidta för att förhindra att verksamheten utnyttjas för penningtvätt eller finansiering av terrorism.

Denna lag träder i kraft den 2 augusti 2017.

2.33. Förslag till lag om ändring i lagen (2015:62) om identifiering av rapporteringspliktiga konton med anledning av FATCA-avtalet

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 4 §, 6 kap.24 §§ och 7 kap. 3 § lagen (2015:62) om identifiering av rapporteringspliktiga konton med anledning av FATCA-avtalet ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 kap.

4 §

Om det rapporteringsskyldiga finansiella institutets elektroniskt sökbara databaser typiskt sett inte är tillräckliga för att bedöma om sådana omständigheter som anges i 1 § första stycket 1 och 3–7 föreligger, ska sådana uppgifter också eftersökas i gällande huvudkundregister, när det gäller granskning av konton vars saldo eller värde uppgick till mer än 1 000 000 US-dollar den 30 juni 2014 eller vid utgången av 2015 eller ett senare kalenderår.

Om sådan information inte finns i det gällande huvudkundregistret, ska uppgifterna också eftersökas bland följande handlingar med koppling till kontot som det rapporteringsskyldiga finansiella institutet har inhämtat under de senaste fem åren och som inte är elektroniskt sökbara:

1. den senast inhämtade styrkande dokumentation som avses i 8 kap. 6 § med avseende på kontot,

2. det senaste avtalet eller den senaste av annan dokumentation avseende öppnande av kontot,

3. den senaste dokumentationen som inhämtats med stöd av lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism eller för att uppfylla annan lagstiftning,

3. den senaste dokumentationen som inhämtats med stöd av lagen (2017:000) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism eller för att uppfylla annan lagstiftning,

4. gällande fullmakter eller handlingar avseende underteckningsrätt, och

5. gällande stående instruktioner att överföra medel. Granskningen enligt första och andra styckena behöver bara göras en gång för varje konto.

6 kap.

2 §

För att fastställa om en enhet är en specificerad amerikansk person, ska det rapporteringsskyldiga finansiella institutet granska den information som inhämtats för att kunna upprätthålla kontakterna med kontohavaren eller på grund av bestämmelser i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och

För att fastställa om en enhet är en specificerad amerikansk person, ska det rapporteringsskyldiga finansiella institutet granska den information som inhämtats för att kunna upprätthålla kontakterna med kontohavaren eller på grund av bestämmelser i lagen (2017:000) om åtgärder mot

finansiering av terrorism eller i annan författning. Om det finns skäl att anta att kontohavaren är en amerikansk person, ska kontohavaren anses vara en specificerad amerikansk person om det rapporteringsskyldiga finansiella institutet inte

penningtvätt och finansiering av terrorism eller i annan författning. Om det finns skäl att anta att kontohavaren är en amerikansk person, ska kontohavaren anses vara en specificerad amerikansk person om det rapporteringsskyldiga finansiella institutet inte

1. inhämtar ett intygande från kontohavaren om att kontohavaren inte är en specificerad amerikansk person, eller

2. utifrån den övriga information som det rapporteringsskyldiga finansiella institutet har tillgång till eller information som är allmänt tillgänglig kan fastställa att kontohavaren inte är en specificerad amerikansk person.

3 §

För att fastställa om en enhet som inte är en amerikansk person är ett finansiellt institut, ska det rapporteringsskyldiga finansiella institutet granska den information som inhämtats för att kunna upprätthålla kontakterna med kontohavaren eller på grund av bestämmelser i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism eller i annan författning. Om det finns skäl att anta att kontohavaren är ett finansiellt institut eller om kontohavarens identifieringsnummer som internationell förmedlare finns med i den amerikanska federala skattemyndighetens lista över ickeamerikanska finansiella institut, ska kontohavaren anses vara ett finansiellt institut.

För att fastställa om en enhet som inte är en amerikansk person är ett finansiellt institut, ska det rapporteringsskyldiga finansiella institutet granska den information som inhämtats för att kunna upprätthålla kontakterna med kontohavaren eller på grund av bestämmelser i lagen (2017:000) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism eller i annan författning. Om det finns skäl att anta att kontohavaren är ett finansiellt institut eller om kontohavarens identifieringsnummer som internationell förmedlare finns med i den amerikanska federala skattemyndighetens lista över ickeamerikanska finansiella institut, ska kontohavaren anses vara ett finansiellt institut.

För att fastställa om en enhet är en passiv icke-finansiell enhet, ska det rapporteringsskyldiga finansiella institutet inhämta ett intygande om detta från kontohavaren. Ett sådant intygande behöver dock inte inhämtas, om det utifrån den information som det rapporteringsskyldiga finansiella institutet har tillgång till eller information som är allmänt tillgänglig kan antas att kontohavaren är en aktiv icke-finansiell enhet.

4 §

För att fastställa vilka personer som är personer med bestämmande inflytande i en enhet, får det rapporteringsskyldiga finansiella institutet förlita sig på den

För att fastställa vilka personer som är personer med bestämmande inflytande i en enhet, får det rapporteringsskyldiga finansiella institutet förlita sig på den

information som inhämtats på grund av bestämmelser i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism. För att fastställa om en person med bestämmande inflytande är medborgare eller har hemvist i USA, ska det rapporteringsskyldiga finansiella institutet

information som inhämtats på grund av bestämmelser i lagen (2017:000) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism. För att fastställa om en person med bestämmande inflytande är medborgare eller har hemvist i USA, ska det rapporteringsskyldiga finansiella institutet

1. när det gäller konton vars saldo eller värde uppgår till 1 000 000 USdollar eller mindre, granska den information som inhämtats på grund av bestämmelser i lagen om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, och

2. när det gäller andra konton än som avses i 1, inhämta ett intygande från kontohavaren eller personerna med bestämmande inflytande.

7 kap.

3 §

För att fastställa vilka personer som är personer med bestämmande inflytande i en enhet, får det rapporteringsskyldiga finansiella institutet förlita sig på den information som inhämtats på grund av bestämmelser i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.

För att fastställa vilka personer som är personer med bestämmande inflytande i en enhet, får det rapporteringsskyldiga finansiella institutet förlita sig på den information som inhämtats på grund av bestämmelser i lagen (2017:000) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.

För att fastställa om en person med bestämmande inflytande är medborgare eller har hemvist i USA, ska det rapporteringsskyldiga finansiella institutet i samband med att ett konto öppnas inhämta ett intygande från kontohavaren eller från personerna med bestämmande inflytande.

Om det av intygandet framgår att en eller flera personer med bestämmande inflytande är medborgare eller har hemvist i USA, ska det rapporteringsskyldiga finansiella institutet inhämta ett intygande från kontohavaren eller personerna med bestämmande inflytande som innehåller dennes eller deras skatteregistreringsnummer, om dessa inte anges redan i det intygande som inhämtats enligt andra stycket.

Denna lag träder i kraft den 2 augusti 2017.

2.34. Förslag till lag om ändring i lagen (2015:911) om identifiering av rapporteringspliktiga konton vid automatiskt utbyte av upplysningar om finansiella konton

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 6 §, 5 kap. 5 §, 6 kap.2 och 4 §§, 7 kap.4 och 6 §§ och 8 kap. 7 § lagen (2015:911) om identifiering av rapporteringspliktiga konton vid automatiskt utbyte av upplysningar om finansiella konton ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 kap.

6 §

Om det rapporteringsskyldiga finansiella institutets elektroniskt sökbara databaser typiskt sett inte är tillräckliga för att bedöma om sådana omständigheter som anges i 2 § första stycket 1–6 föreligger, ska sådana uppgifter också eftersökas i gällande huvudkundregister, när det gäller granskning av högvärdekonton som innehas av fysiska personer.

Om sådan information inte finns i det gällande huvudkundregistret, ska uppgifterna också eftersökas bland följande handlingar med koppling till kontot som det rapporteringsskyldiga finansiella institutet har inhämtat under de senaste fem åren och som inte är elektroniskt sökbara:

1. den senast inhämtade styrkande dokumentation som avses i 8 kap. 7 § med avseende på kontot,

2. det senaste avtalet eller den senaste av annan dokumentation avseende öppnande av kontot,

3. den senaste dokumentation som inhämtats med stöd av lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism eller för att uppfylla annan lagstiftning,

3. den senaste dokumentation som inhämtats med stöd av lagen (2017:000) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism eller för att uppfylla annan lagstiftning,

4. gällande fullmakter eller handlingar avseende underteckningsrätt, och

5. gällande stående instruktioner att överföra medel avseende andra konton än inlåningskonton.

5 kap.

5 §1

Ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut får tillämpa bestämmelserna i 4 kap. vid granskning av ett nytt konto som innehas av en fysisk person i stället för bestämmelserna i detta kapitel, om

1. kontohavaren hos det rapporteringsskyldiga finansiella institutet eller hos en till detta närstående enhet i Sverige även har ett eller flera befintliga konton,

1 Senaste lydelse 2017:190.

2. det nya och de befintliga kontonas saldon eller värden räknas samman vid beräkning av saldo eller värde enligt 4–8 kap.,

3. det rapporteringsskyldiga finansiella institutet uppfyller kraven enligt lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism avseende kontohavaren genom de åtgärder som vidtagits avseende kontohavaren med anledning av det eller de befintliga konton som avses i 1, och

3. det rapporteringsskyldiga finansiella institutet uppfyller kraven enligt lagen (2017:000) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism avseende kontohavaren genom de åtgärder som vidtagits avseende kontohavaren med anledning av det eller de befintliga konton som avses i 1, och

4. öppnandet av det nya kontot inte medför att kontohavaren måste tillhandahålla nya, ytterligare eller ändrade kunduppgifter av andra skäl än att det rapporteringsskyldiga finansiella institutet ska uppfylla kraven enligt denna lag.

Om ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut i enlighet med första stycket tillämpar bestämmelserna i 4 kap. vid granskningen av ett nytt konto och ett av de konton som avses i första stycket är ett rapporteringspliktigt konto, ska samtliga sådana konton som avses i första stycket anses vara rapporteringspliktiga, om något annat inte anges i 2 kap. 20 §.

Intyganden och annan dokumentation som det rapporteringsskyldiga finansiella institutet inhämtar eller har tillgång till enligt 4 kap. med avseende på ett sådant konto som avses i första stycket, får användas vid granskningen av samtliga sådana konton som avses i första stycket.

6 kap.

2 §

För att utreda om en enhet har hemvist i en annan stat eller jurisdiktion, ska det rapporteringsskyldiga finansiella institutet granska den information som inhämtats för att kunna upprätthålla kontakterna med kontohavaren eller på grund av bestämmelser i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism eller i annan författning. Om det finns skäl att anta att kontohavaren har hemvist i en annan stat eller jurisdiktion, ska kontohavaren anses ha hemvist i den staten eller jurisdiktionen om det rapporteringsskyldiga finansiella institutet inte

För att utreda om en enhet har hemvist i en annan stat eller jurisdiktion, ska det rapporteringsskyldiga finansiella institutet granska den information som inhämtats för att kunna upprätthålla kontakterna med kontohavaren eller på grund av bestämmelser i lagen (2017:000) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism eller i annan författning. Om det finns skäl att anta att kontohavaren har hemvist i en annan stat eller jurisdiktion, ska kontohavaren anses ha hemvist i den staten eller jurisdiktionen om det rapporteringsskyldiga finansiella institutet inte

1. inhämtar ett intygande från kontohavaren om att kontohavaren inte har hemvist i denna stat eller jurisdiktion, eller

2. utifrån den övriga information som det rapporteringsskyldiga finansiella institutet har tillgång till eller information som är allmänt tillgänglig kan fastställa att kontohavaren inte har hemvist i denna stat eller jurisdiktion.

4 §

För att fastställa vilka personer som är personer med bestämmande inflytande över en enhet, får det rapporteringsskyldiga finansiella institutet förlita sig på den information som inhämtats på grund av bestämmelser i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.

För att fastställa vilka personer som är personer med bestämmande inflytande över en enhet, får det rapporteringsskyldiga finansiella institutet förlita sig på den information som inhämtats på grund av bestämmelser i lagen (2017:000) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.

För att fastställa om en person med bestämmande inflytande har hemvist i en annan stat eller jurisdiktion, ska det rapporteringsskyldiga finansiella institutet

1. när det gäller konton vars saldo eller värde uppgår till 1 000 000 USdollar eller mindre, granska den information som inhämtats på grund av bestämmelser i lagen om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, och

2. när det gäller andra konton än som avses i 1, inhämta ett intygande från kontohavaren eller personerna med bestämmande inflytande.

7 kap.

4 §

För att fastställa vilka personer som är personer med bestämmande inflytande över en enhet, får det rapporteringsskyldiga finansiella institutet förlita sig på den information som inhämtats på grund av bestämmelser i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.

För att fastställa vilka personer som är personer med bestämmande inflytande över en enhet, får det rapporteringsskyldiga finansiella institutet förlita sig på den information som inhämtats på grund av bestämmelser i lagen (2017:000) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.

För att fastställa om en person med bestämmande inflytande har hemvist i en annan stat eller jurisdiktion, ska det rapporteringsskyldiga finansiella institutet i samband med att ett konto öppnas inhämta ett intygande från kontohavaren eller från personerna med bestämmande inflytande.

Om det av intygandet framgår att en eller flera personer med bestämmande inflytande har hemvist i en annan stat eller jurisdiktion, ska det rapporteringsskyldiga finansiella institutet inhämta ett intygande från kontohavaren eller personerna med bestämmande inflytande som innehåller dennes eller deras skatteregistreringsnummer, om dessa inte anges redan i det intygande som inhämtats enligt andra stycket.

6 §2

Ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut får tillämpa bestämmelserna i 6 kap. vid granskning av ett nytt konto som innehas av en enhet i stället för bestämmelserna i detta kapitel, om

1. kontohavaren hos det rapporteringsskyldiga finansiella institutet eller hos en till detta närstående enhet i Sverige även har ett eller flera befintliga konton,

2. det nya och de befintliga kontonas saldon eller värden räknas samman vid beräkning av saldo eller värde enligt 4–8 kap.,

3. det rapporteringsskyldiga finansiella institutet uppfyller kraven enligt lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism avseende kontohavaren genom de åtgärder som vidtagits avseende kontohavaren med anledning av det eller de befintliga konton som avses i 1, och

3. det rapporteringsskyldiga finansiella institutet uppfyller kraven enligt lagen (2017:000) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism avseende kontohavaren genom de åtgärder som vidtagits avseende kontohavaren med anledning av det eller de befintliga konton som avses i 1, och

4. öppnandet av det nya kontot inte medför att kontohavaren måste tillhandahålla nya, ytterligare eller ändrade kunduppgifter av andra skäl än att det rapporteringsskyldiga finansiella institutet ska uppfylla kraven enligt denna lag.

Om ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut i enlighet med första stycket tillämpar bestämmelserna i 6 kap. vid granskningen av ett nytt konto och ett av de konton som avses i första stycket är ett rapporteringspliktigt konto, ska samtliga sådana konton som avses i första stycket anses vara rapporteringspliktiga, om något annat inte anges i 2 kap. 20 §.

Intyganden och annan dokumentation som det rapporteringsskyldiga finansiella institutet inhämtar eller har tillgång till enligt 6 kap. 2–5 §§ med avseende på ett sådant konto som avses i första stycket, får användas vid granskningen av samtliga sådana konton som avses i första stycket.

8 kap.

7 §

Vid tillämpning av 4–7 kap., ska som styrkande dokumentation räknas

1. ett intyg om bosättning utfärdat av ett behörigt myndighetsorgan i den stat eller jurisdiktion där betalningsmottagaren uppger sig vara bosatt,

2. när det gäller en fysisk person, en giltig identifikationshandling utfärdad av ett behörigt myndighetsorgan som innehåller uppgift om personens namn och typiskt sett används för identifiering,

3. när det gäller en enhet, officiell dokumentation utfärdad av ett behörigt myndighetsorgan som innehåller uppgift om den juridiska personens namn samt adressen till dess huvudkontor i den stat eller

2 Senaste lydelse 2017:190.

jurisdiktion där den uppger sig vara hemmahörande eller i den stat eller jurisdiktion enligt vars lagstiftning den har upprättats,

4. årsredovisningshandlingar, kreditupplysning, konkursansökan eller rapport från Finansinspektionen.

När det är fråga om befintliga konton som innehas av enheter, ska som styrkande dokumentation även räknas klassificeringar i det rapporteringsskyldiga finansiella institutets arkiv med avseende på kontohavaren. Klassificeringarna ska ha fastställts på grundval av ett standardiserat system för branschkoder i överensstämmelse med det rapporteringsskyldiga finansiella institutets normala förfaranden för att granska den information som inhämtats för att upprätthålla kontakterna med kontohavaren eller på grund av bestämmelser i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism eller i annan författning. Detta gäller dock endast om det standardiserade systemet för branschkoder genomfördes av det rapporteringsskyldiga finansiella institutet före den 1 januari 2016.

När det är fråga om befintliga konton som innehas av enheter, ska som styrkande dokumentation även räknas klassificeringar i det rapporteringsskyldiga finansiella institutets arkiv med avseende på kontohavaren. Klassificeringarna ska ha fastställts på grundval av ett standardiserat system för branschkoder i överensstämmelse med det rapporteringsskyldiga finansiella institutets normala förfaranden för att granska den information som inhämtats för att upprätthålla kontakterna med kontohavaren eller på grund av bestämmelser i lagen (2017:000) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism eller i annan författning. Detta gäller dock endast om det standardiserade systemet för branschkoder genomfördes av det rapporteringsskyldiga finansiella institutet före den 1 januari 2016.

Denna lag träder i kraft den 2 augusti 2017.

2.35. Förslag till lag om ändring i lagen (2016:1024) om verksamhet med bostadskrediter

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 4 § lagen (2016:1024) om verksamhet med bostadskrediter ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

4 §

Bestämmelser om skyldighet för företag som driver verksamhet med kreditgivning, kreditförmedling och rådgivning i fråga om bostadskrediter att medverka till att förhindra penningtvätt och finansiering av terrorism finns i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.

Bestämmelser om skyldighet för företag som driver verksamhet med kreditgivning, kreditförmedling och rådgivning i fråga om bostadskrediter att medverka till att förhindra penningtvätt och finansiering av terrorism finns i lagen (2017:000) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.

Denna lag träder i kraft den 2 augusti 2017.

2.36. Förslag till lag om ändring i lagen (2016:1145) om offentlig upphandling

Härigenom föreskrivs att 13 kap. 1 § lagen (2016:1145) om offentlig upphandling ska ha följande lydelse.

13 kap.

1 §

En upphandlande myndighet ska utesluta en leverantör från att delta i en upphandling, om myndigheten genom kontroll enligt 15 kap. eller på annat sätt får kännedom om att leverantören enligt en dom som fått laga kraft är dömd för brott som innefattar

1. sådan brottslighet som avses i artikel 2 i rådets rambeslut 2008/841/RIF av den 24 oktober 2008 om kampen mot organiserad brottslighet,

2. bestickning enligt definitionen i artikel 3 i rådets akt av den 26 maj 1997 om utarbetande på grundval av artikel K 3.2 c i fördraget om Europeiska unionen av konventionen om kamp mot korruption som tjänstemän i Europeiska gemenskaperna eller Europeiska unionens medlemsstater är delaktiga i, korruption enligt artikel 2.1 i rådets rambeslut 2003/568/RIF av den 22 juli 2003 om kampen mot korruption inom den privata sektorn, eller korruption enligt nationella bestämmelser,

3. bedrägeri i den mening som avses i artikel 1 i konventionen som utarbetats på grundval av artikel K.3 i fördraget om Europeiska unionen, om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen,

4. penningtvätt eller finansiering av terrorism enligt definitionen i artikel 1 Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG av den 26 oktober 2005 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt och finansiering av terrorism, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/78/EU,

4. penningtvätt eller finansiering av terrorism enligt definitionen i artikel 1 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/849 av den 20 maj 2015 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt eller finansiering av terrorism, om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning EU nr 648/2012 och om upphävande av

Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG och kommissionens direktiv 2006/70/EG, i den ursprungliga lydelsen,

5. terroristbrott eller brott med anknytning till terroristverksamhet såsom de definieras i artikel 1 respektive 3 i rådets rambeslut 2002/475/RIF av den 13 juni 2002 om bekämpande av terrorism eller anstiftan, medhjälp och försök att begå brott i den mening som avses i artikel 4 i det rambeslutet, eller

6. människohandel enligt definitionen i artikel 2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/36/EU av den 5 april 2011 om förebyggande och bekämpande av människohandel, om skydd av dess offer och om ersättande av rådets rambeslut 2002/629/RIF, i den ursprungliga lydelsen.

Är leverantören en juridisk person, ska leverantören uteslutas om en person som ingår i leverantörens förvaltnings-, lednings- eller kontrollorgan har dömts för brottet. Detsamma gäller om den som har dömts för brottet är behörig att företräda, fatta beslut om eller kontrollera leverantören.

Denna lag träder i kraft den 2 augusti 2017.

2.37. Förslag till lag om ändring i lagen (2016:1147) om upphandling av koncessioner

Härigenom föreskrivs att 11 kap. 1 § lagen (2016:1147) om upphandling av koncessioner ska ha följande lydelse.

11 kap.

1 §

En upphandlande myndighet eller en sådan upphandlande enhet som avses i 1 kap. 20 § första stycket 1 ska utesluta en leverantör från att delta i en upphandling, om myndigheten eller enheten genom kontroll eller på annat sätt får kännedom om att leverantören enligt en dom som fått laga kraft är dömd för brott som innefattar

1. sådan brottslighet som avses i artikel 2 i rådets rambeslut 2008/841/RIF av den 24 oktober 2008 om kampen mot organiserad brottslighet,

2. bestickning enligt definitionen i artikel 3 i rådets akt av den 26 maj 1997 om utarbetande på grundval av artikel K 3.2 c i fördraget om Europeiska unionen av konventionen om kamp mot korruption som tjänstemän i Europeiska gemenskaperna eller Europeiska unionens medlemsstater är delaktiga i, korruption enligt artikel 2.1 i rådets rambeslut 2003/568/RIF av den 22 juli 2003 om kampen mot korruption inom den privata sektorn, eller korruption enligt nationella bestämmelser,

3. bedrägeri i den mening som avses i artikel 1 i konventionen som utarbetats på grundval av artikel K.3 i fördraget om Europeiska unionen, om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen,

4. penningtvätt eller finansiering av terrorism enligt definitionen i artikel 1 Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG av den 26 oktober 2005 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt och finansiering av terrorism, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/78/EU,

4. penningtvätt eller finansiering av terrorism enligt definitionen i artikel 1 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/849 av den 20 maj 2015 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt eller finansiering av terrorism, om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning EU nr 648/2012 och om upphävande av

Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG och kommissionens direktiv 2006/70/EG, i den ursprungliga lydelsen,

5. terroristbrott eller brott med anknytning till terroristverksamhet såsom de definieras i artikel 1 respektive 3 i rådets rambeslut 2002/475/RIF av den 13 juni 2002 om bekämpande av terrorism eller anstiftan, medhjälp och försök att begå brott i den mening som avses i artikel 4 i det rambeslutet, eller

6. människohandel enligt definitionen i artikel 2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/36/EU av den 5 april 2011 om förebyggande och bekämpande av människohandel, om skydd av dess offer och om

ersättande av rådets rambeslut 2002/629/RIF, i den ursprungliga lydelsen.

Är leverantören en juridisk person, ska leverantören uteslutas om en person som ingår i leverantörens förvaltnings-, lednings- eller kontrollorgan har dömts för brottet. Detsamma gäller om den som har dömts för brottet är behörig att företräda, fatta beslut om eller kontrollera leverantören.

Denna lag träder i kraft den 2 augusti 2017.

3. Ärendet och dess beredning

Europarlamentet och rådet antog den 20 maj 2015 direktiv (EU) 2015/849 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt eller finansiering av terrorism, om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG och kommissionens direktiv 2006/70/EG (fjärde penningtvättsdirektivet). Direktivet finns i bilaga 1. Europaparlamentet och rådet antog samma dag även förordning (EU) 2015/847 om uppgifter som ska åtfölja överföringar av medel och om upphävande av förordning (EG) nr 1781/2006. Förordningen finns i bilaga 2.

Under förhandlingarna om direktivet har en faktapromemoria upprättats och överlämnats till riksdagen (2012/13:FPM72).

Regeringen beslutade den 30 oktober 2014 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att bl.a. lämna förslag till de lagbestämmelser som krävs för att i svensk rätt genomföra fjärde penningtvättsdirektivet. Utredningen antog namnet 2015 års penningtvättsutredning.

Utredningen har avgett betänkandet Ytterligare åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism – fjärde penningtvättsdirektivet – samordning – ny penningtvättslag – m.m. (SOU 2016:8). Sammanfattningen av betänkandet och utredningens lagförslag finns i bilagorna 3 och 4.

Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 5. En sammanställning av remissvaren finns tillgänglig i Finansdepartementet (dnr Fi2016/00300/B).

Lagrådet

Regeringen beslutade den 23 februari 2017 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 6. Lagrådets yttrande finns i bilaga 7. Regeringen har i propositionen i huvudsak följt Lagrådets förslag och synpunkter. Lagrådets förslag och synpunkter behandlas i avsnitten 5.6, 7.1, 7.3, 7.4, 8.6, 9.4, 12.8.2, 13.5.3, 13.6, 17.2.2 och i författningskommentaren.

Efter lagrådsföredragningen har det tillkommit ett antal lagförslag (avsnitten 2.3, 2.4, 2.6, 2.8, 2.9, 2.11, 2.13, 2.15, 2.20 och 2.32–2.35). Ändringarna avser hänvisningar till den nya lagen om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism eller enskilda bestämmelser i den. Sådana ändringar har även tillkommit i några av de lagförslag som fanns med i lagrådsremissen (avsnitten 2.16, 2.17, 2.21, 2.24, 2.27 och 2.31). Vidare har det efter lagrådsföredragningen lagts till några lagförslag på upphandlingsområdet (avsnitten 2.28, 2.36 och 2.37). De ändringarna avser hänvisningar till det nya direktivet. I förhållande till lagrådsremissen föreslås dessutom ett något senare ikraftträdandedatum. Lagförslagen är författningstekniskt och även i övrigt av sådan beskaffenhet att Lagrådets hörande skulle sakna betydelse. Regeringen har därför inte inhämtat Lagrådets yttrande över förslagen.

I förhållande till lagrådsremissen har det dessutom gjorts några språkliga och redaktionella ändringar i lagtexten.

4. Arbetet mot penningtvätt och finansiering av terrorism

4.1. Bakgrund

Den gemensamma nämnaren för penningtvätt och finansiering av terrorism är utnyttjandet av det finansiella systemet för illegala ändamål. Detta är också anledningen till att åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism ofta behandlas i samma kontext.

Penningtvätt syftar till att dölja en vinstgenererande brottslig handling, något som inte behöver vara fallet vid finansiering av terrorism, eftersom terrorism kan finansieras med legalt intjänade medel.

Det svenska systemet mot penningtvätt och finansiering av terrorism utgår väsentligen från internationella åtaganden. Lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism (penningtvättslagen) är produkten av genomförandet av Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt och finansiering av terrorism (2005 års penningtvättsdirektiv). EU:s penningtvättsdirektiv bygger i sin tur på den mellanstatliga organisationen Financial Action Task Force (Fatfs) rekommendationer.

4.2. Globalt arbete och Fatfs rekommendationer

Fatf brukar beskrivas som världsledande i arbetet med att bekämpa penningtvätt och finansiering av terrorism. Fatf arbetar med att ta fram och besluta om internationella standarder för bekämpning av penningtvätt, finansiering av terrorism och, numera, även spridning av massförstörelsevapen. År 2012 beslutades om 40 reviderade rekommendationer som utgör grunden för organisationens arbete.

Fatf bildades av G7-länderna vid ett toppmöte i Paris 1989. Vid bildandet bestod organisationen av 16 medlemmar. Sverige var med från början. Fatf har i dag 37 medlemmar. Två av dessa är organisationer – Europeiska kommissionen och Gulfstaternas samarbetsråd. Dessutom finns det nio associerade medlemmar (regionala Fatf-liknande organisationer) samt ett antal observatörer och observatörsorganisationer. Genom systemet med de regionala associerade medlemmarna får organisationens 40 rekommendationer spridning till över 180 jurisdiktioner. Även organ som Förenta nationerna (FN), Internationella valutafonden (IMF) och Världsbanken m.fl. har som observatörorganisationer till Fatf ställt sig bakom rekommendationerna.

Organisationen verkar aktivt för att säkerställa att rekommendationerna får global spridning och efterlevs på ett effektivt sätt av världens jurisdiktioner. Detta sker bl.a. genom återkommande ömsesidiga utvärderingar av medlemsländernas system för bekämpning av penningtvätt och finansiering av terrorism. De associerade medlemmarna genomför utvärderingar av sina medlemmar. Vidare har Fatf möjlighet att på olika sätt utfärda rekommendationer om motåtgärder avseende de jurisdiktioner

som inte har tillräckliga system för att bekämpa penningtvätt och finansiering av terrorism.

Det speciella med Fatfs rekommendationer är att de omfattar ett helt system av åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism. Fatfs rekommendationer ställer krav på medlemsländernas rättsliga system. Rekommendationerna är av både straffrättslig och administrativ karaktär. Kriminaliseringen av penningtvätt och finansiering av terrorism är en viktig hörnsten i Fatfs system. Medlemsländerna är också skyldiga att ha administrativa regelverk som styr det förebyggande arbetet på området. Det legala systemet förutsätts även i övrigt vara uppbyggt på ett sådant sätt att riskerna för penningtvätt och finansiering av terrorism minimeras. Fatf kräver t.ex. att medlemsländerna ser till att det finns möjligheter till god insyn i ägarförhållandena i de juridiska personer som verkar inom deras territorium. Syftet med det är att förhindra att de nationella företagsstrukturerna och andra enheter utnyttjas för illegala syften.

Med rekommendationerna följer även olika typer av vägledningsdokument för hur dessa ska genomföras nationellt. Utifrån rekommendationerna förväntas medlemmarna således bygga upp hela strukturer med regler och arbetssätt för hur penningtvätt och finansiering av terrorism ska bekämpas.

4.3. EU:s ramverk mot penningtvätt och finansiering av terrorism

Åtgärder mot penningtvätt har funnits på EU:s agenda sedan 1991, då det första penningtvättsdirektivet antogs. Regelverket har därefter reviderats flera gånger och har, genom 2005 års penningtvättsdirektiv (det tredje i ordningen), även kommit att inkludera åtgärder mot finansiering av terrorism.

EU:s reglering mot penningtvätt och finansiering av terrorism följer Fatfs rekommendationer nära. Kraven på medlemsländernas legala strukturer är därmed i stort sett desamma. Penningtvättsdirektiven, så även det fjärde, ställer krav på medlemsstaterna att kriminalisera penningtvätt och finansiering av terrorism och därutöver införa sanktioner för överträdelser av andra delar av regelverket men utgör i övrigt administrativa regleringar. Det fjärde penningtvättsdirektivet kompletteras, precis som det föregående direktivet, av en revidering av EU-förordningen om uppgifter som ska åtfölja överföringar av medel.

4.3.1. Fjärde penningtvättsdirektivet

Fjärde penningtvättsdirektivet har som målsättning att ytterligare förstärka ramverket för bekämpning av penningtvätt och finansiering av terrorism. Det inkluderar en vidare krets av verksamhetsutövare än tidigare. Det fjärde penningtvättsdirektivet omfattar i princip de flesta tillhandahållare av speltjänster. Vidare omfattas fysiska och juridiska personer som yrkesmässigt handlar med varor i den mån som betalning görs kontant med ett belopp om motsvarande 10 000 euro eller mer. Tidigare var tröskelvärdet 15 000 euro.

I fjärde penningtvättsdirektivet slås fast att användningen av en riskbaserad metod är ett effektivt sätt att kartlägga och minska risker för penningtvätt och finansiering av terrorism. Därför införs också nya krav på att den riskbaserade metoden används. Tre huvudområden kan urskiljas:

a) Europeiska riskbedömningar ska genomföras minst vartannat år,

under ledning av kommissionen. Riskbedömningarna ska ge en lägesbild på övernationell nivå och resultaten ska göras tillgänglig för medlemsstaterna och verksamhetsutövarna.

b) Medlemsstaterna får en skyldighet att kartlägga, förstå och minska de

nationella riskerna för penningtvätt och finansiering av terrorism. De ska alltså genomföra regelbundna nationella riskbedömningar, som i sin tur ska innehålla flera obligatoriska moment. De nationella riskbedömningarna ska göras tillgängliga för verksamhetsutövarna och, efter förfrågan, andra medlemsstater, kommissionen och de tre europeiska tillsynsmyndigheterna Eba, Eiopa och Esma.

c) Verksamhetsutövarna ska genomföra egna riskbedömningar. Dessa

ska dokumenteras och hållas uppdaterade. Verksamhetsutövarnas kartläggningar är ett centralt element i den riskbaserade metoden.

Dessutom åläggs kommissionen att ta fram en ”svart lista” över länder som ska anses vara högriskområden i fråga om penningtvätt och finansiering av terrorism. Även denna förteckning ska arbetas fram med det riskbaserade förhållningssättet som utgångspunkt. Den s.k. ekvivalenslista som EU tidigare använt sig av i detta sammanhang, ”den vita listan” över lågriskländer, tas bort.

I enlighet med identifierade och bedömda risker ska verksamhetsutövarna vidta lämpliga åtgärder för kundkännedom. Fjärde penningtvättsdirektivet medför uppstramade krav beträffande situationer då ett förenklat förfarande får vidtas jämfört med 2005 års penningtvättsdirektiv. Fjärde penningtvättsdirektivets skärpta krav på kundkontroll omfattar nu även personer med inhemskt viktiga offentliga funktioner och personer som arbetar för internationella organisationer.

En fråga som varit central vid förhandlingarna om direktivet är hur insynen i juridiska personer på ett effektivt sätt kan ökas. I det fjärde penningtvättsdirektivet förutsätts att juridiska personer har uppgifter om sina verkliga huvudmän. Dessa uppgifter bör både behöriga myndigheter och verksamhetsutövarna få tillgång till.

Den största nyheten i direktivet är emellertid att uppgifter om verkliga huvudmän också ska lagras i ett centralt register. För att registret ska få avsedd effekt, dvs. att verkligen öka insynen i de juridiska personerna och vara ett hjälpmedel att bekämpa penningtvätt och finansiering av terrorism, ska var och en som kan visa ett berättigat intresse kunna ta del av uppgifter ur detta.

Fjärde penningtvättsdirektivet omfattar en katalog med administrativa sanktioner som medlemsstaterna bör genomföra om inte en motsvarande straffrättslig reglering finns. Sanktionerna ska kunna påföras verksamhetsutövarna och ska också kunna tillämpas på ledningen.

Varje medlemsstat ska ha en särskilt inrättad samordningsfunktion, som ska etableras genom en särskild mekanism eller anförtros en myndighet. Samordningsfunktionen bör vara en kanal för att samverka kring

insatser och resursfördelning m.m. Fjärde penningtvättsdirektivet förutsätter också att medlemsstaternas myndigheter samarbetar med varandra inom unionen. Finansunderrättelseenhetens roll lyfts fram. De europeiska finansunderrättelseenheterna ska bl.a. ha möjlighet att utbyta upplysningar som kan vara relevanta för deras bearbetning eller analys av information om penningtvätt och finansiering av terrorism.

4.3.2. Den uppdaterade EU-förordningen om uppgifter som ska åtfölja överföringar av medel

Syftet med att se över EU-förordningen om uppgifter som ska åtfölja överföringar av medel har varit att täppa till de luckor som konstaterats i det nuvarande regelverket och anpassa den till Fatfs uppdaterade rekommendationer. Den information som ska följa med betalningar måste vara tillräcklig för att hela betalningskedjan ska gå att genomlysa.

En av de mest centrala ändringarna är att även information om betalningsmottagaren ska inkluderas. Tidigare har förordningen enbart omfattat krav på information om betalningsavsändaren. Ett annat krav som följer av förordningen är att identiteten på betalningsmottagare ska verifieras vid överföringar som har sitt ursprung utanför EU och där beloppet överstiger 1 000 euro.

Även i den reviderade förordningen får det riskbaserade förhållningssättet en större betoning. Det ställs bl.a. krav på riskbaserade rutiner för att bedöma när överföringar ska genomföras, avvisas eller suspenderas.

En väsentlig nyhet i den reviderade förordningen är att medlemsstaterna ska införa regler om administrativa sanktioner och särskilda åtgärder vid överträdelser av reglerna i förordningen. Förordningens krav på de administrativa sanktioner som ska kunna beslutas vid överträdelser överensstämmer i allt väsentligt med de krav på sanktioner för kreditinstitut och finansiella institut som följer av det fjärde penningtvättsdirektivet.

4.4. Befintlig svensk reglering

Den svenska administrativa regleringen på området finns främst i penningtvättslagen. Vissa ytterligare regler finns bl.a. i förordningen (2009:92) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism. Dessa regleringar kompletteras i sin tur av myndighetsföreskrifter. Där finns detaljerade bestämmelser om hur verksamhetsutövare ska gå tillväga för att uppfylla penningtvättslagens krav. Vidare har flera branschspecifika organ utarbetat egna riktlinjer för dessa krav kan uppfyllas. Bland dessa kan särskilt nämnas de riktlinjer och vägledningar som Sveriges advokatsamfund och FAR arbetat fram. Penningtvättsregleringen utgör också inslag i flera rörelselagar och andra författningar t.ex. lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet, lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet, lagen (2010:751) om betaltjänster samt lagen (2011:755) om elektroniska pengar. Även kasinolagen (1999:335) kan nämnas. Dessa tar primärt inte sikte på

åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, utan innehåller regler som bl.a. rör tillsynen över de verksamheter som omfattas av lagarna i fråga.

Penningtvättslagen riktar sig först och främst till verksamhetsutövarna. Penningtvättslagen ålägger verksamhetsamhetsutövarna flera skyldigheter. De ska bl.a. kartlägga och bedöma riskerna för penningtvätt och finansiering av terrorism i den egna verksamheten, kontrollera kunder och granska vissa transaktioner. Penningtvättslagen innehåller också vissa bestämmelser om tillsyn.

Det finns även straffrättsliga regleringar på området. Penningtvätt bestraffades tidigare primärt genom brotten penninghäleri eller penninghäleriförseelse. Straffbestämmelserna fanns i brottsbalken. Numera finns de centrala straffrättsliga reglerna i en särskild lag, lagen (2014:307) om straff för penningtvättsbrott. Penningtvättsbrottet täcker ett brett spektrum av åtgärder som syftar till att dölja att pengar eller annan egendom härrör från brott eller brottslig verksamhet eller till att främja möjligheterna för någon att tillgodogöra sig egendomen.

När det gäller finansiering av terrorism finns straffrättsliga regler i lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall (finansieringslagen). Bland de straffrättsliga regleringarna som tangerar området kan också nämnas lagen (2003:148) om terroristbrott och lagen (2010:299) om straff för offentlig uppmaning, rekrytering och utbildning avseende terroristbrott och annan särskilt allvarlig brottslighet.

5. Författningstekniska frågor och allmänna överväganden

5.1. Allmänna utgångspunkter

Det fjärde penningtvättsdirektivet är ett minimidirektiv. Medlemsstaterna får införa eller behålla strängare regler på det område som omfattas av direktivet, förutsatt att sådana bestämmelser står i överensstämmelse med deras förpliktelser enligt unionsrätten (artikel 5). Direktivet hindrar inte heller att medlemsstaterna antar nationella bestämmelser på områden som inte regleras av direktivet. I fjärde penningtvättsdirektivet anges särskilt att medlemsstaterna, i enlighet med det riskbaserade förhållningssättet, ska se till att tillämpningsområdet för direktivet helt eller delvis utvidgas till att omfatta yrken och företagskategorier som bedriver verksamhet som med särskilt stor sannolikhet används för penningtvätt eller för finansiering av terrorism (artikel 4).

Trots att fjärde penningtvättsdirektivet är ett minimidirektiv är artiklarna ibland utformade på ett sådant sätt att handlingsutrymmet för medlemsstaterna är ganska litet. I andra fall är artiklarna mera allmänt hållna. Ibland ges medlemsstaterna t.o.m. möjlighet att välja om en viss artikel ska genomföras eller inte.

Vid genomförandet av ett enskilt direktiv är det viktigt att ta hänsyn till de aktuella reglernas syfte, i det här fallet en effektiv bekämpning av penningtvätt och finansiering av terrorism. En utgångspunkt för genomförandet av direktivet är således att hitta lösningar som på bästa sätt uppfyller detta syfte. En annan, delvis motstridig utgångspunkt, är att inte införa regler som riskerar att hämma en väl fungerande inre marknad för finansiella tjänster, där en viktig förutsättning för att uppnå detta mål är ett i grundläggande delar harmoniserat regelverk. Dessutom bör inte strängare regler än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med regleringen införas, för att inte i onödan förstöra möjligheterna till att driva en effektiv näringsverksamhet inom de områden som omfattas av reglerna om penningtvätt och finansiering av terrorism. Vid införlivandet av direktivet får därför en avvägning göras mellan dessa utgångspunkter.

Sammanfattningsvis bör således nu beskrivna utgångspunkter ligga till grund för bedömningen av om strängare regler än de som stadgas enligt direktivet är att föredra på vissa områden och om möjligheterna till nationella val ska utnyttjas.

5.2. En ny lag om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism

Regeringens förslag: Den nuvarande penningtvättslagen ska upphävas och ersättas med en ny lag med en ny struktur och redaktionell utformning.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.

Skälen för regeringens förslag: Sedan lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism (penningtvättslagen) trädde i kraft år 2009 har den kommit att ändras vid flera tillfällen. Den nuvarande lagen kan i vissa avseenden uppfattas som svår att överblicka, bl.a. till följd av att det skjutits in nya paragrafer bland de ursprungliga.

Förslagen som läggs för att genomföra fjärde penningtvättsdirektivet innebär att det måste föras in ett antal nya paragrafer, vilket kan leda till att lagen blir än mer svåröverskådlig.

Enligt regeringens mening bör penningtvättslagens främsta målgrupp vara de fysiska och juridiska personer som bedriver verksamhet som omfattas av lagens tillämpning (verksamhetsutövarna). Det är angeläget att lagen utformas på ett sätt som underlättar för dessa att tillgodogöra sig de krav som ställs. Det finns därför anledning att disponera lagen så att verksamhetsutövarnas skyldigheter tydliggörs på ett mera stringent och överblickbart sätt. Lagens tillgänglighet och överskådlighet kan förbättras ytterligare bl.a. genom ny struktur och rubriksättning.

Visserligen innebär detta att verksamhetsutövare kommer att behöva orientera sig i ett nytt material. En del av den nuvarande problematiken hade möjligen också kunnat lösas med mera begränsade ändringar av penningtvättslagen. Enligt regeringens bedömning är emellertid en sådan lösning inte ändamålsenlig i ett längre perspektiv. Regeringen anser

således att den nuvarande penningtvättslagen bör ersättas med en ny lag med ny strukturell och redaktionell utformning.

5.3. Hänvisningar till EU-rättsakter

Regeringens förslag: Hänvisningarna till EU-förordningar i de bestämmelser som föreslås ska vara dynamiska, dvs. avse förordningarna i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. Hänvisningar till

EU-direktiv ska vara statiska, dvs. avse direktivet i den vid en viss tidpunkt gällande lydelsen.

Utredningen behandlar inte frågan. Remissinstanserna tar inte upp frågan. Skälen för regeringens förslag: Flera av förslagen i denna proposition innebär att det i lag införs hänvisningar till förordning (EU) 2015/847 om uppgifter som ska åtfölja överföringar av medel och om upphävande av förordning (EG) nr 1781/2006. Hänvisningar sker också till vissa andra

EU-förordningar. Det hänvisas också till fjärde penningtvättsdirektivet. Hänvisningar till EU-rättsakter kan göras antingen statiska eller dynamiska. En statisk hänvisning innebär att hänvisningen avser EUrättsakten i en viss angiven lydelse. En dynamisk hänvisning innebär att hänvisningen avser EU-rättsakten i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen.

För att säkerställa att ändringar i förordningen (EU) 2015/847 får omedelbart genomslag är det ändamålsenligt att hänvisningar dit görs dynamiska. Av samma skäl bör hänvisningar till övriga EU-förordningar också vara dynamiska. Eftersom ändringar i EU-direktiv bör föranleda överväganden av lagstiftaren om huruvida lagtexten behöver ändras görs hänvisningar till sådana rättsakter statiska.

5.4. Auktionsplattformar för handel med utsläppsrätter

Regeringens förslag: Kraven på att vissa artiklar i 2005 års penningtvättsdirektiv ska tillämpas på drift av en auktionsplattform för handel med utsläppsrätter ska genomföras genom att bestämmelser i den nya penningtvättslagen som svarar mot kraven i dessa artiklar görs tillämpliga för sådana auktionsplattformar.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.

Skälen för regeringens förslag: I artikel 55 i kommissionens förordning (EU) nr 1031/2010 av den 12 november 2010 om tidsschema, administration och andra aspekter av auktionering av utsläppsrätter för växthusgaser i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen finns bestämmelser som rör anmälan av penningtvätt, finansiering av

terrorism eller brottsliga handlingar. Enligt den nämnda artikeln ska medlemsstaterna införa motsvarande krav på drift av en auktionsplattform för handel med utsläppsrätter som ställs på andra verksamheter enligt artiklarna 21, 26–29, 32, 34.1, 35 och 39 i 2005 års penningtvättsdirektiv.

Artikel 55 i förordningen (EU) nr 1031/2010 genomfördes genom införandet av 1 kap. 2 a § i den nuvarande penningtvättslagen. Där anges att bestämmelserna i 3 kap. 1 a, 4, 5 och 7 §§ samt 5 kap. 1 och 2 §§ i samma lag ska tillämpas för drift av de aktuella auktionsplattformarna.

2005 års penningtvättsdirektiv upphävs när fjärde penningtvättsdirektivet träder i kraft den 26 juni 2017. Artikel 55 i förordningen (EU) nr 1031/2010 har dock inte ändrats. Det innebär således att förordningen alltjämt hänvisar till 2005 års penningtvättsdirektiv. De artiklar i 2005 års penningtvättsdirektiv till vilka förordning (EU) nr 1031/2010 hänvisar motsvaras dock i allt väsentligt av artiklar som förekommer i det fjärde penningtvättsdirektivet. Det innebär att artikel 55 i förordning (EU) n 1031/2010 i överensstämmelse med nuvarande ordning bör genomföras genom en bestämmelse i penningtvättslagen som hänvisar till de bestämmelser i samma lag som ska gälla för auktionsplattformar.

5.5. Skatteförfarandelagen

Regeringens förslag: Bestämmelsen i skatteförfarandelagen som innebär att en beskattningsbar person under vissa förhållanden ska tillämpa bestämmelserna om identifiering av den verkliga huvudmannen i penningtvättslagen ska ändras genom att en hänvisning görs till motsvarande bestämmelser i den nya penningtvättslagen.

Utredningens förslag: Utredningens förslag innebär att följdändringar ska göras i Skatteförfarandelagen. Utredningen lämnar dock inte något författningsförslag.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.

Skälen för regeringens förslag: Bestämmelserna i 2 kap. 2 § första stycket 1, 3 § första stycket 2, 5 § 2 a och 6 § i den nuvarande penningtvättslagen ska tillämpas vid vissa transaktioner med investeringsguld.

Det framgår i 39 kap. 14 § skatteförfarandelagen. Hänvisningen till penningtvättslagen innebär att den beskattningsbara personen, när en affärsförbindelse ingås, ska identifiera kundens verkliga huvudman och kontrollera dennes identitet. Om kunden är en verksamhetsutövare som anges i 1 kap. 2 § 1–7 och 17–20 §§ i den nuvarande penningtvättslagen, med hemvist inom EES, behöver sådan identifiering och kontroll inte ske. Detta förutsätter dock att risken för penningtvätt eller finansiering av terrorism inte är hög. Om så är fallet ska skärpta åtgärder för kundkännedom vidtas.

I den nya penningtvättslagen återfinns de bestämmelser till vilka det hänvisas i skatteförfarandelagen i nya paragrafer. Hänvisningarna måste således ändras. Det kan vidare konstateras att det inte längre finns någon bestämmelse som medger undantag från skyldigheten att vidta åtgärder för kundkännedom. I stället kan, vid låg risk, förenklade åtgärder för kundkännedom vidtas. Det innebär att tillämpningen av bestämmelsen,

även med de nya hänvisningarna, i många fall kan vara oförändrad jämfört med tidigare.

Hänvisningar till S5-5

  • Prop. 2016/17:173: Avsnitt 19.29

5.6. Penningtvättslagens syfte

Regeringens förslag: Penningtvättslagens syfte ska vara att förhindra att finansiell och annan näringsverksamhet utnyttjas för penningtvätt och finansiering av terrorism.

Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Svenska Bankföreningen anser att det är tveksamt om det kan anses rimligt att använda ordval som att verksamhetsutövare ska förstå riskerna för penningtvätt och finansiering av terrorism i verksamheten. För detta bör krävas ett mer omfattande informationsutbyte med olika tillsynsmyndigheter, Polismyndigheten och

Säkerhetspolisen än vad som sker i dag. Bankföreningen anser därför att det inte kan krävas mer än att verksamhetsutövaren ska skaffa sig tillräcklig kunskap om aktuella risker för verksamheten.

Skälen för regeringens förslag: Utmärkande för Fatfs rekommendationer och för penningtvättsdirektivet är det ansvar som tilldelas verksamhetsutövarna. Det förebyggande arbetet med att förhindra penningtvätt och finansiering av terrorism utgår väsentligen från dessa aktörer. Kraven på de enskilda aktörerna är höga.

Penningtvättsdirektivet bygger på att verksamhetsutövarna vidtar åtgärder för att förebygga penningtvätt och finansiering av terrorism. Penningtvättsdirektivet genomsyras dock, i än högre grad än tidigare direktiv, av principen om ett riskbaserat förhållningssätt. I skäl 22 till direktivet konstateras att riskerna för penningtvätt och finansiering av terrorism är olika från fall till fall. Därför bör en holistisk riskbaserad metod användas som ett medel för att effektivt kunna hantera de risker för penningtvätt och finansiering av terrorism som unionen och dess aktörer står inför. Åtgärder ska vidtas utifrån en riskbedömning. Det är ett återkommande krav i ett stort antal artiklar i direktivet.

För verksamhetsutövarens del innebär detta att omfattningen av åtgärder, förfaranden, kontroller m.m. ska utformas och fortlöpande anpassas efter riskerna för penningtvätt och finansiering av terrorism i den specifika verksamheten. Således ska flest och mest omfattande åtgärder sättas in där riskerna är som störst. Där riskerna är mindre räcker det med färre och mindre omfattande åtgärder. Följaktligen är det riskbaserade förhållningssättet också ett sätt att styra resurserna i verksamheten till de viktigaste områdena när det gäller arbetet mot penningtvätt och finansiering av terrorism. Det riskbaserade synsättet bör medföra att verksamhetsutövare kan motverka att deras verksamhet utnyttjas för penningtvätt och finansiering av terrorism till en lägre kostnad och med högre effektivitet än vid ett i detalj reglerat system.

En utgångspunkt vid genomförandet av det fjärde penningtvättsdirektivet i den nya penningtvättslagen bör därför vara att se till att verksamhetsutövarna kan tillämpa det riskbaserade synsättet fullt ut i sina verksamheter. Detta synsätt bör därför genomsyra såväl lagen som

dess tolkning och tillämpning. Som Lagrådet påpekar följer detta genomgående av bestämmelserna i lagen, och behöver inte särskilt anges i den inledande bestämmelsen.

Regeringen delar Svenska Bankföreningens bedömning att förståelse för riskerna kräver att myndigheterna bedriver en löpande analys och bedömning av risker och sårbarheter samt delger dessa på lämpligt sätt till berörda verksamhetsutövare. Som framgår i avsnitt 14 kommer ett samordningsorgan att skapas och ett av syftena med denna samordning är att löpande öka och sprida den samlade kunskapen om hur penningtvätt och finansiering av terrorism sker, vilket på lämpligt sätt ska komma verksamhetsutövarna till del. Regeringen anser därför att det är en rimlig målsättning att verksamhetsutövarna ska känna till och förstå riskerna för penningtvätt och finansiering av terrorism i verksamheten.

Hänvisningar till S5-6

  • Prop. 2016/17:173: Avsnitt 19.1

6. Definitioner och tillämpningsområde

6.1. Definitioner

6.1.1. Definitionen av penningtvätt

Regeringens förslag: Definitionen av penningtvätt i nya penningtvättslagen ska anpassas så att den bättre överensstämmer med det straffbelagda området i lagen om straff för penningtvättsbrott.

Vid tillämpning av lagen ska med penningtvätt jämställas åtgärder med egendom som typiskt sett är ägnade att dölja att någon avser att berika sig eller någon annan genom en framtida brottslig handling.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. I utredningens förslag anges att åtgärder som ska jämställas med penningtvätt ska vara vidtagna inom ramen för en påbörjad brottsplan.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Svenska Bankföreningen anser att definitionen av begreppet penningtvätt helt bör följa det straffbelagda området.

Revisorsnämnden avstyrker förslaget att jämställa vissa förfaranden som ingår som ett led i en påbörjad brottsplan med penningtvätt. Revisorsnämnden och FAR anser att det inte kan uteslutas att den svenska definitionen kommer att avvika från motsvarande internationella definitioner och anser att rekvisitet ”påbörjad brottsplan” framstår som något oklart, vilket kan leda till tillämpningssvårigheter. Sveriges advokatsamfund ifrågasätter förslaget ur ett rättssäkerhetsperspektiv och anser att det även riskerar att innebära svårigheter när det gäller att utföra gransknings- och rapporteringsskyldigheten. Nokas Värdehantering AB anser att den föreslagna bestämmelsen är alltför vag. Detta kan också leda till svårigheter att avgöra när reglerna om dispositionsförbud blir tillämpliga.

Skälen för regeringens förslag

Anpassning till den straffrättsliga regleringen

Vad som vid tillämpningen av direktivet ska anses som penningtvätt anges i artikel 1.3 och 1.4 i fjärde penningtvättsdirektivet. Artikeln har samma innehåll som motsvarande artikel i 2005 års penningtvättsdirektiv. Enligt artikel 1.3 a–d i direktivet anges de handlingar som när de begås uppsåtligen ska anses som penningtvätt. I a) anges omvandling eller överföring av egendom, i vetskap om att egendomen härrör från brottslig handling eller från medverkan till brottslig handling, i syfte att hemlighålla eller dölja egendomens olagliga ursprung eller för att hjälpa någon som är delaktig i en sådan verksamhet att undandra sig de rättsliga följderna av sitt handlande. I b) anges hemlighållande eller döljande av en viss egendoms rätta beskaffenhet eller ursprung, av dess belägenhet, av förfogandet över den, av dess förflyttning, av de rättigheter som är knutna till den, eller av äganderätten till den, i vetskap om att egendomen härrör från brottslig handling eller från medverkan till en sådan handling. I c) anges förvärv, innehav eller brukande av egendom, i vetskap om, vid tiden för mottagandet, att egendomen härrörde från brottslig handling eller medverkan till en sådan handling. I d) anges deltagande, sammanslutning för att utföra försöka att utföra och medhjälp, underlättande och rådgivning vid utförandet av någon av de handlingar som avses i leden a, b och c. I artikel 1.4 anges att penningtvätt ska anses som sådan även om de handlingar, som frambringat den egendom som ska tvättas, begåtts inom en annan medlemsstats territorium eller i ett tredjeland.

Definitionen av penningtvätt finns i gällande rätt i 1 kap. 5 § 6 penningtvättslagen. Där anges att penningtvätt betyder sådana åtgärder med brottsligt förvärvad egendom, som kan medföra att egendomens samband med brott döljs, att den brottsliga får möjlighet att undandra sig rättsliga påföljder eller att återanskaffande av egendomen försvåras, samt sådana åtgärder som innefattar förfogande över och förvärv, innehav eller brukande av egendomen (a). Med penningtvätt avses också åtgärder med annan egendom än som avses i a), om åtgärderna är ägnade att dölja att någon har berikat sig genom brottslig gärning.

Definitionen i gällande rätt fångar i allt väsentligt de förfoganden med egendom som omfattas av penningtvättsdirektivets definition. När definitionen infördes fanns inte någon straffrättslig reglering som specifikt avsåg penningtvättsbrott. Vissa av de gärningar som omfattas av definitionen kunde dock utgöra penninghäleri. Genom införandet av lagen (2014:307) om straff för penningtvättsbrott har dock penningtvättsbrott uttryckligen kriminaliserats. Bestämmelserna om penninghäleri utmönstrades samtidigt ur brottsbalken.

Enligt 3 § lagen om straff för penningtvättsbrott döms för penningtvättsbrott, om åtgärden syftar till att dölja att pengar eller annan egendom härrör från brott eller brottslig verksamhet eller till att främja möjligheterna för någon att tillgodogöra sig egendom eller dess värde, den som överlåter, förvärvar, omsätter, förvarar eller vidtar annan sådan åtgärd med egendomen, eller tillhandahåller, förvärvar eller upprättar en handling som kan ge en skenbar förklaring till innehavet av egendomen, deltar i transaktioner som utförs för skens skull, uppträder som bulvan

eller vidtar annan sådan åtgärd. Enligt 4 § lagen om straff för penningtvättsbrott döms för penningtvättsbrott även den som, utan att åtgärden har ett sådant syfte som anges i 3 §, otillbörligen främjar möjligheterna för någon att omsätta pengar eller annan egendom som härrör från brott eller brottslig verksamhet.

Definitionen i den nya penningtvättslagen föreslås få en delvis ny lydelse jämfört med den i gällande rätt. Den föreslagna definitionen syftar till att åstadkomma en viss språklig förenkling och till att anpassa definitionen till den straffrättsliga regleringen av penningtvättsbrottet i lagen om straff för penningtvättsbrott.

En första ändring som bör göras är att i likhet med vad som anges i 3 § lagen om straff för penningtvättsbrott använda rekvisitet ”härrör från brott eller brottslig verksamhet”. Detta begrepp har i lagen om straff för penningtvättsbrott en specifik innebörd som bör användas även i penningtvättslagen. Att egendom ”härrör” från brott innebär att inte endast det konkreta brottsutbytet kan vara föremål för brott. Även egendom som trätt i stället omfattas, liksom den förmögenhetsökning som uppstått genom ett skattebrott eller annat undandragandebrott. Vad som krävs är alltså att egendomen kan härledas till brott eller brottslig verksamhet. Att egendomen ska härröra från ”brott eller brottslig verksamhet” innebär bl.a. att det inte måste vara visat eller klarlagt att egendom härrör från ett specifikt brott eller brottstillfälle. I den nuvarande penningtvättslagen anges att egendom ska vara ”brottsligt förvärvad”, vilket får anses ha en snävare innebörd än ”härrör från brott eller brottslig verksamhet”. Det sistnämnda uttrycket bör således förekomma i penningtvättslagen.

Svenska Bankföreningen anser att definitionen av begreppet penningtvätt helt bör följa det straffbelagda området. Det skulle innebära att definitionen i penningtvättslagen skulle vara avgränsad också av gärningspersonens eventuella syfte och uppsåt. Funktionen av definitionen av penningtvätt är annorlunda när den införs i ett administrativt regelverk jämfört med när den reglerar ett straffrättsligt ansvar. I det senare fallet är det särskilt angeläget att det straffbara området är noggrant preciserat, både när det gäller precisering av de handlingar som ska vara kriminaliserade och de subjektiva rekvisiten. När definitionen används i administrativa sammanhang såsom i penningtvättslagen syftar den däremot främst till att klargöra vilka företeelser och avvikelser som verksamhetsutövare ska vara uppmärksamma på. Genom de riskbedömningar och riskbaserade rutiner som verksamhetsutövare ska ha kommer riskerna för att utnyttjas för penningtvätt att konkretiseras till mer handfasta beskrivningar av situationer som är relevanta för den enskilda verksamhetsutövaren.

Frågan som verksamhetsutövare kommer att behöva ställa sig är således vilka produkter eller tjänster som verksamhetsutövaren tillhandahåller som kan användas för att vidta sådana åtgärder som omfattas av definitionen av penningtvätt samt på vilket sätt och i vilket sammanhang det i så fall skulle kunna ske. Den granskning av aktiviteter och transaktioner som verksamhetsutövaren ska göra för att upptäcka avvikelser eller tecken på att det förekommer penningtvätt kommer således främst att relateras till den riskbedömning och de rutiner som verksamhetsutövaren har upprättat, och således inte direkt mot

definitionen av penningtvätt i penningtvättslagen. Som Ekobrottsmyndigheten anför måste vidare beaktas att verksamhetsutövarnas skyldighet att lämna uppgifter till Polismyndigheten inträder redan när det föreligger skälig grund för misstanke om penningtvätt. Det innebär att verksamhetsutövarnas rapportering kan och ska omfatta situationer som efter en brottsutredning visar sig inte utgöra straffbar penningtvätt eller påbörjad brottslighet. Den slutliga prövningen av den straffrättsliga rubriceringen av aktiviteten ankommer därför på de brottsutredande myndigheterna och inte på verksamhetsutövarna.

Regeringen bedömer därför att det är mindre ändamålsenligt att föra in omständigheter som tar sikte på det syfte som kan finnas för att en åtgärd vidtas eller förhållanden som avser om gärningsmannen handlat med uppsåt eller varit grovt oaktsam.

Lagen om straff för penningtvättsbrott omfattar åtgärder som ”syftar” till att dölja att pengar eller annan egendom härrör från brott eller brottslig verksamhet eller till att ”främja” möjligheterna för någon att tillgodogöra sig egendomen eller dess värde (3 §). I den nya penningtvättslagen bör det, på sätt som i gällande rätt, framgå att med penningtvätt avses åtgärder som ”kan” dölja att pengar eller annan egendom härrör från brott eller brottslig verksamhet. I gällande rätt anges att penningtvätt avser åtgärder som kan medföra att återskaffandet av egendomen försvåras. Denna situation bör beskrivas på samma sätt som i den straffrättsliga regleringen, men utan någon subjektiv komponent. I penningtvättslagen bör således anges att med penningtvätt avses åtgärder som kan främja möjligheterna för någon att tillgodogöra sig egendomen eller dess värde.

I 3 § 2 lagen om straff för penningtvättsbrott anges att det straffbelagda området omfattar åtgärder som innebär att någon tillhandahåller, förvärvar eller upprättar en handling som kan ge en skenbar förklaring till innehavet av egendomen, deltar i transaktioner som utförs för skens skull, uppträder som bulvan eller vidtar annan sådan åtgärd. Denna relativt detaljerade uppräkning av åtgärder bör, i likhet med vad som följer av gällande rätt, inte anges i detalj i penningtvättslagens definition. I stället bör dessa sammanfattas som åtgärder som kan främja möjligheterna för någon att undandra sig rättsliga påföljder. Detta begrepp bedöms omfatta, men inte vara begränsat till, de åtgärder som anges i 3 § 2 lagen om straff för penningtvättsbrott. Slutligen bör i penningtvättslagen framgå att åtgärder som avser att någon förvärvar, innehar, hävdar rätt till eller brukar egendom som härrör från brott eller brottslig handling avses med penningtvätt. Detta motsvarar i allt väsentligt vad som anges i gällande rätt och överensstämmer i huvudsak med 3 § 1 lagen om straff för penningtvättsbrott.

Den föreslagna definitionen bedöms vara förenlig med artikel 1.3 och 1.4 i direktivet.

Förfaranden som ska jämställas med penningtvätt

Gemensamt för de åtgärder som ingår i definitionen av penningtvätt i direktivet är att egendom som på olika sätt hanteras härrör från brott eller brottslig verksamhet. Den brottslighet som genererat egendomen

förutsätts således ha skett när egendomen hanteras av eller under medverkan av verksamhetsutövaren.

Även vissa förfaranden med egendom som ännu inte varit föremål för brott bör jämställas med penningtvätt vid tillämpning av penningtvättslagen. Detta går utöver direktivets krav. De åtgärder som föreslås vara jämställda med penningtvätt är sådana som syftar till att möjliggöra eller dölja en framtida brottslig gärning som involverar den hanterade egendomen.

Tillägget till definitionen av penningtvätt syftar till att ålägga verksamhetshetsutövare att vidta åtgärder för att motverka, identifiera och vid misstanke rapportera sådana transaktioner som avviker och som till sin natur är sådana att det finns anledning att misstänka att de utgör ett led i ett upplägg som syftar till att dölja en brottslig handling. Det ska gälla trots att det inte står klart att den brottsliga handlingen ägt rum före det att verksamhetsutövaren medverkar till åtgärder med egendomen. Liksom övriga åtgärder som innebär penningtvätt enligt definitionen i penningtvättslagen måste varje verksamhetsutövare i sin riskbedömning och i sina riskbaserade rutiner specificera och konkretisera vilka åtgärder av detta slag som kan förekomma i den egna verksamheten. Att åtgärderna, enligt utredningens förslag, ska vara vidtagna inom ramen för en ”påbörjad brottsplan” riskerar, vilket Revisorsnämnden, FAR och

Nokas Värdehantering AB påpekar, att göra tillämpningen av bestämmelsen svår. Regeringen föreslår därför att tillägget till bestämmelsen ska utformas på ett tydligare sätt. I lagen bör därför framgå att med penningtvätt ska jämställas åtgärder med egendom som typiskt sett är ägnade att dölja att någon avser att berika sig eller någon annan genom en framtida brottslig handling. Denna formulering markerar att de förfaranden och handlingar som verksamhetsutövare ska motverka, identifiera och rapportera är sådana som till sin natur är särskilt väl lämpade för att dölja innehav av egendom eller dess ursprung och därigenom försvåra en utredning om brott samt sådana åtgärder som enligt vad som är känt ingår som nödvändiga led i brottsliga upplägg.

Ett exempel som kan användas för att belysa sådana förfaranden som syftar till att möjliggöra eller dölja en framtida brottslig gärning som involverar den hanterade egendomen är ett välkänt upplägg för att avlöna svart arbetskraft, dvs. begå olika typer av skattebrott. Det går i korthet ut på att lagligt intjänade medel, genom användning av osanna fakturor, överförs till ett annat bolag än det som avser att använda svart arbetskraft. Därefter tas pengarna ut från det fakturaskrivande bolagets konto, ofta av en målvakt. Pengarna återförs därefter i kontanter till det bolag som betalat den osanna fakturan och används för kontant betalning av löner. Arbetsgivaravgifter och inkomstskatt betalas därefter inte in i behörig ordning. Den brottsliga gärningen, skattebrott, begås i dessa fall inte förrän tiden för inbetalning av skatter och avgifter har passerat, vilket tidsmässigt inträffar efter de aktiviteter och transaktioner som möjliggjort avlöningen av den svarta arbetskraften, dvs. upprättande och betalning av osanna fakturor samt uttag av kontanter från det fakturaskrivande bolaget. Exemplet kan utsträckas även till andra fall av skatteundandragande, exempelvis när lagligt intjänade medel överförs till konton i skatteparadis i syfte att dölja förekomsten av medlen och därigenom dölja och försvåra utredningen av skatteundandragandet. Om

överföringen sker efter det att skattebrottet anses fullbordat, är överföringen att betrakta som penningtvätt enligt definitionen i gällande rätt (1 kap. 5 § 6 penningtvättslagen). Så är dock inte fallet om överföringen sker före det att beskattningstidpunkten har inträtt.

Gemensamt för de båda typfallen är att stora uttag av kontanta medel från bolag utan egen verksamhet och överföringar till skatteparadis ofta utgör avvikande eller på annat sätt misstänkta transaktioner. Transaktioner av detta slag tilldrar sig därför ofta verksamhetsutövarnas uppmärksamhet och rapporteras i stor utsträckning redan i dag. Svensk

Försäkring anser att det är önskvärt med ett uttryckligt stöd för att rapportera till Polismyndigheten i dessa fall. Regeringen konstaterar att ett sådant uttryckligt stöd är särskilt viktigt för sådana verksamhetsutövare som omfattas av sekretessbestämmelser till skydd för sina kunder. För sådana verksamhetsutövare är den rapporteringsskyldighet som följer av penningtvättslagen i praktiken en sekretessbrytande bestämmelse. Sådana verksamhetsutövare bör, utan risk för att bryta mot sekretessbestämmelser, kunna rapportera misstänkta transaktioner utan att behöva vara säkra på att den egendom som rapporteringen avser redan varit föremål för brott. Enligt regeringens bedömning, och i motsats till vad Sveriges advokatsamfund anför, bör det föreslagna tillägget således i många fall underlätta och inte försvåra granskning och rapportering av misstänkta transaktioner. Advokatsamfundet framhåller att det faktum att det inte skett något fullbordat brott vid tiden för rapportering är ett problem ur ett rättsäkerhets- och legalitetsperspektiv. Som angetts i anslutning till Ekobrottsmyndighetens synpunkter är detta dock inte något som är specifikt för den rapportering som väntas ske med stöd av den utvidgade definitionen. En verksamhetsutövare som lämnar en rapport till Polismyndigheten kan aldrig förväntas ha klarlagt om det faktiskt förekommit en brottslig handling eller inte, eftersom rapportering ska ske redan vid en relativt låg grad av misstanke om penningtvätt.

Svensk Försäkring framhåller att den utvidgade definitionen av penningtvätt krävs för att skapa ett författningsstöd för Polismyndigheten att registrera rapporter om de exemplifierade förfarandena i penningtvättsregistret. Detta skäl väger också tungt enligt regeringens mening.

Revisorsnämnden och FAR anser att det inte kan uteslutas att den svenska definitionen kommer att avvika från motsvarande internationella definitioner. Regeringen konstaterar att skillnader i hur bl.a. skattebrott och andra vanligt förekommande förbrott till penningtvätt kriminaliseras i olika medlemsstater innebär att den praktiska tillämpningen av det fjärde penningtvättsdirektivet sannolikt kommer att skilja sig åt mellan medlemsstaterna. Även riskerna för penningtvätt och vanliga tillvägagångssätt för sådan brottslighet skiljer sig åt mellan medlemsstaterna.

Eftersom tillämpningen av regelverket ska vara riskbaserat, kommer det att medföra en praktisk tillämpning av regelverket som varierar mellan medlemsstaterna. Verksamhetsutövare som har verksamhet i andra medlemsstater än Sverige kommer därför i viss utsträckning alltid att behöva anpassa sina rutiner, riktlinjer och förfaranden efter förhållandena i de olika medlemsstaterna. Att den svenska administrativa definitionen av penningtvätt i viss utsträckning kan avvika från den som finns i andra

medlemsstater bedöms således inte medföra så stora olägenheter att det finns skäl att avstå från att genomföra förslaget.

Hänvisningar till S6-1-1

  • Prop. 2016/17:173: Avsnitt 19.1, 9.7

6.1.2. Definitionen av finansiering av terrorism

Regeringens förslag: Definitionen av finansiering av terrorism ska justeras så att den omfattar även de nya straffbestämmelserna i lagen om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 1.5 i fjärde penningtvättsdirektivet avses med finansiering av terrorism allt tillhandahållande eller insamling av medel, oavsett tillvägagångssätt, direkt eller indirekt, i uppsåt att de ska användas eller med vetskap om att de helt eller delvis kommer att användas för att genomföra något av de brott som avses i artiklarna 1–4 i rådets rambeslut 2002/475/RIF (terrorismrambeslutet).

Bestämmelser för genomförande av terrorismrambeslutet finns i lagen (2003:148) om straff för terroristbrott (terroristbrottslagen). I 2 § terroristbrottslagen anges att för terroristbrott döms den som begår en gärning som anges i 3 § samma lag, om gärningen allvarligt kan skada en stat eller en mellanstatlig organisation och avsikten med gärningen är att injaga allvarlig fruktan hos en befolkning eller en befolkningsgrupp, otillbörligen tvinga offentliga organ eller en mellanstatlig organisation att vidta eller att avstå från att vidta en åtgärd, eller allvarligt destabilisera eller förstöra grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturer i en stat eller i en mellanstatlig organisation. Av 3 § framgår att de gärningar som utgör terroristbrott under de förutsättningar som anges i 2 § avser bl.a. mord, dråp, människorov, mordbrand och sabotage. Straffansvar för finansiering av terroristbrott eller annan särskilt allvarlig brottslighet regleras i lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall (finansieringslagen). Med särskilt allvarlig brottslighet avses enligt 2 § finansieringslagen förutom terroristbrott bl.a. brottslighet enligt vissa angivna internationella överenskommelser.

Finansiering av terrorism definieras i 1 kap. 5 § 4 penningtvättslagen som insamling, tillhandahållande eller mottagande av tillgångar i syfte att de ska användas eller med vetskap om att de är avsedda att användas för att begå sådan brottslighet som avses i 2 § finansieringslagen.

Den 1 april 2016 skärptes den straffrättsliga terrorismlagstiftningen (prop. 2015/16:78). Bland annat infördes en ny straffbestämmelse i 3 § första stycket 2 finansieringslagen som omfattar den som samlar in, tillhandahåller eller tar emot pengar eller annan egendom i syfte att egendomen ska användas eller med vetskap om att den är avsedd att användas av en person eller sammanslutning av personer som begår särskilt allvarlig brottslighet eller gör sig skyldig till försök, förberedelse, stämpling eller medverkan till sådan brottslighet. Detta innebär exempelvis att den som tillhandahåller egendom till en person eller en sammanslutning som gör sig skyldig till särskilt allvarlig brottslighet omfattas av straffansvar oavsett syftet med finansieringen. Vidare infördes nya

straffbestämmelser om resor i terrorismsyfte och finansiering av sådana resor. Bestämmelsen om resor i 5 b § lagen (2010:299) om straff för offentlig uppmaning, rekrytering, och utbildning avseende terroristbrott och annan särskilt allvarlig brottslighet (rekryteringslagen) omfattar den som reser eller påbörjar en resa till ett annat land än där personen är medborgare i avsikt att begå eller förbereda eller ge eller ta emot utbildning avseende särskilt allvarlig brottslighet. I 3 a § finansieringslagen regleras i sin tur straffansvar för den som samlar in, tillhandahåller eller tar emot pengar eller annan egendom i syfte att egendomen ska användas eller med vetskap om att den är avsedd att användas för en sådan resa som avses i 5 b § rekryteringslagen.

Genom de nämnda lagändringarna har straffansvaret för finansiering av terrorism utvidgats. Vid införandet av den nuvarande penningtvättslagen bedömde regeringen att det är lämpligt att definitionen av finansiering av terrorism i penningtvättslagen ska överensstämma med det straffbelagda området i finansieringslagen (prop. 2008/09:70 s. 57). Regeringen anser att detta alltjämt bör gälla. Definitionen bör därför justeras så att den även omfattar de nya straffbestämmelserna i 3 och 3 a §§ finansieringslagen.

Inom EU har beslut fattats om ett direktiv om bekämpande av terrorism (Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/541 av den 15 mars 2017 om bekämpande av terrorism, om ersättande av rådets rambeslut 2002/475/RIF och om ändring av rådets beslut 2005/671/RIF) som ska ersätta terrorismrambeslutet. Direktivet innehåller bl.a. bestämmelser om finansiering av terrorism. En särskild utredare har fått i uppdrag att analysera behovet av och lämna förslag till de författningsändringar som behövs för att genomföra direktivet (dir. 2016:46 och 2017:2).

Hänvisningar till S6-1-2

6.1.3. Övriga definitioner

Regeringens förslag: Penningtvättslagens nuvarande definitioner av begreppen affärsförbindelse, brevlådebank, EES, verksamhetsutövare och familjemedlem till en person i politiskt utsatt ställning ska föras in i den nya lagen.

Definitionen av begreppet kund ska förtydligas så att det framgår att det avser den som trätt eller står i begrepp att träda i avtalsförbindelse med en verksamhetsutövare som avses i den nya lagen.

Definitionen av begreppet verklig huvudman ska ändras. Med verklig huvudman avses en fysisk person som, ensam eller tillsammans med någon annan, ytterst äger eller kontrollerar en juridisk person eller en fysisk person för vars räkning någon annan handlar. Det ska förtydligas att den verkliga huvudmannen i juridiska personer och konstruktioner såsom truster ska identifieras enligt den definition som föreslås i lagen om registrering av verkliga huvudmän.

Definitionen av begreppet person i politiskt utsatt ställning ska utvidgas genom att ledamöter i styrelsen för politiska partier inkluderas i uppräkningen av viktiga offentliga funktioner i en stat.

Definitionen av begreppet känd medarbetare till en person i politiskt utsatt ställning ska förtydligas så att det framgår att nära förbindelser med en person i politiskt utsatt ställning avser affärsrelationer och

andra relationer som kan medföra en förhöjd risk för penningtvätt eller finansiering av terrorism.

Vid tillämpningen av den nya lagen avses med koncern, moderföretag och dotterföretag detsamma som i årsredovisningslagen.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningen föreslår en ändring av definitionen av begreppet affärsförbindelse. I utredningens förslag saknas det ett förtydligande av begreppet kund. I utredningens förslag är uppräkningen av viktiga offentliga funktioner exemplifierande och inte uttömmande.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Finansbolagens förening avstyrker förslaget att ändra definitionen av begreppet affärsförbindelse och anser att förslaget kan leda till svårigheter i tillämpningen. Även Aktiebolaget

Trav och Galopp och Svenska Bankföreningen motsätter sig det förslaget. Sparbankernas Riksförbund anser att utredningens förslag om en ny definition av begreppet affärsförbindelse måste förtydligas ytterligare. Fondbolagens förening, Finansbolagens förening, Nokas Värdehantering AB, Svensk Försäkring och Sparbankernas Riksförbund anser att det bör förtydligas hur definitionen av begreppet verklig huvudman förhåller sig till de hjälpregler för identifikation av den verkliga huvudmannen som föreslås i lagen om registrering av verkliga huvudmän. Svenska Bankföreningen och Finansbolagens förening anser att det i penningtvättslagen ska framgå att en ägarandel på mer än 25 procent ska anses medföra ett en fysisk person ska anses vara verklig huvudman i en juridisk person. Skatteverket föreslår att det ska förtydligas att mer än en person kan vara verklig huvudman i en juridisk person och att det i penningtvättslagen bör finnas en uttrycklig hänvisning till de föreslagna hjälpreglerna i lagen om registrering av verkliga huvudmän. Länsstyrelserna i Stockholms och Skåne län, Finansbolagens förening¸ Fondbolagens förening, Nokas Värdehantering

AB, Sparbankernas Riksförbund och Svenska Bankföreningen efterlyser förtydliganden och vägledning avseende utredningens förslag att göra uppräkningen av viktiga offentliga funktioner i en stat exemplifierande i stället för uttömmande. Finansbolagens förening och Svenska Bankföreningen anser att det är oklart vilka politiska partier som avses i utredningens förslag och föreslår att kravet begränsas till partier som är representerade i riksdagen. Finansbolagens förening anser att det bör förtydligas vilka relationer som typiskt sett kan komma att bedömas som en relation som innebär att en person ska anses vara känd medarbetare till en person i politiskt utsatt ställning. Sparbankernas riksförbund framför liknande synpunkter. Svenska Bankföreningen är positiv till att det tydliggörs att det bör finnas en risk för penningtvätt eller finansiering av terrorism för att en person ska anses utgöra en s.k. känd medarbetare. Det finns dock, enligt Bankföreningen, ett behov av att exemplifiera vilka relationer som typiskt sett kan komma att bedömas som en sådan relation.

Skälen för regeringens förslag

Definitionen av kund

En definition av begreppet kund saknas i penningtvättsdirektivet. Med kund avses i gällande rätt den som har trätt i avtalsförbindelse med en verksamhetsutövare (1 kap. 5 § 5 penningtvättslagen). Begreppet omfattar således de personer som etablerar en affärsförbindelse med en verksamhetsutövare och de som ingår avtal av mer tillfällig karaktär, exempelvis för att genomföra en enstaka transaktion med verksamhetsutövaren. Regeringen konstaterar emellertid att definitionen i gällande rätt inte fullt ut överensstämmer med den betydelse som begreppet kund har vid tillämpningen av penningtvättslagen i övrigt. Det följer av att flera bestämmelser i penningtvättslagen, som enligt ordalydelsen måste vidtas avseende kunder, aktualiseras redan innan en affärsförbindelse etableras eller en enstaka transaktion utförs. Skyldigheten att vidta åtgärder för kundkännedom, exempelvis att identifiera och kontrollera kundens identitet, inträder således i regel innan en avtalsförbindelse har ingåtts eller en enstaka transaktion utförts. Om det redan på detta tidiga stadium uppstår misstankar om att den presumtive kunden kommer att använda verksamhetsutövarens produkter eller tjänster för penningtvätt eller finansiering av terrorism, ska verksamhetsutövaren neka kunden tillträde till verksamhetsutövarens produkter eller tjänster och göra en rapport till Polismyndigheten.

Ett antal skyldigheter i penningtvättslagen, som normalt avser ”kunder”, aktualiseras således redan innan verksamhetsutövaren ingått någon avtalsförbindelse med en potentiell kund. I den praktiska tillämpningen har t.ex. frågan om det finns en skyldighet att lämna rapporter om misstänkt penningtvätt eller finansiering av terrorism redan innan en avtalsförbindelse har ingåtts vållat problem. I artikel 14.4 i penningtvättsdirektivet framgår dock klart att en sådan rapporteringsskyldighet finns. Det kan inte uteslutas att definitionen av kund i gällande rätt har bidragit till den nämnda tillämpningsproblematiken.

För att undanröja eventuella oklarheter i detta avseende och säkerställa att penningtvättslagen tillämpas på ett sätt som är förenligt med direktivet anser regeringen därför att definitionen av begreppet kund bör förtydligas så att det framgår att det även omfattar personer som avser att ingå en affärsförbindelse med verksamhetsutövaren. Avsikten måste dock ha manifesterats på ett sådant sätt att verksamhetsutövaren inlett eller enligt reglerna i penningtvättslagen borde ha inlett processen för kundkännedom, eftersom det är från denna tidpunkt som bestämmelserna avseende åtgärder med ”kunden” i penningtvättslagen blir tillämpliga. Detta bör uttryckas genom att det i definitionen anges att även den som står i begrepp att ingå en avtalsförbindelse med verksamhetsutövaren ska omfattas av definitionen av kund.

Definitionen av affärsförbindelse

Affärsförbindelse definieras i 1 kap. 5 § 1 penningtvättslagen. Med affärsförbindelse avses en affärsmässig förbindelse som när kontakten etableras förväntas ha en viss varaktighet. Definitionen i gällande rätt är förenlig med motsvarande definition i artikel 3.13 i penningtvättsdirektivet. Utredningen föreslår en ändring i definitionen som innebär att

en affärsförbindelse ska vara en affärsmässig förbindelse som har, eller när kontakten etableras förväntas ha, en viss varaktighet. Förslaget syftar till att tydliggöra att affärsförbindelser kan uppstå genom konkludent handlande.

Det förtydligande som utredningen föreslår kan göra det enklare för tillsynsmyndigheter att ingripa mot verksamhetsutövare som försöker kringgå kraven på att vidta åtgärder för kundkännedom genom att inte formalisera affärsförbindelserna med sina kunder. Sådana förfaranden torde dock vara relativt ovanliga. Regeringen konstaterar vidare att det i gällande rätt inte finns formella krav på hur en affärsmässig förbindelse kan uppstå. En affärsförbindelse måste inte nödvändigtvis uppkomma den första gången som kunden och verksamhetsutövaren har kontakt med varandra. En affärsförbindelse kan även uppstå genom parternas konkludenta handlande.

Ett flertal remissinstanser pekar på att den av utredningen föreslagna definitionen av begreppet affärsförbindelse kan medföra betydande tillämpningssvårigheter. Regeringen har förståelse för dessa synpunkter och anser att fördelarna med den definition som utredningen föreslår inte överväger de möjliga problem som den kan leda till i tillämpningen. Regeringen anser därför att definitionen av begreppet affärsförbindelse i den nya penningtvättslagen bör vara densamma som i gällande rätt.

Definitionen av verklig huvudman i penningtvättslagen

Definitionen av verklig huvudman är något annorlunda formulerad i fjärde penningtvättsdirektivet jämfört med i 2005 års penningtvättsdirektiv. Den övergripande definitionen är dock densamma. I fjärde penningtvättsdirektivet anges att med verklig huvudman avses fysiska personer som ytterst äger eller kontrollerar kunden eller den eller de fysiska personer för vars räkning en transaktion eller en verksamhet utförs (artikel 3.6). I direktivet finns därutöver ett förtydligande om vad detta närmare innebär för juridiska personer och vissa juridiska konstruktioner såsom truster. Det är i denna del som det fjärde penningtvättsdirektivet skiljer sig från sin föregångare.

Enligt fjärde penningtvättsdirektivet ska verklig huvudman i juridiska personer åtminstone innefatta fysiska personer som direkt eller indirekt äger eller kontrollerar en tillräcklig andel av aktierna, rösträtterna eller ägarandelarna (artikel 3.6). Kontrollen kan exempelvis utövas genom innehav av innehavaraktier eller genom andra medel. Definitionen inbegriper inte ägande eller kontroll av bolag noterade på en reglerad marknad, som omfattas av informationsskyldighet enligt unionsrätten eller omfattas av motsvarande internationella normer som säkerställer tillräcklig öppenhet beträffande information om ägande. Vidare framgår att ett aktieinnehav eller en ägarandel på mer än 25 procent ska vara en indikation på direkt ägande. Ett aktieinnehav eller en ägandeandel på mer än 25 procent i den juridiska personen som innehas av ett annat företag som står under en eller flera fysiska personers kontroll, eller av flera företag, som står under samma fysiska persons eller personers kontroll, ska utgöra en indikation på indirekt ägande. Medlemsstaterna har möjlighet att bestämma att en lägre ägandeandel än 25 procent ska utgöra en indikation på direkt eller indirekt ägande.

När det gäller truster och liknande juridiska konstruktioner ska förvaltaren eller förvaltarna, eventuell beskyddare, förmånstagarna eller de personer för vilka den juridiska konstruktionen främst har inrättats eller verkar anses som verkliga huvudmän enligt fjärde penningtvättsdirektivet. Även andra fysiska personer som ytterst utövar kontroll över den juridiska konstruktionen genom direkt eller indirekt ägande eller genom andra medel omfattas av definitionen. För svenskt vidkommande är det verklig huvudman i stiftelser och truster som bildats med stöd av utländsk rätt som ska bestämmas med ledning av dessa kriterier.

Enligt 2005 års penningtvättsdirektiv är den som äger eller kontrollerar mer än 25 procent av ett företag som huvudregel att betrakta som verklig huvudman, dvs. det är inte endast en indikation.

Regeringen anser att definitionen av begreppet verklig huvudman i penningtvättslagen bör justeras jämfört med den i gällande rätt för att stämma överens med fjärde penningtvättsdirektivet.

Ett flertal remissinstanser, däribland Fondbolagens förening, Nokas

Värdehantering AB, Sparbankernas Riksförbund, Skatteverket och Svensk Försäkring anser att kopplingen mellan definitionen i penningtvättslagen och presumtionsreglerna i lagen om registrering av verkliga huvudmän måste klargöras och att det är viktigt att innebörden av begreppet verklig huvudman stämmer överens i de båda lagarna.

Presumtionsreglerna, som behandlas mera utförligt i avsnitt 15.3, syftar till att förenkla för juridiska personer att identifiera den eller de fysiska personer som är dess verkliga huvudmän samt att skapa en enhetlig tillämpning av begreppet verklig huvudman.

I likhet med vad flera remissinstanser anför anser regeringen att kopplingen mellan definitionen av verklig huvudman i penningtvättslagen och i lagen om registrering av verkliga huvudmän tydligt bör framgå i penningtvättslagen. En sådan koppling ökar förutsebarheten och minskar risken för att begreppen, som ska ha samma innebörd i de båda lagarna, kommer att tolkas och tillämpas på olika sätt. Det syfte som ligger bakom förslaget till införande av presumtionsregler i registreringslagen, dvs. att förenkla identifikation av den verkliga huvudmannen och skapa förutsättningar för en enhetlig tillämpning av detta begrepp, gör sig gällande även när definitionen ska tillämpas i penningtvättslagen. Definitionen i penningtvättslagen bör således ske genom hänvisning till registreringslagen. Genom hänvisningen bör det framgå att en ägar- eller röstandel på mer än 25 procent ska anses medföra att en fysisk person ska anses vara verklig huvudman, vilket föreslås av Svenska

Bankföreningen och Finansbolagens förening.

Svenska Bankföreningen och Finansbolagens förening framhåller att det i situationen som beskriver indirekt ägande bör förtydligas att endast den som ytterst äger eller kontrollerar den juridiska personen ska anses vara verklig huvudman. Det innebär att verksamhetsutövarna inte ska behöva identifiera eller kontrollera en verklig huvudman i varje ägarled.

Regeringen bedömer att detta inte kan eller bör förtydligas i större utsträckning än vad som framgår av det beskriva förslaget. Eftersom det kan förekomma att flera personer ska anses utöva den yttersta kontrollen över en juridisk person, finns inget som hindrar att dessa utövar sin kontroll genom juridiska personer på olika nivå i ägandekedjan. Däremot är det i normalfallet sannolikt, på det sätt som föreningarna anför, att den

verkliga huvudmannen i situationer med indirekt ägande kontrollerar den juridiska person som återfinns i toppen av ägarkedjan. I dessa fall är det endast denna fysiska persons identitet som måste kontrolleras.

Definitionen av person i politiskt utsatt ställning

I artikel 3.9 i fjärde penningtvättsdirektivet framgår vad som avses med en person i politiskt utsatt ställning. Denna definition överensstämmer till stor del med motsvarande definition i gällande rätt (1 kap. 5 § 7 och 5 a § penningtvättslagen).

En till synes väsentlig skillnad mellan gällande rätt och artikel 3.9 i direktivet är dock att uppräkningen av viktiga offentliga funktioner i direktivet inte är uttömmande utan endast exemplifierande. Motsvarande precisering i gällande rätt reglerar däremot uttömmande vilka viktiga offentliga funktioner som ska medföra att en person anses vara i politiskt utsatt ställning.

Direktivet kan i detta avseende förstås på två sätt. Enligt den tolkning som utredningen gör förväntas medlemsstaterna införa en icke uttömmande definition, vilket innebär att det slutligen är upp till verksamhetsutövarna att avgöra kretsen av viktiga offentliga funktioner. Definitionen kan emellertid också förstås så att åtminstone de funktioner som anges ska omfattas av definitionen i nationell rätt, men att varje medlemsstat får låta definitionen omfatta fler funktioner om det är relevant i den medlemsstatens kontext. Om direktivet tolkas på detta sätt finns det inget som hindrar att definitionen i den enskilda medlemsstaten görs uttömmande. Enligt regeringens bedömning har båda dessa tolkningar stöd i direktivet. Vare sig skälen till direktivet, innehållet i andra artiklar i direktivet eller Fatfs rekommendationer ger någon tydlig vägledning för tolkningen av artikeln i den ena eller andra riktningen.

Länsstyrelserna i Stockholms och Skåne län, Finansbolagens förening¸ Fondbolagens förening, Nokas Värdehantering AB, Sparbankernas Riksförbund och Svenska Bankföreningen efterlyser förtydliganden och vägledning avseende utredningens förslag att göra uppräkningen av viktiga offentliga funktioner i en stat exemplifierande i stället för uttömmande. Svårigheter vid tillämpningen av bestämmelsen skulle undvikas om regleringen gjordes uttömmande. Att eventuella ytterligare viktiga offentliga funktioner specificeras i förordning eller föreskrifter, vilket föreslås av utredningen, skulle inte i nämndvärd omfattning minska tillämpningsproblemen, eftersom definitionen i penningtvättslagen alltjämt skulle vara exemplifierande och därigenom öppen för tolkning. Enligt regeringens bedömning bör uppräkningen av viktiga offentliga funktioner därför även fortsättningsvis vara uttömmande.

Uppräkningen av de viktiga offentliga funktioner som förekommer i gällande rätt infördes genom en lagändring som trädde i kraft den 1 augusti 2015. Denna uppräkning överensstämmer med de funktioner som räknas upp i artikel 3.9 i direktivet, med undantag för funktionen som avser ledamöter av politiska partiers styrelse. För att genomföra fjärde penningtvättsdirektivet är det därför nödvändigt att ledamöter i styrelser för politiska partier tillförs uppräkningen i definitionen. I övrigt bör uppräkningen i gällande rätt föras över oförändrad till den nya penningtvättslagen.

Finansbolagens förening och Svenska Bankföreningen anser att det är oklart vilka politiska partier som avses och föreslår att kravet begränsas till partier som är representerade i riksdagen. Regeringen konstaterar att definitionen avser att ringa in både de inhemska och utländska personer som anses vara i en politiskt utsatt ställning. Det innebär att lagtexten inte kan begränsas till att avse endast svenska förhållanden. Samtliga uppräknade funktioner är dock, på ett eller annat sätt, viktiga funktioner i staten. Personer som endast har inflytande på regional eller kommunal nivå kan därför inte anses ingå i den krets som definitionen pekar ut.

Familjemedlem och känd medarbetare till en person i politiskt utsatt ställning

Vad som enligt artikel 3.10 i fjärde penningtvättsdirektivet åtminstone ska avses med familjemedlemmar överensstämmer med definitionen av begreppet familjemedlem i 2 kap. 7 a § penningtvättslagen. Det saknas skäl att föreslå någon ändring av denna definition.

Definitionen av begreppet känd medarbetare i artikel 3.11 i direktivet skiljer sig dock i viss utsträckning från motsvarande definition i gällande rätt (2 kap. 7 a § penningtvättslagen). Den svenska definitionen, som infördes år 2015, är utformad efter Fatfs vägledande uttalande avseende tolkningen av begreppet känd medarbetare som förekommer i Fatfs rekommendation 12 (FATF Guidance: Politically exposed persons (recommendations 12 and 22, June 2013). Enligt gällande rätt och fjärde penningtvättsdirektivet omfattas av begreppet känd medarbetare sådana personer som gemensamt med en person i politiskt utsatt ställning är verklig huvudman i en juridisk person eller konstruktion. Även personer som är ensam verklig huvudman i juridiska personer eller konstruktioner, som egentligen har upprättats till förmån för en person i politiskt utsatt ställning, omfattas av både gällande rätt och penningtvättsdirektivets definition. Enligt direktivet ska en känd medarbetare också vara den som har ”andra nära affärsförbindelser” med en person i politiskt utsatt ställning. I penningtvättslagen används dock uttrycket ”andra nära förbindelser”, vilket innebär att andra förbindelser än affärsförbindelser ska beaktas. Innehållet i svensk rätt går således längre än vad som krävs för att genomföra fjärde penningtvättsdirektivet.

Finansbolagens förening anser att det bör förtydligas vilka relationer som typiskt sett kan komma att bedömas som en relation som innebär att en person ska anses vara känd medarbetare till en person i politiskt utsatt ställning. Sparbankernas Riksförbund framför liknande synpunkter. Svenska Bankföreningen är positiv till att det i betänkandet tydliggörs att det bör finnas en risk för penningtvätt eller finansiering av terrorism för att en person ska anses utgöra en s.k. känd medarbetare, men menar att det finns ett behov av att exemplifiera vilka relationer som typiskt sett kan komma att bedömas som en sådan relation.

Enligt regeringens bedömning är det i första hand nära ekonomiska relationer som ska betraktas som ”nära förbindelser” i nu aktuellt avseende. Det är naturligt att söka ledning från den i definitionen angivna situationen att en person i politiskt utsatt ställning och en känd medarbetare gemensamt är verkliga huvudmän i samma juridiska person. Då föreligger en intressegemenskap och ett ömsesidigt beroende som kan innebära att den förhöjda risk för penningtvätt eller finansiering av terrorism som kan

förknippas med personen i politiskt utsatt ställning kan spilla över på den kända medarbetaren. En liknande intressegemenskap skulle exempelvis kunna föreligga även mellan ägaren och en styrelseledamot i ett aktiebolag, eller mellan personer som har gemensamma ekonomiska intressen som baseras på andra faktorer än engagemang i samma juridiska person.

Ytterligare ledning av begreppets innebörd kan sökas i Fatfs vägledande uttalande avseende tolkningen av begreppet känd medarbetare som förekommer i Fatfs rekommendation 12 (FATF Guidance: Politically exposed persons (recommendations 12 and 22, June 2013). Utgångspunkten i vägledningen är att begreppet måste bestämmas utifrån de socioekonomiska förhållandena i ett visst land, men det kan inkludera personer som sitter i styrelsen för samma bolag, politiska parti eller ideella organisation. I sådana fall är den ekonomiska intressegemenskapen mindre framträdande. Däremot finns andra grunder för ett ömsesidigt beroende och gemensamma intressen.

Enligt regeringens bedömning är det inte möjligt att i lagen närmare ange vilka nära förbindelser som ska medföra att en person ska anses vara känd medarbetare till en person i politiskt utsatt ställning. För att begränsa kretsen av de relationer som avses bör dock anges att det endast rör sådana förbindelser som kan medföra att den kända medarbetaren kan förknippas med förhöjd risk för penningtvätt eller finansiering av terrorism. I övrigt bör definitionen av känd medarbetare överföras från gällande rätt.

Koncern, moderföretag och dotterföretag

Det fjärde penningtvättsdirektivet introducerar ett flertal krav som endast gäller för moderföretag inom koncerner. Moder- och dotterföretag inom koncerner omfattas även i andra avseenden av särskilda bestämmelser, bl.a. när det gäller möjligheten att dela information om misstänkt penningtvätt och finansiering av terrorism. I gällande rätt saknas dock en definition av begreppen koncern, moderföretag och dotterföretag. Regeringen anser att en sådan definition behöver införas för att genomföra direktivet i nu nämnt avseende.

I artikel 3.14 i fjärde penningtvättsdirektivet definieras koncern som en grupp företag som består av ett moderföretag, dess dotterföretag och enheter i vilka moderföretaget eller dess dotterföretag har ägarintressen samt företag som står till varandra i ett sådant förhållande som avses i artikel 22 i direktivet 2013/34/EU. Denna artikel är i nu relevanta delar genomförd genom 1 kap. 4 § årsredovisningslagen (1995:1554). I den paragrafen framgår vad som avses med moder- respektive dotterföretag. Ett företag ska anses vara moderföretag bl.a. om företaget innehar eller på annat sätt förfogar över mer än hälften av rösterna för samtliga andelar i den juridiska person som är dotterföretag, har rätt att utse eller avsätta mer än hälften av ledamöterna i den juridiska personens styrelse eller motsvarande ledningsorgan eller på annat sätt har rätt att ensamt utöva ett bestämmande inflytande. Motsvarande kontroll som grundas på gemensamt ägande eller gemensam kontroll omfattas också av definitionen. Moderföretag och dotterföretag utgör tillsammans en koncern. I penningtvättslagen bör begreppen koncern, moderföretag och dotterföretag definieras genom en hänvisning till den nämnda bestämmelsen i årsredovisningslagen.

Hänvisningar till S6-1-3

  • Prop. 2016/17:173: Avsnitt 19.1

6.2. Tillämpningsområde

Hänvisningar till S6-2

  • Prop. 2016/17:173: Avsnitt 19.1

6.2.1. Verksamhetsutövare som omfattas enligt gällande rätt

Regeringens förslag: De verksamhetsutövare som i dag omfattas av penningtvättslagen ska även omfattas av den nya lagen.

Beloppsgränsen för när fysiska och juridiska personer som handlar med varor till ett högt värde omfattas av lagen ska sänkas från 15 000 euro till 5 000 euro. Inte bara mottagande utan även utbetalning av kontanta belopp över 5 000 euro medför att lagen blir tillämplig. Om det är sannolikt eller står klart att det i en verksamhet genomförs eller kommer att genomföras enstaka eller sammanhängande transaktioner som innebär att utbetalt eller mottaget belopp i kontanter uppgår till minst 5 000 euro, ska verksamheten omfattas av lagen.

Yrkesmässigt tillhandahållande av en postadress till en juridisk person eller en trust eller en liknande juridisk konstruktion ska fortfarande omfattas av lagen. Tillämpningsområdet utökas dock till att gälla tillhandahållande av sådana tjänster till fysiska personer.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. I utredningens förslag framgår inte att frågan om kontanthandlare omfattas av lagen kan grundas på en bedömning av om det är sannolikt att det kommer att förekomma kontanta betalningar över gränsvärdet. I utredningens förslag omfattas inte tillhandahållande av en postadress till fysiska personer av lagens tillämpningsområde.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Svenskt Näringsliv avstyrker förslaget att bestämma gränsen för när kontant handel med varor omfattas av regelverket till ett lägre belopp än direktivets minimikrav om 10 000 euro. Även Svenska Pantbanksföreningen, Loomis AB, Nokas

Värdehantering AB och Svenska Bankföreningen anser att beloppsgränsen bör bestämmas till belopp motsvarande 10 000 euro. Länsstyrelserna i Stockholms, Västra Götalands och Skåne län anser att det måste förtydligas när kontanthandlare och övriga verksamheter som står under länsstyrelsernas tillsyn omfattas av regelverket. Forum anför att det måste förtydligas att idéburna organisationers verksamhet inte är yrkesmässig i de fall den inte riktar sig till att med hjälp av yrkesutbildad personal erbjuda tjänster eller varor på en marknad.

Skälen för regeringens förslag

Nominell aktieägare

I artikel 2.1 i fjärde penningtvättsdirektivet anges vilka verksamhetsutövare som direktivet ska tillämpas på. Det som anges där motsvaras i allt väsentligt av 1 kap. 2–5 §§ penningtvättslagen. Funktionen att för annans räkning vara nominell aktieägare, som anges i artikel 3.7 e i direktivet, har dock en annan lydelse än motsvarande artikel i 2005 års penningtvättsdirektiv. I gällande rätt anges att funktionen avser att vara nominell aktieägare för en verklig huvudmans räkning (1 kap. 3 § andra

stycket 5). I fjärde penningtvättsdirektivet anges funktion som nominell aktieägare för en annan person, som inte är ett bolag noterat på en reglerad marknad som omfattas av informationsskyldighet i enlighet med unionsrätten eller omfattas av motsvarande internationella normer, eller åtgärder för att någon annan ska kunna utöva en sådan funktion. Skillnaden jämfört med gällande rätt är således att funktionen inte är begränsad till att vara nominell aktieägare åt en verklig huvudmans räkning. Även åtgärder för att någon annan ska kunna utöva funktionen som nominell aktieägare ska omfattas. I den nya penningtvättslagen bör anpassningar göras så att den överensstämmer med fjärde penningtvättsdirektivet i denna del.

Enligt artikel 2.1 f i direktivet ska tillhandahållare av speltjänster omfattas av regelverket. I penningtvättslagen omfattas endast verksamhet för kasinospel. Hur övriga speltjänster ska regleras i penningtvättslagen behandlas i avsnitt 6.2.2.

Kontant handel med varor

Fysiska och juridiska personer som handlar med varor omfattas av penningtvättslagen till den del verksamheten avser försäljning mot kontant betalning som uppgår till minst ett belopp som motsvarar 15 000 euro (1 kap. 2 § 16). Beloppsgränsen om 15 000 euro följer av 2005 års penningtvättsdirektiv. Den sänks i fjärde penningtvättsdirektivet till 10 000 euro. I direktivet utökas tillämpningsområdet även genom att direktivet ska tillämpas vid utbetalningar som sker kontant. Bestämmelsen om när kontant handel med varor omfattas av penningtvättslagen måste således ändras i förhållande till gällande rätt.

Regeringen föreslår att gränsen för när varuhandlare ska omfattas av penningtvättslagen sätts till 5 000 euro, vilket innebär ett strängare krav än direktivets minimikrav. Regeringen konstaterar att större kontanta betalningar är förenade med hög risk för penningtvätt. Det ger Brottsförebyggande rådets rapport från 2011 om rapportering och hantering av misstänkta transaktioner i samband med penningtvätt och den senaste rapporten om penningtvätt och annan penninghantering från 2015 (Brå 2011:4 s. 92 och Brå 2015:22 s. 62) stöd för. Där uttalas bl.a. att en stor del av brottsvinsterna aldrig når banksektorn utan i stället konsumeras i form av guld, dyra bilar och exklusiva smycken. Denna slutsats förekommer även i flera andra bedömningar av hur pengar tvättas i Sverige.

Ekobrottsmyndigheten framhåller att det inte är givet att den svenska grova brottsligheten omsätter samma summor som i större länder som exempelvis Frankrike eller Storbritannien. Loomis AB delar inte bedömningen att riskerna för penningtvätt är större vid kontanta transaktioner. Loomis AB anser att utredningen överskattar kontanternas ställning, med hänvisning till Brottsförebyggande rådets rapport 2015:22.

Enligt regeringens bedömning är förslaget att bestämma gränsvärdet till 5 000 euro väl underbyggt genom hänvisningar till aktuell och relevant forskning som ger stöd för att konsumtion av lyxvaror är vanligt förekommande när vinster från brottslig verksamhet omsätts. Det bör också framhållas att det i Sverige har blivit allt vanligare att större betalningar genomförs med andra betalningsmedel än kontanter. I detta

avseende har utvecklingen i Sverige gått fortare än i de flesta andra europeiska länder. Lagligt intjänade inkomster sätts i mycket stor utsträckning in på bankkonton, vilket innebär att praktiska skäl talar för att de allra flesta konsumenter genomför köp av dyra varor på annat sätt än med kontant betalning. Det finns inte heller några kända svårigheter för handlare med varor att ta emot betalning på andra sätt än genom kontanter. Detta torde snarast vara eftersträvansvärt ur ett säkerhetsperspektiv. Sammantaget anser regeringen således att direktivets minimigräns om 10 000 euro är mindre väl lämpad för svenska förhållanden. En lägre gräns ger bättre möjligheter att förhindra penningtvätt och finansiering av terrorism som sker genom kontanta betalningar.

Länsstyrelserna i Stockholms och Västra Götalands län anser att det måste förtydligas när de tillsynsobjekt som står under länsstyrelsernas tillsyn ska omfattas av regelverket.

Kontanthandlarna står under tillsyn av Länsstyrelserna i Stockholms, Västra Götalands och Skåne län. För att de tre länsstyrelserna ska ha möjlighet att identifiera gruppen verksamhetsutövare krävs att den som har för avsikt att bedriva kontant varuhandel som omfattas av penningtvättslagen anmäler detta till det penningtvättsregister som hålls av Bolagsverket. I dagsläget finns drygt 400 fysiska och juridiska varuhandlare upptagna i registret. Länsstyrelserna har dock uppskattat att långt fler borde omfattas av regleringen. I realiteten kan det enligt länsstyrelsernas uppskattning röra sig om så många som runt 10 000 registreringsskyldiga handlare. Den stora diskrepansen mellan anmälda och enligt länsstyrelserna potentiellt anmälningsskyldiga handlare kan ha flera orsaker. En viktig orsak kan vara att det i gällande rätt är svårt att tolka och tillämpa den bestämmelse som definierar vilka handlare som faktiskt omfattas av lagen.

Regeringen konstaterar att penningtvättsregelverket inte bara innebär en skyldighet att rapportera misstänkt penningtvätt eller finansiering av terrorism till Polismyndigheten. Det medför också krav på att göra och dokumentera en riskbedömning, upprätthålla riskbaserade rutiner, utbilda sin personal samt riskklassificera sina kunder och utföra åtgärder för kundkännedom som baseras på bl.a. riskbedömning och rutiner. För att en verksamhetsutövare på ett effektivt sätt ska kunna fullgöra sina skyldigheter enligt penningtvättslagen krävs således betydande insatser av förberedande art, exempelvis riskbedömningar och rutiner, samt av mer operativ art, exempelvis vid kundkontakter. Dessutom står den som omfattas av regelverket under tillsyn och riskerar vid överträdelser av regelverket dryga penningsanktioner och förbud mot att fortsätta att bedriva verksamheten. Ekonomiska skäl, men även rättssäkerhetsskäl, talar därför för att verksamhetsutövare på förhand måste kunna avgöra om de omfattas av regelverket eller inte med en rimlig grad av precision. Det bör också vara möjligt för en handlare att genom egna åtgärder kunna påverka om den ska omfattas av regelverket eller inte genom att på andra sätt minska risken för att utnyttjas för penningtvätt eller finansiering av terrorism.

Som framgår ovan anges i gällande rätt att kontanthandlare omfattas av penningtvättslagen till den del verksamheten avser försäljning mot kontant betalning som uppgår till minst ett belopp som motsvarar

15 000 euro (1 kap. 2 § 16 penningtvättslagen). Enligt regeringens bedömning är det en svaghet med den nuvarande penningtvättslagen att rekvisitet som avgör när kontant varuhandel till höga belopp omfattas av lagen inte innehåller en framåtsyftande komponent. Det kan inte uteslutas att detta delvis ligger bakom diskrepansen mellan antalet anmälda handlare i Bolagsverkets register och länsstyrelsernas uppskattning av hur många som skulle kunna omfattas av regelverket. Det finns i gällande rätt inte heller något tydligt utrymme för att ta hänsyn till om det är sannolikt eller inte att kontanta betalningar över gränsvärdet kommer att ske i verksamheten.

Regeringen anser därför att det i lagen bör framgå att en varuhandlare som huvudregel omfattas av penningtvättslagen, om det är sannolikt att det i verksamheten eller en del av verksamheten kommer att genomföras enstaka eller sammanhängande transaktioner som innebär att utbetalt eller mottaget belopp i kontanter uppgår till gränsbeloppet. Fördelen med denna formulering är för det första att bedömningen av om man omfattas av regelverket kan göras efter en helhetsbedömning av varuhandlarens verksamhet. Enligt den lydelse som bestämmelsen har i gällande rätt riskerar bedömningen att i huvudsak grundas på om varuhandlare handlar med dyra varor, såsom bilar, båtar eller liknande. Däremot är det inte tydligt att hänsyn kan tas till andra omständigheter, exempelvis att en bilhandlare enligt fastställda och fullt ut genomförda rutiner inte accepterar kontanta betalningar om belopp som överstiger gränsvärdet. Såväl dessa handlare som tillsynsmyndigheterna får genom den föreslagna lydelsen bättre förutsättningar att avgöra om verksamheten omfattas av penningtvättslagen eller inte. På samma sätt som i gällande rätt bör det också framgå att det faktum att en varuhandlare har accepterat eller gjort en kontant betalning över gränsvärdet innebär att penningtvättslagen är tillämplig.

Svenskt Näringsliv anser att avvikelser från direktivets minimikrav bör föregås av en analys av de konsekvenser som det föreslagna lägre tröskelvärdet kan medföra för nya och befintliga verksamhetsutövare i

Sverige och för verksamhetsutövare med gränsöverskridande verksamhet. Svenskt Näringsliv liksom Svenska Bankföreningen anser att en närmare analys av förslagets konsekvenser saknas. Nokas Värdehantering AB anser att det inte är klarlagt att fördelarna med att gå längre än direktivet överväger nackdelarna med en sådan lösning. Förslagets konsekvenser redogörs för i avsnitt 17. Genom att det tydliggörs att frågan om en kontanthandlare omfattas av penningtvättslagen ska ske efter en helhetsbedömning, där hänsyn kan tas bl.a. till om handlaren i praktiken accepterar större kontanta betalningar, anser regeringen att det finns bättre möjligheter än tidigare för handlare att genom egna åtgärder se till att de inte omfattas av penningtvättsregelverket. Det finns därför skäl att anta att de negativa konsekvenserna för nya och befintliga verksamhetsutövare inte blir så stora att förslaget inte bör genomföras. Sammantaget bedömer regeringen att det finns skäl att bestämma gränsen för när varuhandlares kontanttransaktioner ska omfattas av direktivet till ett lägre belopp än vad direktivet kräver.

Tillhandahållande av postfack

Länsstyrelserna i Stockholms och Västra Götalands län liksom

Länsstyrelsen i Skåne län efterfrågar ett förtydligande av om tillhandahållande av postfack till privatpersoner och enskilda firmor omfattas av penningtvättslagen. Det kan konstateras att det i viss mån är oklart vad som enligt direktivet krävs i detta avseende. Tillhandahållande av postadress ska omfattas av penningtvättsreglerna om det sker till aktiebolag, handelsbolag eller annan form av juridisk person eller konstruktion (artikel 3.7 c). Enligt regeringens bedömning tyder formuleringen i direktivet på att medlemsstaterna bör låta reglerna omfatta tillhandahållande av bl.a. postadress till en vid krets av mottagare. Reglerna syftar till att försvåra för kriminella personer att gömma sig själva och sina företag bakom anonyma strukturer. Det finns därför skäl att låta tillhandahållande av postadress till fysiska personer och därmed även enskilda firmor omfattas av lagens tillämpningsområde.

Den nuvarande bestämmelsen som avser tillhandahållande av postadress (1 kap. 3 § andra stycket 2 penningtvättslagen) bör förtydligas i syfte att klarlägga att detta är det avsedda tillämpningsområdet.

Idéburna organisationers verksamhet Forum anför att det måste förtydligas att idéburna organisationers verksamhet inte är yrkesmässig i de fall den inte riktar sig till att med hjälp av yrkesutbildad personal erbjuda tjänster eller varor på en marknad. Regeringen konstaterar att det saknas en allmängiltig definition av begreppet ”idéburen organisation”. I många fall bedrivs dock sådan verksamhet inom ramen för en ideell förening. Ideella föreningar kan inte bedriva ett flertal av de verksamheter som omfattas av lagen, eftersom flera rörelselagar ställer krav på att den som driver verksamheten ska göra det inom ramen för en viss typ av juridisk person, vanligen aktiebolag eller ekonomiska föreningar. Ideella föreningar kan dock bedriva omfattande näringsverksamhet, och vissa sådana föreningar omfattas därför av ett krav på att vara registrerade i handelsregistret enligt handelsregisterlagen (1974:157). I den utsträckning som en ideell förening bedriver någon av de verksamheter som omfattas av penningtvättslagen, och gör det i så stor skala att det krävs en registrering i handelsregistret, finns skäl som talar för att verksamheten ska anses vara yrkesmässig i den mening som avses i lagen, dvs. ske med tillräcklig regelbundenhet, varaktighet och omfattning. Ett allmänt utformat undantag för idéburna organisationer eller ideella föreningar är inte heller förenligt med fjärde penningtvättsdirektivet, eftersom direktivet utgår från den verksamhet som bedrivs oavsett organisationsform.

Hänvisningar till S6-2-1

  • Prop. 2016/17:173: Avsnitt 8.2.3

6.2.2. Anordnare av spel

Regeringens förslag: Den nya penningtvättslagen ska, utöver verksamhet för anordnande av kasinospel, omfatta anordnare av speltjänster som drivs med stöd av tillstånd eller efter registrering enligt lotterilagen.

De spelformer som varken kräver tillstånd eller registrering enligt lotterilagen ska vara undantagna från penningtvättslagens tillämpningsområde. Från lagens tillämpningsområde undantas även spel på varuspelsautomater.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag för vissa speltjänster från tillämpning av lagen eller bestämmelser i den.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Lotteriinspektionen påpekar att beslut om att undanta speltjänster från penningtvättslagens tillämpningsområde kan få avgörande betydelse för spelaktörerna och därför bör fattas av regeringen. Kombispel anser att prenumerationslotterier bör undantas från de nationella bestämmelserna. Svebico anser att bingospel på bingohall bör undantas från regelverket. Ålands Penningautomatförening anser att undantag bör meddelas för penningautomater på fartyg i internationell trafik.

Skälen för regeringens förslag

Speltjänster

Enligt fjärde penningtvättsdirektivet ska tillhandahållare av speltjänster omfattas av penningtvättsregelverket (artikel 2.1.5 f). Speltjänst är, en tjänst som innebär att penningvärden satsas på slumpspel, inbegripet spel med inslag av skicklighet, exempelvis lotterier, kasinospel, pokerspel och vadhållning som tillhandahålls på en fysisk plats eller annars på distans, på elektronisk eller annan teknisk väg för att underlätta kommunikation, och på en enskild begäran av en tjänstemottagare (artikel 3.14). Medlemsstaterna får (enligt den svenska språkversionen), med undantag för kasinon, efter en lämplig riskbedömning besluta att helt eller delvis undanta vissa tillhandahållare av speltjänster från de nationella penningtvättsreglerna (artikel 2.2). Den svenska språkversionen stämmer dock inte överens med de engelska och franska motsvarigheterna, enligt vilka undantag kan meddelas för vissa speltjänster. Direktivet innebär således rätteligen att det är vissa speltjänster (och inte tillhandahållarna av speltjänsterna) som får undantas från tillämpningsområdet. Speltjänster kan undantas från tillämpningsområdet förutsatt att de efter en lämplig riskbedömning och på grundval av sin art och, i förekommande fall, driftomsättning utgör en låg risk (artikel 2.2 första stycket). Artikel 2.2 innehåller därutöver bestämmelser om riskbedömningen och förfarandet när beslut om undantag från regelverket meddelas.

Anordnare av speltjänster som ska omfattas av lagen

Kraven som följer av artikel 2.2 i fjärde penningtvättsdirektivet innebär att alla speltjänster som tillhandahålls i Sverige bör omfattas av penningtvättslagen. Undantag kan meddelas endast efter en lämplig riskbedömning som inbegriper en bedömning av speltjänstens art och omsättning.

Utredningen har inte genomfört någon mera utförlig bedömning av riskerna som kan förknippas med olika speltjänster, men föreslår att

penningtvättslagen ska omfatta speltjänster som bedrivs med tillstånd eller registrering enligt lotterilagen (1994:1000), dock inte till den del verksamheten avser anordnande av spel på varuspelsautomater enligt 25 § samma lag. Detta innebär att lotterier, som enligt 19 och 20 §§lotterilagen får anordnas utan tillstånd, inte bör omfattas av regelverket. Dessa lotterier, liksom automatspel som anordnas enligt 25 §, bedöms med anledning av de begränsningar avseende insatser och vinster som framgår i lotterilagen inte kunna utnyttjas för penningtvätt eller finansiering av terrorism. Enligt regeringens bedömning saknas underlag för att i penningtvättslagen medge några ytterligare undantag från tillämpningsområdet utöver dem som utredningen föreslår. Utredningens förslag bör således genomföras. Möjligheten till ytterligare undantag efter beslut från Lotteriinspektionen berörs nedan.

Förslaget innebär således att penningtvättslagen inte är tillämplig på exempelvis anordnare av speltjänster som tillhandahåller spel riktat till svenska konsumenter som inte kräver tillstånd eller registrering enligt lotterilagen. Det innebär också att penningtvättslagen inte är direkt tillämplig på de ombud som anordnare av speltjänster ofta använder sig av för att tillhandahålla spel till allmänheten. Detta gäller under förutsättning att ombudet inte själv har tillstånd att bedriva lotteriverksamhet enligt lotterilagen. Det är inte specifikt för tillhandahållare av speltjänster att ombud inte omfattas direkt av penningtvättslagen. Även andra verksamhetsutövare kan använda ombudsystem eller andra former av uppdragsavtal för att tillhandahålla produkter eller tjänster till allmänheten. Inte heller dessa ombud är alltså normalt sett underkastade regelverket som sådant. Verksamhetsutövare som anlitar ombud är däremot ansvariga för att se till att ombuden fullgör de skyldigheter som åligger verksamhetsutövaren enligt penningtvättslagen. Tillhandahållare av speltjänster har dock, i likhet med tillhandahållare av vissa betaltjänster, i högre grad än andra verksamhetsutövare en affärsmodell som är beroende av att ombud anlitas i stor utsträckning. Det innebär att det finns anledning att överväga om särskilda tillsynsbefogenheter och andra förfaranden för att kontrollera lämplighet ska föreligga avseende ombud till anordnare av speltjänster. Regeringens överväganden och förslag i dessa delar finns i avsnitt 12.8.

Möjligheter till undantag för ytterligare speltjänster

Artikel 2.2 i fjärde penningtvättsdirektivet ska förstås så att medlemsstaterna har möjlighet att undanta vissa speltjänster från penningtvättsregelverkets tillämpningsområde. Undantag kan således inte meddelas generellt för en viss utpekad tillhandahållare av speltjänster. En tillhandahållare kan dock komma att falla utanför regelverkets tillämpning genom att de speltjänster som den tillhandahåller undantas. Som framgår ovan bedömer regeringen att undantag bör tas in i lag såvitt avser speltjänster som får tillhandahållas utan tillstånd enligt 19 och 20 §§lotterilagen samt spel på varuautomater enligt 25 § samma lag. Dessa speltjänster bedöms således, bl.a. med hänsyn till begränsningar avseende insatser och vinster, innebära en så låg risk för penningtvätt och finansiering av terrorism att ett undantag kan motiveras. Kombispel anser att prenumerationslotterier bör undantas de nationella bestämmelserna.

Svebico anser att bingospel på bingohall bör undantas från regelverket. Ålands Penningautomatförening anser att undantag bör meddelas för penningautomater på fartyg i internationell trafik. Även Aktiebolaget Trav och Galopp framhåller vikten av att en riskbaserad metod används för att avgöra vilka speltjänster som ska omfattas av penningtvättslagen.

Regeringen konstaterar att det sannolikt finns ett antal speltjänster utöver dem som undantas i lag som innebär en så låg risk för penningtvätt eller finansiering av terrorism att det är motiverat att undanta dem från regelverket. Lotteriinspektionen anför att sådana beslut avseende vissa speltjänster kan ha så stora ekonomiska följder att regeringen bör vara beslutande i frågan. Regeringen delar bedömningen att konsekvenserna av att en speltjänst undantas från penningtvättslagen i enskilda fall kan ha relativt stor ekonomisk betydelse för verksamhetsutövare. Regeringen konstaterar dock att de speltjänster som kan bli aktuella att undanta måste utgöra en låg risk för att utnyttjas för penningtvätt eller finansiering av terrorism. Tillhandahållandet av speltjänster med låg risk bör relativt sällan medföra krav på vidtagande av omfattande kundkännedomsåtgärder eller andra åtgärder enligt penningtvättslagen. Därför bör de ekonomiska och praktiska konsekvenserna av att en speltjänst med låg risk undantas från regelverket genom föreskrifter på lägre valör än lag i regel inte väntas ha så stora ekonomiska och praktiska konsekvenser att det är olämpligt att sådana föreskrifter meddelas av Lotteriinspektionen. Myndigheten har också den kompetens om både speltjänster och risker med sådana tjänster som krävs för att kunna göra de välgrundade riskbedömningar som ett undantag förutsätter. Undantag bör därför enligt regeringens mening meddelas av Lotteriinspektionen.

Hänvisningar till S6-2-2

6.2.3. Övriga nya verksamhetsutövare

Regeringens förslag: I den nya penningtvättslagen ska tillämpningsområdet utvidgas till att omfatta verksamhet som bedrivs enligt pantbankslagen.

Regeringens bedömning: Insamlingsverksamhet, verksamhet som består i tjänster för insamling, uppräkning, redovisning och försäljning av kontanter, fastighetsmäklarföretag och förmedlare av hyresrätter till lokaler bör inte omfattas av lagen.

Utredningens förslag och bedömning överensstämmer delvis med regeringens förslag. I utredningens förslag förs uppräkningsverksamhet in i lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet. Utredningen föreslår även att förmedlare av hyresrätter till lokaler ska omfattas av penningtvättslagen och regleras i viss omfattning i fastighetsmäklarlagen.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget och bedömningen eller har inget att invända mot dem. Finansinspektionen anser att frågan om värdebolagens uppräkningsverksamhet ska omfattas av penningtvättslagen inte är tillräckligt utredd och att det saknas en tydlig beskrivning av bl.a. de risker för penningtvätt och finansiering av terrorism som kan förknippas med denna verksamhet. Loomis AB och

Nokas Värdehantering AB anser att om värdebolag ska omfattas av lagen måste det preciseras och förtydligas vad som avses med tjänster för insamling, uppräkning, redovisning och försäljning av kontanter. Säkerhetspolisen anser att insamlingsverksamhet bör omfattas av penningtvättslagen vilket skulle göra det möjligt att utöva en riskbaserad tillsyn gentemot insamlande organisationer. Dessa organisationer skulle därigenom få del av tillsynsmyndighetens utåtriktade verksamhet och omfattande information om de risker för finansiering av terrorism som den insamlande verksamheten kan möta. Sveriges Företagsmäklares Riksförbund avstyrker förslaget att förmedlare av hyresrätter ska omfattas av penningtvättslagen enligt den reglering som utredningen föreslår. Förslaget skulle innebära att i princip alla företagsmäklare skulle behöva registrera sig enligt fastighetsmäklarlagen. Företagsmäklare omfattas dock redan av penningtvättslagen, utan att det ställs krav på registrering hos Fastighetsmäklarinspektionen. De enstaka fall av hyresförmedlare till lokaler som inte är företagsmäklare är i regel registrerade fastighetsmäklare.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Pantbanker

De nuvarande bestämmelserna om kontanthandlare i penningtvättslagen, innebär att pantbanker i vissa avseenden omfattas av regelverket. Det rör sig om de pantbanker som säljer inte återropade panter mot kontant betalning som uppgår till minst 15 000 euro. Förslaget att kontanthandlarna fortsättningsvis ska identifieras utifrån både betalt och mottaget belopp innebär att penningtvättsregleringens tillämpningsområde utvidgas till att omfatta de flesta pantbanker och en större del av deras verksamhet. Även förslaget att sänka tröskelvärdet för kontanthandlare till 5 000 euro får effekter som innebär att fler och större delar av pantbankernas verksamhet omfattas av penningtvättslagen. Det kan således antas att i princip samtliga pantbanker nu kommer att omfattas av penningtvättslagen. För att förtydliga detta samt för att underlätta länsstyrelsernas tillsyn över pantbankerna bör det i penningtvättslagen uttryckligen anges att pantbanksverksamhet omfattas av penningtvättslagen. Den föreslagna regleringen innebär vidare att kundkontroll, utöver den som redan följer av 14 § pantbankslagen (1995:1000), kommer att utföras också när det gäller pantbankernas kärnverksamhet dvs. kreditgivning förenat med mottagande av lösöre eller värdepapper samt utbetalning av kreditbelopp. Detta är motiverat utifrån de risker för penningtvätt som är förenat med sådan kreditgivning. Pantbanksverksamhet bör därför i sin helhet omfattas av penningtvättslagen. Regeringens övervägande och förslag i fråga om tillsyn över pantbanksverksamhet finns i avsnitt 12.4.

Förmedlare av hyresrätter till lokaler

Förmedlare av hyresrätter till lokaler är att anse som fastighetsmäklare enligt fastighetsmäklarlagen (2011:666). Enligt gällande rätt omfattas de som enbart ägnar sig åt sådan förmedling dock inte av någon registreringsskyldighet och inbegrips därför inte i den kategori

fastighetsmäklare som omfattas av penningtvättslagen. De står inte heller under tillsyn i egenskap av fastighetsmäklare.

I fjärde penningtvättsdirektivet finns inte något uttryckligt krav på att förmedlare av hyresrätter till lokaler ska omfattas av de nationella penningtvättsregelverken. Av skäl 8 till direktivet framgår emellertid att fastighetsmäklare, som tillhör en kategori av verksamhetsutövare som omfattas av direktivet, i tillämpliga fall skulle kunna anses inbegripa hyresförmedlare.

Som utredningen framhåller finns visst stöd för uppfattningen att penningtvätt förekommer i samband med förmedling av hyresrätter till lokaler. Det finns dock inte underlag som medger bedömningen att den aktuella verksamheten kan förknippas med särskilt hög risk för penningtvätt.

Utredningen föreslår att förmedlare av hyresrätter till lokaler ska registreras enligt fastighetsmäklarlagen och därmed till stor del omfattas av samma krav som fastighetsmäklare med fullständig registrering. Som

Sveriges Företagsmäklares Riksförbund framför kan förslaget komma att medföra att bl.a. företagsmäklare, som i vissa avseenden omfattas av penningtvättslagen enligt gällande rätt, underkastas ett krav på registrering hos Fastighetsmäklarinspektionen. Företagsmäklarverksamhet, som i regel inte riktar sig mot konsumenter, skulle därigenom komma att omfattas av ett regelverk som i stor utsträckning motiveras av konsumentskyddshänsyn. Det framstår inte som motiverat. Frågan om gränsdragningen mot verksamheter där förmedling av hyresrätt kan ingå som en del i annan verksamhet har inte heller varit föremål för en analys i utredningen.

Regeringen anser sammantaget att frågan om förmedlare av hyresrätter till lokaler ska underkastas registeringsskyldighet enligt fastighetsmäklarlagen bör blir föremål för ytterligare analys och överväganden innan ett förslag till reglering kan lämnas. Det saknas möjlighet att genomföra en sådan analys inom ramen för detta lagstiftningsärende. För närvarande bör därför utredningens förslag i detta avseende inte genomföras.

Fastighetsmäklarföretag, insamlingsverksamhet, värdebolagens uppräkningsverksamhet och tillhandahållare av virtuella valutor

Regeringen anser, liksom Fastighetsmäklarinspektionen och Mäklarsamfundet, att det inte är lämpligt att ställa mäklarföretagen under Fastighetsmäklarinspektionens tillsyn endast i den begränsade del som avser företagens skyldigheter enligt penningtvättslagen.

Säkerhetspolisen anser att insamlingsverksamhet bör omfattas av penningtvättslagen eftersom det skulle göra det möjligt att utöva en riskbaserad tillsyn gentemot insamlande organisationer. Dessa organisationer skulle därigenom få del av tillsynsmyndighetens utåtriktade verksamhet och omfattande information om de risker för finansiering av terrorism som den insamlande verksamheten kan möta. Regeringen anser i likhet med Säkerhetspolisen att insamlingsverksamhet kan vara sårbar för att utnyttjas för finansiering av terrorism. En viktig åtgärd för att motverka detta är, som Säkerhetspolisen framhåller, att insamlingsorganisationerna får del av information som gör att de kan motverka

dessa risker. Detta bör dock kunna ske även utan att insamlingsorganisationerna omfattas av penningtvättslagen och ställs under tillsyn, bl.a. inom ramen för det planerade samverkansorganets utåtriktade aktiviteter. Regeringen anser att det för närvarande inte finns tillräckligt starkt vägande skäl för att låta penningtvättslagen omfatta insamlingsorganisationer.

Utredningen föreslår att värdebolags verksamhet som består i tjänster för insamling, uppräkning, redovisning och försäljning av kontanter ska omfattas av penningtvättslagen, eftersom dessa tjänster riskerar att användas för penningtvätt och finansiering av terrorism. Enligt regeringens bedömning är utredningens förslag välgrundat och det finns skäl som talar för att låta de aktuella tjänsterna omfattas av penningtvättslagen. Efter att utredningen lade fram sitt förslag har emellertid 2015 års betaltjänstutredning överlämnat sitt betänkande Betaltjänster, förmedlingsavgifter och grundläggande betalkonton (SOU 2016:43). I det betänkandet föreslås att uppräkningsverksamhet inte ska undantas från lagen (2010:751) om betaltjänsters tillämpningsområde. Det skulle medföra att värdebolags uppräkningsverksamhet ses som en betaltjänst, vilket innebär att verksamheten, liksom övriga betaltjänster, omfattas av penningtvättslagen. Betänkandet har remitterats och är för närvarande föremål för beredning inom Regeringskansliet. Överväganden och förslag om bl.a. vilken myndighet som ska utöva tillsyn över uppräkningsverksamheten, vilket Finansinspektionen berör i sitt remissvar, bör anstå till dess det är klarlagt om verksamheten ska omfattas av betaltjänstlagen eller inte. Mot bakgrund av det anförda bör det inom ramen för det nu aktuella lagstiftningsärendet inte lämnas några förslag avseende reglering och tillsyn av värdebolagens uppräkningsverksamhet.

Frågan om hur tillhandahållare av tjänster kopplade till virtuella valutor ska regleras för att motverka penningtvätt och finansiering av terrorism är föremål för förhandlingar i EU med anledning av Europeiska kommissionens förslag till tillägg i det fjärde penningtvättsdirektivet, KOM(2016) 450 Revidering av direktivet 2015/849 om motverkande att det finansiella systemet används för penningtvätt och finansiering av terrorism och revidering av direktivet 2009/100. Denna fråga kan således komma att behandlas inom ramen för ett kommande lagstiftningsärende.

Hänvisningar till S6-2-3

6.3. Ytterligare bestämmelser om lagens tillämpningsområde

Regeringens förslag: Den nuvarande bestämmelsen om att penningtvättsreglerna ska tillämpas på filialer till utländska kreditinstitut och finansiella institut ska överföras till den nya penningtvättslagen.

Regeringens bedömning: De möjligheter till undantag för den som bedriver finansiell verksamhet tillfälligt eller i mycket begränsad omfattning som artikel 2.3 i fjärde penningtvättsdirektivet erbjuder bör inte genomföras i svensk rätt.

Utredningens förslag och bedömning överensstämmer med regeringens förslag och bedömning.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget och bedömningen eller har inget att invända mot dem.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Filialer till utländska kreditinstitut och finansiella institut

Enligt fjärde penningtvättsdirektivet omfattar definitionerna av kreditinstitut och finansiella institut även filialer till utländska institut (artikel 3.2 f). Detta innebär att penningtvättsregleringen ska tillämpas på en filial till ett utländskt kreditinstitut eller finansiellt institut. Definitionen av kreditinstitut och finansiella institut har även enligt 2005 års penningtvättsdirektiv omfattat utländska filialer. I gällande rätt framgår således att lagen även gäller filialer i Sverige till utländska kreditinstitut och finansiella institut med huvudkontor i utlandet (1 kap. 4 § penningtvättslagen). Den nuvarande bestämmelsen i penningtvättslagen innebär att det fjärde penningtvättsdirektivets krav är genomfört och bestämmelsen bör därför föras in i den nya lagen.

Undantag för tillfällig eller begränsad finansiell verksamhet

Ett uttryckligt stöd för att bevilja undantag från de nationella penningtvättsregleringarna finns i artikel 2.3 i fjärde penningtvättsdirektivet. Enligt den artikeln får medlemsstaterna besluta att den nationella penningtvättslagstiftningen inte behöver tillämpas på finansiell verksamhet som bedrivs tillfälligt eller i mycket begränsad omfattning, förutsatt att risken för penningtvätt och finansiering av terrorism är mycket liten. För att undantag ska kunna beviljas måste den finansiella verksamheten vara begränsad både i absoluta termer och sett till antalet transaktioner. Den finansiella verksamheten får inte heller vara huvudverksamhet. Det ska i stället röra sig om en biverksamhet som har direkt samband med den huvudsakliga verksamheten. Den finansiella verksamheten får vidare erbjudas endast till huvudverksamhetens kunder. För att avgöra om kriterierna för att besluta om undantag är uppfyllda bör medlemsstaterna fastställa olika tröskelvärden som bl.a. ska kunna variera beroende på vilken typ av verksamhet det rör sig om. Undantag kan beviljas för de flesta verksamhetsutövare, dock inte för revisorer, externa revisorer och skatterådgivare, notarier och andra oberoende jurister, tjänsteleverantörer till truster och fastighetsmäklare.

Regeringen bedömer att det är svårt att slå fast att någon finansiell verksamhet som skulle kunna komma i fråga för undantag är förenad med en mycket låg risk för penningtvätt eller finansiering av terrorism. Även i övrigt saknas det bärande skäl som talar för att något undantag bör införas. Regeringen anser därför att den möjlighet till undantag som artikel 2.3 i direktivet erbjuder inte bör utnyttjas.

Hänvisningar till S6-3

  • Prop. 2016/17:173: Avsnitt 19.1

7. Riskbedömning och riskbaserade rutiner

7.1. En allmän riskbedömning

Regeringens förslag: En verksamhetsutövare ska göra en bedömning av hur de produkter och tjänster som tillhandahålls i verksamheten kan utnyttjas för penningtvätt eller finansiering av terrorism och hur stor risken är för att detta sker.

Vid denna allmänna riskbedömning ska särskilt beaktas vilka slags produkter och tjänster som tillhandahålls, vilka kunder och distributionskanaler som finns och vilka geografiska riskfaktorer som föreligger. Hänsyn ska också tas till uppgifter som kommer fram vid verksamhetsutövarens rapportering av misstänkta aktiviteter och transaktioner samt till information om tillvägagångssätt för penningtvätt och finansiering av terrorism och andra relevanta uppgifter som myndigheter lämnar.

Den allmänna riskbedömningen ska dokumenteras och hållas uppdaterad. Riskbedömningen ska utformas så att den kan ligga till grund för verksamhetsutövarens rutiner, riktlinjer och övriga åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.

Omfattningen av den allmänna riskbedömningen ska bestämmas med hänsyn till verksamhetsutövarens storlek och art och de risker för penningtvätt eller finansiering av terrorism som kan antas föreligga. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om innehållet i och omfattningen av den allmänna riskbedömningen, undantag från kravet på dokumenterade riskbedömningar och vilka riskfaktorer som ska beaktas vid riskbedömningen.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningens förslag innebär en delvis annan lagteknisk lösning.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Brottsförebyggande rådet (Brå) framhåller att begreppet risk inte är definierat i lagförslaget. En gängse definition utöver hot och sårbarhet är också sannolikheten för att något oönskat ska inträffa (här penningtvätt) och den skada det för med sig. Vad som beskrivs i lagförslaget är att verksamhetsutövarna ska genomföra en sårbarhetsanalys på vilket sätt deras system, tjänster eller produkter är sårbara för att användas för penningtvätt. Lagtexten skulle bli tydligare om antingen risk definierades eller att det tydligare framgick vad som krävs, dvs. en sårbarhetsanalys i kombination med delar av en riskbedömning inbegripet sannolikhet för brottsrelaterad penninghantering. Svenska Bankföreningen anser att det inte kan krävas att verksamhetsutövaren ska förstå riskerna för penningtvätt m.m. i den egna verksamheten utan att det bör föreskrivas att verksamhetsutövaren måste ha tillräckliga kunskaper om de risker som finns. Kravet på att verksamhetsutövare ska konkretisera brottsliga tillvägagångssätt och hur dessa kan befaras komma att tillämpas i samband med kundrelationer framstår som väl långtgående utan att det samtidigt ställs krav på brottsutredande myndigheter att ge verksamhetsutövare den information

som krävs för att konkretisera brottsliga tillvägagångssätt. Även kravet på att verksamhetsutövarna ska beakta samtliga faktorer som kan ha betydelse för riskerna bör mjukas upp, så att det framgår att verksamhetsutövarna ska vidta lämpliga åtgärder för att fånga in de faktorer som kan ha betydelse för riskerna. Mäklarsamfundet anser att det är av avgörande betydelse att verksamhetsutövare får ytterligare vägledning om hur riskbedömningen ska gå till och vilka faktorer som bör beaktas. Mäklarsamfundet ser därför positivt på förslaget att mer detaljerad vägledning ska lämnas i författning av lägre valör.

Skälen för regeringens förslag

Innehållet i den allmänna riskbedömningen

Verksamhetsutövare ska vidta lämpliga åtgärder för att identifiera och bedöma riskerna för penningtvätt och finansiering av terrorism (artikel 8.1 i fjärde penningtvättsdirektivet). Vid bedömningen ska beaktas riskfaktorer avseende verksamhetens kunder, länder och geografiska områden, produkter, tjänster, transaktioner eller distributionskanaler. Åtgärderna ska stå i proportion till de ansvariga enheternas typ och storlek.

Bestämmelser om krav på riskbedömning finns i gällande rätt i 5 kap. 1 § första stycket penningtvättslagen. Där anges att verksamhetsutövare ska kartlägga och bedöma riskerna för penningtvätt och finansiering av terrorism i verksamheten. Regeringen anser att de relativt detaljerade krav på riskbedömningen som finns i direktivet motiverar att kraven på verksamhetsutövarna i detta avseende bör förtydligas i lagen. För en tydligare och mer utförlig reglering av riskbedömningen talar också de synpunkter som framförs av Brå, nämligen att begreppet risk inte är definierat i gällande rätt eller i utredningens förslag. Någon sådan definition finns inte heller i direktivet. När riskbegreppet används i sammanhanget bekämpning av penningtvätt och finansiering av terrorism involverar det, som Brå påpekar, i första hand en bedömning av hur sårbar verksamhetsutövaren är för att utnyttjas för penningtvätt eller finansiering av terrorism. Som Lagrådet påpekar kan det förekomma att produkter eller tjänster inte bedöms som sårbara i sig utan att bristen (sårbarheten) ligger i andra delar av ”systemet”, t.ex. i distributionskanalerna. Regeringen konstaterar därutöver att det kan förekomma att sårbarheter beror på andra omständigheter såsom verksamhetsutövarens storlek, organisatorisk komplexitet och andra verksamhetsspecifika, men inte produkt- eller tjänstrelaterade, omständigheter. Som Lagrådet föreslår bör därför utgångspunkten för den riskbedömning som verksamhetsutövaren ska göra beskrivas i mer neutrala termer än i det remitterade förslaget.

Lagrådets förslag till lagtext i denna del innebär att verksamhetsutövare ska bedöma hur de produkter och tjänster som tillhandahålls kan utnyttjas för penningtvätt eller finansiering av terrorism. Som Brå framhåller bör dock riskbedömningen därutöver innehålla en bedömning av hur stor risken för detta är. Den av Lagrådet föreslagna lagtexten bör kompletteras så att detta framgår.

Verksamhetsutövaren ska således bedöma hur de produkter och tjänster som tillhandahålls i verksamheten kan utnyttjas för penningtvätt

eller finansiering av terrorism och hur stor risken är för att detta sker. Vid denna bedömning ska verksamhetsutövaren ta särskild hänsyn sådana faktorer som exemplifieras i artikel 8.1 i direktivet. Där anges bl.a. riskfaktorer kopplade till typen av kunder, var i världen som kunderna är etablerade respektive var verksamhetsutövaren erbjuder sina tjänster samt faktorer avseende distributionskanaler för produkter och tjänster. För att bedöma om exempelvis förekomsten av många transaktioner till ett visst land innebär en ökad sannolikhet för att en tjänst som möjliggör gränsöverskridande penningtransaktioner utnyttjas för penningtvätt eller finansiering av terrorism är kännedom om riskerna, som kan förknippas med landet i fråga, av avgörande betydelse. Även kvantitativ data som visar att penningtvätt eller finansiering av terrorism genom ett visst förfarande eller med en viss typ av tjänst eller produkt är vanligt förekommande är av vikt för att riskanalysen ska vara verklighetsanpassad och relevant.

En verksamhetsutövare kan genom egna analyser och åtgärder för övervakning och rapportering av misstänkta aktiviteter och transaktioner bilda sig en uppfattning om riskerna i verksamheten. Genom dessa åtgärder kan verksamhetsutövaren få en översiktlig bild av olika externa riskfaktorer som påverkar risken för penningtvätt eller finansiering av terrorism i verksamheten. I lagen bör framgå att kunskap som erhållits vid rapportering av misstänkta transaktioner och aktiviteter ska beaktas av verksamhetsutövaren. Detta innebär ett mindre förtydligande i förhållande till Lagrådets förslag till lagtext.

Som Svenska Bankföreningen påpekar är krav på att verksamhetsutövare ska konkretisera brottsliga tillvägagångssätt väl långtgående utan att det samtidigt ställs krav på myndigheterna att ge verksamhetsutövare den information som krävs för detta ändamål. En förutsättning för en effektiv tillämpning av det riskbaserade förhållningssättet är att det sker en kunskapsöverföring mellan de myndigheter som har ansvar för att analysera, utreda och beivra misstänkt penningtvätt och finansiering av terrorism och verksamhetsutövarna. Det är bl.a. mot denna bakgrund som direktivets krav på nationell samordning, nationella riskbedömningar samt återkoppling och informationsöverföring till verksamhetsutövare ska ses. I fjärde penningtvättsdirektivet anges att varje medlemsstat ska se till att beslutsfattare, FIU, tillsynsmyndigheter och andra behöriga myndigheter som arbetar med bekämpning av penningtvätt och finansiering av terrorism har effektiva samarbets- och samordningsmekanismer (artikel 49). Inom ramen för denna samordning ska varje medlemsstat vidta åtgärder för att bl.a. identifiera, bedöma och förstå riskerna för penningtvätt och finansiering av terrorism i landet, (artikel 7). Riskbedömningen ska hållas uppdaterad. Varje medlemsstat ska göra lämplig information tillgänglig för verksamhetsutövare för att underlätta deras egna bedömningar av risken för penningtvätt och finansiering av terrorism (artikel 7.4 e). Av direktivet framgår också att medlemsstaterna ska se till att verksamhetsutövare har tillgång till aktuell information om tillvägagångssätt för personer som ägnar sig åt penningtvätt och finansierar terrorism samt uppgifter som gör det möjligt att upptäcka misstänkta transaktioner (artikel 46.2). Av direktivet följer slutligen att medlemsstaterna ska se till att det i de fall det är möjligt lämnas lämplig feedback till verksamhetsutövarna avseende

effektiviteten och uppföljningen av rapporter om misstänkt penningtvätt eller finansiering av terrorism (artikel 46.3). Regeringens förslag i fråga om formerna för denna samverkan och nationella riskbedömning m.m. framgår i avsnitt 14.3. En del av de samverkande myndigheternas uppdrag är att fullgöra de krav på informationsöverföring till verksamhetsutövarna som direktivet kräver.

Sammantaget medför fjärde penningtvättsdirektivet således långtgående krav på att de relevanta myndigheterna i varje medlemsstat ska bistå verksamhetsutövarna med lämpligt utformad och uppdaterad information, vilket kan bidra till att verksamhetsutövarna gör en relevant, uppdaterad och verklighetsanpassad riskbedömning. Det kan inte krävas att verksamhetsutövarna ska kunna tillgodogöra sig all sådan information utan bistånd från de relevanta myndigheterna. Det är däremot tydligt att verksamhetsutövarna förutsätts ta till sig och omsätta den information som tillhandahålls av myndigheterna i sin riskbedömning. Det föreligger således en skyldighet för verksamhetsutövarna att beakta sådan information som lämnas till dem i detta syfte. Det bör framgå i lagen.

Den allmänna riskbedömningens omfattning och krav på dokumentation

Av direktivet följer att åtgärderna för att vidta en riskbedömning ska stå i proportion till verksamhetsutövarens typ och storlek (artikel 8.1). I artikel 8.4 används i stället uttrycken storlek och natur för att beskriva de parametrar som ska beaktas i proportionalitetsbedömningen. I den engelska språkversionen används emellertid uttrycken ”size and nature” genomgående, vilket innebär att begreppen ”typ” och ”natur” i den svenska språkversionen ska ha samma betydelse. Begreppen typ och natur syftar således till något annat än storlek. Det ligger närmast till hands att likställa dessa begrepp med det mer allmänt vedertagna begreppet art. Detta begrepp bör användas i lagen, oavsett om direktivet talar om natur eller typ. Med verksamhetens art avses i första hand vilken verksamhet som bedrivs, inbegripet vilka varor eller tjänster som tillhandahålls, hur komplexa dessa varor och tjänster är och andra liknande omständigheter. Med storlek avses t.ex. omsättning, antal anställda, antal verksamhetsställen och liknande förhållanden. Det kan framstå som självklart att kraven på den allmänna riskbedömningen måste variera mellan olika verksamhetsutövare, eftersom verksamhetsutövarna är av så olika karaktär i fråga om storlek och komplexitet. Det bör dock för tydlighetens skull framgå i lagen att åtgärderna ska stå i proportion till verksamhetsutövarens storlek och art. Den allmänna riskbedömningens omfattning och innehåll bör också vara beroende av vilka risker för penningtvätt eller finansiering av terrorism som föreligger i verksamheten och hur stora dessa risker kan antas vara. Även detta bör framgå i lagen, som bör utformas i enlighet med

Lagrådets förslag.

Riskbedömningen ska vara dokumenterad och hållas uppdaterad (artikel 8.2). Motsvarande krav finns i 5 kap. 1 § penningtvättslagen och bör förekomma även i den nya penningtvättslagen. I lagen bör också framgå att den allmänna riskbedömningen ska utformas så att den kan ligga till grund för verksamhetsutövarens rutiner, riktlinjer och övriga åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.

Den möjlighet att göra undantag från kravet på dokumenterade riskbedömningar som följer av artikel 8.2 i direktivet bör utnyttjas. Sådana undantag ska kunna meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Möjligheten till ett sådant undantag skapar förutsättningar för en mer nyanserad tillämpning av lagens krav i linje med det riskbaserade förhållningssättet. Att den allmänna riskbedömningen inte finns dokumenterad innebär i realiteten att verksamhetsutövarna och den ansvariga tillsynsmyndigheten i så fall ändå måste kunna avgöra att verksamhetens interna rutiner är tillräckliga och väl avpassade. I enlighet med vad som följer av direktivet bör möjligheten till undantag utnyttjas när riskerna för penningtvätt och finansiering av terrorism är uppenbara och väl kända.

Myndighetsföreskrifter Mäklarsamfundet anser att det är av avgörande betydelse att verksamhetsutövare får ytterligare vägledning om hur riskbedömningen ska gå till och vilka faktorer som bör beaktas. Mäklarsamfundet ser därför positivt på förslaget att mer detaljerad vägledning ska lämnas i författning av lägre valör.

Som framgått ovan har verksamhetsutövarna ett behov av relevant och uppdaterad kunskap om tillvägagångssätt och risker för penningtvätt och finansiering av terrorism. Denna information är inte av sådan art att den i allmänhet lämpar sig för att anges i myndighetsföreskrifter. Informationen bör delges verksamhetsutövarna på ett mindre formaliserat sätt. Regeringen konstaterar dock att det för vissa kategorier av verksamhetsutövare kan finnas behov av mer detaljerade föreskrifter om den allmänna riskbedömningen. Det kan exempelvis gälla sådana verksamhetsutövare vars tjänster eller produkter är relativt homogena, vilket innebär att i princip varje verksamhetsutövare har samma sårbarheter i verksamheten. För sådana verksamhetsutövare kan det förenkla tillämpningen av det riskbaserade förhållningssättet om den allmänna riskbedömningen kan ske enligt ett mera standardiserat förfarande. Även grupper av verksamhetsutövare med relativt sett små ekonomiska och personella resurser kan vara i behov av vägledning i föreskrifter för att kunna åstadkomma en användbar riskbedömning.

I föreskrifter kan också preciseras sådana faktorer avseende tjänster och produkter som ska beaktas i riskbedömningen. Ett exempel på faktorer som lämpar sig för precisering i föreskrifter är sådana som verksamhetsutövare ska beakta som indikatorer på potentiellt lägre risk enligt bilaga II till direktivet. Där nämns exempelvis livförsäkringar med låg premie, vissa pensionsförsäkringar och andra pensionslösningar, samt finansiella produkter med begränsade tjänster som syftar till att möjliggöra finansiell integration. I författning av lägre valör än lag kan sådana produkter och tjänster preciseras och beskrivningarna i direktivet kan anpassas efter svenska förhållanden. En tydlig bedömning av riskerna avseende kollektivavtalad premiebestämd tjänstepension, som

Svensk Försäkring nämner i sitt remissvar, görs exempelvis lämpligen i sådana föreskrifter.

En möjlighet för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om hur den allmänna riskbedöm-

ningen ska genomföras och vilka riskfaktorer som ska beaktas vid riskbedömningen bör således införas i lagen. Föreskrifter bör också, som nämnts ovan, kunna meddelas om undantag från kravet på en dokumenterad riskbedömning.

Hänvisningar till S7-1

7.2. Interna rutiner

Regeringens förslag: Verksamhetsutövare ska ha rutiner och riktlinjer avseende kundkännedom, övervakning och rapportering samt behandling av personuppgifter. Rutiner och riktlinjer ska även avse interna kontroller.

Omfattningen av och innehållet i rutinerna och riktlinjerna ska fortlöpande anpassas efter nya och förändrade risker och bestämmas av verksamhetsutövarens storlek, art och risken för penningtvätt och finansiering av terrorism i verksamheten som identifierats i den allmänna riskbedömningen.

Om en verksamhetsutövare använder modeller för riskanalys, riskklassificering, övervakning eller andra förfaranden ska verksamhetsutövaren ha rutiner för modellriskhantering. Rutinerna för modellriskhantering ska syfta till att utvärdera och kvalitetssäkra de modeller som verksamhetsutövaren använder.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om innehållet i och omfattningen av rutinerna och riktlinjerna.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningen föreslår dock en något mindre detaljerad reglering i lag och en mera utförlig reglering i författning av lägre valör.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Förvaltningsrätten i Stockholm anför att bl.a. bestämmelserna om riskbaserade rutiner måste förtydligas för att en överträdelse av dessa ska kunna föranleda en sanktionsavgift. Finansinspektionen önskar ett förtydligande i fråga om vilka modeller som verksamhetsutövarna förväntas utveckla rutiner för modellriskhantering.

Svenska Bankföreningen noterar att begreppet ”rutiner” används för såväl övergripande som mer detaljerade dokument. Eftersom verksamhetsutövarna inte har samma hierarkiska struktur, bör lagen öppna upp för en flexibel användning av olika begrepp så att kraven kan tillämpas av verksamhetsutövarna oavsett vilken nomenklatur de tillämpar. Svensk Försäkring konstaterar att utredningens avsikt är att rutiner för modellriskhantering och bakgrundskontroll av personal ska omfattas av bemyndigande avseende interna riskbaserade rutiner. Modellriskhantering och bakgrundskontroll är nya krav på verksamhetsutövarna som enligt förslaget överhuvudtaget inte regleras i lagen. Ett bemyndigande om att meddela närmare föreskrifter om dessa krav är därför olämpligt. Det krävs därför en bestämmelse i lag som ett sådant bemyndigande kan anknyta till. Mäklarsamfundet framhåller vikten av att detaljreglering avseende fastighetsmäklares interna rutiner sker i form av myndighetsföreskrifter.

Skälen för regeringens förslag: I artikel 8.3–8.5 i fjärde penningtvättsdirektivet finns relativt detaljerade krav på de riktlinjer, kontroller och övriga förfaranden som ansvariga enheter ska ha på plats för att minska och effektivt hantera riskerna för penningtvätt och finansiering av terrorism. I artikel 8.3 anges att dessa förfaranden ska vara anpassade för att kunna hantera de risker som identifierats i verksamhetsutövarens egen riskbedömning samt i nationella och supranationella riskbedömningar som genomförts i enlighet med artiklarna 6 och 7 i direktivet. Kraven på interna riskbaserade rutiner i direktivet motsvaras i gällande rätt delvis av 5 kap. 1 § andra stycket penningtvättslagen. För att genomföra de nya och detaljerade kraven i direktivet krävs att nya bestämmelser om detta införs i lagen.

Verksamhetsutövarnas riktlinjer, kontroller och övriga förfaranden ska omfatta rutiner för modellriskhantering, åtgärder för kundkännedom, rapportering, registerhållning, intern kontroll, efterlevnadskontroll samt bakgrundskontroll av personal (artikel 8.4 a). I artikel 8.4 b anges att det ska finnas en oberoende granskningsfunktion för att granska de interna riktlinjer, kontroller och förfaranden som avses i artikel 8.4 a. Gemensamt för de riktlinjer, kontroller och övriga förfaranden som ska genomföras enligt direktivet är att de ska stå i proportion till verksamhetsutövarnas typ och storlek (artikel 8.3). Vissa funktioner, såsom en efterlevnadsansvarig och en oberoende granskningsfunktion, ska endast krävas om det motiveras av verksamhetsutövarens storlek och natur. (artikel 8.4). Som framgår i avsnitt 7.1 ska begreppen ”natur” och ”typ” ha samma innebörd vid tillämpningen av direktivet. Med dessa begrepp avses verksamhetens art, dvs. vilken verksamhet som bedrivs, inbegripet vilka varor eller tjänster som tillhandahålls, hur komplexa dessa varor och tjänster är och andra liknande omständigheter. Med storlek avses t.ex. omsättning, antal anställda, antal verksamhetsställen och liknande förhållanden.

Förvaltningsrätten i Stockholm anför att bl.a. bestämmelserna om riskbaserade rutiner måste förtydligas för att en överträdelse av dessa ska kunna föranleda en sanktionsavgift. Svensk Försäkring har liknande synpunkter och konstaterar att rutiner för modellriskhantering och bakgrundskontroll är nya krav på verksamhetsutövarna som bör framgå i lag. Även regeringen anser att kraven avseende interna rutiner bör framgå tydligare i lagen.

Vid genomförandet av ett riskbaserat förhållningssätt är verksamhetsutövarens rutiner och riktlinjer av mycket stor betydelse. De interna rutinerna ersätter i praktiken till stor del sådana detaljerade bestämmelser i lag eller föreskrifter som ger tydliga och detaljerade handlingsregler. Förslaget till ny penningtvättslag sätter således i viktiga avseenden endast ramarna för verksamhetsutövarens skyldigheter. Dessa ramar måste fyllas med ett innehåll som är begripligt, situationsanpassat och tillämpbart genom verksamhetsanpassade rutiner och riktlinjer.

De rutiner, riktlinjer och andra förfaranden som verksamhetsutövarna i detta syfte ska ha enligt direktivet kan delas in i tre huvudsakliga kategorier. Den första kategorin syftar till att verksamhetsutövare och i förekommande fall dess anställda ska ha klart för sig vilka åtgärder som ska vidtas i olika situationer. Det kan t.ex. avse riktlinjer för vad som ska beaktas när kunderna delas in i riskklasser, riktlinjer för id-kontroller,

frågeformulär för situationer som kräver skärpta kundkännedomsåtgärder och andra liknande situationsbetingande handlingsregler. Rutiner och riktlinjer i denna kategori kan också avse övervakningen av aktiviteter och transaktioner, inbegripet frågan om hur avvikelser ska uppmärksammas, analyseras och vid behov rapporteras till Polismyndigheten. Gemensamt för dessa rutiner, riktlinjer och förfaranden är att de primärt syftar till att uppfylla de krav som ställs på verksamhetsutövaren enligt penningtvättslagen. Dessa rutiner, riktlinjer och förfaranden ska i relevanta delar vara riskbaserade. Det innebär att de ska vara utformade för att kunna hantera och motverka de risker för penningtvätt och finansiering av terrorism som verksamhetsutövaren har identifierat i sin allmänna riskbedömning. I en situation med hög risk ska rutinerna således ge vägledning i fråga om vilka skärpta åtgärder som måste vidtas, hur informationsinhämtning ska ske och andra liknande omständigheter.

I likhet med vad som gäller för den allmänna riskbedömningen ska rutinernas omfattning och innehåll bestämmas av verksamhetsutövarens storlek, art och risken i verksamheten. Detta bör framgå i lagen.

Den andra kategorin av rutiner, riktlinjer och åtgärder avser frågor med koppling till verksamhetsutövarens personal. Enligt direktivets bestämmelser ska det finnas rutiner för bakgrundskontroll och utbildning av personalen. Dessa syftar således till att säkerställa att de anställda är lämpade för sina uppdrag och har tillräckliga kunskaper för att fullgöra de uppgifter som åligger verksamhetsutövaren. Verksamhetsutövare ska också se till att personalen skyddas från hot eller andra fientliga åtgärder när personalen fullgör verksamhetsutövarens skyldigheter enligt penningtvättslagen. Regeringens överväganden och förslag i dessa avseenden finns i avsnitten 7.5 och 7.6.

Den tredje kategorin av rutiner, riktlinjer och förfaranden har det övergripande syftet att se till att verksamhetsutövarna har funktioner som syftar till regelefterlevnad och intern kontroll. Till denna kategori kan hänföras de uppgifter som ska fullgöras av en centralt funktionsansvarig och den oberoende granskningsfunktionen (se avsnitt 11.1.1). Hit hör också rutiner för modellriskhantering. I direktivet definieras inte vad som avses med modell och modellriskhantering. En modellrisk är, enkelt uttryckt, en risk för felaktigheter som kan uppstå vid tillämpningen av en viss modell. Modeller kan användas för att förenkla och systematisera ett antal bedömningar som verksamhetsutövare förutsätts göra enligt penningtvättslagen. Det kan exempelvis avse den allmänna riskbedömningen, riskklassificering av kunder och övervakning av transaktioner och aktiviteter. Modellriskhanteringen syftar till att kvalitetssäkra och förbättra de modeller som används samt till att säkerställa att modellerna inte missbrukas av kunder som känner till modellerna och därmed kan anpassa sitt beteende för att undvika exempelvis en hög riskklassificering.

I lagen bör således framgå att verksamhetsutövare som använder sig av modeller för att göra bedömningar som krävs enligt lagen ska vara skyldiga att ha rutiner för modellriskhantering. Det bör också framgå att dessa rutiner ska syfta till att utvärdera och kvalitetssäkra de modeller som används. I lagen bör också, i enlighet med vad som följer av artikel 8.4 a i direktivet, uttryckligen framgå att verksamhetsutövare ska ha rutiner och riktlinjer för intern kontroll och efterlevnadskontroll.

Bestämmelserna om rutiner och riktlinjer för intern kontroll, efterlevnadskontroll och modellriskhantering bör placeras i samma kapitel som kraven avseende en centralt funktionsansvarig och den oberoende granskningsfunktionen, i syfte att hålla samman bestämmelserna som avser regelefterlevnad och intern kontroll.

Mäklarsamfundet framhåller vikten av att detaljreglering avseende fastighetsmäklares interna rutiner sker i föreskriftsform. Regeringen delar denna bedömning, eftersom detta bör vara det mest ändamålsenliga sättet att skapa proportionerliga föreskrifter om rutiner och andra åtgärder för varje kategori av verksamhetsutövare. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör således bemyndigas att meddela ytterligare föreskrifter om innehållet i och omfattningen av rutinerna och riktlinjerna.

Hänvisningar till S7-2

  • Prop. 2016/17:173: Avsnitt 19.1, 7.3

7.3. Gemensamma rutiner för bolag inom en koncern

Regeringens förslag: En verksamhetsutövare som är det yttersta moderföretaget i en koncern ska fastställa gemensamma rutiner för koncernen.

De gemensamma rutinerna ska åtminstone omfatta rutiner och riktlinjer för behandling av personuppgifter och för informationsutbyte inom koncernen. Rutinerna för informationsutbyte ska säkerställa att information om misstänkt penningtvätt och finansiering av terrorism och andra relevanta uppgifter delas, om det behövs för att förhindra penningtvätt och finansiering av terrorism.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om innehållet i och omfattningen av de gemensamma rutinerna.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningen föreslår dock en något mindre detaljerad reglering i lagen.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Svensk Försäkring anser att kraven avseende koncerngemensamma rutiner måste förtydligas i lagen. Det måste bl.a. klargöras att de interna rutinerna för verksamhetsutövare inom en koncern har företräde framför de koncerngemensamma rutinerna.

Skälen för regeringens förslag: I fjärde penningtvättsdirektivet anges att medlemsstaterna ska kräva att verksamhetsutövare inom en koncern genomför koncernens riktlinjer och rutiner, inbegripet dataskyddsriktlinjer samt riktlinjer och rutiner för informationsutbyte inom koncernen för att bekämpa penningtvätt och finansiering av terrorism (artikel 45.1).

Dessa riktlinjer och rutiner ska genomföras effektivt inom filialer och majoritetsägda dotterföretag i medlemsländer och tredjeländer. I gällande rätt saknas ett allmänt krav på gemensamma rutiner i koncerner eller för filialer hos verksamhetsutövare som har en sådan struktur. Krav av detta slag finns i myndighetsföreskrifter som omfattar vissa finansiella företag.

Artikeln i direktivet omfattar dock alla typer av verksamhetsutövare. Krav på gemensamma rutiner bör därför föras in i penningtvättslagen.

Med begreppet koncern avses i direktivet inte bara företagsgrupper som består av ett moderföretag med ett eller flera majoritetsägda dotterföretag, utan även sådana verksamhetsutövare som bedriver verksamhet genom filialer (artikel 45.1). I fråga om gruppgemensamma rutiner ska koncerner med moder- och dotterbolag samt grupper med filialer i tillämplig utsträckning behandlas på samma sätt. Som Lagrådet anför utgör dock en utländsk filial till ett svenskt företag inte ett självständigt subjekt i förhållande till det företag som det hör till, utan omfattas av de interna rutiner som en verksamhetsutövare ska fastställa enligt avsnitt 7.2. Lagrådet anser att det mot den bakgrunden kan övervägas att utmönstra filialer och begränsa regleringen i paragraferna till att gälla dotterföretag.

Regeringen konstaterar att rutiner för att säkerställa informationsutbyte inom filialiserade verksamheter omfattas av kraven på de interna rutinerna som behandlas i avsnitt 7.2, eftersom sådana rutiner krävs för att kunna vidta kundkännedomsåtgärder i rätt omfattning, förhindra misstänka transaktioner m.m. Att verksamhetsutövare med filialer måste rikta särskild uppmärksamhet till rutiner för behandling av personuppgifter följer av att det inte sällan kan förekomma att personuppgifter förs över landsgränser, vilket innebär att behandling av personuppgifterna kan kräva särskilda överväganden. Detta följer dock, som Lagrådet påpekar, utan särskild reglering såvitt avser verksamhetsutövare med utländska filialer.

Som Lagrådet anför bör det också tydliggöras att kraven på att upprätta koncerngemensamma rutiner och riktlinjer ska riktas mot det yttersta moderföretaget i en koncern.

Som Svensk Försäkring påpekar finns det skäl att klargöra hur de gemensamma rutinerna förhåller sig till de rutiner som varje verksamhetsutövare ska ha avseende åtgärder för att uppnå kundkännedom, övervakning m.m. (se avsnitt 7.2). En koncern som omfattas av kraven i penningtvättslagen kan innehålla verksamhet av olika slag. Det förekommer exempelvis att både bank- och försäkringsverksamhet bedrivs i olika dotterbolag som ingår i samma koncern. I en sådan koncern kan riskerna för penningtvätt och finansiering av terrorism variera mellan olika dotterbolag, vilket sammantaget med att olika produkter och tjänster tillhandahålls kan innebära vitt skilda krav på innehållet i de olika dotterbolagens interna rutiner och riktlinjer. En koncern kan bedriva verksamhet i olika länder både inom och utom EES. Då riskerna för penningtvätt och finansiering av terrorism ofta varierar i både omfattning och beskaffenhet mellan olika länder krävs att interna rutiner och riktlinjer för verksamhetsutövarna är anpassade efter riskerna i landet där verksamheten bedrivs. Riskerna i ett visst dotterbolag kan också variera beroende på vilka tjänster som tillhandahålls, kundernas egenskaper och andra liknande omständigheter. Sammantaget skulle det vara både opraktiskt och oförenligt med det riskbaserade förhållningssättet att kräva att det yttersta moderbolaget i en koncern ska fastställa samtliga gemensamma rutiner och riktlinjer för alla delar av koncernens verksamhet.

I lagen bör därför inte ställas andra krav på de gemensamma rutinerna än vad som följer av direktivet. Det innebär att det inom koncerner måste finnas gemensamma rutiner och riktlinjer för behandling av personuppgifter och informationsutbyte. Den information som ska kunna utbytas är sådan som har betydelse för hela koncernens förmåga att motverka och förhindra penningtvätt eller finansiering av terrorism. Ett exempel på sådana uppgifter är enligt direktivet information om misstänkt penningtvätt eller finansiering av terrorism (artikel 45.8). Att en kund har rapporterats för misstänkt penningtvätt eller finansiering av terrorism förutsätts således, på samma sätt som är fallet i filialiserade verksamheter, kunna ha relevans för alla dotterbolag inom koncernen. Informationen kan vara användbar bl.a. om den person som rapporterats försöker bli kund hos en annan verksamhetsutövare i koncernen. Även annan information än sådan rörande misstankar om misstänkt penningtvätt eller finansiering av terrorism kan vara relevant att sprida. Vilken annan information som är relevant kan variera, och bör inte preciseras ytterligare i lagen.

Vad som kan vara relevant information för en viss grupp av verksamhetsutövare kan vid behov utvecklas ytterligare i föreskrifter av lägre valör än lag. Även andra detaljerade föreskrifter kan behövas för att konkretisera de relativt allmänt hållna bestämmelserna som avses ingå i lagen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör därför få meddela föreskrifter om omfattningen av och innehållet i de gemensamma rutinerna.

I koncerner där verksamheten är likartad och bedrivs i samma land eller länder med en liknande risksituation kan det vara rationellt och effektivt att hela koncernen tillämpar gemensamt fastställda rutiner och riktlinjer. Att detta är en möjlighet följer av förslaget och behöver inte anges särskilt i lagen.

Hänvisningar till S7-3

  • Prop. 2016/17:173: Avsnitt 19.1

7.4. Ansvar för dotterbolag och särskilda krav vid gränsöverskridande verksamhet

Regeringens förslag: En verksamhetsutövare som är det yttersta moderföretaget i en koncern ska se till att gemensamma rutiner och riktlinjer tillämpas av dotterföretag.

En sådan verksamhetsutövare samt verksamhetsutövare med filialer ska se till att dotterföretag eller filialer utanför EES tillämpar bestämmelserna i penningtvättslagen, om reglerna för att förhindra penningtvätt och finansiering av terrorism är mindre ingripande i det land där dotterföretaget hör hemma eller filialen finns. Om detta inte är möjligt till följd av lagen i ett land utanför EES, eller om de kraven på rutiner och riktlinjer inte kan genomföras i ett sådant land, ska verksamhetsutövaren vidta åtgärder för att effektivt hantera risken för penningtvätt och finansiering av terrorism. Verksamhetsutövaren ska även underrätta tillsynsmyndigheten om detta.

Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens förslag.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.

Skälen för regeringens förslag: Fjärde penningtvättsdirektivet har som allmän utgångspunkt att en verksamhetsutövare omfattas av lagstiftningen i det land där den är etablerad. När det gäller koncernförhållanden och verksamhetsutövare som bedriver verksamhet genom filialer finns dock vissa specialbestämmelser. I artikel 45.1 i direktivet anges nämligen att medlemsstaterna ska kräva att verksamhetsutövare inom en koncern genomför koncernens gemensamma riktlinjer och rutiner även inom filialer och majoritetsägda dotterföretag i andra medlemsstater och i tredje länder. En motsvarande bestämmelse saknas i gällande rätt och bör införas i lagen Bestämmelsen bör inte begränsas till utländska dotterföretag, då samma skyldigheter bör gälla avseende dotterföretag som bedriver verksamhet i Sverige.

Av direktivet följer vidare att om verksamhetsutövaren har filialer eller majoritetsägda dotterföretag i tredjeländer, där minimikraven för bekämpning av penningtvätt och finansiering av terrorism är mindre stränga än i hemlandet, ska verksamhetsutövaren se till att de majoritetsägda dotterföretagen eller filialerna uppfyller kraven i hemlandets lag, inbegripet de gemensamma riktlinjerna avseende dataskydd (artikel 45.3). Om tredjelandets lagstiftning inte tillåter en tillämpning som motsvarar hemlandets lag, eller om de gemensamma rutinerna inte kan genomföras, ska verksamhetsutövaren se till att de majoritetsägda dotterföretagen eller filialerna vidtar ytterligare åtgärder för att effektivt hantera riskerna för penningtvätt och finansiering av terrorism. Vid sådana förhållanden ska också de behöriga myndigheterna i hemmedlemsstaten informeras (artikel 45.5). Som Lagrådet föreslår bör det inte ställas krav på en skriftlig underrättelse.

Lagrådet anser att det bör övervägas om inte filialer ska utmönstras ur de föreslagna bestämmelserna. Enligt regeringens bedömning kräver dock ett fullständigt genomförande av direktivet att kraven uttryckligen bör gälla även den som har filialer utanför EES. De särskilda kraven på verksamhetsutövare som har dotterföretag eller filialer i länder utanför

EES bör framgå i penningtvättslagen.

Mer detaljerade bestämmelser bör vid behov anges i föreskrifter av lägre valör än lag. Ett sådant behov kan bl.a. föreligga avseende andra verksamhetsutövare än kreditinstitut och finansiella institut i fråga om åtgärder som ska vidtas för att effektivt hantera risker enligt artikel 45.5 i direktivet. För kreditinstitut och finansiella institut kommer sådana åtgärder att anges i tekniska standarder för tillsyn som meddelas med stöd av artikel 45.6 i direktivet. Några motsvarande tekniska standarder kommer inte att meddelas för andra verksamhetsutövare. Föreskrifter motsvarande de tekniska standarderna för kreditinstitut och finansiella institut bör därför kunna meddelas i föreskrifter av lägre valör än lag.

Hänvisningar till S7-4

  • Prop. 2016/17:173: Avsnitt 19.1

7.5. Bakgrundskontroll och lämplighetsprövning av anställda m.fl.

Regeringens förslag: En verksamhetsutövare ska ha rutiner för att säkerställa lämpligheten hos sådana anställda, uppdragstagare och andra som på liknande grund deltar i verksamheten och som utför arbetsuppgifter av betydelse för att förhindra att verksamheten utnyttjas för penningtvätt eller finansiering av terrorism.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om rutinerna för lämplighetsprövning av anställda och andra företrädare för verksamhetsutövare.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningens lagförslag innehåller inte någon bestämmelse om lämplighetsprövning och bakgrundskontroll. Enligt utredningens förslag ska regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om rutiner för bakgrundskontroll och lämplighetsprövning av anställda. Detta inryms enligt utredningen i bemyndigandet som avser föreskrifter om riskbaserade rutiner.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Länsstyrelserna i Stockholms och Västra

Götalands län anser att det bör tydliggöras vad som krävs i fråga om bakgrundskontroll av anställda och vad som avses med ”hög standard” hos anställda. Sparbankernas Riksförbund anser att det är av stor vikt att i möjligaste mån säkerställa en hög standard bland de anställda i bankerna. Till följd av bl.a. osäkerheten om vilka möjligheter verksamhetsutövare faktiskt har att genomföra bakgrundkontroller krävs förtydliganden i detta avseende. Svensk Försäkring framhåller att kravet på bakgrundskontroll av anställda är ett nytt krav på verksamhetsutövarna. Enligt förslaget ska detta krav inte regleras i lagen utan endast i föreskrifter med stöd i ett bemyndigande. Enligt Svensk Försäkring krävs en bestämmelse i lag som ett sådant bemyndigande kan anknyta till.

Dessutom är det olämpligt att föra in sådana relativt kvalificerade och nya krav enbart genom myndighetsföreskrifter. Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) framför att en begäran om att visa upp ett utdrag ur belastningsregistret innebär en kränkning av den personliga integriteten. För en begränsad typ av arbeten kan det dock finnas ett berättigat intresse för arbetsgivaren att få kännedom om vissa brottsliga gärningar. TCO anser att det är önskvärt att regeringen antar riktlinjer för hur en intresseavvägning bör göras och vilka kontroller som ska få tillmätas betydelse.

Skälen för regeringens förslag: Verksamhetsutövare ska ha rutiner för bakgrundskontroll av personal (artikel 8.4 a i fjärde penningtvättsdirektivet). Kravet avseende bakgrundskontroll utvecklas inte ytterligare i direktivet. Motsvarande krav finns i tolkningsnoten till rekommendation 18 i Fatfs standarder, enligt vilken verksamhetsutövare ska ha procedurer för att säkerställa en hög standard hos de anställda. Motsvarande bestämmelser saknas i gällande rätt.

Regeringen anser i likhet med Svensk Försäkring att kravet på bakgrundskontroller bör regleras i lagen. Ett skäl för detta, som framhålls

av TCO, är att det kan bli fråga om en avvägning mellan intresset att säkerställa personlig lämplighet hos anställda och andra företrädare och dessa personers personliga integritet.

Regeringen konstaterar inledningsvis att direktivet endast ställer krav på medlemsstaterna att införa reglering som har betydelse för verksamhetsutövarnas skyldigheter att motverka penningtvätt och finansiering av terrorism. Ett krav på bakgrundskontroll i penningtvättslagen bör således endast omfatta sådan personal vars arbetsuppgifter har betydelse för dessa skyldigheter. Med personal bör här avses anställda, uppdragstagare och andra som på liknande grund deltar i verksamheten. Detta bör framgå i lagen.

Med uppdragstagare och andra som på liknande grund deltar i verksamheten avses bl.a. personer som är inhyrda från ett bemanningsföretag för att arbeta hos verksamhetsutövaren eller praktikanter som deltar i arbetet som en del av sin utbildning. Även deltagare i s.k. arbetsmarknadspolitiska program kan omfattas under förutsättning att de, i det enskilda fallet, kan anses delta i arbetet på liknande grund som den som är anställd. Som en förkortning av denna krets används ”anställda m.fl.” nedan.

Länsstyrelserna i Stockholms och Västra Götalands län efterlyser vägledning om vad begreppet ”hög standard” hos de anställda innebär. Regeringen konstaterar att penningtvättslagen omfattar verksamhetsutövare med olika storlek, inriktning och förutsättningar. Anställda m.fl. har olika bakgrund, förutsättningar och arbetsuppgifter. Det är därför inte möjligt eller önskvärt att i penningtvättslagen fastställa en viss nivå eller standard som anställda m.fl. måste hålla. Målet med rutiner för bakgrundskontroller bör dock vara att det säkerställs att en person är lämplig för de uppgifter som personen i fråga förutsätts göra. Att bedöma en persons lämplighet för de tilltänkta arbetsuppgifterna är i praktiken det som ett normalt anställningsförfarande syftar till. Underlaget för lämplighetsbedömningen behöver därför i normalfallet inte vara annat än sådana intyg, betyg, referenser, intervjuer m.m. som en arbetsgivare normalt använder för att besluta i ett anställningsärende. I syfte att tydligt genomföra direktivets krav på rutiner för bakgrundskontroll bör dock i penningtvättslagen framgå att det ska finnas rutiner för bakgrundskontroll av anställda m.fl. vars arbetsuppgifter är av relevans för skyldigheterna i penningtvättslagen. Det bör också framgå att rutinerna ska säkerställa att personen är lämplig för de arbetsuppgifter som den förväntas utföra.

Sparbankernas Riksförbund anser att det är av stor vikt att i möjligaste mån säkerställa en hög standard bland de anställda i bankerna. Till följd av bl.a. osäkerheten om vilka möjligheter verksamhetsutövare faktiskt har att genomföra bakgrundkontroller krävs förtydliganden i detta avseende. Sparbankernas Riksförbund hänvisar i sitt remissvar till betänkandet Registerutdrag i arbetslivet (SOU 2014:48). I betänkandet, som ännu inte lett till någon lagstiftning, föreslås ett förbud för arbetsgivare att begära att arbetstagare ska visa upp eller överlämna ett utdrag enligt lagen (1998:620) om belastningsregister. Detta förbud föreslås dock inte gälla om arbetsgivarens begäran om sådant utdrag har stöd i lag eller författning som meddelats med stöd av lag. Skälen till förslaget i betänkandet anknyter till vad TCO framför i sitt remissvar.

TCO framhåller att en begäran om att visa upp ett utdrag ur belastningsregistret innebär en kränkning av den personliga integriteten. För en begränsad typ av arbeten kan det dock finnas ett berättigat intresse för arbetsgivaren att få kännedom om vissa brottsliga gärningar. TCO anser att det är önskvärt att regeringen antar riktlinjer för hur en intresseavvägning bör göras och vilka kontroller som ska få tillmätas betydelse.

Enligt regeringens bedömning är det, bl.a. av de skäl som TCO framför, viktigt att kravet på rutiner för bakgrundskontroll av anställda m.fl. inte ska uppfattas som ett krav på att begära att arbetstagare ska visa upp ett utdrag ur belastningsregistret. Frågan om vilka verksamhetsutövare som skulle kunna begära att belastningsregisterutdrag uppvisas och för vilka personalkategorier detta krav i så fall skulle gälla behandlas inte i betänkandet. Enligt regeringens bedömning bör frågan om möjligheten att begära in belastningsregisterutdrag avseende personer som fullgör verksamhetsutövarnas skyldigheter enligt penningtvättslagen bli föremål för närmare överväganden innan ett förslag i detta avseende kan lämnas.

Bestämmelserna om rutiner för bakgrundskontroll och lämplighetsprövning som föreslås i penningtvättslagen måste vara allmänt hållna, eftersom de ska tillämpas av verksamhetsutövare med vitt skilda egenskaper. Det finns därför ett behov av att meddela mer föreskrifter om lämplighetsprövningen som kan ta hänsyn till de olika verksamhetsutövarnas förutsättningar. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör därför bemyndigas att meddela föreskrifter om rutinerna för lämplighetsprövning av anställda m.fl.

Hänvisningar till S7-5

  • Prop. 2016/17:173: Avsnitt 19.1

7.6. Utbildning och skydd av anställda m.fl.

Regeringens förslag: Verksamhetsutövare ska se till att anställda, uppdragstagare och andra som på liknande grund deltar i verksamheten och som utför arbetsuppgifter som är av betydelse för att förhindra att verksamheten utnyttjas för penningtvätt eller finansiering av terrorism fortlöpande får relevant utbildning och information.

Utbildning och information ska ges i den utsträckning som krävs för att personerna ska kunna fullgöra verksamhetsutövarens skyldigheter enligt penningtvättslagen. Utbildningen ska åtminstone avse relevanta delar av innehållet i gällande regelverk, verksamhetsutövarens allmänna riskbedömning, rutiner och riktlinjer samt information som ska underlätta för dessa att upptäcka misstänkt penningtvätt och finansiering av terrorism.

Verksamhetsutövare ska ha rutiner och vidta åtgärder för att skydda anställda, uppdragstagare och andra som på liknande grund deltar i verksamheten från hot eller fientliga åtgärder till följd av att dessa fullgör verksamhetsutövarens skyldigheter enligt lagen.

Anställda, uppdragstagare och andra som på liknande grund deltar i verksamheten hos verksamhetsutövaren får inte utsättas för repressalier om de informerat internt eller till Polismyndigheten om misstänkt penningtvätt eller finansiering av terrorism.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om utbildning och rutiner för skydd av anställda och andra som på liknande grund deltar i verksamheten.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. I utredningens förslag saknas en precisering avseende vilka anställda m.fl. som utbildning ska tillhandahållas till och utbildningens innehåll. I utredningens förslag gäller förbudet mot repressalier endast om rapportering internt eller till Polismyndigheten har skett i god tro.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Svenska försäkringsförmedlares förening anser att det krävs någon form av förtydligande vad avser innehåll och omfattning av utbildningen. Det behöver klargöras om alla anställda eller endast de med direkt kundkontakt ska utbildas. Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) anser att skyddet mot ogynnsamma och diskriminerande åtgärder ska gälla även konsulter och praktikanter, dvs. inte endast anställda hos verksamhetsutövaren. Enligt TCO bör det också tydligt framgå att skyddet gäller också för den som av misstag eller till följd av okunskap rapporterar misstänkt penningtvätt eller finansiering av terrorism till exempelvis Finansinspektionen i stället för till Finanspolisen. TCO anser också att begreppet ”anställningsåtgärder” är oklart, och föreslår att skyddet bör ha samma omfattning och beskrivas på samma sätt som i förslaget till lag om särskilt skydd mot repressalier för arbetstagare som slår larm om allvarliga missförhållanden. I den lagen anges att arbetstagaren ska vara skyddad mot repressalier. Det begreppet bör användas även i penningtvättslagen. Svenska Bankföreningen anser att förslaget avseende förbud mot diskriminerande anställningsåtgärder vid rapportering av misstänkt penningtvätt eller finansiering av terrorism är otydligt. Som bestämmelsen är utformad kan det läsas som att diskriminering i övrigt inte omfattas av förbudet.

Skälen för regeringens förslag

Utbildning av anställda m.fl.

Medlemsstaterna ska kräva att verksamhetsutövare vidtar åtgärder som står i proportion till deras risker, typ och storlek, så att deras anställda är medvetna om gällande bestämmelser som antagits enligt direktivet, inbegripet relevanta krav på skydd av personuppgifter (artikel 46.1 i penningtvättsdirektivet). I artikeln anges också att anställda ska delta i fortlöpande utbildningsprogram som ska hjälpa dem att känna igen transaktioner som kan vara kopplade till penningtvätt eller finansiering av terrorism. Verksamhetsutövare ska också ge de anställda vägledning om hur de ska handla i sådana fall. I gällande rätt finns ett krav på att verksamhetsutövarnas anställda ska erhålla behövlig information och utbildning i 5 kap. 1 § andra stycket penningtvättslagen. Innehållet i den bestämmelsen bör utvecklas med anledning av de relativt detaljerade kraven i direktivet.

Svenska försäkringsförmedlares förening anser att det krävs någon form av förtydligande vad avser innehållet i och omfattningen av utbildningen. Det behöver klargöras om alla anställda eller endast de med direkt kundkontakt ska utbildas. Regeringen delar bedömningen att

kraven avseende utbildning bör framgå tydligare i lagen. Där bör inledningsvis klargöras att kravet på utbildning endast gäller sådana personer vars arbetsuppgifter har betydelse för att förhindra att verksamheten utnyttjas för penningtvätt eller finansiering av terrorism. Det kan framstå som självklart, men framgår inte tydligt i gällande rätt. Det bör också förtydligas att relevant utbildning ska ges till anställda, uppdragstagare och andra som på liknande grund deltar i verksamheten. Med uppdragstagare och andra som på liknande grund deltar i verksamheten avses bl.a. personer som är inhyrda från ett bemanningsföretag för att arbeta hos verksamhetsutövaren eller praktikanter som deltar i arbetet som en del av sin utbildning. Även deltagare i s.k. arbetsmarknadspolitiska program kan omfattas under förutsättning att de, i det enskilda fallet, kan anses delta i arbetet på liknande grund som den som är anställd. Som en förkortning av denna krets används ”anställda m.fl.” nedan.

Innehållet i och omfattningen av utbildningen kan inte i detalj preciseras i penningtvättslagen. Detta följer av att behovet av utbildning och vad som är relevant för en viss person i hög grad är beroende av verksamhetens art, omfattning och personens arbetsuppgifter. I lagen bör dock framgå att utbildningens omfattning ska vara tillräcklig för att personen ska kunna fullgöra verksamhetsutövarens skyldigheter enligt lagen. I direktivet anges att information eller utbildning ska förekomma avseende innehållet i det gällande regelverket. Utbildningen ska också hjälpa personen att känna igen och hantera misstänkta transaktioner. Det bör därför framgå i lagen att den löpande utbildningen och information ska avse åtminstone dessa delar. Regeringen konstaterar vidare att personer, för att kunna upptäcka misstänkta transaktioner, bör känna till relevanta delar av verksamhetsutövarens allmänna riskbedömning. De interna och i förekommande fall gemensamma rutiner som verksamhetsutövaren upprättat till följd av kraven i penningtvättslagen bör också vara nödvändig kunskap för den som fullgör uppgifter som omfattas av dessa rutiner och riktlinjer. Även detta bör framgå i lagen.

En mer detaljerad reglering avseende utbildningen, liksom krav på dokumentation av den utbildning som tillhandahållits, bör även fortsättningsvis kunna meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Skydd för anställda m.fl.

En förutsättning för ett effektivt system mot penningtvätt och finansiering av terrorism är att verksamhetsutövaren vill och vågar anmäla och rapportera misstänkta aktiviteter och transaktioner. Om anställda, uppdragstagare och andra som på liknande grund deltar i verksamheten hos verksamhetsutövaren inte vågar fullgöra dessa skyldigheter till följd av rädsla för hot eller andra repressalier uppfyller lagen inte sitt syfte. I fjärde penningtvättsdirektivet utvidgas omfattningen av kravet på att skydda anställda m.fl. hos verksamhetsutövare. Av artikel 38 i direktivet följer att medlemsstaterna inte bara ska vidta åtgärder för att skydda anställda utan även andra företrädare för verksamhetsutövaren som berörs av regleringen. Av artikeln följer också att anställda och andra företrädare ska skyddas från att utsättas för hot

eller fientliga handlingar och i synnerhet från ogynnsamma eller diskriminerande anställningsåtgärder. I gällande rätt anges att verksamhetsutövare ska ha rutiner och vidta de åtgärder som behövs för att skydda anställda från hot eller fientliga åtgärder till följd av att de granskar eller rapporterar misstankar om penningtvätt eller finansiering av terrorism. Bestämmelsen om skydd av anställda (5 kap. 2 § penningtvättslagen) bör därför ändras för att svara mot direktivets krav.

För det första bör klargöras att verksamhetsutövaren ska erbjuda skydd inte bara för anställda utan även uppdragstagare och andra som på liknande grund deltar i verksamheten. Med uppdragstagare och andra som på liknande grund deltar i verksamheten avses bl.a. personer som är inhyrda från ett bemanningsföretag för att arbeta hos verksamhetsutövaren eller praktikanter som deltar i arbetet som en del av sin utbildning. Även deltagare i s.k. arbetsmarknadspolitiska program kan omfattas under förutsättning att de, i det enskilda fallet, kan anses delta i arbetet på liknande grund som den som är anställd. Som en förkortning av denna krets används ”anställda m.fl.” nedan. Dessa ska skyddas mot utifrån kommande hot och andra fientliga handlingar som är en följd av att personerna rapporterat kunder för misstänkt penningtvätt eller finansiering av terrorism. Enligt regeringens bedömning är det rimligt att verksamhetsutövaren ska vidta åtgärder för att skydda anställda m.fl. från hot och andra fientliga åtgärder som är en följd av att dessa har fullgjort andra skyldigheter enligt penningtvättslagen än de som avser rapportering. Andra exempel på situationer där hot kan förekomma är vid genomförandet av kundkännedomsåtgärder. Vid sådana tillfällen kan ingående och obekväma frågor behöva ställas till kunder. Även efter att en rapport om misstänkt penningtvätt eller finansiering har skett kan det förekomma hotfulla situationer, exempelvis om verksamhetsutövaren nekat kunden att utföra en transaktion.

Vad gäller arbetsmiljön finns redan ett regelverk som ställer krav på riskförebyggande åtgärder och hur arbetet mot en förbättrad arbetsmiljö ska följas upp i allt arbete där det kan finnas risk för att en arbetstagare utsätts för våld och hot. Arbetsgivaren måste kunna erbjuda en arbetsplats som uppfyller de regler som läggs fast i arbetsmiljölagen (1977:1160). Att anställda m.fl. som fullgör nyss nämnda uppgifter har en trygg och säker arbetsmiljö är en förutsättning för att lagens syfte ska kunna genomföras. Penningtvättslagen medför inga sänkta krav enligt arbetsmiljöregelverket. När det gäller omfattningen av rutinerna och de andra åtgärderna uttalas i tidigare förarbeten att arbetsgivaren ska sträva efter att i möjligaste mån minimera riskerna och med hjälp av styrdokument och processer skapa en rimlig arbetsform för de som berörs (prop. 2008/09:70 s. 131). Bedömningen bör göras utifrån risk, hotbild, verksamhetens art och liknande omständigheter. Dessa uttalanden är alltjämt aktuella och kan ses som en allmän princip för hur långt arbetsgivarens skyldighet sträcker sig.

Regeringen anser att verksamhetsutövarnas skyldighet att ha rutiner och vidta de åtgärder i övrigt som behövs för att skydda anställda m.fl. från hot eller fientliga åtgärder bör föreligga i alla situationer där dessa fullgör verksamhetsutövarens skyldigheter enligt penningtvättslagen. Detta bör framgå i lagen.

I detta sammanhang bör vidare framhållas vikten av att verksamhetsutövare är tydliga i sin kommunikation kring varför frågor ställs under kundkännedomsprocessen. En kund kan behöva svara på ingående frågor om personliga och ekonomiska förhållanden som inte förekommer vid kontakter med verksamheter som inte omfattas av penningtvättslagen. Kundkännedomsprocessen kan därför ofta uppfattas som svår att förstå och framstå som kränkande för den kund som saknar kännedom om kraven i dessa avseenden. Risken för att det ska uppstå situationer som kan vara obehagliga, både för kunden och verksamhetsutövarens personal, kan antas vara mindre om kunden erhåller tydlig och adekvat information.

Den andra delen av skyddet för anställda avser skydd mot ogynnsamma och diskriminerande anställningsåtgärder om en anställd har rapporterat misstänkt penningtvätt eller finansiering av terrorism internt eller till Polismyndigheten. Utredningens bedömning är att detta bl.a. handlar om skydd för s.k. visselblåsare. Regeringen konstaterar emellertid att artikel 61 i fjärde penningtvättsdirektivet innehåller särskilda bestämmelser om visselblåsare. Enligt denna artikel ska anställda, enligt fastställda förfaranden, kunna rapportera överträdelser av de nationella bestämmelser varigenom direktivet införlivas. Det handlar således situationer då verksamhetsutövaren agerar i strid med penningtvättslagen, exempelvis genom att underlåta att genomföra åtgärder för kundkännedom. Denna rapportering, som ska kunna ske till behörig tillsynsmyndighet, har ett annat syfte än den rapportering av misstänkt penningtvätt och finansiering av terrorism som avses i artikel 38. Regeringens överväganden och förslag avseende skydd för visselblåsare finns i avsnitt 11.2.

Som Svenska Bankföreningen påpekar följer av penningtvättslagen att misstänkt penningtvätt eller finansiering av terrorism alltid ska rapporteras till Polismyndigheten. Om verksamhetsutövarens rutiner och riktlinjer föreskriver att rapportering av misstänkt penningtvätt eller finansiering av terrorism ska ske av en viss person hos verksamhetsutövaren, exempelvis den centralt funktionsansvariga, kan det förekomma fall då en anställds rapportering direkt till Polismyndigheten kan innebära en överträdelse av de interna rutinerna. Artikel 38 i direktivet syftar bl.a. till att säkerställa att en sådan överträdelse av de interna rutinerna inte ska medföra ogynnsamma eller diskriminerande anställningsåtgärder. Direktivet får förstås så att detta gäller oavsett om den anställde i en sådan situation agerar i god tro eller med vetskap om att det sker ett avsteg från de interna rutinerna. Förbudet bör därför inte endast gälla om den anställde haft anledning att räkna med att informationen borde lämnas. Regeringen anser vidare, i likhet med TCO, att det saknas skäl att inte utsträcka förbudet även till uppdragstagare och andra som på liknande grund deltar i verksamheten utan att vara anställda. Det finns därför skäl att föra in en bestämmelse som motsvarar direktivets krav i detta avseende.

I enlighet med vad TCO anför bör begreppet repressalier användas för att beskriva förbudets innebörd, då lokutionen ogynnsamma eller diskriminerande anställningsåtgärder innebär att bestämmelsen begränsas till att endast omfatta anställda. Ogynnsamma eller diskriminerande åtgärder ryms dock inom begreppet repressalier. Den förändrade

ordalydelsen innebär således inte någon ändring i sak jämfört med utredningens förslag.

TCO föreslår också att det ska framgå att den som av okunskap eller vana rapporterat misstänkt penningtvätt eller finansiering till en annan myndighet än Polismyndigheten inte heller bör utsättas för repressalier. Regeringen konstaterar att tystnadsplikten för anställda som gäller uppgift om att misstankar om penningtvätt eller finansiering föreligger inte gäller om sådana uppgifter lämnas till en tillsynsmyndighet. Om en rapport om misstänkt penningtvätt eller finansiering av terrorism av misstag lämnas till exempelvis Finansinspektionen innebär det således inte att den anställde överträder bestämmelserna om tystnadsplikt i penningtvättslagen. Ett sådant felaktigt uppgiftslämnande kan dock innebära att verksamhetsutövaren anses ha agerat i strid med penningtvättslagen. Sådana situationer bör dock vara mycket ovanliga. Även om en rapport görs till fel myndighet torde en arbetsgivare sällan ha skäl att vidta åtgärder med anledning av detta. Enligt regeringens bedömning saknas skäl att föra in en bestämmelse som avser den situation som TCO för fram.

Hänvisningar till S7-6

  • Prop. 2016/17:173: Avsnitt 19.1, 7.7

7.7. Ansvar för juridiska personer som har verksamhetsutövare anställda

Regeringens förslag: Om en fysisk person som omfattas av lagens tillämpningsområde driver sin verksamhet som anställd i en juridisk person ska vissa krav som gäller verksamhetsutövaren i stället gälla den juridiska personen. Till sådana krav hör att ansvara för att det görs en riskbedömning och att upprätta interna rutiner. Den juridiska personen ska också ansvara för gemensamma rutiner för koncerner och filialer samt utbildning och skydd av anställda.

När det gäller fastighetsmäklare med fullständig registrering enligt fastighetsmäklarlagen ska skyldigheterna att göra en riskbedömning och upprätthålla interna rutiner gälla även den fysiska personen.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. I utredningens förslag är den juridiska personens ansvar för rutiner begränsat till kravet på att upprätta en riskbedömning och upprätthålla interna rutiner.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Fastighetsmäklarinspektionen anser att det behöver förtydligas hur förslaget om att vissa skyldigheter avseende riskbedömning och rutiner ska gälla den juridiska personen och fysiska personer som är anställda som fastighetsmäklare. Det gäller särskilt i förhållande till bestämmelserna om regelefterlevnad och intern kontroll.

Skälen för regeringens förslag: Om en fysisk person som tillhör någon av de kategorier som avses i artikel 2.1.3 i fjärde penningtvättsdirektivet bedriver yrkesverksamhet som anställd hos en juridisk person ska vissa av direktivets skyldigheter gälla den juridiska och inte den fysiska personen (artikel 46.1 tredje stycket i direktivet). De verksamhetsutövare som anges i artikel 2.1.3 är revisorer, skatterådgivare,

advokater och andra oberoende jurister, tjänsteleverantörer till truster eller bolag, fastighetsmäklare, kontanthandlare eller tillhandahållare av speltjänster. De skyldigheter som gälla för den juridiska personen är de som anges i samma avsnitt i direktivet som artikel 46 är placerat i. Detta avsnitt (kapitel VI avsnitt 1) omfattar artiklarna 45 och 46.

I artikel 46 regleras i fråga om skyldigheter för verksamhetsutövare endast kravet på att tillhandahålla anställda viss utbildning. I artikel 45 avser skyldigheterna för verksamhetsutövare i huvudsak särskilda krav på gemensamma rutiner i koncerner eller filialiserade verksamheter. Av gällande rätt följer att om en fysisk person som omfattas av 1 kap. 2 § penningtvättslagen driver sin verksamhet som anställd hos en juridisk person, ska skyldigheterna att göra en riskbedömning och att upprätthålla rutiner gälla den juridiska personen (5 kap. 1 § tredje stycket samma lag). När det gäller verksamhet som avses i 1 kap. 2 § 8 (fastighetsmäklare) ska skyldigheterna även gälla den fysiska personen.

Utredningen bedömer att innehållet i gällande rätt motsvarar vad som krävs enligt artikel 46.1 tredje stycket i direktivet och föreslår att bestämmelsen i 5 kap. 1 § tredje stycket penningtvättslagen förs över till den nya penningtvättslagen.

Regeringen konstaterar emellertid att artikel 46.1 i direktivet och 5 kap. 1 § tredje stycket penningtvättslagen inte reglerar samma förhållanden. I direktivet framgår krav på riskbedömning och rutiner i artikel 8. Med hänsyn till att artikel 46.1 endast gäller de skyldigheter som följer av artiklarna 45 och 46 innebär direktivet att kraven på riskbedömning och rutiner ska fullgöras av den fysiska person som anses vara verksamhetsutövare, trots att denne är anställd i en juridisk person. Innehållet i gällande rätt avviker således från direktivet. I gällande rätt är inte heller tydligt att det är den juridiska person där verksamhetsutövaren är anställd som har ansvar för att tillhandahålla utbildning till anställda, vilket alltså är ett krav enligt direktivet. Det anförda innebär att det finns anledning att överväga om innehållet i gällande rätt är förenligt med direktivet. Med hänsyn till att den nya penningtvättslagen ställer mer detaljerade krav på rutiner och funktioner för intern kontroll m.m. bör även övervägas vilka av dessa krav som är lämpliga att ställa på fysiska personer inom en juridisk person och vilka som bör åligga den juridiska personen. Som Fastighetsmäklarinspektionen påpekar är detta förhållande inte helt tydligt i utredningens förslag.

För att genomföra artikel 46.1 tredje stycket i direktivet krävs att ansvar för utbildning läggs på den juridiska person där verksamhetsutövare är anställda. Detta bör tydligt uttryckas i lagen. Av den nämnda artikeln framgår också att ansvaret för gemensamma rutiner m.m. i koncerner eller filialiserad verksamhet ska ankomma på juridiska personer som har verksamhetsutövare som anställda. Även detta bör framgå i lagen. Regeringen anser vidare att det alltjämt är ändamålsenligt och effektivt att den juridiska personen där verksamhetsutövare är anställda ska ha ansvar för att genomföra en riskbedömning och att upprätta interna rutiner som omfattar hela den juridiska personen. Som nämnts ovan krävs inte detta enligt direktivet. Regeringen anser dock inte att direktivet innebär att sådan ordning är otillåten. I regeringens förslag (avsnitt 7.6) framgår också att verksamhetsutövare ska ha rutiner och vidta de åtgärder i övrigt som behövs för att skydda anställda m.fl. från

hot eller fientliga åtgärder till följd av att de fullgör verksamhetsutövarens skyldigheter enligt denna lag. Om inte detta krav gäller för den juridiska personen, skulle förslaget innebära att varje anställd verksamhetsutövare måste ha rutiner för skydd m.m. En sådan ordning skulle inte vara rimlig. Även denna skyldighet bör således läggas på den juridiska personen där verksamhetsutövare är anställda.

Anställda hos verksamhetsutövaren och andra företrädare för verksamheten som har informerat om misstänkt penningtvätt eller finansiering av terrorism, internt eller till Polismyndigheten, får inte utsättas för repressalier av verksamhetsutövaren. Detta bör gälla även anställda som är verksamhetsutövare.

När det gäller fastighetsmäklare med fullständig registrering enligt fastighetsmäklarlagen ska skyldigheterna att göra en riskbedömning och upprätthålla interna rutiner gälla även den fysiska personen enligt gällande rätt (5 kap. 1 § tredje stycket penningtvättslagen). Denna särreglering för fastighetsmäklare syftar till att möjliggöra en effektiv tillsyn i fråga om de centrala skyldigheterna att göra en riskbedömning och upprätthålla riskbaserade rutiner (jfr prop. 2014/15:80 s. 4851). Dessa överväganden gör sig alltjämt gällande, eftersom regeringen inte föreslår att även fastighetsmäklarföretagen ska ställas under tillsyn. Särregleringen avseende mäklares skyldigheter bör således föras över till den nya lagen och omfatta kraven på riskbedömning och interna rutiner.

Hänvisningar till S7-7

7.8. Förbudsregler

Regeringens förslag: Verksamhetsutövare med finansiell verksamhet får inte föra anonyma konton eller utfärda anonyma motböcker.

Sådana verksamhetsutövare får inte heller etablera eller upprätthålla korrespondentbanksförbindelser med brevlådebanker och ska se till att sådana förbindelser inte heller etableras eller upprätthålls med institut som tillåter att deras konton används av sådana banker.

Regeringens bedömning: Svensk rätt uppfyller direktivets krav på att förebygga missbruk av innehavaraktier och teckningsoptioner för innehavaraktier.

Utredningens förslag och bedömning överensstämmer med regeringens förslag och bedömning.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget och bedömningen eller har inget att invända mot dem.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: I vissa fall har riskerna för penningtvätt och finansiering av terrorism ansetts vara så höga att förbudsregler är nödvändiga. I penningtvättslagen finns dels ett förbud för kreditinstitut och finansiella institut att föra anonyma konton eller utfärda anonyma motböcker (2 kap. 14 §), dels ett förbud för kreditinstitut att etablera eller upprätthålla förbindelser med brevlådebanker (5 kap. 3 §).

I fjärde penningtvättsdirektivet behandlas förbudet mot anonyma konton och anonyma motböcker i artikel 10.1. Ett förbud mot korrespondentförbindelser med brevlådebanker finns i artikel 24. Den enda skillnaden jämfört med 2005 års penningtvättsdirektiv är att förbudet avseende

korrespondentbanksförbindelser nu också omfattar finansiella institut och inte endast kreditinstitut.

Regleringen i gällande rätt är således till stora delar överensstämmande med kraven i fjärde penningtvättsdirektivet. Förbudet mot korrespondentförbindelser med brevlådebanker bör emellertid utsträckas till att omfatta även finansiella institut. I direktivet används begreppet korrespondentförbindelser. Regeringen anser att detta begrepp även bör användas i den nya lagen.

Medlemsstaterna ska vidta åtgärder för att förebygga missbruk av innehavaraktier och teckningsoptioner för innehavaraktier (artikel 10.2 i direktivet). En innehavaraktie är en aktie som är ställd till innehavaren och inte till någon viss person. Innehavaraktier möjliggör således för anonymt ägande och anses därför förknippade med hög risk för penningtvätt och finansiering av terrorism. Svensk rätt tillåter inte innehavaraktier. Enligt 6 kap. 2 § aktiebolagslagen (2005:551) ska ett aktiebrev bl.a. ange aktieägarens namn och personnummer, organisationsnummer eller annat identifieringsnummer. Även i aktiebolag som är avstämningsbolag ska innehavet av aktier knytas till viss aktieägare (5 kap. 11 § och 6 kap. 10 §). Således uppfyller svensk rätt de krav som anges i direktivet.

Hänvisningar till S7-8

  • Prop. 2016/17:173: Avsnitt 19.1

8. Kundkännedom

Hänvisningar till S8

  • Prop. 2016/17:173: Avsnitt 16.7.1

8.1. Inledning

Att verksamhetsutövarna har tillräcklig kunskap om sina kunder är en grundläggande förutsättning för deras möjligheter att försvåra och förhindra att verksamheten utnyttjas för penningtvätt eller finansiering av terrorism och kunna rapportera misstänkta aktiviteter och transaktioner till Polismyndigheten.

I fjärde penningtvättsdirektivet regleras kraven avseende kundkännedom i artiklarna 10–29 samt i direktivets tre bilagor. Direktivet ställer krav på medlemsstaternas reglering i fråga om när kundkännedomsåtgärder ska vidtas, vilka åtgärder som ska vidtas, hur omfattande åtgärder som ska krävas samt hur verksamhetsutövarna ska avgöra åtgärdernas omfattning i det enskilda fallet.

Direktivets krav innebär att reglerna om kundkännedom måste genomsyras av det riskbaserade synsättet. Det innebär för svenskt vidkommande att den nuvarande strukturen i penningtvättslagen måste göras om från grunden, särskilt som det inte längre är möjligt att i lagen peka ut situationer som medger generella undantag från kravet på kundkännedom. Kundkännedomskapitlet i penningtvättslagen blir därför föremål för omfattande ändringar av både redaktionell och materiell art. I det följande redogör regeringen för sina förslag och överväganden i detta avseende.

8.2. Situationer som kräver kundkännedom

8.2.1. Affärsförbindelser och vissa transaktioner

Regeringens förslag: Åtgärder för att uppnå kundkännedom ska vidtas när en affärsförbindelse etableras, vid enstaka transaktioner som uppgår till ett belopp motsvarande 15 000 euro eller mer och när överföring görs av medel som avses i artikel 3.9 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/847 av den 20 maj 2015 om uppgifter som ska åtfölja överföringar av medel och om upphävande av förordning (EG) nr 1781/2006 till ett belopp som överstiger motsvarande 1 000 euro. Åtgärder för kundkännedom ska också vidtas vid transaktioner som understiger ett belopp motsvarande 15 000 euro och som verksamhetsutövaren inser eller borde inse har samband med en eller flera andra transaktioner och som tillsammans uppgår till minst detta belopp.

Regeringens bedömning: Artikel 11 e i fjärde penningtvättsdirektivet, som innebär att åtgärder för kundkännedom alltid ska vidtas vid misstanke om penningtvätt eller finansiering av terrorism, oavsett beloppsgränser eller undantag, genomförs genom bestämmelserna om övervakning och rapportering av misstänkta aktiviteter och transaktioner.

Artikel 11 f i direktivet, som innebär att åtgärder för kundkännedom ska vidtas vid osäkerhet om tillförlitligheten eller tillräckligheten av tidigare mottagna kundidentifieringsuppgifter, genomförs genom kravet på fortlöpande uppföljning av affärsförbindelser.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. I utredningens förslag finns en bestämmelse i anslutning till övriga bestämmelser om när kundkännedom ska vidtas som avser situationen då misstanke om penningtvätt eller finansiering av terrorism föreligger. Detsamma gäller avseende situationen då det föreligger osäkerhet om riktigheten hos tidigare mottagna uppgifter om kunden.

Utredningens förslag saknar också ett subjektivt rekvisit för att avgränsa när en sambandstransaktion är för handen. Utredningens lagtekniska lösning skiljer sig därutöver något från regeringens förslag.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Svenska Bankföreningen vill att det förtydligas att kraven på att vidta åtgärder för kundkännedom vid överföringar som omfattas av EU-förordningen om uppgifter som ska åtfölja överföringar av medel endast gäller sådana transaktioner som sker utan samband med en affärsförbindelse. Det bör också förtydligas att det kravet endast gäller för verksamhetsutövare som är betaltjänstleverantör till den som gör betalningen. Fastighetsmäklarinspektionen anser att utredningens tolkning av begreppet transaktion innebär att det inte är tydligt att en fastighetsmäklare måste vidta åtgärder för kundkännedom avseende köparen av ett objekt i enligt med vad som gäller enligt etablerad praxis. Denna frågeställning behöver därför klargöras. Även

Mäklarsamfundet framhåller att utredningens beskrivning av vad som kännetecknar en transaktion innebär att det är oklart på vilken grund som en fastighetsmäklare måste vidta åtgärder för kundkännedom avseende

en köpare till ett objekt, i de fall då mäklaren endast medverkar till transaktionen och inte tar emot ett belopp som överstiger beloppsgränsen om 15 000 euro eller mer. Länsstyrelserna i Stockholms och Skåne län anser att förslaget som innebär ett krav på att kundkännedomsåtgärder alltid ska vidtas vid misstanke om penningtvätt eller finansiering av terrorism kan bli svår att tillämpa avseende kontanthandlare.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: I fjärde penningtvättsdirektivet anges i vilka situationer som medlemsstaterna ska kräva att verksamhetsutövare ska vidta kundkännedomsåtgärder (artikel 11 a– 11 f). En sådan skyldighet föreligger när en affärsförbindelse ingås, vid transaktioner som överstiger 15 000 euro och vid vissa överföringar av medel över 1 000 euro. Därutöver finns särskilda krav i fråga om tillhandahållare av speltjänster och kontant handel med varor (se avsnitten 8.2.2 och 8.2.3). Åtgärder för kundkännedom ska även genomföras när det finns misstankar om penningtvätt eller finansiering av terrorism, oavsett eventuella undantag och beloppsbegränsningar samt när det råder osäkerhet om hur tillförlitliga eller tillräckliga tidigare erhållna kundidentifieringsuppgifter är.

Åtgärderna som anges i artikel 11 a och b i överensstämmer med vad som i gällande rätt följer av 2 kap. 2 § penningtvättslagen. Åtgärder för kundkännedom ska således även fortsättningsvis vidtas när en affärsförbindelse ingås och vid utförandet av enstaka eller sammanhängande transaktioner som uppgår till ett belopp motsvarande 15 000 euro eller mer. Ordalydelsen i penningtvättslagens bestämmelse om sambandstransaktioner bör dock justeras i syfte att klargöra att det inte krävs att verksamhetsutövare vidtar aktiva kundkännedomsåtgärder för att undersöka om transaktioner har samband med varandra. Skälen för detta förtydligande utvecklas ytterligare i avsnitt 8.2.2.

När det gäller begreppet transaktion anser regeringen att det bör tolkas vitt. Förutsättningen för att utförandet av en enstaka transaktion ska medföra skyldigheter att vidta kundkännedomsåtgärder är dock att det sker en förmögenhetsöverflyttning till eller från verksamhetsutövaren. För att det ska föreligga en skyldighet att vidta åtgärder för kundkännedom krävs också att den som är part i förmögenhetsöverföringen med verksamhetsutövaren är kund, dvs. har trätt eller står i begrepp att träda i avtalsförbindelse med denne. Frågan om kundkännedomsåtgärder måste vidtas avseende både köpare och säljare vid förmedlingsuppdrag som utförs av exempelvis fastighetsmäklare, som Fastighetsmäklarinspektionen vill ha belyst, måste avgöras utifrån dessa parametrar. Som Mäklarsamfundet framhåller bör situationen då en mäklare tar emot belopp som uppgår till eller överstiger 15 000 euro av köparen med krav på särskild hantering eller redovisning av beloppet anses innebära ett krav på åtgärder för kundkännedom. Om mäklaren däremot inte alls tar emot eller förmedlar någon del av köpeskillingen kan dock bedömningen bli en annan.

Åtgärder för kundkännedom ska enligt artikel 11 b ii) i direktivet också vidtas vid utförandet av överföringar av medel som avses i artikel 3.9 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/847 av den 20 maj 2015 om uppgifter som ska åtfölja överföringar av medel och om upphävande av förordning (EG) nr 1781/2006, om överföringen överstiger ett belopp motsvarande 1 000 euro. En bestämmelse av denna

innebörd saknas i gällande rätt och måste således införas i den nya penningtvättslagen. Som Svenska Bankföreningen anger gäller kraven på att vidta åtgärder för kundkännedom endast den verksamhetsutövare som har betalningsavsändaren som kund. Om överföringen sker inom ramen för en redan etablerad affärsförbindelse finns, som Bankföreningen påpekar, inte några krav på att vidta nya kundkännedomsåtgärder varje gång som en överföring enligt EU-förordningen sker. Detsamma gäller vid enstaka transaktioner eller sambandstransaktioner som uppgår till eller överstiger 15 000 euro. Det finns anledning att ytterligare förtydliga detta förhållande. I lagen bör det därför klart framgå att kraven på åtgärder för kundkännedom vid enstaka transaktioner endast gäller om kunden och verksamhetsutövaren inte har en pågående affärsförbindelse.

Åtgärder för kundkännedom ska alltid vidtas när det finns misstankar om penningtvätt eller finansiering av terrorism (artikel 11 e). Detta krav ska gälla oavsett de undantag eller tröskelbelopp som anges i artikel 11. En motsvarande bestämmelse finns i 2 kap. 2 § andra stycket penningtvättslagen. Länsstyrelserna i Stockholms och Skåne län anser att förslaget om att kundkännedomsåtgärder alltid ska vidtas vid misstanke om penningtvätt eller finansiering av terrorism kan bli svårt att tillämpa för kontanthandlare. Detta beror bl.a. på att utredningen i betänkandet skriver att denna skyldighet endast föreligger vid kontant handel, men inte vid andra transaktioner.

Enligt regeringens bedömning finns anledning att genomföra direktivets krav i detta avseende på ett annat sätt än vad som är fallet i gällande rätt. Denna situation behöver dock inte regleras särskilt. En skyldighet att genomföra åtgärder för kundkännedom vid misstanke om penningtvätt eller finansiering av terrorism följer nämligen av förslaget som avser krav på en bedömning av avvikande eller misstänkta transaktioner (se avsnitt 9.2).

Kravet på att genomföra kundkännedomsåtgärder vid misstanke om penningtvätt eller finansiering av terrorism är i praktiken reglerat på två ställen även i gällande rätt. Som nämns ovan finns en uttrycklig skyldighet att genomföra åtgärder för kundkännedom vid misstanke om penningtvätt eller finansiering av terrorism i 2 kap. 2 § penningtvättslagen. I 3 kap. 1 § första stycket finns därutöver krav på att granska transaktioner i syfte att upptäcka misstänkt penningtvätt eller finansiering av terrorism. Denna paragraf innehåller inte några beloppsbegränsningar eller andra undantag och gäller således vid alla kundkontakter. Om det finns skäl för misstanke ska verksamhetsutövaren genomföra en analys av transaktionerna (3 kap. 1 § andra stycket). Denna analys syftar till att belägga eller avfärda misstankarna. För att kunna bedöma om en transaktion utgör penningtvätt eller finansiering av terrorism måste verksamhetsutövaren i regel sätta sig in ytterligare i kundens affärsverksamhet eller ekonomiska situation. Det kan också bli aktuellt att klarlägga om kundens uppgivna identitet är riktig eller att utreda frågor avseende kundens verkliga huvudman, den som företräder kunden och andra liknande förhållanden. Den analys som verksamhetsutövare ska genomföra vid misstanke om penningtvätt eller finansiering av terrorism utgörs således i stor utsträckning av kundkännedomsåtgärder.

Att åtgärder för kundkännedom ska vidtas vid misstanke om penningtvätt och finansiering av terrorism klargörs ytterligare genom förslaget

till nya bestämmelser om övervaknings- och rapporteringsskyldighet (se avsnitt 9.2). Förslaget på genomförande av artikel 11 e i direktivet innebär således att kundkännedomsåtgärder måste vidtas vid enstaka transaktioner som understiger 15 000 euro eller transaktioner som görs av anordnare av spel som understiger 2 000 euro, om det finns misstanke om penningtvätt eller finansiering av terrorism. Även kontanthandlare som omfattas av penningtvättslagen måste agera på misstanke om penningtvätt eller finansiering av terrorism vid kontanttransaktioner som understiger 5 000 euro samt, som påpekats av Länsstyrelserna i Stockholms och Skåne län, vid betalningar som sker på annat sätt än med kontanter.

Kundkännedomsåtgärder ska också vidtas när det råder osäkerhet om hur tillförlitliga eller tillräckliga tidigare erhållna uppgifter om kundens identitet är (artikel 11 f). Bestämmelser av motsvarande innehåll finns i gällande rätt (2 kap. 2 § penningtvättslagen). Enligt regeringens bedömning finns anledning att genomföra nämnda artikel på ett annat sätt än vad som är fallet i gällande rätt.

I artikel 13.1 d i direktivet krävs att det inom ramen för den fortlöpande uppföljningen av affärsförbindelser säkerställs att handlingar, uppgifter och information om kunden uppdateras. Detta innebär ett krav på att uppgifterna om kunden ska vara aktuella (se avsnitt 8.3.5). Kravet på att kännedomen om kunden ska vara aktuell medför i sin tur ett krav på att vidta förnyade kundkännedomsåtgärder om det finns anledning att misstänka att t.ex. uppgifter om kundens identitet är felaktiga. Sammantaget bedömer regeringen därför att kravet på att vidta åtgärder för kundkännedom när det råder osäkerhet om hur tillförlitliga eller tillräckliga tidigare erhållna kundidentifieringsuppgifter är bör anses vara genomfört utan särskild reglering med sådant innehåll.

Hänvisningar till S8-2-1

  • Prop. 2016/17:173: Avsnitt 19.1

8.2.2. Anordnare av kasinospel och speltjänster

Regeringens förslag: Verksamhetsutövare som tillhandahåller kasinospel enligt kasinolagen eller någon av de övriga speltjänster som omfattas av penningtvättslagen ska vidta kundkännedomsåtgärder när en affärsförbindelse etableras och vid enstaka transaktioner där mottaget eller utbetalt belopp uppgår till motsvarande 2 000 euro eller mer.

Åtgärder för kundkännedom ska också vidtas vid transaktioner som understiger ett belopp motsvarande 2 000 euro och som verksamhetsutövaren inser eller borde inse har samband med en eller flera andra transaktioner som tillsammans uppgår till minst detta belopp.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. I utredningens förslag saknas ett subjektivt rekvisit i bestämmelsen om sambandstransaktioner.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Enligt Lotteriinspektionen är det angeläget att närmare vägledning ges kring vad som kännetecknar en sambandstransaktion och vad som krävs av verksamhetsutövare för att identifiera sådana transaktioner. AB Svenska Spel och Aktiebolaget Trav och Galopp

(ATG) framför liknande synpunkter. ATG menar att det bör vara de yttre förhållandena och den information som finns tillgänglig om transaktionerna som ska avgöra graden av samband. ATG anser också att det måste förtydligas att det vid tillämpning av tröskelbeloppet på 2 000 euro är den enskilda transaktionen, insats eller vinst, som avses.

Det bör alltså inte vara den sammanlagda summan av insats och vinst som avses. Lotteriinspektionen anser att det bör vara mest ändamålsenligt att det särskilda kravet på kundkännedom för spelanordnare träder in vid insatser motsvarande 2 000 euro eller mer. För att kunna genomföra en reglering som även tar sikte på utbetalning av vinster bör även civilrättslig reglering komma att krävas. AB Svenska Spel tolkar utredningens förslag som att det inte medför någon ändring i fråga om etablering av affärsförbindelse för kasinobesökare. Om förslaget medför en ändring som ställer krav på monitorering av alla transaktioner på ett kasino, avstyrker Svenska Spel förslaget. Ålands

Penningautomatförening (Paf) anser att ett generellt krav på identifiering och verifiering av kundens identitet redan vid registrering av ett spelkonto är för långtgående med hänsyn till att det stora flertalet kunder vid registrering av ett spelkonto inte gör någon insättning av pengar. Paf anser att en enklare identitetskontroll (kontroll mot personnummer) bör räcka vid registreringsskedet och att en förstärkt kundkontroll aktualiseras när transaktioner över gränsvärdet om 2 000 euro sker.

Skälen för regeringens förslag: Verksamhetsutövare som tillhandahåller speltjänster som omfattas av regelverket ska alltid vidta kundkännedomsåtgärder vid utbetalning av vinster, betalning av insatser, eller båda, vid transaktioner om minst 2 000 euro, oavsett om transaktionen utförs vid ett enda tillfälle eller flera tillfällen som förefaller ha samband (artikel 11 d i fjärde penningtvättsdirektivet). I gällande rätt saknas särskilda bestämmelser om kundkännedom för spelanordnare. En ny bestämmelse måste därmed införas.

Lotteriinspektionen anser att det är mest ändamålsenligt att det särskilda kravet på kundkännedom för spelanordnare träder in vid insatser motsvarande 2 000 euro eller mer. För att kunna genomföra en reglering som även tar sikte på utbetalning av vinster bör enligt

Lotteriinspektionen även civilrättslig reglering komma att krävas. Enligt regeringens bedömning har frågan om i vilka situationer som åtgärder för kundkännedom måste vidtas inte någon civilrättslig betydelse. Det finns således inget hinder mot att föreskriva att kundkännedomsåtgärder ska vidtas även vid utbetalning av vinster över gränsvärdet. Aktiebolaget

Trav och Galopp (ATG) anser att det måste förtydligas att det vid tillämpning av tröskelbeloppet på 2 000 euro är den enskilda transaktionen, insats eller vinst, som avses. Det bör alltså inte vara den sammanlagda summan av insats och vinst som avses. Regeringen konstaterar i likhet med ATG att direktivet inte kan förstås så att det krävs att insatser och vinster ska läggas samman. Detta bör framgå tydligt i lagtexten.

Syftet med regleringen av sambandstransaktioner är i första hand att undvika att en transaktion som skulle medföra krav på kundkännedomsåtgärder delas upp i två eller flera mindre transaktioner som var för sig uppgår till belopp som understiger de fastslagna beloppsgränserna. En tillämpning av bestämmelsen aktualiseras exempelvis i ett fall då en

kund hos en anordnare av speltjänster begär att utbetalningen av en spelvinst om 4 500 euro ska delas upp i tre transaktioner om 1 500 euro vardera. Om utbetalning sker enligt kundens begäran, föreligger ett krav på åtgärder för kundkännedom trots att de tre transaktionerna var för sig understiger beloppsgränsen. Ett annat exempel, som nämns av ATG, är situationen då en kund gör flera insatser i samma lucka på travbanan inom en snäv tidsrymd.

Gemensamt för de exemplifierade situationerna är att sambandet mellan transaktionerna kan iakttas av verksamhetsutövaren utan att denne behöver vidta några särskilda åtgärder för att identifiera kunden och dokumentera transaktionerna. Något krav på att vidta aktiva åtgärder för att identifiera samband mellan transaktioner finns enligt regeringens bedömning inte i direktivet. Kravet på att vidta åtgärder för kundkännedom föreligger först när transaktionerna ”förefaller ha samband” (artikel 11 d), vilket indikerar att sambandet ska kunna iakttas utan aktiva åtgärder. Avgörande för om en sambandstransaktion i penningtvättslagens mening ska föreligga bör därför vara om verksamhetsutövaren med beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet inser eller i vart fall borde inse att transaktionerna har ett samband. Detta bör förtydligas i lagtexten i syfte att undanröja osäkerheten om innebörden av begreppet sambandstransaktion. Frågan om hur många deltransaktioner som kan utgöra en sambandstransaktion och tidsrymden inom vilken transaktioner måste vidtas bör mot denna bakgrund inte specificeras ytterligare i lagtexten. Frågan om det föreligger en sambandstransaktion får avgöras av förhållandena i det enskilda fallet.

Artikel 11 a i direktivet gäller även för tillhandahållare av speltjänster, vilket innebär att åtgärder för kundkännedom ska vidtas när en affärsförbindelse ingås. AB Svenska Spel tolkar förslaget som att det inte medför någon ändring i fråga om vad som gäller vid etablering av affärsförbindelse med kasinobesökare. Någon sådan ändring är inte avsedd. Åtgärder för kundkännedom ska således ske när en person ges tillträde till kasinot. Några särskilda krav på förnyade kundkännedomsåtgärder vid varje enskild transaktion under vistelsen på kasinot behöver därför inte ske.

Öppnandet av ett spelkonto eller motsvarande innebär att en affärsförbindelse ingås mellan tillhandahållaren av spelkontot och kunden. Detta förefaller även vara den uppfattning som Ålands Penningautomatförening (Paf) har. Föreningens synpunkter rör således i första hand frågan om vilken omfattning som åtgärderna för kundkännedom måste ha när en affärsförbindelse ingås. Som utvecklas närmare i avsnitt 8.7 ska omfattningen av åtgärderna för kundkännedom bestämmas av riskerna som kan kopplas till den specifika affärsförbindelsen. En viktig del i denna bedömning är produktspecifika egenskaper som ska beaktas inom ramen för verksamhetsutövarens allmänna riskbedömning (se avsnitt 7.1). Ett förfarande med förenklad identitetskontroll vid ingående av affärsförbindelser avseende exempelvis vissa spelkonton, där någon insättning inte sker i samband med att spelkontot öppnas, kan vara en åtgärd som är förenlig med regelverket om det är tillräckligt för att hantera riskerna för penningtvätt och finansiering av terrorism. Detta är dock inte något som kan eller bör regleras i penningtvättslagen. Frågan om förenklade åtgärder är tillräckliga eller

inte ska avgöras med beaktande av verksamhetsutövarens egen riskbedömning och övriga relevanta faktorer.

Hänvisningar till S8-2-2

8.2.3. Kontant handel med varor

Regeringens förslag: Verksamhetsutövare som bedriver kontant handel med varor ska vidta åtgärder för kundkännedom när transaktioner genomförs som innebär att mottaget eller utbetalt belopp i kontanter uppgår till minst motsvarande 5 000 euro. Åtgärder för kundkännedom ska också vidtas vid transaktioner där utbetalt eller mottaget belopp i kontanter understiger 5 000 euro och som verksamhetsutövaren inser eller borde inse har samband med en eller flera andra transaktioner i kontanter som tillsammans uppgår till minst detta belopp.

Kontanthandlare ska också vidta åtgärder för kundkännedom vid etableringen av en affärsförbindelse, om verksamhetsutövaren bedömer det som sannolikt att utbetalt eller mottaget belopp i kontanter inom ramen för affärsförbindelsen uppgår till minst motsvarande 5 000 euro. Åtgärder för kundkännedom ska även vidtas om det under affärsförbindelsens gång står klart att kontanttransaktioner om mer än 5 000 euro har ägt rum.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. I utredningens förslag saknas en särskild bestämmelse som uttömmande reglerar när kontanthandlare ska vidta kundkännedomsåtgärder. I utredningens förslag saknas också ett subjektivt rekvisit i bestämmelsen om sambandstransaktioner.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Länsstyrelsen i Skåne län anser att det måste förtydligas i vilka situationer som en kontanthandlare måste vidta åtgärder för kundkännedom till följd av att en affärsförbindelse ingås.

Länsstyrelserna i Stockholms och Västra Götalands län anser att förslaget om när kontanthandlare ska genomföra kundkännedomsåtgärder innebär att kontanthandlare omfattas av samma bestämmelser som övriga verksamhetsutövare, vilket inte kan vara avsikten. Svenska Pantbanksföreningen framför liknande synpunkter, och vill dessutom att kravet på att vidta kundkännedomsåtgärder vid sambandstransaktioner ska tas bort, alternativt att det tydliggörs vad som avses med sambandstransaktioner i detta fall.

Skälen för regeringens förslag: I artikel 11c i fjärde penningtvättsdirektivet anges när personer som handlar med varor ska vidta åtgärder för kundkännedom. Det ska ske vid enstaka transaktioner om minst 10 000 euro i kontanter, oavsett om transaktionen utförs vid ett enda tillfälle eller flera tillfällen som förefaller ha samband. I gällande rätt omfattas kontanthandlare av krav på att vidta kundkännedomsåtgärder när det sker kontant betalning om mer än 15 000 euro (1 kap. 2 § 16 och 2 kap. 2 § 2 och 3 penningtvättslagen).

Som framgår i avsnitt 6.2.1 ska verksamhetsutövare som bedriver kontant handel med varor omfattas av penningtvättslagen när det i verksamheten förekommer kontanta in- eller utbetalningar som över-

stiger 5 000 euro. I det avseendet går förslaget alltså längre än direktivets minimikrav, där ett belopp om 10 000 euro anges som gräns för när kontant varuhandel ska omfattas av regelverket. Det är därför nödvändigt att gå längre än direktivet också i fråga om beloppsgränsen för när kontanthandlare ska vara skyldiga att genomföra kundkännedomsåtgärder. En sådan skyldighet bör föreligga vid kontanta in- eller utbetalningar som uppgår till minst 5 000 euro.

Denna skyldighet ska enligt artikel 11 c i direktivet gälla oavsett om beloppsgränsen nås vid en enstaka transaktion eller genom flera transaktioner som förefaller ha samband med varandra. Detta bör framgå även i den nya penningtvättslagen. Det är således inte möjligt att ta bort detta krav, vilket Svenska Pantbanksföreningen föreslår. Däremot bör kraven på verksamhetsutövarna att identifiera sambandstransaktioner förtydligas. Som framgår i avsnitt 8.2.2 bör kravet på att vidta kundkännedomsåtgärder vid sambandstransaktioner inte innebära att verksamhetsutövare måste vidta aktiva åtgärder för att identifiera och kartlägga alla transaktioner som en viss kund gör. Kravet på att vidta kundkännedomsåtgärder vid sambandstransaktioner bör aktualiseras endast när omständigheterna i det enskilda fallet medför att verksamhetsutövare inser eller borde inse att flera transaktioner har ett samband. Detta bör förtydligas i bestämmelsen som avser kontant handel med varor.

Regeringen anser att de remissynpunkter som framförs av länsstyrelserna har fog för sig. I lagen bör därför tydligt framgå att verksamhetsutövare som bedriver kontant handel med varor inte omfattas av samma krav som övriga verksamhetsutövare vid etablering av affärsförbindelser. Skyldigheten för kontanthandlare att vidta kundkännedomsåtgärder bör således regleras särskilt. I den nya penningtvättslagen bör framgå att skyldigheten gäller vid enstaka kontanta transaktioner och vid sambandstransaktioner där utbetalt eller mottaget belopp överstiger 5 000 euro. Några särskilda skyldigheter vid transaktioner över 15 000 euro bör således inte gälla för kontanthandlare. Det bör också förtydligas att kontanthandlare inte måste vidta åtgärder för kundkännedom varje gång en affärsförbindelse ingås, utan endast vid affärsförbindelser då det för verksamhetsutövare är sannolikt att det under förbindelsen kommer att ske kontanta in- eller utbetalningar över 5 000 euro. Åtgärder för kundkännedom ska även vidtas om det under affärsförbindelsens gång står klart att kontanttransaktioner om mer än 5 000 euro har ägt rum.

Hänvisningar till S8-2-3

  • Prop. 2016/17:173: Avsnitt 19.1

8.3. Åtgärder för kundkännedom

8.3.1. Åtgärder för identifiering av kunden

Regeringens förslag: Verksamhetsutövare ska identifiera kunden och kontrollera identiteten genom identitetshandlingar eller registerutdrag eller genom andra uppgifter och handlingar från en oberoende och tillförlitlig källa.

Om kunden företräds av en person som uppger sig handla på kundens vägnar, ska verksamhetsutövare kontrollera den personens identitet och behörighet att företräda kunden.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om identitetskontroll av kunden och den som företräder kunden.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Loomis AB uppfattar att det i förslaget inte i tillfredsställande utsträckning görs skillnad mellan fysiska och juridiska personer. Detta blir problematiskt då det krävs att kunden uppvisar idhandling, något som en juridisk person inte kan. Svensk Försäkring avstyrker förslaget att dela upp åtgärderna i identifikation och kontroll av kundens identitet. Om denna distinktion ska behållas, måste skillnaden mellan dessa åtgärder och syftet med att skilja mellan dem utvecklas.

Svensk Försäkring anser inte att det framgår att verksamhetsutövaren bör kräva att en fullmaktshavare lämnar tillräcklig information om vilka förhållanden som dennas behörighet grundar sig på, men anser att detta kan preciseras i föreskrifter. Svenska försäkringsförmedlares förening avstyrker en uppdelning av åtgärderna identifiering och kontroll av identiteten, om inte ytterligare förtydliganden görs i lagtexten. Svenska

Bankföreningen föreslår att det ska anges att identiteten verifieras i stället för kontrolleras, för att tydliggöra skillnaden mellan identifikation och kontroll av identiteten. Svenska Bankföreningen och Sparbankernas Riksförbund anser att det finns behov av vägledning avseende de dokument som ska kunna godtas för identifiering av kunden.

Skälen för regeringens förslag: Åtgärder för kundkännedom ska omfatta identifiering av kunden och kontroll av dennes identitet utifrån handlingar, uppgifter eller information som erhållits från en tillförlitlig och oberoende källa (artikel 13.1 a i fjärde penningtvättsdirektivet). Ett motsvarande krav finns i 2 kap. 3 § 1 penningtvättslagen. Där anges att det ska göras en kontroll av kundens identitet genom identitetshandling, registerutdrag eller på annat tillförlitligt sätt. Enligt direktivet ska verksamhetsutövare också kontrollera att en person som påstår sig handla på kundens vägnar verkligen är bemyndigad att göra det, identifiera den personen och kontrollera dennes identitet (artikel 13.1 andra stycket). En uttrycklig reglering av denna situation saknas i gällande rätt.

Direktivet innebär att åtgärderna identifikation och kontroll av identiteten hålls åtskilda.

Enligt regeringens bedömning bör en uppdelning mellan åtgärderna identifikation av kunden och kontroll av identiteten framgå i lagen. Denna bedömning grundas i första hand på att det måste vara möjligt att hantera identifikationsförfarandet på ett riskbaserat sätt. För att detta syfte ska kunna uppnås krävs att verksamhetsutövare kan betrakta identifiering och kontroll av den uppgivna identiteten som två olika åtgärder, om än med ett starkt samband.

Kravet på att kunden ska identifieras innebär att verksamhetsutövaren ska efterfråga kundens namn och de övriga uppgifter kopplade till kundens identitet som är nödvändiga för att uppfylla de övriga krav som anges i penningtvättslagen. En uppgift om kundens namn krävs bl.a. för

att klarlägga om kunden är en person i politiskt utsatt ställning eller på annat sätt har identifierats som en person som innebär hög risk för penningtvätt eller finansiering av terrorism. Uppgifter om kundens identitet måste således inhämtas för att verksamhetsutövare ska kunna fullgöra skyldigheterna i penningtvättslagen.

De kontroller som ska göras av identiteten bör dock tillåtas variera från fall till fall. Som minimikrav enligt direktivet gäller dock att den uppgivna identiteten på något sätt ska kontrolleras genom en oberoende och tillförlitlig källa. Kontrollernas omfattning och noggrannhet bör i slutändan avgöras av förhållandena i det enskilda fallet. Noggrannheten och omsorgen vid kontrollen av om en uppgiven identitet är korrekt ska vara större ju högre risk som är kopplad till kundrelationen (se avsnitten 8.6 och 8.7). Kraven på kontroll av kundens identitet i penningtvättslagen bör inte låsa verksamhetsutövarna till en viss metod för eller omfattning av kontrollerna av kundens identitet. I lagen bör därför anges att kontroll av identiteten ska ske genom identitetshandlingar, registerutdrag eller andra uppgifter från en tillförlitlig och oberoende källa. Att ange att identiteten ska verifieras, vilket Svenska Bankföreningen föreslår, är mindre lämpligt då det kan tolkas som ett krav på att identiteten alltid ska vara styrkt. Ett sådant krav bör dock inte alltid upprätthållas. Något krav på att kunden alltid ska visa en id-handling, som Loomis AB för fram som ett problem vid identifikation av juridiska personer, finns inte enligt förslaget.

Svenska Bankföreningen och Sparbankernas Riksförbund anser att det finns behov av vägledning avseende de dokument som ska kunna godtas för identifiering av kund. Det är dock inte möjligt att ge någon allmän vägledning i detta avseende. Vad som är ett tillräckligt underlag för identitetskontroll varierar mellan olika verksamhetsutövare och mellan olika tjänster och produkter. Närmare vägledning i dessa avseenden får vid behov ges av tillsynsmyndigheterna och i slutändan avgöras i rättstillämpningen.

Kraven på identifikation av kunden innebär i praktiken att verksamhetsutövare måste kontrollera behörigheten hos en person som uppger sig företräda kunden. Det skulle därför kunna hävdas att kraven i artikel 13.1 andra stycket i direktivet, som avser identifiering och kontroll av identitet och behörighet hos den som uppger sig företräda annan, är genomfört utan särskild reglering. Regeringen anser emellertid att det bör krävas en särskild reglering av denna situation för att fullt ut genomföra direktivet i detta avseende. I lagen bör framgå att den som påstår sig företräda en kund ska identifieras. Verksamhetsutövaren ska därutöver kontrollera identiteten och behörigheten att företräda kunden. Svensk Försäkring anser att det inte framgår att verksamhetsutövaren bör kräva att en fullmaktshavare lämnar tillräcklig information om vilka förhållanden som dennas behörighet grundar sig på, men anser att detta kan preciseras i föreskrifter. Enligt regeringens bedömning innebär dock kravet på att kontrollera fullmaktshavarens behörighet att företräda kunden en kontroll och bedömning av vilka förhållanden som behörigheten grundar sig på. Omfattningen av och noggrannheten vid dessa kontroller ska bestämmas av risken i det enskilda fallet. Någon ytterligare reglering i detta avseende är därför inte nödvändig.

Det riskbaserade förhållningssättet innebär att verksamhetsutövare har utrymme för egna bedömningar i fråga om vad som utgör en tillräcklig kontroll av kundens identitet samt de kontroller som ska göras avseende ombud. Det kan dock fortfarande finnas situationer där det krävs kompletterande föreskrifter i dessa avseenden. Regeringen eller den myndighet regeringen som bestämmer bör därför bemyndigas att meddela föreskrifter om identitetskontroll av kunden och den som företräder kunden.

Hänvisningar till S8-3-1

8.3.2. Identifiering av den verkliga huvudmannen

Regeringens förslag: En verksamhetsutövare ska utreda om kunden har en verklig huvudman. Om kunden är en juridisk person eller annan juridisk konstruktion, ska detta omfatta åtgärder för att förstå kundens ägarförhållanden och kontrollstruktur. Verksamhetsutövaren ska kontrollera den verkliga huvudmannens identitet.

Skyldigheten att identifiera den verkliga huvudmannen och kontrollera dennes identitet gäller inte om kunden är ett företag vars aktier är upptagna till handel på en reglerad marknad.

Om kunden är en juridisk person och det står klart att den juridiska personen inte har en verklig huvudman, ska den person som är ordförande i kundens styrelse eller är dess verkställande direktör eller har motsvarande funktion anses vara verklig huvudman. Detsamma ska gälla om verksamhetsutövaren har anledning att anta att den identifierade personen inte är den verkliga huvudmannen.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om åtgärder för identitetskontroll av den verkliga huvudmannen.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. I utredningens förslag finns inte något krav på att utse en alternativ verklig huvudman när kunden är organiserad så att en verklig huvudman saknas. Enligt utredningens förslag ska hela styrelsen eller motsvarande anses vara alternativa verkliga huvudmän i situationer då en verklig huvudman saknas eller då det finns anledning att anta att den identifierade personen inte är den verkliga huvudmannen.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Svenska Bankföreningen och Finansbolagens förening anser att förslaget bör anknyta till artikel 3.6 a ii i direktivet i så hög grad som möjligt. Det är viktigt att kravet på att utse en ”alternativ” verklig huvudman avgränsas på samma sätt som i direktivet. I en sådan situation bör enligt Bankföreningen inte krävas att hela styrelsen eller motsvarande ska betraktas som verkliga huvudmän, då direktivet inte synes begränsa möjligheten att utse en person med bestämmande inflytande som alternativ verklig huvudman. Föreningarna anser också att det i lagen bör anges att rimliga åtgärder ska vidtas för att kontrollera den verkliga huvudmannens identitet samt att en alternativ verklig huvudman endast bör kunna utses när det inte föreligger grund för misstanke om penningtvätt eller finansiering av terrorism.

Bankföreningen tillägger att det i de fall kunden är organiserad på ett

sådant sätt att någon verklig huvudman inte finns anser föreningen att det inte finns anledning att utse en ”alternativ” verklig huvudman. Loomis

AB anser att det bör förtydligas hur verksamhetsutövare får använda sig av registret över verkliga huvudmän vid utförandet av kundkännedomsåtgärder. Svensk Försäkring anser att det blir otydligt att upprätthålla en distinktion mellan identifiering av den verkliga huvudmannen och kontroll av identiteten och avstyrker detta förslag.

Svensk Försäkring vill också att det förtydligas om skyldigheten att kontrollera vem som är den verkliga huvudmannen kan uppfyllas genom att fråga kunden om uppgifterna i registret över verkliga huvudmän är korrekta. Sveriges advokatsamfund anför att det måste förtydligas vad som gäller om en person i styrelsen ska anses vara verklig huvudman och denna är en person i politiskt utsatt ställning. Länsstyrelserna i

Stockholms och Skåne län föreslår att det ska införas en skyldighet för verksamhetsutövare att dokumentera den undersökning som de gör för att identifiera den verkliga huvudmannen i de fall då en alternativ verklig huvudman utses.

Skälen för regeringens förslag

Fjärde penningtvättsdirektivet och gällande rätt

Åtgärderna för kundkännedom ska omfatta identifiering av den verkliga huvudmannen och rimliga åtgärder för styrkande av den personens identitet, så att den ansvariga enheten anser sig ha full vetskap om vem den verkliga huvudmannen är, inbegripet rimliga åtgärder för att förstå kundens ägar- och kontrollstruktur i fallet juridiska personer, truster, bolag, stiftelser och liknande juridiska konstruktioner (artikel 13.1 b i fjärde penningtvättsdirektivet).

Krav på åtgärder för kundkännedom avseende den verkliga huvudmannen finns också i artikel 3.6 i direktivet. I artikel 3.6 a i framgår att kraven på identifikation av den verkliga huvudmannen inte gäller avseende bolag noterade på en reglerad marknad som omfattas av informationsskyldighet enligt unionsrätten eller omfattas av motsvarande internationella normer som säkerställer tillräcklig öppenhet beträffande information om ägande. I artikel 3.6 a ii) ställs krav på särskilda åtgärder i de fall då verksamhetsutövare inte identifierat någon verklig huvudman eller om det finns tvivel på att den eller de personer som identifierats är verkliga huvudmän. I sådana fall ska verklig huvudman anses vara den eller de fysiska personer som innehar ledande befattningar. Verksamhetsutövare ska i dessa fall dokumentera de åtgärder som vidtas för att identifiera det verkliga huvudmannaskapet. Detta förfarande får endast ske om det inte föreligger grund för misstankar. I direktivet anges inte vad misstankarna ska avse, men det får förutsättas att det avser misstankar om penningtvätt eller finansiering av terrorism.

I nuvarande 2 kap. 3 § 2 penningtvättslagen anges att den verkliga huvudmannens identitet måste kontrolleras. Med hänsyn till den detaljerade reglering som finns i direktivet i detta avseende bör ändrade och delvis nya bestämmelser införas i den nya lagen.

Identifikation av verklig huvudman

Kravet på att identifiera kundens verkliga huvudman syftar liksom identifikationen av kunden till att ligga till grund för verksamhetsutövarens riskklassificering av kunden samt till att klarlägga om den verkliga huvudmannen är en person i politiskt utsatt ställning eller av andra anledningar kan bedömas vara en person som innebär hög risk för penningtvätt eller finansiering av terrorism. Ett övergripande syfte är också att skapa genomlysning kring ägandet i och kontrollen av juridiska personer och andra juridiska konstruktioner för att försvåra och förhindra att de används som verktyg i brottsliga upplägg.

Med verklig huvudman avses en fysisk person som ytterst äger eller kontrollerar en juridisk person eller en fysisk person till vars förmån någon annan handlar (jfr avsnitt 15.3). Det kan således finnas en verklig huvudman bakom både fysiska och juridiska personer. Fysiska personer har inga ägare eller annan som kontrollerar dem på det sätt som avses i definitionen av begreppet verklig huvudman. För fysiska personer rör det sig därför i första hand om s.k. bulvanfall. Med bulvanfall avses situationer då en person handlar för annans räkning, men gentemot verksamhetsutövaren agerar som att handlandet sker för egen räkning. Om verksamhetsutövare konstaterar ett bulvanförhållande kan således en fysisk person ha en verklig huvudman. Förmånstagare till stiftelser, truster, livförsäkringar och andra investeringsrelaterade försäkringar kan också vara verkliga huvudmän genom detta led i definitionen.

I de flesta fall finns sannolikt ingen verklig huvudman när kunden är en fysisk person. Förekomsten av verkliga huvudmän är dock relativt vanligt när kunden är en juridisk person. Kraven på åtgärder avseende den verkliga huvudmannen delas i artikel 13.1 b i direktivet upp i åtgärder för identifikation av den verkliga huvudmannen och kontroll av dennes identitet. Svensk Försäkring anser att motsvarande uppdelning inte bör upprätthållas i penningtvättslagen. Regeringen gör i avsnitt 8.3.1 bedömningen att en uppdelning av åtgärderna identifikation och kontroll av kundens identitet bör göras i syfte att möjliggöra för verksamhetsutövare att tillämpa ett riskbaserat förhållningssätt. Uppdelningen bör upprätthållas även i bestämmelsen om identifikation av den verkliga huvudmannen.

Svenska Bankföreningen och Finansbolagens förening anser att det i lagen bör anges att rimliga åtgärder ska vidtas för att kontrollera den verkliga huvudmannens identitet. I direktivet anges att det ska vidtas ”rimliga åtgärder för styrkande” av den verkliga huvudmannens identitet (artikel 13.1 b). Kravet på kontroll av identiteten uttrycks således på ett annat sätt än när det avser kontroll av kundens identitet i artikel 13.1 a i direktivet. Enligt regeringens bedömning bör detta inte tolkas som att kraven på kontrollens omfattning i allmänhet ska skilja sig åt mellan dessa åtgärder. Enligt artikel 13.2 i direktivet får och ska verksamhetsutövare bestämma kundkännedomsåtgärdernas omfattning efter en riskkänslighetsanalys, dvs. en bedömning utifrån risken i det enskilda fallet. Det finns således situationer då kontrollen av den verkliga huvudmannens identitet måste vara mer ingående än vad kontrollen av kundens identitet är i en annan situation. Utgångspunkten i lagen bör

vara att kontrollen av den verkliga huvudmannens identitet ska ske med sådan omsorg som risken i det enskilda fallet motiverar.

Definitionen av verklig huvudman i artikel 3.6 a i i direktivet omfattar inte fysiska personer som ytterst äger eller kontrollerar företag noterade på en reglerad marknad med krav på uppgiftslämning. Anledningen till att direktivet undantar dessa är att företagen förutsätts lämna information om ägande m.m. enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU av den 15 maj 2014 om marknader för finansiella instrument och om ändring av direktiv 2002/92/EG och av direktiv 2011/61/EU. Undantaget gäller även företag i tredje land som är underkastade motsvarande informationsskyldighet. Uttrycket ”motsvarande informationsskyldighet” i fråga om företag etablerade i tredjeland syftar på de skyldigheter att offentliggöra information som följer av det s.k. öppenhetsdirektivet (Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/109/EG av den 15 december 2004 om harmonisering av insynskraven angående upplysningar om emittenter vars värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad och om ändring av direktiv 2001/34/EG). Verksamhetsutövare kan således utan särskilda åtgärder ta reda på vem eller vilka som kontrollerar ett sådant företag. Noterade bolag är enligt gällande rätt undantagna från kraven på identifiering och kontroll av verklig huvudman (2 kap. 5 § 3 och 4 penningtvättslagen). Ett sådant undantag bör föras in även i den nya penningtvättslagen.

Åtgärder för att förstå ägarförhållanden och kontrollstruktur

När kunden är en juridisk person, trust eller annan liknande juridisk konstruktion, ska åtgärder för kundkännedom avseende den verkliga huvudmannen inbegripa rimliga åtgärder för att förstå kundens ägar- och kontrollstruktur. Loomis AB anser att det bör förtydligas hur verksamhetsutövare får använda sig av registret över verkliga huvudmän.

Svensk Försäkring vill att det förtydligas om skyldigheten att kontrollera vem som är den verkliga huvudmannen kan uppfyllas genom att verksamhetsutövaren frågar kunden om uppgifterna i registret över verkliga huvudmän är korrekta.

Medlemsstaterna ska kräva att ansvariga enheter inte uteslutande förlitar sig på det centrala registret om verkliga huvudmän för att uppfylla kraven avseende åtgärder för kundkännedom (artikel 30.8 i direktivet). Vid fullgörandet av dessa krav ska en riskbaserad metod användas. Att omfattningen av åtgärderna för kundkännedom alltid ska avgöras efter en riskkänslighetsanalys framgår som nämnts ovan även i artikel 13.2 i direktivet. Artiklarna 30.8 och 13.2 innebär enligt regeringens bedömning att det i vissa fall kan vara tillräckligt att förlita sig på registret över verkliga huvudmän. Medlemsstaterna måste dock se till att det i den nationella regleringen framgår att detta inte alltid är tillräckligt för att uppfylla kravet på att identifiera den verkliga huvudmannen.

I penningtvättslagen kan således inte anges när och under vilka förutsättningar som en verksamhetsutövare kan förlita sig på registret över verkliga huvudmän. Det kan inte heller i allmänhet anges om verksamhetsutövarens kontroller i en viss situation är tillräckliga om verksamhetsutövare frågar kunden om registeruppgifterna är korrekta. I

lagen bör således anges att om kunden är en juridisk person eller annan juridisk konstruktion ska åtgärder vidtas för att förstå kundens ägarförhållanden och kontrollstruktur. Detta krav ska tillämpas riskbaserat, vilket innebär att omfattningen av åtgärderna ska bestämmas av risken i det enskilda fallet.

Kraven på att utse en alternativ verklig huvudman

I såväl direktivet (artikel 3.6 a ii) som Fatfs rekommendationer (tolkningsnot 10.5 b) anges att även den eller de personer som innehar ledande befattningar i en juridisk person under vissa förhållanden ska betraktas som verkliga huvudmän under kundkännedomsprocessen. Det gäller när en verklig huvudman inte identifierats eller när det finns tvivel kring att den som identifierats är den verkliga huvudmannen. En motsvarande bestämmelse saknas i gällande rätt och bör således införas.

Svenska Bankföreningen och Finansbolagens förening anser att förslaget bör anknyta till artikel 3.6 a ii i penningtvättsdirektivet i så hög grad som möjligt. Föreningarna anser att det är viktigt att kravet på att utse en alternativ verklig huvudman avgränsas på samma sätt som i direktivet. Regeringen delar denna bedömning.

En första fråga är i vilka situationer som en alternativ verklig huvudman ska utses. Bankföreningen anser att det inte finns någon anledning att utse en alternativ verklig huvudman när en juridisk person är organiserad på ett sådant sätt att någon verklig huvudman inte finns.

Direktivets artikel 3.6 a ii bygger på Fatfs rekommendationer (tolkningsnot 10.5 b). I Fatfs tolkningsnot är det tydligt att kraven på att utse en alternativ verklig huvudman inträder när en juridisk person saknar en verklig huvudman bland ägare eller medlemmar och det inte heller finns någon fysisk person som på annat sätt kontrollerar den juridiska personen. Direktivet bör förstås på samma sätt. Det innebär att en alternativ verklig huvudman ska utses även när en juridisk person är organiserad på ett sådant sätt att en verklig huvudman saknas. Tanken bakom detta är sannolikt att exempelvis verkställande direktören eller styrelsens ordförande har mer ”kontroll” över en juridisk person som är organiserad på ett sådant sätt jämfört med en juridisk person där det finns en eller flera personer som kontrollerar den juridiska personen genom ägande av mer än 25 procent av aktierna. Kravet på att utse en alternativ verklig huvudman bör således föreligga när en verklig huvudman saknas eller när det finns tvivel på att den eller de personer som identifierats bland ägare eller på annat sätt är verkliga huvudmän.

När en alternativ verklig huvudman ska utses anser Bankföreningen att det inte bör krävas att hela styrelsen eller motsvarande ska betraktas som verkliga huvudmän, då direktivet inte synes begränsa möjligheten att utse en person med bestämmande inflytande som alternativ verklig huvudman. Regeringen gör samma bedömning. I lagen bör framgå att i de fall en alternativ verklig huvudman ska utses bör det vara den person som är ordförande i kundens styrelse eller är dess verkställande direktör eller har motsvarande funktion. Vem eller vilka som ska utses får avgöras av förhållandena i det enskilda fallet, och grundas på en bedömning av vem som kan anses utöva mest kontroll över den juridiska personen.

Sveriges advokatsamfund anför att det måste förtydligas vad som gäller om en person i styrelsen ska anses vara verklig huvudman och denna är en person i politiskt utsatt ställning.

I direktivets artiklar om kundkännedomsåtgärder görs inte någon skillnad på verkliga huvudmän i ägar- eller medlemskretsen och personer som ska anses vara verkliga huvudmän till följd av en ledande befattning i den juridiska personen. Det innebär bl.a. att om en alternativ verklig huvudman är en person i politiskt utsatt ställning så ska kundrelationen vara underkastad de krav som då gäller. Något ytterligare förtydligande av detta förhållande behövs inte enligt regeringens mening.

Svenska Bankföreningen och Finansbolagens förening anser att det bör framgå i lagen att en alternativ verklig huvudman endast ska kunna utses när det inte föreligger grund för misstanke om penningtvätt eller finansiering av terrorism. I avsnitt 8.5 föreslår regeringen att det ska förtydligas att verksamhetsutövare inte får ingå affärsförbindelser eller genomföra enstaka transaktioner om det dessförinnan uppkommer misstanke om att verksamhetsutövarens produkter eller tjänster kommer att användas för penningtvätt eller finansiering av terrorism. Detta innebär att det saknas skäl att ha motsvarande rekvisit i bestämmelsen om när alternativa verkliga huvudmän ska utses.

Länsstyrelserna i Stockholms och Skåne län föreslår att det ska införas en skyldighet för verksamhetsutövare att dokumentera den undersökning som de gör för att identifiera den verkliga huvudmannen i de fall då en alternativ verklig huvudman utses.

En dokumentationsplikt av det slag som länsstyrelserna föreslår framgår i artikel 3.6 a ii i direktivet. Kravet på dokumentation i detta fall framstår dock som överflödigt eftersom det i artikel 40.1 a i direktivet finns ett krav på att verksamhetsutövare ska bevara handlingar och uppgifter som är nödvändiga för att uppfylla kraven som fastställs i fråga om åtgärder för kundkännedom (se avsnitt 10.2). Detta bör inbegripa den undersökning som gjorts i de fall en alternativ verklig huvudman utses. Någon särskild reglering av denna situation bör därför inte krävas för att direktivet ska anses vara genomfört i det avseendet.

Det riskbaserade förhållningssättet innebär att verksamhetsutövare har utrymme för egna bedömningar i fråga om vad som utgör en tillräcklig kontroll av den verkliga huvudmannens identitet. Det kan dock fortfarande finnas situationer där det behövs kompletterande föreskrifter i dessa avseenden. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör därför bemyndigas att meddela föreskrifter om åtgärder för identitetskontroll av den verkliga huvudmannen.

Hänvisningar till S8-3-2

8.3.3. Åtgärder för att identifiera särskilda högrisksituationer

Regeringens förslag: En verksamhetsutövare ska bedöma om kunden eller kundens verkliga huvudman är en person i politiskt utsatt ställning eller en anhörig eller nära medarbetare till en sådan person.

En verksamhetsutövare ska även kontrollera om kunden är etablerad i ett land utanför EES som av Europeiska kommissionen har identifierats som ett högrisktredjeland.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag i fråga om åtgärder för att avgöra om kunden eller kundens verkliga huvudman är en person i politiskt utsatt ställning. I utredningens förslag saknas en motsvarande reglering av åtgärder avseende anhöriga eller nära medarbetare till sådana personer samt åtgärder för att avgöra om kunden är etablerad i ett högrisktredjeland utanför EES.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Svenska Bankföreningen anser att det är viktigt att verksamhetsutövare, för att avgöra om kunden är en inhemsk person i politiskt utsatt ställning, ska kunna använda listor eller register som hjälpmedel. Det bör vara möjligt om verksamhetsutövaren med utgångspunkt i sin riskklassificering bedömer att kontroll mot sådana listor är en tillräcklig, tillförlitlig och lämplig åtgärd för att bedöma om kunden är en person i politiskt utsatt ställning. AB Svenska Spel har liknande synpunkter och anser att verksamhetsutövare måste kunna få genomföra kontroller av om kunden är en person i politiskt utsatt ställning genom register eller listor som tillhandahålls av tillförlitliga tredje parter. Aktiebolaget Trav och Galopp anser att tröskelbeloppet om 2 000 euro bör vara vägledande även i förhållande till kontroller av om kunden är en person i politiskt utsatt ställning. Svensk Försäkring anser att direktivet bör tolkas så att det inte kan krävas att det vidtas åtgärder för att avgöra om kunden eller dess verkliga huvudman är en person i politiskt utsatt ställning när risken för penningtvätt eller finansiering av terrorism är låg.

Skälen för regeringens förslag: I penningtvättslagen framgår att en verksamhetsutövare ska vidta åtgärder för att avgöra om kunden eller kundens verkliga huvudman är en person i politiskt utsatt ställning (2 kap. 3 § tredje stycket). Denna bestämmelse infördes i syfte att anpassa svensk rätt till Fatfs rekommendation 12. I fjärde penningtvättsdirektivet finns inte någon bestämmelse som direkt motsvarar innehållet i gällande rätt. I artikel 20 a anges dock att det ska krävas att verksamhetsutövare har lämpliga riskhanteringssystem på plats, inklusive riskbaserade förfaranden, för att kunna avgöra om kunden eller kundens verkliga huvudman är en person i politiskt utsatt ställning. Direktivet innehåller även bestämmelser om de skärpta åtgärder för kundkännedom som ska vidtas om så är fallet (artikel 20 b). I direktivet är det således underförstått att riskbaserade åtgärder ska vidtas för att avgöra om kunden eller dess verkliga huvudman är en person i politiskt utsatt ställning. Dessa åtgärder anges dock inte som en av de obligatoriska kundkännedomsåtgärderna i artikel 13 i direktivet.

Enligt regeringens mening gör en uttrycklig reglering i anslutning till övriga kundkännedomsåtgärder det tydligt att åtgärdernas omfattning ska avgöras av risken i det enskilda fallet. De förfaranden som Svenska

Bankföreningen och AB Svenska Spel anser vara lämpliga kan således användas när det är förenligt med risken som kan förknippas med kunden. Det medför också, vilket Aktiebolaget Trav och Galopp efterfrågar, att det blir tydligt att dessa åtgärder endast måste vidtas när

verksamhetsutövaren är skyldig att vidta övriga åtgärder för kundkännedom. Regeringen anser dock inte att direktivet bör tolkas som att det aldrig finns krav på att undersöka om kunden eller kundens verkliga huvudman är en person i politiskt utsatt ställning när risken för penningtvätt eller finansiering av terrorism är låg, vilket Svensk

Försäkring förordar. Omfattningen på kontrollerna av om kunden är en sådan person bör dock tillåtas variera med risken.

I direktivet finns även uttryckliga krav på skärpta åtgärder för kundkännedom i situationer då kunden är familjemedlem eller känd medarbetare till en person i politiskt utsatt ställning (artikel 23). Skärpta åtgärder ska också vidtas om kunden är baserad i ett tredjeland som av Europeiska kommissionen utpekats som ett högrisktredjeland (artikel 18.1). Kraven på att skärpta åtgärder för kundkännedom ska vidtas i dessa situationer innebär underförstått att verksamhetsutövare måste vidta åtgärder för att kunna avgöra om en sådan särskild situation föreligger. Omfattningen av dessa åtgärder bör också kunna ske utifrån ett riskbaserat förhållningssätt. I lagen bör därför anges att en verksamhetsutövare ska vidta åtgärder för att avgöra om kunden eller kundens verkliga huvudman är en person i politiskt utsatt ställning eller en anhörig eller nära medarbetare till en sådan person. I lagen bör också framgå att åtgärder ska vidtas för att avgöra om kunden är etablerad i ett land utanför EES som av kommissionen har identifierats som ett högrisktredjeland. Det bör framgå att detta är åtgärder för kundkännedom och att åtgärderna kan vidtas utifrån ett riskbaserat synsätt.

Hänvisningar till S8-3-3

  • Prop. 2016/17:173: Avsnitt 19.1

8.3.4. Bedömning av affärsförbindelsens syfte och art

Regeringens förslag: En verksamhetsutövare ska inhämta information om affärsförbindelsens syfte och art.

Informationen ska ligga till grund för en bedömning av vilka aktiviteter och transaktioner som kunden kan förväntas vidta och genomföra inom ramen för affärsförbindelsen samt riskklassificeringen av kunden.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. I utredningens förslag anges att verksamhetsutövare ska skaffa sig kännedom om kundens affärsverksamhet eller ekonomiska situation samt grunderna för att en produkt eller tjänst används. I utredningens förslag anges inte i vilket syfte som informationen om syfte och art ska inhämtas för.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Fastighetsmäklarinspektionen tillstyrker förslaget men anser att kravet på att inhämta information om syfte och art bör utvidgas till att gälla även vid enstaka transaktioner. Detta skulle gå utöver kraven i direktivet, men är viktigt vid genomförande av transaktioner som sker av köparen i en fastighetstransaktion. Branschföreningen för Onlinespel anser att det vid tillhandahållande av speltjänster räcker att anta att affärsförbindelsens syfte är underhållning.

Vid större spel om större belopp kan spelbolaget förstås skaffa sig kännedom om kundens ekonomiska situation, men affärsförbindelsens

syfte kan antas vara underhållning om det inte finns skäl att misstänka något annat, exempelvis penningtvätt. Svenska Bankföreningen anser att förslaget bör kompletteras med ordet ”tillräckligt” för att klargöra att åtgärderna ska vidtas utifrån ett riskbaserat synsätt. Bankföreningen anför vidare att information om affärsförbindelsens syfte och art måste inhämtas i sådan omfattning att verksamhetsutövaren kan bedöma risken i kundförhållandet, dvs. om det ska hänföras till låg-, normal- eller högrisk. Om risken bedöms som hög, ska verksamhetsutövaren vidta lämpliga åtgärder för att ta reda på varifrån de tillgångar som hanteras inom ramen för affärsförhållandet eller den enstaka transaktionen kommer. Mot denna bakgrund framstår det som rimligt att begreppet ”ekonomisk situation” ska tolkas utifrån risk. Bankföreningen anser också att vägledning om vad som avses med begreppet ”art” utvecklas. Detta begrepp bör avse frågan om vad kunden ägnar sig åt samt vilket beteende och vilka transaktioner/transaktionsmönster som kan förväntas förekomma inom ramen för affärsförbindelsen.

Skälen för regeringens förslag: I fjärde penningtvättsdirektivet anges att verksamhetsutövaren ska göra en bedömning av affärsförbindelsens syfte och avsedda natur och i förekommande fall inhämta information för detta ändamål (artikel 13.1 c). I 2005 års penningtvättsdirektiv anges endast att information om förbindelsens syfte och natur ska inhämtas, dvs. det anges inte uttryckligen att ändamålet är att kunna bedöma affärsförbindelsens syfte och art. I den nuvarande penningtvättslagen anges kravet på samma sätt som i 2005 års direktiv (2 kap. 3 § 3).

Innehållet i bestämmelsen bör därmed ändras så att det överensstämmer med det som anges i fjärde penningtvättsdirektivet.

Som Svenska Bankföreningen framhåller har inhämtandet av information om en affärsförbindelses syfte och art två huvudsakliga syften. Det ena syftet är att ge verksamhetsutövaren underlag för att bedöma risken för penningtvätt eller finansiering av terrorism som kan förknippas med kunden. I avsnitt 8.6 redogör regeringen för sina överväganden och förslag i fråga om faktorer som ska beaktas för att bedöma om risken för penningtvätt eller finansiering av terrorism är hög. Som högriskfaktorer nämns bl.a. om kundens ägarstruktur framstår som ovanlig eller alltför komplicerad för dess verksamhet, om kunden bedriver kontantintensiv verksamhet eller om kunden är en juridisk person eller annan juridisk konstruktion vars syfte det är att förvalta en fysisk persons tillgångar. Vid inhämtande av information om affärsförbindelsens syfte och art bör förekomsten av sådana och andra faktorer som påverkar risken uppmärksammas.

Det andra syftet med att inhämta information om affärsförbindelsens syfte och art är att ge verksamhetsutövaren ett underlag för att bedöma hur kunden kan väntas agera inom ramen för affärsförbindelsen. Verksamhetsutövarens bedömning bör i första hand avse frågan om vilka aktiviteter och transaktioner som kunden kan förväntas vidta och genomföra. En sådan bedömning är nödvändig för att verksamhetsutövaren ska kunna upptäcka avvikelser från det förväntade beteendet.

Enligt regeringens bedömning bör ändamålet med att inhämta information om affärsförbindelsens syfte och art framgå i lagen. Detta bör leda till att det på ett tydligt sätt klargörs för verksamhetsutövarna vad den aktuella åtgärden för kundkännedom innebär. En beskrivning av

syftet med åtgärderna kan också väntas medföra att det blir enklare att tillämpa bestämmelsen på ett riskbaserat och situationsanpassat sätt. Som

Branschföreningen för Onlinespel framför kan det exempelvis vid öppnandet av ett spelkonto antas att affärsförbindelsens syfte är underhållning. Även en produkts eller tjänsts art kan medföra att en verksamhetsutövare utan särskilda åtgärder kan göra en inledande bedömning av syftet och arten hos en affärsförbindelse.

Hur omfattande åtgärder som en verksamhetsutövare måste vidta beror således till stor del på komplexiten hos en viss tjänst eller produkt samt den risk som kan förknippas med produkten, tjänsten eller den specifika affärsförbindelsen. Enligt regeringens bedömning talar detta för att inte ställa några mer specificerade krav på verksamhetsutövarnas åtgärder för att bedöma en affärsförbindelses syfte och art i penningtvättslagen. Närmare information om kundens ekonomiska situation kan behöva inhämtas när det är motiverat av risken i affärsförbindelsen. Detsamma gäller närmare information om varifrån kundens ekonomiska medel kommer. Detta bör dock i regel bli aktuellt först om risken bedöms som hög, eller om sådan information behövs för att bedöma kundens riskfyllda eller avvikande aktiviteter och transaktioner. Detta är i linje med den tillämpning som Branschföreningen för Onlinespel och Svenska Bankföreningen föreslår.

Fastighetsmäklarinspektionen anser att kravet på att inhämta information om syfte och art bör utvidgas till att gälla även vid enstaka transaktioner. Detta skulle gå utöver kraven i direktivet, men är enligt inspektionen viktigt vid genomförande av transaktioner som sker av köparen i en fastighetstransaktion. Ett av de två syftena med att inhämta information om syfte och art är att kunna bedöma hur kunden kan väntas agera inom ramen för en affärsförbindelse. Detta syfte är inte relevant vid enstaka transaktioner. Därtill kommer att en verksamhetsutövare måste riskklassificera sina kunder oavsett om det rör sig om en affärsförbindelse eller en enstaka transaktion. Inom ramen för riskklassificeringen ska kundspecifika faktorer beaktas. För att kunna beakta sådana faktorer som penningtvättslagen kräver måste verksamhetsutövare som medverkar till enstaka transaktioner ibland begära in information från kunden av samma slag som vid en bedömning av en affärsförbindelses syfte och art. Om en enstaka transaktion kan förknippas med hög risk för penningtvätt eller finansiering av terrorism, måste verksamhetsutövare vidta skärpta åtgärder för kundkännedom. Det kan inbegripa åtgärder för att bedöma kundens ekonomiska situation och att ta reda på varifrån kundens medel kommer. Sådana åtgärder kan också behöva vidtas om kundens aktiviteter och transaktioner avviker från vad verksamhetsutövare kan vänta sig från kunder i allmänhet. Det anförda innebär att det beroende på förhållandena i det enskilda fallet kan vara motiverat att begära information om syftet och art även inför utförandet av en enstaka transaktion.

En kund kan således behöva svara på ingående frågor om personliga och ekonomiska förhållanden som inte förekommer vid kontakter med verksamheter som inte omfattas av penningtvättslagen. Kundkännedomsprocessen kan ofta uppfattas som svår att förstå för den kund som saknar kännedom om kraven i dessa avseenden. Vikten av att verksamhetsutövare är tydliga i sin kommunikation kring varför frågor ställs bör

därför särskilt betonas i detta sammanhang. Även tillsynsmyndigheterna bör inom sina ansvarsområden verka för att öka kunskapen om regelverket och de speciella krav som det ställer på verksamhetsutövarna.

Hänvisningar till S8-3-4

8.3.5. Fortlöpande uppföljning av affärsförbindelsen

Regeringens förslag: Pågående affärsförbindelser ska löpande och vid behov följas upp i syfte att säkerställa att kännedomen om kunden är aktuell och tillräcklig för att hantera den bedömda risken för penningtvätt eller finansiering av terrorism.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.

Skälen för regeringens förslag: Enligt fjärde penningtvättsdirektivet ska åtgärder för kundkännedom omfatta fortlöpande övervakning av affärsförbindelsen, inbegripet granskning av transaktioner under förbindelsens hela existens för att säkerställa att de transaktioner som utförs motsvarar verksamhetsutövarens kundkännedom, verksamheten och riskprofilen, vid behov även medlens ursprung och säkerställande av att handlingarna, uppgifterna eller informationen uppdateras (artikel 13.1 d).

Åtgärderna för att uppnå kundkännedom som krävs enligt direktivet är således en process som verksamhetsutövaren inte kan avsluta förrän den dag som affärsförbindelsen med kunden upphör. Kunskapen om kunden måste hela tiden hållas aktuell samt kompletteras och fördjupas när detta krävs för att förstå och kunna bedöma om kundens aktiviteter och transaktioner är legitima eller innebär penningtvätt eller finansiering av terrorism.

Kravet enligt artikel 13.1 d på en löpande uppföljning av affärsförbindelsen har två olika syften. Det första är att se till att kunskapen om kunden är uppdaterad, korrekt och tillräcklig för att motsvara risken som kan förknippas med kunden. Om kundens beteende eller användning av produkter och tjänster ändras måste kunskapen om kunden oftast uppdateras eller kompletteras och kanske fördjupas för att svara mot den förändrade riskprofil som kundens nya beteende innebär. Även andra ändringar hänförliga till kunden, såsom nya firmatecknare, nya verkliga huvudmän eller andra liknande förändringar innebär att förnyade kundkännedomsåtgärder för identifikation, kontroller och bedömningar måste göras. Kunskapen om hur kunden normalt bedriver sin verksamhet och använder sig av verksamhetsutövarens produkter eller tjänster ska i sin tur ligga till grund för det andra syftet med den löpande uppföljningen, som är att upptäcka avvikande transaktioner och aktiviteter för att förhindra att kunden använder verksamhetsutövaren för att tvätta pengar eller finansiera terrorism.

Den aktuella åtgärden för kundkännedom är i gällande rätt uppdelad mellan 2 kap. 10 § och 3 kap. 1 § penningtvättslagen. Innehållet i dessa bestämmelser är delvis överlappande, eftersom båda paragraferna ställer krav på att transaktioner ska kontrolleras eller granskas. I 2 kap. 10 § anges att verksamhetsutövaren ska kontrollera att de transaktioner som genomförs stämmer överens med den kunskap som verksamhetsutövaren

har om kunden, dennes affärs- och riskprofil och, om det behövs, varifrån kundens ekonomiska medel kommer. Handlingar, uppgifter och upplysningar rörande kontrollen ska hållas aktuella. I 3 kap. 1 § anges att verksamhetsutövare ska granska transaktioner för att kunna upptäcka sådana som den misstänker eller har skälig grund att misstänka utgör ett led i penningtvätt eller finansiering av terrorism. Om misstanke uppkommer ska verksamhetsutövaren utföra närmare analys, och, om misstanke kvarstår efter sådan analys, rapportera alla uppgifter som grundat misstanken till Polismyndigheten.

Den uppdelning av den löpande uppföljningen av affärsförbindelsen som görs i gällande rätt speglar således inte tydligt de två skilda syftena med uppföljningen. I 2 kap. som rör kundkännedomsåtgärder finns kravet på att granska avvikande transaktioner som i första hand syftar till att upptäcka och rapportera misstänkt penningtvätt eller finansiering av terrorism. I 3 kap. som avser när verksamhetsutövaren är skyldig att göra en rapport till Polismyndigheten finns å sin sida ingen koppling till kravet på att granska avvikande transaktioner och det framgår således inte klart att sådana avvikelser är en av de viktigaste indikationerna på att en transaktion ska bli föremål för sådan fördjupad granskning och analys som förutsätts ske enligt 3 kap. 1 §. Att denna analys i huvudsak bör bestå av åtgärder som kan betecknas som fördjupade eller skärpta kundkännedomsåtgärder följer inte heller klart av gällande rätt.

Regeringen anser därför att det finns skäl att i lagen så långt möjligt klargöra de två olika syftena som den löpande granskningen har och därmed avvika från den systematik som finns i gällande rätt. I det kapitel i penningtvättslagen som avser åtgärder för kundkännedom bör således anges att den löpande uppföljningen syftar till att säkerställa att verksamhetsutövarens kunskap om kunden är aktuell och tillräcklig för att kunna hantera den risk för penningtvätt och finansiering av terrorism som kunden innebär. Medlemsstaterna ska kräva att verksamhetsutövare inte bara vidtar åtgärder för kundkännedom gentemot alla nya kunder utan även vid lämpliga tidpunkter gentemot befintliga kunder, efter en riskkänslighetsanalys, bl.a. när en kunds relevanta omständigheter förändras (artikel 14.5 i fjärde penningtvättsdirektivet). I bestämmelsen i penningtvättslagen som rör löpande uppföljning bör det, mot bakgrund av innehållet i artikel 14.5 , tydligt framgå att uppföljningen bör ske löpande, dvs. att kontroller bör ske med visst intervall som bestäms av risken i den aktuella affärsförbindelsen. Det bör där också framgå att uppföljning ska ske vid behov, dvs. när det motiveras av kundens beteende eller andra faktorer kopplade till kunden.

I avsnitt 9.1 framgår regeringens överväganden och förslag i fråga om den del av den löpande granskningen som syftar till att upptäcka, förhindra och rapportera misstänkt penningtvätt eller finansiering av terrorism.

Hänvisningar till S8-3-5

8.4. Tidpunkt för identitetskontroller

Regeringens förslag: Kontroll av kundens och den verkliga huvudmannens identitet ska slutföras innan en affärsförbindelse etableras eller en enstaka transaktion utförs.

Om det är nödvändigt för att inte avbryta verksamhetens normala gång, får identitetskontroll med anledning av en ny affärsförbindelse göras senare, dock senast när affärsförbindelsen etableras. Undantaget får tillämpas endast om risken för penningtvätt och finansiering av terrorism är låg.

Regeringens bedömning: Undantaget i artikel 14.3 i fjärde penningtvättsdirektivet, som innebär att en kund under vissa förhållanden kan tillåtas att öppna ett konto hos ett kreditinstitut eller finansiellt institut innan kundens och den verkliga huvudmannens identitet har kontrollerats, bör inte genomföras i svensk rätt.

Utredningens förslag och bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningens förslag innebär dock att kontrollen av kundens och den verkliga huvudmannens identitet får slutföras efter att en affärsförbindelse har ingåtts. I utredningens förslag framgår inte heller att frågan om det föreligger låg risk ska avgöras utifrån verksamhetsutövarens riskbedömning.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget och bedömningen eller har inget att invända mot dem. Svenska

Bankföreningen anför att det enligt utredningen framgår att det inte går att skapa sig en uppfattning om risken för penningtvätt eller finansiering av terrorism innan en identitetskontroll utförs. Detta uttalande motsäger möjligheten till undantag eftersom en identitetskontroll måste utföras för att kunna komma till slutsatsen att kunden utgör låg risk.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: Medlemsstaterna ska kräva att kontroll av kundens och den verkliga huvudmannens identitet sker innan en affärsförbindelse ingås eller en transaktion utförs (artikel 14.1). En motsvarande bestämmelse finns för närvarande i 2 kap. 9 § första stycket penningtvättslagen. Denna huvudregel för när identitetskontroller ska genomföras bör framgå även av den nya penningtvättslagen.

I artikel 14.2 i direktivet finns ett av två undantag från kraven i artikel 14.1. Undantaget utgör i praktiken exempel på förenklade åtgärder för kundkännedom. I artikel 14.2 anges att medlemsstaterna får tillåta att kontroll av kundens och den verkliga huvudmannens identitet slutförs när affärsförbindelsen ingås, om detta är nödvändigt för att inte störa den normala affärsverksamheten och om risken för penningtvätt eller finansiering av terrorism är liten. I sådana situationer ska dessa förfaranden slutföras snarast möjligt efter inledande kontakt.

Motsvarande undantag i 2005 års penningtvättsdirektiv har en delvis annan lydelse. I det direktivet anges att kontrollen av identiteten får fullgöras under det att en affärsförbindelse ingås (artikel 9.2). Detta tolkades vid genomförandet av 2005 års direktiv som att identitetskontrollerna kunde slutföras i nära anslutning till att förbindelsen har etablerats (jfr prop. 2008/09:70 s. 7678). Detta framgår i 2 kap. 9 § penningtvättslagen.

Enligt regeringens bedömning innebär fjärde penningtvättsdirektivets lydelse att det inte längre bör finnas utrymme att tillåta att kontrollen kan anstå till efter affärsförbindelsens ingående. Det som ska vara möjligt är att identitetskontrollerna ingår som ett led i den process som medför att en affärsförbindelse uppkommer. Exempelvis kan undantaget komma i fråga när ingåendet av affärsförbindelser bekräftas genom underskrift via exempelvis Bank-ID. Då kan kontroll av identiteten och ingåendet av affärsförbindelsen anses ske vid samma tillfälle, genom att kunden gör en korrekt underskrift via Bank-ID. Som Svenska Bankföreningen framhåller bör förfarandet i huvudsak komma i fråga vid affärsförbindelser som avser produkter eller tjänster som i verksamhetsutövarens riskbedömning ansetts innebära en låg risk för penningtvätt eller finansiering av terrorism. Regeringen delar Bankföreningens bedömning och anser att detta förhållande bör förtydligas i lagtexten.

En konsekvens av regeringens bedömning är att det saknas anledning att i den nya lagen ta in en bestämmelse som motsvarar nuvarande 2 kap. 11 § första stycket penningtvättslagen, där det anges att affärsförbindelser som ingåtts med tillämpning av undantaget i 2 kap. 9 § andra stycket penningtvättslagen måste avbrytas om tillräcklig kundkännedom inte uppnås när kontrollen av identiteten sker.

I artikel 14.3 i direktivet ges medlemsstaterna möjlighet att genomföra ytterligare ett undantag från huvudregeln i artikel 14.1. Enligt artikel 14.3 får det tillåtas att ett konto öppnas hos ett kreditinstitut eller finansiellt institut, inbegripet konton som möjliggör transaktioner i överlåtbara värdepapper, om det finns tillräckliga skyddsåtgärder för att transaktioner inte kan utföras av kunden eller för kundens räkning innan de krav på kundkännedom som fastställs i artikel 13.1 första stycket a och b har uppfyllts. Ett motsvarande undantag finns i 2005 års penningtvättsdirektiv (artikel 9.4). Ett sådant undantag infördes dock inte vid genomförandet av 2005 års direktiv. Något skäl att införa ett sådant undantag har inte framförts av remissinstanserna. Regeringen anser därför att möjligheten till ett sådant undantag som anges i 14.3 i fjärde penningtvättsdirektivet inte bör utnyttas.

Hänvisningar till S8-4

  • Prop. 2016/17:173: Avsnitt 19.1

8.5. Förbud mot att ingå och upprätthålla affärsförbindelser och utföra enstaka transaktioner i vissa fall

Regeringens förslag: En verksamhetsutövare ska inte få etablera eller upprätthålla en affärsförbindelse eller utföra en enstaka transaktion, om verksamhetsutövaren inte har tillräcklig kännedom om kunden för att kunna hantera risken för penningtvätt eller finansiering av terrorism som kan förknippas med kundrelationen och för att övervaka och bedöma kundens aktiviteter och transaktioner.

En affärsförbindelse får inte heller etableras om det dessförinnan uppkommer misstanke om att verksamhetsutövarens produkter eller tjänster kommer att användas för penningtvätt eller finansiering av terrorism.

Förbudet mot att ingå en affärsförbindelse till följd av otillräcklig kännedom om kunden ska inte gälla advokater och biträdande jurister på advokatbyrå, andra oberoende jurister, auktoriserade och godkända revisorer samt skatterådgivare, om affärsförbindelsen syftar till att dessa ska försvara eller företräda en klient i fråga om ett rättsligt förfarande, inklusive rådgivning för att inleda eller undvika ett rättsligt förfarande eller till att bedöma kundens rättsliga situation.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag.

I utredningens förslag saknas ett uttryckligt förbud mot att ingå en affärsförbindelse om misstanke om penningtvätt eller finansiering av terrorism uppkommer före det att affärsförbindelsen ingåtts. I utredningens förslag anges inte vad som anses vara tillräcklig kundkännedom. Utredningens förslag innehåller inte heller någon uttrycklig reglering om vad som gäller om tillräcklig kundkännedom inte kan uppnås under en pågående affärsförbindelse.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Svenska Bankföreningen och

Sparbankernas Riksförbund noterar att artikel 14.4 i fjärde penningtvättsdirektivet är något vidare än utredningens förslag på genomförande av denna artikel, eftersom det i direktivet anges att verksamhetsutövaren ska avbryta en affärsförbindelse om den inte har tillräcklig kundkännedom. Kopplingen mellan att avbryta en befintlig affärsförbindelse och kontraheringsplikten i lagen om insättningsgaranti är och har länge utgjort ett problem för verksamhetsutövarna utan att någon tolkningshjälp har lämnats från berörda myndigheter. Tiden måste nu anses mogen för ett ställningstagande från lagstiftarens sida. I och med att det finns stöd i direktivet för en tolkning som innebär att penningtvättslagens bestämmelser bör ges företräde framför annan reglering, även när det gäller befintliga kunder, bör detta även framgå i den svenska regleringen. FAR anser att det bör framgå i lagen om det finns en skyldighet att avstå från att inleda en affärsförbindelse eller att avsluta en affärsförbindelse vid misstanke om penningtvätt eller finansiering av terrorism.

Skälen för regeringens förslag

Följderna av att tillräcklig kundkännedom inte kan uppnås

I artikel 14.4 första stycket i fjärde penningtvättsdirektivet anges att om en verksamhetsutövare inte kan uppfylla de krav på kundkännedom som fastställs i artikel 13.1 första stycket a, b eller c ska medlemsstaterna kräva att vederbörande inte utför en transaktion via bankkonto, ingår en affärsförbindelse eller utför transaktionen, och att denne ska avbryta affärsförbindelsen och överväga att rapportera en misstänkt transaktion när det gäller denna kund till FIU i enlighet med artikel 33.

Enligt penningtvättslagen får verksamhetsutövare inte etablera en affärsförbindelse eller utföra en enstaka transaktion om kundkännedom inte uppnås (2 kap. 11 § första stycket). Av andra stycket samma paragraf framgår att om förhållandena är sådana att penningtvätt eller finansiering av terrorism kan misstänkas, ska verksamhetsutövaren lämna uppgifter till Polismyndigheten enligt 3 kap. 1 §. Innehållet i

gällande rätt bör justeras i flera avseenden med anledning av de delvis nya kraven i fjärde penningtvättsdirektivet.

En första fråga som måste klargöras i penningtvättslagen är vad som avses med att verksamhetsutövare ”inte kan uppfylla” kraven på kundkännedom. Behovet av att förtydliga detta jämfört med innehållet i gällande rätt följer av att det riskbaserade förhållningssättet medför att det inte går att sätta någon allmänt gällande lägsta nivå för omfattningen av en eller flera kundkännedomsåtgärder. I vissa fall kan förhållandena vara sådana att risken med en viss produkt eller tjänst är så låg att det i inte krävs att verksamhetsutövaren vidtar alla de åtgärder för kundkännedom som anges i artikel 13.1 första stycket a, b eller c. Risken i en viss affärsförbindelse kan således hanteras trots mycket förenklade åtgärder för kundkännedom, och även sådana affärsförbindelser måste vara tillåtna.

Det riskbaserade synsättet bygger också på att brister avseende en eller flera åtgärder för kundkännedom ska kunna läkas genom att den fortlöpande uppföljningen och övervakningen av affärsrelationen skärps. Att de nationella regelverken ska kunna tillämpas på detta sätt framgår exempelvis av Europeiska banktillsynsmyndighetens (Eba) s.k. opinion om tillämpningen av kundkännedomsbestämmelserna avseende kunder som är asylsökande från högrisktredjeländer. (EBA-Op-2016-07, 12 april 2016). Eba anför bl.a. att svårigheterna för banker och andra finansiella institut att kontrollera dessa kunders identitet ska kunna hanteras genom att förenklade identitetskontroller kombineras med förstärkt uppföljning och övervakning av affärsrelationerna. Även andra verksamhetsutövare än banker och finansiella institut bör kunna använda förstärkt uppföljning och övervakning av affärsförbindelser för att hantera brister eller lättnader i de åtgärder för kundkännedom som vidtas när affärsförbindelsen ingås.

Artikel 14.4 i direktivet bör mot den angivna bakgrunden förstås så att kraven på kundkännedom i artikel 13.1 första stycket a, b och c är uppfyllda om åtgärderna för kundkännedom kan vidtas i en sådan omfattning att risken för penningtvätt och finansiering av terrorism i den enskilda kundrelationen kan hanteras, dvs. hållas på en acceptabel nivå. I lagen bör därmed framgå att en affärsförbindelse inte får ingås eller en enstaka transaktion utföras om verksamhetsutövaren inte har tillräcklig kännedom om kunden för att kunna hantera risken i kundrelationen.

Åtgärderna för kundkännedom ska även ligga till grund för verksamhetsutövarnas övervakning och bedömning av de aktiviteter och transaktioner som kunden gör inom ramen för en affärsförbindelse. Vid denna övervakning och vid bedömningen av enstaka transaktioner förutsätts verksamhetsutövaren leta efter avvikelser. För att kunna upptäcka avvikelser kan det ofta vara nödvändigt att verksamhetsutövare genom åtgärder för kundkännedom skaffar sig en uppfattning om vad som kan förväntas av kunden. Om verksamhetsutövarens kundkännedomsåtgärder inte ger tillräckligt underlag för en bedömning av vad som kan förväntas av kunden, kan verksamhetsutövaren således inte fullgöra sin övervakningsskyldighet. I lagen bör därför även framgå att förbud mot att ingå affärsförbindelser och utföra enstaka transaktioner gäller om verksamhetsutövaren inte har tillräcklig kundkännedom för att kunna övervaka kundens aktiviteter och transaktioner. Som framgår i avsnitt 9.1

ska även övervakningens omfattning och inriktning vara riskbaserad. Det innebär bl.a. att underlaget för bedömningen av avvikelser kan variera med risken i kundrelationen. I vissa fall behöver en bedömning av förväntningarna på en viss kunds beteende inte innebära att någon information alls inhämtas från kunden. Om det är förenligt med risken, kan exempelvis en viss kundkategori förväntas använda produkten eller tjänsten på ett liknande sätt. Kravet på att inhämta underlag för en bedömning av kundens förväntade agerande bör således kunna tillämpas på ett sätt som är förenligt med det riskbaserade förhållningssättet.

Som Svenska Bankföreningen och Sparbankernas Riksförbund påpekar framgår i artikel 14.4 i direktivet att verksamhetsutövaren ska avbryta en redan ingången affärsförbindelse, om den inte har tillräcklig kundkännedom. Någon skyldighet (eller rättighet) att avbryta en affärsförbindelse om tillräcklig kundkännedom inte kan erhållas finns inte i gällande rätt.

Regeringen bedömer att behovet av att införa en skyldighet att avbryta affärsförbindelser när tillräcklig kundkännedom inte kan erhållas under förbindelsens gång redan följer av ordalydelsen i artikel 14.4 i direktivet. Att regelverket ska kunna tillämpas på detta sätt följer också av Ebas opinion som nämnts ovan. För verksamhetsutövare som omfattas av lagen (1995:1571) om insättningsgaranti och av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/92/EU av den 23 juli 2014 om jämförbarhet för avgifter som avser betalkonto, byte av betalkonto och tillgång till betalkonto med grundläggande funktioner utgör en sådan reglering också ett nödvändigt klargörande av att kraven avseende kundkännedom i direktivet går före skyldigheterna att tillhandahålla vissa tjänster.

En skyldighet att avbryta en affärsförbindelse om tillräcklig kundkännedom inte kan erhållas är också en naturlig följd av att verksamhetsutövarna åläggs att vid behov justera riskklassificeringen av kunden om förhållandena ändras under pågående affärsförbindelse (jfr avsnitt 8.6). Om en verksamhetsutövare har en juridisk person som kund och den juridiska personen t.ex. byter ägare, ändrar styrelsens sammansättning och börjar bedriva en ny verksamhet, blir det ur verksamhetsutövarens synvinkel i praktiken fråga om en helt ny kund. Ett annat exempel är om en verksamhetsutövare ingår en affärsförbindelse med en fysisk person vars identitet inte helt kan fastställas. En verksamhetsutövare kan, som nämnts ovan, hantera den ökade risk som detta innebär med förstärkt uppföljning och övervakning. Om det vid uppföljningen framkommer att kunden använder produkten eller tjänsten på ett särskilt riskfyllt sätt, eller om det senare fastställs att kunden har en annan identitet än den som antogs när affärsförbindelsen ingicks, bör verksamhetsutövaren ha skäl att justera riskklassificeringen. Om tillräcklig kundkännedom inte kan uppnås för att hantera risken i affärsförbindelse efter sådana förändringar, är det inte rimligt att verksamhetsutövaren ska få eller vara skyldig att upprätthålla affärsförbindelsen. I lagen bör därför anges att en verksamhetsutövare inte får upprätthålla en affärsförbindelse, om den inte har tillräcklig kännedom om kunden.

Hantering av affärsförbindelser vid misstanke om penningtvätt eller finansiering av terrorism

Förbudet mot att ingå affärsförbindelser eller genomföra enstaka transaktioner när tillräcklig kännedom om kunden inte kan uppnås motiveras av att det i sådana situationer föreligger en alltför hög potentiell risk för penningtvätt eller finansiering av terrorism. Risken beror på att verksamhetsutövarens bristande kännedom om kunden medför att verksamhetsutövaren inte i tillräcklig utsträckning kan förstå kundens aktiviteter och transaktioner och därför har sämre förutsättningar att upptäcka och förhindra misstänkt penningtvätt eller finansiering av terrorism.

I gällande rätt finns ett förbud mot att genomföra transaktioner, inom och utom affärsförbindelser, om misstankar om penningtvätt eller finansiering av terrorism föreligger (3 kap. 1 § tredje stycket penningtvättslagen). Något förbud mot att ingå affärsförbindelser trots sådan misstanke finns dock inte i gällande rätt. I fjärde penningtvättsdirektivet finns ett uttryckligt förbud mot att betrakta en person i ledande befattning som verklig huvudman när det föreligger grund för misstankar om penningtvätt eller finansiering av terrorism (artikel 3.6 a ii). Utöver denna situation framgår inte uttryckligt i direktivet att verksamhetsutövare ska vara förhindrade att ingå affärsförbindelser eller genomföra enstaka transaktioner, om det dessförinnan uppkommit misstankar. Detta får dock anses följa av direktivets syfte och systematik i övrigt. Vid genomförandet av 2005 års penningtvättsdirektiv uttalade regeringen att den nämnda situationen löses genom tillämpning av reglerna om rapporteringsskyldighet och förbud mot att genomföra misstänkta transaktioner (prop. 2008/09:70 s. 81). Regeringen anser att det nu finns anledning att göra en annan bedömning.

Ett första skäl för det är att det framstår som ologiskt att förbjuda verksamhetsutövare att ingå affärsförbindelser när den potentiella risken för missbruk av produkter och tjänster är alltför hög, men inte när det finns en konkret misstanke om sådant missbruk. Det framstår också som en mindre lämplig lösning att tillåta verksamhetsutövare att ingå en affärsförbindelse men att förbjuda dem att genomföra transaktioner inom ramen för affärsförbindelsen. Det finns också anledning att tydligt klargöra att misstankar om penningtvätt eller finansiering av terrorism är ett sakligt skäl för att vägra ingå en affärsförbindelse. Detta är av särskild betydelse för verksamhetsutövare som omfattas av lagen om insättningsgaranti och av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/92/EU.

Sammantaget bör i lagen tydliggöras att en verksamhetsutövare inte får ingå en affärsförbindelse, om det redan efter inledande kundkännedomsåtgärder finns anledning att misstänka penningtvätt eller finansiering av terrorism.

Särskilda bestämmelser för vissa verksamhetsutövare

Advokater, biträdande jurister på advokatbyrå, andra oberoende jurister, auktoriserade och godkända revisorer samt skatterådgivare intar i vissa avseenden en särställning i direktivet och i gällande rätt när de företräder en klient i ett rättsligt förfarande eller bedömer en klients rättsliga situation. Dessa uppgifter är av avgörande betydelse i en rättsstat och

skulle försvåras eller till och med förhindras om verksamhetsutövarna i dessa situationer skulle omfattas av penningtvättslagen fullt ut. De nämnda verksamhetsutövarna omfattas därför av ett undantag från skyldigheten att rapportera till Polismyndigheten och att besvara Polismyndighetens frågor om informationen har anförtrotts dem när de utför de nämnda uppgifterna.

I fjärde penningtvättsdirektivet anges att ett undantag för nämnda verksamhetsutövare också kan göras i förhållande till skyldigheten att inte ingå en affärsförbindelse när tillräcklig kundkännedom inte kan uppnås (artikel 14.4 andra stycket). Möjligheten till detta undantag motiveras av att alla fysiska och juridiska personer måste kunna få tillgång till rättsligt biträde i händelse av ett rättsligt förfarande eller annars vid behov, trots att personen inte fullt ut kan eller vill medverka till att klarlägga sin identitet eller sin verkliga huvudmans identitet eller i övrigt tillhandahålla så mycket information som normalt krävs. Enligt regeringen bör undantaget genomföras även i svensk rätt.

Det måste dock poängteras att undantaget i förhållande till åtgärder för kundkännedom inte innebär att advokater, biträdande jurister på advokatbyrå, andra oberoende jurister, auktoriserade och godkända revisorer eller skatterådgivare får ingå affärsförbindelser som syftar till att kunden ska utföra penningtvätt eller finansiera terrorism. Detta självklara förhållande bör framgå i lagen genom att undantaget begränsas till att gälla situationen då tillräcklig kundkännedom inte uppnås. Att begränsa undantaget på detta sätt riskerar enligt regeringens bedömning inte att medföra att personer i behov av biträde i ett rättsligt förfarande riskerar att stå utan biträde, eftersom ett sådant rättsligt förfarande som avses i bestämmelsen aldrig kan ha till syfte att möjliggöra penningtvätt eller finansiering av terrorism. Om en person står åtalad för penningtvättsbrott eller för misstänkt finansiering av terrorism syftar affärsförbindelsen med exempelvis en advokat inte till att möjliggöra dessa förfaranden utan till att företräda klienten i en brottmålsrättegång och säkerställa att klienten får ett fullgott försvar. Om en klient vill ha en rättslig bedömning av ett visst förfarande i syfte att avgöra om det är lagligt eller inte, innebär förbudet mot att ingå en affärsförbindelse inte heller något hinder mot att tillhandahålla det rättsliga biträdet, även om verksamhetsutövarens bedömning blir att förfarandet utgör exempelvis penningtvätt. I sådana situationer är rådgivarens roll och affärsförbindelsens syfte inte att möjliggöra penningtvätt eller finansiering av terrorism utan att göra en bedömning av klientens rättsliga situation.

Hänvisningar till S8-5

8.6. Riskklassificering av kunden

Regeringens förslag: Verksamhetsutövare ska bedöma hur stora risker för penningtvätt eller finansiering av terrorism som kan förknippas med kundrelationen. Kundens riskprofil ska bestämmas med utgångspunkt i verksamhetens allmänna riskbedömning och den kännedom om kunden som verksamhetsutövaren har.

När det är relevant för att bestämma kundens riskprofil ska verksamhetsutövare beakta sådana kundriskfaktorer som anges i lagen

eller i föreskrifter som meddelats med stöd av lagen och andra riskfaktorer som framkommer vid åtgärder för kundkännedom eller på annat sätt.

Riskprofilen ska följas upp under pågående affärsförbindelser och ändras när det finns anledning till det.

Kundriskfaktorer som är relevanta för alla verksamhetsutövare ska anges i lagen.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om riskklassificeringen och om faktorer som kan tyda på låg eller hög risk för penningtvätt och finansiering av terrorism.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningen föreslår dock att kundriskfaktorerna ska anges i förordning eller myndighetsföreskrifter. Utredningen föreslår också en delvis annan lagteknisk lösning.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Ett antal remissinstanser, bl.a. Aktiebolaget

Trav och Galopp, Loomis AB, Nokas Värdehantering AB och Svensk Försäkring framhåller vikten av att bestämmelsen som reglerar riskklassificeringen av kunden gör det möjligt för verksamhetsutövarna att tillämpa ett riskbaserat förhållningssätt. Loomis AB uttrycker att verksamhetsutövare måste tillåtas lita på sin egen riskbedömning för att kunna sätta in sina mest kraftfulla åtgärder där riskerna är som störst.

Loomis AB anser att detta är direktivets mening att verksamhetsutövare ska äga detta ansvar. Svenska Bankföreningen anser att det i lagen inte bör detaljregleras vilka omständigheter som måste beaktas i det enskilda fallet. I och med att riskbedömningen ska ske i varje enskilt fall kommer förutsättningarna för att kunna vidta förenklade åtgärder för kundkännedom att förändras. Detta bör lyftas och förklaras ytterligare.

Svensk Försäkring avstyrker förslaget i den del det kräver en individuell riskbedömning av varje kund. Svensk Försäkring anser att det bör finnas utrymme att göra riskprofiler med giltighet för åtminstone grupper av kunder, bl.a. avseende sådana försäkringsprodukter som omfattas av ett undantag från krav på kundkännedomsåtgärder enligt gällande rätt.

Svensk Försäkring anser inte att artikel 15 i direktivet ska tolkas som att det alltid krävs att verksamhetsutövare vidtar kundkännedomsåtgärder och gör en individuell riskbedömning för varje kund för att kunna använda förenklade åtgärder för kundkännedom. Om artikeln skulle tolkas på det sättet skulle den innebära att möjligheten att använda förenklade åtgärder skulle få mycket liten betydelse, eftersom långtgående åtgärder i så fall måste vidtas för att kunna avgöra om förenklade åtgärder är tillåtna eller inte. Svenska försäkringsförmedlares förening avstyrker förslaget, eftersom det innebär att försäkringsföretag ska lägga ner omfattande arbete och resurser på kundkännedomsåtgärder avseende försäkringar där risken är oomtvistat låg.

Skälen för regeringens förslag

Den inledande riskklassificeringen

I fjärde penningtvättsdirektivet finns bestämmelser om riskklassificeringen av kunder utspritt i flera artiklar och i direktivets tre bilagor. I artikel 13.2 anges att medlemsstaterna ska se till att verksamhetsutövare vidtar varje åtgärd för kundkännedom som föreskrivs i artikel 13.1. Verksamhetsutövarna får dock själva reglera sådana åtgärders omfattning utifrån en riskkänslighetsanalys. I artikel 13.3 anges att medlemsstaterna ska kräva att ansvariga enheter vid bedömningen av riskerna för penningtvätt och finansiering av terrorism åtminstone beaktar de variabler som anges i bilaga I. I artikel 13.4 anges att medlemsstaterna ska se till att verksamhetsutövarna för de behöriga myndigheterna eller självreglerande organen kan visa att åtgärderna är lämpliga med hänsyn till de identifierade riskerna för penningtvätt och finansiering av terrorism. I artikel 15.2 anges att innan de vidtar förenklade åtgärder för kundkännedom ska verksamhetsutövare förvissa sig om att affärsförbindelsen eller transaktionen har lägre risk. Därutöver föreskrivs i artiklarna 16 och 18.3 att medlemsstaterna och verksamhetsutövare vid bedömningen av riskerna åtminstone ska beakta de faktorer för potentiella situationer med låg respektive hög risk som finns i direktivets bilagor II och III.

I gällande rätt anges att omfattningen av åtgärderna för att uppnå kundkännedom ska anpassas efter risken för penningtvätt och finansiering av terrorism (2 kap. 1 § penningtvättslagen). Det finns mot bakgrund av direktivets krav på riskbedömningen skäl att i lagen införa mer detaljerade bestämmelser om den riskklassificering som ska bestämma kundkännedomsåtgärdernas omfattning.

Huvudsyftet med det riskbaserade synsättet är att verksamhetsutövarna ska ha möjlighet att anpassa åtgärderna för att motverka penningtvätt och finansiering av terrorism till de risker som föreligger i verksamheten. Genom den allmänna riskbedömningen och de riskbaserade rutinerna har verksamhetsutövaren skapat en grund för att bedöma och hantera de verksamhetsspecifika riskerna för penningtvätt och finansiering av terrorism. Riskerna i verksamheten är dock inte statiska utan varierar beroende på omständigheter hänförliga till den specifika kunden, de produkter och tjänster som kunden använder samt hur kunden använder dessa produkter och tjänster. Detta innebär att i princip varje kund efter en helhetsbedömning kan tilldelas en egen riskklassificering och att åtgärderna för att motverka riskerna kan anpassas individuellt för varje kund. I praktiken är det dock nödvändigt att i viss utsträckning schablonisera både riskbedömningen och omfattningen av de kundkännedomsåtgärder som krävs för att hantera riskerna kopplade till kunden.

I direktivet finns särskilda bestämmelser som gäller vid låg respektive hög risk (artikel 15 respektive artikel 18). Det finns därutöver kundrelationer som varken kan klassificeras som låg eller hög risk. Riskklassificeringen av kunden syftar i första hand till att kunna avgöra i vilken av dessa nivåer som kunden ska placeras. Det finns dock inget som hindrar att verksamhetsutövarna inom spannet för låg, normal eller hög risk kan ha fler än en risknivå, förutsatt att detta skapar bättre

förutsättningar för att hantera verksamhetens risker. I lagen bör framgå grunderna för hur riskklassificeringen ska göras och vilka omständigheter som verksamhetsutövaren åtminstone ska beakta vid denna bedömning.

Regeringen delar de uppfattningar som framförs av Loomis AB, Svensk

Försäkring och Svenska försäkringsförmedlares förening och anser att utgångspunkten vid riskklassificeringen av kunden bör vara den allmänna riskbedömning som verksamhetsutövaren har gjort. I den riskbedömningen bör verksamhetsutövaren ha gjort bedömningen om de produkter eller tjänster som tillhandahålls innebär låg, normal eller hög risk för penningtvätt och finansiering av terrorism. Omfattningen av de inledande kundkännedomsåtgärderna bör ske med utgångspunkt i denna riskbedömning. För produkter eller tjänster med låg risk bör det vara möjligt att vid affärsförbindelsens ingående bedöma att risken i den enskilda kundrelationen är låg utan att behöva göra en individuell bedömning i det enskilda fallet. Regeringen anser således inte att artikel 15.2 i direktivet kräver att verksamhetsutövare alltid måste vidta omfattande kundkännedomsåtgärder för att kunna förvissa sig om att risken i en viss affärsförbindelse eller transaktion är låg. En sådan tolkning skulle inte vara förenlig med det riskbaserade förhållningssättet och skulle, som Svenska Bankföreningen framhåller, innebära att utrymmet att tillämpa förenklade åtgärder för kundkännedom skulle bli väsentligt mindre än enligt gällande rätt. Om verksamhetsutövare gjort en relevant och tillförlitlig allmän riskbedömning som visar att risken som kan förknippas med en viss produkt eller tjänst är låg, bör verksamhetsutövaren enligt regeringens mening kunna tillgodoräkna sig denna bedömning vid riskklassificeringen av enskilda kundrelationer.

Det bör således inte alltid krävas en bedömning av varje ny affärsförbindelse eller transaktion. I lagen bör detta markeras genom att det framgår att verksamhetsutövarens allmänna riskbedömning ska vara utgångspunkten för riskklassificeringen av kunden. Riskklassificeringen av kunden ska därutöver grundas på den kännedom om kunden som verksamhetsutövaren har.

För många produkter eller tjänster, bl.a. sådana som bedöms innebära normal eller hög risk för penningtvätt eller finansiering av terrorism, är det inte sällan nödvändigt att beakta faktorer hänförliga till den specifika kunden vid riskklassificeringen. I direktivet krävs att medlemsstaterna ser till att verksamhetsutövare vid riskklassificering av kundrelationer åtminstone beaktar vissa specifika kundriskfaktorer som anges i bilaga I–III till penningtvättsdirektivet.

I bilaga I till direktivet finns en icke uttömmande förteckning över riskvariabler som verksamhetsutövare ska beakta när de fastställer i vilken omfattning som åtgärder för kundkännedom ska vidtas. De variabler som ska beaktas är syftet med ett konto eller en förbindelse, hur stora tillgångar som en kund deponerar, transaktionernas storlek och affärsförbindelsens regelbundenhet eller varaktighet. I avsnitt 8.3.4 gör regeringen bedömningen att det bör framgå i lagen att information om en affärsförbindelses syfte och art ska beaktas vid riskklassificeringen. Frågan om storleken på tillgångarna, transaktionernas storlek och affärsförbindelsens regelbundenhet eller varaktighet är omständigheter som normalt uppmärksammas vid den löpande uppföljningen av

affärsförbindelser och i övervakningen av transaktioner. Enligt regeringens mening bör således inte någon ytterligare reglering krävas för att säkerställa att verksamhetsutövare i lämplig utsträckning beaktar de faktorer som anges i bilaga I till direktivet.

I avsnitt 7.1 gör regeringen bedömningen att de faktorer i bilagorna II och III till direktivet som rör produktspecifika egenskaper bör beaktas i den allmänna riskbedömningen av de verksamhetsutövare vars tjänster eller produkter berörs. Dessa produktspecifika riskfaktorer föreslås kunna preciseras i författning av lägre valör än lag, eftersom de endast är relevanta för vissa verksamhetsutövare. Övriga riskfaktorer som räknas upp i bilaga II och III är kundspecifika. Enligt regeringens mening bör de kundriskfaktorer som kan vara relevanta för alla verksamhetsutövare som omfattas av penningtvättslagen framgå i lagen. Detta ökar förutsebarheten och förenklar den praktiska tillämpningen av regelverket. Det kan konstateras att vissa riskfaktorer i bilagorna II och III är mycket allmänt hållna. Det kan även framstå som uppenbart att det exempelvis är förenat med högre risk att hantera en kund i ett land som är känt för att stödja terrorism och som dessutom har hög grad av korruption, jämfört med en kund med hemvist i ett land som inte kan karaktäriseras på det sättet. Samtidigt kan en hemvist inom t.ex. EES eller Sverige inte tas till intäkt för att risken kopplad till kunden alltid eller automatiskt är låg. Som allmängiltiga indikatorer på högre eller lägre risk är dock de nämnda omständigheterna och övriga faktorer i direktivets bilagorna II och III sådana som bör beaktas vid riskklassificeringen. De bör därmed anges i lagen. I bilaga II och III till direktivet framgår att de faktorer som anges där är en icke uttömmande förteckning. I lagen bör därför, med avvikelse från Lagrådets förslag till lagtext framgå att verksamhetsutövare vid behov ska beakta även andra omständigheter som i det enskilda fallet påverkar risken som kan förknippas med kundrelationen. Som Svenska

Bankföreningen anför bör det inte ske någon detaljreglering av vilka andra omständigheter som ska beaktas.

Enligt regeringens bedömning bör det finnas möjlighet för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter på lägre nivå än lag om andra riskfaktorer än sådana som framgår i bilagorna II och III till direktivet. I lagen bör, med avvikelse från

Lagrådets förslag till lagtext, framgå att även kundriskfaktorer som anges i sådana föreskrifter ska beaktas när det är relevant för riskklassificeringen av kunden.

Uppföljning och justering av riskklassificeringen

Den del av riskklassificeringen som beskrivits i föregående avsnitt syftar främst till att avgöra hur omfattande åtgärder för kundkännedom som ska vidtas i samband med att en affärsförbindelse ingås eller en enstaka transaktion utförs. Vid affärsförbindelser fortsätter verksamhetsutövarens och kundens relation även efter detta initiala skede. Sannolikt är det först när affärsförbindelsen har pågått en tid som verksamhetsutövaren kan göra en säker bedömning av kundens riskprofil, eftersom den inledande riskklassificeringen endast kan baseras på uppskattningar och information om exempelvis syfte och art som lämnas från kunden.

I lagen bör framgå att verksamhetsutövaren ska följa upp riskklassificeringen under pågående affärsförbindelser och ändra den när det finns anledning till det. Sådan anledning kan finnas när verksamhetsutövaren får kännedom om nya vid den fortlöpande uppföljningen av affärsförbindelsen, övervakning och bedömning av transaktioner och aktiviteter eller på annat sätt. Om risken vid en sådan uppföljning bedöms vara högre än när affärsförbindelsen ingicks förutsätts verksamhetsutövaren komplettera de inledande kundkännedomsåtgärderna och vid behov skärpa den löpande uppföljningen och övervakningen av affärsrelationen. Om risken vid uppföljning bedöms som lägre än när affärsförbindelsen ingicks, kan verksamhetsutövare på motsvarande sätt minska omfattningen och intensiteten av uppföljning och övervakning av affärsrelationen.

I anslutning till förslagen som avser de olika åtgärderna för kundkännedom har remissinstanser efterfrågat vägledning om vilka kontroller och bedömningar som krävs i olika avseenden. Exempelvis framför Svenska Bankföreningen och Sparbankernas Riksförbund att det finns behov av vägledning avseende de dokument som ska kunna godtas för identifiering av kunden. Loomis AB anser att det bör förtydligas hur verksamhetsutövare får använda sig av registret över verkliga huvudmän vid utförandet av kundkännedomsåtgärder. Svensk Försäkring har ifrågasatt om det krävs kontroll av den verkliga huvudmannen även avseende situationer med en utpräglat låg risk.

Som framgår av övervägandena och förslagen i detta avsnitt kan någon allmänt gällande vägledning inte lämnas i de avseenden som remissinstanserna efterfrågar. En omfattning och noggrannhet i kontroller och bedömningar som skulle bedömas som adekvat och tillräcklig i inledningen av en affärsförbindelse kan, beroende på hur affärsförbindelsen utvecklas, vara att bedöma som otillräckliga en tid senare. Verksamhetsutövare kan exempelvis i vissa fall förlita sig på informationen i registret över verkliga huvudmän när affärsförbindelse ingås, men vid ett senare tillfälle behöva göra en egen utredning av kundens ägar- och kontrollstruktur, om detta krävs till följd av att kundens riskprofil eller förutsättningar ändras.

Hänvisningar till S8-6

8.7. Omfattningen av åtgärderna för kundkännedom

Hänvisningar till S8-7

8.7.1. Utgångspunkter

Regeringens förslag: Kontroller, bedömningar och utredningar som lagen ställer krav på ska utföras i den omfattning det behövs med hänsyn till kundens riskprofil och övriga omständigheter.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.

Skälen för regeringens förslag: I artikel 13.2 i fjärde penningtvättsdirektivet anges att medlemsstaterna ska se till att ansvariga enheter vidtar de åtgärder för kundkännedom som föreskrivs i artikel 13.1.

Verksamhetsutövarna får dock själva anpassa sådana åtgärders omfattning utifrån en riskkänslighetsanalys.

I nuvarande 2 kap. 1 § penningtvättslagen anges att omfattningen av åtgärderna för kundkännedom ska anpassas efter risken för penningtvätt eller finansiering av terrorism.

Regeringen konstaterar att innehållet i gällande rätt motsvarar direktivets krav. Med anledning av de övriga förändringar, som föreslås avseende åtgärderna för kundkännedom och riskklassificeringen av kunden, bör innehållet i gällande rätt överföras till den nya penningtvättslagen med vissa språkliga justeringar. I den nya penningtvättslagen bör således som utgångspunkt anges att de åtgärder för kundkännedom som anges i lagen ska vidtas. Omfattningen av åtgärderna för kundkännedom ska bestämmas av kundens riskprofil och övriga omständigheter.

Hänvisningar till S8-7-1

  • Prop. 2016/17:173: Avsnitt 19.1

8.7.2. Förenklade åtgärder för att uppnå kundkännedom

Regeringens förslag: Om risken för penningtvätt eller finansiering av terrorism som kan förknippas med kundrelationen bedöms som låg, ska verksamhetsutövaren få tillämpa förenklade åtgärder för kundkännedom.

Förenklade åtgärder för kundkännedom innebär att de kontroller, bedömningar och utredningar som krävs enligt lagen kan vidtas på annat sätt och vara av mer begränsad omfattning

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad som avses med förenklade åtgärder för kundkännedom och om i vilka situationer som förenklade åtgärder för kundkännedom får vidtas.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. I utredningens förslag krävs att det ska stå klart att risken är låg för att förenklade åtgärder ska kunna vidtas. I utredningens förslag specificeras också vissa lågrisksituationer som ska föreligga för att förenklade åtgärder ska kunna vidtas.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Svenska Bankföreningen och

Finansbolagens förening framhåller att kraven för att få använda förenklade åtgärder för kundkännedom inte bör uttryckas på ett sätt som i praktiken gör att utrymmet för att använda förenklade åtgärder blir obefintligt. Aktiebolaget Trav och Galopp anser att förutsättningarna för när förenklade åtgärder för kundkännedom bör förtydligas och välkomnar att detta kan göras i myndighetsföreskrifter. Svensk Försäkring anser att det skulle vara både rimligt och riskbaserat att stanna vid att förenklade åtgärder är tillräckliga avseende alla de tidigare undantagna försäkringsprodukterna om det inte finns särskilda omständigheter som föranleder en annan bedömning. Svensk Försäkring anser inte heller att förslaget är tillräckligt förutsägbart. Det framgår bl.a. inte vad förenklade åtgärder för kundkännedom åtminstone bör inbegripa, dvs. vilka åtgärder som är nödvändiga.

Skälen för regeringens förslag: Om en medlemsstat eller en verksamhetsutövare konstaterar att riskerna är lägre på vissa områden får medlemsstaten tillåta att verksamhetsutövare vidtar förenklade åtgärder för kundkännedom (artikel 15.1 i fjärde penningtvättsdirektivet). Innan verksamhetsutövare vidtar förenklade åtgärder för kundkännedom ska de förvissa sig om att affärsförbindelsen eller transaktionen har lägre risk (artikel 15.2). Medlemsstaterna ska se till att verksamhetsutövare övervakar transaktionerna och affärsförbindelserna så noga att de kan upptäcka ovanliga eller misstänkta transaktioner (artikel 15.3).

Begreppet förenklade åtgärder för kundkännedom förekommer inte i gällande rätt. I stället finns i 2 kap. 5 § penningtvättslagen en uppräkning av situationer då de grundläggande kraven på åtgärder för kundkännedom som anges i 2 kap. 2 § samma lag inte gäller. I förarbetena till gällande rätt framgår dock att undantagen, trots vad som anges i lagtexten, inte innebär att verksamhetsutövare som åberopar undantagen helt kan underlåta att vidta åtgärderna för kundkännedom. En verksamhetsutövare måste samla in tillräcklig information för att fastställa om en undantagssituation föreligger (prop. 2008/09:70 s. 90 f.). Vid kundförhållanden bör identiteten därmed kontrolleras. I den nämnda propositionen anges också att undantagen inte gäller om verksamhetsutövaren av något skäl bedömer att risken för penningtvätt eller finansiering av terrorism är hög (samma prop s. 190). Trots undantaget ska verksamhetsutövaren därutöver alltid vidta de åtgärder för kundkännedom som krävs för att kunna uppfylla lagens övriga förpliktelser.

Enligt regeringens bedömning är den reglering av de förenklade åtgärderna som finns i gällande rätt inte förenlig med fjärde penningtvättsdirektivets krav. Det saknas med hänsyn till det riskbaserade förhållningssättet utrymme för att ha sådana undantagsbestämmelser som nu finns i 2 kap. 5 § penningtvättslagen. Regleringen av när förenklade åtgärder kan vidtas och vad det innebär att vidta förenklade åtgärder bör således ändras.

Direktivet innehåller inte någon definition av begreppet förenklade åtgärder för kundkännedom och det framgår inte heller på annat sätt vad förenklade åtgärder i allmänhet innebär. Det är inte heller tydligt hur möjligheten att använda sig av förenklade åtgärder för kundkännedom förhåller sig till kravet i artikel 13.2 i direktivet, där det anges att medlemsstaterna ska se till att verksamhetsutövare vidtar varje åtgärd för kundkännedom, men att omfattningen av åtgärden ska avgöras av verksamhetsutövare efter en riskkänslighetsanalys. Det är oklart om direktivet medger att omfattningen av en viss åtgärd kan vara så liten att åtgärden i praktiken inte vidtas alls.

Inte heller i Fatfs standarder finns någon definition av begreppet förenklade åtgärder. I tolkningsnoten till rekommendation 10 ges dock några exempel på förenklade åtgärder. Där nämns att kontroll av kundens och den verkliga huvudmannens identitet sker efter det att en affärsförbindelse ingåtts (exempelvis när transaktioner går över ett förbestämt belopp), att frekvensen på uppdateringen av kundidentifikationsuppgifterna minskas, att omfattningen av den pågående övervakningen och granskningen av transaktioner minskas (i vart fall för belopp under en viss gräns) och att bedömningen av en affärsförbindelses syfte och art

baseras på ett antagande och inte på information som inhämtats från kunden.

Ledning i fråga om vad förenklade åtgärder för kundkännedom kan innebära finns också i utkastet till riktlinjer från de europeiska tillsynsmyndigheterna om förenklade och skärpta åtgärder för kundkännedom (JC 2015 061 den 21 oktober 2015). Utkastet avser de riktlinjer som ska meddelas med stöd av artiklarna 17 och 18.4 i direktivet för finansiella institut och kreditinstitut. I utkastet till riktlinjer ges en icke uttömmande lista på vad förenklade åtgärder kan innebära (s. 22–24). Där nämns bl.a. att det kan innebära att kontroll av kundens och den verkliga huvudmannens identitet sker först efter att en affärsförbindelse etablerats, att uppgifter från kunden godtas utan kontroll gentemot en utomstående källa eller att den verkliga huvudmannens identitet kontrolleras genom uppgifter från kunden i stället för en oberoende och utomstående källa. I utkastet till riktlinjer finns också andra bransch- och produktspecifika exempel.

Det kan alltså konstateras att en definition av begreppet förenklade åtgärder för kundkännedom saknas i direktivet. Vare sig i Fatfs rekommendationer eller i de kommande riktlinjerna för kreditinstitut och finansiella institut ges någon uttömmande eller tydlig vägledning om vad förenklade åtgärder innebär eller när sådana åtgärder kan användas. Enligt regeringens mening innebär detta att det inte är möjligt eller ens önskvärt att införa en detaljerad reglering i detta avseende i penningtvättslagen. En detaljerad reglering kan, i likhet med utkastet till riktlinjer från de europeiska tillsynsmyndigheterna, endast på sin höjd bli exemplifierande. En sådan exemplifierande reglering i lagen riskerar i sin tur att medföra en tillämpning där andra än de exemplifierade förenklade åtgärderna inte används eller att exemplen vid tillämpningen betraktas som mer eller mindre uttömmande.

I lagen bör därför framgå att förenklade åtgärder innebär att de kontroller, bedömningar och utredningar som krävs i bestämmelserna om kundkännedom kan vidtas på annat sätt eller vara av mer begränsad omfattning än vid normal eller förhöjd risk för penningtvätt eller finansiering av terrorism. Det är alltså inte möjligt att ange detta i lagen med sådan tydlighet som Svensk Försäkring efterfrågar. Vad förenklade åtgärder närmare innebär och vilka åtgärder som är tillräckliga i vissa typsituationer bör över tid kunna utvecklas genom tillsynsåtgärder, allmänna råd eller i en dialog mellan tillsynsmyndigheterna och verksamhetsutövare. Det bör också, vilket Aktiebolaget Trav och Galopp efterfrågar finnas en möjlighet för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att vid behov meddela föreskrifter avseende de förenklade åtgärderna för kundkännedom. Sådana föreskrifter bör avse vad som avses med förenklade åtgärder för kundkännedom och i vilka situationer förenklade åtgärder för kundkännedom får vidtas.

Regeringen konstaterar att sådana försäkringsprodukter som omfattas av undantag enligt 2 kap. 5 § penningtvättslagen bedömts innebära en låg risk för penningtvätt och finansiering av terrorism. Om inte omständligheterna förändras bör försäkringsgivarnas allmänna riskbedömningar alltjämt indikera att dessa produkter innebär låg risk. Det skulle, som

Svensk Försäkring anför, innebära att förenklade åtgärder för kundkännedom kan vara tillräckliga, om det inte finns omständigheter

som föranleder en annan bedömning. Detta bör dock inte regleras uttryckligt i penningtvättslagen utan följer av lagens riskbaserade tillämpning.

Medlemsstaterna ska se till att verksamhetsutövare kan visa att förenklade åtgärder för kundkännedom är lämpliga med hänsyn till de identifierade riskerna för penningtvätt och finansiering av terrorism (artikel 13.4 i direktivet). Verksamhetsutövare ska förvissa sig om att affärsförbindelsen eller transaktioner har lägre risk innan förenklade åtgärder vidtas (artikel 15.2). Uttrycken i direktivet kan tolkas som att det ska ställas höga krav på verksamhetsutövare och att det måste vara klarlagt eller stå klart att risken är låg för att förenklade åtgärder ska kunna vidtas. Regeringen anser dock att en sådan tolkning i praktiken skulle göra det svårt att använda förenklade åtgärder för kundkännedom, vilket skulle medföra att det riskbaserade förhållningssättet får ett begränsat genomslag, något som framhålls av Svenska Bankföreningen och Finansbolagens förening. I lagen bör därför anges att förenklade åtgärder får vidtas om risken för penningtvätt eller finansiering av terrorism som kan förknippas med kundrelationen bedöms som låg. I efterhand, exempelvis vid tillsynsåtgärder, måste verksamhetsutövare kunna motivera sin bedömning på ett godtagbart sätt.

Hänvisningar till S8-7-2

  • Prop. 2016/17:173: Avsnitt 19.1

8.7.3. Skärpta kundkännedomsåtgärder vid hög risk för penningvätt eller finansiering av terrorism

Regeringens förslag: Om risken för penningtvätt eller finansiering av terrorism som kan förknippas med kundrelationen bedöms som hög, ska de kontroller, bedömningar och utredningar som krävs enligt bestämmelserna om kundkännedom vara mer omfattande.

Åtgärderna ska kompletteras med de ytterligare åtgärder som krävs för att motverka den höga risken för penningtvätt eller finansiering av terrorism. Sådana åtgärder kan avse inhämtande av ytterligare information om kundens affärsverksamhet eller ekonomiska situation och uppgifter om varifrån kundens ekonomiska medel kommer.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad som avses med skärpta åtgärder för kundkännedom och i vilka situationer skärpta åtgärder för kundkännedom ska vidtas.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. I utredningens förslag anges särskilda riskfaktorer kopplade till produkter och kundens beteende i bestämmelsen om skärpta åtgärder. I utredningens förslag finns inte någon exemplifierande uppräkning av vad skärpta åtgärder för kundkännedom kan innebära. I utredningens förslag anges också att det i vissa situationer alltid föreligger hög risk.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Svensk Försäkring avstyrker dock förslaget som innebär att hög risk alltid ska anses föreligga vid affärsförbindelser med en person i politiskt utsatt ställning. Förslaget går längre än vad direktivet kräver och motiveras inte av några tungt vägande skäl. Svenska

Bankföreningen anser att det bör framgå att skärpta åtgärder för

kundkännedom innebär att åtgärderna ska vara mer omfattande än när normal risk bedöms föreligga.

Skälen för regeringens förslag: Skärpta åtgärder för kundkännedom ska vidtas när risken för penningtvätt eller finansiering av terrorism är hög (artikel 18.1 i fjärde penningtvättsdirektivet). Detta krav motsvaras i gällande rätt av 2 kap. 6 § första stycket penningtvättslagen. En bestämmelse av motsvarande innehåll bör finnas i den nya lagen. Av bestämmelsen bör framgå att verksamhetsutövaren ska vidta skärpta åtgärder för att uppnå kundkännedom när risken för penningtvätt eller finansiering av terrorism som kan förknippas med kundrelationen bedöms som hög.

Vad som avses med skärpta åtgärder för att hantera en hög risk anges inte generellt utan endast i de specialreglerade situationerna i artiklarna 19–21 i direktivet. På samma sätt som i fallet med förenklade åtgärder beror avsaknaden av en definition av begreppet sannolikt på att det inte är möjligt att generellt, för alla verksamhetsutövare och alla högrisksituationer, ange vilka åtgärder som verksamhetsutövare måste vidta för att kunna hantera den förhöjda risken. Frågan om åtgärdernas art och omfattning måste således i stor utsträckning avgöras av förhållandena i det enskilda fallet. Som Svenska Bankföreningen anför står det dock klart att skärpta åtgärder för kundkännedom åtminstone innebär att de kontroller, bedömningar och utredningar som ska göras enligt kundkännedomsbestämmelserna ska vara mer omfattande än vid normal risk för penningtvätt eller finansiering av terrorism. Detta bör framgå i lagen. Vid hög risk ska även övervakningen av aktiviteter och transaktioner inom ramen för affärsförbindelsen skärpas. Detta framgår dock i anslutning till bestämmelsen om den löpande övervakningen och behöver inte anges särskilt i anslutning till bestämmelsen som reglerar vad skärpta åtgärder för kundkännedom innebär.

I avsnitt 8.3.4 gör regeringen bedömningen att kravet på att inhämta information om en affärsförbindelses syfte och art inte bör innehålla ett krav på att verksamhetsutövare alltid skaffar sig kännedom om kundens affärsverksamhet eller ekonomiska situation. Närmare uppgifter om sådana omständigheter kan dock många gånger krävas när risken för penningtvätt eller finansiering av terrorism är hög. Detta bör framgå i lagen.

I den nuvarande penningtvättslagen anges att en åtgärd som alltid måste vidtas när kunden är en person i politiskt utsatt ställning är att vidta lämpliga åtgärder för att ta reda på varifrån de tillgångar som hanteras inom ramen för affärsförbindelsen eller den enstaka transaktionen kommer (2 kap. 7 § 1). Även detta är enligt regeringens bedömning ett vanligt förekommande exempel på en åtgärd som normalt kan behöva förekomma när risken för penningtvätt eller finansiering av terrorism är hög. Denna åtgärd bör också anges som ett exempel på skärpta åtgärder i den nya lagen.

Svensk Försäkring anser att det i bestämmelsen om skärpta åtgärder inte bör anges att hög risk för penningtvätt eller finansiering av terrorism alltid föreligger i vissa utpekade situationer. Regeringen delar den bedömningen.

Vad skärpta åtgärder närmare innebär och vilka åtgärder som är tillräckliga i vissa typsituationer bör över tid kunna utvecklas genom

tillsynsåtgärder, allmänna råd eller i en dialog mellan tillsynsmyndigheterna och verksamhetsutövare. Det bör också finnas en möjlighet för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vad som avses med skärpta åtgärder för kundkännedom och i vilka situationer som skärpta åtgärder för kundkännedom ska vidtas.

Hänvisningar till S8-7-3

  • Prop. 2016/17:173: Avsnitt 19.1, 8.8

8.8. Förbindelser med högrisktredjeländer och vissa korrespondentförbindelser

Regeringens förslag: Skärpta åtgärder för att uppnå kundkännedom ska vidtas när kunden är etablerad i ett land utanför EES, som av

Europeiska kommissionen har identifierats som ett högrisktredjeland. Detta ska under vissa förutsättningar inte gälla när kunden är dotterbolag eller filial till en verksamhetsutövare som är etablerad inom EES.

Särskilt utpekade åtgärder för kundkännedom ska också vidtas vid korrespondentförbindelser mellan kreditinstitut och finansiella institut och motparter med hemvist utanför EES. I lagen ska de specifika åtgärder anges som ska vidtas vid ingående av sådana korrespondentförbindelser.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skärpta åtgärder som ska vidtas när kunden är etablerad i ett högrisktredjeland.

Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Svenska Bankföreningen anser att det bör förtydligas om kravet på skärpta åtgärder vid förbindelser med kunder i högrisktredjeländer endast gäller vid affärsförbindelser eller också vid enstaka transaktioner. Bankföreningen framhåller också att det kan vara svårt att finna offentligt tillgängliga uppgifter om kvaliteten av tillsynen över motparten i en korrespondentförbindelse. Svensk Försäkring anser att förslaget som genomför artikel 18.1 i direktivet går längre än vad som krävs enligt direktivet. Svensk Försäkring anser att kraven på skärpta åtgärder i artiklarna 19–24, bl.a. avseende personer i politiskt utsatt ställning, endast bör gälla om personen är etablerad i ett högrisktredjeland.

Svensk Försäkring avstyrker därför förslaget i denna del.

Skälen för regeringens förslag

Förbindelser med högrisktredjeländer

I artikel 18.1 första stycket i fjärde penningtvättsdirektivet anges följande. I de fall som avses i artiklarna 19–24 ska medlemsstaterna när de har att göra med fysiska personer eller juridiska enheter som är etablerade i tredjeländer som av kommissionen identifierats som högrisktredjeländer, samt även i andra fall av större risker som medlemsstaterna eller ansvariga enheter konstaterat, kräva att de ansvariga enheterna vidtar skärpta åtgärder för kundkännedom för att

hantera eller minska sådana risker på ett lämpligt sätt. Ordalydelsen indikerar, som Svensk Försäkring framhåller, att de situationer som regleras i artiklarna 19–24 i direktivet, bl.a. förbindelser med personer i politiskt utsatt ställning, endast ställer krav på skärpta åtgärder när kunden är etablerad i ett högrisktredjeland.

Regeringen konstaterar dock att detta inte är den rätta innebörden av direktivet. Av de engelska och franska språkversionerna av direktivet framgår nämligen att det saknas ett ”och” i den svenska språkversionen, vilket ändrar artikelns innebörd. Artikel 18.1 i direktivet innebär rätteligen att det ställs krav på skärpta åtgärder för kundkännedom i de fall som avses i artiklarna 19–24 och när kunden är etablerad i ett högrisktredjeland samt i andra fall av större risker.

Av artikel 18.1 första stycket i direktivet följer således att skärpta åtgärder för kundkännedom som huvudregel ska vidtas när verksamhetsutövaren har att göra med fysiska personer eller juridiska enheter som är etablerade i ett land som av Europeiska kommissionen har identifierats som ett högrisktredjeland. Kommissionens befogenhet att identifiera sådana länder följer av artikel 9.1 i direktivet. I artikel 9.2 framgår att kommissionen har befogenhet att anta delegerade akter för att identifiera sådana länder.

I gällande rätt saknas en motsvarande bestämmelse. Det bör därför föras in en bestämmelse i den nya penningtvättslagen som anger att skärpta åtgärder för kundkännedom ska vidtas i sådana situationer som avses i artikel 18.1 första stycket i direktivet. Svenska Bankföreningen anser att det bör förtydligas om kravet på skärpta åtgärder vid förbindelser med kunder i högrisktredjeländer endast gäller vid affärsförbindelser eller också vid enstaka transaktioner. I direktivet anges att kravet på skärpta åtgärder ska inträda när verksamhetsutövare ”har att göra med” personer som är etablerade i sådana länder. Detta inbegriper både affärsförbindelser och enstaka transaktioner, vilket bör framgå i lagen.

Skärpta åtgärder behöver inte per automatik vidtas vid förbindelser med filialer eller majoritetsägda dotterföretag till verksamhetsutövare som är etablerade i unionen (artikel 18.1 andra stycket). Detta gäller dock under förutsättning att filialerna eller de majoritetsägda dotterföretagen helt och hållet följer koncernens riktlinjer och rutiner i enlighet med artikel 45. Medlemsstaterna ska se till att dessa fall hanteras av verksamhetsutövare med användning av en riskbaserad metod. Möjligheten till det undantag som följer av direktivet bör framgå i lagen. Att undantaget ska hanteras med användning av en riskbaserad metod bör framgå genom att det tydliggörs att undantaget inte får tillämpas om det vid riskklassificering av kunden kommer fram att risken för penningtvätt eller finansiering är hög. Vid låg eller normal risk bör undantaget kunna tillämpas.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreslås få meddela föreskrifter om skärpta åtgärder vid hög risk för penningtvätt eller finansiering av terrorism (se avsnitt 8.7.3). Sådana föreskrifter bör också få meddelas avseende skärpta åtgärder som ska vidtas när kunden är etablerad i ett högrisktredjeland.

Gränsöverskridande korrespondentförbindelser

Kreditinstitut och finansiella institut ska vid gränsöverskridande korrespondentförbindelser med motpartsinstitut i tredje land, utöver de åtgärder som fastställs i artikel 13, vidta vissa särskilt utpekade åtgärder för kundkännedom (artikel 19). Denna artikel motsvarar i sak artikel 13.3 i 2005 års penningtvättsdirektiv. I fjärde penningtvättsdirektivet gäller kraven dock inte bara kreditinstitut utan också finansiella institut.

2005 års penningtvättsdirektiv har genomförts i gällande rätt genom 2 kap. 6 § tredje stycket 2 penningtvättslagen. Denna bestämmelse är utformad som en presumtionsregel och innebär att om omständigheterna i det enskilda fallet inte visar motsatsen ska hög risk anses föreligga vid förbindelse mellan ett svenskt kreditinstitut och ett kreditinstitut med hemvist utanför EES. Regeringen bedömer dock att det inte längre finns utrymme för en sådan presumtionsregel. I lagen bör anges att de åtgärder som anges i artikel 19 a–19 e alltid ska vidtas vid korrespondentförbindelser med motparter i tredjeland.

Det är dock ändå nödvändigt att göra en bedömning av risken för penningtvätt eller finansiering av terrorism som kan förknippas med korrespondentförbindelsen, eftersom även de åtgärder som anges i artikel 13 i direktivet ska vidtas avseende motparten. Omfattningen av dessa åtgärder ska, som framgår i avsnitt 8.7, alltid bestämmas av risken som kan förknippas med kunden. Att de normala åtgärderna för kundkännedom ska vidtas även vid korrespondentförbindelser bör förtydligas i lagen.

De särskilda kundkännedomsåtgärder som anges i artikel 19 a–19 e motsvaras i allt väsentligt av 2 kap. 8 § penningtvättslagen. Innehållet i gällande rätt bör därför i huvudsak föras över till den nya penningtvättslagen. Svenska Bankföreningen framhåller att det kan vara svårt att finna offentligt tillgängliga uppgifter om kvaliteten på tillsynen över motparten i en korrespondentförbindelse. Regeringen har förståelse för de svårigheter som Bankföreningen påtalar och konstaterar att direktivet, till skillnad från gällande rätt, innebär att skyldigheten att bedöma tillsynens kvalitet ska baseras på offentligt tillgänglig information. Detta bör framgå även i lagen, eftersom en sådan formulering möjliggör en tillämpning som medger att bedömningen av tillsynens kvalitet kan tillåtas variera utifrån den offentligt tillgängliga informationens omfattning och kvalitet.

Hänvisningar till S8-8

  • Prop. 2016/17:173: Avsnitt 19.1

8.9. Personer i politiskt utsatt ställning

8.9.1. Åtgärder när kunden eller den verkliga huvudmannen är en person i politiskt utsatt ställning

Regeringens förslag: Om kunden eller kundens verkliga huvudman är en person i politiskt utsatt ställning, ska verksamhetsutövare vidta lämpliga åtgärder för att ta reda på varifrån de tillgångar som hanteras inom ramen för affärsförbindelsen eller den enstaka transaktionen

kommer, tillämpa skärpt fortlöpande uppföljning av affärsförbindelsen och övervaka aktiviteter och transaktioner i förhöjd omfattning.

De särskilda kraven på åtgärder ska gälla även när kunden är anhörig eller nära medarbetare till en person i politiskt utsatt ställning.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. I utredningens förslag framgår inte uttryckligen att skärpt övervakning av affärsrelationer med personer i politiskt utsatt ställning samt deras anhöriga och kända medarbetare även ska avse övervakningen som sker i syfte att upptäcka avvikande transaktioner och aktiviteter.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.

Skälen för regeringens förslag: Av artikel 20 första ledet och 20 b i fjärde penningtvättsdirektivet framgår att vid transaktioner eller affärsförbindelser med personer i politiskt utsatt ställning ska verksamhetsutövare, utöver åtgärder enligt artikel 13 i direktivet, vidta särskilt utpekade åtgärder. De består i att vidta lämpliga åtgärder för att fastställa varifrån förmögenheten och medlen som förknippas med affärsförbindelser eller transaktioner med sådana personer har sitt ursprung, att bedriva skärpt övervakning av affärsförbindelsen och att inhämta sin lednings godkännande av att affärsförbindelser med sådana personer ingås eller fortlöper. Motsvarande krav finns i nuvarande 2 kap. 7 § penningtvättslagen. Innehållet i gällande rätt bör i allt väsentligt överföras till den nya penningtvättslagen.

Regeringen bedömer att det även fortsättningsvis ska framgå att ”lednings godkännande” innebär att godkännande lämnas av en behörig beslutsfattare. Begreppet företagsledning definieras i artikel 3.12 i direktivet som en tjänsteman eller anställd som har tillräckliga kunskaper om institutets riskexponering mot penningtvätt och finansiering av terrorism och som har tillräckliga befogenheter att fatta beslut som påverkar dess riskexponering. Denna person behöver inte alltid vara styrelseledamot. Det innebär att exempelvis ett godkännande ska inhämtas från någon som befinner sig på en hierarkisk nivå ovanför den som begär godkännandet. Naturligtvis måste den som godkänner ha tillräcklig kompetens och tillräckliga befogenheter för att tillgodose ändamålet med att ett särskilt godkännande ska inhämtas. Detta bör finnas klargjort i verksamhetsutövarens interna rutiner. I enlighet med vad som följer av direktivet bör i lagen framgå att behörig beslutsfattares godkännande också ska inhämtas när fråga uppkommer om att fortsätta en redan ingången affärsförbindelse.

I lagen bör vidare anges att den skärpta övervakning som krävs enligt direktivet innebär att verksamhetsutövare ska tillämpa skärpt fortlöpande uppföljning av affärsförbindelsen och att övervakningen som sker i syfte att upptäcka avvikande aktiviteter och transaktioner ska ha förhöjd omfattning.

I artikel 23 i direktivet anges att åtgärderna enligt artikel 20 ska tillämpas på familjemedlemmar och kända nära medarbetare till personer i politiskt utsatt ställning. Detta följer även av gällande rätt (2 kap. 7 a § penningtvättslagen) och bör framgå även i den nya lagen.

Hänvisningar till S8-9-1

  • Prop. 2016/17:173: Avsnitt 19.1

8.9.2. Följden av att en person upphör att vara en person i politiskt utsatt ställning

Regeringens förslag: När en person i politiskt utsatt ställning upphör att utöva en offentlig funktion ska krav på särskilda åtgärder för kundkännedom tillämpas i 18 månader. Därefter ska dessa åtgärder tillämpas om risken för penningtvätt eller finansiering av terrorism som kan förknippas med kundrelationen bedöms som hög. Detsamma gäller för kunder som är familjemedlemmar eller kända medarbetare till en person i politiskt utsatt ställning som upphör att utöva en offentlig funktion.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. I utredningens förslag presumeras hög risk föreligga efter utgången av fristen om 18 månader.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Svenska Bankföreningen framhåller att det är svårt att avgöra när risken inte längre kan bedömas som hög avseende en person som upphört att vara en person i politiskt utsatt ställning. Det är inte osannolikt att en sådan person därför fortsätter betraktas som en person i politiskt utsatt ställning under mycket lång tid för att verksamhetsutövaren ska vara på den ”säkra sidan”. Bankföreningen föreslår därför att det ska införas en karenstid, förslagsvis 24 månader, under vilken personen fortfarande ska betraktas som en person i politiskt utsatt ställning. Därefter ska de särskilda åtgärderna fortsätta endast om verksamhetsutövare bedömer att risken i affärsrelationen är fortsatt hög.

Fondbolagens förening framför liknande synpunkter.

Skälen för regeringens förslag: I artikel 22 i fjärde penningtvättsdirektivet föreskrivs vad som ska gälla när en person i politiskt utsatt ställning inte längre utövar en viktig offentlig funktion. Då ska verksamhetsutövare under åtminstone 12 månader vara skyldiga att beakta om personen fortfarande utgör en risk och tillämpa motsvarande lämpliga riskkänsliga åtgärder tills personen inte längre anses utgöra någon specifik risk för personer i politiskt utsatt ställning. Motsvarande situation regleras i nuvarande 2 kap. 7 b § penningtvättslagen. Där anges att åtgärder som föranleds av att en person är person i politisk utsatt ställning alltid ska tillämpas under 18 månader från den tidpunkt då personen inte längre innehar funktionen och till dess personen inte längre anses medföra en risk för penningtvätt eller finansiering av terrorism.

Det har visat sig att tillämpningen av de särskilda åtgärderna för