Prop. 2015/16:9
Genomförande av Solvens II-direktivet på försäkringsområdet
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 17 september 2015
Stefan Löfven
Per Bolund (Finansdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen lämnas förslag på hur Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG av den 25 november 2009 om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solvens II) i dess lydelse enligt omnibus II-direktivet ska genomföras i svensk rätt. I det sammanhanget har även det s.k. ändringsdirektivet – ett direktiv som innehåller vissa ändringar av Solvens II-direktivet med avseende på grupptillsyn – beaktats. Dessutom föreslås hur de mindre ändringar i prospektdirektivet som framgår av omnibus II-direktivet ska genomföras.
Solvens II-direktivet innebär en reformering av den grundläggande regleringen på EU-nivå för försäkringsföretag. Det utgör en del av ett samlat regelverk som också innehåller en omfattande kompletterande detaljreglering.
Solvens II-direktivet innehåller bl.a. förändrade kapitalkrav för försäkringsföretagen, tydligare krav på företagsstyrning (riskhantering), förändrade regler för tillsynsprocesserna samt mer omfattande krav på försäkringsföretagens rapportering och offentliggörande av information. Mer i detalj införs genom Solvens II-regelverket nya värderingsregler för solvensbalansräkningarna, riskkänsliga kapitalkrav och principbaserade regler kring företagens investeringar, mer sofistikerade kapitalkrav som är anpassade till det enskilda företagets risknivå, tydligare krav på försäkringsföretagens system och processer för hantering av samtliga risker – men också krav på att företagen regelbundet ska göra egna bedömningar av kapitalbehovet på kort och lång sikt. Dessutom införs genom direktivet en mer harmoniserad och proaktiv tillsyn. Genom ökad
rapportering av olika slag kommer det att bli enklare för alla intressenter att bedöma ett försäkringsföretags verkliga situation.
När det gäller försäkringsföretag av viss mindre storlek och med viss verksamhet får de beviljas undantag från direktivets bestämmelser om solvens, offentliggörande av information och grupptillsyn. Inom ramen för tillsynsprocessen kan regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer även införa begränsningar och undantag från kraven på tillsynsrapportering, om rapporteringen skulle vara onödigt betungande i förhållande till arten, omfattningen och riskerna i försäkringsföretagets verksamhet.
Genom ändringar av prospektdirektivet och Solvens II-direktivet preciseras genom omnibus II-direktivet de europeiska tillsynsmyndigheternas befogenheter, som ursprungligen fastställts i EU-förordningar om inrättande av dessa myndigheter. Detta krävs för att det europeiska systemet för finansiell tillsyn ska fungera effektivt. Sådana ändringar avser fastställandet av räckvidden för vissa befogenheter som de europeiska tillsynsmyndigheterna har, precisering av andra befogenheter som föreskrivs i unionsrätten samt ändringar som syftar till att uppnå att de europeiska tillsynsmyndigheternas verksamhet fungerar smidigt och effektivt inom ramen för det europeiska tillsynssystemet. Det är i huvudsak fråga om regler som säkerställer ett väl fungerande samarbete mellan de behöriga myndigheterna och de europeiska tillsynsmyndigheterna.
Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 2016 med vissa övergångsregler.
1. Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i försäkringsrörelselagen (2010:2043), 2. lag om ändring i lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m.,
3. lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979), 4. lag om ändring i lagen (1984:404) om stämpelskatt vid inskrivningsmyndigheter,
5. lag om ändring i konkurslagen (1987:672),
6. lag om ändring i lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument,
7. lag om ändring i lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag,
8. lag om ändring i lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige,
9. lag om ändring i lagen (1998:710) med vissa bestämmelser om Pensionsmyndighetens premiepensionsverksamhet,
10. lag om ändring i lagen (2000:35) om byte av redovisningsvaluta i finansiella företag,
11. lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättshjälp i brottmål,
12. lag om ändring i försäkringsavtalslagen (2005:104), 13. lag om ändring i aktiebolagslagen (2005:551), 14. lag om ändring i lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat,
15. lag om ändring i lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, 16. lag om ändring i lagen (2014:484) om en databas för övervakning av och tillsyn över finansmarknaderna.
2. Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
2.1. Förslag till lag om ändring i försäkringsrörelselagen (2010:2043)
Härigenom föreskrivs1 i fråga om försäkringsrörelselagen (2010:2043)2
dels att 5–9 kap., 1 kap. 8 §, 3 kap. 8–14 och 22 §§, 4 kap., 5, 6 och 8 §§, 14 kap. 8 och 17 §§, 16 kap. 4 och 5 §§ ska upphöra att gälla,
dels att rubriken till 14 kap. och rubrikerna närmast före 1 kap. 8 §, 3 kap. 8–14 och 22 §§, 4 kap. 6 och 8 §§, 14 kap. 17 §, 16 kap. 4 och 5 §§ ska utgå,
dels att nuvarande 10 kap. ska betecknas 14 kap., nuvarande 17 kap. ska betecknas 21 kap., nuvarande 14 kap. 1–7 §§ ska betecknas 17 kap. 1–8 §§, nuvarande 14 kap. 9–15 §§ ska betecknas 17 kap. 9–15 §§, nuvarande 14 kap. 16 § ska betecknas 17 kap. 29 §, nuvarande 14 kap. 18 § ska betecknas 17 kap. 30 §, nuvarande 16 kap. 1–3 §§ ska betecknas 18 kap. 1–3 §§, nuvarande 16 kap. 6–12 §§ ska betecknas 18 kap. 9– 15 §§, nuvarande 16 kap. 14–26 §§ ska betecknas 18 kap. 16–28 §§,
dels att 1 kap. 1, 6, 7, 12, 13, 19, 20 och 23 §§, 2 kap. 2, 4, 10 och 19 §§, 3 kap. 2 och 17 §§, 4 kap. 2 §, 11 kap. 6 §, nya 17 kap. 2, 3, 7, 8, 12 och 30 §§, 18 kap. 1, 2, 10–13, 15 och 28 §§ och 21 kap. 1 och 5 §§ och att rubriken till 18 kap. och rubriken närmast före 1 kap. 13, 19 och 20 §§ och nya 17 kap. 3 § ska ha följande lydelse,
dels att rubriken till nya 14 kap. ska lyda ”Överlåtelse av försäkringsbestånd” och rubriken till nya 17 kap. ska lyda ”Tillsyn”,
dels att rubriken närmast före nuvarande 4 kap. 5 § ska sättas närmast före nya 4 kap. 6 §, rubrikerna närmast före nuvarande 14 kap. 1–3 ska sättas närmast före nya 17 kap. 1–3 §, rubriken närmast före nuvarande 14 kap. 5 § ska sättas närmast före nya 17 kap. 5 §, rubriken närmast före nuvarande 14 kap. 6 ska sättas närmast före nya 17 kap. 7 §, rubriken närmast före nuvarande 14 kap. 7 ska sättas närmast före nya 17 kap. 8 §, rubrikerna närmast före nuvarande 14 kap. 10–15 §§ ska sättas närmast före nya 17 kap. 10–15 §, rubriken närmast före nuvarande 14 kap. 16 ska sättas närmast före nya 17 kap. 29 §, rubrikerna närmast före nuvarande 16 kap. 1–3 §§ ska sättas närmast före nya 18 kap. 1–3 §§, rubrikerna närmast före nuvarande 16 kap. 6–8 §§ ska sättas närmast före nya 18 kap. 9–11 §§, rubriken närmast före nuvarande 16 kap. 12 § ska
1 Jfr. Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG av den 25 november 2009 om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solvens II), i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/51/EU. 2 Senaste lydelse av 6 kap. 3 § 2013:583 17 kap. 6§ 2014:494 6 kap. 12 § 2013:583 17 kap. 29 § 2014:494 9 kap. 1 § 2013:672 18 kap. 15 § 2012:198 9 kap. 8 a § 2013:672 18 kap. 19 § 2011:887. 9 kap. 10 § 2013:672
sättas närmast före nya 18 kap. 15 §, rubriken närmast före nuvarande 16 kap. 14 § ska sättas närmast före nya 18 kap. 16 §, rubriken närmast före nuvarande 16 kap. 17 § ska sättas närmast före nya 18 kap. 19 §, rubriken närmast före nuvarande 16 kap. 18 § ska sättas närmast före nya 18 kap. 20 §, rubrikerna närmast före nuvarande 16 kap. 22 och 23 §§ ska sättas närmast före nya 18 kap. 24 och 25 §§, rubrikerna närmast före nuvarande 16 kap. 25 och 26 §§ ska sättas närmast före 18 kap. 27 och 28 §§,
dels att det ska införas nio nya kapitel, 5–10, 16, 19 och 20 kap., 28 nya paragrafer, 1 kap. 16 a, 16 b, 19 a–19 c §§, 4 kap. 5, 6, 17 a och 17 b §§, 17 kap. 3 a, 7 a och 16–28 §§, 18 kap. 4–8 §§ närmast före 1 kap. 16 a §, 4 kap. 5 och 17 a §§, nya 17 kap. 7 a och 16–18, 22–24 §§ och 18 kap. 4, 5 och 8 §§ nya rubriker av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
1 §
Denna lag innehåller bestämmelser om försäkringsrörelse som drivs av svenska försäkringsföretag. Lagen gäller inte försäkringsrörelse som drivs enligt andra författningar än denna lag.
Denna lag innehåller bestämmelser om försäkringsrörelse som drivs av försäkringsföretag och om verksamhet som drivs av svenska specialföretag. Lagen gäller inte försäkringsrörelse som drivs enligt andra författningar än denna lag.
6 §
Bestämmelserna om livförsäkring, med undantag för 7 kap. 12–14 och 18 §§, får tillämpas på skadeförsäkringar som avses i 2 kap. 11 § första stycket klasserna 1 och 2 samt på avgångsbidragsförsäkringar.
Bestämmelserna om livförsäkring, med undantag för 5 kap. 3– 6 §§ samt 7 kap. 12–14 och 18 §§, behöver inte tillämpas på sådana livförsäkringar som avses i 2 kap. 12 § klasserna I b och IV, om premien är beräknad och bestämd för längst fem år.
Bestämmelserna om livförsäkring, med undantag för 8 kap., får tillämpas på skadeförsäkringar som avses i 2 kap. 11 § första stycket klasserna 1 och 2 samt på avgångsbidragsförsäkringar.
Bestämmelserna om livförsäkring, med undantag för 5 och 8 kap., behöver inte tillämpas på sådana livförsäkringar som avses i 2 kap. 12 § klasserna I b och IV, om premien är beräknad och bestämd för längst fem år.
7 §
Ersättning som betalas i form av livränta eller sjukränta utgör livförsäkring om ersättningen betalas från en livförsäkring, och skadeförsäkring om ersättningen betalas från en skadeförsäkring. Om en sådan ränta har köpts i ett livförsäkringsföretag ska den dock i detta företag utgöra livförsäkring.
För sådan livränta eller sjukränta som tillhör skadeförsäkring gäller de särskilda bestämmelserna om livförsäkring i 5 kap. 4–8 §§ samt 10 kap. 16 och 17 §§.
Ersättning som betalas i form av livränta eller sjukränta utgör livförsäkring om ersättningen betalas från en livförsäkring, och skadeförsäkring om ersättningen betalas från en skadeförsäkring. Om en sådan ränta har köpts i ett livförsäkringsföretag, ska den dock i detta företag utgöra livförsäkring.
För sådan livränta eller sjukränta som tillhör skadeförsäkring gäller de särskilda bestämmelserna om livförsäkring i 14 kap. 16 och 17 §§.
12 §3
I denna lag betyder
1. behörig myndighet: en utländsk myndighet som har behörighet att utöva tillsyn över en utländsk försäkringsgivare,
2. blandat finansiellt holdingföretag: ett sådant företag som avses i 1 kap. 3 § 4 lagen ( 2006:531 ) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat,
2. EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,
3. EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, 4. EES-försäkringsgivare: en
utländsk försäkringsgivare vars hemland hör till EES och som omfattas av Solvens II-direktivet,
5. externt kreditvärderingsinsti-
tut: ett kreditvärderingsinstitut som har fått tillstånd eller blivit certifierat enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1060/2009 av den 16 september 2009 om kreditvärderingsinstitut eller en centralbank som utfärdar kreditvärderingar som inte omfattas av den förordningen,
3. försäkringsholdingföretag: ett moderföretag som inte är ett försäkringsföretag, en utländsk försäkringsgivare eller ett blandat finansiellt holdingföretag enligt 1 kap. 3 § 3 lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat och vars huvudsakliga verksamhet är att förvärva och förvalta andelar i dotterföretag som uteslutande eller huvudsakligen är försäkringsföretag eller utländska försäkringsgivare, och
6. försäkringsholdingföretag: ett moderföretag som inte är ett försäkringsföretag, en EES-försäkringsgivare, ett försäkringsföretag från tredjeland eller ett blandat finansiellt holdingföretag och vars huvudsakliga verksamhet är att förvärva och förvalta andelar i dotterföretag som uteslutande eller huvudsakligen är försäkringsföretag, EESförsäkringsgivare eller försäkringsgivare från tredjeland,
7. försäkringsholdingföretag
med blandad verksamhet: ett moderföretag som inte är ett försäkringsföretag, en EES-försäkringsgivare, en försäkringsgivare från tredjeland, ett blandat finansiellt holdingföretag eller ett försäkringsholdingföretag och som
3 Senaste lydelse 2013:672.
har minst ett dotterföretag som är försäkringsföretag,
8. försäkringsgivare från tredje- land: en utländsk försäkringsgivare vars hemland inte hör till EES och som skulle omfattas av Solvens II-direktivet om dess hemland hörde till EES,
9. grupptillsynsmyndighet: den
myndighet som enligt 19 kap. 6 § ansvarar för grupptillsynen,
10. Solvens II-direktivet: Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG av den 25 november 2009 om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solvens II), i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/51/EU,
4. specialföretag: ett utländskt företag som, utan att vara försäkringsgivare, övertar risker från ett försäkringsföretag eller en utländsk försäkringsgivare och som helt finansierar sin verksamhet genom emissioner av skuldebrev eller någon annan liknande form av finansiering, för vilken rätten till återbetalning är underordnad företagens skyldigheter enligt avtal om riskövertagande.
11. specialföretag: ett aktiebolag eller en ekonomisk förening som, utan att vara ett försäkringsföretag eller en utländsk försäkringsgivare, övertar försäkringsrisker från ett försäkringsföretag eller en EES-försäkringsgivare och som till fullo finansierar sin exponering för riskerna genom inkomster från emissioner av skuldebrev eller någon annan liknande form av finansiering, för vilken rätten till återbetalning är underordnad företagens skyldigheter enligt avtal om riskövertagande, och
12. tillsynskollegium: en permanent men flexibel struktur för samarbete, samordning och beslutsfattande mellan Finansinspektionen och en eller flera behöriga myndigheter eller mellan flera behöriga myndigheter vid tillsynen över en grupp enligt 19 kap.
Intresseföretag Ägarintresse
13 §
Om ett företag äger andelar i en juridisk person som inte är dotterföretag och utövar ett bety-
Med ägarintresse avses att ett företag direkt eller indirekt innehar minst 20 procent av kapitalet
dande inflytande över den juridiska personens driftmässiga och finansiella styrning och om ägandet utgör ett led i en varaktig förbindelse mellan företaget och den juridiska personen, är den juridiska personen intresseföretag till företaget.
Om ett företag innehar minst 20 procent av rösterna för samtliga andelar i en annan juridisk person, ska det anses ha sådant inflytande över och sådan förbindelse med denna som avses i första stycket, om inte annat framgår av omständigheterna. Detsamma gäller om företagets dotterföretag eller företaget tillsammans med ett eller flera dotterföretag eller flera dotterföretag tillsammans innehar minst 20 procent av rösterna för samtliga andelar i den juridiska personen.
I de fall som avses i första och andra styckena ska sådana rättigheter som tillkommer någon som handlar i eget namn men för en annan fysisk eller juridisk persons räkning anses tillkomma den personen.
eller minst 20 procent av samtliga röster i ett annat företag.
Anknutet företag
16 a §
Ett anknutet företag är ett företag som är
1. ett dotterföretag,
2. ett företag som annars är föremål för ägarintresse, eller
3. ett företag som har gemensam eller i huvudsak gemensam ledning enligt 16 b § med ett annat företag.
16 b §
Företag har gemensam eller i huvudsak gemensam ledning om de
1. står under samma ledning på grund av ett avtal mellan före-
tagen eller en bestämmelse i företagens bolagsordning, bolagsavtal eller därmed jämförbara stadgar, eller
2. har styrelser eller motsvarande organ i utländska företag som till större delen består av samma personer och som har fullgjort sitt uppdrag under räkenskapsåret och fram till dess att årsredovisningar har upprättats i de berörda företagen.
Undantag för direkt skade-
försäkringsrörelse
Undantag beroende på storlek
19 §
I fråga om direkt skadeförsäkringsrörelse får undantag från denna lag i ett enskilt fall beslutas helt eller till vissa delar för
1. ömsesidiga försäkringsbolag och försäkringsföreningar, om
a) verksamheten inte omfattar kredit- eller borgensförsäkring eller annan ansvarsförsäkring än sådan som enligt 2 kap. 11 § andra stycket behandlas som underordnad,
b) bolagsordningen eller stadgarna innehåller bestämmelser som tillåter uttaxering från delägare eller medlemmar,
c) den årliga premieinkomsten från skadeförsäkringsrörelsen inte överstiger ett belopp som motsvarar fem miljoner euro, och
d) minst hälften av premieinkomsten kommer från företagets delägare eller medlemmar, samt
2. lokala skadeförsäkringsbolag som bara meddelar försäkring enligt 2 kap. 11 § första stycket klass 18 (assistans) i form av naturaförmåner och vilkas årliga premieinkomst inte överstiger ett belopp som motsvarar 200 000 euro.
Ett försäkringsföretag får beviljas undantag från 5–9, 16 och 19 kap. om
1. företagets årliga tecknade bruttopremieinkomster inte överstiger ett belopp som motsvarar fem miljoner euro,
2. företagets totala försäkringstekniska avsättningar brutto, inklusive belopp som kan återvinnas enligt återförsäkringsavtal och från specialföretag, inte överstiger ett belopp som motsvarar tjugofem miljoner euro,
3. företaget ingår i en grupp, om gruppens totala försäkringstekniska avsättningar, inklusive belopp som kan återvinnas brutto enligt återförsäkringsavtal och från specialföretag, inte överstiger ett belopp som motsvarar tjugofem miljoner euro,
4. företagets verksamhet inte omfattar försäkrings- eller återförsäkringsrisker som täcker ansvars-, kredit- och borgensförbindelser, såvida de inte utgör underordnade risker,
5. företagets verksamhet inte omfattar mottagen återförsäkring
a) med premier som överstiger ett belopp som motsvarar en halv miljon euro eller tio procent av
bruttopremieinkomsterna, eller
b) där de försäkringstekniska avsättningar brutto, för belopp som kan återvinnas enligt återförsäkringsavtal och från specialföretag, inte överstiger ett belopp som motsvarar två och en halv miljon euro eller tio procent av de försäkringstekniska avsättningarna, och
6. inte något av de belopp som anges i 1–3 och 5 har överskridits under de föregående tre på varandra följande åren och inte heller förväntas göra detta inom de följande fem åren.
Undantag enligt första stycket får inte beviljas för ett försäkringsföretag som driver gränsöverskridande verksamhet eller verksamhet som sekundäretablering.
19 a §
Om något av de belopp som anges i 19 § första stycket 1–3 och 5 har överskridits under tre på varandra följande år, ska ett beviljat undantag upphöra att gälla från och med det fjärde året. Ett försäkringsföretag ska snarast möjligt anmäla ett sådant överskridande till Finansinspektionen.
19 b §
Ett företag får beviljas undantag från 5–9, 16 och 19 kap. i samband med att det får tillstånd att bedriva försäkringsrörelse, om företagets tecknade bruttopremieinkomster eller försäkringstekniska avsättningar brutto, inklusive belopp som kan återvinnas enligt återförsäkringsavtal och från specialföretag, inte förväntas överskrida något av de belopp som anges i 19 § första stycket 1–3 och 5 inom de följande fem åren.
19 c §
Ett försäkringsföretag som beviljats undantag enligt 19 eller
19 b § ska åtminstone ha
1. tillgångar som uppgår till ett belopp som motsvarar försäkringstekniska avsättningar för egen räkning,
2. ett särskilt anpassat, riskbaserat kapitalkrav,
3. särskilt anpassade garantibelopp,
4. en tillräcklig kapitalbas, och
5. ett företagsstyrningssystem som säkerställer att företaget styrs på ett sunt och ansvarsfullt sätt.
Undantag för direkt
livförsäkringsrörelse
Undantag beroende på
verksamhet
20 §
I fråga om direkt livförsäkringsrörelse får undantag från denna lag i ett enskilt fall beslutas helt eller till vissa delar för
Undantag från denna lag i ett enskilt fall får beslutas helt eller till vissa delar för
1. försäkringsföretag som bara tillhandahåller försäkringsförmåner vid dödsfall, om förmånerna inte överstiger den genomsnittliga begravningskostnaden för en avliden person eller utgår i annan form än pengar, och
2. försäkringsföreningar, om
a) stadgarna innehåller bestämmelser som tillåter uttaxering för medlemmar, och
b) den årliga premieinkomsten för livförsäkringsrörelse inte överstiger ett belopp som motsvarar fem miljoner euro under en treårsperiod.
2. lokala skadeförsäkringsbolag som bara meddelar försäkring enligt 2 kap. 11 § första stycket klass 18 (assistans) i form av naturaförmåner och vilkas årliga premieinkomst inte överstiger ett belopp som motsvarar 200 000 euro.
23 §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1. drivande av försäkringsrörelse för att uppfylla Sveriges åtaganden till följd av avtal mellan Europeiska unionen (EU) och Schweiz, och
1. drivande av försäkringsrörelse för att uppfylla Sveriges åtaganden till följd av avtal mellan Europeiska unionen (EU) och Schweiz,
2. hur tillgångarna enligt 19 c § 1 ska definieras, placeras och värderas,
2. hur kapitalkravet enligt 19 c § 2 ska beräknas,
3. fastställande av garantibelopp enligt 19 c § 3,
4. kapitalbasens nivå, samman-
sättning och beräkningen av denna enligt 19 c § 4,
5. hur ett företagsstyrningssystem enligt 19 c § 5 ska utformas, och
2. den genomsnittliga begravningskostnaden enligt 20 § 1.
6. den genomsnittliga begravningskostnaden enligt 20 § 1.
2 kap.
2 §
I fråga om europabolag och europakooperativ som driver försäkringsrörelse och som har ett sådant förvaltningssystem som avses i artiklarna 39–42 i rådets förordning (EG) nr 2157/2001 av den 8 oktober 2001 om stadga för europabolag eller artiklarna 37–41 i rådets förordning (EG) nr 1435/2003 av den 22 juli 2003 om stadga för europeiska kooperativa föreningar ska följande bestämmelser i denna lag om styrelsen eller dess ledamöter tillämpas på tillsynsorganet eller dess ledamöter:
2 kap. 4 § 4 om ledningsprövning,
4 kap. 9 § första stycket 1 om avtal med eller till förmån för styrelseledamot,
9 kap. 11 § om tystnadsplikt, 11 kap. 8 § och 13 kap. 17 § om uppgifter inför styrelseval,
11 kap. 10 § och 13 kap. 11 § om jäv för styrelseledamot,
13 kap. 13 § om överskridande av befogenhet och behörighet,
14 kap. 13 § om rätt för
Finansinspektionen att sammankalla styrelsen och närvara vid sådant sammanträde samt delta i överläggningarna, och
16 kap. 8 § om återkallelse av tillstånd.
I fråga om europabolag och europakooperativ som driver försäkringsrörelse och som har ett sådant förvaltningssystem som avses i artiklarna 39–42 i rådets förordning (EG) nr 2157/2001 av den 8 oktober 2001 om stadga för europabolag4 eller artiklarna 37– 41 i rådets förordning (EG) nr 1435/2003 av den 22 juli 2003 om stadga för europeiska kooperativa föreningar5 ska följande bestämmelser i denna lag om styrelsen eller dess ledamöter tillämpas på tillsynsorganet eller dess ledamöter:
2 kap. 4 § 4 om ledningsprövning,
4 kap. 9 § första stycket 1 om avtal med eller till förmån för styrelseledamot,
11 kap. 8 § och 13 kap. 17 § om uppgifter inför styrelseval,
11 kap. 10 § och 13 kap. 11 § om jäv för styrelseledamot, 13 kap. 13 § om överskridande av befogenhet och behörighet,
17 kap. 13 § om rätt för Finansinspektionen att sammankalla styrelsen och närvara vid sådant sammanträde samt delta i överläggningarna,
18 kap. 11 § om återkallelse av tillstånd, och
19 kap. 45 § om tystnadsplikt.
Av 16 § andra stycket och 22 § lagen (2004:575) om europabolag samt 21 § andra stycket och 26 § lagen (2006:595) om europakooperativ framgår att de i första stycket angivna bestämmelserna om styrelsen eller dess ledamöter ska tillämpas också på ett europabolags eller ett europakooperativs lednings- eller förvaltningsorgan eller dess ledamöter.
4 §
Ett företag ska ges tillstånd att driva försäkringsrörelse, om
1. bolagsordningen eller stadgarna stämmer överens med denna lag och andra författningar som reglerar ett företags bolagsordning eller stadgar samt i övrigt innehåller de särskilda bestämmelser som behövs med hänsyn till omfattningen och arten av den planerade verksamheten,
2. den planerade verksamheten kan antas komma att uppfylla kraven enligt bestämmelserna i denna lag och andra författningar som reglerar företagets verksamhet,
3. den som kommer att ha ett kvalificerat innehav i ett försäkringsaktiebolag bedöms lämplig att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen av försäkringsaktiebolaget, och
4. de som avses ingå i styrelsen för företaget och vara verkställande direktör i det, eller dennes ställföreträdare, har de insikter och den erfarenhet som måste krävas av den som deltar i ledningen av ett försäkringsföretag och även i övrigt är lämpliga för en sådan uppgift.
4. de som avses ingå i styrelsen för företaget eller vara verkställande direktör i det, eller vara ersättare för någon av dem, eller de som avses ansvara för en sådan central funktion som avses i 10 kap. 4 § första stycket har de insikter och den erfarenhet som måste krävas av den som deltar i styrningen av ett försäkringsföretag och även i övrigt är lämpliga för en sådan uppgift.
Vid bedömningen enligt första stycket 3 ska kriterierna i 15 kap. 5 § första stycket 1, 3 och 4 samt 6 § beaktas.
10 §
Ett försäkringsföretag ska när rörelsen påbörjas ha en kapitalbas som uppgår minst till garantibeloppet enligt 7 kap. 17 eller 18 §.
Ett försäkringsföretag ska när rörelsen påbörjas ha en kapitalbas som uppgår minst till garantibeloppet enligt 8 kap. 17 eller 18 §.
19 §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1. de krav som ska gälla för deltagande i ledningen av ett försäkringsföretag enligt 4 § första stycket 4,
1. de krav som ska gälla för deltagande i styrningen av ett försäkringsföretag enligt 4 § första stycket 4 ,
2. de risker som hänför sig till varje försäkringsklass enligt 11 och 12 §§ samt om beteckningar för grupper av försäkringsklasser enligt 11 §, och
3. vad en verksamhetsplan enligt 18 § ska innehålla.
3 kap.
2 §
Om förutsättningarna enligt andra stycket är uppfyllda, ska Finansinspektionen inom tre
Om förutsättningarna enligt andra stycket är uppfyllda, ska Finansinspektionen inom tre
månader från det att en underrättelse enligt 1 § togs emot lämna meddelande om underrättelsen till den behöriga myndigheten i det land där sekundäretableringen avses inrättas. Inspektionen ska samtidigt lämna ett intyg om att försäkringsföretaget har en tillräcklig kapitalbas enligt 7 kap.
månader från det att en underrättelse enligt 1 § togs emot lämna meddelande om underrättelsen till den behöriga myndigheten i det land där sekundäretableringen avses inrättas. Inspektionen ska samtidigt lämna ett intyg om att försäkringsföretaget uppfyller solvenskapitalkravet och minimikapitalkravet enligt 8 kap.
Ett meddelande enligt första stycket ska lämnas om det inte finns skäl att ifrågasätta att
1. försäkringsföretagets organisation är ändamålsenlig,
2. försäkringsföretagets finansiella situation är tillfredsställande med hänsyn till den planerade verksamhetens omfattning och art, eller
3. företrädaren för sekundäretableringen har tillräcklig kompetens och erfarenhet och i övrigt är lämpad att leda verksamheten vid sekundäretableringen.
17 §
Finansinspektionen ska, inom en månad från det att en underrättelse enligt 15 § togs emot, lämna meddelande om underrättelsen till den behöriga myndigheten i det land där den gränsöverskridande verksamheten ska drivas. Finansinspektionen ska samtidigt lämna ett intyg om att försäkringsföretaget har en tillräcklig kapitalbas enligt bestämmelserna i 7 kap. och en upplysning om vilka försäkringsklasser företagets tillstånd för försäkringsrörelse omfattar.
Finansinspektionen ska, inom en månad från det att en underrättelse enligt 15 § togs emot, lämna meddelande om underrättelsen till den behöriga myndigheten i det land där den gränsöverskridande verksamheten ska drivas. Finansinspektionen ska samtidigt lämna ett intyg om att försäkringsföretaget uppfyller solvenskapitalkravet och minimikapitalkravet enligt 8 kap. och en upplysning om vilka försäkringsklasser företagets tillstånd för försäkringsrörelse omfattar.
4 kap.
2 §
Information till försäkringstagare och dem som erbjuds att teckna en försäkring ska vara anpassad efter försäkringens art och tydligt visa försäkringens villkor och värdeutveckling. Även andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar ska ges den information de behöver.
I fråga om tjänstepensionsförsäkringar ska informationen innehålla uppgifter om försäkringsföretaget och dess verksamhet samt om de eventuella överenskommelser som ligger till grund för försäkringarna.
Ett försäkringsbrev ska innehålla uppgifter både om de allmänna försäkringsvillkoren och om de särskilda villkoren för den försäkring som avses i brevet.
Proportionalitetsprincip
5 §
Bestämmelserna i 5–10, 17 och 19 kap. ska tillämpas proportionellt i förhållande till arten, omfattningen och komplexiteten av riskerna i varje försäkringsföretags verksamhet.
6 §
Ett försäkringsföretag får ta upp eller ta över lån (upplåning) bara om det görs för att effektivisera kapitalförvaltningen eller om det övrigt är motiverat av försäkringsrörelsen.
Utöver första stycket krävs att den samlade upplåningen är av ringa betydelse med hänsyn till rörelsens omfattning och kapitalbasens storlek.
Om det finns särskilda skäl, får Finansinspektionen i ett enskilt fall besluta om undantag från kravet på att upplåningen ska vara av ringa betydelse.
.
Återköp och överföring
17 a §
Om en försäkringstagare har rätt till återköp eller överföring enligt 11 kap. 5 § försäkringsavtalslagen (2005:104) , ska försäkringsföretaget se till att detta och de närmare villkoren för återköpet eller överföringen framgår av försäkringsavtalet.
17 b §
Om en försäkringstagare som har rätt till återköp eller överföring enligt 11 kap. 5 § försäkringsavtalslagen (2005:104) vill flytta försäkringens värde till ett annat försäkringsföretag, ska det försäkringsföretag från vilket värdet flyttas så snart som möjligt överföra värdet och de uppgifter
om försäkringen som behövs till det andra företaget.
5 kap. Tillgångar, skulder och försäkringstekniska avsättningar Solvensbalansräkning
1 §
Ett försäkringsföretag ska upprätta en särskild balansräkning för solvensändamål (solvensbalansräkning).
I solvensbalansräkningen ska tillgångar och skulder värderas enligt 2 § och försäkringstekniska avsättningar beräknas enligt 3–16 §§.
Värdering av tillgångar och skulder
2 §
Tillgångar och skulder ska tas upp till verkligt värde. Med verkligt värde avses det belopp till vilket en tillgång eller en skuld skulle kunna överlåtas eller regleras i en transaktion mellan sinsemellan oberoende parter som har ett intresse av att transaktionen genomförs.
Vid värderingen av skulder får hänsyn inte tas till försäkringsföretagets egen kreditvärdighet.
Försäkringstekniska avsättningar
Värdering av försäkringstekniska avsättningar
3 §
Ett försäkringsföretag ska göra försäkringstekniska avsättningar för sina åtaganden med anledning av ingångna försäkringsavtal.
De försäkringstekniska avsättningarna ska motsvara det belopp som försäkringsföretaget skulle få betala om det omedelbart skulle föra över sina åtaganden till ett
annat försäkringsföretag, som är oberoende och som har intresse av att transaktionen genomförs.
Ansvarsfull beräkning
4 §
Beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna ska grundas på antaganden om riskmått, räntesatser och driftskostnader som var för sig är ansvarsfulla, tillförlitliga och objektiva.
Försäkringstekniska avsättningarnas sammansättning
5 §
De försäkringstekniska avsättningarna ska utgöras av summan av en bästa skattning av framtida kassaflöden enligt 6, 7 och 9– 12 §§ samt en riskmarginal enligt 13 §.
Någon separat beräkning av riskmarginal ska inte göras, om de förväntade framtida kassaflödena till följd av ingångna försäkringsavtal har en motsvarighet i kassaflöden hos finansiella instrument för vilka det finns ett säkert marknadsvärde. I ett sådant fall ska värdet av de försäkringstekniska avsättningarna i stället motsvara marknadsvärdet för dessa finansiella instrument.
Beräkning av den bästa skattningen
6 §
Den bästa skattningen av framtida kassaflöden ska motsvara det förväntade nuvärdet av de framtida kassaflöden som kan uppkomma med anledning av ingångna försäkringsavtal. Den ska beräknas med en relevant riskfri räntestruktur.
7 §
Finansinspektionen får i ett enskilt fall besluta att ett försäkringsföretag får använda en matchningsjusterad riskfri räntestruktur vid beräkningen av den bästa skattningen.
Ett försäkringsföretag som har fått tillstånd enligt första stycket får inte återgå till att använda en riskfri räntestruktur utan matchningsjustering.
8 §
Ett försäkringsföretag ska omedelbart underrätta Finansinspektionen, om företaget inte uppfyller villkoren för användning av matchningsjustering enligt 7 §. Av underrättelsen ska det framgå när villkoren inte längre var uppfyllda.
Ett försäkringsföretag som har fått ett föreläggande enligt 17 kap. 7 a § att omedelbart upphöra med användningen av matchningsjustering, får inte beviljas tillstånd enligt 7 § första stycket inom två år från föreläggandet.
9 §
Ett försäkringsföretag får använda en volatilitetsjusterad riskfri räntestruktur vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna.
10 §
Finansinspektionen får i ett enskilt fall besluta att ett försäkringsföretag får använda en tillfälligt justerad riskfri räntestruktur vid beräkningen av den bästa skattningen.
11 §
Den bästa skattningen av framtida kassaflöden ska beräknas utan att avdrag görs för avgiven återförsäkring eller för belopp som kan återfås från specialföretag.
Ett försäkringsföretag ska göra
en separat beräkning av belopp som kan återfås på grund av avgiven återförsäkring eller från specialföretag. Sådana belopp ska tas upp på solvensbalansräkningens tillgångssida.
12 §
Finansinspektionen får i ett enskilt fall besluta att ett försäkringsföretag får använda ett tillfälligt avdrag vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna.
Beräkning av riskmarginalen
13 §
Riskmarginalen ska motsvara det belopp som ett annat försäkringsföretag kan förväntas kräva, utöver den bästa skattningen av framtida kassaflöden, för att ta över och infria försäkringsföretagets åtaganden mot försäkrings- tagarna och andra ersättningsberättigade.
Garantier och optioner
14 §
Vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna ska hänsyn tas till värdet av garantier och optioner i ingångna försäkringsavtal.
Separat beräkning för olika försäkringsrisker
15 §
Vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna ska ett försäkringsföretag dela upp sina försäkringsåtaganden i försäkringsrisker av likartat slag eller åtminstone efter företagets olika affärsgrenar.
Beräkning vid solidarisk ansvarighet
16 §
Om flera försäkringsföretag ansvarar solidariskt för en försäkring, ska bara den del av försäkringen som enligt avtal mellan företagen avser det enskilda företaget beaktas vid beräkningen av det företagets försäkringstekniska avsättningar.
Bestämmande av premier för livförsäkringar och vissa skadeförsäkringar
17 §
Premier för livförsäkringar, och skadeförsäkringar som meddelas för längre tid än tio år ska bestämmas på antaganden om dödlighet och andra riskmått, räntesats och driftskostnader som var för sig är ansvarsfulla, tillförlitliga och objektiva, om inte en avvikelse är försvarlig med hänsyn till försäkringsföretagets ekonomiska situation.
Bemyndiganden
18 §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1. de försäkringstekniska avsättningarnas innehåll och beräkning enligt 4, 6, 11 och 13–16 §§,
2. vilka krav som ska vara uppfyllda för att ett försäkringsföretag ska få tillstånd att använda matchningsjustering enligt 7 §,
3. hur en volatilitetsjustering enligt 9 § ska beräknas,
4. villkoren för undantag enligt 10 § och beräkningen av en tillfälligt justerad riskfri räntestruktur, och
5. villkoren för undantag enligt 12 § och beräkningen av det tillfälliga avdraget.
6 kap. Investeringar Inledande bestämmelser
Aktsamhet
1 §
Ett försäkringsföretags tillgångar ska investeras på ett aktsamt sätt enligt 2–10 §§.
Vid intressekonflikter mellan försäkringsföretaget och försäkringstagarna ska tillgångarna investeras på det sätt som bäst gagnar försäkringstagarnas och andra ersättningsberättigades intressen.
Riskkontroll
2 §
Investeringar får endast göras i sådana finansiella instrument och andra tillgångar vars risker försäkringsföretaget kan identifiera, mäta, övervaka, hantera, kontrollera och rapportera samt på lämpligt sätt beakta i den egna risk- och solvensbedömningen enligt 10 kap. 11 § andra stycket 1.
Riskspridning
3 §
Investeringar i finansiella instrument och andra tillgångar ska göras så att lämplig riskspridning uppnås.
Samtliga tillgångar ska, med beaktande av försäkringsföretagets försäkringsåtaganden och förändringar i tillgångarnas framtida värde och avkastning, investeras så att företagets betalningsberedskap är tillfredsställande och den förväntade avkastningen tillräcklig.
Lokalisering av tillgångar
4 §
Ett försäkringsföretags tillgångar ska förvaras så att de är åtkomliga för företaget.
Särskilda begränsningar för investeringar i vissa tillgångar
Derivatinstrument
5 §
Derivatinstrument får användas för att sänka risken i ett försäkringsföretag eller för att i övrigt effektivisera förvaltningen av företagets tillgångar och skulder.
Onoterade tillgångar
6 §
Investeringar i finansiella instrument och andra tillgångar som inte är upptagna till handel på en reglerad marknad ska hållas på aktsamma nivåer.
Tillgångar som svarar mot försäkringstekniska avsättningar
Hänsyn till åtagandenas art och löptid
7 §
Tillgångar som motsvarar försäkringstekniska avsättningar enligt 5 kap. 3–7 och 9–16 §§ ska, utöver vad som följer av 1–6 §§, investeras på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till åtagandenas art och löptid. Investering av dessa tillgångar ska även göras på ett sätt som bäst gagnar försäkringstagarnas intressen, mot bakgrund av de mål för investeringarna som har uppställts och offentliggjorts.
Tillgångar för vilka försäkringstagaren bär placeringsrisken
8 §
Bestämmelserna i 3 § första stycket samt 5 och 6 §§ gäller inte för tillgångar som svarar mot avsättningar för vilka försäkringstagaren eller andra ersättningsberättigade bär placeringsrisken. För sådana tillgångar ska 1 §, 2 §, 3 § andra stycket och 4 § tillämpas, och i förekommande fall även 9 och 10 §§.
När förmåner som är knutna till tillgångar enligt första stycket innefattar en garanterad avkastning på investeringar eller någon annan garanterad förmån, gäller 1–6 §§ för de tillgångar som motsvarar ytterligare avsättningar för den garanterade förmånen.
Särskilt om fondförsäkringstillgångar
9 §
Premier för fondförsäkringar ska investeras så att de så nära som möjligt motsvarar andelar i sådana fonder som är knutna till försäkringen och som försäkringstagaren eller den försäkrade från tid till annan bestämmer. Försäkringsföretaget får begränsa antalet fonder i vilka premier får placeras.
Utdelning och ersättning vid inlösen av andelarna får bara användas för förvärv av nya andelar i anknutna fonder och för utbetalning eller betalning av kostnader enligt försäkringsavtalet.
Särskilt om tillgångar knutna till annat referensvärde
10 §
Premier för försäkringsförmåner som är knutna till ett aktieindex eller till något annat referensvärde, ska investeras så att de så
nära som möjligt motsvarar de förmåner som referensvärdet baseras på.
Register över tillgångar som svarar mot försäkringstekniska avsättningar
Krav på registerföring
11 §
Ett försäkringsföretag ska föra ett register som vid varje tidpunkt utvisar de tillgångar, värderade enligt 5 kap. 2 §, som används för att täcka de försäkringstekniska avsättningarna.
Om en tillgång som har antecknats i registret har upplåtits med sådan rätt att dess fulla värde inte kan utnyttjas för att täcka försäkringstekniska avsättningar, ska detta antecknas i registret.
Tillgångar som inte ska antecknas i registret
12 §
Följande tillgångar ska inte antecknas i registret:
1. fordringar på någon annan än försäkringstagare som understiger det belopp som gäldenären har att fordra av försäkringsföretaget, och
2. försäkringsaktiebolags egna aktier.
Förmånsrätt
13 §
Förmånsrätt enligt 4 a § förmånsrättslagen (1970:979) följer med fordran som
1. grundas på försäkringsavtal, eller
2. avser återbetalning av premier för att ett försäkringsavtal inte har kommit till stånd eller har upphört att gälla.
Förmånsrätten omfattar de tillgångar som finns upptagna i det
register som anges i 11 § när företaget försätts i konkurs eller utmätning äger rum.
Fordran grundad på avtal om återförsäkring har förmånsrätt efter sådan fordran som anges i första stycket.
Bemyndigande
14 §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1. vad som avses med lämplig riskspridning enligt 3 § första stycket,
2. förvaring av tillgångar enligt 4 §,
3. användning av derivatinstrument enligt 5 §, och
4. förande av register enligt 11 §.
7 kap. Kapitalbas Tillräcklig kapitalbas
1 §
Ett försäkringsföretag ska ha en kapitalbas som minst uppgår till solvenskapitalkravet beräknat enligt 8 kap. 1 § eller 17 kap. 26 §.
Kapitalbasen ska dock aldrig vara mindre än minimikapitalkravet beräknat enligt 8 kap. 13–15 och 17–21 §§.
Kapitalbasens sammansättning
2 §
Kapitalbasen består av primärkapital och av tilläggskapital som har godkänts av Finansinspektionen enligt 6 §.
Primärkapital
3 §
I primärkapitalet ska följande poster ingå:
1. den positiva skillnaden mellan tillgångar och skulder, inklusive försäkringstekniska avsättningar, och
2. efterställda skulder. Tillgångar och skulder enligt första stycket ska värderas enligt 5 kap. 1–7 och 9–16 §§.
Den positiva skillnaden mellan tillgångar och skulder enligt första stycket 1 ska minskas med värdet på innehav av egna aktier.
Tilläggskapital
4 §
Tilläggskapital är en post som inte ingår i primärkapitalet men som kan krävas in för att täcka förluster.
5 §
I tilläggskapitalet får följande poster ingå:
1. aktiekapital eller garantikapital som inte har betalats in och som inte heller har begärts in,
2. kreditutrymme hos bank,
3. garantier,
4. framtida fordringar grundade på uttaxeringsrätt, och
5. andra rättsligt bindande utfästelser till försäkringsföretaget.
För att få godkännas som tilläggskapital krävs att postens förlusttäckningsförmåga är tillräcklig. Posten ska värderas till ett belopp som återspeglar dess förmåga att täcka förluster.
6 §
Finansinspektionen ska fastställa det belopp som en post i tilläggskapitalet får tas upp till eller den metod som ska användas för att fastställa ett visst belopp.
Finansinspektionens beslut om att använda en metod enligt första stycket ska gälla för en viss tid.
Indelning av kapitalbasen
7 §
Posterna i kapitalbasen ska delas in i nivåer enligt följande.
Nivå 1: poster i primärkapitalet som kan täcka förluster helt och är fullt efterställda.
Nivå 2: poster i primärkapitalet som är fullt efterställda samt poster i tilläggskapitalet som kan täcka förluster helt och är fullt efterställda.
Nivå 3: övriga poster. En post ska anses kunna täcka förluster helt om den i sin helhet är tillgänglig eller kan infordras på begäran för att täcka förluster, både i den löpande verksamheten och vid likvidation eller konkurs.
En post ska anses vara fullt efterställd om den i sin helhet, vid likvidation eller konkurs, inte får återbetalas till innehavaren förrän försäkringsföretagets alla andra förpliktelser har uppfyllts.
8 §
Vid bedömning av om en post ska anses kunna täcka förluster helt eller vara fullt efterställd enligt 7 §, ska det beaktas om posten är fri från
1. krav på eller incitament till att lösa in det nominella beloppet,
2. obligatoriska fasta kostnader, och
3. belastningar. Vid bedömningen enligt första stycket ska även postens löptid beaktas. Om en post är tidsbunden, ska hänsyn tas till om den genomsnittliga löptiden på posten är tillräcklig i förhållande till löptiden på åtagandena.
Klassificering av kapitalbasposter
9 §
En post ska klassificeras som nivå 1 eller 2 om den i väsentlig
grad uppfyller förutsättningarna för en sådan klassificering enligt 7 och 8 §§.
10 §
Ackumulerade vinster som inte har gjorts tillgängliga för utdelning till försäkringstagare och andra ersättningsberättigade (överskottsmedel) får klassificeras som nivå 1, om posterna uppfyller förutsättningarna för en sådan klassificering enligt 7 och 8 §§.
En post i tilläggskapitalet får klassificeras som nivå 2 om den avser
1. kreditutrymme hos bank och garantier som förvaras som säkerhet för försäkringsgivares borgenärer av en oberoende förvaltare och är utfärdade av kreditinstitut som är auktoriserade enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/48/EG av den 14 juni 2006 om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut, och
2. framtida fordringar grundade på uttaxeringsrätt under de kommande tolv månaderna som kan ställas på delägare eller medlemmar i ömsesidiga försäkringsföretag.
Täckande av solvenskapitalkravet
11 §
Primärkapital som har klassificerats som nivå 1 enligt 9 § eller 10 § första stycket ska uppgå till mer än en tredjedel av solvenskapitalkravet enligt 8 kap. 1 §.
Primärkapital eller tilläggskapital som har klassificerats som nivå 3 enligt 9 § ska vara mindre än en tredjedel av solvenskapitalkravet enligt 8 kap. 1 §.
Täckande av minimikapitalkravet
12 §
Den kapitalbas som ska täcka minimikapitalkravet enligt 8 kap. 13 § får bestå av primärkapital som har delats in i nivå 1 och 2 enligt 9 § och 10 § första stycket.
Primärkapital som har klassificerats som nivå 1 enligt 9 § och 10 § första stycket ska uppgå till mer än hälften av minimikapitalkravet.
Minimikapitalkravet får i övrigt täckas av primärkapital som har klassificerats som nivå 2 enligt 9 §.
Bemyndiganden
13 §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1. de krav som ska gälla för godkännande av poster som tilläggskapital och grunder för värdering av poster i tilläggskapitalet enligt 5 §,
2. vilka egenskaper och kriterier som ska beaktas vid indelning i nivåer enligt 7 §,
3. vilka egenskaper och kriterier som ska beaktas vid klassificeringen av kapitalbasposter enligt 9 §, och
4. vilka egenskaper och kriterier som ska beaktas vid klassificering av poster i tilläggskapitalet enligt 10 § andra stycket.
8 kap. Solvenskapitalkrav och minimikapitalkrav Solvenskapitalkrav
Beräkning av solvenskapitalkrav
1 §
Solvenskapitalkravet utgör den minsta storlek på det
medräkningsbara primärkapitalet som krävs för att försäkringsföretaget med 99,5 procents sannolikhet ska ha tillgångar under kommande tolv månader som täcker värdet av åtagandena gentemot försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar (skyddsnivå). Denna skyddsnivå ska även beaktas vid beräkningen av kapitalkravet för var och en av de risker som ingår i solvenskapitalkravet.
Solvenskapitalkravet ska beräknas under antagandet att försäkringsföretaget kommer att fortsätta att driva sin verksamhet.
2 §
Solvenskapitalkravet ska beräknas med beaktande av alla mätbara risker som företaget är utsatt för
Vid beräkningen ska minst följande risker beaktas:
1. försäkringsrisker,
2. marknadsrisker,
3. kreditrisker, och
4. operativa risker.
3 §
Vid beräkningen av solvenskapitalkravet ska försäkringsföretaget beakta effekterna av sådana tekniker som företaget använder för att reducera sina risker.
Beräkningsmetoder
4 §
Solvenskapitalkravet ska beräknas enligt en standardformel som anges i 5 §. Finansinspektionen får i ett enskilt fall besluta att ett försäkringsföretag får använda en intern modell enligt 9 kap. 1 § första stycket för att beräkna solvenskapitalkravet.
Beräkning enligt standardformeln
5 §
Solvenskapitalkravet beräknat enligt standardformeln ska utgöra summan av
– ett primärt solvenskapitalkrav beräknat enligt 6–8 §§, och
– ett kapitalkrav för operativ risk beräknat enligt 9 §,
minskat med – ett justeringsbelopp beräknat enligt 10 §.
Primärt solvenskapitalkrav
6 §
Det primära solvenskapitalkravet ska beräknas genom en justerad sammanläggning av kapitalkraven för minst följande risker:
1. försäkringsrisker,
2. marknadsrisker, och
3. motpartsrisker.
7 §
Finansinspektionen får i ett enskilt fall besluta att ett försäkringsföretag får använda lämpliga parametrar som är specifika för företaget vid beräkningen av kapitalkravet för försäkringsrisker.
8 §
Finansinspektionen får i ett enskilt fall besluta att ett försäkringsföretag som meddelar sådana pensionsförsäkringar som anges i 58 kap. 2 § inkomstskattelagen (1999:1229) får beräkna kapitalkravet för aktiekursrisk, som ingår i kapitalkravet för marknadsrisk, enligt en särskild metod anpassad för denna verksamhet.
Kapitalkrav för operativ risk
9 §
Kapitalkravet för operativ risk ska beräknas med beaktande av sådana operativa risker som för-
säkringsföretaget är utsatt för och som inte har beaktats vid beräkningen av kapitalkravet för försäkringsrisker, marknadsrisker eller motpartsrisker.
Justeringsbelopp
10 §
Justeringsbeloppet enligt 5 § ska motsvara den minskning av försäkringsföretagets oförutsedda förluster som beror på
1. att företagets åtaganden gentemot försäkringstagare eller andra ersättningsberättigade minskar till följd av villkoren i försäkringsavtalet,
2. att företagets uppskjutna skatt förändras, eller
3. en kombination av 1 och 2.
Förenklade beräkningar
11 §
Ett försäkringsföretag får göra förenklade beräkningar av kapitalkravet för en specifik risk om
1. det är motiverat med hänsyn till arten, omfattningen och komplexiteten av de risker som företaget är utsatt för, och
2. det är oproportionerligt betungande att göra beräkningar enligt standardformeln.
Underrättelse om bristande solvenskapitalkrav
12 §
Ett försäkringsföretag ska omedelbart underrätta Finansinspektionen, om företaget inte uppfyller solvenskapitalkravet eller om det finns risk för detta under de närmaste tre månaderna.
Ett försäkringsföretag som tillämpar 5 kap. 10 eller 12 § ska omedelbart underrätta Finansinspektionen, om företaget inte skulle uppfylla solvenskapital-
kravet utan en tillämpning av dessa bestämmelser.
Minimikapitalkrav
Beräkning av minimikapitalkrav
13 §
Minimikapitalkravet utgör den minsta storlek på det medräkningsbara primärkapitalet som krävs för att försäkringsföretaget med 85 procents sannolikhet ska ha tillgångar under kommande tolv månader som täcker värdet av åtagandena gentemot försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar.
14 §
Minimikapitalkravet ska beräknas med beaktande helt eller delvis av
1. försäkringstekniska avsättningar,
2. premieinkomst,
3. positiv risksumma,
4. uppskjutna skatter,
5. administrativa kostnader, och
6. avgiven återförsäkring.
Justering av beräknat minimikapitalkrav
15 §
Minimikapitalkravet beräknat enligt 13 och 14 §§ får varken understiga 25 procent eller överstiga 45 procent av solvenskapitalkravet, inklusive kapitaltillägg enligt 17 kap. 24 §. Minimikapitalkravet får aldrig vara lägre än garantibeloppet enligt 17–21 §§.
Underrättelse om bristande minikapitalkrav
16 §
Ett försäkringsföretag ska omedelbart underrätta Finans-
inspektionen, om
1. företaget inte uppfyller minimikapitalkravet,
2. företaget inte uppfyller ett kapitalkrav som gäller efter det att företaget har beviljats undantag enligt 1 kap. 19 eller 19 b §, eller
3. det finns risk för att någon av situationerna enligt 1 och 2 inträffar under de närmaste tre månaderna.
Garantibelopp
17 §
För skadeförsäkringsföretag ska garantibeloppet uppgå till ett belopp som minst motsvarar 2,5 miljoner euro eller det högre belopp, grundat på förändringar i det europeiska konsumentprisindexet, som Europeiska kommissionen årligen tillkännager. Om rörelsen omfattar försäkring eller risk som hänför sig till någon av klasserna 10–15 enligt 2 kap. 11 § första stycket ska dock garantibeloppet uppgå till ett belopp som minst motsvarar 3,7 miljoner euro eller det högre belopp, grundat på förändringar i det europeiska konsumentprisindexet som Europeiska kommissionen årligen tillkännager.
18 §
För livförsäkringsföretag ska garantibeloppet uppgå till ett belopp som minst motsvarar 3,7 miljoner euro eller det högre belopp, grundat på förändringar i det europeiska konsumentprisindexet, som Europeiska kommissionen årligen tillkännager.
19 §
För återförsäkringsbolag som inte är captivebolag ska garantibeloppet uppgå till ett belopp som minst motsvarar 3,6 miljoner euro eller det högre belopp, grundat på
förändringar i det europeiska konsumentprisindexet, som Europeiska kommissionen årligen tillkännager.
20 §
För ett sådant captivebolag för återförsäkring som avses i artikel 13.5 i Solvens II-direktivet ska garantibeloppet uppgå till ett belopp som minst motsvarar 1,2 miljon euro eller det högre belopp, grundat på förändringar i det europeiska konsumentprisindexet, som Europeiska kommissionen årligen tillkännager.
21 §
För försäkringsföretag som bedriver både liv- och skadeförsäkring enligt 4 kap. 7 § andra stycket ska garantibeloppet uppgå till summan av de belopp som anges i 17 första meningen och 18 §§.
Bemyndiganden
22 §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1. hur det primära solvenskapitalkravet ska beräknas enligt 6 §,
2. vilka krav som ska vara uppfyllda för att ett försäkringsföretag ska få tillstånd att använda företagsspecifika parametrar enligt 7 §,
3. vilka krav som ska vara uppfyllda för att ett försäkringsföretag ska få beräkna kapitalkravet för aktiekursrisk utifrån en särskild metod enligt 8 §,
4. hur kapitalkravet för operativ risk ska beräknas enligt 9 §, och
5. hur justeringsbeloppet ska beräknas enligt 10 §.
9 kap. Interna modeller Allmänna bestämmelser
Krav på tillstånd
1 §
Ett försäkringsföretag får, efter tillstånd av Finansinspektionen, använda en intern modell för att beräkna solvenskapitalkravet. Ett sådant tillstånd får avse en fullständig intern modell eller en partiell intern modell.
Bestämmelserna i 8 kap. 1 och 2 §§ gäller även när solvenskapitalkravet beräknas med en intern modell.
Förutsättningar för att använda en intern modell
2 §
Tillstånd för ett försäkringsföretag att använda en intern modell ska ges, om
1. försäkringsföretaget har ett för ändamålet lämpligt utformat riskhanteringssystem som uppfyller kraven i 10 kap. 6 §, och
2. kraven i 6 och 9–18 §§ är uppfyllda.
Finansinspektionen ska fatta beslut i fråga om sådant tillstånd inom sex månader från det att en fullständig ansökan kom in till inspektionen.
Partiell intern modell
3 §
En partiell intern modell får användas för att beräkna
1. kapitalkravet för en eller flera av de risker eller undergrupper av risker som ingår i det primära solvenskapitalkravet enligt 8 kap. 6 §,
2. kapitalkravet för operativ risk enligt 8 kap. 9 §,
3. justeringsbeloppet enligt
8 kap. 10 §, eller
4. kombinationer av 1, 2 eller 3. En partiell intern modell får tillämpas på hela verksamheten eller på en eller flera av försäkringsföretagets större affärsenheter.
Tillstånd att använda en partiell intern modell
4 §
För att ett försäkringsföretag ska få tillstånd att använda en partiell intern modell krävs, utöver det som anges i 2 §, att
1. det finns godtagbara skäl att avgränsa tillämpningsområdet för den interna modellen på det sätt som försäkringsföretaget har gjort,
2. solvenskapitalkravet kan beräknas mer rättvisande utifrån försäkringsföretagets riskprofil och bestämmelserna i 8 kap. 1 och 2 §§ än utifrån standardformeln enligt 8 kap. 5–11 §§, och
3. den partiella interna modellen kan integreras helt med de beräkningar som ska ske enligt standardformeln.
Övergångsplan för utvidgning av en partiell intern modell
5 §
Finansinspektionen får i samband med handläggningen av en ansökan om användning av en partiell intern modell som är avgränsad till att avse endast en eller flera risker eller undergrupper av risker, eller en eller flera större affärsenheter, eller avgränsad i båda dessa avseenden, förelägga ett försäkringsföretag att ge in en övergångsplan för hur företaget avser att utvidga modellens tillämpningsområde.
Godkännande av styrdokument för ändring av en intern modell
6 §
När ett försäkringsföretag ansöker om tillstånd att använda en intern modell, ska företaget lämna in ett styrdokument för ändring av modellen. Styrdokumentet ska innehålla en förteckning eller specifikation över möjliga större och mindre ändringar av den interna modellen. När Finansinspektionen prövar ansökan, ska inspektionen också pröva om styrdokumentet kan godkännas.
Ändring av en intern modell och styrdokument
7 §
Ett försäkringsföretag som fått tillstånd att använda en intern modell får göra mindre ändringar av denna i enlighet med det styrdokument för ändring av den interna modellen som godkänts av Finansinspektionen enligt 6 §.
För större ändringar i den interna modellen krävs tillstånd från Finansinspektionen.
Samtliga ändringar av styrdokumentet ska godkännas av Finansinspektionen.
Kraven i 2 § ska tillämpas vid Finansinspektionens prövning av om tillstånd ska ges enligt andra stycket eller ändring godkännas enligt tredje stycket.
Återgång till standardformeln
8 §
Ett försäkringsföretag som använder en intern modell får, efter tillstånd av Finansinspektionen, återgå till att helt eller delvis beräkna solvenskapitalkravet enligt standardformeln i 8 kap 5–11 §§. Ett sådant tillstånd
får ges endast om försäkringsföretaget har visat att det finns godtagbara skäl för en återgång till standardformeln.
Krav på en intern modell och på användningen av den
Krav på användning
9 §
En intern modell ska användas i ett försäkringsföretags företagsstyrnings- och riskhanteringssystem, i dess beslutsprocesser och i den egna risk- och solvensbedömningen.
Styrelsen ska ansvara för att säkerställa att utformningen och användningen av den interna modellen är ändamålsenlig och ger ett tillfredsställande uttryck för riskprofilen.
Statistisk kvalitet
10 §
Den beräkning av sannolikhetsfördelning som ligger till grund för en intern modell ska bygga på
1. relevanta försäkringsmatematiska och statistiska tekniker som stämmer överens med de metoder som används för beräkning av försäkringstekniska avsättningar, och
2. realistiska antaganden som ska kunna motiveras av försäkringsföretaget.
Uppgifter som används för den interna modellen ska vara lämpade för ändamålet. De ska vara korrekta, fullständiga och aktuella.
Försäkringsföretaget ska minst en gång per år uppdatera de uppgifter som används för beräkningen av sannolikhetsfördelningen.
Diversifiering
11 §
Ett försäkringsföretag får i en intern modell ta hänsyn till inbördes beroenden inom och mellan olika risker (diversifieringseffekter), om de metoder som används är ändamålsenliga.
Riskreducerande tekniker
12 §
Ett försäkringsföretag får i en intern modell beakta effekterna av riskreduceringstekniker, om företaget även fullt ut inkluderar de risker som är förenade med dessa tekniker.
Beaktande av finansiella garantier och optioner
13 §
Ett försäkringsföretag ska i en intern modell ta hänsyn till värdet av garantier och optioner i ingångna försäkringsavtal.
Beaktande av samtliga förväntade utbetalningar
14 §
Ett försäkringsföretag ska i en intern modell beakta alla förväntade utbetalningar till försäkringstagare och andra ersättningsberättigade, oavsett om betalningarna är garanterade genom avtal eller inte.
Kalibrering av en intern modell
15 §
Ett försäkringsföretag ska kalibrera en intern modell på ett sätt som ger försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade en skyddsnivå som är likvärdig med den nivå som anges i 8 kap. 1 §.
Resultatanalys
16 §
Ett försäkringsföretag som använder en intern modell ska minst en gång per år granska vad som gett upphov till vinster eller orsakat förluster inom de olika större affärsenheterna.
Analysen ska visa hur den kategorisering av risker som har valts i den interna modellen förklarar källor och orsaker till vinster och förluster. Riskkategoriseringen ska återspegla försäkringsföretagets riskprofil.
Validering av en intern modell
17 §
En intern modell ska regelbundet valideras. Valideringen ska innefatta en utvärdering av modellens funktion och en kontroll av att modellen är lämplig med hänsyn till företagets riskprofil.
Krav på dokumentation
18 §
Ett försäkringsföretag som använder en intern modell ska dokumentera
1. hur den är utformad och fungerar,
2. att den stämmer överens med de krav som gäller för interna modeller enligt 9–17 §§,
3. vilka omständigheter som skulle kunna medföra att den inte fungerar effektivt, och
4. vilka större ändringar som gjorts i den enligt 7 §.
Bemyndiganden
19 §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1. förutsättningarna för tillstånd
att använda en fullständig eller partiell intern modell enligt 1–5 §§,
2. förutsättningarna för ändring av en intern modell och styrdokument enligt 6 och 7 §§,
3. krav på användning av statistiska kvalitetsnormer för en intern modell enligt 9–14 §§,
4. kalibrering av en intern modell enligt 15 §,
5. validering av en intern modell enligt 17 §, och
6. krav på dokumentation enligt 18 §.
10 kap. Företagsstyrning
Företagsstyrningssystem
1 §
Ett försäkringsföretag ska ha ett företagsstyrningssystem som säkerställer att företaget styrs på ett sunt och ansvarsfullt sätt.
Systemet ska ses över regelbundet av företaget.
Styrdokument
2 §
Ett försäkringsföretag ska upprätta och följa styrdokument för
1. riskhantering,
2. internkontroll,
3. internrevision,
4. verksamhet som omfattas av uppdragsavtal enligt 19 §,
5. uppgiftslämnande till Finansinspektionen och kvalitetskontroll av uppgifterna, och
6. ändring av företagets interna modell, om en sådan modell används.
Styrdokumenten ska fastställas av styrelsen. De ska utvärderas och ses över minst en gång per år.
Kontinuitet i verksamheten
3 §
Ett försäkringsföretag ska ha system, resurser och rutiner som är lämpliga för att verksamheten ska kunna bedrivas med kontinuitet och i enlighet med gällande regler.
Ett försäkringsföretag ska ha en beredskapsplan.
Centrala funktioner
4 §
Ett försäkringsföretag ska ha funktioner för riskhantering, regelefterlevnad och internrevision samt en aktuariefunktion (centrala funktioner).
Lämplighetskrav
5 §
Ett försäkringsföretag ska säkerställa att den som ingår i styrelsen för företaget eller är verkställande direktör i det, eller är ersättare för någon av dem, eller den som ansvarar för eller utför arbete i en central funktion i företaget uppfyller de krav som anges i 2 kap. 4 § 4.
Försäkringsföretaget ska snarast möjligt till Finansinspektionen anmäla ändringar av vilka som ingår i dess ledning enligt första stycket eller som ansvarar för en central funktion i företaget.
Försäkringsföretaget ska underrätta inspektionen om någon av de personer som avses i första stycket har ersatts på grund av att han eller hon inte längre uppfyller lämplighetskraven.
System för riskhantering
6 §
Ett försäkringsföretag ska ha ett system för riskhantering som ska
innehålla de strategier, processer och rapporteringsrutiner som behövs för att säkerställa att företaget fortlöpande kan identifiera, värdera, övervaka, hantera och rapportera risker samt beroenden mellan risker.
Systemet ska vara integrerat i företagets organisations- och beslutsstruktur. Det ska vara utformat med lämplig hänsyn till de personer som leder företaget eller annars ingår i en central funktion.
Risker och krav på innehåll i styrdokumentet för riskhantering
7 §
Ett försäkringsföretags system för riskhantering ska avse såväl de risker som täcks av solvenskapitalkravet, eller ett kapitalkrav som ska uppfyllas av ett företag som har beviljats undantag enligt 1 kap. 19 eller 19 b §, som risker som inte, eller endast delvis, beaktas vid beräkningen av detta.
Systemet ska omfatta
1. försäkringsrisker,
2. matchningsrisker,
3. investeringsrisker, särskilt avseende derivatinstrument och liknande åtaganden,
4. likviditets- och koncentrationsrisker,
5. operativa risker,
6. risker hänförliga till återförsäkring och andra riskreduceringstekniker, och
7. beroenden mellan risker som företaget är eller kan komma att bli exponerade för.
Ett försäkringsföretags styrdokument för riskhantering enligt 2 § 1 ska omfatta de risker som avses i andra stycket 1–6.
I ett försäkringsföretag som använder volatilitetsjustering enligt 5 kap. 9 § ska styrdokument för riskhantering också innehålla
riktlinjer för volatilitetsjusteringen.
Krav på företag som använder matchningsjustering eller volatilitetsjustering
8 §
Ett försäkringsföretag som använder matchningsjustering enligt 5 kap. 7 § eller volatilitetsjustering enligt 5 kap. 9 § ska
1. upprätta en likviditetsplan, och
2. regelbundet utvärdera sin användning av justeringar.
Krav på regelbunden utvärdering
9 §
Ett försäkringsföretag ska regelbundet bedöma hur känsliga de försäkringstekniska avsättningarna och de medräkningsbara kapitalbasmedlen är för de antaganden som ligger till grund för fastställandet av den ränta som används vid beräkningen av den bästa skattningen av framtida kassaflöden.
Krav på analys av externa bedömningar
10 §
Ett försäkringsföretag som använder bedömningar från externa kreditvärderingsinstitut vid beräkningar av de försäkringstekniska avsättningarna eller solvenskapitalkravet ska, när det är möjligt, göra en egen bedömning av de externa värderingarna.
En egen risk- och solvensbedömning
11 §
Ett försäkringsföretag ska genomföra en egen risk- och solvensbedömning.
I den egna risk- och solvensbedömningen ska försäkringsföretaget göra en bedömning av
1. företagets totala solvensbehov med hänsyn till dess specifika riskprofil, risktolerans och affärsstrategi,
2. företagets fortlöpande efterlevnad av bestämmelserna om solvens- och minimikapitalkraven, eller ett kapitalkrav som ska uppfyllas av ett företag som har beviljats undantag enligt 1 kap. 19 eller 19 b §, samt försäkringstekniska avsättningar, och
3. hur betydande skillnaderna är mellan företagets riskprofil och de antaganden om risker som har legat till grund för beräkningen av solvenskapitalkravet eller ett kapitalkrav som ska uppfyllas av ett företag som har beviljats undantag enligt 1 kap. 19 eller 19 b §.
För bedömningen enligt andra stycket 1 ska försäkringsföretaget ha processer som säkerställer att de risker som företaget är eller kan komma att bli exponerade för, på såväl kort som lång sikt, identifieras och värderas. Företaget ska kunna redovisa de metoder som använts vid bedömningen.
Ett försäkringsföretag som använder matchningsjustering enligt 5 kap. 7 §, volatilitetsjustering enligt 5 kap. 9 §, en tillfälligt justerad riskfri räntestruktur enligt 5 kap. 10 § eller ett tillfälligt avdrag vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna enligt 5 kap. 12 §, ska i den bedömning som avses i andra stycket 2 göra en bedömning av efterlevnaden av bestämmelserna om solvens- och minimikapitalkraven, såväl med som utan användning av matchningsjustering, volatilitetsjustering, justerad riskfri räntestruktur eller tillfälligt
avdrag vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna.
Den egna risk- och solvensbedömningen ska ingå som en integrerad del i ett försäkringsföretags affärsstrategier och ska beaktas vid företagets strategiska beslut.
Regelbundna bedömningar
12 §
Ett försäkringsföretag ska genomföra en egen risk- och solvensbedömning minst en gång per år. Om en väsentlig förändring skett av de risker som försäkringsföretaget är utsatt för, ska en ny sådan bedömning genomföras snarast möjligt.
Rapportering
13 §
Ett försäkringsföretag ska rapportera resultatet av varje egen risk- och solvensbedömning till Finansinspektionen.
System för internkontroll
14 §
Ett försäkringsföretag ska ha ett system för internkontroll.
Systemet ska omfatta förvaltnings- och redovisningsmetoder, ramar för internkontrollen, lämpliga rapporteringsrutiner och en funktion för regelefterlevnad.
Funktion för riskhantering
15 §
Funktionen för riskhantering ska ges en struktur som underlättar genomförande av riskhanteringssystemet.
Funktion för regelefterlevnad
16 §
Funktionen för regelefterlevnad ska
1. rapportera till styrelsen och den verkställande direktören i fråga om efterlevnaden av
a) bestämmelserna i denna lag och föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen,
b) bestämmelser som har meddelats av Europeiska kommissionen med anledning av Solvens IIdirektivet, och
c) de riktlinjer och rekommendationer som har meddelats med anledning av det direktivet av Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten, Finansinspektionen och, om företaget har inrättat en sekundäretablering i ett land inom EES, den behöriga myndigheten i det landet,
2. lämna råd till företagets styrelse och den verkställande direktören om förebyggande av bristande efterlevnad av bestämmelser enligt 1,
3. bedöma konsekvenserna av förändringar i bestämmelser, riktlinjer och rekommendationer enligt 1, och
4. identifiera och bedöma risker för bristande efterlevnad av bestämmelser, riktlinjer och rekommendationer enligt 1.
Funktion för internrevision
17 §
Funktionen för internrevision ska
1. utvärdera systemet för internkontroll,
2. utvärdera andra delar av företagsstyrningssystemet, och
3. rapportera resultat och lämna rekommendationer efter utvärderingarna till företagets styrelse.
Funktionen för internrevision
ska utföra sina uppgifter med opartiskhet och vara oberoende från den verksamhet som utvärderas.
Aktuariefunktion
18 §
Aktuariefunktionen ska 1. samordna och svara för kvaliteten i de försäkringstekniska beräkningarna och utredningarna,
2. bistå styrelsen och den verkställande direktören och på eget initiativ rapportera till dem i frågor som rör metoder, beräkningar och bedömningar av
a) de försäkringstekniska avsättningarna,
b) värderingen av försäkringsriskerna, och
c) återförsäkringsskydd och andra riskreduceringstekniker, och
3. bidra till företagets riskhanteringssystem.
Den som ska ansvara för eller utföra uppgifter i aktuariefunktionen ska ha de kunskaper och erfarenheter av funktionens uppgifter som är tillräckliga med hänsyn till arten, omfattningen och komplexiteten av riskerna i företagets verksamhet.
Finansinspektionen får för ett försäkringsföretag som har beviljats undantag enligt 1 kap. 19 eller 19 b § besluta om undantag från villkoren för behörighet för den som ansvarar för eller utför uppgifter i aktuariefunktionen och från kravet att upprätta en aktuariefunktion.
Uppdragsavtal
19 §
Ett försäkringsföretag får, med de begränsningar som följer av 20 §, uppdra åt någon annan att utföra ett visst arbete och vissa funktioner som ingår i företagets
försäkringsrörelse (uppdragsavtal). Ett sådant uppdrag inskränker dock inte företagets ansvar enligt denna lag.
Begränsningar i möjligheten att ingå uppdragsavtal
20 §
Ett uppdragsavtal får inte avse operativ verksamhet eller funktioner som är av väsentlig bety-
delse, om det kan leda till att
1. kvaliteten i företagsstyrningssystemet försämras väsentligt,
2. den operativa risken i företaget ökar väsentligt,
3. Finansinspektionens möjlighet att utöva tillsyn försämras, eller
4. försäkringstagarnas möjlighet till tillfredsställande och fortlöpande service inte kan upprätthållas.
Anmälan av uppdragsavtal
21 §
Ett försäkringsföretag som har ingått ett uppdragsavtal som avser sådan operativ verksamhet eller sådana funktioner som är av väsentlig betydelse ska innan avtalet börjar gälla anmäla detta till Finansinspektionen. Ett försäkringsföretag ska snarast möjligt anmäla till Finansinspektionen om det inträffar väsentliga förändringar inom den operativa verksamheten eller funktionerna.
Åtgärder som krävs av ett försäkringsföretag som ingår ett uppdragsavtal
22 §
Ett försäkringsföretag som ingår ett uppdragsavtal ska vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa att uppdragstagaren
1. samarbetar med Finansinspektionen när det gäller den
verksamhet eller de funktioner som omfattas av uppdragsavtalet,
2. ger försäkringsföretaget, dess revisorer och Finansinspektionen tillgång till uppgifter som rör den verksamhet eller de funktioner som omfattas av uppdragsavtalet, och
3. ger Finansinspektionen faktiskt tillträde till uppdragstagarens lokaler.
Kompletterande riktlinjer m.m.
23 §
Ett försäkringsföretag ska upprätta och följa försäkringstekniska riktlinjer. Riktlinjerna ska kompletteras med ett försäkringstekniskt beräkningsunderlag.
Försäkringstekniska riktlinjer för livförsäkring ska ges in till Finansinspektionen senast den dag de börjar användas eller ändras.
Tillsammans med riktlinjerna ska det lämnas en redogörelse för de konsekvenser som riktlinjerna får för försäkringsföretaget samt för försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar.
Om det med hänsyn till försäkringarnas beskaffenhet eller av något annat särskilt skäl saknas anledning att upprätta ett försäkringstekniskt beräkningsunderlag, får Finansinspektionen i ett enskilt fall besluta om undantag från skyldigheten att upprätta ett sådant underlag.
24 §
Ett försäkringsföretag ska upprätta och följa riktlinjer för han- tering av intressekonflikter mellan företagets intressenter.
25 §
Styrelsen ska fastställa försäkringstekniska riktlinjer och riktlinjer för hantering av intressekon-
flikter. Riktlinjerna ska utvärderas och ses över minst en gång per år.
Bemyndiganden
26 §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1. vad ett system för riskhantering enligt 6 § ska innehålla när ett försäkringsföretag fått tillstånd att använda en partiell eller fullständig intern modell,
2. innehållet i de riktlinjer för volatilitetsjustering som avses i 7 § fjärde stycket,
3. innehållet i en sådan likviditetsplan som avses i 8 § 1,
4. kraven på regelbundna utvärderingar som ska göras av försäkringsföretag som använder matchnings- eller volatilitetsjustering enligt 8 § 2,
5. kraven på regelbundna utvärderingar som ska göras av försäkringsföretag när det gäller företagets känslighet för de antaganden som ligger till grund för fastställandet av den relevanta riskfria räntestrukturen enligt 9 §,
6. hur en sådan egen bedömning som avses i 10 § ska genomföras,
7. rapportering av resultat av den egna risk- och solvensbedömning enligt 13 §,
8. vad funktionen för riskhantering enligt 15 § ska ansvara för när ett försäkringsföretag fått tillstånd att använda en partiell eller fullständig intern modell,
9. villkor för behörighet för den som ska ansvara för eller utföra uppgifter i aktuariefunktionen enligt 18 §,
10. innehållet i försäkringstekniska riktlinjer och beräkningsunderlag som avses i 23 §, och
11. vilka uppgifter som riktlinjer för hantering av intressekonflikter enligt 24 § ska omfatta.
11 kap.
6 §
Utöver 7 kap. 50 § aktiebolagslagen (2005:551) gäller för försäkringsaktiebolag som inte får dela ut vinst, att talan får föras mot ett bolagsstämmobeslut som strider mot de försäkringstekniska riktlinjerna eller placeringsriktlinjerna.
Utöver 7 kap. 50 § aktiebolagslagen (2005:551) gäller för försäkringsaktiebolag som inte får dela ut vinst, att talan får föras mot ett bolagsstämmobeslut som strider mot de försäkringstekniska riktlinjerna.
16 kap. Offentliggörande Offentliggörande av solvens- och verksamhetsrapport
1 §
Ett försäkringsföretag ska offentliggöra en solvens- och verksamhetsrapport en gång per år. Rapporten ska uppdateras i de fall som anges i 4 och 6 §§.
Innehållet i solvens- och verksamhetsrapporten
2 §
Solvens- och verksamhetsrapporten ska innehålla en beskrivning av försäkringsföretagets
1. verksamhet och resultat,
2. företagsstyrningssystem,
3. riskprofil, 4. värderingsmetoder för solvensändamål, och
5. solvenssituation. Ett försäkringsföretag som använder matchningsjustering enligt 5 kap. 7 § ska i rapporten beskriva denna och den portfölj av åtaganden och motsvarande tillgångar på vilka justeringen används samt kvantifiera effekterna av en slopad matchningsjustering på företagets finansiella ställning. Ett försäkringsföretag som använder volatilitetsjustering enligt 5 kap. 9 § ska i rapporten kvantifiera effekterna av en slopad volatilitetsjustering på företagets finans-
iella ställning.
Ett försäkringsföretag får helt eller delvis lämna de uppgifter som ska offentliggöras genom rapporten genom hänvisning till uppgifter som företaget offentliggjort för att uppfylla andra rättsliga eller administrativa krav, om dessa uppgifter är likvärdiga till art och omfattning.
Undantag från kravet på offentliggörande
3 §
Finansinspektionen får i ett enskilt fall besluta att ett försäkringsföretag inte behöver offentliggöra uppgifter som anges i 2 § första stycket 1–4, om ett offentliggörande skulle innebära att
1. företagets konkurrenter otillbörligt gynnas, eller
2. företaget bryter mot tystnadsplikt avsedd att skydda försäkringstagare eller annan som företaget har en motpartsrelation till.
Ett försäkringsföretag som har beviljats undantag ska ange detta och skälen för undantaget i rapporten.
Uppdateringar av solvens- och verksamhetsrapporten
Uppdateringar om solvenskapitalkravet inte är uppfyllt
4 §
Ett försäkringsföretag som inte uppfyller solvenskapitalkravet ska omedelbart uppdatera tidigare offentliggjorda uppgifter i solvens- och verksamhetsrapporten, om
1. underskottet är betydande, och
2. Finansinspektionen inte har fått någon realistisk åtgärdsplan inom två månader räknat från det datum då företaget upptäckte att underskottet var betydande.
Om Finansinspektionen har ansett att åtgärdsplanen är realistisk, men underskottet inte har korrigerats inom sex månader från det att det upptäcktes, ska underskottet offentliggöras av företaget vid utgången av denna period. Samtidigt ska företaget offentliggöra en förklaring av orsakerna till det kvarvarande underskottet, följderna av detta, vilka korrigerande åtgärder som har vidtagits av företaget och vilka ytterligare korrigerande åtgärder som är planerade.
5 §
På begäran av Finansinspektionen ska ett försäkringsföretag som inte uppfyller solvenskapitalkravet, samtidigt som underskottet är betydande och någon realistisk åtgärdsplan inte har överlämnats till inspektionen inom den tid som anges i 4 § första stycket 2, offentliggöra
1. hur stort underskottet är,
2. en förklaring av orsakerna till underskottet,
3. följderna av underskottet, och
4. vilka korrigerande åtgärder som har vidtagits av företaget.
Uppdateringar om minimikapitalkravet inte är uppfyllt
6 §
Ett försäkringsföretag som inte uppfyller minimikapitalkravet ska omedelbart uppdatera tidigare offentliggjorda uppgifter i solvens- och verksamhetsrapporten, om Finansinspektionen
1. bedömer att företaget inte kommer att kunna överlämna en realistisk, kortsiktig finansiell saneringsplan, eller
2. inte har fått någon sådan plan inom en månad från den dag då företaget upptäckte att minimikapitalkravet inte var uppfyllt.
Om Finansinspektionen har ansett att en finansiell saneringsplan är realistisk, men underskottet inte har korrigerats inom tre månader från det att det upptäcktes, ska underskottet offentliggöras av företaget senast vid utgången av denna period. Samtidigt ska företaget offentliggöra en förklaring av orsakerna till det kvarvarande underskottet, följderna av detta, vilka korrigerande åtgärder som har vidtagits av företaget och vilka ytterligare korrigerande åtgärder som är planerade.
7 §
På begäran av Finansinspektionen ska ett försäkringsföretag som inte uppfyller minimikapitalkravet, samtidigt som någon av de omständigheter som anges i 6 § första stycket föreligger, offentliggöra
1. hur stort underskottet är,
2. en förklaring av orsakerna till underskottet,
3. följderna av underskottet, och
4. vilka korrigerande åtgärder som har vidtagits av företaget.
System och styrdokument
8 §
Ett försäkringsföretag ska ha upprättat lämpliga informations- och rapporteringssystem för att kunna uppfylla bestämmelserna i 1–7 §§ och ha styrdokument som säkerställer att alla uppgifter som offentliggörs fortlöpande är relevanta.
Solvens- och verksamhetsrapporter samt uppdateringar av dessa ska godkännas av försäkringsföretagets styrelse innan de offentliggörs.
Bemyndiganden
9 §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1. innehållet i solvens- och verksamhetsrapporten enligt 2 §,
2. vilka uppgifter en ansökan om undantag från kravet på offentliggörande enligt 3 § ska innehålla, och
3. innehållet i informations- och rapporteringssystem och styrdokument enligt 8 §.
17 kap.
2 §
Finansinspektionen har tillsyn över försäkringsföretag. Tillsynen omfattar att verksamheten drivs enligt
1. denna lag,
2. andra författningar som reglerar försäkringsföretagets näringsverksamhet,
3. företagets bolagsordning eller stadgar, och
2. andra författningar som reglerar företagets verksamhet,
3. företagets bolagsordning eller stadgar,
4. företagets försäkringstekniska riktlinjer och beräkningsunderlag samt dess placeringsriktlinjer och riktlinjer för hantering av intressekonflikter.
4. företagets försäkringstekniska riktlinjer och beräkningsunderlag samt riktlinjer för hantering av intressekonflikter, och
5. styrdokument som företaget har upprättat och som har sin grund i författningar som reglerar företagets verksamhet.
Finansinspektionen har dessutom tillsyn över att försäkringsföretagets ägare och ledning uppfyller lämplighetskraven i denna lag.
Finansinspektionen har dessutom tillsyn över att försäkringsföretagets ägare och styrning uppfyller lämplighetskraven i denna lag.
Finansinspektionens tillsyn ska utgå från en proaktiv och riskbaserad metod.
Samarbete med behöriga myndigheter
Samarbete och utbyte av information
3 §
Finansinspektionen ska i sin tillsynsverksamhet samarbeta och utbyta information med behöriga myndigheter och Europeiska kommissionen i den utsträckning
Finansinspektionen ska i sin tillsynsverksamhet samarbeta och utbyta information med behöriga myndigheter, Europeiska kommissionen och Europeiska försäk-
som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen.
rings- och tjänstepensionsmyndigheten i den utsträckning som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen.
3 a §
Finansinspektionen får hänskjuta frågor som rör ett förfarande av en annan behörig myndighet inom EES till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten för tvistlösning i de fall som framgår av artiklarna 33, 38, 155 och 158 i Solvens IIdirektivet.
7 §
Finansinspektionen får när inspektionen anser att det är nödvändigt genomföra en undersökning hos ett försäkringsföretag.
Styrelsen och den verkställande direktören ska vid den tidpunkt som Finansinspektionen bestämmer hålla försäkringsföretagets tillgångar, räkenskapsmaterial och andra handlingar tillgängliga för granskning av befattningshavare hos inspektionen eller av någon annan som inspektionen har förordnat.
Finansinspektionen får genomföra en undersökning hos ett företag som har fått i uppdrag av ett försäkringsföretag att utföra viss verksamhet eller vissa funktioner, om det behövs för tillsynen av försäkringsföretaget.
Matchningsjustering
7 a §
Om ett försäkringsföretag inte längre uppfyller villkoren för tillstånd att använda matchningsjustering enligt 5 kap. 7 §, ska Finansinspektionen förelägga företaget att åtgärda bristerna inom två månader från den dag då villkoren inte längre var uppfyllda.
Om bristerna inte har åtgärdats inom den tid som anges i första stycket, ska företaget föreläggas att omedelbart upphöra med användningen av matchningsjustering.
8 §
Skyldigheten enligt 5 och 6 §§ att lämna upplysningar och hålla tillgångar och handlingar tillgängliga för granskning gäller även för
Skyldigheten enligt 5 och 7 §§ att lämna upplysningar och hålla tillgångar och handlingar tillgängliga för granskning gäller även för
1. styrelsen och den verkställande direktören eller motsvarande organ i ett företag vars verksamhet uteslutande ska vara att biträda ett försäkringsföretag eller som ett försäkringsföretag har ett bestämmande inflytande i,
2. ordföranden och den verkställande direktören eller motsvarande befattningshavare i en skaderegleringsnämnd, villkorsnämnd eller i annat liknande organ, som biträder ett försäkringsföretag, och
3. styrelsen och den verkställande direktören i ett aktiebolag, om Finansinspektionen med bolagets samtycke har fattat beslut om en sådan skyldighet.
12 §
En revisor eller en särskild granskare ska genast rapportera till Finansinspektionen om han eller hon vid fullgörandet av sitt uppdrag i ett försäkringsföretag får kännedom om förhållanden som
1. kan utgöra en väsentlig överträdelse av de författningar som reglerar företagets verksamhet,
2. kan påverka företagets fortsatta drift negativt, eller
2. kan påverka företagets fortsatta drift negativt,
3. kan leda till att revisorn avstyrker att balansräkningen eller resultaträkningen fastställs eller till anmärkning enligt 9 kap. 33 eller 34 §§aktiebolagslagen (2005:551) eller 8 kap. 13 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar.
3. kan leda till att revisorn avstyrker att balansräkningen eller resultaträkningen fastställs eller till anmärkning enligt 9 kap. 33 eller 34 § aktiebolagslagen (2005:551) eller 8 kap. 13 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar, eller
4. kan innebära att företaget brister eller har brustit i uppfyllandet av solvens- eller minimikapitalkravet eller av ett kapitalkrav som ska uppfyllas av ett företag som har beviljats undantag enligt 1 kap. 19 eller 19 b §.
Revisorn och granskaren har en motsvarande rapporteringsskyldighet om han eller hon får kännedom om förhållanden som avses i första stycket vid fullgörande av uppdrag som revisorn eller den särskilda granskaren har i försäkringsföretagets moderföretag eller dotterföretag eller ett företag som har en likartad förbindelse med försäkringsföretaget.
Redogörelse för företagets förmåga att hantera ändrade ekonomiska förhållanden
16 §
På begäran av Finansinspektionen ska ett försäkringsföretag upprätta och till inspektionen lämna en redogörelse avseende företagets förmåga att hantera händelser eller förändringar av ekonomiska förhållanden som skulle kunna påverka företagets finansiella ställning negativt.
Skyldigheten enligt första stycket gäller även för verksamhet som omfattas av uppdragsavtal enligt 10 kap. 19 §.
Rapport angående de försäkringstekniska avsättningarna
17 §
På begäran av Finansinspektionen ska ett försäkringsföretag lämna in en rapport som utvisar att nivån på de försäkringstekniska avsättningarna är lämplig och att beräkningen av dem utförs med relevanta metoder och med adekvata statistiska underlag.
Tillsyn av intern modell
18 §
På begäran av Finansinspektionen ska ett försäkringsföretag som använder en intern modell lämna in en beräkning av solvenskapitalkravet med användning av standardformeln.
19 §
På begäran av Finansinspektionen ska ett försäkringsföretag som använder en intern modell, men som inte längre uppfyller kraven för att få använda en sådan, lämna in en handlingsplan för hur företaget avser att inom skälig tid rätta till bristerna. En
sådan plan behöver inte upprättas, om företaget kan visa att överträdelsen är ringa.
20 §
Ett företag som inte upprättar och genomför den plan som anges i 19 § ska efter beslut av Finansinspektionen beräkna solvenskapitalkravet med användning av standardformeln.
21 §
På begäran av Finansinspektionen ska ett försäkringsföretag som använder en intern modell verifiera kalibreringen av den interna modellen och kontrollera att dess specifikation stämmer överens med allmänt accepterad marknadspraxis. Detta ska ske genom användning av relevanta referensportföljer och antaganden som har sin grund i externa uppgifter.
Företagsspecifika parametrar
22 §
Om ett försäkringsföretags riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som ligger till grund för beräkning av solvenskapitalkravet enligt standardformeln och det därför är olämpligt att beräkna solvenskapitalkravet enligt denna, får Finansinspektionen besluta att företaget, vid beräkningen av kapitalkravet för riskkategorier som avser försäkringsrisk, ska ersätta en undergrupp av parametrar enligt standardformeln med företagsspecifika parametrar.
Beräkning enligt en intern modell i stället för med standardformeln
23 §
Om ett försäkringsföretags riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som ligger till grund
för beräkning av solvenskapitalkravet enligt standardformeln och det därför är olämpligt för företaget att beräkna solvenskapitalkravet enligt denna, får Finansinspektionen besluta att företaget ska använda en fullständig eller partiell intern modell för beräkning av solvenskapitalkravet.
Kapitaltillägg
24 §
Finansinspektionen får efter granskning besluta om ett tillägg till solvenskapitalkravet (kapitaltillägg) för ett försäkringsföretag, om
1. företagets riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som ligger till grund för beräkningen av solvenskapitalkravet enligt standardformeln, och
a) ett beslut om användning av en intern modell enligt 23 § är olämpligt eller har visat sig sakna verkan, eller
b) en fullständig eller partiell intern modell håller på att utarbetas,
2. företagets riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som ligger till grund för beräkningen av solvenskapitalkravet enligt en fullständig eller partiell intern modell, till följd av att en eller flera kvantifierbara risker inte beaktats i tillräcklig utsträckning och företaget inte inom skälig tid har anpassat modellen till sin riskprofil,
3. företaget använder matchningsjustering enligt 5 kap. 7 §, volatilitetsjustering enligt 5 kap. 9 §, en tillfälligt justerad riskfri räntestruktur enligt 5 kap. 10 § eller ett tillfälligt avdrag vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna enligt 5 kap. 12 § och företagets riskprofil avviker väsentligt från
de antaganden som ligger till grund för justeringarna, eller
4. företagets företagsstyrningssystem avviker väsentligt från kraven i 10 kap. 1 §, samtidigt som avvikelserna medför att företaget inte kan garantera en korrekt identifiering, mätning, övervakning, hantering och rapportering av de risker som företaget exponeras för eller kan komma att bli exponerat för och det är osannolikt att bristerna kan åtgärdas inom skälig tid.
25 §
Ett kapitaltillägg som avses i 24 § 1 och 2 ska beräknas så att det säkerställer att försäkringsföretaget uppfyller skyddsnivån enligt 8 kap. 1 §.
Ett kapitaltillägg som avses i 24 § 3 ska vara proportionellt till de väsentliga risker som uppstår till följd av de avvikelser som har föranlett kapitaltillägget.
Ett kapitaltillägg som avses i 24 § 4 ska vara proportionellt mot de risker som finns på grund av bristerna i företagsstyrningssystemet.
26 §
Efter ett beslut om kapitaltillägg ska försäkringsföretagets solvenskapitalkrav utgöras av summan av kapitaltillägget och solvenskapitalkravet beräknat enligt standardformeln eller, om företaget har fått tillstånd att använda en fullständig eller partiell intern modell, i enlighet med denna. Ett kapitaltillägg som beslutas med stöd av 24 § 4 ska inte ingå i solvenskapitalkravet vid beräkning av riskmarginalen i ett företag som värderar bästa skattningen och riskmarginalen separat.
27 §
När kapitaltillägg beslutas enligt 24 § 2 eller 4, ska Finansinspektionen förelägga försäkringsföretaget att vidta de åtgärder som behövs för att avhjälpa de brister som har föranlett kapitaltillägget.
28 §
Ett beslut om kapitaltillägg ska omprövas minst en gång per år. Beslutet ska ändras när de förhållanden som låg till grund för beslutet har ändrats.
14 kap. 18 §
30 §
Regeringen får meddela föreskrifter om sådana avgifter som avses i 16 § och 17 § tredje stycket.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1. vilka upplysningar ett försäkringsföretag ska lämna till
Finansinspektionen enligt 5 §, och
2. grunderna för bedömningen av tillförlitligheten hos interna modeller enligt 17 § första stycket.
Regeringen får meddela föreskrifter om sådana avgifter som avses i 29 §.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka upplysningar ett försäkringsföretag ska lämna till Finansinspektionen enligt 5 § samt när och hur de ska lämnas.
18 kap. Ingripanden
16 kap. 1§
1 §
Finansinspektionen ska ingripa om
1. ett försäkringsföretag har åsidosatt sina skyldigheter enligt denna lag, andra författningar som reglerar företagets näringsverksamhet, företagets bolagsordning eller stadgar eller företagets försäkringstekniska riktlinjer, beräkningsunderlag, placeringsriktlinjer eller riktlinjer för hantering av intressekonflikter,
1. ett försäkringsföretag har åsidosatt sina skyldigheter enligt denna lag, andra författningar som reglerar företagets verksamhet, företagets bolagsordning eller stadgar eller företagets försäkringstekniska riktlinjer, beräkningsunderlag, riktlinjer för hantering av intressekonflikter eller sådana styrdokument som har sin grund i författningar som reglerar företagets verksamhet,
2. bolagsordningen, stadgarna, de försäkringstekniska riktlinjerna, beräkningsunderlaget, placeringsriktlinjerna eller riktlinjerna för hantering av intressekonflikter inte
2. bolagsordningen, stadgarna, de försäkringstekniska riktlinjerna, beräkningsunderlaget, riktlinjerna för hantering av intressekonflikter eller styrdokumenten inte längre är
längre är tillfredsställande med hänsyn till omfattningen och arten av företagets verksamhet, eller
tillfredsställande med hänsyn till omfattningen och arten av företagets verksamhet, eller
3. försäkringsbeståndet inte är tillräckligt för erforderlig riskutjämning.
16 kap. 2 §
2 §
Ingripande med stöd av 1 § sker genom utfärdande av föreläggande att vidta rättelse inom viss tid, genom förbud att verkställa beslut eller genom anmärkning. Finansinspektionen får också med stöd av 7 § begränsa ett försäkringsföretags förfoganderätt eller förbjuda företaget att förfoga över sina tillgångar i Sverige.
Ingripande med stöd av 1 § sker genom utfärdande av föreläggande att vidta rättelse inom viss tid, genom förbud att verkställa beslut eller genom anmärkning. Finansinspektionen får också med stöd av 10 § begränsa ett försäkringsföretags förfoganderätt eller förbjuda företaget att förfoga över sina tillgångar i Sverige.
Om en överträdelse är allvarlig ska försäkringsföretagets tillstånd återkallas eller, om det är tillräckligt, varning meddelas.
Åtgärdsplan vid bristande solvenskapitalkrav
4 §
Om ett försäkringsföretag inte uppfyller solvenskapitalkravet, ska Finansinspektionen förelägga företaget att
1. inom två månader från dagen då bristerna konstaterades upprätta en åtgärdsplan och överlämna planen till inspektionen för godkännande, och
2. vidta nödvändiga åtgärder för att inom sex månader från dagen då bristen konstaterades åter uppfylla solvenskapitalkravet.
Om det är lämpligt, får Finansinspektionen förlänga tidsfristen enligt första stycket 2 med tre månader.
Förlängd tidsfrist vid exceptionella förhållanden
5 §
Om den Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten har meddelat att det föreligger exceptionella förhållanden och dessa förhållanden påverkar ett försäkringsföretag som är föremål
för åtgärder enligt 4 §, får Finansinspektionen förlänga den tidsfrist som avses i 4 § 2 med högst sju år.
Ett försäkringsföretag ska under en sådan tidsfrist var tredje månad ge in en lägesrapport om vilka åtgärder som har vidtagits och i vilken mån solvenskapitalkravet åter uppfyllts.
Om ett försäkringsföretags lägesrapport visar att det inte har skett några väsentliga framsteg med att åter uppfylla solvenskapitalkravet från det att bristen konstaterades fram till dess rapporten gavs in, ska Finansinspektionen besluta att den förlängda tidsfristen ska upphöra att gälla.
6 §
Finansinspektionen ska förelägga ett försäkringsföretag att vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att företaget kan uppfylla solvenskapitalkravet utan tillämpning av en tillfälligt justerad riskfri räntestruktur enligt 5 kap. 10 § eller ett tillfälligt avdrag enligt 5 kap. 12 § senast den 1 januari 2032 och att inom två månader från dagen då bristen konstaterades överlämna en plan för infasning till inspektionen.
Företaget ska lämna en lägesrapport till Finansinspektionen.
7 §
Finansinspektionen ska återkalla ett tillstånd att använda en tillfälligt justerad riskfri räntestruktur enligt 5 kap. 10 § eller ett tillfälligt avdrag enligt 5 kap. 12 §, om den lägesrapport som avses i 6 § andra stycket visar att företaget inte kommer att kunna uppfylla solvenskapitalkravet senast den 1 januari 2032.
Finansiell saneringsplan vid bristande minimikapitalkrav m.m.
8 §
Om ett försäkringsföretag inte uppfyller minimikapitalkravet eller ett kapitalkrav som gäller efter det att företaget har beviljats undantag enligt 1 kap. 19 eller 19 b §, ska Finansinspektionen förelägga företaget att inom en månad från dagen då bristen konstaterades upprätta en finansiell saneringsplan och överlämna planen till inspektionen för godkännande.
Den finansiella saneringsplanen ska innehålla åtgärder som företaget ska vidta för att inom tre månader från den dag då bristen konstaterades åter uppfylla minimikapitalkravet eller det kapitalkrav som gäller efter det att företaget har beviljats undantag enligt 1 kap. 19 eller 19 b §.
16 kap. 7 §
10 §
Finansinspektionen får begränsa ett försäkringsföretags förfoganderätt eller förbjuda företaget att förfoga över sina tillgångar i Sverige, om
1. företaget inte följer gällande bestämmelser om försäkringstekniska avsättningar och skuldtäckning,
1. företaget inte följer gällande bestämmelser om försäkringstekniska avsättningar,
2. företagets kapitalbas understiger en tredjedel av solvensmarginalen eller inte uppfyller gällande krav på garantibelopp,
2. företaget inte uppfyller solvenskapitalkravet och det föreligger särskilda omständigheter som ger anledning att befara att företagets finansiella ställning kommer att försämras ytterligare,
3. företagets kapitalbas understiger solvensmarginalen eller, för ett försäkringsföretag som avses i 9 kap. 1 § första stycket 1, den gruppbaserade kapitalbasen understiger den gruppbaserade solvensmarginalen enligt 4 § i samma kapitel, och det finns särskilda skäl att anta att företagets finansiella ställning ytterligare kommer att försämras, eller
3. företaget inte uppfyller minimikapitalkravet eller ett kapitalkrav som ska uppfyllas av ett företag som har beviljats undantag enligt 1 kap. 19 eller 19 b §, eller
4. det vid beslut om återkallelse av företagets tillstånd bedöms vara nödvändigt för att skydda de intressen som försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar har.
Finansinspektionen får besluta hur försäkringsverksamheten ska drivas efter ett sådant beslut som avses i första stycket.
16 kap. 8 §
11 §
Om någon som ingår i ett försäkringsföretags styrelse eller är dess verkställande direktör inte uppfyller de krav som anges i 2 kap. 4 § 4, ska Finansinspektionen återkalla företagets tillstånd. Det får dock ske bara om inspektionen först har beslutat att anmärka på att personen ingår i styrelsen eller är verkställande direktör och om han eller hon, sedan en av inspektionen bestämd tid om högst tre månader har gått, fortfarande finns kvar i styrelsen eller som verkställande direktör.
I stället för att återkalla tillståndet får Finansinspektionen besluta att en styrelseledamot eller verkställande direktör inte längre får kvarstå i sin befattning. Finansinspektionen får då förordna en ersättare. Ersättarens uppdrag gäller till dess försäkringsföretaget har utsett en ny styrelseledamot eller verkställande direktör.
Om någon som ingår i ett försäkringsföretags styrelse eller är dess verkställande direktör eller ansvarar för en central funktion inte uppfyller de krav som anges i 2 kap. 4 § 4, ska Finansinspektionen återkalla företagets tillstånd. Det får dock ske bara om inspektionen först har beslutat att anmärka på att personen ingår i styrelsen eller är verkställande direktör eller ansvarar för en central funktion och om han eller hon, sedan en av inspektionen bestämd tid om högst tre månader har gått, fortfarande finns kvar i styrelsen eller som verkställande direktör eller som ansvarig för en central funktion.
I stället för att återkalla tillståndet får Finansinspektionen besluta att en styrelseledamot eller verkställande direktör eller den som ansvarar för en central funktion inte längre får kvarstå i sin befattning. Finansinspektionen får då förordna en ersättare. Ersättarens uppdrag gäller till dess försäkringsföretaget har utsett en ny styrelseledamot eller verkställande direktör eller ansvarig för en central funktion.
16 kap. 9 §
12 §
Finansinspektionen ska återkalla ett försäkringsföretags tillstånd, om företaget
1. inte har anmälts för registrering inom föreskriven tid eller anmälan har avskrivits eller avslagits genom ett beslut som har vunnit laga kraft,
2. inte inom ett år från det tillstånd gavs har börjat driva sådan rörelse som tillståndet avser,
3. har förklarat sig avstå från tillståndet,
4. under en sammanhängande
2. har förklarat sig avstå från tillståndet,
tid av sex månader inte har drivit försäkringsrörelse, eller
5. har försatts i konkurs eller om beslut har fattats om att företaget ska gå i tvångslikvidation.
3. har försatts i konkurs eller om beslut har fattats om att företaget ska gå i tvångslikvidation,
I de fall som avses i första stycket 2 och 4 får i stället varning meddelas, om det är tillräckligt.
4. inte uppfyller minimikapitalkravet eller ett kapitalkrav som ska uppfyllas av ett företag som har beviljats undantag enligt 1 kap. 19 eller 19 b §, och företagets finansiella saneringsplan är uppenbart otillräcklig, eller
5. inte inom tre månader från den tidpunkt då företaget inte längre uppfyllde minimikapitalkravet eller ett kapitalkrav som ska uppfyllas av ett företag som har beviljats undantag enligt 1 kap. 19 eller 19 b §, har vidtagit de åtgärder som finns angivna i en godkänd finansiell saneringsplan.
16 kap. 10 §
13 §
Finansinspektionen får återkalla ett försäkringsföretags tillstånd, om företaget
1. inte längre uppfyller kraven för tillstånd,
2. inte inom angiven tid har vidtagit åtgärderna i en plan som har godkänts enligt 5 §, eller
2. inte inom ett år från det tillstånd gavs har börjat driva sådan rörelse som tillståndet avser,
3. i annat fall allvarligt åsidosätter gällande bestämmelser för verksamheten.
3. under en sammanhängande tid av sex månader inte har drivit försäkringsrörelse,
4. inte inom de tidsfrister som anges i 4 och 5 §§ har vidtagit de åtgärder för att åter uppfylla solvenskapitalkravet som finns angivna i en godkänd åtgärdsplan, eller
5. i annat fall allvarligt åsidosätter gällande bestämmelser för verksamheten.
I de fall som anges i första stycket får i stället varning meddelas, om det är tillräckligt.
16 kap. 12 §
15 §4
Finansinspektionen ska anmäla ett beslut enligt 7 § till de behöriga
Finansinspektionen ska anmäla ett beslut enligt 10 § till de behö-
4 Senaste lydelse 2012:198.
myndigheterna i de EES-länder där företaget enligt underrättelse driver försäkringsverksamhet enligt 3 kap. 1 eller 15 §. Ett sådant beslut ska dessutom anmälas till behöriga myndigheter i de EESländer där företaget har tillgångar samt till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten om försäkringsföretaget även bedriver verksamhet avseende tjänstepensionsförsäkring.
riga myndigheterna i de EESländer där företaget enligt underrättelse driver försäkringsverksamhet enligt 3 kap. 1 eller 8 §. Ett sådant beslut ska dessutom anmälas till behöriga myndigheter i de EES-länder där företaget har tillgångar samt till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten.
Finansinspektionen ska anmäla ett beslut om återkallelse av tillstånd för ett försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse till behöriga myndigheter i övriga länder inom EES samt till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten om försäkringsföretaget även bedriver verksamhet avseende tjänstepensionsförsäkring.
Finansinspektionen ska anmäla ett beslut om återkallelse av tillstånd för ett försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse till behöriga myndigheter i övriga länder inom EES samt till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten.
Finansinspektionen får i samband med en anmälan enligt första eller andra stycket begära att den behöriga myndigheten i samarbete med inspektionen vidtar motsvarande åtgärder. Om företagets tillstånd har återkallats, får begäran avse att den behöriga myndigheten även i övrigt vidtar de åtgärder som behövs för att skydda de intressen som försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar har.
16 kap. 26 §
28 §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om innehållet i en finansiell saneringsplan enligt 4 §.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1. innehållet i en åtgärdsplan enligt 4 §,
2. innehållet i en plan för infasning och en lägesrapport enligt 6 §, och
3. innehållet i en finansiell saneringsplan enligt 8 §.
19 kap. Grupptillsyn Företag som ingår i en grupp
1 §
I en grupp ingår ett företag, dess dotterföretag och andra anknutna företag samt de företag som
dotterföretaget har ett ägarintresse i.
I en grupp ingår även företag som förenas av starka och varaktiga finansiella förbindelser på grund av avtal eller på annat sätt, under förutsättning att ett av företagen genom att samordna beslutsfattandet i företagen utövar ett bestämmande inflytande över de övriga företagen. Det företag som utövar ett bestämmande inflytande ska betraktas som moderföretag och övriga företag som dotterföretag.
Andra stycket gäller endast om det för att upprätta och avsluta sådana finansiella förbindelser som avses där krävs tillstånd av grupptillsynsmyndigheten.
Fall då grupptillsyn ska utövas
2 §
Särskild tillsyn över försäkringsföretag som ingår i en grupp (grupptillsyn) ska utövas enligt detta kapitel.
Grupptillsyn enligt 4, 5, 7–40, 42–64 och 74–103 §§ ska utövas över
1. försäkringsföretag som är moderföretag till eller har ägarintresse i åtminstone ett försäkringsföretag, en EES-försäkringsgivare eller en försäkringsgivare från tredjeland,
2. försäkringsföretag som har en gemensam eller i huvudsak gemensam ledning med ett annat försäkringsföretag, en EES-försäkringsgivare eller en försäkringsgivare från tredjeland, och
3. försäkringsföretag vars moderföretag är ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor inom EES eller ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor inom EES.
Grupptillsyn enligt 65–73 §§ ska utövas över försäkringsföretag
vars moderföretag är en försäkringsgivare från tredjeland, ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor utanför EES eller ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor utanför EES.
Grupptillsyn enligt 41 § ska utövas över försäkringsföretag vars moderföretag är ett försäkringsholdingföretag med blandad verksamhet.
3 §
I 4–10 §§ finns allmänna bestämmelser om grupptillsyn och i 11 och 12 §§ bestämmelser om beslut att, helt eller delvis, inte beakta ett företag som ingår i en grupp vid grupptillsynen.
Nivån för grupptillsyn
4 §
Om det i toppen av en grupp finns ett försäkringsföretag, en EES-försäkringsgivare, ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor inom EES eller ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor inom EES som är moderföretag till ett sådant försäkringsföretag som avses i 2 § andra stycket 1 eller 2, ska bestämmelserna om grupptillsyn i 5, 7–40, 42–64 och 74–103 §§ tillämpas enbart på nivån för detta yttersta moderföretag inom EES.
Om det i toppen av en grupp finns ett försäkringsföretag, en EES-försäkringsgivare, ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor inom EES eller ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor inom EES som är moderföretag till ett försäkringsholdingföretag eller blandat finansiellt holdingföretag som i sin tur är moderföretag till ett sådant försäkringsföretag som avses i 2 § andra stycket 3, ska bestämmelserna om grupptillsyn i 5, 7–40,
42–64 och 74–103 §§ tillämpas enbart på nivån för detta yttersta moderföretag inom EES.
Fortsatt tillsyn över de enskilda försäkringsföretagen
5 §
Ett försäkringsföretag som ingår i en grupp som omfattas av grupptillsyn står även under tillsyn som enskilt försäkringsföretag enligt denna lag.
Grupptillsynsmyndigheten och dess ansvar
6 §
För försäkringsföretag som avses i 2 § andra stycket 1–3 ska det finnas en grupptillsynsmyndighet med ansvar för grupptillsynen. Om det finns flera berörda myndigheter, ska grupptillsynsmyndigheten utses bland dem.
När Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet
7 §
Finansinspektionen ska vara grupptillsynsmyndighet, om det i gruppen finns ett eller flera försäkringsföretag, men ingen EESförsäkringsgivare.
Finansinspektionen ska även vara grupptillsynsmyndighet
1. om det i toppen av en grupp finns ett försäkringsföretag,
2. om det i toppen av en grupp finns ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag som är moderföretag till ett försäkringsföretag,
3. om ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor i Sverige eller ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor i Sverige är moderföretag till ett
försäkringsföretag och en eller flera EES-försäkringsgivare,
4. om det i gruppen finns fler än ett sådant försäkringsholdingföretag eller ett sådant blandat finansiellt holdingföretag som avses i artikel 247.2 b iii i Solvens II-direktivet, med huvudkontor i olika stater inom EES, däribland Sverige, och det dessutom i samma stater finns dotterföretag som är försäkringsföretag eller EESförsäkringsgivare varav det dotterföretag som har den största balansomslutningen är ett försäkringsföretag,
5. om ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag är moderföretag till ett eller flera försäkringsföretag och en eller flera EESförsäkringsgivare men inte har huvudkontor i något av de länder där dotterföretagen finns, och det dotterföretag som har den största balansomslutningen är ett försäkringsföretag,
6. i andra fall än de som anges i 1–5, när ett eller flera försäkringsföretag och en eller flera EESförsäkringsgivare ingår i en grupp och det företag som har den största balansomslutningen är ett försäkringsföretag, eller
7. om inspektionen tillsammans med berörda behöriga myndigheter kommer överens om det i enlighet med bestämmelserna i 8 § andra stycket.
Överenskommelse och beslut om utseende av grupptillsynsmyndighet
8 §
När Finansinspektionen enligt 7 § ska vara grupptillsynsmyndighet, får inspektionen tillsammans med berörda behöriga myndigheter komma överens om att en
annan myndighet inom EES än inspektionen ska utses till grupptillsynsmyndighet. Finansinspektionen får träffa en sådan överenskommelse, om det är olämpligt att inspektionen utses till grupptillsynsmyndighet med hänsyn till gruppens struktur och den relativa betydelsen av gruppens verksamhet i olika länder.
Om det i ett annat fall än det som avses i första stycket skulle vara olämpligt med hänsyn till en grupps struktur och den relativa betydelsen av dess verksamhet i olika länder att grupptillsynsmyndigheten utses enligt de grunder som anges i artikel 247.2 i Solvens II-direktivet, får Finansinspektionen träffa en överenskommelse om att inspektionen eller en behörig myndighet ska vara grupptillsynsmyndighet för gruppen.
Om en överenskommelse enligt andra stycket innebär att Finansinspektionen utses till grupptillsynsmyndighet, ska inspektionen fatta ett beslut om detta och överlämna beslutet till gruppen.
En överenskommelse enligt första eller andra stycket får träffas inom tre månader från den dag då frågan om en sådan överenskommelse väcktes av en berörd myndighet. Den berörda gruppen ska ges tillfälle att yttra sig.
Hänskjutande av ett ärende om utseende av grupptillsynsmyndighet till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten
9 §
Om Finansinspektionen eller någon av de berörda behöriga myndigheterna inom den tre-
månadersfrist som anges i 8 § har hänskjutit ärendet till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten och begärt myndighetens hjälp i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1094/2010, i lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/51/EU, ska inspektionen och de berörda behöriga myndigheterna invänta det beslut som Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten kan komma att fatta enligt artikel 19.3 i samma förordning. Finansinspektionen ska följa ett sådant beslut i sak. Om Finansinspektionen utsetts till grupptillsynsmyndighet, ska inspektionen överlämna beslutet och skälen för det till försäkringsföretaget och tillsynskollegiet.
Finansinspektionen får inte hänskjuta ett ärende till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten efter det att tremånadersperioden löpt ut eller ett beslut har fattats.
10 §
Om ett beslut enligt 8 och 9 §§ inte kan fattas, ska uppgiften som grupptillsynsmyndighet utföras av den myndighet som följer av artikel 247.2 i Solvens IIdirektivet.
Beslut om att inte beakta ett företag i en grupp vid grupptillsynen
11 §
När Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet får inspektionen i ett enskilt fall besluta att, helt eller delvis, inte beakta ett företag som ingår i en grupp vid grupptillsynen om
1. företaget är beläget i ett land utanför EES och det finns rättsliga hinder mot överföring av nöd-
vändig information,
2. företaget är av ringa betydelse med hänsyn till syftet med grupptillsynen, eller
3. det skulle vara olämpligt eller vilseledande med hänsyn till syftet med grupptillsynen att låta företaget omfattas av den.
När bestämmelsen i första stycket 2 är tillämplig på flera företag, får ett sådant beslut inte fattas, utom om företagen tillsammans är av ringa betydelse med hänsyn till syftet med grupptillsynen.
Innan Finansinspektionen fattar ett beslut med stöd av första stycket 2 eller 3 att inte beakta ett försäkringsföretag eller en EESförsäkringsgivare i en grupp ska inspektionen höra de behöriga myndigheter som berörs av beslutet.
12 §
Om Finansinspektionen med stöd av 11 § första stycket 2 eller 3 beslutar att inte beakta en EESförsäkringsgivare i en grupp ska det företag som finns i toppen av gruppen i Sverige, på begäran av Finansinspektionen, lämna de upplysningar som en behörig myndighet i EES-försäkringsgivarens hemland behöver för sin tillsyn av EES-försäkringsgivaren.
Parallella regelverk
13 §
Om ett blandat finansiellt holdingföretag omfattas av likvärdiga bestämmelser om tillsyn över försäkringsföretag som ingår i en grupp och tillsyn av konglomerat, särskilt avseende riskbaserad tillsyn, får Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, efter samråd med berörda behöriga myndigheter, bevilja undantag från detta kapitel så att
det blandade finansiella holdingföretaget bara behöver tillämpa de relevanta bestämmelserna för konglomerat.
14 §
Om ett blandat finansiellt holdingföretag omfattas av likvärdiga bestämmelser om tillsyn över försäkringsföretag som ingår i en grupp och om gruppbaserad tillsyn enligt lagen ( 2014:968 ) om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag, särskilt avseende riskbaserad tillsyn, får Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, efter samråd med den myndighet som ansvarar för den gruppbaserade tillsynen enligt den lagen, bevilja undantag från detta kapitel så att det blandade finansiella holdingföretaget bara behöver tillämpa de relevanta bestämmelserna för den största sektorn enligt 2 kap. 3 § lagen ( 2006:531 ) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat.
15 §
Finansinspektionen ska underrätta Europeiska bankmyndigheten och Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten om sådana beslut som inspektionen fattar enligt 13 och 14 §§.
Gruppsolvens
Kapitalbas och kapitalkrav på gruppnivå
16 §
Ett sådant försäkringsföretag som avses i 2 § andra stycket 1, 2 eller 3 ska säkerställa att det inom gruppen sammantaget finns en gruppbaserad kapitalbas som alltid är minst lika med
1. ett gruppbaserat solvenskapitalkrav beräknat enligt 17–22 §§, eller
2. det högre belopp som Finansinspektionen har beslutat med stöd av 29 §.
Vid gruppsolvensberäkningen ska tillgångarna och skulderna värderas enligt 5 kap. 2 §.
Metoder för beräkning av kapitalbas och kapitalkrav
17 §
För företag som ingår i en grupp där det finns ett sådant försäkringsföretag som avses i 2 § andra stycket 1 eller 2 ska den gruppbaserade kapitalbasen och det gruppbaserade solvenskapitalkravet beräknas enligt konsolideringsmetoden (metod 1 enligt artiklarna 230–232 i Solvens IIdirektivet).
Om det är lämpligt får Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, besluta att den gruppbaserade kapitalbasen och det gruppbaserade solvenskapitalkravet i stället ska beräknas enligt sammanläggnings- och avräkningsmetoden (metod 2 enligt artikel 233 i Solvens II-direktivet) eller enligt en kombination av de angivna metoderna.
Innan Finansinspektionen fattar ett sådant beslut som avses i andra stycket, ska inspektionen samråda med berörda behöriga myndigheter och med den grupp som beslutet rör. När konsolideringsmetoden används ska bestämmelserna i 7 kap. 2–11 §§ om kapitalbas gälla vid beräkningen av den gruppbaserade kapitalbasen.
Proportionellt beaktande av innehav
18 §
Vid beräkningen av den gruppbaserade kapitalbasen och det gruppbaserade solvenskapitalkravet ska ett anknutet företag beaktas proportionellt efter det innehav som ett sådant försäkringsföretag som avses i 2 § andra stycket 1 eller 2 eller ett sådant försäkringsholdingföretag eller blandat finansiellt holdingföretag som avses i 2 § andra stycket 3 har i det anknutna företaget. Om särskilda skäl talar för det, får innehav och ägarintressen beaktas till en annan andel.
19 §
När Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet, ska inspektionen besluta vilken proportionell andel enligt 18 § som ska beaktas i följande fall:
1. då det inte finns kapitalbindningar mellan vissa av företagen i en grupp,
2. då en berörd behörig myndighet har bedömt att ett direkt eller indirekt innehav av röster eller kapital i ett företag ska räknas som ägarintresse på grund av att ett betydande inflytande utövas över det företaget, eller
3. då en berörd behörig myndighet har bedömt att ett företag är ett moderföretag på grund av att det utövar ett dominerande inflytande över ett annat företag.
Innan Finansinspektionen fattar ett sådant beslut, ska inspektionen samråda med berörda behöriga myndigheter och den grupp som beslutet rör.
Vissa avdrag vid beräkning av den gruppbaserade kapitalbasen
20 §
Vid beräkningen av den gruppbaserade kapitalbasen ska avdrag göras så att inte dubbelräkning sker av poster som ingår i kapitalbasen i flera företag i gruppen. Vid beräkningen ska avdrag också göras för värden som skapats internt inom gruppen och som härrör från ömsesidig finansiering.
Standardformeln och interna modeller på gruppnivå
21 §
Om det gruppbaserade solvenskapitalkravet beräknas enligt konsolideringsmetoden, kan beräkningen ske antingen med användning av standardformeln eller med användning av en fullständig eller partiell intern modell.
Bestämmelserna i 8 kap. 1–3 och 5–11 §§ ska gälla vid beräkning av det gruppbaserade solvenskapitalkravet enligt standardformeln. Bestämmelserna i 9 kap. 1–18 §§ ska gälla för en intern modell som används för att beräkna det gruppbaserade solvenskapitalkravet.
Minsta värde av det gruppbaserade solvenskapitalkravet om konsolideringsmetoden används
22 §
Det gruppbaserade solvenskapitalkravet ska, om konsolideringsmetoden används, uppgå till minst summan av
1. minimikapitalkravet enligt 8 kap. 13–21 §§ för ett sådant försäkringsföretag som avses i 2 § andra stycket 1 eller 2, och
2. den proportionella andelen av minimikapitalkravet för anknutna
försäkringsföretag och EESförsäkringsgivare.
Det minsta värdet av det gruppbaserade solvenskapitalkravet enligt första stycket ska täckas genom medräkningsbara poster i primärkapitalbasen enligt 7 kap. 12 §.
Tillstånd till användning av interna modeller inom en grupp
23 §
En intern modell som används för beräkning av det gruppbaserade solvenskapitalkravet får även användas för beräkning av solvenskapitalkravet för ett enskilt försäkringsföretag eller en enskild EES-försäkringsgivare som ingår i gruppen.
En ansökan om tillstånd att använda en intern modell för beräkning av det gruppbaserade solvenskapitalkravet och solvenskapitalkravet för försäkringsföretag eller EES-försäkringsgivare som ingår i gruppen får lämnas in till Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet. En sådan ansökan får göras av ett försäkringsföretag, en EES-försäkringsgivare och dess anknutna företag eller gemensamt av företag som är anknutna till ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag.
När Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet, ska inspektionen också ta emot ansökningar om tillstånd att använda en intern modell för beräkningen av solvenskapitalkravet för de försäkringsföretag och EES-försäkringsgivare som ingår i gruppen, om en sådan ansökan görs
1. gemensamt av ett sådant försäkringsföretag som avses i 2 § andra stycket 1 eller 2 och de övriga försäkringsföretag och
EES-försäkringsgivare som ingår i gruppen, eller
2. gemensamt av sådana försäkringsföretag i en grupp som avses i 2 § andra stycket 3 och sådana EES-försäkringsgivare som ingår i gruppen.
Om Finansinspektionen, utan att vara grupptillsynsmyndighet, har tagit emot en sådan ansökan som avses i andra eller tredje stycket och som görs av försäkringsföretag och EES-försäkringsgivare som ingår i gruppen ska den lämnas över till grupptillsynsmyndigheten.
Finansinspektionen ska snarast möjligt överlämna ansökningar enligt andra och tredje styckena till de berörda behöriga myndigheterna.
Tillämplig lag vid prövningen av en tillståndsansökan
24 §
När Finansinspektionen prövar en ansökan enligt 23 § andra stycket tillämpas denna lag. Inspektionen får dock även tillämpa bestämmelser som enligt författningar i en annan stat inom EES gäller för en sådan intern modell som avses i ansökan. När ansökan har lämnats in till inspektionen, gäller detta dock bara om det är nödvändigt för en effektiv tillsyn över försäkringsföretag eller EES-försäkringsgivare.
Handläggningen av tillståndsansökningar
25 §
När Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet, ska inspektionen inom sex månader från det att en fullständig ansökan enligt 23 § har lämnats in, om möjligt, komma överens med de
berörda behöriga myndigheterna om vilket beslut som bör fattas med anledning av ansökan. Denna överenskommelse och skälen för den ska redovisas skriftligen. Finansinspektionen ska fatta ett beslut i enlighet med överenskommelsen och sända över det till sökandena.
Om en sådan överenskommelse som avses i första stycket inte kan träffas inom den angivna perioden, ska Finansinspektionen ensam fatta beslut med anledning av ansökan. Beslutet ska innehålla de skäl som bestämt utgången i ärendet och redovisa synpunkter och reservationer från behöriga myndigheter som kommit till uttryck under sexmånadersperioden.
Tvistlösning
26 §
Om Finansinspektionen eller någon av de berörda behöriga myndigheterna inom den sexmånadersperiod som avses i 25 § första stycket har hänskjutit ärendet till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1094/2010, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/51/EU, ska inspektionen avvakta med ett beslut enligt 25 § andra stycket och invänta det beslut som Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten kan komma att fatta enligt artikel 19.3 i samma förordning. Finansinspektionen ska följa ett beslut i saken från Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten.
Om ett ärende hänskjutits till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten och det beslut som föreslås av panelen
i enlighet med artiklarna 41.2, 41.3 och 44.1.3 i förordning (EU) nr 1094/2010, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/51/EU, avvisas, ska Finansinspektionen fatta det slutliga beslutet.
Finansinspektionen får inte hänskjuta ett ärende till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten efter det att den sexmånadersperiod som avses i första stycket har löpt ut eller ett beslut har fattats.
Beslut av en utländsk grupptillsynsmyndighet
27 §
Ett beslut av en utländsk grupptillsynsmyndighet gäller i Sverige om det har fattats
1. efter en överenskommelse med anledning av en ansökan enligt artiklarna 231 och 233.5 i Solvens II-direktivet, att använda en intern modell för att beräkna både det gruppbaserade solvenskapitalkravet och solvenskapitalkravet för ett försäkringsföretag eller en EES-försäkringsgivare som ingår i en grupp eller solvenskapitalkravet för ett försäkringsföretag och EES-försäkringsgivare som ingår i gruppen, eller
2. på grund av att myndigheterna inte har kommit överens inom sex månader.
Beslutet är bindande för de berörda företagen och Finansinspektionen och ska ligga till grund för inspektionens tillsyn.
Åtgärder om ett försäkringsföretags riskprofil avviker från antaganden för den interna modellen på gruppnivå
28 §
När ett försäkringsföretags riskprofil avviker väsentligt från de
antaganden som ligger till grund för en intern modell som beslutats enligt 27 § som omfattar försäkringsföretaget och används för beräkning av ett gruppbaserat solvenskapitalkrav, får Finansinspektionen besluta om ett kapitaltillägg utöver det solvenskapitalkrav som gäller för försäkringsföretaget enligt den interna modellen, om företaget inte på ett korrekt sätt har vidtagit åtgärder med anledning av de synpunkter som myndigheten framfört. Bestämmelserna i 17 kap. 24–28 §§ ska gälla för ett sådant beslut om kapitaltillägg.
Om ett sådant kapitaltillägg som avses i första stycket på grund av särskilda omständigheter inte är en lämplig åtgärd, får Finansinspektionen i stället förelägga försäkringsföretaget att beräkna solvenskapitalkravet enligt standardformeln i 8 kap. 1–3 och 5– 11 §§. Finansinspektionen får för ett sådant försäkringsföretag, i enlighet med 17 kap. 24 §, besluta om ett kapitaltillägg utöver det solvenskapitalkrav som framkommer med tillämpning av standardformeln.
Kapitaltillägg på gruppnivå till det gruppbaserade solvenskapitalkravet
29 §
Finansinspektionen får, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, besluta om ett kapitaltillägg utöver det gruppbaserade solvenskapitalkravet, om detta kapitalkrav inte stämmer överens med gruppens riskprofil eller om förutsättningarna enligt 17 kap. 24 § 4 är uppfyllda.
Vid bedömningen av om gruppens riskprofil stämmer överens med det gruppbaserade solvenskapitalkravet ska Finansinspekt-
ionen särskilt beakta om sådana omständigheter som avses i 17 kap. 24 § föreligger med avseende på gruppen.
Bestämmelserna i 17 kap. 25–28 §§ ska gälla för ett sådant beslut om kapitaltillägg som avses i första stycket.
Kontroll av likvärdighet avseende anknutna försäkringsgivare från tredjeland
30 §
I artikel 227.1 och 227.2 i Solvens II-direktivet finns bestämmelser om
1. beaktande av anknutna försäkringsgivare från tredjeland, när solvensen på gruppnivå beräknas, och
2. kontroll av likvärdighet. Finansinspektionen ska, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet och inga bestämmelser om likvärdighet har antagits av Europeiska kommissionen, på eget initiativ eller på begäran av ett sådant försäkringsföretag som avses i 2 § andra stycket 1 eller 2 eller ett sådant försäkringsholdingföretag eller blandat finansiellt holdingföretag som avses i 2 § andra stycket 3 kontrollera om krav på solvensordning, solvenskapitalkrav och kapitalbasposter i ett tredjeland där en anknuten försäkringsgivare är belägen, är likvärdiga med kraven i denna lag.
Innan inspektionen, efter kontroll enligt första stycket, fattar ett beslut om likvärdighet ska den samråda med eventuella berörda behöriga tillsynsmyndigheter och med Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten. Om en annan myndighet har fattat beslut om likvärdighet, får Finansinspektionen fatta ett beslut som avviker från det bara om det
skett väsentliga förändringar i tillsynsordningen i det tredjelandet.
Hänskjutande till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten vid oenighet om likvärdighet
31 §
Finansinspektionen får hänskjuta ett ärende till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1094/2010, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/51/EU, om inspektionen inte samtycker till ett beslut i fråga om likvärdighet som fattats av en grupptillsynsmyndighet enligt artikel 227.2 i Solvens IIdirektivet. Ett ärende får hänskjutas till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten inom tre månader från det att grupptillsynsmyndigheten meddelat sitt beslut.
Återkommande beräkningar av kapitalbas och kapitalkrav på gruppnivå
32 §
Den gruppbaserade kapitalbas och det gruppbaserade solvenskapitalkrav som gäller enligt detta kapitel ska beräknas minst en gång per år. Beräkningarna ska utföras av ett sådant försäkringsföretag som avses i 2 § andra stycket 1 eller 2 eller av ett sådant försäkringsholdingföretag eller blandat finansiellt holdingföretag som avses i 2 § andra stycket 3.
33 §
Om det i toppen av en grupp finns ett sådant försäkringsföretag som avses i 2 § andra stycket 1
eller 2 ska det företaget rapportera resultatet av beräkningarna enligt 32 § och väsentliga uppgifter som ligger till grund för dem till grupptillsynsmyndigheten. Om det i toppen av en grupp finns ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor inom EES eller ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor inom EES, ska i stället det moderföretaget ansvara för rapporteringen.
Finansinspektionen får, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, efter att ha hört berörda behöriga myndigheter och gruppen, bestämma att ett annat företag i gruppen ska ansvara för rapporteringen enligt första stycket.
34 §
Det företag som ska ansvara för rapporteringen enligt 33 § ska fortlöpande övervaka solvenskapitalkravet för gruppen. Om det finns grundad anledning att anta att gruppens riskprofil förändrats väsentligt sedan dagen för den senaste rapporteringen av solvenskapitalkravet på gruppnivå, ska företaget göra en ny beräkning av detta krav och snarast möjligt rapportera denna till Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet. Finansinspektionen får under samma förutsättningar begära en förnyad beräkning av solvenskapitalkravet.
Åtgärder vid bristande efterlevnad av solvenskapitalkravet för gruppen
35 §
Om en grupp inte uppfyller det gruppbaserade solvenskapitalkravet enligt 16 § eller om det finns risk för en sådan brist inom tre månader, ska ett sådant
försäkringsföretag som avses i 2 § andra stycket 1 eller 2 eller ett sådant försäkringsholdingföretag eller blandat finansiellt holdingföretag som avses i 2 § andra stycket 3 underrätta grupptillsynsmyndigheten omgående. Grupptillsynsmyndigheten ska informera berörda myndigheter. Gruppens situation ska analyseras inom tillsynskollegiet.
Bestämmelserna i 18 kap. 4–8 §§ om åtgärdsplan, förlängd tidsfrist, underrättelse och finansiell saneringsplan ska gälla i tillämpliga delar vid en sådan brist som avses i första stycket.
Gruppsolvens för försäkringsföretag som är dotterföretag till försäkringsholdingföretag och blandade finansiella holdingföretag
36 §
När ett försäkringsföretag är dotterföretag till ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor inom EES eller ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor inom EES, ska beräkningen av gruppsolvens göras med hänsyn även till försäkringsholdingföretaget eller det blandade finansiella holdingföretaget. Beräkningen ska ske enligt 16 § andra stycket samt 17–22 och 29 §§.
Vid beräkningen enligt första stycket ska moderföretaget hanteras som ett försäkringsföretag som omfattas av
1. bestämmelserna om solvenskapitalkrav i 8 kap. 1–11 §§, 9 kap. 1–18 §§, och
2. villkor enligt 7 kap. 2–11 §§, för att poster i kapitalbasen ska få medräknas för att täcka detta krav.
Rapportering av väsentliga riskkoncentrationer och betydande transaktioner inom en grupp
37 §
Väsentliga riskkoncentrationer och betydande transaktioner av vissa slag inom en grupp ska minst en gång per år rapporteras till Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet. Vilka dessa slag av riskkoncentrationer och transaktioner är ska, tillsammans med lämpliga tröskelvärden, beslutas av Finansinspektionen för varje enskild grupp. Tröskelvärdena ska baseras på solvenskapitalkrav eller försäkringstekniska avsättningar eller båda dessa värden och hänsyn ska tas till gruppens struktur och riskhanteringssystem. Inspektionen ska, innan dessa beslut meddelas, ha hört berörda behöriga myndigheter och gruppen.
Vid bedömningen av riskkoncentrationer enligt första stycket ska Finansinspektionen beakta risker för spridning inom gruppen, intressekonflikter samt riskernas nivå och omfattning.
Även transaktioner som gjorts med fysiska personer som har nära förbindelser med något företag inom gruppen ska rapporteras.
Om en transaktion har en mycket betydande omfattning, ska den rapporteras snarast möjligt.
38 §
Rapporteringen enligt 37 § ska göras av det försäkringsföretag som finns i toppen av gruppen eller om det inte finns ett sådant företag, av det försäkringsföretag, försäkringsholdingföretag eller blandade finansiella holdingföretag som Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, bestämmer efter att ha hört
berörda behöriga myndigheter och gruppen.
Skyldigheten att rapportera enligt första stycket gäller dock inte om Finansinspektionen enligt 39 § beslutat att inte tillämpa bestämmelserna i denna paragraf.
Undantag då tillsyn även ska utövas enligt lagen om särskild tillsyn över finansiella konglomerat
39 §
Om det i en grupp finns ett sådant moderföretag som avses i 4 § och det företaget i sin tur är dotterföretag till ett sådant företag som avses i 3 kap. 1 § lagen ( 2006:531 ) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat, får Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, besluta att på nivån för detta dotterföretag inte tillämpa bestämmelserna om tillsyn enligt 37 och 38 §§ avseende riskkoncentrationer och transaktioner inom en grupp.
Innan Finansinspektionen fattar ett sådant beslut ska inspektionen samråda med de behöriga myndigheter som berörs av beslutet.
Undantag från kravet på tillsyn över riskkoncentrationer och transaktioner inom en grupp
40 §
Finansinspektionen får, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, efter samråd med berörda behöriga myndigheter besluta att tillsyn över sådana riskkoncentrationer och transaktioner inom en grupp som avses i 37 och 38 §§ inte ska utövas på nivån för ett sådant försäkringsföretag som avses i 2 § andra stycket 1 eller 2, eller på nivån för det
försäkringsholdingföretag eller blandade finansiella holdingföretag som avses i 2 § andra stycket 3 och som är ett anknutet företag till en reglerad enhet eller självt är en reglerad enhet eller ett blandat finansiellt holdingföretag som omfattas av lagen ( 2006:531 ) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat.
Tillsyn över transaktioner inom grupper där moderföretaget är ett försäkringsholdingföretag med blandad verksamhet
41 §
När ett försäkringsföretag är dotterföretag till ett försäkringsholdingföretag med blandad verksamhet, ska försäkringsföretaget ha en god kontroll över transaktioner med försäkringsholdingföretaget med blandad verksamhet och dess andra anknutna företag.
Vid Finansinspektionens tillsyn över kraven i första stycket ska 37 § gälla i tillämpliga delar.
Företagsstyrningssystem inom en grupp
42 §
Bestämmelserna i 10 kap. om företagsstyrning ska gälla i tillämpliga delar på gruppnivå.
Ettdera av ett sådant försäkringsföretag som avses i 2 § andra stycket 1 eller 2 eller ett sådant försäkringsholdingföretag eller blandat finansiellt holdingföretag som avses i 2 § andra stycket 3 ska ansvara för att kraven i 10 kap. på företagsstyrning i tillämpliga delar följs på gruppnivå. Om det är lämpligt, får Finansinspektionen i
ett enskilt fall besluta att ett annat företag i gruppen ska ansvara för att kraven följs.
I en grupp där det finns ett sådant försäkringsföretag som avses i 2 § andra stycket 1 eller 2 eller ett sådant försäkringsholdingföretag eller blandat finansiellt holdingföretag som avses i 2 § andra stycket 3 ska system för riskhantering, internkontroll och rapportering genomföras konsekvent i alla företag som omfattas av grupptillsyn så att dessa system och rapporter kan kontrolleras på gruppnivå.
Systemet för internkontroll inom en grupp ska omfatta
1. rutiner avseende gruppsolvens för att identifiera och mäta alla betydande risker gruppen är utsatt för och på lämpligt sätt anpassa kapitalbasen till riskerna, och
2. sunda rapporterings- och redovisningsmetoder för att övervaka och hantera transaktioner inom gruppen och riskkoncentrationer.
43 §
En egen risk- och solvensbedömning som omfattar hela gruppen ska genomföras i enlighet med 10 kap. 11–13 §§ av ett sådant
1. försäkringsföretag som avses i 2 § andra stycket 1 eller 2, eller
2. försäkringsholdingföretag eller blandat finansiellt holdingföretag som avses i 2 § andra stycket 3.
När Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet får inspektionen, efter att ha rådfrågat medlemmarna i tillsynskollegiet, besluta att företag som avses i första stycket får göra en egen risk- och solvensbedömning enligt 10 kap. 11–13 §§ på gruppnivå och på nivån för ett dotterföretag inom gruppen. En enda handling
ska omfatta samtliga bedömningar. En sådan handling ska överlämnas samtidigt till Finansinspektionen och till berörda behöriga myndigheter.
Ett beslut enligt andra stycket påverkar inte dotterföretagets skyldigheter enligt 10 kap. 11–13 §§.
Tillgång till information
44 §
Ett försäkringsföretag som avses i 2 §, ett företag som ingår i samma grupp som ett sådant försäkringsföretag och sådana fysiska personer som avses i 37 § tredje stycket ska på begäran lämna information till varandra som behövs för att uppfylla kraven i detta kapitel.
Tystnadsplikt
45 §
En styrelseledamot eller annan befattningshavare hos ett företag som vid fullgörande av skyldigheter enligt detta kapitel får kunskap om affärsförhållanden i ett företag eller hos en person som enligt 44 § ska lämna uppgifter, får inte obehörigen röja vad han eller hon fått veta och inte heller utnyttja kunskapen i strid med uppgiftslämnarens intresse.
Uppgiftsskyldighet
46 §
Ett företag som vid fullgörandet av skyldigheter enligt detta kapitel får sådan kunskap som avses i 45 §, är skyldigt att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget, om det under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av en undersökningsledare
eller om det i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål på framställning av en annan stat eller mellanfolklig domstol begärs av åklagare.
Meddelandeförbud
47 §
Den undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter enligt 46 § får besluta att företaget samt dess styrelseledamöter och anställda inte får röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats enligt 46 § eller att det pågår en förundersökning eller ett ärende om rättslig hjälp i brottmål.
Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om brott inte ska äventyras eller för att uppfylla en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.
Förbudet ska vara tidsbegränsat, med möjlighet till förlängning, och får inte avse längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet. I ett ärende om rättslig hjälp i brottmål får dock förbudet tidsbegränsas bara om den stat eller mellanfolkliga domstol som har ansökt om rättslig hjälp samtycker till detta.
Om ett förbud inte längre är motiverat med hänsyn till dess syfte, ska undersökningsledaren eller åklagaren besluta att förordnandet ska upphöra.
Ansvar
48 §
Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot ett meddelandeförbud enligt 47 § döms till böter.
Skyldighet att lämna upplysningar till Finansinspektionen
49 §
Ett försäkringsföretag som avses i 2 § ska på begäran av Finansinspektionen lämna de upplysningar som behövs för grupptillsynen.
50 §
Om ett försäkringsföretag inte fullgör sin upplysningsskyldighet enligt 49 § inom skälig tid, får Finansinspektionen förelägga ett annat företag inom gruppen att lämna upplysningar som rör detta företag direkt till inspektionen, om upplysningarna behövs för grupptillsynen.
Kontroll av information
51 §
Finansinspektionen får på plats kontrollera all information som behövs för grupptillsynen hos
1. försäkringsföretag som omfattas av grupptillsynen ,
2. företag som är anknutna till försäkringsföretaget,
3. moderföretag till försäkringsföretaget, och
4. företag som är anknutna till moderföretaget till försäkringsföretaget.
52 §
Finansinspektionen ska, på begäran från en behörig myndighet i ett annat land inom EES, på plats kontrollera information som behövs för den myndighetens tillsyn. Inspektionen får utföra kontrollen själv eller uppdra åt en revisor eller annan sakkunnig att göra detta. Om den behöriga myndigheten begär det, får den närvara vid kontrollen. Grupptillsynsmyndigheten ska underrättas om de vidtagna åtgärderna.
Hänskjutande till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten
53 §
Finansinspektionen får hänskjuta frågor som rör ett förfarande av en behörig myndighet inom EES till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten för tvistlösning i de fall som framgår av artiklarna 248, 249, 255 och 260 i Solvens II-direktivet.
Offentliggörande
Offentliggörande av en solvens- och verksamhetsrapport på gruppnivå
54 §
Ett sådant försäkringsföretag som avses i 2 § andra stycket 1 eller 2 eller ett sådant försäkringsholdingföretag eller blandat finansiellt holdingföretag som avses i 2 § andra stycket 3 ska offentliggöra en solvens- och verksamhetsrapport på gruppnivå. Rapporten ska offentliggöras minst en gång per år.
Bestämmelserna i 16 kap. 2– 8 §§ om offentliggörande ska gälla i tillämpliga delar.
Offentliggörande av en gemensam solvens- och verksamhetsrapport på gruppnivå och för enskilda företag i en grupp
55 §
Ett sådant försäkringsföretag som avses i 2 § andra stycket 1 eller 2 eller ett sådant försäkringsholdingföretag eller blandat finansiellt holdingföretag som avses i 2 § andra stycket 3 får, efter tillstånd från Finansinspektionen, om inspektionen är grupptillsynsmyndighet, offentliggöra en gemensam solvens- och verksam-
hetsrapport såväl på gruppnivå som för de enskilda företagen i gruppen.
Innan Finansinspektionen ger sitt tillstånd till en gemensam rapport, ska den samråda med berörda behöriga myndigheter i tillsynskollegiet.
Innehållet i den gemensamma solvens- och verksamhetsrapporten
56 §
Den gemensamma rapporten enligt 55 § ska innehålla uppgifter om
1. gruppens samlade verksamhet och solvens enligt 54 §, och
2. varje enskilt dotterföretag inom gruppen som är ett försäkringsföretag eller en EES-försäkringsgivare och uppgifter om dess verksamhet och solvens enligt 16 kap. 2–8 §§.
Saknas sådana uppgifter som avses i första stycket 2 i rapporten, får Finansinspektionen förelägga dotterföretaget att offentliggöra dessa uppgifter, om
1. dotterföretaget är ett försäkringsföretag,
2. Finansinspektionen kräver att jämförbara försäkringsföretag ska offentliggöra dessa uppgifter, och
3. de utelämnade uppgifterna är av väsentlig betydelse.
Bestämmelserna i 16 kap. 2–8 §§ om offentliggörande ska gälla i tillämpliga delar.
Offentliggörande av strukturen på en grupp
57 §
Försäkringsföretag, försäkringsholdingföretag och blandade finansiella holdingföretag ska årligen på gruppnivå offentliggöra
1. den juridiska strukturen på den grupp som företaget ingår i,
2. en beskrivning av alla dotterföretag, betydande filialer och väsentliga anknutna företag i gruppen, och
3. gruppens organisations- och beslutsstruktur.
Förseningsavgift för försäkringsholdingföretag och blandade finansiella holdingföretag
58 §
Om ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor i Sverige eller ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor i Sverige inte i tid rapporterar eller offentliggör information i enlighet med bestämmelserna i detta kapitel, får Finansinspektionen besluta att företaget ska betala en förseningsavgift med högst 100 000 kronor.
Avgiften tillfaller staten.
59 §
Förseningsavgiften ska betalas till Finansinspektionen inom trettio dagar efter det att beslutet om den har fått laga kraft eller inom den längre tid som anges i beslutet.
60 §
Finansinspektionens beslut att ta ut förseningsavgift får verkställas utan föregående dom eller utslag, om avgiften inte har betalats inom den tid som anges i 59 §.
61 §
Om förseningsavgiften inte betalas inom den tid som anges i 59 §, ska Finansinspektionen lämna den obetalda avgiften för indrivning. Bestämmelser om indrivning av statliga fordringar finns i lagen ( 1993:891 ) om indrivning av statliga fordringar m.m.
62 §
En beslutad förseningsavgift faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet fick laga kraft.
Ledningen i försäkringsholdingföretag och blandade finansiella holdingföretag
63 §
Ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag ska säkerställa att de som avses ingå i styrelsen för företaget eller vara verkställande direktör i det, eller vara ersättare för någon av dem uppfyller de krav som anges i 2 kap. 4 § 4.
Ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag ska snarast möjligt till Finansinspektionen anmäla ändringar av vilka som ingår i dess ledning enligt första stycket.
Ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag ska underrätta inspektionen om någon av de personer som avses i första stycket har ersatts på grund av att han eller hon inte längre uppfyller lämplighetskraven.
Ingripande mot försäkringsholdingföretag och blandade finansiella holdingföretag och dess ledning
64 §
Om någon i ledningen i ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag inte uppfyller de krav som anges i 2 kap. 4 § 4, får Finansinspektionen förelägga företaget att rätta till förhållandet.
Finansinspektionen får förelägga ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt
holdingföretag att vidta åtgärder för att göra rättelse, om holdingföretaget inte uppfyller de krav som ställs på det enligt EUförordningar som antagits med stöd av Solvens II-direktivet, detta kapitel eller föreskrifter som meddelats med stöd av detta kapitel.
Moderföretag utanför EES
Kontroll av likvärdighet
65 §
När ett moderföretag till ett försäkringsföretag är en försäkringsgivare från tredjeland, ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor utanför EES eller ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor utanför EES enligt 2 § tredje stycket, gäller bestämmelserna i 66–73 §§, om Finansinspektionen skulle ha varit grupptillsynsmyndighet för det fall att kriterierna i artikel 247.2 i Solvens II-direktivet vore tillämpliga. Vid bedömningen av om inspektionen skulle ha varit grupptillsynsmyndighet ska det bortses från den del av toppen av gruppen som ligger utanför EES.
66 §
Finansinspektionen ska, om kommissionen inte antagit någon delegerad akt i frågan, kontrollera om den tillsyn som utövas av en tillsynsmyndighet i tredjeland är likvärdig med den grupptillsyn som föreskrivs i Solvens IIdirektivet.
Finansinspektionen är skyldig att utföra en sådan kontroll på begäran av moderföretaget eller av en EES-försäkringsgivare inom gruppen.
67 §
Innan Finansinspektionen beslutar i frågan om likvärdighet, ska inspektionen samråda med berörda behöriga myndigheter. Inspektionen ska också före ställningstagandet ha rådfrågat Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten. Om en annan myndighet har fattat beslut om likvärdighet, får Finansinspektionen fatta ett beslut som avviker från det bara om det har skett väsentliga förändringar i tillsynsordningen i det tredjeland som avses.
Om Europeiska kommissionen har bedömt att tillsynen inte är likvärdig, ska 71 och 72 §§ tillämpas.
68 §
Om ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor utanför EES, ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor utanför EES eller en försäkringsgivare från tredjeland är moderföretag till ett sådant moderföretag som avses i 2 § tredje stycket, ska den kontroll av likvärdighet som avses i 66 § utföras på nivån för detta företag i stället för på nivån för det företag som avses i 2 § tredje stycket.
Om likvärdig tillsyn inte utövas av tillsynsmyndigheten i det tredjeland som avses i första stycket, får Finansinspektionen besluta om en ny kontroll av likvärdighet på en lägre nivå, förutsatt att det där finns ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor utanför EES, ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor utanför EES eller en försäkringsgivare från tredjeland som är moderföretag till ett försäkringsföretag.
Om tillsynen är likvärdig
69 §
Finansinspektionen ska förlita sig på den tillsyn som tillsynsmyndigheten i tredjelandet utövar, om denna tillsyn bedöms vara likvärdig med den grupptillsyn som föreskrivs i Solvens II-direktivet.
Om tillsynen bedöms vara likvärdig, får Finansinspektionen, efter samråd med berörda tillsynsmyndigheter och i ett enskilt fall, besluta att helt eller delvis inte utöva grupptillsyn på nivån för det företaget som finns i toppen av grupp inom EES. Ett sådant beslut får endast fattas om detta skulle leda till en effektivare tillsyn av gruppen.
Om tillsynen är tillfälligt likvärdig
70 §
Grupptillsynen ska utövas av Finansinspektionen i de fall Europeiska kommissionen har fattat ett beslut enligt artikel 260.5 i Solvens II-direktivet, om att den tillsyn som utövas av tillsynsmyndigheten i tredjeland är tillfälligt likvärdig, samtidigt som det finns ett försäkringsföretag som är dotterföretag till ett moderföretag utanför EES och dotterföretaget har en balansomslutning som är större än balansomslutningen för moderföretaget.
Om tillsynen inte är likvärdig
71 §
Om tillsynen inte bedöms likvärdig, ska Finansinspektionen antingen besluta att bestämmelserna om grupptillsyn i 4, 5, 7–40, 42–64 och 74–83 §§ ska tillämpas på gruppen på samma sätt som om företaget i toppen av gruppen hade haft sitt huvudkontor inom EES, eller besluta att en sådan metod
som avses i 72 § ska tillämpas på gruppen.
De allmänna principer och metoder som anges i 4, 5, 7–40, 42–64 och 74–103 §§ ska tillämpas på nivån för ett försäkringsholdingföretag från tredjeland, ett blandat finansiellt holdingföretag från tredjeland eller en försäkringsgivare från tredjeland.
Vid beräkningen av gruppsolvens ska ett moderföretag i tredjeland hanteras som ett försäkringsföretag som omfattas av samma villkor för att poster i kapitalbasen ska få medräknas för att täcka solvenskapitalkravet som gäller enligt 7 kap. 2–11 §§.
72 §
Efter att ha hört berörda behöriga myndigheter får Finansinspektionen besluta att använda andra tillsynsmetoder än de som följer av 4, 5, 7–40, 42–64 och 74– 103 §§, om dessa metoder säkerställer att tillsynen över företagen i gruppen är tillräcklig.
Finansinspektionen ska underrätta de berörda behöriga myndigheterna, Europeiska kommissionen och Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten när sådana andra tillsynsmetoder används.
73 §
Finansinspektionen får med stöd av 72 § begära att en ägare som har ett bestämmande inflytande över försäkringsföretaget inrättar ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor inom EES. Inspektionen får då besluta att bestämmelserna i denna lag ska tillämpas på de företag i den grupp som leds av detta holdingföretag.
Nationell undergrupptillsyn
Beslut om nationell undergrupptillsyn
74 §
Om det moderföretag som finns i toppen av en grupp enligt 4 § har huvudkontor i ett annat land inom EES än Sverige, får Finansinspektionen besluta att bestämmelserna om grupptillsyn ska tillämpas även på nivån för ett sådant försäkringsföretag som avses i 2 § andra stycket 1 eller 2 eller på nivån för ett sådant försäkringsholdingföretag med huvudkontor i Sverige eller blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor i Sverige som avses i 2 § andra stycket 3.
75 §
Ett beslut enligt 74 § får begränsas så att det avser ett eller flera av följande områden för grupptillsyn:
1. gruppsolvens enligt 16–36 §§,
2. väsentliga riskkoncentrationer och interna transaktioner inom en grupp enligt 37 och 38 §§, och
3. riskhantering och internkontroll enligt 42 och 43 §§.
Innan Finansinspektionen fattar ett sådant beslut som avses i 74 § ska inspektionen samråda med grupptillsynsmyndigheten och det moderföretag inom EES som finns i toppen av en grupp enligt 4 §.
Beslut om nationell undergrupptillsyn vid tillämpning av särskild tillsynsordning
76 §
Finansinspektionen får inte besluta om nationell undergrupptillsyn enligt 74 §, om det företag som finns i toppen av gruppen inom EES har fått ett sådant tillstånd som avses i artikel 237.1 första stycket i Solvens II-
direktivet att omfattas av en särskild tillsynsordning.
77 §
Om Finansinspektionen har beslutat om nationell undergrupptillsyn och det företag som finns i toppen av gruppen inom EES får tillstånd enligt artikel 237.1 första stycket i Solvens II-direktivet att omfattas av en särskild tillsynsordning, ska inspektionen upphäva beslutet om undergrupptillsyn.
78 §
Om Finansinspektionen har beslutat om nationell undergrupptillsyn avseende gruppsolvens, får det företag som finns i toppen av gruppen inom Sverige inte ges tillstånd att låta något dotterföretag omfattas av den särskilda tillsynsordning som avses i 85 §.
Beräkning av gruppsolvens efter beslut om nationell undergrupptillsyn
79 §
Den metod som grupptillsynsmyndigheten har fastställt för beräkning av gruppsolvens enligt artikel 220 i Solvens II-direktivet ska gälla även för företag som omfattas av ett beslut om nationell undergrupptillsyn avseende gruppsolvens.
Interna modeller och nationell undergrupptillsyn
80 §
Om det företag som enligt 4 § finns i toppen av en grupp inom EES har fått tillstånd enligt artikel 231.1 eller artikel 233.5 i Solvens II-direktivet att använda en intern modell för beräkningen av gruppens solvenskapitalkrav och solvenskapitalkravet för de försäkringsföretag och EES-
försäkringsgivare som ingår i gruppen, ska den interna modellen gälla även för företag i gruppen som omfattas av ett beslut om nationell undergrupptillsyn avseende gruppsolvens.
81 §
Finansinspektionen får besluta om kapitaltillägg till gruppens solvenskapitalkrav för det företag som finns i toppen av gruppen inom Sverige i en sådan situation som avses i 80 §, om
1. riskprofilen hos det företag som finns i toppen i undergruppen avviker väsentligt från den riskprofil som den interna modellen är baserad på, och
2. företaget inte vidtar rättelse efter det att inspektionen har förelagt företaget att vidta åtgärder.
82 §
Om kapitaltillägg enligt 81 § på grund av särskilda omständigheter inte är en lämplig åtgärd, får Finansinspektionen under de förutsättningar som anges i 81 § 1 och 2 i stället besluta att företaget som finns i toppen av undergruppen ska beräkna undergruppens solvenskapitalkrav enligt standardformeln.
Överenskommelser om samordnad grupptillsyn över en undergrupp
83 §
Finansinspektionen får komma överens med behöriga myndigheter om samordning av grupptillsynen över en undergrupp som avses i 74 § och en motsvarande undergrupp i dessa behöriga myndigheters hemländer.
Om en överenskommelse enligt första stycket träffats, får nationell undergrupptillsyn enligt 74 § inte utövas.
Bestämmelserna i artikel 216.2– 216.6 i Solvens II-direktivet om nationell undergrupptillsyn ska gälla i tillämpliga delar vid samordnad grupptillsyn över en undergrupp.
Om Finansinspektionen träffar en sådan överenskommelse som avses i första stycket, ska inspektionen informera såväl grupptillsynsmyndigheten som företaget som finns i toppen av gruppen inom EES om skälen för överenskommelsen.
Tillsyn över vissa grupper med centraliserad riskhantering – särskild tillsynsordning
Ansökan om tillstånd för dotterföretag att omfattas av särskild tillsynsordning
84 §
Ett försäkringsföretag, en EESförsäkringsgivare, ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor inom EES eller ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor inom EES som är moderföretag till ett försäkringsföretag får ansöka om tillstånd för dotterföretag att omfattas av bestämmelserna om särskild tillsynsordning i 88–95 §§. Ansökan ska ges in till Finansinspektionen.
När Finansinspektionen tagit emot en ansökan enligt första stycket, ska inspektionen utan dröjsmål överlämna den till övriga medlemmar i tillsynskollegiet.
Beslut om särskild tillsynsordning
85 §
Finansinspektionen ska inom tre månader från den dag då alla medlemmar i tillsynskollegiet fått del av en ansökan enligt artikel 237.1 i Solvens II-direktivet, om möjligt, komma överens med
övriga medlemmar i tillsynskollegiet om vilket beslut som bör fattas med anledning av ansökan. Inspektionen ska fatta beslut i enlighet med överenskommelsen. Beslutet ska innehålla de skäl som bestämt utgången i ärendet och överlämnas till sökandena. Beslutet är bindande för de berörda företagen och Finansinspektionen och ska ligga till grund för inspektionens tillsyn.
Om en sådan överenskommelse som avses i första stycket inte kan träffas inom den angivna perioden, ska Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, ensam fatta beslut med anledning av ansökan. Beslutet ska innehålla de skäl som bestämt utgången i ärendet och redovisa synpunkter och reservationer från behöriga myndigheter som kommit till uttryck under tremånadersperioden. Beslutet ska överlämnas till sökanden och till övriga berörda tillsynsmyndigheter. Även ett sådant beslut är bindande för de berörda företagen och Finansinspektionen och ska ligga till grund för inspektionens tillsyn.
Hänskjutande till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten vid oenighet om ansökningar
86 §
Finansinspektionen får hänskjuta ett ärende till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1094/2010, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/51/EU, om inspektionen inte inom tre månader kan komma överens med berörda behöriga myndigheter
enligt 85 § första stycket. Ett ärende får inte hänskjutas till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten efter det att tremånadersperioden löpt ut eller ett beslut har fattats.
Om ett ärende som avses i första stycket hänskjutits till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten och det beslut som föreslås av panelen i enlighet med artiklarna 41.2, 41.3 samt 44.1.3 i förordning (EU) nr 1094/2010, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/51/EU, avvisas, ska grupptillsynsmyndigheten fatta det slutliga beslutet.
87 §
Tillstånd att omfattas av särskild tillsynsordning får meddelas endast om
1. Finansinspektionen utövar grupptillsyn över moderföretaget på gruppnivå och inte har beslutat att utelämna dotterföretaget med stöd av 11 §, 2. dotterföretaget omfattas av moderföretagets riskhanteringsprocesser och mekanismer för internkontroll samt de berörda myndigheterna har konstaterat att moderföretaget utövar en ansvarsfull ledning över dotterföretaget,
3. moderföretaget har fått ett godkännande enligt artikel 246.4 i Solvens II-direktivet att göra en egen risk- och solvensbedömning som omfattar hela gruppen och på nivån för dotterföretaget, och
4. moderföretaget har fått ett godkännande enligt artikel 256.2 i Solvens II-direktivet att offentligöra en gemensam solvens- och verksamhetsrapport på gruppnivå och på nivån för dotterföretaget.
Innebörden av särskild tillsynsordning
88 §
Ett moderföretag som fått tillstånd enligt 85 § ska beräkna solvenskapitalkravet för ett dotterföretag som omfattas av särskild tillsynsordning även enligt 89–95 §§. Beräkningarna ska inte påverka tillämpningen av bestämmelserna i 29 §.
Åtgärder för det fall dotterföretagets riskprofil avviker från en intern modell inom en grupp
89 §
När solvenskapitalkravet för ett försäkringsföretag som är ett dotterföretag beräknas med en intern modell som beslutats enligt 25 §, får Finansinspektionen, om inspektionen tagit emot en ansökan enligt 84 §, i de fall som avses i 17 kap. 24 §, lämna ett förslag till övriga medlemmar i tillsynskollegiet om att det ska fastställas ett kapitaltillägg för dotterföretaget utöver det solvenskapitalkrav som följer av en tillämpning av den interna modellen. Finansinspektionen får föreslå ett sådant kapitaltillägg endast om
1. dotterföretagets riskprofil avviker väsentligt från den interna modellen, och
2. företaget inte inom skälig tid efter inspektionens underrättelse om avvikelsen har anpassat modellen till sin riskprofil.
Om ett sådant kapitaltillägg som avses i första stycket på grund av särskilda omständigheter inte är en lämplig åtgärd, får Finansinspektionen i stället föreslå tillsynskollegiet att dotterföretaget ska beräkna sitt solvenskapitalkrav enligt standardformeln i 8 kap. 1– 3 och 5–11 §§.
Åtgärder för det fall dotterföretagets riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som gjorts för beräkningen enligt standardformeln
90 §
När solvenskapitalkravet för dotterföretaget beräknas med standardformeln får Finansinspektionen, om inspektionen tagit emot en ansökan enligt 84 §, i undantagsfall föreslå att företaget ersätter en undergrupp av parametrar enligt standardformeln med företagsspecifika parametrar när det beräknar teckningsriskmoduler för livförsäkring, skadeförsäkring och sjukförsäkring, i enlighet med 17 kap. 22 §. Finansinspektionen får lämna ett sådant förslag endast om
1. dotterföretagets riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som gjorts för beräkningen enligt standardformeln, och
2. företaget inte inom skälig tid efter inspektionens underrättelse om avvikelsen har anpassat antagandena till sin riskprofil.
Finansinspektionen får under de förutsättningar som anges i första stycket, i de fall som avses i 17 kap. 24 §, föreslå tillsynskollegiet ett kapitaltillägg för dotterföretaget utöver det solvenskapitalkrav som en tillämpning av standardformeln medför.
Beslut efter överenskommelse inom tillsynskollegiet
91 §
Finansinspektionen ska redovisa skälen för de förslag som avses i 89 och 90 §§ för dotterföretaget och tillsynskollegiet. Finansinspektionen ska, om möjligt, komma överens med övriga myndigheter inom tillsynskollegiet om vilket
beslut som ska fattas med anledning av de föreslagna åtgärderna. Finansinspektionen ska även fatta ett beslut i enlighet med överenskommelsen.
Åtgärder om solvenskapitalkravet inte är uppfyllt
92 §
Om ett dotterföretag som omfattas av särskild tillsynsordning inte uppfyller solvenskapitalkravet, ska Finansinspektionen utan dröjsmål överlämna den åtgärdsplan till tillsynskollegiet som dotterföretaget efter föreläggande enligt 18 kap. 4 § lämnat in till inspektionen för att inom sex månader från det att bristen konstaterades återupprätta nivån för kapitalbasmedlen eller reducera sin riskprofil för att åter uppfylla solvenskapitalkravet. Finansinspektionen ska även lämna ett förslag till godkännande av planen till tillsynskollegiet. Finansinspektionens skyldigheter enligt denna bestämmelse ska inte påverka motsvarande bestämmelser som gäller för tillsynen av ett enskilt försäkringsföretag.
Finansinspektionen ska, om möjligt, inom fyra månader från dagen då bristen konstaterades träffa en överenskommelse inom tillsynskollegiet om inspektionens förslag till godkännande av åtgärdsplanen. Finansinspektionen ska fatta ett beslut i enlighet med överenskommelsen.
Åtgärder vid försämring av de ekonomiska förhållandena i ett dotterföretag
93 §
Om Finansinspektionen konstaterar försämringar av de ekonomiska förhållandena i ett dotterföretag som omfattas av särskild
tillsynsordning, ska inspektionen utan dröjsmål underrätta tillsynskollegiet om de åtgärder som inspektionen föreslår. De föreslagna åtgärderna ska diskuteras i tillsynskollegiet, om det inte är en krissituation.
Finansinspektionen ska inom en månad från underrättelsen, om det är möjligt, komma överens med övriga myndigheter inom tillsynskollegiet om vilket beslut som ska fattas med anledning av de föreslagna åtgärderna.
När en överenskommelse inte kan träffas
94 §
Om en sådan överenskommelse som avses i 92 § andra stycket eller 93 § andra stycket inte kan träffas inom den angivna tidsperioden, ska Finansinspektionen ensam fatta ett beslut. Beslutet ska innehålla de skäl som har bestämt utgången i ärendet och redovisa synpunkter och reservationer från berörda behöriga myndigheter som kommit till uttryck under perioden.
Åtgärder om minimikapitalkravet inte är uppfyllt
95 §
Om ett dotterföretag som omfattas av särskild tillsynsordning inte uppfyller minimikapitalkravet, ska Finansinspektionen utan dröjsmål överlämna den finansiella saneringsplan till tillsynskollegiet som dotterföretaget enligt 18 kap. 8 § överlämnat till inspektionen. Finansinspektionen ska även informera tillsynskollegiet om varje åtgärd som dotterföretaget ska vidta för att åter uppfylla minimikapitalkravet. Finansinspektionens skyldigheter enligt denna bestämmelse ska inte påverka mot-
svarande bestämmelser som gäller för tillsynen av ett enskilt försäkringsföretag.
Hänskjutande till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten vid oenighet om åtgärdsförslag
96 §
Finansinspektionen får hänskjuta ett ärende till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1094/2010, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/51/EU, om inspektionen inte inom angiven tid kan komma överens med grupptillsynsmyndigheten angående sådana förslag som avses i 89, 90, 92 och 93 §§.
Om Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet och inte kan komma överens med den behöriga myndighet som auktoriserat en EES-försäkringsgivare som är ett dotterföretag och som omfattas av särskild tillsynsordning, får inspektionen under de förutsättningar som anges i första stycket hänskjuta ärendet till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten.
Gäller ett ärende ett förslag enligt 89 eller 90 § får det hänskjutas till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten inom en månad från inspektionens förslag.
Finansinspektionen får inte hänskjuta ett ärende enligt 92 eller 93 § till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten, om det är en krissituation och inte heller efter det att fyramånadersperioden i 92 § andra stycket eller enmånadsperioden i 93 § andra stycket har löpt ut.
97 §
Om ett ärende hänskjutits till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten enligt 86 eller 96 §, ska Finansinspektionen skjuta upp sitt beslut och invänta det beslut som Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten kan komma att fatta enligt artikel 19.3 i förordning (EU) nr 1094/2010, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/51/EU. Finansinspektionen ska följa ett beslut i saken från Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten. Inspektionen ska även fatta ett beslut i enlighet med Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndighetens beslut. Inspektionens beslut ska innehålla de skäl som har bestämt utgången i ärendet och överlämnas till dotterföretaget och tillsynskollegiet. Beslutet är bindande för de berörda företagen och Finansinspektionen och ska ligga till grund för inspektionens tillsyn.
Upphörande av särskild tillsynsordning
98 §
Finansinspektionen ska besluta att ett tillstånd att omfattas av en särskild tillsynsordning enligt 85 § ska upphöra att gälla om:
1. villkoren i 87 § 1, 3 eller 4 inte längre är uppfyllda, eller
2. villkoret i 87 § 2 inte längre är uppfyllt och bristen inte åtgärdas inom rimlig tid.
99 §
När Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet, ska inspektionen i de fall då den särskilda tillsynsordningen har upphört på grund av att villkoret i
87 § 1 inte längre är uppfyllt omedelbart underrätta den berörda behöriga myndigheten och moderföretaget om detta.
100 §
Moderföretaget för ett dotterföretag som omfattas av särskild tillsynsordning ansvarar för att villkoren i 87 § 2–4 är uppfyllda. Om villkoren inte är uppfyllda, ska moderföretaget utan dröjsmål underrätta Finansinspektionen, om inspektionen är grupptillsynsmyndighet, och den berörda behöriga myndigheten för dotterföretaget. Moderföretaget ska även lägga fram en plan för att åtgärda bristerna inom rimlig tid.
101 §
När Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet, ska inspektionen minst en gång per år kontrollera att de villkor som avses i 87 § 2–4 är uppfyllda. Inspektionen ska även genomföra en sådan kontroll på begäran av en berörd behörig myndighet, om den myndigheten har skäl att befara att villkoret inte längre följs.
Om Finansinspektionen vid en kontroll enligt första stycket finner att villkoren inte är uppfyllda, ska inspektionen kräva att moderföretaget lägger fram en plan för att åtgärda bristerna inom rimlig tid.
Bristande villkorsuppfyllelse
102 §
Om Finansinspektionen efter att ha rådfrågat tillsynskollegiet bedömer att en plan som avses i 100 eller 101 § är otillräcklig eller om en sådan plan inte genomförs i rimlig tid, ska villkoren i 87 § 2–4 inte anses uppfyllda. Inspektionen ska omedelbart underrätta den
berörda behöriga myndigheten om detta.
Tillämplig lag vid prövningen av ansökningar
103 §
När Finansinspektionen prövar en ansökan om särskild tillsynsordning, ska denna lag tillämpas. Inspektionen får dock även tillämpa bestämmelser som enligt författningar i en annan stat inom EES gäller för en sådan ansökan. När ansökan har lämnats in till inspektionen, gäller detta dock bara om det är nödvändigt för en effektiv tillsyn över försäkringsföretag eller EES-försäkringsgivare.
Bemyndiganden
104 §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1. hur den gruppbaserade kapitalbasen och det gruppbaserade kapitalkravet ska beräknas enligt 16–22 §§,
2. hur den gruppbaserade kapitalbasen och det gruppbaserade kapitalkravet ska beräknas när kraven är likvärdiga enligt 30 §,
3. innehållet i samt omfattningen och fullgörandet av rapporteringen enligt 33 §,
4. innehållet i en åtgärdsplan och en finansiell saneringsplan enligt 35 § andra stycket,
5. vilka upplysningar som ett företag ska lämna till Finansinspektionen enligt 37 och 49 §§,
6. företagstyrningssystem inom en grupp enligt 42 §,
7. innehållet i en egen risk- och solvensbedömning inom en grupp enligt 43 §, och
8. hur den gruppbaserade kapi-
talbasen och det gruppbaserade kapitalkravet ska beräknas enligt 71 § tredje stycket
20 kap. Specialföretag Tillstånd för specialföretag
Tillståndsplikt
1 §
Tillstånd krävs för att få driva verksamhet som specialföretag.
Förutsättningar för tillstånd
2 §
Ett specialföretag ska ges tillstånd att driva verksamhet, om 1. bolagsordningen eller stadgarna stämmer överens med denna lag och andra författningar som reglerar ett specialföretags bolagsordning eller stadgar samt i övrigt innehåller de särskilda bestämmelser som behövs med hänsyn till omfattningen och arten av den planerade verksamheten, och
2. den planerade verksamheten kan antas komma att uppfylla kraven enligt bestämmelserna i denna lag och andra författningar som reglerar specialföretagets verksamhet.
Prövning av bolagsordning och stadgar
3 §
Frågan om godkännande av bolagsordning eller stadgar för ett specialföretag ska prövas i samband med att frågan om företaget ska få tillstånd att driva verksamhet som specialföretag prövas.
Ett specialföretags beslut om att anta bolagsordning eller stadgar får inte registreras innan bolagsordningen eller stadgarna har godkänts.
4 §
Ett specialföretag som har beslutat att ändra sin bolagsordning eller stadgar ska ansöka om godkännande av ändringen. Ändringen ska godkännas om bolagsordningen eller stadgarna stämmer överens med författningar som reglerar ett aktiebolags eller en ekonomisk förenings bolagsordning eller stadgar samt i övrigt innehåller de olika bestämmelser som behövs med hänsyn till omfattningen och arten av företagets verksamhet.
Ett specialföretags beslut om ändring av bolagsordning eller stadgar får inte registreras innan de har godkänts.
Prövning av ansökan
5 §
En ansökan om tillstånd att driva verksamhet som specialföretag, liksom frågor om godkännande av bolagsordning eller stadgar enligt 3 eller 4 §, prövas av Finansinspektionen.
EU-förordningar
6 §
Ytterligare bestämmelser om specialföretag finns i
1. kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/35 av den 10 oktober 2014 om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG om upptagande och utövande av försäkringsverksamhet (Solvens II), och
2. kommissionens genomförandeförordning (EU) 2015/462 av den 19 mars 2015 om fastställande av tekniska standarder för genomförande avseende förfaranden för tillsynsmyndighetens godkännande av etablering av specialföretag,
för samarbete och informationsutbyte mellan tillsynsmyndigheter när det gäller specialföretag samt för att fastställa format och mallar för de uppgifter som specialföretagen ska rapportera i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG
Bestämmelserna gäller
1. villkor för tillstånd,
2. obligatoriska avtalsvillkor,
3. företagsstyrningssystem,
4. tillsynsrapportering,
5. solvenskrav,
6. återkallelse av tillstånd, och
7. samarbete och informationsutbyte mellan tillsynsmyndigheter.
Tillsyn över specialföretag
Registreringsmyndighet
7 §
Bolagsverket är registreringsmyndighet för specialföretag. Ett specialföretag ska vara registrerat i aktiebolags- eller föreningsregistret med en särskild beteckning. I dessa register skrivs de uppgifter in som enligt författningar ska anmälas för registrering.
Tillsynen och dess omfattning
8 §
Finansinspektionen har tillsyn över specialföretag.
Tillsynen omfattar att verksamheten drivs enligt
1. författningar som reglerar specialföretagets verksamhet,
2. företagets bolagsordning eller stadgar, och
3. styrdokument som företaget har upprättat och som har sin grund i författningar som reglerar företagets verksamhet.
Upplysningar från ett specialföretag
9 §
Ett specialföretag ska lämna Finansinspektionen de upplysningar om sin verksamhet som inspektionen begär.
Avgifter till Finansinspektionen
10 §
Specialföretag ska med avgifter bidra till att täcka kostnaderna för Finansinspektionens verksamhet.
Ingripanden mot specialföretag
När Finansinspektionen ska ingripa
11 §
Finansinspektionen ska ingripa om
1. ett specialföretag har åsidosatt sina skyldigheter
a) enligt författningar som reglerar företagets verksamhet,
b) företagets bolagsordning eller stadgar, eller
c) företagets styrdokument som har sin grund i författningar som reglerar företagets verksamhet, eller
2. bolagsordningen, stadgarna, eller styrdokumenten enligt 1 inte längre är tillfredsställande med hänsyn till omfattningen och arten av företagets verksamhet.
Hur inspektionen ska ingripa
12 §
Ingripande med stöd av 11 § sker genom utfärdande av föreläggande att vidta rättelse inom en viss tid, genom förbud att verkställa beslut eller genom anmärkning.
Om en överträdelse är allvarlig ska specialföretagets tillstånd
återkallas eller, om det är tillräckligt, varning meddelas.
När Finansinspektionen får avstå från ingripande
13 §
Finansinspektionen får avstå från ingripande om
1. en överträdelse är ringa eller ursäktlig,
2. specialföretaget gör rättelse, eller
3. någon annan myndighet har vidtagit åtgärder mot företaget och dessa åtgärder bedöms tillräckliga.
Överträdelser av beslut om rättelser
14 §
Om ett specialföretag driver verksamhet i ett annat land inom EES och företaget inte rättar sig efter Finansinspektionens eller en behörig utländsk myndighets begäran om rättelse, ska inspektionen vidta de åtgärder som behövs för att förhindra fortsatta överträdelser. Inspektionen ska underrätta den behöriga utländska myndigheten om vilka åtgärder som vidtas.
Vid återkallelse av tillstånd
15 §
Om ett specialföretags tillstånd återkallas, får Finansinspektionen bestämma hur avvecklingen av verksamheten ska ske.
Ett beslut om återkallelse får förenas med förbud att fortsätta hela eller delar av verksamheten.
Straffavgift
16 §
Om Finansinspektionen har meddelat ett beslut om anmärkning
eller varning mot ett specialföretag, får inspektionen besluta att företaget ska betala en straffavgift.
Avgiften tillfaller staten.
17 §
Straffavgiften ska fastställas till lägst femtusen kronor och högst femtio miljoner kronor.
Avgiften får inte överstiga tio procent av specialföretagets omsättning närmast föregående räkenskapsår. Om överträdelsen har skett under specialföretagets första verksamhetsår eller om uppgifterom omsättningen annars saknas eller är bristfälliga, får omsättningen uppskattas.
Avgiften får inte vara så stor att specialföretaget efter det att avgiften har påförts inte uppfyller kravet på full finansiering.
18 §
När straffavgiftens storlek fastställs, ska särskild hänsyn tas till hur allvarlig den överträdelse är som har föranlett anmärkningen eller varningen och hur länge överträdelsen har pågått.
Förseningsavgift
19 §
Om ett specialföretag inte i tid lämnar de upplysningar som har föreskrivits med stöd av 26 § första stycket får Finansinspektionen besluta att företaget ska betala en förseningsavgift med högst 100 000 kronor.
Avgiften tillfaller staten.
Verkställighet av beslut om straffavgift och förseningsavgift
20 §
Straffavgiften eller förseningsavgiften ska betalas till Finansinspektionen inom trettio dagar
efter det att beslutet om den har vunnit laga kraft eller inom den längre tid som anges i beslutet.
21 §
Finansinspektionens beslut att ta ut straffavgift eller förseningsavgift får verkställas utan föregående dom eller utslag, om avgiften inte har betalats inom den tid som anges i 20 §.
22 §
Om straffavgiften eller förseningsavgiften inte betalas inom den tid som anges i 20 §, ska Finansinspektionen lämna den obetalda avgiften för indrivning. Bestämmelser om indrivning av statliga fordringar finns i lagen ( 1993:891 ) om indrivning av statliga fordringar m.m.
23 §
En beslutad straffavgift eller förseningsavgift faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet fick laga kraft.
Ingripande mot den som saknar tillstånd
24 §
Om någon driver verksamhet som specialföretag utan att vara berättigad till det, ska Finansinspektionen förelägga denne att upphöra med verksamheten. Inspektionen får besluta hur avvecklingen av verksamheten ska ske. I föreläggandet ska Finansinspektionen upplysa om att rätten efter ansökan av inspektionen kan komma att besluta att företaget ska gå i likvidation om föreläggandet inte följs.
Om det är osäkert om lagen är tillämplig på viss verksamhet, får Finansinspektionen förelägga den som driver verksamheten att lämna
de upplysningar om verksamheten som inspektionen behöver för att bedöma om så är fallet. Den som är revisor i ett företag är skyldig att på begäran av inspektionen lämna sådana upplysningar om företagets verksamhet som revisorn har fått kännedom om vid fullgörandet av sitt uppdrag.
25 §
Om ett specialföretag inte följer ett föreläggande enligt 24 § första stycket att upphöra med verksamheten, ska rätten, efter ansökan av Finansinspektionen, besluta att företaget ska gå i likvidation.
I dessa fall tillämpas 25 kap. 10 , 25 , 28 – 44 , 46 och 47 §§ aktiebolagslagen (2005:551) och 11 kap. 5 och 7–16 §§ samt 17 § fjärde och femte styckena lagen ( 1987:667 ) om ekonomiska föreningar.
Beslut om likvidation ska inte meddelas om det under ärendets handläggning vid rätten visas att verksamheten har upphört.
Beslutet om likvidation gäller omedelbart.
Bemyndiganden
26 §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka upplysningar ett specialföretag ska lämna till Finansinspektionen enligt 9 §.
Regeringen får meddela föreskrifter om sådana avgifter som avses i 10 §.
21 kap.
17 kap. 1 §
1 §5
Finansinspektionens beslut i Finansinspektionens beslut i
5 Senaste lydelse 2013:456.
ärenden enligt 14 kap. 13 §, 17 § första och andra styckena och 16 kap. 23 § andra stycket får inte överklagas.
ärenden enligt 17 kap. 13 § första stycket och 18 kap. 26 § andra stycket får inte överklagas.
17 kap. 5 §
5 §6
Om beslut i ett ärende om tillstånd enligt 2 kap. 4 § inte har meddelats inom sex månader från det att ansökan gavs in, eller i ett ärende enligt 3 kap. 2, 9, 13 eller 22 § inom tre månader eller i ett ärende enligt 3 kap. 7 eller 17 § inom en månad, får sökanden begära förklaring av domstol att ärendet onödigt uppehålls.
Om beslut i ett ärende om tillstånd enligt 2 kap. 4 § inte har meddelats inom sex månader från det att ansökan gavs in, eller i ett ärende enligt 3 kap. 2 § inom tre månader eller i ett ärende enligt 3 kap. 7 eller 17 § inom en månad, får sökanden begära förklaring av domstol att ärendet onödigt uppehålls.
En begäran om en förklaring som avses i första stycket ska göras hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Om rätten lämnar en förklaring ska ansökan anses ha avslagits av Finansinspektionen om beslut därefter inte har meddelats inom motsvarande tidsfrister som anges i första stycket för respektive ärende.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016.
2. För försäkringsföretag som vid lagens ikraftträdande bedriver verksamhet som avser tjänstepensionsförsäkringar gäller för den delen av verksamheten, till och med den 31 december 2019, tillämpliga bestämmelser i 1–7, 14, 16 och 17 kap. i den äldre lydelsen samt föreskrifter som har meddelats med stöd av dessa bestämmelser. För verksamheten som avser tjänstepensionsförsäkring gäller under angiven tid i övrigt tillämpliga bestämmelser i 10–15 och 19 kap. denna lag. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om tillämpningen enligt första stycket av bestämmelserna i 10 och 19 kap. denna lag på ett försäkringsföretags tjänstepensionsverksamhet. För ett försäkringsföretag som avses i första stycket gäller bestämmelserna enligt det stycket även den del av försäkringsrörelsen som avser övrig livförsäkringsverksamhet, om denna är av endast ringa omfattning. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad som avses med ringa omfattning enligt tredje stycket. Ett försäkringsföretag som avses i första stycket får, efter anmälan till Finansinspektionen, tillämpa denna lag även på verksamhet som avser tjänstepensionsförsäkring.
3. Finansinspektionen får i ett enskilt fall besluta att ett försäkringsföretag som senast den 1 januari 2016 upphört med att teckna nya
6 Senaste lydelse 2013:456.
försäkringsavtal och uteslutande förvaltar sitt befintliga bestånd i syfte att avsluta sin verksamhet inte behöver tillämpa delar av denna lag.
För återförsäkringsbolag som senast den 10 december 2007 har upphört att teckna nya återförsäkringsavtal och uteslutande förvaltar sitt befintliga bestånd i syfte att avsluta verksamheten gäller äldre bestämmelser.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om villkoren enligt första stycket för undantag och omfattningen av dem.
4. Ett försäkringsföretags kapitalbasposter i primärkapitalet som har emitterats före den 17 januari 2015 och som får ingå i kapitalbasen enligt beslut av Finansinspektionen med stöd av 7 kap. 3 § i den äldre lydelsen, men som den 31 december 2015 får utgöra högst 50 procent av kapitalbasen, ska till och med den 31 december 2025 klassificeras som nivå 1 enligt 7 kap. 7 § denna lag. Ett försäkringsföretags kapitalbasposter i primärkapitalet som har emitterats före den 17 januari 2015 och som får ingå i kapitalbasen enligt beslut av Finansinspektionen med stöd av 7 kap. 3 § i den äldre lydelsen, men som den 31 december 2015 får utgöra högst 25 procent av kapitalbasen, ska till och med den 31 december 2025 klassificeras som nivå 2 enligt 7 kap. 7 § denna lag. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka typer av kapitalbasposter som ska omfattas av bestämmelserna i första och andra styckena.
5. För ett försäkringsföretag som ompaketerar lån till överlåtbara värdepapper eller andra finansiella instrument gäller, för lån som har emitterats före den 1 januari 2011, villkoren enligt artikel 135.2 i Solvens II-direktivet endast om den underliggande exponeringen har utökats eller blivit ersatt efter den 31 december 2014.
6. För försäkringsföretag som vid lagens ikraftträdande inte uppfyller kraven på tillräcklig kapitalbas enligt 7 kap. 1 § första stycket, men som uppfyller kraven på tillräcklig kapitalbas enligt 7 kap. 1 § i den äldre lydelsen, ska bestämmelserna i denna punkt tillämpas i stället för bestämmelserna i 18 kap. 5 § denna lag. Finansinspektionen ska förelägga företaget att vidta nödvändiga åtgärder för att uppfylla solvenskapitalkravet senast den 31 december 2017 och att var tredje månad överlämna en lägesrapport till Finansinspektionen som ska innehålla en beskrivning av vilka åtgärder som har vidtagits och hur arbetet fortlöper med att uppfylla solvenskapitalkravet. Om det är lämpligt, får Finansinspektionen förlänga tidsfristen med tre månader. Om lägesrapporten visar att det inte har skett några väsentliga framsteg när det gäller företagets möjlighet att uppfylla solvenskapitalkravet senast den 31 december 2017, ska bestämmelserna om ingripande i denna lag tillämpas.
7. För försäkringsföretag som vid lagens ikraftträdande inte uppfyller kraven på tillräcklig kapitalbas enligt 7 kap. 1 § andra stycket, men som uppfyller kraven på tillräcklig kapitalbas enligt 7 kap. 1 § i den äldre lydelsen, ska bestämmelserna i 18 kap. 8 § och 12 § 4 och 5 denna lag inte tillämpas under det första året efter lagens ikraftträdande.
8. Finansinspektionen får i ett enskilt fall besluta att ett försäkringsföretag vid justering av beräkningen av minimikapitalkravet enligt 8 kap. 14 § denna lag till och med den 31 december 2017 ska använda ett solvenskapitalkrav beräknat enligt standardformeln.
9. De övergångsbestämmelser som enligt 2, 4 och 5, och som enligt 5 kap. 10 §, 8 kap. 12 § och 18 kap. 7 § gäller för enskilda försäkringsföretag gäller, utan hinder av bestämmelserna om kapitalbas och kapitalkrav på gruppnivå i 19 kap. 16 § denna lag, i tillämpliga delar även på gruppnivå. 10. De övergångsbestämmelser som enligt 6 gäller för enskilda försäkringsföretag gäller, utan hinder av bestämmelserna om kapitalbas och kapitalkrav på gruppnivå i 19 kap. 16 och 35 §§ denna lag, i tillämpliga delar även på gruppnivå om försäkringsföretagen i en grupp uppfyller de gruppbaserade kapitalkraven enligt 9 kap. 4 § i den äldre lydelsen, men inte uppfyller kapitalkravet på gruppnivå. 11. Finansinspektionen får ta ut avgifter även före lagens ikraftträdande för ansökningar och anmälningar enligt de nya bestämmelserna om solvens, specialföretag, undantag beroende på storlek, grupptillsyn och fastställande av tillämpning av övergångsbestämmelser, när dessa har kommit in till inspektionen före lagens ikraftträdande. 12. Ett försäkringsföretag som vid lagens ikraftträdande har en utjämningsreserv för kreditförsäkring enligt 5 kap. 10 och 11 §§ i den äldre lydelsen ska, utöver nedsättningar för att täcka tekniska underskott i kreditförsäkringsrörelsen, årligen göra de nedsättningar som krävs för att avveckla utjämningsreserven senast den 31 december 2019.
2.2. Förslag till lag om ändring i lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m.
Härigenom föreskrivs att 10 a och 35 §§ lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m. ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
10 a §1
En pensionsstiftelses styrelse svarar för att förmögenheten är placerad på ett nöjaktigt sätt och för att stiftelsens medel inte används för annat än stiftelsens ändamål.
För en sådan pensionsstiftelse som avses i 9 a § ska i fråga om placering av förmögenheten i stället för första stycket bestämmelserna i tredje–femte styckena gälla.
Pensionsstiftelsen ska placera tillgångarna på ett sådant sätt att lämplig riskspridning uppnås. Tillgångarna ska placeras på det sätt som bäst gagnar dem som omfattas av stiftelsens ändamål och också i övrigt på ett aktsamt sätt. Av tillgångarna får högst
1. fem procent utgöras av aktier och andra värdepapper som kan jämställas med aktier samt obligationer och andra skuldförbindelser, om värdepapperen eller skuldförbindelserna getts ut av arbetsgivaren, och
2. tio procent utgöras av sådana tillgångar som avses i 1 och som getts ut av företag i en grupp av emittenter eller låntagare med sådan inbördes anknytning som anges i 6 kap. 15 § försäkrings-rörelselagen (2010:2043), vari arbetsgivaren ingår.
2. tio procent utgöras av sådana tillgångar som avses i 1 och som getts ut av företag i en grupp av emittenter eller låntagare med inbördes anknytning, vari arbetsgivaren ingår. Med en sådan grupp avses två eller flera fysiska eller juridiska personer som utgör en helhet från risksynpunkt därför att någon av dem har direkt eller indirekt ägarinflytande över en eller flera av de övriga i gruppen eller därför att de utan att stå i sådant förhållande har sådan inbördes anknytning att någon eller samtliga av de övriga kan råka i betalningssvårigheter om en av dem drabbas av finansiella problem.
Begränsningarna i tredje stycket 1 och 2 gäller inte sådana tillgångar som svenska staten eller en utländsk stat svarar för.
Beträffande användande av optioner och terminskontrakt eller andra liknande finansiella instrument ska pensionsstiftelsen
Optioner och terminskontrakt eller andra liknande finansiella instrument får användas för att sänka den finansiella risken i en
1 Senaste lydelse 2010:2045.
tillämpa 6 kap. 32 § försäkringsrörelselagen och föreskrifter som har meddelats med stöd av bestämmelserna i 6 kap. 34 § 10 samma lag.
pensionsstiftelse eller för att i övrigt effektivisera förvaltningen av stiftelsens tillgångar. Pensionsstiftelsen ska tillämpa föreskrifter som har meddelats med stöd av bestämmelserna i 6 kap. 14 § 3 försäkringsrörelselagen (2010:2043) om användning av derivatinstrument, utom när föreskrifterna gäller effektivisering av förvaltningen av skulderna.
35 §2
Finansinspektionen får meddela de anmärkningar i fråga om en pensionsstiftelses förvaltning som inspektionen anser behövs.
Finansinspektionen ska förelägga pensionsstiftelsen eller styrelsen att vidta rättelse, om inspektionen finner att
1. avvikelse skett från någon av de bestämmelser som anges i 34 § första stycket,
2. placeringsriktlinjerna inte längre är tillfredsställande med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av stiftelsens förvaltning, eller
3. stiftelsen använder olämpliga kreditvärderingsförfaranden eller hänvisningar i placeringsriktlinjerna till kreditbetyg som har utfärdats av ett kreditvärderingsinstitut.
Om Finansinspektionen bedömer att en stiftelse förvaltar medel som avsatts till stiftelsen för personer som anges i 9 a § första stycket på ett sådant sätt som innebär att dessa personers intressen hotas, får inspektionen besluta om att utse en särskild företrädare att sköta hela eller delar av driften av stiftelsen.
Finansinspektionen får även begränsa pensionsstiftelsens förfoganderätt eller förbjuda stiftelsen att förfoga över sina tillgångar i Sverige, om det bedöms vara nödvändigt för att skydda de personer som anges i tredje stycket. Finansinspektionen får besluta hur pensionsstiftelsen ska förvaltas efter ett sådant beslut.
I fråga om styrelsens skyldighet att lämna upplysningar och hålla tillgångar och handlingar tillgängliga för granskning och beträffande tillsynen i övrigt ska bestämmelserna i 14 kap. 5 §, 6 § andra stycket, 7 § 1, 13 § första stycket första meningen och andra stycket, 16 § samt 16 kap. 6, 12 och 25 §§ försäkringsrörelselagen (2010:2043) samt föreskrifter som meddelats med stöd av 14 kap.
I fråga om styrelsens skyldighet att lämna upplysningar och hålla tillgångar och handlingar tillgängliga för granskning och beträffande tillsynen i övrigt ska bestämmelserna i 17 kap. 5 §, 7 § andra stycket, 8 § 1, 13 § första stycket första meningen och andra stycket, 29 § samt 18 kap. 9, 15 och 27 §§ försäkringsrörelselagen (2010:2043) samt föreskrifter som meddelats med stöd av 17 kap.
2 Senaste lydelse 2014:1016.
18 § samma lag tillämpas på motsvarande sätt.
30 § samma lag tillämpas på motsvarande sätt.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016.
Hänvisningar till S2-2
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 3
2.3. Förslag till lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979)
Härigenom föreskrivs att 4 a § förmånsrättslagen (1970:979) ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 a §1
Förmånsrätt följer med försäkringstagares och andra ersättningsberättigades fordran hos försäkringsgivare i den egendom och i den omfattning som anges i 6 kap.
31 § försäkringsrörelselagen (2010:2043) och 5 kap. 11 § lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige.
Förmånsrätt följer med försäkringstagares och andra ersättningsberättigades fordran hos försäkringsgivare i den egendom och i den omfattning som anges i 6 kap.
13 § försäkringsrörelselagen (2010:2043) och 5 kap. 11 § lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016.
1 Senaste lydelse 2010:2047.
2.4. Förslag till lag om ändring i lagen (1984:404) om stämpelskatt vid inskrivningsmyndigheter
Härigenom föreskrivs1 i fråga om lagen (1984:404) om stämpelskatt vid inskrivningsmyndigheter att 6 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6 §2
Skatteplikt föreligger inte vid 1) förvärv från make, om förvärvet sker i syfte att för sammanläggning åstadkomma enhetliga lagfartsförhållanden för makarnas fasta egendom,
2) förvärv genom byte i den mån ersättningen utgörs av annan fast egendom, om bytet sker för att åstadkomma en lämpligare fastighetsindelning eller utgör ett led i åtgärder för jordbrukets eller skogsbrukets yttre rationalisering,
3) sambruksförenings förvärv genom tillskott från medlem och samfällighetsförenings förvärv enligt 5 § lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter,
4) försäkringsföretags förvärv från annat försäkringsföretag i samband med sådant avtal om övertagande av det senare företagets hela försäkringsbestånd, som avses i 10 kap. 1 §
försäkringsrörelselagen (2010:2043),
4) försäkringsföretags förvärv från annat försäkringsföretag i samband med sådant avtal om övertagande av det senare företagets hela försäkringsbestånd, som avses i 14 kap. 1 §
försäkringsrörelselagen (2010:2043),
5) förvärv av järnväg som ska inskrivas i särskild ordning, eller av mark för sådan järnväg,
6) kommuns eller annan menighets förvärv av mark som enligt detaljplan eller områdesbestämmelser ska användas för allmän plats, begravningsplats eller för sådant ändamål som enligt 2 kap. 2 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152) medför att byggnad för ändamålet ska anses som specialbyggnad,
7) förvärv av kronojord genom skatteköp eller annars på grund av skattebrev,
8) förvärv av ständig besittningsrätt till ett kronohemman eller ett krononybygge, då på grund av förvärvet inrymning vinns i sådan rätt,
9) upplåtelse av tomträtt i en nybildad fastighet, vars mark tidigare helt eller till övervägande del ingått i en fastighet som varit upplåten med tomträtt till samme tomträttshavare, och
10) förvärv som annan än den som avses under 6 gör av mark för allmän begravningsplats eller mark för sådan specialbyggnad enligt 2
1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG av den 25 november 2009 om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solvens II), i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/51/EU. 2 Senaste lydelse 2011:71.
kap. 2 § fastighetstaxeringslagen som är bårhus, krematorium eller byggnad som används för skötsel av allmän begravningsplats.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016.
2.5. Förslag till lag om ändring i konkurslagen (1987:672)
Härigenom föreskrivs att 8 kap. 7 § konkurslagen (1987:672) ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
8 kap.
7 §3
Försäljning av lös egendom som inte sker genom fortsättande av gäldenärens rörelse ska ske på auktion eller på annat sätt efter vad förvaltaren anser vara mest fördelaktigt för boet. Om egendom säljs till konkursgäldenären eller någon denne sådan närstående person som anges i 4 kap. 3 § ska försäljningen ha föregåtts av ett offentligt anbudsförfarande, om särskilda skäl inte gör det obehövligt.
Lös egendom i vilken en borgenär har panträtt eller någon annan särskild förmånsrätt får inte utan hans samtycke säljas på annat sätt än på auktion, om hans rätt är beroende av försäljningen. Även om samtycke inte lämnas, får egendomen säljas på annat sätt än på auktion, om det är sannolikt att högre pris uppnås därigenom och om tillsynsmyndigheten medger det.
Samtycke enligt andra stycket krävs inte när förvaltaren säljer finansiella instrument, upptagna till handel på en reglerad marknad eller en motsvarande marknad utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, eller valuta till gällande marknadspris eller när det är fråga om försäljning av lös egendom genom fortsättande av gäldenärens rörelse.
Särskilda bestämmelser om överlåtelse av försäkringsbestånd finns i 10 kap. 16 § försäkringsrörelselagen (2010:2043).
Särskilda bestämmelser om överlåtelse av försäkringsbestånd finns i 14 kap. 16 § försäkringsrörelselagen (2010:2043).
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016.
3 Senaste lydelse 2010:2052.
2.6. Förslag till lag om ändring i lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument
Härigenom föreskrivs1 att 2 kap. 17 § lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument2 ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 kap.
17 §3
Om ett grundprospekt eller ett tillägg till detta inte innehåller de slutliga villkoren för ett erbjudande av överlåtbara värdepapper till allmänheten, ska emittenten så snart det är möjligt
1. ge in villkoren till Finansinspektionen för registrering,
2. underrätta berörd behörig myndighet i en annan stat inom EES om villkoren, och
3. offentliggöra villkoren enligt 29 §.
Om ett grundprospekt eller ett tillägg till detta inte innehåller de slutliga villkoren för ett erbjudande av överlåtbara värdepapper till allmänheten, ska emittenten så snart det är möjligt ge in villkoren till Finansinspektionen för registrering och offentliggöra dessa enligt 29 §.
De slutliga villkoren ska endast innehålla information som rör innehållet i värdepappersnoten.
Finansinspektionen ska så snart det är möjligt underrätta berörd behörig myndighet i en annan stat inom EES och Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten om villkoren.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016.
1 Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG av den 25 november 2009 om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solvens II), i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/51/EU. 2 Lagen omtryckt 1992:558. 3 Senaste lydelse 2012:378.
2.7. Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag
Härigenom föreskrivs1 i fråga om lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag att 1 kap. 1 § och 6 kap. 1 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
1 §2
Denna lag är tillämplig på försäkringsföretag. Med försäkringsföretag avses försäkringsaktiebolag, ömsesidiga försäkringsbolag och försäkringsföreningar som omfattas av försäkringsrörelselagen (2010:2043).
Bestämmelserna om koncernredovisning i 7 kap. ska tillämpas på finansiella holdingföretag som uteslutande eller huvudsakligen förvaltar andelar i dotterföretag som är försäkringsföretag eller utländska företag av motsvarande slag. Med finansiellt holdingföretag avses ett aktiebolag, ett handelsbolag eller en ekonomisk förening vars verksamhet uteslutande eller så gott som uteslutande består i att i vinstsyfte förvärva och förvalta andelar i dotterföretag.
Från denna lag får medges undantag för sådana försäkringsföretag som får undantas från försäkringsrörelselagen enligt 1 kap. 19 och 20 §§ samma lag. Frågor om sådana undantag prövas av Finansinspektionen.
Från denna lag får medges undantag för sådana försäkringsföretag som får undantas från försäkringsrörelselagen enligt 1 kap. 20 § samma lag. Frågor om sådana undantag prövas av Finansinspektionen.
För sådana företag som medgivits undantag från denna lag ska i stället sådana föreskrifter som meddelats med stöd av 4 § andra stycket gälla.
6 kap.
1 §3
Med beaktande av det som föreskrivs i andra stycket ska följande bestämmelser i 6 kap. årsredovisningslagen (1995:1554) tillämpas:
1 § första–fjärde styckena om förvaltningsberättelsens innehåll, 2 § om förslag till dispositioner av vinst eller förlust m.m. och 2 a § om vissa upplysningar i förvaltningsberättelsen i aktiebolag vars aktier är upptagna till handel på en reglerad marknad eller en motsvarande marknad utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.
Det som sägs i 6 kap. 1 § andra stycket 6–8 årsredovisningslagen om upplysningar om kvotvärde ska dock i stället avse nominellt belopp.
1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG av den 25 november 2009 om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solvens II), i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/51/EU. 2 Senaste lydelse 2013:452. 3 Senaste lydelse 2009:36.
Försäkringsaktiebolag, vars aktier är upptagna till handel på en reglerad marknad i Sverige, ska även tillämpa 6 kap. 1 a § årsredovisningslagen om förvaltningsberättelsens innehåll.
Vid tillämpningen av nämnda paragraf ska det som sägs om riktlinjer av det slag som avses i 8 kap. 51 § aktiebolagslagen (2005:551) i stället avse riktlinjer av det slag som avses i 8 kap. 9 § försäkringsrörelselagen (1982:713) .
Försäkringsaktiebolag, vars aktier är upptagna till handel på en reglerad marknad i Sverige, ska även tillämpa 6 kap. 1 a § årsredovisningslagen om förvaltningsberättelsens innehåll.
Försäkringsaktiebolag, vars aktier, teckningsoptioner eller skuldebrev är upptagna till handel på en reglerad marknad, ska även tillämpa 6 kap.6–9 §§årsredovisningslagen om bolagsstyrningsrapport.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016.
2.8. Förslag till lag om ändring i lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige
Härigenom föreskrivs4 i fråga om lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige5
dels att 5 kap. 6, 8–9, 13, 14 och 19 §§ ska upphöra att gälla,
dels att rubriken närmast före 5 kap. 19 § ska utgå,
dels att 1 kap. 3 och 6 §§, 5 kap. 5, 10, 12 och 16 §§, 6 kap. 8, 9 och 11 §§, 7 kap. 11 § samt 9 kap. 3, 5 och 8 §§ ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas två nya paragrafer, 5 kap. 4 b § och 6 kap. 2 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
3 §6
Bestämmelserna om livförsäkring i denna lag, med undantag för 5 kap. 14 §, får tillämpas för sjuk- och olycksfallsförsäkringar som avses i 2 kap. 11 § första stycket klasserna 1 och 2 försäkringsrörelselagen (2010:2043) samt för avgångsbidragsförsäkringar.
Bestämmelserna om livförsäkring i denna lag, med undantag för 5 kap. 5 § femte stycket och 14 §, behöver inte tillämpas för livförsäkringar som avses i 2 kap. 12 § klasserna I b och IV försäkringsrörelselagen om premien är beräknad och bestämd för längst fem år.
Bestämmelserna om livförsäkring i denna lag, med undantag för 5 kap. 12 §, får tillämpas för sjuk- och olycksfallsförsäkringar som avses i 2 kap. 11 § första stycket klasserna 1 och 2 försäkringsrörelselagen (2010:2043) samt för avgångsbidragsförsäkringar.
Bestämmelserna om livförsäkring i denna lag, med undantag för 5 kap. 5 och 12 §§, behöver inte tillämpas för livförsäkringar som avses i 2 kap. 12 § klasserna I b och IV försäkringsrörelselagen om premien är beräknad och bestämd för längst fem år.
6 §7
Med skadeförsäkring förstås i denna lag sådan försäkring som avses i 2 kap. 11 § försäkringsrörelselagen (2010:2043).
4 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG av den 25 november 2009 om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solvens II), i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/51/EU. 5 Senaste lydelse av 5 kap. 6 § 1999:602 5 kap. 13 § 2010:2060 5 kap. 8 § 2010:2060 5 kap. 14 § 2010:2060 5 kap. 8 a § 1999:602 5 kap. 19 § 2010:2060. 5 kap. 9 § 2010:2060 6 Senaste lydelse 2010:2060. 7 Senaste lydelse 2010:2060.
Med livförsäkring förstås i denna lag sådan försäkring som avses i 2 kap. 12 § försäkringsrörelselagen.
Med tjänstepensionsförsäkring förstås i denna lag sådan försäkring som avses i 1 kap. 8 § försäkringsrörelselagen.
Med tjänstepensionsförsäkring förstås i denna lag sådan livförsäkring som har samband med yrkesutövning och där utbetalning av försäkringsbelopp (engångsbelopp eller periodiska utbetalningar) är beroende av att en eller flera personer uppnår eller förväntas uppnå en viss ålder samt försäkring som meddelas som tillägg till sådana livförsäkringar.
Med återförsäkring förstås i denna lag sådan försäkring som avses i 1 kap. 9 § försäkringsrörelselagen.
Med tjänstepension förstås i denna lag sådana avtal som ett utländskt tjänstepensionsinstitut ingår med arbetsgivare här i landet och som syftar till att trygga förmåner som har samband med yrkesutövning och som
1. betalas ut i form av engångsbelopp eller periodiska utbetalningar och beror av att en eller flera personer uppnår eller förväntas uppnå en viss ålder, eller
2. kompletterar förmåner enligt 1 och tillhandahålls sekundärt i form av utbetalningar vid dödsfall, invaliditet eller upphörande av anställning eller i form av bidrag eller tjänster vid sjukdom, medellöshet eller dödsfall.
Femte stycket gäller inte sådana avtal om tjänstepension som tecknas för egen räkning av egenföretagare.
Ersättning som betalas i form av livränta eller sjukränta tillhör livförsäkring, om ersättningen betalas från en livförsäkring, och skadeförsäkring, om ersättningen betalas från en skadeförsäkring. Om en sådan ränta har köpts i ett livförsäkringsföretag, ska den dock i detta företag höra till livförsäkring.
För sådan livränta eller sjukränta som tillhör skadeförsäkring gäller de särskilda bestämmelserna om livförsäkring i 5 kap. 2, 5 och 11 §§ samt 7 kap. 4–12 §§.
5 kap.
4 b §
För försäkringsgivare från tredjeland som bedriver försäkringsrörelse i Sverige ska bestämmelserna om företagsstyrning i 10 kap. 1 – 25 §§ försäkringsrörelselagen (2010:2043) och föreskrifter som meddelats med stöd av dessa bestämmelser gälla.
5 §8
En försäkringsgivare från tredje land ska för sin försäkringsrörelse i Sverige redovisa försäkringstekniska avsättningar och utjämningsreserv för förlusttäckning enligt 5 kap.10 och 11 §§försäkringsrörelselagen (2010:2043). En försäkringsgivares försäkringstekniska avsättningar ska motsvara de belopp som behövs för att försäkringsgivaren vid varje tidpunkt ska kunna uppfylla alla åtaganden som skäligen kan förväntas uppkomma på grund av ingångna försäkringsavtal. De försäkringstekniska avsättningarna ska motsvara försäkringsgivarens ansvarighet för
1. försäkringsfall, förvaltningskostnader och andra kostnader under resten av avtalsperioden för löpande försäkringar i skadeförsäkringsrörelse (ej intjänade premier och kvardröjande risker) respektive livförsäkringsrörelse (livförsäkringsavsättning),
2. inträffade oreglerade försäkringsfall, kostnader för regleringen av dessa samt återbäring som förfallit till betalning men inte betalats ut (oreglerade skador),
3. sådan återbäring som är garanterad i nominella eller reala belopp (garanterad återbäring) och som inte omfattas av 1 eller 2,
4. sådan återbäring inom livförsäkringsrörelse som är villkorad av värdeförändringar på tillgångar eller av ett visst försäkringstekniskt resultat som försäkringstagarna eller andra ersättningsberättigade står risken för (villkorad återbäring), och
5. fondförsäkringar som försäkringstagarna eller andra ersättningsberättigade bär placerings-
En försäkringsgivare från tredjeland ska för sin försäkringsrörelse i Sverige värdera tillgångar och skulder, inklusive försäkringstekniska avsättningar, enligt 5 kap.1–16 §§försäkringsrörelselagen (2010:2043) och föreskrifter som meddelats med stöd av dessa bestämmelser.
8 Senaste lydelse 2010:2060. Ändringen innebär bl.a. att andra–femte styckena tas bort.
risken för (fondförsäkringsåtaganden där försäkringstagaren bär placeringsrisken).
Ansvarar flera försäkringsgivare solidariskt för en försäkring, ska endast den del av försäkringen som enligt avtal mellan försäkringsgivarna belöper på en enskild försäkringsgivare beaktas vid beräkningen av den försäkringsgivarens försäkringstekniska avsättningar.
Avsättning för oreglerade skador ska beräknas särskilt för varje försäkringsfall. För skadeförsäkringsrörelse får statistiska metoder användas om de leder till en tillräcklig avsättning med beaktande av skadornas art.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om de försäkringstekniska avsättningarnas innehåll och beräkning.
Vid beräkning av avsättning för ej intjänade premier och kvardröjande risker respektive livförsäkringsavsättning gäller 5 kap. 3 – 8 §§ försäkringsrörelselagen .
10 §
Företrädaren för en försäkringsgivare från tredje land skall föra ett register som vid varje tidpunkt visar de tillgångar som används för skuldtäckning och tillgångarnas värde.
Om en tillgång som antecknas i registret har upplåtits med sådan rätt att dess fulla värde inte kan utnyttjas för skuldtäckning, skall detta antecknas i registret.
Företrädaren för en försäkringsgivare från tredjeland ska föra ett register som vid varje tidpunkt visar de tillgångar som används för att täcka de försäkringstekniska avsättningarna.
Om en tillgång som antecknas i registret har upplåtits med sådan rätt att dess fulla värde inte kan utnyttjas för att täcka försäkringstekniska avsättningar, ska detta antecknas i registret.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad ett sådant register ska innehålla.
12 §9
En försäkringsgivare från tredje land ska, utöver de tillgångar som innehas för skuldtäckning enligt 8 §, vid varje tidpunkt ha en tillräcklig kapitalbas. Kapitalbasens storlek ska fastställas på grundval av den försäkringsrörelse som försäkringsgivaren bedriver i
Sverige. Kapitalbasen ska när verksamheten bedrivs minst uppgå till en nivå som beräknas med utgångspunkt i verksamhetens art och omfattning (solvensmarginal). Kapitalbasen får dock inte understiga ett minimibelopp (garantibelopp). Tillgångar som en försäkringsgivare deponerat i bank eller kreditmarknadsföretag enligt 1–3 §§ ska beaktas vid bedömning av om kravet på garantibelopp är uppfyllt, dock högst till ett belopp som motsvarar hälften av det minsta beloppet för garantibeloppet.
De poster som ingår i kapitalbasen ska till ett belopp som minst motsvarar solvensmarginalen finnas i ett land som omfattas av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Dessa poster ska till ett belopp som minst motsvarar en tredjedel av solvensmarginalen finnas i Sverige.
Bestämmelser om att Finansinspektionen i enskilda fall får besluta om undantag från bestämmelserna om beräkning av solvensmarginalen och lokalisering av tillgångar finns i 16–18 §§.
En försäkringsgivare från tredjeland ska ha en kapitalbas som minst uppgår till solvenskapitalkravet beräknat enligt 8 kap.1–11 §§försäkringsrörelselagen (2010:2043). Kapitalbasen får dock inte vara mindre än minimikapitalkravet beräknat enligt 8 kap. 13–15 §§ samma lag.
Kapitalbasen ska beräknas enligt 7 kap. försäkringsrörelselagen .
Vid beräkningen av solvenskapitalkravet och minimikapitalkravet ska hänsyn tas endast till den försäkringsrörelse som försäkringsgivaren bedriver i Sverige.
De tillgångar som motsvarar solvenskapitalkravet ska till minst ett belopp motsvarande minimikapitalkravet finnas i Sverige och överskjutande tillgångar inom ett land som omfattas av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.
Bestämmelserna i 9 kap. 1 – 18 §§ försäkringsrörelselagen om interna modeller ska gälla för försäkringsgivare från tredjeland.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om kapitalbas, solvenskapitalkrav och minimikapitalkrav samt interna modeller som avser den försäkringsrörelse som en försäkringsgivare från tredjeland bedriver i Sverige.
16 §
Om en försäkringsgivare från tredje land har ansökt om tillstånd att driva verksamhet genom agentur eller filial i ett eller flera länder som hör till Europeiska
Om en försäkringsgivare från tredjeland har ansökt om tillstånd att driva verksamhet genom agentur eller filial i ett eller flera länder som hör till EES, får
9 Senaste lydelse 2008:101.
ekonomiska samarbetsområdet, får
Finansinspektionen efter ansökan medge försäkringsgivaren följande undantag, som endast kan medges samtidigt:
1. Den del av depositionen enligt 1 § som skall beaktas enligt 12 § första stycket femte meningen behöver försäkringsgivaren inte deponera i mer än ett av dessa EES-länder.
2. Vid beräkning av solvensmarginalen skall hänsyn tas till försäkringsgivarens verksamhet genom agenturer eller filialer i de andra EES-länderna.
3. De tillgångar som motsvarar garantibeloppet får finnas i ett annat av dessa EES-länder.
Finansinspektionen efter ansökan bevilja försäkringsgivaren följande undantag, som endast kan beviljas samtidigt:
1. Den del av depositionen enligt 1 § som ska beaktas enligt 12 § fjärde stycket behöver försäkringsgivaren inte deponera i mer än ett av dessa EES-länder.
2. Vid beräkning av solvenskapitalkravet ska hänsyn tas till försäkringsgivarens verksamhet genom agenturer eller filialer i de andra EES-länderna.
3. De tillgångar som motsvarar minimikapitalkravet får finnas i ett annat av dessa EES-länder.
6 kap.
2 a §
Finansinspektionen får hänskjuta frågor som rör ett förfarande av en behörig myndighet inom EES till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten för tvistlösning i de fall som framgår av artiklarna 155 och 158 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG av den 25 november 2009 om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solvens II), i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/51/EU.
8 §10
Finansinspektionen får i fråga om den verksamhet som en försäkringsgivare från tredje land bedriver här i landet meddela de erinringar som inspektionen anser är nödvändiga.
Finansinspektionen får i fråga om den verksamhet som en försäkringsgivare från tredjeland bedriver här i landet meddela de erinringar som inspektionen anser är nödvändiga.
Finansinspektionen skall förelägga försäkringsgivaren eller
Finansinspektionen ska förelägga försäkringsgivaren eller
10 Senaste lydelse 2004:436.
dennes företrädare att vidta rättelse om inspektionen finner att
dennes företrädare att vidta rättelse om inspektionen finner att
1. avvikelse skett från denna lag eller någon annan författning som reglerar försäkringsgivarens näringsverksamhet,
2. de försäkringstekniska riktlinjerna, beräkningsunderlaget och placeringsriktlinjerna inte längre är tillfredsställande med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av försäkringsgivarens rörelse,
2. de försäkringstekniska riktlinjerna och beräkningsunderlaget inte längre är tillfredsställande med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av försäkringsgivarens rörelse,
3. ett belopp som deponerats i bank eller kreditmarknadsföretag enligt 5 kap. 1–3 §§ minskats genom att värdehandlingarna sjunkit avsevärt i värde eller av annan anledning, eller
4. försäkringsgivarens företrädare eller, om företrädaren är en juridisk person, försäkringsgivarens ombud inte uppfyller de krav som anges i 4 kap. 5 § första stycket 3.
9 §11
Finansinspektionen ska förelägga en försäkringsgivare från tredje land att upprätta och för godkännande överlämna
Finansinspektionen ska förelägga en försäkringsgivare från tredjeland att upprätta och för godkännande överlämna
1. en finansiell saneringsplan om Finansinspektionen bedömer att rättigheterna för försäkringstagarna eller andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar hotas,
2. en saneringsplan för att återställa en tillfredsställande finansiell ställning, om försäkringsgivarens kapitalbas understiger solvensmarginalen enligt 7 kap. 7–16 §§försäkringsrörelselagen (2010:2043), eller
3. en finansieringsplan för att skyndsamt återställa kapitalbasen, om den understiger de nivåer som anges i 5 kap. 12–14 §§, eller om garantibeloppet för en livförsäkringsrörelse inte har sådan sammansättning som anges i 5 kap. 12 § andra stycket.
Skyldigheten att upprätta sane-
1. en åtgärdsplan enligt 18 kap.
4 § försäkringsrörelselagen (2010:2043) och föreskrifter som meddelats med stöd av dessa bestämmelser för att återställa en tillfredsställande finansiell ställning, om försäkringsgivarens kapitalbas understiger solvenskapitalkravet enligt 8 kap. 1–11 §§ samma lag, eller
2. en finansiell saneringsplan enligt 18 kap. 8 § försäkringsrörelselagen och föreskrifter som meddelats med stöd av dessa bestämmelser för att skyndsamt återställa kapitalbasen, om den understiger minimikapitalkravet enligt 8 kap. 13–15 §§ samma lag.
Skyldigheten att upprätta
11 Senaste lydelse 2010:2060. Ändringen innebär bl.a. att tredje stycket tas bort.
ringsplan eller finansieringsplan enligt första stycket gäller inte om försäkringsgivaren medgetts undantag enligt 5 kap. 16 § och någon annan myndighet än
Finansinspektionen har tillsyn över soliditeten. Om den utländska myndighet som kontrollerar försäkringsgivarens soliditet förbjuder försäkringsgivaren att helt eller delvis förfoga över sina tillgångar ska på begäran av myndigheten, Finansinspektionen vidta samma åtgärder beträffande försäkringsgivarens tillgångar i Sverige. Finansinspektionen får besluta hur verksamheten ska drivas efter ett sådant beslut av den utländska myndigheten.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska meddela föreskrifter om innehållet i den finansiella saneringsplan som anges i första stycket 1.
åtgärdsplan eller finansiell saneringsplan enligt första stycket gäller inte om försäkringsgivaren beviljats undantag enligt 5 kap. 16 § och någon annan myndighet än Finansinspektionen har tillsyn över soliditeten. Om den utländska myndighet som kontrollerar försäkringsgivarens soliditet förbjuder försäkringsgivaren att helt eller delvis förfoga över sina tillgångar, ska på begäran av myndigheten,
Finansinspektionen vidta samma åtgärder beträffande försäkringsgivarens tillgångar i Sverige. Finansinspektionen får besluta hur verksamheten ska drivas efter ett sådant beslut av den utländska myndigheten.
11 §
Finansinspektionen får förbjuda en försäkringsgivare från tredjeland att förfoga över sina tillgångar i Sverige eller begränsa dennes förfoganderätt över tillgångarna, om
1. försäkringsgivaren inte följer gällande bestämmelser om skuldtäckning,
2. försäkringsgivarens kapitalbas understiger en tredjedel av solvensmarginalen eller inte uppfyller gällande krav på garantibelopp,
3. försäkringsgivarens kapitalbas understiger solvensmarginalen och det finns särskilda skäl att anta att försäkringsgivarens finansiella ställning ytterligare kommer att försämras, eller
1. försäkringsgivaren inte följer gällande bestämmelser om försäkringstekniska avsättningar,
2. företaget inte uppfyller solvenskapitalkravet och det föreligger särskilda omständigheter som ger anledning att befara att företagets finansiella ställning kommer att försämras ytterligare,
3. företaget inte uppfyller minimikapitalkravet, eller
4. det bedöms vara nödvändigt för att skydda de försäkrades intressen vid ett beslut om förverkande av försäkringsgivarens koncession.
Finansinspektionen får besluta hur verksamheten skall bedrivas efter ett sådant beslut som avses i första stycket.
Finansinspektionen får besluta hur verksamheten ska bedrivas efter ett sådant beslut som avses i första stycket.
Om försäkringsgivaren medgetts undantag enligt 5 kap. 16 § och någon annan myndighet än Finansinspektionen har tillsyn över soliditeten, skall inspektionen underrätta den behöriga myndighet som kontrollerar försäkringsgivarens soliditet innan inspektionen vidtar åtgärder.
Om försäkringsgivaren beviljats undantag enligt 5 kap. 16 § och någon annan myndighet än Finansinspektionen har tillsyn över soliditeten, ska inspektionen underrätta den behöriga myndighet som kontrollerar försäkringsgivarens soliditet innan inspektionen vidtar åtgärder.
Om försäkringsgivaren driver verksamhet i ett annat land som tillhör Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller har tillgångar placerade där, skall Finansinspektionen underrätta den behöriga myndigheten i det landet om beslut som fattats i enlighet med första stycket och, om det behövs, begära att den behöriga myndigheten i samarbete med inspektionen vidtar motsvarande åtgärder.
Om försäkringsgivaren driver verksamhet i ett annat land som tillhör EES eller har tillgångar placerade där, ska Finansinspektionen underrätta den behöriga myndigheten i det landet om beslut som fattats i enlighet med första stycket och, om det behövs, begära att den behöriga myndigheten i samarbete med inspektionen vidtar motsvarande åtgärder.
7 kap.
11 §
Om en försäkringsgivare från tredjeland i annat fall än enligt 4 § första stycket upphör att driva livförsäkringsrörelse i Sverige, är försäkringsgivaren ändå skyldig att på det sätt som anges i 5 kap. 8–10 §§ redovisa tillgångar som motsvarar de försäkringstekniska avsättningarna för redan meddelade livförsäkringar. Ett ombud som har utsetts av försäkringsgivaren enligt 2 § är skyldig att fullgöra de uppgifter enligt 5 kap. 10 § och 6 kap. 3–4 och 6 §§, som förut har varit företrädarens skyldighet. Om inte tillgångar som motsvarar de försäkringstekniska avsättningarna redovisas eller om det av annat skäl finns anledning att anta att livförsäkringstagarnas rätt på grund av försäkringsavtalen äventyras, skall Finansinspektionen besluta om administration enligt 4 §. Om de tillgångar som avsatts till redovisning anses otillräckliga får dock beslut om
Om en försäkringsgivare från tredjeland i annat fall än enligt 4 § första stycket upphör att driva livförsäkringsrörelse i Sverige, är försäkringsgivaren ändå skyldig att på det sätt som anges i 5 kap. 10 § redovisa tillgångar som motsvarar de försäkringstekniska avsättningarna för redan meddelade livförsäkringar. Ett ombud som har utsetts av försäkringsgivaren enligt 2 § är skyldig att fullgöra de uppgifter enligt 5 kap. 10 § och 6 kap. 3–4 och 6 §§, som förut har varit företrädarens skyldighet. Om inte tillgångar som motsvarar de försäkringstekniska avsättningarna redovisas eller om det av annat skäl finns anledning att anta att livförsäkringstagarnas rätt på grund av försäkringsavtalen äventyras, ska Finansinspektionen besluta om administration enligt 4 §. Om de tillgångar som avsatts till redovisning anses otillräckliga får dock beslut om administration
administration inte meddelas, förrän Finansinspektionen har förelagt försäkringsgivaren att fylla bristen och denna inte täckts inom fyra veckor efter ett sådant föreläggande. Om i ett sådant fall administration inträder, skall bestämmelserna i 4 § första stycket om upphörandet av försäkringsgivarens rätt att driva livförsäkringsrörelse här i landet i stället avse meddelandet av beslut om administration.
inte meddelas, förrän Finansinspektionen har förelagt försäkringsgivaren att fylla bristen och denna inte täckts inom fyra veckor efter ett sådant föreläggande. Om i ett sådant fall administration inträder, ska bestämmelserna i 4 § första stycket om upphörandet av försäkringsgivarens rätt att driva livförsäkringsrörelse här i landet i stället avse meddelandet av beslut om administration.
9 kap.
3 §12
Finansinspektionen ska innan den yttrar sig ge de berörda försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar möjlighet att anmäla om de har något att invända mot överlåtelsen. Därvid ska vad som föreskrivs om offentliggörande i 10 kap.9 § försäkringsrörelselagen (2010:2043) gälla i tillämpliga delar. Om överlåtelsen har offentliggjorts på motsvarande sätt i Sverige av en behörig myndighet i den överlåtande försäkringsgivarens hemland, får inspektionen underlåta att offentliggöra ansökan.
Finansinspektionen ska innan den yttrar sig ge de berörda försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar möjlighet att anmäla om de har något att invända mot överlåtelsen. Då ska vad som föreskrivs om offentliggörande i 14 kap.9 § försäkringsrörelselagen (2010:2043) gälla i tillämpliga delar. Om överlåtelsen har offentliggjorts på motsvarande sätt i Sverige av en behörig myndighet i den överlåtande försäkringsgivarens hemland, behöver inspektionen inte offentliggöra ansökan.
5 §13
Ansökan om tillstånd till överlåtelse av försäkringsbestånd enligt 4 § ska göras av såväl den överlåtande försäkringsgivaren som den övertagande försäkringsgivaren. Det avtal som träffats om överlåtelsen ska fogas till ansökningen. För ansökningen gäller 10 kap.8 och 9 §§försäkringsrörelselagen (2010:2043).
Ansökan om tillstånd till överlåtelse av försäkringsbestånd enligt 4 § ska göras av såväl den överlåtande försäkringsgivaren som den övertagande försäkringsgivaren. Det avtal som träffats om överlåtelsen ska lämnas in tillsammans med ansökningen. För ansökningen gäller 14 kap. 8 och
9 §§försäkringsrörelselagen (2010:2043).
12 Senaste lydelse 2010:2060. 13 Senaste lydelse 2010:2060.
8 §14
Sedan Finansinspektionen bifallit ansökan om tillstånd till överlåtelse av försäkringsbestånd enligt 5 §, ska inspektionen utan dröjsmål kungöra beslutet enligt 10 kap. 1 § 12. När beslutet kungörs övergår ansvaret för det överlåtna försäkringsbeståndet på den övertagande försäkringsgivaren. De försäkringstagare och andra ersättningsberättigade som berörs av överlåtelsen ska underrättas om den enligt 10 kap.13 § försäkringsrörelselagen (2010:2043).
Sedan Finansinspektionen bifallit ansökan om tillstånd till överlåtelse av försäkringsbestånd enligt 5 §, ska inspektionen utan dröjsmål kungöra beslutet enligt 10 kap. 1 § 12. När beslutet kungörs övergår ansvaret för det överlåtna försäkringsbeståndet på den övertagande försäkringsgivaren. De försäkringstagare och andra ersättningsberättigade som berörs av överlåtelsen ska underrättas om den enligt 14 kap.13 § försäkringsrörelselagen (2010:2043).
Om det i ett bestånd av försäkring som överlåtits ingår risker som är belägna i eller åtaganden som ska fullgöras i ett annat EES-land, ska Finansinspektionen offentliggöra den beslutade överlåtelsen i det landet enligt bestämmelserna där. Om överlåtelsebeslutet offentliggörs på motsvarande sätt i det berörda landet, behöver inspektionen inte offentliggöra beslutet där.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016.
14 Senaste lydelse 2010:2060.
2.9. Förslag till lag om ändring i lagen (1998:710) med vissa bestämmelser om Pensionsmyndighetens premiepensionsverksamhet
Härigenom föreskrivs att 2, 8 och 10 §§ lagen (1998:710) med vissa bestämmelser om Pensionsmyndighetens premiepensionsverksamhet ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 §1
Följande bestämmelser i 5, 6 och 8 kap. försäkringsrörelselagen (2010:2043) ska gälla för Pensionsmyndighetens premiepensionsverksamhet:
Följande bestämmelser i försäkringsrörelselagen (2010:2043), i lydelsen den 31 december 2015, ska gälla för Pensionsmyndighetens premiepensionsverksamhet:
– 5 kap. 1, 2 och 9 §§ om försäkringstekniska avsättningar, – 5 kap. 4–6 §§ om beräkning av livförsäkringsavsättningar, – 6 kap. 1–20 och 27–30 §§ om placering av tillgångar som motsvarar försäkringstekniska avsättningar,
– 6 kap. 32 § om användning av optioner och liknande finansiella instrument, och
– 8 kap. 1–3 §§ om försäkringstekniska riktlinjer och beräkningsunderlag.
Vid tillämpningen av de bestämmelser som anges i första stycket ska myndigheten anses som ett livförsäkringsföretag. Vad som sägs om dotterföretag i 6 kap. 4 § försäkringsrörelselagen ska avse företag i vilka staten har ett sådant inflytande som anges i 1 kap. 4 § första, andra eller tredje stycket årsredovisningslagen (1995:1554), om myndigheten företräder staten som ägare.
Vid tillämpningen av de bestämmelser som anges i första stycket ska myndigheten anses som ett livförsäkringsföretag. Vad som sägs om dotterföretag i 6 kap. 4 § försäkringsrörelselagen, i lydelsen den 31 december 2015, ska avse företag i vilka staten har ett sådant inflytande som anges i 1 kap. 4 § första, andra eller tredje stycket årsredovisningslagen (1995:1554), om myndigheten företräder staten som ägare.
8 §2
Bestämmelserna i 5 kap. 14 § försäkringsrörelselagen (2010:2043) om aktuarie i försäkringsföretag som meddelar livförsäkring, och föreskrifter som har meddelats med stöd av 5 kap.
Bestämmelserna i 5 kap. 14 § försäkringsrörelselagen (2010:2043), i lydelsen den 31 december 2015, om aktuarie i försäkringsföretag som meddelar livförsäkring, och föreskrifter som
1 Senaste lydelse 2010:2061. 2 Senaste lydelse 2010:2061.
17 § första stycket 2 samma lag, ska gälla för Pensionsmyndighetens premiepensionsverksamhet.
har meddelats med stöd av 5 kap. 17 § första stycket 2, i lydelsen den 31 december 2015, ska gälla för Pensionsmyndighetens premiepensionsverksamhet.
Vid tillämpningen av de bestämmelser och föreskrifter som anges i första stycket ska vad som sägs om verkställande direktören avse myndighetens chef.
10 §3
Följande bestämmelser i försäkringsrörelselagen (2010:2043) ska gälla för Finansinspektionens tillsyn över Pensionsmyndighetens premiepensionsverksamhet:
Följande bestämmelser i försäkringsrörelselagen (2010:2043), i lydelsen den 31 december 2015, ska gälla för Finansinspektionens tillsyn över Pensionsmyndighetens premiepensionsverksamhet:
– 14 kap. 5 § om skyldighet för styrelsen och vissa befattningshavare att lämna upplysningar till inspektionen,
– 14 kap. 6 § andra stycket om skyldighet för styrelsen och verkställande direktören att hålla försäkringsföretagets räkenskapsmaterial m.m. tillgängligt för granskning,
– 14 kap. 7 § om skyldighet för vissa andra personer att lämna upplysningar m.m. till inspektionen,
– 14 kap. 13 § om rätt för inspektionen att sammankalla ett försäkringsföretags styrelse,
– 14 kap. 16 § om avgifter för att bekosta inspektionens verksamhet, – 16 kap. 1, 2 och 12 §§ om rätt för inspektionen att ingripa, och – 17 kap. 1 och 3 §§ om överklagande av inspektionens beslut. Vid tillämpningen av de bestämmelser som anges i första stycket ska myndigheten anses som ett försäkringsföretag. Vad som sägs om försäkringsföretagets verkställande direktör ska avse myndighetens chef.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016.
3 Senaste lydelse 2010:2061.
2.10. Förslag till lag om ändring i lagen (2000:35) om byte av redovisningsvaluta i finansiella företag
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2000:35) om byte av redovisningsvaluta i finansiella företag
dels att 8 § ska upphöra att gälla,
dels att rubriken närmast före 8 § ska utgå,
dels att 9 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
9 §1
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1. vad en redogörelse enligt 4 § ska innehålla och
2. beräkning av premieindex eller skadeindex i försäkringsföretag som har fått tillstånd enligt 8 § andra stycket.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad en redogörelse enligt 4 § ska innehålla.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016.
1 Senaste lydelse 2010:2065.
2.11. Förslag till lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål
Härigenom föreskrivs att 5 kap. 10 § lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
5 kap.
10 §1
Bestämmelser om uppgiftsskyldighet finns i 9 kap. 12 § försäkringsrörelselagen (2010:2043), 8 kap. 2 a § lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument, 2 kap. 20 § lagen (2004:46) om värdepappersfonder, 1 kap. 11 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, 6 kap. 8 § lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat, 6 kap. 11 § lagen (2014:968) om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag, 1 kap. 12 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, 3 kap. 14 § lagen (2010:751) om betaltjänster, 3 kap. 14 § lagen (2011:755) om elektroniska pengar och 8 kap. 25 § lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder.
Bestämmelser om uppgiftsskyldighet finns i 19 kap. 46 § försäkringsrörelselagen (2010:2043), 8 kap. 2 a § lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument, 2 kap. 20 § lagen (2004:46) om värdepappersfonder, 1 kap. 11 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, 6 kap. 8 § lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat, 6 kap. 11 § lagen (2014:968) om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag, 1 kap. 12 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, 3 kap. 14 § lagen (2010:751) om betaltjänster, 3 kap. 14 § lagen (2011:755) om elektroniska pengar och 8 kap. 25 § lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder.
I de lagar som anges i första stycket finns även bestämmelser om meddelandeförbud och ansvarsbestämmelser för den som bryter mot ett sådant förbud.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016.
1 Senaste lydelse 2014:980.
2.12. Förslag till lag om ändring i försäkringsavtalslagen (2005:104)
Härigenom föreskrivs att 10 kap. 1 § försäkringsavtalslagen (2005:104) ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
10 kap.
1 §1
Försäkringsbolaget är skyldigt att lämna information enligt detta kapitel. Informationen ska, i den mån det är möjligt, lämnas i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för mottagaren. Informationen ska vara klar och tydlig och avfattad på svenska. Den får lämnas på ett annat språk om mottagaren begär det.
Detta kapitel gäller inte i fråga om personförsäkring som tecknas av en näringsidkare till förmån för sitt företag, om det kan antas att näringsidkaren saknar behov av informationen. Kapitlet är inte heller tillämpligt på sådana försäkringsföreningar som har medgetts undantag enligt 1 kap. 19 § 1 eller 20 § försäkringsrörelselagen (2010:2043).
Detta kapitel gäller inte i fråga om personförsäkring som tecknas av en näringsidkare till förmån för sitt företag, om det kan antas att näringsidkaren saknar behov av informationen. Kapitlet är inte heller tillämpligt på sådana försäkringsföreningar som har medgetts undantag enligt 1 kap. 19 och 19 b §§ eller 20 § 1 försäkringsrörelselagen (2010:2043).
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016.
1 Senaste lydelse 2010:2069.
2.13. Förslag till lag om ändring i aktiebolagslagen (2005:551)
Härigenom föreskrivs att 27 kap. 1 § aktiebolagslagen (2005:551) ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
27 kap.
1 §1
Bolagsverket ska föra ett aktiebolagsregister för registrering enligt denna lag eller annan författning.
Av 13 kap. 1 § första stycket lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse framgår att bankaktiebolag ska registreras i bankregistret. Av 14 kap. 1 § försäkringsrörelselagen (2010:2043) framgår att försäkringsaktiebolag ska registreras i försäkringsregistret. När det i denna lag hänvisas till aktiebolagsregistret, ska hänvisningen beträffande bankaktiebolag och försäkringsaktiebolag avse bankregistret respektive försäkringsregistret.
Av 13 kap. 1 § första stycket lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse framgår att bankaktiebolag ska registreras i bankregistret. Av 17 kap. 1 § försäkringsrörelselagen (2010:2043) framgår att försäkringsaktiebolag ska registreras i försäkringsregistret. När det i denna lag hänvisas till aktiebolagsregistret, ska hänvisningen beträffande bankaktiebolag och försäkringsaktiebolag avse bankregistret respektive försäkringsregistret.
I fråga om registrering i aktiebolagsregistret av redovisnings- och revisionshandlingar gäller bestämmelserna i tillämplig lag om årsredovisning i stället för bestämmelserna i detta kapitel.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016.
1 Senaste lydelse 2010:2071.
2.14. Förslag till lag om ändring i lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat
Härigenom föreskrivs1 att 1 kap. 3 § lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
3 §2
I denna lag betyder
1. AIF-förvaltare: en svensk förvaltare av alternativa investeringsfonder enligt 1 kap. 3 § lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder,
2. anknutet företag: ett svenskt eller utländskt företag vars huvudsakliga verksamhet är att äga eller förvalta fast egendom, tillhandahålla datatjänster eller driva annan liknande verksamhet som har samband med den huvudsakliga verksamheten i ett eller flera kreditinstitut, värdepappersbolag eller motsvarande utländska företag,
3. behörig myndighet: Finansinspektionen eller någon annan myndighet inom EES som utövar tillsyn, individuellt eller på gruppnivå, över ett reglerat företag med huvudkontor inom EES,
4. blandat finansiellt holdingföretag: ett moderföretag som inte är ett reglerat företag och som tillsammans med sina dotterföretag, varav minst ett är ett reglerat företag med huvudkontor inom EES, och andra företag utgör ett finansiellt konglomerat,
5. EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,
6. finansiellt institut: ett företag som inte är ett kreditinstitut, värdepappersbolag, fondbolag, eller AIF-förvaltare eller motsvarande utländskt företag och vars huvudsakliga verksamhet är att
a) förvärva aktier eller andelar,
b) driva en eller flera av de verksamheter som anges i 7 kap. 1 § andra stycket 2–10, 12 och 15 lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse utan att vara tillståndspliktigt enligt 2 kap. 1 § samma lag, eller
c) driva värdepappersrörelse utan att vara tillståndspliktigt enligt 2 kap. 1 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden,
7. finansiell sektor: ett eller flera av följande företag
a) kreditinstitut, värdepappersbolag, fondbolag, AIF-förvaltare eller motsvarande utländska företag samt finansiella institut och anknutna företag (bank- och värdepapperssektorn),
b) försäkringsföretag eller mot-
7. finansiell sektor: ett eller flera av följande företag
a) kreditinstitut, värdepappersbolag, fondbolag, AIF-förvaltare eller motsvarande utländska företag samt finansiella institut och anknutna företag (bank- och värdepapperssektorn),
b) försäkringsföretag eller mot-
1 Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG av den 25 november 2009 om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solvens II). 2 Senaste lydelse 2013:670.
svarande utländska företag och försäkringsholdingföretag (försäkringssektorn), och
c) blandade finansiella holdingföretag,
svarande utländska företag, försäkringsholdingföretag och specialföretag (försäkringssektorn), och
c) blandade finansiella holdingföretag,
8. fondbolag: ett svenskt aktiebolag som har fått tillstånd att driva fondverksamhet enligt lagen (2004:46) om värdepappersfonder,
9. försäkringsföretag: ett försäkringsaktiebolag, ömsesidigt försäkringsbolag eller en försäkringsförening enligt försäkringsrörelselagen (2010:2043),
10. försäkringsholdingföretag: ett moderföretag som inte är ett försäkringsföretag eller ett motsvarande utländskt företag eller ett blandat finansiellt holdingföretag och vars huvudsakliga verksamhet är att förvärva och förvalta andelar i dotterföretag som uteslutande eller huvudsakligen är försäkringsföretag eller motsvarande utländska företag,
10. försäkringsholdingföretag: ett moderföretag som inte är ett försäkringsföretag eller ett motsvarande utländskt företag eller ett blandat finansiellt holdingföretag och vars huvudsakliga verksamhet är att förvärva och förvalta andelar i dotterföretag som uteslutande eller huvudsakligen är försäkringsföretag eller motsvarande utländska företag eller specialföretag,
11. institut: kreditinstitut, värdepappersbolag, fondbolag och AIFförvaltare,
12. konglomeratdirektivet: Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/87/EG av den 16 december 2002 om extra tillsyn över kreditinstitut, försäkringsföretag och värdepappersföretag i ett finansiellt konglomerat och om ändring av rådets direktiv 73/239/EEG, 79/267/EEG, 92/49/EEG, 92/96/EEG, 93/6/EEG och 93/22/EEG samt Europaparlamentets och rådets direktiv 98/78/EG och 2000/12/EG, senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/89/EU,
12. konglomeratdirektivet: Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/87/EG av den 16 december 2002 om extra tillsyn över kreditinstitut, försäkringsföretag och värdepappersföretag i ett finansiellt konglomerat och om ändring av rådets direktiv 73/239/EEG, 79/267/EEG, 92/49/EEG, 92/96/EEG, 93/6/EEG och 93/22/EEG samt Europaparlamentets och rådets direktiv 98/78/EG och 2000/12/EG, senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU,
13. kreditinstitut: en bank eller ett kreditmarknadsföretag enligt lagen om bank- och finansieringsrörelse,
14. reglerat företag:
a) ett institut eller ett motsvarande utländskt företag, eller
b) ett försäkringsföretag eller ett motsvarande utländskt företag,
14. reglerat företag:
a) ett institut eller ett motsvarande utländskt företag, eller
b) ett försäkringsföretag eller ett motsvarande utländskt företag eller ett specialföretag,
15. relevant behörig myndighet:
a) en behörig myndighet som ansvarar för tillsynen över en finansiell företagsgrupp, försäkringsgrupp eller en motsvarande utländsk grupp som ingår i ett finansiellt konglomerat, särskilt över det företag som är
det överordnade moderföretaget i bank- och värdepapperssektorn respektive försäkringssektorn,
b) någon annan behörig myndighet än som avses i a som utsetts till samordnare för ett finansiellt konglomerat, eller
c) någon annan behörig myndighet som de myndigheter som avses i a och b kommer överens om är relevant,
16. samordnare: den behöriga myndighet som enligt 4 kap. ansvarar för tillsynen över ett finansiellt konglomerat,
17. sektorsbestämmelser: de bestämmelser i lag och andra författningar som gäller för den rörelse som drivs av institut och försäkringsföretag, och
18. värdepappersbolag: ett svenskt aktiebolag som har fått tillstånd att driva värdepappersrörelse enligt lagen om värdepappersmarknaden.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016.
2.15. Förslag till lag om ändring i lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden
Härigenom föreskrivs att 16 kap. 4 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
16 kap.
4 §1
Emittenten ska så snart som möjligt och senast fyra månader efter utgången av varje räkenskapsår offentliggöra sin årsredovisning och, i förekommande fall, en koncernredovisning.
Års- och koncernredovisningar ska vara granskade av emittentens revisor. Revisionsberättelsen ska offentliggöras tillsammans med års- och koncernredovisningen. Bestämmelser om revision finns i 14 kap. 11 och 12 §§försäkringsrörelselagen (2010:2043), 4 a kap. sparbankslagen (1987:619), 8 kap. lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar, 7 a kap. lagen (1995:1570) om medlemsbanker, revisionslagen (1999:1079) och 9 kap. aktiebolagslagen (2005:551).
Års- och koncernredovisningar ska vara granskade av emittentens revisor. Revisionsberättelsen ska offentliggöras tillsammans med års- och koncernredovisningen. Bestämmelser om revision finns i 17 kap. 11 och 12 §§försäkringsrörelselagen (2010:2043), 4 a kap. sparbankslagen (1987:619), 8 kap. lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar, 7 a kap. lagen (1995:1570) om medlemsbanker, revisionslagen (1999:1079) och 9 kap. aktiebolagslagen (2005:551).
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016.
1 Senaste lydelse 2010:2075.
2.16. Förslag till lag om ändring i lagen (2014:484) om en databas för övervakning av och tillsyn över finansmarknaderna
Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (2014:484) om en databas för övervakning av och tillsyn över finansmarknaderna ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 §2
I databasen får sådana uppgifter behandlas som har samlats in med stöd av
1. 6 kap. 9 § första och andra styckena lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank,
2. 10 kap. 2 § första stycket lagen (2004:46) om värdepappersfonder,
3. 13 kap. 3 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,
4. 7 kap. 4 § första stycket lagen (2005:405) om försäkringsförmedling,
5. 5 kap.10 och 11 §§ lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat,
6. 23 kap. 2 § första stycket lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden,
7. 8 kap. 2 § lagen (2010:751) om betaltjänster,
8. 14 kap. 5 § försäkringsrörelselagen (2010:2043),
8. 17 kap. 5 § försäkringsrörelselagen (2010:2043),
9. 5 kap. 2 § lagen (2011:755) om elektroniska pengar, 10. 13 kap. 6 § första stycket lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder,
11. 6 kap. 1 § lagen (2014:968) om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag, och
12. artiklarna 99–101, 394, 415, 416, 430 och 451 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016.
2. Den äldre bestämmelsen gäller för försäkringsföretag som vid lagens ikraftträdande fortsätter att bedriva verksamhet som avser tjänstepensionsförsäkringar enligt punkten 2 i övergångsbestämmelserna till lagen (2015:000) om ändring i försäkringsrörelselagen (2010:2043).
2 Senaste lydelse 2014:992.
3. Ärendet och dess beredning
Regeringen beslutade den 18 februari 2010 att tillkalla en särskild utredare med uppgift att lämna förslag till hur Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG av den 25 november 2009 om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solvens II) – nedan benämnt Solvens II-direktivet, se bilaga 1 – ska genomföras i svensk rätt. Utredningen antog namnet Solvens II-utredningen.
Solvens II-utredningen har lämnat betänkandet Rörelseregler för försäkring och tjänstepensions (SOU 2011:68). Betänkandet har remissbehandlats.
Regeringen beslutade den 21 mars 2013 att tillkalla en särskild utredare med uppgift att lämna förslag till en ny rörelsereglering för tjänstepensionsinstitut. Utredningen antog namnet Tjänstepensionsföretagsutredningen. Den 12 december 2013 beslutade regeringen tilläggsdirektiv till utredningen. Uppdraget utvidgades bl.a. till att föreslå hur omnibus II-direktivet1, se bilaga 2, ska genomföras.
Tjänstepensionsföretagsutredningen har lämnat delbetänkandet Genomförande av omnibus II-direktivet (SOU 2014:56). Omnibus IIdirektivet innehåller ändringar i prospektdirektivet2 och Solvens IIdirektivet.
För att komplettera beredningsunderlaget har Finansdepartementet upprättat ett utkast till lagrådsremiss om genomförande av Solvens IIdirektivet på försäkringsområdet. Där lämnas förslag på hur Solvens IIdirektivet i dess lydelse enligt omnibus II-direktivet ska genomföras i svensk rätt. I detta sammanhang har även det s.k. ändringsdirektivet3 – ett direktiv som innehåller vissa ändringar av Solvens II-direktivet med avseende på grupptillsyn – beaktats. Dessutom föreslås hur de mindre ändringar i prospektdirektivet som framgår av omnibus II-direktivet ska genomföras. Lagförslaget i utkastet till lagrådsremiss finns i bilaga 3.
Utkastet till lagrådsremiss har remissbehandlats. En remissammanställning finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (Fi2014/3173).
För att komplettera beredningsunderlaget när det gäller de föreslagna ändringarna i lagen med vissa bestämmelser om Pensionsmyndighetens premiepensionsverksamhet har Finansdepartementet haft beredning i särskild ordning med Pensionsmyndigheten och Finansinspektionen.
1 Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/51/EU av den 16 april 2014 om ändring av direktiven 2003/71/EG och 2009/138/EG och förordningarna (EG) nr 1060/2009, (EU) nr 1094/2010 och (EU) nr 1095/2010 med avseende på befogenheterna för Europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten) och Europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten). 2 Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/71/EG av den 4 november 2003 om de prospekt som ska offentliggöras när värdepapper erbjuds till allmänheten eller tas upptill handel och om ändring av direktiv 2001/34/EG. 3 Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/89/EU av den 16 november 2011 om ändring av direktiven 98/78/EG, 2002/87/EG, 2006/48/EG och 2009/138/EG i fråga om extra tillsyn över finansiella enheter i ett finansiellt konglomerat.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 30 april 2015 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 4. Lagrådets yttrande finns i bilaga 5.
Regeringen har i stor utsträckning följt Lagrådets förslag. Dessutom har vissa redaktionella ändringar gjorts i lagtexten. Lagrådet synpunkter behandlas i allmänmotiveringen, avsnitt 5.1.3, 6.1, 6.2.1, 6.3.4, 6.3.5, 6.4, 7.1, 9.3.2, 10.1.1, 10.2.9, 14.3.2, 14.3.6, 15.2, 17.3.1, 18.1.1–18.1.3, 18.1.9, 18.1.10, 18.2.7, 18.2.12, 18.3.14, 18.3.20, 18.3.21, 18.3.22, 19.2, 19.4.2, 19.5.2, 19.5.6, 21.1, 24.1, 24.2.1, 24.2.3, 24.2.4 och 24.2.10 samt i författningskommentaren, avsnitt 26.
Utöver de lagförslag som finns i bilaga 4 (och som varit föremål för Lagrådets granskning) lämnar regeringen förslag till ytterligare lagändringar i propositionen, se avsnitt 2.2–2.5, 2.7, 2.9–2.13 och 2.16. Regeringen bedömer att ändringarna, både författningstekniskt och även i övrigt, är av sådan beskaffenhet att Lagrådets granskning skulle sakna betydelse. Lagrådets yttrande har därför inte inhämtats när det gäller dessa förslag.
Hänvisningar till S3
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 18.1.10
4. Bakgrund
Hänvisningar till S4
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 18.1.10
4.1. Solvens I-regelverket
Den nu gällande svenska solvensregleringen för försäkringsföretagen har sin grund i EG:s försäkringsdirektiv. De nuvarande reglerna om solvens återfinns i huvudsak i det första skadeförsäkringsdirektivet från 1973 och i det första livförsäkringsdirektivet från 1979. I direktiven föreskrivs att alla försäkringsföretag ska ha en tillräckligt stor kapitalbuffert i förhållande till sin verksamhet. Storleken på buffertkapitalet bestäms på olika sätt beroende på om det gäller livförsäkringsrörelse eller skadeförsäkringsrörelse.
Med den s.k. tredje generationens direktiv som antogs 1994 skapades den inre marknaden på försäkringsområdet. Den bygger på principerna om en enda auktorisation, hemlandstillsyn, minimiharmonisering av viktigare regler för försäkringsverksamhet och om ömsesidigt erkännande av nationella regler för denna verksamhet. Med regelharmonisering samt tillstånd och tillsyn från ett enda medlemsland fick företagen möjlighet att verka på hela den europeiska marknaden.
Ett arbete med en mer genomgripande översyn av solvensreglerna – det som skulle komma att bli Solvens II-regelverket – påbörjades 2001. För att snabbt åtgärda vissa av svagheterna antogs emellertid 2003 de s.k. Solvens I-direktiven. De nya direktiven innebar vissa förtydliganden och skärpta regler i förhållande till de tidigare direktiven. Direktiven genomfördes i svensk rätt den 1 januari 2004 (med övergångsbestämmelser).
4.2. Solvens II-regelverket
Solvens II-direktivet antogs hösten 2009. Tidsfristen för införlivande och tillämpning av Solvens II-direktivet var ursprungligen den 31 oktober 2012 respektive den 1 november 2012. I avvaktan på resultatet av förhandlingar om omnibus II-direktivet (se avsnitt 4.9) flyttades nu nämnda datum dock fram till den 30 juni 2013 respektive den 1 januari 2014 (se direktiv 2012/23/EU). Dessa datum har sedan flyttats fram ytterligare – denna gång till den 31 januari 2015 respektive den 1 januari 2016.
Solvens II-direktivet innebär en reformering av den grundläggande regleringen på EU-nivå för försäkringsföretag. Det utgör en del av ett samlat regelverk som också innehåller en omfattande kompletterande detaljreglering.
Solvens II-direktivet innehåller bl.a. förändrade kapitalkrav för försäkringsföretagen, tydligare krav på företagsstyrning (riskhantering), förändrade regler för tillsynsprocesserna samt mer omfattande krav på försäkringsföretagens rapportering och offentliggörande av information. Mer i detalj införs genom Solvens II-regelverket nya värderingsregler för solvensbalansräkningarna, riskkänsliga och mer sofistikerade kapitalkrav som är anpassade till det enskilda företagets risknivå, principbaserade regler kring företagens investeringar, tydligare krav på försäkringsföretagens system och processer för hantering av samtliga risker – men också krav på att företagen regelbundet ska göra egna bedömningar av sitt kapitalbehov på kort och lång sikt. Dessutom införs genom direktivet en mer harmoniserad och proaktiv tillsyn. Genom ökad rapportering och offentliggöranden av olika slag kommer det att bli enklare för alla intressenter att bedöma ett försäkringsföretags verkliga situation.
Utöver en reformering av den EU-rättsliga solvensregleringen innehåller Solvens II-direktivet även en konsolidering av ett flertal befintliga direktiv inom skade-, liv- och återförsäkring. I konsolideringen av befintliga direktiv ska det inte ha gjorts några materiella ändringar i de nuvarande bestämmelserna.
Solvens II-direktivet är till stora delar, till skillnad mot tidigare försäkringsdirektiv, ett s.k. fullharmoniseringsdirektiv. Detta innebär bl.a. att det på vissa områden inte längre kommer att vara tillåtet för de enskilda medlemsstaterna att införa en reglering som avviker från bestämmelserna i direktivet.
Hänvisningar till S4-2
4.3. För- och nackdelar med nuvarande solvensregler
En fördel med dagens solvensregelverk är att det är relativt enkelt och robust. Det nuvarande solvensregelverket kan förenklat sägas bestå av tre delar som på olika sätt samspelar. För det första ska företagen göra tillräckliga s.k. försäkringstekniska avsättningar på balansräkningens skuldsida. Avsättningarna ska beräknas och värderas på ett sådant sätt att företagen i praktiken har en form av implicita kapitalbuffertar. För det andra ska företaget ha tillgångar som svarar mot de försäkringstekniska
avsättningarna. För dessa tillgångar gäller särskilda begränsningsregler som syftar till att minska risken på tillgångssidan. För det tredje ska företagen ha en kapitalbuffert som ställs i relation till de åtaganden som företaget har gentemot försäkringstagare och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringsavtal. Baksidan av denna enkelhet är att kapitalkraven inte fullt ut reflekterar de verkliga riskerna i det enskilda försäkringsföretaget. Detta innebär att kapitalkraven ibland sätts för högt, ibland för lågt, i förhållande till vad som vore optimalt med hänsyn till kostnader för att hålla kapitalet och dess skyddseffekt.
Den första nackdelen med det nuvarande EU-rättsliga regelverket är att det inte finns några krav på att marknadsvärdera tillgångar och skulder. I Sverige marknadsvärderas tillgångarna, men i många andra länder värderas tillgångarna till bokfört värde. I dessa länder medför en förändring i tillgångarnas marknadsvärde ingen omedelbar effekt på solvensen, vilket exempelvis innebär att solvensmåtten blir ointressanta under kriser på finansmarknaden.
I Sverige, där försäkringsföretagen marknadsvärderar tillgångssidan men inte skuldsidan, finns andra nackdelar. Exempelvis kan en ränteförändring innebära att solvensen påverkas i positiv eller negativ riktning, även i det fall skuld- och tillgångssidan är perfekt matchade och ingen effekt på solvensen borde uppkomma. Med en marknadsvärdering av tillgångar och skulder ökar värdet av solvensmåtten som ett mått på bolagets ekonomiska ställning.
Den andra nackdelen med dagens regelverk är det inte tar hänsyn till riskerna på tillgångssidan vid beräkningen av kravet på buffertkapital. Riskerna på tillgångssidan hanteras i stället genom att begränsa möjligheten att investera i aktier och andra riskfyllda tillgångar. Det nuvarande regelverket tar ingen hänsyn till om investeringarna är välanpassade till skuldsidan. Inte heller tas hänsyn till eventuella diversifieringseffekter som uppkommer till följd av riskspridning i tillgångsportföljen.
En tredje nackdel är att riskreducerande åtgärder vad avser skuldsidan inte fullt ut innebär reducerat krav på kapital. Åtgärder som innebär att bolaget avhänder sig risk genom återförsäkring, derivatplaceringar eller utgivande av obligationer med försäkringsinnehåll, t.ex. katastrofobligationer eller s.k. livslängdsobligationer (på engelska longevity bonds) får inte fullt ut effekt på kapitalkravet.
En fjärde nackdel med dagens regelverk är att det är svårt att bedöma risken i ett försäkringsföretag. Dagens system innebär att en buffert, utöver kapitalkravet, byggts in i beräkningen av skuldsidan. Beräkningen av skuldsidan överskattar således åtagandena i förhållande till en ”bästa skattning”. Det innebär att det i dag är svårt för en utomstående, t.ex. en blivande försäkringstagare, att bilda sig en uppfattning om försäkringsbolagets ekonomiska ställning. Till detta kommer ofullständiga rapporteringskrav som begränsar utomståendes möjlighet att bedöma risker och ekonomisk situation i ett enskilt försäkringsföretag.
En femte nackdel är att det saknas tydliga regler kring styrning och riskhantering. Brister i styrning och riskhantering, och inte för låga kapitalkrav, har i många fall varit anledningen till att försäkringsföretag i Europa inte alltid lyckats infria sina åtaganden.
Avslutningsvis bör det noteras att Finansinspektionen sedan flera år använder ett särskilt tillsynsverktyg för att identifiera företag med låg solvens, det s.k. trafikljuset. Trafikljuset utgår från en marknadsvärderad balansräkning, där ett tänkt buffertkapital stresstestas på visst sätt. Det finns många likheter, men också flera skillnader, mellan trafikljuset och reglerna om kapitalkrav och kapitalbas i Solvens II-regelverket.
4.4. Målet med regleringen
Målet med ett solvensregelverk är att tillse att försäkringsföretag kan stå för sina förpliktelser och därmed ge försäkringstagarna ett gott skydd. Stabila försäkringsföretag kan också bidra till stabilitet i hela det finansiella systemet.
Motivet för en reglering på EU-nivå är att ge försäkringsföretag möjlighet att verka under samma regelverk, och med en enda auktorisation, inom hela den inre marknaden. En målsättning med Solvens II-direktivet är att undanröja de största kvarvarande skillnaderna mellan lagregler i olika länder.
4.5. Principer bakom Solvens II-regelverket
Till skillnad från dagens solvensregelverk, som i vart fall till stor del tar sin utgångspunkt i företagens årsredovisning, tar Solvens II-regelverket sin utgångspunkt i en solvensbalansräkning som bygger på marknadsvärderade skulder och tillgångar. Nya regler för värdering av såväl tillgångar som skulder införs. Värderingen av de försäkringstekniska skulderna ska, till skillnad mot i dag inte göras betryggande, dvs. den bufferten i beräkningen försvinner. Behovet av kapitalbuffert samlas i det som kallas solvenskapitalkrav. Kravet på betryggande antagande finns i dag inte för skadebolagen eller för livbolagens tjänstepensionsdelar. För dessa verksamheter innebär direktivet mindre förändringar.
Till skillnad från dagens regelverk, bestäms kapitalkravet i Solvens IIregelverket inte bara utifrån riskerna på skuldsidan utan hänsyn tas även till riskerna på tillgångssidan, och inte minst till hur tillgångs- och skuldsidan samverkar. Utöver de försäkringsrisker som utgör grunden för dagens solvenskapitalkrav kommer solvenskapitalkraven i Solvens IIregelverket alltså att täcka även marknadsrisker, kreditrisker och operativa risker. Kapitalkraven i Solvens II-regelverket är alltså mer sofistikerade och bättre anpassade till det enskilda företagets faktiska risknivå. I Solvens II-regelverket ges företagen bättre incitament att hantera sina risker, eftersom risknivån blir mer direkt kopplad till kapitalkraven och därmed till kapitalkostnaden för företagen. En viktig nyhet i förhållande till de nuvarande reglerna är att företagen inom ramen för Solvens II-regelverket ges utrymme att under vissa förutsättningar tillämpa egna modeller för att helt eller delvis bestämma kapitalkraven.
Dagens placeringsregler innefattar strikta regler för tillgångar som ska täcka de försäkringstekniska avsättningarna. Tillgångar som överstiger avsättningarna är inte föremål för samma strikta regler. Solvens II-
direktivet ersätter dessa kvantitativa regler med mer generella kvalitativa regler som gäller alla tillgångar.
Eftersom regler om tillräckligt buffertkapital inte är det enda – eller ens det bästa – sättet att skydda försäkringstagare och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringsavtal, innehåller Solvens II-reglerna också mer kvalitativa krav på företagen. I Solvens II-direktivet ställs högre krav på företagen när det gäller deras system och processer för att identifiera, mäta och hantera alla sina risker. Företagen åläggs bl.a. att regelbundet göra en egen bedömning av företagets risker och behov av buffertkapital. Brister i styrning och riskhantering kan, som en sista utväg när andra tillsynsåtgärder visat sig verkningslösa, medföra att Finansinspektionen beslutar om höjningar av kapitalkraven och därmed ökar kapitalkostnaden för företagen.
Genom Solvens II-regelverket introduceras en delvis ny och mer harmoniserad tillsynsprocess för försäkringsföretagen inom EU. Syftet är att tillsynsmyndigheterna på ett bättre sätt, och framför allt på ett tidigare stadium, ska kunna identifiera problemföretag. Tillsynen kan förväntas bli mer proaktiv och inriktad på bedömningar av företagens interna system och regler för kapitalberäkning, styrning och riskhantering.
Genom Solvens II-regelverket förbättras även möjligheten att utöva en mer effektiv tillsyn över grupper som har verksamhet i flera olika medlemsländer.
I Solvens II-regelverket åläggs företagen en betydligt mer omfattande skyldighet att lämna rapporter av olika slag, såväl offentliga som ickeoffentliga. Genom rapporterna ges tillsynen, långivare, investerare, försäkringstagare och andra intressenter bättre möjligheter att kunna bedöma företagets verkliga situation. Tanken är också att ökad öppenhet ska bidra till en ”marknadsdisciplin” där företagen får ytterligare incitament att hantera sina risker på bästa sätt.
Vid framtagandet av Solvens II-regelverket har det funnits en ambition att överge detaljstyrningen i regleringen till förmån för ett mer principbaserat regelverk. Det har även funnits en uttalad ambition att i möjligaste mån undvika onödig komplexitet. Vid utformningen av reglerna ska hänsyn tas till arten av, komplexiteten och omfattningen av riskerna i verksamheten. Små och medelstora företag samt företag med enkla produkter ska kunna följa regelverket utan att det ska vara alltför betungande. Mot bl.a. denna bakgrund innehåller Solvens II-direktivet en proportionalitetsprincip, som förenklat kan sägas innebära att såväl krav som tillsynsåtgärder ska vara proportionerliga i förhållande till arten, omfattningen och komplexiteten av riskerna i det enskilda försäkringsföretaget.
4.6. Paralleller till bankregleringen
Det nya solvensregelverket för försäkringsföretag har vissa likheter med motsvarande reglerna för banker och värdepappersföretag, de s.k. Baselreglerna, men det finns också stora skillnader. Solvensregelverket kan i likhet med bankregleringen sägas bestå av tre pelare. Den första pelaren innehåller kvantitativa regler, den andra pelaren kvalitativa regler som
bl.a. inkluderar tillsynsreglerna och den tredje pelaren handlar om företagens rapportering.
En viktig skillnad mellan Solvens II och Basel II är att de har de olika mål. Baselreglerna fokuserar på finansiell stabilitet, medan Solvens IIreglerna främst handlar om att skydda försäkringstagare och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringsavtal. För det andra fokuserar Baselreglerna på riskerna på tillgångssidan och har separata modeller för kreditrisk, marknadsrisk och operativ risk. Solvens IIregelverket bygger däremot på en helhetssyn, där hänsyn tas till hela balansräkningen men även till beroenden mellan olika riskområden. Solvens II-regelverket ger därmed en uppfattning om den totala fallissemangsrisken i bolaget. En annan viktig skillnad är att Solvens IIregelverket innehåller mer utförliga krav när det gäller företagens styrning och riskkontroll. Skillnader finns också när det gäller värderingsreglerna.
4.7. Närmare om innehållet i de tre pelarna
Reglerna om värdering av tillgångar och skulder inklusive de försäkringstekniska avsättningarna, om hur kapitalkravet ska beräknas samt om hur kapitalet får placeras brukar hänföras till pelare I. I pelare II finns kraven på företagens styrning och riskhantering samt en reglering av tillsynsprocessen. I pelare III finns reglerna om rapportering och offentliggörande. Nedan beskrivs översiktligt innehållet i Solvens IIdirektivets tre pelare.
4.7.1. Pelare I
Beräkningarna av kapitalkraven bygger på en solvensbalansräkning där skulder och tillgångar som huvudregel ska marknadsvärderas. Det bör understrykas att solvensbalansräkningen på flera sätt skiljer sig från den balansräkning som ska upprättas enligt redovisningsreglerna. Bland skillnaderna kan nämnas att solvensbalansräkningen – till skillnad från balansräkningen enligt redovisningsreglerna – ska innehålla samtliga ekonomiska tillgångar och skulder. Vidare ska som huvudregel samtliga poster i solvensbalansräkningen värderas till verkligt värde, vilket inte gäller i den balansräkning som upprättas enligt redovisningsreglerna där vissa tillgångar får tas upp till anskaffningsvärdet. Värderingen av skulderna (åtagandena till följd av försäkringsavtalen) i solvensbalansräkningen ska motsvara det belopp som försäkringsföretaget skulle få betala om det skulle föra över sina åtaganden till ett annat försäkringsföretag. Det betyder att de försäkringstekniska avsättningarna ska motsvara summan av en bästa skattning med ett tillägg som motsvarar kapitalkostnaden för att ta över åtagandena.
I pelare I återfinns också reglerna om beräkning av de olika kapitalkraven, och reglerna om kvaliteten på det kapital och de finansiella resurser som företaget måste ha för att täcka kapitalkraven. Det finns två nivåer av kapitalkrav – ett solvenskapitalkrav som normalt ska vara uppfyllt och ett minimikapitalkrav som i princip alltid måste vara
uppfyllt. Därutöver måste kapitalnivån alltid uppgå till ett visst minimibelopp, de s.k. garantibeloppen.
Syftet med solvenskapitalkravet är att företaget ska ha tillräckligt med kapital för att kunna absorbera riskerna i hela verksamheten. Solvenskapitalkravet är kalibrerat så att sannolikheten för att företaget inte ska kunna uppfylla sina åtaganden4 under det närmaste året ska vara 1 på 200, dvs. att företaget ska kunna klara de fall som inträffar med 99,5 procent inom en 12-månadersperiod. Solvenskapitalkravet kan beräknas enligt en standardmodell som finns beskriven i Solvens IIdirektivet, men företagen har också möjlighet att helt eller delvis i stället använda en egen intern modell, som dock måste godkännas av tillsynsmyndigheten. Försäkringsföretag och grupper ges möjlighet att tillgodoräkna sig diversifieringseffekter mellan olika delar inom företaget eller gruppen.
Minimikapitalkravet, som ska motsvara 25–45 % av solvenskapitalkravet, är en solvensnivå under vilken det anses oacceptabelt att driva rörelsen vidare. Minimikapitalkravet är tänkt motsvara en nivå där bolaget i 85 procent av alla tänkbara utfall under ett år kan svara för sina åtaganden. En tydlig ambition har varit att det ska vara enklare att beräkna minimikapitalkravet än att beräkna solvenskapitalkravet.
Solvenskapitalkraven ska uppfyllas med en s.k. kapitalbas, dvs. med kapital och finansiella resurser som är av viss kvalitet vad avser framför allt förmågan att täcka företagets förluster. Medel i kapitalbasen delas in i olika kvalitetsnivåer och det är endast medel av bästa kvalitet som får användas fullt ut för att täcka kapitalkraven. En mindre del får vara av lägre kvalitet.
När Solvens II-direktivet träder i kraft kommer de kvantitativa begränsningar som i dag gäller för s.k. skuldtäckningstillgångar att försvinna. Enligt det nya regelverket får försäkringsföretagen i princip investera i de tillgångar de önskar, men företaget måste kunna visa att de förstår de aktuella riskerna och att de har adekvata system och kontroller för att ta hand om dessa risker. I Solvens II-direktivet uttrycks detta genom ett krav på att investeringarna ska ske i enlighet med den s.k. aktsamhetsprincipen.
4.7.2. Pelare II
Bland de kvalitativa reglerna som hänförs till Pelare II bör särskilt uppmärksammas kravet på att varje försäkringsföretag regelbundet ska göra en bedömning av den egna risken och solvensen. Bedömningen ska dokumenteras. Genom kravet på en egen bedömning skapas en koppling mellan å ena sidan de regelmässiga kraven på buffertkapital och riskhantering och å den andra sidan företagens egna bedömning i dessa frågor. Genom bedömningen av den egna risken och solvensen ges företaget också vissa möjligheter att bedöma för- och nackdelar med att ta fram en intern modell för beräkningen av kapitalkraven. Bedömningen
4 Tillgångarna ska vara större än skulderna vid årets slut.
kan slutligen sägas utgöra en sammanfattning av riskhanteringssystemet och startpunkten för den nya tillsynsprocessen.
Till Pelare II hänförs även reglerna om styrning och riskhantering. I Solvens II-regelverket ställs det bl.a. krav på att företaget ska ha olika system och funktioner. Kravet på ledning och styrelse tydliggörs. Företagen ska ha adekvata företagsstyrningssystem som garanterar en sund och ansvarsfull företagsledning. Det ställs även krav på effektiva, välintegrerade riskhanteringssystem som fortlöpande ska kunna identifiera, mäta, övervaka, hantera och rapportera de risker som företaget är, eller kan komma att bli, exponerade för och det inbördes förhållandet mellan dessa risker. I varje företag ska det finnas funktioner för riskhantering, regelefterlevnad och internrevision samt en aktuariefunktion. Direktivet innehåller krav på att företagen ska ha interna regelverk för bl.a. riskhantering, intern kontroll, reserveringar, placeringar (inklusive derivat), likviditetshantering samt återförsäkrings- och riskhanteringsteknik. Någon exakt föreskrift för vilken modell som ska användas i företagsstyrningsarbetet eller hur företaget ska vara organiserat finns inte. Regelverket är i detta avseende flexibelt och möjliggör olika lösningar. Slutligen bör nämnas att direktivet även innehåller regler om särskild lämplighetsprövning av nyckelpersonal och regler om vilka krav som ställs vid utläggning av verksamhet (outsourcing).
Bland de kvalitativa reglerna i Pelare II ingår också de nya tillsynsreglerna. Den nya tillsynen ska utgå från en proaktiv och riskbaserad metod. Tillsynsmyndighetens huvuduppgift kan sägas vara att bedöma om företagens förmåga att identifiera, bedöma och hantera sina risker är tillräcklig med hänsyn till de krav som ställs i regleringen. Ett naturligt inslag i tillsynen är en granskning av företagens interna regelverk och hur detta regelverk efterlevs. Tillsynsmyndigheten kommer att kunna tvinga företaget att ändra sina system och processer för styrning och riskhantering, om dessa inte lever upp till de krav som följer av Solvens II-regelverket. Inom ramen för Pelare II finns möjligheten för tillsynsmyndigheten att kvalitativt hantera risker som inte fångats upp av reglerna i Pelare I, och på basis av detta bl.a. besluta om högre och bättre individuellt anpassade kapitalkrav.
I det fall företaget inte uppfyller solvenskapitalkravet ska tillsynsåtgärder vidtas, i syfte att återställa den föreskrivna solvensnivån. Tillsynsåtgärderna är tänkta att bli alltmer ingripande ju sämre solvenssituationen är – den s.k. tillsynstrappan – och i det fall företaget inte uppfyller minimikapitalkravet ska tillståndet att bedriva försäkringsrörelse återkallas, efter det att företaget getts möjlighet att omedelbart åtgärda bristerna.
I Solvens II-regelverket finns ambitionen att förbättra den s.k. grupptillsynen. Det gäller såväl grupper som verkar nationellt som grupper vilka bedriver gränsöverskridande verksamhet. När det gäller tillsynen över försäkringsgrupper kommer det att finnas en utpekad huvudansvarig tillsynsmyndighet som ska leda tillsynsarbetet i samverkan med berörda tillsynsmyndigheter i de övriga länder där gruppen bedriver sin verksamhet. Detta innebär att grupptillsynsarbetet för flera stora grupper i Sverige kommer att ledas av utländska tillsynsmyndigheter
4.7.3. Pelare III
Inom pelare III finns regler om företagens rapportering till såväl tillsynsmyndigheten som marknaden. Tanken är att en mer omfattande rapportering av olika uppgifter ska bidra till ökad disciplin hos försäkringsföretagen. Genom att tillsynsmyndigheter och externa aktörer såsom försäkringstagare och finansiärer ges möjlighet att få en mer samlad bild av företagets ekonomiska ställning och hanteringen av de risker som är förenade med verksamheten kommer det att finnas starka incitament för företaget att bedriva rörelsen på ett finansiellt sunt sätt.
4.7.4. Den nya tillsynsstrukturen
Bakgrund
I spåren av finanskrisen 2007 och 2008 blev det tydligt att det förekom brister i den finansiella tillsynen inom EU. Den främsta anledningen till detta var att tillsynsmodellerna fortfarande till stora delar var nationellt inriktade, trots en fortlöpande integrering av de europeiska finansmarknaderna med en mängd finansinstitut som bedriver gränsöverskridande verksamhet. Samarbete och samordning mellan de nationella tillsynsmyndigheterna uppvisade också stora brister.
För att komma tillrätta med dessa problem beslutade Europaparlamentet och rådet den 24 november 2010 – genom förordningar (EU nr 1093–1095/2010 – ESA-förordningarna) – ett europeiskt system för finansiell tillsyn (ESFS). Systemet består av tre europeiska tillsynsmyndigheter; Europeiska bankmyndigheten (EBA), Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten (Eiopa) och Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten (Esma). De europeiska tillsynsmyndigheterna ska intimt samarbeta med de nationella tillsynsmyndigheterna i avsikt att förbättra den inre marknadens funktionssätt. De ska utveckla bindande tekniska standarder, verka för en enhetlig tillämpning av det gemenskapsrättsliga regelverket på finansmarknadsområdet, kunna fatta bindande medlingsbeslut vid tvister mellan medlemsstaternas tillsynsmyndigheter, övervaka att medlemsstaternas tillsynsmyndigheter följer antagna EU-regler och vid behov utfärda rekommendationer.
Vidare inrättades en europeisk systemrisknämnd (ESRB; se Europaparlamentets och rådets förordning EU nr 1092/2010). Nämnden har till uppgift att ansvara för makrotillsynen inom EU genom att identifiera risker för den finansiella stabiliteten och vid behov utfärda riskvarningar och rekommendationer till åtgärder för att hantera sådana risker. Även nämnden ingår i ESFS.
Den 24 november 2010 beslutade Europaparlamentet och rådet även omnibus I-direktivet.5 Genom ändring av en rad sektorsdirektiv
5 Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/78/EU av den 24 november 2010 om ändring av direktiven 98/26/EG, 2002/87/EG, 2003/6/EG, 2003/41/EG, 2003/71/EG, 2004/39/EG, 2004/109/EG, 2005/60/EG, 2006/48/EG, 2006/49/EG och 2009/65/EG vad gäller befogenheterna för Europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska bankmyndigheten), Europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten)
preciseras genom detta direktiv de europeiska tillsynsmyndigheternas befogenheter. Omnibus I-direktivet har genomförts genom propositionen om europeiskt tillsynssamarbete på finansmarknadsområdet (prop. 2011/12:70). Den nya lagstiftningen trädde i kraft den 1 maj 2012.
Närmare om de europeiska tillsynsmyndigheternas befogenheter
För att kunna fullgöra sina uppgifter har de europeiska tillsynsmyndigheterna utrustats med ett antal befogenheter som fastställts genom ESA-förordningarna. Förordningarna har direkt effekt, dvs. är direkt tillämpliga i medlemsstaterna. Dessa befogenheter är i huvudsak följande (se artikel 8.2 i förordningarna)
- utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn (artikel 10)
- utarbeta förslag till tekniska standarder för genomförande (artikel 15)
- utfärda riktlinjer och rekommendationer (artikel 16)
- utfärda rekommendationer när det gäller överträdelser av unionsrätten
(se artikel 17.3)
- fatta enskilda beslut riktade till behöriga myndigheter om krav på åtgärder i krissituationer och om lösning av tvister mellan behöriga myndigheter i gränsöverskridande situationer (artiklarna 18.3 och 19.3)
- fatta enskilda beslut riktade till finansinstitut när det gäller direkt tillämpning av unionsrätten (artiklarna 17.6, 18.4 och 19.4)
- avge yttranden till Europaparlamentet, rådet eller kommissionen om alla frågor som har samband med dess behörighetsområde (artikel 34)
- samla in nödvändiga uppgifter om finansinstitut så att de europeiska tillsynsmyndigheterna kan fullgöra sina verksamhetsuppgifter (artikel 35)
- utveckla gemensamma metoder för att utvärdera hur produktens särdrag och distributionsprocesserna inverkar på institutens finansiella ställning och konsumentskyddet
- tillhandahålla en centralt tillgänglig databas med registrerade finansinstitut inom sitt behörighetsområde (om detta följer av rättsakterna i artikel 1.2).
4.8. Översiktligt om omnibus II-direktivet
Inledning
Den 16 april 2014 beslutade Europaparlamentet och rådet det s.k. omnibus II-direktivet,6 se bilaga 2.
och Europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten). 6 Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/51/EU av den 16 april 2014 om ändring av direktiven 2003/71/EG och 2009/138/EG och förordningarna (EG) nr 1060/2009, (EU) nr 1094/2010 och (EU) nr 1095/2010 med avseende på befogenheterna för Europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten) och Europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten).
Genom ändring av prospektdirektivet7 och Solvens II-direktivet preciseras genom omnibus II-direktivet de europeiska tillsynsmyndigheternas befogenheter som ursprungligen fastställts i ESA-förordningarna. Detta krävs för att det europeiska systemet för finansiell tillsyn ska fungera effektivt. Sådana ändringar avser fastställandet av räckvidden för vissa befogenheter som de europeiska tillsynsmyndigheterna har, precisering av andra befogenheter som föreskrivs i unionsrätten samt ändringar som syftar till att uppnå att de europeiska tillsynsmyndigheternas verksamhet fungerar smidigt och effektivt inom ramen för det europeiska tillsynssystemet. Det är i huvudsak fråga om regler som säkerställer ett väl fungerande samarbete mellan de behöriga myndigheterna och de europeiska tillsynsmyndigheterna (jfr omnibus Idirektivet).
Mer i detalj innehåller omnibus II-direktivet en delegering av befogenheter till kommissionen att anta genomförandeåtgärder, dvs. anta delegerade akter och genomförandeakter i enlighet med artikel 290 och 291 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Direktivet innehåller även bestämmelser om att skjuta fram datumen för införlivande, upphävande och tillämpning i Solvens II-direktivet.
Ändringar i Solvens II-direktivet av annan art
Solvens II-direktivet innebär en reformering av den grundläggande regleringen på EU-nivå för försäkringsföretag. Det utgör en del av ett samlat regelverk som också innehåller en omfattande kompletterande detaljreglering.
Solvens II-direktivet innehåller som nämnts bl.a. förändrade kapitalkrav för försäkringsföretagen, tydligare krav på företagsstyrning (riskhantering), förändrade regler för tillsynsprocesserna samt mer omfattande krav på försäkringsföretagens rapportering och offentliggörande av information.
Det s.k. ändringsdirektivet8 innehåller vissa ändringar av Solvens IIdirektivet med avseende på grupptillsyn. Dessa ändringar hanteras i samband med genomförandet av Solvens II-direktivet (se prop. 2012/13:160 s. 39).
Kommissonens förslag till omnibus II-direktiv beslutades i februari 2011. Det innehöll de förslag som framgår av föregående avsnitt. Förhandlingarna mellan Europaparlamentet, rådet och kommissionen ledde dock inte till att någon politisk överenskommelse kunde träffas. Den mest komplicerade frågan i dessa förhandlingar var införandet av åtgärder som rör behandling av försäkringsprodukter med långfristiga garantier enligt det nya Solvens II-regelverket (Long-term guarantee package eller LTG-paketet).
7 Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/71/EG av den 4 november 2003 om de prospekt som ska offentliggöras när värdepapper erbjuds till allmänheten eller tas upptill handel och om ändring av direktiv 2001/34/EG. 8 Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/89/EU av den 16 november 2011 om ändring av direktiven 98/78/EG, 2002/87/EG, 2006/48/EG och 2009/138/EG i fråga om extra tillsyn över finansiella enheter i ett finansiellt konglomerat.
Efter en längre tids resultatlösa förhandlingar kring tillkommande regleringen av försäkringsprodukter med långfristiga garantier, lämnades ett uppdrag till Eiopa att göra en teknisk bedömning av åtgärderna, för att på så sätt få en ny utgångspunkt för en politisk överenskommelse om omnibus II-direktivet.
Den 14 juni 2013 offentliggjorde Eiopa sin bedömning av hur produkter med långfristiga garantier lämpligen bör behandlas i Solvens IIregelverket. Dessa slutsatser bekräftar hur viktigt det är med långfristiga garantiåtgärder för många medlemsstater under perioder av finansiella påfrestningar, men även att det finns ett behov av olika åtgärder för att kunna hantera de skilda försäkringsprodukter som erbjuds i medlemsstaterna. Eiopa föreslog således i sina slutsatser ett antal åtgärder som syftar till att underlätta tillhandahållandet av försäkringsprodukter med långfristiga garantier – detta för att skydda mot att det uppstår artificiell volatilitet på finansmarknaderna. Dessa resultat och de förändringar i omnibus II-direktivet som Eiopas bedömning har lett till, utgjorde sedan grunden för en politisk överenskommelse om omnibus IIdirektivet.
5. Allmänna utgångspunkter
5.1. EU-rättslig bakgrund
5.1.1. Lamfallussymodellen
I maj 1999 presenterade kommissionen en handlingsplan för finansiella tjänster9, som syftade till att skapa en integrerad marknad för finansiella tjänster i EU. Handlingsplanen innehöll 42 förslag till åtgärder som skulle vara genomförda senast år 2005. Mot bakgrund av de korta tidsfristerna som gällde för att genomföra handlingsplanen togs en ny modell för lagstiftning fram. Den nya modellen har kommit att kallas för Lamfallussymodellen.10 Modellen syftar till att möjliggöra ett snabbare lagstiftningsförfarande och en mer flexibel lagstiftning. Den särskilda lagstiftningsmodellen tillämpades ursprungligen på värdepappersområdet, men 2006 utvidgades tillämpningsområdet till att omfatta även lagstiftning inom bank-, försäkrings- och fondområdena.
Lamfallussymodellen delar in regelgivningen och uppföljningen i fyra nivåer. På nivå 1 fastställs allmänna principer enligt det normala lagstiftningsförfarandet inom EU-rätten, dvs. genom direktiv eller förordningar som föreslås av kommissionen och antas av rådet och Europaparlamentet. I dessa rättsakter ges kommissionen mandat att utfärda ytterligare föreskrifter, tidigare kallade genomförandebestämmel-
9 Kommissionens meddelande Att genomföra handlingsplanen för finansmarknaderna: En handlingsplan, KOM (1999) 232. 10 Efter namnet på ordföranden i den s.k. visemannakommittén, Alexandre Lamfallussy. En översiktlig beskrivning av Lamfallussymodellen på försäkringsområdet finns i kommissionens Impact assessment Report SEC(2007)871, Annex A.3.
ser (på engelska implementing measures) i vissa hänseenden. På nivå 2 antar kommissionen sedan ytterligare föreskrifter för att fylla ut eller anpassa de allmänna principer som beslutats på nivå 1. Dessa föreskrifter kan meddelas i form av såväl direktiv som förordningar. Nivå 3 omfattar ett utökat samarbete mellan medlemsstaternas tillsynsmyndigheter. På nivå 3 kan det också utfärdas rekommendationer, riktlinjer (på engelska guidelines) och standarder. Slutligen ska kommissionen på nivå 4 ta ett ökat ansvar för att säkerställa att gemenskapslagstiftningen genomförs i medlemsstaterna på ett likartat sätt.
Lamfallussymodellen bygger på särskilda s.k. kommittologiregler.11Enligt dessa finns det dels s.k. föreskrivande kommittéer på nivå 2, dels s.k. rådgivande kommittéer på nivå 3. Nivå 3-kommittéerna har nu ombildats till tre Europeiska tillsynsmyndigheter (se avsnitt 5.1.2): den europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten, Eiopa, den europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten, Esma samt den europeiska bankmyndigheten, Eba. På försäkringsområdet utgörs nivå 2kommittén av European Insurance and Occupational Pensions Committee (EIOPC). I EIOPC arbete deltar bl.a. företrädare för det svenska finansdepartementet. Nivå 3-kommittén utgjordes tidigare av Committee of European Insurance and Occupational Pensions Supervisors (CEIOPS)12. I CEIOPS arbete deltog bl.a. företrädare för Finansinspektionen. Som nämnts har CEIOPS nu ersatts av den nya försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten, Eiopa.
Solvens II-direktivet har tagits fram med utgångspunkt i Lamfallussymodellen. Detta innebär bl.a. att Solvens II-direktivet endast innehåller s.k. nivå 1-reglering, som förutsätts bli kompletterad genom såväl nivå 2- som nivå 3-reglering. När det gäller nivå 2-regleringen innehåller Solvens II-direktivet uttryckliga bestämmelser om att kommissionen på vissa särskilt angivna områden ska respektive får meddela ytterligare föreskrifter, och i enlighet med kommittologiförfarandet har CEIOPS under år 2009 och 2010 på kommissionens uppdrag tagit fram ett stort antal s.k. tekniska råd rörande regleringen på nivå 2. Med utgångspunkt i dessa tekniska råd har kommissionen och EIOPC sedan arbetat fram utkast till en nivå 2-reglering. Denna ordning har dock ändrats genom att Lissabonfördraget trätt i kraft (se avsnitt 5.1.3).
Arbetet med att ta fram nivå 3-regleringen påbörjades av CEIOPS under 2009. Detta arbete har nu tagits över av Eiopa. Nivå 3-reglering kommer att meddelas i form av riktlinjer och rekommendationer (se avsnitt 5.1.2).
Som framgått är tanken i Lamfallussymodellen att nivå 1-regleringen endast ska innehålla de allmänna principerna i regleringen (på engelska key framework principles). Detta brukar ibland beskrivas på det sättet att
11 2006/512/EC och Rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som ska tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter, EGT L 184, 17.7.1999, s. 23 (Celex 31999D0468). 12 Till följd av den nya tillsynsordningen har CEIOPS upphört med sin verksamhet. Verksamheten kan sägas ha övertagits av den nybildade Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten (eng. European Insurance and Occupational Pensions Authority [Eiopa]).
Solvens II-direktivet endast är ett ramdirektiv, eller att Solvens IIdirektivet endast innehåller de övergripande principerna. Det kan dock konstateras att många av bestämmelserna i Solvens II-direktivet är mycket detaljerade. När det gäller sådana bestämmelser är det tveksamt om man kan tala om en principbaserad reglering. Dessutom kommer regleringen på lägre nivåer att bli omfattande. Den samlade EUregleringen kommer således att bli mycket omfångsrik.
Hänvisningar till S5-1-1
5.1.2. Ny tillsynsordning
Med anledning av den finanskris som drabbade världen under 2007 och 2008 fick en expertgrupp under ledning av Jacques de Larosière i uppdrag att lämna förslag som skulle stärka den europeiska tillsynsordningen på det finansiella området. I februari 2009 lämnade gruppen sina förslag i en särskild rapport.13 Baserat på denna rapport presenterade kommissionen i mars 2009 sina förslag kring innehållet i en ny tillsynsordning i en s.k. kommunikation. I maj samma år presenterades mer detaljerade förslag, och i juni samma år ställde sig rådet bakom kommissionens förslag.
Den nya ordningen föreslogs bestå av två delar. I den ena delen skulle de dåvarande s.k. nivå 3-kommitteérna (CEIOPS på försäkringsområdet) ombildas till nya självständiga myndigheter (Eiopa på försäkringsområdet) som skulle samverka med de nationella tillsynsmyndigheterna i ett europeiskt nätverk – European System of Financial Supervisors (ESFS). I den andra delen skulle det etableras en European Systemic Risk Board (ESRB) med uppgift att övervaka och bedöma potentiella hot mot den finansiella stabiliteten som har sin grund i den makroekonomiska utvecklingen eller utvecklingen i det finansiella systemet som helhet. För att ESFS skulle kunna fungera effektivt ansågs det bl.a. att de nya myndigheterna skulle ges rätt att ta fram förslag på s.k. tekniska standarder, detaljföreskrifter på finansmarknadsregleringens olika områden, i syfte att säkerställa en mer harmoniserad reglering.
Kommissionens formella förslag till ny lagstiftning på området lämnades i september 2009, och Europaparlamentets och rådets beslut fattades genom bl.a. Europaparlamentets och rådets förordning 1094/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av Eiopa (Eiopaförordningen).
Hänvisningar till S5-1-2
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 5.1.1
5.1.3. Lissabonfördraget
Parallellt med framtagandet av en ny tillsynsordning på det finansiella området har det s.k. Lissabonfördraget trätt i kraft. Lissabonfördraget innebär bl.a. att EU:s institutioner genom artiklarna 290 och 291 i fördraget getts rätt att utfärda s.k. delegerade akter (på engelska delegated acts) respektive genomförandeakter (på engelska implementing acts).
13 The high-level group on financial supervision in the EU, chaired by Jacques de Larosière, Report, Brussels 25 februari 2009.
Enligt artikel 290 kan det genom en lagstiftningsakt till kommissionen delegeras befogenhet att anta akter med allmän räckvidd som inte är lagstiftningsakter och som kompletterar eller ändrar vissa icke väsentliga delar av lagstiftningsakten. Enligt artikeln ska mål, innehåll, omfattning och varaktighet för delegeringen av befogenhet uttryckligen framgå av lagstiftningsakten. De väsentliga delarna av ett område ska förbehållas lagstiftningsakterna och får inte bli föremål för delegering av befogenhet, och de villkor som ska gälla för delegeringen ska fastställas i lagstiftningsakterna. De akter som kommissionen kan anta med stöd av sådan delegation är delegerade akter. Av artikel 290 framgår det inte i vilken juridisk form en sådan delegerad akt ska meddelas. Av artikel 296 framgår det dock att institutionerna i ett sådant fall kan välja typ av akt, med beaktande av tillämpliga förfaranden och proportionalitetsprincipen. En delegerad akt kan alltså meddelas i form av förordning eller ett direktiv.
Om enhetliga villkor för genomförande av unionens rättsligt bindande akter krävs framgår det av artikel 291 att kommissionen – eller i vissa fall rådet – ska tilldelas genomförandebefogenheter genom dessa akter. Vid sådan tilldelning av genomförandebefogenheter ska Europaparlamentet och rådet, genom förordningar i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet, i förväg fastställa allmänna regler och principer för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter. De akter som kommissionen antar med stöd av dessa genomförandebefogenheter är genomförandeakter. Av artikel 291 framgår det inte i vilken juridisk form en sådan genomförandeakt ska meddelas. I likhet med vad som anförts ovan torde detta innebär att en genomförandeakt t.ex. kan meddelas i form av förordning eller direktiv.
Lagrådet har anfört följande. De föreslagna reglerna om grupptillsyn innebär att för de försäkringsföretag som omfattas av reglerna ska det för varje grupp (ett försäkringsföretag synes kunna ingå i flera olika grupper,
SOU 2011:58 s. 401) finnas en enda tillsynsmyndighet som ska ansvara för samordningen och utförandet av grupptillsynen. Myndigheten ska utses bland tillsynsmyndigheterna i berörda medlemsländer (artikel 247.1 i direktivet). Inom regelverket för grupptillsyn kommer myndighetsutövning avseende svenska företag att i vissa fall utföras av andra myndigheter i EES. Som exempel ska vissa beslut av en behörig myndighet inom EES gälla i Sverige (19 kap. 38 §) och en behörig myndighet från ett annat land kan på plats i Sverige få utföra kontroll (19 kap. 80 §). Under föredragningen har upplysts att, även om Solvens II-direktivet beslutades 2009, förslagen ryms inom den överlåtelse av beslutanderätt enligt 10 kap. 6 § regeringsformen som skett i samband med antagandet av Lissabonfördraget. Regeringens ställningstagande i denna fråga, och skälen för detta, bör redovisas i den kommande propositionen.
Med anledning av vad Lagrådet anfört noterar regeringen att fördragen före Lissabonfördraget var godkända med stöd av en tidigare lydelse av nuvarande 10 kap. 6 § RF som endast möjliggjorde överlåtelse av beslutanderätt till institutioner och organ inom EU. Det var därför inte möjligt att med stöd av den bestämmelsen överlåta beslutanderätt till t.ex. en annan medlemsstat inom EU. Efter antagandet av Lissabonfördraget är det dock möjligt.
De exempel på bestämmelser som Lagrådet tar upp har sin grund i artiklar i Solvens II-direktivet som har ändrats genom omnibus IIdirektivet. Det sistnämnda direktivet antogs efter Lissabonfördraget och innebär en ”Lissabonifiering” av Solvens II-direktivet. I och med att Sverige har tillträtt Lissabonfördraget har överlåtelse av beslutanderätt som Solvens II-direktivet förutsätter redan skett (se prop. 2007/08:168 s. 41 ff.). Någon ytterligare överlåtelse krävs därför inte (jfr prop. 2009/10:217 s. 29). Detta ställningstagande har regeringen också gjort i propositionen om blankning (se prop. 2011/12:175 s. 33.).
När det gäller möjligheten att låta en behörig myndighet från ett annat land på plats i Sverige (se artikel 255.2 i Solvens II-direktivet) få utföra kontroll (nu föreslagna 19 kap. 52 §) anser regeringen, efter förnyade överväganden att det inte finns behov av en sådan möjlighet. Det bör vara tillräckligt att den utländska myndigheten får närvara vid kontroll som utförs av Finansinspektionen. En liknande bestämmelse finns i 13 kap. 11 § lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder. Den bör tjäna som förebild vid genomförandet av nu aktuell artikel i Solvens II-direktivet (se även avsnitt 18.2.3).
5.1.4. Omnibus II-direktivet och Eiopa-förordningen
Eftersom Solvens II-direktivet antogs år 2009 måste direktivet anpassas till såväl den nya tillsynsordningen som till Lissabonfördraget. I januari 2011 lämnade kommissionen därför förslag till ett direktiv med bl.a. sådana ändringar, omnibus II-direktivet. Direktivet antogs den 16 april 2014 (se även avsnitt 4.8).
En del av direktivet handlar om utrymmet för tekniska standarder som ett ytterligare verktyg för harmonisering av tillsynen och skapandet av en mer harmoniserad reglering. I sammanhanget bör noteras när det gäller tekniska standarder att Eiopa, enligt Eiopa-förordningen14 har rätt att bl.a. ta fram förslag till tekniska standarder för tillsyn (på engelska regulatory technical standards) och förslag till tekniska standarder för genomförande (på engelska implementing technical standards, se artiklarna 10 och 15 i Eiopa-förordningen).
Eiopa har även rätt att utfärda riktlinjer och rekommendationer (på engelska guidelines and recommendations, se artikel 16 i Eiopaförordningen). Riktlinjer och rekommendationer ska vara riktade till behöriga myndigheter (t.ex. Finansinspektionen) eller till finansiella företag. Riktlinjer och rekommendationer är inte rättsligt bindande i traditionell mening, men nationella tillsynsmyndigheter och försäkringsföretag som träffas av dessa riktlinjer och rekommendationer ”ska med alla tillgängliga medel söka följa dessa riktlinjer och rekommendationer” (på engelska make every effort to comply). Myndigheter, och i vissa fall företag, kommer att vara skyldiga att bekräfta
14 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1094/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska försäkrings-och tjänstepensionsmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/79/EG. EUT L 331, 15.12.2010 s. 1–11 Celex 32010R1094.
efterlevnaden eller förklara varför riktlinjer och rekommendationer inte följs. Denna typ av bestämmelser kallas ibland för ”följ eller förklararegler” (på engelska comply or explain). Eiopa övervakar och förfogar även över vissa åtgärder för att se till att utfärdade rekommendationer och riktlinjer följs.
Eiopas rätt att föreslå tekniska standarder, som ska beslutas av kommissionen, är kopplad till kommissionens befogenheter enligt artiklarna 290 och 291. Enligt dessa artiklar måste kommissionens befogenheter framgå uttryckligen av lagstiftningsakten, dvs. Solvens IIdirektivet. I omnibus II-direktivet definieras indirekt på vilka områden Eiopa ska ha rätt att ta fram förslag till olika former av tekniska standarder. Av förordningen framgår även att dessa standarder – båda typerna – ska ges form av EU-förordning eller EU-beslut. Regleringen i form av tekniska standarder kommer alltså att vara direkt tillämplig i Sverige. Ofta benämns den normgivning som kommissionen företar i form av tekniska standarder på förslag från någon av de nya europeiska tillsynsmyndigheterna som nivå 2 respektive 2,5-reglering. De skiljer sig från regleringen på nivå 3 på så sätt att den är juridiskt bindande i traditionell bemärkelse.
Av skäl 11 i till omnibus II-direktivet framgår att det som ska regleras genom tekniska standarder ska vara av ”genuint teknisk karaktär”, och att framtagandet av standarden ska kräva tillsynsexpertis. Tekniska standarder i form av delegerade akter ska utveckla, precisera och bestämma villkoren för en enhetlig harmonisering av reglerna i den grundläggande lagstiftningsakten, och kan därigenom, i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget komplettera eller ändra icke-väsentliga delar av lagstiftningsakten. Tekniska standarder i form av genomförandeakter ska i enlighet med artikel 291 i fördraget bestämma villkoren för en enhetlig tillämpning av rättsligt bindande unionsakter. Tekniska standarder får inte innebära policyval eller strategiska beslut, vilket anges i artiklarna 10 och 15 i Eiopa-förordningen.
En annan del av omnibus II-direktivet rör regler om tvistelösning mellan nationella tillsynsmyndigheter. Kommissionen ges också mandat att meddela övergångsbestämmelser på en rad olika områden. Dessa ska meddelas genom delegerade akter. De mandat som ges är begränsade vad avser såväl områdena som den maximala perioden för övergångsbestämmelser på respektive område. Bestämmelserna i dessa delar behandlas närmare i avsnittet om ikraftträdande- och övergångsbestämmelser, se avsnitt 24.
Hänvisningar till S5-1-4
5.2. Överväganden och förslag
5.2.1. Förhållandet mellan nationell reglering och unionsrätten
Regeringens bedömning: De nya bestämmelser som införs till följd av Solvens II-direktivet bör – som utgångspunkt – inte gå längre än vad som krävs enligt direktivet. De svenska bestämmelserna bör inte heller vara mer detaljerade än bestämmelserna i direktivet. Vissa
nationella rörelseregler som inte följer av Solvens II-direktivet bör behållas.
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna: De remissinstanser som kommenterar bedömningen instämmer i den. Sveriges Advokatsamfund menar dock att utredningens förslag i vissa delar går längre än vad Solvens II-direktivet kräver.
Bedömningen i utkast till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har ingen invändning mot den.Svensk Försäkring konstaterar att det är fråga om fullharmonisering och betonar därför särskilt vikten av återhållsamhet när det gäller att införa nationella regler som innebär tillägg till den lagstiftning som följer av genomförandet av Solvens II-direktivet.
Skälen för regeringens bedömning: Ett viktigt syfte med Solvens IIdirektivet är att uppnå en ökad harmonisering av regelverk och tillsyn inom EU. Ett mer harmoniserat regelverk bidrar till effektiviteten i den finansiella sektorn genom att det dels undanröjer det bestämmelser som annars skulle fungera som direkta eller indirekta hinder mot konkurrens över gränserna, dels minskar det gränsöverskridande instituts administrativa börda av att hantera flera sinsemellan olikartade regelverk för en och samma verksamhet när denna bedrivs i flera länder.
En viktig förutsättning för att uppnå ett mer harmoniserat EU-regelverk är att medlemsstaternas nationella regelverk inte, utöver det gemensamma regelverket, lägger på ytterligare bestämmelser som i praktiken fungerar som konkurrenshinder. Det nationella regelverket bör naturligtvis inte heller sakna bestämmelser som ska finnas enligt det gemensamma regelverket. Utgångspunkten vid utformningen av de nationella bestämmelserna bör därför vara att förslagen till nya regler på lagnivå ska ansluta sig till utformningen av bestämmelserna i Solvens IIdirektivet. Särskilt viktigt blir detta i de fall direktivbestämmelserna har karaktär av fullharmonisering.
I syfte att uppnå ökad harmonisering bör man, som Svensk Försäkring har påpekat, även vara försiktig med att förtydliga eller komplettera bestämmelserna i direktivet på ett sätt som i praktiken skapar en form av nationella särbestämmelser. Detta är särskilt viktigt när det gäller Solvens II-direktivet, eftersom det i vart fall i grunden bygger på ett principbaserat förhållningssätt. Med ett sådant förhållningssätt måste det finnas utrymme för alternativa lösningar att nå de krav som lagts fast i direktivet. Genom onödig nationell detaljreglering kan fördelarna med en mer principbaserad reglering inte uppnås. För denna bedömning talar också förekomsten av reglering på lägre nivåer i Lamfallussy-strukturen och risken för överlappande eller t.o.m. motstridiga regler.
Även mot den angivna bakgrunden finns det dock kvar ett utrymme för nationell reglering på det rörelserättsliga området. Det handlar då framför allt om grundläggande rörelseregler, men också om bl.a. förmånsrätt för försäkringstagarna i vissa av ett försäkringsföretags tillgångar. De aktuella reglerna och deras förhållande till den EU-rättsliga regleringen behandlas under respektive avsnitt.
Hänvisningar till S5-2-1
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 15.9
5.2.2. Hur ska bestämmelserna i Solvens II-direktivet genomföras i svensk rätt?
Regeringens förslag: Bestämmelserna i Solvens II-direktivet ska i huvudsak genomföras genom bestämmelser i försäkringsrörelselagen.
Bestämmelser som inte förs in i lag genomförs med stöd av bemyndigande i lag genom föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer.
De svenska bestämmelserna på lagnivå ska utformas så att de både i struktur och språklig utformning ligger så nära direktivet som möjligt. Vid utformningen ska dock sådana språkliga och strukturella justeringar göras som bidrar till att skapa en enkel, tydlig och begriplig lagtext, under förutsättning att sådana justeringar inte ändrar det sakliga innehållet.
Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningen föreslår dock att de föreskrifter som inte genomförs genom bestämmelser i lag som huvudregel ska genomföras genom föreskrifter som meddelas av regeringen med stöd av bemyndigande i lag.
Remissinstanserna: De remissinstanser som berör ämnet tillstyrker utredningens förslag att direktivbestämmelser i första hand bör genomföras genom bestämmelser i lag. Finansinspektionen och Livförsäkringsutredningen invänder mot utredningens förslag till ändrad struktur för föreskriftsbemyndiganden och menar att regeringen även fortsättningsvis bör få generell möjlighet att delegera sin föreskriftsrätt till den myndighet som regeringen bestämmer.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag
Bestämmelserna i Solvens II-direktivet ska som huvudregel genomföras genom lag men även genom myndighetsföreskrifter
Ett EU-direktiv ska genomföras genom nationellt bindande regler på lämplig normnivå på det sätt som bäst överensstämmer med medlemsstatens lagstiftningstradition och lagstiftning i övrigt. Bestämmelserna i Solvens II-direktivet kan genomföras i svensk rätt genom att motsvarande bestämmelser tas in i svensk lag. Merparten av bestämmelserna i direktivet är, i likhet med motsvarande bestämmelser på bank- och värdepappersområdena, av offentligrättslig karaktär och avser näringsverksamhet. Detta innebär att bestämmelserna i direktivet också kan genomföras genom att riksdagen delegerar normgivningsmakten till regeringen alternativt till regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer, dvs. i praktiken till Finansinspektionen (se 8 kap. 2 § första stycket 2 och 3 § regeringsformen). Vid genomförandet av direktiv på finansmarknadsområdet har lagstiftaren ofta valt en regleringsteknik som bygger på en kombination av lagbestämmelser och myndighetsföreskrifter.
Utredningen anser att de direktivbestämmelser som inte genomförs i lag i stället bör genomföras genom föreskrifter som meddelas av regeringen i form av förordning. Därför har utredningen föreslagit att endast regeringen, inte regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, ska ges bemyndigande att meddela ytterligare föreskrifter till försäkringsrörelselagen (2010:2043, förkortad FRL) och på så sätt genomföra de direktivbestämmelser som inte genomförs genom bestämmelser i försäkringsrörelselagen. Som skäl för detta ställningstagande har utredningen angett att den svenska normgivningsstrukturen bör återspegla den normgivningsstruktur som gäller på EU-nivån. Eftersom de föreskrifter som meddelas av kommissionen som delegerade akter eller genomförandeakter eller som tekniska standarder, med stöd av bemyndiganden i Solvens II-direktivet, torde ges formen av EU-förordningar, som blir direkt gällande i Sverige, bör enligt utredningens uppfattning de direktivbestämmelser som genomförs på lägre normhierarkisk nivå än i lag genomföras genom föreskrifter som meddelas av regeringen i förordning. På så sätt skulle det undvikas att föreskrifter som hör hemma på direktivnivå i den EU-rättsliga normhierarkin hamnar på en lägre nivå i normhierarkin nationellt än föreskrifter som hör hemma på nivå 2 och 2,5 i EU-strukturen och som kommer att gälla direkt i Sverige.
Regeringen anser emellertid, i likhet med Livförsäkringsutredningen, att frågan om hur Solvens II-direktivets bestämmelser ska införas i Sverige inte ska vara beroende av hur olika regler har kommit att införas på EU-nivå. Det förekommer inte sällan i solvensregelverket att regler av mera principiellt innehåll återfinns bland de föreskrifter som ska meddelas av kommissionen och regler av detaljkaraktär återfinns i själva direktivet. Att en viss bestämmelse hamnat i själva direktivet behöver således inte betyda att den kan anses ha principiell betydelse eller är resultatet av ett särskilt politiskt ställningstagande.
Styrande vid det svenska genomförandet av Solvens II-direktivets bestämmelser bör i stället vara hur ett klart och tydligt (lättöverskådligt och lättillämpat) regelverk bäst kan åstadkommas. För att uppnå det syftet är det lämpligt att vissa direktivbestämmelser av högre detaljeringsgrad genomförs genom föreskrifter som meddelas av Finansinspektionen, som har resurser och kompetens att utarbeta detaljföreskrifter på försäkringsrörelseregleringens olika områden. Meddelandet av sådana detaljföreskrifter kräver inte heller, som Livförsäkringsutredningen angett, något ställningstagande av regeringen som politiskt organ. Även det förhållandet talar för att de bestämmelser i Solvens II-direktivet som har karaktär av detaljbestämmelser bör kunna meddelas av Finansinspektionen som förvaltningsmyndighet.
Solvens II-direktivets bestämmelser är, som utredningen påpekat, den grundläggande delen av ett nytt samlat EU-regelverk för försäkringsrörelse. Av det skälet bör huvudregeln vara att direktivets bestämmelser ska genomföras genom bestämmelser i lag, även om det alltså är både möjligt och lämpligt att vissa direktivbestämmelser genomförs genom myndighetsföreskrifter. En lämplig utgångspunkt vid valet av normgivningsnivå kan, som Livförsäkringsutredningen anfört, vara vilka ämnesområden som i dag regleras i FRL. Samma principer bör också vara vägledande när det gäller meddelandet av föreskrifter i försäkringsrörelseregleringen som inte är föranledda av EU-regler. När det finns
utrymme för kompletterande normgivning på nationell nivå, vid sidan av EU-regelverket, bör den alltså ske genom en kombination av lag och myndighetsföreskrifter, beroende på vad som i det enskilda fallet bedöms lämpligt. Som utredningen funnit har reglerna i Solvens II-direktivet en naturlig hemvist i FRL och det är inte lämpligt att stifta en särskild lag som innehåller de rörelserättsliga delarna av försäkringsregleringen.
Begrepp och termer i den svenska lagtexten
När det gäller de begrepp och termer som används i Solvens II-direktivet bör utgångspunkten vara att den svenska regleringen så nära som möjligt ska överensstämma med de begrepp och termer som används i direktivet. Med en sådan utgångspunkt skapas bättre förutsättningar för att uppnå ökad harmonisering, vilket är ett av syftena med direktivet. Genom användande av direktivets begrepp och termer minskar också risken för att de svenska reglerna tolkas på ett sätt som inte är förenligt med direktivet. Ytterligare ett skäl för att använda direktivets terminologi är att bestämmelserna som kommer att meddelas av kommissionen torde komma att innehålla i vart fall delvis samma termer och begrepp som direktivet. Avvikelser från direktivets terminologi kan därför skapa oklara kopplingar mellan lagen och de i Sverige direkt tillämpliga bestämmelserna på nivå 2 och 2,5. Den valda utgångspunkten kan emellanåt medföra att vissa termer och begrepp upplevs som främmande, eftersom direktivet innehåller en rad facktermer och begrepp som inte tidigare förekommit i svensk lagstiftning.
Vad som nyss sagts bör dock inte förhindra språkliga avvikelser från den svenska direktivtexten när sådana språkliga avvikelser är nödvändiga. Detta kan vara fallet vid uppenbart felaktiga översättningar eller på grund av att direktivtexten är skriven för att kunna ”fungera” i alla medlemsstater oavsett de nationella särdrag som kan finnas. I andra fall kan språkliga justeringar krävas för att skapa en mer lättläst och begriplig reglering, eller för att skapa en reglering som är mer förenlig med svensk lagstiftningstradition. Denna form av språkliga justeringar får naturligtvis inte ändra på det sakliga innehållet i bestämmelserna. Slutligen bör det här nämnas att det också krävs språkliga justeringar när ett engelskt ord har översatts på olika sätt i olika bestämmelser.
Hänvisningar till S5-2-2
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 5.2.4
5.2.3. Regler som beslutas av kommissionen
Regeringens bedömning: Regler som har beslutats eller kommer att beslutas av kommissionen med stöd av bemyndiganden i Solvens IIdirektivet har getts eller kommer att ges formen av EU-förordningar och kräver i huvudsak inga ytterligare lagstiftningsåtgärder.
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som berör ämnet instämmer i utredningens bedömning. Sveriges Advokatsamfund anser dock att frågan om hur nivå 2-reglerna ska implementeras i svensk rätt bör övervägas närmare när de är färdigställda på EU-nivå.
Bedömningen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har ingen invändning mot den.
Skälen för regeringens bedömning: Kommissionen har nu genom förordning beslutat kompletterande reglering på nivå 2.15 Även den reglering på nivå 2,5 som beslutats har haft form av EU-förordning. Det finns inte något skäl att anta att återstående reglering kommer att meddelas i form av direktiv. Det innebär att den blir direkt tillämplig i
Sverige. Kompletterande nationella genomförande bestämmelser är endast tillåtna om det krävs för att EU-förordningen ska kunna tillämpas och få genomslag i svensk rätt.
Den regleringen på lägre nivåer som har meddelats och som ska meddelas av kommissionen har beaktats i regeringens lagförslag på det sättet att lagförslagen utformats på ett sådant sätt att de är förenliga med den. Det innebär i vissa fall att en förutsättning för att EU-förordningen ska kunna tillämpas och få genomslag i svensk rätt är att det införas vissa kompletterande bestämmelser i försäkringsrörelselagstiftningen (se här särskilt regleringen av specialföretag). Som Sveriges Advokatsamfund påpekar bör således samspelet mellan direktivregler och EU-förordningar på lägre nivå övervägas särskilt.
5.2.4. Riktlinjer och rekommendationer som beslutas av Eiopa
Regeringens bedömning: Inom ramen för de bemyndiganden som ges i försäkringsrörelselagen att meddela föreskrifter kan vissa riktlinjer och rekommendationer som beslutas av Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten ”omvandlas” till myndighetsföreskrifter.
Utredningen berör inte frågan. Remissinstanserna tar inte upp frågan. Bedömningen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker bedömningen eller har inga invändningar mot den.Finansinspektionen betonar att inspektionens tillsyn får anses omfatta även riktlinjer och rekommendationer från Eiopa, eftersom dessa får anses utgöra råd om hur författningar som styr verksamheten kan tillämpas. Svensk Försäkring ifrågasätter det lämpliga i att Finansinspektionen utnyttjar bemyndigandena på detta sätt.
Skälen för regeringens bedömning: Som nämnts finns på nivå 3 i
Lamfallussy-strukturen riktlinjer och rekommendationer som meddelas av Eiopa. Mandatet för detta finns i artikel 16 i Eiopa-förordningen.
15 Europeiska kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/35 av den 10 oktober 2014 om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solvens II).
Syftet med de riktlinjer och rekommendationer som utfärdas ska vara att skapa en konsekvent, ändamålsenlig och effektiv tillsynspraxis. Detta ska säkerställa en gemensam, enhetlig och konsekvent tillämpning av unionsrätten. Riktlinjerna kan rikta sig såväl till behöriga myndigheter som till försäkringsföretag. Om en riktlinje eller en rekommendation riktar sig till behöriga myndigheter, ska dessa antingen följa riktlinjen eller rekommendationen eller förklara varför den inte gör det. Samma princip gäller om riktlinjen eller rekommendationen riktar sig till försäkringsföretagen. Eiopa övervakar och förfogar även över vissa åtgärder för att se till att utfärdade rekommendationer och riktlinjer följs. Eiopaförordningen innehåller emellertid i övrigt inga bestämmelser om sanktioner för försäkringsföretag som inte följer de riktlinjer och rekommendationer som utfärdas av Eiopa.
Det kan förekomma att föreskrifter av betydelse meddelas genom riktlinjer och rekommendationer från Eiopa. Även om de, som Finansinspektionen påpekar, till sitt innehåll inte är rättsligt bindande, utgör de rekommendationer till stöd för hur författningar som styr verksamheten kan tillämpas. På så sätt omfattas de normalt av inspektionens tillsyn. Samtidigt torde Finansinspektionen inte kunna lägga en överträdelse av dessa riktlinjer och rekommendationer direkt till grund för ett ingripande mot ett försäkringsföretag, eftersom dessa inte är att anse som ”författningar som reglerar företagets näringsverksamhet” (se 16 kap. 1 § FRL). Det är inte en fullt godtagbar ordning att Finansinspektionen ges begränsade möjligheter att ingripa mot överträdelser av viktiga regler. Det blir också tydligt för försäkringsföretagen vad konsekvensen kan bli av sådana överträdelser, om bestämmelserna i fråga finns i en föreskrift som har meddelats av Finansinspektionen.
Grunden för detta bör ges i bemyndiganden som ska utformas på sedvanligt sätt och avse vissa i lag särskilt angivna ämnesområden. Bemyndigandenas omfattning bör dock inte styras av vilka riktlinjer och rekommendationer som Eiopa antar och innehållet i dessa. Det bör i stället var fråga om bemyndiganden som följer av metodiken för hur bestämmelserna i Solvens II-direktivet genomförs i svensk rätt (se avsnitt 5.2.2). Inom dessa områden kan således Finansinspektionen ”omvandla” vissa av de riktlinjer och rekommendationer som meddelas av Eiopa till myndighetsföreskrifter, så att överträdelser av dessa kan sanktioner med stöd av FRL. Regeringen anser, i motsats till Svensk Försäkring, detta vara en lämplig ordning som ger möjlighet till effektiva sanktioner vid överträdelser av regler av väsentlig art.
Hänvisningar till S5-2-4
5.2.5. Bestämmelser som överförs från äldre direktiv
Regeringens bedömning: Bestämmelser i Solvens II-direktivet som överförs från tidigare direktiv på försäkringsområdet behöver inte analyseras på nytt i detta lagstiftningsärende.
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har inga invändningar mot den.
Bedömningen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har ingen invändning mot den.
Skälen för regeringens bedömning: Solvens II-direktivet innehåller ett stort antal bestämmelser som överförs från sammanlagt 14 direktiv (den s.k. konsolideringen). Konsolideringen ska inte i sak innebära några nya eller ändrade regler utan ska endast åstadkomma att reglerna, tillsammans med den nya solvensregleringen, samlas i ett enda direktiv för försäkringsrörelse.
De artiklar som ingår i konsolideringen ska redan vara införlivade i medlemsstaternas nationella regelsystem, och det finns därför inte heller något särskilt krav i Solvens II-direktivet på att dessa artiklar ska genomföras i nationell rätt. Mot denna bakgrund finner regeringen att de bestämmelser som överförs från äldre direktiv till Solvens II-direktivet inte behöver analyseras på nytt inom ramen för detta lagstiftningsärende.
5.2.6. Beaktande av de ändringar i Solvens II-direktivet som gjorts i ändringsdirektivet och omnibus IIdirektivet
Regeringens bedömning: De lagändringar som föreslås innebär ett genomförande av Solvens II-direktivets regler – i förekommande fall ändrade genom ändringsdirektivet – där omnibus
II-direktivets
ändringar i Solvens II-direktiv också har beaktats fullt ut.
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.
Bedömningen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har ingen invändning mot den.
Skälen för regeringens bedömning: Genomförandet av omnibus IIdirektivet medför behov av lagändringar i svensk rätt. Detta direktiv innehåller ändringar i Solvens
II-direktivet och prospektdirektivet.
Ändringarna är en konsekvens bl.a. av att en europeisk försäkrings- och tjänstepensionsmyndighet (Eiopa) och en europeisk värdepappers- och marknadsmyndighet (Esma) har inrättats. När det gäller ändringarna i Solvens II-direktivet är de även en konsekvens av Lissabonfördraget.
Ändringarna i prospektdirektivet avser i huvudsak att definiera lämplig räckvidd för tekniska standarder och lämpliga kanaler för informationsutbyte.
Ändringarna Solvens II-direktivet är dock av mer omfattande art. Utöver de ovan nämnda ändringarna – som avser regler på de områden där kommissionen ges befogenheter att meddela tekniska standarder och lämpliga kanaler för informationsutbyte – innehåller direktivet regler om tvistlösning mellan de nationella tillsynsmyndigheterna, regler om hur försäkringsföretag ska hantera och beräkna sina långa försäkringsåtaganden och möjligheter för kommissionen att meddela övergångsbestämmelser.
Solvens II-direktivet ska tillämpas fr.o.m. 1 januari 2016. Detsamma gäller det s.k. ändringsdirektivet (se avsnitt 4.8) som innehåller vissa ändringar av Solvens II-direktivet med avseende på grupptillsyn. De lagändringar som nu föreslås innebär ett genomförande av Solvens IIdirektivets regler – i förekommande fall ändrat genom ändringsdirektivet – där omnibus II-direktivets ändringar i förstnämnt direktiv har beaktats fullt ut.
Hänvisningar till S5-2-6
5.2.7. Försäkringsföretagens tjänstepensionsverksamhet
Regeringens förslag: De särbestämmelser i försäkringsrörelselagen som bygger på regler i tjänstepensionsdirektivet som Sverige tillämpar på försäkringsföretagens tjänstepensionsverksamhet ska upphöra att gälla vid utgången av 2019.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 4 i tjänstepensionsdirektivet får medlemsstaterna välja att tillämpa vissa av bestämmelserna i tjänstepensionsdirektivet på tjänstepensionsverksamheten hos försäkringsföretag som omfattas av det konsoliderade livförsäkringsdirektivet.
De bestämmelser i tjänstepensionsdirektivet som får tillämpas på tjänstepensionsverksamheten hos försäkringsföretag är bestämmelserna om villkoren för att bedriva verksamhet (artikel 9), årsbokslut och förvaltningsberättelser (artikel 10), information som ska lämnas till medlemmar och förmånstagare (artikel 11), riktlinjer för placeringsverksamheten (artikel 12), uppgifter som ska lämnas till de behöriga myndigheterna (artikel 13), de behöriga myndigheternas befogenheter att ingripa samt deras förpliktelser (artikel 14), tekniska avsättningar (artikel 15), skuldtäckning av tekniska avsättningar (artikel 16), investeringsregler (artikel 18) och om förvaltning och förvaring (artikel 19). I sådana fall, och endast när det gäller tjänstepensionsverksamheten, ska försäkringsföretaget inte omfattas av vissa bestämmelser i det konsoliderade livförsäkringsdirektivet. De bestämmelser i det konsoliderade livförsäkringsdirektivet som inte ska tillämpas när det gäller tjänstepensionsverksamheten är bestämmelserna om tekniska avsättningar och om tillgångar som ska motsvara dessa (artiklarna 20–26), om tillgångar som inte används för att täcka tekniska avsättningar (artikel 31) och om information till försäkringstagare (artikel 36).
Sverige har valt att utnyttja möjligheten enligt artikel 4 i tjänstepensionsdirektivet. De nu aktuella direktivbestämmelserna har genomförts i svensk rätt genom att det i FRL har införts vissa särskilda bestämmelser för verksamhet som avser tjänstepensionsförsäkring. Särskilda bestämmelser finns bl.a. när det gäller regleringen kring sekundäretablering och (annan) gränsöverskridande verksamhet, information till försäkringstagare och andra ersättningsberättigade, upplåning, ställande av säkerhet för tredje man, separation av tjänstepensionsförsäkring,
beräkning av de försäkringstekniska avsättningarna, bestämmande av premier, placering av tillgångar och placeringsriktlinjer.
Det svenska genomförandet av tjänstepensionsdirektivet kan sägas innebära att hela den nuvarande FRL utgör den samlade regleringen för försäkringsföretag som helt eller delvis bedriver tjänstepensionsverksamhet.
I skäl 30 till omnibus II-direktivet anges att det är nödvändigt att fastställa en övergångsordning för tjänstepensionsverksamhet som drivs av försäkringsföretag med stöd av artikel 4 i tjänstepensionsdirektivet under den tid som kommissionen utför sin översyn av det direktivet, och att övergångsperioden bör löpa ut så snart som ändringarna av tjänstepensionsdirektivet träder i kraft.
Genom artikel 2.80 i omnibus
II-direktivet (artikel 308 b.15 i
Solvens II-direktivet) införs det en särskild övergångsreglering för de medlemsländer som vid lagens ikraftträdande tillämpar artikel 4 i tjänstepensionsdirektivet. Enligt övergångsregleringen får dessa medlemsländer – som längst t.o.m. 31 december 2019 – fortsätta att tillämpa den nationella normgivning som gäller den 31 december 2015 och som har antagits för att uppfylla ett antal uppräknade artiklar i det konsoliderade livförsäkringsdirektivet. I uppräkningen återfinns samtliga artiklar i det konsoliderade livförsäkringsdirektivet, utom artiklarna 20–26 (bestämmelserna om tekniska avsättningar och om tillgångar som ska motsvara dessa), artikel 31 (tillgångar som inte används för att täcka tekniska avsättningar), artikel 36 (information till försäkringstagare) och artiklarna 68–74 (vissa av de s.k. slutbestämmelserna).
Enligt artikel 308 b.15 andra stycket i Solvens II-direktivet får kommissionen anta delegerade akter som justerar övergångsperioden, om ändringar av de artiklar som reglerar kapitalkraven i tjänstepensionsdirektivet har blivit antagna innan 31 december 2019.
Det föreslås nu utförliga övergångsbestämmelser (se avsnitt 24.2.10). Medlemsstatsoptionen i artikel 4 i tjänstepensionsdirektivet ska således – efter en längre övergångsperiod – upphöra att gälla. De särbestämmelser i FRL som bygger på regler i tjänstepensionsdirektivet som Sverige tillämpar på försäkringsföretagens tjänstepensionsverksamhet med stöd av denna medlemsstatsoption ska därför utmönstras.
Hänvisningar till S5-2-7
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 10.2.1
6. Inledande bestämmelser
6.1. Lagens tillämpningsområde
Regeringens förslag: I försäkringsrörelselagen införs bestämmelser om verksamhet som drivs av svenska specialföretag.
Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna lämnar inga synpunkter i aktuell del. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: Solvens II-direktivet innehåller en reglering av verksamhet i försäkringsföretag och specialföretag. I direktivet finns även vissa bestämmelser om försäkringsholdingföretag, blandade finansiella holdingföretag och försäkringsholdingföretag med blandad verksamhet. Dessa regler genomförs i FRL. I den lagens inledande bestämmelse bör preciseras vilka institut som har tillstånd att bedriva verksamhet enligt denna, dvs. försäkringsföretag och specialföretag. I övrigt bör ett smärre förtydligande göras när det gäller lagens tillämpningsområde, se författningskommentaren till 1 kap. 1 §.
6.2. Captivebolag
Hänvisningar till S6-2
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
6.2.1. Inga definitioner av captivebolag införs
Regeringens bedömning: Det saknas skäl att införa definitioner av captivebolag för försäkring och captivebolag för återförsäkring.
Utredningens förslag överensstämmer inte med regeringens bedömning. Utredningen föreslår att definitioner av captivebolag för försäkring och captivebolag för återförsäkring ska föras in i lagen.
Remissinstanserna har inga synpunkter på förslaget. Förslaget och bedömningen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer delvis med regeringens förslag och bedömning. I utkastet till lagrådsremiss föreslås även att det i lagen införs en särskild definition av captivebolag för återförsäkring.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget och bedömningen eller har ingen invändning mot dem.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: Ett captivebolag för försäkring är ett bolag som syftar till att erbjuda försäkringsskydd uteslutande för risker i det företag eller den företagsgrupp som captivebolaget tillhör, eller i ett eller flera företag i den grupp som captivebolaget är en del av. Detta gäller under den förutsättning att captivebolaget inte ägs av ett försäkringsföretag eller av ett företag som ingår i en grupp. Ett captivebolag för återförsäkring är ett bolag som syftar till att erbjuda återförsäkringsskydd på ett motsvarande sätt. I nuvarande svensk rätt betraktas captivebolagens verksamhet i princip som försäkringsrörelse.
I skäl 10 i Solvens II-direktivet anges det att hänvisningar i direktivet till försäkrings- eller återförsäkringsföretag bör inbegripa captivebolagen, förutom då särskilda bestämmelser inrättats för dessa. Av skäl 21 framgår det att direktivet bör beakta de särskilda särdrag som captivebolagen uppvisar och att lämpliga metoder bör inrättas i enlighet med proportionalitetsprincipen för att återspegla deras affärsverksamhets art, omfattning och komplexitet. Detta motiveras av att captivebolagen endast täcker risker som är förknippade med den industri- eller handelsgrupp som de tillhör. Att särskilda bestämmelser i vissa fall gäller, eller kan komma att gälla, för captivebolag framgår av artiklarna 13, 86, 111 och 129. Det finns dock endast en bestämmelse i Solvens II-
direktivet (artikel 129.1 d) som utgör en materiell regel direkt tillämplig på captivebolag. Bestämmelsen rör garantibeloppet. Sistnämnd bestämmelse omfattar captivebolag för återförsäkring. Övriga artiklar som nämner captivebolag (både för direkt och återförsäkring) slår fast att kommissionen ska anta genomförandeåtgärder i olika avseenden och är således inga regler som ska genomföras i lag. I artikel 13.2 i Solvens IIdirektivet finns definitioner av captivebolag för försäkring och i artikel 13.5 en definition av captivebolag för återförsäkring.
I nu gällande rätt har förekomsten av captivebolag inte framgått uttryckligen av FRL, men lagen har varit tillämplig på captivebolagen och deras verksamhet. Captivebolagen uppvisar vissa likheter med mer traditionella försäkringsbolag, men det finns också viktiga skillnader. Genom Solvens II-direktivet är det nu klarlagt att captivebolag ska omfattas av bestämmelserna i Solvens II-direktivet, och därmed också av bestämmelserna i FRL. Det är också klart att captivebolag omfattas av viss särreglering i direktivet. Den materiella särreglering som framgår direkt av bestämmelser i Solvens II-direktivet och som därmed bör införas i FRL avser dock endast captivebolag för återförsäkring. Förekomsten av annan särreglering framgår av bestämmelser som anger att kommissionen får anta genomförandeåtgärder i vissa avseenden som rör captivebolagens verksamhet. Mot denna bakgrund finns det endast anledning att överväga en särskild definition av captivebolag för återförsäkring i FRL.
Lagrådet anser att eftersom definitionen av ”captivebolag för återförsäkring” endast används i en paragraf i FRL skulle regleringen bli mer lättillgänglig om den inarbetades i den paragrafen. Definitionen bör även enligt Lagrådet ses över språkligt och preciseras i något avseende.
Regeringen delar Lagrådets bedömning om att nu aktuell definition lämpligen inarbetas i den enda paragraf i FRL som reglerar captivebolag för återförsäkring. Det finns även anledning att instämma i Lagrådets synpunkt på det lämpliga i att justera ordalydelsen något. För klarhetens skull bör definitionen nu justeras så att den helt överensstämma med den definition som finns i direktivet.
6.2.2. Ingen särskild reglering kring proportionalitetsprincipen och captivebolagen behövs
Regeringens bedömning: Någon särskild reglering kring den närmare tillämpningen av proportionalitetsprincipen på captivebolag behöver inte införas.
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna har inga synpunkter på bedömningen. Bedömningen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har ingen invändning mot den.
Skälen för regeringens bedömning: Regeringen föreslår en allmän proportionalitetsprincip i FRL, se avsnitt 9.3.3. Den allmänna proportio-
nalitetsprincipen gäller för alla försäkringsföretag som omfattas av FRL, och således även captivebolagen. Någon särskild bestämmelse som rör proportionalitet utöver nu nämnd allmän bestämmelse behöver inte införas, utan de särdrag som finns när det gäller captivebolagens verksamhet bör kunna beaktas inom ramen för en tillämpning av denna proportionalitetsbestämmelse.
Hänvisningar till S6-2-2
6.3. Andra nya definitioner
Hänvisningar till S6-3
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
6.3.1. Externt kreditvärderingsinstitut
Regeringens förslag: I försäkringsrörelselagen införs en definition av vad som avses med ett externt kreditvärderingsinstitut.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: Genom artikel 2.1 b i omnibus IIdirektivet kompletteras den s.k. definitionskatalogen i artikel 13 i
Solvens II-direktivet med en definition av vad som ska avses med ett externt kreditvärderingsinstitut. Definitionen knyter an till den terminologi som används i EU-förordningen 1060/2009. Med ett externt kreditvärderingsinstitut avses ett kreditvärderingsinstitut som har fått tillstånd eller blivit certifierat enligt EU-förordningen 1060/2009, eller en centralbank som utfärdar kreditvärderingar, men som är undantagen från tillämpningsområdet för EU-förordningen 1060/2009.
Definition av externt kreditvärderingsinstitut som nu införs i Solvens II-direktivet genom omnibus II-direktivet bör tas in i FRL. Begreppet används i bestämmelserna om företagsstyrning, se avsnitt 15.5.2.
Hänvisningar till S6-3-1
6.3.2. Kvalificerad central motpart
Regeringens bedömning: Det bör inte införas någon definition av vad som avses med en kvalificerad central motpart i försäkringsrörelselagen.
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.
Bedömningen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har ingen invändning mot den.
Skälen för regeringens bedömning: Genom artikel 2.1 a i omnibus II-direktivet kompletteras den s.k. definitionskatalogen i artikel 13 i Solvens II-direktivet med en definition av vad som ska avses med en kvalificerad central motpart (artikel 32 a). Definitionen knyter an till den terminologi som används i EU-förordningen 648/2012. Med en
kvalificerad central motpart avses en central motpart som har fått tillstånd enligt artikel 14 i nyss nämnda EU-förordning, eller som är godkänd i enlighet med artikel 25 i samma förordning.
Definitionen av kvalificerad central motpart som nu införs i Solvens IIdirektivet genom omnibus II-direktivet används endast i artikel 111.1 fa i Solvens II-direktivet (i dess lydelse enligt omnibus II-direktivet). Denna bestämmelse behandlar kommissionens rätt att anta delegerade akter och ska inte genomföras i nationell lagstiftning. Det bör därför inte införas någon definition av vad som avses med kvalificerad central motpart i FRL.
6.3.3. Definition av tillsynskollegium
Regeringens förslag: En definition av tillsynskollegium införs i försäkringsrörelselagen.
Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens.
Remissinstanserna har inga synpunkter på förslaget. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: I artikel 212.1 e i Solvens IIdirektivet definieras tillsynskollegium som en permanent men flexibel struktur för samarbete och samordning mellan tillsynsmyndigheterna i de berörda medlemsstaterna.
Genom artikel 2.47 i omnibus II-direktivet ändras definitionen av tillsynskollegium till ”en permanent men flexibel struktur för samarbete, samordning och underlättande av beslutsfattande avseende tillsynen över en grupp”.
Definitionen av tillsynskollegium enligt Solvens II-direktivet – i dess lydelse enligt omnibus II-direktivet – bör införas i lag.
6.3.4. Definitioner av betydelse för grupptillsyn
Med avseende på reglerna om grupptillsyn behöver ett antal begrepp definieras i lag. Detta gäller ägarintresse, anknutet företag, försäkringsholdingföretag, försäkringsholdingföretag med blandad verksamhet, EES-försäkringsgivare och försäkringsgivare från tredjeland. Till detta kommer en av Lagrådet efterlyst definition av ”blandat finansiellt holdingföretag”. Regeringen lämnar i avsnitten 18.1.1 och 18.1.2 förslag om detta och utvecklar där närmare skälen för förslagen.
Lagrådet har anfört i huvudsak följande om definitionen av ”behörig myndighet”. I definitionen anges att med detta avses en utländsk myndighet som har behörighet att utöva tillsyn över en utländsk försäkringsgivare. Definitionen föreslås vara oförändrad. I vissa paragrafer används dock uttrycket behörig myndighet för att beteckna såväl utländska myndigheter som Finansinspektionen I andra paragrafer verkar termen behörig myndighet däremot användas i enlighet med definitionen, dvs. som beteckning enbart på utländska myndigheter.
Såväl definitionen som dess användning i olika paragrafer måste ses över.
Regeringen vill med anledning av vad Lagrådet anfört förtydliga att definitionen endast ska avse utländska myndigheter och att den därför inte bör ändras. Detta ställningstagande har föranlett ett par justeringar i lagförslaget om grupptillsyn.
6.3.5. Definition av Solvens II-direktivet
I lagrådsremissen finns en definition av ”Solvens II-direktivet” där direktivets fullständiga benämning åtföljs av preciseringen ”senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/51/EU”. Hänvisningen till direktivet på detta statiska sätt görs i en rad av de föreslagna bestämmelserna i FRL och även i en bestämmelse i förslaget till lag om ändring i lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige.
Lagrådet har efterlyst de överväganden som ligger bakom den valda hänvisningstekniken och vilka konsekvenser vid tillämpningen som följer av att hänvisningarna till direktivet genomgående gjorts statiska. I de fall hänvisningen ska vara statisk bör den enligt Lagrådet utformas på så sätt att hänvisningen avser direktivet ”i lydelse enligt”
Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/51/EU.
Enligt regeringens mening är det en naturlig och praktisk ordning att göra hänvisningen till direktivet statisk i samtliga fall. Detta förklaras av att alla kommande EU-direktiv som ändrar Solvens II-direktivet kräver överväganden om genomförandeåtgärder på lagnivå i svensk rätt. I samband därmed kommer preciseringen ovan att – vid behov – uppdateras. Motsvarande lagstiftningsteknik har använts regelmässigt i lagstiftningen på finansmarknadsområdet (se exempelvis 1 kap. 5 § 7 och 29 lagen [2007:528] om värdepappersmarknaden, 1 kap. 5 § lagen [2004:46] om värdepappersfonder, 17 § lagen [2005:377] om straff för marknadsmissbruk vid handel med finansiella instrument och 1 kap. 3 § 12 lagen [2006:531] om särskild tillsyn över finansiella konglomerat). Regeringen delar däremot Lagrådets åsikt om lydelsen av den statiska hänvisningen.
Hänvisningar till S6-3-5
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 3
6.4. Undantag från försäkringsrörelselagens tillämpningsområde beroende på storlek och verksamhet
Regeringens förslag: Ett försäkringsföretag av en viss mindre storlek och med visst slag av verksamhet får beviljas undantag från försäkringsrörelselagens bestämmelser om solvens, offentliggörande och grupptillsyn. En ansökan om undantag ska prövas av
Finansinspektionen.
Ett försäkringsföretag av en viss mindre storlek och med ett visst slag av verksamhet som har beviljats undantag ska åtminstone ha tillgångar som uppgår till ett belopp som motsvarar
försäkringstekniska avsättningar för egen räkning, ett särskilt anpassat riskbaserat kapitalkrav, särskilt anpassade garantibelopp, en tillräcklig kapitalbas och ett företagsstyrningssystem som säkerställer att företaget styrs på ett sunt och ansvarsfullt sätt.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur tillgångarna ska definieras, placeras och värderas, hur kapitalkravet ska beräknas, fastställande av garantibelopp, kapitalbasens nivå, sammansättning och beräkningen av denna samt hur företagsstyrningssystemet ska utformas.
Regeringens bedömning: De nuvarande bestämmelserna i försäkringsrörelselagen om möjlighet att i vissa situationer meddela undantag från lagens tillämpningsområde för företag som tillhandahåller assistansförmåner eller förmåner vid dödsfall som inte överstiger den genomsnittliga begravningskostnaden bör behållas.
Utredningens förslag avviker från regeringens förslag. Utredningen föreslår en särreglering i FRL för vissa av de försäkringsföretag som är undantagna enligt artikel 4 i Solvens II-direktivet och att lagen inte ska gälla för s.k. mikroförsäkringsföretag. Vidare föreslår utredningen att de nuvarande bestämmelserna i 1 kap. 19 och 20 §§ FRL om möjlighet att i vissa situationer meddela undantag från lagens tillämpningsområde ska upphävas.
Remissinstanserna: Konkurrensverket framhåller risken att införandet av särregler för mindre försäkringsföretag kan ge upphov till en gränsdragningsproblematik som kan påverka konkurrensförutsättningarna, samt att dessa risker på ett tydligare sätt bör analyseras inom ramen för förslagets konsekvensanalys.
Livförsäkringsutredningen anser att undantaget för mikroförsäkringsföretag inte bör genomföras och anför till skäl för detta bl.a. följande.
Lokala skadeförsäkringsföretag och andra mikroförsäkringsföretag omfattas av de associationsrättsliga reglerna för ömsesidiga försäkringsföretag i nuvarande 12 eller 13 kap. FRL. Ett generellt undantag från FRL för vissa mindre företag kan således få som konsekvens bl.a. att företagen inte längre omfattas av någon associationsrättslig reglering, vilket bl.a. innebär att de inte längre omfattas av reglerna om förhållandet mellan delägarna inbördes. Som utredningen påpekar i annat sammanhang är ömsesidiga försäkringsbolag och tjänstepensionskassor särskilda försäkringsrättsliga associationer och till skillnad från försäkringsaktiebolagen kan dessa båda företagsformer sägas vara beroende av ett försäkringstillstånd för sin existens. Det är heller inte lämpligt att lösa problemet genom regler om att angivna företag ska tillämpa de associationsrättsliga reglerna i FL. Berörda företag tvingas då genomgå ett ombildningsförfarande för att anpassa sig till ny associationsrättslig lagstiftning från grunden, vilket är komplicerat. Det kan rent av ifrågasättas om detta är möjligt, eftersom bl.a. överskottsfonder och överskottshanteringen förändras, andra regler gäller för styrningen och bolagsordningen, firmanamn måste ändras och registrering omprövas, etc. Förslaget om ett generellt undantag från FRL för mindre företag får också konsekvenser i redovisningshänseende, eftersom företaget då inte längre är ett försäkringsföretag som ska tillämpa FRL och därför inte heller omfattas av lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkrings-
företag (ÅRFL). Finansinspektionen har dessutom ett särskilt bemyndigande att meddela förenklade redovisningsföreskrifter för denna typ av företag. Bemyndigandet har också utnyttjats varför denna typ av företag i dag omfattas av mycket förenklade redovisningsföreskrifter i nivå med vad som gäller för mindre ekonomiska föreningar, men anpassade till försäkringsverksamhet och ÅRFL. Om lokala försäkringsföretag inte längre omfattas av FRL, utan enbart skulle omfattas av FL, tvingas företaget ändra sin redovisning och framdeles upprätta denna enligt helt nya redovisningsregler i bokföringslagen (1999:1078) och årsredovisningslagen (1995:1554, ÅRL) som inte är anpassade till försäkringsverksamhet. Även andra civilrättsliga konsekvenser kan uppstå om aktuella företag exkluderas från FRL. Det kan exempelvis ifrågasättas om det är möjligt att vid en avveckling överlåta försäkringsbestånd enligt reglerna om beståndsöverlåtelse i FRL. Det kan också ifrågasättas om företaget kan avvecklas genom frivillig eller tvångsvis likvidation. Vidare torde Finansinspektionen helt sakna möjligheter att hindra fortsatt verksamhet även om verksamheten bedöms som direkt skadlig för försäkringstagarna, eftersom det inte finns något tillstånd att återkalla. Det kan dessutom uppstå oklarheter och konsekvenser vid beskattning om företaget inte längre är ett försäkringsföretag enligt FRL. Mikroförsäkringsföretag måste därför omfattas av en liknande förenklad reglering som föreslagits för övriga mindre försäkringsföretag eller av en dispensordning på samma sätt som idag. Det bör också övervägas om inte alla mindre försäkringsföretag borde kunna klara av att tillämpa de förenklade rörelseregler som Solvens II-utredningen föreslår.
Svensk Försäkring tillstyrker att försäkringsföretag, som inte omfattas av Solvens II-direktivet, regleras genom särskilda anpassade regler.
Svensk Försäkring avstyrker dock utredningens förslag till särregleringen avseende skuldtäckning och kapitalkrav. Svensk Försäkring och Finansinspektionen lämnar också en mängd synpunkter på hur särregleringen i övrigt har utformats. Svensk Försäkring tillstyrker att de allra minsta försäkringsföretagen inte regleras alls och att de inte ska stå under tillsyn.
Förslaget och bedömningen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss innehåller dock inte någon precisering av undantagets omfattning och inte heller något bemyndigande för regeringen eller den myndigheten som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vilka bestämmelser som ska gälla för försäkringsföretag som beviljats undantag beroende på den storlek och det slag av verksamhet som bedrivs. Bedömningen i utkastet till lagrådsremiss är att nuvarande bestämmelserna i 1 kap. 19 och 20 §§ FRL om möjlighet att i vissa situationer meddela undantag från lagens tillämpningsområde ska behållas i sin helhet.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det. Finansinspektionen anser att det i lag bör preciseras vilka bestämmelser som kan bli aktuella för undantag och vilka alternativa regler som ska gälla för det fall ett undantag medges.
Om så inte blir fallet bör inspektionen ges en föreskriftsrätt i dessa delar, alternativt bör äldre regler gälla under en övergångsperiod. Finansinspektionen önskar även att myndigheten ges vidare möjligheter än de som direkt följer av direktivet att upphäva ett medgivet undantag. Svensk
Försäkring menar – vad gäller undantag beroende på storlek – att de grundläggande bestämmelserna som anses lämpliga för dessa företag på sikt bör anges i lag. I avvaktan på att ett sådant regelkomplex arbetas fram bör äldre regler gälla under en övergångsperiod. Försäkringsjuridiska föreningen anser att ett särskilt anmälningsförfarande, eventuellt kompletterat med en viss rapporteringsskyldighet, ger tillräcklig kontroll över dessa mindre försäkringsföretag.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: I artiklarna 3 och 5–12 i Solvens II-direktivet undantas vissa särskilt angivna typer av verksamheter, tjänster och organisationer från direktivets tillämpningsområde. Artiklarna 3, 5–9, 11 och 12 ingår i den s.k. konsolideringen och dessa artiklar är därför redan genomförda i svensk rätt. När det gäller artikel 10.1 i Solvens II-direktivet finns en motsvarande bestämmelse i 1 kap. 20 § 1 FRL som bör behållas. Genom artikel 4 i Solvens IIdirektivet ändras artikel 3.1 i första skadeförsäkringsdirektivet och artikel 3.6 i konsoliderade livförsäkringsdirektivet som tidigare har genomförts i 19 § 1 och 20 § 2 FRL.
Av artikel 4 i Solvens II-direktivet framgår kriterierna för att ett försäkringsföretag ska vara undantaget från direktivet. Undantaget gäller för företag som har en verksamhet som inte överstiger en viss storlek och under förutsättning att företaget inte bedriver viss typ av försäkringsverksamhet. Enkelt uttryckt får enligt artikel 4.1 företagets bruttopremieinkomster inte överstiga fem miljoner euro och de försäkringstekniska avsättningarna, såväl på solo- som gruppnivå, får inte överstiga 25 miljoner euro. Vidare får företaget inte erbjuda ansvarsförsäkring, kredit- och borgensförsäkring eller ha en verksamhet som överstiger en viss nivå. Samtliga villkor måste vara uppfyllda för att företaget ska vara undantaget.
Om något av de belopp som finns i kraven överskrids under tre på varandra följande år, ska direktivets bestämmelser tillämpas fr.o.m. det fjärde året (artikel 4.2). Om ett företag som ansöker om auktorisation förväntas överskrida de i artikeln angivna beloppen någon gång inom de följande fem åren ska direktivet tillämpas, vilket framgår av artikel 4.3. Direktivet ska upphöra att gälla för försäkringsföretag för vilka tillsynsmyndigheten har fastslagit att de angivna tröskelbeloppen inte överskrids (artikel 4.4). Undantaget gäller inte för företag som driver gränsöverskridande verksamhet eller verksamhet som sekundäretablering. Artikel 4.1–4.4 ska inte hindra något försäkringsföretag från att ansöka om att få, eller att fortsätta att ha, auktorisation enligt direktivet (artikel 4.5).
Enligt nu gällande regler kan ett försäkringsföretag ansöka om att, helt eller delvis, undantas från enskilda bestämmelser i FRL. Prövningen görs från fall till fall och utförs av Finansinspektionen. Ömsesidiga försäkringsbolag och försäkringsföreningar vars verksamhet omfattar direkt skadeförsäkringsrörelse kan få undantag om verksamheten inte omfattar kredit- eller borgensförsäkring eller annan ansvarsförsäkring än sådan som är underordnad. Undantag kan fås om det finns möjlighet till uttaxering från delägare eller medlemmar, om den årliga premieinkomsten från rörelsen inte överstiger fem miljoner euro och om minst hälften av premieinkomsten kommer från företagets delägare eller medlemmar. Lokala skadeförsäkringsbolag som bara meddelar assistans-
försäkring i form av naturaförmåner och vars premieinkomst inte överstiger 200 000 euro kan också få undantag.
Försäkringsföretag som driver direkt livförsäkringsrörelse kan söka och få undantag om företaget bara erbjuder dödsfallsförsäkring och förmånerna inte överstiger den genomsnittliga begravningskostnaden för en avliden person eller utgår i annan form än pengar. Undantag kan också medges för försäkringsföreningar som uppfyller krav på uttaxeringsrätt för medlemmar och vars årliga premieinkomster inte överstiger ett belopp som motsvarar fem miljoner euro under en treårsperiod.
Utöver dessa generella bestämmelser om undantag kan ett ömsesidigt försäkringsbolag eller en försäkringsförening få nedsättning av det lagstadgade kravet på garantibelopp med högst en fjärdedel.
Bakgrunden till det nuvarande svenska systemet med tillstånds- eller registreringsplikt och individuella dispenser återges på flera ställen i tidigare utredningar. I Sverige finns flera mindre s.k. sockenbolag, vilka är lokala ömsesidigt bedrivna försäkringsföretag som försäkrar egendom. När 1982 års försäkringsrörelselag infördes, fördes samtliga dessa bolag in under lagen. Samtidigt medgav dåvarande Försäkringsinspektionen samtliga husdjurssockenbolag i princip generell befrielse från bestämmelserna i lagen. När Sverige blev medlem i EU ändrades bestämmelserna för att anpassas till det europeiska regelsystemet och dispensmöjligheterna anpassades till EU:s direktiv på skadeförsäkringsområdet, vilket medförde vissa förändringar av hur dispens kunde medges. Någon särskild övergångsregel infördes inte och frågan om hur de tidigare generella dispenserna förhöll sig till de nya reglerna klarlades inte. Finansinspektionen begärde 1995 hos regeringen att lokala ömsesidiga skadeförsäkringsbolag som uteslutande meddelar husdjursförsäkringar skulle undantas från försäkringsrörelselagens tillämpningsområde och därmed också från inspektionens tillsyn. Framställningen har inte lett till lagstiftning.
Av propositionen Ändrade försäkringsrörelseregler (prop. 1998/99:87 s. 154 f.) framgår bl.a. att det kan ifrågasättas om skälen för en särreglering är tillräckligt starka i fråga om mindre ömsesidiga bolag. Regeringen ansåg sig inte beredd att föreslå att olika mindre bolag helt skulle undantas från särregleringen, men att en översyn borde inledas. Vidare bedömdes att en näringsrättslig reglering är befogad med hänsyn till de allvarliga konsekvenser som kan uppkomma för direktförsäkringstagarna och andra ersättningsberättigade som kollektiv om försäkringsbolag inte kan fullgöra sina åtaganden och de särskilda förhållanden som hör samman med försäkring. Någon skillnad på grund av storleken på rörelsen gjordes inte, även om det ifrågasattes att det kunde finnas behov av en särskild reglering för mindre ömsesidiga bolag.
Hanteringen av små försäkringsföretag behandlades senast i propositionen En ny försäkringsrörelselag (prop. 2009/10:246 s. 403 f.) Regeringen valde då att fortsätta att utnyttja EU-direktivens möjligheter till särbehandling av små försäkringsföretag och behöll ett dispensförfarande för dessa försäkringsföretag. Dessa företag omfattas således fullt ut av FRL om dispens inte beviljas. Som skäl för särbehandling anförde regeringen att en sådan behandling kan anses vara uttryck för en proportionalitetsprincip innebärande att kraven på mindre ömsesidiga
försäkringsbolag och försäkringsföreningar bör stå i rimlig proportion till riskerna i verksamheten samt att de mindre försäkringsföretagens överlevnad kraftigt kan försvåras av en för dem onödig och betungande reglering.
När det gäller dispensförfarandet anförde regeringen bl.a. följande som skäl för ett sådant förfarande. ”Ett sätt att särbehandla små försäkringsföretag är att införa ett generellt undantag från lagens tillämpningsområde, knutet till vissa beloppsgränser för premier, försäkringstekniska avsättningar eller något liknande. Ett annat sätt är att från fall till fall pröva lämpligheten av undantag efter ett dispensförfarande. Eftersom det rör sig om en mycket heterogen grupp av företag anser regeringen att det finns starka skäl för en lösning som innehåller ett dispensförfarande som möjliggör en individualiserad särbehandling av både ömsesidiga försäkringsbolag och försäkringsföreningar. Inom ramen för en individuell dispensprövning kan tillsynsmyndigheten beakta de speciella förhållanden som finns i det enskilda företaget”. Regeringen hänvisade också till att en översyn av undantagen för mindre försäkringsföretag kommer att ske i samband med införandet av Solvens II-direktivet. Mot denna bakgrund föreslogs inte något generellt undantag från lagen beträffande mindre ömsesidiga försäkringsföretag och försäkringsföreningar.
Enligt regeringens mening äger de skäl för ett individuellt dispensförande för små försäkringsföretag som anges i propositionen till nu gällande FRL fortfarande giltighet. Att uppmärksamma i det sammanhanget är att undantagen beträffande storlek och verksamhet i nu gällande direktiv – genomförda i 1 kap. 19 § 1 och 20 § 2 i nuvarande FRL – ersätts av bestämmelserna i artikel 4 i Solvens II-direktivet. Till detta ska läggas den stora mängd problem med utredningens förslag som remissinstanserna har pekat på, såväl när det gäller specialregleringen för mindre försäkringsföretag som att kategoriskt, helt undanta s.k. mikroföretag från reglering. Det kan helt enkelt konstateras att det är mycket svårt att skapa ett solvensregelverk i vid bemärkelse som passar för denna heterogena skara av små försäkringsföretag. En skara som dessutom endast omfattar ett tjugotal företag som grovt kan indelas i tre kategorier (mindre lokala bolag, större lokala bolag och mindre riksbolag). Dessa grupper innefattar såväl livförsäkringsföretag (inklusive sådana företag som enbart bedriver tjänstepensionsverksamhet) som skadeförsäkringsföretag (inklusive captivebolag). Övervägande skäl får därför anses tala för ett i huvudsak individuellt dispensförfarande i stället för genomförande av utredningens förslag i nu aktuella delar. Möjligheterna till särbehandling av små försäkringsföretag bör således även fortsättningsvis ges via ett sådant förfarande. Enligt regeringens mening är det inte tillräckligt med endast ett anmälningsförfarande som Försäkringsjuridiska föreningen föreslår.
Detta ställningstagande omfattar även fortsättningsvis dispens på grund av ett försäkringsföretags storlek och det slag av verksamhet som bedrivs (se artikel 4.1, 4.3 och 4.4. i Solvens II-direktivet). I dessa fall är det emellertid lämpligt att, som Finansinspektionen påtalar, i lag preciseras vilka bestämmelser som kan bli aktuella för undantag. Det bör endast vara fråga om bestämmelserna om solvens, offentliggörande och grupptillsyn, dvs. förslagna bestämmelser i 5–9, 16 och 19 kap. FRL. Ett försäkringsföretag av en viss, mindre storlek och med visst slag av
verksamhet bör därför kunna beviljas undantag från vissa av bestämmelserna i FRL. En ansökan om undantag på grund av ett försäkringsföretags storlek och verksamhet bör, i likhet med ansökningar om dispens med stöd av nuvarande 1 kap. 19 och 20 §§, prövas av Finansinspektionen.
En sådan dispensregel får även anses genomföra bestämmelsen i direktivet om att alla försäkringsföretag har rätt att bedriva verksamhet helt enligt direktivets regler (se artikel 4.5).
För förutsägbarhetens skull bör regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ges ett bemyndigande att meddela föreskrifter om vilka bestämmelser som ska gälla för försäkringsföretag som beviljas undantag beroende på storlek och verksamhet som bedrivs. Ett sådant bemyndigande ger möjlighet för regeringen eller annan myndighet att skapa flexibla regler om solvens och offentliggörande, anpassade bl.a. för de olika kategorierna av mindre försäkringsföretag. Om det visar sig att en sådan kommande reglering inte uppfyller kraven på tydlighet och förutsägbarhet bör, i enlighet med synpunkter från Finansinspektionen och Svensk Försäkring, en ny alternativ lagreglering för mindre försäkringsföretag arbetas fram.
Lagrådet anser att föreslaget bemyndigande att meddela föreskrifter om vilka bestämmelser som ska gälla för försäkringsföretag som beviljats undantag beroende på storlek bör begränsas och att åtminstone grunddragen i det regelsystem som ska gälla för dessa företag bör anges i lag. Bemyndigande ger möjligheter för regeringen att bemyndiga
Finansinspektionen att utarbeta det alternativa regelverket i sin helhet. Lagrådets menar att en sådan ordning starkt kan ifrågasättas, särskilt eftersom det i andra bestämmelser i lagen förutsätts att ett kapitalkrav ska gälla även för dessa företag.
Regeringen delar Lagrådets bedömning att grunddragen i det kompletterande regelsystemet bör anges i lag.
Artikel 4.2. i Solvens II-direktivet innebär att Solvens II-direktivet ska tillämpas om ett överskridande av tröskelvärdena (beloppen) skett under tre på varandra följande år. En motsvarande bestämmelse bör föras in i FRL. För att Finansinspektionen ska få vetskap om ett sådant överskridande bör det även införas en skyldighet för ett försäkringsföretag att snarast anmäla ett sådant överskridande till inspektionen.
Det saknas anledning att, såsom Finansinspektionen önskar, ge myndigheten vidare möjligheter än de som direkt följer av direktivet att upphäva ett medgivet undantag. Däremot bör bestämmelserna om tillsyn och ingripanden ändras för att fullt ut beakta de särregler för mindre försäkringsföretag som kan fastställas av Finansinspektionen (se avsnitt 17).
Nuvarande bestämmelser i 1 kap. 19 § 2 och i 1 kap. 20 § 1 FRL bör behållas oförändrade eftersom de genomför artiklarna 6 och 10.1 i Solvens II-direktivet.
7. Tillstånd för försäkringsföretag
7.1. Lämplighetsprövning
Regeringens förslag: Gällande bestämmelser om Finansinspektionens lämplighetsprövning av ledande befattningshavare (ledningsprövning) kvarstår. Kretsen av personer som ska omfattas av prövningen utvidgas till att omfatta även personer som ansvarar för centrala funktioner i försäkringsföretaget.
Inom ramen för företagsstyrningsreglerna ska ett försäkringsföretag säkerställa att styrelsen, verkställande direktören, de som ska vara ersättare för någon av dem och alla de som ansvarar för centrala funktioner i företaget uppfyller samma krav på lämplighet. Sanktionsbestämmelserna mot de försäkringsföretag som inte uppfyller lämplighetskravet för ledande befattningshavare utvidgas till att även omfatta personer som ansvarar för centrala funktioner.
Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår att försäkringsföretaget ska se till att den utpekade personkretsen och deras ersättare uppfyller lämplighetskraven samt att även ersättare till sådana personer som ansvarar för en central funktion ska omfattas av anmälningsskyldigheten till Finansinspektionen. Utredningen föreslår även att företaget ska anmäla när personer har ersatts på grund av att dessa inte längre uppfyller lämplighetskraven och att det gällande lämplighetskravet ska ersättas med ett krav på gott anseende och en god integritet.
Remissinstanserna: Svensk Försäkring anser att Finansinspektionens granskning bör avse företagens processer eller åtminstone inte mer än de lämplighetskrav som respektive företag ställer upp. Dessutom bör inspektionen ta emot information om de berörda. Om inspektionen ska pröva lämpligheten hos samtliga berörda, kan detta medföra praktiska och juridiska problem, t.ex. i samband med rekryteringar. Försäkringsjuridiska föreningen anser att det är något oklart i vad mån företaget ska lämplighetspröva och redovisa till inspektionen, eller om det alltjämt är inspektionen som ska lämplighetspröva. Föreningen menar att det är ytterst angeläget att klarlägga vem som ska pröva lämpligheten, inte minst ur ett arbetsrättsligt perspektiv. Även Sveriges Advokatsamfund anser att det är oklart vilken roll Finansinspektionen har i lämplighetsprövningen.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det. Finansinspektionen anser att det dessutom bör införas en bestämmelse om lämplighetsprövning av styrelsen i dess helhet. Svensk Försäkring anför att det får anses oproportionerligt att sanktionsbestämmelserna mot de försäkringsföretag som inte uppfyller lämplighetskravet för ledande befattningshavare utvidgas till att även omfatta personer som ansvarar för centrala funktioner. Försäkringsjuridiska föreningen anser att kretsen för lämplighetsprövning inte bör utvidgas till att även omfatta personer som ansvarar för centrala
funktioner. Sveriges Advokatsamfund efterfrågar ett förtydligande av hur Finansinspektionens lämplighetsprövning förhåller sig till försäkringsföretagens prövning inom ramen för företagsstyrningsreglerna.
Bakgrund: I artikel 42.1 i Solvens II-direktivet anges att ett försäkringsföretag ska se till att alla personer som leder företagets verksamhet eller utför andra centrala funktioner vid varje tidpunkt uppfyller följande krav:
1. Deras kvalifikationer, kunskaper och erfarenheter inom verksamhetsområdet är tillräckliga för att kunna utöva en sund och ansvarsfull företagsledning.
2. Deras anseende och integritet motsvarar högt ställda krav. Av artikel 42.2 framgår att ett försäkringsföretag ska meddela tillsynsmyndigheten varje förändring av den personkrets som leder verksamheten eller har ansvaret för andra centrala funktioner och därvid lämna alla uppgifter som är nödvändiga för att man ska kunna bedöma om nytillkomna medlemmar av företagsledningen har den lämplighet som krävs. Av artikel 42.3 framgår att försäkringsföretag ska underrätta sina tillsynsmyndigheter om någon av de personer som avses i artikel 42.1 och 42.2 har ersatts på grund av att personen inte längre uppfyller lämplighetskraven. I kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/3516 föreskrivs i artikel 258.1 c försäkringsföretaget ska säkerställa att medlemmarna i förvaltnings- , lednings- och tillsynsorganet tillsammans har nödvändiga kvalifikationer, kompetenser och yrkeserfarenheter på de relevanta verksamhetsområdena så att de effektivt och professionellt kan leda och övervaka försäkringsföretaget. Enligt FRL ska den som ska ingå i styrelsen för ett försäkringsföretag och vara verkställande direktör, eller dennes ställföreträdande, ha de insikter och den erfarenhet som måste krävas av den som deltar i ledningen av ett försäkringsföretag och även i övrigt vara lämplig för uppgiften (2 kap. 4 § 4). Av FRL framgår att Finansinspektionen ska återkalla företagets tillstånd om någon som ingår i företagets styrelse eller är dess verkställande direktör inte uppfyller lämplighetskraven (16 kap. 8 §). Detta får dock bara ske om inspektionen först har beslutat att anmärka på att personen ingår i styrelsen eller är verkställande direktör.
Skälen för regeringens förslag
Personkretsen
Av Solvens II-direktivet följer att försäkringsföretaget ska se till att alla som leder verksamheten eller utför andra centrala funktioner ska uppfylla lämplighetskraven. Anmälningsskyldigheten till tillsynsmyndigheten begränsas dock till personer som leder verksamheten eller har ansvaret för en central funktion. Personkretsen som ska uppfylla lämplighets-
16 Kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/35 av den 10 oktober 2014 om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG om upptagande och utövande av försäkringsverksamhet (Solvens II).
kraven är således vidare än den som omfattas av anmälningsskyldigheten till tillsynsmyndigheten.
I artikel 42 preciseras inte vilka centrala funktioner som avses. Viss vägledning kan dock hämtas av skäl 33 i direktivet som anger att de funktioner som ingår i företagsstyrningssystemet anses vara nyckelfunktioner. Funktionerna som ingår i systemet är funktionerna för riskhantering, regelefterlevnad, internrevision och aktuarie. Vidare anges i skäl 34 att alla som utför arbete i nyckelfunktioner ska vara lämpliga för sin uppgift, men att anmälningsskyldigheten till tillsynsmyndigheten begränsas till de personer som innehar nyckelfunktioner. För att skapa en tydlig reglering kring avgränsningen av de lagstadgade lämplighetskraven, bör en bestämmelse införas i lagen som preciserar vilka de centrala funktionerna är. I lag bör således fastställas att ett försäkringsföretag ska ha funktioner för riskhantering, regelefterlevnad och internrevision samt en aktuariefunktion.
Såväl skyddsbehov som samhällsintresse talar, enligt regeringens mening, för att behålla gällande bestämmelser om lämplighetsprövning (s.k. ledningsprövning) för att garantera samhällets insyn och påverkan i vem som ingår i ledningen för ett försäkringsföretag (jfr prop. 1995/96:173 s. 64 f.). Det förhållandet att motsvarande ledningsprövning företas inom andra delar av finansmarknadsområdet talar också för en bibehållen ordning.
Försäkringsjuridiska föreningen anser att kretsen för lämplighetsprövning inte bör utvidgas till att även omfatta personer som ansvarar för centrala funktioner. Enligt föreningen är det missvisande att säga att dessa personer deltar i styrningen av ett försäkringsförertag. Enligt regeringens mening finns emellertid övervägande skäl för att utvidga
Finansinspektionens lämplighetsprövning till samtliga personer som ansvarar för en central funktion. Den som ansvarar för en central funktion har enligt direktivet ansetts ha en viktig och betydelsefull ställning och kraven på dessa personer ska därför vara höga. Att sådana personer uppfyller lämplighetskraven bör prövas redan i samband med tillståndsgivningen. Inspektionen bör likaså ha befogenhet att ingripa mot företaget för det fall att lämplighetskraven i ett senare skede av verksamheten inte är uppfyllda.
I sammanhanget bör uppmärksammas att det i EU-förordningen på nivå 2 föreskrivs att försäkringsföretaget ska säkerställa att styrelsens samlade kompetens är tillräcklig. Finansinspektionen måste således, i samband med prövningen av enskilda styrelseledamöter, också kunna säkerställa detta krav. Som Lagrådet påpekar får någon svensk lagreglering emellertid inte ske av styrelsens samlade kompetens, eftersom en motsvarande bestämmelse finns i en direkt tillämplig EUförordning. Föreslagen reglering om detta bör således slopas. Det kan dock konstateras att ett försäkringsföretag ska lämna de upplysningar om sin verksamhet som inspektionen begär (se nu gällande 14 kap. 5 § FRL). Finansinspektionen har även bemyndigats att meddela föreskrifter om vilka upplysningar ett försäkringsföretag ska lämna till Finansinspektionen (14 kap. 18 § 1 FRL och 7 kap. 2 § 35 FRF). Detta innebär således att Finansinspektionen har möjlighet att begära in de uppgifter som krävs för att inspektionen ska kunna bedöma om styrelsen i sin helhet uppfyller lämplighetskraven enligt solvesregelverket.
För att genomföra artikel 42 måste emellertid Finansinspektionens prövning kompletteras med en lämplighetsprövning som försäkringsföretaget ska göra inom ramen för företagsstyrningssystemet (se avsnitt 15.2). Försäkringsföretag ska således säkerställa att styrelsen, verkställande direktören, de som ska vara ersättare för någon av dem och alla de som ansvarar för centrala funktioner i företaget uppfyller samma krav på lämplighet.
Av 10 § i Finansinspektionens föreskrifter (FFFS 2009:3) om ägar- och ledningsprövning följer att ett försäkringsföretag ska informera Finansinspektionen i samband med att företaget utser styrelseordförande, styrelseledamot, styrelsesuppleant, verkställande direktör eller dennes ställföreträdare. Den nu gällande, allmänna anmälningsskyldigheten enligt tidigare direktiv har således genomförts i svensk rätt genom myndighetsföreskrifter med stöd av bemyndigandet i 2 kap. 19 § 1 FRL. En möjlighet vore således att låta den utvidgade personkretsen återspeglas i bemyndigandet, dvs. att bemyndigandet skulle utvidgas till personer som avses ansvara för en central funktion. Även direktivets krav på att företaget ska anmäla personer som inte längre uppfyller kompetenskraven skulle kunna genomföras genom föreskrifter inom ramen för det befintliga bemyndigandet.
Regeringen anser dock det vara lämpligt att direkt i lag – inom ramen för företagsstyrningssystemet – ålägga försäkringsföretaget att snarast till Finansinspektionen anmäla ändringar av vilka som ingår i dess ledning eller som ansvarar för en central funktion i företaget. Försäkringsföretaget bör även åläggas att underrätta inspektionen om någon av de personer som har ersatts inte längre har ansetts uppfylla lämplighetskraven.
På detta sätt skapas en tydlig och klar reglering kring dessa ledningsprövningsfrågor – en tydlighet som efterfrågas av Försäkringsjuridiska föreningen och Advokatsamfundet. Uppdelningen har sin grund i att det företagsstyrningssystem som blir följden av ett genomförande i nationell rätt av direktivbestämmelserna på detta område – kompletterat med bestämmelser i kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/35 – ska utgöra en detaljerad ram inom vilken varje försäkringsföretag ska utforma sitt system. I denna ram ingår som framgått även lämplighetsprövning av vissa befattningshavare. Detta system ska fastställas och fortlöpande omprövas av styrelsen. Styrelsen har det yttersta ansvaret för att systemet för företagsstyrning följs. Ett system således på beskrivet sätt skiljt från bl.a. den lämplighetsprövning som Finansinspektionen föreslås ansvara för. Den uppdelning av lämplighetsprövningen som föreslås torde därför innebära att företagen inte kommer att drabbas av de av Svensk Försäkring och Advokatsamfundet befarade juridiska och praktiska svårigheter.
Därtill anser regeringen att Finansinspektionen ska ges möjlighet att ingripa om personer som ansvarar för en central funktion inte uppfyller lämplighetskraven. Dessa personer har mycket viktiga funktioner inom försäkringsföretaget och bör även i detta sammanhang jämställas med ledande befattningshavare i företaget, Personkretsen i nu gällande 16 kap. 8 § FRL bör därför utvidgas till att även omfatta sådana personer. En sådan utvidgning kan inte befaras leda till oproportionerliga
ingripandemöjligheter för Finansinspektionen, något som Svensk
Försäkring emellertid anser.
Kompetenskraven
Av direktivet följer att den utpekade personkretsen ska uppfylla angivna lämplighetskrav. De angivna kraven som i den engelska språkversionen benämns ”fit and proper” har i den svenska språkversionen översatts till krav på kvalifikationer, kunskaper och erfarenheter samt anseende och integritet.
Dessa kompetenskrav får anses redan i huvudsak omfattas av nu gällande lydelse av 2 kap. 4 § 4 FRL. I och med att den personkretsen som ska prövas av Finansinspektionen utökas till att även omfatta de som ansvarar för en central funktion i företaget, bör dock bestämmelsen ändras till att dessa personer ska ha de insikter och den erfarenhet som måste krävas av den som deltar i styrningen av ett försäkringsföretag och även i övrigt är lämplig för en sådan uppgift.
I sammahanget kan noteras att dagens regler innebär en djupgående lämplighetsprövning från Finansinspektionens sida. Den innefattar inhämtande av uppgifter från t.ex. Rikspolisstyrelsen, Bolagsverket, Skatteverket, Kronofogdemyndigheten och företag som erbjuder kreditupplysningar. Härutöver tas underlag in från försäkringsföretaget för bedömning av bl.a. intressekonflikter.
Styrkande av gott anseende
Det bör särskilt uppmärksammas att artikel 43 i Solvens II-direktivet under vissa förhållanden kräver att visst underlag från en annan medlemsstat godtas till styrkande av gott anseende. Eftersom någon reglering av frågan om vilka dokument som ska godtas som bevis på en persons lämplighet inte kommer att införas i lag, saknas skäl för införande av bestämmelser om godtagande av motsvarande dokument från en annan medlemsstat på denna författningsnivå.
8. Verksamhet i ett annat land inom EES
8.1. Överföring av uppgifter m.m. vid sekundäretablering inom EES
Regeringens förslag: Kravet på innehållet i det intyg som Finansinspektionen ska lämna till tillsynsmyndigheten i värdlandet i samband med ett försäkringsföretags etablering av filial eller generalagentur (sekundäretablering) i ett annat land inom EES utvidgas till att omfatta om företaget uppfyller solvenskapitalkravet och minimikapitalkravet.
Utredningens bedömning: Utredningen bedömer att artikel 146 i
Solvens II-direktivet inte föranleder några genomförandeåtgärder.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte några invändningar mot utredningens bedömning.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: I artikel 146 i Solvens II-direktivet finns bestämmelser om bl.a. överföring av uppgifter mellan tillsynsmyndigheter vid etablering av filial. Enligt artikel 13.11 avses med filial en agentur eller en filial till ett försäkringsföretag. Bestämmelserna har sin motsvarighet i de äldre direktiven (se artikel 10 i första skadeförsäkringsdirektivet, artikel 32 i tredje skadeförsäkringsdirektivet och artikel 40 i konsoliderade livförsäkringsdirektivet). Dessa äldre bestämmelser har genomförts genom 3 kap. 2–5 §§ FRL.
Bestämmelserna i artikel 146 kräver inga ändringar i de nuvarande svenska bestämmelserna utöver att det intyg som Finansinspektionen ska lämna enligt 3 kap. 2 § första stycket FRL – om förutsättningar för detta är uppfyllda – ska avse om försäkringsföretaget uppfyller solvenskapitalkravet och minimikapitalkravet, och inte som i gällande rätt, om företaget har en tillräcklig kapitalbas.
Hänvisningar till S8-1
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
8.2. Anmälan från hemmedlemsstaten vid gränsöverskridande verksamhet
Regeringens förslag: Kravet på innehållet i det intyg som Finansinspektionen ska lämna till tillsynsmyndigheten i värdlandet när ett försäkringsföretag avser att bedriva gränsöverskridande verksamhet i ett annat land inom EES utvidgas till att omfatta om företaget uppfyller solvenskapitalkravet och minimikapitalkravet.
Utredningens bedömning: Utredningen bedömer att artikel 148 i
Solvens II-direktivet inte föranleder några genomförandeåtgärder.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte några invändningar mot utredningens bedömning.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: I artikel 148 i Solvens II-direktivet finns bestämmelser om den anmälan som tillsynsmyndigheten i hemlandet ska göra till tillsynsmyndigheten i värdlandet när ett försäkringsföretag i hemlandet avser att bedriva gränsöverskridande verksamhet i andra länder inom EES. Bestämmelserna har sin motsvarighet i de äldre direktiven (se artikel 16 i andra skadeförsäkringsdirektivet, artikel 35 i tredje skadeförsäkringsdirektivet och artikel 42 i konsoliderade livförsäkringsdirektivet). Dessa äldre bestämmelser har genomförts genom 3 kap. 17–20 §§ FRL.
Bestämmelserna i artikel 148 kräver inga ändringar i de nuvarande svenska bestämmelserna utöver att det intyg som Finansinspektionen ska
lämna enligt 3 kap. 17 § FRL – om förutsättningar för detta är uppfyllda – ska avse om försäkringsföretaget uppfyller solvenskapitalkravet och minimikapitalkravet, och inte som i gällande rätt, om företaget har en tillräcklig kapitalbas.
Hänvisningar till S8-2
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
8.3. Ändrade uppgifter vid gränsöverskridande verksamhet
Regeringens bedömning: Den ändring i Solvens
II-direktivets
bestämmelser om friheten att tillhandahålla tjänster som görs genom omnibus II-direktivet kräver ingen lagstiftningsåtgärd.
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.
Bedömningen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har ingen invändning mot den.
Skälen för regeringens bedömning: I artiklarna 145 och 146 i
Solvens II-direktivet finns som nämnts bestämmelser om sekundäretablering. Enligt artikel 145.1 ska ett försäkringsföretag som önskar etablera en filial inom en annan medlemsstats territorium underrätta tillsynsmyndigheten i hemlandet om detta, och i artikel 145.2 och 145.3 finns närmare bestämmelser om vilka uppgifter som ska lämnas i samband med en sådan underrättelse. I artikel 145.4 finns bestämmelser om vad som ska gälla om de uppgifter som har lämnats i underrättelsen ändras. Enligt artikel 146 ska tillsynsmyndigheten i hemlandet – efter prövning – överföra uppgifterna till tillsynsmyndigheten i värdlandet.
I artiklarna 147 och 148 i Solvens II-direktivet finns bestämmelser om gränsöverskridande verksamhet (utan sekundäretablering). Enligt artikel 147 ska försäkringsföretag som har för avsikt att börja bedriva gränsöverskridande verksamhet anmäla detta till tillsynsmyndigheten i hemlandet, som sedan i sin tur ska lämna en anmälan till tillsynsmyndigheten i värdlandet. Enligt artikel 148 ska tillsynsmyndigheten i hemlandet – efter prövning – överföra vissa uppgifter till tillsynsmyndigheten i värdlandet.
Enligt artikel 149 i Solvens II-direktivet ska ändringar i de uppgifter som har lämnats vid sekundäretablering enligt artikel 145 omfattas av det system med förhandsanmälan och anmälan som finns för gränsöverskridande verksamhet utan sekundäretablering i artikel 147 och 148. Hänvisningen till artikel 145 i artikel 149 synes vara en uppenbar felskrivning.
Genom artikel 2.38 i omnibus II-direktivet ersätts hänvisningen i artikel 149 till artikel 145 med en hänvisning till artikel 147. Eftersom det svenska genomförandet av de nu aktuella bestämmelserna har grundats på de ”riktiga” bestämmelserna i det konsoliderade livförsäkringsdirektivet och det tredje skadeförsäkringsdirektivet, och alltså inte på den felaktiga konsolideringen i Solvens II-direktivet finns det inget
behov av att genomföra den ”rättelse” av Solvens II-direktivet som sker genom omnibus II-direktivet.
9. Grundläggande bestämmelser om ett försäkringsföretags rörelse
9.1. Stabilitetsprincipen och det nya solvensregelverket
Regeringens förslag: Stabilitetsprincipen behålls i sin nuvarande lydelse som en allmän portalparagraf i försäkringsrörelselagen.
Utredningens förslag avviker från regeringens förslag. Utredningens förslag innebär att de nya bestämmelserna om solvenskapitalkrav, kapitalbas, företagsstyrning och tillsyn som införs till följd av Solvens IIdirektivet ersätter den nuvarande stabilitetsprincipen.
Remissinstanserna: Finansinspektionen avstyrker utredningens förslag att slopa stabilitetsprincipen och föreslår att bestämmelsen behålls i sin nuvarande lydelse som en allmän portalparagraf i FRL. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet menar att det kan finnas behov av en regel liknande den nuvarande stabilitetsprincipen och att det bör analyseras vidare huruvida en stabilitetsprincip liknande den nuvarande verkligen står i strid med en ändamålstolkning av bestämmelserna i Solvens II-direktivet.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det. Svensk Försäkring och Försäkringsjuridiska förening avstyrker att stabilitetsprincipen behålls och hävdar att det inte finns något utrymme i förhållande till EU-reglerna för att behålla den principen. Även Sveriges Advokatsamfund ställer sig tveksamt till att behålla principen.
Skälen för regeringens förslag: Den allmänna stabilitetsprincipen i 4 kap. 1 § FRL innebär att en försäkringsrörelse ska drivas med en för rörelsens omfattning och art tillfredsställande soliditet, likviditet och kontroll över försäkringsrisker, placeringsrisker och rörelserisker, så att åtagandena mot försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkring kan fullgöras. Finansinspektionen får meddela föreskrifter om vilka åtgärder ett försäkringsföretag ska vidta för att uppfylla de krav på soliditet, likviditet och riskhantering som avses i nu nämnd bestämmelse (se 4 kap. 18 § 1 FRL och 7 kap. 2 § 7 försäkringsrörelseförordningen [2011:257]).
Denna allmänna stabilitetsprincip utgör således en övergripande förklaring av det grundläggande syftet med försäkringsrörelseregleringen, nämligen att försäkringsrörelse alltid ska bedrivas på ett sådant sätt att försäkringsföretagen kan infria sina åtaganden gentemot försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade Detta syfte bär även
upp Solvens II-direktivet, vilket framgår bl.a. av skäl 16 till direktivet. Detta har Finansinspektionen också uppmärksammat i sitt remissvar över utredningens förslag. Dagens stabilitetsregel ligger alltså i linje med ändamålen med Solvens II-direktivet.
Den allmänna stabilitetsprincipen fungerar som en direkt handlingsregel för försäkringsföretagen och som en vägledande regel för Finansinspektionen i tillsynsarbetet. Den kompletterar således övriga rörelseregler genom att den är en utgångspunkt vid tolkningen av andra rörelseregler, men även som stöd för reglering av företeelser som ännu saknar tydlig reglering i FRL.
Svensk Försäkring och Försäkringsjuridiska föreningen avstyrker att stabilitetsprincipen behålls och hävdar att det inte finns något utrymme i förhållande till EU-reglerna för att behålla den principen. Även Sveriges Advokatsamfund ställer sig tveksamt till att behålla principen.
Jämfört med de nu gällande försäkringsdirektiven innehåller Solvens II-direktivet mer utförliga regler i många avseenden. Dessutom omfattar det samlade Solvens II-regelverket detaljregler i EUförordningar på nivå 2. Detta regelverk kommer även att innehålla detaljerade regler på nivå 2,5 och vägledande riktlinjer och rekommendationer från Eiopa. Detta till trots, bedöms den allmänna stabilitetsprincipen ändå ha fortsatt praktisk betydelse för tolkningen och tillämpningen av försäkringsrörelsereglerna. Någon fullständig detaljreglering är det ändå inte fråga om. En stor del av regelverket kommer att vara principbaserat och dessutom följa proportionalitetsprincipen, vilket ger ytterligare utrymme för flexibilitet i tolkning och tillämpning så att hänsyn kan tas till verksamhetens omfattning och art (se avsnitt 9.3.3 om föreslagen proportionalitetsregel).
Det bör även i sammanhanget uppmärksammas att försäkringsbranschen kännetecknas av en snabb utveckling av både produkter och affärsmodeller. Utvecklingstakten är ofta betydligt snabbare än lagstiftningsprocessen, såväl på EU-nivå som på nationell nivå. Det innebär att det med stor sannolikhet kommer att förekomma företeelser inom försäkringsområdet som saknar direkt reglering. I dessa fall är det av värde att lagstiftningen innehåller en allmän princip som kan styra utvecklingen i en riktning som är förenlig med det övergripande stabilitetssyftet.
Till detta kommer att det i annan lagstiftning på det finansiella området har ansetts möjligt att behålla allmänna rörelsekrav som liknar stabilitetsprincipen även när lagstiftningen till största delen vilar på EU-rättslig grund. Såväl lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse som lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden innehåller övergripande principer om soliditet, likviditet och riskhantering (se 6 kap. 1 och 2 §§ lagen om bank- och finansieringsrörelse samt 8 kap. 3 och 4 §§ lagen om värdepappersmarknaden). Dessa regler föreskriver att verksamheten i instituten ska drivas på ett sådant sätt att institutets förmåga att fullgöra sina förpliktelser inte äventyras. Dessutom uppställs allmänna principer om riskhantering. Både till lydelse och till funktion liknar de alltså stabilitetsprincipen i FRL. Soliditets-, likviditets- och riskhanteringsreglerna i lagen om bank- och finansieringsrörelse och i lagen om värdepappersmarknaden vilar på nationell grund och är inte föranledda av någon direktivbestämmelse med motsvarande innehåll (se prop. 2002/03:139 s. 273–276 samt 529 och 530). Avslutningsvis bör nämnas
att Finansinspektionen i nu nämnda fall har bemyndigats att meddela föreskrifter om vilka åtgärder som ett kreditinstitut eller ett värdepappersbolag ska vidta för att uppfylla de krav på soliditet, likviditet och riskhantering som avses i nyss nämnda bestämmelser.
I likhet med Finansinspektionen och Juridiska Fakultetsnämnden vid
Stockholms universitet anser regeringen således att det även i den nya försäkringsrörelseregleringen – som bygger på Solvens II-regelverket – finns behov av en portalparagraf av samma art som den nu gällande stabilitetsprincipen. Av skäl som anförts ovan bedöms en sådan princip inte strida mot en ändamålstolkning av Solvens II-direktivet. Stabilitetsprincipen bör således behållas i sin nuvarande lydelse.
Hänvisningar till S9-1
9.2. God försäkringsstandard och information till försäkringstagarna
Regeringens förslag: Kravet på god försäkringsstandard behålls som en grundläggande bestämmelse för ett försäkringsföretags rörelse.
Även kravet på information till försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar behålls. Vidare behålls bemyndigandena för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om de åtgärder som ett försäkringsföretag ska vidta för att uppfylla lagens krav på god försäkringsstandard och om vilken information som ett försäkringsföretag ska lämna till försäkringstagare och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar.
Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Enligt utredningens förslag begränsas dock tillämpningsområdet för principen om god försäkringsstandard uttryckligen till att avse ett försäkringsföretags anskaffning av försäkringar, skadereglering samt företagets övriga behandling av försäkringstagare, försäkrade och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar. Vidare föreslår utredningen ett slopande av bemyndigandet för Finansinspektionen att meddela föreskrifter om vilka åtgärder som ett försäkringsföretag ska vidta för att uppfylla kravet på god försäkringsstandard.
Remissinstanserna: Svensk Försäkring tillstyrker utredningens förslag till utformning av regeln om god försäkringsstandard. Svensk Försäkring anmärker att omfattningen av kravet på god försäkringsstandard är oklar samt att bestämmelsen reser frågan om räckvidden av Finansinspektionens tillsyn, särskilt i förhållande till relevant civilrättslig lagstiftning.
Juridiska Fakultetsnämnden vid Stockholms universitet pekar på att den hittillsvarande standardprincipen (bestämmelsen om god försäkringsstandard) inte varit begränsad till enbart den egentliga försäkringsrörelsen utan har gällt verksamheten i dess helhet. Fakultetsnämnden menar att det även framdeles föreligger ett behov av en mer allmänt hållen regel som kan förhindra kringgåenden av bestämmelser om hur ett försäkringsföretags rörelse ska bedrivas, samt att en sådan regel inte bör strida mot Solvens II-direktivets ändamål. Sveriges Advokatsamfund och Livförsäkringsutredningen tillstyrker utredningens förslag rörande
lagbestämmelsen om god försäkringsstandard. Advokatsamfundet menar dock att en risk finns att begreppet god försäkringsstandard blir innehållslöst om Finansinspektionen fråntas sitt bemyndigande att meddela föreskrifter i ämnet och att denna risk gör sig desto starkare gällande mot bakgrund av att det inte finns någon branschorganisation eller liknande som har rätt att kodifiera branschpraxis. Livförsäkringsutredningen menar att det inte finns något motsatsförhållande mellan bemyndigandet och definitionen av god försäkringsstandard, eftersom Finansinspektionen även utan bemyndigandet skulle ha en roll som normgivare, men då genom meddelandet av allmänna råd i stället för av föreskrifter.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag,
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det. Svensk Försäkring avstyrker att kravet på god försäkringsstandard kvarstår i dess nuvarande lydelse och omfattning. För att inte strida mot Solvens II-regleringen, bör den i stället begränsas till att tydligt gälla behandling av försäkringstagare och andra ersättningsberättigade.
Skälen för regeringens förslag: Den nuvarande bestämmelsen om god försäkringsstandard infördes, som utredningen angett, som en del i den s.k. försäkringsrörelsereformen (se prop. 1998/99:87). Innebörden av uttrycket god försäkringsstandard är att det ska vara fråga om en kvalitativt tillfredsställande standard hos en representativ krets av försäkringsgivare. Kravet på god försäkringsstandard är inte begränsat till själva försäkringsrörelsen utan gäller företagets verksamhet i dess helhet.
Det är främst skyddet för konsumenter och mindre företag som kravet tar sikte på (se prop. 1997/98:87 s. 392).
Svensk Försäkring avstyrker att kravet på god försäkringsstandard kvarstår i dess nuvarande lydelse och omfattning. För att inte strida mot
Solvens II-regleringen – särskilt med beaktande av nivå 2-regleringen – bör den i stället begränsas till att tydligt gälla behandling av försäkringstagare och andra ersättningsberättigade.
Vid bestämmelsens införande angavs att dess räckvidd innefattar ett försäkringsföretags handlande vid anskaffning av försäkringar och vid skaderegleringen (se a. prop. s. 181). I dessa delar, och i övrigt när det gäller ett försäkringsföretags behandling av försäkringstagare och andra som har rätt till ersättning på grund av försäkringar, innehåller Solvens II-direktivet inte någon närmare reglering. Det finns därför behov av att i nämnda delar bevara dagens allmänna bestämmelse rörande god försäkringsstandard, som också utredningen och flera remissinstanser anser.
Räckvidden för principen om god försäkringsstandard har också ansetts innefatta att organisationen och rutinerna i den övriga administrativa förvaltningen sker på ett tillfredsställande sätt för den ersättningsberättigade kretsen (se a. prop. s. 181). Vidare bör ett försäkringsföretag ha interna föreskrifter och rutiner för att främja en tillbörlig behandling av denna krets. Däremot har principen om god försäkringsstandard inte ansetts ta sikte på ägarfrågor eller ledningsfrågor (se a. prop. s. 182).
Som utredningen anmärker innehåller Solvens II-direktivet en rad regler om företagsstyrning som ska säkerställa att ledningen för ett försäkringsföretag har rätt kompetens och erfarenhet. De reglerna finns
givetvis ytterst till för att försäkringsföretagen ska kunna infria sina åtaganden gentemot försäkringstagare och andra ersättningsberättigade. Direktivets regler om företagsstyrning tar dock sikte på de övergripande ledningsfrågorna och inte direkt på den delen av ett försäkringsföretags förvaltning som rör det direkta omhändertagandet av försäkringstagarna och övriga ersättningsberättigade. Vidare har ledningsfrågorna som nämnts ansetts inte vara omfattade av bestämmelsen om god försäkringsstandard. Regeringen kan därför inte ansluta sig till utredningens bedömning att direktivreglerna om företagsstyrning skulle omöjliggöra att principen om god försäkringsstandard behålls även i den del som avser den administrativa förvaltningen hos ett försäkringsföretag. Att denna gränsdragning, som Svensk Försäkring anmärker, med beaktande även av nivå 2-reglerna kan anses vara något mer oskarp får beaktas vid tillämpningen av standardregeln.
Eftersom dagens regel om god försäkringsstandard sålunda inte kan anses strida mot Solvens II-regelverket bör den bevaras. Den fyller en viktig funktion när det gäller att tillvarata de intressen som ska skyddas av rörelseregleringen under de föränderliga förhållanden som råder på försäkringsområdet.
Även bemyndigandet för Finansinspektionen att meddela föreskrifter i fråga om kravet på god försäkringsstandard bör behållas. Det finns, som
Advokatsamfundet anför en risk för att begreppet inte fylls med innehåll om Finansinspektionen fråntas rätten att genom föreskrifter närmare ange vad som avses med god försäkringsstandard. De föreskrifter som kan komma att meddelas av inspektionen med stöd av bemyndigandet torde närmast innebära att den kvalitativt tillfredsställande branschpraxis som redan existerar på marknaden ges form av bindande författning.
Regeringen kan därför inte dela utredningens syn att det föreligger ett motsatsförhållande mellan själva begreppet god försäkringsstandard och en föreskriftsrätt för Finansinspektionen. I sammanhanget bör även poängteras att det vid utformningen av föreskrifter om vilka åtgärder ett försäkringsföretag ska vidta för att uppfylla kravet på god försäkringsstandard givetvis måste tas full hänsyn till gränsdragningen mot Solvens II-regelverket.
Även bestämmelserna i 4 kap. 2 § FRL om ett försäkringsföretags skyldighet att lämna information till försäkringstagare och andra ersättningsberättigade (den s.k. genomlysningsprincipen) bör behållas, liksom bemyndigandet för Finansinspektionen att meddela föreskrifter om vilken information som ska lämnas. Dessa regler fyller en mycket viktig funktion i fråga om konsumentskydd och Solvens II-direktivet innehåller inga motsvarande bestämmelser som kan ersätta dem. Reglerna kompletterar de civilrättsliga reglerna om information i försäkringsavtalslagen (2005:104).
9.3.1. Allmänt om proportionalitetsprincipen
Inledning
Proportionalitetsprincipen är en av de grundläggande principerna inom EU-rätten, fastställd i artikel 5 i Fördraget om upprättande av den Europeiska gemenskapen (EUF-fördraget). Där anges att gemenskapen inte ska vidta någon åtgärd som går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå målen i fördraget. Principen utvecklas i protokoll (nr 30) om tillämning av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna från 1997. Principen kan generellt sägas vara ett uttryck för att ett agerande ska stå i proportion till målet som ska uppnås. Detta gäller vid införande av reglering på nationell nivå samt vid tillämpningen och tillsyn.
Proportionalitetsprincipen i svensk finansmarknadsrätt
I flera författningar på finansmarknadsområdet finns en proportionalitetsregel, antingen på grund av uttryckliga lagregler eller som en princip som bär upp bestämmelser i de författningarna.
Av 4 kap. 1 § FRL framgår att försäkringsrörelse ska bedrivas med en för rörelsens omfattning och beskaffenhet tillfredsställande soliditet, likviditet och kontroll över försäkringsrisker, placeringsrisker och rörelserisker, så att åtagandena mot försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringarna kan fullgöras. I förarbetena till bestämmelsen uttalas bl.a. att det är befogat att ställa helt skilda krav på system för riskhanteringen beroende på om verksamheten är komplex, t.ex. avser flera försäkringsgrenar med omfattande internationell verksamhet, eller om den exempelvis avser husdjursförsäkringar med begränsad omfattning (prop. 1998/99:87 s. 392 f.). Hänsyn måste också tas till bl.a. vilka slags försäkringar som meddelas. I förarbetena till den nya försäkringsrörelselagen hänvisas till en proportionalitetsprincip i samband med att regler för mindre företag behandlas (prop. 2009:10:246 s. 408–411). Där anges att kraven på mindre företag bör stå i rimlig proportion till riskerna i verksamheten.
För banker är proportionalitetsprincipen uttryckligen lagfäst. Av 6 kap. 4 a § bank- och finansieringsrörelselagen framgår att bestämmelserna om soliditet, likviditet, riskhantering och genomlysning ska tillämpas i proportion till arten och omfattningen av kreditinstitutets verksamheter och till deras komplexitetsgrad. Motsvarande reglering finns i 8 kap. 6 § lagen om värdepappersmarknaden. I förarbetena till dessa bestämmelser anges att de nämnda kraven på instituten kan variera i förhållande till den verksamhet som instituten ägnar sig åt och att detta bör komma till uttryck genom att en uttrycklig proportionalitetsregel införs (prop. 2006/07:5, s. 136 och 137). Det framgår också att principen bör beaktas av Finansinspektionen vid utfärdande av föreskrifter.
Proportionalitetsprincipen i Solvens II-direktivet
Proportionalitetsprincipen omnämns i flera av skälen och artiklarna i direktivet. Dels direkt genom att det anges att proportionalitetsprincipen ska tillämpas, dels indirekt genom att det anges att ”åtgärder ska stå i
proportion till arten, omfattningen och komplexiteten hos de inneboende riskerna i verksamheten”.
Principen omnämns direkt i skäl 19 i Solvens II-direktivet avseende små och medelstora företag, i skäl 20 avseende specialiserade försäkringsföretag, i skäl 21 avseende captivebolag och i skäl 133 avseende målen med direktivet. I artikel 29 anges att kommissionen ska se till att genomförandeåtgärderna beaktar proportionalitetsprincipen, särskilt för mycket små försäkringsföretag.
Principen omnämns indirekt i skäl 18 avseende tillsyn, i skäl 21 avseende captivebolag (principen omnämns alltså både direkt och indirekt för denna typ av bolag), i skäl 31 avseende funktionerna i företagsstyrningen, i skäl 32 avseende företagsstyrning i mindre företag och i skäl 114 avseende tillsynskollegiernas arbete med försäkringsgrupper. Principen anges indirekt också i flera artiklar. Av artikel 29.3 framgår att en allmän princip för tillsynen i Solvens II-direktivet är att kraven ska tillämpas i proportion till arten, omfattningen och komplexiteten av de inneboende riskerna i försäkringsföretagets verksamhet. Vidare framgår principen indirekt av artikel 35.4 a om uppgiftslämnande, artikel 36.6 om granskningsprocessen, artikel 41.2 om företagsstyrningssystem, artikel 45.2 om egen risk- och solvensbedömning, artikel 48.2 om aktuarien, artikel 86 h om genomförandeåtgärder för försäkringstekniska avsättningar, artikel 109 om förenklingar av standardformeln och av artikel 248.1 e om grupptillsynsmyndigheternas rättigheter och skyldigheter.
Slutligen bör det här också nämnas att proportionalitetsprincipen även finns omnämnd på flera ställen i kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/35.
CEIOPS (Eiopas) råd om proportionalitetsprincipen
Mot bakgrund av flera frågeställningar kring proportionalitetsprincipens betydelse publicerade CEIOPS (numer Eiopa) i maj 2008 ett s.k. råd om proportionalitetsprincipen. Av rådet framgår att CEIOPS ansåg att proportionalitetsprincipen är tillämplig på alla artiklar i direktivet, inklusive genomförandeåtgärderna. CEIOPS ansåg att principen är tillämplig när det kan anses oproportionerligt att tillämpa de generella reglerna med hänsyn till tre kriterier; riskens art, riskens komplexitet och riskens storlek. CEIOPS ansåg att det är den individuella riskprofilen som ska utgöra den huvudsakliga grunden vid bedömningen av om proportionalitetsprincipen är tillämplig.
CEIOPS ansåg att fokus bör ligga på en kombination av alla tre kriterier för att hitta en lösning som är lämplig med hänsyn till den risk som ett företag är exponerad för. CEIOPS ansåg att ett företag mycket väl kan vara litet, men ha en komplicerad riskprofil, och ett stort företag kan ha en enkel riskprofil. Även om det enligt CEIOPS var sannolikt att det framför allt är små och medelstora företag som kan få lättnader på grund av proportionalitetsprincipen, genom att medges enklare vägar att möta kraven, var det enligt CEIOPS fel att kalla proportionalitetsprincipen storleksbaserad.
Av rådet framgår vidare att CEIOPS ansåg bl.a. följande. Brist på resurser kan aldrig vara skäl för lättnader. Inte heller juridisk form – t.ex. ömsesidiga försäkringsföretag eller grupptillhörighet – kan i sig vara skäl
för lättnader. Proportionalitetsprincipen innebär inte i sig en automatisk förenkling för vissa företag och det är inte heller en princip där tillsynsmyndigheten kan pricka av tydliga punkter på en lista som gör att principen ska få genomslag. I stället måste alla faktorer beaktas och en helhetsbedömning göras. Det finns vidare två tydliga aspekter på proportionalitetsprincipen. Dels ska principen beaktas när kraven i direktivet genomförs, dels ska tillsynen utövas på ett sätt som är förenligt med principen.
När det gäller arten, komplexiteten och storleken anges det i CEIOPS dokument följande. Med arten avses framför allt de underliggande riskerna hänförliga till de försäkringsklasser som ett företag tecknar. De särdrag som gäller för captiveföretag respektive återförsäkringsföretag ska beaktas. Begreppet komplexitet är till viss del kopplat till art, eftersom en viss typ av verksamhet kan kräva mer avancerade metoder eller mer avancerad och sofistikerad styrning/hantering av risker. Komplexitet kan också uppstå på grund av ett företags val av investeringsstrategi eller på grund av svårigheter att utvärdera åtagandena. Storleken på verksamheten påverkar också bedömningen. Men det är hela tiden en kombination av de tre kriterierna som är avgörande.
9.3.2. Proportionalitetsprincipens tillämpningsområde
Regeringens förslag: Den allmänna proportionalitetsprincip som finns i Solvens II-direktivet ska inte gälla de delar av försäkringsrörelselagen som inte grundar sig på Solvens II-direktivet. Principen gäller inte heller vid genomförandet av de krav i direktivet som på grund av sitt innehåll inte kan ändras genom proportionalitetsöverväganden.
Utredningens bedömning överensstämmer delvis med regeringens bedömning. Utredningen anser att proportionalitetsprincipen gäller vid tolkningen av alla bestämmelser i FRL och även ska tillämpas vid den tillsyn som med stöd av lagen ska utövas av Finansinspektionen.
Remissinstanserna: Svensk Försäkring och Försäkringsjuridiska föreningen instämmer i utredningens bedömning. Livförsäkringsutredningen menar att tillämpningsområdet för den föreslagna generella proportionalitetsregeln bör ses över och att den inte bör omfatta hela
FRL.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag, utom såvitt avser kraven på stabilitet och god försäkringsstandard.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det. Svensk Försäkring anser att proportionalitetsprincipens tillämpningsområde bör vara vidare än vad som föreslås i utkastet till lagrådsremiss.
Skälen för regeringens förslag: Det står klart att en allmän proportionalitetsprincip gäller enligt Solvens II-direktivet. Utredningen och Svensk
Försäkring menar att principen bör tolkas vidsträckt. Principens tillämpningsområde kan dock inte anses vara så vidsträckt som utredningen och Svensk Försäkring gör gällande. Ett antal avgränsningar av
tillämpningsområdet måste göras, dels mot bakgrund av direktivets räckvidd i förhållande till nationell reglering, dels på grund av utformning och innehåll hos vissa direktivbestämmelser.
När det gäller Solvens II-direktivets räckvidd och innehåll i förhållande till FRL kan konstateras att en relativt stor del av reglerna i FRL inte är föranledda av EU:s försäkringsrörelsereglering. På nationell grund vilar en rad allmänna bestämmelser, exempelvis förbuden mot förespegling av återbäring och mot avtal om tjänster med en jävskrets (se 4 kap. 9 och 12 §§ FRL), liksom vidare den associationsrättsliga regleringen av de olika slagen av försäkringsföretag (se 11–13 kap. FRL). Proportionalitet ska enligt artikel 29.3 i Solvens II-direktivet gälla vid tillämpningen av alla direktivets krav. Det finns således inte något krav i Solvens IIdirektivet på att principen även ska gälla vid tillämpningen av de regler i FRL som inte föranleds av direktivet. Tillämpning av proportionalitetsprincipen på alla bestämmelser i FRL, dvs. även utanför det direktivstyrda området, riskerar också att skapa oklarhet kring de associationsrättsliga reglerna i FRL. Som Livförsäkringsutredningen påpekar medför en sådan ordning att proportionalitetsprincipens tillämpningsområde vidgas till att även omfatta de regler i den allmänna associationsrätten – aktiebolagslagen och lagen om ekonomiska föreningar – som det hänvisas till i FRL.
Mot den angivna bakgrunden finns det anledning att i huvudsak begränsa tillämpningsområdet för proportionalitetsprincipen till de bestämmelser i FRL som föranleds av Solvens II-direktivet, dvs. bestämmelserna om värdering av tillgångar och skulder, placeringar, kapitalbas, kapitalkrav, interna modeller, företagsstyrning, tillsynsrapportering och grupper.
Därutöver föreslogs i lagrådsremissen att principen skulle gälla även vid tillämpningen av de allmänna kraven i FRL på stabilitet och god försäkringsstandard (se 4 kap. 1 och 3 §§ FRL). Lagrådet ifrågasätter behovet av att införa en särskild proportionalitetsregel av föreslaget slag, även avseende den rent nationella regleringen. Lagrådet anser att det är svårt att bedöma om ett krav att driva rörelsen enligt god försäkringsstandard kan preciseras genom att stadga att kravet ska tillämpas proportionellt i förhållande till riskerna i försäkringsföretagets verksamhet. Regeringen delar Lagrådets bedömning att proportionalitetsprincipen inte bör tillämpas på stabilitetsprincipen och god försäkringsstandard. Som angetts ovan ska proportionalitetsöverväganden redan i dag göras vid tillämpningen av stabilitetsprincipen, eftersom hänsyn ska tas till rörelsens omfattning och art. Vad som är god försäkringsstandard får också bedömas med hänsyn till verksamhetens omfattning och art.
Däremot anser regeringen att proportionalitetsprincipen ska beaktas vid tillämpningen av alla de bestämmelser som Solvens II-direktivet innefattar och därmed på alla de svenska bestämmelser som genomför direktivet (se artikel 29.3 i Solvens II-direktivet samt CEIOPS rådgivningsdokument om proportionalitetsprincipen, s. 5). Principen nämns, som angetts ovan, direkt och indirekt i ett antal direktivbestämmelser. Det ska inte tas till intäkt för att principen inte gäller där den inte nämns, vare sig direkt eller indirekt.
Att proportionalitetsprincipen ska beaktas vid tillämpning av samtliga krav i Solvens II-direktivet och av de bestämmelser som genomför direktivet, betyder inte alla krav i Solvens II-direktivet kan ändra innebörd genom ett sådant beaktande. Än mindre kan det betyda att något krav i direktivet bortfaller. Vissa regler i direktivet har karaktär av absoluta krav med en viss bestämd innebörd. I sådana fall innebär beaktandet av proportionalitetsprincipen ingen egentlig förändring. Som exempel på ett sådant absolut krav kan nämnas regeln om att försäkringsföretagen årligen ska offentliggöra en lägesrapport om verksamhet och solvens. Till samma kategori kan bestämmelserna om konfidensnivåerna för solvenskapitalkravet och minimikapitalkravet hänföras. Dessa nivåer ska vara 99,5 procent respektive 85 procent även med ett beaktande av proportionalitetsprincipen. På motsvarande sätt torde det också förhålla sig med kravet på att kapitalbasposter ska klassificeras som nivå 1, nivå 2 eller nivå 3.
Många andra bestämmelser i direktivet är däremot så utformade att det ter sig naturligt att vid tillämpningen göra proportionalitetsöverväganden. Detta gäller för de bestämmelser i direktivet som innehåller en kvalitativ angivelse av vad som ska gälla i ett visst avseende. Exempelvis talar artikel 121 om ”lämpliga, tillämpliga och relevanta försäkringsmatematiska och statistiska tekniker” som ska användas för att beräkna sannolikhetsfördelning i en intern modell. Direktivet innehåller också bl.a. krav på ett ”effektivt förestagsstyrningssystem” (se artikel 41) och ”lämplig” nivå på försäkringstekniska avsättningar (se artikel 84). När värderande uttryck av det angivna slaget förekommer bör deras närmare innehåll i det konkreta fallet bestämmas bl.a. genom ett beaktande av proportionalitetsprincipen. Det handlar då om att bedöma art, omfattning och komplexitet hos de risker som finns i ett visst försäkringsföretags verksamhet i förhållande till den skyddsnivå som direktivbestämmelserna ska ge. Proportionalitetsöverväganden kan exempelvis, som CEIOPS anmärkt, inte leda till att kraven på lämplighet hos ledande befattningshavare efterges.17 Däremot kan innebörden av kravet på lämplighet skifta från tid till annan och mellan olika företag.
Det får ankomma på rättstillämpningen att avgöra vilka av Solvens IIdirektivets krav som ska kunna mildras eller skärpas med hänvisning till proportionalitetsprincipen, respektive vilka krav som inte bör kunna ändras genom ett beaktande av proportionalitetsprincipen. Den prövningen bör ta sin utgångspunkt i den konkreta utformningen av den bestämmelse som är aktuell och i det grundläggande intresset av skydd för försäkringstagare och andra ersättningsberättigade.
Inom det område som täcks av proportionalitetsprincipen ska den beaktas vid regeltillämpning av företag och Finansinspektionen. Som regeringen tidigare uttalat bör den vidare beaktas vid utformningen av inspektionens föreskrifter (se prop. 2006/07:5 s. 137).
17 Se Advice to the European Commission on the Principle of Proportionality in the Solvency II Framwork Directive Proposal, May 2008, s. 15.
Hänvisningar till S9-3-2
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 3
9.3.3. Proportionalitetsregeln ska ingå bland de grundläggande bestämmelserna om försäkringsrörelsen
Regeringens förslag: En uttrycklig proportionalitetsregel införs i försäkringsrörelselagen. Den ska gälla vid tillämpningen av de rörelserättsliga reglerna om tillgångar, skulder, försäkringstekniska avsättningar, investeringar, kapitalbas, kapitalkrav, interna modeller, företagsstyrning, tillsynsrapportering och grupper.
Utredningens förslag: Proportionalitetsprincipen utformas som en portalbestämmelse och placeras bland de inledande bestämmelserna i
FRL. Den ska gälla vid tillämpningen av alla FRL:s bestämmelser.
Remissinstanserna lämnar förslaget att proportionalitetsregeln ska ingå bland de grundläggande bestämmelserna om försäkringsrörelse utan erinran.
Förslaget till utkast till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: Proportionalitetsprincipen är en grundläggande regel i Solvens II-direktivet och gäller redan som angetts generellt vid tillämpningen av direktivets krav. Som utredningen funnit bör detta göras tydligt i FRL för att undvika tolkningen att principen bara gäller när den uttryckligen nämns i vissa bestämmelser. Därför bör en generell proportionalitetsregel införas i FRL. Den bör placeras bland de grundläggande bestämmelserna om ett försäkringsföretags rörelse på grund av sitt sakliga samband till form och innehåll med de regler som i dag ingår i den kategorin. En proportionalitetsregel har getts motsvarande placering i lagen om bank- och finansieringsrörelse och i lagen om värdepappersmarknaden (se 6 kap. 4 a § lagen om bank- och finansieringsrörelse och 8 kap. 6 § lagen om värdepappersmarknaden). Genom den föreslagna proportionalitetsregeln genomförs den allmänna proportionalitetsregeln i artikel 29.3 i Solvens II-direktivet samt vidare de särskilda bestämmelserna om proportionalitet i bl.a. artiklarna 41.2 och 45.2.
I enlighet med vad som sagts om principens tillämpningsområde bör den inte, som utredningen föreslagit, gälla för alla bestämmelser i FRL. Den ska endast gälla vid tillämpning av de bestämmelser i lagen som ligger inom principens tillämpningsområde, dvs. de regler i FRL som motsvarar de rörelserättsliga reglerna i Solvens II-direktivet om tillgångar, skulder, försäkringstekniska avsättningar, investeringar, kapitalbas, kapitalkrav, interna modeller, företagsstyrning, tillsynsrapportering och grupper.
Den språkliga utformningen av bestämmelsen bör vara densamma som i motsvarande bestämmelser i lagen om bank- och finansieringsrörelse och lagen om värdepappersmarknaden. Det innebär att proportionalitet ska iakttas i förhållande till ett försäkringsföretags verksamhet. I artikel 29.3 i Solvens II-direktivet talas om proportionalitet i förhållande till de inneboende riskerna i ett försäkringsföretags verksamhet. Som utredningen påpekat hänvisar Solvens II-direktivet också vid några tillfällen
till verksamheten eller försäkringsföretaget i stället för till riskerna i verksamheten när proportionalitetsprincipen behandlas.
9.3.4. Kollektiva försäkringar och proportionalitetsprincipen
Regeringens bedömning: Någon särskild proportionalitetsprincip med avseende på gruppförsäkringar och kollektivavtalade försäkringar bör inte införas.
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna: De remissinstanser som berör frågan instämmer i utredningens bedömning. LO anser att en särskild reglering kring den närmare tillämpningen av proportionalitetsprincipen på kollektiva försäkringar måste införas, för det fall utredningens förslag om en portalbestämmelse inte blir verklighet.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens bedömning: I Solvens II-direktivet finns det ingen specifik särreglering för tillhandahållandet av gruppförsäkringar eller kollektivavtalade försäkringar. Sådan verksamhet utgör försäkringsrörelse och regleras av Solvens II-direktivet precis som annan försäkringsrörelse. Någon nationell särreglering för tillhandahållandet av gruppförsäkringar eller kollektivavtalade försäkringar bör därför inte införas. Det sagda innebär att den proportionalitetsprincip som nu införs även kommer att gälla för de försäkringsföretag som tillhandahåller gruppförsäkringar och kollektivavtalade försäkringar.
Det kan inte uteslutas att proportionalitetsprincipen kan komma att spela en roll vid tillämpningen av försäkringsrörelsereglerna på sådan verksamhet som består i tillhandahållandet av gruppförsäkringar eller kollektivavtalade försäkringar. Den verksamhetens art är särpräglad bl.a. på grund av den nära kopplingen till arbetsrättsliga förhållanden. Liksom i övrigt när det gäller proportionalitetsprincipen får det dock ankomma på rättstillämpningen att klargöra om och i så fall vilket utrymme principen ger för särbehandling av verksamhet som består i tillhandahållandet av olika former av kollektiv försäkring.
10. Tillgångar, skulder och försäkringstekniska avsättningar
10.1. Tillgångar och skulder
10.1.1. Värdering av tillgångar och skulder
Regeringens förslag: Ett försäkringsföretags tillgångar och skulder ska tas upp till verkligt värde i en särskild balansräkning för solvensändamål (solvensbalansräkning).
Vid värdering av skulder ska hänsyn inte tas till företagets egen kreditvärdighet.
Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag.
Utredningen förslår även att det ska införas en upplysningsbestämmelse om att tilläggskapital i kapitalbasen ska värderas enligt särskilda värderingsregler.
Remissinstanserna: Finansinspektionen menar att uttrycket verkligt värde inte bör föras in i lag, eftersom det inte förekommer i direktivtexten. Dessutom anser inspektionen att uttrycket används i redovisningstekniska sammanhang och därmed kan få en annan innebörd i framtiden än den som avses i direktivet.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: De nuvarande bestämmelserna om beräkning av kapitalbas och solvensmarginal utgår ifrån den redovisning som företaget ska göra enligt lagen (1995:1560) om årsredovisning för försäkringsföretag (ÅRFL). Därigenom får värderingsreglerna som gäller för externredovisningen genomslag även i redovisningen för tillsynsändamål (se 4 kap. ÅRFL). Det finns dock en särskild värderingsregel i
FRL för skuldtäckningstillgångar. Dessa ska, enligt 6 kap. 27 §, värderas till verkligt värde. Med verkligt värde avses tillgångens marknadsvärde, enligt 2 kap. 2 § i Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd om skuldtäckning i svenska försäkringsföretag (FFFS 2011:20).
Den rådande ordningen förändras genom Solvens II-direktivet. Direktivet förutsätter att försäkringsföretagen upprättar en särskild redovisning för tillsynsändamål. Redovisningen ska omfatta hela balansräkningen, dvs. såväl tillgångar som skulder, inklusive försäkringstekniska avsättningar (se skäl 45 i direktivet). Redovisningen ska ligga till grund för beräkning av kapitalbas och kapitalkrav. För att begränsa den administrativa bördan för försäkringsföretagen bör värderingsstandarderna som används för tillsynsredovisningen vara förenliga med den internationella utvecklingen på redovisningsområdet (se skäl 46). Det är lämpligt att benämna denna balansräkning som ska upprättas för tillsynsändamål för solvensbalansräkning. Lagrådet anser att det är lämpligare att välja ett ord som närmare ansluter till direktivet. Det kan emellertid konstateras att det inte finns någon särskild benämning i solvensregelverket på den särskilda redovisning som företagen förutsätts upprätta för
solvensändamål. Regeringen anser därför att benämningen solvensbalansräkning bör behållas, men att det i den bestämmelse i FRL som reglerar frågan tydliggörs att det rör sig om en särskild balansräkning för solvensändamål.
Enligt artikel 75.1 i Solvens II-direktivet ska försäkrings- och återförsäkringsföretag, om inte annat anges, värdera tillgångar till det belopp för vilket de skulle kunna utväxlas i en transaktion mellan kunniga parter som är oberoende av varandra och har ett intresse av att transaktionen genomförs. Skulder ska värderas till det belopp för vilket de skulle kunna överlåtas eller regleras i en transaktion mellan kunniga parter som är oberoende av varandra och har ett intresse av att transaktionen genomförs.
Det kan konstateras att utformningen av denna värderingsprincip till största delen är samma som den som tidigare har används för att definiera begreppet verkligt värde i internationella redovisningsstandarder. Numera finns värderingsreglerna om värdering av verkligt värde samlade i IFRS 13 Värdering till verkligt värde. Närmare bestämt finns där samlat värderingsregler avseende verkligt värde för finansiella instrument (både tillgångar och skulder), fastigheter samt materiella och immateriella tillgångar. Definitionen av verkligt värde i IFRS 13 (punkt 9) har följande lydelse: ”det pris som vid värderingstidpunkten skulle erhållas vid försäljning av en tillgång eller betalas vid överlåtelsen av en skuld genom en ordnad transaktion mellan marknadsaktörer”.
Vidare följer av artikel 75.1 andra stycket att ingen hänsyn får tas till försäkringsföretagets egen kreditvärdighet. I annat fall skulle ett företag med låg kreditvärdighet kunna redovisa en lägre skuld än ett företag med högre kreditvärdighet.
Direktivet innehåller inte uttrycket verkligt värde, något som väcker frågan om detta uttryck bör föras in i lag. I det sammanhanget bör betonas att uttrycket verkligt värde numera är en vedertagen svensk översättning av det engelska begreppet ”fair value” som används i IFRSregelverket. Det förekommer också i nuvarande bestämmelse om värdering av skuldtäckningstillgångar (se 6 kap. 27 § FRL). Dessutom bör uppmärksammas att uttrycket verkligt värde i FRL tidigare har varit knutet till värderingsreglerna i redovisningslagstiftningen, men att det numera är frikopplat från den lagstiftningen (se prop. 2007/08:40 s. 89 f.).
Solvensbalansräkningen utgår i viss mån från redovisningen men är i huvudsak fristående från denna. Detta medför att förändringar i redovisningsregler inte kommer att gälla vid värderingen av tillgångar och skulder i solvensbalansräkningen. Därmed uppstår inte någon risk, som
Finansinspektionen befarar, att uttrycket kan få en annan innebörd än den som avses i direktivet. Det finns därför anledning att dela utredningens bedömning att direktivets bestämmelse bör tas in i lag på ett sätt som ansluter nära till direktivtexten, dock kompletterat med uttrycket verkligt värde.
Av kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/35 framgår hur aktieinnehav i dotterbolag ska värderas. Därför slopas bestämmelsen i 6 kap. 28 § FRL om värdering av aktier i vissa dotterbolag – en bestämmelse som byggt på värderingsreglerna i tidigare försäkringsrörelsedirektiv. Av samma skäl finns det anledning att slopa
skyddsregeln i 6 kap. 29 § FRL som innebär att fordringar på någon annan än försäkringstagarna (tredje part) endast får godkännas för skuldtäckning efter avdrag för kvittningsbara motfordringar som gäldenären har mot försäkringsföretaget.
Den allmänna värderingsregeln i artikel 75 i Solvens II-direktivet gäller endast för tillgångar och skulder i solvensbalansräkningen. Poster i tilläggskapitalet tillhör inte någon av dessa två kategorier. Det får därför anses obehövligt att – direkt i den lagtext som behandlar tillgångar, skulder och försäkringstekniska avsättningar – upplysa om att poster i tilläggskapitalet inte ska värderas till verkligt värde.
I EU-förordningen finns kompletterande bestämmelser som närmare anger hur det verkliga värdet ska beräknas. Det saknas därför anledning att bemyndiga Finansinspektionen att meddela föreskrifter om värdering till verkligt värde (jfr 6 kap. 34 § 9 FRL).
10.2. Försäkringstekniska avsättningar
10.2.1. Hantering av gällande bestämmelser om försäkringstekniska avsättningar
Regeringens förslag: Solvens II-direktivets bestämmelser om försäkringstekniska avsättningar ersätter merparten av gällande bestämmelser om sådana avsättningar.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om de försäkringstekniska avsättningarnas innehåll och beräkning.
Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag.
Utredningen föreslår att bemyndigandet ska begränsas till föreskrifter om beräkning av riskmarginalen.
Remissinstanserna: Aktuarieföreningen menar att bestämmelserna om beräkning av de försäkringstekniska avsättningarna bör flyttas till
Finansinspektionens föreskrifter om årsredovisning i försäkringsföretag (FFFS 2008:26). Finansinspektionen anser att det finns skäl att behålla ett allmänt hållet bemyndigande för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om försäkringstekniska avsättningar.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: Solvens II-direktivets bestämmelser om försäkringstekniska avsättningar ersätter motsvarande regler i de direktiv som upphävs till följd av Solvens II-direktivet, bl.a. det s.k. konsoliderade livförsäkringsdirektivet. De upphävda EU-rättsliga reglerna har legat till grund för flertalet av de befintliga bestämmelserna i
FRL om försäkringstekniska avsättningar. Dessa bestämmelser måste således upphävas och ersättas av regler som genomför Solvens IIdirektivets bestämmelser i FRL. Detta gäller bestämmelserna i 5 kap. 1 § andra stycket, 3–6 och 9–11 §§ FRL (se bl.a. artikel 20 i konsoliderade
livförsäkringsdirektivet och artikel 15 a första skadeförsäkringsdirektivet).
Bestämmelsen i 5 kap. 2 § FRL om beräkning vid solidarisk ansvarighet infördes i samband med tillkomsten av FRL (se prop. 1981/82:180 s. 194) och vilar inte på EU-rättslig grund. Den kan inte anses strida mot Solvens II-direktivets regler om koassurans inom gemenskapen (se artikel 190–196 i Solvens II-direktivet). Mot den bakgrunden – och med hänsyn till att bestämmelsen får anses vara relevant även i en framtida reglering – bör den kvarstå efter genomförandet av Solvens II-direktivet i svensk rätt.
Bestämmelserna i 5 kap. 7, 8 och 13 §§ om beräkning av avsättningar för tjänstepensionsförsäkring och om bestämmande av premier för tjänstepensionsförsäkringar bygger på regler i tjänstepensionsdirektivet om försäkringstekniska avsättningar som Sverige tillämpar på livförsäkringsföretag med stöd av medlemsstatsoptionen i artikel 4 i tjänstepensionsdirektivet. Denna option ska – efter en längre övergångsperiod – upphöra att gälla (se avsnitt 5.2.7). Till följd av detta utmönstras särbestämmelserna i 5 kap. FRL för verksamhet avseende tjänstepensionsförsäkring.
Bestämmelsen i 5 kap. 12 § FRL om bestämmande av premier för livförsäkringar och vissa skadeförsäkringar har sin grund i artikel 21 i det konsoliderade livförsäkringsdirektivet som har överförts utan sakliga ändringar till artikel 209 i Solvens II-direktivet. Bestämmelsen i nuvarande 5 kap. 12 § bör mot den bakgrunden behållas i sak. För att behålla sambandet mellan beräkningen av avsättningar och premieberäkningen ska dock premierna bestämmas på antaganden om dödlighet och andra riskmått, räntesats och driftskostnader som var för sig är ansvarsfulla, tillförlitliga och objektiva. Tidigare skulle premierna för dessa försäkringar bestämmas på grundval av betryggande antaganden.
Bestämmelserna i 5 kap. 14 § FRL om aktuarie hanteras i företagsstyrningsavsnittet (se avsnitt 15).
Bestämmelserna i 5 kap. 15 och 16 §§ FRL om återköp och överföring av en försäkrings värde bör placeras i 4 kap. FRL om grundläggande bestämmelser om ett försäkringsföretags rörelse.
Det gällande bemyndigandet i 5 kap. 17 § 1 för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om de försäkringstekniska avsättningarnas innehåll och beräkning bör behållas med någon ändring. Som Finansinspektionen påtalar finns det ett behov av ett omfattande bemyndigande i fråga om teknisk detaljreglering och anpassning till förändrade förhållanden (se mer om detta i följande avsnitt).
10.2.2. Krav på försäkringstekniska avsättningar
Regeringens förslag: En uttrycklig skyldighet för ett försäkringsföretag att göra försäkringstekniska avsättningar tas in i lag.
Avsättningarna ska motsvara det belopp som försäkringsföretaget skulle få betala om det omedelbart skulle föra över sina åtaganden med anledning av ingångna försäkringsavtal till ett annat försäkrings-
företag, som är oberoende och som har intresse av att transaktionen genomförs.
Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag.
Utredningen föreslår att begreppet värdera ska användas för att bestämma de försäkringstekniska avsättningarnas omfattning. Vidare innehåller utredningens förslag inte någon uttrycklig skyldighet att göra försäkringstekniska avsättningar.
Remissinstanserna: Finansinspektionen menar att begreppet beräkna bör användas för bestämmandet av de försäkringstekniska avsättningarna i stället för begreppet värdera.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: Solvens II-direktivets innehåller i artikel 76.1 och 76.2 allmänna föreskrifter om försäkringstekniska avsättningar. I artikel 76.1 åläggs medlemsstaterna att se till att försäkringsföretag gör försäkringstekniska avsättningar motsvarande sina åtaganden enligt ingångna försäkringsavtal. De försäkringstekniska avsättningarna ska motsvara ett fiktivt marknadsvärde. Detta uttrycks i artikel 76.2 på så sätt att de försäkringstekniska avsättningarna ska motsvara det belopp som försäkringsföretaget måste betala om det omedelbart vill föra över sina åtaganden till ett annat försäkringsföretag.
Av 5 kap. 1 § FRL framgår att försäkringstekniska avsättningar ska motsvara belopp som krävs för att ett försäkringsföretag vid varje tidpunkt ska kunna uppfylla alla åtaganden som skäligen kan förväntas uppkomma till följd av ingångna försäkringsavtal.
Det finns i dag, som utredningen påpekat, inte något uttryckligt krav i FRL på att ett försäkringsföretag ska göra försäkringstekniska avsättningar, trots att sådana krav förekommer i artikel 21 i konsoliderade livförsäkringsdirektivet och i artikel 17 i första skadeförsäkringsdirektivet. Ett sådant krav följer dock indirekt av 5 kap. 1 § FRL. Regeringen anser emellertid att det bör explicit framgå av lag att ett försäkringsföretag är skyldigt att göra försäkringstekniska avsättningar (jfr Finansdepartementets promemoria Ett reformerat solvenssystem för försäkringsbolag s. 67).
Det finns även anledning att instämma i utredningens bedömning om att det bör införas en bestämmelse i lag som motsvarar direktivets krav om att avsättningarnas storlek ska motsvara en fiktiv marknadsvärdering.
Försäkringstekniska avsättningar bestäms genom en räkneoperation, baserad på löptider samt antaganden om bl.a. dödlighet, skadefrekvens och ränta. Det är därför mest ändamålsenligt att, som Finansinspektionen för fram, använda begreppet beräkna om bestämmandet av försäkringstekniska avsättningar. Det är också det begrepp som i dag används i FRL (se bl.a. 5 kap. 3–5 §§ FRL). Begreppet värdera bör förbehållas bestämmande av värde som sker genom en skönsmässig expertbedömning, såsom är fallet när tillgångars och skulders värde bestäms.
Hänvisningar till S10-2-2
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
10.2.3. Ansvarsfull beräkning
Regeringens förslag: Beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna ska grundas på antaganden om riskmått, räntesatser och driftskostnader som var för sig är ansvarsfulla, tillförlitliga och objektiva (ansvarsfull beräkning). Detta ska gälla för all försäkringsverksamhet.
Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utöver detta föreslår utredningen en särskild bestämmelse om att beräkningen av försäkringstekniska avsättningar ska vara förenlig med information från finansmarknaderna och allmänt tillgänglig information om försäkringsrisker.
Remissinstanserna: Aktuarieföreningen anser att begreppet aktsamt bör ersättas av begreppet försiktigt eller annat motsvarande begrepp för att beskriva de kvalitativa krav som ställs på de antaganden som ska ligga till grund för de försäkringstekniska avsättningarna.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. I utkastet till lagrådsremiss talas det i stället om en aktsam beräkning.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.Finansinspektionen, Svensk Försäkring och Aktuarieföreningen anser att begreppet aktsam beräkning inte bör användas, eftersom det inte förekommer i Solvens II-regelverket. Finansinspektionen och Aktuarieföreningen föreslår att begreppet ansvarsfull beräkning används i stället.
Skälen för regeringens förslag: Artiklarna 76.3, 76.4 och 78 i
Solvens II-direktivet innehåller kvalitativa krav på beräkningen av försäkringstekniska avsättningar. Av artikel 76.3 följer att beräkningen ska vara marknadsbaserad, dvs. bygga på information från de finansiella marknaderna och allmänt tillgängliga uppgifter om försäkringsrisker. Principen om aktsam eller ansvarsfull beräkning kommer till uttryck i artikel 76.4, där det stadgas att de försäkringstekniska avsättningarna ska beräknas på ett ansvarsfullt, tillförlitligt och objektivt sätt. I artikel 78 anges ett antal faktorer som ska beaktas vid beräkningen av försäkringstekniska avsättningar: kostnader för att uppfylla försäkringsåtagandena, inflationen samt de ersättningar som försäkringsföretaget förväntar sig att utbetala.
I samband med genomförandet av tjänstepensionsdirektivet i svensk rätt infördes ett krav på att avsättningarna för tjänstepensionsverksamhet ska beräknas på ett aktsamt sätt (se artikel 15 i tjänstepensionsdirektivet och 5 kap. 7 § FRL). Ett snarlikt krav kommer fortsättningsvis att gälla för all försäkringsverksamhet. I dessa fall krävs – förutom aktsamhet eller ansvarsfullhet – dessutom att antagandena som ligger till grund för avsättningarna ska vara tillförlitliga och objektiva.
Som Svensk Försäkring anmärker rimmar terminologin med aktsam beräkning illa med kraven i Solvens II-direktivet och kan medföra tillämpningsproblem, särskilt mot bakgrund av de ytterligare krav som ställs upp i kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/35. I stället bör, som Finansinspektionen och Aktuarieföreningen föreslår, en princip om ansvarsfullhet användas.
Genom Solvens II-direktivet sker en övergång från ett system där försäkringstekniska avsättningar ska innehålla inbyggda säkerhetsmarginaler till följd av att betryggande antaganden ska göras (se 5 kap. 6 § FRL), till ett system där avsättningarna ska beräknas marknadsbaserat och mera direkt motsvara försäkringsåtagandenas ekonomiska värde.
Den kapitalbuffert som i dagens regelverk skapas genom kravet på betryggande antaganden ligger i det nya regelverket dels i kravet på en riskmarginal vid beräkningen av försäkringstekniska avsättningar, dels i den nya regleringen i fråga om kapitalkrav. Inom solvenskapitalkravet ska alla risker i företaget beaktas, således även de risker som är förenade med förändringar i försäkringsåtagandens storlek, t.ex. till följd av räntefall.
Det finns således anledning att i lag precisera att beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna ska grundas på antaganden om riskmått, räntesatser och driftskostnader som var för sig är ansvarsfulla, tillförlitliga och objektiva samt att denna princip om ansvarsfull beräkning ska gälla för all försäkringsverksamhet.
Mot denna bakgrund torde det vara obehövligt att införa en uttrycklig lagbestämmelse om att avsättningarna ska motsvara kraven i artikel 76.3, dvs. att avsättningarna ska vara förenliga med information från de finansiella marknaderna m.m. Detta får anses följa av att beräkningarna ska vara tillförlitliga och objektiva. Artikeln bör emellertid genomföras genom föreskrifter från regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Av artikel 78 i Solvens II-direktivet framgår att kostnader för att uppfylla försäkringsförpliktelserna, inflationen och förväntade utbetalningar till försäkringstagare ska beaktas vid beräkning av försäkringstekniska avsättningar. Inte heller i detta fall torde någon särskild bestämmelse i lag vara nödvändig. Det får anses följa av nu föreslagen princip om ansvarsfullhet att dessa faktorer ska beaktas vid beräkningen. Artikeln bör emellertid genomföras genom föreskrifter från regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Hänvisningar till S10-2-3
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
10.2.4. Beräkning av försäkringstekniska avsättningar
Regeringens förslag: De försäkringstekniska avsättningarna ska utgöras av summan av en bästa skattning av framtida kassaflöden och en riskmarginal.
Någon separat beräkning av riskmarginal ska inte göras om de förväntade framtida kassaflödena till följd av ingångna försäkringsavtal har en motsvarighet i kassaflöden hos finansiella instrument för vilka det finns ett säkert marknadsvärde. I ett sådant fall ska värdet av de försäkringstekniska avsättningarna i stället motsvara marknadsvärdet för dessa finansiella instrument.
Den bästa skattningen ska motsvara det förväntade nuvärdet av de framtida kassaflöden som kan uppkomma med anledning av ingångna försäkringsavtal. Den ska beräknas med en relevant riskfri räntestruktur.
Riskmarginalen ska motsvara det belopp som ett annat försäkringsföretag kan förväntas kräva, utöver den bästa skattningen, för att ta över och infria försäkringsföretagets åtaganden mot försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade.
Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag.
Utredningen föreslår mer detaljerade bestämmelser om de antaganden som ska göras vid beräkningen av bästa skattningen och om den ränta som ska användas vid beräkningen.
Remissinstanserna: Finansinspektionen menar att begreppet avgiven återförsäkring bör användas i stället för belopp som kan återfås på grund av återförsäkring. Aktuarieföreningen påpekar att den bästa skattningen ska motsvara det förväntade nuvärdet av framtida kassaflöden och inte nuvärdet av förväntade framtida kassaflöden.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer i stora delar med regeringens förslag. I utkastet till lagrådsremiss regleras endast huvudmetoden för beräkning av de försäkringstekniska avsättningarna reglerats. Där nämns inte heller att den bästa skattningen ska beräknas med en relevant räntestruktur.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.Finansinspektionen och Svensk Försäkring anser att det i lag även bör preciseras att den bästa skattningen ska beräknas med en relevant riskfri räntestruktur. Svensk Försäkring anför också att den alternativa metoden i direktivet för beräkning av de försäkringstekniska avsättningarna bör anges i lag. En sådan alternativ beräkning innebär att riskmarginalen inte beräknas separat.
Skälen för regeringens förslag: Artikel 77 i Solvens II-direktivet innehåller de grundläggande reglerna om beräkning av de försäkringstekniska avsättningarna. Av artikel 77.1 framgår att de försäkringstekniska avsättningarna ska utgöra summan av en bästa skattning och en riskmarginal.
Därefter meddelas i artikel 77.2 föreskrifter om hur den bästa skattningen ska beräknas. Det anges där att den bästa skattningen ska motsvara det förväntade nuvärdet av framtida kassaflöden, med tillämpning av riskfria räntesatser för relevanta löptider. Beräkningen av den bästa skattningen ska bygga på aktuell och trovärdig information och realistiska antaganden och utföras med lämpliga, tillämpliga och relevanta försäkringsmatematiska och statistiska metoder. Alla in- och utflöden av likvida medel som krävs för fullgörandet av försäkringsåtagandena ska beaktas. Beräkningen ska göras utan avdrag för belopp som kan återfås till följd av avgiven återförsäkring eller från specialföretag.
I artikel 77.3 föreskrivs att riskmarginalen ska vara tillräcklig för att de försäkringstekniska avsättningarna ska motsvara det belopp som ett annat försäkringsföretag kan förväntas kräva för att ta över de aktuella försäkringsåtagandena.
Huvuddelen av de försäkringstekniska avsättningarna beräknas, som
Aktuarieföreningen påpekar, utifrån ett förväntat nuvärde av försäkringsåtagandena. Denna del av avsättningarna utgörs av den bästa skattningen av framtida kassaflöden. Därutöver ska en riskmarginal läggas till den bästa skattningen för att säkerställa att de försäkringstekniska avsätt-
ningarna uppgår till ett belopp som motsvarar vad försäkringsföretaget skulle behöva betala för att överföra sina åtaganden till ett annat försäkringsföretag. Det är således lämpligt att i lag införa en regel som motsvarar direktivets grundläggande bestämmelse om avsättningarnas omfattning. I en sådan grundläggande regel bör, som Svensk Försäkring hävdar, preciseras att den bästa skattningen ska beräknas med en relevant riskfri räntestruktur.
Det får anses följa av principen om ansvarsfull beräkning att beräkningen av den bästa skattningen ska bygga på aktuell och trovärdig information. Detsamma gäller att beräkningen av den bästa skattningen ska bygga på realistiska antaganden. I det begreppet ligger en avgränsning mot det i dagens FRL använda begreppet betryggande antaganden, som innebär att avsättningarna ska innefatta inbyggda säkerhetsmarginaler (se 5 kap. 6 § FRL och prop. 2004/05:165 s. 159 f.). Vidare får det även anses följa av principen om ansvarsfull beräkning att företaget beaktar alla in- och utbetalningar som krävs för att reglera åtagandena under deras återstående ansvarstid (jfr artikel 77.2 första– tredje styckena). Artikeln bör på detaljnivå genomföras genom föreskrifter från regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer.
Av artikel 77.2 fjärde stycket i Solvens II-direktivet framgår att den bästa skattningen ska göras utan avdrag för belopp som kan återfås på grund av återförsäkringsavtal eller från specialföretag och att dessa belopp ska beräknas separat enligt artikel 81. En lagbestämmelse bör införas som motsvarar den direktivartikeln. Som Finansinspektionen anmärker, bör det etablerade begreppet avgiven återförsäkring användas om den återförsäkring som ett försäkringsföretag tecknar hos ett annat försäkringsföretag. Begreppet mottagen återförsäkring bör användas om den återförsäkring som ett försäkringsföretag meddelar åt andra försäkringsföretag. De belopp som ett försäkringsföretag kan återfå på grund av olika återförsäkringsarrangemang ska beräknas särskilt och tas upp på solvensbalansräkningens tillgångssida. Detta bör framgå av lag, medan bestämmelserna i artikel 81 om beräkning av de belopp som kan återkrävas bör tas in i föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Av artikel 77.4 framgår att som huvudregel ska den bästa skattningen och riskmarginalen beräknas separat. Detta behöver dock inte ske då det finns ett finansiellt instrument på tillgångssidan som motsvarar försäkringsåtagandet. Detta är fallet bl.a. i fråga om fondförsäkring, då försäkringsföretagets åtagande i förhållande till försäkringstagaren motsvaras av ett innehav av andelar i investeringsfonder. Denna alternativa metod för beräkning av de försäkringstekniska avsättningarna bör, som Finansinspektionen och Svensk Försäkring påtalar, anges i lag.
Av artikel 77.5 följer att riskmarginalen ska beräknas genom att fastställa kostnaden för att ha en kapitalbas motsvarande solvenskapitalkravet under försäkringsåtagandenas återstående löptid.
De detaljerade bestämmelserna i artikel 77.5 om beräkningarna bör genomföras i föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Möjligheten för ett försäkringsföretag att få tillstånd att använda ett tillfälligt avdrag vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna behandlas i avsnitt 24.2.12.
Det ska avslutningsvis noteras att Europeiska kommissionen har meddelat föreskrifter om beräkning av riskmarginalen i delegerade akter på nivå 2. Även tekniska standarder för genomförande inom detta område kommer att beslutas.
Hänvisningar till S10-2-4
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
10.2.5. Extrapolering av den riskfria räntestrukturen
Regeringens bedömning: De nya bestämmelserna i Solvens IIdirektivet om att den riskfria räntestrukturen ska bygga på information från relevanta finansiella instrument och att extrapolering av räntestrukturen ska ske för de löptider där marknaderna för de finansiella instrumenten eller för obligationer inte fungerar väl (dvs. är inte tillräckligt djup, likvid eller transparent) kräver inga lagstiftningsåtgärder.
Bestämmelserna i direktivet om vilka uppgifter kring de riskfria räntesatserna som ska fastställas och offentliggöras av Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten kräver inga lagstiftningsåtgärder.
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.
Bedömningen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har ingen invändning mot den.
Skälen för regeringens bedömning: Av artikel 77.2 första stycket i
Solvens II-direktivet framgår att bästa skattningen av framtida kassaflöden ska fastställas med tillämpning av riskfria räntesatser för relevanta durationer (löptider). Nu föreslås att det i den grundläggande lagregeln preciseras att den bästa skattningen ska beräknas med en relevant riskfri räntestruktur, medan de mer detaljerade bestämmelserna kring bl.a. beräkningen av den bästa skattningen ska meddelas genom föreskrifter på lägre nivå än lag.
Genom artikel 2.23 i omnibus II-direktivet införs det bestämmelser i Solvens II-direktivet om principerna för hur den riskfria räntan närmare ska bestämmas, särskilt vid långa löptider. Enligt de nya bestämmelserna – artikel 77a första stycket i Solvens II-direktivet – ska förfarandet för fastställandet av den relevanta riskfria räntestrukturen utnyttja och vara förenlig med information som erhålls från relevanta finansiella instrument. Vid fastställandet ska hänsyn tas till relevanta finansiella instrument för aktuella löptider där marknaderna för såväl finansiella instrument som obligationer är djupa, likvida och transparenta. För löptider där marknaderna för de relevanta finansiella instrumenten eller för obligationer inte är djupa, likvida och transparenta ska de riskfria räntesatserna extrapoleras.
Enligt den nya artikel 77a andra stycket ska den extrapolerade delen av den riskfria räntestrukturen bygga på terminskurser som konvergerar smidigt från en eller flera räntesatser i förhållande till de längsta löptiderna för vilka de relevanta finansiella instrumenten och
obligationerna kan observeras på en djup och likvid marknad, till en slutlig terminskurs.
Av artikel 2.23 i omnibus II-direktivet framgår att Eiopa kvartalsvis och för varje relevant valuta ska fastställa och offentliggöra riskfria räntesatser för relevanta löptider (jfr nya artikel 77e 1a i Solvens IIdirektivet).
De nya bestämmelserna – som är riktade till såväl Eiopa som till försäkringsföretagen – kring fastställandet av de riskfria räntesatserna är av sådan teknisk karaktär att de inte behöver framgå av lag, utan i stället bör meddelas genom föreskrifter på lägre nivå än lag. Mot bakgrund av att det nu föreslås ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om de försäkringstekniska avsättningarnas innehåll och beräkning (se avsnitt 10.2.1), kräver de nya bestämmelserna i artikel 77a inga ytterligare lagstiftningsåtgärder.
I detta sammanhang kan göras en jämförelse med förslaget till genomförande av artikel 77.5 andra och tredje styckena i Solvens IIdirektivet, som handlar om fastställandet av den räntesats som ska användas vid beräkningen av riskmarginalen. Det har nu förutsatts att dessa mer tekniska bestämmelser meddelas genom föreskrifter på lägre nivå än lag.
Bestämmelserna i den nya artikel 77e är riktade till Eiopa och kommissionen och kräver därför inga lagstiftningsåtgärder.
Hänvisningar till S10-2-5
10.2.6. Matchningsjustering av den riskfria räntestrukturen
Regeringens förslag: Finansinspektionen får i ett enskilt fall tillåta att ett försäkringsföretag använder en matchningsjusterad riskfri räntestruktur vid beräkningen av den bästa skattningen.
Ett försäkringsföretag som har fått tillstånd att använda en matchningsjusterad riskfri räntestruktur får inte återgå till att använda en riskfri räntestruktur utan matchningsjustering.
Ett försäkringsföretag ska omedelbart underrätta Finansinspektionen om företaget inte uppfyller villkoren för användning av matchningsjustering.
Ett företag som har fått ett föreläggande att omedelbart upphöra med användningen av matchningsjustering får inte beviljas nytt tillstånd inom två år från föreläggandet.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka krav som ska vara uppfyllda för att ett försäkringsföretag ska få tillstånd att använda matchningsjustering.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: Av artikel 77.2 i Solvens II-direktivet framgår att beräkningen av bästa skattningen ska ske med tillämpning av riskfria räntesatser för relevanta durationer (löptider). Det föreslås att
artikel 77.2 genomförs genom en lagbestämmelse om att den bästa skattningen ska motsvara det förväntade nuvärdet av de framtida kassaflöden som kan uppkomma med anledning av ingångna försäkringsavtal. I denna lagbestämmelse läggs nu till att den ska beräknas med en relevant riskfri räntestruktur. Lagregeln kompletteras med ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om de försäkringstekniska avsättningarnas innehåll och beräkning.
Möjlighet att matchningsjustera de riskfria räntesatserna
Genom artikel 2.23 i omnibus II-direktivet införs det – genom en ny artikel 77b i Solvens II-direktivet – en möjlighet för försäkringsföretagen att, efter tillstånd från tillsynsmyndigheten, på vissa typer av åtaganden tillämpa en s.k. matchningsjusterad riskfri ränta. Bakgrunden till bestämmelserna om matchningsjustering behandlas i skäl 31i omnibus IIdirektivet, där det bl.a. framgår att bestämmelserna har sin grund i att obligationer och andra liknande tillgångar som ägs under hela dess löptid inte ger upphov till s.k. spreadrisk. För att undvika att denna spreadrisk – som uppstår till följd av kraven på värdering till verkligt värde – ”felaktigt” påverkar ett försäkringsföretags kapitalbas, ska företagen ha möjlighet att på visst sätt justera de riskfria räntesatserna som används vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna. Av skäl 31 framgår vidare att tillämpningen av matchningsjusteringen ska vara föremål för tillståndsprövning och att det ska ställas strikta krav i syfte att säkerställa att företaget kan behålla tillgångarna under hela dess löptid.
Förutsättningarna för tillstånd
I den nya artikel 77b.1 första stycket anges de närmare förutsättningar (kraven) som måste vara uppfyllda för att tillsynsmyndigheterna ska kunna tillåta att ett försäkringsföretag använder matchningsjusterade riskfria räntesatser. Kraven, som är relativt detaljerade, kan sammanfattningsvis och förenklat sägas handla om att ringa in vilka typer av ”portföljer” (tillgångar och åtaganden) som medför behov av justeringar i de riskfria räntesatser som ska användas vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna.
Enligt regeringens bedömning bör möjligheten att få tillstånd till matchningsjustering framgå av lag, medan de närmare kraven för tillstånd kan tas in i föreskrifter på lägre nivå. En liknande lagstiftningsteknik har nu använts när det gäller t.ex. möjligheten att använda s.k. företagsspecifika parameterar.
Här bör särskilt nämnas att det av skäl 37 i omnibus II-direktivet framgår att matchningsjusteringen inte bör innebära krav på att medlemsländerna har något juridiskt begrepp för separerade fonder i den nationella regleringen.
Förbud mot att återgå till en räntestruktur utan matchningsjustering
Genom den nya artikeln 77b.2 första meningen i Solvens II-direktivet införs en bestämmelse om att ett försäkringsföretag som har fått tillstånd
att använda matchningsjustering inte får återgå till att använda riskfria räntesatser utan matchningsjustering.
Bestämmelsen bör tas in i lag, efter mönster från den lagstiftningsteknik som nu har valts när det gäller s.k. återgång till standardmodell.
Vidare anges i andra meningen i artikel 77b.2 att om försäkringsföretaget inte längre uppfyller villkoren för användning av justeringen ska det omedelbart informera tillsynsmyndigheten om detta. En motsvarande underrättelseskyldighet bör införas i lag.
I artikeln föreskrivs även att om företaget inte har möjlighet att inom två månader på nytt säkra efterlevnaden av villkoren ska det upphöra att tillämpa justeringen och får inte heller tillämpa justeringen under en period på ytterligare 24 månader.
Med anledning av detta bör det införas en bestämmelse om att ett företag som har fått ett föreläggande att omedelbart upphöra med användningen av matchningsjustering enligt 17 kap. inte får beviljas nytt tillstånd inom två år från föreläggandet.
Hänvisningar till S10-2-6
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
10.2.7. Matchningsjustering i relation till andra justeringar av den riskfria räntan
Regeringens bedömning: Bestämmelserna om att matchningsjustering inte får användas på en riskfri räntestruktur som är volatilitetsjusterad enligt bestämmelserna om detta, eller som är justerad enligt de särskilda övergångsbestämmelserna om den riskfria räntestrukturen bör tas in i föreskrifter på lägre nivå än lag.
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.
Bedömningen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har ingen invändning mot den.
Skälen för regeringens bedömning: Genom artikel 2.23 i omnibus IIdirektivet införs det – genom den nya artikel 77b.3 i Solvens II-direktivet – bestämmelser om att matchningsjustering inte får användas i kombination med volatilitetsjustering eller den justering av de riskfria räntestrukturen som kan ske enligt de särskilda övergångsreglerna.
Bestämmelserna är av teknisk karaktär och bör därför genomföras genom föreskrifter på lägre nivå än lag. De aktuella bestämmelserna bör meddelas med stöd av det förslag till bemyndigande som nu lämnas beträffande de försäkringstekniska avsättningarnas innehåll och beräkning.
10.2.8. Beräkning av matchningsjusteringen
Regeringens bedömning: Bestämmelserna om de principer som ska gälla vid beräkningen av matchningsjusteringen bör tas in i föreskrifter på lägre nivå än lag.
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.
Bedömningen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har ingen invändning mot den.
Skälen för regeringens bedömning: Genom artikel 2.23 i omnibus IIdirektivet införs det – genom den nya artikel 77c i Solvens II-direktivet – bestämmelser om de principer som ska gälla vid beräkningen av matchningsjusteringen.
Dessa principer, som är av teknisk karaktär, bör lämpligen genomföras genom föreskrifter på lägre nivå än lag. De aktuella bestämmelserna bör meddelas med stöd av det förslag till bemyndigande som nu lämnas beträffande de försäkringstekniska avsättningarnas innehåll och beräkning.
Hänvisningar till S10-2-8
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
10.2.9. Volatilitetsjustering av den riskfria räntestrukturen
Regeringens förslag: Ett försäkringsföretag får använda en volatilitetsjusterad riskfri räntestruktur vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur volatilitetsjusteringen ska beräknas.
Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: Av artikel 77.2 i Solvens II-direktivet framgår det att bästa skattningen ska beräknas med tillämpning av riskfria räntesatser för relevanta durationer (löptider). Det föreslås att artikel 77.2 införlivas genom en lagbestämmelse om att den bästa skattningen ska motsvara det förväntade nuvärdet av de framtida kassaflöden som kan uppkomma med anledning av ingångna försäkringsavtal. I denna lagbestämmelse läggs nu till att den ska beräknas med en relevant riskfri räntestruktur. Lagregeln kompletteras med och ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om de försäkringstekniska avsättningarnas innehåll och beräkning.
Genom artikel 2.23 i omnibus II-direktivet införs det en ny artikel 77.d i Solvens II-direktivet som innehåller bestämmelser om möjligheten att använda s.k. volatilitetsjustering av den riskfria räntestrukturen. Av skäl 32 i omnibus II-direktivet framgår att syftet med bestämmelserna om volatilitetsjustering är att är att motverka s.k. procykliskt agerande i investeringsprocesserna. Genom volatilitetsjusteringen mildras effekterna av överdrivna eller mycket stora räntedifferenser eller spreadar för obligationer. Det framgår också att volatilitetsjusteringen ska bygga på olika referensportföljer, och att effekterna av volatilitetsjusteringar på företagens finansiella position bör offentliggöras. Av skäl 33 i omnibus IIdirektivet framgår att det – med hänsyn till vikten av diskontering – bör
fastställas enhetliga villkor för företagens val av diskonteringsränta och att detta ska ske genom att ge kommissionen rätt att fastställa riskfria räntesatser och de grundläggande räntedifferenser som ska användas för beräkningen av matchnings- och volatilitetsjusteringarna.
Enligt den nya artikel 77d.1 får medlemsländerna kräva att volatilitetsjustering endast får användas efter tillstånd (förhandsgodkännande) från tillsynsmyndigheten. Det är svårt att se några skäl för att införa krav på särskilda tillstånd för volatilitetsjustering. Av lag bör i stället framgå att det finns en möjlighet för försäkringsföretaget att använda volatilitetsjustering. En sådan bestämmelse bör placeras i anslutning till bestämmelserna om matchningsjustering.
Bestämmelserna om hur volatilitetsjusteringen närmare ska fastställas – se artikel 77d.2–77d.4 – är av sådan teknisk karaktär att de lämpligen bör meddelas genom föreskrifter på lägre nivå än lag. Här bör nämnas att fastställandet av volatilitetsjusteringen delvis kommer att bygga på uppgifter som ska fastställas av kommissionen och Eiopa (se artikel 77e).
Även bestämmelserna om hur en användning av volatilitetsjustering förhåller sig till användningen av matchningsjustering och solvenskapitalkravet – se artikel 77d.4a och 77d.4b – bör meddelas genom föreskrifter på lägre nivå än lag.
De bestämmelser som nu föreslås bli genomförda genom föreskrifter på lägre nivå kräver lämpligen ett särskilt bemyndigande, som bör placeras i anslutning till de bemyndiganden som har föreslagits rörande matchningsjusteringen.
Regeringen delar Lagrådets bedömning att bemyndigandet ska medge att Finansinspektionen utfärdar regler för beräkning av justeringen. Bemyndigandet bör därför förtydligas på detta sätt.
Möjligheten för ett försäkringsföretag att få tillstånd att använda en tillfälligt justerad riskfri räntestruktur vid beräkningen av bästa skattningen behandlas i avsnitt 24.2.11.
10.2.10. Nya regler om vad Europiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten ska fastställa i fråga om riskfri räntestruktur m.m.
Regeringens bedömning: Bestämmelser om vad Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten ska fastställa och offentliggöra i fråga om riskfria räntesatser, grundläggande räntedifferenser och volatilitetsjusteringar föranleder ingen lagstiftningsåtgärd.
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.
Bedömningen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har ingen invändning mot den.
Skälen för regeringens bedömning: Genom artikel 2.23 i omnibus IIdirektivet införs det genom en ny artikel 77e i Solvens II-direktivet bestämmelser om att Eiopa för varje relevant valuta ska lägga fast – och med vissa intervall offentliggöra – riskfria räntesatser, grundläggande
räntedifferenser som ska använda vid beräkningen av matchningsjusteringar och en volatilitetsjustering för respektive nationell marknad och löptid.
Bestämmelser som riktar sig till Eiopa behöver inte genomföras i nationell lagstiftning.
10.2.11. Överskottsmedel
Regeringens bedömning: Det saknas anledning att ta in en uttrycklig bestämmelse om att överskottsmedel som finns redovisade i konsolideringsfonden inte ska tas med vid beräkningen av försäkringstekniska avsättningar.
Utredningens förslag överensstämmer inte med regeringens bedömning. Utredningen har föreslagit att en särskild bestämmelse som klargör att försäkringstekniska avsättningar inte behöver göras motsvarande förväntade framtida utbetalningar av överskottsmedel ur konsolideringsfonden hos ömsesidiga försäkringsbolag och försäkringsaktiebolag som inte får dela ut vinst.
Remissinstanserna: Livförsäkringsutredningen menar att utredningens föreslagna lagbestämmelse är obehövlig.
Bedömningen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker bedömningen eller har ingen invändning mot den.Svensk Försäkring och Aktuarieföreningen förespråkar att den av utredningen föreslagna lagregeln införs.
Skälen för regeringens bedömning: Av artikel 78.3 i Solvens IIdirektivet framgår att försäkringsföretagen vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna ska ta hänsyn till alla ersättningar till försäkringstagare och ersättningsberättigade. Artikeln omfattar bl.a. framtida återbäring som försäkringsföretaget förväntar sig att utbetala, oavsett om återbäringen är garanterad genom avtal eller inte. Detta gäller dock inte om ersättningarna omfattas av artikel 91.2. I den artikeln föreskrivs att nationell lagstiftning kan medge att vinster som inte har gjorts tillgängliga för utdelning till försäkringstagare och ersättningsberättigade (överskottsmedel) inte ska betraktas som försäkrings- eller återförsäkringsskulder i den utsträckning de aktuella medlen uppfyller de egenskaper och kriterier som krävs för att klassificeras som nivå I. Det särskilda undantaget vad gäller överskottsmedel är tillämpligt beträffande konsolideringsfonden i ömsesidiga livförsäkringsföretag och livförsäkringsaktiebolag som inte får dela ut vinst.
Att försäkringstekniska avsättningar inte behöver göras motsvarande förväntade betalningar till försäkringstagare och andra ersättningsberättigade av medel ur konsolideringsfonden är av mycket stor betydelse för den svenska försäkringsmarknaden. Av förslaget till 7 kap. 10 § FRL framgår att konsolideringsfonden inte ska betraktas som ett försäkringsåtagande utan som en del av kapitalbasen. Det behövs därför inte, såsom
Livförsäkringsutredningen påpekar, men Svensk Försäkring och
Aktuarieföreningen däremot förespråkar, någon bestämmelse i det nu behandlade lagkapitlet om försäkringstekniska avsättningar.
10.2.12. Värdering av finansiella garantier och optioner
Regeringens förslag: Vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna ska hänsyn tas till värdet av garantier och optioner i de ingångna försäkringsavtalen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om de försäkringstekniska avsättningarnas beräkning i detta avseende.
Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag.
Utredningen föreslår även att en särskild bestämmelse ska införas om att värdet på en option ska grundas på sannolikheten för att optionen kommer att utnyttjas.
Remissinstanserna har inga synpunkter på förslaget. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: Av artikel 79 i Solvens II-direktivet följer att värdet av finansiella garantier och optioner i försäkringsavtal ska beaktas vid beräkningen av försäkringstekniska avsättningar. Där anges också att de antaganden om utnyttjande av optioner som ett försäkringsföretag gör ska vara realistiska och bygga på aktuell och trovärdig information. Vidare sägs att antagande ska ta hänsyn till hur förändringar i finansiella och andra förhållanden kan påverka sannolikheten för att en avtalad option utnyttjas.
Som exempel på optioner nämns i direktivartikeln möjligheten för försäkringstagaren att välja att premiebetalningar ska upphöra under en viss period och möjlighet för en försäkringstagare att få en försäkring återköpt av försäkringsföretaget (jfr 11 kap. 5 § försäkringsavtalslagen [2005:104]). Ett ytterligare exempel är möjligheten för försäkringstagare att ändra mottagare av en efterlevandeförmån. Det bör särskilt noteras att bestämmelsen i direktivet också avser optioner som försäkringsföretaget kan ha gentemot försäkringstagaren. Med begreppet garanti avses bl.a. avtalsvillkor om garanterad avkastning på insatt kapital, s.k. garanterad återbäring.
Det finns skäl att instämma i utredningens bedömning att den grundläggande bestämmelsen om att hänsyn ska tas till garantier och optioner bör tas in i lag. Däremot behöver de antaganden som ska göras beträffande sannolikheten för att försäkringstagarna kommer att utnyttja avtalade optioner inte uttryckligen anges i lag. Inte heller det förhållandet att antagandena ska vara realistiska och bygga på aktuell och trovärdig information behöver hanteras på denna författningshierarkiska nivå. Reglerna i artikel 79 andra stycket bör i stället genomföras i föreskrifter från regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer.
Hänvisningar till S10-2-12
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
10.2.13. Uppdelning av försäkringsrisker vid beräkning av försäkringstekniska avsättningar
Regeringens förslag: Vid beräkningen av försäkringstekniska avsättningar ska ett försäkringsföretag dela upp sina försäkringsåtaganden i försäkringsrisker av likartat slag eller åtminstone efter försäkringsföretagets olika affärsgrenar. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om de försäkringstekniska avsättningarnas beräkning i detta avseende.
Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens. Utredningen föreslår dock att uttrycket riskgrupper används för att beteckna den enhet vari fördelning ska ske. Utredningen förslår inte att det närmare i lag ska anges hur fördelningen ska ske.
Remissinstanserna: Finansinspektionen anser att bestämmelsen bör närmare knyter an till direktivets lydelse om begreppet homogena riskgrupper. Vidare menar inspektionen att det i lag bör anges att fördelningen ska ske i vart fall efter affärsgrenar.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.
Skälen för regeringens förslag: Enligt den svenska språkversionen av artikel 80 i Solvens II-direktivet ska ett försäkringsföretags förpliktelser vid beräkningen av försäkringstekniska avsättningar fördelas på homogena riskgrupper, åtminstone efter klasser.
Den uppdelning som direktivet föreskriver bör framgå av FRL. Bestämmelsen måste, som utredningen funnit, förstås som att en separat beräkning av de försäkringstekniska avsättningarna ska ske för olika typer av risker. Lagbestämmelsens avfattning bör närmare återspegla detta ändamål. Därför föreslås – i linje med vad Finansinspektionen anför – uttrycket ”försäkringsrisker av likartat slag” i stället för ”homogena riskgrupper”. Det förra uttrycket framstår dessutom som mer lättbegripligt.
Vidare bör begreppet klasser inte användas vid fördelningen av åtagandena, eftersom den nu aktuella fördelningen inte har någon koppling till bestämmelserna om försäkringsklasser i 2 kap. FRL. I stället bör, som Finansinspektionen förordar, begreppet affärsgrenar användas.
Även beträffande nu aktuell lagbestämmelse bör regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer ges möjlighet att meddela föreskrifter.
Hänvisningar till S10-2-13
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
10.2.14. Approximationer
Regeringens förslag: Förutsättningarna för ett försäkringsföretags användande av lämpliga närmevärden (approximationer) vid beräkningen av den bästa skattningen av framtida kassaflöden och av belopp som kan återfås på grund av avgiven återförsäkring och från specialföretag, genomförs genom att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om de försäkringstekniska avsättningarnas innehåll och beräkning.
Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag.
Utredningen föreslår att ett krav ska uppställas på att approximationer endast ska få användas då ett försäkringsföretag kan visa att det är lämpligt.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: Av artikel 82 första stycket i
Solvens II-direktivet följer att medlemsstaterna ska se till att försäkringsföretag har upprättat interna processer och metoder för att säkerställa att de uppgifter som används vid beräkningen av deras försäkringstekniska avsättningar är lämpliga, fullständiga och riktiga.
Av den föreslagna bestämmelsen i 10 kap. 3 § FRL framgår att ett försäkringsföretag ska ha tillräckliga system, resurser och rutiner för att kunna bedriva verksamheten kontinuerligt och i enlighet med de regler som gäller för verksamheten (se avsnitt 15.4). Detta får anses inbegripa att företaget ska ha de interna processer och metoder som krävs för att säkerställa att de uppgifter som används vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna är lämpliga, fullständiga och riktiga.
Av artikel 82 andra stycket i direktivet framgår att företagen har viss möjlighet att använda approximationer vid brister i informationsunderlaget. En approximation är en beräkning av ett ungefärligt värde eller en metod att beräkna ett ungefärligt värde.
Artikeln innebär att ett försäkringsföretag får använda lämpliga närmevärden (approximationer) vid beräkningen av den bästa skattningen av framtida kassaflöden och av belopp som kan återfås på grund av avgiven återförsäkring och från specialföretag. Detta gäller under förutsättning att försäkringsföretagets informationsunderlag på grund av särskilda omständigheter inte är av tillräcklig mängd och kvalitet för att en försäkringsmatematiskt tillförlitlig beräkningsmetod ska kunna användas.
Detta får anses följa av principen om ansvarsfull beräkning (se förslaget till 5 kap. 4 §). Därför behövs ingen särskild lagbestämmelse motsvarande den direktivartikeln. Artikeln bör i stället genomföras genom föreskrifter från regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Hänvisningar till S10-2-14
10.2.15. Jämförelse med gjorda erfarenheter
Regeringens förslag: Kraven på att ett försäkringsföretag ska göra lämpliga anpassningar av de försäkringsmatematiska metoder som används och de antaganden som görs vid beräkning av bästa skattningen av framtida kassaflöden efter jämförelser av gjorda erfarenheter, genomförs genom att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om de försäkringstekniska avsättningarnas innehåll och beräkning.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna har inga synpunkter på förslaget. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: Av den föreslagna bestämmelsen i 10 kap. 3 § FRL framgår att ett försäkringsföretag ska ha tillräckliga system, resurser och rutiner för att kunna bedriva verksamheten kontinuerligt och i enlighet med de regler som gäller för verksamheten (se avsnitt 15.4). Detta får anses inbegripa att företaget ska ha de interna processer och metoder som krävs för att säkerställa att bästa skattningar av framtida kassaflöden och att de antaganden som bygger på dessa jämförs med gjorda erfarenheter. Därför krävs inte någon särskild lagbestämmelse motsvarande artikel 83 första stycket i Solvens II-direktivet.
Av bestämmelserna i artikel 83 andra stycket följer ett krav på anpassningar av metoder och antaganden vid konstaterad avvikelse från gjorda erfarenheter. Ett försäkringsföretag ska regelbundet jämföra den bästa skattningen av framtida kassaflöden och de antaganden som den bästa skattningen bygger på med de erfarenheter som man har gjort. Om en sådan jämförelse påvisar en systematisk avvikelse mellan de erfarenheter som ett försäkringsföretag har gjort och dess beräkning av den bästa skattningen av framtida kassaflöden, ska försäkringsföretaget göra lämpliga anpassningar av de försäkringsmatematiska metoder som används och de antaganden som görs.
En ansvarsfull beräkning av försäkringstekniska avsättningar får anses kräva sådana jämförelser och anpassningar som avses i nämnd artikel (se förslaget till 5 kap. 4 §). Därför behövs ingen särskild lagbestämmelse motsvarande den direktivartikeln. Artikeln bör i stället genomföras genom föreskrifter från regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Hänvisningar till S10-2-15
11. Investeringar
Hänvisningar till S11
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 24.2.12
11.1. Behandlingen av nuvarande bestämmelser
Regeringens förslag: Solvens II-direktivets bestämmelser om försäkringsföretagens investeringar införs till övervägande del i lag och ersätter merparten av de nuvarande bestämmelserna om skuldtäckning och placering av tillgångar i försäkringsrörelselagen.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna har inga synpunkter på förslaget. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: De nuvarande reglerna om investeringar tar endast viss hänsyn till om tillgångarna har matchats med ett försäkringsföretags skuldsida, dvs. om tillgångarna har en löptid som är anpassad till de utbetalningar man förväntar sig och att räntekänsligheten i värdet av tillgångar och skulder kan vara ungefär lika. Nuvarande reglering tar inte heller hänsyn till diversifieringseffekter som uppkommer till följd av riskspridning i tillgångsportföljen. Ytterligare en nackdel med den nuvarande regleringsmodellen är att det finns en risk att tillsynen främst riktas in på att kontrollera att investeringarna ryms inom angivna gränser. Bland fördelarna med dagens modell kan nämnas att regleringen är relativt enkel och robust. Faktorer som innebär fördelar när det gäller tillämpning och tillsyn.
Solvens II-direktivets bestämmelser om investeringar ersätter nu motsvarande regler i de direktiv som upphävs av Solvens II-direktivet. De upphävda EU-rättsliga reglerna har legat till grund för flertalet av de befintliga bestämmelserna i FRL om skuldtäckning och placeringar av tillgångar. Dessa bestämmelser måste således upphävas och ersättas av regler som genomför Solvens II-direktivets bestämmelser i FRL.
11.2. Grundläggande investeringsbestämmelser
Regeringens förslag: Ett försäkringsföretags tillgångar ska investeras på ett aktsamt sätt.
Vid intressekonflikt mellan försäkringsföretaget och försäkringstagarna, ska tillgångarna investeras på det sätt som bäst gagnar försäkringstagarnas och andra ersättningsberättigades intressen.
Investeringar får bara göras i finansiella instrument och andra tillgångar vars risker försäkringsföretaget kan identifiera, mäta, övervaka, hantera, kontrollera och rapportera samt på lämpligt sätt beakta i den egna risk- och solvensbedömningen.
Investeringar i finansiella instrument och andra tillgångar ska göras så att lämplig riskspridning uppnås.
Samtliga tillgångar ska, med beaktande av företagets försäkringsåtaganden och förändringar i tillgångarnas framtida värde och avkastning, investeras så att företagets betalningsberedskap är tillfredsställande och den förväntade avkastningen tillräcklig.
Tillgångarna ska förvaras så att de är åtkomliga för försäkringsföretaget.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad som avses med lämplig riskspridning och förvaring av tillgångar.
Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag. Utredningen föreslår även att en investering både ska vara säker och lönsam.
Remissinstanserna: Svensk Försäkring anser att kravet på att investeringarna både ska vara säkra och lönsamma i praktiken är svårt att uppfylla. En sådan bedömning bör snarare utgå ifrån när investeringsriktlinjerna beslutades och när investeringen gjordes och dessutom ska bedömningen göras över en relevant tidsperiod. Angående investeringens
förvaring bör det tydliggöras att det handlar om var den geografiskt är lokaliserad. Försäkringsjuridiska föreningen anser att det bör förtydligas att investeringarnas tillgänglighet härrör till dess geografiska lokalisering. AFA Försäkring menar att den skyddsvärda kretsen vid intressekonflikter ska tydliggöras i lag så att det även innefattar andra ersättningsberättigade.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det. Svensk Försäkring anser – när det gäller investeringarnas förvaring – att det endast är fråga om var investeringen är geografiskt lokaliserad och att det därför saknas anledning att ha ett föreskriftsbemyndigande knutet till bestämmelsen.
Skälen för regeringens förslag: Inledningsvis bör den övergripande frågan om val av begreppet ”investeringar” eller ”placeringar” ventileras.
För att tydliggöra skillnaden mot nuvarande regelverk – där den valda termen placeringsregler framför allt avser de tillgångar som redovisas under rubriken Placeringstillgångar i den publika balansräkningen – bör i stället termen investeringar användas framöver.
Enligt artikel 132.1 i Solvens II-direktivet ska medlemsstaterna se till att försäkringsföretaget investerar sina tillgångar enligt aktsamhetsprincipen som preciseras i artikel 132.2–132.4. Denna grundläggande bestämmelse om ett försäkringsföretags investeringar bör införas i lag.
Uppkommer det intressekonflikter ska försäkringsföretagen eller de enheter som förvaltar företagens tillgångsportföljer se till att placeringarna görs i försäkringstagarnas bästa intresse (artikel 132.2 fjärde stycket). Det bör betonas att detta är en grundläggande utgångspunkt för investeringarna. Skyddskretsen bör dock, i enlighet med vad AFA
Försäkring anmärker, utvidgas så att den omfattar även andra ersättningsberättigade än försäkringstagarna. En bestämmelse med ett sådant innehåll bör tas in i lag.
Enligt i artikel 132.2 första stycket ska ett försäkringsföretag investera hela sina tillgångsportföljer i tillgångar vars risker kan identifieras mätas, övervakas, hanteras, kontrolleras och rapporteras. En bestämmelse med detta innehåll bör tas in i lag som en sådan grundläggande princip om riskkontroll som gäller för alla investeringar. Enligt samma direktivbestämmelse ska ett försäkringsföretags investeringar också klara det övergripande solvensbehovet enligt den egna risk- och solvensbedömningen (ORSA), vilket också bör infogas i lag.
Enligt artikel 132.2 andra stycket ska alla tillgångar och särskilt de som täcker minimikapitalkravet och solvenskapitalkravet investeras på ett sätt som tillförsäkrar säkerhet, kvalitet, likviditet och lönsamhet för portföljen som helhet. Dessutom ska tillgångarnas lokalisering vara sådan att deras åtkomst garanteras.
Regeringen håller med Svensk Försäkring om att det i praktiken kan vara svårt att uppfylla krav på att en investering både ska vara garanterat säker och lönsam. Det finns därför skäl att i stället mer allmänt stadga att försäkringsföretaget ska göra sina investeringar med en lämplig riskspridning för att inte riskera att tillgångar som ska täcka solvenskapitalkrav och minimikapitalkrav urholkas. En allmän bestämmelse om riskspridning bör således tas in i lag.
Denna allmänna riskspridningsregel bör kompletteras med en bestämmelse om att samtliga tillgångar ska – med beaktande av försäkringsföretagets försäkringsåtaganden och förändringar i tillgångarnas framtida värde och avkastning – investeras så att företagets betalningsberedskap är tillfredsställande och förväntad avkastning tillräcklig. Kraven ska enligt förslaget gälla för samtliga tillgångar i försäkringsföretaget.
Det bör betonas att detta inte innebär att ett försäkringsföretag är förhindrat att placera i t.ex. illikvida tillgångar, så länge aktsamhetsprincipen iakttas. Följaktligen kan företaget ha enskilda investeringar som inte klarar samtliga kvalitetskrav så länge företagets investeringar totalt sett uppfyller kraven om aktsamma investeringar.
När det gäller tillgångarnas lokalisering menar Svensk Försäkring och
Försäkringsjuridiska Föreningen att det bör tydliggöras att det här är fråga om var tillgångarna geografiskt är allokerade och att det därför saknas anledning att ha ett bemyndigande knutet till bestämmelsen. En sådan precisering är emellertid, enligt regeringens mening, obehövlig.
Det får anses som en bättre ordning med en mer allmänt hållen regel som stadgar att ett försäkringsföretags tillgångar ska förvaras så att de är åtkomliga för företaget, kompletterat med ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om tillgångarnas lokalisering.
Detta krav på lokalisering av tillgångar bör emellertid tolkas så att de dels ska vara geografiskt lokaliserade så att tillgänglighet garanteras, dels att de i övrigt ska vara åtkomliga för försäkringsföretaget så att de kan realiseras vid behov. Det ska även finnas möjlighet till kontroll av tillgångarnas existens och värde.
Även en regel om att tillgångarna ska förvaras så att de är åtkomliga för företaget bör tas in i lag. De mer detaljerade bestämmelserna kring hur riskspridningen ska utföras – enligt artikel 132.4 fjärde och femte stycket – och hur tillgångarna ska vara förvarade, bör däremot meddelas i förskrifter av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Hänvisningar till S11-2
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
11.3. Särskilda begränsningar för investeringar i vissa tillgångar
Regeringens förslag: Investeringar i derivatinstrument får göras för att sänka risken i ett försäkringsföretag eller för att i övrigt effektivisera förvaltning av företagets tillgångar och skulder.
Investeringar i finansiella instrument och andra tillgångar som inte är upptagna till handel på en reglerad marknad ska hållas på aktsamma nivåer.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om användningen av derivatinstrument.
Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag.
Utredningen föreslår dock inte att derivatinstrument även ska få användas för att underlätta en effektiv förvaltning av försäkringsföretagets skulder. Utredningen föreslår däremot att det i lag anges vilka särskilda begränsningar som avses.
Remissinstanserna: Finansinspektionen anser att derivatinstrument även ska få användas för att underlätta en effektiv förvaltning av försäkringsföretagets skulder.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: Av artikel 132.4 andra stycket i
Solvens II-direktivet framgår att försäkringsföretag ska kunna använda sig av derivatinstrument för att reducera riskerna eller underlätta en effektiv portföljförvaltning.
Enligt 6 kap. 32 § FRL får ett försäkringsföretag använda optioner och terminskontrakt eller andra liknande finansiella instrument för att sänka den finansiella risken i ett försäkringsföretag eller för att i övrigt effektivisera förvaltningen av företagets tillgångar. Enligt 2 kap. 2 § i Finansinspektionens föreskrift och allmänna råd om skuldtäckning i svenska försäkringsföretag (FFFS 2011:20) får derivat som påverkar värdet av skuldtäckningstillgångarna beaktas vid värderingen av tillgångar.
Derivatinstrument kan användas till att sänka risken i förvaltningen, vilket förbättrar möjligheterna för försäkringsföretagen att matcha tillgångarna mot skulderna och kan på så sätt bidra till en effektivare portföljförvaltning. En investering i ett derivatinstrument ska göras i enlighet med aktsamhetsprincipen vilket är i linje med övriga investeringar.
De nuvarande begreppen optioner och terminskontrakt bör ersättas med derivatinstrument för att närmare ansluta till bestämmelserna i artikeln. Även om derivatinstrument är ett något vidare begrepp än optioner och terminskontrakt bedömer regeringen att detta motsvarar gällande rätt. I tidigare lagtext fanns det också utrymme för försäkringsföretagen att använda liknande finansiella instrument och möjliggjorde således företagen kunde använda andra derivat. Ett bra exempel på när försäkringsföretagen minskar sin risk i portföljförvaltningen med hjälp av derivat är vid köp av utländska tillgångar då företaget kan använda valutaderivat för att säkra sig mot valutarisken.
Vidare anges i artikel 132.4 tredje stycket att investeringar som görs i tillgångar vilka inte handlas på en reglerad finansmarknad, ska hållas på aktsamma nivåer. Exempel på sådana tillgångar är finansiella instrument som aktier och derivatinstrument som handlas på oreglerade marknadsplatser. Dessa marknadsplatser lyder inte under samma omfattande regelverk som reglerade marknadsplatser, vilket kan bidra till att värderingen av tillgångarna blir betydligt osäkrare, svårare att omsätta och mindre transparenta.
Mot denna bakgrund bör det i lag införas en allmän regel som innebär att derivatinstrument får användas för att sänka risken i ett försäkringsföretag eller för att i övrigt effektivisera förvaltningen av företagets tillgångar och skulder. Det finns således anledning att instämma i
Finansinspektionens bedömning att derivatinstrument även bör få användas för att effektivisera förvaltningen av försäkringsföretagets skulder. Detta innebär exempelvis att derivat kan användas för att anpassa kassaflöden för utbetalningar till försäkringstagarna.
De detaljerade villkoren för hur derivatinstrument får användas i förvaltningen samt hur tillgångarna ska vara diversifierade enligt artikel 132.4 fjärde och femte styckena, bör meddelas i föreskrifter från regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Hänvisningar till S11-3
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
11.4. Tillgångar som svarar mot försäkringstekniska avsättningar
Regeringens förslag: Tillgångar som svarar mot försäkringstekniska avsättningar ska, utöver vad som följer av övriga bestämmelser, investeras på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till åtagandenas art och löptid. Investering av dessa tillgångar ska även göras på det sätt som bäst gagnar försäkringstagarnas intressen, med beaktande av de eventuella mål för investeringarna som ställts upp och offentliggjorts.
Särskilda regler ska gälla för tillgångar som svarar mot avsättningar för vilka försäkringstagaren eller andra ersättningsberättigade bär placeringsrisken. Premier i fondförsäkringar ska investeras så att de så nära som möjligt motsvarar andelar i sådana fonder som är knutna till försäkringen och som försäkringstagaren eller den försäkrade från tid till annan bestämmer. Försäkringspremier som är knutna till ett aktieindex eller till något annat referensvärde än det som gäller fondförsäkringstillgångar, ska investeras så att de så nära som möjligt motsvarar de förmåner som referensvärdet baseras på.
Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna har inga synpunkter på förslaget. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det. Svensk Försäkring framför förslag på vissa tekniska justeringar av bestämmelserna.
Skälen för regeringens förslag: Av artikel 132.2 tredje stycket i
Solvens II-direktivet framgår att tillgångar som innehas för att täcka försäkringstekniska avsättningar ska investeras på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till försäkrings- och återförsäkringsskuldernas art och duration. Dessa tillgångar ska investeras i alla försäkrings- och förmånstagares bästa intresse, med hänsyn till eventuella uppställda mål för placeringarna. En bestämmelse som motsvarar nämnda krav bör tas in i lag.
Sådana tillgångar som försäkringstagaren bär placeringsrisken för ska placeras med utgångspunkt i vad som anges i artikel 132.3 andra–fjärde styckena. Av andra stycket i artikeln framgår att i de fall förmånerna enligt försäkringsavtal är direkt knutna till värdet av andelar i ett fondföretag eller till värdet av tillgångar som ingår i en intern fond som ägs av ett försäkringsföretag, ska de försäkringstekniska avsättningarna avseende förmånerna så nära som möjligt motsvaras av dessa andelar. Av tredje stycket i artikeln följer att i de fall förmånerna är direkt knutna till ett aktieindex eller annat referensvärde ska de försäkringstekniska
avsättningarna så nära som möjligt motsvaras av andelar motsvarande referensvärdet, eller om uppdelning på andelar inte skett, av tillgångar vilka så nära som möjligt motsvarar de tillgångar på vilket referensvärdet är baserat. Dessa särskilda regler för tillgångar som ska motsvara försäkringstekniska avsättningar och skydda försäkringstagarens avtalade förmåner bör tas in i lag.
Vidare följer av artikel 132.3 fjärde stycket att om förmånerna innefattar en garanterad avkastning på investeringen eller någon annan garanterad förmån, ska de tillgångar som motsvarar ytterligare försäkringstekniska avsättningar för den garanterade förmånen omfattas av bestämmelserna enligt andra och tredje stycket. Även denna bestämmelse bör tas in i lag.
Hänvisningar till S11-4
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1, Författningskommentar till 6 kap. 10 § försäkringsrörelselagen (2010:2043)
11.5. Investeringsfrihet
Regeringens bedömning: Bestämmelserna i Solvens II-direktivet om investeringsfrihet och förbud mot förhandsgodkännande eller systematisk anmälningsplikt när det gäller försäkringsföretagens investeringsbeslut föranleder inga lagstiftningsåtgärder.
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna har inga synpunkter på bedömningen. Bedömningen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens bedömning: Av artikel 133.1 i Solvens IIdirektivet framgår att medlemsstaterna inte får föreskriva att försäkringsföretag ska investera i vissa tillgångsslag. Vidare följer av artikel 132.2 att medlemsstaterna inte får kräva förhandsgodkännande eller systematisk anmälningsplikt när det gäller placeringsbeslut angående tillgångar i ett försäkringsföretag. De nu aktuella bestämmelserna riktar sig till medlemsstaterna och ska beaktas när medlemsstaterna inför investeringsregler för försäkringsföretag. Det föreligger därför inte något behov av lagstiftningsåtgärder med anledning av bestämmelserna i artiklarna.
11.6. Tillgångarnas förvaring m.m.
Regeringens bedömning: Bestämmelserna i Solvens II-direktivet som rör förbud mot regler om vissa tillgångars förvaring och viss pantsättning av tillgångar föranleder ingen lagstiftningsåtgärd.
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna har inga synpunkter på bedömningen. Bedömningen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har ingen invändning mot den.
Skälen för regeringens bedömning: Av artikel 134.1 första stycket i
Solvens II-direktivet följer att medlemsstaterna, när det gäller försäkringsrisker som är belägna inom EES, inte får kräva att tillgångar som innehas för att motsvara de försäkringstekniska avsättningar som hänför sig till dessa risker är placerade inom gemenskapen eller i någon viss medlemsstat.
Av artikel 134.1 andra stycket framgår att medlemsstaterna inte, i fråga om fordringar enligt återförsäkringsavtal på företag som är auktoriserade enligt Solvens II-direktivet eller har sitt huvudkontor i ett tredjeland vars solvensordning på visst sätt bedöms vara likvärdig, ska kräva att tillgångar som motsvarar dessa fordringar placeras inom EES.
Av artikel 134.2 framgår att medlemsstaterna inte får behålla eller införa ett system med bruttoreserver som kräver att tillgångar ställs som säkerhet för att täcka ej intjänade premier och oreglerade skador för upprättande av försäkringstekniska avsättningar, i de fall då återförsäkraren är ett försäkringsföretag som är auktoriserat enligt direktivet.
Bestämmelserna i artikel 134 är, i likhet med artikel 133, av förbudskaraktär för medlemsstaterna och föranleder därför inte några lagstiftningsåtgärder.
11.7. Förmånsrättsregister
Regeringens förslag: Nuvarande regler om förmånsrätt och registerföring behålls med några preciseringar och tillägg.
Fordringar på någon annan än försäkringstagare, om de understiger det belopp som gäldenären har att fordra av försäkringsföretaget, och försäkringsaktiebolags egna aktier ska inte antecknas i registret.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om förande av förmånsrättsregistret.
Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna har inte några synpunkter på förslaget. Förslaget till utkast till lagrådsremiss överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det. Finansinspektionen önskar att det förtydligas hur värderingen av tillgångarna i förmånsrättsregistret ska göras.
Skälen för regeringen förslag: Enligt gällande rätt ska ett försäkringsföretag föra ett register (förmånsrättsregister) som vid varje tidpunkt utvisar vilka tillgångar som används för att täcka de försäkringstekniska avsättningarna och dessa tillgångars värde. Vidare gäller förmånsrätt enligt 4 a § förmånsrättslagen (1970:979) för dessa tillgångar.
Bestämmelserna i Solvens II-direktivet kring förmånsrätt och register ingår i den del av direktivet som endast innebär en konsolidering av nu gällande försäkringsdirektiv. Det finns inte skäl att föreslå att artiklar som ingår i konsolideringen ska ändras i sak, eftersom konsolideringen inte är avsedd att innehålla några materiella ändringar av nu gällande
regler. Systemet med särskild förmånsrätt och därmed tillhörande krav på särskilt register ska alltså behållas i sak. Förmånsrätten bör således även i framtiden vara kopplad till tillgångar som svarar mot de försäkringstekniska avsättningarna, eftersom dessa är en beloppsmässig värdering av de underliggande åtagandena.
Genom Solvens II-direktivet ändras dock beräkningsmetoden från att avsättningarna ska vara beräknade på ett betryggande sätt till att de ska beräknas till verkligt värde. Det skulle kunna hävdas att borttagandet av dagens implicita buffertar innebär en försämring, eftersom den särskilda förmånsrätten skulle kunna omfatta en mindre mängd av tillgångar. Mot detta ska dock ställas att regleringen som helhet sedd är avsedd att stärka försäkringstagares och andra ersättningsberättigades ställning, t.ex. genom att sannolikheten för ett fallissemang minskar, och att värdet av de försäkringstekniska avsättningarna ska vara lika med summan av bästa skattningen och en riskmarginal. Det finns således anledning att låta de nya beräkningsmetoderna för försäkringstelniska avsättningar i Solvens II-direktivet slå igenom vid fastställandet av krav på registerföring av skuldtäckningstillgångar. I linje med detta finns det skäl att, såsom Finansinspektionen föreslår, förtydliga att värderingen av dessa tillgångar ska göras till verkligt värde.
Trots vad som nu angetts finns det såväl möjligheter som skäl för att inte tillåta att vissa tillgångar antecknas i registret. Denna begränsning bör omfatta fodringar på någon annan än försäkringstagare som understiger det belopp som gäldenären har att fordra av försäkringsföretaget (en s.k. motfordran). För försäkringsaktiebolagens del bör inte heller värdet av försäkringsaktiebolagets egna aktier åsättas något värde.
De mer detaljerade bestämmelserna om hur förandet av förmånsregistret ska ske bör regleras i föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Hänvisningar till S11-7
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
12. Kapitalbas
12.1. Krav på tillräcklig kapitalbas
Regeringens förslag: Ett försäkringsföretag ska ha en kapitalbas som minst uppgår till solvenskapitalkravet eller det högre belopp som
Finansinspektionen har beslutat.
Kapitalbasen får dock aldrig vara mindre än minimikapitalkravet.
Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens förslag. Remissinstanserna har inga synpunkter på förslaget. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 100 första stycket i
Solvens II-direktivet ska ett försäkringsföretag ha medräkningsbara
kapitalbasmedel som täcker solvenskapitalkravet. Enligt artikel 128 ska försäkringsföretaget inneha medräkningsbart primärkapital som täcker minimikapitalkravet. Vidare föreskriver artikel 129.1 d att kapitalbasen aldrig får understiga vissa fastställda belopp.
Kravet på tillräcklig kapitalbas avser att säkerställa att sådana tillgångar som motsvarar solvenskapitalkravet kan täcka oväntade förluster i verksamheten. De poster som ingår i kapitalbasen måste därför ha förmåga att täcka förluster. Eftersom förlusttäckningsförmågan varierar mellan olika poster i kapitalbasen, innehåller Solvens II-direktivet principer för hur dessa poster ska delas in i tre nivåer, utifrån bl.a. en sådan förmåga.
Under vissa förutsättningar får Finansinspektionen besluta om ett tillägg till solvenskapitalkravet (kapitaltillägg) för ett försäkringsföretag. Efter ett beslut om kapitaltillägg ska försäkringsföretagets kapitalbas utgöras av summan av kapitaltillägget och solvenskapitalkravet beräknat i enlighet med standardformeln eller, om företaget har fått tillstånd att använda en intern modell, i enlighet med denna (se avsnitt 17.10.4).
Kapitalbasen får dock aldrig vara mindre än minimikapitalkravet. Dessa övergripande regler om tillräcklig kapitalbas i artiklarna 100, 128 och 129.1 d i Solvens II-direktivet bör framgå av lag.
Hänvisningar till S12-1
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
12.2. Kapitalbasens sammansättning
Regeringens förslag: Kapitalbasen består av primärkapital och av
Finansinspektionen godkänt tilläggskapital.
Primärkapitalet består av tillgångar efter avdrag för skulder samt efterställda skulder.
Tilläggskapitalet får bestå av aktiekapital eller garantikapital som inte har betalats in och som inte heller har infordrats, kreditutrymme hos bank, garantier, framtida fordringar grundade på uttaxeringsrätt och andra rättsligt bindande utfästelser till försäkringsföretaget.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om de krav som ska gälla för godkännande av poster som tilläggskapital och grunder för värdering av poster i tilläggskapitalet.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Svensk Försäkring anser att begreppet primärkapital kan skapa missförstånd, eftersom detta används med en delvis annan innebörd i lagen (2006:1371) om kapitaltäckning och stora exponeringar. Vidare anser Svensk Försäkring att uttrycket ”för att täcka förluster” är olyckligt för att bestämma posterna i tilläggskapitalet.
Huvudsaken är att posten kan krävas in för att täcka förluster. Livförsäkringsutredningen efterfrågar ett klargörande beträffande avstämningsreservens syfte och funktion.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag
Kapitalbasens sammansättning
Enligt artikel 87 i Solvens II-direktivet ska kapitalbasen bestå av summan av primärkapitalet enligt artikel 88 och tilläggskapitalet enligt artikel 89.
Enligt regeringens mening bör kravet på kapitalbas uttryckas som att kapitalbasen består av primärkapital och tilläggskapital i stället för summan av primärkapital och tilläggskapital. Detta motiveras med att beräkningen av kapitalbasens storlek inte alltid är en enkel summering av primärkapital och tilläggskapital, eftersom tilläggskapitalet består av poster utanför solvensbalansräkningen som kan krävas in och täcka förluster. Vidare ska posterna i tilläggskapitalet godkännas av Finansinspektionen. Med stor sannolikhet kommer dock kapitalbasen i de allra flesta företagen att bestå av endast primärkapital.
Mot bakgrund av vad som nu sagts bör direktivets krav på tillräcklig kapitalbas för tydlighetens skull uttryckas som att kapitalbasen ska bestå av primärkapital och av Finansinspektionen godkänt tilläggskapital.
Primärkapital
Enligt artikel 88 består primärkapitalet av summan av den positiva skillnaden mellan tillgångar och skulder samt efterställda skulder. Tillgångarna och skulderna ska värderas enligt artikel 75 (se avsnitt 10.1.1). Den positiva skillnaden mellan tillgångar och skulder ska minskas med värdet på innehav av egna aktier. Bestämmelserna i artikel 88 bör föras in i lag.
Livförsäkringsutredningen efterfrågar ett klargörande av avstämningsreservens syfte och funktion. Inledningsvis kan noteras att de poster som får ingå i primärkapitalet är i stort sett desamma som ingår i externredovisningens balansräkning under rubrikerna eget kapital och efterställda skulder samt till detta en avstämningsreserv.
Avstämningsreserven består av de poster i eget kapital som inte redovisas på egen rad i kapitalbasen, obeskattade reserver och en omvärderingspost. Reserven ska också minskas med förutsebara utdelningar, överskott från separata fonder, poster som inte finns med i företackningen i EU-förordningen och innehav i ägarintressen i kreditinstitut och värdepappersföretag. Omvärderingsposten uppkommer till följd av att värderingen av tillgångar och skulder kan skilja mellan solvensbalansräkningen och externredovisningen samt att vissa poster som finns med i externredovisningen inte får räknas med i solvensbalansräkningen.
Efterställda skulder betalas vid likvidation eller konkurs till innehavaren först när företaget har uppfyllt sina åtaganden gentemot försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade. Sådana skulder får därför ingå i kapitalbasens primärkapital.
Svensk Försäkring anser att begreppet primärkapital inte bör användas i samband med kapitalbasens sammansättning då detta kan sammanblandas med kreditinstitutens kapitaltäckningsregler. Det kan dock konstateras att primärkapital är ett vedertaget begrepp för den del av kapitalbasen som motsvarar kapital av högsta kvalitet och som används för att täcka kapitalkrav i finansiella företag. Detta består i huvudsak av eget kapital, dvs. kapital av högsta kvalitet, samt eventuellt hybridkapital
såsom efterställda skulder. Det förhållandet att samma begrepp används för att kategorisera kapital, av bäst kvalitet, för både försäkringsföretag och kreditinstitut borde inte ge upphov till några oklarheter om vilket kapital som avses. Snarare torde detta i stället underlätta för externa bedömare att förstå vilket kapital som avses. Begreppet primärkapital bör således användas även i rörelseregleringen för försäkringsföretag.
Tilläggskapital
Av artikel 89 framgår vilka poster som får ingå i tilläggskapitalet om vissa förutsättningar är uppfyllda. Enligt artikel 89.1 får tilläggskapitalet bestå av poster som inte ingår i primärkapitalet men som kan krävas in för att täcka förluster. Tilläggskapitalet får omfatta aktie- eller garantikapital som inte har betalats in och som inte heller har infordrats, kreditutrymme i bank och garantier samt andra rättsliga bindande åtaganden som har gjorts till försäkringsföretaget. Dessutom omfattas framtida fordringar grundade på uttaxeringsrätt. Det är lämpligt att bestämmelserna i artikel 89.1 tas in i lag med vissa språkliga justeringar.
Enligt artikel 89.2 ska en post i tilläggskapitalet som har betalats in eller infordrats behandlas som en tillgång och inte längre som tilläggskapital. Detta är en naturlig följd av att en tilläggskapitalpost som har betalats in ökar tillgångssidan i solvensbalansräkningen. Detta behöver emellertid inte förtydligas i lag, eftersom en post är antingen primärkapital eller tilläggskapital.
I likhet med Svensk Försäkring anser regeringen att tilläggskapitalet ska ha den egenskapen att det ska kunna krävas in och då användas för att täcka förluster.
Finansinspektionens godkännande av tilläggskapital
I artikel 90.1 i Solvens II-direktivet framgår att tillsynsmyndigheten ska förhandsgodkänna tilläggskapitalet som ska kunna ingå i kapitalbasen.
I artikel 90.3 behandlas tillsynsmyndighetens godkännande av tilläggskapital. Förutsättningarna för ett sådant beslut utvecklas i artiklarna 90.2 och 90.4. För svensk del är det Finansinspektionen som ska godkänna tilläggskapital. Utgångspunkterna för inspektionens prövning bör framgå av lag. Därutöver bör regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer få meddela föreskrifter om de krav som ska gälla för godkännande av poster som tilläggskapital och för värdering av poster i tilläggskapitalet.
I lag bör även tas in en bestämmelse om att Finansinspektionen kan antingen godkänna ett belopp som en post i tilläggskapitalet får tas upp till eller den metod som ska användas för att fastställa ett sådant belopp samt att inspektionens godkännande ska vara tidsbegränsat.
Hänvisningar till S12-2
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
12.3. Indelning och klassificering av kapitalbasen
Regeringens förslag: Posterna i kapitalbasen ska delas in och klassificeras i tre kvalitetsnivåer beroende av om dessa är primärkapital eller tilläggskapital och i vilken omfattning posterna har full förlusttäckningsförmåga och full efterställdhet. Indelningen och klassificeringen
av dessa poster ska också påverkas av om de har vissa särdrag som löptider, belastningar, incitament att lösa in det nominella beloppet och obligatoriska fasta kostnader.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka egenskaper och kriterier som ska beaktas vid indelning i nivåer samt vid klassificeringen av kapitalbasposter och poster i tilläggskapitalet.
Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag.
Utredningen föreslår att specifika kapitalbasposter ska klassificeras i lag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag
Egenskaper och kriterier
I artiklarna 93–99 i Solvens II-direktivet finns bestämmelserna om indelning och klassificering av kapitalbasposterna.
Av artikel 93.1 framgår att posterna i kapitalbasen ska delas in i tre olika nivåer. Indelningen är beroende av om en post utgör primärkapital eller tilläggskapital och i vilken omfattning posten har full förlusttäckningsförmåga och full efterställdhet.
Med full förlusttäckningsförmåga avses enligt artikel 93.1 a att posten i sin helhet kan täcka förluster genom att den är tillgänglig, eller kan infordras på begäran, för att täcka förluster, både i den löpande verksamheten och vid likvidation.
Med full efterställdhet avses enligt artikel 93.1 b att posten i sin helhet inte får återbetalas till innehavaren vid likvidation eller konkurs förrän försäkringsföretagets förpliktelser gentemot försäkringstagare och andra ersättningsberättigade har uppfyllts.
Vid bedömningen av i vilken omfattning en post uppfyller dessa egenskaper vid beräkningstillfället och i framtiden, ska hänsyn tas till postens löptid. Om en post är tidsbunden, ska hänsyn tas till om den genomsnittliga löptiden på posten är tillräcklig i förhållande till löptiden på åtagandena.
Vid bedömningen enligt ovan ska hänsyn också tas till om posten är fri från krav eller incitament till att lösa in det nominella beloppet, posten är fri från obligatoriska fasta kostnader och posten är fri från belastningar. Dessa särdrag som ska beaktas kommer framför allt att beröra förlagslån och olika typer av kapitaltillskott vid bedömning av om dessa kan räknas med i kapitalbasen.
I artikel 95 i Solvens II-direktivet finns krav på att försäkringsföretag ska klassificera sina kapitalbasposter enligt kriterierna i artikel 94 dvs. som nivå 1, nivå 2 eller nivå 3 utifrån de egenskaper och kriterier som anges i artikel 93. Dessutom finns en bestämmelse om att försäkringsföretagen ska referera till den förteckning över kapitalbasposter som avses i artikel 97.1 a och att om en post i kapitalbasen inte finns upptagen
i denna förteckning ska försäkringsföretagen bedöma och klassificera den i enlighet med kriterierna. Sådana klassificeringar ska godkännas av tillsynsmyndigheten.
Utredningen anser att kravet på att klassificera kapitalbasposterna framgår indirekt av bestämmelserna om klassificering. Förteckningen över kapitalbasposter och de mer detaljerade bestämmelserna om hur försäkringsföretaget ska gå till väga om en post inte finns med i förteckningen framgår i stor utsträckning av kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/35 och behöver därför inte tas in i lag. Som komplement till dessa bestämmelser i EU-förordningen bör emellertid regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bemyndigas att meddela föreskrifter om vilka egenskaper och kriterier som ska beaktas vid klassificeringen av primärkapitalbasposter.
Direktivets definition av förlusttäckningsförmåga och efterställdhet bör framgå av lag. Även vad som ska beaktas vid bedömning av om en post ska anses ha full förlusttäckningsförmåga eller full efterställdhet bör framgå av lag. Dessa bestämmelser bör kompletteras med en rätt för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela närmare föreskrifter om vilka egenskaper och kriterier som ska beaktas vid indelningen i nivåer av poster i kapitalbasen enligt nedan (jfr artikel 93).
Klassificering av kapitalbasposter
Enligt artikel 94.1 ska primärkapital som i allt väsentligt är förlusttäckande och efterställt klassificeras som nivå 1. Poster i primärkapitalet som inte i allt väsentligt är förlusttäckande, men i allt väsentligt är efterställt ska klassificeras som nivå 2 enligt artikel 94.2. Poster i tilläggskapitalet som i allt väsentligt är förlusttäckande och efterställda ska klassificeras som nivå 2. En post i primärkapitalet eller tilläggskapitalet som inte har klassificerats som nivå 1 eller nivå 2 ska klassificeras som nivå 3.
Enligt artikel 94 görs klassificering på nivå 1 och nivå 2 utifrån om posten i väsentlig grad har de egenskaper som krävs. Det framgår inte hur detta krav på väsentlighet ska tillämpas. Det normala är att en kapitalbaspost antingen kan täcka förluster eller inte och att en kapitalbaspost antingen är efterställd eller inte. Det finns dock vissa poster som enligt gällande rätt endast delvis är förlusttäckande.
Regeringen instämmer i utredningens bedömning om att klassificeringen av posterna i primärkapitalet bör tas in i lag. Eftersom direktivet är klar på denna punkt – samtidigt som det inte kan uteslutas att någon kapitalbaspost framöver, endast i väsentlig grad kan anses ha de egenskaper som krävs – bör klassificeringen ske utifrån ett väsentlighetsrekvisit.
Klassificering av vissa särskilda poster i tilläggskapitalet
I artikel 96 föreskrivs en klassificering av särskilda poster. Exempelvis ska bankkreditiv och garantier som har utfärdats av ett auktoriserat kreditinstitut klassificeras som nivå 2. Detsamma gäller framtida fordringar grundade på uttaxeringsrätt, om vissa förutsättningar är uppfyllda. Även andra rättsligt bindande utfästelser som kan vara till förmån för försäkringsföretaget och som inte ingår i nämnda poster kan klassificeras
som nivå 2. I lag bör fastställas att dessa poster i tilläggskapitalet får klassificeras som nivå 2. Däremot bör den nödvändiga preciseringen av vilka egenskaper och kriterier som ska beaktas vid klassificeringen av de specifika kapitalbasposter i artikel 96.2 och 96.3, tas in i föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Hänvisningar till S12-3
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
12.4. Konsolideringsfonden och andra överskottsmedel
Regeringens förslag: Ackumulerade vinster som inte har gjorts tillgängliga för utdelning till försäkringstagare får klassificeras som nivå 1-poster i kapitalbasen, om de uppfyller kraven på förlusttäckningsförmåga och efterställdhet.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Finansinspektionen anför att för många svenska livförsäkringsföretag är klassificeringen av konsolideringsfonden avgörande för om företagen kommer att klara de nya solvenskraven med befintliga resurser. Svensk Försäkring, Folksam, LO m.fl. instämmer i utredningens bedömning att konsolideringsfonden är sådana medel som avses i artikel 91 och att den uppfyller kraven för att klassificeras som nivå 1.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det. Svensk Försäkring anser att lagtexten bör förtydligas för att säkerställa överskottsmedlens ställning.
Skälen för regeringens förslag: I artikel 96 i Solvens II-direktivet anges att överskottsmedel enligt 91.2 ska klassificeras som nivå 1. Om nationell lagstiftning medger detta, ska överskottsmedlen inte betraktas som försäkringsskulder i den utsträckning de uppfyller kraven på förlusttäckningsförmåga och efterställdhet.
Livförsäkringsbolag som inte får dela ut vinst och livförsäkringsföreningar ska enligt 11 kap. 19 §, 12 kap. 70 § och 13 kap. 22 § FRL inrätta en konsolideringsfond. Den får endast sättas ned för att täcka förluster eller för att användas för annat ändamål som framgår av bolagsordningen eller stadgarna. Bolagsordningen i ett icke vinstutdelande livförsäkringsföretag innehåller normalt bestämmelser om att konsolideringsfonden får användas för återbäring till försäkringstagarna. Beslut om nedsättning fattas av bolagsstämman eller föreningsstämman.
Regeringen instämmer i utredningens och remissinstansernas bedömning att konsolideringsfonden uppfyller kraven i artikeln 94.1 och därför bör klassificeras som nivå 1. En särskild bestämmelse om klassificeringen av konsolideringsfonden och andra överskottsmedel bör föras in i lag. Den bör utformas i nära anslutning till direktivets lydelse så att ackumulerade vinster som inte har gjorts tillgängliga för utdelning till försäkringstagare får klassificeras som nivå 1, om posterna uppfyller kraven på förlusttäckningsförmåga och efterställdhet. Något ytterligare
förtydligande, som Svensk Försäkring efterfrågar, bedöms inte som nödvändigt.
Hänvisningar till S12-4
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
12.5. Säkerhetsreserven
Regeringens bedömning: Klassificering av säkerhetsreserven kräver ingen lagstiftningsåtgärd.
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Finansinspektionen betonar att klassificeringen av säkerhetsreserven kommer att avgöra om många av de svenska sakförsäkringsföretagen kommer att klara de nya solvenskraven med befintliga resurser. Folksam och LO tillstyrker att säkerhetsreserven ska kunna räknas in i kapitalbasen som kapital av högsta kvalitet.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det. Svensk Försäkring anser att det i lagtext bör anges att säkerhetsreserven i sin helhet ska klassificeras som nivå 1.
Skälen för regeringens bedömning: Svenska skadeförsäkringsbolag får göra avsättning till en säkerhetsreserv för att täcka sådana förluster i försäkringsrörelsen som beror på slumpmässiga eller i övrigt svårbedömda faktorer. Avsättningen till säkerhetsreserv är alltså inte en reservering som uteslutande görs på grund av skattemässiga överväganden.
Säkerhetsreserven ska klassificeras enligt klassificeringsreglerna i 7 kap. FRL dvs. utifrån efterställdhet och förlusttäckningsförmåga. Reglerna för avsättning och upplösning av säkerhetsreserven finns i Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd om normalplan för skadeförsäkringsföretags beräkning av säkerhetsreserv (FFFS 2013:8). Föreskriften avses ändrad så att säkerhetsreserven kan anses som helt förlusttäckande.
Mot denna bakgrund ska säkerhetsreserven, såsom den avses reglerad i nämnd föreskrift, klassificeras som nivå 1 i kapitalbassammanhang. Det saknas därför skäl att, som Svensk Försäkring efterlyser, ytterligare tydliggöra säkerhetsreservens ställning.
12.6. Separata fonder
Regeringens bedömning: Det föreslås inga särskilda lagbestämmelser om s.k. separata fonder.
Utredningen föreslår att kapitalbasen ska justeras för sådana poster som enbart kan användas för att täcka förluster från ett särskilt skuldsegment eller särskilda risker (separata fonder).
Remissinstanserna: Folksam anser att det måste tydliggöras i bl.a.
EU-förordningen hur justeringarna ska gå till när det gäller försäkringsgrupper.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har ingen invändning mot den.
Skälen för regeringens bedömning: Enligt skäl 49 i Solvens IIdirektivet kan det finnas tillgångar i ett företag som ska hållas åtskilda från andra tillgångar. Den positiva skillnaden mellan tillgångar och skulder som avser dessa separata fonder ingår i det totala primärkapitalet, men kan inte användas för att täcka risker utanför den åtskilda verksamheten. Därför ska beräkningen av kapitalbasen justeras för den bristande förlusttäckningsförmågan för dessa tillgångar och solvenskapitalkravet justeras för de minskade poolnings- och diversifieringseffekter som beror på den åtskilda verksamheten.
Hur dessa justeringar ska beräknas framgår inte av direktivet utan har bestämts i kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/35. Det finns därför ingen anledning att genomföra någon lagstiftningsåtgärd när det gäller denna fråga.
12.7. Täckande av solvenskapitalkravet och minimikapitalkravet
Regeringens förslag: Kapitalbasen som ska täcka solvenskapitalkravet får bestå av primärkapital och tilläggskapital. Kapitalbasposter som klassificerats som nivå 1 ska dock uppgå till minst en tredjedel av solvenskapitalkravet. Poster som klassificerats som nivå 3 ska vara mindre än en tredjedel av solvenskapitalkravet.
Kapitalbasen som ska täcka minimikapitalkravet får bestå av primärkapital som har klassificerats som nivå 1 eller 2. Mer än hälften av minimikapitalkravet ska täckas av primärkapital som klassificerats som nivå 1 och i övrigt av primärkapital som klassificerats som nivå 2.
Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker i allt väsentligt förslaget. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: I artikel 98 i Solvens II-direktivet behandlas hur den medräkningsbara kapitalbasen ska beräknas. Kapitalbasen som ska täcka solvenskapitalkravet får bestå av primärkapital och tilläggskapital. Kapitalbasposter som klassificerats som nivå 1 ska dock uppgå till minst en tredjedel av solvenskapitalkravet. Poster som har klassificerats som nivå 3 ska vara mindre än en tredjedel av solvenskapitalkravet.
Kapitalbasen som ska täcka minimikapitalkravet får bestå av primärkapital som har klassificerats som nivå 1 eller 2. Mer än hälften av
minimikapitalkravet ska täckas av primärkapital som har klassificerats som nivå 1 och övrigt av primärkapital som har klassificerats som nivå 2.
Bestämmelserna i artikel 98 bör tas in i lag med vissa språkliga justeringar. I kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/35 fastställs det högre gränsvärden än vad som föreskrivs i direktivet.
Hänvisningar till S12-7
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
13. Kapitalkrav
13.1. Solvenskapitalkrav
13.1.1. Allmänna bestämmelser
Regeringens förslag: Solvenskapitalkravet ska beräknas så att försäkringsföretaget kan infria sina åtaganden med 99,5 procent sannolikhet under de kommande tolv månaderna.
Beräkningen ska ske under antagandet att företaget kommer att fortsätta att driva sin verksamhet.
Beräkningen av solvenskapitalkravet ska beakta alla mätbara risker som företaget är utsatt för. Den ska även beakta effekterna av sådana riskreducerande tekniker som företaget använder.
Solvenskapitalkravet ska beräknas enligt en standardformel eller med en av Finansinspektionen godkänd intern modell.
Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen förslår att solvenskapitalkravet ska beräknas så att företaget ska kunna infria sina åtaganden om tolv månader. Vidare föreslår utredningen bestämmelser om när solvenskapitalkravet ska beräknas.
Remissinstanserna: Svensk Försäkring anser att bestämmelsen om skyddsnivån bör omformuleras så att den bättre uttrycker det krav som anges i direktivet.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.Finansinspektionen anser att det bör införas en särskild rapporteringsskyldighet beträffande ett försäkringsföretags beräkning av solvenskapitalkravet.
Skälen för regeringens förslag
Beräkning av solvenskapitalkrav
Av artikel 101.2 i Solvens II-direktivet framgår att solvenskapitalkravet ska beräknas under antagandet att företaget kommer att fortsätta att bedriva sin verksamhet (fortlevnadsprincipen). I artikel 101.3 anges att solvenskapitalkravet ska täcka pågående verksamhet samt sådana nya åtaganden som förväntas tecknas inom de följande tolv månaderna. Det ska dock enbart täcka oväntade förluster i den löpande verksamheten. Solvenskapitalkravet ska motsvara att försäkringsföretaget med 99,5%
sannolikhet, baserat på Value-at-Risk, kan infria sina åtaganden under den kommande ettårsperioden.
Bestämmelserna i ovan nämnda artiklar bör föras in i lag. Utredningen föreslår att skyddsnivån bör uttryckas som att företaget ska kunna infria sina framtida åtaganden om tolv månader. Det finns emellertid anledning att instämma i Svensk Försäkrings bedömning om att ordet under bättre uttrycker det krav som anges i direktivet, dvs. att företaget ska kunna infria sina åtaganden under den kommande tolvmånadersperioden och inte om tolv månader.
Riskbaserad beräkning
Enligt artikel 101.3 ska solvenskapitalkravet beräknas så att det säkerställs att alla kvantifierbara risker som företaget är exponerat mot beaktas.
Av artikel 101.4 framgår att solvenskapitalkravet ska täcka minst följande risker:
- Teckningsrisk vid skadeförsäkring
- Teckningsrisk vid livförsäkring
- Teckningsrisk vid sjukförsäkring
- Marknadsrisk
- Kreditrisk
- Operativ risk
Vidare följer av artikel 101.5 att företaget ska beakta effekterna av riskreduceringstekniker under förutsättning att företaget tar hänsyn till kreditrisker och andra risker till följd av sådana tekniker.
Som nämnts innehåller direktivet en bestämmelse om att solvenskapitalkravet ska beräknas så att alla risker beaktas (artikel 101.3). Det finns inte anledning att ersätta ordet beakta med formuleringen ”med utgångspunkt i” som utredningen anser, eftersom de uppräknade riskerna ska ingå vid beräkningen av solvenskapitalkravet. Däremot finns det anledning att instämma i utredningens bedömning att uppräkningen i artikel 101.4 av vilka risker som ska täckas av solvenskapitalkravet bör föras in i lag, dock med undantag för de olika varianterna av försäkringsrisk (teckningsrisk) (se närmare i författningskommentaren till 8 kap. 2 § FRL).
Det bör vidare framgå av lag att beräkningen ska beakta effekterna av sådana tekniker som företaget använder för att reducera risker. På så sätt uttrycks att solvenskapitalkravet ska motsvara den samlade nettorisken som försäkringsföretaget har gentemot sina försäkringstagare.
Alternativa beräkningsmetoder
Av artikel 100 andra stycket i Solvens II-direktivet framgår att solvenskapitalkravet ska beräknas med en standardformel eller intern modell. En bestämmelse med motsvarande innehåll bör föras in i lag.
Försäkringsföretagens möjligheter att använda sig av interna modeller syftar till att skapa incitament för företagen att utveckla sin riskhantering och företagsstyrning. Det bör dock understrykas att företagen ska uppfylla samma skyddsnivå oavsett beräkningsmetod.
Interna modeller behandlas i avsnitt 14.
Beräkningsintervall
Enligt artikel 102.1 första stycket ska solvenskapitalkravet beräknas minst en gång per år och rapporteras till tillsynsmyndigheten. Vidare anges i tredje stycket att försäkringsföretaget ska fortlöpande övervaka beloppet av de medräkningsbara kapitalbasmedlen och solvenskapitalkravet. Därtill ska företaget enligt fjärde stycket göra en förnyad beräkning vid ändrad riskprofil och rapportera detta till tillsynsmyndigheten.
Vidare har tillsynsmyndigheten möjlighet att kräva förnyad beräkning av solvenskapitalkravet, om det finns grundad anledning att anta att riskprofilen har förändrats väsentligt sedan den senaste rapporteringen av solvenskapitalkravet (artikel 102.2).
Finansinspektionen anser att det bör införas en särskild rapporteringsskyldighet beträffande ett försäkringsföretags beräkning av solvenskapitalkravet. I avsnittet om rapporter från försäkringsföretag gör regeringen emellertid bedömningen att bestämmelserna i Solvens II-direktivet om försäkringsföretags skyldighet att lämna såväl sådana uppgifter som är nödvändiga för tillsynen som övriga uppgifter till Finansinspektionen tillgodoses redan av bestämmelser i FRL (se avsnitt 16.1.2). I det avsnittet lämnas även förslag på att det nuvarande bemyndigandet i FRL för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vilka upplysningar som ett försäkringsföretag ska lämna till Finansinspektionen, bör utökas till att även avse när och hur de ska lämnas.
I nämnt avsnitt sägs vidare att det i detta sammanhang kan konstateras att försäkringsföretaget löpande ska ha kontroll över sin riskprofil och hur denna förhåller sig till solvenskapitalkravet. Rapporteringen av solvenskapitalkravet omfattas av den periodiska tillsynsrapporteringen vars detaljer framgår av kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/35 och av kommande förordning på nivå 2,5 samt Eiopas riktlinjer. Att införa en särskild rapporteringsskyldighet för att genomföra artikel 102 skulle – mot denna bakgrund – snarast vara förvirrande. Det saknas således skäl att införa en sådan särskild rapporteringsskyldighet.
Hänvisningar till S13-1-1
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
13.1.2. Beräkning enligt standardformeln
Regeringens förslag: Solvenskapitalkravet beräknat enligt standardformeln ska utgöra summan av ett primärt solvenskapitalkrav och ett kapitalkrav för operativ risk, minskat med ett justeringsbelopp för förlustabsorberande poster.
Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens förslag. Remissinstanserna har inga synpunkter på förslaget. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: Av artikel 103 i Solvens II-direktivet framgår att solvenskapitalkravet ska vara lika med summan av
- det primära solvenskapitalkravet enligt artikel 104,
- kapitalkravet för operativ risk enligt artikel 107, och
- ett justeringsbelopp för förlusttäckningskapacitet hos försäkringstekniska avsättningar och uppskjutna skatter enligt artikel 108. Beräkning enligt standardformeln kan förenklat beskrivas i följande steg. I det första steget bestäms för varje risk ett scenario som kan inträffa med 0,5 procent sannolikhet under den följande tolvmånadersperioden. Ett exempel på ett sådant standardiserat scenario är att aktiekurserna skulle sjunka med 39 procent under ett år.
Nästa steg i beräkningen är att bestämma den beloppsmässiga effekten av ett sådant scenario på företagets tillgångar och skulder. Detta belopp motsvarar kapitalkravet för den aktuella risken.
När kapitalkraven för de olika riskerna har bestämts ska dessa sättas samman till ett primärt solvenskapitalkrav. Vid sammanläggningen av riskerna ska det beaktas om och i vilken grad riskerna samvarierar.
Till det primära solvenskapitalkravet ska sedan adderas ett särskilt kapitalkrav för operativa risker.
Slutligen ska summan av det primära solvenskapitalkravet och kapitalkravet för operativa risker justeras med hänsyn till förlustabsorberande poster. En sådan justering kan exempelvis användas av företag som meddelar försäkringar med villkorad återbäring.
Det bör i sammanhanget betonas att resultatet av steg 1 och 3 enligt beskrivningen ovan fastställs i kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/35.
Bestämmelserna i artikel 103 bör tas in i lag. Utredningen befarar att uttrycket ”det primära solvenskapitalkravet” kan skapa begreppsförvirring, eftersom begreppet primärkapital används i bestämmelserna om kapitalbas och föreslår därför att begreppet ”baskapitalkrav” ska användas i stället för det uttrycket. Även ett sådant nytt begrepp kan emellertid skapa begreppsförvirring, eftersom EUförordningen innehåller samma terminologi som direktivet. Det saknas därför skäl att frångå direktivets uttryck ”det primära solvenskapitalkravet”. Hur detta ska beräknas framgår av avsnitt 13.1.3.
Hänvisningar till S13-1-2
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
13.1.3. Beräkning av det primära solvenskapitalkravet
Regeringens förslag: Det primära solvenskapitalkravet ska beräknas genom en justerad sammanläggning av kapitalkraven för minst försäkringsrisker, marknadsrisker och motpartsrisker.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om beräkningen av det primära solvenskapitalkravet.
Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag.
Utredningen föreslår även att det i lag ska tas in bestämmelser om beräkningar av kapitalkrav för skadeförsäkringsrisk, livförsäkringsrisk, sjuk- och olycksfallsförsäkringsrisk, marknadsrisk och motpartsrisk.
Remissinstanserna har inga synpunkter på förslaget. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 104.1 första stycket i
Solvens II-direktivet ska det grundläggande solvenskapitalkravet omfatta enskilda riskmoduler som ska aggregeras enligt en matematisk formel och en korrelationsmatris som finns i bilaga IV till direktivet.
Formeln och korrelationsmatrisen bör inte tas in i lag utan i föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Vid genomförande av bestämmelsen i artikel 104.1 första stycket bör den svenska lagbestämmelsen uttryckas på det sättet att det primära solvenskapitalkravet ska beräknas genom en justerad sammanläggning av de aktuella riskkategorierna. Med ordet justerad markeras att det inte endast handlar om en enkel summering av kapitalkraven för varje riskkategori.
I artikel 104.1 andra stycket anges vilka riskmoduler som minst ska ingå i det grundläggande solvenskapitalkravet. Dessa är teckningsrisk för skadeförsäkring, teckningsrisk för livförsäkring, teckningsrisk för sjukförsäkring, marknadsrisk och motpartsrisk. Dessa riskkategorier bör tas in i lag på så sätt att vid beräkningen av solvenskapitalkravet ska försäkringsrisker (teckningsrisker), marknadsrisker och motpartsrisker beaktas.
I artikel 104.2 anges att försäkringstransaktioner ska tilldelas den riskkategori som bäst motsvarar de underliggande tekniska riskerna. Utredningen anser att bestämmelsen i artikeln inte behöver framgå av lag med motiveringen att fördelningen av riskerna mellan olika riskkategorier kommer att framgå av kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/35. Det finns anledning att delvis instämma i detta konstaterande. I sammanhanget bör uppmärksammas att bestämmelsen bör genomföras genom att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela förskrifter om hur det primära solvenskapitalet ska beräknas. Sådana föreskrifter måste givetvis utformas med beaktande av innehållet i den nämnda EU-förordningen.
Vidare anges i artikel 104.3 och 104.4 att den närmare beräkningen av kapitalkravet för varje riskkategori måste vara förenlig med den skyddsnivå som gäller för solvenskapitalkravet och uppfylla de allmänna bestämmelserna i artikel 101. En bestämmelse med motsvarande innehåll införs i en allmän lagregel om hur det primära solvenskapitalkravet ska beräknas.
Bestämmelserna i artikel 104.6 om att geografiska specifikationer i tillämpliga fall får användas beträffande katastrofrisker vid beräkning av livförsäkrings-, skadeförsäkrings- samt sjuk- och olycksfallsförsäkringsrisk är av sådan detaljkaraktär att de inte behöver framgå av lag. Även denna bestämmelse bör genomföras genom föreskrifter på lägre nivå och med beaktande av EU-förordningen.
I artikel 105 finns de mycket detaljerade bestämmelserna om hur det primära solvenskapitalkravet ska beräknas. I artikeln anges även vilka undergrupper av risker som ska beaktas vid beräkningen av kapitalkraven för skadeförsäkringsrisk, livförsäkringsrisk, sjuk- och olycksfallsrisk, marknadsrisk och motpartsrisk. Dessa bestämmelser är av sådan detaljnivå och omfattning att de inte bör tas in i lag utan genomföras genom föreskrifter på lägre nivå.
Det finns inte heller behov av att ta in några allmänt hållna bestämmelser om beräkning av kapitalkrav för skadeförsäkringsrisk, livförsäkringsrisk, sjuk- och olycksfallsförsäkringsrisk, marknadsrisk och motpartsrisk. Utredningen föreslår exempelvis att kapitalkravet för skadeförsäkringsrisk ska beräknas med utgångspunkt i de risker som företaget är utsatt för till följd av den skadeförsäkringsverksamhet som företaget bedriver. Att företaget ska beakta sådana risker får anses följa av den föreslagna bestämmelsen om att solvenskapitalkravet ska beräknas med beaktande av alla mätbara risker som företaget är utsatt för, däribland försäkringsrisker (se författningskommentaren till 8 kap. 2 §).
13.1.4. Företagsspecifika parametrar
Regeringens förslag: Finansinspektionen får i ett enskilt fall tillåta att ett försäkringsföretag får använda lämpliga parametrar som är specifika för företaget vid beräkning av kapitalkravet för försäkringsrisker.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om vilka krav som ska vara uppfyllda för att ett försäkringsföretag ska få använda företagsspecifika parametrar vid beräkning av kapitalkravet för försäkringsrisker.
Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag.
Utredningen förslår att Finansinspektionen ska ge tillstånd att använda företagsspecifika parametrar endast om parametrarna är relevanta för beräkningen av företagets solvenskapitalkrav och om de data som avses användas är lämpliga.
Remissinstanserna har inga synpunkter på förslaget. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: Av artikel 104.7 i Solvens II-direktivet framgår att ett försäkringsföretag får använda parametrar som är specifika för företaget vid beräkningen av teckningsriskmoduler för livförsäkring, skadeförsäkring och sjukförsäkring. De företagsspecifika parametrarna ska kalibreras med stöd av interna uppgifter eller av uppgifter som är omedelbart relevanta för den aktuella verksamheten. Tillsynsmyndigheten ska kontrollera att uppgifterna som ligger till grund för de företagsspecifika parametrarna är fullständiga, exakta och lämpliga.
Det bör i lag tas in en bestämmelse om att ett försäkringsföretag får använda företagsspecifika parametrar vid beräkningen av kapitalkravet för försäkringsrisker (teckningsrisk för skade-, liv-, och sjukförsäkring) om Finansinspektionen, efter ansökan från företaget, beslutar att tillåta detta.
Däremot bör de närmare förutsättningarna enligt artikel 104.7 andra och tredje styckena för att ett företag ska få använda företagsspecifika parametrar tas in i föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Hänvisningar till S13-1-4
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
13.1.5. Durationsbaserad aktiekursrisk
Regeringens förslag: Finansinspektionen får i ett enskilt fall tillåta att ett försäkringsföretag, som meddelar pensionsförsäkringar enligt inkomstskattelagen, får beräkna kapitalkravet för aktiekursrisk, som ingår i kapitalkravet för marknadsrisk, utifrån den genomsnittliga innehavstiden för företagets placeringar i aktier (durationsbaserad metod).
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om kraven för att ett företag ska få använda en sådan metod.
Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag.
Utredningen föreslår att kraven för att ett försäkringsföretag ska få använda en durationsbaserad metod för beräkning för aktiekursrisk ska tas in i lag.
Remissinstanserna har inga synpunkter på förslaget. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det. Finansinspektionen anser i första hand att kraven för att ett försäkringsföretag ska få använda en durationsbaserad metod för beräkning för aktiekursrisk ska tas in i lag. För det fall att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bemyndigas att meddela föreskrifter i saken bör det, enligt inspektionen, tydliggöras hur separationskravet ska tolkas.
Skälen för regeringens förslag: I artikel 304.1 b i Solvens II-direktivet finns det en särskild metod för beräkning av solvenskapitalkravet för aktiekursrisk som bl.a. kan användas av livförsäkringsföretag som erbjuder pensionsförmåner som är knutna till att någon går i pension och där premierna för dessa förmåner är skattemässigt avdragsgilla för försäkringstagaren enligt nationell lagstiftning i den medlemsstat som har auktoriserat företaget.
Metoden, som kallas durationsbaserad aktiekursrisk, innebär att företaget under vissa omständigheter tillåts basera delar av beräkningen av solvenskapitalkravet för aktier på andra antaganden än de som annars gäller. Företaget får basera riskberäkningen på en tidsperiod som överensstämmer med den typiska innehavsperioden för företagets placeringar i aktier, med en konfidensnivå som ger försäkringstagare och förmånstagare en skyddsnivå som är likvärdig med den som anges i Solvens II-direktivet (se 8 kap. 1 §). Enligt artikel 304.1 bi krävs att alla tillgångar och motsvarande skulder som hänför sig till denna verksamhet separeras samt förvaltas och organiseras skilt från försäkringsföretagens övriga verksamheter, utan möjlighet till överföring.
Enligt kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/35 (skäl 37 och 39) är separata fonder överenskommelser där en fastställd uppsättning tillgångar och skulder hanteras som om de vore ett separat företag. Dessa arrangemang innebär att vissa kapitalbasposter inte kan täcka alla förluster i den löpande verksamheten. Enligt artikel 80 i EUförordningen kan den bristande överförbarheten uppstå till följd av att posterna endast kan användas för att täcka förluster på vissa
försäkringsavtal, för vissa försäkringstagare eller endast kan användas för att täcka förluster som uppstår från särskilda risker eller skulder. Enligt artikel 70 i EU-förordningen ska överskott från en separat fond minska den totala kapitalbasen (avstämningsreserven) i företaget. Överskottet uppstår om den separata fondens kapitalbas överstiger den separata fondens teoretiska solvenskapitalkrav.
Av Eiopas riktlinjer (Eiopa Guidelines on Ring-fenced funds, GL 4, 1.14 e) framgår att företag bör identifiera om de har arrangemang som kan vara separata fonder genom att bl.a. jämföra arrangemang inom sin verksamhet med olika angivna typer av separata fonder. Enligt nämnd riktlinje är arrangemang som omfattas av artikel 304 ett exempel på en separat fond.
Finansinspektionen efterfrågar ett tydliggörande av hur nu aktuellt separationskrav ska tolkas.
Vad som nu sagts om kravet på separation i artikel 304.1 bi och förtydligandet i Eiopas riktlinjer – att den separerade verksamheten enligt artikel 304 ska betraktas som en separat fond – torde innebära att företaget ska separera alla tillgångar och skulder som hänför sig till pensionsverksamheten. Enligt Eiopas riktlinjer bör företaget då identifiera alla tillgångar, skulder och därmed sammanhängande kassaflöden som ger upphov till en separat fond. En närliggande slutsats är därför att en separation där tillgångar, skulder och därmed sammanhängande kassaflöden ska förvaltas och organiseras skilt från den övriga livförsäkringsverksamheten och hanteras som om de vore ett separat företag innebär att företaget även ska dela upp sin kapitalbas. Det innebär att eventuella överskott eller underskott inom en separat fond inte kan överföras till andra delar av verksamheten.
Enligt artikel 304.1 bii och 304.1 biii framgår att nu aktuell metod endast kan användas av livförsäkringsföretag som inte bedriver gränsöverskridande verksamhet samtidigt som den genomsnittliga durationen av skulderna som är kopplade till företagets affärsverksamhet överstiger 12 år. Av artikeln kan vidare utläsas en rad ytterligare villkor och förutsättningar.
Av artikel 304.1 b framgår att medlemsstaterna får auktorisera livförsäkringsföretag att tillämpa metoden, vilket torde innebära en valmöjlighet för medlemsstaterna. Regeringen anser att ett utnyttjande av möjligheten skulle bidra till konkurrensneutralitet mellan företag som erbjuder tjänstepensionsförmåner med stöd av tjänstepensionsdirektivet och företag som erbjuder tjänstepensionsförsäkringar med stöd av Solvens IIdirektivet. Mot denna bakgrund finns det anledning för Sverige att utnyttja denna möjlighet. Finansinspektionen bör därför, efter ansökan från ett livförsäkringsföretag, få besluta att tillåta att företaget tillämpar en durationsbaserad metod för att beräkna kapitalkravet för aktiekursrisk. Dock bör de detaljerade villkoren för att företaget ska få tillämpa metoden tas in i föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Hänvisningar till S13-1-5
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
13.1.6. Kapitalkrav för operativ risk
Regeringens förslag: Kapitalkravet för operativ risk ska beräknas med beaktande av sådana operativa risker som försäkringsföretaget är utsatt för och som inte har beaktats vid beräkningen av kapitalkravet för försäkringsrisker, marknadsrisker eller motpartsrisker.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om beräkningen av kapitalkravet för operativ risk.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna har inga synpunkter på förslaget. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: Av artikel 107.1 i Solvens II-direktivet framgår att kapitalkravet för operativ risk ska avspegla sådana operativa risker som inte redan har beaktats inom de riskmoduler som omfattas av det primära solvenskapitalkravet. Vidare ska kapitalkravet kalibreras i enlighet med den föreskrivna skyddsnivån i 101.3. Enligt artikel 101.4 andra stycket ska operativ risk i detta sammanhang omfatta rättsliga risker, men inte risker till följd av strategiska beslut och renommérisker. I fråga om livförsäkringsavtal där försäkringstagarna står för placeringsrisken ska, enligt artikel 107.2, beräkningen av kapitalkravet för operativ risk ta hänsyn till de årliga driftkostnaderna för denna försäkringsförpliktelse. När det gäller andra försäkringstransaktioner än de som avses i artikel 107.2 ska, enligt artikel 107.3, beräkningen av kapitalkravet för operativ risk ta hänsyn till transaktionernas volym, uttryckt i premieintäkter och försäkringstekniska avsättningar för dessa transaktioner. I sådana fall ska kapitalkravet för operativ risk inte överstiga 30 procent av det primära solvenskapitalkravet för försäkringsriskerna.
Begreppet operativ risk definieras i artikel 13.33 som risken för förlust till följd av att interna rutiner har visat sig otillräckliga eller fallerat, orsakad av personal eller system eller av externa händelser. Kapitalkravet för operativa risker ska alltså inte beräknas utifrån alla operativa risker, utan endast sådana operativa risker som inte redan har beaktats vid beräkningen av kapitalkravet för de övriga riskkategorierna.
I lag bör införas en övergripande bestämmelse om att kapitalkravet för operativ risk ska beräknas med beaktande av sådana operativa risker som försäkringsföretaget är utsatt för och som inte har beaktats vid beräkningen av kapitalkravet för försäkringsrisker, marknadsrisker eller motpartsrisker.
Direktivbestämmelserna i övrigt på teknisk detaljnivå om hur kapitalkravet för operativ risk ska beräknas bör genomföras genom föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Hänvisningar till S13-1-6
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
13.1.7. Justeringsbelopp
Regeringens förslag: Justeringsbeloppet ska motsvara minskningen av försäkringsföretagets oförutsedda förluster som beror på att försäkringsföretagets åtaganden gentemot försäkringstagare eller andra ersättningsberättigade minskar till följd av villkoren i försäkringsavtalet, eller försäkringsföretagets uppskjutna skatt förändras eller en kombination av dessa två fall.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur justeringsbeloppet ska beräknas.
Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens förslag. Remissinstanserna har inga synpunkter på förslaget. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 108 första stycket i
Solvens II-direktivet ska den justering för förlusttäckningskapacitet hos försäkringstekniska avsättningar och uppskjutna skatter visa den möjliga kompensationen för oförutsedda förluster genom en samtidig minskning av försäkringstekniska avsättningar eller uppskjutna skatter eller en kombination av båda.
Enligt andra stycket i artikeln ska justeringen ta hänsyn till den riskreducerande effekt som kan medräknas genom framtida diskretionära förmåner i försäkringsavtal, om dessa kan användas för att täcka oförutsedda förluster. Av direktivet framgår vidare att den riskreducering som kan uppnås genom framtida diskretionära förmåner inte får vara större än summan av de försäkringstekniska avsättningar och uppskjutna skatter som avser dessa framtida förmåner.
Vidare framgår av tredje stycket i nämnda artikel att värdet av framtida diskretionära förmåner under ogynnsamma omständigheter får jämföras med dessa förmåners värde enligt de underliggande antagandena för beräkningen av bästa skattning.
Bestämmelserna i artikel 108 om justering för förlusttäckningskapacitet hos försäkringstekniska avsättningar och uppskjutna skatter bör tas in i lag. Bestämmelserna om justeringsbelopp omfattar exempelvis s.k. villkorad återbäring i vinstutdelande livförsäkringsbolag och uppskjutna skatter i bl.a. skadeförsäkringsföretag. Bestämmelsen omfattar däremot inte garanterad återbäring i traditionell livförsäkring, eftersom sådan återbäring inte är diskretionär och inte heller kan minskas till följd av oförutsedda förluster. Vidare omfattas inte heller diskretionär återbäring utöver garanterad återbäring, eftersom sådan återbäring inte beaktas vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna.
Den allmänna lagbestämmelsen om att justeringsbeloppet ska motsvara minskningen av försäkringsföretagets oförutsedda förluster som beror på att försäkringsföretagets åtaganden gentemot försäkringstagare eller andra ersättningsberättigade minskar till följd av villkoren i försäkringsavtalet, eller försäkringsföretagets uppskjutna skatt förändras eller en kombination av dessa två fall bör kompletteras med en föreskriftsrätt. Anledningen till detta är i huvudsak att det förekommer svenska särarter
som inverkar på justeringsbeloppet, men som inte regleras i kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/35. Detta gäller den minskning i åtagandena som följer av försäkringens villkor, men även den minskning som beror på uppskjuten skatt.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör bemyndigas att meddela föreskrifter om hur justeringsbeloppet ska beräknas.
Hänvisningar till S13-1-7
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
13.1.8. Underrättelse om bristande uppfyllelse av solvenskapitalkravet
Regeringens förslag: Ett försäkringsföretag ska omedelbart underrätta Finansinspektionen om företaget inte uppfyller solvenskapitalkravet eller om det finns risk för detta under de närmaste tre månaderna.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Svensk försäkring anser att inte varje risk för att kapitalkraven inte kommer att uppfyllas ska behöva rapporteras.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: Försäkringsföretag ska omedelbart underrätta tillsynsmyndigheten så snart som de konstaterat att solvenskapitalkravet inte längre efterlevs eller att det finns risk för detta under de närmaste tre månaderna (artikel 138.1 i Solvens II-direktivet).
Bestämmelsen saknar direkt motsvarighet i de äldre direktiven, men i nu gällande FRL finns i 16 kap. 5 § ett krav på att Finansinspektionen ska förelägga ett försäkringsföretag som inte uppfyller de i lagen ställda kapitalkraven att upprätta en plan för att återställa en tillfredsställande finansiell ställning. Bestämmelsen i 16 kap 5 § har sitt ursprung i första skadeförsäkringsdirektivet och första livförsäkringsdirektivet och kom att införlivas med svensk rätt när EES-avtalet ingicks (se prop. 1992/93:257 s. 202). Härutöver har Finansinspektionen i allmänna råd angett att försäkringsföretagen bör rapportera in sådana händelser som kan medföra att de ekonomiska förutsättningarna ändras, så att företaget inte kan uppfylla sina åtaganden mot kunder (FFFS 2005:12).
Genom de nya bestämmelserna avseende olika åtgärder i samband med att ett försäkringsföretag inte uppfyller de i lag uppställda kraven på solvenskapital införs ett regelverk som delvis får anses motsvara de tidigare bestämmelserna och som ger tillsynsmyndigheten befogenheter att följa försäkringsföretagens finansiella ställning på nära håll. Solvens II-direktivets kapitalkrav får emellertid anses bestå av två trappsteg. Kravet på nogsam rapportering av solvenskapitalläget kan således snarare ses som en utvidgad kontroll av försäkringsföretagens finansiella situation.
Det utvidgade regelverket kring bristande uppfyllande av solvenskapitalkravet kan i detta avseende ses som ett nytt extra krav på försäkringsföretagen att redovisa sin finansiella ställning mer proaktivt till till-
synsmyndigheten. Det bereder samtidigt Finansinspektionen nya utvidgade möjligheter och skyldigheter att på närmre avstånd följa ett försäkringsföretags finansiella ställning. Om ett försäkringsföretag inte lever upp till solvenskapitalkravet, eller riskerar att inte leva upp till kravet under de kommande tre månaderna, ska tillsynsmyndigheten omedelbart underrättas.
Vad gäller kravet på underrättelse står det enligt regeringens mening klart att en sådan ovillkorligen bör ske omedelbart i samband med att en faktisk brist i uppfyllandet av kravet på solvenskapital kan konstateras.
Svensk Försäkring anför i det sammanhanget följande. Rörelser på de finansiella marknaderna kan vara snabba och stora och påverkar försäkringsföretagens ställning genom marknadsvärderingen av tillgångar, skulder och åtaganden. Inte minst är livförsäkringsföretagen känsliga för rörelser i räntekurvan. Mot den bakgrunden är tre månader en relativt lång period. Svensk Försäkring menar därför att det för en underrättelseskyldighet måste krävas en mer påtaglig risk för att kapitalkraven inte kommer att uppfyllas och att det måste framgå av lagtexten.
Det finns en uppenbar risk att frågan om ett försäkringsföretag har uppfyllt sin underrättelseskyldighet kommer att bedömas av Finansinspektionen i efterhand, när ett företag inte uppfyller kapitalkraven. En sådan bedömning måste självklart ta sin utgångspunkt i den information som fanns tillgänglig för företaget innan kapitalkravet underskreds och beakta vilka bedömningar som var rimliga för ett företag att göra vid det tillfället.
Som Svensk försäkring påpekar kan en viss grad av osäkerhet anses föreligga i de fall ett försäkringsföretag gör en bedömning framåt i tiden, dvs. för det fall att ett försäkringsföretag gör bedömningen att man inte kommer att uppfylla solvenskapitalkravet inom tremånadersperioden. Icke desto mindre ska försäkringsföretaget underrätta tillsynsmyndigheten i de fall då försäkringsföretaget kan konstatera att det finns risk för att företaget inte kommer att kunna uppfylla solvenskapitalkravet inom de närmaste tre månaderna. Det får anses följa av att det just är när en risk bedöms finnas som försäkringsföretaget har en skyldighet att underrätta om att detta innefattar ett osäkerhetsmoment. Det blir med därtill beaktande av proportionalitetsprincipen ett krav på underrättelse som måste ställas i relation till den prognostiserade bristens infallande i tid, omfattning och inte minst förutsägbarhet.
Frågan om underrättelseskyldighet till Finansinspektionen för ett försäkringsföretag som har fått tillstånd att använda en tillfälligt justerad riskfri räntestruktur vid beräkningen av den bästa skattningen eller ett tillfälligt avdrag vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna behandlas i avsnitt 24.2.15.
Hänvisningar till S13-1-8
13.1.9. Förenklingar av standardformeln
Regeringens förslag: Ett försäkringsföretag får göra förenklade beräkningar av kapitalkravet för en specifik risk, om det är motiverat med hänsyn till arten, omfattningen och komplexiteten av de risker som företaget är utsatt för och det är oproportionerligt betungande att göra beräkningar enligt standardformeln.
Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna har inga synpunkter på förslaget. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: Av artikel 109 första stycket i
Solvens II-direktivet framgår att ett försäkringsföretag får använda en förenklad beräkning för en specifik riskmodul eller undergrupp av en riskmodul, om det är motiverat med hänsyn till arten, omfattningen och komplexiteten av de risker som företaget står inför och det vore oproportionerligt att kräva att företaget ska tillämpa standardformeln.
Under vissa speciella omständigheter får ett försäkringsföretag använda sig av beräkningsmetoder som medför en mindre administrativ börda än standardformeln. Eftersom möjligheten att använda förenklade beräkningar är kopplad till arten, omfattningen och komplexitet av risken, bör förenklade beräkningar kunna användas av alla försäkringsföretag oavsett storlek. Det bör dock noteras att förenklade beräkningar inte kan användas för beräkning av justeringsbeloppet, eftersom bestämmelsen är begränsad till riskkategorier och underkategorier av risker. I kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/35 anges vilka kriterier som ska vara uppfyllda för att ett försäkringsföretag ska få använda förenklade beräkningar och även vilka dessa förenklade beräkningar är.
Ett försäkringsföretag bör få göra förenklade beräkningar av kapitalkravet för en specifik risk, om det är motiverat med hänsyn till arten, omfattningen och komplexiteten av de risker som företaget är utsatt för och det är oproportionerligt betungande att göra beräkningar enligt standardformeln. En sådan bestämmelse bör föras in i lag.
Det bör understrykas att möjligheten till förenklade beräkningar inte ska blandas samman med möjligheten att använda en partiell intern modell. En partiell intern modell får användas om den ger ett kapitalkrav som bättre återspeglar den faktiska risken i en viss riskkategori eller underkategori av risker (se avsnitt 14 om interna modeller).
Hänvisningar till S13-1-9
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
13.2. Minimikapitalkrav
13.2.1. Allmänna bestämmelser om minimikapitalkrav
Regeringens förslag: Minimikapitalkravet utgör den minsta storleken på kapitalbasen som krävs för att försäkringsföretaget med 85 procent sannolikhet ska ha tillgångar under kommande tolv månader som täcker värdet av åtagandena gentemot försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar.
Minimikapitalkravet ska beräknas med beaktande helt eller delvis av försäkringstekniska avsättningar, premieinkomst, positiv risksumma, uppskjutna skatter, administrativa kostnader och avgiven återförsäkring.
Minimikapitalkravet får inte underskrida 25 procent eller överstiga 45 procent av solvenskapitalkravet.
Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Finansinspektionen och Svensk Försäkring påtalar att direktivet endast anger att minimikapitalkravet inte får understiga 25 procent eller överstiga 45 procent av solvenskapitalkravet, men att det inte anger hur justeringen av minimikapitalkravet ska ske om angivna gränsvärdet under- eller överskrids. Detta anges i stället i den föreslagna EU-förordningen.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: Av artikel 129.1 a i Solvens IIdirektivet följer att minimikapitalkravet ska beräknas på ett klart och enkelt sätt och på ett sådant sätt som gör det möjligt att kontrollera beräkningen. Vidare anges i artikel 129.1 b att minimikapitalkravet ska motsvara primärkapital till det belopp under vilket försäkringstagarna skulle exponeras för en oacceptabel grad av risk om det berörda försäkrings- eller återförsäkringsföretaget tillåts fortsätta sin verksamhet.
Av artikel 129.1 c framgår att minimikapitalkravet ska beräknas till ett värde för Value-at-Risk med en konfidensnivå på 85 procent för en ettårsperiod.
Enligt artikel 129.2 ska minimikapitalkravet beräknas som en linjär funktion av följande variabler eller en delmängd av dem:
- företagets försäkringstekniska avsättningar,
- tecknade premier,
- risksumma,
- uppskjutna skatter,
- administrativa omkostnader, och
- avgiven återförsäkring.
Vidare anges i artikel 129.3 att minimikapitalkravet inte får underskrida 25 procent eller överstiga 45 procent av solvenskapitalkravet inklusive påfört kapitaltillägg.
Minimikapitalkravet har i grunden samma syfte som solvenskapitalkravet. För minimikapitalkravet gäller dock en skyddsnivå om 85 procent i stället för 99,5 procent.
Bestämmelserna i artikel 129.1 och 129.2 bör tas in i lag. Bestämmelserna om minimikapitalkrav bör tolkas som bestämmelser som reglerar vilka risker som ska beaktas vid beräkningen av minimikapitalkravet. Detta kapitalkrav ska således beräknas med beaktande av ett antal olika variabler eller en delmängd av dem. Enligt direktivet är en av variablerna ”risksumma”. Med risksumma avses skillnaden mellan försäkringens värde omedelbart efter inträffat dödsfall och försäkringens värde omedelbart före inträffar dödsfall. Risksumman är positiv om företaget får skjuta till belopp, utöver de försäkringstekniska avsättningarna, vid utbetalning på grund av ett dödsfall. I annat fall är risksumman negativ.
Minimikapitalkravet måste dessutom alltid hålla sig inom fastställda övre och undre gränser i förhållande till solvenskapitalkravet. Denna ”korridor” motsvarar 25 till 45 procent av solvenskapitalkravet. Bestämmelser om detta bör föras in i lag.
Såsom Finansinspektionen och Svensk Försäkring har påtalat anger direktivet inte hur justeringen av minimikapitalkravet ska ske om angivna gränsvärden under- eller överskrids, utan detta anges i stället i EU-förordningen på nivå 2. Det saknas därför anledning att reglera detta i lag.
Hänvisningar till S13-2-1
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
13.2.2. Underrättelse om bristande uppfyllelse av minimikapitalkravet
Regeringens förslag: Ett försäkringsföretag ska omedelbart underrätta Finansinspektionen, om företaget inte uppfyller minimikapitalkravet eller ett kapitalkrav som ska uppfyllas av ett företag som har beviljats undantag från försäkringsrörelselagens tillämpningsområde beroende på storlek, eller om det finns risk för detta under de närmaste tre månaderna.
Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningens förslag innehåller inte krav på underrättelse om brister i uppfyllandet av kapitalkravet i ett mindre försäkringsföretag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Svensk Försäkring anser att inte varje risk för att kapitalkraven inte kommer att uppfyllas ska behöva rapporteras.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss innehåller inte något krav på underrättelse om brister i uppfyllandet av kapitalkravet i ett mindre försäkringsföretag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: Ett försäkringsföretag ska omedelbart underrätta tillsynsmyndigheten så snart som det har konstaterat att minimikapitalkravet inte längre efterlevs eller att det finns risk för detta under de närmaste tre månaderna (artikel 139.1 i Solvens II-direktivet).
Bestämmelsen saknar direkt motsvarighet i de äldre direktiven, men i nu gällande FRL finns i 16 kap. 5 § ett krav på att Finansinspektionen ska förelägga ett försäkringsföretag som inte uppfyller de i lagen ställda kapitalkraven att upprätta en plan för att återställa en tillfredsställande finansiell ställning.
Direktivbestämmelsen bör genomföras i lag. Ett försäkringsföretag ska således omedelbart underrätta Finansinspektionen om företaget inte uppfyller minimikapitalkravet eller om det finns risk för detta under de närmaste tre månaderna. Beträffande Svensk Försäkrings invändning om att inte varje risk för att kapitalkravet inte kommer att uppfyllas ska behöva rapporteras, se avsnitt 13.9.1.
Ett försäkringsföretag av en viss mindre storlek får beviljas undantag från FRL:s bestämmelser om solvens och offentliggörande (se avsnitt 6.4). Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka bestämmelser som ska gälla för dessa
mindre försäkringsföretag. Det är lämpligt att nu aktuell underrättelseskyldighet även omfattar brister i uppfyllandet av ett kapitalkrav som enligt dessa regler ska uppfyllas av ett mindre försäkringsföretag.
Hänvisningar till S13-2-2
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt Författningskommentar till 8 kap. 16 § försäkringsrörelselagen (2010:2043)
13.3. Garantibelopp
Regeringens förslag: Minimikapitalkravet får aldrig vara lägre än fastställda garantibelopp.
Dispensregeln att Finansinspektionen, om det finns särskilda skäl, får besluta att garantibeloppet för ett ömsesidigt försäkringsbolag eller en försäkringsförening ska sättas ned med högst en fjärdedel slopas.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna har inga synpunkter på förslaget. Förslagen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.
Skälen för regeringens förslag: I artikel 129.1 d i Solvens IIdirektivet (i dess lydelse enligt artikel 2.32 a i omnibus II-direktivet) föreskrivs att minimikapitalkravet under inga omständigheter får understiga de angivna beloppen som gäller för olika typer av försäkringsföretag, exempelvis 2,5 miljoner euro (ca 24 miljoner kronor) för skadeförsäkringsföretag och 3,7 miljoner euro (ca 35 miljoner kronor) för livförsäkringsföretag. Om företaget inte uppfyller minimikapitalkravet, kan tillsynsmyndigheten återkalla tillståndet (se avsnitt 17 om tillsyn och ingripande).
Regeringen instämmer i utredningens bedömning att det lägsta minimikapitalkravet bör benämnas garantibelopp. I 7 kap. 17–19 §§ FRL finns motsvarande bestämmelser om garantibelopp.
Enligt gällande bestämmelser om garantibelopp bestäms beloppets storlek utifrån den drivna rörelsen (direkt skadeförsäkringsrörelse, direkt livförsäkringsrörelse eller återförsäkringsrörelse). Det är nu i stället lämpligt att, i enlighet med direktivet, bestämma garantibeloppets storlek utifrån företagsform (skadeförsäkringsföretag, livförsäkringsföretag, återförsäkringsbolag, captivebolag för återförsäkring eller försäkringsföretag som bedriver både liv- och skadeförsäkring, om sådan verksamhet samtidigt drevs vid tidpunkten för undertecknande av avtalet om EES). De olika företagsformerna definieras i 1 kap. FRL.
Vidare ska garantibeloppets storlek justeras utifrån förändringar i det europeiska konsumentprisindexet som EU-kommissionen årligen tillkännager. Bestämmelsen har sin grund i artikel 300 första stycket som föreskriver att omprövning ska ske av de belopp som uttrycks i euro. Även gällande garantibelopp ska justeras med hänsyn till det europeiska konsumentprisindexet.
Enligt 7 kap. 20 § FRL får Finansinspektionen, om det finns särskilda skäl, besluta att garantibeloppet för ett ömsesidigt försäkringsbolag eller en försäkringsförening ska sättas ned med högst en fjärdedel. En motsvarande möjlighet till nedsättning av garantibeloppet saknas i direk-
tivet. Den gällande dispensregeln bör därför slopas för försäkringsföretag som omfattas av Solvens II-direktivet.
14.1. Allmänna bestämmelser interna modeller
14.1.1. Krav på tillstånd
Regeringens förslag: Ett försäkringsföretag får efter tillstånd av
Finansinspektionen använda en intern modell för sin beräkning av solvenskapitalkravet. Ett sådant tillstånd kan avse en fullständig intern modell eller en partiell intern modell.
De allmänna bestämmelserna om solvenskapitalkrav gäller även när solvenskapitalkravet beräknas med en intern modell.
Nuvarande regler om interna modeller utmönstras.
Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag.
Utredningen föreslår dock att gällande bestämmelser om förhandsgranskning av tillförlitligheten hos interna modeller ska behållas.
Remissinstanserna har inga synpunkter på förslaget. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det. Finansinspektionen och Svensk Försäkring anser att gällande bestämmelser om förhandsgranskning av tillförlitligheten hos interna modeller bör behållas.
Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 112.1 får ett försäkringsföretag beräkna solvenskapitalkravet med en fullständig intern modell eller med en partiell intern modell, förutsatt att den har godkänts av tillsynsmyndigheten.
Direktivets grundläggande bestämmelser, om att ett försäkringsföretag kan ges tillstånd till användning av en intern modell eller en partiell sådan för beräkning av sitt solvenskapitalkrav, bör föras in i lag. Sådana tillstånd får, efter ansökan av försäkringsföretaget, ges av Finansinspektionen. Bestämmelserna har en motsvarighet i rörelseregleringen för kreditinstitut, där det ges möjlighet att beräkna kapitalkrav för kreditrisker med en internmetod och kapitalkrav för operativa risker med en internmätningsmetod.
Även direktivets uppdelning mellan fullständiga och partiella interna modeller bör framgå av lag. Med en fullständig intern modell ska solvenskapitalkravet beräknas på hela verksamheten i ett försäkringsföretag, medan en partiell intern modell är begränsad till sitt tillämpningsområde. Det bör även i lag tydligt framgå vilka bestämmelser om beräkning av solvenskapitalkrav i 8 kap. som gäller när ett företag använder en intern modell.
Finansinspektionen och Svensk Försäkring menar att gällande bestämmelser om förhandsgranskning av tillförlitligheten hos interna modeller
bör behållas. Dagens bestämmelser om förhandsgranskning av interna modeller (se 14 kap. 17 § FRL) har tillkommit för att underlätta försäkringsföretagens och Finansinspektionens förberedelser inför införandet av det nya solvensregelverk som Solvens II-direktivet innehåller. Reglerna om granskning motsvaras inte av några bestämmelser i direktivet. I direktivet finns i stället regler om ansökningar om tillstånd att använda en intern modell, som genom de lagförslag som nu läggs fram avses bli genomförda i svensk rätt.
I sammanhanget bör särskilt uppmärksammas att Eiopa kommer att besluta om riktlinjer för förhandsgranskning av en intern modell. Syftet med dessa riktlinjer är att skapa en konsekvent, ändamålsenlig och effektiv tillsynspraxis. Detta ska säkerställa en gemensam, enhetlig och konsekvent tillämpning av unionsrätten. Det saknas således behov av att ha kvar nationella lagregler om förhandsgranskning av interna modeller efter genomförandet av Solvens II-direktivet. Dagens bestämmelser om granskning av interna modeller bör därför utmönstras.
Av artikel 126 framgår att kraven på en intern modell gäller oavsett om försäkringsföretaget självt har tagit fram en modell eller information som används i en intern modell eller om företaget har hämtat modellerna eller informationen externt. Detta får anses gälla utan att det uttryckligen framgår av lag.
Hänvisningar till S14-1-1
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
14.1.2. Förutsättningar för att använda en intern modell
Regeringens förslag: Tillstånd för ett försäkringsföretag att använda en intern modell ska ges om kraven på en intern modell är uppfyllda, och om försäkringsföretaget har ett för ändamålet lämpligt utformat riskhanteringssystem. Dessa krav gäller även vid större ändringar av en intern modell.
För att ett försäkringsföretag ska ges tillstånd att använda en partiell intern modell ska företaget därutöver uppfylla särskilda krav.
Finansinspektionen ska fatta beslut rörande en ansökan om att använda en intern modell inom sex månader från det att en fullständig ansökan kommit in till inspektionen.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Försäkringsjuridiska föreningen och Svensk
Försäkring menar att det inte ska ske någon allmän lämplighetsprövning i samband med att ett försäkringsföretag ansöker om tillstånd att använda en intern modell utan att det endast ska prövas om kraven för tillstånd är uppfyllda.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 112.5 i Solvens IIdirektivet ska tillsynsmyndigheten ge sitt godkännande till användande av en intern modell om den har förvissat sig om att försäkringsföretaget som använder sig av en sådan modell har lämpliga system för att identifiera, mäta, övervaka, hantera och rapportera risker. Enligt artikeln krävs
även för godkännande att de grundläggande kraven i artiklarna 120–125 är uppfyllda.
Finansinspektionen bör således förvissa sig om att de grundläggande kraven på en intern modell är uppfyllda. Vidare ska inspektionen göra en prövning av om försäkringsföretagets riskhanteringssystem (se 10 kap. 6 § FRL) uppfyller lagstiftningens krav. En intern modell och användningen av den hänger nära samman med företagsstyrningen, där riskhanteringssystemet ingår som en viktig komponent. Därför är det naturligt att en prövning av riskhanteringssystemet utifrån användningen av den interna modellen ingår vid bedömningen av en ansökan om tillstånd att använda en intern modell. Så är även fallet när kreditinstitut och värdepappersbolag ansöker om tillstånd att använda internmetod och internmätningsmetod.
De krav som Solvens II-direktivet ställer upp för att bevilja tillstånd att använda en intern modell bör komma till tydligt uttryck i lag. Vid tillståndsprövningen ankommer det inte på Finansinspektionen som tillsynsmyndighet att göra någon skönsmässig, allmän lämplighetsprövning av huruvida tillstånd att använda en intern modell ska lämnas – något som Försäkringsjuridiska föreningen och Svensk Försäkring befarar kommer att ske.
I artikel 112.4 stadgas att en ansökan om tillstånd att använda en intern modell ska prövas av tillsynsmyndigheten inom sex månader. Detta krav bör framgå av lag.
I artikel 112.6 i Solvens II-direktivet ställs krav på att ett beslut varigenom en ansökan om tillstånd att använda en intern modell avslås ska innehålla skälen till beslutet. Ett sådant krav följer redan av 20 § första stycket förvaltningslagen (1986:223). Artikeln får således anses vara genomförd i svensk rätt och kräver därför ingen lagstiftningsåtgärd.
Hänvisningar till S14-1-2
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
14.2. Partiell intern modell
14.2.1. Särskilda bestämmelser för att använda en partiell intern modell
Regeringens förslag: En partiell intern modell får användas för att beräkna kapitalkravet för en eller flera risker eller undergrupper av risker som ingår i det primära solvenskapitalkravet, kapitalkravet för operativ risk och ett justeringsbelopp, eller en kombination av dessa.
En partiell intern modell får tillämpas på hela verksamheten eller på en eller flera av försäkringsföretagets större affärsenheter.
För att ett försäkringsföretag ska få tillstånd att använda en partiell intern modell ska det krävas att det finns godtagbara skäl för avgränsningen av tillämpningsområdet för modellen, att solvenskapitalkravet kan beräknas mer rättvisande utifrån försäkringsföretagets riskprofil än om standardformeln används och att den interna modellen kan integreras helt med de beräkningar som ska ske enligt standardformeln.
Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens förslag.
Utredningen har dock föreslagit att uttrycket ”en avgränsad del av verksamheten” ska användas i stället för uttrycket ”större affärsenhet”.
Remissinstanserna: Finansinspektionen anser att begreppet ”större affärsenhet” bör användas, så att lagtexten närmare återger direktivets lydelse.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det. Finansinspektionen och Svensk Försäkring anser att det bör göras tydligt att en partiell intern modell även kan användas för att beräkna solvenskapitalkravet för var och en eller flera av undergrupperna av risker.
Skälen för regeringens förslag: Av artikel 112.2 i Solvens IIdirektivet följer att en partiell intern modell kan användas av ett försäkringsföretag för att beräkna kapitalkravet för en eller flera av de risker eller undergrupper av risker som ingår i det primära solvenskapitalkravet på hela verksamheten eller på en eller flera större affärsenheter. Den får även användas för att beräkna kapitalkravet för operativ risk samt ett justeringsbelopp för förlustabsorberande poster (eller kombinationer av allt detta). Av artikel 113.1 följer vidare att en förutsättning för tillstånd att använda en partiell intern modell är att det finns godtagbra skäl till att avgränsa tillämpningsområdet för den interna modellen på det sätt som företaget gjort. Det kan vara fråga om en av de övergripande riskkategorierna inom solvenskapitalkravet (t.ex. livförsäkringsrisker) eller en del av en sådan riskkategori (t.ex. dödsfallsrisk). Solvenskapitalkravet som erhålls ska bättre spegla företagets riskprofil. Den partiella interna modellen ska också fullt ut kunna integreras med standardformeln för solvenskapitalkravet.
Dessa särskilda bestämmelser för att använda en partiell intern modell bör framgå av lag. Som Finansinspektionen och Svensk Försäkring framhåller bör det tydligöras att en partiell intern modell även kan användas för att beräkna solvenskapitalkravet för var och en eller flera av undergrupperna av risker.
En partiell intern modell kan också vara avgränsad till en viss del av verksamheten i ett försäkringsföretag. Utredningen föreslår att uttrycket ”en avgränsad del av verksamheten” ska användas i stället för ”större affärsenhet” som föreskrivs i direktivet. För att undvika språklig förvirring när även regler på lägre nivå ska tillämpas är det viktigt att nära återge direktivets lydelse vid genomförandet. I överensstämmelse med vad Finansinspektionen förespråkar får det därför anses lämpligare att använda begreppet större affärsenhet för att beteckna de delar som ett försäkringsföretags verksamhet kan delas in i.
Hänvisningar till S14-2-1
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
14.2.2. Övergångsplan för en utvidgad partiell intern modell
Regeringens förslag: Finansinspektionen får i samband med handläggningen av en ansökan om en sådan partiell intern modell som är
avgränsad till att avse endast en eller flera risker eller undergrupper av risker, eller en eller flera större affärsenheter eller delar av den verksamheten eller på detta sätt avgränsad i båda dessa avseenden, förelägga ett försäkringsföretag att ge in en realistisk övergångsplan för hur företaget avser att utvidga modellens tillämpningsområde.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna har inga synpunkter på förslagen. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det. Finansinspektionen och Svensk Försäkring anser att det bör göras tydligt att tillsynsmyndigheten även får begära en övergångsplan om en partiell intern modell endast täcker vissa undergrupper av risker eller en specifik risk men endast delar av företaget eller delar av båda.
Skälen för regeringens förslag: I artikel 113.2 i Solvens II-direktivet anges att tillsynsmyndigheten får kräva in en realistisk övergångsplan från försäkringsföretaget för att utvidga tillämpningsområdet för den partiella interna modellen. I övergångsplanen ska det anges på vilket sätt företaget planerar att utvidga tillämpningsområdet.
I princip är det tillåtet för ett försäkringsföretag att avgränsa tillämpningsområdet för en intern modell till att endast avse en undergrupp av risker inom en riskkategori eller en enskild större affärsenhet. Det är också tillåtet att avgränsa tillämpningsområdet på båda dessa sätt. En intern modell kan alltså vara konstruerad för endast en typ av risk inom en viss större affärsenhet.
Direktivet ger dock Finansinspektionen möjlighet att i vissa fall kräva in en övergångsplan för utvidgning av den interna modellen. Det kan ske när en ansökan handläggs om tillstånd att använda en intern modell som är avgränsad till att avse endast en eller flera risker eller undergrupper av risker eller endast en eller flera större affärsenheter eller delar av den verksamheten. Detsamma gäller om det sökta tillståndet avser en intern modell som är avgränsad både med avseende på risker och med avseende på affärsenheter. Innebörden av att ett försäkringsföretag avkrävs en övergångsplan är att företaget kan bli skyldigt att gå över till en intern modell vars tillämpningsområde är större än det som angetts i ansökan.
Dessa bestämmelser om övergångsplan för en utvidgad partiell modell bör framgå av lag. Som Finansinspektionen och Svensk Försäkring anför bör det göras tydligt att tillsynsmyndigheten även får begära en övergångsplan om en partiell intern modell endast täcker vissa undergrupper av risker eller en specifik risk men endast delar av företaget eller delar av båda.
Om Finansinspektionen bedömer att en övergångsplan behöver krävas in, ska inspektionen förklara skälet till beslutet. Inspektionen bör även i det sammanhanget ange ett minsta godtagbart tillämpningsområde för modellen efter att övergångsplanen verkställts. Det åvilar sedan försäkringsföretaget att ta fram en lämplig övergångsplan. När detta har skett kan Finansinspektionen avgöra ärendet på så sätt att försäkringsföretaget ges tillstånd att använda den interna modellen under förutsättning att
företaget följer övergångsplanen, vilken bör framgå av Finansinspektionens beslut.
Hänvisningar till S14-2-2
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
14.3. Särskilda förutsättningar för användning av en intern modell
14.3.1. Godkännande av styrdokument för ändring av en intern modell
Regeringens förslag: Ett försäkringsföretag som ansöker om tillstånd att använda en intern modell ska lämna in ett styrdokument för ändring av modellen till Finansinspektionen. Styrdokumentet ska innehålla en förteckning eller specifikation över möjliga större och mindre ändringar av den interna modellen. När Finansinspektionen prövar försäkringsföretagets ansökan, ska inspektionen också pröva om företagets styrdokument kan godkännas.
Utredningens förslag: överensstämmer delvis med regeringens förslag. Utredningen anser att bestämmelsen bör placeras bland reglerna om företagsstyrning.
Remissinstanserna: Finansinspektionen menar att direktivets regler om riktlinjer för en intern modell utgör en viktig begränsning av ett försäkringsföretags förfoganderätt över en intern modell och bör därför införas i lag.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.Svensk Försäkring anför att det i enlighet med ordalydelsen av direktivet endast bör krävas att styrdokumentet ska innehålla en specifikation av större eller mindre ändringar av de interna modellerna.
Skälen för regeringens förslag: Solvens II-direktivet innehåller detaljerade bestämmelser om hur ändringar får ske i en intern modell. I artikel 115 i direktivet anges att tillsynsmyndigheten som ett led i det inledande godkännandeförfarandet för en intern modell ska godkänna ett styrdokument för ändring av den interna modellen. Dokumentet ska innehålla en specifikation av mindre och större ändringar av de interna modellerna och styra hur ändringar i den interna modellen får ske.
De angivna bestämmelserna utgör, som Finansinspektionen påpekar, viktiga delar av regleringen av interna modeller i direktivet. De bör därför framgå av lag. Eftersom fastställande av styrdokument är en central del av regleringen bör regeln placeras tillsammans med övriga bestämmelser som rör interna modeller.
Det får inte anses rimligt att alltid kräva att styrdokumentet ska innehålla en förteckning över möjliga större eller mindre ändringar av den interna modellen. Som Svensk Försäkring anför bör det i stället krävas att styrdokumentet ska innehålla en specifikation över sådana ändringar. En specifikation kan göras på ett annat sätt än genom en förteckning över större eller mindre ändringar av modellen. Försäkrings-
företaget kan exempelvis kategorisera ändringarna genom vilken effekt de kan ha på beräknade kapitalkrav, totalt eller per riskkategori. Ändringar kan också klassificeras med mer generella termer, vilket gör att en förteckning inte alltid är möjlig att upprätta. När så är möjligt bör dock en förteckning upprättas.
I det förvaltningsbeslut genom vilket Finansinspektionen prövar en ansökan om tillstånd till användning av en intern modell ska inspektionen även pröva frågan om godkännande av styrdokument för ändring av en intern modell.
Hänvisningar till S14-3-1
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
14.3.2. Ändring av en intern modell och riktlinjer
Regeringens förslag: Ett försäkringsföretag som har fått tillstånd att använda en intern modell får göra mindre ändringar av den interna modellen i enlighet med det styrdokument för ändring av den interna modellen som godkänts av Finansinspektionen. För större ändringar av den interna modellen krävs tillstånd av Finansinspektionen.
Ändring av styrdokument för ändring av den interna modellen ska godkännas av Finansinspektionen.
Utredningen berör inte frågan. Remissinstanserna: Finansinspektionen anser att Solvens II-direktivets bestämmelser om ändring av en intern modell och ändring i riktlinjerna för intern modell bör införas i lag.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: Av artikel 115 i Solvens II-direktivet framgår att det krävs ett förhandsgodkännande av Finansinspektionen för att ett försäkringsföretag ska få göra större ändringar i en intern modell.
En intern modell som ett försäkringsföretag fått tillstånd att använda för beräkningen av solvenskapitalkravet får endast ändras i enlighet med direktivets särskilda bestämmelser om sådana ändringar.
Direktivbestämmelserna om ändring av en intern modell är centrala för regleringen av sådana modeller och bör därför, som Finansinspektionen anför, framgå av lag. Som exempel på ändringar som kan ske av en intern modell kan nämnas ändringar i antaganden eller beräkningsmetoder. Likaså omfattas ändringar av den interna modellen bestående i att dess tillämpningsområde utvidgas (se kommissionens delegerade förordning [EU] 2015/35). Ett försäkringsföretag som har tillstånd att använda en partiell intern modell och som vill att fler risker eller affärsenheter ska omfattas av modellen, kan ansöka om en ändring i enlighet med bestämmelserna om ändring av en intern modell. Detta gäller även om företaget vill övergå från en partiell intern modell till att använda en fullständig sådan modell.
Ett försäkringsföretag som fått tillstånd att använda en intern modell får göra mindre ändringar av den interna modellen i enlighet med det styrdokument för ändring av den interna modellen som godkänts av
Finansinspektionen. För större ändringar av den interna modellen krävs tillstånd av Finansinspektionen.
I likhet med vad som gäller i fråga om ansökningar om tillstånd att använda en intern modell, ska ansökningar om ändringar av en intern modell beslutas av försäkringsföretagets styrelse. Även i fråga om möjlighet till delegering av beslutskompetens från styrelsen bör samma ordning råda som för beslut att ansöka om tillstånd att använda en intern modell.
Även Solvens II-direktivets krav på godkännande för ändring av styrdokument för ändring av en intern modell bör, som Finansinspektionen anför, framgå av lag. Lagrådet anser att det bör klargöras vad som gäller i det fall företaget avser att göra en mindre ändring utan att ändringen sker i enlighet med det styrdokument som har godkänts. Styrdokumentet sätter ramarna för hur ändringar av själva modellen får ske. Sådana ändringar av modellen som inte framgår av styrdokumentet kan inte göras utan att detta först ändras. Detta gäller dock inte det fallet att en partiell intern modell utvidgas till att omfatta fler risker eller affärsenheter, eller byggs ut till en fullständig intern modell. Sådana ändringar behöver inte framgå av styrdokumentet. De kan ske efter att tillstånd till ändring av den interna modellen har lämnats och behöver inte föregås av en ändring av styrdokumentet (se kommande EUförordning på nivå 2,5 ).
14.3.3. Återgång till standardformeln
Regeringens förslag: Ett försäkringsföretag som använder en intern modell får efter tillstånd av Finansinspektionen återgå till att helt eller delvis beräkna solvenskapitalkravet enligt bestämmelserna om standardformeln. Ett sådant tillstånd ska endast ges om försäkringsföretaget har visat att det finns godtagbara skäl för en återgång till standardformeln.
Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens förslag. Remissinstanserna har inga synpunkter på förslagen. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: Av artikel 117 i Solvens II-direktivet följer att i likhet med bytet från standardformeln till en intern modell är det motsatta bytet, från en intern modell till standardformeln, reglerat i
Solvens II-direktivet. Tillstånd från tillsynsmyndigheten krävs för en sådan återgång.
Reglerna om byte till standardformeln är tillämpliga om ett försäkringsföretag helt eller delvis överger en intern modell för att i stället gå över till att tillämpa standardformeln. De ska också tillämpas om ett försäkringsföretag inskränker tillämpningsområdet för en intern modell, genom att övergå från en fullständig till partiell intern modell, eller genom att minska användningsområdet för en partiell intern modell med avseende på viss risk eller viss affärsenhet. Dessa förändringar innebär
en partiell återgång till standardformeln och kräver Finansinspektionens godkännande. Innebörden av bestämmelsen är att tillstånd krävs för återgång till standardformeln. Det är därför lämpligt att utforma den som en tillståndsbestämmelse.
Hänvisningar till S14-3-3
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
14.3.4. Krav på användning
Regeringens förslag: En intern modell ska användas i ett försäkringsföretags företagsstyrnings- och riskhanteringssystem, i dess beslutsprocesser samt i den egna risk- och solvensbedömningen.
Styrelsen ska ansvara för att säkerställa att utformningen och användningen av den interna modellen är ändamålsenlig och ger ett tillfredsställande uttryck för riskprofilen.
Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens förslag.
Utredningen föreslår dock att direktivets krav på att en intern modell ska användas bör uttryckas i lag på så sätt att den interna modellen ska vara tillräckligt integrerad i försäkringsföretagets verksamhet.
Remissinstanserna har inga synpunkter förslaget. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det. Svensk Försäkring anför att ansvaret för användningen av en intern modell är en uppgift för den verkställande direktören snarare än för styrelsen – i vart fall bör det kunna delegeras.
Skälen för regeringens förslag: Som berörts i inledningen har många försäkringsföretag redan i dag interna modeller som de använder för sin riskmätning och riskhantering. Det nya är att den interna modellen ska godkännas för beräkning av solvenskapitalkravet. För att det ska kunna ske fordras enligt artikel 120 i Solvens II-direktivet att den interna modellen redan används i stor utsträckning och har en viktig uppgift att fylla när det gäller försäkringsföretagets företagsstyrningssystem.
Det aktuella kravet bör framgå av lagtexten. Det grundläggande kravet på användning bör uttryckas på ett sätt som ligger nära direktivtexten.
Bestämmelserna i artikel 120 andra stycket är av sådan teknisk detaljkaraktär att de lämpligen genomförs genom myndighetsföreskrifter. Detta bör möjliggöras genom ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om krav på användning av en intern modell (se avsnitt 14.3.11).
Det är av vikt att styrelsens ansvar för den interna modellen framgår av lag. Det bör således införas en bestämmelse som uttrycker att styrelsen ska ansvara för att säkerställa att utformningen och användningen av den interna modellen är ändamålsenlig och ger ett tillfredsställande uttryck för riskprofilen (jfr artikel 120 tredje stycket). Däremot bör, som Svensk
Försäkring anför, styrelsen kunna delegera ansvaret för användningen av en intern modell till den verkställande direktören. Uppgiften bör således inte anses vara av så stor och principiell betydelse för företaget att den inte kan delegeras på sätt som nu anges.
Hänvisningar till S14-3-4
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
14.3.5. Krav på statistiska kvalitetsnormer för en intern modell
Regeringens förslag: Den beräkning av sannolikhetsfördelning som ligger till grund för en intern modell ska bygga på relevanta försäkringsmatematiska och statistiska tekniker som stämmer överens med de metoder som används för beräkningen av försäkringstekniska avsättningar. Denna beräkning ska även bygga på realistiska antaganden som ska kunna motiveras av försäkringsföretaget.
Uppgifter som används för den interna modellen ska vara lämpade för ändamålet. De ska vara korrekta, fullständiga och aktuella.
Försäkringsföretaget ska minst en gång per år uppdatera de uppgifter som används för beräkningen av sannolikhetsfördelningen.
Ett försäkringsföretag får i en intern modell ta hänsyn till inbördes beroenden inom och mellan olika risker (diversifieringseffekter), om det metoder som används är ändamålsenliga. Företaget får också i en sådan modell beakta effekterna av riskreduceringstekniker, om företaget även fullt ut inkluderar de risker som är förenade med dessa tekniker.
Ett försäkringsföretag ska i en intern modell ta hänsyn till värdet av garantier och optioner i ingångna försäkringsavtal.
Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningen föreslår dock att bestämmelsen om finansiella garantier och optioner inte ska genomföras i lag. Vidare föreslår utredningen särskilda lagbestämmelser om framtida åtgärder av företagsledningen som ska motsvara artikel 121.8 i Solvens II-direktivet.
Remissinstanserna: Finansinspektionen anser att direktivets bestämmelse om beaktande av finansiella garantier och optioner bör framgå av lag.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: Artikel 121.1–121.8 i Solvens IIdirektivet reglerar den statistiska kvaliteten hos det informationsunderlag och de beräkningstekniker som nyttjas i en intern modell. Direktivartikeln är delvis mycket detaljerad. Huvudbestämmelserna bör införas i lag, medan flera andra delar bör genomföras genom myndighetsföreskrifter.
I lag bör anges bestämmelser om statistisk kvalitet (artikel 121.2 och 121.3). Diversifieringseffekter och riskreducerande tekniker (se artikel 121.5 och 121.6) är viktiga komponenter i beräkningen av sannolikhetsfördelningen. För att ett försäkringsföretag på bästa sätt ska kunna redovisa sina statistiska beräkningar enligt Value at Risk, behöver de visa att de har beaktat alla risker, exempelvis marknadsrisker och försäkringsrisker. Dessutom måste företaget kunna visa de strategier de använder för att minska risken – något som i sin tur minskar kapitalkravet. Det kan vara fråga om att sprida sina risker för att på så sätt få en väldiversifierad portfölj och att ingå avtal med andra parter om återförsäkring eller finan-
siella derivat. Mot denna bakgrund bör diversifiering och riskreducerande tekniker anges i lag.
För att överensstämmelse ska uppnås med bestämmelserna om försäkringstekniska avsättningar bör det, som Finansinspektionen föreslår, dessutom införas en lagbestämmelse som motsvarar direktivets regel om beaktande av finansiella garantier och optioner (se artikel 121.7). Som utredningen finner är det bättre att använda begreppet option, som är en etablerad finansiell term, än begreppet valmöjlighet, som används i den svenska direktivöversättningen.
Bestämmelserna i artikel 121.4 och 121.8 är däremot av en sådan teknisk detaljkaraktär att de lämpligen genomförs genom myndighetsföreskrifter. Även de övriga nu aktuella artiklarna innehåller vissa detaljbestämmelser som även de lämpligen genomförs genom myndighetsföreskrifter. Detta bör möjliggöras genom ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer om att meddela föreskrifter om statistiska kvalitetsnormer för en intern modell (se avsnitt 14.3.11).
Hänvisningar till S14-3-5
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
14.3.6. Beaktande av samtliga förväntade utbetalningar
Regeringens förslag: Ett försäkringsföretag ska i en intern modell beakta alla förväntade utbetalningar till försäkringstagare och andra ersättningsberättigade, oavsett om betalningarna är garanterade genom avtal eller inte.
Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningen föreslår dock inte någon särbestämmelse avseende överskottsmedel.
Remissinstanserna: Svensk Försäkring påpekar att artikel 91.2 i
Solvens II-direktivet, där det anges att överskottsmedel inte ska utgöra försäkringsskulder om nationell rätt medger detta, är tillämplig oavsett om ett försäkringsföretag beräknar solvenskapitalkravet enligt standardformeln eller med en intern modell. Därför kan försäkringsföretagen, hur de än beräknar sitt solvenskapitalkrav, räkna med konsolideringsfonden i sin kapitalbas.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer inte med regeringens förslag. I utkastet till lagrådsremiss föreslås att ett försäkringsföretag ska i en intern modell beakta alla utbetalningar till försäkringstagare och andra ersättningsberättigade som följer av avtal, oavsett om betalningarna är garanterade eller inte.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: Lagrådet har efterlyst ett mer direktivnära genomförande av aktuell artikel, dvs. att ett försäkringsföretag i en intern modell ska beakta alla förväntade utbetalningar till försäkringstagare och andra ersättningsberättigade, oavsett om betalningarna är garanterade genom avtal eller inte.
Regeringen delar Lagrådets bedömning. Förväntade utbetalningar är en viktig faktor vid beräkningen av solvenskapitalkravet och ska enligt
artikel 121.9 i Solvens II-direktivet beaktas i en intern modell. Det gäller oavsett om en utbetalning följer av en avtalsförpliktelse eller inte.
Den aktuella direktivbestämmelsen måste emellertid ses i ljuset av regleringen av överskottsmedel och beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna. För att bli rättvisande behöver beräkningen av ett försäkringsföretags kapitalkrav grunda sig på samma kassaflöden som beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna, oavsett om kapitalkravet beräknas med standardformeln eller en intern modell. Bestämmelsen i artikel 121.9 avseende interna modeller har en motsvarighet i artikel 78.3 gällande de försäkringstekniska avsättningarna. Hänvisningen till artikel 91.2 saknas dock i bestämmelsen för interna modeller. Detta skapar en inkonsekvens mellan de två beräkningarna. Som Svensk Försäkring anför ger Solvens IIdirektivets artikel 91.2 medlemsstaterna en möjlighet att nationellt föreskriva att vissa överskottsmedel inte ska anses utgöra försäkringsåtaganden utan i stället kan ingå i ett försäkringsföretags kapitalbas. Det föreslås att detta, för svenskt vidkommande, ska gälla konsolideringsfonden i ömsesidiga livförsäkringsbolag, livförsäkringsaktiebolag som inte får dela ut vinst och livförsäkringsföreningar (se 7 kap. 10 § FRL). Konsolideringsfonden kommer således att ingå i kapitalbasen och inte bland försäkringsåtagandena.
Något solvenskapitalkrav ska därmed inte beräknas för de medel som ingår i konsolideringsfonden och som ett försäkringsföretag förväntar sig att utbetala. Det kan t.ex. röra sig om allokerad återbäring, återbäring som är preliminärt fördelad på en försäkringstagare. Sådana utbetalningar kan dock beaktas på annat sätt i den interna modellen. Utbetalningar ur konsolideringsfonden leder till att försäkringsföretaget, allt annat lika, får en lägre kapitalbas. En sådan utbetalning motsvaras inte av en minskning av försäkringsföretagets åtaganden gentemot någon försäkringstagare eller annan ersättningsberättigad. Sådana effekter på företagets balansräkning av förväntade utbetalningar bör den interna modellen beakta. Det ska också ske enligt den direktivbestämmelse som nu är aktuell.
14.3.7. Kalibrering av en intern modell
Regeringens förslag: Ett försäkringsföretag ska kalibrera en intern modell på ett sätt som ger försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade en skyddsnivå som är likvärdig med den grundläggande skyddsnivån för solvenskapitalkravet.
Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningen föreslår att bestämmelsen ska utformas som ett krav på att en intern modell ska kalibreras så att försäkringstagarna bereds ett skydd som är likvärdigt med det skydd som följer av de allmänna bestämmelserna om solvenskapitalkravet.
Remissinstanserna: Svensk Försäkring kommenterar det normgivningsbemyndigande som i utredningens förslag ansluter till lagförslaget. Detta berörs i avsnitt 14.3.11.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: I artikel 122.1 i Solvens II-direktivet anges att ett försäkringsföretag får använda en annan tidsperiod eller ett annat riskmått än vad som anges i artikel 101.3. Direktivbestämmelsen reglerar således de anpassningar som ett försäkringsföretag får göra i en intern modell av den grundläggande skyddsbestämmelsen. Ett försäkringsföretag får i en intern modell använda en annan tidsperiod än tolv månader och ett annat riskmått än 99,5 procents sannolikhet. Det krävs dock att skyddet för försäkringstagare och andra ersättningsberättigade inte försämras. I artikel 122.2 och 122.3 ställs krav på försäkringsföretaget ska härleda solvenskapitalkravet från den sannolikhetsfördelning som genereras av den interna modellen. Även i dessa fall ska kalibreringen ske utifrån denna grundläggande skyddsnivå.
Det är lämpligt att genomföra bestämmelserna i artikel 122.1–122.3 genom en bestämmelse där det anges att ett försäkringsföretag ska kalibrera en intern modell på ett sätt som ger försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade en skyddsnivå som är likvärdig med den grundläggande skyddsnivån för solvenskapitalkravet. Bestämmelsen bör kompletteras med ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om kalibrering av en intern modell (se avsnitt 14.3.11).
Bestämmelsen i artikel 122.4, som ger tillsynsmyndigheten vissa befogenheter i fråga om tillämpningen av interna modeller, bör lämpligen genomföras genom de regler i det avsnitt som behandlar Finansinspektionens tillsynsbefogenheter (se avsnitt 17).
Hänvisningar till S14-3-7
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
14.3.8. Resultatanalys
Regeringens förslag: Ett försäkringsföretag som använder en intern modell ska minst en gång per år granska vad som gett upphov till vinster eller orsakat förluster inom de olika större affärsenheterna.
Analysen ska visa hur vald kategorisering av risker som har gjorts i den interna modellen förklarar källor och orsaker till vinster och förluster. Riskkategoriseringen ska återspegla försäkringsföretagets riskprofil.
Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens förslag. Remissinstanserna har inga synpunkter på förslaget. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: Ett försäkringsföretag ska kunna visa hur den kategorisering av riskerna som valts för den interna modellen förklarar orsakerna och källorna till de vinster och förluster som uppkommit (artikel 123 första stycket i Solvens II-direktivet). Denna granskning ska ske minst en gång per år. Artikeln bör genomföras i lag.
Artikel 123 andra stycket bör genomföras genom en bestämmelse i vilken det anges att analysen ska visa hur vald kategorisering av risker
som har gjorts i den interna modellen förklarar orsaker och källor till vinster och förluster. I sammanhanget bör även uppmärksammas den allmänna proportionalitetsprincipen som nu införs i 4 kap. 5 § FRL.
I kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/35 kan utläsas att kraven på riskkategorisering bl.a. består i att indelningen i kategorier inte får göras så att kategorierna blir alltför vida, samt att riskkategoriseringen ska främja användningen av den interna modellen i riskhanteringssystemet och i den egna risk- och solvensbedömningen.
Hänvisningar till S14-3-8
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
14.3.9. Validering av en intern modell
Regeringens förslag: En intern modell ska regelbundet valideras.
Valideringen ska innefatta en utvärdering av modellens funktion och en kontroll av att modellen är lämplig med hänsyn till företagets riskprofil.
Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag.
Utredningen föreslår ett allmänt krav på att en intern modell regelbundet ska valideras och att regeringen bemyndigas att meddela ytterligare föreskrifter om valideringen.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser lämnar allmänna synpunkter på förslaget att endast ge normgivningsdelegation åt regeringen.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: Ett försäkringsföretag ska regelbundet validera de interna modellerna och övervaka hur de fungerar och testa resultaten mot de faktiska utfallen (artikel 124 första stycket i Solvens IIdirektivet). Kravet på regelbunden validering av en intern modell bör införas i lag. I begreppet validering ingår mer än enbart kontroll och utvärdering. Validering är också ett vedertaget begrepp på området. Det finns därför övervägande skäl för att använda detta begrepp i stället för ”kontroll och utvärdering”. Den regelbundna valideringen är av stor betydelse för att säkerställa en riktig användning av interna modeller.
Artikelns huvudbestämmelse bör därför tas in i lag.
Artikel 124 andra stycket bör genomföras genom en bestämmelse i vilken det anges att valideringen ska innefatta en utvärdering av modellens funktion och en kontroll av att modellen är lämplig med hänsyn till företagets riskprofil.
Utöver huvudbestämmelsen innehåller direktivartikeln en rad bestämmelser av teknisk detaljkaraktär (se andra och tredje stycket) som lämpligen genomförs genom myndighetsföreskrifter. Detta bör möjliggöras genom ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer om att meddela föreskrifter om validering av en intern modell (se avsnitt 14.3.11).
Hänvisningar till S14-3-9
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
14.3.10. Krav på dokumentation
Regeringens förslag: Ett försäkringsföretag som använder en intern modell ska dokumentera hur den interna modellen är utformad och fungerar, att den överensstämmer med de krav på användning, statistisk kvalitet, beaktande av finansiella garantier och optioner, beaktande av utbetalningar, m.m. som gäller för interna modeller samt vilka omständigheter som skulle kunna medföra att den interna modellen inte fungerar effektivt och vilka större ändringar som gjorts i den interna modellen.
Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningen föreslår dock inte något lagkrav på dokumentation av vilka större ändringar som gjorts i den interna modellen. Utredningen föreslår vidare att det i lag ska införas krav på dokumentation av teorier och antaganden som ligger till grund för den interna modellen.
Remissinstanserna har inga synpunkter på förslagen. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: Artikel 125 i Solvens II-direktivet innehåller krav på dokumentation rörande en intern modell. Artikeln bör genomföras i lag. Eftersom det lämnas förslag till lagbestämmelser om större ändringar av den interna modellen (se avsnitt 15.3.) bör bestämmelsen i artikel 125 femte stycket om dokumentation av ändringar av en intern modell även införas i lag.
Ett försäkringsföretag som använder en intern modell ska således dokumentera hur den interna modellen är utformad och fungerar, att den interna modellen överensstämmer med de krav på användning, statistisk kvalitet, beaktande av finansiella garantier och optioner, beaktande av utbetalningar, m.m. som gäller för interna modeller samt vilka omständigheter som skulle kunna medföra att den interna modellen inte fungerar effektivt och vilka större ändringar som gjorts i den interna modellen.
Däremot får föreskrifterna i direktivartikelns tredje stycke, om dokumentation om bl.a. teori och antaganden som ligger till grund för en intern modell, anses vara av sådan detaljkaraktär att de lämpligen genomförs i myndighetsföreskrift. Det kan ske med stöd av det normgivningsbemyndigande som föreslås (se avsnitt 14.3.11).
Hänvisningar till S14-3-10
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
14.3.11. Bemyndiganden
Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om förutsättningarna för tillstånd att använda en fullständig eller partiell intern modell, förutsättningarna för ändring av en intern modell och styrdokument, krav på användning och statistiska kvalitetsnormer för en intern modell, kalibrering av en intern modell, validering av en intern modell samt krav på dokumentation.
Utredningens förslag: Utredningen föreslår bemyndigande för regeringen att meddela ytterligare föreskrifter i fråga om de närmare förutsättningarna för tillstånd att använda en fullständig eller partiell intern modell, om kalibrering och om validering.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser lämnar allmänna synpunkter på förslaget att endast ge normgivningsdelegation åt regeringen.
Svensk Försäkring anmärker att det bemyndigande som utredningen föreslår i fråga om kalibrering har getts en för vid utformning, och pekar på vikten av att bemyndiganden inte utnyttjas till reglering som går utöver vad som krävs för att genomföra direktivet. Svensk Försäkring anger också att möjligheten att utforma en intern modell på ett lämpligt sätt inte bör begränsas genom föreskrifter.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: Bestämmelserna om interna modeller i direktivet är relativt detaljerade. Utöver de bestämmelserna som finns i
Solvens II-direktivet finns det i EU-förordning på nivå 2 ett minst lika stort antal ytterligare bestämmelser om interna modeller. Dessutom kommer Eiopa att meddela rekommendationer och riktlinjer på området (nivå 3-regler).
Redan omfattningen av EU-regelverket skapar ett behov av anpassningar på detaljnivå, såväl när det gäller tillstånd att använda en intern modell och att ändra den som de materiella kraven på en intern modell och användningen av den. Behov av sådana anpassningar kan exempelvis uppkomma om föreskrifter på nivå 2 eller 3 inom EU-strukturen ändras, eller om det finns skäl att omvandla en rekommendation eller riktlinje från Eiopa till myndighetsföreskrift. Därtill kommer att dynamiken i försäkringsbranschen är stor. Nya företeelser uppkommer löpande vilket kan behöva föranleda nya föreskrifter. För att behovet av anpassningar ska kunna tillgodoses krävs relativt omfattande bemyndiganden, vilket också föreslås.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får således meddela föreskrifter om förutsättningarna för tillstånd att använda en fullständig eller partiell intern modell, förutsättningarna för ändring av en intern modell och styrdokument, krav på användning och statistiska kvalitetsnormer för en intern modell, kalibrering av en intern modell, validering av en intern modell samt krav på dokumentation.
Bemyndigandena ska dock inte, som Svensk Försäkring påpekar, utnyttjas för att skapa en reglering som på ett onödigt sätt försvårar anpassning av en intern modell till de behov som kan finnas hos ett enskilt försäkringsföretag.
Skälen och avgränsningarna av varje enskilt bemyndigande har utvecklats under respektive avsnitt ovan.
15.1. Styrelsens ansvar
Regeringens förslag: Begreppet förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorganet i Solvens II-direktivet ska i vissa fall anses omfatta styrelsen i ett försäkringsföretag och i andra fall styrelsen och den verkställande direktören.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Livförsäkringsutredningen anser att regleringen av företagsstyrning i FRL ska vara förenliga med bestämmelserna i aktiebolagslagen (2005:551), ABL respektive lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar, FL. Finansinspektionen hävdar att begreppet förvaltnings- lednings- eller tillsynsorgan i vissa fall kan omfatta både styrelsen och den verkställande direktören och att en lämplig lagstiftningsmetod för att åstadkomma detta vore att ange i lag vilka uppgifter som ankommer exklusivt på styrelsen.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det. Svensk Försäkring anser att begreppet förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorganet i Solvens II-direktivet i vissa fall även kan avse endast den verkställande direktören.
Skälen för regeringens förslag: Av artikel 40 i Solvens II-direktivet framgår att medlemsstaterna ska säkerställa att försäkringsföretagets förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorgan har det yttersta ansvaret för att företaget följer nationella bestämmelser som antas enligt direktivet.
I flera artiklar i direktivet används begreppet förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorgan för att tillgodose såväl dualistiska som monistiska bolagsstyrningssystem (se utredningens betänkande, SOU 2011:68, s. 283–286).
Den svenska bolagsrätten ger i grunden uttryck för ett monistiskt system, men har även inslag av ett traditionellt dualistiskt system.
Enligt 8 kap. 50 § ABL ska det alltid utses en verkställande direktör i svenska publika aktiebolag. För försäkringsföretag gäller att styrelsen ska utse den verkställande direktören (11 kap. 9 § FRL). Detta innebär att ledningen av ett försäkringsföretag delas mellan dess styrelse och den verkställande direktören. Styrelsen har det primära ansvaret för företagets organisation och förvaltningen av bolagets angelägenheter, medan den verkställande direktören svarar för den löpande förvaltningen. Med löpande förvaltning avses alla åtgärder som inte med hänsyn till omfattningen och arten av företagets verksamhet är av ovanligt slag eller av stor betydelse. Den verkställande direktören är ett självständigt bolagsorgan med ett eget förvaltningsområde.
Enligt 16 § lagen om europabolag (2004:575) ska, som exempel, om inte annat följer av SE-förordningen18, bestämmelserna i ABL och andra författningar om styrelsen eller dess ledamöter tillämpas på förvaltningsorganet eller dess ledamöter. Enligt propositionen om europabolag kan förvaltningsorganet sägas motsvara styrelsen i ett svenskt aktiebolag (prop. 2003/04:112 s. 47).
I delningsdirektivet19 åläggs förvaltnings-, lednings- och tillsynsorganet särskilda uppgifter i samband med delningen. För svenskt vidkommande avses styrelsen20. Även i 2006 års revisorsdirektiv21förekommer begreppet förvaltnings- och ledningsorganet. Överfört på svenska förhållanden får detta gälla företagets styrelse men inte dess verkställande direktör, vice verkställande direktör, firmatecknare eller prokurist (prop. 2008/09:135 s. 68).
Vid genomförandet av tidigare direktiv i svensk rätt har således förvaltningsorganet likställts med företagets styrelse. Detta bör vara utgångspunkten även fortsättningsvis. När det gäller Solvens II-direktivet finns det emellertid anledning att göra en i viss mån annan bedömning beträffande det i direktivet använda begreppet ”förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorgan”. Vissa av de frågor som detta organ ska involveras i enligt direktivet får nämligen närmast anses falla inom den löpande förvaltningen, som den verkställande direktören ansvarar för. Det skulle dock leda för långt att, såsom Svensk Försäkring hävdar, anse att med organet avses i vissa fall endast den verkställande direktören.
I svensk bolagsrätt lämnas en relativt stor frihet för en styrelse att organisera sin verksamhet och delegera uppgifter till en eller flera av styrelsens ledamöter, eller till andra. Möjligheten härtill är av stor betydelse för tillförsäkrandet av en ändamålsenlig företagsstyrning och ett rimligt resursutnyttjande i företagen. I 8 kap. 4 § fjärde stycket ABL anges att om vissa uppgifter delegeras till en eller flera av styrelsens ledamöter eller till andra, ska styrelsen handla med omsorg och fortlöpande kontrollera om delegationen kan upprätthållas. Av det ovan sagda följer att det yttersta ansvaret ligger kvar på styrelsen även om en delegation kommer till stånd.
Sammanfattningsvis instämmer regeringen i Finansinspektionens bedömning att begreppet förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorgan i vissa fall bör omfatta både styrelsen och den verkställande direktören. En lämplig lagstiftningsmetod är att ange i lagen vilka uppgifter som ankommer enbart på styrelsen (t.ex. fastställande av styrdokument) och
18 Rådets förordning (EG) nr 2157/2001 av den 8 oktober 2001 om stadga för europabolag, Celex 32001R2157, senast ändrad genom Rådets förordning (EG) nr 1791/2006 av den 20 november 2006, (EUT L 363, 20.12.2006, s. 1–80 Celex 32006R1791). 19 Rådets sjätte direktiv 82/891/EEG av den 17 december 1982 grundat på artikel 54.3 g i fördraget om delning av aktiebolag (EGT L 378, 31.12.1982, s. 47, Celex 31982L0891). 20Ds 2010:32 s 54. 21 Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/43/EG av den 17 maj 2006 om lagstadgad revision av årsbokslut och sammanställd redovisning och om ändring av rådets direktiv 78/660/EEG och 83/349/EEG samt om upphävande av rådets direktiv 84/253/EEG (EUT L 157, 9.6.2006, s. 87, Celex 32006L0043) senast ändrad genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/30/EG av den 11 mars 2008,( EUT L 81, 20.3.2008, s. 53–56 Celex 32008L0030).
vilka andra uppgifter som ankommer på både styrelsen och den verkställande direktören (t.ex. att funktionen för regelefterlevnad ska rapportera till styrelsen och den verkställande direktören i fråga om efterlevnaden av reglerna i denna lag och föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen).
Enbart det förhållandet att lagen föreskriver att styrelsen ska utföra eller svara för en viss uppgift utesluter inte delegation (se prop. 2004/05:85 s. 617 f.). Det finns dock i sammanhanget anledning att uppmärksamma Livförsäkringsutredningens påpekande att ansvarsfördelningen mellan styrelsen och den verkställande direktören i grunden ska följa allmänna associationsrättsliga principer. Det medför bl.a. att styrelsen inte kan delegera uppgifter av större och principiell betydelse för företaget.
15.2. Företagsstyrningssystem
Regeringens förslag: Ett försäkringsföretag ska ha ett företagsstyrningssystem som säkerställer att företaget styrs på ett sunt och ansvarsfullt sätt. Systemet ska ses över regelbundet av företaget.
Inom ramen för företagsstyrningssystemet ska försäkringsföretaget säkerställa att den som ingår i styrelsen för företaget och är verkställande direktör i det, eller är ersättare för någon av dem, eller den som ansvarar för eller innehar central funktion i företaget är lämplig.
Med centrala funktioner ska avses riskhanteringsfunktionen, funktionen för regelefterlevnad, funktionen för internrevision och aktuariefunktionen.
Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag.
I utredningens förslag finns även bestämmelser om bl.a. vilken organisationsstruktur som ett försäkringsföretag ska ha. Förslaget saknar däremot krav på att systemet ska ses över regelbundet av företaget.
Remissinstanserna: Finansinspektionen anser att det bör framgå av lagen att företagsstyrningssystemet ska vara utformat så att det uppfyller vissa av bestämmelserna som har sin grund i Solvens II-direktivet.
Inspektionen pekar vidare på att kravet i Solvens II-direktivet, att företagsstyrningssystemet ska ses över regelbundet, saknar motsvarighet i lagförslaget. Inspektionen föreslår att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om vilka åtgärder som ett försäkringsföretag ska vidta för att uppfylla kraven på företagsstyrning. Livförsäkringsutredningen framhåller att förslaget i den del som rör företagsstyrningssystemet i viss mån torde överlappa de krav på styrning och intern kontroll som kan anses följa av den allmänna associationsrättsliga lagstiftningen i ABL och FL.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: Ett försäkringsföretag ska ha ett effektivt företagsstyrningssystem som garanterar en sund och ansvarsfull företagsledning (artikel 41.1 första stycket Solvens II-direktivet). Vidare
framgår av andra stycket i artikeln att systemet minst ska innefatta en tillfredsställande och överblickbar organisationsstruktur med en tydlig ansvarsfördelning och en lämplig uppdelning av uppgifterna. Systemet ska vara utformat så att det uppfyller kraven i artiklarna 42–49. Enligt tredje stycket i artikeln ska systemet även regelbundet ses över internt.
Kravet på att försäkringsföretag ska ha ett effektivt företagsstyrningssystem som garanterar en sund och ansvarsfull företagsledning bör förstås så att det är tillgodosett om försäkringsföretaget dels har ett system som uppfyller bestämmelserna i artiklarna 42–49, dels ser över systemet regelbundet.
Någon bestämmelse som motsvarar artikel 41.1 finns inte i svensk rätt. För att genomföra direktivet bör det införas en bestämmelse i FRL om att ett försäkringsföretag ska ha ett företagsstyrningssystem som säkerställer att företaget styrs på ett sunt och ansvarsfullt sätt samt att systemet ska ses över regelbundet av företaget. En sådan bestämmelse – eller egentligen alla regler sammantaget i FRL om företagsstyrning – får anses innefatta direktivets krav på att systemet minst ska omfatta en tillfredsställande och överblickbar organisationsstruktur och ett effektivt system för att säkerställa att information förs vidare. Någon särskild hänvisning i detta fall till Solvens II-direktivet, som Finansinspektionen efterfrågar, är däremot inte nödvändig. Lagrådet anser att den i lagrådsremisen föreslagna bestämmelsen om att företaget ska utforma systemet så att det uppfyller vissa bestämmelser i lagen som genomför artiklarna 42–49 är onödig. Dessutom ger bestämmelsen enligt Lagrådets mening intryck av att de nämnda bestämmelserna är den enda reglering som ett företag ska följa vid utformningen av företagsstyrningssystemet. Regeringen delar Lagrådets bedömning och den föreslagna bestämmelsen bör således utgå.
I artikel 41.2 anges att företagsstyrningssystemet ska stå i proportion till försäkringsföretagets art, storlek och komplexitet. Detta följer redan av den föreslagna allmänna proportionalitetsprincipen och behöver därför inte regleras särskilt. Däremot bör, som Finansinspektionen har påtalat, det uttryckligen i lag anges att företagsstyrningssystemet regelbundet ska ses över av försäkringsföretaget.
Livförsäkringsutredningen väcker frågan om inte utredningens förslag i den del som rör företagsstyrningssystemet i viss mån torde överlappa de krav på styrning och intern kontroll som kan anses följa av aktiebolagslagen (2005:551) och lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar. Bestämmelserna om företagsstyrning får dock anses som en kompletterande särreglering i förhållande till det gällande allmänna associationsrättsliga regelverket. Någon ”överlappning” som
Livförsäkringsutredningen befarar torde därför inte uppstå.
Med anledning av hur direktivregleringen om företagsstyrning är utformad saknas behov av ett sådant allmänt bemyndigande som Finansinspektionen föreslår. Det företagsstyrningssystem som blir följden av ett genomförande i nationell rätt av i huvudsak artiklarna 41–50 – dvs. inklusive kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/35 – ska nämligen utgöra en i viss utsträckning detaljerad, men ändå ram inom vilken varje försäkringsföretag ska utforma sitt system. Detta system ska fastställas och fortlöpande omprövas av styrelsen. Styrelsen har det yttersta ansvaret för att systemet för företagsstyrning följs. Någon
ytterligare detaljreglering från Finansinspektionens sida – som har sin grund i ett generellt föreskriftsbemyndigande – är mot denna bakgrund inte nödvändig. I vissa mer specificerade- och avgränsade delar får det dock anses lämpligt av olika skäl att lämna föreskriftsbemyndiganden.
I sammanhanget ska erinras om att den personkrets som ska ledningsprövas av Finansinspektionen har utvidgas till att även omfatta sådana personer som ansvarar för en central funktion (jfr artikel 42.2). Frågan om ledningsprövning behandlas i avsnitt 7.1.
I artikel 42.1 i Solvens II-direktivet anges att ett försäkringsföretag ska se till att alla personer som leder företagets verksamhet eller utför andra centrala funktioner vid varje tidpunkt uppfyller följande krav: – Deras kvalifikationer, kunskaper och erfarenheter inom verksamhets-
området är tillräckliga för att kunna utöva en sund och ansvarsfull företagsledning. – Deras anseende och integritet motsvarar högt ställda krav.
För att genomföra artikel 42.1. bör en motsvarande bestämmelse föras in i FRL om den lämplighetsprövning som försäkringsföretaget ska göra inom ramen för företagsstyrningssystemet. Dock bör det i lagtexten anges att prövningen avser personer som ansvarar för eller innehar centrala funktioner (i den svenska översättningen av artikeln talas om den som utför centrala funktioner) då detta får anses vara avsikten (jfr den engelska och tyska översättningen av artikeln). Det är även lämpligt att ålägga försäkringsföretaget att snarast till Finansinspektionen anmäla ändringar av vilka som ingår i dess ledning eller som ansvarar för en central funktion. Försäkringsföretaget bör dessutom åläggas att underrätta inspektionen om någon av de personer som har prövats av företaget har ersatts för att de inte längre har ansetts uppfylla lämplighetskraven.
Vad som avses med en central funktion är inte definierat i någon bestämmelse i direktivet men det finns tydlig vägledning i skälen i direktivet. Av skäl 33 framgår att de funktioner som ingår i företagsstyrningssystemen anses vara nyckelfunktioner och därför också viktiga och kritiska funktioner. För att skapa en tydlig reglering kring vem de lagstadgade lämplighetskraven ska omfattas bör en bestämmelse om vilka de centrala funktionerna är införas i lagen. Med centrala funktioner ska således avses riskhanteringsfunktionen, funktionen för regelefterlevnad, funktionen för internrevision och aktuariefunktionen.
15.3. Styrdokument
Regeringens förslag: Ett försäkringsföretag ska upprätta och följa styrdokument för riskhantering, internkontroll, internrevision, verksamhet som omfattas av uppdragsavtal, uppgiftslämnande till Finansinspektionen och kvalitetskontroll av uppgifterna samt ändring av företagets interna modell, om en sådan modell används.
Styrdokumenten ska fastställas av styrelsen. De ska utvärderas och ses över minst en gång per år.
Bestämmelserna om försäkringstekniska riktlinjer och beräkningsunderlag samt riktlinjer för hantering av intressekonflikter i nuvarande
försäkringsrörelselag ska i huvudsak behållas. Styrelsen ska fastställa dessa riktlinjer, som ska utvärderas och ses över minst en gång per år.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om innehållet i försäkringstekniska riktlinjer och beräkningsunderlag och vilka uppgifter som riktlinjer för hantering av intressekonflikter ska omfatta.
Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningen gör emellertid bedömningen att nuvarande krav i
FRL om försäkringstekniska riktlinjer och försäkringstekniskt beräkningsunderlag samt riktlinjer för intressekonflikter bör ersättas med de krav på styrdokument som ett försäkringsföretag ska ha enligt artikel 41.3 och artikel 44.2 tredje stycket i Solvens II-direktivet.
Remissinstanserna: Finansinspektionen anser att nuvarande krav på riktlinjer för hantering av intressekonflikter bör behållas. Svenska
Aktuarieföreningen menar att de krav på styrande dokument som föreslås för försäkringsföretagen inte motsvarar innehållet i gällande krav på innehåll i försäkringstekniska riktlinjer och försäkringstekniskt beräkningsunderlag. Föreningen anser därför att det är av största vikt att det även efter lagförslagets genomförande finns krav på försäkringsföretagen att hålla en samlad dokumentation med motsvarande innehåll som försäkringstekniska riktlinjer och försäkringstekniskt beräkningsunderlag. Föreningen framhåller också att de styrande dokument som ska finnas enligt direktivet snarare tenderar att betona beräkningen av försäkringstekniska avsättningar för solvensändamål samt företagets riskhantering. Genom detta kommer, enligt föreningen, kravet på de delar av försäkringstekniska riktlinjer och försäkringstekniskt beräkningsunderlag som behandlar hur värden mot försäkrad och försäkringstagare bestäms att komma i skymundan. Livförsäkringsutredningen pekar på att riktlinjernas nuvarande roll i återbärings- och överskottshanteringen måste tillgodoses och att försäkringstekniska riktlinjer och riktlinjer för hantering av intressekonflikter i dag fyller en funktion i återbärings- och överskottshantering vid sidan av att vara ett internt styrinstrument för att hantera företagets risker. Livförsäkringsutredningen anför vidare att bestämmelserna om hantering av intressekonflikter bör behållas i de delar som inte säkert ersätts av styrdokument enligt Solvens II-direktivet. Slutligen pekar Livförsäkringsutredningen på att riktlinjernas roll som medel för genomlysning bör tillgodoses även framdeles och att även bemyndigandet som är kopplat till dagens riktlinjer bör behållas för att kunna användas för att ge en sådan genomlysning.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det. Svenska Aktuarieföreningen välkomnar emellertid att de nuvarande bestämmelserna om försäkringstekniska riktlinjer och det försäkringstekniska beräkningsunderlaget behålls, eftersom dessa är värdefulla för såväl försäkringsföretaget som i tillsynen och revisionen. Vidare anser föreningen att utformningen av kraven på riktlinjerna på lagnivå har utformats som en rambestämmelse till följd av genomförandet av artiklarna 41.3 och 44.2 tredje stycket i Solvens II-
direktivet. Det saknas emellertid viktig information för försäkringstagarna om premiebestämning och överskottshantering. Det är därför angeläget att föreskriftsbemyndigandet utformas så att de försäkringstekniska riktlinjerna blir tydliga och berör de delar som inte regleras av solvensregelverket.
Svensk Försäkring ifrågasätter behovet av att behålla nationella krav på försäkringstekniska riktlinjer och försäkringstekniskt beräkningsunderlag. Svensk Försäkring anför bl.a. följande. Nuvarande försäkringstekniska riktlinjer syftar till att vara interna regler för beräkning, styrning och kontroll. Samtliga krav som uppställs i nuvarande 8 kap. 1 § FRL, med undantag för den fjärde punkten, ligger inom ramen för Solvens IIdirektivets krav på interna styrdokument. Att kräva ytterligare riktlinjer i dessa frågor innebär inte endast ett avsteg från Solvens II-direktivet utan även betydande administration för företagen och riskerar dessutom skapa otydlighet i de interna styrdokumenten.
När det gäller riktlinjer för hur återbäring till försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade ska fördelas är det en fråga som delvis täcks av Solvens II-direktivet. Svensk Försäkring föreslår att en viss del av återbäringshanteringen regleras i ett nationellt tillägg till de styrdokument som krävs enligt Solvens II-direktivet. Det är emellertid väsentligt att kravet på de kompletterande riktlinjerna begränsas till denna del.
Svensk Försäkring ifrågasätter också behovet av att behålla kravet på riktlinjer om hantering av intressekonflikter mellan företagets intressenter. I EU-förordningen på nivå 2 anges att ett försäkringsföretag ska ha effektiva system för att förhindra intressekonflikter, att potentiella källor till intressekonflikter ska identifieras samt att företaget ska fastställa rutiner så att de som medverkar i genomförandet av företagets strategier och styrdokument vet var intressekonflikter kan uppstå och hur de hanteras. De nuvarande bestämmelserna om riktlinjer för intressekonflikter bör därför slopas.
Skälen för regeringens förslag: I försäkringsföretag ska det finnas styrdokument för åtminstone riskhantering, internkontroll, internrevision och, i tillämpliga fall, för verksamhet som omfattas av uppdragsavtal (artikel 41.3 i Solvens II-direktivet). I artikel 35.5 ställs även upp krav på styrdokument samt lämpliga system och rutiner för lämnande av upplysningar till tillsynsmyndigheten och för säkerställande av riktigheten i redan lämnade upplysningar. Av artikel 115 följer krav på förekomsten av ett styrdokument för ändring av företagets interna modell, om en sådan används. Dessa styrdokument ska förhandsgodkännas av företagets styrelse, ses över minst årligen och ska anpassas när väsentliga förändringar av det berörda systemet eller området inträffar. Av artikel 41.3 framgår att de berörda företagen ska se till att styrdokumenten följs.
För att genomföra artiklarna bör det införas bestämmelser i FRL om att ett försäkringsföretag ska upprätta och följa styrdokument för riskhantering, internkontroll, internrevision, verksamhet som omfattas av uppdragsavtal, uppgiftslämnande till Finansinspektionen och kvalitetskontroll av uppgifterna samt ändring av företagets interna modell, om en sådan modell används. För att säkerställa att styrdokumenten är ändamålsenliga bör det införas bestämmelser i lagen om att dessa ska fastställas av styrelsen samt utvärderas och ses över minst en gång per år.
I nuvarande 8 kap. FRL finns bestämmelser om riktlinjer och beräkningsunderlag. Av bestämmelserna framgår bl.a. att försäkringsföretag ska upprätta och följa försäkringstekniska riktlinjer och riktlinjer för hantering av intressekonflikter och vad riktlinjerna ska innehålla. Vidare framgår bl.a. att det är styrelsen som ska fastställa riktlinjerna.
Finansinspektionen har i en promemoria remitterad den 21 januari 2015 föreslagit nya och ändrade föreskrifter och allmänna råd med anledning av Solvens II-direktivet. I promemorian anför inspektionen bl.a. följande. För att de försäkringstekniska riktlinjerna ska vara ändamålsenliga ur ett tillsynsperspektiv måste riktlinjerna var ett självständigt dokument i företaget. Riktlinjerna tillsammans med det försäkringstekniska underlaget ska därför innehålla information som ger en fullständig bild av den försäkringstekniska hanteringen av företaget. För att riktlinjerna ska vara ett eget komplett dokument behöver de i vissa delar innehålla information som företaget även ska lämna enligt de föreslagna kraven i FRL, EU-förordningen eller på annat sätt. I dessa delar föreslår inspektionen att företaget – i stället för att upprepa informationen – får hänvisa till var den efterfrågade informationen finns. Härigenom uppstår inte något omfattande merarbete för företagen. Mot bakgrund av konstaterade brister i tillsynen föreslår inspektionen även nya bestämmelser om det försäkringstekniska beräkningsunderlaget. Underlaget ska innehålla den dokumentation som behövs för att en av Finansinspektionen förordnad aktuarie ska kunna förstå och konstruera de försäkringstekniska avsättningarna. Redan i dag ska företagen ta fram komponenter som ingår i den föreslagna regleringen.
Utredningen anser att riktlinjerna i 8 kap. FRL bör ersättas med de krav på styrdokument och riktlinjer som ett försäkringsföretag ska ha enligt Solvens II-direktivet. Regeringen anser däremot, i likhet med Finansinspektionen och Svenska Aktuarieföreningen och på de skäl de anför22, att de nuvarande bestämmelserna i 8 kap. FRL om försäkringstekniska riktlinjer och beräkningsunderlag samt riktlinjer för hantering av intressekonflikter i huvudsak bör behållas då de fyller andra och viktiga funktioner vid sidan av att vara ett internt styrinstrument för försäkringsföretagen.
Det måste dock särskilt uppmärksammas att det är fråga om kompletterande riktlinjer, dvs. riktlinjer som berör de delar som inte omfattas av Solvens II-regelverket. Vissa justeringar behöver därför göras i nu gällande regler om dessa riktlinjer, som en följd av genomförandet av artiklarna 41.3 och 44.2 tredje stycket i Solvens II-direktivet och nu aktuella bestämmelser i kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/35. För att möjliggöra angivet syfte är det lämpligt att utforma kraven på riktlinjerna mer som ramregler på lagnivå, kompletterat med bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om innehållet i försäkringstekniska riktlinjer och beräkningsunderlag samt vilka uppgifter som riktlinjer för hantering av intressekonflikter ska omfatta.
22 De skäl som Finansinspektionen anför framgår av den i januari 2015 remitterade promemorian som det hänvisas till ovan.
Sammanfattningsvis görs således bedömningen att bestämmelserna om försäkringstekniska riktlinjer och beräkningsunderlag samt riktlinjer för hantering av intressekonflikter i nuvarande lagstiftning i huvudsak bör behållas. Styrelsen bör fastställa dessa riktlinjer. De bör utvärderas och ses över minst en gång per år.
15.4. Kontinuitet i ett försäkringsföretags verksamhet
Regeringens förslag: Ett försäkringsföretag ska ha system, resurser och rutiner som är lämpliga för att verksamheten ska kunna bedrivas med kontinuitet och i enlighet med gällande regler.
Ett försäkringsföretag ska ha en beredskapsplan.
Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna har inga synpunkter på förslaget. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: Ett försäkringsföretag ska vidta rimliga åtgärder för att garantera att verksamheten bedrivs med kontinuitet och på ett korrekt sätt, inklusive utvecklingen av beredskapsplaner (artikel 41.4 i Solvens II-direktivet
)
. Företaget ska i detta syfte använda lämpliga och proportionella system, resurser och förfaranden. Någon bestämmelse som motsvarar artikel 41.4 finns inte i FRL. Det bör därför införas en bestämmelse i den lagen som motsvarar direktivet krav på att ett försäkringsföretags verksamhet ska bedrivas med kontinuitet och i enlighet med gällande regler. Det är viktigt att det av lagen framgår att företaget ska ha system, resurser och rutiner som är lämpliga för att säkerställa en kontinuerlig verksamhet. Ett motsvarande krav finns i 8 kap. 10 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden. För att uppfylla det lagstadgade kontinuitetskravet bör företaget upprätta en beredskapsplan. Detta bör uttryckligen framgå av FRL.
15.5. System för riskhantering
Regeringens förslag: Ett försäkringsföretag ska ha ett system för riskhantering som ska innehålla bl.a. de strategier som behövs för att säkerställa att företaget fortlöpande kan identifiera, värdera, övervaka, hantera och rapportera risker samt beroenden mellan risker.
Systemet ska vara integrerat i företagets organisations- och beslutsstruktur och vara utformat med hänsyn till de personer som leder företaget eller annars ingår i en central funktion.
Systemet ska omfatta försäkringsrisker, matchningsrisker, investeringsrisker, särskilt avseende derivatinstrument och liknande åtaganden, likviditets- och koncentrationsrisker, operativa risker, risker hänförliga till återförsäkring och andra riskreduceringstekniker samt
beroenden mellan risker som företaget är eller kan komma att bli exponerat för.
Ett försäkringsföretags styrdokument för riskhantering ska omfatta angivna slag av risker.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Finansinspektionen anser att det bör framgå uttryckligen av FRL att bl.a. hanteringen av risker ska göras på företags- och gruppnivå. Svensk Försäkring å sin sida menar att man i stället bör följa den engelska versionen av direktivet och tydliggöra i lagtexten att kraven ska kunna hanteras på individuell och aggregerad (eller sammanställd) nivå. Finansinspektionen anser vidare att riskhanteringssystemet även ska omfatta risker för intressekonflikter och att ett försäkringsföretag ska dokumentera att det uppfyller kraven avseende placeringsriktlinjer. Finansinspektionen föreslår ett bemyndigande i FRL om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela närmare föreskrifter om systemet för riskhantering.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag
Ett försäkringsföretag ska ha ett system för riskhantering
Försäkringsföretag ska upprätta effektiva riskhanteringssystem som innefattar de strategier, processer och rapporteringsrutiner som är nödvändiga för att på företags- och gruppnivå fortlöpande kunna identifiera, mäta, övervaka, hantera och rapportera de risker som företaget är, eller kan komma att bli, exponerade för och det inbördes beroendet mellan riskerna (artikel 44.1 första stycket i Solvens II-direktivet).
Vidare föreskrivs i artikel 44.1 andra stycket att riskhanteringssystemet ska vara effektivt och väl integrerat med försäkrings- eller återförsäkringsföretagets organisationsstruktur och beslutsprocesser, med lämplig hänsyn till vilka personer som faktiskt leder företaget eller innehar andra nyckelpositioner. Enligt artikel 210.1 ställs motsvarande krav avseende risker som uppstår genom avtal eller verksamheter om återförsäkring.
Några föreskrifter som motsvarar artikel 44.1, om att ett försäkringsföretag ska ha ett riskhanteringssystem med ett visst innehåll och utformning finns inte i svensk rätt. Visserligen finns de bestämmelser i 4 kap. 1 och 3 §§ FRL (stabilitetsprincipen och bestämmelsen om god försäkringsstandard) men de är allmänt hållna och motsvaras inte av det precisa och detaljrika innehållet i artikel 44.1. Vidare finns allmänna råd – Finansinspektionens allmänna råd (FFFS 2005:1) om styrning och kontroll av finansiella företaget – som bl.a. omfattar försäkringsföretag.
För att genomföra direktivet bör en bestämmelse som motsvarar artikel 44.1 föras in i FRL. Det bör därför föreslås att ett försäkringsföretag ska ha ett system för riskhantering som ska innehålla bl.a. de strategier som behövs för att säkerställa att företaget fortlöpande kan identifiera, värdera, övervaka, hantera och rapportera risker samt beroenden mellan risker. Systemet ska vara integrerat i företagets organisations- och
beslutsstruktur och vara utformat med hänsyn till de personer som leder företaget eller annars ingår i en central funktion. Det ska omfatta försäkringsrisker, matchningsrisker, investeringsrisker, särskilt avseende derivatinstrument och liknande åtaganden, likviditets- och koncentrationsrisker, operativa risker, risker hänförliga till återförsäkring och andra riskreduceringstekniker samt beroenden mellan risker som företaget är eller kan komma att bli exponerat för. Ett försäkringsföretags styrdokument för riskhantering ska omfatta angivna slag av risker.
Risker och krav på innehåll i riktlinjerna för riskhantering
I artikel 44.2 i Solvens II-direktivet anges vilka risker som riskhanteringssystemet ska avse och vilka områden som det minst ska omfatta, bl.a. teckningar av försäkringar och avsättningar. Vidare anges i artikeln att de styrdokument för riskhantering som avses i artikel 41.3 ska innehålla riktlinjer avseende de områden som nämns i artikel 44.2 andra stycket a–f.
En bestämmelse som motsvarar artikel 44.2 bör införas i FRL. Finansinspektionen menar att riskhanteringssystemet även ska omfatta risker för intressekonflikter. Så bör givetvis vara fallet. Däremot bör styrdokumentet för riskhantering inte omfatta dessa risker. Som nämnts i avsnitt 15.3 är det mer lämpligt att intressekonflikter mellan företagets intressenter omfattas av de kompletterande riktlinjerna för hantering av intressekonflikter.
Finansinspektionen anser att försäkringsföretag ska dokumentera att det uppfyller kraven avseende placeringsriktlinjer. Grunden för detta är att det av artikel 44.3 framgår att ett försäkringsföretag ska styrka att de uppfyller vissa krav i Solvens II-direktivet i fråga om placeringsrisker. Eftersom gällande rätt ger Finansinspektionen möjlighet att begära dessa uppgifter för tillsynsändamål – och då denna möjlighet bör behållas – saknas skäl att införa en uttrycklig bestämmelse om detta.
Frågor kring kraven på gruppnivå, som lyfts fram av Finansinspektionen och Svensk försäkring behandlas i avsnitt 18.
Finansinspektionen föreslår ett bemyndigande i FRL om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela närmare föreskrifter om systemet för riskhantering. Regeringen anser emellertid att de bestämmelser i FRL som blir följden av genomförandet av direktivbestämmelserna om riskhantering – kompletterat med kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/35 – utgör en lämplig ram för varje försäkringsföretag att utforma sitt system för riskhantering. Någon ytterligare detaljreglering från Finansinspektionens sida – som har sin grund i ett på riskhanteringsområdet, generellt bemyndigande – är mot denna bakgrund inte nödvändig (se även den övergripande bedömningen i avsnitt 15.2). I vissa mer specificerade- och avgränsade delar får det dock anses lämpligt av olika skäl att lämna föreskriftsbemyndiganden.
15.5.1. Nya krav på riskhantering
Regeringens förslag: Ett försäkringsföretag ska regelbundet utvärdera företagets känslighet för de antaganden som ligger till grund för
fastställandet av den ränta som används vid beräkningen av den bästa skattningen.
Ett försäkringsföretag som använder matchnings- eller volatilitetsjustering ska upprätta en särskild likviditetsplan och ska regelbundet utvärdera användningen av justeringar.
I ett försäkringsföretag som använder volatilitetsjusteringen ska styrdokument för riskhantering innehålla riktlinjer för volatilitetsjusteringen.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om innehållet i riktlinjerna för volatilitetsjustering, innehållet i en särskild likviditetsplan och kraven på regelbundna utvärderingar som ska göras av försäkringsföretag som använder matchnings- eller volatilitetsjustering.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: Ett försäkringsföretag ska ha ett företagsstyrningssystem och ett riskhanteringssystem (artikel 41.1 respektive artikel 44.1 i Solvens II-direktivet). Ett försäkringsföretag ska vidare bl.a. ha styrdokument för riskhantering och detta ska innehålla riktlinjer för ett antal olika ”områden”, bl.a. matchningsrisker (artikel 41.3 respektive artikel 44.2 tredje stycket). Dessa bestämmelser föreslås nu genomföras i lag (se avsnitt 15.2 och 15.3).
Likviditetsplan vid användning av volatilitets- eller matchningsjustering
Genom artikel 2.10 a i omnibus II-direktivet införs det genom ett nytt stycke efter tredje stycket i artikel 44.2 i Solvens II-direktivet, krav på att försäkringsföretag som använder volatilitets- eller matchningsjustering ska upprätta en likviditetsplan. Likviditetsplanen ska innehålla prognoser över ingående och utgående kassaflöden i relation till de tillgångar och åtaganden som omfattas av justeringarna.
Kravet på likviditetsplan vid användning av volatilitets- eller matchningsjustering får anses vara av samma art som kraven på vissa styrdokument och riktlinjer, och den nya bestämmelsen bör därför tas in i lag och placeras tillsammans med övriga bestämmelser om styrdokument. Av lagen behöver dock inte framgå att likviditetsplanen ska innehålla en prognos över ingående och utgående kassaflöden i relation till de tillgångar och åtaganden som omfattas av justeringarna. Detta kan med fördel regleras i föreskrifter på lägre nivå än lag.
Utvärdering av känslighet för antaganden bakom den s.k. extrapoleringen
Genom artikel 2.10 b i omnibus II-direktivet införs det i en ny artikel 44.2a a) i Solvens II-direktivet krav på att alla försäkringsföretag inom ramen för deras riskhanteringsarbete på det s.k. ALM-området, regelbundet ska utvärdera känsligheten hos de försäkringstekniska avsättningarna och medräkningsbara kapitalbasmedel för de antaganden som
ligger till grund för extrapoleringen av den relevanta riskfria räntestrukturen.
Bestämmelserna utgör i praktiken en detaljreglering kring vissa av de åtgärder som ska genomföras inom ramen för ett av flera riskhanteringsområden, vilket talar för att bestämmelserna ska genomföras genom en övergripande bestämmelse i lag i kombination med ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela närmare föreskrifter (jfr den uppräkning av ”policies” inom ALM-området som finns i EU-förordningen på nivå 2).
Utvärdering vid användning av matchningsjustering
Genom artikel 2.10 b i omnibus II-direktivet införs det i en ny artikel 44.2a b) i Solvens II-direktivet krav på att försäkringsföretag som använder matchningsjustering – inom ramen för sitt riskhanteringsarbete på det s.k. ALM-området – regelbundet ska utvärdera
i) känsligheten hos de försäkringstekniska avsättningarna och medräk-
ningsbara kapitalbasmedel för de antaganden som ligger till grund för matchningsjusteringen, inkluderande beräkningen av den grundläggande räntedifferensen (spreaden) och de möjliga effekterna på medräkningsbara kapitalbasmedel av en framtvingad försäljning av tillgångar, ii) känsligheten hos de försäkringstekniska avsättningarna och medräk-
ningsbara kapitalbasmedel för ändringar i sammansättningen av portföljer med avsatta tillgångar, och iii) effekten av minskningen av matchningsjusteringen till noll.
I likhet med vad som anförts ovan kan det konstateras att bestämmelserna i praktiken utgör en detaljreglering kring vissa av de åtgärder som ska genomföras inom ramen för ett av flera riskhanteringsområden. Därför bör bestämmelserna genomföras genom en övergripande bestämmelse i lag, i kombination med ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela kompletterande föreskrifter.
Utvärdering vid användning av volatilitetsjustering
Genom artikel 2.10 c i omnibus II-direktivet införs det krav i artikel 44.2a c) i Solvens II-direktivet på att försäkringsföretag som använder volatilitetsjustering – inom ramen för sitt riskhanteringsarbete på det s.k. ALM-området – regelbundet ska utvärdera
i) känsligheten hos de försäkringstekniska avsättningarna och medräk-
ningsbara kapitalbasmedel för de antaganden som ligger till grund för volatilitetsjusteringen och de möjliga effekterna på medräkningsbara kapitalbasmedel av en framtvingad försäljning av tillgångar, ii) hur en reduktion av matchningsjusteringen till noll skulle påverka
företaget. I likhet med vad som anförts ovan kan det konstateras att bestämmelserna i praktiken utgör en detaljreglering kring vissa av de åtgärder som ska genomföras inom ramen för ett av flera riskhanteringsområden. Därför bör bestämmelserna genomföras genom en övergripande bestämmelse i lag i kombination med ett bemyndigande för regeringen eller den
myndighet regeringen bestämmer att meddela kompletterande föreskrifter.
Rapportering
Av artikel 2.10 b andra stycket i omnibus II-direktivet införs nya bestämmelser i artikel 44.2a c) andra stycket i Solvens II-direktivet om att försäkringsföretagen – inom ramen för den s.k. tillsynsrapporteringen – årligen till tillsynsmyndigheten ska rapportera de olika typer av utvärderingar som behandlats ovan. Om en reducering av matchnings- eller volatilitetsjusteringen skulle medföra att företaget inte skulle uppfylla solvenskapitalkravet, ska försäkringsföretaget också lämna in en analys av de åtgärder företaget kan vidta i en sådan situation för att återställa nivån på medräkningsbara kapitalbasmedel till täckande av solvenskapitalkravet eller för att minska riskprofilen, i syfte att återigen uppfylla kraven på efterlevnad av solvenskapitalkravet.
De nya bestämmelserna om rapportering kräver inga lagstiftningsåtgärder, utan bör i stället tas in i föreskrifter på lägre nivå (se förslag till 17 kap. 5 och 30 §§ FRL).
Riktlinjer för volatilitetsjustering
Av artikel 2.10 b tredje stycket i omnibus II-direktivet framgår att det styrdokument för riskhantering som avses i artikel 41.3 i Solvens IIdirektivet i ett försäkringsföretag som använder volatilitetsjustering även ska innehålla riktlinjer med de kriterier som används för tillämpningen av volatilitetsjusteringen.
Enligt regeringens bedömning är kravet på riktlinjer vid användning av volatilitetsjustering av samma art som kraven på riktlinjer för olika riskområden. Därför bör den nya bestämmelsen tas in i lag och placeras bland övriga bestämmelser om styrdokument. Av lagen behöver dock inte framgå att riktlinjerna ska innehålla de kriterier som används för tillämpningen av volatilitetsjusteringen. Detta kan med fördel regleras genom föreskrifter på lägre nivå än lag.
Hänvisningar till S15-5-1
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
15.5.2. Användande av externa kreditvärderingsinstitut
Regeringens förslag: Ett försäkringsföretag som använder bedömningar från externa kreditvärderingsinstitut vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna eller solvenskapitalkravet ska, när det är möjligt, göra en egen bedömning av de externa värderingarna.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur ett försäkringsföretag ska göra en sådan egen bedömning.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det. Finansinspektionen anser att föreslagen bestämmelse i FRL bör justeras så att den bättre överensstämmer med direktivtexten.
Skälen för regeringens förslag: I artikel 44 i Solvens II-direktivet finns grundläggande bestämmelser kring riskhanteringen i ett försäkringsföretag. Dessa bestämmelser föreslås nu genomföras i lag, se 10 kap. 6 och 7 §§ FRL.
Genom artikel 2.10 c i omnibus II-direktivet införs en ny bestämmelse genom artikel 44.4a i Solvens II-direktivet om att ett försäkringsföretag som använder information från externa kreditvärderingsinstitut vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna eller vid beräkningen av solvenskapitalkravet – inom ramen för sitt riskhanteringsarbete och närhelst det är praktiskt möjligt – ska bedöma lämpligheten i de externa bedömningarna genom att göra ytterligare bedömningar i syfte att undvika olämpligt (automatiskt) beroende av externa bedömningar (första stycket). Detta ska ske när det är möjligt. Av artikel 44.4a andra stycket framgår det att Eiopa ska ta fram förslag till tekniska standarder för genomförande när det gäller krav på processer vid bedömning av externa värderingarna.
Den nya bestämmelsen i artikel 44.4a första stycket bör tas in i lag, men bör lämpligen formuleras som ett mer övergripande krav på att ett försäkringsföretag som använder bedömningar från externa kreditvärderingsinstitut vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna eller solvenskapitalkravet ska göra en egen bedömning av de externavärderingarna. Som Finansinspektionen påpekar bör föreslagen nationell bestämmelse justeras så att den närmare överensstämmer med direktivets lydelse i denna del. Hur den egna bedömningen ska ske i praktiken torde till stor del komma att regleras genom tekniska standarder för genomförande, men det kan också komma att finnas behov av kompletterande föreskrifter från Finansinspektionen. Mot denna bakgrund föreslås att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ges bemyndigande att meddela föreskrifter om hur ett försäkringsföretag ska göra en sådan egen bedömning.
15.6. Funktion för riskhantering
Regeringens förslag: Funktionen för riskhantering ska ges en struktur som underlättar genomförandet av riskhanteringssystemet.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad funktionen för riskhantering ska svara för när ett försäkringsföretag fått tillstånd att använda en partiell eller fullständig intern modell.
Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag.
Utredningen föreslår att direktivets krav om det särskilda ansvar som funktionen för riskhantering ska ha i försäkringsföretag som använder en godkänd partiell eller fullständig intern modell ska föras in i lag.
Remissinstanserna: Finansinspektionen anser att det bör tydliggöras i lag att funktionen ska ha en struktur som underlättar genomförandet av riskhanteringssystemet.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: Försäkringsföretag ska inrätta en funktion för riskhantering som ska ges en struktur som underlättar genomförandet av riskhanteringssystemet (artikel 44.4 i Solvens IIdirektivet). Någon bestämmelse som motsvarar denna artikel finns inte i
FRL. En bestämmelse som överensstämmer med direktivet bör föras in i den lagen. Det bör, som Finansinspektionen föreslår, i lag tydliggöras att funktionen ska en struktur som underlättar genomförandet av riskhanteringssystemet.
I artikel 44.5 finns regler om det särskilda ansvar som funktionen för riskhantering ska ha i försäkringsföretag som använder en godkänd partiell eller fullständig intern modell. Utredningen har föreslagit att denna artikel ska genomföras i lag. Regeringen anser emellertid att det är lämpligare att dessa regler på detaljnivå genomförs i föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Ett sådant föreskriftsbemyndigande bör därför tas in i FRL.
Hänvisningar till S15-6
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
15.7. En egen risk- och solvensbedömning
Regeringens förslag: Ett försäkringsföretag ska genomföra en egen risk- och solvensbedömning.
I den egna risk- och solvensbedömningen ska försäkringsföretaget göra en bedömning av företagets solvensbehov med hänsyn till dess specifika riskprofil, risktolerans och affärsstrategi, företagets fortlöpande efterlevnad av bestämmelserna om solvens- och minimikapitalkraven samt försäkringstekniska avsättningar och dessutom hur betydande skillnaderna är mellan företagets riskprofil och de antaganden om risker som har legat till grund för beräkningen av solvenskapitalkravet.
För bedömningen av solvensbehovet ska företaget ha processer som säkerställer att de risker som företaget är eller kan komma att bli exponerat för, på såväl kort som lång sikt, identifieras och värderas. Företaget ska kunna redovisa de metoder som använts vid bedömningen.
Den egna risk- och solvensbedömningen ska ingå som en integrerad del i försäkringsföretagets affärsstrategier och ska beaktas vid företagets strategiska beslut.
En egen risk- och solvensbedömning ska genomföras minst årligen, och, om någon väsentlig förändring skett av de risker som försäkringsföretaget är utsatt för, utan dröjsmål.
Ett försäkringsföretag ska rapportera resultatet av varje egen risk- och solvensbedömning till Finansinspektionen.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om rapportering av resultat av den egna risk- och solvensbedömningen.
Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Finansinspektionen föreslår ett bemyndigande om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om dels de egna risk- och solvensbedömningar som ett försäkringsföretag ska genomföra, dels om rapportering av resultatet av bedömningarna. Svensk Försäkring anser att lagförslaget bör knyta an mer till Solvens II-direktivets krav. Svensk Försäkring uppfattar nämligen bestämmelsen i artikel 45.1 c som en bedömning av storleken på avvikelserna, medan utredningen valt att uttrycka det som att företaget ska göra en bedömning av skillnaderna mellan företagets riskprofil och de antaganden som legat till grund för beräkning av solvenskapitalkravet.
Vidare anser Svensk Försäkring att rapporteringsskyldigheten lämpligen kan uttryckas som att den gäller varje fullständig och fastställd egen risk- och solvensbedömning.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det. Svensk Försäkring vidhåller sin uppfattning från remissvaret över Solvens II-utredningen beträffande rapporteringsskyldigheten. Försäkringsjuridiska föreningen anser att rapporteringsskyldigheten beträffande den egna risk- och solvensbedömningen kan inskränkas till när beslut fattats som lett till en väsentlig förändring av de risker som försäkringsföretaget är utsatt för, dock minst en gång per år.
Skälen för regeringens förslag
Den egna risk- och solvensbedömningen – syfte och omfattning
I den egna risk- och solvensbedömningen ska försäkringsföretaget utifrån sin riskprofil, risktolerans och affärsstrategi beräkna hur mycket kapital som krävs för att bedriva verksamheten på såväl kort som lång sikt. Den egna risk- och solvensbedömningen ska bl.a. ge företagets ledning förståelse för verksamhetens risker, och bedömningen ska därför ingå som en integrerad del i affärsstrategin och beaktas vid strategiska beslut. Av bestämmelserna i direktivet framgår att den egna risk- och solvensbedömningen är en del av företagets riskhanteringssystem. En väl fungerande riskhantering förutsätter således att företaget gör en egen risk- och solvensbedömning så att ledningen har kunskap om riskerna och kan fatta välgrundade strategiska beslut.
I artikel 45.1 första stycket i Solvens II-direktivet finns bestämmelser om att försäkringsföretag, som en del av sitt riskhanteringssystem, ska genomföra en egen risk- och solvensbedömning. Enligt artikel 45.1 andra stycket ska bedömningen minst omfatta följande: – det totala solvensbehovet med beaktande av företagets specifika
riskprofil, godkända risktoleransgränser och affärsstrategi, – fortlöpande uppfyllelse av kapitalkraven och av kraven på försäk-
ringstekniska avsättningar, och – hur betydande avvikelsen är mellan det berörda företagets riskprofil
och de antaganden som legat till grund för solvenskapitalkravet enligt standardformeln eller en intern modell. Svensk rätt innehåller inte några motsvarande bestämmelser som i artikel 45.1. För att genomföra direktivet bör det införas bestämmelser i
FRL om att ett försäkringsföretag ska genomföra en egen risk- och solvensbedömningar samt vad bedömningen ska omfatta. Regeringen delar den uppfattning om hur artikel 45.1 c i Solvens II-direktivet ska tolkas som Svensk försäkring framför, nämligen att det är storleken på avvikelserna som ska bedömas. Detta bör tydliggöras i bestämmelsen.
Processer och metoder för att bedöma kapitalbehovet
I artikel 45.2 anges att försäkringsföretag för bedömningen av det totala solvensbehovet ska ha ”infört processer som står i proportion till arten, omfattningen och komplexiteten av de inneboende riskerna i dess verksamhet, och som gör det möjligt att korrekt kunna påvisa och värdera de risker som det står inför på kort och lång sikt och som det är, eller kan
komma att bli, exponerat för.” I artikeln anges även att företagen ska redovisa de metoder som använts i denna bedömning.
En bestämmelse som motsvarar artikel 45.2 bör införas i FRL.
Om en intern modell används
Av artikel 45.3 framgår att den egna risk- och solvensbedömningen, om en intern modell används, även ska omfatta den omkalibrering som omvandlar interna risktal till det riskmått och den kalibrering som gäller vid beräkningen av solvenskapitalkravet. I likhet med utredningen anser regeringen att denna artikel inte behöver genomföras särskilt, eftersom kravet i artikeln tillgodoses genom den bestämmelse som genomför artikel 45.1 c i svensk rätt.
En integrerad del i ett försäkringsföretags affärsstrategi, regelbundna bedömningar och rapportering
Enligt artikel 45.4 ska den egna risk- och solvensbedömningen ingå som en integrerad del i affärsstrategin och beaktas konsekvent vid företagets strategiska beslut. Av artikel 45.5 framgår att försäkringsföretaget ska genomföra en egen risk- och solvensbedömning regelbundet och, utan dröjsmål, vid förändrad riskprofil. Dessutom ska försäkringsföretaget underrätta tillsynsmyndigheterna om resultatet av varje egen risk- och solvensbedömning (artikel 45.6).
Artikel 45.4–45.6 saknar motsvarighet i svensk rätt och bör genomföras genom bestämmelser i FRL.
Det bör således införas bestämmelser i lagen om att den egna risk- och solvensbedömningen ska ingå som en integrerad del i ett försäkringsföretags affärsstrategier och ska beaktas vid företagets strategiska beslut. I lagen bör det även föras in bestämmelser om att ett försäkringsföretag ska genomföra den egna risk- och solvensbedömning minst årligen och, om någon väsentlig förändring skett av de risker som försäkringsföretaget är utsatt för, utan dröjsmål.
Det bör även föras in bestämmelser i lag som motsvarar artikel 45.6 om rapportering. Svensk Försäkring anser att denna skyldighet lämpligen kan uttryckas som att den gäller varje ”fullständig och fastställd” egen risk- och solvensbedömning. Det saknas emellertid enligt regeringen stöd i direktivet för att föreskriva om detta tillägg. Inte heller av Försäkringsjuridiska föreningen föreslagen precisering av rapporteringsskyldigheten
till när beslut fattats, som lett till en väsentlig förändring av de risker som försäkringsföretaget är utsatt för, följer av direktivet. Det är således inte lämpligt att införa en sådan precisering.
Av praktiska skäl bör – i enlighet med Finansinspektionens önskemål – regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bemyndigas att meddela föreskrifter om rapportering av resultat av den egna risk- och solvensbedömningen. Någon ytterligare detaljreglering från Finansinspektionens sida bedöms det inte finnas behov av (jfr bedömningen i avsnitt 15.2 och 15.5).
Slutligen bör betonas att regeln i artikel 45.7 om att den egna risk- och solvensbedömningen inte ska användas för att beräkna kapitalkrav endast får anses utgöra ett förtydligande och därför inte behöver genomföras i lag.
Hänvisningar till S15-7
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1, Författningskommentar till 10 kap. 12 § försäkringsrörelselagen (2010:2043)
15.7.1. Särskilda krav på ett försäkringsföretags egna risk- och solvensbedömning
Regeringens förslag: Ett försäkringsföretag som använder matchningsjustering, volatilitetsjustering, justerad riskfri räntestruktur eller tillfälligt avdrag vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna ska inom ramen för sin egna risk- och solvensbedömning göra en bedömning av om företaget lever upp till solvenskapitalkravet såväl med som utan tillämpning av dessa justeringsregler.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: I artikel 45 i Solvens II-direktivet finns bestämmelser om att ett försäkringsföretag ska göra en egen risk- och solvensbedömning. Inom ramen för den egna bedömningen ska bl.a. göras en jämförelse mellan förstagets solvensbehov och solvenskapitalkravet enligt standardformeln eller en intern modell. Dessa bestämmelser i artikel 45 föreslås nu genomföras i lag (se förslag till 10 kap. 11 §
FRL).
Enligt artikel 2.11 i omnibus II-direktivet införs det i artikel 45.2a i Solvens II-direktivet en bestämmelse om att ett försäkringsföretag som använder matchningsjustering, volatilitetsjustering eller de särskilda övergångsreglerna för den riskfria räntestrukturen i sin egna risk- och solvensbedömning ska göra en bedömning av om företaget lever upp till solvenskapitalkravet respektive bestämmelserna om de försäkringstekniska avsättningarna såväl med som utan tillämpning av matchningsjustering, volatilitetsjustering eller de särskilda övergångsreglerna i artkel 308 c och 308 d.
Bestämmelsen bör tas in i lag och placeras bland övriga bestämmelser om den egna risk- och solvensbedömningen.
Hänvisningar till S15-7-1
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
15.8. System för interkontroll
Regeringens förslag: Ett försäkringsföretag ska ha ett system för internkontroll.
Systemet ska omfatta förvaltnings- och redovisningsmetoder, ramar för internkontrollen, lämpliga rapporteringsrutiner och en funktion för regelefterlevnad.
Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag.
Utredningens föreslag innehåller inte någon bestämmelse om att systemet för interkontroll även ska omfatta en funktion för regelefterlevnad.
Remissinstanserna: Finansinspektionen anser att det bör framgå av lag att systemet för internkontroll även ska omfatta funktionen för regelefterlevnad och att kravet på lämpliga rapporteringsrutiner ska gälla på alla nivåer i företaget.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: Ett försäkringsföretag ska ha ett effektivt system för intern kontroll (artikel 46.1 i Solvens II-direktivet).
Vidare anges att systemet för intern kontroll minst ska omfatta förvaltnings- och redovisningsmetoder, ramar för kontrollen, lämpliga rapporteringsrutiner på alla nivåer av företaget och en funktion för regelefterlevnad.
Någon bestämmelse som motsvarar artikel 46.1, om att ett försäkringsföretag ska ha ett system för internkontroll och vad systemet ska omfatta finns inte i FRL. Det finns endast Finansinspektionens allmänna råd (2005:1) om styrning och kontroll av finansiella företag som bl.a. omfattar försäkringsföretag. En bestämmelse som överensstämmer med direktivet bör föras in i FRL. Av tydlighetsskäl bör det, såsom
Finansinspektionen förespråkar, framgå av lagen att systemet för interkontroll även ska omfatta en funktion för regelefterlevnad. Däremot får det anses saknas behov av att i lag fastställa att rapporteringsrutinerna ska gälla på alla nivåer i företaget.
Hänvisningar till S15-8
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt Författningskommentar till 10 kap. 14 § försäkringsrörelselagen (2010:2043)
15.9. Funktionen för regelefterlevnad
Regeringens förslag: Ett försäkringsföretag ska ha en funktion för regelefterlevnad. I lag preciseras vilka uppgifter som funktionen ska ha.
Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Svensk Försäkring välkomnar och tillstyrker förslag som innebär att regleringen inte styr hur enskilda försäkringsföretag ska organisera sin verksamhet. Svensk Försäkring och Försäkringsjuridiska föreningen påpekar att gränsdragningen mellan de fyra olika funktionernas ansvarsområden är långt ifrån given och inte är tydlig i direktivet. Av den anledningen är inte heller utredningens förslag i alla
delar tydligt enligt Svensk Försäkring. Frågan om vilken funktion som ska ansvara för vilken uppgift bör dock enligt Svensk Försäkring kunna överlåtas till de enskilda försäkringsföretagen att bestämma utan att man gör avkall på de allmänna kraven på styrning och kontroll. Svensk Försäkring och Folksam anser vidare att det bör förtydligas om identifieringen och bedömningen av bristande regelefterlevnad ska ske i förhållande till Solvens II-regelverket.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det. Svensk Försäkring påtalar att funktionen för regelefterlevnad har fått ett bredare ansvarsområde än vad som följer av Solvens II-direktivet och anser att bestämmelsen närmare bör ansluta till direktivets krav. Finansinspektionen anser å sin sida att bestämmelsen är för snäv och inte omfattar alla de regelverk som bör omfattas, t.ex. olika EU-förordningar som är direkt tillämpliga på försäkringsföretag.
Skälen för regeringens förslag: Av artikel 46.1 i Solvens II-direktivet framgår att ett system för internkontroll bl.a. ska omfatta en funktion för regelefterlevnad. Av artikel 46.2 framgår att denna funktion ska innefatta rådgivning till styrelsen i fråga om efterlevnaden av lagar och andra författningar som antas till följd av direktivet. Enligt artikeln ska funktionen också bedöma de möjliga konsekvenserna av förändringar av de rättsliga ramarna för det berörda företagets verksamheter och påvisande och bedömning av risker för bristande regelefterlevnad.
Det finns i dag inga uttryckliga krav i lag på att försäkringsföretag ska ha en funktion för regelefterlevnad, jfr dock Finansinspektionens allmänna råd om styrning och kontroll av finansiella företag (FFFS 2005:1). För att genomföra direktivet bör det införas bestämmelser i FRL som innebär att ett försäkringsföretag ska ha en funktion för regelefterlevnad och vilka uppgifter som funktionen ska ha.
Det bör – med anledning av vad vissa av remissinstanserna anför om ansvarsområdet för funktionen för regelefterlevnad – framhållas att funktionen bl.a. har till uppgift att rapportera om reglerna i FRL har följts. Funktionen behöver däremot inte, som exempel, utföra faktiska beräkningar som utvisar att försäkringsföretaget har en tillräcklig kapitalbas. Den uppföljning som ska göras av funktionen för regelefterlevnad ersätter naturligtvis inte den uppföljning som ska göras av andra funktioner. Det får förutsättas att funktionerna stödjer och informerar varandra så att respektive funktion kan lösa sina uppgifter.
Som Svensk Försäkring påpekar är gränsdragningen mellan funktionernas ansvarsområden inte helt klar. Detta är en följd av hur Solvens IIdirektivet är utformat. I likhet med Svensk Försäkring anser regeringen emellertid att försäkringsföretagen själva bör vara kapabla att lösa eventuella gränsdragningsproblem mellan funktionernas ansvarsområden på ett sätt som passar respektive företag.
Det finns även anledning att instämma i synpunkterna från Svensk Försäkring och Folksam om att det bör förtydligas att identifieringen och bedömningen av bristande regelefterlevnad ska ske i förhållande till Solvens II-regelverket. Detta bör tydliggöras i lagen.
Svensk Försäkring påtalar dessutom att funktionen för regelefterlevnad har fått ett bredare ansvarsområde än vad som följer av Solvens II-
direktivet och anser att bestämmelsen närmare bör ansluta till direktivets krav. Finansinspektionen anser å sin sida att bestämmelsen är för snäv och inte omfattar alla de regelverk som bör omfattas, t.ex. olika EUförordningar som är direkt tillämpliga på försäkringsföretag. Enligt regeringens mening ansluter föreslagna bestämmelser nära till direktivets krav. Det finns däremot inte anledning, såsom Finansinspektionen anser, att gå längre än vad som krävs enligt direktivet (jfr ställningstagandet i avsnitt 5.2.1).
Hänvisningar till S15-9
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
15.10. Funktion för internrevision
Regeringens förslag: Ett försäkringsföretag ska ha en funktion för internrevision.
Funktionen ska utvärdera systemet för internkontroll, utvärdera andra delar av företagsstyrningssystemet och rapportera resultat och lämna rekommendationer efter dessa utvärderingar till företagets styrelse.
Funktionen för internrevision ska utföra sina uppgifter med opartiskhet och vara oberoende från den verksamheten som utvärderas.
Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Finansinspektionen anser att lagen bör utformas så att det anges att funktionen för internrevision ska vara effektiv, att funktionen ska utvärdera hur lämpligt systemet för internkontrollen är samt utvärdera andra aspekter av företagsstyrningssystemet, att funktionen ska verka objektivt och oberoende i förhållande till de operativa funktionerna i företaget och att styrelsen ska besluta om vilka åtgärder som ska vidtas med hänsyn till de resultat och rekommendationer som funktionen har lämnat till styrelsen.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. I utkastet till lagrådsremiss föreslås dock att det är styrelsen som ska utse den som ska ansvara för företagets funktion för internrevision.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det. Svensk Försäkring och Försäkringsjuridiska föreningen avstyrker förslaget att det är styrelsen som ska utse den som ska ansvara för företagets funktion för internrevision.
Skälen för regeringens förslag: Av artikel 47.1 första stycket i
Solvens II-direktivet framgår att försäkringsföretag ska inrätta en effektiv internrevisionsfunktion. Denna funktion ska enligt artikel 47.1 andra stycket också utvärdera hur lämpligt och effektivt systemet för internkontroll är samt andra aspekter av företagsstyrningssystemet. Enligt artikel 47.2 ska internrevisionen verka objektivt och oberoende i förhållande till de operativa funktionerna. Av artikel 47.3 framgår att funktionen ska rapportera resultat och rekommendationer till styrelsen, som i sin tur ska besluta om vilka åtgärder som ska vidtas, och se till att åtgärderna genomförs.
Någon bestämmelse som motsvarar artikel 47 finns inte i svensk rätt. En bestämmelse som överensstämmer med direktivets bör därför införas i FRL.
Finansinspektionen har ett antal synpunkter på utredningens förslag till lagtext.
Kravet i artikel 47 på att den nu aktuella funktionen ska vara effektiv är ett självklart krav som inte uttryckligen behöver framgå av lagtexten.
I likhet med utredningen anser regeringen att kravet i artikeln på att funktionen ska verka ”objektivt” i svensk rätt bör uttryckas som ett krav på opartiskhet, jfr 9 kap. 6 b § aktiebolagslagen.
Det behöver inte heller uttryckligen framgå av lagtexten att den utvärdering av systemen för internkontroll och andra aspekter av företagsstyrning som funktionen har att utföra ska innefatta en bedömning av dess lämplighet och effektivitet.
Det får vidare anses ingå i styrelsens ansvar att dels fatta beslut om nödvändiga åtgärder, dels se till att dessa åtgärder kommer till utförande, utan att detta uttryckligen behöver framgå av bestämmelsen om funktionen för internrevision.
Det finns avslutningsvis anledning att instämma i Svensk Försäkrings och Försäkringsjuridiska föreningens ställningstagande att det inte bör uppställas krav på att det är styrelsen som ska utse den som ska ansvara för företagets funktion för internrevision. Det är rimligt att frågan om vem som ska utse den ansvariga personen lämnas till respektive företag att bestämma.
Hänvisningar till S15-10
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
15.11. Aktuariefunktion
Regeringens förslag: Ett försäkringsföretag ska ha en aktuariefunktion.
I lag preciseras vilka uppgifter som aktuariefunktionen ska ha. Den som ska ansvara för eller utföra uppgifter i aktuariefunktionen ska ha tillräcklig kunskap och erfarenhet av funktionens uppgifter med hänsyn till arten, omfattningen och komplexiteten av riskerna i företagets verksamhet.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om villkor för behörighet för den som ska ansvara för eller utföra uppgifter i aktuariefunktionen.
När det gäller mindre försäkringsföretag som har beviljats undantag från försäkringsrörelselagens bestämmelser får Finansinspektionen besluta om undantag från villkoren för behörighet för den som ska ansvara för eller utföra uppgifter i aktuariefunktionen och från kravet på att upprätta en aktuariefunktion.
Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Finansinspektionen påpekar att utredningens förslag innebär att den nu gällande skyldigheten att registrera aktuarier hos Bolagetsverket avskaffas. Inspektionen anser att det finns fortsatt behov av en sådan registrering. Som ett alternativ kan Finansinspektionen tänka sig en ordning där försäkringsföretagen i stället anmäler
aktuarier till inspektionen. Svenska Aktuarieföreningen betonar vikten av ett utbildningskrav på en eller flera ytterst ansvariga aktuarier. Föreningen anser att det krav som finns formaliserat i dag i Finansinspektionens föreskrifter (FFFS 2011:19) är eftersträvansvärt även i en framtida reglering. Utan ett formellt utbildningskrav, som i dag, föreligger enligt föreningen en uppenbar risk att bedömningen av vad som avses med ”tillräckliga insikter och erfarenheter av funktionens uppgifter” blir godtyckligt. Föreningen anser vidare att den eller de personer som bör beröras av kompetenskravet inte bör vara den som ska utföra uppgifter i aktuariefunktionen utan kompetenskravet bör begränsas till den eller de som är ytterst ansvariga för aktuariefunktionen varför utredningens förslag till bemyndigande i denna del bör justeras. Svensk Försäkring instämmer i utredningens förslag att det inte längre är lämpligt att ställa upp krav på ansvarig aktuarie mot bakgrund av att det införs krav på att ett försäkringsföretag ska ha en aktuariefunktion. Svensk Försäkring avstyrker bemyndigandet att meddela kompetenskrav för aktuarier. Det finns enligt Svensk Försäkring inte någon anledning att ställa upp krav utöver de lämplighetskrav som utredningen föreslår. I dessa krav ingår bl.a. att personerna ska ha de kvalifikationer, kunskaper och erfarenheter som är tillräckliga.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss saknar förslag om ett särskilt bemyndigande som avser mindre försäkringsföretag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det. Finansinspektionen vidhåller att det finns fortsatt behov av att registrera aktuarier. Svensk Försäkring anser att det inte finns anledning att införa ett föreskriftsbemyndigande om kompetenskrav för aktuarier. Svenska Aktuarieföreningen anser att kompetenskraven bör begränsas till den eller de som är ytterst ansvariga för aktuariefunktionen.
Skälen för regeringens förslag: Av artikel 48.1 i Solvens II-direktivet framgår att ett försäkringsföretag ska ha en effektiv aktuariefunktion, och vilka uppgifter som denna funktion ska utföra. Av artikel 48.2 framgår vilka krav som ställs på personer i aktuariefunktionen.
Enligt den nuvarande regleringen i 5 kap. 14 § första stycket FRL ska de försäkringstekniska utredningarna och beräkningarna utföras under överinseende av en eller flera aktuarier med den insikt och erfarenhet i dessa frågor som fordras med hänsyn till omfattningen och arten av försäkringsföretagets verksamhet. Av andra stycket samma paragraf framgår att när en aktuarie har utsetts eller frånträtt sin befattning, ska styrelsen eller den verkställande direktören genast anmäla detta för registrering. En sådan anmälan får också göras av aktuarien.
Bestämmelserna i artikel 48 är mer långtgående än de nuvarande bestämmelserna. För att genomföra direktivet bör därför bestämmelser med motsvarande innebörd som artikeln införas i FRL och de nuvarande bestämmelserna i 5 kap. 14 § FRL utmönstras.
Regeringen anser i likhet med Svenska Aktuarieföreningen, och i motsats till Svensk försäkring, att det finns behov av ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om villkor för behörighet för den som ska ansvara för och
utföra uppgifter i aktuariefunktionen. Att som Svenska Aktuarieföreningen förespråkar, begränsa utbildningskraven till endast ansvariga aktuarier, skulle emellertid inte vara förenligt med direktivet som ställer krav på kunskap och erfarenhet för alla som utför uppgifter i funktionen.
Som nämnts ska aktuariefunktionen enligt Solvens II-regleringen vara en del av varje försäkringsföretags företagsstyrningssystem. Detta system ska fastställas av styrelsen och dess effektivitet ska regelbundet omprövas av detta organ. Mot denna bakgrund anser regeringen, i motsats till
Finansinspektionen, att det inte finns behov av en fortsatt registrering av aktuarierna. Det finns – mot bakgrund av innehållet i artikel 48.1 – anledning att i lag precisera aktuariefunktionens uppgifter.
Enligt nu föreslagna bestämmelser i 1 kap. 19 och 19 b §§ kan ett försäkringsföretag av en viss mindre storlek och med visst slag av verksamhet beviljas undantag från försäkringsrörelselagens bestämmelser om solvens, företagsstyrning offentliggörande och grupptillsyn. En ansökan om undantag ska prövas av Finansinspektionen. Dessa mindre företag får, när de har beviljats undantag från de nu aktuella delarna av rörelseregleringen, inte anses tillämpa Solvens II-regleringen.
I dag har dessa mindre företag undantag från att ha aktuarie – ett beslut som grundar sig på nu gällande 5 kap. 17 § andra stycket FRL. Det finns anledning att nu införa en liknande möjlighet för Finansinspektionen att besluta om undantag. Finansinspektionen bör således – när det gäller dessa mindre försäkringsföretag – i ett enskilt fall kunna besluta om undantag från villkoren för behörighet för den som ska ansvara för och utföra uppgifter i aktuariefunktionen och från kravet på att upprätta en aktuariefunktion.
Hänvisningar till S15-11
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
15.12. Uppdragsavtal
Regeringens förslag: Ett försäkringsföretag får uppdra åt någon annan att utföra ett visst arbete och vissa funktioner som ingår i företagets försäkringsrörelse (uppdragsavtal). Ett sådant uppdrag inskränker dock inte företagets ansvar enligt försäkringsrörelselagen.
Ett uppdrag får dock inte avse operativ verksamhet eller funktioner som är av väsentlig betydelse, om det kan leda till att kvaliteten i företagsstyrningssystemet försämras väsentligt, den operativa risken i företaget ökar väsentligt, Finansinspektionen möjlighet att utöva tillsyn försämras eller försäkringstagarnas möjlighet till tillfredsställande och fortlöpande service inte kan upprätthållas.
Ett försäkringsföretag som avser att ingå ett uppdragsavtal som avser operativ verksamhet eller funktioner som är av väsentlig betydelse ska innan avtalet har börjat gälla anmäla detta till Finansinspektionen.
Ett försäkringsföretag ska också snarast anmäla till Finansinspektionen om det inträffar väsentliga förändringar inom den operativa verksamheten eller funktionerna.
Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Finansinspektionen anför att utredningen har föreslagit att ett uppdragsavtal inte ska få ingås om den operativa risken i försäkringsföretaget ökar ”väsentligt”. Inspektionen menar att ordet väsentligt kan uppfattas som ett lägre krav jämfört med ordet ”otillbörligt” som anges i artikel 49.2. Svensk Försäkring anser att enbart det förhållandet att det sker en begränsning i möjligheten till tillfredsställande service inte kan vara ett hinder för att lägga ut verksamheten utan det bör som i den engelska versionen av direktivet krävas att en fortlöpande och tillfredsställande service till försäkringstagarna inte kan upprätthållas (”undermine continous and satisfactory service to policy holders”). Försäkringsjuridiska föreningen och Svensk Försäkring påpekar att det i praktiken blir mycket svårt att anmäla i god tid innan ett uppdragsavtal ingås.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det. Finansinspektionen och Svensk Försäkring betonar att definitionen av uppdragsavtal inte bör innehålla något väsentlighetsrekvisit. Finansinspektionen anser att anmälan av ett uppdragsavtal som avser operativ verksamhet eller funktioner som är av väsentlig betydelse bör ske i god tid innan avtalet ingås.
Skälen för regeringens förslag
Ett försäkringsföretag får ingå uppdragsavtal
Av artikel 49.1 i Solvens II-direktivet framgår att ett försäkringsföretag får ingå uppdragsavtal avseende alla funktioner och försäkringsverksamheter, men att företaget alltjämt, trots avtalet, har det fulla ansvaret för att företaget uppfyller sina förpliktelser enligt direktivet.
Det finns i dag inte någon reglering i lag om uppdragsavtal för försäkringsföretag. Exempel på detta finns dock i lagar på det finansiella området i övrigt, t.ex. i lagen (2004:46) om värdepappersfonder. Bestämmelserna i den lagen är emellertid mer långtgående än bestämmelserna i direktivet, och bör därför inte tjäna som förebild för den nu aktuella regleringen på försäkringsområdet. Det finns även allmänna råd från Finansinspektionen om uppdragsavtal (se FFFS 2005:1). I detta anges bl.a. att styrelsen och den verkställande direktören har ansvar för den verksamhet som har lagts ut. Vidare anges att företag som har för avsikt att lägga ut verksamhet ska anmäla detta i förväg.
En allmän bestämmelse om uppdragsavtal (definition) som genomför artikel 49.1 bör föras in i FRL. Den bör, som Finansinspektionen och
Svensk Försäkring framhåller, inte innehålla något väsentlighetsrekvisit.
Inskränkningar i möjligheten att ingå uppdragsavtal
Av artikel 49.2 framgår att möjligheten att ingå uppdragsavtal är begränsad när det är fråga om ”kritiska eller viktiga operativa funktioner eller verksamheter”. Sådana uppdragsavtal får inte ingås om det leder till väsentliga försämringar av kvaliteten i företagsstyrningssystemet, en otillbörlig ökning av den operativa risken, försämringar av tillsynsmyndigheternas möjligheter att utöva tillsyn eller om hinder
skapas för att fortlöpande ge försäkringstagarna en tillfredsställande service. Dessa inskränkningar i möjligheten att ingå uppdragsavtal bör genomföras genom en bestämmelse i FRL.
Utredningen har föreslagit att ett uppdragsavtal inte ska få ingås om den operativa risken i försäkringsföretaget ökar ”väsentligt”. Finansinspektionen menar att ordet väsentligt kan uppfattas som ett lägre krav jämfört med ordet ”otillbörligt” som anges i artikel 49.2. Regeringen delar dock utredningens förslag i denna del och anser att det är förenligt med direktivet.
Det finns också anledning att dela Svensk Försäkrings uppfattning att det bör krävas att försäkringstagarnas möjlighet till tillfredsställande och fortlöpande service inte kan upprätthållas, dvs. inte enbart den begränsning som utredningen har föreslagit, för att uppdragsavtal inte ska få ingås. Lagtexten bör utformas i enlighet med detta.
Anmälan av uppdragsavtal
I artikel 49.3 finns vissa bestämmelser om anmälningsskyldighet avseende vissa typer av uppdragsavtal.
Utredningen föreslår att ett försäkringsföretag som har för avsikt att ingå uppdragsavtal ska anmäla detta till Finansinspektionen i god tid innan avtalet ingås. Finansinspektionen delar utredningens bedömning.
Svensk Försäkring och Försäkringsjuridiska föreningen anmärker däremot att en sådan anmälningsskyldighet kommer att medföra praktiska problem och att det inte heller är ändamålsenligt att ställa krav på att en anmälan måste ske i god tid innan avtalets ingående. Enligt regeringens mening bör det i sammanhanget uppmärksammas att anmälan enligt den engelska versionen av direktivtexten ska ske ”in a timely manner” och att denna ska ske innan ”the outsourcing”. Detta talar för att anmälan ska ske innan avtalet har börjat gälla.
En bestämmelse som motsvarar artikel 49.3 bör således införas i FRL om att ett försäkringsföretag som avser att ingå ett uppdragsavtal som avser operativ verksamhet eller funktioner som är av väsentlig betydelse ska innan avtalet har börjat gälla anmäla detta till Finansinspektionen. Ett försäkringsföretag ska också snarast anmäla till Finansinspektionen om det inträffar väsentliga förändringar i sådan verksamhet eller sådana funktioner.
Hänvisningar till S15-12
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1, Författningskommentar till 10 kap. 19 § försäkringsrörelselagen (2010:2043)
15.12.1. Åtgärder som krävs av försäkringsföretag som ingår uppdragsavtal
Regeringens förslag: Ett försäkringsföretag som ingår ett uppdragsavtal ska vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa att uppdragstagaren samarbetar med Finansinspektionen när det gäller de funktioner eller arbeten som omfattas av uppdragsavtalet, ger försäkringsföretaget, dess revisorer och Finansinspektionen tillgång till uppgifter som rör de funktioner eller arbeten som omfattas av uppdragsavtalet och dessutom ger Finansinspektionen faktiskt tillträde till uppdragstagarens lokaler.
Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna har inga invändningar mot utredningens förslag. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: Ett försäkringsföretag som har uppdragit åt annan (en tjänsteleverantör) att svara för en funktion eller utföra viss verksamhet ska garantera ett antal närmare angivna villkor (artikel 38 i Solvens II-direktivet).
Av artikel 38.1 a framgår att tjänsteleverantören ska samarbeta med försäkringsföretagets tillsynsmyndigheter avseende de funktioner och verksamheter som omfattas av ett uppdragsavtal.
Av artikel 38.1 b framgår att försäkringsföretaget, dess revisor och tillsynsmyndigheterna ska ha faktisk tillgång till uppgifter som rör de funktioner eller verksamheter som omfattas av uppdragsavtalet.
Enligt artikel 38.1 c ska tillsynsmyndigheterna därutöver ha faktiskt tillträde till tjänsteleverantörens lokaler och kunna utöva denna rättighet.
Bestämmelserna i artikel 38.1 om åtgärder som ett försäkringsföretag som ingår ett uppdragsavtal ska vidta har ingen motsvarighet i svensk rätt och bör därför införas i FRL.
Hänvisningar till S15-12-1
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 17.4.2
16.1. Krav på rapportering till Finansinspektionen
16.1.1. Bakgrund
Krav på rapportering till en tillsynsmyndighet är ett naturligt inslag för företag som är verksamma på finansmarknaden. Med uppgifterna som underlag kan tillsynsmyndigheten bl.a. bedöma det ekonomiska läget i enskilda företag och på den finansiella marknaden i stort.
För försäkringsföretagens del finns ett fåtal bestämmelser om lämnande av upplysningar (rapportering) till Finansinspektionen i nuvarande 14 kap. FRL, medan merparten av de bestämmelser som rör företagens rapportering i stället finns i föreskrifter på lägre nivå.
Den regelbundna tillsynsrapporteringen består av en kvalitativ årsrapport som benämns ”Redogörelse för verksamheten” (RSR) samt kvalitativa mallar för års- och kvartalsrapporter (QRT). Den publika ”Solvens- och verksamhetsrapporten” (SFCR) består också av en kvalitativ och en kvantitativ del. Denna publika rapport ska även rapporteras in till Finansinspektionen när företaget publicerar den på sin hemsida.
Solvens II-direktivet innehåller endast mer generella bestämmelser om tillsynsmyndigheternas befogenheter att kräva uppgiftslämnade från försäkringsföretag och om företagens övriga rapportering till tillsynsmyndigheterna. I det sammanhanget bör även nämnas att mer detaljerade regler om rapporteringen och rapporterna finns i kommissionens
delegerade förordning (EU) 2015/35 och kommer att finnas i EUförordning på nivå 2,5 samt i Eiopas riktlinjer.
16.1.2. Rapporter från försäkringsföretag
Regeringens förslag: Bemyndigandet i nuvarande försäkringsrörelselagen för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vilka upplysningar som ett försäkringsföretag ska lämna till Finansinspektionen, utökas till att även avse när och hur upplysningarna ska lämnas.
Regeringens bedömning: Bestämmelserna i Solvens II-direktivet om försäkringsföretags skyldighet att lämna såväl sådana uppgifter som är nödvändiga för tillsynen som övriga uppgifter till Finansinspektionen tillgodoses redan av bestämmelser i försäkringsrörelselagen och möjligheten att med stöd av bemyndiganden meddela föreskrifter som kompletterar lagen.
Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningen föreslår en bestämmelse om att ett försäkringsföretag ska lämna rapporter om sin verksamhet till Finansinspektionen.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.
Förslaget och bedömningen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag och bedömning.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget och bedömningen eller har ingen invändning mot dem. Finansinspektionen anser att det bör införas en särskild bestämmelse som ger inspektionen rätt att begära in upplysningar från tredje part, såsom revisorer eller andra experter.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: Av bestämmelserna i artikel 35.1–35.4 i Solvens II-direktivet framgår i huvudsak att medlemsstaterna ska kräva att försäkringsföretagen ska lämna de uppgifter till tillsynsmyndigheterna som är nödvändiga för tillsynen och vilka närmare uppgifter som minst avses.
Artikel 35 har stora likheter med bestämmelserna i de äldre direktiven, och är redan införda i svensk rätt genom bestämmelserna i nuvarande 14 kap. 5 och 6 §§ FRL. I dessa bestämmelser saknas dock en närmare beskrivning av vilka uppgifter som kan krävas in av Finansinspektionen. Genom det särskilda bemyndigandet i 14 kap. 18 § andra stycket 1 FRL har dock frågan om vilka närmare upplysningar som ett försäkringsföretag ska lämna till Finansinspektionen lämnats för reglering genom föreskrifter på lägre nivå. Enligt regeringen finns det således inget behov av lagändringar med anledning av bestämmelserna i direktivet om försäkringsföretags skyldighet att lämna sådana uppgifter som är nödvändiga för tillsynen till Finansinspektionen.
När det sedan gäller de övriga preciseringarna som nu görs genom bestämmelserna i artikel 35.2 gör regeringen följande bedömningar.
Av artikel 35.2 a följer att Finansinspektionen ska ha de befogenheter som krävs för att fastställa art, omfattning och format för de uppgifter som kan krävas in. Av artikel 35.2 b följer att Finansinspektionen ska
kunna kräva in alla uppgifter om avtal som innehas av förmedlare eller ingåtts med tredje man. Av artikel 35.2 c följer att Finansinspektionen ska kunna begära information från externa experter, t.ex. revisorer och aktuarier. Av artikel 35.3 framgår vad uppgifterna ska omfatta och av artikel 35.4 vilka principer uppgifterna ska stå i överensstämmelse med. Av artikel 35.5 följer att försäkringsföretaget ska upprätta lämpliga system och strukturer för att uppfylla kraven i punkterna 1–4 och ett styrdokument som godkänts av försäkringsföretagets förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorgan och som säkerställer att de lämnade uppgifterna hela tiden motsvarar kraven.
Finansinspektionen anser att det bör införas en särskild bestämmelse som ger inspektionen rätt att begära in upplysningar från tredje part, såsom revisorer eller andra experter. Enligt regeringens mening får emellertid bestämmelserna i artikel 35 i deras helhet avse uppgifter som ska lämnas från eller via försäkringsföretaget till tillsynsmyndigheten.
Det bör i det sammanhanget uppmärksammas att vissa upplysningar från tredje part regleras särskilt. Det gäller exempelvis revisors och särskild granskares rapporteringsskyldighet (se nuvarande 14 kap. 12 § FRL).
Bestämmelserna i artikel 35.2 a har ingen direkt motsvarighet i de äldre direktiven och är av sådan art att de bör tas in i föreskrifter på lägre nivå än lag. I denna del föreslås ett till del förtydligat bemyndigande att meddela föreskrifter om när och hur upplysningar ska lämnas (se förslaget till 17 kap. 30 § andra stycket).
Bestämmelserna i artikel 35.2 b har stora likheter med bestämmelserna i de äldre direktiven, möjligheten för Finansinspektionen att kräva in de nu aktuella uppgifterna följer enligt regeringens mening av bestämmelserna i nuvarande 14 kap. 5 § FRL.
Bestämmelserna i artikel 35.2 c saknar direkt motsvarighet i de äldre direktiven, men en möjlighet att begära den aktuella informationen får anses följa av redan nu gällande bestämmelser i 14 kap. 5 och 6 §§ FRL.
Bestämmelserna i artiklarna 35.3 och 35.4 bör av naturliga skäl genomföras genom föreskrifter på lägre nivå än lag. Beträffande genomförandet av artikel 35.5, se avsnitt 15.3 om företagsstyrning.
Enligt artikel 102 ska ett försäkringsföretag beräkna solvenskapitalkravet minst en gång per år och rapportera detta till tillsynsmyndigheten. Om försäkringsföretagets riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som låg till grund för det senaste rapporterade solvenskapitalkravet, ska företaget utan dröjsmål beräkna ett nytt solvenskapitalkrav och rapportera detta till tillsynsmyndigheten.
Det kan i det sammanhanget konstateras att försäkringsföretaget ska löpande ha kontroll över sin riskprofil och hur denna förhåller sig till solvenskapitalkravet. Rapporteringen av solvenskapitalkravet omfattas av den periodiska tillsynsrapporteringen vars detaljer framgår av kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/35 och kommer att framgå av EU-förordningen på 2,5 samt Eiopas riktlinjer. Att införa en särskild rapporteringsskyldighet för att genomföra artikel 102 skulle mot denna bakgrund snarast vara förvirrande. Det saknas således skäl att införa en sådan särskild rapporteringsskyldighet.
16.2. Allmänt om krav på försäkringsföretag att offentliggöra vissa uppgifter
16.2.1. Bakgrund
Enligt nuvarande solvensregelverk (Solvens I) finns det inga krav på offentliggörande av uppgifter om verksamhet och solvens. Det finns dock bestämmelser – i ÅRFL och Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd – om krav på vissa tilläggsupplysningar avseende verksamhet, risker och solvens i den finansiella rapporteringen (årsredovisningen). Dessa upplysningskrav är dock inte lika omfattande som Solvens II-direktivets bestämmelser.
16.2.2. Allmänt om Solvens II-direktivets bestämmelser om offentliggörande
Transparens är en av grundstenarna i Solvens II-direktivet och syftar till att underlätta jämförbarheten mellan olika försäkringsföretag. Detta krav uppnås framför allt genom försäkringsföretagens offentliggörande av en rapport (lägesrapport) om verksamhet och solvens, som ska lämnas av alla försäkringsföretag och försäkringsgrupper.
För att säkerställa transparens bör försäkringsföretag, enligt skäl 38 i Solvens II-direktivet, minst en gång per år offentliggöra – dvs. utan kostnad göra tillgänglig antingen i tryckt eller i elektronisk form – väsentliga uppgifter om sin verksamhet och solvens. Företagen får dessutom offentliggöra kompletterande uppgifter på frivillig basis.
”Lägesrapport om solvens och finansiell ställning” är en publik rapport i vilken ett försäkringsföretag ska offentliggöra uppgifter till externa intressenter (se artikel 51). Syftet med detta offentliggörande är bl.a. att ge en extern intressent ett underlag som denne kan förlita sig på för en bedömning av företagets verksamhet och solvenssituation. Rapporten underlättar också jämförelsen mellan olika försäkringsföretag. De uppgifter som ska offentliggöras ska vara tillräckliga för att en extern intressent ska kunna göra en bedömning av företagets verksamhet och resultat, företagsstyrningssystem, riskprofil, värderingsmetodik för solvensändamål och dispositionen av det egna kapitalet. Företaget är skyldigt att sammanställa och publicera denna rapport årligen.
Det finns enligt artikel 53 en möjlighet till undantag från kravet på offentliggörandet om ett företags konkurrenter skulle gynnas otillbörligt eller om företaget bryter mot tystnadsplikt. Denna undantagsmöjlighet gäller dock inte uppgifter som avser dispositionen av det egna kapitalet. Enligt artikel 54 ska försäkringsföretaget uppdatera tidigare offentliggjorda uppgifter så fort en betydande förändring inträffat.
16.3. Offentliggörande av solvens- och verksamhetsrapport
Regeringens förslag: Ett försäkringsföretag ska offentliggöra en solvens- och verksamhetsrapport en gång per år. Om vissa förhållanden ändras ska den uppdateras och offentliggöras.
Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: Medlemsstaterna ska kräva att varje försäkrings- och återförsäkringsföretag årligen offentliggör en lägesrapport beträffande sin solvenssituation och finansiella ställning (artikel 51.1 första stycket i Solvens II-direktivet).
Av direktivet följer att lägesrapporten ska innehålla uppgifter om verksamhet och resultat, företagsstyrning och riskprofil, värderingsmetodik för solvensändamål och solvenssituation. Mot denna bakgrund finns det anledning att kalla rapporten för solvens- och verksamhetsrapport. Regeringen anser att begreppet verksamhet bättre kan sammanfatta de områden som behandlar verksamhet, resultat, företagsstyrning och riskprofil samt att solvens kan sammanfatta de områden som behandlar värderingsmetoder för solvensändamål och disposition av det egna kapitalet. En bestämmelse som motsvarar artikel 51.1 första stycket bör föras in i lag.
Enligt skäl 38 i direktivet ska uppgifterna offentliggöras minst en gång per år, vilket dock inte framgår av artikel 51.1, som i stället kräver ett offentliggörande årligen.
För samtliga försäkringsföretag i Sverige är kalenderår räkenskapsår, men räkenskapsåret kan vara kortare eller längre beroende på när bokföringsskyldigheten inträder eller upphör. Solvens- och verksamhetsrapporten kommer därmed i normalfallet att innehålla årsuppgifter. Av artikel 54 framgår det att offentliggörande dessutom ska ske vid vissa ändrade förhållanden. Det innebär att rapporten kan komma att offentliggöras flera gånger per år i samband med uppdateringar, vilket bör framgå av den svenska lagbestämmelsen.
Hänvisningar till S16-3
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt Författningskommentar till 16 kap. 1 § försäkringsrörelselagen (2010:2043)
16.4. Innehållet i solvens- och verksamhetsrapporten
Regeringens förslag: Solvens- och verksamhetsrapporten ska innehålla en beskrivning av försäkringsföretagets verksamhet och resultat, företagsstyrningssystem, riskprofil, värderingsmetoder för solvensändamål och solvenssituation.
Ett försäkringsföretag som använder matchnings- eller volatilitetsjustering ska lämna särskild information om detta i rapporten.
Ett försäkringsföretag får helt eller delvis lämna de uppgifter som ska offentliggöras genom rapporten genom hänvisning till uppgifter som företaget offentliggjort för att uppfylla andra rättsliga eller administrativa krav, om dessa uppgifter är likvärdiga både till art och till omfattning.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om innehållet i rapporten.
Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Svensk Försäkring anser att det behöver förtydligas i lagtexten vad som avses med kapitalhantering.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: Av artikel 51.1 första stycket i
Solvens II-direktivet framgår att uppgifterna som krävs enligt artikel 35.3 och principerna i artikel 35.4 ska beaktas vid offentliggörandet. Av artikel 51.1 andra stycket framgår det att rapporten om verksamhet och solvens ska innehålla uppgifter av olika slag. Uppgifterna kan offentliggöras i fullständig form eller genom hänvisning till likvärdiga uppgifter som offentliggjorts för att uppfylla andra rättsliga eller administrativa krav. En förutsättning är att uppgifterna är likvärdiga både till art och till omfattning (se artikel 53.3).
Av artikel 51.1 andra stycket följer att försäkringsföretaget ska offentliggöra detaljerade beskrivningar av företagets verksamhet och resultat, företagsstyrningssystem, risker samt värderingsmetoder. Dessutom ska försäkringsföretaget offentliggöra uppgifter om dispositionen av det egna kapitalet. Om minimikapitalkravet eller solvenskapitalkravet underskridits under rapporteringsperioden ska försäkringsföretaget offentliggöra detta, även om dessa förhållanden senare rättats till, samt en förklaring av deras ursprung och följder och en redogörelse för korrigerande åtgärder som vidtagits. Beskrivningen av dispositionen av egna kapitalet inkluderar enligt artikel 51.1.e beskrivningar av kapitalbasens struktur, belopp och kvalitet samt beloppen för solvenskapitalkravet och minimikapitalkravet. Utredningen har valt att använda uttrycket ”kapitalhantering” för att beskriva detta. Regeringen anser emellertid att uttrycket ”solvenssituation” bättre beskriver vad som avses. Genom det bemyndigande som regeringen föreslår kommer också ytterligare preciseringar att kunna ges. Därmed kommer också Svensk
Försäkrings synpunkt – att det behöver förtydligas i lagtexten vad som avses med kapitalhantering – att tillgodoses.
Som nämnts ska tillsynsmyndigheten (enligt artikel 53.3) tillåta att ett försäkringsföretag utnyttjar eller hänvisar till andra offentliggjorda uppgifter om de redan offentliggjorda uppgifterna är likvärdiga till såväl art som till omfattning med de uppgifter som krävs enligt artikel 51.
Hänvisningarna i artikel 51.1 till artikel 35.3 och 35.4 får tolkats på det sättet att medlemsstaterna vid utformningen av kraven på offentliggörande ska ta hänsyn till de krav som finns på de uppgifter som ska
lämnas till tillsynsmyndigheten. Artikel 35.3 och 35.4 gäller alla uppgifter som lämnas för tillsynen, dvs. den periodiska rapporteringen och övriga uppgifter som begärs in i samband med tillsynen. Artikel 35.3 handlar om krav på innehållet i tillsynsrapporteringen (uppgifterna ska vara kvalitativa, kvantitativa, historiska, aktuella och/eller framåtblickande samt innehålla data från både interna källor och/eller externa källor). Artikel 35.4 innehåller kraven på proportionalitet, tillgänglighet, relevans, tillförlitlighet och begriplighet. Den hänvisning som finns i artikel 51.1 innebär således att de uppgifter som offentliggörs ska uppfylla samma krav som de uppgifter som ska lämnas till Finansinspektionen.
Det framgår vidare av artikel 54.2 att försäkrings- och återförsäkringsföretag frivilligt får offentliggöra varje uppgift eller förklaring som rör deras verksamhet och solvens för vilken offentliggörande inte krävs genom artiklarna 51 och 53 och punkt 1 i artikel 54. Regeringen bedömer i likhet med utredningen att bestämmelsen inte behöver införas särskilt, eftersom det inte finns några hinder för försäkringsföretagen att frivilligt offentliggöra uppgifter om sin verksamhet.
Vid genomförandet av bestämmelserna i direktivet om vad lägesrapporten om verksamhet och solvens ska innehålla enligt artikel 51.1 bör särskild hänsyn tas till att vissa delar av regleringen på nivå 2 och 3 är mycket utförliga. Regeringen anser därför att bestämmelserna i den svenska lagen endast bör innehålla centrala och övergripande bestämmelser om innehållet. Mot den bakgrunden finns det anledning att sammanfatta innehållet i rapporten under fem rubriker; verksamhet och resultat, företagsstyrning, riskprofil, värderingsmetoder för solvensändamål och solvenssituation. Även bestämmelserna i artikel 51.2 är detaljerade och innehåller bl.a. en övergångsbestämmelse för offentliggörande av kapitaltillägg och specifika parametrar, vilket inte införs i den svenska lagen. De bestämmelser som inte införs i den svenska lagen, vilket även inkluderar artikel 35.3 och 35.4 i Solvens II-direktivet, bör införas genom föreskrifter på lägre nivå.
I lag bör däremot tas in att ett försäkringsföretag får helt eller delvis lämna de uppgifter som ska offentliggöras genom hänvisning till andra offentliggjorda uppgifter, om de redan offentliggjorda uppgifterna är likvärdiga till såväl art som till omfattning med de uppgifter som krävs enligt artikel 51. På detta sätt genomförs artikel 53.3.
De lagregler som nu beskrivs bör kompletteras med ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om innehållet i solvens- och verksamhetsrapporten.
16.5. Särskild information i solvens- och verksamhetsrapporten
Regeringens förslag: Ett försäkringsföretag som använder matchningsjustering ska i sin solvens- och verksamhetsrapport beskriva matchningsjusteringen och den portfölj av åtaganden och motsvarande tillgångar på vilka justeringen används samt kvantifiera effekterna av en slopad matchningsjustering på företagets finansiella position.
Rapporten ska även innehålla information om huruvida företaget använder volatilitetsjustering och en kvantifiering av effekterna av en slopad volatilitetsjustering på företagets finansiella position.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: Genom artikel 2.13 a i omnibus IIdirektivet införs det genom en ny artikel 51.1a i Solvens II-direktivet krav på särskild information i solvens- och verksamhetsrapporten för ett försäkringsföretag som använder matchningsjustering.
Enligt artikel 51.1a första stycket ska de aktuella företagen i sin beskrivning av tillgångar och försäkringstekniska avsättningar inkludera en beskrivning av matchningsjusteringen och den portfölj av åtaganden och motsvarande tillgångar på vilka justeringen används, samt en kvantifiering av effekterna på företagets finansiella position av en förändring av matchningsjusteringen till noll.
Av den nya artikel 51.1a andra stycket framgår det att rapporten även ska innehålla information om huruvida företaget använder volatilitetsjustering, och en kvantifiering av effekterna på företagets finansiella position av en förändring av volatilitetsjusteringen till noll.
Bestämmelsen bör tas in i lag. En förändring av matchnings- eller volatilitetsjusteringen till noll bör i stället uttryckas som en slopad matchnings- eller volatilitetsjustering.
Hänvisningar till S16-5
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
16.6. Försäkringsföretags offentliggörande av kapitaltillägg och användning av företagsspecifika parametrar
Regeringens bedömning: Bestämmelserna om övergångsvisa undantag från kraven på offentliggörande av eventuella kapitaltillägg och effekter av användningen av förestagspecifika parametrar i Solvens IIdirektivet kräver inga särskilda lagstiftningsåtgärder.
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.
Bedömningen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har ingen invändning mot den.
Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel 51.1 andra stycket e i Solvens II-direktivet ska ett försäkringsföretags solvens- och verksamhetsrapport bl.a. innehålla en beskrivning av solvenskapitalkravet. Enligt artikel 51.2 andra stycket ska beskrivningen av solvenskapitalkravet innehålla en separat redovisning av eventuellt beslutat kapitaltillägg och en separat redovisning av effekten av användningen av s.k. företagsspecifika parametrar. Nu föreslås att artiklarna genomförs genom en
kombination av bestämmelser i lag och ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om innehållet i solvens- och verksamhetsrapporten (se avsnitt 17.3 och 17.4).
Genom artikel 2.13 b i omnibus II-direktivet får medlemsländerna, genom ett nytt tredje stycke i artikel 51.2 i Solvens II-direktivet, möjlighet att under en övergångsperiod avstå från att införa krav på separat redovisning av kapitaltillägg och separat redovisning av effekten av användningen av företagsspecifika parametrar. Övergångsperioden får som längst pågå till den 31 december 2020. Det har inte framkommit några skäl som talar emot att Sverige ska utnyttja denna möjlighet. Bestämmelsen bör kunna genomföras inom ramen för det normgivningsbemyndigande beträffande innehållet i solvens- och verksamhetsrapporten som nu har föreslagits (se avsnitt 16.4).
Här bör särskilt noteras att övergångsbestämmelsen endast innebär en lättnad i rapporteringskraven för försäkringsföretagen, och inte någon möjlighet att dölja eventuella beslut om kapitaltillägg eller användning av företagsspecifika parameterar för marknaden eller bolagets olika intressenter. Enligt svensk rätt blir eventuella beslut om kapitaltillägg och eventuella beslut om tillstånd att tillämpa företagsspecifika parametrar offentliga i samband med att beslut om detta fattas av Finansinspektionen.
Hänvisningar till S16-6
16.7. Undantag från kravet på offentliggörande
Regeringens förslag: Finansinspektionen får i ett enskilt fall tillåta att ett försäkringsföretag inte offentliggör uppgifter om verksamhet och resultat, företagsstyrningssystem, riskprofil och värderingsmetoder för solvensändamål, om ett sådant offentliggörande skulle innebära att företagets konkurrenter otillbörligt gynnas eller företaget bryter mot tystnadsplikt avsedd att skydda försäkringstagare eller andra som företaget har en motpartsrelation till.
Ett försäkringsföretag som fått tillstånd att inte offentliggöra vissa uppgifter ska ange detta och skälen till beslutet i solvens- och verksamhetsrapporten .
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka uppgifter en ansökan om undantag från kravet på offentliggörande ska innehålla.
Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: Av bestämmelsen i artikel 53.1 framgår att tillsynsmyndigheterna ska tillåta att försäkringsföretag inte offentliggör uppgifter, om företagets konkurrenter skulle gynnas i otillbörlig grad om uppgifterna offentliggjordes, eller om företaget är ålagt
tystnadsplikt eller sekretess genom sina förpliktelser mot försäkringstagarna eller andra relationer med motparter. Om tillsynsmyndigheten har tillåtit att uppgifter inte offentliggörs, ska företagen ange detta i rapporten om verksamhet och solvens samt vilka skäl som ligger till grund för beslutet.
Möjligheten att inte offentliggöra vissa uppgifter får inte användas när det gäller uppgifter som avser dispositionen av det egna kapitalet (artikel 51.1 e i Solvens II-direktivet) som nu uttrycks som ”försäkringsföretagets solvenssituation”. Det är lämpligt att de undantag som kan göras från offentliggörande tas in i lag. Av lagen bör också framgå att det är Finansinspektionen som prövar om undantag ska beviljas samt att undantag ska motiveras i rapporten. Det framgår inte av Solvens IIdirektivet hur länge undantaget ska gälla. Detta framgår dock av kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/35, där det anges att ett medgivande endast ska gälla så länge skälen till medgivandet kvarstår och att försäkringsföretaget är skyldigt att meddela om skälen inte längre föreligger
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör få meddela föreskrifter om vilka uppgifter ansökan om undantag från kravet på offentliggörande ska innehålla.
Hänvisningar till S16-7
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
16.8. Uppdateringar av lägesrapporten
16.8.1. Uppdatering om solvenskapitalet inte är uppfyllt
Regeringens förslag: Ett försäkringsföretag som inte uppfyller solvenskapitalkravet ska omedelbart uppdatera tidigare offentliggjorda uppgifter i solvens- och verksamhetsrapporten, om underskottet är betydande och Finansinspektionen inte har fått någon realistisk åtgärdsplan inom två månader räknat från den dag då företaget upptäckte att underskottet var betydande.
Om Finansinspektionen har ansett att en åtgärdsplan är realistisk, men underskottet inte har korrigerats inom sex månader från det att det upptäcktes, ska underskottet offentliggöras av företaget vid utgången av denna period. Samtidigt ska företaget offentliggöra en förklaring till orsakerna till det kvarvarande underskottet, följderna av detta, vilka korrigerande åtgärder som har vidtagits av företaget och vilka ytterligare korrigerande åtgärder som är planerade.
På begäran av Finansinspektionen ska ett försäkringsföretag som inte uppfyller solvenskapitalkravet, samtidigt som underskottet är betydande och någon realistisk åtgärdsplan inte har överlämnats till inspektionen inom ovan angiven tid, offentliggöra hur stort underskottet är, en förklaring av orsakerna till underskottet, följderna av underskottet och vilka korrigerande åtgärder som har vidtagits av företaget.
Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.
Skälen för regeringens förslag: Enligt bestämmelserna i artikel 54 ska ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag, om någon betydande förändring inträffat som i väsentlig grad minskat relevansen hos de uppgifter som offentliggjorts enligt artiklarna 51 och 53, offentliggöra lämplig information om arten och följderna av denna betydande förändring. I artikeln definieras vad som avses med betydande förändringar.
Dessutom definieras vilka åtgärder som ska vidtas och när de senast ska vidtas.
Ett försäkringsföretag ska således uppdatera sådana uppgifter som tidigare offentliggjorts så fort en betydande förändring som minskat relevansen i de uppgifter som tidigare offentliggjorts har inträffat. Vad som avses med en betydande förändring definieras i artikeln. När det gäller underskridande av solvenskapitalkravet är det fråga om situationen när underskottet är betydande (väsentligt underskridande) och Finansinspektionen inte har erhållit någon realistisk åtgärdsplan inom två månader räknat från det datum då företaget upptäckte att underskottet var betydande. Om Finansinspektionen har ansett att en åtgärdsplan är realistisk, men underskottet inte har korrigerats inom sex månader från det att det upptäcktes, ska underskottet offentliggöras av företaget vid utgången av denna period. Samtidigt ska företaget offentliggöra en förklaring av orsakerna till det kvarvarande underskottet, följderna av detta, vilka korrigerande åtgärder som har vidtagits av företaget och vilka ytterligare korrigerande åtgärder som är planerade. Detta bör tas in i lag.
På begäran av Finansinspektionen ska ett försäkringsföretag som inte uppfyller solvenskapitalkravet – samtidigt som underskottet är betydande och någon realistisk åtgärdsplan inte har överlämnats till inspektionen inom två månader räknat från det datum då företaget upptäckte att underskottet var betydande – offentliggöra vissa preciserade uppgifter. Det är fråga om offentliggörande av uppgifter om hur stort underskottet är, en förklaring av orsakerna till underskottet, följderna av underskottet och vilka korrigerande åtgärder som har vidtagits av företaget. Även detta bör framgå av lag.
Det bör inte i lag anges att försäkringsföretaget ska anmäla uppdateringar av rapporten till Finansinspektionen. En sådan regel finns redan i kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/35.
Hänvisningar till S16-8-1
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1, Författningskommentar till 16 kap. 4 § försäkringsrörelselagen (2010:2043)
16.8.2. Uppdatering om minimikapitalet inte är uppfyllt
Regeringens förslag: Ett försäkringsföretag som inte uppfyller minimikapitalkravet ska omedelbart uppdatera tidigare offentliggjorda uppgifter i solvens och verksamhetsrapporten, om Finansinspektionen bedömer att företaget inte kommer att kunna överlämna en realistisk, kortsiktig finansiell saneringsplan eller inspektionen inte har fått någon sådan plan inom en månad räknat från det datum då företaget upptäckte att minimikapitalkravet inte var uppfyllt.
Om Finansinspektionen har ansett att en finansiell saneringsplan är realistisk, men underskottet inte har korrigerats inom tre månader från det att det upptäcktes, ska underskottet offentliggöras av företaget senast vid utgången av denna period. Samtidigt ska företaget offentliggöra en förklaring till orsakerna till det kvarvarande underskottet, följderna av detta, vilka korrigerande åtgärder som har vidtagits av företaget och vilka ytterligare korrigerande åtgärder som är planerade.
På begäran av Finansinspektionen ska ett försäkringsföretag som inte uppfyller minimikapitalkravet – samtidigt som Finansinspektionen bedömer att företaget inte kommer att kunna överlämna en realistisk finansiell saneringsplan eller inte har erhållit någon sådan plan inom en månad räknat från det datum då företaget upptäckte att minimikapitalkravet inte var uppfyllt – offentliggöra hur stort underskottet är, en förklaring av orsakerna till underskottet, följderna av underskottet och vilka korrigerande åtgärder som har vidtagits av företaget.
Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer i alt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: Enligt bestämmelserna i artikel 54 ska försäkrings- och återförsäkringsföretaget, om någon betydande förändring inträffat som i väsentlig grad minskat relevansen hos de uppgifter som offentliggjorts enligt artiklarna 51 och 53, offentliggöra lämplig information om arten och följderna av denna betydande förändring. I artikeln definieras vad som avses med betydande förändringar.
Dessutom definieras vilka åtgärder som ska vidtas och när de senast ska vidtas.
Ett försäkringsföretag som inte uppfyller minimikapitalkravet ska således omedelbart uppdatera tidigare offentliggjorda uppgifter i solvens- och verksamhetsrapporten, om Finansinspektionen bedömer att företaget inte kommer att kunna överlämna en realistisk, kortsiktig finansiell saneringsplan eller inte har erhållit någon sådan plan inom en månad räknat från det datum då företaget upptäckte att minimikapitalkravet inte var uppfyllt. Om Finansinspektionen har ansett att en finansiell saneringsplan är realistisk, men underskottet inte har korrigerats inom tre månader från det att det upptäcktes, ska underskottet offentliggöras av företaget senast vid utgången av denna period. Samtidigt ska företaget offentliggöra en förklaring av orsakerna till det kvarvarande underskottet, följderna av detta, vilka korrigerande åtgärder som har vidtagits av företaget och vilka ytterligare korrigerande åtgärder som är planerade. Detta bör tas in i lag.
På begäran av Finansinspektionen ska ett försäkringsföretag som inte uppfyller minimikapitalkravet – under vissa förutsättningar – offentliggöra hur stort underskottet är, en förklaring av orsakerna till underskottet, följderna av underskottet och vilka korrigerande åtgärder som har
vidtagits av företaget. Detta förutsätter att Finansinspektionen bedömer att företaget inte kommer att kunna överlämna en realistisk, kortsiktig finansiell saneringsplan eller att inspektionen inte har erhållit någon sådan plan inom en månad räknat från det datum då företaget upptäckte att minimikapitalkravet inte var uppfyllt. Även detta bör framgå av lag.
Det bör inte i lag anges att försäkringsföretaget ska anmäla uppdateringar av rapporten till Finansinspektionen. En sådan regel finns redan i kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/35.
Hänvisningar till S16-8-2
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1, Författningskommentar till 16 kap. 6 § försäkringsrörelselagen (2010:2043)
16.8.3. System och styrdokument
Regeringens förslag: Ett försäkringsföretag ska ha lämpliga informations- och rapporteringssystem för att kunna upprätta och offentliggöra solvens- och verksamhetsrapporten samt även ha styrdokument som säkerställer att alla uppgifter som offentliggörs fortlöpande är relevanta.
Solvens- och verksamhetsrapporter samt uppdateringar av dessa ska godkännas av försäkringsföretagets styrelse innan de offentliggörs.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 55 i Solvens II-direktivet ska medlemsstaterna kräva att försäkringsföretag ska ha lämpliga system och strukturer för att uppfylla kraven i artiklarna 51 och 53 och artikel 54.1 samt ett styrdokument som säkerställer att alla uppgifter som offentliggörs i enlighet med artiklarna 51, 53 och 54 fortlöpande är relevanta. Solvens- och verksamhetsrapporten ska godkännas av försäkringsföretagets styrelse och får offentliggöras först efter detta godkännande.
En motsvarande bestämmelse bör föras in i FRL. Kravet på styrelsens godkännande före offentliggörande bör även innefatta uppdateringar av tidigare offentliggjord information.
Hänvisningar till S16-8-3
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
17.1. Bakgrund
Av förordningen (2009:93) med instruktion för Finansinspektionen framgår att Finansinspektionen ansvarar för tillsynen, regelgivningen och tillståndsprövningen som rör finansiella marknader och finansiella företag. Finansinspektionen ska enligt förordningen arbeta för ett stabilt och väl fungerande finansiellt system och verka för ett gott konsumentskydd inom det finansiella systemet, samt överväga om de åtgärder som
myndigheten vidtar kan påverka stabiliteten i de finansiella systemen i andra länder inom det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES).
Inspektionens uppgifter preciseras ytterligare i de regleringsbrev som regeringen årligen utfärdar för myndigheten med villkor för anvisade medel i syfte att styra och sätta upp mål för myndighetens verksamhet. Finansinspektions tillsyn på försäkringsområdet utgår från den reglering som gäller för försäkringsföretag och understödsföreningar. De svenska försäkringsföretagens verksamhet regleras i försäkringsrörelselagen (2010:2043, FRL), medan den verksamhet som bedrivs av understödsföreningar under en övergångsperiod omfattas av den numera upphävda lagen (1972:262) om understödsföreningar (UFL). För utländska försäkringsgivare som verkar i Sverige finns bestämmelser i lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige (LUFT). Finansinspektionens löpande tillsyn begränsas dock inte till efterlevnaden av bestämmelser i ovan nämnd reglering. Tillsynen avser således även tillämpningen av bestämmelser som ställts upp i vissa andra författningar för att skydda försäkringstagare och andra ersättningsberättigade.
I Solvens II-regelverkets s.k. andra pelare uppställs krav på bl.a. företagets styrning och interna kontroll. Dessa bestämmelser ska fungera som ett komplement till de kvantitativa reglerna i den första pelaren när det gäller att analysera kapitalbehovet. Ökad harmonisering av tillsynen generellt sett samt gemensamma standarder och metoder är centrala moment i andra pelaren. Tillsynen ska eftersträva att identifiera företag vars finansiella ställning, organisation, riskhantering m.m. är sådan att företagets riskprofil avviker från vad som får anses vara normalt. Om så bedöms vara fallet, ges tillsynsmyndigheterna befogenheter att kräva antingen höjt solvenskapitalkrav för företaget eller att åtgärder vidtas för att minska riskerna.
Solvens II-regelverket innebär generellt en övergång från en äldre regleringsansats som kännetecknades av kvantitativa regler, t.ex. i form av uttryckliga gränser för försäkringsföretagens placeringar, till en regleringsansats som är mer principbaserad och som i stället kännetecknas av principer och kvalitativa krav. I Solvens II-regelverket kombineras denna övergång till en mer kvalitativt inriktad och riskbaserad solvensreglering med en delvis ändrad inriktning av tillsynen.
Med en reglering byggd kring kvalitativa krav avses tillsynen bli mer processorienterad jämfört med tidigare. Tillsynen förväntas därför vara mer inriktad på kontroll av att företagen följer sina interna rutiner och beslutsprocesser samt kvaliteten på dessa, än på kontroll av att företagen följer vissa kvantitativa krav. Det nu angivna kan sägas förutsätta en mer flexibel tillsyn. Med en reglering där fokus ligger på effektiv hantering av risker hamnar fokus i tillsynen på den samlade risken i varje enskilt företag, vilket medför att tillsynen måste bygga på en mer kvalitativ och individualiserad bedömning av företagen, jämfört med vad som nu är fallet.
En målsättning med det nya regelverket är att skapa större flexibilitet när det gäller hur de olika kraven ska uppfyllas. Detta ställer större krav såväl på företagen som på tillsynsmyndigheterna. Företagen måste kunna motivera och bevisa hur de kvalitativa kraven i regelverket följs och tillsynsmyndigheterna måste ha möjlighet att göra resurskrävande indivi-
duella bedömningar. Den nya ordningen innebär bl.a. att kraven ökar på tydliga rutiner för den dialog som måste finnas mellan tillsynsmyndigheterna och företagen, t.ex. när det gäller synen på ansvarsfördelning och hanteringen av situationer då det finns olika uppfattningar i en viss fråga.
Den ökade flexibiliteten måste emellertid förenas med möjligheter för tillsynsmyndigheterna att kunna agera mer proaktivt, dvs. vara mer inriktade på förutsebara framtida situationer, för att kunna ingripa i ett tidigare skede och bidra till undvikande av en oönskad händelseutveckling.
I Solvens II-direktivet uttrycks vad som sagts ovan genom krav på att tillsynen ska utgå dels från en riskbaserad metod, dels att tillsynen ska vara proaktiv.
En annan viktig nyhet i direktivet är att tillsynen ska bli mer harmoniserad inom EU, och att det nu införs EU-baserade krav på transparens vad gäller tillsynsprocesserna. Därutöver införs regler om tillsynen över grupper, tillsynskollegier och det nya begreppet grupptillsynsmyndighet. Förändringarna avseende reglerna om tillsynen över grupper består i att tillsynen över dessa, i motsats till vad som gäller i dag om extra tillsyn av försäkringsföretagen i en grupp, i stället utövas över själva gruppen som sådan. Av direktivet framgår att tillsynsmodellen är ett nytänkande, med en grupptillsynsmyndighet som har en nyckelroll och fristående tillsynsmyndigheter som har viktiga roller som till del behålls vid grupptillsynen. Bestämmelserna om grupper behandlas närmare i avsnitt 18.
Även om direktivet innehåller en del nyheter kring tillsynen över enskilda försäkringsföretag kan det konstateras att flertalet av bestämmelserna i direktivet har en motsvarighet i de äldre direktiven. Bestämmelserna i de äldre direktiven är i huvudsak genomförda i svensk rätt genom bestämmelser i FRL (se särskilt dess nuvarande 14 och 16 kap) och bestämmelser i LUFT (se särskilt 3 kap.).
Hänvisningar till S17-1
17.2. Utgångspunkter
17.2.1. Allmän utgångspunkt
Regeringens bedömning: De bestämmelser i Solvens II-direktivet som riktar sig till Finansinspektionen ska, som huvudregel, tas in i försäkringsrörelselagen när bestämmelsen rör enskilda, men tas in i föreskrifter på lägre nivå än lag när bestämmelsen endast riktar sig till inspektionen.
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har inga invändningar mot den.
Bedömningen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har ingen invändning mot den.
Skälen för regeringens bedömning: Av 8 kap. 2 § 2 regeringsformen framgår att föreskrifter ska meddelas genom lag om de avser förhållandet
mellan enskilda och det allmänna under förutsättning att föreskrifterna gäller skyldigheter för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden. Mot denna bakgrund bör de bestämmelser i direktivet som riktar sig till Finansinspektionen tas in i FRL när bestämmelsen rör skyldighet för enskild, men som huvudregel och i enlighet med svensk lagstiftningstradition tas in i föreskrifter på lägre nivå än lag när bestämmelsen endast riktar sig till inspektionen (regelmässigt försäkringsrörelseförordningen [2011:257] eller förordningen [2009:93] med instruktion för Finansinspektionen).
17.2.2. Tillsynsmyndigheterna – medel och resurser
Regeringens bedömning: Det behövs inga lagändringar för att genomföra bestämmelserna i Solvens II-direktivet om att tillsynsmyndigheterna ska ha de medel och resurser som krävs för att kunna bedriva den tillsyn som krävs enligt direktivet.
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har inga invändningar mot den.
Bedömningen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har ingen invändning mot den.
Skälen för regeringens bedömning: Medlemsstaterna ska ”säkerställa att tillsynsmyndigheterna har tillgång till de medel som krävs och att de har relevant expertkompetens, kapacitet och mandat för att uppnå tillsynens huvudsyfte, nämligen skyddet av försäkrings- och förmånstagare” (artikel 27 i Solvens II-direktivet).
Bestämmelsen har ingen direkt motsvarighet i de äldre direktiven, men är inte av sådan art att den bör tas in i svensk lag. Kravet på att en tillsynsmyndighet ska ha de medel och resurser som krävs, riktar sig ytterst till riksdagen som enligt 9 kap. 1 § regeringsformen beslutar om statens budget och storleken på de anslag som respektive förvaltningsmyndighet ska erhålla, den s.k. finansmakten. Någon lagändring behövs således inte.
17.2.3. Finansiell stabilitet och procyklikalitet
Regeringens bedömning: Bestämmelserna i Solvens II-direktivet om att Finansinspektionen ska ta hänsyn till potentiella procykliska och andra effekter av sina åtgärder på stabiliteten i det finansiella systemet tillgodoses redan av bestämmelser i förordningen med instruktion för
Finansinspektionen.
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker bedömningen eller har inga invändningar mot den. Svensk Försäkring ifrågasätter om
utredningen gör en korrekt tolkning av direktivets artikel 28 och anför att det är helt klart att det krävs att en tillsynsmyndighet ska beakta eventuella effekter dess beslut kan ha på stabiliteten och i vissa fall att besluten kan ha procykliska effekter. Svensk försäkring påpekar vidare att genom beslut i ett enskilt fall riskera stabiliteten i finanssektorn eller att förorsaka procykliska effekter inte kan vara förenligt med direktivets krav samt att ett sådant hänsynstagande exempelvis kan tas i valet om ett ingripande ska göras och i så fall vilken form av ingripande som är lämpligt.
Bedömningen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har ingen invändning mot den.
Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel 28 i Solvens IIdirektivet ska tillsynsmyndigheterna i sin tillsyn ta vederbörlig hänsyn till de potentiella effekter som dess beslut kan komma att få för de berörda finanssystemens stabilitet i Europeiska unionen, särskilt i krissituationer, med hänsyn till den information som finns tillgänglig vid tillfället i fråga. I tider av exceptionella rörelser på finansmarknaderna ska tillsynsmyndigheten dessutom ta hänsyn till de potentiellt s.k. procykliska effekterna av sina åtgärder. Bestämmelserna har inte någon motsvarighet i de äldre direktiven.
I 5 § 2 förordningen (2009:93) med instruktion för Finansinspektionen anges att myndigheten ska överväga om åtgärder som myndigheten vidtar kan påverka stabiliteten i de finansiella systemen i andra länder inom EES. Att ta hänsyn till de procykliska effekterna av sina åtgärder får anses ingå i begreppet stabilitet i vid bemärkelse. Nu nämnd bestämmelse i förordningen får således, i motsats till vad Svensk försäkring tycks hävda, anses genomföra artikel 28 i Solvens II-direktivet. Något behov av kompletterande reglering föreligger således inte.
I sammanhanget kan anmärkas att den del av artikel 28 i direktivet som anger att myndighetens beslut ska utgå från den information som finns tillgänglig vid tidpunkten för beslutet inte uttryckligen behöver framgå, eftersom det får anses självklart. Det ska även anmärkas att innehållet i artikel 28 inte bör uppfattas ge stöd för att en tillsynsmyndighet i de aktuella fallen och med stöd i den bestämmelsen kan välja att generellt åsidosätta övriga bestämmelser i direktivet. Innehållet i artikel 28 bör i stället uppfattas som en skyldighet för medlemsstaterna att i föreskrift erinra dess tillsynsmyndighet om att den i utförande av allmänna uppgifter inom de ramar som bestäms genom direktivet även ska ta hänsyn till potentiella procykliska och andra effekter på den finansiell stabiliteten.
17.2.4. Allmänna principer för tillsynen
Regeringens förslag: Finansinspektionens tillsyn ska utgå från en proaktiv och riskbaserad metod samt bl.a. omfatta att verksamheten drivs enligt riktlinjer som har upprättats av ett försäkringsföretag och som har sin grund i författningar som reglerar företagets verksamhet.
Utredningens förslag överensstämmer till viss del med regeringens förslag. Utredningen föreslår dock att tillsynen när det gäller lämplighetsprövningen av ett försäkringsföretags ledning ska tas bort samt att tillsynen ska avse de riktlinjer som följer av FRL.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.Finansinspektionen påpekar att i den föreslagna EU-förordningen finns ytterligare krav på att försäkringsföretag ska ha styrdokument och riktlinjer och att det inte heller kan uteslutas att andra författningar kan komma att innehålla sådana krav. Därmed bör bestämmelserna om tillsyn och ingripande, enligt inspektionen, inte begränsas enbart till styrdokument och riktlinjer enligt FRL, utan även utvidgas till andra författningar som reglerar företagets näringsverksamhet. Finansinspektionen anser vidare att tillsynen även ska omfatta de riktlinjer som kan komma att meddelas på nivå 2 och 3. Svensk Försäkring anser att en mer ändamålsenlig utgångspunkt för tillsynen är att den bör vara framåtblickande, men att något ingripande inte ska kunna ske så länge alla regler följs. Sveriges Advokatsamfund anser att det finns ett principiellt problem med att den myndighet som utfärdar riktlinjer, vilka försäkringsföretagen har att följa, även utövar tillsyn över försäkringsföretagen och huruvida de uppställda riktlinjerna faktiskt följs.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 29.1 i Solvens IIdirektivet ska tillsynen innefatta kontroll av att försäkringsföretagen fungerar korrekt samt att de följer gällande tillsynsregler. Enligt samma artikel ska tillsynen utgå från en proaktiv och riskbaserad metod.
Enligt artikel 29.2 ska tillsynen innefatta en lämplig blandning av s.k. skrivbordsundersökningar och inspektioner på plats.
Av artikel 29.3 framgår att medlemsstaterna ska se till att kraven i direktivet tillämpas på ett sätt som står i proportion till arten, omfattningen och komplexiteten av de inneboende riskerna i varje försäkrings- eller återförsäkringsföretags verksamhet.
Bestämmelserna i artikel 29.1, som inte har någon direkt motsvarighet i de äldre direktiven, får i huvudsak anses motsvaras av bestämmelserna i nuvarande 14 kap. 2 § FRL om att Finansinspektionen har tillsyn över försäkringsföretag.
Den nuvarande bestämmelsen i 14 kap. 2 § FRL bör kompletteras med krav på att tillsynen ska utgå från en proaktiv och riskbaserad metod samt justeras till följd av direktivets krav på styrdokument.
Solvens II-direktivet anger som en allmän princip att tillsynen ska utgå ifrån en proaktiv och riskbaserad metod. Ändamålet med direktivet är att skapa en mer framåtblickande och riskorienterad reglering som tar sin utgångspunkt i företagens verksamhet som helhet och som baseras på en förebyggande tillsyn. Det framstår därför som en förutsättning för att direktivets syfte ska få genomslag att tillsynsmyndigheten arbetar på motsvarande sätt. I princip torde detta, som utredningen konstaterar, kunna innebära mer individualiserade bedömningar och i vissa fall ingripanden i ett tidigare skede. Det torde också innebära en granskning som ser framåt eller som Svensk Försäkring uttrycker det, en framåt-
blickande granskning. En sådan granskning kan leda till tillsynsåtgärder (korrigerande åtgärder), men ett konkret ingripande från Finansinspektionen förutsätter självfallet att det aktuella försäkringsföretaget åsidosatt sina skyldigheter enligt lag.
Regeringen anser i likhet med Advokatsamfundet att Solvens IIregelverket, med de påfallande många krav som kommer att ställas på försäkringsföretagen och på Finansinspektionen, förutsätter en god rättssäkerhet. När det gäller bestämmelser om tillsyn och ingripanden vilka ger tillsynsmyndigheterna befogenheter att granska, vidta tillsynsåtgärder samt även ingripa mot försäkringsföretagen är det således särskilt påkallat med en rättssäker process. Detta får emellertid anses vara garanterat genom att tillsynens räckvidd tydligt avgränsas i lag samt genom att tillsynsmyndighetens beslut kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
Att tillsynen bör bedrivas genom en lämplig blandning av s.k. skrivbordsundersökningar och inspektioner på plats framstår som självklart (artikel 29.2). Bestämmelser som möjliggör s.k. platsundersökning finns i förslaget till 17 kap. 6 § FRL (nuvarande 14 kap. 6 §). Kravet på lämplig blandning av åtgärder bör dock inte genomföras i lag utan tas in i föreskrifter på lägre nivå. Med hänsyn till de överväganden som gjorts avseende lämplighetsprövning av ledningen i försäkringsföretag bör stadgandet i detta hänseende kvarstå oförändrat.
Finansinspektionen anser att tillsynen även ska omfatta de bestämmelser som kan komma att meddelas genom EU-förordning på nivå 2 eller genom riktlinjer från Eiopa. Regeringen anser att den nuvarande formuleringen i 14 kap. 2 § FRL väl täcker in det tillsynsbehov som uppkommer med anledning av nivå 2-regler genom att det anges i paragrafen att tillsynen omfattar att verksamheten drivs enligt andra författningar som reglerar företagets verksamhet. Även om riktlinjerna från Eiopa till sitt innehåll inte är rättsligt bindande, utgör de rekommendationer till stöd för hur författningar som styr verksamheten kan tillämpas. På så sätt omfattas de normalt av inspektionens tillsyn. Samtidigt torde inspektionen inte kunna lägga en överträdelse av dessa riktlinjer direkt till grund för ingripande mot ett försäkringsföretag. Företagen bör dock i så stor utsträckning som möjligt följa dessa riktlinjer och ange anledningen när så inte är fallet.
Bestämmelserna i artikel 29.3 genomförs genom den uttryckliga proportionalitetsregeln som införs i FRL och som placeras bland de grundläggande bestämmelserna om ett försäkringsföretags rörelse.
Hänvisningar till S17-2-4
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
17.2.5. Tillsynsmyndigheter och tillsynens omfattning
Regeringens bedömning: Bestämmelserna om hemlandstillsyn i
Solvens II-direktivet tillgodoses redan av bestämmelser i försäkringsrörelselagen och i lagen om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige.
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Svensk Försäkring anser att det bör förtydligas vad finansiell tillsyn innebär. Sveriges Advokatsamfund anser att det finns ett behov av att tydliggöra gränserna för hemlandsmyndighetens ansvar för den finansiella tillsynen av försäkringsföretagen respektive värdlandsmyndighetens ansvar. Det bör övervägas att förtydliga vad den finansiella tillsynen omfattar hos försäkringsföretagen.
Bedömningen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens bedömning..
Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har ingen invändning mot den.
Skälen för regeringens bedömning: Enligt Solvens II-direktivet är hemlandet ensamt ansvarigt för den finansiella tillsynen över försäkringsföretag inbegripet den del av verksamheten som företagen bedriver genom filial eller med stöd av friheten att tillhandahålla tjänster (artikel 30.1). Denna finansiella tillsyn ska omfatta kontroll avseende försäkringsföretagets hela verksamhet, inbegripet dess solvens och upprättandet av försäkringstekniska avsättningar samt dess tillgångar och medräkningsbara kapitalbas, enligt de regler som hemlandet fastställt eller den praxis som tillämpas i hemlandet med iakttagande av de bestämmelser som har antagits på gemenskapsnivå (artikel 30.2 första stycket).
Artikel 30.2 andra stycket avser tillsyn av försäkringsföretag med auktorisation att försäkra risker som förs till försäkringsklass 18 s.k. assistansförsäkring.
Tillsynsmyndigheterna i den medlemsstat där risken är belägen, medlemsstaten för åtagandet eller, när det gäller återförsäkringsföretag, i värdmedlemsstaten ska informera tillsynsmyndigheterna i detta företags hemmedlemsstat, om det finns anledning att anta att verksamheten i ett försäkringsföretag kan påverka dess finansiella sundhet (artikel 30.3 första stycket).
Tillsynsmyndigheterna i hemlandet ska avgöra om företaget följer de stabilitetsprinciper som har fastställs genom direktivet (artikel 30.3 andra stycket).
När det gäller de svenska försäkringsföretagen finns principen om hemlandstillsyn i 14 kap. 2 § FRL. Vad beträffar EES-företag så återfinns principen om hemlandstillsyn i 3 kap. 1 § LUFT. De närmare bestämmelserna i direktivet kring vad den finansiella tillsynen ska omfatta följer således redan av nu gällande bestämmelser i 14 kap. 2 § FRL och 3 kap. 2 § LUFT om att Finansinspektionen ska utöva tillsyn över att verksamheten drivs enligt bestämmelserna i FRL m.m. Någon tillkommande lagstiftningsåtgärd är således inte nödvändig med anledning av innehållet i artikel 30.1 och artikel 30.2 första stycket i Solvens IIdirektivet.
Bestämmelserna i artikel 30.2 andra stycket om tillsyn över s.k. assistansförsäkring har sin motsvarighet i de äldre direktiven, men har inte införts i svensk lag, eftersom svensk lagstiftning inte föreskriver kontroll av de resurser i tekniskt avseende som försäkringsföretag (som har auktorisation för försäkringsklass 18) förfogar över för att kunna utföra den assistans det har åtagit sig att lämna. Det finns inte anledning att nu företa någon förändring eller komplettering av svensk rätt i detta avseende.
Bestämmelsen i artikel 30.3 har sin motsvarighet i de äldre direktiven, och är redan genomförd i svensk rätt genom de nuvarande bestämmelserna i 14 kap. 3 § FRL och 5 § förordningen (2009:93) med instruktion för Finansinspektionen. Bestämmelsen i 30.3 andra stycket om att det är tillsynsmyndigheten i hemmedlemsstaten som har att avgöra om ett företag följer de stabilitetsprinciper som har fastställts genom direktivet får närmast anses vara av upplysningskaraktär med anledning av den ansvarsfördelning som följer av bestämmelsen i artikel 30.1 och följer redan av principen om hemlandstillsyn i 3 kap. 1 § LUFT. Någon lagstiftningsåtgärd är därför inte nödvändig för bestämmelsens genomförande i svensk rätt. Genom befintligt regelverk föreligger således redan en tydlig vägledning i frågan.
17.2.6. Öppenhet och ansvar vid utförande av tillsynsuppgifter
Regeringens bedömning: Bestämmelserna i Solvens II-direktivet om att tillsynsmyndigheterna ska utföra sina uppgifter på ett överblickbart sätt med tydlig ansvarsfördelning och vederbörlig hänsyn till skyddet av konfidentiell information samt ha transparenta rutiner för tillsättande och avskedande av ledamöter i tillsynsmyndigheternas styrelser och verkställande organ tillgodoses redan av befintligt regelverk.
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker bedömningen eller har inga invändningar mot den.Sveriges Advokatsamfund anser att delar av Finansinspektionens tillsyn – t.ex. rörande öppenhet och ansvar – ska tas in på lägre nivå i föreskrifter. Advokatsamfundet anser vidare att det ur rättsäkerhetssynpunkt är av yttersta vikt att Finansinspektionen inte självt sätter upp principerna för sitt eget ansvar och offentliggörande av information rörande tillsynen.
Bedömningen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har ingen invändning mot den.
Skälen för regeringens bedömning: Enligt Solvens II-direktivet ska tillsynsmyndigheterna ”utföra sina uppgifter på ett överblickbart sätt med tydlig ansvarsfördelning och vederbörlig hänsyn till skyddet av konfidentiell information (artikel 31.1).
Enligt artikel 31.2 ska medlemsstaterna se till att följande information offentliggörs: Texter till lagar och andra författningar samt allmänna vägledningar
på försäkringsrättens område. De allmänna kriterier och metoder, inklusive de verktyg som
utvecklats i enlighet med artikel 34.4, som tillämpas vid den samlade tillsynsbedömningen enligt artikel 36. Aggregerade statistiska uppgifter om centrala aspekter av tillämp-
ningen av stabilitetsregelverket. Hur de valmöjligheter som ges genom direktivet utnyttjas.
Tillsynens syften och dess huvudsakliga funktioner och verksam-
hetsformer. Av artikel 31.2 följer vidare att de uppgifter som offentliggörs ska vara tillräckliga som underlag för en jämförelse mellan de metoder som används av tillsynsmyndigheterna i olika medlemsstater och att offentliggörandet ska ha ett gemensamt format och uppdateras regelbundet. Denna information ska finnas tillgänglig i varje medlemsstat på en och samma webbplats.
Enligt artikel 31.3 i direktivet ska medlemsstaterna föreskriva överblickbara rutiner för tillsättande och avskedande av ledamöter i tillsynsmyndigheternas styrelser och verkställande organ. Av artikel 31.4 framgår att Europeiska kommissionen ska anta genomförandeåtgärder i fråga om kraven under artikel 31.2.
Krav på överblickbarhet och ansvarsfördelning i betydelsen tydlighet och förutsägbarhet följer redan av den mer övergripande regleringen av tillsynens utövande i nuvarande 14 kap. FRL och av kravet på Finansinspektionen att se till att de regelverk och rutiner som myndigheten disponerar över är kostnadseffektiva och enkla för medborgare och företag att förstå och följa, se 2 § tredje stycket förordningen (2009:93) med instruktion för Finansinspektionen. När det sedan gäller kravet i artikeln på vederbörlig hänsyn till skyddet av konfidentiell information uppfylls detta genom bestämmelserna om tystnadsplikt i det allmännas verksamhet och om myndigheters övriga hantering av allmänna handlingar i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). Någon ytterligare lagstiftningsåtgärd är inte nödvändig för att bestämmelserna i artikel 31.1 ska anses vara genomförda i svensk rätt.
Bestämmelserna i artikel 31.2 har ingen direkt motsvarighet i de äldre direktiven, och är av sådan art att de bör genomföras i svensk rätt genom föreskrifter på lägre nivå med stöd av regeringens restkompetens, jfr
Sveriges Advokatsamfunds synpunkter. Bestämmelsen i artikel 31.3 har ingen direkt motsvarighet i äldre direktiv, men nuvarande regler enligt vilka Finansinspektionens styrelse och generaldirektör utses av regeringen bedöms vara tillräckliga för att artikel 31.3 ska anses vara genomförd i svensk rätt.
17.3. Allmänna regler
Hänvisningar till S17-3
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 16.6
17.3.1. Allmänna tillsynsbefogenheter
Regeringens förslag: På begäran av Finansinspektionen ska ett försäkringsföretag upprätta och till inspektionen lämna en redogörelse avseende företagets förmåga att hantera händelser eller förändringar av ekonomiska förhållanden som skulle kunna påverka företagets finansiella ställning negativt. Detta gäller även verksamheter som omfattas av uppdragsavtal.
Regeringens bedömning: I övrigt tillgodoses Solvens II-direktivets bestämmelser om tillsynsmyndigheternas befogenhet att vidta förebyggande eller korrigerande åtgärder, lämpliga åtgärder av administrativ eller finansiell natur, kräva in uppgifter, genomföra platsunder-
sökningar eller genomdriva dessa åtgärder på rättslig väg avseende försäkringsföretag redan av nuvarande bestämmelser i försäkringsrörelselagen.
Bestämmelserna i Solvens II-direktivet om krav på tillsynsmyndigheters möjlighet till utarbetande av kvantitativa redskap kräver ingen reglering i lag.
Utredningens förslag och bedömning överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag och bedömning.
Remissinstanserna berör inte den aktuella frågan. Förslaget och bedömningen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag och bedömning.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget och bedömningen eller har ingen invändning mot dem. Svensk Försäkring avstyrker förslaget och anser att aktuell direktivbestämmelse bör genomföras på ett annat sätt än att Finansinspektionen ska kunna kräva upprättande av en beredskapsplan.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: Medlemsstaterna ska se till att tillsynsmyndigheterna har befogenheter att vidta förebyggande och korrigerande åtgärder för att säkerställa att försäkringsföretag följer lagar och andra författningar i varje medlemsstat (artikel 34.1 i
Solvens II-direktivet). Tillsynsmyndigheterna ska ha befogenhet att vidta alla åtgärder som krävs – när så är lämpligt, även av administrativ eller finansiell natur – som rör försäkringsföretag och medlemmar av deras förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorgan (artikel 34.2). Medlemsstaterna ska vidare säkerställa att tillsynsmyndigheterna har befogenhet att kräva in alla uppgifter som är nödvändiga för att utöva tillsyn enligt artikel 35, som avser de uppgifter som ska lämnas in till tillsynsmyndigheten (artikel 34.3). Tillsynsmyndigheten ska dessutom ha befogenhet att göra undersökningar på plats i försäkringsföretagets lokaler (artikel 34.5).
Bestämmelserna får i huvudsak anses motsvara bestämmelser i de äldre direktiven, och är med ett fåtal undantag redan införda i svensk rätt genom bestämmelserna i nuvarande 14 och 16 kap. FRL (jfr prop. 1994/95:184 s. 222–231). Det övriga innehållet i artikel 34 i direktivet medför följande överväganden.
Bestämmelserna i artikel 34.4 innebär att medlemsstaterna ska säkerställa att tillsynsmyndigheterna har befogenhet att utarbeta kvantitativa redskap för att analysera försäkringsföretags förmåga att hantera möjliga händelser eller framtida förändringar av de ekonomiska förhållanden som skulle kunna påverka deras samlade finansiella ställning negativt samt att tillsynsmyndigheterna även ska ha befogenhet att kräva att företagen genomför sådana bedömningar.
Svensk Försäkring anser att denna direktivbestämmelse ska genomföras på ett sätt som närmare ansluter till direktivet. Kravet på Finansinspektionens möjlighet till utarbetande av kvantitativa redskap bör inte genomgöras i lag utan regleras i föreskrifter på lägre nivå med stöd av den s.k. restkompetensen (föreskrifter från regeringen). Kravet på att företagen ska redovisa sådana bedömningar är emellertid av sådan art att det bör genomföras i lag. Enligt regeringens mening bör en sådan bestämmelse lämpligen utformas på så sätt att Finansinspektionen ska
kunna begära att ett försäkringsföretag upprättar och till inspektionen lämnar en redogörelse avseende företagets förmåga att hantera händelser eller förändringar av ekonomiska förhållanden som skulle kunna påverka företagets finansiella ställning negativt (redogörelse för ändrade ekonomiska förhållanden). Denna skyldighet bör även gälla kravet i artikel 34.7 beträffande visst arbete eller vissa funktioner i företag som omfattas av uppdragsavtal. Denna redogörelse för ändrade ekonomiska förhållanden ska inte sammanblandas med den obligatoriska beredskapsplanen som ska behandla det lagstadgade kravet på kontinuitet i försäkringsföretagets verksamhet (se avsnitt 15.4).
Artikel 34.6 innehåller krav på att tillsynsmyndigheterna ska utöva sina befogenheter inom rimlig tid och på ett proportionerligt sätt. Som framgått av avsnitt 9.3 föreslås att det i FRL införs en portalbestämmelse om proportionalitetsprincipen. Den föreslagna bestämmelsen innefattar bl.a. krav på att Finansinspektionens tillsyn enligt FRL ska vara förenlig med proportionalitetsprincipen. Någon ytterligare bestämmelse om proportionalitetsprincipens beaktande vid utövning av befogenheter bedöms inte vara nödvändig för att kravet på proportionalitet enligt artikel 34.6 ska anses vara genomfört i svensk rätt. Även när det gäller kravet på utövande av befogenheter inom rimlig tid saknas enligt regeringen behov av tillkommande lagstiftningsåtgärder. Kravet på att Finansinspektionen ska utöva sina befogenheter inom rimlig tid tillgodoses redan av den allmänna regleringen om ingripande i nuvarande 16 kap. 1– 3 §§ FRL.
Av artikel 34.8 följer avslutningsvis att de åtgärder som anges artikel 34.1–34.5 och 34.7 vid behov och när så är lämpligt ska kunna genomdrivas rättsligt. Bestämmelser med sådan innebörd är införda i svensk rätt genom regleringen av uppgifter och ingripande i nuvarande 14 och 16 kap. FRL.
Lagrådet anser att samtliga tillsynsbefogenheter som räknas upp i artikel 34.1–34.5 ska gälla även för verksamhet som omfattas av uppdragsavtal. Lagrådet anser att det bör övervägas om det bör införas en mer generell bestämmelse om detta. I sammanhanget bör noteras att ett försäkringsföretag ska lämna Finansinspektionen de upplysningar om sin verksamhet som inspektionen begär (se nu gällande 14 kap. 5 §). Denna skyldighet får anses omfatta även verksamhet som omfattas av uppdragsavtal (se i det sammanhanget även den föreslagna bestämmelsen i 10 kap. 19 §). Vidare framgår av den föreslagna bestämmelsen i 10 kap. 22 § att ett försäkringsföretag som ingår ett uppdragsavtal ska vidta de åtgärder som krävs för att uppdragstagaren exempelvis ska samarbeta med Finansinspektionen när det gäller de funktioner eller arbeten som omfattas av avtalet. Därtill får Finansinspektionen genomföra en undersökning hos ett företag som har fått i uppdrag att utföra viss verksamhet eller vissa funktioner (se den föreslagna bestämmelsen i 17 kap. 7 § tredje stycket). Härigenom säkerställs således att
Finansinspektionen kommer att kunna kräva in alla de uppgifter som är nödvändiga för att utöva tillsyn även för sådan verksamhet som omfattas av uppdragavtal. Det saknas således skäl att införa någon mer generell bestämmelse av den art som diskuteras ovan.
17.3.2. Syftet med tillsynsmyndighetens inhämtning av information
Regeringens bedömning: Det förtydligande av syftet med Finansinspektionens inhämtning av information från försäkringsbolagen som införs genom omnibus II-direktivet kräver ingen ytterligare lagstiftningsåtgärd.
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.
Bedömningen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har inga invändningar mot den.
Skälen för regeringens bedömning: Av artikel 35.1 i Solvens IIdirektivet framgår att medlemsländerna ska kräva att försäkringsföretagen lämnar den information till tillsynsmyndigheterna som är nödvändig för tillsynen. Det görs nu bedömningen att artikel 35.1 inte kräver några lagstiftningsåtgärder, mot bakgrund av den bestämmelse som finns i 14 kap. 5 § FRL och som föreskriver att ett försäkringsföretag ska lämna Finansinspektionen de upplysningar om sin verksamhet som inspektionen begär (se avsnitt 16.1.2).
Genom artikel 2.7 a i omnibus II-direktivet kompletteras artikel 35.1 i Solvens II-direktivet med ett förtydligande om att den information som tillsynsmyndigheterna kräver in ska vara nödvändig med hänsyn till huvudsyftet med tillsynen (artikel 27 i Solvens II-direktivet) och behovet av finansiell stabilitet och procyklikalitet (artikel 28 i Solvens IIdirektivet).
Det förtydligande av artikel 35.1 som införs genom omnibus IIdirektivet är inte av sådan art att det behöver framgå av lag. Det får anses självklart att Finansinspektionen inom ramen för sin tillsyn endast begär sådan information av försäkringsföretagen som Finansinspektionen behöver för att utföra sin tillsyn. Det får anses vara lika självklart att detta behov ytterst styrs av huvudsyftet med tillsynen, dvs. skyddet av försäkringstagare och andra ersättningsberättigade.
Slutligen får det inte anses nödvändigt att i lag införa bestämmelser om att Finansinspektionen får kräva in uppgifter som myndigheten behöver för utförande av uppgifter som rör stabilitetsfrågor, eller att inspektionen även i sin verksamhet som rör informationsinhämtning ska ta nödvändig hänsyn till stabilitetsfrågor och eventuella procykliska effekter (se även 5 § 2 förordningen [2009:93] med instruktion för Finansinspektionen).
Hänvisningar till S17-3-2
17.3.3. Möjlighet för Finansinspektionen att besluta om begränsningar i och undantag från kraven på tillsynsrapportering
Regeringens bedömning: Bestämmelserna i Solvens II-direktivet om möjlighet för tillsynsmyndigheterna att medge begränsningar i eller undantag från krav på viss rapportering kräver inga lagstiftningsåtgärder.
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.
Bedömningen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har ingen invändning mot den.
Skälen för regeringens bedömning: I artikel 35.2–35.4 i Solvens IIdirektivet finns bl.a. bestämmelser om att tillsynsmyndigheterna ska ha rätt att bestämma omfattning och periodicitet för den s.k. tillsynsrapportering som ska lämnas av försäkringsföretagen. De mer detaljerade kraven på tillsynsrapporteringen återfinns i allt väsentligt i detaljregleringen i kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/35.
Nu görs bedömningen att artiklarna 35.2–35.4 inte kräver några lagstiftningsåtgärder, mot bakgrund av bestämmelsen i 14 kap. 5 § om att ett försäkringsföretag ska lämna Finansinspektionen de upplysningar om sin verksamhet som inspektionen begär. Däremot utökas bemyndigandet i 14 kap. 18 § andra stycket 1 om att regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka upplysningar ett försäkringsföretag ska lämna till Finansinspektionen till att även avse när och hur de ska lämnas (se avsnitt 16.1.2).
Genom artikel 2.7 b i omnibus II-direktivet införs det – genom nya artikel 35.6–35.8 i Solvens II-direktivet – helt nya bestämmelser om tillsynsmyndigheternas möjlighet att, under vissa närmare angivna förutsättningar, besluta om begränsningar i den rapportering som ska ske till tillsynsmyndigheterna. Enligt de nya bestämmelserna är möjligheterna att begränsa tillsynsrapporteringen något olika beroende på vilken typ av rapportering det är fråga om.
Möjlighet till begränsning av de krav på tillsynsrapportering som ska ske tätare än årligen
Genom den nya artikel 35.6 i Solvens II-direktivet införs möjlighet för de nationella tillsynsmyndigheterna att besluta om begränsningar i de krav på sådan tillsynsrapportering som ska ske med en tätare periodicitet än årligen, om kravet på rapporteringen skulle vara onödigt betungande med hänsyn till arten, storleken och komplexititeten hos riskerna i företagets verksamhet och informationen rapporteras minst årligen.
Sådana begränsningar får endast medges för företag vars marknadsandel understiger 20 procent av den nationella marknaden för liv-, skade- respektive återförsäkring. Beräkningen av marknadsandel för skadeförsäkring ska ske genom användning av bruttopremier och för livförsäkring genom användning av försäkringstekniska avsättningar brutto. Eiopa ska ta fram riktlinjer som ytterligare preciserar de metoder som ska användas för att bestämma marknadsandelar (se artikel 35.11).
Begränsningar får inte medges från kravet på att ett försäkringsföretag varje kvartal ska rapportera uppgifter om sitt minimikapitalkrav till tillsynsmyndigheterna (artikel 35.6 första stycket). Begränsningar får inte heller medges för försäkringsföretag som ingår i en försäkringsgrupp av det slag som avses i artikel 212.1 c, såvida inte försäkringsföretaget kan visa att en tätare rapportering än ett år är onödig med hänsyn till art,
omfattning och komplexitet av riskerna i gruppen (artikel 35.6 andra stycket).
Av artikel 35.6 fjärde stycket framgår slutligen att tillsynsmyndigheterna vid sin prövning av om begränsningar ska medges ska prioritera de minsta försäkringsföretagen.
Möjlighet till begränsning av kraven på periodisk rapportering i andra fall och möjlighet till undantag från ”post för post”-rapportering
Genom den nya artikel 35.7 i Solvens II-direktivet införs möjlighet för tillsynsmyndigheterna att – även i andra fall än de fall som avses i 35.623– begränsa kraven på regelbunden tillsynsrapportering, samt att också helt undanta försäkringsföretag från kraven på ”post för post”-rapportering. Begränsningar och undantag i nu aktuell rapportering får endast ske om – rapporteringen skulle vara onödigt betungande i relation till arten,
omfattningen och komplexiteten hos riskerna i försäkringsförertagets verksamhet, – rapporteringen inte är nödvändig för en effektiv tillsyn, – undantagen inte underminerar stabiliteten i de berörda finansiella
systemen inom den europeiska unionen, och – försäkringsföretaget har möjlighet att lämna informationen om det
skulle begäras. Undantag får endast medges för företag vars marknadsandel understiger 20 procent av den nationella marknaden för liv-, skade- respektive återförsäkring, och att beräkningen av marknadsandel för skadeförsäkring ska ske genom användning av bruttopremier, och för livförsäkring ska ske genom användning av försäkringstekniska avsättningar brutto (se artikel 35.7 tredje stycket). Eiopa ska ta fram riktlinjer som ytterligare preciserar de metoder som ska användas för att bestämma marknadsandelar (se artikel 35.11).
Undantag från ”post för post”-rapportering får inte medges för försäkringsföretag som ingår i en försäkringsgrupp av det slag som avses i artikel 212.1 c, såvida inte försäkringsföretaget kan visa att en ”post för post”-rapportering är onödig med hänsyn till art, omfattning och komplexitet av riskerna i gruppen varvid hänsyn ska tas till behovet av finansiell stabilitet (se artikel 35.7 andra stycket).
Av artikel 35.7 fjärde stycket framgår slutligen att tillsynsmyndigheterna vid sin prövning av om undantag ska medges ska prioritera de minsta försäkringsföretagen.
Prövning ska ske inom ramen för den s.k. tillsynsprocessen
I artikel 35.8 i Solvens II-direktivet finns bestämmelser om att tillsynsmyndigheterna inom ramen för den s.k. tillsynsprocessen (SRP) ska bedöma om tillsynsrapporteringen är onödigt betungande i relation till arten, omfattningen och komplexiteten hos riskerna i ett försäkringsföretags verksamhet. Bestämmelsen innehåller även en uppräkning av
23 I praktiken torde bestämmelserna i punkten 7 i första hand omfatta årsrapporteringen, medan bestämmelserna i punkten 6 i första hand omfattar kvartalsrapporteringen.
vad tillsynsmyndigheterna minst ska ta hänsyn till vid deras bedömningar. Bland de omständigheter som ska beaktas finns t.ex. verksamhetens omfattning, risker kopplade till verksamheten, företagets system och processer, tillgänglig kapitalbas och huruvida företaget är ett captiveföretag.
Utformningen av den nationella regleringen
De nya bestämmelserna om möjligheter till lättnader i tillsynsrapporteringen har en tydlig koppling till proportionalitetsprincipen. Mot bakgrund av att det nu föreslås att proportionalitetsprincipen ska genomföras genom en – visserligen preciserad till omfattning men ändå – portalparagraf, kan det möjligen hävdas att bestämmelserna i omnibus IIdirektivet om möjligheterna till lättnader i tillsynsrapporteringen inte behöver – eller bör – tas in i vare sig lag eller föreskrifter på lägre nivå (se förslag till 4 kap. 5 § FRL), eftersom möjligheterna till lättnader kan sägas vara exempel på den praktiska tillämpningen av proportionalitetsprincipen.
Samtidigt kan det konstateras att möjligheterna till begränsningar och undantag från tillsynsrapporteringen är kringgärdade av mycket detaljerade förutsättningar och villkor och att det skulle kunna ifrågasättas om Sverige har genomfört omnibus II-direktivet på ett korrekt sätt om Sverige väljer att helt avstå från att i den nationella rätten ta in några uttryckliga bestämmelser om möjligheten till begränsningar och undantag från tillsynsrapporteringen. Detta talar för att bestämmelserna bör tas in i lag eller föreskrifter på lägre nivå.
Mot bakgrund av det förslag till genomförande av artikel 35 som nu lämnas – dvs. en allmän bestämmelse om försäkringsföretagens skyldighet att lämna Finansinspektionen de upplysningar som inspektionen begär i kombination med ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vilka upplysningar som ska lämnas samt när och hur de ska lämnas – kräver ändringarna i artikel 35 till följd av omnibus II-direktivet dock inte några ytterligare lagstiftningsåtgärder. I praktiken torde förutsättningarna för begränsningar och undantag från rapporteringskraven kunna tas in som generella undantag i Finansinspektionens föreskrifter om rapportering, eller ges formen av dispensförfarande i enskilda fall. Den omständligheten att det av bestämmelserna i omnibus II-direktivet framgår att prövningen av eventuella undantag från tillsynsrapporteringen ska göras inom ramen för tillsynsprocessen talar för att prövningen ska göras i enskilda fall, dvs. genom ett dispensförfarande.
Hänvisningar till S17-3-3
17.3.4. Granskningsprocessen
Regeringens bedömning: Bestämmelserna i Solvens II-direktivet om tillsynsmyndighetens granskningsprocess kräver ingen ytterligare reglering i lag.
Bestämmelserna i Solvens II-direktivet om nödvändiga befogenheter för tillsynsmyndigheten att kräva att försäkringsföretag åtgärdar
svagheter eller brister som påvisats i den samlade tillsynsbedömningen tillgodoses redan av bestämmelser i försäkringsrörelselagen.
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har inga invändningar mot den.
Bedömningen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har ingen invändning mot den.
Skälen för regeringens bedömning: Av artikel 36.1 första stycket i
Solvens II-direktivet framgår att tillsynsmyndigheterna ska granska och utvärdera de strategier, processer och rapporteringsrutiner som försäkringsföretagen har inrättat för att följa de lagar och andra författningar som antas enligt direktivet.
Av artikel 36.1 andra stycket och artikel 36.2 framgår att granskningen och utvärderingen ska omfatta bedömningar av de kvalitativa kraven, risker och företagens förutsättningar att kunna bedöma dessa risker. Tillsynsmyndigheterna ska särskilt granska och utvärdera efterlevnaden av bestämmelserna om företagsstyrningssystem, inklusive egen risk- och solvensbedömning, försäkringstekniska avsättningar, kapitalkrav, placeringsregler, kapitalbasens kvalitet och kvantitet, och fullständiga och partiella interna modeller.
Tillsynsmyndigheterna ska ha inrättat lämpliga kontrollredskap för att kunna påvisa försämringar av den finansiella ställningen för försäkringsföretag och följa upp insatserna för att åtgärda sådana försämringar (artikel 36.3).
Tillsynsmyndigheterna ska bedöma om försäkringsföretagen har utvecklat tillfredsställande metoder och arbetsrutiner för att påvisa möjliga händelser eller framtida förändringar av de ekonomiska förhållandena som skulle kunna påverka den samlade ekonomiska ställningen negativt i de företag som berörs samt bedöma företagens förmåga att stå emot sådana möjliga händelser eller framtida förändringar av de ekonomiska förhållandena (artikel 36.4).
Tillsynsmyndigheterna ska ha nödvändiga befogenheter för att kräva att försäkringsföretag åtgärdar svagheter eller brister som påvisats i den samlade tillsynsbedömningen (artikel 36.5).
Enligt artikel 36.6 ska de granskningar, utvärderingar och bedömningar som avses i artikel 36.1, 36.2 och 36.4 genomföras regelbundet. Tillsynsmyndigheterna ska vidare fastställa en minsta frekvens och omfattning för dessa granskningar, utvärderingar och bedömningar med beaktande av arten, omfattningen och komplexiteten av det berörda försäkringsföretagets verksamhet.
Bestämmelserna i artikel 36.5 om att tillsynsmyndigheterna ska ha nödvändiga befogenheter motsvaras av bestämmelser i nuvarande 14 och
16 kap. FRL. Något behov av tillkommande befogenheter bedöms inte finnas för att artikel 36.5 ska anses vara genomförd i svensk rätt.
Bestämmelserna i nu nämnda artiklar har ingen direkt motsvarighet i de äldre direktiven, men är – med undantag av vad som följer av artikel 36.5 – av sådan art att de bör tas in i föreskrifter på lägre nivå än lag med stöd av den s.k. restkompetensen. En bestämmelse med motsvarande innehåll om vad Finansinspektionens tillsyn ska omfatta finns i 30 § förordningen (2006:1533) om kapitaltäckning och stora exponeringar. Med beaktande av bl.a. detta torde det vara lämpligt att placera bestämmelserna i artikel 36.2 i försäkringsrörelseförordningen.
17.3.5. Tillsyn över funktioner och verksamhet som omfattas av uppdragsavtal
Regeringens förslag: Finansinspektionen får, utöver hos försäkringsföretag, genomföra en undersökning hos ett företag som har fått i uppdrag av ett försäkringsföretag att utföra vissa funktioner eller verksamhet, om det behövs för tillsynen av försäkringsföretaget.
Regeringens bedömning: Bestämmelserna i Solvens II-direktivet om tillsynsmyndigheters underrättelser till behöriga myndigheter i det land där en tjänsteleverantör är etablerad innan tillsyn genomförs hos denne och om en tillsynsmyndighets begäran om biträde av tillsynsmyndigheten i det land där tjänsteleverantören är etablerad för genomförande av en inspektion hos leverantören tillgodoses redan i gällande rätt.
Utredningens förslag och bedömning överensstämmer delvis med regeringens förslag och bedömning. Utredningen föreslår dock inte att det ska framgå av lag att Finansinspektionen ska få göra platsbesök hos uppdragstagare som försäkringsföretagen har lagt ut sin verksamhet till.
Vidare föreslår inte utredningen att tillsynsmyndigheternas faktiska förmåga att kunna utöva sina tillträdesrättigheter hos tjänsteleverantören ska framgå av lag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget och bedömningen eller har inga invändningar mot dem. Finansinspektionen anför att utredningen inte har föreslagit att Finansinspektionen ska få göra platsbesök hos uppdragstagare som försäkringsföretagen har lagt ut sin verksamhet till. Inspektionen konstaterar att en bestämmelse med denna innebörd emellertid finns i artikel 38.2 i Solvens II-direktivet och att den bör genomföras i FRL.
Förslaget och bedömningen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag och bedömning.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget och bedömningen eller har ingen invändning mot dem.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: Av Solvens II-direktivet följer att tillsynsmyndigheterna ska ha befogenhet att göra undersökningar på plats i försäkringsföretagets lokaler och att detta även ska gälla hos företag som omfattas av uppdragsavtal (artikel 34.5 och 34.7).
Artikel 38.2 första stycket i Solvens II-direktivet innehåller bestämmelser om tillsynsmyndigheters rätt att genomföra inspektioner på plats i
en tjänsteleverantörs lokaler, krav på underrättelse från en tillsynsmyndighet till de relevanta myndigheterna i en tjänsteleverantörs medlemsstat innan den genomför inspektionen samt en upplysning om att medlemsstatens tillsynsmyndighet ska anses vara den relevanta myndigheten om tjänsteleverantören inte är föremål för tillsyn. Artikel 38.2 andra stycket innehåller bestämmelser om möjligheten för en tillsynsmyndighet att delegera utförandet av sådana inspektioner som avses i första stycket till tillsynsmyndigheten i den medlemsstat där tjänsteleverantören är etablerad.
Artikel 38.1 c, som i övrigt behandlas i avsnitt 15 om företagsstyrning, innehåller en bestämmelse om tillsynsmyndigheters faktiska förmåga att kunna utöva sina tillträdesrättigheter hos en tjänsteleverantör.
Det kan konstateras att det är mycket vanligt förekommande att försäkringsföretag lägger ut delar av sin verksamhet till uppdragstagare inom eller utom koncernen. Den utlagda verksamheten avser ofta väsentliga delar av rörelsen, såsom kapitalförvaltning, administration, skadereglering eller it-drift. Många uppdragstagare är inte finansiella institut och står därmed inte under tillsyn. Om Finansinspektionen i framtiden skulle sakna en uttrycklig rätt att göra platsundersökningar hos uppdragstagare på motsvarande sätt som hos försäkringsföretagen, skulle inspektionens tillsyn försvåras avsevärt.
Bestämmelserna i artikel 38.2 har ingen motsvarighet i de äldre direktiven. Utredningen föreslår att bestämmelserna tas in i föreskrifter på lägre nivå. Regeringen anser däremot att det bör framgå av lag att Finansinspektionen får göra platsbesök hos uppdragstagare som försäkringsföretagen har lagt ut sin verksamhet till. En bestämmelse härom ska således införas i anslutning till stadgandet om platsundersökning i tillsynskapitlet i FRL.
Bestämmelserna i direktivet om tillsynsmyndigheters underrättelser till behöriga myndigheter i det land där en tjänsteleverantör är etablerad innan tillsyn genomförs hos denne och om en tillsynsmyndighets begäran av biträde av tillsynsmyndigheten i det land där tjänsteleverantören är etablerad för genomförande av en inspektion hos leverantören tillgodoses redan i gällande rätt, se 14 kap. 3 § FRL.
När det gäller bestämmelsen i artikel 38.1 c – i den del den avser en tillsynsmyndighets möjlighet att kunna utöva de angivna tillträdesrättigheterna – hanteras den frågan i avsnittet om företagsstyrning. Där föreslås att det i lag anges att ett försäkringsföretag som ingår ett uppdragsavtal ska vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa att uppdragstagaren ger tillsynsmyndigheterna faktiskt tillträde till uppdragstagarens lokaler.
Hänvisningar till S17-3-5
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 17.4.1, 17.4.2, Författningskommentar till 17 kap. 7 § försäkringsrörelselagen (2010:2043)
17.3.6. Överlåtelse av försäkringsbestånd
Regeringens bedömning: Bestämmelserna om överlåtelse av försäkringsbestånd i Solvens II-direktivet tillgodoses redan av bestämmelser i försäkringsrörelselagen.
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har inga invändningar mot den.
Bedömningen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har ingen invändning mot den.
Skäl för regeringens bedömning: Enligt Solvens II-direktivet ska medlemsstaterna på de villkor som föreskrivs i nationell lag, ge försäkringsföretag med huvudkontor inom deras territorier tillstånd att, helt eller delvis, överlåta sådana egna bestånd av försäkringsavtal, som slutits med stöd av etableringsfriheten eller friheten att tillhandahålla tjänster, till ett acceptföretag som är etablerat inom gemenskapen (artikel 39).
Tillstånd till sådan överlåtelse får endast ges om tillsynsmyndigheten i acceptföretagets hemmedlemsstat intygar att acceptföretaget har tillräcklig medräkningsbar kapitalbas för att täcka det solvenskapitalkrav som anges i artikel 100 första stycket sedan överlåtelsen beaktats. Artikel 39 innehåller vidare mer detaljerade bestämmelser om tillsynsmyndigheters hantering av en överlåtelse av försäkringsbestånd.
Bestämmelserna är enligt regeringens mening genomförda genom de nuvarande bestämmelserna i 10 kap. FRL.
17.3.7. Samarbete med Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten
Regeringens förslag: Den allmänna bestämmelsen i försäkringsrörelselagen som innebär att Finansinspektionen i sin tillsynsverksamhet ska samarbeta och utbyta information med behöriga myndigheter och Europeiska kommissionen i den utsträckning som följer av
Sveriges medlemskap i Europeiska unionen utvidgas till att även omfatta Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: I artikel 52 i Solvens II-direktivet finns bestämmelser om att tillsynsmyndigheterna årligen till Eiopa ska lämna vissa uppgifter kring användningen av kapitaltillägg.
Genom artikel 2.14 i omnibus II-direktivet utvidgas informationskraven i artikel 52 i Solvens II-direktivet till att även omfatta uppgifter kopplade till eventuella lättnader i tillsynsrapporteringen till Eiopa.
Genom artikel 2.17 i omnibus II-direktivet införs en ny artikel 65 a i Solvens II-direktivet som innebär att medlemsstaterna ska se till att tillsynsmyndigheterna samarbetar med Eiopa vid tillämpningen av det direktivet och även ser till att tillsynsmyndigheterna förser Eiopa med uppgifter som den behöver för att utföra sina uppgifter enligt förordningen om inrättandet av Eiopa.
De nya bestämmelserna i Solvens II-direktivet bör medföra en ändring i 14 kap. 3 § FRL (som här föreslås ändra beteckning till 17 kap. 3 §).
Enligt gällande lydelse ska Finansinspektionen i sin tillsynsverksamhet samarbeta och utbyta information med behöriga myndigheter och Europeiska kommissionen i den utsträckning som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen. I bestämmelsen bör nu infogas att samarbete och utbyte av information även ska ske med Eiopa i den utsträckning som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen.
Beträffande sekretess vid uppgiftslämnande mellan Finansinspektionen och Eiopa, se prop. 2011/12:70 s. 76 och 77.
Hänvisningar till S17-3-7
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 17.3.8, 17.3.9, 17.6.3, Författningskommentar till 17 kap. 3 § försäkringsrörelselagen (2010:2043)
17.3.8. Information om tillstånd m.m.
Regeringens bedömning: Ändringar i bestämmelserna om tillsynsmyndighetens informationsgivning i samband med att tillstånd ges till dotterföretag vars moderföretag har huvudkontor utanför EES enligt Solvens
II-direktivet omfattas av den allmänna
samarbetsbestämmelsen i försäkringsrörelselagen.
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.
Bedömningen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har ingen invändning mot den.
Skälen för regeringens bedömning: I artikel 176 i Solvens IIdirektivet finns bestämmelser om att medlemsländernas tillsynsmyndigheter ska lämna information till kommissionen och till andra länders tillsynsmyndigheter om de tillstånd som har lämnats till företag vars moderbolag är hemmahörande i ett land utanför EES. Regler av denna art – dvs. bestämmelser om samarbete och utbyte av information mellan behöriga myndigheter samt mellan dessa myndigheter och kommissionen – omfattas av nuvarande 14 kap. 3 § FRL (jfr avsnitt 17.3.7).
Genom artikel 2.43 i omnibus II-direktivet ändras artikel 176 endast på det sättet att även Eiopa ska underrättas. I och med att den allmänna samarbetsbestämmelsen utvidgas till att även omfatta Eiopa genomförs ändringen i artikel 176 i Solvens II-direktivet (se föregående avsnitt).
Hänvisningar till S17-3-8
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 17.3.9
17.3.9. Information om behandling av svenska försäkringsföretag som bedriver verksamhet utanför EES
Regeringens bedömning: Ändringarna i bestämmelserna om den information som ska lämnas till EU-institutioner rörande behandlingen av försäkringsföretag som bedriver verksamhet utanför EES kräver inga ytterligare lagstiftningsåtgärder.
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.
Bedömningen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har ingen invändning mot den.
Skälen för regeringens bedömning: I artikel 177.1 i Solvens IIdirektivet finns bestämmelser om att medlemsländerna ska underrätta kommissionen om alla svårigheter av allmän natur som deras försäkringsföretag mött vid etablering och utövande av verksamhet i ett tredjeland eller vid pågående verksamhet i ett tredjeland.
Genom artikel 2.44 i omnibus II-direktivet ändras artikel 177.1 i Solvens II-direktivet på det sättet att medlemländerna – förutom att underrätta kommissionen om eventuella svårigheter i tredjeland – även ska underrätta Eiopa. Ändringen kräver inga ytterligare lagstiftningsåtgärder (se avsnitt 17.3.7 och 17.3.8).
Hänvisningar till S17-3-9
17.3.10. Konfidentiell information och informationsutbyte
Regeringens bedömning: Bestämmelserna om konfidentiell information och informationsutbyte i Solvens II-direktivet tillgodoses redan av bestämmelser i offentlighets- och sekretesslagen.
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna har inga invändningar mot bedömningen. Bedömningen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har ingen invändning mot den.
Skälen för regeringens bedömning
Bestämmelser om att konfidentiell information endast får användas i tjänsten eller för vissa särskilt angivna ändamål
Enligt Solvens II-direktivet får tillsynsmyndigheter som erhåller konfidentiell information av visst slag endast använda informationen i tjänsten eller för vissa särskilt angivna ändamål (artikel 67).
Bestämmelsen har stora likheter med artikel 16.4 i konsoliderade livdirektivet, 16.4 i tredje skadedirektivet och artikel 27 i återförsäkringsdirektivet. Dessa artiklar är genomförda i svensk rätt genom bestämmelser i sekretesslagstiftningen, numera 7–10 kap. offentlighets- och sekretesslagen (2009:400, OSL), se prop. 1994/95:184 s. 230. I sammanhanget bör även uppmärksammas bestämmelserna i 15 kap. 1 a § och 30 kap. 7 § OSL, som rör sekretess i det internationella samarbetet. Eftersom det inte är fråga om sakliga skillnader får bestämmelserna i artikel 67 anses vara genomförda genom gällande sekretesslagstiftning.
Informationsutbyte mellan tillsynsmyndigheter
Enligt artikel 68.1 i Solvens II-direktivet får de nationella bestämmelserna om konfidentiell information inte utgöra hinder för vissa former av informationsutbyte. Vad som avses är bl.a. informationsutbyte mellan tillsynsmyndigheterna i de olika medlemsstaterna, informationsutbyte mellan tillsynsmyndigheterna på försäkringsområdet och tillsynsmyndig-
heterna för andra aktörer på det finansiella området samt aktörer med uppgifter på konkurs-, likvidations- eller redovisningsområdet eller informationsgivning till organ som administrerar tvångslikvidationsförfaranden eller garantifonder. De nationella bestämmelserna får inte heller hindra vissa former av informationsutbyte mellan medlemsstaterna. Av artikeln framgår även att den information som tas emot ska omfattas av tystnadsplikt.
Bestämmelsen i artikel 68.1 har stora likheter med artikel 16.5 i konsoliderade livdirektivet, 16.4 och 16.5 i tredje skadedirektivet och artikel 28.1 i återförsäkringsdirektivet. Dessa artiklar har ansetts vara förenliga med bestämmelserna i sekretesslagstiftningen, numera offentlighets- och sekretesslagen (se prop. 1994/95:184 s. 230). Eftersom det inte är fråga om sakliga skillnader får bestämmelserna i artikel 68.1 anses vara genomförda genom gällande sekretesslagstiftning.
Informationsutbyte med vissa andra myndigheter m.m.
Enligt artikel 68.2 första stycket i Solvens II-direktivet ska de nationella bestämmelserna om konfidentiell information inte utgöra hinder för vissa andra former av informationsutbyte. Vad som här avses är informationsutbyte mellan tillsynsmyndigheterna och myndigheter med tillsynsansvar på områdena för t.ex. likvidation och konkurs, myndigheter med tillsynsansvar på revisionsområdet samt oberoende aktuarier som utövar lagstadgad tillsyn eller organ som övervakar dessa aktuarier. Medlemsstaterna ska ställa upp ett antal särskilda villkor kring informationsutbytet, bl.a. när det gäller tystnadsplikt (artikel 68.2 andra stycket).
Bestämmelserna i artikel 68.2 första och andra styckena har stora likheter med artikel 16.6 i konsoliderade livdirektivet, 16.5 a i tredje skadedirektivet och artikel 28.2 i återförsäkringsdirektivet. Även när det gäller bestämmelserna i artikel 68.2 första och andra styckena gör regeringen den bedömningen att några lagändringar inte är nödvändiga, eftersom bestämmelserna i allt väsentligt överensstämmer med den äldre EUregleringen som tidigare bedömts vara förenlig med den svenska regleringen. Bestämmelser som avser nu aktuellt informationsutbyte finns i offentlighets- och sekretesslagen, se särskilt 7, 8 och 11 kap. i den lagen.
Av artikel 68.2 tredje stycket följer att Sverige ska meddela kommissionen och andra medlemsstater vilka myndigheter, personer och organ som har tillåtelse att ta emot sådan information som avses i första stycket. Bestämmelsen är enligt regeringen inte av sådan art att den bör tas in i svensk lag utan bör genomföras genom föreskrifter på lägre nivå med stöd av den s.k. restkompetensen.
Bestämmelsen i artikel 68.3 har ingen direkt motsvarighet i den äldre regleringen. Enligt bestämmelsen ska bestämmelserna om konfidentiell information inte hindra medlemsstaterna från att tillåta informationsutbyte mellan tillsynsmyndigheterna och organ som är ansvariga för att upptäcka och utreda överträdelser av bolagsrättslig lagstiftning. Medlemsstater som utnyttjar denna möjlighet måste enligt direktivet ställa upp ett antal särskilda villkor kring informationsutbytet, bl.a. när det gäller tystnadsplikt. Regeringen gör bedömningen att de nuvarande sekretessreglerna i och för sig medger informationsutbyte som har klara
likheter med vad som anges i artikel 68.3, men menar samtidigt att den nuvarande svenska regleringen och fördelningen av uppgifter mellan myndigheter inte medför att Sverige kan anses tillämpa den möjlighet som anges i första stycket i artikel 68.3. Regeringen föreslår följaktligen inte någon ändring av den nuvarande ordningen.
Det bör avslutningsvis särskilt noteras att Sverige enligt artikel 68.4 ska meddela kommissionen och de andra medlemsstaterna vilka myndigheter, personer och organ som har tillåtelse att ta emot information avsedd att användas för att upptäcka och utreda överträdelser av bolagsrättslig lagstiftning. Bestämmelsen är inte av sådan art att den bör tas in i svensk lag.
17.3.11. Enhetlighet i tillsynen
Regeringens bedömning: Bestämmelserna i Solvens II-direktivet om att tillsynsmyndigheten i sin verksamhet ska beakta EU-dimensionen, beakta enhetligheten när det gäller tillsynsverktyg och tillsynsrutiner och ta vederbörlig hänsyn till Eiopas riktlinjer och rekommendationer tillgodoses redan av bestämmelser bl.a. i försäkringsrörelselagen och i förordningen med instruktion för Finansinspektionen.
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker bedömningen eller har inga invändningar mot den.Finansinspektionen anser att bildandet av Eiopa innebär att Finansinspektionen i större utsträckning än tidigare måste samarbeta och utbyta information med denna europeiska myndighet, som inte är en nationell behörig myndighet. Till skillnad från utredningen anser Finansinspektionen att denna väsentliga förändring bör regleras i lag genom en utvidgning av 14 kap. 3 § FRL.
Bedömningen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har ingen invändning mot den.
Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel 71.1 i Solvens IIdirektivet ska medlemsstaterna se till att en EU-dimension beaktas på lämpligt sätt i tillsynsmyndigheternas mandat. Medlemsstaterna ska även se till att de behöriga myndigheterna vid fullgörandet av sina skyldigheter beaktar enhetligheten när det gäller tillsynsverktyg och tillsynsrutiner vid tillämpningen av det nya regelverket och att medlemsstaterna för detta ändamål ska se till att tillsynsmyndigheten på sätt som anges i beslut 2009/79/EG deltar i Eiopas verksamhet och tar vederbörlig hänsyn till riktlinjer och rekommendationer från Eiopa (artikel 71.2). Skyldigheten för Eiopa att, om så krävs, tillhandahålla icke rättsligt bindande riktlinjer och rekommendationer behandlas i artikel 71.3. I nämnda artikel behandlas även vissa andra skyldigheter för Eiopa.
Bestämmelsen i artikel 71.3 är en bestämmelse som är riktad till Eiopa och inte till medlemsländerna, och behöver därför inte genomföras i svensk rätt.
När det gäller bestämmelserna i artikel 71.1 och 71.2 anser regeringen att vissa av bestämmelserna i artiklarna är mindre lämpliga att ta in i svensk lagtext. Bestämmelserna har till stora delar sina motsvarigheter i 5 § förordning (2009:93) med instruktion för Finansinspektionen. Att Finansinspektionen ska samarbeta med behöriga myndigheter och Europeiska kommissionen följer även av 14 kap. 3 § FRL. När det särskilt gäller kravet på enhetlighet i tillsynen anser utredningen att ett sådant krav får anses följa redan av det krav på förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör offentliga förvaltningsuppgifter att i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet som finns i 1 kap. 9 § regeringsformen. Kraven på förvaltningsmyndigheter och andra i regeringsformen begränsas inte heller av nationsgränser. Vid sidan av det nu angivna torde tillkomsten av Eiopa och bl.a. de bindande tekniska standarder för tillsyn som myndigheten ska ta fram förenkla enhetlighet i tillsynen avsevärt.
Bestämmelserna i Solvens II-direktivet om att Finansinspektionen i sin verksamhet ska beakta EU-dimensionen, beakta enhetligheten när det gäller tillsynsverktyg och tillsynsrutiner samt ta vederbörlig hänsyn till Eiopas riktlinjer och rekommendationer får således anses tillgodosedda av gällande rätt.
17.4.1. Tillsyn över filialer i en annan medlemsstat
Regeringens förslag: Finansinspektionen får hänskjuta en fråga som rör ett förfarande av en annan behörig myndighet inom EES till
Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten för tvistlösning när det gäller tillsyn över ett försäkringsföretags filialer i en annan medlemsstat.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för förslaget: Genom artikel 2.6 i omnibus II-direktivet införs två nya stycken i artikel 33 i Solvens
II-direktivet. I sistnämnd
artikel finns sedan tidigare regler om tillsyn över filialer (platsundersökning) i en annan medlemsstat. Där anges att tillsynsmyndigheten i hemmedlemsstaten får – efter att ha underrättat tillsynsmyndigheterna i värdmedlemsstaten – på plats kontrollera de uppgifter som är nödvändiga för den finansiella tillsynen över filialen. Värdlandsmyndigheten får medverka i sådana kontroller.
I det första nya stycket stadgas att om tillsynsmyndigheten i värdlandet – efter en sådan begäran – inte kan eller vill medverka vid en sådan undersökning, kan tillsynsmyndigheten i hemmedlemsstaten hänskjuta frågan till Eiopa som i enlighet med artikel 19 i förordningen om inrättandet av Eiopa kan ålägga den behöriga myndigheten att vidta en specifik åtgärd.
En bestämmelse motsvarande 14 kap. 6 § FRL om platsundersökning hos ett försäkringsföretag föreslås nu (se avsnitt 17.3.5). I FRL bör införas en bestämmelse om att Finansinspektionen får hänskjuta frågor som rör ett förfarande av en annan behörig myndighet inom EES till Eiopa för tvistlösning, i det fall som framgår av artikel 33 i Solvens IIdirektivet.
I det andra nya stycket hänvisas till artikel 21 i förordningen om inrättande av Eiopa när det gäller rätt för Eiopa att delta i behöriga myndigheters inspektioner på plats. Eftersom regeln följer redan av EUförordningen, och för sin tillämpning inte tycks vara beroende av tillkommande regler, bör den inte genomföras nationellt. Stadgandet i Solvens II-direktivet är således endast av upplysningskaraktär (se prop. 2011/12:70 s. 56).
Hänvisningar till S17-4-1
17.4.2. Tillsyn över funktion och verksamhet som omfattas av uppdragsavtal
Regeringens förslag: Finansinspektionen får hänskjuta en fråga som rör ett förfarande av en annan behörig myndighet inom EES till
Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten för tvistlösning när det gäller kontroll av information.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag
Kontroll av information efter begäran av annan tillsynsmyndighet
Artikel 38 i Solvens II-direktivet innehåller regler om tillsyn över funktion och verksamhet som omfattas av uppdragsavtal.
Av artikel 34.5 och 34.7 i Solvens II-direktivet följer att tillsynsmyndigheterna ska ha befogenhet att göra undersökningar på plats i försäkringsföretagets lokaler och att detta även ska gälla hos företag som omfattas av uppdragsavtal.
Artikel 38.2 första stycket i Solvens II-direktivet innehåller bestämmelser om tillsynsmyndigheters rätt att genomföra inspektioner på plats i en tjänsteleverantörs lokaler, krav på underrättelse från en tillsynsmyndighet till de relevanta myndigheterna i en tjänsteleverantörs medlemsstat innan den genomför inspektionen samt en upplysning om att medlemsstatens tillsynsmyndighet ska anses vara den relevanta myndigheten om tjänsteleverantören inte är föremål för tillsyn. Andra stycket i artikel 38.2 innehåller bestämmelser om möjligheten för en tillsynsmyndighet att delegera utförandet av sådana inspektioner som avses i första stycket till tillsynsmyndigheten i den medlemsstat där tjänsteleverantören är etablerad.
Artikel 38.1 c innehåller en bestämmelse om tillsynsmyndigheters faktiska förmåga att kunna utöva sina tillträdesrättigheter hos en tjänsteleverantör.
Det kan konstateras att det är mycket vanligt förekommande att försäkringsföretag lägger ut delar av sin verksamhet till uppdragstagare inom eller utom koncernen. Den utlagda verksamheten avser ofta väsentliga delar av rörelsen, såsom kapitalförvaltning, administration, skadereglering eller it-drift. Många uppdragstagare är inte finansiella institut och står därmed inte under tillsyn. Om Finansinspektionen i framtiden skulle sakna en uttrycklig rätt att göra platsundersökningar hos uppdragstagare på motsvarande sätt som hos försäkringsföretagen, skulle inspektionens tillsyn försvåras avsevärt.
Bestämmelserna i artikel 38.2 har ingen motsvarighet i de äldre direktiven. Utredningen har förslagit att bestämmelserna bör tas in i föreskrifter på lägre nivå än lag. Nu sägs däremot i avsnitt 17.3.5 att det bör framgå av lag att Finansinspektionen får göra platsbesök hos uppdragstagare som försäkringsföretagen har lagt ut sin verksamhet till och att en bestämmelse om detta således bör införas i anslutning till stadgandet om platsundersökning i tillsynskapitlet (se 14 kap. 6 § FRL).
Bestämmelserna i direktivet om tillsynsmyndigheters underrättelser till behöriga myndigheter i det land där en tjänsteleverantör är etablerad innan tillsyn genomförs hos denne och om en tillsynsmyndighets begäran av biträde av tillsynsmyndigheten i det land där tjänsteleverantören är etablerad för genomförande av en inspektion hos leverantören tillgodoses redan i gällande rätt (se 14 kap. 3 § FRL).
När det gäller bestämmelsen i artikel 38.1 c – i den del den avser en tillsynsmyndighets möjlighet att kunna utöva de angivna tillträdesrättigheterna – hanteras den frågan i avsnittet om företagsstyrning (avsnitt 15.12.1). Där föreslås att det i lag anges att ett försäkringsföretag som ingår ett uppdragsavtal ska vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa att uppdragstagaren ger tillsynsmyndigheterna faktiskt tillträde till uppdragstagarens lokaler.
I artikel 2.9 i omnibus II-direktivet läggs nu till två stycken i artikel 38.2 i Solvens II-direktivet. Som nämnts får tillsynsmyndigheten i hemmedlemsstaten – efter att ha underrättat tjänsteleverantörens tillsynsmyndighet – på plats utföra kontroller. Värdlandsmyndigheten får medverka i sådana kontroller. I det första nya stycket stadgas att om tillsynsmyndigheten i värdlandet – efter en sådan begäran – inte kan medverka vid en undersökning, kan tillsynsmyndigheten i hemmedlemsstaten hänskjuta frågan till Eiopa som i enlighet med artikel 19 i förordningen om inrättandet av Eiopa kan ålägga den behöriga myndigheten att vidta en specifik åtgärd.
I FRL bör införas en bestämmelse om att Finansinspektionen får hänskjuta frågor som rör ett förfarande av en annan behörig myndighet inom EES till Eiopa för tvistlösning i det fall som framgår av artikel 38 i Solvens II-direktivet.
I det andra nya stycket hänvisas till artikel 21 i förordningen om inrättande av Eiopa när det gäller rätt för Eiopa att delta i behöriga myndigheters inspektioner på plats. Eftersom regeln följer redan av EUförordningen, och för sin tillämpning inte tycks vara beroende av tillkommande regler, bör den – som nämnts i föregående avsnitt – inte
genomföras nationellt. Stadgandet i Solvens II-direktivet är således endast av upplysningskaraktär (se prop. 2011/12:70 s. 56).
Hänvisningar till S17-4-2
17.4.3. Försäkringsföretag som inte följer rättsregler
Regeringens förslag: Finansinspektionen får hänskjuta en fråga som rör ett förfarande av en annan behörig myndighet inom EES till
Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten för tvistlösning när det gäller överträdelse av beslut om rättelse.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: I artiklarna 155 och 158 i Solvens IIdirektivet finns regler om rättelse när ett försäkrings- respektive återförsäkringsförtetag inte följer rättsregler i en värdmedlemsstat (företaget bedriver direkt gränsöverskridande verksamhet eller verksamhet i värdmedlemsstaten genom filial).
Genom artikel 2.39 och 2.40 i omnibus II-direktivet införs tvistlösningsmöjligheter i artiklarna 155 och 158 i Solvens II-direktivet. Där sägs att tillsynsmyndigheten i hem- eller värdmedlemsstaten får hänskjuta det tvistiga ärendet till Eiopa.
I FRL och i lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige bör införas en bestämmelse om att Finansinspektionen får hänskjuta en fråga som rör ett förfarande av en annan behörig myndighet inom EES till Eiopa för tvistlösning när det gäller överträdelse av beslut om rättelse.
17.5. Skyldighet för revisorer att rapportera förhållanden som kan innebära att företaget brister i uppfyllandet av solvens- eller minimikapitalkravet m.m.
Regeringens förslag: De nu gällande reglerna om revisorers och särskilda granskares rapporteringsskyldighet kompletteras med skyldighet för dessa att genast rapportera till Finansinspektionen om de vid fullgörandet av sitt uppdrag i ett försäkringsföretag får kännedom om förhållanden som kan innebära att företaget brister i uppfyllandet av solvens- eller minimikapitalkravet eller ett kapitalkrav som ska uppfyllas av ett företag som har beviljats undantag från försäkringsrörelselagens tillämpningsområde beroende på storlek.
Regeringens bedömning: I övrigt tillgodoser befintlig lagstiftning
Solvens II-direktivets bestämmelser om rapporteringsskyldighet för externrevisorer.
Utredningens förslag och bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag och bedömning. Utredningens förslag innehåller inte krav på rapportering av brister i uppfyllandet av kapitalkravet i ett mindre försäkringsföretag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget och bedömningen eller har inga invändningar mot dem. Finansinspektionen anser att det bör tydliggöras i lagen att en revisor eller en särskild granskare för ett försäkringsföretag, även ska rapportera eventuella väsentliga regelöverträdelser som denne har fått kännedom om på annan väg än vid direkt utförande av uppdraget. Det väsentliga är att informationen förs vidare till Finansinspektionen, oavsett hur den ansvarige revisorn eller den särskilda granskaren har fått informationen. Vad gäller solvens är det också viktigt att upptäckt av tidigare brister rapporteras, eftersom det kan kräva tillsynsåtgärder för att säkerställa att försäkringstagarnas intressen inte är hotade.
Förslaget och bedömningen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag och bedömning. Förslaget och bedömningen innehåller inte krav på rapportering av brister i uppfyllandet av kapitalkravet i ett mindre försäkringsföretag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: Enligt Solvens IIdirektivet ska medlemsstaterna föreskriva en skyldighet för revisorer som utför lagstadgad revision att omgående till tillsynsmyndigheterna rapportera vissa uppgifter och beslut som de fått kännedom om vid utförandet av sitt uppdrag och som riskerar att få vissa särskilt angivna konsekvenser, t.ex. påtaglig överträdelse av lagar som särskilt reglerar bedrivandet av försäkringsverksamhet (artikel 72).
Ytterligare exempel anges i artikel 72.1 d och e. Revisorn ska enligt dessa bestämmelser rapportera bristande uppfyllelse av solvenskapitalkravet samt av minimikapitalkravet.
Bestämmelserna i artikel 72.1 a–c har stora likheter med bestämmelser i äldre direktiv som har genomförts genom bestämmelser i nuvarande 14 kap. 12 § FRL. Regeringen anser därför att det inte finns något behov av lagändringar till följd av att innehållet i artikel 72.1 a–c. Av artikel 72.1 a samt 72.1 andra stycket framgår att en revisorer omgående ska rapportera uppgifter eller beslut till tillsynsmyndigheten som ”de har fått kännedom om vid utförandet av sitt uppdrag”.
När det däremot gäller artikel 72.1 d och e, som handlar om rapporteringsskyldighet för revisorer vid bristande uppfyllelse av solvenskapitalkravet eller minimikapitalkravet, saknas motsvarighet i den äldre regleringen. Den nya rapporteringsskyldigheten är central för skyddet av försäkringstagare och andra ersättningsberättigade, och bestämmelsen bör tas in i den svenska lagen genom en utökning av den nuvarande rapporteringsskyldigheten enligt 14 kap. 12 § FRL. Regeringen anser till skillnad från Finansinspektionen att det inte är lämpligt att den rapporteringsskyldighet som åläggs revisorer ska utvidgas till att avse uppgifter som revisorn fått kännedom om även utanför utförandet av sitt uppdrag. Någon sådan utvidgad rapporteringsskyldighet följer inte heller av direktivet. Regeringen anser däremot att lagbestämmelsens krav lämpligen
även ska omfatta ett rapporteringskrav avseende tidigare brister i kapitalkravet.
Ett försäkringsföretag av en viss mindre storlek får beviljas undantag från bestämmelserna i FRL om solvens, företagsstyrning och offentliggörande (se avsnitt 6.4). Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka bestämmelser som ska gälla för dessa mindre försäkringsföretag. Bemyndigandet avser kompletterande, alternativa bestämmelser inom de ramar som anges i de bestämmelser som det hänvisas till, dvs. solvens, företagsstyrning och offentliggörande. Det är lämpligt att nu aktuell rapporteringsskyldighet även omfattar brister i uppfyllandet av ett kapitalkrav som enligt dessa regler ska uppfyllas av ett mindre försäkringsföretag.
Hänvisningar till S17-5
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt Författningskommentar till 17 kap. 12 § försäkringsrörelselagen (2010:2043)
17.6. Tillsynen över de försäkringstekniska avsättningarna
17.6.1. Lämplig nivå på de försäkringstekniska avsättningarna
Regeringens förslag: På begäran av Finansinspektionen ska ett försäkringsföretag lämna en rapport till inspektionen som utvisar att nivån på de försäkringstekniska avsättningarna är lämplig samt att beräkningen av dem utförs med relevanta metoder och med adekvata statistiska underlag.
Regeringens bedömning: Om ett försäkringsföretags beräkning av de försäkringstekniska avsättningarna inte uppfyller kraven om detta i försäkringsrörelselagen eller i föreskrifter avseende detta, får Finansinspektionen enligt gällande rätt ingripa. Genom denna möjlighet till ingripande tillgodoses kravet i artikel 85 i Solvens II-direktivet om krav på ökning av de försäkringstekniska avsättningarna.
Utredningens förslag och bedömning överensstämmer med regeringens förslag och bedömning.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget och bedömningen eller har ingen invändning mot dem.
Förslaget och bedömningen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag och bedömning.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget och bedömningen eller har inga invändningar mot dem.
Skäl för regeringens förslag och bedömning: Enligt Solvens IIdirektivet ska ett försäkringsföretag, efter begäran från tillsynsmyndigheten, kunna visa att nivån på företagets försäkringstekniska avsättningar är lämplig och att de metoder som används är tillämpliga och relevanta samt att underliggande statistiska data är adekvata (artikel 84).
Av artikel 85 framgår att om ett försäkringsföretags beräkning av de försäkringstekniska avsättningarna inte uppfyller kraven i artiklarna 76–83, får tillsynsmyndigheterna kräva att beloppen ska ökas så att det motsvarar en nivå som fastställts enligt dessa artiklar. I artiklarna 76–83 återfinns alla centrala bestämmelser kring beräkningen av de försäkrings-
tekniska avsättningarna. Av artikel 85 framgår även att ökningen inte får gå utöver den nivå som gäller enligt artiklarna 76–83.
Bestämmelsen i artikel 84 har ingen direkt motsvarighet i de äldre direktiven och är av sådan art att den enligt regeringens mening bör införas i lag. Som utredningen konstaterar skulle Finansinspektionen eventuellt kunna infordra de relevanta uppgifterna inom ramen för sina allmänna tillsynsbefogenheter (se 14 kap. 5 § FRL). Eftersom de uppgifter som ska kunna efterfrågas av Finansinspektionen är preciserade och det nya regelverket även innefattar möjligheter för tillsynsmyndigheten att genomföra tillsynsåtgärder genom att kräva en ökning av de försäkringstekniska avsättningarna, får det emellertid anses lämpligt att införa en specifik rapporteringsskyldighet för försäkringsföretaget. En skyldighet som inte ska sammanblandas med annan obligatorisk rapportering.
Finansinspektionen har redan genom befintligt regelverk (nuvarande 16 kap. 1 § FRL) möjlighet att ingripa bl.a. om ett försäkringsföretag har åsidosatt sina skyldigheter enligt FRL. Denna möjlighet bör givetvis kvarstå. Någon särskild lagstiftningsåtgärd för att genomföra artikel 85 när det gäller krav på ökning av de försäkringstekniska avsättningarna behövs därför inte.
Hänvisningar till S17-6-1
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
17.6.2. När förutsättningarna för en tillämpning av matchningsjustering inte längre är uppfyllda
Regeringens förslag: Om ett försäkringsföretag inte längre uppfyller villkoren för användning av matchningsjustering, ska Finansinspektionen förelägga företaget att åtgärda bristerna inom två månader från dagen då villkoren inte längre var uppfyllda. Om bristerna inte åtgärdas inom två månader, ska företaget föreläggas att omedelbart upphöra med användningen av matchningsjustering.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: Genom artikel 2.23 i omnibus IIdirektivet införs det – genom den nya artikel 77b.2 andra och tredje meningarna i Solvens II-direktivet – bestämmelser om vad som ska gälla när ett försäkringsföretag inte längre uppfyller kraven för att få tillämpa matchningsjusteringen.
Eftersom de nya bestämmelserna har karaktär av tillsynsåtgärd av korrigerande natur bör de tas in lag. Bestämmelserna bör utformas efter mönster från övriga sådana bestämmelser om tillsyn.
Om ett försäkringsföretag inte längre uppfyller villkoren för användning av matchningsjustering, ska Finansinspektionen förelägga företaget att åtgärda bristerna inom två månader från dagen då villkoren inte längre var uppfyllda. Om bristerna inte åtgärdas inom två månader, ska företaget föreläggas att omedelbart upphöra med användningen av matchningsjustering.
Hänvisningar till S17-6-2
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
17.6.3. Rapporteringskrav och översyner
Regeringens bedömning: Bestämmelser om vilken rapportering som ska lämnas av de olika EU-institutionerna föranleder inga lagstiftningsåtgärder.
Skyldigheten för Finansinspektionen att rapportera vissa uppgifter till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten omfattas av den utvidgade samarbetsbestämmelsen i försäkringsrörelselagen.
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.
Bedömningen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har ingen invändning mot den.
Skälen för regeringens bedömning: Genom artikel 2.23 i omnibus IIdirektivet införs det genom en ny artikel 77f i Solvens II-direktivet bestämmelser om vissa översyner och krav på lämnande av rapporter med anledning av det s.k. LTGA-paketet (åtgärder som rör behandling av försäkringsprodukter med långfristiga garantier) som införs genom omnibus II-direktivet. Bestämmelserna är i huvudsak riktade till Eiopa och kommissionen, men det finns också krav som är riktade till de nationella tillsynsmyndigheterna.
Bestämmelser som riktar sig till Eiopa behöver inte genomföras i nationell lagstiftning.
Skyldigheten för Finansinspektionen att rapportera vissa uppgifter till Eiopa omfattas av den utvidgade samarbetsbestämmelsen i FRL (se avsnitt 17.3.7).
Hänvisningar till S17-6-3
17.7. Tillsynen över en intern modell
17.7.1. Kompletterande beräkning av solvenskapitalkravet
Regeringens förslag: På begäran av Finansinspektionen ska ett försäkringsföretag som använder en intern modell till inspektionen lämna en beräkning av solvenskapitalkravet med användning av standardformeln samt en verifiering och kontroll av modellen.
Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det. Svensk Försäkring anser att
Finansinspektionen endast ska kunna kräva en uppskattning av solvenskapitalkravet enligt standardformeln.
Skälen för regeringens förslag: Enligt Solvens II-direktivet får tillsynsmyndigheten, efter det att myndigheten gett ett försäkringsföretag sitt godkännande att tillämpa en intern modell, genom ett motiverat beslut ålägga företaget att till myndigheten överlämna en skattning av solvenskapitalkravet som utarbetats i enlighet med standardformeln (artikel 112.7).
Tillsynsmyndigheterna får kräva att försäkringsföretagen tillämpar sina respektive interna modeller på relevanta referensportföljer med antaganden som bygger på externa uppgifter för att verifiera kalibreringen av den interna modellen och kontrollera att dess specifikation överensstämmer med allmänt accepterad marknadspraxis (artikel 122.4).
Bestämmelserna i artiklarna 112.7 och 122.4 saknar motsvarighet i de äldre direktiven och bör tas in i svensk lag.
Svensk Försäkring anser att Finansinspektionen endast ska kunna kräva en uppskattning av solvenskapitalkravet enligt standardformeln.
Enligt regeringens mening bör det emellertid av tillsynsskäl stå Finansinspektionen fritt att fastställa omfattningen av beräkningen i varje enskilt fall. Detta behövs för att bättre kunna jämföra resultatet av beräkning enligt den interna modellen med resultatet av en beräkning enligt standardformeln.
Krav på att Finansinspektionens beslut ska vara motiverade framgår av bestämmelser i 20 § förvaltningslagen. Något behov av lagändring med anledning av kravet på ett motiverat beslut i artikel 112.7 föreligger således inte.
Hänvisningar till S17-7-1
17.7.2. Bristande uppfyllande av kraven för att få använda en intern modell
Regeringens förslag: På begäran av Finansinspektionen ska ett försäkringsföretag som använder en intern modell, men som inte längre uppfyller kraven för att få använda en sådan, till inspektionen lämna en handlingsplan för hur företaget avser att inom skälig tid rätta till bristerna. En sådan plan behöver inte upprättas, om företaget kan visa att överträdelsen är ringa.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: Om ett försäkringsföretag, efter att ha fått tillsynsmyndighetens godkännande att använda en intern modell, inte längre uppfyller kraven enligt Solvens II-direktivet, ska företaget utan dröjsmål antingen förse tillsynsmyndigheterna med en plan för att på nytt uppnå överensstämmelse inom skälig tid eller visa att effekterna av den bristande överensstämmelsen är oväsentliga (artikel 118.1). Om planen inte genomförs, får tillsynsmyndigheterna kräva att företaget ska återgå
till att beräkna solvenskapitalkravet enligt standardformeln (se artikel 118.2). Dessa krav bör införas i lag.
Hänvisningar till S17-7-2
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 17.10.1, 26.1, Författningskommentar till 17 kap. 19 § försäkringsrörelselagen (2010:2043)
17.8. Statistik kring verksamhet över gränserna
Regeringens bedömning: Förändringar i den närmare uppdelningen av den statistik som rör verksamhet över gränserna som ett försäkringsföretag ska lämna till Finansinspektionen bör genomföras genom föreskrifter på lägre nivå än lag.
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.
Bedömningen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har ingen invändning mot den.
Skälen för regeringens bedömning: I Solvens II-direktivet finns bestämmelser om att försäkringsföretag som bedriver verksamhet över gränserna ska lämna viss statistik kring sin verksamhet till sin tillsynsmyndighet (artikel 159). Uppgifterna ska vara uppdelade efter de indelningar av olika slag som finns i bilagorna II och V till direktivet.
Bestämmelsen är genomförd i svensk rätt genom bestämmelserna 14 kap. 5 § FRL om att ett försäkringsföretag ska lämna Finansinspektionen de upplysningar om sin verksamhet som inspektionen begär. Nu föreslås dessutom att bemyndigandet i 14 kap. 18 § andra stycket 1 – om att regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka upplysningar ett försäkringsföretag ska lämna till Finansinspektionen enligt den bestämmelsen – utökas med föreskriftsrätt även beträffande när och hur de ska lämnas.
Genom artikel 2.41 i omnibus II-direktivet ersätts hänvisningar till bilagorna II och V i Solvens II-direktivet med hänvisningar till den indelning i affärsgrenar som finns i bilaga I till kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/35.
Som tidigare har nämnts framgår skyldigheten för försäkringsföretag att lämna statistiska uppgifter till Finansinspektionen av 14 kap. 5 § FRL i kombination med föreskrifter som meddelas av Finansinspektionen. De förändringar i uppdelningen av statistik som införs genom omnibus IIdirektivet kräver ändringar i Finansinspektionens föreskrifter, men ingen lagstiftningsåtgärd.
17.9. Ingripanden eller tillsynsåtgärder av korrigerande natur?
Regeringens förslag: Bestämmelsen i den nuvarande försäkringsrörelselagen om när Finansinspektionen ska ingripa ändras på så sätt att inspektionen även ska ingripa vid åsidosättande av de styrdokument som försäkringsföretaget ska ha och som har sin grund i författningar som reglerar företagets verksamhet. Finansinspektionen
ska även ingripa om styrdokumenten inte längre är tillfredsställande med hänsyn till omfattningen och arten av företagets verksamhet.
Dessutom införs vissa möjligheter tillsynsåtgärder av korrigerande natur.
Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Enligt utredningens förslag skulle ingripanden avseende riktlinjer omfatta endast de riktlinjer som framgår av FRL.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Finansinspektionen påpekar att det i den föreslagna EU-förordningen finns ytterligare krav på att försäkringsföretag ska ha styrdokument och riktlinjer och att det inte heller kan uteslutas att andra författningar kan komma att innehålla sådana krav.
Därmed bör bestämmelserna om tillsyn och ingripande, enligt inspektionen, inte begränsas enbart till styrdokument och riktlinjer enligt FRL, utan även utvidgas till andra författningar som reglerar företagets näringsverksamhet. Svensk Försäkring anser att kapitaltillägg inte i alla delar kan anses som ett ingripande från tillsynsmyndigheten – exempelvis är kapitaltillägg på grund av att företagets riskprofil avviker från de antaganden som ligger till grund för standardformeln inte alls en reaktion från myndigheten på att företaget inte har följt en bestämmelse. Svensk försäkring hävdar vidare att kapitaltillägg vid brister i företagsstyrning däremot kan anses som ett ingripande, och att det därför kan anses som osäkert hur de typer av åtgärder som Finansinspektionen nu ges möjlighet att tillämpa är att betrakta som en ingripande- eller tillsynsåtgärder i FRL:s mening.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det. Svensk Försäkring anser att det bör preciseras att Finansinspektionens ingripande när det gäller åsidosättande av skyldigheter enligt företagets styrdokument ska begränsas till sådana styrdokument som omfattas av inspektionens tillsyn.
Skälen för regeringens förslag
Styrdokument Finansinspektionen påpekar att det i den föreslagna EU-förordningen finns ytterligare krav på att försäkringsföretag ska ha styrdokument och riktlinjer. Det är därför lämpligt att – i likhet med vad som gäller för
Finansinspektionens tillsyn – utvidga räckvidden för Finansinspektionens ingripandemöjligheter till att även avse företagets styrdokument som har sin grund i författningar som reglerar dess verksamhet. Lagen ska således möjliggöra ingripanden när någon av dessa styrdokument antingen åsidosatts eller inte längre är tillfredsställande med hänsyn till omfattningen och arten av företagets verksamhet. I enlighet med vad Svensk Försäkring framhåller bör möjligheten till ingripande begränsas till de styrdokument som omfattas av Finansinspektionens tillsyn.
Ingripanden eller tillsynsåtgärder av korrigerande natur?
Genom Solvens II-direktivet införs en rad bestämmelser som ger tillsynsmyndigheten befogenheter att i olika skeden följa upp och kontrollera att ett försäkringsföretag lever upp till solvenskapitalkravet. I olika bestämmelser i direktivet uttrycks att tillsynsmyndigheten får agera då ett försäkringsföretags riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som ligger till grund för beräkning av detta solvenskrav. Det handlar om möjligheter för tillsynsmyndigheten att besluta om kapitaltillägg, men även om att besluta om att ett försäkringsföretag ska tillämpa s.k. företagsspecifika parametrar eller att företaget ska upphöra med att beräkna sitt solvenskapitalkrav med standardformeln och i stället tillämpa en intern modell eller vice versa. Kapitaltillägg får även beslutas om en tillsynsmyndighet har funnit att ett företags företagsstyrningssystem avviker från reglerna om företagstyrning i direktivet (se artiklarna 37, 110, 118 och 119).
Som utredningen diskuterar och Svensk Försäkring anför kan det anses som osäkert hur dessa typer av åtgärder som Finansinspektionen nu ges möjlighet att tillämpa är att betrakta som ingripande- eller tillsynsåtgärder i FRL:s mening.
Av skäl 26 och 27 i Solvens II-direktivet framgår emellertid att utgångspunkten för att ställa adekvata kvantitativa krav inom försäkringssektorn är solvenskapitalkravet, att standardformen för solvenskapitalkravet är avsedd att återspegla riskprofilen hos de flesta försäkringsföretagen samt att kapitaltillägg bör användas som en sista utväg när andra tillsynsåtgärder är verkningslösa eller olämpliga. Nu nämnda åtgärder är således att anse som tillsynsåtgärder av korrigerande natur, dvs. ska användas i tillsynen för att justera ett otillfredsställande solvenskapitalkrav. Sådana åtgärder är aktuella när försäkringsföretagets riskprofil väsentligt avviker från de antaganden som legat till grund för beräkningen av solvenskapitalkravet. Ingripanden däremot bör vara förbehållet situationer när det har skett ett uttryckligt åsidosättande av försäkringsföretagets skyldigheter enligt författningar, bolagsordning eller stadgar eller styrdokument.
17.10. Tillsynsåtgärder av korrigerande natur
17.10.1. Beräkning enligt standardformeln vid bristande genomförande av plan
Regeringens förslag: Ett försäkringsföretag som inte genomför en handlingsplan som avser åtgärdande av brister att uppfylla kraven att få använda en intern modell, ska efter beslut av Finansinspektionen beräkna solvenskapitalkravet med användning av standardformeln i stället för med en intern modell.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna berör inte den aktuella frågan. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det..
Skälen för regeringens förslag: Ett försäkringsföretag som inte längre uppfyller kraven i artiklarna 120–125 på att få använda en intern modell ska utan dröjsmål ge in en plan till tillsynsmyndigheten för att på nytt uppnå överensstämmelse inom skälig tid eller visa att effekterna av den bristande överensstämmelsen är oväsentliga (artikel 118.1 i Solvens IIdirektivet). Av bestämmelserna i artikel 118.2 följer att tillsynsmyndigheterna får kräva att ett försäkringsföretag som inte genomför den plan som avses i artikel 118.1 i stället ska beräkna solvenskapitalkravet enligt standardformeln.
Bestämmelserna saknar motsvarighet i de äldre direktiven, och bör nu införas i FRL. Som framgår av avsnitt 17.7.2 ska ett försäkringsföretag som använder en intern modell, men som inte längre uppfyller kraven för att få använda en sådan, till Finansinspektionen lämna en handlingsplan för hur företaget avser att inom skälig tid rätta till bristerna. En sådan plan behöver inte upprättas, om företaget kan visa att överträdelsen är ringa.
Genom bestämmelsen ges Finansinspektionen möjlighet att i sin granskning följa upp och genomföra korrigerande tillsynsåtgärder i de fall ett företag som använder en intern modell inte länger uppfyller kraven. När en plan som kommit inspektionen tillhanda inte genomförs av försäkringsföretaget, bör Finansinspektionen således ha möjlighet att besluta att företaget ska beräkna sitt solvenskapitalkrav med tillämpning av standardformeln i stället för en intern modell.
Hänvisningar till S17-10-1
17.10.2. Krav på företagsspecifika parametrar vid beräkning av försäkringsrisk enligt solvenskapitalkravet
Regeringens förslag: Om ett försäkringsföretags riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som ligger till grund för beräkningen av solvenskapitalkravet och det därför är olämpligt att beräkna detsamma enligt standardformeln, får Finansinspektionen besluta att försäkringsföretaget vid beräkningen av kapitalkravet för riskkategorier som avser försäkringsrisk ska ersätta en undergrupp av parametrar enligt standardformeln med företagsspecifika parametrar.
Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna berör inte den aktuella frågan. Förslaget till utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: När det är olämpligt att beräkna solvenskapitalkravet i enlighet med standardformeln, på grund av att det berörda försäkringsföretagets riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som ligger till grund för beräkningen enligt standardformeln, får tillsynsmyndigheterna, genom ett motiverat beslut, kräva att det
berörda företaget ersätter en undergrupp av de parametrar som används i beräkningen enligt standardformeln med parametrar som är specifika för det företaget, när det beräknar teckningsriskmoduler för livförsäkring, skadeförsäkring och sjukförsäkring i enlighet med bestämmelserna om företagsspecifika parametrar i artikel 101.3 (artikel 110 första meningen i Solvens II-direktivet).
Bestämmelsen möjliggör för tillsynsmyndigheten att i vissa särskilda fall kräva användning av s.k. företagsspecifika parametrar. Detta skiljer sig från det fall då det enskilda försäkringsföretaget självt kan välja att ersätta en undergrupp av nämnda parametrar. Den situationen kräver även den Finansinspektionens godkännande, men är en valfri åtgärd för företaget, i motsats till förevarande bestämmelse som är en korrigerande tillsynsåtgärd från inspektionen.
Genom direktivets bestämmelser införs en rad tillsynsåtgärder som gör det möjligt för Finansinspektionen att noggrant bevaka och följa upp ett försäkringsföretags efterlevnad av solvenskapitalkravet. Bestämmelserna om företagsspecifika parametrar, krav på användning av intern modell samt i vissa delar kapitaltillägg förutsätter samtliga att företagets riskprofil avviker väsentligt ifrån de antaganden som legat till grund för beräkningen av solvenskapitalkravet. Genom dessa bestämmelser kan Finansinspektionen genomföra korrigerande tillsynsåtgärder i ett tidigare skede än då en direkt påvisbar brist i solvenskapitalkravet föreligger.
Nu aktuell tillsynsåtgärd bör införas i lag. Att Finansinspektionens beslut ska vara motiverat följer redan av 20 § förvaltningslagen. Termerna ”teckningsrisk för skade-, liv- respektive sjukförsäkring” kan med fördel ersättas med ”riskkategorier som avser försäkringsrisk”. Bestämmelsen i artikel 110 andra meningen om att de företagsspecifika parametrarna ska beräknas på ett sådant sätt att företaget följer bestämmelserna i artikel 101.3 får anses som ett krav på att beräkningen av kapitalkravet enligt de nu aktuella bestämmelserna ska vara förenligt med den skyddsnivå som gäller för solvenskapitalkravet.
Hänvisningar till S17-10-2
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
17.10.3. Beräkning enligt en fullständig eller partiell intern modell i stället för med standardformeln
Regeringens förslag: Om ett försäkringsföretags riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som ligger till grund för beräkning av standardformeln och det därför är olämpligt för företaget att beräkna solvenskapitalkravet enligt denna, får Finansinspektionen besluta att försäkringsföretaget ska använda en fullständig eller partiell intern modell för beräkning av solvenskapitalkravet.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna berör inte den aktuella frågan. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skäl för regeringens förslag: Tillsynsmyndigheten får kräva att ett företag som beräknar sitt solvenskapitalkrav enligt standardformeln i
stället ska använda en intern modell för att beräkna solvenskapitalkravet eller relevanta riskmoduler som ingår i det (artikel 119 i Solvens IIdirektivet). En förutsättning för att ett sådant krav ska kunna ställas från tillsynsmyndighetens sida är dock att det är olämpligt att beräkna solvenskapitalkravet i enlighet med standardformeln, eftersom det berörda företagets riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som ligger till grund för beräkningen enligt standardformeln. En tillsynsmyndighets beslut ska enligt den aktuella bestämmelsen meddelas i form av ett s.k. motiverat beslut.
Bestämmelsen i artikel 119 saknar motsvarighet i de äldre direktiven och bör införas i lag.
Krav på att Finansinspektionens beslut ska vara motiverade framgår av 20 § förvaltningslagen.
För att bestämmelsen ska aktualiseras ska ett företag som använder standardformeln för att beräkna sitt solvenskapitalkrav ha kommit i en situation då det är olämpligt att fortsätta med detta då företagets riskprofil kommit att avvika väsentligt från de antaganden som legat till grund för beräkningen. Bestämmelsen ger Finansinspektionen möjlighet att för det fall förutsättningarna är uppfyllda besluta om att ett försäkringsföretag upphör att beräkna sitt solvenskapitalkrav enligt standardformeln och i stället tillämpar en fullständig intern modell eller partiell sådan.
Hänvisningar till S17-10-3
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt Författningskommentar till 17 kap. 23 § försäkringsrörelselagen (2010:2043)
17.10.4. Kapitaltillägg
Regeringens förslag: Under vissa förutsättningar får Finansinspektionen efter granskning besluta om ett tillägg till solvenskapitalkravet (kapitaltillägg) för ett försäkringsföretag.
Efter ett beslut om kapitaltillägg ska försäkringsföretagets solvenskapitalkrav utgöras av summan av kapitaltillägget och solvenskapitalkravet beräknat i enlighet med standardformeln eller, om företaget har fått tillstånd att använda en intern modell, i enlighet med denna.
Ett beslut om kapitaltillägg ska omprövas minst en gång per år och beslutet ska ändras när de förhållanden som låg till grund för beslutet har ändrats.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag
Kapitaltillägg enligt Solvens II-direktivet
Av skäl 26–28 i Solvens II-direktivet framgår att det är solvenskapitalkravet som är utgångspunkten för att ställa adekvata kvantitativa krav inom försäkringssektorn. Tillsynsmyndigheterna bör därför endast under
särskilda omständigheter och i de fall som nämns i direktivet ha befogenhet att fastställa kapitaltillägg utöver solvenskapitalkravet. Standardformeln för solvenskapitalkravet är avsedd att återspegla riskprofilen hos de flesta försäkringsföretagen, men det kan finnas vissa fall där standardformeln inte ger adekvat uttryck för en mycket speciell riskprofil hos ett företag. Att fastställa ett kapitaltillägg är en undantagsåtgärd och bör endast användas som en sista åtgärd när andra tillsynsåtgärder är verkningslösa eller olämpliga. Tillsynsmyndigheten bör se till att försäkringsföretaget avhjälper de brister som föranlett ett beslut om kapitaltillägg.
Enligt artikel 37 i Solvens II-direktivet får tillsynsmyndigheterna i särskilda fall fastställa ett krav på kapitaltillägg för ett försäkringsföretag. Detta ska ske efter tillsynens granskningsprocess i följande fall: Om tillsynsmyndigheten har funnit att företagets riskprofil avviker
väsentligt från de antaganden som legat till grund för beräkningen av solvenskapitalkravet beräknat i enlighet med standardformeln, och kravet på att använda en intern modell är olämpligt eller har visat sig ineffektivt eller en fullständig eller partiell intern modell håller på att utarbetas. Om tillsynsmyndigheten har funnit att ett försäkringsföretags risk-
profil avviker väsentligt från de antaganden som legat till grund för beräkningen av solvenskapitalkravet i enlighet med en fullständig eller partiell intern modell på grund av att vissa kvantifierbara risker inte beaktats i tillräcklig utsträckning och företaget inte inom skälig tid har anpassat modellen till föreliggande riskprofil, eller Om tillsynsmyndigheten har funnit att ett försäkringsföretags före-
tagsstyrningssystem avviker väsentligt från kraven i direktivet och att avvikelserna medför att företaget inte kan garantera en korrekt identifiering, mätning, övervakning, hantering och rapportering av de risker som företaget är eller kan komma att bli exponerat för, och det är osannolikt att bristerna kan korrigeras inom skälig tid endast genom andra åtgärder. I artikel 37.2 i direktivet anges att ett kapitaltillägg som avses i första stycket a och b ska beräknas så att det säkerställs att företaget uppfyller solvenskapitalkravet (artikel 101.3). Ett kapitaltillägg som avses i första stycket c ska vara proportionellt mot de betydande risker som föranledde tillsynsmyndigheten att besluta om kapitaltillägg.
Av artikel 37.3 i direktivet framgår att tillsynsmyndigheterna i de fall som avses i första stycket b och c ska se till att försäkringsföretaget vidtar alla ansträngningar för att avhjälpa de risker som ledde till ett beslut om kapitaltillägg.
I artikel 37.4 anges att tillsynsmyndigheterna ska granska ett beslutat krav på kapitaltillägg enligt artikel 37.1 minst en gång om året och upphäva det när företaget avhjälpt de brister som ledde till föreläggandet.
I artikel 37.5 anges att det icke-tillfredsställande solvenskapitalkravet ska ersättas med samma solvenskapitalkrav plus det kapitaltillägg som förelagts. I andra stycket anges att solvenskapitalkravet (trots punkt 1) inte ska innefatta det kapitaltillägg som förelagts i enlighet med punkt 1 c för beräkning av den riskmarginal som anges i artikel 77.5.
Av artikel 37.6 framgår avslutningsvis att Europeiska kommissionen ska anta genomförandeåtgärder för att ytterligare specificera de omständigheter som innebär att ett krav på kapitaltillägg kan föreläggas och metoderna för beräkningen av ett sådant krav.
Förutsättningarna för Finansinspektionens beslut om kapitaltillägg
Mot bakgrund av vad som anges i artikel 37 i Solvens II-direktivet anser regeringen att det finns anledning att föreslå att Finansinspektionen efter granskning får besluta om ett tillägg till solvenskapitalkravet (kapitaltillägg) för ett försäkringsföretag om företagets riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som ligger
till grund för beräkningen av solvenskapitalkravet enligt standardformeln, och ett beslut om användning av en intern modell är olämpligt eller har visat sig sakna verkan, eller en fullständig eller partiell intern modell håller på att utarbetas (punkt 1), företagets riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som ligger
till grund för beräkningen av solvenskapitalkravet enligt en fullständig eller partiell intern modell, till följd av att vissa kvantifierbara risker inte har beaktats i tillräcklig utsträckning och företaget inte inom skälig tid har anpassat modellen till sin riskprofil (punkt 2), företaget använder volatilitetsjustering, matchningsjustering eller de
särskilda övergångsreglerna för den riskfria räntestrukturen enligt övergångsbestämmelserna och företagets riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som ligger till grund för justeringarna eller övergångsregleringen (punkt 3), eller företagets företagsstyrningssystem avviker väsentligt från kraven i
försäkringsrörelselagen eller föreskrifter som har meddelats med stöd av den lagen, samtidigt som avvikelserna medför att företaget inte kan garantera en korrekt hantering och rapportering av de risker som företaget exponeras för och det är osannolikt att bristerna kan åtgärdas inom skälig tid (punkt 4). Ett kapitaltillägg som avses i punkterna 1 och 2 ska beräknas så att det säkerställs att företaget uppfyller solvenskapitalkravet.
Ett kapitaltillägg som avses i punkt 3 ska vara proportionellt till de väsentliga risker som uppstår till följd av de avvikelser som har föranlett kapitaltillägget.
Ett kapitaltillägg som avses i punkt 4 ska beräknas så att det är proportionerligt mot de risker som föreligger på grund av bristerna i företagsstyrningssystemet.
Efter ett beslut om kapitaltillägg ska försäkringsföretagets solvenskapitalkrav utgöras av summan av kapitaltillägget och solvenskapitalkravet beräknat i enlighet med standardformeln eller, om företaget har fått tillstånd att använda en intern modell, i enlighet med denna. Ett kapitaltillägg som beslutats med stöd av punkt 4 ska inte ingå i solvenskapitalkravet vid beräkning av riskmarginalen.
När kapitaltillägg beslutats enligt punkterna 2 eller 4 ska Finansinspektionen förelägga försäkringsföretaget att vidta de åtgärder som behövs för att avhjälpa bristerna.
Ett beslut om kapitaltillägg ska omprövas minst en gång per år och ska ändras när de förhållanden som låg till grund för beslutet har ändrats.
Närmare om förutsättningarna för kapitaltillägg
Efter ett beslut om kapitaltillägg ska försäkringsföretagets solvenskapitalkrav som nämnts utgöras av summan av kapitaltillägget och solvenskapitalkravet beräknat i enlighet med standardformeln eller, om företaget har fått tillstånd att använda en fullständig eller partiell intern modell, i enlighet med denna. Ett kapitaltillägg som beslutats med stöd av punkten 3 ovan ska inte ingå i solvenskapitalkravet vid beräkning av riskmarginalen. Skälet till att behandla de två typfallen olika är att i punkterna 1 och 2 ovan avses fall då riskprofilen avviker från det av företaget gjorda antagandena vid fastställandet av solvenskapitalkravet. Således handlar det om befarade brister i beräkningen av detsamma. I enlighet härmed ska också det kapitaltillägg som beslutas utformas så att det de facto återskapar ett korrekt värderat solvenskapitalkrav. När det å andra sidan handlar om att kapitaltillägg beslutats för ett företag som har avsevärda brister i sitt företagsstyrningssystem, ska kapitaltillägget ställas i proportion till bristerna i företagsstyrningen.
När kapitaltillägg beslutats enligt punkterna 2 eller 3 ovan ska Finansinspektionen förelägga försäkringsföretaget att vidta de åtgärder som behövs för att avhjälpa bristerna. Det som åsyftas är att i fallen då bristerna förekommer i en intern modell eller i ett företagsstyrningssystem så ankommer det på försäkringsföretaget att korrigera dessa så att bristen elimineras. Det omnämns i skälen till direktivet att för det fall standardformeln inte på ett korrekt sätt avspeglar ett företags specifika riskprofil kan kapitaltillägget vara kvar under följande år (skäl 27).
Ett beslut om kapitaltillägg ska omprövas minst en gång per år. Beslutet ska upphävas när företaget har avhjälpt bristerna som föranledde kapitaltillägget.
Den närmare innebörden av bestämmelserna om kapitaltillägg är att Finansinspektionen i vissa särskilt angivna situationer får möjlighet att använda en korrigerande tillsynsåtgärd. Detta bör avspeglas i kapitlet om tillsyn i FRL.
I skälen i direktivet anges att åtgärden att besluta om kapitaltillägg ska vara en sista utväg då andra tillsynsåtgärder har uttömts. Detta bör bedömas i kontexten av hur ingripande de olika åtgärderna är. Tillsynsmyndigheten bör emellertid primärt ha uttömt alla de andra tillsynsåtgärderna som får anses relevanta för att komma tillrätta med avvikelserna i riskprofilen eller ha bedömt dessa som uppenbart verkningslösa eller olämpliga, innan kapitaltillägg beslutas (jfr skäl 27).
Särskilt om kapitaltillägg när matchningsjustering, volatilitetsjustering eller övergångsregler används
Enligt artikel 37 i Solvens II-direktivet får tillsynsmyndigheten i vissa särskilt uppräknade fall besluta om krav på kapitaltillägg. Som framgått ovan föreslås att dessa bestämmelser tas in i lag.
Genom artikel 2.8 a och b i omnibus II-direktivet införs det genom nya bestämmelser i artiklarna 37.1 d och 37.2 i Solvens II-direktivet en möjlighet att besluta om kapitaltillägg också i de fall då ett försäkringsföretag tillämpar matchningsjustering, volatilitetsjustering eller den särskilda övergångsregleringen för den riskfria räntestrukturen (i artikel 37.1 b görs endast en mindre justering av lydelsen). Enligt de nya
bestämmelserna (37.1 d i Solvens II-direktivet) får kapitaltillägg beslutas om tillsynsmyndigheten gör bedömningen att företagets riskprofil väsentligt avviker från de antaganden som ligger till grund för justeringarna eller övergångsregleringen. Av de nya bestämmelserna (37.2 andra stycket) framgår att kapitaltillägget ska vara proportionellt till de väsentliga risker som uppstår till följd av de avvikelser som har föranlett kapitaltillägget.
Den nya grund för kapitaltillägg som införs genom omnibus IIdirektivet bör tas in i lag, i likhet med vad som har föreslagits när det gäller de övriga grunderna för kapitaltillägg. Lagtekniskt bör detta lämpligen ske genom ett tillägg i den bestämmelse om kapitaltillägg som nu föreslås. Av tillägget bör tydligt framgå att kapitaltillägget är avsett att utgöra en form av justering av kapitalkravet på grund av att företagets riskprofil väsentligt avviker från de antaganden som ligger till grund för justeringarna eller övergångsregleringen, till skillnad från kapitaltillägg som är avsett att utgöra en form av justering av kapitalkravet på grund av att företagets riskprofil väsentligt avviker från de antaganden som ligger till grund för beräkningen av solvenskapitalkravet enligt standardformeln.
Hänvisningar till S17-10-4
17.11. Solvenskapitalkravet – ingripanden
17.11.1. Åtgärdsplan vid bristande uppfyllelse av solvenskapitalkravet
Regeringens förslag: Om ett försäkringsföretag inte uppfyller solvenskapitalkravet, ska Finansinspektionen förelägga företaget att inom två månader från dagen då bristerna konstaterades upprätta en åtgärdsplan och överlämna planen till inspektionen för godkännande.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om innehållet i en åtgärdsplan.
Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.
Skälen för regeringens förslag: Ett försäkringsföretag ska inom två månader från konstaterandet av den bristande efterlevnaden av solvenskapitalkravet överlämna en realistisk åtgärdsplan till tillsynsmyndigheten för godkännande (artikel 138.2 i Solvens II-direktivet).
I nu gällande FRL finns i 16 kap. 5 § ett krav på att Finansinspektionen ska förelägga ett försäkringsföretag som inte uppfyller de i lagen ställda kapitalkraven att upprätta en plan för att återställa en tillfredsställande finansiell ställning. Föreläggandet kan riktas antingen mot försäkringsföretaget som sådant eller mot företagets styrelse och planen ska inlämnas till inspektionen för godkännande.
Om ett försäkringsföretag konstaterar att företaget inte lever upp till solvenskapitalkravet eller riskerar att inte leva upp till kravet under de kommande tre månaderna, ska tillsynsmyndigheten omedelbart underrättas. Företaget ska, inom två månader från konstaterandet att företaget inte uppfyller solvenskapitalkravet, lägga fram en realistisk åtgärdsplan för godkännande av tillsynsmyndigheten. Inom sex månader ska nödvändiga åtgärder vidtas som innebär att solvenskapitalkrav åter uppfylls.
Utredningen föreslår att ett försäkringsföretag i nu beskriven situation ska komma in med en åtgärdsplan utan att detta förenas med ett föreläggande. Såsom motsvarande regelverk är utformat i dag ska Finansinspektionen förelägga det enskilda försäkringsföretaget att inkomma med en plan för att åtgärda kapitalbristen. För en sådan ordning talar också det nya regelverkets struktur. I artikel 142.2 anges att om en tillsynsmyndighet krävt en åtgärdsplan eller en finansiell saneringsplan så ska myndigheten inte utfärda ett visst intyg. Övervägande skäl talar således för en ordning där Finansinspektionen ska förelägga försäkringsföretaget att komma in med en åtgärdsplan.
Det föreslås således i en ny bestämmelse i FRL att om ett försäkringsföretag inte uppfyller solvenskapitalkravet, ska Finansinspektionen förelägga företaget att inom två månader från dagen då bristerna konstaterades upprätta en åtgärdsplan och överlämna planen till inspektionen för godkännande. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör få meddela föreskrifter om innehållet i en sådan åtgärdsplan.
Hänvisningar till S17-11-1
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
17.11.2. Krav på åtgärder när ett försäkringsföretag inte uppfyller solvenskapitalkravet
Regeringens förslag: Om ett försäkringsföretag inte uppfyller solvenskapitalkravet, ska Finansinspektionen förelägga företaget att vidta nödvändiga åtgärder för att inom sex månader från dagen då bristen konstaterades åter uppfylla detta. Om det är lämpligt, får
Finansinspektionen förlänga tidsfristen med tre månader.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: Tillsynsmyndigheten ska kräva att ett försäkringsföretag som inte uppfyller solvenskapitalkravet vidtar nödvändiga åtgärder för att inom sex månader från konstaterandet av att solvenskapitalkravet inte efterlevdes avhjälpa denna situation, antingen genom att återupprätta den tidigare nivån på den medräkningsbara kapitalbas som täcker solvenskapitalkravet eller genom reduceringar i sin riskprofil för att följa solvenskapitalkravet (artikel 138.3 i Solvens II-
direktivet). Av artikelns andra stycke framgår att tillsynsmyndigheten får förlänga tidsfristen med tre månader, om så är lämpligt.
Enligt nuvarande16 kap. 5 § FRL ska Finansinspektionen förelägga ett försäkringsföretag som inte uppfyller de i lagen ställda kapitalkraven att upprätta en plan för att återställa en tillfredsställande finansiell ställning. Föreläggandet kan riktas antingen mot försäkringsföretaget som sådant eller mot företagets styrelse och planen ska inlämnas till inspektionen för godkännande.
Genom de nya bestämmelserna i artikel 138.3 avseende olika åtgärder i samband med att ett försäkringsföretag inte uppfyller de uppställda kraven på solvenskapital, införs ett regelverk som får anses motsvara de tidigare bestämmelserna och som ger tillsynsmyndigheten befogenheter att följa försäkringsföretagens finansiella ställning på nära håll. Till skillnad från nu gällande regelverk kommer emellertid tillsynen och ingripandena att riktas mot de två olika kapitalkraven som uppställs i Solvens II-direktivet, dels minimikapitalkravet, dels solvenskapitalkravet. De aktuella direktivbestämmelserna bör tas in i lag. Finansinspektionen ska således, för det fall att solvenskapitalkravet inte uppfylls, förelägga ett företag att inom sex månader återställa företagets finansiella brist och åter uppfylla solvenskapitalkravet. Den angivna tidsrymden kan dock om det är lämpligt kunna förlängas med ytterligare tre månader.
Hänvisningar till S17-11-2
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
17.11.3. Förlängd tidsfrist för återställande av solvenskapitalkravet
Regeringens förslag: Om Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten har meddelat att det föreligger exceptionella förhållanden och dessa förhållanden påverkar ett försäkringsföretag som är föremål för åtgärder på grund av bristande uppfyllelse av solvenskapitalkravet, får Finansinspektionen förlänga tidsfristen för återställande av det kravet med högst sju år.
Ett försäkringsföretag ska under en sådan tidsfrist var tredje månad ge in en lägesrapport till Finansinspektionen. I lägesrapporten ska företaget redogöra för vilka åtgärder som har vidtagits och hur arbetet fortskrider med att åter uppfylla solvenskapitalkravet.
Om ett försäkringsföretags lägesrapport visar att det inte har skett några väsentliga framsteg med att åter uppfylla solvenskapitalkravet under tiden från det att bristen konstaterades fram till dess rapporten gavs in, ska den förlängda tidsfristen upphöra att gälla.
Utredningens förslag avviker från regeringens förslag. Utredningens förslag har sin grund i den bestämmelse i Solvens II-direktivet som senare har ändrats genom omnibus II-direktivet.
Remissinstanserna har inga synpunkter på förslaget. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: Tillsynsmyndigheten ska kräva att ett försäkringsföretag som inte uppfyller solvenskapitalkravet vidtar nödvändiga åtgärder för att inom sex månader från konstaterandet av att solvenskapitalkravet inte efterlevdes avhjälpa denna situation, antingen genom att återupprätta den tidigare nivån på den medräkningsbara kapitalbas som täcker solvenskapitalkravet eller genom reduceringar i sin riskprofil för att följa solvenskapitalkravet (artikel 138.3 första stycket i
Solvens II-direktivet). Av artikeln framgår att tillsynsmyndigheten får förlänga tidsfristen med tre månader, om så är lämpligt (se föregående avsnitt).
Enligt artikel 138.4 första stycket i Solvens II-direktivet får tillsynsmyndigheten vid ett exceptionellt kursfall på finansmarknaderna förlänga den tidsperiod som avses i artikel 138.3 andra stycket med en lämplig period. Vid en sådan förlängning ska alla relevanta faktorer beaktas.
Av artikel 138.4 andra stycket framgår att det berörda försäkringsföretaget var tredje månad ska lämna in en lägesrapport till sin tillsynsmyndighet. I lägesrapporten ska företaget redogöra för vilka åtgärder som har vidtagits och hur arbetet fortskrider med att återskapa nivån på den medräkningsbara kapitalbasen enligt solvenskapitalkravet eller med att reducera riskprofilen för att följa solvenskapitalkravet.
Enligt artikel 138.4 tredje stycket ska en förlängning av tidsfristen i första stycket inte längre gälla om en inlämnad lägesrapport visar att det inte har skett några väsentliga framsteg med att återskapa nivån på den medräkningsbara kapitalbasen enligt solvenskapitalkravet eller med att reducera riskprofilen för att följa solvenskapitalkravet, från det datum då bristen på efterlevnad av solvenskapitalkravet konstaterades till det datum då lägesrapporten inlämnades.
Genom artikel 2.36 i omnibus II-direktivet sker ett flertal ändringar av, och tillägg till, de bestämmelser som finns i artikel 138.4 i Solvens IIdirektivet.
Genom ett nytt första stycke i artikel 138.4 sker fem olika förändringar. För det första ersätts hänvisningen till ”exceptionellt kursfall på finansmarknaderna” med en hänvisning till ”exceptionellt svåra förhållanden som påverkar försäkringsföretag som utgör en betydande del av marknaden eller berörds försäkringsklasser”. För det andra är det Eiopa (och inte de nationella tillsynsmyndigheterna) som – efter samråd med den Europeiska systemrisknämnden (ESRB) när så är lämpligt – ska fastställa när det föreligger exceptionellt svåra förhållanden. För det tredje klarläggs det att den förlängda tidsfristen endast ska gälla för de ”berörda företagen”. För det fjärde införs det ett klarläggande som innebär att tillsynsmyndigheten får förlänga den tidsperiod om tre månader som anges i artikel 148.3 andra stycket med en period på högst sju år. För det femte klargörs det att kravet på ”hänsyn till alla relevanta faktorer” inkluderar att hänsyn också tas till den genomsnittliga durationen i de försäkringstekniska avsättningarna.
Genom ett nytt andra stycke i artikel 138.4 klargörs det att Eiopa – efter begäran från en berörd nationell tillsynsmyndighet – ska fastställa om det föreligger ”exceptionellt svåra förhållanden”. I samma stycke finns även bestämmelser om under vilka förutsättningar en nationell tillsynsmyndighet får begära ett fasställande av att det föreligger
”exceptionellt svåra förhållanden”, nämligen om de försäkringsföretag som representerar en betydande del av marknaden eller berörda affärsgrenar sannolikt inte kommer att kunna avhjälpa den bristande efterlevnaden av solvenskapitalkravet. I det nya andra stycket klargörs också när sådana förhållanden ska anses föreligga.
I ett nytt tredje stycke finns bestämmelser om att Eiopa och de nationella tillsynsmyndigheterna regelbundet ska analysera om det föreligger ”exceptionellt svåra förhållanden” och att Eiopa – i samarbete med berörda nationella tillsynsmyndigheter – ska fastställa när dessa förhållanden ska anses ha upphört.
Det nya fjärde stycket i artikel 138.4 motsvarar det tidigare andra stycket i samma artikel, och det nya femte stycket motsvarar det tidigare tredje stycket.
I de delar ändringarna i artikel 138 rör förutsättningarna för Finansinspektionens beslut om förlängning av tidsfristen bör ändringarna tas in i lag. Nyheterna i övrigt i denna artikel rör Eiopas samarbete med de berörda tillsynsmyndigheterna. För Finansinspektionens del regleras detta samarbete i den utvidgade samarbetsbestämmelsen (se 17 kap. 3 § FRL).
Hänvisningar till S17-11-3
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
17.12. Minimikapitalkravet – ingripanden
Regeringens förslag: Om ett försäkringsföretag inte uppfyller minimikapitalkravet, eller ett kapitalkrav som ska uppfyllas av ett företag som har beviljats undantag från försäkringsrörelselagens tillämpningsområde beroende på storlek, ska Finansinspektionen förelägga företaget att inom en månad från dagen då bristen konstaterades upprätta en finansiell saneringsplan och överlämna planen till inspektionen för godkännande.
Den finansiella saneringsplanen ska innehålla åtgärder som företaget ska vidta för att inom tre månader från den dag då bristen konstaterades åter uppfylla minimikapitalkravet eller ett kapitalkrav som ska uppfyllas av ett företag som har beviljats undantag från försäkringsrörelselagens tillämpningsområde beroende på storlek,
Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningens förslag omfattar inte kapitalkrav för mindre försäkringsföretag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss omfattar inte kapitalkrav för mindre försäkringsföretag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det. Finansinspektionen anser att upprättandet av en finansiell saneringsplan vid bristande uppfyllelse av minimikapitalkravet inte ska föregås av ett föreläggande från inspektionen.
Skälen för regeringens förslag: Ett försäkringsföretag ska, inom en månad från det att företaget konstaterats inte uppfylla minimikapitalkravet, överlämna en realistisk kortfristig finansiell saneringsplan till tillsynsmyndigheten för godkännande (artikel 139.2 i Solvens
II-
direktivet). Saneringsplanen ska visa hur företaget planerar att se till att minimikapitalkravet uppfylls inom tre månader från konstaterandet, vilket antingen kan ske genom att tillföra medräkningsbara egna medel till en nivå som minst motsvarar minimikapitalkravet eller genom reduceringar i företagets riskprofil.
Av artikel 143 följer att Europeiska kommissionen, när det är nödvändigt för att förbättra överensstämmelsen, får besluta om genomförandeåtgärder för att ytterligare specificera finansiella saneringsplaner enligt artikel 139.2. Kommissionen ska därvid vara uppmärksam på att inte förorsaka s.k. procykliska effekter.
Bestämmelserna i artikel 139.2 får i högre grad än regleringen avseende bristande solvenskapitalkrav anses motsvara artikel 20a 1 första stycket första meningen i första skadedirektivet, artikel 38.1 första meningen i konsoliderade livförsäkringsdirektivet och artikel 43.1 i återförsäkringsdirektivet. Dessa bestämmelser reglerade hur brister i de dåvarande kapitalkraven skulle hanteras (solvensmarginalen). De nämnda artiklarna har genomförts genom bestämmelser i nuvarande 16 kap. 5 § första stycket FRL. Bestämmelserna i artikel 139.2 bör därför lämpligen genomföras på så sätt att de ersätter nämnda bestämmelse i FRL.
Finansinspektionen anser att upprättandet av en finansiell saneringsplan vid bristande uppfyllelse av minimikapitalkravet inte ska behöva föregås av ett föreläggande från inspektionen, utan att företaget i ett sådant läge ska upprätta en finansiell saneringsplan självmant. I sammanhanget måste konstateras att det åligger försäkringsföretaget att omedelbart underrätta Finansinspektionen, om företaget inte uppfyller minimikapitalkravet eller om det finns risk för detta under de närmaste tre månaderna. I likhet med vad som gäller för en åtgärdsplan vid bristande solvenskapitalkrav anser regeringen det därför lämpligt att
Finansinspektionen ska förelägga försäkringsföretaget att ge in en finansiell saneringsplan. Eftersom det i förevarande fall avser brister i minimikapitalkravet är tidsfristerna kortare och tillsyns- och ingripandeåtgärderna skarpare än vad som är fallet vid bristande solvenskapitalkrav. Ett försäkringsföretag som brister i minimikapitalkravet kan således även bli föremål för förfoganderättsinskränkningar och återkallelse av tillstånd. När det gäller återkallelse av tillstånd till följd av bristande minimikapitalkrav har den finansiella saneringsplanen och efterlevnaden av densamma en central betydelse (se avsnitt 17.14).
Ett försäkringsföretag av en viss mindre storlek får beviljas undantag från FRL:s bestämmelser om solvens och offentliggörande (se avsnitt 6.4). Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka bestämmelser som ska gälla för dessa mindre försäkringsföretag. Det är lämpligt att nu aktuell bestämmelse även omfattar brister i uppfyllandet av ett kapitalkrav som ska uppfyllas av ett mindre försäkringsföretag.
Hänvisningar till S17-12
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 24.2.2
17.13. Inskränkningar i ett försäkringsföretags förfoganderätt över tillgångar
Regeringens förslag: Finansinspektionen får begränsa ett försäkringsföretags förfoganderätt eller helt förbjuda företaget att förfoga över sina tillgångar i Sverige, om företaget inte uppfyller solvens- eller minimikapitalkravet eller ett kapitalkrav som ska uppfyllas av ett företag som har beviljats undantag från försäkringsrörelselagens tillämpningsområde beroende på storlek. I fråga om bristande uppfyllelse av solvenskapitalkravet krävs dessutom att det föreligger särskilda omständigheter som ger anledning att befara att företagets finansiella ställning kommer att försämras ytterligare.
Regeringens bedömning: I övrigt tillgodoser befintlig lagstiftning
Solvens II-direktivets bestämmelser om möjligheten för tillsynsmyndigheten att, efter begäran från ett försäkringsföretags hemmedlemsstat eller annars, besluta om inskränkningar i företagets förfoganderätt över dess tillgångar när det inte uppfyller solvens- eller minimikapitalkravet. Detsamma gäller bestämmelser i direktivet om möjligheten för tillsynsmyndigheten att besluta om inskränkningar i ett försäkringsföretags förfoganderätt över sina tillgångar till följd av bristande uppfyllelse av kravet på försäkringstekniska avsättningar.
Utredningens förslag och bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag och bedömning. Utredningen föreslår att Finansinspektionen även ska ges möjlighet att besluta förfoganderättsinskränkningar på egendom utanför svenskt territorium. Förslaget omfattar däremot inte ett kapitalkrav som ska uppfyllas av ett företag som har beviljats undantag från försäkringsrörelselagens tillämpningsområde beroende på storlek.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget och bedömningen eller har inga invändningar mot dem.
Förslaget och bedömningen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss omfattar inte ett kapitalkrav som ska uppfyllas av ett företag som har beviljats undantag från FRL:s tillämpningsområde beroende på storlek.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot dem.
Skälen för regeringens förslag och bedömning
Inskränkningar på Finansinspektionens initiativ
Tillsynsmyndigheten i försäkringsföretagets hemland får förbjuda företaget att fritt förfoga över sina tillgångar, om företaget inte följer direktivets bestämmelser om försäkringstekniska avsättningar (artikel 137 i Solvens II-direktivet). Förbud får enligt artikeln endast meddelas efter det att tillsynsmyndigheten i hemlandet har underrättat tillsynsmyndigheterna i värdmedlemsstaterna om sin avsikt. Enligt artikeln ska tillsynsmyndigheten i hemlandet också ange vilka tillgångar som ska omfattas av åtgärden.
Bestämmelserna i artikel 137 har stora likheter med artikel 20.1 i första skadedirektivet, artikel 37.1 i konsoliderade livdirektivet och artikel 42.1 i återförsäkringsdirektivet. Dessa artiklar har genomförts i svensk rätt genom bestämmelser i nuvarande 16 kap. 7 § FRL och 3 kap. 7 § LUFT och artikel 137 föranleder därför ingen ytterligare lagstiftningsåtgärd.
Av artikel 138.5 i direktivet framgår att tillsynsmyndigheten, i fall då företaget inte uppfyller solvenskapitalkravet, helt eller delvis får begränsa ett företags rätt att fritt förfoga över sina tillgångar, om särskilda omständigheter föreligger och tillsynsmyndigheten bedömer att det berörda företagets finansiella ställning kommer att ytterligare försämras. Den tillsynsmyndighet som beslutar om inskränkningar i företagets förfoganderätt ska underrätta tillsynsmyndigheterna i värdmedlemsstaterna om alla åtgärder den har vidtagit. Dessa myndigheter ska, på begäran av tillsynsmyndigheten i hemmedlemsstaten, vidta samma åtgärder. Tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten ska också ange vilka tillgångar som ska omfattas av inskränkningarna.
Bestämmelserna i artikel 138.5 har stora likheter med artikel 20.2 andra stycket och 20.5 i första skadedirektivet, artikel 13.2 i tredje skadedirektivet, artikel 37.2 andra och femte styckena i konsoliderade livdirektivet och artikel 42.2 andra och fjärde styckena i återförsäkringsdirektivet. Dessa artiklar har genomförts genom bestämmelser i nuvarande 16 kap. 7 § FRL och 3 kap. 7 § LUFT. Det nuvarande regelverket bör kompletteras så att Finansinspektionen ges möjlighet att ingripa genom förfoganderättsinskränkningar, om ett försäkringsföretag inte uppfyller solvenskapitalkravet och det föreligger särskilda omständigheter som ger anledning att befara att företagets finansiella ställning kommer att försämras ytterligare.
Av bestämmelserna i artikel 139.3 i direktivet framgår att tillsynsmyndigheten i hemlandet, i fall då företaget inte uppfyller minimikapitalkravet, helt eller delvis får inskränka ett försäkringsföretags rätt att fritt förfoga över sina tillgångar. Den tillsynsmyndighet som beslutar om inskränkningar i företagets förfoganderätt ska underrätta tillsynsmyndigheterna i eventuella värdländer om alla åtgärder den har vidtagit. Dessa myndigheter ska, på begäran av tillsynsmyndigheten i hemlandet, vidta samma åtgärder. Tillsynsmyndigheterna i hemlandet ska ange vilka tillgångar som ska omfattas av åtgärderna.
Bestämmelserna i artikel 139.3 har stora likheter med artikel 20.3 i första skadedirektivet, artikel 37.3 andra stycket i konsoliderade livdirektivet och artikel 42.3 andra stycket i återförsäkringsdirektivet. I dessa äldre direktiv utlöstes motsvarande ingripandeåtgärder när solvensmarginalen gick under garantibeloppet. Dessa artiklar har genomförts genom bestämmelser i nuvarande 16 kap. 7 och 12 §§ FRL samt 3 kap. 7 § LUFT. De nuvarande reglerna i FRL bör kompletteras så att Finansinspektionen ges möjlighet att ingripa genom förfoganderättsinskränkningar om ett försäkringsföretag inte uppfyller minimikapitalkravet.
Ett försäkringsföretag av en viss mindre storlek får beviljas undantag från FRL:s bestämmelser om solvens och offentliggörande (se avsnitt 6.4). Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka bestämmelser som ska gälla för dessa mindre försäkringsföretag. Det är lämpligt att nu aktuell bestämmelse i
FRL även omfattar brister i uppfyllandet av ett kapitalkrav som ska uppfyllas av ett mindre försäkringsföretag.
Inskränkningar efter begäran från annan tillsynsmyndighet
Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga i enlighet med nationell lagstiftning för att kunna förbjuda försäkringsföretag att fritt förfoga över tillgångar som är belägna inom deras territorier om företagets hemmedlemsstat begär det (artikel 140 i Solvens II-direktivet). En sådan förfogandeinskränkning kan ske i de fall som anges i artiklarna 137−139 och 144.2 samt kan omfatta de tillgångar som hemmedlemsstaten ska ange. I artiklarna 137–139 återfinns bestämmelser om möjligheten att använda förfogandeförbud vid bristande efterlevnad av kraven på försäkringstekniska avsättningar, solvenskapitalkravet respektive minimikapitalkravet, och i artikel 144.2 återfinns bestämmelser om möjligheten att använda förfogandeförbud i samband med återkallelse av tillstånd.
Sista ledet i artikel 140 måste rimligen förstås som en upplysning om den skyldighet som hemmedlemsstaten har enligt artiklarna 137–139 och 144.2, dvs. att ange vilka tillgångar som ska omfattas av förfogandeförbudet, och att den skyldigheten måste ha fullgjorts för att ett förbud ska kunna meddelas i Sverige.
Bestämmelserna i artikel 140 har stora likheter med artikel 20a.3 i första skadedirektivet, artikel 38.3 i konsoliderade livdirektivet och artikel 43.4 i återförsäkringsdirektivet. Dessa artiklar har genomförts genom bestämmelser i 3 kap. 7 § LUFT och artikel 140 föranleder därför ingen ytterligare lagstiftningsåtgärder.
Hänvisningar till S17-13
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
17.14. Återkallelse av tillstånd
Regeringens förslag: Finansinspektionen ska återkalla ett försäkringsföretags tillstånd, om företaget inte uppfyller minimikapitalkravet eller ett kapitalkrav som ska uppfyllas av ett företag som har beviljats undantag från försäkringsrörelselagens tillämpningsområde beroende på storlek och företagets finansiella saneringsplan är uppenbart otillräcklig eller om företaget inte inom tre månader från den tidpunkt då företaget inte längre uppfyllde minimikapitalkravet eller kapitalkravet för mindre försäkringsföretag, har vidtagit de åtgärder som finns angivna i en godkänd finansiell saneringsplan.
Ett försäkringsföretags tillstånd får återkallas, om företaget inte har börjat driva sådan rörelse som tillståndet avser inom ett år från det att tillståndet gavs eller om företaget inte har drivit försäkringsrörelse under en sammanhängande tid av sex månader. Företagets tillstånd får vidare återkallas, om företaget inte inom vissa tidsfrister har vidtagit de åtgärder för att åter uppfylla solvenskapitalkravet som finns angivna i en godkänd åtgärdsplan eller i annat fall allvarligt åsidosätter gällande bestämmelser för verksamheten.
Regeringens bedömning: Det krävs inga lagändringar med anledning av bestämmelserna i Solvens II-direktivet om skyldigheten för Finansinspektionen att underrätta tillsynsmyndigheterna i de
övriga medlemsländerna när ett försäkringsföretags tillstånd återkallas eller upphör.
Utredningens förslag och bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag och bedömning. Utredningens förslag beaktar inte särskilda kapitalkrav för mindre försäkringsföretag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget och bedömningen eller har inga invändningar mot dem.
Förslaget och bedömningen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag och bedömning. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss beaktar inte särskilda kapitalkrav för mindre försäkringsföretag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag och bedömning
Bestämmelserna om när Finansinspektionen får återkalla ett tillstånd
Av bestämmelserna i artikel 144.1 första stycket i Solvens II-direktivet framgår när tillsynsmyndigheten i hemlandet får återkalla ett tillstånd. Återkallelse får ske när det berörda företaget
- inte utnyttjar tillståndet inom viss tid,
- avstår från att utnyttja tillståndet,
- inte längre bedriver verksamheten,
- inte längre uppfyller villkoren för tillståndet eller
- allvarligt åsidosätter sina skyldigheter enligt de bestämmelser som gäller för företaget. Av bestämmelsen i artikel 144.1 andra stycket framgår när tillsynsmyndigheten i hemlandet ska återkalla ett tillstånd. Återkallelse ska ske när det berörda företaget har brustit i efterlevnaden av minimikapitalkravet och tillsynsmyndigheten har funnit att den finansiella saneringsplanen är uppenbart otillräcklig eller när det berörda företaget inte har lyckats genomföra planen inom tre månader från det att den bristande efterlevnaden av minimikapitalkravet konstaterades.
Bestämmelserna i artikel 144.1 första stycket a– c har stora likheter med artikel 22.1 första stycket led a, b och d i första skadedirektivet, artikel 14 i tredje skadedirektivet, artikel 39.1 första stycket led a, b och d i konsoliderade livdirektivet och artikel 44.1 första stycket led a, b och d i återförsäkringsdirektivet. Dessa artiklar har genomförts genom bestämmelser i nuvarande 16 kap. 8–10 §§ FRL och i huvudsak är inte några ytterligare lagstiftningsåtgärder påkallade. Det finns dock anledning att i viss mån precisera återkallelsegrunden i artikel 144.1 c genom att i direkt i lag ange att Finansinspektionen får återkalla ett försäkringsföretags tillstånd om företaget inte inom viss angiven tidsfrist har vidtagit de åtgärder för att åter uppfylla solvenskapitalkravet som finns angivna i en godkänd åtgärdsplan eller i annat fall allvarligt åsidosätter gällande bestämmelser för verksamheten. Grunden för detta ställningstagande är den nya bestämmelsen i artikel 141 i Solvens II-direktivet som stadgar att om ett företags solvenssituation fortsätter att försämras ska tillsynsmyndigheterna ha befogenheter att vidta alla åtgärder som är nödvändiga för att garantera försäkringstagarnas intressen när det rör sig om försäkrings-
avtal. Detta gäller oberoende av åtgärder enligt artiklarna 138 och 139 om bristande efterlevnad av solvenskapitalkravet respektive minimikapitalkravet.
Det finns vidare anledning att instämma i utredningens bedömning såvitt avser den nuvarande skyldigheten för Finansinspektionen i 16 kap. 9 § första stycket 2 och 4 FRL att återkalla ett företags tillstånd enbart av det skälet att företaget inte har börjat driva sådan rörelse som tillståndet avser inom ett år från det att tillståndet gavs, eller om företaget inte har drivit försäkringsrörelse under en sammanhängande tid av sex månader, att denna riskerar att vara onödigt begränsande. Av artikel 144.1 a i direktivet framgår dessutom att tillsynsmyndigheten får återkalla ett tillstånd i dessa fall. De nuvarande bestämmelserna i FRL bör därför justeras så att Finansinspektionen inte som utgångspunkt måste återkalla ett tillstånd i de nu angivna fallen.
Bestämmelserna om när Finansinspektionen ska återkalla ett tillstånd
Bestämmelserna i artikel 144.1 andra stycket om återkallelse av tillstånd när ett försäkringsföretag inte uppfyller minimikapitalkravet har ingen direkt motsvarighet i de äldre direktiven, och ska därför införas i svensk lag. Bestämmelsen genomförs lämpligast genom ett tillägg i den nu gällande lagregeln i FRL om när Finansinspektionen ska återkalla ett försäkringsföretags tillstånd.
Ett försäkringsföretag av en viss mindre storlek får beviljas undantag från FRL:s bestämmelser om solvens och offentliggörande (se avsnitt 6.4). Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka bestämmelser som ska gälla för dessa mindre försäkringsföretag. Det är lämpligt att nu aktuell bestämmelse om återkallelse av tillstånd även omfattar brister i uppfyllandet av ett kapitalkrav som ska uppfyllas av ett mindre försäkringsföretag.
Anmälan till tillsynsmyndigheterna i övriga medlemsländer m.m.
När ett tillstånd återkallas eller upphör ska tillsynsmyndigheten i hemlandet, enligt bestämmelsen i artikel 144.2 första stycket, anmäla detta till tillsynsmyndigheterna i de övriga medlemsländerna. Dessa myndigheter ska enligt bestämmelsen vidta lämpliga åtgärder för att förhindra att försäkringsföretaget inleder ny verksamhet inom deras territorier. Enligt artikel 144.2 andra stycket ska tillsynsmyndigheten i hemlandet, tillsammans med tillsynsmyndigheterna i de övriga medlemsländerna, vidta alla de åtgärder som behövs till skydd för de försäkrades intressen, och särskilt inskränka företagets rätt att fritt förfoga över dess tillgångar i enlighet med artikel 140 i direktivet.
Bestämmelserna i artikel 144.2 har stora likheter med artikel 22.1 i första skadedirektivet, artikel 39.1 i konsoliderade livdirektivet och artikel 44.1 i återförsäkringsdirektivet. Dessa artiklar har genomförts genom bestämmelser i nuvarande 16 kap. 7 och 12 §§ FRL samt 3 kap 7 § LUFT och ytterligare lagstiftningsåtgärder med anledning av artikel 144.2 är enligt regeringens mening inte påkallade.
Krav på motivering av beslut
Av bestämmelsen i artikel 144.3 framgår det att varje beslut att återkalla ett tillstånd ska innehålla en fullständig motivering och meddelas till det berörda försäkringsföretaget, vilket tillgodoses av 20 § förvaltningslagen.
17.15. Anmälan om tillstånd och återkallelse av tillstånd
Regeringens bedömning: Kravet enligt Solvens II-direktivet om att beviljande och återkallelse av tillstånd att bedriva försäkringsrörelse ska anmälas till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten kräver inte någon lagstiftningsåtgärd.
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.
Bedömningen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har ingen invändning mot den.
Skälen för regeringens bedömning: Genom artikel 2.3 i omnibus IIdirektivet införs en ny artikel 25 a i Solvens II-direktivet. Där anges att varje auktorisation eller återkallelse av auktorisation ska anmälas till
Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten (Eiopa) som sedan ska föra en förteckning över detta. Eiopa ska offentliggöra denna förteckning på sin webbplats och hålla den uppdaterad.
Solvens II-direktivet innehåller regler för beviljande respektive återkallelse av tillstånd. Beslut om detta fattas enligt FRL av Finansinspektionen. Den anmälningsskyldighet till Eiopa beträffande dessa beslut som införs genom Solvens II-direktivet föranleder ingen lagstiftningsåtgärd. En sådan regel bör i stället införas på förordningsnivå.
17.16. Bemyndigande avseende innehållet i en åtgärdsplan och i en finansiell saneringsplan
Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om innehållet i en åtgärdsplan och i en finansiell saneringsplan.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skäl för regeringens förslag: Av artikel 142.1 i Solvens II-direktivet framgår vilka uppgifter eller bevis som en åtgärdsplan och en finansiell saneringsplan minst ska innehålla. Det handlar om uppgifter rörande
intäkter och kostnader, prognoser, medel som är avsedda att täcka avsättningar och kapitalkrav samt uppgifter om företagets riktlinjer för återförsäkring.
Bestämmelserna i artikel 142.1 har stora likheter med artikel 20a 1 första stycket i första skadedirektivet, artikel 38.1 andra meningen leden a–e i konsoliderade livdirektivet och artikel 43.2 leden a–e i återförsäkringsdirektivet. Dessa artiklar har, efter bemyndigande i nuvarande 16 kap. 26 § FRL, genomförts genom bestämmelser i Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd om finansiell saneringsplan (FFFS 2011:13). Bemyndigandet i nuvarande 16 kap. 26 § FRL bör dock utvidgas till att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om såväl innehållet i en finansiell saneringsplan som innehållet i en åtgärdsplan.
Hänvisningar till S17-16
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt Författningskommentar till 18 kap. 28 § försäkringsrörelselagen (2010:2043)
18.1. Gruppreglerna i Solvens II-direktivet
Genom Solvens II-direktivet införs en ny och utbyggd reglering av tillsynen över försäkringsföretag som ingår i en grupp av företag. Dagens EU-rättsliga regler i det s.k. försäkringsgruppsdirektivet (Europaparlamentets och rådets direktiv nr 98/78/EG av den 27 oktober 1998 om extra tillsyn över försäkringsföretag som ingår i en försäkringsgrupp) upphävs och ersätts med nya regler i Solvens IIdirektivet. Regleringen ändrar inriktning från att ta sikte på de enskilda försäkringsföretag som ingår i en försäkringsgrupp till att avse hela gruppen sedd som en helhet. I linje med den inriktningen innehåller direktivet bestämmelser om hur regleringen på de olika områdena ska tillämpas på gruppnivå, exempelvis i fråga om kapitalbas, kapitalkrav, rapportering och företagsstyrning.
Grupptillsynen utgör ett komplement till den tillsyn som ska ske med avseende på de enskilda försäkringsföretagen individuellt. Ett försäkringsföretag som ska underkastas grupptillsyn ska alltså även stå under tillsyn som enskilt institut.
För de grupper som är verksamma i flera medlemsstater i EU ska det – med något undantag – utses en grupptillsynsmyndighet, som ansvarar för grupptillsynen med avseende på en viss grupp. Grupptillsynsmyndigheten och de övriga behöriga myndigheterna i de länder där gruppen finns ska samarbeta inom ramen för ett s.k. tillsynskollegium. I Solvens II-direktivet finns regler dels om hur grupptillsynsmyndigheten ska utses, dels om hur samarbetet ska ske mellan denna och övriga tillsynsmyndigheter. Det finns också regler om hur de nationella behöriga myndigheterna, inbegripet grupptillsynsmyndigheten, ska samarbeta med den Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten, förkortad Eiopa.
Regleringen av grupper i Solvens II-direktivet samverkar med regleringen av tillsynen över finansiella konglomerat enligt konglomeratdirektivet (Europaparlamentets och rådets direktiv
2002/87/EG av den 16 december 2002 om extra tillsyn över kreditinstitut, försäkringsföretag och värdepappersföretag i ett finansiellt konglomerat och om ändring av rådets direktiv 73/239/EEG, 79/267/EEG, 92/49/EEG, 93/6/EEG och 93/22/EEG samt Europarlamentets och rådets direktiv 98/78/EG och 2000/12/EG, senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/89/EU). Ändamålet är att tillsynen ska bli effektiv och samordnad. Om särskild tillsyn sker av en grupp till följd av bestämmelserna i konglomeratdirektivet, påverkar det vilka resurser som ska läggas på grupptillsyn enligt Solvens II-direktivet.
Konglomeratdirektivet har genomförts i Sverige i lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat, kallad konglomeratlagen. Finansiella konglomerat är grupper av företag som innehåller företag som driver verksamhet av viss storlek inom både försäkringssektorn och bank- och värdepapperssektorn (se 2 kap. 1 § konglomeratlagen). Vissa bestämmelser i Solvens II-direktivet kan för sin tillämpning bli beroende av om konglomeratdirektivet är tillämpligt (se t.ex. artikel 213.3 i Solvens II-direktivet).
Den 16 november 2011 antogs Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/89/EU om ändring av direktiven 98/78/EG, 2002/87/EG, 2006/48/EG och 2009/138/EG vad gäller extra tillsyn över finansiella enheter i ett finansiellt konglomerat (här benämnt ändringsdirektivet) som bl.a. innehåller ändringar i Solvens II-direktivet. Regeringens förslag utgår därför från den lydelse av Solvens II-direktivet som direktivet fått genom ändringsdirektivet. Dessutom beaktas de ändringar av Solvens II-direktivet som framgår av det s.k. omnibus II-direktivet.
18.1.1. Nya regler om grupper och definitioner av betydelse för omfattningen av en grupp
Regeringens förslag: Solvens II-direktivets gruppregler införs för de försäkringsföretag som omfattas av försäkringsrörelselagen och i de delar direktivets gruppregler avser försäkringsholdingföretag, försäkringsholdingföretag med blandad verksamhet och blandade finansiella holdingföretag. Definitionen av grupp i Solvens
II-
direktivet införs i lag i huvudsakliga delar. Begreppet ägarintresse definieras i lag och ersätter det nu använda begreppet intresseföretag. Begreppet anknutet företag definieras också i lag.
Regeringens bedömning: Nuvarande definitioner av moderföretag och dotterföretag behålls oförändrade. Finansinspektionen ska inte ges befogenhet att i ett visst fall betrakta ett företag som moder- eller dotterföretag, om det ena företaget utövar ett bestämmande inflytande över det andra. Begreppet företag med ägarintresse som förekommer i den svenska lydelsen av Solvens II-direktivet, införs inte.
Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag.
Utredningen föreslår att begreppet försäkringsgrupp ska användas i lagtext även fortsättningsvis, med möjlighet för Finansinspektionen att i ett visst fall betrakta ett företag som moder- eller dotterföretag. Utredningen föreslår vidare att begreppen företag med ägarintresse införs
i lag och att begreppet ägarintresse inte ska definieras särskilt samt att begreppet intresseföretag ska behållas.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget och bedömningen eller har inga invändningar mot dem. Finansinspektionen anser att utredningens förslag till gruppbestämmelser behöver bearbetas ytterligare och att förslaget fått en utformning som tycks avvika från strukturen och innehållet i motsvarande avsnitt i Solvens II-direktivet.
Inspektionen och Svensk Försäkring menar vidare att begreppet ägarintresse är av stor vikt för förståelsen av gruppreglerna och bör definieras i lag på ett sätt som nära ansluter till den definition som finns i Solvens II-direktivet. Folksam pekar på att utredningens förslag att i ett visst fall låta Finansinspektionen behandla ett visst företag som moder- eller dotterföretag lämnar ett stort tolkningsutrymme till inspektionen och riskerar att leda till osäkerhet i rättstillämpningen. Svensk Försäkring framför liknande synpunkter.
Förslaget och bedömningen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag och bedömning.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget och bedömningen eller har ingen invändning mot dem. Finansinspektionen anser att Solvens II-direktivets uttryck ”företag med ägarintresse” bör införas i gruppreglerna i FRL. Vidare anser inspektionen att man ska ges befogenhet att i ett visst fall betrakta ett företag som moder- eller dotterföretag.
Skälen för regeringens förslag och bedömning
Allmänna utgångspunkter
När det gäller Solvens II-direktivets bestämmelser om grupper av företag finns, som Finansinspektionen påpekar, särskilt starka skäl att vid utformningen av de svenska lagreglerna hålla sig nära Solvens IIdirektivets lydelse. Försäkringsföretag ingår numera i stor omfattning i grupper av företag som har internationell karaktär. Den nya tillsynsordning som skapats inom EU förutsätter också, som redan berörts, ett nära samarbete som inbegriper de nationella tillsynsmyndigheterna sinsemellan och den nya europeiska tillsynsmyndigheten Eiopa. Om de bestämmelser som genomför Solvens II-direktivet avviker från direktivet och på grund av detta skiljer sig åt mellan EU:s medlemsstater, försvåras det nödvändigt tillsynssamarbete. Regelefterlevnaden för försäkringsföretagen försvåras likaså. Detta gäller särskilt som Solvens II-direktivets uppbyggnad och terminologi i stor utsträckning får genomslag i reglering även på andra nivåer (bl.a. i nivå-II reglerna). Som huvudregel bör de svenska gruppreglerna för försäkringsföretag därför nära ansluta till Solvens II-direktivet och de begrepp som används i direktivet. Vissa undantag från denna huvudregel är dock motiverade, vilket berörs i det följande.
Gruppdefinitionen
Genom Solvens II-direktivet har en definition av begreppet grupp införts på försäkringsområdet (se artikel 212.1 c i Solvens II-direktivet). Någon sådan definition har tidigare inte funnits. Dagens definition av försäk-
ringsgrupp i 9 kap. 1 § FRL bygger på en beskrivning i försäkringsgruppsdirektivet av de fall då särskild tillsyn ska utövas över de försäkringsföretag som ingår i en grupp (se prop. 1999/2000:99 s. 32 f. och även prop. 2005/06:45). Till största delen är omfattningen av en grupp oförändrad i Solvens II-direktivet i förhållande till försäkringsgruppsdirektivet, bl.a. är definitionerna av moder- och dotterföretag oförändrade. En utvidgning har dock skett på så sätt att en grupp enligt artikel 212.1 c ii även kan baseras på starka och varaktiga finansiella kopplingar mellan företagen. En förutsättning är att det ena företaget genom en centraliserad samordning har ett dominerande inflytande över de övriga. En ytterligare förutsättning för att en grupp ska innefatta dessa företag är att ingående och avbrytande av de finansiella kopplingarna kräver förhandsgodkännande av grupptillsynsmyndigheten.
Lagrådet anser att det bör klargöras vilken betydelse de svenska genomförandebestämmelserna om bl.a. tillstånd av grupptillsynsmyndigheten får vid tillämpningen av de svenska reglerna om grupptillsyn. Regeringen vill med anledning av detta peka på att i
Sverige uppställs inga krav på sådant förhandsgodkännande eller tillstånd, som Svensk Försäkring framhåller. Det innebär att två svenska företag aldrig kan utgöra en grupp på grund av den nu aktuella direktivbestämmelsen. Däremot kan ett svenskt företag och ett utländskt företag förenas i en grupp till följd av den. Det blir fallet om ett svenskt företag ingår i en grupp där grupptillsynsmyndigheten finns i ett annat land inom EES, där det ställs krav på tillstånd för att ingå och avsluta sådana finansiella kopplingar som avses i direktivbestämmelsen. Det saknar då betydelse om det svenska företaget enligt direktivbestämmelsen utövar ett dominerande inflytande eller står under ett sådant inflytande från ett annat företag. Avgörande är att det enligt lagstiftningen i det land där grupptillsynsmyndigheten finns krävs tillstånd för att upprätta och avsluta sådana starka och varaktiga finansiella kopplingar som avses i direktivet.
Det är givetvis av stor betydelse att definitionen av en grupp av företag i FRL så nära som möjligt ansluter till Solvens II-direktivets, för att inte skapa oklarheter och asymmetrier för de grupper som verkar i flera EESländer. En sådan ordning underlättar också Finansinspektionens samarbete med andra tillsynsmyndigheter och med Eiopa. Därför föreslås en gruppdefinition i FRL motsvarande direktivets definition.
Begreppet grupp bör användas i stället för försäkringsgrupp i enlighet med Solvens II-direktivet. Detta för att inte lagtexten ska få ett annat och snävare tillämpningsområde än den direktivartikel den genomför. En samtidig användning av både grupp och det snävare begreppet försäkringsgrupp är i och för sig tänkbar, men en sådan lösning skulle innebära en onödig avvikelse från direktivets begreppsapparat. Dessutom skulle det medföra en viss risk för att de näraliggande begreppen skulle förväxlas och därigenom försvåra tillämpningen. Ytterligare en fördel med att använda endast begreppet grupp är att man därigenom också uppnår så stor överensstämmelse som möjligt med gruppdefinitionen i konglomeratdirektivet och konglomeratlagen (se artikel 2.12 i konglomeratdirektivet och 1 kap. 7 § konglomeratlagen). Detta har ett särskilt värde med tanke på hur reglerna i konglomeratdirektivet och Solvens II-direktivet samspelar.
Gruppdefinitionen som har en viktig praktisk betydelse för tillämpningen av de materiella reglerna om grupptillsyn bör placeras tillsammans med dessa regler och inte i 1 kap. FRL, tillsammans med övriga rena definitioner som berör koncernförhållanden (se t.ex. definitioner av anknutet företag, försäkringsholdingföretag, nära förbindelser och kvalificerat innehav).
Som Svensk Försäkring påtalar är direktivartikeln inte helt klar när det gäller vad som avses med uttrycken finansiella kopplingar och centraliserad samordning. I skälen till direktivet anges – med avseende på den aktuella direktivbestämmelsen – att försäkringsföretag ska kunna bilda grupper även på annat sätt än genom kapitalband om relationerna företagen emellan garanterar en finansiell solidaritet mellan dem (skäl 98). Enligt skälsatsen kan det i synnerhet röra ömsesidiga associationer men är inte begränsat till dem. Eftersom direktivartikeln bara ska tillämpas när det finns krav på tillstånd av grupptillsynsmyndigheten för upprättande och avslutande av starka och varaktiga finansiella kopplingar, torde Finansinspektionen och de berörda försäkringsföretagen, i de fall där frågan blir aktuell, kunna få besked om den närmare innebörden av grupptillsynsmyndigheten.
Moderföretag och dotterföretag
I artikel 13.15 och 13.16 i Solvens II-direktivet anges vad som i direktivet avses med moderföretag och dotterföretag. Därutöver finns bestämmelser i artikel 212.2 i direktivet om att vissa företag som i praktiken utövar ett bestämmande inflytande över ett annat företag ska betraktas som moderföretag och om att de företag över vilka ett dominerande inflytande utövas ska betraktas som dotterföretag.
Definitionerna av moder- och dotterföretag i Solvens II-direktivet överensstämmer i allt väsentligt med definitionerna i försäkringsgruppsdirektivet. Därför behöver ingen annan definition av moderföretag och dotterföretag införas än de som i dag gäller för försäkringsföretagen.
När det gäller den direktivbestämmelse (artikel 212.2) som ger tillsynsmyndigheterna möjlighet att betrakta vissa företag som moder- respektive dotterföretag om det ena företaget utövar ett bestämmande inflytande över ett annat företag, har bedömningen tidigare gjorts att motsvarande bestämmelser i försäkringsgruppsdirektivet och direktivet (92/30/EEG) om gruppbaserad tillsyn över kreditinstitut, inte kräver att en motsvarande svensk lagbestämmelse införs (se prop. 1994/95:50 s. 248 och prop. 1999/2000:99 s. 29). Det framhölls då att det borde klart framgå av lagtext när det föreligger ett moder-och dotterföretagsförhållande. En annan sak är, enligt vad som då uttalades, att Finansinspektionen i sin tillsynsverksamhet har att bedöma om en koncern (grupp) föreligger enligt rekvisiten i lagen.
Det saknas anledning att nu frångå den bedömning som tidigare gjorts. Därför bör det inte införas någon bestämmelse i lag motsvarande artikel 212.2 i Solvens II-direktivet.
Intresseföretag eller ägarintresse?
I Solvens II-direktivet används begreppet ägarintresse, definierat som ett ägande, direkt genom annan fysisk eller juridisk person, av minst
20 procent av kapitalet eller av samtliga röster i ett annat företag (se artikel 13.20 i Solvens II-direktivet). Definitionen har ändrats och blivit snävare i förhållande till försäkringsgruppsdirektivet. Det direktivets definition av ägarintresse hänvisar delvis till artikel 17 första meningen i direktiv 78/660/EEG (fjärde bolagsdirektivet). Enligt försäkringsgruppsdirektivet föreligger ett ägarintresse dels om ett företag har en andel i ett annat företags kapital som genom att skapa en varaktig förbindelse mellan företagen är avsedd att främja den egna verksamheten, dels om det finns ett direkt eller indirekt innehav av minst tjugo procent av rösterna eller kapitalet i ett företag (se artikel 1 f i försäkringsgruppsdirektivet).
Dagens definition av intresseföretag i FRL (se 1 kap. 13 §) bygger på den angivna bestämmelsen i försäkringsgruppsdirektivet som definierar vad som utgör ett ägarintresse (se prop. 1999/2000:99 s. 29 f.). När den bestämmelsen ersätts av Solvens II-direktivets definition av ägarintresse måste bestämmelsen i FRL om intresseföretag också ändras.
Skälet till att begreppet intresseföretag kom att användas i FRL och inte begreppet ägarintresse var att begreppet intresseföretag redan användes i redovisningslagstiftningen (se bl.a. 1 kap. 3 § lagen [1995:1560] om årsredovisning i försäkringsföretag [ÅRFL] jämförd med 1 kap. 5 § årsredovisningslagen [1995:1554] samt prop. 1995/96:10, Del II, s. 113– 117). I redovisningslagstiftningen genomförs bestämmelsen i artikel 17 i fjärde bolagsdirektivet, som försäkringsgruppsdirektivet hänvisar till. Eftersom försäkringsgruppsdirektivets regler i stor utsträckning utgick från reglerna om försäkringsbolagens redovisning valde man att använda samma begrepp i FRL som i ÅRFL (prop. 1999/2000:99 s. 30).
Det ter sig lämpligt att nu i FRL övergå från att använda begreppet intresseföretag till att använda uttrycket ägarintresse. Därför bör det införas en särskild definition av ägarintresse i FRL, i enlighet med vad
Finansinspektionen och Svensk Försäkring förordar.
I artikel 212.2 tredje stycket i Solvens II-direktivet finns en bestämmelse om att tillsynsmyndigheten ska betrakta ett företags innehav av röster eller kapital i ett annat företag som ett ägarintresse, om myndigheten finner att företaget som innehar röster eller kapital utövar ett betydande inflytande över det företag i vilket kapital eller röster innehas. På samma sätt som nyss anförts angående artikel 212.2 första och andra styckena och definitionen av moder- och dotterföretag, är det viktigt att även definitionen av begreppet ägarintresse klart framgår av lagtext och att dess innebörd inte blir beroende av en skönsmässig bedömning. Eftersom övervägande skäl talar mot att införa en lagbestämmelse motsvarande artikel 212.2 tredje stycket i Solvens II-direktivet, bör en sådan inte införas.
Företag med ägarintresse och anknutet företag
I Solvens II-direktivet används begreppen företag med ägarintresse och anknutet företag (se artikel 212.1 a och b i Solvens II-direktivet). Företag med ägarintresse är ett samlingsbegrepp för moderföretag, företag som har ett ägarintresse i ett annat företag och företag som helt eller delvis har en gemensam ledning med ett annat företag. Anknutet företag är ett samlingsbegrepp för dotterföretag, företag som ett annat företag har ett
ägarintresse i och företag som helt eller delvis har en gemensam ledning med ett annat företag.
Utredningen har föreslagit att båda dessa begrepp ska definieras i FRL. Det är enligt regeringens mening önskvärt att i FRL använda Solvens IIdirektivets begreppsapparat i så stor utsträckning som möjligt. Det gäller särskilt då begreppen som i förevarande fall används i reglering på nivå-II. När det gäller begreppet företag med ägarintresse blir det emellertid svårt att använda det begreppet samtidigt med begreppet ägarintresse. Begreppen är språkligt näraliggande men har inte samma innebörd. Begreppet ägarintresse kommer dessutom alltid att användas på det sättet att ett företag har ett ägarintresse i ett annat företag, vilket medför att risken för förväxling är stor. Dessutom ingår begreppet ägarintresse, enligt direktivets definition, som en delmängd i begreppet företag med ägarintresse Att detta medför svårigheter framgår tydligt redan av den nämnda definitionen i artikel 212.1 i Solvens II-direktivet där företag med ägarintresse definieras som ”ett företag som […] har ett ägarintresse…” Den definition som föreslås av ägarintresse och de definitioner av moderföretag och dotterföretag som behålls, åstadkommer dessutom i sak samma ordning inom ramen för enskilda bestämmelser som direktivet åstadkommer med användning av begreppet företag med ägarintresse. Begreppet företag med ägarintresse bör därför undvikas i FRL. Samma bedömning gjordes vid genomförandet av försäkringsgruppsdirektivet.
Ibland anges i Solvens II-direktivet att en viss åtgärd ska utföras av ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag med ägarintresse, ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag. Som exempel kan nämnas artikel 246.4 första stycket i direktivet av vilken det följer att försäkrings- eller återförsäkringsföretaget med ägarintresse, försäkringsholdingföretaget eller det blandade finansiella holdingföretaget på gruppnivå ska genomföra en egen risk- och solvensbedömning. En rimlig utgångspunkt är att det är företaget i toppen av gruppen som ska utföra åtgärden. Det kan emellertid finnas fall där gruppens struktur är komplex och då det kan vara befogat att frångå denna utgångspunkt. Som exempel kan nämnas vissa grupper med ett yttersta ägande utanför EES. Det går med andra ord inte att i lagtexten peka ut ett specifikt företag som ansvarigt då det kan variera beroende på fallen av grupptillsyn. Av detta skäl krävs en viss flexibilitet i lagtexten, något som också direktivet får anses ge uttryck för. Däremot är det möjligt att i lagtexten ringa in vilka företag i gruppen som kan komma i fråga, nämligen ett visst försäkringsföretag, ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag. Frågan om ansvarigt företag måste avgöras med tillämpning av relevanta lagbestämmelser. Regeringen utgår från att eventuella praktiska problem i tillämpningen kan lösas i samråd med grupptillsynsmyndigheten. En utgångspunkt är naturligtvis alltjämt att det är moderföretag som enligt allmänna associationsrättsliga principer har det ansvar för hur dotterföretagen sköts som föreskrivs i t.ex. aktiebolagslagen.
När det gäller begreppet anknutet företag finns inte någon motsvarande risk för förväxling inom FRL. En nackdel uppkommer dock genom att begreppet anknutet företag används i en annan betydelse i näraliggande lagstiftning, se 1 kap. 3 § konglomeratlagen. Fördelarna med att använda
Solvens II-direktivets begrepp överväger dock den nackdelen. Anknutet företag bör därför definieras i FRL.
18.1.2. Definitioner av betydelse för omfattningen av grupptillsynen
Regeringens förslag: Definitionen av försäkringsholdingföretag behålls i sak oförändrad i försäkringsrörelselagen, liksom definitionen av försäkringsholdingföretag med blandad verksamhet. Definitioner av EES-försäkringsgivare och försäkringsgivare från tredjeland införs.
En definition av blandat finansiellt holdingföretag införs.
Regeringens bedömning: Definitioner av ledande försäkringsföretag eller ledande försäkringsholdingföretag bör inte införas.
Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag.
Utredningen föreslår inte definitioner av EES-försäkringsgivare och försäkringsgivare från tredjeland utan i stället användning av begreppet försäkringsgivare. Vidare föreslår utredningen att begreppen ledande försäkringsföretag och ledande försäkringsholdingföretag ska införas.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Svensk Försäkring anser att definitionerna av ledande försäkringsföretag och ledande försäkringsholdingföretag inte underlättar tillämpningen av reglerna om grupper. Finansinspektionen konstaterar att begreppen ledande försäkringsföretag och ledande försäkringsholdingföretag inte har någon motsvarighet i Solvens IIdirektivet. Inspektionen är av uppfattningen att dessa begrepp, om de ska införas, endast ska avse de företag som i Solvens II-direktivet benämns företag med det yttersta ägarintresset.
Förslaget och bedömningen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag och bedömning.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget och bedömningen eller har ingen invändning mot dem.
Skälen för regeringens förslag och bedömning
Allmänt om grupptillsynen
Reglerna i Solvens II-direktivet om grupptillsyn är konstruerade med utgångspunkt i hur en grupp ser ut; vilken typ av företag som finns i gruppen och om företagen i gruppen finns inom eller utom EES. Olika regler gäller för grupper som är uppbyggda på olika sätt. För att ge de svenska lagreglerna en tydlig struktur behövs ett antal definitioner, så att tillämpningsområdet för de olika bestämmelserna om grupptillsyn kan avgränsas på rätt sätt.
EES-försäkringsgivare och försäkringsgivare i tredjeland
När det i Solvens II-direktivet talas om försäkringsföretag eller återförsäkringsföretag betyder det ett företag som har fått tillstånd enligt Solvens II-direktivet att driva försäkringsrörelse (se artikel 13.1 och 13.4 i Solvens II-direktivet). Det kan alltså röra sig om ett svenskt företag eller ett företag från något annat EES-land. För motsvarigheterna till
försäkringsföretag utanför EES har Solvens II-direktivet en definition av försäkringsföretag i tredjeland (se artikel 13.3 i Solvens II-direktivet). I FRL avses däremot alltid ett svenskt företag med begreppet försäkringsföretag. För de utländska motsvarigheterna använder FRL begreppet utländska försäkringsgivare (se bl.a. 1 kap. 2 § FRL) samt i något fall begreppet EES-försäkringsgivare (se 10 kap. 7 § andra stycket FRL).
Solvens II-direktivets gruppbestämmelser skiljer i vissa avseenden mellan försäkringsföretag och försäkringsföretag i tredjeland. Denna åtskillnad kan inte åstadkommas i FRL enbart genom användning av begreppet försäkringsföretag. Det behövs ett begrepp som kan särskilja de företag som har tillstånd enligt Solvens II-direktivet, men i något annat EES-land än Sverige, från de företag som är baserade utanför EES. Detta åstadkoms inte genom införande av begreppet försäkringsgivare, som utredningen föreslagit.
Det föreslås i stället att begreppet EES-försäkringsgivare ska definieras i FRL. En sådan definition finns redan i 1 kap. 5 § första stycket 1 lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige, förkortad LUFT. Enligt definitionen är en EESförsäkringsgivare en utländsk försäkringsgivare vars hemland hör till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och vars verksamhet inom EES står under finansiell tillsyn endast av den behöriga myndigheten i hemlandet. Definitionen är skapad för att markera en gräns mellan de försäkringsgivare som omfattas av den europeiska försäkringsrörelseregleringen och de som inte gör det (se prop. 1997/98:141 s. 91).
Det föreslås att definitionen i FRL av begreppet EES-försäkringsgivare ska knyta an mer direkt till Solvens II-direktivet och uttryckligen innefatta de företag som omfattas av det direktivet. En nackdel är att definitionen då får en annorlunda utformning i förhållande till LUFT. Den nackdelen uppvägs emellertid av den föreslagna definitionens större tydlighet. Sakligt sett torde ingen skillnad uppstå.
Som motsvarighet till begreppet EES-försäkringsgivare föreslås införande av begreppet försäkringsgivare från tredjeland. Det begreppet ska innefatta de företag vars hemländer inte hör till EES men som skulle omfattas av Solvens II-direktivet om hemländerna hörde till EES. Det stämmer därmed överens med Solvens II-direktivets definition av försäkringsföretag i tredjeland. Även denna definition kommer att avvika från definitionen i LUFT (se 1 kap. 5 § första stycket 2) enligt vilken försäkringsgivare från tredjeland är; annan utländsk försäkringsgivare än EESförsäkringsgivare som enligt sitt hemlands lag är en juridisk person. Det är en nackdel att två så näraliggande lagar har olika definitioner av samma begrepp. Intresset av att definitionen i FRL ligger så nära Solvens II-direktivet som möjligt får dock anses väga tyngre.
Försäkringsholdingföretag, försäkringsholdingföretag med blandad verksamhet och blandade finansiella holdingföretag
I artikel 212.1 f i Solvens II-direktivet definieras begreppet försäkringsholdingföretag. Det är något förenklat ett moderföretag som har som föremål för sin huvudsakliga verksamhet att förvärva och äga dotterföre-
tag som är försäkringsföretag, EES-försäkringsgivare eller försäkringsföretag i tredjeland. Definitionen i Solvens II-direktivet är i sak oförändrad i förhållande till försäkringsgruppsdirektivet. Därför behöver någon saklig ändring inte göras i FRL:s definition. Däremot behöver en anpassning göras med anledning av att de nya begreppen EES-försäkringsgivare och försäkringsgivare från tredjeland införs i FRL.
Begreppet försäkringsholdingföretag med blandad verksamhet har nyligen införts i FRL (se prop. 2012/13:160 Nya regler för finansiella konglomerat och grupper). Begreppet har samma sakliga innehåll i Solvens II-direktivet som i försäkringsgruppsdirektivet. Därför ska ingen saklig ändring göras i FRL vid genomförandet av Solvens II-direktivet såvitt avser det begreppet.
Begreppet ingår emellertid i den nuvarande gruppdefinitionen i FRL, som enligt vad som föreslås i det föregående ska utmönstras och ersättas av en ny. Mot den bakgrunden behöver definitionen i FRL av försäkringsholdingföretag med blandad verksamhet omarbetas, så att den passar in bland de övriga definitioner som införs för att ligga till grund för bestämmelserna om grupptillsyn. Den omarbetade definitionen bör placeras i 1 kap. FRL, där bl.a. det näraliggande begreppet försäkringsholdingföretag återfinns. Där definieras det som ett moderföretag som inte är ett försäkringsföretag, en EES-försäkringsgivare, en försäkringsgivare från tredjeland, ett blandat finansiellt holdingföretag enligt 1 kap. 3 § 4 lagen om särskild tillsyn över finansiella konglomerat eller ett försäkringsholdingföretag och som har minst ett dotterföretag som är försäkringsföretag.
Lagrådet anser att en definition av termen ”blandat finansiellt holdingföretag” bör föras in i FRL. Regeringen instämmer i den bedömningen.
Ledande försäkringsföretag och ledande försäkringsholdingföretag
Utredningen har föreslagit att begreppen ledande försäkringsföretag och ledande försäkringsholdingföretag ska införas. Som Finansinspektionen anmärker avser utredningen med begreppen bl.a. vad som i direktivet benämns ”företag med det yttersta ägarintresset” (se bl.a. artikel 215.2 i Solvens II-direktivet). Varken begreppen som sådana eller utredningens användning av begreppen har dock någon direkt motsvarighet i direktivet. Försiktighet bör iakttas i fråga om införande av begrepp i FRL som inte har sin grund i direktivet. Detta är särskilt viktigt när det gäller bestämmelserna om grupper, som i stor utsträckning kommer att tillämpas över nationsgränserna. Enligt regeringens bedömning behövs inte heller begreppen för att klargöra vilket företag som ska underkastas grupptillsyn respektive ansvara för att en grupp följer direktivets regler. Detta bör i stället följa av de regler som genomför direktivets bestämmelser om omfattningen av grupptillsynen i olika fall (se artikel 213.2 i Solvens II-direktivet). I de enskilda materiella tillsynsbestämmelserna bör det vidare göras tydligt vilket företag som grupptillsynen ska utgå från.
Begreppen ledande försäkringsföretag och ledande försäkringsholdingföretag bör därför inte användas i FRL.
18.1.3. Fall då grupptillsyn ska utövas
Regeringens förslag: Särskild tillsyn över försäkringsföretag som ingår i en grupp (grupptillsyn) med avseende på solvens, riskkoncentrationer, interna transaktioner, riskhantering och intern kontroll ska utövas över
1. försäkringsföretag som är moderföretag till eller har ägarintresse i åtminstone ett försäkringsföretag, en EES-försäkringsgivare eller en försäkringsgivare från tredjeland,
2. försäkringsföretag som har en gemensam eller i huvudsak gemensam ledning med ett annat försäkringsföretag, en EES-försäkringsgivare eller en försäkringsgivare från tredjeland, och
3. försäkringsföretag vars moderföretag är ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor inom EES eller ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor inom EES.
Grupptillsyn enligt vissa bestämmelser i Solvens II-direktivet ska utövas över försäkringsföretag vars moderföretag finns utanför EES, om tillsynen i moderföretagets hemland inte kan anses likvärdig med den tillsyn som ska ske enligt Solvens II-direktivet inom EES.
Grupptillsyn över försäkringsföretag vars moderföretag är ett försäkringsholdingföretag med blandad verksamhet ska endast utövas med avseende på transaktioner inom gruppen.
Ett försäkringsföretag som ingår i en grupp som omfattas av grupptillsyn står även under tillsyn som enskilt försäkringsföretag.
Utredningens förslag innehåller inte någon direkt motsvarighet till regeringens förslag i aktuell del. Utredningen föreslår en bestämmelse som ålägger ett ledande företag inom en grupp ansvaret för att tillämpa gruppreglerna.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det. Finansinspektionen påpekar att Solvens IIdirektivet ställer olika krav på olika typer av grupper och menar att utredningens författningsförslag behöver revideras för att återge detta.
Även Svensk Försäkring efterlyser ett klargörande av vilka regler som gäller för olika grupper och anser att det i inledningen av gruppkapitlet i FRL bör anges vilka regler som gäller för olika grupper.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer delvis med regeringens förslag. Utkastet till lagrådsremiss innehåller en bestämmelse som innebär att de försäkringsföretag som avses i artikel 213.2 i
Solvens II-direktivet har ansvaret för att alla de företag som ingår i samma grupp som försäkringsföretaget sammantaget uppfyller kraven i bestämmelserna om grupptillsyn, om inte annat anges.
Remissinstanserna Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Finansinspektionen noterar att bestämmelsen om ansvarigt försäkringsföretag går längre än relevanta artiklar i
Solvens II-direktivet. Enligt inspektionen regleras i artikel 213.2. inte vilket företag som är ansvarigt i en grupp utan där anges endast när grupptillsyn ska tillämpas. Svensk Försäkring anför att det inte är förenligt med EU-kraven att det alltid ska vara ett svenskt försäkringsföretag som är ansvarigt för att hela gruppen sammantaget uppfyller kraven. Länsförsäkringar AB (LFAB) anför bl.a. följande. Bestämmelsen
i lagförslaget om ansvarigt försäkringsföretag bör utgå i sin helhet då den bl.a. är oförenlig med associationsrättsliga regler och bestämmelserna om ansvarigt företag i lagen (2014:968) om särskild tillsyn av kreditinstitut och värdepappersbolag samt ordningen enligt lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat. Förslaget till gruppbestämmelser på försäkringsområdet liksom motsvarande lagstiftning på bankområdet innehåller besvärande oklarheter och regelkonflikter som det är angeläget att rätta till. Det finns även en lagkonflikt mellan rörelsereglerna och aktiebolagslagen som det är angeläget att rätta till. Till stöd för att bestämmelse om ansvarigt försäkringsföretag bör utgå har LFAB gett in och åberopat ett yttrande från f.d. justitierådet Johan Munck. LFAB lämnar vidare förslag till följdändringar av bestämmelserna om grupptillsyn i lagförslaget som enligt bolaget behövs, om bestämmelsen om ansvarigt försäkringsföretag utgår. LFAB önskar ett förtydligande av bestämmelserna om ansvarigt företag i 3 kap. lagen om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag. Även i denna del har bolaget gett in och åberopat ett yttrande från Johan Munck.
Skälen för regeringens förslag: De materiella reglerna om grupptillsyn i Solvens II-direktivet omfattar områdena gruppsolvens, riskkoncentrationer, interna transaktioner, riskhantering och intern kontroll (se artiklarna 218–246). I artikel 213 i Solvens II-direktivet anges i vilka fall grupptillsyn ska utövas över en grupp och vilka materiella bestämmelser om grupptillsyn som ska tillämpas på olika typer av grupper. Artikeln ska läsas ihop med direktivets definition av grupp i artikel 212.1 c.
Artikel 214.1 innehåller ett klargörande av att utövande av grupptillsyn inte innebär att tillsyn ska utövas över vissa moderföretag som inte har huvudkontor inom EES samt vissa moderföretag som inte är försäkringsföretag. Så är fallet utan att det behöver anges särskilt i lag.
Grupptillsyn på alla de angivna områdena ska utövas över försäkringsföretag som ingår i samma grupp som en annan försäkringsgivare (försäkringsföretag, EES-försäkringsgivare eller försäkringsgivare från tredjeland), samt över försäkringsföretag vars moderföretag finns inom EES och hör till vissa särskilt utpekade kategorier (försäkringsholdingföretag och blandade finansiella holdingföretag med huvudkontor inom EES). De försäkringsföretag vars moderföretag har huvudkontor utanför EES ska endast underkastas grupptillsyn, om den tillsyn som utövas i moderföretagets hemland inte kan anses likvärdig med tillsynen som ska ske inom EES. För de försäkringsföretag vars moderföretag är försäkringsholdingföretag med blandad verksamhet (se definition av det begreppet i artikel 212.1 g i direktivet) ska grupptillsynen enligt artikel 213. 2 d jämförd med artikel 265 vara begränsad till att avse transaktioner inom grupper.
Som både Finansinspektionen och Svensk Försäkring framhåller bör det klart anges i lag vilken grupptillsyn som ska utövas över olika typer av grupper. Därför bör en lagbestämmelse införas som motsvarar artikel 213.1 och 213.2 i Solvens II-direktivet.
Den bestämmelsen bör dock inte, som föreslås i utkastet till lagrådsremiss, kompletteras med en bestämmelse om att de försäkringsföretag som avses i artikel 213.2 har ansvaret för att alla de företag som ingår i samma grupp som försäkringsföretaget sammantaget uppfyller kraven i bestämmelserna om grupptillsyn, om inte annat anges. Skälet för detta är
att det inte behövs en sådan bestämmelse. Den riskerar också att, som LFAB anser, stå i strid med andra regelverk, som t.ex. aktiebolagslagen. Genom att inte lämna förslag till en sådan bestämmelse undviks att det uppstår en potentiell lagkonflikt. En bättre ordning är i stället att, i enlighet med direktivets uppbyggnad, ange explicit i de materiella bestämmelserna vilket eller vilka företag reglerna gäller för. Regeringen har övervägt de följdändringar i lagförslaget om grupptillsyn i FRL som LFAB föreslagit med anledning av att bestämmelsen om ansvarigt försäkringsföretag utgått men inte funnit skäl att genomföra dessa. Vidare är det inte möjligt att inom ramen för detta lagstiftningsärende överväga om det finns behov av att förtydliga bestämmelserna i 3 kap. lagen om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag.
Lagrådet anför att bestämmelserna om fall då grupptillsyn ska utövas ger intryck av att tillsynen avser endast de svenska försäkringsföretag som nämns i paragrafen om fall då grupptillsyn ska utövas. Samtidigt förefaller bestämmelserna om grupptillsyn i någon mening innebära att tillsyn utövas över gruppen som helhet, dvs. även över eventuella utländska företag som ingår i gruppen. Om detta är rätt uppfattat bör paragrafen omformuleras exempelvis på så sätt att det anges att grupptillsyn ”ska utövas över grupper där det ingår” sådana försäkringsföretag som nämns i paragrafen.
Lagrådet anför vidare bl.a. följande. De föreslagna svenska reglerna i 19 kap. om rapportering, tillsyn, företagsstyrningssystem, kapitalbas och kapitalkrav på gruppnivå, m.m., är närmast inriktade på de svenska försäkringsföretagen och på Finansinspektionens tillsyn. Eftersom grupptillsynen är gränsöverskridande får emellertid också andra EESländers lagstiftning och andra grupptillsynsmyndigheters tillsynsåtgärder betydelse. Hur regleringen i detta avseende är tänkt att fungera framstår som oklart. Exempelvis finns ingen lagvalsregel som tydligt utvisar i vilka fall grupptillsynen ska ske enligt bestämmelserna i försäkringsrörelselagen respektive enligt motsvarande regelverk i andra EES-stater. Av bestämmelsen om fall då grupptillsyn ska utövas verkar i och för sig följa att frågan om grupptillsyn ska ske enligt bestämmelserna i försäkringsrörelselagen avgörs av om det i gruppen finns ett svenskt försäkringsföretag och hur detta företag i så fall är placerat i gruppstrukturen. Samtidigt synes bestämmelserna om nivån för grupptillsynen syfta till att åstadkomma att grupptillsynen inte ska avgränsas så att varje ”delgrupp” i en större grupp ska betraktas för sig utan att tillsynen ska avse gruppen i dess helhet. Om dessa paragrafer utgör ett korrekt införlivande av direktivet, och man därmed kan utgå från att motsvarande reglering finns även i övriga EES-länder, så innebär detta att ett svenskt försäkringsföretag kan komma att omfattas av flera länders bestämmelser om grupptillsyn. Huruvida detta verkligen är avsikten framstår dock som oklart. Trots att regleringen om fall då grupptillsyn ska utövas tyder på att försäkringsrörelselagens regler ska tillämpas så snart det finns ett på visst sätt placerat svenskt försäkringsföretag i gruppen synes vidare de materiella bestämmelserna i lagen inte vara utformade efter det synsättet (se t.ex. bestämmelsen om metoder för beräkning av kapitalbas och kapitalkrav). Där verkar lagens tillämplighet i stället vara beroende av om Finansinspektionen utsetts till grupptillsynsmyndighet, vilket som framgår av bestämmelsen om när
Finansinspektionen ska vara grupptillsynsmyndighet inte alltid kommer att vara fallet i de situationer som omfattas av bestämmelsen om fall då grupptillsyn ska utövas. I bestämmelserna om gruppsolvens anges sålunda i de flesta fall att Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, får fatta beslut i olika avseenden och att företagen då ska rapportera m.m. till inspektionen. Däremot sägs ingenting om vad som ska gälla om grupptillsynsmyndigheten finns utanför Sverige, vilket indikerar att bestämmelserna inte är tänkta att tillämpas i dessa fall. I stället skulle det då vara motsvarande regelverk i det land där grupptillsynsmyndigheten finns som ska tillämpas. Det finns dock även exempel på bestämmelser där det anges att viss rapportering ska ske till grupptillsynsmyndigheten eller att det är grupptillsynsmyndigheten som ska fatta beslut utan att det där anges några begränsningar i fråga om myndighetens lokalisering (se t.ex. första stycket i bestämmelsen om rapportering av återkommande beräkningar av kapitalbas och kapitalkrav på gruppnivå). Av den föreslagna regleringen framgår vidare inte klart vad grupptillsynen närmare bestämt innebär. Som nämnts tar lagstiftningen primärt sikte på att tillsyn ska ske över svenska försäkringsföretag som ingår i en grupp. I bestämmelsen om fall då grupptillsyn ska utövas anges exempelvis att grupptillsyn ska ”utövas över” försäkringsföretag, inte över andra företag i gruppen eller över gruppen som sådan. Å andra sidan sägs i bestämmelsen om undantag från grupptillsyn att Finansinspektionen får, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, undanta vissa företag (däribland företag belägna utanför EES) från grupptillsynen. Detta indikerar att tillsynen som utgångspunkt omfattar alla företag i gruppen. Att grupptillsynen i någon mening ska avse gruppen som helhet är väl också en självklarhet. Det framstår dock som oklart om detta innebär att Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, kan rikta krav även mot utländska företag i gruppen eller om innebörden av bestämmelserna endast är att förhållandena i andra gruppföretag ska beaktas vid grupptillsynen av svenska försäkringsföretag.
Regeringen noterar att artikel 213.1 första stycket i Solvens IIdirektivet anger att medlemsstaterna ska föreskriva grupptillsyn över försäkrings- och återförsäkringsföretag som ingår i en grupp. Även i skälen till direktivet (se skäl 95) talas om tillsyn över försäkrings- och återförsäkringsföretag som ingår i en försäkringsgrupp.
I skälen till direktivet (se skäl 96) anges vidare att grupptillsynen över försäkrings- och återförsäkringsföretag i nödvändig utsträckning bör beakta bl.a. försäkringsholdingföretag. Någon egentlig grupptillsyn över ett sådant företag utövas dock inte enligt regeringens mening utan sådan tillsyn ska enligt direktivet endast utövas över försäkrings- och återförsäkringsföretag. Däremot ska ett försäkringsholdingföretag beaktas i vissa hänseenden, bl.a. vid beräkningen av gruppsolvensen. Hur detta ska ske framgår av Solvens II-direktivet. Det finns en artikel i direktivet, se artikel 235, som innebär att när ett försäkrings- och återförsäkringsföretag är dotterföretag till ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor inom EES eller ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor inom EES, ska beräkningen av gruppsolvens göras med hänsyn även till försäkringsholdingföretaget eller det blandade finansiella holdingföretaget.
Även en anknuten EES-försäkringsgivare och en anknuten försäkringsgivare från tredjeland ska i vissa hänseenden beaktas vid gruppsolvensberäkningen. Detta framgår bl.a. av artikel 221 i Solvens IIdirektivet som innebär att vid beräkningen av den gruppbaserade kapitalbasen och det gruppbaserade solvenskapitalkravet ska ett anknutet företag beaktas proportionellt efter det innehav som bl.a. ett försäkringsföretag har i det anknutna företaget. Det anknutna företaget kan vara t.ex. en EES-försäkringsgivare som är dotterföretag till ett svenskt försäkringsföretag.
För att åskådliggöra vad som sagt kan följande exempel ges. Om det exempelvis finns ett svenskt försäkringsföretag i toppen av en grupp som till fullo äger en dansk försäkringsgivare (EES-försäkringsgivare) som i sin tur till fullo äger en försäkringsgivare i USA ska det svenska försäkringsföretaget (moderbolaget) bl.a. upprätta en konsoliderad solvensbalansräkning. Denna ska inkludera det danska företaget samt det amerikanska. Man får då en bild av hela gruppen, som om verksamheterna i de tre länderna bedrevs i samma bolag i stället för i tre olika bolag. Inte heller mot det danska och amerikanska företaget bedrivs någon grupptillsyn i egentlig mening utan detta utövas mot det svenska försäkringsföretaget i gruppen.
Till saken hör även att t.ex. ett anknutet fastighetsföretag (till ett försäkringsföretag) som ingår i en grupp ska beaktas vid gruppsolvensberäkningen (se artikel 221). Med grupp avses själva företagsgruppen såsom den definieras i lagen.
Vidare finns det, med anledning av vad Lagrådet har anfört om att det inte finns någon lagvalsregel, anledning att framhålla att direktivet inte innehåller någon sådan regel, vilket är naturligt eftersom direktivet har ett EU-rättsligt perspektiv. De EU-rättsliga grupp- och konglomeratsreglerna på finansmarknadsområdet utgår emellertid ifrån att det i normalfallet är lagen i det land där grupptillsynsmyndigheten finns, som ska tillämpas. Detta är även utgångspunkten i svensk rätt. Det sagda innebär t.ex. att om Finansinspektionen med stöd av FRL har kommit överens med en berörd behörig myndighet inom EES om att inspektionen i stället, av lämplighetsskäl, ska vara grupptillsynmyndighet ska i normalfallet den svenska lagen gälla och tillämpas. Inspektionen får dock tillämpa utländsk rätt i vissa fall, se bl.a. avsnitt 18.3.21. I realiteten torde dock lagvalsfrågan inte skapa några problem då Solvens IIdirektivet i stora delar är ett s.k. fullharmoniseringsdirektiv som kompletteras av EU-förordningar.
När det gäller utformningen av de materiella bestämmelsernas om gruppsolvens som Lagrådet tar upp, exempelvis bestämmelsen om metoder för beräkning av kapitalbas och kapitalkrav, så är den inte enbart tillämplig i de fall som Finansinspektionen utsetts till grupptillsmyndighet. Bestämmelsens första stycke, om att konsolideringsmetoden ska användas, är en handlingsregel riktad mot berörda företag. Andra stycket däremot, som handlar om att sammanläggnings- och avräkningsmetoden får användas efter beslut av Finansinspektionen, är tillämplig om inspektionen utsetts till grupptillsynsmyndighet. Att det finns bestämmelser i den svenska lagen som anger att viss rapportering ska ske till grupptillsynsmyndigheten, se t.ex. bestämmelsen om rapportering av återkommande beräkningar av kapitalbas och kapitalkrav på gruppnivå,
utan att det anges någon begränsning i fråga om myndighetens lokalisering, är naturligt då vissa av bestämmelserna i Solvens IIdirektivet rör rapportering till grupptillsynsmyndigheten, som inte behöver vara belägen i Sverige.
I fråga om det som Lagrådet anför om huruvida Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, även kan rikta krav mot utländska företag i gruppen eller om innebörden av bestämmelserna endast är att förhållandena i andra gruppföretag ska beaktas vid grupptillsynen av svenska försäkringsföretag så finns det anledning att tydliggöra att det rör sig om det senare fallet.
Med dessa förtydliganden anser regeringen att Lagrådets påpekande om att regleringen, i detta hänseende, är oklar, har tillmötesgåtts.
Av artikel 213.1 andra stycket framgår att ett försäkringsföretag som ingår i en grupp även står under tillsyn som enskilt försäkringsföretag. En motsvarande bestämmelse bör tas in i FRL.
Hänvisningar till S18-1-3
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
18.1.4. Nivån för grupptillsynen
Regeringens förslag: Om det i toppen av en grupp finns ett försäkringsföretag, en EES-försäkringsgivare, ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor inom EES eller ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor inom EES som är moderföretag till ett visst försäkringsföretag, ska bestämmelserna om grupptillsyn tillämpas enbart på nivån för detta yttersta moderföretag inom EES.
Om det i toppen av en grupp finns ett försäkringsföretag eller en EES-försäkringsgivare, ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor inom EES eller ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor inom EES som är moderföretag till ett försäkringsholdingföretag eller blandat finansiellt holdingföretag som i sin tur är moderföretag till ett visst försäkringsföretag, ska bestämmelserna om grupptillsyn tillämpas enbart på nivån för detta yttersta moderföretag inom EES.
Det införs en möjlighet att undanta företag i toppen av en grupp från grupptillsyn med avseende på riskkoncentrationer och transaktioner inom en grupp, om detta företag i sin tur har ett moderföretag som omfattas, eller självt omfattas, av tillsyn enligt lagen om tillsyn över finansiella konglomerat.
Utredningens förslag överensstämmer inte med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag
Nivån för grupptillsynen på en grupp inom EES
Artikel 215.1 i Solvens II-direktivet reglerar på vilken nivå i en grupp som direktivets bestämmelser om grupptillsyn ska tillämpas på i en situation då det, förenklat uttryckt, placerade över varandra i en grupp finns flera försäkringsföretag, EES-försäkringsgivare, försäkringsholdingföretag eller blandade finansiella holdingföretag.
Enligt artikel 215 ska bestämmelserna om grupptillsyn bara tillämpas på nivån för det företag som finns högst upp i gruppstrukturen inom EES och inte samtidigt på någon annan nivå i gruppen. Om exempelvis ett försäkringsföretag är moderföretag till ett annat försäkringsföretag och samtidigt dotterföretag till en EES-försäkringsgivare, ska bestämmelserna om grupptillsyn tillämpas på nivån för EES-försäkringsgivaren. Om det företag som finns i toppen av en grupp inom EES i sin tur är dotterföretag till ett företag som omfattas av reglerna i konglomeratlagen, kan grupptillsynsmyndigheten göra vissa undantag från grupptillsyn enligt artikel 215.2 i Solvens II-direktivet.
Bestämmelserna i artikel 215.1 om att grupptillsyn i de ovan angivna situationerna enbart ska tillämpas på nivån för det företag som finns högst upp i gruppstrukturen inom EES bör införas i lag.
Utredningens lagförslag är uppbyggt kring begreppen ledande försäkringsföretag och ledande försäkringsholdingföretag. Som konstaterats tidigare bör de begreppen inte användas i FRL. De svenska reglerna bör i stället utformas på ett sätt som närmare knyter an till direktivets lydelse.
För att genomföra direktivet bör det i lag införas bestämmelser som innebär följande. Om det i toppen av en grupp finns ett försäkringsföretag, en EES-försäkringsgivare, ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor inom EES eller ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor inom EES som är moderföretag till ett försäkringsföretag, bör bestämmelserna om grupptillsyn tillämpas enbart på nivån för detta yttersta moderföretag inom EES.
Om det i toppen av en grupp finns ett försäkringsföretag eller en EESförsäkringsgivare, ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor inom EES eller ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor inom EES som är moderföretag till ett försäkringsholdingföretag eller blandat finansiellt holdingföretag som i sin tur är moderföretag till ett försäkringsföretag bör bestämmelserna om grupptillsyn tillämpas enbart på nivån för detta yttersta moderföretag inom EES.
Det bör även införas en möjlighet att undanta företag i toppen av en grupp från grupptillsyn med avseende på riskkoncentrationer och transaktioner, om detta företag i sin tur har ett moderföretag som omfattas, eller själv omfattas, av tillsyn enligt lagen om tillsyn över finansiella konglomerat.
Hänvisningar till S18-1-4
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
18.1.5. Utseende av grupptillsynsmyndighet
Regeringens förslag: För de grupper som omfattas av full grupptillsyn ska det finnas en grupptillsynsmyndighet med ansvar för grupp-
tillsynen. Om det finns flera berörda myndigheter, ska grupptillsynsmyndigheten utses bland dem.
Finansinspektionen ska vara grupptillsynsmyndighet, om det i gruppen finns ett eller flera försäkringsföretag men ingen EES-försäkringsgivare. Finansinspektionen ska därutöver vara grupptillsynsmyndighet bl.a. om det i toppen av gruppen finns ett försäkringsföretag eller om det i toppen av en grupp finns ett försäkringsholdingföretag som är moderföretag till ett försäkringsföretag.
Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningen föreslår dock att begreppen ledande försäkringsföretag och ledande försäkringsholdingföretag i viss utsträckning ska användas för att avgöra när Finansinspektionen ska vara grupptillsynsmyndighet.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: Begreppet grupptillsynsmyndighet definieras i artikel 212.1 d i Solvens II-direktivet som den tillsynsmyndighet som är ansvarig för grupptillsynen. Artikel 247 i direktivet ställer krav på att en tillsynsmyndighet (grupptillsynsmyndigheten) ska vara ansvarig för grupptillsynen. Artikeln innehåller regler för att bestämma vilken tillsynsmyndighet som ska anförtros den uppgiften.
Den huvudsakliga innebörden av regleringen är att grupptillsynsmyndigheten ska vara den myndighet som har tillsyn över ett försäkringsföretag – enligt direktivets definition – som finns i toppen av en grupp eller som har den största balansomslutningen.
Det bör införas bestämmelser i lag som definierar begreppet grupptillsynsmyndighet och klargör i vilka fall Finansinspektionen ska vara grupptillsynsmyndighet. De bör utformas med förebild i konglomeratlagens bestämmelser om när Finansinspektionen ska vara samordnare enligt den lagen (se 4 kap. konglomeratlagen). Artikel 247.2 har ett unionsperspektiv och innehåller således regler om vilken nationell tillsynsmyndighet inom EES som ska ha ansvaret för grupptillsynen. Bestämmelsen som genomför artikeln ska ha ett nationellt perspektiv.
I artikel 247.2 första stycket i Solvens II-direktivet anges att en nationell myndighet ska vara grupptillsynsmyndighet, om den är behörig för alla försäkrings- och återförsäkringsföretag i en grupp. I den svenska lagtexten bör detta uttryckas på så vis att Finansinspektionen ska vara grupptillsynsmyndighet om det i gruppen finns ett eller flera försäkringsföretag men ingen EES-försäkringsgivare.
Artikel 247.2 andra stycket, behandlar de situationer då det finns minst ett försäkringsföretag och en EES-försäkringsgivare i en grupp. Det måste då avgöras vilken tillsynsmyndighet inom EES som ska vara grupptillsynsmyndighet.
Artikel 247.2 andra stycket a) stadgar att om det ledande företaget i en grupp är ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag, ska den tillsynsmyndighet som auktoriserat det företaget vara grupptillsynsmyndighet. I
den svenska versionen av direktivtexten talas det alltså om det ledande företaget i en grupp. Med detta avses det företag som inte har något moderföretag ovanför sig i gruppstrukturen. I den engelskspråkiga versionen av direktivet används uttrycket ”a group is headed by”. Det uttrycket har i svensk lagtext tidigare översatts med formuleringen att ett företag finns i toppen av grupp (se bl.a. den engelskspråkiga lydelsen av artikel 10.2 i konglomeratdirektivet jämförd med 4 kap. 2 § konglomeratlagen). Den formuleringen bör användas också i de nya gruppreglerna i FRL.
Artikel 247.2 andra stycket b) i) innebär för svenskt vidkommande att Finansinspektionen ska vara grupptillsynsmyndighet om ett försäkringsföretag har ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag som moderföretag. Det bör noteras att punkten är tillämplig oavsett om försäkringsholdingföretaget eller det blandade finansiella holdingföretaget har huvudkontor i Sverige eller inte. Inte heller har det betydelse om försäkringsholdingföretaget eller det blandade finansiella holdingföretaget har huvudkontor inom EES eller inte.
Artikel 247.2 andra stycket b) ii) reglerar situationen att ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor inom EES har försäkringsgivare i flera EES-länder som dotterföretag och något av dessa dotterföretag har auktoriserats i det EES-land där moderföretaget har huvudkontor. Direktivbestämmelsen måste uppfattas på så sätt att den även gäller i den situationen att det aktuella försäkringsholdingföretaget eller blandade finansiella holdingföretaget som dotterföretag har fler än en försäkringsgivare i det land där dess huvudkontor finns. Punkten gäller även då flera försäkringsföretag, tillsammans med en eller flera EES-försäkringsgivare, är dotterföretag till ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor i Sverige eller ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor i Sverige. Bestämmelsen bör utformas i enlighet härmed.
Artikel 247.2 andra stycket b) iii) behandlar fallet om gruppen har mer än ett ledande företag som är försäkringsholdingbolag eller blandade finansiella holdingföretag, dessa företag har säten i skilda medlemsstater och det i båda dessa stater finns ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag som ingår i gruppen. Då ska tillsynsmyndigheten för det av dessa försäkrings- eller återförsäkringsföretag som har den största totala balansomslutningen utses. Direktivbestämmelsens avser enligt sin ordalydelse situationen då det finns ett försäkringsföretag och en EESförsäkringsgivare som dotterföretag. Den måste dock uppfattas på så sätt att den gäller oavsett om kretsen av dotterföretag består av ett eller flera försäkringsföretag eller av en eller flera EES-försäkringsgivare i något annat EES-land. För att besvara frågan om vilken myndighet som ska vara tillsynsmyndighet räcker det att känna till vilket av de aktuella dotterföretagen som har den största balansomslutningen. Däremot saknar det betydelse om det finns andra försäkringsföretag respektive andra EES-försäkringsgivare i gruppen i samma EES-land. I artikel 247.2 andra stycket b) iv) behandlas fallet att mer än ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag med säte i unionen är dotterföretag till samma försäkringsholdingföretag eller blandade finansiella holdingföretag och inget av dessa företag har auktoriserats i den medlemsstat där försäkringsholdingföretaget eller det blandade finansiella
holdingföretaget har sitt säte. Då ska tillsynsmyndigheten för det försäkrings- eller återförsäkringsföretag som har den största balansomslutningen utses. Den delen av artikeln bör genomföras så att det stadgas att då ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag är moderföretag till ett eller flera försäkringsföretag och en eller flera EES-försäkringsgivare men inte har huvudkontor i något av de länder där dotterföretagen finns ska Finansinspektionen vara grupptillsynsmyndighet om det dotterföretag som har den största balansomslutningen är ett försäkringsföretag.
Artikel 247.2 andra stycket b) v) avser fallet att inget av företagen har ett moderföretag som ingår i samma grupp, och stadgar att i sådana fall som inte avses i leden i–iv ska den tillsynsmyndighet som auktoriserat det försäkrings- eller återförsäkringsföretag som har den största totala balansomslutningen utses. Artikeln bör genomföras så att Finansinspektionen utpekas som grupptillsynsmyndighet i de fall då både EES-försäkringsgivare och försäkringsföretag finns i en grupp, ingen av föregående punkter är tillämplig och det företag som har den största balansomslutningen är ett försäkringsföretag.
Hänvisningar till S18-1-5
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
18.1.6. Överenskommelse och beslut om utseende av grupptillsynsmyndighet
Regeringens förslag: Finansinspektionen får komma överens med berörda behöriga myndigheter om att utse en annan myndighet inom
EES till grupptillsynsmyndighet än den som annars ska utses enligt bestämmelserna i Solvens II-direktivet och i den nationella lagstiftning som genomför direktivet. Det gäller både om Finansinspektionen eller någon behörig myndighet annars ska utses till grupptillsynsmyndighet.
Om en överenskommelse innebär att Finansinspektionen utses till grupptillsynsmyndighet, ska inspektionen fatta ett beslut om detta och överlämna beslutet till gruppen.
En överenskommelse får träffas inom tre månader från den dag då frågan om en sådan överenskommelse väcktes av en berörd myndighet. Den berörda gruppen ska ges tillfälle att yttra sig.
Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag
Allmänt
Artikel 247.3 i Solvens II-direktivet ger berörda behöriga myndigheter möjlighet att fatta ett gemensamt beslut om att en annan behörig
myndighet än den som avses i artikel 247.2 ska utses till grupptillsynsmyndighet. En förutsättning för att ett sådant beslut ska få fattas är att det inte är lämpligt att låta den myndighet som utpekas av artikel 247.2 att vara grupptillsynsmyndighet. Lämpligheten ska bedömas med hänsyn till gruppens struktur och den relativa omfattningen av den försäkringsverksamhet som bedrivs i gruppen i olika länder.
Reglerna har sin motsvarighet i konglomeratlagen och det bakomliggande konglomeratdirektivet. Där finns möjlighet för inblandade myndigheter att genom en särskild överenskommelse utse en annan myndighet till samordnare av den särskilda tillsynen över finansiella konglomerat än den myndighet som utpekas av direktivets regler (se artikel 10.3 i konglomeratdirektivet och 4 kap. 3 § första stycket konglomeratlagen).
De bakomliggande direktivbestämmelserna i Solvens II-direktivet och konglomeratdirektivet ligger varandra nära både sakligt och i fråga om utformning. De aktuella reglerna i Solvens II-direktivet bör därför genomföras med förebild i de nämnda reglerna i konglomeratlagen.
Sammanfattningsvis bör det föras in bestämmelser i FRL som innebär följande. Finansinspektionen får komma överens med berörda behöriga myndigheter om att utse en annan myndighet inom EES till grupptillsynsmyndighet än den som annars ska utses enligt bestämmelserna i Solvens II-direktivet och i den nationella lagstiftning som genomför direktivet. Det gäller både om Finansinspektionen eller någon behörig myndighet annars ska utses till grupptillsynsmyndighet. Om en överenskommelse innebär att Finansinspektionen utses till grupptillsynsmyndighet, ska inspektionen fatta ett beslut om detta och överlämna beslutet till gruppen. En överenskommelse får träffas inom tre månader från den dag då frågan om en sådan överenskommelse väcktes av en berörd myndighet. Den berörda gruppen ska ges tillfälle att yttra sig
Internationell överenskommelse om vilken myndighet som ska vara grupptillsynsmyndighet
En skillnad mellan artikel 247.3 i Solvens II-direktivet och motsvarande bestämmelse i konglomeratdirektivet är att konglomeratdirektivet talar om en överenskommelse mellan de berörda behöriga myndigheterna, medan Solvens II-direktivet i stället använder uttrycket gemensamt beslut. I realiteten bedöms någon skillnad inte föreligga. Det handlar om att de inblandade myndigheterna enas om vilken av dem som ska fungera som grupptillsynsmyndighet, dvs. träffar en överenskommelse som utmynnar i ett gemensamt beslut.
De överenskommelser som nu är aktuella förutsätter inte lagändringar, eftersom gruppreglerna i FRL föreslås bli utformade så att de tar hänsyn till att Finansinspektionen i vissa fall är grupptillsynsmyndighet och vissa fall inte är det. Därför kan Finansinspektionen ges i uppdrag att ingå sådana internationella överenskommelser som krävs. En bestämmelse motsvarande artikel 247.3 bör tas in i FRL men det uttryckliga bemyndigandet bör ges i förordning, på samma sätt som skett i 1 § förordningen (2006:627) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat.
Hänvisningar till S18-1-6
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
18.1.7. Hänskjutande av ett ärende om utseende av grupptillsynsmyndighet till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten
Regeringens förslag: Om Finansinspektionen eller någon av de berörda behöriga myndigheterna inom en tremånadersfrist har hänskjutit ärendet till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten (Eiopa) och begärt myndighetens hjälp, ska inspektionen och de berörda behöriga myndigheterna invänta det beslut som Eiopa kan komma att fatta. Finansinspektionen ska följa ett sådant beslut i sak.
Om Finansinspektionen utsetts till grupptillsynsmyndighet, ska inspektionen till gruppen och tillsynskollegiet överlämna beslutet som ska innehålla de skäl som bestämt utgången.
Finansinspektionen får inte hänskjuta ett ärende till Eiopa efter att tremånadersperioden löpt ut eller ett beslut har fattats. Om ett beslut om utseende av grupptillsynsmyndighet inte kan fattas, ska uppgiften som grupptillsynsmyndighet utföras av den myndighet som fastställts enligt artikel 247.2 i Solvens II-direktivet.
Utredningens förslag: Utredningen lämnar inte något förslag i denna del.
Remissinstanserna lämnar inga synpunkter i aktuell del. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: Av artikel 247.4, i den lydelse artikeln fått genom omnibus II-direktivet, följer att om någon av de berörda tillsynsmyndigheterna inom den tremånadersperiod som avses i punkt 3 har hänskjutit ärendet till Eiopa i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1094/2010, ska de berörda tillsynsmyndigheterna skjuta upp sitt gemensamma beslut och invänta ett eventuellt beslut som kan fattas av Eiopa i enlighet med artikel 19.3 i den förordningen, och ska fatta sitt beslut i enlighet med Eiopas beslut. Det gemensamma beslutet ska anses avgörande och ska tillämpas av de berörda tillsynsmyndigheterna. Denna tremånadersperiod ska anses utgöra förlikningsperiod i den mening som avses i artikel 19.2 i den förordningen.
Av artikel 247.5, i den lydelse artikeln fått genom omnibus IIdirektivet, följer att Eiopa ska fatta sitt beslut inom en månad efter ett hänskjutande av ärendet enligt artikel 247.4. Ärendet får inte hänskjutas till Eiopa efter det att tremånadersperioden har löpt ut eller efter det att ett gemensamt beslut har fattats. Den utsedda grupptillsynsmyndigheten ska till gruppen och tillsynskollegiet överlämna det gemensamma beslutet tillsammans med en fullständig motivering.
Av artikel 247.6 i den lydelse artikeln fått genom omnibus II-direktivet följer att om inget gemensamt beslut kunnat fattas ska uppgiften som grupptillsynsmyndighet utföras av den tillsynsmyndighet som fastställts i enlighet med artikel 247.2.
Bestämmelser motsvarande artikel 247.4–247.6 bör genomföras i lag. De delar som uteslutande riktar sig till Eiopa ska dock inte ska genomföras i nationell lag.
Hänvisningar till S18-1-7
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1, Författningskommentar till 19 kap. 9 § försäkringsrörelselagen (2010:2043)
18.1.8. Beslut om att inte beakta ett företag vid grupptillsynen
Regeringens förslag: Det införs möjlighet för Finansinspektionen att i egenskap av grupptillsynsmyndighet besluta att helt eller delvis inte beakta ett företag som ingår i en grupp vid grupptillsynen.
Förutsättningarna för detta ska vara att det finns rättsliga hinder mot överförande av information från tredjeland, att företaget är av ringa betydelse med hänsyn till syftet med tillsynen eller att det skulle vara olämpligt eller vilseledande att låta företaget omfattas av grupptillsynen.
Finansinspektionen ska höra de berörda behöriga myndigheterna innan ett sådant beslut fattas. Om Finansinspektionen beslutar att inte beakta en EES-försäkringsgivare på grund av att företaget är av ringa betydelse med hänsyn till syftet med tillsynen eller att det skulle vara olämpligt eller vilseledande att låta företaget omfattas av grupptillsynen, ska det företag som finns i toppen av gruppen i Sverige, på begäran av Finansinspektionen, lämna de upplysningar som en behörig myndighet i EES-försäkringsgivarens hemland behöver för sin tillsyn av EES-försäkringsgivaren.
Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: I artikel 214.2 i Solvens II-direktivet ges grupptillsynsmyndigheten möjlighet att inte låta ett företag omfattas av grupptillsyn under särskilda förutsättningar: att företaget är beläget i ett tredjeland och det hindrar överförandet av nödvändig information, att företaget är av ringa betydelse med hänsyn till grupptillsynens syfte och att det vore olämpligt eller vilseledande med hänsyn till grupptillsynens syfte att låta företaget omfattas av grupptillsyn. Liknande redan införlivade bestämmelser finns i försäkringsgruppsdirektivet (se artikel 3.3 och 9 kap. 8 § FRL), konglomeratdirektivet (se artikel 6.5 och 5 kap. 6 § konglomeratlagen) och i kreditinstitutsdirektivet24 (se artikel 73 och 9 kap. 14 § i den numera upphävda lagen [2006:1371] om kapitaltäckning och stora exponeringar).
Den aktuella artikeln i Solvens II-direktivet bör genomföras i lag och utformas med 9 kap. 8 § FRL som förebild.
Sammanfattningsvis bör det föras in bestämmelser i FRL som innebär följande. Det införs en möjlighet för Finansinspektionen att i egenskap av grupptillsynsmyndighet och i ett enskilt fall besluta att, vid
24 Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/48/EG av den 14 juni 2006 om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut (omarbetning), senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/78/EU.
grupptillsynen helt eller delvis, inte beakta ett företag som ingår i en grupp. Förutsättningarna för detta ska vara desamma som förutsättningarna enligt FRL i dag för att utelämna ett företag från gruppbaserad redovisning, dvs. att det finns rättsliga hinder mot överförande av information från tredjeland, att företaget är av ringa betydelse med hänsyn till syftet med tillsynen eller att det skulle vara olämpligt eller vilseledande att låta företaget omfattas av grupptillsynen. Finansinspektionen ska höra de berörda behöriga myndigheterna innan ett beslut fattas. Om Finansinspektionen beslutar att inte beakta en EES-försäkringsgivare från grupptillsyn på grund av att företaget är av ringa betydelse med hänsyn till syftet med tillsynen eller att det skulle vara olämpligt eller vilseledande att låta företaget omfattas av grupptillsynen, ska det företag som finns i toppen av gruppen i Sverige, på begäran av Finansinspektionen, lämna de upplysningar som en behörig myndighet i EES-försäkringsgivarens hemland behöver för sin tillsyn av EESförsäkringsgivaren.
Hänvisningar till S18-1-8
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
18.1.9. Parallella regelverk
Regeringens förslag: Om ett blandat finansiellt holdingföretag omfattas av likvärdiga bestämmelser om tillsyn över försäkringsföretag som ingår i en grupp och tillsyn av konglomerat, särskilt avseende riskbaserad tillsyn, får Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, efter samråd med övriga berörda behöriga myndigheter, medge undantag från bestämmelserna om grupptillsyn i försäkringsrörelselagen så att det blandade finansiella holdingföretaget bara behöver tillämpa de relevanta bestämmelserna för konglomerat.
Om ett blandat finansiellt holdingföretag omfattas av likvärdiga bestämmelser om tillsyn över försäkringsföretag som ingår i en grupp och om tillsyn av finansiella företagsgrupper, särskilt avseende riskbaserad tillsyn, får Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, efter samråd med den myndighet som ansvarar för tillsyn av den finansiella företagsgruppen, medge undantag från grupptillsynen så att det blandade finansiella holdingföretaget bara behöver tillämpa de relevanta bestämmelserna för den största sektorn enligt lagen om särskild tillsyn över finansiella konglomerat.
Finansinspektionen ska underrätta Europeiska bankmyndigheten och Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten om sådana beslut om undantag som inspektionen fattar.
Utredningen har inte något motsvarande förslag. Remissinstanserna berör inte frågan. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: I artiklarna 213.4 och 213.5 i
Solvens II-direktivet, i deras lydelse enligt ändringsdirektivet, anges under vilka förutsättningar som grupptillsynsmyndigheten får besluta om
att ett blandat finansiellt holdingföretag bara behöver tillämpa de relevanta bestämmelserna för konglomerat.
Av artikel 213.4 framgår att om ett blandat finansiellt holdingföretag omfattas av likvärdiga bestämmelser i både detta direktiv och i konglomeratdirektivet, särskilt med avseende på tillsyn på grundval av riskbedömning, får grupptillsynsmyndigheten efter samråd med övriga berörda tillsynsmyndigheter besluta att endast tillämpa de tillämpliga bestämmelserna i konglomeratdirektivet på det blandade finansiella holdingföretaget.
I artikel 213.5 anges att om ett blandat finansiellt holdingföretag omfattas av likvärdiga bestämmelser i både detta direktiv och i direktiv 2006/48/EG (kreditinstitutsdirektivet), särskilt med avseende på tillsyn på grundval av riskbedömning, får grupptillsynsmyndigheten, i samförstånd med den samordnande tillsynsmyndigheten i bank- eller värdepapperssektorn, besluta att endast tillämpa de tillämpliga bestämmelserna i direktivet för den mest betydande sektorn i enlighet med artikel 3.2 i konglomeratdirektivet.
Slutligen framgår av artikel 213.6 att grupptillsynsmyndigheten ska underrätta Europeiska bankmyndigheten (Eba) och den Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten (Eiopa) om de beslut som fattas inom ramen för artikel 213.4 och 213.5. Av samma artikel framgår bl.a. att Eiopa, genom de europeiska tillsynsmyndigheternas gemensamma kommitté (den gemensamma kommittén) ska utarbeta riktlinjer som syftar till harmonisering av tillsynspraxisen och lägga fram förslag till tekniska standarder för tillsyn, vilka ska överlämnas till kommissionen inom tre år efter att dessa riktlinjer har antagits. Kommissionen ska delegeras befogenhet att anta förslagen till tekniska standarder.
Artikel 213.4 och 213.5, som anger under vilka förutsättningar som grupptillsynsmyndigheten får besluta om att ett blandat finansiellt holdingföretag bara behöver tillämpa de relevanta bestämmelserna för konglomerat, bör införas genom nya bestämmelser i FRL som i sak motsvarar de som i dag finns i 9 kap. 8 a § FRL. Av de nya bestämmelserna ska framgå att Finansinspektionen får meddela sådana beslut, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet och om förutsättningar i övrigt är uppfyllda. Härutöver ges Finansinspektionen befogenhet att underrätta bl.a. Eiopa om sådana beslut (jfr artikel 213.6).
Lagrådet anser att det genom hänvisningar eller på annat sätt, bör tydliggöras vilka bestämmelser om konglomerat som avses i lagrådsremissen och att bestämmelserna bör omformuleras språkligt så att den avsedda innebörden framgår klart. Regeringen anser emellertid att det är svårt att göra en sådan precisering eftersom den kan begränsa tillämpningsområdet för undantagsreglerna på ett sätt som inte är avsett och riskera att stå i strid med bl.a. de tekniska standarder som kommissionen getts befogenhet att anta på området och som syftar till att harmonisera tillsynspraxisen inom detta område. Med hänsyn härtill och då bestämmelserna i lagrådsremissen i sak motsvaras av gällande rätt, se 9 kap. 8 a § FRL och 4 kap. 10 § lagen (2014:968) om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag, finner regeringen inte skäl att följa Lagrådets synpunkter i dessa delar.
Sammanfattningsvis bör det föras in bestämmelser i FRL som innebär följande. Om ett blandat finansiellt holdingföretag omfattas av likvärdiga bestämmelser om tillsyn över försäkringsföretag som ingår i en grupp och tillsyn av konglomerat, särskilt med avseende på tillsyn på grund av riskbedömning, får Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, efter samråd med övriga berörda behöriga myndigheter, medge undantag från detta kapitel så att det blandade finansiella holdingföretaget bara behöver tillämpa de relevanta bestämmelserna för konglomerat. Om ett blandat finansiellt holdingföretag omfattas av likvärdiga bestämmelser om tillsyn över försäkringsföretag som ingår i en grupp och om tillsyn av finansiella företagsgrupper, särskilt med avseende på tillsyn på grund av riskbedömning, får Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, efter samråd med den myndighet som ansvarar för tillsyn av den finansiella företagsgruppen, medge undantag från grupptillsynen så att det blandade finansiella holdingföretaget bara behöver tillämpa de relevanta bestämmelserna för den största sektorn enligt lagen om särskild tillsyn över finansiella konglomerat. Finansinspektionen ska underrätta Eba och Eiopa om sådana beslut om undantag som inspektionen fattar.
Hänvisningar till S18-1-9
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
18.1.10. Gruppsolvens
Regeringens förslag: Inom en grupp där det finns ett försäkringsföretag som har minst ett anknutet företag eller som är dotterföretag till ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag ska försäkringsföretaget säkerställa att det inom gruppen finns en gruppbaserad kapitalbas som alltid är minst lika med ett gruppbaserat solvenskapitalkrav eller det högre belopp som Finansinspektionen har beslutat om som ett kapitaltillägg.
Om en grupp inte uppfyller det gruppbaserade solvenskapitalkravet eller om det finns risk för en sådan brist inom tre månader, ska försäkringsföretaget eller försäkringsholdingföretaget eller det blandade finansiella holdingföretaget som finns i toppen av gruppen underrätta grupptillsynsmyndigheten omgående. Om Finansinspektionen är grupptillsynsmyndigheten, ska inspektionen informera berörda behöriga myndigheter. Gruppens situation ska analyseras inom tillsynskollegiet.
I försäkringsrörelselagen införs vissa allmänna principer för beräkning av kapitalbas och kapitalkrav på gruppnivå. För försäkringsföretag som finns i toppen av en grupp ska den gruppbaserade kapitalbasen och det gruppbaserade solvenskapitalkravet beräknas enligt en konsolideringsmetod eller, om det är lämpligt och Finansinspektionen när inspektionen är grupptillsynsmyndighet beslutat att så ska ske, enligt en sammanläggnings- och avräkningsmetod. Beräkningen får – efter medgivande av Finansinspektionen – också ske enligt en kombination av de angivna metoderna.
Det ska vara möjligt att beräkna det gruppbaserade solvenskapitalkravet med en intern modell, under förutsättning att konsolideringsmetoden används för beräkningen av gruppsolvens. Enskilda företag i en grupp ska kunna använda en intern modell för beräk-
ningen av sitt solvenskapitalkrav, oavsett vilken metod som används för beräkning av gruppsolvens.
Finansinspektionen får besluta om kapitaltillägg till det gruppbaserade solvenskapitalkravet under vissa förutsättningar. Kapitaltillägg kan också beslutas i fråga om solvenskapitalkravet för ett enskilt försäkringsföretag under särskilda förutsättningar, om en intern modell används för att beräkna det gruppbaserade solvenskapitalkravet.
Om ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag finns i toppen av gruppen, ska beräkning av kapitalbas och solvenskapitalkrav ske i särskild ordning. Holdingföretaget ska då behandlas som ett försäkringsföretag.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om beräkning av kapitalbas och kapitalkrav.
Vid oenighet mellan grupptillsynsmyndigheten och Finansinspektionen i fråga om likvärdighet avseende anknutna försäkringsföretag i tredjeland, får inspektionen hänskjuta frågan till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten.
Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag.
Utredningens förslag är dock delvis uppbyggt kring begreppen ledande försäkringsföretag och ledande försäkringsholdingföretag. Utredningen föreslår också att huvuddelen av direktivets bestämmelser om beräkning av den gruppbaserade kapitalbasen och det gruppbaserade solvenskapitalkravet ska införas i lag, bl.a. gäller det direktivets bestämmelser om elimineringar i den gruppbaserade kapitalbasen för kapitalbasposter och behandling av olika typer av företag vid gruppsolvensberäkningen. I fråga om Solvens II-direktivets regler om interna modeller på gruppnivå och kapitaltillägg på gruppnivå föreslår utredningen genomförande i föreskrifter på lägre nivå än lag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Finansinspektionen föreslår ett antal justeringar och förtydliganden av reglerna om gruppsolvens, bl.a. efterlyser inspektionen en definition av begreppet överskottsmedel i gruppsammanhang samt bestämmelser i lag om kapitaltillägg på gruppnivå. Även Svensk Försäkring föreslår ett antal justeringar i utredningens förslag. Bland annat önskas ett förtydligande i lag av hur den proportionella andelen i en grupps kapitalbas ska fastställas när företagen i gruppen inte förbinds av en kapitalandel som ett företag innehar i ett annat företag, så att Finansinspektionens utrymme för skönsmässigt beslutsfattande minskas. Vidare efterfrågar Svensk Försäkring lagbestämmelser om interna modeller på gruppnivå och kapitaltillägg på gruppnivå.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det. Finansinspektionen anser att artikel 230 i
Solvens II-direktivet, i vissa delar, bör genomföras i lag i stället för myndighetsföreskrifter. Svensk Försäkring menar att artikel 228 i Solvens II-direktivet, som innehåller särskilda regler om metoder för att beräkna kreditinstitut i en grupp, bör genomföras i lag och inte i myndig-
hetsföreskrifter. Länsförsäkringar AB (LFAB) anser att det bör förtydligas i lagen eller åtminstone i förarbetena vad ett holdingföretag ska eller får göra enligt FRL:s gruppregler. Bestämmelserna i lagen får inte förhindra att ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag ansvarar för tillämpningen av gruppreglerna. Den självklara utgångspunkten enligt LFAB är att det är den yttersta ägaren som ansvarar för hur helägda dotterföretag styrs. LFAB lämnar förslag till ändringar av bestämmelserna i lagförslaget om bl.a. gruppsolvens som enligt bolaget innebär att Solvens II-direktivet införlivas i svensk rätt på ett mer fullständigt sätt.
Skälen för regeringens förslag
Genomförandet av Solvens II-direktivets regler om gruppsolvens
De materiella reglerna om grupptillsyn i Solvens II-direktivet omfattar som redan omtalats tre områden: gruppsolvens, riskkoncentrationer och interna transaktioner samt riskhantering och internkontroll. Av de tre är gruppsolvens det mest omfångsrika. Det avsnittet täcker artiklarna 218– 243 och innehåller ett relativt stort antal detaljerade bestämmelser om hur kapitalbas och kapitalkrav ska beräknas på gruppnivå. Där finns också föreskrifter om interna modeller och kapitaltillägg på gruppnivå. Ett antal artiklar (236–241) innehåller regler om en särskild tillsynsordning som grupper med försäkringsföretag kan ansöka om att få tillämpa.
De grundläggande reglerna om gruppsolvens bör genomföras i lag, i likhet med vad som skett vid genomförandena av försäkringsgruppsdirektivet och konglomeratdirektivet (se prop. 1999/2000:99 s. 35–38 och prop. 2005/06:45:45 s. 125). I FRL bör därför införas en regel om att det inom en grupp ska finnas en kapitalbas som motsvarar ett särskilt gruppbaserat solvenskapitalkrav. Likaså ska FRL innehålla bestämmelser om val av metod för solvensberäkningen och vissa andra utgångspunkter för den beräkningen. I likhet med dagens lydelse av FRL (se 9 kap. 5 § andra stycket) bör det också finnas regler som förbjuder tillgodoräknande av samma kapitalbasposter i flera företag inom samma grupp. FRL bör vidare innehålla grundläggande regler om tillstånd att använda en intern modell på gruppnivå samt om kapitaltillägg på gruppnivå.
Reglerna om gruppsolvens är delvis av detaljerad art. De delar av regelverket som utgörs av regler om beräkning av kapitalbas och kapitalkrav bör med vissa undantag (se nedan) inte införas i lag. De lämpar sig i stället för genomförande genom myndighetsföreskrifter. För att ge utrymme för ett sådant genomförande bör regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer ges bemyndigande att meddela föreskrifter om beräkning av kapitalbas och kapitalkrav på gruppnivå, efter mönster från 9 kap. 15 § 1 och 2 i nuvarande lydelse av FRL samt 9 kap. 1 § 3 konglomeratlagen.
Ett försäkringsföretag ska säkerställa att det inom gruppen sammantaget finns en tillräcklig gruppbaserad kapitalbas
Enligt artikel 218.2 i Solvens II-direktivet ska det försäkringsföretag som finns i toppen av en sådan grupp som avses i artikel 213.2 säkerställa att
det finns en tillräcklig gruppbaserad kapitalbas inom en grupp. För det fall det finns ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag i toppen av gruppen vilar ansvaret enligt artikel 218.3 på det försäkringsföretag som är dotterföretag till holdingföretaget.
Att ett försäkringsföretag, enligt direktivet, ska säkerställa att den inom gruppen sammantaget finns en gruppbaserad kapitalbas, är inte helt oproblematiskt ur ett svenskt aktiebolagsrättsligt perspektiv, om det finns ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag i toppen av gruppen. Regleringen innebär att försäkringsföretaget skulle kunna behöva ställa krav på sitt moderföretag inom ett område som moderbolagets styrelse ansvarar för enligt aktiebolagslagen. Det finns dock inget utrymme att i det här avseendet avvika från direktivet. För ett korrekt genomförande av direktivet krävs att det är försäkringsföretaget i gruppen som ska säkerställa att det sammantaget inom gruppen finns en gruppbaserad kapitalbas.
Det ska framgå tydligt av FRL vilket försäkringsföretag som ska säkerställa att det inom gruppen sammantaget finns en gruppbaserad kapitalbas som alltid är minst lika med ett särskilt gruppbaserat solvenskapitalkrav. Detta ska anges i den bestämmelse som innehåller kravet på viss gruppbaserad kapitalbas.
Bestämmelserna i 218.5 – om grupptillsynsmyndighetens informationsskyldighet då en grupps solvenskapitalkrav underskrids eller riskerar att underskridas – bör genomföras i FRL.
Metoder för beräkning av kapitalbas och kapitalkrav
Solvens II-direktivet anvisar två metoder för beräkning av gruppsolvens. Huvudmetoden (metod 1, se artiklarna 230–232 i Solvens II-direktivet), som är den som ska användas om det inte fattats något särskilt beslut av annan innebörd, benämns i den svenska direktivöversättningen ”metod baserad på sammanställd redovisning”. Tillstånd får dock som alternativ ges till användning av avräknings- och sammanläggningsmetoden (metod 2) (se artiklarna 220.2, 230.1 och 233.1 i Solvens II-direktivet). De två metoderna får också användas i kombination med varandra om särskilt tillstånd ges till det. Det är grupptillsynsmyndigheten som beslutar i tillståndsfrågan. Denna reglering avviker från försäkringsgruppsdirektivet, som gett medlemsstaterna möjlighet att själva välja vilken av tre angivna metoder som ska användas för gruppbaserad solvensberäkning (se punkten 1.A i bilaga I till försäkringsgruppsdirektivet).
Metod 1 utgår från koncernredovisningen, den sammanställda redovisningen. Gruppsolvensen utgörs enligt den metoden av skillnaden mellan den gruppbaserade kapitalbasen och det gruppbaserade solvenskapitalkravet, beräknat med utgångspunkt i sammanställd data för gruppen i fråga.
Metod 2 utgår från den redovisning som upprättas av de enskilda företagen. Kapitalbas och kapitalkrav för gruppens företag läggs samman varvid en samlad kapitalbas och ett samlat solvenskapitalkrav för gruppen erhålls. Metod 2 benämns i dag i FRL och i konglomeratlagen sammanläggnings- och avräkningsmetoden (se prop. 2005/06:45 s. 127). Den benämningen bör användas även fortsättningsvis.
Valet av beräkningsmetod är en fråga av principiell natur, som regeringen uttalat vid genomförandena av försäkringsgrupps- och konglomeratdirektiven (prop. 1999/2000:99 s. 39 och prop. 2004/05:45 s. 126). Det ska därför som i dag framgå av FRL vilken metod som är huvudmetod och vilken metod som endast får användas efter särskilt tillstånd samt att tillstånd ska ges om det är lämpligt. Metoderna bör i likhet med gällande lydelse i FRL benämnas konsolideringsmetod respektive sammanläggnings- och avräkningsmetod. Det bör också framgå av lagen vilka bestämmelser om kapitalbas på ”solonivå” som ska gälla vid beräkningen av den gruppbaserade kapitalbasen när konsolideringsmetoden används. Vidare bör det av lag framgå vad det minsta värdet av det gruppbaserade solvenskapitalkravet ska uppgå till, om konsolideringssmetoden används, och hur detta minsta värde ska täckas (artikel 230.2 andra och tredje styckena). Dessa bestämmelser gäller även om man använder konsolideringsmetoden i kombination med sammanläggnings- och avräkningsmetoden.
Europeiska kommissionen har enligt artikel 234 i Solvens II-direktivet möjlighet att meddela ytterligare föreskrifter om valet mellan konsolideringsmetoden och sammanläggnings- och avräkningsmetoden eller en kombination av metoderna. I kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/35 regleras det valet i viss utsträckning, bl.a. anges avsaknad av tillräcklig information om ett visst företag i grupp som skäl att inte använda konsolideringsmetoden (se artikel 328).
Befogenheten att besluta om användning av sammanläggnings- och avräkningsmetoden eller en kombination av denna och konsolideringsmetoden ska tillkomma Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet. Detta bör framgå av lagtexten. Av lag ska det också framgå att Finansinspektionen, innan den fattar ett beslut om byte av beräkningsmetod, ska samråda med de berörda behöriga myndigheterna och den aktuella gruppen.
Solvens II-direktivets artikel 228 innehåller särskilda regler om beräkning av gruppsolvens i fråga om anknutna kreditinstitut, värdepappersföretag och finansiella institut i den mening som avses i konglomeratdirektivet. I de fallen får gruppsolvensen avseende dessa företag beräknas enligt de metoder som anges i konglomeratdirektivet. Konglomeratdirektivets konsolideringsmetod får dock användas endast om grupptillsynsmyndigheten är förvissad om att företagens ledning och internkontroll är tillräckligt samordnad. Valet av metod ska vara konsekvent från tid till annan. Som ytterligare alternativ till användning av någon av metoderna i konglomeratlagen får medlemsstaterna låta sina tillsynsmyndigheter bestämma att innehav i kreditinstitut, värdepappersföretag eller finansiella institut får dras av från den gruppbaserade kapitalbasen.
Bestämmelserna i artikel 228 har delvis sin motsvarighet i nu gällande EU-rättsliga bestämmelser i försäkringsgruppsdirektivet, vilka tillkommit i samband med att konglomeratdirektivet antogs (se punkten 2.4a i bilaga I till försäkringsgruppsdirektivet, i den lydelse försäkringsgruppsdirektivet fått genom artikel 28 i konglomeratdirektivet, samt artikel 16.2 i första skadedirektivet [73/239/EEG] och artikel 18.2 i första livförsäkringsdirektivet [79/267/EEG] i den lydelse dessa artiklar fått genom artikel 22.2 respektive 23.2 i konglomeratdirektivet).
Vid genomförandet av konglomeratdirektivet i svensk rätt gjordes bedömningen att de särskilda reglerna om beräkning av gruppsolvens när kreditinstitut m.fl. typer av företag ingår i en grupp tillsammans med ett försäkringsföretag inte borde föranleda några nya lagbestämmelser, utan i stället genomföras genom myndighetsföreskrifter (prop. 2005/06:45 s. 197). Det finns inte skäl att göra någon annan bedömning nu. Därför bör bestämmelserna i artikel 228 i Solvens II-direktivet inte föranleda några nya bestämmelser i FRL utan i stället tillgodoses genom myndighetsföreskrifter med stöd av bemyndigande i lag.
Gruppsolvens för försäkringsföretag som är dotterföretag till försäkringsholdingföretag och blandade finansiella holdingföretag
Av artikel 235.1, i den lydelse artikeln fått genom ändringsdirektivet, framgår att när försäkrings- och återförsäkringsföretag är dotterföretag till ett försäkringsholdingföretag eller till ett blandat finansiellt holdingföretag ska grupptillsynsmyndigheten säkerställa att gruppens solvens beräknas på försäkringsholdingföretagsnivå eller på nivån för det blandade finansiella holdingföretaget med tillämpning av artiklarna 220.2–233. Av artikel 235.2, i den lydelse artikeln fått genom ändringsdirektivet, framgår att vid denna beräkning ska moderföretaget behandlas som om det vore ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag som omfattas av bestämmelserna om solvenskapitalkrav i avdelning I kapitel VI avsnitt 4 underavsnitten 1, 2 och 3 och av samma villkor för att poster i kapitalbasen ska få medräknas för att täcka detta krav som de som fastställs genom avdelning I kapitel VI avsnitt 3 underavsnitten 1, 2 och 3.
Artikel 235 bör genomföras genom en ny bestämmelse i FRL.
Proportionellt beaktande av innehav
Av artikel 221.1 i Solvens II-direktivet framgår en princip som är central för beräkningen den gruppbaserade kapitalbasen och det gruppbaserade solvenskapitalkravet: vid beräkningen ska ett anknutet företag beaktas proportionellt efter det innehav som ett försäkringsföretag, en EESförsäkringsgivare, ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag har i det anknutna företaget. Det anges därefter närmare i artikeln hur den proportionella andelen ska beräknas beroende på vilken beräkningsmetod som används. Om konsolideringsmetoden används är den proportionella andelen de procentandelar som tillämpats vid upprättandet av koncernredovisningen. För det fall sammanläggnings- och avräkningsmetoden tillämpas är den proportionella andelen den andel av kapitalet i ett företag som det överordnade företaget (moderföretag eller företag som har ett ägarintresse) innehar. Artikel 221.1 innehåller också regler om beaktande av solvensunderskott. Ett sådant underskott ska beaktas i sin helhet vid gruppsolvensberäkningen, oavsett ägarandelens storlek. Om det ansvar som följer med viss kapitalandel är strikt begränsat till den kapitalandelen, kan dock ett proportionellt beaktande av solvensunderskottet tillåtas.
I artikel 221.2 i Solvens II-direktivet ges grupptillsynsmyndigheten i uppdrag att fastställa den proportionella andel som ska gälla i vissa fall. Det handlar om de situationer då det inte finns någon kapitalbindning
mellan vissa av företagen i en grupp och de situationer då en tillsynsmyndighet enligt artikel 212.2 i direktivet har fastställt att ett visst företag är dotterföretag eller att ett visst innehav utgör ett ägarintresse. Innan grupptillsynsmyndigheten fattar beslut om vilken andel som ska beaktas, ska samråd ske med berörda behöriga myndigheter och med gruppen i fråga.
Principen om proportionellt beaktande av innehav är inte ny (se punkten 1.B i bilaga I till försäkringsgruppsdirektivet i den lydelse den punkten fått genom artikel 28.5 i konglomeratdirektivet). I den punkten uttrycks principen om proportionellt beaktande av kapitalandel. Vidare ges behöriga myndigheter mandat att fastställa den proportionella andel som ska beaktas när någon kapitalbindning mellan företagen i fråga inte förekommer.
Reglerna i punkten 1.B i bilaga I till försäkringsgruppsdirektivet återspeglas i 9 kap. 5 § andra stycket FRL. Där sägs att dotterföretag och intresseföretag som är försäkringsföretag ska beaktas proportionellt efter försäkringsföretagets innehav, om inte särskilda skäl talar för att de ska beaktas till en annan andel. Däremot har någon bestämmelse inte införts i lag motsvarande försäkringsgruppsdirektivets bestämmelse att den behöriga myndigheten i vissa fall får fastställa vilken andel som ska beaktas. Det ansågs vid genomförandet av konglomeratdirektivet i svensk rätt att den direktivbestämmelsen kunde tillgodoses genom myndighetsföreskrifter (prop. 2005/06:45 s. 197).
Principen om proportionellt beaktande av innehav är av grundläggande betydelse för beräkningen av den gruppbaserade kapitalbasen och det gruppbaserade solvenskapitalkravet. Principen bör därför framgå av lag, i likhet med vad som sker i dagens lydelse av FRL. Lagbestämmelsen bör vara allmänt hållen och utformas med förebild i 9 kap. 5 § andra stycket FRL. I bestämmelsen ska anges att principen om proportionellt beaktande kan frångås, om det finns särskilda skäl. Som framgått ovan är principen inte undantagslös – bl.a. ska vissa solvensunderskott i ett anknutet företag beaktas i sin helhet – och detta bör komma till uttryck i lagtexten.
Övrigt innehåll i artikel 221.1 (andra–fjärde styckena) är av detaljkaraktär och bör genomföras genom myndighetsföreskrifter. Så har skett med motsvarande bestämmelser i försäkringsgruppsdirektivet (se andra–fjärde styckena i punkten B i bilaga I till försäkringsgruppsdirektivet samt 3, 5 och 11 §§ FFFS 2011:10 Gruppbaserad kapitalbas och solvensmarginal för försäkringsföretag som ingår i en grupp). Föreslagna bemyndiganden lämnar utrymme för sådant genomförande.
Artikel 221.2 i Solvens II-direktivet skiljer sig, som framgått ovan, från motsvande bestämmelse i försäkringsgruppsdirektivet på så sätt att det endast är grupptillsynsmyndigheten, inte varje behörig myndighet, som har befogenhet att fastställa den andel som ska beaktas vid gruppsolvensberäkningen när det inte finns kapitalbindningar mellan vissa av företagen i en grupp. För svenskt vidkommande handlar det således nu om att i vissa situationer ge Finansinspektionen befogenhet att fastställa vilken andel som beräkningen ska utgå från.
Av lag bör framgå att Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, ska fastställa hur en andel i företag ska beaktas i gruppsammanhang då det inte finns kapitalbindningar mellan vissa av
företagen i en grupp. Det ska också framgå av lag att det krävs samråd med berörda behöriga myndigheter och med den aktuella gruppen innan beslut rörande storleken av den proportionella andelen fattas.
Den lagbestämmelsen är tillämplig även i en situation då någon annan tillsynsmyndighet än Finansinspektionen har fattat ett beslut med stöd av nationella bestämmelser som genomför artikel 212.2 i Solvens IIdirektivet. I det enskilda fallet ska då ett visst företag betraktas som moderföretag eller dotterföretag eller ett visst innehav som ägarintresse, trots att förhållandena inte motsvarar Solvens II-direktivets definition av dessa begrepp.
För svensk del införs inte några bestämmelser motsvarande artikel 212.2 (se avsnitt 18.1.1). Därför kan det inte bli fråga om att enligt artikel 221.2 b eller c i Solvens II-direktivet fastställa den proportionella andelen som ska beaktas i fråga om förhållandet mellan två svenska företag. Däremot kan det uppkomma en situation då Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet och det i gruppen finns två företag i något annat EES-land, som enligt beslut av tillsynsmyndigheten i det landet ska betraktas som moder- eller dotterföretag, eller som förbundna genom ett innehav som ska betraktas som ett ägarintresse. I det läget åvilar det Finansinspektionen som grupptillsynsmyndighet att fastställa den proportionella andel som ska beaktas vid gruppsolvensberäkningen.
Vissa avdrag vid beräkning av den gruppbaserade kapitalbasen
I artikel 222 i Solvens II-direktivet finns ett förbud mot att beakta kapitalbasposter två gånger vid beräkningen av den gruppbaserade kapitalbasen. Denna princip är inte ny. Den förekommer sedan tidigare i försäkringsgruppsdirektivet (se punkten C i bilaga I till försäkringsgruppsdirektivet).
Direktivartikeln innehåller också en rad detaljerade bestämmelser om vilka avdrag som ska göras vid beräkningen av gruppsolvensen, bl.a. regleras hur överskottsmedel i dotterföretag, och företag som det överordnade försäkringsföretaget har ett ägarintresse i, ska hanteras. Dessa bestämmelser motsvaras i hög grad av bestämmelser i försäkringsgruppsdirektivet, bestämmelser som genomförts genom myndighetsföreskrifter med stöd av bemyndigande i FRL (se punkten C.1 andra och tredje styckena och punkterna C.2–C.4 i bilaga I till försäkringsgruppsdirektivet, prop. 1999/2000:99 s. 38 samt FFFS 2011:10 Kapitalbas och solvensmarginal för försäkringsföretag som ingår i en grupp).
Som redan berörts bör en allmän regel finnas i lag om avdrag vid beräkningen av gruppsolvens för poster som får ingå i kapitalbasen hos ett annat försäkringsföretag eller hos en EES-försäkringsgivare i gruppen. Regeln bör utformas med förebild i nuvarande lydelse av 9 kap. 5 § tredje stycket FRL.
Övriga delar av Solvens II-direktivets artikel 222 (222.1 andra stycket samt 222.2–222.5) bör genomföras genom myndighetsföreskrifter, såsom skett med motsvarande bestämmelser i försäkringsgruppsdirektivet. Genom bemyndigande i lag ska utrymme för sådant genomförande skapas.
Förbud mot beaktande av värden som skapats internt inom en grupp
Artikel 223 i Solvens II-direktivet innehåller regler om hur ömsesidig finansiering inom en grupp ska beaktas vid beräkning av den gruppbaserade kapitalbasen. Kapitalbasposter som finansieras av ett annat företag ska inte räknas med i den gruppbaserade kapitalbasen. I artikel 223.1 och 223.2 anges mellan vilka företag ömsesidig finansiering ska beaktas. I artikel 223.3 beskrivs vad ömsesidig finansiering kan bestå i, huvudsakligen innehav av aktier eller lån som finansierar kapitalbasposter i ett annat företag i gruppen.
Reglerna om förbud mot beaktande av kapitalbasposter som har sin grund i ömsesidig finansiering är inte nya. I stort sett likalydande bestämmelser finns i punkten D i bilaga I till försäkringsgruppsdirektivet. De bestämmelserna har genomförts genom en föreskrift i 9 kap. 5 § tredje stycket FRL om avdrag för värden som skapats internt inom en grupp, samt genom föreskrifter av Finansinspektionen (se prop. 1999/2000:99 s. 66 samt 8 § FFFS 2011:10 Kapitalbas och solvensmarginal för försäkringsföretag som ingår i en grupp).
Reglerna i artikel 223 i Solvens II-direktivet om att värden som skapats internt inom en grupp inte ska beaktas i gruppsolvenssammanhang bör genomföras på samma sätt som motsvarande regler i försäkringsgruppsdirektivet. Därför införs en allmän bestämmelse i FRL om att ett avdrag ska göras vid beräkningen av den gruppbaserade kapitalbasen för värden som skapats internt inom en grupp. Därtill skapas genom ett normgivningsbemyndigande utrymme för att genomföra övriga delar av artikel 223 genom myndighetsföreskrifter.
Allmänna bestämmelser om gruppsolvens som, med vissa undantag, inte bör införas i lag
I artiklarna 218–229 finns ett antal bestämmelser om gruppsolvens utöver de bestämmelser som redan berörts. I artikel 224 finns en bestämmelse om värdering av tillgångar och skulder vid gruppsolvensberäkningen. Artikel 225 beskriver hur anknutna företag ska beaktas i vissa situationer. Det finns i artikel 226 regler om hur hänsyn ska tas i gruppsolvenssammanhang till innehav av andelar i dotterföretag genom ett mellanliggande holdingföretag (försäkringsholdingföretag eller blandat finansiellt holdingföretag). Artikel 227 reglerar hur anknutna försäkringsföretag från tredjeland ska beaktas vid gruppsolvensberäkningen. Det beaktandet skiljer sig åt beroende på om solvensordningen i det tredjelandet kan anses likvärdig eller inte med den som gäller enligt den s.k. första pelaren i Solvens II-direktivet. Prövningen av likvärdighet avseende anknutna företag ska göras av Europeiska kommissionen eller om kommissionen inte antagit några delegerade akter om likvärdighet, av grupptillsynsmyndigheten. Slutligen finns i artikel 229 bestämmelser om hur gruppsolvensberäkningen ska utföras för det fall det saknas tillräcklig information om ett företag i gruppen. Detta företags bokförda värde ska då dras av vid gruppsolvensberäkningen.
Den värderingsbestämmelse som finns i artikel 224 i Solvens IIdirektivet består av en hänvisning till den allmänna värderingsbestämmelse som finns i artikel 75 i direktivet. Den sistnämnda artikeln genomförs i förslaget till 5 kap. 1 § FRL. Det fordras även en
lagbestämmelse motsvarande artikel 224 i Solvens II-direktivet, dvs. hur tillgångar och skulder ska värderas vid gruppsolvensberäkningen.
Artiklarna 225–227 och 229 har sakliga motsvarigheter i försäkringsgruppsdirektivet (se punkterna 2.1–5 i bilaga I till försäkringsgruppsdirektivet), när det gäller artiklarna 226 och 227 dock endast delvis. Endast mindre ändringar har skett för att anpassa bestämmelserna till Solvens II-direktivets övriga bestämmelser. Vid genomförandet av det direktivet gjordes bedömningen att de bestämmelserna kunde genomföras genom myndighetsföreskrifter (prop. 1999/2000:99 s. 36–38). Sådant genomförande har därefter skett (Finansinspektionens föreskrifter FFFS 2011:10 Gruppbaserad kapitalbas och solvensmarginal för försäkringsföretag som ingår i en grupp). Det saknas skäl att frångå den bedömning som gjordes beträffande de aktuella bestämmelserna vid genomförandet av försäkringsgruppsdirektivet, med undantag för artikel 227.2 som bl.a. innehåller en bestämmelse om att kontrollen av att bl.a. solvensordningen avseende anknutna försäkringsgivare i tredjeland är likvärdig ska utföras av grupptillsynsmyndigheten, om EU-kommissionen inte har antagit några delegerade akter härom. Detta och vissa andra bestämmelser i artikeln bör framgå av lag.
Artikel 227.1 bör genomföras genom myndighetsföreskrifter. Artiklarna 227.3–227.7 riktar sig till kommissionen och behöver inte genomföras särskilt.
Hänskjutande till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten
Av artikel 227.2 tredje stycket följer att om tillsynsmyndigheter inte samtycker till ett beslut i fråga om likvärdighet som fattats av grupptillsynsmyndigeten i enlighet med 227.2 andra stycket får de hänskjuta ärendet till Eiopa och begära myndighetens hjälp i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1094/2010 inom tre månader efter det att grupptillsynsmyndigheten meddelat beslutet. Artikel 227.2 bör genomföras i lag.
Lagrådet pekar på att i den motsvarande direktivbestämmelsen (se artikel 227.2 tredje stycket) till hänskjutandebestämmelsen synes det vara övriga tillsynsmyndigheter som getts rätt att hänskjuta ärendet till Eiopa om de inte samtycker till det beslut som inspektionen fattat. Frågan bör klargöras i den fortsatta beredningen. Regeringen delar Lagrådets tolkning av artikeln och har förtydligat detta i lagen.
Interna modeller för en grupp
I likhet med vad som gäller för solvenskapitalkravet för enskilda försäkringsföretag finns möjlighet att beräkna det gruppbaserade solvenskapitalkravet med användning av en intern modell (en gruppbaserad intern modell). Det gäller dock endast om det gruppbaserade solvenskapitalkravet beräknas med konsolideringsmetoden. Detta framgår av att den bestämmelse – artikel 230.2 – som anvisar standardformeln och intern modell som två alternativa sätt att beräkna det gruppbaserade solvenskapitalkravet, endast gäller när konsolideringsmetoden används. Någon motsvarande bestämmelse finns inte i artikel 233, som reglerar
beräkningen av gruppsolvens med sammanläggnings- och avräkningsmetoden. Om sammanläggnings- och avräkningsmetoden används kan de försäkringsföretag som ingår i en grupp beräkna sina enskilda solvenskapitalkrav med användning av en intern modell, vilket berörs nedan.
Det framgår av skäl 102 till Solvens II-direktivet och av artikel 231.1 i direktivet att en gruppbaserad intern modell även kan användas för beräkningen av solvenskapitalkravet för de enskilda försäkringsföretag och EES-försäkringsgivare som ingår i gruppen samt för beräkningen av det gruppbaserade solvenskapitalkravet. Vidare kan tillämpningsområdet för en intern modell på gruppnivå avgränsas till att endast omfatta vissa av försäkringsföretagen och EES-försäkringsgivarna i en grupp, både såvitt avser det gruppbaserade solvenskapitalkravet och såvitt avser ett enskilt företags solvenskapitalkrav. Detta framgår bl.a. av kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/35.
Genom en hänvisning i artikel 230.2 i Solvens II-direktivet anges att reglerna för en intern modell som används för att beräkna solvenskapitalkravet för ett enskilt försäkringsföretag (på s.k. solo-nivå) även gäller för en intern modell som används för att beräkna det gruppbaserade solvenskapitalkravet. Av den hänvisningen följer att en gruppbaserad intern modell kan vara fullständig eller partiell, dvs. antingen omfatta alla risker i alla verksamheter i de försäkringsföretag som modellen gäller för eller endast omfatta vissa risker eller vissa verksamheter (se artikel 230.2 jämförd med artikel 112.1 och 112.2 i Solvens II-direktivet). I likhet med en intern modell som används för beräkningen av ett enskilt försäkringsföretags solvenskapitalkrav kan en gruppbaserad intern modell också vara avgränsad både med avseende på risker och med avseende på verksamheter. Till detta kommer att en gruppbaserad intern modell, som angetts ovan, kan vara avgränsad till vissa företag inom en grupp. Sammantaget innebär det att en mängd olika tillämpningsområden är tänkbara för en gruppbaserad intern modell.
Hänvisningen till reglerna för interna modeller för enskilda försäkringsföretag har också betydelse i fråga om ändringar av den interna modellen och för de materiella kraven på den. Även dessa regler för interna modeller för enskilda försäkringsföretag gäller för en gruppbaserad intern modell (se artikel 230.2 jämförd med artiklarna 115 samt 120–125 i Solvens II-direktivet).
För ansökningar om tillstånd att använda en intern modell för beräkning av det gruppbaserade solvenskapitalkravet och solvenskapitalkravet för försäkringsföretag eller EES-försäkringsgivare som ingår i gruppen, en gruppbaserad intern modell, gäller särskilda regler enligt artikel 231 i Solvens II-direktivet. Om en intern modell enbart ska användas för att beräkna det gruppbaserade solvenskapitalkravet, gäller inte artikel 231.
En ansökan om tillstånd att använda en gruppbaserad intern modell för beräkning av det gruppbaserade solvenskapitalkravet och solvenskapitalkravet för försäkringsföretag eller EES-försäkringsgivare som ingår i gruppen får göras av ett försäkringsföretag, en EES-försäkringsgivare och dess anknutna företag eller gemensamt av företag som är anknutna till ett försäkringsholdingbolag eller ett blandat finansiellt holdingföretag. En snarlik reglering finns i kreditinstitutsdirektivet. Där finns i
artikel 129 regler om gruppbaserade ansökningar om att få använda enhetliga metoder för att beräkna kapitalkrav. De reglerna finns genomförda i den numera upphävda kapitaltäckningslagen, se 10 kap. 5 och 6 §§ (se även prop. 2006/07:5 s. 332–338).
En ansökan om tillstånd att använda en gruppbaserad intern modell ska ges in till grupptillsynsmyndigheten (se artikel 231.1 andra stycket i Solvens II-direktivet). I detta avseende gäller alltså en annan ordning än om ansökan gäller en intern modell för ett försäkringsföretag som inte ingår i en grupp. I det fallet ska ansökan göras hos den tillsynsmyndighet som auktoriserat företaget i fråga (se skäl 86 till Solvens II-direktivet och dess artikel 112).
Det kan hända att ett enskilt försäkringsföretag som ingår i en grupp redan har fått tillstånd att använda en intern modell för beräkningen av sitt solvenskapitalkrav, när ansökan om tillstånd att använda en gruppbaserad intern modell lämnas in. För det fall ansökan avser tillstånd att använda en gruppbaserad intern modell för beräkningen av det gruppbaserade solvenskapitalkravet måste, enligt kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/35, ansökan innehålla en förklaring av hur den gruppbaserade interna modellen ska samordnas med den interna modell som finns på plats sedan tidigare.
När sammanläggnings- och avräkningsmetoden används kan det, som nämnts ovan, inte komma i fråga att beräkna det gruppbaserade solvenskapitalkravet med en intern modell. Däremot kan solvenskapitalkravet för de enskilda företag som ingår i gruppen beräknas med en intern modell, efter att tillstånd till det har getts. Om ansökan görs gemensamt av de försäkringsföretag och EES-försäkringsgivare som ingår i en grupp ska ansökan enligt artikel 233.5 handläggas i den ordning som följer av artikel 231, bl.a. ska ansökan ges in till grupptillsynsmyndigheten. Motsatsvis följer att en ansökan av ett enskilt företag inom en sådan grupp om tillstånd att använda en intern modell för beräkningen av det företagets solvenskapitalkrav ska handläggas enligt Solvens II-direktivets allmänna regler om interna modeller (se artikel 112 i Solvens IIdirektivet).
Prövningen av de ansökningar som enligt artiklarna 231.1 och 233.5 ska göras hos grupptillsynsmyndigheten ska ske enligt en särskild ordning, som beskrivs i artikel 231.1–231.7. Processen har anpassats till den nya europeiska tillsynsordningen genom ändringar som gjorts i omnibus II-direktivet. Ändringarna innebär främst att Ceiops roll har övertagits av Eiopa. En viktig skillnad är att Eiopa har möjlighet att fatta ett bindande beslut i fråga om tillstånd till användning av en intern modell, medan Ceiops endast kunde avge rekommendationer.
När en ansökan om tillstånd kommer in, ska grupptillsynsmyndigheten omedelbart underrätta och överlämna den fullständiga ansökan till de övriga medlemmarna av tillsynskollegiet.
Enligt artikel 231.2 ska de behöriga myndigheter som berörs av en ansökan göra allt de kan för inom sex månader att nå fram till ett gemensamt beslut med anledning av ansökan. Om myndigheterna inte kan enas, åligger det enligt artikel 231.6 grupptillsynsmyndigheten att själv besluta om tillstånd ska ges eller inte. Alla de berörda behöriga myndigheterna har möjlighet att inom den angivna sexmånadersperioden hänskjuta ärendet till Eiopa för avgörande. Grupptillsynsmyndigheten
ska då skjuta upp sitt beslut och avvakta Eiopas avgörande. Ett sådant avgörande är bindande och ska följas av de berörda behöriga myndigheterna. En snarlik ordning gäller i dag i fråga om ansökningar om tillstånd till användning av vissa metoder för kapitalkravsberäkning i kreditinstitut (se bl.a. artikel 129.1 i kreditinstitutsdirektivet i den lydelse det fått genom artikel 9.15 a och 9.32 i det s.k. omnibus I-direktivet, prop. 2011/12:70 s. 66–68 och 10 kap. 6 § kapitaltäckningslagen).
Solvens II-direktivets regler om interna modeller i gruppsammanhang bör i huvudsak införas i lag. Liksom frågan om val av metod för gruppsolvensberäkningen är frågor om tillstånd att inom en grupp använda en intern modell av principiell natur. De förutsättningar som ska gälla för tillståndsprövningen är också av stor betydelse för försäkringsföretagens riskhantering. En intern modell utgör en betydande investering för ett försäkringsföretag. Regleringen av interna modeller för enskilda försäkringsföretag föreslås också ske i lag. Det framstår mot denna bakgrund som lämpligast med en lagreglering och inte, som utredningen föreslagit, en reglering i allt väsentligt på lägre nivå.
Av FRL ska därför framgå att det gruppbaserade solvenskapitalkravet kan beräknas antingen med standardformeln eller med en intern modell, när konsolideringsmetoden används för gruppsolvensberäkningen. Det ska också anges i lag att en gruppbaserad intern modell även kan användas för beräkningen av solvenskapitalkravet för de enskilda försäkringsföretag och EES-försäkringsgivare som ingår i gruppen.
Med förebild i kapitaltäckningslagen (se framför allt 10 kap. 6 § kapitaltäckningslagen) bör det regleras i FRL hur förfarandet ska utformas för prövningen av ansökningar om tillstånd att använda en gruppbaserad intern modell. Den regleringen ska även gälla då försäkringsföretag eller EES-försäkringsgivare som ingår i en grupp där sammanläggnings- och avräkningsmetoden används för gruppsolvensberäkningen, ansöker om tillstånd till användning av en intern modell för beräkningen av solvenskapitalkravet på företagsnivå (se artikel 233.5 i Solvens II-direktivet).
I FRL ska därför anges att Finansinspektionen, när inspektionen har uppdrag att vara grupptillsynsmyndighet, ska ta emot nyss nämnda typer av tillståndsansökningar, vilket motsvarar artiklarna 231.1 och 233.5 i Solvens II-direktivet. I FRL ska vidare, efter mönster från 10 kap. 6 § kapitaltäckningslagen, tas in föreskrifter motsvarande artikel 231.2– 231.7 i Solvens II-direktivet, som beskriver i vilken ordning grupptillsynsmyndigheten, övriga berörda behöriga myndigheter samt Eiopa ska handlägga en tillståndsansökan avseende en intern modell i gruppsammanhang.
Det bör också anges särskilt i FRL att ett Finansinspektionen ska följa ett beslut av Eiopa med anledning av sådan ansökan, på samma sätt som detta i dag anges i kapitaltäckningslagen beträffande beslut av Europeiska bankmyndigheten (se 10 kap. 6 § tredje stycket kapitaltäckningslagen och prop. 2011/12:70 s. 67 f.). Det innebär att Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet och en tillståndsansökan har prövats genom ett beslut av Eiopa, är förpliktad att fatta ett särskilt beslut av samma innehåll som Eiopas beslut. Eiopas beslut kan överklagas enligt artikel 60 i Eiopa-förordningen. Finansinspektionens motsvarande beslut kan överklagas till domstol i vanlig ordning. Två
parallella processer rörande samma sak kan då föras. Om den situationen skulle uppstå, kan en rimlig ordning vara att den svenska domstolen förklarar målet vilande i avvaktan på att ett lagakraftvunnet avgörande föreligger med anledning av överklagandet av Eiopas beslut (a. prop. s. 68).
När Finansinspektionen, tillsammans med sina systermyndigheter inom EES, deltar i prövningen av en ansökan om tillstånd till användning av en intern modell i gruppsammanhang, uppkommer frågan om vilket lands lag som ska tillämpas vid tillståndsprövningen. De ansökande företagen kan vara såväl försäkringsföretag som EES-försäkringsgivare. Som regeringen uttalat i samband med genomförandet av kreditinstitutsdirektivet (prop. 2006/07:5 s. 335) står det klart att Finansinspektionen, när inspektionen tar emot ansökan, i avsaknad av särskilda lagstadgade undantag ska tillämpa svenska regler.
En förutsättning för att de behöriga myndigheterna gemensamt ska kunna komma överens om vilket beslut en ansökan ska föranleda – vilket krävs enligt artikel 231.2 i Solvens II-direktivet – är emellertid att de har flexibla ramar för sitt agerande. De måste kunna gå varandra till mötes när de nationella rättsreglerna ser olika ut. På samma sätt som skett i kapitaltäckningslagen (se prop. 2006/07:5 s. 336 och 337 och 10 kap. 5 § andra stycket kapitaltäckningslagen) bör därför Finansinspektionen kunna tillämpa utländsk rätt. Detta bör kunna ske fritt i de fall inspektionen inte har tagit emot ansökan och förhandlar om en ett gemensamt beslut med bl.a. grupptillsynsmyndigheten, som i det fallet inte är Finansinspektionen. När emellertid Finansinspektionen i egenskap av grupptillsynsmyndighet har tagit emot en ansökan bör samma begränsning för tillämpning av utländsk rätt gälla som enligt 10 kap. 5 § andra stycket kapitaltäckningslagen, dvs. att det krävs för en effektiv tillsyn över företagen i fråga.
Möjligheten för Finansinspektionen att i vissa fall tillämpa utländsk rätt och de begränsningar som gäller i sådana fall bör framgå av FRL.
Lagrådet anser att behovet av en sådan bestämmelse kan ifrågasättas och förordar att den övervägs ytterligare. Detsamma gäller bestämmelsen om tillämplig lag vid prövningar av ansökningar om särskild tillsynsordning (se avsnitt 18.3.21). Som skäl för detta anför Lagrådet följande. Eftersom regleringen angående interna modeller är styrd av direktivet bör den rimligen se i princip likadan ut även i andra EES-länder. Det är vidare oklart om utländsk rätt ska tillämpas även vid Finansinspektionens efterföljande tillsyn av användningen av den interna modellen eller endast vid prövningen av ansökan. Lagrådet förordar att bestämmelsen övervägs ytterligare. Regeringen anser, mot bakgrund av vad som angetts ovan, att bestämmelserna fyller en funktion och att de bör tas in i lagen.
Det finns dock anledning att understryka att avsikten är att bestämmelserna endast ska tillämpas vid prövning av ansökningarna. En överenskommelse mellan Finansinspektionen och de berörda behöriga myndigheterna om vilket beslut som föranleds av en ansökan om tillstånd att använda en intern modell inom en grupp, utgör en internationell överenskommelse. När det gäller överenskommelser om beslut med anledning av en ansökan om tillstånd att använda en intern modell, framgår det direkt av FRL att inspektionen får ingå dem.
Genom att ingå en överenskommelse om att en ansökan om tillstånd att använda en intern modell ska föranleda ett visst beslut, åtar sig inspektionen, när den är grupptillsynsmyndighet, att fatta ett nationellt beslut vars innehåll motsvarar innehållet i överenskommelsen. Den internationella överenskommelsen är dock inte direkt bindande för de ansökande företagen utan det är först genom det nationella beslutet som rättsverkningar för företagen uppkommer. När Finansinspektionen har fattat ett beslut på grundval av en internationell överenskommelse, är beslutet på vanligt sätt bindande för den som det riktar sig till och ska kunna överklagas till domstol (se prop. 2005/06:45 s. 115 f., jfr bet. 2005/06FiU22 s. 12 f.)
Om det inte är Finansinspektionen som är grupptillsynsmyndighet, kommer beslut med anledning av en ansökan om tillstånd att använda en intern modell inom en grupp att fattas av en behörig myndighet i ett annat land inom EES. Finansinspektionen kan då, om svenska företag ingår i den aktuella gruppen, delta vid tillståndsprövningen i form av samråd med grupptillsynsmyndigheten och övriga berörda behöriga myndigheter. Det beslut som sedan fattas ska dock gälla i Sverige på samma sätt som om det fattats av Finansinspektionen. Detta förhållande bör framgå av FRL, i likhet med vad som redan i dag är fallet enligt kapitaltäckningslagen (se 10 kap. 6 § femte stycket nämnda lag och prop. 2006/07:5 s. 338).
Åtgärder om en intern modell på gruppnivå avviker från ett försäkringsföretags riskprofil
I artikel 231.7, i dess lydelse enligt omnibus II-direktivet, anges vilka åtgärder (bl.a. fastställande av kapitaltillägg) som de berörda tillsynsmyndigheterna får vidta, om en intern modell på gruppnivå avviker från ett försäkringsföretags riskprofil.
Av artikelns första stycke framgår att om någon av de berörda tillsynsmyndigheterna finner att riskprofilen hos ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag som står under dess tillsyn avviker väsentligt från de antaganden som ligger bakom den interna modell som godkänts på gruppnivå, får den myndigheten i enlighet med artikel 37, så länge som företaget inte på ett korrekt sätt har vidtagit åtgärder med anledning av de synpunkter som myndigheten framfört, fastställa ett kapitaltillägg för försäkrings- eller återförsäkringsföretaget utöver det solvenskapitalkrav som blir resultatet med tillämpning av den interna modellen.
Av andra stycket i samma artikel framgår att om ett sådant kapitaltillägg under särskilda omständigheter inte skulle vara en lämplig lösning, får tillsynsmyndigheten kräva att företaget ska beräkna sitt solvenskapitalkrav enligt den standardformel som anges i avdelning I kapitel VI avsnitt 4 underavsnitten 1 och 2. I enlighet med artikel 37.1 a och c får tillsynsmyndigheten för detta försäkrings- eller återförsäkringsföretag fastställa ett kapitaltillägg till solvenskapitalkravet utöver det solvenskapitalkrav som framkommer med tillämpning av standardformeln.
Enligt tredje stycket ska tillsynsmyndigheten motivera sådana beslut som avses i första och andra styckena för såväl försäkringsföretaget som EES-försäkringsgivaren som för övriga medlemmar av tillsynskollegiet.
För att genomföra artikel 231.7 första och andra styckena bör det införas en bestämmelse i FRL om att Finansinspektionen får vidta de åtgärder som framgår av artikeln, om en intern modell på gruppnivå avviker från ett försäkringsföretags riskprofil. Däremot behöver artikel 231.7 tredje stycket – som innebär att åtgärderna ska motiveras för såväl försäkringsföretaget som medlemmarna i tillsynskollegiet – inte genomföras särskilt, eftersom det framgår av svensk rätt att en förvaltningsmyndighet är skyldig att motivera sina beslut, se 20 § förvaltningslagen (1986:223). I lagen finns visserligen undantag från motiveringsskyldigheten. Det får antas att artikeln, även om det inte uttryckligen sägs, lämnar utrymme för medlemsstaterna att avvika från motiveringsskyldigheten i fall där det är befogat. När det gäller motiveringsskyldigheten i förhållande till övriga medlemmar av tillsynskollegiet, följer detta redan av 14 kap. 3 § FRL.
Kapitaltillägg på gruppnivå till det gruppbaserade solvenskapitalkravet
Av artikel 232 första stycket i Solvens II-direktivet, i dess lydelse enligt omnibus II-direktivet, framgår att vid avgörandet av om ett sammanställt solvenskapitalkrav på gruppnivå tillräckligt väl motsvarar gruppens riskprofil ska grupptillsynsmyndigheten särskilt uppmärksamma de fall då sådana omständigheter som avses i artikel 37.1 a–d kan uppkomma på gruppnivå, särskilt i följande fall: En särskild risk som föreligger på gruppnivå och som inte skulle
täckas i tillräcklig grad med standardformeln eller den interna modell som tillämpas på grund av att de är svåra att kvantifiera. Ett kapitaltillägg utöver solvenskapitalkravet som anknutna
försäkrings- eller återförsäkringsföretag ålagts av sina tillsynsmyndigheter i enlighet med artiklarna 37 och 231.7. Enligt artikel 232 andra stycket får, om det sammanställda solvenskapitalkravet på gruppnivå inte tillräckligt väl motsvarar gruppens riskprofil, ett kapitaltillägg på gruppnivå beslutas.
Av tredje stycket i samma artikel följer att artikel 37.1–37.5, tillsammans med de delegerade akter och tekniska standarder för genomförande som antagits i enlighet med artikel 37.6–37.8 ska gälla i tillämpliga delar.
För att genomföra artikel 232 bör det tas in en bestämmelse i FRL om att Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, får besluta om kapitaltillägg till det gruppbaserade solvenskapitalkravet om detta kapitalkrav inte stämmer överens med gruppens riskprofil samt vilka omständigheter som särskilt ska beaktas vid denna bedömning.
Hänvisningar till S18-1-10
18.1.11. Återkommande beräkningar av kapitalbas och kapitalkrav på gruppnivå och rapportering av resultatet av beräkningarna
Regeringens förslag: Den gruppbaserade kapitalbasen och det gruppbaserade solvenskapitalkravet ska beräknas minst en gång per år.
Beräkningarna ska utföras av ett försäkringsföretag, ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag. Resultatet
av beräkningarna och väsentliga uppgifter som ligger till grund för dem ska regelbundet rapporteras till grupptillsynsmyndigheten.
Det ansvariga försäkringsföretaget eller försäkringsholdingföretaget eller blandade finansiella holdingföretaget ska fortlöpande övervaka solvenskapitalkravet för gruppen. Om det finns grundad anledning att anta att gruppens riskprofil förändrats väsentligt sedan dagen för den senaste rapporteringen av solvenskapitalkravet på gruppnivå, ska företaget göra en ny beräkning av detta krav och utan dröjsmål rapportera beräkningen till Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet. Finansinspektionen får under samma förutsättningar begära en förnyad beräkning av solvenskapitalkravet.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om innehållet i samt omfattningen och fullgörandet av rapporteringen om beräkningarna.
Utredningens förslag: Utredningen lämnar inte något lagförslag i denna del.
Remissinstanserna kommenterar inte frågan. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: Av artikel 219.1 första stycket i
Solvens II-direktivet, i dess lydelse enligt ändringsdirektivet, framgår att grupptillsynsmyndigheten ska se till att beräkningarna av den gruppbaserade kapitalbasen och det gruppbaserade solvenskapitalkravet utförs minst en gång per år, av försäkringsföretaget eller återförsäkringsföretaget, försäkringsholdingföretaget eller det blandade finansiella holdingföretaget med ägarintresse.
Enligt andra stycket i artikel 219.1 ska relevanta data för beräkningen och beräkningens resultat lämnas till grupptillsynsmyndigheten av försäkrings- eller återförsäkringsföretaget med ägarintresse eller, om det ledande företaget inte är ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag, av försäkringsholdingföretaget eller det blandade finansiella holdingföretaget med ägarintresse eller av det företag i gruppen som grupptillsynsmyndigheten utsett efter samråd med övriga berörda tillsynsmyndigheter och med gruppen själv.
Enligt artikel 219.2 första stycket ska försäkringsföretaget, återförsäkringsföretaget, försäkringsholdingföretaget och det blandade finansiella holdingföretaget fortlöpande övervaka solvenskapitalkravet för gruppen. Om gruppens riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som låg till grund för det senast rapporterade solvenskapitalkravet på gruppnivå, ska en förnyad beräkning av detta krav göras utan dröjsmål och rapporteras till grupptillsynsmyndigheten.
Av andra stycket i artikel 219.2. följer att om det finns grundad anledning att anta att gruppens riskprofil förändrats väsentligt sedan dagen för den senaste rapporteringen av solvenskapitalkravet på gruppnivå, får grupptillsynsmyndigheten kräva en förnyad beräkning av solvenskapitalkravet på gruppnivå.
Av artikel 218.4 i Solvens II-direktivet (solvenstillsyn på gruppnivå) följer att grupptillsynsmyndigheten ska utföra tillsynens gransknings-
process enligt kapitel III av kraven i artikel 218.2 och 218.3 och att artiklarna 136 och 138.1–138.4 ska gälla i tillämpliga delar. I artikel 218.2 anges att i det fall som avses i artikel 213.2 a ska medlemsstaterna kräva att försäkrings- och återförsäkringsföretag med ägarintressen säkerställer att gruppen har tillgång till en medräkningsbar kapitalbas som alltid är minst lika med solvenskapitalkravet för gruppen, beräknat enligt underavsnitten 2, 3 och 4.
Enligt artikel 218.3 ska, i det fall som avses i artikel 213.2 b, medlemsstaterna kräva att försäkrings- och återförsäkringsföretag som ingår i en grupp säkerställer att gruppen har tillgång till en medräkningsbar kapitalbas som alltid är minst lika med solvenskapitalkravet för gruppen, beräknat enligt underavsnitt 5.
Enligt artikel 218.5 ska grupptillsynsmyndigheten så snart som företaget med ägarintresse har konstaterat och informerat grupptillsynsmyndigheten om att solvenskapitalkravet inte längre uppfylls eller att det finns risk för att det kommer att underskridas under de närmaste tre månaderna, informera övriga tillsynsmyndigheter inom tillsynskollegiet, vilket ska analysera gruppens situation.
För att genomföra artikel 219 samt artikel 218.4 och 218.5 bör det föras in en bestämmelse i FRL om återkommande beräkningar av kapitalbas och kapitalkrav på gruppnivå och rapportering av resultatet av beräkningarna som motsvarar artiklarna, med undantag för regeln i artikel 218.4 om att grupptillsynsmyndigheten ska utföra tillsynens granskningsprocess, som inte bedöms föranleda något genomförande. Det bör även föras in bestämmelser i FRL om fortlöpande övervakning av solvenskapitalkravet för gruppen och ny beräkning om riskprofilen förändrats väsentligt.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om innehållet i samt omfattningen och fullgörandet av den regelbundna rapporteringen om beräkningarna.
Hänvisningar till S18-1-11
18.2. Åtgärder för att underlätta grupptillsyn
18.2.1. Internationellt samarbete och utbyte av information mellan tillsynsmyndigheter
Regeringens förslag: En definition av tillsynskollegium införs i försäkringsrörelslagen. Dessutom ska det i lag införas en bestämmelse som reglerar möjligheten för medlemmar av tillsynskollegiet att hänskjuta tvistiga frågor till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten. Motsvarande möjlighet att hänskjuta ska införas för den situationen att behörig myndighet inte har meddelat relevanta uppgifter eller en begäran om samarbete, särskilt för att utbyta relevanta uppgifter, har avslagits eller inte föranlett någon reaktion inom två veckor.
Regeringens bedömning: Bestämmelserna i Solvens II-direktivet om skyldighet för tillsynsmyndigheter att samarbeta och utbyta information ryms inom befintlig lagreglering. Detsamma gäller direktivets bestämmelser om sekretess och tystnadsplikt vid grupptillsyn
och bestämmelserna om samarbete med tillsynsmyndigheter i tredjeländer.
Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag.
Utredningen föreslår att Finansinspektionen i lag ska åläggas en skyldighet att inrätta ett tillsynskollegium när inspektionen är grupptillsynsmyndighet samt att det i lag ska regleras vilka myndigheter som ska ingå i tillsynskollegiet. Utredningen föreslår även en ny bestämmelse i FRL som ska ålägga Finansinspektionen att i sin tillsynsverksamhet samarbeta och utbyta information med övriga myndigheter i den utsträckning som följer av FRL. Vidare föreslår utredningen att de bestämmelser i Solvens II-direktivet som behandlar samarbetet inom tillsynskollegier, grupptillsynsmyndighetens arbetsuppgifter samt samarbetet med Eiopa och tredjeland ska regleras i föreskrifter från regeringen i de delar de riktar sig helt till tillsynsmyndigheter.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.
Förslaget och bedömningen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag och bedömning.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget och bedömningen eller har ingen invändning mot dem.
Skälen för regeringens förslag och bedömning
Samarbete och utbyte av information enligt gällande rätt
Enligt 14 kap. 3 § FRL är Finansinspektionen skyldig att samarbeta och utbyta information med behöriga myndigheter och Europeiska kommissionen i den utsträckning som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen. Det innebär att alla sådana skyldigheter avseende samarbete och informationsutbyte i direktiv på försäkringsområdet omfattas (se prop. 1992/93:257 s. 201). Finansinspektionen har således en skyldighet att samarbeta och utbyta information med behöriga myndigheter enligt artiklarna därom i Solvens II-direktivet. I dessa delar kommer det därför generellt inte att krävas några särskilda lagstiftningsåtgärder.
Tillsynskollegier och hänskjutande till Eiopa
Begreppet tillsynskollegium definieras i artikel 212.1 e i Solvens IIdirektivet som en permanent men flexibel struktur för samarbete och samordning mellan tillsynsmyndigheterna i de berörda medlemsstaterna. Definitionen får betydelse främst för delar av den tämligen ingående regleringen av hur samarbete ska ske mellan myndigheter i artiklarna 236–240, 247–253 och 260–263 i Solvens II-direktivet.
Enligt artikel 248.2 och 248.3 ska ett tillsynskollegium inrättas, under ordförandeskap av grupptillsynsmyndigheten, för att underlätta grupptillsynsuppgifterna. Syftet beskrivs vara att åstadkomma samstämmighet i processerna för samarbete, informationsutbyte och samråd bland tillsynsmyndigheterna. Av artikeln framgår även vilka myndigheter som har rätt att delta, hur arbetet ska fördelas och att verksamheten ska baseras på så kallade samordningsöverenskommelser.
Att Finansinspektionen har att beakta Solvens II-direktivets bestämmelser om tillsynskollegier följer som konstaterats ovan av 14 kap. 3 §
FRL. I förarbetena till kapitaltäckningslagen har, med hänvisning till bestämmelser motsvarande 14 kap. 3 § FRL, bedömningen gjorts att reglering av samarbete inom tillsynskollegier ryms inom befintlig lagreglering (prop. 2010/11:110 s. 84 och 85). Samarbetsskyldigheterna enligt artikel 248.2 och 248.3 i Solvens II-direktivet ryms inom befintlig reglering och bör inte, som utredningen föreslagit, regleras särskilt i FRL.
I artiklarna 248.2–248.5 regleras möjligheten för medlemmar av tillsynskollegiet att hänskjuta tvistiga frågor till Eiopa. Dessa bestämmelser bör genomföras i lag.
Av artikel 249.1 a, i den lydelse artikeln fått genom omnibus II-direktivet, framgår att när en tillsynsmyndighet inte har meddelat relevanta uppgifter eller en begäran om samarbete, särskilt för att utbyta relevanta uppgifter, har avslagits eller inte föranlett någon reaktion inom två veckor, får tillsynsmyndigheterna hänskjuta ärendet till Eiopa. När ärendet hänskjuts dit får Eiopa, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 258 i EUF-fördraget, agera i enlighet med de befogenheter den tilldelats genom artikel 19 i förordning (EU) nr 1094/2010.
En bestämmelse motsvarande artikel 249.1 a bör genomföras i lag. För att underlätta utformningen av de relativt omfattande bestämmelserna i direktivet om samarbete mellan tillsynsmyndigheter bör även en definition av tillsynskollegium införas i FRL.
Särskilt samarbete och utbyte av information, artiklarna 249–252
Enligt Solvens II-direktivets artikel 249 ska tillsynsmyndigheterna och grupptillsynsmyndigheten för försäkringsföretag och återförsäkringsföretag i en grupp ha ett nära samarbete och utbyta information. Skyldigheterna gäller generellt men preciseras närmare för vissa situationer. Till exempel gäller vid närmare angivna överträdelser av solvenskapitalkravet att de ansvariga myndigheterna omedelbart ska kalla samtliga berörda tillsynsmyndigheter till ett möte.
Bestämmelsen i artikel 250 ålägger tillsynsmyndigheter en skyldighet att samråda med andra tillsynsmyndigheter i vissa frågor innan de fattar beslut som har betydelse för de andra myndigheternas tillsyn. Enligt artikel 251 får grupptillsynsmyndigheten uppmana tillsynsmyndigheter att inhämta viss information från företag och vidarebefordra den till grupptillsynsmyndigheten. Artikel 252 reglerar samarbete med tillsynsmyndigheter som ansvarar för kreditinstitut och värdepappersföretag.
Även dessa närmare preciserade skyldigheter om samarbete och utbyte av information i Solvens II-direktivet är Finansinspektionen skyldig att beakta på grund av 14 kap. 3 § FRL. Artikel 249–252 ryms därför inom befintlig lagreglering. Motsvarande bedömningar har gjorts i tidigare lagstiftningsärende (prop. 2005/06:45 s. 153–156).
Det saknas även anledning att, som utredningen föreslagit, i en särskild bestämmelse i kapitlet om grupptillsyn i FRL erinra om skyldigheten för Finansinspektionen att samarbeta och utbyta information med övriga myndigheter i den utsträckning som följer av FRL.
Samarbete med myndigheter utanför EES
Skyldigheten enligt 14 kap. 3 § FRL för Finansinspektionen att samarbeta och utbyta information avser ”behöriga myndigheter”. Enligt definitionen i 1 kap. 12 § FRL avses därmed en ”utländsk” myndighet som har behörighet att utöva tillsyn över en utländsk försäkringsgivare. Det innebär att skyldigheten enligt 14 kap. 3 § FRL inte är begränsad till myndigheter inom EES (se prop. 2009/10:246 s 431 och 511). Regleringen i FRL harmonierar därför redan med Solvens II-direktivets artikel 261.2 enligt vilken artiklarna 247–258 ska gälla i tillämpliga delar för samarbetet med tillsynsmyndigheter i tredje länder. Även den bestämmelsen ryms därför inom befintlig reglering.
Finansinspektionens möjlighet att ingå internationella överenskommelser
Solvens II-direktivet förutsätter att det är möjligt för Finansinspektionen att ingå internationella överenskommelser. Det är inte möjligt att förutse exakt när denna typ av internationella överenskommelser behöver ingås, och därför svårt att precisera situationerna i FRL. Finansinspektionen bör därför i förordning bemyndigas att ingå denna typ av avtal. Förordnandet bör kunna föras in i förordningen (2009:93) med instruktion för Finansinspektionen, på motsvarande sätt som gjorts för de avtal Finansinspektionen behöver ingå med anledning av reglerna om kreditvärderingsinstitut.
Sekretess och tystnadsplikt
Av artikel 253 första stycket i Solvens II-direktivet framgår att medlemsstaterna ska tillåta utbyte av information mellan sina tillsynsmyndigheter samt mellan dessa och andra myndigheter enligt artiklarna 249–252. All information som tas emot inom ramen för grupptillsyn och särskilt mellan tillsynsmyndigheter och mellan tillsynsmyndigheter och andra myndigheter ska dessutom enligt andra stycket i samma artikel omfattas av reglerna om tystnadsplikt i artikel 295 i Solvens II-direktivet. I tidigare lagstiftningsärenden har det bedömts att svensk rätt medger det informationsutbyte som olika EU-rättsakter föreskriver samt att Finansinspektionen har de möjligheter som behövs för att kunna lämna ut sekretessbelagd information till behöriga myndigheter och att ta emot information med bibehållen sekretess (prop. 2006/07:5 s. 350 och där gjorda hänvisningar). Den bedömningen gör sig gällande även för artikel 253 första stycket. När det gäller tystnadsplikten krävs inte heller någon genomförandeåtgärd i svensk rätt.
Hänvisningar till S18-2-1
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 18.2.13, Författningskommentar till 19 kap. 53 § försäkringsrörelselagen (2010:2043)
18.2.2. Finansinspektionens rättigheter och skyldigheter i förhållande till andra tillsynsmyndigheter
Regeringens bedömning: Solvens II-direktivets bestämmelser om rättigheter och skyldigheter för grupptillsynsmyndigheten ryms inom befintlig lagreglering.
Utredningens förslag överensstämmer inte med regeringens bedömning. Utredningen föreslår att det i en ny bestämmelse i lag ska stadgas
att Finansinspektionen ska samordna insamling och spridning av information inom tillsynskollegiet, ansvara för grupptillsynen, bedöma om försäkringsgruppen uppfyller vissa krav, planera och samordna möten samt leda arbetet med prövning av interna modeller på gruppnivå.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.
Bedömningen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har ingen invändning mot den.
Skälen för regeringens bedömning: Av artikel 248.1 i Solvens IIdirektivet framgår bl.a. att grupptillsynsmyndighetens rättigheter och skyldigheter ska innefatta
1. koordinering av insamlandet och spridningen av information som är
relevant eller nödvändig såväl under normala förhållanden som i nödsituationer, däribland uppgifter som är av betydelse för en tillsynsmyndighets tillsynsuppgift,
2. tillsynens granskningsprocess och bedömningen av gruppens finansi-
ella situation,
3. bedöma om försäkringsgruppen uppfyller kraven när det gäller
solvens, riskkoncentrationer och transaktioner inom en försäkringsgrupp enligt artiklarna 218–245,
4. bedöma försäkringsgruppens företagsstyrningssystem enligt artikel
246 och om ledamöterna i ledning och styrelse i anknutna företag uppfyller kraven i artikel 42 och 257,
5. på visst sätt planera och samordna möten i samarbete med berörda
tillsynsmyndigheter, och
6. andra uppgifter, åtgärder och beslut som tillkommer grupptillsyns-
myndigheten enligt Solvens II-direktivet eller som följer av tillämpningen av direktivet, däribland att leda valideringsförfarandet av interna modeller på gruppnivå enligt artiklarna 231 och 233 och förfarandet för att tillåta att tillämpningen av ordningen i artikel 237–240. Artikel 248.1 har såväl i den engelska versionen som i den svenska versionen fått en delvis otydlig utformning. Artikeln kan felaktigt ge intryck av att reglera mer än bara fördelning av ansvar och arbetsuppgifter mellan grupptillsynsmyndigheten och övriga tillsynsmyndigheter i tillsynskollegiet. Den bör dock läsas mot bakgrund av att den fått rubriken ”grupptillsynsmyndighetens och andra tillsynsmyndigheters rättigheter och skyldigheter Tillsynskollegiet” och att regleringen i artikel 248.1 omedelbart följs av reglering av tillsynskollegier i artikel 248.2. Det kan även noteras att det i artikel 247.1 finns en uttrycklig bestämmelse som stadgar att grupptillsynsmyndigheten ansvarar för grupptillsynen. Artikel 248.1 får sedd i det sammanhanget anses endast reglera fördelningen av ansvar och arbetsuppgifter mellan grupptillsynsmyndigheten och övriga tillsynsmyndigheter.
I konglomeratlagen har lagstiftaren valt att inte reglera särskilt vilken roll den s.k. samordnaren ska ha i förhållande till övriga tillsynsmyndigheter. Samordnaren har enligt konglomeratlagen en motsvarande funktion som grupptillsynsmyndigheten har enligt Solvens II-direktivet. Artikel 11.1 i konglomeratdirektivet reglerar samordnarens uppgifter och
förhållandet till andra tillsynsmyndigheter på motsvarande sätt som artikel 248.1 gör avseende grupptillsynsmyndigheten. Artikel 11.1 i konglomeratdirektivet bedömdes inte föranleda annan reglering i konglomeratlagen än en bestämmelse om skyldighet för Finansinspektionen att samarbeta och utbyta information med motsvarande utländska myndigheter (se prop. 2005/06:45 s. 153 och 154).
Som konstaterats är Finansinspektionen enligt 14 kap. 3 § FRL skyldig att samarbeta och utbyta information med behöriga myndigheter och Europeiska kommissionen i den utsträckning som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen. Finansinspektionen har således även i rollen som grupptillsynsmyndighet en skyldighet att samarbeta och utbyta information med behöriga myndigheter enligt artiklarna om detta i Solvens II-direktivet. Artikel 248.1 behandlar, som nyss konstaterats, endast fördelning av ansvar och arbetsuppgifter i samarbetet mellan grupptillsynsmyndigheten och övriga tillsynsmyndigheter. Bestämmelsen ryms därför, i motsats till vad utredningen antagit, inom befintlig lagreglering.
18.2.3. Kontroll av information
Regeringens förslag: Finansinspektionen får på plats kontrollera all information som behövs för grupptillsynen hos
1. försäkringsföretag som omfattas av grupptillsynen,
2. företag som är anknutna till försäkringsföretaget,
3. moderföretag till försäkringsföretaget, och
4. företag som är anknutna till moderföretaget till försäkrings-
företaget. Finansinspektionen ska, på begäran från en behörig myndighet i ett annat land inom EES, på plats kontrollera information som behövs för den myndighetens tillsyn. Inspektionen får utföra kontrollen genom att uppdra åt en revisor eller annan sakkunnig att göra detta. Om den behöriga myndigheten begär det, får den närvara vid kontrollen. Grupptillsynsmyndigheten ska underrättas om de vidtagna åtgärderna.
När en begäran till en behörig myndighet om att en kontroll ska utföras inte föranlett någon reaktion inom två veckor, eller när Finansinspektionen i praktiken är förhindrad att utöva sin rätt att delta i enlighet i en kontroll som inspektionen begärt hos en behörig myndighet, får Finansinspektionen hänskjuta ärendet till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten.
Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag.
Utredningen föreslår en ny bestämmelse i lag som huvudsakligen motsvarar direktivets bestämmelse om kontroll av information men vars räckvidd är begränsad till information som ”lämnas av det ledande försäkringsföretaget”. Utredningen lämnar inte något förslag om hur den befintliga regleringen i FRL kan hanteras.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det
Skälen för regeringens förslag
Kontroll av information på plats
Enligt artikel 255.1 i Solvens II-direktivet ska medlemsstaterna se till att deras tillsynsmyndigheter, antingen direkt eller genom personer som de ger ett sådant uppdrag, inom sitt territorium får genomföra kontroll på plats av den information som avses i artikel 254 i lokaler som tillhör något av följande företag:
1. det försäkrings- eller återförsäkringsföretag som omfattas av grupp-
tillsyn,
2. företag som är anknutna till detta försäkrings- eller återförsäkrings-
företag,
3. moderföretag till detta försäkrings- eller återförsäkringsföretag,
4. företag som är anknutna till ett moderföretag till detta försäkrings-
eller återförsäkringsföretag. För att genomföra artikel 255.1 bör det föras in en bestämmelse i FRL av vilken det framgår att Finansinspektionen på plats får kontrollera information som behövs för grupptillsynen och hos vilka företag som kontrollen får ske.
Kontroll av information på plats efter begäran från en behörig myndighet i ett annat land inom EES
Enligt artikel 255.2. första stycket ska tillsynsmyndigheterna, om de i särskilda fall vill kontrollera information beträffande ett företag, reglerat eller ej, som ingår i en grupp och är beläget i en annan medlemsstat, begära att tillsynsmyndigheterna i denna andra medlemsstat genomför kontrollen.
Enligt andra stycket i samma artikel ska myndigheter som tar emot en sådan begäran inom ramen för sin behörighet tillmötesgå denna begäran genom att antingen utföra kontrollen direkt och då låta en revisor eller annan expert utföra den eller låta den myndighet som begärde kontrollen själv utföra den. Grupptillsynsmyndigheten ska underrättas om de vidtagna åtgärderna.
Enligt tredje stycket i samma artikel får den tillsynsmyndighet som framställde begäran, om den så önskar, delta i kontrollen, om den inte själv utför den.
Enligt femte stycket i samma artikel ska Eiopa i enlighet med artikel 21 i förordning (EU) nr 1094/2010 ha rätt att delta i kontroller på plats, om dessa utförs gemensamt av två eller flera tillsynsmyndigheter.
Det bör föras in en bestämmelse i FRL om att Finansinspektionen, på begäran av en behörig myndighet i ett annat land inom EES, får samarbeta med den utländska myndigheten på det sätt som anges i artikel 255.2. Det saknas dock anledning att utnyttja valmöjligheten att låta den utländska myndigheten utföra kontroller på plats i Sverige, bl.a. mot bakgrund av att den ges rätt att närvara vid kontrollerna.
Regeln i femte stycket i artikel 255.2 om att Eiopa har rätt att delta i kontroller på plats, om dessa utförs gemensamt av två eller flera
tillsynsmyndigheter, följer redan av kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/35 och tycks för sin tillämpning inte vara beroende av tillkommande regler varför den inte bör genomföras nationellt. Stadgandet är således endast av upplysningskaraktär (jfr prop. 2011/12:70 s. 56).
Hänskjutande till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten
Enligt artikel 255.2 fjärde stycket, i dess lydelse enligt omnibus IIdirektivet, framgår att när en begäran till en annan tillsynsmyndighet om att en kontroll ska utföras i enlighet med denna artikel inte föranlett någon reaktion inom två veckor, eller när tillsynsmyndigheten i praktiken är förhindrad att utöva sin rätt att delta i enlighet med tredje stycket, får den myndighet som framställt begäran hänskjuta ärendet till Eiopa och begära myndighetens hjälp i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1094/2010. I detta fall får Eiopa agera i enlighet med de befogenheter den tilldelats genom samma artikel.
Artikel 255.2 fjärde stycket bör genomföras i lag.
18.2.4. Rapportering av väsentliga riskkoncentrationer och betydande transaktioner inom en grupp
Regeringens förslag: Väsentliga riskkoncentrationer och betydande transaktioner av ett visst slag inom en grupp ska regelbundet och minst en gång per år rapporteras till Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet. Vilka dessa slag av riskkoncentrationer och transaktioner är ska, tillsammans med lämpliga tröskelvärden, beslutas av Finansinspektionen för varje enskild grupp.
Tröskelvärdena ska baseras på solvenskapitalkrav eller försäkringstekniska avsättningar eller båda dessa värden och hänsyn ska tas till gruppens struktur och riskhanteringssystem. Inspektionen ska, innan dessa beslut fattas, ha hört övriga berörda behöriga myndigheter och gruppen.
Vid bedömningen av riskkoncentrationer ska Finansinspektionen beakta risker för spridning inom gruppen, intressekonflikter och riskernas nivå och omfattning.
Även transaktioner som gjorts med fysiska personer som har nära förbindelser med något företag inom gruppen ska rapporteras.
Om en transaktion har en mycket betydande omfattning, ska den rapporteras snarast möjligt.
Rapportering av väsentliga riskkoncentrationer och betydande transaktioner av ett visst slag inom en grupp ska göras av det försäkringsföretag som finns i toppen av gruppen eller om det inte finns ett sådant företag, av det försäkringsföretag, försäkringsholdingbolag eller blandade finansiella holdingbolag som Finansinspektionen när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, bestämmer efter att ha hört berörda behöriga myndigheter och gruppen.
Skyldigheten att rapportera gäller dock inte om Finansinspektionen har beslutat om detta.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka upplysningar som ett försäkringsföretag ska lämna till Finansinspektionen när det gäller väsentliga riskkoncentrationer och betydande transaktioner av visst slag inom en grupp.
Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Svensk Försäkring anför att enligt utredningens förslag ska mycket betydande interna transaktioner rapporteras snarast möjligt och att det är otydligt hur det ska bedömas om en transaktion är betydande. Svensk Försäkring anser att det vore tydligare att i stället använda ett begrepp som knyter an till omfattning, exempelvis ”transaktioner som har en mycket betydande omfattning”.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag
Tillsyn över riskkoncentrationer
Av artikel 244.1 i Solvens II-direktivet framgår att tillsynen över riskkoncentrationer på gruppnivå ska utövas i enlighet med artikel 244.2 och 244.3 samt artikel 246 och kapitel III.
Enligt artikel 244.2 första stycket, i dess lydelse enligt ändringsdirektivet, ska medlemsstaterna kräva att försäkrings- och återförsäkringsföretag eller försäkringsholdingbolag eller blandade finansiella holdingföretag regelbundet, och minst en gång per år, till grupptillsynsmyndigheten rapporterar varje väsentlig riskkoncentration på gruppnivå, om inte artikel 215.2 är tillämplig.
Enligt andra stycket i samma artikel ska de nödvändiga uppgifterna lämnas till grupptillsynsmyndigheten av det försäkrings- eller återförsäkringsföretag som är det ledande företaget i gruppen eller, om det ledande företaget inte är ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag, av försäkringsholdingbolaget, det blandade finansiella holdingföretaget eller av det försäkrings- eller återförsäkringsföretag inom gruppen som grupptillsynsmyndigheten utsett efter samråd med övriga berörda tillsynsmyndigheter och företagsgruppen.
Enligt tredje stycket i samma artikel ska riskkoncentrationer i den mening som avses i första stycket bli föremål för tillsynens granskningsprocess utförd av grupptillsynsmyndigheten.
Enligt artikel 244.3 ska grupptillsynsmyndigheten efter samråd med övriga berörda tillsynsmyndigheter och företagsgruppen ange vilka slag av risker försäkrings- och återförsäkringsföretag som ingår i en viss grupp alltid ska rapportera.
Av andra stycket i samma artikel framgår att när grupptillsynsmyndigheten och andra berörda tillsynsmyndigheter definierar eller yttrar sig om slagen av risk ska de beakta gruppens specifika grupp- och riskhanteringsstruktur.
Enligt tredje stycket i samma artikel ska, för att närmare ange vilka väsentliga riskkoncentrationer som ska rapporteras, grupptillsynsmyndigheten efter samråd med övriga berörda tillsynsmyndigheter och företagsgruppen föreskriva lämpliga tröskelvärden som baseras på solvenskapitalkrav, försäkringstekniska avsättningar eller båda dessa värden.
Enligt fjärde stycket i samma artikel ska grupptillsynsmyndigheten vid bedömningen av riskkoncentrationer särskilt övervaka eventuella risker för spridning inom gruppen eller intressekonflikter samt riskernas nivå eller volym.
Enligt artikel 244.4, i dess lydelse enligt omnibus II-direktivet, ska kommissionen anta delegerade akter med avseende på artikel 244.2 och 244.3 i fråga om definition av väsentliga riskkoncentrationer.
Tillsyn över transaktioner inom en grupp
Enligt artikel 245.1 i Solvens II-direktivet ska tillsynen över transaktioner inom en grupp utövas i enlighet med artikel 245.2 och 245.3 samt artikel 246 och kapitel III.
Enligt artikel 245.2 första stycket ska medlemsstaterna kräva att försäkrings- och återförsäkringsföretag, försäkringsholdingbolag och blandade finansiella holdingföretag regelbundet, och minst en gång per år, till grupptillsynsmyndigheten rapporterar alla betydande interna transaktioner som försäkrings- och återförsäkringsföretag gjort inom en grupp, inklusive de som gjorts med fysiska personer som har en nära koppling till något företag inom gruppen, såvida inte artikel 215.2 är tillämplig.
Enligt andra stycket i samma artikel ska medlemsstaterna dessutom kräva att mycket betydande transaktioner inom en grupp rapporteras snarast möjligt.
Av tredje stycket i samma artikel framgår att de nödvändiga uppgifterna ska lämnas till grupptillsynsmyndigheten av det försäkrings- eller återförsäkringsföretag som är det ledande företaget i gruppen eller, om det ledande företaget inte är ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag, av försäkringsholdingbolaget, det blandade finansiella holdingföretaget eller det försäkrings- eller återförsäkringsföretag inom gruppen som grupptillsynsmyndigheten utser efter samråd med övriga berörda tillsynsmyndigheter och företagsgruppen.
Enligt fjärde stycket samma artikel ska transaktioner inom grupper bli föremål för tillsynens granskningsprocess utförd av grupptillsynsmyndigheten.
Enligt artikel 245.3 ska grupptillsynsmyndigheten efter samråd med övriga berörda tillsynsmyndigheter och företagsgruppen ange vilka slag av transaktioner inom gruppen försäkrings- och återförsäkringsföretag som ingår i en viss grupp alltid ska rapportera. Artikel 244.3 ska gälla i tillämpliga delar.
Slutligen framgår av artikel 245.4, i dess lydelse enligt omnibus IIdirektivet att kommissionen ska anta delegerade akter, enligt artikel 301a, med avseende på artikel 245.2 och 245.3 i fråga om definition av väsentliga transaktioner inom en grupp.
Rapportering av väsentliga riskkoncentrationer och betydande transaktioner inom en grupp
Av såväl artikel 244.1 som artikel 245.1 följer att tillsynen över väsentliga riskkoncentrationer och betydande interna transaktioner inom en grupp dels ska utövas via rapportering av sådana företeelser till grupptillsynsmyndigheten, dels i enlighet med artikel 246 (tillsyn över företagsstyrningssystem) och kapitel III (åtgärder för att underlätta grupptillsynen).
Dessa artiklar är skrivna med utgångspunkt från vad utövande av tillsynen ska omfatta. För att stämma bättre överens med systematiken i FRL bör emellertid bestämmelserna i nyss nämnda artiklar utformas som handlingsregler för försäkringsföretagen. Detsamma gäller även i fråga om tillsyn av företagsstyrningssystemet. Att Finansinspektionen ska utöva grupptillsyn, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, och att denna bl.a. omfattar väsentliga riskkoncentrationer och betydande interna transaktioner framgår dessutom av andra paragrafer i FRL i dess föreslagna lydelser.
Bestämmelsen om att tillsynen ska utövas enligt artikel 246 och kapitel III får således betrakta som en upplysning som inte behöver genomföras.
Artiklarna om rapportering av väsentliga riskkoncentrationer och betydande interna transaktioner inom grupp (artiklarna 244.2, 244.3, 245.2 och 245.3 bör genomföras i FRL med undantag för tredje stycket i artikel 244.2 och fjärde stycket i 245.2 (där sägs att riskkoncentrationer och transaktioner inom gruppen ska bli föremål för tillsynens granskningsprocess utförd av grupptillsynsmyndigheten), vilket inte bedöms behöva föranleda någon genomförandeåtgärd. Vad gäller Svensk Försäkrings synpunkt att det är otydligt hur det ska bedömas om en transaktion är betydande och att det är tydligare att i lagtexten stället använda ett begrepp som knyter an till omfattningen anser regeringen att det saknas skäl att avvika från direktivets ordalydelse i detta hänseende. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör dock få meddela föreskrifter om vilka upplysningar som ett försäkringsföretag ska lämna till Finansinspektionen när det gäller väsentliga riskkoncentrationer och betydande transaktioner av visst slag inom en grupp.
Hänvisningar till S18-2-4
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1, Författningskommentar till 19 kap. 38 § försäkringsrörelselagen (2010:2043)
18.2.5. Undantag från kravet på tillsyn över riskkoncentrationer och transaktioner inom en grupp
Regeringens förslag: Finansinspektionen får, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, efter samråd med berörda tillsynsmyndigheter besluta att tillsyn över riskkoncentrationer och transaktioner inom en grupp inte ska utövas på nivån för det försäkringsföretag, försäkringsholdingföretag eller blandade finansiella holdingföretag som omfattas av grupptillsyn och som är ett anknutet företag till en reglerad enhet eller själv är en reglerad enhet eller ett blandat finansiellt holdingföretag som omfattas av lagen om särskild tillsyn över finansiella konglomerat.
Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: Artikel 213.3 i Solvens II-direktivet, i dess lydelse enligt ändringsdirektivet, innehåller bestämmelser om när grupptillsynsmyndigheten får besluta om att tillsyn över riskkoncentrationer och transaktioner inom en grupp inte behöver utövas.
Av artikeln framgår bl.a. att grupptillsynsmyndigheten, om försäkrings- eller återförsäkringsföretaget med ägarintresse eller försäkringsholdingföretaget eller det blandade finansiella holdingföretaget med säte inom unionen antingen är anknutet till eller själv är en reglerad enhet eller ett blandat finansiellt holdingföretag som är underkastat extra tillsyn enligt artikel 5.2 i direktiv 2002/87/EG, efter samråd med övriga berörda tillsynsmyndigheter, får besluta att tillsyn över riskkoncentrationer som avses i artikel 244 i Solvens II-direktivet eller över transaktioner inom en grupp som avses i artikel 245 i Solvens II-direktivet eller båda dessa former av tillsyn inte ska utövas på nivån för det försäkrings- eller återförsäkringsföretaget eller försäkringsholdingföretaget eller det blandade finansiella holdingföretaget med ägarintresse.
Artikel 213.3 i Solvens II-direktivet bör genomföras genom en ny bestämmelse i FRL som ger Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, möjlighet att besluta om att tillsyn över riskkoncentrationer och transaktioner inom en grupp inte behöver utövas på nivån för det försäkringsföretag, försäkringsholdingföretag eller blandade finansiella holdingföretag som omfattas av grupptillsyn och som är ett anknutet företag eller själv är en reglerad enhet eller ett blandat finansiellt holdingföretag som omfattas av konglomeratslagen.
Hänvisningar till S18-2-5
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
18.2.6. Tillsyn över transaktioner inom grupper där moderföretaget är ett försäkringsholdingföretag med blandad verksamhet
Regeringens förslag: När ett försäkringsföretag är dotterföretag till ett försäkringsholdingföretag med blandad verksamhet, ska försäkringsföretaget ha en god kontroll över affärshändelser och avtal med andra företag inom gruppen.
Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag.
I förslaget inskränks skyldigheten till att endast gälla rapportering av transaktioner som ska göras av det ledande försäkringsföretaget.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Finansinspektionen påpekar att det enligt
Solvens II-direktivet gäller olika krav på olika försäkringsgrupper. Som exempel anger inspektionen att en grupp där moderföretaget är ett försäkringsholdingbolag med blandad verksamhet endast omfattas av
tillsyn över interna transaktioner enligt artikel 265 och menar att detta inte är klart angivet i utredningens förslag, vilket skulle kunna leda till att sådana grupper skulle omfattas av mer långtgående tillsyn än vad direktivet föreskriver. Inspektionen noterar att utredningens betänkande anger vilka tillsynsregler som gäller för de olika grupperna men att författningsförslaget behöver revideras för att återge att det är de nationella tillsynsmyndigheterna som, enligt artikel 265 ska ansvara för tillsynen av interna transaktioner. Svensk Försäkring noterar att det som anges i motiven gällande artikel 265 och den begränsade tillsynen över försäkringsgrupper där moderföretaget är ett försäkringsholdingbolag med blandad verksamhet inte tydligt anges i lagförslaget.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det
Skälen för regeringens förslag: Av artikel 265 i Solvens II-direktivet framgår det att när det finns ett försäkringsholdingföretag med blandad verksamhet som är moderföretag till ett försäkringsföretag ska tillsynsmyndigheterna som ansvarar för tillsynen över försäkringsföretaget utöva en allmän tillsyn över transaktionerna mellan företaget och moderföretaget och eventuella anknutna företag.
En regel om att Finansinspektionen ska utöva allmän tillsyn över transaktioner i denna typ av grupper bör genomföras i lag.
Hänvisningar till S18-2-6
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt Författningskommentar till 19 kap. 41 § försäkringsrörelselagen (2010:2043)
18.2.7. Företagsstyrningssystemet inom en grupp
Regeringens förslag: Bestämmelserna om företagsstyrning som gäller för ett enskilt försäkringsföretag ska gälla i tillämpliga delar på gruppnivå.
Antingen ett försäkringsföretag eller ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag ska ansvara för att bestämmelserna om företagsstyrning i försäkringsrörelselagen i tillämpliga delar följs på gruppnivå. Om det är lämpligt, får Finansinspektionen, i ett enskilt fall besluta att ett annat företag i gruppen ska ansvara för att kraven följs.
Inom en grupp ska system för riskhantering, internkontroll och rapportering dessutom genomföras konsekvent i alla företag som omfattas av grupptillsyn så att dessa system och rapporter kan kontrolleras på gruppnivå.
Systemet för internkontroll inom en grupp ska omfatta
1. rutiner avseende gruppsolvens för att identifiera och mäta alla betydande risker gruppen är utsatt för och på lämpligt sätt anpassa kapitalbasen till riskerna, och
2. sunda rapporterings- och redovisningsrutiner för att övervaka och hantera transaktioner inom gruppen och riskkoncentrationer.
En egen risk- och solvensbedömning som omfattar hela gruppen ska genomföras.
När Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet får inspektionen, efter att ha rådfrågat medlemmarna i tillsynskollegiet, besluta att den egna risk- och solvensbedömning som omfattar hela gruppen får göras
på gruppnivå och på nivån för ett dotterföretag inom gruppen. En enda handling ska omfatta samtliga bedömningar. En enda handling ska omfatta samtliga bedömningar. En sådan handling ska överlämnas samtidigt till alla berörda behöriga myndigheter.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om företagstyrningssystem inom en grupp.
Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Svensk Försäkring anser att tillämpligheten för förslagen till bestämmelser om företagsstyrningssystem samt ansvar för gruppgemensam risk- och solvensbedömning bör skrivas tydligare.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer delvis med regeringens förslag. I utkastet till lagrådsremiss anges inte vilka företag inom gruppen som är ansvariga för att bestämmelserna om företagsstyrning i FRL i tillämpliga delar följs på gruppnivå
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det. Finansinspektionen noterar att bestämmelsen inte anger vilket företag som ansvarar för företagssystemet inom en grupp. Med den lydelse som finns om ansvarigt företag blir det därmed alltid ett försäkringsföretag som ansvarar även i en grupp med ett försäkringsholdingföretag eller blandat finansiellt holdingföretag i toppen. Detta torde inte stämma med innebörden av artikel 246 i Solvens
II-direktivet. Bestämmelsen bör justeras för att bättre överensstämma med innebörden i direktivbestämmelsen. Svensk Försäkring anför följande. Enligt förslaget ska bestämmelserna om företagsstyrning i 10 kap. FRL i tillämpliga delar gälla på gruppnivå. Motsvarande bestämmelse finns i Solvens II-direktivet. Innebörden av en sådan regel är långt ifrån tydlig. Det är åtminstone uppenbart att om det yttersta moderföretaget i en grupp inte är ett försäkringsföretag (utan exempelvis ett holdingföretag) så kan det inte krävas att moderföretaget inrättar egna centrala funktioner i företaget. Om exempelvis en bank är det yttersta ägarföretaget, kan det inte vara avsikten att det i banken ska finnas en aktuariefunktion. Det måste också vara möjligt att för banker i en grupp och för andra reglerade företag tillämpa de särskilda regler som gäller för dem enligt den relevanta sektorspecifika regleringen. Länsförsäkringar
AB (LFAB) anför bl.a. följande. Det bör klargöras i motiven att lagen inte förhindrar att ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag ansvarar för tillämpningen av gruppreglerna. Vilket företag som är lämpligt att fullgöra olika uppgifter av betydelse för grupptillsynen kan emellertid variera beroende på bl.a. gruppens struktur och interna ansvarsfördelning. I de fall ett blandat finansiellt holdingföretag är ett renodlat ägarbolag kan det exempelvis vara befogat att ett dotterföretag fullgör funktioner som ansvarigt företag. I de fall bestämmelserna inte uttryckligen pekar ut något visst gruppföretag att utföra en specifik uppgift i grupptillsynen bör gruppen bestämma vilket företag som lämpligen ska fullgöra uppgiften. Vilket eller vilka företag inom gruppen som ska göra olika saker är också frågor som kan komma att preciseras i regler från EU-kommissionen eller andra EU-organ.
Vilket företag som ska göra en uppgift kan också komma att styras i praktiken genom förfrågningar från grupptillsynsmyndigheten till ett visst gruppföretag med stöd av mer allmänna regler.
Skälen för regeringens förslag
Företagsstyrningssystemet
Av artikel 246.1 första stycket i Solvens II-direktivet framgår att kraven i avdelning I kapitel IV avsnitt 2 (företagsstyrningssystem) ska gälla i tillämpliga delar på gruppnivå.
Av andra stycket i samma artikel framgår att, utan att det påverkar tillämpningen av första stycket, ska system för riskhantering och internkontroll samt rapporteringsrutiner genomföras konsekvent i alla företag som omfattas av grupptillsyn enligt artikel 213.2 a och 213.2 b, så att dessa system och rapporteringsrutiner kan kontrolleras på gruppnivå.
Enligt artikel 246.2 ska, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 246.1, mekanismerna för internkontroll inom en grupp minst omfatta följande:
1. Adekvata mekanismer i fråga om solvens på gruppnivå för att identifiera och mäta alla betydande risker gruppen är utsatt för och på lämpligt sätt korrelera den medräkningsbara kapitalbasen till riskerna.
2. Sunda rapporterings- och redovisningsrutiner för att övervaka och hantera transaktioner inom gruppen och riskkoncentrationer. Enligt artikel 246.3. ska grupptillsynsmyndigheten i enlighet med bestämmelserna i kapitel III utföra tillsynens granskningsprocess beträffande de system och rapporteringsrutiner som avses i artikel 246.1 och 246.2. Enligt 246.4 första stycket, i dess lydelse enligt ändringsdirektivet, ska medlemsstaterna kräva att försäkrings- eller återförsäkringsföretaget med ägarintresse, försäkringsholdingföretaget eller det blandade finansiella holdingföretaget på gruppnivå genomför den bedömning som krävs enligt artikel 45. Grupptillsynsmyndigheten ska i enlighet med kapitel III genomföra tillsynens granskningsprocess beträffande den egna risk- och solvensbedömningen på gruppnivå. Enligt andra stycket i samma artikel ska, om solvensberäkningen på gruppnivå görs i enlighet med metod 1 som avses i artikel 230, försäkrings- eller återförsäkringsföretaget med ägarintresse eller försäkringsholdingföretaget eller det blandade finansiella holdingföretaget visa för grupptillsynsmyndigheten att man verkligen förstår skillnaden mellan summan av solvenskapitalkraven för alla anknutna försäkrings- eller återförsäkringsföretag inom gruppen och det sammanställda solvenskapitalkravet för gruppen. Enligt tredje stycket i samma artikel får försäkrings- eller återförsäkringsföretaget med ägarintresse, försäkringsholdingföretaget eller det blandade finansiella holdingföretaget, om grupptillsynsmyndigheten godkänner detta, företa bedömningar som krävs enligt artikel 45 samtidigt på gruppnivå och på nivån för ett dotterföretag inom gruppen och ta fram en enda handling som omfattar samtliga bedömningar. Enligt fjärde stycke i samma artikel ska grupptillsynsmyndigheten innan den ger sitt godkännande enligt tredje stycket rådfråga medlem-
marna i tillsynskollegiet och vederbörligen beakta deras synpunkter och reservationer.
Av femte stycket i samma artikel framgår att om en grupp utnyttjar den möjlighet som anges i tredje stycket ska den överlämna dokumentet samtidigt till alla berörda tillsynsmyndigheter. De berörda dotterföretagen ska inte befrias från sin skyldighet att se till att kraven i artikel 45 är uppfyllda på grund av att denna möjlighet utnyttjas.
Företagstyrningssystem inom en grupp
Artikel 246 är, i likhet med artiklarna 244 och 245, skrivna med utgångspunkt från vad utövande av tillsynen ska omfatta. För att stämma bättre överens med systematiken i FRL bör även bestämmelserna i artikel 246 utformas som handlingsregler för försäkringsföretagen.
Artikel 246 om företagstyrningssystem inom en grupp bör i stora delar införas genom nya bestämmelser i FRL med undantag för följande. Enligt artikel 246.3 ska grupptillsynsmyndigheten i enlighet med bestämmelserna i kapitel III utföra tillsynens granskningsprocess beträffande de system och rapporteringsrutiner som avses i artikel 246.1 och 246.2. Detta bör inte föranleda någon genomförandeåtgärd (se regeringens bedömning i avsnitt 18.2.7).
Av artikel 246.4 andra stycket följer att om solvensberäkningen på gruppnivå görs i enlighet med metod 1 som avses i artikel 230 ska försäkrings- eller återförsäkringsföretaget med ägarintresse eller försäkringsholdingföretaget eller det blandade finansiella holdingföretaget visa för grupptillsynsmyndigheten att man verkligen förstår skillnaden mellan summan av solvenskapitalkraven för alla anknutna försäkrings- eller återförsäkringsföretag inom gruppen och det sammanställda solvenskapitalkravet för gruppen. Denna bestämmelse bör genomföras i föreskrifter på lägre nivå än lag.
Lagrådet har anfört bl.a. följande. I bestämmelsen om företagsstyrning räknas de företag upp som ska ansvara för att kraven i 10 kap. på företagsstyrningssystem i tillämpliga delar följs på gruppnivå. Det finns dock ingen uttrycklig regel om att dessa krav faktiskt ska följas även på gruppnivå. En sådan bestämmelse bör införas. Vidare bör, i enlighet med vad som anges i remissen det i lagtexten klargöras att det ska pekas ut endast ett företag som är ansvarigt. Regeringen instämmer i Lagrådets bedömning. Lagrådet har även anfört att det bör klargöras vad som avses med ”nivån för ett dotterföretag” i bestämmelsen om den egna risk- och solvensbedömningen. Regeringen vill med anledning av detta förtydliga att i detta sammanhang avses dotterföretaget och de företag ”under dotterföretaget” som ingår i en grupp enligt definitionen av en grupp.
Av artikel 246.1 första stycket framgår inte vilket företag inom en grupp som ska ansvara för att kraven på företagstyrning på gruppnivå – i tillämpliga delar – följs. En tolkning av artikeln ger vid handen att ansvarigt företag kan vara antingen, i enlighet med direktivets terminologi, ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag med ägarintresse, ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag. Denna tolkning har också stöd i riktlinjer om företagsstyrning som har utfärdats av Eiopa. En utgångspunkt bör vara att det är företaget i toppen av gruppen som är ansvarigt för att det finns
ett företagsstyrningssystem inom gruppen. Det kan vara endera ett försäkringsföretag, ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag som finns i toppen av gruppen. Om det är lämpligt, bör Finansinspektionen, efter ansökan och i ett enskilt fall ges befogenhet att besluta att ett annat företag i gruppen, än det som finns i toppen, ska ansvara för att kraven följs. Detta för att inte i onödan hindra företag från att lägga ansvaret för företagstyrningen på ett annat företag än det som finns i toppen av gruppen. Även inom detta område är förhållandet till den svenska aktiebolagsrätten inte helt oproblematiskt (jfr avsnitt 18.1.10). Regeringen utgår i från att eventuella praktiska problem i tillämpningen kan lösas inom gruppen och i samråd med grupptillsynsmyndigheten.
Av artikel 246.1 första stycket framgår sammanfattningsvis att företagsstyrningskraven på individuell nivå i tillämpliga delar ska gälla på gruppnivå. Kraven torde åtminstone omfatta områdena riskhantering, internkontroll och rapporteringsrutiner. Som exempel kan nämnas att ett ansvarigt företags riskhanteringssystem bör omfatta risker både på individuell nivå och på gruppnivå samt deras inbördes beroende. Artikeln torde emellertid inte förstås på så sätt att ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag, måste ha egna funktioner för riskhantering eller regelefterlevnad eller någon annan central funktion som ett försäkringsföretag ska ha enligt 10 kap. 4 § i lagförslaget. Denna tolkning stöds också av Svensk Försäkring.
18.2.8. Tillgång till information
Regeringens förslag: Försäkringsföretag, företag som ingår i samma grupp som ett försäkringsföretag och fysiska personer som har nära förbindelser med något företag inom gruppen ska på begäran lämna information till varandra som behövs.
Ett försäkringsföretag ska på begäran av Finansinspektionen till inspektionen lämna de upplysningar som behövs för grupptillsynen.
Om ett försäkringsföretag inte fullgör sin upplysningsskyldighet inom skälig tid, får Finansinspektionen förelägga ett annat företag inom gruppen att lämna upplysningarna om detta företag direkt till inspektionen, om upplysningarna behövs för grupptillsynen.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka upplysningar som ska lämnas av ett försäkringsföretag.
Utredningens förslag överensstämmer inte med regeringens förslag.
Utredningen behandlar inte direktivets bestämmelse om att företag som omfattas av grupptillsyn ska kunna utbyta information. Utredningen föreslår inte att ”skälig tid” ska ha förflutit för att Finansinspektionen ska få begära information från ett annat företag i gruppen. Utredningen lämnar inte något förslag på hur den befintliga regleringen i FRL kan anpassas till direktivets krav.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det
Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 254.1 i Solvens IIdirektivet ska medlemsstaterna se till att fysiska och juridiska personer som omfattas av grupptillsyn och deras anknutna företag och företag med ägarintresse kan utbyta information som skulle kunna vara relevant för grupptillsynen.
För att genomföra artikel 254.1 bör det föras in en bestämmelse i FRL. Bestämmelsen bör utformas som en skyldighet för ett försäkringsföretag, ett företag som ingår i samma grupp som ett försäkringsföretag och vissa fysiska personer att på begäran lämna information till varandra som behövs för att uppfylla kraven i 19 kap. .
Av artikel 254.2 första stycket första meningen, i dess lydelse enligt omnibus II-direktivet, framgår att medlemsstaterna ska föreskriva att deras myndigheter med ansvar för utövande av grupptillsyn ska ha tillgång till all information som är relevant för syftet med den tillsynen, oavsett vilken typ av företag informationen gäller. Av andra meningen i samma stycke framgår att artikel 35.1–35.5 ska gälla i tillämpliga delar.
Enligt andra stycket i artikel 254.2, i dess lydelse enligt omnibus IIdirektivet, får grupptillsynsmyndigheten begränsa den regelbundna tillsynsrapporteringen till en frekvens som är kortare än ett år på gruppnivå om alla försäkrings- eller återförsäkringsföretag inom gruppen omfattas av begränsningen i enlighet med artikel 35.6, med beaktande av arten, omfattningen och komplexiteten i de inneboende riskerna i gruppens verksamhet.
Enligt tredje stycket i artikel 254.2, i dess lydelse enligt omnibus IIdirektivet, får grupptillsynsmyndigheten bevilja undantag från kravet på rapportering där tillgångarna redovisas post för post på gruppnivå om alla försäkrings- eller återförsäkringsföretag inom gruppen omfattas av undantaget i enlighet med artikel 35.7, med beaktande av arten, omfattningen och komplexiteten i de inneboende riskerna i gruppens verksamhet och med beaktande av den finansiella stabiliteten.
Artikel 35 reglerar vilka uppgifter som försäkrings- och återförsäkringsföretag ska lämna till tillsynsmyndigheter som inte är grupptillsynsmyndigheter.
Artikel 254.2 första stycket första meningen – som reglerar uppgiftsskyldigheten som sådan – bör genomföras i FRL i form av en bestämmelse som innebär att försäkringsföretag i en grupp på begäran av Finansinspektionen ska lämna de upplysningar till inspektionen som behövs för grupptillsynen. Upplysningarna kan röra vilket företag som helst i gruppen.
Artikel 254.2. första stycket andra meningen (vad uppgifterna ska innehålla) samt andra och tredje styckena (som innebär att grupptillsynsmyndigheten under vissa förutsättningar får begränsa den regelbundna tillsynsrapporteringen och bevilja undantag från kravet på rapportering) bör genomföras på lägre normnivå än lag. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör därför få meddela föreskrifter om vilka uppgifter som ska lämnas.
Det fjärde stycket i artikel 254.2 i Solvens II-direktivet anger att de berörda tillsynsmyndigheterna får vända sig direkt till företagen i gruppen för att erhålla nödvändig information endast om denna information har begärts från ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag som omfattas av grupptillsyn men inte tillhandahållits inom rimlig tid. Någon motsvarande bestämmelse finns inte i FRL. Enligt regeringens mening är det en lämplig ordning att Finansinspektionen i gruppsammanhang i första hand ska vända sig till försäkringsföretaget i gruppen och först om information inte erhålls inom skälig tid får vända sig till ett annat företag i gruppen. Den nya bestämmelsen i gruppkapitlet i FRL bör utformas på detta sätt. I motsats till vad utredningen föreslagit ska bestämmelsen dock ange att skälig tid ska ha förflutit för att begäran ska få ställas till annat företag i gruppen. Vad som är skälig tid måste avgöras med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Om ett försäkringsföretag inte fullgör sin uppgiftsskyldighet inom skälig tid, bör således Finansinspektionen få förelägga ett annat företag än det försäkringsföretag som är i toppen av gruppen att lämna uppgifterna direkt till inspektionen.
Hänvisningar till S18-2-8
18.2.9. Offentliggörande
Regeringens förslag: Ett försäkringsföretag som är moderföretag till eller har ägarintresse i åtminstone ett försäkringsföretag, en EESförsäkringsgivare eller en försäkringsgivare från tredjeland, eller som har en gemensam eller i huvudsak gemensam ledning med ett annat försäkringsföretag, en EES-försäkringsgivare eller en försäkringsgivare från tredjeland, ska offentliggöra en solvens- och verksamhetsrapport på gruppnivå. Detsamma ska gälla för ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag som är moderföretag till ett försäkringsföretag.
Rapporten ska offentliggöras minst en gång per år. Ett sådant företag som anges ovan får, efter tillstånd från Finansinspektionen, om inspektionen är grupptillsynsmyndigheten, offentliggöra en gemensam solvens- och verksamhetsrapport såväl på gruppnivå som för de enskilda företagen i gruppen.
Innan Finansinspektionen ger sitt tillstånd till en gemensam rapport ska samråd ske med berörda behöriga myndigheter i tillsynskollegiet.
Den gemensamma solvens- och verksamhetsrapporten ska innehålla uppgifter om
1. gruppens samlade verksamhet och solvens, och
2. varje enskilt dotterföretag inom gruppen. Saknas uppgifter om varje enskilt dotterföretag inom gruppen i rapporten, får Finansinspektionen förelägga dotterföretaget att offentliggöra dessa uppgifter, om dotterföretaget är ett försäkringsföretag, inspektionen kräver att jämförbara försäkringsföretag ska offentliggöra dessa uppgifter och de utelämnade uppgifterna är av väsentlig betydelse.
Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Svensk Försäkring anser att det som avses enligt artikel 215.1 i Solvens II-direktivet ska gälla för dotterföretag till försäkringsföretag eller försäkringsholdingbolag som har sitt huvudkontor inom EU. Således ska endast moderbolaget upprätta en gruppsolvensrapport om detta ligger inom EU. Svensk Försäkring anser vidare att rapportinnehållet för försäkringsgrupper bör förtydligas och följa vad de enskilda försäkringsföretagen är skyldiga att rapportera.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det
Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 256.1 i Solvens IIdirektivet, i dess lydelse enligt ändringsdirektivet, ska medlemsstaterna kräva att försäkrings- och återförsäkringsföretag med ägarintresse eller försäkringsholdingföretag eller blandade finansiella holdingföretag årligen offentliggör en rapport om solvens och finansiell ställning på gruppnivå. Artiklarna 51, 53, 54 och 55 ska gälla i tillämpliga delar.
Enligt artikel 256.2 får ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag med ägarintresse eller ett försäkringsholdingföretag eller blandat finansiellt holdingföretag, om grupptillsynsmyndigheten godkänner detta, lämna en enda rapport om solvens och finansiell ställning som ska innehålla följande:
1. de uppgifter på gruppnivå som ska offentliggöras i enlighet med
artikel 256.1, och
2. de uppgifter beträffande dotterföretag inom gruppen som ska vara
identifierbara per företag och måste offentliggöras i enlighet med artiklarna 51, 53, 54 och 55. Enligt andra stycket i samma artikel ska, innan grupptillsynsmyndigheten ger sitt godkännande enligt första stycket, denna rådfråga medlemmarna i tillsynskollegiet och vederbörligen beakta deras synpunkter och reservationer.
Enligt artikel 256.3 ska, om det i den rapport som avses i artikel 256.2 saknas information som den tillsynsmyndighet som auktoriserat ett dotterföretag inom gruppen kräver att jämförbara företag ska lämna och detta utelämnande är av väsentlig betydelse, ska den berörda tillsynsmyndigheten ha befogenhet att kräva att dotterföretaget i fråga offentliggör nödvändig ytterligare information.
Enligt artikel 256.4 ska kommissionen anta delegerade akter enligt artikel 301a för att ytterligare specificera vilka uppgifter som ska offentliggöras och fristerna för det årliga offentliggörandet av uppgifterna vad avser lägesrapporten om solvens och finansiell ställning i enlighet med artikel 256.2 och rapporten om solvens och finansiell ställning på gruppnivå i enlighet med artikel 256.1.
Av artikel 256.5 framgår bl.a. att Eiopa ska utarbeta förslag till tekniska standarder för genomförande av förfaranden och mallar och sätten att offentliggöra gruppens lägesrapport om solvens och finansiell ställning enligt bestämmelserna i denna artikel och att kommissionen ska ges befogenhet att anta tekniska standarder för genomförande.
För att genomföra direktivet bör det införas bestämmelser i FRL om offentliggörande av en rapport om gruppens verksamhet och om grupp-
solvens (artikel 256.1 och 256.2). Vid utformningen av paragraferna har
Svensk Försäkrings synpunkter beaktats.
Artiklarna 256.4 och 256.5 är riktade till kommissionen samt Eiopa och behöver därför inte genomföras i nationell rätt.
Hänvisningar till S18-2-9
18.2.10. Offentliggörande av strukturen på en grupp
Regeringens förslag: Försäkringsföretag, försäkringsholdingföretag och blandade finansiella holdingföretag ska årligen på gruppnivå offentliggöra den juridiska strukturen på den grupp som företaget ingår i, en beskrivning av alla dotterföretag, betydande filialer och väsentliga anknutna företag som tillhör gruppen samt gruppens organisations- och beslutsstruktur.
Utredningens förslag: Utredningen lämnar inte något lagförslag i denna del.
Remissinstanserna berör inte frågan. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det
Skälen för regeringens förslag: Av artikel 256 a i Solvens IIdirektivet, som har införts genom omnibus II-direktivet, framgår att medlemsstaterna ska kräva att försäkrings- och återförsäkringsföretag, försäkringsholdingföretag eller blandade finansiella holdingföretag årligen på gruppnivå offentliggör gruppens juridiska struktur samt styr- och organisationsstruktur, inbegripet en beskrivning av alla dotterföretag, fysiska filialer och väsentliga anknutna företag som tillhör gruppen.
Artikel 256 a bör genomföras genom en ny bestämmelse i FRL.
Hänvisningar till S18-2-10
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt Författningskommentar till 19 kap. 57 § försäkringsrörelselagen (2010:2043)
18.2.11. Förseningsavgift för försäkringsholdingföretag och blandade finansiella holdingföretag
Regeringens förslag: Om ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor i Sverige eller ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor i Sverige inte i tid rapporterar eller offentliggör information i enlighet med bestämmelserna om grupptillsyn, får Finansinspektionen besluta att företaget ska betala en förseningsavgift med högst 100 000 kronor. Avgiften tillfaller staten.
Förseningsavgiften ska betalas till Finansinspektionen inom trettio dagar efter det att beslutet om den har fått laga kraft eller inom den längre tid som anges i beslutet.
Finansinspektionens beslut att ta ut förseningsavgift får verkställas utan föregående dom eller utslag, om avgiften inte har betalats inom den tid som anges i andra stycket.
Om förseningsavgiften inte betalas i tid, ska Finansinspektionen lämna den obetalda avgiften för indrivning.
En beslutad förseningsavgift faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet fick laga kraft.
Utredningens förslag: Utredningen lämnar inte något lagförslag i denna del.
Remissinstanserna berör inte frågan. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det
Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 158.2 i Solvens IIdirektivet ska medlemsstaterna, utan att det påverkar tillämpningen av deras straffrättsliga bestämmelser, se till att sanktioner eller andra åtgärder kan åläggas försäkringsholdingföretag eller blandade finansiella holdingföretag eller personer som i praktiken leder dessa bolag, om de överträder lagar och andra författningar som antagits för att genomföra denna avdelning. Tillsynsmyndigheterna ska ha ett nära samarbete för att säkerställa att sådana sanktioner eller åtgärder är effektiva, särskilt när den centrala förvaltningen eller det huvudsakliga etableringsstället för ett försäkringsholdingbolag eller blandat finansiellt holdingföretag inte finns i samma medlemsstat som dess säte.
För att genomföra artikel 158.2. bör det föras in en bestämmelse i FRL som innebär att om ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor i Sverige eller ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor i Sverige inte i tid rapporterar eller offentliggör information i enlighet med bestämmelserna i detta kapitel, får Finansinspektionen besluta att företaget ska betala en förseningsavgift med högst 100 000 kronor. Avgiften tillfaller staten. Även bestämmelser om verkställighet av avgiften bör föras in i FRL.
Sammanfattningsvis bör det föras in bestämmelser i FRL som innebär följande. Om ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor i Sverige eller ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor i Sverige inte i tid rapporterar eller offentliggör information i enlighet med bestämmelserna i detta kapitel, får Finansinspektionen besluta att företaget ska betala en förseningsavgift med högst 100 000 kronor. Avgiften tillfaller staten. Förseningsavgiften ska betalas till Finansinspektionen inom trettio dagar efter det att beslutet om den har fått laga kraft eller inom den längre tid som anges i beslutet. Finansinspektionens beslut att ta ut förseningsavgift får verkställas utan föregående dom eller utslag, om avgiften inte har betalats i tid. Om förseningsavgiften inte betalas i tid, ska Finansinspektionen lämna den obetalda avgiften för indrivning. En beslutad förseningsavgift faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet fick laga kraft.
Hänvisningar till S18-2-11
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
18.2.12. Ledningen i försäkringsholdingföretag och blandade finansiella holdingföretag
Regeringens förslag: Ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag ska säkerställa att den som avses ingå i styrelsen för företaget eller vara verkställande direktör i det, eller vara ersättare för någon av dem, uppfyller de lämplighetskrav som ställs på ledningen i ett försäkringsföretag.
Om någon i ledningen i ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag inte uppfyller lämplighetskraven, får Finansinspektionen förelägga företaget att rätta till förhållandet.
Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen förslår en bestämmelse som inte bara omfattar ledningen utan även ”den som i praktiken leder” ett försäkringsholdingföretag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Svensk Försäkring anser att kraven inte ska gälla för de som avses ansvara för en central funktion i företaget med hänsyn till att lämplighetskrav i holdingföretag enligt artikel 257 i
Solvens II-direktivet avser uttryckligen de som leder företagets verksamhet.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: Av artikel 257 i Solvens II-direktivet, i den lydelse den fått genom ändringsdirektivet, följer av första stycket att medlemsstaterna ska kräva att alla som i praktiken leder verksamheten i ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag är lämpade att utföra sina uppdrag. Av andra stycket följer att artikel 42 ska gälla i tillämpliga delar.
I 9 kap. 10 § FRL finns redan en bestämmelse som i huvudsak motsvarar artikel 257 i Solvens II-direktivet. Bestämmelsen, som ursprungligen genomförde artikel 10 b i försäkringsgruppsdirektivet, har nyligen ändrats, (prop. 2012/13:160 s. 77). Genom ändringen motsvarar 9 kap. 10 § artikel 257 första stycket i Solvens II-direktivet i den lydelse artikeln fått genom ändringsdirektivet. I det sammanhanget genomfördes dock inte det andra stycket i artikel 257 av vilket det följer att artikel 42 ska gälla i tillämpliga delar.
Regeringen delar Svensk Försäkrings bedömning att någon utvidgning av kretsen av personer till att avse personer som ansvarar för en central funktion i företaget inte följer av artikel 257 i Solvens II-direktivet. Motsvarande bedömning har gjorts i andra lagstiftningsärenden (se t.ex. prop. 2005/06:45 s. 144 och 145). Lagrådet har i sitt yttrande berört frågan om inte ersättare för de personer som ingår i styrelsen också bör ingå i personkretsen. Regeringen anser att så bör vara fallet och har utformat bestämmelsen i enlighet med detta.
Sammanfattningsvis bör det föras in bestämmelser i FRL som innebär följande. Ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag ska säkerställa att den som avses ingå i styrelsen för företaget eller vara verkställande direktör i det, eller vara ersättare för någon av dem uppfyller samma lämplighetskrav som de som ställs på ledningen i ett försäkringsföretag. Ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag ska snarast anmäla ändringar av vilka som ingår i dess ledning till Finansinspektionen. I samband med en sådan anmälan ska företaget underrätta inspektionen, om någon av de personer som har ersatts inte längre har ansetts uppfylla lämplighetskraven. Bestämmelsen bör komplettaras med en lagfäst möjlighet för Finansinspektionen att förelägga ett företag att rätta till förhållandet om
någon i ledningen i ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag inte uppfyller lämplighetskraven.
Hänvisningar till S18-2-12
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1, Författningskommentar till 19 kap. 64 § försäkringsrörelselagen (2010:2043)
18.2.13. Åtgärder för att säkerställa regelefterlevnad
Regeringens förslag: Finansinspektionen får, under vissa förutsättningar, förelägga ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag att vidta åtgärder för att göra rättelse.
Utredningens förslag: Utredningen lämnar inte något lagförslag i denna del.
Remissinstanserna berör inte frågan. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss: Överensstämmer delvis med regeringens förslag. Utkastet till lagrådsremiss innehåller en bestämmelse som ger Finansinspektionen möjlighet att rikta ett förläggande mot bl.a. ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor i Sverige.
Remissinstanserna: Flertalet remissinsanser tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det. Såväl Finansinspektionen som Svensk
Försäkring anser att förslaget behöver förtydligas.
Skälen för regeringens förslag: I artikel 258 i Solvens II-direktivet finns bestämmelser om åtgärder för att säkerställa regelefterlevnad.
Av artikel 258.1 i Solvens II-direktivet, i dess lydelse enligt ändringsdirektivet, framgår att om ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag i en grupp inte följer kraven i artiklarna 218–246, eller om kraven är uppfyllda men solvensen ändå kan vara äventyrad eller om transaktioner inom gruppen eller riskkoncentrationer hotar försäkrings- eller återförsäkringsföretagets finansiella ställning, ska följande myndigheter kräva nödvändiga åtgärder för att snarast möjligt rätta till situationen:
1. grupptillsynsmyndigheten i fråga om försäkringsholdingföretag och
blandade finansiella holdingföretag, och
2. tillsynsmyndigheterna i fråga om försäkrings- och återförsäkrings-
företag. Av andra stycket i samma artikel framgår att om grupptillsynsmyndigheten, i det fall som avses i led a i första stycket, inte är en av tillsynsmyndigheterna i den medlemsstat där försäkringsholdingföretaget eller det blandade finansiella holdingföretaget har sitt säte, ska grupptillsynsmyndigheten underrätta dessa tillsynsmyndigheter om vad den kommit fram till i syfte att göra det möjligt för dem att vidta nödvändiga åtgärder.
Enligt tredje stycket i samma artikel ska, om grupptillsynsmyndigheten, i det fall som avses i led b i första stycket, inte är en av tillsynsmyndigheterna i den medlemsstat där försäkrings- eller återförsäkringsföretaget har sitt säte, grupptillsynsmyndigheten underrätta dessa tillsynsmyndigheter om vad den kommit fram till i syfte att göra det möjligt för dem att vidta nödvändiga åtgärder.
Av fjärde stycket i samma artikel framgår att utan att det påverkar artikel 258.2 ska medlemsstaterna fastställa vilka åtgärder som deras
tillsynsmyndigheter får vidta i fråga om försäkringsholdingföretag eller blandade finansiella holdingföretag.
I femte stycket anges att de berörda tillsynsmyndigheterna, däribland grupptillsynsmyndigheten, ska när så är lämpligt samordna sina åtgärder.
Enligt artikel 258.2 ska medlemsstaterna, utan att det påverkar tillämpningen av deras straffrättsliga bestämmelser, se till att sanktioner eller andra åtgärder kan åläggas försäkringsholdingföretag eller blandade finansiella holdingföretag eller personer som i praktiken leder dessa bolag, om de överträder lagar och andra författningar som antagits. Tillsynsmyndigheterna ska ha ett nära samarbete för att säkerställa att sådana sanktioner eller åtgärder är effektiva, särskilt när den centrala förvaltningen eller det huvudsakliga etableringsstället för ett försäkringsholdingbolag eller blandat finansiellt holdingföretag inte finns i samma medlemsstat som dess säte.
Enligt artikel 258.3, i dess lydelse enligt omnibus II-direktivet, får kommissionen anta delegerade akter för samordningen av de åtgärder för att säkerställa regelefterlevnad som avses i artikel 258.1 och 258.2.
I utkastet till lagrådsremiss föreslås en bestämmelse som genomför artikel 258.1 med mellanrubriken Åtgärder för att säkerställa regelefterlevnad. Regeringen uppfattar emellertid innehållet i artikeln som att den avser ingripanden även om detta inte framgår helt tydligt av artikeln. I likhet med Finansinspektionen och Svensk Försäkring anser regeringen att bestämmelsen bör förtydligas och inte minst avgränsas då den i visst hänseende överlappar gällande rätt som föreslås äga fortsatt tillämpning. Regeringen gör härvidlag följande bedömning. Genom lagförslaget som behandlas i avsnitt 18.2.13 och som reglerar Finansinspektionens skyldighet att ingripa mot ett försäkringsföretag i vissa situationer tillgodoses kravet i artikel 258.1 första stycket på åtgärder mot ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag, om kraven i artiklarna 218–246 inte följs eller om transaktioner inom gruppen eller riskkoncentrationer hotar försäkrings-eller återförsäkringsföretagets finansiella ställning.
Vad beträffar skyldigheten enligt artikel 258.1 första stycket att se till att tillsynsmyndigheterna kan ingripa mot ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag, om kraven är uppfyllda men solvensen ändå kan vara äventyrad så tillgodoses detta genom att Finansinspektionen enligt gällande rätt – som föreslås gälla fortfarande – har möjlighet att göra platsbesök samt kräva in upplysningar inom ramen för sin tillsyn. Härutöver föreslås att inspektionen på begäran ska få tillgång till all information av ett försäkringsföretag som behövs för grupptillsynen och kunna kontrollera sådan information på plats (se avsnitt 18.2.3 och 18.2.8).
Andra och tredje styckena i artikel 258.1, som reglerar utbyte av information mellan tillsynsmyndigheterna och grupptillsynsmyndigheten i vissa avseenden, behöver inte heller genomföras särskilt då detta faller inom ramen för befintlig lagreglering som även fortsättningsvis ska gälla (se avsnitt 18.2.1).
När det gäller artikel 258.2, så bör det emellertid – för att uppfylla direktivet – föras in en bestämmelse i lag om att Finansinspektionen får förelägga ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag att vidta åtgärder för att göra rättelse, om holdingföretaget
inte uppfyller de krav som ställs på det enligt EU-förordningar som antagits med stöd av Solvens II-direktivet, 19 kap eller föreskrifter som meddelats med stöd av detta kapitel (se avsnitt 18.2.13). I fråga om genomförandet av artikel 258.2 i övrigt, se avsnitt 8.2.11 om förseningsavgift för försäkringsholdingföretag och blandade finansiella holdingföretag. Artikel 258.3 riktar sig till kommissionen. Någon genomförandeåtgärd är därför inte nödvändig i denna del.
Hänvisningar till S18-2-13
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 18.2.13, Författningskommentar till 19 kap. 64 § försäkringsrörelselagen (2010:2043)
18.2.14. Moderföretag utanför EES
Regeringens förslag: När ett moderföretag till ett försäkringsföretag är en försäkringsgivare från tredjeland, ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor utanför EES eller ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor utanför EES, ska Finansinspektionen kontrollera om den tillsyn som utövas av en tillsynsmyndighet i tredjeland är likvärdig med den grupptillsyn som föreskrivs i Solvens IIdirektivet, förutsatt att Finansinspektionen skulle ha varit grupptillsynsmyndighet om kriterierna i Solvens II-direktivet för utseende av grupptillsynsmyndighet hade varit tillämpliga.
Vid bedömningen av om inspektionen skulle ha varit grupptillsynsmyndighet ska det bortses från den del av toppen av gruppen som ligger utanför EES.
Finansinspektionen är skyldig att utföra en sådan kontroll på begäran av moderföretaget eller av en EES-försäkringsgivare inom gruppen.
Innan Finansinspektionen tar ställning till om tillsynen är likvärdig, ska inspektionen samråda med berörda behöriga myndigheter. Inspektionen ska också före ställningstagandet ha rådfrågat Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten.
Om en annan behörig myndighet har fattat beslut om likvärdighet, får Finansinspektionen fatta ett beslut som avviker från det bara om det har skett väsentliga förändringar i tillsynsordningen i det tredjeland som avses. Om kommissionen har beslutat att tillsynen inte är likvärdig, ska Finansinspektionen besluta att tillämpa bestämmelserna om grupptillsyn analogt på gruppen.
I de fall Europeiska kommissionen har fattat ett beslut om att den tillsyn som utövas av tillsynsmyndigheten i tredjeland är tillfälligt likvärdig, men det finns ett försäkringsföretag som är dotterföretag till ett moderföretag utanför EES och dotterföretaget har en balansomslutning som är större än balansomslutningen för moderföretaget, ska grupptillsyn utövas av Finansinspektionen.
Utredningens förslag överensstämmer inte med regeringens förslag.
Utredningen anser att artiklarna 260–264 i Solvens II-direktivet inte bör genomföras i FRL utan i föreskrifter som meddelas av regeringen.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Finansinspektionen noterar att det tycks saknas ekvivalensregler för försäkringsgrupper när moderföretaget är beläget utanför EES. Inspektionen anger att krav på sådana regler
framgår av artiklarna 260 och 262 i Solvens II-direktivet och bör således införas i svensk lag.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det
Skälen för regeringens förslag: Solvens II-direktivet innehåller särskilda bestämmelser som syftar till att tillsynen över försäkringsföretag som har sitt moderföretag utanför EES ska bli tillfredsställande. Av artikel 260.1 första stycket i Solvens II-direktivet framgår det att de berörda tillsynsmyndigheterna ska kontrollera om ett moderföretag i tredjeland står under tillsyn som är likvärdig med den tillsyn över grupper som föreskrivs i Solvens II-direktivet.
Av artikel 260.1 andra stycket framgår att om ingen delegerad akt avseende likvärdighet av tillsynsordningen i ett visst land utanför EES har antagits av Europeiska kommissionen enligt artikel 260.2, 260.3 eller 260.5, ska kontrollen utföras av den tillsynsmyndighet som skulle ha varit tillsynsmyndighet om kriterierna i artikel 247.2 om utseende av grupptillsynsmyndighet i Solvens II-direktivet hade varit tillämpliga. Den behöriga myndigheten, som i detta sammanhang kallas för den ställföreträdande grupptillsynsmyndigheten, kan göra en sådan kontroll på eget initiativ och på begäran av moderföretaget eller någon av de EES-försäkringsgivare som ingår i gruppen.
I tredje stycket uppställs krav på att den ställföreträdande grupptillsynsmyndigheten ska samråda med de övriga berörda behöriga myndigheterna och rådfråga Eiopa innan ett beslut om likvärdighet fattas. Bedömningen av tillsynens likvärdighet ska göras i enlighet med, kriterier som fastställs i delegerade akter antagna av kommissionen i enlighet med artikel 260.2.
Bestämmelserna om kontroll av likvärdighet är utformade på motsvarande sätt som i 8 kap. konglomeratlagen.
Om tillsynsmyndigheter inte samtycker till det beslut som fattats i enlighet med tredje stycket, får de enligt artikel 260.1 fjärde stycket hänskjuta ärendet till Eiopa och begära myndighetens hjälp i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1094/2010 inom tre månader efter det att den ställföreträdande grupptillsynsmyndigheten meddelat beslutet.
Artikel 260.2 ger kommissionen möjlighet att anta delegerade akter som specificerar kriterierna för att bedöma om tillsynsordningen av grupper i ett tredjeland är likvärdig med den som föreskrivs i Solvens IIdirektivet. Av 260.3 framgår att om de kriterier som antagits i enlighet med artikel 260.2 har uppfyllts av ett tredjeland får kommissionen, med bistånd av Eiopa, anta delegerade akter där det fastställs att tillsynsordningen i det tredjelandet är likvärdig med den som fastställs genom denna avdelning.
Kommissionen kan även anta delegerade akter enligt artikel 260.5 där det fastställs att den tillsynsordning som ett tredjeland tillämpar på företag vars moderföretag den 1 januari 2014 har sitt huvudkontor utanför unionen är tillfälligt likvärdig, om detta tredjeland uppfyller de i artikeln uppräknade kriterierna. Beslut om tillfällig likvärdighet kan, enligt direktivets utformning endast fattas av kommissionen och inte av de behöriga tillsynsmyndigheterna. Kriterierna för bedömning av
huruvida tillfällig likvärdighet föreligger är fastslagna i direktivet och således inte delegerade till kommissionen.
I artikel 260.7 anges att när en delegerad akt antas i vilken det beslutas att tillsynsordningen i ett tredjeland är tillfälligt likvärdig i enlighet med artikel 260.5 ska medlemsstaterna tillämpa artikel 261, såvida det inte finns ett försäkringsföretag i en medlemsstat med en balansomslutning som överstiger balansomslutningen för sitt moderföretag som är beläget utanför unionen. I det fallet ska uppgiften som grupptillsynsmyndighet utföras av den ställföreträdande grupptillsynsmyndigheten.
Bestämmelser motsvarande artikel 260.1, 260.4 och 260.7 bör genomföras i lag.
Artikel 260.2, 260.3, 260.5 och 260.6 riktar sig till kommissionen. Någon genomförandeåtgärd är därför inte nödvändig såvitt avser dessa delar av artikel 260.
Hänvisningar till S18-2-14
18.2.15. Kontroll av likvärdighet – nivåer
Regeringens förslag: Om ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor utanför EES, ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor utanför EES eller en försäkringsgivare från tredjeland är moderföretag till ett moderföretag i tredjeland, ska kontrollen i stället utföras på nivån för detta företag.
Om likvärdig tillsyn inte utövas på nivån för det moderföretag som har det yttersta ägarintresset och som är ett försäkringsholdingföretagi tredjeland, ett blandat finansiellt holdingföretag i tredjeland eller ett försäkringsföretag i tredjeland, får Finansinspektionen besluta om en ny kontroll av likvärdighet på en lägre nivå, om det där finns ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor utanför EES, ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor utanför EES eller en försäkringsgivare från tredjeland som är moderföretag till ett försäkringsföretag.
Utredningens förslag överensstämmer inte med regeringens förslag.
Utredningen anser att artiklarna 260–264 i Solvens II-direktivet inte bör genomföras i FRL utan i föreskrifter som meddelas av regeringen.
Remissinstanserna berör inte frågan. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det
Skälen för regeringens förslag: Av artikel 263 första stycket i
Solvens II-direktivet framgår att om det moderföretag som avses i artikel 260 i sin tur är ett dotterföretag till ett försäkringsholdingbolag eller blandat finansiellt holdingföretag med säte i ett tredjeland eller till ett försäkringsföretag i tredjeland eller återförsäkringsföretag i tredjeland, ska medlemsstaterna tillämpa den kontroll som föreskrivs i artikel 260 endast på nivån för det moderföretag som har det yttersta ägarintresset och som är ett försäkringsholdingbolag i tredjeland, ett blandat finansiellt holdingföretag i tredjeland eller ett försäkringsföretag i tredjeland.
Enligt artikel 263 andra stycket får tillsynsmyndigheterna, om likvärdig tillsyn enligt artikel 260 saknas, besluta att utföra en ny kontroll på en lägre nivå där det finns ett moderföretag till ett försäkringsföretag, oavsett om det är på nivån för ett försäkringsholdingföretag i tredjeland, ett blandat finansiellt holdingföretag i tredjeland eller ett försäkringsföretag i tredjeland.
Av artikel 263 tredje stycket framgår att den ställföreträdande grupptillsynsmyndigheten i sitt beslut att utföra en ny kontroll av likvärdighet på ett företag på en lägre nivå i gruppstrukturen måste ange skälen för ett sådant beslut.
Artikel 263 fjärde stycket anger att artikel 262 ska gälla i tillämpliga delar.
Bestämmelser motsvarande artikel 263 första och andra styckena bör genomföras i lag. Att ett beslut som fattas av en svensk tillsynsmyndighet ska innehålla skälen för beslutet behöver inte regleras särskilt i FRL.
Hänvisningar till S18-2-15
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
18.2.16. Om likvärdighet föreligger
Regeringens förslag: Om den tillsyn som utövas av en tillsynsmyndighet i tredjeland bedöms vara likvärdig med den grupptillsyn som föreskrivs i Solvens II-direktivet, ska Finansinspektionen förlita sig på den tillsyn som tillsynsmyndigheten i tredjelandet utövar.
Om tillsynen bedöms vara likvärdig får Finansinspektionen, efter samråd med berörda tillsynsmyndigheter och i ett enskilt fall, besluta att helt eller delvis inte utöva grupptillsyn på nivån för det företaget som finns i toppen av grupp inom EES. Ett sådant beslut får endast fattas om detta skulle leda till en effektivare tillsyn av gruppen.
Utredningens förslag: Utredningen lämnar inte något förslag i denna del.
Remissinstanserna berör inte frågan. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer delvis med regeringens förslag. I remissen finns inte någon bestämmelse om följderna av att tillsynen bedöms vara likvärdig.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: Av artikel 261.1 i Solvens IIdirektivet följer att om den tillsyn som utövas av en tillsynsmyndighet i tredjeland konstaterats vara likvärdig med den grupptillsyn som föreskrivs i Solvens II-direktivet, ska medlemsstaterna förlita sig på att tillsynsmyndigheterna i tredjelandet utövar en likvärdig tillsyn. För att genomföra artikeln bör en motsvarande bestämmelse, riktad till Finansinspektionen, föras in i FRL.
Lagrådet har pekat på att någon närmare förklaring till vad det konkret innebär, att Finansinspektionen ska förlita sig på den tillsyn som tillsynsmyndigheten i det tredje landet utövar, om likvärdighet föreligger, vare sig finns i de föreslagna bestämmelserna eller i motiveringen till dessa i lagrådsremissen.
Regeringen noterar att det inte heller i direktivet finns någon förklaring till vad som avses med uttrycket ”förlita sig på” i artikel 261.1. Enligt
regeringen innebär en tolkning av Solvens II-direktivet att grupptillsynen som huvudregel alltid ska tillämpas på nivån för det yttersta moderföretaget i EES (se artikel 215 och skäl 99). Om tillsynen bedöms som likvärdig, tolkar regeringen artikel 261.1 i Solvens II-direktivet som att uttrycket ”förlita sig på” innebär att den tillsynsmyndighet som skulle ha varit grupptillsynsmyndighet, om kriterierna i artikel 247.2 i direktivet vore tillämpliga, ska ges möjlighet att i ett enskilt fall besluta att grupptillsyn, helt eller delvis, inte ska utövas på nivån för det företaget som finns i toppen av grupp inom EES. Ett sådant beslut bör endast fattas om det skulle leda till en effektivare tillsyn av gruppen. Regeringens tolkning ligger i linje med de riktlinjer som Eiopa har utfärdat (se Riktlinjer om solvensen på gruppnivå – Eiopa-BoS-14/181 Sv), även om dessa inte är bindande, och det som sägs i motiveringen till kommissionens förslag till delegerade beslut av den 5 juni 2015 om likvärdighet för den solvens- och tillsynsordning för försäkrings- och återförsäkringsföretag som gäller i Schweiz på grundval av artiklarna 172.2, 227.4 och 260.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG. Där anges bl.a. följande. ”Om en tillsynsordning i tredjeland bedöms som likvärdig enligt artikel 260 undantas dess försäkringsgrupp som har verksamhet inom EU från vissa aspekter av grupptillsyn i EU”.
Med anledning av vad som nu har sagts bör det införas en bestämmelse i lagen som förtydligar vad det konkret innebär att Finansinspektionen ska förlita sig på den tillsyn som tillsynsmyndigheten i tredjelandet utövar, med den innebörd som nu angetts.
Hänvisningar till S18-2-16
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt Författningskommentar till 19 kap. 69 § försäkringsrörelselagen (2010:2043)
18.2.17. Om likvärdighet inte föreligger
Regeringens förslag: Om tillsynen inte bedöms likvärdig, ska Finansinspektionen besluta att bestämmelserna i försäkringsrörelselagen om grupptillsyn avseende gruppsolvens, riskkoncentrationer, transaktioner inom en grupp, riskhantering och intern kontroll ska tillämpas på gruppen på samma sätt som om företaget i toppen av gruppen hade haft sitt huvudkontor inom EES.
Vid beräkningen av gruppsolvens ska moderföretaget i tredjeland hanteras som ett försäkringsföretag som omfattas av samma villkor för att poster i kapitalbasen ska få medräknas för att täcka solvenskapitalkravet. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur den gruppbaserade kapitalbasen och det gruppbaserade kapitalkravet ska beräknas i ett sådant fall.
Efter att ha hört berörda behöriga myndigheter får Finansinspektionen i stället besluta att använda sig av andra tillsynsmetoder som säkerställer att tillsynen över företagen i gruppen är föremål för tillräcklig tillsyn. Finansinspektionen ska underrätta de berörda behöriga myndigheterna, Europeiska kommissionen och Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten när sådana tillsynsmetoder används. Finansinspektionen får begära att en ägare som har ett bestämmande inflytande över försäkringsföretaget inrättar ett försäkringsholdingbolag eller ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor inom EES. Inspektionen får då besluta att bestäm-
melserna i försäkringsrörelselagen ska tillämpas på de företag i den grupp som leds av detta holdingföretag.
Utredningens förslag överensstämmer inte med regeringens förslag.
Utredningen anser att artiklarna 260–264 i Solvens II-direktivet inte bör införas i FRL utan i stället genomföras i föreskrifter från regeringen.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det
Skälen för regeringens förslag: Om den tillsyn som utövas av tillsynsmyndigheten i tredjeland inte är likvärdig med den grupptillsyn som föreskrivs i Solvens II-direktivet, måste Finansinspektionen välja en lösning. Huvudregeln i artikel 262.1 i Solvens II-direktivet är att tillämpa de allmänna principer och metoder om grupptillsyn i artiklarna 218–235 och 244–258 på nivån för försäkringsholdingföretaget, det blandade finansiella holdingföretaget eller försäkringsföretag i tredjeland.
Artikel 262.1 tredje stycket innehåller regler om beräkning av gruppsolvens som är av detaljerad art. Dessa bör inte genomföras i lag utan lämpar sig för genomförande genom föreskrifter på lägre nivå.
Enligt artikel 262.2 får tillsynsmyndigheten, efter samråd med övriga berörda behöriga myndigheter välja andra metoder för att säkerställa en tillräcklig tillsyn över försäkringsföretagen i gruppen.
Som ett exempel på andra metoder för tillsynen än tillämpning av bestämmelserna om grupptillsyn på nivån för moderföretaget i tredjeland nämns specifikt i direktivet att tillsynen utövas över den inom EES hemmahörande undergruppen som leds av ett, för ändamålet särskilt bildat, försäkringsholdingbolag eller blandat finansiellt holdingbolag. Artikel 262.2 i Solvens II-direktivet är nästintill identisk med artikel 18.3 i konglomeratdirektivet. När bestämmelsen i konglomeratdirektivet genomfördes i svensk rätt anfördes att en uppmaning om att inrätta ett moderföretag inom EES bör rikta sig till den som äger försäkringsföretaget. I det sammanhanget anfördes även att, för att undanröja eventuella tveksamheter om att Finansinspektionen har möjligheten att kräva att det inrättas ett moderföretag inom EES, så infördes den möjligheten i lag (se prop. 2005/06:45 s. 167). Artikel 262.2 bör genomföras efter förebild i 8 kap. 4 andra stycket konglomeratslagen.
Sammanfattningsvis bör det föras in bestämmelser i FRL som innebär följande. Om tillsynen inte bedöms likvärdig, ska Finansinspektionen besluta att bestämmelserna i försäkringsrörelselagen om grupptillsyn avseende gruppsolvens, riskkoncentrationer, transaktioner inom en grupp, riskhantering och intern kontroll ska tillämpas på gruppen på samma sätt som om företaget i toppen av gruppen hade haft sitt huvudkontor inom EES. Vid beräkningen av gruppsolvens ska moderföretaget i tredjeland hanteras som ett försäkringsföretag som omfattas av samma villkor för att poster i kapitalbasen ska få medräknas för att täcka solvenskapitalkravet. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör få meddela föreskrifter om hur den gruppbaserade kapitalbasen och det gruppbaserade kapitalkravet ska
beräknas i ett sådant fall. Efter att ha hört övriga berörda behöriga myndigheter får Finansinspektionen i stället besluta att använda sig av andra tillsynsmetoder som säkerställer att tillsynen över företagen i gruppen är föremål för tillräcklig tillsyn. Finansinspektionen ska underrätta de berörda behöriga myndigheterna, Europeiska kommissionen och Eiopa när sådana tillsynsmetoder används. Finansinspektionen får begära att en ägare som har ett bestämmande inflytande över försäkringsföretaget inrättar ett försäkringsholdingbolag eller ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor inom EES. Inspektionen får då besluta att bestämmelserna i försäkringsrörelselagen ska tillämpas på de företag i den grupp som leds av detta holdingföretag.
Hänvisningar till S18-2-17
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
18.2.18. Nationell undergrupptillsyn och överenskommelser om samordnad grupptillsyn över en undergrupp
Regeringens förslag: Om ett moderföretag som finns i toppen av en grupp inom EES har huvudkontor i ett annat land inom EES än
Sverige, får Finansinspektionen under vissa förutsättningar besluta att bestämmelserna om grupptillsyn ska tillämpas även på nivån för ett försäkringsföretag eller ett sådant försäkringsholdingföretag med huvudkontor i Sverige eller blandade finansiella holdingföretag med huvudkontor i Sverige som är moderföretag till ett försäkringsföretag. Beslutet får avse hela eller delar av grupptillsynen. Innan Finansinspektionen fattar ett beslut om undergrupptillsyn, ska samråd ske med grupptillsynsmyndigheten och det företag som finns högst upp i gruppstrukturen inom EES.
Finansinspektionen får inte besluta om nationell undergrupptillsyn, om det företag som finns i toppen av gruppen inom EES har fått tillstånd att omfattas av en särskild tillsynsordning. Om Finansinspektionen har beslutat om nationell undergrupptillsyn och det företag som finns i toppen av gruppen inom EES får tillstånd att omfattas av särskild tillsynsordning, ska inspektionen upphäva beslutet om undergrupptillsyn.
I lag förs in bestämmelser om beräkning av gruppsolvens efter beslut om nationell undergrupptillsyn samt bestämmelser om interna modeller och undergrupptillsyn.
Om Finansinspektionen fattar ett beslut att utöva undergrupptillsyn, får inspektionen under särskilda förutsättningar ingå en överenskommelse med en eller flera behöriga myndigheter inom EES om samlad grupptillsyn över en undergrupp och en motsvarande undergrupp i dessa behöriga myndigheters hemländer.
Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag.
Utredningen föreslår att det ska krävas synnerliga skäl för att Finansinspektionen ska få besluta om nationell undergrupptillsyn. Utredningen föreslår inte någon lagbestämmelse om att Finansinspektionen får ingå överenskommelser om samlad grupptillsyn över en undergrupp.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Svensk Försäkring och Försäkrings-
juridiska föreningen avstyrker införande av en möjlighet för Finansinspektionen att besluta om undergrupptillsyn. Svensk Försäkring anför bl.a. att nationell undergrupptillsyn motverkar syftet med förslaget till en ny tillsynsstruktur och grundtanken i Solvens II-direktivet om att en enda myndighet inom EES – grupptillsynsmyndigheten – ska ansvara för grupptillsynen. Vidare menar Svensk Försäkring att undergrupptillsyn kommer att leda till ökade kostnader för försäkringsföretagen. Om optionen ändå skulle utnyttjas är det enligt Svensk Försäkring ändå möjligt att begränsa den på det sätt som utredningen föreslår. Försäkringsjuridiska föreningen ser en risk i att den föreslagna utformningen kan komma att motverka ett effektivt tillsynsarbete. Finansinspektionen tillstyrker däremot införande av en sådan möjlighet och finner det alltför restriktivt att ställa upp krav på synnerliga skäl för beslut om undergrupptillsyn. Inspektionen menar att det inte ska uppställas ytterligare krav för att få fatta sådana beslut än de som följer av
Solvens II-direktivet.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det. Svensk Försäkring och Försäkringsjuridiska föreningen vidhåller sina avstyrkanden av förslaget.
Skälen för regeringens förslag
Nationell undergrupptillsyn
Artikel 216 i Solvens II-direktivet ger medlemsstaterna möjlighet att införa regler om s.k. nationell undergrupptillsyn. Det innebär att medlemsstaten ger den nationella tillsynsmyndigheten rätt att besluta att reglerna om grupptillsyn ska tillämpas även på nivån för det försäkringsföretag, försäkringsholdingföretag eller blandade finansiella holdingföretag som finns i toppen av en grupp i det egna landet. För att den rätten ska föreligga krävs att det moderföretag som finns i toppen av gruppen inom EES enligt artikel 215 finns i ett annat land än det anvariga försäkringsföretag som avses i artikel 213.
Artikel 216.1 ställer krav på samråd med grupptillsynsmyndigheten innan ett beslut om nationell undergrupptillsyn fattas. Samråd ska även ske med det företag som finns i toppen av gruppen inom EES, dvs. det moderföretag som avses i artikel 215. Dessutom ska såväl grupptillsynsmyndigheten som företaget som finns i toppen av gruppen inom EES informeras om skälen för ett sådant beslut.
Det följer av artikeln, utan att det sägs uttryckligen, att det endast är möjligt för den nationella tillsynsmyndigheten att besluta om nationell undergrupptillsyn då denna myndighet inte är grupptillsynsmyndighet. Dels skulle det saknas skäl att i direktivartikeln föreskriva om samråd med grupptillsynsmyndigheten om den beslutande tillsynsmyndigheten själv är grupptillsynsmyndighet, dels saknas behov av ett särskilt beslut om grupptillsyn på nationell nivå om den nationella tillsynsmyndigheten redan har ansvaret för grupptillsynen. Det bör noteras att tillsynen över de enskilda företagen – på s.k. solo-nivå – alltid åvilar tillsynsmyndigheten i det land auktorisationen meddelats (se artikel 213.1 andra stycket).
Enligt artikel 216.2 får tillsynsmyndigheten begränsa ett beslut om undergrupptillsyn till att avse endast en av grupptillsynens tre delar:
1. gruppsolvens,
2. riskkoncentrationer och interna transaktioner, och
3. riskhantering och internkontroll.
För den situationen att beslut om undergrupptillsyn fattats innehåller artikel 216.3 och 216.4 regler om hur gruppsolvensen ska beräknas under vissa förutsättningar.
Vidare regleras i artikeln hur ett beslut om nationell undergrupptillsyn ska förhålla sig till den särskilda tillsynsordning som anges i artiklarna 236–243 i Solvens II-direktivet (se artikel 216.5 och 216.6). Om en tillsynsmyndighet fattar ett beslut om att det ska ske nationell undergrupptillsyn med avseende på gruppsolvens, får det företag som finns i toppen av gruppen i det aktuella landet inte ansöka om att dess dotterföretag ska omfattas av den särskilda tillsynsordningen. Om det företag som finns i toppen av en grupp inom EES har fått tillstånd att tillämpa den särskilda tillsynsordningen på det dotterföretag som finns i toppen av en grupp inom en medlemsstat, får den medlemsstaten inte tillåta att beslut om nationell undergrupptillsyn fattas. Ett redan fattat beslut om undergrupptillsyn får inte kvarstå, om företaget i toppen av gruppen inom EES får tillstånd att tillämpa den särskilda tillsynsordningen på det dotterföretag som finns i toppen av en grupp i den aktuella medlemsstaten.
Om en medlemsstat väljer att ge den nationella tillsynsmyndigheten möjlighet att besluta om nationell undergrupptillsyn, framgår det av artikel 217 att medlemsstaten också måste ge tillsynsmyndigheten möjlighet att ingå vissa överenskommelser med behöriga myndigheter i andra EES-länder. Det handlar om situationen då det med stöd av artikel 216 i Solvens II-direktivet införts bestämmelser i nationell lag som möjliggör både för Finansinspektionen och någon behörig myndighet att besluta om nationell undergrupptillsyn. I ett sådant fall har inspektionen och en sådan behörig myndighet möjlighet att besluta om samordnad undergrupptillsyn med avseende på de nationella undergrupper som finns inom Sverige och en eller flera andra relevanta EES-länder.
Av artikel 358 i kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/35 följer att tillsynsmyndigheternas beslut enligt artikel 216 eller 217 i Solvens II-direktivet endast ska fattas under omständigheter som motiveras av objektiva specifika egenskaper i undergruppens verksamhet, organisation eller riskprofil jämfört med hela gruppens.
Möjlighet till nationell undergrupptillsyn
Solvens II-direktivets regler om grupptillsyn kommer att medföra att ett flertal svenska försäkringsföretag ingår i grupper för vilka Finansinspektionen inte är grupptillsynsmyndighet. Finansinspektionen kommer sannolikt i en sådan situation att ingå i det tillsynskollegium som ska bildas av de berörda tillsynsmyndigheterna. Likaså kvarstår Finansinspektionen som ansvarig för tillsynen över de enskilda försäkringsföretagen i en grupp, även om inspektionen inte är grupptillsynsmyndighet.
Svensk Försäkring motsätter sig införande av en möjlighet för
Finansinspektionen att besluta om undergrupptillsyn. Som skäl anför Svensk Försäkring bl.a. att nationell undergrupptillsyn motverkar syftet med förslaget till en ny tillsynsstruktur och grundtanken i Solvens IIdirektivet om att en enda myndighet inom EES – grupptillsynsmyndigheten – ska ansvara för grupptillsynen. Vidare menar Svensk Försäkring att undergrupptillsyn kommer att leda till ökade kostnader för försäkringsföretagen. Det kan enligt regeringens mening inte uteslutas att ett beslut om nationell undergrupptillsyn leder till högre kostnader exempelvis till följd av ökade rapporteringskrav med avseende på riskkoncentrationer och interna transaktioner. Ett svenskt försäkringsföretag som inte i normalfallet behöver lämna några grupprapporter på dessa områden, kan behöva göra det om det fattas ett beslut om nationell undergrupptillsyn. Samtidigt kan ett beslut om nationell undergrupptillsyn, som utredningen lyft fram, leda till kostnadsbesparingar för försäkringsföretagen, bl.a. genom att vissa poster tillgodoräknas som kapitalbasposter i en nationell undergrupp, men inte i gruppen som helhet.
Skyddet för försäkringstagarna bör givetvis tillmätas stor betydelse för frågan om Sverige bör ge Finansinspektionen möjlighet att besluta om nationell undergrupptillsyn. I den delen kan konstateras att det europeiska systemet för försäkringstillsyn än så länge är oprövat. Det kan inte i nuläget avgöras om grupptillsynen kan ge försäkringstagare i svenska försäkringsföretag samma skydd om Finansinspektionen inte är grupptillsynsmyndighet som om inspektionen har det uppdraget. Den praktiska tillämpningen av regelverket kommer med tiden att visa om Finansinspektionens deltagande i tillsynskollegier, och användande av de övriga påverkansmöjligheter som Solvens II-direktivet innehåller, kan ge försäkringstagarna tillräckligt skydd.
Nationell undergrupptillsyn kan visa sig användbar som tillsynsverktyg, t.ex. i den situation som Finansinspektionen lyft fram, då en större internationell grupp har ekonomiska problem och grupptillsynsmyndigheten inte kan ägna tillräckliga resurser åt den svenska undergruppen. Skyddet för försäkringstagarna kan bli lidande i en sådan situation, om Finansinspektionen inte har möjlighet att ingripa och ta över ansvaret för grupptillsynen. Även i övrigt kan det uppkomma situationer då inspektionen kan ha ett behov av ytterligare kontroll och information om en grupp.
En värdering av skälen för och emot ett utnyttjande av den möjlighet som Solvens II-direktivet ger till införande av regler om nationell undergrupptillsyn leder enligt regeringen sammantaget till att möjligheten bör utnyttjas. Regeringen delar inte Svensk Försäkrings bedömning att detta synsätt skulle vittna om misstro mot det europeiska tillsynssystemet. Det är snarare fråga om att inte beröva Finansinspektionen möjligheter att ingripa om det skulle visa sig nödvändigt vid tillämpningen av ett nytt regelverk. Om den fortsatta utvecklingen utvisar att behov av nationell undergrupptillsyn inte föreligger, får ställningstagandet omprövas.
Förutsättningar för beslut om nationell undergrupptillsyn
Solvens II-direktivet uppställer inga särskilda materiella begränsningar för ett beslut om nationell undergrupptillsyn. I skäl 99 till direktivet anges att medlemsstaterna ska kunna besluta om grupptillsyn på lägre nivåer än i toppen av en grupp inom EES, om de anser det nödvändigt. Utredningen har föreslagit att ett sådant beslut bara får fattas om det finns synnerliga skäl.
Som Finansinspektionen framhållit torde kraven på samråd med det företag som finns i toppen av gruppen inom EES och med berörda tillsynsmyndigheter ha en begränsande effekt när det gäller beslut om nationell undergrupptillsyn. Dessutom framgår det, som nämnts tidigare, av artikel 358 i EU-förordningen att beslut om nationell undergrupptillsyn bara får fattas under omständigheter som motiveras av objektiva specifika egenskaper i undergruppens verksamhet, organisation eller riskprofil jämfört med hela gruppens. Det finns således begränsningar för när ett beslut om nationell grupptillsyn får fattas.
Någon möjlighet att som utredningen förslagit begränsa Finansinspektionens möjligheter att besluta om nationell undergrupptillsyn till fall då synnerliga skäl föreligger finns inte enligt direktivet. Det följer av artikel 216.7 i Solvens II-direktivet att kommissionen får anta delegerade akter för att precisera under vilka förhållanden som beslut om nationell undergrupptillsyn får meddelas, vilket har gjorts (se artikel 358 i kommissionens delegerade förordning [EU] 2015/35 och vad som har anförts ovan). Detta utesluter en nationell särreglering. Bestämmelsen om nationell undergrupptillsyn i FRL ska därför inte innehålla krav på synnerliga skäl. Däremot bör direktivets bestämmelser om samråd, med berörda behöriga myndigheter och med det företag som finns i toppen av en grupp inom EES, införas i lag. Härutöver bör direktivets bestämmelse att motiven för ett beslut om undergrupptillsyn ska anges för grupptillsynsmyndigheten och företaget som finns i toppen av gruppen inom EES införas i lag.
Innebörden av ett beslut om nationell undergrupptillsyn
Som Svensk Försäkring anmärker behöver det klargöras vad ett beslut om nationell undergrupptillsyn får för konsekvenser. Det måste också belysas hur tillsynen på nationell undergruppnivå ska förhålla sig till den grupptillsyn som utövas enligt Solvens II-direktivets allmänna regler.
Ett beslut om nationell undergrupptillsyn berör inte enbart den del av en grupp som finns i Sverige. Detta följer av definitionen av grupp. Det innebär att försäkringsgivare i andra länder än Sverige, som ingår i samma grupp som de svenska företagen i gruppen omfattas även av undergrupptillsynen.
Det bör i sammanhanget framhållas att ett beslut om undergrupptillsyn inte påverkar den grupptillsyn som sker på nivån för hela gruppen, dvs. på nivån för det moderföretag som avses i artikel 215. Den nationella undergrupptillsynen kan därför sägas dubblera den ordinära grupptillsynen.
Ett beslut om nationell undergrupptillsyn berör endast den del av grupptillsynen som omfattas av beslutet. Som redan berörts tillåter artikel 216.3 i Solvens II-direktivet att ett beslut om nationell undergrupptillsyn
begränsas till att omfatta en del av grupptillsynen, exempelvis gruppsolvens. De delar av grupptillsynen som i ett sådant fall inte omfattas av ett beslut om nationell undergrupptillsyn ska alltjämt omfattas av grupptillsynen enligt direktivets allmänna regler.
Solvens II-direktivets materiella regler om grupptillsyn och grupptillsynsmyndighet ska ges motsvarande tillämpning på tillsynen över en nationell undergrupp och den nationella tillsynsmyndighet som fattat beslut om nationell undergrupptillsyn (se artikel 216.1 tredje stycket i Solvens II-direktivet). Därav följer bl.a. att en nationell undergrupp kan ansöka om att få använda en intern modell endast på undergruppen. Den ansökan ska i sådant fall ges in till den nationella tillsynsmyndigheten – Finansinspektionen i Sverige – som beslutat om nationell undergrupptillsyn. Likaså kan Finansinspektionen, när ett beslut om nationell undergrupptillsyn fattats, påföra ett kapitaltillägg på den nationella undergruppen.
Tillämpningen av reglerna om grupptillsyn och grupptillsynsmyndighet på den nationella undergrupptillsynen och Finansinspektionen som ansvarig myndighet för den tillsynen gäller med vissa begränsningar (se artikel 216.3–213.6 i Solvens II-direktivet). Den nationella myndigheten är bunden av grupptillsynsmyndighetens beslut i fråga om metod för beräkning av gruppens solvenskapitalkrav (artikel 216.3) samt av redan fattade beslut om användning av en intern modell för hela gruppen (artikel 216.4). Den nationella tillsynsmyndigheten ges dock i det läget möjlighet att besluta om kapitaltillägg för undergruppen och i undantagsfall att kräva återgång till standardformeln för det företag som finns i toppen av gruppen inom Sverige. I så fall ska den nationella tillsynsmyndigheten informera såväl grupptillsynsmyndigheten som företaget som finns i toppen av gruppen inom EES om skälen för besluten.
Beslut om nationell undergrupptillsyn kan inte förenas med tillämpning av den särskilda tillsynsordning som finns i artiklarna 238 och 239 i direktivet (se artikel 216.5 och 216.6).
De nämnda förutsättningarna och begränsningarna som gäller för beslut om nationell undergrupptillsyn bör framgå av lag. Emellertid bör skyldigheten för Finansinspektionen att informera andra tillsynsmyndigheter och företag om skälen för beslutet inte regleras särskilt i lag. När det gäller företagen följer detta av 20 § förvaltningslagen. I lagen finns visserligen undantag från motiveringsskyldigheten. Det får antas att artikeln, även om det inte uttryckligen sägs, lämnar utrymme för medlemsstaterna att avvika från motiveringsskyldigheten i fall där det är befogat. När det gäller förhållandet till andra tillsynsmyndigheter följer detta av 14 kap. 3 § FRL.
Överenskommelser om samordnad grupptillsyn över en undergrupp
I och med att det införs möjlighet för Finansinspektionen att besluta om nationell undergrupptillsyn, är Sverige skyldigt att också ge inspektionen möjlighet att ingå internationella överenskommelser med andra behöriga myndigheter om samordning av grupptillsynen över en undergrupp som spänner över flera medlemsstater. Det följer, som redan nämnts, av artikel 217.1 i Solvens II-direktivet. Av direktivet följer vidare att sådana
överenskommelser bara kan ingås mellan medlemsstater som valt att införa bestämmelser om nationell undergrupptillsyn.
Om en överenskommelse om samordning av tillsynen över en undergrupp med företag i flera länder ingås, upphör ett beslut om nationell undergrupptillsyn att gälla. Så länge överenskommelsen gäller får inte heller ett nytt beslut om nationell undergrupptillsyn meddelas.
Det föreslås att regler ska införas i lag som motsvarar artikel 217.1 i Solvens II-direktivet. I dem klargörs vilken möjlighet Finansinspektionen har att ingå särskilda överenskommelser om samordning av undergrupptillsyn. Om Finansinspektionen ingår en sådan överenskommelse som avses i första stycket, ska inspektionen informera såväl grupptillsynsmyndigheten som företaget som finns i toppen av gruppen inom EES om skälen för överenskommelsen.
Direktivet lämnar utrymme för de tillsynsmyndigheter som ingår överenskommelsen att reglera i vilken ordning grupptillsynen ska ske avseende den berörda undergruppen. Exempelvis kan de inblandade myndigheterna reglera vilken av dem som ska ansvara för grupptillsynen avseende undergruppen, som ”undergrupptillsynsmyndighet”.
I förordning bör Finansinspektionen ges i uppdrag att – ingå de internationella överenskommelser som kan bli aktuella i fråga om samordnad grupptillsyn över undergrupper som spänner över flera medlemsstater. Det kan ske efter mönster från 1 § förordningen (2006:627) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat.
Europeiska kommissionen har enligt artikel 217.3 i Solvens IIdirektivet möjlighet att meddela ytterligare föreskrifter om förutsättningarna för att ingå överenskommelser om samordning av undergrupptillsyn. Artikeln riktar sig inte till medlemsstaterna och föranleder därför ingen särskild lagbestämmelse.
Hänvisningar till S18-2-18
18.3. Tillsyn över vissa grupper med centraliserad riskhantering – särskild tillsynsordning
18.3.1. Inledning
Vid förhandlingarna av Solvens II-direktivet fanns länge ett förslag om grupptillskott, vilket starkt förenklat innebar att dotterföretag i en grupp i sin kapitalbas kunde tillgodoräkna sig åtaganden om tillskott från moderföretaget, givet att kapitalkraven uppfylldes på gruppnivå. Detta förslag fullföljdes inte. Grunden i systemet finns kvar genom bestämmelser om att grupper som uppfyller särskilda krav på bl.a. centraliserad riskhantering ges möjlighet att ansöka om att omfattas av ett särskilt samrådsförfarande mellan tillsynsmyndigheter, en särskild tillsynsordning (se artiklarna 236–243 i Solvens II-direktivet). Det finns inte någon motsvarande reglering i FRL i dag.
Alla grupper måste som framgått ovan ha en enhetlig riskhantering inom gruppen. De grupper som samtidigt uppfyller vissa ytterligare villkor kan ansöka om att få omfattas av särskild tillsynsordning vilket innebär att ett särskilt samrådsförfarande ska tillämpas mellan tillsynsmyndigheterna inom tillsynskollegiet.
Särskild tillsynsordning innebär att den tillsynsmyndighet som utövar tillsyn över ett enskilt försäkringsföretag som är dotterföretag och som omfattas av särskild tillsynsordning inte kan besluta självständigt i vissa frågor. En sådan tillsynsmyndighet ska i stället lämna förslag till tillsynskollegiet och beslut ska normalt fattas efter överenskommelse inom kollegiet.
Samrådsförfarandet ska tillämpas i vissa särskilt reglerade situationer. Det är till exempel frågan om vilka åtgärder som tillsynsmyndigheten ska vidta för det fall dotterföretagets riskprofil avviker från en intern modell inom en grupp eller då dotterföretagets riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som gjorts för beräkningen enligt standardformeln samt åtgärder om solvenskapitalkravet inte uppfylls.
Flera villkor måste vara uppfyllda för att beslut om särskild tillsynsordning ska få fattas. Dotterföretaget får för det första inte vara undantaget från grupptillsynen. Vidare krävs att gruppen har fått ett godkännande att göra en gruppgemensam egen risk- och solvensbedömning, att gruppen fått godkännande att lämna en gemensam rapport om solvens och finansiell ställning samt även att dotterföretaget omfattas av moderföretagets riskhanteringsprocesser och mekanismer för internkontroll. Av artikel 243 i Solvens II-direktivet framgår att bestämmelserna om särskild tillsynsordning även är tillämpliga på försäkringsföretag som är dotterföretag till försäkringsholdingföretag och blandade finansiella holdingföretag.
Det framgår inte närmare av Solvens II-direktivet vad som avses med att ett dotterföretag ska omfattas av moderföretagets riskhanteringsprocesser och mekanismer för internkontroll för att gruppen ska få omfattas av det särskilda samrådsförfarandet. Utredningen har föreslagit att stora delar av artiklarna 236–238, 240 och 243 genomförs i lag, men bedömt att artikel 239 bör genomföras i förordning. Utredningen har inte lämnat några förslag avseende de delar av artiklarna 237 och 238 som innehåller bestämmelser om hänskjutande av frågan till Eiopa. Inte heller har utredningen lämnat förslag som anger de tidsramar inom vilka överenskommelser ska träffas eller hänskjutande ska ske.
18.3.2. Ansökan om tillstånd för dotterföretag att omfattas av särskild tillsynsordning
Regeringens förslag: Ett försäkringsföretag, en EES-försäkringsgivare, ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor inom EES eller ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor inom EES som är moderföretag till ett försäkringsföretag får ansöka om tillstånd för dotterföretag att omfattas av bestämmelser om särskild tillsynsordning. Ansökan ska ges in till Finansinspektionen. När Finansinspektionen har mottagit en sådan ansökan, ska inspektionen utan dröjsmål överlämna den till övriga medlemmar i tillsynskollegiet.
Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: Av artiklarna 236, 237.1 andra stycket och 243 i Solvens II-direktivet framgår att försäkringsföretag, försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag som är moderföretag till ett försäkringsföretag får ansöka om tillstånd för dotterföretag att omfattas av bestämmelserna i artiklarna 238 och 239.
Ansökan ska ges in till den tillsynsmyndighet auktoriserat dotterföretaget som i sin tur utan dröjsmål ska överlämna den till övriga medlemmar i tillsynskollegiet.
Bestämmelser motsvarande artiklarna 236, 237.1 andra stycket och 243 bör genomföras i lag.
Sammanfattningsvis bör det föras in bestämmelser i FRL som innebär följande. Ett försäkringsföretag, en EES-försäkringsgivare, ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor inom EES eller ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor inom EES som är moderföretag till ett försäkringsföretag får ansöka om tillstånd för dotterföretag att omfattas av bestämmelser om särskild tillsynsordning. Ansökan ska ges in till Finansinspektionen. Då Finansinspektionen mottagit en sådan ansökan ska inspektionen utan dröjsmål överlämna den till övriga medlemmar i tillsynskollegiet.
Hänvisningar till S18-3-2
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt Författningskommentar till 19 kap. 84 § försäkringsrörelselagen (2010:2043)
18.3.3. Beslut om särskild tillsynsordning
Regeringens förslag: Inspektionen ska inom tre månader från den dag då alla medlemmar i tillsynskollegiet fått del av en ansökan om tillstånd för dotterföretag att omfattas av särskild tillsynsordning, om möjligt, komma överens med övriga myndigheter i tillsynskollegiet om vilket beslut som ska fattas. Finansinspektionen ska fatta beslut i enlighet med överenskommelsen.
Ett beslut om tillstånd om särskild tillsynsordning får fattas endast under förutsättning att
1. Finansinspektionen utövar grupptillsyn över moderföretaget på gruppnivå och inte har beslutat att utelämna dotterföretaget från grupptillsyn,
2. dotterföretaget omfattas av moderföretagets riskhanteringsprocesser och mekanismer för internkontroll samt de berörda behöriga myndigheterna har konstaterat att moderföretaget utövar en ansvarsfull ledning över dotterföretaget,
3. moderföretaget har fått godkännande att göra en egen risk- och solvensbedömning som omfattar hela gruppen och på nivån för dotterföretaget, och
4. moderföretaget har fått godkännande att offentligöra en gemensam solvens- och verksamhetsrapport på gruppnivå och på nivån för dotterföretaget.
Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: Av artikel 237.1 första stycket i
Solvens II-direktivet, som liksom övriga delar av artikeln har fått en ny lydelse genom omnibus II-direktivet, framgår att de berörda tillsynsmyndigheterna inom tillsynskollegiet i fråga om ansökningar om tillstånd att omfattas av bestämmelserna i artiklarna 238 och 23925 ska samarbeta fullt ut för att besluta om huruvida det tillstånd som söks ska meddelas eller ej samt för att fastställa eventuella särskilda villkor som ska gälla för det.
Av artikel 237.2 framgår att de berörda tillsynsmyndigheterna ska göra allt de kan för att nå fram till ett gemensamt beslut om ansökan inom tre månader från den dag då samtliga tillsynsmyndigheter i kollegiet mottog den fullständiga ansökan. Vidare framgår av artikel 237.5 att om de berörda tillsynsmyndigheterna har fattat ett gemensamt beslut ska den tillsynsmyndighet som har auktoriserat dotterföretaget tillhandahålla sökanden ett beslut där skälen till fullo anges. Detta gemensamma beslut ska betraktas som avgörande och tillämpas av de berörda tillsynsmyndigheterna.
Av artikel 236 i Solvens II-direktivet framgår vilka villkor som ska vara uppfyllda för att ansökan om att omfattas av det särskilda samrådsförfarandet mellan tillsynsmyndigheterna i tillsynskollegiet ska kunna godkännas. Det första kravet är att grupptillsynsmyndigheten inte får ha beslutat att undanta dotterföretaget från grupptillsynen. Det andra är att dotterföretaget ska omfattas av moderföretagets riskhanteringsprocesser och mekanismer för internkontroll och att de berörda tillsynsmyndigheterna ska ha förvissat sig om att moderföretaget visar ansvarsfullhet i ledningen av dotterföretaget. Det tredje kravet är att moderföretaget måste ha fått godkännande från grupptillsynsmyndigheten att få göra en enda risk- och solvensbedömning på gruppnivå och på nivån för dotterföretaget. Det fjärde kravet är att moderföretaget ska ha fått godkännande att offentligöra en enda rapport om solvens och finansiell ställning på gruppnivå och på nivån för dotterföretaget.
Bestämmelser motsvarande artiklarna 236, 237.1 första stycket och 237.2 samt artikel 237.5 bör genomföras i lag..
Hänvisningar till S18-3-3
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
18.3.4. Innebörden av särskild tillsynsordning
Regeringens förslag: Ett moderföretag som fått tillstånd för ett dotterföretag att omfattas av särskild tillsynsordning ska beräkna solvenskapitalkravet för dotterföretaget enligt särskilda bestämmelser.
25 Artiklarna behandlar dotterföretag till försäkrings- eller återförsäkringsföretag: fastställande av solvenskapitalkravet (artikel 238) och bristande efterlevnad av solvenskapitalkravet (artikel 239).
Beräkningarna ska inte påverka tillämpningen av bestämmelserna om tillstånd till användning av interna modeller inom en grupp.
Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: Av artikel 238.1 i Solvens IIdirektivet framgår att solvenskapitalkravet för ett dotterföretag som omfattas av särskild tillsynsordning ska beräknas enligt artikel 238.2, 238.4 och 238.5 samt att beräkningarna inte ska påverka tillämpningen av artikel 231.
Bestämmelserna i
artikel 238.2, 238.4 och 238.5 innehåller närmare
reglering av å
tgärder för det fallet att dotterföretagets riskprofil avviker
från en intern modell inom en grupp och hur tillsynsmyndigheterna ska verka för att komma överens samt hur de kan hänskjuta vissa frågor till Eiopa. Artikel 231 innehåller reglering av användning av interna modeller inom en grupp.
Även om artikel 238 delvis är av rent upplysande karaktär bör en bestämmelse med motsvarande innehåll genomföras i lag.
Hänvisningar till S18-3-4
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
18.3.5. Åtgärder för det fall ett dotterföretags riskprofil avviker från en intern modell inom en grupp
Regeringens förslag: Om solvenskapitalkravet för ett försäkringsföretag som är ett dotterföretag beräknas med en intern modell, får
Finansinspektionen, om inspektionen tagit emot ansökan, i vissa fall lämna ett förslag till övriga medlemmar i tillsynskollegiet om att det ska fastställas ett kapitaltillägg för dotterföretaget utöver det solvenskapitalkrav som följer av en tillämpning av den interna modellen.
Finansinspektionen får föreslå ett sådant kapitaltillägg endast under vissa förutsättningar.
Om ett kapitaltillägg på grund av särskilda omständigheter inte är en lämplig åtgärd, får Finansinspektionen i stället föreslå att dotterföretaget ska beräkna sitt solvenskapitalkrav enligt standardformeln.
Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: Av artikel 238.2 i Solvens IIdirektivet följer att om solvenskapitalkravet för ett dotterföretag beräknas
med en intern modell som godkänts på gruppnivå i enlighet med artikel 231, och den tillsynsmyndighet som auktoriserat dotterföretaget finner att dess riskprofil avviker väsentligt från denna interna modell får denna myndighet, så länge som företaget inte på ett tillfredsställande sätt har vidtagit åtgärder med anledning av de synpunkter som den framfört, i sådana fall som avses i artikel 37 föreslå att det fastställs ett kapitaltillägg för detta dotterföretag utöver det solvenskapitalkrav som framkommer med tillämpning av modellen. Om under särskilda omständigheter ett sådant kapitaltillägg inte skulle vara någon lämplig lösning, får det krävas att företaget ska beräkna sitt solvenskapitalkrav enligt standardformeln. Tillsynsmyndigheten ska diskutera sitt förslag i tillsynskollegiet och redovisa skälen till sina förslag för både dotterföretaget och tillsynskollegiet.
Bestämmelser motsvarande artikel 238.2 bör genomföras i lag.
Hänvisningar till S18-3-5
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt Författningskommentar till 19 kap. 89 § försäkringsrörelselagen (2010:2043)
18.3.6. Åtgärder för det fall ett dotterföretags riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som gjorts för beräkningen enligt standardformeln
Regeringens förslag: Om solvenskapitalkravet för ett dotterföretag beräknas med en standardformel får Finansinspektionen, om inspek- tionen tagit emot ansökan, i undantagsfall föreslå att företaget ersätter en undergrupp av parametrar enligt standardformeln med företagsspecifika parametrar när de beräknar teckningsriskmoduler för livförsäkring, skadeförsäkring och sjukförsäkring.
Finansinspektionen får lämna ett sådant förslag endast under vissa förutsättningar.
Finansinspektionen får under de förutsättningar som nu har angetts föreslå ett kapitaltillägg för dotterföretaget utöver det solvenskapitalkrav som framkommer med tillämpning av standardformeln.
Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: Av artikel 238.3 i Solvens IIdirektivet följer att om solvenskapitalkravet för ett dotterföretag beräknas med standardformeln, och den tillsynsmyndighet som auktoriserat dotterföretaget finner att dess riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som gjorts för beräkningen enligt standardformeln, får denna myndighet, så länge som företaget inte på ett tillfredsställande sätt har vidtagit åtgärder med anledning av de synpunkter som den framfört, i undantagsfall föreslå att företaget ersätter en undergrupp av de parametrar som används vid beräkningen enligt standardformeln av parametrar som är specifika för dessa företag när de beräknar teckningsriskmoduler för livförsäkring, skadeförsäkring och sjukförsäkring, i enlighet med artikel 110 eller, i de
fall som nämns i artikel 37, fastställa ett kapitaltillägg utöver solvenskapitalkravet för detta dotterföretag.
Bestämmelser motsvarande artikel 238.3 bör genomföras i lag.
Hänvisningar till S18-3-6
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt Författningskommentar till 19 kap. 90 § försäkringsrörelselagen (2010:2043)
18.3.7. Beslut efter överenskommelse inom tillsynskollegiet
Regeringens förslag: Finansinspektionen ska för dotterföretaget och tillsynskollegiet redovisa skälen för de förslag till åtgärder inspektionen lämnar i de fall dotterföretagets riskprofil avviker från en intern modell inom en grupp eller då dotterföretagets riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som gjorts för beräkningen enligt standardformeln. Finansinspektionen ska, om möjligt, komma överens med övriga myndigheter inom tillsynskollegiet om vilket beslut som ska fattas med anledning av de föreslagna åtgärderna.
Finansinspektionen ska även fatta ett beslut i enlighet med överenskommelsen.
Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: Av artikel 238.2 sista meningen och 238.3 andra stycket i Solvens II-direktivet följer att tillsynsmyndigheten ska diskutera sitt förslag enligt respektive artikel i tillsynskollegiet och redovisa skälen till sina förslag för både dotterföretaget och tillsynskollegiet. Av artikel 238.4, i den lydelse den fått genom omnibus IIdirektivet, följer att tillsynskollegiet ska göra allt det kan för att nå en överenskommelse om ett förslag från den tillsynsmyndighet som har auktoriserat dotterföretaget eller om eventuella andra åtgärder. Vidare anges i artikeln att överenskommelsen ska betraktas som avgörande och ska tillämpas av de berörda tillsynsmyndigheterna.
En bestämmelse motsvarande artikel 238.2 sista meningen och 238.3 andra stycket samt 238.4 bör genomföras i lag.
Hänvisningar till S18-3-7
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt Författningskommentar till 19 kap. 91 § försäkringsrörelselagen (2010:2043)
18.3.8. Åtgärder om solvenskapitalkravet inte är uppfyllt
Regeringens förslag: Om ett dotterföretag som omfattas av särskild tillsynsordning inte uppfyller solvenskapitalkravet, ska Finansinspektionen utan dröjsmål vidarebefordra den åtgärdsplan till tillsynskollegiet som dotterföretaget efter föreläggande överlämnat till inspektionen, för att inom sex månader från dagen för bristens konstaterande åter uppfylla solvenskapitalkravet. Finansinspektionen ska även lämna ett förslag till godkännande av planen till tillsynskollegiet.
Åtgärderna ska inte påverka tillämpningen motsvarande bestämmelser som gäller för tillsynen av ett enskilt försäkringsföretag.
Finansinspektionen ska, om möjligt, inom fyra månader från dagen då bristen konstaterades träffa en överenskommelse inom tillsynskollegiet om inspektionens förslag till godkännande av åtgärdsplanen. Finansinspektionen ska fatta ett beslut i enlighet med överenskommelsen.
Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 239.1 första stycket i
Solvens II-direktivet ska, i de fall där solvenskapitalkravet inte efterlevs och utan att det påverkar tillämpningen av artikel 138, den tillsynsmyndighet som auktoriserat dotterföretaget utan dröjsmål till tillsynskollegiet vidarebefordra den åtgärdsplan som framlagts av dotterföretaget, för att inom sex månader efter konstaterandet av att solvenskapitalkravet inte efterlevts, återupprätta nivån på de medräkningsbara kapitalbasmedel eller reducera sin riskprofil så att solvenskapitalkravet uppfylls. Enligt artikel 239.1 andra stycket ska tillsynskollegiet göra allt det kan för att komma överens om tillsynsmyndighetens förslag till godkännande av åtgärdsplan inom fyra månader från det datum då den bristande efterlevnaden av solvenskapitalkravet konstaterades.
En bestämmelse motsvarande artikel 239.1 första och andra styckena bör genomföras i lag.
Sammanfattningsvis bör det föras in bestämmelser i FRL som innebär följande. Om ett dotterföretag som omfattas av särskild tillsynsordning inte uppfyller solvenskapitalkravet ska Finansinspektionen utan dröjsmål till tillsynskollegiet vidarebefordra den åtgärdsplan som dotterföretaget efter föreläggande överlämnat till inspektionen, för att inom sex månader från dagen för bristens konstaterande åter uppfylla solvenskapitalkravet. Finansinspektionen ska även lämna ett förslag till godkännande av planen till tillsynskollegiet. Åtgärderna ska inte påverka tillämpningen motsvarande bestämmelser som gäller för tillsynen av ett enskilt försäkringsföretag. Finansinspektionen ska inom fyra månader från dagen då bristen konstaterades träffa en överenskommelse inom tillsynskollegiet om inspektionens förslag till godkännande av åtgärdsplanen. Finansinspektionen ska fatta ett beslut i enlighet med överenskommelsen.
Hänvisningar till S18-3-8
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt Författningskommentar till 19 kap. 92 § försäkringsrörelselagen (2010:2043)
18.3.9. Åtgärder vid försämring av de ekonomiska förhållandena i ett dotterföretag
Regeringens förslag: Om Finansinspektionen konstaterar försämringar av de ekonomiska förhållandena i ett dotterföretag som omfattas av särskild tillsynsordning, ska inspektionen utan dröjsmål under-
rätta tillsynskollegiet och lämna förslag på hur försämringarna kan åtgärdas. De föreslagna åtgärderna ska diskuteras i tillsynskollegiet, om det inte är en krissituation.
Finansinspektionen ska, om det är möjligt, inom en månad från underrättelsen komma överens med övriga myndigheter inom tillsynskollegiet om vilket beslut som ska fattas med anledning av de föreslagna åtgärderna.
Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: Det följer av artikel 239.2 första stycket i Solvens II-direktivet att när den tillsynsmyndighet som har auktoriserat dotterföretaget konstaterar försämringar av de ekonomiska förhållandena ska myndigheten utan dröjsmål underrätta tillsynskollegiet om de åtgärder som föreslås. Med undantag av krissituationer, ska tillsynskollegiet diskutera vilka åtgärder som ska vidtas. Av artikel 239.2 andra stycket framgår att tillsynskollegiet ska göra allt det kan för att inom en månad från underrättelsen komma överens om tillsynsmyndighetens förslag om de åtgärder som ska vidtas.
En bestämmelse motsvarande artikel 239.2 första och andra styckena bör genomföras i lag.
Hänvisningar till S18-3-9
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt Författningskommentar till 19 kap. 93 § försäkringsrörelselagen (2010:2043)
18.3.10. När en överenskommelse inte kan träffas
Regeringens förslag: Om en överenskommelse om åtgärder, för det fall att solvenskapitalkravet inte uppfylls eller vid försämring av de ekonomiska förhållandena i ett dotterföretag, inte kan träffas inom den angivna perioden, ska Finansinspektionen ensam fatta ett beslut.
Beslutet ska innehålla de skäl som har bestämt utgången i ärendet och redovisa synpunkter och reservationer från behöriga myndigheter inom tillsynskollegiet som kommit till uttryck under perioden.
Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: Det följer av artikel 239.1 tredje stycket i Solvens II-direktivet att om inget beslut om åtgärdsplan fattats, enligt 239.1 andra stycket, i tillsynskollegiet ska den tillsynsmyndighet som auktoriserat dotterföretaget fatta ett eget beslut, med vederbörlig
hänsyn till synpunkter och reservationer från övriga tillsynsmyndigheter i tillsynskollegiet. En motsvarande bestämmelse finns i artikel 239.2 tredje stycket i direktivet om vad som ska gälla om inget beslut om åtgärder vid försämring av de ekonomiska förhållandena i ett dotterföretag fattas.
Bestämmelser motsvarande artiklarna 239.1 tredje stycket och 239.2 tredje stycket bör genomföras i lag.
Sammanfattningsvis bör det föras in bestämmelser i FRL som innebär följande. Om en överenskommelse om åtgärder för det fall att solvenskapitalkravet inte uppfylls eller vid försämring av de ekonomiska förhållandena i ett dotterföretags inte kan träffas inom den angivna perioden, ska Finansinspektionen ensam fatta ett beslut. Beslutet ska innehålla de skäl som har bestämt utgången i ärendet och redovisa synpunkter och reservationer från behöriga myndigheter inom tillsynskollegiet som kommit till uttryck under perioden.
Hänvisningar till S18-3-10
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
18.3.11. Åtgärder om minimikapitalkravet inte är uppfyllt
Regeringens förslag: Om ett dotterföretag som omfattas av särskild tillsynsordning inte uppfyller minimikapitalkravet, ska Finansinspektionen utan dröjsmål till tillsynskollegiet överlämna den finansiella saneringsplan som dotterföretaget överlämnat till inspektionen för godkännande. Finansinspektionen ska även informera tillsynskollegiet om varje åtgärd som dotterföretaget ska vidta för att åter uppfylla minimikapitalkravet.
Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: Av art 239.3 i Solvens II-direktivet följer att i de fall där minimikapitalkravet inte efterlevs ska den tillsynsmyndighet som auktoriserat dotterföretaget utan dröjsmål till tillsynskollegiet vidarebefordra den kortfristiga finansiella saneringsplan som framlagts av dotterföretaget för att, inom tre månader efter konstaterandet av att minimikapitalkravet inte efterlevts, återupprätta nivån på de medräkningsbara kapitalbasmedel som täcker minimikapitalkravet eller reducera sin riskprofil så att minimikapitalkravet uppfylls. Detta ska ske utan att det påverkar tillämpningen av artikel 139. Tillsynskollegiet ska även informeras om varje åtgärd som vidtas för att genomdriva minimikapitalkravet på dotterföretagsnivå.
En bestämmelse motsvarande artikel 239.3 bör genomföras i lag.
Hänvisningar till S18-3-11
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
18.3.12. Hänskjutande till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten vid oenighet om ansökningar
Regeringens förslag: Finansinspektionen får hänskjuta en fråga som rör ansökan om särskild tillsynsordning till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten (Eiopa), om inspektionen inte inom tre månader kan komma överens med berörda behöriga myndigheter i frågan. Frågan får inte hänskjutas till Eiopa efter det att tremånadersperioden löpt ut eller ett gemensamt beslut har fattats.
Om ett sådant ärende hänskjutits till Eiopa och det beslut som föreslås av en panel där avvisas, ska grupptillsynsmyndigheten fatta det slutliga beslutet.
Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: Av artikel 237.3 i Solvens IIdirektivet, i den lydelse den fått genom omnibus II-direktivet, följer av första stycket att om någon av de berörda tillsynsmyndigheterna inom den period på tre månader som avses i artikel 237.2 har hänskjutit ärendet till Eiopa i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1094/2010, ska grupptillsynsmyndigheten uppskjuta sitt beslut och invänta ett eventuellt beslut som får fattas av Eiopa i enlighet med artikel 19.3 i den förordningen, och ska fatta sitt beslut i enlighet med Eiopas beslut. Beslutet ska betraktas som avgörande och ska tillämpas av de berörda tillsynsmyndigheterna. Eiopa ska enligt artikel 237.3 andra stycket fatta sitt beslut inom en månad. Ärendet får inte hänskjutas till
Eiopa efter det att tremånadersperioden har löpt ut, eller efter det att ett gemensamt beslut har fattats. Enligt artikel 237.3 tredje stycket gäller att om det beslut som föreslås av panelen i enlighet med artiklarna 41.2 och 41.3 samt 44.1.3 i förordning (EU) nr 1094/2010 avvisas ska grupptillsynsmyndigheten fatta det slutliga beslutet. Beslutet ska betraktas som avgörande och ska tillämpas av de berörda tillsynsmyndigheterna. Denna tremånadersperiod ska anses utgöra förlikningsperiod i den mening som avses i artikel 19.2 i den förordningen.
En bestämmelse motsvarande artikel 237.3 bör genomföras i lag med undantag för den första meningen i direktivartikelns andra stycke som endast riktar sig till Eiopa och som därför inte ska genomföras i nationell rätt.
Hänvisningar till S18-3-12
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 18.3.22, Författningskommentar till 19 kap. 86 § försäkringsrörelselagen (2010:2043)
18.3.13. Hänskjutande till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten vid oenighet om åtgärdsförslag
Regeringens förslag: Finansinspektionen får hänskjuta ärendet till
Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten (Eiopa), om inspektionen inte i angiven tid kan komma överens med grupptillsynsmyndigheten
1. om ett förslag om kapitaltillägg eller beräkning av solvenskapitalkrav enligt standardformeln,
2. om ett förslag att ersätta en undergrupp av parametrar eller att besluta om kapitaltillägg för dotterföretaget utöver det solvenskapitalkrav som framkommer med tillämpning av standardformeln,
3. om godkännande eller förlängning av en åtgärdsplan då solvenskapitalkravet inte uppfylls, eller
4. om godkännande av föreslagna åtgärder vid försämring av de ekonomiska förhållandena i ett dotterföretag.
Om Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet och inte i angiven tid kan komma överens om ett sådant åtgärdsförslag med den behöriga myndighet som auktoriserat en EES-försäkringsgivare som är ett dotterföretag och som omfattas av särskild tillsynsordning, får inspektionen hänskjuta ärendet till Eiopa.
Gäller ärendet ett förslag enligt 1 eller 2 ovan får det hänskjutas till Eiopa inom en månad från inspektionens förslag. Finansinspektionen får inte hänskjuta ett ärende enligt 2 eller 3 ovan till Eiopa om det är en krissituation och inte heller efter det att fyramånadersperioden eller enmånadsperioden inom vilken överenskommelse ska träffas inom tillsynskollegiet löpt ut.
Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: Av artikel 238.5 i Solvens IIdirektivet i den lydelse artikeln fått genom omnibus II-direktivet framgår att om tillsynsmyndigheten och grupptillsynsmyndigheten är av skiljaktig mening angående förslag som avses i artikel 238.2–238.4 får endera tillsynsmyndigheten inom en månad från tillsynsmyndighetens förslag hänskjuta ärendet till Eiopa och begära myndighetens hjälp i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1094/2010. I det fallet får Eiopa agera i enlighet med de befogenheter den tilldelats i den artikeln, och ska fatta sitt beslut inom en månad från hänskjutandet. Denna period på en månad ska anses utgöra förlikningsperioden i den mening som avses i artikel 19.2 i den förordningen. Frågan får inte hänskjutas till Eiopa efter det att tidsfristen har löpt ut, eller efter det att en överenskommelse har uppnåtts inom tillsynskollegiet i enlighet med artikel 238.4. Den tillsynsmyndighet som har auktoriserat detta dotterföretag ska uppskjuta
sitt beslut och invänta ett eventuellt beslut som kan fattas av Eiopa i enlighet med artikel 19 i den förordningen, och ska fatta sitt beslut i enlighet med Eiopas beslut.
Det beslutet ska betraktas som avgörande och ska tillämpas av de berörda tillsynsmyndigheterna. Beslutet ska innehålla en fullständig motivering. Beslutet ska översändas till dotterföretaget och till tillsynskollegiet.
Av artikel 239.4 i Solvens II-direktivet i den lydelse artikeln fått genom omnibus II-direktivet, framgår att tillsynsmyndigheten eller grupptillsynsmyndigheten får hänskjuta ärendet till Eiopa och begära myndighetens hjälp i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1094/2010 när de är av skiljaktiga meningar
1. om godkännandet av återhämtningsplanen, inklusive varje förläng-
ning av denna, inom den fyramånadersperiod som avses i 239.1, eller
2. om godkännandet av de föreslagna åtgärderna inom den period på en
månad som avses i 239.2. I de fallen får Eiopa agera i enlighet med de befogenheter den tilldelats genom den artikeln, och ska fatta sitt beslut inom en månad från hänskjutandet.
Ärendet får inte hänskjutas till Eiopa
1. efter det att den period på fyra månader respektive en månad som
avses i 239.4 första stycket har löpt ut,
2. efter det att en överenskommelse har nåtts inom tillsynskollegiet i
enlighet med 239.1 andra stycket eller 239.2 andra stycket,
3. i krissituationer som avses i 239.2.
En gemensam bestämmelse motsvarande artiklarna 238.5 och 239.4 bör genomföras i lag bortsett från de delar som uteslutande riktar sig till Eiopa och som därför inte ska genomföras.
En särskild bestämmelse om Finansinspektionens skyldighet att skjuta upp sitt beslut om hänskjutande skett bör genomföras. Se följande avsnitt angående denna bestämmelse som motsvarar artiklarna 237.3, 238.5 andra och tredje styckena samt 239.4.
Hänvisningar till S18-3-13
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 18.3.22, Författningskommentar till 19 kap. 96 § försäkringsrörelselagen (2010:2043)
18.3.14. Finansinspektionen ska skjuta upp sitt beslut om hänskjutande skett
Regeringens förslag: Om ett ärende inom ramen för särskild tillsynsordning hänskjutits till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten (Eiopa), ska Finansinspektionen skjuta upp sitt beslut och invänta det beslut som Eiopa kan komma att fatta. Finansinspektionen ska följa ett beslut i saken från Eiopa.
Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: Av artiklarna 237.3, 238.5 andra och tredje styckena och 239.4 femte stycket i Solvens II-direktivet, i den lydelse artiklarna fått genom omnibus II-direktivet, framgår på samma sätt i alla tre artiklarna att om hänskjutande skett till Eiopa ska grupptillsynsmyndigheten respektive den tillsynsmyndighet som har auktoriserat det berörda dotterföretaget uppskjuta sitt beslut och invänta ett eventuellt beslut som får fattas av Eiopa i enlighet med artikel 19.3 i den förordningen. Det framgår även att den myndigheten ska fatta sitt beslut i enlighet med Eiopas beslut.
En bestämmelse motsvarande artiklarna 237.3, 238.5 andra och tredje styckena samt 239.4 femte stycket bör genomföras i lag.
När det gäller artiklarna 238 och 239 finns även krav på att beslutet ska innehålla en fullständig motivering och att det ska översändas till dotterföretaget och till tillsynskollegiet. Detta och vissa andra bestämmelser i artiklarna bör, som Lagrådet har pekat på, framgå av lag.
Hänvisningar till S18-3-14
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
18.3.15. Upphörande av särskild tillsynsordning
Regeringens förslag: Finansinspektionen ska besluta att ett tillstånd att omfattas av en särskild tillsynsordning ska upphöra att gälla, om villkoret att dotterföretaget omfattas av moderföretagets riskhanteringsprocesser och mekanismer för internkontroll samt att de berörda behöriga myndigheterna har konstaterat att moderföretaget utövar en ansvarsfull ledning över dotterföretaget inte uppfylls och bristen inte åtgärdas inom rimlig tid eller någon annat av villkoren för beslutet inte längre är uppfyllda.
Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna har inga synpunkter på förslaget. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: Av artikel 240.1 första stycket i
Solvens II-direktivet följer att det som föreskrivs i artiklarna 238 och 239 ska upphöra att gälla i följande fall:
1. om det villkor som avses i artikel 236 a inte längre uppfylls.
2. om det villkor som avses i artikel 236 b inte längre uppfylls och
gruppen inte på nytt uppfyller villkoret inom rimlig tid, eller
3. om villkoren i artikel 236 c och d inte längre uppfylls.
En bestämmelse motsvarande artikel 240.1 första stycket bör genomföras i lag. Av denna bör det framgå att Finansinspektionen ska besluta att ett tillstånd att omfattas av en särskild tillsynsordning ska upphöra att gälla, om villkoret att dotterföretaget omfattas av moderföretagets riskhanteringsprocesser och mekanismer för internkontroll samt att de berörda behöriga myndigheterna har konstaterat att moderföretaget utövar en ansvarsfull ledning över dotterföretaget inte uppfylls och bristen inte åtgärdas inom rimlig tid eller någon annat av villkoren för beslutet inte längre är uppfyllda
Hänvisningar till S18-3-15
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
18.3.16. Omedelbar underrättelse i de fall då den särskilda tillsynsordningen har upphört
Regeringens förslag: När Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet, ska inspektionen omedelbart underrätta den berörda behöriga myndigheten och moderföretaget om den särskilda tillsynsordningen har upphört på grund av att ett visst angivet villkor inte längre är uppfyllt.
Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: Av artikel 240.1 andra stycket i
Solvens II-direktivet följer att om det villkor som avses i artikel 236 a inte längre uppfylls ska grupptillsynsmyndigheten om myndigheten, efter samråd med tillsynskollegiet, beslutar att inte längre låta dotterföretaget ingå i den grupptillsyn den utför, omedelbart underrätta den berörda tillsynsmyndigheten och moderföretaget.
En bestämmelse motsvarande artikel 240.1 andra stycket bör genomföras i lag. Skyldigheten för Finansinspektionen att samråda innan ett sådant beslut följer även av artikel 214.2 som genomförs i annat sammanhang.
Hänvisningar till S18-3-16
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
18.3.17. Moderföretagets åtgärder vid bristande uppfyllelse av villkoren för särskild tillsynsordning
Regeringens förslag: Moderföretaget för ett dotterföretag som omfattas av särskild tillsynsordning i vissa angivna fall ska ansvara för att förutsättningarna för att omfattas av särskild tillsynsordning är uppfyllda. Om villkoren inte är uppfyllda, ska moderföretaget utan dröjsmål underrätta Finansinspektionen, om inspektionen är grupptillsynsmyndighet, och den berörda behöriga myndigheten för dotterföretaget. Moderföretaget ska även lägga fram en plan för att åtgärda den bristande uppfyllelsen inom rimlig tid.
Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: Av artikel 240.1 tredje stycket i
Solvens II-direktivet följer att i fall enligt artikel 236 b–d ska moderföretaget ansvara för att se till att villkoren uppfylls fortlöpande. Om villkoren inte efterlevs, ska moderföretaget utan dröjsmål underrätta grupptillsynsmyndigheten och tillsynsmyndigheten för det berörda dotterföretaget. Moderföretaget ska lägga fram en plan för att återställa efterlevnaden inom rimlig tid.
En bestämmelse motsvarande artikel 240.1 tredje stycket bör genomföras i lag.
Hänvisningar till S18-3-17
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt Författningskommentar till 19 kap. 100 § försäkringsrörelselagen (2010:2043)
18.3.18. Finansinspektionens kontroll av villkoren för särskild tillsynsordning
Regeringens förslag: När Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet, ska inspektionen minst en gång per år kontrollera att vissa villkor som gäller för en särskild tillsynsordning är uppfyllda.
Inspektionen ska även kontrollera detta på begäran av en berörd behörig myndighet, om den myndigheten har skäl att befara att något av villkoren inte längre uppfylls. Om Finansinspektionen vid kontroll finner brister i uppfyllelsen, ska inspektionen kräva att moderföretaget lägger fram en plan för att åtgärda bristen inom rimlig tid.
Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det
Skälen för regeringens förslag: Av artikel 240.1 fjärde och femte styckena i Solvens II-direktivet följer att grupptillsynsmyndigheten utan att det påverkar tillämpningen av tredje stycket i samma artikel minst en gång per år på eget initiativ ska kontrollera att villkoren i artikel 236 b–d fortfarande efterlevs. Grupptillsynsmyndigheten ska också genomföra sådan kontroll på begäran av den berörda tillsynsmyndigheten, om denna har betydande skäl att befara att något av villkoren inte längre efterlevs.
Om brister påvisas under kontrollen, ska grupptillsynsmyndigheten kräva att moderföretaget lägger fram en plan för att återställa efterlevnaden inom rimlig tid.
En bestämmelse motsvarande artikel 240.1 fjärde och femte styckena bör genomföras i lag.
Hänvisningar till S18-3-18
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
18.3.19. Bristande villkorsuppfyllelse
Regeringens förslag: Om Finansinspektionen efter att ha rådfrågat tillsynskollegiet bedömer att en plan som lagts fram av ett moderföretag är otillräcklig eller om en sådan plan inte genomförs i rimlig tid, ska inspektionen betrakta detta som bristande uppfyllelse av
villkoren för särskild tillsynsordning och omedelbart underrätta den berörda behöriga myndigheten.
Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det
Skälen för regeringens förslag: Av artikel 240.1 sjätte stycket i
Solvens II-direktivet följer att om grupptillsynsmyndigheten, efter att ha rådfrågat tillsynskollegiet, bedömer att den plan som avses i artikel 240.1 tredje eller femte stycket är otillräcklig eller senare finner att den inte genomförs inom överenskommen tid, ska den dra slutsatsen att det villkor som avses i artikel 236 b–d inte längre efterlevs och omedelbart underrätta den berörda tillsynsmyndigheten om detta.
En bestämmelse motsvarande artikel 240.1 sjätte stycket bör genomföras i lag.
Hänvisningar till S18-3-19
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
18.3.20. Ny ansökan för det fall att ett tillstånd att omfattas av en särskild tillsynsordning upphört att gälla
Regeringens bedömning: Bestämmelsen i artikel 240.2 i Solvens IIdirektivet bör inte genomföras särskilt. Bestämmelsen innebär att om ett tillstånd att omfattas av en särskild tillsynsordning upphört att gälla för att villkoren för beslutet inte längre är uppfyllda, får moderföretaget lämna in en ny ansökan om tillstånd till att dotterföretaget ska omfattas av särskild tillsynsordning.
Utredningens förslag: Utredning lämnar inte något lagförslag i denna del.
Remissinstanserna berör inte frågan. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss avviker från regeringens bedömning, eftersom det innebär en särskild reglering av kravet på ny tillståndsansökan.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det
Skälen för regeringens bedömning: Av artikel 240.2 i Solvens IIdirektivet följer att den ordning som föreskrivs i artiklarna 238 och 239 ska tillämpas på nytt om moderföretaget lämnar in en ny ansökan och erhåller ett gynnsamt beslut enligt förfarandet i artikel 237.
Lagrådet menar att det som sägs i paragrafen i lagrådsremissen om ny ansökan för det fall att ett tillstånd att omfattas av en särskild tillsynsordning upphört att gälla är självklart. Lagrådet förordar att den utgår. Regeringen delar den bedömningen.
18.3.21. Tillämplig lag vid prövningen av ansökningar
Regeringens förslag: När Finansinspektionen prövar en ansökan om särskild tillsynsordning tillämpas svensk rätt. Inspektionen får dock även tillämpa bestämmelser som enligt författningar i en annan stat inom EES gäller för en sådan ansökan. När ansökan har lämnats in till inspektionen gäller detta dock bara om det är nödvändigt för en effektiv tillsyn över försäkringsföretag eller EES-försäkringsgivare.
Utredningen har inte något motsvarande förslag. Remissinstanserna berör inte frågan. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det
Skälen för regeringens förslag: Frågan om tillämplig lag är inte reglerad i Solvens II-direktivet. Det bör dock i lag införas en bestämmelse som reglerar den frågan samt anger i vilken utsträckning utländsk lag får tillämpas.
Lagrådet anser att behovet av en sådan bestämmelse kan ifrågasättas och förordar att den övervägs ytterligare. I övrigt hänvisar Lagrådet till vad som anförts i yttrandet i anslutning till bestämmelsen om tillämplig lag vid prövningen av en tillståndsansökan (se avsnitt 18.1.10). Av samma skäl som anges där anser regeringen att bestämmelsen bör behållas.
Sammanfattningsvis bör det föras in bestämmelser i FRL som innebär följande. När Finansinspektionen prövar en ansökan om särskild tillsynsordning tillämpas svensk rätt. Inspektionen får dock även tillämpa bestämmelser som enligt författningar i en annan stat inom EES gäller för en sådan ansökan. När ansökan har lämnats in till inspektionen gäller detta dock bara om det är nödvändigt för en effektiv tillsyn över försäkringsföretag eller EES-försäkringsgivare.
18.3.22. Beslut av behörig myndighet inom EES eller av tillsynskollegiet
Regeringens bedömning: Det bör inte införas någon generell bestämmelse om att ett beslut som fattats av en behörig myndighet inom EES efter en överenskommelse med anledning av en ansökan eller ett förslag inom ramen för den särskilda tillsynsordningen ska gälla i Sverige.
Utredningen gör inte någon motsvarande bedömning. Remissinstanserna berör inte frågan. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss avviker från regeringens bedömning, eftersom det föreslås en generell bestämmelse om att ett beslut som fattats av en behörig myndighet inom EES efter en överenskommelse med anledning av en ansökan eller ett förslag inom ramen för den särskilda tillsynsordningen ska gälla i Sverige.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det
Skälen för regeringens bedömning: I Solvens II-direktivet finns bestämmelser om vilken verkan ett beslut av en behörig myndighet inom
EES eller av tillsynskollegiet ska ha (se artiklarna 237.5, 237.6, 238.5 och 239.4). Lagrådet har anfört att dessa bestämmelser gäller såväl beslut av tillsynskollegiet som beslut som fattats av andra länders tillsynsmyndigheter. När det gäller beslut av andra länders myndigheter omfattas i vissa fall även beslut som fattats utan en föregående överenskommelse i kollegiet. De nämnda direktivbestämmelserna synes enligt Lagrådet inte vara fullt ut genomförda i det lämnade lagförslaget. Regeringen instämmer i Lagrådets uppfattning och anser att det är lämpligare att genomföra återstående delar av artiklarna i de materiella bestämmelserna (se avsnitt 18.3.12 och 18.3.13 samt författningskommentaren) i stället för att ha en generell reglering då den riskerar att skapa oklarheter.
Hänvisningar till S18-3-22
19.1. Bakgrund
Allmänt om värdepapperisering på kreditinstitutsområdet
Värdepapperisering på kreditinstitutsområdet är ett förfarande som innebär att relativt homogena tillgångar med förutsägbara betalningsflöden omvandlas till obligationer eller andra lätt omsättningsbara värdepapper. Genom att föra ihop ett stort antal homogena lån är det möjligt att med utgångspunkt i historiska data beräkna det betalningsflöde som lånestocken förväntas generera. Det förväntade betalningsflödet kan därefter prissättas och emitteras som obligationer, för vilka säkerheterna kan utgöras av betalningsflöden, kreditförstärkande åtgärder och panträtter. I stort sett alla fordringar går att värdepapperisera, men lån med panträtt i fastigheter är den mest förekommande typen.
Med värdepapperisering brukar närmare åsyftas en mer specialiserad verksamhet där ett företag (originatorn) säljer en lånestock till en juridisk person (specialföretaget) som ger ut värdepapper för att finansiera sitt förvärv. Specialföretaget har enbart till syfte att äga dessa fordringar samt förmedla betalningsflödena från kredittagarna till de som investerat i värdepapperen och företaget överlåter ofta sin administration till ett annat företag (serviceföretaget). Det är oftast originatorn som tar på sig denna uppgift, eftersom det möjliggör en bibehållen kundkontakt med kredittagarna. Investerarna kräver ofta att specialföretagets kreditvärdighet förstärks genom någon form av kreditförstärkande åtgärd, t.ex. att ett försäkringsbolag garanterar specialföretagets kreditvärdighet. Vanligen är ett ratinginstitut involverat i en värdepapperiseringstransaktion för att bedöma specialföretagets kreditvärdighet och de legala förutsättningarna för transaktionen. De obligationer som specialföretaget ger ut kan därmed åsättas en rating.
Något förenklat möjliggjorde de regler om kapitaltäckning som gällde före den 30 juni 2011 rörande värdepapperisering att en originator – som i samband med värdepapperiseringen har överfört en betydande kreditrisk till tredje part – från beräkningen av sina riskvägda exponeringsbelopp kunde undanta de exponeringar som har värdepapperiserats. Den finansiella kris som uppstod hösten 2008 visade på brister i denna reglering. Vid traditionell kreditgivning finns det ett uppenbart incitament för kreditgivaren att kontrollera och övervaka sina lämnade krediter, eftersom kreditgivaren behåller den risk som uppstår vid kreditgivningen. När krediter värdepapperiseras riskerar detta incitament att försvagas, eftersom kreditrisken i dessa fall kan överföras till en tredje part – den som investerar i värdepapperiseringen. En sådan försvagning av kreditgivarens incitament att kontrollera riskerna i sin kreditgivning riskerar att i förlängningen leda till en försämrad kreditkvalitet. Dessutom visade erfarenheterna från finanskrisen att investeringar i värdepapperiseringar har skett utan att det har funnits tillräcklig kunskap om de risker som varit förknippade med investeringen.
Från den 30 juni 2011 gällde i kapitaltäckningshänseende översiktligt följande. Ett kreditinstitut får exponera sig mot en värdepapperisering bara om originatorn, det medverkande institutet eller den ursprunglige långivaren meddelat kreditinstitutet att ett ekonomiskt intresse kommer att behållas i värdepapperiseringen. Beräkning av det ekonomiska intresset får i vissa fall göras på gruppnivå. Ett kreditinstitut ska innan det investerar i en värdepapperisering noggrant undersöka värdepapperiseringen och dess underliggande exponeringar. Därefter ska kreditinstitutet fortlöpande övervaka utvecklingen av värdepapperiseringspositionen. Medverkande institut och kreditinstitut som är originator ska tillämpa samma kriterier för kreditgivning på exponeringar som ska värdepapperiseras som de tillämpar på exponeringar som utgör egna positioner. Investerare och framtida investerare ska ges tillgång till all relevant information om en värdepapperisering (se prop. 2010/11:110).
Dessa regler har sedan ändrats genom genomförandet av kapitaltäckningsdirektivet26 och beslutet om tillsynsförordningen27. I skälen i tillsynsförordningen sägs att för att säkerställa att kapitalkravet för institut i tillräcklig utsträckning beaktar risker och riskreducering i samband med institutens verksamheter och investeringar inom värdepapperisering är det nödvändigt att införa bestämmelser om en riskkänslig och stabilitetsmässigt sund behandling av sådana verksamheter och investeringar (se även i övrigt skäl 50 och exempelvis bestämmelserna i artikel 32 i förordningen). De lagändringar som syftar till att genomföra kapitaltäckningsdirektivet och som bedömts
26 Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om särskild tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG. 27 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012.
nödvändiga med anledning av tillsynsförordningen trädde i kraft den 2 augusti 2014.
Allmänt om värdepapperisering på försäkringsområdet
Anledningen till att Solvens II-direktivet innehåller en särskild reglering för specialföretag på försäkringsområdet är att dessa företag bedriver en liknande, men ändå till viss del annan verksamhet än traditionella återförsäkringsföretag. Specialföretagens verksamhet är betydelsefull för försäkringsföretagen som ett alternativ till återförsäkring, eftersom den tillför ytterligare kapacitet när återförsäkring genom mer traditionella kanaler är begränsad. Dessa företag spelar således en väsentlig roll när det gäller att främja olika riskhanteringslösningar för försäkringsföretag, men även för återförsäkringsföretag. De risker som är förknippade med att använda ett specialföretags verksamhet för ett försäkringsföretag innebär dock att det behövs relevanta rörelse- och tillsynsregler för att skydda försäkringstagarna, men även för att undvika systemrisker.
På försäkringsområdet har värdepapperiseringslösningar i huvudsak använts för att omvandla försäkringsportföljer som innehåller katastrofrisker till värdepapper – oftast obligationer – vilka säljs till den traditionella kapitalmarknaden. Även andra finansieringsmekanismer förekommer dock. För investerarna på denna marknad har katastrofobligationen den fördelen att det inte föreligger något samband mellan naturkatastrofer (försäkringsrisk) och händelser på finansmarknaden (kreditrisk).
Tillvägagångssättet för hanteringen av dessa katastrofrisker är oftast att ett försäkringsföretag bildar ett specialföretag som i sin tur upprättar ett i huvudsak konventionellt återförsäkringskontrakt mellan specialföretaget och försäkringsföretaget. Avtalet innebär således att specialföretaget övertar försäkringsrisker från försäkringsföretaget. Specialföretaget får i enlighet med avtalet en premie av försäkringsföretaget och emitterar samtidigt en högriskobligation på kapitalmarknaden (eller använder någon annan finansieringsmekanism). Investerare är i dessa fall normalt stora institutionella köpare. Katastrofobligationerna löper normalt under ett till fyra år. Inkomsterna från emissionen placeras av specialföretaget i säkra kortfristiga värdepapper och avkastningen på denna placering – tillsammans med premien som försäkringsföretaget ursprungligen har betalat – används för att betala räntan till obligationsinnehavarna. Avkastningen på obligationerna är normalt hög.
Den slutliga betalningen till investeraren är normalt beroende av om en specificerad händelse inträffar eller hur värdet utvecklas på ett index av naturkatastrofrisker. Om ingen händelse inträffar som utlöser ett försäkringsfall, löser specialföretaget in obligationen till fullt värde tillsammans med den sista räntebetalningen. Om försäkringsfall inträffar, betalar specialföretaget till försäkringsföretaget i enlighet med återförsäkringsavtalet. Resterande belopp betalas till investeraren.
Sammanfattningsvis kan sägas att för ett försäkringsföretag ligger en stor fördel i att företaget – i motsats till vad som gäller vid traditionell återförsäkring – inte löper någon kreditrisk eftersom hela ”skadan”, dvs. beloppet från obligationsköparna betalas ut i förskott. Om försäkringsfall inträffar, minskar obligationens värde i motsvarande grad. Om å andra
sidan någon skada inte uppstår, har investeraren normalt haft en överavkastning motsvarande premien för det ursprungliga skyddet.
Nuvarande reglering av specialföretag på försäkringsområdet
I samband med genomförandet av återförsäkringsdirektivet – som innehöll en option för medlemsstaterna att tillåta specialföretag att etablera sig på deras territorium – gjordes bedömningen att det inte då borde införas några särbestämmelser för specialföretag (se prop. 2007/08:40 s. 122). Skälet till detta var att det inte bedömdes föreligga något starkt behov av sådana företag i Sverige, eftersom sådan verksamhet som är typisk för specialföretag kan bedrivas av ett återförsäkringsbolag inom ramen för gällande och då föreslagna regler i FRL. Det uteslöts dock inte att frågan kunde komma att omprövas i ett senare sammanhang. För att genomföra återförsäkringsdirektivets bestämmelser om användning av utestående belopp från specialföretag för skuldtäckning infördes dock en definition av specialföretag (se 1 kap. 12 § 4 samt 6 kap. 3 § 14 och 34 § 3 FRL).
Solvens II-direktivet
Av Solvens II-direktivet framgår att ett specialföretag är ett företag som, utan att vara ett befintligt försäkrings- eller återförsäkringsföretag, och oavsett om det är ett eget bolag eller ej, övertar risker från försäkrings- eller återförsäkringsföretag och till fullo finansierar sin exponering för sådana risker genom inkomster från emissioner av skuldebrev eller någon annan finansieringsmekanism där återbetalningsrättigheterna för dem som tillhandahåller sådana lån eller en sådan finansieringsmekanism är efterställd ett sådant företags återförsäkringsskyldigheter (artikel 13.26). Ett specialföretag behöver således inte vara en juridisk person.
Enligt artikel 211.1 i Solvens II-direktivet ska medlemsstaterna tillåta specialföretag att etablera sig inom deras territorier, förutsatt att tillsynsmyndigheterna ger sitt förhandsgodkännande (tillstånd). Kommissionen ska, i syfte att säkerställa en harmoniserad behandling av specialföretag, anta genomförandeåtgärder för att fastställa ett tillstånds omfattning, obligatoriska villkor som ska ingå i alla ingångna avtal, lämplighetskrav för ägare och ledning, krav på sunda rutiner för administration och redovisning, adekvata rutiner för intern kontroll, krav för riskhanteringen, informationskrav beträffande redovisning, uppgifter för stabilitetstillsyn och statistik samt solvenskrav (artikel 211.2). Enligt artikel 211.3 ska specialföretag som har fått tillstånd före den 31 oktober 2012 omfattas av lagen i den medlemsstat som gett tillståndet. All ny verksamhet som ett specialföretag startar efter det datumet ska emellertid omfattas av artikel 211.1 och 211.2. Genomförandeåtgärderna har antagits i form av kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/35. Vidare har kommissionen beslutat om bindande tekniska standarder beträffande specialföretag i form av en EU-förordning på nivå 2,528.
28 Kommissionens genomförandeförordning (EU) 2015/462 av den 19 mars 2015 om fastställande av tekniska standarder för genomförande avseende förfarandena för tillsynsmyndighetens godkännande av etablering av specialföretag, för samarbete och
19.2. Utgångspunkter för reglering av specialföretag i svensk rätt
Regeringens bedömning: Specialföretag regleras i försäkringsrörelselagen.
Solvens II-direktivet innehåller endast ett fåtal bestämmelser om specialföretag. Resterande bestämmelser om specialföretag finns i EU-förordningarna som är direkt tillämpliga i Sverige. I fråga om bestämmelserna i förordningarna som rör tillstånd, tillsyn och ingripande bör kompletterande nationella bestämmelser införas i försäkringsrörelselagen.
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.
Bedömningen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har ingen invändning mot den.
Skälen för regeringens bedömning: Som nämnts tidigare bedriver specialföretag en liknande verksamhet som traditionella återförsäkringsbolag, som per definition räknas som försäkringsföretag och därmed omfattas av regleringen i FRL. Med hänsyn härtill bör specialföretag regleras i den lagen.
Direktivet innehåller endast en artikel (artikel 211.1), som behöver genomföras i svensk rätt, nämligen att medlemsstaterna ska tillåta specialföretag att etablera sig inom deras territorier, förutsatt att tillsynsmyndigheterna ger sitt godkännande. Resterande bindande bestämmelser om specialföretag finns i kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/35, se artikel 211.2, och i kommissionens genomförandeförordning (EU) 2015/462. Som Lagrådet har efterlyst bör en analys av bestämmelserna i dessa två EU-förordningar presenteras. Detta för att kunna bedöma vilka kompletterande bestämmelser i FRL som är nödvändiga.
Förutsättningarna för tillstånd att bedriva verksamhet som specialföretag framgår av kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/35. I artikel 318 i den delegerade förordningen preciseras vilka villkor som ska vara uppfyllda för att ett specialföretag ska kunna få auktorisation. Där preciseras krav på avgränsning av företagets verksamhet (a), att likvidationsförfaranden i försäkringsföretag från vilka specialföretaget övertar risker inte får påverka sistnämnt företags solvens negativt (b), att de avtalsarrangemang som gäller överföring av risker från ett försäkringsföretag till specialföretaget och specialföretagets investeringar i tillgångar uppfyller vissa villkor, preciserade i artikel 319–321 i förordningen (c), att ledningen uppfyller kraven enligt artikel 322 i förordningen (d), att ägarna uppfyller kraven enligt artikel 323 i
informationsutbyte mellan tillsynsmyndigheter när det gäller specialföretag samt för att fastställa format och mallar för de uppgifter som specialföretagen ska rapportera i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG.
förordningen (e), att det finns ett effektivt system för företagsstyrning enligt artikel 324 i förordningen (f), att specialföretaget är i stånd att uppfylla kravet på tillsynsrapportering enligt artikel 325 i förordningen och att specialföretaget uppfyller solvenskraven i artikel 326 i förordningen. För att EU-förordningarna ska kunna tillämpas och få genomslag i svensk rätt behövs det emellertid kompletterande bestämmelser i FRL när det gäller prövning av bolagsordning och stadgar. Det bör även förtydligas att krav ställs på att den planerade verksamheten kan antas komma att uppfylla kraven enligt bestämmelserna försäkringsrörelselagen och andra författningar som reglerar specialföretagets verksamhet. I sammanhanget bör nämnas att kommissionens genomförandeförordning (EU) 2015/462 innehåller vilket förfarande som ska följa vid beviljande av tillsynsmyndighetens godkännande av etablering av specialföretag (se artikel 1–5 i genomförandeförordningen).
Frågor om tillsyn regleras endast i en artikel i kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/35. I artikel 325.1 anges att medlemsstaterna får begära sådan information av specialföretaget som behövs för att kunna utöva tillsyn över företaget . I kommissionens genomförandeförordning (EU) 2015/462 finns endast bestämmelser om tillsynsrapportering (se artiklarna 12–14). För att EU-förordningarna ska kunna tillämpas och få genomslag behöver det även i detta avseende införas kompletterande bestämmelser i FRL. Det gäller närmare bestämt regler om tillsynen och dess omfattning samt om registeringsmyndighet. Även frågan om avgifter till inspektionen bör regleras.
Bestämmelser om ingripande finns enbart i kommissionens genomförandeförordning (EU) 2015/462, och då endast i form av vad som kan eller ska utgöra grund för återkallelse (se artikel 6). Där preciseras att en auktorisation får återkallas om specialföretaget inte längre uppfyller de ursprungliga villkoren på vilka det godkändes att företaget inrättades och om specialföretaget allvarligt har åsidosatt sina förpliktelser enligt de bestämmelser det omfattas av (artikel 6.1). Vid sistnämnd bedömning ska tillsynsmyndigheten betrakta det som allvarligt åsidosättande av specialföretagets förpliktelser om företaget inte konstant har uppfyllt kravet att vara fullt finansierat, och enligt tillsynsmyndighetens bedömning inte heller förmår rätta till denna brist inom rimlig tid (artikel 6.2).
Det måste stå de enskilda medlemsstaterna fritt att härutöver besluta om andra typer av ingripanden. Det bör därför införas kompletterande bestämmelser om andra typer av ingripandeformer i FRL utöver nu beskrivna återkallelsegrunder i genomförandeförordningen (se närmare nedan i avsnitt 19.5.2)..
Hänvisningar till S19-2
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 19.3.2
19.3. Tillstånd
19.3.1. Tillståndsplikt
Regeringens förslag: Tillstånd krävs för att få driva verksamhet som specialföretag.
Med specialföretag avses ett aktiebolag eller en ekonomisk förening som, utan att vara ett försäkringsföretag eller en utländsk försäkringsgivare, övertar försäkringsrisker från ett försäkringsföretag eller en EES-försäkringsgivare och till fullo finansierar sin exponering för riskerna genom inkomster från emissioner av skuldebrev eller någon annan liknande form av finansiering, för vilken rätten till återbetalning är underordnad företagens skyldigheter enligt avtal om riskövertagande.
Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningen preciserar inte vilka associationsformer som ska ges tillstånd att bedrivs verksamhet som specialföretag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: Som nämnts innehåller Solvens IIdirektivet – i motsats till återförsäkringsdirektivet – en skyldighet för medlemsstaterna att införa uttryckliga bestämmelser om möjlighet för specialföretag att etablera sig inom deras territorier. Det bör således införas en bestämmelse som innebär att verksamhet som består i att överta försäkringsrisker från ett försäkringsföretag eller en utländsk försäkringsgivare och som till fullo finansierar sin exponering för riskerna genom inkomster från emissioner av skuldebrev eller någon annan liknande form av finansiering, för vilken rätten till återbetalning är underordnad företagens skyldighet enligt avtal om riskövertagande, får drivas bara efter tillstånd. Tillåtna associationsformer är aktiebolag och ekonomisk förening (se närmare nedan).
Hänvisningar till S19-3-1
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
19.3.2. Förutsättningar för tillstånd att driva verksamhet som specialföretag
Regeringens förslag: Ett specialföretag ska ges tillstånd att driva verksamhet om bolagsordningen eller stadgarna stämmer överens med försäkringsrörelselagen och andra författningar som reglerar ett specialföretags bolagsordning eller stadgar samt i övrigt innehåller de särskilda bestämmelser som behövs med hänsyn till omfattningen och arten av den planerade verksamheten. Dessutom krävs att den planerade verksamheten kan antas komma att uppfylla kraven enligt bestämmelserna i försäkringsrörelselagen och andra författningar som reglerar ett specialföretags verksamhet.
Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag. Utredningen föreslår att regeringen ska få meddela närmare föreskrifter om förutsättningarna för tillstånd och villkor för verksamheten.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.Finansinspektionen föreslår att lagtexten
justeras så att det framgår att endast juridiska personer kan få tillstånd som specialföretag. Bolagsverket anser att det av registreringstekniska skäl är viktigt för verket att det tydliggörs vilka associationsformer som kan bli aktuella för tillstånd som specialföretag.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: Solvens II-direktivet innehåller en skyldighet för medlemsstaterna att införa uttryckliga bestämmelser som möjliggör för specialföretag att etablera sig inom deras territorier (efter förhandsgodkännande). Direktivet får uppfattas så att det överlåter åt medlemsstaterna att bestämma vilka associationsformer som bör tillåtas när det gäller specialföretag. Regeringen delar Finansinspektionens bedömning att endast juridiska personer bör komma ifråga. Med tanke på verksamhetens art i ett specialföretag är det dessutom lämpligt att välja de huvudsakliga associationsformer som svensk lagstiftning erbjuder för att bedriva verksamhet utan personligt ansvar för associationens delägare, dvs. aktiebolag och ekonomisk förening (kapitalassociation respektive personassociation). Dessa företag ska, som Bolagsverket föreslår, omfattas av krav på registrering i register (se närmare nedan)
När det gäller förutsättningarna för tillstånd att bedriva verksamhet som specialföretag, vilka framgår av bestämmelserna i kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/35 (se artikel 318 med hänvisningar), finns det – som konstaterats tidigare i avsnitt 19.2 – behov av vissa kompletteringar i FRL för att EU-regleringen i denna del ska kunna tillämpas och få genomslag i svensk rätt. Härutöver måste naturligtvis även förutsättningarna för tillstånd enligt EU-förordningen vara uppfyllda. Detta bör i FRL komma till uttryck på så sätt att ett specialföretag ska ges tillstånd att bedriva verksamhet om, den planerade verksamheten kan antas komma att uppfylla kraven enligt bestämmelserna i FRL och andra författningar som reglerar specialföretagets verksamhet.
Hänvisningar till S19-3-2
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
19.3.3. Prövning av ansökan om tillstånd
Regeringens förslag: En ansökan om tillstånd att driva verksamhet som specialföretag, liksom frågor om godkännande av bolagsordning eller stadgar, ska prövas av Finansinspektionen.
Utredningens förslag överensstämmer inte med regeringens förslag.
Utredningen föreslår att regeringen ska få meddela föreskrifter om förutsättningarna för tillstånd och villkor för verksamheten.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: För att kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/35 ska kunna tillämpas och få genomslag i svensk rätt behöver det pekas ut vilken myndighet som ska pröva en ansökan om tillstånd att bedriva verksamhet som specialföretag. Det framstår som lämpligt att Finansinspektionen ges denna uppgift och att detta framgår av lag. Det är även lämpligt att det är inspektionen som får ansvar att pröva frågor om godkännande av bolagsordning eller stadgar för ett specialföretag. Även detta och vilka förutsättningar som gäller för godkännande bör framgå av FRL.
Hänvisningar till S19-3-3
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
19.4. Tillsyn över specialföretag
19.4.1. Registeringsmyndighet
Regeringens förslag: Bolagsverket ska vara registreringsmyndighet för specialföretag. Ett specialföretag ska vara registrerat i aktiebolags- eller föreningsregistret med en särskild beteckning. I dessa register skrivs de uppgifter in som enligt försäkringsrörelselagen eller andra författningar ska anmälas för registrering.
Utredningens förslag överensstämmer inte med regeringens förslag.
Utredningen föreslår att regeringen ska få meddela närmare föreskrifter om förutsättningarna för tillstånd och villkor för verksamheten.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Bolagsverket anför att det av registreringstekniska skäl är viktigt att det tydliggörs om det kommer att införas krav på registrering i försäkringsregistret för specialföretag.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. I utkastet till lagrådsremiss föreslås att det upprättas ett särskilt register för registrering av specialföretag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det. Bolagsverket förespråkar att specialföretag ska vara registrerade i aktiebolags- eller föreningsregistret med en särskild beteckning.
Skälen för regeringens förslag: I likhet med vad som gäller för försäkringsföretag bör Bolagetsverket vara registeringsmyndighet för specialföretag.
Bolagsverket förespråkar av kostnads- och effektivitetsskäl att specialföretag ska vara registrerade i aktiebolags- eller föreningsregistret med en särskild beteckning. Regeringen delar Bolagsverkets bedömning av frågan om val av registreringsform. Specialföretag bör således vara registrerade under en särskild beteckning i redan existerande register för respektive associationsform. I dessa register ska det skrivas in uppgifter som enligt författningar ska anmälas för registrering. Även detta bör framgå av FRL.
Hänvisningar till S19-4-1
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
19.4.2. Tillsynen och dess omfattning
Regeringens förslag: Finansinspektionen ska ha tillsyn över specialföretag.
Tillsynen ska omfatta att verksamheten drivs enligt andra författningar som reglerar specialföretagets verksamhet, företagets bolagsordning eller stadgar, samt styrdokument som företaget har upprättat och som har sin grund i författningar som reglerar företagets verksamhet.
Utredningen har inte något förslag i fråga om tillsynen och dess omfattning.
Remissinstanserna berör inte frågan. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: Frågor om tillsyn regleras endast i en artikel i kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/35. I artikel 325.1 stadgas att medlemsstaterna får begära sådan information av specialföretaget som behövs för att kunna utöva tillsyn över företaget. I kommissionens genomförandeförordning (EU) 2015/462 finns bestämmelser om tillsynssamarbete (se artiklarna 8–11) och tillsynsrapportering (se artiklarna 12–14).
Lagrådet har efterlyst en analys av behovet av att införa till EUförordningarna kompletterande tillsynsbestämmelser.
För att EU-förordningarna ska kunna tillämpas och få genomslag behöver det även i detta avseende införas kompletterande bestämmelser i FRL. Enligt regeringens mening gäller det närmare bestämt regler om registreringsmyndighet (se ovan i avsnitt 19.4.2), tillsynen och dess omfattning samt ytterligare regler om tillsynsrapportering och avgifter. (se nedan i avsnitt 19.4.3 och 19.4.4).
19.4.3. Upplysningar från ett specialföretag till Finansinspektionen
Regeringens förslag: Ett specialföretag ska lämna Finansinspektionen de upplysningar om sin verksamhet som inspektionen begär.
Utredningen har inte något förslag i frågan om upplysningar från ett specialföretag till Finansinspektionen.
Remissinstanserna berör inte frågan. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: Som nämnts i föregående avsnitt finns det en artikel i kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/35 om att medlemsstaterna får begära sådan information av specialföretaget som behövs för att kunna utöva tillsyn över företaget. I bestämmelsen
saknas emellertid den nödvändiga preciseringen att det är till Finansinspektionen – i egenskap av utpekad tillsynsmyndighet – som specialföretag ska lämna upplysningar om sin verksamhet. Finansinspektionen torde inte kunna inhämta dessa uppgifter enbart med stöd av denna bestämmelse i EU-förordningen. För att den ska kunna tillämpas och få genomslag behövs det därför en kompletterande bestämmelse i FRL.
19.4.4. Avgifter till Finansinspektionen
Regeringens förslag: Specialföretag ska med avgifter bidra till att täcka kostnaderna för Finansinspektionens verksamhet.
Regeringen får meddela föreskrifter om sådana avgifter.
Utredningen har inte något förslag i frågan om avgifter till Finansinspektionen.
Remissinstanserna berör inte frågan. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: I likhet med vad som gäller för försäkringsföretag bör specialföretag med avgifter bidra till att täcka kostnaderna för Finansinspektionens verksamhet. Regeringen bör få meddela föreskrifter om sådana avgifter.
19.5. Ingripande mot specialföretag
19.5.1. När Finansinspektionen ska ingripa
Regeringens förslag: Finansinspektionen ska ingripa om ett specialföretag har åsidosatt sina skyldigheter enligt författningar som reglerar företagets verksamhet, företagets bolagsordning eller stadgar eller företagets styrdokument som har sin grund i författningar som reglerar företagets verksamhet. Inspektionen ska även ingripa om bolagsordningen, stadgarna, eller styrdokumenten inte längre är tillfredsställande med hänsyn till omfattningen och arten av företagets verksamhet.
Utredningen har inte något förslag i frågan om när Finansinspektionen ska ingripa mot ett specialföretag.
Remissinstanserna berör inte frågan. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: I kommissionens genomförandeförordning (EU) 2015/462 (artikel 6) anges under vilka förutsättningar som en nationell tillsynsmyndighet får eller ska ingripa mot ett specialföretag (i form av återkallelse av tillstånd). Där anges att den nationella
tillsynsmyndigeten får ingripa när ett specialföretag inte längre uppfyller de ursprungliga villkoren för tillståndet eller när företaget åsidosätter sina förpliktelser enligt de bestämmelser det omfattas av. Enligt regeringens mening bör det tydliggöras i FRL under vilka förutsättningar som Finansinspektionen ska ingripa mot ett specialföretag. Förslaget innebär bl.a. att Finansinspektionen ska ingripa mot bl.a. ett specialföretag som har åsidosatt sina skyldigheter enligt författningar som reglerar företagets verksamhet. För tydlighetens skull bör i sammanhanget nämnas att i begreppet författning inbegrips även EU-förordningar. Det kan således vara fråga om ett specialföretag som bryter mot EU-förordningar eller mot FRL, aktiebolagslagen (2005:551) eller lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar.
Hänvisningar till S19-5-1
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
19.5.2. Hur Finansinspektionen ska ingripa
Regeringens förslag: Ingripande ska ske genom utfärdande av föreläggande att vidta rättelse inom viss tid, genom förbud att verkställa beslut eller genom anmärkning. Om en överträdelse är allvarlig ska specialföretagets tillstånd återkallas eller, om det är tillräckligt, varning meddelas.
Utredningen har inte något förslag i frågan hur Finansinspektionen ska ingripa mot specialföretag.
Remissinstanserna berör inte frågan. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: Bestämmelser om ingripande finns, som nämnts tidigare, i kommissionens genomförandeförordning (EU) 2015/462 (artikel 6), och då endast i form av vad som kan eller ska utgöra grund för återkallelse. Där anges att återkallelsegrunderna är om specialföretaget inte längre uppfyller de ursprungliga villkor på vilka det godkändes att företaget inrättades (artikel 6.1 a) och om specialföretaget allvarligt åsidosatt sina förpliktelser enligt de bestämmelser det omfattas av (artikel 6.1 b). I artikel 6.2 anges att tillsynsmyndigheten – vid tillämpning av artikel 6.1 b – ska betrakta det som ett allvarligt åsidosättande av specialföretagets förpliktelser om företaget inte konstant har uppfyllt kravet att vara fullt finansierat, och enligt tillsynsmyndighetens bedömning inte heller förmår att rätta till denna brist inom rimlig tid. Det måste stå de enskilda medlemsstaterna fritt att härutöver besluta om andra typer av ingripanden. Det bör därför i FRL införas kompletterande bestämmelser om andra typer av ingripandeformer utöver återkallelse.
Det finns därför anledning att föreslå att ingripande ska ske genom utfärdande av föreläggande att vidta rättelse inom viss tid, genom förbud att verkställa beslut eller genom anmärkning. Om en överträdelse är allvarlig bör specialföretagets tillstånd återkallas eller, om det är tillräckligt, varning meddelas.
Lagrådet har efterlyst en analys av behovet av att införa till EUförordningarna kompletterande bestämmelser om ingripande. Det nuvarande sanktionssystemet för försäkringsföretag infördes 2004. Syftet var att införa ett flexibelt system som gav utrymme för en tillräckligt nyanserad bedömning av allvarliga överträdelser (se prop. 2003/04:109 s. 51–55). Dessa ingripandebestämmelser omfattar även återförsäkringsbolag. Som nämnts tidigare bedriver specialföretag en liknande verksamhet som traditionella återförsäkringsbolag, som per definition räknas som försäkringsföretag och bör därmed omfattas av regleringen i FRL. Det finns därför skäl att införa motsvarande sanktionsbestämmelser för specialföretag.
Detta gäller även i huvudsak övriga ingripandebestämmelser som nu föreslås gälla för försäkringsföretag. Ett undantag från den huvudprincipen bör gälla för de bestämmelser som förutsätter att företaget beräknar solvenskapitalkrav och minimikapitalkrav, men även de ingripandebestämmelser som har sin grund i att företaget inte längre uppfyller kravet på tillstånd. De förstnämnda ingripandebestämmelserna blir inte aktuella för ett specialföretag eftersom denna kategori företag har särskilda solvenskrav (se artikel 211.2 g i Solvens II-direktivet och artikel 326 och 327 i kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/35). Som framgått ovan finns det i stället i artikel 6 i kommissionens genomförandeförordning (EU) 2015/462 bestämmelser om återkallelse som hanterar överträdelser av dessa solvensregler. Motsvarande gäller för specialföretag som inte längre uppfyller kraven för tillstånd (se artikel 6.1 a i genomförandeförordningen). Enligt regeringens mening finns inte heller anledning att utvidga återkallelsegrunderna för specialföretag utöver vad som anges i artikel 6 i genomförandeförordningen.
19.5.3. När Finansinspektionen får avstå från ingripande
Regeringens förslag: Finansinspektionen får avstå från ingripande om en överträdelse är ringa eller ursäktlig, specialföretaget gör rättelse, eller någon annan myndighet har vidtagit åtgärder mot företaget och dessa åtgärder bedöms tillräckliga.
Utredningen har inte något förslag i frågan om när Finansinspektionen får avstå från ingripande.
Remissinstanserna berör inte frågan. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: I likhet med vad som gäller för försäkringsföretag bör det framgå av FRL att Finansinspektionen under vissa förutsättningar får avstå från att ingripa mot ett specialföretag.
Det finns därför anledning att föreslå att Finansinspektionen får avstå från ingripande om en överträdelse är ringa eller ursäktlig, specialföretaget gör rättelse, eller någon annan myndighet har vidtagit åtgärder mot företaget och dessa åtgärder bedöms tillräckliga.
Hänvisningar till S19-5-3
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
19.5.4. Överträdelser av beslut om rättelser
Regeringens förslag: Om ett specialföretag driver verksamhet i ett annat land inom EES och företaget inte rättar sig efter Finansinspektionens eller behörig utländsk myndighets begäran om rättelse, ska inspektionen vidta de åtgärder som behövs för att förhindra fortsatta överträdelser. Inspektionen ska underrätta den behöriga utländska myndigheten om vilka åtgärder som vidtas.
Utredningen har inte något förslag i frågan om överträdelse av beslut om rättelse.
Remissinstanserna berör inte frågan. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: Det bör införas en bestämmelse i lag som möjliggör för Finansinspektionen att vidta åtgärder om ett specialföretag driver verksamhet i ett annat land inom EES och företaget inte rättar sig efter Finansinspektionens eller behörig utländsk myndighets begäran om rättelse.
Det finns därför anledning att föreslå att om ett specialföretag driver verksamhet i ett annat land inom EES och företaget inte rättar sig efter Finansinspektionens eller behörig utländsk myndighets begäran om rättelse, ska inspektionen vidta de åtgärder som behövs för att förhindra fortsatta överträdelser. Inspektionen ska underrätta den behöriga utländska myndigheten om vilka åtgärder som vidtas.
Hänvisningar till S19-5-4
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
19.5.5. Återkallelse av tillstånd att bedriva verksamhet som specialföretag
Regeringens förslag: I lagen ges en upplysningsbestämmelse om att det i kommissionens EU-förordning finns bestämmelser om när ett tillstånd ska respektive får återkallas.
Om ett specialföretags tillstånd återkallas, får Finansinspektionen bestämma hur avvecklingen av verkssamheten ska ske.
Ett beslut om återkallelse får förenas med förbud att fortsätta hela eller delar av verksamheten.
Utredningen har inte något förslag i frågan om återkallelse av tillstånd för ett specialföretag.
Remissinstanserna har inte berört frågan. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: En upplysningsbestämmelse bör införas i lag om att det i kommissionens genomförandeförordning (EU) 2015/462 finns bestämmelser om när ett tillstånd ska eller får återkallas. I avsnitt 19.5.2 lämnas förslag på hur Finansinspektionen ska ingripa. I
likhet med vad som gäller för försäkringsföretag bör Finansinspektionen få bestämma hur avvecklingen ska ske om ett specialföretags tillstånd har återkallats liksom att ett sådant beslut får förenas med förbud att fortsätta hela eller delar av verksamheten.
Hänvisningar till S19-5-5
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
19.5.6. Straffavgift
Regeringens förslag: Om Finansinspektionen har meddelat ett beslut om anmärkning eller varning mot ett specialföretag, får inspektionen besluta att företaget ska betala en straffavgift.
Avgiften tillfaller staten. Straffavgiften ska fastställas till lägst femtusen kronor och högst femtio miljoner kronor.
Avgiften får inte överstiga tio procent av specialföretagets omsättning närmast föregående räkenskapsår. Om överträdelsen har skett under specialföretagets första verksamhetsår eller om uppgifter om omsättningen annars saknas eller är bristfälliga, får omsättningen uppskattas.
Avgiften får inte vara så stor att specialföretaget efter det att avgiften har påförts inte uppfyller kravet på full finansiering.
När straffavgiftens storlek fastställs, ska särskild hänsyn tas till hur allvarlig den överträdelse är som har föranlett anmärkningen eller varningen och hur länge överträdelsen har pågått.
Utredningen har inte något förslag i frågan om straffavgift. Remissinstanserna berör inte frågan. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: I FRL finns bestämmelser om befogenhet för Finansinspektionen att besluta om straffavgift och dess storlek inom ett visst intervall. Inspektionen bör ges samma befogenhet gentemot ett specialföretag. Lagrådet har efterfrågat skäl för att införa denna befogenhet när det gäller specialföretag och även skälen för att bestämma avgifterna till angivna belopp.
Som tidigare har nämnts infördes det nuvarande sanktionssystemet för försäkringsföretag 2004. Syftet var att införa ett flexibelt system som gav utrymme för en tillräckligt nyanserad bedömning av allvarliga överträdelser. Som en naturlig del av dessa nyanserade sanktioner bör det finnas en möjlighet för Finansinspektionen att förena ett beslut om anmärkning eller varning med en straffavgift (se prop. 2003/04:109 s. 51–55). Dessa ingripandebestämmelser omfattar även återförsäkringsbolag. Som nämnts tidigare bedriver specialföretag en liknande verksamhet som traditionella återförsäkringsbolag som per definition räknas som försäkringsföretag. Enligt regeringens mening finns det anledning att införa motsvarande sanktionsbestämmelser för specialföretag som för försäkringsföretag. Dessa bör även i huvudsak utformas på samma sätt. Det innebär att eftersom intervallet inom vilket straffavgiften kan fastställas är relativt stort bör det införas en
begränsningsregel som främst får betydelse för mindre specialföretag. Det finns även – i likhet med regleringen av försäkringsföretagen – anledning att i lag fastställa utgångspunkterna för bedömningen av straffavgiftens storlek.
I nuvarande 16 kap. 15 § tredje stycket FRL anges att avgiften inte får vara så stor att försäkringsföretaget efter det att avgiften har påförts inte uppfyller kraven i stabilitetsprincipen (4 kap. 1 §), dvs. de grundläggande kraven på soliditet och likviditet. Syftet med denna regel är att förhindra att uttag av straffavgift får till följd att tillståndet återkallas (se prop. 2003/04:109 s. 64).
Någon motsvarande stabilitetsprincip gäller inte för specialföretag. För specialföretag gäller i stället solvenskrav som innebär att företaget alltid ska vara fullt finansierat (se artiklarna 318, 319, 326 och 327 i kommissionens delegerade förordning [EU] 2015/35). I artikel 6.2 i kommissionens genomförandeförordning (EU) preciseras att om specialföretaget inte konstant uppfyller kravet på full finansiering och inte heller förmår rätta till denna brist inom rimlig tid, utgör detta ett allvarligt åsidosättande av specialföretagets förpliktelser som kan föranleda återkallelse av auktorisationen. Mot denna bakgrund och för att uppfylla syftet med bestämmelsen i 16 kap. 15 § tredje stycket FRL, bör det för specialföretag införas en begränsningsregel om att avgiften inte får vara så stor att företaget efter det att straffavgiften har påförts inte uppfyller kravet på full finansiering.
Hänvisningar till S19-5-6
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
19.5.7. Förseningsavgift
Regeringens förslag: Om ett specialföretag inte i tid lämnar de upplysningar som har föreskrivits med stöd av lag, får Finansinspektionen besluta att företaget ska betala en förseningsavgift med högst 100 000 kronor.
Avgiften tillfaller staten.
Utredningen har inte något förslag i frågan om förseningsavgift. Remissinstanserna berör inte frågan. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: I nuvarande FRL finns bestämmelser om befogenhet för Finansinspektionen att besluta om förseningsavgift.
Inspektionen bör ges samma befogenhet gentemot ett specialföretag (se ovan).
Det finns därför anledning att föreslå att om ett specialföretag inte i tid lämnar de upplysningar som har föreskrivits med stöd av lag, får Finansinspektionen besluta att företaget ska betala en förseningsavgift med högst 100 000 kronor. Avgiften tillfaller staten.
Hänvisningar till S19-5-7
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
19.5.8. Verkställighet av beslut om straffavgift och förseningsavgift
Regeringens förslag: Straffavgiften eller förseningsavgiften ska betalas till Finansinspektionen inom trettio dagar efter det att beslutet om den har vunnit laga kraft eller inom den längre tid som anges i beslutet. Finansinspektionens beslut att ta ut straffavgift eller förseningsavgift får verkställas utan föregående dom eller utslag, om avgiften inte har betalats inom denna tid.
Om straffavgiften eller förseningsavgiften inte betalas inom den tid som anges ovan, ska Finansinspektionen lämna den obetalda avgiften för indrivning.
En beslutad straffavgift eller förseningsavgift faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet vann laga kraft.
Utredningen har inte något förslag i frågan om verkställighet av beslut om straffavgift och förseningsavgift.
Remissinstanserna berör inte frågan. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: I nuvarande FRL finns bestämmelser om när straffavgiften ska betalas, att Finansinspektionen beslut om straffavgift eller förseningsavgift får verkställas utan föregående dom eller utslag, indrivning av straffavgift eller förseningsavgift eller bortfallande av dessa. Motsvarande bestämmelser bör gälla i fråga om specialföretag.
Det finns därför anledning att föreslå att straffavgiften eller förseningsavgiften ska betalas till Finansinspektionen inom trettio dagar efter det att beslutet om den har vunnit laga kraft eller inom den längre tid som anges i beslutet. Finansinspektionens beslut att ta ut straffavgift eller förseningsavgift får verkställas utan föregående dom eller utslag, om avgiften inte har betalats inom denna tid. Om straffavgiften eller förseningsavgiften inte betalas inom den tid som anges ovan, ska Finansinspektionen lämna den obetalda avgiften för indrivning. En beslutad straffavgift eller förseningsavgift faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet vann laga kraft.
Hänvisningar till S19-5-8
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
19.5.9. Ingripande mot den som saknar tillstånd
Regeringens förslag: Om någon driver verksamhet som specialföretag utan att vara berättigad till det, ska Finansinspektionen förelägga denne att upphöra med verksamheten. Inspektionen får besluta hur avvecklingen av verksamheten ska ske.
Om det är osäkert om försäkringsrörelselagen är tillämplig på viss verksamhet, får Finansinspektionen förelägga den som driver verksamheten att lämna de upplysningar om verksamheten som inspektionen behöver för att bedöma om så är fallet. Den som är revisor i ett
företag är skyldig att på begäran av inspektionen lämna sådana upplysningar om företagets verksamhet som revisorn har fått kännedom om vid fullgörandet av sitt uppdrag.
Om ett specialföretag inte följer ett föreläggande att upphöra med verksamheten, ska rätten, efter ansökan av Finansinspektionen, besluta att företaget ska gå i likvidation. Beslut om likvidation ska inte meddelas om det under ärendets handläggning vid rätten visas att verksamheten har upphört.
Beslutet om likvidation gäller omedelbart.
Utredningen har inte något förslag i frågan om ingripande mot den som saknar tillstånd.
Remissinstanserna berör inte frågan. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: I nuvarande FRL finns bestämmelser om befogenhet för Finansinspektionen att bl.a. ingripa mot den som saknar tillstånd. Inspektionen bör ges samma befogenhet gentemot ett specialföretag. Även i övrigt bör bestämmelserna utformas i enlighet med FRL.
Det finns därför anledning att föreslå att om någon driver verksamhet som specialföretag utan att vara berättigad till det, ska Finansinspektionen förelägga denne att upphöra med verksamheten. Inspektionen får besluta hur avvecklingen av verksamheten ska ske. Om det är osäkert om lagen är tillämplig på viss verksamhet, får Finansinspektionen förelägga den som driver verksamheten att lämna de upplysningar om verksamheten som inspektionen behöver för att bedöma om så är fallet. Den som är revisor i ett företag är skyldig att på begäran av inspektionen lämna sådana upplysningar om företagets verksamhet som revisorn har fått kännedom om vid fullgörandet av sitt uppdrag. Om ett specialföretag inte följer ett föreläggande att upphöra med verksamheten, ska rätten, efter ansökan av Finansinspektionen, besluta att företaget ska gå i likvidation. Beslut om likvidation ska inte meddelas om det under ärendets handläggning vid rätten visas att verksamheten har upphört. Beslutet om likvidation gäller omedelbart.
Hänvisningar till S19-5-9
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
20. Återförsäkring
20.1. Likvärdighetsbedömningar (ekvivalensbedömningar)
Regeringens bedömning: Bestämmelserna i Solvens II-direktivet om kommissionens skyldigheter och möjligheter när det gäller s.k. likvärdighetsbedömningar av solvensordningar som tredjeland tillämpar på återförsäkringsverksamhet behöver inte tas in i lag.
Bestämmelsen i Solvens II-direktivet om att återförsäkringsavtal som ingåtts med ett försäkringsföretag med huvudkontor i ett tredje land vars solvensordning av kommissionen bedömts vara likvärdig med solvensordningen i direktivet, ska behandlas på samma sätt som återförsäkringsavtal som ingåtts med företag som har fått tillstånd enligt direktivet behöver inte heller tas in i svensk lag.
Utredningens bedömning sammanfaller endast delvis med regeringens bedömning. Utredningen föreslår att det tas in en uttrycklig bestämmelse i lag om likabehandling.
Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har inga invändningar mot den.
Bedömningen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har ingen invändning mot den.
Skälen för regeringens bedömning: I artikel 172.1 i Solvens IIdirektivet, i dess lydelse enligt omnibus II-direktivet (artikel 2.42), finns bestämmelser om att kommissionen ska anta genomförandeåtgärder som specificerar kriterierna för att bestämma om den solvensordning som ett tredje land tillämpar på återförsäkringsverksamheter som bedrivs av företag med huvudkontor i det tredje landet är likvärdig med den solvensordning som gäller enligt Solvens II-direktivet. Bestämmelsen riktar sig till kommissionen och ska därför inte tas in i svensk lag.
Av artikel 172.2 (i dess lydelse enligt omnibus II-direktivet) framgår det att kommissionen får, med beaktande av de kriterier som fastställts enligt artikel 172.1, besluta om huruvida en solvensordning som tredjeland tillämpar på återförsäkringsverksamhet som bedrivs av försäkringsföretag med huvudkontor i samma tredjeland är likvärdig med den solvensordning som gäller enligt Solvens II-direktivet. Eftersom delegerade akter som antas av kommissionen i form av EU-förordning är direkt gällande i Sverige, krävs det inga lagstiftningsåtgärder med anledning av artikel 172.2.
Av artikel 172.3 framgår det att återförsäkringsavtal som ingåtts med ett försäkringsföretag med huvudkontor i ett tredje land vars solvensordning bedömts vara likvärdig med solvensordningen i Solvens IIdirektivet ska behandlas på samma sätt som återförsäkringsavtal som ingåtts med företag som har fått tillstånd enligt Solvens II-direktivet. Artikeln får anses ha betydelse vid beräkning av solvenskapitalkravet och hur man där får beakta riskreduceringstekniker, dvs. i vilka fall t.ex. avgiven återförsäkring kan reducera kapitalkravet för att försäkringsföretagets risk är lägre. Eftersom detta regleras i kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/35 bedöms inte heller denna artikel föranleda någon genomförandeåtgärd i lag.
Genom omnibus II-direktivet (artikel 2.42) införs det även nya bestämmelser i Solvens II-direktivet (artikel 172.4–172.6). Enligt artikel 172.4 och 172.5 införs en möjlighet för kommissionen att besluta om ekvivalens under en begränsad tidsperiod. Enligt artikel 172.6 ska återförsäkringskontrakt som sluts med företag vars solvensordning ansetts vara ekvivalent under en begränsad tidsperiod behandlas på
samma sätt som återförsäkringskontrakt som sluts med företag vars solvensordning ansetts vara ekvivalent.
Även sådana återförsäkringskontrakt som har slutits med företag vars solvensordning har ansetts vara ekvivalent under en begränsad tidsperiod bör beaktas vid beräkning av solvenskapitalkravet enligt ovan. För detta krävs också i dessa fall ett beslut om ekvivalens från kommissionen.
20.2. Förbud mot att vägra att godkänna återförsäkrings- och retrocessionsavtal
Regeringens bedömning: Bestämmelserna om förbud mot att vägra godkänna återförsäkrings- och retrocessionsavtal i Solvens
II-
direktivet behöver inte tas in i lag.
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har inga invändningar mot den.
Bedömningen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har ingen invändning mot den.
Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel 32.1 och 32.2 i
Solvens II-direktivet får ett försäkringsföretags hemland inte vägra att godkänna eller motsätta sig ett återförsäkringsavtal eller retrocessionsavtal som ingåtts med ett återförsäkringsföretag eller ett försäkringsföretag som är auktoriserat i ett annat land inom EES av skäl som direkt sammanhänger med sundheten i det återförsäkrings- eller försäkringsföretagets finanser. Bestämmelsen har sin motsvarighet i de äldre direktiven och är redan införd i svensk rätt genom bestämmelserna i nuvarande 6 kap. 1 § tredje stycket FRL.
Enligt artikel 32.2 får återförsäkringsföretagets hemland inte motsätta sig ett s.k. retrocessionsavtal som företaget ingått med ett återförsäkrings- eller försäkringsföretag som är auktoriserat i ett annat land inom EES av skäl som direkt sammanhänger med sundheten i det återförsäkrings- eller försäkringsföretagets finanser. Även denna bestämmelse har sin motsvarighet i de äldre direktiven, och är införd i svensk rätt genom bestämmelserna i nuvarande 6 kap. 1 § tredje stycket FRL.
Bestämmelserna i 6 kap. 1 § tredje stycket FRL har inte någon relevans i Solvens II-regelverket. Dessa regler slopas därför. Bestämmelserna i artikel 32 får emellertid anses ha betydelse vid beräkning av solvenskapitalkravet och hur man där får beakta riskreduceringstekniker, dvs. i vilka fall avgiven återförsäkring kan reducera kapitalkravet för att försäkringsföretagets risk är lägre. Eftersom detta regleras i kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/35 bedöms emellertid denna artikel inte föranleda någon genomförandeåtgärd i lag.
20.3. Förbud mot pantsättning av tillgångar
Regeringens bedömning: Bestämmelserna i Solvens II-direktivet om förbud mot system med bruttoreserver som kräver att tillgångar pantsätts för att täcka ej intjänade premier och oreglerade skador i de fall då återförsäkraren är ett försäkringsföretag i tredjeland vars solvensordning bedömts vara likvärdig med solvensordningen i Solvens IIdirektivet, kräver ingen lagstiftningsåtgärd.
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har inga invändningar mot den.
Bedömningen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har ingen invändning mot den.
Skälen för regeringens bedömning: I artikel 173 i Solvens IIdirektivet finns bestämmelser om förbud mot system med bruttoreserver som kräver att tillgångar pantsätts för att täcka ej intjänade premier och oreglerade skador i de fall då återförsäkraren är ett försäkringsföretag i tredjeland vars solvensordning bedömts vara likvärdig med solvensordningen i Solvens II-direktivet.
När motsvarande direktivbestämmelse för återförsäkringsgivare från ett annat EES-land genomfördes i svensk rätt i samband med genomförandet av återförsäkringsdirektivet gjordes bedömningen att det i Sverige inte fanns något sådant system med bruttoreserver som avses i bestämmelsen och att bestämmelsen därför inte krävde någon lagstiftningsåtgärd (se prop. 2007/08:40 s. 84).
I 5 kap. LUFT finns bestämmelser om att en försäkringsgivare från tredje land ska, som säkerhet för sin försäkringsrörelse i Sverige, deponera värdehandlingar i en bank eller ett kreditmarknadsföretag på det sätt och under de villkor som Finansinspektionen bestämmer. Bestämmelserna ändrades senast i samband med genomförandet av återförsäkringsdirektivet, genom vilket det klargjordes att depositionsbestämmelserna för direkt försäkringsrörelse även skulle gälla vid återförsäkringsrörelse. Att depositionsbestämmelserna alltjämt i grunden ska gälla för all försäkringsrörelse som bedrivs genom filial till en försäkrings- eller återförsäkringsgivare från tredje land följer av artikel 162.2 i Solvens II-direktivet.
Frågan är nu om bestämmelsen i artikel 173 ska anses förbjuda depositionskrav i de fall försäkrings- eller återförsäkringsgivaren har sitt huvudkontor i ett tredje land vars solvensordning bedömts vara likvärdig med solvensordningen i Solvens II-direktivet. Om bestämmelsen vore avsedd att innebära krav på ett sådant förbud, torde emellertid sistnämnd direktivbestämmelse ha formulerats på ett sådant sätt att den hänvisade till bestämmelserna om deposition i samma direktiv. Eftersom en sådan hänvisning saknas bör bestämmelsen tolkas enligt dess ordalydelse, dvs. som ett förbud mot en viss form av system med bruttoreserver. I enlighet med tidigare bedömningar finns det inget sådant system i Sverige, och bestämmelsen i artikel 173 kräver därför inga lagstiftningsåtgärder.
20.4. Finansiell återförsäkring
Regeringens bedömning: Bestämmelserna i Solvens II-direktivet om krav på särskild riskhantering i samband med finansiell återförsäkring kräver ingen särskild reglering i lag
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har inga invändningar mot den.
Bedömningen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har ingen invändning mot den.
Skälen för regeringens bedömning: Begreppet finansiell återförsäkring förklaras i artikel 210.3 i Solvens II-direktivet på följande sätt; en återförsäkring där den explicita maximala potentiella förlusten som kan uppstå överstiger premien för avtalets livslängd, samtidigt som det i avtalet antingen tas hänsyn till pengars tidsvärde eller finns mekanismer för att utjämna skillnaden i ekonomiskt åtagande mellan parterna. Risken för förlust ska uppstå genom överföring av en teckningsrisk och en tidsrisk, som båda är betydande. Den potentiella förlusten ska överstiga premien med ett ”begränsat men betydande belopp”.
Finansiell återförsäkring i olika former har funnits sedan i vart fall 1950-talet. Den började användas i ökad utsträckning under 1990-talet till följd av de katastrofskador som drabbade den internationella återförsäkringsmarknaden under slutet av 1980 och början av 1990-talet. Medan traditionell återförsäkring syftar till att överföra en del av försäkringsrisken från en försäkringsgivare till en återförsäkrare så syftar finansiell återförsäkring i sin ursprungliga form till att skydda ett försäkringsbolags balansräkning och framtida rörelseresultat mot sådana risker som räntefluktuationer, felaktig valutamatchning, felaktiga investeringar etc. Finansiell återförsäkring kan också vara fokuserad på transaktioner som syftar till att lösa sådana problem hos försäkringsgivare som svaga reserver, otillräckligt kapital och stora fluktuationer i riskrörelsen. Den är en av de tekniker som ibland brukar kallas alternativa riskreduceringstekniker. Det tycks inte finnas någon tydlig gräns mellan traditionell återförsäkring och finansiell återförsäkring.
Enligt artikel 210.1 i Solvens II-direktivet ska medlemsstaterna säkerställa att försäkringsföretag som ingår avtal om finansiell återförsäkring, eller bedriver verksamhet med sådan återförsäkring, på ett tillfredsställande sätt kan identifiera, mäta, övervaka, hantera, kontrollera och rapportera risker som uppstår genom sådana avtal eller verksamheter. Enligt artikel 210.2, i dess lydelse enligt omnibus II-direktivet (artikel 2.45), får kommissionen, i syfte att säkerställa en harmoniserad behandling av finansiell återförsäkringsverksamhet, anta delegerade akter för att närmare specificera bestämmelserna i 210.1 i fråga om övervakning, hantering och kontroll av risker till följd av finansiell återförsäkringsverksamhet.
Eftersom bestämmelsen i artikel 210.2 inte är riktad till medlemsstaterna behöver bestämmelsen inte genomföras i svensk rätt.
När det gäller bestämmelserna i artikel 210.1 och 210.3 görs följande bedömning.
I samband med det svenska genomförandet av återförsäkrings-direktivet – som innehöll en option som gjorde det möjligt att tillämpa bestämmelserna i det direktivet på finansiell återförsäkring – gjordes bedömningen att det inte då borde införas några särbestämmelser för finansiell återförsäkring eller någon definition av finansiell återförsäkring (se prop. 2007/08:40 s. 120–122). Ställningstagandet grundades bl.a. på att begreppet försäkringsrörelse inte är definierat i FRL och att det därför inte var lämpligt att införa en detaljbestämmelse om att just finansiell återförsäkring skulle anses vara försäkringsrörelse. Dessa bedömningar äger fortfarande giltighet.
Bestämmelsen i artikel 210.1 skulle visserligen – till skillnad från bestämmelserna i återförsäkringsdirektivet – kunna tolkas som en skyldighet för alla medlemsländer att nu införa uttryckliga bestämmelser om finansiell återförsäkring. Med en uttrycklig definition skulle det t.ex. bli helt klart att i vart fall den form av finansiell återförsäkring som ryms inom den definition som finns i direktivet får bedrivas av försäkringsföretag. Bestämmelsen bör emellertid inte tolkas som en sådan skyldighet, eftersom den snarast handlar om en skyldighet för försäkringsföretag att beakta de särskilda risker som kan finnas vid denna typ av verksamhet.
I avsnitt 16 föreslås omfattande ny reglering om företagsstyrning. I det sammanhanget föreslås en bestämmelse om att ett försäkringsföretag ska ha ett system för riskhantering som ska innehålla de strategier, processer och rapporteringsrutiner som behövs för att säkerställa att företaget fortlöpande kan identifiera, värdera, övervaka, hantera och rapportera risker samt beroenden mellan risker (se 10 kap. 6 § FRL). Enligt regeringens bedömning innefattar den föreslagna bestämmelse även en skyldighet att ta hänsyn till sådana risker som uppstår vid finansiell återförsäkring, även om detta inte framgår uttryckligen av den föreslagna lagbestämmelsen.
Mot denna bakgrund anser regeringen att den övergripande bestämmelsen i artikel 210.1 om krav på särskild riskhantering i samband med finansiell återförsäkring inte behöver tas in särskilt i svensk lag. I linje med detta ställningstagande saknas det också anledning att i den svenska lagen ta in den definition av finansiell återförsäkring som finns i artikel 210.3, eftersom finansiell återförsäkring såsom den definieras i Solvens II-direktivet får anses vara sådan verksamhet som får bedrivas av svenska försäkringsföretag utan att detta behöver anges uttryckligen i lagen.
Hänvisningar till S20-4
20.5. Koassurans
Regeringens bedömning: Bestämmelserna i Solvens II-direktivet om koassuransverksamhet inom gemenskapen kräver ingen ytterligare lagstiftningsåtgärd.
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har inga invändningar mot den.
Bedömningen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har ingen invändning mot den.
Skälen för regeringens bedömning: I artiklarna 190–196 i
Solvens II-direktivet finns bestämmelser om koassuransverksamhet inom gemenskapen (numera Europeiska unionen). Med koassurans avses försäkringsverksamhet då två eller flera försäkringsgivare genom ett enda avtal, med en samlad premie och för samma termin, försäkrar en risk. Var och en av försäkringsgivarna svarar för sin del. En av försäkringsgivarna ska vara den ledande försäkringsgivaren och ska behandlas som den som täcker hela risken. Den ledande försäkringsgivaren tar hand om den löpande förvaltningen och ska bl.a. fastställa försäkringsvillkor och tariffer. I Sverige kallas koassurans ibland för samförsäkring. Bestämmelserna har sin huvudsakliga motsvarighet i äldre direktiv (artiklarna 1–4 koassuransdirektivet, 78/473/EEG). Genom Solvens II-direktivet görs endast mindre justeringar i artiklarna 190 och 192, i övrigt konsolideras de redan i svensk rätt genomförda bestämmelserna i koassuransdirektivet.
Enligt gällande rätt krävs inte tillstånd från Finansinspektionen för samförsäkring. Det försäkringsföretag som deltar i samförsäkring av risker belägna i eller för åtaganden som ska fullgöras i ett annat EESland – när detta ska ske utan förmedling av en sekundäretablering i det landet – ska dock underrätta Finansinspektionen om gränsöverskridande verksamhet (se 3 kap. 15 § FRL). Vissa undantag finns i 3 kap. 16 § FRL för försäkringsföretag som deltar i samförsäkring i annan egenskap än ledande försäkringsgivare.
Bestämmelserna i Solvens II-direktivet om koassuransverksamhet inom gemenskapen bedöms inte kräva någon ytterligare lagstiftningsåtgärd.
21. Försäkringsgivare från tredjeland
Regeringens förslag: Försäkringsgivare från tredjeland ska tillämpa de nya bestämmelserna om försäkringstekniska avsättningar, kapitalbas, kapitalkrav och företagsstyrning som införs till följd av
Solvens II-direktivet. Vissa följdändringar görs i lagen om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige med anledning av att begreppet solvensmarginal ersätts med krav kopplade till begreppet solvenskapitalkrav.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad ett register som en företrädare för en försäkringsgivare från tredje land är skyldig att föra, ska innehålla.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får även meddela föreskrifter om kapitalbas, solvenskapitalkrav och mini-
mikapitalkrav samt interna modeller som avser den försäkringsrörelse som en försäkringsgivare från tredjeland bedriver i Sverige
Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: I artikel 162–167 i Solvens II-direktivet finns bestämmelser om behandlingen av inom gemenskapen etablerade filialer till försäkringsföretag med huvudkontor utanför gemenskapen (numera Europeiska unionen). Enligt artikel 13.11 avses med filial en agentur eller en filial till ett försäkringsföretag. Delar av bestämmelserna i artikel 162–167 har sin motsvarighet i de äldre direktiven (artiklarna 23–26 och 28a i första skadeförsäkringsdirektivet, artiklarna 51 och 53–56 i konsoliderade livförsäkringsdirektivet och artikel 53 i tredje livförsäkringsdirektivet). Dessa äldre bestämmelser har genomförts genom bestämmelser i 4–10 kap. lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige (LUFT).
Enligt artikel 162.1 ska filialens verksamhet vara tillståndspliktig. Tillstånd ska ges till försäkringsföretaget, om företaget uppfyller vissa särskilda krav som finns angivna i artiklarna 162.2 och 163. Enligt artikel 162.2 får en medlemsstat bevilja auktorisation, om företaget uppfyller minst följande villkor:
1. Det har rätt enligt sitt eget lands lag att utöva försäkringsverksamhet.
2. Det etablerar en filial inom den medlemsstats territorium där företaget ansökt om auktorisation.
3. Det förbinder sig att på den plats där filialen är belägen upprätta till verksamheten hänförliga räkenskaper samt att där förvara alla handlingar som hör till verksamheten.
4. Det utser en allmän representant som ska godkännas av tillsynsmyndigheterna.
5. Det innehar tillgångar i den medlemsstat där företaget ansökt om auktorisation av en storlek som motsvarar minst hälften av den i artikel 129.1 d föreskrivna lägsta gränsen för minimikapitalkravet och deponerar en fjärdedel av detta tröskelvärde som säkerhet.
6. Det förbinder sig att täcka solvenskapitalkravet och minimikapitalkravet enligt kraven i artiklarna 100 och 128.
7. Det meddelar namn och adress på de skaderegleringsrepresentanter som utses i varje medlemsstat utom i den medlemsstat där auktorisationen söks, om de risker som ska täckas klassificeras enligt klass 10 under del A i bilaga I, med undantag för fraktförares ansvar.
8. Det företer en verksamhetsplan enligt bestämmelserna i artikel 163.
9. Det uppfyller kraven på företagsstyrning i avsnitt 2 av kapitel IV. De nuvarande svenska bestämmelserna om krav på koncession (tillstånd) finns i 4 kap. LUFT, där det också finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela närmare föreskrifter om handlingar som ska fogas till ansökan. För att
genomföra artikel 162.2 e (med undantag för frågan om deposition), f och i behöver LUFT ändras. I övriga delar bedöms artikel 162 inte föranleda någon genomförandeåtgärd då dessa delar överensstämmer med gällande rätt (se 4 kap. 1, 4 och 5 §§ samt 5 kap. 1 och 2 §§ i LUFT). Detsamma gäller beträffande artikel 163 (se 4 kap. 4 § andra stycket LUFT).
I artikel 164 finns bestämmelser om möjlighet att överlåta försäkringsbestånd från filialer till försäkringsföretag i tredje land. De nuvarande svenska bestämmelserna om överlåtelse av försäkringsbestånd från en försäkringsgivare från tredje land finns i 9 kap. LUFT. Bestämmelserna i artikel 164 kräver följdändringar i de nuvarande svenska bestämmelserna. Följdändringarna är föranledda av att kraven i de tidigare försäkringsdirektiven var kopplade till begreppet solvensmarginal som nu genom Solvens II-direktivet ersatts med krav kopplade till begreppen medräkningsbar kapitalbas och solvenskapitalkrav.
I artikel 165 finns bestämmelser kring försäkringsföretagens försäkringstekniska avsättningar m.m. och i artikel 166 bestämmelser om filialens skyldighet att hålla vissa belopp relaterade till kapitalkrav och medräkningsbar kapitalbas. De nuvarande svenska bestämmelserna om bl.a. deposition, försäkringstekniska avsättningar, solvenskrav och tillräcklig kapitalbas finns i 5 kap. LUFT. Bestämmelserna i artikel 165 och artikel 166 kräver följdändringar i de nuvarande svenska bestämmelserna. Följdändringarna handlar i praktiken om att även filialer till försäkringsgivare från tredje land ska tillämpa de nya bestämmelserna om avsättningar, kapitalbas, kapitalkrav och företagsstyrning som till följd av Solvens II-direktivet införs för försäkringsgivare etablerade inom EES. Det krav på deposition som finns i dag ska finnas kvar. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör få meddela föreskrifter om kapitalbas, solvenskapitalkrav och minimikapitalkrav samt interna modeller som avser den försäkringsrörelse som en försäkringsgivare från tredjeland bedriver i Sverige.
I artikel 167 finns bestämmelser om vissa särskilda förmåner för försäkringsföretag med huvudkontor utanför gemenskapen som har filialer i fler än en medlemsstat inom gemenskapen. Förmånerna handlar om beräkning av kapitalkrav, deposition och placering av tillgångar. De nuvarande svenska bestämmelser som gäller vid verksamhet i flera EESländer finns i 5 kap. 16–18 §§ LUFT. Bestämmelserna i artikel 167 kräver följdändringar i de nuvarande svenska bestämmelserna. Följdändringarna är föranledda av att kraven i de tidigare försäkringsdirektiven var kopplade till begreppet solvensmarginal som nu genom Solvens IIdirektivet ersatts med krav kopplade till begreppet solvenskapitalkrav.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör få meddela föreskrifter om vad ett sådant register, som en företrädare för en försäkringsgivare från tredje land är skyldig att föra, ska innehålla.
I övrigt bör vissa ändringar, som är föranledda av Solvens II-direktivet, göras utöver de som nämnts tidigare.
Lagrådet anför att det inte framgår av remissen om det krävs särskilda föreskrifter om värderingen av tillgångar och skulder samt åtgärdsplaner och saneringsplaner när det gäller försäkringsgivare från tredje land eller varför det annars krävs särskilda bemyndiganden i de nu aktuella paragraferna. Vidare pekar Lagrådet på att det finns motsvarande
bestämmelser och bemyndiganden i förslaget till ändring av FRL. Frågan bör enligt Lagrådet klargöras i det fortsatta lagstiftningsarbetet. Regeringen bedömer numera att det inte behövs några sådana särskilda bemyndiganden i nu aktuella bestämmelser i förevarande lag då Finansinspektionens föreskrifter om värderingen av tillgångar och skulder samt åtgärdsplaner och saneringsplaner även kommer att omfatta försäkringsgivare från tredje land. Det bör dock klargöras i nu aktuella bestämmelser att föreskrifterna ska beaktas.
Hänvisningar till S21
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.8, Författningskommentar till 1 kap. 6 § lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige, Författningskommentar till 6 kap. 2 a § lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige
22. Genomförande av ändringarna i prospektdirektivet med anledning av omnibus II-direktivet
22.1. Prospektets utformning
Regeringens förslag: Om ett grundprospekt eller ett tillägg till detta inte innehåller de slutliga villkoren för ett erbjudande av överlåtbara värdepapper till allmänheten, ska emittenten så snart det är möjligt ge in villkoren till Finansinspektionen för registrering och offentliggöra dessa enligt ett visst förfarande.
Finansinspektionen ska att så snart det är möjligt underrätta berörd behörig myndighet i en annan stat inom EES och Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten om villkoren.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: Genom artikel 1.2 i omnibus IIdirektivet ändras artikel 5.4 tredje stycket i prospektdirektivet. Där sägs att om det slutliga villkoren för erbjudandet inte ingår i vare sig grundprospektet eller något tillägg, ska de göras tillgängliga för investerarna, registreras hos den behöriga myndigheten i hemmedlemsstaten samt meddelas av den behöriga myndigheten till den behöriga myndigheten i värdmedlemsstaten/värdmedlemsstaterna så snart det är praktiskt möjligt när ett erbjudande till allmänheten görs, och om det är möjligt före den tidpunkt då erbjudandet till allmänheten börjar gälla eller de berörda värdepapperen tas upp till handel. I artikeln stadgas även att hemmedlemsstatens behöriga myndighet ska meddela de slutliga villkoren till
Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten (Esma), att de slutliga villkoren ska innehålla information som endast avser värdepappersnoten och ska inte användas för att komplettera grundprospektet samt att artikel 8.1 a ska tillämpas i sådana fall.
Ändringen i artikel 5.4 innebär att det inte längre åligger emittenten att underrätta berörd behörig myndighet i en annan stat inom EES om villkoren. I stället införs en skyldighet för hemmedlemsstatens behöriga
myndighet att så snart det är möjligt underrätta berörd behörig myndighet i en annan stat inom EES och även Esma om villkoren.
Artikel 5.4 tredje stycket i prospektdirektivet har genomförts i 2 kap. 17 § lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument. Den paragrafen bör justeras så att den nya lydelsen av nu aktuell artikel i prospektdirektivet genomförs.
Hänvisningar till S22-1
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.6
22.2. Övriga ändringar i prospektdirektivet
Regeringens bedömning: Övriga artiklar i prospektdirektivet som ändras genom omnibus II-direktivet föranleder ingen lagstiftningsåtgärd.
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.
Bedömningen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har ingen invändning mot den.
Skälen för regeringens bedömning: Genom artikel 1.2–1.5 i omnibus II-direktivet ändras artiklarna 11.3, 13.7, 14.8 och 15.7 i prospektdirektivet. I samtliga dessa fall åläggs Esma att utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn inom vissa i respektive artikel preciserade områden. Dessa artiklar är således riktade till Esma och är inte föremål för genomförande i nationell lagstiftning.
Genom artikel 1.6 i omnibus II-direktivet införs en ny artikel 31 a i prospektdirektivet. Sistnämnd artikel behandlar Esmas personal och resurser och bör inte genomföras i nationell lagstiftning.
23. Finansiella konglomerat – specialföretag
Regeringens förslag: Specialföretag ska ingå i definitionen av finansiell sektor (försäkringssektorn) och reglerat företag i lagen om särskild tillsyn över finansiella konglomerat.
Utredningens förslag innehåller inte någon motsvarighet till regeringens förslag.
Remissinstanserna lämnar inga synpunkter i aktuell del. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: Både definitioner av reglerade företag och försäkringssektorn kan få avgörande betydelse för om ett finansiellt konglomerat föreligger i ett enskilt fall. I den finansiella sektorn ingår inte enbart reglerade företag – t.ex. kreditinstitut, försäkringsföretag och värdepappersbolag – utan även vissa andra företag. Genom ändringsdirektivet ändras konglomeratdirektivets nuvarande definitioner
av ”reglerad enhet” och ”försäkringssektorn”. Definitionen av reglerad enhet ändras så att den omfattar återförsäkringsföretag. Dessa ingår redan i dag i försäkringssektorn. Samtidigt ändras definitionen av återförsäkringsföretag så den inkluderar specialföretag (se artikel 2.4 och 2.6 i konglomeratdirektivet som ändras genom artikel 2.1 i ändringsdirektivet).
Specialföretag definieras genom en hänvisning till artikel 13.26 i Solvens II-direktivet. Där anges att specialföretag är ett företag, annat än ett befintligt försäkrings- eller återförsäkringsföretag, oavsett om det är ett eget bolag eller inte, som övertar risker från försäkrings- eller återförsäkringsföretag och till fullo finansierar sin exponering för sådana risker genom inkomster från emissioner av skuldebrev eller någon annan finansieringsmekanism där återbetalningsrättigheterna för dem som tillhandahåller sådana lån eller en sådan finansieringsmekanism är efterställda ett sådant företags återförsäkringsskyldigheter.
Definitionen av reglerade företag i lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat (konglomeratlagen) omfattar bl.a. försäkringsföretag. Till försäkringsföretag hänförs försäkringsaktiebolag, ömsesidiga försäkringsbolag och försäkringsföreningar enligt FRL. Detta gäller även om företaget uteslutande bedriver återförsäkringsrörelse och är ett återförsäkringsföretag i EU-direktivets mening. I detta avseende har alltså de svenska reglerna redan ett vidare tillämpningsområde än vad EU-rätten kräver.
Specialföretag beaktas inte särskilt i konglomeratlagen enligt gällande rätt, varken som ett reglerat företag eller som ett företag inom den finansiella sektorn.
Redan i dag finns en definition av specialföretag i FRL. Med specialföretag avses där ett utländskt företag som, utan att vara försäkringsgivare, övertar risker från ett försäkringsföretag eller en utländsk försäkringsgivare och som helt finansierar sin verksamhet genom emissioner av skuldebrev eller någon annan liknande form av finansiering, för vilken rätten till återbetalning är underordnad företagens skyldigheter enligt avtal om riskövertagande. Definitionen får betydelse i placerings- och solvenssammanhang.
Nu föreslås att det införs en reglering för svenska specialföretag i FRL (se avsnitt 19). Med specialföretag avses ett aktiebolag eller en ekonomisk förening som, utan att vara ett försäkringsföretag eller en utländsk försäkringsgivare, övertar försäkringsrisker från ett försäkringsföretag eller en EES-försäkringsgivare och som helt finansierar sin verksamhet genom emissioner av skuldebrev eller någon annan liknande form av finansiering, för vilken rätten till återbetalning är underordnad företagens skyldigheter enligt avtal om riskövertagande.
För att genomföra ändringsdirektivet bör ändringar göras i konglomeratlagen i enlighet med direktivet som innebär att specialföretag ingår i definitionen av finansiell sektor (försäkringssektorn) och reglerat företag. Vid bedömningen om ett finansiellt konglomerat är för handen ska således förekomsten av ett specialföretag beaktas.
Hänvisningar till S23
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.14
24. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
24.1. Ikraftträdande- och infasningsperiod
Regeringens förslag: Ändringarna i försäkringsrörelselagen och övriga lagar till följd av Solvens II-direktivet ska träda i kraft 1 januari 2016. Finansinspektionen får ta ut avgifter även före lagens ikraftträdande för ansökningar och anmälningar enligt de nya bestämmelserna om solvens, specialföretag, undantag beroende på storlek, grupptillsyn och fastställande av tillämpning av övergångsbestämmelser, när dessa har kommit in till inspektionen före lagens ikraftträdande.
Regeringens bedömning: Under tiden fr.o.m. det datum då lagstiftningen utfärdats och offentliggjorts t.o.m. 31 december 2015 ska
Finansinspektionen, på begäran av ett försäkringsföretag, kunna göra granskningar och besluta om godkännande av interna modeller, tilläggskapital, klassificering av kapitalbasmedel, företagsspecifika parametrar, specialföretag, durationsbaserade aktiekursrisker och de särskilda övergångsbestämmelserna kring beräkningen av bästa skattning och försäkringstekniska avsättningar. Finansinspektionen ska även under motsvarande tid kunna göra en granskning och ha befogenhet att fatta beslut i vissa grupprelaterade frågor. Dessa beslut ska inte gälla förrän tidigast 1 januari 2016.
Under tiden fr.o.m. det datum då lagstiftningen utfärdats och offentliggjorts t.o.m. 31 december 2015 får Finansinspektionen, efter ansökan av ett försäkringsföretag, besluta om undantag från bestämmelserna om solvens, offentliggörande och grupptillsyn i försäkringsrörelselagen. Beslutet ska inte gälla före 1 januari 2016.
Finansinspektionens förtida prövning av dessa ärenden kräver inte stöd av någon uttrycklig övergångsbestämmelse.
Utredningens förslag och bedömning överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Förslaget och bedömningen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag och bedömning.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget och bedömningen eller har ingen invändning mot dem. Kammarrätten i
Stockholm anför att det inte framgår av utkastet till lagrådsremiss huruvida beslut under infasningsperioden ska kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol och att det i vart fall inte kommer vara möjligt att överklaga dessa beslut enligt överklagandebestämmelserna i
FRL.
Skälen för regeringens förslag och bedömning
Ikraftträdandet
Enligt artikel 311 i Solvens II-direktivet ska ett antal uppräknade artiklar i direktivet tillämpas fr.o.m. 1 januari 2014. De uppräknade artiklarna är de artiklar som anses ingå i den s.k. konsolideringen. Enligt artikel 309.1
första stycket i Solvens II-direktivet ska medlemsländerna genomföra den normgivning som behövs för att följa ett antal uppräknade artiklar senast den 30 juni 2013. De uppräknade artiklarna motsvarar de s.k. egentliga Solvens II-artiklarna. Av artikel 309.1 andra stycket framgår att den nationella normgivningen ska tillämpas från och med den 1 januari 2014. Alla dessa datum har ändrats flera gånger genom olika rättsakter.
De artiklar som ingår i den s.k. konsolideringen har redan genomförts i svensk rätt, vilket innebär att bestämmelsen i artikel 311 inte kräver några lagstiftningsåtgärder. Merparten av de s.k. egentliga Solvens IIartiklarna – dvs. de artiklar som finns med i uppräkningen i artikel 309.1 första stycket – föreslås bli införda genom ändringar i FRL.
Genom artikel 2.83 i omnibus II-direktivet ändras artikel 311 i Solvens II-direktivet på det sättet att de aktuella artiklarna ska tillämpas fr.o.m. 1 januari 2016 i stället för fr.o.m. 1 januari 2014. Som framgått ovan krävs det inga lagstiftningsåtgärder för att genomföra artikel 311, vilket innebär att det inte heller krävs några lagstiftningsåtgärder med anledning av ändringen i artikel 311. Det kan noteras att ändringen genom omnibus II-direktivet också innebär att artiklarna 56 och 143 i Solvens II-direktivet inte längre finns med i uppräkningen av ”konsolideringsartiklarna” i artikel 311. Ändringen är svårtolkad, mot bakgrund av att de aktuella artiklarna inte heller finns med i den uppräkning av de egentliga Solvens II-artiklarna som finns i artikel 309.1. Det kan dock antas att ändringen saknar praktisk betydelse för det svenska genomförandet.
Genom artikel 2.81 i omnibus II-direktivet ändras artikel 309.1 första stycket i Solvens II-direktivet på det sättet att det datum då den nationella normgivning som behövs för att följa de aktuella artiklarna ska sättas i kraft ändras från 30 juni 2013 till 31 mars 2015. Vidare införs det ett nytt andra stycke där det anges att den normgivning som är nödvändig för att följa artikel 308a (de särskilda s.k. infasningsreglerna som behandlas under nästa rubrik) ska tillämpas fr.o.m. 1 april 2015. Det får antas att även det nuvarande andra stycket i Solvens II-direktivet ändras på det sättet att det datum då de egentliga Solvens II-artiklarna ska börja tillämpas ändras från 1 januari 2014 till 1 januari 2016.
De ändringar i Solvens II-direktivet som genomförs genom omnibus IIdirektivet innebär i praktiken att de ändringar som med anledning av Solvens II-direktivet genomförs i framför allt FRL, men också i bl.a. lagen om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige, ska ”sättas i kraft” senast den 31 mars 2015, och börja tillämpas från och med den 1 januari 2016. Regeringen gör bedömningen att den svenska normgivningen kan anses ha ”satts i kraft” när riksdagen har fattat beslut om de aktuella lagändringarna och de har blivit utfärdade av regeringen.
Särskild infasningsperiod före ikraftträdandet
Som framgått ovan ska bestämmelserna i Solvens II-direktivet vara genomförda senast 31 mars 2015, och börja tillämpas senast 1 januari 2016.
Genom artikel 2.80 i omnibus II-direktivet införs det en ny artikel 308a i Solvens II-direktivet, som innehåller bestämmelser om en s.k. infas-
ningsperiod. Enligt artikel 308a.1 ska medlemsländerna se till att tillsynsmyndigheterna fr.o.m. 1 april 2015 har rätt att fatta beslut om godkännande i vissa utpekade frågor – t.ex. när det gäller frågor kring godkännande av s.k. tilläggskapital, företagsspecifika parametrar, interna modeller och övergångsregler.
Enligt artikel 308a.2 och 308a.3 ska tillsynsmyndigheterna även, fr.o.m. 1 juli 2015, ha befogenhet att vidta vissa uppräknade åtgärder i grupprelaterade frågor. Enligt 308a.4 ska medlemsländerna när det gäller de s.k. grupprelaterade frågorna ålägga tillsynsmyndigheterna att pröva ansökningar om godkännande eller tillstånd som lämnas in av försäkringsföretagen. Tillsynsmyndigheternas beslut med anledning av dessa ansökningar ska dock inte börja gälla före 1 januari 2016.
Enligt artikel 311 i Solvens II-direktivet ska artikel 308a gälla fr.o.m. 1 april 2015.
Syftet med den särskilda infasningsperioden från den 1 april respektive den 1 juli 2015 till den 31 december 2015 är att den ska möjliggöra för såväl företag som tillsynsmyndigheterna att kunna börja tillämpa Solvens II-regelverket fr.o.m. 1 januari 2016. Det är här fråga om att möjliggöra för Finansinspektionen att ta emot och pröva ärenden enligt de nya bestämmelserna innan de har trätt i kraft. Normgivningen ska dock givetvis ha ”satts i kraft”. Detta sker när riksdagen har fattat beslut om de aktuella lagändringarna och dessa har utfärdats och offentliggjorts. Finansinspektionens prövning torde inte kräva stöd av några uttryckliga övergångsbestämmelser (se Lagrådets yttrande i prop. 2009/10:220 s. 529). Regeringen anser, till skillnad från Kammarrätten i Stockholm, att det kommer att vara möjligt att överklaga beslut som meddelas under infasningsperioden enligt överklagandebestämmelserna i FRL, då sådana beslut kommer att meddelas med stöd av lagen (trots att lagändringarna ännu inte har trätt i kraft) och därmed är överklagbara enligt överklagandebestämmelserna i FRL (jfr Lagrådets yttrande i prop. 2009/10:220 s. 529).
Trots att Finansinspektionens prövning inte torde kräva stöd av några uttryckliga övergångsbestämmelser, behövs det en ikraftträdande- och övergångsbestämmelse i FRL om att Finansinspektionen även före lagens ikraftträdande får ta ut avgifter för ansökningar och anmälningar enligt de nya bestämmelserna, när dessa har kommit in till inspektionen före lagens ikraftträdande.
Lagrådet har invänt att det framstår som inkonsekvent att meddela särbestämmelser om avgiftsuttag före ikraftträdandet, men inte i fråga om denna tidiga beslutsprocess som sådan och att frågan bör övervägas på nytt. Regeringen å sin sida kan bara konstatera att det inte torde krävas några uttryckliga övergångsbestämmelser för denna tidiga beslutsprocess – ett ställningstagande som Lagrådet tidigare har tagit och som Lagrådet nu inte har invänt mot. För att Finansinspektionen ska kunna ta ut avgifter för ansökningar och anmälningar enligt de nya bestämmelserna även före lagens ikraftträdande, när dessa har kommit in till inspektionen före lagens ikraftträdande, krävs emellertid en övergångsbestämmelse i FRL. Denna ordning framstår även efter förnyade överväganden som lämplig.
Av artikel 4.1 i Solvens II-direktivet framgår att direktivet inte ska tillämpas på ett försäkringsföretag som uppfyller vissa villkor (vissa
tröskelvärden). Det närmare innehållet i artikel 4 och förslaget till genomförande i svensk rätt av denna behandlas i avsnitt 6.4. För att försäkringsföretag ska kunna planera sin verksamhet bör de i god tid innan den 1 januari 2016 få besked om undantag kan medges från FRL i sin helhet eller i vissa delar. Även i dessa fall bör Finansinspektionen, efter ansökan av ett försäkringsföretag, kunna besluta om undantag från bestämmelserna om solvens, offentliggörande och grupptillsyn i FRL. Ett sådant beslut ska inte gälla före 1 januari 2016.
Hänvisningar till S24-1
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
24.2. Övergångsreglering
24.2.1. Företag som har upphört med sin verksamhet (s.k. run off)
Regeringens förslag: Ett försäkringsföretag, som senast 1 januari 2016 upphört med att teckna nya försäkringsavtal och uteslutande förvaltar sitt befintliga bestånd i syfte att avsluta sin verksamhet, får efter tillstånd av Finansinspektionen, undantas från skyldigheten att tillämpa delar av försäkringsrörelselagen.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om de närmare villkoren för undantag och omfattningen av undantagen.
För återförsäkringsbolag som senast 10 december 2007 har upphört att teckna nya återförsäkringsavtal och uteslutande förvaltar sitt befintliga bestånd i syfte att avsluta verksamheten gäller äldre bestämmelser.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. I förslaget i utkastet till lagrådsremiss saknades övergångsreglering för återförsäkringsbolag som har upphört med sin verksamhet.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: Genom artikel 2.80 i omnibus IIdirektivet införs det en ny artikel i Solvens II-direktivet – artikel 308b.1– 308 b.3 – som tar direkt sikte på vissa typer av s.k. run off-företag, dvs. företag som inte tecknar nya försäkringsavtal utan som endast förvaltar äldre bestånd.
Enligt artikel 308b ska försäkringsföretag som senast 1 januari 2016 har upphört med att teckna nya försäkrings- eller återförsäkringsavtal och uteslutande administrerar sina existerande portföljer i syfte att avsluta sin verksamhet under vissa närmare angivna förutsättningar inte vara skyldiga att tillämpa de bestämmelser som finns i avdelningarna I, II och III i Solvens II-direktivet. Regleringen innebär motsatsvis att dessa företag endast ska lyda under den reglering som finns i avdelning IV (bestämmelser om rekonstruktion och likvidation av försäkringsföretag), avdelning V (bestämmelser om domstolsprövning, samarbets- och förfaranderegler, valuta och indexeringar, särskilda övergångsregler för ägarprövningsreglerna, följdändringar i tjänstepensionsdirektivet och
bestämmelser om s.k. durationsbaserad aktiekursrisk) och avdelning VI (övergångsbestämmelser och slutbestämmelser).
När det gäller de närmare förutsättningarna för att omfattas av övergångsregleringen framgår det av artikel 308b.1 att företaget antingen ska ha visat för tillsynsmyndigheten att verksamheten kommer att avslutas före 1 januari 2019, eller att företaget är föremål för rekonstruktion och att det har utsetts en likvidator. För de olika kategorierna av företag (företag där verksamheten ska avslutas senast 31 december 2018 eller företag som är föremål för rekonstruktion) gäller olika bestämmelser för tiden fr.o.m. 1 januari 2019, se artikel 308b.2.
Dessutom ställs det i artikel 308b.3 vissa ytterligare särskilda villkor för att få tillämpa övergångsregleringen. Ett villkor är att företaget inte ingår i en grupp, eller – om företaget ingår i en grupp – alla företag i gruppen upphör med att teckna nya försäkringsavtal. De övriga villkoren är att ett företag som tillämpar den särskilda övergångsregleringen ska ha underrättat tillsynsmyndigheten om detta, samt att företaget lämnar en årlig rapport till tillsynsmyndigheten om hur avvecklingen av verksamheten fortskrider.
Enligt artikel 308b.4 ska medlemsländerna upprätta en förteckning över de företag som berörs av övergångsregleringen och överlämna dessa förteckningar till alla övriga medlemsländer.
De nya bestämmelserna i artikel 308b i Solvens II-direktivet har vissa likheter med den särskilda reglering för återförsäkringsföretag som har upphört med sin verksamhet som finns i artikel 12 i Solvens II-direktivet. Sistnämnd artikel bör genomföras genom en övergångsregel som innebär att nuvarande bestämmelser fortsatt gäller för återförsäkringsbolag som senast den 10 december 2007 har upphört att teckna återförsäkringsavtal och uteslutande förvaltar sitt befintliga bestånd i syfte att avsluta verksamheten.
När det gäller den nya artikel 308b bör en liknande bedömning göras. I detta fall är det emellertid lämpligt att artikeln i stället genomförs genom en övergripande övergångsbestämmelse, i kombination med ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vad som ska gälla för de företag som omfattas av övergångsregleringen, dvs. de närmare villkoren för undantag och omfattningen av undantagen. Bedömningen grundas på att den särskilda regleringen är av relativt teknisk karaktär och att bestämmelserna inte torde komma att bli relevanta för mer än ett fåtal företag. Avsikten är således att det – med grund i nu beskriven övergångsreglering – i föreskrifter uttömmande ska preciseras vilken reglering som ska vara gällande för de försäkringsföretag som har beviljats undantag (enligt särskilda villkor som även de ska preciseras i föreskrifter) – ett förtydligande som har efterlysts av Lagrådet.
Bestämmelsen om att medlemsländerna ska upprätta en lista över de företag som tillämpar övergångsregleringen kan genomföras genom föreskrifter på lägre nivå än lag.
Hänvisningar till S24-2-1
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
24.2.2. Senaste tidpunkt för rapportering
Regeringens bedömning: Övergångsbestämmelserna om senaste tidpunkter för försäkringsföretagens olika rapporteringar till tillsynsmyndigheterna och försäkringsföretagens olika offentliggöranden av information kräver inga lagstiftningsåtgärder.
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.
Bedömningen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har ingen invändning mot den.
Skälen för regeringens bedömning: I artikel 35 i Solvens IIdirektivet finns bestämmelser om att försäkringsföretagen ska vara skyldiga att lämna viss information till tillsynsmyndigheterna och i artikel 51 finns bestämmelser om att försäkringsföretagen ska vara skyldiga att offentliggöra viss information i en s.k. lägesrapport om verksamhet och solvens.
Nu föreslås att bestämmelserna i artikel 35 genomförs genom bestämmelser om att ett försäkringsföretag ska lämna Finansinspektionen de upplysningar om sin verksamhet som inspektionen begär och ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vilka upplysningar ett försäkringsföretag ska lämna till Finansinspektionen samt när och hur de ska lämnas (se avsnitt 17.12). Bestämmelserna i artikel 51 föreslås bli genomförda genom lagbestämmelser i kombination med bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om bl.a. innehållet i solvens- och verksamhetsrapporten (se avsnitt 17.4).
Genom artikel 2.80 i omnibus II-direktivet införs nya bestämmelser i Solvens II-direktivet – artikel 308b.5–308b.8 – med övergångsregler för tillsynsrapportering respektive offentliggörande.
Enligt artikel 308b.5 ska medlemsländerna – under en period som inte får överstiga fyra år – se till att den senaste dagen för den årliga eller mer frekventa rapportering som ska ske enligt artikel 35.1–35.4 i Solvens IIdirektivet minskar med två veckor för varje räkenskapsår, med början från 20 veckor efter utgången av företagets räkenskapsår när denna tidpunkt infaller mellan 30 juni 2016 och 31 december 2016 till senast 14 veckor efter utgången av företagets räkenskapsår när denna tidpunkt infaller mellan 30 juni 2019 och 31 december 2020.
I artikel 308b.6 finns motsvarande reglering för det offentliggörande som ska ske enligt artikel 51 i Solvens II-direktivet.
Vidare finns det i artikel 308b.7 motsvarande bestämmelser när det gäller kvartalsrapportering som avser informationen i artikel 35.1–35.4 i Solvens II-direktivet, med den skillnaden att minskningen ska ske med en vecka per räkenskapsår med början från åtta veckor efter respektive kvartal som avslutas under 2016 till senast 5 veckor efter respektive kvartal som avslutas under 2019.
Av artikel 308b.8 framgår slutligen att motsvarande övergångsreglering också ska gälla för den rapportering och det offentliggörande som gäller för försäkringsgrupper, med den skillnaden att det ska läggas
till ytterligare sex veckor i respektive bestämmelse. Artikel 308b.8 hanteras nedan i avsnitt 23.2.12 i samband med övriga övergångsregler som har samband med grupp.
Beträffande artiklarna 308b.5–308b.7 gäller, mot bakgrund av det förslag till genomförande av artikel 35 och artikel 51 som nu lämnas, att de senaste tidpunkterna för olika former av inrapportering och offentliggörande avses bestämmas av Finansinspektionen med stöd av det bemyndigande som föreslås i 17 kap. 30 § andra stycket respektive verkställighetsföreskrifter. Den särskilda övergångsregleringen i artiklarna 308b.5–308b.7 avseende senaste tidpunkter för inrapportering respektive offentliggörande som införs genom omnibus II-direktivet kräver alltså inte några lagstiftningsåtgärder.
Hänvisningar till S24-2-2
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 24.2.14
24.2.3. Behandlingen av kapitalbasposter som har emitterats före lagens ikraftträdande
Regeringens förslag: Kapitalbasposter i primärkapitalet som har emitterats före 17 januari 2015 och som enligt nuvarande reglering får ingå i ett försäkringsföretags kapitalbas, men som den 31 december 2015 maximalt får utgöra 50 procent av kapitalbasen, ska klassificeras som s.k. nivå 1-kapital t.o.m. 31 december 2025.
Kapitalbasposter i primärkapitalet som har emitterats före 17 januari 2015 och som enligt nuvarande reglering får ingå i ett försäkringsföretags kapitalbas, men som den 31 december 2015 maximalt får utgöra 25 procent av kapitalbasen, ska klassificeras som s.k. nivå 2-kapital t.o.m. 31 december 2025.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka typer kapitalbasposter som ska omfattas av bestämmelserna.
Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. I regeringens förslag har beaktats att EUförordningen på nivå 2 har trätt i kraft.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: I artikel 94 i Solvens II-direktivet finns bestämmelser om klassificeringen av s.k. kapitalbasposter. Nu föreslås artikel 94 bli genomförd genom bestämmelser i 7 kap. 7 § FRL i kombination med ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om bl.a. vilka egenskaper och kriterier som ska beaktas vid indelning av kapitalbasen, se 7 kap. 12 § 2 (se avsnitt 13.3).
Genom artikel 2.80 i omnibus II-direktivet införs nya bestämmelser i Solvens II-direktivet – artikel 308b.9 och 308b.10 – med övergångsregler kring klassificeringen av vissa kapitalbasposter.
Enligt artikel 308b.9 ska s.k. primärkapitalposter – som har utfärdats före visst datum29 och som per 31 december 2015 enligt då gällande rätt på visst sätt (procentuell begränsning) får användas för att uppfylla (de äldre) solvenskraven men som inte annars klassificeras som s.k. nivå 1 – eller nivå 2-kapital enligt de nya kapitalkravsreglerna (Solvens IIregelverket) – kunna klassificeras som s.k. nivå 1-kapital under en period om maximalt 10 år räknat fr.o.m. 1 januari 2016.
I artikel 308b.10 finns motsvarande reglering för vissa andra typer av kapitalbasposter, som under en period om maximalt 10 år ska klassificeras som s.k. klass 2-kapital.
Det saknas skäl för att inte utnyttja den maximala övergångstiden. Bestämmelserna är av teknisk karaktär och bör därför genomföras genom en övergripande bestämmelse i kombination med föreskrifter på lägre nivå än lag.
Av föreslagna bestämmelser bör uttryckligen framgå att de procentuella begränsningarna enligt direktivet ska gälla förhållandena den 31 december 2015 – ett förtydligande som har efterfrågats av
Lagrådet.
Hänvisningar till S24-2-3
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
24.2.4. Tillämpliga bestämmelser för vissa typer av lån som har getts ut före 1 januari 2011
Regeringens förslag: För ett försäkringsföretag som ompaketerar lån till överlåtbara värdepapper eller andra finansiella instrument gäller, för lån som har emitterats före den 1 januari 2011, villkoren enligt artikel 135.2 i Solvens II-direktivet endast om den underliggande exponeringen har utökats eller blivit ersatt efter den 31 december 2014.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: I artiklarna 132–134 i Solvens IIdirektivet finns bestämmelser om investeringar och i artikel 135 finns bestämmelser om s.k. genomförandeåtgärder. Enligt artikel 135.2 ska kommissionen anta genomförandeåtgärder kring behandlingen av s.k. ompaketerade lån. Enligt bestämmelserna ska kommissionen anta genomförandeåtgärder när det gäller vilka krav de företag (ursprungliga sponsorn) som pakterar lån till värdepapper måste uppfylla för att försäkringsföretag ska få lov att investera i denna typ av värdepapper eller instrument som har getts ut efter den 1 januari 2011. Kommissionen ska också anta genomförandeåtgärder kring vilka kvalitativa krav som ska gälla för försäkringsföretag som investerar i denna typ av tillgångar.
29 Det datum som ska användas är 17 januari 2015, dvs. datumet för ikraftträdande av kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/35.
Genom artikel 2.35 i omnibus II-direktivet ges kommissionen – via ändringar i artikel 135.2 i Solvens II-direktivet – rätt att meddela delegerade akter på de områden där kommissionen enligt ovan hade rätt att vidta genomförandeåtgärder, men kommissionen ges nu också rätt att närmare reglera förutsättningarna för ytterligare kapitaltillägg när kraven kring ompaketerade lån inte efterlevs. De nu nämnda ändringarna i artikel 135.2 föranleder inte i sig några lagstiftningsåtgärder, eftersom bestämmelserna riktar sig till kommissionen.
Genom artikel 2.80 i omnibus II-direktivet införs det emellertid också en ny artikel i Solvens II-direktivet – 308b.11 – som innehåller övergångsregler kring vad som ska gälla för ompaketerade lån som har utfärdats före den 1 januari 2011.
Enligt artikel 308b.11 ska – när det gäller ompaketerade lån som har utfärdats före den 1 januari 2011 – de krav som införs med stöd av artikel 135.2 i Solvens II-direktivet endast tillämpas i de fall där den underliggande exponeringen har utökats eller blivit ersatt efter 31 december 2014.
Lagrådet har invänt att den i lagrådsremissen föreslagna övergångsregeln i punkten 5 avser bestämmelser i en direkt tillämplig kommissionsförordning, kommissionens delegerade förordning EU 2015/35, och att någon svensk övergångsreglering inte torde vara nödvändig.
Regeringen konstaterar dock att övergångsregeln i artikel 308b.11 är en kompletterande regel till de krav som införs genom kommissionens delegerade förordning med stöd av artikel 135.2. Den delegerade förordningen omfattar lån som har emitterats efter den 1 januari 2011, medan nu aktuell övergångsregel reglerar lån som har emitterats före den tidpunkten. Föreslagen övergångsbestämmelse bör dock omformuleras till följande. För ett försäkringsföretag som ompaketerar lån till överlåtbara värdepapper eller andra finansiella instrument gäller, för lån som har emitterats före den 1 januari 2011, villkoren enligt artikel 135.2 i Solvens II-direktivet endast om den underliggande exponeringen har utökats eller blivit ersatt efter den 31 december 2014.
Hänvisningar till S24-2-4
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
24.2.5. Beräkningen av kapitalkravet för koncentrationsrisk och räntedifferensrisk enligt standardformeln
Regeringens bedömning: De övergångsvisa justeringar av standardformeln såvitt avser beräkningen av kapitalkravet för koncentrationsrisk och räntedifferensrisk som införs genom omnibus II-direktivet kräver inga lagstiftningsåtgärder.
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning. Bedömningen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har ingen invändning mot den.
Skälen för regeringens bedömning: I artiklarna 100, 101.3 och 104 i
Solvens II-direktivet finns bestämmelser om solvenskapitalkravet och hur
solvenskapitalkravet ska närmare beräknas. Nu föreslås artiklarna om solvenskapitalkrav bli genomförda genom lagbestämmelser i kombination med ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om bl.a. hur det s.k. primära solvenskapitalkravet ska beräknas (se bl.a. 8 kap. 6 och 22 §§ FRL).
Genom artikel 2.80 i omnibus II-direktivet införs det – genom en ny artikel 308b.12 i Solvens II-direktivet – särskilda övergångsregler kring fastställandet av vissa av de parametrar som ska användas vid beräkningen av solvenskapitalkravet enligt standardformeln. Av övergångsbestämmelserna i artikel 308b.12 framgår sammanfattningsvis och förenklat följande.
Fram t.o.m. 31 december 2017 ska vissa av de standardparametrar som används vid beräkningen av kapitalkravet för undergrupperna koncentrationsrisk och räntedifferensrisk bestämmas utifrån nationella förhållanden.
Under år 2018 ska de nu aktuella standardparametrarna reduceras med 80 procent när det gäller exponeringar mot tillgångar uttryckta i ett annat EES-lands valuta.
Under år 2019 ska de nu aktuella standardparametrarna reduceras med 50 procent när det gäller exponeringar mot tillgångar uttryckta i ett annat EES-lands valuta.
Fr.o.m. 2020 ska ingen reduktion ske av de nu aktuella standardparametrarna.
Som framgått ovan föreslås nu att bestämmelserna i Solvens IIdirektivet om vilka närmare parametrar som ska användas vid beräkningen av solvenskapitalkravet enligt standardformeln kommer att genomföras genom föreskrifter på lägre nivå än lag, jfr 8 kap. 6 § och 8 kap. 22 § 1 FRL. Det bemyndigande som föreslås i 8 kap. 22 § 1 – för föreskrifter om hur det primära solvenskapitalkravet ska beräknas enligt 6 § – bör även användas för genomförandet av den nu aktuella övergångsregleringen. Den särskilda övergångsregleringen kring hur kapitalkravet för koncentrationsrisk och räntedifferensrisk ska beräknas under de första fyra åren efter det att Solvens II-regelverket har trätt ikraft kräver alltså inga ytterligare lagstiftningsåtgärder.
Hänvisningar till S24-2-5
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 24.2.14
24.2.6. Ytterligare övergångsregler för beräkningen av kapitalkravet för aktiekursrisken enligt standardformeln
Regeringens bedömning: De ytterligare övergångsvisa justeringar av standardformeln såvitt avser beräkningen av kapitalkravet för aktiekursrisken med hänsyn till den särskilda regleringen för s.k. långa åtaganden som införs genom omnibus II-direktivet kräver inga lagstiftningsåtgärder.
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.
Bedömningen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har ingen invändning mot den..
Skälen för regeringens bedömning: I artiklarna 100, 101.3 och 104 i
Solvens II-direktivet finns bestämmelser om solvenskapitalkravet och hur solvenskapitalkravet ska närmare beräknas. I artikel 304 i Solvens IIdirektivet finns en option för medlemsländerna som möjliggör införandet av särskilda kapitalkravsbestämmelser såvitt avser aktiekursrisker för livförsäkringsföretag som bedriver tjänstepensionsverksamhet eller erbjuder pensionsförmåner. Nu föreslås artiklarna om solvenskapitalkrav bli genomförda genom lagbestämmelser i kombination med ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om bl.a. hur det s.k. primära solvenskapitalkravet ska beräknas (se bl.a. 8 kap. 6 och 22 §§ FRL).
Genom artikel 2.80 i omnibus II-direktivet införs det – genom en ny artikel 308b.13 i Solvens II-direktivet – särskilda övergångsbestämmelser för aktier som ett försäkringsföretag har förvärvat senast 1 januari 2016. För denna typ av aktier ska den standardparameter som används vid beräkningen av kapitalkravet för aktiekursrisken enligt standardformeln utan tillämpning av optionen i artikel 304 beräknas utifrån ett vägt genomsnitt av den standardparameter för aktiekursrisken som ska användas vid utnyttjande av optionen i artikel 304 och den standardparameter för aktiekursrisken som ska användas utan utnyttjande av optionen i artikel 304. Viktningen av den standardparameter för aktiekursrisken som ska användas utan utnyttjande av optionen i artikel 304 ska öka åtminstone linjärt i slutet av varje år från 0 procent under det år som inleds 1 januari 2016 till 100 procent 1 januari 2023. Kommissionen ska anta delegerade akter som detaljerar kriterier som ska vara uppfyllda, inklusive aktier som kan bli föremål för övergångsperioden. Eiopa ska ta fram förslag till tekniska standarder om rutinerna för tillämpning av denna artikel.
Som framgått ovan föreslås nu att bestämmelserna i Solvens IIdirektivet om vilka närmare parametrar som ska användas vid beräkningen av solvenskapitalkravet enligt standardformeln ska genomföras genom föreskrifter på lägre nivå än lag, jfr 8 kap. 6 § och 8 kap. 22 § 1 FRL. Det bemyndigande som föreslås i 8 kap. 22 § 1 – för föreskrifter om hur det primära solvenskapitalkravet ska beräknas enligt 6 § – bör även användas för genomförandet av den nu aktuella övergångsregleringen. Den särskilda övergångsregleringen kring hur beräkningen av kapitalkravet för aktiekursrisken ska justeras, med hänsyn till den särskilda regleringen för s.k. långa åtaganden, under de första sju åren efter det att Solvens II-regelverket har trätt ikraft kräver alltså inga ytterligare lagstiftningsåtgärder.
24.2.7. Efterlevnaden av solvenskapitalkravet
Regeringens förslag: För försäkringsföretag som vid lagens ikraftträdande inte uppfyller de nya solvenskapitalkraven, men som uppfyller kraven på tillräcklig kapitalbas enligt gällande rätt, ska bestämmelserna om ingripande vid bristande uppfyllelse av solvenskapitalkravet inte tillämpas under år 2016 och 2017. Under de två första
åren efter lagens ikraftträdande ska i stället särskilda övergångsbestämmelser om ingripande vid bristande efterlevnad av solvenskapitalkravet tillämpas.
Enligt de särskilda bestämmelserna ska Finansinspektionen vid lagens ikraftträdande förelägga de aktuella försäkringsföretagen att vidta nödvändiga åtgärder för att uppfylla solvenskapitalkravet senast 31 december 2017.
Under den period då de särskilda bestämmelserna gäller ska företaget var tredje månad ge in en lägesrapport till Finansinspektionen avseende vilka åtgärder som har vidtagits och hur arbetet fortlöper med att uppfylla solvenskapitalkravet.
Om ett försäkringsföretags lägesrapport visar att det inte har skett några väsentliga framsteg när det gäller företagets möjlighet att uppfylla solvenskapitalkravet senast 31 december 2017, ska de nya bestämmelserna om ingripande i försäkringsrörelselagen tillämpas.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: I artikel 138.3 i Solvens II-direktivet finns bestämmelser om tillsynsmyndigheternas ingripande vid bristande efterlevnad av solvenskapitalkravet. Nu föreslås artikeln bli genomförd genom bestämmelser i lag (se 18 kap. 4 § FRL).
Genom artikel 2.80 i omnibus II-direktivet införs det – genom artikel 308b.14 i Solvens II-direktivet – bestämmelser som i praktiken innebär att tillsynsmyndigheterna, under en övergångsperiod om två år, inte ska tillämpa bestämmelserna om ingripande i artikel 138.4 när det gäller försäkringsföretag som uppfyller de kapitalkrav som gäller vid tidpunkten för ikraftträdandet av de nya reglerna. När det gäller dessa företag ska tillsynsmyndigheterna kräva att företagen vidta nödvändiga åtgärder för att uppfylla solvenskapitalkraven senast 31 december 2017. Enligt bestämmelserna ska berörda företag var tredje månad lämna in en lägesrapport till tillsynsmyndigheten. De särskilda övergångsreglerna ska upphöra att gälla om lägesrapporten visar att det inte skett några väsentliga framsteg.
De särskilda övergångsreglerna vid bristande efterlevnad av solvenskapitalkravet har vissa likheter med de särskilda övergångsregler som ska gälla vid bristande efterlevnad av minimikapitalkravet. I likhet med den bedömning som har gjorts när det gäller genomförandet av övergångsregleringen för minimikapitalkravet bör övergångsregleringen för solvenskapitalkravet tas in i lag.
Hänvisningar till S24-2-7
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
24.2.8. Övergångsregler för uppfyllelse av minimikapitalkravet
Regeringens förslag: För försäkringsföretag som vid lagens ikraftträdande inte uppfyller de nya minimikapitalkraven, men som uppfyller kraven på tillräcklig kapitalbas enligt nuvarande regler, ska
bestämmelserna om ingripande vid bristande uppfyllelse av minimikapitalkravet inte tillämpas under år 2016.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: I artikel 131 i Solvens II-direktivet finns särskilda övergångsbestämmelser när det gäller bestämmelserna om krav på medräkningsbart primärkapital som täcker minimikapitalkravet (se artikel 128) och ingripande mot företag som inte uppfyller kraven (se artikel 139 och 144). Bestämmelserna i artikel 131 får förstås på det sättet att försäkringsföretag som vid lagens ikraftträdande klarar de solvenskrav som gäller enligt den s.k. Solvens I-regleringen – dvs. de krav som gäller enligt försäkringsrörelselagen i dess lydelse per 31 december 2015 – får ett år på sig att uppfylla de minimikapitalkrav som ska gälla enligt Solvens II-regleringen. Om minimikapitalkravet inte är uppfyllt senast ett år efter det att Solvens II-regleringen har börjat tillämpas ska företagets tillstånd återkallas.
Genom artikel 2.34 i omnibus
II-direktivet ändras artikel 131 i
Solvens II-direktivet på det sättet att den tidpunkt då minimikapitalkravet senast ska vara uppfyllt ändras från 31 oktober 2013 till 31 december 2016. Övergångsreglerna för uppfyllelsen av minimikapitalkravet bör utformas med beaktande av detta..
Hänvisningar till S24-2-8
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
24.2.9. Beräkning av minimikapitalkravet
Regeringens förslag: Finansinspektionens möjligheter att övergångsvis kräva att ett försäkringsföretag vid beräkning av minimikapitalkravet ska tillämpa de s.k. gränsvärdena i relation till det solvenskapitalkrav som fås genom tillämpning av standardformeln gäller t.o.m. 31 december 2017.
Regeringens bedömning: Vissa ändrade regler med anknytning till rapporteringskrav för försäkringsföretag och Europeiska kommissionen föranleder inte någon lagstiftningsåtgärd.
Utredningens förslag och bedömning överensstämmer med regeringens förslag och bedömning.
Förslaget och bedömningen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag och bedömning.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget och bedömningen eller har ingen invändning mot dem.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: Enligt artikel 129.1c i Solvens II-direktivet ska minimikapitalkravet kalibreras till ett värde för
Value-at-Risk med ett konfidensintervall på 85 procent för en ettårsperiod. Av artikel 129.3 första stycket följer att minimikapitalkravet inte får underskrida 25 procent eller överskrida 45 procent av företagets solvenskapitalkrav (de s.k. gränsvärdena).
Enligt artikel 129.3 andra stycket ska medlemsstaterna tillåta att tillsynsmyndigheterna – under en övergångsperiod t.o.m. 31 december 2015 – kräver att ett försäkringsföretag tillämpar gränsvärdena på det solvenskapitalkrav som fås genom tillämpning av standardformeln.
Enligt artikel 129.4 ska minimikapitalkravet beräknas minst varje kvartal och rapporteras till tillsynsmyndigheterna.
Nu föreslås merparten av bestämmelserna i nyss nämnda artiklar bli genomförda genom bestämmelser i kapitlet i FRL om solvenskapitalkrav och minimikapitalkrav. Bestämmelserna i 129.3 andra stycket bör genomföras i övergångsbestämmelserna. Kravet på regelbunden rapportering till tillsynsmyndigheten av minimikapitalkravet anses genomfört genom den allmänna upplysningsbestämmelsen i 17 kap. 5 § FRL tillsammans med en möjlighet för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vilka upplysningar ett försäkringsföretag ska lämna till Finansinspektionen samt när och hur de ska lämnas.
Genom artikel 2.32 b i omnibus II-direktivet ändras artikel 129.3 andra stycket i Solvens II-direktivet på det sättet att övergångsperioden förlängs från 31 oktober 2014 till 31 december 2017. Övergångsbestämmelserna bör utformas med beaktande av detta.
Genom artikel 2.32 c i omnibus II-direktivet ändras artikel 129.4 i Solvens II-direktivet på det sättet att det klargörs att bestämmelserna om tillsynsmyndighetens möjlighet att kräva att procentsatserna ska relateras till det solvenskapitalkrav som fås genom tillämpning av standardformel inte i sig innebär något krav på att solvenskapitalkravet ska beräknas varje kvartal. Bakgrunden till förtydligandet torde vara att minimikapitalkravet enligt artikel 129.4 ska beräknas minst varje kvartal, medan solvenskapitalkravet enligt artikel 102.1 ska beräknas minst årligen. Denna ändring bör hanteras inom ramen för nyss nämnt bemyndigande.
Bestämmelsen i artikel 2.32 d i omnibus II-direktivet ändrar artikel 129.5 i Solvens II-direktivet på bl.a. det sättet att den tidpunkt då kommissionen senast ska lämna en viss rapport till parlamentet ändras från 31 oktober 2017 till 31 december 2020. De nya bestämmelserna i artikel 129.5 kräver ingen lagstiftningsåtgärd, eftersom bestämmelserna är riktade till kommissionen.
Hänvisningar till S24-2-9
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
24.2.10. Försäkringsföretag som bedriver verksamhet som avser tjänstepensionsförsäkringar
Regeringens förslag: För försäkringsföretag som vid lagens ikraftträdande bedriver verksamhet som avser tjänstepensionsförsäkringar gäller för den delen av verksamheten, t.o.m. den 31 december 2019, tillämpliga nuvarande bestämmelser om rörelse, tillsyn och ingripande samt föreskrifter som har meddelats med stöd av dessa bestämmelser.
För verksamheten som avser tjänstepensionsförsäkring gäller under angiven tid i övrigt nya tillämpliga bestämmelser gällande i huvudsak företagsstyrning, associationsrätt och grupptillsyn.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om tillämpningen av de nya tillämpliga bestäm-
melserna om företagsstyrning och grupptillsyn på ett försäkringsföretags tjänstepensionsverksamhet.
För försäkringsföretag som förutom tjänstepensionsverksamhet även bedriver övrig livförsäkringsverksamhet gäller nuvarande tillämpliga äldre bestämmelser även sistnämnd del, om denna är av endast ringa omfattning.
Ett försäkringsföretag som bedriver tjänstepensionsverksamhet får, efter anmälan till Finansinspektionen, i stället tillämpa Solvens IIregelverket på hela verksamheten fr.o.m. 1 januari 2016.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad som avses med ringa omfattning.
Utredningens förslag överensstämmer inte med regeringens förslag.
Utredningen föreslår att ett försäkringsföretag som bedriver verksamhet som avser tjänstepensionsförsäkringar ska tillämpa äldre rätt till 31 december 2019 och att Finansinspektionen i ett enskilt fall får besluta att ett försäkringsföretag som bedriver sådan verksamhet i stället tillämpar Solvens II-regelverket på hela verksamheten fr.o.m. den 1 januari 2016.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer inte med utredningens förslag. I utkastet till lagrådsremiss föreslås att äldre bestämmelser ska gälla under övergångstiden för försäkringsföretag som bedriver tjänstepensionsverksamhet.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det. Svensk Försäkring och Finansinspektionen påtalar vikten av att det tydliggörs hur verksamheten i ett försäkringsföretag som bedriver tjänstepensionsverksamhet – och för vilket delvis olika regelverk ska gälla för försäkringsverksamhet respektive tjänstepensionsverksamhet under en övergångsperiod – ska fungera.
Skälen för regeringens förslag
Bakgrund
Enligt artikel 4 i tjänstepensionsdirektivet får medlemsstaterna välja att tillämpa vissa av bestämmelserna i tjänstepensionsdirektivet på tjänstepensionsverksamheten hos försäkringsföretag som omfattas av det konsoliderade livförsäkringsdirektivet. De bestämmelser i tjänstepensionsdirektivet som får tillämpas på tjänstepensionsverksamheten hos försäkringsföretag är bestämmelserna om villkoren för att bedriva verksamhet (artikel 9), årsbokslut och förvaltningsberättelser (artikel 10), information som ska lämnas till medlemmar och förmånstagare (artikel 11), riktlinjer för placeringsverksamheten (artikel 12), uppgifter som ska lämnas till de behöriga myndigheterna (artikel 13), de behöriga myndigheternas befogenheter att ingripa samt deras förpliktelser (artikel 14), tekniska avsättningar (artikel 15), skuldtäckning av tekniska avsättningar (artikel 16), investeringsregler (artikel 18) och om förvaltning och förvaring (artikel 19). I sådana fall, och endast när det gäller tjänstepensionsverksamheten, ska försäkringsföretaget inte omfattas av vissa motsvarande bestämmelser i det konsoliderade livförsäkringsdirektivet. De bestämmelser i det konsoliderade livförsäkringsdirektivet som inte ska tillämpas när det gäller tjänstepensionsverksamheten är bestämmelserna om tekniska avsättningar och om tillgångar som ska motsvara
dessa (artiklarna 20–26), om tillgångar som inte används för att täcka tekniska avsättningar (artikel 31) och om information till försäkringstagare (artikel 36).
Sverige har valt att utnyttja möjligheten enligt artikel 4 i tjänstepensionsdirektivet. De nu aktuella direktivbestämmelserna har genomförts i svensk rätt genom att det i FRL har införts vissa särskilda bestämmelser för verksamhet som avser tjänstepensionsförsäkring. Särskilda bestämmelser finns bl.a. när det gäller regleringen kring sekundäretablering och (annan) gränsöverskridande verksamhet, information till försäkringstagare och andra ersättningsberättigade, upplåning, ställande av säkerhet för tredje man, separation av tjänstepensionsförsäkring, beräkning av de försäkringstekniska avsättningarna, bestämmande av premier, placering av tillgångar och placeringsriktlinjer.
Det svenska genomförandet av tjänstepensionsdirektivet kan sägas innebära att hela den nuvarande FRL utgör den samlade regleringen för försäkringsföretag som helt eller delvis bedriver tjänstepensionsverksamhet.
Med livförsäkring avses en sådan försäkring som anges i 2 kap. 12 § (1 kap. 5 § FRL). Tillstånd för direkt livförsäkringsrörelse ska avse en eller flera försäkringsklasser enligt 2 kap. 12 § FRL. Klasserna är livförsäkring som inte är fondförsäkring (klass I.a), försäkring som meddelas som tillägg till försäkring enligt klass I.a (klass I.b), försäkring som utfaller vid giftermål (klass II.a), försäkring som utfaller vid födelse (klass II.b), fondförsäkring (klass III) och s.k. lång sjukförsäkring och olycksfallsförsäkring (klass IV).
Med tjänstepensionsförsäkring avses enligt 1 kap. 8 § FRL en livförsäkring som har samband med yrkesutövning och där utbetalning av försäkringsbelopp (engångsbelopp eller periodiska utbetalningar) är beroende av att en eller flera personer uppnår eller förväntas uppnå en viss ålder samt försäkring som meddelas som tillägg till sådana livförsäkringar.
Detta innebär att ett försäkringsföretag som har tillstånd att bedriva direkt livförsäkringsverksamhet enligt exempelvis klasserna I.a och III har möjlighet att bedriva enbart tjänstepensionsförsäkring eller sådan försäkring tillsammans med övrig livförsäkring.
Övergångsregleringen
I skäl 30 i omnibus II-direktivet anges att det är nödvändigt att fastställa en övergångsordning för tjänstepensionsverksamhet som drivs av försäkringsföretag med stöd av artikel 4 i tjänstepensionsdirektivet under den tid som kommissionen utför sin översyn av det direktivet, och att övergångsperioden bör löpa ut så snart som ändringarna av tjänstepensionsdirektivet träder i kraft.
Genom artikel 2.80 i omnibus II-direktivet (artikel 308 b.15 i Solvens II-direktivet) införs det en särskild övergångsreglering för de medlemsländer som vid lagens ikraftträdande tillämpar artikel 4 i tjänstepensionsdirektivet. Enligt övergångsregleringen får dessa medlemsländer – som längst till 31 december 2019 – fortsätta att tillämpa den nationella normgivning som gäller 31 december 2015 och som har antagits för att uppfylla ett antal uppräknade artiklar i det konsoliderade livförsäkrings-
direktivet. I uppräkningen återfinns samtliga artiklar i det konsoliderade livförsäkringsdirektivet, förutom artiklarna 20–26 (bestämmelserna om tekniska avsättningar och om tillgångar som ska motsvara dessa), artikel 31 (tillgångar som inte används för att täcka tekniska avsättningar), artikel 36 (information till försäkringstagare) och artiklarna 68–74 (vissa av de s.k. slutbestämmelserna).
Enligt artikel 308 b.15 andra stycket i Solvens II-direktivet får kommissionen anta delegerade akter som justerar övergångsperioden, om ändringar av de artiklar som reglerar kapitalkraven i tjänstepensionsdirektivet30 har blivit antagna innan 31 december 2019 – en regel som inte kräver lagstiftningsåtgärder, eftersom den är riktad till kommissionen.
Enligt artikel 4 i tjänstepensionsdirektivet, får som nämnts vissa bestämmelser från det direktivet tillämpas på tjänstepensionsverksamhet hos försäkringsföretag, förutsatt att alla tillgångar och skulder som hänför sig till denna verksamhet hålls fullständigt åtskilda från, förvaltas och hanteras skilt från försäkringsföretagets övriga verksamheter, utan någon möjlighet till överföring.
Fullständigt åtskild verksamhet (separata fonder) regleras i artiklarna 80, 81, 216 och 217 i kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/35 samt i riktlinjer från Eiopa. I huvudsak innebär bestämmelserna att ett försäkringsföretag ska beräkna ett teoretiskt kapitalkrav för den separata fonden, som om det vore ett eget företag. Detta teoretiska kapitalkrav summeras med kapitalkraven för den övriga verksamheten, för att ge företagets samlade kapitalkrav samt avdrag från kapitalbasens överskott. Den separerade fonden får inte ge upphov till diversifieringseffekter eller solvensöverskott i förhållande till den övriga verksamheten.
Berörda försäkringsföretag
I Sverige finns det 38 aktivt verkande livförsäkringsföretag. Av dessa bedriver 30 tjänstepensionsverksamhet i någon form (vissa enbart tjänstepensionsverksamhet).31 Tjänstepensionsverksamheten uppgår till ca 75 procent av dessa livförsäkringsföretags totala verksamhet. Av dessa 30 livförsäkringsföretag omfattas 21 av nu gällande försäkringsgruppsreglering, 3 av gruppregleringen för understödsföreningar och 11 av konglomeratregleringen.
En övergångsreglering bör införas
Det pågår beredning i regeringskansliet av ett förslag till en ny reglering för tjänstepensionsföretag (se slutbetänkandet från Tjänstepensionsföretagsutredningen, SOU 2014:57). Utredningen föreslår bl.a. att försäkringsföretag som enbart tillhandahåller tjänstepensionsförmåner ges en tidsbegränsad möjlighet att omvandlas till ett tjänstepensionsföretag enligt den nya regleringen. Om dessa förslag blir verklighet bör nu
30 Se artikel 303 i Solvens II-direktivet som ändrar i tjänstepensionsdirektivet för att bevara äldre kapitalkravsregler. 31 I detta fall betraktas tjänstegrupplivförsäkringar som övrig livförsäkring.
aktuella försäkringsföretag inte behöva byta grundläggande reglering mer än en gång. Trots att det för närvarande och en tid framöver kommer att finnas en stor osäkerhet i denna fråga, bör detta beaktas vid bedömningen av om det finns skäl att utnyttja övergångsregleringen för medlemsstatsoptionen. Till detta kan läggas att det även kan finnas anledning att ge försäkringsföretag som bedriver tjänstepensionsverksamhet i olika stor utsträckning, men som avser att sedermera tillämpa Solvens IIregelverket på hela verksamheten, en övergångstid för denna förändring. Enligt regeringens mening finns således övervägande skäl för att utnyttja övergångsregleringen för medlemsstatsoptionen.
Övergångsregleringen innebär att Sverige har en möjlighet att föreskriva att försäkringsföretag, som bedriver verksamhet som avser tjänstepensionsförsäkringar – under en period om maximalt fyra år – får fortsätta att tillämpa den samlade svenska normgivning om rörelse, tillsyn och ingripande som gäller för dessa företag vid lagens ikraftträdande. Till följd av att artikel 4 i tjänstepensionsdirektivet endast tillåter särreglering för tjänstepensionsverksamhet kan övergångsregleringen emellertid inte anses innebära någon möjlighet för Sverige att tillämpa nuvarande bestämmelser också på sådan verksamhet i försäkringsföretaget som inte avser tjänstepensionsförsäkring (se dock nedan).
Mot denna bakgrund bör, för ett försäkringsföretag som vid lagens ikraftträdande bedriver verksamhet som avser tjänstepensionsförsäkringar för den delen av verksamheten, t.o.m. 31 december 2019, gälla nuvarande tillämpliga bestämmelser av nyss nämnd omfattning samt föreskrifter som har meddelats med stöd av dessa bestämmelser. För verksamheten som avser tjänstepensionsförsäkring bör under angiven tid i övrigt – i vart fall – nya tillämpliga bestämmelser som i huvudsak rör företagsstyrning och associationsrätt gälla.
För ett försäkringsföretag som så gott som uteslutande bedriver tjänstepensionsverksamhet – och endast i liten omfattning försäkringsrörelse som avser övrig livförsäkringsverksamhet – bör, av i huvudsak praktiska skäl, nuvarande regler gälla även för den ringa försäkringsverksamheten. För klarhetens skull är det lämpligt att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad som ska avses med övrig försäkringsverksamhet av ringa omfattning – något som även har efterfrågats av Lagrådet.
Allmänt om problemen med övergångsregleringen
Det kan allmänt konstateras att den föreslagna övergångsregleringen innebär att vissa företag under en övergångsperiod kommer att tillämpa i huvudsak nuvarande reglering på vissa delar av verksamheten och den nya regleringen på övriga delar av verksamheten. Denna typ av övergångsreglering är visserligen inte ovanlig – jämför t.ex. övergångsregleringen såvitt avser skälighetsprincipen – men mot bakgrund av de stora principiella skillnader som finns mellan framför allt den äldre solvensregleringen och den solvensreglering i kombination med EUförordningar på lägre nivå som införs till följd av Solvens II-direktivet, kan det uppstå besvärliga tillämpningsproblem under övergångsperioden. Detta gäller särskilt de tillämpningsproblem som kan komma att uppstå när Solvens II-direktivets bestämmelser om en särskild solvensbalans-
räkning och ett riskbaserat solvenskapitalkrav ska tillämpas på en viss del av verksamheten, samtidigt som kapitalkravet för andra delar av verksamheten ska beräknas på ett helt annat sätt.
I det sammanhanget kan noteras att enligt nu gällande 4 kap. 8 § FRL ska ett försäkringsföretags förvaltning av tillgångar som motsvarar dess åtaganden för tjänstepensionsförsäkring hållas åtskild från förvaltningen av företagets övriga tillgångar. De försäkringstekniska avsättningarna för tjänstepensionsförsäkringar ska hållas åtskilda från försäkringsföretagets övriga avsättningar. Redan enligt nu gällande regler ska det alltså i ett blandat försäkringsbolag vara åtskillnad mellan försäkringstekniska avsättningar och tillgångar svarande mot dessa som avser tjänstepensionsförsäkringar respektive övriga försäkringar.
Enligt 11 kap. 17 § FRL ska årsvinsten i ett livförsäkringsaktiebolag och belopp som förs över från bundet eget kapital till fritt eget kapital i bolaget användas för återbäring, i den utsträckning inte vinsten eller det överförda beloppet får tas i anspråk för vinstutdelning eller för att täcka förluster enligt bestämmelser i bolagsordningen eller annat följer av FRL eller lagen om årsredovisning för försäkringsföretag. Enligt 11 kap. 18 § FRL ska ett livförsäkringsaktiebolag gottskriva återbäring till försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade med en fördelning som utgår från försäkringens bidrag till överskottet, om inte annat följer av bestämmelser i försäkringsavtalet eller i bolagsordningen (kontributionsprincipen). Motsvarande reglering för ömsesidiga försäkringsbolag finns i 12 kap. 68 och 69 §§, och för försäkringsföreningar i 13 kap. 21 och 23 §§. Redan enligt nu gällande regler måste försäkringsföretagen alltså kunna fördela återbäring med utgångspunkt i försäkringens bidrag till överskottet, vilket i sin tur förutsätter en särredovisning av i vart fall olika försäkringstagarkollektiv.
Närmare om problemen med kapitalkrav enligt nya och äldre regler
Kapitalbasens sammansättning enligt det nuvarande solvensregelverket består något förenklat av poster i eget kapital, obeskattade reserver, vissa övervärden och efterställda skulder efter vissa avdrag, se 7 kap. 2–5 §§ nuvarande FRL och Finansinspektionens rapporteringsföreskrifter. Kapitalbasen beräknas i kronor. Solvensmarginalen beräknas framför allt för livförsäkringsföretag utifrån försäkringstekniska avsättningar. Solvensmarginalen beräknas i kronor. Garantibeloppet ska, enligt nuvarande regelverk, uppgå till minst 3 000 000 EUR eller det högre belopp, grundat på förändringar i Europeiska konsumentprisindexet, som Europeiska kommissionen årligen tillkännager, se 18 § 7 kap. försäkringsrörelselagen.32 Kapitalbasen ska täcka solvensmarginalen respektive garantibeloppet.
Kapitalbasens i Solvens II-regelverket ska bestå av primärkapital och tilläggskapital, se förslaget till 7 kap. FRL. Kapitalbasen beräknas i kronor. Primärkapital beräknas något förenklat som skillnaden mellan tillgångar och skulder (inklusive försäkringstekniska avsättningar) i solvensbalansräkningen. I primärkapital ingår också efterställda skulder
32 Garantibeloppet var i december 2014 fastställt till 3 700 000 EUR.
(förlagslån). Tilläggskapital
33
är poster som kan krävas in av företaget för
att täcka förluster och som inte ingår i primärkapitalet. De ingår inte i solvensbalansräkningen och avser t.ex. garantier, ej inbetalt eller infordrat aktiekapital, kreditutrymme hos bank och fordringar grundade på uttaxeringsrätt. Nämnas bör även i sammanhanget att det finns regler om hur stor del av primärkapitalet respektive tilläggskapitalet som får ingå i kapitalbasen som ska täcka kapitalkraven.
Solvenskapitalkravet beräknas något förenklat utifrån summan av företagets risker (försäkringsrisker, marknadsrisker, motpartsrisker och operativa risker), se förslaget till 8 kap. FRL. De beräkningsmetoder som ska användas är standardformeln eller intern modell (intern modell kräver tillstånd från Finansinspektionen). Företaget har möjlighet att justera vissa parametrar i standardformeln eller använda en partiell intern modell, men det kräver tillstånd från Finansinspektionen. Solvenskapitalkravet beräknas i kronor.
Minimikapitalkravet utgör den minsta storleken på kapitalbasen som krävs för att försäkringsföretaget med 85 procents sannolikhet ska ha tillgångar under kommande tolv månader som täcker värdet av åtagandena. Beräkningarna sker med utgångspunkt i bland annat försäkringstekniska avsättningar, premieinkomst och administrativa kostnader. Minimikapitalkravet ska vidare uppgå till ett belopp som inte får understiga 25 procent eller överstiga 45 procent av solvenskapitalkravet. Minimikapitalkravet får aldrig vara lägre än garantibeloppet.
Garantibeloppet ska uppgå till minst 3 700 000 EUR, se förslaget i 8 kap. FRL.
Kapitalbaserna ska minst uppgå till minst solvenskapitalkravet och får inte understiga minimikapitalet.
Företag som har både tjänstepensionsförsäkring och övrig livförsäkring kommer att omfattas av kapitalkrav enligt både nuvarande regler och Solvens II-regelverket – kapitalkrav som beräknas på olika sätt. Om varje kapitalkrav presenteras och rapporteras separat innebär att det saknas möjlighet att få en samlad bild av företagets kapitalkrav och solvenssituation. Information om företagets kapitalkrav är viktig i företagets styrning av verksamheten och vid olika typer av tillståndsansökningar. Även ur ett konsumentperspektiv är denna information väsentlig. Försäkringstagare och andra ersättningsberättigade bör få en rättvisande bild av verksamheten, så att de kan kontrollera att de får del av sin rätt till avkastning och återbäring och därmed kan göra välgrundade val av pensionslösning. Dessutom är informationen viktig för Finansinspektionens tillståndsgivning och ingripandeåtgärder.
Om det inte finns ett samlat kapitalkrav för företaget kommer det att medföra stora problem i samband med företagens möjligheter att få tillstånd avseende tilläggkapital, företagsspecifika parametrar i standardformeln samt interna modeller.
33 Kräver tillstånd av Finansinspektionen.
Utgångspunkter och huvudprinciper för övergångsregleringen
Som Svensk Försäkring och Finansinspektionen påtalar är det viktigt att det tydliggörs hur verksamheten i ett försäkringsföretag som bedriver både tjänstepensionsverksamhet och övrig livförsäkringsverksamhet – och för vilket delvis olika regelverk ska gälla för försäkringsverksamhet respektive tjänstepensionsverksamhet under en övergångsperiod – ska fungera. Nedan ges vissa utgångspunkter och huvudprinciper för detta.
Det kan konstateras att det av övergångsregeln inte närmare framgår hur det äldre regelverket ska samordnas med Solvens II-regelverket när ett försäkringsföretag bedriver både tjänstepensionsverksamhet och övrig livförsäkringsverksamhet. Vad som övergripande kan konstateras är att både artikel 4 i tjänstepensionsdirektivet och Solvens II-regelverket förutsätter att tjänstepensionsverksamheten ska utgöra en separat del av försäkringsföretaget (jfr vad som ovan sägs om hanteringen av separata fonder i kommissionens delegerade förordning [EU] 2015/359).
Denna utgångspunkt gör det praktiskt och formellt möjligt att beräkna ett teoretiskt kapitalkrav för tjänstepensionsverksamheten enligt äldre solvensregler även inom ett försäkringsföretag som i övrigt tillämpar Solvens II-regler. Detta teoretiska kapitalkrav bör sedan utgöra en del av det samlade kapitalkrav som ska rapporteras enligt det nya regelverket.
Mer i detalj kan sägas att det är rimligt att uppdelningen mellan tjänstepensionsverksamhet och övrig livverksamhet ska ta sin utgångspunkt i företagets balansräkning enligt dess legala redovisning, dvs. bolagets externa redovisning som upprättas enligt BFL, ÅRFL och Finansinspektionens föreskrifter; detta för att kunna beräkna solvenskravet enligt äldre regler. Detaljnivån för uppdelningen av balansräkningen bör vara samma som årsredovisningens uppställningsform. Uppdelningen bör ske enligt Finansinspektionens grenindelning i årsredovisningsföreskriften för försäkringsföretag. Företaget bör dokumentera och motivera denna uppdelning samt göra en avstämning mellan de sammanlagda verksamheternas balansräkningar och företagets legala balansräkning. En sådan avstämning bör ske vid varje tillfälle som uppdelningen av verksamheten sker för solvensberäkningar.
För att kunna hantera olika kapitalkrav i samma företag krävs det att företaget ska rapportera både tjänstepensionsverksamhet och övrig livförsäkring inom ramen för Solvens II-regleringens rapporteringskrav. På så sätt erhålls en samlad bild av hela företagets solvenssituation och kapitalkrav. Det innebär att företagsstyrningen bli ändamålsenlig, försäkringstagarnas rätt kan säkerställas och tillstånd avseende tilläggskapital samt företagsspecifika parametrar i standardformeln kan medges.
Kraven på rapportering enligt Solvens II-regleringen kan hantera att tjänstepensionsverksamheten beräknas enligt ett annat kapitalkrav. Detta genom att tillgångar och skulder för hela företaget omvärderas och rapporteras enligt det regelverket (solvensbalansräkningen). Detta innebär att hela företagets legala balansräkning värderas om enligt Solvens II-regelverket. Tjänstepensionsverksamheten betraktas som en separat fond och värderas enligt nuvarande solvensregler. Underlag för denna verksamhet tas fram enligt en s.k mjuk separation som beskrivs nedan.
Huvudprincip för uppdelningen bör vara att tillgångar som svarar mot de försäkringstekniska avsättningarna ska hänföras till respektive verksamhet vid uppdelningen. Tillgångar som svarar mot överskott som är relaterade till försäkringsavtal ska hänföras till respektive verksamhet utifrån försäkringstagarens rätt till överskott (kontributionsprincipen). I ömsesidiga försäkringsbolag och försäkringsaktiebolag som inte får dela ut vinst bör däremot summan av de försäkringstekniska avsättningarna och konsolideringsfonden i företagets resultatanalys enligt årsredovisningen för respektive försäkringskollektiv användas som hjälp vid fördelningen. En tillgång eller skuld som kan hänföras till en av de uppdelade verksamheterna bör inte vara föremål för en fördelning enligt en fördelningsnyckel. En tillgång eller skuld (t.ex. derivat) som är hänförlig till ett underliggande instrument, bör hänföras till samma verksamhet som det underliggande instrumentet. När det gäller förutbetalda anskaffningskostnader bör dessa hänföras till samma verksamhet som den försäkringstekniska avsättningen för försäkringsavtalet. Förlagslån (efterställda skulder) bör hänföras till tjänstepensionsverksamheten om förlagslånet beviljats enligt särregler för tjänstepensionsverksamhet (se 4 kap. 5 § andra stycket FRL). För övriga tillgångar, skulder, obeskattade reserver och eget kapital som inte avser konsolideringsfond, bör gälla att dessa fördelas ut på respektive verksamhet utifrån en fördelningsnyckel som har sin grund i uppdelningen av summan av de försäkringstekniska avsättningarna och överskott som är relaterade till respektive verksamhet.
Företaget bör dokumentera grunderna för fördelningsnyckeln. Denna dokumentation bör arkiveras enligt samma principer som räkenskapsmaterial i BFL.
Solvenskapitalkravet enligt Solvens II-regelverket beräknas för allt utom den separerade verksamheten. Erforderlig solvensmarginal beräknas för tjänstepensionsverksamheten enligt äldre solvensregler och blir därmed ett teoretiskt kapitalkrav. Det totala solvenskapitalkravet för företaget blir därmed summan i kronor av solvenskapitalkravet och erforderlig solvensmarginal. Överskott i tjänstepensionsverksamhetsdelen hanteras med återläggning respektive justeringar för omvärderingar avseende tjänstepensionsverksamheten. På så sätt kommer överskottet att framgå för tjänstepensionsverksamheten respektive övrig livförsäkringsverksamhet.
Kapitalbasen för hela företaget beräknas enligt Solvens IIbalansräkningen. Avdrag sker för överskott avseende den separata fonden (tjänstepensionsverksamhet). Hanteringen av tjänstepensionsverksamheten inom ramen för Solvens II-regelverket innebär att företaget får ett krav på minimikapital (som är i procent av solvenskapitalkravet) och ett krav på garantibelopp. På så sätt erhålls en samlad bild över företagets kapitalsituation som är förenlig med artikel 10 i konsoliderade livförsäkringsdirektivet som gäller enligt övergångsregleringen. Där anges att den finansiella tillsynen ska omfatta kontroll av försäkringsföretagets hela verksamhet och dess solvens.
Beräkningen av kapitalbas för tjänstepensionsverksamheten bör följa av hur det egna kapitalet och andra poster som påverkar kapitalbasen har fördelats.
Som komplement till dessa utgångspunkter och huvudprinciper för övergångsregleringen bör regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer få meddela föreskrifter om tillämpningen av de nya tillämpliga bestämmelserna om företagsstyrning på ett försäkringsföretags tjänstepensionsverksamhet.
Val av äldre respektive nya regler under övergångstiden Lagrådet har efterlyst en närmare motivering av valet av äldre respektive nya regler som ska tillämpas i övergångssituationen, särskilt när det gäller tillämpningen av äldre eller nya gruppregler.
För ett försäkringsföretag som enbart bedriver tjänstepensionsverksamhet ska i huvudsak äldre regler tillämpas, inklusive bestämmelser om solvens, tillsyn, rapportering och ingripande. Det gäller även om företaget bedriver övrig livförsäkringsverksamhet i ringa omfattning och inte har anmält att Solvens II-regelverket ska gälla för hela försäkringsverksamheten. I övrigt gäller tillämpliga bestämmelser om associationsrätt, företagsstyrning och lämplighetsprövning av ägare i försäkringsaktiebolag. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om tillämpningen av bestämmelserna om företagsstyrning (se nedan om grupptillsyn). Av föreskriften ska framgå vilka nya bestämmelser om företagsstyrning enligt 10 kap. som bör vara tillämpliga när det gäller försäkringsföretag som enbart bedriver tjänstepensionsverksamhet.
För ett försäkringsföretag som bedriver tjänstepensionsverksamhet och övrig livförsäkringsverksamhet (som inte är av ringa omfattning – ett blandat försäkringsföretag) gäller som utgångspunkt Solvens IIregelverket för försäkringsföretaget. I det sammanhanget bör tjänstepensionsverksamheten anses vara en separat del av företaget för vilket det ska beräknas ett teoretiskt kapitalkrav enligt äldre solvensregler.
Detta teoretiska kapitalkrav bör sedan utgöra en del av det samlade kapitalkrav som ska rapporteras enligt det nya regelverket. Genom att hela företaget rapporteras i varje rapport erhålls en samlad bild över verksamheten. Det innebär att alla försäkringsföretag som i någon del tar steget över till Solvens II-regelverket rapporterar kapitalkravet på samma sätt. Korrekt – och med andra länder jämförbar information – skickas till Eiopa, ECB och Riksbanken om livförsäkringsverksamheten.
För ett blandat försäkringsföretag gäller även bestämmelserna om offentliggörande i Solvens II-regelverket. Med utgångspunkten ovan bör en samlad bild av hela försäkringsföretagets solvenssituation offentliggöras enligt dessa bestämmelser. Att företaget publicerar jämförbar information med andra försäkringsföretag i detta avseende är viktigt ur ett konsumentperspektiv.
Med utgångspunkten ovan för ett blandat försäkringsföretag bör det finnas möjlighet att använda en intern modell för den övriga livförsäkringsverksamheten utan att ge avkall på hur regelverket för interna modeller är uppbyggt.
Det bör även finnas möjlighet att ingripa mot ett blandat försäkringsföretag grundat på det sammanlagda solvenskapitalkravet för hela företaget enligt nya regler. Finansinspektionen kan även ingripa
enligt äldre regler om företaget inte uppfyller solvenskravet p.g.a. en brist avseende tjänstepensionsverksamheten.
Även för ett blandat försäkringsföretag gäller tillämpliga bestämmelser om företagsstyrning i nya 10 kap. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om tillämpningen av dessa bestämmelser på försäkringsföretagets tjänstepensionsverksamhet. Av föreskriften ska framgå vilka nya bestämmelser om företagsstyrning som bör gälla tjänstepensionsverksamheten i det blandade försäkringsföretaget, givetvis i syfte att företaget ska kunna bedriva en optimal verksamhet under övergångstiden. Mot den bakgrunden bör en stor del av de nya reglerna om företagsstyrning bli tillämpliga även på det blandade försäkringsföretagets tjänstepensionsverksamhet. Detta gäller exempelvis regleringen av aktuarier.
Den utökade tillsynen för försäkringsföretag som ingår i en grupp är en väsentlig del av EU-regleringen av försäkringsföretag. Regleringen infördes med försäkringsgruppsdirektivet34 och innebär bl.a. att försäkringsföretag ska beräkna och rapportera ett gruppbaserat kapitalkrav samt rapportera gruppinterna transaktioner. Genom Solvens II-direktivet upphävs försäkringsgruppsdirektivet och ersätts med nya regler om grupptillsyn. Den gemensamma grupptillsynsordningen inom EES kommer därför att grundas på Solvens II-regelverket. Därmed saknas förutsättningar för att i Sverige låta de äldre reglerna om grupptillsyn i nuvarande 9 kap. FRL gälla för de försäkringsföretag som omfattas av övergångsregeln för verksamhet som avser tjänstepensionsförsäkring.
Frågan blir därför om de nya reglerna om grupptillsyn enligt Solvens II-direktivet ska gälla för blandade försäkringsföretag som omfattas av den ifrågavarande övergångsregeln. Som utgångspunkt bör tas att de aktuella försäkringsföretagen enligt gällande regler omfattas av grupptillsynsregleringen. Av de 30 livförsäkringsföretag som bedriver verksamhet som avser tjänstepensionsförsäkringar, ingår 21 företag i grupper som omfattas av grupptillsyn enligt FRL.
Den nya Solvens II-regleringen om grupptillsyn utgör en vidareutveckling av bestämmelserna i försäkringsgruppsdirektivet. Det finns i övrigt inte någonting i artikel 308b.15 eller i den övriga övergångsregleringen till Solvens II-direktivet, som tyder på en avsikt att avskaffa grupptillsynsordningen för blandade försäkringsföretag under övergångsperioden. Verksamheten i ett blandat försäkringsföretag som regeleras enligt övergångsregeln bör således omfattas av de nya bestämmelserna om grupptillsyn.
Av övergångsregeln framgår inte hur det gruppbaserade kapitalkravet ska beräknas under övergångstiden. Vad som övergripande kan konstateras är att både artikel 4 i tjänstepensionsdirektivet och Solvens II-regelverket förutsätter att tjänstepensionsverksamheten ska utgöra en separat del av försäkringsföretaget (jfr vad som ovan sägs om
34 Europaparlamentets och rådets direktiv 98/78/EU av den 27 oktober 1998 om extra tillsyn över försäkringsföretag som ingår i en grupp.
hanteringen av separata fonder i kommissionens delegerade förordning [EU] 2015/359).
Denna utgångspunkt gör, som tidigare nämnts, det praktiskt och formellt möjligt att beräkna ett teoretiskt kapitalkrav för tjänstepensionsverksamheten enligt äldre solvensregler inom ett försäkringsföretag som i övrigt tillämpar Solvens II-regler. Detta teoretiska kapitalkrav bör sedan utgöra en del av det samlade kapitalkrav som ska rapporteras enligt det nya regelverket. Motsvarande bör gälla för det gruppbaserade kapitalkravet. Ett försäkringsföretag som bidrar till det gruppbaserade kapitalkravet bör kunna beräkna en del av sitt kapitalkrav för tjänstepensionsverksamheten enligt äldre solvensregler.
I sammanhanget bör särskilt noteras att för ett blandat försäkringsföretag gäller under övergångstiden även äldre regler för tjänstepensionsverksamheten, inklusive bestämmelser om tillsyn, rapportering och ingripande.
Enligt artikel 329.1 b i kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/329 ska solvensberäkningen för en grupp även omfatta kapitalkraven och kapitalbasen i anknutna tjänstepensionsinstitut, som beräknas enligt de artiklar i tjänstepensionsdirektivet som direkt motsvarar solvenskraven enligt äldre solvensregler.
Även ett försäkringsföretag som enbart bedriver tjänstepensionsverksamhet bör omfattas av gruppreglerna i tillämpliga delar i egenskap av anknutet företag (när så är fallet). Detta följer redan av artikel 213.2 i Solvens II-direktivet (fall då grupptillsyn ska utövas) och ligger i linje med vad som gäller för anknutna tjänstepensionsinstitut enligt nyss nämnda artikel i EU-förordningen. Ett fullständigt undantag från grupptillsyn medför en risk för situationer där EU-regleringen och utländska tillsynsmyndigheter förutsätter en sådan tillsyn. Verksamheten i dessa försäkringsföretag kan beaktas inom ramen för gruppsolvensberäkningar med sammanläggnings- och avräkningsmetoden. Genom gruppregler utövas även tillsyn över transaktioner inom gruppen.
I sammanhanget bör särskilt noteras att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om tillämpningen av grupptillsynsbestämmelserna i 19 kap.
Solvens II-regelverket på hela verksamheten
Det kan ifrågasättas om det är rimligt med en övergångsreglering som tvingar försäkringsföretag som bedriver verksamhet som avser tjänstepensionsförsäkring att tillämpa i huvudsak äldre rätt under fyra år efter det att en ny och modern reglering har trätt ikraft. Rimligheten kan ifrågasättas med hänsyn till såväl kundskydd som konkurrensaspekter. Mot denna bakgrund torde det stå medlemsstaterna fritt att ge försäkringsföretag som vid lagens i kraftträdandet bedriver verksamhet som avser tjänstepensionsförsäkring rätt att, efter anmälan till Finansinspektionen, i stället tillämpa Solvens II-regelverket på hela verksamheten fr.o.m. den 1 januari 2016. En sådan möjlighet bör införas.
24.2.11. Riskfria räntor
Regeringens förslag: Finansinspektionen får i ett enskilt fall besluta att ett försäkringsföretag övergångsvis ska använda en tillfälligt justerad riskfri räntestruktur vid beräkningen av den bästa skattningen.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om villkoren för sådana undantag och beräkningen av en tillfälligt justerad riskfri räntestruktur och den närmare beräkningen av övergångsjusteringen.
Regeringens bedömning: Bestämmelserna i Solvens II-direktivet om att försäkringsföretag som har fått tillstånd att använda den övergångsvisa justeringen av den riskfria räntestrukturen ska – som en del av sin solvens- och verksamhetsrapport – offentliggöra företagets användning av den övergångsvisa justeringen och då även kvantifiera effekterna på den finansiella ställningen av att inte tillämpa justeringen, kräver inga lagstiftningsåtgärder.
Utredningens förslag och bedömning överensstämmer med regeringens förslag och bedömning.
Förslaget och bedömningen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag och bedömning.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget och bedömningen eller har ingen invändning mot dem.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: Av artikel 77.2 första stycket i Solvens II-direktivet framgår att bästa skattningen ska fastställas med tillämpning av riskfria räntesatser för relevanta durationer (löptider). Nu föreslås att det i den grundläggande lagregeln preciseras att den bästa skattningen ska beräknas med en relevant riskfri räntestruktur, medan de mer detaljerade bestämmelserna kring bl.a. beräkningen av den bästa skattningen ska meddelas genom föreskrifter på lägre nivå än lag, se 5 kap. 13 §.
Genom artikel 2.80 i omnibus II-direktivet införs det – genom artikel 308c i Solvens II-direktivet – särskilda övergångsbestämmelser för de riskfria räntesatserna.
Enligt artikel 308c.1 får försäkringsföretag, med tillsynsmyndighetens förhandsgodkännande, tillämpa en tillfällig justering på de riskfria räntesatserna för relevanta durationer i fråga om godkända försäkrings- och återförsäkringsförpliktelser.
Enligt artikel 308c.2 ska justeringen av räntesatserna för varje valuta beräknas med utgångspunkt i skillnaden mellan den räntesats som företaget ska tillämpa enligt de regler som gäller per 31 december 2015 och en räntesats som härleds ur de regler som gäller enligt Solvens IIdirektivet. Den ursprungliga justeringen – som alltså utgörs av skillnaden mellan de båda räntesatserna vid dagen för ikraftträdandet – ska vara 100 procent under år 2016 för att sedan linjärt minska till 0 procent under år 2032. I artikel 308c.2 finns vidare vissa detaljbestämmelser kring vilka räntor som ska ligga till grund för beräkningen av den övergångsvisa justeringen.
Som framgått ovan får den övergångsvisa justeringen av räntesatserna endast användas i fråga om godkända försäkrings- och återförsäkringsförpliktelser, och i artikel 308c.3 finns bestämmelser om vilka kriterier
som måste vara uppfyllda för att försäkrings- eller återförsäkringsåtaganden ska kunna ”godkännas”. I nyss nämnda artikel finns även bestämmelser om förhållandet till s.k. matchningsjustering. I artikel 308c.4 a och b finns bestämmelser om hur den övergångsvisa justeringen förhåller sig till s.k. volatilitetsjustering och till den särskilda övergångsregleringen för de försäkringstekniska avsättningarna (artikel 308d). Slutligen finns det i artikel 308c.4 c bestämmelser om att försäkringsföretag som använder den övergångsvisa justeringen av de riskfria räntesatserna ska offentliggöra viss information kring detta i sin solvens- och verksamhetsrapport.
Möjligheten att få tillstånd till övergångsvis justering av de riskfria räntesatserna bör framgå av en ny bestämmelse i 5 kap. FRL, medan de närmare kraven för tillstånd kan tas in i föreskrifter på lägre nivå än lag. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör därför få meddela föreskrifter om villkoren för sådana undantag och beräkningen av en tillfälligt justerad riskfri räntestruktur. En liknande lagstiftningsteknik har använts i den nu gällande regleringen när det gäller t.ex. möjligheten att använda s.k. företagsspecifika parameterar, se 8 kap. 7 § och 8 kap. 22 § 2 FRL. Det finns därför anledning att föreslår en liknande lagstiftningsteknik när det gäller regleringen av de s.k. matchnings- och volatilitetsjusteringarna.
När det särskilt gäller de krav på offentliggörande som införs genom artikel 308c.4 c bör bestämmelserna lämpligen införas genom föreskrifter på lägre nivå än lag, med stöd av det bemyndigande att meddela föreskrifter om innehållet i solvens- och verksamhetsrapporten som nu föreslås, se 16 kap. 9 § 1 FRL. Enligt regeringens mening får uppgifter om företagets användning av övergångsvisa justeringar av de riskfria räntesatserna anses vara detaljkrav på beskrivningen av företagets ”värderingsmetoder för solvensändamål”, jfr 16 kap. 2 § första stycket 4 FRL.
24.2.12. Försäkringstekniska avsättningar
Regeringens förslag: Ett försäkringsföretag får, efter tillstånd av
Finansinspektionen, övergångsvis använda ett tillfälligt avdrag vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om villkoren för sådana undantag och beräkningen av det tillfälliga avdraget.
Regeringens bedömning: Bestämmelserna i Solvens II-direktivet om att försäkringsföretag som har fått tillstånd att använda särskilda avdrag vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna ska – som en del av sin solvens- och verksamhetsrapport – offentliggöra företagets användning av de särskilda avdragen och då även kvantifiera effekterna på den finansiella ställningen av att inte tillämpa avdragen, kräver inga lagstiftningsåtgärder.
Utredningens förslag och bedömning överensstämmer med regeringens förslag och bedömning.
Förslaget och bedömningen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag och bedömning.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget och bedömningen eller har ingen invändning mot dem.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: I artikel 76 i
Solvens II-direktivet finns bestämmelser om försäkringstekniska avsättningar. Nu föreslås att merparten de mer detaljerade bestämmelserna kring beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna ska meddelas genom föreskrifter på lägre nivå än lag (se 5 kap. 13 § FRL och avsnitt 11).
Genom artikel 2.80 i omnibus II-direktivet införs det – genom artikel 308d i Solvens II-direktivet – särskilda övergångsåtgärder för de försäkringstekniska avsättningarna.
Enligt artikel 308d.1 får försäkringsföretag, med tillsynsmyndighetens förhandsgodkännande, tillämpa ett tillfälligt avdrag för försäkringstekniska avsättningar. Avdraget får tillämpas på ”affärsgrensnivå”.
Enligt artikel 308d.2 ska det tillfälliga avdraget motsvara en andel av skillnaden mellan försäkringstekniska avsättningar beräknade enligt artikel 76 i Solvens II-direktivet och försäkringstekniska avsättningar beräknade enligt den reglering som gäller per 31 december 2015. Den maximala andelen som kan dras av ska minska linjärt från 100 procent under år 2016 till noll procent under år 2032. I artikel 308b.2 andra stycket finns bestämmelser om hur det tillfälliga avdraget förhåller sig till s.k. volatilitetsjustering.
I artikel 308d.3 finns bestämmelser om att försäkringsföretaget, med tillsynsmyndighetens förhandsgodkännande eller på myndighetens initiativ, får göra vissa justeringar av de belopp som används vid beräkningen av det tillfälliga avdraget. Justeringarna får göras vartannat år, eller oftare om företagets riskprofil har ändrats väsentligt.
I artikel 308d.4 finns bestämmelser om att det tillfälliga avdraget får begränsas av tillsynsmyndigheten under vissa förutsättningar, nämligen om en tillämpning av det tillfälliga avdraget kan leda till en minskning av de krav på finansiella medel som skulle gälla vid en tillämpning av de regler som gäller per 31 december 2015.
Enligt artikel 308d.5 a får ett försäkringsföretag inte tillämpa det tillfälliga avdraget i kombination med den övergångsvisa justeringen av de riskfria räntesatserna. Enligt artikel 308b.5 b ska ett försäkringsföretag som använder det tillfälliga avdraget och som inte skulle uppfylla solvenskapitalkravet utan tillämpning av det tillfälliga avdraget lämna in en årlig lägesrapport. I lägesrapporten ska företaget redogöra för vilka åtgärder som har vidtagits och hur arbetet fortskrider med att senast 1 januari 2031 uppfylla solvenskapitalkravet. Slutligen finns det i artikel 308d.5 c bestämmelser om att försäkringsföretag som använder tillfälliga avdrag för de försäkringstekniska avsättningarna ska offentliggöra viss information kring detta i sin solvens- och verksamhetsrapport.
Möjligheten att få tillstånd till tillfälligt avdrag för de försäkringstekniska avsättningarna bör framgå av en ny bestämmelse i 5 kap. FRL, medan bestämmelserna kring de närmare villkoren för tillstånd och beräkning av det tillfälliga avdraget kan tas in i föreskrifter på lägre nivå. Detsamma gäller bestämmelserna om möjligheterna till justerade beräkningar och bestämmelserna kring vad som ska gälla när det tillfälliga avdraget är en förutsättning för att försäkringsföretaget ska uppfylla solvenskapitalkravet. En liknande lagstiftningsteknik har använts
i den nu gällande regleringen när det gäller t.ex. möjligheten att använda s.k. företagsspecifika parameterar, se 8 kap. 7 § och 8 kap. 20 § 2 FRL, och en liknande lagstiftningsteknik bör användas även när det gäller regleringen av de s.k. matchnings- och volatilitetsjusteringarna.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör få meddela föreskrifter om villkoren för undantag att övergångsvis använda ett tillfälligt avdrag vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna och beräkningen av det tillfälliga avdraget.
När det särskilt gäller de krav på offentliggörande som införs genom artikel 308d.5 c bör bestämmelserna lämpligen införas genom föreskrifter på lägre nivå än lag, med stöd av det bemyndigande att meddela föreskrifter om innehållet i solvens- och verksamhetsrapporten som nu föreslås (se 16 kap. 9 § 1 FRL och avsnitt 16). Uppgifter om företagets användning av övergångsvisa justeringar av de riskfria räntesatserna får anses vara detaljkrav på beskrivningen av företagets ”värderingsmetoder för solvensändamål”, jfr 16 kap. 2 § första stycket 4 FRL.
24.2.13. Interna modeller för beräkning av det gruppbaserade solvenskapitalkravet
Regeringens bedömning: Det bör inte införas någon övergångsregel av innebörd att ett försäkringsföretag, som är moderföretag och som finns i toppen av en grupp, t.o.m. 31 mars 2022 får ansöka om godkännande av en intern modell för beräkning av det gruppbaserade solvenskapitalkravet på en urskiljbar del av en grupp som uppvisar en väsentligt annorlunda riskprofil än de övriga företagen i gruppen.
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.
Bedömningen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har ingen invändning mot den.
Skälen för regeringens bedömning: I artiklarna 230 och 231 i
Solvens II-direktivet finns bestämmelser om interna modeller för beräkning av det gruppbaserade solvenskapitalkravet. Nu föreslås att delar av dessa bestämmelser genomförs genom nya bestämmelser i lag, men att bestämmelser om hur den gruppbaserade kapitalbasen och det gruppbaserade kapitalkravet ska beräknas ska meddelas genom föreskrifter på lägre nivå (se avsnitt 19).
Genom artikel 2.80 i omnibus II-direktivet införs det – genom artikel 308b.16 i Solvens II-direktivet – en möjlighet för medlemsländerna att tillämpa en särskild övergångsregel avseende ansökningar för beräkning av det gruppbaserade solvenskapitalkravet.
Enligt artikel 308b.16 får medlemsstaterna ge det moderförsäkrings- eller moderåterförsäkringsföretag som har det yttersta ägarintresset möjlighet att under en period t.o.m. 31 mars 2022 ansöka om godkännande av en gruppintern modell som tillämpas på en del av en grupp, om både företaget och företaget med det yttersta ägarintresset är belägna i
samma medlemsstat och om denna del utgör en urskiljbar del som uppvisar en väsentligt annorlunda riskprofil än de övriga i gruppen.
Artikeln ställer således inte något krav på att övergångsregeln ska införas utan lämnar till medlemsstaterna att välja om den ska införas eller inte. Med utgångspunkt i svenska förhållanden saknas det anledning att införa övergångsbestämmelsen.
Hänvisningar till S24-2-13
24.2.14. Övergångsbestämmelser för grupp
Regeringens förslag: De övergångsbestämmelser som gäller för enskilda försäkringsföretag avseende behandlingen av kapitalbasposter som har emitterats före lagens ikraftträdande, tillämpliga bestämmelser för vissa typer av lån som har utgetts före 1 januari 2011, försäkringsföretag som bedriver verksamhet som avser tjänstepensionsförsäkringar, tillfällig justering av riskfria räntor, och tillfälliga åtgärder samt ingripanden gäller, utan hinder av bestämmelserna om kapitalbas och kapitalkrav på gruppnivå i försäkringsrörelselagens lydelse efter 31 december 2015, i tillämpliga delar även på gruppnivå.
De övergångsbestämmelser som gäller för enskilda försäkringsföretag avseende ingripande när kraven på tillräcklig kapitalbas inte är uppfyllda gäller, utan hinder av bestämmelserna om kapitalbas och kapitalkrav på gruppnivå i försäkringsrörelselagens lydelse efter 31 december 2015, i tillämpliga delar även på gruppnivå om försäkringsföretagen i en grupp uppfyller de gruppbaserade kapitalkraven i försäkringsrörelselagens lydelse 31 december 2015 men inte uppfyller kapitalkravet på gruppnivå.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: Genom artikel 2.80 i omnibus IIdirektivet införs – genom artikel 308b.17 i Solvens II-direktivet – bestämmelser om att vissa övergångsbestämmelser som gäller för enskilda försäkringsföretag även ska gälla på gruppnivå.
Enligt artikel 308b.17 första stycket ska, utan hinder av artikel 218.2 och 218.3 i Solvens II-direktivet, de övergångsbestämmelser som avses i artikel 308b punkterna 8–12 och 15 och artiklarna 308c, 308d och 308e i Solvens II-direktivet gälla i tillämpliga delar på gruppnivå.
Enligt artikel 308b.17 andra stycket ska, utan hinder av artikel 218.2, 218.3 och 218.4 i Solvens II-direktivet, de övergångsbestämmelser som avses i artikel 308b.14 gälla i tillämpliga delar på gruppnivå och om försäkrings- eller återförsäkringsföretagen med ägarintresse eller försäkrings- och återförsäkringsföretagen i en grupp uppfyller de jämkade solvenskraven enligt artikel 9 i direktiv 98/78/EG men inte uppfyller solvenskapitalkravet på gruppnivå.
Av artikel 308b.8 (till vilken 308b.17 första stycket hänvisar) framgår att övergångsbestämmelserna i artikel 308b.5–308b.7 inte bara ska gälla
för enskilda försäkringsföretag utan dessutom i tillämpliga delar ska gälla för försäkringsföretag med ägarintresse, försäkringholdingföretag och blandade finansiella holdingföretag på gruppnivå i enlighet med artiklarna 254 och 256 i Solvens II-direktivet, varvid de frister som anges i artiklarna 308b.5–308b.7 ska förlängas med sex veckor.
Övergångsbestämmelserna i artikel 308b.5–308b.7 har behandlats ovan i avsnitt 24.2.2. Där konstateras att enligt nu lämnat förslag till genomförande av artikel 35 och artikel 51 kommer de senaste tidpunkterna för olika former av inrapportering och offentliggörande att bestämmas av Finansinspektionen med stöd av det bemyndigande som föreslås i 17 kap. 30 § andra stycket FRL. De särskilda övergångsbestämmelserna i artiklarna 308b.5–308b.7 avseende tidpunkter för inrapportering respektive offentliggörande som införs genom omnibus II-direktivet kräver alltså inte några lagstiftningsåtgärder.
Bemyndigandet i 17 kap. 30 § andra stycket FRL omfattar dock inte den del av artikel 308b.17 som avser tillämpligheten av artikel 308.b.8 på gruppnivå. Nu föreslås däremot ett motsvarande bemyndigande för gruppnivå i 19 kap. 104 § FRL. På grund av detta bemyndigande krävs inte några lagstiftningsåtgärder för den del av artikel 308b.17 som avser artikel 308b.8 (se avsnitt 18).
När det gäller artikel 308b.12 i Solvens II-direktivet innehåller särskilda övergångsbestämmelser kring fastställandet av vissa av de parametrar som ska användas vid beräkningen av solvenskapitalkravet enligt standardformeln (se avsnitt 24.2.5). Som framgått där föreslås nu att vilka närmare parametrar som ska användas vid beräkningen av solvenskapitalkravet enligt standardformeln kommer att genomföras genom föreskrifter på lägre nivå än lag, jfr 8 kap. 6 § och 8 kap. 22 § 1 FRL. Det bemyndigande som föreslås i 8 kap. 22 § 1 – för föreskrifter om hur det primära solvenskapitalkravet ska beräknas enligt 6 § – kan som konstaterats ovan även användas för genomförandet av den nu aktuella övergångsbestämmelsen. Den särskilda övergångsbestämmelsen avseende hur kapitalkravet för aktiekurs- och räntedifferensrisk ska beräknas under de första fyra åren efter det att Solvens II-regelverket har trätt ikraft kräver alltså inga ytterligare lagstiftningsåtgärder såvitt avser enskilda försäkringsföretag.
Artikel 308b.17 innehåller som nyss konstaterats ett krav på att övergångsbestämmelserna i artikel 308b.12 ska gälla även på gruppnivå. Nu föreslås ett motsvarande bemyndigande för gruppnivå i 19 kap. 104 § FRL. Det bemyndigandet avser hur den gruppbaserade kapitalbasen och det gruppbaserade kapitalkravet ska beräknas enligt 16–22 §§ i samma kapitel. På grund av detta bemyndigande krävs inte några lagstiftningsåtgärder för den del av artikel 308b.17 som avser artikel 308b.12.
Artikel 308b.17 innebär även ett krav på att artikel 308d som reglerar övergångsbestämmelser avseende försäkringstekniska avsättningar ska gälla på gruppnivå. Såvitt avser enskilda försäkringsföretag har artikel 308d behandlats i avsnitt 24.2.11 där det konstaterats att artikel 308d inte föranleder några lagstiftningsåtgärder avseende enskilda försäkringsföretag eftersom bemyndiganden att meddela föreskrifter omfattar hela artikeln. Nu föreslås ett bemyndigande för gruppnivå som omfattar de detaljerade bestämmelserna i artikel 308d, se 19 kap. 104 §. På grund av
detta bemyndigande krävs inte några lagstiftningsåtgärder för den del av artikel 308b.17 som avser artikel 308d.
Med ovan nämnda undantag för de delar av artikel 308b.17 som avser tillämpning på gruppnivå av artikel 308.b.8, 308b.12 och 308d bör bestämmelser motsvarande artikel 308b.17 första och andra stycket införas i lag.
Artikel 308b.17 tredje stycket är riktad endast till kommissionen och ska därför inte genomföras.
Hänvisningar till S24-2-14
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1
24.2.15. Krav på plan för infasning m.m.
Regeringens förslag: Ett försäkringsföretag som tillämpar bestämmelserna om justering av de riskfria räntesatserna eller om ett tillfälligt avdrag för de försäkringstekniska avsättningarna, ska omedelbart underrätta Finansinspektionen, om företaget inte skulle uppfylla solvenskapitalkravet utan en tillämpning av dessa bestämmelser.
Finansinspektionen ska förelägga företaget att vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att företaget kan uppfylla solvenskapitalkravet senast 1 januari 2032, och att inom två månader från dagen för bristens konstaterande överlämna en plan för infasning till inspektionen.
Företaget ska överlämna en årlig lägesrapport till Finansinspektionen.
Finansinspektionen ska återkalla tillstånd att använda regleringen som rör justering av de riskfria räntesatserna eller ett tillfälligt avdrag för de försäkringstekniska avsättningarna, om lägesrapporten visar att företaget inte kommer att kunna uppfylla solvenskapitalkravet senast 1 januari 2032.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om innehållet i en plan för infasning och en årlig lägesrapport.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: Genom artikel 2.80 i omnibus IIdirektivet införs det – genom artikel 308e i Solvens II-direktivet – särskilda bestämmelser om vad som ska gälla för försäkringsföretag som använder de särskilda övergångsreglerna kring justering av de riskfria räntesatserna eller ett tillfälligt avdrag för de försäkringstekniska avsättningarna, och som inte skulle uppfylla solvenskapitalkravet utan användning av övergångsreglerna.
Enligt artikel 308e första stycket ska ett försäkringsföretag som tillämpar övergångsbestämmelserna om justering av de riskfria räntesatserna eller om ett tillfälligt avdrag för de försäkringstekniska avsättningarna informera tillsynsmyndigheten så snart företaget konstaterar att det inte skulle uppfylla solvenskapitalkravet utan en tillämpning av övergångs-
bestämmelserna. Enligt bestämmelserna ska tillsynsmyndigheten kräva att företaget vidtar nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de uppfyller solvenskapitalkravet vid utgången av övergångsperioden.
Enligt 308e andra stycket ska företaget, inom två månader från det att företaget konstaterade att det inte uppfyller solvenskapitalkravet utan tillämpning av övergångsreglerna, till sin tillsynsmyndighet lämna in en infasningsplan till tillsynsmyndigheten. I planen ska företaget redogöra för de åtgärder som har planerats för att företag ska uppfylla solvenskapitalkravet senast vid utgången av övergångsperioden. Av bestämmelsen framgår vidare att företaget får uppdatera planen under övergångsperioden.
Enligt 308e tredje stycket ska företaget varje år till sin tillsynsmyndighet lämna in en lägesrapport till sin tillsynsmyndighet, i vilken förertag ska redogöra för de åtgärder som har vidtagits. I samma stycke finns även en bestämmelse om att tillsynsmyndigheten ska återkalla tillståndet att använda övergångsregleringen, om lägesrapporten visar att uppfyllandet av solvenskapitalkravet vid utgången av övergångsperioden är orealistisk.
Merparten av bestämmelserna i artikel 308e bör tas in i lag. Bestämmelserna om det närmare innehållet i en infasningsplan och en lägesrapport bör dock meddelas genom föreskrifter på lägre nivå än lag. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör därför få meddela föreskrifter om innehållet i en plan för infasning och en årlig lägesrapport.
Hänvisningar till S24-2-15
25. Förslagens konsekvenser
Solvens II-direktivet innebär en reformering av den grundläggande regleringen på EU-nivå för försäkringsföretag. Det innehåller bl.a. förändrade kapitalkrav för försäkringsföretagen, tydligare krav på företagsstyrning och riskhantering, förändrade regler i tillsynsprocessen samt mer omfattande krav på försäkringsföretagens rapportering och offentliggörande av information. Regleringen i Solvens II-direktivet innebär att den nuvarande försäkringsrörelselagen måste revideras kraftigt. Detta kommer få konsekvenser för samtliga europeiska försäkringssföretag.
I samband med direktivets antagande har omfattande konsekvensanalyser gjorts av EU-kommissionen.35 Därutöver har CEIOPS/Eiopa utfört fem enkätundersökningar på EU-nivå (Quantitative Impact studies, QIS) och en särskild enkätundersökning med avseende på regleringen av s.k. långa åtaganden, där försäkringsföretagen själva gjort beräkningar över hur regelförslagen påverkar företagen.
Solvens II-direktivet är i stor utsträckning ett fullharmoniseringsdirektiv. Det innebär att det finns små möjligheter att avvika från dess bestämmelser. Konsekvensanalysen är därmed gjord med hela Solvens II-regelverket i tanke.
35 Se t.ex. Solvency II Impact Assessment Report, COM(2007) 361 final, SEC(2007) 870.
Samtliga svenska försäkringsföretag omfattas av den reformerade försäkringsrörelselagen. Regering föreslår dock att mindre företag ska kunna undantas från delar av den reformerade lagen. De som undantas på grund av sin storlek bör inte omfattas av Solvens II-regelverket. Totalt rör det sig om cirka 160 försäkringsföretag och knappt 20 försäkringsgrupper som omfattas av detta regelverk.
Försäkringsföretag per 31 december 2014
Antal
Varav
ömsesidiga
bolag
Under
likvidation
Omfattas
av SII
Rikstäckande företag
124
11
116
Livförsäkringsföretag
29
5
3
28
Fondförsäkringsföretag
9
8
Skadeförsäkringsföretag
86
6
4
80
varav skadecaptive
45
1
43
Lokala skadebolag
131
130
47
Större lokala bolag
40
39
34
Mindre lokala bolag
19
19
7
13
Kreatursbolag
72
72
6
0
255
141
163
Källa: Finansinspektionen
25.1. Konsekvenser för försäkringsföretagen
De flesta svenska försäkringsföretag har under flera år förberett sig inför Solvens II-regelverket i flera steg. Finansinspektionen bedömer att de företag som under 2014 och 2015 följt Eiopas riktlinjer för förberedelser kommer att ha begränsade engångskostnader i samband med att regelverket träder ikraft. De företag som däremot inte deltar i det förberedande arbetet kommer förmodligen få högre kostnader för att komma ifatt. Finansinspektionen räknar därmed att försäkringsföretagen redan tagit – eller under förberedelsefasen kommer ha tagit – merparten av de engångskostnader som Solvens II-regelverket medför.
Solvens II-direktivet innebär att försäkringsföretag ska tillämpa nya metoder för beräkning av kapitalkravet, inklusive nya värderingsregler för försäkringstekniska avsättningar. I QIS-enkäterna har beräkningar gjorts av hur dessa nya regler påverkar företagen. Finansinspektionen har ansvarat för insamlingen, kontrollen och sammanställningen av den svenska delen av de europeiska enkäterna till försäkringsbranschen. I dessa enkäter har de svenska företagen gjort beräkningar över hur Solvens II-direktivet och de regelförslag avseende värdering och kapitalkrav som finns i EU-förordningen på nivå 2, påverkar de svenska företagen. Detta ger en god bild av hur kraven kommer att påverka försäkringsföretagen i Sverige. De försäkringsföretag som deltog i den enkät
som gjordes 2014, ca 155 stycken, uppskattade sina totala kostnader för att genomföra Solvens II-regelverket till cirka 3,4 miljarder kronor. En del i problematiken för företagen ligger i att Solvens II-regelverket består av många olika delar och att alla de regler som företagen ska tillämpa inte längre kommer finnas samlade. Det kommer finnas regler både i t.ex. lag och i EU-förordningar vilket gör det svårare för företagen att få en överblick över regelverket, det är dock inte möjligt att förutse vilka kostnader detta kan innebära för företagen.
Ökade kapitalkrav
Som framgår av Solvens II-direktivet introduceras två nya kapitalkrav. Det ena är solvenskapitalkravet (SCR), som företagen normalt ska uppfylla. Det andra är minimikapitalkravet (MCR), som är schablonmässigt beräknat och ett krav som företaget inte får gå underskrida.
Solvens II-regleringen innebär en mycket kraftig ökning av kapitalkravet jämfört med dagens lagreglering. Resultatet av QIS 5-enkäten indikerar att det samlade solvenskapitalet för den svenska försäkringsbranschen blir ca 6–7 gånger högre än under Solvens I-regleringen (se figur 1). Detta innebär emellertid inte att försäkringsbolagens totala kapital ska öka i en sådan utsträckning utan kravet avser endast det kapital som ska finnas utöver det kapital som ska täcka försäkringstekniska avsättningar. Det kapital som krävs för att täcka bästa skattning, riskmarginal och det lagstadgade kapitalkravet ökar med omkring en femtedel för livbolagen, medan det i praktiken är oförändratför skadeförsäkringsföretagen.
Minimikapitalkravet beräknas bli dubbelt så högt som nuvarande kapitalkrav enligt Solvens I-regleringen. Detta är en omfattande höjning för framför allt livförsäkringsföretagen. I det sammanhanget bör man dock uppmärksamma att dagens försäkringstagarskydd också baseras på en säkerhetsmarginal i värderingen av de försäkringstekniska avsättningarna som nu försvinner. Ökningen av kapitalkraven motverkas därför delvis av att kapitalbasen också ökar till följd av att befintliga buffertar synliggörs. I praktiken styrs dock försäkringsföretagens kapitalkrav för närvarande inte enbart av lagreglerna utan även av Finansinspektionens trafikljustest,36 trots att detta givetvis inte är ett formellt kapitalkrav utan enbart ett tillsynsverktyg. Kraven från trafikljustestet ligger väsentligt högre än Solvens I-kraven. Det nya solvenskapitalkravet är emellertid också i genomsnitt ca en tredjedel högre än trafikljusets krav.
36 Trafikljuset är en del av Finansinspektionens metodik för tillsyn över svenska försäkringsföretag. Detta ”stresstest” mäter hur väl företagen klarar av exponeringar mot olika finansiella risker och försäkringsrisker.
Figur 1 Jämförelse mellan kapitalkrav enligt solvens I-regelverket, minimikapitalkrav, trafikljus och solvenskapitalkrav
Över hälften av de svenska försäkringsföretagen har en kapitalbas i dagsläget som är mer än dubbelt så stor som det nya solvenskapitalkravet. En handfull företag har en kapitalbas som är mer än fem gånger så stor som det nya kravet. Cirka vart femte företag har emellertid för lite kapital och klarar inte det nya solvenskapitalkravet utan åtgärder.
De nya kapitalkraven kan antingen beräknas utifrån en standardmodell eller genom att företagen tillämpar en fullständig eller partiell intern modell. Sannolikt kommer ett tiotal av försäkringsföretagen att använda sig av interna modeller för att på så sätt få fram ett solvenskapitalkrav som mer exakt speglar försäkringsföretagets risker. Ett försäkringsföretag som inte klarar det nya solvenskapitalkravet när direktivet träder i kraft måste vidta åtgärder för att uppfylla kravet senast 31 december 2017. Företag som inte klarar det nya minimikapitalkravet när direktivet träder i kraft måste uppfylla kraven senast 31 december 2016, annars måste företaget avvecklas. I båda fallen följer detta av övergångsregler till Solvens II-direktivet. Det är långt ifrån säkert att alla företag kan skaffa det kapital som krävs, alternativt dra ned riskerna i rörelsen i tillräcklig mån. Införandet av Solvens II-direktivet kan således innebära att några försäkringsföretag försvinner genom att dessa sätts i s.k. run off (ordnad avveckling av företaget) eller genom att försäkringsbeståndet överlåts eller köps upp av annat försäkringsföretag.
En mer korrekt prissättning och effektivare kapitalutnyttjande
Det mer avancerade sättet att beräkna kapitalkravet enligt Solvens IIreglerna kommer på ett tydligare sätt åskådliggöra vilka kapitalkostnader som är förknippade med de olika försäkringsriskerna och därmed bör företagen kunna prissätta sina försäkringsprodukter på ett mer ändamålenligt sätt. Detta bör gynna försäkringskunderna genom att premien (prissättningen) kan beräknas mer exakt på respektive försäkringsprodukt utifrån rådande omständigheter.
Jämförelse mellan Solvens 1, MCR, Trafikljuset och
SCR för 107 försäkringsbolag
0 200 400 600 800 1000
Solvens 1 MCR Trafikljuset SCR
Mi lja rd e r S E K
Kapitalkrav Kapitalbas Överskott
Försäkringstekniska avsättningar
I det nya regelverket ska försäkringstekniska avsättningar (FTA) värderas utifrån en bästa skattning av framtida kassaflöden, med ett tillägg av en riskmarginal. Den bästa skattningen utgörs av det förväntade nuvärdet av framtida kassaflöden som kan uppkomma till följd av ingångna försäkringsavtal, medan riskmarginalen ska motsvara kapitalkostnaden för att hålla en kapitalbas motsvarande solvenskapitalkravet.
Enligt beräkningar framgår det att FTA ökar för ungefär hälften av de svenska livförsäkringsföretagen, medan övriga får lägre FTA. Att inte alla får en lägre FTA beror bl.a. på att en stor del av livförsäkringsverksamheten i dag lyder under tjänstepensionsregleringen som inte ska värderas med säkerhetsbuffert samt att företagen nu ska beräkna en riskmarginal.
För skadebolagen får en klart övervägande del lägre FTA. Det beror sannolikt på att skadebolagen enligt det nuvarande regelverket inte ska diskontera skadefall som förväntas inträffa inom en fyraårsperiod. En tredjedel fick dock högre FTA beroende på att företagen inte tidigare haft kravet på betryggande antagande och inte heller beräknat någon riskmarginal.
Anpassad riskhantering och företagsstyrning
En central del av Solvens II-regelverket rör företagets riskkontroll och styrning. Regelverket innebär att försäkringsföretagen måste analysera varje del av verksamheten, mäta sina risker och beräkna de kapitalkrav dessa risker genererar. Många av försäkringsföretagen har redan anpassat sin riskkontroll och företagsstyrning för att kunna möta de nya kraven. En viktig del av detta är kravet på att försäkringsföretagen regelbundet ska göra en egen risk- och solvensbedömning (ORSA) som ska vara en integrerad del i affärsstrategin och som ska beaktas vid strategiska beslut. För att möta de nya kraven måste företagen anpassa sina it- och rapporteringssystem för att kunna hantera det ökade rapporteringskraven som Solvens II-direktivet medför (se nedan).
De stora och systemviktiga företagen ligger långt framme och har till stor del redan anpassat sina system för kommande regelverk och har därmed även tagit stora delar av investeringskostnaderna. Jämfört med nuvarande regelverk kommer emellertid Solvens II-regelverket att ställa betydligt högre krav på system och tillgång till kvalificerad personal inom bolagens riskkontrollfunktioner, vilket sannolikt ändå kommer bidra till högre indirekta kostnader för försäkringsföretagen när Solvens II-direktivet är genomfört. Även större krav på analys, styrning och kontroll kommer att bidra till högre administrationskostnader. Kostnaderna blir störst i övergångsfasen då företagen ska ta fram interna rutiner och anpassa it-system.
Sammantaget bör dock det nya regelverket leda till en ökad och bättre riskkontroll och styrning av företagen, vilket i sin tur bör minska risken betydligt för ekonomiska problem och för de kostnader som det för med sig för försäkringstagare, ägare och samhället.
Ökade rapporteringskrav
Företagen ska enligt direktivet årligen offentliggöra en solvens- och verksamhetsrapport och till Finansinspektionen lämna en omfattande tillsynsrapportering. Därutöver kommer det att finnas särskilda krav på att uppdatera tidigare publicerad information om företaget inte längre uppfyller minimikapitalkravet. Denna uppdatering ska ske omedelbart då underskottet upptäcks och har inte underskottet korrigerats efter tre månader från upptäckt ska underskottet offentliggöras. Även om solvenskapitalkravet underskrids i väsentlig grad finns krav på att uppdatera tidigare offentliggjorda uppgifter. De nya reglerna kommer att ge aktieägare, långivare, försäkringstagare och andra intressenter en bättre insyn i försäkringsföretagens finansiella ställning och verksamhet. De nya reglerna kommer innebära att redovisningen blir betydligt mer transparant, vilket kommer att göra det lättare för utomstående intressenter att bedöma och utvärdera verksamheten.
Konsekvenser för mindre försäkringsföretag
Mindre försäkringsföretag har, enligt lagförslaget, möjlighet att ansöka om undantag från bestämmelserna i lagen om solvens och offentliggörande av information. Vid prövning av undantag ska Finansinspektionen beakta proportionalitetsprincipen, dvs. att dessa bestämmelser ska tillämpas proportionellt i förhållande till arten, omfattningen och komplexiteten av riskerna i varje försäkringsföretags verksamhet. Detta får särskild betydelse för de minsta försäkringsföretagen.
Dessa möjligheter till undantag och lättnader kan förväntas förenkla kraven på bland annat rapportering och verksamhetsplanen för nya företag i denna kategori. Det bör dock betonas att mindre företag i många fall har mindre utvecklade funktioner för exempelvis riskhantering, regelefterlevnad och styrning, vilket medför att anpassning till reglerna kan innebära en relativt sett högre kostnad jämfört med större företag.
25.2. Konsekvenser för försäkringsmarknaden
Ökad koncentration
Solvens II-direktivet innebär att kapitalkraven höjs kraftigt, samtidigt som försäkringsföretag och grupper får tillgodoräkna sig diversifieringseffekter av att ha flera olika typer av försäkringsprodukter. Detta kommer att innebära att försäkringsföretag med låg kapitalisering som i dag erbjuder enstaka produkter, får incitament att fusionera eller på annat sätt gå upp i större försäkringskoncerner. Detta för att kunna erhålla diversifieringseffekter och på så sätt få ned sina kapitalkostnader. Ökade administrativa kostnader och krav på nya funktioner kommer sannolikt också bidra till att mindre försäkringsföretag kommer söka partners eller fusioner för att få skalfördelar och därmed kunna ha en prissättning som är konkurrenskraftig. Mer allmänt kommer fusioner och beståndöverlåtelser att öka i antal.
Om detta resulterar i en alltför hög grad av koncentration i form av ett fåtal aktörer på marknaden inom vissa produktsortiment, kan det få nega-
tiva effekter för konkurrensen och i slutändan för konsumenterna. Ökad koncentration på försäkringsmarknaden kan dock även resultera i mer stabila företag, vilket i slutändan gynnar konsumenterna.
Mindre försäkringsinnehåll
Det faktum att Solvens II-reglerna innebär ökade kapitalkrav för med sig att försäkringsprodukter, allt annat lika, blir dyrare. I det fall försäkringstagarna inte uppfattar att vinsten i form av minskad kreditrisk för försäkringsföretaget (till följd av högre kapitalkrav och bättre riskkontroll) uppväger prisökningen, kan det komma att resultera i en minskad efterfrågan på vissa försäkringsprodukter.
Ett alternativ till att höja priset på försäkringsprodukter är att förändra dem så att de binder mindre kapital. När det gäller livförsäkringsmarknaden kan detta ske genom att justera marknadsrisken genom att exempelvis minska andelen aktier i tillgångar som täcker FTA. Detta kommer dock att bidra till att den förväntade avkastningen sjunker och därmed kan de framtida pensionerna bli lägre – något som även kan resultera i en minskad efterfrågan på livförsäkringssparande.
Ett alternativ för livbolagen att reducera kapitalkravet, utan att minska den förväntade avkastningen, är att minska garantiinnehållet för nya avtal, t.ex. genom att sänka den garanterade avkastningen i traditionellt livförsäkringssparande. Försäkringstagarnas alternativ när det gäller mer garanterade pensionsprodukter kan därmed på sikt komma att minska och pensionsnivåerna kan komma att skilja sig betydligt för likartade pensionstagare i framtiden jämfört med i dag beroende på hur väl pensionstagararen lyckats med att placera sina pensionspengar. Det kan också innebära att pensionsutbetalningar ändras från att vara livslånga till att bli tidsbestämda, vilket innebär ett sämre ekonomiskt skydd vid lång livslängd.
Solvens II-regelverket ger således incitament för försäkringsföretagen, med anledning av de nya kapitalkraven, att ytterligare påskynda försäkringstagare att gå över från traditionellt livförsäkringssparande till fondförsäkring, en trend som setts under det senaste decenniet. Sammantaget kan detta leda till att försäkringstagarna får produkter med en lägre försäkringsandel i framtiden, något som kan få negativa konsekvenser för framtida pensionärer. De försäkringstagare som är kunder i finansiellt starka bolag kommer dock att ha en större valmöjlighet att fortsätta spara i en traditionell försäkringslösning än kunder i finansiellt svagare bolag som sannolikt helt eller delvis kommer behöva ändra förvaltningsstrategi.
Högre inträdesbarriärer
Som berörts ovan kommer det vara viktigt i framtiden att vara kund i ett finansiellt starkt försäkringsföretag, om man ska kunna räkna med att få någon återbäring utöver den garanterade avkastningen på sitt försäkringskapital. I dag finns ett antal livbolag som med bred marginal uppfyller de nya solvenskapitalkraven. Dessa är nästan uteslutande äldre livförsäkringsföretag som byggt upp sitt kapital under lång tid och som har ett stort riskkapital ackumulerat i sina konsolideringsfonder. De gamla livbolagens välkapitaliserade balansräkningar gör att det finns begränsade möjligheter för nya aktörer att slå sig in på försäkringsmarknaden. Det blir
helt enkelt svårt för dem att kunna matcha de gamla företagens försäkringsvillkor och riskprofil. De etablerade företagen har därför goda förutsättningar att bibehålla sina marknadsledande positioner i och med införandet av det nya regelverket. Däremot har nya bolag som är inriktade mot fondförsäkring goda möjligheter att komma in på marknaden, eftersom kapitalkraven blir betydligt lägre i dessa bolag jämfört med för de traditionella livbolagen. Sammantaget kan således konkurrensen komma att minska ytterligare med det nya regelverket, vilket kan komma att avspeglas i t.ex. högre avgiftsnivåer.
25.3. Konsekvenser för kapitalmarknaden
Försäkringsföretagen är stora placerare på kapitalmarknaden och större regelförändringar för försäkringsföretagen påverkar därför normalt de finansiella marknaderna och i förlängningen hela samhällsekonomin. Beräkningen av solvenskapitalkraven i den del som avser marknadsrisk kommer ge försäkringsföretagen incitament att bättre löptidsmatcha tillgångar och skulder då bristande matchning ger högre kapitalkrav. Högre matchningskrav ökar efterfrågan på ränteinstrument med långa löptider, vilket påverkar marknadsräntorna, allt annat lika. Även aktiemarknaden påverkas av hur försäkringsföretagen allokerar sina portföljer.
Det nya regelverket innebär högre kapitalkrav för aktieplaceringar, vilket kan komma att bidra till att finansiellt svagare försäkringsföretag måste minska sina aktieandelar. Detta kan i sin tur leda till minskad efterfrågan på aktier och högre efterfrågan på obligationer och andra mindre volatila tillgångar. I och med beräkningen av solvenskapitalkravet ges försäkringsföretagen incitament att diversifiera till andra tillgångsslag såsom fastigheter, infrastrukturinvesteringar och riskkapitalinvesteringar. Det ger också incitament att investera i bostadsobligationer eller andra obligationer som innehåller kreditrisk. Företagsobligationsmarknaden, som idag är relativt liten i Sverige, skulle även kunna utvecklas positivt i och med denna förändring.
Eftersom försäkringsföretagen i beräkningen av solvenskapitalkravet fullt ut kommer att kunna tillgodoräkna sig effekten av olika typer av riskminskningsstrategier är det sannolikt att nya typer av instrument, skräddarsydda för Solvens II-regelverket, kommer att utvecklas.
Ökad efterfrågan på långa obligationer
Beräkningen av solvenskapitalkraven kommer att ge försäkringsföretagen starka incitament att bättre löptidsmatcha skulder och tillgångar. Det bör emellertid noteras att de svenska bolagen redan i dag har incitament till en ökad löptidsmatchning genom trafikljussystemet. Försäkringsföretag med långa åtaganden, t.ex. livförsäkringsbolag, placerar i dag oftast i obligationer med kort genomsnittlig löptid, där utbudet är större. Avsaknaden av matchning ger en stor känslighet för ränteförändringar. Företagen får nu starkare incitament att löptidsmatcha skuld- och tillgångssida, då en bristande matchning ger högre kapitalkrav.
Ett problem är att den genomsnittliga löptiden på de obligationer som är utestående på dagens svenska obligationsmarknad är relativt kort. Det
finns således en brist på långa obligationer över fem år, vilket kan leda till fallande långa räntor om försäkringsföretagen börjar köpa i större omfattning, samtidigt som det inte är möjligt för företagen att göra fullständiga matchningar av sina portföljer. Efter beslut från Finansinspektionen kan försäkringsföretagen dock från den 31 december 2013 använda sig av en förutbestämd långsiktig terminsränta, fastställd till 4,2 procent, då de fastställer räntesatserna på diskonteringsräntekurvan. Det innebär att terminsräntorna efter tioårspunkten väger in – och vid tjugoårspunkten konvergerar till, den fastställda långsiktiga terminsräntan. I svenska kronor sätts tidpunkten för konvergens till längsta löptid plus 10 år, dvs. till 20 år. Även om det finns noterade swapräntor på längre löptider är likviditeten mycket låg i dessa instrument och uppfyller inte kravet på likviditet.
Den nya metoden gör att diskonteringsräntan inte blir lika känslig för svängningar på marknaden då den är både marknads- och modellbaserad. I praktiken innebär detta att företagen fortsätter att använda marknadsdata för att bestämma räntekurvan på löptider upp till 20 år, medan de kan beräkna längre åtagande genom att extrapolera marknadsräntan mot den aviserade terminsräntan. Det gör att försäkringsföretagen inte kommer bli beroende av att löptidsmatcha sina åtaganden över 10 år med obligationer på motsvarande löptider. Det bör leda till att efterfrågan på riktigt långa obligationer blir begränsad även framöver och därmed minskar risken för kraftiga räntefall orsakat av massiva köp från försäkringsföretagen.
Företag som berörs av de nya reglerna är i huvudsak livförsäkringsföretag och skadeförsäkringsföretag med liv- och sjukräntor. Även tjänstepensionskassor ska kunna använda den nya metoden. Andra metoder för att öka löptiden är att använda derivatmarknaden. Genom swapkontrakt kan försäkringsföretagen löptidsomvandla en kort obligationsportfölj till en längre löptid. För att denna marknad ska kunna växa krävs emellertid att det finns motparter som är villiga att ta en motsatt position. På t.ex. aktiemarknaden har intresset minskat betydligt för att inneha långa derivatkontrakt. Anledningen till detta är att dessa oftast har en låg eller obefintlig likviditet, är svåra att marknadsvärdera och binder kapital. Att köpa utländska obligationer med längre löptider och försäkra bort valutarisken är också ett alternativ för företagen att bättre kunna matcha löptiderna.
Den metod som sedan den 31 december 2013 används i Sverige för att fastställa diskonteringsräntekurvan är dock inte exakt densamma som den metod som kommer gälla efter att Solvens II-regelverket har trätt i kraft. Den metod som ska användas för att bestämma den grundläggande diskonteringsräntekurvan i svenska kronor fastställs då av Eiopa med ledning av vad som anges i Solvens II-direktivet och i delegerade akter. Denna metod har ännu inte slutgiltigt beslutats, men den kommer inte helt och hållet att överensstämma med den nuvarande svenska metoden, även om Eiopas metod också kommer att vara både marknads- och modellbaserad med konvergens till en förutbestämd långsiktig terminsränta. Eiopas metod använder enbart marknadsdata upp till 10 år och terminsräntorna därefter väger den in den långsiktiga jämviktsräntan på 4,2 procent fram till 20 år då konvergens sker.
Det finns kända problem med den metod som Eiopa tidigare har förespråkat och som ledde Finansinspektionen till att välja en annan metod. Dessa problem består huvudsakligen i en mycket stor räntekänslighet mot tioårsräntan och mycket komplexa och kostsamma hedgingstrategier för de försäkringsföretag som behöver skydda sig mot förändringar i marknadsräntorna. Dessa problem kan leda till en markant ökad efterfrågan på tioåriga ränteinstrument, vilket leder till en press nedåt på tioårsräntan, samtidigt som instrument med längre löptider efterfrågas i mindre utsträckning. Det senare kan innebära att räntorna på riktigt långa löptider stiger i förhållande till kortare räntor och att marknaden för långa obligationer påverkas genom att Riksgälden blir mindre intresserade av att ge ut sådana obligationer.37
Utöver metoden för att bestämma den grundläggande diskonteringsräntekurvan tillkommer dock – då Solvens II-regelverket har trätt i kraft – möjligheten till att justera räntekurvan med volatilitets- och matchningsjusteringar. I dessa fall kan särskilt matchningsjusteringar leda till en större efterfrågan på långa obligationer, för det fall att dessa kommer att användas frekvent bland försäkringsföretagen.
Sammantaget kommer efterfrågan på långa obligationer avgöras av den metod som Eiopa väljer för den grundläggande diskonteringsräntekurvan tillsammans med den utsträckning i vilken svenska försäkringsföretag antingen behöver (kapitalsvaga företag) eller önskar matcha sina åtaganden.
Minskad efterfrågan på aktier?
Kapitalkravet för aktierisk kommer att öka med det nya Solvens IIregelverket. Detta gäller jämfört såväl med Solvens I-reglerna – där kapitalkravet inte bedöms utifrån riskerna på tillgångssidan – som i förhållande till reglerna om aktiekursrisk i trafikljuset. De företag som i dag inte bedöms kunna uppfylla de nya solvenskraven har starka incitament att dra ned risken i sina placeringar för att klara kraven och skapa en betryggande marginal till dessa. Ett sätt att göra det är att placera en mindre andel i aktier och i stället öka sina investeringar i obligationer. Många försäkringsföretag – särskilt de största – är emellertid välkonsoliderade och kommer inte att behöva förändra sin placeringsstrategi. Därmed är risken relativt låg för att det nya regelverket kommer att innebära en större tillgångsförflyttning från aktier till obligationer, åtminstone på kort och medellång sikt.
Skulle dock efterfrågan på aktier från försäkringssektorn minska kraftigt kan detta påverka den svenska riskkapitalförsörjningen. Med hänsyn till den internationella interaktionen av kapitalmarknaderna ska dock inte risken överdrivas – ett bortfall av svenska institutioner borde således kunna kompenseras med efterfrågan från utländska aktörer.
37 Se Riksgäldskontorets remissvar till Finansinspektionen avseende föreskriften och allmänna rådet om försäkringsföretagens val av räntesats för att beräkna försäkringstekniska avsättningar (FFFS 2013:23).
Infrastruktur och alternativa investeringar
Vid beräkning av solvenskapitalkravet kan försäkringsföretagen använda sig av en standardformel. I Solvens II-regelverket finns det, i likhet med gällande regelverk, utrymme att göra långsiktiga, hållbara investeringar i onoterade tillgångar som exempelvis infrastruktur och förnyelsebar energi. Hur mycket utrymme det finns i praktiken avgörs dock bland annat av försäkringsföretagens solvenssituation. Hur stora möjligheter företagen har att göra investeringar utanför basområdena (noterade OECD-aktier, obligationer och fastigheter) styrs främst av hur stark deras kapitalbas är samt vilka utfästelser man gjort till sina försäkringstagare. Generellt dock så kommer kapitalkravet för denna typ av investeringar vara högre än exempelvis noterade OECD- aktier.
25.4. Konsekvenser för försäkringstagarna
Solvens II-direktivet innebär en skärpning av såväl solvenskapitalkravet som kravet på riskkontroll. Det innebär att den enskilde konsumenten kan förvänta sig en förbättrad stabilitet i försäkringsbranschen som helhet. Solvenskapitalkraven ska kalibrerats så att de motsvarar en fallissemangsrisk på 0,5 procent under kommande 12 månader. Försäkringsföretagen kommer dock i de flesta fall ha en kapitalbas som med marginal klarar solvenskapitalkravet. Risken för ekonomiskt obestånd kommer således i praktiken sannolikt att vara ännu lägre än den lagstadgade nivån. Baksidan av de skärpta reglerna är de kostnader som försäkringsföretagen drabbas av till följd av högre kapitalkrav samt kostnader för ökad riskkontroll och administration. Dessa kostnader kommer troligtvis att föras över på försäkringstagarna, vilken kan leda till att deras kapitaltillväxt blir lägre till följd av högre avgifter. En mer omfattande regelharmonisering kan dock få till följd att konkurrensen bland försäkringsföretagen ökar, vilket kan leda till att det ändå bli svårt för företagen att avvika för mycket i sina avgiftsstrukturer.
Alternativ till att höja priserna på försäkringsprodukter kan vara att förändra produkterna genom att exempelvis sänka andelen aktier. En sådan åtgärd ger en lägre risk och resulterar i att livbolagen behöver hålla mindre kapital. Detta får dock den negativa följden att avkastningen – och i förlängningen även framtida pensioner – sannolikt blir lägre (beaktat den minskade andelen aktier). Detta är ett problem som ytterligare aktualiserats i rådande lågräntemiljö. Ett annat alternativ till att minska aktieandelen för livbolagen är att minska garantiinnehållet i produkterna eller genom att få försäkringstagarna att gå över till produkter där de själva bär den finansiella risken. En sådan utveckling kan dock innebära volatilare pensioner eller att utbetalningstiden begränsas till en viss period och inte livet ut. Detta påverkar konsumtion och, i förlängningen samhällsekonomin, negativt.
Ett av huvudsyftena med Solvens II-regelverket är att förbättra konsumentskyddet och öka transparensen, vilket förväntas generera stabilare försäkringsbolag. Den ökade transparensen kan dock även bidra till press på försäkringsföretagen att sänka premierna.
Även om syftet med regleringen är att minska risken för försäkringstagarna kan de drabbas av högre risker i form av lägre andel garanterat kapital och ett generellt lägre försäkringsinnehåll.
25.5. Konsekvenser för myndigheter
En mer riskbaserad och framåtblickande tillsyn enligt Solvens IIregelverket ställer nya och utökade krav på Finansinspektionen. Ny beskrivande tillsynsrapportering, betydligt utökad, detaljerad kvantitativ rapportering samt tillsyn över företagens egen risk- och solvensbedömning ställer helt enkelt större krav på tillsynsmyndighetens arbete. Inspektionens arbete kommer dessutom att påverkas genom ett utökat krav på internationellt samarbete, exempelvis när det gäller gränsöverskridande grupper.
Från att gruppreglerna har betraktas som en kompletterande del av tillsynen över ett enskilt försäkringsföretag, kommer den gruppbaserade tillsynen nu att få en högre prioritet i tillsynsverksamheten. Tillsynen över gränsöverskridande koncerner kommer att innebära stora förändringar som kommer att tvinga fram ett ökat samarbete mellan tillsynsmyndigheterna, där en huvudansvarig grupptillsynsmyndighet kommer att utses som blir ytterst ansvarig för gruppen. I normalfallet kommer det bli tillsynsmyndigheten i det land där majoritetsägandet har sitt säte inom EU. I Sverige kommer utländska tillsynsmyndigheter att ges huvudansvaret för tillsynen av viktiga grupper. Det innebär att Finansinspektionen inte blir huvudansvarig tillsynsmyndighet för gruppen, men kommer att fortsätta med tillsynen på det enskilda bolaget och ges inflytande på gruppnivån via tillsynskollegier.
Vidare kommer flera företag att vilja tillämpa egna interna modeller, företagsspecifika parametrar etc. för att beräkna solvenskapitalkravet under Solvens II-regelverket. Finansinspektionen funktion blir att granska och godkänna bl.a. dessa modeller – en ny uppgift för myndigheten som kommer att kräva viss ny kompetens och bidra till en generellt högre arbetsbelastning.
En stor del av bestämmelserna i Solvens II-direktivet är så pass detaljerade att de inte är lämpliga att genomföra i lag. Det föreslås därför att ett betydande antal bestämmelser i stället placeras i föreskrifter eller i förordning som utfärdas av regeringen. Det kommer således att öka arbetsbelastningen på Finansinspektionen att färdigställa dessa föreskrifter. Till detta kommer av EU-kommissionen beslutade förordningar i delegerade akter och bindande tekniska standarder som har direkt effekt i medlemsländerna. Att beakta denna reglering kommer även det att öka arbetsbelastningen på Finansinspektionen.
Eventuella merkostnader för Finansinspektionen ska hanteras inom för myndigheten befintliga ramar.
25.6. Konsekvenser för domstolar
Det föreslagna genomförandet av Solvens II-direktivet innebär att Finansinspektionen kommer att fatta beslut om bl.a. försäkringsföretagens interna modeller och tilläggskapital. Detta kan leda till ett ökat antal överklaganden från företagen till domstolarna och således kan arbetsbördan öka för domstolarna med anledning av införandet av Solvens II-direktivet. Bedömningen är emellertid att dessa beslut sällan kommer att överklagas och att antalet överklaganden därför inte beräknas bli fler än att de ökade kostnaderna för Sveriges Domstolar ska hanteras inom befintliga ramar.
25.7. Samhällsekonomiska konsekvenser
Försäkringsföretagen utgör en viktig samhällsfunktion som måste fungera på ett rättssäkert sätt så att försäkringstagare och investerare ska kunna ha förtroende för att bolagen ska kunna uppfylla sina åtaganden. I och med att Solvens II-regelverket genomförs kommer kraven på företagens kapitalbas, styrning och riskhantering samt rapportering offentliggörande att öka. Det bidrar till finansiellt robustare företag som bättre kan stå emot framtida finansiella kriser – något som kommer att gynna både försäkringstagare och samhällsekonomin i stort. Ett ökat rapporteringskrav gör också att genomlysningen av verksamheterna blir bättre. Det nya regelverket bidrar dock till att kostnaderna ökar för försäkringsföretagen och för de myndigheter, främst Finansinspektionen, som ska granska och bedöma företagens löpande verksamhet.
De direkta kostnaderna som uppkommer för försäkringsföretagen är kapitalkostnad för högre kapitalkrav, kostnader för ökad riskkontroll och administration. Dessutom kan indirekta kostnader uppkomma i det fall fler försäkringstagare väljer att helt eller delvis avstå ifrån att försäkra sig eller väljer bort eget pensionssparande på grund av högre premier.
Ur ett finansiellt stabilitets- och konsumentperspektiv kommer det nya regelverket att stärka upp dessa faktorer. Försäkringsbolagen tvingas att anpassa sina investeringar utifrån risknivå i än högre utsträckning än enligt nuvarande regelverk, vilket gör företagen mindre känsliga för makroekonomiska störningar. Risken minskar också för att enskilda företag fallerar och därmed minskar risken för att problem i ett institut sprids och utvecklas till en mer fullskalig systemkris. Jämfört med banksektorn är emellertid risken för spridningseffekter generellt lägre mellan försäkringsföretag, eftersom interaktionen mellan dem är mindre än inom banksektorn. Rent allmänt kan dessutom i sammanhanget tilläggas att försäkringsföretagen visserligen spelar en viktig roll på de finansiella marknaderna, men att enskilda företag endast i undantagsfall är att betrakta som systemviktiga.
Försäkringsföretagen har en stor exponering mot banksektorn genom s.k. säkerställda obligationer. Företagen äger 26 procent av de svenska bankernas utestående stock av sådana obligationer. Höjda kapitalkrav på försäkringsföretagen kan medföra risk för att bankernas finansierings-
möjligheter försämras, vilket kan få konsekvenser för samhällsekonomin i stort.
Ur ett konsumentperspektiv bidrar mer välkapitaliserade försäkringsföretag till att kunderna kan känna ökad trygghet för att företaget kan uppfylla sina åtaganden den dag som utbetalning ska ske. Som nämnts ovan finns dock risk för att försäkringsprodukter kan komma att bli dyrare, samtidigt som ökade kapitalkrav kan komma att påverka avkastningen negativt. För försäkringstagarkollektivet kan detta i förlängningen leda till lägre pensionsutbetalningar eller pensioner som inte räcker livet ut. Ur ett konsumentperspektiv kan det således uppstå vissa negativa faktorer med det nya regelverket, men sammantaget får det anses vara till gagn för konsumenterna och samhällsekonomin i stort.
26. Författningskommentar
Hänvisningar till S26
- Prop. 2015/16:9: Avsnitt 3
26.1. Förslaget till lag om ändring i försäkringsrörelselagen (2010:2043)
1 kap. Inledande bestämmelser
1 kap. 1 §
Solvens II-direktivet innehåller en reglering av verksamhet i försäkringsföretag och specialföretag. I direktivet finns även vissa bestämmelser om försäkringsholdingföretag och blandade finansiella holdingföretag. Dessa regler genomförs i denna lag. I lagens inledande bestämmelse preciseras vilka institut som har tillstånd att bedriva verksamhet enligt denna, dvs. försäkringsföretag och specialföretag.
Lagrådet anser att bestämmelsen i lagrådsremissen som rör lagens tillämpningsområde ger en missvisande bild av lagens innehåll då de nya bestämmelserna om grupptillsyn tar sikte även på verksamhet som bedrivs av utländska företag. Lagrådet anför vidare följande. I 1 kap. 3 § definieras ”försäkringsföretag” som ”försäkringsaktiebolag, ömsesidigt försäkringsbolag och försäkringsförening”. Den definitionen föreslås inte ändrad. Eftersom det i 1 § talas om ”svenska” försäkringsföretag” framstår det som om definitionen i 3 § omfattar även utländska företag.
Detta är dock inte avsikten utan när termen försäkringsföretag används i lagen i övrigt avses endast svenska företag. De nämnda paragraferna bör ses över så att lagens tillämpningsområde och den använda terminologin klargörs.
Regeringen anser inte att bestämmelsen som rör lagens tillämpningsområde är missvisande då grupptillsynen enligt 19 kap. ska utövas över försäkringsföretag som ingår i en grupp (se avsnitt 18.1.3). Däremot instämmer regeringen i att bestämmelsen bör justeras (i stället för orden ”svenska försäkringsföretag” bör ordet ”försäkringsföretag” användas) för att undvika att definitionen i 3 § motsatsvis tolkas som att den omfattar även utländska företag.
Övervägandena finns i avsnitt 6.1.
1 kap. 6 och 7 §§
I paragraferna ändras hänvisningarna till andra paragrafer i lagen. Detta är en följd av de ändrade solvensregler som införs.
1 kap. 12 §
Paragrafen innehåller ett antal definitioner av begrepp som förekommer i lagen.
I en ny punkt 2 införs, efter förslag från Lagrådet, en definition av blandat finansiellt holdingföretag.
I en ny punkt 4 definieras EES-försäkringsgivare. Definitionen har betydelse för grupptillsyn.
I en ny punkt 5 införs en definition av externt kreditvärderingsinstitut. I enlighet med synpunkter från Lagrådet har definitionen justerats så att den överensstämmer med motsvarande definition i Solvens IIdirektivet (se artikel 13.40).
Begreppet används i bestämmelserna om företagsstyrning (se 10 kap. 10 §).
Definitionen i punkt 6 av försäkringsholdingföretag behålls i sak oförändrad.
I punkt 7 införs en definition av försäkringsholdingföretag med blandad verksamhet. Begreppet används i bestämmelserna om grupptillsyn i 19 kap.
I en ny punkt 8 definieras försäkringsgivare från tredje land. Definitionen har betydelse för grupptillsyn.
Även de nya definitionerna i punkterna 9 och 12 av grupptillsynsmyndighet (som justerats i enlighet med Lagrådets synpunkter) respektive tillsynskollegium används i 19 kap.
I en ny punkt 10 införs en definition av Solvens II-direktivet. Definitionen av specialföretag (punkten 11) ändras när det nu skapas möjlighet att få tillstånd enligt lagen att bedriva verksamhet i ett svensk sådant företag. Definitionen har utformats i enlighet med Lagrådets synpunkter.
Övervägandena finns i avsnitt 6.2 och 6.3.
1 kap. 13 §
I paragrafen preciseras vad som avses med ägarintresse. Begreppet, som används i 19 kap., ersätter det nu använda begreppet intresseföretag.
Övervägandena finns i avsnitt 6.3.4.
1 kap. 16 a och 16 b §§
I paragraferna preciseras vad som avses med ett anknutet företag. Begreppet får sin användning i 19 kap.
Övervägandena finns i avsnitt 6.3.4.
1 kap. 19 §
Paragrafen genomför artikel 4.1, 4.4 och 4.5 i Solvens II-direktivet som ändrar artikel 3.1 i första skadeförsäkringsdirektivet och artikel 3.6 i konsoliderade livförsäkringsdirektivet.
I första stycket 1–6 anges vilka förutsättningar som måste vara uppfyllda för att ett försäkringsföretag av en viss mindre storlek och med viss verksamhet ska få beviljas undantag från lagens bestämmelser om
solvens, offentliggörande och grupptillsyn. Samtliga dessa förutsättningar måste vara uppfyllda för att undantag ska få beviljas.
Paragrafen omfattar såväl skade- som livförsäkringsrörelse.
Punkten 1 motsvarar huvudsakligen nuvarande 1 kap. 19 § 1 c och 20 § 2 b. Vidare motsvarar punkten 4 nuvarande 1 kap. 19 § 1 a. Det nuvarande kravet på att bolagsordningen eller stadgarna ska innehålla bestämmelser som tillåter uttaxering för delägarna eller medlemmarna slopas, eftersom ett sådant krav saknas i direktivet. Detsamma gäller kravet på att minst hälften av premieinkomsten ska komma från företagets delägare eller medlemmar. Dessa mindre försäkringsföretag får, när de beviljas undantag från vissa nu aktuella delar av rörelseregleringen, inte anses tillämpa Solvens II-direktivet (se artikel 4.1). Detta innebär att inte heller EU-förordningen på nivå 2, kommande
EU-förordning på nivå 2,5 eller riktlinjer från Eiopa är tillämpliga för dessa försäkringsföretag. Önskar något av dessa mindre försäkringsföretag att tillämpa Solvens II-regelverket fullt ut, kan detta uppnås genom att avstå från att ansöka om undantag (jfr artikel 4.5).
Paragrafen gäller för försäkringsföretag som redan bedriver försäkringsrörelse sedan en viss tid. För nystartade försäkringsföretag, se 19 b § och kommentaren till den paragrafen.
Av 22 § följer att det är Finansinspektionen som prövar om undantag kan beviljas. Inom ramen för denna prövning ska inspektionen göra en lämplighetsbedömning. Vid denna prövning kan hänsyn exempelvis tas till om det är lämpligt att ett företag med specifika typer av produkter och risker medges undantag i förhållande till rådande finansiella förutsättningar eller om ett undantag är lämpligt med beaktande av de intressen som försäkringstagare och andra ersättningsberättigade har.
Enligt andra stycket får undantag inte beviljas för ett försäkringsföretag som driver gränsöverskridande verksamhet eller verksamhet som sekundäretablering.
Paragrafens nuvarande andra punkt flyttas till 20 §. Övervägandena finns i avsnitt 6.4. Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets synpunkter.
1 kap. 19 a §
Paragrafen genomför artikel 4.2 och 4.5 i Solvens II-direktivet.
I paragrafen anges under vilka förutsättningar som ett beviljat undantag ska upphöra att gälla.
Övervägandena finns i avsnitt 6.4.
1 kap. 19 b §
Paragrafen genomför artikel 4.3 i Solvens II-direktivet.
Genom paragrafen ges möjlighet att i samband med tillståndsprövningen undanta mindre företag från lagens bestämmelser om solvens, offentliggörande och grupptillsyn. Om företaget sedermera överskrider angivna nivåer, ska det snarast anmäla detta till Finansinspektionen.
Övervägandena finns i avsnitt 6.4. Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets synpunkter.
1 kap. 19 c §
I enlighet med Lagrådets synpunkter anges i paragrafen de grunddrag som ska gälla för de försäkringsföretag som beviljas undantag beroende på storlek. Bestämmelsen kompletteras i 23 § med föreskriftsbemyndiganden.
Övervägandena finns i avsnitt 6.4.
1 kap. 20 §
Paragrafen anger när ett företag får undantas från lagens tillämpningsområde på grund av dess verksamhet.
Paragrafens nuvarande andra punkt ändras och flyttas till 19 § 1. Paragrafens nya andra punkt är hämtad från nuvarande 19 § 2 FRL. Övervägandena finns i avsnitt 6.4.
1 kap. 23 §
Paragrafen innehåller bemyndiganden för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vissa frågor som behandlas i 1 kap.
I 19 c § anges att ett försäkringsföretag som beviljas undantag beroende på storlek åtminstone ska uppfylla vissa solvenskrav och krav på företagsstyrningssystem.
I paragrafen införs bemyndiganden (nya punkterna 2–5) för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om hur tillgångarna enligt 19 c § 1 ska definieras, placeras och värderas, hur kapitalkravet enligt 19 c § 2 ska beräknas, fastställande av garantibelopp enligt 19 c § 3, kapitalbasens nivå, sammansättning och beräkningen av denna enligt 19 c § 4 samt hur ett företagsstyrningssystem enligt 19 c § 5 ska utformas.
Bemyndigandet avser vilka kompletterande eller alternativa bestämmelser som ska gälla inom de ramar som anges i 19 och 19 b §§.
Övervägandena finns i avsnitt 6.4. Paragrafen har utformats med beaktande av synpunkter från Lagrådet.
2 kap. Tillstånd för försäkringsföretag
2 kap. 2 §
I paragrafens första stycke justeras vissa hänvisningar med anledning av ändringar som nu görs i lagen.
2 kap. 4 §
Paragrafen genomför artikel 42.2 i Solvens II-direktivet i den del det avser lämplighetsprövningens räckvidd.
I paragrafen anges förutsättningarna för att få driva försäkringsrörelse. I första stycket 4 anges vilka lämplighetskrav som ställs på företagets ledningspersoner. Ändringen innebär att personkretsen som ska ledningsprövas utvidgas till att omfatta även sådana personer som ansvarar för en s.k. central funktion. Även övriga personer som utför arbete i en central funktion ska uppfylla lämplighetskraven men behöver inte anmälas till Finansinspektionen för ledningsprövning. Vidare klargörs att personkretsen även omfattar ersättare för styrelseledamöter.
Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 7.1.
2 kap. 10 §
Paragrafen innehåller regler om kapitalbas när försäkringsrörelsen påbörjas. Nu ändras endast hänvisningen till att avse de nya reglerna om garantibelopp.
2 kap. 19 §
Paragrafen innehåller bemyndiganden för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vissa frågor som behandlas i 2 kap.
Ändringen i första stycket 1 innebär att bemyndigandet avser rätt att meddela föreskrifter om de lämplighetskrav som ska gälla för såväl ledningen som för de som ansvarar för de centrala funktionerna. Bemyndigandet avser även rätt att meddela föreskrifter om styrelsen i sin helhet har tillräckliga kunskaper och erfarenheter för att leda företaget.
3 kap. Verksamhet i ett annat land inom EES
3 kap. 2 §
Paragrafen genomför artikel 146.1 andra stycket i Solvens II-direktivet.
I paragrafen behandlas det meddelande som Finansinspektionen ska lämna till behörig myndighet i det land där en sekundäretablering avses inrättas.
Ändringen i första stycket innebär att det intyg som Finansinspektionen ska lämna, om förutsättningarna för det är uppfyllda, i stället ska avse om försäkringsföretaget uppfyller solvenskapitalkravet och minimikapitalkravet enligt 8 kap.
I andra stycket anges vilka förutsättningar som måste vara uppfyllda för att ett sådant meddelande ska kunna lämnas.
Övervägandena finns i avsnitt 8.1.
3 kap. 17 §
Paragrafen genomför artikel 148.1 första stycket a i Solvens II-direktivet.
I paragrafen behandlas det meddelande som Finansinspektionen ska lämna till behörig myndighet i det land där en gränsöverskridande verksamhet ska bedrivas.
Ändringen av paragrafen innebär att det intyg som Finansinspektionen ska lämna, om förutsättningarna för det är uppfyllda, i stället ska avse om försäkringsföretaget uppfyller solvenskapitalkravet och minimikapitalkravet enligt 8 kap.
Övervägandena finns i avsnitt 8.2.
4 kap. Grundläggande bestämmelser om ett försäkringsföretags rörelse
Kapitlet innehåller grundläggande bestämmelser om ett försäkringsföretags rörelse. Dessa grundläggande bestämmelser behålls, samtidigt som det införs en ny allmän proportionalitetsprincip. Bestämmelserna om upplåning och separation av tjänstepensionsförsäkring bygger på regler i
tjänstepensionsdirektivet som Sverige tillämpar på livförsäkringsföretag med stöd av medlemsstatsoptionen i artikel 4 i det direktivet. Denna option ska – efter en längre övergångsperiod – upphöra att gälla (se avsnitt 24). Till följd av detta justeras 4 kap. 2 och 5 §§, medan 4 kap. 6 och 8 §§ utmönstras. Bestämmelserna i 5 kap. 15 och 16 §§ om återköp och överföring flyttas oförändrade till detta kapital.
4 kap. 2 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om information.
Paragrafens andra stycke tas bort, eftersom det avser information som ska lämnas vid tjänstepensionsverksamhet. Bestämmelsen i angivet stycke genomför tjänstepensionsdirektivet.
4 kap. 5 §
Genom den nya bestämmelsen införs en allmän proportionalitetsprincip. Den ska gälla vid tillämpningen av de rörelserättsliga reglerna om tillgångar, skulder, försäkringstekniska avsättningar, investeringar, kapitalbas, kapitalkrav, interna modeller, företagsstyrning, tillsynsrapportering och försäkringsgrupper.
Det får ankomma på rättstillämpningen att avgöra vilka av kraven i dessa delar av lagen som ska kunna mildras eller skärpas med hänsyn till proportionalitetsprincipen eller vilka krav som inte bör kunna ändras med beaktande av denna princip. Prövningen bör ta sin utgångspunkt i den konkreta utformningen av den bestämmelse som är aktuell och i det grundläggande intresset av skydd för försäkringstagare och andra ersättningsberättigade.
Paragrafen har justerats med beaktande av Lagrådets synpunkter. Övervägandena finns i avsnitt 9.3.
4 kap. 6 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om försäkringsföretagens upplåning.
Paragrafens andra stycke tas bort, eftersom det avser försäkringsföretagens tjänstepensionsverksamhet.
4 kap. 17 a och 17 b §§
Dessa bestämmelser om återköp och överföring flyttas oförändrade från 5 kap. 15 och 16 §§.
Övervägandena finns i avsnitt 10.2.1.
5 kap. Tillgångar, skulder och försäkringstekniska avsättningar
Kapitlet innehåller bestämmelser om värdering av tillgångar och skulder, beräkning av försäkringstekniska avsättningar samt bestämmande av premier. De nya bestämmelserna ersätter nuvarande bestämmelser om försäkringstekniska avsättningar och bestämmande av premier. Kapitlets bestämmelser utgår ifrån den värdering och beräkning som försäkringsföretaget ska göra i balansräkningen för solvensändamål, den s.k. solvensbalansräkningen. Tillgångar och skulder som redovisas i solvensbalansräkningen kan vara lägre eller högre än det värde som redovisas i externredovisningen.
5 kap. 1 §
Paragrafen genomför artikel 75 i Solvens II-direktivet.
I första stycket införs en skyldighet för försäkringsföretaget att upprätta en särskild balansräkning för solvensändamål, en s.k. solvensbalansräkning. Denna ska vara fristående i förhållande till den balansräkning som företaget ska upprätta enligt lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag.
Av andra stycket följer att företaget ska tillämpa 2 § vid värderingen av tillgångar och skulder samt 3–16 §§ vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna.
Bestämmelser om rapportering och offentliggörande av solvensbalansräkningen finns i 16 och 17 kap.
Övervägandena finns i avsnitt 10.1.1.
5 kap. 2 §
Paragrafen genomför artikel 75 i Solvens II-direktivet.
I första stycket anges att tillgångar och skulder ska värderas till verkligt värde, dvs. till marknadsvärdet. Det innebär exempelvis att finansiella instrument som är upptagna till handel på en reglerad marknad ska tas upp till noterat värde. Värderingsregeln omfattar endast tillgångar som ska tas upp i solvensbalansräkningen. Poster som ingår i det s.k. tilläggskapitalet ska inte tas upp i solvensbalansräkningen. Vid värdering av tilläggskapitalposter gäller särskilda värderingsregler (se 7 kap.).
Begreppet verkligt värde förekommer inte i direktivtexten. Begreppet förekommer däremot i nuvarande 6 kap. 27 § i denna lag och i 4 kap. 2 § lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag. I paragrafen definieras verkligt värde, vilket medför att betydelsen av begreppet i förevarande paragraf ska tolkas oberoende av vilken innebörd detta ges i annan lagstiftning.
I andra stycket anges att hänsyn inte ska tas till försäkringsföretagets egen kreditvärdighet vid värderingen av skulderna. Utan ett sådant undantag skulle ett företag med låg kreditvärdighet annars kunna redovisa en lägre skuld än ett företag med hög kreditvärdighet.
Värderingen av tillgångar och skulder till verkligt värde ligger även till grund för bestämmelserna om skuldtäckningsregister (se 6 kap.).
Enligt artikel 75.2 i Solvens II-direktivet ska Europeiska kommissionen meddela ytterligare föreskrifter om vilka metoder och antaganden som ska användas vid värdering av tillgångar och skulder.
Övervägandena finns i avsnitt 10.1.1.
5 kap. 3 §
Paragrafen motsvarar i huvudsak nuvarande 5 kap. 1 § första stycket och genomför artikel 76.1 och 76.2 i Solvens II-direktivet.
I första stycket förtydligas att ett försäkringsföretag är skyldigt att göra försäkringstekniska avsättningar.
Av andra stycket följer att de försäkringstekniska avsättningarna ska motsvara vad ett försäkringsföretag skulle få betala för att omedelbart överföra sina åtaganden till ett annat oberoende försäkringsföretag. Detta innebär således att de försäkringstekniska avsättningarna ska beräknas till ett fiktivt marknadsvärde.
Övervägandena finns i avsnitt 10.2.2.
5 kap. 4 §
Paragrafen genomför artiklarna 76.3, 76.4, 78, 82 och 83 i Solvens IIdirektivet.
Genom paragrafen sätts en grundläggande kvalitetsnorm för beräkningarna av de försäkringstekniska avsättningarna.
I samband med genomförandet av tjänstepensionsdirektivet i svensk rätt infördes ett krav på att avsättningarna för tjänstepensionsverksamhet ska beräknas på ett aktsamt sätt (se artikel 15 i tjänstepensionsdirektivet och nuvarande 5 kap. 7 §). Ett snarlikt krav kommer fortsättningsvis att gälla för all försäkringsverksamhet. I dessa fall krävs – förutom aktsamhet eller ansvarsfullhet – dessutom att antagandena som ligger till grund för avsättningarna ska vara tillförlitliga och objektiva (jfr artikel 76.4 i Solvens II-direktivet). Beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna ska således grundas på antaganden om riskmått, räntesatser och driftskostnader som var för sig är ansvarsfulla, tillförlitliga och objektiva.
Detta innebär exempelvis att beräkningen av avsättningarna ska vara förenlig med information från de finansiella marknaderna och allmänt tillgängliga uppgifter om försäkringsrisker (se artikel 76.3). Det följer av principen om ansvarsfullhet att dessa faktorer ska beaktas vid beräkningen.
Kostnader för att uppfylla försäkringsförpliktelserna, inflationen och förväntade utbetalningar till försäkringstagare ska beaktas vid beräkning av försäkringstekniska avsättningar (se artikel 78).
Av artikel 82 andra stycket i Solvens II-direktivet framgår att företagen har viss möjlighet att använda approximationer vid brister i informationsunderlaget. En approximation är en beräkning av ett ungefärligt värde eller en metod att beräkna ett ungefärligt värde. Artikeln innebär att ett försäkringsföretag som inte har tillgång till ett fullgott beräkningsunderlag har tillåtelse att använda såväl särskilda närmevärden som speciella metoder för att beräkna närmevärden.
Av bestämmelserna i artikel 83 andra stycket följer ett krav på anpassningar av metoder och antaganden vid konstaterad avvikelse från gjorda erfarenheter. En ansvarsfull beräkning av försäkringstekniska avsättningar får anses kräva sådana jämförelser och anpassningar som avses i nämnd artikel.
I 18 § 1 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om de försäkringstekniska avsättningarnas innehåll och beräkning enligt bl.a. förevarande paragraf. Genom sådana föreskrifter avses artiklarna 76.3, 78 och 82 andra stycket och 83 andra stycket i Solvens II-direktivet att genomföras.
Övervägandena finns i avsnitt 10.2.3, 10.2.8 och 10.2.9.
5 kap. 5 §
Paragrafen genomför artikel 77.1 och 77.4 första stycket i Solvens IIdirektivet.
I paragrafens första stycke anges att de försäkringstekniska avsättningarna ska utgöras av summan av en bästa skattning av framtida kassaflöden och en riskmarginal. Detta är huvudregeln.
I andra stycket anges en alternativ metod för beräkning av de försäkringstekniska avsättningarna. Någon separat beräkning av riskmarginal ska således inte göras om de förväntade framtida kassaflödena till följd
av ingångna försäkringsavtal har en motsvarighet i kassaflöden hos finansiella instrument för vilka det finns ett säkert marknadsvärde. I ett sådant fall ska värdet av de försäkringstekniska avsättningarna i stället motsvara marknadsvärdet för dessa finansiella instrument.
Ett försäkringsföretag kan även få använda en matchningsjusterad riskfri räntestruktur eller en volatilitetsjusterad riskfri räntestruktur vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna. (se 7 och 9 §§ samt artikel 77 b och 77 d i Solvens II-direktivet).
Övervägandena finns i avsnitt 10.2.4.
5 kap. 6 §
Paragrafen genomför artikel 77.2 första–tredje styckena i Solvens IIdirektivet.
I paragrafen anges att den bästa skattningen ska motsvara det förväntade nuvärdet av de framtida kassaflöden som kan uppkomma med anledning av ingångna försäkringsavtal. Den ska beräknas med en relevant riskfri räntestruktur. Bestämmelsen om den bästa skattningen ska tolkas utifrån de ansvarsfulla beräkningar som ska utföras enligt 4 §. Detta innebär bl.a. att den bästa skattningen av framtida kassaflöden ska bygga på realistiska antaganden utifrån relevanta försäkringsmatematiska och statistiska metoder. Vidare ska hänsyn tas till alla in- och utbetalningar som krävs för att reglera försäkringsåtagandena under deras återstående löptid.
I 18 § 1 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om de försäkringstekniska avsättningarnas innehåll och beräkning enligt bl.a. förevarande paragraf. Genom sådana föreskrifter avses artikel 77.2 första–tredje styckena i Solvens II-direktivet att genomföras.
I enlighet med artikel 86 i Solvens II-direktivet har kommissionen genom EU-förordning på nivå 2 meddelat föreskrifter om de riskfria räntesatser som ska användas vid beräkningen av den bästa skattningen.
Övervägandena finns i avsnitt 10.2.4.
5 kap. 7 §
Paragrafen genomför delvis artikel 2.23 i omnibus II-direktivet (ny artikel 77 b i Solvens II-direktivet).
I paragrafen anges att Finansinspektionen i ett enskilt fall får besluta att ett försäkringsföretag ska använda en matchningsjusterad riskfri räntestruktur vid beräkningen av den bästa skattningen.
Ett försäkringsföretag som har fått tillstånd använda en matchningsjusterad riskfri räntestruktur får inte återgå till att använda en riskfri räntestruktur utan matchningsjustering.
I 18 § 2 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vilka krav som ska vara uppfyllda för att ett försäkringsföretag ska få tillstånd att använda matchningsjustering enligt förevarande paragraf. Genom sådana föreskrifter avses delar av artikel 77 b i Solvens II-direktivet att genomföras.
Övervägandena finns i avsnitt 10.2.6.
5 kap. 8 §
Paragrafen genomför delvis artikel 77b.2 i Solvens II-direktivet (införd genom artikel 2.23 i omnibus II-direktivet).
Första stycket innehåller en skyldighet för ett försäkringsföretag som använder matchningsjustering att underrätta Finansinspektionen om det inte längre uppfyller villkoren för användning av en sådan justering.
Av andra stycket framgår att om ett försäkringsföretag har fått ett föreläggande att omedelbart upphöra med användningen av matchningsjustering, får det inte beviljas tillstånd att använda en sådan justering inom två år från föreläggandet.
5 kap. 9 §
Paragrafen genomför artikel 2.23 i omnibus II-direktivet (ny artikel 77 d i Solvens II-direktivet).
Av paragrafen framgår att ett försäkringsföretag får använda en volatilitetsjusterad riskfri räntestruktur vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna.
I 18 § 3 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om hur en volatilitetsjustering ska beräknas enligt förevarande paragraf. Genom sådana föreskrifter avses artikel 77d i Solvens II-direktivet att genomföras.
Övervägandena finns i avsnitt 10.2.9.
5 kap. 10 §
Paragrafen genomför artikel 308 c i Solvens II-direktivet (i dess lydelse enligt artikel 2.80 i omnibus II-direktivet).
Av paragrafen framgår att ett försäkringsföretag kan få tillstånd av Finansinspektionen att använda en tillfälligt justerad riskfri räntestruktur vid beräkningen av bästa skattningen.
I 18 § 4 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om villkoren för tillstånd att använda en sådan tillfälligt justerad riskfri räntestruktur vid beräkningen.
Övervägandena finns i avsnitt 24.2.11.
5 kap. 11 §
Paragrafen genomför artikel 77.2 fjärde stycket och artikel 81 i Solvens II-direktivet.
Genom paragrafens första stycke genomförs Solvens II-direktivets bestämmelse om bruttoberäkning av den bästa skattningen. Återförsäkringsarrangemang, antingen hos ett annat försäkringsföretag eller hos ett specialföretag, ska inte beaktas när den bästa skattningen beräknas. I likhet med nuvarande bestämmelser (se t.ex. 7 kap. 12 § första stycket 1) används begreppet avgiven återförsäkring för att beteckna återförsäkring där försäkringsföretaget är försäkringstagare.
I andra stycket framgår hur belopp som kan återfås på grund av återförsäkringsarrangemang ska behandlas i försäkringsföretagets balansräkning. Sådana belopp ska beräknas separat och tas upp på solvensbalansräkningens tillgångssida.
I 18 § 1 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om de försäkringstekniska avsättningarnas innehåll och beräkning enligt bl.a. förevarande paragraf. Genom sådana föreskrifter avses artikel 77.2 fjärde stycket och artikel 81 i Solvens II-direktivet att genomföras.
Övervägandena finns i avsnitt 10.2.4.
5 kap. 12 §
Paragrafen genomför artikel 308b.1–308b.4 i Solvens II-direktivet (i dess lydelse enligt artikel 2.80 i omnibus II-direktivet).
Av paragrafen framgår att ett försäkringsföretag kan få tillstånd av Finansinspektionen att använda ett tillfälligt avdrag vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna.
I 18 § 5 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om villkoren för tillstånd att använda ett sådant tillfälligt avdrag vid beräkningen.
Övervägandena finns i avsnitt 24.2.12.
5 kap. 13 §
Paragrafen genomför artikel 77.3–77.5 i Solvens II-direktivet.
Av paragrafen följer att riskmarginalen är ett tillägg till den bästa skattningen av framtida kassaflöden för att säkerställa att de försäkringstekniska avsättningarna motsvarar det belopp som försäkringsföretaget skulle vara tvunget att betala om åtagandena omedelbart skulle föras över till ett annat försäkringsföretag.
I 18 § 1 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om de försäkringstekniska avsättningarnas innehåll och beräkning enligt bl.a. förevarande paragraf. Genom sådana föreskrifter avses artikel 77.4 och 77.5 i Solvens II-direktivet att genomföras.
I enlighet med artikel 86 i Solvens II-direktivet har kommissionen genom EU-förordning på nivå 2 meddelat föreskrifter om metoder och antaganden som ska användas vid beräkningen av riskmarginalen.
Övervägandena finns i avsnitt 10.2.4.
5 kap. 14 §
Paragrafen genomför artikel 79 i Solvens II-direktivet.
I bestämmelsen anges att hänsyn ska tas till värdet av garantier och optioner vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna. Med begreppet option avses en avtalad möjlighet att göra ett val. Den som har fått valmöjligheten kan välja att utnyttja optionen eller att avstå från detta. Optioner i ett försäkringsavtal kan finnas för såväl försäkringstagare och andra ersättningsberättigade som för försäkringsföretaget. Som exempel på optioner nämns i direktivtexten möjlighet för försäkringstagaren att välja att premiebetalningar ska upphöra under en viss period och möjlighet för en försäkringstagare att få en försäkring återköpt av försäkringsföretaget. Ett ytterligare exempel är möjligheten för försäkringstagare att ändra mottagare av en efterlevandeförmån. Med begreppet garanti avses bl.a. avtalsvillkor om garanterad avkastning på försäkringens värde.
I artikel 79 i Solvens II-direktivet uppställs ett krav på att värdet av en option ska bestämmas med utgångspunkt i antaganden om sannolikheten för att en option ska utnyttjas och hur denna sannolikhet kan förändras från tid till annan. Det följer av principen om aktsam beräkning att dessa antaganden ska vara realistiska och grundas på aktuell och trovärdig information.
I 18 § 1 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om de försäkringstekniska avsättningarnas innehåll och beräkning enligt bl.a. förevarande paragraf. Genom sådana föreskrifter avses artikel 79 andra stycket i Solvens II-direktivet att genomföras.
Övervägandena finns i avsnitt 10.2.12.
5 kap. 15 §
Paragrafen genomför artikel 80 i Solvens II-direktivet.
I paragrafen ställs krav på att ett försäkringsföretag ska dela upp sina försäkringsåtaganden vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna.
Enligt den engelska språkversionen av artikeln ska uppdelningen göras i ”homogeneous risk groups”, vilket i den svenska versionen har översatts med uttrycket homogena riskgrupper. Vidare ska uppdelningen enligt den engelska versionen göras åtminstone mellan olika ”lines of business” vilket har översatts till ”klasser” i den svenska språkversionen. Ändamålet med direktivbestämmelsen får anses vara att befästa den rådande ordningen som innebär att de försäkringstekniska avsättningarna ska beräknas separat för olika slags försäkringsrisker. För att bestämmelsen ska uppfylla sitt ändamål används uttrycket ”försäkringsrisker av likartat slag”.
Vidare kan anmärkas att begreppet klasser inte används, eftersom det kan sammanblandas med bestämmelserna om försäkringsklasser (se 2 kap. 11 och 12 §§). I stället används begreppet affärsgrenar (line of business).
Kommissionen har enligt artikel 86 i Solvens II-direktivet, genom EUförordning på nivå 2 meddelat föreskrifter om uppdelningen av försäkringsriskerna vid beräkning av försäkringstekniska avsättningar.
I 18 § 1 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om de försäkringstekniska avsättningarnas innehåll och beräkning enligt bl.a. förevarande paragraf. Genom sådana föreskrifter avses artikel 80 i Solvens IIdirektivet att genomföras.
Övervägandena finns i avsnitt 10.2.13.
5 kap. 16 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 5 kap. 2 §.
I 18 § 1 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om de försäkringstekniska avsättningarnas innehåll och beräkning enligt bl.a. förevarande paragraf.
Övervägandena finns i avsnitt 10.2.1.
5 kap. 17 §
Paragrafen motsvarar delvis nuvarande 5 kap. 12 och 13 §§ FRL.
I paragrafen anges hur premier för livförsäkringar och vissa skadeförsäkringar som kan meddelas av livförsäkringsföretag ska bestämmas. Ändringen innebär att premierna för all livförsäkring ska bestämmas på antaganden om dödlighet och andra riskmått, räntesats och driftskostnader som var för sig är ansvarsfulla, tillförlitliga och objektiva, om inte en avvikelse är försvarlig med hänsyn till försäkringsföretagets ekonomiska situation. Enligt nuvarande bestämmelser ska premierna för livförsäkringar och vissa skadeförsäkringar bestämmas på grundval av betryggande antaganden, för tjänstepensionsförsäkringar dock i stället på ett aktsamt sätt.
Övervägandena finns i avsnitt 10.2.1.
5 kap. 18 §
I paragrafens punkt 1 bemyndigas regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om de försäkringstekniska avsättningarnas innehåll och beräkning. Bemyndigandet motsvarar nuvarande 5 kap. 17 § och ger utrymme för genomförande av artiklarna 76.3, 76.4, 77.2–77.5 och 79–83 i Solvens II-direktivet. Paragrafen innehåller även bemyndigande att meddela föreskrifter om vilka krav som ska vara uppfyllda för att ett försäkringsföretag ska få tillstånd att använda matchningsjustering enligt 7 § (punkten 2) och hur en volatilitetsjustering enligt 9 § ska beräknas (punkten 3). Bestämmelserna ger utrymme för att genomföra artiklarna 77 a och 77 d i Solvens II-direktivet.
Dessutom innehåller paragrafen bemyndigande att meddela föreskrifter om villkor för att få använda en tillfälligt justerad riskfri räntestruktur vid beräkningen av den bästa skattningen (punkten 4) och om villkoren för att få använda ett tillfälligt avdrag vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna (punkten 5). Bestämmelserna ger utrymme för att genomföra artikel 308 c i Solvens II-direktivet (i dess lydelse enligt artikel 2.80 i omnibus II-direktivet) samt artikel 308b.1– 308b.4 i Solvens II-direktivet (i dess lydelse enligt artikel 2.80 i omnibus II-direktivet)
Paragrafen har justerats med beaktande av Lagrådets synpunkter.
6 kap. Investeringar
Kapitlet innehåller bestämmelser om ett försäkringsföretags investeringar, krav på registerföring av de tillgångar som används för att täcka de försäkringstekniska avsättningarna samt försäkringstagares och andra ersättningsberättigades särskilda förmånsrätt i dessa tillgångar som följer med deras försäkringsfordringar.
Bestämmelserna om investeringar utgår från den s.k. aktsamhetsprincipen. För tillgångar där försäkringstagaren bär investeringsrisken gäller särskilda investeringsregler.
Det ställs särskilda krav för tillgångar som svarar mot försäkringstekniska avsättningar.
6 kap. 1 §
Paragrafen genomför artikel 132.1 och 132.2 fjärde stycket i Solvens IIdirektivet.
I paragrafen genomförs aktsamhetsprincipen. Med denna princip menas, enligt första stycket, att försäkringsföretagets tillgångar ska investeras på ett aktsamt sätt. I praktiken innebär det att investeringarna ska göras med omsorg och skicklighet av en person med god kunskap om den specifika verksamheten (se prop. 2004/05:165 s. 101–103). Aktsamhetsprincipen får sitt innehåll genom ett antal kvalitativa investeringsregler i 2–10 §§.
I andra stycket läggs den grundläggande utgångspunkten fast att vid intressekonflikter mellan försäkringsföretaget och försäkringstagarna ska tillgångarna investeras på det sätt som bäst gagnar försäkringstagarnas och andra ersättningsberättigades intressen.
Övervägandena finns i avsnitt 11.2.
6 kap. 2 §
Paragrafen genomför artikel 132.2 första stycket i Solvens II-direktivet.
Paragrafen innehåller de grundläggande krav som ställs i fråga om riskkontroll i ett försäkringsföretags tillgångsportfölj. Investeringar får ske i finansiella instrument – däribland derivatinstrument – och i andra tillgångar om risktagandet kan identifieras, mätas, övervakas, hanteras, kontrolleras och rapporteras. Vidare krävs att riskerna på lämpligt sätt kan beaktas i försäkringsföretagets egna risk- och solvensbedömning enligt 10 kap. 11 § andra stycket 1.
I förhållande till direktivets lydelse har begreppet ”instrument” ersatts med ”finansiella instrument” i den svenska lagbestämmelsen. Termen finansiella instrument definieras i 1 kap. 4 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden och har samma innebörd här.
I enlighet med artikel 135.1 i Solvens II-direktivet har kommissionen genom EU-förordningen på nivå 2 specificerat dels de kvalitativa kraven för investeringar i allmänhet och beträffande specifika risker i samband med derivatinstrument, dels de krav som måste vara uppfylla i samband med investeringar i värdepapper och andra finansiella instrument avseende värdepapperisering.
Övervägandena finns i avsnitt 11.2.
6 kap. 3 §
Paragrafen genomför artikel 132.2 andra stycket första meningen i Solvens II-direktivet.
Paragrafens första stycke innehåller ett allmänt krav på lämplig riskspridning. Det innebär att investeringarna ska göras på ett sätt som tillförsäkrar säkerhet och kvalitet för de samlade tillgångarna. I begreppet lämplig riskspridning inbegrips att tillgångarna ska investeras så att risken för valutaförluster begränsas. Någon särskild bestämmelse om valutamatchning är således inte nödvändig (jfr nuvarande 6 kap. 19 §).
I andra stycket anges att samtliga tillgångar ska investeras så att företagets betalningsberedskap är tillfredsställande och den förväntade avkastningen tillräcklig. Investeringen ska göras med beaktande av
försäkringsföretagets försäkringsåtaganden och förändringar i tillgångarnas framtida värde och avkastning.
Dessa krav på likviditet och lönsamhet i de samlade tillgångarna har stora likheter med två av grundsatserna i nuvarande 6 kap. 2 §. Jämfört med nuvarande lydelse utvidgas kraven till att omfatta försäkringsföretagets samtliga tillgångar, dvs. inte bara de tillgångar vars samlade värde motsvarar värdet av de försäkringstekniska avsättningarna.
I 14 § 1 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vad som avses med lämplig riskspridning enligt förevarande paragraf. Genom sådana föreskrifter avses artikel 132.2 andra stycket första meningen i Solvens II-direktivet att genomföras.
Övervägandena finns i avsnitt 11.2.
6 kap. 4 §
Paragrafen genomför artikel 132.2 andra stycket andra meningen i Solvens II-direktivet.
I nämnda artikel anges att tillgångarna ska förvaras så att de är åtkomliga för försäkringsföretaget. Innebörden är att tillgångarna ska vara geografiskt lokaliserade så att de är tillgängliga men även förvarade på så sätt att det inte finns några andra legala hinder för deras tillgänglighet. Denna regel ersätter nuvarande krav på att skuldtäckningstillgångar ska vara lokaliserade inom EES om företagets verksamhet utövas inom detta område, se nuvarande 6 kap. 18 §.
I 14 § 2 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om förvaring av tillgångar enligt förevarande paragraf. Genom sådana föreskrifter avses artikel 132.2 andra stycket andra meningen i Solvens II-direktivet att genomföras.
Övervägandena finns i avsnitt 11.2.
6 kap. 5 §
Paragrafen genomför artikel 132.4 andra stycket i Solvens II-direktivet.
Paragrafen anger hur derivatinstrument får användas i ett försäkringsföretags förvaltning av dess tillgångar och skulder. Den motsvarar i sak nuvarande 6 kap. 32 §. Lydelsen är dock justerad för att närmare ansluta till direktivtexten.
I 14 § 3 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om användning av derivatinstrument enligt förevarande paragraf. Genom sådana föreskrifter avses artikel 132.4 andra stycket i Solvens II-direktivet att genomföras.
Övervägandena finns i avsnitt 11.3.
6 kap. 6 §
Paragrafen genomför artikel 132.4 tredje stycket i Solvens II-direktivet.
I paragrafen anges att investeringar i finansiella instrument och andra tillgångar som inte är upptagna till handel på en reglerad marknad ska hållas på aktsamma nivåer. Vad som avses med reglerad marknad framgår av artikel 13.22 i Solvens II-direktivet.
Övervägandena finns i avsnitt 11.3.
6 kap. 7 §
Paragrafen genomför artikel 132.2 tredje stycket i Solvens II-direktivet.
Paragrafen innehåller särskilda investeringsregler för tillgångar som innehas för att täcka försäkringstekniska avsättningar. Med försäkringstekniska avsättningar avses de försäkringstekniska avsättningarna inklusive mottagen återförsäkring med avdrag för avgiven återförsäkring (försäkringstekniska avsättningar för egen räkning).
Dessa tillgångar ska, utöver det som följer av 1–6 §§, investeras på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till åtagandenas art och löptid. För dessa tillgångar gäller även krav på registerföring, se 11 §.
Övervägandena finns i avsnitt 11.4.
6 kap. 8 §
Paragrafen genomför artikel 132.3 i Solvens II-direktivet.
Paragrafen behandlar försäkringsföretagets tillgångar som innehas med avseende på villkor i livförsäkringsavtal enligt vilka försäkringstagaren står för den finansiella risken i investeringarna.
Tillgångarna kan avse fondförsäkringstillgångar och tillgångar för villkorad återbäring som ska investeras på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till åtagandets karaktär, bl.a. art och löptid. Genom ytterligare hänvisningar i paragrafens första stycke framgår också att tillgångarna ska investeras på ett sätt som gagnar de ersättningsberättigades intressen och också i övrigt på ett aktsamt sätt. Utöver de grundläggande investeringsregler som paragrafen hänvisar till i 1–4 §§ (med undantag av 3 § första stycket), ska gälla vissa särregler enligt 9 och 10 §§.
I andra stycket regleras den situationen när förmånerna innefattar en garanterad avkastning på investeringar eller någon annan garanterad förmån. I ett sådant fall gäller de allmänna investeringsreglerna i 1–6 §§ för de tillgångar som motsvarar ytterligare avsättningar för den garanterade förmånen.
Övervägandena finns i avsnitt 11.4.
6 kap. 9 §
Paragrafen genomför artikel 132.3 i Solvens II-direktivet.
Paragrafen överensstämmer i sak med nuvarande 6 kap. 33 §. Enligt paragrafen ska premier för fondförsäkring investeras så att de så nära som möjligt motsvarar andelar i sådana fonder som är knutna till försäkringen och som försäkringstagaren eller den försäkrade från tid till annan bestämmer.
Övervägandena finns i avsnitt 11.4.
6 kap. 10 §
Paragrafen genomför artikel 132.3 tredje stycket i Solvens II- direktivet.
Av paragrafen framgår – vilket får anses vara i överensstämmelse med gällande rätt – att premier för försäkringsförmåner som är knutna till ett aktieindex eller till något annat referensvärde än de som avser fondförsäkringstillgångar, ska investeras så att de så nära som möjligt motsvarar de förmåner som referensvärdet baseras på för sådana avtal.
Övervägandena finns i avsnitt 11.4.
6 kap. 11 §
Paragrafens första stycke motsvaras i huvudsak av nuvarande 6 kap. 30 § första stycket. Det innehåller krav på ett register som ska föras över de tillgångar som ska omfattas av den särskilda förmånsrätt som upptas i 4 a § förmånsrättslagen (1970:979). För tydlighets skull har lagts till att värderingen av dessa tillgångar ska göras till verkligt värde. Vad som avses med verkligt värde framgår av 5 kap. 2 §.
I andra stycket anges att om en tillgång som har antecknats i registret har upplåtits med sådan rätt att dess fulla värde inte kan utnyttjas för att täcka försäkringstekniska avsättningar, ska detta antecknas i registret.
I 14 § 4 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om förande av förmånsregister enligt förevarande paragraf.
Övervägandena finns i avsnitt 11.7.
6 kap. 12 §
Paragrafen anger vilka tillgångar som inte kan omfattas av försäkringstagares och andra ersättningsberättigades särskilda förmånsrätt och därmed inte antecknas i registret. Det är fråga fordringar på någon annan än försäkringstagare när gäldenären har en motfordran på ett högre belopp (punkten 1) och försäkringsaktiebolags egna aktier (punkten 2).
Paragrafen har utformats med beaktande av Lagrådets synpunkter. Överväganden finns i avsnitt 11.7.
6 kap. 13 §
Paragrafen innehåller bestämmelser angående förmånsrätt för försäkringsfodringar.
Paragrafen överensstämmer med nuvarande 6 kap. 31 § angående förmånsrätt enligt förmånsrättslagen.
I andra stycket anges att förmånsrätten omfattar de tillgångar som finns upptagna i förmånsrättsregistret när företaget försätts i konkurs eller utmätning äger rum. Det innebär att de tillgångar som avses i 12 § inte omfattas av förmånsrätt.
Övervägandena finns i avsnitt 11.7.
6 kap. 14 §
I paragrafen bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela ytterligare föreskrifter om investeringar.
Bemyndigandet i punkten 1 gör det möjligt att meddela föreskrifter om vad som anses med att tillgångarna är investerade med en lämplig riskspridning. Genom sådana föreskrifter kan artikel 132.4 i Solvens IIdirektivet genomföras i sin helhet.
I punkten 2 finns ett bemyndigande som gör det möjligt att meddela förskrifter om förvaring av tillgångarna för att garantera tillgänglighet. På detta sätt kan artikel 132.2 andra stycket sista meningen genomföras.
Bemyndigandet i punkten 3 gör det möjligt att meddela förskrifter om hur derivatinstrument får användas i förvaltningen. På detta sätt kan artikel 132.4 andra stycket genomföras.
I punkten 4 finns ett bemyndigande som gör det möjligt att meddela förskrifter om förandet av register enligt 11 § (s.k. förmånsrättsregister).
Lagrådet har efterfrågat ett bemyndigande att meddela föreskrifter om tillgångar som enligt 12 § inte ska åsättas något värde vid registerföringen. Ett sådant bemyndigande är inte aktuellt efter den av
Lagrådet efterlysta justeringen av nämnd paragraf, dvs. att dessa tillgångar inte ska antecknas i registret.
7 kap. Kapitalbas
Kapitlet innehåller bestämmelser om nödvändigt buffertkapital, s.k. kapitalbas. Bestämmelserna behandlar kapitalbasens sammansättning och indelning. Posterna i kapitalbasen delas in i tre nivåer beroende på bl.a. förlusttäckningsförmåga och efterställdhet. Efter denna kvalitetsindelning ska kapitalbasen minst uppgå till solvenskapitalkravet (8 kap.).
Vidare finns särskilda begränsningar beträffande vilka poster i kapitalbasen som får användas för att täcka solvenskapitalkravet respektive minimikapitalkravet. Detta för att säkerställa att företaget har ett buffertkapital av tillräckligt god kvalitet.
Bestämmelserna i detta kapitel ersätter bestämmelserna om tillräcklig kapitalbas i nuvarande 7 kap.
7 kap. 1 §
Paragrafen genomför artikel 100 första stycket och 129.1 d i Solvens IIdirektivet.
I första stycket anges att ett försäkringsföretag ska ha en kapitalbas som minst uppgår till solvenskapitalkravet beräknat enligt 8 kap. 1 § eller 17 kap. 26 §. Bestämmelserna om solvenskapitalkrav ersätter gällande bestämmelser om solvensmarginal i 7 kap.
I vissa fall kan Finansinspektionen besluta om ett tillägg till solvenskapitalkravet, s.k. kapitaltillägg. I ett sådant fall ska kapitalbasen, uppgå till summan av kapitaltillägget och solvenskapitalkravet beräknat enligt standardformeln eller enligt en intern modell.
Av andra stycket framgår att kapitalbasen inte får vara mindre än minimikapitalkravet beräknat enligt 8 kap. 13–15 och 17–21 §§.
Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 12.1.
7 kap. 2 §
Paragrafen genomför artikel 87 i Solvens II-direktivet.
Paragrafen innehåller inledande bestämmelser om kapitalbasens sammansättning.
I paragrafen anges att kapitalbasen består av primärkapital och sådant tilläggskapital som Finansinspektionen har godkänt. Vad som avses med primärkapital och tilläggskapital framgår av 3–5 §§.
Övervägandena finns i avsnitt 12.2.
7 kap. 3 §
Paragrafen genomför artikel 88 i Solvens II-direktivet.
I första stycket 1 anges att primärkapitalet ska beräknas som den positiva skillnaden mellan försäkringsföretagets tillgångar och skulder, inklusive de försäkringstekniska avsättningarna. Genom första stycket 2 återläggs dock efterställda skulder, eftersom dessa skulder ska återbetalas
först efter att försäkringstagarnas åtaganden har infriats. Primärkapitalposterna kan vara desamma som posterna i eget kapital i årsredovisningen. Posterna kan dock inte vara övriga poster i årsredovisningen som olika typer av tillgångar och skulder.
I andra stycket anges att bestämmelser om värderingen av tillgångarna och skulderna, inklusive de försäkringstekniska avsättningarna, ska göras enligt bestämmelserna i 5 kap. 1–7 och 9–16 §§.
I tredje stycket anges att värdet av egna aktier ska räknas av från den positiva skillnaden mellan tillgångar och skulder enligt första stycket 1. En motsvarande bestämmelse om avräkning för egna aktier finns i nuvarande 7 kap. 4 §.
Överväganden finns i avsnitt 12.2.
7 kap. 4 §
Paragrafen genomför artikel 89.1 i Solvens II-direktivet.
I paragrafen anges övergripande att tilläggskapital är en post som inte ingår i primärkapitalet men som kan krävas in för att täcka förluster.
Övervägandena finns i avsnitt 12.2.
7 kap. 5 §
Paragrafen genomför artiklarna 89.2, 89.3, 90.2 och 90.4 i Solvens IIdirektivet.
I paragrafens första stycke anges vilka poster som får ingå som tilläggskapital i kapitalbasen. Tilläggskapitalet utgörs av vissa poster utanför företagets solvensbalansräkning, men som kan krävas in och täcka förluster. Posterna utgör tilläggskapital till dess att dessa har betalats in eller infordrats.
I andra stycket preciseras förutsättningarna för att godkänna en post som tilläggskapital och hur denna ska värderas.
I 13 § 1 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om de krav som ska gälla för godkännande av poster som tilläggskapital och grunder för värdering av poster i tilläggskapitalet enligt förevarande paragraf.
I enlighet med artikel 92.1 a i Solvens II-direktivet har kommissionen genom EU-förordning på nivå 2 närmare angett kriterierna för tillsynsmyndigheternas godkännande enligt artikel 90.
Övervägandena finns i avsnitt 12.2.
7 kap. 6 §
Paragrafen genomför artikel 90.1 och 90.3 i Solvens II-direktivet.
Paragrafen behandlar Finansinspektionens godkännande av de poster som kan räknas in i tilläggskapitalet.
I första stycket anges att Finansinspektionen antingen ska fastställa det belopp som en post kan tas upp till eller godkänna en beräkningsmetod som ska användas för att fastställa beloppet.
I andra stycket anges att Finansinspektionens beslut att använda en metod ska vara tidsbegränsat.
Övervägandena finns i avsnitt 12.2.
7 kap. 7 och 8 §§
Paragraferna genomför artikel 93 i Solvens II-direktivet.
I 7 § första stycke anges att posterna i kapitalbasen ska delas in i tre nivåer (1–3) beroende på om posterna är primärkapital eller tilläggskapital. Primärkapital kan delas in i nivå 1–3 medan tilläggskapital endast kan delas in i nivå 2 eller 3.
Nivåindelningen avgörs av i vilken grad tillgångarna har full förlusttäckningsförmåga och skulderna är fullt efterställda.
Kapitalbasposter som ska delas in som nivå 1 är primärkapital som kan täcka förluster helt och är fullt efterställd. Nivå 2 kan utgöras av primärkapital som är fullt efterställd eller tilläggskapital som kan täcka förluster helt och är fullt efterställd. Övriga poster som inte har klassificerats som nivå 1 eller 2 utgör nivå 3.
I 7 § andra och tredje styckena definieras vad som avses med full förlusttäckningsförmåga respektive full efterställdhet.
Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets synpunkter. I 8 § anges vad som ska beaktas vid bedömningen av om en post ska anses ha full förlusttäckningsförmåga eller full efterställdhet.
I 13 § 2 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vilka egenskaper och kriterier som ska beaktas vid indelning i nivåer enligt 7 §.
Övervägandena finns i avsnitt 12.3.
7 kap. 9 §
Paragrafen genomför artikel 94 i Solvens II-direktivet.
I paragrafen anges att en post ska klassificeras som nivå 1 eller 2 om den i väsentlig grad uppfyller förutsättningarna för en sådan klassificering enligt 7 och 8 §§. Där sägs även att om en post inte utgör nivå 1 eller 2, ska den klassificeras som nivå 3.
Övervägandena finns i avsnitt 12.3.
7 kap. 10 §
Paragrafen genomför artiklarna 91 och 96 i Solvens II-direktivet.
Paragrafens första stycke anger att ackumulerade vinster som inte har gjorts tillgängliga för utdelning till försäkringstagare får klassificeras som nivå 1, om posterna uppfyller förutsättningarna för en sådan klassificering enligt 7 och 8 §§. Ackumulerade vinster som inte har använts för återbäring till försäkringstagarna avsätts i en konsolideringsfond som får användas för förlusttäckning i företaget. Detta innebär att konsolideringsfonden kan användas till förlusttäckning innan medlen blir föremål för utbetalning till försäkringstagarna i form av försäkringsersättning. Eftersom medlen i fonden är såväl förlusttäckande som efterställda klassas medlen som nivå 1.
I andra stycket anges att vissa poster i tilläggskapitalet får klassificeras som nivå 2.
Lagrådet anser att det inte är tillfredsställande att föreskriva att något ska gälla under vissa förutsättningar utan någon närmare precisering av vilka dessa förutsättningar är och förordar därför att den föreslagna bestämmelsen ska utgå. I stället för att slopa bestämmelsen har denna omformulerats och innehåller numera en närmare precisering av de förutsättningar som ska vara uppfyllda för att posterna ska få
klassificeras som nivå 2. Därmed bortfaller även behovet av att omformulera bemyndigandet i 13 § 4. Ett bemyndigande som Lagrådet menar bör omformuleras om andra stycket i den förevarande paragrafen utgår.
I 13 § 4 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vilka egenskaper och kriterier som ska beaktas vid klassificering av poster i tilläggskapitalet enligt andra stycket i förevarande paragraf. Övervägandena finns i avsnitt 12.3 och 12.4.
7 kap. 11 §
Paragrafen genomför artikel 98 i Solvens II-direktivet.
I första stycket fastställs hur stor andel av solvenskapitalkravet som minst måste utgöras av sådant primärkapital som har klassificerats som nivå 1.
I andra stycket anges hur stor andel av solvenskapitalkravet som maximalt får täckas av poster som har klassificerats som nivå 3, dvs. sådana poster som inte kan klassificeras som nivå 1 eller 2.
Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 12.7.
7 kap. 12 §
Paragrafen genomför artiklarna 98 och 128 i Solvens II-direktivet.
I första stycket anges att den kapitalbas som ska täcka minimikapitalkravet får bestå av primärkapital som har delats in i nivå 1 och 2 enligt 9 § och 10 § första stycket.
I paragrafens andra stycke anges att primärkapital som har klassificerats som nivå 1 ska utgöra mer än hälften av det totala minimikapitalkravet. Den resterande delen av kapitalbasen som ska täcka minimikapitalet ska, enligt tredje stycket bestå av kapitalposter som har klassificerats som nivå 2. Detta medför att kapitalbasposter som har klassificerats som nivå 3 inte till någon del får ingå i den kapitalbas som ska täcka minimikapitalkravet.
Övervägandena finns i avsnitt 12.7.
7 kap. 13 §
I paragrafen bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela ytterligare föreskrifter om kapitalbasen.
Bemyndigandet i punkten 1 gör det möjligt att meddela föreskrifter om vilka krav som ska vara uppfyllda för att en post ska godkännas som tilläggskapital och grunder för värdering av poster i tilläggskapitalet. Genom sådana föreskrifter kan bl.a. artikel 90.2 och 90.4 i Solvens IIdirektivet genomföras.
Enligt bemyndigandet i punkten 2 ges det möjlighet att meddela föreskrifter om vilka egenskaper och kriterier som ska beaktas vid indelning av nivåer enligt 7 §. Genom sådana föreskrifter kan artikel 93 genomföras.
Bemyndigandet i punkten 3 gör det möjligt att meddela föreskrifter om vilka egenskaper och kriterier som ska beaktas vid klassificeringen av kapitalbasposter enligt 9 §. Genom sådana föreskrifter kan artikel 94 genomföras.
Enligt bemyndigandet i punkten 4 ges det möjlighet att meddela föreskrifter om vilka egenskaper och kriterier som ska beaktas vid klassificering av vissa särskilda poster i tilläggskapitalet. Genom sådana föreskrifter kan artikel 96 genomföras.
8 kap. Solvenskapitalkrav och minimikapitalkrav
Kapitlet innehåller bestämmelser om hur ett försäkringsföretag ska beräkna solvens- och minimikapitalkraven.
Solvenskapitalkravet syftar till att säkerställa att företaget har en tillräcklig kapitalbas (buffertkapital) som ska kunna täcka alla oförutsedda förluster i verksamheten.
I kapitlet finns även bestämmelser om det absolut lägsta tillåtna minimikapitalkravet, det s.k. garantibeloppet. Kapitalbasen ska uppgå till minst garantibeloppet för att företaget ska få starta och därefter bedriva sin rörelse.
I 18 kap. finns bestämmelser om ingripande från Finansinspektionen vid bristande uppfyllelse av solvenskapitalkrav och minimikapitalkrav.
Bestämmelserna om solvenskapitalkrav ersätter gällande bestämmelser om solvensmarginal i 7 kap.
8 kap. 1 §
Paragrafen genomför artikel 101.2 och delvis 101.3 i Solvens IIdirektivet.
Av första stycket följer att solvenskapitalkravet utgör den minsta storleken på det medräkningsbara primärkapitalet som krävs för att försäkringsföretaget med 99,5 procents sannolikhet ska ha tillgångar under kommande tolv månader som täcker värdet av företagets åtaganden (skyddsnivå). Vidare klargörs att den fastställda skyddsnivån ska beaktas även vid beräkningen av kapitalkravet för var och en av de risker som ingår i solvenskapitalkravet. Det förhållandet att solvenskapitalkravet ska beräknas utifrån förhållandena under en tolvmånadersperiod medför att företaget ska beakta såväl befintliga som sådana nya åttaganden som kan förväntas tillkomma under denna period. Det bör noteras att skyddsnivån är densamma oavsett om företaget beräknar solvenskapitalkravet enligt standardformeln eller en intern modell (se 4 §). Samma skyddsnivå gäller även om företaget gör förenklade beräkningar av kapitalkravet för en specifik risk enligt 11 §.
Lagrådet har uppmärksammat att det i lagrådsremissen har föreslagits att solvenskapitalkravet ska relateras till den minsta storleken på primärkapitalet i förevarande paragraf och att minimikapitalkravet ska relateras till den minsta storleken på kapitalbasen. I den engelska språkversionen används uttrycket ”basic own funds” vid beräkningen av solvenskapitalkravet i artikel 101.3 andra stycket. I den svenska språkversionen används i stället uttrycket kapitalbas, vilket emellertid får anses vara en felöversättning. När direktivet avser kapitalbasen i dess helhet används uttrycket ”own funds” i den engelska språkversionen.
Begreppet primärkapital bör således användas vid beräkningen av såväl solvenskapitalkravet som minimikapitalkravet. Vidare bör detta begränsas ytterligare till det medräkningsbara primärkapitlet dvs. endast till den del av kapitalbasen som uppfyller särskilda krav och därför får
användas för att täcka solvens- respektivet minimikapitalkravet. Uttrycket medräkningsbart primärkapital (”eligible basic own funds”) används därför i artikel 128.
I andra stycket anges att solvenskapitalkravet ska beräknas under antagandet att försäkringsföretaget kommer att fortsätta att driva sin verksamhet (fortlevnadsprincipen).
Övervägandena finns i avsnitt 13.1.1.
8 kap. 2 §
Paragrafen genomför delvis artiklarna 101.3 första stycket, 101.4 första stycket och 105 i Solvens II-direktivet.
I första stycket anges att alla mätbara risker ska beaktas vid beräkningen av solvenskapitalkravet. Detta är en skillnad mot gällande solvensmarginal som beräknas utifrån indexvärden. Vidare har begreppet kalibreras som används i direktivet ersatts med beräknas och uttrycket kvantifierbara risker har ersatts med mätbara risker.
I andra stycket anges vilka risker som minst ska beaktas vid beräkningen av solvenskapitalkravet. Uppräkningen av riskerna är således inte uttömmande. Exempelvis ska risker i immateriella tillgångar beaktas enligt EU-förordningen på nivå 2.
De uppräknade riskerna i lagrummet definieras i artikel 13.30–13.33 i direktivet. Begreppet teckningsrisk som används i direktivet har genomgående ersatts med försäkringsrisk, vilket motsvarar begreppet ”underwriting risk” i den engelska språkversionen. Med försäkringsrisk (teckningsrisk) avses, enligt artikel 13.30, risken för förlust eller negativ förändring avseende försäkringsförpliktelsens värde till följd av otillräckliga tariffer och antaganden om avsättningar. De olika varianterna av försäkringsrisker (liv-, skade- och sjukförsäkring) anges inte i paragrafen.
Begreppet marknadsrisk definieras i artikel 13.31 och avser risken för förlust eller negativ förändring avseende den finansiella ställningen som direkt eller indirekt orsakas av svängningar i nivån eller volatiliteten när det gäller marknadspriserna för tillgångar, skulder och finansiella instrument.
Lagrådet anser att det är oklart om begreppet motpartsrisk eller kreditrisk bör användas i förevarande paragraf. Begreppet motpartsrisk är inte definierat i direktivet, men däremot kreditrisk. Med kreditrisk avses, enligt artikel 13.32, risken för förlust eller negativ förändring avseende den finansiella ställning till följd av svängningar i kreditvärdigheten hos emittenter, motparter och gäldenärer för vilka försäkringstagaren är exponerade i form av motparts- eller spreadrisker eller koncentrationer av marknadsrisker. Eftersom direktivet använder begreppet kreditrisk (”credit risk”) i den nu aktuella artikeln bör detta användas vid genomförandet av direktivartikeln. Vidare bör noteras att begreppet motpartsrisk används i andra artiklar och vid genomförandet av dessa bör i stället detta begrepp användas.
Slutligen definieras begreppet operativ risk i artikel 33 som risken för förlust till följd av att interna rutiner visat sig otillräckliga eller fallerat, orsakad av personal eller system eller av externa händelser. Av artikel 101.4 andra stycket framgår att begreppet operativ risk även ska omfatta
rättsliga risker, men inte risker till följd av strategiska beslut eller renommérisker.
Övervägandena finns i avsnitt 13.1.1.
8 kap. 3 §
Paragrafen genomför artikel 101.5 i Solvens II-direktivet.
Paragrafen anger att ett försäkringsföretag vid beräkning av solvenskapitalkravet ska beakta effekterna av de riskreduceringstekniker som företaget använder. Ett exempel på en sådan riskreduceringsteknik är återförsäkring. En förutsättning för att företaget ska få beakta effekterna av riskreduceringstekniker är att beräkningen även tar hänsyn till motpartsrisker och andra risker till följd av sådana tekniker. Det är således den samlade nettoeffekten av sådana tekniker som ska beaktas vid beräkningen.
Övervägandena finns i avsnitt 13.1.1.
8 kap. 4 §
Paragrafen genomför artikel 100 andra stycket i Solvens II-direktivet.
I paragrafen anges att solvenskapitalkravet ska beräknas antingen enligt en standardformel eller enligt en av Finansinspektionen godkänd intern modell. Den interna modellen kan vara fullständig eller partiell. Detta innebär att standardformeln kan i vissa delar ersättas av en partiell intern modell. Hur beräkningen enligt standardformeln ska gå till följer av paragraferna 5–10 §§. Bestämmelserna om interna modeller finns i 9 kap.
Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 13.1.1.
8 kap. 5 §
Paragrafen genomför artikel 103 i Solvens II-direktivet.
I paragrafen anges hur solvenskapitalkravet ska beräknas enligt standardformeln.
Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets synpunkter. Övervägandena finns i avsnitt 13.1.2.
8 kap. 6 §
Paragrafen genomför artiklarna 104.1–104.6 och 105 i Solvens IIdirektivet.
Paragrafen anger hur det primära solvenskapitalkravet ska beräknas och vilka risker som ska beaktas vid beräkningen. Detta innebär att ett kapitalkrav ska beräknas för var och en av de risker som omfattas av det primära solvenskapitalkravet. Varje beräkning ska vara förenlig med den skyddsnivå som anges i 1 §. När de olika kapitalkraven sättas samman till det primära solvenskapitalkravet ska det beaktas om och i vilken grad riskerna samvarierar. En särskild korrelationsmatris finns i bilaga IV till Solvens II-direktivet.
I sammanhanget ska uppmärksammas att kategorin försäkringsrisker (2 § andra stycket 1) består av kategorierna skade-, liv- och sjukförsäkring. Det förekommer också undergrupper till dessa kategorier.
I 22 § 1 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om hur det primära
solvenskapitalet ska beräknas enligt förevarande paragraf. Därigenom ges en möjlighet att meddela föreskrifter om hur solvenskapitalkravet ska beräknas, med avseende på i vilken grad olika risker ska anses samvariera enligt den aktuella korrelationsmatrisen. Det ger även möjlighet till preciseringar av dessa kategorier och undergrupper.
Övervägandena finns i avsnitt 13.1.3.
8 kap. 7 §
Paragrafen genomför artikel 104.7 i Solvens II-direktivet.
Paragrafen ger försäkringsföretaget en möjlighet att beräkna kapitalkravet för försäkringsrisker med beaktande av företagsspecifika parametrar i stället för sådana parametrar som ligger till grund för standardformeln. Företagsspecifika parametrar kan användas exempelvis för att kapitalkravet bättre ska överensstämma med företagets riskprofil.
För att företaget ska få använda företagsspecifika parametrar krävs tillstånd av Finansinspektionen.
Det bör noteras att Finansinspektionen kan besluta om företagsspecifika parametrar som en tillsynsåtgärd. För en sådan åtgärd krävs emellertid att företagets riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som ligger till grund för beräkning av solvenskapitalkravet enligt standardformeln och att det därför är olämpligt att beräkna solvenskapitalkravet enligt denna (se 17 kap. 22 §). En beskrivning av sambandet mellan dessa bestämmelser har efterfrågats av Lagrådet.
I 22 § 2 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vilka krav som ska vara uppfyllda för att ett försäkringsföretag ska få tillstånd att använda företagsspecifika parametrar för att beräkna kapitalkravet för försäkringsrisker enligt förevarande paragraf.
Övervägandena finns i avsnitt 13.1.4.
8 kap. 8 §
Paragrafen genomför delvis artikel 304.1 i Solvens II-direktivet.
Paragrafen innehåller bestämmelser om en särskild beräkningsmetod för kapitalkravet för aktiekursrisk. Metoden får, efter tillstånd från Finansinspektionen, användas av företag som meddelar sådana försäkringar som uppfyller inkomstskattelagens villkor för en pensionsförsäkring.
I 22 § 3 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vilka krav som ska vara uppfyllda för att ett försäkringsföretag ska få beräkna kapitalkravet för aktiekursrisk utifrån en särskild metod enligt förevarande paragraf.
Övervägandena finns i avsnitt 13.1.5.
8 kap. 9 §
Paragrafen genomför artikel 107 i Solvens II-direktivet.
Paragrafen anger vilka risker som ska beaktas vid beräkningen av kapitalkravet för operativ risk enligt standardformeln.
I 22 § 4 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om hur kapitalkravet för operativ risk ska beräknas enligt förevarande paragraf.
Övervägandena finns i avsnitt 13.1.6.
8 kap. 10 §
Paragrafen genomför artikel 108 i Solvens II-direktivet.
Paragrafen innehåller bestämmelser om beräkning av justeringsbeloppet enligt standardformeln.
I punkten 1 anges att justeringsbeloppet ska omfatta minskningen av försäkringsföretagets oförutsedda förluster som beror på att företagets åtaganden minskar till följd av villkoren i försäkringsavtalet. Detta gäller exempelvis sådan återbäring inom livförsäkringsrörelse som är villkorad av värdeförändring på tillgångar som försäkringstagaren står risken för (s.k. villkorad återbäring).
I punkten 2 anges att justeringbeloppet ska motsvara den minskning av företagets oförutsedda förluster till följd av att de uppskjutna skatterna minskar.
I punkten 3 stadgas att justeringsbeloppet ska motsvara den minskning av oförutsedda förluster som beror på en kombination av första och andra punkten ovan.
I 22 § 5 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om hur justeringsbeloppet ska beräknas enligt förevarande paragraf.
Övervägandena finns i avsnitt 13.1.7.
8 kap. 11 §
Paragrafen genomför artikel 109 i Solvens II-direktivet.
Paragrafen anger att ett försäkringsföretag får göra förenklade beräkningar av kapitalkravet för en specifik risk under de förutsättningar som beskrivs i punkterna 1 och 2. Även förenklade beräkningar av kapital- kravet för en specifik risk måste emellertid uppfylla de bestämmelser om skyddsnivå som anges i 1 §.
Överväganden finns i avsnitt 13.1.9.
8 kap. 12 §
Paragrafens första stycke genomför artikel 138.1 i Solvens II-direktivet.
Av det första stycket framgår att ett försäkringsföretag omedelbart ska underrätta Finansinspektionen om företaget inte uppfyller solvenskapitalkravet eller om det finns risk för detta under de närmaste tre månaderna.
Paragrafens andra stycke genomför delvis artikel 308 e i Solvens IIdirektivet (i dess lydelse enligt 2.80 i omnibus II-direktivet).
Detta andra stycke behandlar frågan om underrättelseskyldighet till Finansinspektionen för ett försäkringsföretag som har fått tillstånd att använda en tillfälligt justerad riskfri räntestruktur vid beräkningen av den bästa skattningen eller ett tillfälligt avdrag vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna. En sådan underrättelseskyldighet finns om företaget inte skulle uppfylla solvenskapitalkravet utan en tillämpning av dessa lättnadsregler.
Övervägandena finns i avsnitten 13.1.8 och 24.2.15.
8 kap. 13 §
Paragrafen genomför artikel 129.1c i Solvens II-direktivet.
Paragrafen anger vilken lägsta nivå som ska gälla vid beräkningen av minimikapitalkravet (jfr motsvarande bestämmelse för solvenskapitalkravet i 1 §). Principerna för hur beräkningen ska gå till finns i 14 och 15 §§.
Övervägandena finns i avsnitt 13.2.1.
8 kap. 14 §
Paragrafen genomför artikel 129.2 och 129.3 i Solvens II-direktivet.
I paragrafen preciseras vilka variabler som ska beaktas vid beräkningen av minimikapitalkravet. En av variablerna är positiv risksumma.
Lagrådet anser att skillnaden mellan begreppen positiv risksumma och risksumma bör motiveras. Med risksumma avses skillnaden mellan försäkringens värde omedelbart efter inträffat dödsfall och försäkringens värde omedelbart före inträffat dödsfall. Risksumman är positiv om företaget får skjuta till belopp, utöver de försäkringstekniska avsättningarna, vid utbetalningen på grund av ett dödsfall. I annat fall är risksumman negativ. Eftersom minimikapitalkravet ska beräknas utifrån uppräknade variabler på skuldsidan ska endast positiva risksummor beaktas vid beräkningen.
Övervägandena finns i avsnitt 13.2.1.
8 kap. 15 §
Paragrafen genomför artikel 129.3 första stycket och 129.4 i Solvens IIdirektivet.
Paragrafen anger begränsningar för minimikapitalkravets andel av solvenskapitalkravet. Minimikapitalkravet får inte utgöra mindre än 25 procent eller mer än 45 procent av det senaste rapporterade solvenskapitalkravet inklusive kapitaltillägg enligt 17 kap. 24 §.
Oavsett de ovan nämnda gränsvärdena, får ett försäkringsföretags minimikapitalkrav inte understiga det garantibelopp som gäller för verksamheten.
Övervägandena finns i avsnitt 13.2.1.
8 kap. 16 §
Paragrafen genomför artikel 139.1 i Solvens II-direktivet.
Paragrafen innehåller regler om underrättelse om bristande uppfyllelse av minimikapitalkravet eller ett kapitalkrav som ska uppfyllas av ett företag som har beviljats undantag enligt 1 kap. 19 eller 19 b §.
Övervägandena finns i avsnitt 13.2.2.
8 kap. 17 §
Paragrafen genomför artiklarna 129.1d i (i dess lydelse enligt artikel 2.32 a i omnibus II-direktivet) och 300 i Solvens II-direktivet.
Bestämmelserna motsvaras av nuvarande 7 kap. 17 § första stycket. I paragrafen anges storleken på garantibeloppet för skadeförsäkringsföretag. Skadeförsäkringsföretag definieras i 1 kap. 4 §.
Övervägandena finns i avsnitt 13.3.
8 kap. 18 §
Paragrafen genomför artiklarna 129.1d ii (i dess lydelse enligt artikel 2.32 a i omnibus II-direktivet) och 300 i Solvens II-direktivet.
Paragrafen, som motsvaras av nuvarande 7 kap. 18 § första stycket, anger storleken på garantibeloppet för livförsäkringsföretag. Livförsäkringsföretag definieras i 1 kap. 5 §.
Övervägandena finns i avsnitt 13.3.
8 kap. 19 §
Paragrafen genomför artiklarna 129.1d iii (i dess lydelse enligt artikel 2.32 a i omnibus II-direktivet) och 300 i Solvens II-direktivet.
Paragrafen, som motsvarar nuvarande 7 kap. 18 § första stycket, anger storleken på garantibeloppet som gäller för återförsäkringsbolag som inte är captivebolag. Återförsäkringsbolag definieras i 1 kap. 10 §.
Övervägandena finns i avsnitt 13.3.
8 kap. 20 §
Paragrafen, som är ny, genomför artiklarna 129.1d iii (i dess lydelse enligt artikel 2.32 a i omnibus II-direktivet) och 300 i Solvens IIdirektivet.
Paragrafen anger storleken på garantibeloppet som gäller för captivebolag för återförsäkring.
Övervägandena finns i avsnitt 6.2.1 och 13.3.
8 kap. 21 §
Paragrafen, som är ny, genomför artiklarna 129.1d iv och 300 i Solvens II-direktivet.
Paragrafen anger storleken på garantibeloppet som gäller för försäkringsföretag som bedriver både liv- och skadeförsäkring enligt 4 kap. 7 § andra stycket.
Övervägandena finns i avsnitt 13.3.
8 kap. 22 §
I paragrafen bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela närmare föreskrifter i fråga om beräkning av solvenskapitalkrav.
Bemyndigandet i punkten 1 gör det möjligt att genom föreskrifterna genomföra bl.a. artikel 105 i Solvens II-direktivet samt den matematiska formel och korrelationsmatris som finns i bilaga IV till direktivet.
I punkten 2 finns ett bemyndigande som gör det möjligt att meddela föreskrifter om vilka krav som ska vara uppfyllda för att ett försäkringsföretag ska få tillstånd att använda företagsspecifika parametrar.
Bemyndigandet i punkten 3 gör det möjligt att genom föreskrifterna genomföra bl.a. artikel 304.1, dvs. en särskild beräkningsmetod för kapitalkravet för aktiekursrisk.
Med stöd av bemyndigandet i punkten 4 är det möjligt att genom föreskrifterna genomföra bl.a. artikel 107.2 och 107.3, dvs. hur kapitalkravet för operativ risk ska beräknas.
Med stöd av bemyndigandet i punkten 5 kan föreskrifter meddelas för att genomföra artikel 108, dvs. hur justeringsbeloppet ska beräknas.
9 kap. Interna modeller
Kapitlet innehåller bestämmelser om interna modeller – ett företagsinternt system som försäkringsföretagen kan använda för att mäta, styra och hantera sina risker. I Solvens II-direktivet införs möjligheter för försäkringsföretagen att använda en intern modell för att helt eller delvis beräkna solvenskapitalkravet, i stället för att använda den standardformel som följer av direktivet och som införs i svensk rätt genom bestämmelser i 8 kap. Bestämmelserna saknar motsvarighet i dagens solvensreglering. Det finns dock redan i dag en möjlighet till förhandsgranskning av en intern modell (se 14 kap. 17 §). Dessa bestämmelser har tillkommit för att underlätta Finansinspektionens och försäkringsföretagens anpassning till den nya solvensregleringen. När den nu förslagna regleringen införs i lag utmönstras gällande regler om förhandsgranskning av interna modeller.
9 kap. 1 §
Paragrafen genomför artikel 112.1 i Solvens II-direktivet.
Paragrafens första stycke innehåller den grundläggande bestämmelsen om att ett försäkringsföretag, efter tillstånd, får använda en fullständig eller partiell intern modell för att beräkna solvenskapitalkravet.
I andra stycket klargörs att de allmänna bestämmelserna i Solvens IIdirektivet om solvenskapitalkrav – som genomförs i 8 kap. 1 och 2 §§ – gäller även när detta krav beräknas med en intern modell.
Bestämmelserna i artikel 112.3 om bl.a. överlämnande av relevanta handlingar som styrker att den interna modellen uppfyller kraven genomförs genom föreskrifter (se 19 § 1). Genom EU-förordning på nivå 2 meddelas ytterligare föreskrifter om förfarandet för godkännande av interna modeller.
Bestämmelserna i artikel 116 om förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorganens ansvarsområden när det gäller ansökningar om användande av interna modeller genomförs i 10 kap. om företagsstyrning.
I 19 § 1 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om förutsättningarna för tillstånd att använda en fullständig eller partiell intern modell enligt förevarande paragraf.
Övervägandena finns i avsnitt 14.1.1.
9 kap. 2 §
Paragrafen genomför artikel 112.4 och 112.5 i Solvens II-direktivet.
Genom paragrafen får även artikel 126 i direktivet anses genomförd. I paragrafens första stycke anges vilka förutsättningar som ska vara uppfyllda för att ett försäkringsföretag ska erhålla tillstånd att använda en intern modell.
I första stycket 1 anges att ett försäkringsföretag ska ha ett för ändamålet anpassat riskhanteringssystem som uppfyller kraven enligt 10 kap. 6 §, för att kunna ges tillstånd att använda en intern modell.
Av första stycket 2 framgår att också kraven enligt 6 och 9–18 §§ ska vara uppfyllda för att ett försäkringsföretag ska kunna få tillstånd att använde en intern modell. Detta innebär exempelvis att ett godkänt
styrdokument är en förutsättning för att företaget ska få tillstånd att använda en intern modell.
I andra stycket regleras den tid som Finansinspektionen har till sitt förfogande för att handlägga en ansökan om tillstånd att använda en intern modell. För att tidsfristen om sex månader ska börja löpa krävs att ansökan är fullständig, dvs. att den inte behöver kompletteras.
Det ska betonas att kraven på interna modeller är desamma oavsett om försäkringsföretaget självt tagit fram modellen eller om modellen och informationen som ligger till grund för modellen har tagits fram av någon extern part (jfr artikel 126).
I 19 § 1 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om förutsättningarna för tillstånd att använda en fullständig eller partiell intern modell enligt förevarande paragraf. Med stöd av detta bemyndigande är det möjligt att genom föreskrifter genomföra bestämmelserna i artikel 112.7.
Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 14.1.2.
9 kap. 3 §
Paragrafen genomför artikel 112.2 i Solvens II-direktivet.
I paragrafen finns bestämmelser om hur tillämpningsområdet för en partiell intern modell kan avgränsas. Denna avgränsning kan ske dels med utgångspunkt i olika beståndsdelar av solvenskapitalkravet (första stycket), dels med utgångspunkt i försäkringsföretagets organisation (andra stycket). En partiell intern modell kan således tillämpas på endast vissa enheter inom ett försäkringsföretag. De två sätten att avgränsa en intern modell kan också kombineras. Tillämpningsområdet för en partiell intern modell kan alltså avgränsas på så sätt att det endast avser en viss beståndsdel av solvenskapitalkravet inom en viss del av försäkringsföretagets verksamhet.
En partiell intern modell måste enligt artikel 112.2 i Solvens IIdirektivet alltid omfatta i vart fall en av de risker som anges i 8 kap. 2, 9 och 10 §§, dvs. i vart fall en undergrupp av en riskmodul, t.ex. alla ränterisker inom kategorin marknadsrisker (jfr artikel 104). Den måste vidare alltid avse i vart fall en större affärsenhet hos ett försäkringsföretag. Därav följer att en avgränsning i mindre beståndsdelar inte är tillåten. En partiell intern modell kan exempelvis inte avse endast vissa av de risker som ingår i kategorin fastighetsrisker, en undergrupp av kategorin marknadsrisker, vare sig i hela försäkringsföretaget eller inom en större affärsenhet. Vidare kan en partiell intern modell inte avse någon mindre del av ett försäkringsföretags verksamhet än en större affärsenhet.
I 19 § 1 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om förutsättningarna för tillstånd att använda en fullständig eller partiell intern modell enligt förevarande paragraf. Detta innebär att det i föreskrifter bör finnas kompletterande regler om undergrupper av riskmoduler (jfr artikel 105), vilket möjliggör för försäkringsföretagen att beräkna kapitalkravet för sådana undergrupper – exempelvis aktieprisrisken och ränterisken – i enlighet med 112.2 a i direktivet.
Övervägandena finns i avsnitt 14.2.1.
9 kap. 4 §
Paragrafen genomför artikel 113.1 i Solvens II-direktivet.
Paragrafen ställer upp särskilda krav på utformningen av en partiell intern modell.
I punkten 1 anges att det ska finnas godtagbara skäl att avgränsa tillämpningsområdet för den interna modellen på det sätt som försäkringsföretaget har gjort. Det krävs alltså att försäkringsföretaget visar att det valda tillämpningsområdet är lämpligt.
I punkten 2 ställs krav på att den partiella interna modellen ska ge en bättre bild av företagets riskprofil än en beräkning enligt standardformeln. Det innebär att en jämförelse ska göras mellan en beräkning i enlighet med standardformeln och en beräkning i enlighet med den partiella interna modellen i kombination med standardformeln. De grundläggande principerna om solvenskapitalkravet i 8 kap. ska vara vägledande för den jämförelsen.
I punkten 3 anges att modellen ska kunna samordnas med standardformeln i de delar som inte omfattas av den interna modellen.
I 19 § 1 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om förutsättningarna för tillstånd att använda en fullständig eller partiell intern modell enligt förevarande paragraf.
Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 14.2.1.
9 kap. 5 §
Paragrafen genomför artikel 113.2 i Solvens II-direktivet.
Paragrafen ger Finansinspektionen möjlighet att i vissa fall kräva en övergångsplan för utvidgning av den interna modellen. Det gäller sådana interna modeller som är avgränsade till att avse endast en eller flera risker eller undergrupper av risker, eller en eller flera större affärsenheter, eller avgränsade i båda dess avseenden. Om den partiella interna modellen är begränsad såvitt avser risker, får en övergångsplan begäras endast om den interna modellen endast omfattar submoduler.
I övergångsplanen ska det framgå hur ett försäkringsföretag planerar att utvidga sitt tillämpningsområde för att se till att modellen till övervägande del beaktar de risker som kan uppstå tillföljd av företagets försäkringstransaktioner.
I 19 § 1 ges ett bemyndigande till regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om förutsättningarna för tillstånd att använda en fullständig eller partiell intern modell enligt bl.a. 5 §.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 14.2.2.
9 kap. 6 §
Paragrafen genomför artikel 115 första och andra styckena i Solvens IIdirektivet.
I paragrafen uppställs krav på ett försäkringsföretag som ansöker om tillstånd att använda en intern modell ska lämna in styrdokument avseende ändring av denna till Finansinspektionen. Styrdokumentet ska
sedan godkännas av Finansinspektionen. Detta dokument sätter ramverket för hur den interna modellen får ändras.
I 19 § 2 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om ändring av en intern modell och styrdokument enligt 6 och 7 §§.
Övervägandena finns i avsnitt 14.3.1.
9 kap. 7 §
Paragrafen genomför artikel 115 tredje och fjärde styckena i Solvens IIdirektivet. Paragrafen reglerar hur en intern modell får ändras.
Mindre ändringar som framgår av ett enligt 6 § godkänt styrdokumentet får enligt första stycket ske utan tillstånd från Finansinspektionen. Bestämmelserna i EU-förordningen på nivå 2 innehåller dock krav på rapportering av sådana ändringar.
Enligt andra stycket får större ändringar i enlighet med styrdokumentet ske först efter tillstånd av Finansinspektionen.
Mindre ändringar av modellen som täcks av styrdokumentet kräver emellertid inte något tillstånd av inspektionen. Däremot får sådana mindre ändringar som inte täcks av det godkända styrdokumentet göras först efter att styrdokumentet har ändrats.
Enligt tredje stycket ska Finansinspektionen godkänna alla ändringar av styrdokumentet. Ändringar av en partiell intern modell, genom utvidgning av dess tillämpningsområde, behöver emellertid inte framgå av styrdokumentet.
I fjärde stycket framgår genom hänvisning till 2 § att Finansinspektionen ska tillämpa kraven på motsvarande sätt vid sin prövning av huruvida tillstånd till ändring av den interna modellen kan lämnas eller ändring av styrdokument ska godkännas.
Paragrafen har justerats med beaktande av Lagrådets synpunkter. Övervägandena finns i avsnitt 14.3.2.
9 kap. 8 §
Paragrafen genomför artikel 117 i Solvens II-direktivet.
I paragrafen ställs krav på tillstånd från Finansinspektionen för att byta från en intern modell till standardformeln. Kravet på tillstånd gäller oavsett om försäkringsföretaget har tillstånd att använda en partiell eller en fullständig intern modell. Likaså gäller kravet om ett försäkringsföretag som har tillstånd att använda en fullständig intern modell önskar övergå till en partiell intern modell, och om ett försäkringsföretag som har tillstånd att använda en partiell intern modell önskar inskränka dess tillämpningsområde. I båda dessa fall handlar det om att försäkringsföretaget delvis byter till standardformeln.
Ett tillstånd till byte ska endast ges om försäkringsföretaget har visat att det finns godtagbara skäl för en återgång till standardformeln.
Övervägandena finns i avsnitt 14.3.3. (Artikel 118 och 119 behandlas i avsnitt 17).
9 kap. 9 §
Paragrafen genomför artikel 116 andra stycket och artikel 120 i Solvens II-direktivet.
När en intern modell är godkänd för beräkning av solvenskapitalkravet hos ett försäkringsföretag ska den i betydande utsträckning kunna användas i ett försäkringsföretags företagsstyrnings- och riskhanteringssystem, i dess beslutsprocesser samt i den egna risk- och solvensbedömningen (ORSA).
I andra stycket stadgas att styrelsen ska ansvara för att säkerställa att utformningen och användningen av den interna modellen är ändamålsenlig och ger ett tillfredsställande uttryck för riskprofilen (jfr artikel 116 andra stycket och artikel 120 tredje stycket).
I 19 § 3 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om krav på användning av statistiska kvalitetsnormer för en intern modell enligt bl.a. förevarande paragraf. Bemyndigandet gör det möjligt att genom föreskrifter genomföra bestämmelserna i artikel 120 andra stycket.
Övervägandena finns i avsnitt 14.3.4.
9 kap. 10 §
Paragrafen genomför artikel 121.2 och 121.3 i Solvens II-direktivet.
Paragrafen innehåller föreskrifter om kvaliteten på det statistiska underlag som ligger till grund för en intern modell.
I första stycket finns bestämmelser om beräkning av sannolikhetsfördelning som motsvarar artikel 121.2. Det som avses är en beräkning som visar hur sannolika olika scenarier är. Beräkning som ett försäkringsföretag måste göra ska åskådliggöra en uppskattning av hur stora risker företaget bär och kan bära. De metoder som används ska vara överensstämmande med de metoder som används för beräkning av försäkringstekniska avsättningar.
Kravet i artikel 121.2 tredje stycket att ett försäkringsföretag ska kunna motivera och förklara för tillsynsmyndigheten de antaganden som ligger till grund för en intern modell framgår också av detta stycke.
I andra stycket anges en grundläggande kvalitetsnorm för de uppgifter som används som grundval för en intern modell. Genom detta stycke och genom 1 § andra stycket får bestämmelserna i artikel 121.4 tredje stycket anses genomförda.
I tredje stycket införs bestämmelserna i artikel 121.3 andra stycket angående det tidsintervall som gäller för uppdatering av de uppgifter som används för att beräkna sannolikhetsfördelningen.
Bestämmelserna i artikel 121.4 andra stycket och 121.8 lämpar sig för genomförande genom föreskrifter meddelade av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer (se bemyndigandet i 19 § 3).
Ett relativt stort antal ytterligare bestämmelser om kraven på statistisk kvalitet förväntas finnas i en kommande EU-förordning på nivå 2,5 (se artiklarna 217–225).
Överväganden finns i avsnitt 14.3.5.
9 kap. 11 och 12 §§
Paragraferna genomför artikel 121.5 och 121.6 i Solvens II-direktivet.
Paragraferna innehåller föreskrifter om diversifiering och riskreducerande tekniker.
I 11 § stadgas att ett försäkringsföretag i en intern modell får ta hänsyn till inbördes beroenden inom och mellan olika risker (diversifierings-
effekter), om de metoder som används är ändamålsenliga. Av 12 § framgår att ett försäkringsföretag i en intern modell får beakta effekterna av riskreduceringstekniker, om företaget även fullt ut inkluderar de risker som är förenade med dessa tekniker.
I 19 § 3 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om krav på användning av statistiska kvalitetsnormer för en intern modell enligt bl.a. 11 och 12 §§.
Övervägandena finns i avsnitt 14.3.5.
9 kap. 13 §
Paragrafen genomför artikel 121.7 i Solvens II-direktivet.
I paragrafen uttrycks att ett försäkringsföretag i sina interna modeller ska ta hänsyn till värdet av garantier och optioner i ingångna försäkringsavtal. I det sammanhanget ska försäkringsföretaget beakta hur sannolikheten för att en option ska utnyttjas kan förändras från tid till annan (jfr regleringen av försäkringstekniska avsättningar).
I 19 § 3 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om krav på användning av statistiska kvalitetsnormer för en intern modell enligt bl.a. förevarande paragraf.
Övervägandena finns i avsnitt 14.3.5.
9 kap. 14 §
Paragrafen genomför artikel 121.9 i Solvens II-direktivet.
I paragrafen anges att ett försäkringsföretag i en intern modell ska beakta alla förväntade utbetalningar till försäkringstagare eller andra ersättningsberättigade, oavsett om betalningarna är garanterade genom avtal eller inte.
Av bestämmelserna i artikel 78.3 följer dock att ett försäkringsföretag inte ska beakta förväntande utbetalningar av överskottsmedel vid beräkningen av försäkringstekniska avsättningar. Överskottsmedlen ska betraktas som en del av kapitalbasen och inte som ett åtagande mot försäkringstagarna. Konsekvensen blir därmed att ett företags beräkning av solvenskapitalkravet, vare sig den sker enligt standardformeln eller med en intern modell, inte ska ta hänsyn till förväntade utbetalningar av överskottsmedel. Även den delen av överskottsmedlen som företaget förväntar sig att utbetala ska alltjämt ingå i kapitalbasen. I övrigt ska effekterna på företagets balansräkning av en förväntad utbetalning, vare sig den sker till följd av avtal eller inte, beaktas i den interna modellen.
I 19 § 3 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om krav på användning av statistiska kvalitetsnormer för en intern modell enligt bl.a. förevarande paragraf.
Övervägandena finns i avsnitt 14.3.6.
9 kap. 15 §
Paragrafen genomför artikel 122.1–122.3 i Solvens II-direktivet.
I paragrafen anges att ett försäkringsföretag ska kalibrera en intern modell på ett sätt som ger försäkringstagarna och andra ersättnings-
berättigade en skyddsnivå som är likvärdig med den nivå som anges i 8 kap. 1 §.
I 19 § 4 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om beräkning av en intern modell enligt förevarande paragraf. Med stöd av bemyndigandet är det möjligt att genom föreskrifterna genomföra bestämmelserna på teknisk detaljnivå i artikel 122.1–122.3.
Övervägandena finns i avsnitt 14.3.7. (Artikel 122.4 behandlas i avsnitt 17).
9 kap. 16 §
Paragrafen genomför artikel 123 i Solvens II-direktivet.
I paragrafens första stycke genomförs artikel 123 första stycket i Solvens II-direktivet och där anges med vilka intervall som ett företag som använder en intern modell, ska granska vad som har gett upphov till vinster eller orsakat förluster inom de olika större affärsenheterna.
I andra stycket genomförs artikel 123 andra stycket. Av paragrafen framgår att analysen ska visa hur vald kategorisering av risker som har gjorts i den interna modellen förklarar orsaker och källor till vinster och förluster. Riskkategoriseringen ska återspegla försäkringsföretagets riskprofil.
Övervägandena finns i avsnitt 14.3.8.
9 kap. 17 §
Paragrafen genomför artikel 124 i Solvens II-direktivet.
Paragrafen behandlar den löpande valideringen som ska ske av en intern modell. Där anges att en intern modell ska regelbundet valideras och att valideringen ska innefatta en utvärdering av modellens funktion och en kontroll av att modellen är lämplig med hänsyn till företagets riskprofil.
I 19 § 5 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om validering av en intern modell enligt förevarande paragraf. Med stöd av bemyndigandet är det möjligt att genom föreskrifterna genomföra bestämmelserna på teknisk detaljnivå i artikel 124 andra–fjärde styckena.
Övervägandena finns i avsnitt 14.3.9.
9 kap. 18 §
Paragrafen genomför artikel 125 i Solvens II-direktivet,
Paragrafen innehåller särskilda krav på den dokumentation som ska ske av en intern modell.
I 19 § 6 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om krav på dokumentation enligt förevarande paragraf. Med stöd av bemyndigandet är det möjligt att genom föreskrifterna genomföra bestämmelserna på teknisk detaljnivå i artikel 125 tredje stycket.
Övervägandena finns i avsnitt 14.3.10.
9 kap. 19 §
I paragrafen bemyndigas regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om de närmare förutsättningarna för
tillstånd att använda en fullständig eller partiell intern modell (punkt 1), förutsättningarna för ändring av en intern modell och styrdokument (punkt 2), kraven på användning och statistiska kvalitetsnormer för en intern modell (punkt 3), kalibrering av en intern modell (punkt 4), validering av en intern modell (punkt 5) samt krav på dokumentation (punkt 6).
Genom bemyndigandena skapas utrymme för genomförande genom föreskrifter av tekniska detaljbestämmelser i artiklarna 112.3,112,7 120 andra stycket, 121.4 andra stycket, 121.8, 122.2, 122.3, 124 första stycket och 125 tredje stycket i Solvens II-direktivet.
Övervägandena finns i avsnitt 14.3.11.
10 kap. Företagsstyrning
Kapitlet innehåller bestämmelser om företagsstyrning av försäkringsföretag. De nya bestämmelserna kompletterar bl.a. dagens regler om riktlinjer som återfinns i 8 kap FRL. Bestämmelserna om företagsstyrning är en särreglering i förhållande till det gällande allmänna associationsrättsliga regelverket i ABL och FL. Det företagsstyrningssystem för aktiebolag och ekonomiska föreningar som följer av ABL och FL utgör alltjämt den primära strukturen och är regelverk som försäkringsaktiebolag respektive ömsesidiga försäkringsbolag och försäkringsföreningar har att följa.
10 kap. 1 §
Paragrafen genomför artikel 41.1 första–tredje styckena i Solvens IIdirektivet.
I första stycket anges att ett försäkringsföretag ska ha ett företagsstyrningssystem som säkerställer att företaget styrs på ett sunt och ansvarsfullt sätt.
I andra stycket anges att systemet ska ses över regelbundet av företaget.
Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 15.2.
10 kap. 2 §
Paragrafen genomför artiklarna 41.3, 35.5. och 115 i Solvens IIdirektivet.
I paragrafen finns bestämmelser om de styrdokument som ett försäkringsföretag ska upprätta och följa.
Övervägandena finns i avsnitt 15.3.
10 kap. 3 §
Paragrafen genomför artikel 41.4 i Solvens II-direktivet.
Paragrafen rör kontinuiteten i ett försäkringsföretags verksamhet. Övervägandena finns i avsnitt 15.4.
10 kap. 4 §
I artikel 42 i Solvens II-direktivet används uttrycket centrala funktioner. I artikeln preciseras emellertid inte vilka centrala funktioner
som avses. Detta får i stället utläsas av skälen till direktivet. Av skäl 33 följer att de funktioner som ingår i företagsstyrningssystemet – funktionerna för riskhantering, regelefterlevnad, internrevision och aktuarie – anses vara nyckelfunktioner. Det innebär att de funktioner som ingår i företagsstyrningssystemet anses som centrala funktioner. I paragrafen fastställs att nu nämnda funktioner som ett försäkringsföretag ska inrätta är att anse som centrala funktioner.
Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets synpunkter. Övervägandena finns i avsnitt 15.2.
10 kap. 5 §
Paragrafen genomför artikel 42.1 och 42.3 i Solvens II-direktivet.
Paragrafen behandlar lämplighetskrav. Det anges i första stycket att ett försäkringsföretag – inom ramen för företagsstyrningssystemet – ska säkerställa att den som ingår i styrelsen för företaget eller är verkställande direktör i det, eller vara ersättare för någon av dem eller den som ansvarar för eller utför arbete i en central funktion i företaget uppfyller de lämplighetskrav som anges i 2 kap. 4 § 4. I sammanhanget bör uppmärksammas skillnaden beträffande omfattningen av lämplighetsprövningen vid jämförelse med Finansinspektionens ledningsprövning. Sistnämnd prövning omfattar endast de som avses ansvara för en central funktion. Detta avspeglas också i andra stycket – som reglerar försäkringsföretagets anmälningsskyldighet beträffande ändringar – som avgränsas på samma sätt.
Däremot ska försäkringsföretagens underrättelseskyldighet beträffande utförda byten av personer på grund av en uppkommen brist på lämplighet, omfatta alla som har prövats enligt första stycket.
Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 15.2.
10 kap. 6 §
Paragrafen genomför artikel 44.1 i Solvens II-direktivet.
Paragrafen innehåller krav på att ett försäkringsföretag ska ha ett system för riskhantering med ett visst angivet innehåll och utformning.
I första stycket anges att ett försäkringsföretags system för riskhantering ska innehålla de strategier, processer och rapporteringsrutiner som behövs för att säkerställa att företaget fortlöpande kan identifiera, värdera, övervaka, hantera och rapportera risker samt beroenden mellan riskerna. Med strategier avses de beslut kring mål, risktolerans m.m. som måste finnas bl.a. för att det ska vara möjligt att identifiera och värdera en risk. Med processer avses allt (intern arbetsordning och beslutsstruktur m.m.) som måste finnas, exempelvis för att företaget på ett effektivt sätt ska kunna hantera och kontrollera riskerna. Med rapporteringsrutiner avses de rutiner som måste finnas för att nödvändig information ska spridas till berörda.
När det gäller uttrycken ”identifiera, värdera, övervaka, hantera och rapportera” så är fråga om det första ledet i processen att identifiera riskerna. Därefter ska såväl de enskilda riskerna som de samlade riskerna uppskattas, dvs. värderas. Vidare ska riskerna hanteras, vilket innebär att företaget ska vidta nödvändiga åtgärder till följd av de identifierade riskerna. Kravet på rapportering innebär att det ska finnas väl fungerande
informationsvägar för att styrelsen, den verkställande direktören och andra beslutfattare i organisationen ska hållas underrättade om riskernas storlek och utveckling.
I andra stycket anges att systemet ska vara integrerat i företagets organisations- och beslutsstruktur. Det ska vara utformat med lämplig hänsyn till de personer som leder företaget eller annars ingår i en central funktion.
I 26 § 1 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vad ett system för riskhantering ska innehålla när ett försäkringsföretag har fått tillstånd att använda en partiell eller fullständig intern modell enligt förevarande paragraf.
Övervägandena finns i avsnitt 15.5.
10 kap. 7 §
Paragrafen genomför artikel 44.2 i Solvens II-direktivet i dess lydelse enligt omnibus II-direktivet (artikel 2.10 b tredje stycket i omnibus IIdirektivet).
I paragrafen finns regler om vilka risker som riskhanteringssystemet ska omfatta och krav på innehållet i styrdokumentet för riskhantering.
I första stycket anges att systemet för riskhantering ska avse både de risker som täcks av solvenskapitalkravet, eller ett kapitalkrav som ska uppfyllas av ett företag som har beviljats undantag enligt 1 kap. 19 eller 19 b §, och risker som inte, eller endast delvis, beaktas vid beräkningen av detta.
Av andra stycket framgår vilka risker som systemet ska omfatta. I tredje stycket preciseras vilka risker som styrdokumentet för riskhantering ska innehålla.
I fjärde stycket fastställs att om försäkringsföretaget använder volatilitetsjustering ska styrdokumentet för riskhantering också innehålla riktlinjer för volatilitetsjusteringen.
Övervägandena finns i avsnitt 15.5 och 15.5.1.
10 kap. 8 §
Paragrafen genomför artikel 44.2 i Solvens II-direktivet i dess lydelse enligt omnibus II-direktivet (2.10 a i omnibus II-direktivet).
I paragrafen finns regler om krav på företag som använder matchningsjustering eller volatilitetsjustering.
Ett försäkringsföretag som använder matchnings- eller volatilitetsjustering ska upprätta en särskild likviditetsplan och ska regelbundet utvärdera användningen av justeringar.
I 26 § 3 och 4 finns bemyndiganden för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om innehållet i en likviditetsplan enligt punkt 1 och om kraven på regelbundna utvärderingar som ska göras av försäkringsföretag som använder matchnings- eller volatilitetsjustering enligt punkt 2 i förevarande paragraf.
Övervägandena finns i avsnitt 15.5.1.
10 kap. 9 §
Paragrafen genomför artiklarna 44.2a a–c i Solvens II-direktivet i deras lydelse enligt omnibus II-direktivet (artikel 2.10 b respektive artikel 2.10 c i omnibus II-direktivet).
I paragrafen finns krav på regelbunden utvärdering. Ett försäkringsföretag ska regelbundet utvärdera företagets känslighet för de antaganden som ligger till grund för fastställandet av den ränta som används vid beräkningen av den bästa skattningen av framtida kassaflöden.
I 26 § 5 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om kraven på regelbundna utvärderingar som ska göras av försäkringsföretag när det gäller företagens känslighet för de antaganden som ligger till grund för fastställandet av den relevanta riskfria räntestrukturen enligt förevarande paragraf.
Paragrafen har justerats med beaktande av Lagrådets synpunkter. Överväganden finns i avsnitt 15.5.1.
10 kap. 10 §
Paragrafen genomför artikel 44.4a i Solvens II-direktivet (artikel 2.10 c i omnibus II-direktivet).
I paragrafen finns krav på analys av externa bedömningar. Ett försäkringsföretag som använder bedömningar från externa kreditvärderingsinstitut vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna eller solvenskapitalkravet ska, när det är möjligt, göra en egen bedömning av de externa värderingarna.
I 26 § 6 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om hur en sådan egen bedömning ska genomföras.
Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag. Överväganden finns i avsnitt 15.5.2.
10 kap. 11 §
Paragrafen genomför artikel 45.1–45.4 i Solvens II-direktivet. Genom artikel 2.11 i omnibus II-direktivet införs det i artikel 45.2a i Solvens IIdirektivet bestämmelser som genomförs i paragrafens fjärde stycke.
Paragrafen innehåller bl.a. bestämmelser om att ett försäkringsföretag ska genomföra en egen risk- och solvensbedömningar och vad som ska bedömas.
I första stycket anges att ett försäkringsföretag ska genomföra en egen risk- och solvensbedömningar.
Andra stycket handlar om vad som ska bedömas.
I tredje stycket anges bl.a. att företaget ska ha processer för bedömningen av företagets solvensbehov.
I fjärde stycket anges att ett försäkringsföretag som använder matchningsjustering, volatilitetsjustering, justerad riskfri räntestruktur vid beräkningen av den bästa skattningen eller tillfälligt avdrag vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna, inom ramen för sin egen bedömning av solvensbehov (ORSA), ska göra en bedömning av om företaget lever upp till solvenskapitalkravet såväl med som utan
tillämpning av matchningsjustering, volatilitetsjustering, justerad riskfri räntestruktur eller tillfälligt avdrag vid nämnd beräkning.
I femte stycket föreskrivs att den egna risk- och solvensbedömningen ska ingå som en integrerad del i ett försäkringsföretags affärsstrategier och beaktas vid företagets strategiska beslut.
Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets synpunkter. Övervägandena finns i avsnitt 15.7 och 15.7.1.
10 kap. 12 §
Paragrafen genomför artikel 45.5. i Solvens II-direktivet.
Paragrafen innehåller regler om när en egen risk- och solvensbedömningen ska göras.
Övervägandena finns i avsnitt 15.7.
10 kap. 13 §
Paragrafen genomför artikel 45.6. i Solvens II-direktivet
I paragrafen anges att resultatet av varje egen risk- och solvensbedömning ska rapporteras till Finansinspektionen.
I 26 § 7 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om rapportering av resultat av den egna risk- och solvensbedömningen enligt förevarande paragraf.
Övervägandena finns i avsnitt 15.7.
10 kap. 14 §
Paragrafen genomför artikel 46.1 i Solvens II-direktivet.
Paragrafen innehåller regler om ett försäkringsföretags system för internkontroll.
Övervägandena finns i avsnitt 15.8.
10 kap. 15 §
Paragrafen genomför artikel 44.4 och 44.5 i Solvens II-direktivet.
Paragrafen innehåller vilka krav som ska ställas på funktionen för riskhantering.
I 26 § 8 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vad funktionen för riskhantering enligt förevarande paragraf ska svara för när ett försäkringsföretag fått tillstånd att använda en partiell eller fullständig intern modell.
Övervägandena finns i avsnitt 15.6.
10 kap. 16 §
Paragrafen genomför artikel 46.2 i Solvens II-direktivet.
I paragrafen regleras vilka uppgifter som funktionen för regelefterlevnad har.
Övervägandena finns i avsnitt 15.9.
10 kap. 17 §
Paragrafen genomför artikel 47 i Solvens II-direktivet.
Paragrafen innehåller vilka krav som ska ställas på funktionen internrevision.
Av första stycket framgår vad funktionen för internrevision ska göra. Den utvärdering av systemen för internkontroll och andra aspekter av företagsstyrning som funktionen har att utföra ska innefatta en bedömning av dess lämplighet och effektivitet.
I andra stycket anges att funktionen ska utföra sina uppgifter med opartiskhet och vara oberoende från den verksamhet som utvärderas.
Det är styrelsens ansvar att fatta beslut om nödvändiga åtgärder och att se till att dessa åtgärder utförs.
Övervägandena finns i avsnitt 15.10.
10 kap. 18 §
Paragrafen genomför artikel 48 i Solvens II-direktivet.
I första stycket anges vilka uppgifter som ett försäkringsföretags aktuariefunktion ska ha.
I andra stycket införs särskilda behörighetskrav för den som ska ansvara för eller utföra uppgifter i aktuariefunktionen.
Av tredje stycket följer att Finansinspektionen får i ett enskilt fall besluta om undantag från villkoren för behörighet för den som ansvarar för eller utför uppgifter i aktuariefunktionen och från kravet på att upprätta en aktuariefunktion. Ett sådant beslut förutsätter att försäkringsföretaget har beviljats undantag enligt 1 kap. 19 eller 19 b § och därmed inte omfattas av Solvens II-direktivet (se även författningskommentaren till 1 kap. 19 §).
I 26 § 9 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om villkor för behörighet för den som ska ansvara för eller utföra uppgifter i aktuariefunktionen enligt förevarande paragraf.
Paragrafen har justerats med beaktande av Lagrådets synpunkter. Övervägandena finns i avsnitt 15.11.
10 kap. 19 §
Paragrafen genomför artikel 49.1 i Solvens II-direktivet.
Paragrafen innehåller den grundläggande bestämmelsen om uppdragsavtal.
Övervägandena finns i avsnitt 15.12.
10 kap. 20 §
Paragrafen genomför artikel 49.2 i Solvens II-direktivet.
I paragrafen anges när uppdrag enligt 19 § inte får ingås. Övervägandena finns i avsnitt 15.12.
10 kap. 21 §
Paragrafen genomför artikel 49.3 i Solvens II-direktivet.
I paragrafen regleras ett försäkringsföretags anmälningsskyldighet avseende operativ verksamhet eller funktioner som är av väsentlig betydelse.
Övervägandena finns i avsnitt 15.12.
10 kap. 22 §
Paragrafen genomför artikel 38.1 i Solvens II-direktivet.
I paragrafen finns bestämmelser om vilka åtgärder som ett försäkringsföretag som ingår ett uppdragsavtal enligt 19 § ska vidta.
Övervägandena finns i avsnitt 15.12.
10 kap. 23 §
I paragrafen finns bestämmelser om försäkringstekniska riktlinjer och beräkningsunderlag. Dessa riktlinjer kompletterar de styrdokument som ett försäkringsföretag ska upprätta och följa enligt Solvens II-direktivet (se 2 §).
I 26 § 10 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om innehållet i försäkringstekniska riktlinjer och beräkningsunderlag enligt förevarande paragraf.
Övervägandena finns i avsnitt 15.3.
10 kap. 24 §
I paragrafen finns bestämmelser om riktlinjer för hantering av intressekonflikter. Dessa riktlinjer kompletterar de styrdokument som ett försäkringsföretag ska upprätta och följa enligt Solvens II-direktivet (se 2 §).
I 26 § 11 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vilka uppgifter som riktlinjer för hantering av intressekonflikter ska omfatta enligt förevarande paragraf.
Övervägandena finns i avsnitt 15.3.
10 kap. 25 §
I paragrafen slås fast att styrelsens ansvar för riktlinjerna.
Överväganden finns i avsnitt 15.3.
10 kap. 26 §
I paragrafen bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter av nämnd omfattning.
Med stöd av bemyndigandena möjliggörs föreskrifter som genomför artiklarna 44.5, 45.6 och 48.2.
Paragrafen har justerats med beaktande av Lagrådets synpunkter.
11 kap. Associationsrättsliga bestämmelser för försäkringsaktiebolag
11 kap. 6 §
Ändringen är en följd av att det nuvarande kravet i 8 kap. 4 § om att ett försäkringsföretag ska upprätta och följa placeringsriktlinjer slopas.
16 kap. Offentliggörande
16 kap. 1 §
Paragrafen genomför artikel 51.1 första stycket i Solvens II-direktivet.
Paragrafen innehåller bestämmelser om när ett försäkringsföretag ska offentliggöra en solvens- och verksamhetsrapport.
Övervägandena finns i avsnitt 16.3.
16 kap. 2 §
I paragrafen genomförs delvis artikel 51.1 andra stycket samt artiklarna 51.1 a (som införs genom artikel 2.13 a i omnibus II-direktivet) och 53.3 i Solvens II-direktivet.
I paragrafen regleras vad en solvens- och verksamhetsrapport ska innehålla.
Rapporten ska, enligt första stycket, innehålla en beskrivning av den verksamhet som företaget bedriver, hur bolagets resultat har utvecklats, vilka företagsstyrningssystem som används samt en beskrivning där varje riskkategori behandlas separat av riskexponering, riskkoncentration, riskreducering och riskkänslighet (riskprofil). Även vilka värderingsmetoder för solvensändamål som används ska beskrivas. Rapporten ska också innehålla uppgifter om företagets solvenssituation.
Andra stycket innehåller krav på särskild information i solvens- och verksamhetsrapporten för ett försäkringsföretag som använder matchnings- eller volatilitetsjustering.
Enligt tredje stycket får ett försäkringsföretag helt eller delvis lämna de uppgifter som ska offentliggöras i rapporten genom hänvisning till uppgifter som företaget offentliggjort för att uppfylla andra rättsliga eller administrativa krav, om dessa uppgifter är likvärdiga både till art och till omfattning.
I 9 § 1 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om innehållet i solvens- och verksamhetsrapporten enligt förevarande paragraf. Bemyndigandet omfattar även genomförandet av artikel 51.2 i Solvens II-direktivet.
Övervägandena finns i avsnitt 16.4 och 16.5.
16 kap. 3 §
Paragrafen genomför artikel 53.1, 53.2 och 53.4 i Solvens II-direktivet.
Paragrafen innehåller undantag från kravet på offentliggörande av vissa uppgifter i solvens- och verksamhetsrapporten.
I första stycket beskrivs i vilka situationer ett försäkringsföretag efter beslut av Finansinspektionen kan ges undantag från att offentliggöra vissa uppgifter som ska finnas med i solvens- och verksamhetsrapporten. Anledning till att det ska finnas möjlighet att undanta viss information är att företagen kan bryta mot tystnadsplikt och även få konkurrensnackdelar genom att redovisa viss information. Undantag från offentliggörande kan dock aldrig ske när det gäller uppgifter om ett företags solvenssituation. Det finns inte heller någon möjlighet att ge undantag för sådana uppgifter som ska lämnas enligt 2 § andra stycke eftersom sådan möjlighet saknas enligt direktivet – ett förtydligande som har efterfrågats av Lagrådet.
Om företaget fått tillstånd av tillsynsmyndigheten att undanta vissa uppgifter från offentliggörande, ska enligt andra stycket skälen till detta anges i rapporten.
I 9 § 2 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om innehållet i en ansökan om undantag från kravet på offentliggörande enligt förevarande paragraf.
Övervägandena finns i avsnitt 16.7.
16 kap. 4 §
Paragrafen genomför delvis artikel 54.1 i Solvens II-direktivet.
Paragrafen reglerar krav på uppdateringar av tidigare offentliggjorda uppgifter om solvenskapitalkravet inte är uppfyllt.
I första stycket ställs krav på att försäkringsföretaget omedelbart ska uppdatera tidigare offentliggjorda uppgifter i solvens- och verksamhetsrapporten om solvenskapitalkravet inte är uppfyllt, underskottet är betydande och Finansinspektionen inte har erhållit en realistisk åtgärdsplan inom viss tid. Enligt andra stycket ska försäkringsföretaget uppdatera tidigare offentliggjorda uppgifter, om Finansinspektionen har ansett att en åtgärdsplan är realistisk men ett underskott inte har korrigerats inom viss tid. Samtidigt ska företaget offentliggöra en förklaring av orsakerna till det kvarvarande underskottet, följderna av detta, vilka korrigerande åtgärder som har vidtagits av företaget och vilka ytterligare korrigerande åtgärder som planeras.
Övervägandena finns i avsnitt 16.8.1.
16 kap. 5 §
Paragrafen genomför delvis artikel 54.1 i Solvens II-direktivet.
I paragrafen preciseras vilka uppgifter som ett försäkringsföretag, under vissa förutsättningar och på begäran av Finansinspektionen, ska offentliggöra.
Övervägandena finns i avsnitt 16.8.1.
16 kap. 6 §
Paragrafen genomför delvis artikel 54.1. i Solvens II-direktivet.
Paragrafen reglerar krav på uppdateringar om minimikapitalet inte är uppfyllt.
I första stycket ställs krav på att försäkringsföretaget omedelbart ska uppdatera tidigare offentliggjorda uppgifter i solvens- och verksamhetsrapporten om minimikapitalkravet inte är uppfyllt och Finansinspektionen bedömer att företaget inte kommer att kunna överlämna en realistisk finansiell saneringsplan (punkt 1), eller inte har erhållit någon sådan plan inom viss i paragrafen preciserad tid (punkt 2). Enligt andra stycket ska försäkringsföretaget uppdatera tidigare offentliggjorda uppgifter om ett underskott inte har korrigerats inom viss tid (trots att Finansinspektionen har ansett att en av företaget upprättad finansiell saneringsplan är realistisk). Samtidigt ska företaget offentliggöra en förklaring av orsakerna till det kvarvarande underskottet, följderna av detta, vilka korrigerande åtgärder som har vidtagits av företaget och vilka ytterligare korrigerande åtgärder som planeras.
Övervägandena finns i avsnitt 16.8.2.
16 kap. 7 §
Paragrafen genomför delvis artikel 54.1. i Solvens II-direktivet.
I paragrafen preciseras vilka uppgifter som ett försäkringsföretag, under vissa förutsättningar och på begäran av Finansinspektionen, ska offentliggöra.
Övervägandena finns i avsnitt 16.8.2.
16 kap. 8 §
Paragrafen genomför artikel 55 i Solvens II-direktivet.
Paragrafen innehåller krav på ett försäkringsföretag att upprätta lämpliga informations- och rapporteringssystem samt även ha styrdokument som säkerställer att alla uppgifter som offentliggörs fortlöpande är relevanta. Den innehåller även krav på att solvens- och verksamhetsrapporter samt uppdateringar av dessa ska godkännas av försäkringsföretagets styrelse innan de offentliggörs.
I 9 § 3 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om innehållet i informations- och rapporteringssystem och styrdokument enligt förevarande paragraf.
Övervägandena finns i avsnitt 16.8.3.
16 kap. 9 §
I paragrafen bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter i vissa frågor som hör till kapitlet.
Den tredje punkten har justerats, efter påpekande från Lagrådet, i syfte att klarlägga att bemyndigandet avser de formella krav som en ansökan ska innehålla.
17 kap. Tillsyn
Kapitlet innehåller bestämmelser om registrering av och tillsyn över försäkringsföretag.
Lagrådet anser att flera av de nya paragraferna som har införts i kapitlet inte handlar om tillsyn i egentlig mening utan om att företagen ska inge olika underrättelser och rapporter till Finansinspektionen.
Lagrådet anser därför att paragrafernas placering bör övervägas ytterligare. Vidare anser Lagrådet att rubriksättningen bör ses över. Regeringen delar Lagrådets bedömning och därför har vissa paragrafer flyttats till andra kapitel. Vidare har bestämmelserna om interna modeller samlats under en gemensam rubrik Tillsyn av interna modeller.
17 kap. 2 §
Paragrafen genomför artikel 29 i Solvens II-direktivet.
I paragrafen preciseras att Finansinspektionen har tillsyn över försäkringsföretag och tillsynens omfattning.
Paragrafens innehåll överensstämmer delvis med nuvarande 14 kap. 2 §.
I andra stycket punkt 2 ersätts ordet näringsverksamhet med verksamhet för att anpassa terminologin till den som används i andra lagar på finansmarknadsområdet (15 kap. 1 § bank och finansieringsrörelselagen (2004:297) och 25 kap. 1 § lagen (2007:528)
om värdepappersmarknaden). Ändringen är endast språklig. Femte punkten är ny och innebär en utvidgning av tillsynen för att täcka in styrdokument som företaget har upprättat och som har sin grund i författningar som reglerar företagets verksamhet. Med detta avses de styrdokument som omfattas av 10 kap. 2 § och de kompletterande riktlinjer som anges i 10 kap. 23 och 24 §§.
I tredje stycket ersätts ordet ledning med styrning för att utvidga tillsynen över lämplighetskraven till att även omfatta personer som ansvarar för centrala funktioner.
Av ett nytt fjärde stycket följer att tillsynen ska utgå från en proaktiv och riskbaserad metod.
Paragrafen har justerats med beaktande av Lagrådets synpunkter. Övervägandena finns i avsnitt 17.2.4.
17 kap. 3 §
Paragrafen genomför artikel 52 i Solvens II-direktivet (i dess lydelse enligt artikel 2.14 i omnibus II-direktivet) och artikel 65 a i Solvens IIdirektivet (införd genom artikel 2.17 i omnibus II-direktivet).
Paragrafen innehåller regler om samarbete och utbyte av information. Ändringen innebär att den skyldighet som nu finns för Finansinspektionen att i sin tillsynsverksamhet samarbeta och utbyta information med behöriga myndigheter och Europeiska kommissionen i den utsträckning som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen, utvidgas till att även omfatta Eiopa.
Övervägandena finns i avsnitt 17.3.7.
17 kap. 3 a §
Paragrafen genomför artiklarna 33, 38, 155 och 158 i Solvens IIdirektivet.
Paragrafen innehåller bestämmelser om tvistlösning. Av paragrafen framgår att Finansinspektionen får hänskjuta frågor som rör ett förfarande av en annan behörig myndighet till Eiopa för tvistlösning när det gäller tillsyn över ett försäkringsföretags filialer i en annan medlemsstat, kontroll av information och överträdelse av beslut om rättelse.
Lagrådet anser att formuleringen ”ett förfarande av” bör klargöras. Av artikel 19 i förordningen om inrättandet av Eiopa följer att om en behörig myndighet har invändningar mot en annan medlemsstats behöriga myndighets förfarande får Eiopa bistå myndigheterna med att nå fram till en överenskommelse. Den nu föreslagna bestämmelsen syftar till att ge
Finansinspektionen möjlighet att hänskjuta ärendet till Eiopa om tillsynsmyndigheten i värdlandet inte kan eller vill medverka till exempelvis en platsundersökning enligt artikel 33. En motsvarande formulering infördes i samband med genomförandet av det s.k. omnibus I-direktivet i bl.a. 6 kap. 4 § lagen (2014:968) om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag samt 23 kap. 5 a § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden (prop. 2011/12:70).
Övervägandena finns i avsnitt 17.4.
17 kap. 7 §
Paragrafen genomför artikel 38 i Solvens II-direktivet.
Paragrafen innehåller regler om platsundersökning. Av paragrafen framgår i ett nytt andra stycke att Finansinspektionen får – förutom hos försäkringsföretag – genomföra en undersökning hos ett företag som har fått i uppdrag av ett försäkringsföretag att utföra vissa funktioner eller verksamheter, om det behövs för tillsynen av försäkringsföretaget.
Övervägandena finns i avsnitt 17.3.5.
17 kap. 7 a §
Paragrafen genomför delvis artikel 77b.2 i Solvens II-direktivet (införd genom artikel 2.23 i omnibus II-direktivet).
I paragrafen behandlas vilka åtgärder som ska vidtas vid bristande efterlevnad av villkoren för användning av matchningsjustering.
Överväganden finns i avsnitt 17.6.2.
17 kap. 8 §
Ändringen i första stycket är en ren följdändring till att nuvarande 6 § ska betecknas 7 §.
17 kap. 12 §
Paragrafen genomför artikel 72 i Solvens II-direktivet.
Av paragrafen framgår i en ny punkt 4 i första stycket att de nu gällande reglerna om revisors och särskild granskares rapporteringsskyldighet kompletteras med skyldighet för dessa att genast rapportera till Finansinspektionen, om han eller hon vid fullgörandet av sitt uppdrag i ett försäkringsföretag får kännedom om förhållanden som kan innebära att företaget brister eller har brustit i uppfyllandet av solvens- eller minimikapitalkravet eller ett kapitalkrav som ska uppfyllas av ett företag som har beviljats undantag enligt 1 kap. 19 eller 19 b §.
Övervägandena finns i avsnitt 6.4 och 17.5.
17 kap. 16 §
Paragrafen genomför artikel 34.4 i Solvens II-direktivet.
Paragrafen innehåller regler om krav på en redogörelse för ändrade ekonomiska förhållanden.
Rubriken till paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 17.3.1.
17 kap. 17 §
Paragrafen genomför artikel 84 i Solvens II-direktivet.
Paragrafen innehåller bestämmelser om tillsyn över de försäkringstekniska avsättningarna.
Rubriken till paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 17.6.1.
17 kap. 18 §
Paragrafen genomför artikel 112.7 i Solvens II-direktivet.
Paragrafen innehåller regler om kompletterande beräkning av solvenskapitalkravet vid användande av en intern modell.
Övervägandena finns i avsnitt 17.7.1.
17 kap. 19 §
Paragrafen genomför artikel 118.1 i Solvens II-direktivet.
Paragrafen innehåller bestämmelser om handlingsplan vid bristande uppfyllande av kraven för att få använda en intern modell.
Övervägandena finns i avsnitt 17.7.2.
17 kap. 20 §
Paragrafen genomför artikel 118 i Solvens II-direktivet.
Paragrafen innehåller regler om beräkning enligt standardformeln vid bristande genomförande av plan.
Paragrafen har justerats med i enlighet med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 17.7.2.
17 kap. 21 §
Paragrafen genomför artikel 122.4 i Solvens II-direktivet.
Paragrafen innehåller bestämmelser om verifiering och kontroll av en intern modell.
Övervägandena finns i avsnitt 17.7.1.
17 kap. 22 §
Paragrafen genomför artikel 110 i Solvens II-direktivet.
I paragrafen finns bestämmelser om möjlighet för Finansinspektionen att under vissa omständigheter besluta att ett försäkringsföretag ska använda företagsspecifika parametrar vid beräkning av solvenskapitalkravet.
Övervägandena finns i avsnitt 17.10.2.
17 kap. 23 §
Paragrafen genomför artikel 119 i Solvens II-direktivet.
Paragrafen innehåller regler om beräkning enligt en fullständig eller partiell modell i stället för med standardformeln.
Övervägandena finns i avsnitt 17.10.3.
17 kap. 24 §
Paragrafen genomför artikel 37.1 i Solvens II-direktivet (i dess lydelse enligt artikel 2.8 a och b i omnibus II-direktivet).
Av paragrafen framgår i vilka fall Finansinspektionen får besluta om kapitaltillägg.
Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 17.10.4.
17 kap. 25 §
Paragrafen genomför artikel 37.2 i Solvens II-direktivet (i dess lydelse enligt artikel 2.8 a och b i omnibus II-direktivet).
Av paragrafen framgår hur ett kapitaltillägg ska beräknas. Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 17.10.4.
17 kap. 26 §
Paragrafen genomför artikel 37.5 i Solvens II-direktivet.
Av paragrafen framgår hur ett försäkringsföretags solvenskapitalkrav ska beräknas efter ett beslut om kapitaltillägg.
Övervägandena finns i avsnitt 17.10.4.
17 kap. 27 §
Paragrafen genomför artikel 37.3 i Solvens II-direktivet.
Av paragrafen framgår att Finansinspektionen vid beslut om vissa kapitaltillägg enligt 24 § även ska förelägga försäkringsföretaget att vidta åtgärder för att avhjälpa de brister som har föranlett kapitaltillägget.
Övervägandena finns i avsnitt 17.10.4.
17 kap. 28 §
Paragrafen genomför artikel 37.4 i Solvens II-direktivet.
Paragrafen innehåller bestämmelser om återkommande omprövningar av beslut om kapitaltillägg.
Paragrafen har justerats med beaktande av Lagrådets synpunkter. Övervägandena finns i avsnitt 17.10.4.
17 kap. 30 §
Paragrafen innehåller föreskriftsbemyndiganden.
Paragrafen ändras eftersom de nuvarande reglerna om förhandsgranskning av interna modeller tas bort. Vidare utvidgas bemyndigandet för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vilka upplysningar ett försäkringsföretag ska lämna till Finansinspektionen till att även omfatta när och hur dessa upplysningar ska lämnas.
18 kap. Ingripanden
Kapitlet innehåller bestämmelser om Finansinspektionens möjligheter att ingripa mot försäkringsföretag. Kapitlet inleds med bestämmelser som reglerar när och hur Finansinspektionen ska ingripa samt avstå från att ingripa. Kapitlet justeras och kompletteras för genomförandet av Solvens II-direktivet.
Lagrådet anser att flera av de nya paragraferna som har införts i kapitlet inte har karaktär av ingripande- eller sanktionsbestämmelser utan innehåller t.ex. handlingsregler för företagen. Lagrådet anser därför att paragrafernas placering bör övervägas ytterligare. Regeringen delar denna bedömning och bestämmelser som får anses vara handlingsregler för företagen har därför flyttats till 8 kap. Vidare har rubriker omformulerats eller slopats.
18 kap. 1 §
Av paragrafen framgår när Finansinspektionen ska ingripa mot försäkringsföretag.
Bestämmelserna i punkterna 1–3 motsvarar i huvudsak nuvarande 16 kap. 1 §. Finansinspektionens möjligheter att ingripa när det gäller ett försäkringsföretags åsidosättande av skyldigheterna enligt sina egna styrdokument har utvidgats till att avse samtliga styrdokument som har sin grund i författningar som reglerar företagets verksamhet. Likaledes ska Finansinspektionen ingripa om styrdokumenten inte längre är tillfredsställande med hänsyn till omfattningen och arten av företagets verksamhet.
Med styrdokument avses inte bara sådana dokument som avses i 10 kap. 2 § utan även de kompletterande riktlinjer som anges i 10 kap. 23 och 24 §§.
Vidare ersätts ordet näringsverksamhet med verksamhet i första punkten för att anpassa terminologi till den som används i andra lagar på finansmarknadsområdet, se 15 kap. 1 § bank och finansieringsrörelselagen (2004:297) och 25 kap. 1 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden. Ändringen är endast språklig.
Övervägandena finns i avsnitt 17.9.1.
18 kap. 2 §
Av paragrafen, som motsvarar nuvarande 16 kap. 2 §, framgår hur Finansinspektionen får ingripa. En paragrafhänvisning i första stycket är ändrad. Övervägandena finns i avsnitt 17.9.1.
18 kap. 4 §
Paragrafen genomför artikel 138.2 och 138.3 i Solvens II-direktivet.
Paragrafen innehåller bestämmelser om åtgärdsplan vid bristande uppfyllelse av solvenskapitalkravet.
Av paragrafens första stycke 1 framgår att ett försäkringsföretag som inte uppfyller solvenskapitalkravet ska upprätta en åtgärdsplan. En sådan måste ges in till Finansinspektionen för godkännande inom två månader från dagen då bristen i solvenskapitalkravet konstaterades. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med stöd av bemyndigandet i 28 §, meddela närmare föreskrifter om vilket innehåll som en åtgärdsplan enligt stadgandet ska ha (jfr artikel 142.1).
Av paragrafens första stycke 2 framgår att Finansinspektionen ska förelägga försäkringsföretaget att vidta nödvändiga åtgärder för att inom sex månader från dagen för bristens konstaterande åter uppfylla solvenskapitalkravet. Detta ska göras antingen genom att företaget återupprättar den tidigare nivån på den medräkningsbara kapitalbas som täcker solvenskapitalkravet eller genom att företaget gör reduceringar i sin riskprofil.
Om så är lämpligt får Finansinspektionen, enligt andra stycket, förlänga tidsfristen med tre månader.
Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 17.11.1 och 17.11.2.
18 kap. 5 §
Paragrafen genomför artikel 138.4 i Solvens II-direktivet (i dess lydelse enligt artikel 2.36 i omnibus II-direktivet).
Paragrafen innehåller regler om förlängd tidsfrist vid exceptionella förhållanden.
Av paragrafens första stycke framgår att Finansinspektionen får förlänga tidsfristen i 4 § 2 ytterligare (längst sju år), om Eiopa har meddelat att det föreligger exceptionella förhållanden och dessa förhållanden och dessa förhållanden påverkar ett försäkringsföretag som är föremål för åtgärder enligt 4 §. Vid en sådan förlängning måste det berörda försäkringsföretaget enligt andra stycket sända in en lägesrapport var tredje månad. I en sådan rapport ska företaget redogöra för vilka åtgärder som företaget vidtagit samt lämna uppgifter om hur arbetet fortskrider i syfte att på ovan nämnda sätt åter uppnå solvenskapitalkravet.
I paragrafens tredje stycke anges att Finansinspektionen ska besluta att den förlängda tidsfristen enligt första stycket ska upphöra att gälla om det av den ingivna rapporten framgår att företaget inte haft någon framgång i arbetet med att åter uppfylla solvenskapitalkravet. Det ställs således krav på att väsentliga framsteg kan påvisas avseende solvenskapitalkravets uppfyllande från den dag då bristande solvenskapital konstaterades till den dag då lägesrapporten gavs in. I annat fall ska den förlängda tidsfristen upphöra att gälla.
Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 17.11.3.
18 kap. 6 §
Paragrafen genomför artikel 308 e i Solvens II-direktivet (i dess lydelse enligt artikel 2.80 i omnibus II-direktivet).
Av paragrafen framgår att Finansinsektionen ska förelägga ett försäkringsföretag att vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att företaget kan uppfylla solvenskapitalkravet utan tillämpning av en tillfälligt justerad riskfri räntestruktur eller ett tillfälligt avdrag vid beräkningarna av de försäkringstekniska avsättningarna senast den 1 januari 2032 och att inom två månader från dagen för bristens konstaterande överlämna en plan för infasning till inspektionen. Företaget ska lämna en lägesrapport till Finansinspektionen.
Övervägandena finns i avsnitt 24.2.15.
18 kap. 7 §
Paragrafen genomför artikel 308 e i Solvens II-direktivet (i dess lydelse enligt artikel 2.80 i omnibus II-direktivet).
Av paragrafen framgår att Finansinspektionen ska återkalla ett tillstånd att använda en tillfälligt justerad riskfri räntestruktur eller ett tillfälligt avdrag vid beräkningarna av de försäkringstekniska avsättningarna om lägesrapporten enligt 6 § visar att företaget inte kommer att kunna uppfylla solvenskapitalkravet senast den 1 januari 2032.
Övervägandena finns i avsnitt 24.2.15.
18 kap. 8 §
Paragrafen genomför artikel 139.2 i Solvens II-direktivet.
Av paragrafen framgår att ett försäkringsföretag som inte uppfyller minimikapitalkravet, eller ett kapitalkrav som ska uppfyllas av ett företag som har beviljats undantag enligt 1 kap. 19 eller 19 b §, ska föreläggas att komma in med en finansiell saneringsplan.
En finansiell saneringsplan ska vara kortfristig och realistisk samt ges in till Finansinspektionen inom en månad från dagen då bristen i minimikapitalkravet konstaterades. Saneringsplanen ska godkännas av Finansinspektionen och innehålla de åtgärder som ska vidtas för att försäkringsföretaget inom tre månader åter ska uppfylla minimikapitalkravet eller ett kapitalkrav som ska uppfyllas av ett företag som har beviljats undantag enligt 1 kap. 19 eller 19 b §.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med stöd av bemyndigandet i 28 § meddela närmare föreskrifter om vilket innehåll som en finansiell saneringsplan enligt stadgandet ska ha (jfr artikel 142.1).
Övervägandena finns i avsnitt 17.12.1.
18 kap. 10 §
Paragrafen motsvarar i huvudsak nuvarande 16 kap. 7 § och genomför artiklarna 138.5 och 139.3 i Solvens II-direktivet.
Av paragrafen framgår att Finansinspektionen i vissa specifika fall får begränsa ett försäkringsföretags förfoganderätt eller förbjuda företaget att förfoga över sina tillgångar.
Bestämmelsen möjliggör för Finansinspektionen att i likhet med nuvarande 16 kap. 7 § kunna ingripa då ett försäkringsföretag inte uppfyller kapitalkraven. För det fall ett företag inte uppfyller minimikapitalkravet eller ett kapitalkrav som ska uppfyllas av ett företag som har beviljats undantag enligt 1 kap. 19 eller 19 b §, krävs inga ytterligare förutsättningar för ett ingripande i enlighet med paragrafen. I de fall som ett företag inte uppfyller solvenskapitalkravet måste det dessutom föreligga särskilda omständigheter som ger tillsynsmyndigheten anledning att befara att företagets finansiella ställning kommer att försämras ytterligare för att en förfoganderättsinskränkning enligt paragrafen ska vara möjlig.
Övervägandena finns i avsnitt 17.13.
18 kap. 11 §
Paragrafen genomför inte någon artikel i Solvens II-direktivet-direktivet.
Paragrafen innehåller bestämmelser om återkallelse av tillstånd. Ändringen i första stycket innebär att återkallelse ska ske även på den grunden att en person som ansvarar för en central funktion i ett försäkringsföretag inte uppfyller lämplighetskraven.
Ändringen i andra stycket innebär att Finansinspektionen, i stället för att återkalla tillståndet, får besluta att även den som ansvarar för en central funktion inte längre får kvarstå i sin befattning och då förordna en ersättare för denna
Övervägandena finns i avsnitt 7.1.
18 kap. 12 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 16 kap. 9 § 1, 3 och 5, och genomför artikel 144.1 i Solvens II-direktivet. Paragrafens nuvarande andra och fjärde punkter flyttas oförändrade till 13 §.
Av paragrafen framgår i vilka fall Finansinspektionen ska återkalla ett försäkringsföretags tillstånd.
Paragrafen är anpassad till Solvens II-regelverket genom att Finansinspektionen åläggs att återkalla ett försäkringsföretags tillstånd om företaget inte uppfyller minimikapitalkravet eller ett kapitalkrav som ska uppfyllas av ett företag som har beviljats undantag enligt 1 kap. 19 eller 19 b § och den finansiella saneringsplanen är uppenbart otillräcklig. Dessutom ska inspektionen återkalla tillståndet för ett försäkringsföretag som inte inom tre månader från den tidpunkt då företaget inte längre uppfyllde minimikapitalkravet eller ett kapitalkrav som ska uppfyllas av ett företag som har beviljats undantag enligt 1 kap. 19 eller 19 b § inte vidtagit åtgärderna i en godkänd finansiell saneringsplan.
Övervägandena finns i avsnitt 17.14.
18 kap. 13 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 16 kap. 9 § 2 och 4 och 10 § samt genomför artiklarna 141 och 144.1 i Solvens II-direktivet.
Av paragrafen framgår när Finansinspektionen får återkalla ett försäkringsföretags tillstånd.
Andra punkten i första stycket är flyttad från nuvarande 9 § 2 och tredje punkten från 9 § 4.
I en ny punkt 4 i första stycket införs en bestämmelse om att ett försäkringsföretags tillstånd får återkallas, om företaget inte inom de tidsfrister som anges i 4 § andra stycket och 5 § har vidtagit de åtgärder för att åter uppfylla solvenskapitalkravet som finns angivna i en godkänd åtgärdsplan, eller i annat fall allvarligt åsidosätter gällande bestämmelser för verksamheten.
Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets synpunkter. Övervägandena finns i avsnitt 17.14.
18 kap. 15 §
Paragrafen innehåller ändrade hänvisningar. Anmälningsskyldigheten vad gäller Eiopa ändras nu vid genomförandet av omnibus II-direktivet till en anmälan till Eiopa utan inskränkning i fråga om verksamheten.
18 kap. 28 §
Paragrafen genomföra artikel 142.1 i Solvens II-direktivet.
Paragrafen innehåller bemyndiganden för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om innehållet i en åtgärdsplan då solvenskapitalkravet hos ett försäkringsföretag inte är uppfyllt samt om innehållet i en finansiell saneringsplan då ett försäkringsföretag inte uppfyller minimikapitalkravet. Den motsvarar – i den del den avser finansiell saneringsplan – nuvarande 16 kap 26 §.
Övervägandena finns i avsnitt 17.16.
19 kap. Grupptillsyn
Kapitlet innehåller regler om den särskilda tillsyn som ska utövas över försäkringsföretag som ingår i en grupp (grupptillsyn). Reglernas syfte är att säkerställa att skyddet för försäkringstagarna inte försämras till följd av koncernstrukturen hos en försäkringsgivare. Detta kapitel innehåller de materiella bestämmelserna om grupptillsynen. I 1 kap. finns en rad
definitioner som har betydelse för gruppreglerna, bl.a. definieras där begreppen tillsynskollegium och ägarintresse.
Enligt Lagrådet försvåras möjligheten att få en överblick över hur grupptillsynen är tänkt att fungera av att centrala bestämmelser blandas med olika särregleringar. Efter de inledande 16 paragraferna, som väsentligen har generell innebörd, kommer ett avsnitt med rubriken ”Nationell undergrupptillsyn”, omfattande 17–26 §§, som reglerar en särskild ordning som medlemsstaterna har möjlighet att införa (s. 383 ff. i remissen). Under rubriken ”Tillsyn över vissa grupper med centraliserad riskhantering – särskild tillsynsordning” finns paragraferna 50–71. Dessa avser ett särskilt samrådsförfarande mellan tillsynsmyndigheter (lagrådsremissen s. 415 ff.). Därefter, från och med 72 §, synes kapitel 19 återgå till huvudregleringen avseende grupptillsyn.
Enligt Lagrådets mening bör övervägas om sådana delar av kapitlet som nu har nämnts kan skiljas ut från den generella regleringen och t.ex. bilda egna kapitel i lagen.
Lagrådet anser vidare att rubriksättningen i kapitlet är olämplig. Som exempel på olämplig rubriksättning nämns bl.a. följande: – 6–10 §§ avser grupptillsynsmyndigheten och hur en sådan utses. Före
vardera av 6–9 §§ finns en kortare eller längre huvudrubrik, alla på samma nivå. – Huvudrubriken ”Gruppsolvens” omfattar 27–40 §§, och i stort sett
alla paragrafer har sin egen underrubrik, alla på samma nivå. Bland dessa finns emellertid ett antal paragrafer, 34–39 §§, som samtliga synes avse ett specialfall, nämligen användning av s.k. interna modeller. – Efter 40 § finns ett antal paragrafer, 41–45 §§, som också synes avse
aspekter på frågor om gruppsolvens, men som var och en försetts med en egen huvudrubrik. Lagrådet anser sammanfattningsvis att den föreslagna regleringen i 19 kap. innehåller sådana brister och oklarheter att den, innan den kan läggas till grund för lagstiftning, måste omarbetas grundligt
Regeringen delar Lagrådets synpunkter i fråga om placeringen av bestämmelserna i kapitlet och har därför brutit ut särbestämmelser från mera centrala bestämmelser (genom att lägga bestämmelserna om nationell grupptillsyn och särskild tillsynsordning i slutet av kapitlet). Regeringen delar även Lagrådets synpunkter i fråga om rubriksättningen och har justerat den i allt väsentligt i enlighet med vad Lagrådet anfört.
Dessa justeringar innebär en avsevärt förbättrad struktur inom kapitlet och det finns därför, enligt regeringens mening, inte behov av att bryta ur särregleringen på så sätt att den bildar egna kapitel i lagen.
Genom de ändringar som nu görs i kapitlet vad gäller de materiella bestämmelserna, rubriksättningen och placeringen av bestämmelserna anser regeringen att Lagrådets påpekande, att kapitlet måste omarbetas grundligt, har tillgodosetts.
Lagrådet anför också följande. I 19 kap. 77–80 §§ finns bestämmelser om upplysningsskyldighet för försäkringsföretag och om vissa tillsynsbefogenheter för Finansinspektionen. Tidigare var kapitlet om försäkringsgrupper (9 kap.) placerat före kapitlen om tillsyn (14 kap.) och ingripanden (16 kap.) i lagen. Enligt lagförslaget ska gruppkapitlet
nu komma efter dessa kapitel (vilka enligt förslaget ska ha nummer 17 och 18). I den fortsatta beredningen bör belysas hur bestämmelserna i 17–19 kap. förhåller sig till varandra och i vilken utsträckning bestämmelserna i 17–18 kap. är tillämpliga även på de frågor som behandlas i 19 kap.
Regeringen vill med anledning av Lagrådets synpunkter, såvitt gäller förhållandet mellan bestämmelserna i 17 och 19 kap. peka på det som sägs i avsnitt 18.1.3. Där förklaras bl.a. att grupptillsynen utgör ett komplement till den tillsyn som ska ske med avseende på de enskilda försäkringsföretagen individuellt. Ett försäkringsföretag som ska underkastas grupptillsyn ska alltså även stå under tillsyn som enskilt institut. När det gäller förhållandet mellan bestämmelserna i 18 och 19 kap. så finns särskilda ingripandebestämmelser i 19 kap. som gäller för bl.a. försäkringsföretag som ingår i en grupp. När det sedan gäller frågan i vilken utsträckning bestämmelserna i 17 och 18 kap. är tillämpliga även på de frågor som behandlas i 19 kap. så anges det ibland i 19 kap. att vissa bestämmelser i 17 och 18. kap. ska gälla, se t.ex. 19 kap. 28 §.
19 kap. 1 §
Genom paragrafen genomförs definitionen av grupp i artikel 212.1 c i Solvens II-direktivet.
Övervägandena finns i avsnitt 18.1.1.
19 kap. 2 §
Genom paragrafen genomförs delvis artikel 213.2 i Solvens II-direktivet (i den lydelse artikeln fått genom artikel 4.2. i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/89/EU av den 16 november 2011 om ändring av direktiven 98/78/EG, 2002/87/EG och 2009/138/EG vad gäller extra tillsyn över finansiella enheter i ett finansiellt konglomerat [direktiv 2011/89/EU]). Genom paragrafen får även artiklarna 213.1 och 214.1 i Solvens II-direktivet anses genomförda.
I paragrafen anges de olika fall i vilka grupptillsyn ska utövas. Grupptillsynen är olika omfattande beroende på hur en grupp ser ut.
Paragrafens första stycke anger att särskild tillsyn över försäkringsföretag som ingår i en grupp (grupptillsyn) ska utövas enligt detta kapitel.
I paragrafens andra stycke anges de fall då den mest omfattande grupptillsynen ska ske enligt 4, 5, 7–40, 42–64 och 74–103 §§ .
I andra stycket 1 genomförs större delen av artikel 213.2 a i Solvens IIdirektivet. Eftersom begreppet företag med ägarintresse inte används i lagen (se avsnitt 18.1.1) måste de tre olika fall där ett företag med ägarintresse föreligger, beskrivas direkt i lagtexten. I denna punkt anges två av de fallen: när ett företag är moderföretag och när ett företag har ett ägarintresse i ett annat företag. Begreppet ägarintresse i första stycket 1 definieras liksom begreppen EES-försäkringsgivare och försäkringsgivare från tredjeland i 1 kap. 12 §.
I andra stycket 2 genomförs återstående del av artikel 213.2 a i
Solvens II-direktivet. Det är den situation då ett företag är ett företag med ägarintresse enligt direktivets definition (se artikel 212.1 a) på grund av att det företaget förenas med ett annat företag genom en gemensam eller i huvudsak gemensam ledning.
I andra stycket 3 genomförs artikel 213.2 b i Solvens II-direktivet. I tredje stycket genomförs artikel 213.2 c i Solvens II-direktivet, som reglerar grupptillsyn över grupper där moderföretaget finns utanför EES. Den tillsynen är begränsad till vad som följer av artiklarna 260–263 i Solvens II-direktivet, vilket uttrycks i paragrafen genom hänvisningen till 65–73 §§, som genomför dessa direktivartiklar.
I fjärde stycket genomförs artikel 213.2 d i Solvens II-direktivet, som reglerar fall då moderföretaget i gruppen är ett försäkringsholdingföretag med blandad verksamhet. Begreppet definieras i 1 kap 12 §. Tillsyn ska i detta fall endast utövas enligt 41 §.
Övervägandena finns i avsnitt 18.1.3.
19 kap. 3 §
Paragrafen genomför inte någon direktivartikel utan är en ren upplysningsbestämmelse om var vissa bestämmelser finns i kapitlet.
19 kap. 4 §
Paragrafen, genomför artikel 215.1 i Solvens II-direktivet (i den lydelse artikeln fått genom artikel 4.4. i direktiv 2011/89/EU).
Paragrafen innehåller bestämmelser om nivån för grupptillsyn.
Lagrådet anser att det bör klargöras vad som närmare bestämt avses med att bestämmelserna om grupptillsyn ska tillämpas ”enbart på nivån för vissa företag”. Regeringen vill med anledning av detta klargöra att det i detta sammanhang innebär att någon indelning i undergrupper inte ska göras utan grupptillsynen ska omfatta det yttersta moderföretaget inom EES och, med en tillämpning av bestämmelsen om vilka företag som ingår i en grupp, alla företag därunder som ingår i gruppen.
Lagrådet anser vidare att regleringen i paragrafen är svårläst och att det bör övervägas om inte bestämmelserna kan utformas i närmare överensstämmelse med motsvarande reglering i direktivet, vilken i detta fall framstår som något tydligare (se artikel 215). Regeringen anser att bestämmelsen redan är tillräckligt nära utformad motsvarande reglering i direktivet och att någon justering av paragrafen inte behövs i detta hänseende.
Lagrådet anför att benämningen ”toppen av en grupp” används för att peka ut det företag som ligger överst i gruppstrukturen, att detta uttryckssätt saknar motsvarighet i direktivet och att valet att använda en annan terminologi i den svenska regleringen än i direktivet bör motiveras. Regeringen noterar att i direktivet (se artikel 215) används uttrycket ”moderföretag som har det yttersta ägarintresset på gemensamskapsnivå” i stället för som i lagförslaget ”i toppen av en grupp”. Enligt regeringen åskådliggör emellertid uttrycket ”i toppen av en grupp” på ett bättre sätt vad som avses varför detta bör användas i lagtexten. I sammanhanget bör särskilt noteras att detta uttryck används i lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat, se 3 kap. 1 § 1. När det gäller benämningen ”i toppen av en grupp”, se även vad som sägs om detta uttryck i avsnitt 18.1.5.
Övervägandena finns i avsnitt 18.1.4.
19 kap. 5 §
Paragrafen genomför artikel 213.1 andra stycket i Solvens II-direktivet.
I paragrafen klargörs att grupptillsyn inte ersätter tillsyn över ett enskilt försäkringsföretag utan utgör ett komplement till den.
Övervägandena finns i avsnitt 18.1.3.
19 kap. 6 §
Paragrafen genomför artiklarna 212.1 d och 247.1 i Solvens II-direktivet.
Paragrafen innehåller bestämmelser om grupptillsynsmyndigheten och dess ansvar.
Paragrafen har justerats med beaktande av Lagrådets synpunkter. Övervägandena finns i avsnitt 18.1.5.
19 kap. 7 §
Paragrafen genomför artikel 247.2 i Solvens II-direktivet (i den lydelse direktivartikeln fått genom artikel 4.16 i direktiv 2011/89/EU).
Paragrafen innehåller bestämmelser om när Finansinspektionen ska vara grupptillsynsmyndighet.
Lagrådet anser att det bör övervägas om inte de svenska bestämmelserna om när Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet bör utformas i närmare anslutning till direktivets ordalydelse och anför följande. I en av bestämmelserna beskrivs situationen att det ”i toppen av gruppen” finns fler än ett företag. Enligt den begreppsapparat som introduceras i en annan bestämmelse kan dock endast ett företag vara ”i toppen”. I direktivet används olika benämningar för att ringa in de företag som avses i dessa paragrafer (se artiklarna 215 och 247).
Regeringen instämmer i Lagrådets bedömning och har utformat bestämmelsen i närmare anslutning till direktivets ordalydelse.
Paragrafen har justerats med beaktande av Lagrådets synpunkter. Övervägandena finns i avsnitt 18.1.5.
19 kap. 8 §
Paragrafen genomför Solvens II-direktivets artikel 247.3 första stycket och delar av tredje stycket (i den lydelse artiklarna fått genom artikel 2.65 i omnibus II-direktivet).
Paragrafen innehåller bestämmelser om överenskommelse och beslut om utseende av grupptillsynsmyndighet.
Lagrådet pekar på att bestämmelserna i tredje och fjärde styckena inte överensstämmer med motsvarande reglering i artikel 247.3 i direktivet och att det i direktivet anges att de berörda behöriga myndigheterna ska göra allt de kan för att nå fram till ett gemensamt beslut om valet av grupptillsynsmyndighet inom tre månader men att det i den svenska regleringen i stället är Finansinspektionen som åläggs att fatta beslut inom tre månader. Lagrådet anför att detta även har relevans för utformningen av bestämmelsen om hänskjutande av ett ärende om utseende av grupptillsynsmyndighet till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten. Regeringen vill med anledning av detta framhålla att det inte är möjligt för svenska förvaltningsmyndigheter att fatta beslut gemensamt med andra myndigheter samt att en liknande lagteknisk lösning har valts vid andra direktivgenomföranden, se t.ex. 4 kap.4–8 §§ lagen (2014:968) om särskild tillsyn över kreditinstitut och
värdepappersbolag samt prop. 2013/14:228 s. 216. Med anledning av vad Lagrådet har anfört bör dock bestämmelsen justeras så att det framgår att en överenskommelse om valet av grupptillsynsmyndighet får träffas inom tre månader från den dag då frågan om en sådan överenskommelse väcktes av en berörd behörig myndighet.
Paragrafen har justerarats med beaktande av Lagrådets synpunkter. Övervägandena finns i avsnitt 18.1.6.
19 kap. 9 §
Paragrafen genomför artikel 247.4 och 247.5 i Solvens II-direktivet (i den lydelse artiklarna fått genom artikel 2.65 i omnibus II-direktivet).
Paragrafen innehåller bestämmelser om hänskjutande av ett ärende om utseende av grupptillsynsmyndighet till Eiopa.
Övervägandena finns i avsnitt 18.1.7.
19 kap. 10 §
Paragrafen genomför artikel 247.6 i Solvens II-direktivet (i den lydelse artikeln fått genom artikel 2.65 i omnibus II-direktivet).
I paragrafen anges vilken behörig myndighet som ska utföra uppgiften som grupptillsynsmyndighet, om ett gemensamt beslut enligt 8 och 9 §§ inte kan fattas.
Paragrafen har justerats med beaktande av Lagrådets synpunkter. Övervägandena finns i avsnitt 18.1.7.
19 kap. 11 §
Paragrafen genomför artikel 214.2 första–tredje styckena i Solvens IIdirektivet.
I paragrafen anges i vilka fall som Finansinspektionen får besluta om att, helt eller delvis, inte beakta ett företag i en grupp vid grupptillsynen.
Övervägandena finns i avsnitt 18.1.8.
19 kap. 12 §
Paragrafen genomför artikel 214.2 fjärde stycket i Solvens II-direktivet.
I paragrafen anges att om Finansinspektionen med stöd av 11 § första stycket 2 eller 3 beslutar att inte beakta en EES-försäkringsgivare i en grupp ska det företag som finns i toppen av gruppen i Sverige, på begäran av Finansinspektionen, lämna de upplysningar som en behörig myndighet i EES-försäkringsgivarens hemland behöver för sin tillsyn av EES-försäkringsgivaren.
Övervägandena finns i avsnitt 18.1.8.
19 kap. 13 §
Paragrafen genomför artikel 213.4 i Solvens II-direktivet (i den lydelse artikeln fått genom artikel 4.2 i direktiv 2011/89/EU).
Paragrafen innebär att Finansinspektionen, under vissa förutsättningar, får medge att det blandade finansiella holdingföretaget bara behöver tillämpa de relevanta bestämmelserna för konglomerat.
Paragrafen motsvaras i sak av nuvarande 9 kap. 8 a § första stycket.
Lagrådet har anfört att sista delen av bestämmelsen (”så att det….”) förefaller överflödig och kan strykas. Regeringen anser dock att den delen bör kvarstå då det finns en liknande bestämmelse i sak i 4 kap. 10 §
första stycket lagen (2014:968) om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag och då det är angeläget att reglerna i största möjliga mån ser likadana ut för att underlätta för tillämparna.
Övervägandena finns i avsnitt 18.1.9.
19 kap. 14 §
Paragrafen genomför artikel 213.5 i Solvens II-direktivet (i den lydelse artikeln fått genom artikel 4.2 i direktiv 2011/89/EU).
Paragrafen innebär att Finansinspektionen, under vissa förutsättningar, får medge att det blandade finansiella holdingföretaget bara behöver tillämpa bestämmelserna för den största sektorn enligt 2 kap. 3 § lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat.
Paragrafen motsvaras i sak av nuvarande 9 kap. 8 a § andra stycket. En justering i förhållande till lagförslaget i lagrådsremissen har gjorts. Den är föranledd av att uttrycket ”finansiella företagsgrupper” inte längre används. Någon ändring i sak är dock inte avsedd.
Övervägandena finns i avsnitt 18.1.9.
19 kap. 15 §
Paragrafen genomför artikel 213.6 i Solvens II-direktivet (i den lydelse artikeln fått genom artikel 4.2 i direktiv 2011/89/EU).
Paragrafen innebär att Finansinspektionen ska underrätta Eba och Eiopa.
Paragrafen motsvaras i sak av nuvarande 9 kap. 8 a § tredje stycket. Övervägandena finns i avsnitt 18.1.9.
19 kap. 16 §
Paragrafen genomför artiklarna 218.2, 218.3 och 224 i Solvens IIdirektivet.
Paragrafen innehåller bestämmelser om säkerställande av kapitalbas och kapitalkrav på gruppnivå.
I 104 § 1 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om hur den gruppbaserade kapitalbasen och det gruppbaserade kapitalkravet ska beräknas enligt 16–22 §§.
Övervägandena finns i avsnitt 18.1.10.
19 kap. 17 §
Paragrafen genomför artiklarna 220.2 och 230.1 andra stycket i Solvens II-direktivet och är utformad med förebild i 5 kap. 4 § konglomeratlagen och nuvarande lydelse av 9 kap. 5 § denna lag.
Paragrafen innehåller bestämmelser om metoder för beräkning av kapitalbas och kapitalkrav.
I 104 § 1 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om hur den gruppbaserade kapitalbasen och det gruppbaserade kapitalkravet ska beräknas enligt 16–22 §§.
Övervägandena finns i avsnitt 18.1.10.
19 kap. 18 §
Paragrafen genomför delvis artikel 221 i Solvens II-direktivet.
Paragrafen innehåller bestämmelser om proportionellt beaktande av innehav.
I 104 § 1 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om hur den gruppbaserade kapitalbasen och det gruppbaserade kapitalkravet ska beräknas enligt 16–22 §§. Med stöd av det bemyndigandet avses delar av artikel 221 genomföras (artikel 221.1 a andra–fjärde styckena).
Övervägandena finns i avsnitt 18.1.10.
19 kap. 19 §
Paragrafen genomför artikel 221.2 i Solvens II-direktivet.
Av paragrafen framgår att när Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet, ska inspektionen, efter samråd, besluta vilken proportionell andel som ska beaktas i vissa angivna fall.
I 104 § 1 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om hur den gruppbaserade kapitalbasen och det gruppbaserade kapitalkravet ska beräknas enligt 16–22 §§.
Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 18.1.10.
19 kap. 20 §
Paragrafen genomför artikel 222.1 första stycket och delar av artikel 223.1 i Solvens II-direktivet.
Paragrafen innehåller bestämmelser om vissa avdrag vid beräkning av den gruppbaserade kapitalbasen.
Övervägandena finns i avsnitt 18.1.10.
19 kap. 21 §
Paragrafen genomför artikel 230.2 första stycket i Solvens II-direktivet. Övriga delar av artikel 230.2 genomförs genom 33 §, 44 § andra stycket och myndighetsföreskrifter med stöd av bemyndigandet i 104 § 1 där det anges att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur den gruppbaserade kapitalbasen och det gruppbaserade kapitalkravet ska beräknas enligt 16–22 §§.
Paragrafen innehåller bestämmelser om standardformeln och interna modeller på gruppnivå.
Paragrafen har justerats med beaktande av Lagrådets synpunkter. Övervägandena finns i avsnitt 18.1.10.
19 kap. 22 §
Paragrafen genomför artikel 230.2 andra och tredje styckena.
Paragrafen innehåller bestämmelser om minsta värde av det gruppbaserade solvenskapitalkravet om konsolideringsmetoden används.
Övervägandena finns i avsnitt 18.1.10.
19 kap. 23 §
Paragrafen genomför artiklarna 231.1 och 233.5 i Solvens II-direktivet (i de lydelser artiklarna fått genom artiklarna 4.8 och 4.9 i direktiv 2011/89/EU och genom artikel 2.51 i omnibus II-direktivet).
Paragrafen innehåller bestämmelser om tillstånd till användning av interna modeller inom en grupp.
Lagrådet har anfört att det framstår som oklart i vilka situationer det kan bli aktuellt att beräkna ett solvenskapitalkrav för en EESförsäkringsgivare samt om bestämmelsen när det gäller försäkringsföretag tar sikte på grupptillsynen eller tillsynen av det enskilda företaget. Enligt Lagrådet bör dessa frågor klargöras i den fortsatta beredningen. Regeringen vill med anledning av detta framhålla att bestämmelsen tar sikte på det enskilda företaget. Vidare kan ett beslut om en intern modell ha bäring på en EES-försäkringsgivare, när
Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet.
Övervägandena finns i avsnitt 18.1.10.
19 kap. 24 §
Paragrafen genomför inte någon artikel i Solvens II-direktivet. Den är utformad med förebild i 10 kap. 5 § andra stycket i den numera upphävda lagen (2006:1371) om kapitaltäckning och stora exponeringar (kapitaltäckningslagen).
Paragrafen innehåller bestämmelser om tillämplig lag vid prövning av en tillståndsansökan.
Övervägandena finns i avsnitt 18.1.10.
19 kap. 25–27 §§
Paragraferna genomför tillsammans artiklarna 231.2–231.6 och 233.5 i Solvens II-direktivet, i den lydelse artiklarna fått genom artikel 4.9 i direktiv 2011/89/EU och artikel 2.51 i omnibus II-direktivet. I paragraferna beskrivs den ordning i vilken handläggningen ska ske av en tillståndsansökan som avser en gruppbaserad intern modell.
Bestämmelserna är utformad efter mönster från 10 kap. 6 § och 6 c § i den numera upphävda lagen (2006:1371) om kapitaltäckning och stora exponeringar (kapitaltäckningslagen) och har motsvarande innehåll.
27 § har justerats i enlighet med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 18.1.10.
19 kap. 28 §
Paragrafen genomför artikel 231.7 första och andra styckena i Solvens IIdirektivet (i den lydelse artikeln fått genom artikel 2.51 i omnibus IIdirektivet).
Paragrafen innehåller bestämmelser om åtgärder om en intern modell på gruppnivå avviker från antaganden för den interna modellen på gruppnivå.
Paragrafen har justerats med beaktande av Lagrådets synpunkter. Övervägandena finns i avsnitt 18.1.10.
19 kap. 29 §
Paragrafen genomför artikel 232 i Solvens II-direktivet (i den lydelse denna artikel fått genom artikel 2.52 och 2.53 i omnibus II-direktivet).
Paragrafen innehåller bestämmelser om kapitaltillägg på gruppnivå till det gruppbaserade solvenskapitalkravet.
Paragrafen har justerats med beaktande av Lagrådets synpunkter. Övervägandena finns i avsnitt 18.1.10.
19 kap. 30 §
Paragrafen genomför artikel 227.2 första och andra styckena i Solvens IIdirektivet (i dess lydelse enligt artikel 2.50 i omnibus II-direktivet).
Paragrafen innehåller bestämmelser om kontroll av likvärdighet avseende anknutna försäkringsgivare från tredjeland.
Lagrådet pekar på att det framstår som oklart vad som avses med ”anknutna försäkringsgivare” och vilken koppling (om någon) dessa bestämmelser har till bestämmelserna om moderföretag från tredjeland. I 1 kap. 16 a § finns en definition av begreppet ”anknutet företag”, men det framgår inte om denna definition är tänkt att tillämpas även med avseende på vad som är en ”anknuten försäkringsgivare”. Dessa frågor behöver klargöras och rubriksättningen anpassas.
Regeringen vill med anledning av Lagrådets synpunkter förtydliga att definitionen av anknutet företag i 1 kap. 16 a § även ska tillämpas i detta fall. Vidare bör påpekas att kontrollen av likvärdighet i detta fall ska skiljas från kontrollen av om den tillsyn, som en tillsynsmyndighet i ett tredjeland utövar, är likvärdig med den grupptillsyn som föreskrivs i Solvens II-direktivet. För att undvika missförstånd bör vidare bestämmelserna om kontroll av likvärdighet avseende anknutna försäkringsgivare från tredjeland placeras på ett annat ställe i lagen, nämligen bland bestämmelserna som rör gruppsolvens och, som Lagrådet påpekat, rubriksättningen anpassas.
Lagrådet pekar vidare på att det inte finns några bestämmelser motsvarande dem om kontroll av likvärdighet av tillsyn som en tillsynsmyndighet i tredje land utövar (se avsnitt 18.2.14), om vad som blir konsekvensen av utfallet av kontrollen. Detta kommer att regleras i myndighetsföreskrifter med stöd av det bemyndigande som ges till Finansinspektionen.
Paragrafen har justerats med beaktande av Lagrådets synpunkter. Övervägandena finns i avsnitt 18.1.10.
19 kap. 31 §
Paragrafen genomför artikel 227.2 tredje stycket i Solvens II-direktivet (i dess lydelse enligt artikel 2.50 i omnibus II-direktivet).
Paragrafen innehåller bestämmelser om hänskjutande av ärende till Eiopa.
Paragrafen har justerats med beaktande av Lagrådets synpunkter. Övervägandena finns i avsnitt 18.1.10.
19 kap. 32 §
I paragrafen genomförs artikel 219.1 första stycket i Solvens IIdirektivet, i den lydelse artikeln fått genom artikel 4.6 direktiv 2011/89/EU.
Paragrafen innehåller bestämmelser om återkommande beräkningar av kapitalbas och kapitalkrav på gruppnivå.
Övervägandena finns i avsnitt 18.1.11.
19 kap. 33 §
I paragrafen genomförs artikel 219.1 andra stycket i Solvens II-direktivet (i den lydelse artikeln fått genom direktiv artikel 4.6 i 2011/89/EU).
Paragrafen innehåller bestämmelser om rapportering av återkommande beräkningar av kapitalbas och kapitalkrav på gruppnivå.
I 104 § 3 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om innehållet i samt omfattningen och fullgörandet av rapporteringen enligt den förevarande paragrafen.
Övervägandena finns i avsnitt 18.1.11.
19 kap. 34 §
I paragrafen genomförs artikel 219.2 i Solvens II-direktivet (i den lydelse artikeln fått genom artikel 4.6 i direktiv 2011/89/EU).
Paragrafen innehåller bestämmelser om fortlöpande övervakning av solvenskapitalkravet för gruppen och ny beräkning om riskprofilen förändrats väsentligt.
Övervägandena finns i avsnitt 18.1.11.
19 kap. 35 §
I paragrafen genomförs artikel 218.4 andra meningen (delvis), 218.5 och artikel 230.2. fjärde stycket sista meningen i Solvens II-direktivet.
Paragrafen innehåller bestämmelser om åtgärder vid bristande efterlevnad av solvenskapitalkravet för gruppen.
I 104 § 4 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om innehållet i en åtgärdsplan och en finansiell saneringsplan enligt andra stycket i den förevarande paragrafen.
Paragrafen har justerats med beaktande av Lagrådets synpunkter. Övervägandena finns i avsnitt 18.1.11.
19 kap. 36 §
Paragrafen genomför artikel 235 i Solvens II-direktivet (i den lydelse artikeln fått genom artikel 4.11 i direktiv 2011/89/EU).
Paragrafen innehåller bestämmelser om gruppsolvens för försäkringsföretag som är dotterföretag till försäkringsholdingföretag och blandade finansiella holdingföretag.
Paragrafen har justerats med beaktande av Lagrådets synpunkter. Övervägandena finns i avsnitt 18.1.10.
19 kap. 37 §
Paragrafen genomför delvis artiklarna 244 och 245 i Solvens II-direktivet (i den lydelse bestämmelserna fått genom artiklarna 4.13 och 4.14 i direktiv 2011/89/EU).
Paragrafen innehåller bestämmelser om rapportering av väsentliga riskkoncentrationer och betydande transaktioner inom en grupp.
I 104 § 5 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vilka upplysningar som ett företag ska lämna till Finansinspektionen enligt den förevarande paragrafen.
Övervägandena finns i 18.2.4.
19 kap. 38 §
Paragrafen genomför delvis artikel 244.2 och artikel 245.2 i Solvens IIdirektivet (i dess lydelse enligt artiklarna 4.13 och 4.14 i direktiv 2011/89/EU).
Paragrafen innehåller bestämmelser om rapportering enligt 37 §. Övervägandena finns i avsnitt 18.2.4.
19 kap. 39 §
Paragrafen genomför artikel 215.2 i Solvens II-direktivet (i den lydelse artikeln fått genom artikel 4.4 i direktiv 2011/89/EU).
I paragrafen anges under vilka förutsättningar som Finansinspektionen får besluta att inte tillämpa bestämmelserna om tillsyn enligt 37 och 38 §§ avseende riskkoncentrationer och transaktioner inom en grupp på ett visst dotterföretag.
Paragrafen har utformats med beaktande av Lagrådets synpunkter. Övervägandena finns i avsnitt 18.1.4.
19 kap. 40 §
Paragrafen genomför artikel 213.3 i Solvens II-direktivet (i den lydelse artikeln fått genom artikel 4.2 i direktiv 2011/89/EU).
I paragrafen anges i vilka fall som Finansinspektionen får besluta att tillsyn över riskkoncentrationer och transaktioner inom en grupp inte ska utövas.
Paragrafen har utformats med beaktande av Lagrådets synpunkter. Övervägandena finns i avsnitt 18.2.5.
19 kap. 41 §
Paragrafen genomför artikel 265 i Solvens II-direktivet.
Paragrafen innehåller bestämmelser om tillsyn över transaktioner inom grupper där moderföretaget är ett försäkringsholdingföretag med blandad verksamhet.
Övervägandena finns i avsnitt 18.2.6.
19 kap. 42 §
Paragrafen genomför artikel 246 i Solvens II-direktivet.
Paragrafen innehåller bestämmelser om företagsstyrningssystem inom en grupp.
I 104 § 6 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om företagsstyrningssystemet inom en grupp enligt den förevarande paragrafen.
Paragrafen har justerats med beaktande av Lagrådets synpunkter. Övervägandena finns i avsnitt 18.2.7.
19 kap. 43 §
Paragrafen genomför artikel 246.4 i Solvens II-direktivet (i den lydelse artikeln fått genom artikel 4.15 i direktiv 2011/89/EU).
Paragrafen innehåller bestämmelser om den egna risk- och solvensbedömningen.
Lagrådet har efterfrågat ett klargörande av vad som avses med ”nivån för ett dotterföretag”. Med uttrycket avses att den egna risk- och solvensbedömningen ska avse dotterföretaget och, med tillämpning av
bestämmelsen om företag som ingår i en grupp, företag som dotterföretaget har ett ägarintresse i.
I 104 § 7 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om innehållet i en egen risk- och solvensbedömning inom en grupp enligt den förevarande paragrafen.
Övervägande finns i avsnitt 18.2.7.
19 kap. 44 §
Paragrafen genomför artikel 254.1 i Solvens II-direktivet.
Paragrafen innehåller bestämmelser om lämnande av information inom en grupp.
Övervägandena finns i avsnitt 18.2.8.
19 kap. 45–48 §§
Paragraferna genomför inte några direktivartiklar.
Paragraferna innehåller bestämmelser om tystnadsplikt, uppgiftsskyldighet, meddelandeförbud och ansvar. De motsvaras i sak av nuvarande 9 kap. 11–14 §§.
19 kap. 49 §
Paragrafen genomför artikel 254.2 första stycket första meningen i Solvens II-direktivet (i den lydelse bestämmelsen fått genom artikel 2.69 i omnibus II-direktivet).
Paragrafen innehåller bestämmelser om lämnande av upplysningar till Finansinspektionen.
I 104 § 5 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vilka upplysningar som ett företag ska lämna till Finansinspektionen enligt den förevarande paragrafen.
Övervägandena finns i avsnitt 18.2.8.
19 kap. 50 §
Paragrafen genomför artikel 254.2 andra stycket (i den lydelse artikeln fått genom artikel 2.69 i omnibus II-direktivet.
Paragrafen innehåller bestämmelser om föreläggande. Övervägandena finns i avsnitt 18.2.8.
19 kap. 51 §
Paragrafen genomför artikel 255.1 i Solvens II-direktivet.
Paragrafen innehåller bestämmelser om kontroll av information. Övervägandena finns i avsnitt 18.2.3.
19 kap. 52 §
Paragrafen genomför artikel 255.2 i Solvens II-direktivet (i den lydelse artikeln fått genom artikel 2.70 i omnibus II-direktivet).
Paragrafen innehåller bestämmelser om kontroll av information på begäran från en behörig myndighet i ett annat land inom EES.
Övervägandena finns i avsnitt 18.2.3.
19 kap. 53 §
Paragrafen genomför artiklarna 248.2 tredje stycket, 248.4 andra stycke, 249.1a, 255.2 fjärde stycket, 260.1 fjärde stycket i Solvens II-direktivet (i den lydelse artiklarna fått genom artiklarna 2.50, 2.66, 2.67, 2.70 och 2.75 i omnibus II-direktivet).
Paragrafen innehåller bestämmelser om hänskjutande av olika frågor till Eiopa för tvistlösning.
Övervägandena finns i avsnitt 18.2.1, 18.2.3 och 18.2.14.
19 kap. 54 §
Paragrafen genomför artikel 256.1 i Solvens II-direktivet (i den lydelse artikeln fått genom artikel 4.18 i direktiv 2011/89/EU).
Paragrafen innehåller bestämmelser om offentliggörande av en solvens- och verksamhetsrapport på gruppnivå.
Övervägandena finns i avsnitt 18.2.9.
19 kap. 55 §
Paragrafen genomför delvis artikel 256.2 i Solvens II-direktivet (i den lydelse artikeln fått genom artikel 4.18 i direktiv 2011/89/EU).
Paragrafen innehåller bestämmelser om offentliggörande av en gemensam solvens- och verksamhetsrapport på gruppnivå och för enskilda företag i en grupp.
Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag Övervägandena finns i avsnitt 18.2.9.
19 kap. 56 §
I paragrafen genomförs delvis artikel 256.2 och 256.3 i Solvens IIdirektivet och när det gäller artikel 256.2 i Solvens II-direktivet (i den lydelse artikeln fått genom artikel 4.18 i direktiv 2011/89/EU).
Paragrafen innehåller bestämmelser om innehållet i den gemensamma solvens- och verksamhetsrapporten.
Övervägandena finns i avsnitt 18.2.9.
19 kap. 57 §
Paragrafen genomför artikel 256 a i Solvens II-direktivet (som är införd genom artikel 2.72 i omnibus II-direktivet).
Paragrafen innehåller bestämmelser om offentliggörande av strukturen på en grupp.
Övervägandena finns i avsnitt 18.2.10.
19 kap. 58–62 §§
Paragraferna genomför artikel 258.2 i Solvens II-direktivet (i den lydelse artikeln fått genom artikel 4.20 i direktiv 2011/89/EU).
Paragraferna innehåller bestämmelser om förseningsavgift för försäkringsholdingföretag och blandade finansiella holdingföretag.
Övervägandena finns i avsnitt 18.2.11.
19 kap. 63 §
Paragrafen genomför artikel 257 i Solvens II-direktivet (i den lydelse artikeln fått genom artikel 4.19 i direktiv 2011/89/EU).
Paragrafen innehåller bestämmelser om ledningen i försäkringsholdingföretag och blandade finansiella holdingföretag.
Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 18.2.12.
19 kap. 64 §
Paragrafen komplettar 63 §.
Paragrafen innehåller bestämmelser om ingripande mot försäkringsholdingföretag och blandade finansiella holdingföretag och dess ledning.
Övervägandena finns i avsnitt 18.2.12 och 18.2.13.
19 kap. 65 §
Paragrafen genomför artikel 260.1 i Solvens II-direktivet (i den lydelse artikeln fått genom artikel 2.75 i omnibus II-direktivet).
Paragrafen innehåller bestämmelser om kontroll av likvärdighet. Paragrafen har justerats med beaktande av Lagrådets synpunkter. Övervägandena finns i avsnitt 18.2.14.
19 kap. 66 §
Paragrafen genomför artikel 260.1 i Solvens II-direktivet (i den lydelse artikeln fått genom artikel 2.75 i omnibus II-direktivet).
Paragrafen innehåller bestämmelser om kontroll av likvärdighet; vad Finansinspektionen ska kontrollera.
Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 18.2.14.
19 kap. 67 §
Paragrafen genomför artikel 260.1 i Solvens II-direktivet (i den lydelse artikeln fått genom artikel 2.75 i omnibus II-direktivet).
Paragrafen innehåller bestämmelser om vad Finansinspektionen ska göra innan inspektionen beslutar i frågan om likvärdighet.
Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 18.2.14.
19 kap. 68 §
Paragrafen genomför artikel 263 i Solvens II-direktivet (i den lydelse artikeln fått genom artikel 4.22 i direktiv 2011/89/EU).
Paragrafen innehåller bestämmelser om nivån för kontrollen av likvärdigheten i vissa fall.
Paragrafen har justerats med beaktande av Lagrådets synpunkter. Övervägandena finns i avsnitt 18.2.15.
19 kap. 69 §
Paragrafen genomför artikel 261.1 i Solvens II-direktivet.
Paragrafen innehåller bestämmelser om likvärdighet bedöms föreligga. Övervägandena finns i avsnitt 18.2.16.
19 kap. 70 §
Paragrafen genomför artikel 260.7 i Solvens II-direktivet (i den lydelse artikeln fått genom artikel 2.75 i omnibus II-direktivet).
Paragrafen innehåller bestämmelser om tillfällig likvärdighet.
Lagrådet anser att bestämmelsen i lagrådsremissen som reglerar när tillsynen är tillfälligt likvärdig bör kompletteras så att den täcker in också det fallet att dotterföretaget är en EES-försäkringsgivare, och anför följande till stöd för detta. I paragrafen anges att grupptillsynen ska utövas av Finansinspektionen under förutsättning bl.a. att det finns ett försäkringsföretag (dvs. ett svenskt företag, jfr vad Lagrådet anför i anslutning till 1 kap. 1 §) som är dotterföretag och som har en balansomslutning som är större än balansomslutningen för moderföretaget. I den motsvarande direktivbestämmelsen finns dock inte något krav på att dotterföretaget ska höra hemma i samma land som grupptillsynsmyndigheten (se artikel 260.7 i direktivet där det talas om ”ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag i en medlemsstat”).
Regeringen anser emellertid att en sådan komplettering inte bör göras. Om dotterföretaget har sitt säte utanför Sverige och har en balansomslutning som överstiger balansomslutningen för moderföretaget som är beläget utanför unionen, ska grupptillsynen nämligen utföras av det landets tillsynsmyndigheter, vilket ska framgå i det landets lag.
Övervägandena finns i avsnitt 18.2.14.
19 kap. 71 §
Paragrafen genomför artikel 262.1 i Solvens II-direktivet (i den lydelse artikeln fått genom artikel 4.21 i direktiv 2011/89/EU och artikel 2.76 i omnibus II-direktivet).
Paragrafen innehåller bestämmelser om vad Finansinspektionen ska göra om likvärdighet inte bedöms föreligga.
I 104 § 8 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om hur den gruppbaserade kapitalbasen och det gruppbaserade kapitalkravet ska beräknas enligt tredje stycket i den förevarande paragrafen.
Övervägandena finns i avsnitt 18.2.17.
19 kap. 72 §
Paragrafen genomför artikel 262.2 första stycket i Solvens II-direktivet (i den lydelse artikeln fått genom artikel 4.21 i direktiv 2011/89/EU).
Paragrafen innehåller bestämmelser om att Finansinspektionen under vissa angivna omständigheter får använda andra tillsynsmetoder. än de som följer av 4, 5, 7–40, 42–64 och 74–103 §§.
Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 18.2.17.
19 kap. 73 §
Paragrafen genomför artikel 262.2 andra och tredje styckena i Solvens IIdirektivet (i dess lydelse enligt artikel 4.21 i direktiv 2011/89/EU).
Paragrafen innehåller bestämmelser om begäran att en ägare till ett försäkringsföretag ska inrätta ett holdingföretag med huvudkontor i EES.
Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 18.2.17.
19 kap. 74 §
Paragrafen genomför artikel 216.1 i Solvens II-direktivet.
I paragrafen anges under vilka förutsättningar som Finansinspektionen får besluta om nationell undergrupptillsyn.
Övervägandena finns i avsnitt 18.2.18.
19 kap. 75 §
Paragrafen genomför artikel 216.2 i Solvens II-direktivet.
I paragrafen anges på vilka sätt ett beslut om nationell undergrupptillsyn får begränsas.
Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets synpunkter. Övervägandena finns i avsnitt 18.2.18.
19 kap. 76 §
Paragrafen genomför artikel 216.6 i Solvens II-direktivet.
I paragrafen anges när Finansinspektionen inte får besluta om nationell undergrupptillsyn.
Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets synpunkter. Övervägandena finns i avsnitt 18.2.18.
19 kap. 77 §
Paragrafen genomför artikel 216.6 i Solvens II-direktivet.
I paragrafen anges under vilka omständigheter som Finansinspektionen ska upphäva ett beslut om nationell undergrupptillsyn.
Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets synpunkter. Övervägandena finns i avsnitt 18.2.18.
19 kap. 78 §
Paragrafen genomför artikel 216.5 i Solvens II-direktivet.
Paragrafen innebär att om Finansinspektionen har beslutat om nationell undergrupptillsyn avseende gruppsolvens, får det företag som finns i toppen av gruppen inom Sverige inte ges tillstånd att låta något dotterföretag omfattas av den särskilda tillsynsordning som avses i 85 §.
Övervägandena finns i avsnitt 18.2.18.
19 kap. 79 §
Paragrafen genomför artikel 216.3 i Solvens II-direktivet.
Paragrafen innehåller bestämmelser om beräkning av gruppsolvens efter beslut om nationell undergrupptillsyn.
Paragrafen har justerats med beaktande av Lagrådets synpunkter. Övervägandena finns i avsnitt 18.2.18.
19 kap. 80 §
Paragrafen genomför delvis artikel 216.4 första stycket i Solvens IIdirektivet.
I paragrafen anges att om det företag som enligt 4 § finns i toppen av en grupp inom EES har fått tillstånd att använda en intern modell för beräkningen av gruppens solvenskapitalkrav och solvenskapitalkravet för de försäkringsföretag och EES-försäkringsgivare som ingår i gruppen, ska den interna modellen gälla även för företag i gruppen som
omfattas av ett beslut om nationell undergrupptillsyn avseende gruppsolvens.
Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets synpunkter. Övervägandena finns i avsnitt 18.2.18.
19 kap. 81 §
Paragrafen genomför delvis artikel 216.4 andra stycket i Solvens IIdirektivet.
I paragrafen anges i vilka fall som Finansinspektionen får besluta om kapitaltillägg till gruppens solvenskapitalkrav för det företag som finns i toppen av gruppen inom Sverige.
Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 18.2.18.
19 kap. 82 §
Paragrafen genomför delvis artikel 216.4 andra och tredje styckena i Solvens II-direktivet (i den lydelse artikeln fått genom artikel 2.48 i omnibus II-direktivet).
Av paragrafen framgår att om kapitaltillägg enligt 81 § på grund av särskilda omständigheter inte är en lämplig åtgärd, får Finansinspektionen under de förutsättningar som anges i 81 § 1 och 2 i stället besluta att företaget som finns i toppen av undergruppen ska beräkna undergruppens solvenskapitalkrav enligt standardformeln.
Övervägandena finns i avsnitt 18.2.18.
19 kap. 83 §
Paragrafen genomför artikel 217.l och 217.2 i Solvens II-direktivet (i den lydelse artikeln fått genom artikel 2.49 i omnibus II-direktivet).
Paragrafen innehåller bestämmelser om överenskommelser om samordnad grupptillsyn över en undergrupp.
Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 18.2.18.
19 kap. 84 §
Paragrafen genomför artikel 237.1 andra stycket i Solvens II-direktivet (i den lydelse denna artikel fått genom artikeln 2.56 i omnibus II-direktivet) och artikel 243 i Solvens II-direktivet.
Paragrafen innehåller bestämmelser om ansökan om tillstånd för dotterföretag att omfattas av särskild tillsynsordning.
Övervägandena finns i avsnitt 18.3.2.
19 kap. 85 §
Paragrafen genomför artikel 237.1, 237.2, 237.5 och 237.6 i Solvens IIdirektivet. .
Paragrafen innehåller bestämmelser om beslut om särskild tillsynsordning.
Paragrafen har justerats med beaktande av Lagrådets synpunkter. Övervägandena finns i avsnitt 18.3.3.
19 kap. 86 §
Paragrafen genomför artikel 237.3 i Solvens II-direktivet (i den lydelse denna artikel fått genom artikel 2.56 i omnibus II-direktivet).
Paragrafen innehåller bestämmelser om hänskjutande av ett ärende till Eiopa vid oenighet om ansökningar.
Övervägandena finns i avsnitt 18.3.12.
19 kap. 87 §
Paragrafen genomför artikel 236 i Solvens II-direktivet.
Av paragrafen framgår att tillstånd att omfattas av särskild tillsynsordning får meddelas endast under vissa förutsättningar.
Lagrådet anser att det bör klargöras vad som avses med att
Finansinspektionen utövar grupptillsyn ”på gruppnivå” och med solvensbedömning som omfattar hela gruppen ”och på nivån för dotterföretaget”. Regeringen har i avsnitt 18.2.7. redogjort för vad som avses med ”nivån för dotterföretaget”. Med uttrycket ”på gruppnivå” avses att tillsynen sker över moderföretaget, och därmed, med en tillämpning av bestämmelsen om vilka företaget som ingår i en grupp, även dotterföretaget.
Paragrafen har justerats med beaktande av Lagrådets synpunkter. Övervägandena finns i avsnitt 18.3.3.
19 kap. 88 §
Paragrafen genomför artikel 238.1 i Solvens II-direktivet.
Paragrafen innehåller bestämmelser om innebörden av särskild tillsynsordning.
Paragrafen har justerats med beaktande av Lagrådets synpunkter. Övervägandena finns i avsnitt 18.3.4.
19 kap. 89 §
Paragrafen genomför artikel 238.2 i Solvens II-direktivet.
Paragrafen innehåller bestämmelser om åtgärder för det fall dotterföretagets riskprofil avviker från en intern modell inom en grupp.
Övervägandena finns i avsnitt 18.3.5.
19 kap. 90 §
Paragrafen genomför artikel 238.3 i Solvens II-direktivet.
Paragrafen innehåller bestämmelser om åtgärder för det fall dotterföretagets riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som gjorts för beräkningen enligt standardformeln.
Övervägandena finns i avsnitt 18.3.6.
19 kap. 91 §
Paragrafen genomför artikel 238.4 i Solvens II-direktivet (i den lydelse denna artikel genom artikel 2.57 i omnibus II-direktivet och 239.2 andra stycket i Solvens II-direktivet.)
Paragrafen innehåller bestämmelser om beslut efter överenskommelse inom tillsynskollegiet.
Övervägandena finns i avsnitt 18.3.7.
19 kap. 92 §
Paragrafen genomför artikel 239.1 i Solvens II-direktivet.
Paragrafen innehåller bestämmelser om åtgärder om solvenskapitalkravet inte är uppfyllt.
Övervägandena finns i avsnitt 18.3.8.
19 kap. 93 §
Paragrafen genomför artikel 239.2 första och andra stycket i Solvens IIdirektivet.
Paragrafen innehåller bestämmelser om åtgärder vid försämring av de ekonomiska förhållandena i ett dotterföretag.
Övervägandena finns i avsnitt 18.3.9.
19 kap. 94 §
Paragrafen genomför artikel 239.2 tredje stycket i Solvens II-direktivet.
Paragrafen innehåller bestämmelser om när en överenskommelse inte kan träffas.
Paragrafen och rubriken till denna har justerats med beaktande av
Lagrådets synpunkter.
Övervägandena finns i avsnitt 18.3.10.
19 kap. 95 §
Paragrafen genomför artikel 239.3 i Solvens II-direktivet.
Paragrafen innehåller bestämmelser om åtgärder om minimikapitalkravet inte är uppfyllt.
Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 18.3.11.
19 kap. 96 §
Paragrafen genomför artiklarna 238.5 och 239.4 i Solvens II-direktivet (i den lydelse artikeln fått genom artiklarna 2.58 och 2.59 i omnibus IIdirektivet).
Paragrafen innehåller bestämmelser om hänskjutande till Eiopa vid oenighet om åtgärdsförslag.
Övervägandena finns i avsnitt 18.3.13.
19 kap. 97 §
Paragrafen genomför artiklarna 237.3, 238.5 andra–fjärde styckena och 239.4 fjärde–sjätte styckena i Solvens II-direktivet (i den lydelse dessa artiklar fått genom artiklarna 2.56, 2.58 och 2.59 i omnibus II-direktivet).
Paragrafen innehåller bestämmelser om konsekvenserna av att ett ärende hänskjutits till Eiopa.
Paragrafen har justerats med beaktande av Lagrådets synpunkter. Övervägandena finns i avsnitt 18.3.14.
19 kap. 98 §
Paragrafen genomför artikel 240.1 första stycket i Solvens II-direktivet.
Paragrafen innehåller bestämmelser om upphörande av särskild tillsynsordning.
Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 18.3.15.
19 kap. 99 §
Paragrafen genomför artikel 240.1 andra stycket i Solvens II-direktivet.
Paragrafen innehåller bestämmelser om omedelbar underrättelse i de fall då den särskilda tillsynsordningen har upphört på grund av att ett dotterföretag har undantagits från grupptillsyn.
Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 18.3.16.
19 kap. 100 §
Paragrafen genomför artikel 240.1 tredje stycket i Solvens II-direktivet.
Paragrafen innehåller bestämmelser om moderföretagets åtgärder vid bristande uppfyllelse av villkoren för särskild tillsynsordning.
Övervägandena finns i avsnitt 18.3.17.
19 kap. 101 §
Paragrafen genomför artikel 240.1 fjärde och femte styckena i Solvens II-direktivet.
Paragrafen innehåller bestämmelser om Finansinspektionens kontroll av villkoren för särskild tillsynsordning.
Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 18.3.18.
19 kap. 102 §
Paragrafen genomför artikel 240.1 sjätte stycket i Solvens II-direktivet.
Paragrafen innehåller bestämmelser om underrättelse om en plan är otillräcklig eller inte genomförs i rimlig tid.
Paragrafen och rubriken till den har justerats i enlighet med Lagrådets förslag.
Övervägandena finns i avsnitt 18.3.19.
19 kap. 103 §
Denna paragraf genomför inte någon direktivartikel.
Paragrafen innehåller bestämmelser om tillämplig lag vid prövningen av ansökningar.
Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 18.3.21.
19 kap. 104 §
Paragrafen innehåller bemyndiganden.
Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 18.1.10, 18.1.11, 18.2.4, 18.2.7, 18.2.8 samt i avsnitt 18.2.17.
20 kap. Specialföretag
20 kap. 1 §
Paragrafen genomför artikel 211.1 i Solvens II-direktivet.
Av paragrafen framgår att det krävs tillstånd för att få driva verksamhet som specialföretag. En definition av specialföretag finns i 1 kap. 12 § 11.
Motsvarande bestämmelser för försäkringsföretag finns i 2 kap. 1 §. Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 19.3.1.
20 kap. 2 §
I paragrafen anges förutsättningarna för tillstånd att driva verksamhet som specialföretag.
I artikel 318 i kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/35 anges vilka villkor som måste vara uppfyllda för att tillstånd ska beviljas.
Av paragrafen framgår att förutsättningar för tillstånd är att bolagsordningen eller stadgarna stämmer överens FRL och andra författningar som reglerar ett specialföretags bolagsordning eller stadgar samt i övrigt innehåller de särskilda bestämmelser som behövs med hänsyn till omfattningen och arten av den planerade verksamheten (punkten 1), och den planerade verksamheten kan antas komma att uppfylla kraven enligt bestämmelserna i FRL och andra författningar som reglerar specialföretagets verksamhet (punkten 2).
Kravet på att den planerade verksamheten kan antas komma att uppfylla kraven i FRL och andra författningar som reglerar ett specialföretags verksamhet innebär att den planerade verksamheten ska antas kunna uppfylla bestämmelserna i bl.a. kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/35 och kommissionens genomförandeförordning (EU) 2015/462 samt aktiebolagslagen (2005:551) och lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar.
Motsvarande bestämmelser för försäkringsföretag finns i 2 kap. 4 §. Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets synpunkter. Övervägandena finns i avsnitt 19.3.2.
20 kap. 3 och 4 §§
Paragraferna rör prövning av bolagsordning och stadgar för ett specialföretag.
Motsvarande bestämmelser för försäkringsföretag finns i 2 kap. 8 och 9 §§.
Övervägandena finns i avsnitt 19.3.2.
20 kap. 5 §
I paragrafen anges att en ansökan om tillstånd att driva verksamhet som specialföretag, liksom frågor om godkännande av bolagsordning eller stadgar enligt 3 eller 4 §, prövas av Finansinspektionen.
Motsvarande bestämmelser för försäkringsföretag finns i 2 kap. 15 §. Övervägandena finns i avsnitt 19.3.3.
20 kap. 6 §
I paragrafen upplyses om att kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/35 och kommissionens genomförandeförordning (EU) 2015/462 innehåller ytterligare bestämmelser om specialföretag när det gäller
1. villkor för tillstånd,
2. obligatoriska avtalsvillkor,
3. företagsstyrningssystem,
4. tillsynsrapportering,
5. sovenskrav,
6. återkallelse av tillstånd, och
7. samarbete och informationsutbyte mellan tillsynsmyndigheter. Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
20 kap. 7 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om registrering av specialföretag.
Motsvarande bestämmelse för försäkringsföretag finns i nu föreslagna 17 kap. 1 §.
Övervägandena finns i avsnitt 19.4.1.
20 kap. 8 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om tillsyn över specialföretagen.
Av andra stycket 1 framgår att Finansinspektionen har tillsyn över författningar som reglerar specialföretagets verksamhet. Detta innebär att inspektionen ska utöva tillsyn över att specialföretag följer bestämmelserna i bl.a. EU-förordningarna på nivå 2 och 2,5, aktiebolagslagen (2005:551) och lagen (1987:1245) om ekonomiska föreningar.
I andra stycket 2 anges att tillsynen även omfattar företagets bolagsordning och stadgar.
Tillsynen ska enligt andra stycket 3 även omfatta styrdokument som företaget har upprättat och som har sin grund i författningar som reglerar företagets verksamhet. I detta uttryck innefattas de styrdokument som ska finnas enligt EU-förordningen (nivå 2) och som avser bl.a. internkontroll (se artikel 324).
Motsvarande bestämmelser för försäkringsföretag finns i nu föreslagna 17 kap. 2 §.
Övervägandena finns i avsnitt 19.4.2.
20 kap. 9 §
I paragrafen anges att ett specialföretag ska lämna Finansinspektionen de upplysningar om sin verksamhet som inspektionen begär.
I 26 § första stycket finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vilka upplysningar som ett specialföretag ska lämna till Finansinspektionen enligt förevarande paragraf.
Motsvarande bestämmelser för försäkringsföretagen finns i nu föreslagna 17 kap. 5 §.
Övervägandena finns i avsnitt 19.4.3.
20 kap. 10 §
I paragrafen anges att specialföretag ska med avgifter bidra till att täcka kostnaderna för Finansinspektionens verksamhet.
I 26 § andra stycket finns ett bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om avgifter enligt förevarande paragraf.
Motsvarande bestämmelser för försäkringsföretag finns i nu föreslagna 17 kap. 29 §.
Övervägandena finns i avsnitt 19.4.4.
20 kap. 11 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om när Finansinspektionen ska ingripa mot ett specialföretag.
Motsvarande bestämmelser för försäkringsföretag finns i nu föreslagna 18 kap. 1 §.
Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 19.5.1.
20 kap. 12 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om hur Finansinspektionen ska ingripa mot ett specialföretag.
Motsvarande bestämmelser för försäkringsföretag finns i nu föreslagna 18 kap. 2 §.
Övervägandena finns i avsnitt 19.5.2.
20 kap. 13 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om när Finansinspektionen får avstå från ingripande.
Motsvarande bestämmelser för försäkringsföretag finns i nu föreslagna 18 kap. 3 §.
Övervägandena finns i avsnitt 19.5.3.
20 kap. 14 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om överträdelser av beslut om rättelser.
Motsvarande bestämmelser för försäkringsföretag finns i nu föreslagna 18 kap. 10 §.
Övervägandena finns i avsnitt 19.5.4.
20 kap. 15 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om avveckling av ett specialföretags verksamhet när dess tillstånd återkallas. Beslutet om återkallelse får även förenas med förbud att fortsätta hela eller delar av verksamheten.
Motsvarande bestämmelser för försäkringsföretag finns i nu föreslagna 18 kap. 15 §.
Övervägandena finns i avsnitt 19.5.5.
20 kap. 16–18 §§
Paragraferna innehåller bestämmelser om straffavgift.
Motsvarande bestämmelser för försäkringsföretag finns i nu föreslagna 18 kap. 17–19 §§.
17 § har justerats i enlighet med Lagrådets synpunkter. Övervägandena finns i avsnitt 19.5.6.
20 kap. 19 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om förseningsavgift.
Motsvarande bestämmelser för försäkringsföretag finns i nu föreslagna 18 kap. 20 §.
Övervägandena finns i avsnitt 19.5.7.
20 kap. 20–23 §§
Paragraferna innehåller bestämmelser om verkställighet av beslut om straffavgift och förseningsavgift.
Motsvarande bestämmelser för försäkringsföretag finns i nu föreslagna 18 kap. 21–24 §§.
Övervägandena finns i avsnitt 19.5.8.
20 kap. 24 och 25 §§
Paragraferna innehåller bestämmelser om ingripande mot den som saknar tillstånd.
Motsvarande bestämmelser finns i nu föreslagna 18 kap. 26 §. Övervägandena finns i avsnitt 19.5.9.
20 kap. 26 §
Paragrafen innehåller föreskriftsbemyndiganden.
Motsvarande bestämmelser finns i nu föreslagna 18 kap. 29 §.
21 kap. Överklagande m.m.
21 kap. 1 §
I paragrafen ändras hänvisningarna till andra paragrafer i lagen som en följd av de ändrade solvensreglerna. Dessutom beaktas att bestämmelserna i 14 kap. 17 upphör att gälla.
21 kap. 5 §
I paragrafen beaktas att 3 kap. 9, 13 och 22 §§ upphör att gälla.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser Punkt 1
Punkten genomför, när det gäller ikraftträdandet den 1 januari 2016, artiklarna 309.1a och 311 i Solvens II-direktivet (i deras lydelse enligt artiklarna 2.81 och 2.83 i omnibus II-direktivet).
Punkten innehåller en bestämmelse om att lagen träder i kraft den dag regeringen bestämmer ifråga om punkten 15 i ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna till lagen och i övrigt den 1 januari 2016.
Överväganden finns i avsnitt 24.1.
Punkt 2
Punkten genomför artikel 308 b.15 i Solvens II-direktivet (i dess lydelse enligt artikel 2.80 i omnibus II-direktivet).
Punkten innehåller i första stycket en övergångsreglering för försäkringsföretag som vid lagens ikraftträdande bedriver tjänstepensionsverksamhet. För dessa företag gäller för den delen av verksamheten, till och med den 31 december 2019, tillämpliga äldre bestämmelser om rörelse, tillsyn och ingripande samt föreskrifter som har meddelats med stöd av dessa bestämmelser. För denna verksamhet gäller under angiven tid i övrigt nya tillämpliga bestämmelser om företagsstyrning, associationsrätt och grupptillsyn. Bestämmelsen avser såväl försäkringsföretag som enbart bedriver tjänsterpensionsverksamhet som försäkringsföretag som även bedriver övrig livförsäkringsverksamhet – ett förtydligande som har
efterfrågats av Lagrådet. I andra stycket finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om tillämpningen av de nya tillämpliga bestämmelserna om företagsstyrning och grupptillsyn på försäkringsföretagets tjänstepensionsverksamhet.
I tredje stycket läggs fast att det för nu aktuella företag gäller äldre bestämmelser om rörelse, tillsyn och ingripande även den del av försäkringsrörelsen som avser övrig livförsäkringsverksamhet, om denna är av endast ringa omfattning. Det är här fråga om försäkringsföretag som så gott som uteslutande bedriver tjänstepensionsverksamhet.
Enligt fjärde stycket får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om vad som avses med ringa omfattning. I föreskrifterna kan exempelvis klarläggas vid vilken tidpunkt bedömningen ska göras.
Punktens femte stycke innehåller en bestämmelse som möjliggör för ett nu aktuellt blandat försäkringsföretag att, efter anmälan till Finansinspektionen, i stället tillämpa Solvens II-regelverket på hela verksamheten från och med den 1 januari 2016.
Punkten har utformats med beaktande av Lagrådets synpunkter. Övervägandena finns i avsnitt 24.2.10.
Punkt 3
Punkten genomför artikel 308 b.1–308 b.3 i Solvens II-direktivet (i dess
lydelse enligt artikel 2.80 i omnibus II-direktivet).
Punkten innehåller övergångsbestämmelser om försäkringsföretag som har upphört att teckna nya försäkringsavtal.
Övervägandena finns i avsnitt 24.2.1.
Punkt 4
Punkten genomför artikel 308 b.9 och 308 b.10 i Solvens II-direktivet (i deras lydelse enligt artikel 2.80 i omnibus II-direktivet).
Punkten innehåller övergångsregler för behandling av kapitalbasposter som har emitterats före lagens ikraftträdande.
Övervägandena finns i avsnitt 24.2.3.
Punkt 5
Punkten genomför artikel 308 b.11 i Solvens II-direktivet (i dess lydelse enligt artikel 2.80 i omnibus II-direktivet).
Punkten innehåller övergångsregler för vissa typer av lån som har utgetts före den 1 januari 2011.
Punkten har justerats med beaktande av Lagrådets synpunkter. Övervägandena finns i avsnitt 24.2.4.
Punkt 6
Punkten genomför artikel 308 b.14 i Solvens II-direktivet (i dess lydelse enligt artikel 2.80 i omnibus II-direktivet).
Punkten innehåller övergångsregler beträffande ingripande när kraven på tillräcklig kapitalbas inte är uppfyllda.
Övervägandena finns i avsnitt 24.2.7.
Punkt 7
Punkten genomför artikel 131 i Solvens II-direktivet (i dess lydelse enligt artikel 2.34 i omnibus II-direktivet).
Punkten innehåller övergångsregler för uppfyllelse av minimikapitalkravet.
Punkten har justerats i enlighet med Lagrådets synpunkter. Övervägandena finns i avsnitt 24.2.8.
Punkt 8
Punkten genomför artikel 129.3 i Solvens II-direktivet (i dess lydelse enligt artikel 2.32 b i omnibus II-direktivet).
Punkten innehåller övergångsregler för justering av beräknat minimikapitalkrav.
Punkten har justerats med beaktande av Lagrådets synpunkter. Övervägandena finns i avsnitt 24.2.9.
Punkterna 9 och 10
Punkterna genomför artikel 308b.17 i Solvens II-direktivet (i deras lydelse enligt 2.80 i omnibus II-direktivet).
Punkterna innehåller övergångsbestämmelser som är tillämpliga på grupp.
Punkten har justerats med beaktande av Lagrådets synpunkter. Övervägandena finns i avsnitt 24.2.14.
Punkt 11
Punkten innehåller en övergångsbestämmelse som gör det möjligt för Finansinspektionen att ta ut avgifter före lagens ikraftträdande för ansökningar och anmälningar enligt de nya bestämmelserna, när dessa har kommit in till inspektionen före lagens ikraftträdande.
Det är här fråga om godkännande av interna modeller, tilläggskapital, klassificering av kapitalbasmedel, företagsspecifika parametrar, specialföretag, durationsbaserade aktiekursrisker samt de särskilda övergångsbestämmelserna kring beräkningen av bästa skattning och försäkringstekniska avsättningar (jfr artikel 308 a.1).
Det kan även vara fråga om fastställande av grupptillsynens nivå och omfattning, fastställa grupptillsynsmyndighet, inrätta ett tillsynskollegium, dra av ägarintresse, fastställa valet av metod för beräkning av gruppsolvens samt fatta beslut om likvärdighet och tillfällig likvärdighet. Dessutom fatta beslut om att låta försäkringsföretaget omfattas av artiklarna 238 och 239 i Solvens II-direktivet, fatta beslut som avses i artiklarna 262 och 263 och fastställa tillämpning av övergångsbestämmelser enligt 308 b i Solvens II-direktivet (jfr artikel 308 a.2–308 a.4).
Ett försäkringsföretag av en viss mindre storlek och med visst slag av verksamhet får enligt 1 kap. 19 eller 19 b § beviljas undantag från bestämmelserna om solvens och offentliggörande av information i FRL. Finansinspektionen ska ha möjlighet att ta ut avgifter även för infasningsbeslut som rör sådana undantag beroende på storlek.
Denna övergångsbestämmelse ska senare kompletteras med ändringar i förordningen (2001:911) om avgifter för prövning av ärenden hos Finansinspektionen.
Övervägandena finns i avsnitt 24.1.
Punkt 12
Bestämmelserna i 5 kap. 10 och 11 §§ om utjämningsreserv för kreditförsäkring upphävs genom denna lag. Dessa bestämmelser infördes för att genomföra artikel 18 i tredje skadeförsäkringsdirektivet (92/49/EEG). Någon motsvarande direktivbestämmelse har inte införts i Solvens IIdirektivet. De risker som utjämningsreserven avser att täcka kommer i stället att täckas av försäkringstekniska avsättningar och det nya riskkänsliga solvenskapitalkravet.
Punkten innebär att försäkringsföretag som vid lagens ikraftträdande har en utjämningsreserv för kreditförsäkring ska göra de årliga nedsättningar som krävs för att helt avveckla reserven under en treårsperiod. Som utgångspunkt ska de årliga avsättningarna vara linjära, men företaget ska även kunna göra större eller mindre avsättningar under treårsperioden, anpassade efter företagets skattesituation. Under övergångsperioden får ett försäkringsföretag också göra nedsättningar av utjämningsreserven för det ursprungliga syftet, att täcka tekniska underskott i kreditförsäkringsrörelsen.
Hänvisningar till S26-1
26.2. Förslaget till lag om ändring i lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m.
Bestämmelserna i förevarande lag om pensionsstiftelser genomför tjänstepensionsdirektivet när det gäller bl.a. placeringsregler, information, upptagande av lån och tillsyn. Det är således inte aktuellt med några materiella ändringar i den regleringen med anledning av Solvens II-direktivet. Eftersom det i vissa bestämmelser hänvisas till FRL i nuvarande lydelse, måste dock vissa justeringar göras i dessa bestämmelser.
10 a §
I paragrafens tredje stycke, punkt 2 införs den definition av grupp som finns i nuvarande lydelse av 6 kap. 15 § FRL och som det enligt nuvarande lydelse hänvisas till. Den bestämmelse som det hänvisas till utmönstras.
I femte stycket hänvisas till nuvarande bestämmelser i 6 kap. 32 § FRL och föreskrifter som har meddelats med stöd av bestämmelserna i 6 kap. 34 § samma lag. I 6 kap. 5 § FRL föreslås en liknande bestämmelse om användning av derivatinstrument. Den föreslagna regeln innebär dock att derivatinstrument även får användas för att effektivisera förvaltningen av företagets skulder. I förslaget till 6 kap. 14 § 3 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om användningen av derivatinstrunment enligt 5 §.
Nuvarande lydelse av 6 kap. 32 § införs i förevarande paragrafs femte stycke. Där preciseras även att pensionsstiftelsen ska tillämpa föreskrifter som har meddelats med stöd av bestämmelserna i 6 kap. 14 § 3 om användning av derivatinstrument, utom när föreskrifterna gäller effektivisering av förvaltningen av skulderna.
35 §
I paragrafens femte stycke justeras vissa av hänvisningarna med anledning av reformeringen av FRL.
26.3. Förslaget till lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979)
4 a§
Hänvisningen till FRL i paragrafen justeras med anledning av aktuell reformering. Den nu gällande 6 kap. 31 § motsvaras helt av nu föreslagna 6 kap. 13 §.
26.4. Förslaget till lag om ändring i lagen (1984:404) om stämpelskatt vid inskrivningsmyndigheter
6 §
Hänvisningen till FRL i paragrafen justeras med anledning av aktuell reformering. Den nu gällande 10 kap. 1 § motsvaras helt av nu föreslagna 14 kap. 1 §.
26.5. Förslaget till lag om ändring i konkurslagen (1987:672)
8 kap. 7 §
I paragrafens fjärde stycke justeras hänvisningen med anledning av reformeringen av FRL. Den nu gällande 10 kap. 16 § motsvaras helt av nu föreslagna 14 kap. 16 §.
26.6. Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument
2 kap. 17 §
Paragrafen genomför artikel 1.2 i omnibus II-direktivet.
Om ett grundprospekt eller ett tillägg till detta inte innehåller de slutliga villkoren för ett erbjudande av överlåtbara värdepapper till allmänheten, ska emittenten så snart det är möjligt ge in villkoren till Finansinspektionen för registrering och offentliggöra dessa enligt ett visst förfarande.
I paragrafen införs nu även en skyldighet för Finansinspektionen att så snart det är möjligt underrätta berörd behörig myndighet i en annan stat inom EES och Esma om villkoren.
Övervägandena finns i avsnitt 22.1.
Hänvisningar till S26-6
26.7. Förslaget till lag om ändring i lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag
1 kap. 1 §
I paragrafens fjärde stycke justeras hänvisningen med anledning av reformeringen av FRL. Undantaget ska således i stället anknyta till föreslagen lydelse i 1 kap. 20 §.
6 kap. 1 §
Paragrafens tredje stycke justeras med anledning av att det i styckets andra mening hänvisas till en paragraf som är upphävd (8 kap. 9 § försäkringsrörelselagen [1982:713]).
26.8. Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige
1 kap. 3 §
Paragrafen genomför inte någon direktivartikel.
Paragrafen innehåller bestämmelser om tillämpning av lagen.
Lagrådet har pekat på att skälen till ändringar i första och andra styckena bör redovisas inom ramen för det fortsatta lagstiftningsarbetet.
Ändringarna i första stycket är en följd av att den paragraf som det hänvisats till tidigare, 5 kap. 14 §, som handlar om vilka poster kapitalbasen för livförsäkring får omfatta, har utgått samt har ersatts med en hänvisning till ett nytt lagrum, 5 kap. 12 §, där det numera bl.a. framgår hur kapitalbasen ska beräknas. Ändringarna i andra styckena görs i huvudsak av samma skäl.
Övervägandena finns i avsnitt 21.
1 kap. 6 §
Paragrafen genomför inte någon direktivartikel.
Paragrafen innehåller legaldefinitioner. Ändringen i tredje stycket är en följdändring. Övervägandena finns i avsnitt 21.
5 kap. 4 b §
Paragrafen, som är ny, genomför artikel 162.2 i Solvens II-direktivet.
En försäkringsgivare från tredjeland ska tillämpa de nya bestämmelserna om företagsstyrning i Solvens II-direktivet och föreskrifter som meddelats med stöd av dessa. Paragrafen innehåller bestämmelser om detta.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 21.1.
5 kap. 5 §
Paragrafen genomför artikel 165 i Solvens II-direktivet.
En försäkringsgivare från tredjeland ska tillämpa de nya bestämmelserna om värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar i Solvens II-direktivet och föreskrifter som meddelats med stöd av dessa. Paragrafen innehåller bestämmelser om detta.
Lagrådet anför att det inte framgår av remissen om det krävs särskilda föreskrifter om värderingen av tillgångar och skulder samt åtgärdsplaner och saneringsplaner när det gäller försäkringsgivare från tredjeland eller varför det annars krävs särskilda bemyndiganden i de nu aktuella paragraferna. Vidare pekar Lagrådet på att det finns motsvarande bestämmelser och bemyndiganden i förslaget till ändring av FRL. Frågan bör enligt Lagrådet klargöras i det fortsatta lagstiftningsarbetet.
Regeringen bedömer numera att det inte behövs några sådana särskilda bemyndiganden i förevarande paragraf och i 6 kap. 9 § då Finansinspektionens föreskrifter om värderingen av tillgångar och skulder samt åtgärdsplaner och saneringsplaner även kommer att omfatta försäkringsgivare från tredjeland. Det bör dock klargöras i nu aktuella bestämmelser att föreskrifterna ska beaktas.
Paragrafen har justerats med beaktande av Lagrådets synpunkter. Övervägandena finns i avsnitt 21.
5 kap. 10 §
Paragrafen genomför inte någon direktivartikel.
Paragrafen innehåller bestämmelser om register som företrädaren för en försäkringsgivare från tredjeland ska föra.
Ändringarna i första och andra styckena är en följd av att uttrycket skuldtäckning inte längre används.
I paragrafen införs ett nytt tredje stycket som innebär att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad ett sådant register ska innehålla.
Lagrådet har noterat att uttrycket skuldtäckning även används i 5 kap. 8 §. Där görs vidare hänvisningar till bestämmelser om skuldtäckning i 6 kap. FRL. Bestämmelserna i 6 kap. ska enligt remissens förslag upphävas. Det finns därför enligt Lagrådet skäl att även överväga utformningen av 5 kap. 8 §. Regeringen vill med anledning av detta påpeka att bestämmelsen, enligt regeringens förslag, föreslås upphöra att gälla.
Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 21.
5 kap. 12 §
Paragrafen genomför artikel 166 i Solvens II-direktivet.
En försäkringsgivare från tredjeland ska tillämpa de nya bestämmelserna om kapitalbas och kapitalkrav samt interna modeller i Solvens IIdirektivet. Paragrafen innehåller bestämmelser om detta.
I sjätte stycket införs ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om kapitalbas, solvenskapitalkrav och minimikapitalkrav samt interna
modeller som avser den försäkringsrörelse som en försäkringsgivare från tredjeland bedriver i Sverige.
Övervägandena finns i avsnitt 21.
5 kap. 16 §
Av paragrafen framgår att om en försäkringsgivare från tredjeland har ansökt om tillstånd att driva verksamhet genom agentur eller filial i ett eller flera länder som hör till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, får Finansinspektionen efter ansökan medge försäkringsgivaren undantag från vissa krav i lagen.
Ändringen i första stycket 1 är enbart redaktionell. Ändringen i första stycket 2 är en följd av att kraven i de tidigare försäkringsdirektiven var kopplade till begreppet solvensmarginal som nu genom Solvens IIdirektivet ersatts med krav kopplade till begreppen medräkningsbar kapitalbas och solvenskapitalkrav. Ändringen i första stycket 3 är också en följd av Solvens II-direktivet.
Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 21.
6 kap. 2 a §
Paragrafen, som är ny, genomför artiklarna 155 och 158 i Solvens IIdirektivet (i deras lydelse enligt artikel 2.39 och 2.40 i omnibus IIdirektivet).
Av paragrafen framgår att Finansinspektionen får hänskjuta en fråga som rör förfarande av en annan myndighet inom EES till Eiopa för tvistlösning när det gäller överträdelse av beslut om rättelse.
Övervägandena finns i avsnitt 21.
6 kap. 8 §
Paragrafen genomför inte någon direktivartikel.
I paragrafen regleras ingripande och sanktioner. Ändringen i andra stycket 2 är en följd av att placeringsriktlinjer inte längre ska upprättas. I övrigt görs en redaktionell ändring i samma stycke.
Övervägandena finns i avsnitt 21.
6 kap. 9 §
Ändringarna i paragrafens första stycke är en följd av att kraven i de tidigare försäkringsdirektiven var kopplade till begreppet solvensmarginal som nu genom Solvens II-direktivet ersatts med krav kopplade till begreppen medräkningsbar kapitalbas och solvenskapitalkrav. Vidare har begreppet saneringsplan ersatts med åtgärdsplan för att överensstämma med det nya begrepp som används i 18 kap. 4 § FRL. Ändringen i första stycket är också en följd av Solvens II-direktivet och det nya begreppet minimikapitalkrav. Vidare har begreppet finansieringsplan ersatts med begreppet finansiell saneringsplan för att överensstämma med det nya begrepp som används i 18 kap. 8 § FRL.
Ändringarna i andra stycket är rena följdändringar som gjorts med anledning av de nya begreppen som införts i första stycket.
Övervägandena finns i avsnitt 21.
6 kap. 11 §
Bestämmelserna i första stycket, som har justerats för att överensstämma med de begrepp som införs genom Solvens II-direktivet, anger de situationer där Finansinspektionen kan begränsa den rätt försäkringsgivare från tredjeland har att fritt förfoga över sin egendom i Sverige. Ändringarna i andra fjärde styckena är av redaktionell art.
Övervägandena finns i avsnitt 21.
7 kap. 11 §
Paragrafen genomför inte någon direktivartikel.
Paragrafen innehåller bestämmelser om vad som ska gälla om en försäkringsgivare från tredjeland, med undantag för ett visst fall, upphör att driva försäkringsrörelse i Sverige.
Ändringen är en följdändring.
Lagrådet anser att det är oklart vad som avses med uttrycket ”på det sätt som anges”. Med detta avses att tillgångarna ska redovisas i ett register och att anteckningar ska föras under de förutsättningar som anges i 5 kap. 10 § andra stycket.
Övervägandena finns i avsnitt 21.
9 kap. 3, 5 och 8 §§
Paragraferna genomför inte några direktivartiklar.
Paragraferna innehåller bestämmelser om överlåtelse av försäkringsbestånd.
Ändringarna är följdändringar. 5 § har kompletterats i enlighet med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 21.
Hänvisningar till S26-8
26.9. Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:710) med vissa bestämmelser om Pensionsmyndighetens premiepensionsverksamhet
Premiepensionen är en del av den allmänna pensionen och inbegrips inte i tjänstepension eller annan privat försäkring. Pensionsmyndighetens premiepensionsverksamhet omfattas inte av den EU-rättsliga försäkringsrörelseregleringen.
I socialförsäkringsbalken anges att Pensionsmyndigheten är försäkringsgivare för premiepension och att myndighetens verksamhet om premiepension ska bedrivas enligt försäkringsmässiga principer (64 kap. 3 §). Pensionsspararen kan välja att få ut sin premiepension antingen genom uttag från fondförsäkringen eller i form av livränta med garanterat belopp enligt vissa närmare bestämmelser (64 kap. 7 §). I förevarande lag finns vissa bestämmelser om Pensionsmyndighetens tillämpning av försäkringsrörelse- och redovisningsregler. Det konstaterades i propositionen som föregick denna reglering att det framstod som naturligt att stora delar av det regelverk som enligt FRL gäller för försäkringsbolagens verksamhet också ska gälla för försäkringsverksamheten i premiepensionssystemet. Av förarbetena framgår dock att det framför allt var bestämmelserna om
försäkringstekniska avsättningar som ansågs vara viktiga för premiepensionsverksamheten, medan däremot krav på kapitalbas av viss storlek (solvensmarginalen) inte ansågs behöva göras tillämpliga på den verksamheten (prop. 1997/98:151 s. 433–438).
Solvens II-utredningens förslag innebar att hänvisningen till vissa bestämmelser i FRL skulle ersättas med en hänvisning till motsvarande bestämmelser i en av utredningen föreslagen tjänstepensionsrörelselag (SOU 2011:68 s. 564 och 565). Utredningens förslag har i denna del inte lett till lagstiftning. Det pågår nu beredning i Regeringskansliet av ny reglering för tjänstepensionsföretag (se slutbetänkande från Tjänstepensionsföretagsutredningen, SOU 2014:57).
De finns anledning att reformera de för premiepensionsverksamheten gällande försäkringsrörelsereglerna. Huruvida nu föreslagna Solvens IIregler i större eller mindre utsträckning ska väljas eller om ett mer specialanpassat regelverk i stället ska arbetas fram, bör analyseras noga i ett annat sammanhang. Denna analys ska göras inom kort och det nya regelverket bör träda i kraft senast den 1 januari 2017. I avvaktan på denna reformering bör nuvarande regelverk även fortsättningsvis vara gällande. I de delar i förevarande lag där det hänvisas till FRL bör det preciseras att hänvisningen avser FRL i dess lydelse den 31 december 2015.
2, 8 och 10 §§
Ändringen innebär att de nuvarande bestämmelserna i FRL ska gälla i Pensionsmyndighetens premie-pensionsverksamhet.
26.10. Förslaget till lag om ändring i lagen (2000:35) om byte av redovisningsvaluta i finansiella företag
8 §
Paragrafen innehåller krav på omräkning av premieindex och skadeindex om ett försäkringsföretag har bytt redovisningsvaluta.
Enligt nuvarande FRL ska solvensmarginalen för skadeförsäkringsrörelse och återförsäkringsrörelse bestämmas med utgångspunkt i dessa index (7 kap. 7–9 §§). Dessa bestämmelser föreslås nu upphävda. Även förevarande paragraf ska därmed upphävas.
9 §
Paragrafen innehåller i punkten 2 ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om beräkning av premieindex och skadeindex i försäkringsföretag som har fått tillstånd av Finansinspektionen till en alternativ beräkning enligt 8 § andra stycket. Eftersom 8 § upphävs bör denna punkt slopas.
26.11. Förslag till lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål
5 kap. 10 §
I paragrafen finns en rad hänvisningar till bestämmelser om uppgiftsskyldighet i andra lagar. I nuvarande FRL finns bestämmelsen i 9 kap. 12 §. Denna paragraf motsvaras helt av föreslagna 19 kap. 46 §.
26.12. Förslag till lag om ändringa av försäkringsavtalslagen (2005:104)
10 kap. 1 §
I paragrafens första stycke anges i huvudsak att ett försäkringsbolag är skyldigt att lämna information enligt bestämmelser i kapitlet.
Andra stycket innehåller undantag från det informationskrav som följer av första stycket. Ett av undantagen gäller sådana försäkringsföreningar som har medgetts undantag enligt 1 kap. 19 § 1 eller 20 § FRL.
Genom artikel 4 i Solvens II-direktivet ändras artikel 3.1 i första skadeförsäkringsdirektivet och artikel 3.6 i konsoliderade livförsäkringsdirektivet som har genomförts i nuvarande 1 kap. 19 § 1 och 20 § 2. Kriterierna för undantag från Solvens II-direktivet jämfört med tidigare direktiv har i vissa delar förändrats. Det innebär givetvis att även de undantagsbestämmelser som genomför artikel 4 har ett något annat innehåll.
Undantaget i 1 kap. 20 § 1 behålls oförändrat i förslaget till FRL. Hänvisningen till denna bestämmelse ska därför kvarstå. Undantaget i 1 kap. 20 § 2 upphävs, varför hänvisningen till den bestämmelsen slopas.
Undantaget i 1 kap. 19 § 1 motsvaras i huvudsak och har samma syfte som de föreslagna bestämmelserna i 1 kap. 19 och 19 b §§. Hänvisningen ändras därför till sistnämnda bestämmelser.
26.13. Förslaget till lag om ändring i aktiebolagslagen (2005:551)
27 kap. 1 §
Paragrafen behandlar primärt aktiebolagsregistret. I andra stycket regleras hur bankregistret och försäkringsregistret ska hanteras inom ramen för aktiebolagslagen. I paragrafen hänvisas bl.a. till nuvarande lydelse av FRL. Den hänvisningen bör justeras med anledning av reformeringen av FRL.
26.14. Förslaget till lag om ändring i lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat
1 kap. 3 §
Paragrafen genomför artikel 2.4, 2.6 och 2.8 b i ändringsdirektivet (2011/89/EU).
Paragrafen innehåller definitioner av bl.a. finansiell sektor och reglerat företag.
Ändringarna i punkterna 7 b, 10 och 14 b innebär att specialföretag ingår i definitionen av finansiell sektor (försäkringssektorn) och reglerat företag. Vid bedömningen om ett finansiellt konglomerat är för handen ska således förekomsten av ett specialföretag beaktas.
Övervägandena finns i avsnitt 23.
Hänvisningar till S26-14
26.15. Förslaget till lag om ändring i lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden
16 kap. 4 §
I paragrafens andra stycke finns en hänvisning till att det i andra lagar finns bestämmelser om revision. Hänvisningen till FRL bör justeras med anledning av reformeringen av FRL.
26.16. Förslag till lag om ändring i lagen (2014:484) om en databas för övervakning av och tillsyn över finansmarknaderna
3 §
I paragrafens punkt 8 justeras hänvisningen med anledning av reformeringen av FRL.
Den äldre bestämmelsen gäller för försäkringsföretag som vid lagens ikraftträdande fortsätter att bedriva verksamhet som avser tjänstepensionsförsäkringar enligt punkten 2 i övergångsbestämmelserna till försäkringsrörelselagen.
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
653
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/1
I
(Rättsakter som antagits i enlighet med EG- och Euratomfördragen och som ska offentliggöras)
DIREKTIV
EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2009/138/EG
av den 25 november 2009
om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solvens II)
(omarbetning)
(Text av betydelse för EES)
EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR
ANTAGIT DETTA DIREKTIV
med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska
gemenskapen, särskilt artiklarna 47.2 och 55,
med beaktande av kommissionens förslag,
med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommit
téns yttrande
(1) EUT C 224, 30.8.2008, s. 11.
(1),
efter att ha hört Regionkommittén,
i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget
(2) Europaparlamentets yttrande av den 22 april 2009 (ännu ej offentlig
gjord i EUT) och rådets beslut av den 10 november 2009.
(2), och
av följande skäl:
(1)
En rad väsentliga ändringar ska göras av rådets första direk
tiv 73/239/EEG av den 24 juli 1973 om samordning av
lagar och andra författningar angående rätten att etablera
och driva verksamhet med annan direkt försäkring än liv
försäkring
(3) EGT L 228, 16.8.1973, s. 3.
(3), rådets direktiv 78/473/EEG av den 30 maj
1978 om samordning av lagar och andra författningar som
avser koassuransverksamhet inom gemenskapen
(4) EGT L 151, 7.6.1978, s. 25.
(4), rådets
direktiv 87/344/EEG av den 22 juni 1987 om samordning
av lagar och andra författningar angående rättsskyddsför
säkring
(5) EGT L 185, 4.7.1987, s. 77.
(5), rådets andra direktiv 88/357/EEG av den
22 juni 1988 om samordning av lagar och andra författ
ningar som avser annan direkt försäkring än livförsäkring,
och med bestämmelser avsedda att göra det lättare att
effektivt utöva friheten att tillhandahålla tjänster
(6) EGT L 172, 4.7.1988, s. 1.
(6), rådets
direktiv 92/49/EEG av den 18 juni 1992 om samordning
av lagar och andra författningar som avser annan direkt
försäkring än livförsäkring (tredje direktivet om annan
direkt försäkring än livförsäkring)
(7) EGT L 228, 11.8.1992, s. 1.
(7), Europaparlamentets
och rådets direktiv 98/78/EG av den 27 oktober 1998 om
extra tillsyn över försäkringsföretag som ingår i en försäk
ringsgrupp
(8) EGT L 330, 5.12.1998, s. 1.
(8), Europaparlamentets och rådets direktiv
2001/17/EG av den 19 mars 2001 om rekonstruktion och
likvidation av försäkringsföretag
(9) EGT L 110, 20.4.2001, s. 28.
(9), Europaparlamentets
och rådets direktiv 2002/83/EG av den 5 november 2002
om livförsäkring
(10) EGT L 345, 19.12.2002, s. 1.
(10) och Europaparlamentets och rådets
direktiv 2005/68/EG av den 16 november 2005 om åter
försäkring
(11) EUT L 323, 9.12.2005, s. 1.
(11). Av tydlighetsskäl bör dessa direktiv
omarbetas.
(2)
För att göra det lättare att starta och bedriva försäkrings-
och återförsäkringsverksamhet är det nödvändigt att
undanröja de största skillnaderna mellan de lagregler som
gäller för försäkrings- och återförsäkringsföretag i de olika
medlemsstaterna. Därför bör rättsliga ramar införas för
försäkrings- och återförsäkringsföretag när det gäller för
säkringsverksamhet inom hela den inre marknaden, så att
det blir lättare för försäkrings- och återförsäkringsföretag
med huvudkontor inom gemenskapen att täcka risker och
åtaganden som är belägna på denna marknad.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
654
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
(3)
För att den inre marknaden ska fungera väl är det väsent
ligt att samordnade bestämmelser införs för tillsynen över
försäkringsgrupper och, med hänsyn till skyddet av borge
närerna, för rekonstruktions- och likvidationsförfaranden
beträffande försäkringsföretag.
(4)
Det är lämpligt att vissa företag som tillhandahåller försäk
ringstjänster inte omfattas av det system som införs genom
detta direktiv på grund av sin storlek, rättsliga form eller
art - genom att de har nära koppling till de offentliga för
säkringssystemen – eller med hänsyn till det speciella slag
av tjänster som de erbjuder. Det är också önskvärt att i flera
medlemsstater undanta vissa institut vilkas verksamhet
endast täcker en mycket begränsad sektor och som genom
föreskrift i lag är begränsad till ett särskilt territorium eller
till särskilda personer.
(5)
Mycket små försäkringsföretag som uppfyller vissa villkor,
bland annat att bruttopremieinkomsten är lägre än 5 mil
joner EUR, undantas från detta direktivs tillämpningsom
råde. Alla försäkringsföretag och livförsäkringsföretag som
redan har auktorisation enligt de nuvarande direktiven ska
dock fortsätta att vara auktoriserade när detta direktiv til
lämpas. Företag som är undantagna från detta direktivs til
lämpningsområde bör kunna utnyttja de grundläggande
friheter som fördraget ger. Dessa företag har möjlighet att
söka auktorisation enligt detta direktiv så att de kan
komma i åtnjutande av den enda auktorisation som inrät
tas genom det här direktivet.
(6)
Medlemsstaterna bör kunna kräva att företag som bedriver
försäkrings- eller återförsäkringsverksamhet och som är
undantagna från detta direktivs tillämpningsområde ska
registrera sig. Medlemsstaterna kan också låta dessa före
tag omfattas av stabilitetstillsyn och lagstadgad tillsyn.
(7)
Genom rådets direktiv 72/166/EEG av den 24 april 1972
om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra för
fattningar om ansvarsförsäkring för motorfordon och kon
troll av att försäkringsplikten fullgörs beträffande sådan
ansvarighet
(1) EGT L 103, 2.5.1972, s. 1.
(1), rådets sjunde direktiv 83/349/EEG av den
13 juni 1983 grundat på artikel 54.3 g i fördraget om sam
manställd redovisning
(2) EGT L 193, 18.7.1983, s. 1.
(2), rådets andra direktiv 84/5/EEG
av den 30 december 1983 om tillnärmning av medlems
staternas lagstiftning om ansvarsförsäkring för motorfor
don
(3) EGT L 8, 11.1.1984, s. 17.
(3), Europaparlamentets och rådets direktiv
2004/39/EG av den 21 april 2004 om marknader för
finansiella instrument
(4) EUT L 145, 30.4.2004, s. 1.
(4) och Europaparlamentets och
rådets direktiv 2006/48/EG av den 14 juni 2006 om rät
ten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut
(5) EUT L 177, 30.6.2006, s. 1.
(5) fast
ställs allmänna regler och definitioner på områdena för
redovisning, ansvarsförsäkring för motorfordon, finansiella
instrument och kreditinstitut. Det är lämpligt att vissa av
definitionerna som fastställs i de direktiven också tilläm
pas i det här direktivet.
(8)
Innan försäkrings- och återförsäkringsverksamhet får börja
bedrivas bör det krävas auktorisation. Det är därför nöd
vändigt att fastställa villkoren och förfarandet för att bevilja
sådan auktorisation och även för eventuella avslag på
ansökan.
(9)
I de direktiv som upphävs genom detta direktiv finns det
inga bestämmelser om vilken återförsäkringsverksamhet
som ett försäkringsföretag kan tillåtas att bedriva. Det är
upp till medlemsstaterna att besluta om att införa bestäm
melser i detta hänseende.
(10)
Hänvisningar i detta direktiv till försäkrings- eller återför
säkringsföretag bör inbegripa captivebolag för försäkring
och återförsäkring, förutom då särskilda bestämmelser
inrättats för dessa bolag.
(11)
Eftersom detta direktiv utgör ett viktigt instrument för att
fullborda den inre marknaden, bör försäkrings- och åter
försäkringsföretag som är etablerade i sina hemmedlems
stater kunna bedriva några eller alla sina verksamheter
inom hela gemenskapen genom att upprätta filialer eller
tillhandahålla tjänster. Det är därför lämpligt att åstad
komma den harmonisering som är nödvändig och tillräck
lig för att uppnå ett ömsesidigt erkännande av
auktorisationer och tillsynssystem och därigenom en enda
auktorisation som är giltig inom hela gemenskapen och
som medger att tillsynen över ett företag utövas av
hemmedlemsstaten.
(12)
Genom Europaparlamentets och rådets direktiv
2000/26/EG av den 16 maj 2000 om tillnärmning av
medlemsstaternas lagar om ansvarsförsäkring för motor
fordon (fjärde direktivet om motorfordonsförsäkring)
(6) EGT L 181, 20.7.2000, s. 65.
(6)
fastställs regler för utseende av skaderegleringsrepresentan
ter. Samma regler bör gälla även enligt detta direktiv.
(13)
Återförsäkringsföretag bör begränsa sin verksamhet till
återförsäkring och därmed sammanhängande verksamhet.
Detta krav bör inte hindra återförsäkringsföretag från att
exempelvis tillhandahålla statistisk eller aktuariell rådgiv
ning, riskanalyser eller undersökningar till sina kunder. De
kan även ha en holdingbolagsfunktion och utföra verk
samheter inom den finansiella sektorn enligt definitionen i
artikel 2.8 i Europaparlamentets och rådets direktiv
2002/87/EG av den 16 december 2002 om extra tillsyn
över kreditinstitut, försäkringsföretag och värdepappersfö
retag i ett finansiellt konglomerat
(7) EUT L 35, 11.2.2003, s. 1.
(7). Detta krav innebär
dock under inga omständigheter att orelaterad bank- och
finansverksamhet får bedrivas.
V
S
2
/
5
3
3
L
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
655
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/3
(14)
En förutsättning för skyddet av försäkringstagarna är att
försäkrings- och återförsäkringsföretag omfattas av ända
målsenliga solvenskrav som leder till en effektiv kapitalal
lokering inom Europeiska unionen. Utvecklingen på
marknaden har gjort att det nu gällande systemet inte
längre fyller sin funktion. Det är därför nödvändigt att
införa ett nytt regelverk.
(15)
I överensstämmelse med den senaste utvecklingen inom
riskhantering, med beaktande av arbetet inom organisatio
ner som Internationella organisationen för försäkringstill
synsmyndigheter (International Association of Insurance
Supervisors), International Accounting Standards Board
och International Actuarial Association och med hänsyn
till utvecklingen inom andra finansiella sektorer bör en
riskbaserad ekonomisk metod väljas som ger försäkrings-
och återförsäkringsföretagen incitament att mäta och han
tera sina risker på ett adekvat sätt. Harmoniseringen bör
utvidgas genom särskilda regler för värdering av tillgångar
och skulder, däribland försäkringstekniska avsättningar.
(16)
Det centrala syftet med regleringen av och tillsynen över
försäkring och återförsäkring är att ge försäkringstagare
och förmånstagare tillräckligt skydd. Termen förmånsta
gare är avsedd att omfatta alla fysiska eller juridiska perso
ner som har en rättighet enligt ett försäkringsavtal.
Dessutom syftar denna reglering och tillsyn till att säker
ställa finansiell stabilitet och korrekt fungerande stabila
marknader, vilket också bör beaktas men inte tillåtas
inkräkta på det centrala syftet.
(17)
Den nya solvensordning som föreskrivs i detta direktiv för
väntas leda till ett ännu bättre skydd av försäkringstagare.
Medlemsstaterna kommer att åläggas att ge tillsynsmyndig
heter de resurser som krävs för att de ska kunna uppfylla
sina skyldigheter enligt detta direktiv. Detta omfattar all
den kapacitet som kan krävas, bland annat ekonomiska
medel och personalresurser.
(18)
Medlemsstaternas tillsynsmyndigheter måste därför ha till
gång till de medel som krävs för att säkerställa att
försäkrings- och återförsäkringsföretagen bedriver sin
verksamhet på ett korrekt sätt inom hela gemenskapen,
oavsett om denna verksamhet utövas med stöd av etable
ringsfriheten eller friheten att tillhandahålla tjänster. För att
tillsynen ska bli effektiv bör alla åtgärder som tillsynsmyn
digheterna vidtar stå i proportion till arten av, omfatt
ningen av och komplexiteten hos de inneboende riskerna i
varje försäkrings- eller återförsäkringsföretags verksamhet,
oavsett den betydelse det berörda företaget har för den
övergripande finansiella stabiliteten på marknaden.
(19)
Detta direktiv bör inte vara alltför betungande för små och
medelstora försäkringsföretag. Ett sätt att uppnå detta mål
är en korrekt tillämpning av proportionalitetsprincipen.
Denna princip bör tillämpas såväl på kraven på
försäkrings- och återförsäkringsföretag som på
tillsynsutövningen.
(20)
Detta direktiv bör i synnerhet inte vara för betungande för
försäkringsföretag som är specialiserade på att erbjuda spe
cifika försäkringstyper eller erbjuda tjänster till specifika
kundsegment, och det bör erkännas att denna typ av spe
cialisering kan vara ett värdefullt redskap för att hantera
risk på ett effektivt och ändamålsenligt sätt. För att detta
mål ska kunna uppnås, och också för att proportionalitets
principen ska tillämpas korrekt, bör det särskilt föreskri
vas att företag har rätt att utnyttja sina egna uppgifter för
att kalibrera parametrarna i återförsäkringsriskmodulerna
i standardformeln för solvenskapitalkravet.
(21)
Detta direktiv bör också beakta de särskilda särdrag som
captivebolagen för försäkring och återförsäkring uppvisar.
Eftersom dessa bolag endast täcker risker som är förknip
pade med den industri- eller handelsgrupp som de tillhör,
bör lämpliga metoder inrättas i enlighet med proportiona
litetsprincipen för att återspegla deras affärsverksamhets
art, omfattning och komplexitet.
(22)
Tillsynen över återförsäkringsverksamheten bör ta hänsyn
till den verksamhetens särdrag, särskilt dess globala karak
tär och det faktum att försäkringstagarna själva är
försäkrings- eller återförsäkringsföretag.
(23)
Tillsynsmyndigheterna bör från försäkrings- och återför
säkringsföretagen kunna erhålla all information som krävs
för tillsynen, i förekommande fall inbegripet sådana upp
gifter som ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag
offentligt lämnat enligt krav avseende finansiell rapporte
ring, börsnotering eller andra lagar och föreskrifter.
(24)
Hemmedlemsstatens tillsynsmyndigheter bör ansvara för
övervakningen av försäkrings- och återförsäkringsföreta
gens finansiella sundhet. De bör därför regelbundet genom
föra granskningar och utvärderingar.
(25)
Tillsynsmyndigheter bör kunna ta hänsyn till effekterna på
riskhantering och kapitalförvaltning från de frivilliga koder
för uppförande och överblickbarhet som följs av institu
tioner som handlar med oreglerade eller alternativa
investeringsinstrument.
(26)
Utgångspunkten för att ställa adekvata kvantitativa krav
inom försäkringssektorn är solvenskapitalkravet. Tillsyns
myndigheterna bör därför endast under särskilda omstän
digheter i de fall som nämns i detta direktiv ha befogenhet
att fastställa kapitaltillägg utöver solvenskapitalkravet efter
att tillsynens granskningsprocess utförts. Standardformeln
för solvenskapitalkravet är avsedd att återspegla riskprofi
len hos de flesta försäkrings- och återförsäkringsföretagen.
Det kan dock finnas vissa fall där standardformeln inte ger
adekvat uttryck för en mycket speciell riskprofil hos ett
företag.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
656
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
(27)
Att fastställa ett kapitaltillägg är en undantagsåtgärd i den
bemärkelsen att den endast bör användas som en sista
utväg när andra tillsynsåtgärder är verkningslösa eller
olämpliga. Termen undantagsfall bör dessutom ses utifrån
varje företags specifika situation snarare än till antalet kapi
taltillägg som åläggs på en viss marknad.
(28)
Kapitaltilläggen bör behållas så länge som de omständig
heter som föranledde deras införande inte har rättats till. I
händelse av betydande brister hos en partiell eller fullstän
dig intern modell eller i företagsstyrningen bör tillsyns
myndigheterna se till att företaget i fråga vidtar alla
ansträngningar för att avhjälpa de brister som ledde till
fastställande av kapitaltillägget. Om standardformeln inte
på ett korrekt sätt avspeglar ett företags specifika riskprofil
kan emellertid kapitaltillägget vara kvar under påföljande
år.
(29)
För vissa risker är det endast krav på företagsstyrningen,
inte kvantitativa krav, återspeglade i solvenskapitalkravet,
som kan ge önskat resultat. Ett effektivt företagsstyrnings
system är därför av central betydelse för att säkerställa en
tillfredsställande ledning av ett försäkringsföretag och för
regleringssystemet.
(30)
Företagsstyrningssystemen inbegriper riskhanteringsfunk
tionen, funktionen för regelefterlevnad, internrevisions
funktionen och aktuariefunktionen.
(31)
En funktion är en administrativ befogenhet att utföra vissa
fastställda styrningsuppgifter. Att en viss funktion har
angivits hindrar inte företaget från att fritt besluta hur det
vill organisera denna funktion i praktiken, om inte annat
anges i direktivet. Detta bör inte leda till onödigt betung
ande krav eftersom arten, omfattningen och komplexite
ten i företagets verksamhet beaktas. Dessa funktioner bör
därför kunna innehas av företagets egna anställda, utföras
med hjälp av externa experter eller läggas ut på experter
inom ramen för de begränsningar som fastställs i direktivet.
(32)
I mindre företag och företag av mindre komplexitet bör det
vara möjligt att mer än en funktion, med undantag av
internrevisionsfunktionen, utförs av en enda person eller
organisatorisk enhet.
(33)
De funktioner som ingår i företagsstyrningssystemen anses
vara nyckelfunktioner och därför också viktiga och kritiska
funktioner.
(34)
Alla personer som utför nyckelfunktioner bör vara lämp
liga för sin uppgift. Det är dock endast de personer som
innehar nyckelfunktioner som bör omfattas av kraven på
anmälan till tillsynsmyndigheten.
(35)
För att avgöra den kompetensnivå som krävs bör yrkes
mässiga meriter och erfarenheter hos de personer som fak
tiskt driver företaget eller innehar andra nyckelfunktioner
beaktas som ytterligare faktorer.
(36)
Alla försäkrings- och återförsäkringsföretag bör som en
integrerad del i sin affärsstrategi ha som rutin att regelbun
det bedöma sitt totala solvensbehov med hänsyn till sin
specifika riskprofil (egen risk- och solvensbedömning).
Denna bedömning kräver inte att en intern modell utveck
las och inte heller att det beräknas något annat kapitalkrav
än solvenskapitalkravet och minimikapitalkravet. Resulta
ten av bedömningen bör rapporteras till tillsynsmyndighe
ten som en del av den information som ska lämnas i
tillsynssyfte.
(37)
För att säkerställa en effektiv tillsyn över funktioner eller
verksamheter som omfattas av uppdragsavtal är det av
avgörande betydelse att tillsynsmyndigheterna för det
försäkrings- eller återförsäkringsföretag som ingår upp
dragsavtal har tillgång till alla relevanta uppgifter som finns
hos tjänsteleverantören, oavsett om denne är en reglerad
eller oreglerad enhet, och rätt att genomföra inspektioner
på plats. För att de ska kunna ta hänsyn till marknadsut
vecklingen och förvissa sig om att villkoren för uppdrags
avtal fortfarande efterlevs bör tillsynsmyndigheterna
underrättas innan uppdragsavtal ingås beträffande kritiska
eller viktiga funktioner eller verksamheter. Dessa krav bör
beakta arbetet i Joint Forum och är förenliga med nu gäl
lande bestämmelser och praxis inom banksektorn samt
med direktiv 2004/39/EG och dess tillämpning på
kreditinstitut.
(38)
För att säkerställa överblickbarhet bör försäkrings- och
återförsäkringsföretag minst en gång per år offentliggöra -
dvs. utan kostnad göra den tillgänglig antingen i tryckt
eller elektronisk form - väsentlig information om sin sol
vens och finansiella ställning. Företagen bör frivilligt kunna
offentliggöra kompletterande uppgifter.
(39)
Föreskrifter bör införas för utbyte av information mellan
tillsynsmyndigheterna och myndigheter eller organ som i
kraft av sin uppgift bidrar till att stärka stabiliteten hos det
finansiella systemet. Det är därför nödvändigt att närmare
ange under vilka förhållanden som sådant informationsut
byte bör vara möjligt. När information får offentliggöras
endast med tillsynsmyndigheternas uttryckliga tillstånd bör
dessa vidare, när så är lämpligt, få ställa stränga krav som
villkor för tillståndet.
(40)
Det är nödvändigt att främja enhetlighet i tillsynen, inte
bara i fråga om dess redskap utan också när det gäller dess
praxis. Kommittén för europeiska myndigheter med tillsyn
över försäkringar och tjänstepensioner (Ceiops), som inrät
tades genom kommissionens beslut 2009/79/EG
(1) EUT L 25, 29.1.2009, s. 28.
(1) bör
spela en viktig roll i detta avseende och regelbundet rap
portera till Europaparlamentet och kommissionen om den
utveckling som skett.
V
S
4
/
5
3
3
L
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
657
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/5
(41)
Syftet med den information och rapport som Ceiops ska
lämna om kapitaltillägg är inte att inkräkta på den använd
ning av dessa som tillåts enligt detta direktiv utan att bidra
till en högre nivå av tillsynskonvergens för användningen
av kapitaltillägg mellan tillsynsmyndigheter i de olika
medlemsstaterna.
(42)
För att minska den administrativa bördan och undvika
dubbelarbete bör tillsynsmyndigheterna och de nationella
statistikorganen samarbeta och utbyta information.
(43)
I syfte att stärka tillsynen över försäkrings- och återförsäk
ringsföretag och skydda försäkringstagarna bör de lagstad
gade revisorer som avses i Europaparlamentets och rådets
direktiv 2006/43/EG av den 17 maj 2006 om lagstadgad
revision av årsbokslut och sammanställd redovisning
(1) EUT L 157, 9.6.2006, s. 87.
(1)
vara skyldiga att omgående rapportera varje förhållande
som kan antas få allvarliga följder för ett försäkrings- eller
återförsäkringsföretags finansiella ställning eller adminis
trativa organisation.
(44)
Försäkringsföretag som bedriver såväl liv- som skadeför
säkringsverksamhet bör ha separat ledning av dessa verk
samheter för att skydda livförsäkringstagarnas intressen.
Särskilt bör företagen omfattas av samma kapitalkrav som
de som gäller för en motsvarande försäkringsgrupp, bestå
ende av ett livförsäkrings- och ett skadeförsäkringsföretag,
med hänsyn tagen till de ökade möjligheterna att överföra
kapital i försäkringsföretag med blandad verksamhet.
(45)
Bedömningen av försäkrings- och återförsäkringsföretags
finansiella ställning bör bygga på sunda ekonomiska prin
ciper och på bästa sätt utnyttja informationen från de
finansiella marknaderna och allmänt tillgänglig informa
tion om försäkringstekniska risker. Solvenskraven bör sär
skilt grundas på en ekonomisk bedömning av hela
balansräkningen.
(46)
De värderingsstandarder som används för tillsynsändamål
bör i största möjliga utsträckning vara förenliga med den
internationella utvecklingen på redovisningsområdet för
att begränsa den administrativa bördan på försäkrings- och
återförsäkringsföretagen.
(47)
I enlighet med detta bör kapitalkraven täckas med kapital
basmedel, oavsett om det rör sig om poster i eller utanför
balansräkningen. Eftersom inte alla medel kan täcka för
luster vid likvidation och under pågående verksamhet, bör
posterna i kapitalbasen klassificeras enligt kvalitetskriterier
i tre nivåer och det belopp av kapitalbasen som får med
räknas för att täcka kapitalkraven begränsas i motsvarande
utsträckning. Gränsvärdena för posterna i kapitalbasen bör
endast tillämpas för att fastställa försäkrings- och återför
säkringsföretagens solvensstatus och inte ytterligare
begränsa dessa företags frihet när det gäller den interna dis
positionen av det egna kapitalet.
(48)
Generellt sett kan tillgångar som är fria från alla förutse
bara förpliktelser täcka förluster på grund av ogynnsam
affärsutveckling, såväl på löpande basis som vid en likvi
dation. Därför bör huvuddelen av de belopp med vilka till
gångar överskrider skulder, värderat enligt principerna i
detta direktiv, betraktas som kapital av hög kvalitet (nivå 1).
(49)
Inom ett företag är inte alla tillgångar utan begränsningar.
I några medlemsstater leder vissa specifika produkter till
separat hållna fondstrukturer där en viss klass av försäk
ringstagare har större rättigheter till tillgångarna inom sin
fond. Även om dessa tillgångar ingår i beräkningen av hur
mycket tillgångarna överstiger skulderna i kapitalbassyfte
kan de i själva verket inte användas för att täcka risker
utanför den separata fonden. Beräkningen av kapitalbasbe
hovet bör, för att vara förenlig med den ekonomiska meto
den, anpassas för att återspegla att de tillgångar som ingår
i ett arrangemang med separerade fonder är av en annan
art. På liknande sätt bör beräkningen av solvenskapitalkra
vet återspegla de minskade poolnings- eller diversifierings
effekter som är förknippade med dessa separerade fonder.
(50)
Det är praxis i vissa medlemsstater att försäkringsföretag
säljer livförsäkringsprodukter där försäkringstagarna och
förmånstagarna bidrar till företagets riskkapital i utbyte
mot hela eller en del av avkastningen på dessa insatser.
Dessa ackumulerade vinster utgör överskottsmedel som
tillhör den juridiska person i vilken de genererats.
(51)
Överskottsmedel bör värderas i överensstämmelse med
den ekonomiska metod som fastställs i detta direktiv. Det
bör härvid inte räcka med en enkel hänvisning till bedöm
ningen av överskottsmedel i den lagstadgade årsredovis
ningen. I överensstämmelse med kapitalbaskraven bör
överskottsmedel bli föremål för de kriterier om nivåklassi
ficering som fastställs i detta direktiv. Detta innebär bland
annat att endast överskottsmedel som uppfyller kraven i
fråga om klassificering i nivå 1 bör betraktas som nivå
1-kapital.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
658
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
(52)
Ömsesidiga associationer och liknande företag med uttax
eringsrätt kan från sina medlemmar infordra ytterligare
betalningar, för att öka de medel de har för att täcka för
luster. Infordran av ytterligare betalningar från medlemmar
kan utgöra en viktig finansieringskälla för ömsesidiga asso
ciationer eller liknande företag, bland annat när dessa asso
ciationer drabbas av en ogynnsam affärsutveckling. Därför
bör infordran av ytterligare betalningar från medlemmar
erkännas som en post i tilläggskapitalet och behandlas på
motsvarande sätt i solvenssyfte. I det konkreta fallet med
associationer, eller liknande företag, av rederier med uttax
eringsrätt vilka endast försäkrar branschrelaterade risker är
det vedertagen praxis att från medlemmar infordra ytterli
gare betalningar, enligt vissa specifika återbetalningsar
rangemang, och de belopp som godkänts för denna
infordran från medlemmarna bör betraktas som kapital av
god kvalitet (nivå 2). För andra typer av ömsesidiga asso
ciationer och liknande företag där infordran av ytterligare
betalningar från medlemmar är av motsvarande kvalitet
bör de belopp som godkänts för denna infordran från
medlemmarna också betraktas som kapital av hög kvalitet
(nivå 2).
(53)
För att försäkrings- och återförsäkringsföretagen ska kunna
uppfylla sina åtaganden mot försäkrings- och förmånsta
gare bör medlemsstaterna kräva att dessa företag upprät
tar adekvata försäkringstekniska avsättningar. De principer
och de försäkringsmatematiska och statistiska metoder
som ligger till grund för beräkningen av dessa försäkrings
tekniska avsättningar bör harmoniseras inom hela gemen
skapen i syfte att skapa ökad jämförbarhet och
överblickbarhet.
(54)
Beräkningen av försäkringstekniska avsättningar bör vara
förenlig med värderingen av tillgångar och övriga skulder,
med marknaden och med den internationella utvecklingen
inom redovisning och tillsyn.
(55)
Värdet av de försäkringstekniska avsättningarna bör där
för motsvara det belopp som ett försäkrings- eller återför
säkringsföretag skulle få betala om det omedelbart
överförde sina kontraktsrättigheter och kontraktsförplik
telser till ett annat företag. Värdet av de försäkringstekniska
avsättningarna bör således motsvara det belopp som ett
annat försäkrings- eller återförsäkringsföretag (referensfö
retag) skulle förväntas kräva för att ta över och uppfylla de
underliggande försäkrings- och återförsäkringsförpliktel
serna. De försäkringstekniska avsättningarnas belopp bör
återspegla det underliggande försäkringsbeståndets sär
skilda egenskaper. Företagsspecifik information, såsom
information avseende skaderegleringens hantering och
kostnader, bör därför endast användas vid beräkningen i
den utsträckning som den gör det möjligt för försäkrings-
och återförsäkringsföretagen att bättre återspegla dessa sär
skilda egenskaper hos försäkringsbeståndet.
(56)
Antagandena om det referensföretag som antas ta över och
uppfylla de underliggande försäkrings- och återförsäkrings
förpliktelserna bör harmoniseras i hela gemenskapen. I
synnerhet bör man som en del av konsekvensbedöm
ningen av genomförandeåtgärder analysera de antaganden
om referensföretaget som avgör huruvida, och i så fall i vil
ken utsträckning, diversifieringseffekter behöver beaktas i
beräkningen av riskmarginalen, och dessa antaganden bör
sedan harmoniseras på gemenskapsnivå.
(57)
För att beräkna de försäkringstekniska avsättningarna bör
det vara möjligt att använda rimliga interpoleringar och
extrapoleringar från direkt tillgängliga marknadsvärden.
(58)
Det förväntade nuvärdet av försäkringsskulderna måste
beräknas utifrån aktuell och trovärdig information och rea
listiska antaganden med beaktande av finansiella garantier
och optioner i försäkrings- och återförsäkringsavtal för att
ge en ekonomisk värdering av försäkrings- och återförsäk
ringsförpliktelserna. Det bör krävas att effektiva och har
moniserade försäkringsmatematiska metoder används.
(59)
För att ta hänsyn till de små och medelstora företagens
situation bör det finnas förenklade metoder för beräkning
av de försäkringstekniska avsättningarna.
(60)
Tillsynsordningen bör innefatta ett riskkänsligt krav, base
rat på en prospektiv beräkning för att säkerställa korrekta
ingripanden i god tid av tillsynsmyndigheterna (solvenska
pitalkravet) och en miniminivå för säkerheten som med
len inte får underskrida (minimikapitalkravet). Båda dessa
kapitalkrav bör harmoniseras inom hela gemenskapen så
att en enhetlig skyddsnivå för försäkringstagarna kan upp
nås. För att detta direktiv ska fungera väl bör det finnas en
lämplig ingripandenivå mellan solvenskapitalkravet och
minimikapitalkravet.
(61)
För att mildra möjliga oönskade procykliska effekter på
finanssystemet och undvika en situation där försäkrings-
och återförsäkringsföretag på ett orimligt sätt skulle tvingas
anskaffa ytterligare kapital eller sälja sina placeringar till
följd av en tillfälligt ogynnsam utveckling på finansmark
naderna, bör marknadsriskmodulen i standardformeln för
solvenskapitalkravet innehålla en mekanism för symme
trisk justering för nivåändringar i aktiepriser.Dessutom bör
V
S
6
/
5
3
3
L
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
659
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/7
det införas bestämmelser så att tillsynsmyndigheter, i hän
delse av exceptionella fall på finansmarknaderna och då
denna mekanism för symmetrisk justering inte är tillräck
lig för att försäkrings- och återförsäkringsföretag ska kunna
uppfylla sitt solvenskapitalkrav, kan förlänga den tidspe
riod inom vilken försäkrings- och återförsäkringsföretag
måste återskapa nivån på den medräkningsbara kapitalba
sen enligt solvenskapitalkravet.
(62)
Solvenskapitalkravet bör motsvara en nivå på den medräk
ningsbara kapitalbasen som gör det möjligt för försäkrings-
och återförsäkringsföretagen att täcka betydande förluster
och som ger försäkrings- och förmånstagare rimlig säker
het för att få sina ersättningar när de förfaller till betalning.
(63)
För att försäkrings- och återförsäkringsföretag ska ha en
medräkningsbar kapitalbas som uppfyller solvenskapital
kravet på löpande basis, med beaktande av alla föränd
ringar i deras riskprofil, bör dessa företag beräkna
solvenskapitalkravet åtminstone en gång om året, övervaka
detta löpande och göra en ny beräkning så snart som det
sker en betydande ändring av riskprofilen.
(64)
För att främja en god riskhantering och anpassa de lagfästa
kapitalkraven till branschpraxis bör solvenskapitalkravet
definieras som det ekonomiska kapital som försäkrings-
och återförsäkringsföretag ska hålla för att säkerställa att
det föreligger en konkurssituation högst i vart tvåhundrade
fall, eller alternativt att dessa företag med en sannolikhet på
minst 99,5 % ska kunna uppfylla sina förpliktelser gente
mot försäkringstagare och förmånstagare under de kom
mande 12 månaderna. Detta ekonomiska kapital bör
beräknas utifrån företagens faktiska riskprofil med beak
tande av effekterna av möjliga riskreduceringstekniker och
diversifieringseffekter.
(65)
Det bör beslutas om en standardformel för beräkningen av
solvenskapitalkravet så att alla försäkrings- och återförsäk
ringsföretag kan bedöma sitt ekonomiska kapital. För stan
dardformelns struktur bör en modulmetod väljas, vilket
innebär att den individuella exponeringen för varje riskka
tegori bedöms som ett första steg, varefter värdena aggre
geras i nästa steg. Om företagsspecifika parametrar gör det
möjligt att bättre fånga in företagets verkliga teckningsrisk
profil, bör detta tillåtas förutsatt att parametrarna har här
letts med en standardiserad metod.
(66)
För att ta hänsyn till de små och medelstora företagens
situation bör det finnas förenklade metoder för beräkning
av solvenskapitalkravet med standardformeln.
(67)
I princip innefattar den nya riskbaserade metoden inte
några kvantitativa placeringsbegränsningar och kriterier
för tillgångars medräkningsbarhet. Det bör dock vara möj
ligt att införa placeringsgränser och kriterier för tillgångars
medräkningsbarhet för att bemöta risker som inte täcks
tillräckligt genom en undergrupp i standardformeln.
(68)
I enlighet med den riskbaserade metod som valts för sol
venskapitalkravet bör det under särskilda omständigheter
vara möjligt att använda partiella eller fullständiga interna
modeller för beräkningen av detta krav i stället för stan
dardformeln. För att ge försäkringstagare och förmånsta
gare en likvärdig skyddsnivå bör det krävas att
tillsynsmyndigheten ger sitt förhandsgodkännande av
sådana interna modeller utifrån harmoniserade processer
och standarder.
(69)
Om beloppet av det medräkningsbara primärkapitalet fal
ler under minimikapitalkravet bör försäkrings- eller åter
försäkringsföretagets auktorisation återkallas om det inte
inom kort tid kan återupprätta medräkningsbart primär
kapital i nivå med minimikapitalkravet.
(70)
Minimikapitalkravet bör garantera en miniminivå som
medlen inte får underskrida. Det är nödvändigt att den
nivån beräknas med en enkel formel som innehåller fast
ställda undre och övre gränser på grundval av det riskba
serade solvenskapitalkravet så att det blir möjligt att göra
gradvis skärpta tillsynsingripanden, och som grundas på
data som kan kontrolleras.
(71)
Försäkrings- och återförsäkringsföretagen bör ha tillgångar
av tillräcklig kvalitet för att täcka sina samlade finansiella
åtaganden. Alla placeringar som hålls av försäkrings- och
återförsäkringsföretag bör förvaltas enligt
aktsamhetsprincipen.
(72)
Medlemsstaterna bör inte kräva att försäkrings- eller åter
försäkringsföretagen ska placera sina tillgångar i särskilda
tillgångsslag, eftersom ett sådant krav skulle kunna vara
oförenligt med den liberalisering av kapitalrörelserna som
föreskrivs i artikel 56 i fördraget.
(73)
Det är nödvändigt att förbjuda alla bestämmelser som ger
medlemsstaterna möjlighet att kräva pantsättning av till
gångar som täcker ett försäkrings- eller återförsäkringsfö
retags försäkringstekniska avsättningar, oavsett formen för
ett sådant krav, om försäkringsföretaget har återförsäkring
hos ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag som auk
toriserats enligt detta direktiv eller hos ett företag i tredje
land om tredjelandets tillsynsordning har bedömts vara
likvärdig.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
660
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
(74)
I regelverket har det hittills inte föreskrivits några närmare
kriterier för en bedömning av det förvärv som föreslås och
inte heller något förfarande för tillämpningen. Ett klargö
rande av kriterierna och förfarandet för bedömning behövs
för att säkerställa nödvändig rättssäkerhet, tydlighet och
förutsebarhet både vad gäller bedömningsförfarandet och
dess resultat. Dessa kriterier och förfaranden infördes
genom bestämmelser i direktiv 2007/44/EG. På områdena
för försäkring och återförsäkring bör därför de bestämmel
serna kodifieras och integreras i det här direktivet.
(75)
Det är därvid av avgörande vikt att de förfarandena och
bedömningarna harmoniseras maximalt i hela gemenska
pen. Bestämmelserna om kvalificerade innehav bör dock
inte hindra medlemsstaterna från att kräva att tillsynsmyn
digheterna ska informeras om förvärv av innehav under de
tröskelvärden som fastställs genom dessa bestämmelser, så
länge inte mer än ett ytterligare tröskelvärde under 10 %
för detta syfte införs i någon medlemsstat. Dessa bestäm
melser bör inte heller hindra tillsynsmyndigheterna från att
tillhandahålla allmänna riktlinjer om när sådana innehav
skulle anses leda till ett väsentligt inflytande.
(76)
På grund av att unionsmedborgarna förflyttar sig i allt
högre grad erbjuds ansvarsförsäkring för motorfordon i
ökande utsträckning över nationsgränserna. För att säker
ställa att systemet med grönt kort och överenskommel
serna mellan de nationella byråerna för
trafikförsäkringsföretag fortsätter att fungera väl är det
lämpligt att medlemsstaterna kan kräva att försäkringsfö
retag som erbjuder ansvarsförsäkring för motorfordon
inom deras territorier genom tillhandahållande av tjänster
ska ansluta sig till den nationella byrån och delta i finan
sieringen av denna och av den garantifond som upprättats
i medlemsstaten i fråga. Den medlemsstat där tjänsterna
tillhandahålls bör kräva att företag som tillhandahåller
ansvarsförsäkring för motorfordon utser en representant
inom dess territorium som ska samla in all nödvändig
information beträffande försäkringsfall och representera
företaget i fråga.
(77)
På den inre marknaden ligger det i försäkringstagarnas
intresse att de ska ha tillgång till största möjliga urval av
försäkringsprodukter inom gemenskapen. Den medlems
stat där risken är belägen eller den medlemsstat där åtagan
det görs bör därför se till att det inte finns någonting som
förhindrar marknadsföring inom deras respektive territo
rier av produkter som erbjuds för försäljning inom gemen
skapen, så länge som dessa produkter inte står i strid med
gällande rättsliga bestämmelser till skydd för det allmänna
bästa i den medlemsstaten och det inte finns motsvarande
bestämmelser till skydd för det allmänna bästa i
hemmedlemsstaten.
(78)
Det bör införas ett sanktionssystem som ska tillämpas om
ett försäkringsföretag i den medlemsstat där risken är belä
gen eller den medlemsstat där åtagandet görs inte följer
gällande bestämmelser till skydd för det allmänna bästa.
(79)
På en inre marknad för försäkringar får konsumenterna ett
bredare och mer varierat utbud av försäkringar att välja
mellan. Om de ska kunna utnyttja denna mångfald och
den ökade konkurrensen fullt ut bör konsumenterna ges all
nödvändig information innan de ingår ett avtal och under
hela avtalstiden så att de kan välja den försäkring som bäst
passar deras behov.
(80)
Företag som tillhandahåller assistansavtal bör förfoga över
erforderliga medel för att kunna tillhandahålla de erbjudna
serviceförmånerna tillräckligt snabbt. Det bör fastställas
särskilda bestämmelser för beräkning av det solvenskapi
talkrav och den absolut minsta nivå på minimikapitalkra
vet som sådana företag ska täcka.
(81)
Ett effektivt utövande av koassuransrörelse inom gemen
skapen för verksamheter som på grund av sin art eller
omfattning är lämpade att täckas av internationell koassu
rans bör underlättas genom ett minimum av harmonise
ring för att förhindra snedvridning av konkurrensen och
diskriminerande behandling. I sådana sammanhang bör
det ledande försäkringsföretaget bedöma försäkringsford
ringarna och fastställa beloppet för de försäkringstekniska
avsättningarna. Ett särskilt samarbete bör dessutom
komma till stånd beträffande koassuransverksamheten
inom gemenskapen, både mellan medlemsstaternas till
synsmyndigheter och mellan dessa myndigheter och
kommissionen.
(82)
För att skydda de försäkrade bör medlemsstaternas lagar
om rättsskyddsförsäkring harmoniseras. Varje intressekon
flikt som kan uppstå särskilt på grund av det förhållandet
att försäkringsföretaget täcker en annan person eller täcker
en person såväl i fråga om rättsskydd som inom en annan
försäkringsklass ska så långt möjligt förhindras eller lösas.
I detta syfte kan en lämplig nivå på skyddet av försäkrings
tagarna nås på olika sätt. Vilken lösning som än väljs, bör
de rättsskyddsförsäkrades intressen skyddas genom till
räckliga garantier.
(83)
Konflikter mellan försäkrade personer och försäkringsfö
retag som erbjuder rättsskyddsförsäkring bör lösas så kor
rekt och snabbt som möjligt. Det är därför lämpligt att
medlemsstaterna föreskriver ett skiljeförfarande eller ett
förfarande som ger jämförbara garantier.
(84)
I vissa medlemsstater utgör privat eller frivillig sjukförsäk
ring helt eller delvis ett alternativ till det skydd vid sjukdom
som ingår i socialförsäkringssystemet. Den särskilda natu
ren hos sådan sjukförsäkring särskiljer den från andra klas
ser av skade- och livförsäkring, i den utsträckning det är
nödvändigt att kontrollera att försäkringstagarna i realite
ten har tillgång till privat eller frivilligt tecknat skydd vid
V
S
8
/
5
3
3
L
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
661
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/9
sjukdom oberoende av sin ålder eller riskprofil. På grund
av sjukförsäkringsavtalens beskaffenhet och sociala konse
kvenser bör tillsynsmyndigheterna i den medlemsstat där
risken är belägen ha möjlighet att kräva att de kontinuer
ligt underrättas om de allmänna och särskilda avtalsvillko
ren i fråga om privat eller frivillig sjukförsäkring för att
kunna avgöra om dessa avtal helt eller delvis är ett alter
nativ till det skydd vid sjukdom som ingår i socialförsäk
ringssystemet. En sådan kontroll bör inte vara en
förutsättning för att produkterna ska få marknadsföras.
(85)
I detta syfte har några medlemsstater antagit särskilda rät
tsregler. Till skydd för det allmänna bästa bör det vara möj
ligt att anta eller behålla sådana rättsregler, förutsatt att de
inte på ett otillbörligt sätt inskränker etableringsfriheten
eller friheten att tillhandahålla tjänster, och förutsatt att
bestämmelserna tillämpas lika. Dessa rättsregler kan skilja
sig åt beroende på förhållandena i den enskilda medlems
staten. Målet att skydda det allmänna bästa kan även upp
nås genom att kräva att de företag som erbjuder privat eller
frivilligt tecknade sjukförsäkringar använder standardavtal
som motsvarar det skydd som ges i de lagstadgade social
försäkringsprogrammen med en premiesättning som inte
får överskrida ett fastställt maximum samt att de deltar i
förlustutjämningsprogram. En ytterligare möjlighet är att
kräva att privat eller frivilligt tecknade sjukförsäkringar tek
niskt utformas på liknande sätt som livförsäkringar.
(86)
Värdmedlemsstater bör kunna kräva att alla försäkringsfö
retag, som på egen risk erbjuder obligatorisk arbetsskade
försäkring inom deras territorier, följer de särskilda
bestämmelser för sådan försäkring som ingår i deras natio
nella lagstiftning. Detta krav bör dock inte gälla bestäm
melserna om finansiell tillsyn som fortfarande uteslutande
bör vara hemmedlemsstatens ansvar.
(87)
I vissa medlemsstater är försäkringstransaktioner inte före
mål för någon form av indirekt beskattning, medan flerta
let medlemsstater tillämpar särskilda skatter och andra
former av avgifter, bland annat extraavgifter ämnade för
skadeersättningsorgan. Dessa skatter och avgifter varierar
avsevärt beträffande struktur och omfattning mellan de
medlemsstater där de förekommer. Det är önskvärt att för
hindra att de skillnader som finns leder till snedvridning av
konkurrensen i fråga om försäkringstjänster medlemssta
terna emellan. I avvaktan på ytterligare harmonisering bör
detta problem sannolikt kunna avhjälpas genom att
utnyttja skattesystemen och de övriga avgiftsformerna i de
medlemsstater där risken är belägen eller åtaganden görs,
och det är medlemsstaternas uppgift att vidta åtgärder så
att sådana skatter och avgifter betalas.
(88)
De medlemsstater som inte omfattas av tillämpningen av
Europaparlamentets och rådets förordning (EG)
nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig
lag för avtalsförpliktelser (Rom I)
(1) EUT L 177, 4.7.2008, s. 6.
(1) bör, i enlighet med
detta direktiv, tillämpa bestämmelserna i den förordningen
för att fastställa tillämplig lag för försäkringsavtal som
omfattas av artikel 7 i den förordningen.
(89)
För att beakta de internationella aspekterna av återförsäk
ring bör bestämmelser införas som möjliggör att interna
tionella avtal ingås med tredjeland i syfte att fastställa
formerna för tillsyn över återförsäkringsenheter som bedri
ver verksamhet inom de avtalsslutande parternas territo
rier. Det bör vidare skapas förutsättningar för ett smidigt
förfarande för prövning av likvärdighet i stabilitetsavse
ende på gemenskapsbasis i förhållande till tredjeland i syfte
att öka liberaliseringen av återförsäkringstjänster i tredje
land, oavsett om det sker genom etablering eller tillhanda
hållande av tjänster över nationsgränserna.
(90)
På grund av den särskilda karaktären hos finansiell återför
säkring bör medlemsstaterna säkerställa att försäkrings-
och återförsäkringsföretag som ingår avtal om finansiell
återförsäkring eller bedriver verksamheter med sådan åter
försäkring på ett tillfredsställande sätt kan identifiera, mäta
och kontrollera de risker som uppstår genom sådana avtal
eller verksamheter.
(91)
Lämpliga bestämmelser bör införas för specialföretag som
övertar risker från försäkrings- och återförsäkringsföretag
utan att själva vara ett försäkrings- eller återförsäkringsfö
retag. Belopp som kan återvinnas från specialföretag bör
betraktas som belopp som kan dras av enligt
återförsäkrings- och retrocessionsavtal.
(92)
Specialföretag som auktoriserats före den 31 oktober 2012
bör omfattas av lagen i den medlemsstat som auktoriserat
specialföretaget. För att undvika tillsynsarbitrage bör alla
nya verksamheter som startas genom ett sådant företag
efter den 31 oktober 2012 omfattas av bestämmelserna i
detta direktiv.
(93)
Med tanke på den ökade gränsöverskridande karaktären
hos försäkringsverksamhet bör skillnader mellan medlems
staternas ordningar för specialföretag, vilka omfattas av
bestämmelserna i detta direktiv, minskas så mycket som
möjligt, med beaktande av deras tillsynsstrukturer.
(94)
Ytterligare insatser bör göras beträffande specialföretag,
med beaktande av det arbete som gjorts inom andra
finanssektorer.
(95)
Åtgärder beträffande tillsynen över försäkrings- och åter
försäkringsföretag som ingår i en försäkringsgrupp bör
göra det möjligt för de myndigheter som ansvarar för till
synen över ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag att
göra en mer välgrundad bedömning av dess finansiella
ställning.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
662
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
(96)
Sådan grupptillsyn bör i nödvändig utsträckning beakta
försäkringsholdingbolag och försäkringsholdingbolag med
blandad verksamhet. Detta direktiv bör dock inte i något
hänseende innebära att medlemsstaterna är skyldiga att
utöva tillsyn över vart och ett av dessa företag för sig.
(97)
Även om tillsyn över enskilda försäkrings- och återförsäk
ringsföretag fortfarande är huvudprincipen för försäkrings
tillsynen är det nödvändigt att fastställa vilka företag som
bör omfattas av tillsyn på gruppnivå.
(98)
Olika slags företag, i synnerhet ömsesidiga associationer
och liknande, bör i enlighet med gemenskapslagstiftning
och nationell lagstiftning kunna bilda koncentrationer eller
grupper, och då inte genom kapitalband utan genom starka
formaliserade och hållbara relationer, som baseras på
avtalsmässigt eller annat relevant erkännande och som
garanterar en finansiell solidaritet mellan dessa företag.
Om ett betydande eller dominerande inflytande utövas
genom en centraliserad samordning, bör dessa företag vara
föremål för tillsyn enligt samma regler som de som före
skrivs för grupper som bildats genom kapitalbindningar
för att nå en tillräcklig skyddsnivå för försäkringstagarna
och lika konkurrensvillkor för alla grupper.
(99)
Grupptillsynen bör under alla omständigheter omfatta det
moderföretag med yttersta ägarintresse som har sitt huvud
kontor inom gemenskapen. Medlemsstaterna bör dock
kunna låta sina tillsynsmyndigheter tillämpa grupptillsyn
på ett begränsat antal lägre nivåer om de anser det vara
nödvändigt.
(100)
Det är nödvändigt att beräkna solvensen på gruppnivå för
försäkrings- och återförsäkringsföretag som ingår i en
grupp.
(101)
Det sammanställda solvenskapitalkravet på gruppnivå bör
beakta den totala riskdiversifieringen mellan alla
försäkrings- och återförsäkringsföretag inom denna grupp,
så att gruppens riskexponering återspeglas på ett korrekt
sätt.
(102)
Försäkrings- och återförsäkringsföretag som ingår i en
grupp bör kunna ansöka om godkännande av en intern
modell som ska användas för solvensberäkningen på både
gruppnivå och individuell nivå.
(103)
Vissa av detta direktivs bestämmelser föreskriver uttryck
ligen en medlande eller rådgivande roll för Ceiops, men
detta bör inte hindra Ceiops från att spela en sådan roll
även avseende andra bestämmelser.
(104)
I detta direktiv beskrivs en innovativ tillsynsmodell där en
grupptillsynsmyndighet ges en nyckelroll samtidigt som
det erkänns att den fristående tillsynsmyndigheten har en
viktig roll och denna roll behålls. Tillsynsmyndigheternas
befogenheter och ansvar är kopplade till deras skyldighet
att redovisa sin verksamhet.
(105)
Alla försäkringstagare och förmånstagare ska behandlas
lika oavsett nationalitet eller bostadsort. I detta syfte bör
varje medlemsstat se till att alla åtgärder som vidtas av en
tillsynsmyndighet på grundval av denna tillsynsmyndig
hets nationella mandat inte anses strida mot de intressen
som denna medlemsstat eller försäkringstagare och för
månstagare i denna medlemsstat kan ha. I alla situationer
som innebär reglering av ersättningsanspråk och likvida
tioner bör tillgångar fördelas rättvist till alla försäkringsta
gare i fråga, oavsett deras nationalitet eller bostadsort.
(106)
Det är nödvändigt att säkerställa att kapitalbasen fördelas
på ett lämpligt sätt inom gruppen och att den är tillgänglig
för att skydda alla försäkrings- och förmånstagare oavsett
var behovet uppkommer. Försäkrings- och återförsäkrings
företag inom en grupp bör därför ha tillräcklig kapitalbas
för att täcka sitt solvenskapitalkrav.
(107)
Alla tillsynsmyndigheter som deltar i grupptillsyn bör
kunna förstå de beslut som fattas, särskilt när besluten fat
tas av grupptillsynsmyndigheten. Så snart relevant infor
mation blir tillgänglig för en av tillsynsmyndigheterna, bör
den därför delges övriga tillsynsmyndigheter, så att alla till
synsmyndigheter kan skapa sig en bild utifrån samma rele
vanta information. Om de berörda tillsynsmyndigheterna
inte kan enas bör kvalificerade råd för att lösa problemet
sökas hos Ceiops.
(108)
Ett försäkringsföretags solvens kan, i det fall det rör sig om
ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag som är dotter
företag till ett försäkringsholdingbolag, ett försäkrings-
eller återförsäkringsföretag i tredjeland, påverkas av de
medlen i den grupp som försäkringsföretaget ingår i och av
fördelningen av dessa medel inom gruppen. Tillsynsmyn
digheterna bör därför ges möjlighet att utöva grupptillsyn
och att vidta lämpliga åtgärder på försäkrings- eller åter
försäkringsföretagets nivå när dess solvens äventyras eller
riskerar att äventyras.
(109)
Riskkoncentrationer och transaktioner inom en grupp kan
påverka försäkrings- och återförsäkringsföretags finansiella
ställning. Tillsynsmyndigheterna bör därför kunna utöva
tillsyn över sådana riskkoncentrationer och transaktioner
inom en grupp, med beaktande av arten på relationerna
mellan reglerade enheter och oreglerade enheter, inbegri
pet försäkringsholdingbolag och försäkringsholdingbolag
med blandad verksamhet, och vidta lämpliga åtgärder på
försäkrings- eller återförsäkringsföretagets nivå om dess
solvens äventyras eller riskerar att äventyras.
V
S
0
1
/
5
3
3
L
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
663
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/11
(110)
Försäkrings- och återförsäkringsföretag som ingår i en
grupp bör ha lämpliga företagsstyrningssystem som bör bli
föremål för tillsynsmyndighetens bedömning.
(111)
Alla försäkrings- och återförsäkringsgrupper som är före
mål för grupptillsyn bör ha en grupptillsynsmyndighet
som är utsedd bland de berörda tillsynsmyndigheterna.
Grupptillsynsmyndighetens rättigheter och skyldigheter
bör omfatta tillräckliga befogenheter i fråga om samord
ning och beslutsfattande. Myndigheter som medverkar i
tillsynen över försäkrings- och återförsäkringsföretag som
tillhör samma grupp bör upprätta
samordningsöverenskommelser.
(112)
Med tanke på de ökade befogenheterna för grupptillsyns
myndigheten bör det säkerställas att kriterierna för att välja
grupptillsynsmyndigheten inte utan vidare kan kringgås.
Särskilt i fall där grupptillsynsmyndigheten kommer att
utses med beaktande av gruppens struktur och den relativa
vikten av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet på
olika marknader, bör inte interna transaktioner inom grup
pen och inte heller gruppåterförsäkring dubbelräknas när
den relativa vikten inom en marknad ska bedömas.
(113)
Tillsynsmyndigheter från alla medlemsstater i vilka företag
inom gruppen är etablerade bör delta i grupptillsyn genom
ett tillsynskollegium (kollegiet). De bör alla ha tillgång till
information som finns tillgänglig hos andra tillsynsmyn
digheter inom kollegiet och de bör alltid vara aktivt delak
tiga i beslutsfattandet. Samarbete bör inledas mellan de
myndigheter som ansvarar för tillsyn över försäkrings- och
återförsäkringsföretag samt mellan dessa myndigheter och
myndigheter som ansvarar för tillsyn över företag som är
verksamma inom andra finansiella sektorer.
(114)
Kollegiets verksamhet bör vara proportionerlig mot arten,
omfattningen och komplexiteten i de inneboende riskerna
i verksamheten för alla företag som ingår i gruppen och
mot den gränsöverskridande dimensionen. Kollegiet bör
inrättas för att sörja för att samarbetet, informationsutby
tet och samrådet mellan tillsynsmyndigheterna i kollegiet
tillämpas effektivt i enlighet med detta direktiv. Tillsyns
myndigheterna bör använda kollegiet till att främja över
ensstämmelse mellan sina respektive beslut och att bedriva
ett nära samarbete vid utövandet av tillsynen inom hela
gruppen enligt harmoniserade kriterier.
(115)
I detta direktiv bör Ceiops ges en rådgivande roll. Råd från
Ceiops till en tillsynsmyndighet bör inte vara bindande för
denna myndighet när det fattar beslut. När tillsynsmyndig
heten i fråga fattar beslut bör det dock ta full hänsyn till
detta råd och varje viktigt avsteg från det bör förklaras.
(116)
Försäkrings- och återförsäkringsföretag som ingår i en
grupp vars ledande företag befinner sig utanför gemenska
pen bör omfattas av lämpliga likvärdiga tillsynsarrang
emang. Det är därför nödvändigt att skapa överblickbarhet
beträffande bestämmelserna och utbyta information med
myndigheter i tredjeland vid alla tillfällen då det är relevant
att så sker. För att säkerställa harmoniserade metoder för
att avgöra och bedöma om försäkrings- och återförsäk
ringstillsyn i tredjeländer är likvärdig bör bestämmelser
införas så att kommissionen fattar ett bindande beslut om
huruvida solvensordningar i tredjeländer är likvärdiga. För
tredjeländer för vilka kommissionen inte fattat något beslut
bör bedömningen av likvärdighet göras av grupptillsyns
myndigheten efter att ha konsulterat de övriga tillsynsmyn
digheterna i fråga.
(117)
Eftersom de nationella lagreglerna om rekonstruktionsåt
gärder och likvidationsförfaranden inte har harmoniserats
är det lämpligt att för den inre marknaden säkerställa
ömsesidigt erkännande av rekonstruktionsåtgärder och lik
vidationslagstiftning i medlemsstaterna och också det sam
arbete som krävs med hänsyn till behovet av enhet,
allmängiltighet, samordning och publicitet för sådana
åtgärder och av likabehandling och skydd av
försäkringsborgenärer.
(118)
Det bör också säkerställas att rekonstruktionsåtgärder som
beslutas av de behöriga myndigheterna i en medlemsstat
och som syftar till att bevara eller återställa ett försäkrings
företags finansiella soliditet och i största möjliga utsträck
ning förhindra ett likvidationsförfarande får full effekt
inom hela gemenskapen. Effekten gentemot tredjeland av
sådana rekonstruktionsåtgärder och likvidationsförfaran
den bör dock inte påverkas.
(119)
Det bör göras en åtskillnad mellan å ena sidan de myndig
heter som är behöriga i fråga om rekonstruktionsåtgärder
och likvidationsförfaranden och å andra sidan försäkrings
företagens tillsynsmyndigheter.
(120)
Definitionen av ”filial” bör i insolvenssammanhang ta hän
syn till att försäkringsföretaget är en enda juridisk person.
Hemmedlemsstatens lagstiftning bör dock avgöra hur till
gångar och skulder, som innehas av oberoende personer
som har stående fullmakt att företräda försäkringsföreta
get som försäkringsombud, bör behandlas vid likvidatio
nen av försäkringsföretaget.
(121)
Villkor bör fastställas, enligt vilka likvidationsförfaranden
som, utan att vara grundade på insolvens, inbegriper en
prioriteringsordning för utbetalning av försäkringsersätt
ningar, omfattas av detta direktiv. Fordringar på ett försäk
ringsföretag som härrör från arbetstagares
anställningsavtal eller anställningsförhållanden bör genom
övertagande av rättigheter (subrogation) kunna gå över till
ett nationellt lönegarantisystem. Sådana fordringar bör ges
den behandling som bestäms av hemmedlemsstatens lag
(lex concursus).
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
664
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
(122)
Rekonstruktionsåtgärder hindrar inte att ett likvidations
förfarande inleds. Likvidationsförfaranden bör därför
kunna inledas såväl när inga rekonstruktionsåtgärder har
vidtagits som efter det att sådana åtgärder inletts och de
kan avslutas genom förlikning eller genom liknande åtgär
der, däribland rekonstruktionsåtgärder.
(123)
Endast de behöriga myndigheterna i hemmedlemsstaten
bör ha befogenhet att besluta om likvidationsförfaranden
när det gäller försäkringsföretag. Besluten bör få verkan i
gemenskapen som helhet och bör erkännas av alla med
lemsstater. De bör offentliggöras enligt förfarandena i hem
medlemsstaten och i Europeiska unionens officiella tidning.
Information bör också lämnas till kända borgenärer som är
bosatta inom gemenskapen som bör ha rätt att framställa
fordringar och inkomma med synpunkter.
(124)
Alla tillgångar och skulder i försäkringsföretaget bör beak
tas under likvidationsförfarandet.
(125)
Alla förutsättningar för att inleda, genomföra och slutföra
ett likvidationsförfarande bör i normala fall regleras av
hemmedlemsstatens lag.
(126)
För att säkerställa samordning mellan medlemsstaternas
åtgärder bör tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten
och i alla övriga medlemsstater omedelbart underrättas om
att likvidationsförfaranden inletts.
(127)
Det är av yttersta vikt att försäkrade, försäkringstagare, för
månstagare samt skadelidande som har rätt att direkt mot
försäkringsföretaget rikta anspråk som härrör från försäk
ringsverksamhet skyddas vid likvidationsförfaranden.
Detta skydd gäller dock inte fordringar som inte är hänför
liga till försäkringsavtal eller försäkringsverksamhet utan
till skyldigheter som följer av annat civilrättsligt ansvar
som förorsakats av försäkringsombud vid förhandlingar
som detta ombud, enligt den lagstiftning som gäller för
försäkringsavtalet eller försäkringsverksamheten, inte är
ansvarig för enligt försäkringsavtalet eller försäkringsverk
samheten. För att detta mål ska kunna uppnås bör med
lemsstaterna kunna välja mellan likvärdiga metoder för
säkerställa att försäkringsborgenärer får en särskild
behandling. Ingen av dessa metoder hindrar emellertid inte
en medlemsstat från att införa en rangordning mellan olika
kategorier av försäkringsersättningar. Vidare bör en lämp
lig avvägning göras mellan skyddet av försäkringsborgenä
rerna och andra prioriterade borgenärer som skyddas
genom den berörda medlemsstatens lagstiftning.
(128)
När ett likvidationsförfarande inleds bör detta innebära att
den erhållna auktorisationen att bedriva verksamhet som
beviljats försäkringsföretaget återkallas om inte detta redan
skett.
(129)
Borgenärer bör ha rätt att vid likvidationsförfaranden
anmäla fordringar eller lägga fram skriftliga synpunkter.
Fordringar från borgenärer som är bosatta i en annan med
lemsstat än hemmedlemsstaten bör behandlas på samma
sätt som beträffande motsvarande fordringar i hemmed
lemsstaten utan diskriminering på grund av nationalitet
eller bostadsort.
(130)
För att skydda rättmätiga förväntningar och skapa rättslig
förutsebarhet när det gäller vissa transaktioner som
genomförs i andra medlemsstater än hemmedlemsstaten
måste det fastställas vilken lag som är tillämplig på de verk
ningar som rekonstruktionsåtgärder och likvidationsförfa
randen får på pågående mål och på enskilda exekutiva
tvångsåtgärder som beslutats under rättegång.
(131)
De åtgärder som är nödvändiga för att genomföra detta
direktiv bör antas i enlighet med rådets beslut
1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som
skall tillämpas vid utövandet av kommissionens
genomförandebefogenheter
(1) EGT L 184, 17.7.1999, s. 23.
(1).
(132)
Kommissionen bör särskilt ges befogenhet att anta åtgär
der i fråga om anpassning av bilagorna och åtgärder för att
närmare definiera tillsynsmyndigheternas befogenheter
och åtgärder som ska vidtas samt närmare fastställa kra
ven på områden som företagsstyrningssystem, offentliggö
randen, bedömningskriterier beträffande kvalificerat
innehav, beräkning av försäkringstekniska avsättningar
och kapitalkrav, placeringsregler och grupptillsyn. Kom
missionen bör också ges befogenhet att anta genomföran
deåtgärder som ger tredjeländer likvärdighetsstatus
beträffande bestämmelserna i detta direktiv. Eftersom dessa
åtgärder har en allmän räckvidd och avser att ändra icke
väsentliga delar av detta direktiv, bland annat genom att
komplettera det med nya icke väsentliga delar, måste de
antas i enlighet med det föreskrivande förfarandet med
kontroll i artikel 5a i beslut 1999/468/EG.
(133)
Eftersom målen för detta direktiv inte i tillräcklig utsträck
ning kan uppnås av medlemsstaterna och de därför på
grund av sin omfattning och sina verkningar bättre kan
uppnås på gemenskapsnivå, kan gemenskapen vidta åtgär
der i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i för
draget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma
artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvän
digt för att uppnå dessa mål.
(134)
Rådets direktiv 64/225/EEG av den 25 februari 1964 om
avskaffande av inskränkningar i etableringsfriheten och i
friheten att tillhandahålla tjänster avseende återförsäkring
och retrocession
(2) EGT 56, 4.4.1964, s. 878.
(2), rådets direktiv 73/240/EEG av den
24 juli 1973 om avskaffande av inskränkningar i etable
ringsfriheten för verksamhet med annan direkt försäkring
än livförsäkring
(3) EGT L 228, 16.8.1973, s. 20.
(3), rådets direktiv 76/580/EEG av den
29 juni 1976 om ändring av direktiv 73/239/EEG om
samordning av lagar och andra författningar angående rät
ten att etablera och driva verksamhet med annan direkt
försäkring än livförsäkring
(4) EGT L 189, 13.7.1976, s. 13.
(4), rådets direktiv 84/641/EEG
V
S
2
1
/
5
3
3
L
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
665
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/13
av den 10 december 1984 om ändring, speciellt med avse
ende på reserisker, i första direktivet (73/239/EEG) om
samordning av lagar och andra författningar om rätten att
etablera och driva verksamhet med annan direkt försäkring
än livförsäkring
(1) EGT L 339, 27.12.1984, s. 21.
(1) har blivit obsoleta och bör därför upp
höra att gälla.
(135)
Skyldigheten att införliva detta direktiv med nationell lag
stiftning bör begränsas till de bestämmelser som utgör en
avsevärd förändring jämfört med tidigare direktiv. Skyldig
heten att införliva de oförändrade bestämmelserna före
skrivs i de tidigare direktiven.
(136)
Detta direktiv bör inte påverka medlemsstaternas skyldig
heter vad gäller tidsfristerna för införlivande med nationell
lagstiftning av de direktiv som anges i bilaga VI del B.
(137)
Kommissionen kommer att pröva om de existerande
garantisystemen i försäkringsbranschen är lämpliga och
lägga fram ett lämpligt lagstiftningsförslag.
(138)
I artikel 17.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv
2003/41/EG av den 3 juni 2003 om verksamhet i och till
syn över tjänstepensionsinstitut
(2) EUT L 235, 23.9.2003, s. 10.
(2) hänvisas till gällande
lagstiftning avseende solvensmarginaler. Dessa hänvis
ningar bör behållas för att bevara status quo. Kommissio
nen bör så snart som möjligt se över direktiv 2003/41/EG
i enlighet med artikel 21.4 i det direktivet. Kommissionen
bör med stöd av Ceiops utveckla ett passande system av
solvensbestämmelser för tjänstepensionsinstitut, samtidigt
som de grundläggande särdragen för försäkring kommer
till uttryck, och därför inte utgå ifrån att det här direktivet
ska tillämpas på dessa institut.
(139)
Försäkringsföretagets riskprofil gentemot försäkringstaga
ren ändras då detta direktiv antas. Kommissionen bör så
snart som möjligt och under alla omständigheter före
utgången av 2010 lägga fram ett förslag om översyn av
Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/92/EG av
den 9 december 2002 om försäkringsförmedling
(3) EGT L 9, 15.1.2003, s. 3.
(3), med
beaktande av det här direktivets följder för
försäkringstagarna.
(140)
Det finns ett stort behov av ytterligare genomgripande
reformer av reglerings- och tillsynsmodellen för EU:s
finanssektor, och kommissionen bör snarast lägga fram
förslag med vederbörlig hänsyn till de slutsatser som
expertgruppen under ledning av Jacques de Larosière lade
fram den 25 februari 2009. Kommissionen bör föreslå
lagstiftning som tar itu med de brister som identifierats i
bestämmelserna om tillsynssamordning och
samarbetsformer.
(141)
Det är nödvändigt att söka råd från Ceiops om hur man
bäst ska hantera frågorna om förstärkt grupptillsyn och
kapitalplanering inom en grupp av försäkrings- eller åter
försäkringsföretag. Ceiops bör uppmanas att ge råd som
hjälper kommissionen att utarbeta sina förslag enligt vill
kor som är förenliga med en hög nivå på skyddet av för
säkringstagare (och förmånstagare) och garantier för
finansiell stabilitet. I detta avseende bör Ceiops uppmanas
att ge råd till kommissionen om struktur och principer
som skulle ge vägledning för de eventuella framtida änd
ringar till detta direktiv som kan komma att behövas för att
genomföra ändringar som kan komma föreslås. Kommis
sionen bör översända en rapport med lämpliga förslag till
Europaparlamentet och rådet om alternativa system för
stabilitetstillsyn av försäkrings- och återförsäkringsföretag
inom grupper som kan förstärka en effektiv kapitalplane
ring inom grupper, om kommissionen är övertygad om att
det finns ett adekvat regelverk till stöd för att införa ett
sådant system.
I synnerhet är det önskvärt att ett system för grupptillskott
vilar på sunda grunder med harmoniserade garantisystem
med tillräcklig finansiering för försäkringssektorn, en har
moniserad och rättsligt bindande ram för behöriga myn
digheter, centralbanker och finansministerier vad avser
krishantering, krislösning och skattemässig delning av bör
dorna där tillsynsbefogenheter kopplas till skatteansvar, en
rättsligt bindande ram för medling i tillsynstvister, en har
moniserad ram för tidiga ingripanden och en harmonise
rad ram för tillgångsöverföring och för insolvens- och
likvidationsförfaranden som undanröjer hinder enligt
nationell bolagsrätt för tillgångsöverföring. I denna rapport
bör kommissionen också beakta hur diversifieringseffek
ter yttrar sig över tiden och de risker som är förknippade
med att vara en del av en grupp, praxis avseende centrali
serad riskhantering i grupper, hur gruppinterna modeller
fungerar samt tillsyn över transaktioner inom gruppen och
riskkoncentrationer.
(142)
I enlighet med punkt 34 i det interinstitutionella avtalet om
bättre lagstiftning
(4) EUT C 321, 31.12.2003, s. 1.
(4) uppmuntras medlemsstaterna att för
egen del och i gemenskapens intresse upprätta egna tabel
ler som så långt det är möjligt visar överensstämmelsen
mellan detta direktiv och införlivandeåtgärderna samt att
offentliggöra dessa tabeller.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
666
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
AVDELNING I
ALLMÄNNA BESTÄMMELSER OM UPPTAGANDE OCH UTÖ
VANDE AV VERKSAMHET MED DIREKT FÖRSÄKRING OCH
ÅTERFÖRSÄKRING
KAPITEL I
Syfte, tillämpningsområde och definitioner
AVSNITT 1
Syfte och tillämpningsområde
Artiklarna 1 och 2
AVSNITT 2
Undantag från tillämpningsområdet
Underavsnitt 1
Allmänt
Artiklarna 3 och 4
Underavsnitt 2
Skadeförsäkring
Artiklarna 5-8
Underavsnitt 3
Livförsäkring
Artiklarna 9 och 10
Underavsnitt 4
Återförsäkring
Artiklarna 11 och 12
AVSNITT 3
Definitioner
Artikel 13
KAPITEL II
Startande av verksamhet
Artiklarna 14-26
KAPITEL III
Tillsynsmyndigheter och allmänna regler
Artiklarna 27-39
KAPITEL IV
Villkor för utövandet av verksamheten
AVSNITT 1
Förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorganets ansvar
Artikel 40
AVSNITT 2
Företagsstyrningssystem
Artiklarna 41-50
AVSNITT 3
Offentliggöranden
Artiklarna 51-56
AVSNITT 4
Kvalificerade innehav
Artiklarna 57-63
AVSNITT 5
Tystnadsplikt, informationsutbyte och främjande av enhet
lighet i tillsynen
Artiklarna 64-71
AVSNITT 6
Skyldigheter för revisorer
Artikel 72
KAPITEL V
Verksamhet med både livförsäkring och skadeförsäkring
Artiklarna 73 och 74
KAPITEL VI
Bestämmelser om värdering av tillgångar och skulder, för
säkringstekniska avsättningar, kapitalbas, solvenskapitalkrav,
minimikapitalkrav och placeringsregler
AVSNITT 1
Värdering av tillgångar och skulder
Artikel 75
AVSNITT 2
Bestämmelser om försäkringstekniska avsättningar
Artiklarna 76-86
AVSNITT 3
Kapitalbas
Underavsnitt 1
Fastställande av kapitalbasmedel
Artiklarna 87-92
Underavsnitt 2
Klassificering av kapitalbasmedel
Artiklarna 93-97
Underavsnitt 3
Krav för medräkning av kapitalbasmedel
Artiklarna 98 och 99
V
S
4
1
/
5
3
3
L
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
667
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/15
AVSNITT 4
Solvenskapitalkrav
Underavsnitt 1
Allmänna bestämmelser för solvenskapitalkravet med til
lämpning av standardformeln eller en intern modell
Artiklarna 100-102
Underavsnitt 2
Standardformel för solvenskapitalkravet
Artiklarna 103-111
Underavsnitt 3
Solvenskapitalkrav fullständiga och partiella interna model
ler
Artiklarna 112-127
AVSNITT 5
Minimikapitalkrav
Artiklarna 128-131
AVSNITT 6
Placeringar
Artiklarna 132-135
KAPITEL VII
Försäkrings- och återförsäkringsföretag som befinner sig i
svårigheter eller som inte uppfyller gällande regler
Artiklarna 136-144
KAPITEL VIII
Etableringsfrihet och frihet att tillhandahålla tjänster
AVSNITT 1
Etablering av försäkringsföretag
Artiklarna 145-146
AVSNITT 2
Frihet att tillhandahålla tjänster för försäkringsföretag
Underavsnitt 1
Allmänna bestämmelser
Artiklarna 147-149
Underavsnitt 2
Ansvarsförsäkring för motorfordon
Artiklarna 150-152
AVSNITT 3
Befogenheter för tillsynsmyndigheterna i värdmedlemsstaten
Underavsnitt 1
Försäkring
Artiklarna 153-157
Underavsnitt 2
Återförsäkring
Artikel 158
AVSNITT 4
Statistik
Artikel 159
Avsnitt 5
Behandling av avtal som tecknats genom filialer för vilka lik
vidationsförfaranden inletts
Artiklarna 160-161
KAPITEL IX
Inom gemenskapen etablerade filialer till försäkrings- eller
återförsäkringsföretag med huvudkontor utanför gemenska
pen
AVSNITT 1
Startande av verksamhet
Artiklarna 162-171
AVSNITT 2
Återförsäkring
Artiklarna 172-175
KAPITEL X
Dotterföretag till försäkrings- och återförsäkringsföretag för
vilka ett tredjelands lag gäller och sådana företags förvärv av
innehav
Artiklarna 176 och 177
AVDELNING II
SÄRSKILDA BESTÄMMELSER FÖR FÖRSÄKRING OCH ÅTERFÖR
SÄKRING
KAPITEL I
Tillämplig lag och villkor för avtal om direkt försäkring
AVSNITT 1
Tillämplig lag
Artikel 178
AVSNITT 2
Obligatorisk försäkring
Artikel 179
AVSNITT 3
Det allmänna bästa
Artikel 180
AVSNITT 4
Försäkringsvillkor och premietariffer
Artiklarna 181 och 182
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
668
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
AVSNITT 5
Information till försäkringstagarna
Underavsnitt 1
Skadeförsäkring
Artiklarna 183 och 184
Underavsnitt 2
Livförsäkring
Artiklarna 185 och 186
KAPITEL II
Bestämmelser som särskilt avser skadeförsäkring
AVSNITT 1
Allmänna bestämmelser
Artiklarna 187-189
AVSNITT 2
Koassurans inom gemenskapen
Artiklarna 190-196
AVSNITT 3
Assistans
Artikel 197
AVSNITT 4
Rättsskyddsförsäkring
Artiklarna 198-205
AVSNITT 5
Sjukförsäkring
Artikel 206
AVSNITT 6
Arbetsskadeförsäkring
Artikel 207
KAPITEL III
Bestämmelser som särskilt avser livförsäkring
Artiklarna 208 och 209
KAPITEL IV
Bestämmelser som särskilt avser återförsäkring
Artiklarna 210 och 211
AVDELNING III
TILLSYN ÖVER FÖRSÄKRINGS- OCH ÅTERFÖRSÄKRINGSFÖRE
TAG SOM INGÅR I EN GRUPP
KAPITEL I
Grupptillsyn: definitioner, tillämpliga fall, tillämpningsom
råde och nivåer
AVSNITT 1
Definitioner
Artikel 212
AVSNITT 2
Tillämpningsområde
Artiklarna 213 och 214
AVSNITT 3
Nivåer
Artiklarna 215-217
KAPITEL II
Finansiell ställning
AVSNITT 1
Solvens på gruppnivå
Underavsnitt 1
Allmänna bestämmelser
Artiklarna 218 och 219
Underavsnitt 2
Val av beräkningsmetod och allmänna principer
Artiklarna 220-224
Underavsnitt 3
Tillämpning av beräkningsmetoderna
Artiklarna 225-229
Underavsnitt 4
Beräkningsmetoder
Artiklarna 230-234
Underavsnitt 5
Tillsyn över solvens på gruppnivå för försäkrings- och åter
försäkringsföretag som är dotterföretag till ett försäkrings
holdingbolag
Artikel 235
Underavsnitt 6
Tillsyn över solvens på gruppnivå för grupper med centrali
serad riskhantering
Artiklarna 236-243
AVSNITT 2
Riskkoncentrationer och transaktioner inom en grupp
Artiklarna 244 och 245
AVSNITT 3
Riskhantering och internkontroll
Artikel 246
KAPITEL III
Åtgärder för att underlätta grupptillsynen
Artiklarna 247-259
KAPITEL IV
Tredjeländer
Artiklarna 260-264
KAPITEL V
Försäkringsholdingbolag med blandad verksamhet
Artiklarna 265 och 266
V
S
6
1
/
5
3
3
L
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
669
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/17
AVDELNING IV
REKONSTRUKTION OCH LIKVIDATION AV FÖRSÄKRINGSFÖ
RETAG
KAPITEL I
Tillämpningsområde och definitioner
Artiklarna 267 och 268
KAPITEL II
Rekonstruktionsåtgärder
Artiklarna 269-272
KAPITEL III
Likvidationsförfaranden
Artiklarna 273-284
KAPITEL IV
Gemensamma bestämmelser
Artiklarna 285-296
AVDELNING V
ANDRA BESTÄMMELSER
Artiklarna 297-304
AVDELNING VI
ÖVERGÅNGSBESTÄMMELSER OCH SLUTBESTÄMMELSER
KAPITEL I
Övergångsbestämmelser
AVSNITT 1
Försäkring
Artiklarna 305 och 306
AVSNITT 2
Återförsäkring
Artiklarna 307 och 308
KAPITEL II
Slutbestämmelser
Artiklarna 309-312
BILAGA I
SKADEFÖRSÄKRINGSKLASSER
A.
Klassificering av risker i klasser
B.
Beteckningar på auktorisationer beviljade för mer än en för
säkringsklass
BILAGA II
LIVFÖRSÄKRINGSKLASSER
BILAGA III
FÖRETAGSFORMER
A.
Företagsformer för skadeförsäkringsföretag
B.
Företagsformer för livförsäkringsföretag
C.
Former för återförsäkringsföretag
BILAGA IV
STANDARDFORMEL FÖR SOLVENSKAPITALKRAVET (SCR)
1.
Beräkning av det primära solvenskapitalkravet
2.
Beräkning av teckningsriskmodulen för skadeförsäkring
3.
Beräkning av teckningsriskmodulen för livförsäkring
4.
Beräkning av marknadsriskmodulen
BILAGA V
GRUPPER AV SKADEFÖRSÄKRINGSKLASSER ENLIGT ARTI
KEL 159
BILAGA VI
Del A
Upphävda direktiv med senare ändringar (enligt artikel 310)
Del B
Förteckning över tidsfrister för införlivande med nationell
lagstiftning (som det hänvisas till i artikel 310)
BILAGA VII
JÄMFÖRELSETABELL
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
670
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
AVDELNING I
ALLMÄNNA BESTÄMMELSER OM UPPTAGANDE OCH
UTÖVANDE AV VERKSAMHET MED DIREKT FÖRSÄKRING
OCH ÅTERFÖRSÄKRING
KAPITEL I
Syfte, tillämpningsområde och definitioner
A v s n i t t 1
S y f t e o c h t i l l ä m p n i n g s o m r å d e
Artikel 1
Syfte
Genom detta direktiv fastställs bestämmelser avseende
1) rätten att inom gemenskapen starta och bedriva självständig
direkt försäkrings- och återförsäkringsverksamhet,
2) tillsyn över försäkrings- och återförsäkringsgrupper,
3) rekonstruktion och likvidation av direktförsäkringsföretag.
Artikel 2
Tillämpningsområde
1.
Detta direktiv ska tillämpas på företag som är verksamma
med direkt liv- och skadeförsäkring och som är etablerade inom
en viss medlemsstat eller som vill etablera sig där.
Det ska också, med undantag av avdelning IV, tillämpas på åter
försäkringsföretag som uteslutande bedriver återförsäkringsverk
samhet och som är etablerade inom en medlemsstats territorium
eller som önskar etablera sig där.
2.
När det gäller skadeförsäkringar ska detta direktiv omfatta
verksamhet i de klasser som anges i bilaga I del A. I punkt 1 för
sta stycket ska med ”skadeförsäkring” även avses verksamhet som
utgör assistans för personer som råkar i svårigheter under resa,
när de befinner sig utanför sin hemort eller sin stadigvarande
bostad. Verksamheten ska bestå i att mot förskottsbetald premie
tillhandahålla försäkringstagaren omedelbar hjälp i enlighet med
ett avtal som täcker de svårigheter som försäkringstagaren utsätts
för på grund av en oförutsedd händelse i de olika fall och under
de olika omständigheter som anges i avtalet.
Hjälpen kan bestå av kontanta medel eller serviceförmåner. De
senare kan också tillhandahållas med hjälp av försäkringsgivarens
egen personal och utrustning.
Assistansverksamhet ska inte täcka fordonsservice, underhåll,
uppföljningstjänster eller enbart angivande att assistans tillhanda
hålles i egenskap av mellanhand eller tillhandahållande av assis
tans i sådan egenskap.
3.
När det gäller livförsäkringar ska detta direktiv omfatta:
a) Följande livförsäkringsverksamheter, när dessa grundar sig på
avtal:
i) Livförsäkring som omfattar kapitalförsäkring för livsfall
och/eller dödsfall, livförsäkring med återbetalning av
erlagda premier, försäkring som utfaller vid äktenskaps
ingående och försäkring som utfaller vid födelsen.
ii) Livräntor.
iii) Tilläggsförsäkring som tecknas för att komplettera liv
försäkring, särskilt försäkring mot personskada inklusive
arbetsoförmåga, försäkring mot dödsfall på grund av
olyckshändelse och försäkring mot invaliditet förorsakad
av olyckshändelse eller sjukdom.
iv) Den typ av permanenta, inte uppsägningsbara sjukför
säkring som finns i Irland och i Förenade Kungariket.
b) Följande verksamhetsformer, när dessa grundar sig på avtal
och i den utsträckning de är föremål för tillsyn av de myn
digheter som svarar för tillsynen av privat
försäkringsverksamhet:
i) Verksamhet som innebär inrättande av medlemssam
manslutningar för gemensam kapitalisering av bidragen
och för fördelning av därigenom uppbyggda medel
bland de överlevande eller förmånstagare till den avlidne
(tontiner).
ii) Verksamhet avseende inlösning (”capital redemption”)
grundad på försäkringstekniska beräkningar, som omfat
tar förpliktelser med fastställd varaktighet och belopps
storlek mot inbetalning av ett engångsbelopp eller
fastställda periodiska inbetalningar.
iii) Förvaltning av pensionsfonder som omfattar förvaltning
av placeringar, speciellt av tillgångar för täckning av
reserverna i de verksamhetsenheter som svarar för betal
ningar vid dödsfall, under försäkringstagarnas livstid
eller i händelse av nedläggning eller inskränkning av
verksamhetskälla.
iv) Verksamhet som avses i led iii, när den är förenad med
försäkring för värdesäkring av kapital eller betalning av
minimiränta.
v) Verksamhet som bedrivs av livförsäkringsföretag som
avses i kapitel 1 avdelning 4 i bok IV av den franska
”Code des assurances”.
V
S
8
1
/
5
3
3
L
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
671
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/19
c) Verksamhet som relateras till livslängd och som regleras i lag
stiftningen rörande socialförsäkring, i den mån som sådan
verksamhet bedrivs eller förvaltas på egen risk av livförsäk
ringsföretag i enlighet med lagstiftningen i en medlemsstat.
A v s n i t t 2
U n d a n t a g f r å n t i l l ä m p n i n g s o m r å d e t
U n d e r a v s n i t t 1
A l l m ä n t
Artikel 3
Lagfästa system
Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 2.3 c ska detta
direktiv inte tillämpas på direkt försäkring som omfattas av ett
lagfäst socialförsäkringssystem.
Artikel 4
Undantag från tillämpningsområdet beroende på storlek
1.
Utan att det påverkar artikel 3 och artiklarna 5–10 ska detta
direktiv inte tillämpas på ett försäkringsbolag som uppfyller samt
liga följande villkor:
a) Företagets årligen tecknade bruttopremieinkomster översti
ger inte 5 miljoner EUR.
b) Företagets totala försäkringstekniska avsättningar brutto
inklusive belopp som kan återvinnas enligt återförsäkrings
avtal och från specialföretag enligt artikel 76, överstiger inte
25 miljoner EUR.
c) Om företaget ingår i en grupp och gruppens totala försäk
ringstekniska avsättningar, inklusive de belopp som kan åter
vinnas brutto enligt återförsäkringsavtal och från
specialföretag, inte överstiger 25 miljoner EUR.
d) Företagets verksamhet omfattar inte försäkrings- eller åter
försäkringsverksamhet som täcker försäkringsrisker avseende
åtagande av ansvar, kredit- och borgensförbindelser, såvida
de inte utgör underordnade risker enligt artikel 16.1.
e) Företagets verksamhet omfattar inte återförsäkringsverksam
het som överstiger de tecknade bruttopremieinkomsterna
med mer än 0,5 miljoner EUR, eller de försäkringstekniska
avsättningarna brutto av belopp som kan återvinnas enligt
återförsäkringsavtal och från specialföretag med mer än 2,5
miljoner EUR, eller de tecknade bruttopremieinkomsterna
med mer än 10 % eller de försäkringstekniska avsättningarna
brutto av belopp som kan återvinnas enligt återförsäkrings
avtal och från specialföretag med mer än 10 %.
2.
Om något av de belopp som anges i punkt 1 överskrids
under tre på varandra följande år, ska detta direktiv tillämpas från
och med det fjärde året.
3.
Genom undantag från punkt 1 ska detta direktiv tillämpas
på alla företag som ansöker om auktorisation att bedriva
försäkrings- och återförsäkringsverksamhet och vilkas årliga teck
nade bruttopremieinkomster eller försäkringstekniska avsätt
ningar brutto av belopp som kan återvinnas enligt
återförsäkringsavtal och från specialföretag förväntas överskrida
något av de belopp som nämns i punkt 1 inom de följande fem
åren.
4.
Detta direktiv ska upphöra att gälla för de försäkringsföre
tag för vilka tillsynsmyndigheten har fastslagit att samtliga föl
jande villkor är uppfyllda:
a) Inget av de tröskelbelopp som nämns i punkt 1 har överskri
dits under de föregående tre på varandra följande åren.
b) Inget av de tröskelbelopp som anges i punkt 1 förväntas
överskridas inom de följande fem åren.
Så länge det berörda försäkringsföretaget fortsätter att bedriva
verksamhet enligt artiklarna 145-149 ska punkt 1 i den här arti
keln inte gälla.
5.
Punkterna 1 och 4 ska inte hindra något försäkringsföretag
från att ansöka om att få, eller att fortsätta att ha, auktorisation
enligt detta direktiv.
U n d e r a v s n i t t 2
S k a d e f ö r s ä k r i n g
Artikel 5
Verksamhet
När det gäller skadeförsäkringsverksamhet ska detta direktiv inte
gälla följande:
1. Verksamhet avseende ”capital redemption” såsom denna defi
nieras i enskilda medlemsstaters lagstiftning.
2. Verksamhet som utövas av ömsesidiga understödsinstitut där
förmånerna varierar med tillgången på medel, medan bidra
gen från medlemmarna utgörs av ett fast belopp.
3. Verksamhet som utövas av sammanslutningar som inte är
juridiska personer och vars ändamål är att tillhandahålla
medlemmarna ömsesidig försäkring utan betalning av pre
mier eller upprättande av försäkringstekniska avsättningar.
4. Exportkreditförsäkring för statens räkning eller med statlig
garanti eller med staten som försäkringsgivare.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
672
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
Artikel 6
Assistans
1.
Detta direktiv ska inte tillämpas på assistans som uppfyller
samtliga följande villkor:
a) Assistans tillhandahålls i händelse av olyckor eller maskinha
verier med vägfordon när olyckorna eller maskinhaverierna
inträffar inom den medlemsstat där försäkringsgivaren är
verksam.
b) Ansvaret för assistansen är begränsat till följande tjänster:
i) Maskinskadeservice på platsen, som i de flesta fall utförs
av försäkringsgivaren med hjälp av egen personal och
utrustning.
ii) Bortforsling av fordon till närmaste eller lämpligaste
ställe där reparation kan utföras och eventuell samtidig
transport, normalt med samma färdmedel, av förare och
passagerare till närmaste plats från vilken de kan fort
sätta sin resa på annat sätt.
iii) Transport av fordonet, om bestämmelser beträffande
sådan transport utfärdats av den hemmedlemsstat där
försäkringsgivaren är verksam, eventuellt tillsammans
med förare och passagerare, till dessa personers hem
eller till platsen för deras avresa eller till det ursprung
liga resmålet inom samma stat.
c) Assistansen utförs inte av ett företag för vilket bestämmel
serna i detta direktiv gäller.
2.
I de fall som avses i punkt 1 b i och ii ska villkoret att
olyckan eller maskinhaveriet måste ha inträffat inom den med
lemsstat där försäkringsgivaren är verksam inte gälla i fall där för
månstagaren är medlem i den organisation som är
försäkringsgivare, och där maskinskadeservice eller borttransport
av fordonet tillhandahålls av en liknande organisation i respek
tive land inom ramen för ett ömsesidigt avtal, mot företeende
enbart av ett medlemskort och utan att någon tilläggspremie beta
las, eller, när det gäller Irland och Förenade kungariket, när assis
tansen tillhandahålls av en och samma organisation som är
verksam i båda dessa länder.
3.
Detta direktiv ska inte gälla för verksamhet som avses i
punkt 1 b iii när olyckan eller maskinhaveriet inträffat i Irland
eller Nordirland, när det gäller Förenade kungariket, och fordo
net, eventuellt tillsammans med förare och passagerare, transpor
teras till dessa personers hem eller till platsen för deras avresa eller
till det ursprungliga resmålet inom ettdera av dessa territorier.
4.
Detta direktiv ska inte gälla räddningstjänster som utförs av
automobilklubben i Luxemburg när olyckan eller maskinhaveriet
med ett vägfordon har inträffat utanför Luxemburg, och tjäns
terna består i att transportera fordonet, eventuellt tillsammans
med förare och passagerare, till dessa personers hem.
Artikel 7
Ömsesidiga företag
Detta direktiv ska inte gälla ömsesidiga företag som bedriver ska
deförsäkringsverksamhet och som med andra ömsesidiga företag
har ingått avtal, som omfattar full återförsäkring av ingångna för
säkringsavtal eller som innebär att acceptföretaget inträder i det
överlåtande företagets förpliktelser enligt försäkringsavtalen. I
sådant fall ska acceptföretaget omfattas av bestämmelserna i detta
direktiv.
Artikel 8
Institut
Detta direktiv gäller inte nedanstående institut som bedriver ska
deförsäkringsverksamhet, såvida inte deras stadgar eller tillämp
lig lag ändras med avseende på deras behörighet:
1. I Danmark, Falck Danmark.
2. I Tyskland, följande halvstatliga institut:
a) ”Postbeamtenkrankenkasse”.
b) ”Krankenversorgung der Bundesbahnbeamten”.
3. I Irland, ”Voluntary Health Insurance Board”.
4. I Spanien, ”Consorcio de Compensación de Seguros”.
U n d e r a v s n i t t 3
L i v f ö r s ä k r i n g
Artikel 9
Tjänster och verksamheter
När det gäller livförsäkringsverksamhet ska detta direktiv inte til
lämpas på följande:
1. Verksamhet som utövas av ömsesidiga understödsinstitut där
förmånerna varierar med tillgången på medel, medan bidra
gen från medlemmarna utgörs av ett fastställt belopp.
2. Verksamhet som bedrivs av andra organisationer än företag
som avses i artikel 2, och som har till ändamål att tillhanda
hålla förmåner för anställda eller självständiga näringsidkare,
som är knutna till ett företag eller grupp av företag eller till
en viss bransch eller grupp av branscher, i händelse av döds
fall eller överlevnad eller vid nedläggning eller inskränkning
av verksamhetskällan, oavsett om de åtaganden som verk
samheten omfattar vid varje tillfälle helt motsvaras av de för
säkringsmatematiska avsättningarna.
V
S
0
2
/
5
3
3
L
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
673
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/21
3. Pensionsverksamhet inom sådana pensionsförsäkringsföretag
som avses i den finska lagen om pensioner för arbetstagare
(TyEL) eller annan finsk lagstiftning på området, under för
utsättning att
a) pensionsförsäkringsbolag, som enligt finsk lag redan är
skyldiga att ha särskild bokföring och förvaltning för sin
pensionsverksamhet, från den 1 januari 1995 bildar sär
skilda bolag eller andra rättssubjekt för att bedriva den
verksamheten, och
b) de finska myndigheterna på ett icke-diskriminerande sätt
tillåter alla medborgare och företag från medlemsstater
att enligt finsk lag bedriva sådan verksamhet som anges
i artikel 2, och som omfattas av detta undantag, antingen
genom ägande eller deltagande i befintliga försäkrings
bolag eller bolagsgrupper eller genom bildande av eller
deltagande i nya försäkringsbolag eller bolagsgrupper,
däribland pensionsförsäkringsbolag.
Artikel 10
Organisationer, företag och institut
När det gäller livförsäkringar ska detta direktiv inte tillämpas på
följande organisationer, företag och institut:
1. Organisationer som tillhandahåller försäkringsförmåner
endast vid dödsfall och där storleken av förmånerna inte
överstiger den genomsnittliga begravningskostnaden för en
avliden eller där förmånerna utgår genom serviceförmåner.
2. ”Versorgungsverband deutscher Wirtschaftsorganisationen” i
Tyskland, såvida inte dess stadgar ändras med avseende på
omfattningen av dess behörighet.
3. ”Consorcio de Compensación de Seguros” i Spanien, såvida
inte dess stadgar ändras vad avser omfattningen av dess verk
samhet eller behörighet.
U n d e r a v s n i t t 4
Å t e r f ö r s ä k r i n g
Artikel 11
Återförsäkring
När det gäller återförsäkring ska detta direktiv inte tillämpas på
sådan återförsäkringsverksamhet som utförs eller till fullo garan
teras av en medlemsstats regering, när denna regering av skäl som
är av betydande allmänt intresse uppträder som återförsäkrings
givare i sista hand, inbegripet under omständigheter när detta
krävs på grund av att situationen på marknaden gör det i prakti
ken omöjligt att erhålla adekvat återförsäkringsskydd på affärs
mässiga grunder.
Artikel 12
Återförsäkringsföretag som upphör med sin verksamhet
1.
Återförsäkringsföretag som senast den 10 december 2007
har upphört med att teckna nya återförsäkringsavtal och uteslu
tande förvaltar sitt befintliga bestånd i syfte att avsluta sin verk
samhet ska inte omfattas av detta direktiv.
2.
Medlemsstaterna ska upprätta förteckningar över de återför
säkringsföretag som berörs och överlämna dessa förteckningar till
alla övriga medlemsstater.
A v s n i t t 3
D e f i n i t i o n e r
Artikel 13
Definitioner
I detta direktiv gäller följande definitioner:
1. försäkringsföretag: ett företag som tillhandahåller direkt liv-
eller skadeförsäkring och som har fått auktorisation enligt
artikel 14.
2. captivebolag för försäkring: ett försäkringsföretag som ägs
endera av ett finansiellt företag annat än ett försäkrings- eller
återförsäkringsföretag eller en grupp av försäkrings- eller
återförsäkringsföretag enligt artikel 212.1 c eller av ett icke-
finansiellt företag, och som syftar till att erbjuda försäkrings
skydd uteslutande för risker i det företag eller de företag som
captivebolaget tillhör eller i ett eller flera företag i den grupp
som captivebolaget är en del av.
3. försäkringsföretag i tredjeland: ett företag som, om dess huvud
kontor var beläget i gemenskapen, skulle behöva auktorisa
tion för ett försäkringsföretag i enlighet med artikel 14.
4. återförsäkringsföretag: ett företag som har fått auktorisation
enligt artikel 14 för att bedriva återförsäkringsverksamhet.
5. captivebolag för återförsäkring: ett återförsäkringsföretag som
ägs endera av ett finansiellt företag annat än ett försäkrings-
eller återförsäkringsföretag eller en grupp av försäkrings- eller
återförsäkringsföretag enligt artikel 212.1 c eller av ett icke-
finansiellt företag, och som syftar till att erbjuda återförsäk
ringsskydd uteslutande för risker i det företag eller de företag
som captivebolaget tillhör eller i ett eller flera företag i den
grupp som captivebolaget är en del av.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
674
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
6. återförsäkringsföretag i tredjeland: ett företag som, om dess
huvudkontor var beläget i gemenskapen, skulle behöva auk
torisation för ett återförsäkringsföretag i enlighet med
artikel 14.
7. återförsäkring: något av följande:
a) Den verksamhet som består i att överta risker som över
låts av ett försäkringsföretag eller ett försäkringsföretag i
tredjeland eller ett annat återförsäkringsföretag eller ett
återförsäkringsföretag i tredjeland.
b) När det gäller den grupp av samverkande försäkringsgi
vare som uppträder under namnet Lloyd’s: verksamhet
som består i att ett annat försäkrings- eller återförsäk
ringsföretag än Lloyd’s övertar risker som överlåts av en
medlem av Lloyd’s.
8. hemmedlemsstat: något av följande:
a) Vid skadeförsäkring: den medlemsstat där det försäk
ringsföretag som försäkrar risken har sitt huvudkontor,
b) Vid livförsäkring: den medlemsstat där det försäkrings
företag som svarar för åtagandet har sitt huvudkontor.
c) Vid återförsäkring: den medlemsstat där återförsäkrings
företaget har sitt huvudkontor.
9. värdmedlemsstat: den medlemsstat, annan än hemmedlemssta
ten, där ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag har en
filial eller tillhandahåller tjänster. För livförsäkring och ska
deförsäkring avses med den medlemsstat som tillhandahåller
tjänster medlemsstaten för åtagandet eller medlemsstaten där
risken är belägen, när åtagandet eller risken täcks av ett för
säkringsföretag eller en filial i en annan medlemsstat.
10. tillsynsmyndighet: den eller de nationella myndigheter som
enligt lag eller annan författning har behörighet att utöva till
syn över försäkrings- eller återförsäkringsföretag.
11. filial: en agentur eller en filial till ett försäkrings- eller återför
säkringsföretag som är belägen i en annan medlemsstat än
hemmedlemsstaten.
12. etableringsställe: ett företags huvudkontor eller någon av dess
filialer.
13. medlemsstat där risken är belägen: något av följande:
a) Den medlemsstat i vilken egendomen är belägen, när
försäkringen avser antingen byggnad eller byggnad och
dess innehåll, till den del byggnaden och innehållet täcks
av samma försäkring.
b) Den medlemsstat där registrering skett, när försäkringen
avser fordon av något slag.
c) Den medlemsstat där försäkringstagaren tecknat försäk
ring, när försäkringen har en giltighetstid av fyra måna
der eller mindre och omfattar rese- eller semesterrisker,
oberoende av försäkringsklass.
d) I alla fall som inte uttryckligen täcks av leden a, b eller c,
den medlemsstat där något av följande är beläget:
i) Försäkringstagarens stadigvarande bostad eller
ii) om försäkringstagaren är en juridisk person, denne
försäkringstagares etableringsställe för vilket avtalet
gäller.
14. medlemsstat för åtagandet: den medlemsstat där något av föl
jande är beläget:
a) Försäkringstagarens stadigvarande bostad.
b) Om försäkringstagaren är en juridisk person, denne för
säkringstagares etableringsställe för vilket avtalet gäller.
15. moderföretag: ett moderföretag enligt definitionen i artikel 1 i
direktiv 83/349/EEG.
16. dotterföretag: ett dotterföretag enligt definitionen i artikel 1 i
direktiv 83/349/EEG, inbegripet dotterföretag till sådana
företag.
17. nära förbindelser: en situation där två eller flera fysiska eller
juridiska personer är förenade genom kontroll, eller ägarin
tresse, eller en situation där två eller flera fysiska eller juri
diska personer kontrolleras genom en varaktig förbindelse till
en och samma person.
18. kontroll: förhållandet mellan ett moderföretag och ett dotter
företag enligt vad som anges i artikel 1 i direktiv 83/349/EEG
eller ett liknande förhållande mellan en fysisk eller juridisk
person och ett företag.
V
S
2
2
/
5
3
3
L
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
675
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/23
19. transaktion inom gruppen: en transaktion där ett försäkrings-
eller återförsäkringsföretag direkt eller indirekt förlitar sig på
ett annat företag inom samma grupp, eller på en fysisk eller
juridisk person som har en nära koppling till företag inom
denna grupp, för att fullgöra ett åtagande, oavsett om det är
kontraktsbundet eller inte och oavsett om det innebär en
betalning eller inte.
20. ägarintresse: ett innehav, direkt eller genom kontroll, av 20 %
eller mer av rösterna eller kapitalet i ett företag.
21. kvalificerat innehav: direkt eller indirekt ägande i ett företag,
där innehavet representerar 10 % eller mer av kapitalet eller
av samtliga röster eller som möjliggör ett väsentligt infly
tande över ledningen av företaget.
22. reglerad marknad: något av följande:
a) Vad gäller en marknad belägen i en medlemsstat: en reg
lerad marknad enligt definitionen i artikel 4.1.14 i direk
tiv 2004/39/EG.
b) Vad gäller en marknad belägen i tredjeland: en finansiell
marknad som uppfyller följande villkor:
i) Den är godkänd av försäkringsföretagets hemmed
lemsstat och uppfyller krav som är jämförbara med
kraven i direktiv 2004/39/EG.
ii) De finansiella instrument som omsätts på denna
marknad är av en kvalitet som är jämförbar med
kvaliteten hos de instrument som omsätts på den
reglerade marknaden, eller de reglerade markna
derna, i hemmedlemsstaten.
23. nationell byrå: en sådan nationell försäkringsbyrå som definie
ras i artikel 1.3 i direktiv 72/166/EEG.
24. nationell garantifond: ett sådant organ som avses i artikel 1.4 i
direktiv 84/5/EEG.
25. finansiellt företag: någon av följande enheter:
a) Ett kreditinstitut, ett finansiellt institut eller ett företag
som tillhandahåller tjänster anknutna till bankverksam
het enligt definitionen i artikel 4.1, 4.5 och 4.21 i direk
tiv 2006/48/EG.
b) Försäkringsföretag, återförsäkringsföretag eller försäk
ringsholdingbolag i den mening som avses i arti
kel 212.1 f.
c) Ett värdepappersföretag eller ett finansiellt institut enligt
definitionen i artikel 4.1.1 i direktiv 2004/39/EG.
d) Ett blandat finansiellt holdingföretag enligt definitionen
i artikel 2.15 i direktiv 2002/87/EG;
26. specialföretag: ett företag, annat än ett befintligt försäkrings-
eller återförsäkringsföretag, oavsett om det är ett eget bolag
eller ej, som övertar risker från försäkrings- eller återförsäk
ringsföretag och till fullo finansierar sin exponering för
sådana risker genom inkomster från emissioner av skulde
brev eller någon annan finansieringsmekanism där återbetal
ningsrättigheterna för dem som tillhandahåller sådana lån
eller en sådan finansieringsmekanism är efterställda ett sådant
företags återförsäkringsskyldigheter.
27. stora risker:
a) risker som anges i klasserna 4, 5, 6, 7, 11 och 12 i del A
i bilaga I.
b) risker som anges i klasserna 14 och 15 i del A i bilaga I,
i fall då försäkringstagaren yrkesmässigt bedriver indu
striell eller kommersiell verksamhet eller är verksam i
något av de fria yrkena, och riskerna avser sådan
verksamhet.
c) risker som anges i klasserna 3, 8, 9, 10, 13 och 16 i del
A i bilaga I, om försäkringstagaren överskrider gränserna
för åtminstone två av följande kriterier:
i) Balansomslutning: 6,2 miljoner EUR i tillgångar.
ii) Nettoomsättning: 12,8 miljoner EUR i den mening
som avses i rådets fjärde direktiv 78/660/EEG av
den 25 juli 1978 grundat på artikel 54.3 g i fördra
get om årsbokslut i vissa typer av bolag
(1) EGT L 222, 14.8.1978, s. 11.
(1).
iii) Genomsnittligen 250 anställda under
räkenskapsåret.
Ifall försäkringstagaren tillhör en företagsgrupp för vilken det
upprättas sammanställd redovisning enligt direktiv
83/349/EEG ska den sammanställda redovisningen ligga till
grund för tillämpning av de kriterier som anges i första
stycket led c.
Medlemsstaterna får till den i första stycket led c beskrivna
riskkategorin hänföra sådana risker som försäkras av yrkes
sammanslutningar, samriskföretag (”joint ventures”) eller till
fälliga sammanslutningar.
28. uppdragsavtal: en överenskommelse i någon form mellan ett
försäkrings- eller återförsäkringsföretag och en tjänsteleve
rantör, oavsett om denne står under tillsyn eller ej, enligt vil
ken tjänsteleverantören utför en process, tjänst eller
verksamhet, direkt eller genom underentreprenad, som
annars skulle ha utförts av försäkrings- eller återförsäkrings
företaget självt.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
676
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
29. funktion: inom ett företagsstyrningssystem, intern kapacitet
att utföra konkreta uppgifter; ett företagsstyrningssystem
inbegriper riskhanteringsfunktionen, funktionen för regelef
terlevnad, internrevisionsfunktionen och aktuariefunktionen.
30. teckningsrisk: risken för förlust eller negativ förändring avse
ende försäkringsförpliktelsens värde till följd av felaktiga
tariffer och antaganden om avsättningar.
31. marknadsrisk: risken för förlust eller negativ förändring avse
ende den finansiella ställningen som direkt eller indirekt orsa
kas av svängningar i nivån eller volatiliteten när det gäller
marknadspriserna för tillgångar, skulder och finansiella
instrument.
32. kreditrisk: risken för förlust eller negativ förändring avseende
den finansiella ställningen till följd av svängningar i kredit
värdigheten hos emittenter, motparter och gäldenärer för
vilka försäkrings- eller återförsäkringsföretag är exponerade i
form av motparts- eller spreadrisker eller koncentrationer av
marknadsrisker.
33. operativ risk: risken för förlust till följd av att interna rutiner
visat sig otillräckliga eller fallerat, orsakad av personal eller
system eller av externa händelser
34. likviditetsrisk: risken för att försäkrings- och återförsäkrings
företag inte kan avyttra placeringar och andra tillgångar för
att uppfylla sina finansiella åtaganden när de förfaller till
betalning.
35. koncentrationsrisk: varje riskexponering som kan leda till en
förlust som är så stor att den kan hota ett försäkrings- eller
återförsäkringsföretags solvens eller finansiella ställning.
36. riskreduceringstekniker: varje teknik som gör det möjligt för
försäkrings- och återförsäkringsföretag att överföra vissa eller
samtliga risker som de är exponerade för till någon annan
part.
37. diversifieringseffekter: reducering av riskexponeringen för
försäkrings- och återförsäkringsföretag och -grupper till följd
av att de diversifierar sin verksamhet, eftersom ett negativt
resultat i fråga om en risk kan kompenseras av ett gynnsam
mare resultat när det gäller en annan risk, om dessa risker
inte är fullständigt korrelerade.
38. prognostiserad sannolikhetsfördelning: en matematisk funktion
som anger ett värde för sannolikheten av att en omfattande
uppsättning av sinsemellan ömsesidigt uteslutande kom
mande händelser kommer att förverkligas.
39. riskmått: en matematisk funktion som tilldelar ett penningbe
lopp till en given prognostiserad sannolikhetsfördelning och
som ökar monotont med risknivån för den exponering som
ligger till grund för sannolikhetsfördelningen.
KAPITEL II
Startande av verksamhet
Artikel 14
Auktorisationsprincipen
1.
Auktorisation ska krävas för att starta direkt försäkrings-
eller återförsäkringsverksamhet som omfattas av detta direktiv.
2.
Följande företag ska ansöka om sådan auktorisation som
avses i punkt 1 hos tillsynsmyndigheten i hemmedlemsstaten:
a) Varje företag som etablerar sitt huvudkontor inom denna
medlemsstats territorium.
b) Varje försäkringsföretag som, efter att ha beviljats auktorisa
tion enligt punkt 1, önskar utvidga sin verksamhet till en hel
försäkringsklass eller till andra klasser än de för vilka det
redan är auktoriserat.
Artikel 15
Auktorisationens räckvidd
1.
En auktorisation enligt artikel 14 ska gälla inom hela gemen
skapen. Den ska ge försäkrings- och återförsäkringsföretag rätt att
bedriva verksamhet där, varvid auktorisationen även ska omfatta
etableringsfrihet och frihet att tillhandahålla tjänster.
2.
En auktorisation enligt artikel 14 ska beviljas för en viss
klass av direktförsäkringar som förtecknas i del A i bilaga I eller i
bilaga II. Den ska omfatta hela försäkringsklassen, såvida inte
sökanden önskar försäkra endast vissa risker inom
försäkringsklassen.
Risker i en viss klass får inte ingå i annan klass annat än i fall som
anges i artikel 16.
Auktorisation får beviljas för verksamhet i två eller flera klasser
om en medlemsstats nationella lagstiftning medger att verksam
het i dessa klasser bedrivs samtidigt.
3.
När det gäller skadeförsäkringar får medlemsstaterna bevilja
auktorisation för de grupper av klasser som anges i del B i bilaga I.
Tillsynsmyndigheterna får begränsa den begärda auktorisationen
för en försäkringsklass till sådan verksamhet som anges i den
verksamhetsplan som avses i artikel 23.
4.
Företag för vilka detta direktiv gäller får bedriva sådan assis
tans som avses i artikel 6 endast om de beviljats auktorisation för
klass 18 i del A i bilaga I, utan att detta påverkar tillämpningen av
artikel 16.1. I sådant fall ska detta direktiv gälla för sådan
verksamhet.
V
S
4
2
/
5
3
3
L
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
677
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/25
5.
När det gäller återförsäkring ska auktorisation beviljas för
återförsäkringsverksamhet på skadeförsäkrings- eller livförsäk
ringsområdet eller för alla slag av återförsäkringsverksamhet.
Ansökan om auktorisation ska behandlas med beaktande av den
verksamhetsplan som ska läggas fram enligt artikel 18.1 c och av
uppfyllandet av de auktorisationskrav som fastställts av den med
lemsstat i vilken auktorisationen söks.
Artikel 16
Underordnade risker
1.
Ett försäkringsföretag som beviljats auktorisation för en
huvudrisk tillhörande en viss klass eller grupp av klasser enligt
bilaga I får också försäkra risker som ingår i en annan klass utan
att särskild auktorisation erfordras för dessa risker, förutsatt att
riskerna uppfyller samtliga nedanstående villkor:
a) De hör samman med huvudrisken.
b) De avser det försäkringsobjekt som skyddas mot
huvudrisken.
c) De täcks av det försäkringsavtal som omfattar huvudrisken.
2.
Genom undantag från punkt 1 får sådana risker som ingår i
klasserna 14, 15 och 17 under del A i bilaga I inte betraktas som
underordnade risker till andra klasser.
Dock får rättsskyddsförsäkring enligt klass 17 betraktas som en
underordnad risk till klass 18, när de villkor som anges i punkt 1
samt ett av följande villkor är uppfyllda:
a) Huvudrisken hänför sig uteslutande till assistans för perso
ner som hamnar i svårigheter under resa eller vid vistelse
utanför sin hemort eller sin stadigvarande bostad.
b) Försäkringen avser tvister eller risker som härrör från eller
har samband med användning av havsgående fartyg.
Artikel 17
Företagsform för försäkrings- och återförsäkringsföretag
1.
Hemmedlemsstaten ska föreskriva att företag som ansöker
om auktorisation enligt artikel 14 ska anta någon av de företags
former som anges i bilaga III.
2.
Medlemsstaterna får också etablera företag i en form som
föreskrivs i gällande offentligrättslig lagstiftning, förutsatt att
ändamålet för deras verksamhet är försäkrings- eller återförsäk
ringsverksamhet på villkor som motsvarar dem som gäller före
tag som omfattas av privaträttslig lagstiftning.
3.
Kommissionen får anta genomförandeåtgärder beträffande
kompletteringar av de företagsformer som anges i bilaga III.
Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta
direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det
föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.
Artikel 18
Villkor för auktorisation
1.
Hemmedlemsstaterna ska kräva att varje företag som ansö
ker om auktorisation ska,
a) när det gäller försäkringsföretag, begränsa sin verksamhet till
försäkringsområdet och verksamhet som är direkt anknuten
till detta område med uteslutande av all annan
affärsverksamhet,
b) när det gäller återförsäkringsföretag, begränsa sin verksam
het till återförsäkring och därmed sammanhängande verk
samhet; i detta krav kan inrymmas en holdingbolagsfunktion
och verksamheter som avser verksamheter inom den finan
siella sektorn i den mening som avses i artikel 2.8 i direktiv
2002/87/EG,
c) förete en verksamhetsplan i enlighet med artikel 23,
d) ha medräkningsbart primärkapital som täcker den absolut
lägsta nivå på minimikapitalkravet som föreskrivs i arti
kel 129.1 d,
e) styrka att företaget under sin verksamhet kommer att kunna
ha en medräkningsbar kapitalbas som täcker solvenskapital
kravet enligt artikel 100,
f) styrka att företaget under sin verksamhet kommer att kunna
ha medräkningsbart primärkapital som täcker minimikapi
talkravet enligt artikel 128,
g) styrka att företaget under sin verksamhet kommer att kunna
följa det företagsstyrningssystem som avses i kapitel IV
avsnitt 2,
h) när det gäller skadeförsäkring, meddela namn och adress på
alla skaderegleringsrepresentanter som utses i enlighet med
artikel 4 i direktiv 2000/26/EG i varje medlemsstat utom i
den medlemsstat där auktorisationen söks, om de risker som
ska täckas klassificeras i klass 10 under del A i bilaga I till det
här direktivet, med undantag för fraktförares ansvar.
2.
Ett försäkringsföretag, som ansöker om auktorisation att
utvidga sin verksamhet till andraklasser eller att utvidga en auk
torisation som endast täcker vissa risker inom en försäkringsklass,
ska förete en verksamhetsplan enligt artikel 23.
Företaget ska dessutom kunna visa att det har en medräkningsbar
kapitalbas som täcker de solvens- och minimikapitalkrav som
föreskrivs i artikel 100 första stycket och artikel 128.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
678
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
3.
Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 2 ska ett för
säkringsföretag som bedriver livförsäkringsverksamhet och söker
auktorisation enligt artikel 73 för att utvidga sitt verksamhetsom
råde till någon eller några av de försäkringsrisker som avses i klas
serna 1 eller 2 i del A i bilaga I visa att det:
a) innehar medräkningsbart primärkapital som motsvarar den
absolut lägsta nivå på minimikapitalkraven för livförsäkrings
företag och för skadeförsäkringsföretag som anges i arti
kel 129.1 d,
b) förbinder sig att under sin verksamhet uppfylla de finansiella
minimikrav som avses i artikel 74.3.
4.
Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 2 ska ett för
säkringsföretag som bedriver skadeförsäkringsverksamhet avse
ende försäkringsrisker som anges i klasserna 1 eller 2 i del A i
bilaga I och söker auktorisation enligt artikel 73 för att utvidga sitt
verksamhetsområde till livförsäkringsrisker visa att det:
a) innehar medräkningsbart primärkapital som motsvarar den
absolut lägsta nivå på minimikapitalkraven för livförsäkrings
företag och för skadeförsäkringsföretag som anges i arti
kel 129.1 d,
b) förbinder sig att under sin verksamhet uppfylla de finansiella
minimikrav som avses i artikel 74.3.
Artikel 19
Nära förbindelser
Om det finns nära förbindelser mellan försäkrings- eller återför
säkringsföretaget och andra fysiska eller juridiska personer ska till
synsmyndigheterna endast bevilja auktorisation om dessa
förbindelser inte hindrar dem från att utöva en effektiv tillsyn.
Tillsynsmyndigheterna ska vägra auktorisation om lagar eller
andra författningar i ett tredjeland, som gäller för en eller flera
fysiska eller juridiska personer med vilka försäkrings- eller åter
försäkringsföretaget har nära förbindelser, eller svårigheter vid til
lämpningen av dessa författningar, hindrar dem från att utöva en
effektiv tillsyn.
Tillsynsmyndigheterna ska kräva att försäkrings- och återförsäk
ringsföretagen förser dem med erforderliga uppgifter för att de
fortlöpande ska kunna övervaka att bestämmelserna i första
stycket efterlevs.
Artikel 20
Försäkringsföretags och återförsäkringsföretags
huvudkontor
Medlemsstaterna ska kräva att försäkrings- och återförsäkringsfö
retags huvudkontor ska vara belägna i samma medlemsstat som
deras stadgeenliga säten.
Artikel 21
Försäkringsvillkor och premietariffer
1.
Medlemsstaterna får inte kräva förhandsgodkännande av
eller regelbunden underrättelse om allmänna och särskilda försäk
ringsvillkor, premietariffer, försäkringstekniska grunder som sär
skilt använts för beräkning av premietariffer och
försäkringstekniska avsättningar, eller formulär och andra tryckta
handlingar som företaget avser att använda i sina mellanhavan
den med försäkringstagare eller cedent- eller retrocedentföretag.
För livförsäkringar och uteslutande i syfte att kontrollera efterlev
naden av nationella bestämmelser rörande försäkringsmatema
tiska principer, får hemmedlemsstaten dock kräva regelbunden
underrättelse om de försäkringstekniska grunder som använts vid
beräkning av premietariffer och försäkringstekniska avsättningar.
Detta krav ska inte utgöra en förutsättning för att ett livförsäk
ringsföretag ska beviljas auktorisation.
2.
Medlemsstaterna ska inte upprätthålla eller införa system
med förhandsanmälan eller förhandsgodkännande av föreslagna
premiehöjningar, om detta inte är en del av allmänna
priskontrollsystem.
3.
Medlemsstaterna får kräva att företag, som söker eller har
beviljats auktorisation för klass 18 i del A i bilaga I, ska genomgå
kontroller beträffande sina direkta och indirekta resurser i fråga
om personal och utrustning som bl.a. omfattar den medicinska
personalens kvalifikationer och kvaliteten på den utrustning som
dessa företag förfogar över för att utföra de åtaganden som sam
manhänger med den klassen.
4.
Medlemsstaterna får upprätthålla eller införa lagar och
andra författningar som föreskriver godkännande av stiftelseur
kund och bolagsordning samt att alla andra handlingar som krävs
för normal tillsyn ska företes.
Artikel 22
Marknadens ekonomiska behov
Medlemsstaterna får inte kräva att en ansökan om auktorisation
ska behandlas med hänsyn till marknadens ekonomiska behov.
Artikel 23
Verksamhetsplan
1.
Den verksamhetsplan som avses i artikel 18.1 c ska inne
hålla uppgifter eller dokumentation om följande:
a) Beskaffenheten av de risker eller åtaganden som det berörda
försäkrings- eller återförsäkringsföretaget avser att täcka.
b) De slag av återförsäkringsåtgärder som återförsäkringsföre
taget avser att avtala om med cedentföretag.
c) Grundprinciperna för återförsäkring och retrocession.
V
S
6
2
/
5
3
3
L
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
679
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/27
d) De poster i primärkapitalet som motsvarar den lägsta nivån
på minimikapitalkravet.
e) Uppskattade kostnader för uppbyggnaden av administration
och övriga nödvändiga företagsfunktioner; för ändamålet
avsatta medel och, om de risker som ska täckas klassificeras
enligt klass 18 i del A i bilaga I, de resurser som står till för
säkringsföretagets förfogande för tillhandahållande av den
utlovade assistansen.
2.
Utöver de krav som anges i punkt 1 ska planen, beträffande
de tre första räkenskapsåren, omfatta följande:
a) En prognos för balansräkningen.
b) Skattningar av det framtida solvenskapitalkravet enligt kapi
tel VI avsnitt 4 underavsnitt 1 som utarbetats på grundval av
den prognos för balansräkningen som avses i led a samt den
beräkningsmetod som använts för denna skattning.
c) Skattningar av det framtida minimikapitalkravet enligt artik
larna 128 och 129 som utarbetats på grundval av den prog
nos för balansräkningen som avses i led a samt den
beräkningsmetod som använts för denna skattning.
d) Skattningar av storleken på de medel som är avsedda att täcka
försäkringstekniska avsättningar, minimikapitalkrav och
solvenskapitalkrav.
e) När det gäller skadeförsäkring och återförsäkring även
följande:
i) Skattningar av driftskostnader utöver uppbyggnadskost
nader, särskilt löpande allmänna omkostnader och
provisioner.
ii) Skattningar av premier eller bidrag och kostnader för
försäkringsfall.
f) När det gäller livförsäkring ska även en detaljerad prognos
lämnas över intäkter och kostnader avseende direkt försäk
ring samt mottagen och avgiven återförsäkring.
Artikel 24
Aktieägare och medlemmar med kvalificerade innehav
1.
Tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten ska inte bevilja
ett företag auktorisation för försäkrings- eller återförsäkringsverk
samhet förrän de har fått information om vilka aktieägare eller
medlemmar, fysiska eller juridiska personer, som direkt eller indi
rekt har kvalificerade innehav, och om storleken av dessa innehav.
Dessa myndigheter ska vägra auktorisation om de, med hänsyn
till behovet att säkerställa en sund och ansvarsfull ledning av
försäkrings- eller återförsäkringsföretaget, bedömer att kompeten
sen hos aktieägare eller medlemmar inte är tillfredsställande.
2.
Vid tillämpning av punkt 1 i ska hänsyn tas till rösträtter
enligt artiklarna 9 och 10 i Europaparlamentets och rådets direk
tiv 2004/109/EG av den 15 december 2004 om harmonisering
av insynskraven angående upplysningar om emittenter vars vär
depapper är upptagna till handel på en reglerad marknad
(1) EUT L 390, 31.12.2004, s. 38.
(1) samt
villkoren för sammanläggning av dessa enligt artikel 12.4
och 12.5 i det direktivet.
Medlemsstaterna ska inte beakta de rösträtter eller andelar som
värdepappersföretag eller kreditinstitut kan inneha till följd av
garantiverksamhet för finansiella instrument och/eller placering
av finansiella instrument på grundval av ett fast åtagande enligt
avsnitt A punkt 6 i bilaga I till direktiv 2004/39/EG, förutsatt att
dessa rättigheter dels inte utövas eller på annat sätt utnyttjas för
att ingripa i emittentens förvaltning och dels avyttras inom ett år
efter förvärvet.
Artikel 25
Avslag på auktorisationsansökan
Varje beslut om avslag på en ansökan om auktorisation ska åtföl
jas av en närmare motivering som ska tillställas det berörda
företaget.
Varje medlemsstat ska se till att ett beslut om avslag på en ansö
kan om auktorisation kan prövas i domstol.
Sådan rätt till domstolsprövning ska även finnas i de fall där till
synsmyndigheterna inte behandlat en ansökan om auktorisation
inom sex månader från den dag då ansökan mottogs.
Artikel 26
Samråd med myndigheter i andra medlemsstater
1.
Samråd med tillsynsmyndigheterna i någon av de andra
berörda medlemsstaterna ska genomföras innan auktorisation
beviljas för något av följande företag:
a) Dotterföretag till ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag
som är auktoriserat i den medlemsstaten.
b) Dotterföretag till moderföretaget till ett försäkrings- eller
återförsäkringsföretag som är auktoriserat i den
medlemsstaten.
c) Ett företag som står under ägarkontroll av samma fysiska
eller juridiska person som har ägarkontrollen över ett
försäkrings- eller återförsäkringsföretag som är auktoriserat i
den medlemsstaten.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
680
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
2.
Samråd med de myndigheter i en berörd medlemsstat som
ansvarar för tillsynen över kreditinstitut eller värdepappersföre
tag ska genomföras innan auktorisation beviljas för något av föl
jande försäkrings- eller återförsäkringsföretag:
a) Dotterföretag till ett kreditinstitut eller värdepappersföretag
som är auktoriserat i gemenskapen.
b) Dotterföretag till moderföretaget till ett kreditinstitut eller
värdepappersföretag som är auktoriserat i gemenskapen.
c) Ett företag som står under ägarkontroll av samma fysiska
eller juridiska person som har ägarkontrollen över ett kredit
institut eller värdepappersföretag som är auktoriserat i
gemenskapen.
3.
De relevanta myndigheter som avses i punkterna 1 och 2
ska samråda med varandra särskilt när de bedömer lämpligheten
hos aktieägarna och alla personer som i praktiken leder företaget
eller utför andra centrala funktioner och som ingår i ledningen för
en annan enhet i samma grupp.
De ska till varandra överlämna alla de uppgifter om lämpligheten
hos aktieägarna och alla personer som i praktiken leder företaget
eller utför andra centrala funktioner, som är relevanta för övriga
berörda behöriga myndigheter när det gäller att bevilja auktorisa
tion samt fortlöpande bedöma efterlevnaden av uppställda
verksamhetsvillkor.
KAPITEL III
Tillsynsmyndigheter och allmänna regler
Artikel 27
Tillsynens huvudsyfte
Medlemsstaterna ska säkerställa att tillsynsmyndigheterna har till
gång till de medel som krävs, och att de har relevant expertkom
petens, kapacitet och mandat för att uppnå tillsynens huvudsyfte,
nämligen skyddet av försäkrings- och förmånstagare.
Artikel 28
Finansiell stabilitet och procyklikalitet
Utan att det påverkar huvudsyftet med tillsynen enligt artikel 27,
ska medlemsstaterna se till att tillsynsmyndigheterna vid utövan
det av sina allmänna uppgifter tar vederbörlig hänsyn till de
potentiella effekter som deras beslut kan komma att få för de
berörda finanssystemens stabilitet i Europeiska unionen, särskilt i
krissituationer, med hänsyn till den information som finns till
gänglig vid tillfället i fråga.
I tider av exceptionella rörelser på finansmarknaderna ska tillsyns
myndigheterna ta hänsyn till de potentiellt procykliska effekterna
av sina åtgärder.
Artikel 29
Allmänna principer för tillsynen
1.
Tillsynen ska utgå från en proaktiv och riskbaserad metod.
Den ska innefatta kontinuerlig kontroll av att försäkrings- och
återförsäkringsverksamheten fungerar korrekt och att försäkrings-
och återförsäkringsföretagen iakttar gällande tillsynsregler.
2.
Tillsyn av försäkrings- och återförsäkringsföretag ska inne
fatta en lämplig blandning av åtgärder på distans och inspektio
ner på plats.
3.
Medlemsstaterna ska se till att kraven i detta direktiv tilläm
pas på ett sätt som står i proportion till arten, omfattningen och
komplexiteten av de inneboende riskerna i varje försäkrings- eller
återförsäkringsföretags verksamhet.
4.
Kommissionen ska se till att genomförandeåtgärderna beak
tar proportionalitetsprincipen så att detta direktiv tillämpas pro
portionerligt, särskilt när det gäller mycket små
försäkringsföretag.
Artikel 30
Tillsynsmyndigheter och tillsynens omfattning
1.
Hemmedlemsstaten är ensam ansvarig för den finansiella
tillsynen över försäkrings- och återförsäkringsföretag, inbegripet
den del av verksamheten som företagen bedriver genom filial eller
med stöd av friheten att tillhandahålla tjänster.
2.
Finansiell tillsyn enligt punkt 1 ska omfatta kontroll avse
ende försäkrings- eller återförsäkringsföretagets hela verksamhet,
inbegripet dess solvens och upprättande av försäkringstekniska
avsättningar, dess tillgångar och medräkningsbara kapitalbas,
enligt de regler som medlemsstaten fastställt eller den praxis som
tillämpas i hemmedlemsstaten med iakttagande av de bestämmel
ser som har antagits på gemenskapsnivå.
Om det berörda försäkringsföretaget har auktorisation att för
säkra risker som förts till försäkringsklass 18 i del A i bilaga I ska
tillsynen utvidgas till att gälla kontroll av de resurser i tekniskt
avseende som försäkringsföretaget förfogar över för att kunna
utföra den assistans som det har åtagit sig att lämna, om hemmed
lemsstatens lagstiftning föreskriver kontroll av sådana resurser.
V
S
8
2
/
5
3
3
L
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
681
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/29
3.
Om tillsynsmyndigheterna i den medlemsstat där risken är
belägen eller i medlemsstaten för åtagandet eller, när det gäller
återförsäkringsföretag, i värdmedlemsstaten har anledning att
anta att verksamheten i ett försäkrings- eller återförsäkringsföre
tag kan påverka dess finansiella sundhet, ska de informera tillsyns
myndigheterna i detta företags hemmedlemsstat.
Tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten ska avgöra om före
taget följer de stabilitetsprinciper som fastställs genom detta
direktiv.
Artikel 31
Överblickbarhet och ansvar
1.
Tillsynsmyndigheterna ska utföra sina uppgifter på ett över
blickbart sätt med tydlig ansvarsfördelning och vederbörlig hän
syn till skyddet av konfidentiell information.
2.
Medlemsstaterna ska se till att följande information
offentliggörs:
a) Texterna till lagar och andra författningar samt allmänna väg
ledningar på försäkringsrättens område.
b) De allmänna kriterier och metoder, inklusive de verktyg som
utvecklats i enlighet med artikel 34.4, som tillämpas vid den
samlade tillsynsbedömningen enligt artikel 36.
c) Aggregerade statistiska uppgifter om centrala aspekter av til
lämpningen av stabilitetsregelverket.
d) Hur de valmöjligheter som ges genom detta direktiv utnyttjas.
e) Tillsynens syften och dess huvudsakliga funktioner och
verksamhetsformer.
De uppgifter som offentliggörs enligt första stycket ska vara till
räckliga som underlag för en jämförelse mellan de metoder som
används av tillsynsmyndigheterna i de olika medlemsstaterna.
Offentliggörandena ska utformas enligt ett gemensamt format
och uppdateras regelbundet. Den information som det hänvisas
till första stycket leden a–e ska finnas tillgänglig i varje medlems
stat på en och samma webbplats.
3.
Medlemsstaterna ska föreskriva överblickbara rutiner för
tillsättande och avsked av ledamöter i tillsynsmyndigheternas sty
relser och verkställande organ.
4.
Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder för punkt 2
med närmare uppgifter om de centrala aspekter för vilka aggre
gerade statistiska uppgifter ska offentliggöras och om format,
struktur, innehållsförteckningar och publiceringsdatum för dessa
offentliggöranden.
Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta
direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det
föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.
Artikel 32
Förbud mot vägran att godkänna återförsäkrings- och
retrocessionsavtal
1.
Ett försäkringsföretags hemmedlemsstat får inte vägra att
godkänna ett återförsäkringsavtal som ingåtts med ett återförsäk
ringsföretag eller ett försäkringsföretag som är auktoriserat i enlig
het med artikel 14 av skäl som direkt sammanhänger med
sundheten i det återförsäkrings- eller försäkringsföretagets
finanser.
2.
Återförsäkringsföretagets hemmedlemsstat får inte motsätta
sig ett retrocessionsavtal som företaget ingått med ett
återförsäkrings- eller försäkringsföretag som är auktoriserat enligt
artikel 14 av skäl som direkt sammanhänger med sundheten i det
återförsäkrings- eller försäkringsföretagets finanser.
Artikel 33
Tillsyn över filialer i en annan medlemsstat
Medlemsstaterna ska föreskriva att, i de fall då ett försäkrings-
eller åter försäkringsföretag som är auktoriserat i en medlemsstat
utövar verksamhet genom filial, tillsynsmyndigheterna i hemmed
lemsstaten får, efter att ha underrättat tillsynsmyndigheterna i
värdmedlemsstaten, själva eller genom därför utsedda ombud på
plats kontrollera de uppgifter som är nödvändiga för den finan
siella tillsynen över företaget.
Myndigheterna i den berörda värdmedlemsstaten får medverka i
sådana kontroller.
Artikel 34
Allmänna tillsynsbefogenheter
1.
Medlemsstaterna ska se till att tillsynsmyndigheterna har
befogenheter att vidta förebyggande och korrigerande åtgärder för
att säkerställa att försäkrings- och återförsäkringsföretag följer
lagar och andra författningar i varje medlemsstat.
2.
Tillsynsmyndigheterna ska ha befogenhet att vidta alla
åtgärder som krävs – när så är lämpligt, även av administrativ eller
finansiell natur – som rör försäkrings- eller återförsäkringsföretag
och medlemmar av deras förvaltnings-, lednings- eller
tillsynsorgan.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
682
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
3.
Medlemsstaterna ska säkerställa att tillsynsmyndigheterna
har befogenhet att kräva in alla uppgifter som är nödvändiga för
att utöva tillsyn enligt artikel 35.
4.
Medlemsstaterna ska säkerställa att tillsynsmyndigheterna
har befogenhet att, när så är lämpligt och nödvändigt, utöver reg
lerna för beräkning av solvenskapitalkravet utarbeta kvantitativa
redskap för att som ett led i den samlade tillsynsbedömningen
analysera försäkrings- och återförsäkringsföretags förmåga att
hantera möjliga händelser eller framtida förändringar av de eko
nomiska förhållandena som skulle kunna påverka deras samlade
finansiella ställning negativt. Tillsynsmyndigheterna ska ha befo
genhet att kräva att företagen genomför sådana bedömningar.
5.
Tillsynsmyndigheterna ska ha befogenhet att göra under
sökningar på plats i försäkrings- och återförsäkringsföretags
lokaler.
6.
Tillsynsmyndigheterna ska utöva sina befogenheter inom
rimlig tid och på ett proportionerligt sätt.
7.
De befogenheter beträffande försäkrings- och återförsäk
ringsföretag som avses i punkterna 1–5 ska även gälla verksam
heter i dessa företag som omfattas av uppdragsavtal.
8.
De åtgärder som anges i punkterna 1–5 och 7 ska, vid behov
och när så är lämpligt, genomdrivas på rättslig väg.
Artikel 35
Uppgifter som ska lämnas till tillsynsmyndigheterna
1.
Medlemsstaterna ska kräva att försäkrings- och återförsäk
ringsföretag till tillsynsmyndigheterna lämnar de uppgifter som är
nödvändiga för tillsynen. Dessa uppgifter ska minst omfatta vad
som krävs för följande under genomförandet av förfarandet i
artikel 36:
a) Bedömningen av företagens företagsstyrningssystem, den
verksamhet de bedriver, de värderingsprinciper som tilläm
pas i solvenssammanhang, de risker företagen står inför och
deras system för att hantera dessa samt, i fråga om kapital,
struktur, behov och planering.
b) Beslut som framstår som påkallade till följd av vad som fram
kommit när myndigheterna utövat sina tillsynsrättigheter
och -skyldigheter.
2.
Medlemsstaterna ska se till att tillsynsmyndigheterna har
följande befogenheter:
a) Att fastställa art, omfattning och format för de uppgifter som
avses i punkt 1 och som de kräver att försäkrings- och åter
försäkringsföretag ska lämna vid följande tillfällen:
i) Med i förväg fastställd periodicitet.
ii) När i förväg definierade händelser inträffar.
iii) Under undersökningar som gäller ett försäkrings- eller
återförsäkringsföretags situation.
b) Att kräva in alla uppgifter om avtal som innehas av förmed
lare eller ingåtts med tredje man.
c) Att begära information från externa experter, t.ex. revisorer
och aktuarier.
3.
De uppgifter som avses i punkterna 1 och 2 ska omfatta
följande:
a) Kvalitativa eller kvantitativa inslag, eller lämplig kombination
av sådana.
b) Historiska, aktuella eller framåtblickande inslag, eller lämplig
kombination av sådana.
c) Uppgifter från interna eller externa källor, eller lämplig kom
bination av sådana.
4.
De uppgifter som avses i punkterna 1 och 2 ska stå i över
ensstämmelse med följande principer:
a) De ska stå i proportion till arten, omfattningen och kom
plexiteten av det berörda företagets verksamhet, särskilt de
inneboende riskerna med denna verksamhet.
b) De ska vara tillgängliga, fullständiga i varje väsentligt hänse
ende, jämförbara och konsekvent utformade över tiden.
c) De ska vara relevanta, tillförlitliga och förståeliga.
5.
Medlemsstaterna ska kräva att försäkrings- och återförsäk
ringsföretag ska ha upprättat lämpliga system och strukturer för
att uppfylla kraven i punkterna 1–4 och ett styrdokument som
godkänts av försäkrings- eller återförsäkringsföretagets
förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorgan och som säkerställer att
de lämnade uppgifterna hela tiden motsvarar kraven.
6.
Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder för att när
mare specificera de uppgifter som avses i punkterna 1–4 i syfte att
nå en lämplig grad av enhetlighet i rapporteringen till
tillsynsorganen.
Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta
direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det
föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.
Artikel 36
Tillsynens granskningsprocess
1.
Medlemsstaterna ska se till att tillsynsmyndigheterna gran
skar och utvärderar de strategier, processer och rapporteringsru
tiner som försäkrings- och återförsäkringsföretagen har inrättat
för att följa de lagar och andra författningar som antas enligt detta
direktiv.
V
S
0
3
/
5
3
3
L
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
683
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/31
Denna granskning och utvärdering ska omfatta bedömningar av
kvalitativa krav med avseende på systemet för företagsstyrning, av
de risker som de berörda företagen står - eller kan komma att stäl
las – inför och av företagens förutsättningar för att kunna bedöma
dessa risker med beaktande av de rådande förhållandena i den
miljö där de verkar.
2.
Tillsynsmyndigheterna ska särskilt granska och utvärdera att
bestämmelserna om följande efterlevs:
a) Företagsstyrningssystem, inklusive egen risk- och solvensbe
dömning, enligt kapitel IV avsnitt 2.
b) Försäkringstekniska avsättningar enligt kapitel VI avsnitt 2.
c) Kapitalkrav enligt kapitel VI avsnitten 4 och 5.
d) Placeringsregler enligt kapitel VI avsnitt 6.
e) Kapitalbasens kvalitet och kvantitet enligt kapitel VI avsnitt 3.
f) Om försäkrings- eller återförsäkringsföretaget använder en
fullständig eller partiell intern modell: kontinuerligt uppfyl
lande av kraven på fullständiga och partiella interna model
ler i kapitel VI avsnitt 4 underavsnitt 3.
3.
Tillsynsmyndigheterna ska ha inrättat lämpliga kontrollred
skap för att kunna påvisa försämringar av den finansiella ställ
ningen för försäkrings- eller återförsäkringsföretag och följa upp
insatserna för att åtgärda sådana försämringar.
4.
Tillsynsmyndigheterna ska bedöma om försäkrings- och
återförsäkringsföretagen har utvecklat tillfredsställande metoder
och praxis för att påvisa möjliga händelser eller framtida föränd
ringar av de ekonomiska förhållandena som skulle kunna påverka
den samlade ekonomiska ställningen negativt i de företag som
berörs.
Tillsynsmyndigheterna ska bedöma företagens förmåga att stå
emot sådana möjliga händelser eller framtida förändringar av de
ekonomiska förhållandena.
5.
Tillsynsmyndigheterna ska ha nödvändiga befogenheter för
att kräva att försäkrings- och återförsäkringsföretag åtgärdar svag
heter eller brister som påvisats i den samlade
tillsynsbedömningen.
6.
De granskningar, utvärderingar och bedömningar som avses
i punkterna 1, 2 och 4 ska genomföras regelbundet.
Tillsynsmyndigheterna ska fastställa en minsta frekvens och
omfattning för dessa granskningar, utvärderingar och bedöm
ningar med beaktande av arten, omfattningen och komplexiteten
av det berörda försäkrings- eller återförsäkringsföretagets
verksamhet.
Artikel 37
Kapitaltillägg
1.
Efter den samlade tillsynsbedömningen får tillsynsmyndig
heterna i särskilda fall genom ett motiverat beslut fastställa ett
krav på kapitaltillägg för ett försäkrings- eller återförsäkringsföre
tag. Denna möjlighet ska endast kunna utnyttjas i följande fall:
a) Om tillsynsmyndigheten har funnit att ett försäkrings- eller
återförsäkringsföretags riskprofil avviker väsentligt från de
antaganden som legat till grund för solvenskapitalkravet,
beräknat med standardformeln i överensstämmelse med
kapitel VI avsnitt 4 underavsnitt 2, och
i) kravet på att använda en intern modell enligt artikel 119
är olämpligt eller har visat sig ineffektivt, eller
ii) en fullständig eller partiell intern modell håller på att
utarbetas i enlighet med artikel 119.
b) Om tillsynsmyndigheten har funnit att ett försäkrings- eller
återförsäkringsföretags riskprofil avviker väsentligt från de
antaganden som legat till grund för solvenskapitalkravet,
beräknat enligt en fullständig eller partiell intern modell i
överensstämmelse med kapitel VI avsnitt 4 underavsnitt 3, på
grund av att vissa kvantifierbara risker inte beaktas i tillräck
lig utsträckning och det inte har lyckats att inom skälig tid
anpassa modellen så att den bättre ger uttryck för den före
liggande riskprofilen.
c) Om tillsynsmyndigheten har funnit att ett försäkrings- eller
återförsäkringsföretags företagsstyrningssystem avviker
väsentligt från de normer som fastställs genom kapitel IV
avsnitt 2, att dessa avvikelser medför att företaget inte kan
garantera en korrekt identifiering, mätning, övervakning,
hantering och rapportering av de risker som det är – eller kan
komma att bli – exponerat för och att det är osannolikt att
bristerna kan korrigeras inom skälig tid endast genom insats
av andra åtgärder.
2.
I de fall som anges i punkt 1 a och b ska kapitaltillägget
beräknas så att det säkerställs att företaget uppfyller kraven i
artikel 101.3.
I de fall som beskrivs under punkt 1 c ska kapitaltillägget vara
proportionerligt mot de betydande risker som uppstått på grund
av de brister som föranledde tillsynsmyndigheten att besluta om
kapitaltillägg.
3.
I de fall som anges i punkt 1 b och c ska tillsynsmyndighe
ten se till att försäkrings- eller återförsäkringsföretaget vidtar alla
ansträngningar för att avhjälpa de risker som ledde till föreläggan
det av ett krav på kapitaltillägg.
4.
Tillsynsmyndigheten ska granska det krav på kapitaltillägg
som avses i punkt 1 minst en gång om året och upphäva det när
företaget har avhjälpt de brister som ledde till föreläggandet.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
684
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
5.
Det icke-tillfredsställande solvenskapitalkravet ska ersättas
med samma solvenskapitalkrav plus det kapitaltillägg som
förelagts.
Utan hinder av punkt 1 ska solvenskapitalkravet inte innefatta det
kapitaltillägg som förelagts i enlighet med punkt 1 c för beräk
ning av den riskmarginal som anges i artikel 77.5.
6.
Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder för att ytter
ligare specificera de omständigheter under vilka ett krav på kapi
taltillägg kan föreläggas och metoderna för beräkningen av ett
sådant krav.
Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta
direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det
föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.
Artikel 38
Tillsyn över funktioner och verksamheter som omfattas av
uppdragsavtal
1.
Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 49 ska med
lemsstaterna se till att försäkrings- och återförsäkringsföretag som
ingår uppdragsavtal beträffande en funktion eller försäkrings- eller
återförsäkringsverksamhet vidtar de åtgärder som krävs för att
garantera att följande villkor uppfylls:
a) Tjänsteleverantören ska samarbeta med försäkrings- eller
återförsäkringsföretagets tillsynsmyndigheter avseende de
funktioner eller verksamheter som omfattas av
uppdragsavtal.
b) Försäkrings- och återförsäkringsföretagen, deras revisorer
och tillsynsmyndigheterna ska ha faktisk tillgång till uppgif
ter som rör de funktioner eller verksamheter som omfattas av
uppdragsavtal.
c) Tillsynsmyndigheterna ska ha faktiskt tillträde till tjänstele
verantörens lokaler och ska kunna utöva dessa
tillträdesrättigheter.
2.
Den medlemsstat där tjänsteleverantören är etablerad ska
tillåta att försäkrings- eller återförsäkringsföretagets tillsynsmyn
digheter – själva eller genom personer som de utser för detta
ändamål – genomför inspektioner på plats i tjänsteleverantörens
lokaler. Försäkrings- eller återförsäkringsföretagets tillsynsmyn
dighet ska underrätta de relevanta myndigheterna i tjänsteleveran
törens medlemsstat innan de genomför inspektionen på plats.
Om det gäller en enhet som inte är föremål för tillsyn, ska tillsyns
myndigheten vara relevant myndighet.
Tillsynsmyndigheterna i försäkrings- eller återförsäkringsföreta
gets medlemsstat får delegera sådana inspektioner på plats till till
synsmyndigheterna i den medlemsstat där tjänsteleverantören är
etablerad.
Artikel 39
Överlåtelse av försäkringsbestånd
1.
Medlemsstaterna ska, på de villkor som föreskrivs i natio
nell lag, ge försäkrings- och återförsäkringsföretag med huvud
kontor inom deras territorier tillstånd att, helt eller delvis, överlåta
sådana egna bestånd av försäkringsavtal, som slutits med stöd av
etableringsfriheten eller friheten att tillhandahålla tjänster, till ett
acceptföretag som är etablerat inom gemenskapen.
Tillstånd till sådan överlåtelse får ges endast om tillsynsmyndig
heterna i acceptföretagets hemmedlemsstat intygar att acceptfö
retaget har tillräcklig medräkningsbar kapitalbas för att täcka det
solvenskapitalkrav som anges i artikel 100 första stycket sedan
överlåtelsen beaktats.
2.
För försäkringsföretag ska punkterna 3–6 gälla.
3.
Om en filial avser att, helt eller delvis, överlåta egna bestånd
av försäkringsavtal, ska den medlemsstat där filialen är belägen
rådfrågas.
4.
I de fall som avses i punkterna 1 och 3 ska tillsynsmyndig
heterna i det överlåtande försäkringsföretagets hemmedlemsstat
ge tillstånd till överlåtelsen efter att ha inhämtat godkännande
från myndigheterna i de medlemsstater där kontrakten ingicks,
antingen enligt etableringsfriheten eller rätten att tillhandahålla
tjänster.
5.
Myndigheterna i de medlemsstater som rådfrågas ska, inom
tre månader efter det att de mottagit begäran om samråd, lämna
sina yttranden eller medgivanden till myndigheterna i det överlå
tande försäkringsföretagets hemmedlemsstat.
Om de myndigheter som rådfrågats inte lämnat något svar inom
denna tid ska detta tolkas som att de har givit sitt tysta
medgivande.
6.
En överlåtelse av försäkringsbestånd som tillåtits med stöd
av punkterna 1–5 ska offentliggöras antingen före eller efter auk
torisationen i överensstämmelse med nationell lag i hemmedlems
staten eller den medlemsstat där risken är belägen eller i
medlemsstaten för åtagandet.
Sådana överlåtelser ska automatiskt bli gällande gentemot försäk
ringstagare, de försäkrade och alla andra för vilka de överlåtna
avtalen medför rättigheter eller skyldigheter.
Första och andra styckena i denna punkt ska inte inverka på med
lemsstaternas rätt att ge försäkringstagarna möjlighet att säga upp
avtal inom en fastställd tid efter en överlåtelse.
V
S
2
3
/
5
3
3
L
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
685
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/33
KAPITEL IV
Villkor för utövandet av verksamheten
A v s n i t t 1
F ö r v a l t n i n g s - , l e d n i n g s - e l l e r
t i l l s y n s o r g a n e t s a n s v a r
Artikel 40
Förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorganets ansvar
Medlemsstaterna ska säkerställa att försäkrings- och återförsäk
ringsföretagens förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorgan har det
yttersta ansvaret för att varje berört företag följer de lagar och
andra författningar som antas enligt detta direktiv.
A v s n i t t 2
F ö r e t a g s s t y r n i n g s s y s t e m
Artikel 41
Allmänna krav på företagsstyrningen
1.
Medlemsstaterna ska kräva att alla försäkrings- och återför
säkringsföretag har upprättat ett effektivt företagsstyrningssystem
som garanterar en sund och ansvarsfull företagsledning.
Systemet ska minst omfatta en tillfredsställande och överblickbar
organisationsstruktur med en tydlig ansvarsfördelning med lämp
lig grad av uppdelning av uppgifterna och ett effektivt system för
att säkerställa att information förs vidare. Det ska vara utformat
så att det uppfyller kraven i artiklarna 42–49.
Företagsstyrningssystemet ska regelbundet ses över internt.
2.
Företagsstyrningssystemet ska stå i proportion till
försäkrings- eller återförsäkringsföretagets art, storlek och
komplexitet.
3.
Försäkrings- och återförsäkringsföretagen ska ha utarbetat
styrdokument för åtminstone riskhantering, internkontroll,
internrevision och, i tillämpliga fall, verksamhet som omfattas av
uppdragsavtal. De ska se till att dessa styrdokument efterföljs.
Styrdokumenten ska ses över minst en gång per år. Förvaltnings-,
lednings- eller tillsynsorganets förhandsgodkännande ska krävas
för styrdokumenten, som ska anpassas när väsentliga föränd
ringar av det berörda systemet eller området inträffar.
4.
Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska vidta rimliga
åtgärder för att garantera att deras verksamhet bedrivs med kon
tinuitet och på ett korrekt sätt, inklusive utvecklingen av bered
skapsplaner. Företaget ska i detta syfte använda lämpliga och
proportionella system, resurser och förfaranden.
5.
Tillsynsmyndigheterna ska ha tillräckliga medel, metoder
och befogenheter för att kontrollera försäkrings- och återförsäk
ringsföretagens företagsstyrningssystem och för att utvärdera
framväxande risker som företagen påvisat och som kan påverka
sundheten i deras finansiella situation.
Medlemsstaterna ska se till att tillsynsmyndigheterna har befogen
het att kräva att ett företagsstyrningssystem förbättras och för
stärks för att säkerställa att kraven i artiklarna 42–49 efterlevs.
Artikel 42
Lämplighetskrav för personer som leder företagets
verksamhet eller utför andra centrala funktioner
1.
Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska se till att alla
personer som leder företagets verksamhet eller utför andra cen
trala funktioner vid varje tidpunkt uppfyller följande krav:
a) Deras kvalifikationer, kunskaper och erfarenheter inom verk
samhetsområdet är tillräckliga för att de ska kunna utöva en
sund och ansvarsfull företagsledning.
b) Deras anseende och integritet motsvarar högt ställda krav.
2.
Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska meddela till
synsmyndigheten varje förändring av den personkrets som leder
verksamheten eller har ansvaret för andra centrala funktioner och
därvid att lämna alla uppgifter som är nödvändiga för att man ska
kunna bedöma om nytillkomna medlemmar av företagsledningen
har den lämplighet som krävs.
3.
Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska underrätta sina
tillsynsmyndigheter om någon av de personer som avses i punk
terna 1 och 2 har ersatts på grund av att han eller hon inte längre
uppfyller kraven i punkt 1.
Artikel 43
Styrkande av gott anseende
1.
När en värdmedlemsstat av sina egna medborgare kräver
vandelsintyg eller bevis om att de inte tidigare varit försatta i kon
kurs, eller både och, ska medlemsstaten, när det gäller medbor
gare i andra medlemsstater, som tillräckligt bevis godta ett utdrag
ur belastningsregistret eller, i avsaknad därav, motsvarande hand
lingar, utfärdade av en behörig rättslig eller administrativ myndig
het i hemmedlemsstaten eller i den medlemsstat där den utländske
medborgaren senast har uppehållit sig och som visar att dessa
krav är tillgodosedda.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
686
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
2.
Om hemmedlemsstaten eller den medlemsstat där utlän
ningen senast har uppehållit sig inte utfärdar sådana handlingar
som avses i punkt 1, får dessa ersättas av en förklaring under ed –
eller, i medlemsstater där inga bestämmelser om edgång finns, av
en försäkran – av den utländske medborgaren inför en behörig
rättslig eller administrativ myndighet eller, i förekommande fall,
inför en notarie i hemmedlemsstaten eller i den medlemsstat där
den utländske medborgaren senast har uppehållit sig.
Myndigheten eller notarien ska utfärda ett intyg om edgång eller
avgiven försäkran.
Den förklaring som avses i första stycket får, när det gäller ingen
tidigare konkurs, också avges inför en behörig näringsorganisa
tion i den berörda medlemsstaten.
3.
De handlingar och intyg som avses i punkterna 1 och 2 får
vid ingivandet inte vara äldre än tre månader.
4.
Medlemsstaterna ska utse de myndigheter och organisatio
ner som ska ha behörighet att utfärda handlingar som avses i
punkterna 1 och 2 och ska genast underrätta övriga medlemssta
ter och kommissionen om detta.
Varje medlemsstat ska även underrätta övriga medlemsstater och
kommissionen om de myndigheter och organisationer till vilka de
i punkterna 1 och 2 nämnda handlingarna ska ges in till stöd för
en ansökan om att inom ifrågavarande medlemsstat bedriva sådan
verksamhet som avses i artikel 2.
Artikel 44
Riskhantering
1.
Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska ha upprättat
effektiva riskhanteringssystem som innefattar de strategier, pro
cesser och rapporteringsrutiner som är nödvändiga för att på
företags- och gruppnivå fortlöpande kunna identifiera, mäta,
övervaka, hantera och rapportera de risker som de är, eller kan
komma att bli, exponerade för och det inbördes beroendet mel
lan dessa.
Riskhanteringssystemet ska vara effektivt och väl integrerat med
försäkrings- eller återförsäkringsföretagets organisationsstruktur
och beslutsprocesser, med lämplig hänsyn till vilka personer som
faktiskt leder företaget eller innehar andra nyckelpositioner.
2.
Riskhanteringssystemet ska avse såväl sådana risker som ska
ingå vid beräkningen av solvenskapitalkravet enligt artikel 101.4
som risker som inte, eller endast delvis, ska beaktas vid denna
beräkning.
Riskhanteringssystemet ska omfatta minst följande områden:
a) Teckning av försäkringar och avsättningar.
b) ALM-tekniker (”asset–liability management”).
c) Placeringar, särskilt i derivatinstrument och liknande
åtaganden.
d) Hantering av likviditets- och koncentrationsrisker.
e) Hantering av operativ risk.
f) Återförsäkring och andra riskreduceringstekniker.
Det styrdokument för riskhantering som avses i artikel 41.3 ska
innehålla riktlinjer avseende andra stycket leden a–f i denna
punkt.
3.
I fråga om placeringsrisker ska försäkrings- och återförsäk
ringsföretagen styrka att de uppfyller kraven i kapitel VI avsnitt 6.
4.
Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska inrätta en risk
hanteringsfunktion som ska ges en struktur som underlättar
genomförandet av riskhanteringssystemet.
5.
För försäkrings- och återförsäkringsföretag som använder
en partiell eller fullständig intern modell som godkänts enligt
artiklarna 112 och 113 ska riskhanteringsfunktionen också
ansvara för följande:
a) Att utforma och genomföra den interna modellen.
b) Att testa och validera den interna modellen.
c) Att dokumentera den interna modellen, inbegripet senare
ändringar av den.
d) Att analysera den interna modellens funktion och utarbeta
sammanfattande rapporter om resultaten.
e) Att underrätta förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorganet
om de resultat den interna modellen presterar, föreslå områ
den där förbättringar krävs och informera organet om hur
insatserna för att avhjälpa tidigare påvisade svagheter
fortskrider.
Artikel 45
Egen risk- och solvensbedömning
1.
Varje försäkringsföretag och återförsäkringsföretag ska som
en del av sitt riskhanteringssystem genomföra en egen risk- och
solvensbedömning.
Bedömningen ska minst omfatta följande:
a) Det totala solvenskravet med beaktande av företagets speci
fika riskprofil, godkända risktoleransgränser och
affärsstrategi.
b) Fortlöpande uppfyllelse av kapitalkraven i kapitel VI avsnit
ten 4 och 5 och av kraven på försäkringstekniska avsätt
ningar i kapitel VI avsnitt 2.
V
S
4
3
/
5
3
3
L
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
687
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/35
c) Hur betydande avvikelsen är mellan det berörda företagets
riskprofil och de antaganden som legat till grund för solvens
kravet enligt artikel 101.3 är, beräknat enligt kapitel VI
avsnitt 4 underavsnitt 2 antingen med standardformeln eller
med hjälp av företagets partiella eller fullständiga interna
modell i enlighet med kapitel VI avsnitt 4 underavsnitt 3.
2.
För tillämpningen av punkt 1 a ska det berörda företaget ha
infört processer som står i proportion till arten, omfattningen och
komplexiteten av de inneboende riskerna i dess verksamhet, och
som gör det möjligt att korrekt kunna påvisa och värdera de ris
ker som det står inför på kort och lång sikt och som det är, eller
kan komma att bli, exponerat för. Företaget ska redovisa de meto
der det använt i denna bedömning.
3.
Om en intern modell används, ska i det fall som avses i
punkt 1 c bedömningen även omfatta den omkalibrering som
omvandlar interna risktal till det riskmått och den kalibrering som
gäller för solvenskapitalkravet.
4.
Den egna risk- och solvensbedömningen ska ingå som en
integrerad del i affärsstrategin och beaktas konsekvent vid företa
gets strategiska beslut.
5.
Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska genomföra den
bedömning som avses i punkt 1 regelbundet och utan dröjsmål
när någon väsentlig förändring av deras riskprofil inträffat.
6.
Försäkrings- och återförsäkringsföretagen ska underrätta
tillsynsmyndigheterna om resultaten av varje egen risk- och sol
vensbedömning som en del av uppgiftslämnandet enligt
artikel 35.
7.
Den egna risk- och solvensbedömningen ska inte användas
för att beräkna kapitalkrav. Solvenskapitalkravet ska endast jus
teras i enlighet med artiklarna 37, 231-233 och 238.
Artikel 46
Internkontroll
1.
Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska ha upprättat ett
effektivt system för internkontroll.
Det systemet ska minst omfatta förvaltnings- och redovisnings
metoder, ramar för internkontrollen, lämpliga rapporteringsruti
ner på alla nivåer av företaget och en funktion för regelefterlevnad.
2.
Funktionen för regelefterlevnad ska bland annat innefatta
rådgivning till förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorganet i fråga
om efterlevnaden av lagar och andra författningar som antas
enligt detta direktiv. Den ska också bedöma de möjliga konse
kvenserna av förändringar av de rättsliga ramarna för det berörda
företagets verksamheter och påvisande och bedömning av risker
för bristande regelefterlevnad.
Artikel 47
Internrevision
1.
Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska inrätta en effek
tiv internrevisionsfunktion.
Internrevisionsfunktionen ska också utvärdera hur lämpligt och
effektivt systemet för internkontroll är samt andra aspekter av
företagsstyrningssystemet.
2.
Internrevisionsfunktionen ska verka objektivt och obero
ende i förhållande till de operativa funktionerna.
3.
Internrevisionsfunktionens resultat och rekommendationer
ska rapporteras till förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorganet
som ska besluta om vilka åtgärder som ska vidtas med hänsyn till
dessa resultat och rekommendationer, och ser till att dessa åtgär
der genomförs.
Artikel 48
Aktuariefunktion
1.
Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska upprätta en
effektiv aktuariefunktion som ska:
a) samordna beräkningen av de försäkringstekniska
avsättningarna,
b) säkerställa lämpligheten av de metoder och de underliggande
modeller som används samt av de antaganden som görs vid
beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna,
c) bedöma om data som används vid beräkningen av de försäk
ringstekniska avsättningarna är tillräckliga och av den kvali
tet som krävs,
d) jämföra bästa skattningar med den faktiska utvecklingen,
e) informera förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorganet om
graden av tillförlitlighet och lämplighet i beräkningarna av
försäkringstekniska avsättningar,
f) se över beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna
i de fall som anges i artikel 82,
g) yttra sig om den övergripande policyn för tecknande av
försäkring,
h) yttra sig om lämpligheten av de utnyttjade återförsäkrings
lösningarna, och
i) bidra till att det riskhanteringssystem som avses i artikel 44
genomförs effektivt, särskilt när det gäller de riskmodeller
som ligger till grund för beräkningen av kapitalkrav enligt
kapitel VI avsnitten 4 och 5 och för den bedömning som
avses i artikel 45.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
688
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
2.
Aktuariefunktionen ska utövas av personer som har kun
skaper i försäkrings- och finansmatematik på en nivå som moti
veras av arten, omfattningen och komplexiteten av de inneboende
riskerna i försäkrings- eller återförsäkringsföretagets verksamhet,
och som kan styrka sina erfarenheter på området enligt tillämp
liga krav inom branschen eller andra gällande normer.
Artikel 49
Uppdragsavtal
1.
Medlemsstaterna ska säkerställa att försäkrings- och återför
säkringsföretag som ingår uppdragsavtal beträffande funktioner
eller försäkrings- eller återförsäkringsverksamheter behåller det
fulla ansvaret för att uppfylla alla sina förpliktelser enligt detta
direktiv.
2.
Uppdragsavtal får inte ingås beträffande kritiska eller vik
tiga operativa funktioner eller verksamheter om det leder till
något av följande:
a) Kvaliteten hos det berörda företagets företagsstyrningssystem
försämras väsentligt.
b) Den operativa risken ökas i otillbörlig utsträckning.
c) Tillsynsmyndigheterna får försämrade möjligheter att kon
trollera att företaget uppfyller sina förpliktelser.
d) Hinder skapas för att fortlöpande ge försäkringstagarna till
fredsställande service.
3.
Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska i god tid under
rätta tillsynsmyndigheterna innan de ingår uppdragsavtal beträf
fande kritiska eller viktiga funktioner eller verksamheter och
också om därpå följande väsentliga förändringar inom dessa funk
tioner eller verksamheter.
Artikel 50
Genomförandeåtgärder
1.
Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder för att ytter
ligare specificera följande:
a) Delarna i de system som avses i artiklarna 41, 44, 46 och 47,
särskilt de områden som ska tas upp i försäkrings- och åter
försäkringsföretagens styrdokument för ALM-tekniker och
placeringar enligt artikel 44.2.
b) De funktioner som avses i artiklarna 44 och 46-48.
c) Kraven i artikel 42 och de företagsfunktioner som berörs av
dem.
d) Villkor för uppdragsavtal, särskilt till tjänsteleverantörer i
tredjeländer.
2.
När det är nödvändigt att garantera adekvat samstämmig
het vad avser den bedömning som nämns i artikel 45.1 a får kom
missionen anta genomförandeåtgärder för att ytterligare
specificera delarna i den bedömningen.
3.
Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av
detta direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med
det föreskrivande förfarande med kontroll som avses i
artikel 301.3.
A v s n i t t 3
O f f e n t l i g g ö r a n d e n
Artikel 51
Lägesrapport om solvens och finansiell ställning: innehåll
1.
Medlemsstaterna ska, med beaktande av uppgifterna som
krävs enligt artikel 35.3 och principerna i artikel 35.4, kräva att
varje försäkrings- och återförsäkringsföretag årligen offentliggör
en lägesrapport beträffande sin solvenssituation och finansiella
ställning.
Rapporten ska innehålla följande, i fullständig form eller genom
hänvisning till likvärdig information, både till art och omfattning,
som offentliggjorts för att uppfylla andra rättsliga eller adminis
trativa krav:
a) En beskrivning av företagets verksamhet och resultat.
b) En beskrivning av företagsstyrningssystemet och en bedöm
ning av dess lämplighet med hänsyn till företagets riskprofil.
c) En beskrivning där varje riskkategori behandlas separat av
riskexponering, riskkoncentration, riskreducering och
riskkänslighet.
d) En beskrivning, med separat behandling av tillgångar, försäk
ringstekniska avsättningar och andra skulder, av underlagen
och metoderna för deras värdering med förklaring av even
tuella större skillnader mellan dessa och dem som tillämpas
vid värderingen av dem i den finansiella rapporteringen.
e) En beskrivning av dispositionen av egna kapitalet, som minst
tar upp följande:
i) Kapitalbasens struktur och belopp samt kvalitet.
ii) Beloppen för solvenskapitalkravet och
minimikapitalkravet.
iii) Det alternativ för att beräkna solvenskapitalkravet som
anges i artikel 304.
V
S
6
3
/
5
3
3
L
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
689
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/37
iv) Information som klargör de huvudsakliga skillnaderna
mellan de antaganden som legat till grund för standard
formeln och de som ligger till grund för den eventuella
interna modell som företaget använder vid beräkningen
av sitt solvenskapitalkrav.
v) Storleken av underskridande av minimikapitalkravet
eller väsentliga underskridanden av solvenskapitalkravet
under rapporteringsperioden, även om dessa förhållan
den senare rättats till, samt en förklaring av deras
ursprung och följder och en redogörelse för korrige
rande åtgärder som vidtagits.
2.
Den beskrivning som avses i punkt 1 e i ska innehålla en
analys av eventuella väsentliga förändringar som inträffat sedan
den föregående rapporteringsperioden och en förklaring av even
tuella större skillnader i förhållande till värderingen av sådana
delar i den finansiella rapporteringen samt en kort beskrivning av
i vilken mån kapital kan överföras.
I den uppgift om solvenskapitalkravet som avses i punkt 1 e ii ska
separat anges det belopp som beräknats enligt kapitel VI avsnitt 4
underavsnitten 2 och 3 och eventuellt kapitaltillägg som ålagts
enligt artikel 37 eller effekten av de specifika parametrar som
försäkrings- eller återförsäkringsföretaget ska använda i enlighet
med artikel 110, med kortfattad uppgift om den berörda tillsyns
myndighetens skäl för sitt krav.
Medlemsstaterna får dock – utan att detta påverkar andra offent
liggöranden som är obligatoriska enligt andra rättsliga och admi
nistrativa krav – föreskriva att även om solvenskapitalkravet i
punkt 1 e ii offentliggörs behöver inte kapitaltillägget, eller effek
ten av de specifika parametrar som försäkrings- eller återförsäk
ringsföretaget måste använda i enlighet med artikel 110,
offentliggöras separat under en övergångsperiod som löper ut
senast den 31 oktober 2017.
Offentliggörandet av solvenskapitalkravet ska i tillämpliga fall
åtföljas av en uppgift om att beloppet blir slutgiltigt först efter det
att tillsynsmyndigheten gjort sin bedömning.
Artikel 52
Information till och rapporter från Ceiops
1.
Medlemsstaterna ska föreskriva att tillsynsmyndigheterna
årligen ska lämna följande uppgifter till Ceiops:
a) Genomsnittligt kapitaltillägg per företag och fördelningen av
det kapitaltillägg som tillsynsmyndigheten ålagt under det
föregående året, uttryckt i procent av solvenskapitalkravet
och med separat redovisning avseende
i) samtliga försäkrings- och återförsäkringsföretag,
ii) livförsäkringsföretag,
iii) skadeförsäkringsföretag,
iv) försäkringsföretag som bedriver både livförsäkrings- och
skadeförsäkringsverksamhet,
v) återförsäkringsföretag.
b) För var och en av de uppgifter som anges i led a: andelen av
kapitaltillägg som ålagts enligt artikel 37.1 a, b och c.
2.
Ceiops ska årligen offentliggöra följande uppgifter:
a) Den totala fördelningen av tilläggskapitalet för samtliga med
lemsstater, uttryckt i procent av solvenskapitalkravet och
separat redovisat för
i) samtliga försäkrings- och återförsäkringsföretag,
ii) livförsäkringsföretag,
iii) skadeförsäkringsföretag,
iv) försäkringsföretag som bedriver både livförsäkrings- och
skadeförsäkringsverksamhet,
v) återförsäkringsföretag.
b) Fördelningen av kapitaltilläggen för varje medlemsstat sepa
rat, uttryckt i procent av solvenskapitalkravet, för samtliga
försäkrings- och återförsäkringsföretag i den berörda
medlemsstaten.
c) För var och en av de uppgifter som avses i leden a och b,
andelen av kapitaltillägg som ålagts enligt artikel 37.1 a, b
och c.
3.
Ceiops ska överlämna de uppgifter som anges i punkt 2 till
Europaparlamentet, rådet och kommissionen tillsammans med en
rapport som redogör för graden av samstämmighet mellan till
synsmyndigheternas tillämpning av krav på kapitaltillägg i de
olika medlemsstaterna.
Artikel 53
Lägesrapport om solvens och finansiell ställning:
tillämpliga principer
1.
Tillsynsmyndigheterna ska tillåta att försäkrings- och åter
försäkringsföretag inte offentliggör uppgifter i följande fall:
a) Om ett företags konkurrenter skulle gynnas i otillbörlig grad
om uppgifterna offentliggjordes.
b) Om ett företag är ålagt tystnadsplikt eller sekretess genom
sina förpliktelser mot försäkringstagarna eller andra relatio
ner med motparter.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
690
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
2.
Om tillsynsmyndigheten har tillåtit att uppgifter inte offent
liggörs, ska företagen ange detta i lägesrapporten om solvens och
finansiell ställning med uppgift om skälen till detta.
3.
Tillsynsmyndigheterna ska tillåta att försäkrings- och åter
försäkringsföretag utnyttjar, eller hänvisar till, offentliggöranden
som gjorts för att uppfylla andra rättsliga eller administrativa krav,
såvida dessa offentliggöranden till såväl art som omfattning är lik
värdiga med den information som krävs enligt artikel 51.
4.
Punkterna 1 och 2 ska inte tillämpas på de uppgifter som
avses i artikel 51.1 e.
Artikel 54
Lägesrapport om solvens och finansiell ställning:
uppdateringar och frivilliga ytterligare uppgifter
1.
Om någon betydande förändring inträffat som i väsentlig
grad minskat relevansen hos de uppgifter som offentliggjorts
enligt artiklarna 51 och 53, ska försäkrings- och återförsäkrings
företag offentliggöra lämplig information om arten och följderna
av denna betydande förändring.
Vid tillämpningen av första stycket ska minst följande anses vara
betydande förändringar:
a) Det har konstaterats att minimikapitalkravet inte är uppfyllt,
och tillsynsmyndigheterna antingen bedömer att företaget
inte kommer att kunna överlämna någon realistisk kortsiktig
finansiell saneringsplan eller inte erhåller någon sådan plan
inom en månad efter det datum då underlåtelsen upptäcktes.
b) Ett väsentligt underskridande av solvenskapitalkravet har
konstaterats, och tillsynsmyndigheterna har efter två måna
der efter det datum då underlåtelsen upptäcktes inte erhållit
någon realistisk åtgärdsplan.
I fall enligt andra stycket a ska tillsynsmyndigheterna kräva att
företaget i fråga omedelbart offentliggör beloppet av underskri
dandet tillsammans med en förklaring av dess orsaker och följder
samt eventuella vidtagna korrigerande åtgärder. Om en kortsiktig
finansiell saneringsplan ursprungligen bedömts vara realistisk
men avvikelsen från minimikapitalkravet ändå inte har korrige
rats inom tre månader från det att den konstaterats, ska avvikel
sen offentliggöras vid utgången av denna period tillsammans med
en förklaring av dess orsaker och följder samt eventuella vidtagna
korrigerande åtgärder samt eventuella ytterligare planerade korri
gerande åtgärder.
I fall enligt andra stycket b ska tillsynsmyndigheterna kräva att
företaget i fråga omedelbart offentliggör beloppet för underskri
dandet tillsammans med en förklaring av dess orsaker och följder
samt eventuella vidtagna korrigerande åtgärder. Om en åtgärds
plan ursprungligen har bedömts vara realistisk men avvikelsen
från minimikapitalkravet ändå inte har korrigerats inom sex
månader från det att den konstaterats, ska avvikelsen offentliggö
ras vid utgången av denna period tillsammans med en förklaring
av dess orsaker och följder samt eventuella vidtagna korrigerande
åtgärder samt eventuella ytterligare planerade korrigerande
åtgärder.
2.
Försäkrings- och återförsäkringsföretag får frivilligt offent
liggöra varje uppgift eller förklaring som rör deras solvens eller
finansiella ställning för vilken offentliggörande inte krävs genom
artiklarna 51 och 53 och punkt 1 i den här artikeln.
Artikel 55
Lägesrapport om solvens och finansiell ställning:
styrdokument och godkännande
1.
Medlemsstaterna ska kräva att försäkrings- och återförsäk
ringsföretag ska ha upprättat lämpliga system och strukturer för
att uppfylla kraven i artiklarna 51 och 53 och artikel 54.1 samt
ett styrdokument som säkerställer att alla uppgifter som offent
liggörs i enlighet med artiklarna 51, 53 och 54 fortlöpande är
relevanta.
2.
Lägesrapporten ska godkännas av försäkrings- eller återför
säkringsföretagets förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorgan och
får offentliggöras först efter detta godkännande.
Artikel 56
Lägesrapport om solvens och finansiell ställning:
genomförandeåtgärder
Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder för att ytterligare
specificera vilka uppgifter som obligatoriskt ska offentliggöras
och formerna för detta.
Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta
direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det
föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.
A v s n i t t 4
K v a l i f i c e r a d e i n n e h a v
Artikel 57
Förvärv
1.
Medlemsstaterna ska kräva att alla fysiska eller juridiska per
soner, eller sådana personer i samråd (nedan kallade tilltänkta för
värvare), som har fattat ett beslut om att direkt eller indirekt
förvärva ett kvalificerat innehav i ett försäkrings- eller återförsäk
ringsföretag, eller om att ytterligare öka, direkt eller indirekt, ett
kvalificerat innehav i ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag,
varigenom andelen av röstetalet eller kapitalet kommer att över
stiga 20 %, 30 % eller 50 % eller så att försäkrings- eller återför
säkringsföretaget kommer att få ställning av dotterföretag,
(tilltänkt förvärv), först skriftligen underrättar tillsynsmyndighe
terna för det försäkrings- eller återförsäkringsföretag i vilket de
avser att förvärva eller ytterligare öka ett kvalificerat innehav om
V
S
8
3
/
5
3
3
L
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
691
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/39
storleken på det tilltänkta innehavet samt lämnar relevanta upp
gifter enligt artikel 59.4. Medlemsstaterna behöver inte tillämpa
tröskelvärdet 30 % om de tillämpar ett tröskelvärde på en tredje
del enligt artikel 9.3 a i direktiv 2004/109/EG.
2.
Medlemsstaterna ska kräva att varje fysisk eller juridisk per
son som har fattat ett beslut om att avyttra, direkt eller indirekt,
ett kvalificerat innehav i ett försäkrings- eller återförsäkringsföre
tag först skriftligen underrättar tillsynsmyndigheterna i företagets
hemmedlemsstat om storleken av den personens innehav efter det
avsedda avyttrandet. En sådan person ska även underrätta tillsyns
myndigheten om ett beslut om att minska den personens kvalifi
cerade innehav i sådan mån att dennes andel av röstetalet eller
kapitalet skulle understiga 20 %, 30 % eller 50 %, eller så att
försäkrings- eller återförsäkringsföretagets ställning som dotter
företag till den personen därigenom skulle upphöra. Medlemssta
terna behöver inte tillämpa tröskelvärdet 30 % om de tillämpar ett
tröskelvärde på en tredjedel enligt artikel 9.3 a i direktiv
2004/109/EG.
Artikel 58
Bedömningsperiod
1.
Utan dröjsmål och under alla förhållanden senast två arbets
dagar efter mottagandet av den obligatoriska underrättelsen enligt
artikel 57.1 samt efter ett eventuellt därpå följande mottagande av
den information som avses i punkt 2, ska tillsynsmyndigheterna
för den tilltänkte förvärvaren skriftligen bekräfta mottagandet.
Tillsynsmyndigheterna ska göra bedömningen enligt artikel 59.1
(bedömningen) inom 60 arbetsdagar från och med den skriftliga
bekräftelsen av mottagandet av underrättelsen och av alla de
handlingar som medlemsstaten kräver ska bifogas underrättelsen
i enlighet med förteckningen i artikel 59.4 (bedömningsperioden)
Tillsynsmyndigheterna ska, vid tidpunkten för den skriftliga
bekräftelsen, informera den tilltänkte förvärvaren om den dag då
bedömningsperioden löper ut.
2.
Tillsynsmyndigheterna får under bedömningsperioden vid
behov, och inte senare än den femtionde arbetsdagen i bedöm
ningsperioden, begära ytterligare uppgifter som krävs för att slut
föra bedömningen. Denna begäran ska vara skriftlig och ska klart
ange vilka ytterligare uppgifter som krävs.
Bedömningsperioden ska avbrytas mellan det datum då tillsyns
myndigheterna begär in uppgifter och det datum då svar tas emot
från den tilltänkte förvärvaren. Avbrottet får inte överstiga tjugo
arbetsdagar. Om tillsynsmyndigheterna därefter begär ytterligare
uppgifter för komplettering eller förtydligande av uppgifterna, vil
ket de själva får besluta om, får detta inte leda till att bedömnings
perioden avbryts.
3.
Tillsynsmyndigheterna får förlänga det avbrott som avses i
punkt 2 andra stycket till högst trettio arbetsdagar om den till
tänkte förvärvaren är
a) etablerad eller reglerad utanför gemenskapen, eller
b) en fysisk eller juridisk person och inte underställd tillsyn
enligt det här direktivet eller rådets direktiv 85/611/EEG av
den 20 december 1985 om samordning av lagar och andra
författningar som avser företag för kollektiva investeringar i
överlåtbara värdepapper (fondföretag)
(1) EGT L 375, 31.12.1985, s. 3.
(1), direktiv
2004/39/EG eller direktiv 2006/48/EG.
4.
Om tillsynsmyndigheterna efter avslutad bedömning beslu
tar att motsätta sig det tilltänkta förvärvet, ska de inom två arbets
dagar, och inom bedömningsperioden, skriftligen underrätta den
tilltänkte förvärvaren och ange skälen för sitt beslut. Om inget
annat föreskrivs i nationell lagstiftning, får en lämplig motivering
av beslutet göras tillgänglig för allmänheten på den tilltänkte för
värvarens begäran. Detta får inte hindra en medlemsstat från att
ge tillsynsmyndigheten befogenhet att offentliggöra beslutet utan
att den tilltänkte förvärvaren begär detta.
5.
Om tillsynsmyndigheterna inom bedömningsperioden inte
skriftligen motsätter sig det tilltänkta förvärvet, ska förvärvet
anses vara godkänt.
6.
Tillsynsmyndigheterna får fastställa en maximiperiod inom
vilken det tilltänkta förvärvet ska vara genomfört och förlänga
den när det är lämpligt.
7.
Medlemsstaterna får inte införa strängare krav på underrät
telse till och godkännande av tillsynsmyndigheterna av ett direkt
eller indirekt förvärv av rösträtter eller kapital än de som före
skrivs i detta direktiv.
8.
Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder som när
mare specificerar justeringar av kriterierna i artikel 59.1 för att
beakta den framtida utvecklingen och sörja för en enhetlig til
lämpning av artiklarna 57–63.
Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta
direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det
föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.
Artikel 59
Bedömning
1.
Vid bedömningen av underrättelsen enligt artikel 57.1 och
av uppgifterna enligt artikel 58.2 ska tillsynsmyndigheterna, för
att säkerställa sund och ansvarsfull ledning av det försäkrings-
eller återförsäkringsföretag som förvärvet gäller, och med beak
tande av den tilltänkte förvärvarens sannolika påverkan på
försäkrings- eller återförsäkringsföretaget, på grundval av samt
liga följande kriterier bedöma om den tilltänkte förvärvaren är
lämplig och det tilltänkta förvärvet är ekonomiskt sunt:
a) Den tilltänkte förvärvarens anseende.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
692
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
b) Det anseende och de erfarenheter de personer har som kom
mer att leda försäkrings- eller återförsäkringsföretagets verk
samhet till följd av det tilltänkta förvärvet.
c) Den tilltänkte förvärvarens ekonomiska ställning, särskilt när
det gäller den typ av verksamhet som bedrivs eller ska bedri
vas i det försäkrings- eller återförsäkrings företag som förvär
vet gäller.
d) Om försäkrings- eller återförsäkringsföretaget kommer att
kunna uppfylla och fortsätta att uppfylla stabilitetskraven
enligt detta direktiv och, i tillämpliga fall, andra direktiv,
främst direktiv 2002/87/EG, särskilt om den grupp som det
kommer att bli en del av har en struktur som möjliggör en
effektiv tillsyn, ett effektivt informationsutbyte mellan till
synsmyndigheterna samt fastställande av fördelningen av
ansvaret mellan tillsynsmyndigheterna.
e) Om det finns rimlig anledning att misstänka att det tilltänkta
förvärvet har en koppling till pågående eller genomförd pen
ningtvätt eller finansiering av terrorism eller försök till detta,
enligt artikel 1 i Europaparlamentets och rådets direktiv
2005/60/EG av den 26 oktober 2005 om åtgärder för att för
hindra att det finansiella systemet används för penningtvätt
och finansiering av terrorism
(1) EUT L 309, 25.11.2005, s. 15.
(1), eller att det tilltänkta förvär
vet kan öka riskerna för sådan verksamhet.
2.
Tillsynsmyndigheterna får motsätta sig det tilltänkta förvär
vet endast om det finns rimlig anledning att göra detta enligt kri
terierna i punkt 1 eller om de uppgifter som lämnats av den
tilltänkte förvärvaren är ofullständiga.
3.
Medlemsstaterna får varken införa förhandsvillkor för stor
leken på förvärvet av aktieägarandel eller tillåta tillsynsmyndighe
terna att bedöma det tilltänkta förvärvet utifrån marknadens
ekonomiska behov.
4.
Medlemsstaterna ska se till att en förteckning görs allmänt
tillgänglig med de uppgifter som krävs för bedömningen och som
måste lämnas till tillsynsmyndigheterna vid den tid för underrät
telsen som avses i artikel 57.1. Uppgiftskraven ska vara propor
tionella och anpassade till den tilltänkte förvärvarens och det
tilltänkta förvärvets karaktär. Medlemsstaterna får inte kräva upp
gifter som inte är relevanta för bedömningen.
5.
Utan hinder av artikel 58.1, 58.2 och 58.3 ska en tillsyns
myndighet, om den har fått underrättelser om två eller flera till
tänkta förvärv eller ökningar av kvalificerade innehav i ett och
samma försäkrings- eller återförsäkringsföretag, behandla de till
tänkta förvärvarna på ett icke diskriminerande sätt.
Artikel 60
Förvärv som görs av reglerade finansiella företag
1.
Berörda tillsynsmyndigheter ska arbeta i fullständigt sam
råd med varandra vid bedömningen, om den tilltänkte förvärva
ren tillhör någon av följande kategorier:
a) Ett kreditinstitut, försäkringsföretag, återförsäkringsföretag,
värdepappersföretag eller förvaltningsbolag enligt artikel 1a.2
i direktiv 85/611/EEG (förvaltningsbolag för fondföretag)
som är auktoriserat i en annan medlemsstat eller inom en
annan sektor än den som förvärvet gäller.
b) Ett moderföretag till ett kreditinstitut, försäkringsföretag,
återförsäkringsföretag, värdepappersföretag eller förvalt
ningsbolag för fondföretag som är auktoriserat i en annan
medlemsstat eller inom en annan sektor än den som förvär
vet gäller.
c) En fysisk eller juridisk person som kontrollerar ett kreditin
stitut, försäkringsföretag, återförsäkringsföretag, värdepap
persföretag eller förvaltningsbolag för fondföretag som är
auktoriserat i en annan medlemsstat eller inom en annan sek
tor än den som förvärvet gäller.
2.
Tillsynsmyndigheterna ska utan onödigt dröjsmål förse var
andra med alla väsentliga uppgifter eller andra uppgifter som är
väsentliga eller relevanta för bedömningen. Härvid ska tillsyns
myndigheterna inbördes på begäran överlämna alla relevanta
uppgifter och på eget initiativ överlämna alla väsentliga uppgif
ter. Eventuella synpunkter eller reservationer från den tillsyns
myndighet som ansvarar för den tilltänkte förvärvaren ska anges
i ett beslut av den tillsynsmyndighet som auktoriserat det försäk
ringsföretag som förvärvet gäller.
Artikel 61
Försäkrings- och återförsäkringsföretags information till
tillsynsmyndigheterna
Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska, då de får kännedom
därom, underrätta tillsynsmyndigheten i sin hemmedlemsstat om
sådana förvärv eller avyttringar av innehav i företagets kapital
som får till följd att dessa innehav överstiger eller understiger
något av de gränstal som anges i artiklarna 57 och 58.1–58.7.
Försäkrings- eller återförsäkringsföretag ska också, minst en gång
om året, underrätta tillsynsmyndigheten i sin hemmedlemsstat
om namnen på aktieägare och medlemmar med kvalificerade
innehav samt om storleken på sådana innehav, såsom framgår
exempelvis av uppgifter som lämnats vid bolagsstämma med
aktieägare och medlemmar eller av uppgifter som redovisats i
enlighet med föreskrifter som gäller för börsnoterade företag.
V
S
0
4
/
5
3
3
L
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
693
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/41
Artikel 62
Kvalificerade innehav: tillsynsmyndigheternas
befogenheter
Medlemsstaterna ska, i fall då de personer som avses i artikel 57
utövar sitt inflytande på ett sätt som är ägnat att vara till förfång
för en sund och ansvarsfull ledning av ett försäkrings- eller åter
försäkringsföretag, kräva att tillsynsmyndigheten i hemmedlems
staten för det företag i vilket ett kvalificerat innehav eftersträvas
eller utökas vidtar lämpliga åtgärder för att få detta förhållande att
upphöra. Sådana åtgärder får bland annat bestå i förelägganden,
sanktioner gentemot styrelsen och den verkställande ledningen
samt i upphävande av rösträtt som är knuten till de ifrågavarande
aktieägarnas eller medlemmarnas aktier eller andelar.
Motsvarande åtgärder ska vidtas i fråga om fysiska eller juridiska
personer som underlåter att lämna sådana underrättelser som
avses i artikel 57.
Om ett innehav har förvärvats trots att tillsynsmyndigheterna i
hemmedlemsstaten har motsatt sig förvärvet, ska medlemssta
terna, oavsett de sanktioner som i övrigt vidtas, föreskriva:
1. att rösträtterna för sådana innehav inte får utövas, eller
2. att avgivna röster får eller ska förklaras ogiltiga.
Artikel 63
Rösträtt
Vid tillämpningen av detta avsnitt ska hänsyn tas till rösträtter
enligt artiklarna 9 och 10 i direktiv 2004/109/EG samt villkoren
för sammanläggning av dessa enligt artikel 12.4 och 12.5 i det
direktivet.
Medlemsstaterna ska inte beakta de rösträtter eller andelar som
värdepappersföretag eller kreditinstitut kan inneha till följd av
garantiverksamhet för finansiella instrument och/eller placering
av finansiella instrument på grundval av ett fast åtagande enligt
avsnitt A punkt 6 i bilaga I till direktiv 2004/39/EG, förutsatt att
dessa rättigheter dels inte utövas eller på annat sätt utnyttjas för
att ingripa i emittentens förvaltning, dels avyttras inom ett år efter
förvärvet.
A v s n i t t 5
T y s t n a d s p l i k t , i n f o r m a t i o n s u t b y t e o c h
f r ä m j a n d e a v e n h e t l i g h e t i t i l l s y n e n
Artikel 64
Tystnadsplikt
Medlemsstaterna ska föreskriva att samtliga personer som tjänst
gör hos eller har tjänstgjort hos tillsynsmyndigheter, liksom revi
sorer eller experter som är verksamma för dessa myndigheters
räkning, ska vara bundna av tystnadsplikt.
Utan att det påverkar fall som omfattas av straffrättslig lagstift
ning, får ingen konfidentiell information som sådana personer
erhåller i tjänsten röjas till någon person eller myndighet utom i
sammandrag eller sammanställning som omöjliggör identifika
tion av enskilda försäkrings- och återförsäkringsföretag.
Om ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag har försatts i kon
kurs eller underkastats tvångslikvidation, får dock konfidentiell
information, som inte berör tredje part som strävar efter att rädda
företaget, röjas vid civilrättsliga eller kommersiella förfaranden.
Artikel 65
Informationsutbyte mellan medlemsstaternas
tillsynsmyndigheter
Vad som sägs i artikel 64 ska inte hindra utbyte av information
mellan tillsynsmyndigheter i olika medlemsstater. För sådan infor
mation ska tystnadsplikt gälla enligt artikel 64.
Artikel 66
Samarbetsavtal med tredjeland
Medlemsstaterna får ingå samarbetsavtal om utbyte av informa
tion med tillsynsmyndigheter i tredjeland eller med myndigheter
eller organ i tredjeland enligt definitionen i artikel 68.1 och 68.2
endast om den information som ska lämnas omfattas av garan
tier om tystnadsplikt som minst är likvärdiga med dem som avses
i detta avsnitt. Detta utbyte av information ska vara avsett för
dessa myndigheters eller organs utförande av sin tillsynsuppgift.
Om den information som ska lämnas av en medlemsstat till ett
tredjeland ursprungligen kommer från en annan medlemsstat får
den endast lämnas vidare om uttryckligt medgivande ges från till
synsmyndigheten i den medlemsstaten, och i så fall endast i det
syfte för vilket den myndigheten gav sitt medgivande.
Artikel 67
Användning av konfidentiell information
Tillsynsmyndigheter, som erhåller konfidentiell information enligt
artiklarna 64 eller 65, får använda den endast i tjänsten och där
endast för följande ändamål:
1. För att kontrollera att villkoren för att försäkrings- eller åter
försäkringsföretag ska få starta verksamhet är uppfyllda och
för att underlätta tillsynen över sådan verksamhet, särskilt
med avseende på kontroll av försäkringstekniska avsätt
ningar, solvenskapitalkrav, minimikapitalkrav och
företagsstyrningssystem.
2. För att ålägga sanktioner.
3. Vid förvaltningsrättsligt överklagande av beslut som har fat
tats av tillsynsmyndigheten.
4. Vid domstolsförfarande enligt detta direktiv.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
694
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
Artikel 68
Informationsutbyte med andra myndigheter
1.
Vad som sägs i artiklarna 64 och 67 ska inte utgöra hinder
för något av följande:
a) Utbyte av information mellan flera tillsynsmyndigheter i
samma medlemsstat under utövandet av deras
tillsynsfunktion.
b) Utbyte av information, under utövandet av deras tillsyns
funktion, mellan tillsynsmyndigheter och någon av följande
parter i samma medlemsstat:
i) Myndigheter som ansvarar för tillsynen över kreditinsti
tut och andra finansiella organisationer samt myndighe
ter med ansvar för tillsyn över finansiella marknader.
ii) Organ som har befattning med försäkrings- eller återför
säkringsföretags konkurs eller likvidation eller liknande
förfaranden.
iii) Personer med ansvar för obligatorisk revision av försäk
ringsföretags, återförsäkringsföretags och andra finan
siella instituts räkenskaper.
c) Att till organ som administrerar tvångslikvidationsförfaran
den eller garantifonder lämna sådan information som är nöd
vändig för att dessa ska kunna utföra sina uppdrag.
Sådant informationsutbyte som avses i leden b och c får också ske
mellan olika medlemsstater.
Den information som dessa myndigheter, organ och personer tar
emot ska omfattas av tystnadsplikt enligt artikel 64.
2.
Artiklarna 64–67 ska inte hindra medlemsstaterna från att
tillåta informationsutbyte mellan tillsynsmyndigheterna och
någon av följande parter:
a) Myndigheter med ansvar för tillsyn över de organ som har
befattning med försäkrings- eller återförsäkringsföretags lik
vidation, konkurs och liknande förfaranden.
b) Myndigheter med ansvar för tillsyn över de personer som
ansvarar för lagstadgad revision av försäkrings- och återför
säkringsföretags, kreditinstituts, värdepappersföretags och
andra finansiella instituts räkenskaper.
c) Oberoende aktuarier för försäkrings- eller återförsäkringsfö
retag som utövar lagstadgad tillsyn över dessa företag samt
de organ som har till uppgift att övervaka dessa aktuarier.
Medlemsstater som tillämpar första stycket ska kräva att minst
följande villkor uppfylls:
a) Informationen ska användas för att genomföra den övervak
ning eller utöva den lagstadgade tillsyn som anges i första
stycket.
b) Den information som mottas ska omfattas av kravet på tyst
nadsplikt enligt artikel 64.
c) När informationen härrör från en annan medlemsstat, får den
inte vidarebefordras utan uttryckligt tillstånd från den till
synsmyndighet från vilka den härrör, och när det är lämpligt
endast för de ändamål för vilka myndigheten har givit sitt
tillstånd.
Medlemsstaterna ska meddela kommissionen och de andra med
lemsstaterna vilka myndigheter, personer och organ som har til
låtelse att motta information enligt första och andra styckena.
3.
Vad som sägs i artiklarna 64–67 ska inte hindra medlems
staterna från att, i syfte att stärka stabiliteten och integriteten i det
finansiella systemet, tillåta utbyte av information mellan tillsyns
myndigheterna och myndigheter eller organ som är ansvariga för
att upptäcka och utreda överträdelser av bolagsrättslig
lagstiftning.
Medlemsstater som tillämpar första stycket ska kräva att minst
följande villkor uppfylls:
a) Informationen ska vara avsedd att användas för att upptäcka
och utreda överträdelser enligt första stycket.
b) Den information som tas emot ska omfattas av tystnadsplikt
enligt artikel 64.
c) När informationen härrör från en annan medlemsstat, får den
inte vidarebefordras utan uttryckligt tillstånd från den till
synsmyndighet från vilka den härrör, och när det är lämpligt
endast för de ändamål för vilka myndigheten har givit sitt
tillstånd.
Om en medlemsstats myndigheter eller organ som avses i första
stycket utför sin uppgift att upptäcka och utreda överträdelser
med hjälp av personer som genom sin särskilda kompetens är
utsedda till detta och som inte är anställda inom den offentliga
förvaltningen, får möjligheten till det informationsutbyte som
avses i första stycket utsträckas till att omfatta dessa personer
enligt de villkor som föreskrivs i andra stycket.
För genomförande av andra stycket c ska de myndigheter eller
organ som avses i första stycket till de tillsynsmyndigheter från
vilka informationen härrör uppge identitet och exakt ansvarsom
råde för de personer som ska få tillgång till denna.
4.
Medlemsstaterna ska meddela kommissionen och de andra
medlemsstaterna vilka myndigheter, personer och organ som har
tillåtelse att motta information enligt punkt 3.
Artikel 69
Utlämnande av uppgifter till den centrala förvaltning som
ansvarar för den finansiella lagstiftningen
Vad som sägs i artiklarna 64 och 67 ska inte hindra medlemssta
terna från att, med stöd av bestämmelser i lag, tillåta att viss
V
S
2
4
/
5
3
3
L
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
695
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/43
information lämnas ut till andra organ inom deras centrala för
valtning som ansvarar för lagstiftning om tillsyn över kreditinsti
tut, finansiella institut, placeringstjänster och försäkrings- eller
återförsäkringsföretag samt till personer som företräder sådana
organ.
Sådant utlämnande får ske endast då det är nödvändigt för utö
vande av stabilitetskontroll. Medlemsstaterna ska dock föreskriva
att sådan information som har erhållits med stöd av artiklarna 65
och 68.1, och information som erhållits vid kontroll på plats i
enlighet med artikel 32 får röjas endast med uttryckligt samtycke
av den tillsynsmyndighet från vilka informationen härrör eller av
tillsynsmyndigheten i den medlemsstat i vilken kontrollen på plats
utfördes.
Artikel 70
Överföring av uppgifter till centralbanker och andra
monetära myndigheter
Utan att det påverkar tillämpningen av detta avsnitt får en tillsyns
myndighet överföra uppgifter till följande för att de ska kunna
utföra sina uppgifter:
1. Centralbanker och andra organ med liknande uppgifter i
deras egenskap av monetära myndigheter.
2. I förekommande fall till andra offentliga myndigheter med
uppgift att utöva tillsyn över betalningssystem.
Sådana myndigheter eller organ får också till tillsynsmyndighe
terna vidarebefordra sådana uppgifter som dessa kan behöva
enligt artikel 67. Information som tas emot i detta sammanhang
ska omfattas av bestämmelserna om tystnadsplikt enligt detta
avsnitt.
Artikel 71
Enhetlighet i tillsynen
1.
Medlemsstaterna ska se till att en EU-dimension beaktas på
ett lämpligt sätt i tillsynsmyndigheternas mandat.
2.
Medlemsstaterna ska se till att de behöriga myndigheterna
vid fullgörandet av sina skyldigheter beaktar enhetligheten när det
gäller tillsynsverktyg och tillsynsrutiner vid tillämpningen av de
lagar, förordningar och administrativa krav som antagits i enlig
het med detta direktiv. För detta ändamål ska medlemsstaterna se
till att tillsynsmyndigheterna deltar i verksamheten i Ceiops i
enlighet med beslut 2009/79/EG och tar vederbörlig hänsyn till
Ceiops riktlinjer och rekommendationer i punkt 3 i denna artikel.
3.
Ceiops ska, om så krävs, tillhandahålla icke rättsligt bin
dande riktlinjer och rekommendationer avseende genomförandet
av bestämmelserna i detta direktiv och dess genomförandeåtgär
der för att förbättra tillsynsmetodernas enhetlighet. Dessutom ska
Ceiops regelbundet, dock minst vartannat år, rapportera till Euro
paparlamentet, rådet och kommissionen om utvecklingen av till
synens enhetlighet i gemenskapen.
A v s n i t t 6
S k y l d i g h e t e r f ö r r e v i s o r e r
Artikel 72
Skyldigheter för revisorer
1.
Medlemsstaterna ska föreskriva åtminstone att auktorise
rade personer i den mening som avses i rådets åttonde direktiv
84/253/EEG av den 10 april 1984 grundat på artikel 54.3 g i för
draget, om godkännande av personer som har ansvar för lagstad
gad revision av räkenskaper
(1) EGT L 126, 12.5.1984, s. 20.
(1), som i ett försäkrings- eller
återförsäkringsföretag utför en lagstadgad revision som avses i
artikel 51 i direktiv 78/660/EEG, artikel 37 i direktiv 83/349/EEG
eller artikel 31 i direktiv 85/611/EEG eller något annat uppdrag
föreskrivet i lag, är skyldiga att omgående rapportera till tillsyns
myndigheterna alla uppgifter eller beslut rörande detta företag
som de har fått kännedom om vid utförandet av sitt uppdrag och
som riskerar att få någon av följande konsekvenser:
a) En påtaglig överträdelse av lagar och andra författningar som
reglerar villkoren för auktorisation eller som särskilt reglerar
bedrivandet av försäkrings- och återförsäkringsföretags
verksamhet.
b) Negativ påverkan på försäkrings- eller återförsäkringsföreta
gets fortsatta drift.
c) Vägran att godkänna räkenskaperna eller framställande av
reservationer.
d) Bristande uppfyllelse av solvenskapitalkravet.
e) Bristande uppfyllelse av minimikapitalkravet.
De personer som avses i första stycket ska också rapportera alla
uppgifter eller beslut som de får kännedom om vid utförandet av
sitt i första stycket beskrivna uppdrag, rörande ett företag som
genom kontroll har nära förbindelser med det försäkrings- eller
återförsäkringsföretag i vilket uppdraget utförs.
2.
Det förhållandet att de personer som auktoriserats enligt
direktiv 84/253/EEG till tillsynsmyndigheterna i god avsikt röjer
sådana uppgifter eller beslut som avses i punkt 1 ska inte utgöra
en överträdelse av någon tystnadsplikt föreskriven i avtal, lag eller
annan bestämmelse, och ska inte medföra något som helst ansvar
för dessa personer.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
696
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
KAPITEL V
Verksamhet med både livförsäkring och skadeförsäkring
Artikel 73
Verksamhet med både livförsäkring och skadeförsäkring
1.
Försäkringsföretag får inte auktoriseras för att bedriva både
livförsäkrings- och skadeförsäkringsverksamhet samtidigt.
2.
Genom undantag från punkt 1 får medlemsstaterna före
skriva att:
a) Företag som auktoriserats för livförsäkringsverksamhet kan
få auktorisation även för skadeförsäkringsverksamhet för
sådana risker som anges i del A i bilaga I i klasserna 1 och 2.
b) Företag som har auktoriserats endast för sådana risker som
anges i del A i bilaga I i klasserna 1 och 2 får auktoriseras för
livförsäkringsverksamhet.
Varje verksamhet ska emellertid förvaltas separat i enlighet med
artikel 74.
3.
Medlemsstaterna får föreskriva att de företag som avses i
punkt 2 för hela sin verksamhet ska följa de redovisningsregler
som gäller för livförsäkringsföretag. I avvaktan på samordning i
detta avseende får medlemsstaterna även i fråga om regler om lik
vidation föreskriva att verksamhet som avser sådana risker som
anges i del A i bilaga I i klasserna 1 och 2 och som bedrivs av
dessa företag ska följa de regler som gäller för
livförsäkringsverksamhet.
4.
När ett skadeförsäkringsföretag har finansiella, affärsmässiga
eller administrativa kopplingar till ett livförsäkringsföretag, ska
tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaterna säkerställa att
berörda företags redovisning inte förlorar i tydlighet genom avtal
mellan företagen eller genom någon åtgärd som skulle kunna
påverka fördelningen av kostnader och intäkter.
5.
Företag som vid följande tidpunkter samtidigt bedrev både
livförsäkrings- och skadeförsäkringsverksamhet som omfattas av
detta direktiv får fortsätta att bedriva dessa verksamheter samti
digt, under förutsättning att det för varje verksamhetsform upp
rättas en särskild förvaltning i enlighet med artikel 74.
a) 1 januari 1981 vad gäller företag som har auktoriserats i
Grekland.
b) 1 januari 1986 vad gäller företag som har auktoriserats i Spa
nien eller Portugal.
c) 1 januari 1995 vad gäller företag som har auktoriserats i Öst
errike, Finland eller Sverige.
d) 1 maj 2004 vad gäller företag som har auktoriserats i Tjeck
ien, Estland, Cypern, Lettland, Litauen, Ungern, Malta, Polen,
Slovakien och Slovenien.
e) 1 januari 2007 vad gäller företag som auktoriserats i Bulga
rien och Rumänien.
f) 15 mars 1979 vad gäller övriga företag.
Hemmedlemsstaten får föreskriva att försäkringsföretag, inom en
tidsperiod som bestäms av den medlemsstaten, ska upphöra med
sådan samtidigt bedriven livförsäkrings- och skadeförsäkrings
verksamhet som de utövade vid de tidpunkter som anges i första
stycket.
Artikel 74
Särskild förvaltning av livförsäkring och skadeförsäkring
1.
Den särskilda förvaltning som avses i artikel 73 ska organi
seras på sådant sätt att livförsäkringsverksamhet hålls avskild från
skadeförsäkringsverksamhet.
Respektive intressen för liv- och skadeförsäkringstagare får inte
åsidosättas, och i synnerhet ska avkastningen av livförsäkring
komma livförsäkringstagarna till godo på samma sätt som om
försäkringsföretaget endast bedrev verksamhet med livförsäkring.
2.
Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 100
och 128 ska sådana försäkringsföretag som avses i artikel 73.2
och 73.5 beräkna:
a) Ett teoretiskt minimikapitalkrav för sin livförsäkrings- eller
livåterförsäkringsverksamheter, beräknat som om företaget i
fråga endast bedrev sådan verksamhet och på grundval av
den separata redovisning som avses i punkt 6, och
b) ett teoretiskt minimikapitalkrav för sin skadeförsäkrings- eller
skadeåterförsäkringsverksamheter, beräknat som om företa
get i fråga endast bedrev sådan verksamhet och på grundval
av den separata redovisning som avses i punkt 6.
3.
Försäkringsföretag som avses i artikel 73.2 och 73.5 ska
minst täcka följande med ett lika stort belopp bestående av med
räkningsbara poster i primärkapitalet:
a) Det teoretiska minimikapitalkravet för deras liv- och
livåterförsäkringsverksamhet.
b) Det teoretiska minimikapitalkravet för deras skade- och
skadeåterförsäkringsverksamhet.
De finansiella minimikrav som avses i första stycket, som hänför
sig till livförsäkringsverksamheten och skadeförsäkringsverksam
heten, får inte belasta den andra verksamheten.
4.
Så länge de finansiella minimikrav som avses i punkt 3 är
uppfyllda får företaget, förutsatt att tillsynsmyndigheten är infor
merad härom, utnyttja de öppet redovisade medräkningsbara pos
terna i kapitalbasen som vid tillfället är tillgängliga för den ena
eller andra verksamheten för att täcka det solvenskapitalkrav som
avses i artikel 100.
V
S
4
4
/
5
3
3
L
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
697
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/45
5.
Tillsynsmyndigheterna ska granska resultaten av både liv-
och skadeförsäkringsverksamheten för att se till att kraven i punk
terna 1–4 uppfylls.
6.
Räkenskaper ska föras som separat utvisar hur resultaten för
livförsäkring och skadeförsäkring uppnåtts. Alla intäkter, särskilt
premier, inbetalningar från återförsäkrare och avkastning av pla
ceringar, och alla kostnader, särskilt försäkringsersättningar, för
stärkning av försäkringstekniska avsättningar,
återförsäkringspremier och driftskostnader för försäkringsverk
samheten, ska särredovisas med hänsyn till deras ursprung. Pos
ter som hänför sig till båda verksamheterna ska redovisas enligt
de fördelningsprinciper som godkänts av tillsynsmyndigheten.
Försäkringsföretagen ska på grundval av sin redovisning utarbeta
en särredovisning med specifikation enligt artikel 98.4 av de med
räkningsbara poster i primärkapitalet som täcker vart och ett av
de teoretiska minimikapitalkrav som avses i punkt 2.
7.
Om värdet av de medräkningsbara posterna i primärkapi
talet för någon av verksamheterna är otillräckligt för att täcka de
finansiella minimikrav som avses i punkt 3 första stycket, ska till
synsmyndigheterna med avseende på den verksamhetsform det
gäller vidta de åtgärder som föreskrivs i detta direktiv, oavsett
resultatet av den andra verksamheten.
Med undantag från bestämmelserna i punkt 3 andra stycket, får
bland dessa åtgärder ingå medgivande av överföring av öppet
redovisade medräkningsbara poster i primärkapitalet från den ena
verksamhetsformen till den andra.
KAPITEL VI
Bestämmelser om värdering av tillgångar och skulder,
försäkringstekniska avsättningar, kapitalbas,
solvenskapitalkrav, minimikapitalkrav och placeringsregler
A v s n i t t 1
V ä r d e r i n g a v t i l l g å n g a r o c h s k u l d e r
Artikel 75
Värdering av tillgångar och skulder
1.
Medlemsstaterna ska säkerställa att försäkrings- och återför
säkringsföretag, om inte annat anges, värderar tillgångar och skul
der enligt följande principer:
a) Tillgångar ska värderas till det belopp för vilket de skulle
kunna utväxlas i en transaktion mellan kunniga parter som
är oberoende av varandra och har ett intresse av att transak
tionen genomförs.
b) Skulder ska värderas till det belopp för vilket de skulle kunna
överlåtas eller regleras i en transaktion mellan kunniga par
ter som är oberoende av varandra och har ett intresse av att
transaktionen genomförs.
Vid värdering av skulder enligt led b får ingen anpassning göras
för att ta hänsyn till försäkrings- eller återförsäkringsföretagets
egen kreditvärdighet.
2.
Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder för att ange
vilka metoder och antaganden som ska användas vid värderingen
av tillgångar och skulder enligt punkt 1.
Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta
direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det
föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.
A v s n i t t 2
B e s t ä m m e l s e r o m f ö r s ä k r i n g s t e k n i s k a
a v s ä t t n i n g a r
Artikel 76
Allmänna bestämmelser
1.
Medlemsstaterna ska se till att försäkrings- och återförsäk
ringsföretag bestämmer försäkringstekniska avsättningar i fråga
om alla sina försäkrings- och återförsäkringsförpliktelser mot
försäkrings- och förmånstagare enligt försäkrings- eller
återförsäkringsavtal.
2.
Värdet av de försäkringstekniska avsättningarna ska mot
svara det aktuella belopp som försäkrings- och återförsäkringsfö
retag skulle vara tvungna att betala om de omedelbart skulle föra
över sina försäkrings- och återförsäkringsförpliktelser till ett annat
försäkrings- eller återförsäkringsföretag.
3.
Beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna ska
utnyttja och vara förenlig med information från de finansiella
marknaderna och allmänt tillgängliga uppgifter om teckningsris
ker (överensstämmelse med marknaden).
4.
De försäkringstekniska avsättningarna ska beräknas på ett
ansvarsfullt, tillförlitligt och objektivt sätt.
5.
Med beaktande av principerna i punkterna 2, 3 och 4, och
med hänsyn till principerna i artikel 75.1 ska beräkningen av de
försäkringstekniska avsättningarna genomföras i enlighet med
artiklarna 77–82 och 86.
Artikel 77
Beräkning av försäkringstekniska avsättningar
1.
Värdet av de försäkringstekniska avsättningarna ska vara
lika med summan av bästa skattningen och en riskmarginal enligt
punkterna 2 och 3.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
698
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
2.
Bästa skattningen ska motsvara det sannolikhetsvägda
genomsnittet för de framtida kassaflödena med beaktande av
pengarnas tidsvärde (det förväntade nuvärdet av de framtida kas
saflödena) med tillämpning av riskfria räntesatser för relevanta
durationer.
Beräkningen av bästa skattningen ska bygga på aktuell och tro
värdig information och realistiska antaganden och utföras med
lämpliga, tillämpliga och relevanta försäkringsmatematiska och
statistiska metoder.
Den kassaflödesprognos som används vid beräkningen av bästa
skattning ska beakta alla in- och utflöden av likvida medel som
krävs för att reglera försäkrings- och återförsäkringsförpliktelser
under deras återstående ansvars- och avvecklingstid.
Bästa skattningen ska beräknas brutto, utan avdrag för belopp
som kan återvinnas enligt återförsäkringsavtal och från specialfö
retag. Dessa belopp ska beräknas separat i enlighet med artikel 81.
3.
Riskmarginalen ska vara tillräcklig för att säkerställa att vär
det av de försäkringstekniska avsättningarna motsvarar det belopp
som försäkrings- och återförsäkringsföretag kan förväntas kräva
för att ta över och uppfylla försäkrings- och
återförsäkringsförpliktelserna.
4.
Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska värdera bästa
skattningen och riskmarginalen separat.
Om de framtida kassaflödena i samband med försäkrings- eller
återförsäkringsförpliktelser kan efterbildas på ett säkert sätt med
hjälp av finansiella instrument för vilka ett pålitligt marknads
värde är tillgängligt, ska värdet av de försäkringstekniska avsätt
ningar som avser dessa framtida kassaflöden fastställas på
grundval av marknadsvärdet av dessa finansiella instrument. I
sådana fall ska det inte krävas separata beräkningar av bästa skatt
ning och riskmarginal.
5.
Om försäkrings- och återförsäkringsföretag värderar bästa
skattning och riskmarginal separat, ska riskmarginalen beräknas
genom att bestämma kostnaden för att hålla ett så stort belopp av
medräkningsbar kapitalbas som motsvarar solvenskapitalkravet
för att kunna täcka försäkrings- och återförsäkringsförpliktelserna
under deras återstående ansvars- och avvecklingstid.
Den räntesats som används vid fastställandet av kostnaden för att
hålla denna medräkningsbara kapitalbas (cost-of-capital-
räntesatsen), ska vara densamma för alla försäkrings- och återför
säkringsföretag och ska ses över regelbundet.
Den cost-of-capital-ränta som tillämpas ska vara lika med den
ytterligare ränta, utöver den riskfria räntesatsen, som ett
försäkrings- eller återförsäkringsföretag skulle ådra sig genom att
hålla ett så stort belopp av medräkningsbara kapitalbas enligt
avsnitt 3 som är lika med solvenskapitalkravet, vilket är nödvän
digt för att uppfylla försäkrings- och återförsäkringsförpliktel
serna under förpliktelsernas ansvars- och avvecklingstid.
Artikel 78
Övriga faktorer som ska beaktas vid beräkningen av de
försäkringstekniska avsättningarna
Utöver vad som sägs i artikel 77 ska försäkrings- och återförsäk
ringsföretag beakta följande när de beräknar de försäkringstek
niska avsättningarna:
1. Alla kostnader för att uppfylla försäkrings- och
återförsäkringsförpliktelserna.
2. Inflationen, bland annat avseende driftskostnader och
försäkringsersättningar.
3. Alla ersättningar till försäkringstagare och ersättningsberät
tigade, bland annat framtida återbäring, som försäkrings- och
återförsäkringsföretag förväntar sig att de kommer att utbe
tala, oavsett om de är garanterade genom avtal eller ej, såvida
ersättningarna inte omfattas av artikel 91.2.
Artikel 79
Värdering av finansiella garantier och avtalade optioner
som ingår i försäkrings- och återförsäkringsavtal
Vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna ska
försäkrings- och återförsäkringsföretag ta hänsyn till värdet av
finansiella garantier och eventuella optioner som erbjuds inom
försäkrings- och återförsäkringskontrakt.
Alla antaganden som försäkrings- och återförsäkringsföretag gör
beträffande sannolikheten för att försäkringstagarna kommer att
utnyttja avtalade optioner, däribland uppehåll i premiebetalning
arna och återköp, ska vara realistiska och bygga på aktuell och
trovärdig information. Antagandena ska, explicit eller implicit,
beakta de konsekvenser som framtida förändringar av finansiella
och andra förhållanden kan få för utnyttjandet av sådana optioner.
Artikel 80
Fördelning
Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska fördela sina
försäkrings- och återförsäkringsförpliktelser på homogena risk
grupper, åtminstone efter klasser, när de beräknar sina försäk
ringstekniska avsättningar.
V
S
6
4
/
5
3
3
L
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
699
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/47
Artikel 81
Medel som kan återkrävas enligt återförsäkringsavtal och
från specialföretag
Försäkrings- och återförsäkringsföretags beräkning av belopp som
kan återkrävas enligt återförsäkringsavtal och från specialföretag
ska stå i överensstämmelse med artiklarna 76–80.
Vid beräkningen av de belopp som kan återkrävas enligt återför
säkringsavtal och från specialföretag ska försäkrings- och återför
säkringsföretagen beakta tidsskillnaden mellan återkraven och de
direkta utbetalningarna.
Resultatet av denna beräkning ska anpassas för att ta hänsyn till
förväntade förluster till följd av motpartsfallissemang Denna
anpassning ska bygga på en bedömning av sannolikheten för
motpartsfallissemang och den genomsnittliga förlust som detta
orsakar (förlustandelen vid fallissemang – ”loss-given-default,
LGD”).
Artikel 82
Datakvalitet och tillämpning av approximationer, inklusive
individuella beräkningsmetoder, för de försäkringstekniska
avsättningarna
Medlemsstaterna ska se till att försäkrings- och återförsäkringsfö
retag har upprättat interna processer och metoder för att säker
ställa att de uppgifter som används vid beräkningen av deras
försäkringstekniska avsättningar är lämpliga, fullständiga och
riktiga.
Om försäkrings- och återförsäkringsföretag, under specifika
omständigheter, inte har tillräckliga data av tillfredsställande kva
litet för att kunna tillämpa en tillförlitlig försäkringsmatematisk
metod på någon viss grupp eller undergrupp av sina försäkrings-
och återförsäkringsförpliktelser eller på belopp som kan återkrä
vas enligt återförsäkringsavtal och från specialföretag får lämpliga
approximationer, inklusive individuella beräkningsmetoder,
användas för beräkning av bästa skattningar.
Artikel 83
Jämförelse med gjorda erfarenheter
Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska ha upprättat proces
ser och metoder för att säkerställa att bästa skattningar och de
antaganden som dessa bygger på regelbundet jämförs med gjorda
erfarenheter.
Om en sådan jämförelse visar på en systematisk avvikelse mellan
erfarenheter och ett försäkrings- eller återförsäkringsföretags
beräknade bästa skattningar, ska företaget i fråga göra lämpliga
anpassningar av de försäkringsmatematiska metoder som
används och/eller av de antaganden som görs.
Artikel 84
Lämpligheten av nivån på de försäkringstekniska
avsättningarna
Om tillsynsmyndigheterna begär detta, ska försäkrings- och åter
försäkringsföretag visa att nivån på deras försäkringstekniska
avsättningar är lämplig samt att de metoder som används är til
lämpliga och relevanta och att underliggande statistiska data som
används är adekvata.
Artikel 85
Ökning av de försäkringstekniska avsättningarna
Om ett försäkrings- eller återförsäkringsföretags beräkning av de
försäkringstekniska avsättningarna inte uppfyller kraven i artik
larna 76–83, får tillsynsmyndigheterna kräva att det ska öka
dessas belopp så att det motsvarar en nivå som fastställts enligt
dessa artiklar.
Artikel 86
Genomförandeåtgärder
Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder för att fastställa
följande:
a) Försäkringsmatematiska och statistiska metoder för att
beräkna bästa skattning enligt artikel 77.2.
b) De riskfria räntesatser för relevanta durationer som ska
användas vid beräkningen av bästa skattning enligt
artikel 77.2.
c) De omständigheter under vilka de försäkringstekniska avsätt
ningarna ska beräknas som en helhet respektive som summa
av en bästa skattning och en riskmarginal och de metoder
som ska användas då de försäkringstekniska avsättningarna
beräknas som en helhet.
d) De metoder och antaganden som ska användas vid beräk
ningen av riskmarginalen, däribland bestämningen av det
belopp av medräkningsbara kapitalbasmedel som krävs för
att säkra försäkrings- och återförsäkringsförpliktelser och
kalibreringen av kapitalkostnadstillägget.
e) De klasser på vilka försäkrings- och återförsäkringsförpliktel
ser ska fördelas för beräkningen av de försäkringstekniska
avsättningarna.
f) De standarder som ska uppfyllas i fråga om lämpligheten,
fullständigheten och riktigheten av data som används vid
beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna och de
specifika omständigheter under vilka det vore lämpligt att
använda lämpliga approximationer, inklusive individuella
beräkningsmetoder för beräkning av bästa skattningen.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
700
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
g) De metoder som ska användas vid beräkningen av den
anpassning med hänsyn till risken för motpartsfallissemang
som avses i artikel 81 och som är avsedd att täcka förvän
tade förluster till följd av sådant fallissemang.
h) I nödvändig utsträckning, förenklade metoder och tekniker
för att beräkna de försäkringstekniska avsättningarna för att
se till att de försäkringsmatematiska och statistiska metoder
som avses i leden a och d står i proportion till arten, omfatt
ningen och komplexiteten av de risker som försäkrings- och
återförsäkringsföretagen tar på sig, inbegripet captivebolag
för försäkring eller återförsäkring.
Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta
direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det
föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.
A v s n i t t 3
K a p i t a l b a s
U n d e r a v s n i t t 1
F a s t s t ä l l a n d e a v k a p i t a l b a s m e d e l
Artikel 87
Kapitalbas
Kapitalbasen ska omfatta summan av primärkapitalet enligt arti
kel 88 och tilläggskapitalet enligt artikel 89.
Artikel 88
Primärkapital
Primärkapitalet ska bestå av följande poster:
1. Den positiva skillnaden mellan tillgångarna och skulderna,
värderad enligt artikel 75 och avsnitt 2.
2. Efterställda skulder.
Den positiva skillnaden som avses i punkt 1 ska minskas med
beloppet av värdet på innehav av egna aktier som innehas av
försäkrings- eller återförsäkringsföretaget.
Artikel 89
Tilläggskapital
1.
Tilläggskapitalet ska bestå av poster utöver dem som ingår i
primärkapitalet och som krävas in för att täcka förluster.
Tilläggskapitalet får omfatta följande poster, förutsatt att de inte
ingår som poster i primärkapitalet:
a) Ej inbetalt aktiekapital eller garantikapital som inte infordrats.
b) Bankkreditiv och garantier.
c) Andra rättsligt bindande åtaganden som gjorts till
försäkrings- eller återförsäkringsföretaget.
I fråga om ömsesidiga associationer eller liknande företag med
uttaxeringsrätt får tilläggskapitalet också omfatta framtida ford
ringar som associationen kan ha på sina medlemmar efter ett
beslut om infordran av ytterligare betalningar från medlemmar
under den följande tolvmånadersperioden.
2.
När en post i tilläggskapitalet har betalats in eller infordrats
ska den behandlas som en tillgång och inte längre ingå bland pos
terna i tilläggskapitalet.
Artikel 90
Tillsynsmyndighetens godkännande av tilläggskapitalet
1.
Tillsynsmyndigheten ska förhandsgodkänna värdet av pos
terna i tilläggskapitalet som ska beaktas vid fastställandet av
kapitalbasen.
2.
Det belopp som tillerkänns varje post i tilläggskapitalet ska
återspegla postens förlusttäckningsförmåga och bygga på akt
samma och realistiska antaganden. När en post i tilläggskapitalet
har ett bestämt nominellt värde ska beloppet för denna post vara
detta nominella värde, när detta motsvarar postens
förlusttäckningsegenskaper.
3.
Tillsynsmyndigheterna ska godkänna något av följande:
a) Ett monetärt belopp för varje post i tilläggskapitalet.
b) En metod för att fastställa beloppet för varje post i tilläggs
kapitalet, varvid tillsynsmyndighetens godkännande av
belopp som fastställts med denna metod ska ges för en sär
skilt angiven tidsperiod.
4.
För varje post i tilläggskapitalet ska tillsynsmyndigheterna
grunda sitt godkännande på en bedömning av följande:
a) De berörda motparternas status i fråga om förmåga och vilja
att betala.
b) Möjligheterna att återkräva medlen med beaktande av pos
tens rättsliga form och varje villkor som skulle kunna hindra
posten från att inbetalas eller infordras.
V
S
8
4
/
5
3
3
L
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
701
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/49
c) All information om resultatet av tidigare infordringar som
försäkrings- eller återförsäkringsföretaget som har gjorts av
sådant tilläggskapital, i den utsträckning informationen för
att bedöma förväntade resultat av framtida infordringar är
tillförlitlig.
Artikel 91
Överskottsmedel
1.
Vinster som inte har gjorts tillgängliga för utdelning till för
säkringstagare och andra ersättningsberättigade ska anses som
överskottsmedel.
2.
Om nationell lagstiftning medger detta ska överskottsme
del inte betraktas som försäkrings- eller återförsäkringsskulder i
den utsträckning de uppfyller kriterierna i artikel 94.1.
Artikel 92
Genomförandeåtgärder
1.
Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder för att när
mare ange följande:
a) Kriterierna för tillsynsmyndigheternas godkännande enligt
artikel 90.
b) Behandlingen av ägarintressen enligt artikel 212.2 tredje
stycket, i finansiella institut och kreditinstitut avseende fast
ställandet av kapitalbasen.
Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta
direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det
föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.
2.
De ägarintressen i finansiella institut och kreditinstitut som
avses i punkt 1 b ska omfatta följande:
a) Ägarintressen som försäkrings- och återförsäkringsföretag
har i
i) kreditinstitut och finansiella institut i den mening som
avses i artikel 4.1 och 4.5 i direktiv 2006/48/EG,
ii) värdepappersföretag i den mening som avses i arti
kel 4.1.1 i direktiv 2004/39/EG.
b) Fordringar med efterställd rätt till betalning och sådana
instrument som avses i artiklarna 63 och 64.3 i direktiv
2006/48/EG, som försäkrings- och återförsäkringsföretag
innehar i sådana enheter som anges i led a i den här punkten,
i vilka de har ett ägarintresse.
U n d e r a v s n i t t 2
K l a s s i f i c e r i n g a v k a p i t a l b a s m e d e l
Artikel 93
Egenskaper och särdrag som beaktas vid nivåindelningen
av poster i kapitalbasen
1.
Posterna i kapitalbasen ska delas upp på tre nivåer. Klassi
ficeringen av dessa poster ska vara beroende av om de är primär
kapital eller tilläggskapital och i vilken omfattning de uppfyller
följande egenskaper:
a) Posten är tillgänglig, eller kan infordras på begäran, för att i
sin helhet förlustabsorbera, såväl i den löpande verksamhe
ten som vid likvidation (permanent tillgänglighet).
b) Vid likvidation är postens hela beloppet tillgängligt för att
täcka förluster och posten får inte återbetalas till innehava
ren förrän alla andra förpliktelser, däribland försäkrings- och
återförsäkringsförpliktelser gentemot försäkringstagare och
ersättningsberättigade enligt försäkrings- och återförsäkrings
avtal, har uppfyllts (efterställdhet).
2.
Vid bedömningen av i vilken omfattning kapitalbasposterna
uppfyller kriterierna i punkt 1 a och b för närvarande och i fram
tiden, ska man vederbörligen överväga postens varaktighet, sär
skilt om posten är daterad eller inte. Om en kapitalbaspost är
daterad ska postens relativa varaktighet jämfört med varaktighe
ten för företagets försäkrings- och återförsäkringsförpliktelser
övervägas (tillräcklig varaktighet).
Dessutom ska följande kriterier beaktas:
a) Om posten är fri från krav på eller incitament till att lösa in
det nominella beloppet (frånvaro av incitament att lösa in).
b) Om posten är fri från obligatoriska fasta kostnader (frånvaro
av obligatoriska fasta kostnader).
c) Om posten är fri från belastningar (frånvaro av belastningar).
Artikel 94
Huvudkriterier för uppdelning på nivåer
1.
Poster i primärkapitalet ska klassificeras som tillhörande
nivå 1 om de i väsentlig grad har de egenskaper som anges i arti
kel 93.1 a och b, med beaktande av de kriterier som fastställts i
artikel 93.2.
2.
Poster i primärkapitalet ska klassificeras som tillhörande
nivå 2 om de i väsentlig grad har de egenskaper som anges i arti
kel 93.1 b, med beaktande av de kriterier som fastställts i
artikel 93.2.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
702
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
Poster i tilläggskapitalet ska klassificeras som tillhörande nivå 2
om de i väsentlig grad har de egenskaper som anges i artikel 93.1
a och b, med beaktande av de kriterier som anges i artikel 93.2.
3.
Varje post i primärkapitalet och i tilläggskapitalet som inte
omfattas av punkterna 1 och 2 ska klassificeras som tillhörande
nivå 3.
Artikel 95
Klassificering av kapitalbasposter
Medlemsstaterna ska se till att försäkrings- och återförsäkringsfö
retag klassificerar sina kapitalbasposter enligt kriterierna i
artikel 94.
I tillämpliga fall ska försäkrings- och återförsäkringsföretagen
referera till den förteckning över kapitalbasposter som avses i arti
kel 97.1 a.
Om en post i kapitalbasen inte finns upptagen i denna förteck
ning ska försäkrings- och återförsäkringsföretagen bedöma och
klassificera den i enlighet med första stycket. Sådana klassifice
ringar ska godkännas av tillsynsmyndigheten.
Artikel 96
Klassificering av kapitalbasposter som är specifika för
försäkringsföretag
Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 95 och 97.1 a
ska vid tillämpningen av detta direktiv följande klassificeringar
gälla:
1. Överskottsmedel enligt artikel 91.2 ska klassificeras som till
hörande nivå 1.
2. Bankkreditiv och garantier som förvaras som säkerhet för
försäkringsgivares borgenärer av en oberoende förvaltare och
är utfärdade av kreditinstitut som är auktoriserade enligt
direktiv 2006/48/EG ska klassificeras som tillhörande nivå 2.
3. Varje framtida fordring som fartygsägares ömsesidiga asso
ciationer eller liknande företag med uttaxeringsrätt variabla
bidrag, vilka endast försäkrar risker inom klasserna 6, 12
och 17 i del A i bilaga I, kan ställa på sina medlemmar efter
en infordran av ytterligare bidrag under de kommande tolv
månaderna ska klassificeras som tillhörande nivå 2.
I enlighet med artikel 94.2 andra stycket ska eventuella framtida
fordringar som ömsesidiga associationer eller liknande företag
med variabla bidrag kan ställa på sina medlemmar genom en
infordran av ytterligare bidrag inom de närmaste tolv månaderna,
och som inte faller under första stycket led 3, klassificeras som till
hörande nivå 2 om de i väsentlig grad har de egenskaper som
anges i artikel 93.1 a och b, med beaktande av de kriterier som
anges i artikel 93.2.
Artikel 97
Genomförandeåtgärder
1.
Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder för att fast
ställa följande:
a) En förteckning över kapitalbasposter, inklusive dem som
avses i artikel 96, som bedöms uppfylla kriterierna i arti
kel 94 med en fullständig redovisning för varje post av de
egenskaper som har legat till grund för klassificeringen.
b) De metoder som tillsynsmyndigheterna ska tillämpa vid god
kännandeförfarandet för bedömningar och klassificeringar av
poster som ingår i de egna medlen och som inte ingår i den
förteckning som avses i led a.
Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta
direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det
föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.
2.
Kommissionen ska regelbundet se över och vid behov upp
datera den förteckning som avses i punkt 1 a med hänsyn till
marknadsutvecklingen.
U n d e r a v s n i t t 3
K r a v f ö r m e d r ä k n i n g a v k a p i t a l b a s m e d e l
Artikel 98
Krav och gränsvärden för nivåerna 1, 2 och 3
1.
I fråga om efterlevnaden av solvenskapitalkravet ska föl
jande kvantitativa gränsvärden gälla för de medräkningsbara
beloppen av posterna på nivå 2 och 3. Dessa gränsvärden ska vara
sådana att minst följande villkor uppfylls:
a) Andelen nivå-1-kapital inom den medräkningsbara kapital
basen är mer än en tredjedel av dess totala medräkningsbara
kapitalbasmedel.
b) Det medräkningsbara nivå-3-kapitalet är mindre än en tred
jedel av de totala medräkningsbara kapitalbasmedlen.
2.
När det gäller efterlevnaden av minimikapitalkravet ska
kvantitativa gränsvärden gälla för beloppet för de poster i primär
kapitalet som är klassificerade som tillhörande nivå 2 och som
kan medräknas för att täcka minimikapitalkravet. Dessa gränsvär
den ska vara sådana att de minst garanterar att andelen nivå-1-
kapital inom den medräkningsbara primärkapitalet är större än
hälften av det totala beloppet av det medräkningsbara
primärkapitalet.
3.
Det medräkningsbara beloppet för de kapitalbasmedel som
ska täcka solvenskapitalkravet enligt artikel 100 ska vara lika med
summan av beloppen för nivå 1-kapitalet och de medräknings
bara delarna av nivå 2 och nivå 3.
V
S
0
5
/
5
3
3
L
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
703
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/51
4.
Det medräkningsbara belopp av primärkapitalet som ska
täcka minimikapitalkravet enligt artikel 128 ska vara lika med
summan av beloppet för nivå 1-kapitalet och det medräknings
bara beloppet av de poster i primärkapitalet som klassificerats
som tillhörande nivå 2.
Artikel 99
Genomförandeåtgärder
Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder för att fastställa
följande:
a) De kvantitativa gränsvärden som avses i artikel 98.1
och 98.2.
b) De justeringar som bör göras för att återspegla den bristande
möjligheten att överföra de kapitalbasposter som enbart kan
användas för att täcka förluster som uppstår från ett särskilt
skuldsegment eller från särskilda risker (separata fonder).
Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta
direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det
föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.
A v s n i t t 4
S o l v e n s k a p i t a l k r a v
U n d e r a v s n i t t 1
A l l m ä n n a b e s t ä m m e l s e r f ö r s o l v e n s k a p i t a l k r a v e t
m e d t i l l ä m p n i n g a v s t a n d a r d f o r m e l n e l l e r e n
i n t e r n m o d e l l
Artikel 100
Allmänna bestämmelser
Medlemsstaterna ska kräva att försäkrings- och återförsäkringsfö
retagen har medräkningsbara kapitalbasmedel som täcker
solvenskapitalkravet.
Solvenskapitalkravet ska beräknas antingen enligt standardfor
meln i underavsnitt 2 eller med en intern modell enligt
underavsnitt 3.
Artikel 101
Beräkning av solvenskapitalkravet
1.
Solvenskapitalkravet ska beräknas i enlighet med
punkterna 2–5:
2.
Solvenskapitalkravet ska beräknas under antagandet att
företaget kommer att fortsätta att bedriva sin verksamhet, enligt
fortlevnadsprincipen.
3.
Solvenskapitalkravet ska kalibreras så att det säkerställs att
alla kvantifierbara risker som försäkrings- eller återförsäkringsfö
retaget är exponerat för beaktas. Det ska täcka pågående verksam
het samt sådana nya åtaganden som förväntas tecknas inom de
följande tolv månaderna. Det ska enbart täcka ej förväntade för
luster i den pågående verksamheten.
Det ska motsvara värdet av percentilen Value-at-Risk för kapital
basen hos ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag som mot
svarar konfidensnivån 99,5 % för en ettårsperiod.
4.
Solvenskapitalkravet ska täcka minst följande risker:
a) Teckningsrisk vid skadeförsäkring.
b) Teckningsrisk vid livförsäkring.
c) Teckningsrisk vid sjukförsäkring.
d) Marknadsrisk.
e) Kreditrisk.
f) Operativ risk.
Den operativa risk som avses i första stycket f ska omfatta rätts
liga risker men inte risker till följd av strategiska beslut och
renommérisker.
5.
Vid beräkningen av solvenskapitalkravet ska försäkrings-
och återförsäkringsföretagen beakta effekterna av riskreducerings
tekniker, förutsatt att vederbörlig hänsyn tas till kreditrisken och
andra risker i samband med användningen av sådana tekniker vid
fastställandet av solvenskapitalkravet.
Artikel 102
Återkommande beräkningar
1.
Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska beräkna sol
venskapitalkravet minst en gång per år och rapportera resultaten
av denna beräkning till tillsynsmyndigheterna.
Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska ha medräkningsbara
kapitalbasmedel som täcker det senast rapporterade
solvenskapitalkravet.
Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska fortlöpande övervaka
beloppet av de medräkningsbara kapitalbasmedlen och
solvenskapitalkravet.
Om ett försäkrings- eller återförsäkringsföretags riskprofil avvi
ker väsentligt från de antaganden som låg till grund för det senast
rapporterade solvenskapitalkravet, ska företaget i fråga utan dröjs
mål beräkna ett nytt solvenskapitalkrav och rapportera detta till
tillsynsmyndigheterna.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
704
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
2.
Om det finns grundad anledning att anta att ett försäkrings-
eller återförsäkringsföretags riskprofil förändrats väsentligt sedan
dagen för den senaste rapporteringen av solvenskapitalkravet, får
tillsynsmyndigheterna kräva att företaget i fråga gör en förnyad
beräkning av solvenskapitalkravet.
U n d e r a v s n i t t 2
S t a n d a r d f o r m e l f ö r s o l v e n s k a p i t a l k r a v e t
Artikel 103
Standardformelns struktur
Solvenskapitalkravet, beräknat enligt standardformeln, ska vara
lika med summan av följande:
a) Det primära solvenskapitalkravet enligt artikel 104.
b) Kapitalkravet för operativ risk enligt artikel 107.
c) Justeringsbelopp för förlusttäckningskapacitet hos försäk
ringstekniska avsättningar och uppskjutna skatter enligt
artikel 108.
Artikel 104
Utformningen av det grundläggande solvenskapitalkravet
1.
Det grundläggande solvenskapitalkravet ska omfatta
enskilda riskmoduler, aggregerade enligt punkt 1 i bilaga IV.
Minst följande riskmoduler ska ingå:
a) Teckningsrisk vid skadeförsäkring.
b) Teckningsrisk vid livförsäkring.
c) Teckningsrisk vid sjukförsäkring.
d) Marknadsrisk.
e) Motpartsrisk.
2.
Vid tillämpningen av punkt 1 a, b och c ska försäkrings-
eller återförsäkringstransaktionerna tilldelas den teckningsriskmo
dul som bäst motsvarar de underliggande riskernas tekniska
karaktär.
3.
Genom tillämpning av korrelationskoefficienterna för
aggregeringen av de riskmoduler som avses i punkt 1 och kali
brering av kapitalkraven för varje riskmodul erhålls ett övergri
pande solvenskapitalkrav som överensstämmer med principerna
i artikel 101.
4.
Var och en av de riskmoduler som avses i punkt 1 ska kali
breras med hjälp av ett värde för Value-at-Risk med konfidensni
vån 99,5 % för en ettårsperiod.
I tillämpliga fall ska diversifieringseffekter beaktas vid utform
ningen av varje riskmodul.
5.
Samma utformning och specifikationer ska användas för
alla försäkrings- och återförsäkringsföretag, såväl i fråga om det
primära solvenskapitalkravet som när det gäller förenklade beräk
ningar enligt artikel 109.
6.
Beträffande katastrofrisker får geografiska specifikationer i
tillämpliga fall användas vid beräkningen av teckningsriskmodu
ler i samband med livförsäkring, skadeförsäkring och
sjukförsäkring.
7.
Förutsatt att tillsynsmyndigheterna ger sitt godkännande får
försäkrings- och återförsäkringsföretag när det gäller utform
ningen av standardformeln ersätta en undergrupp av dess para
metrar med parametrar som är specifika för företaget i fråga när
de beräknar teckningsriskmoduler för livförsäkring, skadeförsäk
ring och sjukförsäkring.
Dessa parametrar ska kalibreras med stöd av interna uppgifter
från företaget i fråga eller av uppgifter som är omedelbart rele
vanta för sådana transaktioner som företaget genomför med
användning av standardformler.
När tillsynsmyndigheterna beviljar godkännande ska de kontrol
lera att de använda uppgifterna är fullständiga, exakta och
lämpliga.
Artikel 105
Beräkning av det primära solvenskapitalkravet
1.
Det primära solvenskapitalkravet ska beräknas i enlighet
med punkterna 2–6:
2.
Teckningsriskmodulen för skadeförsäkring ska avspegla ris
kerna med skadeförsäkringsförpliktelser i fråga om de risker som
täcks och de processer som används under utövandet av
verksamheten.
Den ska beakta osäkerheten hos försäkrings- och återförsäkrings
företagens resultat när det gäller de befintliga försäkrings- och
återförsäkringsförpliktelserna samt sådana nya åtaganden som
förväntas tecknas inom de följande tolv månaderna.
Den ska beräknas, i enlighet med punkt 2 i bilaga IV, som en
kombination av kapitalkrav för minst följande undergrupper:
a) Risken för förlust eller för en negativ förändring av värdet av
försäkringsskulderna till följd av variationer såväl i tidpunk
ter, frekvens och svårighetsgrad för de försäkrade händel
serna som i tidpunkter och belopp för
skadeförsäkringsersättningarna (premie- och reservrisker
inom skadeförsäkring).
V
S
2
5
/
5
3
3
L
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
705
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/53
b) Risken för förlust eller negativ förändring av värdet av för
säkringsskulderna till följd av väsentlig osäkerhet i
prissättnings- och avsättningsantagandena i fråga om
extrema eller exceptionella händelser (katastrofrisker inom
skadeförsäkring).
3.
Teckningsriskmodulen för skadeförsäkring ska avspegla ris
kerna med livförsäkringsförpliktelser i fråga om de risker som
täcks och de processer som används under utövandet av
verksamheten.
Den ska beräknas enligt punkt 3 i bilaga IV som en kombination
av kapitalkrav för minst följande undergrupper:
a) Risken för förlust eller negativ förändring av försäkringsskul
derna till följd av ändrade nivåer och trender eller ändrad
volatilitetsgrad beträffande dödlighet, om ökad dödlighet
leder till att försäkringsskuldernas värde ökar
(dödsfallsrisken).
b) Risken för förlust eller negativ förändring av försäkringsskul
derna till följd av ändrade nivåer och trender eller ändrad
volatilitetsgrad beträffande dödlighet, om minskad dödlighet
leder till att försäkringsskuldernas värde ökar (livsfallsrisken).
c) Risken för förlust eller negativ förändring av försäkringsskul
derna till följd av ändrade nivåer och trender eller ändrad
volatilitetsgrad beträffande invaliditet, insjuknande och till
frisknande (invaliditets- och sjukrisk).
d) Risken för förlust eller negativ förändring av försäkringsskul
derna till följd av ändrade nivåer och trender eller ändrad
volatilitetsgrad beträffande driftskostnaderna för försäkrings-
och återförsäkringsavtal (driftkostnadsrisk vid livförsäkring).
e) Risken för förlust eller negativ förändring av försäkringsskul
derna till följd av ändrade nivåer och trender beträffande
omprövningar av skadelivräntor på grund av ändrade rätts
liga förhållanden eller ändrad hälsostatus hos de försäkrade
(omprövningsrisk).
f) Risken för förlust eller negativ förändring av försäkringsskul
derna till följd av ändrade nivåer eller ändrad volatilitetsgrad
beträffande uppehåll i premiebetalningarna, upphörande, för
nyelse och återköp (annullationsrisk).
g) Risken för förlust eller negativ förändring av värdet av för
säkringsskulderna till följd av väsentlig osäkerhet i
prissättnings- och avsättningsantagandena i fråga om
extrema eller onormala händelser (katastrofrisker inom
livförsäkring).
4.
Modulen för teckningsrisk vid sjukförsäkring ska ge uttryck
för risken vid tecknande av sjukförsäkringsförpliktelser, obero
ende av om sjukförsäkring tekniskt sett fungerar på liknande sätt
som livförsäkring, till följd av såväl de risker som täcks som de
processer som används i verksamheten.
Den ska täcka minst följande risker:
a) Risken för förlust eller negativ förändring av försäkringsskul
derna till följd av ändrade nivåer och trender eller ändrad
volatilitetsgrad beträffande driftskostnaderna för försäkrings-
och återförsäkringsavtal.
b) Risken för förlust eller för en negativ förändring av värdet av
försäkringsskulderna till följd av variationer såväl i tidpunk
ter, frekvens och svårighetsgrad för de försäkrade händel
serna som i tidpunkter och belopp för
skadeförsäkringsersättningarna vid den tid då de
tillhandahålls.
c) Risken för förlust eller negativ förändring av värdet av för
säkringsskulderna till följd av väsentlig osäkerhet i
prissättnings- och avsättningsantagandena i fråga om utbrott
av större epidemier och onormal ackumulering av risker
under sådana extrema förhållanden.
5.
Marknadsriskmodulen ska avspegla risker till följd av nivå
erna eller volatilitetsgraden hos marknadspriserna för finansiella
instrument som påverkar värdet av företagets tillgångar och skul
der. Den ska korrekt avspegla bristande matchning mellan till
gångar och skulder, särskilt i fråga om deras duration.
Det ska beräknas enligt punkt 4 i bilaga IV som en kombination
av kapitalkrav för minst följande undergrupper:
a) Känsligheten hos värdena av tillgångar, skulder och finan
siella instrument för ändringar i de durationsberoende ränte
satserna eller deras volatilitet (ränterisk).
b) Känsligheten hos värdena av tillgångar, skulder och finan
siella instrument för ändringar av nivåerna på marknadspri
serna för aktier eller dessas volatilitet (aktiekursrisk).
c) Känsligheten hos värdena av tillgångar, skulder och finan
siella instrument för ändringar av nivåerna på marknadspri
serna för fastigheter eller dessas volatilitet (fastighetsrisk).
d) Känsligheten hos värdena av tillgångar, skulder och finan
siella instrument för kreditspreaden över den riskfria räntan
(spreadrisk).
e) Känsligheten hos värdena av tillgångar, skulder och finan
siella instrument för ändringar av nivåerna på valutakurserna
eller dessas volatilitet (valutarisk).
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
706
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
f) Ytterligare risker för ett försäkrings- eller återförsäkringsfö
retag som härrör antingen från bristande diversifiering av till
gångsportföljen eller stor exponering för fallissemangsrisken
för en enda emittent eller en grupp av emittenter med inbör
des anknytning (marknadsriskkoncentrationer).
6.
Motpartsriskmodulen ska ge uttryck för möjligheten av för
luster till följd av oväntat fallissemang eller försämrad kreditvär
dighet som rör försäkrings- och återförsäkringsföretags motparter
och gäldenärer under en följande tolvmånadersperiod. Motparts
riskmodulen ska täcka riskreducerande avtal som återförsäkrings
arrangemang, värdepapperiseringar och derivat samt fordringar
på förmedlare och varje annan kreditexponering som inte omfat
tas av undergruppen för spreadrisk. Den ska ta vederbörlig hän
syn till säkerheter eller andra värdepapper som innehas av
försäkrings- eller återförsäkringsföretaget eller för dess räkning,
och de risker som är förknippade därmed.
Motpartsriskmodulen ska för varje motpart beakta det berörda
försäkrings- eller återförsäkringsföretagets samlade riskexpone
ring för motparten i fråga, oberoende av den rättsliga formen av
motpartens avtalsmässiga förpliktelser gentemot företaget.
Artikel 106
Beräkning av undergruppen aktiekursrisk: en mekanism
för symmetrisk justering
1.
Undergruppen aktiekursrisk som beräknas enligt standard
formeln ska innehålla en symmetrisk justering av det kapitalkrav
för aktier som används för att täcka risker som uppstår genom
nivåändringar i aktiepriserna.
2.
Den symmetriska justering som görs av standardkapitalkra
vet för aktier, kalibrerat enligt artikel 104.4, och som täcker ris
ker som uppstår genom nivåändringar i aktiepriserna ska baseras
på en funktion av den nuvarande nivån på ett lämpligt aktieindex
och en vägd genomsnittsnivå för detta index. Det vägda genom
snittet ska beräknas under en tillräcklig tidsperiod, som ska vara
densamma för alla försäkrings- och återförsäkringsföretag.
3.
Den symmetriska justering som görs av standardkapitalkra
vet för aktier, och som täcker risker som uppstår genom nivåänd
ringar i aktiepriserna får inte leda till användning av ett kapitalkrav
för aktier som understiger eller överstiger standardkapitalkravet
för aktier med mer än tio procent.
Artikel 107
Kapitalkrav för operativ risk
1.
Kapitalkravet för operativ risk ska avspegla de operativa ris
ker som inte redan beaktats inom de riskmoduler som avses i arti
kel 104. Kravet ska kalibreras i enlighet med artikel 101.3.
2.
I fråga om livförsäkringsavtal där försäkringstagarna står för
placeringsrisken ska man vid beräkningen av kapitalkravet för
operativ risk ta hänsyn till de årliga driftskostnaderna för dessa
försäkringsförpliktelser.
3.
I fråga om andra försäkrings- och återförsäkringstransaktio
ner än de som avses i punkt 2 ska man vid beräkningen av kapi
talkravet för operativ risk ta hänsyn till transaktionernas volym,
uttryckt i premieintäkter och försäkringstekniska avsättningar för
dessa försäkrings- och återförsäkringstransaktioner. I sådana fall
ska kapitalkravet för operativ risk inte överstiga 30 % av det pri
mära solvenskapitalkravet för försäkrings- och
återförsäkringsriskerna.
Artikel 108
Justering för förlusttäckningskapacitet hos
försäkringstekniska avsättningar och uppskjutna skatter
Den justering som avses i artikel 103 c för förlusttäckningskapa
citet hos försäkringstekniska avsättningar och uppskjutna skatter
ska visa den möjliga kompensationen för oförutsedda förluster
genom en samtidig minskning av försäkringstekniska avsätt
ningar eller uppskjutna skatter eller en kombination av båda.
Denna justering ska ta hänsyn till den riskreducerande effekt som
kan erhållas genom framtida diskretionära förmåner i försäkrings
avtal i den utsträckning som försäkrings- och återförsäkringsfö
retagen kan visa att en minskning av förmåner kan användas för
att täcka oförutsedda förluster då dessa uppstår. Den riskreduce
ring som kan uppnås genom framtida diskretionära förmåner får
inte vara större än summan av de försäkringstekniska avsättningar
och uppskjutna skatter som avser dessa framtida förmåner.
Vid tillämpningen av andra stycket ska värdet av framtida diskre
tionära förmåner under ogynnsamma omständigheter jämföras
med dessa förmåners värde enligt de underliggande antagandena
för beräkningen av bästa skattning.
Artikel 109
Förenklingar av standardformeln
Försäkrings- och återförsäkringsföretag får använda en förenklad
beräkning för en specifik riskmodul eller undergrupp av en risk
modul, om det är motiverat med hänsyn till arten, omfattningen
och komplexiteten av de risker de står inför och det vore opro
portionerligt att kräva att alla försäkrings- och återförsäkringsfö
retag ska tillämpa standardberäkningen.
Förenklade beräkningar ska kalibreras i enlighet med
artikel 101.3.
V
S
4
5
/
5
3
3
L
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
707
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/55
Artikel 110
Betydande avvikelser från de antaganden som ligger till
grund för beräkning enligt standardformeln
När det är olämpligt att beräkna solvenskapitalkravet i enlighet
med standardformeln i underavsnitt 2, eftersom det berörda
försäkrings- eller återförsäkringsföretagets riskprofil avviker
väsentligt från de antaganden som ligger till grund för beräk
ningen enligt standardformeln, får tillsynsmyndigheterna, genom
ett motiverat beslut, kräva att det berörda företaget ersätter en
undergrupp av de parametrar som används i beräkningen enligt
standardformeln med parametrar som är specifika för det företa
get, när det beräknar teckningsriskmoduler för livförsäkring, ska
deförsäkring och sjukförsäkring i enlighet med artikel 104.7.
Dessa specifika parametrar ska beräknas på ett sådant sätt att före
taget följer bestämmelserna i artikel 101.3.
Artikel 111
Genomförandeåtgärder
1.
Kommissionen ska för att säkerställa likabehandling av alla
försäkrings- och återförsäkringsföretag som beräknar solvenska
pitalkravet på grundval av standardformeln eller för att ta hänsyn
till utvecklingen på marknaden, anta följande
genomförandeåtgärder:
a) En standardformel i enlighet med bestämmelserna i artik
larna 101 och 103-109.
b) Undergrupper som är nödvändiga eller som mer exakt täcker
de risker som omfattas av riskmoduler enligt artikel 104 och
följande uppdateringar.
c) Metoder, antaganden och standardparametrar som ska til
lämpas vid beräkningen av var och en av de riskmoduler eller
undergrupper inom ramen för det primära solvenskapitalkra
vet som fastställs genom artiklarna 104, 105 och 304, meka
nismen för symmetrisk justering och den lämpliga
tidsperioden, uttryckt i månader, i enlighet med artikel 106
samt den lämpliga metoden för att integrera metoden i arti
kel 304 i samband med solvenskapitalkravet beräknat i enlig
het med standardformeln.
d) Korrelationsparametrarna, om nödvändigt inklusive parame
trarna i bilaga IV samt rutinerna för att uppdatera dessa
parametrar.
e) För försäkrings- och återförsäkringsföretag som använder
riskreduceringstekniker: metoder och antaganden som ska
användas vid bedömningen av förändringar av berörda före
tags riskprofil och vid justeringar av beräkningen av
solvenskapitalkravet.
f) Kvalitativa kriterier som de riskreduceringstekniker som
avses i led e ska uppfylla för att säkerställa att respektive risk
faktiskt har överförts till tredje part.
g) Metoder och parametrar för bedömningen av kapitalkravet
för operativ risk enligt artikel 107, inklusive den procentsats
som avses i artikel 107.3.
h) De metoder och justeringar som ska användas för att åter
spegla försäkrings- och återförsäkringsföretagens minskade
möjligheter till riskdiversifiering i samband med separerade
fonder.
i) Den metod som ska användas vid beräkningen av justerings
beloppet för förlustreducering genom försäkringstekniska
avsättningar eller uppskjutna skatter enligt artikel 108.
j) Deluppsättningen av standardparametrar inom tecknings
riskmodulerna för skade-, liv- och sjukförsäkring som kan
ersättas av företagsspecifika parametrar enligt artikel 104.7.
k) Standardiserade metoder som försäkrings- och återförsäk
ringsföretagen ska använda för att beräkna de företagsspeci
fika parametrar som avses i led j och kriterier i fråga om de
använda uppgifternas fullständighet, exakthet och tillämplig
het som ska uppfyllas innan tillsynsmyndigheterna kan ge sitt
godkännande.
l) De förenklade beräkningarna för specifika riskmoduler och
undergrupper av riskmoduler samt de kriterier som det ska
krävas att försäkrings- och återförsäkringsföretag, inklusive
captivebolag för försäkring eller återförsäkring, uppfyller för
att de ska vara berättigade enligt artikel 109 att använda
någon av dessa förenklade beräkningar.
m) Det angreppssätt som ska användas för anknutna företag i
den mening som avses i artikel 212 vid beräkningen av sol
venskapitalkravet, särskilt beräkningen av undergruppen
aktierisk enligt artikel 105.5, med beaktande av den förmo
dat minskade volatiliteten för värdet på dessa anknutna före
tag på grund av dessa investeringars strategiska natur och det
inflytande som företaget med ägarintresse har över dessa
anknutna företag.
Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta
direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det
föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.
2.
Kommissionen får anta genomförandeåtgärder för att fast
ställa kvantitativa gränser och kriterier för tillgångars medräk
ningsbarhet i syfte att bemöta risker som inte täcks i tillräcklig
utsträckning av en undergrupp till en riskmodul. Dessa genom
förandeåtgärder ska tillämpas på de tillgångar som täcker de för
säkringstekniska avsättningarna med undantag av tillgångar som
innehas med avseende på livförsäkringsavtal för vilka försäkrings
tagarna står för placeringsrisken. Dessa åtgärder ska ses över av
kommissionen i ljuset av utvecklingen av standardformeln och på
finansmarknaderna.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
708
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta
direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det
föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.
U n d e r a v s n i t t 3
S o l v e n s k a p i t a l k r a v F u l l s t ä n d i g a o c h p a r t i e l l a
i n t e r n a m o d e l l e r
Artikel 112
Allmänna bestämmelser för godkännande av fullständiga
och partiella interna modeller
1.
Medlemsstaterna ska säkerställa att försäkrings- och återför
säkringsföretag får beräkna solvenskapitalkravet med hjälp av en
fullständig eller partiell intern modell som godkänts av
tillsynsmyndigheterna.
2.
Försäkrings- och återförsäkringsföretag får använda parti
ella interna modeller för beräkningen av en eller flera av följande:
a) En eller flera riskmoduler eller undergrupper av riskmoduler
som ingår i det primära solvenskapitalet enligt artiklarna 104
och 105.
b) Kapitalkravet för operativ risk som fastställs i artikel 107.
c) Det justeringsbelopp som avses i artikel 108.
Partiell modellkonstruktion får dessutom tillämpas på hela verk
samheten i försäkrings- eller återförsäkringsföretag eller endast på
en eller flera större affärsenheter.
3.
Tillsammans med varje ansökan om godkännande ska
försäkrings- och återförsäkringsföretag åtminstone överlämna
handlingar som styrker att den interna modellen uppfyller kraven
i artiklarna 120–125.
Om ansökningen om godkännande avser en partiell intern modell
ska kraven i artiklarna 120–125 anpassas med hänsyn till det
begränsade tillämpningsområdet för modellen.
4.
Tillsynsmyndigheterna ska besluta om ansökningen inom
sex månader från det att den fullständiga ansökningen mottogs.
5.
Tillsynsmyndigheterna ska ge sitt godkännande endast om
de har förvissat sig om att försäkrings- eller återförsäkringsföre
tagets system för att identifiera, mäta, övervaka, hantera och rap
portera risker är lämpliga och särskilt att den interna modellen
uppfyller kraven i punkt 3.
6.
I varje beslut av tillsynsmyndigheterna om avslag på en
ansökan om användning av en intern modell ska skälen till avsla
get anges.
7.
Efter det att tillsynsmyndigheterna givit dem sitt godkän
nande för att tillämpa en intern modell får försäkrings- och åter
försäkringsföretag genom ett motiverat beslut åläggas att till
tillsynsmyndigheterna överlämna en skattning av solvenskapital
kravet som utarbetats i enlighet med standardformeln så som
anges i underavsnitt 2.
Artikel 113
Särskilda bestämmelser för godkännande av partiella
interna modeller
1.
I fråga om partiella interna modeller ska tillsynsmyndighe
terna ge sitt godkännande endast om modellen uppfyller kraven i
artikel 112 och följande ytterligare villkor:
a) Företaget har vederbörligen motiverat begränsningen av til
lämpningsområdet för modellen.
b) Det solvenskapitalkrav som erhålls med modellen motsvarar
bättre företagets riskprofil och överensstämmer i synnerhet i
högre grad med principerna i underavsnitt 1.
c) Utformningen av modellen är förenlig med principerna i
underavsnitt 1, vilket innebär att den partiella interna model
len kan integreras fullständigt med standardformeln för
solvenskapitalkravet.
2.
Under sin bedömning av en ansökan om användning av en
partiell intern modell som endast avser vissa undergrupper av en
specifik riskmodul, vissa affärsenheter inom ett försäkrings- eller
återförsäkringsföretag med avseende på en specifik riskmodul
eller delar av båda dessa områden får tillsynsmyndigheterna kräva
att försäkrings- eller återförsäkringsföretaget i fråga ska över
lämna en realistisk övergångsplan för att utvidga tillämpningsom
rådet för modellen.
I denna övergångsplan ska det anges på vilket sätt försäkrings-
eller återförsäkringsföretaget planerar att utvidga tillämpningsom
rådet till andra undergrupper eller affärsenheter för att se till att
modellen omfattar en övervägande del av dess försäkringstrans
aktioner som berörs av den specifika riskmodulen.
Artikel 114
Genomförandeåtgärder
Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder för att närmare
fastställa följande:
1. Förfarandet för godkännande av interna modeller.
V
S
6
5
/
5
3
3
L
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
709
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/57
2. Anpassningar av de standarder som anges i artik
larna 120–125 för att ta hänsyn till det begränsade tillämp
ningsområde som avses i ansökningar om tillämpning av
partiella interna modeller.
Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta
direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det
föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.
Artikel 115
Styrdokument för ändringar av fullständiga och partiella
interna modeller
Som ett led i det inledande godkännandeförfarandet för en intern
modell ska tillsynsmyndigheterna godkänna styrdokumentet för
ändring av försäkrings- eller återförsäkringsföretagets modell.
Försäkrings- och återförsäkringsföretagen får ändra sin interna
modell i enlighet med dessa styrdokument.
Dessa ska innehålla en specifikation av mindre och större änd
ringar av de interna modellerna.
För större ändringar av de interna modellerna och ändringar av
styrdokumenten ska förhandsgodkännande av tillsynsmyndighe
ten alltid krävas enligt artikel 112.
För mindre ändringar av en intern modell ska däremot inget för
handsgodkännande av tillsynsmyndigheten krävas, förutsatt att de
har utarbetats i enlighet med styrdokumentet.
Artikel 116
Förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorganens
ansvarsområden
Försäkrings- och återförsäkringsföretagens förvaltnings-,
lednings- eller tillsynsorgan ska godkänna ansökningar till till
synsmyndigheterna om godkännande av den interna modellen
som avses i artikel 112 och av därpå följande större ändringar av
modellen.
Förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorganet ska ansvara för att det
upprättas system som säkerställer att den interna modellen fort
löpande fungerar korrekt.
Artikel 117
Återgång till standardformeln
Efter att ha beviljats godkännande i enlighet med artikel 112 ska
försäkrings- och återförsäkringsföretag inte återgå till att beräkna
hela eller delar av solvenskapitalkravet enligt standardformeln i
underavsnitt 2, utom under vederbörligen motiverade omständig
heter och förutsatt att tillsynsmyndigheterna har givit sitt
godkännande.
Artikel 118
Brister i tillämpningen av en intern modell
1.
Om ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag, efter att ha
fått tillsynsmyndigheternas godkännande att använda en intern
modell, inte längre uppfyller kraven i artiklarna 120-125 ska de
utan dröjsmål antingen förelägga tillsynsmyndigheterna en plan
för att på nytt uppnå överensstämmelse inom skälig tid eller visa
att effekterna av den bristande överensstämmelsen är oväsentliga.
2.
Om ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag inte genom
för den plan som avses i punkt 1, får tillsynsmyndigheterna kräva
att det ska återgå till att beräkna solvenskapitalkravet enligt stan
dardformeln, så som anges i underavsnitt 2.
Artikel 119
Väsentliga avvikelser från de antaganden som ligger till
grund för beräkning enligt standardformeln
När det är olämpligt att beräkna solvenskapitalkravet i enlighet
med standardformeln i underavsnitt 2, eftersom det berörda
försäkrings- eller återförsäkringsföretagets riskprofil avviker
väsentligt från de antaganden som ligger till grund för beräk
ningen enligt standardformeln, får tillsynsmyndigheterna, genom
ett motiverat beslut, kräva att det berörda företaget använder en
intern modell för att beräkna solvenskapitalkravet eller relevanta
riskmoduler som ingår i det.
Artikel 120
Användningskrav
Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska visa att deras interna
modeller används i stor utsträckning och har en viktig uppgift att
fylla när det gäller deras företagsstyrningssystem enligt artik
larna 41–50, och särskilt
a) deras riskhanteringssystem enligt artikel 44 och
beslutsprocesser,
b) deras processer för bedömning och allokering i fråga om eko
nomi och solvenskrav, däribland den bedömning som avses
i artikel 45.
Försäkrings- och återförsäkringsföretagen ska dessutom visa att
frekvensen av deras beräkningar av solvenskapitalkravet med
hjälp av den interna modellen står i proportion till frekvensen av
deras användning av den interna modellen för de andra syften
som anges i första stycket.
Förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorganet ska ansvara för att
säkerställa att utformningen och användningen av den interna
modellen fortlöpande är ändamålsenliga och ger tillfredsställande
uttryck för riskprofilerna hos de berörda försäkrings- och
återförsäkringsföretagen.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
710
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
Artikel 121
Statistiska kvalitetsnormer
1.
Den interna modellen, och särskilt den beräkning av prog
nostiserad sannolikhetsfördelning som den bygger på, ska upp
fylla kriterierna i punkterna 2–9:
2.
De metoder som används för att beräkna den prognostise
rade sannolikhetsfördelningen ska bygga på lämpliga, tillämpliga
och relevanta försäkringsmatematiska och statistiska tekniker och
vara förenliga med de metoder som används för att beräkna de
försäkringstekniska avsättningarna.
De metoder som används för att beräkna den prognostiserade
sannolikhetsfördelningen ska bygga på trovärdiga aktuella upp
gifter och realistiska antaganden.
Försäkrings- och återförsäkringsföretagen ska för tillsynsmyndig
heterna kunna motivera de antaganden som ligger till grund för
deras respektive interna modeller.
3.
De uppgifter som används för den interna modellen ska
vara korrekta, fullständiga och lämpliga.
Försäkrings- och återförsäkringsföretagen ska uppdatera de upp
giftssammanställningar som används vid beräkningen av den
prognostiserade sannolikhetsfördelningen minst en gång per år.
4.
Det ska inte föreskrivas att någon viss metod ska användas
vid beräkningen av den prognostiserade sannolikhetsfördel-
ningen.
Oberoende av vilken beräkningsmetod som väljs ska den interna
modellens förmåga att rangordna risker vara tillräcklig för att
garantera att den används i stor utsträckning och har en viktig
uppgift att fylla inom försäkrings- och återförsäkringsföretagens
företagsstyrningssystem, särskilt i fråga om deras riskhanterings
system och beslutsprocesser enligt artikel 120.
Den interna modellen ska täcka alla betydande risker som ett
försäkrings- eller återförsäkringsföretag är exponerat för. Interna
modeller ska täcka åtminstone de risker som anges i artikel 101.4.
5.
I fråga om diversifieringseffekter får försäkrings- och åter
försäkringsföretagen inom sina interna modeller beakta inbördes
beroenden inom och mellan riskkategorier, förutsatt att tillsyns
myndigheterna är övertygade om att de system som används för
att mäta dessa diversifieringseffekter är ändamålsenliga.
6.
Försäkrings- och återförsäkringsföretag får i sina interna
modeller fullt ut beakta effekterna av riskreduceringstekniker, för
utsatt att kreditrisken och andra risker som är förenade med
riskreduceringstekniker kommer till korrekt uttryck i dessa
modeller.
7.
Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska i sina interna
modeller noggrant bedöma särskilda väsentliga risker som är för
enade med finansiella garantier och avtalsenliga valmöjligheter.
De ska också bedöma de risker som är förenade med valmöjlig
heter, såväl försäkringstagarnas som deras egna. I detta syfte ska
de beakta de konsekvenser som framtida förändringar av finan
siella och andra förhållanden kan få för utövandet av sådana
valmöjligheter.
8.
Försäkrings- och återförsäkringsföretagen får i sina interna
modeller beakta framtida åtgärder som de har skälig anledning att
förvänta sig att företagsledningen kommer att vidta under speci
fika omständigheter.
I det fall som avses i första stycket ska det berörda företaget ta
hänsyn till den tid som krävs för att genomföra sådana åtgärder.
9.
Försäkrings- och återförsäkringsföretagen ska i sina interna
modeller beakta alla ersättningar till försäkrings- och förmånsta
gare som de förväntar sig att utbetala, oavsett om dessa är garan
terade genom avtal eller ej.
Artikel 122
Kalibreringsnormer
1.
Försäkrings- och återförsäkringsföretag får använda en
annan tidsperiod eller ett annat riskmått än vad som anges i arti
kel 101.3 vid utarbetandet av sina interna modeller, förutsatt att
dessa företag kan använda resultaten av sina respektive interna
modeller för att beräkna solvenskapitalkrav på ett sätt som ger
försäkrings- och förmånstagare en skyddsnivå som är likvärdig
med den som anges i artikel 101.
2.
När så är möjligt ska försäkrings- och återförsäkringsföre
tagen härleda solvenskapitalkravet direkt från den prognostise
rade sannolikhetsfördelning som genererats av deras respektive
interna modeller och använda det värde för Value-at-Risk som
anges i artikel 101.3.
3.
Om försäkrings- och återförsäkringsföretagen inte kan här
leda solvenskapitalkravet direkt från den prognostiserade sanno
likhetsfördelning som genererats av deras respektive interna
modeller får tillsynsmyndigheterna medge att approximationer
används vid beräkningen av solvenskapitalkravet, förutsatt att
företagen kan styrka för tillsynsmyndigheterna att försäkrings-
och förmånstagare ges en skyddsnivå som är likvärdig med den
som anges i artikel 101.
4.
Tillsynsmyndigheterna får kräva att försäkrings- och åter
försäkringsföretagen tillämpar sina respektive interna modeller på
relevanta referensportföljer med antaganden som bygger på
externa, inte interna, uppgifter för att verifiera kalibreringen av
den interna modellen och kontrollera att dess specifikation över
ensstämmer med allmänt accepterad marknadspraxis.
V
S
8
5
/
5
3
3
L
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
711
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/59
Artikel 123
Resultatanalys
Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska minst en gång per år
se över orsakerna och källorna till de vinster och förluster som
gjorts inom varje affärsenhet.
De ska visa hur den kategorisering av riskerna som valts för den
interna modellen förklarar orsakerna och källorna till vinsterna
och förlusterna. Riskkategoriseringen och härledningen av vin
sterna och förlusterna ska stå i proportion till varje försäkrings-
eller återförsäkringsföretags riskprofil.
Artikel 124
Valideringsnormer
Försäkrings- och återförsäkringsföretagen ska regelbundet vali
dera de interna modellerna och därvid även övervaka hur de fung
erar, kontrollera att modellspecifikationen fortlöpande är lämplig
och testa resultaten mot de faktiska utfallen.
Modellvalideringsprocessen ska innefatta en effektiv statistisk pro
cess för validering av den interna modellen med vars hjälp
försäkrings- och återförsäkringsföretagen kan styrka för sina till
synsmyndigheter att de kapitalkrav som erhålls med modellen är
lämpliga.
Den statistiska metod som används ska omfatta testning av den
prognostiserade sannolikhetsfördelningen jämförd inte bara med
de inregistrerade förlusterna utan också med alla betydande nya
uppgifter och upplysningar som rör dem.
Modellvalideringsprocessen ska innefatta en analys av den interna
modellens stabilitet, särskilt testning av hur känsliga de resultat
den ger är för förändringar av de centrala underliggande antagan
dena. Den ska också omfatta en bedömning av exaktheten, full
ständigheten och lämpligheten hos de uppgifter som används för
den interna modellen.
Artikel 125
Dokumentationsnormer
Försäkrings- och återförsäkringsföretagen ska dokumentera
utformningen av sina interna modeller och närmare uppgifter om
dessas funktion.
Dokumentationen ska styrka överensstämmelsen med
artiklarna 120–124.
Dokumentationen ska ge en detaljerad översikt över den teori, de
antaganden och den matematiska och empiriska grund som lett
fram till den interna modellens utformning.
Eventuella omständigheter under vilka den interna modellen inte
fungerar effektivt ska redovisas i dokumentationen.
Försäkrings- och återförsäkringsföretagen ska dokumentera varje
mer betydande förändring av sina interna modeller enligt
artikel 115.
Artikel 126
Externa modeller och uppgifter
Att modeller eller uppgifter som erhållits från tredje part använts
ska inte anses vara skäl för undantag från något av de krav på
interna modeller som anges i artiklarna 120–125.
Artikel 127
Genomförandeåtgärder
Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder avseende artik
larna 120–126 i syfte att säkerställa en harmonisering av for
merna för användningen av interna modeller inom hela
gemenskapen och för att ytterligare förbättra bedömningen av
riskprofil och ledning när det gäller försäkrings och återförsäk
ringsföretagens verksamheter.
Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta
direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det
föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.
A v s n i t t 5
M i n i m i k a p i t a l k r a v
Artikel 128
Allmänna bestämmelser
Medlemsstaterna ska kräva att försäkrings- och återförsäkringsfö
retagen innehar medräkningsbart primärkapital som täcker
minimikapitalkravet.
Artikel 129
Beräkning av minimikapitalkravet
1.
Minimikapitalkravet ska beräknas enligt följande principer:
a) Det ska beräknas på ett klart och enkelt sätt och på ett sådant
sätt som gör det möjligt att kontrollera beräkningen.
b) Det ska motsvara medräkningsbart primärkapital till ett
belopp under vilket försäkrings- och förmånstagare skulle
exponeras för en oacceptabel grad av risk om det berörda
försäkrings- eller återförsäkringsföretaget tillåts fortsätta sin
verksamhet.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
712
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
c) Den linjära funktion som anges i punkt 2, vilken används för
att beräkna minimikapitalkravet, ska kalibreras till ett värde
för value-at-risk med ett konfidensintervall på 85 % för en
ettårsperiod.
d) Det får under inga omständigheter underskrida
i) 2 200 000 EUR för skadeförsäkringsföretag, inbegripet
captivebolag, utom i de fall alla eller vissa av de risker
som ingår i klasserna 10–15 under del A i bilaga 1 täcks,
varvid det inte får underskrida 3 200 000 EUR,
ii) 3 200 000 EUR för livförsäkringsföretag, inbegripet
captivebolag,
iii) 3 200 000 EUR för återförsäkringsföretag, utom i fråga
om captivebolag för återförsäkring, varvid minimikapi
talkravet inte får underskrida 1 000 000 EUR,
iv) summan av de belopp som anges i leden i och ii för för
säkringsföretag som avses i artikel 73.5.
2.
Om inte annat följer av punkt 3 ska minimikapitalkravet
beräknas som en linjär funktion av en uppsättning eller delupp
sättning av följande variabler: företagets försäkringstekniska
avsättningar, tecknade premier, risksumma, uppskjutna skatter
och administrativa omkostnader. De använda variablerna ska
mätas utan efter avdrag för återförsäkring.
3.
Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 1 d får mini
mikapitalkravet inte underskrida 25 % och inte överskrida 45 %
av företagets solvenskapitalkrav, beräknat i enlighet med kapi
tel VI avsnitt 4 underavsnitt 2 eller 3 inklusive kapitaltillägg som
åläggs i enlighet med artikel 37.
Medlemsstaterna ska tillåta att deras tillsynsmyndigheter under en
tidsperiod som löper ut senast den 31 oktober 2014 kräver att ett
försäkrings- eller återförsäkringsföretag ska tillämpa de procent
satser som anges i första stycket endast på ett företags solvenska
pitalkrav beräknat i enlighet med kapitel VI avsnitt 4
underavsnitt 2.
4.
Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska beräkna mini
mikapitalkravet minst en gång per kvartal och rapportera resul
taten av denna beräkning till tillsynsmyndigheterna.
Om ett företags minimikapitalkrav fastslås genom något av de
gränsvärden som anges i punkt 3 ska företaget tillhandahålla till
synsmyndigheten uppgifter som gör det möjligt att klart förstå
skälen till detta.
5.
Kommissionen ska senast den 31 oktober 2017 till Euro
paparlamentet och Europeiska försäkrings- och tjänstepensions
kommittén som inrättats genom kommissionens beslut
2004/9/EG
(1) EUT L 3, 7.1.2004, s. 34.
(1) överlämna en rapport om de bestämmelser och
den praxis som medlemsstaterna respektive tillsynsmyndighe
terna antagit enligt punkterna 1-4.
Den rapporten ska särskilt ta upp användningen av minimi- och
maximivärden i punkt 3 och de eventuella problem som tillsyns
myndigheterna eller företagen har haft vid tillämpningen av denna
artikel.
Artikel 130
Genomförandeåtgärder
Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder för att närmare
precisera den beräkning av minimikapitalkravet som avses i artik
larna 128 och 129.
Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta
direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det
föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.
Artikel 131
Övergångsbestämmelser för uppfyllelsen av
minimikapitalkravet
Genom undantag från artiklarna 139 och 144 ska försäkrings-
och återförsäkringsföretag som uppfyller kravet på föreskriven
solvensmarginal i artikel 28 i direktiv 2002/83/EG, artikel 16a i
direktiv 73/239/EEG eller artiklarna 37, 38 eller 39 i direktiv
2005/68/EG av den 31 oktober 2012, men som inte innehar till
räckligt medräkningsbart primärkapital för att täcka minimikapi
talkravet, uppfylla kravet i artikel 128 senast den 31 oktober
2013.
Om företaget i fråga inte kan uppfylla kravet i artikel 128 inom
den tidsfrist som anges i första stycket ska dess koncession åter
kallas enligt de tillämpliga förfaranden som föreskrivs i nationell
lagstiftning.
A v s n i t t 6
P l a c e r i n g a r
Artikel 132
Aktsamhetsprincipen
1.
Medlemsstaterna ska se till att försäkrings- och återförsäk
ringsföretagen investerar alla sina tillgångar enligt den aktsam
hetsprincip som närmare redovisas i punkterna 2, 3 och 4.
V
S
0
6
/
5
3
3
L
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
713
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/61
2.
Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska beträffande hela
sina portföljer av tillgångar investera endast i tillgångar och instru
ment vars risker de kan identifiera, mäta, övervaka, hantera, kon
trollera och rapportera, och på lämpligt sätt beakta i bedömningen
sina övergripande solvensbehov, i enlighet med artikel 45.1 andra
stycket a.
Alla tillgångar, och särskilt de som täcker minimikapitalkravet
och solvenskapitalkravet, ska investeras på ett sätt som garante
rar säkerhet, kvalitet, likviditet och lönsamhet för portföljen som
helhet. Dessutom ska dessa tillgångars lokalisering vara sådan att
deras åtkomst garanteras.
Tillgångar som innehas för att täcka försäkringstekniska avsätt
ningar ska även investeras på ett sätt som är lämpligt med hänsyn
till försäkrings- och återförsäkringsskuldernas art och duration.
Dessa tillgångar ska investeras i alla försäkrings- och förmånsta
gares bästa intresse, med hänsyn till eventuella deklarerade mål
för placeringarna.
I händelse av intressekonflikter ska försäkringsföretagen, eller de
enheter som förvaltar deras tillgångsportföljer, se till att placering
arna görs i försäkrings- och förmånstagarnas bästa intresse.
3.
I fråga om tillgångar som innehas med avseende på livför
säkringsavtal enligt vilka försäkringstagarna står för placeringsris
ken ska andra, tredje och fjärde styckena i denna punkt tillämpas
utan att det påverkar tillämpningen av punkt 2.
I de fall då förmånerna enligt ett försäkringsavtal är direkt knutna
till värdet av andelar i ett fondföretag enligt definitionen i direktiv
85/611/EEG eller till värdet av tillgångar som ingår i en intern
fond som ägs av ett försäkringsföretag, vanligen uppdelad på
andelar, ska de försäkringstekniska avsättningarna avseende för
månerna så nära som möjligt motsvaras av dessa andelar eller, i
de fall där uppdelning på andelar inte har skett, av dessa tillgångar.
I de fall då förmånerna enligt ett försäkringsavtal är direkt knutna
till ett aktieindex eller till något annat referensvärde än de som
avses i andra stycket, ska de försäkringstekniska avsättningarna
för sådana förmåner så nära som möjligt motsvaras antingen av
de andelar som anses motsvara referensvärdet eller, om uppdel
ning på andelar inte har skett, av tillgångar med tillräcklig säker
het och omsättningsbarhet vilka så nära som möjligt motsvarar de
tillgångar på vilka referensvärdet är baserat.
Om de förmåner som avses i andra och tredje styckena innefattar
en garanterad avkastning på placeringen eller någon annan garan
terad förmån, ska de tillgångar som innehas för att täcka motsva
rande ytterligare försäkringstekniska avsättningar omfattas av
punkt 4.
4.
I fråga om andra tillgångar än de som omfattas av punkt 3
ska andra till och med femte styckena i denna punkt tillämpas,
utan att det påverkar tillämpningen av punkt 2.
Användning av derivatinstrument ska vara möjligt så länge som
de bidrar till att reducera riskerna eller underlättar en effektiv
portföljförvaltning.
Placeringar och tillgångar som inte får handlas på reglerade
finansmarknader ska hållas på aktsamma nivåer.
Tillgångarna ska vara väl diversifierade på ett sådant sätt att man
undviker överdrivet beroende av en viss tillgång, emittent eller
grupp av företag eller av ett geografiskt område samt alltför stor
riskackumulering i portföljen som helhet.
Placeringar i tillgångar som emitteras av samma emittent eller av
emittenter som tillhör samma grupp får inte medföra att ett för
säkringsföretag utsätts för överdriven riskkoncentration.
Artikel 133
Placeringsfrihet
1.
Medlemsstaterna får inte föreskriva att försäkrings- och åter
försäkringsföretag ska investera i vissa slag av tillgångar.
2.
Medlemsstaterna ska inte kräva förhandsgodkännande eller
systematisk anmälningsplikt när det gäller de placeringsbeslut
som fattas av ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag eller dess
placeringsförvaltare.
3.
Denna artikel påverkar inte medlemsstaternas krav på
begränsning av de typer av tillgångar eller referensvärden som kan
kopplas till försäkringsförmåner. Alla sådana bestämmelser ska
tillämpas endast när placeringsrisken bärs av en försäkringstagare
som är en fysisk person, och ska inte vara striktare än bestämmel
serna i direktiv 85/611/EEG.
Artikel 134
Tillgångarnas lokalisering och förbud mot pantsättning av
tillgångar
1.
När det gäller försäkringsrisker som är belägna inom gemen
skapen får medlemsstaterna inte kräva att tillgångar som innehas
för att täcka de försäkringstekniska avsättningar som hänför sig
till dessa risker är placerade inom gemenskapen eller i någon viss
medlemsstat.
I fråga om fordringar enligt återförsäkringsavtal mot företag som
är auktoriserade enligt detta direktiv eller har sitt huvudkontor i
ett tredjeland vars solvensordning bedöms vara likvärdig enligt
artikel 172 ska medlemsstaterna inte heller kräva att tillgångar
som motsvarar dessa fordringar placeras inom gemenskapen.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
714
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
2.
Medlemsstaterna får inte, för upprättandet av försäkrings
tekniska avsättningar, behålla eller införa något system med brut
toreserver som kräver att tillgångar ställs som säkerhet för att
täcka ej intjänade premier och oreglerade skador i de fall då åter
försäkraren är ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag som är
auktoriserat i enlighet med detta direktiv.
Artikel 135
Genomförandeåtgärder
1.
I syfte att säkerställa en enhetlig tillämpning av detta direk
tiv får kommissionen anta genomförandeåtgärder för att specifi
cera kvalitativa krav inom följande områden:
a) Påvisande, mätning, övervakning, hantering och rapportering
av risker i samband med placeringar i anslutning till arti
kel 132.2 första stycket.
b) Påvisande, mätning, övervakning, hantering och rapportering
av specifika risker i samband med derivatinstrument och
sådana tillgångar som avses i artikel 132.4 andra stycket.
2.
För att åstadkomma enhetlighet mellan sektorer och få
intressena att sammanfalla hos företag som ”stuvar om” lån till
överlåtbara värdepapper och andra finansiella instrument (origi
natorer) och intressena hos försäkrings- eller återförsäkringsföre
tag som investerar i dessa värdepapper eller instrument, ska
kommissionen anta genomförandeåtgärder som fastställer kraven
inom följande områden:
a) De krav som originatorerna måste uppfylla för att ett
försäkrings- eller återförsäkringsföretag ska få investera i vär
depapper eller instrument av denna typ som getts ut efter den
1 januari 2011, inklusive krav som garanterar att originato
rerna upprätthåller ett ekonomiskt intresse netto som inte
understiger 5 %.
b) Kvalitativa krav som måste uppfyllas av försäkrings- eller
återförsäkringsföretag som investerar i dessa värdepapper
eller instrument.
3.
Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av
detta direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med
det föreskrivande förfarande med kontroll som avses i
artikel 301.3.
KAPITEL VII
Försäkrings- och återförsäkringsföretag som befinner sig i
svårigheter eller som inte uppfyller gällande regler
Artikel 136
Försäkrings- och återförsäkringsföretags konstaterande
och anmälan av försämringar av de ekonomiska
förhållandena
Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska ha upprättat rutiner
för att konstatera försämringar av de ekonomiska förhållandena
och för att omedelbart underrätta tillsynsmyndigheterna när
sådana försämringar inträffar.
Artikel 137
Bristande efterlevnad av kravet på försäkringstekniska
avsättningar
Om ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag inte följer bestäm
melserna i kapitel VI avsnitt 2 får tillsynsmyndigheterna i dess
hemmedlemsstat, efter att ha underrättat tillsynsmyndigheterna i
värdmedlemsstaterna om sin avsikt, förbjuda företaget att fritt för
foga över sina tillgångar. Tillsynsmyndigheterna i hemmedlems
staten ska ange vilka tillgångar som ska omfattas av dessa åtgärder.
Artikel 138
Bristande efterlevnad av solvenskapitalkravet.
1.
Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska omedelbart
underrätta tillsynsmyndigheten så snart som de konstaterat att
solvenskapitalkravet inte längre efterlevs eller att det finns risk för
detta under de närmaste tre månaderna.
2.
Inom två månader från konstaterandet av den bristande
efterlevnaden av solvenskapitalkravet ska det berörda försäkrings-
eller återförsäkringsföretaget överlämna en realistisk åtgärdsplan
till tillsynsmyndigheten för godkännande.
3.
Tillsynsmyndigheten ska kräva att försäkrings- eller återför
säkringsföretaget i fråga vidtar nödvändiga åtgärder för att inom
sex månader från konstaterandet av att solvenskapitalkravet inte
efterlevdes avhjälpa denna situation, antingen genom att återupp
rätta den tidigare nivån på den medräkningsbara kapitalbas som
täcker solvenskapitalkravet eller genom reduceringar i sin riskpro
fil för att följa solvenskapitalkravet.
Om så är lämpligt, får tillsynsmyndigheten förlänga tidsfristen
med tre månader.
4.
Vid ett exceptionellt kursfall på finansmarknaderna får till
synsmyndigheten förlänga perioden i punkt 3 andra stycket med
en lämplig period, med beaktande av alla relevanta faktorer.
V
S
2
6
/
5
3
3
L
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
715
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/63
Det berörda försäkrings- och återförsäkringsföretaget ska var
tredje månad till sin tillsynsmyndighet lämna in en lägesrapport i
vilken det redogörs för vilka åtgärder som har vidtagits och hur
arbetet fortskrider med att återskapa nivån på den medräknings
bara kapitalbasen enligt solvenskapitalkravet eller med att redu
cera riskprofilen för att följa solvenskapitalkravet.
Den förlängning som nämns i första stycket ska inte längre gälla
om denna lägesrapport visar att det inte skett några väsentliga
framsteg med att återskapa nivån på den medräkningsbara kapi
talbasen enligt solvenskapitalkravet eller med att reducera riskpro
filen för att följa solvenskapitalkravet, mellan det datum då bristen
på efterlevnad av solvenskapitalkravet konstaterades och det
datum då lägesrapporten inlämnades.
5.
Om särskilda omständigheter föreligger får tillsynsmyndig
heten, när den bedömer att det berörda företagets finansiella ställ
ning kommer att ytterligare försämras, även begränsa företagets
rätt, eller helt förbjuda företaget, att fritt förfoga över sina till
gångar. Den tillsynsmyndigheten ska underrätta tillsynsmyndig
heterna i värdmedlemsstaterna om alla åtgärder den har vidtagit.
Dessa myndigheter ska, på begäran av tillsynsmyndigheten i hem
medlemsstaten, vidta samma åtgärder. Tillsynsmyndigheterna i
hemmedlemsstaten ska ange vilka tillgångar som ska omfattas av
dessa åtgärder.
Artikel 139
Bristande efterlevnad av minimikapitalkravet.
1.
Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska omedelbart
underrätta tillsynsmyndigheten om de konstaterar att minimika
pitalkravet inte längre efterlevs eller att det finns risk för detta
under de närmaste tre månaderna.
2.
Inom en månad från konstaterandet av att minimikapital
kravet inte efterlevs ska det berörda försäkrings- eller återförsäk
ringsföretaget till tillsynsmyndigheten för godkännande
överlämna en realistisk kortfristig finansiell saneringsplan för att
se till att minimikapitalkravet återigen efterlevs inom tre månader
från konstaterandet, antingen genom att återupprätta medräk
ningsbara egna medel på en nivå som minst motsvarar minimi
kapitalkravet eller genom reduceringar i företagets riskprofil.
3.
Tillsynsmyndigheten i hemmedlemsstaten får vidare
inskränka försäkrings- eller återförsäkringsföretagets rätt, eller
helt förbjuda företaget, att fritt förfoga över sina tillgångar. Den
tillsynsmyndigheten ska därvid underrätta tillsynsmyndigheterna
i värdmedlemsstaterna om alla åtgärder den har vidtagit. På begä
ran av tillsynsmyndigheten i hemmedlemsstaten ska dessa myn
digheter vidta samma åtgärder. Tillsynsmyndigheten i
hemmedlemsstaten ska ange vilka tillgångar som ska omfattas av
dessa åtgärder.
Artikel 140
Förbud mot fritt förfogande över tillgångar som är
placerade inom en medlemsstats territorium
Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga i enlig
het med nationell lagstiftning för att kunna förbjuda försäkrings
företag att fritt förfoga över tillgångar som är belägna inom deras
territorier om företagets hemmedlemsstat begär detta i de fall som
anges i artiklarna 137-139 och 144.2, och hemmedlemsstaten
ska ange vilka tillgångar som ska omfattas av åtgärderna.
Artikel 141
Tillsynsmyndighetens befogenheter vid försämringar av
finansiell ställning
Utan hinder av artiklarna 138 och 139 ska tillsynsmyndigheterna,
om ett företags solvenssituation fortsätter att försämras, ha befo
genhet att vidta alla åtgärder som är nödvändiga för att garantera
försäkringstagarnas intressen när det rör sig om försäkringsavtal,
eller förpliktelser enligt återförsäkringsavtal.
Åtgärderna ska vara proportionella och därmed återspegla graden
och varaktigheten av försämringen av det berörda försäkrings-
eller återförsäkringsföretagets solvenssituation.
Artikel 142
Åtgärdsplan och finansiell saneringsplan
1.
Den åtgärdsplan som avses i artikel 138.2 och den finan
siella saneringsplan som avses i artikel 139.2 ska minst innehålla
uppgifter eller bevis avseende följande:
a) Uppskattade driftskostnader, särskilt löpande allmänna
omkostnader och provisioner.
b) Uppskattade intäkter och kostnader avseende direkt försäk
ring samt mottagen och avgiven återförsäkring.
c) En prognos för balansräkningen.
d) Uppskattad storlek på de medel som är avsedda att täcka för
säkringstekniska avsättningar samt solvenskapitalkrav och
minimikapitalkrav.
e) Företagets allmänna policy i fråga om återförsäkring.
2.
Om tillsynsmyndigheterna krävt en åtgärdsplan enligt arti
kel 138.2 eller en finansiell saneringsplan enligt artikel 139.2 i
enlighet med punkt 1 i den här artikeln ska de inte utfärda ett
intyg i enlighet med artikel 39, om de anser att försäkringstagar
nas rättigheter, eller återförsäkringsföretagets avtalsrättsliga skyl
digheter, hotas.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
716
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
Artikel 143
Genomförandeåtgärder
Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder som närmare
anger vilka faktorer som ska beaktas i enlighet med artikel 138.4,
inklusive den maximala tidsperioden som avses i artikel 138.4
första stycket, uttryckt i antal månader, som ska vara densamma
för alla försäkrings- och återförsäkringsföretag.
När det är nödvändigt för att förbättra konvergensen får kommis
sionen anta genomförandeåtgärder för att ytterligare specificera
såväl åtgärdsplaner enligt artikel 138.2, finansiella saneringspla
ner enligt artikel 139.2 som artikel 141, och därvid vara upp
märksam på att inte förorsaka procykliska effekter.
Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta
direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det
föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.
Artikel 144
Återkallelse av auktorisation
1.
Tillsynsmyndigheten i hemmedlemsstaten får återkalla en
auktorisation som beviljats ett försäkrings- eller återförsäkrings
företag i följande fall:
a) Det berörda företaget utnyttjar inte auktorisationen inom
tolv månader, avstår uttryckligen från den eller upphör att
bedriva verksamhet under längre tid än sex månader, såvida
inte den berörda medlemsstaten har utfärdat bestämmelser
om att auktorisationen i sådana fall automatiskt upphör.
b) Det berörda företaget uppfyller inte längre villkoren för
auktorisation.
c) Det berörda företaget åsidosätter allvarligt sina förpliktelser
enligt de bestämmelser det omfattas av.
Tillsynsmyndigheten i hemmedlemsstaten ska återkalla en aukto
risation som beviljats ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag
i de fall företaget har brustit i efterlevnaden av minimikapitalkra
vet och tillsynsmyndigheten har funnit att den finansiella sane
ringsplanen är uppenbart otillräcklig eller det berörda företaget
inte har lyckats genomföra planen inom tre månader från det att
den bristande efterlevnaden av minimikapitalkravet
konstaterades.
2.
När en auktorisation återkallas, eller upphör, ska tillsyns
myndigheten i företagets hemmedlemsstat anmäla detta till till
synsmyndigheterna i de övriga medlemsstaterna, och dessa
myndigheter ska vidta lämpliga åtgärder för att förhindra att
försäkrings- eller återförsäkringsföretaget inleder ny verksamhet
inom deras territorier.
Tillsynsmyndigheten i hemmedlemsstaten ska tillsammans med
dessa myndigheter vidta alla de åtgärder som behövs till skydd för
de försäkrades intressen och särskilt inskränka försäkringsföreta
gets rätt att fritt förfoga över sina tillgångar i enlighet med
artikel 140.
3.
Varje beslut att återkalla en auktorisation ska ha en fullstän
dig motivering och meddelas det berörda försäkrings- eller
återförsäkringsföretaget.
KAPITEL VIII
Etableringsfrihet och frihet att tillhandahålla tjänster
A v s n i t t 1
E t a b l e r i n g a v f ö r s ä k r i n g s f ö r e t a g
Artikel 145
Villkor för etablering av filial
1.
Medlemsstaterna ska se till att ett försäkringsföretag som
önskar etablera en filial inom en annan medlemsstats territorium
underrättar hemmedlemsstatens tillsynsmyndigheter därom.
Ett företags stadigvarande närvaro inom en medlemsstats territo
rium ska betraktas som en filial, även om närvaron inte har for
men av en filial utan endast består av ett kontor som förestås av
företagets egen personal eller av någon som är fristående från
företaget men har en stående fullmakt att företräda företaget på
samma sätt som en agentur.
2.
Medlemsstaterna ska kräva att varje försäkringsföretag som
avser att etablera en filial i en annan medlemsstats territorium till
handahåller följande uppgifter när de lämnar den underrättelse
som anges i punkt 1:
a) Den medlemsstat inom vars territorium det avser att etablera
filialen.
b) En verksamhetsplan som åtminstone anger filialens tilltänkta
affärsverksamhet och organisationsstruktur.
c) Namn på en person som har tillräckliga befogenheter att ingå
rättshandlingar som binder försäkringsföretaget i förhållande
till tredje part eller, när det gäller Lloyd’s, de berörda försäk
ringsgivarna och för att företräda det eller dem inför myn
digheter och domstolar i värdmedlemsstaten – nedan kallad
det befullmäktigade ombudet.
d) Den adress i värdmedlemsstaten där handlingar kan erhållas
och till vilken handlingar kan sändas, inbegripet samtliga
meddelanden till det befullmäktigade ombudet.
V
S
4
6
/
5
3
3
L
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
717
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/65
Vad gäller Lloyd’s får i händelse av tvist i värdmedlemsstaten på
grund av ingångna förpliktelser de försäkrade inte behandlas min
dre gynnsamt än om tvisten hade förts mot företag av sedvanligt
slag.
3.
Om ett skadeförsäkringsföretag avser att dess filial ska för
säkra risker i klass 10 i del A i bilaga I, med undantag för frakt
förares ansvar, ska det avge en försäkran om att det har blivit
medlem av värdmedlemsstatens nationella byrå och nationella
garantifond.
4.
Om någon av de uppgifter som lämnats enligt punkt 2 leden
b, c eller d ändras ska försäkringsföretaget lämna skriftligt besked
om ändringen till tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten
och i den medlemsstat där filialen är etablerad minst en månad
innan ändringen görs, så att tillsynsmyndigheterna i hemmed
lemsstaten och tillsynsmyndigheterna i den medlemsstat där filia
len är belägen kan fullgöra sina skyldigheter enligt artikel 146.
Artikel 146
Överföring av uppgifter
1.
Om tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten inte har
anledning att ifrågasätta försäkringsföretagets företagsstyrnings
system eller finansiella situation eller att det befullmäktigade
ombudet uppfyller lämplighetskraven i artikel 42 i samband med
den planerade verksamheten, ska de inom tre månader från mot
tagandet av den underrättelse som anges i artikel 145.2 översända
den erhållna informationen till värdmedlemsstatens tillsynsmyn
digheter och underrätta det berörda försäkringsföretaget om detta.
Tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten ska även intyga att
försäkringsföretaget uppfyller solvenskapitalkravet och minimi
kapitalkravet, beräknade enligt artiklarna 100 och 129.
2.
I fall då tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten vägrar
att sända den information som avses i artikel 145.2 till tillsyns
myndigheterna i värdmedlemsstaten ska skälen härför lämnas till
det berörda försäkringsföretaget inom tre månader från det att all
information erhållits.
En vägran eller underlåtenhet att överlämna information ska
kunna bli föremål för domstolsprövning i hemmedlemsstaten.
3.
Innan ett försäkringsföretags filial inleder sin verksamhet
ska tillsynsmyndigheterna i värdmedlemsstaten, i tillämpliga fall,
inom två månader från det att de mottagit den underrättelse som
avses i punkt 1 underrätta tillsynsmyndigheten i hemmedlemssta
ten om de villkor som, med hänsyn till det allmänna bästa, gäller
för att bedriva den verksamheten i värdmedlemsstaten. Tillsyns
myndigheten i värdmedlemsstaten ska informera det berörda för
säkringsföretaget om detta.
Försäkringsföretaget får etablera filialen och inleda sin verksam
het från och med det datum då tillsynsmyndigheten i hemmed
lemsstaten har mottagit ett sådant meddelande, eller ifall inget
meddelande har mottagits, vid utgången av den tidsfrist som
anges i första stycket.
A v s n i t t 2
F r i h e t a t t t i l l h a n d a h å l l a t j ä n s t e r f ö r
f ö r s ä k r i n g s f ö r e t a g
U n d e r a v s n i t t 1
A l l m ä n n a b e s t ä m m e l s e r
Artikel 147
Förhandsanmälan till hemmedlemsstaten
Ett försäkringsföretag som första gången önskar utnyttja rätten
att, inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster, bedriva
verksamhet i en eller flera medlemsstater ska dessförinnan anmäla
detta till tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten och därvid
ange vilka slag av risker eller åtaganden det avser att försäkra.
Artikel 148
Anmälan från hemmedlemsstaten
1.
Inom en månad efter den anmälan som avses i artikel 147
ska tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten överlämna föl
jande information till den eller de medlemsstater inom vilkas ter
ritorier ett försäkringsföretag avser att bedriva verksamhet inom
ramen för friheten att tillhandahålla tjänster:
a) Ett intyg om att försäkringsföretaget uppfyller solvenskapi
talkravet och minimikapitalkravet, beräknade enligt artik
larna 100 och 129.
b) De klasser försäkringsföretaget har auktoriserats att erbjuda.
c) De slag av risker eller åtaganden som försäkringsföretaget
avser att försäkra i värdmedlemsstaten.
Tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten ska samtidigt under
rätta det berörda försäkringsföretaget om denna information.
2.
Medlemsstater inom vars territorier ett skadeförsäkringsfö
retag avser att, med stöd av friheten att tillhandahålla tjänster, för
säkra risker i klass 10 i del A i bilaga I, med undantag för
fraktförares ansvar, får kräva att försäkringsföretaget lämnar föl
jande information:
a) Namn på och adress till den representant som avses i
artikel 18.1 h.
b) En försäkran om att det har blivit medlem av den nationella
byrån och den nationella garantifonden i värdmedlemsstaten.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
718
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
3.
I fall då tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten inte
överlämnar i den information som avses i punkt 1 inom den tid
som fastställs i samma punkt, ska de inom samma tidsperiod
meddela skälen för sin vägran till försäkringsföretaget.
En vägran eller underlåtenhet att lämna information ska kunna bli
föremål för domstolsprövning i hemmedlemsstaten.
4.
Försäkringsföretaget får påbörja verksamheten från och
med det datum då det mottog den information som avses i
punkt 1 första stycket.
Artikel 149
Ändringar av risker eller åtaganden
Varje ändring som ett försäkringsföretag avser att göra av de upp
gifter som avses i artikel 145 ska omfattas av det förfarande som
föreskrivs i artiklarna 147 och 148.
U n d e r a v s n i t t 2
A n s v a r s f ö r s ä k r i n g f ö r m o t o r f o r d o n
Artikel 150
Obligatorisk ansvarsförsäkring för motorfordon
1.
När ett skadeförsäkringsföretag genom ett etableringsställe
i en medlemsstat försäkrar en risk som anges under försäkrings
klass 10 i del A i bilaga I och som finns i en annan medlemsstat,
men som inte utgör en risk som hänför sig till fraktförares ansvar,
ska värdmedlemsstaten kräva att det företaget blir medlem och
deltar i finansieringen av den medlemsstatens nationella byrå och
dess nationella garantifond.
2.
Det finansiella bidrag som avses i punkt 1 ska ges endast i
förhållande till risker, med undantag för fraktförares ansvar, klas
sificerade enligt klass 10 i del A i bilaga I som täcks genom till
handahållande av tjänster. Bidraget ska beräknas på samma basis
som för skadeförsäkringsföretag som försäkrar sådana risker
genom ett etableringsställe i den medlemsstaten.
Beräkningen ska göras på grundval av försäkringsföretagets pre
mieinkomster från den försäkringsklassen i värdmedlemsstaten
eller av det antal risker i den försäkringsklassen som försäkras i
den medlemsstaten.
3.
Värdmedlemsstaten får kräva att ett försäkringsföretag som
tillhandahåller tjänster följer de bestämmelser i den medlemssta
ten som avser försäkring av förhöjda risker, i den mån bestäm
melserna gäller även för skadeförsäkringsföretag som är
etablerade i den staten.
Artikel 151
Icke-diskriminering av personer som framställer anspråk
Värdmedlemsstaten ska kräva att skadeförsäkringsföretaget ser till
att personer som framställer anspråk i anledning av händelser
som inträffat inom dess territorium, inte kommer i en mindre för
månlig ställning till följd av det förhållandet att företag som för
säkrar risker klassificerade enligt försäkringsklass 10 i del A i
bilaga I, med undantag för fraktförares ansvar, gör detta inom
ramen för tillhandahållande av tjänster i stället för att ha ett eta
bleringsställe i den staten.
Artikel 152
Representant
1.
För de ändamål som anges i artikel 151 ska värdmedlems
staten kräva att skadeförsäkringsföretaget utser en representant,
bosatt eller etablerad inom medlemsstatens territorium, som ska
inhämta alla upplysningar som behövs om försäkringsfall, och
som har fullmakt att företräda företaget i förhållande till skadeli
dande som skulle kunna framställa anspråk, innefattande rätt för
representanten att betala ersättningar i anledning av sådana
anspråk och att företräda företaget, eller vid behov låta det före
trädas, inför den medlemsstatens domstolar och myndigheter i
angelägenheter som rör sådana försäkringsfall.
Representanten får också åläggas att företräda skadeförsäkrings
företaget inför tillsynsmyndigheterna i värdmedlemsstaten, då det
är fråga om att kontrollera om giltig ansvarsförsäkring för motor
fordon föreligger.
2.
Värdmedlemsstaten får inte kräva att representanten för det
skadeförsäkringsföretag som utsett denne vidtar några andra
åtgärder än dem som anges i punkt 1.
3.
Det förhållandet att en representant utses ska inte i sig inne
bära etablering av en sådan filial som avses i artikel 145.
4.
Om försäkringsföretaget inte har utsett någon representant
får medlemsstaterna godkänna att den skaderegleringsrepresen
tant som har utsetts enligt artikel 4 i direktiv 2000/26/EG utför
de uppgifter som åligger den representant som avses i punkt 1 i
den här artikeln.
A v s n i t t 3
B e f o g e n h e t e r f ö r t i l l s y n s m y n d i g h e t e r n a i
v ä r d m e d l e m s s t a t e n
U n d e r a v s n i t t 1
F ö r s ä k r i n g
Artikel 153
Språk
Tillsynsmyndigheterna i värdmedlemsstaten får föreskriva att de
upplysningar de har rätt att begära beträffande den verksamhet
som försäkringsföretag bedriver inom medlemsstatens territorium
ska lämnas på det officiella språket, eller de officiella språken, i
den medlemsstaten.
V
S
6
6
/
5
3
3
L
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
719
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/67
Artikel 154
Förhandsanmälan och förhandsgodkännande
1.
Värdmedlemsstaten får inte anta bestämmelser om krav på
förhandsgodkännande eller löpande redovisning av allmänna och
särskilda villkor, premietariffer eller, när det gäller livförsäkring,
de tekniska grunder som särskilt använts för beräkning av premie
tariffer och försäkringstekniska avsättningar, eller av de formulär
och andra handlingar som försäkringsföretaget avser att använda
i sina mellanhavanden med försäkringstagarna.
2.
Värdmedlemsstaten får endast i enstaka fall kräva att försäk
ringsföretag som avser att bedriva försäkringsverksamhet inom
dess territorium redovisar dess villkor och andra handlingar för
att kontrollera överensstämmelsen med dess nationella lagstift
ning rörande försäkringsavtal, och detta krav får inte utgöra en
förutsättning för att försäkringsföretaget ska få bedriva
verksamhet.
3.
Värdmedlemsstaten får inte upprätthålla eller införa krav på
förhandsanmälan eller förhandsgodkännande av föreslagna pre
miehöjningar, om detta inte är en del av allmänna
priskontrollsystem.
Artikel 155
Försäkringsföretag som inte följer rättsregler
1.
Om tillsynsmyndigheterna i en värdmedlemsstat konstate
rar att ett försäkringsföretag som har filial där, eller bedriver verk
samhet med stöd av friheten att tillhandahålla tjänster inom dess
territorium, inte följer de rättsregler som är tillämpliga på företa
get i denna medlemsstat, ska myndigheterna anmoda försäkrings
företaget att vidta rättelse.
2.
Om försäkringsföretaget i fråga underlåter att vidta nödvän
diga åtgärder, ska tillsynsmyndigheterna i medlemsstaten i fråga
underrätta tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten om detta.
Tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten ska snarast vidta alla
åtgärder som behövs för att försäkringsföretaget ska vidta rättelse.
Tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten ska informera till
synsmyndigheterna i värdmedlemsstaten om de åtgärder som
vidtagits.
3.
Om försäkringsföretaget fortsätter att överträda rättsregler
som gäller i värdmedlemsstaten, trots de åtgärder som hemmed
lemsstaten vidtagit eller till följd av att dessa åtgärder har visat sig
otillräckliga eller att inga åtgärder vidtagits i den medlemsstaten,
får tillsynsmyndigheterna i värdmedlemsstaten, efter att ha under
rättat tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten, vidta de åtgär
der som behövs för att förhindra eller sanktionera fortsatta
oegentligheter, däribland, om det oundgängligen krävs, förbud för
företaget att ingå ytterligare försäkringsavtal inom värdmedlems
statens territorium.
Medlemsstaterna ska se till att delgivning kan ske inom deras ter
ritorier av sådana rättsliga handlingar som är nödvändiga för
dessa åtgärder mot försäkringsföretag.
4.
Punkterna 1, 2 och 3 ska inte inverka på de berörda med
lemsstaternas befogenheter att vidta lämpliga skyddsåtgärder för
att förhindra eller ingripa mot oegentligheter inom deras territo
rier. Dessa befogenheter ska också innebära möjlighet att förhin
dra att försäkringsföretag ingår nya försäkringsavtal inom berörda
medlemsstaters territorier.
5.
Punkterna 1, 2 och 3 ska inte inverka på medlemsstaternas
rätt att sanktionera överträdelser som begåtts inom deras
territorier.
6.
Om ett försäkringsföretag som har begått en överträdelse
har ett etableringsställe eller innehar egendom i den berörda med
lemsstaten får tillsynsmyndigheterna i den medlemsstaten, i enlig
het med nationell lagstiftning, tillämpa de nationella
administrativa sanktioner i form av tvångsmedel mot etablerings
stället eller egendomen som är föreskrivna för överträdelsen.
7.
Varje åtgärd som vidtas enligt punkterna 2–6 och som inne
fattar begränsningar i utövandet av försäkringsverksamhet ska
vara välgrundad och meddelas det berörda försäkringsföretaget.
8.
Försäkringsföretag ska till tillsynsmyndigheterna i värdmed
lemsstaten på deras begäran överlämna alla handlingar som
begärs från dem vid tillämpning av punkterna 1–7, i den mån
som även försäkringsföretag med huvudkontor i värdmedlems
staten i fråga har sådana skyldigheter.
9.
Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen om det
antal och de olika typer av fall som lett till vägran enligt artik
larna 146 och 148, där åtgärder har vidtagits enligt punkt 4 i den
här artikeln.
Kommissionen ska på grundval av denna information underrätta
Europeiska försäkrings- och tjänstepensionskommittén vartannat
år.
Artikel 156
Marknadsföring
Försäkringsföretag med huvudkontor i medlemsstaterna får mark
nadsföra sina tjänster med alla tillgängliga media i värdmedlems
staten, med iakttagande av de regler för formen och innehållet i
sådan marknadsföring som antagits till skydd för det allmänna
bästa.
Artikel 157
Skatter på premier
1.
Utan att det påverkar tillämpningen av senare harmonise
ring ska alla försäkringsavtal endast omfattas av de indirekta skat
ter och skatteliknande avgifter på försäkringspremier som påförs
i den medlemsstat där risken är belägen eller där åtagandet täcks.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
720
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
Vid tillämpningen av första stycket, ska lös egendom som finns i
en byggnad som är belägen inom en viss medlemsstats territo
rium, med undantag för varor under handelstransport, anses
utgöra en risk som är belägen i den medlemsstaten, även om
byggnaden och dess innehåll inte omfattas av samma försäkring.
När det gäller Spanien ska ett försäkringsavtal också omfattas av
sådana tilläggsavgifter som i lag föreskrivs till förmån för det
spanska ”Consorcio de Compensación de Seguros” för uppfyllan
det av dess uppgifter i samband med ersättande för förluster som
uppkommer vid extraordinära händelser i den medlemsstaten.
2.
Den lag som enligt artikel 178 i det här direktivet och för
ordning (EG) nr 593/2008 är tillämplig på avtalet ska inte inverka
på den tillämpliga ordningen för skatter och avgifter.
3.
Varje medlemsstat ska, med avseende på de försäkringsfö
retag som täcker risker eller åtaganden inom dess territorium, til
lämpa egna nationella bestämmelser såvitt gäller åtgärder för att
säkerställa uppbörd av sådana indirekta skatter och skatteliknande
avgifter som ska betalas i enlighet med punkt 1.
U n d e r a v s n i t t 2
Å t e r f ö r s ä k r i n g
Artikel 158
Återförsäkringsföretag som inte följer rättsreglerna
1.
Om tillsynsmyndigheterna i en medlemsstat konstaterar att
ett återförsäkringsföretag som har filial där, eller bedriver verk
samhet med stöd av friheten att tillhandahålla tjänster inom dess
territorium, inte följer de rättsregler som är tillämpliga på företa
get i denna medlemsstat, ska myndigheterna anmoda återförsäk
ringsföretaget att vidta rättelse. De ska samtidigt underrätta
tillsynsmyndigheten i hemmedlemsstaten om sina slutsatser.
2.
Om återförsäkringsföretaget fortsätter att överträda rättsreg
ler som är tillämpliga på företaget i värdmedlemsstaten, trots de
åtgärder som hemmedlemsstaten har vidtagit eller till följd av att
dessa åtgärder har visat sig otillräckliga, får tillsynsmyndigheterna
i värdmedlemsstaten, efter att ha underrättat tillsynsmyndighe
terna i hemmedlemsstaten, vidta de åtgärder som behövs för att
förhindra eller sanktionera fortsatta oegentligheter, däribland, om
det oundgängligen krävs, förbud för företaget att ingå ytterligare
återförsäkringsavtal inom värdmedlemsstatens territorium.
Medlemsstaterna ska se till att delgivning kan ske inom deras ter
ritorier av sådana rättsliga handlingar som är nödvändiga för
dessa åtgärder mot återförsäkringsföretag.
3.
Varje åtgärd som vidtas enligt punkterna 1 och 2 och som
innefattar sanktioner mot eller begränsningar i utövandet av åter
försäkringsverksamhet ska motiveras och meddelas det berörda
återförsäkringsföretaget.
A v s n i t t 4
s t a t i s t i k
Artikel 159
Statistik om gränsöverskridande verksamhet
Varje försäkringsföretag ska, uppdelat på verksamhet som bedrivs
med stöd av etableringsfriheten och verksamhet som bedrivs
inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster, underrätta till
synsmyndigheten i sin hemmedlemsstat om summan av premier,
försäkringsersättningar och provisioner, utan avdrag för återför
säkring och per medlemsstat, enligt följande:
a) För skadeförsäkring: per grupp av klasser enligt bilaga V.
b) För livförsäkring: för var och en av klasserna I–IX enligt
bilaga II.
Vad gäller klass 10 i del A i bilaga I, med undantag för fraktföra
res ansvar, ska det berörda företaget också informera tillsynsmyn
digheten om skadefrekvens och genomsnittliga
försäkringsersättningar.
Tillsynsmyndigheten i hemmedlemsstaten ska inom rimlig tid
vidarebefordra en sammanställning av de uppgifter som avses i
första och andra styckena till tillsynsmyndigheterna i varje berörd
medlemsstat på deras begäran.
A v s n i t t 5
B e h a n d l i n g a v a v t a l s o m t e c k n a t s g e n o m
f i l i a l e r f ö r v i l k a l i k v i d a t i o n s f ö r f a r a n d e n
i n l e t t s
Artikel 160
Likvidation av försäkringsföretag
Om ett försäkringsföretag träder i likvidation ska de förpliktelser
som följer av avtal som tecknats genom en filial eller inom ramen
för friheten att tillhandahålla tjänster inte behandlas annorlunda
än de förpliktelser som följer av företagets andra försäkringsavtal
utan hänsyn till de försäkrades och förmånstagarnas nationalitet.
Artikel 161
Likvidation av återförsäkringsföretag
Om ett återförsäkringsföretag träder i likvidation ska de förplik
telser som följer av avtal som tecknats genom en filial eller inom
ramen för friheten att tillhandahålla tjänster inte behandlas annor
lunda än de förpliktelser som följer av företagets övriga
återförsäkringsavtal.
V
S
8
6
/
5
3
3
L
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
721
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/69
KAPITEL IX
Inom gemenskapen etablerade filialer till försäkrings- eller
återförsäkringsföretag med huvudkontor utanför
gemenskapen
A v s n i t t 1
S t a r t a n d e a v v e r k s a m h e t
Artikel 162
Principer för auktorisation och villkor
1.
Medlemsstaterna ska föreskriva auktorisation för företag
vars huvudkontor är beläget utanför gemenskapen och som vill
bedriva sådan verksamhet som avses i artikel 2.1 första stycket.
2.
En medlemsstat får bevilja auktorisation om företaget upp
fyller minst följande villkor:
a) Det har rätt enligt sitt eget lands lag att utöva
försäkringsverksamhet.
b) Det etablerar en filial inom den medlemsstats territorium där
företaget ansökt om auktorisation.
c) Det förbinder sig att på den plats där filialen är belägen upp
rätta till verksamheten hänförliga räkenskaper samt att där
förvara alla handlingar som hör till verksamheten.
d) Det utser en allmän representant som ska godkännas av
tillsynsmyndigheterna.
e) Det innehar tillgångar i den medlemsstat där företaget ansökt
om auktorisation av en storlek som motsvarar minst hälften
av den i artikel 129.1 d föreskrivna lägsta gränsen för mini
mikapitalkravet och deponerar en fjärdedel av detta tröskel
värde som säkerhet.
f) Det förbinder sig att täcka solvenskapitalkravet och minimi
kapitalkravet enligt kraven i artiklarna 100 och 128.
g) Det meddelar namn och adress på de skaderegleringsrepre
sentanter som utses i varje medlemsstat utom i den medlems
stat där auktorisationen söks, om de risker som ska täckas
klassificeras enligt klass 10 under del A i bilaga I, med undan
tag för fraktförares ansvar.
h) Det företer en verksamhetsplan enligt bestämmelserna i
artikel 163.
i) Det uppfyller kraven på företagsstyrning i avsnitt 2 av
kapitel IV.
3.
I detta kapitel avses med ”filial” varje form av stadigvarande
närvaro inom en medlemsstats territorium av ett företag som
avses i punkt 1, om det är auktoriserat i den medlemsstaten och
bedriver försäkringsverksamhet.
Artikel 163
Filialens verksamhetsplan
1.
Den verksamhetsplan som avses i artikel 162.2 h för en
filial ska innehålla följande:
a) Beskaffenheten av de risker eller åtaganden som företaget
avser att täcka.
b) Grundprinciperna för återförsäkring.
c) Skattningar av det kommande solvenskapitalkravet enligt
kapitel VI avsnitt 4 på grundval av en prognos för balansräk
ningen samt den beräkningsmetod som använts för dessa
skattningar.
d) Skattningar av det kommande minimikapitalkravet enligt
kapitel VI avsnitt 5 på grundval av en prognos för balansräk
ningen samt den beräkningsmetod som använts för dessa
skattningar.
e) Företagets medräkningsbara kapitalbas och primärkapital i
fråga om solvenskapitalkravet och minimikapitalkravet enligt
kapitel VI avsnitten 4 och 5.
f) Uppskattade kostnader för uppbyggnaden av administration
och övriga nödvändiga företagsfunktioner, medel som är
avsedda att täcka dessa kostnader och, om de risker som ska
täckas klassificeras enligt klass 18 i del A i bilaga I, tillgäng
liga medel för tillhandahållande av assistans.
g) Uppgifter om företagsstyrningssystemets struktur.
2.
Utöver de krav som anges i punkt 1 ska verksamhetsplanen,
beträffande de tre första räkenskapsåren, omfatta följande:
a) En prognos för balansräkningen.
b) Skattningar av storleken på de medel som är avsedda att täcka
försäkringstekniska avsättningar, minimikapitalkrav och
solvenskapitalkrav.
c) För skadeförsäkring:
i) Skattningar av driftskostnader utöver uppbyggnadskost
nader, särskilt löpande allmänna omkostnader och
provisioner.
ii) Skattningar av premier eller bidrag och kostnader för
försäkringsfall.
d) För livförsäkring ska även en detaljerad prognos lämnas över
intäkter och kostnader avseende direkt försäkring samt mot
tagen och avgiven återförsäkring.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
722
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
3.
När det gäller livförsäkring får medlemsstaterna kräva att
försäkringsföretag ska lämna regelbunden underrättelse om de
tekniska grunderna som använts vid beräkning av premietariffer
och försäkringstekniska avsättningar, så länge detta krav inte
utgör en förutsättning för att ett livförsäkringsföretag ska få
bedriva sin verksamhet.
Artikel 164
Överlåtelse av försäkringsbestånd
1.
Medlemsstaterna ska, på de villkor som fastställs i nationell
lagstiftning, tillåta att filialer, som upprättats inom deras territo
rier och som omfattas av detta kapitel, helt eller delvis överlåter
sina bestånd av försäkringsavtal till acceptföretag som är etable
rade i samma medlemsstat, förutsatt att tillsynsmyndigheterna i
den medlemsstaten eller, i tillämpliga fall, i den medlemsstat som
avses i artikel 167 intygar att acceptföretaget, även sedan hänsyn
tagits till överlåtelsen, har nödvändig medräkningsbar kapitalbas
för att täcka det solvenskapitalkrav som avses i artikel 100 första
stycket.
2.
Medlemsstaterna ska, på de villkor som fastställs i nationell
lagstiftning, tillåta att filialer, som upprättats inom deras territo
rier och som omfattas av detta kapitel, helt eller delvis överlåter
sina bestånd av försäkringsavtal till försäkringsföretag med
huvudkontor i en annan medlemsstat, förutsatt att tillsynsmyn
digheterna i den medlemsstaten intygar att acceptföretaget även
sedan hänsyn tagits till överlåtelsen har nödvändiga medräknings
bara egna medel för att täcka det solvenskapitalkrav som avses i
artikel 100 första stycket.
3.
Om en medlemsstat, på de villkor som fastställs i nationell
lagstiftning, tillåter att filialer, som upprättats inom dess territo
rium och som omfattas av detta kapitel, helt eller delvis överlåter
sina bestånd av försäkringsavtal till en filial, som omfattas av detta
kapitel och som upprättats i en annan medlemsstat, ska medlems
staten säkerställa att tillsynsmyndigheterna i acceptföretagets
hemmedlemsstat eller, i tillämpliga fall, i den medlemsstat som
avses i artikel 167 kan intyga följande:
a) Att acceptföretaget även sedan hänsyn tagits till överlåtelsen
har nödvändig medräkningsbar kapitalbas för att täcka
solvenskapitalkravet.
b) Att lagstiftningen i acceptföretagets hemmedlemsstat tillåter
en sådan överlåtelse.
c) Att hemmedlemsstaten har medgivit överlåtelsen.
4.
I de fall som avses i punkterna 1-3 ska den medlemsstat där
den överlåtande filialen är belägen godkänna överlåtelsen efter att
ha inhämtat medgivande från tillsynsmyndigheterna i den med
lemsstat där riskerna är belägna, eller den medlemsstat där åta
gandet gjorts om riskerna inte är belägna i den medlemsstaten.
5.
Tillsynsmyndigheterna i de medlemsstater som rådfrågas
ska, inom tre månader efter det att de mottagit begäran, lämna
sina yttranden eller medgivanden till tillsynsmyndigheterna i den
överlåtande filialens hemmedlemsstat. Om de rådfrågade myndig
heterna inte lämnar något svar inom denna tid ska detta anses lik
värdigt med ett tillstyrkande eller ett tyst medgivande.
6.
En överlåtelse som godkänts enligt punkterna 1–5 ska
offentliggöras på det sätt som fastställts i nationell lagstiftning i
den medlemsstat där riskerna är belägna eller där åtagandet gjorts.
Sådana överlåtelser ska automatiskt vara giltiga mot försäkrings
tagare, försäkrade och varje annan person som har rättigheter
eller skyldigheter till följd av de överlåtna avtalen.
Artikel 165
Försäkringstekniska avsättningar
Medlemsstaterna ska ålägga företagen att göra adekvata försäk
ringstekniska avsättningar till täckning av försäkrings- och åter
försäkringsförpliktelser inom respektive medlemsstats territorium
beräknade enligt kapitel VI avsnitt 2. Medlemsstaterna ska kräva
att företagen värderar tillgångar och skulder enligt i kapitel VI
avsnitt 1 och fastställer sina egna medel enligt kapitel VI avsnitt 3.
Artikel 166
Solvenskapitalkrav och minimikapitalkrav
1.
Varje medlemsstat ska inom sitt territorium kräva att eta
blerade filialer håller ett belopp av medräkningsbar kapitalbas i
form av sådana tillgångar som avses i artikel 98.3.
Solvenskapitalkravet och minimikapitalkravet ska beräknas i
enlighet med bestämmelserna i kapitel VI avsnitten 4 och 5.
Vid beräkning av solvenskapitalkravet och minimikapitalkravet,
för såväl skadeförsäkring som livförsäkring, ska dock hänsyn tas
till endast den berörda filialens verksamhet.
2.
Beloppet av det medräkningsbara primärkapital som krävs
för att täcka minimikapitalkravet och tröskelvärdet för detta krav
ska vara sammansatt enligt bestämmelserna i artikel 98.4.
3.
Beloppet av det medräkningsbara primärkapitalet får inte
vara mindre än hälften av den lägsta gräns som föreskrivs i arti
kel 129.1 d.
Den deposition som ska göras enligt artikel 162.2 e ska inräknas
i det medräkningsbara primärkapital som ska täcka
minimikapitalkravet.
4.
De tillgångar som motsvarar solvenskapitalkravet ska till
minst ett belopp motsvarande minimikapitalkravet finnas i den
medlemsstat där verksamheten bedrivs och överskjutande till
gångar inom gemenskapen.
V
S
0
7
/
5
3
3
L
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
723
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/71
Artikel 167
Förmåner för företag som är auktoriserade i mer än en
medlemsstat
1.
Företag som har ansökt om eller beviljats auktorisation i
mer än en medlemsstat får ansöka om följande förmåner, som får
medges endast gemensamt:
a) Det solvenskapitalkrav om anges i artikel 166 ska beräknas
på grundval av hela den verksamhet som företaget bedriver
inom gemenskapen.
b) Den deposition som krävs enligt artikel 162.2 e ska göras
endast i en av de berörda medlemsstaterna.
c) De tillgångar som motsvarar minimikapitalkravet får i enlig
het med artikel 134 placeras i vilken som helst av de med
lemsstater där företaget bedriver sin verksamhet.
I de fall som avses i första stycket a ska man vid beräkningen
endast beakta transaktioner som genomförts av samtliga filialer
som är etablerade inom gemenskapen.
2.
Ansökan om tillgång till de förmåner som anges i punkt 1
ska göras till tillsynsmyndigheterna i den berörda medlemsstaten.
I ansökan ska anges den myndighet i medlemsstaten som i fram
tiden ska utöva tillsyn av solvensen för den totala verksamhet som
utövas av de filialer som företaget etablerat inom gemenskapen.
Företagets val av myndighet ska motiveras.
Den deposition som avses i artikel 162.2 e ska göras i den
medlemsstaten.
3.
Medgivande från tillsynsmyndigheterna i samtliga medlems
stater som mottagit en sådan ansökan fordras för beviljande av de
förmåner som anges i punkt 1.
Dessa förmåner ska börja gälla från och med den dag då den av
företaget valda tillsynsmyndigheten meddelar de övriga tillsyns
myndigheterna att den kommer att kontrollera solvensen för den
totala verksamhet som bedrivs av företagets filialer inom
gemenskapen.
Den valda tillsynsmyndigheten ska från de övriga medlemssta
terna inhämta erforderliga upplysningar om den totala solvensen
för de filialer företaget etablerat inom deras territorier.
4.
De enligt punkterna 1, 2 och 3 medgivna förmånerna ska
återkallas samtidigt av samtliga berörda medlemsstater på initia
tiv av en eller flera av dessa.
Artikel 168
Redovisning, uppgifter för stabilitetstillsyn och statistik
samt företag i svårigheter
Artiklarna 34, 139.3, 140 och 141 ska tillämpas på detta avsnitt.
Vid tillämpningen av artiklarna 137–139, då ett företag befunnits
berättigat till förmånerna enligt artikel 167.1, 167.2 och 167.3,
ska den tillsynsmyndighet som svarar för verifieringen av solven
sen för de filialer företaget etablerat inom gemenskapen, likställas
med tillsynsmyndigheten i den medlemsstat där ett företag eta
blerat i gemenskapen har sitt huvudkontor.
Artikel 169
Åtskillnad mellan skade- och livförsäkring
1.
Filialer som avses i detta avsnitt får inte samtidigt inom
samma medlemsstat bedriva liv- och skadeförsäkringsverksamhet.
2.
Med avvikelse från punkt 1 får medlemsstaterna bestämma
att de filialer som avses i detta avsnitt och som vid relevant tid
punkt enligt artikel 73.5 första stycket samtidigt bedrev båda
verksamheterna i en medlemsstat får fortsätta med detta, förut
satt att det för varje verksamhet upprättas en särskild förvaltning
i enlighet med artikel 74.
3.
Varje medlemsstat som med stöd av artikel 73.5 andra
stycket föreskriver att försäkringsföretag etablerade inom dess ter
ritorium ska upphöra att samtidigt bedriva de verksamheter inom
vilka de var verksamma vid den relevanta tidpunkt som avses i
artikel 73.5 första stycket ska ställa detta krav även på filialer som
avses i detta avsnitt och som är etablerade inom dess territorium
och samtidigt bedriver båda verksamheterna där.
Medlemsstaterna får föreskriva att de filialer som avses i detta
avsnitt och vars huvudkontor samtidigt bedriver båda verksam
heterna, och som vid de tidpunkter som anges i artikel 73.5 för
sta stycket i en medlemsstat enbart bedrev
livförsäkringsverksamhet, får fortsätta med sin verksamhet där.
Om företaget önskar bedriva skadeförsäkringsverksamhet inom
samma territorium, får det bedriva livförsäkringsverksamhet
endast genom ett dotterföretag.
Artikel 170
Återkallelse av auktorisation för företag som är
auktoriserade i mer än en medlemsstat
Om den i artikel 167.2 nämnda myndigheten återkallar en auk
torisation, ska den anmäla detta till tillsynsmyndigheterna i de
övriga medlemsstater där företaget bedriver verksamhet, varpå
dessa ska vidta behövliga åtgärder.
Om skälet till återkallelsen är att solvensen är otillräcklig i förhål
lande till vad som föreskrivits av de medlemsstater som beviljat en
ansökan enligt artikel 167, ska även de medlemsstater som bevil
jat sådana ansökningar återkalla sina auktorisationer.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
724
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
Artikel 171
Avtal med tredjeländer
Gemenskapen får genom avtal som med stöd av fördraget träffas
med ett eller flera tredjeländer, och på villkor om reciprocitet,
medge tillämpning av bestämmelser som avviker från bestämmel
serna i detta avsnitt, för att garantera ett tillfredsställande skydd
för försäkringstagare och försäkrade i medlemsstaterna.
A v s n i t t 2
Å t e r f ö r s ä k r i n g
Artikel 172
Likvärdighet
1.
Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder som speci
ficerar kriterierna för att bestämma om den solvensordning som
ett tredjeland tillämpar på återförsäkringsverksamheter som
bedrivs av företag med huvudkontor i det tredjelandet är likvär
dig med den som fastställs genom avdelning I.
Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta
direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det
föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.
2.
Kommissionen får i enlighet med det föreskrivande förfa
rande som avses i artikel 301.2 och med beaktande av de krite
rier som antagits i enlighet med punkt 1 anta beslut om huruvida
den solvensordning som ett tredjeland tillämpar på återförsäk
ringsverksamheter som bedrivs av företag med huvudkontor i
samma tredjeland är likvärdig med den som fastställs genom
avdelning I.
Dessa beslut ska ses över regelbundet.
3.
Om solvensordningen i ett tredjeland enligt punkt 2 har
bedömts vara likvärdig med den i detta direktiv ska återförsäk
ringsavtal som ingås med företag med huvudkontor i detta tred
jeland behandlas på samma sätt som återförsäkringsavtal med
företag som är auktoriserade enligt detta direktiv.
Artikel 173
Förbud mot pantsättning av tillgångar
Medlemsstaterna får inte, för upprättandet av försäkringstekniska
avsättningar, behålla eller införa något system med bruttoreser
ver som kräver att tillgångar pantsätts för att täcka ej intjänade
premier och oreglerade skador i de fall då återförsäkraren är ett
försäkrings- eller återförsäkringsföretag i tredjeland vars solvens
ordning i enlighet med artikel 172 bedöms vara likvärdig med
den som fastställs genom detta direktiv.
Artikel 174
Principer och villkor för utövande av
återförsäkringsverksamhet
En medlemsstat ska inte på återförsäkringsföretag hemmahörande
i tredjeland som inleder eller redan bedriver återförsäkringsverk
samhet inom dess territorium tillämpa bestämmelser som leder
till att dessa behandlas gynnsammare än återförsäkringsföretag
med huvudkontor i den medlemsstaten.
Artikel 175
Avtal med tredjeländer
1.
Kommissionen får lägga fram förslag till rådet beträffande
förhandlingar om avtal med ett eller flera tredjeländer om meto
derna för att utöva extra tillsyn över följande:
a) Återförsäkringsföretag från tredjeländer, som bedriver åter
försäkringsverksamhet inom gemenskapen.
b) Återförsäkringsföretag hemmahörande i gemenskapen, som
bedriver återförsäkringsverksamhet inom ett tredjelands
territorium.
2.
De avtal som avses i punkt 1 ska särskilt syfta till att på vill
kor av likvärdighet i stabilitetsregleringen säkerställa effektivt
marknadstillträde inom varje avtalsparts territorium och innehålla
föreskrifter om ömsesidigt erkännande av tillsynsregler och praxis
på återförsäkringsområdet. De ska också syfta till att säkerställa
följande:
a) Att tillsynsmyndigheterna i medlemsstaterna kan erhålla de
upplysningar som krävs för tillsynen över återförsäkringsfö
retag med huvudkontor inom gemenskapen som bedriver
verksamhet inom de berörda tredjeländernas territorier.
b) Att tillsynsmyndigheterna i tredjeland kan erhålla de upplys
ningar som krävs för tillsynen över återförsäkringsföretag
med huvudkontor inom deras territorier som bedriver verk
samhet inom gemenskapen.
3.
Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 300.1
och 300.2 i fördraget ska kommissionen med bistånd av Europe
iska försäkrings- och tjänstepensionskommittén granska resulta
ten av de förhandlingar som avses i punkt 1 i den här artikeln och
den situation som dessa ger upphov till.
KAPITEL X
Dotterföretag till försäkrings- och återförsäkringsföretag för
vilka ett tredjelands lag gäller och sådana företags förvärv av
innehav
Artikel 176
Information från medlemsstaterna till kommissionen
Medlemsstaternas tillsynsmyndigheter ska underrätta kommissio
nen och tillsynsmyndigheterna i övriga medlemsstater om varje
auktorisation av ett direkt eller indirekt dotterföretag till ett eller
flera moderföretag för vilka ett tredjelands lag gäller.
Underrättelsen ska också innehålla en uppgift om den berörda
företagsgruppens struktur.
V
S
2
7
/
5
3
3
L
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
725
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/73
När ett företag, som omfattas av ett tredjelands lagstiftning, för
värvar ett innehav i ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag
som är auktoriserat i gemenskapen så att detta försäkrings- eller
återförsäkringsföretag skulle bli ett dotterföretag till tredjelands
företaget ska tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten under
rätta kommissionen och tillsynsmyndigheterna i övriga
medlemsstater om detta.
Artikel 177
Behandling i tredjeland av försäkrings- och
återförsäkringsföretag hemmahörande i gemenskapen
1.
Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen om alla svå
righeter av allmän natur som deras försäkrings- eller återförsäk
ringsföretag mött vid etablering och utövande av verksamhet i ett
tredjeland eller vid pågående verksamhet i ett tredjeland.
2.
Kommissionen ska periodvis överlämna en rapport till rådet
om behandlingen i tredjeland av försäkrings- och återförsäkrings
företag som auktoriserats i gemenskapen med avseende på
följande:
a) Etablering i tredjeland av försäkrings- eller återförsäkringsfö
retag som är auktoriserade i gemenskapen.
b) Förvärv av innehav i försäkrings- och återförsäkringsföretag
i tredjeland.
c) Fortsatt försäkrings- och återförsäkringsverksamhet i sådana
etablerade företag.
d) Tillhandahållande över nationsgränserna av försäkrings- och
återförsäkringstjänster från gemenskapen till tredjeland.
Kommissionen ska till rådet överlämna rapporterna jämte lämp
liga förslag eller rekommendationer.
AVDELNING II
SÄRSKILDA BESTÄMMELSER FÖR FÖRSÄKRING OCH
ÅTERFÖRSÄKRING
KAPITEL I
Tillämplig lag och villkor för avtal om direkt försäkring
A v s n i t t 1
T i l l ä m p l i g l a g
Artikel 178
Tillämplig lag
Varje medlemsstat som inte omfattas av tillämpningen av förord
ning (EG) nr 593/2008 ska tillämpa bestämmelserna i den förord
ningen för att fastställa vilken lag som ska vara tillämplig på
försäkringsavtal som omfattas av artikel 7 i den förordningen.
A v s n i t t 2
O b l i g a t o r i s k f ö r s ä k r i n g
Artikel 179
Anknutna skyldigheter
1.
Skadeförsäkringsföretagen får erbjuda och meddela obliga
torisk försäkring på de villkor som anges i denna artikel.
2.
När en medlemsstat föreskriver skyldighet att teckna försäk
ring, ska ett försäkringsavtal anses uppfylla en sådan skyldighet
endast om det följer de särskilda bestämmelser som gäller för
sådan försäkring i den medlemsstaten.
3.
Om en medlemsstat föreskriver obligatorisk försäkring och
det krävs att försäkringsföretaget ska anmäla till tillsynsmyndig
heterna att försäkringsskyddet upphört, får detta upphörande
göras gällande gentemot skadelidande tredje man endast under de
förutsättningar som fastställts av denna medlemsstat.
4.
Varje medlemsstat ska underrätta kommissionen om de ris
ker för vilka försäkring är obligatorisk enligt medlemsstatens lag
stiftning, och därvid ange följande:
a) De särskilda föreskrifter som gäller för sådan försäkring.
b) De uppgifter som ska anges i ett det intyg som ett skadeför
säkringsföretag är skyldigt att utfärda till en försäkrad, i fall
där denna medlemsstat fordrar bevis om att skyldigheten att
teckna försäkring har uppfyllts.
En medlemsstat får kräva att bland de uppgifter som avses i första
stycket b ska finnas en förklaring av försäkringsföretaget att för
säkringsavtalet är i överensstämmelse med de särskilda bestäm
melser som gäller för sådan försäkring.
Kommissionen ska i Europeiska unionens officiella tidning offentlig
göra de uppgifter som avses i första stycket b.
A v s n i t t 3
D e t a l l m ä n n a b ä s t a
Artikel 180
Det allmänna bästa
Den medlemsstat där en risk är belägen eller medlemsstaten för
åtagandet får inte hindra en försäkringstagare från att teckna ett
avtal med ett försäkringsföretag som auktoriserats på de villkor
som anges i artikel 14 om ingåendet av detta avtal inte strider mot
bestämmelser till skydd för det allmänna bästa i den medlemsstat
där risken är belägen eller i medlemsstaten för åtagandet.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
726
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
A v s n i t t 4
F ö r s ä k r i n g s v i l l k o r o c h p r e m i e t a r i f f e r
Artikel 181
Skadeförsäkring
1.
Medlemsstaterna får inte kräva förhandsgodkännande eller
löpande anmälan av allmänna och särskilda avtalsvillkor, premie
tariffer eller formulär och andra tryckta handlingar som ett för
säkringsföretag avser att använda i sina mellanhavanden med
försäkringstagarna.
Medlemsstaterna får kräva att sådana avtalsvillkor och andra
dokument företes vid enstaka tillfällen endast i syfte att kontrol
lera att nationella bestämmelser om försäkringsavtal följs. Sådana
krav får inte vara en förutsättning för att företag ska få bedriva
verksamhet.
2.
En medlemsstat som föreskriver obligatorisk försäkring får
kräva att försäkringsföretag ska överlämna de allmänna och sär
skilda villkoren för sådan försäkring till sin tillsynsmyndighet
innan de får spridas.
3.
Medlemsstaterna får inte upprätthålla eller införa krav på
förhandsanmälan eller förhandsgodkännande av föreslagna pre
miehöjningar, om detta inte är en del av allmänna
priskontrollsystem.
Artikel 182
Livförsäkring
Medlemsstaterna får inte kräva förhandsgodkännande av eller
regelbundna underrättelser om allmänna och särskilda försäk
ringsvillkor, premietariffer, tekniska grunder som särskilt använts
för beräkning av premietariffer och försäkringstekniska avsätt
ningar, eller formulär och andra tryckta handlingar som ett liv
försäkringsföretag avser att använda i sina mellanhavanden med
försäkringstagarna.
Hemmedlemsstaten får dock, uteslutande i syfte att kontrollera
efterlevnaden av nationella bestämmelser rörande försäkringsma
tematiska principer, kräva regelmässig underrättelse om de tek
niska grunder som använts vid beräkning av premietariffer och
försäkringstekniska avsättningar. Dessa krav får inte vara en för
utsättning för att ett försäkringsföretag ska få bedriva verksamhet.
A v s n i t t 5
I n f o r m a t i o n t i l l f ö r s ä k r i n g s t a g a r n a
U n d e r a v s n i t t 1
S k a d e f ö r s ä k r i n g
Artikel 183
Allmän information till försäkringstagare
1.
Innan ett skadeförsäkringsavtal ingås ska skadeförsäkrings
företaget informera försäkringstagaren om följande:
a) Vilken lag som ska tillämpas på avtalet, om parterna inte har
fritt val.
b) Att parterna fritt kan välja vilken lag som ska tillämpas, och
vilken lag försäkringsgivaren föreslår.
Försäkringsföretaget ska också informera varje försäkringstagare
om på vilket sätt försäkringstagarnas klagomål beträffande avta
len handläggs och även, i förekommande fall, vilket särskilt organ
som handhar sådana klagomål, utan att detta inskränker försäk
ringstagarens rätt att vidta rättsliga åtgärder.
2.
De förpliktelser som avses i punkt 1 ska gälla endast om för
säkringstagaren är en fysisk person.
3.
Närmare bestämmelser för genomförandet av punkterna 1
och 2 ska fastställas av den medlemsstat där risken är belägen.
Artikel 184
Ytterligare information beträffande skadeförsäkring som
erbjuds med stöd av etableringsfriheten eller friheten att
tillhandahålla tjänster
1.
När en skadeförsäkring erbjuds med stöd av etableringsfri
heten eller friheten att tillhandahålla tjänster ska försäkringstaga
ren, innan något åtagande görs, underrättas om i vilken
medlemsstat huvudkontoret eller, i tillämpliga fall, filialen med
vilken avtalet ska ingås är belägen.
Varje handling som lämnas ut till försäkringstagaren ska innehålla
den information som avses i första stycket.
Bestämmelserna i första och andra styckena ska inte tillämpas på
stora risker.
2.
I avtalet eller andra handlingar som ger försäkringsskydd,
samt i försäkringsansökningen, i den mån den är bindande för
sökanden, ska finnas uppgift om adressen till huvudkontoret eller,
i tillämpliga fall, till den filial till skadeförsäkringsföretaget som
ger skyddet.
V
S
4
7
/
5
3
3
L
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
727
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/75
Medlemsstaterna får kräva att namn på och adress till den repre
sentant för skadeförsäkringsföretaget som avses i artikel 148.2 a
även ska anges i de handlingar som avses i första stycket i denna
punkt.
U n d e r a v s n i t t 2
L i v f ö r s ä k r i n g
Artikel 185
Information till försäkringstagare
1.
Innan ett livförsäkringsavtal ingås ska minst den informa
tion som anges i punkterna 2-4 lämnas till försäkringstagaren.
2.
Följande uppgifter om livförsäkringsföretaget ska meddelas:
a) Företagets namn och företagsform.
b) Medlemsstat i vilken huvudkontoret och, i tillämpliga fall,
den filial där avtalet ingås, är beläget.
c) Huvudkontorets adress och i tillämpliga fall adressen till den
filial som ingår avtalet.
d) En konkret hänvisning till den i artikel 51 nämnda lägesrap
porten om solvens och finansiell ställning, som gör denna
information lättillgänglig för försäkringstagaren.
3.
Följande uppgifter om åtagandet ska meddelas:
a) Definition av förmåner och optioner.
b) Avtalets löptid.
c) Hur avtalet kan avbrytas.
d) Hur premier ska betalas och premieperioder.
e) Hur återbäring beräknas och fördelas.
f) Angivande av återköpsvärde, fribrevsvärde och i vilken
omfattning dessa är garanterade.
g) Uppgifter om premier för varje förmån, såväl huvudförmå
ner som, i tillämpliga fall, tilläggsförmåner.
h) I fråga om fondförsäkringsavtal uppgifter om de andelar till
vilka förmånerna är knutna.
i) Uppgift om vilka slags tillgångar som fondförsäkringsavtal är
baserade på.
j) Sättet för utövandet av uppsägningsrätten.
k) Allmän information om de skatteregler som gäller för aktu
ell försäkringstyp.
l) Sättet för handläggning av klagomål på försäkringsavtal från
försäkringstagare, försäkrade eller förmånstagare och, i före
kommande fall, förekomsten av ett särskilt organ som hand
lägger sådana klagomål utan inskränkning av rätten att vidta
rättsliga åtgärder.
m) Vilken lag som ska tillämpas på avtalet om parterna inte har
fritt val eller, om parterna har frihet att välja vilken lag som
ska tillämpas, den lag livförsäkringsföretaget föreslår.
4.
Dessutom ska särskild information tillhandahållas så att för
säkringstagaren verkligen förstår de risker som avtalet innebär
och som denne därmed tar.
5.
Försäkringstagaren ska under hela avtalstiden hållas infor
merad om ändringar i fråga om följande information:
a) Allmänna och särskilda försäkringsvillkor.
b) Livförsäkringsföretagets namn och företagsform eller huvud
kontorets adress och, i tillämpliga fall, adressen till den filial
som ingått avtalet.
c) Alla uppgifter som är upptagna i punkt 3 d–j vid ändring av
försäkringsvillkoren eller den lagstiftning som gäller för
avtalet.
d) Årligen uppgift om återbäringssituationen.
Om försäkringsgivaren i samband med ett erbjudande om eller
tecknandet av ett livförsäkringsavtal presenterar siffror avseende
storleken på potentiella betalningar som överstiger de kontraktu
ella betalningarna, ska försäkringsgivaren ge försäkringstagaren
ett exempel på en beräkning i vilken det potentiella slutliga ersätt
ningsbeloppet beräknas utifrån premieinbetalningarna vid tre
olika räntesatser. Detta ska inte gälla för terminsförsäkringar och
terminskontrakt. Försäkringsgivaren ska informera försäkringsta
garen på ett tydligt och lättbegripligt sätt om att beräkningsexem
plet endast är en beräkningsmodell som grundar sig på teoretiska
antaganden, och att försäkringstagaren inte kan ställa några avtals
grundade anspråk utifrån beräkningsexemplet.
När det gäller försäkringar med rätt till andel i överskott ska för
säkringsgivaren årligen skriftligt informera försäkringstagaren om
läget för försäkringstagarens fordringar, inklusive rätten till andel
i överskottet. Dessutom ska försäkringsgivaren, när denne har
presenterat siffror över den potentiella framtida utvecklingen för
rätten till andel i överskott, informera försäkringstagaren om skill
nader mellan den faktiska utvecklingen och de ursprungliga
uppgifterna.
6.
Den information som avses i punkterna 2-5 ska vara klart
och tydligt formulerad och avfattad på ett officiellt språk i den
medlemsstat där åtagandet gjorts.
Informationen får dock lämnas på ett annat språk om försäkrings
tagaren begär det och medlemsstatens lagstiftning tillåter det eller
om försäkringstagaren har frihet att välja tillämplig lag.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
728
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
7.
Den medlemsstat i vilken åtagandet gjorts får kräva att liv
försäkringsföretagen ska lämna information utöver den som för
tecknas i punkterna 2-5 endast om det är nödvändigt för att
försäkringstagaren rätt ska förstå de väsentliga delarna av
åtagandet.
8.
Närmare regler för genomförandet av punkterna 1–7 ska
fastställas av den medlemsstat där åtagandet har gjorts.
Artikel 186
Uppsägningstid
1.
Medlemsstaterna ska föreskriva att försäkringstagare som
ingår individuella livförsäkringsavtal ska kunna säga upp avtalen
inom en tid av mellan 14 och 30 dagar från den dag de informe
rades om ingåendet av avtalen.
Försäkringstagarnas uppsägning ska innebära att de befrias från
alla framtida förpliktelser som följer av avtalet.
Andra rättsverkningar av och förutsättningar för uppsägning ska
bestämmas genom den lag som ska tillämpas på avtalet, i synner
het såvitt avser det sätt på vilket försäkringstagaren ska informe
ras om att avtal har ingåtts.
2.
Medlemsstaterna får välja att inte tillämpa punkt 1 i följande
fall:
a) Om ett avtal har en giltighetstid om sex månader eller mindre.
b) I fall då försäkringstagaren, på grund av sin ställning eller på
grund av de omständigheter under vilka avtalet ingåtts inte är
i behov av särskilt skydd.
Om medlemsstaterna utnyttjar den valmöjlighet som avses i för
sta stycket ska de i sin lagstiftning särskilt ange detta förhållande.
KAPITEL II
Bestämmelser som särskilt avser skadeförsäkring
A v s n i t t 1
A l l m ä n n a b e s t ä m m e l s e r
Artikel 187
Försäkringsvillkor
Till allmänna och särskilda försäkringsvillkor ska inte räknas vill
kor som, i ett enskilt fall, är betingade av särskilda omständighe
ter som hänför sig till den risk som ska försäkras.
Artikel 188
Upphävande av monopol
Medlemsstaterna ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att säker
ställa att de etableringsmonopol inom vissa klasser som beviljats
organ etablerade inom deras territorier och som avses i artikel 8
upphävs.
Artikel 189
Deltagande i nationella garantisystem
Värdmedlemsstaterna får föreskriva att skadeförsäkringsföretag på
samma sätt som skadeförsäkringsföretag som fått tillstånd inom
deras territorier ska ansluta sig till och delta i varje garantisystem
som är avsett att säkerställa utbetalning av försäkringsersättning
till försäkringstagare och skadelidande tredje man.
A v s n i t t 2
K o a s s u r a n s i n o m g e m e n s k a p e n
Artikel 190
Koassuransverksamhet inom gemenskapen
1.
Detta avsnitt ska tillämpas på koassuransverksamhet inom
gemenskapen, vilken utgörs av den koassuransverksamhet som
avser en eller flera av de risker som klassificerats enligt klasserna
3–16 i del A i bilaga I och som uppfyller följande villkor:
a) Risken är en stor risk.
b) Risken täcks genom ett enda avtal med en samlad premie och
för samma termin av två eller flera försäkringsgivare, som var
och en ansvarar för sin del som ”koassuradörer” och av vilka
en ska vara ledande försäkringsföretag.
c) Risken finns inom gemenskapen.
d) För att kunna täcka risken behandlas det ledande försäkrings
företaget som om det vore det försäkringsföretag som täcker
hela risken.
e) Minst en av koassuradörerna deltar i avtalet genom ett huvud
kontor eller en filial etablerad i en annan medlemsstat än den
där det ledande försäkringsföretaget är etablerat.
f) Det ledande försäkringsföretaget åtar sig till fullo den roll
som tillkommer det enligt gällande praxis för koassurans
verksamhet och särskilt fastställer försäkringsvillkor och
tariffer.
2.
Artiklarna 147–152 ska endast tillämpas på det ledande
försäkringsföretaget.
V
S
6
7
/
5
3
3
L
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
729
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/77
3.
Koassuransverksamhet som inte uppfyller villkoren i
punkt 1 ska omfattas av bestämmelserna i detta direktiv med
undantag av det här avsnittet.
Artikel 191
Deltagande i koassurans inom gemenskapen
Försäkringsföretagens rätt att delta i koassuransverksamhet inom
gemenskapen får inte villkoras av andra bestämmelser än de som
föreskrivs i detta avsnitt.
Artikel 192
Försäkringstekniska avsättningar
Storleken på de försäkringstekniska avsättningarna ska bestäm
mas av de olika koassuradörerna enligt de regler som gäller i deras
hemmedlemsstat eller, om sådana regler saknas, enligt gällande
praxis i den medlemsstaten.
De försäkringstekniska avsättningarna ska dock vara minst lika
stora som de som fastställts av den ledande assuradören enligt de
regler som gäller i dennes hemmedlemsstat.
Artikel 193
Statistik
Hemmedlemsstaterna ska se till att koassuradörerna för statistik
som visar omfattningen av den koassuransverksamhet inom
gemenskapen som de deltar i, med angivande av vilka medlems
stater som omfattas.
Artikel 194
Behandling av koassuransavtal vid likvidationsförfaranden
Om ett försäkringsföretag träder i likvidation, ska de åtaganden
som följer av koassuransavtal inom gemenskapen infrias på
samma sätt som de åtaganden som hänför sig till försäkringsfö
retagets övriga försäkringsavtal, oavsett försäkringstagarens eller
förmånstagarnas nationalitet.
Artikel 195
Informationsutbyte mellan tillsynsmyndigheter
Vid genomförandet av detta avsnitt ska medlemsstaternas tillsyns
myndigheter, inom ramen för det samarbete som avses i avdel
ning I kapitel IV avsnitt 5, utbyta all information som erfordras.
Artikel 196
Samarbete under genomförandet
Kommissionen och medlemsstaternas tillsynsmyndigheter ska i
nära samarbete följa upp de svårigheter som kan uppkomma vid
genomförandet av detta avsnitt.
Inom ramen för detta samarbete ska de särskilt uppmärksamma
sådan tillämpning som tyder på att det ledande försäkringsföre
taget inte fullgör sitt åtagande enligt gällande praxis inom koas
suranssektorn eller att täckningen av föreliggande risker
uppenbart inte kräver deltagande av två eller flera assuradörer.
A v s n i t t 3
A s s i s t a n s
Artikel 197
Verksamhet liknande reseförsäkring
Medlemsstaterna får föreskriva att tillhandahållande av räddnings
tjänster till personer som råkat i svårigheter under andra omstän
digheter än de som nämns i artikel 2.2 ska omfattas av detta
direktiv.
Om en medlemsstat föreskriver detta, ska den behandla sådan
verksamhet som om den ingick i klass 18 i del A i bilaga I.
Andra stycket ska inte på något sätt påverka möjligheterna till
sådan klassificering som anges i bilaga I när det gäller verksamhet
som uppenbart ingår i andra klasser.
A v s n i t t 4
R ä t t s s k y d d s f ö r s ä k r i n g
Artikel 198
Tillämpningsområde för detta avsnitt
1.
Detta avsnitt ska tillämpas på rättsskyddsförsäkring som
avses i klass 17 i bilaga I del A, genom vilken ett försäkringsföre
tag åtar sig att, mot betalning av premie, bära kostnaderna för rät
tsliga förfaranden och tillhandahålla andra tjänster som har direkt
anknytning till vad en sådan försäkring omfattar, främst i följande
syften:
a) Att tillförsäkra ersättning för den förlust eller skada som den
försäkrade åsamkats antingen genom uppgörelse som skett
utanför domstol, eller genom civilrättsligt eller straffrättsligt
förfarande.
b) Att försvara eller företräda den försäkrade vid civilrättsliga,
straffrättsliga eller förvaltningsrättsliga förfaranden eller vid
andra liknande förfaranden eller i anledning av att ersätt
ningskrav har riktats mot denna person.
2.
Detta avsnitt ska inte gälla något av följande:
a) Rättsskyddsförsäkring avseende tvister eller risker som här
rör från eller har samband med användning av havsgående
fartyg.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
730
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
b) Åtgärder som ett försäkringsföretag, inom ramen för ansvars
försäkring, vidtar för att försvara eller företräda den försäk
rade i en undersökning eller en förhandling, om åtgärderna
samtidigt utövas för tillvaratagande av detta försäkringsföre
tags egna intressen inom ramen för sådan försäkring.
c) Om en medlemsstat bestämmer detta, rättsskyddsförsäkring
meddelad av en assistansförsäkringsgivare som uppfyller föl
jande villkor:
i) Verksamheten utövas i en annan medlemsstat än den där
den försäkrade har sin stadigvarande bostad.
ii) Verksamheten utgör del av ett avtal som täcker uteslu
tande assistans för personer som hamnar i svårigheter
under resa eller vid vistelse utanför hemorten eller den
stadigvarande bostaden.
I det fall som avses i första stycket c ska det i avtalet tydligt anges
att skyddet i fråga är begränsat till sådana omständigheter som
anges i det ledet och är underordnat i förhållande till assistansen.
Artikel 199
Separata avtal
Rättsskyddsförsäkring ska antingen meddelas genom ett avtal
som är skilt från det som upprättas för andra klasser, eller tas upp
som en separat del av ett försäkringsbrev med särskilt angivande
av rättsskyddets omfattning samt, om medlemsstaten så begär, det
motsvarande premiebeloppet.
Artikel 200
Handläggning av skadeärenden
1.
Hemmedlemsstaten ska säkerställa att försäkringsföretag i
enlighet med det alternativ som medlemsstaten valt eller efter eget
val, om medlemsstaten samtycker till detta, antar minst en av de
metoder för handläggning av skadeärenden som anges i punk
terna 2, 3 och 4.
Oavsett vilken lösning som väljs ska de rättsskyddsförsäkrades
intressen anses likvärdigt tillvaratagna enligt detta avsnitt.
2.
Försäkringsföretag ska se till att ingen anställd som har
befattning med handläggningen av skadeärenden inom rätts
skyddsförsäkring eller med därmed sammanhängande juridisk
rådgivning samtidigt utövar liknande verksamhet inom ett annat
företag som är knutet till det första försäkringsföretaget finansiellt,
kommersiellt eller administrativt och som omfattar en eller flera
av de andra klasser som anges i bilaga I.
Försäkringsföretag med blandad verksamhet ska se till att ingen
anställd som har befattning med handläggningen av skadeären
den eller med därmed sammanhängande juridisk rådgivning sam
tidigt utövar liknande verksamhet inom en annan klass som ingår
i företagets verksamhet.
3.
Försäkringsföretaget ska anförtro handläggningen av ska
deärenden avseende rättsskyddsförsäkring till ett företag som är
en särskild juridisk person. Detta företag ska anges i ett sådant sär
skilt försäkringsavtal eller i en sådan separat del av ett avtal som
avses i artikel 199.
Om det företag som är en särskild juridisk person har anknytning
till ett försäkringsföretag som är verksamt inom en eller flera av
de andra klasser som anges i bilaga I del A, får de anställda som
handlägger skadeärenden eller bistår med juridisk rådgivning i
samband med sådan handläggning i det företag som är en särskild
juridisk person inte samtidigt utöva samma eller liknande uppgif
ter i det andra försäkringsföretaget. Medlemsstaterna får före
skriva samma krav för medlemmarna i förvaltnings-, lednings-
eller tillsynsorganen.
4.
Avtalet ska innehålla en bestämmelse om att de försäkrade
har rätt att, från den tidpunkt då de kan rikta anspråk mot för
säkringsgivaren, fritt utse advokat eller, i den utsträckning det
medges i nationell lag, någon annan person med de kvalifikatio
ner som behövs för att tillvarata de försäkrades intressen.
Artikel 201
Fritt val av advokat
1.
I varje avtal om rättsskyddsförsäkring ska följande uttryck
ligen anges:
a) Att de försäkrade fritt ska kunna välja advokat eller någon
annan person som har kvalifikationer enligt nationell lag att
försvara eller företräda dem eller i övrigt tillvarata deras
intressen vid undersökningar eller förhandlingar.
b) Att de försäkrade fritt ska kunna välja advokat eller, om de
föredrar det och i den utsträckning det medges i nationell lag,
någon annan person med de kvalifikationer som behövs för
att tillvarata deras intressen närhelst en intressekonflikt
uppstår.
2.
I detta avsnitt avses med ”advokat” en person som har rätt
att utöva sin yrkesverksamhet under en av de benämningar som
anges i rådets direktiv 77/249/EEG av den 22 mars 1977 om
underlättande för advokater att effektivt begagna sig av friheten
att tillhandahålla tjänster
(1) EGT L 78, 26.3.1977, s. 17.
(1).
V
S
8
7
/
5
3
3
L
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
731
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/79
Artikel 202
Undantag från det fria valet av advokat
1.
Medlemsstaterna får medge undantag från artikel 201.1 för
rättsskyddsförsäkring, om samtliga följande villkor är uppfyllda:
a) Försäkringen är begränsad till de försäkringsfall som upp
kommer genom användning av vägfordon inom den berörda
medlemsstatens territorium.
b) Försäkringen är förenad med ett avtal om erbjudande av
assistans vid olyckshändelse eller skadefall där ett vägfordon
är inblandat.
c) Varken rättsskyddsförsäkringsföretaget eller assistansförsäk
ringsgivaren meddelar någon form av ansvarsförsäkring.
d) Sådana åtgärder har vidtagits att helt oberoende advokater
bistår och företräder vardera parten i en tvist, när parterna är
rättsskyddsförsäkrade hos samma försäkringsföretag.
2.
Ett undantag som medgivits enligt punkt 1 ska inte inverka
på tillämpningen av artikel 200.
Artikel 203
Skiljeförfarande
Medlemsstaterna ska besluta om skiljeförfarande eller andra för
faranden som ger motsvarande garantier om objektivitet för att
lösa tvister mellan den som meddelat rättsskyddsförsäkring och
den försäkrade, utan att den rätt till överklagande hos rättsliga
instanser som kan finnas enligt nationell lag påverkas.
I försäkringsavtalet ska det föreskrivas att den försäkrade har rätt
att använda sig av sådana förfaranden.
Artikel 204
Intressekonflikter
När en intressekonflikt uppstår eller oenighet råder angående tvis
tens lösning, ska rättsskyddsförsäkringsgivaren eller, där det är
lämpligt, skaderegleringsorganet, underrätta den försäkrade om
de rättigheter som anges i artikel 201.1 och den möjlighet han har
att använda sig av ett sådant förfarande som avses i artikel 203.
Artikel 205
Upphävande av krav på specialisering för
rättsskyddsförsäkring
Medlemsstaterna ska upphäva alla bestämmelser som innebär för
bud för ett försäkringsföretag att samtidigt inom respektive med
lemsstats territorium bedriva verksamhet avseende
rättsskyddsförsäkring och andra klasser.
A v s n i t t 5
S j u k f ö r s ä k r i n g
Artikel 206
Sjukförsäkring som alternativ till skydd genom
socialförsäkringssystemet
1.
Medlemsstater, i vilka avtal om försäkring mot riskerna
enligt klass 2 i bilaga I del A helt eller delvis kan ersätta det skydd
vid sjukdom som ges genom det lagstadgade socialförsäkringssys
temet, får föreskriva följande:
a) Att sådana avtal ska följa de särskilda rättsregler som denna
medlemsstat har antagit för denna försäkringsklass till skydd
för det allmänna bästa.
b) Att de allmänna och särskilda villkoren för denna försäkring
meddelas till tillsynsmyndigheterna i den medlemsstaten
innan de börjar tillämpas.
2.
Medlemsstaterna får föreskriva att det sjukförsäkringssystem
som avses i punkt 1 tekniskt sett ska fungera på liknande sätt som
en livförsäkring, om samtliga följande villkor är uppfyllda:
a) Premierna som ska betalas beräknas på grundval av tabeller
över sjukdomsfall och andra statistiska uppgifter som är rele
vanta för den medlemsstat där risken är belägen i enlighet
med de matematiska metoder som används inom
försäkringsverksamhet.
b) En reserv upprättas för stigande levnadsålder.
c) Försäkringsgivaren får upphäva avtalet endast inom en
bestämd tidsperiod som fastställs av den medlemsstat där ris
ken är belägen.
d) Avtalet innehåller bestämmelser om att premierna kan ökas
och ersättningarna minskas, även för gällande avtal.
e) Avtalet innehåller bestämmelser om att försäkringstagarna
får byta sina befintliga avtal mot ett avtal som överensstäm
mer med punkt 1 och som erbjuds av samma försäkringsfö
retag eller samma filial samt tar hänsyn till de rättigheter de
förvärvat.
I det fall som avses i första stycket e ska hänsyn tas till reserven
för stigande levnadsålder, och ny läkarundersökning får endast
krävas om ersättningsnivån ska höjas.
Tillsynsmyndigheterna i den berörda medlemsstaten ska offent
liggöra de tabeller över sjukdomsfall och andra relevanta uppgif
ter som avses i första stycket a samt överlämna dem till
tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
732
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
Premierna ska, på välgrundade försäkringsmatematiska antagan
den, vara tillräckliga för att försäkringsföretagen ska kunna upp
fylla samtliga sina förpliktelser med hänsyn till samtliga aspekter
beträffande deras finansiella situation. Hemmedlemsstaten ska
föreskriva att de tekniska grunderna för premieberäkningen ska
överlämnas till dess tillsynsmyndigheter innan produkten släpps
ut på marknaden.
Tredje och fjärde styckena ska även gälla vid ändringar av befint
liga avtal.
A v s n i t t 6
A r b e t s s k a d e f ö r s ä k r i n g
Artikel 207
Obligatorisk arbetsskadeförsäkring
Medlemsstaterna får föreskriva att varje försäkringsföretag som på
egen risk erbjuder obligatorisk arbetsskadeförsäkring inom deras
territorier ska följa de särskilda bestämmelser som finns för detta
slag av försäkring i deras nationella lagstiftning, med undantag av
bestämmelser om den finansiella tillsynen för vilken hemmed
lemsstaten ska vara ensamt ansvarig.
KAPITEL III
Bestämmelser som särskilt avser livförsäkring
Artikel 208
Förbud mot tvångsavstående från del av
försäkringsverksamhet
Medlemsstaterna får inte föreskriva att livförsäkringsföretag ska
avstå från någon del av sin försäkringsverksamhet enligt arti
kel 2.3 till en eller flera organisationer som anges i nationell lag.
Artikel 209
Premie för nya försäkringar
Premier för nya försäkringar ska utifrån rimliga försäkringsmate
matiska antaganden vara tillräckliga för att livförsäkringsföreta
gen ska kunna uppfylla alla sina åtaganden och i synnerhet för att
kunna göra adekvata försäkringstekniska avsättningar.
Vid denna bedömning får hänsyn tas till alla aspekter av ett för
säkringsföretags ekonomiska situation, men andra medel än pre
mier och därav härrörande avkastning får inte systematiskt och
permanent utnyttjas på ett sådant sätt att det på lång sikt kan
äventyra företagets soliditet.
KAPITEL IV
Bestämmelser som särskilt avser återförsäkring
Artikel 210
Finansiell återförsäkring
1.
Medlemsstaterna ska säkerställa att försäkrings- och återför
säkringsföretag, som ingår avtal om finansiell återförsäkring eller
bedriver verksamheter med sådan återförsäkring, på ett tillfreds
ställande sätt kan identifiera, mäta, övervaka, hantera, kontrollera
och rapportera risker som uppstår genom sådana avtal eller
verksamheter.
2.
I syfte att säkerställa att en harmoniserad behandling av
finansiell återförsäkringsverksamhet genomförs får kommissio
nen anta genomförandeåtgärder för att närmare specificera
bestämmelserna i punkt 1 i fråga om övervakning, hantering och
kontroll av risker till följd av finansiell återförsäkringsverksamhet.
Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta
direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det
föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.
3.
I punkterna 1 och 2 avses med finansiell återförsäkring en
återförsäkring som innebär att den explicita maximala potentiella
förlust, uttryckt som den maximala överförda ekonomiska risken,
som uppstår genom överföring av en teckningsrisk och en tids
risk som båda är betydande, överstiger premien för avtalets livs
längd med ett begränsat men betydande belopp, samtidigt som
åtminstone ett av följande förhållanden föreligger:
a) Betydande hänsyn tas uttryckligen till pengars tidsvärde.
b) Avtalsbestämmelser föreligger för att utjämna skillnaden i
ekonomiskt åtagande mellan parterna över tiden för att
uppnå den åsyftade risköverföringen.
Artikel 211
Specialföretag
1.
Medlemsstaterna ska tillåta specialföretag att etablera sig
inom deras territorier, förutsatt att tillsynsmyndigheterna ger sitt
förhandsgodkännande.
2.
I syfte att säkerställa en harmoniserad behandling av speci
alföretag ska kommissionen anta genomförandeåtgärder för att
fastställa följande:
a) Auktorisationens omfattning.
b) Obligatoriska villkor som ska ingå i alla ingångna avtal.
V
S
0
8
/
5
3
3
L
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
733
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/81
c) De lämplighetskrav som avses i artikel 42 för specialföreta
gets ledningspersonal.
d) Lämplighetskrav för aktieägare eller medlemmar med kvali
ficerat innehav i specialföretaget.
e) Sunda rutiner för administration och redovisning, adekvata
rutiner för intern kontroll och krav för riskhanteringen.
f) Informationskrav vad beträffar redovisning, uppgifter för sta
bilitetstillsyn och statistik.
g) Solvenskrav.
Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta
direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det
föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.
3.
Specialföretag som auktoriserats före den 31 oktober 2012
ska omfattas av lagen i den medlemsstat som auktoriserat speci
alföretaget. All ny verksamhet som ett specialföretag startar efter
det datumet ska emellertid omfattas av punkterna 1 och 2.
AVDELNING III
TILLSYN ÖVER FÖRSÄKRINGS- OCH
ÅTERFÖRSÄKRINGSFÖRETAG SOM INGÅR I EN GRUPP
KAPITEL I
Grupptillsyn: definitioner, tillämpliga fall,
tillämpningsområde och nivåer
A v s n i t t 1
D e f i n i t i o n e r
Artikel 212
Definitioner
1.
I denna avdelning avses med
a) företag med ägarintresse: ett företag som är antingen moderfö
retag eller ett annat företag som har ett ägarintresse eller ett
företag som är knutet till ett annat företag genom ett sådant
förhållande som avses i artikel 12.1 i direktiv 83/349/EEG,
b) anknutet företag: ett företag som är antingen ett dotterföretag
eller ett annat företag som är föremål för ägarintresse eller ett
företag som är knutet till ett annat företag genom ett sådant
förhållande som avses i artikel 12.1 i direktiv 83/349/EEG,
c) grupp: en företagsgrupp
i) som består av ett företag med ägarintresse, dess dotter
företag och de enheter i vilka företaget med ägarintresse
eller dess dotterföretag har innehav samt företag som är
knutna till varandra genom ett sådant förhållande som
avses i artikel 12.1 i direktiv 83/349/EEG, eller
ii) som baseras på ingående, genom avtal eller på annat sätt,
av starka och varaktiga finansiella kopplingar mellan
dessa företag, och som kan innehålla ömsesidiga asso
ciationer eller liknande företag, under förutsättning att
— ett av dessa företag genom centraliserad samord
ning utövar ett dominerande inflytande över beslu
ten, inklusive finansiella beslut, i de andra företag
som ingår i gruppen, och
— ingående och avbrytande av sådana förbindelser,
enligt vad som avses i denna avdelning,
kräver ett förhandsgodkännande av
grupptillsynsmyndigheten.
Det företag som utövar centraliserad samordning ska
betraktas som moderföretag och de andra företagen ska
betraktas som dotterföretag.
d) grupptillsynsmyndighet: den tillsynsmyndighet som i enlighet
med artikel 247 fastställts som ansvarig för grupptillsynen,
e) tillsynskollegium: en permanent men flexibel struktur för sam
arbete och samordning mellan tillsynsmyndigheterna i de
berörda medlemsstaterna,
f) försäkringsholdingbolag: ett moderföretag som inte är ett blan
dat finansiellt holdingföretag i den mening som avses i direk
tiv 2002/87/EG, vars huvudsakliga verksamhet består i att
förvärva och ha ägarintresse i dotterföretag, vilka enbart eller
huvudsakligen är försäkrings- eller återförsäkringsföretag,
eller försäkrings- eller återförsäkringsföretag i tredjeland, där
minst ett av dotterföretagen är ett försäkringsföretag eller ett
återförsäkringsföretag,
g) försäkringsholdingföretag med blandad verksamhet: ett annat
moderföretag än ett försäkringsföretag, ett försäkringsföre
tag i tredjeland, ett återförsäkringsföretag, ett återförsäkrings
företag i tredjeland, ett försäkringsholdingföretag eller ett
blandat finansiellt holdingföretag i den mening som avses i
direktiv 2002/87/EG, vilket har minst ett försäkrings- eller
återförsäkringsföretag bland sina dotterföretag.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
734
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
2.
Vid tillämpningen av denna avdelning ska tillsynsmyndig
heterna också som moderföretag betrakta varje företag som enligt
deras uppfattning i praktiken utövar ett dominerande inflytande
över ett annat företag.
De ska också som dotterföretag betrakta varje företag över vilket,
enligt deras uppfattning, ett moderföretag i praktiken utövar ett
dominerande inflytande.
De ska också som ägarintresse betrakta ett direkt eller indirekt
innehav av röster eller kapital i ett företag över vilket enligt deras
uppfattning ett betydande inflytande utövas.
A v s n i t t 2
T i l l ä m p n i n g s o m r å d e
Artikel 213
Fall då grupptillsyn ska tillämpas
1.
Medlemsstaterna ska föreskriva grupptillsyn i enlighet med
denna avdelning över försäkrings- och återförsäkringsföretag som
ingår i en grupp.
De bestämmelser i detta direktiv i vilka det föreskrivs tillsyn över
försäkrings- och återförsäkringsföretag på det enskilda företagets
nivå är fortsatt tillämpliga på dessa företag, om inte annat före
skrivs i denna avdelning.
2.
Medlemsstaterna ska se till att tillsyn på gruppnivå tilläm
pas på följande:
a) Försäkrings- och återförsäkringsföretag med ägarintresse i
åtminstone ett försäkringsföretag, återförsäkringsföretag, för
säkringsföretag i tredjeland eller återförsäkringsföretag i tred
jeland enligt artiklarna 218–258.
b) Försäkrings- och återförsäkringsföretag vilkas moderföretag
är ett försäkringsholdingbolag med huvudkontor inom
gemenskapen enligt artiklarna 218-258.
c) Försäkrings- och återförsäkringsföretag vilkas moderföretag
är ett försäkringsholdingbolag med huvudkontor utanför
gemenskapen eller ett försäkrings- eller återförsäkringsföre
tag i tredjeland enligt artiklarna 260-263.
d) Försäkrings- och återförsäkringsföretag vilkas moderföretag
är ett försäkringsholdingbolag med blandad verksamhet
enligt artikel 265.
3.
I de fall som avses i punkt 2 a och b får grupptillsynsmyn
digheten, om försäkrings- eller återförsäkringsföretaget med ägar
intresse eller försäkringsholdingbolaget med huvudkontor inom
gemenskapen är anknutet till en reglerad enhet eller ett blandat
finansiellt holdingbolag som är underkastat extra tillsyn enligt
artikel 5.2 i direktiv 2002/87/EG, efter samråd med övriga
berörda tillsynsmyndigheter, besluta att tillsyn över riskkoncen
trationer enligt artikel 244 i det här direktivet eller över transak
tioner inom en grupp enligt artikel 245 i direktivet eller båda
dessa former av tillsyn inte ska utövas på nivån för det försäkrings-
eller återförsäkringsföretaget eller försäkringsholdingbolaget med
ägarintresse.
Artikel 214
Grupptillsynens tillämpningsområde
1.
Att grupptillsyn utövas enligt artikel 213 ska inte innebära
något krav på tillsynsmyndigheterna att utföra en tillsynsuppgift
i fråga om det enskilda försäkrings- eller återförsäkringsföretaget
i tredjeland, försäkringsholdingbolaget eller försäkringsholding
bolaget med blandad verksamhet, utan att detta ska påverka til
lämpningen av artikel 257 såvitt gäller försäkringsholdingbolag.
2.
Grupptillsynsmyndigheten får från fall till fall besluta att
inte låta ett företag omfattas av den grupptillsyn som avses i
artikel 213:
a) Företaget är beläget i ett tredjeland där det finns rättsliga hin
der för överförandet av nödvändig information, utan att det
påverkar tillämpningen av bestämmelserna i artikel 229.
b) Det företag som skulle omfattas är av ringa intresse med hän
syn till grupptillsynens syfte.
c) Det vore olämpligt eller vilseledande att med hänsyn till
grupptillsynens syfte låta det berörda företaget omfattas av
grupptillsynen.
Även om flera företag inom samma grupp, betraktade individu
ellt, får undantas enligt första stycket b, ska de dock inte desto
mindre omfattas av grupptillsynen om de, betraktade tillsam
mans, är av icke ringa intresse.
Om grupptillsynsmyndigheten anser att ett försäkrings- eller åter
försäkringsföretag bör undantas från grupptillsynen enligt första
stycket, leden b eller c, ska myndigheten samråda med övriga
berörda tillsynsmyndigheter innan den fattar beslut.
Om grupptillsynsmyndigheten har undantagit ett försäkrings-
eller återförsäkringsföretag från grupptillsynen enligt led b eller c,
får tillsynsmyndigheterna i den medlemsstat där detta företag är
beläget hos det ledande företaget i gruppen inhämta alla uppgif
ter som kan underlätta deras tillsyn över försäkrings- eller åter
försäkringsföretaget i fråga.
V
S
2
8
/
5
3
3
L
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
735
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/83
A v s n i t t 3
N i v å e r
Artikel 215
Moderföretag som har det yttersta ägarintresset på
gemenskapsnivå
1.
Om det försäkrings- eller återförsäkringsföretag eller försäk
ringsholdingbolag med ägarintresse som avses i artikel 213.2 a
och b är ett dotterföretag till ett annat försäkrings- eller återför
säkringsföretag eller försäkringsholdingbolag som har sitt huvud
kontor inom gemenskapen ska artiklarna 218-258 tillämpas
endast på det försäkrings- eller återförsäkringsföretag eller försäk
ringsholdingbolag som är moderföretag med huvudkontor inom
gemenskapen.
2.
Om det försäkrings- eller återförsäkringsföretag eller försäk
ringsholdingbolag som är moderföretag med huvudkontor inom
gemenskapen och som har det yttersta ägarintresset enligt punkt 1
är dotterföretag till ett företag som är underkastat extra tillsyn
enligt artikel 5.2 i direktiv 2002/87/EG, får grupptillsynsmyndig
heten efter samråd med övriga berörda tillsynsmyndigheter,
besluta att tillsyn över riskkoncentrationer enligt artikel 244, över
transaktioner inom en grupp enligt artikel 245 eller över båda
dessa former av tillsyn inte ska utövas på nivån för det moderfö
retag som har det yttersta ägarintresset.
Artikel 216
Moderföretag som har det yttersta ägarintresset på
nationell nivå
1.
Om det försäkrings- eller återförsäkringsföretag eller försäk
ringsholdingbolag med ägarintresse och med huvudkontor inom
gemenskapen som avses i artikel 213.2 a och b inte har detta
huvudkontor i samma medlemsstat som det moderföretag med
det yttersta ägarintresset på gemenskapsnivå som avses i arti
kel 215, får medlemsstaterna tillåta sina tillsynsmyndigheter att,
efter samråd med grupptillsynsmyndigheten och detta moderfö
retag, låta grupptillsynen avse det försäkrings- eller återförsäk
ringsföretag eller försäkringsholdingbolag som är moderföretag
och som har det yttersta ägarintresset på nationell nivå.
I sådana fall ska tillsynsmyndigheten ange motiven till sitt beslut
för både grupptillsynsmyndigheten och moderföretaget med det
yttersta ägarintresset på gemenskapsnivå.
Artiklarna 218–258 ska gälla i tillämpliga delar om inte annat föl
jer av punkterna 2-6.
2.
Tillsynsmyndigheten får begränsa grupptillsynen över
moderföretaget med det yttersta ägarintresset på nationell nivå till
att gälla i ett eller flera avsnitt av kapitel II.
3.
Om tillsynsmyndigheten beslutar att tillämpa kapitel II
avsnitt 1 på moderföretaget med det yttersta ägarintresset på
nationell nivå, ska det val av metod som grupptillsynsmyndighe
ten gjort i enlighet med artikel 220 beträffande det moderföretag
med det yttersta ägarintresset på gemenskapsnivå som avses i arti
kel 215 betraktas som avgörande och tillämpas av tillsynsmyn
digheten i den berörda medlemsstaten.
4.
Om tillsynsmyndigheten beslutar att tillämpa kapitel II
avsnitt 1 på moderföretaget med det yttersta ägarintresset på
nationell nivå, och det moderföretag med det yttersta ägarintres
set på gemenskapsnivå som avses i artikel 215 har beviljats till
stånd i enlighet med artikel 231 eller artikel 233.5 att beräkna
solvenskapitalkravet för gruppen och även solvenskapitalkraven
för de försäkrings- och återförsäkringsföretag som ingår i grup
pen med en intern modell, ska detta beslut betraktas som avgö
rande och tillämpas av tillsynsmyndigheten i den berörda
medlemsstaten.
Om under sådana omständigheter tillsynsmyndigheten finner att
riskprofilen hos moderföretaget med det yttersta ägarintresset på
nationell nivå avviker väsentligt från den interna modell som god
känts på gemenskapsnivå får myndigheten, så länge som företa
get inte på ett korrekt sätt har vidtagit åtgärder med anledning av
de synpunkter som den framfört, besluta att för företaget fastställa
kapitaltillägg utöver solvenskapitalkravet på gruppnivå eller, om
under särskilda omständigheter sådant kapitaltillägg inte skulle
vara en lämplig lösning, kräva att företaget ska beräkna sitt sol
venskapitalkrav för gruppen enligt standardformeln.
Tillsynsmyndigheten ska ange motiven till sådana beslut för både
företaget och grupptillsynsmyndigheten.
5.
Om tillsynsmyndigheten beslutar att tillämpa kapitel II
avsnitt 1 på moderföretaget med det yttersta ägarintresset på
nationell nivå, ska detta företag inte ges möjlighet att i enlighet
med artikel 236 eller 243 ansöka om tillstånd att låta något av
sina dotterföretag omfattas av artiklarna 238 och 239.
6.
Om medlemsstaterna medger att deras tillsynsmyndigheter
fattar sådana beslut som avses i punkt 1, ska de föreskriva att inga
sådana beslut kan fattas eller upprätthållas i de fall moderföreta
get med det yttersta ägarintresset på nationell nivå är ett dotter
företag till det moderföretag med det yttersta ägarintresset på
gemenskapsnivå som avses i artikel 215 och det företaget har
erhållit tillstånd enligt artikel 237 eller 243 att låta det dotterfö
retaget omfattas av artiklarna 238 och 239.
7.
Kommissionen får anta genomförandeåtgärder för att när
mare ange under vilka förhållanden beslut enligt punkt 1 får
fattas.
Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta
direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det
föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
736
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
Artikel 217
Moderföretag med ägarintressen från flera medlemsstater
1.
Om medlemsstaterna tillåter att deras tillsynsmyndigheter
fattar sådana beslut som avses i artikel 216, ska de också tillåta
dem att besluta att ingå överenskommelser med tillsynsmyndig
heter i andra medlemsstater där andra moderföretag med yttersta
ägarintresse på nationell nivå är verksamma i syfte att utföra
grupptillsyn på undergruppsnivå omfattande flera medlemsstater.
Om de berörda tillsynsmyndigheterna har träffat en överenskom
melse enligt första stycket ska grupptillsynen inte utövas på nivån
för något sådant moderföretag med yttersta ägarintresse enligt
artikel 216 som är verksamt i andra medlemsstater än den där den
undergrupp som avses i första stycket i denna punkt är belägen.
2.
Artikel 216.2–216.6 ska gälla i tillämpliga delar.
3.
Kommissionen får anta genomförandeåtgärder för att när
mare ange under vilka förhållanden beslut enligt punkt 1 får
fattas.
Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta
direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det
föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.
KAPITEL II
Finansiell ställning
A v s n i t t 1
S o l v e n s p å g r u p p n i v å
U n d e r a v s n i t t 1
A l l m ä n n a b e s t ä m m e l s e r
Artikel 218
Solvenstillsyn på gruppnivå
1.
Solvenstillsyn på gruppnivå ska utövas i enlighet med punk
terna 2 och 3 i den här artikeln samt artikel 246 och kapitel III.
2.
I det fall som avses i artikel 213.2 a ska medlemsstaterna
kräva att försäkrings- och återförsäkringsföretag med ägarintres
sen säkerställer att gruppen har tillgång till en medräknings kapi
talbas som alltid är minst lika med solvenskapitalkravet för
gruppen, beräknat enligt underavsnitten 2, 3 och 4.
3.
I det fall som avses i artikel 213.2 b ska medlemsstaterna
kräva att försäkrings- och återförsäkringsföretag som ingår i en
grupp säkerställer att gruppen har tillgång till en medräkningsbar
kapitalbas som alltid är minst lika med solvenskapitalkravet för
gruppen, beräknat enligt underavsnitt 5.
4.
Grupptillsynsmyndigheten ska utföra tillsynens gransk
ningsprocess enligt kapitel III av kraven i punkterna 2 och 3.
Artiklarna 136 och 138.1-138.4 ska gälla i tillämpliga delar.
5.
Så snart som företaget med ägarintresse har konstaterat och
informerat grupptillsynsmyndigheten om att solvenskapitalkravet
inte längre uppfylls eller att det finns risk för att det kommer att
underskridas under de närmaste tre månaderna, ska grupptillsyns
myndigheten informera övriga tillsynsmyndigheter inom tillsyns
kollegiet, vilket ska analysera gruppens situation.
Artikel 219
Återkommande beräkningar
1.
Grupptillsynsmyndigheten ska se till att de beräkningar som
avses i artikel 218.2 och 218.3 utförs minst en gång per år,
antingen av försäkrings- eller återförsäkringsföretagen med ägar
intresse eller av försäkringsholdingbolaget.
Relevanta data för beräkningen och beräkningens resultat ska
lämnas till grupptillsynsmyndigheten av försäkrings- eller återför
säkringsföretaget med ägarintresse eller, om det ledande företaget
inte är ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag, av försäkrings
holdingbolaget eller av det företag i gruppen som grupptillsyns
myndigheten utsett efter samråd med övriga berörda
tillsynsmyndigheter och med gruppen själv.
2.
Försäkrings- och återförsäkringsföretaget samt försäkrings
holdingbolaget ska fortlöpande övervaka solvenskapitalkravet för
gruppen. Om gruppens riskprofil avviker väsentligt från de anta
ganden som låg till grund för det senast rapporterade solvenska
pitalkravet ska en förnyad beräkning av detta krav göras utan
dröjsmål och rapporteras till grupptillsynsmyndigheten.
Om det finns grundad anledning att anta att gruppens riskprofil
förändrats väsentligt sedan dagen för den senaste rapporteringen
av solvenskapitalkravet på gruppnivå, får grupptillsynsmyndighe
ten kräva en förnyad beräkning av detta krav.
U n d e r a v s n i t t 2
V a l a v b e r ä k n i n g s m e t o d o c h a l l m ä n n a p r i n c i p e r
Artikel 220
Val av metod
1.
Solvensberäkningen på gruppnivå för försäkrings- och åter
försäkringsföretag som avses i artikel 213.2 a ska utföras enligt de
försäkringstekniska principer som anges i artiklarna 221–233 och
med en av de metoder som redovisas där.
V
S
4
8
/
5
3
3
L
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
737
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/85
2.
Medlemsstaterna ska föreskriva att solvensberäkningen på
gruppnivå för sådana försäkrings- och återförsäkringsföretag som
avses i artikel 213.2 a ska utföras i enlighet med metod 1 som
anges i artiklarna 230-232.
Medlemsstaterna ska dock tillåta att deras tillsynsmyndigheter,
när de fullgör uppgiften att vara grupptillsynsmyndighet för en
viss grupp, efter samråd med övriga berörda tillsynsmyndigheter
och gruppen, beslutar att på denna grupp tillämpa metod 2 som
anges i artiklarna 233 och 234 eller en kombination av meto
derna 1 och 2, om tillämpning uteslutande av metod 1 inte skulle
ha varit lämpligt.
Artikel 221
Beaktande av den proportionella andelen
1.
Vid solvensberäkning för en grupp ska hänsyn tas till den
proportionella andel som ett företag med ägarintresse innehar i de
anknutna företagen.
Vid tillämpningen av första stycket ska den proportionella ande
len omfatta något av följande:
a) För metod 1: de procentandelar som tillämpats vid upprät
tandet av den sammanställda redovisningen.
b) För metod 2: den andel av det tecknade bolagskapitalet som,
direkt eller indirekt, innehas av företaget med ägarintresse.
Oberoende av vilken metod som används ska dock, när det
anknutna företaget är ett dotterföretag som inte har tillräcklig
medräkningsbar kapitalbas för att täcka sitt solvenskapitalkrav,
hela dotterföretagets solvensunderskott beaktas.
Om, enligt tillsynsmyndigheternas uppfattning, ansvaret hos ett
moderföretag, som innehar en andel av kapitalet, strikt är begrän
sat till denna kapitalandel får dock dessa behöriga myndigheter
tillåta att dotterföretagets solvensunderskott beaktas på propor
tionell basis.
2.
Grupptillsynsmyndigheten ska, efter samråd med övriga
berörda tillsynsmyndigheter och gruppen, fastställa den propor
tionella andel som ska beaktas i följande fall:
a) När det inte finns några kapitalbindningar mellan vissa av
företagen i en grupp.
b) När en tillsynsmyndighet har fastställt att ett direkt eller indi
rekt innehav av röster eller kapital i ett företag ska räknas
som ägarintresse, eftersom, enligt myndighetens uppfattning,
ett väsentligt inflytande utövas över företaget.
c) När en tillsynsmyndighet har avgjort att ett företag är ett
moderföretag till ett annat företag eftersom det enligt tillsyns
myndighetens uppfattning utövar ett faktiskt dominerande
inflytande över detta andra företag.
Artikel 222
Eliminering av dubbelräkning av poster i kapitalbasen
1.
Dubbelräkning av poster i kapitalbasen som används för att
täcka solvenskapitalkravet mellan olika försäkrings- eller återför
säkringsföretag som beaktas vid solvensberäkningen ska inte
tillåtas.
I detta syfte ska, vid beräkning av en grupps solvens, när de meto
der som beskrivs i underavsnitt 4 inte redan innehåller bestäm
melser om detta, följande belopp undantas:
a) Värdet av alla tillgångar i försäkrings- eller återförsäkringsfö
retaget med ägarintresse som representerar finansieringen av
poster i kapitalbasen som får täcka solvenskapitalkravet för
något av dess anknutna försäkrings- eller
återförsäkringsföretag.
b) Värdet av alla tillgångar i ett försäkrings- eller återförsäkrings
företag som är anknutet till försäkrings- eller återförsäkrings
företaget med ägarintresse som representerar finansieringen
av poster i kapitalbasen som får täcka solvenskapitalkravet
för det försäkrings- eller återförsäkringsföretag som har
ägarintresse.
c) Värdet av alla tillgångar i ett försäkrings- eller återförsäkrings
företag som är anknutet till försäkrings- eller återförsäkrings
företaget med ägarintresse som representerar finansieringen
av poster i kapitalbasen som får täcka solvenskapitalkravet
för något annat försäkrings- eller återförsäkringsföretag som
är anknutet till det försäkrings- eller återförsäkringsföretag
som har ägarintresse.
2.
Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 1, får följande
poster omfattas av beräkningen endast i den mån de får ingå för
att täcka solvenskapitalkravet i det berörda anknutna företaget:
a) Överskottsmedel enligt artikel 91.2 som uppkommer i ett
livförsäkrings- eller återförsäkringsföretag som är anknutet
till det försäkrings- eller återförsäkringsföretag med ägarin
tresse för vilket solvensen på gruppnivå beräknas.
b) Tecknat men inte inbetalt kapital i ett försäkrings- eller åter
försäkringsföretag som är anknutet till det försäkrings- eller
återförsäkringsföretag med ägarintresse för vilket gruppens
solvens beräknas.
Följande ska dock i samtliga fall undantas vid beräkningen:
i) Tecknat men inte inbetalt kapital som medför en möjlig för
pliktelse för ett företag med ägarintresse.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
738
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
ii) Tecknat men inte inbetalt kapital i ett försäkrings- eller åter
försäkringsföretag med ägarintresse som medför en möjlig
förpliktelse för ett anknutet försäkrings- eller
återförsäkringsföretag.
iii) Tecknat men inte inbetalt kapital i ett anknutet försäkrings-
eller återförsäkringsföretag som medför en möjlig förpliktelse
för ett anknutet försäkrings- eller återförsäkringsföretag som
är anknutet till samma försäkrings- eller återförsäkringsföre
tag med ägarintresse.
3.
Om tillsynsmyndigheterna anser att vissa poster i kapital
basen, utöver de som avses i punkt 2, som får täcka ett anknutet
försäkrings- eller återförsäkringsföretags solvenskapitalkrav i
praktiken inte kan göras tillgängliga för att täcka samma krav i det
försäkrings- eller återförsäkringsföretag med ägarintresse för vil
ket solvensen på gruppnivå beräknas, får dessa poster endast
omfattas av beräkningen i den mån de får ingå för att täcka sol
venskapitalkravet i det anknutna företaget.
4.
Summan av de poster i kapitalbasen som avses i punk
terna 2 och 3 får inte överstiga solvenskapitalkravet för det
anknutna försäkrings- eller återförsäkringsföretaget.
5.
Poster som ingår i kapitalbasen för ett försäkrings- eller åter
försäkringsföretag som är anknutet till det försäkrings- eller åter
försäkringsföretag med ägarintresse för vilket solvensen på
gruppnivå beräknas, och för vilka tillsynsmyndighetens förhands
godkännande krävs enligt artikel 90, får ingå i beräkningen endast
under förutsättning att de vederbörligen godkänts av den tillsyns
myndighet som är ansvarig för tillsynen över det anknutna
företaget.
Artikel 223
Eliminering av kapital som skapats inom en grupp
1.
Vid beräkning av en grupps solvens ska ingen hänsyn tas till
poster i kapitalbasen som får täcka solvenskapitalkravet och som
härrör från ömsesidig finansiering mellan försäkrings- eller åter
försäkringsföretaget med ägarintresse och något av följande:
a) Ett anknutet företag.
b) Ett företag med ägarintresse.
c) Ett annat företag som är anknutet till något företag med ägar
intresse i det berörda företaget.
2.
Vid beräkning av solvens på gruppnivå ska ingen hänsyn tas
till poster i kapitalbasen som kan täcka solvenskapitalkravet i ett
försäkrings- eller återförsäkringsföretag som är anknutet till det
försäkrings- eller återförsäkringsföretag med ägarintresse för vil
ket sådan solvens beräknas om dessa poster härrör från ömsesi
dig finansiering tillsammans med ett annat företag som är
anknutet till samma försäkrings- eller återförsäkringsföretag med
ägarintresse.
3.
Ömsesidig finansiering ska anses föreligga åtminstone när
ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag eller något av dess
anknutna företag innehar aktier i, eller ger lån till, ett annat före
tag som direkt eller indirekt innehar poster i sin kapitalbas som
får ingå i solvensmarginalen för det förstnämnda företaget.
Artikel 224
Värdering
Tillgångarnas och skuldernas värde ska bedömas i enlighet med
artikel 75.
U n d e r a v s n i t t 3
T i l l ä m p n i n g a v b e r ä k n i n g s m e t o d e r n a
Artikel 225
Anknutna försäkrings- och återförsäkringsföretag
Om ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag har mer än ett
anknutet försäkrings- eller återförsäkringsföretag ska vart och ett
av dessa anknutna försäkrings- eller återförsäkringsföretag beak
tas vid beräkningen av gruppens solvens.
Om ett anknutet försäkrings- eller återförsäkringsföretag inte har
sitt huvudkontor i samma medlemsstat som det försäkrings- eller
återförsäkringsföretag för vilket beräkningen av gruppens solvens
utförs, får medlemsstaterna föreskriva att, i fråga om det anknutna
företaget, beräkningen ska ta hänsyn till solvenskapitalkravet och
de kapitalbasposter som får medräknas för att täcka detta enligt
bestämmelserna i den andra medlemsstaten.
Artikel 226
Mellanliggande försäkringsholdingbolag
1.
Vid beräkning av solvens på gruppnivå för ett försäkrings-
eller återförsäkringsföretag som har ett ägarintresse i ett anknutet
försäkringsföretag, ett anknutet återförsäkringsföretag eller ett
försäkrings- eller återförsäkringsföretag i tredjeland genom ett för
säkringsholdingbolag ska det mellanliggande försäkringsholding
bolagets ställning beaktas.
V
S
6
8
/
5
3
3
L
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
739
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/87
Endast vid denna beräkning ska det mellanliggande försäkrings
holdingbolaget betraktas som om det vore ett försäkrings- eller
återförsäkringsföretag som omfattas av bestämmelserna om sol
venskapitalkrav i avdelning I kapitel VI avsnitt 4 underavsnitten
1, 2 och 3 och av samma villkor för att poster i kapitalbasen ska
få medräknas för att täcka detta krav som de som fastställs genom
avdelning I kapitel VI avsnitt 3 underavsnitten 1, 2 och 3.
2.
I de fall då ett mellanliggande försäkringsholdingbolag inne
har efterställda skulder eller andra poster i kapitalbasen för vilka
begränsningar gäller enligt artikel 98, ska dessa poster godkännas
upp till de belopp som beräknats med tillämpning av de gräns
värden som anges i artikel 98 för summan av de utestående pos
terna på gruppnivå jämförd med solvenskapitalkravet på
gruppnivå.
Poster i kapitalbasen i ett mellanliggande försäkringsholdingbo
lag, för vilka tillsynsmyndighetens förhandsgodkännande skulle
krävas enligt artikel 90 om de innehades av ett försäkrings- eller
återförsäkringsföretag, får ingå i beräkningen av solvensen på
gruppnivå endast om de vederbörligen har godkänts av
grupptillsynsmyndigheten.
Artikel 227
Anknutna försäkrings- och återförsäkringsföretag i
tredjeland
1.
När man i enlighet med artikel 233 beräknar solvensen på
gruppnivå för ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag som har
ägarintresse i ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag i tredje
land ska det sistnämnda företaget endast vid denna beräkning
behandlas som ett anknutet försäkrings- eller återförsäkringsföre
tag inom gemenskapen.
Om det tredjeland där detta företag har sitt huvudkontor kräver
att det ska vara auktoriserat och ålägger det en solvensordning
som är minst likvärdig med den som fastställs genom kapitel VI i
avdelning I, får medlemsstaterna dock föreskriva att man i fråga
om detta företag vid beräkningen ska beakta det solvenskapital
krav och de kapitalbasposter som får medräknas för att täcka det
som fastställts av det berörda tredjelandet.
2.
Kontrollen av att ordningen i tredjelandet är minst likvärdig
ska utföras av grupptillsynsmyndigheten, antingen på eget initia
tiv eller på begäran av företaget med ägarintresse.
Grupptillsynsmyndigheten ska i samband med detta samråda med
övriga berörda tillsynsmyndigheter och Ceiops innan den fattar
sitt beslut.
3.
Kommissionen får anta genomförandeåtgärder som specifi
cerar kriterierna för huruvida solvensordningen i ett tredjeland är
likvärdig med den som fastställs genom avdelning I kapitel VI.
Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta
direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det
föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.
4.
Kommissionen får, efter samråd med europeiska
försäkrings- och tjänstepensionskommittén och i enlighet med
det föreskrivande förfarande som avses i artikel 301.2, och med
beaktande av de kriterier som antagits i enlighet med punkt 3 i
den här artikeln, anta ett beslut om huruvida solvensordningen i
ett tredjeland är likvärdig med den som fastställs genom avdel
ning I kapitel VI.
Dessa beslut ska regelbundet ses över för att ta hänsyn till even
tuella ändringar av solvensordningen i avdelning I kapitel VI och
den solvensordning som gäller i tredjelandet.
5.
När det i ett beslut som kommissionen antagit i enlighet
med punkt 4 slås fast att solvensordningen i ett tredjeland är lik
värdig ska punkt 2 inte tillämpas.
När det i ett beslut som kommissionen antagit i enlighet med
punkt 4 slås fast att solvensordningen i ett tredjeland inte är lik
värdig ska den möjlighet som anges i punkt 1 andra stycket att
beakta solvenskapitalkravet och de medräkningsbara posterna i
kapitalbasen enligt ordningen i det berörda tredjelandet inte til
lämpas, och försäkrings- eller återförsäkringsföretaget i tredjelan
det ska behandlas uteslutande i enlighet med punkt 1 första
stycket.
Artikel 228
Anknutna kreditinstitut, värdepappersföretag och
finansiella institut
När det gäller beräkningen av solvensen på gruppnivå för ett
försäkrings- eller återförsäkringsföretag som har ett ägarintresse i
ett kreditinstitut, ett värdepappersföretag eller ett finansiellt insti
tut, ska medlemsstaterna tillåta att deras försäkrings- och återför
säkringsföretag även tillämpar metoderna 1 eller 2 i bilaga I till
direktiv 2002/87/EG. Metod 1 i den bilagan ska dock endast til
lämpas om grupptillsynsmyndigheten anser att nivån på den sam
ordnade ledningen och interna kontrollen avseende de enheter
som avses inbegripas i tillämpningsområdet för sammanställ
ningen är tillräcklig. Den valda metoden ska tillämpas konsekvent
över tiden.
Medlemsstaterna ska dock tillåta att deras tillsynsmyndigheter,
när dessa utför uppgiften som grupptillsynsmyndighet för en viss
grupp, på eget initiativ eller på begäran av företaget med ägarin
tresse beslutar att dra av varje sådant ägarintresse som avses i för
sta stycket från de poster i kapitalbasen som får medräknas vid
bestämningen av solvensen på gruppnivå för företaget med
ägarintresse.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
740
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
Artikel 229
Tillgång till nödvändiga data saknas
Om de berörda tillsynsmyndigheterna inte har tillgång till data
som är nödvändiga för att beräkna solvensen på gruppnivå för ett
försäkrings- eller återförsäkringsföretag och som rör ett anknutet
företag med huvudkontor i en medlemsstat eller i tredjeland, ska
detta företags bokförda värde i försäkrings- eller återförsäkrings
företag med ägarintresse dras av från de poster i kapitalbasen som
får medräknas vid bestämningen av solvensen på gruppnivå.
I ett sådant fall får inte någon orealiserad vinst som har samband
med detta ägarintresse betraktas som en medräkningsbar kapital
baspost när det gäller solvensen på gruppnivå.
U n d e r a v s n i t t 4
B e r ä k n i n g s m e t o d e r
Artikel 230
Metod 1 (Huvudmetod): Metod baserad på sammanställd
redovisning
1.
Beräkningen av solvensen på gruppnivå för ett försäkrings-
eller återförsäkringsföretag med ägarintresse ska genomföras med
utgångspunkt i den sammanställda redovisningen.
Solvensen på gruppnivå för ett försäkrings- eller återförsäkrings
företag med ägarintresse utgörs av skillnaden mellan följande:
a) De kapitalbasmedel som får medräknas för att täcka solvens
kapitalkravet, beräknat med utgångspunkt i sammanställda
data.
b) Solvenskapitalkravet på gruppnivå beräknat med utgångs
punkt i sammanställda data.
Bestämmelserna i avdelning I kapitel VI avsnitt 3 underavsnitten
1, 2 och 3 och i avdelning I kapitel VI avsnitt 4 underavsnitten 1,
2 och 3 ska gälla vid beräkningen av de poster i kapitalbasen som
får medräknas för att täcka solvenskapitalkravet och av solvens
kapitalet på gruppnivå med utgångspunkt i sammanställda data.
2.
Solvenskapitalkravet på gruppnivå med utgångspunkt i
sammanställda data (det sammanställda solvenskapitalkravet på
gruppnivå) ska beräknas antingen enligt standardformeln eller
med en godkänd intern modell i överensstämmelse med de all
männa principer som anges i avdelning I kapitel VI avsnitt 4
underavsnitten 1 och 2 respektive avdelning I kapitel VI avsnitt 4
underavsnitten 1 och 3.
Det sammanställda solvenskapitalkravet på gruppnivå ska uppgå
till minst summan av följande:
a) Minimikapitalkravet enligt artikel 129 för försäkrings- eller
återförsäkringsföretaget med ägarintresse.
b) Den proportionella andelen av minimikapitalkraven för de
anknutna försäkrings- och återförsäkringsföretagen.
Detta minimum ska täckas genom medräkningsbara poster i pri
märkapitalbasen enligt vad som anges i artikel 98.4.
Vid bestämningen av om dessa poster får medräknas för att täcka
det minsta sammanställda solvenskapitalkravet på gruppnivå ska
principerna i artiklarna 221–229 gälla i tillämpliga delar. Arti
kel 139.1 och 139.2 ska gälla i tillämpliga delar.
Artikel 231
Gruppintern modell
1.
Om en ansökan om tillstånd att beräkna det sammanställda
solvenskapitalkravet på gruppnivå och solvenskapitalkraven för
försäkrings- och återförsäkringsföretagen i gruppen med en intern
modell inlämnas av ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag
och dess anknutna företag eller gemensamt av företag som är
anknutna till ett försäkringsholdingbolag, ska de berörda tillsyns
myndigheterna samarbeta vid beslutet om huruvida ett sådant till
stånd ska beviljas och om eventuella särskilda villkor för
tillståndet.
Ansökan enligt första stycket ska lämnas till
grupptillsynsmyndigheten.
Grupptillsynsmyndigheten ska utan dröjsmål underrätta de övriga
berörda tillsynsmyndigheterna.
2.
De berörda tillsynsmyndigheterna ska göra allt de kan för
att nå fram till ett gemensamt beslut om ansökan inom sex måna
der från den dag då grupptillsynsmyndigheten mottog den full
ständiga ansökan.
Grupptillsynsmyndigheten ska utan dröjsmål vidarebefordra den
fullständiga ansökan till de övriga berörda tillsynsmyndigheterna.
3.
Under den tidsfrist som anges i punkt 2 får grupptillsyns
myndigheten, och de övriga berörda tillsynsmyndigheterna råd
fråga Ceiops. Ceiops ska också rådfrågas om företaget med
ägarintresse begär det.
Om Ceiops rådfrågas ska samtliga berörda tillsynsmyndigheter
informeras och den tidsfrist som anges i punkt 2 förlängas med
två månader.
V
S
8
8
/
5
3
3
L
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
741
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/89
4.
Om Ceiops inte har rådfrågats i enlighet med punkt 3 för
sta stycket, och om de berörda tillsynsmyndigheterna inte har nått
fram till något gemensamt beslut inom sex månader från den dag
då grupptillsynsmyndigheten mottog den fullständiga ansökan
ska grupptillsynsmyndigheten uppmana Ceiops att inom ytterli
gare två månader överlämna sina rekommendationer till alla
berörda tillsynsmyndigheter. Grupptillsynsmyndigheten ska fatta
ett beslut inom tre veckor efter det att dessa rekommendationer
har överlämnats och ska beakta dem i sin helhet.
5.
Oavsett om Ceiops har rådfrågats eller inte ska grupptill
synsmyndighetens beslut innehålla en fullständig motivering och
beakta de synpunkter som övriga berörda tillsynsmyndigheter
lämnat.
Grupptillsynsmyndigheten ska överlämna beslutet till sökanden
och till övriga berörda tillsynsmyndigheter.
De berörda tillsynsmyndigheterna ska följa beslutet.
6.
Om inget gemensamt beslut fattats inom de tidsfrister som
anges i punkt 2 respektive 3 ska grupptillsynsmyndigheten fatta
ett eget beslut om ansökan.
Vid sitt beslut ska grupptillsynsmyndigheten vederbörligen beakta
följande:
a) De synpunkter och reservationer som övriga berörda tillsyns
myndigheter uttryckt under tidsfristen.
b) Rekommendationen från Ceiops, om denna kommitté
rådfrågats.
Beslutet ska innehålla en fullständig motivering och en förklaring
av eventuella väsentliga avvikelser från ställningstagandet från
Ceiops.
Grupptillsynsmyndigheten ska överlämna beslutet till sökanden
och till övriga berörda tillsynsmyndigheter.
Beslutet ska betraktas som avgörande och tillämpas av de berörda
tillsynsmyndigheterna.
7.
Om någon av de berörda tillsynsmyndigheterna finner att
riskprofilen hos ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag som
står under dess tillsyn avviker väsentligt från de antaganden som
ligger bakom den interna modell som godkänts på gruppnivå får
den myndigheten i enlighet med artikel 37, så länge som företa
get inte på ett korrekt sätt har vidtagit åtgärder med anledning av
de synpunkter som den framfört, för företaget fastställa ett kapi
taltillägg utöver det solvenskapitalkrav som blir resultatet med til
lämpning av den interna modellen.
Om under särskilda omständigheter ett sådant kapitaltillägg inte
skulle vara en lämplig lösning, får tillsynsmyndigheten kräva att
företaget ska beräkna sitt solvenskapitalkrav enligt den standard
formel som anges i avdelning I kapitel VI avsnitt 4 underavsnit
ten 1 och 2. I enlighet med artikel 37.1 a och c får myndigheten
för detta försäkrings- eller återförsäkringsföretag fastställa ett
kapitaltillägg till solvenskapitalkravet utöver det solvenskapital
krav som framkommer med tillämpning av standardformeln.
Tillsynsmyndigheten ska motivera sådana beslut som avses i för
sta och andra stycket för såväl försäkrings- eller återförsäkrings
företaget som grupptillsynsmyndigheten.
Artikel 232
Kapitaltillägg på gruppnivå
Vid avgörandet av om ett sammanställt solvenskapitalkrav på
gruppnivå tillräckligt väl motsvarar gruppens riskprofil ska grupp
tillsynsmyndigheten särskilt uppmärksamma de fall då omstän
digheter som avses i artikel 37.1 a–c kan uppkomma på
gruppnivå, särskilt i följande fall:
a) En särskild risk som föreligger på gruppnivå och som inte
skulle täckas i tillräcklig grad med standardformeln eller den
interna modell som tillämpas på grund av att de är svåra att
kvantifiera.
b) Ett kapitaltillägg utöver solvenskapitalkravet som anknutna
försäkrings- eller återförsäkringsföretag ålagts av sina tillsyns
myndigheter i enlighet med artiklarna 37 och 231.7.
Om det sammanställda solvenskapitalkravet på gruppnivå inte
tillräckligt väl motsvarar gruppens riskprofil, får ett kapitaltillägg
på gruppnivå beslutas.
Artikel 37.1–37.5 ska, tillsammans med de genomförandeåtgär
der som antagits enligt artikel 37.6, gälla i tillämpliga delar.
Artikel 233
Metod 2 (Alternativ metod): Avräknings- och
sammanläggningsmetoden
1.
Solvensen på gruppnivå för ett försäkrings- eller återförsäk
ringsföretag med ägarintresse ska utgöras av skillnaden mellan
följande:
a) Gruppens aggregerade medräkningsbara kapitalbas enligt
punkt 2.
b) Det värde de anknutna försäkrings- eller återförsäkringsföre
tagen representerar i redovisningen för försäkrings- eller åter
försäkringsföretaget med ägarintresse plus det aggregerade
solvenskapitalkravet för gruppen enligt punkt 3.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
742
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
2.
Gruppens aggregerade medräkningsbara kapitalbas är lika
med summan av följande:
a) De kapitalbasmedel hos försäkrings- eller återförsäkringsfö
retaget med ägarintresse som får medräknas för täckning av
solvenskapitalkravet.
b) Den proportionella andel som tillkommer försäkrings- eller
återförsäkringsföretaget med ägarintresse av de kapitalbas
medel hos de anknutna försäkrings- eller återförsäkringsfö
retagen som får medräknas för täckning av
solvenskapitalkravet.
3.
Gruppens samlade solvenskapitalkrav är lika med summan
av följande:
a) Solvenskapitalkravet för försäkrings- eller återförsäkringsfö
retaget med ägarintresse.
b) Den proportionella andelen av solvenskapitalkravet för de
anknutna försäkrings- eller återförsäkringsföretagen.
4.
Om ägarintresset i de anknutna försäkrings- eller återförsäk
ringsföretagen helt eller delvis består av indirekt innehav, ska de
anknutna försäkrings- eller återförsäkringsföretagens värde i redo
visningen för försäkrings- eller återförsäkringsföretaget med ägar
intresse inbegripa värdet av detta indirekta ägande med beaktande
av de relevanta successiva ägarintressena, medan de poster som
avses i punkterna 2 b och 3 b ska inbegripa de motsvarande pro
portionella andelarna av de kapitalbasmedel som får medräknas
för att täcka solvensmarginalen för de anknutna försäkrings- eller
återförsäkringsföretagen respektive solvenskapitalkraven för
dessa.
5.
Om en ansökan om tillstånd att beräkna solvenskapitalkra
ven för försäkrings- och återförsäkringsföretagen i en grupp med
en intern modell inlämnas av ett försäkrings- eller återförsäkrings
företag och dess anknutna företag eller gemensamt av företag
som är anknutna till ett försäkringsholdingbolag, ska artikel 231
gälla i tillämpliga delar.
6.
Vid bedömningen av om en grupps aggregerade solvenska
pitalkrav, beräknat enligt punkt 3, på ett tillfredsställande sätt
återspeglar gruppens riskprofil ska de berörda tillsynsmyndighe
terna särskilt uppmärksamma de eventuella specifika risker på
gruppnivå som inte skulle täckas i tillräcklig utsträckning, efter
som de är svåra att kvantifiera.
Om en grupps riskprofil avviker väsentligt från de antaganden
som ligger till grund för det aggregerade solvenskapitalkravet på
gruppnivå, får ett kapitaltillägg fastställas för gruppen utöver detta
krav.
Artikel 37.1–37.5 ska, tillsammans med de genomförandeåtgär
der som antagits enligt artikel 37.6, gälla i tillämpliga delar.
Artikel 234
Genomförandeåtgärder
Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder för att närmare
specificera de försäkringstekniska principerna och metoderna i
artiklarna 220–229 och tillämpningen av artiklarna 230–233 för
att säkerställa en enhetlig tillämpning inom hela gemenskapen.
Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta
direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det
föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.
U n d e r a v s n i t t 5
T i l l s y n ö v e r s o l v e n s p å g r u p p n i v å f ö r
f ö r s ä k r i n g s - o c h å t e r f ö r s ä k r i n g s f ö r e t a g s o m ä r
d o t t e r f ö r e t a g t i l l e t t f ö r s ä k r i n g s h o l d i n g b o l a g
Artikel 235
Solvens på gruppnivå för försäkringsholdingbolag
När försäkrings- och återförsäkringsföretag är dotterföretag till ett
försäkringsholdingbolag, ska grupptillsynsmyndigheten säker
ställa att gruppens solvens beräknas på försäkringsholdingbolags
nivå med tillämpning av artiklarna 220.2–233.
Vid denna beräkning ska moderföretaget behandlas som om det
vore ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag som omfattas av
bestämmelserna i avdelning I kapitel VI avsnitt 4 underavsnitten
1, 2 och 3 och som ska omfattas av samma villkor för att kapi
talbasmedel ska få medräknas för täckning av solvenskapitalkra
vet enligt avdelning I kapitel VI avsnitt 3 underavsnitten 1, 2
och 3.
U n d e r a v s n i t t 6
T i l l s y n ö v e r s o l v e n s p å g r u p p n i v å f ö r g r u p p e r
m e d c e n t r a l i s e r a d r i s k h a n t e r i n g
Artikel 236
Dotterföretag till försäkrings- eller återförsäkringsföretag:
villkor
Medlemsstaterna ska föreskriva att bestämmelserna i artik
larna 238 och 239 ska tillämpas på alla försäkrings- och återför
säkringsföretag som är dotterföretag till ett försäkrings- eller
återförsäkringsföretag, förutsatt att samtliga följande villkor är
uppfyllda:
a) Grupptillsynsmyndigheten har inte fattat något beslut enligt
artikel 214.2 beträffande dotterföretaget och utövar grupp
tillsyn över det på moderföretagsnivå i enlighet med denna
avdelning.
V
S
0
9
/
5
3
3
L
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
743
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/91
b) Dotterföretaget omfattas av moderföretagets riskhanterings
processer och mekanismer för internkontroll, och de berörda
tillsynsmyndigheterna har förvissat sig om att moderföreta
get visar ansvarsfullhet i ledningen av dotterföretaget.
c) Moderföretaget har fått det godkännande som avses i arti
kel 246.4 tredje stycket.
d) Moderföretaget har fått det godkännande som avses i
artikel 256.2.
e) Moderföretaget har inlämnat en ansökan om att omfattas av
artiklarna 238 och 239, och denna ansökan har godkänts
genom ett beslut enligt förfarandet i artikel 237.
Artikel 237
Dotterföretag till försäkrings- eller återförsäkringsföretag:
beslut om ansökningar
1.
I fråga om ansökningar om tillstånd att omfattas av bestäm
melserna i artiklarna 238 och 239 ska de berörda tillsynsmyndig
heterna inom tillsynskollegiet samråda om alla aspekter som är av
betydelse för beslutet om huruvida det tillstånd som söks ska
meddelas eller ej samt för att fastställa eventuella särskilda villkor
som ska gälla för det.
Ansökan enligt första stycket ska endast riktas till den tillsyns
myndighet som har auktoriserat dotterföretaget. Den tillsynsmyn
digheten ska utan dröjsmål underrätta och vidarebefordra den
fullständiga ansökan till de övriga tillsynsmyndigheterna i
tillsynskollegiet.
2.
De berörda tillsynsmyndigheterna ska göra allt de kan för
att nå fram till ett gemensamt beslut om ansökan inom tre måna
der från den dag då samtliga tillsynsmyndigheter i kollegiet mot
tog den fullständiga ansökan.
3.
Under den period som avses i punkt 2 och när det råder
olika uppfattningar om godkännande av en ansökan som avses i
punkt 1, får grupptillsynsmyndigheten eller någon av de övriga
berörda tillsynsmyndigheterna rådfråga Ceiops. I de fall då Ceiops
rådfrågas bör samtliga berörda tillsynsmyndigheter underrättas
och den period som avses i punkt 2 ska förlängas med en månad.
När Ceiops har rådfrågats ska de berörda tillsynsmyndigheterna
vederbörligen överväga dess rekommendationer innan de fattar
sitt gemensamma beslut.
4.
Den tillsynsmyndighet som har auktoriserat dotterföretaget
ska till sökanden överlämna det gemensamma beslut som avses i
punkterna 2 och 3 vilket ska innehålla en fullständig motivering
och förklaring av eventuella väsentliga avvikelser från Ceiops ställ
ningstaganden, i de fall då Ceiops har rådfrågats. Detta gemen
samma beslut ska erkännas som avgörande och tillämpas av de
berörda tillsynsmyndigheterna.
5.
Om inget gemensamt beslut fattats inom de tidsfrister som
anges i punkterna 2 och 3 ska grupptillsynsmyndigheten fatta ett
eget beslut om ansökan.
Vid sitt beslut ska grupptillsynsmyndigheten vederbörligen beakta
följande:
a) De synpunkter och reservationer som berörda tillsynsmyn
digheter lämnat under tidsfristen.
b) De reservationer som andra tillsynsmyndigheter i tillsynskol
legiet lämnat under tidsfristen.
c) Ceiops rekommendationer, i de fall då Ceiops har rådfrågats.
Beslutet ska innehålla en fullständig motivering och en förklaring
av eventuella väsentliga avvikelser från reservationerna från andra
berörda tillsynsmyndigheter och från Ceiops rekommendationer.
Grupptillsynsmyndigheten ska överlämna beslutet till sökanden
och till övriga berörda tillsynsmyndigheter.
Artikel 238
Dotterföretag till försäkrings- eller återförsäkringsföretag:
fastställande av solvenskapitalkravet
1.
Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 231 ska sol
venskapitalkravet för dotterföretag beräknas enligt punkterna 2,
4 och 5 i den här artikeln.
2.
Om solvenskapitalkravet för dotterföretaget beräknas med
en intern modell som godkänts på gruppnivå i enlighet med arti
kel 231, och den tillsynsmyndighet som auktoriserat dotterföre
taget finner att dess riskprofil avviker väsentligt från denna interna
modell får denna myndighet, så länge som företaget inte på ett
tillfredsställande sätt har vidtagit åtgärder med anledning av de
synpunkter som den framfört, i sådana fall som avses i artikel 37
föreslå att det fastställs ett kapitaltillägg för detta dotterföretag
utöver det solvenskapitalkrav som framkommer med tillämpning
av modellen eller, om under särskilda omständigheter ett sådant
kapitaltillägg inte skulle vara någon lämplig lösning, kräva att
företaget ska beräkna sitt solvenskapitalkrav enligt standardfor
meln. Tillsynsmyndigheten ska diskutera sitt förslag i tillsynskol
legiet och redovisa skälen till sina förslag för både dotterföretaget
och tillsynskollegiet.
3.
Om solvenskapitalkravet för dotterföretaget beräknas med
standardformeln, och den tillsynsmyndighet som auktoriserat
dotterföretaget finner att dess riskprofil avviker väsentligt från de
antaganden som gjorts för beräkningen enligt standardformeln,
får denna myndighet, så länge som företaget inte på ett tillfreds
ställande sätt har vidtagit åtgärder med anledning av de synpunk
ter som den framfört, i undantagsfall föreslå att företaget ersätter
en undergrupp av de parametrar som används vid beräkningen
enligt standardformeln av parametrar som är specifika för dessa
företag när de beräknar teckningsriskmoduler för livförsäkring,
skadeförsäkring och sjukförsäkring, i enlighet med artikel 110
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
744
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
eller, i de fall som nämns i artikel 37, fastställa ett kapitaltillägg
utöver solvenskapitalkravet för detta dotterföretag.
Tillsynsmyndigheten ska diskutera sitt förslag i tillsynskollegiet
och redovisa skälen till sina förslag för både dotterföretaget och
tillsynskollegiet.
4.
Tillsynskollegiet ska göra allt det kan för att komma över
ens om förslaget från den tillsynsmyndighet som har auktoriserat
dotterföretaget eller om eventuella andra åtgärder.
5.
Om tillsynsmyndigheten och grupptillsynsmyndigheten är
av skiljaktig mening, ska Ceiops rådfrågas inom en månad från
tillsynsmyndighetens förslag och Ceiops ska meddela sina rekom
mendationer inom två månader från det att det rådfrågats.
Den tillsynsmyndighet som har auktoriserat detta dotterföretag
ska vederbörligen beakta dessa rekommendationer innan den fat
tar sitt slutliga beslut.
Beslutet ska innehålla en fullständig motivering och beakta syn
punkter och reservationer från övriga tillsynsmyndigheter i till
synskollegiet och Ceiops rekommendationer.
Beslutet ska översändas till dotterföretaget och till
tillsynskollegiet.
Artikel 239
Dotterföretag till försäkrings- eller återförsäkringsföretag:
bristande efterlevnad av solvenskapitalkravet och
minimikapitalkravet
1.
I de fall där solvenskapitalkravet inte efterlevs och utan att
det påverkar tillämpningen av artikel 138 ska den tillsynsmyndig
het som auktoriserat dotterföretaget utan dröjsmål till tillsynskol
legiet vidarebefordra den åtgärdsplan som framlagts av
dotterföretaget, för att inom sex månader efter konstaterandet av
att solvenskapitalkravet inte efterlevts, återupprätta nivån på de
medräkningsbara kapitalbasmedel eller reducera sin riskprofil så
att solvenskapitalkravet uppfylls.
Tillsynskollegiet ska göra allt det kan för att komma överens om
tillsynsmyndighetens förslag till godkännande av åtgärdsplan
inom fyra månader från det datum då den bristande efterlevna
den av solvenskapitalkravet konstaterades.
Om inget beslut fattats, ska den tillsynsmyndighet som auktori
serat dotterföretaget fatta ett eget beslut om godkännande av
åtgärdsplanen, med vederbörlig hänsyn till synpunkter och reser
vationer från övriga tillsynsmyndigheter i kollegiet.
2.
När den tillsynsmyndighet som har auktoriserat dotterföre
taget i enlighet med artikel 136 konstaterar försämringar av de
ekonomiska förhållandena ska myndigheten utan dröjsmål under
rätta tillsynskollegiet om de åtgärder som föreslås. Med undantag
av krissituationer, ska tillsynskollegiet diskutera vilka åtgärder
som ska vidtas.
Tillsynskollegiet ska göra allt det kan för att inom en månad från
underrättelsen komma överens om tillsynsmyndighetens förslag
om de åtgärder som ska vidtas.
Om inget beslut fattats, ska den tillsynsmyndighet som auktori
serat dotterföretaget fatta ett eget beslut, med vederbörlig hänsyn
till synpunkter och reservationer från övriga tillsynsmyndigheter
i tillsynskollegiet.
3.
I de fall där minimikapitalkravet inte efterlevs och utan att
det påverkar tillämpningen av artikel 139 ska den tillsynsmyndig
het som auktoriserat dotterföretaget utan dröjsmål till tillsynskol
legiet vidarebefordra den kortfristiga finansiella saneringsplan
som framlagts av dotterföretaget för att, inom tre månader efter
konstaterandet av att minimikapitalkravet inte efterlevts, återupp
rätta nivån på de medräkningsbara kapitalbasmedel som täcker
minimikapitalkravet eller reducera sin riskprofil så att minimika
pitalkravet uppfylls. Tillsynskollegiet ska även informeras om
varje åtgärd som vidtas för att genomdriva minimikapitalkravet
på dotterföretagsnivå.
Artikel 240
Dotterföretag till försäkrings- eller återförsäkringsföretag:
upphörande av undantag för ett dotterföretag
1.
De bestämmelser som föreskrivs i artiklarna 238 och 239
ska upphöra att gälla i följande fall:
a) Om det villkor som avses i artikel 236 a inte längre uppfylls.
b) Om det villkor som avses i artikel 236 b inte längre uppfylls
och gruppen inte på nytt uppfyller villkoret inom rimlig tid.
c) Om villkoren i artikel 236 c och d inte längre uppfylls.
I fall enligt första stycket a ska grupptillsynsmyndigheten, om den
efter samråd med tillsynskollegiet beslutar att inte längre låta dot
terföretaget ingå i den grupptillsyn den utför, omedelbart under
rätta den berörda tillsynsmyndigheten och moderföretaget.
V
S
2
9
/
5
3
3
L
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
745
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/93
I fall enligt artikel 236 b, c och d ska moderföretaget ansvara för
att se till att villkoren uppfylls fortlöpande. Om det inte efterlevs,
ska moderföretaget utan dröjsmål underrätta grupptillsynsmyn
digheten och tillsynsmyndigheten för det berörda dotterföretaget.
Moderföretaget ska lägga fram en plan för att återställa efterlev
naden inom rimlig tid.
Utan att det påverkar tillämpningen av tredje stycket ska grupp
tillsynsmyndigheten minst en gång per år på eget initiativ kon
trollera att villkoren i artikel 236 b, c och d fortfarande efterlevs.
Grupptillsynsmyndigheten ska också genomföra sådan kontroll
på begäran av den berörda tillsynsmyndigheten om denna har
betydande skäl att befara att villkoret inte längre efterlevs.
Om brister påvisas under kontrollen, ska grupptillsynsmyndighe
ten kräva att moderföretaget lägger fram en plan för att återställa
efterlevnaden inom rimlig tid.
Om grupptillsynsmyndigheten, efter att ha rådfrågat tillsynskol
legiet, bedömer att den plan som avses i tredje eller femte stycket
är otillräcklig eller senare finner att den inte genomförs inom
överenskommen tid, ska den dra slutsatsen att det villkor som
avses i artikel 236 b, c och d inte längre efterlevs och omedelbart
underrätta den berörda tillsynsmyndigheten om detta.
2.
Den ordning som föreskrivs i artiklarna 238 och 239 ska til
lämpas på nytt om moderföretaget lämnar in en ny ansökan och
erhåller ett gynnsamt beslut enligt förfarandet i artikel 237.
Artikel 241
Dotterföretag till försäkrings- eller återförsäkringsföretag:
genomförandeåtgärder
För att säkerställa en enhetlig tillämpning av artiklarna 236-240,
ska kommissionen anta genomförandeåtgärder i fråga om
följande:
a) Närmare specifikationer av de kriterier som ska tillämpas vid
bedömningen av om de villkor som anges i artikel 236 är
uppfyllda.
b) Närmare specifikationer av vilka kriterier som ska tillämpas
vid bedömningen av vad som ska betraktas som krissituatio
ner, enligt artikel 239.2.
c) Närmare specifikationer av de förfaranden tillsynsmyndighe
terna ska följa när de utbyter information, utövar sina befo
genheter och uppfyller sina förpliktelser enligt
artiklarna 237-240.
Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta
direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det
föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.
Artikel 242
Översyn
1.
Senast den 31 oktober 2014 ska kommissionen göra en
utvärdering av tillämpningen av avdelning III, särskilt av tillsyns
myndigheternas samarbete inom tillsynskollegiet, dess funktions
duglighet, Ceiops rättsliga status och tillsynspraxisen för att
fastställa kapitaltilläggen, och översända en rapport till Europa
parlamentet och rådet, vid behov åtföljd av förslag till ändringar
av detta direktiv.
2.
Senast den 31 oktober 2015 ska kommissionen göra en
utvärdering av fördelarna med att förstärka grupptillsynen och
dispositionen av egna kapitalet inom en grupp av försäkrings-
eller återförsäkringsföretag, med hänvisning till kommissionens
meddelande KOM(2008) 0119 och betänkandet av den 16 okto
ber 2008 (A6–0413/2008) om detta förslag från Europaparla
mentets utskott för ekonomi och valutafrågor. Utvärderingen ska
innehålla möjliga åtgärder för att förstärka en sund gränsöverskri
dande förvaltning av försäkringsgrupper, särskilt av riskhantering
och kapitalförvaltning. I sin utvärdering ska kommissionen bland
annat ta hänsyn till nya utvecklingstendenser och framsteg
avseende
a) en harmoniserad ram för tidiga ingripanden,
b) praxis avseende centraliserad riskhantering i grupper, hur
gruppinterna modeller fungerar, inbegripet stresstester,
c) gruppinterna transaktioner och riskkoncentrationer inom
grupper,
d) diversifierings- och koncentrationseffekter över tiden,
e) en rättsligt bindande ram för medling i tillsynstvister,
f) en harmoniserad ram för tillgångsöverföring och för
insolvens- och likvidationsförfaranden som undanröjer hin
der enligt nationell bolagsrätt för möjligheten att överföra
tillgångar,
g) en likvärdig skyddsnivå för försäkringstagare och förmånsta
gare i företag inom samma grupp, särskilt i krissituationer,
h) en harmoniserad och tillräckligt finansierad EU-lösning för
försäkringsgarantisystem,
i) en harmoniserad och rättsligt bindande ram för behöriga
myndigheter, centralbanker och finansministerier avseende
krishantering, krislösning och skattemässig delning av bör
dorna där tillsynsbefogenheter kopplas till skatteansvar.
Kommissionen ska översända en rapport till Europaparlamentet
och rådet, vid behov åtföljd av lämpliga förslag till ändringar av
detta direktiv.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
746
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
Artikel 243
Dotterföretag till försäkringsholdingbolag
Artiklarna 236-242 ska gälla i tillämpliga delar för försäkrings-
och återförsäkringsföretag som är dotterföretag till ett
försäkringsholdingbolag.
A v s n i t t 2
R i s k k o n c e n t r a t i o n e r o c h t r a n s a k t i o n e r
i n o m e n g r u p p
Artikel 244
Tillsyn över riskkoncentrationer
1.
Tillsynen över riskkoncentrationer på gruppnivå ska utövas
i enlighet med punkterna 2 och 3 i den här artikeln samt arti
kel 246 och kapitel III.
2.
Medlemsstaterna ska kräva att försäkrings- och återförsäk
ringsföretag eller försäkringsholdingbolag regelbundet, och minst
en gång per år, till grupptillsynsmyndigheten rapporterar varje
väsentlig riskkoncentration på gruppnivå.
Den nödvändiga informationen ska lämnas till grupptillsynsmyn
digheten av det försäkrings- eller återförsäkringsföretag som är
det ledande företaget i gruppen eller, om det ledande företaget
inte är ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag, av försäkrings
holdingbolaget eller av det försäkrings- eller återförsäkringsföre
tag inom gruppen som grupptillsynsmyndigheten anger efter
samråd med övriga berörda tillsynsmyndigheter och
företagsgruppen.
Riskkoncentrationer ska bli föremål för tillsynens gransknings
process utförd av grupptillsynsmyndigheten.
3.
Grupptillsynsmyndigheten ska efter samråd med övriga
berörda tillsynsmyndigheter och företagsgruppen ange vilka slag
av risker försäkrings- och återförsäkringsföretag som ingår i en
viss grupp alltid ska rapportera.
När grupptillsynsmyndigheten och andra berörda tillsynsmyndig
heter definierar eller yttrar sig om slagen av risk ska de beakta
gruppens specifika grupp- och riskhanteringsstruktur.
För att närmare ange vilka väsentliga riskkoncentrationer som ska
rapporteras ska grupptillsynsmyndigheten efter samråd med
övriga berörda tillsynsmyndigheter och företagsgruppen före
skriva lämpliga tröskelvärden som baseras på solvenskapitalkrav,
försäkringstekniska avsättningar eller båda dessa värden.
Vid bedömningen av riskkoncentrationer ska grupptillsynsmyn
digheten särskilt övervaka eventuella risker för spridning inom
gruppen eller intressekonflikter samt riskernas nivå eller volym.
4.
Kommissionen får anta genomförandeåtgärder med avse
ende på punkterna 2 och 3 i fråga om definition och identifiering
av väsentliga riskkoncentrationer och rapporteringen av dessa.
Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta
direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det
föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.
Artikel 245
Tillsyn över transaktioner inom en grupp
1.
Tillsynen över transaktioner inom en grupp ska utövas i
enlighet med punkterna 2 och 3 i den här artikeln samt arti
kel 246 och kapitel III.
2.
Medlemsstaterna ska kräva att försäkrings- och återförsäk
ringsföretag eller försäkringsholdingbolag regelbundet, och minst
en gång per år, till grupptillsynsmyndigheten rapporterar alla
betydande interna transaktioner som försäkrings- och återförsäk
ringsföretag gjort inom en grupp, inklusive de som gjorts med
fysiska personer som har en nära koppling till något företag inom
gruppen.
Medlemsstaterna ska dessutom kräva att mycket betydande trans
aktioner inom en grupp rapporteras snarast möjligt.
Den nödvändiga informationen ska lämnas till grupptillsynsmyn
digheten av det försäkrings- eller återförsäkringsföretag som är
det ledande företaget i gruppen eller, om det ledande företaget
inte är ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag, av försäkrings
holdingbolaget eller av det försäkrings- eller återförsäkringsföre
tag inom gruppen som grupptillsynsmyndigheten anger efter
samråd med övriga berörda tillsynsmyndigheter och
företagsgruppen.
Transaktioner inom grupper ska bli föremål för tillsynens gransk
ningsprocess utförd av grupptillsynsmyndigheten.
3.
Grupptillsynsmyndigheten ska efter samråd med övriga
berörda tillsynsmyndigheter och företagsgruppen ange vilka slag
av transaktioner inom gruppen försäkrings- och återförsäkrings
företag som ingår i en viss grupp alltid ska rapportera. Arti
kel 244.3 ska gälla i tillämpliga delar.
4.
Kommissionen får anta genomförandeåtgärder med avse
ende på punkterna 2 och 3 i fråga om definition och identifiering
av väsentliga transaktioner inom en grupp och rapporteringen av
dessa.
Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta
direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det
föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.
V
S
4
9
/
5
3
3
L
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
747
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/95
A v s n i t t 3
R i s k h a n t e r i n g o c h i n t e r n k o n t r o l l
Artikel 246
Tillsyn över företagsstyrningssystem
1.
Kraven i avdelning I kapitel IV avsnitt 2 ska gälla i tillämp
liga delar på gruppnivå.
Utan att det påverkar tillämpningen av första stycket ska system
för riskhantering och internkontroll samt rapporteringsrutiner
genomföras konsekvent i alla företag som omfattas av grupptill
syn enligt artikel 213.2 a och 213.2 b, så att dessa system och
rapporteringsrutiner kan kontrolleras på gruppnivå.
2.
Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 1, ska meka
nismerna för internkontroll inom en grupp minst omfatta
följande:
a) Adekvata mekanismer i fråga om solvens på gruppnivå för
att identifiera och mäta alla betydande risker gruppen är
utsatt för och på lämpligt sätt korrelera den medräkningsbara
kapitalbasen till riskerna.
b) Sunda rapporterings- och redovisningsrutiner för att över
vaka och hantera transaktioner inom gruppen och
riskkoncentrationer.
3.
Grupptillsynsmyndigheten ska i enlighet med bestämmel
serna i kapitel III utföra tillsynens granskningsprocess beträffande
de system och rapporteringsrutiner som avses i punkterna 1
och 2.
4.
Medlemsstaterna ska kräva att försäkrings- eller återförsäk
ringsföretag med ägarintresse och försäkringsholdingbolag på
gruppnivå genomför den bedömning som krävs enligt artikel 45.
Grupptillsynsmyndigheten ska i enlighet med kapitel III genom
föra tillsynens granskningsprocess beträffande den egna risk- och
solvensbedömningen på gruppnivå.
Om solvensberäkningen på gruppnivå görs i enlighet med metod
1 som avses i artikel 230 ska försäkrings- eller återförsäkringsfö
retaget med ägarintresse eller försäkringsholdingbolaget visa för
grupptillsynsmyndigheten att man verkligen förstår skillnaden
mellan summan av solvenskapitalkraven för alla anknutna
försäkrings- eller återförsäkringsföretag inom gruppen och det
sammanställda solvenskapitalkravet för gruppen.
Om ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag med ägarintresse
eller ett försäkringsholdingbolag så beslutar får det, om grupptill
synsmyndigheten godkänner detta, företa bedömningar som
krävs genom artikel 45 samtidigt på gruppnivå och på nivån för
ett dotterföretag inom gruppen och ta fram en enda handling som
omfattar samtliga bedömningar.
Innan grupptillsynsmyndigheten ger sitt godkännande enligt
tredje stycket ska denna rådfråga medlemmarna i tillsynskollegiet
och vederbörligen beakta deras synpunkter och reservationer.
Om en grupp utnyttjar den möjlighet som anges i tredje stycket
ska den överlämna dokumentet samtidigt till alla berörda tillsyns
myndigheter. De berörda dotterföretagen ska inte befrias från sin
skyldighet att se till att kraven i artikel 45 är uppfyllda på grund
av att denna möjlighet utnyttjas.
KAPITEL III
Åtgärder för att underlätta grupptillsynen
Artikel 247
Grupptillsynsmyndighet
1.
En enda tillsynsmyndighet som ska ansvara för samord
ningen och utförandet av grupptillsynen (grupptillsynsmyndighe
ten) ska utses bland tillsynsmyndigheterna i berörda
medlemsstater.
2.
Om samma tillsynsmyndighet är behörig när det gäller alla
försäkrings- och återförsäkringsföretag i en grupp, ska denna till
synsmyndighet tilldelas uppgiften att vara
grupptillsynsmyndighet.
I alla övriga fall och med förbehåll för punkt 3 ska uppgiften som
grupptillsynsmyndighet utföras av följande:
a) Om det ledande företaget i en grupp är ett försäkrings- eller
återförsäkringsföretag, den tillsynsmyndighet som auktorise
rat det företaget.
b) Om det ledande företaget i en grupp inte är ett försäkrings-
eller återförsäkringsföretag, den tillsynsmyndighet som utses
enligt följande principer:
i) Om moderföretaget till ett försäkrings- eller återförsäk
ringsföretag är ett försäkringsholdingbolag ska den till
synsmyndighet utses som auktoriserat det försäkrings-
eller återförsäkringsföretaget.
ii) Om mer än ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag
med huvudkontor i gemenskapen är dotterföretag till
samma försäkringsholdingbolag och ett av dessa företag
har auktoriserats i den medlemsstat där försäkringshol
dingbolaget har sitt huvudkontor, ska tillsynsmyndighe
ten för det försäkrings- eller återförsäkringsföretag som
auktoriserats utses.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
748
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
iii) Om gruppen har mer än ett ledande företag som är för
säkringsholdingbolag, dessa företag har huvudkontor i
skilda medlemsstater och det i båda dessa stater finns ett
försäkrings- eller återförsäkringsföretag som ingår i
gruppen, ska tillsynsmyndigheten för det av dessa
försäkrings- eller återförsäkringsföretag som har den
största totala balansomslutningen utses.
iv) Om mer än ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag
med huvudkontor i gemenskapen är dotterföretag till
samma försäkringsholdingbolag och inget av dessa före
tag har auktoriserats i den medlemsstat där försäkrings
holdingbolaget har sitt huvudkontor, ska
tillsynsmyndigheten som auktoriserat det av dessa
försäkrings- eller återförsäkringsföretag som har den
största totala balansomslutningen utses.
v) Om inget av företagen har ett moderföretag som ingår i
samma grupp, och i sådana fall som inte avses i leden
i-iv, ska den tillsynsmyndighet som auktoriserat det
försäkrings- eller återförsäkringsföretag som har den
största totala balansomslutningen utses.
3.
I särskilda fall får de berörda myndigheterna, på begäran
från någon av myndigheterna, fatta ett gemensamt beslut att göra
avsteg från de kriterier som anges i punkt 2 och utse en annan till
synsmyndighet till grupptillsynsmyndighet, om det vore olämp
ligt att tillämpa dessa kriterier med hänsyn till gruppens struktur
och den relativa omfattningen av försäkrings- och återförsäkrings
företagens verksamheter i olika länder.
I detta avseende får varje berörd tillsynsmyndighet begära att frå
gan om huruvida kriterierna i punkt 2 är lämpliga tas upp till dis
kussion. Sådana diskussioner får inte äga rum mer än en gång per
år.
De berörda tillsynsmyndigheterna ska göra allt de kan för att nå
fram till ett gemensamt beslut om valet av grupptillsynsmyndig
het inom tre månader från det att diskussionen om frågan begär
des. Innan de berörda tillsynsmyndigheterna fattar sitt beslut, ska
de ge företagsgruppen möjlighet att yttra sig.
4.
Under den tremånadersperiod som avses i punkt 3 tredje
stycket får var och en av de berörda myndigheterna begära att
Ceiops rådfrågas. Om Ceiops rådfrågas ska den tidsperioden för
längas med två månader.
5.
Om Ceiops rådfrågas, ska de berörda tillsynsmyndigheterna
vederbörligen beakta Ceiops råd innan de fattar sitt gemensamma
beslut. Det gemensamma beslutet ska innehålla en fullständig
motivering och en förklaring av varje betydande avsteg från de
råd som Ceiops gett.
6.
Om inget gemensamt beslut kunnat fattas om att göra
avsteg från kriterierna i punkt 2, ska uppgiften som grupptillsyns
myndighet utföras av den tillsynsmyndighet som fastställts i enlig
het med punkt 2.
7.
Ceiops ska minst en gång om året underrätta Europaparla
mentet, rådet och kommissionen om eventuella betydande svå
righeter som uppstått vid tillämpningen av punkterna 2, 3 och 6.
Om någon sådan betydande svårighet uppstår vid tillämpningen
av de kriterier som fastställts i punkterna 2 och 3, ska kommis
sionen anta genomförandeåtgärder som specificerar dessa
kriterier.
Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta
direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det
föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.
8.
Om en medlemsstat har mer än en tillsynsmyndighet som
ansvarar för stabilitetstillsyn över försäkrings- och återförsäk
ringsföretag ska den medlemsstaten vidta nödvändiga åtgärder för
att säkerställa samordningen mellan dessa myndigheter.
Artikel 248
Grupptillsynsmyndighetens och andra
tillsynsmyndigheters rättigheter och skyldigheter
Tillsynskollegiet
1.
De rättigheter och skyldigheter som tilldelas grupptillsyns
myndigheten i fråga om grupptillsyn ska omfatta följande:
a) Samordning av insamling och spridning av information som
är relevant eller avgörande såväl under normala förhållanden
som i en nödsituation, däribland uppgifter som är av bety
delse för en tillsynsmyndighets tillsynsuppgift.
b) Tillsynens granskningsprocess och gruppens finansiella
ställning.
c) Bedömning av gruppens efterlevnad av bestämmelserna om
solvens, riskkoncentrationer och transaktioner inom en
grupp enligt vad som föreskrivs i artiklarna 218–245.
d) Bedömning av gruppens företagsstyrningssystem enligt arti
kel 246 och av frågan om medlemmarna i anknutna företags
förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorgan uppfyller kraven i
artiklarna 42 och 257.
e) Planering och samordning, genom regelbundna möten minst
årligen eller på annat lämpligt sätt, av tillsynsverksamheten
såväl under normala förhållanden som i nödsituationer i
samarbete med de berörda tillsynsmyndigheterna, med beak
tande av arten, omfattningen och komplexiteten i de innebo
ende riskerna i verksamheten för alla företag som ingår i
gruppen.
V
S
6
9
/
5
3
3
L
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
749
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/97
f) Andra uppgifter, åtgärder och beslut som tillkommer grupp
tillsynsmyndigheten enligt detta direktiv eller som följer av
tillämpningen av detta direktiv, däribland att leda validations
förfarandet av interna modeller på gruppnivå enligt artik
larna 231 och 233 och förfarandet för att tillåta att den
ordning som inrättas i artiklarna 237-240 tillämpas.
2.
För att underlätta arbetet med de grupptillsynsuppgifter
som avses i punkt 1 ska ett tillsynskollegium, under ordförande
skap av grupptillsynsmyndigheten, inrättas.
Tillsynskollegiet ska se till att processerna för samarbete, infor
mationsutbyte och samråd bland tillsynsmyndigheterna i tillsyns
kollegiet faktiskt tillämpas i enlighet med avdelning III, så att deras
respektive beslut och verksamheter blir allt mer samstämmiga.
3.
Tillsynskollegiet ska bestå av grupptillsynsmyndigheten och
tillsynsmyndigheterna i alla medlemsstater där något dotterföre
tags huvudkontor är beläget.
Tillsynsmyndigheter för betydande filialer och anknutna företag
ska också ha rätt att delta i tillsynskollegiet. Syftet med deras del
tagande ska dock endast vara att främja ett effektivt
informationsutbyte.
För att tillsynskollegiet ska fungera effektivt kan det bli nödvän
digt att några uppgifter utförs av ett mindre antal tillsynsmyndig
heter inom tillsynskollegiet.
4.
Utan att det påverkar andra åtgärder som antas enligt detta
direktiv ska inrättandet av och verksamheten vid kollegiet base
ras på samordningsöverenskommelser som ingås av grupptill
synsmyndigheten och övriga berörda tillsynsmyndigheter.
Om det råder delade meningar om upprättandet av samord
ningsöverenskommelserna får en medlem av tillsynskollegiet hän
skjuta frågan till Ceiops.
Grupptillsynsmyndigheten ska efter samråd med berörda tillsyns
myndigheter vederbörligen beakta alla råd som Ceiops ger inom
två månader innan det slutgiltiga beslutet fattas. Beslutet ska inne
hålla en fullständig motivering och en förklaring av eventuella
väsentliga avvikelser från eventuella råd från Ceiops. Grupptill
synsmyndigheten ska vidarebefordra beslutet till andra berörda
tillsynsmyndigheter.
5.
Utan att det påverkar eventuella åtgärder som antagits enligt
detta direktiv, ska det i samordningsöverenskommelserna som
avses i punkt 4 fastställas förfaranden för
a) beslutsprocessen bland berörda tillsynsmyndigheter i enlig
het med artiklarna 231, 232 och 247,
b) det samråd som avses i punkt 4 i den här artikeln och i
artikel 218.5.
Utan att det påverkar de rättigheter och skyldigheter som tillde
lats grupptillsynsmyndigheten och andra tillsynsmyndigheter
genom detta direktiv, får samordningsöverenskommelserna fast
ställa ytterligare uppgifter till grupptillsynsmyndigheten eller
andra tillsynsmyndigheter i fall där detta resulterar i en effektivare
grupptillsyn och inte försämrar kollegiemedlemmarnas tillsyns
verksamhet när det gäller deras enskilda ansvar.
Samordningsöverenskommelserna kan dessutom föreskriva för
faranden för
a) samråd mellan berörda tillsynsmyndigheter, särskilt enligt
artiklarna 213-217, 219-221, 227, 244-246, 250, 256, 260
och 262,
b) samarbete med övriga tillsynsmyndigheter.
6.
Ceiops ska utarbeta riktlinjer för hur tillsynskollegierna ska
fungera operativt, vilka ska baseras på omfattande granskning av
konvergensgraden i deras arbete. Sådana granskningar ska göras
minst vart tredje år. Medlemsstaterna ska se till att grupptillsyns
myndigheten till Ceiops överlämnar informationen om hur till
synskollegierna fungerar och om eventuella svårigheter som
uppstått och som är relevanta för granskningarna.
7.
Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder för samord
ningen av grupptillsynen med avseende på punkterna 1-6, inbe
gripet definitionen av betydande filial.
Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta
direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det
föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.
Artikel 249
Samarbete och utbyte av information mellan
tillsynsmyndigheter
1.
De myndigheter som ansvarar för tillsynen över enskilda
försäkrings- och återförsäkringsföretag som ingår i en grupp och
grupptillsynsmyndigheten ska ha ett nära samarbete, särskilt i fall
då ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag möter finansiella
svårigheter.
För att dessa tillsynsmyndigheter, inklusive grupptillsynsmyndig
heten, ska ha garanterad tillgång till lika mycket relevant infor
mation ska de, utan att det påverkar deras respektive
ansvarsområden, och oavsett om de är etablerade i samma med
lemsstat eller ej, till varandra överlämna sådan information för
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
750
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
att möjliggöra och underlätta för de övriga myndigheterna att full
göra sina tillsynsuppgifter enligt detta direktiv. I detta avseende
ska de berörda tillsynsmyndigheterna och tillsynsmyndigheten
utan dröjsmål överlämna all information till varandra så snart den
blir tillgänglig. Den information som avses i detta stycke omfat
tar, men är inte begränsad till, information om åtgärder som har
vidtagits av gruppen och tillsynsmyndigheterna samt information
som har lämnats av gruppen.
2.
De myndigheter som ansvarar för tillsynen över enskilda
försäkrings- och återförsäkringsföretag som ingår i en grupp och
grupptillsynsmyndigheten ska omedelbart kalla till ett möte med
samtliga tillsynsmyndigheter som medverkar i grupptillsyn,
åtminstone i följande fall:
a) När de blir medvetna om en betydande överträdelse av sol
venskapitalkravet eller en överträdelse av minimikapitalkra
vet för ett enskilt försäkrings- eller återförsäkringsföretag.
b) När de blir medvetna om en betydande överträdelse av sol
venskapitalkravet på gruppnivå beräknat med utgångspunkt i
sammanställda uppgifter eller det aggregerade solvenskapi
talkravet för gruppen, i överensstämmelse med den beräk
ningsmetod som använts i enlighet med avdelning III,
kapitel II, avsnitt 1, underavsnitt 4.
c) När andra exceptionella omständigheter inträffar eller har
inträffat.
3.
Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder i syfte att
fastställa vilka uppgifter som ska insamlas systematiskt av grupp
tillsynsmyndigheten och spridas till övriga berörda tillsynsmyn
digheter eller överlämnas till grupptillsynsmyndigheten av övriga
berörda tillsynsmyndigheter.
Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder för att specificera
vilka uppgifter som är väsentliga eller relevanta för tillsynen på
gruppnivå i syfte att öka enhetligheten i tillsynsrapporteringen.
De åtgärder som avses i denna punkt, och som avser till att ändra
icke väsentliga delar av detta direktiv genom att komplettera det,
ska antas i enlighet med det föreskrivande förfarande med kon
troll som avses i artikel 301.3.
Artikel 250
Samråd mellan tillsynsmyndigheter
1.
Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 248, ska
berörda tillsynsmyndigheter, innan de fattar beslut som är av
betydelse för andra tillsynsmyndigheters tillsynsuppgifter, sam
råda med varandra inom tillsynskollegiet i fråga om följande:
a) Förändringar i aktieägarstruktur, organisationsstruktur eller
ledningsstruktur i försäkrings- och återförsäkringsföretag
inom en grupp som kräver tillsynsmyndigheternas godkän
nande eller auktorisation.
b) Betydande sanktioner eller exceptionella åtgärder som vidta
gits av tillsynsmyndigheterna, däribland fastställande av kapi
taltillägg utöver solvenskapitalkravet enligt artikel 37 och
införande av någon begränsning av användningen av en
intern modell för beräkning av solvenskapitalkravet enligt
avdelning I kapitel VI avsnitt 4 underavsnitt 3.
I frågor som avses i led b ska samråd alltid ske med
grupptillsynsmyndigheten.
Därutöver ska de berörda tillsynsmyndigheterna samråda med
varandra innan de fattar ett beslut som bygger på information
från andra tillsynsmyndigheter.
2.
Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 248 får en
tillsynsmyndighet besluta att avstå från samråd i brådskande fall
eller om samrådet skulle kunna äventyra beslutets effekt. I sådana
fall ska tillsynsmyndigheten utan dröjsmål underrätta övriga
berörda tillsynsmyndigheter.
Artikel 251
Grupptillsynsmyndighetens begäran om information från
övriga tillsynsmyndigheter
Grupptillsynsmyndigheten får uppmana tillsynsmyndigheter, som
inte själva utövar grupptillsyn enligt artikel 247, i en medlems
stat där ett moderföretag har sitt huvudkontor att av detta moder
företag begära all information som skulle kunna vara relevant för
utövandet av grupptillsynsmyndighetens utövande av sina rättig
heter och skyldigheter i fråga om samordning enligt artikel 248
och att vidarebefordra denna information till
grupptillsynsmyndigheten.
Grupptillsynsmyndigheten ska när den behöver sådan informa
tion som avses i artikel 254.2 och som redan har överlämnats till
en annan tillsynsmyndighet, när så är möjligt, vända sig till den
tillsynsmyndigheten för att förhindra dubbelrapportering till de
olika myndigheter som medverkar i tillsynen.
Artikel 252
Samarbete med myndigheter med ansvar för kreditinstitut
och värdepappersföretag
Om ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag och antingen ett
kreditinstitut enligt definitionen i direktiv 2006/48/EG eller ett
värdepappersföretag enligt definitionen i direktiv 2004/39/EG
eller båda är direkt eller indirekt anknutna eller har samma före
tag med ägarintresse, ska de berörda tillsynsmyndigheterna och de
myndigheter som är ansvariga för tillsynen över dessa andra före
tag ha ett nära samarbete.
Utan att det påverkar deras respektive behörighet ska dessa myn
digheter till varandra överlämna all information som kan under
lätta utförandet av deras uppdrag, i synnerhet inom ramen för
denna avdelning.
Artikel 253
Tystnadsplikt och sekretess
Medlemsstaterna ska tillåta utbyte av information mellan sina till
synsmyndigheter samt mellan dessa och andra myndigheter enligt
artiklarna 249–252.
V
S
8
9
/
5
3
3
L
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
751
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/99
Information som tas emot under grupptillsyn, och särskilt varje
informationsutbyte mellan tillsynsmyndigheter och mellan till
synsmyndigheter och andra myndigheter enligt denna avdelning
ska omfattas av bestämmelserna i artikel 295.
Artikel 254
Tillgång till information
1.
Medlemsstaterna ska se till att fysiska och juridiska perso
ner som omfattas av grupptillsyn och deras anknutna företag och
företag med ägarintresse kan utbyta information som skulle
kunna vara relevant för grupptillsynen.
2.
Medlemsstaterna ska föreskriva att de av deras myndigheter
som ansvarar för grupptillsyn ska ha tillgång till all information
som är relevant för denna grupptillsyn, oavsett arten av de berörda
företagen. Artikel 35 ska gälla i tillämpliga delar.
De berörda tillsynsmyndigheterna får vända sig direkt till företa
gen i gruppen för att erhålla nödvändig information endast om
denna information har begärts från ett försäkrings- eller återför
säkringsföretag som omfattas av grupptillsyn men inte tillhanda
hållits inom rimlig tid.
Artikel 255
Kontroll av information
1.
Medlemsstaterna ska se till att deras tillsynsmyndigheter,
antingen direkt eller genom personer som de ger ett sådant upp
drag, inom sitt territorium får genomföra kontroll på plats av den
information som avses i artikel 254 i lokaler som tillhör något av
följande:
a) Det försäkrings- eller återförsäkringsföretag som omfattas av
grupptillsyn.
b) Företag som är anknutna till detta försäkrings- eller
återförsäkringsföretag.
c) Moderföretag till detta försäkrings- eller
återförsäkringsföretag.
d) Företag som är anknutna till ett moderföretag till detta
försäkrings- eller återförsäkringsföretag.
2.
Om tillsynsmyndigheterna i särskilda fall vill kontrollera
information beträffande ett företag, reglerat eller ej, som ingår i en
grupp och är beläget i en annan medlemsstat, ska de begära att
tillsynsmyndigheterna i denna andra medlemsstat genomför
kontrollen.
Myndigheter som tar emot en sådan begäran ska inom ramen för
sin behörighet tillmötesgå denna begäran genom att antingen
utföra kontrollen direkt och då låta en revisor eller annan expert
utföra den eller låta den myndighet som begärde kontrollen själv
utföra den. Grupptillsynsmyndigheten ska underrättas om de vid
tagna åtgärderna.
Den tillsynsmyndighet som framställde begäran får, om den så
önskar, delta i kontrollen, om den inte själv utför den.
Artikel 256
Rapport om solvens och finansiell ställning på gruppnivå
1.
Medlemsstaterna ska kräva att försäkrings- och återförsäk
ringsföretag samt försäkringsholdingbolag årligen offentliggör en
rapport om solvens och finansiell ställning på gruppnivå. Artik
larna 51 och 53–55 ska gälla i tillämpliga delar.
2.
Om ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag med ägarin
tresse eller ett försäkringsholdingbolag så beslutar får det, om
grupptillsynsmyndigheten godkänner detta, lämna en enda rap
port om solvens och finansiell ställning som ska innehålla
följande:
a) Den information på gruppnivå som ska offentliggöras enligt
punkt 1.
b) Den information beträffande dotterföretag inom gruppen
som ska vara identifierbar per företag och offentliggöras
enligt artiklarna 51 och 53–55.
Innan grupptillsynsmyndigheten ger sitt godkännande enligt för
sta stycket ska denna rådfråga medlemmarna i tillsynskollegiet
och vederbörligen beakta deras synpunkter och reservationer.
3.
Om det i den rapport som avses i punkt 2 saknas informa
tion som den tillsynsmyndighet som auktoriserat ett dotterföre
tag inom gruppen kräver att jämförbara företag ska lämna och
detta utelämnande är av väsentlig betydelse, ska den berörda till
synsmyndigheten ha befogenhet att kräva att dotterföretaget i
fråga offentliggör nödvändig ytterligare information.
4.
Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder för att ytter
ligare specificera vilka uppgifter som ska offentliggöras och for
merna för detta vad avser lägesrapporten om solvens och
finansiell ställning.
Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta
direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det
föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.
Artikel 257
Förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorgan i
försäkringsholdingbolag
Medlemsstaterna ska kräva att alla som i praktiken leder verksam
heten i ett försäkringsholdingbolag är lämpliga för att utföra sina
uppdrag.
Artikel 42 ska gälla i tillämpliga delar.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
752
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
Artikel 258
Åtgärder för att säkerställa regelefterlevnad
1.
Om ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag i en grupp
inte följer kraven i artiklarna 218–246, eller om kraven är upp
fyllda men solvensen ändå kan vara äventyrad eller om transak
tioner inom gruppen eller riskkoncentrationer hotar försäkrings-
eller återförsäkringsföretagets finansiella ställning, ska följande
myndigheter kräva nödvändiga åtgärder för att snarast möjligt
rätta till situationen:
a) Grupptillsynsmyndigheten i fråga om försäkringsholding-
bolag.
b) Tillsynsmyndigheterna i fråga om försäkrings- och
återförsäkringsföretag.
Om i det fall som avses i första stycket a grupptillsynsmyndighe
ten inte är en av tillsynsmyndigheterna i den medlemsstat där
försäkringsholdingbolaget har sitt huvudkontor, ska grupptill
synsmyndigheten underrätta dessa tillsynsmyndigheter om vad
den kommit fram till i syfte att göra det möjligt för dem att vidta
nödvändiga åtgärder.
Om i det fall som avses i första stycket b grupptillsynsmyndighe
ten inte är en av tillsynsmyndigheterna i den medlemsstat där
försäkrings- eller återförsäkringsföretaget har sitt huvudkontor,
ska grupptillsynsmyndigheten underrätta dessa tillsynsmyndighe
ter om vad den kommit fram till i syfte att göra det möjligt för
dem att vidta nödvändiga åtgärder.
Utan att det påverkar punkt 2 ska medlemsstaterna fastställa vilka
åtgärder som deras tillsynsmyndigheter får vidta i fråga om
försäkringsholdingbolag.
De berörda tillsynsmyndigheterna, däribland grupptillsynsmyn
digheten, ska när så är lämpligt samordna sina åtgärder.
2.
Utan att det påverkar tillämpningen av deras straffrättsliga
bestämmelser ska medlemsstaterna se till att sanktioner eller
andra åtgärder kan åläggas försäkringsholdingbolag eller perso
ner som i praktiken leder dessa bolag, om de överträder lagar och
andra författningar som antagits för att genomföra denna avdel
ning. Tillsynsmyndigheterna ska ha ett nära samarbete för att
säkerställa att sådana sanktioner eller andra åtgärder är effektiva,
särskilt när den centrala förvaltningen eller det huvudsakliga eta
bleringsstället för ett försäkringsholdingbolag inte finns på dess
huvudkontor.
3.
Kommissionen får anta genomförandeåtgärder för samord
ningen av de åtgärder för att säkerställa regelefterlevnad som avses
i punkterna 1 och 2.
Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta
direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det
föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.
Artikel 259
Ceiops rapportering
1.
Ceiops ska varje år komma till Europaparlamentet för en all
män utskottsutfrågning. När ett sådant besök sammanfaller med
rapporteringskravet för Ceiops enligt artikel 71.3, ska detta krav
anses vara uppfyllt, när det gäller Europaparlamentet, genom att
Ceiops närvarar vid utfrågningen.
2.
Ceiops ska i samband med den utfrågning som avses i
punkt 1 bland annat rapportera om alla relevanta och viktiga erfa
renheter från tillsynsverksamheten och samarbetet mellan till
synsmyndigheter enligt avdelning III, och särskilt om
a) processen för utnämning av grupptillsynsmyndigheten, anta
let grupptillsynsmyndigheter och den geografiska
spridningen,
b) arbetet i tillsynskollegiet, särskilt tillsynsmyndigheternas
medverkan och engagemang i de fall de inte är
grupptillsynsmyndighet.
3.
Ceiops får i samband med utfrågningen enligt punkt 1 även
rapportera om de huvudsakliga lärdomarna från de granskningar
som avses i artikel 248.6, där så är lämpligt.
KAPITEL IV
Tredjeländer
Artikel 260
Moderföretag utanför gemenskapen: kontroll av
likvärdighet
1.
I det fall som avses i artikel 213.2 c ska de berörda tillsyns
myndigheterna kontrollera om försäkrings- och återförsäkrings
företag vars moderföretag har sina huvudkontor utanför
gemenskapen är föremål för tillsyn, utförd av en myndighet i tred
jeland, som är likvärdig med vad som föreskrivs i denna avdel
ning i fråga om tillsyn på gruppnivå över försäkrings- och
återförsäkringsföretag enligt artikel 213.2 a och b.
Kontrollen ska genomföras av den tillsynsmyndighet som skulle
ha varit grupptillsynsmyndighet om kriterierna i artikel 247.2
vore tillämpliga på begäran av moderföretaget, av något av de
försäkrings- och återförsäkringsföretag som är auktoriserade
inom gemenskapen eller på tillsynsmyndighetens eget initiativ,
såvida kommissionen inte tidigare hade beslutat att tillsynsord
ningen i det berörda tredjelandet är likvärdig. Grupptillsynsmyn
digheten ska i samband med detta samråda med övriga berörda
tillsynsmyndigheter och Ceiops innan den fattar sitt beslut.
V
S
0
0
1
/
5
3
3
L
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
753
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/101
2.
Kommissionen får anta genomförandeåtgärder som specifi
cerar kriterierna för att bedöma om tillsynsordningen av grupper
i ett tredjeland är likvärdig med den som fastställs genom denna
avdelning. Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga
delar av detta direktiv genom att komplettera det, ska antas i
enlighet med det föreskrivande förfarande med kontroll som avses
i artikel 301.3.
3.
Kommissionen får, efter samråd med europeiska
försäkrings- och tjänstepensionskommittén och i enlighet med
det föreskrivande förfarande som avses i artikel 301.2, och med
beaktande av de kriterier som antagits enligt punkt 2, anta ett
beslut om huruvida tillsynsordningen av grupper i ett tredjeland
är likvärdig med den som fastställs genom denna avdelning.
Dessa beslut ska regelbundet ses över för att beakta ändringar av
den ordning för tillsynsordningen över grupper som fastställs
genom denna avdelning och motsvarande ordning i tredjelandet
och alla ändringar av bestämmelserna som kan påverka beslutet
om likvärdighet.
När kommissionen har antagit ett beslut enligt första stycket
beträffande ett tredjeland ska detta beslut erkännas som avgö
rande när det gäller den kontroll som avses i punkt 1.
Artikel 261
Moderföretag utanför gemenskapen: likvärdighet
1.
Om tillsynen konstaterats vara likvärdig enligt artikel 260
ska medlemsstaterna förlita sig på att tillsynsmyndigheterna i
tredjelandet utövar en likvärdig tillsyn enligt punkt 2.
2.
Artiklarna 247-258 ska i tillämpliga delar gälla för samar
betet med tillsynsmyndigheter i tredjeländer.
Artikel 262
Moderföretag utanför gemenskapen: om likvärdighet inte
föreligger
1.
Om en likvärdig tillsyn enligt artikel 260 inte föreligger, ska
medlemsstaterna på försäkrings- och återförsäkringsföretagen til
lämpa antingen artiklarna 218–258, i tillämpliga delar och med
undantag av artiklarna 236–243, eller någon annan metod enligt
punkt 2.
De allmänna principer och metoder som anges i artik
larna 218–258 ska tillämpas på nivån för försäkrings-
holdingbolaget, försäkringsföretaget i tredjeland eller återförsäk
ringsföretaget i tredjeland.
Endast vid beräkningen av solvens på gruppnivå ska moderföre
taget behandlas som om det vore ett försäkrings- eller återförsäk
ringsföretag som omfattades av samma villkor som de som
fastställs genom avdelning I kapitel VI avsnitt 3 underavsnitten 1,
2 och 3 i fråga om kapitalbasmedel som får medräknas för täck
ning av solvenskapitalkravet och något av följande:
a) Ett solvenskapitalkrav som fastställts i enlighet med princi
perna i artikel
226
om
företaget är ett
försäkringsholdingbolag.
b) Ett solvenskapitalkrav som fastställts i enlighet med princi
perna i artikel 227 om företaget är ett försäkringsföretag i
tredjeland eller ett återförsäkringsföretag i tredjeland.
2.
Medlemsstaterna ska tillåta att deras tillsynsmyndigheter til
lämpar andra metoder som säkerställer en tillfredsställande till
syn över försäkrings- och återförsäkringsföretagen i en grupp.
Dessa metoder ska ha godkänts av grupptillsynsmyndigheten
efter samråd med övriga berörda tillsynsmyndigheter.
Tillsynsmyndigheterna får särskilt kräva att ett försäkringshol
dingbolag med huvudkontor inom gemenskapen ska etableras
och tillämpa denna avdelning på försäkrings- och återförsäkrings
företagen i den grupp som leds av det försäkringsholdingbolaget.
De valda metoderna ska göra det möjligt att uppnå de mål för
grupptillsynen som anges i denna avdelning samt anmälas till
övriga berörda tillsynsmyndigheter och kommissionen.
Artikel 263
Moderföretag utanför gemenskapen: nivåer
Om det moderföretag som avses i artikel 260 i sin tur är ett dot
terföretag till ett försäkringsholdingbolag med huvudkontor utan
för gemenskapen eller till ett försäkringsföretag i tredjeland eller
återförsäkringsföretag i tredjeland, ska medlemsstaterna endast til
lämpa den kontroll som föreskrivs i artikel 260 på nivån för det
yttersta moderföretag som är ett försäkringsholdingbolag i tred
jeland, ett försäkringsföretag i tredjeland eller ett återförsäkrings
företag i tredjeland.
Medlemsstaterna ska dock tillåta att deras tillsynsmyndigheter
beslutar att, om likvärdig tillsyn enligt artikel 260 saknas, utföra
en ny kontroll på en lägre nivå där det finns ett moderföretag till
försäkrings- eller återförsäkringsföretag, oavsett om det är ett för
säkringsholdingbolag i tredjeland, ett försäkringsföretag i tredje
land eller ett återförsäkringsföretag i tredjeland.
I sådana fall ska den tillsynsmyndighet som avses i artikel 260.1
andra stycket för gruppen ange skälen för beslutet.
Artikel 262 ska gälla i tillämpliga delar.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
754
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
Artikel 264
Samarbete med tillsynsmyndigheter i tredjeland
1.
Kommissionen får lägga fram förslag till rådet i fråga om
förhandlingar om avtal med ett eller flera tredjeländer om meto
derna för att utöva grupptillsyn över
a) försäkrings- eller återförsäkringsföretag bland vars delägare
det finns företag med ägarintresse i den mening som avses i
artikel 213 med huvudkontor i ett tredjeland, och
b) försäkrings- eller återförsäkringsföretag i tredjeland bland
vars delägare det finns företag med ägarintresse i den mening
som avses i artikel 213 med huvudkontor inom
gemenskapen.
2.
De avtal som avses i punkt 1 ska särskilt syfta till att säker
ställa att
a) tillsynsmyndigheterna i medlemsstaterna kan få fram den
information som krävs för tillsynen på gruppnivå över
försäkrings- och återförsäkringsföretag med huvudkontor
inom gemenskapen och med dotterföretag eller ägarintres
sen i företag utanför gemenskapen, och
b) tillsynsmyndigheterna i tredjeland kan få fram den informa
tion som krävs för tillsynen på gruppnivå över försäkrings-
och återförsäkringsföretag med huvudkontor inom dessa län
ders territorier och med dotterföretag eller ägarintressen i
företag i en eller flera medlemsstater.
3.
Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 300.1
och 300.2 i fördraget ska kommissionen med biträde av Europe
iska försäkrings- och tjänstepensionskommittén granska resulta
ten av de förhandlingar som avses i punkt 1.
KAPITEL V
Försäkringsholdingbolag med blandad verksamhet
Artikel 265
Transaktioner inom grupper
1.
Medlemsstaterna ska säkerställa att, i de fall då moderföre
taget till ett eller flera försäkrings- eller återförsäkringsföretag är
ett försäkringsholdingbolag med blandad verksamhet, de tillsyns
myndigheter som är ansvariga för tillsynen över dessa försäkrings-
eller återförsäkringsföretag utövar allmän tillsyn över transaktio
nerna mellan försäkrings- och återförsäkringsföretagen och för
säkringsholdingbolaget med blandad verksamhet och dess
anknutna företag.
2.
Artiklarna 245, 249–255 och 258 ska gälla i tillämpliga
delar.
Artikel 266
Samarbete med tredjeland
I fråga om samarbete med tredjeland ska artikel 264 gälla i til
lämpliga delar.
AVDELNING IV
REKONSTRUKTION OCH LIKVIDATION AV
FÖRSÄKRINGSFÖRETAG
KAPITEL I
Tillämpningsområde och definitioner
Artikel 267
Tillämpningsområde för denna avdelning
Denna avdelning ska tillämpas på de rekonstruktionsåtgärder och
likvidationsförfaranden som rör följande:
a) Försäkringsföretag.
b) Filialer inom gemenskapens territorium till försäkringsföre
tag i tredjeland.
Artikel 268
Definitioner
1.
I denna avdelning gäller följande definitioner:
a) behöriga myndigheter: de administrativa eller rättsliga myndig
heter i medlemsstaterna som är behöriga i fråga om rekon
struktionsåtgärder eller likvidationsförfaranden.
b) filial: varje slags ständig närvaro av ett försäkringsföretag i en
annan medlemsstat än hemmedlemsstaten för bedrivande av
försäkringsverksamhet.
c) rekonstruktionsåtgärder: åtgärder som medför ingripande av
behöriga myndigheter och som är avsedda att bevara eller
återställa ett försäkringsföretags finansiella ställning och som
påverkar redan befintliga rättigheter som innehas av en annan
part än försäkringsföretaget, inbegripet men inte begränsat
till åtgärder som kan komma att innebära inställande av
betalningar, inställande av verkställighetsåtgärder eller ned
skrivning av fordringar.
d) likvidationsförfarande: kollektivt förfarande som innebär att ett
försäkringsföretags tillgångar avyttras och behållningen för
delas mellan borgenärerna, aktieägarna eller delägarna på
lämpligt sätt och som med nödvändighet medför ingripande
av de behöriga myndigheterna, inbegripet fall där det kollek
tiva förfarandet avslutas med ackord eller annan motsvarande
åtgärd, oavsett om förfarandet baseras på insolvens eller om
det är frivilligt eller obligatoriskt.
V
S
2
0
1
/
5
3
3
L
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
755
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/103
e) rekonstruktör: varje person eller organ som utses av de behö
riga myndigheterna för att förvalta rekonstruktionsåtgärder.
f) förvaltare: varje person eller organ som utses av de behöriga
myndigheterna eller, i förekommande fall, av de styrande
organen i ett försäkringsföretag för att förvalta ett
likvidationsförfarande.
g) försäkringsfordran: ett belopp som ett försäkringsföretag är
skyldigt försäkrade, försäkringstagare, förmånstagare eller
skadelidande vilka har rätt att rikta anspråk direkt mot för
säkringsföretaget och som härrör från ett försäkringsavtal
eller från någon verksamhet som anges i artikel 2.3 b och c i
direkt försäkringsverksamhet, inbegripet ett belopp avsatta
för dessa personer när vissa delar av skulden ännu inte är
kända.
De premier som ett försäkringsföretag är skyldigt, till följd av att
ett försäkringsavtal eller verksamhet som avses i första stycket g
inte har ingåtts eller har annullerats enligt den lag som gäller för
sådana avtal eller sådan verksamhet innan likvidationsförfaran
dena har inletts, ska också betraktas som försäkringsfordran.
2.
Vid tillämpningen av denna avdelning på rekonstruktions
åtgärder och likvidationsförfaranden avseende en i en medlems
stat belägen filial till ett försäkringsföretag i tredjeland ska följande
definitioner gälla:
a) hemmedlemsstat: den medlemsstat där filialen beviljades auk
torisation i enlighet med artiklarna 145–149.
b) tillsynsmyndigheter: tillsynsmyndigheterna i
hemmedlemsstaten.
c) behöriga myndigheter: de behöriga myndigheterna i
hemmedlemsstaten.
KAPITEL II
Rekonstruktionsåtgärder
Artikel 269
Beslut om rekonstruktionsåtgärder – Tillämplig lag
1.
Endast de behöriga myndigheterna i hemmedlemsstaten ska
ha rätt att besluta om rekonstruktionsåtgärder som avser ett för
säkringsföretag, inklusive dess filialer.
2.
Rekonstruktionsåtgärderna ska inte hindra hemmedlemssta
ten från att inleda likvidationsförfaranden.
3.
Rekonstruktionsåtgärderna ska regleras av de lagar, förord
ningar och förfaranden som gäller i hemmedlemsstaten, om inte
annat anges i artiklarna 285–292.
4.
Rekonstruktionsåtgärder som vidtagits enligt hemmedlems
statens lagstiftning ska få full verkan i hela gemenskapen utan
vidare formaliteter, också mot tredje man i andra medlemsstater,
även om lagstiftningen i dessa andra medlemsstater inte föreskri
ver sådana rekonstruktionsåtgärder eller alternativt ställer upp
villkor för deras genomförande som inte är uppfyllda.
5.
Rekonstruktionsåtgärderna ska få verkan i hela gemenska
pen så snart som de får verkan i hemmedlemsstaten.
Artikel 270
Information till tillsynsmyndigheterna
De behöriga myndigheterna i hemmedlemsstaten ska skyndsamt
informera tillsynsmyndigheterna i den medlemsstaten om sitt
beslut att vidta rekonstruktionsåtgärder, om möjligt innan de vid
tar en sådan åtgärd eller annars omedelbart därefter.
Tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten ska skyndsamt infor
mera tillsynsmyndigheterna i alla andra medlemsstater om beslu
tet att vidta rekonstruktionsåtgärder, inbegripet de verkningar
som sådana åtgärder kan få i praktiken.
Artikel 271
Offentliggörande av beslut om rekonstruktionsåtgärder
1.
Om det är möjligt att i hemmedlemsstaten överklaga en
rekonstruktionsåtgärd, ska de behöriga myndigheterna i hem
medlemsstaten, rekonstruktören eller en person som har rätt där
till i hemmedlemsstaten offentliggöra beslutet om en
rekonstruktionsåtgärd enligt de förfaranden för offentliggörande
som föreskrivs i hemmedlemsstaten och dessutom så snart som
möjligt i Europeiska unionens officiella tidning offentliggöra ett
utdrag ur det dokument där rekonstruktionsåtgärden fastställs.
Tillsynsmyndigheterna i övriga medlemsstater som har underrät
tats om beslutet om en rekonstruktionsåtgärd enligt artikel 270
får säkerställa att ett sådant beslut offentliggörs på deras respek
tive territorium på det sätt som de anser lämpligt.
2.
Det offentliggörande som föreskrivs i punkt 1 ska innehålla
namnet på den behöriga myndigheten i hemmedlemsstaten, til
lämplig lag enligt artikel 269.3 samt namnet på rekonstruktören
om en sådan har utsetts. Offentliggörandet ska avfattas på det offi
ciella språket eller på ett av de officiella språken i den medlems
stat där informationen offentliggörs.
3.
Rekonstruktionsåtgärderna ska vidtas oberoende av bestäm
melserna om offentliggörande i punkterna 1 och 2 och ska gälla
fullt ut mot borgenärer, om inte de behöriga myndigheterna i
hemmedlemsstaten eller denna medlemsstats lagstiftning föreskri
ver annat.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
756
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
4.
Om rekonstruktionsåtgärder enbart inverkar på rättigheter
som innehas av personer i deras egenskap av aktieägare, delägare
eller anställda i ett försäkringsföretag ska punkterna 1, 2 och 3
inte tillämpas, såvida inte den lagstiftning som gäller för rekon
struktionsåtgärderna föreskriver annat.
De behöriga myndigheterna ska fastställa hur de parter som avses
i första stycket ska informeras i enlighet med tillämplig lag.
Artikel 272
Information till kända borgenärer - Rätt att anmäla
fordringar
1.
Om det enligt hemmedlemsstatens lag krävs att en fordran
anmäls för att erkännas eller om det föreskrivs en obligatorisk
information om en rekonstruktionsåtgärd till borgenärer som har
sin stadigvarande bostad, sin hemvist eller sitt huvudkontor i
denna medlemsstat, ska de behöriga myndigheterna i hemmed
lemsstaten eller rekonstruktören i enlighet med artiklarna 281
och 283.1 även informera de kända borgenärer som har sin sta
digvarande bostad, sin hemvist eller sitt huvudkontor i en annan
medlemsstat.
2.
Om det i hemmedlemsstatens lag föreskrivs att borgenärer
som har sin stadigvarande bostad, sin hemvist eller sitt huvudkon
tor i denna medlemsstat har rätt att anmäla fordringar eller fram
föra synpunkter angående sina fordringar, ska borgenärer som
har sin stadigvarande bostad, sin hemvist eller sitt huvudkontor i
en annan medlemsstat ha samma rätt i enlighet med artik
larna 282 och 283.2.
KAPITEL III
Likvidationsförfaranden
Artikel 273
Inledande av ett likvidationsförfarande - Information till
tillsynsmyndigheterna
1.
Endast hemmedlemsstatens behöriga myndigheter ska ha
rätt att fatta beslut om att inleda ett likvidationsförfarande som
avser ett försäkringsföretag, inklusive dess filialer i andra med
lemsstater. Detta beslut får fattas i avsaknad av eller efter ett beslut
om rekonstruktionsåtgärder.
2.
Ett beslut om att inleda ett likvidationsförfarande avseende
ett försäkringsföretag, inklusive dess filialer i andra medlemssta
ter, som fattas enligt hemmedlemsstatens lagstiftning ska utan
vidare formaliteter erkännas inom hela gemenskapen och ska få
verkan där så snart beslutet har fått verkan i den medlemsstat där
förfarandet inleds.
3.
De behöriga myndigheterna i hemmedlemsstaten ska
skyndsamt informera tillsynsmyndigheterna i den medlemsstaten
om beslutet att inleda ett likvidationsförfarande, om möjligt innan
förfarandet inleds eller annars omedelbart därefter.
Hemmedlemsstatens tillsynsmyndigheter ska skyndsamt infor
mera tillsynsmyndigheterna i alla övriga medlemsstater om beslu
tet att inleda ett likvidationsförfarande, inbegripet de verkningar
som ett sådant förfarande kan få i praktiken.
Artikel 274
Tillämplig lag
1.
Beslutet om att inleda ett likvidationsförfarande avseende ett
försäkringsföretag, likvidationsförfarandena och deras verkningar
ska regleras av tillämplig lag i hemmedlemsstaten om inte annat
föreskrivs i artiklarna 285–292.
2.
Hemmedlemsstatens lag ska avgöra åtminstone följande:
a) Vilka tillgångar som ingår i boet och hur de tillgångar ska
behandlas som förvärvats av eller tillfaller försäkringsföreta
get efter det att likvidationsförfarandet har inletts.
b) Försäkringsföretagets och förvaltarens respektive behörighet.
c) Förutsättningarna för kvittning.
d) Likvidationsförfarandets verkan på försäkringsföretagets gäl
lande avtal.
e) Likvidationsförfarandets verkan på förfaranden som inletts av
enskilda borgenärer, med undantag för sådana pågående rät
tegångar som avses i artikel 292.
f) Vilka fordringar som ska anmälas gentemot försäkringsföre
taget och hur de fordringar ska behandlas som uppkommit
efter det att likvidationsförfarandet har inletts.
g) Hur fordringar ska anmälas, styrkas och godtas.
h) Hur medel som influtit från tillgångar som avyttrats ska för
delas, företrädesordningen och vilka rättigheter de borgenä
rer har som efter det att likvidationsförfarandet inletts delvis
tillgodosetts till följd av sakrättsligt skydd eller genom
kvittning.
i) Förutsättningarna för och verkan av att likvidationsförfaran
det avslutats, särskilt genom ett ackord.
j) Borgenärernas ställning efter avslutat likvidationsförfarande.
k) Vilken part som ska stå för kostnader och utgifter i samband
med likvidationsförfarandet.
l) Vilka bestämmelser som är tillämpliga när det gäller ogiltig
förklaring till följd av ogiltighet, annullering och avsaknad av
juridisk giltighet beträffande handlingar som är till skada för
samtliga borgenärer.
V
S
4
0
1
/
5
3
3
L
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
757
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/105
Artikel 275
Behandling av försäkringsfordringar
1.
Medlemsstaterna ska se till att försäkringsfordringar har för
månsrätt framför andra fordringar på försäkringsföretaget genom
en av eller båda de följande metoderna:
a) Avseende tillgångar som motsvarar de försäkringstekniska
avsättningarna ska försäkringsfordringar åtnjuta absolut för
månsrätt framför andra fordringar på försäkringsföretaget.
b) Avseende försäkringsföretagets samlade tillgångar ska försäk
ringsfordringar åtnjuta förmånsrätt framför andra fordringar
på försäkringsföretaget, med möjlighet till undantag endast
för
i) fordringar som härrör från arbetstagares anställningsav
tal och anställningsförhållanden,
ii) fordringar som avser skatt till offentliga organ,
iii) fordringar som avser socialförsäkringsavgifter,
iv) fordringar avseende sakrättsligt skyddade tillgångar.
2.
Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 1 får med
lemsstaterna föreskriva att hela eller en del av kostnaden i sam
band med ett likvidationsförfarande, fastställd enligt
medlemsstatens nationella lag, ska ha förmånsrätt framför
försäkringsfordringar.
3.
De medlemsstater som har valt det alternativ som anges i
punkt 1 a ska kräva att försäkringsföretag upprättar och håller
aktuellt ett särskilt register i enlighet med artikel 276.
Artikel 276
Särskilt register
1.
Alla försäkringsföretag ska hos sitt huvudkontor föra ett
särskilt register över de tillgångar som används för att täcka de
försäkringstekniska avsättningar som har beräknats och investe
rats i enlighet med hemmedlemsstatens lag.
2.
Om ett försäkringsföretag bedriver både liv- och skadeför
säkringsverksamhet ska det vid huvudkontoret föra åtskilda regis
ter för varje slag av verksamhet.
I de fall då en medlemsstat ger försäkringsföretag auktorisation att
täcka sådana livförsäkringsrisker och risker som anges i klasserna
1 och 2 i bilaga I del A, får medlemsstaten dock föreskriva att
dessa försäkringsföretag ska föra ett enda register för hela sin
verksamhet.
3.
Det samlade värdet av de registrerade tillgångarna, värde
rade i enlighet med tillämplig lag i hemmedlemsstaten, får inte vid
något tillfälle underskrida värdet av de försäkringstekniska
avsättningarna.
4.
Om en tillgång i registret är föremål för en borgenärs eller
tredje mans sakrättsliga skydd, så att en del av tillgångens värde
inte kan disponeras för att täcka åtagandena, ska detta noteras i
registret, och det belopp som inte kan disponeras ska inte räknas
med i det samlade värde som avses i punkt 3.
5.
Behandlingen av en tillgång vid likvidation av försäkrings
företaget, när det gäller det alternativ som avses i artikel 275.1 a
ska fastställas enligt hemmedlemsstatens lagstiftning, såvida inte
artikel 286, 287 eller 288 är tillämplig på tillgången i fråga:
a) Om den tillgång som används för att täcka försäkringstek
niska avsättningar är föremål för en borgenärs eller tredje
mans sakrättsliga skydd, utan att de villkor som anges i
punkt 4 är uppfyllda.
b) Om en sådan tillgång är föremål för ett äganderättsförbehåll
till förmån för en borgenär eller tredje man.
c) Om en borgenär har rätt att kräva kvittning för sin fordran
mot försäkringsföretagets fordran.
6.
När ett likvidationsförfarande har inletts, får sammansätt
ningen av de tillgångar som i enlighet med punkterna 1–5 finns
förtecknade i registret inte ändras, och inga ändringar utom kor
rigeringar av rena skrivfel får göras i registren, utom när den
behöriga myndigheten gett sitt tillstånd.
Förvaltarna ska dock till dessa tillgångar lägga den avkastning som
härrör från dessa samt värdet av de rena premier som har motta
gits för den berörda försäkringsklassen från det att likvidations
förfarandet inleds fram till dess betalningen av
försäkringsfordringarna sker eller till dess att någon överlåtelse av
försäkringsbestånd sker.
7.
Om behållningen av realisationen av tillgångar är mindre än
deras uppskattade värde enligt registret ska förvaltarna för till
synsmyndigheterna i hemmedlemsstaten ange skälen för detta.
Artikel 277
Subrogation till ett garantisystem
Hemmedlemsstaten får föreskriva att, om försäkringsborgenärer
nas rättigheter genom subrogation har övergått till ett garantisys
tem som är upprättat i den medlemsstaten, fordringar inom detta
garantisystem inte ska åtnjuta de förmåner som fastställs i
artikel 275.1.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
758
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
Artikel 278
Täckning av förmånsberättigade fordringar med tillgångar
De medlemsstater som väljer det alternativ som avses i arti
kel 275.1 b ska kräva att alla försäkringsföretag ser till att de ford
ringar på företaget som kan ha förmånsrätt framför
försäkringsfordringar enligt artikel 275.1 b och som är anteck
nade i försäkringsföretagets redovisning vid varje tidpunkt och
oberoende av eventuell likvidation täcks av tillgångar.
Artikel 279
Återkallande av auktorisationen
1.
När ett beslut fattas om att inleda ett likvidationsförfarande
avseende ett försäkringsföretag ska detta företags auktorisation
återkallas enligt förfarandet i artikel 144, utom i den utsträckning
den erfordras för de ändamål som anges i punkt 2.
2.
Återkallandet av auktorisationen enligt punkt 1 ska inte hin
dra förvaltaren eller någon annan person som utsetts av de behö
riga myndigheterna att fortsätta en del av försäkringsföretagets
verksamhet i den mån som detta är nödvändigt eller lämpligt med
hänsyn till likvidationen.
Hemmedlemsstaten får föreskriva att sådan verksamhet ska fort
sättas med medgivande och under tillsyn av tillsynsmyndighe
terna i den medlemsstaten.
Artikel 280
Offentliggörande av beslut om likvidationsförfaranden
1.
Den behöriga myndigheten, förvaltaren eller en person som
den behöriga myndigheten utsett för detta ändamål ska offentlig
göra beslutet att inleda ett likvidationsförfarande i enlighet med de
förfaranden för offentliggörande som gäller i hemmedlemsstaten
samt också i Europeiska unionens officiella tidning offentliggöra ett
utdrag ur beslutet om likvidation.
Tillsynsmyndigheterna i alla övriga medlemsstater som i enlighet
med artikel 273.3 har informerats om beslutet att inleda ett lik
vidationsförfarande får säkerställa att ett sådant beslut offentlig
görs på deras respektive territorium på det sätt de anser lämpligt.
2.
I det offentliggörande som avses i punkt 1 ska också anges
den behöriga myndigheten i hemmedlemsstaten, den lag som är
tillämplig samt den förvaltare som har utsetts. Detta ska ske på det
officiella språket eller på något av de officiella språken i den med
lemsstat där informationen offentliggörs.
Artikel 281
Information till kända borgenärer
1.
När ett likvidationsförfarande inleds ska de behöriga myn
digheterna i hemmedlemsstaten, förvaltaren eller en person som
de behöriga myndigheterna utsett för detta ändamål utan dröjs
mål individuellt och skriftligen underrätta var och en av de kända
borgenärer som har sin stadigvarande bostad, sin hemvist eller sitt
huvudkontor i andra medlemsstater.
2.
I underrättelsen enligt punkt 1 ska det särskilt anges tids
frister, föreskrivna sanktioner som hänför sig till dessa tidsfrister,
det organ eller den myndighet som har befogenhet att ta emot
anmälningar av fordringar eller synpunkter angående fordringar
och eventuella övriga åtgärder.
I underrättelsen ska det också anges om borgenärer vilkas ford
ringar har förmånsrätt eller sakrättsligt skydd måste anmäla sina
fordringar.
När det gäller försäkringsfordringar ska det i underrättelsen vidare
anges likvidationsförfarandets allmänna verkningar på försäk
ringsavtalen, särskilt datum för när försäkringsavtalen eller för
säkringsverksamheten kommer att upphöra att gälla samt den
försäkrade personens rättigheter och skyldigheter med avseende
på avtalet eller verksamheten.
Artikel 282
Rätt att anmäla fordringar
1.
Varje borgenär, inbegripet medlemsstaternas offentliga
myndigheter, vars stadigvarande bostad, hemvist eller säte befin
ner sig i en annan medlemsstat än hemmedlemsstaten ska ha rätt
att anmäla fordringar eller lägga fram skriftliga synpunkter angå
ende fordringar.
2.
Fordringar som innehas av borgenärer som avses i punkt 1
ska behandlas på samma sätt och åtnjuta samma förmånsrätt som
fordringar av samma art som kan anmälas av borgenärer som har
sin stadigvarande bostad, sin hemvist eller sitt huvudkontor i
hemmedlemsstaten. De behöriga myndigheterna ska därför inte
diskriminera på gemenskapsnivå.
3.
Med undantag för de fall då hemmedlemsstatens lag tillåter
något annat ska en borgenär till den behöriga myndigheten sända
kopior av eventuella verifikationer samt ange följande:
a) Fordringens art och belopp.
b) Fordringens uppkomstdatum.
c) Om borgenären gör gällande förmånsrätt, sakrättsligt skydd
eller äganderättsförbehåll för fordringen.
d) I tillämpliga fall för vilka tillgångar säkerheten gäller.
Det är inte nödvändigt att ange den förmånsrätt som försäkrings
fordringar åtnjuter enligt artikel 275.
V
S
6
0
1
/
5
3
3
L
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
759
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/107
Artikel 283
Språk och blankett
1.
Den information som ska lämnas i den underrättelse som
avses i artikel 281.1 ska ges på hemmedlemsstatens officiella
språk eller något av dess officiella språk.
I detta syfte ska en blankett användas som har en av följande rub
riker på Europeiska unionens alla officiella språk:
a) ”Anmodan att anmäla en fordran: tidsfrister att beakta”, eller
b) om hemmedlemsstatens lag föreskriver framförande av syn
punkter angående fordringar: ”Anmodan att lämna synpunk
ter beträffande en fordran: tidsfrister att beakta”.
Om en känd borgenär innehar en försäkringsfordran ska dock
den information som ska lämnas i den underrättelse som avses i
artikel 281.1 ges på det officiella språket eller något av de offici
ella språken i den medlemsstat där borgenären har sin stadigva
rande bostad, sin hemvist eller sitt huvudkontor.
2.
Borgenärer med stadigvarande bostad, hemvist eller huvud
kontor i en annan medlemsstat än hemmedlemsstaten får anmäla
sin fordran eller inkomma med synpunkter angående sin fordran
på denna andra medlemsstats officiella språk eller på något av
dess officiella språk.
I detta fall ska emellertid anmälan av fordran eller, i förekom
mande fall, framförandet av synpunkter angående fordran vara
rubricerad ”Anmälan av fordran” respektive ”Synpunkter angå
ende fordringar” på hemmedlemsstatens officiella språk eller
något av dess officiella språk.
Artikel 284
Regelbunden information till borgenärerna
1.
Förvaltarna ska på lämpligt sätt hålla borgenärerna regel
bundet informerade om hur likvidationen fortskrider.
2.
Medlemsstaternas tillsynsmyndigheter får begära upplys
ningar från hemmedlemsstatens tillsynsmyndigheter om hur lik
vidationsförfarandet utvecklas.
KAPITEL IV
Gemensamma bestämmelser
Artikel 285
Verkan på vissa avtal och rättigheter
Genom undantag från artiklarna 269 och 274 ska den verkan
som inledandet av en rekonstruktionsåtgärd eller ett likvidations
förfarande har regleras på följande sätt:
a) När det gäller anställningsavtal och anställningsförhållanden:
uteslutande av den medlemsstats lag som är tillämplig på
anställningsavtalet eller anställningsförhållandet.
b) När det gäller avtal som ger nyttjanderätt till eller rätt att för
värva fast egendom: uteslutande av lagen i den medlemsstat
där den fasta egendomen är belägen.
c) När det gäller försäkringsföretagets rättigheter till fast egen
dom, ett fartyg eller ett luftfartyg vilka registreras i ett offent
ligt register: uteslutande av lagen i den medlemsstat under
vars ansvar registret förs.
Artikel 286
Tredje mans sakrättsliga skydd
1.
Att rekonstruktionsåtgärder eller likvidationsförfaranden
inleds påverkar inte borgenärers eller tredje mans sakrättsliga
skydd vad avser materiell eller immateriell, lös eller fast egendom
– både särskilda tillgångar och en samling obestämda tillgångar
som helhet vilken ändras vid olika tidpunkter – som tillhör för
säkringsföretaget och som vid den tidpunkt då åtgärden eller för
farandet inleds finns inom en annan medlemsstats territorium.
2.
Bland de rättigheter som avses i punkt 1 ska minst följande
ingå:
a) Rätten att förfoga över egendomen eller att ta ut sin fordran
ur den eller dess avkastning, särskilt vid retentionsrätt eller
panträtt.
b) Ensamrätt att driva in en fordran, särskilt på grund av pant
eller säkerhetsöverlåtelse.
c) Rätten att begära egendomen åter eller kräva restitution från
den som utan rättighetsinnehavarens samtycke har den i sin
besittning eller använder den.
d) Nyttjanderätt till egendomen.
3.
En rättighet, som har upptagits i ett offentligt register och
som kan göras gällande gentemot tredje man, genom vilken ett
sådant sakrättsligt skydd som avses i punkt 1 kan erhållas, ska
anses vara sakrättsligt skyddad.
4.
Punkt 1 ska inte påverka en talan som rör ogiltighet, annul
lering eller avsaknad av juridisk giltighet enligt artikel 274.2 led l.
Artikel 287
Äganderättsförbehåll
1.
Att rekonstruktionsåtgärder eller ett likvidationsförfarande
inleds med avseende på ett försäkringsföretag som förvärvar en
tillgång påverkar inte rättigheter som innehas av säljaren och som
grundar sig på ett äganderättsförbehåll, om tillgången då åtgär
den eller förfarandet inleds finns inom territoriet i en annan med
lemsstat än den medlemsstat där åtgärden eller förfarandet
inleddes.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
760
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
2.
Att rekonstruktionsåtgärder eller ett likvidationsförfarande
inleds, efter det att tillgången överlämnats, med avseende på ett
försäkringsföretag som säljer en tillgång utgör inte grund för att
häva eller avsluta försäljningen och hindrar inte köparen från att
förvärva äganderätten, om tillgången då åtgärden eller förfaran
det inleds finns inom territoriet i en annan medlemsstat än den
stat där åtgärden eller förfarandet inleddes.
3.
Punkterna 1 och 2 ska inte påverka en talan som rör ogil
tighet, annullering eller avsaknad av juridisk giltighet enligt arti
kel 274.2 led l.
Artikel 288
Kvittning
1.
Att rekonstruktionsåtgärder eller ett likvidationsförfarande
inleds påverkar inte borgenärers rätt att kvitta sina fordringar mot
försäkringsföretagets fordringar om sådan kvittning är tillåten
enligt den lag som är tillämplig på försäkringsföretagets fordran.
2.
Punkt 1 ska inte påverka en talan som rör ogiltighet, annul
lering eller avsaknad av juridisk giltighet enligt artikel 274.2 led l.
Artikel 289
Reglerade marknader
1.
Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 286 ska ver
kan av en rekonstruktionsåtgärd eller inledandet av ett likvida
tionsförfarande på de rättigheter och skyldigheter som parterna
har på en reglerad marknad uteslutande regleras av den lag som
är tillämplig på den marknaden.
2.
Punkt 1 ska inte påverka en talan som rör ogiltighet, annul
lering eller avsaknad av juridisk giltighet enligt artikel 274.2 led l
som kan komma att vidtas för att ogiltigförklara betalningar och
transaktioner enligt den lag som är tillämplig på den marknaden.
Artikel 290
Rättshandlingar som är till skada för borgenärerna
Artikel 274.2 led l ska inte tillämpas när en person som har dra
git fördel av en rättshandling som är till skada för samtliga bor
genärer kan bevisa att denna handling omfattas av lagen i en
annan medlemsstat än hemmedlemsstaten, och kan bevisa att
denna lag i det aktuella fallet inte ger någon möjlighet att föra
talan mot handlingen.
Artikel 291
Skydd för tredje mans förvärv
Följande ska vara tillämplig lag, om ett försäkringsföretag genom
en åtgärd som avslutats efter det att en rekonstruktionsåtgärd vid
tagits eller ett likvidationsförfarande inletts mot ersättning förfo
gar över något av följande:
a) I fråga om fast egendom, lagen i den medlemsstat där den
fasta egendomen är belägen.
b) I fråga om ett fartyg eller ett luftfartyg som ska registreras i
ett offentligt register, lagen i den medlemsstat som ansvarar
för registret.
c) I fråga om överlåtbara värdepapper eller andra värdepapper
som för att gälla eller för att ett förfogande avseende dem ska
gälla förutsätter registrering i ett register eller på ett konto
enligt lagen i en medlemsstat eller i ett system för centralise
rad förvaring som regleras av lagen i en medlemsstat, lagen i
den medlemsstat som ansvarar för registret, kontot eller
systemet.
Artikel 292
Pågående rättegångar
Verkan av en rekonstruktionsåtgärd eller ett likvidationsförfa
rande på en pågående rättegång egendom eller rättigheter som
försäkringsföretaget inte längre förfogar över ska uteslutande reg
leras av lagen i den medlemsstat där rättegången pågår.
Artikel 293
Rekonstruktörer och förvaltare
1.
Utnämningen av en rekonstruktör eller förvaltare ska styr
kas genom en vidimerad kopia av utnämningsbeslutet eller varje
annat intyg som utfärdats av de behöriga myndigheterna i
hemmedlemsstaten.
Den medlemsstat inom vilken rekonstruktören eller förvaltaren
ämnar agera får kräva en översättning till det officiella språket
eller något av de officiella språken i den medlemsstaten. Inget for
mellt bestyrkande av denna översättning och inte heller någon
annan motsvarande formalitet ska krävas.
2.
Rekonstruktörerna och förvaltarna ska vara berättigade att
på alla medlemsstaters territorier utöva alla de befogenheter som
de är berättigade att utöva på hemmedlemsstatens territorium.
I enlighet med lagen i hemmedlemsstaten får personer utses för
att bistå eller företräda rekonstruktörer och förvaltare vid genom
förandet av rekonstruktionsåtgärden eller likvidationsförfarandet,
särskilt i värdmedlemsstaterna och i synnerhet för att göra det lät
tare att överkomma eventuella svårigheter som borgenärer i
sådana stater ställs inför.
3.
Rekonstruktörer eller förvaltare ska vid utövandet av sina
befogenheter enligt lagen i hemmedlemsstaten följa lagen i de
medlemsstater inom vilka de ämnar agera, särskilt när det gäller
förfaranden för avyttring av tillgångar och information till
arbetstagarna.
V
S
8
0
1
/
5
3
3
L
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
761
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/109
Dessa befogenheter får inte omfatta användandet av tvång eller
rätten att avgöra rättsliga förfaranden eller tvister.
Artikel 294
Registrering i ett offentligt register
1.
Rekonstruktören, förvaltaren eller någon annan myndighet
eller person som har befogenhet till detta i hemmedlemsstaten får
begära att en rekonstruktionsåtgärd eller beslutet att inleda ett lik
vidationsförfarande ska registreras i något relevant offentligt regis
ter som förs i de övriga medlemsstaterna.
Om en medlemsstat har antagit bestämmelser om obligatorisk
registrering ska den myndighet eller person som avses i första
stycket emellertid vidta alla nödvändiga åtgärder för att ombesörja
registreringen.
2.
Registreringskostnaderna ska anses som kostnader och
utgifter för förfarandet.
Artikel 295
Tystnadsplikt
Alla personer som ska ta emot eller lämna information som ett
led i förfarandena enligt artiklarna 270, 273 och 296 ska vara
bundna av bestämmelserna om tystnadsplikt enligt artik
larna 64–69, med undantag av rättsliga myndigheter för vilka gäl
lande nationella bestämmelser är tillämpliga.
Artikel 296
Behandling av filialer etablerade av försäkringsföretag i
tredjeland
Om ett försäkringsföretag i tredjeland har etablerat filialer i fler än
en medlemsstat, ska varje filial behandlas för sig med avseende på
tillämpningen av denna avdelning.
De behöriga myndigheterna och tillsynsmyndigheterna i dessa
medlemsstater ska sträva efter att samordna sina åtgärder.
Alla rekonstruktörer eller förvaltare ska likaledes sträva efter att
samordna sina åtgärder.
AVDELNING V
ANDRA BESTÄMMELSER
Artikel 297
Rätt att föra talan inför domstol
Medlemsstaterna ska se till att beslut rörande ett försäkrings- eller
återförsäkringsföretag som fattas enligt lagar eller andra författ
ningar som genomför detta direktiv omfattas av rätten till
domstolsprövning.
Artikel 298
Samarbete mellan medlemsstaterna och kommissionen
1.
Medlemsstaterna ska samarbeta med varandra i syfte att
underlätta tillsynen över försäkring och återförsäkring inom
gemenskapen och tillämpningen av detta direktiv.
2.
Kommissionen och medlemsstaternas tillsynsmyndigheter
ska ha ett nära samarbete med varandra i syfte att underlätta till
synen över försäkring och återförsäkring inom gemenskapen
samt vid granskningen av de svårigheter som tillämpningen av
detta direktiv kan ge upphov till.
3.
Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen om alla
betydande svårigheter som tillämpningen av detta direktiv kan ge
upphov till.
Kommissionen och berörda medlemsstaters tillsynsmyndigheter
ska undersöka dessa svårigheter så snart som möjligt för att finna
en ändamålsenlig lösning.
Artikel 299
Euro
I fall där beteckningen euro används i detta direktiv, ska det mot
värde i nationell valuta som ska gälla från och med den 31 decem
ber varje år vara det värde som gällde den sista dagen i oktober
månad samma år, för vilken dag motvärden för euro finns note
rade i alla gemenskapens valutor.
Artikel 300
Omprövning av belopp som uttrycks i euro
De belopp som i detta direktiv uttryckts i euro ska revideras vart
femte år genom att grundbeloppet i euro höjs med den procen
tuella förändringen i de harmoniserade konsumentprisindexen för
samtliga medlemsstater som offentliggörs av Eurostat från och
med den 31 oktober 2012 fram till justeringsdagen och avrundas
uppåt till närmaste 100 000-tal EUR.
Om den procentuella förändringen sedan den förra justeringen är
mindre än 5 % ska ingen revidering göras.
Kommissionen ska offentliggöra de reviderade beloppen i Europe
iska unionens officiella tidning.
De reviderade beloppen ska tillämpas av medlemsstaterna inom
12 månader från offentliggörandet i Europeiska unionens officiella
tidning.
Artikel 301
Kommittéförfarande
1.
Kommissionen ska biträdas av Europeiska försäkrings- och
tjänstepensionskommittén.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
762
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
2.
När det hänvisas till denna punkt ska artiklarna 5 och 7 i
beslut 1999/468/EG tillämpas, med beaktande av artikel 8 i det
beslutet.
3.
När det hänvisas till denna punkt ska artiklarna 5a.1–5a.4
och artikel 7 i beslut 1999/468/EG tillämpas, med beaktande av
artikel 8 i det beslutet.
Artikel 302
Underrättelser som överlämnas innan de lagar och andra
författningar som är nödvändiga för att följa
artiklarna 57–63 har trätt i kraft
Det bedömningsförfarande som tillämpas på de tilltänkta förvärv
för vilka underrättelser enligt artikel 57 har överlämnats till de
behöriga myndigheterna innan de lagar och andra författningar
som är nödvändiga för att följa artiklarna 57-63 har trätt i kraft
ska genomföras i enlighet med den nationella lagstiftning i med
lemsstaterna som gäller vid tiden för underrättelsen.
Artikel 303
Ändringar av direktiv 2003/41/EG
Direktiv 2003/41/EG ska ändras enligt följande:
1. Artikel 17.2 ska ersättas med följande:
”2.
För beräkning av den lägsta storleken på de komplet
terande tillgångarna ska bestämmelserna i artiklarna 17a
och 17d gälla.”
2. Följande artiklar ska införas:
”Artikel 17a
Disponibel solvensmarginal
1.
Varje medlemsstat ska föreskriva att alla institut som
avses i artikel 17.1 och som är belägna inom dess territorium
vid varje tidpunkt, i förhållande till sin samlade verksamhet,
ska ha en tillräcklig disponibel solvensmarginal som åtmins
tone motsvaras av kraven i detta direktiv.
2.
Den disponibla solvensmarginalen ska motsvaras av
tillgångar i institutet som är fria från alla förutsebara förplik
telser, med avdrag för immateriella värden, inklusive följande:
a) Det inbetalda aktiekapitalet eller, när det gäller ett ömse
sidigt försäkringsföretag, det faktiska garantikapitalet
med tillägg för eventuella medlemskonton, förutsatt att
samtliga följande kriterier uppfylls:
i) I stiftelseurkund och stadgar ska föreskrivas att
betalningar från dessa konton till medlemmar
endast får ske i den utsträckning detta inte medför
att den disponibla solvensmarginalen understiger
den föreskrivna nivån eller, efter det att företaget
har upplösts, om samtliga andra skulder i företaget
har lösts.
ii) I stiftelseurkund och bolagsordning ska föreskrivas
att, om sådana betalningar som avses i led i sker av
annan anledning än att ett enskilt medlemskap i det
ömsesidiga företaget ska upphöra, de behöriga
myndigheterna ska underrättas minst en månad i
förväg och att de under denna period får förbjuda
utbetalningen.
iii) De berörda bestämmelserna i stiftelseurkund och
stadgar får endast ändras om de behöriga myndig
heterna har förklarat sig inte ha några invändningar
mot ändringen, utan att det påverkar tillämpningen
av de kriterier som anges i leden i och ii.
b) Reserver (lagstadgade och fria) som inte motsvarar
ingångna försäkringsförpliktelser.
c) Vinsten eller förlusten efter avdrag för utdelning.
d) I den utsträckning som detta medges i nationell lag: de
vinstreserver som redovisas i balansräkningen, om dessa
kan användas till täckande av eventuella förluster och
inte har avsatts för utdelning till medlemmar och
förmånstagare.
Den disponibla solvensmarginalen ska minskas med belop
pet för de egna aktier som institutet självt innehar.
3.
Medlemsstaterna får föreskriva att den disponibla sol
vensmarginalen också får utgöras av:
a) Kumulativt preferensaktiekapital och förlagslånekapital
upp till högst 50 % av den lägsta av den disponibla och
den föreskrivna solvensmarginalen, varav högst 25 % får
bestå av förlagslån med fast löptid eller kumulativa pre
ferensaktier med fast löptid, förutsatt att det finns bin
dande avtal om att förlagslåne- eller
preferensaktiekapitalet, i händelse av att institutet går i
konkurs eller försätts i likvidation, ska ha prioritet efter
alla övriga borgenärers fordringar och inte får betalas ut
förrän alla andra vid tillfället utestående skulder har lösts.
b) Värdepapper utan fast löptid samt andra instrument,
inbegripet andra kumulativa preferensaktier än sådana
som avses i led a, upp till högst 50 % av den disponibla
solvensmarginalen eller den föreskrivna solvensmargina
len, beroende på vilken som är lägst, för det samman
lagda beloppet av de värdepapper och förlagslån som
avses i led a, om de uppfyller följande villkor:
i) De får inte återbetalas på innehavarens initiativ eller
utan den behöriga myndighetens
förhandsgodkännande.
ii) Utställandeavtalet ska ge institutet möjlighet att
uppskjuta räntebetalningar på lånet.
V
S
0
1
1
/
5
3
3
L
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
763
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/111
iii) Långivarens fordran på institutet ska i sin helhet ha
förmånsrätt efter samtliga icke-efterställda
borgenärer.
iv) Handlingarna som reglerar utställandet av värde
papperen ska innehålla bestämmelser om att låne
kapital och obetalda räntor får användas till
förlusttäckning och möjliggöra för institutet att fort
sätta sin verksamhet.
v) Endast till fullo inbetalt belopp ska beaktas.
Vid tillämpning av led a ska förlagslånekapital även upp
fylla följande villkor:
i) Endast helt inbetalda medel ska beaktas.
ii) För lån med fast löptid ska den ursprungliga löpti
den vara minst fem år. Senast ett år före förfalloda
tum ska institutet till de behöriga myndigheterna
för godkännande lämna en plan för hur den dispo
nibla solvensmarginalen ska kunna behållas på, eller
ökas till, den föreskrivna nivån då lånet löper ut,
såvida inte den andel av den disponibla solvensmar
ginalen som motsvaras av lånet gradvis har minskat
under minst de senaste fem åren före förfallodatum.
De behöriga myndigheterna får tillåta förtidsinlösen
av sådana lån, om det utfärdande institutet ansöker
om detta och förutsatt att dess disponibla solvens
marginal inte därigenom faller under den före
skrivna nivån.
iii) Lån utan fast löptid ska ha minst fem års uppsäg
ningstid, med undantag av de fall då de inte längre
kan anses ingå i den disponibla solvensmarginalen
eller då ett förhandsgodkännande från de behöriga
myndigheterna särskilt krävs för förtidsinlösen. I det
senare fallet ska återförsäkringsföretaget underrätta
de behöriga myndigheterna senast sex månader före
det datum då det avser att göra förtidsinlösen, och
institutet ska därvid ange den disponibla solvens
marginalen och den föreskrivna solvensmarginalen,
såväl före som efter återbetalningen. De behöriga
myndigheterna ska endast godkänna återbetal
ningen om institutets disponibla solvensmarginal
inte därigenom faller under den föreskrivna nivån.
iv) I låneavtalet får det inte ingå någon klausul om att
skulden, under vissa särskilt angivna omständighe
ter utöver likvidation av institutet, ska förfalla till
betalning före de avtalade förfallodagarna.
v) Låneavtalet får ändras endast om de behöriga myn
digheterna har förklarat sig inte ha några invänd
ningar mot den föreslagna ändringen.
4.
På institutets ansökan, med åtföljande bevis, hos den
behöriga myndigheten i hemmedlemsstaten och med dennes
godkännande får den disponibla solvensmarginalen också
utgöras av:
a) Om zillmering inte tillämpas eller, om zillmering tilläm
pas och denna inte uppgår till de tillägg för försäljnings
kostnader som ingår i premien: skillnaden mellan en ej
zillmerad eller delvis zillmerad försäkringsmatematisk
avsättning och en försäkringsmatematisk avsättning zill
merad med en faktor som motsvarar det tillägg för för
säljningskostnader som ingår i premien.
b) Dolda nettoreserver som uppkommit genom värdering
av tillgångar, i den mån sådana dolda nettoreserver inte
är av exceptionell natur.
c) Hälften av ännu ej inbetalt aktiekapital eller garantikapi
tal, så snart den inbetalda delen uppgår till 25 % av
nämnda kapital, upp till 50 % av den lägsta av den dis
ponibla och den föreskrivna solvensmarginalen.
Beloppet som avses i led a får inte överstiga 3,5 % av sum
man av skillnaderna mellan kapitalbeloppen för livförsäk
ringar och tjänstepensioner och de försäkringsmatematiska
avsättningarna för samtliga försäkringsavtal där zillmering är
möjlig. Denna skillnad ska minskas med beloppet för varje ej
avskriven anskaffningskostnad som redovisas som tillgång.
5.
Kommissionen får anta tillämpningsåtgärder för punk
terna 2-4 för att beakta en utveckling som motiverar tekniska
justeringar av de poster som får ingå i den disponibla
solvensmarginalen.
Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av
detta direktiv, ska antas i enlighet med det föreskrivande för
farande med kontroll som avses i artikel 21b.
Artikel 17b
Föreskriven solvensmarginal
1.
Om inte annat följer av artikel 17c ska den föreskrivna
solvensmarginalen bestämmas så som anges i punkterna 2–6
beroende på vilka skulder som avses.
2.
Den föreskrivna solvensmarginalen ska vara lika med
summan av följande två resultat:
a) Första resultatet:
Ett tal som motsvarar 4 % av de försäkringsmatematiska
avsättningarna avseende mottagen återförsäkring utan
avdrag för retrocession ska multipliceras med ett pro
centtal, som inte får vara mindre än 85 %, som för
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
764
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
närmast föregående räkenskapsår motsvarar förhållan
det mellan de totala försäkringsmatematiska avsättning
arna, beräknade efter avdrag för retrocession, och de
försäkringsmatematiska avsättningarna brutto.
b) Andra resultatet:
För försäkringsavtal, där risksumman inte är negativ,
multipliceras ett tal motsvarande 0,3 % av det totala
beloppet för sådan risksumma, som institutet iklätt sig
ansvar för, med ett procenttal, som inte får vara mindre
än 50 %, som för närmast föregående räkenskapsår mot
svarar förhållandet mellan det totala beloppet för den
risksumma som institutet förblir ansvarigt för efter avgi
ven återförsäkring och retrocession, och det totala belop
pet för risksumman för återförsäkring.
När det gäller temporär dödsfallsförsäkring med en
längsta löptid av tre år ska denna multiplikationsfaktor
vara 0,1 %. För sådana försäkringar med en löptid på
mer än tre år men högst fem år ska denna faktor vara
0,15 %.
3.
När det gäller sådan tilläggsförsäkring som avses i arti
kel 2.3 a iii i Europaparlamentets och rådets direktiv
2009/138/EG av den 25 november 2009 om upptagande
och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet
(Solvens II)
ska den föreskrivna solvensmarginalen vara
lika med den föreskrivna solvensmarginalen för institut som
avses i artikel 17d.
4.
När det gäller sådan verksamhet avseende ’capital
redemption’ som avses i artikel 2.3 b ii i direktiv
2009/138/EG ska den föreskrivna solvensmarginalen vara
lika med 4 % av de försäkringsmatematiska avsättningarna
beräknade enligt punkt 2 a.
5.
När det gäller sådan verksamhet som avses i artikel 2.3
b i i direktiv 2009/138/EG ska den föreskrivna solvensmar
ginalen vara lika med 1 % av tillgångarna.
6.
När det gäller försäkringar enligt artikel 2.3 a i och ii i
direktiv 2009/138/EG och som är kopplade till investerings
fonder och för de verksamheter som avses i artikel 2.3 b iii,
iv och v i direktiv 2009/138/EG ska den föreskrivna solvens
marginalen vara lika med summan av följande:
a) 4 % av de försäkringstekniska avsättningarna beräknade
enligt punkt 2 a, i den utsträckning försäkringsföretaget
påtar sig en placeringsrisk.
b) 1 % av de försäkringstekniska avsättningarna beräknade
enligt punkt 2 a, i den utsträckning institutet inte påtar
sig någon placeringsrisk, men det belopp som avsatts till
täckande av driftskostnaderna fastställts för en period
som överstiger fem år.
c) 25 % av de driftskostnader som netto kan hänföras till
sådan verksamhet för det senaste räkenskapsåret, i den
utsträckning institutet inte påtar sig någon placerings
risk, och det belopp som avsatts till täckande av drifts
kostnaderna inte fastställts för en period som överstiger
fem år.
d) 0,3 % av risksumman beräknad enligt punkt 2 b, i den
utsträckning institutet försäkrar dödsfallsrisk.
Artikel 17c
Garantifonder
1.
Medlemsstaterna får föreskriva att en tredjedel av den
föreskrivna solvensmarginalen, fastställd enligt artikel 17b,
ska utgöra garantifonden. Denna fond ska bestå av sådana
poster som anges i artikel 17a.2 och 17a.3 och, efter godkän
nande av de behöriga myndigheterna i hemmedlemsstaten,
artikel 17a.4 b.
2.
Garantifonden ska uppgå till minst tre miljoner EUR.
Varje enskild medlemsstat får föreskriva att den minsta garan
tifonden får nedsättas med 25 % när det gäller ömsesidiga
och liknande företag.
Artikel 17d
Föreskriven solvensmarginal i artikel 17b.3
1.
Den föreskrivna solvensmarginalen ska bestämmas på
grundval av antingen det årliga premie- eller bidragsbeloppet
eller genomsnittet av försäkringsersättningarna för de tre
senaste räkenskapsåren.
2.
Den föreskrivna solvensmarginalen ska vara lika med
det högsta av de två resultaten enligt punkterna 3 och 4.
3.
Premiebasen ska beräknas på grundval av det högsta av
följande värden: bruttovärdet av de tecknade premierna och
bruttovärdet av de intjänade premierna eller bidragen.
De premier eller bidrag (tilläggsavgifter inräknade) som hän
för sig till direkt försäkringsverksamhet under det närmast
föregående räkenskapsåret ska läggas ihop.
Till denna summa läggs premierna för all mottagen återför
säkring under närmast föregående räkenskapsår.
Från detta belopp ska dras det totala beloppet för under det
senaste räkenskapsåret annullerade premier eller bidrag, lik
som det sammanlagda beloppet för skatter och avgifter på
premier eller bidrag som ingår i totalbeloppet.
Det sålunda erhållna beloppet ska delas i två delar, av vilka
den första ska uppgå till högst 50 miljoner EUR medan den
andra ska utgöra restbeloppet; 18 % av den första beloppsan
delen och 16 % av den andra ska läggas ihop.
Denna summa ska multipliceras med ett procenttal som för
de tre närmast föregående räkenskapsåren sammantagna
motsvarar förhållandet mellan beloppet för försäkringsersätt
ningar som institutet fortfarande har att svara för, beräknade
efter avdrag för belopp som täcks genom återförsäkring, och
det totala bruttobeloppet för försäkringsersättningarna. Detta
procenttal får inte vara mindre än 50 %.
V
S
2
1
1
/
5
3
3
L
)
*
(
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
765
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/113
4.
Ersättningsbasen ska beräknas enligt följande:
De ersättningar som utbetalats från direkt försäkring (utan
avdrag för anspråk för vilka återförsäkrare och retrocessio
närer svarar) som betalats ut under de i punkt 1 angivna
perioderna läggs ihop.
Till denna summa läggs summan av ersättningar som utbe
talats för förpliktelser som under samma tidsperioder över
tagits genom återförsäkring eller retrocession och beloppet
för avsättningar som gjorts för oreglerade försäkringsfall som
fastställts vid utgången av närmast föregående räkenskapsår,
både med avseende på direkt försäkring och återförsäkring.
Detta belopp ska minskas med summan av de belopp som
återvunnits under de perioder som anges i punkt 1.
Från återstående belopp dras beloppet för avsättningar som
gjorts för oreglerade försäkringsfall som fastställts vid början
av det räkenskapsår som infaller två år före det senaste räken
skapsår för vilket räkenskaper föreligger, både med avseende
på direkt försäkring och återförsäkring.
En tredjedel av det på detta sätt erhållna beloppet ska delas i
två delar, av vilka den första ska uppgå till högst 35 miljoner
EUR medan den andra ska utgöra restbeloppet; 26 % av den
första beloppsandelen och 23 % av den andra ska läggas ihop.
Denna summa ska multipliceras med ett procenttal som för
de tre närmast föregående räkenskapsåren sammantagna
motsvarar förhållandet mellan beloppet för försäkringsersätt
ningar som institutet fortfarande har att svara för, beräknade
efter avdrag för belopp som täcks genom återförsäkring, och
det totala bruttobeloppet för försäkringsersättningarna. Detta
procenttal får inte vara mindre än 50 %.
5.
Om den föreskrivna solvensmarginal som räknats fram
enligt punkterna 2–4 är lägre än den föreskrivna solvensmar
ginalen för det föregående året, ska den föreskrivna solvens
marginalen minst vara lika med den föreskrivna
solvensmarginalen för det föregående året, multiplicerad med
förhållandet mellan de försäkringstekniska avsättningarna för
oreglerade skadeersättningar i slutet och i början av det
senaste räkenskapsåret. I dessa beräkningar ska återförsäkring
inte ingå i de försäkringstekniska avsättningarna, men kvo
ten får aldrig vara större än ett.
(*) EUT L 335, 17.12.2009, s. 1.”
3. Följande artiklar ska införas:
”Artikel 21a
Översyn av garantifondens belopp
1.
Det belopp i euro som fastställs i artikel 17c.2 ska ses
över årligen med början den 31 oktober 2012, så att det
avspeglar förändringar i det harmoniserade konsumentpris
indexet för samtliga medlemsstater som offentliggörs av
Eurostat.
Beloppet ska justeras automatiskt genom att grundbeloppet i
euro höjs med den procentuella förändringen av index för
perioden mellan den 31 december 2009 och tidpunkten för
den senaste översynen och rundas av uppåt till närmaste
100 000-tal EUR.
Om förändringen i procent sedan förra justeringen är min
dre än 5 % ska ingen justering göras.
2.
Kommissionen ska årligen underrätta Europaparlamen
tet och rådet om översynen och det justerade belopp som
avses i punkt 1.
Artikel 21b
Kommittéförfarande
1.
Kommissionen ska biträdas av Europeiska försäkrings-
och tjänstepensionskommittén, inrättad genom kommissio
nens beslut 2004/9/EG .
2.
När det hänvisas till denna punkt ska artik
larna 5a.1–5a.4 och artikel 7 i beslut 1999/468/EG tilläm
pas, med beaktande av artikel 8 i det beslutet.
(*) EUT L 3, 7.1.2004, s. 34.”
Artikel 304
Undergruppen durationsbaserade aktiekursrisker
1.
Medlemsstaterna får auktorisera livförsäkringsföretag som
a) bedriver tjänstepensionsverksamhet i enlighet med artikel 4 i
direktiv 2003/41/EG, eller
b) erbjuder pensionsförmåner som är knutna till att någon går i
pension eller förväntar sig att gå i pension och där premierna
för dessa förmåner är skattemässigt avdragsgilla för försäk
ringstagaren enligt nationell lagstiftning i den medlemsstat
som har auktoriserat företaget,
där
i) alla tillgångar och motsvarande skulder som hänför sig
till denna verksamhet separeras samt förvaltas och orga
niseras skilt från försäkringsföretagens övriga verksam
heter, utan möjlighet till överföring,
ii) verksamheterna i det företag som avses i leden a och b
och för vilket metoden i denna punkt tillämpas bedrivs
enbart i den medlemsstat där företaget har auktoriserats,
och
iii) den genomsnittliga durationen av skulderna som är
kopplade till företagets affärsverksamhet överstiger 12
år,
att tillämpa solvenskapitalkravets undergrupp aktiekursrisker
som kalibreras med hjälp av ett värde för Value-at-Risk under
en tidsperiod som överensstämmer med den typiska inne
havstiden för det företagets placeringar i aktier, med en kon
fidensnivå som ger försäkringstagare och förmånstagare en
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
)
*
(
766
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
skyddsnivå som är likvärdig den som anges i artikel 101, om
metoden i denna artikel endast tillämpas på de tillgångar och
skulder som avses i led i. Vid beräkningen av solvenskapital
kravet ska dessa tillgångar och skulder beaktas fullt ut när det
gäller att bedöma diversifieringseffekter, dock utan att detta
inkräktar på behovet av att skydda de intressen som försäk
ringstagare och förmånstagare i andra medlemsstater har.
Förutsatt att tillsynsmyndigheterna ger sitt godkännande ska
den metod som anges i första stycket endast användas om det
berörda företagets solvenssituation och likviditetsläge samt
dess strategier, förfaranden och rapporteringsrutiner i fråga
om ALM-tekniker fortlöpande borgar för att företaget kan
inneha placeringar i aktier under en tidsperiod som överens
stämmer med den typiska innehavstiden för det företagets
placeringar i aktier. Företaget ska för tillsynsmyndigheten
kunna visa att detta villkor kontrollerats med den konfidens
nivå som är nödvändig för att ge försäkringstagarna och för
månstagarna en skyddsnivå likvärdig den som anges i
artikel 101.
Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska inte återgå till att
tillämpa den metod som anges i artikel 105 utom under ved
erbörligen motiverade omständigheter och under förutsätt
ning att tillsynsmyndigheterna har givit sitt godkännande.
2.
Senast den 31 oktober 2015 ska kommissionen till Kom
mittén för europeiska myndigheter med tillsyn över försäkringar
och tjänstepensioner och Europaparlamentet översända en rap
port om tillämpningen av den metod som anges i punkt 1 och
om den praxis tillsynsmyndigheterna tillämpat till följd av
punkt 1, vid behov åtföljd av lämpliga förslag. Denna rapport ska
särskilt behandla de gränsöverskridande effekterna av denna
metods tillämpning så att regleringsarbitrage från försäkrings- och
återförsäkringsföretags sida kan undvikas.
AVDELNING VI
ÖVERGÅNGSBESTÄMMELSER OCH SLUTBESTÄMMELSER
KAPITEL I
Övergångsbestämmelser
A v s n i t t 1
F ö r s ä k r i n g
Artikel 305
Undantag och upphävande av restriktiva bestämmelser
1.
Medlemsstaterna får medge undantag för skadeförsäkrings
företag, som den 31 januari 1975 inte uppfyllde kraven i artik
larna 16 och 17 i direktiv 73/239/EEG och vilkas årliga premie-
eller bidragsinkomst den 31 juli 1978 uppgick till mindre än sex
gånger minsta garantifonden enligt artikel 17.2 i direktiv
73/239/EEG från kravet att inrätta minsta garantifond före
utgången av räkenskapsår då premie- eller bidragsinkomsten upp
går till sex gånger minsta garantifonden. Med beaktande av resul
tatet av den granskning som föreskrivs i artikel 298.2, ska rådet
på förslag av kommissionen enhälligt besluta när medlemssta
terna ska upphäva detta undantag.
2.
Skadeförsäkringsföretag som etablerats i Förenade kungari
ket ”by Royal Charter”, ”by private Act” eller ”by special Public
Act” får under obegränsad tid fortsätta att bedriva verksamhet i
den bolagsform de hade den 31 juli 1973.
Livförsäkringsföretag som etablerats i Förenade kungariket ”by
Royal Charter”, ”by private Act” eller ”by special Public Act” får
under obegränsad tid fortsätta att bedriva verksamhet i den
bolagsform de hade den 15 mars 1979.
Förenade kungariket ska sammanställa en förteckning över de
företag som avses i första och andra styckena och översända den
till övriga medlemsstater och kommissionen.
3.
De sammanslutningar som i Förenade kungariket registre
rats enligt ”the Friendly Societies Acts” får fortsätta den
livförsäkrings- och sparverksamhet som de, i enlighet med sina
syften, bedrev den 15 mars 1979.
4.
På begäran av skadeförsäkringsföretag som uppfyller kraven
i avdelning I kapitel VI avsnitten 2, 4 och 5 ska medlemsstaterna
upphöra att tillämpa bestämmelser som innebär restriktioner
avseende bl.a. pantsättning, deposition eller ställande av säkerhet.
Artikel 306
Rättigheter förvärvade av befintliga filialer och
försäkringsföretag
1.
Filialer, som före den 1 juli 1994 påbörjade sin verksamhet
enligt de bestämmelser som gällde i den medlemsstat där respek
tive filial är belägen, ska anses ha följt det förfarande som före
skrivs i artiklarna 145 och 146.
2.
Artiklarna 147 och 148 ska inte inverka på sådana rättig
heter som har förvärvats av försäkringsföretag som före den 1 juli
1994 bedrev verksamhet inom ramen för friheten att tillhanda
hålla tjänster.
V
S
4
1
1
/
5
3
3
L
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
767
17.12.2009
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/115
A v s n i t t 2
Å t e r f ö r s ä k r i n g
Artikel 307
Övergångsperiod för artiklarna 57.3 och 60.6 i direktiv
2005/68/EG
En medlemsstat får senarelägga tillämpningen av bestämmelserna
i artikel 57.3 i direktiv 2005/68/EG om ändring av artikel 15.3 i
direktiv 73/239/EEG och av bestämmelsen i artikel 60.6 i direk
tiv 2005/68/EG till och med den 10 december 2008.
Artikel 308
Rättigheter förvärvade av befintliga återförsäkringsföretag
1.
Återförsäkringsföretag som omfattas av detta direktiv och
som blivit auktoriserade eller berättigade att bedriva återförsäk
ringsverksamhet i enlighet med bestämmelserna i de medlemssta
ter där de har sina huvudkontor före den 10 december 2005 ska
betraktas som auktoriserade i enlighet med artikel 14.
De ska dock vara skyldiga att följa bestämmelserna i detta direk
tiv om bedrivande av återförsäkringsverksamhet och de krav som
anges i artikel 18.1 b och d–g, artiklarna 19, 20 och 24 samt i
avdelning I kapitel VI avsnitten 2, 3 och 4.
2.
Medlemsstaterna får medge sådana återförsäkringsföretag
som avses i punkt 1 i denna artikel och som den 10 december
2005 inte uppfyllde kraven i artikel 18.1 b, artiklarna 19 och 20
och i avdelning I kapitel VI avsnitten 2, 3 och 4 en tidsfrist fram
till och med den 10 december 2008 för att uppfylla dessa krav.
KAPITEL II
Slutbestämmelser
Artikel 309
Införlivande
1.
Medlemsstaterna ska sätta i kraft de lagar och andra författ
ningar som är nödvändiga för att följa artiklarna 4, 10, 13, 14, 18,
23, 26-32, 34-49, 51-55, 67, 68, 71, 72, 74-85, 87-91, 93-96,
98, 100-110, 112, 113, 115-126, 128, 129, 131-134, 136-142,
144, 146, 148, 162-167, 172, 173, 178, 185, 190, 192, 210-
233, 235-240, 243-258, 260-263, 265, 266, 303 och 304 samt
bilagorna III och IV senast den 31 oktober 2012.
När en medlemsstat antar dessa bestämmelser ska de innehålla en
hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning
när de offentliggörs. De ska också innehålla ett uttalande om att
hänvisningar i lagar och andra författningar till direktiv som upp
hävts genom detta direktiv ska tolkas som hänvisningar till detta
direktiv. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen ska göras och
om hur uttalandet ska formuleras ska varje medlemsstat själv
utfärda.
2.
Medlemsstaterna ska till kommissionen överlämna texten
till de centrala bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar
inom det område som omfattas av detta direktiv.
Artikel 310
Upphävande
1. Direktiven 64/225/EEG, 73/239/EEG, 73/240/EEG,
76/580/EEG, 78/473/EEG, 84/641/EEG, 87/344/EEG,
88/357/EEG, 92/49/EEG, 98/78/EG, 2001/17/EG, 2002/83/EG
och 2005/68/EG, i deras lydelse enligt de rättsakter som anges i
bilaga VI del A, ska upphöra att gälla den 1 november 2012 utan
att detta ska påverka medlemsstaternas skyldigheter i fråga om de
tidsfrister för införlivandet med nationell lagstiftning av direkti
ven och tillämpningen av dem som anges i bilaga VI del B.
Hänvisningar till de upphävda direktiven ska tolkas som hänvis
ningar till det här direktivet och ska läsas i enlighet med jämfö
relsetabellen i bilaga VII.
Artikel 311
Ikraftträdande
Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det
har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.
Artiklarna 1-3, 5-9, 11, 12, 15-17, 19-22, 24, 25, 33, 56-66, 69,
70, 73, 143, 145, 147, 149-161, 168-171, 174-177, 179-184,
186-189, 191, 193-209, 267-300, 302, 305-308 och bilagorna I,
II, V, VI och VII ska tillämpas från och med den 1 november
2012.
Artikel 312
Adressater
Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.
Utfärdat i Strasbourg, 25 november 2009
På Europaparlamentets vägnar
Ordförande
J. BUZEK
På rådets vägnar
Ordförande
Åsa TORSTENSSON
768
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
BILAGA I
SKADEFÖRSÄKRINGSKLASSER
A. Klassificering av risker i klasser
1. Olycksfall (inklusive arbetsskador och yrkessjukdomar):
— Fastställda försäkringsbelopp.
— Skadeersättningar.
— Kombinationer av båda ovanstående.
— Passagerarskada.
2. Sjukdom:
— Fastställda försäkringsbelopp.
— Skadeersättningar.
— Kombinationer av båda ovanstående.
3. Landfordon (andra än spårbundna)
All skada på eller förlust av
— motordrivna landfordon,
— andra landfordon.
4. Spårbundna fordon
All skada på eller förlust av spårbundna fordon.
5. Luftfartyg
All skada på eller förlust av luftfartyg.
6. Fartyg (högsjöfartyg, fartyg för insjö-, flod- och kanaltrafik)
All skada på eller förlust av
— flod- och kanalfartyg,
— insjöfartyg,
— högsjöfartyg.
7. Godstransport (varor, bagage och allt annat gods)
All skada på eller förlust av gods under transport eller bagage, oavsett transportmedel.
8. Brand och naturkrafter
All skada på eller förlust av egendom (annan än egendom som omfattas av klasserna 3, 4, 5, 6 och 7) som orsakas
av
— brand,
— explosion,
— storm,
V
S
6
1
1
/
5
3
3
L
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
769
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/117
— annan naturkraft än storm,
— atomenergi,
— jordskred.
9. Annan skada på egendom
All skada på eller förlust av egendom (annan än egendom som omfattas av klasserna 3, 4, 5, 6 och 7) som orsakas
av hagel eller frost eller av någon annan händelse, som t.ex. stöld, med undantag för dem som ingår i klass 8.
10. Motorfordonsansvar
All ansvarighet som uppkommer genom användning av motordrivna landfordon (inklusive fraktförares ansvar).
11. Luftfartygsansvar
All ansvarighet som uppkommer genom användning av luftfartyg (inklusive fraktförares ansvar).
12. Fartygsansvar (högsjö-, insjö-, flod- och kanalfartyg)
All ansvarighet som uppkommer genom användning av fartyg, skepp eller båtar i högsjöfart, på insjöar, floder eller
kanaler (inklusive fraktförares ansvar).
13. Allmän ansvarighet
All ansvarighet annan än sådan som anges i klasserna 10, 11 och 12.
14. Kredit:
— Insolvens (allmän).
— Exportkredit.
— Avbetalningskredit.
— Hypotekskredit.
— Lantbrukskredit.
15. Borgen:
— Borgen (direkt).
— Borgen (indirekt).
16. Ekonomiska förluster av olika slag:
— Arbetslöshetsrisker.
— Inkomstförlust (allmän).
— Dåligt väder.
— Förlust av förmån.
— Fortlöpande allmänna omkostnader.
— Oförutsedda handelsomkostnader.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
770
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
L 335/118
SV
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
— Förlust till följd av nedgång i marknadsvärde.
— Hyres- eller intäktsförlust.
— Annan indirekt handelsförlust.
— Ekonomisk förlust ej förenad med handel.
— Annan ekonomisk förlust.
17. Rättsskydd
Rättegångskostnader och andra kostnader i rättsliga angelägenheter.
18. Assistans
Räddningstjänster som tillhandahålls personer som råkat i svårigheter under resa, vid vistelse utanför hemorten
eller sin stadigvarande bostad.
B. Beteckningar på auktorisationer beviljade för mer än en försäkringsklass
Auktorisationer som samtidigt omfattar följande klasser ska betecknas enligt nedan:
a) Klasserna 1 och 2: ”Olycksfalls- och sjukförsäkring”.
b) Klasserna 1 (fjärde strecksatsen), 3, 7 och 10: ”Motorfordonsförsäkring”.
c) Klasserna 1 (fjärde strecksatsen), 4, 6, 7 och 12: ”Sjö- och transportförsäkring”.
d) Klasserna 1 (fjärde strecksatsen), 5, 7 och 11: ”Luftfartsförsäkring”.
e) Klasserna 8 och 9: ”Försäkring mot brand och annan skada på egendom”.
f)
Klasserna 10, 11, 12 och 13: ”Ansvarighetsförsäkring”.
g) Klasserna 14 och 15: ”Kredit- och borgensförsäkring”.
h) Samtliga klasser: enligt medlemsstaternas eget val, varvid detta ska anmälas till övriga medlemsstater och
kommissionen.
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
771
17.12.2009
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/119
BILAGA II
LIVFÖRSÄKRINGSKLASSER
I.
Livförsäkring som avses i artikel 2.3 a i–iii med undantag för dem som anges i II och III.
II.
Försäkring som utfaller vid äktenskaps ingående, försäkring som utfaller vid födelsen.
III. Försäkring som avses i artikel 2.3 a i–ii och som är anknuten till investeringsfonder.
IV. Den permanenta inte uppsägningsbara sjukförsäkring som avses i artikel 2.3 a iv.
V.
Tontiner som avses i artikel 2.3 b i.
VI. Verksamhet avseende ”capital redemption” som avses i artikel 2.3 b ii.
VII. Förvaltning av pensionsfonder som avses i artikel 2.3 b iii och iv.
VIII. Verksamhetsformer som avses i artikel 2.3 b v.
IX. Verksamhetsformer som avses i artikel 2.3 c.
772
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
BILAGA III
FÖRETAGSFORMER
A. Företagsformer för skadeförsäkringsföretag:
1. Belgien: ”société anonyme/naamloze vennootschap”, ”société en commandite par actions/commanditaire vennoot
schap op aandelen”, ”association d’assurance mutuelle/onderlinge verzekeringsvereniging”, ”société
coopérative/coöperatieve vennootschap”, ”société mutualiste/maatschappij van onderlinge bijstand”.
2. Bulgarien: ”акционерно дружество”.
3. Tjeckien: ”akciová společnost”, ”družstvo”.
4. Danmark: ”aktieselskaber”, ”gensidige selskaber”.
5. Tyskland:
”Aktiengesellschaft”,
”Versicherungsverein auf Gegenseitigkeit”,
”Öffentlich-rechtliches
Wettbewerbsversicherungsunternehmen”.
6. Estland: ”aktsiaselts”.
7. Irland: ”incorporated companies limited by shares or by guarantee or unlimited”.
8. Grekland: ”ανώνυμη εταιρία”, ”αλληλασφαλιστικός συνεταιρισμός”.
9. Spanien: ”sociedad anónima”, ”sociedad mutua”, ”sociedad cooperativa”.
10. Frankrike: ”société anonyme”, ”société d’assurance mutuelle”, ”institution de prévoyance régie par le code de la sécu
rité sociale”, ”institution de prévoyance régie par le code rural”, ”mutuelles régies par le code de la mutualité”.
11. Italien: ”società per azioni”, ”società cooperativa”, ”mutua di assicurazione”.
12. Cypern: ”eταιρεία περιορισμένης ευθύνης με μετοχές”, ”εταιρεία περιορισμένης ευθύνης χωρίς μετοχικό κεφάλαιο”.
13. Lettland: ”apdrošināšanas akciju sabiedrība”, ”savstarpējās apdrošināšanas kooperatīvā biedrība”.
14. Litauen: ”akcinė bendrovė”, ”uždaroji akcinė bendrovė”.
15. Luxemburg: ”société anonyme”, ”société en commandite par actions”, ”association d’assurances mutuelles”, ”société
coopérative”.
16. Ungern: ”biztosító részvénytársaság”, ”biztosító szövetkezet”, ”biztosító egyesület”, ”külföldi székhelyű biztosító
magyarországi fióktelepe”.
17. Malta: ”limited liability company/kumpanija b’responsabbiltà limitata”.
18. Nederländerna: ”naamloze vennootschap”, ”onderlinge waarborgmaatschappij”.
19. Österrike: ”Aktiengesellschaft”, ”Versicherungsverein auf Gegenseitigkeit”.
20. Polen: ”spółka akcyjna”, ”towarzystwo ubezpieczeń wzajemnych”.
21. Portugal: ”sociedade anónima”, ”mútua de seguros”.
22. Rumänien: ”societăţi pe acţiuni”, ”societăţi mutuale”.
23. Slovenien: ”delniška družba”, ”družba za vzajemno zavarovanje”.
24. Slovakien: ”akciová spoločnost”.
V
S
0
2
1
/
5
3
3
L
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
773
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/121
25. Finland: ”keskinäinen vakuutusyhtiö/ömsesidigt försäkringsbolag”, ”vakuutusosakeyhtiö/försäkringsaktiebolag”,
”vakuutusyhdistys/försäkringsförening”.
26. Sverige: ”försäkringsaktiebolag”, ”ömsesidiga försäkringsbolag” ”understödsföreningar”.
27. Storbritannien: ”companies limited by shares or by guarantee or unlimited”, ”societies registered under the Indu
strial and Provident Societies Acts”, ”societies registered under the Friendly Societies Acts”, de försäkringsgivare som
uppträder under beteckningen ”Lloyd’s”.
28. I samtliga fall och som ett alternativ till de former för skadeförsäkringsföretag som förtecknas i punkterna 1-27:
företagsformen Europabolag (SE) enligt definitionen i rådets förordning (EG) nr 2157/2001
(1) EGT L 294, 10.11.2001, s. 1.
(1).
B. Företagsformer för livförsäkringsföretag:
1. Belgien: ”société anonyme/naamloze vennootschap”, ”société en commandite par actions/commanditaire vennoot
schap op aandelen”, ”association d’assurance mutuelle/onderlinge verzekeringsvereniging”, ”société
coopérative/coöperatieve vennootschap”.
2. Bulgarien: ”акционерно дружество”, ”взаимозастрахователна кооперация”.
3. Tjeckien: ”akciová společnost”, ”družstvo”.
4. Danmark: ”aktieselskaber”, ”gensidige selskaber”, ”pensionskasser omfattet af lov om forsikringsvirksomhed (tvær
gående pensionskasser)”.
5. Tyskland:
”Aktiengesellschaft”,
”Versicherungsverein auf Gegenseitigkeit”,
”öffentlich-rechtliches
Wettbewerbsversicherungsunternehmen”.
6. Estland: ”aktsiaselts”.
7. Irland: ”incorporated companies limited by shares or by guarantee or unlimited”, ”societies registered under the
Industrial and Provident Societies Acts”, ”societies registered under the Friendly Societies Acts”.
8. Grekland: ”ανώνυμη εταιρία”.
9. Spanien: ”sociedad anónima”, ”sociedad mutua”, ”sociedad cooperativa”.
10. Frankrike: ”société anonyme”, ”société d’assurance mutuelle”, ”institution de prévoyance régie par le code de la sécu
rité sociale”, ”institution de prévoyance régie par le code rural”, ”mutuelles régies par le code de la mutualité”.
11. Italien: ”società per azioni”, ”società cooperativa”, ”mutua di assicurazione”.
12. Cypern: ”Εταιρεία περιορισμένης ευθύνης με μετοχές”, ”εταιρεία περιορισμένης ευθύνης με εγγύηση”.
13. Lettland: ”apdrošināšanas akciju sabiedrība”, ”savstarpējās apdrošināšanas kooperatīvā biedrība”.
14. Litauen: ”akcinės bendrovės”, ”uždaroji akcinės bendrovės”.
15. Luxemburg: ”société anonyme”, ”société en commandite par actions”, ”association d’assurances mutuelles”, ”société
coopérative”.
16. Ungern: ”biztosító részvénytársaság”, ”biztosító szövetkezet”, ”biztosító egyesület”, ”külföldi székhelyű biztosító
magyarországi fióktelepe”.
17. Malta: ”limited liability company/kumpanija b’responsabbiltà limitata”.
18. Nederländerna: ”naamloze vennootschap”, ”onderlinge waarborgmaatschappij”.
19. Österrike: ”Aktiengesellschaft”, ”Versicherungsverein auf Gegenseitigkeit”.
20. Polen: ”spółka akcyjna”, ”towarzystwo ubezpieczeń wzajemnych”.
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
774
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
21. Portugal: ”sociedade anónima”, ”mútua de seguros”.
22. Rumänien: ”societăţi pe acţiuni”, ”societăţi mutuale”.
23. Slovenien: ”delniška družba”, ”družba za vzajemno zavarovanje”.
24. Slovakien: ”akciová spoločnost”.
25. Finland: ”keskinäinen vakuutusyhtiö”/”ömsesidigt försäkringsbolag”, ”vakuutusosakeyhtiö”/”försäkringsaktiebolag”,
”vakuutusyhdistys”/”försäkringsförening”.
26. Sverige: ”försäkringsaktiebolag”, ”ömsesidiga försäkringsbolag”, ”understödsföreningar”.
27. Förenade kungariket: ”companies limited by shares or by guarantee or unlimited”, ”societies registered under the
Industrial and Provident Societies Acts”, ”societies registered or incorporated under the Friendly Societies Acts”, de
försäkringsgivare som uppträder under namnet Lloyd’s.
28. I samtliga fall och som ett alternativ till de former för livförsäkringsföretag som förtecknas i punkterna 1–27: före
tagsformen Europabolag (SE) enligt definitionen i förordning (EG) nr 2157/2001.
C. Former för återförsäkringsföretag:
1. Belgien: ”société anonyme/naamloze vennootschap”, ”société en commandite par actions/commanditaire vennoot
schap op aandelen”, ”association d’assurance mutuelle/onderlinge verzekeringsvereniging”, ”société
coopérative/coöperatieve vennootschap”.
2. Bulgarien: ”акционерно дружество”.
3. Tjeckien: ”akciová společnost”.
4. Danmark: ”aktieselskaber”, ”gensidige selskaber”.
5. Tyskland:
”Aktiengesellschaft”,
”Versicherungsverein auf Gegenseitigkeit”,
”Öffentlich-rechtliches
Wettbewerbsversicherungsunternehmen”.
6. Estland: ”aktsiaselts”.
7. Irland: ”incorporated companies limited by shares or by guarantee or unlimited”.
8. Grekland: ”ανώνυμη εταιρία”, ”αλληλασφαλιστικός συνεταιρισμός”.
9. Spanien: ”sociedad anónima”.
10. Frankrike: ”société anonyme”, ”société d’assurance mutuelle”, ”institution de prévoyance régie par le code de la sécu
rité sociale”, ”institution de prévoyance régie par le code rural”, ”mutuelles régies par le code de la mutualité”.
11. Italien: ”società per azioni”.
12. Cypern: ”Εταιρεία Περιορισμένης Ευθύνης με μετοχές”, ”Εταιρεία Περιορισμένης Ευθύνης με εγγύηση”.
13. Lettland: ”akciju sabiedrība”, ”sabiedrība ar ierobežotu atbildību”.
14. Litauen: ”akcinės bendrovės”, ”uždaroji akcinės bendrovės”.
15. Luxemburg: ”société anonyme”, ”société en commandite par actions”, ”association d’assurances mutuelles”, ”société
coopérative”.
16. Ungern: ”biztosító részvénytársaság”, ”biztosító szövetkezet”, ”harmadik országbeli biztosító magyarországi
fióktelepe”.
17. Malta: ”limited liability company/kumpanija b’responsabbiltà limitata”.
18. Nederländerna: ”naamloze vennootschap”, ”onderlinge waarborgmaatschappij”.
V
S
2
2
1
/
5
3
3
L
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
775
17.12.2009
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/123
19. Österrike: ”Aktiengesellschaft”, ”Versicherungsverein auf Gegenseitigkeit”.
20. Polen: ”spółka akcyjna”, ”towarzystwo ubezpieczeń wzajemnych”.
21. Portugal: ”sociedade anónima”, ”mútua de seguros”.
22. Rumänien: ”societate pe acţiuni”.
23. Slovenien: ”delniška družba”.
24. Slovakien: ”akciová spoločnost”.
25. Finland: ”keskinäinen vakuutusyhtiö/ömsesidigt försäkringsbolag”, ”vakuutusosakeyhtiö/försäkringsaktiebolag”,
”vakuutusyhdistys/försäkringsförening”.
26. Sverige: ”försäkringsaktiebolag”, ”ömsesidigt försäkringsbolag”.
27. Förenade kungariket: companies limited by shares or by guarantee or unlimited, societies registered under the Indu
strial and Provident Societies Acts, societies registered or incorporated under the Friendly Societies Acts, ”the asso
ciation of underwriters known as Lloyd’s”.
28. I samtliga fall och som ett alternativ till de former för återförsäkringsföretag som förtecknas i punkterna 1–27: före
tagsformen Europabolag (SE) enligt definitionen i förordning (EG) nr 2157/2001.
776
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
BILAGA IV
STANDARDFORMEL FÖR SOLVENSKAPITALKRAVET (SCR)
1. Beräkning av det primära solvenskapitalkravet
Det primära solvenskapitalkravet (Basic SCR), som beskrivs i artikel 104.1, ska beräknas på följande sätt:
där SCRi betecknar riskmodul i och SCRj betecknar riskmodul j, och där ”i, j” betyder att summan av de olika termerna
bör täcka alla möjliga kombinationer av i och j. I beräkningen ska SCRi och SCRj ersättas med följande:
— SCRskade betecknar teckningsriskmodulen för skadeförsäkring.
— SCR
liv
betecknar teckningsriskmodulen för livförsäkring.
— SCRhälsa betecknar teckningsriskmodulen för sjukförsäkring.
— SCRmarknad betecknar marknadsriskmodulen.
— SCRmotpartsrisk betecknar motpartsriskmodulen.
Faktorn Corrij betecknar den post som anges i rad i och kolumn j i följande korrelationsmatrix:
i
Marknad
Motpartsrisk
Liv
Hälsa
Skade
Marknad
1
0,25
0,25
0,25
0,25
Motpartsrisk
0,25
1
0,25
0,25
0,5
Liv
0,25
0,25
1
0,25
0
Hälsa
0,25
0,25
0,25
1
0
Skade
0,25
0,5
0
0
1
2. Beräkning av teckningsriskmodulen för skadeförsäkring
Teckningsriskmodulen för skadeförsäkring, som beskrivs i artikel 105.2, ska beräknas på följande sätt:
där SCRi betecknar undergrupp i och SCRj betecknar undergrupp j, och där ”i, j” betyder att summan av de olika ter
merna bör täcka alla möjliga kombinationer av i och j. I beräkningen ska SCRi och SCRj ersättas med följande:
— SCRskade-premie/reserv betecknar undergruppen premie- och reservrisker för skadeförsäkring.
— SCRskade-katastrof betecknar undergruppen katastrofrisker för skadeförsäkring.
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
g
n
i
n
d
it
a
ll
e
i
c
if
f
o
s
n
e
n
o
i
n
u
a
k
si
e
p
o
r
u
E
V
S
4
2
1
/
5
3
3
L
j
R
C
S
×
i
R
C
S
×
j,
i
r
r
o
C
j,
i
∑
√
=
e
d
a
k
s
R
C
S
j
j
R
C
S
×
i
R
C
S
×
j,
i
r
r
o
C
j,
i
∑
√
=
R
C
S
c
is
a
B
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
777
17.12.2009
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/125
3. Beräkning av teckningsriskmodulen för livförsäkring
Teckningsriskmodulen för livförsäkring, som beskrivs i artikel 105.3, ska beräknas på följande sätt:
där SCRi betecknar undergrupp i och SCRj betecknar undergrupp j, och där ”i, j” betyder att summan av de olika ter
merna bör täcka alla möjliga kombinationer av i och j. I beräkningen ska SCRi och SCRj ersättas med följande:
— SCRdödsfall betecknar undergruppen dödsfallsrisk.
— SCRlivsfall betecknar undergruppen livsfallsrisk.
— SCRhandikapp betecknar undergruppen handikapp- och sjukdomsrisk.
— SCRliv kostnad betecknar undergruppen kostnadsrisk för livförsäkring.
— SCRändring betecknar undergruppen omprövningsrisk.
— SCRförfall betecknar undergruppen förfallsrisk.
— SCRliv katastrof betecknar undergruppen katastrofrisk för livförsäkring.
4. Beräkning av marknadsriskmodulen
Strukturen på marknadsriskmodulen
Marknadsriskmodulen, som beskrivs i artikel 105.5, ska beräknas på följande sätt:
där SCRi betecknar undergrupp i och SCRj betecknar undergrupp j, och där ”i, j” betyder att summan av de olika ter
merna bör täcka alla möjliga kombinationer av i och j. I beräkningen ska SCRi och SCRj ersättas med följande:
— SCRränta betecknar undergruppen ränterisk.
— SCRaktie betecknar undergruppen aktiekursrisk.
— SCRegendom betecknar undergruppen fastighetsrisk.
— SCRspread betecknar undergruppen spreadrisk.
— SCRkoncentration betecknar undergruppen för koncentrationer av marknadsrisker.
— SCRvaluta betecknar undergruppen valutarisk.
j
R
C
S
×
i
R
C
S
×
j,
i
r
r
o
C
j,
i
∑
√
=
d
a
n
k
r
a
m
R
C
S
j
R
C
S
×
i
R
C
S
×
j,
i
r
r
o
C
j,
i
∑
√
=
v
il
R
C
S
778
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
L 335/126
SV
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
BILAGA V
GRUPPER AV SKADEFÖRSÄKRINGSKLASSER ENLIGT ARTIKEL 159
1. Olycksfall och sjukdom (klasserna 1 och 2 i bilaga I).
2. Fordonsförsäkring (klasserna 3, 7 och 10 i bilaga I; sifferuppgifter för klass 10, med undantag för fraktförares ansvar,
anges separat).
3. Brand och annan skada på egendom (klasserna 8 och 9 i bilaga I).
4. Luftfart, sjöfart och transport (klasserna 4, 5, 6, 7, 11 och 12 i bilaga I).
5. Allmän ansvarighet (klass 13 i bilaga I).
6. Kredit och borgen (klasserna 14 och 15 i bilaga I).
7. Övriga klasser (klasserna 16, 17 och 18 i bilaga I).
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
779
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/127
BILAGA VI
DEL A
Upphävda direktiv med senare ändringar
(som det hänvisas till i artikel 310)
Rådets direktiv 64/225/EEG
(EGT 56, 4.4.1964, s. 878)
Artikel 29, bilaga I, punkt III G.1 i 1973 års anslutnings
akt
(EGT L 73, 27.3.1972, s. 89)
Rådets första direktiv 73/239/EEG
(EGT L 228, 16.8.1973, s. 3)
Artikel 29, bilaga I(XI)(B)(II)(1) i 1994 års anslutningsakt
(EGT C 241, 29.8.1994, s. 197)
(ersatt av rådets beslut 95/1/EG)
(EGT L 1, 1.1.1995, s. 1)
Artikel 20, bilaga II(3)(1) i 2003 års anslutningsakt
(EUT L 236, 23.9.2003, s. 335)
Artikel 26, bilaga I(II)(c)(1)(a) i 1985 års anslutningsakt
(EGT L 302, 15.11.1985, s. 156)
Rådets direktiv 76/580/EEG
Endast artikel 1
(EGT L 189, 13.7.1976, s. 13)
Rådets direktiv 84/641/EEG
Endast artiklarna 1–14
(EGT L 339, 27.12.1984, s. 21)
Rådets direktiv 87/343/EEG
Endast artikel 1 och bilagan
(EGT L 185, 4.7.1987, s. 72)
Rådets direktiv 87/344/EEG
Endast artikel 9
(EGT L 185, 4.7.1987, s. 77)
Rådets andra direktiv 88/357/EEG
Endast artiklarna 9, 10 och 11
(EGT L 172, 4.7.1988, s. 1)
Rådets direktiv 90/618/EEG
Endast artiklarna 2, 3 och 4
(EGT L 330, 29.11.1990, s. 44)
Rådets direktiv 92/49/EEG
Endast artiklarna 4, 5, 6, 7, 9, 10, 11, 13, 14, 17, 18, 24,
32, 33 och 53
(EGT L 228, 11.8.1992, s. 1)
Europaparlamentets och rådets direktiv 95/26/EG
Endast artiklarna 1, 2.2 tredje strecksatsen och artikel 3.1
(EGT L 168, 18.7.1995, s. 7)
Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/26/EG
Endast artikel 8
(EGT L 181, 20.7.2000, s. 65)
Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/13/EG
Endast artikel 1
(EGT L 77, 20.3.2002, s. 17)
Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/87/EG
Endast artikel 22
(EUT L 35, 11.2.2003, s. 1)
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
780
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/1/EG
Endast artikel 4
(EUT L 79, 24.3.2005, s. 9)
Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/68/EG
Endast artikel 57
(EUT L 323, 9.12.2005, s. 1)
Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/101/EG
Endast artikel 1 och punkt I i bilagan
(EUT L 363, 20.12.2006, s. 238)
Rådets direktiv 73/240/EEG
(EGT L 228, 16.8.1973, s. 20)
Rådets direktiv 76/580/EEG
(EGT L 189, 13.7.1976, s. 13)
Rådets direktiv 78/473/EEG
(EGT L 151, 7.6.1978, s. 25)
Rådets direktiv 84/641/EEG
(EGT L 339, 27.12.1984, s. 21)
Rådets direktiv 87/344/EEG
(EGT L 185, 4.7.1987, s. 77)
Rådets andra direktiv 88/357/EEG
(EGT L 172, 4.7.1988, s. 1)
Rådets direktiv 90/618/EEG
Endast artiklarna 5–10
(EGT L 330, 29.11.1990, s. 44)
Rådets direktiv 92/49/EEG
Endast artiklarna 12.1, 19, 23, 27, 30.1, 34, 35, 36, 37,
39.1, 40.1, 42.1, 43.1, 44.1, 45.1 och 46.1
(EGT L 228, 11.8.1992, s. 1)
Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/26/EG
Endast artikel 9
(EGT L 181, 20.7.2000, s. 65)
Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/14/EG
Endast artikel 3
(EUT L 149, 11.6.2005, s. 14)
Rådets direktiv 92/49/EEG
(EGT L 228, 11.8.1992, s. 1)
Europaparlamentets och rådets direktiv 95/26/EG
Endast artikel 1 andra strecksatsen, artikel 2.1 första streck
satsen, artikel 4.1, 4.3 och 4.5 samt artikel 5 andra streck
satsen
(EGT L 168, 18.7.1995, s. 7)
Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/64/EG
Endast artikel 2
(EGT L 290, 17.11.2000, s. 27)
Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/87/EG
Endast artikel 24
(EUT L 35, 11.2.2003, s. 1)
Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/1/EG
Endast artikel 6
(EUT L 79, 24.3.2005, s. 9)
Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/68/EG
Endast artikel 58
(EUT L 323, 9.12.2005, s. 1)
V
S
8
2
1
/
5
3
3
L
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
781
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/129
Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/44/EG
Endast artikel 1
(EUT L 247, 21.9.2007, s. 1)
Europaparlamentets och rådets direktiv 98/78/EG
(EGT L 330, 5.12.1998, s. 1)
Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/87/EG
Endast artikel 28
(EUT L 35, 11.2.2003, s. 1)
Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/1/EG
Endast artikel 7
(EUT L 79, 24.3.2005, s. 9)
Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/68/EG
Endast artikel 59
(EUT L 323, 9.12.2005, s. 1)
Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/17/EG
(EGT L 110, 20.4.2001, s. 28)
Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/83/EG
(EGT L 345, 19.12.2002, s. 1)
Rådets direktiv 2004/66/EG
Endast punkt II i bilagan
(EUT L 168, 1.5.2004, s. 35)
Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/1/EG
Endast artikel 8
(EUT L 79, 24.3.2005, s. 9)
Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/68/EG
Endast artikel 60
(EUT L 323, 9.12.2005, s. 1)
Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/101/EG
Endast artikel 1 och punkt 3 i bilagan
(EUT L 363, 20.12.2006, s. 238)
Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/44/EG
Endast artikel 2
(EUT L 247, 21.9.2007, s. 1)
Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/19/EG
Endast artikel 1
(EUT L 76, 19.3.2008, s. 44
Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/68/EG
(EUT L 323, 9.12.2005, s. 1)
Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/44/EG
Endast artikel 4
(EUT L 247, 21.9.2007, s. 1)
Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/19/EG
Endast artikel 1
(EUT L 76, 19.3.2008, s. 44)
Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/37/EG
Endast artikel 1
(EUT L 81, 20.3.2008, s. 1)
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
782
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
DEL B
Förteckning över tidsfrister för införlivande med nationell lagstiftning
(som det hänvisas till i artikel 310)
Direktiv
Tidsfrist för införlivande
Tidsfrist för tillämpning
64/225/EEG
26 augusti 1965
73/239/EEG
27 januari 1975
27 januari 1976
73/240/EEG
27 januari 1975
76/580/EEG
31 december 1976
78/473/EEG
2 december 1979
2 juni 1980
84/641/EEG
30 juni 1987
1 januari 1988
87/343/EEG
1 januari 1990
1 juli 1990
87/344/EEG
1 januari 1990
1 juli 1990
88/357/EEG
30 december 1989
30 juni 1990
90/618/EEG
20 maj 1992
20 november 1992
92/49/EEG
31 december 1993
1 juli 1994
95/26/EG
18 juli 1996
18 juli 1996
98/78/EG
5 juni 2000
2000/26/EG
20 juli 2002
20 januari 2003
2000/64/EG
17 november 2002
2001/17/EG
20 april 2003
2002/13/EG
20 september 2003
2002/83/EG
17 november 2002, 20 september
2003, 19 juni 2004 (beroende på den
särskilda bestämmelsen)
2002/87/EG
11 augusti 2004
2004/66/EG
1 maj 2004
2005/1/EG
13 maj 2005
2005/14/EG
11 juni 2007
2005/68/EG
10 december 2007
2006/101/EG
1 januari 2007
2008/19/EG
Ej tillämplig
2008/37/EG
Ej tillämplig
V
S
0
3
1
/
5
3
3
L
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
783
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/131
BILAGA
VII
JÄMFÖRELSETABELL
Direktiv
73/239/EEG
Direktiv
78/473/EEG
Direktiv
87/344/EEG
Direktiv
88/357/EEG
Direktiv 92/49/EEG
Direktiv 98/78/EG
Direktiv
2001/17/EG
Direktiv
2002/83/EG
Direktiv
2005/68/EG
Direktiv
2007/44/EG
Detta direktiv
Artikel 1.1
Artikel 2
Artikel 1.1
Artikel 2 första meningen
Artikel 1.1
Artiklarna
1, 2.2,
2.3 och 267
Artikel 1.2
Artikel 2.2
Artikel 1.3
—
Artikel
2.1 a-c
—
Artikel
2.1 d
Artikel 3.4
Artikel 3
Artikel
2.1 e
—
Artikel
2.2 a
Artikel 5.1
Artikel
2.2 b
Artikel 5.2
Artikel
2.2 c
Artikel 5.3
Artikel
2.2 d
Artikel 5.4
Artikel
2.3 första
till fjärde styckena
Artikel 6
Artikel
2.3 femte
stycket
Artikel 15.4
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
784
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
Artikel
3.1 första
och andra
stycket
—
Artikel
3.1 tredje
stycket
Artikel 4.5
Artikel 3.2
Artikel 7
Artikel
4 första
meningen
Artikel
8 första
meningen
Artikel
4 a
Artikel 8.2
Artikel
4 b
—
Artikel
4 c
Artikel 8.3
Artikel
4 e
—
Artikel
4 f
Artikel 8.1
Artikel
4
g
Artikel 8.4
Artikel
5 a
—
Artikel
5 b
Artikel 1.1 o
—
Artikel
5 c
Artikel 1.1 p
Artikel 134.1
Artikel
5 d
—
Artikel 6
Artikel 4
Artikel 4
Artikel 3
Artikel 14.1, 14.2 a och b
V
S
2
3
1
/
5
3
3
L
vit
ker
ida
tte
D
GE/
44
/7002
vit
ker
iD
GE/
86
/5002
vit
ker
iD
GE/
38
/2002
vit
ker
iD
GE/
71
/1002
vit
ker
iD
GE/8
7/8
9
vit
ker
iD
GE
E/9
4/2
9
vit
ker
iD
GE
E/
753
/88
vit
ker
iD
GE
E/
443
/78
vit
ker
iD
GE
E/
374
/87
vit
ker
iD
GE
E/
932
/37
vit
ker
iD
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
785
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/133
Artikel 7.1 och 7.2 första stycket
Artikel 5.1 och
5.2, första
stycket
Artikel 5.1 och
5.2, första
stycket
Artikel 15.1 och 15.2 första stycket
Artikel 7.2.2a
Artikel 5.2.2a
Artikel 15.3 första stycket
Artikel
7.2.2 b
Artikel
5.2.2 b
—
Artikel
8.1 a
Artikel
6.1 a
Artikel 6.1 a
Bilaga I
Bilaga
IIIA
och B
Artikel
8.1 a,
sista stycket
Artikel 5.2
Artikel 17.2
Artikel
8.1 b
Artikel
6.1 b
Artikel 6.1 b
Artikel
6 a
Artikel
18.1 a
Artikel
6 a
Artikel
18.1 b
Artikel
8.1 c
Artikel
6.1 c
Artikel 6.1 c
Artikel
6 b
Artikel
18.1 c
Artikel
8.1 d
Artikel
6.1 d
Artikel 6.1 d
Artikel
6 c
Artikel
18.1 d
Artikel
8.1 e
Artikel
6.1 e
Artikel 6.1 e
Artikel
6 d
Artikel
18
g
Artikel
8.1 f
Artikel
18 h
Artikel
8.1, andra
till fjärde stycket
Artikel 6.2
Artikel 7
Artikel 19
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
vit
ker
ida
tte
D
GE/
44
/7002
vit
ker
iD
GE/
86
/5002
vit
ker
iD
GE/
38
/2002
vit
ker
iD
GE/
71
/1002
vit
ker
iD
GE/8
7/8
9
vit
ker
iD
GE
E/9
4/2
9
vit
ker
iD
GE
E/
753
/88
vit
ker
iD
GE
E/
443
/78
vit
ker
iD
GE
E/
374
/87
vit
ker
iD
GE
E/
932
/37
vit
ker
iD
786
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
Artikel
8.1 a
Artikel 6.3
Artikel 8
Artikel 20
Artikel 8.2
Artikel 6.2
Artikel 6.4
Artikel 18.2
Artikel
8.3, första
stycket
Artikel 6.3 första stycket
Artikel 6.5 tredje stycket
Artikel 9.1
Artikel 21.4
Artikel
8.3, andra
stycket
Artikel 6.3 andra stycket och artikel
29
första stycket första meningen
Artikel 6.5 första stycket
Artikel 9.2
Artikel 21.1 första stycket
Artikel
8.3 tredje
stycket
Artikel 6.3 tredje stycket och artikel
29
andra stycket
Artikel 21.2
Artikel
8.3 fjärde
stycket
Artikel 6.3 fjärde stycket
Artikel 21.3
Artikel 8.4
Artikel 6.4
Artikel 6.6
Artikel 10
Artikel 22
Artikel
9 a-d
Artikel
7 a-d
Artikel 7 a-d
Artikel
11.1 a,
c,
d och e
Artikel
23.1
a, c,
d och e
Artikel
9 e och f
Artikel
7 e
och f
Artikel
11.2 a
och b
Artikel
23.2 e
Artikel
9
g
och
h
Artikel
7
g
och h
Artikel 7 f och g
Artikel
11.2 c
och d
Artikel
23.2 a
och d
Artikel 10.1
Artikel 32.1
Artikel 40.1
Artikel 145.1 första stycket
V
S
4
3
1
/
5
3
3
L
vit
ker
ida
tte
D
GE/
44
/7002
vit
ker
iD
GE/
86
/5002
vit
ker
iD
GE/
38
/2002
vit
ker
iD
GE/
71
/1002
vit
ker
iD
GE/8
7/8
9
vit
ker
iD
GE
E/9
4/2
9
vit
ker
iD
GE
E/
753
/88
vit
ker
iD
GE
E/
443
/78
vit
ker
iD
GE
E/
374
/87
vit
ker
iD
GE
E/
932
/37
vit
ker
iD
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
787
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/135
Artikel 10.2 första stycket
Artikel 32.2 första stycket
Artikel 40.2
Artikel 145.2
Artikel 10.2 andra stycket
Artikel 32.2 andra stycket
Artikel 145.3
Artikel 10.3
Artikel 32.3
Artikel 40.3
Artikel 146.1 och 2
Artikel 10.4
Artikel 32.4
Artikel 40.4
Artikel 146.3
Artikel 10.5
Artikel 32.5
Artikel 40.5
Artikel 146.3 andra stycket
Artikel 10.6
Artikel 32.6
Artikel 40.6
Artikel 145.4
Artikel 11
Artikel 33
—
Artikel 12
Artikel 56
Artikel 9
Artikel 13
Artikel
25 andra
stycket
Artikel 12a
Artikel 9a
Artiklarna 14 och 60.2
Artikel 26
Artikel 13.1 och 13.2 första stycket
Artikel 9.1 och 9.2 första stycket
Artikel 10.1 första meningen och 10.2 första stycket
Artikel 15.1 första och andra stycket
Artikel 30.1, 30.2 första stycket
Artikel 13.2 andra stycket
Artikel 9.2 andra stycket
Artikel 30.2 andra stycket
Artikel 10.1, andra
och tredje
meningen
Artikel 15.1, andra stycket
Artikel 30.3
Artikel 13.2 tredje stycket
Artikel 10.2 andra stycket
Artikel
60. 3
Artikel 32.1
Artikel
13. 3
Artikel 9.3
Artikel 10.3
Artikel 15.4
—
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
vit
ker
ida
tte
D
GE/
44
/7002
vit
ker
iD
GE/
86
/5002
vit
ker
iD
GE/
38
/2002
vit
ker
iD
GE/
71
/1002
vit
ker
iD
GE/8
7/8
9
vit
ker
iD
GE
E/9
4/2
9
vit
ker
iD
GE
E/
753
/88
vit
ker
iD
GE
E/
443
/78
vit
ker
iD
GE
E/
374
/87
vit
ker
iD
GE
E/
932
/37
vit
ker
iD
788
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
Artikel 14
Artikel 10
Artikel 11
Artikel 16
Artikel 33
Artiklarna 15.1, 15.2 och 15.3, andra stycket
Artikel 17
Artikel 20.1-20.3 och 20.4 andra stycket
Artikel 32.1 och 32.3
Artiklarna 76-86
Artikel 15.3 första stycket
Artikel 20.4 första stycket
Artikel 32.2
Artiklarna 134.2 och 173
Artikel 15a
Artikel 18
Artikel 33
—
Artikel 16
Artikel 27
Artiklarna 35, 36, 60.8
Artiklarna 87-99
Artikel 16a
Artikel 28
Artiklarna 37-39, 60.9
Artikel 100-127
Artikel 17.1
Artikel 29.1
Artikel 40.1
Artiklarna 128, 129.1 a-c och 127.2
Artikel 17.2
Artikel 29.2
Artikel 40.2
Artikel
129.1 d
Artikel 17a
Artikel 30
Artikel 41
—
Artikel 17b
Artiklarna 28 och 28 a
Artikel 60.10
—
Artikel 18
Artikel 31
—
Artikel 14
Artikel 11
Artikel 16
Artikel 33
Artikel 19.2
Artikel 11.2
Artikel 13.2
Artikel 17.2
Artikel 35
Artikel 19.3 första stycket och andra
stycket
leden
a och b
Artikel 10
Artikel 11.3 första stycket och andra stycket leden a och b
Artikel 13.3 första stycket och andra stycket leden a och b
Artikel 17.3 och 17.4 första stycket leden a och b
Artikel 34.1-34.3 och 34.5-34.7
V
S
6
3
1
/
5
3
3
L
vit
ker
ida
tte
D
GE/
44
/7002
vit
ker
iD
GE/
86
/5002
vit
ker
iD
GE/
38
/2002
vit
ker
iD
GE/
71
/1002
vit
ker
iD
GE/8
7/8
9
vit
ker
iD
GE
E/9
4/2
9
vit
ker
iD
GE
E/
753
/88
vit
ker
iD
GE
E/
443
/78
vit
ker
iD
GE
E/
374
/87
vit
ker
iD
GE
E/
932
/37
vit
ker
iD
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
789
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/137
Artikel 19.3 andra stycket led c
Artikel 10
Artikel 11.3 andra stycket led c
Artikel 13.3 andra stycket led c
Artikel 17.4 första stycket led c
Artikel 34.8
Artikel 19.3 tredje stycket
Artikel 10
Artikel 11.3 tredje stycket
Artikel 13.3 tredje stycket
Artikel 17.4 andra stycket
Artikel
35.2 b
Artikel 20.1
Artikel 37.1
Artikel 42.1
Artikel 137
Artikel 20.2 första stycket
Artikel 13.2 första stycket
Artikel 37.2 första stycket
Artikel 42.2 första stycket
—
Artikel 20.2 andra stycket
Artikel 13.2 andra stycket
Artikel 37.2 andra stycket
Artikel 42.2 andra stycket
Artikel 138.5
Artikel 20.3 första stycket
Artikel 13.3 första stycket
Artikel 37.3 första stycket
Artikel 42.3 första stycket
—
Artikel 20.3 andra stycket
Artikel 13.3 andra stycket
Artikel 37.3 andra stycket
Artikel 42.3 andra stycket
Artikel 139.3
Artikel 20.4
Artikel 13.4
—
Artikel 20.5
Artikel 13.2
Artikel 37.2 andra
och femte
stycket
Artikel 42.2 andra
och fjärde
stycket
Artikel 138.5
Artikel 20a.1 första stycket första meningen
Artikel 38.1 första meningen
Artikel 43.1
Artiklarna 138.2 och 139.2
Artikel 20a.1 första stycket andra meningen leden a-e
Artikel 38.1 andra meningen leden a-e
Artikel 43.2 leden a-e
Artikel 142.1
Artikel 20a.2
Artikel 38.2
Artikel 141
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
vit
ker
ida
tte
D
GE/
44
/7002
vit
ker
iD
GE/
86
/5002
vit
ker
iD
GE/
38
/2002
vit
ker
iD
GE/
71
/1002
vit
ker
iD
GE/8
7/8
9
vit
ker
iD
GE
E/9
4/2
9
vit
ker
iD
GE
E/
753
/88
vit
ker
iD
GE
E/
443
/78
vit
ker
iD
GE
E/
374
/87
vit
ker
iD
GE
E/
932
/37
vit
ker
iD
790
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
Artikel 20a.3
Artikel 38.3
Artikel 43.4
Artikel 140.2
Artikel 20a.4
Artikel 38.4
Artikel 43.5
—
Artikel 20a.5
Artikel 38.5
Artikel 43.6
Artikel 142.2
Artikel 21
Artikel 11.1
—
Artikel 22.1 första stycket
led
a, b
och
d
Artikel 14
Artikel 39.1 första stycket led a,
b
och d
Artikel 44.1 första stycket led a, b
och d
Artikel
144.1
a, b
och c
Artikel 22.1 andra stycket första meningen
Artikel 39.1 andra stycket första meningen
Artikel 44.1 andra stycket
Artikel 144.2 första stycket
Artikel 22.1 andra stycket andra meningen
Artikel 39.1 andra stycket andra meningen
Artikel 144.2 andra stycket
Artikel 22.2
Artikel 39.2
Artikel 44.2
Artikel 144.3
Artikel 23.1
Artikel 51.1
Artikel 162.1
Artikel
23.2 a-g
Artikel 51.2
Artikel
162.2 a-f
och h
Artikel
23.2 h
Artikel
162.2
g
Artikel
24 första
stycket första meningen
Artikel 54 första stycket första meningen
Artikel 163 första meningen
Artikel
24 första
stycket andra meningen till tredje stycket
Artikel 54 första stycket andra meningen till tredje stycket
—
Artikel 25
Artikel 55
Artikel 166
V
S
8
3
1
/
5
3
3
L
vit
ker
ida
tte
D
GE/
44
/7002
vit
ker
iD
GE/
86
/5002
vit
ker
iD
GE/
38
/2002
vit
ker
iD
GE/
71
/1002
vit
ker
iD
GE/8
7/8
9
vit
ker
iD
GE
E/9
4/2
9
vit
ker
iD
GE
E/
753
/88
vit
ker
iD
GE
E/
443
/78
vit
ker
iD
GE
E/
374
/87
vit
ker
iD
GE
E/
932
/37
vit
ker
iD
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
791
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/139
Artikel 26
Artikel 56
Artikel 167
Artikel
27 första
stycket
Artikel 52.2 första stycket
Artikel 168 första stycket
Artikel
27 andra
stycket
Artikel 52.2 andra stycket
Artikel 168 andra stycket
Artikel 28
Artikel 52.3
Artikel 170
Artikel 28a
Artikel 53
Artikel 53
Artikel 164
Artikel 29
Artikel 57
Artikel 171
Artikel 29a
Artikel 58
Artikel 174 första till tredje stycket
Artikel 29b.1 och 29b.2
Artikel 59.1 och 59.2
Artikel 52.1 och 52.2
Artikel 177.1 och 177.2
Artikel 29b.3-29b.6
Artikel 59.3-59.6
Artikel 52.3 och 52.4
—
Artikel 30.1 och 30.2 a
—
Artikel
30.2 b
Artikel 305.1
Artikel 30.4
Artikel 305.2
Artikel 30.5
Artikel 305.4
Artikel 31
—
Artikel 32
—
Artikel 33
Artikel 28
Artikel 62
Artikel 54.2
Artikel 298.2 och 298.3
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
vit
ker
ida
tte
D
GE/
44
/7002
vit
ker
iD
GE/
86
/5002
vit
ker
iD
GE/
38
/2002
vit
ker
iD
GE/
71
/1002
vit
ker
iD
GE/8
7/8
9
vit
ker
iD
GE
E/9
4/2
9
vit
ker
iD
GE
E/
753
/88
vit
ker
iD
GE
E/
443
/78
vit
ker
iD
GE
E/
374
/87
vit
ker
iD
GE
E/
932
/37
vit
ker
iD
792
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
Artikel 34
Artikel 9
Artikel 29
Artikel 11.5
Artikel 6.5 fjärde stycket
Artikel 6
—
Artikel 35
Artikel 10
Artikel 10
Artikel 32
Artikel 57.1
Artikel 11.1-11.3
Artikel 31.1 och 31.2
Artikel 69.1–69.4
Artikel 64.1
Artikel 7.1
Artikel 309.1
Artikel 36
Artikel 11
Artikel 11
Artikel 33
Artikel 57.2
Artikel 11.4
Artik
el 31.3
Artikel 70
Artikel 64.2
Artikel 7.2
Artikel 309.2
Artikel 37
Artikel 34
—
Artikel 38
Artikel 12
Artikel 12
Artikel 35
Artikel 58
Artikel 13
Artikel 33
Artikel 74
Artikel 66
Artikel 9
Artikel 312
Bilaga
del A
Artikel 15.2 andra stycket och Bilaga
I del A
Bilaga delarna A och B
Bilaga
I del A
och B
Bilaga
del C
Artikel 16
Bilaga
del D
—
Artikel 1.1 första stycket
Artikel 190.1
Artikel 1.2 andra stycket
Artikel 190.2
Artikel 1.2
—
Artikel 2.1
Artikel 190.1
Artikel 2.2
Artikel 190.3
Artikel 3
Artikel 191
Artikel 4.1
Artikel 192 första och andra stycket
Artikel 4.2
—
Artikel 5
Artikel 193
V
S
0
4
1
/
5
3
3
L
vit
ker
ida
tte
D
GE/
44
/7002
vit
ker
iD
GE/
86
/5002
vit
ker
iD
GE/
38
/2002
vit
ker
iD
GE/
71
/1002
vit
ker
iD
GE/8
7/8
9
vit
ker
iD
GE
E/9
4/2
9
vit
ker
iD
GE
E/
753
/88
vit
ker
iD
GE
E/
443
/78
vit
ker
iD
GE
E/
374
/87
vit
ker
iD
GE
E/
932
/37
vit
ker
iD
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
793
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/141
Artikel 6
Artikel 195
Artikel 7
Artikel 194
Artikel 8
Artikel 196
Artikel 1
—
Artikel 2
Artikel 198
Artikel 3.1
Artikel 199
Artikel 3.2 första stycket första meningen
Artikel 200.1 första stycket
Artikel
3.2 a–c
Artikel 200.2-200.4
Artikel 3.3
Artikel 200.1 andra stycket
Artikel 4
Artikel 201
Artikel 5
Artikel 202
Artikel 6
Artikel 203
Artikel 7
Artikel 204
Artikel 8
Artikel 205
Artikel 9
Artikel 16.2
Artikel 1
—
Artikel
2 a,
2 b
och
2
e
—
Artikel
2 c
Artikel 1.1 c
Artikel
2.1 e
—
Artikel
2 d
Artikel 13.13
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
vit
ker
ida
tte
D
GE/
44
/7002
vit
ker
iD
GE/
86
/5002
vit
ker
iD
GE/
38
/2002
vit
ker
iD
GE/
71
/1002
vit
ker
iD
GE/8
7/8
9
vit
ker
iD
GE
E/9
4/2
9
vit
ker
iD
GE
E/
753
/88
vit
ker
iD
GE
E/
443
/78
vit
ker
iD
GE
E/
374
/87
vit
ker
iD
GE
E/
932
/37
vit
ker
iD
794
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
Artikel
2 f
Artikel
1 e
Artikel 1.1 h
—
Artikel 3
Artikel 1 b andra meningen
Artikel 145.1 andra stycket
Artikel 4
Artikel 187
Artikel 6
—
Artikel
7.1 a–e
—
Artikel
7.1 f
Artikel 27
—
Artikel
7.1 g-7.3
—
Artikel 8.1 och 8.2
Artikel 177.1 och 177.2
Artikel 8.3
—
Artikel
8.4 a
och 8.4 c
Artikel 30.1
—
Artikel
8.4 d
Artikel 179.3
Artikel 8.5
Artikel 179.4
Artikel 12
—
Artikel 12a.1–12a.3
Artikel 150
V
S
2
4
1
/
5
3
3
L
vit
ker
ida
tte
D
GE/
44
/7002
vit
ker
iD
GE/
86
/5002
vit
ker
iD
GE/
38
/2002
vit
ker
iD
GE/
71
/1002
vit
ker
iD
GE/8
7/8
9
vit
ker
iD
GE
E/9
4/2
9
vit
ker
iD
GE
E/
753
/88
vit
ker
iD
GE
E/
443
/78
vit
ker
iD
GE
E/
374
/87
vit
ker
iD
GE
E/
932
/37
vit
ker
iD
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
795
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/143
Artikel 12a.4 första stycket
Artikel 151
Artikel 12a.4 andra
till sjätte
stycket
Artikel 152
Artikel 14
Artikel 34
Artikel 41
Artikel 147
Artikel 16.1 första och andra stycket
Artikel 35
Artikel 42
Artikel 148.1
Artikel 16.1 tredje stycket
Artikel 35
Artikel 148.2
Artikel 17
Artikel 36
Artikel 43
Artikel 149
Artikel 26
—
Artikel 27
—
Artikel 31
Artikel 299
Artikel 31
Artikel 68.2
Artikel 300
Bilaga I
Artikel 23
Bilaga II
—
Bilaga
2 A
—
Bilaga
2 B
—
Artiklarna
5, 9,
10 och 11
—
Artikel
1 a
Artikel
1 a
Artikel 2 a
Artikel 1.1 a
Artikel 13.1
Artikel
1 b
Artikel 1.1 b
Artikel
2.1 d
Artikel 13.11
Artikel
1 c
Artikel 2 e
Artikel 1.1 e
Artikel
2.1 f
Artikel
1.3.8 a
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
vit
ker
ida
tte
D
GE/
44
/7002
vit
ker
iD
GE/
86
/5002
vit
ker
iD
GE/
38
/2002
vit
ker
iD
GE/
71
/1002
vit
ker
iD
GE/8
7/8
9
vit
ker
iD
GE
E/9
4/2
9
vit
ker
iD
GE
E/
753
/88
vit
ker
iD
GE
E/
443
/78
vit
ker
iD
GE
E/
374
/87
vit
ker
iD
GE
E/
932
/37
vit
ker
iD
796
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
Artikel
1 d
Artikel 1.1 f
Artikel
2.1
g
—
Artikel
1 f
Artikel 1.1 i
Artikel
2.1 i
Artikel 13.18
Artikel
1
g
Artikel 1.1 j
Artikel
2.1 j
Artiklarna 13.21, 24.2 och artikel
63
Artikel
1 h
Artikel
1 d
Artikel 1.1 k
Artikel
2.1 k
Artikel 13.15
Artikel
1 i
Artikel
1 e
Artikel 1.1 l
Artikel
2.1 l
Artikel 13.16
Artikel
1 j
Artikel 1.1 m
Artikel 13.22
Artikel
1 k
Artikel
1 k
Artikel 2 h
Artikel 1.1 n
Artikel
2.1 m
Artikel 13.10
Artikel
1 l
Artikel 1.1 r
Artikel
2.1 n
Artikel 13.17
Artikel
1
l a
Artikel
1 f
Artikel 1.1 r i
Artikel 2.1
n i
Artikel 13.20
Artikel
1
l b
Artikel 1.1 r ii
Artikel 2.1
n ii
Artikel 13.18
Artikel 3
Artikel 188
Artikel 8
Artikel 12
Artikel 24.1
Artikel 12.2
Artikel 14.1
Artikel 18
Artikel 39.1
Artikel 12.3-12.6
Artikel 14.2-14.5
Artikel 39.2-6
V
S
4
4
1
/
5
3
3
L
vit
ker
ida
tte
D
GE/
44
/7002
vit
ker
iD
GE/
86
/5002
vit
ker
iD
GE/
38
/2002
vit
ker
iD
GE/
71
/1002
vit
ker
iD
GE/8
7/8
9
vit
ker
iD
GE
E/9
4/2
9
vit
ker
iD
GE
E/
753
/88
vit
ker
iD
GE
E/
443
/78
vit
ker
iD
GE
E/
374
/87
vit
ker
iD
GE
E/
932
/37
vit
ker
iD
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
797
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/145
Artikel 15.1 och 15.2
Artikel 15.1 och 15.2
Artikel 19.1
Artikel 57
Artikel 15.3
Artikel 15.3
Artikel 22
Artikel 61
Artikel 15.4
Artikel 15.4
Artikel 23
Artikel 62
Artikel 15a
Artikel 15a
Artikel 19.2-19.8
Artikel 58.1-58.7
Artikel 15b
Artikel 15b
Artikel 19a
Artikel 59
Artikel 15c
Artikel 15c
Artikel 20
Artikel 60
Artikel 16.1
Artikel 16.1
Artikel 24
Artikel 64
Artikel 16.2
Artikel 16.2
Artikel 25
Artikel 65
Artikel 16.3
Artikel 16.3
Artikel 26
Artikel 66
Artikel 16.4
Artikel 16.4
Artikel 27
Artikel 67
Artikel 16.5
Artikel 16.5
Artikel 28.1
Artikel 68.1
Artikel 16.5b första
till fjärde
stycket
Artikel 16.7 första
till fjärde
stycket
Artikel 28.3 första till fjärde stycket
Artikel 68.3
Artikel 165b femte stycket
Artikel 16.7 femte stycket
Artikel 28.3 femte stycket
Artikel 68.4
Artikel 16.3
Artikel 66
Artikel
16.5 c
Artikel 16.8
Artikel 29
Artikel 70
Artikel
16.5 a
Artikel 16.6
Artikel 28.2
Artikel 68.2
Artikel
16a.1 a
Artikel 17.1 a
Artikel 31.1 första stycket
Artikel 72.1 a–72.1 c
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
vit
ker
ida
tte
D
GE/
44
/7002
vit
ker
iD
GE/
86
/5002
vit
ker
iD
GE/
38
/2002
vit
ker
iD
GE/
71
/1002
vit
ker
iD
GE/8
7/8
9
vit
ker
iD
GE
E/9
4/2
9
vit
ker
iD
GE
E/
753
/88
vit
ker
iD
GE
E/
443
/78
vit
ker
iD
GE
E/
374
/87
vit
ker
iD
GE
E/
932
/37
vit
ker
iD
798
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
Artikel
16a.1 b
Artikel 17.1 b
Artikel 31.1 andra stycket
Artikel 72.1 andra stycket
Artikel 16a.2
Artikel 17.2
Artikel 31.2
Artikel 72.2
Artikel 20
Artikel 22
—
Artikel 21
Artikel 23
Artikel 34.1-34.3
—
Artikel 22
Artikel 24
Artikel 34.4
—
Artikel 25
—
Artikel 28
Artikel 33
Artikel 180
Artikel 29
Artikel 181.1 och 179.3
Artikel 30.2
Artikel 181.2
Artikel 31
Artikel 183
Artikel 38
Artikel 44
Artikel 153
Artikel 39.2 och 39.3
Artikel 45
Artikel 154
Artikel 40.2
Artikel 46.1
Artikel 155.8
Artikel 40.3
Artikel 46.2
Artikel 155.1
Artikel 40.4, 40.6-40.8 och 40.10
Artikel 46.3, 46.5-46.7 och 46.9
Artikel 155.2, 155.4-155.6 och 155.9
Artikel 40.5
Artikel 46.4
Artikel 155.3
Artikel 40.9
Artikel 46.8
Artikel 155.7
Artikel 41
Artikel 47
Artikel 156
Artikel 42.2
Artikel 48
Artikel 160
Artikel 43.2 och 43.3
Artikel 184
V
S
6
4
1
/
5
3
3
L
vit
ker
ida
tte
D
GE/
44
/7002
vit
ker
iD
GE/
86
/5002
vit
ker
iD
GE/
38
/2002
vit
ker
iD
GE/
71
/1002
vit
ker
iD
GE/8
7/8
9
vit
ker
iD
GE
E/9
4/2
9
vit
ker
iD
GE
E/
753
/88
vit
ker
iD
GE
E/
443
/78
vit
ker
iD
GE
E/
374
/87
vit
ker
iD
GE
E/
932
/37
vit
ker
iD
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
799
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/147
Artikel 44.2
Artikel 49
Artikel 159 och bilaga
V
Artikel 45.2
Artikel 189
Artikel 46.2 första
till tredje
stycket
Artikel 50.1 första och tredje stycket artikel 50.2
Artikel 157
Artiklarna 47-50
—
Artikel 51
Artikel 64
Artikel 56
—
Artikel
51 sista
strecksatsen
Artikel 1.4
Artikel 58.8
Artikel 52
—
Artikel 54
Artikel 206
Artikel 55
Artikel 207
Artiklarna 24 och 26
—
Artiklarna 12.1, 19, 33, 37, 39.1 40.1, 42.1, 43.1, 44.1, 45.1, 46.1
—
Artikel
1 b
Artikel 13.3
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
vit
ker
ida
tte
D
GE/
44
/7002
vit
ker
iD
GE/
86
/5002
vit
ker
iD
GE/
38
/2002
vit
ker
iD
GE/
71
/1002
vit
ker
iD
GE/8
7/8
9
vit
ker
iD
GE
E/9
4/2
9
vit
ker
iD
GE
E/
753
/88
vit
ker
iD
GE
E/
443
/78
vit
ker
iD
GE
E/
374
/87
vit
ker
iD
GE
E/
932
/37
vit
ker
iD
800
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
Artikel
1 c
Artikel 1.1 s
Artikel
2.1 c
Artikel 13.4
Artikel
1
g
Artikel
212.1 a
Artikel
1 h
Artikel
212.1 b
Artikel
1 i
Artikel
59.2 a i
Artikel
210.1 f
Artikel
1 j
Artikel
59.2 a j
Artikel
210.1 f
Artikel
1 l
Artikel
59.2 b
Artikel 13.6
Artikel 2
Artikel 59.3
Artikel 214.1
Artikel 3
Artikel 59.3
Artikel 214.1 och 214.2 första och andra
stycket
Artikel 4
Artikel 59.3
Artikel 247.1
Artikel 5.1
Artikel 59.4
Artikel 246
Artikel 5.2
Artikel 254.1
Artikel 6
Artikel 59.5
Artiklarna 254.2, 255.1 och 255.2
Artikel 7
Artikel 59.5
Artiklarna 249.1, 252, 253
V
S
8
4
1
/
5
3
3
L
vit
ker
ida
tte
D
GE/
44
/7002
vit
ker
iD
GE/
86
/5002
vit
ker
iD
GE/
38
/2002
vit
ker
iD
GE/
71
/1002
vit
ker
iD
GE/8
7/8
9
vit
ker
iD
GE
E/9
4/2
9
vit
ker
iD
GE
E/
753
/88
vit
ker
iD
GE
E/
443
/78
vit
ker
iD
GE
E/
374
/87
vit
ker
iD
GE
E/
932
/37
vit
ker
iD
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
801
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/149
Artikel 8
Artikel 59.5
Artiklarna 245, 246, 258.1
Artikel 9
Artikel 59.6
Artiklarna 218, 219, 258.1
Artikel 10
Artikel 59.7
Artiklarna 218, 219, 258.1, 260-263
Artikel 10a
Artikel 59.8
Artikel 264
Artikel 10b
Artikel 257
Artikel 12
Artikel 32
Artikel 73
Artikel 65
Artikel 8.1
Artikel 311
Bilaga I
Artikel 59.9 och bilaga
II
Artiklarna 213-215 och 218-246
Bilaga II
Artikel 59.9 och bilaga
II
Artiklarna 215-217, 220-243
Artikel 1.2
Artikel 267
Artikel 2 b
Artikel
268.1 b
Artikel 2 c
Artikel
268.1 c
Artikel 2 d
Artikel
268.1 d
Artikel 2 f
Artikel
2.1 h
Artikel 13.9
Artikel
2
g
Artikel
268.1 a
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
vit
ker
ida
tte
D
GE/
44
/7002
vit
ker
iD
GE/
86
/5002
vit
ker
iD
GE/
38
/2002
vit
ker
iD
GE/
71
/1002
vit
ker
iD
GE/8
7/8
9
vit
ker
iD
GE
E/9
4/2
9
vit
ker
iD
GE
E/
753
/88
vit
ker
iD
GE
E/
443
/78
vit
ker
iD
GE
E/
374
/87
vit
ker
iD
GE
E/
932
/37
vit
ker
iD
802
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
Artikel 2 i
Artikel
268.1 e
Artikel 2 j
Artikel
268.1 f
Artikel 2 k
Artikel
268.1
g
Artikel 3
—
Artikel 4
Artikel 269
Artikel 5
Artikel 270
Artikel 6
Artikel 271
Artikel 7
Artikel 272
Artikel 8
Artikel 273
Artikel 9
Artikel 274
Artikel 10
Artikel 275
Artikel 11
Artikel 277
Artikel 12
Artikel 278
Artikel 13
Artikel 279
Artikel 14
Artikel 280
Artikel 15
Artikel 281
Artikel 16
Artikel 282
Artikel 17
Artikel 283
Artikel 18
Artikel 284
Artikel 19
Artikel 285
Artikel 20
Artikel 286
Artikel 21
Artikel 287
Artikel 22
Artikel 288
Artikel 23
Artikel 289
Artikel 24
Artikel 290
Artikel 25
Artikel 291
Artikel 26
Artikel 292
V
S
0
5
1
/
5
3
3
L
vit
ker
ida
tte
D
GE/
44
/7002
vit
ker
iD
GE/
86
/5002
vit
ker
iD
GE/
38
/2002
vit
ker
iD
GE/
71
/1002
vit
ker
iD
GE/8
7/8
9
vit
ker
iD
GE
E/9
4/2
9
vit
ker
iD
GE
E/
753
/88
vit
ker
iD
GE
E/
443
/78
vit
ker
iD
GE
E/
374
/87
vit
ker
iD
GE
E/
932
/37
vit
ker
iD
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
803
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/151
Artikel 27
Artikel 293
Artikel 28
Artikel 294
Artikel 29
Artikel 295
Artikel 30.1
Artikel 268.2
Artikel 30.2
Artikel 296
Bilaga
Artikel 276
Artikel 1.1 d
—
Artikel
1.1
g
Artikel 13.14
Artikel 1.1 q
—
Artikel 1.2
Artikel 2.3
—
Artikel 2.1
Artikel 2.3
Artikel
3.2, 3.3
och 3.8
Artikel 9
Artikel 3.5 och 3.7
Artikel 10
Artikel 3.6
—
Artikel 5.2 andra
och tredje
stycket
Artikel 15.2 tredje stycket och 15.3 andra stycket
Artikel 6.5 första och andra stycket
Artikel 21.1
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
vit
ker
ida
tte
D
GE/
44
/7002
vit
ker
iD
GE/
86
/5002
vit
ker
iD
GE/
38
/2002
vit
ker
iD
GE/
71
/1002
vit
ker
iD
GE/8
7/8
9
vit
ker
iD
GE
E/9
4/2
9
vit
ker
iD
GE
E/
753
/88
vit
ker
iD
GE
E/
443
/78
vit
ker
iD
GE
E/
374
/87
vit
ker
iD
GE
E/
932
/37
vit
ker
iD
804
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
Artikel 7 e
Artikel
23.2 f
Artikel 8
Artikel 12
Artikel 24.1
Artikel 12
Artikel 208
Artikel 16.9
Artikel 30
Artikel 69
Artikel 18.1–18.6
Artikel 73
Artikel 18.7
—
Artikel 19.1 första stycket första strecksatsen
Artikel 74.1
Artikel 19.1 andra stycket andra strecksatsen
Artikel 74.3 andra stycket
Artikel 19.1 andra stycket, 19.2 och 19.3
Artikel 74.4-74.7
Artikel 21
Artikel 209
Artikel 25
—
Artikel 26
—
Artikel 32
—
Artikel 34
Artikel 182
Artikel 35
Artikel 186
Artikel 36.1
Artikel 185.1
Artikel 36.2
Artikel 185.4 första meningen
Bilaga III
a
Artikel 185.6
V
S
2
5
1
/
5
3
3
L
vit
ker
ida
tte
D
GE/
44
/7002
vit
ker
iD
GE/
86
/5002
vit
ker
iD
GE/
38
/2002
vit
ker
iD
GE/
71
/1002
vit
ker
iD
GE/8
7/8
9
vit
ker
iD
GE
E/9
4/2
9
vit
ker
iD
GE
E/
753
/88
vit
ker
iD
GE
E/
443
/78
vit
ker
iD
GE
E/
374
/87
vit
ker
iD
GE
E/
932
/37
vit
ker
iD
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
805
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/153
Artikel 36.3
Artikel 185.7
Artikel 41
Artikel 147
Artikel 42.1-42.3
Artikel 148.1, 148.3 och 148.4
Artikel 43
Artikel 149
Artikel 45
—
Artikel 48
Artikel 160
Artikel 49
Artikel 159
Artikel 51.2 a-g
Artikel
162.2 a-e,
160.2
g
och
h
Artikel 51.3 och 51.4
Artikel 163
Artikel 52.1
Artikel 169
Artikel 55.1 och 55.2
Artikel 166.1 och 166.2
Artikel 56
Artikel 167
Artikel 59.1 och 59.2
Artikel 52.1 och 52.2
Artikel 177.1 och 177.2
Artikel 59.3 och 59.6
Artikel 52.3 och 52.4
—
Artikel 60.1
Artikel 305.2 andra
och tredje
stycket
Artikel 60.2
Artikel 305.3
Artikel 31
Artikel 61
Artikel 243
Artikel 65
Artikel 55
Artikel 301.1 och 301.3
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
vit
ker
ida
tte
D
GE/
44
/7002
vit
ker
iD
GE/
86
/5002
vit
ker
iD
GE/
38
/2002
vit
ker
iD
GE/
71
/1002
vit
ker
iD
GE/8
7/8
9
vit
ker
iD
GE
E/9
4/2
9
vit
ker
iD
GE
E/
753
/88
vit
ker
iD
GE
E/
443
/78
vit
ker
iD
GE
E/
374
/87
vit
ker
iD
GE
E/
932
/37
vit
ker
iD
806
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
Europeiska unionens officiella tidning
17.12.2009
Artikel 66
Artikel 308
Artikel 67
Artikel 53
Artikel 297
Artikel 68.1
—
Artikel 71
—
Artikel 72
Artikel 310
Bilaga I
Bilaga II
Bilaga III
Artikel
185.2 a-c,
185.3 och 185.5 första stycket
Bilaga IV
—
Bilaga V
Bilaga VI
Bilaga VI
Bilaga VII
Artikel
1.2 d
Artikel 11
Artikel
2.1 a
Artikel 13.7
Artikel
2.1 b
—
Artikel
2.1 h
Artikel 13.9
Artikel
2.1 o
Artikel 13.25
Artikel
2.1 p
Artikel 13.26
Artikel
2.1 q
Artikel 210.3
Artikel 2.2
—
V
S
4
5
1
/
5
3
3
L
vit
ker
ida
tte
D
GE/
44
/7002
vit
ker
iD
GE/
86
/5002
vit
ker
iD
GE/
38
/2002
vit
ker
iD
GE/
71
/1002
vit
ker
iD
GE/8
7/8
9
vit
ker
iD
GE
E/9
4/2
9
vit
ker
iD
GE
E/
753
/88
vit
ker
iD
GE
E/
443
/78
vit
ker
iD
GE
E/
374
/87
vit
ker
iD
GE
E/
932
/37
vit
ker
iD
Prop. 2015/16:9
Bilaga 1
807
Europeiska unionens officiella tidning
L 335/155
Artikel 4.2
Artikel 15.5
Artikel 5.1 första och andra stycket
Artikel 17.1 och 17.2, bilaga III
C
Artikel 9.1
Artikel 21.4
Artikel
11.1 b
Artikel
23.1 b
Artikel 15.3
Artikel 32.2
Artikel 21
—
Artikel 45
—
Artikel 46
Artikel 211.1 och 211.2
Artikel 47
Artikel 158
Artikel 48
Artikel 161
Artikel 50
Artikel 175
Artikel 51
Artikel 176
Artikel 54.1
Artikel 298.1
Artikel 61
Artikel 308
Artikel 62
Artikel 12
Artikel 63
Artikel 307
Artiklarna 57, 58,
59 och 60,
bilaga II
—
Artiklarna 1.4, 2.4 och 4.6
Artikel 58.8
Artikel 8.2
Artikel 312
V
S
9
0
0
2
.
2
1
.
7
1
vit
ker
ida
tte
D
GE/
44
/7002
vit
ker
iD
GE/
86
/5002
vit
ker
iD
GE/
38
/2002
vit
ker
iD
GE/
71
/1002
vit
ker
iD
GE/8
7/8
9
vit
ker
iD
GE
E/9
4/2
9
vit
ker
iD
GE
E/
753
/88
vit
ker
iD
GE
E/
443
/78
vit
ker
iD
GE
E/
374
/87
vit
ker
iD
GE
E/
932
/37
vit
ker
iD
808
Prop. 2015/16:9
Bilaga 2
I
(Lagstiftningsakter)
DIREKTIV
EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2014/51/EU
av den 16 april 2014
om ändring av direktiven 2003/71/EG och 2009/138/EG och förordningarna (EG) nr 1060/2009,
(EU) nr 1094/2010 och (EU) nr 1095/2010 med avseende på befogenheterna för Europeiska tillsyn
smyndigheten (Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten) och Europeiska tillsyn
smyndigheten (Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten)
EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV
med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artiklarna 50, 53, 62 och 114,
med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,
efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de nationella parlamenten,
med beaktande av Europeiska centralbankens yttrande (1),
med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande (2),
i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet (3), och
av följande skäl:
(1)
Under finanskrisen 2007 och 2008 avslöjades betydande brister i den finansiella tillsynen, såväl i fråga om
enskilda fall som när det gäller det finansiella systemet som helhet. De nationellt baserade tillsynsmodellerna har
inte hållit jämna steg med den finansiella globaliseringen och den faktiska utvecklingen på de integrerade och
sammanlänkade europeiska finansiella marknaderna, där många finansinstitut verkar över nationsgränserna.
Genom krisen uppdagades brister när det gäller samarbete, samordning, konsekvens i tillämpningen av unio
nsrätten och ömsesidigt förtroende mellan de nationella behöriga myndigheterna.
(2)
I ett flertal resolutioner före och under finanskrisen har Europaparlamentet uppmanat till en förändring i riktning
mot en mer integrerad europeisk tillsyn, för att säkerställa verkligt likvärdiga förutsättningar för alla aktörer på
unionsnivå, och begärt att denna tillsyn ska avspegla de finansiella marknadernas ökande integration i unionen,
särskilt i sina resolutioner av den 13 april 2000 om kommissionens meddelande om att genomföra handlings
ramen för finansiella marknaderna: en handlingsplan, av den 21 november 2002 om tillsynsregler i Europeiska
unionen, av den 11 juli 2007 om politiken på området finansiella tjänster (2005–2010) – vitbok, av den
23 september 2008 med rekommendationer till kommissionen om hedgefonder och private equity, av den 9
oktober 2008 med rekommendationer till kommissionen om uppföljningen av Lamfalussyprocessen: framtida till
synsstrukturer, och i dess ståndpunkter av den 22 april 2009 om det ändrade förslaget till Europaparlamentets
och rådets direktiv om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solvens II) och
av den 23 april 2009 om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om kreditvärderingsinstitut.
22.5.2014
L 153/1
Europeiska unionens officiella tidning
SV
(1) EUT C 159, 28.5.2011, s. 10.
(2) EUT C 218, 23.7.2011, s. 82.
(3) Europaparlamentets ståndpunkt av den 11 mars 2014 (ännu ej offentliggjord i EUT) och rådets beslut av den 14 april 2014.
Prop. 2015/16:9
Bilaga 2
809
(3)
I november 2008 gav kommissionen en högnivågrupp med Jacques de Larosière som ordförande i uppdrag att ge
rekommendationer om hur tillsynsordningarna i Europa skulle kunna förstärkas så att de bättre skyddar unionens
medborgare och återställer förtroendet för det finansiella systemet. Högnivågruppen rekommenderade i sin slut
rapport, som lades fram den 25 februari 2009 (nedan kallad de Larosière-rapporten), att tillsynsramarna skulle
förstärkas för att minska risken för och omfattningen av framtida finanskriser. Den rekommenderade långtgående
reformer av tillsynsstrukturen för den finansiella sektorn i unionen. I de Larosière-rapporten rekommenderades
också att ett europeiskt system för finansiell tillsyn skulle inrättas, bestående av tre europeiska tillsynsmyndig
heter: en för tillsyn över banksektorn, en för värdepapperssektorn och en för försäkrings- och tjänstepensionssek
torn – samt ett europeiskt systemriskråd.
(4)
Finansiell stabilitet är en förutsättning för att realekonomin ska kunna tillhandahålla arbetstillfällen, krediter och
tillväxt. Den finansiella krisen har blottlagt stora brister i den finansiella tillsynen, som varken har lyckats förutse
en negativ övergripande utveckling på de finansiella marknaderna eller förhindra att alltför stora risker ackumu
leras i det finansiella systemet.
(5)
I slutsatserna av den 18 och 19 juni 2009 rekommenderade Europeiska rådet att ett europeiskt system för finan
siell tillsyn, bestående av tre nya europeiska tillsynsmyndigheter, skulle inrättas. Det rekommenderade också att
systemet skulle syfta till att förbättra kvalitet och enhetlighet i den nationella tillsynen, stärka kontrollen av gräns
överskridande företag och inrätta ett enhetligt europeiskt regelverk som är tillämpligt på alla finansinstitut på den
inre marknaden. Europeiska rådet framhöll vidare att de europeiska tillsynsmyndigheterna (nedan kallade ESA-
myndigheterna) också bör ha tillsynsbefogenheter när det gäller kreditvärderingsinstitut och uppmanade kommis
sionen att lämna konkreta förslag till hur det europeiska systemet för finansiell tillsyn (nedan kallat ESFS) ska
kunna agera kraftfullt i krissituationer.
(6)
År 2010 antog Europaparlamentet och rådet följande tre förordningar om inrättande av ESA-myndigheterna:
Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010 (1) om inrättande av en europeisk tillsynsmyn
dighet (Europeiska bankmyndigheten), Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1094/2010 (2) om inrät
tande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten) (Eiopa) och
Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1095/2010 (3) om inrättande av en europeisk tillsynsmyn
dighet (Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten) (Esma), som en del av ESFS.
(7)
För att ESFS ska fungera effektivt krävs det ändringar av unionslagstiftningsakter när det gäller de tre ESA-
myndigheternas verksamhetsområden. Sådana förändringar består i att fastställa räckvidden för vissa befogenheter
för ESA-myndigheterna samt införa vissa befogenheter i befintliga processer som föreskrivs i relevanta unionslag
stiftningsakter respektive ändringar för att se till att ESA-myndigheterna fungerar smidigt och effektivt inom
ramen för ESFS.
(8)
Inrättandet av de tre tillsynsmyndigheterna bör därför åtföljas av upprättandet av en enda regelbok för att säker
ställa en konsekvent harmonisering och enhetlig tillämpning och därigenom bidra till att den inre marknaden
fungerar ännu effektivare och att tillsynen på mikronivå genomförs mer effektivt. Enligt förordningarna om inrät
tande av ESFS får dessa myndigheter utarbeta förslag till tekniska standarder inom de områden som särskilt anges
i den tillämpliga lagstiftningen, vilka ska läggas fram för kommissionen för antagande i enlighet med artiklar
na 290 och 291 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) i form av delegerade akter eller
genomförandeakter. En första grupp med sådana områden anges i Europaparlamentets och rådets direktiv
2010/78/EU (4), men det här direktivet bör ange ytterligare en grupp områden, i synnerhet för Europaparlamen
tets och rådets direktiv 2003/71/EG och 2009/138/EG (5) och för Europaparlamentets och rådets förordning (EG)
nr 1060/2009 (6) och för förordningarna (EU) nr 1094/2010 och (EU) nr 1095/2010.
22.5.2014
L 153/2
Europeiska unionens officiella tidning
SV
(1) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyn
dighet (Europeiska bankmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut
2009/78/EG (EUT L 331, 15.12.2010, s. 12).
(2) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1094/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyn
dighet (Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av
kommissionens beslut 2009/79/EG (EUT L 331, 15.12.2010, s. 48).
(3) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1095/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyn
dighet (Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommis
sionens beslut 2009/77/EG (EUT L 331, 15.12.2010, s. 84).
(4) Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/78/EU av den 24 november 2010 om befogenheterna för Europeiska tillsynsmyndigheten
(Europeiska bankmyndigheten), Europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten) och Europe
iska tillsynsmyndigheten (Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten) (EUT L 331, 15.12.2010, s. 120).
(5) Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG av den 25 november 2009 om upptagande och utövande av försäkrings- och åter
försäkringsverksamhet (Solvens II) (EUT L 325, 17.12.2009, s. 1).
(6) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1060/2009 av den 16 september 2009 om kreditvärderingsinstitut (EUT L 302,
17.11.2009, s. 1).
810
Prop. 2015/16:9
Bilaga 2
(9)
I de tillämpliga lagstiftningsakterna bör det fastställas inom vilka områden som de europeiska tillsynsmyndighe
terna har befogenhet att utarbeta förslag till tekniska standarder och hur de ska antas. I de tillämpliga lagstift
ningsakterna bör fastställas delar, villkor och specifikationer, i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget när det
gäller delegerade akter.
(10) Vid fastställandet av de områden där tekniska standarder bör antas bör en lämplig avvägning göras så att det
införs en enda uppsättning harmoniserade regler utan att regelverket och verkställigheten kompliceras i onödan.
De områden som ska väljas ut bör enbart vara de där enhetliga tekniska regler på ett väsentligt och effektivt sätt
kommer att bidra till att syftet med de relevanta lagstiftningsakterna uppnås, samtidigt som det säkerställs att
Europaparlamentet, rådet och kommissionen kan göra sina politiska ställningstaganden i enlighet med de gängse
förfarandena.
(11) De frågor som behandlas i tekniska standarder bör vara av genuint teknisk karaktär och behöver utarbetas med
stöd av tillsynsexperters sakkunskaper. Genom de tekniska standarder för tillsyn som antagits som delegerade
akter enligt artikel 290 i EUF-fördraget bör villkor för en konsekvent harmonisering av reglerna ytterligare
utvecklas, specificeras och fastställas i de lagstiftningsakter som antagits av Europaparlamentet och rådet för att
komplettera eller ändra vissa icke-väsentliga delar i dessa. Å andra sidan bör de tekniska standarderna för genom
förande som antagits som genomförandeakter enligt artikel 291 i EUF-fördraget fastställa villkor för en enhetlig
tillämpning av lagstiftningsakter. Tekniska standarder bör inte inbegripa politiska ställningstaganden.
(12) I fallet med tekniska standarder för tillsyn är det lämpligt att tillämpa det förfarande som föreskrivs i
artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010, förordning (EU) nr 1094/2010 och förordning (EU) nr 1095
/2010, beroende på vad som är lämpligt. Tekniska standarder för genomförande bör antas i enlighet med det
förfarande som föreskrivs i artikel 15 i förordning (EU) nr 1093/2010, i förordning (EU) nr 1094/2010 och i
förordning (EU) nr 1095/2010, beroende på vad som är lämpligt.
(13) Tekniska standarder för tillsyn och genomförande bör bidra till en enhetlig regeluppsättning för lagstiftningen om
finansiella tjänster, vilket Europeiska rådet stödde i sina slutsatser från juni 2009. Eftersom vissa krav i unionens
lagstiftningsakter inte är helt harmoniserade och i enlighet med försiktighetsprincipen för tillsyn, bör bindande
tekniska standarder för tillsyn och genomförande för att utveckla, specificera eller fastställa tillämpningsvillkoren
för dessa krav inte hindra att medlemsstater begär ytterligare information eller inför strängare krav. Tekniska stan
darder för tillsyn och genomförande bör därför medge att medlemsstaterna begär ytterligare information eller
inför strängare krav inom specifika områden när lagstiftningsakterna lämnar ett sådant utrymme.
(14)
I enlighet med förordningarna (EU) nr 1093/2010, (EU) nr 1094/2010 och (EU) nr 1095/2010 bör ESA-myndig
heterna i tillämpliga fall genomföra öppna offentliga samråd vad gäller de tekniska standarderna för tillsyn eller
genomförande och analysera de potentiella kostnaderna och fördelarna innan dessa standarder lämnas till
kommissionen.
(15) Tekniska standarder för tillsyn och genomförande bör kunna omfatta övergångsåtgärder där lämpliga tidsfrister
anges, om kostnaderna för det omedelbara genomförandet är orimliga i förhållande till nyttan.
(16) Samtidigt som detta direktiv antas pågår redan arbetet med att förbereda och anordna samråd om den första
uppsättningen åtgärder för att genomföra rambestämmelserna enligt direktiv 2009/138/EG. För att dessa åtgärder
ska kunna slutföras inom kort är det lämpligt att under en övergångsperiod ge kommissionen rätt att anta de
tekniska standarder för tillsyn som föreskrivs i det här direktivet, i enlighet med förfarandet för antagande av dele
gerade akter. Ändringar av sådana delegerade akter eller, efter det att övergångsperioden löpt ut, eventuella
tekniska standarder för tillsyn för genomförande av direktiv 2009/138/EU, bör antas i enlighet med
artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1094/2010.
22.5.2014
L 153/3
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2015/16:9
Bilaga 2
811
(17)
Det är dessutom lämpligt att låta Eiopa, efter en övergångsperiod på två år, föreslå uppdateringar av ett antal dele
gerade akter inom ramen för tekniska standarder för tillsyn. De uppdateringarna bör begränsas till tekniska
aspekter av de berörda delegerade akterna och bör inte innebära strategiska beslut eller politiska val.
(18) När Eiopa förbereder och utarbetar förslag till tekniska standarder för tillsyn för att anpassa delegerade akter till
den tekniska utvecklingen på de finansiella marknaderna bör kommissionen se till att information om de
förslagen till tekniska standarder för tillsyn översänds samtidigt till Europaparlamentet och rådet och att detta sker
så snabbt som möjligt och på lämpligt sätt.
(19) I förordningarna (EU) nr 1093/2010, (EU) nr 1094/2010 och (EU) nr 1095/2010 föreskrivs en mekanism för att
lösa tvister mellan nationella tillsynsmyndigheter. Om en nationell tillsynsmyndighet invänder mot en annan
nationell tillsynsmyndighets förfarande, med avseende på innehållet i någon av dennas åtgärder eller på grund av
att den avstått från att vidta åtgärder inom ett område som specificeras i unionslagstiftningsakter i enlighet med
de förordningarna, och de relevanta lagstiftningsakterna kräver samarbete, samordning eller gemensamma beslut
av nationella tillsynsmyndigheter från mer än en medlemsstat, bör den berörda ESA-myndigheten på begäran av
en av de berörda nationella tillsynsmyndigheterna kunna bistå myndigheterna med att nå fram till en överens
kommelse inom den tidsfrist som fastställs av ESA-myndigheten, vilken bör beakta eventuella relevanta tidsfrister
i den tillämpliga lagstiftningen och hur komplex och brådskande tvisten är. Om en sådan tvist kvarstår, bör ESA-
myndigheten kunna avgöra tvisten.
(20) Enligt förordningarna (EU) nr 1093/2010, (EU) nr 1094/2010 och (EU) nr 1095/2010 krävs att sektorsspecifik
lagstiftning anger när tvistlösningsmekanismen får tillämpas för att lösa tvister mellan nationella tillsynsmyndig
heter. Detta direktiv bör fastställa en första grupp med sådana fall inom försäkrings- och återförsäkringssektorn,
utan att hindra tillägg av ytterligare fall i framtiden. Detta direktiv bör inte hindra ESA-myndigheterna från att
agera i enlighet med andra befogenheter eller utföra uppgifter som anges i förordningarna (EU) nr 1093/2010,
(EU) nr 1094/2010 och (EU) nr 1095/2010, inklusive icke-bindande medling, och sörja för en konsekvent,
effektiv och ändamålsenlig tillämpning av unionsrätten. Inom områden där det redan finns någon form av icke-
bindande medling i den tillämpliga rätten eller där det förekommer tidsfrister för gemensamma beslut som ska
fattas av en eller flera nationella tillsynsmyndigheter, krävs det dessutom ändringar för att säkerställa klarhet och
minsta möjliga avbrott i processen för att nå ett gemensamt beslut, men också för att se till att ESA-myndighe
terna ska kunna lösa tvister i tillämpliga fall. Syftet med det bindande tvistlösningsförfarandet är att lösa situa
tioner där nationella tillsynsmyndigheter inte själva mellan sig kan lösa förfarandefrågor eller väsentliga problem
med efterlevnaden av unionsrätten.
(21) Detta direktiv bör därför identifiera de situationer där förfarandefrågor kan behöva lösas eller väsentliga problem
med efterlevnaden av unionsrätten och där de nationella tillsynsmyndigheterna kanske inte kan lösa problemet på
egen hand. I sådana fall bör en av de berörda nationella tillsynsmyndigheterna hänföra frågan till den berörda
ESA-myndigheten. Den ESA-myndigheten bör handla i enlighet med sin inrättandeförordning och detta direktiv.
Den bör med bindande verkan för de berörda nationella tillsynsmyndigheterna kunna kräva att de berörda natio
nella tillsynsmyndigheterna vidtar särskilda åtgärder eller avstår från att vidta åtgärder för att lösa problemet och
säkerställa förenligheten med unionsrätten. I sådana fall där den relevanta unionslagstiftningsakten ger medlems
staterna beslutsfattande behörighet, bör en ESA-myndighets beslut inte ersätta de nationella tillsynsmyndighe
ternas rätt att fatta egna beslut, om denna rätt överensstämmer med unionsrätten.
(22) I direktiv 2009/138/EG föreskrivs gemensamma beslut i fråga om godkännande av ansökningar om användning
av en intern modell på gruppnivå eller i dotterföretag, godkännande av ansökningar om att ett dotterbolag ska
omfattas av artiklarna 238 och 239 i det direktivet och utnämnandet av en grupptillsynsmyndighet på en annan
grundval än de kriterier som föreskrivs i artikel 247 i samma direktiv. Inom samtliga de områdena bör det i en
ändring tydligt anges att om en tvist uppstår får Eiopa lösa denna tvist med det förfarande som föreskrivs i
förordning (EU) nr 1094/2010. På så sätt blir det tydligt att tvister bör kunna lösas och samarbete stärkas innan
ett slutligt beslut fattas av den nationella tillsynsmyndigheten eller utfärdas till en institution, samtidigt som Eiopa
inte får ersätta de nationella tillsynsmyndigheternas rätt att fatta egna beslut. Eiopa bör lösa tvister genom
medling mellan de nationella tillsynsmyndigheternas skiljaktiga synpunkter.
22.5.2014
L 153/4
Europeiska unionens officiella tidning
SV
812
Prop. 2015/16:9
Bilaga 2
(23)
Med den nya tillsynsstruktur som införs genom ESFS kommer det att krävas att de nationella tillsynsmyndighe
terna samarbetar nära med ESA-myndigheterna. Ändringar i de relevanta lagstiftningsakterna bör säkerställa att
det inte finns några rättsliga hinder för de skyldigheter om informationsutbyte som har införts i förordning
arna (EU) nr 1093/2010, (EU) nr 1094/2010 och (EU) nr 1095/2010 och att tillhandahållandet av uppgifter inte
ger upphov till en onödig administrativ börda.
(24)
Försäkrings- och återförsäkringsföretag bör endast åläggas att lämna sådan information till sina nationella tillsyn
smyndigheter som är relevant för syftena med tillsynen med hänsyn till de tillsynsmål som fastställs i direktiv
2009/138/EG. Uppgifter i en fullständig förteckning där tillgångarna redovisas post för post och andra uppgifter
som bör tillhandahållas oftare än en gång per år bör krävas endast om de ytterligare kunskaper som den natio
nella tillsynsmyndigheten erhåller för syftet att övervaka företagens finansiella situation eller med hänsyn till de
eventuella effekterna av deras beslut på den finansiella stabiliteten uppväger den börda som det innebär att
beräkna och överlämna den informationen. Efter bedömningen av arten, omfattningen och komplexiteten av de
inneboende riskerna i företagets verksamhet bör de nationella tillsynsmyndigheterna ha befogenhet att tillåta en
begränsning av frekvensen och omfattningen av den information som ska rapporteras eller att göra undantag från
kravet på rapportering av tillgångarna post per post endast om företaget inte överstiger särskilda tröskelvärden.
Det bör säkerställas att de minsta företagen har rätt till begränsningar och undantag och att de företagen inte
representerar mer än 20 procent av en medlemsstats livförsäkrings- och skadeförsäkringsmarknad eller dess åter
försäkringsmarknad.
(25)
I syfte att säkerställa att den information som rapporteras av försäkrings- och återförsäkringsföretag med ägarin
tresse eller försäkringsholdingbolag på gruppnivå är korrekt och fullständig bör nationella tillsynsmyndigheter
inte tillåta begränsningar av den information som ska rapporteras eller undantag från kravet att rapportera till
gångarna post per post för företag som ingår i en grupp, såvida inte den nationella tillsynsmyndigheten är över
tygad om att rapporteringskravet skulle vara olämpligt med beaktande av arten, omfattningen och komplexiteten
av de inneboende riskerna i gruppens verksamhet.
(26)
På de områden där kommissionen enligt direktiv 2009/138/EG för närvarande har befogenhet att anta genomfö
randeåtgärder, där dessa åtgärder är akter med allmän räckvidd som inte är lagstiftningsakter och som komplet
terar eller ändrar vissa icke-väsentliga delar i det direktivet i den mening som avses i artikel 290 i EUF-fördraget,
bör kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med den artikeln eller tekniska standarder
för tillsyn i enlighet med artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1094/2010.
(27) För att säkerställa likabehandling av alla försäkrings- och återförsäkringsföretag som beräknar solvenskapitalkravet
enligt direktiv 2009/138/EG, på grundval av standardformeln, eller för att ta hänsyn till utvecklingen på mark
naden, bör kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter med hänsyn till beräkningen av solvenskapi
talkravet på grundval av standardformeln.
(28) I det fall riskerna inte i tillräcklig utsträckning täcks av en undergrupp till en riskmodul bör Eiopa ges befogenhet
att utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn för att fastställa kvantitativa gränser och kriterier för godtag
bara tillgångar vid beräkning av solvenskapitalkravet på grundval av standardformeln.
(29)
För att säkerställa en konsekvent beräkning av de försäkringstekniska avsättningarna hos försäkrings- och återför
säkringsföretag enligt direktiv 2009/138/EG är det nödvändigt att ett centralt organ regelbundet härleder, offent
liggör och uppdaterar vissa tekniska uppgifter vad gäller riskfria räntesatser för relevanta durationer, med beak
tande av iakttagelser på den finansiella marknaden. Det sätt på vilket de riskfria räntesatserna för relevanta dura
tioner härleds bör vara transparent. Med tanke på dessa uppgifters tekniska och försäkringsrelaterade natur bör
de utföras av Eiopa.
(30)
De riskfria räntesatserna för relevanta durationer bör undvika artificiell volatilitet för försäkringstekniska avsätt
ningar och medräkningsbara kapitalbasmedel och erbjuda incitament för god riskhantering. Valet av tidpunkt för
att inleda extrapoleringen av riskfria räntesatser bör ge företagen möjlighet att vid beräkning av bästa skattning
med obligationer matcha de kassaflöden som diskonteras med icke-extrapolerade räntesatser. Under marknadsför
hållanden liknande dem som råder den dag då detta direktiv träder i kraft bör extrapoleringen av riskfria ränte
satser, särskilt i euro, ha utgångspunkt i en återstående löptid på 20 år. Under liknande marknadsförhållanden
som råder den dag då detta direktiv träder i kraft bör den extrapolerade delen av de riskfria räntesatserna för rele
vanta durationer, särskilt i euro, konvergera på ett sådant sätt mot den slutliga terminskursen att den extrapole
rade terminsräntan för löptider som sträcker sig 40 år längre fram i tiden än tidpunkten för inledandet av
22.5.2014
L 153/5
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2015/16:9
Bilaga 2
813
extrapoleringen av de extrapolerade terminskurserna inte avviker mer än tre räntepunkter från den slutliga
terminskursen. För andra valutor än euron bör hänsyn tas till särdragen på de lokala obligations- och swapmark
naderna när tidpunkten för inledandet av extrapoleringen av riskfria räntesatser och den lämpliga konvergenspe
rioden för den slutliga terminskursen fastställs.
(31)
Om försäkrings- och återförsäkringsföretag innehar obligationer eller andra tillgångar med liknande kassaflödese
genskaper fram till förfallodagen, är de inte exponerade för risken för ändringar i spreaden för de tillgångarna.
För att undvika att ändringar i tillgångens spreadar påverkar dessa företags kapitalbasvolym bör företagen tillåtas
att justera de riskfria räntesatserna för relevanta durationer för beräkning av bästa skattning i linje med föränd
ringarna av spreaden för sina tillgångar. Tillämpningen av en sådan justering bör inte kräva tillsynsmyndighetens
godkännande och strikta krav på tillgångar och skulder bör säkerställa att försäkringsföretaget och återförsäkrings
företaget kan hålla kvar sina tillgångar till förfallodatum. Särskilt bör kassaflödena för tillgångar och skulder
matchas och tillgångarna bör ersättas i syfte att bibehålla matchningen endast när de förväntade kassaflödena har
ändrats väsentligt, såsom när en obligation skrivs ner eller vid fallissemang. Försäkrings- och återförsäkringsfö
retag bör offentligt redogöra för hur matchningsjusteringen påverkat deras finansiella position för att trygga
fullgod transparens.
(32) I syfte att undvika procykliska investeringsbeteenden bör försäkrings- och återförsäkringsföretag tillåtas att justera
de riskfria räntesatserna för relevanta durationer för beräkning av bästa skattning av försäkringstekniska avsätt
ningar för att mildra effekterna av mycket stora räntedifferenser för obligationer. En sådan volatilitetsjustering bör
bygga på referensportföljer för de företagens relevanta valutor och, vid behov för att säkra representativitet, på
referensportföljer för de nationella försäkringsmarknaderna. För att trygga fullgod transparens bör försäkrings-
och återförsäkringsföretag offentligt redogöra för hur volatilitetsjusteringen påverkat deras finansiella position.
(33) Med hänsyn till vikten av diskontering vid beräkning av de försäkringstekniska avsättningarna bör direktiv
2009/138/EG säkerställa enhetliga villkor för försäkrings- och återförsäkringsföretagens val av diskonterings
räntor. För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet bör kommissionen tilldelas genomförandebefogen
heter för att fastställa relevanta riskfria räntesatser för relevanta durationer för att använda vid beräkningen av
bästa skattning och de grundläggande räntedifferenserna för beräkningen av matchningsjusteringen och volatili
tetsjusteringen. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU)
nr 182/2011 (1). Dessa genomförandeakter bör ta hänsyn till den tekniska information som fås från och offentlig
görs av Eiopa. Det rådgivande förfarandet bör användas för antagande av de genomförandeakterna.
(34) Kommissionen bör anta genomförandeakter med omedelbar verkan om det, i vederbörligen motiverade fall
hänförliga till riskfria räntesatser för relevanta durationer, är nödvändigt på grund av tvingande skäl till skynd
samhet.
(35) I syfte att mildra oönskade potentiella procykliska effekter bör perioden för återupprättande av efterlevnaden av
solvenskapitalkravet utökas under exceptionellt svåra förhållanden, inbegripet i fall av stora kursfall på finansiella
marknaderna, förhållanden med ihållande låga räntor och katastrofer med stora efterverkningar, som påverkar
försäkrings- och återförsäkringsföretag som utgör en betydande del av marknaden eller berörda försäkringsklasser.
Eiopa bör vara ansvarigt för att konstatera huruvida exceptionellt svåra förhållanden råder och kommissionen bör
ges befogenheter att vidta åtgärder med stöd av delegerade akter och genomförandeakter som närmare anger
kriterier och relevanta förfaranden.
(36) I samband med matchningsjusteringen av de riskfria räntesatserna för relevanta durationer enligt detta direktiv
bör kravet att den portfölj med försäkrings- eller återförsäkringsförpliktelser på vilken matchningsjusteringen
tillämpas och portföljen med avsatta tillgångar identifieras, förvaltas och organiseras separat från företagens övriga
verksamheter, och att dessa tillgångar inte kan användas för att täcka förluster som uppstår inom företagens
övriga verksamheter, förstås i ett ekonomiskt perspektiv. Det bör inte innebära ett krav på att medlemsstaterna
ska ha ett juridiskt begrepp för separerade fonder i den nationella lagstiftningen. Företag som utnyttjar match
ningsjusteringen bör identifiera, organisera och förvalta portföljen med tillgångar och förpliktelser separat från
22.5.2014
L 153/6
Europeiska unionens officiella tidning
SV
(1) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 av den 16 februari 2011 om fastställande av allmänna regler och principer
för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter (EUT L 55, 28.2.2011, s. 13).
814
Prop. 2015/16:9
Bilaga 2
andra delar av affärsverksamheten och bör därför inte tillåtas att hantera risker som uppstår i andra delar av verk
samheten genom att utnyttja den avsatta tillgångsportföljen. Samtidigt som detta gör det möjligt att förvalta port
följen effektivt behöver den minskade möjligheten till överföring och diversifiering mellan den avsatta portföljen
och återstoden av företagen, med hänsyn till matchningsjusteringen, återspeglas i justeringar av kapitalbasmedel
och solvenskapitalkravet.
(37)
Spreaden för den referensportfölj som avses i detta direktiv bör fastställas på ett transparent sätt genom utnytt
jande av relevanta index när så är möjligt.
(38)
I syfte att säkra en transparent tillämpning av volatilitetsjusteringen, matchningsjusteringen och de övergångsåt
gärder för riskfria räntesatser och försäkringstekniska avsättningar som fastställs i detta direktiv, bör försäkrings-
och återförsäkringsföretag offentliggöra effekterna av att inte tillämpa dessa åtgärder på sina finansiella positioner,
inbegripet effekter på beloppet för de försäkringstekniska avsättningarna, solvenskapitalkravet, minimikapitalk
ravet enligt direktiv 2009/138/EG, primärkapitalet och beloppet för medräkningsbara kapitalbasmedel som kan
täcka minimikapitalkravet och solvenskapitalkravet.
(39) Medlemsstaterna bör i sin nationella lagstiftning kunna ge sina nationella tillsynsmyndigheter befogenheter att
tillåta, och under exceptionella omständigheter avvisa, utnyttjandet av volatilitetsjusteringen.
(40)
För att säkerställa att vissa tekniska uppgifter till solvenskapitalkravet med tillämpning av standardformeln tillhan
dahålls regelbundet, t.ex. för att möjliggöra harmoniserade strategier för användningen av tariffer, bör särskilda
uppgifter tilldelas Eiopa. Erkännandet av kreditvärderingsinstitut bör anpassas till och göras förenligt med Europa
parlamentets och rådets förordning (EG) nr 1060/2009, Europaparlamentets och rådets förordning (EU)
nr 575/2013 (1) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU (2). Överlappning med förordning (EG)
nr 1060/2009 bör undvikas och därför är det motiverat att ge den gemensamma kommitté för de europeiska
tillsynsmyndigheterna som inrättats genom förordningarna (EU) nr 1093/2010, (EU) nr 1094/2010 och
(EU) nr 1095/2010 en roll. Eiopa bör utnyttja Esmas kompetens och erfarenhet optimalt. Exakt hur sådana
uppgifter ska utföras bör anges närmare i de åtgärder som antas genom delegerade akter eller genomförandeakter.
(41) Förteckningar över regionala regeringar och lokala myndigheter som offentliggörs av Eiopa bör inte vara mer
detaljerade än vad som är nödvändigt för att se till att dessa regeringar eller myndigheter behandlas på samma sätt
endast om exponeringsriskerna är lika stora som för centralregeringarna.
(42)
För att säkerställa en harmoniserad strategi enligt direktiv 2009/138/EG för att fastställa när återhämtningspe
rioden för överträdelser mot solvenskapitalkravet får förlängas, bör det specificeras vilka villkor som anses utgöra
ett ”exceptionellt svårt förhållande”. Eiopa bör vara ansvarigt för att konstatera när sådana exceptionellt svåra
förhållanden råder och kommissionen bör ges befogenheter att anta åtgärder med stöd av delegerade akter och
genomförandeakter som närmare anger kriterier och relevanta förfaranden i fall av sådana exceptionellt svåra
förhållanden.
(43)
För att säkerställa överensstämmelse mellan sektorerna och få intressena att sammanfalla hos företag som ”ompa
keterar” lån till överlåtbara värdepapper och andra finansiella instrument (originatorer eller sponsorer) och intres
sena hos försäkrings- eller återförsäkringsföretag som investerar i sådana värdepapper eller instrument, bör
kommissionen ges befogenhet att anta åtgärder genom delegerade akter inom ramen för investeringar i ompakete
rade lån i enlighet med direktiv 2009/138/EG som inte bara anger kraven, utan även konsekvenserna om de över
träds.
(44)
För att möjliggöra större enhetlighet vid de förfaranden som föreskrivs i direktiv 2009/138/EG för myndighe
ternas godkännande av företagsspecifika parametrar, styrdokument för ändringar av modeller, specialföretag samt
fastställande och upphävande av kapitaltillägg, bör kommissionen ges befogenhet att anta åtgärder genom delege
rade akter som anger relevanta förfaranden på dessa områden.
22.5.2014
L 153/7
Europeiska unionens officiella tidning
SV
(1) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersfö
retag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 (EUT L 176, 27.6.2013, s. 1).
(2) Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om
tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och
2006/49/EG (EUT L 176, 27.6.2013, s. 338).
Prop. 2015/16:9
Bilaga 2
815
(45) Den utveckling som Internationella organisationen för försäkringstillsynsmyndigheter bedriver när det gäller en
global, riskbaserad solvensstandard är fortlöpande och bidrar fortsättningsvis till ökad tillsynssamordning och till
synssamarbete internationellt. Bestämmelserna i direktiv 2009/138/EG som hänför sig till kommissionens delege
rade akter där det fastställs om likvärdighet för tredjeländers solvens- och tillsynsordningar är förenligt med målet
att främja internationell konvergens mot införandet av riskbaserade solvens- och tillsynsordningar. För att ta
hänsyn till att vissa tredjeländer kan behöva mer tid för att anpassa och tillämpa solvens- och tillsynsordningar
som helt uppfyller kriterierna för att bedömas som likvärdig, är det nödvändigt att närmare ange villkor för hur
sådana ordningar i tredjeländer ska behandlas för att dessa tredjeländer bör kunna bedömas som tillfälligt likvär
diga. Kommissionens delegerade akter där det fastställs om tillfällig likvärdighet bör om så är lämpligt ta hänsyn
till den internationella utvecklingen. Om kommissionen fastställer att ett tredjelands tillsynsordning för grupp
tillsyn är tillfälligt likvärdig, bör ytterligare tillsynsrapportering tillåtas i syfte att garantera att försäkringstagare
och förmånstagare skyddas inom unionen.
(46) Med hänsyn till försäkringsmarknadens särskilda struktur bör kommissionen, i syfte att trygga lika villkor för
försäkrings- och återförsäkringsföretag etablerade i tredjeländer, oavsett om deras moderbolag är etablerade inom
unionen eller inte, kunna fastställa att ett tredje land är tillfälligt likvärdigt när det gäller beräkning av grupptill
synskrav och medräkningsbara kapitalbasmedel för att uppfylla de kraven.
(47) För att se till att berörda aktörer informeras korrekt om försäkrings- och återförsäkringsgruppernas struktur
måste information om deras juridiska struktur samt styr- och organisationsstruktur offentliggöras för allmän
heten. Den informationen bör åtminstone innehålla uppgifter om firmanamn, typ av affärsverksamhet och dotter
bolagens etableringsland, väsentliga anknutna företag och betydande filialer.
(48) I kommissionens beslut om huruvida ett tredjelands solvens- eller tillsynsordning är helt eller tillfälligt likvärdig
bör i förekommande fall hänsyn tas till förekomsten av övergångsåtgärder i dessa tredjeländers ordningar samt
åtgärdernas varaktighet och karaktär.
(49) För att göra det möjligt för europeiska kooperativa föreningar, inrättade genom rådets förordning (EG)
nr 1435/2003 (1), att tillhandahålla försäkrings- och återförsäkringstjänster är det nödvändigt att utöka förteck
ningen över tillåtna former för företags- och återförsäkringsföretag enligt direktiv 2009/138/EG för att inbegripa
europeiska kooperativa föreningar.
(50) Minimikapitalkravets grundbelopp i euro för försäkrings- och återförsäkringsföretagen bör justeras. Detta är
nödvändigt på grund av att grundbeloppen till de befintliga kapitalkraven för sådana företag har justerats regel
bundet för att anpassas till inflationen.
(51) Beräkningen av solvenskapitalkravet för sjukförsäkringar bör återspegla nationella utjämningssystem och även
beakta ändringar i den nationella hälso- och sjukvårdslagstiftningen, eftersom dessa faktorer är grundläggande
delar i försäkringssystemet inom de nationella marknaderna för hälso- och sjukvård.
(52)
Vissa genomförandebefogenheter som tilldelas i enlighet med artikel 202 i fördraget om upprättandet av Europe
iska gemenskapen bör ersättas med lämpliga bestämmelser enligt artikel 290 i EUF-fördraget.
(53) Anpassningen av kommittéförfarandet till EUF-fördraget, och särskilt artikel 290, bör ske från fall till fall. För att
kunna beakta den tekniska utvecklingen på de finansiella marknaderna och specificera de krav som fastställs
genom de direktiv som ändras genom detta direktiv, ska kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter i
enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget. Delegerade akter bör i synnerhet antas när det gäller detaljer som rör
förvaltningskrav, värdering, tillsynsrapportering och offentliggörande, fastställande och klassificering av kapital
basmedel, standardformeln för beräkning av solvenskapitalkravet (inklusive eventuella följdändringar avseende
kapitaltillägg) och val av metoder och antaganden för beräkningen av försäkringstekniska avsättningar.
22.5.2014
L 153/8
Europeiska unionens officiella tidning
SV
(1) Rådets förordning (EG) nr 1435/2003 av den 22 juli 2003 om stadga för europeiska kooperativa föreningar (SCE-föreningar) (EUT L 207,
18.8.2003, s. 1).
816
Prop. 2015/16:9
Bilaga 2
(54) I förklaring nr 39 om artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, som fogats till slutakten från
den regeringskonferens som antog Lissabonfördraget, noterade konferensen kommissionens avsikt att i enlighet
med sin etablerade praxis även i fortsättningen samråda med experter som utsetts av medlemsstaterna vid utarbe
tandet av kommissionens utkast till delegerade akter för finansiella tjänster.
(55) Europaparlamentet och rådet bör kunna invända mot den delegerade akten inom en period på tre månader från
delgivningsdatum. På Europaparlamentets eller rådets initiativ bör denna frist kunna förlängas med tre månader i
fråga om väsentliga problemområden. Europaparlamentet och rådet bör också ha möjlighet att underrätta de
övriga institutionerna om att de inte kommer att göra några invändningar. Ett sådant tidigt godkännande av dele
gerade akter är särskilt lämpligt om en tidsfrist måste respekteras, till exempel när det finns tidsplaner i grun
dakten för kommissionens rätt att anta delegerade akter.
(56) Mot bakgrund av finanskrisen och de procykliska mekanismer som bidrog till att den uppstod och som förstärkte
dess effekter, utfärdade rådet för finansiell stabilitet, Baselkommittén för banktillsyn och G20-gruppen rekommen
dationer för att mildra de procykliska effekterna av den finansiella regleringen. Dessa rekommendationer har en
direkt relevans för försäkrings- och återförsäkringsföretag, vilka utgör viktiga delar av finanssystemet.
(57)
För att uppnå samstämmig tillämpning av detta direktiv och säkerställa makrotillsyn i hela unionen bör Europe
iska systemrisknämnden, som etablerats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1092/2010 (1),
utarbeta principer som skräddarsytts för unionens ekonomi.
(58) Finanskrisen har visat att finansinstituten i stor utsträckning underskattade nivån på den motpartsrisk som är
förknippad med OTC-derivat. Detta föranledde G20-gruppen att i september 2009 begära att fler OTC-derivat
ska clearas genom en central motpart. Dessutom begärde de att OTC-derivat som inte kan clearas centralt ska
omfattas av högre kapitalkrav för att de högre risker de är förknippade med ska återspeglas korrekt.
(59) Vid beräkningen av standardformeln för solvenskapitalkravet bör exponeringar mot kvalificerade centrala
motparter behandlas konsekvent med behandlingen av sådana exponeringar i kapitalkraven för kreditinstitut och
finansinstitut, enligt definitionen i artikel 4.1 i förordning (EU) nr 575/2013, i synnerhet när det gäller skillnader
i behandlingen mellan kvalificerade centrala motparter och andra motparter.
(60) I syfte att se till att unionens mål om långsiktig hållbar tillväxt och målen i direktiv 2009/138/EG, att främst
skydda försäkringstagare och även trygga finansiell stabilitet, fortsätter att uppnås, bör kommissionen se över
lämpligheten av de metoder, antaganden och standardparametrar som används vid beräkningen av standardfor
meln för solvenskapitalkravet inom fem år efter det att direktiv 2009/138/EG börjar tillämpas. Översynen bör
särskilt baseras på den övergripande erfarenheten hos de försäkrings- och återförsäkringsföretag som använder
standardformeln för solvenskapitalkravet under en övergångsperiod. I översynen bör även hänsyn tas till tillgång
sklassernas och de finansiella instrumentens resultat, beteendet hos dem som investerar i de tillgångarna och
finansiella instrumenten samt utvecklingen när det gäller fastställande av internationella standarder för finansiella
tjänster. Översynen av standardparametrarna för vissa tillgångsklasser, såsom räntebärande värdepapper och lång
siktig infrastruktur, kan behöva prioriteras.
(61) För att möjliggöra en smidig övergång i enlighet med direktiv 2009/138/EG till ett nytt system är det nödvändigt
att fastställa infasningsperioder och särskilda övergångsperioder. Övergångsbestämmelserna bör syfta till att
undvika marknadsstörningar, begränsa konflikter med befintliga produkter och säkra tillgången på försäkringspro
dukter. Övergångsbestämmelserna bör uppmuntra företag att så snart som möjligt övergå till att följa de särskilda
bestämmelserna i det nya systemet.
22.5.2014
L 153/9
Europeiska unionens officiella tidning
SV
(1) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1092/2010 av den 24 november 2010 om makrotillsyn av det finansiella systemet på
EU-nivå och om inrättande av en europeisk systemrisknämnd (EUT L 331, 15.12.2010, s. 1).
Prop. 2015/16:9
Bilaga 2
817
(62)
Det är nödvändigt att fastställa en övergångsordning för tjänstepensionsverksamhet som drivs av försäkringsfö
retag enligt artikel 4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/41/EG (1) under den tid som kommissionen
utför sin översyn av det direktivet. Övergångsperioden bör löpa ut så snart som ändringarna till direktiv
2003/41/EG träder i kraft.
(63)
Utan hinder av den provisoriska tillämpningen av direktiv 2009/138/EG, särskilt när det gäller bedömningar rela
terade till godkännande av interna modeller, tilläggskapital, klassificering av kapitalbasmedel, företagsspecifika
parametrar, specialföretag, undergruppen durationsbaserade aktiekursrisker och övergångsbestämmelsen för
beräkning av bästa skattning vad avser försäkrings- och återförsäkringsförpliktelser som motsvarar inbetalda
premier för befintliga kontrakt, bör rådets direktiv 64/225/EEG (2), 73/239/EEG (3), 73/240/EEG (4),
76/580/EEG (5), 78/473/EEG (6), 84/641/EEG (7), 87/344/EEG (8), 88/357/EEG (9) och 92/49/EEG (10) och Europa
parlamentets och rådets direktiv 98/78/EG (11), 2001/17/EG (12), 2002/83/EG (13) och 2005/68/EG (14) (tillsam
mans kallade Solvens I), i deras ändrade lydelse enligt de rättsakter som förtecknas i del A i bilaga VI till direktiv
2009/138/EG, fortsätta att gälla fram till utgången av 2015.
(64) I enlighet med medlemsstaternas och kommissionens gemensamma politiska förklaring av den 28 september
2011 om förklarande dokument har medlemsstaterna åtagit sig att, i motiverade fall, låta anmälan om införlivan
deåtgärder åtföljas av ett eller flera dokument som förklarar förhållandet mellan ett direktivs olika delar och
motsvarande delar i nationella instrument för införlivande. Med avseende på detta direktiv och direktiv
2009/138/EG anser lagstiftaren att översändandet av sådana dokument är berättigat.
(65)
Eftersom målen med detta direktiv – nämligen att förbättra den inre marknadens funktionssätt genom att säker
ställa en hög, effektiv och enhetlig nivå av stabilitetsreglering och tillsyn, skydda försäkringstagare och förmånsta
gare och därigenom företag och konsumenter, skydda finansiella marknadernas integritet, effektivitet och korrekta
funktionssätt, upprätthålla det finansiella systemets stabilitet och stärka den internationella samordningen av till
synen – inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av den planerade
åtgärdens omfattning, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritets
principen i artikel 5 i EU-fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv
inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.
(66) Direktiven 2003/71/EG och 2009/138/EG och förordningarna (EG) nr 1060/2009, (EU) nr 1094/2010 och (EU)
nr 1095/2010 bör därför ändras i enlighet med detta.
22.5.2014
L 153/10
Europeiska unionens officiella tidning
SV
(1) Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/41/EG av den 3 juni 2003 om verksamhet i och tillsyn över tjänstepensionsinstitut (EGT
L 235, 23.9.2003, s. 10).
(2) Rådets direktiv 64/225/EEG av den 25 februari 1964 om avskaffande av inskränkningar i etableringsfriheten och i friheten att tillhanda
hålla tjänster avseende återförsäkring och retrocession (EGT 56, 4.4.1964, s. 878).
(3) Rådets första direktiv 73/239/EEG av den 24 juli 1973 om samordning av lagar och andra författningar angående rätten att etablera och
driva verksamhet med annan direkt försäkring än livförsäkring (EGT L 228, 16.8.1973, s. 3).
(4) Rådets direktiv 73/240/EEG av den 24 juli 1973 om avskaffande av inskränkningar i etableringsfriheten för verksamhet med annan
direkt försäkring än livförsäkring (EGT L 228, 16.8.1973, s. 20).
(5) Rådets direktiv nr 76/580/EEG av den 29 juni 1976 om ändring av rådets direktiv 73/239/EEG om samordning av lagar och andra
författningar angående rätten att etablera och driva verksamhet med annan direkt försäkring än livförsäkring (EGT L 189, 13.7.1976,
s. 13).
(6) Rådets direktiv 78/473/EEG av den 30 maj 1978 om samordning av lagar och andra författningar som avser koassuransverksamhet inom
gemenskapen (EGT L 151, 7.6.1978, s. 25).
(7) Rådets direktiv 84/641/EEG av den 10 december 1984 om ändring, speciellt med avseende på reserisker, i första direktivet (73/239/EEG)
om samordning av lagar och andra författningar om rätten att etablera och driva verksamhet med annan direkt försäkring än livförsäk
ring (EGT L 339, 27.12.1984, s. 21).
(8) Rådets direktiv 87/344/EEG av den 22 juni 1987 om samordning av lagar och andra författningar angående rättsskyddsförsäkring
(EGT L 185, 4.7.1987, s. 77).
(9) Rådets andra direktiv 88/357/EEG av den 22 juni 1988 om samordning av lagar och andra författningar som avser annan direkt försäk
ring än livförsäkring, och med bestämmelser avsedda att göra det lättare att effektivt utöva friheten att tillhandahålla tjänster samt om
ändring av direktiv 73/239/EEG (EGT L 172, 4.7.1988, s. 1).
(10) Rådets direktiv 92/49/EEG av den 18 juni 1992 om samordning av lagar och andra författningar som avser annan direkt försäkring än
livförsäkring samt om ändring av direktiv 73/239/EEG och 88/357/EEG (tredje direktivet om annan direkt försäkring än livförsäkring)
(EGT L 228, 11.8.1992, s. 1).
(11) Europaparlamentets och rådets direktiv 98/78/EG av den 27 oktober 1998 om extra tillsyn över försäkringsföretag som ingår i en
försäkringsgrupp (EGT L 330, 5.12.1998, s. 1).
(12) Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/17/EG av den 19 mars 2001 om rekonstruktion och likvidation av försäkringsföretag
(EGT L 110, 20.4.2001, s. 28).
(13) Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/83/EG av den 5 november 2002 om livförsäkring (EGT L 345, 19.12.2002, s. 1).
(14) Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/68/EG av den 16 november 2005 om återförsäkring och om ändring av rådets direktiv
73/239/EEG och 92/49/EEG samt direktiven 98/78/EG och 2002/83/EG (EUT L 323, 9.12.2005, s. 1).
818
Prop. 2015/16:9
Bilaga 2
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
Artikel 1
Ändringar av direktiv 2003/71/EG
Direktiv 2003/71/EG ska ändras på följande sätt:
1. I artikel 5.4 ska tredje stycket ersättas med följande:
”Om de slutgiltiga villkoren för erbjudandet inte ingår i vare sig grundprospektet eller något tillägg, ska de göras till
gängliga för investerarna, registreras hos den behöriga myndigheten i hemmedlemsstaten samt meddelas av den behö
riga myndigheten till den behöriga myndigheten i värdmedlemsstaten/värdmedlemsstaterna så snart det är praktiskt
möjligt när ett erbjudande till allmänheten görs, och om möjligt före den tidpunkt då erbjudandet till allmänheten
börjar gälla eller de berörda värdepappren tas upp till handel. Hemmedlemsstatens behöriga myndighet ska meddela
de slutliga villkoren till Esma. De slutgiltiga villkoren ska innehålla information som endast avser värdepappersnoten
och ska inte användas för att komplettera grundprospektet. Artikel 8.1 a ska tillämpas i sådana fall.”
2. Artikel 11.3 ska ersättas med följande:
”3.
För att säkerställa en konsekvent harmonisering när det gäller denna artikel ska Esma utarbeta förslag till
tekniska standarder för tillsyn för att närmare ange vilken information som ska införlivas genom hänvisning.
Esma ska överlämna dessa förslag till tekniska standarder för tillsyn till kommissionen senast den 1 juli 2015.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för tillsyn som avses i första stycket, i enlighet med
förfarandet i artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1095/2010.”
3. Artikel 13.7 ska ersättas med följande:
”7.
För att säkerställa en konsekvent harmonisering när det gäller godkännandet av prospekt ska Esma utarbeta
förslag till tekniska standarder för tillsyn för att specificera förfarandena för godkännande av prospekt och villkoren
för justering av tidsfristerna.
Esma ska överlämna dessa förslag till tekniska standarder för tillsyn till kommissionen senast den 1 juli 2015.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för tillsyn som avses i första stycket, i enlighet med
förfarandet i artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1095/2010.”
4. Artikel 14.8 ska ersättas med följande:
”8.
För att säkerställa en konsekvent harmonisering när det gäller denna artikel ska Esma utarbeta förslag till
tekniska standarder för tillsyn för att specificera bestämmelserna om offentliggörande av prospekt i punkterna 1–4.
Esma ska överlämna dessa förslag till tekniska standarder för tillsyn till kommissionen senast den 1 juli 2015.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för tillsyn som avses i första stycket, i enlighet med
förfarandet i artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1095/2010.”
5. Artikel 15.7 ska ersättas med följande:
”7.
För att säkerställa en konsekvent harmonisering när det gäller denna artikel ska Esma utarbeta förslag till
tekniska standarder för tillsyn för att specificera bestämmelserna i fråga om spridning av annonser som gäller plane
rade erbjudanden av värdepapper till allmänheten eller upptagande till handel på en reglerad marknad, framför allt
innan prospekten har gjorts tillgängliga för allmänheten eller innan teckningstiden inletts samt specificera bestämmel
serna i punkt 4.
22.5.2014
L 153/11
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2015/16:9
Bilaga 2
819
Esma ska överlämna dessa förslag till tekniska standarder för tillsyn till kommissionen senast den 1 juli 2015.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för tillsyn som avses i första stycket, i enlighet med
förfarandet i artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1095/2010.”
6. Följande artikel ska införas:
”Artikel 31a
Esmas personal och resurser
Esma ska göra en bedömning av de personal- och resursbehov som uppstår till följd av befogenheterna och uppgif
terna i enlighet med detta direktiv och översända en rapport om detta till Europaparlamentet, rådet och kommis
sionen.”
Artikel 2
Ändringar av direktiv 2009/138/EG
Direktiv 2009/138/EG ska ändras på följande sätt:
1. Artikel 13 ska ändras på följande sätt:
a) Följande led ska införas efter led 32:
”32a. kvalificerad central motpart: en central motpart som antingen auktoriserats i enlighet med artikel 14 i Euro
paparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 (*) eller erkänts i enlighet med artikel 25 i den
förordningen,
(*) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 av den 4 juli 2012 om OTC-derivat, centrala
motparter och transaktionsregister (EUT L 201, 27.7.2012, s. 1).”
b) Följande led ska läggas till:
”40. externt ratinginstitut eller ECAI: ett kreditvärderingsinstitut som är registrerat eller certifierat i enlighet med
Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1060/2009 (**) eller en centralbank som utfärdar kredit
betyg som inte omfattas av den förordningen.
(**) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1060/2009 av den 16 september 2009 om kreditvärder
ingsinstitut (EUT L 302, 17.11.2009, s. 1).”
2. Artikel 17.3 ska ersättas med följande:
”3.
Kommissionen får anta delegerade akter enligt artikel 301a beträffande de företagsformer som anges i bilaga
III, med undantag av punkterna 28 och 29 i delarna A, B och C.”
3. Följande artikel ska införas:
”Artikel 25a
Anmälan och offentliggörande av auktorisation eller återkallande av auktorisation
Varje auktorisation eller återkallande av en auktorisation ska anmälas till Europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska
försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten) (Eiopa), inrättad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU)
nr 1094/2010 (***). Namnet på varje försäkringsföretag eller återförsäkringsföretag som beviljats auktorisation ska
föras in på en förteckning. Eiopa ska offentliggöra denna förteckning på sin webbplats och hålla den uppdaterad.
(***) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1094/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en
europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten), om ändring av beslut
nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/79/EG (EUT L 331, 15.12.2010, s. 48).”
4. Artikel 29.4 ska ersättas med följande:
”4.
I de delegerade akter, tekniska standarder för tillsyn och tekniska standarder för genomförande som kommis
sionen antar ska proportionalitetsprincipen beaktas så att detta direktiv tillämpas proportionerligt, särskilt när det
gäller små försäkringsföretag.
22.5.2014
L 153/12
Europeiska unionens officiella tidning
SV
820
Prop. 2015/16:9
Bilaga 2
I de förslag till tekniska standarder för tillsyn som överlämnats av Eiopa i enlighet med artiklarna 10–14 i förord
ning (EU) nr 1094/2010, de förslag till tekniska standarder för genomförande som lagts fram i enlighet med arti
kel 15 i den förordningen och de riktlinjer och rekommendationer som utfärdats i enlighet med artikel 16 i samma
förordning ska proportionalitetsprincipen beaktas så att detta direktiv tillämpas proportionerligt, särskilt när det
gäller små försäkringsföretag.”
5. Artikel 31.4 ska ersättas med följande:
”4.
Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 35, 51, 254.2 och 256 ska kommissionen enligt artikel 301a
anta delegerade akter för punkt 2 i den här artikeln med närmare uppgifter om de centrala aspekter för vilka aggre
gerade statistiska uppgifter ska offentliggöras och om innehållsförteckningar och publiceringsdatum för dessa offent
liggöranden.
5.
För att säkerställa enhetliga villkor för tillämpningen av punkt 2 i denna artikel, och utan att tillämpningen av
artiklarna 35, 51, 254.2 och 256 påverkas, ska Eiopa utarbeta förslag till tekniska standarder för genomförande för
att specificera mallarna för och strukturen på det offentliggörande som anges i den här artikeln.
Eiopa ska överlämna dessa förslag till tekniska standarder för genomförande till kommissionen senast den
30 september 2015.
Kommissionen ges befogenhet att anta de tekniska standarder för genomförande som avses i första stycket i enlighet
med artikel 15 i förordning (EU) nr 1094/2010.”
6. I artikel 33 ska följande stycken läggas till:
”Om en tillsynsmyndighet har underrättat tillsynsmyndigheterna i en värdmedlemsstat om att den kommer att
utföra undersökningar på plats i enlighet med första stycket, och om den tillsynsmyndigheten är förhindrad att
utföra dessa undersökningar på plats eller om dessa tillsynsmyndigheter i värdmedlemsstaten i praktiken inte har
möjlighet att utöva sin rätt att delta i enlighet med andra stycket, får tillsynsmyndigheterna hänskjuta ärendet till
Eiopa och begära myndighetens hjälp i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1094/2010. I det fallet får Eiopa
agera i enlighet med de befogenheter den tilldelats genom den artikeln.
I enlighet med artikel 21 i förordning (EU) nr 1094/2010 får Eiopa delta i undersökningar på plats om dessa utförs
gemensamt av två eller flera tillsynsmyndigheter.”
7. Artikel 35 ska ändras på följande sätt:
a) I punkt 1 ska inledningen ersättas med följande:
”1.
Medlemsstaterna ska kräva att försäkrings- och återförsäkringsföretag lämnar tillsynsmyndigheterna de
uppgifter som är nödvändiga för tillsynen med hänsyn till de tillsynsmål som fastställs i artiklarna 27 och 28.
Sådana uppgifter ska minst omfatta vad som krävs för följande under genomförandet av förfarandet i artikel 36:”
b) Punkt 6 ska ersättas med följande:
”6.
Om den i förväg fastställda periodicitet som avses i punkt 2 a i understiger ett år kan de berörda myndig
heterna, utan att detta påverkar tillämpningen av artikel 129.4, begränsa den regelbundna tillsynsrapporteringen
om
a) överlämnandet av dessa uppgifter skulle vara alltför betungande mot bakgrund av arten, omfattningen och
komplexiteten av de inneboende riskerna i företagets verksamhet,
b) uppgifterna rapporteras minst årligen.
Tillsynsmyndigheterna ska inte begränsa den regelbundna tillsynsrapporteringen till en frekvens som är kortare
än ett år för försäkrings- och återförsäkringsföretag som utgör en del av en grupp i den mening som avses i arti
kel 212.1 c, såvida inte företaget på ett övertygande sätt kan påvisa för tillsynsmyndigheten att en regelbunden
tillsynsrapportering till en frekvens som är kortare än ett år är olämplig med beaktande av arten, omfattningen
och komplexiteten av de inneboende riskerna i gruppens verksamhet.
22.5.2014
L 153/13
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2015/16:9
Bilaga 2
821
Begränsning av den regelbundna tillsynsrapporteringen ska endast beviljas försäkrings- och återförsäkringsföretag
som inte representerar mer än 20 % av en medlemsstats livförsäkrings- och skadeförsäkringsmarknad eller dess
återförsäkringsmarknad, där andelen av skadeförsäkringsmarknaden grundas på bruttopremieinkomsterna och
andelen av livförsäkringsmarknaden på tekniska bruttoavsättningar.
Tillsynsmyndigheterna ska prioritera de minsta företagen när de fastställer vilka företag som kan omfattas av
dessa begränsningar.
7.
De berörda tillsynsmyndigheterna får begränsa den regelbundna tillsynsrapporteringen eller bevilja försäk
rings- och återförsäkringsföretag undantag från kravet på rapportering där tillgångarna redovisas post för post
om
a) överlämnandet av dessa uppgifter skulle vara alltför betungande mot bakgrund av arten, omfattningen och
komplexiteten av de inneboende riskerna i företagets verksamhet,
b) överlämnandet av dessa uppgifter inte är nödvändigt för den effektiva tillsynen över företaget,
c) undantaget inte undergräver de berörda finanssystemens stabilitet i unionen, och
d) företaget kan tillhandahålla dessa uppgifter på ad-hoc-basis.
Tillsynsmyndigheterna ska inte begränsa den regelbundna tillsynsrapporteringen för försäkrings- och återförsäk
ringsföretag som utgör en del av en grupp i den mening som avses i artikel 212.1 c, såvida inte företaget på ett
övertygande sätt kan påvisa för tillsynsmyndigheten att en rapportering där tillgångarna redovisas post för post
är olämplig med beaktande av arten, omfattningen och komplexiteten av de inneboende riskerna i gruppens
verksamhet och med beaktande av den finansiella stabiliteten.
Undantaget från kravet på rapportering där tillgångarna redovisas post för post ska endast beviljas försäkrings-
och återförsäkringsföretag som inte representerar mer än 20 procent av en medlemsstats livförsäkrings- och
skadeförsäkringsmarknad eller dess återförsäkringsmarknad, där andelen av skadeförsäkringsmarknaden grundas
på bruttopremieinkomsterna och andelen av livförsäkringsmarknaden på tekniska bruttoavsättningar.
Tillsynsmyndigheterna ska ge prioritet till de minsta företagen när de fastställer vilka företag som kan omfattas
av de undantagen.
8.
Med hänsyn till tillämpningen av punkterna 6 och 7 ska tillsynsmyndigheterna, som en del av översynen
av tillsynsprocessen, bedöma om överlämnandet av uppgifter skulle vara alltför betungande mot bakgrund av
arten, omfattningen och komplexiteten av de inneboende riskerna i företagets verksamhet, med beaktande av
åtminstone
a) volymen av företagets premier och försäkringstekniska avsättningar,
b) volatiliteten för de anspråk och förmåner som företaget täcker,
c) de marknadsrisker som företagets investeringar ger upphov till,
d) riskkoncentrationsnivån,
e) det totala antalet livförsäkrings- och skadeförsäkringsklasser för vilka auktoriseringen beviljas,
f) eventuella effekter av förvaltningen av företagets tillgångar på den finansiella stabiliteten,
g) företagets system och strukturer för att tillhandahålla information för tillsynsändamål och det styrdokument
som avses i punkt 5,
h) lämpligheten av företagets förvaltningssystem,
i) storleken på de kapitalbasmedel som täcker solvenskapitalkravet och minimikapitalkravet,
j) huruvida företaget är ett captivebolag för försäkring eller återförsäkring som endast täcker risker som är
förknippade med den industri- eller handelsgrupp som det tillhör.
9.
Kommissionen ska anta delegerade akter enligt artikel 301a för att specificera de uppgifter som avses i
punkterna 1–4 i den här artikeln och tidsfristerna för inlämnade av dessa uppgifter, i syfte att nå en lämplig grad
av enhetlighet i rapporteringen till tillsynsorganen.
22.5.2014
L 153/14
Europeiska unionens officiella tidning
SV
822
Prop. 2015/16:9
Bilaga 2
10.
För att säkerställa enhetliga tillämpningsvillkor i förhållande till denna artikel ska Eiopa utarbeta förslag till
tekniska standarder för genomförande av den regelbundna tillsynsrapporteringen med avseende på mallarna för
överlämnande av uppgifter till de tillsynsmyndigheter som avses i punkterna 1 och 2.
Eiopa ska överlämna dessa förslag till tekniska standarder för genomförande till kommissionen senast den 30 juni
2015.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för genomförande som avses i första stycket i
enlighet med artikel 15 i förordning (EU) nr 1094/2010.
11.
För att främja en sammanhängande och konsekvent tillämpning av punkterna 6 och 7 ska Eiopa utfärda
riktlinjer i enlighet med artikel 16 i förordning (EU) nr 1094/2010 för att närmare specificera de metoder som
ska användas vid fastställande av den marknadsandel som avses i tredje stycket i punkterna 6 och 7.”
8. Artikel 37 ska ändras på följande sätt:
a) Punkt 1 ska ändras på följande sätt:
i) Led b ska ersättas med följande:
”b) Om tillsynsmyndigheten har funnit att ett försäkrings- eller återförsäkringsföretags riskprofil avviker
väsentligt från de antaganden som legat till grund för solvenskapitalkravet, beräknat enligt en fullständig
eller partiell intern modell i enlighet med kapitel VI avsnitt 4 underavsnitt 3, på grund av att vissa kvanti
fierbara risker inte beaktas i tillräcklig utsträckning och det inte har lyckats att inom skälig tid anpassa
modellen så att den bättre ger uttryck för den föreliggande riskprofilen.”
ii) Följande led ska läggas till:
”d) Om försäkrings- eller återförsäkringsföretaget tillämpar den matchningsjustering som avses i artikel 77b,
den volatilitetsjustering som avses i artikel 77d eller de övergångsåtgärder som avses i artiklarna 308c
och 308d och tillsynsmyndigheten har funnit att detta företags riskprofil avviker väsentligt från de anta
ganden som legat till grund för dessa justeringar och övergångsåtgärder.”
b) Punkt 2 ska ersättas med följande:
”2.
I de fall som anges i led a och b i punkt 1 ska kapitaltillägget beräknas så att det säkerställs att företaget
uppfyller kraven i artikel 101.3.
I de fall som beskrivs under punkt 1 c ska kapitaltillägget vara proportionerligt mot de betydande risker som
uppstått på grund av de brister som föranledde tillsynsmyndigheten att besluta om kapitaltillägg.
I de fall som beskrivs under punkt 1 d ska kapitaltillägget vara proportionerligt mot de betydande risker som
uppstått på grund av de avvikelser som avses i den punkten.”
c) Punkt 6 ska ersättas med följande:
”6.
Kommissionen ska anta delegerade akter enligt artikel 301a för att ytterligare specificera de omständighet
er under vilka ett krav på kapitaltillägg kan föreläggas.
7.
Kommissionen ska anta delegerade akter enligt artikel 301a för att ytterligare specificera metoderna för
beräkningen av kapitaltillägg.
8.
För att säkerställa enhetliga villkor för tillämpning med avseende på denna artikel ska Eiopa utarbeta förslag
till tekniska standarder för genomförande av förfaranden för beslut om att fastställa, beräkna och upphäva kapi
taltillägg.
Eiopa ska överlämna de förslagen till tekniska standarder för genomförande till kommissionen senast den
30 september 2015.
Kommissionen ska ges befogenhet att i enlighet med artikel 15 i förordning (EU) nr 1094/2010 anta de tekniska
standarder för genomförande som avses i första stycket.”
22.5.2014
L 153/15
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2015/16:9
Bilaga 2
823
9. I artikel 38.2 ska följande stycken läggas till:
”Om en tillsynsmyndighet har underrättat den berörda myndigheten i tjänsteleverantörens medlemsstat om att den
kommer att utföra kontroll på plats i enlighet med denna punkt, eller om den utför en kontroll på plats i enlighet
med första stycket och denna tillsynsmyndighet i praktiken inte har möjlighet att utöva sin rätt att utföra denna kon
troll på plats, får tillsynsmyndigheten hänskjuta ärendet till Eiopa och begära myndighetens hjälp i enlighet med arti
kel 19 i förordning (EU) nr 1094/2010. I detta fall får Eiopa agera i enlighet med de befogenheter den tilldelats
genom samma artikel.
I enlighet med artikel 21 i förordning (EU) nr 1094/2010 ska Eiopa ha rätt att delta i kontroller på plats, om dessa
utförs gemensamt av två eller flera tillsynsmyndigheter.”
10. Artikel 44 ska ändras på följande sätt:
a) I punkt 2 ska följande stycke läggas till:
”Om försäkrings- eller återförsäkringsföretag tillämpar den matchningsjustering som avses i artikel 77b eller den
volatilitetsjustering som avses i artikel 77d ska de upprätta en likviditetsplan för inkommande och utgående
kassaflöden när det gäller de tillgångar och skulder som omfattas av de justeringarna.”
b) Följande punkt ska införas:
”2a.
När det gäller förvaltning av tillgångar och skulder ska försäkrings- och återförsäkringsföretag regelbundet
bedöma följande:
a) Hur känsliga deras försäkringstekniska avsättningar och medräkningsbara kapitalbasmedel är för de anta
ganden som ligger till grund för de riskfria räntesatser för relevanta durationer som avses i artikel 77a.
b) Om den matchningsjustering som avses i artikel 77b tillämpas
i) hur känsliga deras försäkringstekniska avsättningar och medräkningsbara kapitalbasmedel är för de anta
ganden som ligger till grund för beräkningen av matchningsjusteringen, inbegripet beräkningen av den
grundläggande räntedifferens (spreaden) som avses i artikel 77c.1 b, och de eventuella effekterna av en
tvångsförsäljning av tillgångar på deras medräkningsbara kapitalbasmedel,
ii) hur känsliga deras försäkringstekniska avsättningar och medräkningsbara kapitalbasmedel är för ändringar
i sammansättningen av portföljen med avsatta tillgångar,
iii) effekterna av minskningen av matchningsjusteringen till noll.
c) Om den volatilitetsjustering som avses i artikel 77d tillämpas,
i) hur känsliga deras försäkringstekniska avsättningar och medräkningsbara kapitalbasmedel är för de anta
ganden som ligger till grund för beräkningen av volatilitetsjusteringen och de eventuella effekterna av en
tvångsförsäljning av tillgångar på deras medräkningsbara kapitalbasmedel,
ii) effekterna av minskningen av volatilitetsjusteringen till noll.
Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska årligen lägga fram de bedömningar som avses i leden a, b och c i
första stycket för tillsynsmyndigheten som en del av den information som ska rapporteras enligt artikel 35. I det
fall minskningen av matchningsjusteringen eller volatilitetsjusteringen till noll skulle innebära att solvenskapitalk
ravet inte efterlevs, ska företagen även överlämna en analys av de åtgärder det skulle kunna tillämpa i en sådan
situation för att återskapa nivån på den medräkningsbara kapitalbasen enligt solvenskapitalkravet eller för att
reducera riskprofilen för att återupprätta efterlevnaden av solvenskapitalkravet.
Om den volatilitetsjustering som avses i artikel 77d tillämpas, ska det styrdokument för riskhantering som avses
i artikel 41.3 innehålla en policy för kriterierna för tillämpningen av volatilitetsjusteringen.”
c) Följande punkt ska införas:
”4a.
För att undvika ett alltför stort utnyttjande av externa ratinginstitut vid utnyttjande av extern kreditvär
dering för beräkning av de försäkringstekniska avsättningarna och solvenskapitalkravet, ska försäkrings- och åter
försäkringsföretag som en del av sin riskhantering bedöma huruvida de externa kreditvärderingarna är korrekta
genom att använda ytterligare värderingar när det är möjligt, i syfte att undvika ett mekaniskt beroende av
externa värderingar.
22.5.2014
L 153/16
Europeiska unionens officiella tidning
SV
824
Prop. 2015/16:9
Bilaga 2
För att säkerställa enhetliga villkor vid tillämpningen av denna punkt ska Eiopa utarbeta förslag till tekniska stan
darder för genomförande av förfaranden för att bedöma externa kreditvärderingar.
Eiopa ska överlämna de förslagen till tekniska standarder för genomförande till kommissionen senast den 30 juni
2015.
Kommissionen ska ges befogenhet att i enlighet med artikel 15 i förordning (EU) nr 1094/2010 anta de tekniska
standarder för genomförande som avses i andra stycket.”
11. I artikel 45 ska följande punkt läggas till:
”2a.
Om försäkrings- eller återförsäkringsföretaget tillämpar den matchningsjustering som avses i artikel 77b, den
volatilitetsjustering som avses i artikel 77d eller de övergångsåtgärder som fastställs i artiklarna 308c och 308d, ska
de utföra den bedömning av efterlevnad av kapitalkraven som avses i punkt 1 b både genom att beakta och inte
beakta de justeringarna och övergångsåtgärderna.”
12. Artikel 50 ska ersättas med följande:
”Artikel 50
Delegerade akter och tekniska standarder för tillsyn
1.
Kommissionen ska anta delegerade akter enligt artikel 301a för att ytterligare specificera följande:
a) Delarna i de system som avses i artiklarna 41, 44, 46 och 47, särskilt de områden som ska tas upp i försäkrings-
och återförsäkringsföretagens styrdokument för ALM-tekniker och placeringar som avses i artikel 44.2.
b) De funktioner som avses i artiklarna 44, 46, 47 och 48.
2.
För att säkerställa en konsekvent harmonisering när det gäller detta avsnitt ska Eiopa, om inte annat följer av
artikel 301b, utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn för att närmare specificera följande:
a) Kraven i artikel 42 och de företagsfunktioner som berörs av dem.
b) Villkor för uppdragsavtal, särskilt till tjänsteleverantörer i tredjeländer.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för tillsyn som avses i första stycket i enlighet
med artiklarna10–14 i förordning (EU) nr 1094/2010.
3.
För att säkerställa en konsekvent harmonisering när det gäller den bedömning som avses i artikel 45.1 a ska
Eiopa, om inte annat följer av artikel 301b, utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn för att ytterligare
specificera delarna av denna bedömning.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för tillsyn som avses i första stycket i enlighet
med artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1094/2010.”
13. Artikel 51 ska ändras på följande sätt:
a) Följande punkt ska införas:
”1a.
Om den matchningsjustering som avses i artikel 77b tillämpas, ska den beskrivning som avses i punkt 1 d
inkludera en beskrivning av matchningsjusteringen och den portfölj med förpliktelser och avsatta tillgångar på
vilken matchningsjusteringen tillämpas, samt en kvantifiering av vilka effekter en ändring av matchningsjuster
ingen till noll får på företagets finansiella position.
Den beskrivning som avses i punkt 1 d ska också inkludera en förklaring om huruvida den volatilitetsjustering
som avses i artikel 77d tillämpas av företaget och en kvantifiering av vilka effekter en ändring av matchningsjus
teringen till noll får på företagets finansiella position.”
22.5.2014
L 153/17
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2015/16:9
Bilaga 2
825
b) I punkt 2 ska tredje stycket ersättas med följande:
”Medlemsstaterna får dock – utan att detta påverkar andra offentliggöranden som är obligatoriska enligt andra
rättsliga och administrativa krav – föreskriva att även om solvenskapitalkravet i punkt 1 e ii offentliggörs behöver
inte kapitaltillägget, eller effekten av de specifika parametrar som försäkrings- eller återförsäkringsföretaget måste
använda i enlighet med artikel 110, offentliggöras separat under en övergångsperiod som löper ut senast den 31
december 2020.”
14. Artikel 52 ska ersättas med följande:
”Artikel 52
Information till och rapporter från Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten
1.
Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 35 i förordning (EU) nr 1094/2010 ska medlemsstaterna begära
att tillsynsmyndigheterna årligen ska lämna följande uppgifter till Eiopa:
a) Genomsnittligt kapitaltillägg per företag och fördelningen av det kapitaltillägg som tillsynsmyndigheten ålagt
under det föregående året, uttryckt i procent av solvenskapitalkravet och med separat redovisning för
i) försäkrings- och återförsäkringsföretag,
ii) livförsäkringsföretag,
iii) skadeförsäkringsföretag,
iv) försäkringsföretag som bedriver både livförsäkrings- och skadeförsäkringsverksamhet,
v) återförsäkringsföretag.
b) För var och en av de uppgifter som anges i led a i denna punkt: andelen av kapitaltillägg som ålagts enligt arti
kel 37.1 a, b respektive c.
c) Antalet försäkrings- och återförsäkringsföretag som utnyttjar begränsningen av den regelbundna tillsynsrappor
teringen och antalet försäkrings- och återförsäkringsföretag som utnyttjar det undantag från kravet på rappor
tering där tillgångarna redovisas post för post som avses i artikel 35.6 och 35.7, tillsammans med deras respek
tive volymer när det gäller kapitalkrav, premier, försäkringstekniska avsättningar och tillgångar, mätta som en
procentandel av den totala volymen av medlemsstatens försäkrings- och återförsäkringsföretags kapitalkrav,
premier, försäkringstekniska avsättningar och tillgångar.
d) Antalet grupper som drar nytta av begränsningen av den regelbundna tillsynsrapporteringen och antalet grupper
som drar nytta av det undantag från kravet på rapportering där tillgångarna redovisas post för post som avses i
artikel 254.2, tillsammans med deras respektive volymer när det gäller kapitalkrav, premier, försäkringstekniska
avsättningar och tillgångar, mätta som en procentandel av den totala volymen av alla gruppers kapitalkrav,
premier, försäkringstekniska avsättningar och tillgångar.
2.
Eiopa ska årligen offentliggöra följande uppgifter:
a) Den totala fördelningen av tilläggskapitalet för samtliga medlemsstater, uttryckt i procent av solvenskapitalkravet
och separat redovisat för
i) försäkrings- och återförsäkringsföretag,
ii) livförsäkringsföretag,
iii) skadeförsäkringsföretag,
iv) försäkringsföretag som bedriver livförsäkrings- och skadeförsäkringsverksamhet,
v) återförsäkringsföretag.
22.5.2014
L 153/18
Europeiska unionens officiella tidning
SV
826
Prop. 2015/16:9
Bilaga 2
b) Fördelningen av kapitaltilläggen för varje medlemsstat separat, uttryckt i procent av solvenskapitalkravet, för
samtliga försäkrings- och återförsäkringsföretag i den berörda medlemsstaten.
c) För var och en av de uppgifter som avses i leden a och b i denna punkt andelen av kapitaltillägg som ålagts
enligt artikel 37.1 a, b respektive c.
d) För alla medlemsstater kollektivt, det totala antalet försäkrings- och återförsäkringsföretag och grupper som drar
nytta av begränsningen av den regelbundna tillsynsrapporteringen och det totala antalet försäkrings- och återför
säkringsföretag och grupper som drar nytta av det undantag från kravet på rapportering där tillgångarna redo
visas post för post som avses i artiklarna 35.6 och 35.7 samt 254.2, tillsammans med deras respektive volymer
när det gäller kapitalkrav, premier, försäkringstekniska avsättningar och tillgångar, mätta som en procentandel av
den totala volymen av alla försäkrings- och återförsäkringsföretags och gruppers kapitalkrav, premier, försäk
ringstekniska avsättningar och tillgångar.
e) För varje medlemsstat separat, antalet försäkrings- och återförsäkringsföretag och grupper som drar nytta av
begränsningen av den regelbundna tillsynsrapporteringen och antalet försäkrings- och återförsäkringsföretag och
grupper som drar nytta av det undantag från kravet på rapportering där tillgångarna redovisas post för post som
avses i artiklarna 35.6 och 35.7 samt 254.2, tillsammans med deras respektive volymer när det gäller kapitalkrav,
premier, försäkringstekniska avsättningar och tillgångar, mätta som en procentandel av den totala volymen av
medlemsstatens försäkrings- och återförsäkringsföretags samt gruppers kapitalkrav, premier, försäkringstekniska
avsättningar och tillgångar.
3.
Eiopa ska tillhandahålla de uppgifter som avses i punkt 2 till Europaparlamentet, rådet och kommissionen till
sammans med en rapport som redogör för graden av samstämmighet mellan tillsynsmyndigheternas tillämpning av
krav på kapitaltillägg i de olika medlemsstaterna.”
15. Artikel 56 ska ersättas med följande:
”Artikel 56
Lägesrapport om solvens och finansiell ställning: Delegerade akter och tekniska standarder för genomfö
rande
Kommissionen ska anta delegerade akter enligt artikel 301a för att ytterligare specificera vilka uppgifter som obliga
toriskt ska offentliggöras och tidsfrister för det årliga offentliggörandet av uppgifter i enlighet med avsnitt 3.
För att säkerställa enhetliga villkor för tillämpning av detta avsnitt ska Eiopa utarbeta förslag till tekniska standarder
för genomförande av förfaranden, format och mallar.
Eiopa ska överlämna dessa förslag till tekniska standarder för genomförande till kommissionen senast den 30 juni
2015.
Kommissionen ska ges befogenhet att, i enlighet med artikel 15 i förordning (EU) nr 1094/2010, anta de tekniska
standarder för genomförande som avses i andra stycket.”
16. Artikel 58.8 ska ersättas med följande:
”8.
För att säkerställa en konsekvent harmonisering när det gäller detta avsnitt får Eiopa, utarbeta förslag till
tekniska standarder för tillsyn för att fastställa en uttömmande förteckning över uppgifter som avses i artikel 59.4,
vilken de tilltänkta förvärvarna ska inkludera i sin anmälan, utan att detta påverkar tillämpningen av artikel 58.2.
För att säkerställa en konsekvent harmonisering när det gäller detta avsnitt och för att beakta den framtida utveck
lingen, ska Eiopa, om inte annat följer av artikel 301b, utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn för att
närmare specificera justeringar av kriterierna i artikel 59.1.
Kommissionen ska ges befogenhet att i enlighet med artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1094/2010 anta de
tekniska standarder för tillsyn som avses i första och andra stycket.
9.
För att säkerställa enhetliga villkor för tillämpningen av detta direktiv får Eiopa utarbeta förslag till tekniska
standarder för genomförande av förfaranden, blanketter och mallar för det samråd mellan berörda tillsynsmyndig
heter som avses i artikel 60.
Kommissionen ska ges befogenhet att i enlighet med artikel 15 i förordning (EU) nr 1094/2010 anta de tekniska
standarder för genomförande som avses i första stycket.”
22.5.2014
L 153/19
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2015/16:9
Bilaga 2
827
17. Följande artikel ska införas:
”Artikel 65a
Samarbete med Eiopa
Medlemsstaterna ska se till att tillsynsmyndigheterna samarbetar med Eiopa vid tillämpning av detta direktiv, i
enlighet med förordning (EU) nr 1094/2010.
Medlemsstaterna ska se till att tillsynsmyndigheterna omgående förser Eiopa med alla uppgifter den behöver för att
utföra sina uppgifter i enlighet med förordning (EU) nr 1094/2010.”
18. Följande artikel ska införas:
”Artikel 67a
Europaparlamentets utredningsbefogenheter
Artiklarna 64 och 67 ska inte påverka de undersökningsbefogenheter som Europaparlamentet tilldelats enligt arti
kel 226 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget).”
19. I artikel 69 ska andra stycket ersättas med följande:
”Sådant utlämnande får ske endast då det är nödvändigt för utövande av stabilitetskontroll. Medlemsstaterna ska
dock föreskriva att sådan information som har erhållits med stöd av artikel 65 och artikel 68.1, och information
som erhållits vid kontroll på plats i enlighet med artikel 33 får röjas endast med uttryckligt samtycke av den tillsyn
smyndighet från vilka informationen härrör eller av tillsynsmyndigheten i den medlemsstat i vilken kontrollen på
plats utfördes.”
20. Artikel 70 ska ersättas med följande:
”Artikel 70
Överföring av uppgifter till centralbanker, monetära myndigheter, organ som utövar tillsyn över betal
ningssystem samt Europeiska systemrisknämnden
1.
Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 64–69 får en tillsynsmyndighet överföra uppgifter som är
avsedda för att de ska kunna utföra sina uppgifter till följande:
a) Centralbanker inom Europeiska centralbankssystemet (ECBS), inklusive Europeiska centralbanken (ECB) och
andra organ med liknande uppgifter i deras egenskap av monetära myndigheter, om denna information är rele
vant för utövandet av deras respektive lagstadgade uppdrag, inklusive bedrivandet av monetär politik och tillhan
dahållande av likviditet i detta sammanhang, övervakning av systemen för betalningar, clearing och värdepappers
avveckling, samt för skyddet av det finansiella systemets stabilitet.
b) I förekommande fall, andra nationella offentliga myndigheter som ansvarar för tillsyn över betalningssystem.
c) Europeiska systemrisknämnden (ESRB), som etablerats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU)
nr 1092/2010 (*), om dessa uppgifter är relevanta för utförandet av dess uppgifter.
2.
I en krissituation, inbegripen en sådan krissituation som avses i artikel 18 i förordning (EU) nr 1094/2010,
ska medlemsstaterna tillåta behöriga myndigheter att utan dröjsmål lämna information till centralbankerna inom
ECBS, inklusive ECB, om denna information är relevant för utövandet av deras respektive lagstadgade uppgifter,
inklusive bedrivandet av monetär politik och relaterade åtgärder för att tillföra likviditet, övervakning av systemen
för betalningar, clearing och värdepappersavveckling, och för skyddet av det finansiella systemets stabilitet, samt till
ESRB om denna information är relevant för dess uppgifter.
22.5.2014
L 153/20
Europeiska unionens officiella tidning
SV
828
Prop. 2015/16:9
Bilaga 2
3.
Sådana myndigheter eller organ får också till tillsynsmyndigheterna vidarebefordra sådana uppgifter som dessa
kan behöva enligt artikel 67. Information som tas emot i detta sammanhang ska omfattas av bestämmelserna om
tystnadsplikt enligt detta avsnitt.
(*) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1092/2010 av den 24 november 2010 om makrotillsyn av
det finansiella systemet på EU-nivå och om inrättande av en europeisk systemrisknämnd (EUT L 331,
15.12.2010, s. 1).”
21. Artikel 71 ska ändras på följande sätt:
a) Punkt 2 ska ersättas med följande:
”2.
Medlemsstaterna ska se till att de behöriga myndigheterna vid fullgörandet av sina skyldigheter beaktar
enhetligheten när det gäller tillsynsverktyg och tillsynsrutiner vid tillämpningen av de lagar, förordningar och
administrativa krav som antagits i enlighet med detta direktiv. För detta ändamål ska medlemsstaterna se till att
a) tillsynsmyndigheterna deltar i verksamheten i Eiopa,
b) tillsynsmyndigheterna vidtar alla åtgärder som krävs för att efterleva de riktlinjer och rekommendationer som
utfärdats av Eiopa i enlighet med artikel 16 i förordning (EU) nr 1094/2010 och att de, när de avviker från
dessa, ska ange skälen för detta,
c) tillsynsmyndigheternas nationella mandat inte inkräktar på utövandet av deras skyldigheter som medlemmar i
Eiopa eller enligt detta direktiv.”
b) Punkt 3 ska utgå.
22. I artikel 75 ska punkt 2 ersättas med följande:
”2.
Kommissionen ska anta delegerade akter enligt artikel 301a för att ange vilka metoder och antaganden som
ska användas vid värderingen av tillgångar och skulder enligt punkt 1.
3.
För att säkerställa en konsekvent harmonisering när det gäller värdering av tillgångar och skulder ska Eiopa,
om inte annat följer av artikel 301b, utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn för att specificera följande:
a) I vilken utsträckning de delegerade akter som avses i punkt 2 kräver användning av de internationella redovis
ningsstandarder som antagits av kommissionen i enlighet med förordning (EG) nr 1606/2002 och huruvida de
redovisningsstandarderna är förenliga med den strategi för värdering av tillgångar och skulder som fastställs i
punkterna 1 och 2.
b) De metoder och antaganden som ska användas om marknadsnoteringar antingen inte är tillgängliga eller om
internationella redovisningsstandarder, såsom de antagits av kommissionen i enlighet med förordning (EG)
nr 1606/2002, antingen tillfälligt eller varaktigt är förenliga med den strategi för värdering av tillgångar och
skulder som fastställs i punkterna 1 och 2.
c) De metoder och antaganden som ska användas vid värderingen av tillgångar och skulder som fastställs i punkt 1,
om de delegerade akter som avses i punkt 2 tillåter utnyttjande av alternativa värderingsmetoder.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för tillsyn som avses i första stycket i enlighet
med artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1094/2010.”
23. Följande artiklar ska införas:
”Artikel 77a
Extrapolering av riskfria räntesatser för relevanta durationer
Förfarandet för fastställande av de riskfria räntesatser för relevanta durationer som avses i artikel 77.2 ska utnyttja
och vara förenligt med information från relevanta finansiella instrument. Det fastställandet ska ta hänsyn till rele
vanta finansiella instrument för de löptiderna, om marknaderna för de finansiella instrumenten samt obligationerna
är djupa, likvida och transparenta. För löptider där marknaderna för de relevanta finansiella instrumenten eller för
obligationer inte längre är djupa, likvida och transparenta ska de riskfria räntesatserna för relevanta durationer extra
poleras.
22.5.2014
L 153/21
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2015/16:9
Bilaga 2
829
Den extrapolerade delen av de riskfria räntesatserna för relevanta durationer ska grundas på terminskurser som
konvergerar smidigt från en eller ett antal räntesatser i förhållande till de längsta löptiderna för vilka de relevanta
finansiella instrumenten och obligationerna kan observeras på en djup och likvid marknad, till en slutlig termins
kurs.
Artikel 77b
Matchningsjustering av riskfria räntesatserna för relevanta durationer
1.
Försäkrings- och återförsäkringsföretag får, med tillsynsmyndighetens förhandsgodkännande, tillämpa en
matchningsjustering på de riskfria räntesatserna för relevanta durationer för beräkning av bästa skattning i fråga om
en portfölj med livförsäkringsförpliktelser, inbegripet livräntor som härrör från skadeförsäkrings- eller återförsäk
ringskontrakt, förutsatt att följande villkor är uppfyllda:
a) Försäkrings- eller återförsäkringsföretaget har avsatt en tillgångsportfölj, bestående av obligationer och andra till
gångar med liknande kassaflödesegenskaper, för att täcka bästa skattning för portföljen med försäkrings- och
återförsäkringsförpliktelser och bibehåller denna portfölj under förpliktelsernas livstid, med undantag för syftet
att bevara överensstämmelsen i kassaflödena mellan tillgångar och skulder när kassaflödena har ändrats väsent
ligt.
b) Den portfölj med försäkrings- eller återförsäkringsförpliktelser på vilken matchningsjusteringen tillämpas och
portföljen med avsatta tillgångar identifieras och förvaltas och organiseras separat från försäkringsföretagets
övriga verksamheter, och den avsatta tillgångsportföljen kan inte användas för att täcka förluster som uppstår
inom företagets övriga verksamheter.
c) De förväntade kassaflödena för den avsatta tillgångsportföljen återspeglar vart och ett av de förväntade kassaflö
dena för portföljen med försäkrings- och återförsäkringsförpliktelser i samma valuta, och eventuellt bristande
matchning orsakar inga risker som är väsentliga i förhållande till de inneboende riskerna i den försäkrings- eller
återförsäkringsverksamhet på vilken matchningsjusteringen tillämpas.
d) De underliggande kontrakten i portföljen med försäkrings- eller återförsäkringsförpliktelser genererar inte fram
tida premiebetalningar.
e) De enda teckningsrisker som är relaterade till portföljen med försäkrings- och återförsäkringsförpliktelser är livs
fallsrisk, kostnadsrisk, omprövningsrisk och dödsfallsrisk.
f) Om den teckningsrisk som är relaterad till portföljen med försäkrings- och återförsäkringsförpliktelser inbegriper
dödsfallsrisk, ska bästa skattningen av portföljen med försäkrings- och livförsäkringsförpliktelser inte öka mer än
5 procent under en dödsfallsriskstress som kalibreras i enlighet med artikel 101.2–101.5
g) De underliggande kontrakten till portföljen med försäkrings- och återförsäkringsförpliktelserna inbegriper inga
valmöjligheter för försäkringstagaren eller inbegriper endast en återköpsoption om återköpsvärdet inte överstiger
värdet på de tillgångar, värderade i enlighet med artikel 75, som täcker försäkrings- och återförsäkringsförpliktel
serna vid den tidpunkt då återköpsoptionen tas i bruk.
h) Kassaflödena för den avsatta tillgångsportföljen är fasta och kan inte ändras av tillgångarnas emittent eller annan
tredje part.
i) Vid tillämpningen av denna punkt ska försäkrings- och återförsäkringsförpliktelserna i ett kontrakt för försäk
rings- och återförsäkringsförpliktelser inte delas upp i olika delar när portföljen med försäkrings- och återförsäk
ringsförpliktelser sammanställs enligt denna artikel.
Utan hinder av led h i första stycket kan försäkrings- eller återförsäkringsföretag använda tillgångar för vilka kassa
flödena är fasta, med undantag för ett inflationsberoende, förutsatt att dessa tillgångar återspeglar de kassaflöden
som inbegriper inflation i portföljen med försäkrings- eller återförsäkringsförpliktelser.
22.5.2014
L 153/22
Europeiska unionens officiella tidning
SV
830
Prop. 2015/16:9
Bilaga 2
I det fall att emittenter eller tredjeparter har rätt att ändra kassaflödena för en tillgång på ett sådant sätt att investe
raren erhåller tillräcklig kompensation för att kunna uppnå samma kassaflöden genom att återinvestera i tillgångar
med likvärdig eller bättre kreditkvalitet ska rätten att ändra kassaflödena inte innebära att tillgångarna inte längre
tillåts ingå i den portfölj som avsatts i enlighet med led h i första stycket.
2.
Försäkrings- eller återförsäkringsföretag som tillämpar matchningsjusteringen på en portfölj med försäkrings-
eller återförsäkringsförpliktelser ska inte återgå till en metod som inte inkluderar en matchningsjustering. Om ett
försäkrings- eller återförsäkringsföretag som tillämpar matchningsjustering inte längre kan uppfylla villkoren i punkt
1 ska det omedelbart informera tillsynsmyndigheten och vidta nödvändiga åtgärder för att på nytt säkra efterlev
naden av de villkoren. Om företaget inte har möjlighet att inom två månader från och med den dag då det inte
längre uppfyllde villkoren, på nytt säkra efterlevnaden av de villkoren, ska det upphöra att tillämpa matchningsjus
teringen på sina försäkrings- eller återförsäkringsförpliktelser och ska inte tillämpa justeringen under en period på
ytterligare 24 månader.
3.
Matchningsjusteringen ska inte tillämpas i fråga om försäkrings- eller återförsäkringsförpliktelser om de riskfria
räntesatserna för relevanta durationer för beräkning av bästa skattning för de förpliktelserna inbegriper en volatili
tetsjustering enligt artikel 77d eller övergångsåtgärder för riskfria räntesatser enligt artikel 308c.
Artikel 77c
Beräkning av matchningsjusteringen
1.
För varje valuta ska den matchningsjustering som avses i artikel 77b beräknas i enlighet med följande prin
ciper:
a) Matchningsjusteringen ska motsvara skillnaden mellan följande:
i) Den årliga effektiva räntesatsen, beräknad som en enda diskonteringssats som, när den tillämpas på kassaflö
dena för portföljen med försäkrings- eller återförsäkringsförpliktelser, ger ett värde som är lika stort som
värdet i enlighet med artikel 75 på portföljen med avsatta tillgångar.
ii) Den årliga effektiva räntesatsen, beräknad som en enda diskonteringssats som, när den tillämpas på kassaflö
dena för portföljen med försäkrings- eller återförsäkringsförpliktelser, ger ett värde som är lika stort som bästa
skattningen för portföljen med försäkrings- eller återförsäkringsförpliktelser om pengarnas tidsvärde beaktas
med tillämpning av riskfria basräntesatser för durationerna.
b) Matchningsjusteringen ska inte inkludera den grundläggande räntedifferens som återspeglar försäkrings- eller
återförsäkringsföretagets risker.
c) Utan att det påverkar tillämpningen av led a ska den grundläggande räntedifferensen vid behov ökas för att säkra
att matchningsjusteringen för tillgångar med lägre än fullgod kreditvärdighet inte överstiger matchningsjuster
ingen för tillgångar med fullgod kreditvärdighet (investment grade) med samma löptid och av samma tillgång
sklass.
d) Utnyttjandet av externa kreditvärderingar vid beräkningen av matchningsjusteringen ska vara i enlighet med arti
kel 111.1 n.
2.
Vid tillämpningen av punkt 1 b ska följande gälla för den grundläggande räntedifferensen:
a) Den ska motsvara summan av
i) den kreditspread som motsvarar sannolikheten för fallissemang bland tillgångarna,
ii) den kreditspread som motsvarar den förväntade förlust som följer av en nedgradering av tillgångarna.
b) För exponeringar mot medlemsstaternas nationella regeringar eller centralbanker ska den inte vara lägre än 30
procent av det långfristiga genomsnittet av räntespreaden över de riskfria räntesatserna för tillgångar med samma
löptid och kreditkvalitet och av samma tillgångsklass, enligt vad som kan observeras på de finansiella markna
derna.
22.5.2014
L 153/23
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2015/16:9
Bilaga 2
831
c) För andra exponeringar än mot medlemsstaternas nationella regeringar och centralbanker ska den inte vara lägre
än 35 procent av det långfristiga genomsnittet av räntespreaden över de riskfria räntesatserna för tillgångar med
samma löptid och kreditkvalitet och av samma tillgångsklass, enligt vad som kan observeras på finansiella mark
naderna.
Sannolikheten för fallissemang som avses i led a i i första stycket ska baseras på långfristig statistik över fallissemang
som är relevant för tillgångarna med avseende på deras löptid, kreditkvalitet och tillgångsklass.
Om ingen tillförlitlig kreditspread kan härledas från den statistik som avses i andra stycket ska den grundläggande
räntedifferensen vara lika stor som den andel av det långfristiga genomsnittet av räntespreaden över de riskfria ränte
satserna som anges i leden b och c.
Artikel 77d
Volatilitetsjustering av riskfria räntesatser för relevanta durationer
1.
Medlemsstaterna får kräva att tillsynsmyndigheterna ger ett förhandsgodkännande för försäkrings- och återför
säkringsföretags tillämpning av en volatilitetsjustering på de riskfria räntesatserna för relevanta durationer för beräk
ning av den bästa skattning som avses i artikel 77.2.
2.
För varje relevant valuta ska volatilitetsjusteringen av de riskfria räntesatserna för relevanta durationer grundas
på räntedifferensen mellan den räntesats som kan fås för tillgångar som ingår i en referensportfölj för den valutan
och de riskfria basräntesatserna för relevanta durationer för den valutan.
Referensportföljen för en valuta ska vara representativ för de tillgångar som är uttryckta i den valutan och i vilka
försäkrings- och återförsäkringsföretag investerar för att täcka bästa skattning för försäkrings- och återförsäkringsför
pliktelser uttryckta i den valutan.
3.
Omfattningen av volatilitetsjusteringen av riskfria räntesatser ska motsvara 65 procent av den riskkorrigerade
valutaspreaden.
Den riskkorrigerade valutaspreaden ska beräknas som skillnaden mellan den spread som avses i punkt 2 och den
andel av denna spread som kan tillskrivas en realistisk bedömning av förväntade förluster eller oförutsedda kredit-
eller andra risker för tillgångarna.
Volatilitetsjusteringen ska endast tillämpas på de riskfria räntesatserna för relevanta durationer som inte härletts
genom extrapolering i enlighet med artikel 77a. Extrapoleringen av de riskfria räntesatserna för relevanta durationer
ska baseras på de justerade riskfria räntesatserna.
4.
För varje relevant land ska volatilitetsjusteringen av de riskfria räntesatser som avses i punkt 3 för detta lands
valuta, före tillämpningen av 65 procentsfaktorn, ökas med skillnaden mellan den riskkorrigerade landsspreaden
och två gånger den riskkorrigerade valutaspreaden, om denna differens är positiv och den riskkorrigerade lands
spreaden är högre än 100 räntepunkter. Den ökade volatilitetsjusteringen ska tillämpas på beräkningen av bästa
skattning för försäkrings- och återförsäkringsförpliktelser i fråga om produkter som sålts på detta lands försäkrings
marknad. Den riskkorrigerade landsspreaden beräknas på samma sätt som den riskkorrigerade valutaspreaden för
detta lands valuta, men baseras på en referensportfölj som är representativ för de tillgångar i vilka försäkrings- och
återförsäkringsföretag investerar för att täcka bästa skattning för försäkrings- och återförsäkringsförpliktelser av pro
dukter som sålts på detta lands försäkringsmarknad och som är uttryckta i det landets valuta.
5.
Volatilitetsjusteringen ska inte tillämpas i fråga om försäkringsförpliktelser om de riskfria räntesatserna för rele
vanta durationer för beräkning av bästa skattning för dessa förpliktelser inbegriper en matchningsjustering enligt ar
tikel 77b.
6.
Genom undantag från artikel 101 ska solvenskapitalkravet inte täcka risker för förlust av primärkapital till
följd av ändringar av volatilitetsjusteringen.
22.5.2014
L 153/24
Europeiska unionens officiella tidning
SV
832
Prop. 2015/16:9
Bilaga 2
Artikel 77e
Tekniska uppgifter som tillhandahålls av Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten
1.
Eiopa ska för varje relevant valuta fastställa och offentliggöra följande tekniska uppgifter minst en gång per
kvartal:
a) Riskfria räntesatser för relevanta durationer för att beräkna bästa skattning som avses i artikel 77.2, utan någon
matchnings- eller volatilitetsjustering.
b) För varje relevant duration, kreditkvalitet och tillgångsklass, en grundläggande räntedifferens för beräkning av
den matchningsjustering som avses i artikel 77c.1 b.
c) För varje relevant nationell försäkringsmarknad, en volatilitetsjustering av de riskfria räntesatser för relevanta
durationer som avses i artikel 77d.1.
2.
I syfte att säkerställa enhetliga villkor för beräkning av försäkringstekniska avsättningar och kapitalbasmedel
får kommissionen anta genomförandeakter, i vilka det för varje relevant valuta anges de tekniska uppgifter som
avses i punkt 1. I de genomförandeakterna ska den informationen utnyttjas.
Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det rådgivande förfarande som avses i artikel 301.2.
Vid vederbörligen motiverade och tvingande skäl till skyndsamhet i fråga om tillgängligheten av de riskfria räntesat
serna för relevanta durationer, ska kommissionen anta genomförandeakter med omedelbar verkan i enlighet med
det förfarande som avses i artikel 301.3.
3.
När de tekniska uppgifter som avses i punkt 1 antas av kommissionen i enlighet med punkt 2 ska försäkrings-
och återförsäkringsföretag utnyttja dessa tekniska uppgifter för att beräkna bästa skattning i enlighet med artikel 77,
matchningsjusteringen i enlighet med artikel 77c och volatilitetsjusteringen i enlighet med artikel 77d.
När det gäller valutor och nationella marknader där den justering som avses i punkt 1 c inte anges i de genomföran
deakter som avses i punkt 2, ska ingen volatilitetsjustering tillämpas på riskfria räntesatser för relevanta durationer
för beräkning av bästa skattning.
Artikel 77f
Översyn av långsiktiga garantiåtgärder och aktieriskåtgärder
1.
Eiopa ska årligen, fram till den 1 januari 2021, rapportera till Europaparlamentet, rådet och kommissionen
om effekterna av tillämpningen av artiklarna 77a–77e och 106, 138.4 och 304, 308c och 308d, inbegripet de dele
gerade akter eller genomförandeakter som antagits enligt dessa artiklar.
Tillsynsmyndigheterna ska under denna period årligen lämna följande uppgifter till Eiopa:
a) Tillgången till långsiktiga garantier i försäkringsprodukter på deras nationella marknader och försäkrings- och
återförsäkringsföretagens beteende som långsiktiga investerare.
b) Antalet försäkrings- och återförsäkringsföretag som tillämpar matchningsjusteringen, volatilitetsjusteringen,
förlängningen av återhämtningsplanen i enlighet med artikel 138.4, undergruppen durationsbaserade aktiekurs
risker och de övergångsåtgärder som fastställs i artiklarna 308c och 308d.
c) Effekterna av matchningsjusteringen, volatilitetsjusteringen, den symmetriska justeringen av kapitalkravet för
aktier, undergruppen durationsbaserade aktiekursrisker och de övergångsåtgärder som fastställs i artiklarna 308c
och 308d på försäkrings- och återförsäkringsföretag, både på nationell nivå och i anonym form för varje enskilt
företag.
d) Effekterna av matchningsjusteringen, volatilitetsjusteringen, den symmetriska justeringen av kapitalkravet för
aktier och undergruppen durationsbaserade aktiekursrisker på försäkrings- och återförsäkringsföretags investe
ringsbeteende och huruvida de tillämpar otillbörlig nedsättning av kapitalkravet.
22.5.2014
L 153/25
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2015/16:9
Bilaga 2
833
e) Effekterna av förlängningar av återhämtningsperioden i enlighet med artikel 138.4 på försäkrings- och återförsäk
ringsföretagens insatser för att återskapa nivån på den medräkningsbara kapitalbas som täcker solvenskapitalk
ravet eller för att reducera riskprofilen för att efterleva solvenskapitalkravet.
f) Om försäkrings- och återförsäkringsföretag tillämpar de övergångsåtgärder som anges i artiklarna 308c och
308d, huruvida de efterlever de infasningsplaner som avses i artikel 308e och utsikterna för ett minskat beroende
av dessa övergångsåtgärder, inbegripet åtgärder som har vidtagits eller förväntas vidtas av företagen och tillsyn
smyndigheterna, med beaktande av den berörda medlemsstatens lagstiftning.
2.
Eiopa ska när så är lämpligt, efter samråd med ESRB och efter ett offentligt samråd, ge kommissionen ett
yttrande om utvärderingen av tillämpningen av artiklarna 77a–77e och 106, 138.4 och 304, 308c och 308d, inbe
gripet de delegerade akter eller genomförandeakter som antagits enligt dessa artiklar. Den utvärderingen ska göras
med avseende på tillgången till långsiktiga garantier i försäkringsprodukter, försäkrings- och återförsäkringsföreta
gens beteende som långsiktiga investerare och, mer generellt, den finansiella stabiliteten.
3.
På basis av det yttrande som överlämnats av Eiopa som avses i punkt 2 ska kommissionen till Europaparla
mentet och rådet överlämna en rapport senast den 1 januari 2021 eller tidigare, om så är lämpligt. Rapporten ska
särskilt fokusera på effekterna för
a) skydd av försäkringstagare,
b) de europeiska försäkringsmarknadernas stabilitet och sätt att fungera,
c) den inre marknaden och särskilt konkurrenskraften och lika villkor på de europeiska försäkringsmarknaderna,
d) den utsträckning i vilken försäkrings- och återförsäkringsföretag fortsätter att verka som långsiktiga investerare,
e) tillgången på och prissättningen av livränteprodukter,
f) tillgången på och prissättningen av konkurrerande produkter,
g) försäkringsföretagens långsiktiga investeringsstrategier i fråga om produkter på vilka artiklarna 77b och 77c
tillämpas i förhållande till strategier för andra långsiktiga garantier,
h) konsumentval och konsumenternas riskmedvetenhet,
i) diversifieringsgraden inom försäkringsverksamheten och försäkrings- och återförsäkringsföretagens tillgångsport
följ,
j) den finansiella stabiliteten.
Rapporten ska dessutom bygga på tillsynserfarenhet när det gäller tillämpningen av artiklarna 77a–77e och 106,
138.4 och 304, 308c och 308d, inbegripet de delegerade akter eller genomförandeakter som antagits enligt dessa
artiklar.
4.
Kommissionens rapport ska vid behov åtföljas av lagstiftningsförslag.”
24. Artikel 86 ska ersättas med följande:
”Artikel 86
Delegerade akter och tekniska standarder för tillsyn och genomförande
1.
Kommissionen ska anta delegerade akter enligt artikel 301a för att fastställa följande:
a) Försäkringsmatematiska och statistiska metoder för att beräkna bästa skattning enligt artikel 77.2.
b) Metoder, principer och tekniker för att fastställa de riskfria räntesatser för relevanta durationer som ska användas
vid beräkningen av bästa skattning enligt artikel 77.2.
22.5.2014
L 153/26
Europeiska unionens officiella tidning
SV
834
Prop. 2015/16:9
Bilaga 2
c) De omständigheter under vilka de försäkringstekniska avsättningarna ska beräknas som en helhet respektive som
summa av en bästa skattning och en riskmarginal och de metoder som ska användas då de försäkringstekniska
avsättningarna beräknas som en helhet som avses i artikel 77.4.
d) De metoder och antaganden som ska användas vid beräkningen av riskmarginalen, däribland bestämningen av
det belopp av medräkningsbara kapitalbasmedel som krävs för att säkra försäkrings- och återförsäkringsförplik
telser och kalibreringen av kapitalkostnadstillägget som avses i artikel 77.5.
e) De klasser på vilka försäkrings- och återförsäkringsförpliktelser ska fördelas för beräkningen av de försäkringstek
niska avsättningarna som avses i artikel 80.
f) De standarder som ska uppfyllas i fråga om lämpligheten, fullständigheten och riktigheten av data som används
vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna och de specifika omständigheter under vilka det vore
lämpligt att använda lämpliga approximationer, inklusive individuella beräkningsmetoder för beräkning av bästa
skattning som avses i artikel 82.
g) Specifikationer avseende de krav som anges i artikel 77b.1, inbegripet de metoder, antaganden och standardpara
metrar som ska användas vid beräkning av effekterna av den dödsfallsriskstress som avses i artikel 77b.1 e.
h) Specifikationer avseende de krav som anges i artikel 77c, inbegripet de antaganden och metoder som ska
användas vid beräkning av matchningsjusteringen och den grundläggande räntedifferensen.
i) Metoder och antaganden för beräkning av den volatilitetsjustering som avses i artikel 77d, inbegripet en formel
för beräkning av den spread som avses i punkt 2 i den artikeln.
2.
För att säkerställa en konsekvent harmonisering när det gäller metoder för beräkningen av försäkringstekniska
avsättningar ska Eiopa, om inte annat följer av artikel 301b, utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn för
att närmare specificera följande:
a) De metoder som ska användas vid beräkningen av den anpassning med hänsyn till risken för motpartsfallisse
mang som avses i artikel 81 och som är avsedd att täcka förväntade förluster till följd av sådant fallissemang.
b) I nödvändig utsträckning, förenklade metoder och tekniker för att beräkna de försäkringstekniska avsättningarna
för att se till att de försäkringsmatematiska och statistiska metoder som avses i leden a och d står i proportion till
arten, omfattningen och komplexiteten av de risker som försäkrings- och återförsäkringsföretagen tar på sig,
inbegripet captivebolag för försäkring eller återförsäkring.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för tillsyn som avses i första stycket i enlighet
med artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1094/2010.
3.
För att säkerställa enhetliga villkor för tillämpning av artikel 77b, ska Eiopa utarbeta förslag till tekniska stan
darder för genomförande av förfaranden för godkännande av tillämpningen av en matchningsjustering enligt
artikel 77b.1.
Eiopa ska överlämna dessa förslag till tekniska standarder för genomförande till kommissionen senast den 31 oktober
2014.
Kommissionen ska ges befogenhet att i enlighet med artikel 15 i förordning (EU) nr 1094/2010 anta dessa tekniska
standarder för tillsyn.”
25. Artikel 92 ska ändras på följande sätt:
a) Titeln ska ersättas med följande:
”Delegerade akter och tekniska standarder för tillsyn och genomförande”
b) Punkt 1 ska ersättas med följande:
”1.
För att säkerställa en konsekvent harmonisering när det gäller fastställandet av kapitalbasmedel ska Eiopa,
om inte annat följer av artikel 301b, utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn för att specificera kriteri
erna för tillsynsmyndigheternas godkännande av tilläggskapital i enlighet med artikel 90.
22.5.2014
L 153/27
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2015/16:9
Bilaga 2
835
Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för tillsyn som avses i första stycket i enlighet
med artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1094/2010.
1a.
Kommissionen ska anta delegerade akter enligt artikel 301a för att specificera behandlingen av ägarin
tressen enligt artikel 212.2 tredje stycket, i finansiella institut och kreditinstitut avseende fastställandet av kapital
basen.”
c) Följande punkt ska läggas till:
”3.
För att säkerställa enhetliga villkor för tillämpningen av artikel 90 ska Eiopa utarbeta förslag till tekniska
standarder för genomförande av förfaranden för tillsynsmyndigheternas godkännande av tilläggskapital.
Eiopa ska överlämna de förslagen till tekniska standarder för genomförande till kommissionen senast den
31 oktober 2014.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för genomförande som avses i första stycket i
enlighet med artikel 15 i förordning (EU) nr 1094/2010.”
26. Artikel 97 ska ersättas med följande:
”Artikel 97
Delegerade akter och tekniska standarder för tillsyn
1.
Kommissionen ska anta delegerade akter enligt artikel 301a för att fastställa en förteckning över kapitalbas
poster, inklusive dem som avses i artikel 96, som bedöms uppfylla kriterierna i artikel 94 med en fullständig redo
visning för varje post av de egenskaper som har legat till grund för klassificeringen.
2.
För att säkerställa en konsekvent harmonisering när det gäller klassificering av kapitalbasmedel ska Eiopa, om
inte annat följer av artikel 301b, utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn för att specificera de metoder
som tillsynsmyndigheterna ska tillämpa vid godkännandeförfarandet för bedömningar och klassificeringar av poster
som ingår i de egna medlen och som inte ingår i den förteckning som avses i punkt 1.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för tillsyn som avses i första stycket i enlighet
med artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1094/2010.
Kommissionen ska regelbundet se över och vid behov uppdatera den förteckning som avses i punkt 1 med hänsyn
till marknadsutvecklingen.”
27. Artikel 99 ska ersättas med följande:
”Artikel 99
Delegerade akter avseende medräkningsbara kapitalbasmedel
Kommissionen ska anta delegerade akter enligt artikel 301a för att fastställa följande:
a) De kvantitativa gränsvärden som avses i artikel 98.1 och 98.2.
b) De justeringar som bör göras för att återspegla den bristande möjligheten att överföra de kapitalbasposter som
enbart kan användas för att täcka förluster som uppstår från ett särskilt skuldsegment eller från särskilda risker
(separata fonder).”
28. Följande artikel ska införas:
”Artikel 109a
Harmoniserade tekniska uppgifter till standardformler
1.
Vid tillämpning av beräkningen av solvenskapitalkravet i enlighet med standardformeln ska ESA-myndighe
terna via den gemensamma kommittén utarbeta förslag till tekniska standarder för genomförande av placeringen av
externa ratinginstituts (ECAI) kreditvärderingar på en objektiv skala för kreditkvalitet genom tillämpning av de
kreditkvalitetsvärden som specificeras i enlighet med artikel 111.1 n.
22.5.2014
L 153/28
Europeiska unionens officiella tidning
SV
836
Prop. 2015/16:9
Bilaga 2
ESA-myndigheternas gemensamma kommitté ska överlämna dessa förslag till tekniska standarder till kommissionen
senast den 30 juni 2015.
Kommissionen ska ges befogenhet att i enlighet med artikel 15 i förordning (EU) nr 1094/2010 anta de tekniska
standarder för genomförande som avses i första stycket.
2.
För att säkerställa enhetliga villkor för tillämpningen av denna artikel och i syfte att förenkla beräkningen av
den marknadsriskmodul som avses i artikel 105.5, förenkla beräkningen av den motpartsriskmodul som avses i arti
kel 105.6, utvärdera de riskreducerande tekniker som avses i artikel 101.5 och beräkna försäkringstekniska avsätt
ningar, ska Eiopa utarbeta tekniska standarder för genomförande av
a) förteckningar över de regionala och lokala självstyrelseorgan vilkas exponeringar ska behandlas som exponer
ingar mot den centrala regeringen i den jurisdiktion där de är etablerade, förutsatt att det inte förekommer några
skillnader i risk mellan sådana exponeringar på grund av de regionala regeringarnas och lokala myndigheternas
särskilda beskattningsrätt, och att det finns särskilda institutionella ordningar som minskar risken för fallisse
mang,
b) det aktieindex som avses i artikel 106.2, i enlighet med de detaljerade kriterier som fastställs i artikel 111.1 c
och o,
c) de justeringar som ska göras för valutor som är knutna till euron i undergruppen valutarisk i artikel 105.5, i
enlighet med de detaljerade kriterier för justeringar av de valutor som är knutna till euron i syfte att förenkla
beräkningen av undergruppen valutarisk, såsom den fastställs i artikel 111.1 p.
Eiopa ska överlämna de förslagen till tekniska standarder för genomförande till kommissionen senast den 30 juni
2015.
Kommissionen ska ges befogenhet att i enlighet med artikel 15 i förordning (EU) nr 1094/2010 anta de tekniska
standarder för tillsyn som avses i första stycket.
3.
Eiopa ska minst en gång per kvartal offentliggöra tekniska uppgifter som inbegriper information om den
symmetriska justering som avses i artikel 106.
4.
För att säkerställa enhetliga villkor för tillämpningen av denna artikel och i syfte att underlätta beräkningen av
den teckningsriskmodul för sjukförsäkring som avses i artikel 105.4 ska Eiopa utarbeta förslag till tekniska stan
darder för genomförande, med beaktande av de beräkningar som gjorts av tillsynsmyndigheterna i de berörda
medlemsstaterna, av standardavvikelser när det gäller medlemsstaternas särskilda nationella lagstiftningsåtgärder
som gör det möjligt för försäkrings- och återförsäkringsföretag att dela utbetalningar vid försäkringsfall gällande
hälsorisk och som uppfyller kriterierna i punkt 5 och alla ytterligare kriterier som fastställts genom delegerade akter.
Eiopa ska överlämna dessa förslag till tekniska standarder för genomförande till kommissionen senast den 30 juni
2015.
Kommissionen ska ges befogenhet att i enlighet med artikel 15 i förordning (EU) nr 1094/2010 anta de tekniska
standarder för genomförande som avses i första stycket.
5.
De tekniska standarder för genomförande som avses i punkt 4 ska endast tillämpas på de av medlemsstaternas
nationella lagstiftningsåtgärder som ger försäkrings- och återförsäkringsföretag möjlighet att dela utbetalningar vid
försäkringsfall gällande hälsorisk och som uppfyller följande kriterier:
a) Mekanismen för delning av anspråk ska vara transparent och till fullo specificerad före den årsperiod till vilken
den hänför sig.
b) Mekanismen för delning av anspråk, antalet försäkringsföretag som deltar i systemet för utjämning av hälsorisker
(Health Risk Equalisation System – HRES) och riskkaraktären hos den affärsverksamhet som omfattas av HRES ska,
för varje företag som deltar i HRES, säkerställa att volatiliteten hos de årliga förlusterna inom den affärsverk
samhet som omfattas av HRES avsevärt minskas genom detta system, både avseende premier och avseende
reservrisk.
22.5.2014
L 153/29
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2015/16:9
Bilaga 2
837
c) Den sjukförsäkring som omfattas av HRES ska vara obligatorisk och fungera helt eller delvis som ett alternativ till
det skydd vid sjukdom som ingår i det lagstadgade socialförsäkringssystemet.
d) Vid fallissemang i ett försäkringsföretag som deltar i HRES ska en eller flera medlemsstaters regeringar garantera
att de till fullo tillgodoser försäkringstagarnas anspråk i det försäkringsföretag som omfattas av HRES.
Kommissionen ska anta delegerade akter enligt artikel 301a som anger de ytterligare kriterier som arrangemangen i
de nationella lagstiftningsåtgärderna ska uppfylla, och metod och krav för beräkningen av de standardavvikelser om
avses i punkt 4 i den här artikeln.”
29. Artikel 111 ska ersättas med följande:
”Artikel 111
Delegerade akter och tekniska standarder för tillsyn och genomförande avseende artiklarna 103–109
1.
Kommissionen ska anta delegerade akter enligt artikel 301a för att fastställa följande:
a) En standardformel i enlighet med artiklarna 101 och 103–109.
b) Undergrupper som är nödvändiga eller som mer exakt täcker de risker som omfattas av riskmoduler enligt arti
kel 104 och följande uppdateringar.
c) Metoder, antaganden och standardparametrar som ska kalibreras till den konfidensnivå som avses i artikel 101.3
och som ska tillämpas vid beräkningen av var och en av de riskmoduler eller undergrupper inom ramen för det
primära solvenskapitalkravet som fastställs genom artiklarna 104, 105 och 304, mekanismen för symmetrisk
justering och den lämpliga tidsperioden, uttryckt i månader, i enlighet med artikel 106 samt det lämpliga sättet
för att integrera metoden i artikel 304 i solvenskapitalkravet beräknat i enlighet med standardformeln.
d) Korrelationsparametrarna, om nödvändigt inklusive parametrarna i bilaga IV samt förfarandena för att uppdatera
dessa parametrar.
e) För försäkrings- och återförsäkringsföretag som använder riskreduceringstekniker: metoder och antaganden som
ska användas vid bedömningen av förändringar av berörda företags riskprofil och vid justeringar av beräkningen
av solvenskapitalkravet.
f) Kvalitativa kriterier som de riskreduceringstekniker som avses i led e ska uppfylla för att säkerställa att respek
tive risk faktiskt har överförts till tredje part.
fa) Den metod och de parametrar som ska användas för att bedöma kapitalkravet för motpartsrisk i fall av exponer
ingar mot kvalificerade centrala motparter; de parametrarna säkerställer konsekvens med behandlingen av
sådana exponeringar för kreditinstitut och finansinstitut i den mening som avses i artikel 4.1.1 och 4.1.26 i
förordning (EU) nr 575/2013.
g) Metoder och parametrar för bedömningen av kapitalkravet för operativ risk enligt artikel 107, inklusive den
procentsats som avses i artikel 107.3.
h) De metoder och justeringar som ska användas för att återspegla försäkrings- och återförsäkringsföretagens mins
kade möjligheter till riskdiversifiering i samband med separerade fonder.
i) Den metod som ska användas vid beräkningen av justeringsbeloppet för förlustreducering genom försäkringstek
niska avsättningar eller uppskjutna skatter som fastställs i artikel 108.
j) Deluppsättningen av standardparametrar inom teckningsriskmodulerna för skade-, liv- och sjukförsäkring som
får ersättas av företagsspecifika parametrar enligt artikel 104.7.
22.5.2014
L 153/30
Europeiska unionens officiella tidning
SV
838
Prop. 2015/16:9
Bilaga 2
k) Kriterier gällande de standardiserade metoder som försäkrings- och återförsäkringsföretagen ska använda för att
beräkna de företagsspecifika parametrar som avses i led j och kriterier i fråga om de använda uppgifternas full
ständighet, exakthet och tillämplighet som ska uppfyllas innan tillsynsmyndigheterna kan ge sitt godkännande,
tillsammans med förfarandet för ett sådant godkännande.
l) De förenklade beräkningarna för specifika riskmoduler och undergrupper av riskmoduler samt de kriterier som
det ska krävas att försäkrings- och återförsäkringsföretag, inklusive captivebolag för försäkring eller återförsäk
ring, uppfyller för att de ska vara berättigade enligt artikel 109 att använda någon av dessa förenklade beräk
ningar.
m) Det angreppssätt som ska användas för anknutna företag i den mening som avses i artikel 212 vid beräkningen
av solvenskapitalkravet, särskilt beräkningen av undergruppen aktierisk som avses i artikel 105.5, med beak
tande av den förmodat minskade volatiliteten för värdet på dessa anknutna företag på grund av de investering
arnas strategiska natur och det inflytande som företaget med ägarintresse har över dessa anknutna företag.
n) Hur de externa ratinginstitutens externa kreditvärderingar ska användas vid beräkningen av solvenskapitalkravet
i enlighet med standardformeln och placeringen av externa kreditvärderingar på den skala för kreditkvalitet som
avses i artikel 109a.1, vilket ska vara förenligt med utnyttjandet av externa ratinginstituts (ECAI) kreditvärder
ingar vid beräkningen av kapitalkraven för kreditinstitut enligt definitionen i artikel 4.1.1 i förordning (EU)
nr 575/2013 och finansinstitut enligt definitionen i artikel 4.1.26 i det direktivet.
o) Detaljerade kriterier för det aktieindex som avses i artikel 109a.2 c.
p) Detaljerade kriterier för justeringar av de valutor som är knutna till euron i syfte att förenkla beräkningen av
undergruppen valutarisk som avses i artikel 109a.2 d.
q) Villkoren för den kategorisering av regionala och lokala självstyrelseorgan som avses i artikel 109a.2 a.
2.
För att säkerställa enhetliga villkor för tillämpningen av denna artikel ska Eiopa utarbeta förslag till tekniska
standarder för genomförande av förfaranden för tillsynsmyndigheternas godkännande av företagsspecifika para
metrar som avses i punkt 1 k.
Eiopa ska överlämna dessa förslag till tekniska standarder för genomförande till kommissionen senast den 31 oktober
2014.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för genomförande som avses i första stycket i
enlighet med artikel 15 i förordning (EU) nr 1094/2010.
3.
Senast den 31 december 2020 ska kommissionen göra en bedömning av lämpligheten för de metoder, anta
ganden och standardparametrar som används vid beräkningen av standardformeln för solvenskapitalkravet. Kommis
sionen ska ta särskild hänsyn till tillgångsklassernas och de finansiella instrumentens resultat, beteendet hos dem
som investerar i dessa tillgångar och finansiella instrument samt utvecklingen när det gäller fastställande av interna
tionella standarder för finansiella tjänster. Granskningen av vissa tillgångsklasser får prioriteras. Kommissionen ska
översända en rapport till Europaparlamentet och rådet, vid behov åtföljd av lämpliga förslag till ändringar av detta
direktiv eller av delegerade eller genomförandeakter som antagits enligt detta direktiv.
4.
För att säkerställa en konsekvent harmonisering när det gäller solvenskapitalkravet ska Eiopa, om inte annat
följer av artikel 301b, utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn för att definiera kvantitativa gränser och
kriterier för tillgångars medräkningsbarhet för det fall att dessa risker inte täcks i tillräcklig utsträckning av en under
grupp till en riskmodul.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för tillsyn som avses i första stycket i enlighet
med artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1094/2010.
De tekniska standarderna för tillsyn ska tillämpas på de tillgångar som täcker de försäkringstekniska avsättningarna
med undantag av tillgångar som innehas med avseende på livförsäkringsavtal för vilka försäkringstagarna står för
placeringsrisken. De ska ses över av kommissionen i ljuset av utvecklingen av standardformeln och på de finansiella
marknaderna.”
22.5.2014
L 153/31
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2015/16:9
Bilaga 2
839
30. Artikel 114 ska ersättas med följande:
”Artikel 114
Delegerade akter och tekniska standarder för genomförande avseende de interna modellerna för solvenska
pitalkravet
1.
Kommissionen ska anta delegerade akter enligt artikel 301a för att fastställa följande:
a) Anpassningar av de standarder som anges i artiklarna 120–125 mot bakgrund av det begränsade tillämpnings
område som avses i ansökningar om tillämpning av partiella interna modeller.
b) Det sätt genom vilket en partiell intern modell helt och fullt ska integreras i solvenskapitalkravets standardformel
enligt artikel 113.1 c och kraven för användningen av alternativa integreringstekniker.
2.
För att säkerställa enhetliga villkor för tillämpningen av denna artikel ska Eiopa utarbeta förslag till tekniska
standarder för genomförande av förfaranden när det gäller
a) godkännande av en intern modell i enlighet med artikel 112, och
b) godkännande av större ändringar av en intern modell och ändringar av det styrdokument för ändringar av
interna modeller som avses i artikel 115.
Eiopa ska överlämna sina förslag till tekniska standarder för genomförande till kommissionen senast den 31 oktober
2014.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för genomförande som avses i första stycket i
enlighet med artikel 15 i förordning (EU) nr 1094/2010.”
31. Artikel 127 ska ersättas med följande:
”Artikel 127
Delegerade akter avseende artiklarna 120–126
Kommissionen ska anta delegerade akter enligt artikel 301a avseende artiklarna 120–126 i syfte att ytterligare
förbättra bedömningen av riskprofil och ledning när det gäller försäkrings- och återförsäkringsföretagens verksam
heter, beträffande användningen av interna modeller i hela unionen.”
32. Artikel 129 ska ändras på följande sätt:
a) I punkt 1 d ska leden i, ii och iii ersättas med följande:
”i) 2 500 000 EUR för skadeförsäkringsföretag, inbegripet captivebolag, utom i de fall alla eller vissa av de
risker som ingår i klasserna 10–15 under del A i bilaga I täcks, varvid beloppet inte får underskrida
3 700 000 EUR.
ii) 3 700 000 EUR för livförsäkringsföretag, inbegripet captivebolag.
iii) 3 600 000 EUR för återförsäkringsföretag, utom i fråga om captivebolag för återförsäkring, varvid minimi
kapitalkravet inte får understiga 1 200 000 EUR.”
b) I punkt 3 ska andra stycket ersättas med följande:
”Medlemsstaterna ska tillåta att deras tillsynsmyndigheter, under en tidsperiod som löper ut senast 31 december
2017, kräver att ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag ska tillämpa de procentsatser som anges i första
stycket endast på ett företags solvenskapitalkrav beräknat i enlighet med kapitel VI avsnitt 4 underavsnitt 2.”
c) I punkt 4 ska följande stycke införas efter första stycket:
”Vid beräkningen av de gränser som avses i punkt 3 ska företagen inte vara ålagda att beräkna solvenskapitalk
ravet varje kvartal.”
22.5.2014
L 153/32
Europeiska unionens officiella tidning
SV
840
Prop. 2015/16:9
Bilaga 2
d) I punkt 5 ska första stycket ersättas med följande:
”5.
Kommissionen ska senast den 31 december 2020 till Europaparlamentet och rådet överlämna en rapport
om de bestämmelser och den praxis som medlemsstaterna respektive tillsynsmyndigheterna antagit enligt punk
terna 1–4.”
33. Artikel 130 ska ersättas med följande:
”Artikel 130
Delegerade akter
Kommissionen ska anta delegerade akter enligt artikel 301a för att precisera den beräkning av minimikapitalkravet
som avses i artiklarna 128 och 129.”
34. I artikel 131 första stycket ska datumen ”31 oktober 2012” och ”31 oktober 2013” ersättas med datumen ”31 de
cember 2015” respektive ”31 december 2016”.
35. Artikel 135 ska ersättas med följande:
”Artikel 135
Delegerade akter och tekniska standarder för tillsyn avseende kvalitativa krav
1.
Kommissionen får anta delegerade akter enligt artikel 301a för att specificera kvalitativa krav inom följande
områden:
a) Påvisande, mätning, övervakning och hantering av risker i samband med placeringar i anslutning till artikel 132.2
första stycket.
b) Påvisande, mätning, övervakning och hantering av specifika risker i samband med derivatinstrument och sådana
tillgångar som avses i artikel 132.4 andra stycket och fastställande av i vilken utsträckning användning av sådana
tillgångar bidrar till att reducera riskerna eller underlättar en effektiv portföljförvaltning i enlighet med
artikel 132.4 tredje stycket.
2.
Kommissionen ska anta delegerade akter enligt artikel 301a för att fastställa följande:
a) De krav som de företag som ompaketerar lån till överlåtbara värdepapper och andra finansiella instrument (origi
natorer eller sponsorer) måste uppfylla för att ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag ska få investera i värde
papper eller instrument av denna typ som getts ut efter den 1 januari 2011, inklusive krav som säkerställer att
originatorerna, sponsorerna eller de ursprungliga långivarna på löpande basis upprätthåller ett väsentligt ekono
miskt intresse netto som under inga omständigheter får understiga 5 procent.
b) Kvalitativa krav som måste uppfyllas av försäkrings- eller återförsäkringsföretag som investerar i dessa värde
papper eller instrument.
c) Specificering av de omständigheter enligt vilka ett proportionerligt ytterligare kapitalkrav får åläggas vid överträ
delse av kraven som fastställs i leden a och b i denna punkt, utan hinder av artikel 101.3.
3.
För att säkerställa en konsekvent harmonisering när det gäller punkt 2 c, ska Eiopa, om inte annat följer av ar
tikel 301b, utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn för att specificera metoderna för beräkning av ett
proportionerligt ytterligare kapitalkrav.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för tillsyn som avses i första stycket i enlighet
med artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1094/2010.”
36. Artikel 138.4 ska ersättas med följande:
”4.
Om Eiopa, efter samråd med ESRB när så är lämpligt, fastställer att det råder exceptionellt svåra förhållanden
som påverkar försäkrings- och återförsäkringsföretag som utgör en betydande del av marknaden eller berörda
försäkringsklasser, får tillsynsmyndigheten förlänga perioden i punkt 3 andra stycket för berörda företag med en
period på högst sju år, med beaktande av alla relevanta faktorer, inbegripet de försäkringstekniska avsättningarnas
genomsnittliga löptid.
22.5.2014
L 153/33
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2015/16:9
Bilaga 2
841
Utan att det påverkar Eiopas befogenheter enligt artikel 18 i förordning (EU) nr 1094/2010 ska Eiopa vid tillämp
ningen av denna punkt på begäran av den berörda tillsynsmyndigheten fastställa när det föreligger exceptionellt
svåra förhållanden. Den berörda tillsynsmyndigheten får lämna in en begäran om försäkrings- eller återförsäkringsfö
retag som utgör en betydande del av marknaden eller berörda försäkringsklasser sannolikt inte kommer att uppfylla
ett av de krav som fastställs i punkt 3. Exceptionellt svåra förhållanden föreligger om den finansiella situationen för
försäkrings- eller återförsäkringsföretag som utgör en betydande del av marknaden eller berörda försäkringsklasser
allvarligt eller negativt påverkas av en eller flera av följande förutsättningar:
a) Ett kursfall på de finansiella marknaderna som är oförutsett, kraftigt och tvärt.
b) Förhållanden med ihållande låga räntor.
c) Katastrofer med stora efterverkningar.
Eipoa ska i samarbete med den berörda tillsynsmyndigheten regelbundet bedöma huruvida de förutsättningar som
avses i andra stycket fortfarande är tillämpliga. Eiopa ska i samarbete med den berörda tillsynsmyndigheten förklara
när exceptionellt svåra förhållanden inte längre föreligger.
Det berörda försäkrings- och återförsäkringsföretaget ska var tredje månad till sin tillsynsmyndighet lämna in en
lägesrapport i vilken det redogörs för vilka åtgärder som har vidtagits och hur arbetet fortskrider med att återskapa
nivån på den medräkningsbara kapitalbasen enligt solvenskapitalkravet eller med att reducera riskprofilen för att
följa solvenskapitalkravet.
Den förlängning som avses i första stycket ska inte längre gälla om denna lägesrapport visar att det inte skett några
väsentliga framsteg med att återskapa nivån på den medräkningsbara kapitalbasen enligt solvenskapitalkravet eller
med att reducera riskprofilen för att följa solvenskapitalkravet, mellan det datum då bristen på efterlevnad av
solvenskapitalkravet konstaterades och det datum då lägesrapporten inlämnades.”
37. Artikel 143 ska ersättas med följande:
”Artikel 143
Delegerade akter och tekniska standarder för tillsyn avseende artikel 138.4
1.
Kommissionen ska anta delegerade akter enligt artikel 301a som kompletterar de olika typerna av svåra förhål
landen och närmare anger de faktorer och kriterier som ska beaktas av Eiopa vid fastställandet av när det föreligger
exceptionellt svåra förhållanden och av tillsynsmyndigheterna vid fastställandet av förlängningen av återhämtnings
perioden i enlighet med artikel 138.4.
2.
För att säkerställa en konsekvent harmonisering när det gäller artiklarna 138.2, 139.2 och 141, ska Eiopa, om
inte annat följer av artikel 301b, utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn för att specificera åtgärdsplaner
som avses i artikel 138.2 och finansiella saneringsplaner enligt artikel 139.2 samt med avseende på artikel 141, och
därvid vara uppmärksam på att inte förorsaka procykliska effekter.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för tillsyn som avses i första stycket i enlighet
med artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1094/2010.”
38. Artikel 149 ska ersättas med följande:
”Artikel 149
Ändringar av risker eller åtaganden
Varje ändring som ett försäkringsföretag avser att göra av de uppgifter som avses i artikel 147 ska omfattas av det
förfarande som föreskrivs i artiklarna 147 och 148.”
22.5.2014
L 153/34
Europeiska unionens officiella tidning
SV
842
Prop. 2015/16:9
Bilaga 2
39. Artikel 155 ska ändras på följande sätt:
a) I punkt 3 ska följande stycke införas efter första stycket:
”Vidare får tillsynsmyndigheten i hem- eller värdmedlemsstaten hänskjuta ärendet till Eiopa och begära myndig
hetens hjälp i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1094/2010. I det fallet får Eiopa agera i enlighet med
de befogenheter den tilldelats genom den artikeln.”
b) Punkt 9 ska ersättas med följande:
”9.
Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen och Eiopa om det antal och de olika typer av fall som lett
till vägran enligt artiklarna 146 och 148, eller där åtgärder har vidtagits enligt punkterna 3 och 4 i den här arti
keln.”
40. Följande stycke ska införas efter första stycket i artikel 158.2:
”Vidare får tillsynsmyndigheten i hem- eller värdmedlemsstaten hänskjuta ärendet till Eiopa och begära myndighe
tens hjälp i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1094/2010. I detta fall får Eiopa agera i enlighet med de
befogenheter den tilldelats genom den artikeln.”
41. Artikel 159 ska ersättas med följande:
”Artikel 159
Statistik om gränsöverskridande verksamhet
Varje försäkringsföretag ska, uppdelat på verksamhet som bedrivs med stöd av etableringsfriheten och verksamhet
som bedrivs inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster, underrätta tillsynsmyndigheten i sin hemmedlems
stat om summan av premier, försäkringsersättningar och provisioner, utan avdrag för återförsäkring och angivna per
medlemsstat, enligt följande:
a) För skadeförsäkring: per försäkringsklass i enlighet med den relevanta delegerade akten.
b) För livförsäkring: för var och en av försäkringsklasserna i enlighet med den relevanta delegerade akten.
Vad gäller bilaga I, del A, klass 10, med uteslutande av fraktförares ansvar, ska det berörda företaget också informera
tillsynsmyndigheten om skadefrekvens och genomsnittliga försäkringsersättningar.
Tillsynsmyndigheten i hemmedlemsstaten ska inom rimlig tid vidarebefordra en sammanställning av de uppgifter
som avses i första och andra styckena till tillsynsmyndigheterna i varje berörd medlemsstat på deras begäran.”
42. Artikel 172 ska ersättas med följande:
”Artikel 172
Likvärdighet avseende försäkringsföretag
1.
Kommissionen ska anta delegerade akter enligt artikel 301a som specificerar kriterierna för att bestämma om
den solvensordning i ett tredjeland som tillämpas på återförsäkringsverksamheter som bedrivs av företag med
huvudkontor i det tredjelandet är likvärdig med den som fastställs genom avdelning I.
2.
Om de kriterier som antagits i enlighet med punkt 1 har uppfyllts av ett tredjeland får kommissionen, i
enlighet med artikel 301a och med bistånd av Eiopa enligt artikel 33.2 i förordning (EU) nr 1094/2010, anta delege
rade akter där det fastställs att den solvensordning i ett tredjeland som tillämpas på återförsäkringsverksamheter
som bedrivs av företag med huvudkontor i det tredjelandet är likvärdig med den som fastställs genom avdelning I i
detta direktiv.
De delegerade akterna ska regelbundet ses över för att beakta alla väsentliga ändringar av den tillsynsordning som
fastställs genom avdelning I och tillsynsordningen i tredjelandet.
Eiopa ska på sin webbplats offentliggöra och regelbundet uppdatera en förteckning över alla de tredjeländer som
avses i första stycket.
3.
Om solvensordningen i ett tredjeland enligt punkt 2 har bedömts vara likvärdig med den i detta direktiv, ska
återförsäkringsavtal som ingås med företag som har sitt huvudkontor i det tredjelandet behandlas på samma sätt
som återförsäkringsavtal med företag som är auktoriserade enligt detta direktiv.
22.5.2014
L 153/35
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2015/16:9
Bilaga 2
843
4.
Genom undantag från punkt 2, och även om de kriterier som fastställts i enlighet med punkt 1 inte har
uppfyllts, får kommissionen under en begränsad tidsperiod, i enlighet med artikel 301a, och med bistånd av Eiopa
enligt artikel 33.2 i förordning (EU) nr 1094/2010, anta delegerade akter där det fastställs att den solvensordning
som ett tredjeland tillämpar på återförsäkringsverksamheter som bedrivs av företag med huvudkontor i det tredje
landet är tillfälligt likvärdig med den som fastställs genom avdelning I, om det tredjelandet uppfyller åtminstone föl
jande kriterier:
a) Det har ingått ett åtagande gentemot unionen om att anta och tillämpa en solvensordning som kan bedömas
som likvärdig i enlighet med punkt 2, innan den perioden löper ut, och om att inleda bedömningsförfarandet.
b) Det har inrättat ett arbetsprogram för att uppfylla åtagandet som avses i led a.
c) Det har avsatt tillräckligt med resurser för att uppfylla åtagandet som avses i led a.
d) Det har en solvensordning som är riskbaserad och fastställer kvantitativa och kvalitativa solvenskrav och krav för
tillsynsrapportering och transparens.
e) Det har ingått skriftliga överenskommelser om att samarbeta och utbyta konfidentiella tillsynsuppgifter med
Eiopa och tillsynsmyndigheter.
f) Det har ett oberoende tillsynssystem.
g) Det har fastställt skyldigheter avseende sekretess för alla personer som agerar för dess tillsynsmyndigheters
räkning, särskilt när det gäller utbyte av information med Eiopa och tillsynsmyndigheter.
I alla delegerade akter om tillfällig likvärdighet ska kommissionens rapporter beaktas i enlighet med artikel 177.2.
De delegerade akterna ska ses över regelbundet på basis av lägesrapporter från det berörda tredjelandet, vilka ska
läggas fram för och bedömas av kommissionen varje år. Eiopa ska bistå kommissionen i bedömningen av de läges
rapporterna.
Eiopa ska på sin webbplats offentliggöra och regelbundet uppdatera en förteckning över alla de tredjeländer som
avses i första stycket.
Kommissionen får anta delegerade akter enligt artikel 301a som närmare specificerar de villkor som fastställs i första
stycket.
5.
Den begränsade period som avses i första stycket i punkt 4 ska upphöra den 31 december 2020 eller det
datum då tillsynsordningen för det tredjelandet, i enlighet med punkt 2, har bedömts vara likvärdig med den som
fastställs i avdelning I, beroende på vilket som infaller först.
Denna period kan förlängas till ett år, om detta är nödvändigt för att Eiopa och kommissionen ska kunna genom
föra bedömningen av likvärdighet enligt punkt 2.
6.
Återförsäkringsavtal som ingås med företag med huvudkontor i ett tredjeland vars tillsynsordning har bedömts
som tillfälligt likvärdig i enlighet med punkt 4, ska behandlas på samma sätt som i punkt 3. Artikel 173 ska även
tillämpas på återförsäkringsföretag med huvudkontor i ett tredjeland vars tillsynsordning har bedömts som tillfälligt
likvärdig i enlighet med punkt 4.”
43. Artikel 176 ska ersättas med följande:
”Artikel 176
Information från medlemsstaterna till kommissionen och Eiopa
Medlemsstaternas tillsynsmyndigheter ska underrätta kommissionen, Eiopa och tillsynsmyndigheterna i övriga
medlemsstater om varje auktorisation av ett direkt eller indirekt dotterföretag till ett eller flera moderföretag för
vilka ett tredjelands lag gäller.
Underrättelsen ska också innehålla en uppgift om den berörda företagsgruppens struktur.
När ett företag, som omfattas av ett tredjelands lagstiftning, förvärvar ett innehav i ett försäkrings- eller återförsäk
ringsföretag som är auktoriserat i unionen så att detta försäkrings- eller återförsäkringsföretag skulle bli ett dotterfö
retag till det tredjelandsföretaget, ska tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten underrätta kommissionen, Eiopa
och tillsynsmyndigheterna i övriga medlemsstater om detta.”
22.5.2014
L 153/36
Europeiska unionens officiella tidning
SV
844
Prop. 2015/16:9
Bilaga 2
44. Artikel 177.1 ska ersättas med följande:
”1.
Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen och Eiopa om alla svårigheter av allmän natur som deras
försäkrings- eller återförsäkringsföretag mött vid etablering och utövande av verksamhet i ett tredjeland eller vid
pågående verksamhet i ett tredjeland.”
45. Artikel 210.2 ska ersättas med följande:
”2.
Kommissionen får anta delegerade akter enligt artikel 301a för att närmare specificera bestämmelserna som
avses i punkt 1 i den här artikeln i fråga om övervakning, hantering och kontroll av risker till följd av finansiell åter
försäkringsverksamhet.”
46. Artikel 211.2 och 211.3 ska ersättas med följande:
”2.
Kommissionen ska anta delegerade akter enligt artikel 301a för att specificera följande kriterier för tillsyn
smyndigheternas godkännande:
a) Auktorisationens omfattning.
b) Obligatoriska villkor som ska ingå i alla ingångna avtal.
c) De lämplighetskrav som avses i artikel 42 för specialföretagets ledningspersonal.
d) Lämplighetskrav för aktieägare eller medlemmar med kvalificerat innehav i specialföretaget.
e) Sunda rutiner för administration och redovisning, adekvata rutiner för intern kontroll och krav för riskhanter
ingen.
f) Informationskrav vad beträffar redovisning, uppgifter för stabilitetstillsyn och statistik.
g) Solvenskrav.
2a.
För att säkerställa enhetliga villkor för tillämpning av artikel 211.1 och 211.2 ska Eiopa utarbeta förslag till
tekniska standarder för genomförande av förfaranden för tillsynsmyndighetens godkännande av etablering av special
företag och för de format och modeller som ska användas med avseende på punkt 2 f.
Eiopa ska överlämna sina förslag till tekniska standarder för genomförande till kommissionen senast den 31 oktober
2014.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för genomförande som avses i första stycket i
enlighet med artikel 15 i förordning (EU) nr 1094/2010.
2b.
För att säkerställa enhetliga villkor för tillämpningen av artikel 211.1 och 211.2 får Eiopa utarbeta förslag till
tekniska standarder för att specificera de tillämpliga förfarandena för samarbete och informationsutbyte mellan till
synsmyndigheterna, i de fall där det specialföretag som övertar risker från ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag
är etablerat i en annan medlemsstat än den där försäkrings- eller återförsäkringsföretaget är auktoriserat.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för genomförande som avses i första stycket i
enlighet med artikel 15 i förordning (EU) nr 1094/2010.
3.
Specialföretag som auktoriserats före den 31 december 2015 ska omfattas av lagen i den medlemsstat som
auktoriserat specialföretaget. All ny verksamhet som ett specialföretag startar efter det datumet ska emellertid
omfattas av punkterna 1, 2 och 2a.”
47. I artikel 212.1 ska led e ersättas med följande:
”e) tillsynskollegium: en permanent men flexibel struktur för samarbete, samordning och underlättande av besluts
fattande avseende tillsynen över en grupp.”
22.5.2014
L 153/37
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2015/16:9
Bilaga 2
845
48. Artikel 216 ska ändras på följande sätt:
a) I punkt 1 ska följande stycken läggas till:
”I sådana fall ska tillsynsmyndigheten ange motiven till sitt beslut för både grupptillsynsmyndigheten och moder
företaget med det yttersta ägarintresset på unionsnivå. Grupptillsynsmyndigheten ska underrätta tillsynskollegiet i
enlighet med artikel 248.1 a.
Artiklarna 218–258 ska gälla i tillämpliga delar om inte annat följer av punkterna 2–6 i den här artikeln.”
b) Punkt 4 tredje stycket ska ersättas med följande:
”Tillsynsmyndigheten ska ange motiven till sådana beslut för både företaget och grupptillsynsmyndigheten.
Grupptillsynsmyndigheten ska underrätta tillsynskollegiet i enlighet med artikel 248.1 a.”
c) Punkt 7 ska ersättas med följande:
”7.
Kommissionen får anta delegerade akter enligt artikel 301a för att specificera under vilka förhållanden
beslut enligt punkt 1 i den här artikeln får fattas.”
49. Artikel 217 ska ändras på följande sätt:
a) I punkt 1 ska följande stycke läggas till:
”I sådana fall ska tillsynsmyndigheterna ange motiven till sin överenskommelse för både grupptillsynsmyndig
heten och moderföretaget med det yttersta ägarintresset på unionsnivå. Grupptillsynsmyndigheten ska underrätta
tillsynskollegiet i enlighet med artikel 248.1 a.”
b) Punkt 3 ska ersättas med följande:
”3.
Kommissionen ska anta delegerade akter enligt artikel 301a för att specificera under vilka förhållanden
beslut som avses i punkt 1 i den här artikeln får fattas.”
50. Artikel 227 ska ersättas med följande:
”Artikel 227
Likvärdighet avseende anknutna försäkringsföretag och återförsäkringsföretag i tredjeland
1.
När solvensen på gruppnivå beräknas för ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag som har ägarintresse i ett
försäkrings- eller återförsäkringsföretag i tredjeland i enlighet med artikel 233, ska försäkrings- eller återförsäkrings
företaget i tredjeland endast vid den beräkningen behandlas som ett anknutet försäkrings- eller återförsäkringsfö
retag.
Om det tredjeland där det företaget har sitt huvudkontor emellertid kräver att det ska vara auktoriserat och ålägger
det en solvensordning som är minst likvärdig med den som fastställs genom avdelning I kapitel VI, får medlemssta
terna dock föreskriva att det i fråga om detta företag vid beräkningen ska beaktas det solvenskapitalkrav och de
kapitalbasposter som får medräknas för att täcka det krav som fastställts av det berörda tredjelandet.
2.
Om inga delegerade akter antagits i enlighet med punkterna 4 eller 5 i den här artikeln ska kontrollen av att
ordningen i tredjelandet är minst likvärdig utföras av grupptillsynsmyndigheten, antingen på eget initiativ eller på
begäran av företaget med ägarintresse. Eiopa ska bistå grupptillsynsmyndigheten i enlighet med artikel 33.2 i förord
ning (EU) nr 1094/2010.
Grupptillsynsmyndigheten ska i samband med detta, och med bistånd av Eiopa, samråda med övriga berörda tillsyn
smyndigheter innan den fattar sitt beslut. Det beslutet ska fattas i enlighet med de kriterier som antagits i enlighet
med punkt 3. Grupptillsynsmyndigheten ska inte fatta något beslut avseende ett tredjeland som strider mot något
beslut som tidigare fattats avseende detta tredjeland, såvida det inte är nödvändigt att beakta väsentliga ändringar av
den tillsynsordning som fastställs genom avdelning I kapitel VI och tillsynsordningen i tredjelandet.
Om tillsynsmyndigheter inte samtycker till det beslut som fattats i enlighet med andra stycket får de hänskjuta
ärendet till Eiopa och begära myndighetens hjälp i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1094/2010 inom tre
månader efter det att grupptillsynsmyndigheten meddelat beslutet. I det fallet får Eiopa agera i enlighet med de befo
genheter den tilldelats genom samma artikel.
22.5.2014
L 153/38
Europeiska unionens officiella tidning
SV
846
Prop. 2015/16:9
Bilaga 2
3.
Kommissionen får anta delegerade akter enligt artikel 301a som specificerar kriterierna för att bedöma huru
vida tillsynsordningen i ett tredjeland är likvärdig med den som fastställs genom avdelning I, kapitel VI.
4.
Om de kriterier som antagits i enlighet med punkt 3 har uppfyllts av ett tredjeland får kommissionen, i
enlighet med artikel 301a och med bistånd av Eiopa i enlighet med artikel 33.2 i förordning (EU) nr 1094/2010,
anta delegerade akter där det fastställs att tillsynsordningen i det tredjelandet är likvärdig med den som fastställs
genom avdelning I kapitel VI.
De delegerade akterna ska regelbundet ses över för att ta hänsyn till väsentliga ändringar av tillsynsordningen i
avdelning I kapitel VI och den tillsynsordning som gäller i tredjelandet.
Eiopa ska på sin webbplats offentliggöra och regelbundet uppdatera en förteckning över alla de tredjeländer som
avses i första stycket.
5.
Genom undantag från punkt 4, och även när de kriterier som fastställts i enlighet med punkt 3 inte har
uppfyllts, får kommissionen under den tidsperiod som avses i punkt 6 i enlighet med artikel 301a, samt med
bistånd av Eiopa i enlighet med artikel 33.2 i förordning (EU) nr 1094/2010, anta delegerade akter där det fastställs
att den solvensordning som ett tredjeland tillämpar på företag med huvudkontor i det tredjelandet är tillfälligt
likvärdig med den som fastställs genom avdelning I kapitel VI, när:
a) Det kan påvisas att en solvensordning som kan bedömas som likvärdig i enlighet med punkt 4 för närvarande
tillämpas eller kan antas och tillämpas av tredjelandet.
b) Tredjelandet har en solvensordning som är riskbaserad och fastställer kvantitativa och kvalitativa solvenskrav och
krav för tillsynsrapportering och transparens.
c) Tredjelandets lagstiftning i princip tillåter samarbete och utbyte av konfidentiella tillsynsuppgifter med Eiopa och
tillsynsmyndigheter.
d) Tredjelandet har ett oberoende tillsynssystem.
e) Tredjelandet har fastställt skyldigheter avseende tystnadsplikt för alla personer som agerar för dess tillsynsmyn
digheters räkning.
Eiopa ska på sin webbplats offentliggöra och regelbundet uppdatera en förteckning över alla de tredjeländer som
avses i första stycket.
6.
Den ursprungliga tidsperioden för det beslut om tillfällig likvärdighet som avses i punkt 5 ska vara 10 år om
inte, innan den perioden löpt ut,
a) den delegerade akten har återkallats,
b) en delegerad akt har antagits i enlighet med punkt 4 med effekten att tillsynsordningen i det tredjelandet
bedömts vara likvärdig med den som fastställs i avdelning I kapitel VI.
Beslutet om tillfällig likvärdighet ska förnyas för ytterligare tioårsperioder om de kriterier som avses i punkt 5 fortfa
rande uppfylls. Kommissionen ska anta alla sådana delegerade akter enligt artikel 301a och med bistånd av Eiopa i
enlighet med artikel 33.2 i förordning (EU) nr 1094/2010.
I alla delegerade akter som fastställer tillfällig likvärdighet ska kommissionens rapporter beaktas i enlighet med arti
kel 177.2. Kommissionen ska regelbundet se över sådana delegerade akter. Eiopa ska bistå kommissionen i bedöm
ningen av de besluten. Kommissionen ska underrätta Europaparlamentet om varje översyn som utförs och ska
rapportera slutsatserna till parlamentet.
7.
När det i enlighet med punkt 5 har antagits en delegerad akt som fastställer att tillsynsordningen i ett tredje
land är tillfälligt likvärdig, ska detta tredjeland bedömas som likvärdigt vid tillämpningen av punkt 1 andra stycket.”
22.5.2014
L 153/39
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2015/16:9
Bilaga 2
847
51. Artikel 231 ska ersättas med följande:
”Artikel 231
Gruppintern modell
1.
Om en ansökan om tillstånd att med en intern modell beräkna både det sammanställda solvenskapitalkravet
på gruppnivå och solvenskapitalkraven för försäkrings- och återförsäkringsföretagen i gruppen inlämnas av ett
försäkrings- eller återförsäkringsföretag och dess anknutna företag, eller gemensamt av företag som är anknutna till
ett försäkringsholdingbolag, ska de berörda tillsynsmyndigheterna samarbeta vid beslutet om huruvida ett sådant till
stånd ska beviljas och om eventuella särskilda villkor för tillståndet.
Ansökan som avses i första stycket ska lämnas över till grupptillsynsmyndigheten.
Grupptillsynsmyndigheten ska utan dröjsmål underrätta och överlämna den fullständiga ansökan till de övriga
medlemmarna av tillsynskollegiet.
2.
De berörda tillsynsmyndigheterna ska göra allt de kan för att nå fram till ett gemensamt beslut om ansökan
inom sex månader från den dag då grupptillsynsmyndigheten mottog den fullständiga ansökan.
3.
Om någon av de berörda tillsynsmyndigheterna inom den period på sex månader som avses i punkt 2 har
hänskjutit ärendet till Eiopa i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1094/2010, ska grupptillsynsmyndigheten
uppskjuta beslutet och invänta ett eventuellt beslut som får fattas av Eiopa i enlighet med artikel 19.3 i den förord
ningen, och ska fatta sitt beslut i enlighet med Eiopas beslut. Det beslutet ska betraktas som avgörande och ska
tillämpas av de berörda tillsynsmyndigheterna.
Eiopa ska fatta sitt beslut inom en månad. Ärendet ska inte hänskjutas till Eiopa efter det att sexmånadersperioden
har löpt ut eller efter det att ett gemensamt beslut har fattats.
Om det beslut som föreslås av panelen i enlighet med artiklarna 41.2 och 41.3 samt 44.1.3 i förordning (EU)
nr 1094/2010 avvisas ska grupptillsynsmyndigheten fatta det slutliga beslutet. Det beslutet ska betraktas som avgö
rande och ska tillämpas av de berörda tillsynsmyndigheterna. Denna sexmånadersperiod ska anses utgöra förlik
ningsperiod i den mening som avses i artikel 19.2 i den förordningen.
4.
Eiopa får utarbeta förslag till tekniska standarder för genomförande i syfte att säkerställa en enhetlig tillämp
ning av den gemensamma beslutsprocess som avses i punkt 2, med beaktande av de ansökningar om tillstånd som
avses i punkt 1 och i syfte att underlätta gemensamma beslut.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för genomförande som avses i första stycket i
enlighet med artikel 15 i förordning (EU) nr 1094/2010.
5.
Om de berörda tillsynsmyndigheterna har fattat ett gemensamt beslut enligt punkt 2, ska grupptillsynsmyndig
heten ge sökanden ett dokument där skälen till fullo anges.
6.
Om inget gemensamt beslut antas inom sex månader från den dag då gruppen mottog den fullständiga
ansökan ska grupptillsynsmyndigheten fatta ett eget beslut om ansökan.
Grupptillsynsmyndigheten ska ta vederbörlig hänsyn till de synpunkter och reservationer som övriga berörda tillsyn
smyndigheter lämnat under den sexmånadersperioden.
Grupptillsynsmyndigheten ska ge sökanden och övriga berörda tillsynsmyndigheter ett dokument med det fullstän
digt motiverade beslutet.
Beslutet ska betraktas som avgörande och ska tillämpas av de berörda tillsynsmyndigheterna.
22.5.2014
L 153/40
Europeiska unionens officiella tidning
SV
848
Prop. 2015/16:9
Bilaga 2
7.
Om någon av de berörda tillsynsmyndigheterna finner att riskprofilen hos ett försäkrings- eller återförsäkrings
företag som står under dess tillsyn avviker väsentligt från de antaganden som ligger bakom den interna modell som
godkänts på gruppnivå, får den myndigheten i enlighet med artikel 37, så länge som företaget inte på ett korrekt sätt
har vidtagit åtgärder med anledning av de synpunkter som myndigheten framfört, fastställa ett kapitaltillägg för
försäkrings- eller återförsäkringsföretaget utöver det solvenskapitalkrav som blir resultatet med tillämpning av den
interna modellen.
Om under särskilda omständigheter ett sådant kapitaltillägg inte skulle vara en lämplig lösning, får tillsynsmyndig
heten kräva att företaget ska beräkna sitt solvenskapitalkrav enligt den standardformel som anges i avdelning I
kapitel VI avsnitt 4 underavsnitten 1 och 2. I enlighet med artikel 37.1 a och c får tillsynsmyndigheten för detta
försäkrings- eller återförsäkringsföretag fastställa ett kapitaltillägg till solvenskapitalkravet utöver det solvenskapital
krav som framkommer med tillämpning av standardformeln.
Tillsynsmyndigheten ska motivera sådana beslut som avses i första och andra styckena för såväl försäkrings- eller
återförsäkringsföretaget som övriga medlemmar av tillsynskollegiet.
Eiopa får utfärda riktlinjer för att se till att denna punkt tillämpas på ett konsekvent och enhetligt sätt.”
52. I artikel 232 första stycket ska inledningen ersättas med följande:
”Vid avgörandet av om ett sammanställt solvenskapitalkrav på gruppnivå tillräckligt väl motsvarar gruppens risk
profil ska grupptillsynsmyndigheten särskilt uppmärksamma de fall då sådana omständigheter som avses i
artikel 37.1 a–d kan uppkomma på gruppnivå, särskilt i följande fall:”
53. I artikel 232 ska tredje stycket ersättas med följande:
”Artikel 37.1–37.5 ska, tillsammans med de delegerade akter och tekniska standarder för genomförande som anta
gits i enlighet med artikel 37.6, 37.7 och 37.8 gälla i tillämpliga delar.”
54. I artikel 233.6 ska tredje stycket ersättas med följande:
”Artikel 37.1–37.5 ska, tillsammans med de delegerade akter och tekniska standarder för genomförande som anta
gits i enlighet med artikel 37.6, 37.7 och 37.8 gälla i tillämpliga delar.”
55. Artikel 234 ska ersättas med följande:
”Artikel 234
Delegerade akter avseende artiklarna 220–229 och 230–233
Kommissionen ska anta delegerade akter enligt artikel 301a för att närmare specificera de försäkringstekniska princi
perna och metoderna i artiklarna 220–229 och tillämpningen av artiklarna 230–233, med beaktande av den ekono
miska karaktären hos vissa juridiska strukturer.”
56. Artikel 237 ska ersättas med följande:
”Artikel 237
Dotterföretag till försäkrings- eller återförsäkringsföretag: beslut om ansökningar
1.
I fråga om ansökningar om tillstånd att omfattas av bestämmelserna i artiklarna 238 och 239 ska de berörda
tillsynsmyndigheterna inom tillsynskollegiet samarbeta fullt ut för att besluta om huruvida det tillstånd som söks
ska meddelas eller ej samt för att fastställa eventuella särskilda villkor som ska gälla för det.
Ansökan som avses i första stycket ska endast överlämnas till den tillsynsmyndighet som har auktoriserat dotterföre
taget. Den tillsynsmyndigheten ska utan dröjsmål underrätta de övriga medlemmarna av tillsynskollegiet och vidare
befordra den fullständiga ansökan till dem.
2.
De berörda tillsynsmyndigheterna ska göra allt de kan för att nå fram till ett gemensamt beslut om ansökan
inom tre månader från den dag då samtliga tillsynsmyndigheter i kollegiet mottog den fullständiga ansökan.
22.5.2014
L 153/41
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2015/16:9
Bilaga 2
849
3.
Om någon av de berörda tillsynsmyndigheterna inom den period på tre månader som avses i punkt 2 har
hänskjutit ärendet till Eiopa i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1094/2010, ska grupptillsynsmyndigheten
uppskjuta sitt beslut och invänta ett eventuellt beslut som får fattas av Eiopa i enlighet med artikel 19.3 i den
förordningen, och ska fatta sitt beslut i enlighet med Eiopas beslut. Beslutet ska betraktas som avgörande och ska
tillämpas av de berörda tillsynsmyndigheterna.
Eiopa ska fatta sitt beslut inom en månad. Ärendet får inte hänskjutas till Eiopa efter det att tremånadersperioden
har löpt ut, eller efter det att ett gemensamt beslut har fattats.
Om det beslut som föreslås av panelen i enlighet med artiklarna 41.2 och 41.3 samt 44.1.3 i förordning (EU)
nr 1094/2010 avvisas ska grupptillsynsmyndigheten fatta det slutliga beslutet. Beslutet ska betraktas som avgörande
och ska tillämpas av de berörda tillsynsmyndigheterna. Denna tremånadersperiod ska anses utgöra förlikningsperiod
i den mening som avses i artikel 19.2 i den förordningen.
4.
Eiopa får utarbeta förslag till tekniska standarder för genomförande i syfte att säkerställa enhetliga villkor för
tillämpning av den gemensamma beslutsprocess som avses i punkt 2, med beaktande av de ansökningar om tillstånd
som avses i punkt 1, och i syfte att underlätta gemensamma beslut.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för genomförande som avses i första stycket i
enlighet med artikel 15 i förordning (EU) nr 1094/2010.
5.
Om de berörda tillsynsmyndigheterna har fattat ett gemensamt beslut som avses i punkt 2, ska den tillsyn
smyndighet som har auktoriserat dotterföretaget tillhandahålla sökanden ett beslut där skälen till fullo anges. Detta
gemensamma beslut ska betraktas som avgörande och tillämpas av de berörda tillsynsmyndigheterna.
6.
Om inget gemensamt beslut fattats av de berörda tillsynsmyndigheterna inom den tremånadersperiod som
anges i punkt 2 ska grupptillsynsmyndigheten fatta ett eget beslut om ansökan.
Under den perioden ska grupptillsynsmyndigheten vederbörligen beakta följande:
a) Synpunkter och reservationer från berörda tillsynsmyndigheter.
b) Reservationer från andra tillsynsmyndigheter i tillsynskollegiet.
Beslutet ska innehålla en fullständig motivering och en förklaring av eventuella väsentliga avsteg från reservationerna
från andra berörda tillsynsmyndigheter. Grupptillsynsmyndigheten ska överlämna beslutet till sökanden och till
övriga berörda tillsynsmyndigheter. Detta beslut ska betraktas som avgörande och ska tillämpas av de berörda till
synsmyndigheterna.”
57. Artikel 238.4 ska ersättas med följande:
”4.
Tillsynskollegiet ska göra allt det kan för att nå en överenskommelse om förslaget från den tillsynsmyndighet
som har auktoriserat dotterföretaget eller om eventuella andra åtgärder.
Överenskommelsen ska betraktas som avgörande och ska tillämpas av de berörda tillsynsmyndigheterna.”
58. Artikel 238.5 ska ersättas med följande:
”5.
Om tillsynsmyndigheten och grupptillsynsmyndigheten är av skiljaktig mening får endera tillsynsmyndigheten
inom en månad från tillsynsmyndighetens förslag hänskjuta ärendet till Eiopa och begära myndighetens hjälp i
enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1094/2010. I det fallet får Eiopa agera i enlighet med de befogenheter
den tilldelats i den artikeln, och ska fatta sitt beslut inom en månad från hänskjutandet. Denna period på en månad
ska anses utgöra förlikningsperioden i den mening som avses i artikel 19.2 i den förordningen. Frågan får inte
hänskjutas till Eiopa efter det att den tidsfrist som avses i detta stycke har löpt ut, eller efter det att en överenskom
melse har uppnåtts inom tillsynskollegiet i enlighet med punkt 4 i den här artikeln.
22.5.2014
L 153/42
Europeiska unionens officiella tidning
SV
850
Prop. 2015/16:9
Bilaga 2
Den tillsynsmyndighet som har auktoriserat detta dotterföretag ska uppskjuta sitt beslut och invänta ett eventuellt
beslut som kan fattas av Eiopa i enlighet med artikel 19 i den förordningen, och ska fatta sitt beslut i enlighet med
Eiopas beslut.
Det beslutet ska betraktas som avgörande och ska tillämpas av de berörda tillsynsmyndigheterna.
Beslutet ska innehålla en fullständig motivering.
Beslutet ska översändas till dotterföretaget och till tillsynskollegiet.”
59. I artikel 239 ska följande punkt läggas till:
”4.
Tillsynsmyndigheten eller grupptillsynsmyndigheten får hänskjuta ärendet till Eiopa och begära myndighetens
hjälp i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1094/2010 när de är av skiljaktiga meningar
a) om godkännandet av återhämtningsplanen, inklusive varje förlängning av denna, inom den fyramånadersperiod
som avses i punkt 1, eller
b) om godkännandet av de föreslagna åtgärderna inom den period på en månad som avses i punkt 2.
I de fallen får Eiopa agera i enlighet med de befogenheter den tilldelats genom den artikeln, och ska fatta sitt beslut
inom en månad från hänskjutandet.
Ärendet får inte hänskjutas till Eiopa
a) efter det att den period på fyra månader respektive en månad som avses i första stycket har löpt ut,
b) efter det att en överenskommelse har nåtts inom tillsynskollegiet i enlighet med punkt 1 andra stycket eller punkt
2 andra stycket,
c) i krissituationer som avses i punkt 2.
Denna period på fyra månader eller en månad ska anses utgöra förlikningsperiod i den mening som avses i artikel
19.2 i den förordningen.
Den tillsynsmyndighet som har auktoriserat det dotterföretaget ska uppskjuta sitt beslut och invänta ett eventuellt
beslut som kan fattas av Eiopa i enlighet med artikel 19.3 i den förordningen, och ska fatta sitt slutgiltiga beslut i
enlighet med Eiopas beslut. Det beslutet ska betraktas som avgörande och ska tillämpas av de berörda tillsynsmyn
digheterna.
Beslutet ska innehålla en fullständig motivering.
Beslutet ska översändas till dotterföretaget och till tillsynskollegiet.”
60. Artikel 241 ska ersättas med följande:
”Artikel 241
Dotterföretag till försäkrings- eller återförsäkringsföretag: delegerade akter
Kommissionen ska anta delegerade akter enligt artikel 301a och specificera följande:
a) Kriterier för att bedöma om de villkor som anges i artikel 236 är uppfyllda.
b) Kriterier för att bedöma vad som ska betraktas som krissituationer, enligt artikel 239.2.
c) De förfaranden tillsynsmyndigheterna ska följa när de utbyter information, utövar sina befogenheter och
uppfyller sina förpliktelser enligt artiklarna 237–240.”
61. Artikel 242.1 ska ersättas med följande:
”1.
Senast den 31 december 2017 ska kommissionen göra en utvärdering av tillämpningen av avdelning III,
särskilt av tillsynsmyndigheternas samarbete inom tillsynskollegiet, dess funktionsduglighet och tillsynspraxisen för
att fastställa kapitaltilläggen, och ska översända en rapport till Europaparlamentet och rådet, om lämpligt åtföljd av
förslag till ändringar av detta direktiv.”
62. I artikel 242.2 ska datumet ”31 oktober 2015” ersättas med datumet ”31 december 2018”.
22.5.2014
L 153/43
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2015/16:9
Bilaga 2
851
63. Artikel 244.4 ska ersättas med följande:
”4.
Kommissionen ska anta delegerade akter enligt artikel 301a med avseende på punkterna 2 och 3 i den här
artikeln i fråga om definition av väsentliga riskkoncentrationer.
5.
För att säkerställa en konsekvent harmonisering när det gäller tillsyn över riskkoncentrationer ska Eiopa, om
inte annat följer av artikel 301b, utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn för att med avseende på punkt 3
specificera identifiering av väsentliga riskkoncentrationer och besluta om lämpliga tröskelvärden.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för tillsyn som avses i första stycket i enlighet
med artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1094/2010.
6.
För att säkerställa enhetliga villkor för tillämpningen av denna artikel ska Eiopa utarbeta förslag till tekniska
standarder för genomförande av, med avseende på punkt 2, blanketter och mallar för rapportering av sådana risk
koncentrationer.
Eiopa ska överlämna sina förslag till tekniska standarder för genomförande till kommissionen senast den
30 september 2015.
Kommissionen ska ges befogenhet att i enlighet med artikel 15 i förordning (EU) nr 1094/2010 anta de tekniska
standarder för genomförande som avses i första stycket.”
64. Artikel 245.4 ska ersättas med följande:
”4.
Kommissionen ska anta delegerade akter enligt artikel 301a med avseende på punkterna 2 och 3 i den här
artikeln i fråga om definition av väsentliga transaktioner inom en grupp.
5.
För att säkerställa en konsekvent harmonisering när det gäller tillsyn över transaktioner inom en grupp får
Eiopa utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn med avseende på punkt 3 för att specificera identifiering av
väsentliga transaktioner inom en grupp.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för tillsyn som avses i första stycket i enlighet
med artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1094/2010.
6.
För att säkerställa enhetliga villkor för tillämpningen av denna artikel får Eiopa utarbeta förslag till tekniska
standarder för genomförande av, med avseende på punkt 2, förfarandena, blanketter och mallar för rapportering av
sådana transaktioner inom en grupp.
Kommissionen ska ges befogenhet att i enlighet med artikel 15 i förordning (EU) nr 1094/2010 anta de tekniska
standarder för genomförande som avses i första stycket.”
65. Artikel 247.3–247.7 ska ersättas med följande:
”3.
I särskilda fall får de berörda tillsynsmyndigheterna, på begäran från någon av de andra tillsynsmyndigheterna,
fatta ett gemensamt beslut att göra avsteg från de kriterier som anges i punkt 2 om det vore olämpligt att tillämpa
dessa kriterier med hänsyn till gruppens struktur och den relativa omfattningen av försäkrings- och återförsäkrings
företagens verksamheter i olika länder och utse en annan tillsynsmyndighet till grupptillsynsmyndighet.
I det avseendet får varje berörd tillsynsmyndighet begära att frågan om huruvida kriterierna i punkt 2 är lämpliga
tas upp till diskussion. En sådan diskussion ska inte äga rum mer än en gång per år.
De berörda tillsynsmyndigheterna ska göra allt de kan för att nå fram till ett gemensamt beslut om valet av grupp
tillsynsmyndighet inom tre månader från det att diskussionen om frågan begärdes. Innan de berörda tillsynsmyndig
heterna fattar sitt beslut ska de ge företagsgruppen möjlighet att yttra sig.
22.5.2014
L 153/44
Europeiska unionens officiella tidning
SV
852
Prop. 2015/16:9
Bilaga 2
Den utsedda grupptillsynsmyndigheten ska till gruppen överlämna det gemensamma beslutet tillsammans med en
fullständig motivering.
4.
Om någon av de berörda tillsynsmyndigheterna inom den tremånadersperiod som avses i punkt 3 har
hänskjutit ärendet till Eiopa i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1094/2010, ska de berörda tillsynsmyn
digheterna uppskjuta sitt gemensamma beslut och invänta ett eventuellt beslut som kan fattas av Eiopa i enlighet
med artikel 19.3 i den förordningen, och ska fatta sitt beslut i enlighet med Eiopas beslut. Det gemensamma beslutet
ska anses avgörande och ska tillämpas av de berörda tillsynsmyndigheterna. Denna tremånadersperiod ska anses
utgöra förlikningsperiod i den mening som avses i artikel 19.2 i den förordningen.
5.
Eiopa ska fatta sitt beslut inom en månad efter ett hänskjutande av ärendet enligt punkt 4. Ärendet får inte
hänskjutas till Eiopa efter det att tremånadersperioden har löpt ut, eller efter det att ett gemensamt beslut har fattats.
Den utsedda grupptillsynsmyndigheten ska till gruppen och tillsynskollegiet överlämna det gemensamma beslutet
tillsammans med en fullständig motivering.
6.
Om inget gemensamt beslut kunnat fattas ska uppgiften som grupptillsynsmyndighet utföras av den tillsyn
smyndighet som fastställts i enlighet med punkt 2 i denna artikel.
7.
Eiopa ska åtminstone årligen underrätta Europaparlamentet, rådet och kommissionen om eventuella betydande
svårigheter som uppstått vid tillämpningen av punkterna 2, 3 och 6.
Om någon sådan betydande svårighet uppstår vid tillämpningen av de kriterier som fastställts i punkterna 2 och 3 i
denna artikel, ska kommissionen anta delegerade akter enligt artikel 301a som ytterligare specificerar dessa krite
rier.”
66. Artikel 248 ska ändras på följande sätt:
a) Följande stycke ska läggas till i punkt 2:
”Om grupptillsynsmyndigheten inte utför de uppgifter som avses i punkt 1 eller om medlemmarna i tillsynskolle
giet inte samarbetar i den utsträckning som krävs enligt denna punkt, kan någon av de berörda tillsynsmyndighe
terna hänskjuta ärendet till Eiopa och begära myndighetens hjälp i enlighet med artikel 19 i förordning (EU)
nr 1094/2010. I det fallet får Eiopa agera i enlighet med de befogenheter den tilldelats genom den artikeln.”
b) I punkt 3 ska första stycket ersättas med följande:
”3.
Tillsynskollegiet ska bestå av grupptillsynsmyndigheten, tillsynsmyndigheterna i alla medlemsstater där
något dotterföretags huvudkontor är beläget och Eiopa i enlighet med artikel 21 i förordning (EU)
nr 1094/2010.”
c) I punkt 4 ska andra stycket ersättas med följande:
”Om det uppstår delade meningar om upprättandet av samordningsöverenskommelserna får en medlem av till
synskollegiet hänskjuta frågan till Eiopa och begära myndighetens hjälp i enlighet med artikel 19 i förordning (EU)
nr 1094/2010. I det fallet får Eiopa agera i enlighet med de befogenheter den tilldelats genom den artikeln.
Grupptillsynsmyndigheten ska fatta sitt slutgiltiga beslut i enlighet med Eiopas beslut. Grupptillsynsmyndigheten
ska vidarebefordra beslutet till andra berörda tillsynsmyndigheter.”
d) I punkt 5 ska andra stycket ersättas med följande:
”Utan att det påverkar de rättigheter och skyldigheter som tilldelats grupptillsynsmyndigheten och andra tillsyn
smyndigheter genom detta direktiv, får samordningsöverenskommelserna fastställa ytterligare uppgifter för
grupptillsynsmyndigheten, andra tillsynsmyndigheter eller Eiopa i fall där detta resulterar i en effektivare grupp
tillsyn och inte försämrar kollegiemedlemmarnas tillsynsverksamhet när det gäller deras enskilda ansvar.”
e) Punkterna 6 och 7 ska ersättas med följande:
”6.
Eiopa ska utarbeta riktlinjer för hur tillsynskollegierna ska fungera operativt, vilka ska baseras på omfat
tande granskning av konvergensgraden i deras arbete. Sådana granskningar ska göras minst vart tredje år.
Medlemsstaterna ska se till att grupptillsynsmyndigheten till Eiopa överlämnar informationen om hur tillsynskol
legierna fungerar och om eventuella svårigheter som uppstått och som är relevanta för granskningarna.
22.5.2014
L 153/45
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2015/16:9
Bilaga 2
853
För att säkerställa en konsekvent harmonisering när det gäller samordningen mellan tillsynsmyndigheter får
Eiopa utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn för att på basis av de riktlinjer som avses i första stycket
närmare specificera hur tillsynskollegierna ska fungera operativt.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för tillsyn som avses i andra stycket i enlighet
med artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1094/2010.
7.
För att säkerställa en konsekvent harmonisering när det gäller samordningen mellan tillsynsmyndigheter
ska Eiopa, om inte annat följer av artikel 301b, utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn med avseende
på punkterna 1–6 för att specificera samordningen av grupptillsynen.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för tillsyn som avses i första stycket i enlighet
med artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1094/2010.
8.
Kommissionen ska anta delegerade akter enligt artikel 301a med avseende på definitionen av betydande
filial.”
67. Artikel 249 ska ändras på följande sätt:
a) I punkt 1 ska andra stycket ersättas med följande:
”För att dessa tillsynsmyndigheter, inklusive grupptillsynsmyndigheten, ska ha säkerställd tillgång till lika mycket
relevant information ska de, utan att det påverkar deras respektive ansvarsområden och oavsett om de är etable
rade i samma medlemsstat eller ej, till varandra överlämna sådan information för att möjliggöra och underlätta
för de övriga myndigheterna att fullgöra sina tillsynsuppgifter enligt detta direktiv. I det avseendet ska de berörda
tillsynsmyndigheterna och grupptillsynsmyndigheten utan dröjsmål överlämna all information till varandra så
snart den blir tillgänglig eller på begäran utbyta information. Den information som avses i detta stycke omfattar,
men är inte begränsad till, information om åtgärder som har vidtagits av gruppen och tillsynsmyndigheterna
samt information som har lämnats av gruppen.”
b) Följande punkt ska införas:
”1a.
När en tillsynsmyndighet inte har meddelat relevanta uppgifter eller en begäran om samarbete, särskilt
för att utbyta relevanta uppgifter, har avslagits eller inte föranlett någon reaktion inom två veckor, får tillsyn
smyndigheterna hänskjuta ärendet till Eiopa.
När ärendet hänskjuts dit får Eiopa, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 258 i EUF-fördraget, agera i
enlighet med de befogenheter den tilldelats genom artikel 19 i förordning (EU) nr 1094/2010.”
c) Punkt 3 ska ersättas med följande:
”3.
För att säkerställa en konsekvent harmonisering när det gäller samordning och informationsutbyte mellan
tillsynsmyndigheter ska Eiopa, om inte annat följer av artikel 301b, utarbeta förslag till tekniska standarder för
tillsyn för att specificera
a) vilka uppgifter som ska insamlas systematiskt av grupptillsynsmyndigheten och spridas till övriga berörda till
synsmyndigheter eller överlämnas till grupptillsynsmyndigheten av övriga berörda tillsynsmyndigheter,
b) vilka uppgifter som är väsentliga eller relevanta för tillsynen på gruppnivå i syfte att öka enhetligheten i till
synsrapporteringen.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för tillsyn som avses i första stycket i enlighet
med artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1094/2010.
4.
För att säkerställa enhetliga villkor för tillämpning när det gäller samordningen och utbytet av information
mellan tillsynsmyndigheterna ska Eiopa utarbeta förslag till tekniska standarder för genomförande av förfaranden
och mallar för överlämnande av uppgifter till grupptillsynsmyndigheten samt förfarandet för samarbete och
informationsutbyte mellan tillsynsmyndigheter enligt bestämmelserna i denna artikel.
22.5.2014
L 153/46
Europeiska unionens officiella tidning
SV
854
Prop. 2015/16:9
Bilaga 2
Eiopa ska till kommissionen överlämna sina förslag till tekniska standarder för genomförande senast den
30 september 2015.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för genomförande som avses i första stycket i
enlighet med artikel 15 i förordning (EU) nr 1094/2010.”
68. Artikel 250 ska ändras på följande sätt:
”Artikel 250
Samråd mellan tillsynsmyndigheter
1.
Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 248, ska berörda tillsynsmyndigheter, innan de fattar beslut som
är av betydelse för andra tillsynsmyndigheters tillsynsuppgifter, samråda med varandra inom tillsynskollegiet i fråga
om följande:
a) Förändringar i aktieägarstruktur, organisationsstruktur eller ledningsstruktur i försäkrings- och återförsäkringsfö
retag inom en grupp som kräver tillsynsmyndigheternas godkännande eller auktorisation.
b) Beslutet om förlängningen av återhämtningsplanen enligt artikel 138.3 och 138.4.
c) Betydande sanktioner eller exceptionella åtgärder som vidtagits av tillsynsmyndigheterna, däribland fastställande
av kapitaltillägg utöver solvenskapitalkravet enligt artikel 37 och införande av begränsningar av användningen av
en intern modell för beräkning av solvenskapitalkravet enligt avdelning I kapitel VI avsnitt 4 underavsnitt 3.
I frågor som avses i punkterna b och c i första stycket ska samråd alltid ske med grupptillsynsmyndigheten.
Därutöver ska de berörda tillsynsmyndigheterna samråda med varandra innan de fattar ett beslut som bygger på
information från andra tillsynsmyndigheter.
2.
Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 248 får en tillsynsmyndighet besluta att avstå från samråd med
andra tillsynsmyndigheter i brådskande fall eller om samrådet kan äventyra beslutets effekt. I sådana fall ska tillsyn
smyndigheten utan dröjsmål underrätta övriga berörda tillsynsmyndigheter.”
69. I artikel 254.2 ska första stycket ersättas med följande:
”2.
Medlemsstaterna ska föreskriva att deras myndigheter med ansvar för utövande av grupptillsyn ska ha tillgång
till all information som är relevant för syftet med den tillsynen, oavsett vilken typ av företag informationen gäller.
Artikel 35.1–35.5 ska gälla i tillämpliga delar.
Grupptillsynsmyndigheten får begränsa den regelbundna tillsynsrapporteringen till en frekvens som är kortare än ett
år på gruppnivå om alla försäkrings- eller återförsäkringsföretag inom gruppen omfattas av begränsningen i enlighet
med artikel 35.6, med beaktande av arten, omfattningen och komplexiteten i de inneboende riskerna i gruppens
verksamhet.
Grupptillsynsmyndigheten får bevilja undantag från kravet på rapportering där tillgångarna redovisas post för post
på gruppnivå om alla försäkrings- eller återförsäkringsföretag inom gruppen omfattas av undantaget i enlighet med
artikel 35.7, med beaktande av arten, omfattningen och komplexiteten i de inneboende riskerna i gruppens verk
samhet och med beaktande av den finansiella stabiliteten.”
70. I artikel 255.2 ska följande stycken läggas till:
”När en begäran till en annan tillsynsmyndighet om att en kontroll ska utföras i enlighet med denna punkt inte
föranlett någon reaktion inom två veckor, eller när tillsynsmyndigheten i praktiken är förhindrad att utöva sin rätt
att delta i enlighet med tredje stycket, får den myndighet som framställt begäran hänskjuta ärendet till Eiopa och
begära myndighetens hjälp i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1094/2010. I detta fall får Eiopa agera i
enlighet med de befogenheter den tilldelats genom samma artikel.
I enlighet med artikel 21 i förordning (EU) nr 1094/2010 ska Eiopa ha rätt att delta i kontroller på plats, om dessa
utförs gemensamt av två eller flera tillsynsmyndigheter.”
22.5.2014
L 153/47
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2015/16:9
Bilaga 2
855
71. Artikel 256 ska ändras på följande sätt:
a) Punkt 4 ska ersättas med följande:
”4.
Kommissionen ska anta delegerade akter enligt artikel 301a för att ytterligare specificera vilka uppgifter
som ska offentliggöras och fristerna för det årliga offentliggörandet av uppgifterna vad avser lägesrapporten om
solvens och finansiell ställning i enlighet med punkt 2 och rapporten om solvens och finansiell ställning på
gruppnivå i enlighet med punkt 1.”
b) Följande punkt ska läggas till:
”5.
För att säkerställa enhetliga tillämpningsvillkor när det gäller rapporten om solvens och finansiell ställning
på gruppnivå, ska Eiopa utarbeta förslag till tekniska standarder för genomförande av förfaranden och mallar och
sätten att offentliggöra gruppens lägesrapport om solvens och finansiell ställning enligt bestämmelserna i denna
artikel.
Eiopa ska överlämna sina förslag till tekniska standarder för genomförande till kommissionen senast den 30 juni
2015.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för genomförande som avses i första stycket i
enlighet med artikel 15 i förordning (EU) nr 1094/2010.”
72. Följande artikel ska införas:
”Artikel 256a
Gruppstruktur
Medlemsstaterna ska kräva att försäkrings- och återförsäkringsföretag, försäkringsholdingföretag eller blandade
finansiella holdingföretag årligen på gruppnivå offentliggör gruppens juridiska struktur samt styr- och organisations
struktur, inbegripet en beskrivning av alla dotterföretag, fysiska filialer och väsentliga anknutna företag som tillhör
gruppen.”
73. Artikel 258.3 ska ersättas med följande:
”3.
Kommissionen får anta delegerade akter enligt artikel 301a för samordningen av de åtgärder för att säkerställa
regelefterlevnad som avses i punkterna 1 och 2 i den här artikeln.”
74. Artikel 259 ska ersättas med följande:
”Artikel 259
Eiopas rapportering
1.
Eiopa ska varje år rapportera till Europaparlamentet i enlighet med artikel 50 i förordning (EU) nr 1094/2010.
2.
Eiopa ska bland annat rapportera om alla relevanta och viktiga erfarenheter från tillsynsverksamheten och
samarbetet mellan tillsynsmyndigheter enligt avdelning III, och särskilt om
a) processen för utnämning av grupptillsynsmyndigheten, antalet grupptillsynsmyndigheter och deras geografiska
spridning,
b) arbetet i tillsynskollegiet, särskilt tillsynsmyndigheternas medverkan och engagemang i de fall de inte är grupptill
synsmyndighet.
3.
Eiopa får vid tillämpningen av punkt 1 i denna artikel även rapportera om de huvudsakliga lärdomarna från
de granskningar som avses i artikel 248.6, där så är lämpligt.”
75. Artikel 260 ska ersättas med följande:
”Artikel 260
Moderföretag utanför unionen: kontroll av likvärdighet
1.
I det fall som avses i artikel 213.2 c ska de berörda tillsynsmyndigheterna kontrollera huruvida försäkrings-
och återförsäkringsföretag vars moderföretag har sina huvudkontor utanför unionen är föremål för tillsyn, utförd av
en tillsynsmyndighet i ett tredjeland, som är likvärdig med vad som föreskrivs i denna avdelning i fråga om tillsyn
på gruppnivå över försäkrings- och återförsäkringsföretag enligt artikel 213.2 a och b.
22.5.2014
L 153/48
Europeiska unionens officiella tidning
SV
856
Prop. 2015/16:9
Bilaga 2
Om ingen delegerad akt har antagits i enlighet med punkterna 2, 3 eller 5 i den här artikeln, ska kontrollen genom
föras av den tillsynsmyndighet som skulle ha varit grupptillsynsmyndighet om kriterierna i artikel 247.2 vore
tillämpliga (nedan kallad den tjänstgörande grupptillsynsmyndigheten) på begäran av moderföretaget, av något av de
försäkrings- och återförsäkringsföretag som är auktoriserade inom unionen eller på tillsynsmyndighetens eget initi
ativ. Eiopa ska bistå grupptillsynsmyndigheten i enlighet med artikel 33.2 i förordning (EU) nr 1094/2010.
Den ställföreträdande grupptillsynsmyndigheten ska därvid, med bistånd av Eiopa, samråda med övriga berörda till
synsmyndigheter innan den fattar sitt beslut om likvärdighet. Det beslutet ska fattas i enlighet med de kriterier som
antagits i enlighet med punkt 2. Den ställföreträdande grupptillsynsmyndigheten ska inte fatta något beslut avseende
ett tredjeland som strider mot något beslut som tidigare fattats avseende det tredjelandet, såvida det inte är nödvän
digt att beakta väsentliga ändringar av den tillsynsordning som fastställs genom avdelning I och tillsynsordningen i
tredjelandet.
Om tillsynsmyndigheter inte samtycker till det beslut som fattats i enlighet med tredje stycket får de hänskjuta
ärendet till Eiopa och begära myndighetens hjälp i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1094/2010 inom tre
månader efter det att den ställföreträdande grupptillsynsmyndigheten meddelat beslutet. I det fallet får Eiopa agera i
enlighet med de befogenheter den tilldelats genom den artikeln.
2.
Kommissionen får anta delegerade akter, i enlighet med artikel 301a, som specificerar kriterierna för att
bedöma om tillsynsordningen av grupper i ett tredjeland är likvärdig med den som fastställs genom denna avdel
ning.
3.
Om de kriterier som antagits i enlighet med punkt 2 i den här artikeln har uppfyllts av ett tredjeland får
kommissionen, i enlighet med artikel 301a och med bistånd av Eiopa i enlighet med artikel 33.2 i förordning (EU)
nr 1094/2010, anta delegerade akter där det fastställs att tillsynsordningen i det tredjelandet är likvärdig med den
som fastställs genom denna avdelning.
En sådan delegerad akt ska regelbundet ses över för att beakta ändringar av den tillsynsordning för tillsyn över
grupper som fastställs genom denna avdelning och motsvarande ordning i tredjelandet för tillsyn över grupper och
alla andra ändringar av bestämmelserna som kan påverka beslutet om likvärdighet.
Eiopa ska på sin webbplats offentliggöra och regelbundet uppdatera en förteckning över alla tredjeländer som avses
i första stycket.
4.
Om kommissionen inte antagit någon delegerad akt i enlighet med punkterna 3 eller 5 i den här artikeln ska
artikel 262 tillämpas.
5.
Genom undantag från punkt 3, och även om de kriterier som fastställts i punkt 2 inte har uppfyllts, får
kommissionen under en begränsad tidsperiod, i enlighet med artikel 301a och med bistånd av Eiopa i enlighet med
artikel 33.2 i förordning (EU) nr 1094/2010, anta delegerade akter där det fastställs att den tillsynsordning som ett
tredjeland tillämpar på företag vars moderföretag den 1 januari 2014 har sitt huvudkontor utanför unionen är till
fälligt likvärdig med den som fastställs genom avdelning I, om detta tredjeland uppfyller åtminstone följande krite
rier:
a) Det har ingått ett åtagande gentemot unionen om att anpassa och tillämpa en tillsynsordning som kan bedömas
som likvärdig i enlighet med punkt 3, innan denna begränsade period löper ut, och om att inleda bedömnings
förfarandet.
b) Det har inrättat ett arbetsprogram för att uppfylla åtagandet enligt led a.
c) Det har avsatt tillräckligt med resurser för att uppfylla åtagandet enligt led a.
d) Det har en tillsynsordning som är riskbaserad och fastställer kvantitativa och kvalitativa solvenskrav och krav för
tillsynsrapportering och transparens och på grupptillsyn.
e) Det har ingått skriftliga överenskommelser om att samarbeta och utbyta konfidentiella tillsynsuppgifter med
Eiopa och tillsynsmyndigheter enligt definitionen i artikel 13.10.
22.5.2014
L 153/49
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2015/16:9
Bilaga 2
857
f) Det har ett oberoende tillsynssystem.
g) Det har fastställt skyldigheter avseende sekretess för alla personer som agerar för dess tillsynsmyndigheters
räkning, särskilt när det gäller utbyte av information med Eiopa och tillsynsmyndigheter enligt definitionen i arti
kel 13.10.
I alla delegerade akter om tillfällig likvärdighet ska kommissionens rapporter beaktas i enlighet med artikel 177.2.
De delegerade akterna ska ses över regelbundet på basis av lägesrapporter från det berörda tredjelandet, vilka ska
läggas fram för och bedömas av kommissionen varje år. Eiopa ska bistå kommissionen i bedömningen av de läges
rapporterna.
Eiopa ska på sin webbplats offentliggöra och regelbundet uppdatera en förteckning över alla tredjeländer som avses
i första stycket.
Kommissionen får anta delegerade akter enligt artikel 301a som närmare specificerar de villkor som fastställs i första
stycket. Delegerade akter kan också avse befogenheter för tillsynsmyndigheter att införa ytterligare tillsynsrapporter
ingskrav under perioden för tillfällig likvärdighet.
6.
Den begränsade period som avses i punkt 5 ska upphöra den 31 december 2020 eller det datum då tillsyn
sordningen för det tredjelandet, i enlighet med punkt 3, har bedömts vara likvärdig med den som fastställs i denna
avdelning, beroende på vilket som infaller först.
Denna period kan förlängas med högst ett år, om detta är nödvändigt för att Eiopa och kommissionen ska kunna
genomföra bedömningen av likvärdighet enligt punkt 3.
7.
När en delegerad akt antas, där det beslutas att tillsynsordningen i ett tredjeland är tillfälligt likvärdig i enlighet
med punkt 5, ska medlemsstaterna tillämpa artikel 261, såvida det inte finns ett försäkrings- eller återförsäkringsfö
retag i en medlemsstat med en balansomslutning som överstiger balansomslutningen för sitt moderföretag som är
beläget utanför unionen. I det fallet ska uppgiften som grupptillsynsmyndighet utföras av den ställföreträdande
grupptillsynsmyndigheten.”
76. I artikel 262.1 ska första stycket ersättas med följande:
”1.
Om en likvärdig tillsyn enligt artikel 260 inte föreligger, eller om en medlemsstat inte tillämpar artikel 261 i
samband med tillfällig likvärdighet enligt artikel 260.7, ska den medlemsstaten på försäkrings- och återförsäkringsfö
retagen tillämpa något av följande:
a) Artiklarna 218–235 och artiklarna 244–258 i tillämpliga delar.
b) En av de metoder som fastställs i punkt 2.”
77. I artikel 300 ska första stycket ersättas med följande:
”De belopp som i detta direktiv uttryckts i euro ska revideras vart femte år genom att grundbeloppet i euro höjs
med den procentuella förändringen i de harmoniserade konsumentprisindexen för samtliga medlemsstater som
offentliggörs av kommissionen (Eurostat) från och med den 31 december 2015 fram till justeringsdagen och
avrundat uppåt till närmaste 100 000-tal EUR.”
78. Artikel 301 ska ersättas med följande:
”Artikel 301
Kommittéförfarande
1.
Kommissionen ska biträdas av Europeiska försäkrings- och tjänstepensionskommittén som inrättats genom
kommissionens beslut 2004/9/EG (*). Denna kommitté ska vara en kommitté i den mening som avses i förord
ning (EU) nr 182/2011.
2.
När det hänvisas till denna punkt ska artikel 4 i förordning (EU) nr 182/2011 tillämpas.
3.
När det hänvisas till denna punkt ska artikel 8 i förordning (EU) nr 182/2011 jämförd med artikel 4 i den
förordningen tillämpas.
22.5.2014
L 153/50
Europeiska unionens officiella tidning
SV
858
Prop. 2015/16:9
Bilaga 2
Artikel 301a
Utövande av delegeringen
1.
Befogenheten att anta delegerade akter ges till kommissionen med förbehåll för de villkor som anges i denna
artikel.
2.
Den delegering av befogenhet som avses i artiklarna 17, 31, 35, 37, 50, 56, 75, 86, 92, 97, 99, 109a, 111,
114, 127, 130, 135, 143, 172, 210, 211, 216, 217, 227, 234, 241, 244, 245, 247, 248, 256, 258, 260 och 308b
ska ges till kommissionen för en period på fyra år från den 23 maj 2014.
Kommissionen ska utarbeta en rapport om de delegerade befogenheterna senast sex månader innan perioden på fyra
år löpt ut. Delegeringen av befogenhet ska genom tyst medgivande förlängas med perioder av samma längd, såvida
inte Europaparlamentet eller rådet motsätter sig en sådan förlängning senast tre månader före utgången av perioden
i fråga.
3.
Den delegering av befogenhet som avses i artiklarna 17, 31, 35, 37, 50, 56, 75, 86, 92, 97, 99, 109a, 111,
114, 127, 130, 135, 143, 172, 210, 211, 216, 217, 227, 234, 241, 244, 245, 247, 248, 256, 258, 260 och 308b
får när som helst återkallas av Europaparlamentet eller rådet.
Ett beslut om återkallelse innebär att delegeringen av den befogenhet som anges i beslutet upphör att gälla. Beslutet
får verkan dagen efter det att det offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning, eller vid ett senare i beslutet
angivet datum. Det påverkar inte giltigheten av delegerade akter som redan har trätt i kraft.
4.
Så snart kommissionen antar en delegerad akt ska den samtidigt delge Europaparlamentet och rådet denna.
5.
En delegerad akt som antas enligt artiklarna 17, 31, 35, 37, 50, 56, 75, 86, 92, 97, 99, 109a, 111, 114, 127,
130, 135, 143, 172, 210, 211, 216, 217, 227, 234, 241, 244, 245, 247, 248, 256, 258, 260 eller 308b ska träda
i kraft endast om varken Europaparlamentet eller rådet har gjort invändningar mot den delegerade akten inom en
period av tre månader från den dag då akten delgavs Europaparlamentet och rådet, eller om både Europaparlamentet
och rådet, före utgången av den perioden, har underrättat kommissionen om att de inte kommer att invända. Denna
period ska förlängas med tre månader på Europaparlamentets eller rådets initiativ.
Artikel 301b
Tidsfristklausul för tekniska standarder för tillsyn
1.
Fram till den 24 maj 2016 ska kommissionen, när den för första gången antar de tekniska standarder för
tillsyn som avses i artiklarna 50, 58, 75, 86, 92, 97, 111, 135, 143, 244, 245, 248 och 249, tillämpa det förfa
rande som fastställs i artikel 301a. Eventuella ändringar av sådana delegerade akter eller, efter det att övergångspe
rioden löpt ut, eventuella nya tekniska standarder för tillsyn, ska antas i enlighet med artiklarna 10–14 i förord
ning (EU) nr 1094/2010.
2.
Den delegering av befogenheter som avses i punkt 1 får när som helst återkallas av Europaparlamentet eller
rådet i enlighet med artikel 12 i förordning (EU) nr 1094/2010.
3.
Senast den 24 maj 2016 får Eiopa lägga fram förslag till tekniska standarder för tillsyn till kommissionen för
att anpassa de delegerade akter som avses i artiklarna 17, 31, 35, 37, 50, 56, 75, 86, 92, 97, 99, 109a, 111, 114,
127, 130, 135, 143, 172, 210, 211, 216, 217, 227, 234, 241, 244, 245, 247, 248, 256, 258, 260 och 308b till
den tekniska utvecklingen på finansiella marknaderna.
Förslagen till tekniska standarder för tillsyn ska begränsas till de tekniska aspekterna av de delegerade akter som
avses i första stycket i enlighet med artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1094/210.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för tillsyn som avses i första stycket i enlighet
med artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1094/2010.
(*) Kommissionens beslut 2004/9/EG av den 5 november 2003 om att inrätta Europeiska försäkrings- och tjänste
pensionskommittén (EUT L 3, 7.1.2004, s. 34).”
22.5.2014
L 153/51
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2015/16:9
Bilaga 2
859
79. I artikel 304 ska punkt 2 ersättas med följande:
”2.
Senast den 31 december 2020 ska kommissionen till Europaparlamentet och rådet översända en rapport om
tillämpningen av den metod som fastställs i punkt 1 och om den praxis tillsynsmyndigheterna antagit enligt punkt
1, vid behov åtföljd av lämpliga förslag. Den rapporten ska särskilt behandla de gränsöverskridande effekterna av
denna metods tillämpning så att regleringsarbitrage från försäkrings- och återförsäkringsföretags sida kan undvikas.”
80. Följande avsnitt ska läggas till i avdelning VI, kapitel I:
”AVSNITT 3
FÖRSÄKRING OCH ÅTERFÖRSÄKRING
Artikel 308a
Infasning
1.
Från och med den 1 april 2015 ska medlemsstaterna se till att tillsynsmyndigheterna har befogenhet att fatta
beslut om godkännande av följande:
a) Tilläggskapital i enlighet med artikel 90.
b) Klassificering av kapitalbasmedel som avses i artikel 95 tredje stycket.
c) Företagsspecifika parametrar i enlighet med artikel 104.7.
d) En fullständig eller partiell intern modell i enlighet med artiklarna 112 och 113.
e) Specialföretag som ska etableras på deras territorium i enlighet med artikel 211.
f) Ett mellanliggande försäkringsholdingbolags tilläggskapital i enlighet med artikel 226.2.
g) En gruppintern modell i enlighet med artiklarna 230, 231 och 233.5.
h) Användningen av undergruppen durationsbaserade aktiekursrisker i enlighet med artikel 304.
i) Tillämpning av matchningsjusteringen av de riskfria räntesatserna för relevanta durationer i enlighet med artik
larna 77b och 77c.
j) Om medlemsstaterna så önskar, tillämpning av volatilitetsjustering av de riskfria räntesatserna för relevanta dura
tioner i enlighet med artikel 77d.
k) Tillämpning av övergångsåtgärden för riskfria räntesatser för durationer i enlighet med artikel 308c.
l) Tillämpning av övergångsåtgärden för försäkringstekniska avsättningar i enlighet med artikel 308d.
2.
Från och med den 1 april 2015 ska medlemsstaterna se till att tillsynsmyndigheterna har följande befogen
heter:
a) Befogenhet att fastställa grupptillsynens nivå och omfattning i enlighet med avdelning III kapitel I, avsnitten 2
och 3.
b) Befogenhet att fastställa grupptillsynsmyndigheten i enlighet med artikel 247.
c) Befogenhet att inrätta ett tillsynskollegium i enlighet med artikel 248.
3.
Från och med den 1 juli 2015 ska medlemsstaterna se till att tillsynsmyndigheterna har följande befogenheter:
a) Befogenhet att dra av ägarintresse i enlighet med artikel 228 andra stycket.
b) Befogenhet att fastställa valet av metod för beräkning av gruppsolvens i enlighet med artikel 220.
c) Befogenhet att fatta beslut om likvärdighet och, i förekommande fall, tillfällig likvärdighet i enlighet med artiklar
na 227 och 260.
22.5.2014
L 153/52
Europeiska unionens officiella tidning
SV
860
Prop. 2015/16:9
Bilaga 2
d) Befogenhet att låta försäkrings- och återförsäkringsföretag omfattas av artiklarna 238 och 239 i enlighet med ar
tikel 236.
e) Befogenhet att fatta de beslut som avses i artiklarna 262 och 263.
f) Befogenhet att när så är lämpligt fastställa tillämpning av övergångsbestämmelser i enlighet med artikel 308b.
4.
Medlemsstaterna ska ålägga de berörda tillsynsmyndigheterna att behandla ansökningar om godkännande eller
tillstånd som lämnats in av försäkrings- och återförsäkringsföretag i enlighet med punkterna 2 och 3. De beslut som
tillsynsmyndigheterna fattar om godkännande eller tillstånd ska inte börja tillämpas före den 1 januari 2016.
Artikel 308b
Övergångsbestämmelser
1.
Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 12 ska försäkrings- och återförsäkringsföretag som, senast den 1
januari 2016, har upphört med att teckna nya försäkrings- eller återförsäkringsavtal och uteslutande förvaltar sitt
befintliga bestånd i syfte att avsluta sin verksamhet inte omfattas av avdelningarna I, II och III i detta direktiv förrän
vid de datum som fastställs i punkt 2, då företaget antingen
a) har övertygat tillsynsmyndigheten om att det kommer att avsluta sin verksamhet före den 1 januari 2019, eller
b) är föremål för rekonstruktionsåtgärder som fastställs i avdelning IV kapitel II och en rekonstruktör har utsetts.
2.
Försäkrings- eller återförsäkringsföretag som omfattas av
a) punkt 1 a, ska omfattas av avdelningarna I, II och III i detta direktiv från och med den 1 januari 2019 eller från
ett tidigare datum när tillsynsmyndigheten inte är tillfredsställd med de framsteg som har gjorts för att avsluta
företagets verksamhet,
b) punkt 1 b, ska omfattas av avdelningarna I, II och III i detta direktiv från och med den 1 januari 2021 eller från
ett tidigare datum om tillsynsmyndigheten inte är tillfredsställd med de framsteg som har gjorts för att avsluta
företagets verksamhet.
3.
Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska endast omfattas av övergångsbestämmelserna i punkterna 1 och 2
om följande villkor uppfylls:
a) Företaget ingår inte i en grupp, eller om det ingår i en grupp, alla företag som ingår i gruppen upphör med att
teckna nya försäkrings- eller återförsäkringsavtal.
b) Företaget ska till tillsynsmyndigheten överlämna en årlig rapport med de framsteg som har gjorts för att avsluta
företagets verksamhet.
c) Företaget har underrättat tillsynsmyndigheten om att det tillämpar övergångsbestämmelser.
Punkterna 1 och 2 ska inte förhindra ett företag från att bedriva verksamhet i enlighet med avdelningarna I, II och
III i detta direktiv.
4.
Medlemsstaterna ska upprätta en förteckning över de försäkrings- och återförsäkringsföretag som berörs och
överlämna den förteckningen till alla övriga medlemsstater.
5.
Under en period som inte överskrider fyra år från och med den 1 januari 2016, ska medlemsstaterna säker
ställa att fristen för försäkrings- och återförsäkringsföretag för att lämna de uppgifter som avses i artikel 35.1–35.4
varje år eller med en kortare periodicitet minskar med två veckor varje räkenskapsår, med början senast 20 veckor
efter utgången av företagets räkenskapsår om dess räkenskapsår avslutas den 30 juni 2016 eller efter detta datum
men före den 1 januari 2017, och senast 14 veckor efter utgången av företagets räkenskapsår om dess räkenskapsår
avslutas den 30 juni 2019 eller efter detta datum men före den 1 januari 2020.
6.
Under en period som inte överskrider fyra år från och med den 1 januari 2016, ska fristen för försäkrings-
och återförsäkringsföretag för att offentliggöra de uppgifter som avses i artikel 51 minska med två veckor varje
räkenskapsår, med början senast 20 veckor efter utgången av företagets räkenskapsår om dess räkenskapsår avslutas
den 30 juni 2016 eller efter detta datum men före den 1 januari 2017, och senast 14 veckor efter utgången av före
tagets räkenskapsår om dess räkenskapsår avslutas den 30 juni 2019 eller efter detta datum men före den 1 januari
2020.
22.5.2014
L 153/53
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2015/16:9
Bilaga 2
861
7.
Under en period som inte överskrider fyra år från och med den 1 januari 2016, ska fristen för försäkrings-
och återförsäkringsföretag för att lämna in de uppgifter som avses i artikel 35.1–35.4 varje kvartal minska med en
vecka varje räkenskapsår, med början senast åtta veckor för varje kvartal som avslutas den 1 januari 2016 eller efter
detta datum men före den 1 januari 2017, och med fem veckor för varje kvartal som avslutas den 1 januari 2019
eller efter detta datum men före den 1 januari 2020.
8.
Medlemsstaterna ska säkerställa att punkterna 5, 6 och 7 i denna artikel ska gälla i tillämpliga delar för försäk
rings- och återförsäkringsföretag med ägarintresse, försäkringsholdingföretag och blandade finansiella holdingföretag
på gruppnivå i enlighet med artiklarna 254 och 256, varvid de frister som anges i punkterna 5, 6 och 7 ska
förlängas med sex veckor.
9.
Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 94, ska primärkapitalposter ingå i nivå 1-kapital upp till tio år
efter den 1 januari 2016 förutsatt att de posterna
a) emitterades före den 1 januari 2016 eller före datum för ikraftträdande av den delegerade akt som avses i artikel
97, beroende på vilket datum som inträffar först,
b) den 31 december 2015 kan användas för att uppfylla den disponibla solvensmarginalen upp till 50 procent av
solvensmarginalen enligt de lagar och andra författningar som antas enligt artikel 16.3 i direktiv 73/239/EEG, ar
tikel 1 i direktiv 2002/13/EG, artikel 27.3 i direktiv 2002/83/EG och artikel 36.3 i direktiv 2005/68/EG,
c) inte annars skulle klassificeras som tillhörande nivå 1 eller 2 i enlighet med artikel 94.
10.
Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 94, ska primärkapitalposter ingå i nivå 2-kapital upp till tio år
efter den 1 januari 2016 förutsatt att de posterna
a) emitterades före den 1 januari 2016 eller före datumet för ikraftträdande av den delegerade akt som avses i arti
kel 97, beroende på vilket datum som inträffar först,
b) den 31 december 2015 kan användas för att uppfylla den disponibla solvensmarginalen upp till 25 procent av
solvensmarginalen enligt de lagar och andra författningar som antas enligt artikel 16.3 i direktiv 73/239/EEG, ar
tikel 1 i direktiv 2002/13/EG, artikel 27.3 i direktiv 2002/83/EG och artikel 36.3 i direktiv 2005/68/EG.
11.
När det gäller försäkrings- eller återförsäkringsföretag som placerar i överlåtbara värdepapper eller andra
finansiella instrument som bygger på ompaketerade lån som emitterades före den 1 januari 2011, ska kraven i arti
kel 135.2 endast gälla i situationer då nya underliggande exponeringar läggs till eller ersätts efter den 31 december
2014.
12.
Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 100, 101.3 och 104 ska följande gälla:
a) Fram till den 31 december 2017 ska de standardparametrar som ska användas vid beräkningen av undergruppen
aktiekursrisk och undergruppen räntedifferensrisk i enlighet med standardformeln när det gäller exponeringar
mot medlemsstaternas nationella regeringar eller centralbanker vilka uttrycks och finansieras i en medlemsstats
nationella valuta vara samma standardparametrar som de som skulle tillämpas på sådana exponeringar som
uttrycks och finansieras i deras nationella valuta.
b) År 2018 ska de standardparametrar som ska användas vid beräkningen av undergruppen aktiekursrisk och
undergruppen räntedifferensrisk i enlighet med standardformeln minskas med 80 procent när det gäller exponer
ingar mot medlemsstaternas nationella regeringar eller centralbanker vilka uttrycks och finansieras i en annan
medlemsstats nationella valuta.
c) År 2019 ska de standardparametrar som ska användas vid beräkningen av undergruppen aktiekursrisk och
undergruppen räntedifferensrisk i enlighet med standardformeln minskas med 50 procent när det gäller exponer
ingar mot medlemsstaternas nationella regeringar eller centralbanker vilka uttrycks och finansieras i en annan
medlemsstats nationella valuta.
d) Från och med den 1 januari 2020 ska de standardparametrar som ska användas vid beräkningen av under
gruppen aktiekursrisk och undergruppen räntedifferensrisk i enlighet med standardformeln inte minskas när det
gäller exponeringar mot medlemsstaternas nationella regeringar eller centralbanker vilka uttrycks och finansieras
i en annan medlemsstats nationella valuta.
22.5.2014
L 153/54
Europeiska unionens officiella tidning
SV
862
Prop. 2015/16:9
Bilaga 2
13.
Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 100, 101.3 och 104, ska de standardparametrar som ska
användas för aktier som företaget köpt senast den 1 januari 2016 vid beräkningen av undergruppen aktiekursrisk i
enlighet med standardformeln utan alternativet i artikel 304 beräknas som det vägda genomsnittet av
a) den standardparameter som ska användas för att beräkna undergruppen aktiekursrisk i enlighet med artikel 304,
och
b) den standardparameter som ska användas för att beräkna undergruppen aktiekursrisk i enlighet med standardfor
meln utan det alternativ som beskrivs i artikel 304.
Vikten för den parameter som beskrivs i led b i första stycket ska öka åtminstone linjärt i slutet av varje år från 0
procent under det år som inleds den 1 januari 2016 till 100 procent den 1 januari 2023.
Kommissionen ska anta delegerade akter enligt artikel 301a som närmare specificerar de kriterier som ska uppfyllas,
inbegripet de aktier som får utnyttja övergångsperioden.
För att säkerställa enhetliga villkor för tillämpningen av den övergångsperioden ska Eiopa utarbeta förslag till
tekniska standarder för genomförande av förfaranden vid tillämpningen av denna punkt.
Eiopa ska överlämna sina förslag till tekniska standarder för genomförande till kommissionen senast den 30 juni
2015.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för genomförande som avses i fjärde stycket i
enlighet med artikel 15 i förordning (EU) nr 1094/2010.
14.
Utan hinder av artikel 138.3 och utan att det påverkar tillämpningen av artikel 138.4, ska tillsynsmyndig
heten kräva att försäkrings- och återförsäkringsföretag som uppfyller kravet på föreskriven solvensmarginal i arti
kel 16a i direktiv 73/239/EEG, artikel 28 i direktiv 2002/83/EG eller artiklarna 37, 38 eller 39 i direktiv
2005/68/EG, såsom de är tillämpliga i medlemsstatens lagstiftning dagen före de direktiven upphävs enligt artikel
310 i det här direktivet, men som inte efterlever solvenskapitalkravet under det första tillämpningsåret för det här
direktivet, vidtar nödvändiga åtgärder för att upprätta nivån på de medräkningsbara kapitalbasmedel som täcker
solvenskapitalkravet eller reducera riskprofilen för att följa solvenskapitalkravet senast den 31 december 2017.
Det berörda försäkrings- och återförsäkringsföretaget ska var tredje månad till sin tillsynsmyndighet lämna in en
lägesrapport i vilken det redogörs för vilka åtgärder som har vidtagits och hur arbetet fortskrider med att upprätta
nivån på den medräkningsbara kapitalbasen enligt solvenskapitalkravet eller med att reducera riskprofilen för att
följa solvenskapitalkravet.
Den förlängning som nämns i första stycket ska inte längre gälla om denna lägesrapport visar att det inte skett några
väsentliga framsteg med att återskapa nivån på den medräkningsbara kapitalbasen enligt solvenskapitalkravet eller
med att reducera riskprofilen för att säkerställa att solvenskapitalkravet följs, mellan det datum då bristen på efter
levnad av solvenskapitalkravet konstaterades och det datum då lägesrapporten inlämnades.
15.
Om hemmedlemsstaterna den 23 maj 2014 tillämpade de bestämmelser som avses i artikel 4 i direktiv
2003/41/EG får den hemmedlemsstaten fram till den 31 december 2019 fortsätta att tillämpa de lagar och andra
författningar som de antagit för att uppfylla artiklarna 1–19, 27–30, 32–35 och 37–67 i direktiv 2002/83/EG och
som var i kraft den sista tillämpningsdagen för direktiv 2002/83/EG.
Kommissionen får anta delegerade akter för att ändra den övergångsperiod som föreskrivs i denna punkt om
ändringar av artiklarna 17–17c i direktiv 2003/41/EG har antagits före det datum som anges i denna punkt.
16.
Medlemsstaterna får ge det moderförsäkrings- eller moderåterförsäkringsföretag som har det yttersta ägarin
tresset möjlighet att under en period fram till den 31 mars 2022 ansöka om godkännande av en gruppintern modell
som tillämpas på en del av en grupp, om både företaget och företaget med det yttersta ägarintresset är belägna i
samma medlemsstat och om denna del utgör en urskiljbar del som uppvisar en väsentligt annorlunda riskprofil än
de övriga i gruppen.
22.5.2014
L 153/55
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2015/16:9
Bilaga 2
863
17.
Utan hinder av artiklarna 218.2 och 218.3, ska de övergångsbestämmelser som avses i punkterna 8–12
och 15 i den här artikeln och i artiklarna 308c, 308d och 308e gälla i tillämpliga delar på gruppnivå.
Utan hinder av artikel 218.2, 218.3 och 218.4, ska de övergångsbestämmelser som avses i punkt 14 i den här arti
keln gälla i tillämpliga delar på gruppnivå och om försäkrings- eller återförsäkringsföretagen med ägarintresse eller
försäkrings- och återförsäkringsföretagen i en grupp uppfyller de jämkade solvenskraven enligt artikel 9 i direktiv
98/78/EG men inte uppfyller solvenskapitalkravet på gruppnivå.
Kommissionen ska anta delegerade akter, enligt artikel 301a, för att fastställa ändringarna av gruppsolvensen om de
övergångsbestämmelser som anges i punkt 13 i den här artikeln är tillämpliga och avser
a) eliminering av dubbelräkning av poster i kapitalbasen och av kapital som skapats inom en grupp som fastställs i
artiklarna 222 och 223,
b) värdering av tillgångar och skulder som fastställs i artikel 224,
c) tillämpning av beräkningsmetoderna för anknutna försäkrings- och återförsäkringsföretag som fastställs i arti
kel 225,
d) tillämpning av beräkningsmetoderna för mellanliggande försäkringsholdingföretag som fastställs i artikel 226,
e) beräkningsmetoder för solvensen på gruppnivå som fastställs i artiklarna 230 och 233,
f) beräkning av solvenskapitalkravet på gruppnivå som fastställs i artikel 231,
g) fastställande av kapitaltillägg som fastställs i artikel 232,
h) principer vid beräkningen av solvens på gruppnivå för ett försäkringsholdingföretag som fastställs i artikel 235.
Artikel 308c
Övergångsbestämmelser för de riskfria räntesatserna
1.
Försäkrings- och återförsäkringsföretag får, med tillsynsmyndighetens förhandsgodkännande, tillämpa en till
fällig justering på de riskfria räntesatserna för relevanta durationer i fråga om godkända försäkrings- och återförsäk
ringsförpliktelser.
2.
Justeringen ska beräknas för varje valuta som en del av skillnaden mellan
a) den räntesats som fastställts av försäkrings- eller återförsäkringsföretaget i enlighet med de lagar och andra
författningar som har antagits i enlighet med artikel 20 i direktiv 2002/83/EG vid sista tillämpningsdagen för det
direktivet,
b) den årliga effektiva räntesatsen, beräknad som en enda diskonteringssats som, när den tillämpas på kassaflödena
för portföljen med godkända försäkrings- eller återförsäkringsförpliktelser, ger ett värde som är lika stort som
bästa skattningen för portföljen med godkända försäkrings- eller återförsäkringsförpliktelser om pengarnas tids
värde beaktas med tillämpning av riskfria basräntesatser för relevanta durationer i enlighet med artikel 77.2.
Om medlemsstaterna har antagit lagar och andra författningar enligt artikel 20.1.B a ii i direktiv 2002/83/EG, ska
den räntesats som avses i led a första stycket i denna punkt fastställas med tillämpning av de metoder som användes
av försäkrings- eller återförsäkringsföretagen vid den sista tillämpningsdagen för direktiv 2002/83/EG.
Den del som avses i första stycket ska minska linjärt i slutet av varje år från 100 procent under det år som inleds
den 1 januari 2016 till 0 procent den 1 januari 2032.
Om försäkrings- och återförsäkringsföretag tillämpar den volatilitetsjustering som avses i artikel 77d, ska den riskfria
räntesats för relevanta durationer som avses i led b vara den riskfria räntesats för relevanta durationer som avses i
artikel 77d.
22.5.2014
L 153/56
Europeiska unionens officiella tidning
SV
864
Prop. 2015/16:9
Bilaga 2
3.
De godkända försäkrings- eller återförsäkringsförpliktelserna ska endast omfatta försäkrings- eller återförsäk
ringsförpliktelser som uppfyller följande kriterier:
a) De kontrakt som genererar försäkrings- eller återförsäkringsförpliktelserna hade ingåtts före den första tillämp
ningsdagen för detta direktiv, med undantag av kontraktsförlängningar på eller efter detta datum.
b) Fram till och med den sista tillämpningsdagen för direktiv 2002/83/EG fastställdes de försäkringstekniska avsätt
ningarna för försäkrings- eller återförsäkringsförpliktelserna i enlighet med de lagar och andra författningar som
har antagits enligt artikel 20 i det direktivet vid sista tillämpningsdagen för det direktivet.
c) Artikel 77b inte tillämpas på försäkrings- och återförsäkringsförpliktelser.
4.
Försäkrings- och återförsäkringsföretag som tillämpar punkt 1 ska
a) inte inkludera de godkända försäkrings- och återförsäkringsförpliktelserna vid beräkningen av den volatilitetsjus
tering som aves i artikel 77d,
b) inte tillämpa artikel 308d,
c) inom ramen för den lägesrapport om solvens och finansiell ställning som avses i artikel 51, offentliggöra att de
tillämpar den tillfälliga riskfria räntesatsen för durationer och offentliggöra kvantifieringen av hur deras finansiella
position skulle påverkas om de inte tillämpade denna övergångsåtgärd.
Artikel 308d
Övergångsåtgärd för försäkringstekniska avsättningar
1.
Försäkrings- och återförsäkringsföretag får, med tillsynsmyndighetens förhandsgodkännande, tillämpa ett tillfäl
ligt avdrag för försäkringstekniska avsättningar. Avdraget får tillämpas på den homogena riskgruppsnivå som avses i
artikel 80.
2.
Det tillfälliga avdraget ska motsvara en del av skillnaden mellan följande belopp:
a) De försäkringstekniska avsättningarna efter avdrag av de belopp som kan återvinnas enligt återförsäkringsavtal
och från specialföretag, beräknade i enlighet med artikel 76 vid den första tillämpningsdagen för detta direktiv.
b) De försäkringstekniska avsättningarna efter avdrag av de belopp som kan återvinnas enligt återförsäkringsavtal
beräknade i enlighet med de lagar och andra författningar som har antagits enligt artikel 15 i direktiv
73/239/EEG, artikel 20 i direktiv 2002/83/EG och artikel 32 i direktiv 2005/68/EG dagen före de direktiven
upphävs enligt artikel 310 i det här direktivet.
Den högsta avdragsbara delen ska minska linjärt i slutet av varje år från 100 procent under det år som inleds den 1
januari 2016 till 0 procent den 1 januari 2032.
Om försäkrings- och återförsäkringsföretag vid den första tillämpningsdagen för detta direktiv tillämpar den volatili
tetsjustering som avses i artikel 77d, ska det belopp som avses i led a beräknas med volatilitetsjusteringen för den
dagen.
3.
Med tillsynsmyndighetens förhandsgodkännande eller på dennes initiativ, får de belopp för de försäkringstek
niska avsättningarna, i förekommande fall inklusive beloppet för volatilitetsjusteringen, som används för att beräkna
det tillfälliga avdrag som avses i punkterna 2 a och b räknas om var 24:e månad, eller oftare om företagets riskprofil
har ändrats väsentligt.
4.
Det avdrag som avses i punkt 2 får begränsas av tillsynsmyndigheten om tillämpningen av det kan leda till en
minskning av de krav på finansiella medel som gäller för företaget jämfört med kraven vid en beräkning i enlighet
med de lagar och andra författningar som har antagits enligt direktiv 73/239/EEG, direktiv 2002/83/EG och direktiv
2005/68/EG dagen före de direktiven upphävs enligt artikel 310 i det här direktivet.
22.5.2014
L 153/57
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2015/16:9
Bilaga 2
865
5.
Försäkrings- och återförsäkringsföretag som tillämpar punkt 1 ska
a) inte tillämpa artikel 308c,
b) om de inte skulle uppfylla solvenskapitalkravet utan tillämpning av det tillfälliga avdraget, till sin tillsynsmyn
dighet lämna in en årlig lägesrapport i vilken det redogörs för vilka åtgärder som har vidtagits och hur arbetet
fortskrider med att vid utgången av den övergångsperiod som fastställs i punkt 2 återupprätta nivån på den
medräkningsbara kapitalbasen enligt solvenskapitalkravet eller med att reducera riskprofilen för att följa solvens
kapitalkravet.
c) inom ramen för den lägesrapport om solvens och finansiell ställning som avses i artikel 51, offentliggöra att de
tillämpar det tillfälliga avdraget för försäkringstekniska avsättningar och offentliggöra kvantifieringen av hur deras
finansiella position skulle påverkas om de inte tillämpade det tillfälliga avdraget.
Artikel 308e
Infasningsplan för övergångsåtgärderna för riskfria räntesatser och försäkringstekniska avsättningar
Försäkrings- och återförsäkringsföretag som tillämpar de övergångsåtgärder som avses i artiklarna 308c eller 308d
ska informera tillsynsmyndigheten så snart de konstaterar att de inte skulle uppfylla solvenskapitalkravet utan
tillämpning av dessa övergångsåtgärder. Tillsynsmyndigheten ska kräva att de berörda försäkrings- eller återförsäk
ringsföretagen vidtar nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de uppfyller solvenskapitalkravet vid utgången av
övergångsperioden.
Inom två månader från det att de konstaterat att de inte uppfyller solvenskapitalkravet utan tillämpning av dessa
övergångsåtgärder, ska de berörda försäkrings- och återförsäkringsföretagen till sin tillsynsmyndighet lämna in en
infasningsplan i vilken de redogör för de åtgärder som har planerats för att vid utgången av övergångsperioden åter
upprätta nivån på den medräkningsbara kapitalbasen enligt solvenskapitalkravet eller reducera riskprofilen för att
följa solvenskapitalkravet. Det berörda försäkrings- eller återförsäkringsföretaget får uppdatera infasningsplanen
under övergångsperioden.
De berörda försäkrings- eller återförsäkringsföretagen ska varje år till sin tillsynsmyndighet lämna in en lägesrapport
i vilken det redogörs för de åtgärder som har vidtagits för att vid utgången av övergångsperioden uppfylla solvenska
pitalkravet. Tillsynsmyndigheterna ska återkalla godkännandet av tillämpningen av övergångsåtgärden om lägesrap
porten visar att uppfyllandet av solvenskapitalkravet vid utgången av övergångsperioden är orealistiskt.”
81. Artikel 309.1 ska ändras på följande sätt:
a) Första stycket ska ersättas med följande:
”1.
Medlemsstaterna ska sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa artiklar
na 4, 10, 13, 14, 18, 23, 26–32, 34–49, 51–55, 67, 68, 71, 72, 74–85, 87–91, 93–96, 98, 100–110, 112,
113, 115–126, 128, 129, 131–134, 136–142, 144, 146, 148, 162–167, 172, 173, 178, 185, 190, 192, 210–
233, 235–240, 243–258, 260–263, 265, 266, 303 och 304 samt bilagorna III och IV senast den 31 mars
2015. De ska genast överlämna texterna till dessa åtgärder till kommissionen.”
b) Följande stycke ska läggas till:
”Utan hinder av andra stycket, ska medlemsstaterna tillämpa de lagar och andra författningar som är nödvändiga
för att följa artikel 308a från och med den 1 april 2015.”
82. Följande artikel ska införas:
”Artikel 310a
Eiopas personal och resurser
Eiopa ska göra en bedömning av de personal- och resursbehov som uppstår till följd av befogenheterna och uppgif
terna i enlighet med detta direktiv och översända en rapport om detta till Europaparlamentet, rådet och kommis
sionen.”
22.5.2014
L 153/58
Europeiska unionens officiella tidning
SV
866
Prop. 2015/16:9
Bilaga 2
83. Artikel 311 ska ersättas med följande:
”Artikel 311
Ikraftträdande
Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella
tidning.
Artikel 308a ska tillämpas från och med den 1 april 2015.
Artiklarna 1, 2, 3, 5–9, 11, 12, 15, 16, 17, 19–22, 24, 25, 33, 57–66, 69, 70, 73, 145, 147, 149–161, 168–171,
174–177, 179–184, 186–189, 191, 193–209, 267–300, 302, 305–308, 308b och bilagorna I och II, V, VI och VII
ska tillämpas från och med den 1 januari 2016.
Kommissionen får anta delegerade akter och tekniska standarder för tillsyn och tekniska standarder för genomfö
rande före det datum som avses i tredje stycket.”
84. I bilaga III A ska punkt 28 ersättas med följande:
”28. I samtliga fall och som ett alternativ till de former för skadeförsäkringsföretag som förtecknas i punkterna 1–27
och 29: företagsformen Europabolag (SE) enligt definitionen i rådets förordning (EG) nr 2157/2001(1).
29. I den mån som den berörda medlemsstaten tillåter att enheter med den juridiska formen kooperativ förening
får starta skadeförsäkringsverksamhet och som ett alternativ till de former för skadeförsäkringsföretag som
förtecknas i punkterna 1–28: företagsformen europeisk kooperativ förening i enlighet med definitionen i rådets
förordning (EG) nr 1435/2003 (*).
(*) Rådets förordning (EG) nr 1435/2003 av den 22 juli 2003 om stadga för europeiska kooperativa föreningar
(SCE-föreningar) (EUT L 207, 18.8.2003, s. 1).”
85. I bilaga III B ska punkt 28 ersättas med följande:
”28. I samtliga fall och som ett alternativ till de former för livförsäkringsföretag som förtecknas i punkterna 1–27
och 29: företagsformen Europabolag (SE) enligt definitionen i förordning (EG) nr 2157/2001.
29. I den mån som den berörda medlemsstaten tillåter att enheter med den juridiska formen kooperativ förening
får starta livförsäkringsverksamhet och som ett alternativ till de former för livförsäkringsföretag som förtecknas
i punkterna 1–28: företagsformen europeisk kooperativ förening i enlighet med förordning (EG)
nr 1435/2003.”
86. I bilaga III C ska punkt 28 ersättas med följande:
”28. I samtliga fall och som ett alternativ till de former för återförsäkringsföretag som förtecknas i punkterna 1–27
och 29: företagsformen Europabolag (SE) enligt definitionen i förordning (EG) nr 2157/2001.
29. I den mån som den berörda medlemsstaten tillåter att enheter med den juridiska formen kooperativ förening
får starta återförsäkringsverksamhet och som ett alternativ till de former för återförsäkringsföretag som
förtecknas i punkterna 1–28: företagsformen europeisk kooperativ förening i enlighet med förordning (EG)
nr 1435/2003.”
87. I jämförelsetabellen i bilaga VII, under kolumnen ”Detta direktiv” ska artikel 13.27 införas som motsvarande arti
kel 5 d i direktiv 73/239/EEG.
Artikel 3
Ändring av förordning (EG) nr 1060/2009
I förordning (EG) nr 1060/2009 ska artikel 2.3 utgå.
22.5.2014
L 153/59
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2015/16:9
Bilaga 2
867
Artikel 4
Ändringar av förordning (EU) nr 1094/2010
Förordning (EU) nr 1094/2010 ska ändras på följande sätt:
1. Artikel 13.1 ska ersättas med följande:
”1.
Europaparlamentet eller rådet får invända mot en teknisk standard för tillsyn inom en period på tre månader
från dagen för delgivning av den tekniska standard för tillsyn som kommissionen har antagit. På Europaparlamentets
eller rådets initiativ ska denna period förlängas med tre månader.
Om kommissionen antar en teknisk standard för tillsyn som är identisk med det förslag till teknisk standard för
tillsyn som myndigheten överlämnat, ska den period under vilken Europaparlamentet och rådet får invända vara en
månad från delgivningsdagen. På Europaparlamentets eller rådets initiativ ska tidsfristen förlängas med en månad.
Den förlängda perioden får förlängas med ytterligare en månad på Europaparlamentets eller rådets initiativ.”
2. I artikel 17.2 ska andra stycket ersättas med följande:
”Utan att det påverkar de befogenheter som fastställs i artikel 35, ska den behöriga myndigheten utan dröjsmål förse
myndigheten med alla de uppgifter som denna finner vara nödvändiga för sin utredning, inbegripet i fråga om hur de
akter som avses i artikel 1.2 tillämpas i enlighet med unionsrätten.”
Artikel 5
Ändringar av förordning (EU) nr 1095/2010
Förordning (EU) nr 1095/2010 ska ändras på följande sätt:
1. Artikel 13.1 ska ersättas med följande:
”1.
Europaparlamentet eller rådet får invända mot en teknisk standard för tillsyn inom en period på tre månader
från dagen för delgivning av den tekniska standard för tillsyn som kommissionen har antagit. På Europaparlamentets
eller rådets initiativ får denna period förlängas med tre månader.
Om kommissionen antar en teknisk standard för tillsyn som är identisk med det förslag till teknisk standard för
tillsyn som myndigheten överlämnat, ska den period under vilken Europaparlamentet och rådet får invända vara en
månad från delgivningsdagen. På Europaparlamentets eller rådets initiativ ska tidsfristen förlängas med en månad.
Den förlängda perioden får förlängas med ytterligare en månad på Europaparlamentets eller rådets initiativ.”
2. I artikel 17.2 ska andra stycket ersättas med följande:
”Utan att det påverkar de befogenheter som fastställs i artikel 35, ska den behöriga myndigheten utan dröjsmål förse
myndigheten med alla de uppgifter som denna finner vara nödvändiga för sin utredning, inbegripet i fråga om hur de
akter som avses i artikel 1.2 tillämpas i enlighet med unionsrätten.”
Artikel 6
Översyn
Kommissionen ska senast den 1 januari 2017 och därefter varje år för Europaparlamentet och rådet överlämna en
rapport om huruvida ESA-myndigheterna har lagt fram de förslag till tekniska standarder för tillsyn och genomförande
som avses i direktiv 2003/71/EG och 2009/138/EG, oavsett om det är obligatoriskt eller frivilligt att lägga fram sådana
förslag till tekniska standarder för tillsyn och genomförande, tillsammans med eventuella förslag.
22.5.2014
L 153/60
Europeiska unionens officiella tidning
SV
868
Prop. 2015/16:9
Bilaga 2
Artikel 7
Införlivande
1.
Medlemsstaterna ska senast den 31 mars 2015 anta och offentliggöra de lagar och andra författningar som är
nödvändiga för att följa artiklarna 1.1 och 2.1, 2.3, 2.6–2.11, 2.13, 2.14, 2.17–2.23, 2.32, 2.34, 2.36, 2.38–2.44,
2.46–2.54, 2.56–2.59, 2.65–2.70, 2.72, 2.75, 2.76, 2.80, 2.81, 2.84, 2.85 och 2.86. De ska till kommissionen genast
överlämna texten till dessa åtgärder.
2.
De ska tillämpa de åtgärder som avses i punkt 1 från och med den 1 januari 2016.
När en medlemsstat antar dessa bestämmelser ska de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan
hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen ska göras ska varje medlemsstat själv utfärda.
3.
Medlemsstaterna ska till kommissionen överlämna texten till de centrala bestämmelser i nationell lagstiftning som
de antar inom det område som omfattas av detta direktiv.
Artikel 8
Ikraftträdande
Detta direktiv träder i kraft dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.
Artiklarna 2.25, 2.43 och 2.82 ska tillämpas från och med den 31 mars 2015.
Artikel 9
Adressater
Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.
Utfärdad i Strasbourg den 16 april 2014.
På Europaparlamentets vägnar
M. SCHULZ
Ordförande
På rådets vägnar
D. KOURKOULAS
Ordförande
22.5.2014
L 153/61
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Promemorians lagförslag
Förslag till lag om ändring i försäkringsrörelselagen (2010:2043)
Härigenom föreskrivs i fråga om försäkringsrörelselagen (2010:2043)
dels att 5–9 kap., 16 kap., 1 kap. 8 §, 3 kap. 8–14 och 22 §§, 4 kap. 6 och 8 §§ och 14 kap. 8 och 17 §§ ska upphöra att gälla,
dels att rubrikerna närmast före 1 kap. 8 §, 3 kap. 8–14 och 22 §§, 4 kap. 6 och 8 §§ och 14 kap. 8 och 17 §§ ska utgå,
dels att nuvarande 10 kap. ska betecknas 14 kap., nuvarande 14 kap. ska betecknas 17 kap., nuvarande 17 kap. ska betecknas 21 kap., nuvarande 4 kap. 5 § ska betecknas 4 kap. 6 §, nuvarande 14 kap. 1–7, 9–16 och 18 §§ ska betecknas 17 kap. 1–14, 30 och 31 §§, nuvarande 16 kap. 1–3, 6–12 och 14–26 §§ ska betecknas 18 kap. 1–3, 10–16 och 17–29 §§,
dels att 1 kap. 1, 6, 7, 12, 13 och 22 §§, 2 kap. 4, 10 och 19 §§, 3 kap. 2 och 17 §§, 4 kap. 2 och 6 §§, 17 kap. 2, 3, 6, 11 och 30 §§, 18 kap. 1, 2, 11–14, 16, 27 och 29 §§ ska ha följande lydelse,
dels att rubriken närmast före 4 kap. 5 § ska sättas närmast före 4 kap. 6 §, rubrikerna närmast före 14 kap. 1–7, 9–16 och 18 §§ ska sättas närmast före 17 kap. 1–14, 30 och 31 §§ och rubrikerna närmast före 16 kap. 1–3, 6–12 och 14–26 §§ ska sättas närmast före 18 kap. 1–3, 10–16 och 17–29 §§,
dels att det ska införas nio nya kapitel, 5–10,16, 19 och 20 kap., samt 29 nya paragrafer, 1 kap. 16 a och 16 b §§ och 18 a–18 c §§, 4 kap. 5, 17 a och 17 b §§, 17 kap. 3 a, 6 a, 6 b och 15–27 §§, 18 kap. 4–8 §§ samt närmast före 1 kap. 16 a och 18 a §§, 4 kap. 5 och 17 a §§, 17 kap. 3, 6 a och 15–27 §§ och 18 kap. 4–8 §§ nya rubriker, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
1 §
Denna lag innehåller bestämmelser om försäkringsrörelse som drivs av svenska försäkringsföretag. Lagen gäller inte försäkringsrörelse som drivs enligt andra författningar än denna lag.
Denna lag innehåller bestämmelser om försäkringsrörelse som drivs av svenska försäkringsföretag och om verksamhet som drivs av svenska specialföretag. Lagen gäller inte försäkringsrörelse som drivs enligt andra författningar än denna lag.
6 §
Bestämmelserna om livförsäkring, med undantag för 7 kap. 12-14 och 18 §§, får tillämpas på skadeförsäkringar som avses i
Bestämmelserna om livförsäkring, med undantag för 8 kap., får tillämpas på skadeförsäkringar som avses i 2 kap. 11 § första
2 kap. 11 § första stycket klasserna 1 och 2 samt på avgångsbidragsförsäkringar.
Bestämmelserna om livförsäkring, med undantag för 5 kap. 3– 6 §§ samt 7 kap. 12–14 och 18 §§, behöver inte tillämpas på sådana livförsäkringar som avses i 2 kap. 12 § klasserna I b och IV, om premien är beräknad och bestämd för längst fem år.
stycket klasserna 1 och 2 samt på avgångsbidragsförsäkringar.
Bestämmelserna om livförsäkring, med undantag för 5 och 8 kap., behöver inte tillämpas på sådana livförsäkringar som avses i 2 kap. 12 § klasserna I b och IV, om premien är beräknad och bestämd för längst fem år.
7 §
Ersättning som betalas i form av livränta eller sjukränta utgör livförsäkring om ersättningen betalas från en livförsäkring, och skadeförsäkring om ersättningen betalas från en skadeförsäkring. Om en sådan ränta har köpts i ett livförsäkringsföretag ska den dock i detta företag utgöra livförsäkring.
För sådan livränta eller sjukränta som tillhör skadeförsäkring gäller de särskilda bestämmelserna om livförsäkring i 5 kap. 4–8 §§ samt 10 kap. 16 och 17 §§.
För sådan livränta eller sjukränta som tillhör skadeförsäkring gäller de särskilda bestämmelserna om livförsäkring i 14 kap. 16 och 17 §§.
12 §
I denna lag betyder
1. behörig myndighet: en utländsk myndighet som har behörighet att utöva tillsyn över en utländsk försäkringsgivare,
2. captivebolag för återförsäkring: ett återförsäkringsbolag som syftar till att erbjuda återförsäkring uteslutande för risker i det företag eller den företagsgrupp som captivebolaget tillhör, eller i ett eller flera företag i den grupp som captivebolaget är en del av, förutsatt att det inte ägs av ett försäkringsföretag eller av företag som ingår i en grupp.
2. EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,
3. EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,
4. EES-försäkringsgivare: en utländsk försäkringsgivare vars hemland hör till EES och som omfattas av Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG av den 25 november 2009 om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solv II).
5. externt kreditvärderingsinstitut: ett kreditvärderingsinstitut som har fått tillstånd eller blivit certifierat enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1060/2009 av den 16 september 2009 om kreditvärderingsinstitut eller en centralbank som utfärdar kreditvärderingar men som är undantagen från tillämpningsområdet för samma förordning,
3. försäkringsholdingföretag: ett moderföretag som inte är ett försäkringsföretag, en utländsk försäkringsgivare eller ett blandat finansiellt holdingföretag enligt 1 kap. 3 § 3 lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat och vars huvudsakliga verksamhet är att förvärva och förvalta andelar i dotterföretag som uteslutande eller huvudsakligen är försäkringsföretag eller utländska försäkringsgivare, och
6. försäkringsholdingföretag: ett moderföretag som inte är ett försäkringsföretag, en EES-försäkringsgivare, ett försäkringsföretag från tredje land eller ett blandat finansiellt holdingföretag enligt 1 kap. 3 § 3 lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat och vars huvudsakliga verksamhet är att förvärva och förvalta andelar i dotterföretag som uteslutande eller huvudsakligen är försäkringsföretag, EESförsäkringsgivare eller försäkringsgivare från tredje land,
7. försäkringsholdingföretag
med blandad verksamhet: ett moderföretag som inte är ett försäkringsföretag, en EES-försäkringsgivare, en försäkringsgivare från tredje land, ett blandat finansiellt holdingföretag enligt 1 kap. 3 § 3 lagen ( 2006:531 ) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat eller ett försäkringsholdingföretag och som har minst ett dotterföretag som är försäkringsföretag.
8. försäkringsgivare från tredje land: en utländsk försäkringsgivare vars hemland inte hör till EES och som skulle omfattas av Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG om dess hemland hörde till EES,
9. grupptillsynsmyndighet: den myndighet som enligt 19 kap. 3 och 4 §§ ansvarar för grupptillsyn över ett försäkringsföretag enligt
19 kap. 1 §,
4. specialföretag: ett utländskt företag som, utan att vara försäkringsgivare, övertar risker från ett försäkringsföretag eller en utländsk försäkringsgivare och som helt finansierar sin verksamhet genom emissioner av skuldebrev eller någon annan liknande form av finansiering, för vilken rätten till återbetalning är underordnad företagens skyldigheter enligt avtal om riskövertagande.
10. specialföretag: ett aktiebolag eller en ekonomisk förening som, utan att vara ett försäkringsföretag eller en utländsk försäkringsgivare, övertar försäkringsrisker från ett försäkringsföretag eller en EES-försäkringsgivare och som helt finansierar sin verksamhet genom emissioner av skuldebrev eller någon annan liknande form av finansiering, för vilken rätten till återbetalning är underordnad företagens skyldigheter enligt avtal om riskövertagande, och
11. tillsynskollegium: en permanent men flexibel struktur för samarbete, samordning och beslutsfattande mellan Finansinspektionen och en eller flera behöriga myndigheter eller mellan flera behöriga myndigheter vid tillsynen över en grupp enligt 19 kap.
Intresseföretag Ägarintresse
13 §
Om ett företag äger andelar i en juridisk person som inte är dotterföretag och utövar ett betydande inflytande över den juridiska personens driftmässiga och finansiella styrning och om ägandet utgör ett led i en varaktig förbindelse mellan företaget och den juridiska personen, är den juridiska personen intresseföretag till företaget.
Om ett företag innehar minst 20 procent av rösterna för samtliga andelar i en annan juridisk person, ska det anses ha sådant inflytande över och sådan förbindelse med denna som avses i första stycket, om inte annat framgår av omständigheterna. Detsamma gäller om företagets dotterföretag eller företaget tillsammans med ett eller flera dotterföretag eller flera dotterföretag tillsammans innehar minst 20 procent av rösterna för
Med ägarintresse avses att ett företag direkt eller indirekt innehar minst 20 procent av kapitalet eller minst 20 procent av samtliga röster i ett annat företag.
samtliga andelar i den juridiska personen.
I de fall som avses i första och andra styckena ska sådana rättigheter som tillkommer någon som handlar i eget namn men för en annan fysisk eller juridisk persons räkning anses tillkomma den personen.
Anknutet företag
16 a §
Ett företag som är
1. ett dotterföretag,
2. ett företag som är föremål för ägarintresse, eller
3. ett företag som har gemensam eller i huvudsak gemensam ledning enligt 16 b § med ett annat företag.
16 b §
Företag har gemensam eller i huvudsak gemensam ledning om de
1. står under samma ledning på grund av avtal mellan företagen eller bestämmelse i företagens bolagsordning, bolagsavtal eller därmed jämförbara stadgar, eller
2. har förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorgan som till större delen består av samma personer och som har fullgjort sitt uppdrag under räkenskapsåret och fram till dess att den sammanställda redovisningen upprättats.
Undantag beroende på storlek
18 a §
Ett försäkringsföretag får beviljas undantag från denna lag i sin helhet eller i vissa delar, om
1. företagets årliga tecknade bruttopremieinkomster inte överstiger ett belopp som motsvarar fem miljoner euro,
2. företagets totala försäkringstekniska avsättningar brutto, inklusive belopp som kan återvin-
nas enligt återförsäkringsavtal och från specialföretag, inte överstiger ett belopp som motsvarar tjugofem miljoner euro,
3. företaget ingår i en grupp vars totala försäkringstekniska avsättningar, inklusive belopp som kan återvinnas brutto enligt återförsäkringsavtal och från specialföretag, inte överstiger ett belopp som motsvarar tjugofem miljoner euro,
4. företagets verksamhet inte omfattar försäkrings- eller återförsäkringsrisker som täcker ansvars-, kredit- och borgensförbindelser, såvida inte de utgör underordnade risker,
5. företagets verksamhet inte omfattar mottagen återförsäkring med premier som överstiger ett belopp som motsvarar en halv miljon euro eller tio procent av bruttopremieinkomsterna eller de försäkringstekniska avsättningarna brutto för belopp som kan återvinnas enligt återförsäkringsavtal och från specialföretag inte överstiger ett belopp som motsvarar två och en halv miljon euro eller tio procent av de försäkringstekniska avsättningarna, och
6. inte något av de belopp som anges i 1–5 har överskridits under de föregående tre på varandra följande åren och inte heller förväntas göra detta inom de följande fem åren.
Undantag enligt första stycket får inte beviljas för ett försäkringsföretag som driver gränsöverskridande verksamhet eller verksamhet som sekundäretablering.
18 b §
Om något av de belopp som anges i 18 a § första stycket 1–5 har överskridits under tre på varandra följande år, ska ett beviljat undantag upphöra att gälla från och med det fjärde året. Ett
försäkringsföretag ska snarast anmäla ett sådant överskridande till Finansinspektionen.
18 c §
Ett företag får beviljas undantag från denna lag i sin helhet eller i vissa delar i samband med att det får tillstånd att bedriva försäkringsrörelse, om företagets tecknade bruttopremieinkomster eller försäkringstekniska avsättningar brutto, inklusive belopp som kan återvinnas enligt återförsäkringsavtal och från specialföretag, inte förväntas överskrida något av de belopp som anges i 18 a § första stycket inom de följande fem åren.
22 §
Frågor om undantag enligt 19–21 §§ prövas av Finansinspektionen.
Frågor om undantag enligt 18 a–21 §§ prövas av Finansinspektionen.
Vid prövningen enligt 18 a–20 §§ ska en risk- och lämplighetsbedömning göras.
2 kap.
4 §
Ett företag ska ges tillstånd att driva försäkringsrörelse, om
1. bolagsordningen eller stadgarna stämmer överens med denna lag och andra författningar som reglerar ett företags bolagsordning eller stadgar samt i övrigt innehåller de särskilda bestämmelser som behövs med hänsyn till omfattningen och arten av den planerade verksamheten,
2. den planerade verksamheten kan antas komma att uppfylla kraven enligt bestämmelserna i denna lag och andra författningar som reglerar företagets verksamhet,
3. den som kommer att ha ett kvalificerat innehav i ett försäkringsaktiebolag bedöms lämplig att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen av försäkringsaktiebolaget, och
4. de som avses ingå i styrelsen för företaget och vara verkställande direktör i det, eller dennes ställföreträdare, har de insikter och den erfarenhet som måste krävas av den som deltar i ledningen av ett försäkringsföretag och även i övrigt är lämpliga för en sådan uppgift.
4. de som avses ingå i styrelsen för företaget och vara verkställande direktör i det, eller dennes ställföreträdare, eller de som avses ansvara för en central funktion i företaget, har de insikter och den erfarenhet som måste krävas av den som deltar i styrningen av ett försäkringsföretag och även i övrigt är lämpliga för en sådan uppgift.
Vid bedömningen enligt första stycket 3 ska kriterierna i 15 kap. 5 § första stycket 1, 3 och 4 samt 6 § beaktas.
10 §
Ett försäkringsföretag ska när rörelsen påbörjas ha en kapitalbas som uppgår minst till garantibeloppet enligt 7 kap. 17 eller 18 §.
Ett försäkringsföretag ska när rörelsen påbörjas ha en kapitalbas som uppgår minst till garantibeloppet enligt 8 kap. 15 eller 16 §.
19 §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1. de krav som ska gälla för deltagande i ledningen av ett
försäkringsföretag enligt 4 § första stycket 4,
1. de krav som ska gälla för deltagande i styrningen av ett försäkringsföretag enligt 4 § första stycket 4,
2. de risker som hänför sig till varje försäkringsklass enligt 11 och 12 §§ samt om beteckningar för grupper av försäkringsklasser enligt 11 §, och
3. vad en verksamhetsplan enligt 18 § ska innehålla.
3 kap.
2 §
Om förutsättningarna enligt andra stycket är uppfyllda, ska Finansinspektionen inom tre månader från det att en underrättelse enligt 1 § togs emot lämna meddelande om underrättelsen till den behöriga myndigheten i det land där sekundäretableringen avses inrättas. Inspektionen ska samtidigt lämna ett intyg om att försäkringsföretaget har en tillräcklig kapitalbas enligt 7 kap.
Om förutsättningarna enligt andra stycket är uppfyllda, ska Finansinspektionen inom tre månader från det att en underrättelse enligt 1 § togs emot lämna meddelande om underrättelsen till den behöriga myndigheten i det land där sekundäretableringen avses inrättas. Inspektionen ska samtidigt lämna ett intyg om att försäkringsföretaget uppfyller solvenskapitalkravet och minimikapitalkravet enligt 8 kap.
Ett meddelande enligt första stycket ska lämnas om det inte finns skäl att ifrågasätta att
1. försäkringsföretagets organisation är ändamålsenlig,
2. försäkringsföretagets finansiella situation är tillfredsställande med hänsyn till den planerade verksamhetens omfattning och art, eller
3. företrädaren för sekundäretableringen har tillräcklig kompetens och erfarenhet och i övrigt är lämpad att leda verksamheten vid sekundäretableringen.
17 §
Finansinspektionen ska, inom en månad från det att en underrättelse enligt 15 § togs emot, lämna meddelande om underrättelsen till den behöriga myndigheten i det land där den gränsöverskridande verksamheten ska drivas. Finansinspektionen ska samtidigt lämna ett intyg om att försäkringsföretaget har en tillräcklig kapitalbas enligt bestämmelserna i 7 kap. och en upplysning om vilka försäkringsklasser företagets tillstånd för försäkringsrörelse omfattar.
Finansinspektionen ska, inom en månad från det att en underrättelse enligt 15 § togs emot, lämna meddelande om underrättelsen till den behöriga myndigheten i det land där den gränsöverskridande verksamheten ska drivas. Finansinspektionen ska samtidigt lämna ett intyg om att försäkringsföretaget uppfyller solvenskapitalkravet och minimikapitalkravet enligt 8 kap. och en upplysning om vilka försäkringsklasser företagets tillstånd för försäkringsrörelse omfattar.
4 kap.
2 §
Information till försäkringstagare och dem som erbjuds att teckna en försäkring ska vara anpassad efter försäkringens art och tydligt visa försäkringens villkor och värdeutveckling. Även andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar ska ges den information de behöver.
I fråga om tjänstepensionsförsäkringar ska informationen innehålla uppgifter om försäkringsföretaget och dess verksamhet samt om de eventuella överenskommelser som ligger till grund för försäkringarna.
Ett försäkringsbrev ska innehålla uppgifter både om de allmänna försäkringsvillkoren och om de särskilda villkoren för den försäkring som avses i brevet.
Proportionalitetsprincip
5 §
Bestämmelserna i 1 och 3 §§ samt i 5–10, 17 och 19 kap. ska tillämpas proportionellt i förhållande till arten, omfattningen och komplexiteten av riskerna i varje försäkringsföretags verksamhet.
6 §
Ett försäkringsföretag får ta upp eller ta över lån (upplåning) bara om det görs för att effektivisera kapitalförvaltningen eller om det övrigt är motiverat av försäkringsrörelsen.
Ett försäkringsföretag får ta upp eller ta över lån (upplåning) bara om det görs för att effektivisera kapitalförvaltningen eller om det övrigt är motiverat av försäkringsrörelsen.
I verksamhet avseende tjänstepensionsförsäkring får dock upplåning bara ske om det görs för att tillgodose tillfälliga likviditetsbehov eller för att uppfylla kraven på en tillräcklig kapitalbas i 7 kap.
Utöver första och andra styckena krävs att den samlade upplåningen är av ringa betydelse med hänsyn till rörelsens omfattning och kapitalbasens storlek.
Utöver första stycket krävs att den samlade upplåningen är av ringa betydelse med hänsyn till rörelsens omfattning och kapitalbasens storlek.
Om det finns särskilda skäl, får Finansinspektionen i ett enskilt fall besluta om undantag från kravet på att upplåningen ska vara av ringa betydelse.
Återköp och överföring
17 a §
Om en försäkringstagare har rätt till återköp eller överföring enligt 11 kap. 5 § försäkringsavtalslagen (2005:104) , ska försäkringsföretaget se till att detta och de närmare villkoren för återköpet eller överföringen framgår av försäkringsavtalet.
17 b §
Om en försäkringstagare, som har rätt till återköp eller överföring enligt 11 kap. 5 § försäkringsavtalslagen (2005:104) , vill flytta försäkringens värde till ett annat försäkringsföretag, ska det försäkringsföretag från vilket värdet flyttas så snart som möjligt överföra värdet och de uppgifter om försäkringen som behövs till det andra företaget.
Föreslagen lydelse
5 kap. Tillgångar, skulder och försäkringstekniska avsättningar
Solvensbalansräkning
1 § Ett försäkringsföretag ska upprätta en solvensbalansräkning.
I solvensbalansräkningen ska tillgångar och skulder värderas enligt 2 § och försäkringstekniska avsättningar beräknas enligt 3–13 §§.
Värdering av tillgångar och skulder
2 § Tillgångar och skulder ska tas upp till verkligt värde. Med verkligt värde avses det belopp till vilket en tillgång eller en skuld skulle kunna överlåtas eller regleras i en transaktion mellan sinsemellan oberoende parter som har ett intresse av att transaktionen genomförs.
Vid värderingen av skulder får hänsyn inte tas till försäkringsföretagets egen kreditvärdighet.
Försäkringstekniska avsättningar
Redovisning och värdering av försäkringstekniska avsättningar
3 § Ett försäkringsföretag ska göra försäkringstekniska avsättningar för de åtaganden som skäligen kan förväntas uppkomma med anledning av ingångna försäkringsavtal.
De försäkringstekniska avsättningarna ska motsvara det belopp som försäkringsföretaget skulle få betala om det omedelbart skulle föra över sina åtaganden till ett annat försäkringsföretag, som är oberoende och som har intresse av att transaktionen genomförs.
Aktsam beräkning
4 § Beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna ska grundas på antaganden om riskmått, räntesatser och driftskostnader som var för sig är aktsamma, tillförlitliga och objektiva.
Försäkringstekniska avsättningarnas sammansättning
5 § De försäkringstekniska avsättningarna utgörs av summan av en bästa skattning av framtida kassaflöden enligt 6–9 §§ och en riskmarginal enligt 10 §.
Beräkning av den bästa skattningen
6 § Den bästa skattningen av framtida kassaflöden ska motsvara det förväntade nuvärdet av de framtida kassaflöden som kan uppkomma med anledning av ingångna försäkringsavtal.
7 § Finansinspektionen får i ett enskilt fall besluta att ett försäkringsföretag får använda en matchningsjusterad riskfri räntestruktur vid beräkningen av den bästa skattningen.
Ett försäkringsföretag som har fått tillstånd enligt första stycket får inte återgå till att använda en riskfri räntestruktur utan matchningsjustering.
Ett försäkringsföretag som har fått ett föreläggande enligt 17 kap. 6 b § att omedelbart upphöra med användningen av matchningsjustering, får inte beviljas tillstånd enligt första stycket inom två år från föreläggandet.
8 § Ett försäkringsföretag får använda en volatilitetsjusterad riskfri räntestruktur vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna.
9 § Den bästa skattningen av framtida kassaflöden ska beräknas utan att avdrag görs för avgiven återförsäkring eller för belopp som kan återfås från specialföretag.
Ett försäkringsföretag ska göra en separat beräkning av belopp som kan återfås på grund av avgiven återförsäkring eller från specialföretag. Sådana belopp ska tas upp på solvensbalansräkningens tillgångssida.
Beräkning av riskmarginalen
10 § Riskmarginalen ska motsvara det belopp som ett annat försäkringsföretag kan förväntas kräva, utöver den bästa skattningen av framtida kassaflöden, för att ta över och infria försäkringsföretagets åtaganden mot försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade.
Garantier och optioner
11 § Vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna ska hänsyn tas till värdet av garantier och optioner i ingångna försäkringsavtal.
Separat beräkning för olika försäkringsrisker
12 § Vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna ska ett försäkringsföretag dela upp sina försäkringsåtaganden i försäkringsrisker av likartat slag eller åtminstone efter företagets olika affärsgrenar.
Beräkning vid solidarisk ansvarighet
13 § Om flera försäkringsföretag ansvarar solidariskt för en försäkring, ska det vid beräkningen av det enskilda företagets försäkringstekniska avsättningar beaktas bara den del av försäkringen som enligt avtal mellan företagen avser det företaget.
Bestämmande av premier för livförsäkringar och vissa skadeförsäkringar
14 § Premier för livförsäkringar och skadeförsäkringar som meddelas för längre tid än tio år ska bestämmas på antaganden om dödlighet och andra riskmått, räntesats och driftskostnader som var för sig är tillräckliga, om inte en avvikelse är försvarlig med hänsyn till försäkringsföretagets ekonomiska situation.
Bemyndiganden
15 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1. de försäkringstekniska avsättningarnas innehåll och beräkning enligt 4, 6 och 9–13 §§,
2. vilka krav som ska vara uppfyllda för att ett försäkringsföretag ska få tillstånd att använda matchningsjustering enligt 7 §, och
3. hur en volatilitetsjustering enligt 8 § ska fastställas.
6 kap. Investeringar
Inledande bestämmelser
Aktsamhet
1 § Ett försäkringsföretags tillgångar ska investeras på ett aktsamt sätt enligt 2–10 §§.
Vid intressekonflikter mellan försäkringsföretaget och försäkringstagarna ska tillgångarna investeras på det sätt som bäst gagnar försäkringstagarnas och andra ersättningsberättigades intressen.
Riskkontroll
2 § Investeringar får endast göras i sådana finansiella instrument och andra tillgångar vars risker försäkringsföretaget kan identifiera, mäta, övervaka, hantera, kontrollera och rapportera samt på lämpligt sätt beakta i den egna risk-och solvensbedömningen enligt 10 kap. 12 §.
Riksspridning
3 § Investeringar i finansiella instrument och andra tillgångar ska göras så att lämplig riskspridning uppnås.
Samtliga tillgångar ska, med beaktande av försäkringsföretagets försäkringsåtaganden och förändringar i tillgångarnas framtida värde och avkastning, investeras så att företagets betalningsberedskap är tillfredsställande och den förväntade avkastningen tillräcklig.
Lokalisering av tillgångar
4 § Ett försäkringsföretags tillgångar ska förvaras så att de är åtkomliga för företaget.
Särskilda begränsningar för investeringar i vissa tillgångar
Derivatinstrument
5 § Derivatinstrument får användas för att sänka risken i ett försäkringsföretag eller för att i övrigt effektivisera förvaltningen av företagets tillgångar och skulder.
Onoterade tillgångar
6 § Investeringar i finansiella instrument och andra tillgångar som inte är upptagna till handel på en reglerad marknad ska hållas på aktsamma nivåer.
Tillgångar som svarar mot försäkringstekniska avsättningar
Hänsyn till åtagandenas art och löptid
7 § Tillgångar som motsvarar försäkringstekniska avsättningar enligt 5 kap. 3–13 §§ ska, utöver vad som följer av 1–6 §§, investeras på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till åtagandenas art och löptid. Investering av dessa tillgångar ska även göras på ett sätt som bäst gagnar försäkringstagarnas intressen, mot bakgrund av de mål för investeringarna som har uppställts och offentliggjorts.
Tillgångar för vilka försäkringstagaren bär placeringsrisken
8 § Bestämmelserna i 3 § första stycket, 5 och 6 §§ gäller inte för tillgångar som svarar mot avsättningar för vilka försäkringstagaren eller andra ersättningsberättigade bär placeringsrisken. Bestämmelserna gäller inte heller när dessa avsättningar innefattar en garanterad avkastning på investeringen eller någon annan garanterad förmån för de tillgångar som motsvarar ytterligare avsättningar för den garanterade förmånen. Sådana tillgångar ska, utöver vad som anges i 1 §, 2 §, 3 § andra stycket och 4 §, investeras enligt 9 och 10 §§.
Särskilt om fondförsäkringstillgångar
9 § Premier för fondförsäkringar ska investeras i andelar i sådana fonder som är knutna till försäkringen och som försäkringstagaren eller den försäkrade från tid till annan bestämmer. Försäkringsföretaget får begränsa antalet fonder i vilka premier får placeras.
Utdelning och ersättning vid inlösen av andelarna får bara användas för förvärv av nya andelar i anknutna fonder och för utbetalning eller betalning av kostnader enligt försäkringsavtalet.
Särskilt om tillgångar knutna till annat referensvärde
10 § Försäkringsförmåner som är knutna till ett aktieindex eller till något annat referensvärde än de som avses i 9 §, ska investeras så att de så nära som möjligt motsvarar de tillgångar referensvärdet baseras på.
Register över tillgångar som svarar mot försäkringstekniska avsättningar
Krav på registerföring
11 § Ett försäkringsföretag ska föra ett register som vid varje tidpunkt utvisar de tillgångar som används för att täcka de försäkringstekniska avsättningarna och tillgångarnas värde.
Om en tillgång som har antecknats i registret har upplåtits med sådan rätt att dess fulla värde inte kan utnyttjas för att täcka försäkringstekniska avsättningar, ska detta antecknas i registret.
Förbud mot åsättande av värde vid registerföring
12 § Följande tillgångar får inte åsättas något värde vid registerföringen:
1. fordringar på någon annan än försäkringstagare som understiger det belopp som gäldenären har att fordra av försäkringsföretaget, och
2. försäkringsaktiebolags egna aktier.
Förmånsrätt
13 § Förmånsrätt enligt 4 a § förmånsrättslagen (1970:979) följer med fordran som
1. grundas på försäkringsavtal, eller
2. avser återbetalning av premier för att ett försäkringsavtal inte har kommit till stånd eller har upphört att gälla.
Förmånsrätten omfattar de tillgångar som finns upptagna i det register som anges i 11 § när företaget försätts i konkurs eller utmätning äger rum.
Fordran grundad på avtal om återförsäkring har förmånsrätt efter sådan fordran som anges i första stycket.
Bemyndigande
14 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1. vad som avses med lämplig riskspridning enligt 3 § första stycket,
2. förvaring av tillgångar enligt 4 §,
3. användning av derivatinstrument enligt 5 §, och
4. förande av förmånsrättsregister enligt 11 §.
7 kap. Kapitalbas
Tillräcklig kapitalbas
1 § Ett försäkringsföretag ska ha en kapitalbas som minst uppgår till
1. solvenskapitalkravet beräknat enligt 8 kap. 1 §, eller
2. det högre belopp som Finansinspektionen har beslutat med stöd av 17 kap. 23 §.
Kapitalbasen ska dock aldrig vara mindre än minimikapitalkravet beräknat enligt 8 kap. 12–19 §§.
Kapitalbasens sammansättning
2 § Kapitalbasen består av primärkapital och av Finansinspektionen godkänt tilläggskapital.
Primärkapital
3 § I primärkapitalet ska följande ingå:
1. den positiva skillnaden mellan tillgångar och skulder, inklusive försäkringstekniska avsättningar, och
2. efterställda skulder. Tillgångar och skulder enligt första stycket ska värderas enligt 5 kap. 1 och 2 §§.
Den positiva skillnaden mellan tillgångar och skulder enligt första stycket 1 ska minskas med värdet på innehav av egna aktier.
Tilläggskapital
4 § Tilläggskapital är en post som inte ingår i primärkapitalet men som kan krävas in för att täcka förluster.
5 § I tilläggskapitalet får följande poster ingå:
1. aktiekapital eller garantikapital som inte har betalats in och som inte heller har infordrats,
2. kreditutrymme hos bank,
3. garantier,
4. framtida fordringar grundade på uttaxeringsrätt, och
5. andra rättsligt bindande utfästelser till försäkringsföretaget. För att få godkännas som tilläggskapital krävs att postens förlusttäckningsförmåga är tillräcklig. Den ska värderas till ett belopp som återspeglar postens förmåga att täcka förluster.
6 § Finansinspektionen ska fastställa det belopp som en post i tilläggskapitalet får tas upp till eller den metod som ska användas för att fastställa ett visst belopp.
Finansinspektionens beslut om att använda en metod enligt första stycket ska gälla för en viss tid.
Indelning av kapitalbasen
7 § Posterna i kapitalbasen ska delas in i följande nivåer:
1. posten i primärkapitalet kan täcka förluster helt och är fullt efterställd,
2. posten i primärkapitalet är fullt efterställd eller posten i tilläggskapitalet kan täcka förluster helt och är fullt efterställd, och
3. posten utgör inte nivå 1 eller 2. En post ska anses kunna täcka förluster helt om den i sin helhet är tillgänglig eller kan infordras på begäran för att täcka förluster, både i den löpande verksamheten och vid likvidation.
En post ska anses vara fullt efterställd om den i sin helhet, vid likvidation, inte får återbetalas till innehavaren förrän försäkringsföretagets alla andra förpliktelser har uppfyllts.
8 § Vid bedömning av om en post ska anses kunna täcka förluster helt eller vara fullt efterställd enligt 7 §, ska beaktas om posten är fri från
1. krav på eller incitament till att lösa in det nominella beloppet,
2. obligatoriska fasta kostnader, och
3. belastningar. Vid bedömningen enligt första stycket ska även postens löptid beaktas. Om en post är tidsbunden, ska hänsyn tas till om den genomsnittliga löptiden på posten är tillräcklig i förhållande till löptiden på åtagandena.
Klassificering av kapitalbasposter
9 § En post ska klassificeras som nivå 1 eller 2 om den i väsentlig grad uppfyller förutsättningarna för en sådan klassificering enligt 7 och 8 §§.
Om en post i kapitalbasen inte utgör nivå 1 eller 2 ska den klassificeras som nivå 3.
10 § Ackumulerade vinster som inte har gjorts tillgängliga för utdelning till försäkringstagare får klassificeras som nivå 1, om posterna uppfyller förutsättningarna för en sådan klassificering enligt 7 och 8 §§.
Posterna i tilläggskapitalet enligt 5 § 2–5 får under vissa förutsättningar klassificeras som nivå 2.
Täckande av solvenskapitalkravet
11 § Den kapitalbas som ska täcka solvenskapitalkravet enligt 8 kap. 1 § får bestå av primärkapital och tilläggskapital enligt 9 §.
Primärkapital som har klassificerats som nivå 1 enligt 9 § eller 10 § första stycket ska uppgå till mer än en tredjedel av solvenskapitalkravet.
Primärkapital eller tilläggskapital som har klassificerats som nivå 3 enligt 9 § ska vara mindre än en tredjedel av solvenskapitalkravet.
Täckande av minimikapitalkravet
12 § Den kapitalbas som ska täcka minimikapitalkravet enligt 8 kap. 11 § får bestå av primärkapital som har delats in i nivå 1 och 2 enligt 9 § och 10 § första stycket.
Primärkapital som har klassificerats som nivå 1 enligt 9 § och 10 § första stycket ska uppgå till mer än hälften av minimikapitalkravet.
Minimikapitalkravet får i övrigt täckas av primärkapital som har klassificerats som nivå 2 enligt 9 §.
Bemyndiganden
13 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1. de krav som ska gälla för godkännande av poster som tilläggskapital och grunder för värdering av poster i tilläggskapitalet enligt 5 §,
2. vilka egenskaper och kriterier som ska beaktas vid indelning i nivåer enligt 7 §, och
3. vilka egenskaper och kriterier som ska beaktas vid klassificering av poster i tilläggskapitalet enligt 10 § andra stycket.
8 kap. Solvenskapitalkrav och minimikapitalkrav
Allmänna bestämmelser om solvenskapitalkrav
Beräkning av solvenskapitalkrav
1 § Solvenskapitalkravet utgör den minsta storleken på kapitalbasen som krävs för att försäkringsföretaget med 99,5 procents sannolikhet ska ha tillgångar under kommande tolv månader som täcker värdet av åtagandena gentemot försäkringstagarna och andra ersättnings-berättigade på grund av försäkringar (skyddsnivå). Denna skyddsnivå ska även beaktas vid beräkningen av kapitalkravet för var och en av de risker som ingår i solvenskapitalkravet.
Solvenskapitalkravet ska beräknas under antagandet att försäkringsföretaget kommer att fortsätta att driva sin verksamhet.
2 § Solvenskapitalkravet ska beräknas med beaktande av alla mätbara risker som företaget är utsatt för.
Vid beräkningen ska minst följande risker beaktas:
1. försäkringsrisker,
2. marknadsrisker,
3. motpartsrisker, och
4. operativa risker.
3 § Vid beräkningen av solvenskapitalkravet ska försäkringsföretaget beakta effekterna av sådana tekniker som företaget använder för att reducera sina risker.
Beräkningsmetoder
4 § Solvenskapitalkravet ska beräknas enligt en standardformel som anges i 5 §. Finansinspektionen får i ett enskilt fall besluta att ett försäkringsföretag får använda en intern modell enligt 9 kap. för att beräkna solvenskapitalkravet. Ett sådant tillstånd får avse en fullständig eller partiell intern modell.
Standardformeln
Beräkning enligt standardformeln
5 § Solvenskapitalkravet beräknat enligt standardformeln ska utgöra summan av
1. ett primärt solvenskapitalkrav beräknat enligt 6 §,
2. ett kapitalkrav för operativ risk beräknat enligt 9 §, och
3. ett justeringsbelopp beräknat enligt 10 §.
Primärt solvenskapitalkrav
6 § Det primära solvenskapitalkravet ska beräknas genom en justerad sammanläggning av kapitalkraven för minst sådana risker som anges i 2 § andra stycket 1–3.
7 § Finansinspektionen får i ett enskilt fall besluta att ett försäkringsföretag får använda lämpliga parametrar som är specifika för företaget vid beräkningen av kapitalkravet för försäkringsrisker.
8 § Finansinspektionen får i ett enskilt fall besluta att ett försäkringsföretag som meddelar sådana pensionsförsäkringar som anges i 58 kap. 2 § inkomstskattelagen (1999:1229) får beräkna kapitalkravet för aktiekursrisk, som ingår i kapitalkravet för marknadsrisk, utifrån en särskild metod avseende denna verksamhet.
Kapitalkrav för operativ risk
9 § Kapitalkravet för operativ risk ska beräknas med beaktande av sådana operativa risker som försäkringsföretaget är utsatt för och som inte har beaktats vid beräkningen av kapitalkravet för försäkringsrisker, marknadsrisker eller motpartsrisker.
Justeringsbelopp
10 § Justeringsbeloppet enligt 5 § 3 ska motsvara den minskning av försäkringsföretagets oförutsedda förluster som beror på att
1. företagets åtaganden gentemot försäkringstagare eller andra ersättningsberättigade minskar till följd av villkoren i försäkringsavtalet,
2. företagets uppskjutna skatt minskar, eller
3. en kombination av 1 och 2.
Förenklade beräkningar
11 § Ett försäkringsföretag får göra förenklade beräkningar av kapitalkravet för en specifik risk om
1. det är motiverat med hänsyn till arten, omfattningen och komplexiteten av de risker som företaget är utsatt för, och
2. det är oproportionerligt betungande att göra beräkningar enligt standarformeln.
Allmänna bestämmelser om minimikapitalkrav
Beräkning av minimikapitalkrav
12 § Minimikapitalkravet utgör den minsta storleken på kapitalbasen som krävs för att försäkringsföretaget med 85 procents sannolikhet ska ha tillgångar under kommande tolv månader som täcker värdet av åtagandena gentemot försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar.
13 § Minimikapitalkravet ska beräknas med beaktande av
1. försäkringstekniska avsättningar,
2. premieinkomst,
3. positiv risksumma,
4. uppskjutna skatter,
5. administrativa kostnader, och
6. avgiven återförsäkring.
Justering av beräknat minimikapitalkrav
14 § Minikapitalkravet beräknat enligt 12 och 13 §§ får varken understiga 25 procent eller överstiga 45 procent av solvenskapitalkravet, inklusive kapitaltillägg enligt 17 kap. 23 §. Minikapitalkravet får aldrig vara lägre än garantibeloppet enligt 15–19 §§.
Garantibelopp
Skadeförsäkringsföretag
15 § För skadeförsäkringsföretag ska garantibeloppet uppgå till ett belopp som minst motsvarar 2,5 miljoner euro eller det högre belopp, grundat på förändringar i det europeiska konsumentprisindexet som
Europeiska kommissionen årligen tillkännager. Om rörelsen omfattar försäkring eller risk som hänför sig till någon av klasserna 10–15 som anges i 2 kap. 11 § första stycket ska dock garantibeloppet uppgå till ett belopp som minst motsvarar 3,7 miljoner euro eller det högre belopp, grundat på förändringar i det europeiska konsumentprisindexet som Europeiska kommissionen årligen tillkännager.
Livförsäkringsföretag
16 § För livförsäkringsföretag ska garantibeloppet uppgå till ett belopp som minst motsvarar 3,7 miljoner euro eller det högre belopp, grundat på förändringar i det europeiska konsumentprisindexet, som Europeiska kommissionen årligen tillkännager.
Återförsäkringsbolag
17 § För återförsäkringsbolag, som inte är captivebolag, ska garantibeloppet uppgå till ett belopp som minst motsvarar 3,6 miljoner euro eller det högre belopp, grundat på förändringar i det europeiska konsumentprisindexet, som Europeiska kommissionen årligen tillkännager.
Captivebolag som meddelar återförsäkring
18 § För captivebolag som meddelar återförsäkring ska garantibeloppet uppgå till ett belopp som minst motsvarar 1,2 miljon euro eller det högre belopp, grundat på förändringar i det europeiska konsumentprisindexet, som Europeiska kommissionen årligen tillkännager.
Försäkringsföretag som bedriver både liv- och skadeförsäkring
19 § För försäkringsföretag som bedriver både liv- och skadeförsäkring ska garantibeloppet uppgå till summan av de belopp som anges i 15 och 16 §§.
Bemyndiganden
20 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1. hur det primära solvenskapitalkravet ska beräknas enligt 6 §,
2. vilka krav som ska vara uppfyllda för att ett försärkringsföretag ska få tillstånd att använda företagsspecifika parametrar enligt 7 §,
3. vilka krav som ska vara uppfyllda för att ett försäkringsföretag ska få beräkna kapitalkravet för aktiekursrisk utifrån en särskild metod enligt 8 §,
4. hur kapitalkravet för operativ risk ska beräknas enligt 9 §, och
5. hur justeringsbeloppet ska beräknas enligt 10 §.
9 kap. Interna modeller
Allmänna bestämmelser
Krav på tillstånd
1 § Ett försäkringsföretag får, efter tillstånd av Finansinspektionen, använda en intern modell för att beräkna solvenskapitalkravet. Ett sådant tillstånd får avse en fullständig intern modell eller en partiell intern modell.
Bestämmelserna i 8 kap. 1–4, 6 och 7 §§ gäller även när solvenskapitalkravet beräknas med en intern modell.
Förutsättningar för att använda en intern modell
2 § Tillstånd för ett försäkringsföretag att använda en intern modell ska ges om
1. försäkringsföretaget har ett för ändamålet lämpligt utformat riskhanteringssystem som uppfyller kraven i 10 kap. 6 §, och
2. kraven i 9–18 §§ är uppfyllda. Finansinspektionen ska besluta om en intern modell inom sex månader från det att en fullständig ansökan kom in till inspektionen.
Partiell intern modell
3 § En partiell intern modell får användas för att beräkna
1. kapitalkravet för en eller flera av de risker som ingår i det primära solvenskapitalkravet enligt 8 kap. 6 §,
2. kapitalkravet för operativ risk enligt 8 kap. 9 §,
3. justeringsbeloppet enligt 8 kap. 10 §, eller
4. kombinationer av 1, 2 eller 3. En partiell intern modell får tillämpas på hela verksamheten eller på en eller flera av försäkringsföretagets större affärsenheter.
Tillstånd att använda en partiell intern modell
4 § För att ett försäkringsföretag ska få tillstånd att använda en partiell intern modell krävs, utöver det som anges i 2 §, att
1. det finns godtagbara skäl att avgränsa tillämpningsområdet för den interna modellen på det sätt som försäkringsföretaget har gjort,
2. solvenskapitalkravet kan beräknas mer rättvisande utifrån försäkringsföretagets riskprofil och bestämmelserna i 8 kap. 2 och 3 §§ än en beräkning enligt standardformeln enligt 8 kap. 5–11 §§, och
3. den partiella interna modellen kan integreras helt med de beräkningar som ska ske enligt standardformeln.
Övergångsplan för utvidgning av en partiell intern modell
5 § Finansinspektionen får i samband med handläggningen av en ansökan om utvidgning av en sådan partiell intern modell som är avgränsad till att avse endast en eller flera risker eller en eller flera större affärsenheter eller på detta sätt avgränsad i båda dessa avseenden, förelägga ett försäkringsföretag att ge in en realistisk övergångsplan innehållande hur företaget avser att utvidga modellens tillämpningsområde.
Godkännande av styrdokument för ändring av en intern modell
6 § När ett försäkringsföretag ansöker om tillstånd att använda en intern modell ska företaget lämna in ett styrdokument avseende ändring av modellen. Styrdokumentet ska innehålla en förteckning över möjliga större och mindre ändringar av den interna modellen. När Finansinspektionen prövar ansökan ska inspektionen också pröva om företagets styrdokument kan godkännas.
Ändring av en intern modell och styrdokument
7 § Ett försäkringsföretag som fått tillstånd att använda en intern modell får göra mindre ändringar av denna i enlighet med det styrdokument för ändring av den interna modellen som godkänts av Finansinspektionen enligt 6 §.
För större ändringar i den interna modellen krävs tillstånd från Finansinspektionen.
Ändring av styrdokument för ändring av den interna modellen ska godkännas av Finansinspektionen.
Kraven i 2 § ska tillämpas på motsvarande sätt vid Finansinspektionens prövning av om tillstånd ska ges eller ändring godkännas enligt andra respektive tredje stycket.
Återgång till standardformeln
8 § Ett försäkringsföretag som använder en intern modell får, efter tillstånd av Finansinspektionen, återgå till att helt eller delvis beräkna solvenskapitalkravet enligt standardformeln i 8 kap 5–11 §§. Ett sådant tillstånd ska endast ges om försäkringsföretaget har visat att det finns godtagbara skäl för en återgång till standardformeln.
Krav på en intern modell och på användningen av den
Krav på användning
9 § En intern modell ska användas i ett försäkringsföretags företagsstyrnings- och riskhanteringssystem, i dess beslutsprocesser samt i den egna risk- och solvensbedömningen.
Styrelsen ska ansvara för att säkerställa att utformningen och användningen av den interna modellen är ändamålsenlig och ger ett tillfredsställande uttryck för riskprofilen.
Statistisk kvalitet
10 § Den beräkning av sannolikhetsfördelning som ligger till grund för en intern modell ska bygga på
1. relevanta försäkringsmatematiska och statistiska tekniker som stämmer överens med de metoder som används för beräkning av försäkringstekniska avsättningar, och
2. realistiska antaganden som ska kunna motiveras av försäkringsföretaget. Uppgifter som används för den interna modellen ska vara lämpade för ändamålet. De ska vara korrekta, fullständiga och aktuella.
Försäkringsföretaget ska minst en gång per år uppdatera de uppgifter som används för beräkningen av sannolikhetsfördelningen.
Diversifiering
11 § Ett försäkringsföretag får i en intern modell ta hänsyn till inbördes beroenden inom och mellan olika risker (diversifieringseffekter), om de metoder som används är ändamålsenliga.
Riskreducerande tekniker
12 § Ett försäkringsföretag får i en intern modell beakta effekterna av riskreduceringstekniker, om företaget även fullt ut inkluderar de risker som är förenade med dessa tekniker.
Beaktande av finansiella garantier och optioner
13 § Ett försäkringsföretag ska i en intern modell ta hänsyn till de risker som är knutna till optioner i ingångna försäkringsavtal och finansiella garantier.
Beaktande av samtliga förväntade utbetalningar
14 § Ett försäkringsföretag ska i en intern modell beakta alla utbetalningar till försäkringstagare och andra ersättningsberättigade som följer av avtal, oavsett om betalningarna är garanterade genom avtal eller inte.
Beräkning av en intern modell
15 § Ett försäkringsföretag ska beräkna en intern modell på ett sätt som ger försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade en skyddsnivå som är likvärdig med den nivå som anges i 8 kap. 1 §.
Resultatanalys
16 § Ett försäkringsföretag som använder en intern modell ska minst en gång per år granska vad som gett upphov till vinster eller orsakat förluster inom de olika större affärsenheterna.
Analysen av vinster och förluster ska utgå från den kategorisering av risker som har gjorts i den interna modellen. Riskkategoriseringen ska återspegla försäkringsföretagets riskprofil.
Validering av en intern modell
17 § En intern modell ska regelbundet valideras. Valideringen ska innefatta en utvärdering av modellens funktion och en kontroll av att modellen är lämplig med hänsyn till företagets riskprofil.
Krav på dokumentation
18 § Ett försäkringsföretag som använder en intern modell ska dokumentera
1. hur den är utformad och fungerar,
2. att den överensstämmer med de krav som gäller för interna modeller enligt 9–17 §§,
3. vilka omständigheter som skulle kunna medföra att den inte fungerar effektivt, och
4. vilka större ändringar som gjorts i den enligt 7 §.
Bemyndiganden
19 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1. förutsättningarna för tillstånd att använda en fullständig eller partiell intern modell enligt 1–5 §§,
2. förutsättningarna för ändring av en intern modell och styrdokument enligt 6 och 7 §§,
3. krav på användning och statistiska kvalitetsnormer för en intern modell enligt 9–14 §§,
4. beräkning av en intern modell enligt 15 §,
5. validering av en intern modell enligt 17 §, och
6. krav på dokumentation enligt 18 §.
10 kap. Företagsstyrning
Företagsstyrningssystem
1 § Ett försäkringsföretag ska ha ett företagsstyrningssystem som säkerställer att företaget styrs på ett sunt och ansvarsfullt sätt.
Företaget ska utforma systemet så att det uppfyller bestämmelserna i 2–24 §§ och föreskrifter som har meddelats med stöd av 26 §.
Systemet ska ses över regelbundet av företaget.
Styrdokument
2 § Ett försäkringsföretag ska upprätta och följa styrdokument för
1. riskhantering,
2. internkontroll,
3. internrevision,
4. verksamhet som omfattas av uppdragsavtal enligt 19 §,
5. uppgiftslämnande till Finansinspektionen och kvalitetskontroll av uppgifterna, och
6. ändring av företagets interna modell, om en sådan modell används. Styrdokumenten ska fastställas av styrelsen. De ska utvärderas och ses över minst en gång per år.
Kontinuitet i verksamheten
3 § Ett försäkringsföretag ska ha system, resurser och rutiner som är lämpliga för att verksamheten ska kunna bedriva bedrivas med kontinuitet och i enlighet med gällande regler.
Ett försäkringsföretag ska ha en beredskapsplan.
Centrala funktioner
4 § Ett försäkringsföretag ska ha funktioner för riskhantering, regelefterlevnad och internrevision samt en aktuariefunktion (centrala funktioner).
Funktionerna ska inrättas på ett sätt som säkerställer att respektive funktion kan utföra sina uppgifter på ett objektivt sätt.
Lämplighetskrav
5 § Ett försäkringsföretag ska säkerställa att den som ingår i styrelsen för företaget och är verkställande direktör i det, eller dennes ställföreträdare eller den som innehar centrala funktioner i företaget uppfyller de krav som anges i 2 kap. 4 § 4.
Försäkringsföretaget ska snarast till Finansinspektionen anmäla ändringar av vilka som ingår i dess ledning enligt första stycket eller som ansvarar för en central funktion i företaget. I samband med en sådan anmälan ska försäkringsföretaget underrätta inspektionen om någon av de personer som har ersatts inte längre har ansetts uppfylla lämplighetskraven.
System för riskhantering
6 § Ett försäkringsföretag ska ha ett system för riskhantering som ska innehålla de strategier, processer och rapporteringsrutiner som behövs för att säkerställa att företaget fortlöpande kan identifiera, värdera, övervaka, hantera och rapportera risker samt beroenden mellan risker.
Systemet ska vara integrerat i företagets organisations- och beslutsstruktur. Det ska vara utformat med lämplig hänsyn till de personer som leder företaget eller annars ingår i en central funktion.
Risker och krav på innehåll i styrdokumentet för riskhantering
7 § Ett försäkringsföretags system för riskhantering ska avse såväl de risker som täcks av solvenskapitalkravet som risker som inte, eller endast delvis, beaktas vid beräkningen av detta.
Systemet ska omfatta
1. försäkringsrisker,
2. matchningsrisker,
3. investeringsrisker, särskilt avseende derivatinstrument och liknande åtaganden,
4. likviditets- och koncentrationsrisker,
5. operativa risker,
6. risker hänförliga till återförsäkring och andra riskreduceringstekniker, och
7. beroenden mellan risker som företaget är eller kan komma att bli exponerade för. Ett försäkringsföretags styrdokument för riskhantering enligt 2 § 1 ska omfatta de risker som avses i andra stycket 1–6.
I ett försäkringsföretag som använder volatilitetsjustering enligt 5 kap. 8 § ska styrdokument för riskhantering också innehålla riktlinjer för volatilitetsjusteringen.
Krav på företag som använder matchningsjustering eller volatilitetsjustering
8 § Ett försäkringsföretag som använder matchningsjustering enligt 5 kap. 7 § eller volatilitetsjustering enligt 5 kap. 8 § ska
1. upprätta en likviditetsplan, och
2. regelbundet utvärdera sin användning av justeringar.
Krav på regelbunden utvärdering
9 § Ett försäkringsföretag ska regelbundet utvärdera företagets känslighet för de antaganden som ligger till grund för fastställandet av en ränta som används vid beräkningen av den bästa skattningen.
Krav på analys av externa bedömningar
10 § Ett försäkringsföretag som använder bedömningar från externa kreditvärderingsinstitut vid beräkningar av de försäkringstekniska avsättningarna eller solvenskapitalkravet ska göra en egen bedömning av de externa bedömningarna.
En egen risk- och solvensbedömning
11 § Ett försäkringsföretag ska genomföra en egen risk- och solvensbedömning.
I den egna risk- och solvensbedömningen ska försäkringsföretaget göra en bedömning av
1. företagets solvensbehov med hänsyn till dess specifika riskprofil, risktolerans och affärsstrategi,
2. företagets fortlöpande efterlevnad av bestämmelserna om solvens- och minimikapitalkraven samt försäkringstekniska avsättningar, och
3. hur betydande skillnaderna är mellan företagets riskprofil och de antaganden om risker som har legat till grund för beräkningen av solvenskapitalkravet.
För bedömningen enligt andra stycket 1 ska försäkringsföretaget ha processer som säkerställer att de risker som företaget är eller kan komma att bli exponerade för, på såväl kort som lång sikt, identifieras och värderas. Företaget ska kunna redovisa de metoder som använts vid bedömningen.
Ett försäkringsföretag som använder matchningsjustering enligt 5 kap. 7 §, volatilitetsjustering enligt 5 kap. 8 § eller de särskilda övergångsreglerna för den riskfria räntestrukturen i punkterna 9 och 10, ska i den bedömning som avses i andra stycket 2 göra en bedömning av efterlevnaden av bestämmelserna om solvens- och minimikapitalkraven, såväl med som utan användning av matchnings- eller volatilitetsjustering eller de särskilda övergångsreglerna.
Den egna risk- och solvensbedömningen ska ingå som en integrerad del i ett försäkringsföretags affärsstrategier och ska beaktas vid företagets strategiska beslut.
Regelbundna bedömningar
12 § Ett försäkringsföretag ska genomföra en egen risk- och solvensbedömning minst årligen och, om någon väsentlig förändring skett av de risker som försäkringsföretaget är utsatt för, utan dröjsmål.
Rapportering
13 § Ett försäkringsföretag ska rapportera resultatet av varje egen risk- och solvensbedömning till Finansinspektionen.
System för internkontroll
14 § Ett försäkringsföretag ska ha ett system för internkontroll.
Systemet ska omfatta förvaltnings- och redovisningsmetoder, ramar för internkontrollen, lämpliga rapporteringsrutiner och en funktion för regelefterlevnad.
Funktion för riskhantering
15 § Funktionen för riskhantering ska ges en struktur som underlättar genomförande av riskhanteringssystemet.
Funktion för regelefterlevnad
16 § Funktionen för regelefterlevnad ska
1. rapportera till styrelsen och den verkställande direktören i fråga om efterlevnaden av:
a) reglerna i denna lag och föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen,
b) EU-förordningen och andra föreskrifter som har meddelats av Europeiska kommissionen med anledning av Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG, och
c) de riktlinjer och rekommendationer som har meddelats med anledning av det direktivet av Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten, Finansinspektionen och, om företaget har inrättat en sekundäretablering inom EES, den behöriga myndigheten i det landet,
2. lämna råd till företagets styrelse och den verkställande direktören om förebyggande av bristande efterlevnad av bestämmelser enligt 1,
3. bedöma konsekvenserna av förändringar i bestämmelser enligt 1, och
4. identifiera och bedöma risker för bristande regelefterlevnad av bestämmelser enligt 1.
Funktion för internrevision
17 § Ett försäkringsföretags funktion för internrevision ska
1. utvärdera systemet för internkontroll,
2. utvärdera andra delar av företagsstyrningssystemet, och
3. rapportera resultat och lämna rekommendationer efter utvärderingarna till företagets styrelse.
Funktionen för internrevision ska utföra sina uppgifter med opartiskhet och vara oberoende från den verksamhet som utvärderas.
Styrelsen ska utse den som svarar för företagets funktion för internrevision.
Aktuariefunktion
18 § Ett försäkringsföretags aktuariefunktion ska
1. samordna och svara för kvaliteten i de försäkringstekniska beräkningarna och utredningarna,
2. bistå styrelsen och den verkställande direktören och på eget initiativ rapportera till dem i frågor som rör metoder, beräkningar och bedömningar av
a) de försäkringstekniska avsättningarna,
b) värderingen av försäkringsriskerna, och
c) återförsäkringsskydd och andra riskreduceringstekniker, samt
3. bidra till företagets riskhanteringssystem. Den som ska utföra uppgifter i aktuariefunktionen ska ha de kunskaper och erfarenheter av funktionens uppgifter som är tillräckliga med hänsyn till arten, omfattningen och komplexiteten av riskerna i företagets verksamhet.
Uppdragsavtal
19 § Ett försäkringsföretag får, med de begränsningar som följer av 20 §, uppdra åt någon annan att utföra viss operativ verksamhet och vissa funktioner som är av väsentlig betydelse för företagets försäkringsrörelse (uppdragsavtal). Ett sådant uppdrag inskränker dock inte företagets ansvar enligt denna lag.
Begränsningar i möjligheten att ingå uppdragsavtal
20 § Ett uppdragsavtal får inte avse operativ verksamhet eller funktioner som är av väsentlig betydelse, om det kan leda till att
1. kvaliteten i företagsstyrningssystemet försämras väsentligt,
2. den operativa risken i företaget ökar väsentligt,
3. Finansinspektionens möjlighet att utöva tillsyn försämras, eller
4. försäkringstagarnas möjlighet till tillfredsställande och fortlöpande service inte kan upprätthållas.
Anmälan av uppdragsavtal
21 § Ett försäkringsföretag som har ingått ett uppdragsavtal som avser operativ verksamhet eller funktioner som är av väsentlig betydelse ska innan avtalet har börjat gälla anmäla detta till Finansinspektionen. Ett försäkringsföretag ska snarast anmäla till Finansinspektionen om det inträffar väsentliga förändringar inom sådan verksamhet eller funktioner.
Åtgärder som krävs av ett försäkringsföretag som ingår ett uppdragsavtal
22 § Ett försäkringsföretag som ingår ett uppdragsavtal ska vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa att uppdragstagaren
1. samarbetar med Finansinspektionen när det gäller de funktioner eller verksamhet som omfattas av uppdragsavtalet,
2. ger försäkringsföretaget, dess revisorer och Finansinspektionen tillgång till uppgifter som rör de funktioner eller verksamhet som omfattas av uppdragsavtalet, och
3. ger Finansinspektionen faktiskt tillträde till uppdragstagarens lokaler.
Kompletterande riktlinjer
Försäkringstekniska riktlinjer och beräkningsunderlag
23 § Ett försäkringsföretag ska upprätta och följa försäkringstekniska riktlinjer. Riktlinjerna ska kompletteras med ett försäkringstekniskt beräkningsunderlag.
Försäkringstekniska riktlinjer för livförsäkring ska ges in till Finansinspektionen senast den dag de börjar användas eller ändras.
Tillsammans med riktlinjerna ska det lämnas en redogörelse för de konsekvenser som riktlinjerna får för försäkringsföretaget samt för försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar.
Om det med hänsyn till försäkringarnas beskaffenhet eller av något annat särskilt skäl saknas anledning att upprätta ett försäkringstekniskt
beräkningsunderlag, får Finansinspektionen i ett enskilt fall besluta att försäkringsföretaget helt eller delvis avstår från att göra det.
Riktlinjer för hantering av intressekonflikter
24 § Ett försäkringsföretag ska upprätta och följa riktlinjer för hantering av intressekonflikter mellan företagets intressenter.
Styrelsens ansvar för riktlinjerna
25 § Styrelsen ska fastställa försäkringstekniska riktlinjer och riktlinjer för hantering av intressekonflikter. Riktlinjerna ska utvärderas och ses över minst en gång per år.
Bemyndiganden
26 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1. vad ett system för riskhantering enligt 6 § ska innehålla när ett försäkringsföretag fått tillstånd att använda en partiell eller fullständig intern modell,
2. innehållet i de riktlinjer för volatilitetsjustering som avses i 7 § fjärde stycket,
3. innehållet i en sådan likviditetsplan som avses i 8 § 1,
4. de närmare kraven på regelbundna utvärderingar som ska göras av försäkringsföretag som använder matchnings- eller volatilitetsjustering enligt 8 § 2,
5. de närmare kraven på regelbundna utvärderingar som ska göras av försäkringsföretag när det gäller företagets känslighet för de antaganden som ligger till grund för fastställandet av den relevanta riskfria räntestrukturen enligt 9 §,
6. hur en sådan egen bedömning som avses i 10 § ska genomföras,
7. rapportering av resultat av den egna risk- och solvensbedömning enligt 13 §,
8. vad funktionen för riskhantering enligt 15 § ska svara för när ett försäkringsföretag fått tillstånd att använda en partiell eller fullständig intern modell,
9. villkor för behörighet för den som ska utföra uppgifter i aktuariefunktionen enligt 18 §,
10. innehållet i försäkringstekniska riktlinjer och beräkningsunderlag som avses i 23 §, och
11. vilka uppgifter som riktlinjer för hantering av intressekonflikter enligt 24 § ska omfatta.
16 kap. Offentliggörande
Offentliggörande av solvens- och verksamhetsrapport
1 § Ett försäkringsföretag ska offentliggöra en solvens- och verksamhetsrapport en gång per år. Rapporten ska uppdateras i de fall som anges i 4 och 6 §§.
Innehållet i solvens- och verksamhetsrapporten
2 § Solvens- och verksamhetsrapporten ska innehålla en beskrivning av försäkringsföretagets
1. verksamhet och resultat,
2. företagsstyrningssystem,
3. riskprofil,
4. värderingsmetoder för solvensändamål, och
5. solvenssituation. Ett försäkringsföretag som använder matchningsjustering enligt 5 kap. 7 § ska i rapporten beskriva denna och den portfölj av åtaganden och motsvarande tillgångar på vilka justeringen används samt kvantifiera effekterna av en slopad matchningsjustering på företagets finansiella ställning. Beskrivningen ska även innehålla information om huruvida företaget använder volatilitetsjustering enligt 5 kap. 8 § och en kvantifiering av effekterna av en slopad volatilitetsjustering på företagets finansiella ställning.
Ett försäkringsföretag får helt eller delvis lämna de uppgifter som ska offentliggöras genom rapporten genom hänvisning till uppgifter som företaget offentliggjort för att uppfylla andra rättsliga eller administrativa krav, om dessa uppgifter är likvärdiga till art och omfattning.
Undantag från kravet på offentliggörande
3 § Finansinspektionen får i ett enskilt fall besluta att ett försäkringsföretag inte behöver offentliggöra uppgifter som anges i 2 § första stycket 1–4 om ett offentliggörande skulle innebära att
1. företagets konkurrenter otillbörligt gynnas, eller
2. företaget bryter mot tystnadsplikt avsedd att skydda försäkringstagare eller annan som företaget har en motpartsrelation till.
Ett försäkringsföretag som har beviljats undantag ska ange detta och skälen för undantaget i rapporten.
Uppdateringar av solvens- och verksamhetsrapporten
Uppdateringar om solvenskapitalkravet inte är uppfyllt
4 § Ett försäkringsföretag som inte uppfyller solvenskapitalkravet ska omedelbart uppdatera tidigare offentliggjorda uppgifter i solvens- och verksamhetsrapporten, om
1. underskottet är betydande, och
2. Finansinspektionen inte har erhållit någon realistisk åtgärdsplan inom två månader räknat från det datum då företaget upptäckte att underskottet var betydande. Om Finansinspektionen har ansett att en åtgärdsplan är realistisk, men underskottet inte har korrigerats inom sex månader från det att det upptäcktes, ska underskottet offentliggöras av företaget vid utgången av denna period.
5 § På begäran av Finansinspektionen ska ett försäkringsföretag som inte uppfyller solvenskapitalkravet, samtidigt som underskottet är betydande och någon realistisk åtgärdsplan inte har överlämnats till inspektionen inom tid som anges i 4 § första stycket 2, offentliggöra
1. hur stort underskottet är,
2. en förklaring av orsakerna till underskottet,
3. följderna av underskottet,
4. vilka korrigerande åtgärder som har vidtagits av företaget, och
5. vilka ytterligare korrigerande åtgärder som är planerade.
Uppdateringar om minimikapitalkravet inte är uppfyllt
6 § Ett försäkringsföretag som inte uppfyller minimikapitalkravet ska omedelbart uppdatera tidigare offentliggjorda uppgifter i solvens- och verksamhetsrapporten, om Finansinspektionen
1. bedömer att företaget inte kommer att kunna överlämna en realistisk finansiell saneringsplan, eller
2. inte har erhållit någon sådan plan inom en månad från den dag då företaget upptäckte att minimikapitalkravet inte var uppfyllt.
Om Finansinspektionen har ansett att en finansiell saneringsplan är realistisk, men underskottet inte har korrigerats inom tre månader från det att det upptäcktes, ska underskottet offentliggöras av företaget senast vid utgången av denna period.
7 § På begäran av Finansinspektionen ska ett försäkringsföretag som inte uppfyller minimikapitalkravet, samtidigt som någon av de omständigheter som anges i 6 § första stycket föreligger, offentliggöra
1. hur stort underskottet är,
2. en förklaring av orsakerna till underskottet,
3. följderna av underskottet,
4. vilka korrigerande åtgärder som har vidtagits av företaget, och
5. vilka ytterligare korrigerande åtgärder som är planerade.
System och styrdokument
8 § Ett försäkringsföretag ska ha upprättat lämpliga informations- och rapporteringssystem för att kunna uppfylla bestämmelserna i 1–7 §§ och ha styrdokument som säkerställer att alla uppgifter som offentliggörs fortlöpande är relevanta.
Solvens- och verksamhetsrapporter samt uppdateringar av dessa ska godkännas av försäkringsföretagets styrelse innan de offentliggörs.
Bemyndiganden
9 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1. innehållet i solvens- och verksamhetsrapporten enligt 2 §,
2. innehållet i en ansökan om undantag från kravet på offentliggörande enligt 3 §, och
3. innehållet i informations- och rapporteringssystem och styrdokument enligt 8 §.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
17 kap.
2 §
Finansinspektionen har tillsyn över försäkringsföretag. Tillsynen omfattar att verksamheten drivs enligt
1. denna lag,
2. andra författningar som reglerar försäkringsföretagets näringsverksamhet,
Tillsynen omfattar att verksamheten drivs enligt
1. denna lag,
2. andra författningar som reglerar företagets näringsverksamhet,
3. företagets bolagsordning eller stadgar, och
4. företagets försäkringstekniska riktlinjer och beräkningsunderlag samt dess placeringsriktlinjer och riktlinjer för hantering av intressekonflikter.
4. styrdokument som företaget har upprättat och som har sin grund i författningar som reglerar företagets näringsverksamhet.
Finansinspektionen har dessutom tillsyn över att försäkringsföretagets ägare och ledning uppfyller lämplighetskraven i denna lag.
Finansinspektionens tillsyn ska utgå från en proaktiv och riskbaserad metod.
Samarbete med behöriga myndigheter
Samarbete och utbyte av information
3 §
Finansinspektionen ska i sin tillsynsverksamhet samarbeta och utbyta information med behöriga myndigheter och Europeiska kommissionen i den utsträckning som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen.
Finansinspektionen ska i sin tillsynsverksamhet samarbeta och utbyta information med behöriga myndigheter, Europeiska kommissionen och Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten i den utsträckning som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen.
3 a §
Finansinspektionen får hänskjuta frågor som rör ett förfarande av en annan behörig myndighet inom EES till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten för tvistlösning i de fall som framgår av artiklarna 33, 38, 155 och 158 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG.
6 §
Finansinspektionen får när inspektionen anser att det är nödvändigt genomföra en undersökning hos ett försäkringsföretag.
Styrelsen och den verkställande direktören ska vid den tidpunkt som Finansinspektionen bestämmer hålla försäkringsföretagets tillgångar, räkenskapsmaterial och andra handlingar tillgängliga för granskning av befattningshavare hos inspektionen eller av någon annan som inspektionen har förordnat.
Finansinspektionen får genomföra en motsvarande undersökning som i första stycket hos ett företag som har fått i uppdrag av ett försäkringsföretag att utföra vissa funktioner eller verksamheter, om det behövs för tillsynen av försäkringsföretaget.
Åtgärder vid bristande efterlevnad av villkoren för användning av matchningsjustering
6 a §
Ett försäkringsföretag ska omedelbart underrätta Finansinspektionen, om företaget inte uppfyller villkoren för användning av matchningsjustering enligt 5 kap. 7 §. Av underrättelsen ska framgå när villkoren inte längre var uppfyllda.
6 b §
Om ett försäkringsföretag inte längre uppfyller villkoren för tillstånd att använda matchningsjustering enligt 5 kap. 7 §, ska Finansinspektionen förelägga företaget att åtgärda bristerna inom två månader från den dag då villkoren inte längre var uppfyllda.
Om bristerna inte åtgärdas inom den tid som anges i första stycket, ska företaget föreläggas att omedelbart upphöra med användningen av matchningsjustering.
11 §
En revisor eller en särskild granskare ska genast rapportera till Finansinspektionen om han eller hon vid fullgörandet av sitt uppdrag i ett försäkringsföretag får kännedom om förhållanden som
1. kan utgöra en väsentlig överträdelse av de författningar som reglerar företagets verksamhet,
2. kan påverka företagets fortsatta drift negativt, eller
2. kan påverka företagets fortsatta drift negativt,
3. kan leda till att revisorn avstyrker att balansräkningen eller resultaträkningen fastställs eller till anmärkning enligt 9 kap.33 eller 34 §§aktiebolagslagen (2005:551) eller 8 kap. 13 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar.
3. kan leda till att revisorn avstyrker att balansräkningen eller resultaträkningen fastställs eller till anmärkning enligt 9 kap.33 eller 34 §§aktiebolagslagen (2005:551) eller 8 kap. 13 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar, eller
4. kan innebära att företaget brister eller har brustit i uppfyllandet av solvens- eller minimikapitalkravet.
Revisorn och granskaren har en motsvarande rapporteringsskyldighet om han eller hon får kännedom om förhållanden som avses i första stycket vid fullgörande av uppdrag som revisorn eller den särskilda granskaren har i försäkringsföretagets moderföretag eller dotterföretag eller ett företag som har en likartad förbindelse med försäkringsföretaget.
Beredskapsplan för ändrade ekonomiska förhållanden
15 §
På begäran av Finansinspektionen ska ett försäkringsföretag upprätta och till inspektionen lämna en beredskapsplan avseende företagets förmåga att hantera händelser eller förändringar av ekonomiska förhållanden som skulle kunna påverka företagets finansiella ställning negativt.
Skyldigheten enligt första stycket gäller även för verksamhet som omfattas av uppdragsavtal enligt 10 kap. 18 §.
Tillsyn över de försäkringstekniska avsättningarna
16 §
På begäran av Finansinspektionen ska ett försäkringsföretag till inspektionen lämna en rapport som utvisar att nivån på de försäkringstekniska avsättningarna är lämplig samt att beräkningen av dem utförs med relevanta metoder
och med adekvata statistiska underlag.
Kompletterande beräkning av solvenskapitalkravet vid användande av en intern modell
17 §
På begäran av Finansinspektionen ska ett försäkringsföretag som använder en intern modell till inspektionen lämna en beräkning av solvenskapitalkravet med användning av standardformeln.
Handlingsplan vid bristande uppfyllande av kraven för att få använda en intern modell
18 §
På begäran av Finansinspektionen ska ett försäkringsföretag som använder en intern modell, men som inte längre uppfyller kraven för att få använda en sådan, till inspektionen lämna en handlingsplan för hur företaget avser att inom skälig tid rätta till bristerna. En sådan plan behöver inte upprättas, om företaget kan visa att överträdelsen är ringa.
Beräkning enligt standardformeln vid bristande genomförande av plan
19 §
Ett företag som inte genomför den plan som anges i 18 § ska efter beslut av Finansinspektionen beräkna solvenskapitalkravet med användning av standardformeln.
Verifiering och kontroll av en intern modell
20 §
På begäran av Finansinspektionen ska ett försäkringsföretag som använder en intern modell verifiera kalibreringen av den
interna modellen och kontrollera att dess specifikation överensstämmer med allmänt accepterad marknadspraxis. Detta ska ske genom användning av relevanta referensportföljer och antaganden som har sin grund i externa uppgifter.
Företagsspecifika parametrar
21 §
Om ett försäkringsföretags riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som ligger till grund för beräkning av solvenskapitalkravet enligt standardformeln och det därför är olämpligt att beräkna solvenskapitalkravet enligt denna, får Finansinspektionen besluta att företaget vid beräkningen av kapitalkravet för riskkategorier som avser försäkringsrisk ska ersätta en undergrupp av parametrar enligt standardformeln med företagsspecifika parametrar.
Beräkning enligt en fullständig eller partiell intern modell i stället för med standardformeln
22 §
Om ett försäkringsföretags riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som ligger till grund för solvenskapitalkravet enligt standardformen och att det därför är olämpligt för företaget att beräkna kapitalkravet enligt denna, får Finansinspektionen besluta att företaget ska använda en fullständig eller partiell intern modell för beräkning av solvenskapitalkravet.
Kapitaltillägg
23 §
Finansinspektionen får efter granskning besluta om ett tillägg till solvenskapitalkravet (kapital-
tillägg) för ett försäkringsföretag, om
1. företagets riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som ligger till grund för beräkningen av solvenskapitalkravet enligt standardformeln, och ett beslut om användning av en intern modell enligt 22 § är olämpligt eller har visat sig sakna verkan, eller en fullständig eller partiell intern modell håller på att utarbetas,
2. företagets riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som ligger till grund för beräkningen av solvenskapitalkravet enligt en fullständig eller partiell intern modell, till följd av att en eller flera kvantifierbara risker inte beaktats i tillräcklig utsträckning och företaget inte inom skälig tid har anpassat modellen till sin riskprofil,
3. företaget använder volatilitetsjustering enligt 5 kap. 8 §, matchningsjustering enligt 5 kap. 7 § eller de särskilda övergångsreglerna för den riskfria räntestrukturen enligt punkterna 9 och 10 och företagets riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som ligger till grund för justeringarna eller övergångsregleringen, eller
4. företagets företagsstyrningssystem avviker väsentligt från kraven i 10 kap. 1 §, samtidigt som avvikelserna medför att företaget inte kan garantera en korrekt identifiering, mätning, övervakning, hantering och rapportering av de risker som företaget exponeras för eller kan komma att bli exponerat för och det är osannolikt att bristerna kan åtgärdas inom skälig tid.
24 §
Ett kapitaltillägg som avses i 23 § 1 och 2 ska beräknas så att det säkerställer att försäkrings-
företaget uppfyller solvenskapitalkravet.
Ett kapitaltillägg som avses i 23 § 3 ska vara proportionellt till de väsentliga risker som uppstår till följd av de avvikelser som har föranlett kapitaltillägget.
Ett kapitaltillägg som avses i 23 § 4 ska beräknas så att det är proportionerligt mot de risker som föreligger på grund av bristerna i företagsstyrningssystemet.
25 §
Efter ett beslut om kapitaltillägg ska försäkringsföretagets solvenskapitalkrav utgöras av summan av kapitaltillägget och solvenskapitalkravet beräknat enligt standardformeln eller, om företaget har fått tillstånd att använda en fullständig eller partiell intern modell, i enlighet med denna. Ett kapitaltillägg som beslutas med stöd av 23 § 4 ska inte ingå i solvenskapitalkravet vid beräkning av riskmarginalen i ett företag som värderar bästa skattningen och riskmarginalen separat.
26 §
När kapitaltillägg beslutas enligt 23 § 2 eller 4, ska Finansinspektionen förelägga försäkringsföretaget att vidta de åtgärder som behövs för att avhjälpa de brister som har föranlett kapitaltillägget.
27 §
Ett beslut om kapitaltillägg ska omprövas minst en gång per år. Beslutet ska ändras när försäkringsföretaget har avhjälpt de brister som låg till grund för beslutet.
18 §
30 §
Regeringen får meddela föreskrifter om sådana avgifter som avses i 16 § och 17 § tredje stycket.
Regeringen får meddela föreskrifter om sådana avgifter som avses i 29 §.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1. vilka upplysningar ett försäkringsföretag ska lämna till
Finansinspektionen enligt 5 §, och
2. grunderna för bedömningen av tillförlitligheten hos interna modeller enligt 17 § första stycket.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka upplysningar ett försäkringsföretag ska lämna till Finansinspektionen enligt 5 § samt när och hur de ska lämnas.
18 kap.
1 §
Finansinspektionen ska ingripa om
1. ett försäkringsföretag har åsidosatt sina skyldigheter enligt denna lag, andra författningar som reglerar företagets näringsverksamhet, företagets bolagsordning eller stadgar eller företagets försäkringstekniska riktlinjer, beräkningsunderlag, placeringsriktlinjer eller riktlinjer för hantering av intressekonflikter,
1. ett försäkringsföretag har åsidosatt sina skyldigheter enligt denna lag, andra författningar som reglerar företagets näringsverksamhet, företagets bolagsordning eller stadgar eller företagets styrdokument som har sin grund i författningar som reglerar företagets näringsverksamhet,
2. bolagsordningen, stadgarna, de försäkringstekniska riktlinjerna, beräkningsunderlaget, placeringsriktlinjerna eller riktlinjerna för hantering av intressekonflikter inte längre är tillfredsställande med hänsyn till omfattningen och arten av företagets verksamhet, eller
2. bolagsordningen, stadgarna, eller styrdokumenten inte längre är tillfredsställande med hänsyn till omfattningen och arten av företagets verksamhet, eller
3. försäkringsbeståndet inte är tillräckligt för erforderlig riskutjämning.
2 §
Ingripande med stöd av 1 § sker genom utfärdande av föreläggande att vidta rättelse inom viss tid, genom förbud att verkställa beslut eller genom anmärkning. Finansinspektionen får också med stöd av 7 § begränsa ett försäkringsföretags förfoganderätt eller förbjuda företaget att förfoga över sina tillgångar i Sverige.
Ingripande med stöd av 1 § sker genom utfärdande av föreläggande att vidta rättelse inom viss tid, genom förbud att verkställa beslut eller genom anmärkning. Finansinspektionen får också med stöd av 11 § begränsa ett försäkringsföretags förfoganderätt eller förbjuda företaget att förfoga över sina tillgångar i Sverige.
Om en överträdelse är allvarlig ska försäkringsföretagets tillstånd återkallas eller, om det är tillräckligt, varning meddelas.
Underrättelse om bristande uppfyllelse av solvenskapitalkravet
4 §
Ett försäkringsföretag ska omedelbart underrätta Finansinspektionen om företaget inte uppfyller solvenskapitalkravet eller om det finns risk för detta under de närmaste tre månaderna.
Åtgärdsplan vid bristande uppfyllelse av solvenskapitalkravet
5 §
Om ett försäkringsföretag inte uppfyller solvenskapitalkravet, ska Finansinspektionen förelägga företaget
1. att inom två månader från dagen då bristerna konstaterades upprätta en åtgärdsplan och överlämna planen till inspektionen för godkännande, och
2. att inom sex månader från dagen för bristens konstaterande vidta nödvändiga åtgärder för att åter uppfylla solvenskapitalkravet.
Om det är lämpligt, får Finansinspektionen förlänga tidsfristen enligt 2 med tre månader.
Förlängd tidsfrist vid exceptionella förhållanden
6 §
Om den Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten har meddelat att det föreligger exceptionella förhållanden och dessa förhållanden påverkar ett försäkringsföretag som är föremål för åtgärder enligt 5 §, får Finansinspektionen förlänga den tidsfrist som avses i 5 § 2 med högst sju år.
Ett försäkringsföretag ska under en sådan tidsfrist var tredje månad ge in en lägesrapport avseende vilka åtgärder som har vidtagits
och i vilken mån solvenskapitalkravet åter uppfyllts.
Om ett försäkringsföretags lägesrapport visar att det inte har skett några väsentliga framsteg med att åter uppfylla solvenskapitalkravet under tiden från bristens konstaterande fram till rapportens ingivande, ska den förlängda tidsfristen upphöra att gälla.
Underrättelse om bristande uppfyllelse av minimikapitalkravet
7 §
Ett försäkringsföretag ska omedelbart underrätta Finansinspektionen om företaget inte uppfyller minimikapitalkravet eller om det finns risk för detta under de närmaste tre månaderna.
Finansiell saneringsplan vid bristande uppfyllelse av minimikapitalkravet
8 §
Om ett försäkringsföretag inte uppfyller minimikapitalkravet, ska Finansinspektionen förelägga företaget att inom en månad från dagen då bristen konstaterades upprätta en finansiell saneringsplan och överlämna planen till inspektionen för godkännande.
Den finansiella saneringsplanen ska innehålla åtgärder som företaget ska vidta för att inom tre månader från den dag då bristen konstaterades åter uppfylla minimikapitalkravet.
11 §
Finansinspektionen får begränsa ett försäkringsföretags förfoganderätt eller förbjuda företaget att förfoga över sina tillgångar i Sverige, om
1. företaget inte följer gällande bestämmelser om försäkringstekniska avsättningar och skuldtäckning,
1. företaget inte följer gällande bestämmelser om försäkringstekniska avsättningar,
2. företagets kapitalbas understiger en tredjedel av solvensmarginalen eller inte uppfyller gällande krav på garantibelopp,
2. företaget inte uppfyller solvenskapitalkravet och det föreligger särskilda omständigheter som ger anledning att befara att företagets finansiella ställning kommer att försämras ytterligare,
3. företagets kapitalbas understiger solvensmarginalen eller, för ett försäkringsföretag som avses i 9 kap. 1 § första stycket 1, den gruppbaserade kapitalbasen understiger den gruppbaserade solvensmarginalen enligt 4 § i samma kapitel, och det finns särskilda skäl att anta att företagets finansiella ställning ytterligare kommer att försämras, eller
3. företaget inte uppfyller minimikapitalkravet, eller
4. det vid beslut om återkallelse av företagets tillstånd bedöms vara nödvändigt för att skydda de intressen som försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar har.
Finansinspektionen får besluta hur försäkringsverksamheten ska drivas efter ett sådant beslut som avses i första stycket.
12 §
Om någon som ingår i ett försäkringsföretags styrelse eller är dess verkställande direktör inte uppfyller de krav som anges i 2 kap. 4 § 4, ska Finansinspektionen återkalla företagets tillstånd. Det får dock ske bara om inspektionen först har beslutat att anmärka på att personen ingår i styrelsen eller är verkställande direktör och om han eller hon, sedan en av inspektionen bestämd tid om högst tre månader har gått, fortfarande finns kvar i styrelsen eller som verkställande direktör.
I stället för att återkalla tillståndet får Finansinspektionen besluta att en styrelseledamot eller verkställande direktör inte längre får kvarstå i sin befattning. Finansinspektionen får då förordna en ersättare. Ersättarens uppdrag gäller till dess försäkringsföretaget
Om någon som ingår i ett försäkringsföretags styrelse eller är dess verkställande direktör eller ansvarar för en central funktion inte uppfyller de krav som anges i 2 kap. 4 § 4, ska Finansinspektionen återkalla företagets tillstånd. Det får dock ske bara om inspektionen först har beslutat att anmärka på att personen ingår i styrelsen eller är verkställande direktör eller ansvarar för en central funktion och om han eller hon, sedan en av inspektionen bestämd tid om högst tre månader har gått, fortfarande finns kvar i styrelsen eller som verkställande direktör eller som ansvarig för en central funktion.
I stället för att återkalla tillståndet får Finansinspektionen besluta att en styrelseledamot eller verkställande direktör eller den som ansvarar för en central funktion inte längre får kvarstå i sin befattning. Finansinspektionen får då förordna en ersättare. Ersättarens
har utsett en ny styrelseledamot eller verkställande direktör.
uppdrag gäller till dess försäkringsföretaget har utsett en ny styrelseledamot eller verkställande direktör eller ansvarig för en central funktion.
13 §
Finansinspektionen ska återkalla ett försäkringsföretags tillstånd, om företaget
1. inte har anmälts för registrering inom föreskriven tid eller anmälan har avskrivits eller avslagits genom ett beslut som har vunnit laga kraft,
2. inte inom ett år från det tillstånd gavs har börjat driva sådan rörelse som tillståndet avser,
3. har förklarat sig avstå från tillståndet,
4. under en sammanhängande tid av sex månader inte har drivit försäkringsrörelse, eller
2. har förklarat sig avstå från tillståndet,
5. har försatts i konkurs eller om beslut har fattats om att företaget ska gå i tvångslikvidation.
3. har försatts i konkurs eller om beslut har fattats om att företaget ska gå i tvångslikvidation,
I de fall som avses i första stycket 2 och 4 får i stället varning meddelas, om det är tillräckligt.
4. inte uppfyller minimikapitalkravet och företagets finansiella saneringsplan är uppenbart otillräcklig, eller
5. inte inom tre månader från den tidpunkt då företaget inte längre uppfyllde minimikapitalkravet har vidtagit de åtgärder som finns angivna i en godkänd finansiell saneringsplan.
14 §
Finansinspektionen får återkalla ett försäkringsföretags tillstånd, om företaget
1. inte längre uppfyller kraven för tillstånd,
2. inte inom angiven tid har vidtagit åtgärderna i en plan som har godkänts enligt 5 §, eller
2. inte inom ett år från det tillstånd gavs har börjat driva sådan rörelse som tillståndet avser,
3. i annat fall allvarligt åsidosätter gällande bestämmelser för verksamheten.
3. under en sammanhängande tid av sex månader inte har drivit försäkringsrörelse, eller
4. inte inom den tidsfrist som anges i 6 § 2 och 7 § har vidtagit de åtgärder för att åter uppfylla solvenskapitalkravet som finns angivna i en godkänd åtgärdsplan, eller i annat fall allvarligt åsidosätter gällande bestämmelser för verksamheten.
I de fall som anges i första stycket får i stället varning meddelas, om det är tillräckligt.
16 §
Finansinspektionen ska anmäla ett beslut enligt 7 § till de behöriga myndigheterna i de EES-länder där företaget enligt underrättelse driver försäkringsverksamhet enligt 3 kap. 1 eller 15 §. Ett sådant beslut ska dessutom anmälas till behöriga myndigheter i de EESländer där företaget har tillgångar samt till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten om försäkringsföretaget även bedriver verksamhet avseende tjänstepensionsförsäkring.
Finansinspektionen ska anmäla ett beslut enligt 11 § till de behöriga myndigheterna i de EESländer där företaget enligt underrättelse driver försäkringsverksamhet enligt 3 kap. 1 eller 8 §. Ett sådant beslut ska dessutom anmälas till behöriga myndigheter i de EES-länder där företaget har tillgångar samt till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten.
Finansinspektionen ska anmäla ett beslut om återkallelse av tillstånd för ett försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse till behöriga myndigheter i övriga länder inom EES samt till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten om försäkringsföretaget även bedriver verksamhet avseende tjänstepensionsförsäkring.
Finansinspektionen ska anmäla ett beslut om återkallelse av tillstånd för ett försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse till behöriga myndigheter i övriga länder inom EES samt till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten.
Finansinspektionen får i samband med en anmälan enligt första eller andra stycket begära att den behöriga myndigheten i samarbete med inspektionen vidtar motsvarande åtgärder. Om företagets tillstånd har återkallats, får begäran avse att den behöriga myndigheten även i övrigt vidtar de åtgärder som behövs för att skydda de intressen som försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar har.
27 §
Om ett aktiebolag eller en ekonomisk förening inte följer ett föreläggande enligt 23 § första stycket att upphöra med rörelsen, ska rätten, efter ansökan av Finansinspektionen, besluta att företaget ska gå i likvidation.
Om ett aktiebolag eller en ekonomisk förening inte följer ett föreläggande enligt 26 § första stycket att upphöra med rörelsen, ska rätten, efter ansökan av Finansinspektionen, besluta att företaget ska gå i likvidation.
I dessa fall tillämpas 25 kap.10, 25, 28–44, 46 och 47 §§aktiebolagslagen (2005:551) och 11 kap. 5 och 7–16 §§ samt 17 § fjärde och femte styckena lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar.
Beslut om likvidation ska inte meddelas om det under ärendets handläggning vid rätten visas att rörelsen har upphört.
Beslutet om likvidation gäller omedelbart.
29 §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om innehållet i en finansiell saneringsplan enligt 4 §.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om innehållet i en åtgärdsplan enligt 5 § samt i en finansiell saneringsplan enligt 8 §.
Föreslagen lydelse
19 kap. Grupptillsyn
Företag som ingår i en grupp
1 § I en grupp ingår ett företag, dess dotterföretag och andra anknutna företag samt de företag som dotterföretaget har ett ägarintresse i.
I en grupp ingår även företag som förenas av starka och varaktiga finansiella förbindelser på grund av avtal eller på annat sätt, under förutsättning att ett av företagen genom att samordna beslutsfattandet i företagen utövar ett bestämmande inflytande över de övriga företagen. Det företag som utövar ett bestämmande inflytande ska betraktas som moderföretag och övriga företag som dotterföretag.
Andra stycket gäller endast om det för att upprätta och avsluta sådana finansiella förbindelser som avses där krävs tillstånd av grupptillsynsmyndigheten.
Fall då grupptillsyn ska utövas över försäkringsföretag
2 § Särskild tillsyn över försäkringsföretag som ingår i en grupp (grupptillsyn) ska utövas enligt 3–11 och 28–89 §§ över
1. försäkringsföretag som är moderföretag till eller har ägarintresse i åtminstone ett försäkringsföretag, en EES-försäkringsgivare eller en försäkringsgivare från tredje land,
2. försäkringsföretag som har en gemensam eller i huvudsak gemensam ledning med ett annat försäkringsföretag, en EES-försäkringsgivare eller en försäkringsgivare från tredje land, och
3. försäkringsföretag vars moderföretag är ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor inom EES eller ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor inom EES.
Grupptillsyn enligt 90–98 §§ ska utövas över försäkringsföretag vars moderföretag är en försäkringsgivare från tredje land, ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor utanför EES eller ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor utanför EES.
Grupptillsyn enligt 99 § ska utövas över försäkringsföretag vars moderföretag är ett försäkringsholdingföretag med blandad verksamhet.
Ansvarigt företag i en grupp
3 § Om inte annat anges i detta kapitel, ansvarar de försäkringsföretag över vilka grupptillsyn ska utövas enligt 2 § första stycket för att alla de
företag som enligt 1 § ingår i samma grupp som försäkringsföretaget sammantaget uppfyller kraven i 3–11 och 28–89 §§.
De försäkringsföretag som avses i 2 § andra och tredje styckena ansvarar på motsvarande sätt för att företagen i gruppen uppfyller bestämmelserna i 90–98 §§ respektive 99 §.
Om det i en grupp finns fler än ett sådant försäkringsföretag som avses i 2 §, ska det försäkringsföretag som finns högst upp i gruppens struktur ansvara enligt första och andra styckena. Om det finns flera försäkringsföretag högst upp i strukturen och på samma nivå, ska det försäkringsföretag som har den största balansomslutningen ansvara enligt första och andra styckena.
Nivån för grupptillsyn på en grupp inom EES
4 § Om det i toppen av en grupp finns ett försäkringsföretag, en EESförsäkringsgivare, ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor inom
EES eller ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor inom EES som är moderföretag till ett sådant försäkringsföretag som avses i 2 § första stycket 1 eller 2 ska bestämmelserna om grupptillsyn i 5–11 och 28–89 §§ tillämpas på hela gruppen sammantaget och inte särskilt på någon annan nivå i gruppen.
Om det i toppen av en grupp finns ett försäkringsföretag eller en EESförsäkringsgivare, ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor inom EES eller ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor inom EES som är moderföretag till ett försäkringsholdingföretag eller blandat finansiellt holdingföretag som i sin tur är moderföretag till ett sådant försäkringsföretag som avses i 2 § första stycket 3, ska bestämmelserna om grupptillsyn i 5–11 och 28–89 §§ tillämpas på hela gruppen sammantaget och inte särskilt på någon annan nivå i gruppen.
Undantag då tillsyn även ska utövas enligt lagen om särskild tillsyn över finansiella konglomerat
5 § Om det i toppen av en grupp finns ett sådant moderföretag som avses i 4 § och det företaget i sin tur är dotterföretag till ett sådant företag som avses i 3 kap. 1 § lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat, får Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, besluta att för detta dotterföretag inte tillämpa bestämmelserna om grupptillsyn enligt 46 och 47 §§ avseende riskkoncentrationer och interna transaktioner.
Innan Finansinspektionen fattar ett sådant beslut ska inspektionen samråda med de behöriga myndigheter som berörs av beslutet.
Fortsatt tillsyn över de enskilda försäkringsföretagen
6 § Ett försäkringsföretag som ingår i en grupp som omfattas av grupptillsyn står även under tillsyn som enskilt försäkringsföretag enligt denna lag.
Grupptillsynsmyndigheten och dess ansvar
7 § För ett försäkringsföretag som avses i 2 § första stycket 1–3 ska det finnas en grupptillsynsmyndighet med ansvar för grupptillsynen. Om det finns flera berörda behöriga myndigheter, ska grupptillsynsmyndigheten utses bland dem.
När Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet
8 § Finansinspektionen ska vara grupptillsynsmyndighet, om det i gruppen finns ett eller flera försäkringsföretag, men ingen EES-försäkringsgivare.
Finansinspektionen ska även vara grupptillsynsmyndighet
1. om det i toppen av en grupp finns ett försäkringsföretag,
2. om ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag är moderföretag till ett försäkringsföretag,
3. om ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor i Sverige eller ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor i Sverige är moderföretag till ett försäkringsföretag och en eller flera EES-försäkringsgivare,
4. om det i toppen av gruppen finns fler än ett försäkringsholdingföretag eller blandade finansiella holdingföretag, med huvudkontor i olika stater inom EES, däribland Sverige, och det dessutom i samma stater finns dotterföretag som är försäkringsföretag eller EES-försäkringsgivare varav det dotterföretag som har den största balansomslutningen är ett försäkringsföretag,
5. om ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag är moderföretag till ett eller flera försäkringsföretag och en eller flera EES-försäkringsgivare men inte har huvudkontor i något av de länder där dotterföretagen finns, och det dotterföretag som har den största balansomslutningen är ett försäkringsföretag,
6. i andra fall än de som anges i 1–5, när ett eller flera försäkringsföretag och en eller flera EES-försäkringsgivare ingår i en grupp och det företag som har den största balansomslutningen är ett försäkringsföretag, eller
7. om inspektionen tillsammans med övriga berörda behöriga myndigheter kommer överens om det i enlighet med bestämmelserna i 9 § andra stycket.
Överenskommelse och beslut om utseende av grupptillsynsmyndighet
9 § När Finansinspektionen enligt 8 § ska vara grupptillsynsmyndighet, får inspektionen tillsammans med berörda behöriga myndigheter komma överens om att en annan behörig myndighet inom EES än inspektionen ska utses till grupptillsynsmyndighet. Finansinspektionen får ingå en sådan överenskommelse, om det är olämpligt att inspektionen utses till grupptillsynsmyndighet med hänsyn till gruppens struktur och den relativa betydelsen av gruppens verksamhet i olika länder.
Om det i ett annat fall än det som avses i första stycket skulle vara olämpligt med hänsyn till en grupps struktur och den relativa betydelsen av dess verksamhet i olika länder att grupptillsynsmyndigheten utses
enligt de grunder som anges i artikel 247.2 i direktiv 2009/138/EG, får Finansinspektionen komma överens om att inspektionen eller en behörig myndighet ska vara grupptillsynsmyndighet för gruppen.
Om en överenskommelse enligt första eller andra stycket innebär att Finansinspektionen utses till grupptillsynsmyndighet, ska inspektionen fatta ett beslut om detta och överlämna beslutet till gruppen.
Ett beslut enligt en överenskommelse enligt första eller andra stycket får fattas inom tre månader från den dag då frågan om en sådan överenskommelse väcktes av en berörd behörig myndighet. Den berörda gruppen ska ges tillfälle att yttra sig.
Hänskjutande av ett ärende om utseende av grupptillsynsmyndighet till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten
10 § Om Finansinspektionen eller någon av de berörda behöriga myndigheterna inom den tremånadersfrist som anges i 9 § har hänskjutit ärendet till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten och begärt myndighetens hjälp i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1094/2010, ska inspektionen och de berörda behöriga myndigheterna invänta det beslut som Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten kan komma att fatta enligt 19.3 i samma förordning. Finansinspektionen ska följa ett sådant beslut i sak. Om Finansinspektionen utsetts till grupptillsynsmyndighet, ska inspektionen till det försäkringsföretag som avses i 3 § och tillsynskollegiet överlämna beslutet som ska innehålla de skäl som bestämt utgången.
Finansinspektionen får inte hänskjuta ett ärende till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten efter att tremånadersperioden löpt ut eller ett beslut har fattats.
11 § Om ett beslut enligt 9 och 10 §§ inte kan fattas ska uppgiften som grupptillsynsmyndighet utföras av den behöriga myndighet som följer av artikel 247.2 i direktiv 2009/138/EG.
Undantag från grupptillsyn
12 § När Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet får inspektionen i ett enskilt fall, helt eller delvis, besluta om undantag från grupptillsynen för ett företag som ingår i en grupp om
1. företaget är beläget i ett land utanför EES och det finns rättsliga hinder mot överföring av nödvändig information,
2. företaget är av ringa betydelse med hänsyn till syftet med grupptillsynen, eller
3. det skulle vara olämpligt eller vilseledande med hänsyn till syftet med grupptillsynen att låta företaget omfattas av den.
När bestämmelsen i första stycket 2 är tillämplig på flera företag, får undantag inte beslutas, om företagen tillsammans inte är av ringa betydelse med hänsyn till syftet med grupptillsynen.
Innan Finansinspektionen beslutar att med stöd av första stycket 2 eller 3 undanta ett försäkringsföretag eller en EES-försäkringsgivare från grupptillsyn, ska inspektionen höra de behöriga myndigheter som berörs av beslutet.
13 § Om Finansinspektionen med stöd av 12 § första stycket 2 eller 3 undantar en EES-försäkringsgivare från grupptillsyn ska det företag som finns i toppen av gruppen i Sverige, på begäran av Finansinspektionen, lämna de upplysningar som en behörig myndighet i EES-försäkringsgivarens hemland behöver för sin tillsyn av EES-försäkringsgivaren.
Undantag från kravet på tillsyn över riskkoncentrationer och transaktioner inom en grupp
14 § Finansinspektionen får, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, efter samråd med berörda behöriga myndigheter besluta att tillsyn över sådana riskkoncentrationer och transaktioner inom en grupp som avses i 46 § inte ska utövas på nivån för ett sådant försäkringsföretag som avses i 2 § första stycket 1 eller 2, eller på nivån för det försäkringsholdingföretag eller blandade finansiella holdingföretag som är moderföretag till ett försäkringsföretag som avses i 2 § första stycket 3 och som är ett anknutet företag eller själv är en reglerad enhet eller ett blandat finansiellt holdingföretag som omfattas av lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat.
Parallella regelverk
15 § Om ett blandat finansiellt holdingföretag omfattas av likvärdiga bestämmelser om tillsyn över försäkringsföretag som ingår i en grupp och tillsyn av konglomerat, särskilt med avseende på tillsyn på grund av riskbedömning, får Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, efter samråd med berörda behöriga myndigheter, medge undantag från detta kapitel så att det blandade finansiella holdingföretaget bara behöver tillämpa de relevanta bestämmelserna för konglomerat.
16 § Om ett blandat finansiellt holdingföretag omfattas av likvärdiga bestämmelser om tillsyn över försäkringsföretag som ingår i en grupp och om tillsyn av finansiella företagsgrupper, särskilt med avseende på tillsyn på grund av riskbedömning, får Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, efter samråd med den myndighet som ansvarar för tillsyn av den finansiella företagsgruppen, medge undantag från detta kapitel så att det blandade finansiella holdingföretaget bara behöver tillämpa de relevanta bestämmelserna för den största sektorn enligt 2 kap. 3 § lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat.
17 § Finansinspektionen ska underrätta Europeiska bankmyndigheten,
Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten samt Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten om sådana beslut som inspektionen fattar enligt 15 och 16 §§.
Grupptillsyn i toppen av en grupp inom Sverige (nationell undergrupptillsyn)
Beslut om nationell undergrupptillsyn
18 § Om det moderföretag som finns i toppen av en grupp enligt 4 § har huvudkontor i ett annat land inom EES än Sverige, får Finansinspektionen besluta att bestämmelserna om grupptillsyn ska tillämpas även på nivån för ett sådant försäkringsföretag som avses i 2 § första stycket 1 eller 2 eller på nivån för ett sådant försäkringsholdingföretag med huvudkontor i Sverige eller blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor i Sverige som är moderföretag till ett försäkringsföretag som avses i 2 § första stycket 3.
19 § Ett beslut enligt 18 § får begränsas så att det avser ett eller flera av följande områden för grupptillsyn:
1. gruppsolvens,
2. riskkoncentrationer och interna transaktioner, och
3. riskhantering och internkontroll. Innan Finansinspektionen fattar ett sådant beslut som avses i första stycket ska inspektionen samråda med grupptillsynsmyndigheten och det moderföretag inom EES som finns i toppen av en grupp enligt 4 §.
Beslut om nationell undergrupptillsyn vid tillämpning av särskild tillsynsordning
20 § Finansinspektionen får inte besluta om nationell undergrupptillsyn enligt 18 §, om det företag som finns i toppen av gruppen inom EES har fått ett sådant tillstånd som avses i 51 § att omfattas av en särskild tillsynsordning.
21 § Om Finansinspektionen har beslutat om nationell undergrupptillsyn och det företag som finns i toppen av gruppen inom EES får tillstånd enligt 51 § att omfattas av en särskild tillsynsordning, ska inspektionen upphäva beslutet om undergrupptillsyn.
22 § Om Finansinspektionen har beslutat om nationell undergrupptillsyn avseende gruppsolvens, får det företag som finns i toppen av gruppen inom Sverige inte ges tillstånd att låta något dotterföretag omfattas av den särskilda tillsynsordning som avses i 51 §.
Beräkning av gruppsolvens efter beslut om nationell undergrupptillsyn
23 § Den metod som grupptillsynsmyndigheten har fastställt för beräkning av gruppsolvens enligt 29 § ska gälla även för företag som omfattas av ett beslut om nationell undergrupptillsyn avseende gruppsolvens.
Interna modeller och nationell undergrupptillsyn
24 § Om det företag som enligt 4 § finns i toppen av en grupp inom EES har fått tillstånd enligt 34 § att använda en intern modell för beräkningen av gruppens solvenskapitalkrav och solvenskapitalkravet för de försäkringsföretag och EES-försäkringsgivare som ingår i gruppen, ska tillstån-
det gälla även för företag i gruppen som omfattas av ett beslut om nationell undergrupptillsyn avseende gruppsolvens.
25 § Finansinspektionen får besluta om kapitaltillägg till gruppens solvenskapitalkrav för det företag som finns i toppen av gruppen inom
Sverige i en sådan situation som avses i 24 §, om
1. riskprofilen hos det företaget som finns i toppen i undergruppen avviker väsentligt från den riskprofil som den interna modellen är baserad på, och
2. företaget inte vidtar rättelse efter att inspektionen har förelagt företaget att åtgärda bristerna.
26 § Om kapitaltillägg enligt 25 § på grund av särskilda omständigheter inte är en lämplig åtgärd, får Finansinspektionen under de förutsättningar som anges i 25 § 1 och 2 i stället besluta att företaget som finns i toppen av undergruppen ska beräkna undergruppens solvenskapitalkrav enligt standardformeln.
Överenskommelser om samordnad grupptillsyn över en undergrupp
27 § Finansinspektionen får komma överens med andra behöriga myndigheter om samordning av grupptillsynen över en undergrupp som delvis finns i Sverige och delvis i dessa behöriga myndigheters hemländer, under förutsättning att de berörda behöriga myndigheterna har möjlighet att fatta beslut om nationell undergruppstillsyn enligt den lagstiftning som i de behöriga myndigheternas hemländer har tillkommit i enlighet med artikel 216 i direktiv 2009/138/EG.
Om en överenskommelse enligt första stycket träffats får nationell undergruppstillsyn enligt 18 § inte utövas.
Bestämmelserna i 18 § andra stycket och 20–26 §§ ska gälla i tillämpliga delar.
Om Finansinspektionen ingår en sådan överenskommelse som avses i första stycket, ska inspektionen informera såväl grupptillsynsmyndigheten som företaget som finns i toppen av gruppen inom EES om skälen för överenskommelsen.
Gruppsolvens
Kapitalbas och kapitalkrav på gruppnivå
28 § Ett sådant försäkringsföretag som avses i 2 § första stycket 1–3 ska säkerställa att det inom gruppen sammantaget finns en gruppbaserad kapitalbas som alltid är minst lika med ett särskilt gruppbaserat solvenskapitalkrav.
Metoder för beräkning av kapitalbas och kapitalkrav
29 § För sådana företag som ingår i en grupp där det finns ett försäkringsföretag som avses i 2 § första stycket 1 eller 2 ska den gruppbaserade kapitalbasen och det gruppbaserade solvenskapitalkravet beräknas enligt konsolideringsmetoden (metod 1 enligt artikel 230–232 i direktiv 2009/138/EG).
Om det är lämpligt får Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, besluta att den gruppbaserade kapitalbasen och det gruppbaserade solvenskapitalkravet i stället ska beräknas enligt sammanläggnings- och avräkningsmetoden (metod 2 enligt artikel 233 i direktiv 2009/138/EG) eller enligt en kombination av de angivna metoderna.
Innan Finansinspektionen fattar ett sådant beslut som avses i andra stycket ska inspektionen samråda med berörda behöriga myndigheter och med den grupp som beslutet rör.
Proportionellt beaktande av innehav
30 § Vid beräkningen av den gruppbaserade kapitalbasen och det gruppbaserade solvenskapitalkravet ska ett anknutet företag beaktas proportionellt efter det innehav som ett försäkringsföretag, en EES-försäkringsgivare, ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag har i det anknutna företaget. Om särskilda skäl talar för det, får innehav och ägarintressen beaktas till en annan andel.
31 § När Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet, ska inspektionen besluta vilken proportionell andel som ska beaktas i följande fall
1. då det inte finns kapitalbindningar mellan vissa av företagen i en grupp,
2. då en berörd behörig myndighet har bedömt att ett direkt eller indirekt innehav av röster eller kapital i ett företag ska räknas som ägarintresse på grund av att ett väsentligt inflytande utövas över det företaget,
3. då en berörd behörig myndighet har bedömt att ett företag är ett moderföretag, på grund av att det utövar ett dominerande inflytande över ett annat företag.
Innan Finansinspektionen fattar ett sådant beslut, ska inspektionen samråda med berörda behöriga myndigheter samt med den grupp som beslutet rör.
Vissa avdrag vid beräkning av den gruppbaserade kapitalbasen
32 § Vid beräkningen av den gruppbaserade kapitalbasen i ett försäkringsföretag ska avdrag göras för poster som ingår i kapitalbasen hos ett annat försäkringsföretag eller hos en EES-försäkringsgivare i gruppen. I beräkningen ska avdrag också göras för värden som skapats internt inom gruppen och som härrör från ömsesidig finansiering mellan två företag som är anknutna till ett försäkringsföretag som avses i 2 § första stycket 1–3.
Standardformeln och interna modeller på gruppnivå
33 § Om det gruppbaserade solvenskapitalkravet beräknas enligt konsolideringsmetoden, kan beräkningen ske antingen med användning av standardformeln eller med användning av en fullständig eller partiell intern modell.
Bestämmelserna i 8 kap. 1–3 och 5–11 §§ gäller för en beräkning av det gruppbaserade solvenskapitalkravet enligt standardformeln. Bestämmelserna i 9 kap. 1 § andra stycket, 2–8 och 10–18 §§ gäller för en intern
modell som används för att beräkna det gruppbaserade solvenskapitalkravet.
En intern modell som används för beräkning av det gruppbaserade solvenskapitalkravet får även användas för beräkning av solvenskapitalkravet för ett försäkringsföretag eller en EES-försäkringsgivare som ingår i gruppen.
Tillstånd till användning av interna modeller inom en grupp
34 § En ansökan om tillstånd att använda en intern modell för beräkning av det gruppbaserade solvenskapitalkravet och solvenskapitalkravet för försäkringsföretag eller EES-försäkringsgivare som ingår i gruppen får lämnas in till Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet. En sådan ansökan får göras av ett försäkringsföretag, en EESförsäkringsgivare och dess anknutna företag eller gemensamt av företag som är anknutna till ett försäkringsholdingbolag eller ett blandat finansiellt holdingföretag.
När Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet för en grupp, ska inspektionen också ta emot ansökningar om tillstånd att använda en intern modell för beräkningen av solvenskapitalkravet för de försäkringsföretag och EES-försäkringsgivare som ingår i gruppen, om en sådan ansökan görs
1. gemensamt av ett sådant försäkringsföretag som avses i 2 § första stycket 1 eller 2 och de övriga försäkringsföretag och EES-försäkringsgivare som ingår i gruppen, eller
2. gemensamt av sådana försäkringsföretag i en grupp som avses i 2 § första stycket 3 och sådana EES-försäkringsgivare som ingår i gruppen.
Om Finansinspektionen, utan att vara grupptillsynsmyndighet, mottagit en sådan ansökan som avses i första eller andra stycket och som görs av försäkringsföretag och EES-försäkringsgivare som ingår i gruppen ska den vidarebefordras till grupptillsynsmyndigheten.
Finansinspektionen ska utan dröjsmål vidarebefordra ansökningar enligt första och andra stycket till de berörda behöriga myndigheterna.
Tillämplig lag vid prövningen av en tillståndsansökan
35 § När Finansinspektionen prövar en ansökan enligt 34 § första eller andra stycket tillämpas denna lag. Inspektionen får dock även tillämpa bestämmelser som enligt författningar i en annan stat inom EES gäller för en sådan intern modell som avses i ansökan. När ansökan har lämnats in till inspektionen, gäller detta dock bara om det är nödvändigt för en effektiv tillsyn över försäkringsföretag eller EES-försäkringsgivare.
Handläggningen av tillståndsansökningar
36 § När Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet, ska inspektionen inom sex månader från det att en komplett ansökan enligt 34 § har lämnats in komma överens med de berörda behöriga myndigheterna om vilket beslut som bör fattas med anledning av ansökan. Denna överenskommelse och skälen för den ska redovisas skriftligen. Finansinspektionen ska fatta ett beslut i enlighet med överenskommelsen och sända över det till sökandena.
Om en sådan överenskommelse som avses i första stycket inte kan träffas inom den angivna perioden, ska Finansinspektionen ensam fatta beslut med anledning av ansökan. Beslutet ska innehålla de skäl som bestämt utgången i ärendet och redovisa synpunkter och reservationer från behöriga myndigheter som kommit till uttryck under sexmånadersperioden.
Tvistlösning
37 § Om Finansinspektionen eller någon av de berörda behöriga myndigheterna inom den sexmånadersperiod som avses i 36 § första stycket har hänskjutit ärendet till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1094/2010, ska inspektionen skjuta upp sitt beslut enligt 36 § andra stycket och invänta det beslut som Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten kan komma att fatta enligt artikel 19.3 i samma förordning.
Finansinspektionen ska följa ett beslut i saken från Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten.
Om ett ärende hänskjutits till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten och det beslut som föreslås av panelen i enlighet med artiklarna 41.2, 41.3 och 44.1.3 i förordning (EU) nr 1094/2010 avvisas, ska grupptillsynsmyndigheten fatta det slutliga beslutet.
Finansinspektionen får inte hänskjuta ett ärende till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten efter det att den sexmånadersperiod som avses i första stycket har löpt ut eller ett beslut har fattats.
Beslut av behörig myndighet inom EES
38 § Ett beslut som fattats av en behörig myndighet inom EES efter en överenskommelse med anledning av en ansökan enligt artikel 231 och 233.5 i direktiv 2009/138/EG att använda en intern modell för att beräkna både det gruppbaserade solvenskapitalkravet och solvenskapitalkravet för ett försäkringsföretag eller en EES-försäkringsgivare som ingår i en grupp eller solvenskapitalkravet för ett försäkringsföretag och EES-försäkringsgivare som ingår i gruppen, eller på grund av att de behöriga myndigheterna inte har kommit överens inom sex månader, gäller i Sverige. Beslutet är bindande för de berörda företagen och
Finansinspektionen och ska ligga till grund för inspektionens tillsyn.
Åtgärder om en intern modell på gruppnivå avviker från ett försäkringsföretags riskprofil
39 § Om ett försäkringsföretags riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som ligger till grund för en intern modell som beslutats efter en ansökan enligt 34 § som omfattar försäkringsföretaget och används för beräkning av ett gruppbaserat solvenskapitalkrav, får Finansinspektionen besluta om kapitaltillägg till det solvenskapitalkrav som gäller för försäkringsföretaget enligt den interna modellen. Det som sägs i 17 kap. 23–27 §§ ska gälla för ett sådant beslut om kapitaltillägg.
Om ett sådant kapitaltillägg som avses i första stycket på grund av särskilda omständigheter inte är en lämplig åtgärd, får Finansinspektionen i stället förelägga försäkringsföretaget att beräkna solvenskapitalkravet enligt standardformeln enligt 8 kap. 1–3 och 5–11 §§. Finansinspekt-
ionen får för ett sådant försäkringsföretag, i enlighet med 17 kap. 23 §, besluta om ett kapitaltillägg utöver det solvenskapitalkrav som framkommer med tillämpning av standardformeln.
Kapitaltillägg på gruppnivå till det gruppbaserade solvenskapitalkravet
40 § Finansinspektionen får, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, besluta om kapitaltillägg till det gruppbaserade solvenskapitalkravet, om detta kapitalkrav inte stämmer överens med gruppens riskprofil.
Vid bedömningen av om gruppens riskprofil stämmer överens med det gruppbaserade solvenskapitalkravet ska Finansinspektionen särskilt beakta om sådana omständigheter som avses i 17 kap. 23 § föreligger med avseende på gruppen.
Det som sägs i 17 kap. 24–27 §§ ska gälla för ett sådant beslut om kapitaltillägg som avses i första stycket.
Återkommande beräkningar av kapitalbas och kapitalkrav på gruppnivå
41 § Den gruppbaserade kapitalbas och det gruppbaserade solvenskapitalkrav som gäller enligt detta kapitel ska beräknas minst en gång per år. Beräkningarna ska utföras av ett sådant försäkringsföretag som avses i 2 § första stycket 1 eller 2 eller av det försäkringsholdingföretag eller blandade finansiella holdingföretag som är moderföretag till ett sådant försäkringsföretag som avses i 2 § första stycket 3.
Rapportering av återkommande beräkningar av kapitalbas och kapitalkrav på gruppnivå
42 § Om det i toppen av en grupp finns ett sådant försäkringsföretag som avses i 2 § första stycket 1 eller 2 ska det företaget, till grupptillsynsmyndigheten rapportera resultatet av beräkningarna och väsentliga uppgifter som ligger till grund för dem. Om det i toppen av en grupp finns ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor inom EES eller ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor inom EES, ska i stället det moderföretaget ansvara för rapporteringen.
Finansinspektionen får, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, efter att ha hört berörda behöriga myndigheter och gruppen, bestämma att ett annat företag i gruppen ska ansvara för rapporteringen enligt första stycket.
Fortlöpande övervakning av solvenskapitalkravet för gruppen och ny beräkning om riskprofilen förändrats väsentligt
43 § De företag som avses i 42 § ska fortlöpande övervaka solvenskapitalkravet för gruppen. Om det finns grundad anledning att anta att gruppens riskprofil förändrats väsentligt sedan dagen för den senaste rapporteringen av solvenskapitalkravet på gruppnivå, ska företaget göra en ny beräkning av detta krav och utan dröjsmål rapportera denna till
Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet. Finansinspektionen får under samma förutsättningar begära en förnyad beräkning av solvenskapitalkravet.
Åtgärder vid bristande efterlevnad av solvenskapitalkravet för gruppen
44 § Om en grupp inte uppfyller det gruppbaserade solvenskapitalkravet enligt 28 § eller om det finns risk för en sådan brist inom tre månader, ska ett sådant försäkringsföretag som avses i 2 § första stycket 1–3 underrätta grupptillsynsmyndigheten omgående. Grupptillsynsmyndigheten ska informera berörda behöriga myndigheter. Gruppens situation ska analyseras inom tillsynskollegiet.
Gruppsolvens för försäkringsföretag som är dotterföretag till försäkringsholdingföretag och blandade finansiella holdingföretag
45 § När ett försäkringsföretag är dotterföretag till ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor inom EES eller ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor inom EES, ska beräkningen av gruppsolvens göras med hänsyn även till försäkringsholdingföretaget eller det blandade finansiella holdingföretaget. Beräkningen ska ske enligt 29– 34 §§.
Vid beräkningen enligt första stycket ska moderföretaget hanteras som ett försäkringsföretag som omfattas av bestämmelserna om solvenskapitalkrav i 8 kap. 1–3 och 5–11 §§ samt 9 kap. 1 § andra stycket, 2–8 och 10–18 §§ och av samma villkor för att poster i kapitalbasen ska få medräknas för att täcka detta krav som de som fastställs enligt 7 kap. 2– 10 §§.
Rapportering av väsentliga riskkoncentrationer och betydande interna transaktioner inom en grupp
46 § Väsentliga riskkoncentrationer och betydande interna transaktioner av visst slag inom en grupp ska minst en gång per år rapporteras till
Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet. Vilka dessa slag av riskkoncentrationer och interna transaktioner är ska, tillsammans med lämpliga tröskelvärden, beslutas av Finansinspektionen för varje enskild grupp. Tröskelvärdena ska baseras på solvenskapitalkrav eller försäkringstekniska avsättningar eller båda dessa värden och hänsyn ska tas till gruppens struktur och riskhanteringssystem. Inspektionen ska, innan dessa beslut meddelas, ha hört berörda behöriga myndigheter och gruppen.
Vid bedömningen av riskkoncentrationer enligt första stycket ska Finansinspektionen beakta risker för spridning inom gruppen, intressekonflikter samt riskernas nivå och omfattning.
Även interna transaktioner som gjorts med fysiska personer som har nära förbindelser med något företag inom gruppen ska rapporteras.
Om en intern transaktion har en mycket betydande omfattning, ska den rapporteras snarast möjligt.
47 § Rapporteringen enligt 46 § ska göras av det försäkringsföretag som finns i toppen av gruppen eller om det inte finns ett sådant företag, av det försäkringsföretag, försäkringsholdingföretag eller blandade finansiella holdingföretag som Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, bestämmer efter att ha hört berörda behöriga myndigheter och gruppen.
Skyldigheten att rapportera enligt första stycket gäller dock inte om Finansinspektionen enligt 5 § beslutat att inte tillämpa bestämmelserna i denna paragraf.
Företagsstyrningssystem inom en grupp
48 § Bestämmelserna om företagsstyrning i 10 kap. ska i tillämpliga delar gälla på gruppnivå.
I företag som ingår i en grupp där det finns ett försäkringsföretag som avses i 2 § första stycket 1–3 ska system för riskhantering, internkontroll och rapportering genomföras konsekvent för hela gruppen.
Systemet för internkontroll inom en grupp ska omfatta
1. rutiner avseende gruppsolvens för att identifiera och mäta alla betydande risker gruppen är utsatt för och på lämpligt sätt anpassa kapitalbasen till riskerna, och
2. sunda rapporterings- och redovisningsrutiner för att övervaka och hantera transaktioner inom gruppen och riskkoncentrationer.
49 § En egen risk- och solvensbedömning som omfattar hela gruppen ska genomföras i enlighet med 10 kap. 12 § av ett sådant
1. försäkringsföretag som avses i 2 § första stycket 1 eller 2,
2. försäkringsholdingföretag eller blandat finansiellt holdingföretag som är moderföretag till ett försäkringsföretag enligt 2 § första stycket 3, eller
3. moderföretag som avses i 4 §. När Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet får inspektionen, efter att ha rådfrågat medlemmarna i tillsynskollegiet, besluta att företag enligt första stycket 1–3 får göra en egen risk- och solvensbedömning enligt 10 kap. 12 § som omfattar hela gruppen och på nivån för ett dotterföretag inom gruppen. En enda handling ska omfatta samtliga bedömningar. En sådan handling ska överlämnas samtidigt till Finansinspektionen och till berörda behöriga myndigheter.
Ett beslut enligt andra stycket påverkar inte dotterföretagets skyldigheter enligt 10 kap 12 §.
Tillsyn över vissa grupper med centraliserad riskhantering – särskild tillsynsordning
Ansökan om tillstånd för dotterföretag att omfattas av särskild tillsynsordning
50 § Ett försäkringsföretag, en EES-försäkringsgivare, ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor inom EES eller ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor inom EES som är moderföretag till ett försäkringsföretag får ansöka om tillstånd för dotterföretag att omfattas av bestämmelserna om särskild tillsynsordning i 53–60 §§. Ansökan ska ges in till Finansinspektionen.
När Finansinspektionen mottagit en ansökan enligt första stycket ska inspektionen utan dröjsmål överlämna den till övriga medlemmar i tillsynskollegiet.
Beslut om särskild tillsynsordning
51 § När Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet, ska inspektionen inom tre månader från den dag då alla medlemmar i tillsynskollegiet fått del av en ansökan enligt 50 § komma överens med övriga medlemmar i tillsynskollegiet om vilket beslut som ska fattas. Finansinspektionen ska fatta beslut i enlighet med överenskommelsen.
52 § Tillstånd att omfattas av särskild tillsynsordning får meddelas endast om
1. Finansinspektionen utövar grupptillsyn över moderföretaget på gruppnivå och inte har beslutat att undanta dotterföretaget från grupptillsyn enligt 12 §,
2. dotterföretaget omfattas av moderföretagets riskhanteringsprocesser och mekanismer för internkontroll samt de berörda behöriga myndigheterna har konstaterat att moderföretaget utövar en ansvarsfull ledning över dotterföretaget,
3. moderföretaget har fått ett godkännande enligt 49 § andra stycket att göra en egen risk- och solvensbedömning som omfattar hela gruppen och på nivån för dotterföretaget, och
4. moderföretaget har fått ett godkännande enligt 79 § att offentligöra en gemensam solvens- och verksamhetsrapport på gruppnivå och på nivån för dotterföretaget.
Innebörden av särskild tillsynsordning
53 § Ett moderföretag som fått tillstånd enligt 52 § ska beräkna solvenskapitalkravet för ett dotterföretag som omfattas av särskild tillsynsordning även enligt 54–60 §§. Beräkningarna ska inte påverka tillämpningen av bestämmelserna i 34, 36 och 40 §§.
Åtgärder för det fall dotterföretagets riskprofil avviker från en intern modell inom en grupp
54 § Om solvenskapitalkravet för ett försäkringsföretag som är ett dotterföretag beräknas med en intern modell som beslutats enligt 36 §, får
Finansinspektionen, om inspektionen mottagit en ansökan enligt 50 §, i de fall som avses i 17 kap. 23 §, lämna ett förslag till övriga medlemmar i tillsynskollegiet om att det ska fastställas ett kapitaltillägg för dotterföretaget utöver det solvenskapitalkrav som följer av en tillämpning av den interna modellen. Finansinspektionen får föreslå ett sådant kapitaltillägg endast om
1. dotterföretagets riskprofil avviker väsentligt från den interna modellen, och
2. företaget inte inom skälig tid efter inspektionens underrättelse om avvikelsen har anpassat modellen till sin riskprofil.
Om ett sådant kapitaltillägg som avses i första stycket på grund av särskilda omständigheter inte är en lämplig åtgärd, får Finansinspektionen i stället föreslå tillsynskollegiet att dotterföretaget ska beräkna sitt solvenskapitalkrav enligt standardformeln enligt 8 kap. 1–3 och 5–11 §§.
Åtgärder för det fall dotterföretagets riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som gjorts för beräkningen enligt standardformeln
55 § Om solvenskapitalkravet för dotterföretaget beräknas med en standardformel får Finansinspektionen, om inspektionen mottagit en ansökan enligt 50 §, i undantagsfall föreslå tillsynskollegiet att företaget ersätter en undergrupp av parametrar enligt standardformeln med företagsspecifika parametrar när de beräknar teckningsriskmoduler för livförsäkring, skadeförsäkring och sjukförsäkring, i enlighet med 17 kap. 21 §. Finansinspektionen får lämna ett sådant förslag endast om
1. dotterföretagets riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som gjorts för beräkningen enligt standardformeln, och
2. företaget inte inom skälig tid efter inspektionens underrättelse om avvikelsen har anpassat antagandena till sin riskprofil.
Finansinspektionen får under de förutsättningar som anges i första stycket, i de fall som avses i 17 kap. 23 §, föreslå tillsynskollegiet kapitaltillägg för dotterföretaget utöver det solvenskapitalkrav som framkommer med tillämpning av standardformeln.
Beslut efter överenskommelse inom tillsynskollegiet
56 § Finansinspektionen ska redovisa skälen för de förslag som avses i 54 och 55 §§ för dotterföretaget och tillsynskollegiet. Finansinspektionen ska komma överens med övriga myndigheter inom tillsynskollegiet om vilket beslut som ska fattas med anledning av de föreslagna åtgärderna.
Finansinspektionen ska även fatta ett beslut i enlighet med överenskommelsen.
Åtgärder om solvenskapitalkravet inte är uppfyllt
57 § Om ett dotterföretag som omfattas av särskild tillsynsordning inte uppfyller solvenskapitalkravet, ska Finansinspektionen utan dröjsmål till tillsynskollegiet vidarebefordra den åtgärdsplan som dotterföretaget efter föreläggande enligt 20 kap. 5 § överlämnat till inspektionen för att inom sex månader från dagen för bristens konstaterande åter uppfylla solvenskapitalkravet. Finansinspektionen ska även lämna ett förslag till godkännande av planen till tillsynskollegiet. Finansinspektionens skyldigheter enligt denna bestämmelse ska inte påverka motsvarande bestämmelser som gäller för tillsynen av ett enskilt försäkringsföretag.
Finansinspektionen ska inom fyra månader från dagen då bristen konstaterades träffa en överenskommelse inom tillsynskollegiet om inspektionens förslag till godkännande av åtgärdsplanen. Finansinspektionen ska fatta ett beslut i enlighet med överenskommelsen.
Åtgärder vid försämring av de ekonomiska förhållandena i ett dotterföretag
58 § Om Finansinspektionen konstaterar försämringar av de ekonomiska förhållandena i ett dotterföretag som omfattas av särskild tillsynsordning, ska inspektionen utan dröjsmål underrätta tillsynskollegiet om de åtgärder som inspektionen föreslår. De föreslagna åtgärderna ska diskuteras i tillsynskollegiet, om det inte föreligger en krissituation.
Finansinspektionen ska inom en månad från underrättelsen komma överens med övriga myndigheter inom tillsynskollegiet om vilket beslut som ska fattas med anledning av de föreslagna åtgärderna.
När en överenskommelse om åtgärdsplan inte kan träffas
59 § Om en sådan överenskommelse som avses i 57 § andra stycket eller 58 § andra stycket inte kan träffas inom den angivna perioden, ska
Finansinspektionen ensam fatta ett beslut om godkännande av åtgärdsplanen respektive föreslagna åtgärder. Beslutet ska innehålla de skäl som har bestämt utgången i ärendet och redovisa synpunkter och reservationer från berörda behöriga myndigheter som kommit till uttryck under perioden.
Åtgärder om minimikapitalkravet inte är uppfyllt
60 § Om ett dotterföretag som omfattas av särskild tillsynsordning inte uppfyller minimikapitalkravet, ska Finansinspektionen utan dröjsmål till tillsynskollegiet överlämna den finansiella saneringsplan som dotterföretaget enligt 20 kap. 8 § överlämnat till inspektionen för godkännande. Finansinspektionen ska även informera tillsynskollegiet om varje åtgärd som dotterföretaget ska vidta för att åter uppfylla minimikapitalkravet. Finansinspektionens skyldigheter enligt denna bestämmelse ska inte påverka motsvarande bestämmelser som gäller för tillsynen av ett enskilt försäkringsföretag.
Hänskjutande till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten vid oenighet om ansökningar
61 § Finansinspektionen får hänskjuta ett ärende till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1094/2010 om inspektionen inte inom tre månader kan komma överens med berörda behöriga myndigheter enligt 51 § första stycket. Ett ärende får inte hänskjutas till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten efter det att tremånadersperioden löpt ut eller ett gemensamt beslut har fattats.
Om ett ärende som avses i första stycket hänskjutits till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten och det beslut som föreslås av panelen i enlighet med artiklarna 41.2, 41.3 samt 44.1.3 i förordning (EU) nr 1094/2010 avvisas, ska grupptillsynsmyndigheten fatta det slutliga beslutet.
Hänskjutande till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten vid oenighet om åtgärdsförslag
62 § Finansinspektionen får hänskjuta ärendet till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1094/2010, om inspektionen inte i angiven tid kan komma överens med grupptillsynsmyndigheten angående sådana förslag som avses i 54, 55, 57 och 58 §§.
Om Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet och inte kan komma överens med den behöriga myndighet som auktoriserat en EESförsäkringsgivare som är ett dotterföretag och som omfattas av särskild
tillsynsordning, får inspektionen under de förutsättningar som anges i första stycket hänskjuta ärendet till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten.
Gäller ett ärende ett förslag enligt 54 och 55 §§ får det hänskjutas till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten inom en månad från inspektionens förslag.
Finansinspektionen får inte hänskjuta ett ärende enligt 57 eller 58 § till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten, om det föreligger en krissituation och inte heller efter det att fyramånadersperioden i 57 § andra stycket eller enmånadsperioden i 58 § andra stycket har löpt ut.
63 § Om ett ärende hänskjutits till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten enligt 61 eller 62 § ska Finansinspektionen skjuta upp sitt beslut och invänta det beslut som Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten kan komma att fatta enligt artikel 19.3 i förordning (EU) nr 1094/2010. Finansinspektionen ska följa ett beslut i saken från Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten.
Upphörande av särskild tillsynsordning
64 § Ett tillstånd att omfattas av en särskild tillsynsordning enligt 51 § ska upphöra att gälla om de villkor som föreskrivs i 52 § 1, 3 eller 4 inte längre är uppfyllda eller om villkoret i 52 § 2 inte längre är uppfyllt och bristen inte åtgärdas inom rimlig tid.
Omedelbar underrättelse om ett dotterföretag undantas från grupptillsyn
65 § När Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet ska inspektionen i de fall som avses i 52 § 1 omedelbart underrätta den berörda behöriga myndigheten och moderföretaget, om inspektionen beslutar att enligt 12 § undanta dotterföretaget från grupptillsyn.
Moderföretagets åtgärder vid bristande uppfyllelse av villkoren för särskild tillsynsordning
66 § Moderföretaget för ett dotterföretag som omfattas av särskild tillsynsordning ansvarar för att villkoren i 52 § 2–4 är uppfyllda. Om villkoren inte är uppfyllda, ska moderföretaget utan dröjsmål underrätta
Finansinspektionen, om inspektionen är grupptillsynsmyndighet, och den berörda behöriga myndigheten för dotterföretaget. Moderföretaget ska även lägga fram en plan för att åtgärda den bristande uppfyllelsen inom rimlig tid.
Finansinspektionens kontroll av villkoren för särskild tillsynsordning
67 § När Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet, ska inspektionen minst en gång per år kontrollera att de villkor som avses i 66 § är uppfyllda. Inspektionen ska även genomföra en sådan kontroll på begäran av en berörd behörig myndighet, om den myndigheten har skäl att befara att villkoret inte längre efterlevs.
Om Finansinspektionen vid kontroll enligt första stycket finner brister i uppfyllelsen, ska inspektionen kräva att moderföretaget lägger fram en handlingsplan för att åtgärda bristen inom rimlig tid.
Underrättelse om en åtgärdsplan är otillräcklig eller inte genomförs i rimlig tid
68 § Om Finansinspektionen bedömer att en plan som avses i 66 eller 67 § är otillräcklig eller om en sådan handlingsplan inte genomförs i rimlig tid, ska inspektionen betrakta detta som bristande uppfyllelse av villkoren i 52 § 2–4 och omedelbart underrätta den berörda behöriga myndigheten.
Ny ansökan för det fall att ett tillstånd att omfattas av en särskild tillsynsordning upphört att gälla
69 § Om ett tillstånd att omfattas av en särskild tillsynsordning upphört att gälla enligt 64 §, får moderföretaget lämna in en ny ansökan om tillstånd till att dotterföretaget ska omfattas av särskild tillsynsordning enligt 50 §. Om ansökan leder till ett beslut om sådant tillstånd ska 53– 60 §§ tillämpas på nytt.
Tillämplig lag vid prövningen av ansökningar
70 § När Finansinspektionen prövar en ansökan enligt 50 §, ska denna lag tillämpas. Inspektionen får dock även tillämpa bestämmelser som enligt författningar i en annan stat inom EES gäller för en sådan ansökan.
När ansökan har lämnats in till inspektionen, gäller detta dock bara om det är nödvändigt för en effektiv tillsyn över försäkringsföretag eller EES-försäkringsgivare.
Beslut av behörig myndighet inom EES
71 § Ett beslut som fattats av en behörig myndighet inom EES efter en överenskommelse med anledning av en ansökan eller ett förslag som avses i 50–60 §§ gäller i Sverige. Beslutet är bindande för de berörda företagen och för Finansinspektionen och ska ligga till grund för inspektionens tillsyn.
Tillgång till information
72 § Företag som ingår i samma grupp som ett försäkringsföretag som avses i 2 § första stycket och sådana fysiska personer som avses i 46 § tredje stycket ska till försäkringsföretaget lämna de upplysningar som behövs för grupptillsynen. Upplysningarna ska lämnas på försäkringsföretagets begäran så snart det kan ske.
73 § Ett försäkringsföretag som avses i 72 § ska på begäran av Finansinspektionen till inspektionen lämna de upplysningar som behövs för grupptillsynen.
74 § Om ett försäkringsföretag inte fullgör sin uppgiftsskyldighet enligt 73 § inom skälig tid, får Finansinspektionen förelägga ett annat företag inom gruppen att lämna upplysningar direkt till inspektionen.
Kontroll av information
75 § Finansinspektionen får på plats kontrollera all information som behövs för grupptillsynen hos
1. försäkringsföretag som omfattas av grupptillsynen,
2. företag som är anknutna till försäkringsföretaget,
3. moderföretag till försäkringsföretaget, och
4. företag som är anknutna till moderföretaget till försäkringsföretaget.
76 § Finansinspektionen ska, på begäran från en behörig myndighet i ett annat land inom EES, på plats kontrollera information som behövs för den myndighetens tillsyn. Inspektionen får utföra kontrollen själv, uppdra åt en revisor eller annan sakkunnig att göra detta eller låta den behöriga myndigheten utföra kontrollen. Om den behöriga myndigheten begär det, får den delta i kontrollen. Grupptillsynsmyndigheten ska underrättas om de vidtagna åtgärderna.
Hänskjutande till Europeiska försäkrings- och tjänstepensions– myndigheten
77 § Finansinspektionen får hänskjuta frågor som rör ett förfarande av en behörig myndighet inom EES till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten för tvistlösning i de fall som framgår av artiklarna 227, 248, 249, 255 och 260 i direktiv 2009/138/EG.
Offentliggörande
Offentliggörande av en solvens- och verksamhetsrapport på gruppnivå
78 § Ett sådant försäkringsföretag som avses i 2 § första stycket 1 eller 2, ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag ska offentliggöra en solvens- och verksamhetsrapport på gruppnivå.
Rapporten ska offentliggöras minst en gång per år.
Bestämmelserna i 16 kap. 2–5 och 8 §§ om offentliggörande ska gälla i tillämpliga delar.
Offentliggörande av en gemensam solvens- och verksamhetsrapport på gruppnivå och för enskilda företag i en grupp
79 § Ett sådant försäkringsföretag som avses i 2 § första stycket 1 och 2, ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag får, efter tillstånd från Finansinspektionen, om inspektionen är grupptillsynsmyndighet, offentliggöra en gemensam solvens- och verksamhetsrapport såväl på gruppnivå som för de enskilda företagen i gruppen.
Rapporten ska även innehålla uppgifter om eventuella enskilda dotterföretag inom gruppen.
Innan Finansinspektionen ger sitt tillstånd till en gemensam rapport, ska samråd ske med övriga berörda behöriga myndigheter i tillsynskollegiet.
Innehållet i den gemensamma solvens- och verksamhetsrapporten
80 § Den gemensamma rapporten enligt 79 § ska innehålla uppgifter om
1. gruppens samlade verksamhet och solvens, och
2. varje enskilt dotterföretag inom gruppen. Saknas sådana uppgifter som avses i första stycket 2 i rapporten, får Finansinspektionen förelägga dotterföretaget att offentliggöra dessa uppgifter, om
1. dotterföretaget är ett försäkringsföretag,
2. Finansinspektionen kräver att jämförbara försäkringsföretag ska offentliggöra dessa uppgifter, och
3. de utelämnade uppgifterna är av väsentlig betydelse. Bestämmelserna i 16 kap. 2–5 §§ ska gälla i tillämpliga delar.
Offentliggörande av strukturen på en grupp
81 § Försäkringsföretag, försäkringsholdingföretag och blandade finansiella holdingföretag ska årligen offentliggöra
1. den juridiska strukturen på den grupp som företaget ingår i,
2. en beskrivning av alla dotterföretag, betydande filialer och väsentliga anknutna företag i gruppen, samt
3. gruppens organisations- och beslutsstruktur.
Åtgärder för att säkerställa regelefterlevnad
82 § Om ett försäkringsföretag, som enligt 3 § ansvarar för att alla de företag som enligt 1 § ingår i samma grupp som försäkringsföretaget, sammantaget inte uppfyller kraven i 3–11 och 28–48 §§ en grupp inte uppfyller de krav som anges i detta kapitel eller om kraven är uppfyllda men solvensen ändå är hotad eller om transaktioner inom gruppen eller riskkoncentrationer hotar försäkringsföretagets finansiella ställning, ska
Finansinspektionen
1. när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, förelägga ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor i Sverige i gruppen eller ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor i Sverige i gruppen att vidta åtgärder för att rätta till förhållandet, eller
2. när inspektionen inte är grupptillsynsmyndighet, förelägga ett försäkringsföretag i gruppen att vidta åtgärder för att rätta till förhållandet.
Om Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet i ett sådant fall som avses i första stycket 1, och det i gruppen finns ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag som har sitt huvudkontor i ett annat land inom EES ska Finansinspektionen underrätta tillsynsmyndigheten i det landet så att de kan vidta nödvändiga åtgärder. Motsvarande gäller om Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet för en EES-försäkringsgivare.
Finansinspektionen ska, när så är lämpligt, samordna sina åtgärder med berörda behöriga myndigheter.
Förseningsavgift för försäkringsholdingföretag och blandade finansiella holdingföretag
83 § Om ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor i Sverige eller ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor i Sverige inte i tid rapporterar eller offentliggör information i enlighet med bestämmelserna i detta kapitel, får Finansinspektionen besluta att företaget ska betala en förseningsavgift med högst 100 000 kronor.
Avgiften tillfaller staten.
Verkställighet av beslut om förseningsavgift
84 § Förseningsavgiften ska betalas till Finansinspektionen inom trettio dagar efter det att beslutet om den har vunnit laga kraft eller inom den längre tid som anges i beslutet.
85 § Finansinspektionens beslut att ta ut förseningsavgift får verkställas utan föregående dom eller utslag, om avgiften inte har betalats inom den tid som anges i 84 §.
86 § § Om förseningsavgiften inte betalas inom den tid som anges i 84 §, ska Finansinspektionen lämna den obetalda avgiften för indrivning.
Bestämmelser om indrivning av statliga fordringar finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m.
87 § En beslutad förseningsavgift faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet vann laga kraft.
Ledningen i försäkringsholdingföretag och blandade finansiella holdingföretag
88 § Ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag ska säkerställa att den som ingår i styrelsen för företaget och är verkställande direktör i det, eller dennes ställföreträdare eller den som utför centrala funktioner i företaget uppfyller de krav som anges i 2 kap. 4 § 4.
Bestämmelserna om lämplighetskrav i 10 kap. 5 § ska gälla även för försäkringsholdingföretag och blandade finansiella holdingföretag.
Ingripande mot försäkringsholdingföretag och blandade finansiella holdingföretag
89 § Om någon i ledningen eller de som ansvarar för centrala funktioner i ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag inte uppfyller de krav som anges i 2 kap. 4 § 4, får Finansinspektionen förelägga företaget att rätta till förhållandet.
Moderföretag utanför EES
Kontroll av likvärdighet
90 § När ett moderföretag till ett försäkringsföretag är en försäkringsgivare från tredjeland, ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor utanför EES eller ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor
utanför EES enligt 2 § andra stycket, gäller bestämmelserna i 91–96 §§, om Finansinspektionen enligt bestämmelserna i 8 § skulle ha varit grupptillsynsmyndighet. Vid bedömningen av om inspektionen skulle ha varit grupptillsynsmyndighet ska det bortses från den del av toppen av gruppen som ligger utanför EES.
91 § Finansinspektionen ska kontrollera om den tillsyn som utövas av en tillsynsmyndighet i tredjeland är likvärdig med den grupptillsyn som föreskrivs i direktiv 2009/138/EG.
Finansinspektionen är skyldig att utföra en sådan kontroll på begäran av moderföretaget eller av en EES-försäkringsgivare inom gruppen.
92 § Innan Finansinspektionen beslutar om tillsynen är likvärdig, ska inspektionen samråda med berörda behöriga myndigheter. Inspektionen ska också före ställningstagandet ha rådfrågat Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten. Om en annan behörig myndighet har fattat beslut om likvärdighet förutsätter Finansinspektionens beslut att det har skett väsentliga förändringar i tillsynsordningen i det tredjeland som avses.
Om Europeiska kommissionen bedömt att likvärdighet inte föreligger, ska 96 och 97 §§ tillämpas.
93 § Om ett försäkringsholdingbolag med huvudkontor utanför EES, ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor utanför EES eller en försäkringsgivare från tredjeland är moderföretag till ett sådant moderföretag som avses i 2 § andra stycket, ska den kontroll av likvärdighet som avses i 90 § utföras på nivån för detta företag i stället för på nivån för det företag som avses i 2 § andra stycket.
Om likvärdig tillsyn inte utövas av tillsynsmyndigheten i det tredjeland som avses i första stycket, får Finansinspektionen besluta om en ny kontroll av likvärdighet på en lägre nivå, förutsatt att det där finns ett försäkringsholdingbolag med huvudkontor utanför EES, ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor utanför EES eller en försäkringsgivare från tredjeland som är moderföretag till ett försäkringsföretag.
Om likvärdighet föreligger
94 § Finansinspektionen ska förlita sig på den tillsyn som tillsynsmyndigheten i tredjelandet utövar, om denna tillsyn bedöms vara likvärdig med den grupptillsyn som föreskrivs i direktiv 2009/138/EG.
Tillfällig likvärdighet
95 § Grupptillsynen ska utövas av Finansinspektionen i de fall Europeiska kommissionen har fattat ett beslut enligt artikel 260.5 i direktiv 2009/138/EG om att den tillsyn som utövas av tillsynsmyndigheten i tredje land är tillfälligt likvärdig, samtidigt som det finns ett försäkringsföretag som är dotterföretag till ett moderföretag utanför EES och dotterföretaget har en balansomslutning som är större än balansomslutningen för moderföretaget.
Om likvärdighet inte föreligger
96 §
Om tillsynen inte bedöms likvärdig, ska Finansinspektionen
antingen besluta att bestämmelserna om grupptillsyn i 3–11 och 28–89 §§ ska tillämpas på gruppen på samma sätt som om företaget i toppen av gruppen hade haft sitt huvudkontor inom EES, eller besluta att en sådan metod som avses i 97 § ska tillämpas på gruppen.
De allmänna principer och metoder som anges i 3–11 och 28–89 §§ ska tillämpas på nivån för ett försäkringsholdingföretag från tredjeland, blandat finansiellt holdingföretag från tredjeland eller en försäkringsgivare från tredjeland.
Vid beräkningen av gruppsolvens ska ett moderföretag i tredje land hanteras som ett försäkringsföretag som omfattas av samma villkor för att poster i kapitalbasen ska få medräknas för att täcka solvenskapitalkravet som gäller enligt 7 kap. 1–10 §§.
97 § Efter att ha hört berörda behöriga myndigheter får Finansinspektionen besluta att använda andra tillsynsmetoder än de som följer av 3–11 och 28–89 §§, om dessa metoder säkerställer att tillsynen över företagen i gruppen är tillräcklig.
98 § Finansinspektionen får förelägga en ägare som har ett bestämmande inflytande över försäkringsföretaget att inrätta ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor inom
EES. Inspektionen får då besluta att bestämmelserna i denna lag ska tillämpas på de företag i den grupp som leds av detta holdingföretag.
Finansinspektionen ska underrätta de berörda behöriga myndigheterna, Europeiska kommissionen och Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten när sådana tillsynsmetoder som anges i 91 § används.
Tillsyn över transaktioner inom grupper där moderföretaget är ett försäkringsholdingföretag med blandad verksamhet
99 § När ett försäkringsföretag är dotterföretag till ett försäkringsholdingföretag med blandad verksamhet, ska försäkringsföretaget ha en god kontroll över interna transaktioner med försäkringsholdingföretaget med blandad verksamhet och dess andra anknutna företag.
Vid Finansinspektionens tillsyn över kraven i första stycket ska 46 § och 82 § gälla i tillämpliga delar.
Bemyndiganden
100 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1. hur den gruppbaserade kapitalbasen och det gruppbaserade kapitalkravet ska beräknas enligt 28–32 §§,
2. innehållet i samt omfattningen och fullgörandet av rapporteringen enligt 42 §,
3. vilka upplysningar som ett försäkringsföretag ska lämna till Finansinspektionen enligt 46 och 73 §§,
4. företagstyrningssystem inom en grupp enligt 48 och 49 §§, och
5. hur den gruppbaserade kapitalbasen och det gruppbaserade kapitalkravet ska beräknas enligt 96 § tredje stycket.
20 kap. Specialföretag
Tillstånd för specialföretag
Tillståndsplikt
1 § Ett aktiebolag eller en ekonomisk förening får driva verksamhet som specialföretag bara efter tillstånd från Finansinspektionen.
Tillstånd för verksamhet som specialföretag
2 § Tillstånd att driva verksamhet som specialföretag ska ges ett aktiebolag eller en ekonomisk förening, som
1. avser att bedriva verksamhet som består i att överta försäkringsrisker från ett försäkringsföretag eller en EES-försäkringsgivare enligt särskilda avtalsvillkor, och
2. finansierar denna verksamhet helt genom inkomster från emission av skuldebrev eller genom någon annan liknande finansieringsmekanism, enligt särskilda avtalsvillkor.
Förutsättningar för tillstånd
3 § Förutom vad som anges i 2 § gäller som förutsättning för tillstånd att
1. bolagsordningen eller stadgarna stämmer överens med författningar som reglerar ett aktiebolags bolagsordning eller en ekonomisk förenings stadgar samt i övrigt innehåller de särskilda bestämmelser som behövs med hänsyn till omfattningen och arten av den planerade verksamheten, och
2. den planerade verksamheten kan antas komma att uppfylla kraven enligt bestämmelserna i författningar som reglerar ett aktiebolags eller en ekonomisk förenings verksamhet.
Prövning av bolagsordning och stadgar
4 § Frågan om godkännande av bolagsordning eller stadgar för ett specialföretag ska prövas i samband med att frågan om företaget ska få tillstånd att driva verksamhet som specialföretag prövas.
Ett specialföretags beslut om att anta bolagsordning eller stadgar får inte registreras innan bolagsordningen eller stadgarna har godkänts.
5 § Ett specialföretag som har beslutat att ändra sin bolagsordning eller stadgar ska ansöka om godkännande av ändringen. Ändringen ska godkännas om bolagsordningen eller stadgarna överensstämmer med författningar som reglerar ett aktiebolags eller en ekonomisk förenings bolagsordning eller stadgar samt i övrigt innehåller de olika bestämmelser som behövs med hänsyn till omfattningen och arten av företagets verksamhet.
Ett specialföretags beslut om ändring av bolagsordning eller stadgar får inte registreras innan de har godkänts.
Prövning av ansökan
6 § En ansökan om tillstånd att driva verksamhet som specialföretag, liksom frågor om godkännande av bolagsordning eller stadgar enligt 4 eller 5 §, prövas av Finansinspektionen.
EU-förordningar
7 § Europeiska kommissionens förordningar x och y innehåller ytterligare bestämmelser om specialföretag, när det gäller
1. tillståndets omfattning,
2. obligatoriska avtalsvillkor,
3. lämplighetskrav för ledningen i ett specialföretag,
4. lämplighetskrav för aktieägare med kvalificerat innehav i ett specialföretag,
5. sunda förvaltnings- och redovisningsförfaranden, adekvata rutiner för intern kontroll och krav på riskhantering,
6. rapportering till tillsynsmyndigheten, och
7. solvenskrav.
Tillsyn över specialföretag
Registreringsmyndighet
8 § Bolagsverket är registreringsmyndighet för specialföretag. Bolagsverket ska föra ett register. I detta skrivs de uppgifter in som enligt författningar ska anmälas för registrering.
Tillsynen och dess omfattning
9 § Finansinspektionen har tillsyn över specialföretag.
Tillsynen omfattar att verksamheten drivs enligt
1. författningar som reglerar specialföretagets verksamhet,
2. företagets bolagsordning eller stadgar, och
3. styrdokument som företaget har upprättat och som har sin grund i författningar som reglerar företagets verksamhet.
Upplysningar från ett specialföretag
10 § Ett specialföretag ska lämna Finansinspektionen de upplysningar om sin verksamhet som inspektionen begär.
Avgifter till Finansinspektionen
11 § Specialföretag ska med avgifter bidra till att täcka kostnaderna för
Finansinspektionens verksamhet.
Ingripanden mot specialföretag
När Finansinspektionen ska ingripa
12 § Finansinspektionen ska ingripa om
1. ett specialföretag har åsidosatt sina skyldigheter enligt författningar som reglerar företagets verksamhet, företagets bolagsordning eller stadgar eller företagets styrdokument som har sin grund i författningar som reglerar företagets verksamhet, eller
2. bolagsordningen, stadgarna, eller riktlinjerna enligt 1 inte längre är tillfredsställande med hänsyn till omfattningen och arten av företagets verksamhet.
Hur inspektionen ska ingripa
13 § Ingripande med stöd av 12 § sker genom utfärdande av föreläggande att vidta rättelse inom viss tid, genom förbud att verkställa beslut eller genom anmärkning.
Om en överträdelse är allvarlig ska specialföretagets tillstånd återkallas eller, om det är tillräckligt, varning meddelas.
När Finansinspektionen får avstå från ingripande
14 § Finansinspektionen får avstå från ingripande om
1. en överträdelse är ringa eller ursäktlig,
2. specialföretaget gör rättelse, eller
3. någon annan myndighet har vidtagit åtgärder mot företaget och dessa åtgärder bedöms tillräckliga.
Överträdelser av beslut om rättelser
15 § Om ett specialföretag driver verksamhet i ett annat land inom EES och företaget inte rättar sig efter Finansinspektionens eller behörig utländsk myndighets begäran om rättelse, ska inspektionen vidta de åtgärder som behövs för att förhindra fortsatta överträdelser. Inspektionen ska underrätta den behöriga utländska myndigheten om vilka åtgärder som vidtas.
Återkallelse av tillstånd
16 § I Europeiska kommissionens förordning y finns bestämmelser om när ett tillstånd att bedriva verksamhet som specialföretag ska respektive får återkallas.
17 § Om ett specialföretags tillstånd återkallas, får Finansinspektionen bestämma hur avvecklingen av verksamheten ska ske.
Ett beslut om återkallelse får förenas med förbud att fortsätta hela eller delar av verksamheten.
Straffavgift
18 § Om Finansinspektionen har meddelat ett beslut om anmärkning eller varning mot ett specialföretag, får inspektionen besluta att företaget ska betala en straffavgift.
Avgiften tillfaller staten.
19 § Straffavgiften ska fastställas till lägst femtusen kronor och högst femtio miljoner kronor.
Avgiften får inte överstiga tio procent av specialföretagets omsättning närmast föregående räkenskapsår. Om överträdelsen har skett under specialföretagets första verksamhetsår eller om uppgifterom omsättningen annars saknas eller är bristfälliga, får omsättningen uppskattas.
20 § När straffavgiftens storlek fastställs, ska särskild hänsyn tas till hur allvarlig den överträdelse är som har föranlett anmärkningen eller varningen och hur länge överträdelsen har pågått.
Förseningsavgift
21 § Om ett specialföretag inte i tid lämnar de upplysningar som har föreskrivits med stöd av 10 § får Finansinspektionen besluta att företaget ska betala en förseningsavgift med högst 100 000 kronor.
Avgiften tillfaller staten.
Verkställighet av beslut om straffavgift och förseningsavgift
22 § Straffavgiften eller förseningsavgiften ska betalas till Finansinspektionen inom trettio dagar efter det att beslutet om den har vunnit laga kraft eller inom den längre tid som anges i beslutet.
23 § Finansinspektionens beslut att ta ut straffavgift eller förseningsavgift får verkställas utan föregående dom eller utslag, om avgiften inte har betalats inom den tid som anges i 22 §.
24 § Om straffavgiften eller förseningsavgiften inte betalas
inom den tid som anges i 22 §, ska Finansinspektionen lämna den obetalda avgiften för indrivning. Bestämmelser om indrivning av
statliga fordringar finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m.
25 § En beslutad straffavgift eller förseningsavgift faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet vann laga kraft.
Ingripande mot den som saknar tillstånd
26 § Om någon driver verksamhet som specialföretag utan att vara berättigad till det, ska Finansinspektionen förelägga denne att upphöra med verksamheten. Inspektionen får besluta hur avvecklingen av verksamheten ska ske. I föreläggandet ska Finansinspektionen upplysa om att rätten efter ansökan av inspektionen kan komma att besluta att företaget ska gå i likvidation om föreläggandet inte följs.
Om det är osäkert om lagen är tillämplig på viss verksamhet, får Finansinspektionen förelägga den som driver verksamheten att lämna de upplysningar om verksamheten som inspektionen behöver för att bedöma om så är fallet. Den som är revisor i ett företag är skyldig att på begäran av inspektionen lämna sådana upplysningar om företagets verksamhet som revisorn har fått kännedom om vid fullgörandet av sitt uppdrag.
27 § Om ett specialföretag inte följer ett föreläggande enligt 26 § första stycket att upphöra med verksamheten, ska rätten, efter ansökan av
Finansinspektionen, besluta att företaget ska gå i likvidation.
I dessa fall tillämpas 25 kap.10, 25, 28–44, 46 och 47 §§aktiebolagslagen (2005:551) och 11 kap. 5 och 7–16 §§ samt 17 § fjärde och femte styckena lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar.
Beslut om likvidation ska inte meddelas om det under ärendets handläggning vid rätten visas att verksamheten har upphört.
Beslutet om likvidation gäller omedelbart.
Vite
28 § Om Finansinspektionen meddelar föreläggande eller förbud enligt denna lag, får inspektionen förena föreläggandet med vite.
Bemyndiganden
29 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka upplysningar ett specialföretag ska lämna till Finansinspektionen enligt 10 §.
Regeringen får meddela föreskrifter om sådana avgifter som avses i 11 §.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016.
2. För försäkringsföretag som vid lagens ikraftträdande bedriver verksamhet som avser tjänstepensionsförsäkringar gäller äldre bestämmelser i denna lag och lagen (1995:1559) om årsredovisning i försäkringsföretag till och med den 31 december 2019. Finansinspektionen får i ett enskilt fall besluta att ett försäkringsföretag som bedriver verksamhet som avser tjänstepensionsförsäkringar inte ska tillämpa bestämmelsen i första stycket.
3. Finansinspektionen får i ett enskilt fall besluta att ett försäkringsföretag som senast den 1 januari 2016 upphört med att teckna nya försäkringsavtal och uteslutande förvaltar sitt befintliga bestånd i syfte att avsluta sin verksamhet inte behöver tillämpa delar av denna lag. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om villkoren för sådana undantag och omfattningen av dem.
4. Ett försäkringsföretags kapitalbasposter i primärkapitalet som har emitterats före den 1 januari 2016 och som får ingå i kapitalbasen enligt 7 kap. 2 § i dess lydelse den 31 december 2015, men som får utgöra högst 50 procent av kapitalbasen enligt föreskrifter som meddelats med stöd av 7 kap. 3 § i samma lydelse, ska till och med den 31 december 2025 klassificeras som nivå 1 enligt 7 kap. 7 §. Ett försäkringsföretags kapitalbasposter i primärkapitalet som har emitterats före den 1 januari 2016 och som får ingå i kapitalbasen enligt 7 kap. 2 § i dess lydelse den 31 december 2015, men som får utgöra högst 25 procent av kapitalbasen enligt föreskrifter som meddelats med stöd av 7 kap. 3 § i samma lydelse, ska till och med den 31 december 2025 klassificeras som nivå 2 enligt 7 kap. 7 § i försäkringsrörelselagen. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka typer kapitalbasposter som ska omfattas av bestämmelserna i första och andra styckena.
5. Bestämmelserna i xx EU-förordningen om villkor för att få använda ompaketerade lån gäller inte för lån som har getts ut före den 1 januari 2011, om den underliggande exponeringen inte har utökats eller blivit ersatt efter den 31 december 2014.
6. För försäkringsföretag som vid lagens ikraftträdande inte uppfyller kraven på tillräcklig kapitalbas enligt 7 kap. 1 § första stycket, men som uppfyller kraven på tillräcklig kapitalbas enligt 7 kap. 1 § i dess lydelse den 31 december 2015, ska bestämmelserna i denna punkt tillämpas i stället för bestämmelserna i 18 kap. 5 §. Finansinspektionen ska förelägga företaget att vidta nödvändiga åtgärder för att uppfylla solvenskapitalkravet senast den 31 december 2017 och att var tredje månad överlämna en lägesrapport till Finansinspektionen som ska innehålla en beskrivning av vilka åtgärder som har vidtagits och hur arbetet fortlöper med att uppfylla solvenskapitalkravet. Om det är lämpligt, får Finansinspektionen förlänga tidsfristen med tre månader. Om lägesrapporten visar att det inte har skett några väsentliga framsteg när det gäller företagets möjlighet att uppfylla solvenskapitalkravet senast den 31 december 2017, ska bestämmelserna om ingripande i denna lag tillämpas.
7. För försäkringsföretag som vid lagens ikraftträdande inte uppfyller kraven på tillräcklig kapitalbas enligt 7 kap. 1 § andra stycket, men uppfyller kraven på tillräcklig kapitalbas enligt 7 kap. 1 § i dess lydelse den 31 december 2015, ska bestämmelserna i 19 kap. 8 § och 13 § 4 och 5 inte tillämpas under det första året efter lagens ikraftträdande.
8. Finansinspektionen får besluta att ett försäkringsföretag vid justering av beräkningen av minimikapitalkravet enligt 8 kap. 14 § till och med den 31 december 2017 ska använda ett solvenskapitalkrav beräknat enligt standardformeln.
9. Finansinspektionen får i ett enskilt fall besluta att ett försäkringsföretag får använda en tillfälligt justerad riskfri räntestruktur vid beräkningen av den bästa skattningen. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om villkoren för sådana undantag och beräkningen av en tillfälligt justerad riskfri räntestruktur. 10. Finansinspektionen får i ett enskilt fall besluta att ett försäkringsföretag får använda ett tillfälligt avdrag vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om villkoren för sådana undantag och beräkningen av det tillfälliga avdraget. 11. Ett försäkringsföretag som tillämpar 9 eller 10 ska omedelbart underrätta Finansinspektionen, om företaget inte skulle uppfylla solvenskapitalkravet utan en tillämpning av dessa punkter. Finansinspektionen ska förelägga företaget att vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att företaget kan uppfylla solvenskapitalkravet senast den 1 januari 2032 och att inom två månader från dagen för bristens konstaterande överlämna en plan för infasning till inspektionen. Företaget ska lämna en årlig lägesrapport till Finansinspektionen. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om innehållet i en plan för infasning och en årlig lägesrapport. 12. Finansinspektionen ska återkalla tillstånd att använda en tillfällig justering av de riskfria räntesatserna enligt 9 eller ett tillfälligt avdrag vid
beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna enligt 10, om den lägesrapport som avses i 11 tredje stycket visar att företaget inte kommer att kunna uppfylla solvenskapitalkravet senast den 1 januari 2032.
13. De övergångsbestämmelser som enligt 2, 4, 5, 9 och 11 gäller för enskilda försäkringsföretag gäller, utan hinder av bestämmelserna om kapitalbas och kapitalkrav på gruppnivå i 19 kap. 14 §, i tillämpliga delar även på gruppnivå. 14. De övergångsbestämmelser som enligt 6 gäller för enskilda försäkringsföretag gäller, utan hinder av bestämmelserna om kapitalbas och kapitalkrav på gruppnivå i 19 kap. 14 § och 24 § fjärde stycket, i tillämpliga delar även på gruppnivå om försäkringsföretagen i en grupp uppfyller de gruppbaserade kapitalkraven enligt 9 kap. 4 § i dess lydelse den 31 december 2015, men inte uppfyller kapitalkravet på gruppnivå. 15. Finansinspektionen får ta ut avgifter enligt 17 kap. 29 § för ansökningar och anmälningar enligt de nya bestämmelserna som kommit in till inspektionen före lagens ikraftträdande.
Förslag till lag om ändring i lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige
dels att 5 kap. 8, 8 a, 13 och 14 §§ ska upphöra att gälla,
dels att 5 kap. 5, 12 och 16 §§ samt 6 kap. 9 och 11 §§ ska ha följande lydelse,
dels att det i lagen ska införas två nya paragrafer, 5 kap. 4 b § och 6 kap. 2 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
5 kap.
4 b §
En försäkringsgivare från tredje land ska för sin försäkringsrörelse i Sverige tillämpa bestämmelserna om företagsstyrning i 10 kap. 1–
24 §§ försäkringsrörelselagen (2010:2043) .
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1. vad funktionen för riskhantering enligt 10 kap. 15 § försäkringsrörelselagen ska svara för när ett försäkringsföretag fått tillstånd att använda en partiell eller fullständig intern modell,
2. rapportering av resultat av den egna risk- och solvensbedömning enligt 10 kap. 13 § försäkringsrörelselagen , och
3. villkor och behörighet för den som ska utföra uppgifter i aktuariefunktionen enligt 10 kap. 18 § försäkringsrörelselagen .
5 §
En försäkringsgivare från tredje land ska för sin försäkringsrörelse i Sverige redovisa försäkringstekniska avsättningar och utjämningsreserv för förlusttäckning enligt 5 kap.10 och 11 §§försäkringsrörelselagen (2010:2043). En
En försäkringsgivare från tredje land ska för sin försäkringsrörelse i Sverige värdera tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar enligt 5 kap1–13 §§försäkringsrörelselagen (2010:2043).
försäkringsgivares försäkringstekniska avsättningar ska motsvara de belopp som behövs för att försäkringsgivaren vid varje tidpunkt ska kunna uppfylla alla åtaganden som skäligen kan förväntas uppkomma på grund av ingångna försäkringsavtal. De försäkringstekniska avsättningarna ska motsvara försäkringsgivarens ansvarighet för
1. försäkringsfall, förvaltningskostnader och andra kostnader under resten av avtalsperioden för löpande försäkringar i skadeförsäkringsrörelse (ej intjänade premier och kvardröjande risker) respektive livförsäkringsrörelse (livförsäkringsavsättning),
2. inträffade oreglerade försäkringsfall, kostnader för regleringen av dessa samt återbäring som förfallit till betalning men inte betalats ut (oreglerade skador),
3. sådan återbäring som är garanterad i nominella eller reala belopp (garanterad återbäring) och som inte omfattas av 1 eller 2,
4. sådan återbäring inom livförsäkringsrörelse som är villkorad av värdeförändringar på tillgångar eller av ett visst försäkringstekniskt resultat som försäkringstagarna eller andra ersättningsberättigade står risken för (villkorad återbäring), och
5. fondförsäkringar som försäkringstagarna eller andra ersättningsberättigade bär placeringsrisken för (fondförsäkringsåtaganden där försäkringstagaren bär placeringsrisken).
Ansvarar flera försäkringsgivare solidariskt för en försäkring, ska endast den del av försäkringen som enligt avtal mellan försäkringsgivarna belöper på en enskild försäkringsgivare beaktas vid beräkningen av den försäkringsgivarens försäkringstekniska avsättningar.
Avsättning för oreglerade skador ska beräknas särskilt för varje försäkringsfall. För skadeförsäkringsrörelse får statistiska metoder användas om de leder till en tillräcklig avsättning med beaktande av skadornas art.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om de försäkringstekniska avsättningarnas innehåll och beräkning.
Vid beräkning av avsättning för ej intjänade premier och kvardröjande risker respektive livförsäkringsavsättning gäller 5 kap. 3 – 8 §§ försäkringsrörelselagen .
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om de försäkringstekniska avsättningarnas innehåll och beräkning.
12 §
En försäkringsgivare från tredje land ska, utöver de tillgångar som innehas för skuldtäckning enligt 8 §, vid varje tidpunkt ha en tillräcklig kapitalbas. Kapitalbasens storlek ska fastställas på grundval av den försäkringsrörelse som försäkringsgivaren bedriver i
Sverige. Kapitalbasen ska när verksamheten bedrivs minst uppgå till en nivå som beräknas med utgångspunkt i verksamhetens art och omfattning (solvensmarginal). Kapitalbasen får dock inte understiga ett minimibelopp (garantibelopp). Tillgångar som en försäkringsgivare deponerat i bank eller kreditmarknadsföretag enligt 1–3 §§ ska beaktas vid bedömning av om kravet på garantibelopp är uppfyllt, dock högst till ett belopp som motsvarar hälften av det minsta beloppet för garantibeloppet.
De poster som ingår i kapitalbasen ska till ett belopp som minst motsvarar solvensmarginalen finnas i ett land som omfattas av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Dessa poster ska till ett belopp som minst mot
En försäkringsgivare från tredje land ska ha en kapitalbas som minst uppgår till solvenskapitalkravet beräknat enligt 8 kap1–11 §§försäkringsrörelselagen (2010:2043). Kapitalbasen får dock inte vara mindre än minimikapitalkravet beräknat enligt 8 kap. 12–14 §§ samma lag.
Kapitalbasen ska beräknas enligt 7 kap. 3 – 5 §§ försäkringsrörelselagen .
Vid beräkningen av solvenskapitalkravet och minimikapitalkravet ska hänsyn tas endast till den försäkringsrörelse som försäkringsgivaren bedriver i Sverige.
De tillgångar som motsvarar solvenskapitalkravet ska till minst ett belopp motsvarande minimikapitalkravet finnas i Sverige och överskjutande tillgångar inom ett land som omfattas av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.
svarar en tredjedel av solvensmarginalen finnas i Sverige.
Bestämmelser om att Finansinspektionen i enskilda fall får besluta om undantag från bestämmelserna om beräkning av solvensmarginalen och lokalisering av tillgångar finns i 16–18 §§.
16 §
Om en försäkringsgivare från tredje land har ansökt om tillstånd att driva verksamhet genom agentur eller filial i ett eller flera länder som hör till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, får Finansinspektionen efter ansökan medge försäkringsgivaren följande undantag, som endast kan medges samtidigt:
1. Den del av depositionen enligt 1 § som skall beaktas enligt 12 § första stycket femte meningen behöver försäkringsgivaren inte deponera i mer än ett av dessa EES-länder.
2. Vid beräkning av solvensmarginalen skall hänsyn tas till försäkringsgivarens verksamhet genom agenturer eller filialer i de andra EES-länderna.
3. De tillgångar som motsvarar garantibeloppet får finnas i ett annat av dessa EES-länder.
1. Den del av depositionen enligt 1 § som ska beaktas enligt i första 12 § första stycket femte meningen behöver försäkringsgivaren inte deponera i mer än ett av dessa EES-länder.
2. Vid beräkning av solvenkapitalkravet ska hänsyn tas till försäkringsgivarens verksamhet genom agenturer eller filialer i de andra EES-länderna.
3. De tillgångar som motsvarar minimikapitalkravet får finnas i ett annat av dessa EES-länder.
6 kap.
2 a §
Finansinspektionen får hänskjuta frågor som rör ett förfarande av en annan behörig myndighet inom EES till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten för tvistlösning i de fall som framgår av artiklarna 155 och 158 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG.
9 §
Finansinspektionen ska förelägga en försäkringsgivare från tredje land att upprätta och för godkännande överlämna
1. en finansiell saneringsplan om Finansinspektionen bedömer att rättigheterna för försäkringstagarna eller andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar hotas,
2. en saneringsplan för att återställa en tillfredsställande finansiell ställning, om försäkringsgivarens kapitalbas understiger solvensmarginalen enligt 7 kap. 7–16 §§försäkringsrörelselagen (2010:2043), eller
3. en finansieringsplan för att skyndsamt återställa kapitalbasen, om den understiger de nivåer som anges i 5 kap. 12–14 §§, eller om garantibeloppet för en livförsäkringsrörelse inte har sådan sammansättning som anges i 5 kap. 12 § andra stycket.
Skyldigheten att upprätta saneringsplan eller finansieringsplan enligt första stycket gäller inte om försäkringsgivaren medgetts undantag enligt 5 kap. 16 § och någon annan myndighet än Finansinspektionen har tillsyn över soliditeten. Om den utländska myndighet som kontrollerar försäkringsgivarens soliditet förbjuder försäkringsgivaren att helt eller delvis förfoga över sina tillgångar ska på begäran av myndigheten, Finansinspektionen vidta samma åtgärder beträffande försäkringsgivarens tillgångar i Sverige. Finansinspektionen får besluta hur verksamheten ska drivas efter ett sådant beslut av den utländska myndigheten.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska meddela föreskrifter om innehållet i den finansiella saneringsplan som anges i första stycket 1.
1. en åtgärdsplan enligt 18 kap.
5 § försäkringsrörelselagen (2010:2043) för att återställa en tillfredsställande finansiell ställning, om försäkringsgivarens kapitalbas understiger solvenskapitalkravet enligt 8 kap. 1–11 §§ samma lag, eller
2. en finansiell saneringsplan enligt 18 kap. 8 § försäkringsrörelselagenför att skyndsamt återställa kapitalbasen, om den understiger minimikapitalkravet enligt 8 kap. 12–14 §§ samma lag.
Skyldigheten att upprätta åtgärdsplan eller finansiell saneringsplan enligt första stycket gäller inte om försäkringsgivaren medgetts undantag enligt 5 kap. 16 § och någon annan myndighet än Finansinspektionen har tillsyn över soliditeten. Om den utländska myndighet som kontrollerar försäkringsgivarens soliditet förbjuder försäkringsgivaren att helt eller delvis förfoga över sina tillgångar ska på begäran av myndigheten, Finansinspektionen vidta samma åtgärder beträffande försäkringsgivarens tillgångar i Sverige. Finansinspektionen får besluta hur verksamheten ska drivas efter ett sådant beslut av den utländska myndigheten.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om innehållet i en åtgärdsplan och en finansiell saneringsplan enligt första stycket.
11 §
Finansinspektionen får förbjuda en försäkringsgivare från tredje land att förfoga över sina tillgångar i Sverige eller begränsa dennes förfoganderätt över tillgångarna, om
1. försäkringsgivaren inte följer gällande bestämmelser om skuldtäckning,
2. försäkringsgivarens kapitalbas understiger en tredjedel av
1. försäkringsgivaren inte följer gällande bestämmelser om försäkringstekniska avsättningar,
2. företaget inte uppfyller solvenskapitalkravet och det förelig-
solvensmarginalen eller inte uppfyller gällande krav på garantibelopp,
3. försäkringsgivarens kapitalbas understiger solvensmarginalen och det finns särskilda skäl att anta att försäkringsgivarens finansiella ställning ytterligare kommer att försämras, eller
ger särskilda omständig-heter som ger anledning att befara att företagets finansiella ställning kommer att försämras ytterligare,
3. företaget inte uppfyller minimikapitalkravet, eller
4. det bedöms vara nödvändigt för att skydda de försäkrades intressen vid ett beslut om förverkande av försäkringsgivarens koncession.
Finansinspektionen får besluta hur verksamheten skall bedrivas efter ett sådant beslut som avses i första stycket.
Finansinspektionen får besluta hur verksamheten ska bedrivas efter ett sådant beslut som avses i första stycket.
Om försäkringsgivaren medgetts undantag enligt 5 kap. 16 § och någon annan myndighet än Finansinspektionen har tillsyn över soliditeten, skall inspektionen underrätta den behöriga myndighet som kontrollerar försäkringsgivarens soliditet innan inspektionen vidtar åtgärder.
Om försäkringsgivaren medgetts undantag enligt 5 kap. 16 § och någon annan myndighet än Finansinspektionen har tillsyn över soliditeten, ska inspektionen underrätta den behöriga myndighet som kontrollerar försäkringsgivarens soliditet innan inspektionen vidtar åtgärder.
Om försäkringsgivaren driver verksamhet i ett annat land som tillhör Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller har tillgångar placerade där, skall Finansinspektionen underrätta den behöriga myndigheten i det landet om beslut som fattats i enlighet med första stycket och, om det behövs, begära att den behöriga myndigheten i samarbete med inspektionen vidtar motsvarande åtgärder.
Om försäkringsgivaren driver verksamhet i ett annat land som tillhör Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller har tillgångar placerade där, ska Finansinspektionen underrätta den behöriga myndigheten i det landet om beslut som fattats i enlighet med första stycket och, om det behövs, begära att den behöriga myndigheten i samarbete med inspektionen vidtar motsvarande åtgärder.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016.
Förslag till lag om ändring i lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 3 § lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
3 §
I denna lag betyder
1. AIF-förvaltare: en svensk förvaltare av alternativa investeringsfonder enligt 1 kap. 3 § lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder,
2. anknutet företag: ett svenskt eller utländskt företag vars huvudsakliga verksamhet är att äga eller förvalta fast egendom, tillhandahålla datatjänster eller driva annan liknande verksamhet som har samband med den huvudsakliga verksamheten i ett eller flera kreditinstitut, värdepappersbolag eller motsvarande utländska företag,
3. behörig myndighet: Finansinspektionen eller någon annan myndighet inom EES som utövar tillsyn, individuellt eller på gruppnivå, över ett reglerat företag med huvudkontor inom EES,
4. blandat finansiellt holdingföretag: ett moderföretag som inte är ett reglerat företag och som tillsammans med sina dotterföretag, varav minst ett är ett reglerat företag med huvudkontor inom EES, och andra företag utgör ett finansiellt konglomerat,
5. EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,
6. finansiellt institut: ett företag som inte är ett kreditinstitut, värdepappersbolag, fondbolag, eller AIF-förvaltare eller motsvarande utländskt företag och vars huvudsakliga verksamhet är att
a) förvärva aktier eller andelar,
b) driva en eller flera av de verksamheter som anges i 7 kap. 1 § andra stycket 2–10, 12 och 15 lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse utan att vara tillståndspliktigt enligt 2 kap. 1 § samma lag, eller
c) driva värdepappersrörelse utan att vara tillståndspliktigt enligt 2 kap. 1 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden,
7. finansiell sektor: ett eller flera av följande företag
a) kreditinstitut, värdepappersbolag, fondbolag, AIF-förvaltare eller motsvarande utländska företag samt finansiella institut och anknutna företag (bank- och värdepapperssektorn),
b) försäkringsföretag eller motsvarande utländska företag och försäkringsholdingföretag (försäk-
7. finansiell sektor: ett eller flera av följande företag
a) kreditinstitut, värdepappersbolag, fondbolag, AIF-förvaltare eller motsvarande utländska företag samt finansiella institut och anknutna företag (bank- och värdepapperssektorn),
b) försäkringsföretag eller motsvarande utländska företag, försäkringsholdingföretag och special-
ringssektorn), och
c) blandade finansiella holdingföretag,
företag (försäkringssektorn), och
c) blandade finansiella holdingföretag,
8. fondbolag: ett svenskt aktiebolag som har fått tillstånd att driva fondverksamhet enligt lagen (2004:46) om värdepappersfonder,
9. försäkringsföretag: ett försäkringsaktiebolag, ömsesidigt försäkringsbolag eller en försäkringsförening enligt försäkringsrörelselagen (2010:2043),
10. försäkringsholdingföretag: ett moderföretag som inte är ett försäkringsföretag eller ett motsvarande utländskt företag eller ett blandat finansiellt holdingföretag och vars huvudsakliga verksamhet är att förvärva och förvalta andelar i dotterföretag som uteslutande eller huvudsakligen är försäkringsföretag eller motsvarande utländska företag,
10. försäkringsholdingföretag: ett moderföretag som inte är ett försäkringsföretag eller ett motsvarande utländskt företag eller ett blandat finansiellt holdingföretag och vars huvudsakliga verksamhet är att förvärva och förvalta andelar i dotterföretag som uteslutande eller huvudsakligen är försäkringsföretag eller motsvarande utländska företag eller specialföretag,
11. institut: kreditinstitut, värdepappersbolag, fondbolag och AIFförvaltare,
12. konglomeratdirektivet: Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/87/EG av den 16 december 2002 om extra tillsyn över kreditinstitut, försäkringsföretag och värdepappersföretag i ett finansiellt konglomerat och om ändring av rådets direktiv 73/239/EEG, 79/267/EEG, 92/49/EEG, 92/96/EEG, 93/6/EEG och 93/22/EEG samt Europaparlamentets och rådets direktiv 98/78/EG och 2000/12/EG, senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/89/EU,
13. kreditinstitut: en bank eller ett kreditmarknadsföretag enligt lagen om bank- och finansieringsrörelse,
14. reglerat företag:
a) ett institut eller ett motsvarande utländskt företag, eller
b) ett försäkringsföretag eller ett motsvarande utländskt företag.
14. reglerat företag:
a) ett institut eller ett motsvarande utländskt företag, eller
b) ett försäkringsföretag eller ett motsvarande utländskt företag eller ett specialföretag.
15. relevant behörig myndighet:
a) en behörig myndighet som ansvarar för tillsynen över en finansiell företagsgrupp, försäkringsgrupp eller en motsvarande utländsk grupp som ingår i ett finansiellt konglomerat, särskilt över det företag som är det överordnade moderföretaget i bank- och värdepapperssektorn respektive försäkringssektorn,
b) någon annan behörig myndighet än som avses i a som utsetts till samordnare för ett finansiellt konglomerat, eller c) någon annan behörig myndighet som de myndigheter som avses i a och b kommer överens om är relevant,
16. samordnare: den behöriga myndighet som enligt 4 kap. ansvarar för tillsynen över ett finansiellt konglomerat,
17. sektorsbestämmelser: de bestämmelser i lag och andra författningar som gäller för den rörelse som drivs av institut och försäkringsföretag, och
18. värdepappersbolag: ett svenskt aktiebolag som har fått tillstånd att driva värdepappersrörelse enligt lagen om värdepappersmarknaden.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016.
Förslag till lag om ändring i lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 17 § lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 kap.
17 §
Om ett grundprospekt eller ett tillägg till detta inte innehåller de slutliga villkoren för ett erbjudande av överlåtbara värdepapper till allmänheten ska emittenten så snart det är möjligt
1. ge in villkoren till Finansinspektionen för registrering,
2. underrätta berörd behörig myndighet i en annan stat inom EES om villkoren, och
3. offentliggöra villkoren enligt 29 §.
Om ett grundprospekt eller ett tillägg till detta inte innehåller de slutliga villkoren för ett erbjudande av överlåtbara värdepapper till allmänheten ska emittenten så snart det är möjligt ge in villkoren till Finansinspektionen för registrering och offentliggöra dessa enligt 29 §.
De slutliga villkoren ska endast innehålla information som rör innehållet i värdepappersnoten.
Finansinspektionen ska så snart det är möjligt underrätta berörd behörig myndighet i en annan stat inom EES och Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten om villkoren.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016.
Förteckning över remissinstanserna
Sveriges riksbank, Kammarrätten i Stockholm, Förvaltningsrätten i Stockholm, Konsumentverket, Revisorsnämnden, Pensionsmyndigheten, Arbetsgivarverket, Statens tjänstepensionsverk (SPV), Riksgäldskontoret, Finansinspektionen, Skatteverket, Bokföringsnämnden, Konkurrensverket, Bolagsverket, Tillväxtverket, Regelrådet, Försäkringsjuridiska föreningen, Konsumenternas försäkringsbyrå, Svenska aktuarieföreningen, Svenska försäkringsförmedlares förening, Svensk Försäkring, Sveriges Livförsäkringsföreningars Riksförbund, Tjänstepensionsförbundet, Utländska Försäkringsbolags Förening (UFF), Svenska Bankföreningen, Företagarna, Svenskt Näringsliv, Sveriges advokatsamfund, FAR, Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Näringslivets Regelnämnd (NNR), Sveriges Kommuner och Landsting, Landsorganisationen i Sverige (LO), Förhandlings- och samverkansrådet PTK, Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Finansförbundet, AFA Livförsäkringsaktiebolag, Sweden Pension Fund Association (SPFA), Fondbolagens förening, Svenska Fondhandlareföreningen.
Utöver remissinstanserna har även Sparinstitutens Pensionskassa och Länsförsäkringar AB inkommit med yttrande.
Lagrådsremissens lagförslag
Förslag till lag om ändring i försäkringsrörelselagen (2010:2043)
Härigenom föreskrivs1 i fråga om försäkringsrörelselagen (2010:2043)2
dels att 5–9 kap., 16 kap., 1 kap. 8 §, 3 kap. 8–14 och 22 §§, 4 kap. 6 och 8 §§ och 14 kap. 8 och 17 §§ ska upphöra att gälla,
dels att rubrikerna närmast före 1 kap. 8 §, 3 kap. 8–14 och 22 §§, 4 kap. 6 och 8 §§ och 14 kap. 17 § ska utgå,
dels att nuvarande 10 kap. ska betecknas 14 kap., nuvarande 14 kap. ska betecknas 17 kap., nuvarande 17 kap. ska betecknas 21 kap., nuvarande 4 kap. 5 § ska betecknas 4 kap. 6 §, nuvarande 14 kap. 1–7, 9–16 och 18 §§ ska betecknas 17 kap. 1–15, 29 och 30 §§, nuvarande 16 kap. 1–3, 6–12 och 14–26 §§ ska betecknas 18 kap. 1–3, 10–16 och 17–29 §§,
dels att 1 kap. 1, 6, 7, 12, 13, 19, 20, 22 och 23 §§, 2 kap. 4, 10 och 19 §§, 3 kap. 2 och 17 §§, 4 kap. 2 och 6 §§, 17 kap. 2, 3, 7, 12 och 30 §§, 18 kap. 1, 2, 11–14, 16, 27 och 29 §§ samt 21 kap. 1 och 5 §§ ska ha följande lydelse,
dels att rubriken närmast före 4 kap. 5 § ska sättas närmast före 4 kap. 6 §, rubrikerna närmast före 14 kap. 1–5, 6 och 7, 10–16 och 18 §§ ska sättas närmast före 17 kap. 1–8, 10–15 samt 29 och 30 §§ och rubrikerna närmast före 16 kap. 1–3, 6–12 och 14–26 §§ ska sättas närmast före 18 kap. 1–3, 10–16 och 17–29 §§,
dels att det ska införas tio nya kapitel, 5–10,16, 18, 19 och 20 kap., samt 29 nya paragrafer, 1 kap. 16 a, 16 b , 19 a och 19 b §§, 4 kap. 5, 17 a och 17 b §§, 17 kap. 3 a, 7 a, 7 b och 16–28 §§, 18 kap. 4–8 §§ samt närmast före 1 kap. 16 a och 18 a §§, 4 kap. 5 och 17 a §§, 17 kap. 7 a, 7 b och 16–24 §§ och 18 kap. 4–8 §§ nya rubriker, av följande lydelse.
1 Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG av den 25 november 2009 om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solvens II), i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/51/EU. 2 Senaste lydelse av 6 kap. 3 § 2013:583 9 kap. 8 a § 2013:672 6 kap. 12 § 2013:583 9 kap. 10 § 2013:672 9 kap. 1 § 2013:672 16 kap. 12 § 2012:198.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
1 §
Denna lag innehåller bestämmelser om försäkringsrörelse som drivs av svenska försäkringsföretag. Lagen gäller inte försäkringsrörelse som drivs enligt andra författningar än denna lag.
Denna lag innehåller bestämmelser om försäkringsrörelse som drivs av svenska försäkringsföretag och om verksamhet som drivs av svenska specialföretag. Lagen gäller inte försäkringsrörelse som drivs enligt andra författningar än denna lag.
6 §
Bestämmelserna om livförsäkring, med undantag för 7 kap. 12–14 och 18 §§, får tillämpas på skadeförsäkringar som avses i 2 kap. 11 § första stycket klasserna 1 och 2 samt på avgångsbidragsförsäkringar.
Bestämmelserna om livförsäkring, med undantag för 5 kap. 3– 6 §§ samt 7 kap. 12–14 och 18 §§, behöver inte tillämpas på sådana livförsäkringar som avses i 2 kap. 12 § klasserna I b och IV, om premien är beräknad och bestämd för längst fem år.
Bestämmelserna om livförsäkring, med undantag för 8 kap., får tillämpas på skadeförsäkringar som avses i 2 kap. 11 § första stycket klasserna 1 och 2 samt på avgångsbidragsförsäkringar.
Bestämmelserna om livförsäkring, med undantag för 5 och 8 kap., behöver inte tillämpas på sådana livförsäkringar som avses i 2 kap. 12 § klasserna I b och IV, om premien är beräknad och bestämd för längst fem år.
7 §
Ersättning som betalas i form av livränta eller sjukränta utgör livförsäkring om ersättningen betalas från en livförsäkring, och skadeförsäkring om ersättningen betalas från en skadeförsäkring. Om en sådan ränta har köpts i ett livförsäkringsföretag ska den dock i detta företag utgöra livförsäkring.
För sådan livränta eller sjukränta som tillhör skadeförsäkring gäller de särskilda bestämmelserna om livförsäkring i 5 kap. 4–8 §§ samt 10 kap. 16 och 17 §§.
Ersättning som betalas i form av livränta eller sjukränta utgör livförsäkring om ersättningen betalas från en livförsäkring, och skadeförsäkring om ersättningen betalas från en skadeförsäkring. Om en sådan ränta har köpts i ett livförsäkringsföretag, ska den dock i detta företag utgöra livförsäkring.
För sådan livränta eller sjukränta som tillhör skadeförsäkring gäller de särskilda bestämmelserna om livförsäkring i 14 kap. 16 och 17 §§.
12 §3
I denna lag betyder
1. behörig myndighet: en utländsk myndighet som har behörighet att utöva tillsyn över en utländsk försäkringsgivare,
2. Solvens II-direktivet: Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG av den 25 november 2009 om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solvens II), senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/51/EU,
3. captivebolag för återförsäkring: ett återförsäkringsbolag som syftar till att erbjuda återförsäkring uteslutande för risker i det företag eller den företagsgrupp som captivebolaget tillhör, eller i ett eller flera företag i den grupp som captivebolaget är en del av, förutsatt att det inte ägs av ett försäkringsföretag eller av företag som ingår i en grupp.
2. EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,
4. EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, 5. EES-försäkringsgivare: en
utländsk försäkringsgivare vars hemland hör till EES och som omfattas av Solvens II-direktivet.
6. externt kreditvärderingsinsti-
tut: ett kreditvärderingsinstitut som har fått tillstånd eller blivit certifierat enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1060/2009 av den 16 september 2009 om kreditvärderingsinstitut eller en centralbank som utfärdar kreditvärderingar men som är undantagen från tillämpningsområdet för samma förordning,
3. försäkringsholdingföretag: ett moderföretag som inte är ett försäkringsföretag, en utländsk försäkringsgivare eller ett blandat finansiellt holdingföretag enligt
7. försäkringsholdingföretag: ett moderföretag som inte är ett försäkringsföretag, en EES-försäkringsgivare, ett försäkringsföretag från tredjeland eller ett blandat
3 Senaste lydelse 2013:672.
1 kap. 3 § 3 lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat och vars huvudsakliga verksamhet är att förvärva och förvalta andelar i dotterföretag som uteslutande eller huvudsakligen är försäkringsföretag eller utländska försäkringsgivare, och
finansiellt holdingföretag enligt 1 kap. 3 § 4 lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat och vars huvudsakliga verksamhet är att förvärva och förvalta andelar i dotterföretag som uteslutande eller huvudsakligen är försäkringsföretag, EESförsäkringsgivare eller försäkringsgivare från tredjeland,
8. försäkringsholdingföretag
med blandad verksamhet: ett moderföretag som inte är ett försäkringsföretag, en EES-försäkringsgivare, en försäkringsgivare från tredje land, ett blandat finansiellt holdingföretag enligt 1 kap. 3 § 4 lagen om särskild tillsyn över finansiella konglomerat eller ett försäkringsholdingföretag och som har minst ett dotterföretag som är försäkringsföretag.
9. försäkringsgivare från tredje- land: en utländsk försäkringsgivare vars hemland inte hör till EES och som skulle omfattas av Solvens II-direktivet om dess hemland hörde till EES,
10. grupptillsynsmyndighet: den
myndighet som enligt 19 kap. 3 och 4 §§ ansvarar för grupptillsyn över ett försäkringsföretag enligt 19 kap. 1 §,
4. specialföretag: ett utländskt företag som, utan att vara försäkringsgivare, övertar risker från ett försäkringsföretag eller en utländsk försäkringsgivare och som helt finansierar sin verksamhet genom emissioner av skuldebrev eller någon annan liknande form av finansiering, för vilken rätten till återbetalning är underordnad företagens skyldigheter enligt avtal om riskövertagande.
11. specialföretag: ett aktiebolag eller en ekonomisk förening som, utan att vara ett försäkringsföretag eller en utländsk försäkringsgivare, övertar försäkringsrisker från ett försäkringsföretag eller en EES-försäkringsgivare och som helt finansierar sin verksamhet genom emissioner av skuldebrev eller någon annan liknande form av finansiering, för vilken rätten till återbetalning är underordnad företagens skyldigheter enligt avtal om riskövertagande, och
12. tillsynskollegium: en permanent men flexibel struktur för samarbete, samordning och beslutsfattande mellan Finansinspekt-
ionen och en eller flera behöriga myndigheter eller mellan flera behöriga myndigheter vid tillsynen över en grupp enligt 19 kap.
Intresseföretag Ägarintresse
13 §
Om ett företag äger andelar i en juridisk person som inte är dotterföretag och utövar ett betydande inflytande över den juridiska personens driftmässiga och finansiella styrning och om ägandet utgör ett led i en varaktig förbindelse mellan företaget och den juridiska personen, är den juridiska personen intresseföretag till företaget.
Om ett företag innehar minst 20 procent av rösterna för samtliga andelar i en annan juridisk person, ska det anses ha sådant inflytande över och sådan förbindelse med denna som avses i första stycket, om inte annat framgår av omständigheterna. Detsamma gäller om företagets dotterföretag eller företaget tillsammans med ett eller flera dotterföretag eller flera dotterföretag tillsammans innehar minst 20 procent av rösterna för samtliga andelar i den juridiska personen.
I de fall som avses i första och andra styckena ska sådana rättigheter som tillkommer någon som handlar i eget namn men för en annan fysisk eller juridisk persons räkning anses tillkomma den personen.
Med ägarintresse avses att ett företag direkt eller indirekt innehar minst 20 procent av kapitalet eller minst 20 procent av samtliga röster i ett annat företag.
Anknutet företag
16 a §
Ett anknutet företag är ett företag som är
1. ett dotterföretag,
2. ett företag som annars är föremål för ägarintresse, eller
3. ett företag som har gemensam eller i huvudsak gemensam ledning enligt 16 b § med ett annat företag.
16 b §
Företag har gemensam eller i huvudsak gemensam ledning om de
1. står under samma ledning på grund av ett avtal mellan företagen eller en bestämmelse i företagens bolagsordning, bolagsavtal eller därmed jämförbara stadgar, eller
2. har styrelser eller motsvarande organ i utländska företag som till större delen består av samma personer och som har fullgjort sitt uppdrag under räkenskapsåret och fram till dess att årsredovisningar har upprättats i de berörda företagen.
Undantag för direkt skade-
försäkringsrörelse
Undantag beroende på storlek
19 §
I fråga om direkt skadeförsäkringsrörelse får undantag från denna lag i ett enskilt fall beslutas helt eller till vissa delar för
1. ömsesidiga försäkringsbolag och försäkringsföreningar, om
a) verksamheten inte omfattar kredit- eller borgensförsäkring eller annan ansvarsförsäkring än sådan som enligt 2 kap. 11 § andra stycket behandlas som underordnad,
b) bolagsordningen eller stadgarna innehåller bestämmelser som tillåter uttaxering från delägare eller medlemmar,
c) den årliga premieinkomsten från skadeförsäkringsrörelsen inte överstiger ett belopp som motsvarar fem miljoner euro, och
d) minst hälften av premieinkomsten kommer från företagets delägare eller medlemmar, samt
2. lokala skadeförsäkringsbolag
Ett försäkringsföretag får beviljas undantag från 5–9 och 16 kap. om
1. företagets årliga tecknade bruttopremieinkomster inte överstiger ett belopp som motsvarar fem miljoner euro,
2. företagets totala försäkringstekniska avsättningar brutto, inklusive belopp som kan återvinnas enligt återförsäkringsavtal och från specialföretag, inte överstiger ett belopp som motsvarar tjugofem miljoner euro,
3. företaget ingår i en grupp vars totala försäkringstekniska avsättningar, inklusive belopp som kan återvinnas brutto enligt återförsäkringsavtal och från specialföretag, inte överstiger ett belopp som motsvarar tjugofem miljoner euro,
4. företagets verksamhet inte omfattar försäkrings- eller åter-
som bara meddelar försäkring enligt 2 kap. 11 §första stycket klass 18 (assistans) i form av naturaförmåner och vilkas årliga premieinkomst inte överstiger ett belopp som motsvarar 200 000 euro.
försäkringsrisker som täcker ansvars-, kredit- och borgensförbindelser, såvida inte de utgör underordnade risker,
5. företagets verksamhet inte omfattar mottagen återförsäkring med premier som överstiger ett belopp som motsvarar en halv miljon euro eller tio procent av bruttopremieinkomsterna eller de försäkringstekniska avsättningarna brutto för belopp som kan återvinnas enligt återförsäkringsavtal och från specialföretag inte överstiger ett belopp som motsvarar två och en halv miljon euro eller tio procent av de försäkringstekniska avsättningarna, och
6. inte något av de belopp som anges i 1–3 och 5 har överskridits under de föregående tre på varandra följande åren och inte heller förväntas göra detta inom de följande fem åren.
Undantag enligt första stycket får inte beviljas för ett försäkringsföretag som driver gränsöverskridande verksamhet eller verksamhet som sekundäretablering.
19 a §
Om något av de belopp som anges i 19 § första stycket 1–3 och 5 har överskridits under tre på varandra följande år, ska ett beviljat undantag upphöra att gälla från och med det fjärde året. Ett försäkringsföretag ska snarast möjligt anmäla ett sådant överskridande till Finansinspektionen.
19 b §
Ett företag får beviljas undantag från 5–9 och 16 kap. i samband med att det får tillstånd att bedriva försäkringsrörelse, om företagets tecknade bruttopremieinkomster eller försäkringstekniska avsättningar brutto, inklusive belopp som kan återvinnas enligt återförsäkringsavtal och från
specialföretag, inte förväntas överskrida något av de belopp som anges i 19 § första stycket 1–3 och 5 inom de följande fem åren.
Undantag för direkt
livförsäkringsrörelse
Undantag beroende på
verksamhet
20 §
I fråga om direkt livförsäkringsrörelse får undantag från denna lag i ett enskilt fall beslutas helt eller till vissa delar för
1. försäkringsföretag som bara tillhandahåller försäkringsförmåner vid dödsfall, om förmånerna inte överstiger den genomsnittliga begravningskostnaden för en avliden person eller utgår i annan form än pengar, och
2. försäkringsföreningar, om
a) stadgarna innehåller bestämmelser som tillåter uttaxering för medlemmar, och
b) den årliga premieinkomsten för livförsäkringsrörelse inte överstiger ett belopp som motsvarar fem miljoner euro under en treårsperiod.
Undantag från denna lag i ett enskilt fall får beslutas helt eller till vissa delar för
1. försäkringsföretag som bara tillhandahåller försäkringsförmåner vid dödsfall, om förmånerna inte överstiger den genomsnittliga begravningskostnaden för en avliden person eller utgår i annan form än pengar, och
2. lokala skadeförsäkringsbolag som bara meddelar försäkring enligt 2 kap. 11 § första stycket klass 18 (assistans) i form av naturaförmåner och vilkas årliga premieinkomst inte överstiger ett belopp som motsvarar 200 000 euro.
22 §4
Frågor om undantag enligt 19–21 §§ prövas av Finansinspektionen.
Frågor om undantag enligt 19 och 19 b–21 §§ prövas av Finansinspektionen.
23 §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1. drivande av försäkringsrörelse för att uppfylla Sveriges åtaganden till följd av avtal mellan Européiska unionen (EU), och
1. drivande av försäkringsrörelse för att uppfylla Sveriges åtaganden till följd av avtal mellan Europeiska unionen (EU),
2. vilka bestämmelser som ska gälla för försäkringsföretag som beviljas undantag enligt 19 och 19 b §§, och
4 Senaste lydelse 2013:456.
2. den genomsnittliga begravningskostnaden enligt 20 § 1.
3. den genomsnittliga begravningskostnaden enligt 20 § 1.
2 kap.
4 §
Ett företag ska ges tillstånd att driva försäkringsrörelse, om
1. bolagsordningen eller stadgarna stämmer överens med denna lag och andra författningar som reglerar ett företags bolagsordning eller stadgar samt i övrigt innehåller de särskilda bestämmelser som behövs med hänsyn till omfattningen och arten av den planerade verksamheten,
2. den planerade verksamheten kan antas komma att uppfylla kraven enligt bestämmelserna i denna lag och andra författningar som reglerar företagets verksamhet,
3. den som kommer att ha ett kvalificerat innehav i ett försäkringsaktiebolag bedöms lämplig att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen av försäkringsaktiebolaget, och
4. de som avses ingå i styrelsen för företaget och vara verkställande direktör i det, eller dennes ställföreträdare, har de insikter och den erfarenhet som måste krävas av den som deltar i ledningen av ett försäkringsföretag och även i övrigt är lämpliga för en sådan uppgift.
3. den som kommer att ha ett kvalificerat innehav i ett försäkringsaktiebolag bedöms lämplig att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen av försäkringsaktiebolaget,
4. de som avses ingå i styrelsen för företaget eller vara verkställande direktör i det, eller vara ersättare för någon av dem, eller de som avses ansvara för en central funktion i företaget har de insikter och den erfarenhet som måste krävas av den som deltar i styrningen av ett försäkringsföretag och även i övrigt är lämpliga för en sådan uppgift, och
5. styrelsen i sin helhet har tillräckliga kunskaper och erfarenheter för att leda företaget.
Vid bedömningen enligt första stycket 3 ska kriterierna i 15 kap. 5 § första stycket 1, 3 och 4 samt 6 § beaktas.
10 §
Ett försäkringsföretag ska när rörelsen påbörjas ha en kapitalbas som uppgår minst till garantibeloppet enligt 7 kap. 17 eller 18 §.
Ett försäkringsföretag ska när rörelsen påbörjas ha en kapitalbas som uppgår minst till garantibeloppet enligt 8 kap. 15 eller 16 §.
19 §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1. de krav som ska gälla för deltagande i ledningen av ett försäkringsföretag enligt 4 § första stycket 4,
1. de krav som ska gälla för deltagande i styrningen av ett försäkringsföretag enligt 4 § första stycket 4 och 5,
2. de risker som hänför sig till varje försäkringsklass enligt 11 och 12 §§ samt om beteckningar för grupper av försäkringsklasser enligt 11 §, och
3. vad en verksamhetsplan enligt 18 § ska innehålla.
3 kap.
2 §
Om förutsättningarna enligt andra stycket är uppfyllda, ska Finansinspektionen inom tre månader från det att en underrättelse enligt 1 § togs emot lämna meddelande om underrättelsen till den behöriga myndigheten i det land där sekundäretableringen avses inrättas. Inspektionen ska samtidigt lämna ett intyg om att försäkringsföretaget har en tillräcklig kapitalbas enligt 7 kap.
Om förutsättningarna enligt andra stycket är uppfyllda, ska Finansinspektionen inom tre månader från det att en underrättelse enligt 1 § togs emot lämna meddelande om underrättelsen till den behöriga myndigheten i det land där sekundäretableringen avses inrättas. Inspektionen ska samtidigt lämna ett intyg om att försäkringsföretaget uppfyller solvenskapitalkravet och minimikapitalkravet enligt 8 kap.
Ett meddelande enligt första stycket ska lämnas om det inte finns skäl att ifrågasätta att
1. försäkringsföretagets organisation är ändamålsenlig,
2. försäkringsföretagets finansiella situation är tillfredsställande med hänsyn till den planerade verksamhetens omfattning och art, eller
3. företrädaren för sekundäretableringen har tillräcklig kompetens och erfarenhet och i övrigt är lämpad att leda verksamheten vid sekundäretableringen.
17 §
Finansinspektionen ska, inom en månad från det att en underrättelse enligt 15 § togs emot, lämna meddelande om underrättelsen till den behöriga myndigheten i det land där den gränsöverskridande verksamheten ska drivas. Finansinspektionen ska samtidigt lämna ett intyg om att försäkringsföretaget har en tillräcklig kapitalbas enligt bestämmelserna i 7 kap. och en upplysning om vilka försäkringsklasser företagets tillstånd för försäkringsrörelse omfattar.
Finansinspektionen ska, inom en månad från det att en underrättelse enligt 15 § togs emot, lämna meddelande om underrättelsen till den behöriga myndigheten i det land där den gränsöverskridande verksamheten ska drivas. Finansinspektionen ska samtidigt lämna ett intyg om att försäkringsföretaget uppfyller solvenskapitalkravet och minimikapitalkravet enligt 8 kap. och en upplysning om vilka försäkringsklasser företagets tillstånd för försäkringsrörelse omfattar.
4 kap.
2 §
Information till försäkringstagare och dem som erbjuds att teckna en försäkring ska vara anpassad efter försäkringens art och tydligt visa försäkringens villkor och värdeutveckling. Även andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar ska ges den information de behöver.
I fråga om tjänstepensionsförsäkringar ska informationen innehålla uppgifter om försäkringsföretaget och dess verksamhet samt om de eventuella överenskommelser som ligger till grund för försäkringarna.
Ett försäkringsbrev ska innehålla uppgifter både om de allmänna försäkringsvillkoren och om de särskilda villkoren för den försäkring som avses i brevet.
Proportionalitetsprincip
5 §
Bestämmelserna i 1 och 3 §§ samt i 5–10, 17 och 19 kap. ska tillämpas proportionellt i förhållande till arten, omfattningen och komplexiteten av riskerna i varje försäkringsföretags verksamhet.
6 §
Ett försäkringsföretag får ta upp eller ta över lån (upplåning) bara om det görs för att effektivisera kapitalförvaltningen eller om det övrigt är motiverat av försäkringsrörelsen.
I verksamhet avseende tjänstepensionsförsäkring får dock upplåning bara ske om det görs för att tillgodose tillfälliga likviditetsbehov eller för att uppfylla kraven på en tillräcklig kapitalbas i 7 kap.
Utöver första och andra styckena krävs att den samlade upplåningen är av ringa betydelse med hänsyn till rörelsens omfattning och kapitalbasens storlek.
Utöver första stycket krävs att den samlade upplåningen är av ringa betydelse med hänsyn till rörelsens omfattning och kapitalbasens storlek.
Om det finns särskilda skäl, får Finansinspektionen i ett enskilt fall besluta om undantag från kravet på att upplåningen ska vara av ringa betydelse.
Återköp och överföring
17 a § 5
Om en försäkringstagare har rätt till återköp eller överföring enligt 11 kap. 5 § försäkringsavtalslagen (2005:104) , ska för-
5 Flyttad från 5 kap. 15 §.
säkringsföretaget se till att detta och de närmare villkoren för återköpet eller överföringen framgår av försäkringsavtalet.
17 b § 6
Om en försäkringstagare som har rätt till återköp eller överföring enligt 11 kap. 5 § försäkringsavtalslagen (2005:104) vill flytta försäkringens värde till ett annat försäkringsföretag, ska det försäkringsföretag från vilket värdet flyttas så snart som möjligt överföra värdet och de uppgifter om försäkringen som behövs till det andra företaget.
5 kap. Tillgångar, skulder och försäkringstekniska avsättningar Solvensbalansräkning
1 §
Ett försäkringsföretag ska upprätta en solvensbalansräkning.
I solvensbalansräkningen ska tillgångar och skulder värderas enligt 2 § och försäkringstekniska avsättningar beräknas enligt 3–13 §§.
Värdering av tillgångar och skulder
2 §
Tillgångar och skulder ska tas upp till verkligt värde. Med verkligt värde avses det belopp till vilket en tillgång eller en skuld skulle kunna överlåtas eller regleras i en transaktion mellan sinsemellan oberoende parter som har ett intresse av att transaktionen genomförs.
Vid värderingen av skulder får hänsyn inte tas till försäkringsföretagets egen kreditvärdighet.
6 Flyttad från 5 kap. 16 §.
Försäkringstekniska avsättningar
Värdering av försäkringstekniska avsättningar
3 §
Ett försäkringsföretag ska göra försäkringstekniska avsättningar för sina åtaganden med anledning av ingångna försäkringsavtal.
De försäkringstekniska avsättningarna ska motsvara det belopp som försäkringsföretaget skulle få betala om det omedelbart skulle föra över sina åtaganden till ett annat försäkringsföretag, som är oberoende och som har intresse av att transaktionen genomförs.
Ansvarsfull beräkning
4 §
Beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna ska grundas på antaganden om riskmått, räntesatser och driftskostnader som var för sig är ansvarsfulla, tillförlitliga och objektiva.
Försäkringstekniska avsättningarnas sammansättning
5 §
De försäkringstekniska avsättningarna ska utgöras av summan av en bästa skattning av framtida kassaflöden enligt 6–9 §§ och en riskmarginal enligt 10 §.
Någon separat beräkning av riskmarginal ska inte göras, om de förväntade framtida kassaflödena till följd av ingångna försäkringsavtal har en motsvarighet i kassaflöden hos finansiella instrument för vilka det finns ett säkert marknadsvärde. I ett sådant fall ska värdet av de försäkringstekniska avsättningarna i stället motsvara marknadsvärdet för dessa finansiella instrument.
Beräkning av den bästa skattningen
6 §
Den bästa skattningen av framtida kassaflöden ska motsvara det förväntade nuvärdet av de framtida kassaflöden som kan uppkomma med anledning av ingångna försäkringsavtal. Den ska beräknas med en relevant riskfri räntestruktur.
7 §
Finansinspektionen får i ett enskilt fall besluta att ett försäkringsföretag får använda en matchningsjusterad riskfri räntestruktur vid beräkningen av den bästa skattningen.
Ett försäkringsföretag som har fått tillstånd enligt första stycket får inte återgå till att använda en riskfri räntestruktur utan matchningsjustering.
Ett försäkringsföretag som har fått ett föreläggande enligt 17 kap. 7 b § att omedelbart upphöra med användningen av matchningsjustering, får inte beviljas tillstånd enligt första stycket inom två år från föreläggandet.
8 §
Ett försäkringsföretag får använda en volatilitetsjusterad riskfri räntestruktur vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna.
9 §
Den bästa skattningen av framtida kassaflöden ska beräknas utan att avdrag görs för avgiven återförsäkring eller för belopp som kan återfås från specialföretag.
Ett försäkringsföretag ska göra en separat beräkning av belopp som kan återfås på grund av avgiven återförsäkring eller från specialföretag. Sådana belopp ska
tas upp på solvensbalansräkningens tillgångssida.
Beräkning av riskmarginalen
10 §
Riskmarginalen ska motsvara det belopp som ett annat försäkringsföretag kan förväntas kräva, utöver den bästa skattningen av framtida kassaflöden, för att ta över och infria försäkringsföretagets åtaganden mot försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade.
Garantier och optioner
11 §
Vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna ska hänsyn tas till värdet av garantier och optioner i ingångna försäkringsavtal.
Separat beräkning för olika försäkringsrisker
12 §
Vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna ska ett försäkringsföretag dela upp sina försäkringsåtaganden i försäkringsrisker av likartat slag eller åtminstone efter företagets olika affärsgrenar.
Beräkning vid solidarisk ansvarighet
13 §
Om flera försäkringsföretag ansvarar solidariskt för en försäkring, ska bara den del av försäkringen som enligt avtal mellan företagen avser det enskilda företaget beaktas vid beräkningen av det företagets försäkringstekniska avsättningar.
Bestämmande av premier för livförsäkringar och vissa skadeförsäkringar
14 §
Premier för livförsäkringar och skadeförsäkringar som meddelas för längre tid än tio år ska bestämmas på antaganden om dödlighet och andra riskmått, räntesats och driftskostnader som var för sig är ansvarsfulla, tillförlitliga och objektiva, om inte en avvikelse är försvarlig med hänsyn till försäkringsföretagets ekonomiska situation.
Bemyndiganden
15 §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1. de försäkringstekniska avsättningarnas innehåll och beräkning enligt 4, 6 och 9–13 §§,
2. vilka krav som ska vara uppfyllda för att ett försäkringsföretag ska få tillstånd att använda matchningsjustering enligt 7 §, och
3. hur en volatilitetsjustering enligt 8 § ska fastställas.
6 kap. Investeringar Inledande bestämmelser
Aktsamhet
1 §
Ett försäkringsföretags tillgångar ska investeras på ett aktsamt sätt enligt 2–10 §§.
Vid intressekonflikter mellan försäkringsföretaget och försäkringstagarna ska tillgångarna investeras på det sätt som bäst gagnar försäkringstagarnas och andra ersättningsberättigades intressen.
Riskkontroll
2 §
Investeringar får endast göras i sådana finansiella instrument och andra tillgångar vars risker försäkringsföretaget kan identifiera, mäta, övervaka, hantera, kontrollera och rapportera samt på lämpligt sätt beakta i den egna risk- och solvensbedömningen enligt 10 kap. 11 § andra stycket 1.
Riskspridning
3 §
Investeringar i finansiella instrument och andra tillgångar ska göras så att lämplig riskspridning uppnås.
Samtliga tillgångar ska, med beaktande av försäkringsföretagets försäkringsåtaganden och förändringar i tillgångarnas framtida värde och avkastning, investeras så att företagets betalningsberedskap är tillfredsställande och den förväntade avkastningen tillräcklig.
Lokalisering av tillgångar
4 §
Ett försäkringsföretags tillgångar ska förvaras så att de är åtkomliga för företaget.
Särskilda begränsningar för investeringar i vissa tillgångar
Derivatinstrument
5 §
Derivatinstrument får användas för att sänka risken i ett försäkringsföretag eller för att i övrigt effektivisera förvaltningen av företagets tillgångar och skulder.
Onoterade tillgångar
6 §
Investeringar i finansiella instrument och andra tillgångar som inte är upptagna till handel på en reglerad marknad ska hållas på aktsamma nivåer.
Tillgångar som svarar mot försäkringstekniska avsättningar
Hänsyn till åtagandenas art och löptid
7 §
Tillgångar som motsvarar försäkringstekniska avsättningar enligt 5 kap. 3–13 §§ ska, utöver vad som följer av 1–6 §§, investeras på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till åtagandenas art och löptid. Investering av dessa tillgångar ska även göras på ett sätt som bäst gagnar försäkringstagarnas intressen, mot bakgrund av de mål för investeringarna som har uppställts och offentliggjorts.
Tillgångar för vilka försäkringstagaren bär placeringsrisken
8 §
Bestämmelserna i 3 § första stycket samt 5 och 6 §§ gäller inte för tillgångar som svarar mot avsättningar för vilka försäkringstagaren eller andra ersättningsberättigade bär placeringsrisken. Sådana tillgångar ska, utöver vad som anges i 1 §, 2 §, 3 § andra stycket och 4 §, investeras enligt 9 och 10 §§.
När förmåner som är knutna till tillgångar enligt första stycket innefattar en garanterad avkastning på investeringar eller någon annan garanterad förmån, gäller 1–6 §§ för de tillgångar som
motsvarar ytterligare avsättningar för den garanterade förmånen.
Särskilt om fondförsäkringstillgångar
9 §
Premier för fondförsäkringar ska investeras så att de så nära som möjligt motsvarar andelar i sådana fonder som är knutna till försäkringen och som försäkringstagaren eller den försäkrade från tid till annan bestämmer. Försäkringsföretaget får begränsa antalet fonder i vilka premier får placeras.
Utdelning och ersättning vid inlösen av andelarna får bara användas för förvärv av nya andelar i anknutna fonder och för utbetalning eller betalning av kostnader enligt försäkringsavtalet.
Särskilt om tillgångar knutna till annat referensvärde
10 §
Premier för försäkringsförmåner som är knutna till ett aktieindex eller till något annat referensvärde, ska investeras så att de så nära som möjligt motsvarar de förmåner som referensvärdet baseras på.
Register över tillgångar som svarar mot försäkringstekniska avsättningar
Krav på registerföring
11 §
Ett försäkringsföretag ska föra ett register som vid varje tidpunkt utvisar de tillgångar, värderade enligt 5 kap. 2 §, som används för att täcka de försäkringstekniska avsättningarna.
Om en tillgång som har antecknats i registret har upplåtits med sådan rätt att dess fulla värde inte
kan utnyttjas för att täcka försäkringstekniska avsättningar, ska detta antecknas i registret.
Förbud mot fastställande av värde vid registerföring
12 §
För följande tillgångar får det inte fastställas något värde vid registerföringen:
1. fordringar på någon annan än försäkringstagare som understiger det belopp som gäldenären har att fordra av försäkringsföretaget, och
2. försäkringsaktiebolags egna aktier.
Förmånsrätt
13 §
Förmånsrätt enligt 4 a § förmånsrättslagen (1970:979) följer med fordran som
1. grundas på försäkringsavtal, eller
2. avser återbetalning av premier för att ett försäkringsavtal
inte har kommit till stånd eller har upphört att gälla.
Förmånsrätten omfattar de tillgångar som finns upptagna i det register som anges i 11 § när företaget försätts i konkurs eller utmätning äger rum.
Fordran grundad på avtal om återförsäkring har förmånsrätt efter sådan fordran som anges i första stycket.
Bemyndigande
14 §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1. vad som avses med lämplig riskspridning enligt 3 § första stycket,
2. förvaring av tillgångar enligt 4 §,
3. användning av derivatinstrument enligt 5 §, och
4. förande av register enligt 11 §.
7 kap. Kapitalbas Tillräcklig kapitalbas
1 §
Ett försäkringsföretag ska ha en kapitalbas som minst uppgår till
1. solvenskapitalkravet beräknat enligt 8 kap. 1 §, eller
2. det högre belopp som Finansinspektionen har beslutat med stöd av 17 kap. 23 §.
Kapitalbasen ska dock aldrig vara mindre än minimikapitalkravet beräknat enligt 8 kap. 12–19 §§.
Kapitalbasens sammansättning
2 §
Kapitalbasen består av primärkapital och av tilläggskapital som har godkänts av Finansinspektionen.
Primärkapital
3 §
I primärkapitalet ska följande ingå:
1. den positiva skillnaden mellan tillgångar och skulder, inklusive försäkringstekniska avsättningar, och
2. efterställda skulder. Tillgångar och skulder enligt första stycket ska värderas enligt 5 kap. 1–13 §§.
Den positiva skillnaden mellan tillgångar och skulder enligt första stycket 1 ska minskas med värdet på innehav av egna aktier.
Tilläggskapital
4 §
Tilläggskapital är en post som inte ingår i primärkapitalet men som kan krävas in för att täcka förluster.
5 §
I tilläggskapitalet får följande poster ingå:
1. aktiekapital eller garantikapital som inte har betalats in och som inte heller har begärts in,
2. kreditutrymme hos bank,
3. garantier,
4. framtida fordringar grundade på uttaxeringsrätt, och
5. andra rättsligt bindande utfästelser till försäkringsföretaget.
För att få godkännas som tilläggskapital krävs att postens förlusttäckningsförmåga är tillräcklig. Posten ska värderas till ett belopp som återspeglar dess förmåga att täcka förluster.
6 §
Finansinspektionen ska fastställa det belopp som en post i tilläggskapitalet får tas upp till eller den metod som ska användas för att fastställa ett visst belopp.
Finansinspektionens beslut om att använda en metod enligt första stycket ska gälla för en viss tid.
Indelning av kapitalbasen
7 §
Posterna i kapitalbasen ska delas in i följande nivåer:
1. posten i primärkapitalet kan täcka förluster helt och är fullt efterställd,
2. posten i primärkapitalet är fullt efterställd eller posten i tilläggskapitalet kan täcka förluster helt och är fullt efterställd, och
3. posten utgör inte nivå 1 eller 2.
En post ska anses kunna täcka förluster helt om den i sin helhet är tillgänglig eller kan infordras på begäran för att täcka förluster, både i den löpande verksamheten och vid likvidation.
En post ska anses vara fullt efterställd om den i sin helhet, vid likvidation eller konkurs, inte får återbetalas till innehavaren förrän försäkringsföretagets alla andra förpliktelser har uppfyllts.
8 §
Vid bedömning av om en post ska anses kunna täcka förluster helt eller vara fullt efterställd enligt 7 §, ska det beaktas om posten är fri från
1. krav på eller incitament till att lösa in det nominella beloppet,
2. obligatoriska fasta kostnader, och
3. belastningar. Vid bedömningen enligt första stycket ska även postens löptid beaktas. Om en post är tidsbunden, ska hänsyn tas till om den genomsnittliga löptiden på posten är tillräcklig i förhållande till löptiden på åtagandena.
Klassificering av kapitalbasposter
9 §
En post ska klassificeras som nivå 1 eller 2 om den i väsentlig grad uppfyller förutsättningarna för en sådan klassificering enligt 7 och 8 §§. Om en post i kapitalbasen inte utgör nivå 1 eller 2 ska den klassificeras som nivå 3.
10 §
Ackumulerade vinster som inte har gjorts tillgängliga för utdelning till försäkringstagare får klassificeras som nivå 1, om posterna uppfyller förutsättningar-
na för en sådan klassificering enligt 7 och 8 §§.
Posterna i tilläggskapitalet enligt 5 § 2–5 får under vissa förutsättningar klassificeras som nivå 2.
Täckande av solvenskapitalkravet
11 §
Den kapitalbas som ska täcka solvenskapitalkravet enligt 8 kap. 1 § får bestå av primärkapital och tilläggskapital enligt 9 §.
Primärkapital som har klassificerats som nivå 1 enligt 9 § eller 10 § första stycket ska uppgå till mer än en tredjedel av solvenskapitalkravet.
Primärkapital eller tilläggskapital som har klassificerats som nivå 3 enligt 9 § ska vara mindre än en tredjedel av solvenskapitalkravet.
Täckande av minimikapitalkravet
12 §
Den kapitalbas som ska täcka minimikapitalkravet enligt 8 kap. 12 § får bestå av primärkapital som har delats in i nivå 1 och 2 enligt 9 § och 10 § första stycket.
Primärkapital som har klassificerats som nivå 1 enligt 9 § och 10 § första stycket ska uppgå till mer än hälften av minimikapitalkravet.
Minimikapitalkravet får i övrigt täckas av primärkapital som har klassificerats som nivå 2 enligt 9 §.
Bemyndiganden
13 §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1. de krav som ska gälla för godkännande av poster som tilläggskapital och grunder för värdering
av poster i tilläggskapitalet enligt 5 §,
2. vilka egenskaper och kriterier som ska beaktas vid indelning i nivåer enligt 7 §,
3. vilka egenskaper och kriterier som ska beaktas vid klassificeringen av kapitalbasposter enligt 9 §, och
4. vilka egenskaper och kriterier som ska beaktas vid klassificering av poster i tilläggskapitalet enligt 10 § andra stycket.
8 kap. Solvenskapitalkrav och minimikapitalkrav Allmänna bestämmelser om solvenskapitalkrav
Beräkning av solvenskapitalkrav
1 §
Solvenskapitalkravet utgör den minsta storlek på primärkapitalet som krävs för att försäkringsföretaget med 99,5 procents sannolikhet ska ha tillgångar under kommande tolv månader som täcker värdet av åtagandena gentemot försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar (skyddsnivå). Denna skyddsnivå ska även beaktas vid beräkningen av kapitalkravet för var och en av de risker som ingår i solvenskapitalkravet.
Solvenskapitalkravet ska beräknas under antagandet att försäkringsföretaget kommer att fortsätta att driva sin verksamhet.
2 §
Solvenskapitalkravet ska beräknas med beaktande av alla mätbara risker som företaget är utsatt för.
Vid beräkningen ska minst följande risker beaktas:
1. försäkringsrisker,
2. marknadsrisker,
3. motpartsrisker, och
4. operativa risker.
3 §
Vid beräkningen av solvenskapitalkravet ska försäkringsföretaget beakta effekterna av sådana tekniker som företaget använder för att reducera sina risker.
Beräkningsmetoder
4 §
Solvenskapitalkravet ska beräknas enligt en standardformel som anges i 5 §. Finansinspektionen får i ett enskilt fall besluta att ett försäkringsföretag får använda en intern modell enligt 9 kap. för att beräkna solvenskapitalkravet. Ett sådant tillstånd får avse en fullständig eller partiell intern modell.
Standardformeln
Beräkning enligt standardformeln
5 §
Solvenskapitalkravet beräknat enligt standardformeln ska utgöra summan av
1. ett primärt solvenskapitalkrav beräknat enligt 6 §,
2. ett kapitalkrav för operativ risk beräknat enligt 9 §, och
3. ett justeringsbelopp beräknat enligt 10 §.
Primärt solvenskapitalkrav
6 §
Det primära solvenskapitalkravet ska beräknas genom en justerad sammanläggning av kapitalkraven för minst sådana risker som anges i 2 § andra stycket 1–3.
7 §
Finansinspektionen får i ett enskilt fall besluta att ett försäkringsföretag får använda lämpliga parametrar som är specifika för företaget vid beräkningen av kapitalkravet för försäkringsrisker.
8 §
Finansinspektionen får i ett enskilt fall besluta att ett försäkringsföretag som meddelar sådana pensionsförsäkringar som anges i 58 kap. 2 § inkomstskattelagen (1999:1229) får beräkna kapitalkravet för aktiekursrisk, som ingår i kapitalkravet för marknadsrisk, enligt en särskild metod anpassad för denna verksamhet.
Kapitalkrav för operativ risk
9 §
Kapitalkravet för operativ risk ska beräknas med beaktande av sådana operativa risker som försäkringsföretaget är utsatt för och som inte har beaktats vid beräkningen av kapitalkravet för försäkringsrisker, marknadsrisker eller motpartsrisker.
Justeringsbelopp
10 §
Justeringsbeloppet enligt 5 § 3 ska motsvara den minskning av försäkringsföretagets oförutsedda förluster som beror på
1. att företagets åtaganden gentemot försäkringstagare eller andra ersättningsberättigade minskar till följd av villkoren i försäkringsavtalet,
2. att företagets uppskjutna skatt förändras, eller
3. en kombination av 1 och 2.
Förenklade beräkningar
11 §
Ett försäkringsföretag får göra förenklade beräkningar av kapitalkravet för en specifik risk om
1. det är motiverat med hänsyn till arten, omfattningen och komplexiteten av de risker som företaget är utsatt för, och
2. det är oproportionerligt betungande att göra beräkningar enligt standardformeln.
Allmänna bestämmelser om minimikapitalkrav
Beräkning av minimikapitalkrav
12 §
Minimikapitalkravet utgör den minsta storlek på kapitalbasen som krävs för att försäkringsföretaget med 85 procents sannolikhet ska ha tillgångar under kommande tolv månader som täcker värdet av åtagandena gentemot försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar.
13 §
Minimikapitalkravet ska beräknas med beaktande helt eller delvis av
1. försäkringstekniska avsättningar,
2. premieinkomst,
3. positiv risksumma,
4. uppskjutna skatter,
5. administrativa kostnader, och
6. avgiven återförsäkring.
Justering av beräknat minimikapitalkrav
14 §
Minimikapitalkravet beräknat enligt 12 och 13 §§ får varken understiga 25 procent eller överstiga 45 procent av solvenskapi-
talkravet, inklusive kapitaltillägg enligt 17 kap. 23 §. Minimikapitalkravet får aldrig vara lägre än garantibeloppet enligt 15–19 §§.
Garantibelopp
Skadeförsäkringsföretag
15 §
För skadeförsäkringsföretag ska garantibeloppet uppgå till ett belopp som minst motsvarar 2,5 miljoner euro eller det högre belopp, grundat på förändringar i det europeiska konsumentprisindexet som Europeiska kommissionen årligen tillkännager. Om rörelsen omfattar försäkring eller risk som hänför sig till någon av klasserna 10–15 enligt 2 kap. 11 § första stycket ska dock garantibeloppet uppgå till ett belopp som minst motsvarar 3,7 miljoner euro eller det högre belopp, grundat på förändringar i det europeiska konsumentprisindexet som Europeiska kommissionen årligen tillkännager.
Livförsäkringsföretag
16 §
För livförsäkringsföretag ska garantibeloppet uppgå till ett belopp som minst motsvarar 3,7 miljoner euro eller det högre belopp, grundat på förändringar i det europeiska konsumentprisindexet, som Europeiska kommissionen årligen tillkännager.
Återförsäkringsbolag
17 §
För återförsäkringsbolag som inte är captivebolag, ska garantibeloppet uppgå till ett belopp som minst motsvarar 3,6 miljoner euro eller det högre belopp, grundat på förändringar i det europeiska
konsumentprisindexet, som Europeiska kommissionen årligen tillkännager.
Captivebolag för återförsäkring
18 §
För captivebolag för återförsäkring ska garantibeloppet uppgå till ett belopp som minst motsvarar 1,2 miljon euro eller det högre belopp, grundat på förändringar i det europeiska konsumentprisindexet, som Europeiska kommissionen årligen tillkännager.
Försäkringsföretag som bedriver både liv- och skadeförsäkring
19 §
För försäkringsföretag som bedriver både liv- och skadeförsäkring enligt 4 kap. 7 § andra stycket ska garantibeloppet uppgå till summan av de belopp som anges i 15 och 16 §§.
Bemyndiganden
20 §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1. hur det primära solvenskapitalkravet ska beräknas enligt 6 §,
2. vilka krav som ska vara uppfyllda för att ett försäkringsföretag ska få tillstånd att använda företagsspecifika parametrar enligt 7 §,
3. vilka krav som ska vara uppfyllda för att ett försäkringsföretag ska få beräkna kapitalkravet för aktiekursrisk utifrån en särskild metod enligt 8 §,
4. hur kapitalkravet för operativ risk ska beräknas enligt 9 §, och
5. hur justeringsbeloppet ska beräknas enligt 10 §.
9 kap. Interna modeller Allmänna bestämmelser
Krav på tillstånd
1 §
Ett försäkringsföretag får, efter tillstånd av Finansinspektionen, använda en intern modell för att beräkna solvenskapitalkravet. Ett sådant tillstånd får avse en fullständig intern modell eller en partiell intern modell.
Bestämmelserna i 8 kap. 1 och 2 §§ gäller även när solvenskapitalkravet beräknas med en intern modell.
Förutsättningar för att använda en intern modell
2 §
Tillstånd för ett försäkringsföretag att använda en intern modell ska ges om
1. försäkringsföretaget har ett för ändamålet lämpligt utformat riskhanteringssystem som uppfyller kraven i 10 kap. 6 §, och
2. kraven i 9–18 §§ är uppfyllda. Finansinspektionen ska besluta om en intern modell inom sex månader från det att en fullständig ansökan kom in till inspektionen.
Partiell intern modell
3 §
En partiell intern modell får användas för att beräkna
1. kapitalkravet för en eller flera av de risker eller undergrupper av risker som ingår i det primära solvenskapitalkravet enligt 8 kap. 6 §,
2. kapitalkravet för operativ risk enligt 8 kap. 9 §,
3. justeringsbeloppet enligt 8 kap. 10 §, eller
4. kombinationer av 1, 2 eller 3.
En partiell intern modell får tillämpas på hela verksamheten eller på en eller flera av försäkringsföretagets större affärsenheter.
Tillstånd att använda en partiell intern modell
4 §
För att ett försäkringsföretag ska få tillstånd att använda en partiell intern modell krävs, utöver det som anges i 2 §, att
1. det finns godtagbara skäl att avgränsa tillämpningsområdet för den interna modellen på det sätt som försäkringsföretaget har gjort,
2. solvenskapitalkravet kan beräknas mer rättvisande utifrån försäkringsföretagets riskprofil och bestämmelserna i 8 kap. 2 och 3 §§ än utifrån standardformeln enligt 8 kap. 5–11 §§, och
3. den partiella interna modellen kan integreras helt med de beräkningar som ska ske enligt standardformeln.
Övergångsplan för utvidgning av en partiell intern modell
5 §
Finansinspektionen får i samband med handläggningen av en ansökan om utvidgning av en sådan partiell intern modell som är avgränsad till att avse endast en eller flera risker eller undergrupper av risker, eller en eller flera större affärsenheter eller delar av den verksamheten, eller på detta sätt avgränsad i båda dessa avseenden, förelägga ett försäkringsföretag att ge in en realistisk övergångsplan för hur företaget avser att utvidga modellens tillämpningsområde.
Godkännande av styrdokument för ändring av en intern modell
6 §
När ett försäkringsföretag ansöker om tillstånd att använda en intern modell, ska företaget lämna in ett styrdokument för ändring av modellen. Styrdokumentet ska innehålla en förteckning eller specifikation över möjliga större och mindre ändringar av den interna modellen. När Finansinspektionen prövar ansökan, ska inspektionen också pröva om styrdokumentet kan godkännas.
Ändring av en intern modell och styrdokument
7 §
Ett försäkringsföretag som fått tillstånd att använda en intern modell får göra mindre ändringar av denna i enlighet med det styrdokument för ändring av den interna modellen som godkänts av Finansinspektionen enligt 6 §.
För större ändringar i den interna modellen krävs tillstånd från Finansinspektionen.
Ändring av styrdokument för ändring av den interna modellen ska godkännas av Finansinspektionen.
Kraven i 2 § ska tillämpas på motsvarande sätt vid Finansinspektionens prövning av om tillstånd ska ges eller ändring godkännas enligt andra respektive tredje stycket.
Återgång till standardformeln
8 §
Ett försäkringsföretag som använder en intern modell får, efter tillstånd av Finansinspektionen, återgå till att helt eller delvis beräkna solvenskapital-
kravet enligt standardformeln i 8 kap 5–11 §§. Ett sådant tillstånd får ges endast om försäkringsföretaget har visat att det finns godtagbara skäl för en återgång till standardformeln.
Krav på en intern modell och på användningen av den
Krav på användning
9 §
En intern modell ska användas i ett försäkringsföretags företagsstyrnings- och riskhanteringssystem, i dess beslutsprocesser och i den egna risk- och solvensbedömningen.
Styrelsen ska ansvara för att säkerställa att utformningen och användningen av den interna modellen är ändamålsenlig och ger ett tillfredsställande uttryck för riskprofilen.
Statistisk kvalitet
10 §
Den beräkning av sannolikhetsfördelning som ligger till grund för en intern modell ska bygga på
1. relevanta försäkringsmatematiska och statistiska tekniker som stämmer överens med de metoder som används för beräkning av försäkringstekniska avsättningar, och
2. realistiska antaganden som ska kunna motiveras av försäkringsföretaget.
Uppgifter som används för den interna modellen ska vara lämpade för ändamålet. De ska vara korrekta, fullständiga och aktuella.
Försäkringsföretaget ska minst en gång per år uppdatera de uppgifter som används för beräkningen av sannolikhetsfördelningen.
Diversifiering
11 §
Ett försäkringsföretag får i en intern modell ta hänsyn till inbördes beroenden inom och mellan olika risker (diversifieringseffekter), om de metoder som används är ändamålsenliga.
Riskreducerande tekniker
12 §
Ett försäkringsföretag får i en intern modell beakta effekterna av riskreduceringstekniker, om företaget även fullt ut inkluderar de risker som är förenade med dessa tekniker.
Beaktande av finansiella garantier och optioner
13 §
Ett försäkringsföretag ska i en intern modell ta hänsyn till värdet av garantier och optioner i ingångna försäkringsavtal.
Beaktande av samtliga förväntade utbetalningar
14 §
Ett försäkringsföretag ska i en intern modell beakta alla utbetalningar till försäkringstagare och andra ersättningsberättigade som följer av avtal, oavsett om betalningarna är garanterade genom avtal eller inte.
Kalibrering av en intern modell
15 §
Ett försäkringsföretag ska kalibrera en intern modell på ett sätt som ger försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade en skyddsnivå som är likvärdig med den nivå som anges i 8 kap. 1 §.
Resultatanalys
16 §
Ett försäkringsföretag som använder en intern modell ska minst en gång per år granska vad som gett upphov till vinster eller orsakat förluster inom de olika större affärsenheterna.
Analysen ska visa hur den kategorisering av risker som har valts i den interna modellen förklarar källor och orsaker till vinster och förluster. Riskkategoriseringen ska återspegla försäkringsföretagets riskprofil.
Validering av en intern modell
17 §
En intern modell ska regelbundet valideras. Valideringen ska innefatta en utvärdering av modellens funktion och en kontroll av att modellen är lämplig med hänsyn till företagets riskprofil.
Krav på dokumentation
18 §
Ett försäkringsföretag som använder en intern modell ska dokumentera
1. hur den är utformad och fungerar,
2. att den stämmer överens med de krav som gäller för interna modeller enligt 9–17 §§,
3. vilka omständigheter som skulle kunna medföra att den inte fungerar effektivt, och
4. vilka större ändringar som gjorts i den enligt 7 §.
Bemyndiganden
19 §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1. förutsättningarna för tillstånd
att använda en fullständig eller partiell intern modell enligt 1–5 §§,
2. förutsättningarna för ändring av en intern modell och styrdokument enligt 6 och 7 §§,
3. krav på användning av statistiska kvalitetsnormer för en intern modell enligt 9–14 §§,
4. kalibrering av en intern modell enligt 15 §,
5. validering av en intern modell enligt 17 §, och
6. krav på dokumentation enligt 18 §.
10 kap. Företagsstyrning
Företagsstyrningssystem
1 §
Ett försäkringsföretag ska ha ett företagsstyrningssystem som säkerställer att företaget styrs på ett sunt och ansvarsfullt sätt.
Företaget ska utforma systemet så att det uppfyller bestämmelserna i 2–24 §§ och föreskrifter som har meddelats med stöd av 26 §.
Systemet ska ses över regelbundet av företaget.
Styrdokument
2 §
Ett försäkringsföretag ska upprätta och följa styrdokument för
1. riskhantering,
2. internkontroll,
3. internrevision,
4. verksamhet som omfattas av uppdragsavtal enligt 19 §,
5. uppgiftslämnande till Finansinspektionen och kvalitetskontroll av uppgifterna, och
6. ändring av företagets interna modell, om en sådan modell används.
Styrdokumenten ska fastställas av styrelsen. De ska utvärderas och ses över minst en gång per år.
Kontinuitet i verksamheten
3 §
Ett försäkringsföretag ska ha system, resurser och rutiner som är lämpliga för att verksamheten ska kunna bedrivas med kontinuitet och i enlighet med gällande regler.
Ett försäkringsföretag ska ha en beredskapsplan.
Centrala funktioner
4 §
Ett försäkringsföretag ska ha funktioner för riskhantering, regelefterlevnad och internrevision samt en aktuariefunktion (centrala funktioner).
Funktionerna ska inrättas på ett sätt som säkerställer att respektive funktion kan utföra sina uppgifter på ett objektivt sätt.
Lämplighetskrav
5 §
Ett försäkringsföretag ska säkerställa att den som ingår i styrelsen för företaget eller är verkställande direktör i det, eller dennes ställföreträdare eller den som ansvarar för eller innehar en central funktion i företaget uppfyller de krav som anges i 2 kap. 4 § 4.
Försäkringsföretaget ska snarast möjligt till Finansinspektionen anmäla ändringar av vilka som ingår i dess ledning enligt första stycket eller som ansvarar för en central funktion i företaget.
Försäkringsföretaget ska underrätta inspektionen om någon av de personer som avses i första stycket inte längre uppfyller lämplighetskraven.
System för riskhantering
6 §
Ett försäkringsföretag ska ha ett system för riskhantering som ska innehålla de strategier, processer och rapporteringsrutiner som behövs för att säkerställa att företaget fortlöpande kan identifiera, värdera, övervaka, hantera och rapportera risker samt beroenden mellan risker.
Systemet ska vara integrerat i företagets organisations- och beslutsstruktur. Det ska vara utformat med lämplig hänsyn till de personer som leder företaget eller annars ingår i en central funktion.
Risker och krav på innehåll i styrdokumentet för riskhantering
7 §
Ett försäkringsföretags system för riskhantering ska avse såväl de risker som täcks av solvenskapitalkravet, eller ett kapitalkrav som ska uppfyllas av ett företag som har beviljats undantag enligt 1 kap. 19 eller 19 b §, som risker som inte, eller endast delvis, beaktas vid beräkningen av detta.
Systemet ska omfatta
1. försäkringsrisker,
2. matchningsrisker,
3. investeringsrisker, särskilt avseende derivatinstrument och liknande åtaganden,
4. likviditets- och koncentrationsrisker,
5. operativa risker,
6. risker hänförliga till återförsäkring och andra riskreduceringstekniker, och
7. beroenden mellan risker som företaget är eller kan komma att bli exponerade för.
Ett försäkringsföretags styrdokument för riskhantering enligt 2 § 1 ska omfatta de risker som avses i andra stycket 1–6.
I ett försäkringsföretag som använder volatilitetsjustering enligt 5 kap. 8 § ska styrdokument för riskhantering också innehålla riktlinjer för volatilitetsjusteringen.
Krav på företag som använder matchningsjustering eller volatilitetsjustering
8 §
Ett försäkringsföretag som använder matchningsjustering enligt 5 kap. 7 § eller volatilitetsjustering enligt 5 kap. 8 § ska
1. upprätta en likviditetsplan, och
2. regelbundet utvärdera sin användning av justeringar.
Krav på regelbunden utvärdering
9 §
Ett försäkringsföretag ska regelbundet utvärdera företagets känslighet för de antaganden som ligger till grund för fastställandet av en ränta som används vid beräkningen av den bästa skattningen.
Krav på analys av externa bedömningar
10 §
Ett försäkringsföretag som använder bedömningar från externa kreditvärderingsinstitut vid beräkningar av de försäkringstekniska avsättningarna eller solvenskapitalkravet ska, när det är möjligt, göra en egen bedömning av de externa bedömningarna.
En egen risk- och solvensbedömning
11 §
Ett försäkringsföretag ska genomföra en egen risk- och solvensbedömning.
I den egna risk- och solvensbedömningen ska försäkringsföretaget göra en bedömning av
1. företagets totala solvensbehov med hänsyn till dess specifika riskprofil, risktolerans och affärsstrategi,
2. företagets fortlöpande efterlevnad av bestämmelserna om solvens- och minimikapitalkraven, eller ett kapitalkrav som ska uppfyllas av ett företag som har beviljats undantag enligt 1 kap. 19 eller 19 b §, samt försäkringstekniska avsättningar, och
3. hur betydande skillnaderna är mellan företagets riskprofil och de antaganden om risker som har legat till grund för beräkningen av solvenskapitalkravet eller ett kapitalkrav som ska uppfyllas av ett företag som har beviljats undantag enligt 1 kap. 19 eller 19 b §.
För bedömningen enligt andra stycket 1 ska försäkringsföretaget ha processer som säkerställer att de risker som företaget är eller kan komma att bli exponerade för, på såväl kort som lång sikt, identifieras och värderas. Företaget ska kunna redovisa de metoder som använts vid bedömningen.
Ett försäkringsföretag som använder matchningsjustering enligt 5 kap. 7 §, volatilitetsjustering enligt 5 kap. 8 § eller de särskilda övergångsreglerna för den riskfria räntestrukturen i punkterna 9 och 10 i övergångsbestämmelserna till denna lag, ska i den bedömning som avses i andra stycket 2 göra en bedömning av
efterlevnaden av bestämmelserna om solvens- och minimikapitalkraven, såväl med som utan användning av matchnings- eller volatilitetsjustering eller de särskilda övergångsreglerna.
Den egna risk- och solvensbedömningen ska ingå som en integrerad del i ett försäkringsföretags affärsstrategier och ska beaktas vid företagets strategiska beslut.
Regelbundna bedömningar
12 §
Ett försäkringsföretag ska genomföra en egen risk- och solvensbedömning minst en gång per år. Om en väsentlig förändring skett av de risker som försäkringsföretaget är utsatt för, ska en ny sådan bedömning genomföras snarast möjligt.
Rapportering
13 §
Ett försäkringsföretag ska rapportera resultatet av varje egen risk- och solvensbedömning till Finansinspektionen.
System för internkontroll
14 §
Ett försäkringsföretag ska ha ett system för internkontroll.
Systemet ska omfatta förvaltnings- och redovisningsmetoder, ramar för internkontrollen, lämpliga rapporteringsrutiner och en funktion för regelefterlevnad.
Funktion för riskhantering
15 §
Funktionen för riskhantering ska ges en struktur som underlättar
genomförande av riskhanteringssystemet.
Funktion för regelefterlevnad
16 §
Funktionen för regelefterlevnad ska
1. rapportera till styrelsen och den verkställande direktören i fråga om efterlevnaden av
a) bestämmelserna i denna lag och föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen,
b) bestämmelser som har meddelats av Europeiska kommissionen med anledning av Solvens IIdirektivet, och
c) de riktlinjer och rekommendationer som har meddelats med anledning av det direktivet av Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten, Finansinspektionen och, om företaget har inrättat en sekundäretablering i ett land inom EES, den behöriga myndigheten i det landet,
2. lämna råd till företagets styrelse och den verkställande direktören om förebyggande av bristande efterlevnad av bestämmelser enligt 1,
3. bedöma konsekvenserna av förändringar i bestämmelser, riktlinjer och rekommendationer enligt 1, och
4. identifiera och bedöma risker för bristande efterlevnad av bestämmelser, riktlinjer och rekommendationer enligt 1.
Funktion för internrevision
17 §
Ett försäkringsföretags funktion för internrevision ska
1. utvärdera systemet för internkontroll,
2. utvärdera andra delar av företagsstyrningssystemet, och
3. rapportera resultat och lämna rekommendationer efter utvärderingarna till företagets styrelse.
Funktionen för internrevision ska utföra sina uppgifter med opartiskhet och vara oberoende från den verksamhet som utvärderas.
Aktuariefunktion
18 §
Ett försäkringsföretags aktuariefunktion ska
1. samordna och svara för kvaliteten i de försäkringstekniska beräkningarna och utredningarna,
2. bistå styrelsen och den verkställande direktören och på eget initiativ rapportera till dem i frågor som rör metoder, beräkningar och bedömningar av
a) de försäkringstekniska avsättningarna,
b) värderingen av försäkringsriskerna, och
c) återförsäkringsskydd och andra riskreduceringstekniker, och
3. bidra till företagets riskhanteringssystem.
Den som ska ansvara för eller utföra uppgifter i aktuariefunktionen ska ha de kunskaper och erfarenheter av funktionens uppgifter som är tillräckliga med hänsyn till arten, omfattningen och komplexiteten av riskerna i företagets verksamhet.
Uppdragsavtal
19 §
Ett försäkringsföretag får, med de begränsningar som följer av 20 §, uppdra åt någon annan att utföra ett visst arbete och vissa funktioner som ingår i företagets försäkringsrörelse (uppdragsavtal). Ett sådant uppdrag inskränker dock inte företagets ansvar enligt denna lag.
Begränsningar i möjligheten att ingå uppdragsavtal
20 §
Ett uppdragsavtal får inte avse operativ verksamhet eller funktioner som är av väsentlig bety-
delse, om det kan leda till att
1. kvaliteten i företagsstyrningssystemet försämras väsentligt,
2. den operativa risken i företaget ökar väsentligt,
3. Finansinspektionens möjlighet att utöva tillsyn försämras, eller
4. försäkringstagarnas möjlighet till tillfredsställande och fortlöpande service inte kan upprätthållas.
Anmälan av uppdragsavtal
21 §
Ett försäkringsföretag som har ingått ett uppdragsavtal som avser sådan operativ verksamhet eller sådana funktioner som är av väsentlig betydelse ska innan avtalet börjar gälla anmäla detta till Finansinspektionen. Ett försäkringsföretag ska snarast möjligt anmäla till Finansinspektionen om det inträffar väsentliga förändringar inom den operativa verksamheten eller funktionerna.
Åtgärder som krävs av ett försäkringsföretag som ingår ett uppdragsavtal
22 §
Ett försäkringsföretag som ingår ett uppdragsavtal ska vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa att uppdragstagaren
1. samarbetar med Finansinspektionen när det gäller den verksamhet eller de funktioner som omfattas av uppdragsavtalet,
2. ger försäkringsföretaget, dess revisorer och Finansinspektionen tillgång till uppgifter som rör den
verksamhet eller de funktioner som omfattas av uppdragsavtalet, och
3. ger Finansinspektionen faktiskt tillträde till uppdragstagarens lokaler.
Kompletterande riktlinjer
Försäkringstekniska riktlinjer och beräkningsunderlag
23 §
Ett försäkringsföretag ska upprätta och följa försäkringstekniska riktlinjer. Riktlinjerna ska kompletteras med ett försäkringstekniskt beräkningsunderlag.
Försäkringstekniska riktlinjer för livförsäkring ska ges in till Finansinspektionen senast den dag de börjar användas eller ändras.
Tillsammans med riktlinjerna ska det lämnas en redogörelse för de konsekvenser som riktlinjerna får för försäkringsföretaget samt för försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar.
Om det med hänsyn till försäkringarnas beskaffenhet eller av något annat särskilt skäl saknas anledning att upprätta ett försäkringstekniskt beräkningsunderlag, får Finansinspektionen i ett enskilt fall besluta om undantag från skyldigheten att upprätta ett sådant underlag.
Riktlinjer för hantering av intressekonflikter
24 §
Ett försäkringsföretag ska upprätta och följa riktlinjer för hantering av intressekonflikter mellan företagets intressenter.
Styrelsens ansvar för riktlinjerna
25 §
Styrelsen ska fastställa försäkringstekniska riktlinjer och riktlinjer för hantering av intressekonflikter. Riktlinjerna ska utvärderas och ses över minst en gång per år.
Bemyndiganden
26 §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1. vad ett system för riskhantering enligt 6 § ska innehålla när ett försäkringsföretag fått tillstånd att använda en partiell eller fullständig intern modell,
2. innehållet i de riktlinjer för volatilitetsjustering som avses i 7 § fjärde stycket,
3. innehållet i en sådan likviditetsplan som avses i 8 § 1,
4. kraven på regelbundna utvärderingar som ska göras av försäkringsföretag som använder matchnings- eller volatilitetsjustering enligt 8 § 2,
5. kraven på regelbundna utvärderingar som ska göras av försäkringsföretag när det gäller företagets känslighet för de antaganden som ligger till grund för fastställandet av den relevanta riskfria räntestrukturen enligt 9 §,
6. hur en sådan egen bedömning som avses i 10 § ska genomföras,
7. rapportering av resultat av den egna risk- och solvensbedömning enligt 13 §,
8. vad funktionen för riskhantering enligt 15 § ska ansvara för när ett försäkringsföretag fått tillstånd att använda en partiell eller fullständig intern modell,
9. villkor för behörighet för den som ska ansvara för eller utföra uppgifter i aktuariefunktionen enligt 18 §,
10. innehållet i försäkringstekniska riktlinjer och beräkningsunderlag som avses i 23 §, och
11. vilka uppgifter som riktlinjer för hantering av intressekonflikter enligt 24 § ska omfatta.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får, för ett försäkringsföretag som har beviljats undantag enligt 1 kap. 19 eller 19 b §, i ett enskilt fall besluta om undantag från villkoren för behörighet för den som ansvarar för eller utför uppgifter i aktuariefunktionen och från kravet på att upprätta en aktuariefunktion.
16 kap. Offentliggörande Offentliggörande av solvens- och verksamhetsrapport
1 §
Ett försäkringsföretag ska offentliggöra en solvens- och verksamhetsrapport en gång per år. Rapporten ska uppdateras i de fall som anges i 4 och 6 §§.
Innehållet i solvens- och verksamhetsrapporten
2 §
Solvens- och verksamhetsrapporten ska innehålla en beskrivning av försäkringsföretagets
1. verksamhet och resultat,
2. företagsstyrningssystem,
3. riskprofil, 4. värderingsmetoder för solvensändamål, och
5. solvenssituation. Ett försäkringsföretag som använder matchningsjustering enligt 5 kap. 7 § ska i rapporten beskriva denna och den portfölj av åtaganden och motsvarande tillgångar på vilka justeringen används samt kvantifiera effekterna
av en slopad matchningsjustering på företagets finansiella ställning. Ett försäkringsföretag som använder volatilitetsjustering enligt 5 kap. 8 § ska i rapporten kvantifiera effekterna av en slopad volatilitetsjustering på företagets finansiella ställning.
Ett försäkringsföretag får helt eller delvis lämna de uppgifter som ska offentliggöras genom rapporten genom hänvisning till uppgifter som företaget offentliggjort för att uppfylla andra rättsliga eller administrativa krav, om dessa uppgifter är likvärdiga till art och omfattning.
Undantag från kravet på offentliggörande
3 §
Finansinspektionen får i ett enskilt fall besluta att ett försäkringsföretag inte behöver offentliggöra uppgifter som anges i 2 § första stycket 1–4, om ett offentliggörande skulle innebära att
1. företagets konkurrenter otillbörligt gynnas, eller
2. företaget bryter mot tystnadsplikt avsedd att skydda försäkringstagare eller annan som företaget har en motpartsrelation till.
Ett försäkringsföretag som har beviljats undantag ska ange detta och skälen för undantaget i rapporten.
Uppdateringar av solvens- och verksamhetsrapporten
Uppdateringar om solvenskapitalkravet inte är uppfyllt
4 §
Ett försäkringsföretag som inte uppfyller solvenskapitalkravet ska omedelbart uppdatera tidigare offentliggjorda uppgifter i solvens- och verksamhetsrapporten, om
1. underskottet är betydande, och
2. Finansinspektionen inte har fått någon realistisk åtgärdsplan inom två månader räknat från det datum då företaget upptäckte att underskottet var betydande. Om Finansinspektionen har ansett att en åtgärdsplan är realistisk, men underskottet inte har korrigerats inom sex månader från det att det upptäcktes, ska underskottet offentliggöras av företaget vid utgången av denna period. Samtidigt ska företaget offentliggöra en förklaring av orsakerna till det kvarvarande underskottet, följderna av detta, vilka korrigerande åtgärder som har vidtagits av företaget och vilka ytterligare korrigerande åtgärder som är planerade.
5 §
På begäran av Finansinspektionen ska ett försäkringsföretag som inte uppfyller solvenskapitalkravet, samtidigt som underskottet är betydande och någon realistisk åtgärdsplan inte har överlämnats till inspektionen inom den tid som anges i 4 § första stycket 2, offentliggöra
1. hur stort underskottet är,
2. en förklaring av orsakerna till underskottet,
3. följderna av underskottet, och
4. vilka korrigerande åtgärder som har vidtagits av företaget.
Uppdateringar om minimikapitalkravet inte är uppfyllt
6 §
Ett försäkringsföretag som inte uppfyller minimikapitalkravet ska omedelbart uppdatera tidigare offentliggjorda uppgifter i solvens- och verksamhetsrapporten, om Finansinspektionen
1. bedömer att företaget inte
kommer att kunna överlämna en realistisk, kortsiktig finansiell saneringsplan, eller
2. inte har fått någon sådan plan inom en månad från den dag då företaget upptäckte att minimikapitalkravet inte var uppfyllt.
Om Finansinspektionen har ansett att en finansiell saneringsplan är realistisk, men underskottet inte har korrigerats inom tre månader från det att det upptäcktes, ska underskottet offentliggöras av företaget senast vid utgången av denna period. Samtidigt ska företaget offentliggöra en förklaring av orsakerna till det kvarvarande underskottet, följderna av detta, vilka korrigerande åtgärder som har vidtagits av företaget och vilka ytterligare korrigerande åtgärder som är planerade.
7 §
På begäran av Finansinspektionen ska ett försäkringsföretag som inte uppfyller minimikapitalkravet, samtidigt som någon av de omständigheter som anges i 6 § första stycket föreligger, offentliggöra
1. hur stort underskottet är,
2. en förklaring av orsakerna till underskottet,
3. följderna av underskottet, och
4. vilka korrigerande åtgärder som har vidtagits av företaget.
System och styrdokument
8 §
Ett försäkringsföretag ska ha upprättat lämpliga informations- och rapporteringssystem för att kunna uppfylla bestämmelserna i 1–7 §§ och ha styrdokument som säkerställer att alla uppgifter som offentliggörs fortlöpande är relevanta.
Solvens- och verksamhetsrap-
porter samt uppdateringar av dessa ska godkännas av försäkringsföretagets styrelse innan de offentliggörs.
Bemyndiganden
9 §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1. innehållet i solvens- och verksamhetsrapporten enligt 2 §,
2. innehållet i en ansökan om undantag från kravet på offentliggörande enligt 3 §, och
3. innehållet i informations- och rapporteringssystem och styrdokument enligt 8 §.
17 kap.
2 §
Finansinspektionen har tillsyn över försäkringsföretag. Tillsynen omfattar att verksamheten drivs enligt
1. denna lag,
2. andra författningar som reglerar försäkringsföretagets näringsverksamhet,
3. företagets bolagsordning eller stadgar, och
2. andra författningar som reglerar företagets verksamhet,
3. företagets bolagsordning eller stadgar,
4. företagets försäkringstekniska riktlinjer och beräkningsunderlag samt dess placeringsriktlinjer och riktlinjer för hantering av intressekonflikter.
4. företagets försäkringstekniska riktlinjer och beräkningsunderlag samt riktlinjer för hantering av intressekonflikter, och
5. styrdokument som företaget har upprättat och som har sin grund i författningar som reglerar företagets verksamhet.
Finansinspektionen har dessutom tillsyn över att försäkringsföretagets ägare och ledning uppfyller lämplighetskraven i denna lag.
Finansinspektionens tillsyn ska utgå från en proaktiv och riskbaserad metod.
Samarbete med behöriga myndigheter
Samarbete och utbyte av information
3 §
Finansinspektionen ska i sin tillsynsverksamhet samarbeta och utbyta information med behöriga
Finansinspektionen ska i sin tillsynsverksamhet samarbeta och utbyta information med behöriga
myndigheter och Europeiska kommissionen i den utsträckning som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen.
myndigheter, Europeiska kommissionen och Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten i den utsträckning som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen.
3 a §
Finansinspektionen får hänskjuta frågor som rör ett förfarande av en annan behörig myndighet inom EES till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten för tvistlösning i de fall som framgår av artiklarna 33, 38, 155 och 158 i Solvens IIdirektivet.
7 §
Finansinspektionen får när inspektionen anser att det är nödvändigt genomföra en undersökning hos ett försäkringsföretag.
Styrelsen och den verkställande direktören ska vid den tidpunkt som Finansinspektionen bestämmer hålla försäkringsföretagets tillgångar, räkenskapsmaterial och andra handlingar tillgängliga för granskning av befattningshavare hos inspektionen eller av någon annan som inspektionen har förordnat.
Finansinspektionen får genomföra en undersökning hos ett företag som har fått i uppdrag av ett försäkringsföretag att utföra viss verksamhet eller vissa funktioner, om det behövs för tillsynen av försäkringsföretaget.
Åtgärder vid bristande efterlevnad av villkoren för användning av matchningsjustering
7 a §
Ett försäkringsföretag ska omedelbart underrätta Finansinspektionen, om företaget inte uppfyller villkoren för användning av matchningsjustering enligt 5 kap. 7 §. Av underrättelsen ska det framgå när villkoren inte längre var uppfyllda.
7 b §
Om ett försäkringsföretag inte längre uppfyller villkoren för till-
stånd att använda matchningsjustering enligt 5 kap. 7 §, ska Finansinspektionen förelägga företaget att åtgärda bristerna inom två månader från den dag då villkoren inte längre var uppfyllda.
Om bristerna inte har åtgärdats inom den tid som anges i första stycket, ska företaget föreläggas att omedelbart upphöra med användningen av matchningsjustering.
12 §
En revisor eller en särskild granskare ska genast rapportera till Finansinspektionen om han eller hon vid fullgörandet av sitt uppdrag i ett försäkringsföretag får kännedom om förhållanden som
1. kan utgöra en väsentlig överträdelse av de författningar som reglerar företagets verksamhet,
2. kan påverka företagets fortsatta drift negativt, eller
2. kan påverka företagets fortsatta drift negativt,
3. kan leda till att revisorn avstyrker att balansräkningen eller resultaträkningen fastställs eller till anmärkning enligt 9 kap. 33 eller 34 §§aktiebolagslagen (2005:551) eller 8 kap. 13 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar.
3. kan leda till att revisorn avstyrker att balansräkningen eller resultaträkningen fastställs eller till anmärkning enligt 9 kap. 33 eller 34 § aktiebolagslagen (2005:551) eller 8 kap. 13 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar, eller
4. kan innebära att företaget brister eller har brustit i uppfyllandet av solvens- eller minimikapitalkravet eller av ett kapitalkrav som ska uppfyllas av ett företag som har beviljats undantag enligt 1 kap. 19 eller 19 b §.
Revisorn och granskaren har en motsvarande rapporteringsskyldighet om han eller hon får kännedom om förhållanden som avses i första stycket vid fullgörande av uppdrag som revisorn eller den särskilda granskaren har i försäkringsföretagets moderföretag eller dotterföretag eller ett företag som har en likartad förbindelse med försäkringsföretaget.
Redogörelse för ändrade ekonomiska förhållanden
16 §
På begäran av Finansinspektionen ska ett försäkringsföretag upprätta och till inspektionen lämna en redogörelse avseende företagets förmåga att hantera
händelser eller förändringar av ekonomiska förhållanden som skulle kunna påverka företagets finansiella ställning negativt.
Skyldigheten enligt första stycket gäller även för verksamhet som omfattas av uppdragsavtal enligt 10 kap. 19 §.
Tillsyn över de försäkringstekniska avsättningarna
17 §
På begäran av Finansinspektionen ska ett försäkringsföretag lämna in en rapport som utvisar att nivån på de försäkringstekniska avsättningarna är lämplig och att beräkningen av dem utförs med relevanta metoder och med adekvata statistiska underlag.
Kompletterande beräkning av solvenskapitalkravet när en intern modell används
18 §
På begäran av Finansinspektionen ska ett försäkringsföretag som använder en intern modell lämna in en beräkning av solvenskapitalkravet med användning av standardformeln.
Handlingsplan när kraven för att få använda en intern modell inte längre uppfylls
19 §
På begäran av Finansinspektionen ska ett försäkringsföretag som använder en intern modell, men som inte längre uppfyller kraven för att få använda en sådan, lämna in en handlingsplan för hur företaget avser att inom skälig tid rätta till bristerna. En sådan plan behöver inte upprättas, om företaget kan visa att överträdelsen är ringa.
Beräkning enligt standardformeln vid bristande genomförande av plan
20 §
Ett företag som inte genomför den plan som anges i 19 § ska efter beslut av Finansinspektionen beräkna solvenskapitalkravet med användning av standardformeln.
Verifiering och kontroll av en intern modell
21 §
På begäran av Finansinspektionen ska ett försäkringsföretag som använder en intern modell verifiera kalibreringen av den interna modellen och kontrollera att dess specifikation stämmer överens med allmänt accepterad marknadspraxis. Detta ska ske genom användning av relevanta referensportföljer och antaganden som har sin grund i externa uppgifter.
Företagsspecifika parametrar
22 §
Om ett försäkringsföretags riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som ligger till grund för beräkning av solvenskapitalkravet enligt standardformeln och det därför är olämpligt att beräkna solvenskapitalkravet enligt denna, får Finansinspektionen besluta att företaget vid beräkningen av kapitalkravet för riskkategorier som avser försäkringsrisk ska ersätta en undergrupp av parametrar enligt standardformeln med företagsspecifika parametrar.
Beräkning enligt en fullständig eller partiell intern modell i stället för med standardformeln
23 §
Om ett försäkringsföretags riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som ligger till grund för beräkning av solvenskapitalkravet enligt standardformeln och det därför är olämpligt för företaget att beräkna solvenskapitalkravet enligt denna, får Finansinspektionen besluta att företaget ska använda en fullständig eller partiell intern modell för beräkning av solvenskapitalkravet.
Kapitaltillägg
24 §
Finansinspektionen får efter granskning besluta om ett tillägg till solvenskapitalkravet (kapitaltillägg) för ett försäkringsföretag, om
1. företagets riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som ligger till grund för beräkningen av solvenskapitalkravet enligt standardformeln, och
a) ett beslut om användning av en intern modell enligt 23 § är olämpligt eller har visat sig sakna verkan, eller
b) en fullständig eller partiell intern modell håller på att utarbetas,
2. företagets riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som ligger till grund för beräkningen av solvenskapitalkravet enligt en fullständig eller partiell intern modell, till följd av att en eller flera kvantifierbara risker inte beaktats i tillräcklig utsträckning och företaget inte inom skälig tid har anpassat modellen till sin riskprofil,
3. företaget använder volatilitetsjustering enligt 5 kap. 8 §,
matchningsjustering enligt 5 kap. 7 § eller de särskilda övergångsreglerna för den riskfria räntestrukturen enligt punkterna 9 och 10 i övergångsbestämmelserna till denna lag och företagets riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som ligger till grund för justeringarna eller övergångsregleringen, eller
4. företagets företagsstyrningssystem avviker väsentligt från kraven i 10 kap. 1 §, samtidigt som avvikelserna medför att företaget inte kan garantera en korrekt identifiering, mätning, övervakning, hantering och rapportering av de risker som företaget exponeras för eller kan komma att bli exponerat för och det är osannolikt att bristerna kan åtgärdas inom skälig tid.
25 §
Ett kapitaltillägg som avses i 24 § 1 och 2 ska beräknas så att det säkerställer att försäkringsföretaget uppfyller solvenskapitalkravet.
Ett kapitaltillägg som avses i 24 § 3 ska vara proportionellt till de väsentliga risker som uppstår till följd av de avvikelser som har föranlett kapitaltillägget.
Ett kapitaltillägg som avses i 24 § 4 ska vara proportionellt mot de risker som finns på grund av bristerna i företagsstyrningssystemet.
26 §
Efter ett beslut om kapitaltillägg ska försäkringsföretagets solvenskapitalkrav utgöras av summan av kapitaltillägget och solvenskapitalkravet beräknat enligt standardformeln eller, om företaget har fått tillstånd att använda en fullständig eller partiell intern modell, i enlighet med denna. Ett kapitaltillägg som beslutas med stöd av
24 § 4 ska inte ingå i solvenskapitalkravet vid beräkning av riskmarginalen i ett företag som värderar bästa skattningen och riskmarginalen separat.
27 §
När kapitaltillägg beslutas enligt 24 § 2 eller 4, ska Finansinspektionen förelägga försäkringsföretaget att vidta de åtgärder som behövs för att avhjälpa de brister som har föranlett kapitaltillägget.
28 §
Ett beslut om kapitaltillägg ska omprövas minst en gång per år. Beslutet ska ändras när försäkringsföretaget har avhjälpt de brister som låg till grund för beslutet.
18 §
30 §
Regeringen får meddela föreskrifter om sådana avgifter som avses i 16 § och 17 § tredje stycket.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1. vilka upplysningar ett försäkringsföretag ska lämna till
Finansinspektionen enligt 5 §, och
2. grunderna för bedömningen av tillförlitligheten hos interna modeller enligt 17 § första stycket.
Regeringen får meddela föreskrifter om sådana avgifter som avses i 29 §.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka upplysningar ett försäkringsföretag ska lämna till Finansinspektionen enligt 5 § samt när och hur de ska lämnas.
18 kap.
1 §
Finansinspektionen ska ingripa om
1. ett försäkringsföretag har åsidosatt sina skyldigheter enligt denna lag, andra författningar som reglerar företagets näringsverksamhet, företagets bolagsordning eller stadgar eller företagets försäkringstekniska riktlinjer, beräkningsunderlag, placeringsriktlinjer eller riktlinjer för hantering av intressekonflikter,
1. ett försäkringsföretag har åsidosatt sina skyldigheter enligt denna lag, andra författningar som reglerar företagets verksamhet, företagets bolagsordning eller stadgar eller företagets försäkringstekniska riktlinjer, beräkningsunderlag, riktlinjer för hantering av intressekonflikter eller företagets styrdokument som
har sin grund i författningar som reglerar företagets verksamhet,
2. bolagsordningen, stadgarna, de försäkringstekniska riktlinjerna, beräkningsunderlaget, placeringsriktlinjerna eller riktlinjerna för hantering av intressekonflikter inte längre är tillfredsställande med hänsyn till omfattningen och arten av företagets verksamhet, eller
2. bolagsordningen, stadgarna, de försäkringstekniska riktlinjerna, beräkningsunderlaget, riktlinjerna för hantering av intressekonflikter eller styrdokumenten inte längre är tillfredsställande med hänsyn till omfattningen och arten av företagets verksamhet, eller
3. försäkringsbeståndet inte är tillräckligt för erforderlig riskutjämning.
2 §
Ingripande med stöd av 1 § sker genom utfärdande av föreläggande att vidta rättelse inom viss tid, genom förbud att verkställa beslut eller genom anmärkning. Finansinspektionen får också med stöd av 7 § begränsa ett försäkringsföretags förfoganderätt eller förbjuda företaget att förfoga över sina tillgångar i Sverige.
Ingripande med stöd av 1 § sker genom utfärdande av föreläggande att vidta rättelse inom viss tid, genom förbud att verkställa beslut eller genom anmärkning. Finansinspektionen får också med stöd av 11 § begränsa ett försäkringsföretags förfoganderätt eller förbjuda företaget att förfoga över sina tillgångar i Sverige.
Om en överträdelse är allvarlig ska försäkringsföretagets tillstånd återkallas eller, om det är tillräckligt, varning meddelas.
Underrättelse om bristande uppfyllelse av solvenskapitalkravet
4 §
Ett försäkringsföretag ska omedelbart underrätta Finansinspektionen, om företaget inte uppfyller solvenskapitalkravet eller om det finns risk för detta under de närmaste tre månaderna.
Åtgärdsplan vid bristande uppfyllelse av solvenskapitalkravet
5 §
Om ett försäkringsföretag inte uppfyller solvenskapitalkravet, ska Finansinspektionen förelägga företaget att
1. inom två månader från dagen då bristerna konstaterades upprätta en åtgärdsplan och överlämna planen till inspektionen för godkännande, och
2. inom sex månader från dagen då bristen konstaterades vidta nödvändiga åtgärder för att åter uppfylla solvenskapitalkravet.
Om det är lämpligt, får Finansinspektionen förlänga tidsfristen enligt 2 med tre månader.
Förlängd tidsfrist vid exceptionella förhållanden
6 §
Om den Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten har meddelat att det föreligger exceptionella förhållanden och dessa förhållanden påverkar ett försäkringsföretag som är föremål för åtgärder enligt 5 §, får Finansinspektionen förlänga den tidsfrist som avses i 5 § 2 med högst sju år.
Ett försäkringsföretag ska under en sådan tidsfrist var tredje månad ge in en lägesrapport om vilka åtgärder som har vidtagits och i vilken mån solvenskapitalkravet åter uppfyllts.
Om ett försäkringsföretags lägesrapport visar att det inte har skett några väsentliga framsteg med att åter uppfylla solvenskapitalkravet från det att bristen konstaterades fram till dess rapporten gavs in, ska den förlängda tidsfristen upphöra att gälla.
Underrättelse om bristande uppfyllelse av minimikapitalkravet m.m.
7 §
Ett försäkringsföretag ska omedelbart underrätta Finansinspektionen, om
1. företaget inte uppfyller minimikapitalkravet,
2. företaget inte uppfyller ett kapitalkrav som gäller efter det att företaget har beviljats undantag enligt 1 kap. 19 eller 19 b §, eller
3. det finns risk för att någon av situationerna enligt 1 och 2 inträffar under de närmaste tre månaderna.
Finansiell saneringsplan vid bristande uppfyllelse av minimikapitalkravet m.m.
8 §
Om ett försäkringsföretag inte uppfyller minimikapitalkravet eller ett kapitalkrav som gäller efter det att företaget har beviljats undantag enligt 1 kap. 19 eller 19 b §, ska Finansinspektionen förelägga företaget att inom en månad från dagen då bristen konstaterades upprätta en finansiell saneringsplan och överlämna planen till inspektionen för godkännande.
Den finansiella saneringsplanen ska innehålla åtgärder som företaget ska vidta för att inom tre månader från den dag då bristen konstaterades åter uppfylla minimikapitalkravet eller det kapitalkrav som gäller efter det att företaget har beviljats undantag enligt 1 kap. 19 eller 19 b §.
11 §
Finansinspektionen får begränsa ett försäkringsföretags förfoganderätt eller förbjuda företaget att förfoga över sina tillgångar i Sverige, om
1. företaget inte följer gällande bestämmelser om försäkringstekniska avsättningar och skuldtäckning,
1. företaget inte följer gällande bestämmelser om försäkringstekniska avsättningar,
2. företagets kapitalbas understiger en tredjedel av solvensmarginalen eller inte uppfyller gällande krav på garantibelopp,
2. företaget inte uppfyller solvenskapitalkravet och det föreligger särskilda omständigheter som ger anledning att befara att företagets finansiella ställning kommer att försämras ytterligare,
3. företagets kapitalbas understiger solvensmarginalen eller, för ett försäkringsföretag som avses i 9 kap. 1 § första stycket 1, den gruppbaserade kapitalbasen understiger den gruppbaserade
3. företaget inte uppfyller minimikapitalkravet eller ett kapitalkrav som ska uppfyllas av ett företag som har beviljats undantag enligt 1 kap. 19 eller 19 b §, eller
solvensmarginalen enligt 4 § i samma kapitel, och det finns särskilda skäl att anta att företagets finansiella ställning ytterligare kommer att försämras, eller
4. det vid beslut om återkallelse av företagets tillstånd bedöms vara nödvändigt för att skydda de intressen som försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar har.
Finansinspektionen får besluta hur försäkringsverksamheten ska drivas efter ett sådant beslut som avses i första stycket.
12 §
Om någon som ingår i ett försäkringsföretags styrelse eller är dess verkställande direktör inte uppfyller de krav som anges i 2 kap. 4 § 4, ska Finansinspektionen återkalla företagets tillstånd. Det får dock ske bara om inspektionen först har beslutat att anmärka på att personen ingår i styrelsen eller är verkställande direktör och om han eller hon, sedan en av inspektionen bestämd tid om högst tre månader har gått, fortfarande finns kvar i styrelsen eller som verkställande direktör.
I stället för att återkalla tillståndet får Finansinspektionen besluta att en styrelseledamot eller verkställande direktör inte längre får kvarstå i sin befattning. Finansinspektionen får då förordna en ersättare. Ersättarens uppdrag gäller till dess försäkringsföretaget har utsett en ny styrelseledamot eller verkställande direktör.
Om någon som ingår i ett försäkringsföretags styrelse eller är dess verkställande direktör eller ansvarar för en central funktion inte uppfyller de krav som anges i 2 kap. 4 § 4, ska Finansinspektionen återkalla företagets tillstånd. Det får dock ske bara om inspektionen först har beslutat att anmärka på att personen ingår i styrelsen eller är verkställande direktör eller ansvarar för en central funktion och om han eller hon, sedan en av inspektionen bestämd tid om högst tre månader har gått, fortfarande finns kvar i styrelsen eller som verkställande direktör eller som ansvarig för en central funktion.
Första stycket gäller också om styrelsen i sin helhet inte uppfyller de krav som anges i 2 kap. 4 § 5.
I stället för att återkalla tillståndet får Finansinspektionen besluta att en styrelseledamot eller verkställande direktör eller den som ansvarar för en central funktion inte längre får kvarstå i sin befattning. Finansinspektionen får då förordna en ersättare. Ersättarens uppdrag gäller till dess försäkringsföretaget har utsett en ny styrelseledamot eller verkställande direktör eller ansvarig för en central funktion.
13 §
Finansinspektionen ska återkalla ett försäkringsföretags tillstånd, om företaget
1. inte har anmälts för registrering inom föreskriven tid eller anmälan har avskrivits eller avslagits genom ett beslut som har vunnit laga kraft,
2. inte inom ett år från det tillstånd gavs har börjat driva sådan rörelse som tillståndet avser,
3. har förklarat sig avstå från tillståndet,
4. under en sammanhängande tid av sex månader inte har drivit försäkringsrörelse, eller
2. har förklarat sig avstå från tillståndet,
5. har försatts i konkurs eller om beslut har fattats om att företaget ska gå i tvångslikvidation.
3. har försatts i konkurs eller om beslut har fattats om att företaget ska gå i tvångslikvidation,
I de fall som avses i första stycket 2 och 4 får i stället varning meddelas, om det är tillräckligt.
4. inte uppfyller minimikapitalkravet eller ett kapitalkrav som ska uppfyllas av ett företag som har beviljats undantag enligt 1 kap, 19 eller 19 b §, och företagets finansiella saneringsplan är uppenbart otillräcklig, eller
5. inte inom tre månader från den tidpunkt då företaget inte längre uppfyllde minimikapitalkravet eller ett kapitalkrav som ska uppfyllas av ett företag som har beviljats undantag enligt 1 kap. 19 eller 19 b §, har vidtagit de åtgärder som finns angivna i en godkänd finansiell saneringsplan.
14 §
Finansinspektionen får återkalla ett försäkringsföretags tillstånd, om företaget
1. inte längre uppfyller kraven för tillstånd,
2. inte inom angiven tid har vidtagit åtgärderna i en plan som har godkänts enligt 5 §, eller
2. inte inom ett år från det tillstånd gavs har börjat driva sådan rörelse som tillståndet avser,
3. i annat fall allvarligt åsidosätter gällande bestämmelser för verksamheten.
3. under en sammanhängande tid av sex månader inte har drivit försäkringsrörelse, eller
4. inte inom den tidsfrist som anges i 6 § andra stycket och 7 § har vidtagit de åtgärder för att åter uppfylla solvenskapitalkravet som finns angivna i en godkänd åtgärdsplan, eller i annat fall allvarligt åsidosätter gällande bestämmelser för verksamheten.
I de fall som anges i första stycket får i stället varning meddelas, om det är tillräckligt.
16 §7
Finansinspektionen ska anmäla ett beslut enligt 7 § till de behöriga myndigheterna i de EES-länder där företaget enligt underrättelse driver försäkringsverksamhet enligt 3 kap. 1 eller 15 §. Ett sådant beslut ska dessutom anmälas till behöriga myndigheter i de EESländer där företaget har tillgångar samt till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten om försäkringsföretaget även bedriver verksamhet avseende tjänstepensionsförsäkring.
Finansinspektionen ska anmäla ett beslut enligt 11 § till de behöriga myndigheterna i de EESländer där företaget enligt underrättelse driver försäkringsverksamhet enligt 3 kap. 1 eller 8 §. Ett sådant beslut ska dessutom anmälas till behöriga myndigheter i de EES-länder där företaget har tillgångar samt till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten.
Finansinspektionen ska anmäla ett beslut om återkallelse av tillstånd för ett försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse till behöriga myndigheter i övriga länder inom EES samt till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten om försäkringsföretaget även bedriver verksamhet avseende tjänstepensionsförsäkring.
Finansinspektionen ska anmäla ett beslut om återkallelse av tillstånd för ett försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse till behöriga myndigheter i övriga länder inom EES samt till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten.
Finansinspektionen får i samband med en anmälan enligt första eller andra stycket begära att den behöriga myndigheten i samarbete med inspektionen vidtar motsvarande åtgärder. Om företagets tillstånd har återkallats, får begäran avse att den behöriga myndigheten även i övrigt vidtar de åtgärder som behövs för att skydda de intressen som försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar har.
27 §
Om ett aktiebolag eller en ekonomisk förening inte följer ett föreläggande enligt 23 § första stycket att upphöra med rörelsen, ska rätten, efter ansökan av Finansinspektionen, besluta att företaget ska gå i likvidation.
Om ett aktiebolag eller en ekonomisk förening inte följer ett föreläggande enligt 26 § första stycket att upphöra med rörelsen, ska rätten, efter ansökan av Finansinspektionen, besluta att företaget ska gå i likvidation.
I dessa fall tillämpas 25 kap.10, 25, 28–44, 46 och 47 §§aktiebolagslagen (2005:551) och 11 kap. 5 och 7–16 §§ samt 17 § fjärde och femte styckena lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar.
7 Senaste lydelse 2012:198.
Beslut om likvidation ska inte meddelas om det under ärendets handläggning vid rätten visas att rörelsen har upphört.
Beslutet om likvidation gäller omedelbart.
29 §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om innehållet i en finansiell saneringsplan enligt 4 §.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1. innehållet i en åtgärdsplan enligt 5 §, och
2. innehållet i en finansiell saneringsplan enligt 8 §.
19 kap. Grupptillsyn Företag som ingår i en grupp
1 §
I en grupp ingår ett företag, dess dotterföretag och andra anknutna företag samt de företag som dotterföretaget har ett ägarintresse i.
I en grupp ingår även företag som förenas av starka och varaktiga finansiella förbindelser på grund av avtal eller på annat sätt, under förutsättning att ett av företagen genom att samordna beslutsfattandet i företagen utövar ett bestämmande inflytande över de övriga företagen. Det företag som utövar ett bestämmande inflytande ska betraktas som moderföretag och övriga företag som dotterföretag.
Andra stycket gäller endast om det för att upprätta och avsluta sådana finansiella förbindelser som avses där krävs tillstånd av grupptillsynsmyndigheten.
Fall då grupptillsyn ska utövas
2 §
Särskild tillsyn över försäkringsföretag som ingår i en grupp (grupptillsyn) ska utövas enligt detta kapitel.
Grupptillsyn enligt 27–72 och 77–92 §§ ska utövas över
1. försäkringsföretag som är moderföretag till eller har ägarintresse i åtminstone ett försäkringsföretag, en EES-försäkringsgivare eller en försäkringsgivare från tredjeland,
2. försäkringsföretag som har en gemensam eller i huvudsak gemensam ledning med ett annat försäkringsföretag, en EES-försäkringsgivare eller en försäkringsgivare från tredjeland, och
3. försäkringsföretag vars moderföretag är ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor inom EES eller ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor inom EES.
Grupptillsyn enligt 93–101 §§ ska utövas över försäkringsföretag vars moderföretag är en försäkringsgivare från tredjeland, ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor utanför EES eller ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor utanför EES.
Grupptillsyn enligt 102 § ska utövas över försäkringsföretag vars moderföretag är ett försäkringsholdingföretag med blandad verksamhet.
I 3–10 §§ finns allmänna bestämmelser om grupptillsyn och i 11–15 §§ bestämmelser om undantag från grupptillsyn.
Nivån för grupptillsyn
3 §
Om det i toppen av en grupp finns ett försäkringsföretag, en EES-försäkringsgivare, ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor inom EES eller ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor inom EES som är moderföretag till ett sådant försäkringsföretag som avses i 2 § andra stycket 1 eller 2, ska bestämmelserna om grupptillsyn i 4–10, 27– 72 och 77–92 §§ tillämpas enbart
på nivån för detta yttersta moderföretag inom EES.
Om det i toppen av en grupp finns ett försäkringsföretag eller en EES-försäkringsgivare, ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor inom EES eller ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor inom EES som är moderföretag till ett försäkringsholdingföretag eller blandat finansiellt holdingföretag som i sin tur är moderföretag till ett sådant försäkringsföretag som avses i 2 § andra stycket 3, ska bestämmelserna om grupptillsyn i 4–10, 27– 72 och 77–92 §§ tillämpas enbart på nivån för detta yttersta moderföretag inom EES.
Undantag då tillsyn även ska utövas enligt lagen om särskild tillsyn över finansiella konglomerat
4 §
Om det i en grupp finns ett sådant moderföretag som avses i 3 § och det företaget i sin tur är dotterföretag till ett sådant företag som avses i 3 kap. 1 § lagen ( 2006:531 ) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat, får Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, besluta att på nivån för detta dotterföretag inte tillämpa bestämmelserna om grupptillsyn enligt 46 och 47 §§ avseende riskkoncentrationer och interna transaktioner.
Innan Finansinspektionen fattar ett sådant beslut ska inspektionen samråda med de behöriga myndigheter som berörs av beslutet.
Fortsatt tillsyn över de enskilda försäkringsföretagen
5 §
Ett försäkringsföretag som ingår i en grupp som omfattas av grupp-
tillsyn står även under tillsyn som enskilt försäkringsföretag enligt denna lag.
Grupptillsynsmyndigheten och dess ansvar
6 §
För försäkringsföretag som avses i 2 § andra stycket 1–3 ska det finnas en grupptillsynsmyndighet med ansvar för grupptillsynen. Om det finns flera berörda behöriga myndigheter, ska grupptillsynsmyndigheten utses bland dem.
När Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet
7 §
Finansinspektionen ska vara grupptillsynsmyndighet, om det i gruppen finns ett eller flera försäkringsföretag, men ingen EESförsäkringsgivare.
Finansinspektionen ska även vara grupptillsynsmyndighet
1. om det i toppen av en grupp finns ett försäkringsföretag,
2. om det i toppen av en grupp finns ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag som är moderföretag till ett försäkringsföretag,
3. om ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor i Sverige eller ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor i Sverige är moderföretag till ett försäkringsföretag och en eller flera EES-försäkringsgivare,
4. om det i toppen av gruppen finns fler än ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag, med huvudkontor i olika stater inom EES, däribland Sverige, och det dessutom i samma stater finns dotterföretag som är försäkringsföretag eller EES-försäkrings-
givare varav det dotterföretag som har den största balansomslutningen är ett försäkringsföretag,
5. om ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag är moderföretag till ett eller flera försäkringsföretag och en eller flera EESförsäkringsgivare men inte har huvudkontor i något av de länder där dotterföretagen finns, och det dotterföretag som har den största balansomslutningen är ett försäkringsföretag,
6. i andra fall än de som anges i 1–5, när ett eller flera försäkringsföretag och en eller flera EESförsäkringsgivare ingår i en grupp och det företag som har den största balansomslutningen är ett försäkringsföretag, eller
7. om inspektionen tillsammans med övriga berörda behöriga myndigheter kommer överens om det i enlighet med bestämmelserna i 8 § andra stycket.
Överenskommelse och beslut om utseende av grupptillsynsmyndighet
8 §
När Finansinspektionen enligt 7 § ska vara grupptillsynsmyndighet, får inspektionen tillsammans med berörda behöriga myndigheter komma överens om att en annan behörig myndighet inom EES än inspektionen ska utses till grupptillsynsmyndighet. Finansinspektionen får träffa en sådan överenskommelse, om det är olämpligt att inspektionen utses till grupptillsynsmyndighet med hänsyn till gruppens struktur och den relativa betydelsen av gruppens verksamhet i olika länder.
Om det i ett annat fall än det som avses i första stycket skulle vara olämpligt med hänsyn till en
grupps struktur och den relativa betydelsen av dess verksamhet i olika länder att grupptillsynsmyndigheten utses enligt de grunder som anges i artikel 247.2 i Solvens II-direktivet, får Finansinspektionen träffa en överenskommelse om att inspektionen eller en behörig myndighet ska vara grupptillsynsmyndighet för gruppen.
Om en överenskommelse enligt första eller andra stycket innebär att Finansinspektionen utses till grupptillsynsmyndighet, ska inspektionen fatta ett beslut om detta och överlämna beslutet till gruppen.
Ett beslut enligt en överenskommelse enligt första eller andra stycket får fattas inom tre månader från den dag då frågan om en sådan överenskommelse väcktes av en berörd behörig myndighet. Den berörda gruppen ska ges tillfälle att yttra sig.
Hänskjutande av ett ärende om utseende av grupptillsynsmyndighet till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten
9 §
Om Finansinspektionen eller någon av de berörda behöriga myndigheterna inom den tremånadersfrist som anges i 8 § har hänskjutit ärendet till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten och begärt myndighetens hjälp i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1094/2010, i lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/51/EU, ska inspektionen och de berörda behöriga myndigheterna invänta det beslut som Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten kan komma att fatta enligt 19.3 i samma förordning. Finansin-
spektionen ska följa ett sådant beslut i sak. Om Finansinspektionen utsetts till grupptillsynsmyndighet, ska inspektionen överlämna beslutet och skälen för det till försäkringsföretaget och tillsynskollegiet.
Finansinspektionen får inte hänskjuta ett ärende till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten efter det att tremånadersperioden löpt ut eller ett beslut har fattats.
10 §
Om ett beslut enligt 8 och 9 §§ inte kan fattas, ska uppgiften som grupptillsynsmyndighet utföras av den behöriga myndighet som följer av artikel 247.2 i Solvens IIdirektivet.
Undantag från grupptillsyn
11 §
När Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet får inspektionen i ett enskilt fall besluta om undantag, helt eller delvis, från grupptillsynen för ett företag som ingår i en grupp om
1. företaget är beläget i ett land utanför EES och det finns rättsliga hinder mot överföring av nödvändig information,
2. företaget är av ringa betydelse med hänsyn till syftet med grupptillsynen, eller
3. det skulle vara olämpligt eller vilseledande med hänsyn till syftet med grupptillsynen att låta företaget omfattas av den.
När bestämmelsen i första stycket 2 är tillämplig på flera företag, får undantag inte beslutas, utom om företagen tillsammans är av ringa betydelse med hänsyn till syftet med grupptillsynen.
Innan Finansinspektionen beslutar att med stöd av första stycket 2 eller 3 undanta ett
försäkringsföretag eller en EESförsäkringsgivare från grupptillsyn, ska inspektionen höra de behöriga myndigheter som berörs av beslutet.
12 §
Om Finansinspektionen med stöd av 11 § första stycket 2 eller 3 undantar en EES-försäkringsgivare från grupptillsyn ska det företag som finns i toppen av gruppen i Sverige, på begäran av Finansinspektionen, lämna de upplysningar som en behörig myndighet i EES-försäkringsgivarens hemland behöver för sin tillsyn av EES-försäkringsgivaren.
Undantag från kravet på tillsyn över riskkoncentrationer och transaktioner inom en grupp
13 §
Finansinspektionen får, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, efter samråd med berörda behöriga myndigheter besluta att tillsyn över sådana riskkoncentrationer och transaktioner inom en grupp som avses i 46 § inte ska utövas på nivån för ett sådant försäkringsföretag som avses i 2 § andra stycket 1 eller 2, eller på nivån för det försäkringsholdingföretag eller blandade finansiella holdingföretag som avses i 2 § andra stycket 3 och som är ett anknutet företag till en reglerad enhet eller självt är en reglerad enhet eller ett blandat finansiellt holdingföretag som omfattas av lagen ( 2006:531 ) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat.
Parallella regelverk
14 §
Om ett blandat finansiellt holdingföretag omfattas av likvär-
diga bestämmelser om tillsyn över försäkringsföretag som ingår i en grupp och tillsyn av konglomerat, särskilt avseende riskbaserad tillsyn, får Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, efter samråd med berörda behöriga myndigheter, bevilja undantag från detta kapitel så att det blandade finansiella holdingföretaget bara behöver tillämpa de relevanta bestämmelserna för konglomerat.
15 §
Om ett blandat finansiellt holdingföretag omfattas av likvärdiga bestämmelser om tillsyn över försäkringsföretag som ingår i en grupp och om tillsyn av finansiella företagsgrupper, särskilt avseende riskbaserad tillsyn, får Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, efter samråd med den myndighet som ansvarar för tillsyn av den finansiella företagsgruppen, bevilja undantag från detta kapitel så att det blandade finansiella holdingföretaget bara behöver tillämpa de relevanta bestämmelserna för den största sektorn enligt 2 kap. 3 § lagen ( 2006:531 ) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat.
16 §
Finansinspektionen ska underrätta Europeiska bankmyndigheten och Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten om sådana beslut som inspektionen fattar enligt 14 och 15 §§.
Nationell undergrupptillsyn
Beslut om nationell undergrupptillsyn
17 §
Om det moderföretag som finns i toppen av en grupp enligt 3 § har huvudkontor i ett annat land inom EES än Sverige, får Finansinspektionen besluta att bestämmelserna om grupptillsyn ska tillämpas även på nivån för ett sådant försäkringsföretag som avses i 2 § andra stycket 1 eller 2 eller på nivån för ett sådant försäkringsholdingföretag med huvudkontor i Sverige eller blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor i Sverige som avses i 2 § andra stycket 3.
18 §
Ett beslut enligt 17 § får begränsas så att det avser ett eller flera av följande områden för grupptillsyn:
1. gruppsolvens,
2. riskkoncentrationer och interna transaktioner, och
3. riskhantering och internkontroll.
Innan Finansinspektionen fattar ett sådant beslut som avses i 17 § ska inspektionen samråda med grupptillsynsmyndigheten och det moderföretag inom EES som finns i toppen av en grupp enligt 3 §.
Beslut om nationell undergrupptillsyn vid tillämpning av särskild tillsynsordning
19 §
Finansinspektionen får inte besluta om nationell undergrupptillsyn enligt 17 §, om det företag som finns i toppen av gruppen inom EES har fått ett sådant tillstånd som avses i 51 § att omfattas av en särskild tillsynsordning.
20 §
Om Finansinspektionen har beslutat om nationell undergrupptillsyn och det företag som finns i toppen av gruppen inom EES får tillstånd enligt 52 § att omfattas av en särskild tillsynsordning, ska inspektionen upphäva beslutet om undergrupptillsyn.
21 §
Om Finansinspektionen har beslutat om nationell undergrupptillsyn avseende gruppsolvens, får det företag som finns i toppen av gruppen inom Sverige inte ges tillstånd att låta något dotterföretag omfattas av den särskilda tillsynsordning som avses i 52 §.
Beräkning av gruppsolvens efter beslut om nationell undergrupptillsyn
22 §
Den metod som grupptillsynsmyndigheten har fastställt för beräkning av gruppsolvens enligt 28 § ska gälla även för företag som omfattas av ett beslut om nationell undergrupptillsyn avseende gruppsolvens.
Interna modeller och nationell undergrupptillsyn
23 §
Om det företag som enligt 3 § finns i toppen av en grupp inom EES har fått tillstånd enligt 34 § att använda en intern modell för beräkningen av gruppens solvenskapitalkrav och solvenskapitalkravet för de försäkringsföretag och EES-försäkringsgivare som ingår i gruppen, ska tillståndet gälla även för företag i gruppen som omfattas av ett beslut om nationell undergrupptillsyn avseende gruppsolvens.
24 §
Finansinspektionen får besluta om kapitaltillägg till gruppens solvenskapitalkrav för det företag som finns i toppen av gruppen inom Sverige i en sådan situation som avses i 23 §, om
1. riskprofilen hos det företag som finns i toppen i undergruppen avviker väsentligt från den riskprofil som den interna modellen är baserad på, och
2. företaget inte vidtar rättelse efter det att inspektionen har förelagt företaget att åtgärda bristerna.
25 §
Om kapitaltillägg enligt 24 § på grund av särskilda omständigheter inte är en lämplig åtgärd, får Finansinspektionen under de förutsättningar som anges i 24 § 1 och 2 i stället besluta att företaget som finns i toppen av undergruppen ska beräkna undergruppens solvenskapitalkrav enligt standardformeln.
Överenskommelser om samordnad grupptillsyn över en undergrupp
26 §
Finansinspektionen får komma överens med andra behöriga myndigheter om samordning av grupptillsynen över en undergrupp som avses i 17 § och en motsvarande undergrupp i dessa behöriga myndigheters hemländer, om de berörda behöriga myndigheterna har möjlighet att fatta beslut om nationell undergruppstillsyn enligt den lagstiftning som i de behöriga myndigheternas hemländer har tillkommit i enlighet med artikel 216 i Solvens II-direktivet.
Om en överenskommelse enligt första stycket träffats, får nationell undergruppstillsyn enligt 17 § inte utövas.
Bestämmelserna i 18–25 §§ om nationell undergruppstillsyn ska gälla i tillämpliga delar vid samordnad grupptillsyn över en undergrupp.
Om Finansinspektionen träffar en sådan överenskommelse som avses i första stycket, ska inspektionen informera såväl grupptillsynsmyndigheten som företaget som finns i toppen av gruppen inom EES om skälen för överenskommelsen.
Gruppsolvens
Kapitalbas och kapitalkrav på gruppnivå
27 §
Ett sådant försäkringsföretag som avses i 2 § andra stycket 1, 2 eller 3 ska säkerställa att det inom gruppen sammantaget finns en gruppbaserad kapitalbas som alltid är minst lika med
1. ett gruppbaserat solvenskapitalkrav beräknat enligt 28–30 samt 32 och 33 §§, eller
2. det högre belopp som Finansinspektionen har beslutat med stöd av 40 §.
Vid gruppsolvensberäkningen ska tillgångarna och skulderna värderas enligt 5 kap. 2 §.
Metoder för beräkning av kapitalbas och kapitalkrav
28 §
För sådana företag som ingår i en grupp där det finns ett sådant försäkringsföretag som avses i 2 § andra stycket 1 eller 2 ska den gruppbaserade kapitalbasen och det gruppbaserade solvenskapitalkravet beräknas enligt konsolideringsmetoden (metod 1 enligt artikel 230–232 i Solvens IIdirektivet.
Om det är lämpligt får Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, besluta att den gruppbaserade kapitalbasen och det gruppbaserade solvenskapitalkravet i stället ska beräknas enligt sammanläggnings- och avräkningsmetoden (metod 2 enligt artikel 233 i Solvens II-direktivet) eller enligt en kombination av de angivna metoderna.
Innan Finansinspektionen fattar ett sådant beslut som avses i andra stycket, ska inspektionen samråda med berörda behöriga myndigheter och med den grupp som beslutet rör. När konsolideringsmetoden används ska bestämmelserna i 7 kap. 2–11 §§ om kapitalbas gälla vid beräkningen av den gruppbaserade kapitalbasen.
Proportionellt beaktande av innehav
29 §
Vid beräkningen av den gruppbaserade kapitalbasen och det gruppbaserade solvenskapitalkravet ska ett anknutet företag beaktas proportionellt efter det innehav som ett sådant försäkringsföretag som avses i 2 § andra stycket 1 eller 2 eller ett sådant försäkringsholdingföretag eller blandat finansiellt holdingföretag som avses i 2 § andra stycket 3 har i det anknutna företaget. Om särskilda skäl talar för det, får innehav och ägarintressen beaktas till en annan andel.
30 §
När Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet, ska inspektionen besluta vilken proportionell andel som ska beaktas i följande fall
1. då det inte finns kapitalbindningar mellan vissa av företagen i en grupp,
2. då en berörd behörig myndighet har bedömt att ett direkt eller indirekt innehav av röster eller kapital i ett företag ska räknas som ägarintresse på grund av att ett betydande inflytande utövas över det företaget, eller
3. då en berörd behörig myndighet har bedömt att ett företag är ett moderföretag, på grund av att det utövar ett dominerande inflytande över ett annat företag.
Innan Finansinspektionen fattar ett sådant beslut, ska inspektionen samråda med berörda behöriga myndigheter och den grupp som beslutet rör.
Vissa avdrag vid beräkning av den gruppbaserade kapitalbasen
31 §
Vid beräkningen av den gruppbaserade kapitalbasen ska avdrag göras så att inte dubbelräkning sker av poster som ingår i kapitalbasen i flera företag i gruppen. I beräkningen ska avdrag också göras för värden som skapats internt inom gruppen och som härrör från ömsesidig finansiering.
Standardformeln och interna modeller på gruppnivå
32 §
Om det gruppbaserade solvenskapitalkravet beräknas enligt konsolideringsmetoden, kan beräkningen ske antingen med användning av standardformeln eller med användning av en fullständig eller partiell intern modell.
Bestämmelserna i 8 kap. 1–3 och 5–11 §§ ska gälla vid beräkning av det gruppbaserade solvenskapitalkravet enligt standardformeln. Bestämmelserna i
9 kap. 1 § andra stycket, 2–8 och 10–18 §§ ska gälla för en intern modell som används för att beräkna det gruppbaserade solvenskapitalkravet.
En intern modell som används för beräkning av det gruppbaserade solvenskapitalkravet får även användas för beräkning av solvenskapitalkravet för ett försäkringsföretag eller en EES-försäkringsgivare som ingår i gruppen.
Minsta värde av det gruppbaserade solvenskapitalkravet om konsolideringsmetoden används
33 §
Det gruppbaserade solvenskapitalkravet ska, om konsolideringsmetoden används, uppgå till minst summan av
1. minimikapitalkravet enligt 8 kap. 12–19 §§ för ett sådant försäkringsföretag som avses i 2 § andra stycket 1 eller 2, och
2. den proportionella andelen av minimikapitalkravet för anknutna försäkringsföretag och EESförsäkringsgivare.
Det minsta värdet av det gruppbaserade solvenskapitalkravet enligt första stycket ska täckas genom medräkningsbara poster i primärkapitalbasen enligt 7 kap. 12 §.
Tillstånd till användning av interna modeller inom en grupp
34 §
En ansökan om tillstånd att använda en intern modell för beräkning av det gruppbaserade solvenskapitalkravet och solvenskapitalkravet för försäkringsföretag eller EES-försäkringsgivare som ingår i gruppen får lämnas in till Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet. En sådan ansökan får
göras av ett försäkringsföretag, en EES-försäkringsgivare och dess anknutna företag eller gemensamt av företag som är anknutna till ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag.
När Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet för en grupp, ska inspektionen också ta emot ansökningar om tillstånd att använda en intern modell för beräkningen av solvenskapitalkravet för de försäkringsföretag och EES-försäkringsgivare som ingår i gruppen, om en sådan ansökan görs
1. gemensamt av ett sådant försäkringsföretag som avses i 2 § andra stycket 1 eller 2 och de övriga försäkringsföretag och EES-försäkringsgivare som ingår i gruppen, eller
2. gemensamt av sådana försäkringsföretag i en grupp som avses i 2 § andra stycket 3 och sådana EES-försäkringsgivare som ingår i gruppen.
Om Finansinspektionen, utan att vara grupptillsynsmyndighet, har tagit emot en sådan ansökan som avses i första eller andra stycket och som görs av försäkringsföretag och EES-försäkringsgivare som ingår i gruppen ska den lämnas över till grupptillsynsmyndigheten.
Finansinspektionen ska snarast möjligt överlämna ansökningar enligt första och andra stycket till de berörda behöriga myndigheterna.
Tillämplig lag vid prövningen av en tillståndsansökan
35 §
När Finansinspektionen prövar en ansökan enligt 34 § första eller andra stycket tillämpas denna lag. Inspektionen får dock även tillämpa bestämmelser som enligt
författningar i en annan stat inom EES gäller för en sådan intern modell som avses i ansökan. När ansökan har lämnats in till inspektionen, gäller detta dock bara om det är nödvändigt för en effektiv tillsyn över försäkringsföretag eller EES-försäkringsgivare.
Handläggningen av tillståndsansökningar
36 §
När Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet, ska inspektionen inom sex månader från det att en fullständig ansökan enligt 34 § har lämnats in komma överens med de berörda behöriga myndigheterna om vilket beslut som bör fattas med anledning av ansökan. Denna överenskommelse och skälen för den ska redovisas skriftligen. Finansinspektionen ska fatta ett beslut i enlighet med överenskommelsen och sända över det till sökandena.
Om en sådan överenskommelse som avses i första stycket inte kan träffas inom den angivna perioden, ska Finansinspektionen ensam fatta beslut med anledning av ansökan. Beslutet ska innehålla de skäl som bestämt utgången i ärendet och redovisa synpunkter och reservationer från behöriga myndigheter som kommit till uttryck under sexmånadersperioden.
Tvistlösning
37 §
Om Finansinspektionen eller någon av de berörda behöriga myndigheterna inom den sexmånadersperiod som avses i 36 § första stycket har hänskjutit ärendet till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten i
enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1094/2010, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/51/EU, ska inspektionen skjuta upp sitt beslut enligt 36 § andra stycket och invänta det beslut som Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten kan komma att fatta enligt artikel 19.3 i samma förordning. Finansinspektionen ska följa ett beslut i saken från Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten.
Om ett ärende hänskjutits till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten och det beslut som föreslås av panelen i enlighet med artiklarna 41.2, 41.3 och 44.1.3 i förordning (EU) nr 1094/2010, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/51/EU, avvisas, ska grupptillsynsmyndigheten fatta det slutliga beslutet.
Finansinspektionen får inte hänskjuta ett ärende till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten efter det att den sexmånadersperiod som avses i första stycket har löpt ut eller ett beslut har fattats.
Beslut av behörig myndighet inom EES
38 §
Ett beslut av en behörig myndighet inom EES gäller i Sverige om det har fattats
1. efter en överenskommelse med anledning av en ansökan enligt artikel 231 och 233.5 i Solvens IIdirektivet, att använda en intern modell för att beräkna både det gruppbaserade solvenskapitalkravet och solvenskapitalkravet för ett försäkringsföretag eller en EES-försäkringsgivare som ingår i en grupp eller solvenskapitalkravet för ett försäkringsföretag
och EES-försäkringsgivare som ingår i gruppen, eller
2. på grund av att de behöriga myndigheterna inte har kommit överens inom sex månader, gäller i Sverige. Beslutet är bindande för de berörda företagen och Finansinspektionen och ska ligga till grund för inspektionens tillsyn.
Åtgärder om ett försäkringsföretags riskprofil avviker från antaganden för den interna modellen på gruppnivåil
39 §
När ett försäkringsföretags riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som ligger till grund för en intern modell som beslutats efter en ansökan enligt 34 § som omfattar försäkringsföretaget och används för beräkning av ett gruppbaserat solvenskapitalkrav, får Finansinspektionen besluta om ett kapitaltillägg utöver det solvenskapitalkrav som gäller för försäkringsföretaget enligt den interna modellen, om företaget inte på ett korrekt sätt har vidtagit åtgärder med anledning av de synpunkter som myndigheten framfört. Bestämmelserna i 17 kap. 23–27 §§ ska gälla för ett sådant beslut om kapitaltillägg.
Om ett sådant kapitaltillägg som avses i första stycket på grund av särskilda omständigheter inte är en lämplig åtgärd, får Finansinspektionen i stället förelägga försäkringsföretaget att beräkna solvenskapitalkravet enligt standardformeln enligt 8 kap. 1–3 och 5–11 §§. Finansinspektionen får för ett sådant försäkringsföretag, i enlighet med 17 kap. 23 §, besluta om ett kapitaltillägg utöver det solvenskapitalkrav som framkommer med tillämpning av standardformeln.
Kapitaltillägg på gruppnivå till det gruppbaserade solvenskapitalkravet
40 §
Finansinspektionen får, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, besluta om ett kapitaltillägg utöver det gruppbaserade solvenskapitalkravet, om detta kapitalkrav inte stämmer överens med gruppens riskprofil eller om förutsättningarna enligt 17 kap. 23 § 4 är uppfyllda.
Vid bedömningen av om gruppens riskprofil stämmer överens med det gruppbaserade solvenskapitalkravet ska Finansinspektionen särskilt beakta om sådana omständigheter som avses i 17 kap. 23 § föreligger med avseende på gruppen.
Bestämmelserna i 17 kap. 24–27 §§ ska gälla för ett sådant beslut om kapitaltillägg som avses i första stycket.
Återkommande beräkningar av kapitalbas och kapitalkrav på gruppnivå
41 §
Den gruppbaserade kapitalbas och det gruppbaserade solvenskapitalkrav som gäller enligt detta kapitel ska beräknas minst en gång per år. Beräkningarna ska utföras av ett sådant försäkringsföretag som avses i 2 § andra stycket 1 eller 2 eller av ett sådant försäkringsholdingföretag eller blandat finansiellt holdingföretag som avses i 2 § andra stycket 3.
Rapportering av återkommande beräkningar av kapitalbas och kapitalkrav på gruppnivå
42 §
Om det i toppen av en grupp finns ett sådant försäkringsföretag
som avses i 2 § andra stycket 1 eller 2 ska det företaget rapportera resultatet av beräkningarna och väsentliga uppgifter som ligger till grund för dem till grupptillsynsmyndigheten. Om det i toppen av en grupp finns ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor inom EES eller ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor inom EES, ska i stället det moderföretaget ansvara för rapporteringen.
Finansinspektionen får, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, efter att ha hört berörda behöriga myndigheter och gruppen, bestämma att ett annat företag i gruppen ska ansvara för rapporteringen enligt första stycket.
Fortlöpande övervakning av solvenskapitalkravet för gruppen och ny beräkning om riskprofilen förändrats väsentligt
43 §
Det företag som ska ansvara för rapporteringen enligt 42 § ska fortlöpande övervaka solvenskapitalkravet för gruppen. Om det finns grundad anledning att anta att gruppens riskprofil förändrats väsentligt sedan dagen för den senaste rapporteringen av solvenskapitalkravet på gruppnivå, ska företaget göra en ny beräkning av detta krav och snarast möjligt rapportera denna till Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet. Finansinspektionen får under samma förutsättningar begära en förnyad beräkning av solvenskapitalkravet.
Åtgärder vid bristande efterlevnad av solvenskapitalkravet för gruppen
44 §
Om en grupp inte uppfyller det gruppbaserade solvenskapitalkravet enligt 27 § eller om det finns risk för en sådan brist inom tre månader, ska ett sådant försäkringsföretag som avses i 2 § andra stycket 1 eller 2, eller ett sådant försäkringsholdingföretag eller blandat finansiellt holdingföretag som avses i 2 § andra stycket 3 underrätta grupptillsynsmyndigheten omgående. Grupptillsynsmyndigheten ska informera berörda behöriga myndigheter. Gruppens situation ska analyseras inom tillsynskollegiet.
Bestämmelserna i 18 kap. 5–8 §§ om åtgärdsplan, förlängd tidsfrist, underrättelse och finansiell saneringsplan ska gälla i tillämpliga delar vid en sådan brist som avses i första stycket.
Gruppsolvens för försäkringsföretag som är dotterföretag till försäkringsholdingföretag och blandade finansiella holdingföretag
45 §
När ett försäkringsföretag är dotterföretag till ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor inom EES eller ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor inom EES, ska beräkningen av gruppsolvens göras med hänsyn även till försäkringsholdingföretaget eller det blandade finansiella holdingföretaget. Beräkningen ska ske enligt 27 § andra stycket samt 28–34 och 40 §§.
Vid beräkningen enligt första stycket ska moderföretaget hanteras som ett försäkringsföretag som omfattas av bestämmelserna
om solvenskapitalkrav i 8 kap. 1–3 och 5–11 §§, 9 kap. 1 § andra stycket samt 2–8 och 10–18 §§ och av samma villkor för att poster i kapitalbasen ska få medräknas för att täcka detta krav som de som fastställs enligt 7 kap. 2–11 §§.
Rapportering av väsentliga riskkoncentrationer och betydande transaktioner inom en grupp
46 §
Väsentliga riskkoncentrationer och betydande transaktioner av vissa slag inom en grupp ska minst en gång per år rapporteras till Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet. Vilka dessa slag av riskkoncentrationer och interna transaktioner är ska, tillsammans med lämpliga tröskelvärden, beslutas av Finansinspektionen för varje enskild grupp. Tröskelvärdena ska baseras på solvenskapitalkrav eller försäkringstekniska avsättningar eller båda dessa värden och hänsyn ska tas till gruppens struktur och riskhanteringssystem. Inspektionen ska, innan dessa beslut meddelas, ha hört berörda behöriga myndigheter och gruppen.
Vid bedömningen av riskkoncentrationer enligt första stycket ska Finansinspektionen beakta risker för spridning inom gruppen, intressekonflikter samt riskernas nivå och omfattning.
Även interna transaktioner som gjorts med fysiska personer som har nära förbindelser med något företag inom gruppen ska rapporteras.
Om en intern transaktion har en mycket betydande omfattning, ska den rapporteras snarast möjligt.
47 §
Rapporteringen enligt 46 § ska göras av det försäkringsföretag
som finns i toppen av gruppen eller om det inte finns ett sådant företag, av det försäkringsföretag, försäkringsholdingföretag eller blandade finansiella holdingföretag som Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, bestämmer efter att ha hört berörda behöriga myndigheter och gruppen.
Skyldigheten att rapportera enligt första stycket gäller dock inte om Finansinspektionen enligt 4 § beslutat att inte tillämpa bestämmelserna i denna paragraf.
Företagsstyrningssystem inom en grupp
48 §
Ett sådant försäkringsföretag som avses i 2 § andra stycket 1 eller 2 eller ett sådant försäkringsholdingföretag eller blandat finansiellt holdingföretag som avses i 2 § andra stycket 3 ska ansvara för att kraven i 10 kap. på företagsstyrning i tillämpliga delar följs på gruppnivå.
I företag som ingår i en grupp där det finns ett sådant försäkringsföretag som avses i 2 § andra stycket 1 eller 2 eller ett sådant försäkringsholdingföretag eller blandat finansiellt holdingföretag som avses i 2 § andra stycket 3 ska system för riskhantering, internkontroll och rapportering genomföras konsekvent i alla företag som omfattas av grupptillsyn så att dessa system och rapporter kan kontrolleras på gruppnivå.
Systemet för internkontroll inom en grupp ska omfatta
1. rutiner avseende gruppsolvens för att identifiera och mäta alla betydande risker gruppen är utsatt för och på lämpligt sätt anpassa kapitalbasen till riskerna, och
2. sunda rapporterings- och redovisningsmetoder för att övervaka och hantera transaktioner inom gruppen och riskkoncentrationer.
49 §
En egen risk- och solvensbedömning som omfattar hela gruppen ska genomföras i enlighet med 10 kap. 11–13 §§ av ett sådant
1. försäkringsföretag som avses i 2 § andra stycket 1 eller 2, eller
2. försäkringsholdingföretag eller blandat finansiellt holdingföretag som avses i 2 § andra stycket 3.
När Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet får inspektionen, efter att ha rådfrågat medlemmarna i tillsynskollegiet, besluta att företag som avses i första stycket får göra en egen risk- och solvensbedömning enligt 10 kap. 11–13 §§ på gruppnivå och på nivån för ett dotterföretag inom gruppen. En enda handling ska omfatta samtliga bedömningar. En sådan handling ska överlämnas samtidigt till Finansinspektionen och till berörda behöriga myndigheter.
Ett beslut enligt andra stycket påverkar inte dotterföretagets skyldigheter enligt 10 kap. 11–13 §§.
Tillsyn över vissa grupper med centraliserad riskhantering – särskild tillsynsordning
Ansökan om tillstånd för dotterföretag att omfattas av särskild tillsynsordning
50 §
Ett försäkringsföretag, en EESförsäkringsgivare, ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor inom EES eller ett blandat finansiellt holdingföretag med huvud-
kontor inom EES som är moderföretag till ett försäkringsföretag får ansöka om tillstånd för dotterföretag att omfattas av bestämmelserna om särskild tillsynsordning i 53–60 §§. Ansökan ska ges in till Finansinspektionen.
När Finansinspektionen tagit emot en ansökan enligt första stycket, ska inspektionen utan dröjsmål överlämna den till övriga medlemmar i tillsynskollegiet.
Beslut om särskild tillsynsordning
51 §
När Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet, ska inspektionen inom tre månader från den dag då alla medlemmar i tillsynskollegiet fått del av en ansökan enligt 50 § komma överens med övriga medlemmar i tillsynskollegiet om vilket beslut som ska fattas. Finansinspektionen ska fatta beslut i enlighet med överenskommelsen.
52 §
Tillstånd att omfattas av särskild tillsynsordning får meddelas endast om
1. Finansinspektionen utövar grupptillsyn över moderföretaget på gruppnivå och inte har beslutat att undanta dotterföretaget från grupptillsyn enligt 11 §, 2. dotterföretaget omfattas av moderföretagets riskhanteringsprocesser och mekanismer för internkontroll samt de berörda behöriga myndigheterna har konstaterat att moderföretaget utövar en ansvarsfull ledning över dotterföretaget,
3. moderföretaget har fått ett godkännande enligt 49 § andra stycket att göra en egen risk- och solvensbedömning som omfattar hela gruppen och på nivån för dotterföretaget, och
4. moderföretaget har fått ett godkännande enligt 83 § att offentligöra en gemensam solvens- och verksamhetsrapport på gruppnivå och på nivån för dotterföretaget.
Innebörden av särskild tillsynsordning
53 §
Ett moderföretag som fått tillstånd enligt 52 § ska beräkna solvenskapitalkravet för ett dotterföretag som omfattas av särskild tillsynsordning även enligt 54–60 §§. Beräkningarna ska inte påverka tillämpningen av bestämmelserna i 34, 36 och 40 §§.
Åtgärder för det fall dotterföretagets riskprofil avviker från en intern modell inom en grupp
54 §
När solvenskapitalkravet för ett försäkringsföretag som är ett dotterföretag beräknas med en intern modell som beslutats enligt 36 §, får Finansinspektionen, om inspektionen tagit emot en ansökan enligt 50 §, i de fall som avses i 17 kap. 23 §, lämna ett förslag till övriga medlemmar i tillsynskollegiet om att det ska fastställas ett kapitaltillägg för dotterföretaget utöver det solvenskapitalkrav som följer av en tillämpning av den interna modellen. Finansinspektionen får föreslå ett sådant kapitaltillägg endast om
1. dotterföretagets riskprofil avviker väsentligt från den interna modellen, och
2. företaget inte inom skälig tid efter inspektionens underrättelse om avvikelsen har anpassat modellen till sin riskprofil.
Om ett sådant kapitaltillägg som avses i första stycket på grund av särskilda omständigheter inte är en lämplig åtgärd, får Finans-
inspektionen i stället föreslå tillsynskollegiet att dotterföretaget ska beräkna sitt solvenskapitalkrav enligt standardformeln enligt 8 kap. 1–3 och 5–11 §§.
Åtgärder för det fall dotterföretagets riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som gjorts för beräkningen enligt standardformeln
55 §
När solvenskapitalkravet för dotterföretaget beräknas med en standardformel får Finansinspektionen, om inspektionen tagit emot en ansökan enligt 50 §, i undantagsfall föreslå att företaget ersätter en undergrupp av parametrar enligt standardformeln med företagsspecifika parametrar när det beräknar teckningsriskmoduler för livförsäkring, skadeförsäkring och sjukförsäkring, i enlighet med 17 kap. 21 §. Finansinspektionen får lämna ett sådant förslag endast om
1. dotterföretagets riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som gjorts för beräkningen enligt standardformeln, och
2. företaget inte inom skälig tid efter inspektionens underrättelse om avvikelsen har anpassat antagandena till sin riskprofil.
Finansinspektionen får under de förutsättningar som anges i första stycket, i de fall som avses i 17 kap. 23 §, föreslå tillsynskollegiet ett kapitaltillägg för dotterföretaget utöver det solvenskapitalkrav som en tillämpning av standardformeln medför.
Beslut efter överenskommelse inom tillsynskollegiet
56 §
Finansinspektionen ska redovisa skälen för de förslag som avses i 54 och 55 §§ för dotterföretaget och tillsynskollegiet. Finansinspektionen ska komma överens med övriga myndigheter inom tillsynskollegiet om vilket beslut som ska fattas med anledning av de föreslagna åtgärderna. Finansinspektionen ska även fatta ett beslut i enlighet med överenskommelsen.
Åtgärder om solvenskapitalkravet inte är uppfyllt
57 §
Om ett dotterföretag som omfattas av särskild tillsynsordning inte uppfyller solvenskapitalkravet, ska Finansinspektionen utan dröjsmål överlämna den åtgärdsplan till tillsynskollegiet som dotterföretaget efter föreläggande enligt 18 kap. 5 § lämnat in till inspektionen för att inom sex månader från det att bristen konstaterandes återupprätta nivån för kapitalbasmedlen eller reducera sin riskprofil för att åter uppfylla solvenskapitalkravet. Finansinspektionen ska även lämna ett förslag till godkännande av planen till tillsynskollegiet. Finansinspektionens skyldigheter enligt denna bestämmelse ska inte påverka motsvarande bestämmelser som gäller för tillsynen av ett enskilt försäkringsföretag.
Finansinspektionen ska inom fyra månader från dagen då bristen konstaterades träffa en överenskommelse inom tillsynskollegiet om inspektionens förslag till godkännande av åtgärdsplanen. Finansinspektionen ska fatta ett
beslut i enlighet med överenskommelsen.
Åtgärder vid försämring av de ekonomiska förhållandena i ett dotterföretag
58 §
Om Finansinspektionen konstaterar försämringar av de ekonomiska förhållandena i ett dotterföretag som omfattas av särskild tillsynsordning, ska inspektionen utan dröjsmål underrätta tillsynskollegiet om de åtgärder som inspektionen föreslår. De föreslagna åtgärderna ska diskuteras i tillsynskollegiet, om det inte är en krissituation.
Finansinspektionen ska inom en månad från underrättelsen komma överens med övriga myndigheter inom tillsynskollegiet om vilket beslut som ska fattas med anledning av de föreslagna åtgärderna.
När en överenskommelse om åtgärdsplan inte kan träffas
59 §
Om en sådan överenskommelse som avses i 57 § andra stycket eller 58 § andra stycket inte kan träffas inom den angivna tidsperioden, ska Finansinspektionen ensam fatta ett beslut om godkännande av åtgärdsplanen. Beslutet ska innehålla de skäl som har bestämt utgången i ärendet och redovisa synpunkter och reservationer från berörda behöriga myndigheter som kommit till uttryck under perioden.
Åtgärder om minimikapitalkravet inte är uppfyllt
60 §
Om ett dotterföretag som omfattas av särskild tillsynsordning inte uppfyller minimikapitalkravet, ska
Finansinspektionen utan dröjsmål överlämna den finansiella saneringsplan till tillsynskollegiet som dotterföretaget enligt 18 kap. 8 § överlämnat till inspektionen för att inom tre månader från det att bristen konstaterandes återupprätta nivån för kapitalbasmedlen eller reducera sin riskprofil för att åter uppfylla minimikapitalkravet. Finansinspektionen ska även informera tillsynskollegiet om varje åtgärd som dotterföretaget ska vidta för att åter uppfylla minimikapitalkravet. Finansinspektionens skyldigheter enligt denna bestämmelse ska inte påverka motsvarande bestämmelser som gäller för tillsynen av ett enskilt försäkringsföretag.
Hänskjutande till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten vid oenighet om ansökningar
61 §
Finansinspektionen får hänskjuta ett ärende till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1094/2010, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/51/EU, om inspektionen inte inom tre månader kan komma överens med berörda behöriga myndigheter enligt 51 §. Ett ärende får inte hänskjutas till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten efter det att tremånadersperioden löpt ut eller ett gemensamt beslut har fattats.
Om ett ärende som avses i första stycket hänskjutits till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten och det beslut som föreslås av panelen i enlighet med artiklarna 41.2, 41.3 samt 44.1.3 i förordning (EU) nr 1094/2010, i
lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/51/EU, avvisas, ska grupptillsynsmyndigheten fatta det slutliga beslutet.
Hänskjutande till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten vid oenighet om åtgärdsförslag
62 §
Finansinspektionen får hänskjuta ärendet till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1094/2010, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/51/EU, om inspektionen inte inom angiven tid kan komma överens med grupptillsynsmyndigheten angående sådana förslag som avses i 54, 55, 57 och 58 §§.
Om Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet och inte kan komma överens med den behöriga myndighet som auktoriserat en EES-försäkringsgivare som är ett dotterföretag och som omfattas av särskild tillsynsordning, får inspektionen under de förutsättningar som anges i första stycket hänskjuta ärendet till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten.
Gäller ett ärende ett förslag enligt 54 och 55 §§ får det hänskjutas till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten inom en månad från inspektionens förslag.
Finansinspektionen får inte hänskjuta ett ärende enligt 57 eller 58 § till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten, om det är en krissituation och inte heller efter det att fyramånadersperioden i 57 § andra stycket eller
enmånadsperioden i 58 § andra stycket har löpt ut.
63 §
Om ett ärende hänskjutits till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten enligt 61 eller 62 § ska Finansinspektionen skjuta upp sitt beslut och invänta det beslut som Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten kan komma att fatta enligt artikel 19.3 i förordning (EU) nr 1094/2010, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/51/EU. Finansinspektionen ska följa ett beslut i saken från Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten.
Upphörande av särskild tillsynsordning
64 §
Ett tillstånd att omfattas av en särskild tillsynsordning enligt 51 § ska upphöra att gälla om
1. villkoren i 52 § 1, 3 eller 4 inte längre är uppfyllda, eller
2. villkoret i 52 § 2 inte längre är uppfyllt och bristen inte åtgärdas inom rimlig tid.
Omedelbar underrättelse om ett dotterföretag undantas från grupptillsyn
65 §
När Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet, ska inspektionen i de fall som avses i 52 § 1 omedelbart underrätta den berörda behöriga myndigheten och moderföretaget, om inspektionen beslutar att enligt 11 § undanta dotterföretaget från grupptillsyn.
Moderföretagets åtgärder vid bristande uppfyllelse av villkoren för särskild tillsynsordning
66 §
Moderföretaget för ett dotterföretag som omfattas av särskild tillsynsordning ansvarar för att villkoren i 52 § 2–4 är uppfyllda. Om villkoren inte är uppfyllda, ska moderföretaget utan dröjsmål underrätta Finansinspektionen, om inspektionen är grupptillsynsmyndighet, och den berörda behöriga myndigheten för dotterföretaget. Moderföretaget ska även lägga fram en plan för att åtgärda bristerna inom rimlig tid.
Finansinspektionens kontroll av villkoren för särskild tillsynsordning
67 §
När Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet, ska inspektionen minst en gång per år kontrollera att de villkor som avses i 66 § är uppfyllda. Inspektionen ska även genomföra en sådan kontroll på begäran av en berörd behörig myndighet, om den myndigheten har skäl att befara att villkoret inte längre följs.
Om Finansinspektionen vid en kontroll enligt första stycket finner att villkoren inte är uppfyllda, ska inspektionen kräva att moderföretaget lägger fram en handlingsplan för att åtgärda bristerna inom rimlig tid.
Underrättelse om en åtgärdsplan är otillräcklig eller inte genomförs i rimlig tid
68 §
Om Finansinspektionen bedömer att en plan som avses i 66 eller 67 § är otillräcklig eller om
en sådan handlingsplan inte genomförs i rimlig tid, ska villkoren i 52 § 2–4 inte anses uppfyllda. Inspektionen ska omedelbart underrätta den berörda behöriga myndigheten om detta.
Ny ansökan för det fall att ett tillstånd att omfattas av en särskild tillsynsordning upphört att gälla
69 §
Om ett tillstånd att omfattas av en särskild tillsynsordning upphört att gälla enligt 64 §, får moderföretaget lämna in en ny ansökan om tillstånd till att dotterföretaget ska omfattas av särskild tillsynsordning enligt 50 §. Om ansökan leder till ett beslut om sådant tillstånd, ska 53–60 §§ tillämpas på nytt.
Tillämplig lag vid prövningen av ansökningar
70 §
När Finansinspektionen prövar en ansökan enligt 50 §, ska denna lag tillämpas. Inspektionen får dock även tillämpa bestämmelser som enligt författningar i en annan stat inom EES gäller för en sådan ansökan. När ansökan har lämnats in till inspektionen, gäller detta dock bara om det är nödvändigt för en effektiv tillsyn över försäkringsföretag eller EES-försäkringsgivare.
Beslut av behörig myndighet inom EES
71 §
Ett beslut som fattats av en behörig myndighet inom EES efter en överenskommelse med anledning av en ansökan eller ett förslag som avses i 50–60 §§ gäller i Sverige. Beslutet är bindande för
de berörda företagen och för Finansinspektionen och ska ligga till grund för inspektionens tillsyn.
Tillgång till information
72 §
Ett försäkringsföretag som avses i 2 §, ett företag som ingår i samma grupp som ett sådant försäkringsföretag och sådana fysiska personer som avses i 46 § tredje stycket ska på begäran lämna information till varandra som behövs för att uppfylla kraven i detta kapitel.
Tystnadsplikt
73 §
En styrelseledamot eller annan befattningshavare hos ett företag som vid fullgörande av skyldigheter enligt detta kapitel får kunskap om affärsförhållanden i ett företag eller hos en person som enligt 72 § ska lämna uppgifter, får inte obehörigen röja vad han eller hon fått veta och inte heller utnyttja kunskapen i strid med uppgiftslämnarens intresse.
Uppgiftsskyldighet
74 §
Ett företag som vid fullgörandet av skyldigheter enligt detta kapitel får sådan kunskap som avses i 73 §, är skyldigt att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget, om det under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av en undersökningsledare eller om det i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål på framställning av en annan stat eller mellanfolklig domstol begärs av åklagare.
Meddelandeförbud
75 §
Den undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter enligt 74 § får besluta att företaget samt dess styrelseledamöter och anställda inte får röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats enligt 74 § eller att det pågår en förundersökning eller ett ärende om rättslig hjälp i brottmål.
Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om brott inte ska äventyras eller för att uppfylla en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.
Förbudet ska vara tidsbegränsat, med möjlighet till förlängning, och får inte avse längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet. I ett ärende om rättslig hjälp i brottmål får dock förbudet tidsbegränsas bara om den stat eller mellanfolkliga domstol som har ansökt om rättslig hjälp samtycker till detta.
Om ett förbud inte längre är motiverat med hänsyn till dess syfte, ska undersökningsledaren eller åklagaren besluta att förordnandet ska upphöra.
Ansvar
76 §
Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot ett meddelandeförbud enligt 75 § döms till böter.
Skyldighet att lämna upplysningar till Finansinspektionen
77 §
Ett försäkringsföretag som avses i 2 § ska på begäran av Finansinspektionen lämna de upplysningar som behövs för grupptillsynen.
78 §
Om ett försäkringsföretag inte fullgör sin upplysningsskyldighet enligt 77 § inom skälig tid, får Finansinspektionen förelägga ett annat företag inom gruppen att lämna upplysningar som rör detta företag direkt till inspektionen, om upplysningarna behövs för grupptillsynen.
Kontroll av information
79 §
Finansinspektionen får på plats kontrollera all information som behövs för grupptillsynen hos
1. försäkringsföretag som omfattas av grupptillsynen ,
2. företag som är anknutna till försäkringsföretaget,
3. moderföretag till försäkringsföretaget, och
4. företag som är anknutna till moderföretaget till försäkringsföretaget.
80 §
Finansinspektionen ska, på begäran från en behörig myndighet i ett annat land inom EES, på plats kontrollera information som behövs för den myndighetens tillsyn. Inspektionen får utföra kontrollen själv, uppdra åt en revisor eller annan sakkunnig att göra detta eller låta den behöriga myndigheten utföra kontrollen. Om den behöriga myndigheten begär det, får den delta i kontrollen. Grupptillsynsmyndigheten ska underrättas om de vidtagna åtgärderna.
Hänskjutande till Europeiska försäkrings- och tjänstepensions– myndigheten
81 §
Finansinspektionen får hänskjuta frågor som rör ett för-
farande av en behörig myndighet inom EES till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten för tvistlösning i de fall som framgår av artiklarna 227, 248, 249, 255 och 260 i Solvens IIdirektivet.
Offentliggörande
Offentliggörande av en solvens- och verksamhetsrapport på gruppnivå
82 §
Ett sådant försäkringsföretag som avses i 2 § andra stycket 1 eller 2 eller ett sådant försäkringsholdingföretag eller blandat finansiellt holdingföretag som avses i 2 § andra stycket 3 ska offentliggöra en solvens- och verksamhetsrapport på gruppnivå. Rapporten ska offentliggöras minst en gång per år.
Bestämmelserna i 16 kap. 2–5 och 8 §§ om offentliggörande ska gälla i tillämpliga delar.
Offentliggörande av en gemensam solvens- och verksamhetsrapport på gruppnivå och för enskilda företag i en grupp
83 §
Ett sådant försäkringsföretag som avses i 2 § andra stycket 1 eller 2 eller ett sådant försäkringsholdingföretag eller blandat finansiellt holdingföretag som avses i 2 § andra stycket 3 får, efter tillstånd från Finansinspektionen, om inspektionen är grupptillsynsmyndighet, offentliggöra en gemensam solvens- och verksamhetsrapport såväl på gruppnivå som för de enskilda företagen i gruppen. Rapporten ska även innehålla uppgifter om eventuella enskilda dotterföretag inom gruppen som är försäkringsföretag
eller EES-försäkringsgivare.
Innan Finansinspektionen ger sitt tillstånd till en gemensam rapport, ska den samråda med övriga berörda behöriga myndigheter i tillsynskollegiet.
Innehållet i den gemensamma solvens- och verksamhetsrapporten
84 §
Den gemensamma rapporten enligt 83 § ska innehålla uppgifter om
1. gruppens samlade verksamhet och solvens enligt 82 §, och
2. varje enskilt dotterföretag inom gruppen som är ett försäkringsföretag eller en EES-försäkringsgivare och uppgifter om dess verksamhet och solvens enligt 16 kap. 2–7 §§.
Saknas sådana uppgifter som avses i första stycket 2 i rapporten, får Finansinspektionen förelägga dotterföretaget att offentliggöra dessa uppgifter, om
1. dotterföretaget är ett försäkringsföretag,
2. Finansinspektionen kräver att jämförbara försäkringsföretag ska offentliggöra dessa uppgifter, och
3. de utelämnade uppgifterna är av väsentlig betydelse.
Bestämmelserna i 16 kap. 2–5 §§ om offentliggörande ska gälla i tillämpliga delar.
Offentliggörande av strukturen på en grupp
85 §
Försäkringsföretag, försäkringsholdingföretag och blandade finansiella holdingföretag ska årligen på gruppnivå offentliggöra
1. den juridiska strukturen på den grupp som företaget ingår i,
2. en beskrivning av alla dotterföretag, betydande filialer och
väsentliga anknutna företag i gruppen, och
3. gruppens organisations- och beslutsstruktur.
Förseningsavgift för försäkringsholdingföretag och blandade finansiella holdingföretag
86 §
Om ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor i Sverige eller ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor i Sverige inte i tid rapporterar eller offentliggör information i enlighet med bestämmelserna i detta kapitel, får Finansinspektionen besluta att företaget ska betala en förseningsavgift med högst 100 000 kronor.
Avgiften tillfaller staten.
Verkställighet av beslut om förseningsavgift
87 §
Förseningsavgiften ska betalas till Finansinspektionen inom trettio dagar efter det att beslutet om den har fått laga kraft eller inom den längre tid som anges i beslutet.
88 §
Finansinspektionens beslut att ta ut förseningsavgift får verkställas utan föregående dom eller utslag, om avgiften inte har betalats inom den tid som anges i 87 §.
89 §
Om förseningsavgiften inte betalas inom den tid som anges i 87 §, ska Finansinspektionen lämna den obetalda avgiften för indrivning. Bestämmelser om indrivning av statliga fordringar finns i lagen ( 1993:891 ) om indrivning av statliga fordringar m.m.
90 §
En beslutad förseningsavgift faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet fick laga kraft.
Ledningen i försäkringsholdingföretag och blandade finansiella holdingföretag
91 §
Ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag ska säkerställa att den som ingår i styrelsen för företaget eller är verkställande direktör i det, eller dennes ställföreträdare uppfyller de krav som anges i 2 kap. 4 § 4.
Bestämmelserna om lämplighetskrav i 2 kap. 4 § 4 ska gälla i tillämpliga delar även för försäkringsholdingföretag och blandade finansiella holdingföretag.
Ingripande mot försäkringsholdingföretag och blandade finansiella holdingföretag
92 §
Om någon i ledningen i ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag inte uppfyller de krav som anges i 2 kap. 4 § 4, får Finansinspektionen förelägga företaget att rätta till förhållandet.
Finansinspektionen får förelägga ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag att vidta åtgärder för att göra rättelse, om holdingföretaget inte uppfyller de krav som ställs på det enligt EUförordningar som antagits med stöd av Solvens II-direktivet, detta kapitel eller föreskrifter som meddelats med stöd av detta kapitel.
Moderföretag utanför EES
Kontroll av likvärdighet
93 §
När ett moderföretag till ett försäkringsföretag är en försäkringsgivare från tredjeland, ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor utanför EES eller ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor utanför EES enligt 2 § tredje stycket, gäller bestämmelserna i 94–99 §§, om Finansinspektionen enligt 7 § skulle ha varit grupptillsynsmyndighet. Vid bedömningen av om inspektionen skulle ha varit grupptillsynsmyndighet ska det bortses från den del av toppen av gruppen som ligger utanför EES.
94 §
Finansinspektionen ska kontrollera om den tillsyn som utövas av en tillsynsmyndighet i tredjeland är likvärdig med den grupptillsyn som föreskrivs i Solvens IIdirektivet.
Finansinspektionen är skyldig att utföra en sådan kontroll på begäran av moderföretaget eller av en EES-försäkringsgivare inom gruppen.
95 §
Innan Finansinspektionen beslutar om tillsynen är likvärdig, ska inspektionen samråda med berörda behöriga myndigheter. Inspektionen ska också före ställningstagandet ha rådfrågat Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten. Om en annan behörig myndighet har fattat beslut om likvärdighet, får Finansinspektionen fatta ett beslut som avviker från det bara om det har skett väsentliga förändringar i tillsynsordningen i det tredjeland som avses.
Om Europeiska kommissionen har bedömt att tillsynen inte är likvärdig, ska 99 och 100 §§ tillämpas.
96 §
Om ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor utanför EES, ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor utanför EES eller en försäkringsgivare från tredjeland är moderföretag till ett sådant moderföretag som avses i 2 § tredje stycket, ska den kontroll av likvärdighet som avses i 93 § utföras på nivån för detta företag i stället för på nivån för det företag som avses i 2 § tredje stycket.
Om likvärdig tillsyn inte utövas av tillsynsmyndigheten i det tredjeland som avses i första stycket, får Finansinspektionen besluta om en ny kontroll av likvärdighet på en lägre nivå, förutsatt att det där finns ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor utanför EES, ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor utanför EES eller en försäkringsgivare från tredjeland som är moderföretag till ett försäkringsföretag.
Om tillsynen är likvärdig
97 §
Finansinspektionen ska förlita sig på den tillsyn som tillsynsmyndigheten i tredjelandet utövar, om denna tillsyn bedöms vara likvärdig med den grupptillsyn som föreskrivs i Solvens II-direktivet.
Om tillsynen är tillfälligt likvärdig
98 §
Grupptillsynen ska utövas av Finansinspektionen i de fall Europeiska kommissionen har fattat ett beslut enligt artikel 260.5 i Solvens II-direktivet, om att den
tillsyn som utövas av tillsynsmyndigheten i tredjeland är tillfälligt likvärdig, samtidigt som det finns ett försäkringsföretag som är dotterföretag till ett moderföretag utanför EES och dotterföretaget har en balansomslutning som är större än balansomslutningen för moderföretaget.
Om tillsynen inte är likvärdig
99 §
Om tillsynen inte bedöms likvärdig, ska Finansinspektionen antingen besluta att bestämmelserna om grupptillsyn i 3–10, 27– 49, 72 och 77–92 §§ ska tillämpas på gruppen på samma sätt som om företaget i toppen av gruppen hade haft sitt huvudkontor inom EES, eller besluta att en sådan metod som avses i 100 § ska tillämpas på gruppen.
De allmänna principer och metoder som anges i 3–10, 27–72 och 77–92 §§ ska tillämpas på nivån för ett försäkringsholdingföretag från tredjeland, ett blandat finansiellt holdingföretag från tredjeland eller en försäkringsgivare från tredjeland.
Vid beräkningen av gruppsolvens ska ett moderföretag i tredje land hanteras som ett försäkringsföretag som omfattas av samma villkor för att poster i kapitalbasen ska få medräknas för att täcka solvenskapitalkravet som gäller enligt 7 kap. 2–11 §§.
100 §
Efter att ha hört berörda behöriga myndigheter får Finansinspektionen besluta att använda andra tillsynsmetoder än de som följer av 3–10, 27–72 och 77– 92 §§, om dessa metoder säkerställer att tillsynen över företagen i gruppen är tillräcklig.
101 §
Finansinspektionen får förelägga en ägare som har ett bestämmande inflytande över försäkringsföretaget att inrätta ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor inom EES. Inspektionen får då besluta att bestämmelserna i denna lag ska tillämpas på de företag i den grupp som leds av detta holdingföretag.
Finansinspektionen ska underrätta de berörda behöriga myndigheterna, Europeiska kommissionen och Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten när sådana tillsynsmetoder som anges i 100 § används.
Tillsyn över transaktioner inom grupper där moderföretaget är ett försäkringsholdingföretag med blandad verksamhet
102 §
När ett försäkringsföretag är dotterföretag till ett försäkringsholdingföretag med blandad verksamhet, ska försäkringsföretaget ha en god kontroll över transaktioner med försäkringsholdingföretaget med blandad verksamhet och dess andra anknutna företag.
Vid Finansinspektionens tillsyn över kraven i första stycket ska 46 § gälla i tillämpliga delar.
Anknutna försäkringsgivare från tredje land
103 §
Finansinspektionen ska, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet och inga bestämmelser om likvärdighet har antagits av Europeiska kommissionen, på eget initiativ eller på begäran av ett sådant försäkringsföretag som
avses i 2 § andra stycket 1 eller 2 eller ett sådant försäkringsholdingföretag eller blandat finansiellt holdingföretag som avses i 2 § andra stycket 3 kontrollera om krav på solvensordning, solvenskapitalkrav och kapitalbasposter i ett tredjeland där en anknuten försäkringsgivare är belägen, är likvärdiga med kraven i denna lag.
Innan inspektionen, efter kontroll enligt första stycket, fattar ett beslut om likvärdighet ska den samråda med eventuella berörda behöriga tillsynsmyndigheter och med Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten. Om en annan behörig myndighet har fattat beslut om likvärdighet, får Finansinspektionen fatta ett beslut som avviker från det bara om det skett väsentliga förändringar i tillsynsordningen i det tredjelandet.
Hänskjutande till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten vid oenighet om likvärdighet
104 §
Finansinspektionen får hänskjuta ett ärende till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1094/2010, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/51/EU, om inspektionen inte inom tre månader kan komma överens med berörda behöriga myndigheter enligt 103 §. Ett ärende får inte hänskjutas till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten efter det att tremånadersperioden löpt ut.
Bemyndiganden
105 §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1. hur den gruppbaserade kapitalbasen och det gruppbaserade kapitalkravet ska beräknas enligt 27–33 §§,
2. innehållet i samt omfattningen och fullgörandet av rapporteringen enligt 42 §,
3. innehållet i en åtgärdsplan och en finansiell saneringsplan enligt 44 § andra stycket,
4. vilka upplysningar som ett företag ska lämna till Finansinspektionen enligt 46 och 77 §§,
5. företagstyrningssystem inom en grupp enligt 48 §,
6. innehållet i en egen risk- och solvensbedömning inom en grupp enligt 49 §, och
7. hur den gruppbaserade kapitalbasen och det gruppbaserade kapitalkravet ska beräknas enligt 99 § tredje stycket och då likvärdighet föreligger enligt 103 §.
20 kap. Specialföretag Tillstånd för specialföretag
Tillståndsplikt
1 §
Ett aktiebolag eller en ekonomisk förening får driva verksamhet som specialföretag bara efter tillstånd från Finansinspektionen.
Tillstånd för verksamhet som specialföretag
2 §
Tillstånd att driva verksamhet som specialföretag ska ges ett aktiebolag eller en ekonomisk förening som
1. avser att bedriva verksamhet som består i att överta försäkringsrisker från ett försäkringsföretag eller en EES-försäkringsgivare enligt särskilda avtalsvillkor, och
2. finansierar denna verksamhet helt genom inkomster från emission av skuldebrev eller genom någon annan liknande finansieringsmekanism, enligt särskilda avtalsvillkor.
Förutsättningar för tillstånd
3 §
Utöver 2 § gäller som förutsättning för tillstånd att
1. bolagsordningen eller stadgarna stämmer överens med författningar som reglerar ett aktiebolags bolagsordning eller en ekonomisk förenings stadgar samt i övrigt innehåller de särskilda bestämmelser som behövs med hänsyn till omfattningen och arten av den planerade verksamheten, och
2. den planerade verksamheten kan antas komma att uppfylla kraven enligt bestämmelserna i författningar som reglerar ett aktiebolags eller en ekonomisk förenings verksamhet.
Prövning av bolagsordning och stadgar
4 §
Frågan om godkännande av bolagsordning eller stadgar för ett specialföretag ska prövas i samband med att frågan om företaget ska få tillstånd att driva verksamhet som specialföretag prövas.
Ett specialföretags beslut om att anta bolagsordning eller stadgar får inte registreras innan bolagsordningen eller stadgarna har godkänts.
5 §
Ett specialföretag som har beslutat att ändra sin bolagsordning eller stadgar ska ansöka om godkännande av ändringen. Ändringen ska godkännas om bolagsordningen eller stadgarna stämmer överens med författningar som reglerar ett aktiebolags eller en ekonomisk förenings bolagsordning eller stadgar samt i övrigt innehåller de olika bestämmelser som behövs med hänsyn till omfattningen och arten av företagets verksamhet.
Ett specialföretags beslut om ändring av bolagsordning eller stadgar får inte registreras innan de har godkänts.
Prövning av ansökan
6 §
En ansökan om tillstånd att driva verksamhet som specialföretag, liksom frågor om godkännande av bolagsordning eller stadgar enligt 4 eller 5 §, prövas av Finansinspektionen.
EU-förordningar
7 §
Ytterligare bestämmelser om specialföretag finns i Europeiska kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/35 av den 10 oktober 2014 om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solvens II) och kommissionens genomförandeförordning (EU) 2015/462 av den 19 mars 2015 om fastställande av tekniska standarder för genomförande avseende förfaranden för tillsynsmyndighetens godkännande av etablering av specialföretag, för samarbete och informations-
utbyte mellan tillsynsmyndigheter när det gäller specialföretag samt för att fastställa format och mallar för de uppgifter som specialföretagen ska rapportera i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG, när det gäller
1. villkor för tillstånd,
2. obligatoriska avtalsvillkor,
3. företagsstyrningssystem,
4. tillsynsrapportering,
5. solvenskrav,
6. återkallelse av tillstånd, och
7. samarbete och informationsutbyte mellan tillsynsmyndigheter.
Tillsyn över specialföretag
Registreringsmyndighet
8 §
Bolagsverket är registreringsmyndighet för specialföretag. Ett specialföretag ska vara registrerat i aktiebolags- eller föreningsregistret med en särskild beteckning. I dessa register skrivs de uppgifter in som enligt författningar ska anmälas för registrering.
Tillsynen och dess omfattning
9 §
Finansinspektionen har tillsyn över specialföretag.
Tillsynen omfattar att verksamheten drivs enligt
1. författningar som reglerar specialföretagets verksamhet,
2. företagets bolagsordning eller stadgar, och
3. styrdokument som företaget har upprättat och som har sin grund i författningar som reglerar företagets verksamhet.
Upplysningar från ett specialföretag
10 §
Ett specialföretag ska lämna Finansinspektionen de upplysningar om sin verksamhet som inspektionen begär.
Avgifter till Finansinspektionen
11 §
Specialföretag ska med avgifter bidra till att täcka kostnaderna för Finansinspektionens verksamhet.
Ingripanden mot specialföretag
När Finansinspektionen ska ingripa
12 §
Finansinspektionen ska ingripa om
1. ett specialföretag har åsidosatt sina skyldigheter
a) enligt författningar som reglerar företagets verksamhet,
b) företagets bolagsordning eller stadgar, eller
c) företagets styrdokument som har sin grund i författningar som reglerar företagets verksamhet, eller
2. bolagsordningen, stadgarna, eller riktlinjerna enligt 1 inte längre är tillfredsställande med hänsyn till omfattningen och arten av företagets verksamhet.
Hur inspektionen ska ingripa
13 §
Ingripande med stöd av 12 § sker genom utfärdande av föreläggande att vidta rättelse inom en viss tid, genom förbud att verkställa beslut eller genom anmärkning.
Om en överträdelse är allvarlig ska specialföretagets tillstånd
återkallas eller, om det är tillräckligt, varning meddelas.
När Finansinspektionen får avstå från ingripande
14 §
Finansinspektionen får avstå från ingripande om
1. en överträdelse är ringa eller ursäktlig,
2. specialföretaget gör rättelse, eller
3. någon annan myndighet har vidtagit åtgärder mot företaget och dessa åtgärder bedöms tillräckliga.
Överträdelser av beslut om rättelser
15 §
Om ett specialföretag driver verksamhet i ett annat land inom EES och företaget inte rättar sig efter Finansinspektionens eller en behörig utländsk myndighets begäran om rättelse, ska inspektionen vidta de åtgärder som behövs för att förhindra fortsatta överträdelser. Inspektionen ska underrätta den behöriga utländska myndigheten om vilka åtgärder som vidtas.
Återkallelse av tillstånd
16 §
Om ett specialföretags tillstånd återkallas, får Finansinspektionen bestämma hur avvecklingen av verksamheten ska ske.
Ett beslut om återkallelse får förenas med förbud att fortsätta hela eller delar av verksamheten.
Straffavgift
17 §
Om Finansinspektionen har meddelat ett beslut om anmärkning
eller varning mot ett specialföretag, får inspektionen besluta att företaget ska betala en straffavgift.
Avgiften tillfaller staten.
18 §
Straffavgiften ska fastställas till lägst femtusen kronor och högst femtio miljoner kronor.
Avgiften får inte överstiga tio procent av specialföretagets omsättning närmast föregående räkenskapsår. Om överträdelsen har skett under specialföretagets första verksamhetsår eller om uppgifterom omsättningen annars saknas eller är bristfälliga, får omsättningen uppskattas.
19 §
När straffavgiftens storlek fastställs, ska särskild hänsyn tas till hur allvarlig den överträdelse är som har föranlett anmärkningen eller varningen och hur länge överträdelsen har pågått.
Förseningsavgift
20 §
Om ett specialföretag inte i tid lämnar de upplysningar som har föreskrivits med stöd av 28 § första stycket får Finansinspektionen besluta att företaget ska betala en förseningsavgift med högst 100 000 kronor.
Avgiften tillfaller staten.
Verkställighet av beslut om straffavgift och förseningsavgift
21 §
Straffavgiften eller förseningsavgiften ska betalas till Finansinspektionen inom trettio dagar efter det att beslutet om den har vunnit laga kraft eller inom den längre tid som anges i beslutet.
22 §
Finansinspektionens beslut att ta ut straffavgift eller förseningsavgift får verkställas utan föregående dom eller utslag, om avgiften inte har betalats inom den tid som anges i 21 §.
23 §
Om straffavgiften eller förseningsavgiften inte betalas inom den tid som anges i 21 §, ska Finansinspektionen lämna den obetalda avgiften för indrivning. Bestämmelser om indrivning av statliga fordringar finns i lagen ( 1993:891 ) om indrivning av statliga fordringar m.m.
24 §
En beslutad straffavgift eller förseningsavgift faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet fick laga kraft.
Ingripande mot den som saknar tillstånd
25 §
Om någon driver verksamhet som specialföretag utan att vara berättigad till det, ska Finansinspektionen förelägga denne att upphöra med verksamheten. Inspektionen får besluta hur avvecklingen av verksamheten ska ske. I föreläggandet ska Finansinspektionen upplysa om att rätten efter ansökan av inspektionen kan komma att besluta att företaget ska gå i likvidation om föreläggandet inte följs.
Om det är osäkert om lagen är tillämplig på viss verksamhet, får Finansinspektionen förelägga den som driver verksamheten att lämna de upplysningar om verksamheten som inspektionen behöver för att bedöma om så är fallet. Den som är revisor i ett företag är skyldig
att på begäran av inspektionen lämna sådana upplysningar om företagets verksamhet som revisorn har fått kännedom om vid fullgörandet av sitt uppdrag.
26 §
Om ett specialföretag inte följer ett föreläggande enligt 25 § första stycket att upphöra med verksamheten, ska rätten, efter ansökan av Finansinspektionen, besluta att företaget ska gå i likvidation.
I dessa fall tillämpas 25 kap. 10 , 25 , 28 – 44 , 46 och 47 §§ aktiebolagslagen (2005:551) och 11 kap. 5 och 7–16 §§ samt 17 § fjärde och femte styckena lagen ( 1987:667 ) om ekonomiska föreningar.
Beslut om likvidation ska inte meddelas om det under ärendets handläggning vid rätten visas att verksamheten har upphört.
Beslutet om likvidation gäller omedelbart.
Vite
27 §
Om Finansinspektionen meddelar föreläggande eller förbud enligt detta kapitel, får inspektionen förena föreläggandet med vite.
Bemyndiganden
28 §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka upplysningar ett specialföretag ska lämna till Finansinspektionen enligt 10 §.
Regeringen får meddela föreskrifter om sådana avgifter som avses i 11 §.
21 kap. Överklagande m.m.
1 §8
Finansinspektionens beslut i ärenden enligt 14 kap. 13 §, 17 § första och andra styckena och 16 kap. 23 § andra stycket får inte överklagas.
Finansinspektionens beslut i ärenden enligt 17 kap. 13 § första stycket och 18 kap. 26 § andra stycket får inte överklagas.
5 §9
Om beslut i ett ärende om tillstånd enligt 2 kap. 4 § inte har meddelats inom sex månader från det att ansökan gavs in, eller i ett ärende enligt 3 kap. 2, 9, 13 eller 22 § inom tre månader eller i ett ärende enligt 3 kap. 7 eller 17 § inom en månad, får sökanden begära förklaring av domstol att ärendet onödigt uppehålls.
Om beslut i ett ärende om tillstånd enligt 2 kap. 4 § inte har meddelats inom sex månader från det att ansökan gavs in, eller i ett ärende enligt 3 kap. 2 § inom tre månader eller i ett ärende enligt 3 kap. 7 eller 17 § inom en månad, får sökanden begära förklaring av domstol att ärendet onödigt uppehålls.
En begäran om en förklaring som avses i första stycket ska göras hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Om rätten lämnar en förklaring ska ansökan anses ha avslagits av Finansinspektionen om beslut därefter inte har meddelats inom motsvarande tidsfrister som anges i första stycket för respektive ärende.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016.
2. För försäkringsföretag som vid lagens ikraftträdande bedriver verksamhet som avser tjänstepensionsförsäkringar gäller för den delen av verksamheten, till och med den 31 december 2019, tillämpliga bestämmelser i 1–7, 14, 16 och 17 kap. i den äldre lydelsen samt föreskrifter som har meddelats med stöd av dessa bestämmelser. För verksamheten som avser tjänstepensionsförsäkring gäller under angiven tid i övrigt tillämpliga bestämmelser i 10–15 kap. denna lag. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om tillämpningen enligt första stycket av bestämmelserna i 10 kap. denna lag på ett försäkringsföretags tjänstepensionsverksamhet. För ett försäkringsföretag som avses i första stycket gäller bestämmelserna enligt det stycket även försäkringsrörelsen, om denna är av endast ringa omfattning. Ett försäkringsföretag som avses i första stycket får, efter anmälan till Finansinspektionen, tillämpa denna lag även på verksamhet som avser tjänstepensionsförsäkring.
8 Senaste lydelse 2013:456. 9 Senaste lydelse 2013:456.
3. Finansinspektionen får i ett enskilt fall besluta att ett försäkringsföretag som senast den 1 januari 2016 upphört med att teckna nya försäkringsavtal och uteslutande förvaltar sitt befintliga bestånd i syfte att avsluta sin verksamhet inte behöver tillämpa delar av denna lag. För återförsäkringsbolag som senast den 10 december 2007 har upphört att teckna nya återförsäkringsavtal och uteslutande förvaltar sitt befintliga bestånd i syfte att avsluta verksamheten gäller äldre bestämmelser. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om villkoren enligt första stycket för undantag och omfattningen av dem.
4. Ett försäkringsföretags kapitalbasposter i primärkapitalet som har emitterats före den 17 januari 2015 och som får ingå i kapitalbasen enligt beslut av Finansinspektionen med stöd av 7 kap. 3 § i den äldre lydelsen, men som får utgöra högst 50 procent av kapitalbasen, ska till och med den 31 december 2025 klassificeras som nivå 1 enligt 7 kap. 7 § denna lag. Ett försäkringsföretags kapitalbasposter i primärkapitalet som har emitterats före den 17 januari 2015 och som får ingå i kapitalbasen enligt beslut av Finansinspektionen med stöd av 7 kap. 3 § i den äldre lydelsen, men som får utgöra högst 25 procent av kapitalbasen, ska till och med den 31 december 2025 klassificeras som nivå 2 enligt 7 kap. 7 § denna lag. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka typer av kapitalbasposter som ska omfattas av bestämmelserna i första och andra styckena.
5. Bestämmelserna i Europeiska kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/35 av den 10 oktober 2014 om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solvens II) om villkor för att få använda ompaketerade lån gäller inte för lån som har getts ut före den 1 januari 2011, om den underliggande exponeringen inte har utökats eller blivit ersatt efter den 31 december 2014.
6. För försäkringsföretag som vid lagens ikraftträdande inte uppfyller kraven på tillräcklig kapitalbas enligt 7 kap. 1 § första stycket, men som uppfyller kraven på tillräcklig kapitalbas enligt 7 kap. 1 § i den äldre lydelsen, ska bestämmelserna i denna punkt tillämpas i stället för bestämmelserna i 18 kap. 5 § denna lag. Finansinspektionen ska förelägga företaget att vidta nödvändiga åtgärder för att uppfylla solvenskapitalkravet senast den 31 december 2017 och att var tredje månad överlämna en lägesrapport till Finansinspektionen som ska innehålla en beskrivning av vilka åtgärder som har vidtagits och hur arbetet fortlöper med att uppfylla solvenskapitalkravet. Om det är lämpligt, får Finansinspektionen förlänga tidsfristen med tre månader. Om lägesrapporten visar att det inte har skett några väsentliga framsteg när det gäller företagets möjlighet att uppfylla solvenskapitalkravet senast den 31 december 2017, ska bestämmelserna om ingripande i denna lag tillämpas.
7. För försäkringsföretag som vid lagens ikraftträdande inte uppfyller kraven på tillräcklig kapitalbas enligt 7 kap. 1 § andra stycket, men som
uppfyller kraven på tillräcklig kapitalbas enligt 7 kap. 1 § i den äldre lydelsen, ska bestämmelserna i 19 kap. 8 § och 13 § 4 och 5 denna lag inte tillämpas under det första året efter lagens ikraftträdande.
8. Finansinspektionen får besluta att ett försäkringsföretag vid justering av beräkningen av minimikapitalkravet enligt 8 kap. 14 § denna lag till och med den 31 december 2017 ska använda ett solvenskapitalkrav beräknat enligt standardformeln.
9. Finansinspektionen får i ett enskilt fall besluta att ett försäkringsföretag får använda en tillfälligt justerad riskfri räntestruktur vid beräkningen av den bästa skattningen. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om villkoren för sådana undantag och beräkningen av en tillfälligt justerad riskfri räntestruktur. 10. Finansinspektionen får i ett enskilt fall besluta att ett försäkringsföretag får använda ett tillfälligt avdrag vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om villkoren för sådana undantag och beräkningen av det tillfälliga avdraget. 11. Ett försäkringsföretag som tillämpar 9 eller 10 ska omedelbart underrätta Finansinspektionen, om företaget inte skulle uppfylla solvenskapitalkravet utan en tillämpning av dessa punkter. Finansinspektionen ska förelägga företaget att vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att företaget kan uppfylla solvenskapitalkravet senast den 1 januari 2032 och att inom två månader från dagen för bristens konstaterande överlämna en plan för infasning till inspektionen. Företaget ska lämna en årlig lägesrapport till Finansinspektionen. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om innehållet i en plan för infasning och en årlig lägesrapport. 12. Finansinspektionen ska återkalla ett tillstånd att använda en tillfällig justering av de riskfria räntesatserna enligt 9 eller ett tillfälligt avdrag vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna enligt 10, om den lägesrapport som avses i 11 tredje stycket visar att företaget inte kommer att kunna uppfylla solvenskapitalkravet senast den 1 januari 2032. 13. De övergångsbestämmelser som enligt 2, 4, 5, 9 och 11 gäller för enskilda försäkringsföretag gäller, utan hinder av bestämmelserna om kapitalbas och kapitalkrav på gruppnivå i 19 kap. 14 § denna lag, i tillämpliga delar även på gruppnivå. 14. De övergångsbestämmelser som enligt 6 gäller för enskilda försäkringsföretag gäller, utan hinder av bestämmelserna om kapitalbas och kapitalkrav på gruppnivå i 19 kap. 14 § och 24 § fjärde stycket denna lag, i tillämpliga delar även på gruppnivå om försäkringsföretagen i en grupp uppfyller de gruppbaserade kapitalkraven enligt 9 kap. 4 § i den äldre lydelsen, men inte uppfyller kapitalkravet på gruppnivå. 15. Finansinspektionen får ta ut avgifter även före lagens ikraftträdande för ansökningar och anmälningar enligt de nya bestämmelserna om solvens, specialföretag, undantag beroende på storlek, grupptillsyn och fastställande av tillämpning av övergångs-
bestämmelser, när dessa har kommit in till inspektionen före lagens ikraftträdande.
16. Ett försäkringsföretag som vid lagens ikraftträdande har en utjämningsreserv för kreditförsäkring enligt 5 kap. 10 och 11 §§ i den äldre lydelsen ska, utöver nedsättningar för att täcka tekniska underskott i kreditförsäkringsrörelsen, årligen göra de nedsättningar som krävs för att avveckla utjämningsreserven senast den 31 december 2019.
Förslag till lag om ändring i lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige
Härigenom föreskrivs1 i fråga om lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige2
dels att 5 kap. 6, 8, 8 a, 9, 13, 14 och 19 §§ ska upphöra att gälla,
dels att 1 kap. 3 och 6 §§, 5 kap. 5, 10, 12 och 16 §§, 6 kap. 9 och 11 §§, 7 kap. 11 § samt 9 kap. 3, 5 och 8 §§ ska ha följande lydelse,
dels att det i lagen ska införas två nya paragrafer, 5 kap. 4 b § och 6 kap. 2 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
3 §
Bestämmelserna om livförsäkring i denna lag, med undantag för 5 kap. 14 §, får tillämpas för sjuk- och olycksfallsförsäkringar som avses i 2 kap. 11 § första stycket klasserna 1 och 2 försäkringsrörelselagen (2010:2043) samt för avgångsbidragsförsäkringar.
Bestämmelserna om livförsäkring i denna lag, med undantag för 5 kap. 5 § femte stycket och 14 §, behöver inte tillämpas för livförsäkringar som avses i 2 kap. 12 § klasserna I b och IV försäkringsrörelselagen om premien är beräknad och bestämd för längst fem år.
Bestämmelserna om livförsäkring i denna lag, med undantag för 5 kap. 12 §, får tillämpas för sjuk- och olycksfallsförsäkringar som avses i 2 kap. 11 § första stycket klasserna 1 och 2 försäkringsrörelselagen (2010:2043) samt för avgångsbidragsförsäkringar.
Bestämmelserna om livförsäkring i denna lag, med undantag för 5 kap. 5 och 12 §§, behöver inte tillämpas för livförsäkringar som avses i 2 kap. 12 § klasserna I b och IV försäkringsrörelselagen om premien är beräknad och bestämd för längst fem år.
6 §
Med skadeförsäkring förstås i denna lag sådan försäkring som avses i 2 kap. 11 § försäkringsrörelselagen (2010:2043).
Med livförsäkring förstås i denna lag sådan försäkring som avses i 2 kap. 12 § försäkringsrörelselagen.
Med tjänstepensionsförsäkring förstås i denna lag sådan försäk-
Med tjänstepensionsförsäkring förstås i denna lag sådan livförsäk-
1 Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG av den 25 november 2009 om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solvens II), i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/51/EU. 2 Senaste lydelse 5 kap. 6 § 1999:602. 5 kap. 13 § 2010:2060. 5 kap. 8 § 2010:2060. 5 kap. 14 § 2010:2060. 5 kap. 8 a § 1999:602. 5 kap. 19 § 2010:2060. 5 kap. 9 § 2010:2060.
ring som avses i 1 kap. 8 § försäkringsrörelselagen .
ring som har samband med yrkesutövning och där utbetalning av försäkringsbelopp (engångsbelopp eller periodiska utbetalningar) är beroende av att en eller flera personer uppnår eller förväntas uppnå en viss ålder samt försäkring som meddelas som tillägg till sådana livförsäkringar.
Med återförsäkring förstås i denna lag sådan försäkring som avses i 1 kap. 9 § försäkringsrörelselagen.
Med tjänstepension förstås i denna lag sådana avtal som ett utländskt tjänstepensionsinstitut ingår med arbetsgivare här i landet och som syftar till att trygga förmåner som har samband med yrkesutövning och som
1. betalas ut i form av engångsbelopp eller periodiska utbetalningar och beror av att en eller flera personer uppnår eller förväntas uppnå en viss ålder, eller
2. kompletterar förmåner enligt 1 och tillhandahålls sekundärt i form av utbetalningar vid dödsfall, invaliditet eller upphörande av anställning eller i form av bidrag eller tjänster vid sjukdom, medellöshet eller dödsfall.
Femte stycket gäller inte sådana avtal om tjänstepension som tecknas för egen räkning av egenföretagare.
Ersättning som betalas i form av livränta eller sjukränta tillhör livförsäkring, om ersättningen betalas från en livförsäkring, och skadeförsäkring, om ersättningen betalas från en skadeförsäkring. Om en sådan ränta har köpts i ett livförsäkringsföretag, ska den dock i detta företag höra till livförsäkring.
För sådan livränta eller sjukränta som tillhör skadeförsäkring gäller de särskilda bestämmelserna om livförsäkring i 5 kap. 2, 5 och 11 §§ samt 7 kap. 4–12 §§.
5 kap.
4 b §
För försäkringsgivare i tredje land som bedriver försäkringsrörelse i Sverige ska bestämmelserna om företagsstyrning i 10 kap. 1 – 24 §§ försäkringsrörelselagen (2010:2043) och föreskrifter som meddelats med stöd av dessa bestämmelser gälla.
5 §3
En försäkringsgivare från tredje land ska för sin försäkringsrörelse
En försäkringsgivare från tredjeland ska för sin försäkrings-
3 Senaste lydelse 2010:2060.
i Sverige redovisa försäkringstekniska avsättningar och utjämningsreserv för förlusttäckning enligt 5 kap.10 och 11 §§försäkringsrörelselagen (2010:2043). En försäkringsgivares försäkringstekniska avsättningar ska motsvara de belopp som behövs för att försäkringsgivaren vid varje tidpunkt ska kunna uppfylla alla åtaganden som skäligen kan förväntas uppkomma på grund av ingångna försäkringsavtal. De försäkringstekniska avsättningarna ska motsvara försäkringsgivarens ansvarighet för
1. försäkringsfall, förvaltningskostnader och andra kostnader under resten av avtalsperioden för löpande försäkringar i skadeförsäkringsrörelse (ej intjänade premier och kvardröjande risker) respektive livförsäkringsrörelse (livförsäkringsavsättning),
2. inträffade oreglerade försäkringsfall, kostnader för regleringen av dessa samt återbäring som förfallit till betalning men inte betalats ut (oreglerade skador),
3. sådan återbäring som är garanterad i nominella eller reala belopp (garanterad återbäring) och som inte omfattas av 1 eller 2,
4. sådan återbäring inom livförsäkringsrörelse som är villkorad av värdeförändringar på tillgångar eller av ett visst försäkringstekniskt resultat som försäkringstagarna eller andra ersättningsberättigade står risken för (villkorad återbäring), och
5. fondförsäkringar som försäkringstagarna eller andra ersättningsberättigade bär placeringsrisken för (fondförsäkringsåtaganden där försäkringstagaren bär placeringsrisken).
Ansvarar flera försäkringsgivare solidariskt för en försäkring, ska endast den del av försäkringen som enligt avtal mellan försäk-
rörelse i Sverige värdera tillgångar och skulder, inklusive försäkringstekniska avsättningar, enligt 5 kap.1–13 §§försäkringsrörelselagen (2010:2043).
ringsgivarna belöper på en enskild försäkringsgivare beaktas vid beräkningen av den försäkringsgivarens försäkringstekniska avsättningar.
Avsättning för oreglerade skador ska beräknas särskilt för varje försäkringsfall. För skadeförsäkringsrörelse får statistiska metoder användas om de leder till en tillräcklig avsättning med beaktande av skadornas art.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om de försäkringstekniska avsättningarnas innehåll och beräkning.
Vid beräkning av avsättning för ej intjänade premier och kvardröjande risker respektive livförsäkringsavsättning gäller 5 kap. 3 – 8 §§ försäkringsrörelselagen .
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om de försäkringstekniska avsättningarnas innehåll och beräkning.
10 §
Företrädaren för en försäkringsgivare från tredje land skall föra ett register som vid varje tidpunkt visar de tillgångar som används för skuldtäckning och tillgångarnas värde.
Om en tillgång som antecknas i registret har upplåtits med sådan rätt att dess fulla värde inte kan utnyttjas för skuldtäckning, skall detta antecknas i registret.
Företrädaren för en försäkringsgivare från tredje land ska föra ett register som vid varje tidpunkt visar de tillgångar som används för skuldtäckning och tillgångarnas värde.
Om en tillgång som antecknas i registret har upplåtits med sådan rätt att dess fulla värde inte kan utnyttjas för skuldtäckning, ska detta antecknas i registret.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad ett sådant register ska innehålla.
12 §4
En försäkringsgivare från tredje land ska, utöver de tillgångar som innehas för skuldtäckning enligt 8 §, vid varje tidpunkt ha en tillräcklig kapitalbas. Kapitalbasens storlek ska fastställas på grundval
En försäkringsgivare från tredje land ska ha en kapitalbas som minst uppgår till solvenskapitalkravet beräknat enligt 8 kap.1–11 §§försäkringsrörelselagen (2010:2043). Kapitalbasen får
4 Senaste lydelse 2008:101.
av den försäkringsrörelse som försäkringsgivaren bedriver i Sverige. Kapitalbasen ska när verksamheten bedrivs minst uppgå till en nivå som beräknas med utgångspunkt i verksamhetens art och omfattning (solvensmarginal). Kapitalbasen får dock inte understiga ett minimibelopp (garantibelopp). Tillgångar som en försäkringsgivare deponerat i bank eller kreditmarknadsföretag enligt 1–3 §§ ska beaktas vid bedömning av om kravet på garantibelopp är uppfyllt, dock högst till ett belopp som motsvarar hälften av det minsta beloppet för garantibeloppet.
De poster som ingår i kapitalbasen ska till ett belopp som minst motsvarar solvensmarginalen finnas i ett land som omfattas av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Dessa poster ska till ett belopp som minst motsvarar en tredjedel av solvensmarginalen finnas i Sverige.
Bestämmelser om att Finansinspektionen i enskilda fall får besluta om undantag från bestämmelserna om beräkning av solvensmarginalen och lokalisering av tillgångar finns i 16–18 §§.
dock inte vara mindre än minimikapitalkravet beräknat enligt 8 kap. 12–14 §§ samma lag.
Kapitalbasen ska beräknas enligt 7 kap. 3 – 5 §§ försäkringsrörelselagen .
Vid beräkningen av solvenskapitalkravet och minimikapitalkravet ska hänsyn tas endast till den försäkringsrörelse som försäkringsgivaren bedriver i Sverige.
De tillgångar som motsvarar solvenskapitalkravet ska till minst ett belopp motsvarande minimikapitalkravet finnas i Sverige och överskjutande tillgångar inom ett land som omfattas av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.
Bestämmelserna i 9 kap. 1 – 18 §§ försäkringsrörelselagen om interna modeller ska gälla för försäkringsgivare från tredjeland.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om kapitalbas, solvenskapitalkrav och minimikapitalkrav samt interna modeller som avser den försäkringsrörelse som en försäkringsgivare från tredjeland bedriver i Sverige.
16 §
Om en försäkringsgivare från tredje land har ansökt om tillstånd att driva verksamhet genom agentur eller filial i ett eller flera länder som hör till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, får Finansinspektionen efter ansökan medge försäkringsgivaren följande undantag, som endast kan medges samtidigt:
1. Den del av depositionen enligt 1 § som skall beaktas enligt 12 § första stycket femte meningen behöver försäkringsgivaren inte deponera i mer än ett av dessa EES-länder.
Om en försäkringsgivare från tredje land har ansökt om tillstånd att driva verksamhet genom agentur eller filial i ett eller flera länder som hör till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES), får Finansinspektionen efter ansökan bevilja försäkringsgivaren följande undantag, som endast kan beviljas samtidigt:
1. Den del av depositionen enligt 1 § som ska beaktas enligt 12 § fjärde stycket behöver försäkringsgivaren inte deponera i mer än ett av dessa EES-länder.
2. Vid beräkning av solvensmarginalen skall hänsyn tas till försäkringsgivarens verksamhet genom agenturer eller filialer i de andra EES-länderna.
3. De tillgångar som motsvarar garantibeloppet får finnas i ett annat av dessa EES-länder.
2. Vid beräkning av solvenskapitalkravet ska hänsyn tas till försäkringsgivarens verksamhet genom agenturer eller filialer i de andra EES-länderna.
3. De tillgångar som motsvarar minimikapitalkravet får finnas i ett annat av dessa EES-länder.
6 kap.
2 a §
Finansinspektionen får hänskjuta frågor som rör ett förfarande av en annan behörig myndighet inom EES till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten för tvistlösning i de fall som framgår av artiklarna 155 och 158 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/51/EU.
9 §5
Finansinspektionen ska förelägga en försäkringsgivare från tredje land att upprätta och för godkännande överlämna
1. en finansiell saneringsplan om Finansinspektionen bedömer att rättigheterna för försäkringstagarna eller andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar hotas,
2. en saneringsplan för att återställa en tillfredsställande finansiell ställning, om försäkringsgivarens kapitalbas understiger solvensmarginalen enligt 7 kap. 7–16 §§försäkringsrörelselagen (2010:2043), eller
3. en finansieringsplan för att skyndsamt återställa kapitalbasen, om den understiger de nivåer som anges i 5 kap. 12–14 §§, eller om garantibeloppet för en livförsäkringsrörelse inte har sådan sam-
1. en åtgärdsplan enligt 18 kap.
5 § försäkringsrörelselagen (2010:2043) för att återställa en tillfredsställande finansiell ställning, om försäkringsgivarens kapitalbas understiger solvenskapitalkravet enligt 8 kap. 1–11 §§ samma lag, eller
2. en finansiell saneringsplan enligt 18 kap. 8 § försäkringsrörelselagenför att skyndsamt återställa kapitalbasen, om den understiger minimikapitalkravet enligt 8 kap. 12–14 §§ samma lag.
5 Senaste lydelse 2010:2060.
mansättning som anges i 5 kap. 12 § andra stycket.
Skyldigheten att upprätta saneringsplan eller finansieringsplan enligt första stycket gäller inte om försäkringsgivaren medgetts undantag enligt 5 kap. 16 § och någon annan myndighet än Finansinspektionen har tillsyn över soliditeten. Om den utländska myndighet som kontrollerar försäkringsgivarens soliditet förbjuder försäkringsgivaren att helt eller delvis förfoga över sina tillgångar ska på begäran av myndigheten, Finansinspektionen vidta samma åtgärder beträffande försäkringsgivarens tillgångar i Sverige. Finansinspektionen får besluta hur verksamheten ska drivas efter ett sådant beslut av den utländska myndigheten.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska meddela föreskrifter om innehållet i den finansiella saneringsplan som anges i första stycket 1.
Skyldigheten att upprätta åtgärdsplan eller finansiell saneringsplan enligt första stycket gäller inte om försäkringsgivaren beviljats undantag enligt 5 kap. 16 § och någon annan myndighet än Finansinspektionen har tillsyn över soliditeten. Om den utländska myndighet som kontrollerar försäkringsgivarens soliditet förbjuder försäkringsgivaren att helt eller delvis förfoga över sina tillgångar, ska på begäran av myndigheten Finansinspektionen vidta samma åtgärder beträffande försäkringsgivarens tillgångar i Sverige. Finansinspektionen får besluta hur verksamheten ska drivas efter ett sådant beslut av den utländska myndigheten.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om innehållet i en åtgärdsplan och en finansiell saneringsplan enligt första stycket.
11 §
Finansinspektionen får förbjuda en försäkringsgivare från tredjeland att förfoga över sina tillgångar i Sverige eller begränsa dennes förfoganderätt över tillgångarna, om
1. försäkringsgivaren inte följer gällande bestämmelser om skuldtäckning,
2. försäkringsgivarens kapitalbas understiger en tredjedel av solvensmarginalen eller inte uppfyller gällande krav på garantibelopp,
3. försäkringsgivarens kapitalbas understiger solvensmarginalen och det finns särskilda skäl att anta att försäkringsgivarens finansiella ställning ytterligare kommer att försämras, eller
1. försäkringsgivaren inte följer gällande bestämmelser om försäkringstekniska avsättningar,
2. företaget inte uppfyller solvenskapitalkravet och det föreligger särskilda omständigheter som ger anledning att befara att företagets finansiella ställning kommer att försämras ytterligare,
3. företaget inte uppfyller minimikapitalkravet, eller
4. det bedöms vara nödvändigt för att skydda de försäkrades intressen vid ett beslut om förverkande av försäkringsgivarens koncession.
Finansinspektionen får besluta hur verksamheten skall bedrivas
Finansinspektionen får besluta hur verksamheten ska bedrivas
efter ett sådant beslut som avses i första stycket.
efter ett sådant beslut som avses i första stycket.
Om försäkringsgivaren medgetts undantag enligt 5 kap. 16 § och någon annan myndighet än Finansinspektionen har tillsyn över soliditeten, skall inspektionen underrätta den behöriga myndighet som kontrollerar försäkringsgivarens soliditet innan inspektionen vidtar åtgärder.
Om försäkringsgivaren beviljats undantag enligt 5 kap. 16 § och någon annan myndighet än Finansinspektionen har tillsyn över soliditeten, ska inspektionen underrätta den behöriga myndighet som kontrollerar försäkringsgivarens soliditet innan inspektionen vidtar åtgärder.
Om försäkringsgivaren driver verksamhet i ett annat land som tillhör Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller har tillgångar placerade där, skall Finansinspektionen underrätta den behöriga myndigheten i det landet om beslut som fattats i enlighet med första stycket och, om det behövs, begära att den behöriga myndigheten i samarbete med inspektionen vidtar motsvarande åtgärder.
Om försäkringsgivaren driver verksamhet i ett annat land som tillhör EES eller har tillgångar placerade där, ska Finansinspektionen underrätta den behöriga myndigheten i det landet om beslut som fattats i enlighet med första stycket och, om det behövs, begära att den behöriga myndigheten i samarbete med inspektionen vidtar motsvarande åtgärder.
7 kap.
11 §
Om en försäkringsgivare från tredjeland i annat fall än enligt 4 § första stycket upphör att driva livförsäkringsrörelse i Sverige, är försäkringsgivaren ändå skyldig att på det sätt som anges i 5 kap. 8–10 §§ redovisa tillgångar som motsvarar de försäkringstekniska avsättningarna för redan meddelade livförsäkringar. Ett ombud som har utsetts av försäkringsgivaren enligt 2 § är skyldig att fullgöra de uppgifter enligt 5 kap. 10 § och 6 kap. 3–4 och 6 §§, som förut har varit företrädarens skyldighet. Om inte tillgångar som motsvarar de försäkringstekniska avsättningarna redovisas eller om det av annat skäl finns anledning att anta att livförsäkringstagarnas rätt på grund av försäkringsavtalen äventyras, skall Finansinspektionen besluta om administration enligt 4 §. Om de tillgångar som
Om en försäkringsgivare från tredje land i annat fall än enligt 4 § första stycket upphör att driva livförsäkringsrörelse i Sverige, är försäkringsgivaren ändå skyldig att på det sätt som anges i 5 kap. 10 § redovisa tillgångar som motsvarar de försäkringstekniska avsättningarna för redan meddelade livförsäkringar. Ett ombud som har utsetts av försäkringsgivaren enligt 2 § är skyldig att fullgöra de uppgifter enligt 5 kap. 10 § och 6 kap. 3–4 och 6 §§, som förut har varit företrädarens skyldighet. Om inte tillgångar som motsvarar de försäkringstekniska avsättningarna redovisas eller om det av annat skäl finns anledning att anta att livförsäkringstagarnas rätt på grund av försäkringsavtalen äventyras, ska Finansinspektionen besluta om administration enligt 4 §. Om de tillgångar som avsatts
avsatts till redovisning anses otillräckliga får dock beslut om administration inte meddelas, förrän Finansinspektionen har förelagt försäkringsgivaren att fylla bristen och denna inte täckts inom fyra veckor efter ett sådant föreläggande. Om i ett sådant fall administration inträder, skall bestämmelserna i 4 § första stycket om upphörandet av försäkringsgivarens rätt att driva livförsäkringsrörelse här i landet i stället avse meddelandet av beslut om administration.
till redovisning anses otillräckliga får dock beslut om administration inte meddelas, förrän Finansinspektionen har förelagt försäkringsgivaren att fylla bristen och denna inte täckts inom fyra veckor efter ett sådant föreläggande. Om i ett sådant fall administration inträder, ska bestämmelserna i 4 § första stycket om upphörandet av försäkringsgivarens rätt att driva livförsäkringsrörelse här i landet i stället avse meddelandet av beslut om administration.
9 kap.
3 §
Finansinspektionen ska innan den yttrar sig ge de berörda försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar möjlighet att anmäla om de har något att invända mot överlåtelsen. Därvid ska vad som föreskrivs om offentliggörande i 10 kap. 9 § försäkringsrörelselagen (2010:2043) gälla i tillämpliga delar. Om överlåtelsen har offentliggjorts på motsvarande sätt i Sverige av en behörig myndighet i den överlåtande försäkringsgivarens hemland, får inspektionen underlåta att offentliggöra ansökan.
Finansinspektionen ska innan den yttrar sig ge de berörda försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar möjlighet att anmäla om de har något att invända mot överlåtelsen. Då ska vad som föreskrivs om offentliggörande i 14 kap. 9 § försäkringsrörelselagen (2010:2043) gälla i tillämpliga delar. Om överlåtelsen har offentliggjorts på motsvarande sätt i Sverige av en behörig myndighet i den överlåtande försäkringsgivarens hemland, behöver inspektionen inte offentliggöra ansökan.
5 §
Ansökan om tillstånd till överlåtelse av försäkringsbestånd enligt 4 § ska göras av såväl den överlåtande försäkringsgivaren som den övertagande försäkringsgivaren. Det avtal som träffats om överlåtelsen ska fogas till ansökningen. För ansökningen gäller 10 kap. 8 och 9 §§försäkringsrörelselagen
Ansökan om tillstånd till överlåtelse av försäkringsbestånd enligt 4 § ska göras av såväl den överlåtande försäkringsgivaren som den övertagande försäkringsgivaren. Det avtal som träffats om överlåtelsen ska lämnas in tillsammans med ansökningen. För ansökningen gäller 14 kap. 8 och 9 §§försäkringsrörelselagen
8 §
Sedan Finansinspektionen bifallit ansökan om tillstånd till över-
Sedan Finansinspektionen bifallit ansökan om tillstånd till över-
låtelse av försäkringsbestånd enligt 5 §, ska inspektionen utan dröjsmål kungöra beslutet enligt 10 kap. 1 § 12. När beslutet kungörs övergår ansvaret för det överlåtna försäkringsbeståndet på den övertagande försäkringsgivaren. De försäkringstagare och andra ersättningsberättigade som berörs av överlåtelsen ska underrättas om den enligt 10 kap. 13 § försäkringsrörelselagen (2010:2043).
låtelse av försäkringsbestånd enligt 5 §, ska inspektionen utan dröjsmål kungöra beslutet enligt 10 kap. 1 § 12. När beslutet kungörs övergår ansvaret för det överlåtna försäkringsbeståndet på den övertagande försäkringsgivaren. De försäkringstagare och andra ersättningsberättigade som berörs av överlåtelsen ska underrättas om den enligt 14 kap. 13 § försäkringsrörelselagen (2010:2043).
Om det i ett bestånd av försäkring som överlåtits ingår risker som är belägna i eller åtaganden som ska fullgöras i ett annat EES-land, ska Finansinspektionen offentliggöra den beslutade överlåtelsen i det landet enligt bestämmelserna där. Om överlåtelsebeslutet offentliggörs på motsvarande sätt i det berörda landet, behöver inspektionen inte offentliggöra beslutet där.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016.
Förslag till lag om ändring i lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat
Härigenom föreskrivs 1att 1 kap. 3 § lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
3 §2
I denna lag betyder
1. AIF-förvaltare: en svensk förvaltare av alternativa investeringsfonder enligt 1 kap. 3 § lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder,
2. anknutet företag: ett svenskt eller utländskt företag vars huvudsakliga verksamhet är att äga eller förvalta fast egendom, tillhandahålla datatjänster eller driva annan liknande verksamhet som har samband med den huvudsakliga verksamheten i ett eller flera kreditinstitut, värdepappersbolag eller motsvarande utländska företag,
3. behörig myndighet: Finansinspektionen eller någon annan myndighet inom EES som utövar tillsyn, individuellt eller på gruppnivå, över ett reglerat företag med huvudkontor inom EES,
4. blandat finansiellt holdingföretag: ett moderföretag som inte är ett reglerat företag och som tillsammans med sina dotterföretag, varav minst ett är ett reglerat företag med huvudkontor inom EES, och andra företag utgör ett finansiellt konglomerat,
5. EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,
6. finansiellt institut: ett företag som inte är ett kreditinstitut, värdepappersbolag, fondbolag, eller AIF-förvaltare eller motsvarande utländskt företag och vars huvudsakliga verksamhet är att
a) förvärva aktier eller andelar,
b) driva en eller flera av de verksamheter som anges i 7 kap. 1 § andra stycket 2–10, 12 och 15 lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse utan att vara tillståndspliktigt enligt 2 kap. 1 § samma lag, eller
c) driva värdepappersrörelse utan att vara tillståndspliktigt enligt 2 kap. 1 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden,
7. finansiell sektor: ett eller flera av följande företag
a) kreditinstitut, värdepappersbolag, fondbolag, AIF-förvaltare eller motsvarande utländska företag samt finansiella institut och anknutna företag (bank- och värdepapperssektorn),
7. finansiell sektor: ett eller flera av följande företag
a) kreditinstitut, värdepappersbolag, fondbolag, AIF-förvaltare eller motsvarande utländska företag samt finansiella institut och anknutna företag (bank- och värdepapperssektorn),
1 Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG av den 25 november 2009 om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solvens II). 2 Senaste lydelse 2013:670.
b) försäkringsföretag eller motsvarande utländska företag och försäkringsholdingföretag (försäkringssektorn), och
c) blandade finansiella holdingföretag,
b) försäkringsföretag eller motsvarande utländska företag, försäkringsholdingföretag och specialföretag (försäkringssektorn), och
c) blandade finansiella holdingföretag,
8. fondbolag: ett svenskt aktiebolag som har fått tillstånd att driva fondverksamhet enligt lagen (2004:46) om värdepappersfonder,
9. försäkringsföretag: ett försäkringsaktiebolag, ömsesidigt försäkringsbolag eller en försäkringsförening enligt försäkringsrörelselagen (2010:2043),
10. försäkringsholdingföretag: ett moderföretag som inte är ett försäkringsföretag eller ett motsvarande utländskt företag eller ett blandat finansiellt holdingföretag och vars huvudsakliga verksamhet är att förvärva och förvalta andelar i dotterföretag som uteslutande eller huvudsakligen är försäkringsföretag eller motsvarande utländska företag,
10. försäkringsholdingföretag: ett moderföretag som inte är ett försäkringsföretag eller ett motsvarande utländskt företag eller ett blandat finansiellt holdingföretag och vars huvudsakliga verksamhet är att förvärva och förvalta andelar i dotterföretag som uteslutande eller huvudsakligen är försäkringsföretag eller motsvarande utländska företag eller specialföretag,
11. institut: kreditinstitut, värdepappersbolag, fondbolag och AIFförvaltare,
12. konglomeratdirektivet: Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/87/EG av den 16 december 2002 om extra tillsyn över kreditinstitut, försäkringsföretag och värdepappersföretag i ett finansiellt konglomerat och om ändring av rådets direktiv 73/239/EEG, 79/267/EEG, 92/49/EEG, 92/96/EEG, 93/6/EEG och 93/22/EEG samt Europaparlamentets och rådets direktiv 98/78/EG och 2000/12/EG, senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/89/EU,
12. konglomeratdirektivet: Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/87/EG av den 16 december 2002 om extra tillsyn över kreditinstitut, försäkringsföretag och värdepappersföretag i ett finansiellt konglomerat och om ändring av rådets direktiv 73/239/EEG, 79/267/EEG, 92/49/EEG, 92/96/EEG, 93/6/EEG och 93/22/EEG samt Europaparlamentets och rådets direktiv 98/78/EG och 2000/12/EG, senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU,
13. kreditinstitut: en bank eller ett kreditmarknadsföretag enligt lagen om bank- och finansieringsrörelse,
14. reglerat företag:
a) ett institut eller ett motsvarande utländskt företag, eller
b) ett försäkringsföretag eller ett motsvarande utländskt företag.
14. reglerat företag:
a) ett institut eller ett motsvarande utländskt företag, eller
b) ett försäkringsföretag eller ett motsvarande utländskt företag eller ett specialföretag.
15. relevant behörig myndighet:
a) en behörig myndighet som ansvarar för tillsynen över en finansiell företagsgrupp, försäkringsgrupp eller en motsvarande utländsk grupp
som ingår i ett finansiellt konglomerat, särskilt över det företag som är det överordnade moderföretaget i bank- och värdepapperssektorn respektive försäkringssektorn,
b) någon annan behörig myndighet än som avses i a som utsetts till samordnare för ett finansiellt konglomerat, eller
c) någon annan behörig myndighet som de myndigheter som avses i a och b kommer överens om är relevant,
16. samordnare: den behöriga myndighet som enligt 4 kap. ansvarar för tillsynen över ett finansiellt konglomerat,
17. sektorsbestämmelser: de bestämmelser i lag och andra författningar som gäller för den rörelse som drivs av institut och försäkringsföretag, och
18. värdepappersbolag: ett svenskt aktiebolag som har fått tillstånd att driva värdepappersrörelse enligt lagen om värdepappersmarknaden.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016.
Förslag till lag om ändring i lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument
Härigenom föreskrivs1 att 2 kap. 17 § lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument2 ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 kap.
17 §3
Om ett grundprospekt eller ett tillägg till detta inte innehåller de slutliga villkoren för ett erbjudande av överlåtbara värdepapper till allmänheten ska emittenten så snart det är möjligt
1. ge in villkoren till Finansinspektionen för registrering,
2. underrätta berörd behörig myndighet i en annan stat inom EES om villkoren, och
3. offentliggöra villkoren enligt 29 §.
Om ett grundprospekt eller ett tillägg till detta inte innehåller de slutliga villkoren för ett erbjudande av överlåtbara värdepapper till allmänheten, ska emittenten så snart det är möjligt ge in villkoren till Finansinspektionen för registrering och offentliggöra dessa enligt 29 §.
De slutliga villkoren ska endast innehålla information som rör innehållet i värdepappersnoten.
Finansinspektionen ska så snart det är möjligt underrätta berörd behörig myndighet i en annan stat inom EES och Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten om villkoren.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016.
1 Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG av den 25 november 2009 om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solvens II), i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/51/EU. 2 Lagen omtryckt 1992:558. 3 Senaste lydelse 2012:378.
Lagrådets yttrande
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2015-06-18
Närvarande: F.d. justitierådet Lennart Hamberg samt justitieråden
Kristina Ståhl och Agneta Bäcklund.
Genomförande av Solvens II-direktivet på försäkringsområdet
Enligt en lagrådsremiss den 30 april 2015 (Finansdepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i försäkringsrörelselagen (2010:2043),
2. lag om ändring i lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat,
3. lag om ändring i lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige,
4. lag om ändring i lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kanslirådet Staffan Agélii, ämnesrådet Eva Furberg och departementssekreteraren Elin Andén.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
I remissen föreslås en lagreglering som syftar till att i svensk rätt införa Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG av den 25 november 2009 om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solvens II). Även senare tillkomna ändringsdirektiv föreslås nu genomförda, bl.a. Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/51/EU, det s.k. Omnibus II-direktivet. Om inte annat anges avser alla hänvisningar till direktivet i yttrandet artiklar i Solvens IIdirektivet.
Direktiven föranleder omfattande ändringar i framför allt försäkringsrörelselagen (2010:2043). Ändringarna innebär en till direktiven anpassad reglering avseende försäkringsföretagens tillgångar, skulder och försäkringstekniska avsättningar, investeringar, kapitalbas samt solvenskapitalkrav och minimikapitalkrav, samt nya regler om bl.a. företagsstyrning, offentliggörande av olika rapporter och s.k. grupptillsyn. Inte minst den sist nämnda regleringen är mycket omfattande.
Den nu föreslagna lagstiftningen innehåller olika bemyndiganden för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter. Enligt vad som upplysts vid föredragningen är avsikten att detta väsentligen kommer att bli Finansinspektionens uppgift. Av remissen framgår också att regleringen på EU-nivå inte bara består i de nämnda direktiven, som har karaktär av ramdirektiv (nivå 1), utan också av ett omfattande regelverk på lägre nivå inkluderande bl.a. kommissionsförordningar, som är direkt tillämpliga i medlemsstaterna (nivå 2), samt riktlinjer och rekommendationer utfärdade av den europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten Eiopa (nivå 3).
I remissen framhålls (s. 171 ff.) att den lagreglering som nu föreslås inte bör gå längre än vad som krävs enligt direktiven, och att bestämmelserna också vad gäller struktur och språklig utformning bör ligga så nära direktiven som möjligt. Enligt Lagrådets mening är detta ett rimligt förhållningssätt, inte minst mot bakgrund av det omfattande kompletterande och förtydligande regelverk som kommer att införas på EU-nivå (nivåerna 2 och 3). Samtidigt kan konstateras att den föreslagna regleringen i vissa fall avviker från direktiven eller går längre än vad direktiven kräver. Det är angeläget att skälen för så-dana avvikelser genomgående redovisas på ett tydligt sätt.
För Lagrådets del finns, mot denna bakgrund, begränsat utrymme för att ifrågasätta det sakliga innehållet i förslagen, liksom att i vissa fall överväga sådana lagtekniska och andra justeringar som skulle ha varit motiverade i andra lagstiftningssammanhang.
Lagrådsremissen belyser de problem som uppstår när centrala föreskrifter förutsätts bli utfärdade nationellt i enlighet med ett EUdirektiv, samtidigt som ett omfattande anknytande regelverk beslutas genom direkt tillämpliga EU-förordningar. Utrymmet för en till svenska förhållanden anpassad lagstiftning blir minimalt, och alla avvikelser från direktivets exakta innehåll kan leda till tillämpningsproblem. Uppdelningen av regelverket i nationella, direktivstyrda, bestämmelser och sådana med direkt tillämplighet synes således inte vara optimal.
De förslag som nu lämnas grundar sig på en EU-reglering som åtminstone delvis är ytterst komplicerad. Inte minst gäller detta det nya regelverket om grupptillsyn. Särskilt på det området förefaller direktivet också ha betydande brister vad gäller reglernas tydlighet och inbördes sammanhang. Det svenska regelverk som nu ska införas kommer att uppvisa motsvarande svagheter. Det har vid föredragningen av lagrådsremissen ofta varit svårt att klart fastställa hur reglerna är tänkta att samverka, och vilket syfte de enskilda bestämmelserna har. När det gäller grupptillsynen har även de mest grundläggande principerna visat sig leda till osäkerhet, så t.ex. när det gäller regleringen av bestämmelsernas räckvidd, på vilken nivå i olika företagsstrukturer som tillsynen ska ske och hur olika EU-länders regelverk samverkar.
Förslagen till svensk reglering påverkas givetvis starkt av de brister som finns i de bakomliggande direktiven. Enligt Lagrådets mening måste ändå större ansträngningar göras för att lagstiftningen ska uppnå rimliga kvalitetskrav. De förslag som skickats till Lagrådet är långt ifrån tillräckligt genomarbetade, vilket visar sig i bl.a. felaktiga hänvisningar mellan olika paragrafer och felaktiga uppgifter i författningskommentaren. Systematiken och sammanhanget mellan olika delar av förslaget till ändringar i försäkringsrörelselagen måste generellt ses över. Lagrådet kommer i det följande att lämna ett antal påpekanden om sådant som behöver rättas eller övervägas. Det har emellertid inte varit möjligt att inom ramen för granskningen närmare belysa alla de lagstiftningstekniska frågor som förslagen aktualiserar.
Vid Lagrådets granskning av lagförslagen har noterats att försäkringsrörelselagen, såväl i nuvarande som i föreslagen lydelse, försetts med en omfattande uppsättning rubriker. I stort sett alla paragrafer har sin egen rubrik eller underrubrik. Dessa rubriker kommer ofta endast att vara något slags förkortad beskrivning av paragrafens
innehåll. Däremot tjänar de inte syftet att tydliggöra strukturen på lagen eller förhållandet mellan olika bestämmelser i lagen. Enligt Lagrådets mening skulle lagstiftningen vinna på en mer genomtänkt och återhållsam rubriksättning. I delar av förslagen avseende försäkringsrörelselagen förefaller rubriksättningen, och för den delen även den ordning i vilken reglerna inplacerats, vara slumpartad. Lagrådet återkommer i det följande i vissa fall till rubrikfrågan, men har inte gjort någon fullständig genomgång i detta hänseende.
De föreslagna reglerna om grupptillsyn innebär att för de försäkringsföretag som omfattas av reglerna ska det för varje grupp (ett försäkringsföretag synes kunna ingå i flera olika grupper, SOU 2011:58 s. 401) finnas en enda tillsynsmyndighet som ska ansvara för samordningen och utförandet av grupptillsynen. Myndigheten ska utses bland tillsynsmyndigheterna i berörda medlemsländer (artikel 247.1 i direktivet). Inom regelverket för grupptillsyn kommer myndighetsutövning avseende svenska företag att i vissa fall utföras av andra myndigheter i EES. Som exempel ska vissa beslut av en behörig myndighet inom EES gälla i Sverige (19 kap. 38 §) och en behörig myndighet från ett annat land kan på plats i Sverige få utföra kontroll (19 kap. 80 §). Under föredragningen har upplysts att, även om Solvens II-direktivet beslutades 2009, förslagen ryms inom den överlåtelse av beslutanderätt enligt 10 kap. 6 § regeringsformen som skett i samband med antagandet av Lissabonfördraget. Regeringens ställningstagande i denna fråga, och skälen för detta, bör redovisas i den kommande propositionen.
Lag om ändring i försäkringsrörelselagen
Lagens ingress har inte utformats på ett korrekt sätt. Formuleringarna är motstridiga och oförenliga. Som exempel kan nämnas att 16 kap. upphävs enligt ingressen, samtidigt som det anges att 16 kap. 1–3, 6–12 och 14–26 §§ ska betecknas 18 kap. 1–3, 10–16 och 17–29 §§. Dessutom införs ett nytt 16 kap. och ett nytt 18 kap. med ny lydelse. Bestämmelserna i 18 kap. 1, 2, 11–14, 16, 27 och 29 §§ ges också en ny lydelse.
Det saknas möjligheter att genom ingressen läsa ut vilka kapitel och paragrafer som efter lagändringen ska utgöra gällande rätt. Inom ramen för det fortsatta lagstiftningsarbetet måste ingressen ses över grundligt och formuleras om. Bristerna i ingressen har försvårat granskningen av de hänvisningar som görs mellan olika delar av lagen. Det har konstaterats att ett antal felaktiga sådana hänvisningar finns. Det är inom ramen för det fortsatta lagstiftningsarbetet nödvändigt att en grundlig genomgång görs även i detta avseende.
1 kap. 1 §
I paragrafen anges att lagen innehåller bestämmelser om försäkringsrörelse som drivs av svenska försäkringsföretag och om verksamhet som drivs av svenska specialföretag. De nya bestämmelserna om grupptillsyn tar dock sikte även på verksamhet som bedrivs av utländska företag. Paragrafen ger därför en missvisande bild av lagens innehåll.
I 1 kap. 3 § definieras ”försäkringsföretag” som ”försäkringsaktiebolag, ömsesidigt försäkringsbolag och försäkringsförening”. Den definitionen föreslås inte ändrad. Eftersom det i 1 § talas om ”svenska” försäkringsföretag framstår det som om definitionen i 3 § omfattar även utländska företag. Detta är dock inte avsikten utan när termen försäkringsföretag används i lagen i övrigt avses endast svenska företag.
De nämnda paragraferna bör ses över så att lagens tillämpningsområde och den använda terminologin klargörs.
1 kap. 12 §
Paragrafen innehåller definitioner av termer och begrepp som används i lagen.
I punkt 1 finns en definition av ”behörig myndighet” där det anges att med detta avses en utländsk myndighet som har behörighet att utöva tillsyn över en utländsk försäkringsgivare. Definitionen föreslås vara oförändrad. I vissa paragrafer används dock uttrycket behörig myndighet för att beteckna såväl utländska myndigheter som Finansinspektionen (se t.ex. 19 kap. 6 § och 7 § andra stycket 7). I andra paragrafer verkar termen behörig myndighet däremot användas i enlighet med definitionen, dvs. som beteckning enbart på utländska myndigheter (se t.ex. 1 kap. 12 § 12). Såväl definitionen som dess användning i olika paragrafer måste ses över.
Punkt 2 innehåller en definition av ”Solvens II-direktivet” där direktivets fullständiga benämning åtföljs av preciseringen ”senast ändrat genom Europaparlamentets och rådet direktiv 2014/51/EU”. Vid föredragningen har upplysts att syftet med preciseringen är göra hänvisningen till direktivet statisk, dvs. att eventuella senare ändringar av direktivet inte ska beaktas vid tillämpningen av de bestämmelser som hänvisar till Solvens II-direktivet. Hänvisning till direktivet görs i 1 kap. 12 §, 10 kap. 16 §, 17 kap. 3 a § samt 19 kap. 8, 10, 26, 28, 38, 81, 92, 94, 97 och 98 §§, samt även i 6 kap. 2 a § i förslaget till lag om ändring i lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige.
I remissen beskrivs inte de överväganden som ligger bakom den valda hänvisningstekniken. Inte heller belyses vilka konsekvenser vid tillämpningen som följer av att hänvisningarna till direktivet genomgående gjorts statiska. I den kommande propositionen bör dessa frågor behandlas närmare. En sådan analys bör göras avseende var och en av de bestämmelser där definitionen används. Därvid bör särskilt belysas vad som blir följden av att direktivet ändras utan att motsvarande ändring sker i den hänvisning som finns i den svenska lagregeln. Det kan exempelvis sättas i fråga om det är lämpligt att hänvisningarna i 17 kap. 3 a § och 19 kap. 8 § ska vara statiska.
Om denna analys utmynnar i ställningstagandet att hänvisningarna i vissa fall bör vara dynamiska, dvs. avse direktivet i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen, bör direktivet inte definieras i 12 §. I stället får en fullständig hänvisning införas i respektive paragraf. I de fall hänvisningen ska vara statisk bör den utformas på så sätt att hänvisningen avser direktivet ”i lydelse enligt” Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/51/EU.
I punkt 3 finns en definition av ”captivebolag för återförsäkring”. Vid föredragningen har upplysts att detta begrepp kommer till användning i endast en paragraf (8 kap. 18 §). Enligt Lagrådets mening skulle regleringen bli mer lättillgänglig om definitionen inarbetades i den paragrafen. Definitionen bör också ses över språkligt så att läsbarheten ökar (det bör exempelvis klargöras vad som avses med att captivebolaget tillhör ett företag och vad som skiljer detta från att bolaget tillhör en företagsgrupp).
Punkt 6 innehåller en definition av ”externt kreditvärderingsinstitut”.
Definitionen innehåller oklara syftningar och synes inte helt överensstämma med motsvarande definition i Solvens II-direktivet (se artikel 13 punkt 40). Den bör ses över.
I punkt 7 definieras ”försäkringsholdingföretag”. Med detta avses ett moderföretag som inte faller in under någon av ett antal uppräknade företagsformer och vars huvudsakliga verksamhet är att förvärva och förvalta andelar i vissa dotterföretag. En av de företagsformer som räknas upp är blandat finansiellt holdingföretag enligt 1 kap. 3 § 4 lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat. Termen ”blandat finansiellt holdingföretag” används även i andra paragrafer i lagen (se t.ex. 19 kap. 2 § andra stycket 3), dock utan att det där hänvisas till att det som avses är sådana företag som omfattas av den nämnda bestämmelsen i konglomeratlagen. En definition av termen ”blandat finansiellt holdingföretag” bör införas i 1 kap. 12 §.
I punkt 10 finns en definition av ”grupptillsynsmyndighet”. Paragrafhänvisningarna i lagrummet är felaktiga. Definitionen kan lämpligen omformuleras till ”den myndighet som enligt 19 kap. 6 § ansvarar för grupptillsynen”.
I punkt 11 finns en definition av specialföretag. Bestämmelser om dessa meddelas i 20 kap. Det har hittills endast funnits utländska sådana, men de nya reglerna möjliggör även tillstånd för svenska specialföretag. Enligt definitionen kännetecknas specialföretag bl.a. av att de ”helt finansierar sin verksamhet genom emissioner av skuldebrev…”. Den definition som återges i direktivet, artikel 13 punkt 26, anger att specialföretag är företag som övertar risker från bl.a. försäkringsföretag och ”till fullo finansierar sin exponering” för riskerna genom inkomster från emissioner av skuldebrev etc. (”fully funds its exposure to such risks through the proceeds of a debt issuance”). Enligt Lagrådets mening bör den svenska definitionen kunna utformas i närmare anslutning till direktivets ordalydelse.
1 kap. 19 §
I paragrafen föreskrivs att mindre försäkringsföretag som uppfyller vissa angivna villkor får beviljas undantag från 5–9 och 16 kap. Vid föredragningen har upplysts att avsikten är att ett sådant undantag ska omfatta även bestämmelserna om grupptillsyn i 19 kap. En hänvisning till det kapitlet bör därför införas i paragrafen. Motsvarande hänvisning bör införas även i 19 b §.
Punkt 5 i paragrafen är lång och svårläst. Lagrådet förordar att den omarbetas strukturellt.
1 kap. 19 b §
Se vad Lagrådet anför i anslutning till 1 kap. 19 §.
1 kap. 22 §
I paragrafen anges att frågor om undantag enligt vissa uppräknade paragrafer prövas av Finansinspektionen. Uppräkningen omfattar inte 19 a §. Där anges att ett beviljat undantag under vissa förutsättningar ska upphöra att gälla. Rimligen bör även frågan om dessa förutsättningar är för handen prövas av inspektionen. Paragrafhänvisningarna i 22 § bör därmed utsträckas till att omfatta även 19 a §, vilket innebär att den nu gällande lydelsen av 22 § kan kvarstå oförändrad.
1 kap. 23 §
Paragrafen innehåller bemyndiganden för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela kompletterande föreskrifter. Bemyndigandet i punkt 2 avser föreskrifter om vilka bestämmelser som ska gälla för försäkringsföretag som beviljas undantag enligt 19 och 19 b §§. I remissen (se s. 190) anges att syftet med bemyndigandet är att ge möjlighet för regeringen eller annan myndighet att skapa flexibla regler om solvens och offentliggörande, anpassade bl.a. för olika kategorier av mindre försäkringsföretag. Vid föredragningen har upplysts att avsikten är att Finansinspektionen ska utfärda föreskrifter om detta.
Tanken är alltså att de företag som medges undantag enligt 19 och 19 b §§ i stället ska omfattas av ett annat regelverk, vilket i sin helhet ska utarbetas av Finansinspektionen. Enligt Lagrådets mening kan lämpligheten av att ge inspektionen ett så öppet mandat starkt ifrågasättas. Lagrådet anser att åtminstone grunddragen i det regelsystem som ska gälla för dessa företag bör anges i lag. Detta gäller särskilt som det i andra bestämmelser i lagen förutsätts att ett kapitalkrav ska gälla även för dessa företag (se t.ex. 17 kap. 12 § och 18 kap. 8 §).
2 kap. 4 §
I paragrafen anges att vissa krav ska vara uppfyllda för att ett företag ska ges tillstånd att bedriva försäkringsrörelse, varvid i första stycket punkten 4 anges krav avseende insikter och erfarenhet hos styrelsemedlemmar m.fl. Dessa krav föreslås omfatta även ”de som avses ansvara för en central funktion i företaget”. Vilka dessa centrala funktioner är framgår av förslaget till 10 kap. 4 §. Lämpligen bör en hänvisning göras dit, så att kravet anges omfatta ”de som avses ansvara för en sådan central funktion som avses i 10 kap. 4 § första stycket”.
Enligt första stycket punkten 5 ska styrelsen i sin helhet ha tillräckliga kunskaper och erfarenheter för att leda företaget. I remissen anges (s. 193) att det i en EU-förordning på nivå 2 stadgas att försäkringsföretaget ska säkerställa att styrelsens samlade kompetens är tillräcklig. Bestämmelsen om ledningsprövning bör därför, enligt remissen, utvidgas till att även omfatta en lämplighetsprövning av styrelsen i sin helhet. Lagrådet konstaterar emellertid att, om en motsvarande bestämmelse
finns i en direkt tillämplig EU-förordning, någon svensk lagreglering inte ska ske. Den föreslagna punkten 5 bör därför utgå.
4 kap. 5 §
Enligt paragrafen ska en särskilt utformad proportionalitetsprincip tillämpas avseende de bestämmelser som införs för att införliva Solvens II-direktivet. Dessa bestämmelser ska tillämpas proportionellt i förhållande till arten, omfattningen och komplexiteten av riskerna i varje försäkringsföretags verksamhet.
Däremot ska proportionalitetsbestämmelsen väsentligen inte användas när det gäller övriga delar av försäkringsrörelselagen, t.ex. inte i fråga om den associationsrättsliga regleringen i lagen. En tillämpning av proportionalitetsbestämmelsen skulle enligt remissen (s. 205) i dessa fall kunna skapa oklarheter. När det gäller två befintliga lagbestämmelser, 4 kap. 1 § om stabilitet och 3 § om god försäkringsstandard, föreslås dock proportionalitetsbestämmelsen bli tillämplig. Enligt remissen ska proportionalitetsöverväganden redan i dag göras vid tillämpningen av dessa grundläggande rörelsekrav, men detta bör nu uttryckligen stadgas.
Enligt Lagrådets mening kan behovet av att nu införa en särskild proportionalitetsregel av föreslaget slag, även avseende den rent nationella regleringen i 4 kap. 1 och 3 §§, ifrågasättas. Det är bl.a. svårt att bedöma om ett krav att driva rörelsen enligt god försäkringsstandard (4 kap. 3 §) kan preciseras genom att stadga att kravet ska tillämpas proportionellt i förhållande till riskerna i försäkringsföretagets verksamhet. Frågan bör belysas ytterligare i det fortsatta lagstiftningsarbetet.
5 kap. 1 §
Enligt paragrafen ska försäkringsföretag upprätta solvensbalansräkningar. Av författningskommentaren framgår att detta är en balansräkning för solvensändamål, som ska vara fristående i förhållande till den balansräkning som ska upprättas enligt lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag. Enligt vad som upplysts vid föredragningen förekommer begreppet inte i direktivet, som dock förutsätter att företagen upprättar en särskild redovisning som ska möjliggöra en bedömning av om solvenskraven är uppfyllda. Det har också angetts att Eiopa har utfärdat riktlinjer för sådana redovisningar.
Enligt Lagrådets mening kan det befaras att användningen av beteckningen balansräkning kan missförstås. Det framstår också som allmänt lämpligare att välja ett ordval som närmare ansluter till direktivet.
5 kap. 8 och 15 §§
Enligt 8 § får ett försäkringsföretag använda en s.k. volatilitetsjusterad riskfri räntestruktur vid en viss beräkning. Enligt lagrådsremissen (s. 222) bör en sådan användning inte förutsätta något tillstånd. I 15 § punkten 3 föreslås ett bemyndigande att meddela föreskrifter om hur en volatilitetsjustering enligt 8 § ska fastställas. Avsikten synes vara att
bemyndigandet ska medge att Finansinspektionen utfärdar regler för beräkning av justeringen. Enligt vad som upplysts vid föredragningen finns EU-regler på nivå 2 avseende denna fråga. Enligt Lagrådets mening bör bemyndigandet i 15 § kunna förtydligas.
6 kap. 11–13 §§
Av 11 § följer att ett försäkringsföretag ska föra ett register som vid varje tidpunkt utvisar de tillgångar som används för att täcka de försäkringstekniska avsättningarna.
I 12 § finns bestämmelser om att det, vid den registerföring som ska ske enligt 11 §, inte får fastställas något värde för vissa tillgångar.
Punkten 1 i 12 § bör formuleras om så att det tydligt framgår dels att bestämmelsens tillämpning förutsätter att gäldenären har en motfordran mot försäkringsföretaget, dels att det inte ska fastställas något värde för försäkringsföretagets fordran till den del som denna motsvaras av gäldenärens motfordran.
I 13 § finns bestämmelser om den förmånsrätt som enligt förmånsrättslagen (1970:979) följer med försäkringstagares och andra ersättningsberättigades fordran hos försäkringsgivare som grundas på försäkringsavtal eller avser återbetalning av premier för att ett försäkringsavtal inte har kommit till stånd eller har upphört att gälla.
Enligt 13 § andra stycket omfattar förmånsrätten de tillgångar som finns upptagna i det register som försäkringstagaren ska föra enligt 11 §. Som bestämmelserna nu utformats framstår det som om förmånsrätten omfattar även sådana tillgångar, för vilka det enligt 12 § inte ska fastställas något värde vid registerföringen. Det kan inte vara avsikten. I författningskommentaren till 12 § uttalas också att paragrafen anger vilka tillgångar som inte kan omfattas av försäkringstagares och andra ersättningsberättigades särskilda förmånsrätt och därmed inte kan åsättas något värde vid registerföringen.
Utformningen av bestämmelserna om registerföring och om förmånsrättens omfattning bör övervägas ytterligare i det fortsatta beredningsarbetet.
6 kap. 14 §
I punkten 4 finns ett bemyndigande att meddela föreskrifter om förande av register enligt 11 §. Lagrådet ifrågasätter om bemyndigandet inte bör omfatta även möjligheten att meddela föreskrifter om tillgångar som enligt 12 § inte ska åsättas något värde vid registerföringen. Frågan bör klarläggas i det fortsatta lagstiftningsarbetet.
7 kap. 1 §
I paragrafen regleras hur stor kapitalbasen minst ska vara. Enligt första stycket gäller att kapitalbasen minst ska uppgå till antingen solvenskapitalkravet beräknat enligt 8 kap. 1 § (punkt 1) eller det högre belopp som Finansinspektionen har beslutat med stöd av 17 kap. 23 § (punkt 2). Hänvisningen till 17 kap. avser fel paragraf. Vidare kan konstateras att det belopp som Finansinspektionen ska besluta om är ett
tillägg till solvenskapitalkravet (s.k. kapitaltillägg, se 17 kap. 24 §). Efter ett sådant beslut ska enligt 17 kap. 26 § solvenskapitalkravet utgöras av summan av kapitaltillägget och solvenskapitalkravet beräknat enligt standardformeln (eller enligt en intern modell). Första stycket i 7 kap. 1 § kan därmed lämpligen formuleras så att försäkringsföretag ska ha en kapitalbas som minst uppgår till solvenskapitalkravet beräknat enligt 8 kap. 1 § eller 17 kap. 26 §.
7 kap. 7 §
I paragrafen föreskrivs att posterna i kapitalbasen ska delas in i olika nivåer. I följande paragrafer används uttrycken ”nivå 1”, ”nivå 2” och ”nivå 3”. Dessa uttryck bör lämpligen användas även när de olika nivåerna beskrivs i 7 §, t.ex. enligt följande:
Posterna i kapitalbasen ska delas in i nivåer enligt följande. Nivå 1: poster i primärkapitalet som kan täcka förluster helt och är fullt efterställda. Nivå 2: poster i primärkapitalet som är fullt efterställda samt poster i tilläggskapitalet som kan täcka förluster helt och är fullt efterställda. Nivå 3: övriga poster.
Det bör vidare i författningskommentaren förklaras vad som avses med ”poster”.
I andra och tredje styckena i paragrafen anges när en post ska anses kunna täcka förluster helt respektive anses vara fullt efterställd. I andra stycket talas därvid om vad som ska ske i händelse av ”likvidation”, medan tredje stycket talar om ”likvidation eller konkurs”. Om det finns sakskäl som motiverar denna skillnad bör dessa anges i författningskommentaren. I annat fall bör bestämmelserna formuleras på likalydande sätt.
7 kap. 10 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om till vilken nivå (jfr 7 §) vissa poster får hänföras. I första stycket bör, i enlighet med vad som anges i motsvarande bestämmelse i direktivet (se artikel 91), uttrycket ”försäkringstagare” ersättas med ”försäkringstagare och andra ersättningsberättigade”.
I andra stycket anges att vissa poster i tilläggskapitalet får, ”under vissa förutsättningar”, klassificeras som nivå 2. Någon antydan om vilka förutsättningar detta är finns inte i lagtexten. I stället finns i 13 § 4 ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vilka egenskaper och kriterier som ska beaktas vid klassificering av poster i tilläggskapitalet enligt 10 § andra stycket. Vid föredragningen har upplysts att avsikten med bestämmelserna är att möjliggöra att artikel 96 i direktivet införlivas genom föreskrifter från Finansinspektionen.
Det är inte tillfredsställande att i en lagregel föreskriva att något ska gälla ”under vissa förutsättningar”, utan någon närmare precisering av vilka dessa förutsättningar är. Lagrådet förordar att bestämmelsen i 10 § andra stycket utgår och att bemyndigandet i 13 § omformuleras.
7 kap. 11 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om den kapitalbas som får användas för att täcka solvenskapitalkravet. I första stycket anges att kapitalbasen får bestå av primärkapital och tilläggskapital. Att så är fallet framgår redan av 2 §. För att undvika en dubbelreglering förordar Lagrådet att första stycket stryks.
Som en konsekvens av detta bör i andra och tredje styckena läggas till att det är fråga om solvenskapitalkravet ”enligt 8 kap. 1 §”.
7 kap. 13 §
Se vad Lagrådet anför i anslutning till 7 kap. 10 §.
8 kap.
Kapitlet innehåller bestämmelser om solvenskapitalkrav och minimikapitalkrav. Enligt Lagrådets mening bör rubriksättningen inom kapitlet ses över så att sambandet mellan bestämmelserna framgår klarare. Bestämmelserna i 1–11 §§ synes reglera solvenskapitalkravet, medan 12–19 §§ reglerar minimikapitalkravet (varav det s.k. garantibeloppet utgör en nedersta gräns, jfr remissen s. 256 f.). Läsbarheten kan också förbättras om vissa underrubriker slopas.
8 kap. 1 och 12 §§
I 1 § refereras till att solvenskapitalkravet ska relateras till den minsta storleken på ”primärkapitalet”. Av 12 § framgår däremot att den minsta storleken på minimikapitalkravet ska relateras till den minsta storleken på ”kapitalbasen”. Det framgår inte om denna skillnad är avsedd, och vilken betydelse den i så fall har.
8 kap. 2 §
Här anges att bl.a. motpartsrisker ska beaktas. I direktivet används begreppet kreditrisk, se definitionen i artikel 13 punkt 32. I artiklarna 104.1 och 105.6 används däremot, utan definition, begreppet motpartsrisk. Enligt författningskommentaren har begreppet motpartsrisk valts för den svenska bestämmelsen. Enligt Lagrådets mening framstår det som oklart vilket ordval som är lämpligast, och om detta kan få materiell betydelse. Frågan bör belysas ytterligare.
8 kap. 4 §
Solvenskapitalkravet ska enligt paragrafen beräknas enligt en standardformel, men i enskilda fall kan ett försäkringsföretag få använda
en intern modell. Sådana interna modeller regleras i 9 kap. Förevarande paragraf kan kortas ned genom en direkt hänvisning till bestämmelsen i 9 kap. 1 § första stycket, som reglerar tillstånd att få använda fullständiga eller partiella interna modeller.
8 kap. 5 §
Enligt paragrafen ska solvenskapitalkravet utgöra summan av de krav och belopp som framgår av punkterna 1–3.
I punkten 1 hänvisas till ett primärt solvenskapitalkrav som ska beräknas enligt 6 §. Även 7–8 §§ synes emellertid, i undantagsfall, få betydelse för denna beräkning. Det kan därför övervägas om punkten 1 inte också bör hänvisa till dessa paragrafer.
Av punkten 3 framgår att i summan också ska inräknas ett justeringsbelopp beräknat enligt 10 §. Justeringsbeloppet synes vara ett negativt tal. Därför bör övervägas om inte paragrafen ska utformas så att solvenskapitalkravet beräknas till summan av de krav som anges i punkterna 1 och 2, minskat med det belopp som anges i punkten 3.
8 kap. 7 §
Finansinspektionen kan i ett enskilt fall besluta om att ett försäkringsföretag får använda specifika parametrar. Samma slags beslut synes också kunna träffas med stöd av 17 kap. 22 §, men då på initiativ av Finansinspektionen. Sambandet mellan dessa regler bör belysas i det fortsatta lagstiftningsarbetet.
8 kap. 13 §
I paragrafen anges att minimikapitalkravet ska beräknas med beaktande av bl.a. ”positiv risksumma” (punkten 3). I direktivet (artikel 129.2) anges ”risksumma”. Skillnaden i uttryckssätt bör motiveras.
9 kap. 2 §
I paragrafens första stycke finns bestämmelser om förutsättningarna för att bevilja tillstånd för ett försäkringsföretag att använda en intern modell vid beräkning av solvenskapitalkravet.
I 6 § anges att ett försäkringsföretag, som ansöker om tillstånd att använda en intern modell, ska lämna in ett styrdokument för ändring av modellen. När Finansinspektionen prövar ansökan, ska inspek-tionen också pröva om styrdokumentet kan godkännas.
Av artikel 115 i direktivet framgår att tillsynsmyndigheten, som ett led i det inledande godkännandeförfarandet, ska godkänna ett styrdokument för ändring av försäkrings- eller återförsäkringsföretagets modell. Vid föredragningen har också upplysts att ett godkänt styrdokument är en förutsättning för att få tillstånd att använda en intern modell.
Det framgår inte av lagtexten att ett godkänt styrdokument är en förutsättning för att få tillstånd. Bestämmelserna i 2 § första stycket bör formuleras om så att det uttryckligen framgår att tillstånd att använda en
intern modell endast får ges om Finansinspektionen har godkänt försäkringsföretagets styrdokument för ändring av modellen.
Lagrådet förordar vidare att andra stycket ges följande lydelse.
Finansinspektionen ska fatta beslut i fråga om sådant tillstånd inom sex månader från det att en fullständig ansökan kom in till inspektionen.
9 kap. 4 §
I paragrafen finns bestämmelser om vad som krävs för att ett försäkringsföretag ska få tillstånd att använda en partiell intern modell för beräkning av solvenskapitalkravet. Hänvisningen i punkten 2 till 8 kap. 2 och 3 §§ är felaktig och ska rätteligen avse 1 och 2 §§ (jfr 9 kap.1 § andra stycket).
9 kap. 5 §
Paragrafen innehåller enligt den föreslagna ordalydelsen bestämmelser om Finansinspektionens möjlighet att meddela förelägganden i samband med handläggningen av en ansökan om utvidgning av en viss partiell intern modell. Vid föredragningen har upplysts att bestämmelsen gäller ansökningar om användning av en sådan modell (jfr artikel 113.2). Paragrafens ordalydelse och rubrik bör justeras i enlighet med detta. Dessutom kan bestämmelsen förenklas och förslagsvis ges följande lydelse.
Finansinspektionen får i samband med handläggningen av en ansökan om användning av en partiell intern modell som är avgränsad till att avse endast en eller flera risker eller undergrupper av risker, eller en eller flera större affärsenheter, eller avgränsad i båda dessa avseenden, förelägga ett försäkringsföretag att ge in en övergångsplan för hur företaget avser att utvidga modellens tillämpningsområde.
9 kap. 7 §
I paragrafen finns bestämmelser om ändring av en intern modell för beräkning av solvenskapitalkravet. I första stycket anges att ett försäkringsföretag som fått tillstånd att använda en intern modell får göra mindre ändringar av denna i enlighet med det styrdokument för ändring av den interna modellen som godkänts av Finansinspektionen. I sådana fall krävs inte något särskilt tillstånd för att göra ändringen.
Större ändringar i den interna modellen kräver tillstånd från Finansinspektionen enligt bestämmelsen i andra stycket.
Det framgår dock inte av bestämmelsen vad som gäller i det fall företaget avser att göra en mindre ändring, utan att ändringen sker i enlighet med det styrdokument som godkänts. Direktivets utformning talar för att medlemsstaterna själva kan avgöra om en sådan mindre ändring bör kräva tillstånd.
Frågan, som inte uttryckligen regleras i direktivet, bör övervägas och klargöras i det fortsatta lagstiftningsarbetet.
9 kap. 14 §
I paragrafen anges att ett försäkringsföretag, i en intern modell, ska beakta alla utbetalningar till försäkringstagare och andra ersättningsberättigade som följer av avtal, oavsett om betalningarna är garanterade genom avtal eller inte. Enligt artikel 121.9 i Solvens IIdirektivet är det förväntade ersättningar som ska beaktas. Vidare finns i direktivet inte någon begränsning som innebär att endast utbetalningar som följer av avtal ska beaktas. Den svenska regleringen bör utformas i enlighet med direktivet.
I författningskommentaren anges att det följer av bestämmelsen att ett försäkringsföretag inte ska beakta förväntade utbetalningar av överskottsmedel vid beräkningen av försäkringstekniska avsättningar. Det är oklart vad som avses och på vilket sätt detta framgår av lagen. Frågan bör klargöras i det fortsatta lagstiftningsarbetet.
10 kap. 1 §
I paragrafen finns bestämmelser om företagsstyrningssystem. I andra stycket anges att företaget ska utforma systemet så att det uppfyller bestämmelserna i 2–24 §§ och föreskrifter som har meddelats med stöd av 26 §. Det kan sättas i fråga om andra stycket behövs. Det ger dessutom intryck av att de nämnda bestämmelserna är den enda reglering som ett företag har att följa vid utformningen av sitt företagsstyrningssystem. Samtidigt uttalas i författningskommentaren till kapitel 10 att de företagsstyrningssystem som följer av aktiebolagslagen (2005:551) och lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar utgör den primära strukturen och är regelverk som försäkringsföretag har att följa. Vidare anges i remissen att kommissionen har beslutat en delegerad förordning, (EU) 2015/35, som också styr utformningen av företagsstyrningssystemen.
Lagrådet förordar att paragrafens andra stycke utgår.
10 kap. 4 §
I paragrafen finns bestämmelser om centrala funktioner i försäkringsföretag. Av första stycket framgår att funktionen för riskhantering, regelefterlevnad och internrevision samt aktuariefunktionen utgör centrala funktioner. I andra stycket anges att funktionerna ska inrättas på ett sätt som säkerställer att respektive funktion kan utföra sina uppgifter på ett objektivt sätt. Av remissen framgår inte vad som avses med ”objektivt sätt”.
Vid föredragningen har upplysts att andra stycket införts i lagen för att genomföra artikel 41.1 andra stycket i Solvens II-direktivet. Bestämmelsen i paragrafens andra stycke motsvarar dock inte regleringen i direktivet. Artikel 41.1 innehåller bestämmelser om krav som ställs på företagsstyrningssystemet i dess helhet. Dessa krav genomförs, enligt vad som anges i författningskommentaren, genom bestämmelserna i 1 §.
Av direktivet framgår inte heller något generellt krav, riktat till de centrala funktionerna, om att de ska inrättas på ett sätt som säkerställer att uppgifterna ska utföras på ett objektivt sätt.
Det kan därför ifrågasättas om bestämmelsen i andra stycket behövs. Paragrafens utformning bör övervägas ytterligare i det fortsatta lagstiftningsarbetet.
10 kap. 5 §
I paragrafen finns bestämmelser om lämplighetskrav.
Första stycket har utformats på ett sådant sätt att det endast är ställföreträdaren för verkställande direktören, och inte några andra ersättare, som omfattas av de krav som anges i 2 kap. 4 § första stycket 4. Vid föredragningen har upplysts att avsikten är att även ersättare för de personer som ingår i styrelsen ska omfattas av kraven.
Första stycket bör utformas på samma sätt som motsvarande bestämmelse i 2 kap. 4 § första stycket 4.
I tredje stycket föreskrivs att försäkringsföretag ska underrätta Finansinspektionen om någon av de personer som deltar i styrningen av företaget inte längre uppfyller lämplighetskraven. Genom bestämmelsen genomförs artikel 42.3 i direktivet. Det framgår inte av författningskommentaren, som hänvisar endast till artikel 42.1.
Tredje stycket bör formuleras om och anpassas till direktivet så att det tydligt framgår att försäkringsföretaget ska underrätta inspektionen om någon av de personer som avses har ersatts på grund av att han eller hon inte uppfyller lämplighetskravet.
10 kap. 9 §
I paragrafen finns bestämmelser om utvärdering av företagets känslighet för de antaganden som ligger till grund för fastställandet av en ränta som används vid beräkningen av den bästa skattningen.
I direktivet anges att företagen regelbundet ska bedöma hur känsliga ”deras försäkringstekniska avsättningar och medräkningsbara kapitalbasmedel” är i visst hänseende. Paragrafen avviker från direktivets ordalydelse och använder uttrycket ”företagets känslighet”. Några skäl till avvikelsen redovisas inte. Vad som avses med ”företagets känslighet” är också oklart.
Även uttrycket ”bästa skattningen” är oklart. Om det är ”den bästa skattningen av framtida kassaflöden” som avses bör det uttryckligen anges (jfr 5 kap. 6–9 §§). Inom ramen för det fortsatta lagstiftningsarbetet bör paragrafens utformning ses över och den terminologi som används klargöras.
I författningskommentaren anges att paragrafen genomför artikel 44.2a b och 44.2a c i direktivet. Vid föredragningen har dock upplysts att paragrafen genomför artikel 44.2a a. Författningskommentaren bör justeras i enlighet med detta.
10 kap. 10 §
I paragrafen finns bestämmelser om bedömningar av kreditvärderingar. Ordet ”bedömningarna” sist i paragrafen bör ersättas med ”värderingarna”.
10 kap. 11 §
I paragrafens fjärde stycke regleras en situation där ett försäkringsföretag utnyttjar beslut av de slag som regleras i punkterna 9 och 10 i ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna till lagen. Som framgår i det följande anser Lagrådet att de nämnda besluten inte bör regleras i övergångsbestämmelser utan i själva lagen. Förevarande paragraf måste därför omarbetas. Jfr också 17 kap. 24 §.
10 kap. 23–25 §§
Rubriken ”Kompletterande riktlinjer” före 23–25 § bör formuleras om, och ersättas med exempelvis ”Försäkringstekniska riktlinjer m.m.” Underrubrikerna före paragraferna är enligt Lagrådet onödiga och bör utgå.
10 kap. 26 §
Paragrafen innehåller enligt rubriken bemyndiganden. I första stycket anges också, i elva punkter, olika bemyndiganden.
Bestämmelsen i andra stycket utgör inte något bemyndigande. Bestämmelsen hör därför inte hemma i 26 §, utan kan exempelvis placeras som ett nytt sista stycke i 18 § eller i anslutning till 1 kap. 19 §. Bestämmelsen bör också formuleras om. Om avsikten är att Finansinspektionen ska anförtros uppgiften att besluta om undantag bör det uttryckligen anges i paragrafen.
16 kap. 2 §
Enligt paragrafens tredje stycke får ett försäkringsbolag i sin solvens- och verksamhetsrapport lämna uppgifter genom hänvisning till så-dana uppgifter som offentliggjorts på annat sätt. Bestämmelsen får förstås så att något beslut från Finansinspektionen inte behövs i dessa fall – till skillnad mot vad som krävs enligt 3 §. Lagrådet har inga invändningar mot detta, men noterar att direktivet använder samma uttryckssätt i båda fallen (”tillsynsmyndigheten ska tillåta", se artiklarna 53.3 resp. 53.1).
16 kap. 3 §
I paragrafen anges att ett försäkringsföretag i vissa fall och enligt särskilt beslut inte behöver offentliggöra vissa uppgifter som anges i 2 § första stycket punkterna 1–4. De uppgifter som ska lämnas enligt 2 § andra stycket omfattas däremot inte av regeln. Någon motivering till detta ges inte i lagrådsremissen.
16 kap. 9 §
Enligt punkten 2 ska föreskrifter kunna meddelas om innehållet i en sådan ansökan som avses i 3 §. Det skulle kunna förstås så att föreskrifterna ska avse de formella kraven på en sådan ansökan, inte de närmare förutsättningarna för ett beslut enligt 3 §. Frågan bör klarläggas i det fortsatta lagstiftningsarbetet.
17 kap.
I kapitlet finns bestämmelser om tillsyn. Flera av de nya paragrafer som införs i kapitlet handlar dock inte om tillsyn i egentlig mening utan om att företag ska inge olika underrättelser och rapporter etc. till Finansinspektionen ( se t.ex. 7 a, 16 och 17 §§). Sådana bestämmelser finns även i andra kapitel i lagen. Det finns ingen närmare förklaring till varför vissa bestämmer av detta slag har placerats i anslutning till de materiella bestämmelserna i tidigare kapitel medan andra har lagts i tillsynskapitlet. Bestämmelsernas placering bör övervägas ytterligare i den fortsatta beredningen av lagförslaget.
Rubriksättningen i kapitlet bör ses över. Exempelvis bör de paragrafer som avser interna modeller placeras under en gemensam rubrik.
17 kap. 2 §
I paragrafen beskrivs omfattningen av Finansinspektionens tillsyn.
I andra stycket punkt 2 har ordet ”näringsverksamhet” bytts ut till ordet ”verksamhet”. Det bör i författningskommentaren klargöras om ändringen är avsedd att ge bestämmelsen en annan materiell innebörd eller om den endast är språklig.
I tredje stycket (som är oförändrat) anges att Finansinspektionen har tillsyn över att försäkringsföretagets ägare och ledning uppfyller lämplighetskraven i lagen. Bestämmelsen bör omformuleras så att den täcker in även personer som ansvarar för företagets centrala funktioner (jfr 2 kap. 4 §).
17 kap. 3 a §
I paragrafen anges att Finansinspektionen får hänskjuta frågor som rör ett förfarande av en annan behörig myndighet inom EES till
Eiopa. Formuleringen ”ett förfarande av” ger närmast intryck av att bestämmelsen tar sikte på ärenden som handläggs av andra behöriga myndigheter. Avsikten synes dock snarare vara att frågor som rör sådana förfaranden hos Finansinspektionen som berör även andra behöriga myndigheter ska kunna hänskjutas. I den fortsatta beredningen bör klargöras vad som avses och uttryckssättet anpassas efter detta. Formuleringen används även i 19 kap. 81 § samt i 6 kap. 2 a § lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige.
17 kap. 16 §
Rubriken till paragrafen är missvisande och kan lämpligen omformuleras till exempelvis ”Redogörelse för företagets förmåga att hantera ändrade ekonomiska förhållanden”.
Enligt andra stycket ska skyldigheten enligt första stycket att upprätta och till Finansinspektionen lämna en redogörelse av vissa förhållanden gälla även för verksamhet som omfattas av uppdragsavtal. Enligt artikel 34.7 i Solvens II-direktivet gäller detta generellt för de tillsynsbefogenheter som räknas upp i artikeln och inte endast för de fall som regleras i 16 §. I den fortsatta beredningen bör övervägas om det i den svenska lagstiftningen bör införas en motsvarande mer generell bestämmelse om detta.
17 kap. 17 §
Rubriken till paragrafen kan lämpligen omformuleras till ”Rapport angående de försäkringstekniska avsättningarna”.
17 kap. 19 och 20 §§
Bestämmelserna i paragraferna bör enligt Lagrådets mening slås ihop i en och samma paragraf eller åtminstone placeras under en gemensam rubrik. Inledningen till 20 § bör ändras till ”Ett företag som inte upprättar och genomför…”.
17 kap. 24 §
Se när det gäller punkten 3 vad Lagrådet anför i anslutning till 10 kap. 11 § fjärde stycket och punkterna 9–12 i ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna.
17 kap. 25 §
I första stycket anges att ett kapitaltillägg som avses i 24 § 1 och 2 ska beräknas så att det säkerställer att försäkringsföretaget uppfyller solvenskapitalkravet. I 24 § anges dock att kapitaltillägget är ett tillägg till solvenskapitalkravet. Bestämmelsen i 25 § bör därför omformuleras på så sätt att ”solvenskapitalkravet” ersätts med ” skyddsnivån enligt 8 kap. 1 §” eller liknande formulering.
17 kap. 28 §
I andra meningen sägs att ett beslut om kapitaltillägg ska ändras när försäkringsföretaget har avhjälpt de brister som låg till grund för beslutet. Det är dock endast i vissa fall (jfr 27 §) som ett beslut om kapitaltillägg föranleds av brister hos företaget. Om det endast är dessa situationer som avses bör i bestämmelsen införas en hänvisning till att detta gäller i ”fall som avses i 27 §” eller liknande. Om avsikten däremot är att ett beslut om kapitaltillägg alltid ska ändras om förhållandena ändras bör bestämmelsen omformuleras i enlighet med detta.
18 kap.
Kapitlet innehåller bestämmelser om ingripanden. Flera av de nya paragrafer som införts i kapitlet har dock inte karaktär av ingripandeeller sanktionsbestämmelser utan innehåller t.ex. handlingsregler för företagen (se bl.a. 4 §). Paragrafernas placering (i anslutning till de materiella bestämmelserna i tidigare kapitel eller i ingripandekapitlet) bör övervägas ytterligare.
18 kap. 1 §
Se vad Lagrådet anför i anslutning till 17 kap. 2 § när det gäller bytet av ordet ”näringsverksamhet” till ”verksamhet”.
18 kap. 5 §
Bestämmelsen i första stycket 2 bör formuleras om så att det klarare framgår att företaget är skyldigt att inom den angivna tidsfristen se till att solvenskapitalkravet åter uppfylls (dvs. det räcker inte att företaget inom tidsfristen vidtar åtgärder som syftar till att åstadkomma detta, jfr artikel 138.3 i direktivet). Bestämmelsen kan exempelvis formuleras enligt följande.
2. vidta nödvändiga åtgärder för att inom sex månader från dagen då bristen konstaterades åter uppfylla solvenskapitalkravet.
I andra stycket bör hänvisningen göras till ”första stycket 2”.
18 kap. 6 §
Slutet av sista stycket bör omformuleras till ”…ska Finansinspektionen besluta att den förlängda tidsfristen ska upphöra att gälla”.
18 kap. 14 §
I paragrafen finns bestämmelser om när Finansinspektionen får återkalla ett försäkringsföretags tillstånd. De paragrafhänvisningar som anges i punkt 4 är felaktiga (de ska rätteligen avse 5 och 6 §§). Det som anges i slutet av punkt 4 (… i annat fall allvarligt åsidosätter…) bör liksom enligt den nu gällande lydelsen placeras i en egen punkt.
19 kap.
Kapitlet reglerar s.k. grupptillsyn. Grupptillsynen ska enligt de föreslagna reglerna utövas över försäkringsföretag, dvs. svenska försäkringsaktiebolag m.fl. (jfr vad Lagrådet anfört under 1 kap.1 § ovan), och de grupper av företag som dessa ingår i. Tillsynen kan ske av Finansinspektionen eller någon grupptillsynsmyndighet i ett annat EESland.
De föreslagna svenska reglerna i 19 kap. om rapportering, tillsyn, företagsstyrningssystem, kapitalbas och kapitalkrav på gruppnivå, m.m., är närmast inriktade på de svenska försäkringsföretagen och på Finansinspektionens tillsyn. Eftersom grupptillsynen är
gränsöverskridande får emellertid också andra EES-länders lagstiftning och andra grupptillsynsmyndigheters tillsynsåtgärder betydelse. Hur regleringen i detta avseende är tänkt att fungera framstår som oklart.
Exempelvis finns ingen lagvalsregel som tydligt utvisar i vilka fall grupptillsynen ska ske enligt bestämmelserna i försäkringsrörelselagen respektive enligt motsvarande regelverk i andra EES-stater. Av 2 § verkar i och för sig följa att frågan om grupptillsyn ska ske enligt bestämmelserna i försäkringsrörelselagen avgörs av om det i gruppen finns ett svenskt försäkringsföretag och hur detta företag i så fall är placerat i gruppstrukturen. Samtidigt synes bestämmelserna i 3 § syfta till att åstadkomma att grupptillsynen inte ska avgränsas så att varje ”delgrupp” i en större grupp ska betraktas för sig utan att tillsynen ska avse gruppen i dess helhet. Om dessa paragrafer utgör ett korrekt införlivande av direktivet, och man därmed kan utgå från att motsvarande reglering finns även i övriga EES-länder, så innebär detta att ett svenskt försäkringsföretag kan komma att omfattas av flera länders bestämmelser om grupptillsyn. Huruvida detta verkligen är avsikten framstår dock som oklart.
Trots att regleringen i 2 § tyder på att försäkringsrörelselagens regler ska tillämpas så snart det finns ett på visst sätt placerat svenskt försäkringsföretag i gruppen synes vidare de materiella bestämmelserna i lagen inte vara utformade efter det synsättet. Där verkar lagens tillämplighet i stället vara beroende av om Finansinspektionen utsetts till grupptillsynsmyndighet, vilket som framgår av 7 § inte alltid kommer att vara fallet i de situationer som omfattas av 2 §.
I bestämmelserna om gruppsolvens (se 27 § och framåt) anges sålunda i de flesta fall att Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, får fatta beslut i olika avseenden och att företagen då ska rapportera m.m. till inspektionen (se t.ex. 28, 30, 43 och 46 §§). Däremot sägs ingenting om vad som ska gälla om grupptillsynsmyndigheten finns utanför Sverige, vilket indikerar att bestämmelserna inte är tänkta att tillämpas i dessa fall. I stället skulle det då vara motsvarande regelverk i det land där grupptillsynsmyndigheten finns som ska tillämpas. Det finns dock även exempel på bestämmelser där det anges att viss rapportering ska ske till grupptillsynsmyndigheten (42 § första stycket), eller att det är grupptillsynsmyndigheten som ska fatta beslut (37 § andra stycket), utan att det där anges några begränsningar i fråga om myndighetens lokalisering.
Av den föreslagna regleringen framgår vidare inte klart vad grupptillsynen närmare bestämt innebär. Som nämnts tar lagstiftningen primärt sikte på att tillsyn ska ske över svenska försäkringsföretag som ingår i en grupp. I 2 § anges exempelvis att grupptillsyn ska ”utövas över” försäkringsföretag, inte över andra företag i gruppen eller över gruppen som sådan. Å andra sidan sägs i 11 § att Finansinspektionen får, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, undanta vissa företag (däribland företag belägna utanför EES) från grupptillsynen. Detta indikerar att tillsynen som utgångspunkt omfattar alla företag i gruppen.
Att grupptillsynen i någon mening ska avse gruppen som helhet är väl också en självklarhet. Det framstår dock som oklart om detta innebär att Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, kan rikta krav även mot utländska företag i gruppen eller om innebörden av
bestämmelserna endast är att förhållandena i andra gruppföretag ska beaktas vid grupptillsynen av svenska försäkringsföretag.
Ytterligare ett exempel på de oklarheter som råder när det gäller den grundläggande uppbyggnaden av grupptillsynssystemet är bestämmelserna om vad som gäller för grupper med moderföretag utanför EES (se 93 § och framåt). Där anges att Finansinspektionen ska göra en kontroll av om den tillsyn som utövas i tredjeland är likvärdig med den grupptillsyn som föreskrivs i Solvens II-direktivet. Om tillsynen bedöms vara likvärdig ska Finansinspektionen enligt 97 § förlita sig på den tillsyn som tillsynsmyndigheten i tredjelandet utövar. Någon närmare förklaring till vad detta konkret innebär finns inte vare sig i de föreslagna bestämmelserna eller i motiveringen till dessa i lagrådsremissen.
Vid föredragningen har anförts att 97 § överensstämmer med regleringen i direktivet och att det finns två möjliga tolkningar av denna reglering. Den ena tolkningen är att det i de fall som omfattas av 97 § överhuvudtaget inte ska ske någon grupptillsyn i Sverige, utan att det ska räcka med den grupptillsyn som utövas i det land där moderbolaget finns. Den andra tolkningen är att Finansinspektionen vid tillsynen av den del av gruppen som finns inom EES ska bortse från moderföretaget utanför EES. I remissen (s. 381) finns en kort skrivning som tyder på att lagstiftaren tagit ställning för den förstnämnda tolkningen. Något tydligt och utvecklat resonemang om detta finns dock inte i remissen. Än mindre framgår av regleringen vad som gäller i detta avseende.
Enligt Lagrådets mening är det inte acceptabelt att svaret på så grundläggande frågor om hur systemet med grupptillsyn är tänkt att fungera som de som redovisats ovan inte kan utläsas ur regleringen, eller ens framgår av motiveringen till denna. Detta kan inte heller ursäktas med att direktivet i sig innehåller oklarheter när det gäller dessa frågor. Det kravet måste ändå kunna ställas att den svenska lagstiftaren vid genomförandet av ett direktiv gör en bedömning av vad direktivregleringen går ut på och sedan utformar den svenska lagstiftningen i enlighet med detta.
Även när det gäller den lagtekniska strukturen på det föreslagna 19:e kapitlet finns flera brister. Kapitlet omfattar inte mindre än 105 paragrafer. Om det alls ska vara möjligt att få någon överblick över innehållet och strukturen i en sådan textmassa är det nödvändigt att rubriksättningen är genomtänkt. Kapitlets utformning i detta avseende är ytterligare ett exempel på de brister som Lagrådet påtalat inledningsvis, bl.a. avseende det stora antalet rubriker på samma nivå.
Som exempel på olämplig rubriksättning kan bl.a. nämnas följande: – 6–10 §§ avser grupptillsynsmyndigheten och hur en sådan utses. Före
vardera av 6–9 §§ finns en kortare eller längre huvudrubrik, alla på samma nivå. – Huvudrubriken ”Gruppsolvens” omfattar 27–40 §§, och i stort sett
alla paragrafer har sin egen underrubrik, alla på samma nivå. Bland dessa finns emellertid ett antal paragrafer, 34–39 §§, som samtliga synes avse ett specialfall, nämligen användning av s.k. interna modeller. – Efter 40 § finns ett antal paragrafer, 41–45 §§, som också synes avse
aspekter på frågor om gruppsolvens, men som var och en försetts med en egen huvudrubrik.
Möjligheten att få en överblick över hur grupptillsynen är tänkt att fungera försvåras också av att centrala bestämmelser blandas med olika särregleringar. Efter de inledande 16 paragraferna, som väsentligen har generell innebörd, kommer ett avsnitt med rubriken ”Nationell undergrupptillsyn”, omfattande 17–26 §§, som reglerar en särskild ordning som medlemsstaterna har möjlighet att införa (s. 383 ff. i remissen). Under rubriken ”Tillsyn över vissa grupper med centraliserad riskhantering – särskild tillsynsordning” finns paragraferna 50–71. Dessa avser ett särskilt samrådsförfarande mellan tillsynsmyndigheter (lagrådsremissen s. 415 ff.). Därefter, från och med 72 §, synes kapitel 19 återgå till huvudregleringen avseende grupptillsyn.
Enligt Lagrådets mening bör övervägas om sådana delar av kapitlet som nu har nämnts kan skiljas ut från den generella regleringen och t.ex. bilda egna kapitel i lagen.
Lagrådet anser sammanfattningsvis att den föreslagna regleringen i 19 kap. innehåller sådana brister och oklarheter att den, innan den kan läggas till grund för lagstiftning, måste omarbetas grundligt. I det följande ges ändå vissa synpunkter på enskilda paragrafer i kapitlet. De principiella oklarheter som påtalats ovan innebär dock att Lagrådets möjlighet att genomföra en meningsfull granskning av de enskilda paragraferna har varit begränsad.
19 kap. 1 §
I paragrafen anges vilka företag som ingår i en grupp. De gruppkonstellationer som beskrivs i andra stycket utgör en grupp i bestämmelsernas mening endast om det för att upprätta eller avsluta sådana förbindelser som anges där krävs tillstånd av grupptillsynsmyndigheten (se tredje stycket). I svensk rätt uppställs inte något sådant krav på tillstånd. I den fortsatta beredningen av lagstiftningsärendet bör klargöras vilken betydelse bestämmelserna i andra och tredje styckena får vid tillämpningen av de svenska reglerna om grupptillsyn.
19 kap. 2 §
I paragrafen föreskrivs att grupptillsyn ska ”utövas över” försäkringsföretag i ett antal uppräknade situationer. Bestämmelserna ger intryck av att tillsynen avser endast de svenska försäkringsföretag som nämns i paragrafen. Samtidigt förefaller bestämmelserna om grupptillsyn som redan nämnts ovan i någon mening innebära att tillsyn utövas över gruppen som helhet, dvs. även över eventuella utländska företag som ingår i gruppen. Om detta är rätt uppfattat bör paragrafen omformuleras exempelvis på så sätt att det anges att grupptillsyn ”ska utövas över grupper där det ingår” sådana försäkringsföretag som nämns i paragrafen.
I andra stycket 3 används benämningen ”blandat finansiellt holdingföretag”. Som Lagrådet anför i anslutning till 1 kap. 12 § bör en definition av vad som avses med denna benämning införas i den paragrafen.
19 kap. 3 §
I paragrafen finns bestämmelser om ”nivån” för grupptillsynen. Syftet med bestämmelserna synes vara att uppåt i gruppstrukturen avgränsa vilka företag som ska beaktas vid tillsynen. Tanken verkar vara att grupptillsynen ska utgå från det företag inom EES som ligger högst upp i gruppstrukturen. Vad som närmare bestämt avses med att bestämmelserna om grupptillsyn ska tillämpas ”enbart på nivån för” vissa företag framstår dock som oklart. Detta bör klargöras i den fortsatta beredningen.
Regleringen i paragrafen är svårläst. Under den fortsatta beredningen bör övervägas om inte bestämmelserna kan utformas i närmare överensstämmelse med motsvarande reglering i direktivet, vilken i detta fall framstår som något tydligare (se artikel 215).
I paragrafen, liksom i kapitlet generellt, används benämningen ”toppen av en grupp” för att peka ut det företag som ligger överst i gruppstrukturen. Detta uttryckssätt saknar motsvarighet i direktivet. Valet att använda en annan terminologi i den svenska regleringen än i direktivet bör motiveras (jfr även vad Lagrådet anför i anslutning till 19 kap. 7 § nedan).
19 kap. 4 §
I paragrafen finns bestämmelser om undantag i vissa fall från bestämmelserna om riskkoncentration och interna transaktioner i 46 och 47 §§. Det rör sig således inte om undantag från grupptillsynsbestämmelserna generellt utan endast från de specifika bestämmelser som finns i de angivna paragraferna. Enligt Lagrådet mening bör därför övervägas om inte dessa undantagsbestämmelser bör placeras i anslutning till de nämnda paragraferna och inte som en allmän bestämmelse (jfr 2 § femte stycket) i inledningen av kapitlet.
I paragrafen talas om ”interna transaktioner” medan det i 13 §, som rör liknande frågor, talas om ”transaktioner inom en grupp”. Det bör klargöras vad som motiverar denna skillnad i uttryckssätt. Det bör också klargöras varför det i 4 § hänvisas till både 46 och 47 §§ medan 13 § hänvisar endast till 46 § samt varför 4 och 13 §§ inte placerats i anslutning till varandra.
19 kap. 7 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om i vilka fall Finansinspektionen ska vara grupptillsynsmyndighet. I punkten 4 beskrivs situationen att det ”i toppen av gruppen” finns fler än ett företag. Enligt den begreppsapparat som introduceras i 3 § kan dock endast ett företag vara ”i toppen”. I direktivet används olika benämningar för att ringa in de företag som avses i dessa paragrafer (se artiklarna 215 och 247). Det bör övervägas om inte de svenska bestämmelserna bör utformas i närmare anslutning till direktivets ordalydelse.
19 kap. 8 §
Bestämmelserna i tredje och fjärde styckena överensstämmer inte med motsvarande reglering i artikel 247.3 i direktivet. I direktivet anges att de berörda behöriga myndigheterna ska göra allt de kan för att nå fram till ett gemensamt beslut om valet av grupptillsynsmyndighet inom tre månader. I den svenska regleringen är det i stället Finansinspektionen som åläggs att fatta beslut inom tre månader.
Hänvisningen i tredje stycket bör avse ”överenskommelse enligt andra stycket”.
19 kap. 9 §
Det Lagrådet anför om tremånadersfristen i 19 kap. 8 § har relevans även för utformningen av denna paragraf.
19 kap. 13 §
Se vad Lagrådet anför i anslutning till 19 kap. 4 §.
19 kap. 14 och 15 §§
Paragraferna reglerar vad som ska gälla om ett blandat finansiellt holdingföretag omfattas av tillsyn även enligt andra bestämmelser. Det bör, genom hänvisningar eller på annat sätt, tydliggöras vilka bestämmelser som avses. Paragraferna bör också omformuleras språkligt så att den avsedda innebörden framgår klart. Sista delen av respektive paragraf (”så att det blandade finansiella företaget bara behöver…”) förefaller överflödig och kan strykas.
19 kap. 18 §
I paragrafen anges att ett beslut om nationell undergruppstillsyn enligt 17 § får begränsas till att avse ett eller flera av tre uppräknade områden. Det bör preciseras vilka paragrafer i kapitlet som omfattas av respektive område.
19 kap. 19 § och följande paragrafer
I flera av de paragrafer som gäller nationell undergruppstillsyn finns hänvisningar till tillstånd, tillsynsordningar, metoder etc. i andra paragrafer i lagen. Flera av hänvisningarna synes ha bäring även på tillstånd etc. som beslutas av utländska grupptillsynsmyndigheter enligt bestämmelser i de lagar som dessa har att tillämpa. I dessa fall bör hänvisningarna göras till de aktuella direktivbestämmelserna, alternativt till nationella bestämmelser i grupptillsynsmyndighetens hemland som avser att införliva direktivbestämmelserna.
19 kap. 23 §
I paragrafen anges att ett tillstånd att använda en intern modell ska gälla även för företag i gruppen som omfattas av ett beslut om na-tionell undergrupptillsyn avseende gruppsolvens. Enligt direktivet (artikel 216.4) är det snarare den interna modellen som ska gälla även vid den nationella undergrupptillsynen. Paragrafen bör omformuleras i enlighet med detta.
19 kap. 24 §
I punkten 2 bör orden ”åtgärda bristerna” ändras till ”vidta åtgärder” eftersom det i den situation som avses inte är fråga om brister hos företaget (jfr även motsvarande direktivbestämmelse i artikel 216.4 andra stycket).
19 kap. 26 §
Andra ledet i första stycket (”om de berörda behöriga myndigheterna…”) förefaller överflödigt och kan strykas, vilket skulle göra bestämmelsen mer lättläst.
19 kap. 27 §
Se vad Lagrådet anför i anslutning till 7 kap. 1 §.
19 kap. 30 §
Det bör införas en hänvisning till proportionell andel ”enligt 29 §”.
19 kap. 32 §
I tredje stycket anges att en intern modell som används för beräkning av det gruppbaserade solvenskapitalkravet även får användas för beräkning av solvenskapitalkravet för ett försäkringsföretag eller en EESförsäkringsgivare som ingår i gruppen. Det framstår som oklart i vilka situationer det kan bli aktuellt att beräkna ett solvenskapitalkrav för en EES-försäkringsgivare samt om bestämmelsen när det gäller försäkringsföretag tar sikte på grupptillsynen eller tillsynen av det enskilda företaget. Dessa frågor bör klargöras i den fortsatta beredningen.
19 kap. 35 §
I paragrafen föreskrivs att Finansinspektionen, när inspektionen prövar en ansökan om tillstånd att använda en intern modell, får tillämpa bestämmelser som enligt författningar i en annan stat inom EES gäller för en sådan intern modell. Enligt författningskommentaren genomför paragrafen inte någon artikel i Solvens II-direktivet utan är en rent svensk bestämmelse. Behovet av en sådan bestämmelse kan ifrågasättas. Eftersom regleringen angående interna modeller är styrd av direktivet bör den rimligen se i princip likadan ut även i andra EES-länder. Det är
vidare oklart om utländsk rätt ska tillämpas även vid Finansinspektionens efterföljande tillsyn av användningen av den interna modellen eller endast vid prövningen av ansökan. Lagrådet förordar att paragrafen övervägs ytterligare.
19 kap. 38 §
Det bör preciseras att de beslut som avses i paragrafen är beslut av en utländsk grupptillsynsmyndighet.
19 kap. 39 och 40 §§
Hänvisningarna till 17 kap. är felaktiga.
19 kap. 42 och 43 §
Rubrikerna före 42 och 43 §§ bör strykas så att paragraferna hamnar under samma rubrik som 41 §.
19 kap. 45 §
Andra stycket bör omarbetas språkligt för att öka läsbarheten.
19 kap. 48 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om företagsstyrningssystem inom en grupp. I första stycket räknas de företag upp som ska ansvara för att kraven i 10 kap. på företagsstyrningssystem i tillämpliga delar följs på gruppnivå. Det finns dock ingen uttrycklig regel om att dessa krav faktiskt ska följas även på gruppnivå. En sådan bestämmelse bör införas. Vidare bör, i enlighet med vad som anges i remissen (s. 448), det i lagtexten klargöras att det ska pekas ut endast ett företag som är ansvarigt.
I andra stycket kan de inledande orden ”I företag som ingår” strykas.
19 kap. 49 §
Vid föredragningen har upplysts att det är det företag som är ”i toppen” av gruppen som är ansvarigt för den risk- och solvensbedömning som behandlas i paragrafen. Om detta är riktigt bör det komma till uttryck i lagtexten. Vidare bör klargöras vad som avses med ”nivån för ett dotterföretag” i andra stycket.
19 kap. 51 §§
Paragrafen innehåller bestämmelser om överenskommelse i tillsynskollegiet om s.k. särskild tillsynsordning. I 61 § finns bestämmelser om vad som gäller om en överenskommelse inte kan träffas. Dessa paragrafer bör lämpligen placeras i anslutning till varandra (jfr 36–37 §§). Regleringen bör vidare kompletteras med en bestämmelse om att Finansinspektionen i ett sådant fall kan fatta ett eget beslut i
frågan (se artikel 237.6 i direktivet, vilken synes sakna motsvarighet i den föreslagna lagregleringen).
Av motsvarande skäl som anförts i anslutning till 19 kap. 19 § bör hänvisningen till 50 § ersättas med en hänvisning till den aktuella direktivbestämmelsen (eller till nationell rätt som införlivar denna).
19 kap. 52 §
Det bör klargöras vad som avses med att Finansinspektionen utövar grupptillsyn ”på gruppnivå” (punkten 1) och med solvensbedömning som omfattar hela gruppen ”och på nivån för dotterföretaget” (punkten 3).
19 kap. 53 §
Det framstår som oklart varför det anges att vissa beräkningar inte ska påverka tillämpningen av 34 och 36 §§, vilka handlar om hanteringen av ansökningar.
19 kap. 59 §
I paragrafen anges att om en sådan överenskommelse som avses i 57 § (om åtgärdsplan) och 58 § (om vissa åtgärder) inte kan träffas inom den angivna tidsfristen, ska Finansinspektionen ensam fatta beslut ”om godkännande av åtgärdsplanen”. Bestämmelsen och rubriken före paragrafen bör omformuleras så att de fångar in även de fall som avses i 58 §.
19 kap. 60 §
Sista delen av första meningen (”för att inom tre månader…”) är överflödig och kan strykas för att öka läsbarheten.
19 kap. 64 §
I paragrafen finns bestämmelser om upphörande av den särskilda tillsynsordningen. Såsom bestämmelserna är skrivna tyder de på att ett upphörande sker automatiskt om de förutsättningar som anges i paragrafen är för handen. Vid föredragningen har dock upplysts att avsikten är att ett tillstånd ska upphöra att gälla först efter beslut av Finansinspektionen. Detta bör komma till uttryck i lagtexten. Lagrådet förordar att paragrafens inledning omformuleras exempelvis enligt följande: ”Finansinspektionen ska besluta att ett tillstånd enligt 51 § att omfattas av en särskild tillsynsordning ska upphöra att gälla om…”.
19 kap. 65 § och följande paragrafer
Rubriksättningen bör ses över så att det framgår att 65 § och följande paragrafer avser situationen att den särskilda tillsynsordningen upphör.
Bestämmelsen i 65 § bör omformuleras så att det framgår att den avser de fall då den särskilda tillsynsordningen har upphört pga. att villkoret i 52 § 1 inte längre är uppfyllt (jfr artikel 240.1 andra stycket i direktivet).
19 kap. 67 §
Hänvisningen till 66 § bör ersättas med en hänvisning till 52 § 2–4.
19 kap. 68 §
I paragrafen anges att villkoren i 52 § 2–4 i vissa fall inte ska anses uppfyllda samt att Finansinspektionen då ska underrätta den berörda behöriga myndigheten om detta. Rubriken till paragrafen bör ändras så att den tar sikte på den bristande villkorsuppfyllelsen snarare än underrättelsen. Vidare bör inledningen av paragrafen ges lydelsen ”Om Finansinspektionen efter att ha rådfrågat tillsynskollegiet bedömer…” (jfr artikel 240.1 sista stycket i direktivet).
19 kap. 69 §
Det som sägs i paragrafen är självklart. Lagrådet förordar att den utgår.
19 kap. 70 §
Se vad Lagrådet anför i anslutning till 19 kap. 35 §. Om paragrafen ska vara kvar bör orden ” ansökan enligt 50 §” ersättas med ”ansökan om särskild tillsynsordning” eftersom en sådan ansökan kan ha getts in i ett annat land enligt de regler som gäller där.
19 kap. 71 §
I paragrafen föreskrivs att ett beslut som fattats av en behörig myndighet inom EES efter en överenskommelse med anledning av en ansökan eller ett förslag som avses i 50–60 §§ gäller i Sverige och är bindande för de berörda företagen och för Finansinspektionen. I remissen (se s. 433 och 597) anges att paragrafen inte genomför någon specifik direktivbestämmelse men att det ansetts att det genom en generell bestämmelse i lag bör tydliggöras vilken verkan de nämnda besluten har.
I artiklarna 237–239 finns emellertid ett antal bestämmelser om vilken verkan olika beslut ska ha (se artiklarna 237.5–6, 238.5 och 239.5). Dessa bestämmelser gäller såväl beslut av tillsynskollegiet som beslut som fattats av andra länders tillsynsmyndigheter. När det gäller beslut av andra länders myndigheter omfattas i vissa fall även beslut som fattats utan en föregående överenskommelse i kollegiet. De nämnda direktivbestämmelserna synes inte vara fullt ut genomförda i det lämnade lagförslaget.
Hänvisningarna i paragrafen till 50–60 §§ bör ersättas med en hänvisning till motsvarande direktivbestämmelser eller med en mer allmän skrivning om ”beslut om särskild tillsynsordning” eller liknande (se vad Lagrådet anför i anslutning till 19 kap. 19 och 70 §§). Vidare bör rubriken till paragrafen ändras för att bättre återspegla dess innehåll.
19 kap. 77–80 §§
I paragraferna finns bestämmelser om upplysningsskyldighet för försäkringsföretag och om vissa tillsynsbefogenheter för Finansinspektionen. Tidigare var kapitlet om försäkringsgrupper (9 kap.) placerat före kapitlen om tillsyn (14 kap.) och ingripanden (16 kap.) i lagen. Enligt lagförslaget ska gruppkapitlet nu komma efter dessa kapitel (vilka enligt förslaget ska ha nummer 17 och 18). I den fortsatta beredningen bör belysas hur bestämmelserna i 17–19 kap. förhåller sig till varandra och i vilken utsträckning bestämmelserna i 17–18 kap. är tillämpliga även på de frågor som behandlas i 19 kap.
19 kap. 81 §
Se vad Lagrådet anför i anslutning till 17 kap. 3 a §.
19 kap. 83 §
Det som sägs i första stycket andra meningen torde framgå redan av första meningen. Det bör övervägas om andra meningen kan strykas.
19 kap. 87 §
Rubriken före paragrafen bör utgå, så att det tydliggörs att det är förseningsavgift enligt 86 § som behandlas i 87–90 §§.
19 kap. 91 §
Se vad Lagrådet anför i anslutning till 10 kap. 5 § när det gäller ”ställföreträdare” i första stycket.
Det som sägs i andra stycket förefaller täckas redan av första stycket. Det bör övervägas om andra stycket kan strykas.
19 kap. 93 §
Första meningen i paragrafen är ofullständig (”om Finansinspektionen skulle ha varit grupptillsynsmyndighet” måste kompletteras med ”för det fall att…”).
19 kap. 94 §
I paragrafen anges att Finansinspektionen ska kontrollera om den tillsyn som utövas av en tillsynsmyndighet i tredjeland är likvärdig med den grupptillsyn som föreskrivs i Solvens II-direktivet. Enligt den motsvarande direktivbestämmelsen ska detta ske endast om kommissionen inte antagit en delegerad akt i frågan (se artikel 260.1 andra stycket i direktivet). Den svenska bestämmelsen bör utformas i enlighet med detta.
19 kap. 95 §
Orden ”beslutar om tillsynen är likvärdig” bör ersättas med ”beslutar i frågan om likvärdighet”.
19 kap. 96 §
Hänvisningen i första stycket till 93 § är felaktig (ska rätteligen vara 94 §).
19 kap. 97 §
Se vad Lagrådet anför inledningsvis under rubriken 19 kap.
19 kap. 98 §
I paragrafen anges att grupptillsynen ska utövas av Finansinspek-tionen under förutsättning bl.a. att det finns ett försäkringsföretag (dvs. ett svenskt företag, jfr vad Lagrådet anför i anslutning till 1 kap. 1 §) som är dotterföretag och som har en balansomslutning som är större än balansomslutningen för moderföretaget. I den motsvarande direktivbestämmelsen finns dock inte något krav på att dotterföretaget ska höra hemma i samma land som grupptillsynsmyndigheten (se artikel 260.7 i direktivet där det talas om ”ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag i en medlemsstat”). Paragrafen bör kompletteras så att den täcker in också det fallet att dotterföretaget är en EES-försäkringsgivare.
19 kap. 99–101 §§
I paragraferna finns bestämmelser om vad som gäller om tillsynen i tredjeland inte bedöms vara likvärdig med den grupptillsyn som föreskrivs i direktivet. Enligt huvudregeln i 99 § ska Finansinspektionen då besluta att bestämmelserna om grupptillsyn ska tillämpas på gruppen på samma sätt som om företaget i toppen av gruppen hade haft sitt huvudkontor inom EES. Alternativt kan inspektionen enligt 100 § under vissa förutsättningar besluta att använda andra tillsynsmetoder. I 101 § första stycket föreskrivs att inspektionen får förelägga en ägare att inrätta ett holdingföretag inom EES. Med ägare torde avses ägare i tredjeland. I 101 § andra stycket sägs att Finansinspektionen ska underrätta bl.a. kommissionen när sådana tillsynsmetoder som anges i 100 § används.
Vid föredragningen har upplysts att ett föreläggande enligt 101 § är en sådan annan tillsynsmetod som avses i 100 §. Bestämmelserna bör utformas så att detta framgår av lagtexten. Det framstår vidare som problematiskt att inspektionen ska kunna rikta ett föreläggande mot subjekt som finns i tredjeland där det ställs absoluta krav på att dessa ska agera på visst sätt. Det bör övervägas om bestämmelsen i 101 § första stycket i stället kan utformas så att inspektionen, som villkor för att underlåta att tillämpa bestämmelserna i 99 §, kan kräva att ett holdingföretag inom EES inrättas.
Bestämmelsen i 101 § andra stycket bör flyttas till 100 §.
19 kap. 102 §
Paragrafen rör inte tredjelandsfrågor men har ändå placerats bland de paragrafer där denna problematik behandlas. Paragrafens placering bör ses över.
19 kap. 103 och 104 §§
I paragraferna behandlas anknutna försäkringsgivare från tredjeland. Det framstår som oklart vad som avses med ”anknutna försäkringsgivare” och vilken koppling (om någon) dessa bestämmelser har till bestämmelserna i 93–101 §§ om moderföretag från tredjeland. I 1 kap. 16 a § finns en definition av begreppet ”anknutet företag”, men det framgår inte om denna definition är tänkt att tillämpas även med avseende på vad som är en ”anknuten försäkringsgivare”. Dessa frågor behöver klargöras och rubriksättningen anpassas.
Enligt 103 § första stycket ska Finansinspektionen under vissa förutsättningar kontrollera om vissa krav i ett tredjeland är likvärdiga med kraven enligt försäkringsrörelselagen. Det finns dock i detta fall inga bestämmelser, motsvarande dem i 97–101 §§, om vad som blir konsekvensen av utfallet av den kontrollen. I den fortsatta beredningen bör denna fråga klargöras.
I 104 § föreskrivs att Finansinspektionen får hänskjuta ett ärende till Eiopa om inspektionen inte inom tre månader kan komma överens med berörda behöriga myndigheter enligt 103 §. I den paragrafen finns dock ingen föreskrift om att myndigheterna ska komma överens, utan bara om att samråd ska ske innan Finansinspektionen fattar beslut. I den motsvarande direktivbestämmelsen (se artikel 227.2 tredje stycket) synes det vara övriga tillsynsmyndigheter som getts rätt att hänskjuta ärendet till Eiopa om de inte samtycker till det beslut som inspektionen fattat. Frågan bör klargöras i den fortsatta beredningen.
19 kap. 105 §
Paragrafen innehåller bemyndiganden. Bemyndigandena i punkten 7 bör delas upp i två separata punkter eftersom de avser olika frågor.
20 kap.
I kapitlet finns bestämmelser om specialföretag. Med specialföretag avses, enligt den föreslagna definitionen i 1 kap. 12 § 11, ett aktiebolag eller en ekonomisk förening som, utan att vara ett försäkringsföretag eller en utländsk försäkringsgivare, övertar försäkringsrisker från ett försäkringsföretag eller en EES-försäkringsgivare och som helt finansierar sin verksamhet genom emissioner av skuldebrev eller någon annan liknande form av finansiering, för vilken rätten till återbetalning är underordnad företagens skyldigheter enligt avtal om riskövertagande. Direktivet innehåller enligt remissen endast en artikel, 211.1, som behöver genomföras i svensk rätt. Enligt den artikeln ska medlemsstaterna tillåta specialföretag att etablera sig inom deras
territorier, förutsatt att tillsynsmyndigheterna ger sitt förhandgodkännande (remissen s. 466).
Bindande bestämmelser om specialföretag finns i två förordningar, kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/35 av den 10 oktober 2014 om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG om upptagande och utövande av försäkringsverksamhet (Solvens II) och kommissionens genomförandeförordning (EU) 2015/462 av den 19 mars 2015 om fastställande av tekniska standarder för genomförande avseende förfarandena för tillsynsmyndighetens godkännande av etablering av specialföretag, för samarbete och informationsutbyte mellan tillsynsmyndigheter när det gäller specialföretag samt för att fastställa format och mallar för de uppgifter som specialföretagen ska rapportera i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG.
Flera paragrafer i kapitlet, som behandlar frågor om tillsyn över specialföretag och ingripanden mot sådana företag, har mer eller mindre ordagrant kopierats från motsvarande bestämmelser för försäkringsföretag. I vart fall vissa av bestämmelserna tycks ha förts in i kapitlet utan närmare eftertanke (se t.ex. bestämmelsen om vite i 27 §).
I remissen redovisas inte någon analys av behovet att införa de föreslagna bestämmelserna om tillsyn och ingripanden, vilket är en brist. Inte heller redovisas några skäl för att de föreslagna bestämmelserna ska gälla för specialföretag medan andra bestämmelser om tillsyn och ingripanden som enligt lagen gäller för försäkringsföretag, inte föreslås gälla för specialföretag.
Någon analys av bestämmelserna i de två EU-förordningarna har inte heller presenterats, vilket innebär att det saknas möjligheter att pröva om den föreslagna regleringen innebär någon dubbelreglering i förhållande till nyss nämnda EU-förordningar.
Inom ramen för det fortsatta lagstiftningsarbetet bör ovan nämnda frågor övervägas och klargöras.
Den lagstiftningsteknik som valts, att i kapitlet mer eller mindre ordagrant upprepa bestämmelser som finns i andra kapitel och som reglerar försäkringsföretag, i stället för att genom hänvisning föreskriva att vissa bestämmelser ska tillämpas på specialföretag innebär att den redan mycket omfattande lagen tyngs med ytterligare ett antal paragrafer. Det kan sättas i fråga om det inte vore enklare att göra bestämmelserna tillämpliga på specialföretag genom hänvisning. Om paragraferna ska införas i kapitlet är det till hjälp för förståelsen om en hänvisning till motsvarande bestämmelse för försäkringsföretag görs i författningskommentaren.
20 kap. 1 §
Enligt bestämmelsen får ett aktiebolag eller en ekonomisk förening driva verksamhet som specialföretag bara efter tillstånd från Finansinspektionen. Av 20 kap. 6 § framgår att Finansinspektionen ska pröva en ansökan om tillstånd att bedriva verksamhet som specialföretag. Av definitionen av specialföretag i 1 kap. 12 § 11 framgår vidare att endast aktiebolag och ekonomiska föreningar kan bedriva verksamhet som specialföretag. Det torde därför vara onödigt att i 20 kap. 1 § föreskriva
att endast aktiebolag och ekonomiska föreningar kan få tillstånd och att beslut ska fattas av Finansinspektionen.
Lagrådet förordar att paragrafen formuleras om i enlighet med detta och exempelvis ges följande lydelse.
Tillstånd krävs för att få driva verksamhet som specialföretag.
20 kap. 2 och 3 §§
I paragraferna anges vad som krävs för att få tillstånd att driva verksamhet som specialföretag. I 2 § anges att tillstånd ska ges ett aktiebolag eller en ekonomisk förening som avser att bedriva verksamhet som består i att överta försäkringsrisker från ett försäkringsföretag eller en EES-försäkringsgivare enligt särskilda avtalsvillkor, och finansierar denna verksamhet helt genom inkomster från emission av skuldebrev eller genom någon annan liknande finansieringsmeka-nism, enligt särskilda avtalsvillkor. Bestämmelserna i paragrafen överensstämmer delvis med definitionen av ett specialföretag som finns i 1 kap. 12 § 11 (se även vad Lagrådet anför i anslutning till den paragrafen). Samtidigt avviker formuleringen i paragrafen från definitionen, vilket gör att förhållandet mellan bestämmelserna blir otydligt.
I definitionen anges exempelvis att ett specialföretag ska finansiera sin verksamhet genom emissioner av skuldebrev eller någon annan liknande form av finansiering, för vilken rätten till återbetalning är underordnad företagens skyldigheter enligt avtal om riskövertagande. Något motsvarande krav på att företagets skyldigheter enligt avtalet om övertagande av försäkringsrisker ska ges företräde finns inte i bestämmelsen om tillstånd. Där anges endast att specialföretag ska finansiera sin verksamhet genom emissioner av skuldebrev eller någon annan liknande form av finansiering, enligt särskilda avtalsvillkor.
Med tanke på att det torde vara en betydelsefull förutsättning att bolaget kan fullgöra sina åtaganden enligt avtalet om riskövertagande är det svårt att förstå varför detta krav inte upprepas i tillståndsbestämmelsen. Det klargörs inte heller vad som avses med orden ”enligt särskilda avtalsvillkor” i 2 §, vilket är en brist.
Det kan också sättas i fråga om det är lämpligt att som förutsättningar för tillstånd delvis upprepa definitionen av specialföretag. Det torde ligga i sakens natur att ett företag som inte är sådant som anges i definitionen inte heller kan beviljas tillstånd att bedriva verksamhet som specialföretag. Lagrådet förordar att 2 § utgår.
Om det anses finnas skäl att upprepa de krav som anges i definitionen bör dessa skäl redovisas i remissen. Vad som avses med ”enligt särskilda villkor” bör också redovisas. Samtidigt bör klargöras varför formuleringen i 2 § avviker från definitionen vilket innebär att vissa delar av definitionen inte tagits med som förutsättningar för tillstånd.
Om bestämmelserna 2 § ska finnas kvar i kapitlet bör det vidare övervägas om inte 2 och 3 §§ kan förenklas och skrivas ihop till en paragraf.
Bestämmelserna i 3 § punkterna 1 och 2 överensstämmer i stort, men inte helt, med ordalydelsen i 2 kap. 4 § första stycket 1 och 2. Det framstår som om avsikten är att bestämmelserna ska ha samma sakliga
innehåll. I så fall finns inte skäl att använda olika ordvändningar eller formuleringar. Utformningen av bestämmelsen bör ses över.
20 kap. 7 §
I paragrafen finns en informationsbestämmelse om att ytterligare reglering finns i två EU-förordningar. Placeringen av paragrafen är olämplig. Paragrafen bör lämpligen placeras i inledningen eller i slutet av kapitlet.
Förordningen (EU) 2015/35 har angivits med ett felaktigt namn, ”försäkrings- och återförsäkringsverksamhet” ska rätteligen vara ”försäkringsverksamhet”. Paragrafen är också svårläst. Lagrådet förordar att den struktureras om och ges exempelvis följande lydelse.
Ytterligare bestämmelser om specialföretag finns i
1. Europeiska kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/35 av den 10 oktober 2014 om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG om upptagande och utövande av försäkringsverksamhet (Solvens II), och
2. kommissionens genomförandeförordning (EU) 2015/462 av den 19 mars 2015 om fastställande av tekniska standarder för genomföran-de avseende förfaranden för tillsynsmyndighetens godkännande av etablering av specialföretag, för samarbete och informationsutbyte mellan tillsynsmyndigheter när det gäller specialföretag samt för att fastställa format och mallar för de uppgifter som specialföretagen ska rapportera i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG.
Bestämmelserna gäller
1. villkor för tillstånd,
2. obligatoriska avtalsvillkor,
3. företagsstyrningssystem,
4. tillsynsrapportering,
5. solvenskrav,
6. återkallelse av tillstånd, och
7. samarbete och informationsutbyte mellan tillsynsmyndigheter.
20 kap. 12 §
I paragrafen finns bestämmelser om när Finansinspektionen ska ingripa mot ett specialföretag. I punkten 2 är formuleringen ”riktlinjerna enligt 1” felaktig och ska rätteligen ersättas av ordet ”styrdokumenten”.
20 kap. 13 §
I paragrafen finns bestämmelser om ingripanden. Av remissen framgår att bestämmelser om ingripanden också finns i kommissionens genomförandeförordning (EU) 2015/462. Enligt remissen finns där bestämmelser om vad som kan eller ska utgöra grund för återkallelse av tillstånd (se remissen s. 472). Förhållandet mellan den nu aktuella bestämmelsen och förordningsregleringen är oklar och bör belysas ytterligare inom ramen för det fortsatta lagstiftningsarbetet.
20 kap 17 och 18 §§
I paragraferna finns bestämmelser om straffavgift. Motsvarande bestämmelser finns i 16 kap. 14 och 15 §§ i lagen och tillämpas på försäkringsföretag. Förutom att några skäl för att införa bestämmelserna och att bestämma avgifterna till angivna belopp inte redovisas, ges det heller inte någon vägledning för hur bestämmelserna ska tillämpas när det gäller specialföretag, t.ex. när det gäller att fastställa avgiften inom den ram som anges i 18 § första stycket.
I andra stycket i 18 § anges att avgiften inte får överstiga tio procent av specialföretagets omsättning. Det är svårt att överblicka om omsättningen är en lämplig faktor för att begränsa avgiftens storlek och några argument för att koppla avgiftsbegränsningen till omsättningen finns inte.
I den motsvarande paragrafen som gäller för försäkringsföretag, 16 kap. 15 §, finns i tredje stycket en begränsningsregel som innebär att avgiften inte får vara så stor att försäkringsföretaget efter det att avgiften har påförts inte uppfyller kraven på stabilitet i 4 kap. 1 § i lagen. Någon motsvarande regel föreslås inte beträffande avgifter riktade mot specialföretag. Några skäl för att en sådan regel inte behövs redovisas inte. Med hänsyn till att ett specialföretag ska garantera försäkringstagares och andra ersättningsberättigades rätt till ersättning är det svårt att förstå varför en motsvarande regel inte föreslås. Frågan bör belysas i det fortsatta lagstiftningsarbetet.
20 kap. 27 §
I paragrafen föreskrivs att Finansinspektionen får förena förlägganden och förbud enligt 20 kap. med vite. I 16 kap. 25 § finns emellertid redan en bestämmelse som ger Finansinspektionen generell rätt att förena förelägganden och förbud enligt lagen med vite.
Den föreslagna bestämmelsen innebär en dubbelreglering och kan därför utgå.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna
Enligt punkten 2 första stycket ska särskilda övergångsregler gälla för företag som vid lagens ikraftträdande bedriver verksamhet som avser tjänstepensionsförsäkringar. För den delen av verksamheten ska vissa av kapitlen i lagens äldre lydelse tillämpas, tillsammans med vissa av kapitlen i lagens nya lydelse. Enligt punktens fjärde stycke ska ”försäkringsföretag som avses i första stycket” efter anmälan kunna tillämpa de nya reglerna i sin helhet, även avseende tjänstepensionsförsäkring.
Det framstår inte som klart om denna övergångsreglering är tänkt att även omfatta företag som eventuellt enbart bedriver tjänstepensionsverksamhet. Frågan bör klarläggas.
Vidare får enligt tredje stycket de avsedda företagen tillämpa angivna äldre bestämmelser även för försäkringsrörelsen, om denna är av endast ringa omfattning. Lagrådet ifrågasätter om inte en sådan bestämmelse bör kompletteras med en möjlighet att utfärda föreskrifter.
Urvalet av de av lagens kapitel i den äldre resp. den nya lydelsen som ska tillämpas i övergångssituationen bör motiveras närmare, t.ex. varför vare sig de äldre reglerna om försäkringsgrupper eller de nya om grupptillsyn blir aktuella.
Enligt punkten 3 kan försäkringsbolag resp. återförsäkringsbolag i vissa fall få tillstånd med innebörd att de ”inte behöver tillämpa delar av denna lag”. Det framstår som oklart om avsikten är att vissa av de äldre bestämmelserna ska tillämpas i stället (jfr lagrådsremissen s. 492 f.).
Enligt punkten 4 ska övergångsvis vissa kapitalbasposter i primärkapitalet kunna klassificeras som nivå 1 eller nivå 2 enligt 7 kap. 7 §. En procentuell begränsning ska dock gälla. Bestämmelsen är oklar och bör omformuleras så att det framgår hur denna procentuella begränsning är tänkt att fungera.
Punkten 5 avser bestämmelser i en direkt tillämplig kommissionsförordning, (EU) 2015/35. Någon svensk övergångsreglering torde inte vara nödvändig.
Enligt punkten 7 ska i ett visst fall vissa angivna bestämmelser inte tillämpas under det första året efter ikraftträdandet. Vilka bestämmelser som egentligen avses framgår dock inte, eftersom hänvisningarna uppenbarligen är felaktiga.
I punkten 8 anges att Finansinspektionen ”får besluta” att ett försäkringsföretag ska använda ett visst solvenskapitalkrav. I andra punkter i övergångsregleringen anges att inspektionen får ”i ett enskilt fall” besluta om olika särregler, se punkterna 3, 9 och 10. Om samma slags beslutssituation avses i alla dessa fall bör en enhetlig terminologi åstadkommas.
Punkterna 9–12 innebär att försäkringsföretag kan få tillstånd att använda vissa metoder vid beräkning av den bästa skattningen eller de försäkringstekniska avsättningarna. Bestämmelserna reglerar inte några tillfälliga avvikelser i förhållande till bestämda regler i lagen, och har ingen tidsbegränsning. Av punkten 11 framgår emellertid att företagen ska föreläggas att vidta åtgärder för att senast den 1 januari 2032 uppfylla solvenskapitalkravet.
Bestämmelserna tycks således ha koppling till att ett visst mål ska uppnås senast 2032, men har i övrigt inte karaktär av övergångsregler. Enligt Lagrådets mening bör regleringen ske i lagen, inte i ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna.
Att regleringen inte passar i ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna framgår också av att vissa lagbestämmelser direkt hänvisar till punkterna 9 och 10, se 10 kap. 11 § fjärde stycket och 17 kap. 24 §. Reglerna måste ses över i ett sammanhang.
Punkterna 13 och 14 innehåller hänvisningar till 19 kap. som uppenbarligen är felaktiga. Den närmare innebörden kan därför inte bedömas.
Punkten 15 ger Finansinspektionen möjlighet att ta ut avgifter för ansökningar och anmälningar som kommer in före lagens ikraftträdande.
Mer generellt är avsikten att inspektionen ska kunna pröva ärenden enligt de nya lagbestämmelserna så snart lagändringarna utfärdats, utan att ikraftträdandet avvaktas. Några övergångsbestämmelser har därvid inte ansetts nödvändiga, utom i fråga om avgifterna (remissen s. 491).
Enligt Lagrådets mening framstår det som inkonsekvent att meddela särbestämmelser om avgiftsuttag vid beslut före ikraftträdandet, men inte i fråga om denna tidiga beslutsprocess som sådan. Övergångsregleringen i dessa delar bör övervägas på nytt.
Lag om ändring i lagen om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige
1 kap. 3 §
I paragrafens första stycke föreskrivs att bestämmelserna om livförsäkring i lagen, med undantag för 5 kap. 12 §, får tillämpas för vissa sjuk- och olycksfallsförsäkringar. I paragrafens andra stycke föreskrivs att bestämmelserna om livförsäkring i lagen, med undantag för 5 kap. 5 och 12 §§, inte behöver tillämpas för vissa livförsäkringar. Hänvisningarna till bestämmelserna i 5 kap. har ändrats.
I författningskommentaren anges att ändringarna inte föranleds av några åtaganden i direktiv samt att ändringarna endast utgör följdändringar. Redan vid en ytlig analys av bestämmelserna framgår dock att förslagen innebär materiella ändringar av regleringen. Det är dock inte möjligt inom ramen för Lagrådets granskning att utan närmare redovisning av de ändringar som görs överblicka vad de i praktiken innebär eller konsekvenserna av förslagen.
Inom ramen för det fortsatta lagstiftningsarbetet bör förslagens praktiska innebörd beskrivas och skälen för förslagen redovisas.
5 kap. 4 b §
I paragrafen finns bestämmelser om företagsstyrning. I paragrafen används det felaktiga uttrycket ”försäkringsgivare i tredje land”. Det uttryck som ska användas är ”försäkringsgivare från tredje land”, se t.ex. definitionen i 1 kap. 5 §.
5 kap. 5 §
I paragrafen finns bestämmelser om att försäkringsgivare från tredje land, för sin försäkringsrörelse i Sverige, ska värdera tillgångar och skulder, inklusive försäkringstekniska avsättningar, enligt 5 kap.1–13 §§försäkringsrörelselagen. I 5 kap. 5 § andra stycket finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela ytterligare föreskrifter om de försäkringstekniska avsättningarnas innehåll och beräkning.
I 5 kap. 15 § försäkringsrörelselagen finns ett motsvarande bemyndigande att meddela föreskrifter om de försäkringstekniska avsättningarnas innehåll och beräkning.
Det framgår inte av remissen om det krävs särskilda föreskrifter om värderingen av tillgångar och skulder när det gäller försäkringsgivare från tredje land eller varför det annars krävs ett särskilt bemyndigande i den nu aktuella paragrafen. Frågan bör klargöras i det fortsatta lagstiftningsarbetet.
5 kap. 10 §
Av paragrafen följer att företrädaren för en försäkringsgivare från tredje land ska föra ett register som vid varje tidpunkt utvisar de tillgångar som används för skuldtäckning. I 6 kap. 11 § har ordet ”skuldtäckning” ersatts av uttrycket ”försäkringstekniska avsättningar”. Även i 5 kap. 12 § har ordet utmönstrats. I motsvarande bestämmelse om registerföring i 6 kap. 11 § försäkringsrörelselagen används uttrycket försäkringstekniska avsättningar. Lagrådet förordar att 5 kap. 10 § formuleras om. Det finns då skäl att beakta utformningen av 6 kap. 11 § försäkringsrörelselagen om avsikten är att paragraferna ska ha samma sakliga innehåll.
I sammanhanget noteras att uttrycket skuldtäckning även används i 5 kap. 8 §. Där görs vidare hänvisningar till bestämmelser om skuldtäckning i 6 kap. försäkringsrörelselagen. Bestämmelserna i 6 kap. ska enligt remissens förslag upphävas. Det finns därför skäl att även överväga utformningen av 5 kap. 8 §.
5 kap. 16 §
Benämningen ”Europeiska ekonomiska samarbetsområdet” kan utgå och ersättas av förkortningen EES (se 1 kap. 5 § 1).
6 kap. 2 a §
Se vad Lagrådet anför i anslutning till 1 kap. 12 § 2 försäkringsrörelselagen angående s.k. statiska hänvisningar och i anslutning till 17 kap. 3 a § försäkringsrörelselagen angående uttrycket ”förfarande av”.
6 kap. 9 §
I paragrafen finns bestämmelser om skyldigheten för försäkringsgivare från tredje land att upprätta och för godkännande överlämna åtgärdsplan enligt 18 kap. 5 § och finansiell saneringsplan 18 kap. 8 § försäkringsrörelselagen.
I tredje stycket finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om innehållet i en åtgärdsplan och en finansiell saneringsplan. I 18 kap. 29 § försäkringsrörelselagen finns ett motsvarande bemyndigande att meddela föreskrifter om innehållet i en åtgärdsplan och en finansiell saneringsplan.
Det framgår inte av remissen om det krävs särskilda föreskrifter om åtgärdsplaner och saneringsplaner när det gäller försäkringsgivare från tredje land eller varför det annars krävs ett särskilt bemyndi-gande i den nu aktuella paragrafen. Frågan bör klargöras i det fort-satta lagstiftningsarbetet.
7 kap.11 §
I paragrafen finns bestämmelser om vad som ska gälla om en försäkringsgivare från tredje land upphör med att driva försäkringsrörelse i Sverige. I första stycket anges att försäkringsgivaren är skyldig att ”på det sätt som anges i 5 kap. 10 § redovisa tillgångar”. Enligt den
bestämmelsen ska företrädare för försäkringsgivare föra ett register som visar de tillgångar som används vid skuldtäckning och tillgångarnas värde.
Det är oklart vad som avses med uttrycket ”på det sätt som anges”. Avses att tillgångarna ska redovisas i ett register eller ska bestämmelsen förstås på något annat sätt. Frågan bör övervägas och klargöras i det fortsatta lagstiftningsarbetet.
9 kap. 5 §
SFS-nummer, 2010:2043, ska anges för försäkringsrörelselagen.
Övriga lagförslag
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
Finansdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 17 september 2015
Närvarande: Statsministern S Löfven, ordförande, och statsråden Å Romson, M Wallström, Y Johansson, M Johansson, I Baylan, S-E Bucht, P Hultqvist, H Hellmark Knutsson, I Lövin, Å Regnér, M Andersson, A Ygeman, A Johansson, P Bolund, M Damberg, A Bah Kuhnke, A Strandhäll, A Shekarabi, G Fridolin, G Wikström, A Hadzialic
Föredragande: statsrådet Bolund
Regeringen beslutar proposition Genomförande av Solvens II-direktivet på försäkringsområdet
Rättsdatablad
Författningsrubrik Bestämmelser som inför, ändrar, upphäver eller upprepar ett normgivningsbemyndigande
Celexnummer för bakomliggande EUregler
Försäkringsrörelselag (2010:2043)
1 kap. 23 §, 2 kap. 19 §, 5 kap. 18 §, 6 kap. 14 §, 7 kap. 13 §, 8 kap. 22 §, 9 kap. 19 §, 10 kap. 26 §, 16 kap. 9 §, 17 kap. 30 §, 18 kap. 28, 19 kap. 104 §, 20 kap.
26 §
Lagen (2000:35) om byte av redovisningsvaluta i finansiella företag
9 § 32009L0138
Lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige
10 och 12 § 32009L0138
Lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m.
35 § 32009L0138
