SOU 2002:56

Investeringsfonder förslag till ny lag

Till statsrådet och chefen för Finansdepartementet

Genom beslut den 22 december 1999 bemyndigade regeringen statsrådet och chefen för finansdepartementet Bosse Ringholm att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att göra en översyn av lagstiftningen om värdepappersfonder och andra företag för kollektiva investeringar (dir. 1999:108). Den 21 september 2000 beslutade regeringen om utsträckt tid för att slutföra arbetet. Den 21 mars 2002 beslutade regeringen om tilläggsdirektiv i vilka utredningen gavs i uppdrag att bl.a. lämna förslag till hur bestämmelserna i de nya s.k. ucitsdirektiven 2001/107/EG och 2001/108/EG skall genomföras i svensk lagstiftning (dir. 2002:48).

Med stöd av bemyndigandet förordnades från och med den 21 september 2000 lagmannen vid Jönköpings tingsrätt Anders Nordström som särskild utredare.

Som sakkunniga förordnades från den 8 november 2000 chefsjuristen Eva Broms, docenten Anne-Marie Pålsson, numera finansinspektören Anne-Marie Ström, numera verkställande direktören Bo Hesselgren och civilekonomen Kent Janér. Ekonomie licentiaten Malin Björkmo förordnades från den 4 december 2000 och har biträtt utredaren enligt särskilt förordnande. Anne-Marie Ström entledigades den 11 juni 2001 från sitt uppdrag. Från samma dag förordnades enhetschefen Bo Lundgren. Bo Hesselgren entledigades från sitt uppdrag från och med den 25 mars 2002. Från samma dag förordnades avdelningsdirektören Vilhelm Nordenanckar.

Att som experter biträda utredningen förordnades från den 8 november 2000 hovrättsassessorn Katarina Holmberg, kammarrättsassessorn Maria Hillberg samt numera universitetsadjunkten och doktoranden Anders Isaksson. Anders Isaksson entledigades från sitt uppdrag från och med den 12 januari 2001.

Till sekreterare förordnades från den 1 mars 2000 hovrättsassessorn Joakim Schaaf och från den 1 mars 2001 filosofie kandidaten Erik Utterström.

Utredningen har antagit namnet Värdepappersfondsutredningen. Utredningen skall slutredovisa sitt arbete senast den 30 november 2002. Enligt tilläggsdirektiven skall utredningen i ett delbetänkande senast den 30 juni 2002 redovisa åtminstone förslag till hur de nya bestämmelserna i ucitsdirektivet skall genomföras i svensk lagstiftning.

Härmed överlämnas delbetänkandet Investeringsfonder – Förslag till ny lag (SOU 2002:56). Till delbetänkandet fogas särskilda yttranden.

I delbetänkandet redovisar utredningen sina allmänna utgångspunkter för en fondlagstiftning, förslag till genomförande av de nya bestämmelserna i ucitsdirektivet samt ytterligare förslag i syfte att skapa en enhetlig reglering för fonder. Vissa andra överväganden redovisas också. I slutbetänkandet avser utredningen att redovisa bl.a. frågor om förvaringsinstituten, avveckling, sammanslagning och delning av fonder, möjligheten att i vissa fall vägra inlösen av fondandelar, kontrolluppgifter samt andra regler åsyftade till att förstärka konsumentskyddet.

Stockholm den 28 juni 2002

Anders Nordström

/Joakim Schaaf Erik Utterström

Sammanfattning

1

1The summary is available in English in a separate issue. Ett särtryck av sammanfattningen finns på engelska.

Inledning

Utredningen har haft till uppgift att göra en förutsättningslös översyn av lagstiftningen om värdepappersfonder och andra företag för kollektiva investeringar (dir. 1999:108). I tilläggsdirektiv har utredningen också getts i uppdrag att lämna förslag på hur de nya s.k. ucitsdirektiven (2001/107/EG och 2001/108/EG) skall genomföras i svensk lagstiftning (dir. 2002:48).

I detta delbetänkande lämnas förslag på en ny reglering för fondsparandet. Den nuvarande lagen om värdepappersfonder ersätts med en ny lag om investeringsfonder. Lagen reglerar såväl värdepappersfonder, som överensstämmer med ucitsdirektivets krav, som specialfonder dvs. fonder som på något sätt avviker från bestämmelserna i ucitsdirektivet och som därför inte får marknadsföras och säljas fritt utanför Sverige. Specialfonder benämndes tidigare nationella fonder. Värdepappersfonder och specialfonder sammanförs i den gemensamma benämningen investeringsfonder.

I ett slutbetänkande – som skall föreläggas regeringen senast vid utgången av november månad 2002 – kommer utredningen att behandla bl.a. frågor om förvaringsinstituten, avveckling, sammanslagning och delning av fonder, möjligheten att i vissa fall vägra inlösen av fondandelar, kontrolluppgifter samt andra regler som syftar till att förstärka konsumentskyddet.

Utgångspunkter för arbetet

Det främsta skälet att reglera fondsparandet är intresset och behovet av att skydda konsumenterna. Konsumentskyddsintresset tar sin utgångspunkt i att fondsparandet ofta är av stor privat-

ekonomisk betydelse och att produkterna och de överväganden som krävs i fondsparandet är komplexa. Fondspararna befinner sig dessutom i ett informationsunderläge gentemot fondbolaget som har sin grund i att avtal om fondsparande sluts innan resultatet av sparandet är känt.

Utredningen har inte funnit att det i detta sparande finns några systemrisker som är unika för fondmarknaden och som skulle kunna motivera en reglering av fondsparandet. Fondsparandet är visserligen en del av värdepappersmarknaden som i sig möjligen kan skapa systemriskliknande effekter. Det beror dock i så fall inte enbart på fondsparandet.

Fondspararna utsätts emellertid för en finansiell risk, dvs. en risk för att avkastningen blir något annat än förväntat. Denna risk hanteras bäst med placeringsregler där ett övergripande krav på riskspridning finns för alla fonder som regleras av lagen om investeringsfonder. Fondspararen utsätts även för en risk att få en dålig rådgivning. Denna risk behandlas bara indirekt av utredningen eftersom en särskild utredning i frågan har pågått parallellt (SOU 2002:41). Fondspararna utsätts också för en administrativ risk, dvs. en risk för att fondspararnas medel inte finns tillgängliga den dag de skall användas. Denna risk hanteras bl.a. genom regler som skiljer fondspararnas tillgångar från fondbolagens tillgångar. Slutligen är risken för intressekonflikter mellan fondbolagen och fondandelsägarna viktiga att analysera och motverka i den mån det är möjligt.

Utredningens förslag grundar sig huvudsakligen på de nya bestämmelserna i ucitsdirektiven. Ucitsdirektiven är till största delen s.k. minimidirektiv som ger medlemsstaterna möjlighet att föreskriva strängare regler. Vissa bestämmelser i ucitsdirektiven behöver således inte införas i den nationella lagstiftningen; denna bedömning görs av varje medlemsstat.

Nya regler för fondbolagen

Fondbolag måste ha Finansinspektionens tillstånd att förvalta investeringsfonder. Fondbolag får också ta emot uppdrag från andra fondbolag att förvalta fonder, hjälpa till med försäljningen eller på annat sätt utföra arbetsuppgifter som ingår i fondförvaltningen. Ett fondbolag får däremot inte tillhandahålla s.k. individuell portföljförvaltning (uppdrag att förvalta enskildas värdepapper

enligt särskilt avtal). I denna del väljer utredningen att inte införa den möjlighet som ges i ucitsdirektivet. Detta beror framför allt på de intressekonflikter som kan uppstå om fondförvaltning och individuell förvaltning sammanblandas i ett och samma bolag.

Svenska fondbolag får verka fritt och sälja andelar i värdepappersfonder inom EES-området. På samma sätt får de utländska fondbolag som har fått tillstånd i enlighet med ucitsdirektivet verka här i Sverige.

Krav på fondbolagen

Det är endast fondbolag som tillåts förvalta investeringsfonder. Den tidigare möjligheten för t.ex. värdepappersbolag att förvalta vissa typer av fonder upphävs.

I enlighet med de nya bestämmelserna i ucitsdirektivet måste fondbolag uppfylla vissa kapitalkrav. Dessa kapitalkrav går längre än de nuvarande. Vidare uppställs krav på styrelsen, verkställande direktören och andra som leder verksamheten i bolaget. Nytt är också att fondbolagets organisation skall beskrivas i en verksamhetsplan. Därutöver föreskrivs krav på fondbolagets ägare och att fondbolaget inte får ingå i en svåröverskådlig företagsgrupp. I likhet med annan finansiell lagstiftning införs också s.k. sundhets- och uppföranderegler som anger hur fondbolagen skall bedriva sin verksamhet så att allmänhetens förtroende upprätthålls.

Uppdragsavtal

Fondbolag får genom ett särskilt uppdragsavtal lämna över delar av sin verksamhet till andra företag. Detta var möjligt även tidigare enligt Finansinspektionens praxis. Nu införs uttryckliga regler i lagen om investeringsfonder i enlighet med de nya bestämmelserna i ucitsdirektiven.

Även om t.ex. förvaltningen av en värdepappersfond läggs ut på någon annan har dock fondbolaget kvar det juridiska ansvaret gentemot fondandelsägarna.

Finansinspektionens tillsyn

Liksom tidigare utövar Finansinspektionen tillsyn över fondbolagen. Inspektionen får enligt de nya lagreglerna dock utökade möjligheter att ingripa mot fondbolag. Inspektionen får således om det behövs återkalla ett tillstånd, meddela varning eller förelägga fondbolaget att vidta rättelse. Inspektionens beslut kan också förenas med vite.

Information

Fondbolagen skall upprätta och skicka ut information till andelsägarna. Som tidigare skall det finnas en informationsbroschyr och varje år skall halvårsredogörelser och en årsberättelse upprättas. En nyhet är att fondbolagen även skall upprätta informationsblad som på ett mer överskådligt sätt presenterar viktig information om fondbolaget och fonden. Dessa informationsblad skall ha en enhetlig utformning i Europa och är tillkomna för att underlätta för andelsägare att jämföra olika fonder med varandra.

Informationsbladet skall alltid erbjudas dem som vill köpa fondandelar. Övrig information skall kostnadsfritt skickas till de fondandelsägare som begär det.

Värdepappersfonder

Utredningen föreslår nya placeringsregler för värdepappersfonderna i enlighet med bestämmelserna i ucitsdirektivet. Vidare förtydligas vad som gäller om fondbolaget i fondverksamheten ingår förpliktelser för en fonds räkning.

Den grundläggande fondstrukturen behålls. De tillgångar som ingår i en värdepappersfond ägs således av andelsägarna gemensamt. Fondbolaget sköter alla angelägenheter som rör fonden och beslutar t.ex. i vilka tillgångar medlen skall placeras. Tillgångarna skall förvaras av ett förvaringsinstitut, som oftast är en bank. Fondbolaget och förvaringsinstitutet står under Finansinspektionens tillsyn.

Tillåtna tillgångsslag

Enligt de nya bestämmelserna i ucitsdirektiven och i lagen om investeringsfonder får värdepappersfonden möjlighet att investera i fler tillgångsslag än tidigare. Medel får placeras i överlåtbara värdepapper, penningmarknadsinstrument, tillgodohavanden hos kreditinstitut, fondandelar och finansiella derivatinstrument (dvs. optioner, terminskontrakt m.m. vars värde beror på en underliggande finansiell tillgång såsom aktier, obligationer etc.). Ett fondbolag fick även tidigare använda sig av olika derivatinstrument, men då endast i syfte att göra förvaltningen effektivare. Enligt de nya bestämmelserna får placeringar i derivatinstrument göras på samma sätt som investeringar i t.ex. aktier eller obligationer.

Genom de nya bestämmelserna möjliggörs också för fondandelsfonder, dvs. sådana fonder som investerar i andra fonder.

Utgångspunkten för innehav av olika tillgångar såsom värdepapper, penningmarknadsinstrument och derivatinstrument är att dessa är noterade eller handlas på en börs eller en annan reglerad marknad. Den främsta anledningen till detta är att tillgångarna härigenom lätt skall kunna värderas så att kursen på fondandelarna i sin tur kan bestämmas. Tillgångarna kan också lättare säljas för det fall fondandelsägarna vill lösa in sina andelar i fonden. I viss omfattning tillåts emellertid att fonden placerar medel i onoterade värdepapper och penningmarknadsinstrument. En fond får också placera i s.k. OTC-derivat, dvs. derivatinstrument som inte handlas över en reglerad marknad utan direkt mellan parterna. I sådana fall ställs särskilda krav på motparten.

Kravet på att tillgångarna skall vara noterade och handlas på reglerade marknader ställs på alla de finansiella tillgångar som en fond får placera i.

Riskspridning

En fond måste sprida sina risker. För detta ändamål finns en rad bestämmelser som avser att förhindra för stora placeringar i enskilda tillgångar. Dessa riskspridningsregler är i stort sett oförändrade vad gäller aktier och obligationer. En fond får t.ex. som huvudregel investera maximalt 5 procent av sin förmögenhet i en och samma aktie eller obligation. Från denna huvudregel finns som tidigare ett antal undantag. En nyhet är dock att indexfonder

får placera upp till 20 procent av sin förmögenhet i ett och samma värdepapper om syftet är att efterbilda ett visst index. I vissa särfall kan t.o.m. denna gräns höjas till 35 procent av fondens förmögenhet, men i så fall endast för en enda aktie eller obligation.

Riskspridningsregler finns även för övriga tillgångsslag som en fond investerar i.

Andra bestämmelser till skydd för fondandelsägarna

Vid sidan av det krav som ställs på tillgångarna och bestämmelserna om riskspridning finns ytterligare regler som avser att stärka skyddet för fondandelsägarna. Fondbolaget skall som tidigare informera andelsägarna om sin placeringsinriktning, men nytt är att fondbolaget särskilt skall ange om fonden förväntas variera kraftigt i värde på grund av hur fondförmögenheten placeras. Lagen om investeringsfonder innehåller även vissa förbud för fondbolag såsom att ta ut vissa avgifter i fondandelsfonder som placerar medel i andra fonder som förvaltas av samma fondbolag. Vidare får ett fondbolag inte ta upp lån hur som helst.

Regler avsedda för att begränsa fondernas inflytande

Ett fondbolag får heller för en värdepappersfonds räkning förvärva aktier i sådan omfattning att fondbolaget får möjlighet att utöva ett väsentligt inflytande i ett aktiebolag. Denna regel överensstämmer med ucitsdirektiven, men är en nyhet jämfört med nuvarande svenska regler. Enligt nuvarande bestämmelser får nämligen en fond maximalt äga aktier motsvarande 5 procent av röstvärdet i ett företag. Den procentuella begränsningen ersätts således med en mer beskrivande bestämmelse.

Motsvarande bestämmelser, dock angivna i procentsatser, finns också för obligationer, fondandelar och andra tillgångsslag.

Dessa bestämmelser avser att begränsa fondernas inflytande över ett visst bolag eller för att motverka att fonden äger för stor del av de obligationer som har utfärdats av en emittent. Reglerna kompletterar de allmänna riskspridningsreglerna som bara tar sikte på investeringen i förhållande till fondens förmögenhet. Om en stor värdepappersfond som exempel förvärvar aktier för motsvarande 5 procent av fondförmögenheten (enligt de allmänna riskspridnings-

reglerna) i ett litet eller medelstort aktiebolag, kan fonden därigenom komma att bli störste ägare eller på annat sätt få ett stort inflytande i bolaget. Detta innebär en särskild risk utöver de rent marknadsmässiga riskerna.

Nytt är att fondbolagen i fondbestämmelserna skall ange hur de avser att agera i ägarfrågor som uppkommer med anledning av en fonds innehav. Denna bestämmelse kompletterar branschens självreglering.

Ansvar för fondens förpliktelser

Utgångspunkten är att en värdepappersfond inte får ikläda sig förpliktelser. Samtidigt finns det en rad bestämmelser i fondlagstiftningen som möjliggör för fondbolaget att ingå förpliktelser för en fonds räkning. Ett fondbolag får för en värdepappersfonds räkning som exempel ta mindre kortfristiga lån. Ett annat exempel är att det för placeringar i derivatinstrument ofta fordras att säkerhet ställs. Enligt tidigare förarbetsuttalanden bör fondbolagen också ha möjlighet att använda egendom som ingår i fonden för att ställa sådan säkerhet.

Numera intas i lagen om investeringsfonder – som ett förtydligande - en uttrycklig bestämmelse som anger att fond inte kan ikläda sig förpliktelser i större omfattning än vad som anges i lagen. I sådana fall får fondbolaget också ställa fondens egendom till säkerhet för de förpliktelser som har ingåtts för fondens räkning.

Specialfonder

Reglerna för specialfonder tydliggörs i förhållande till de gällande reglerna för s.k. nationella fonder. I lagen om investeringsfonder anges uttryckligen vilka regler som gäller för värdepappersfonder och vilka regler som specialfonder kan få undantag ifrån. Värdepappersfonder och specialfonder har emellertid vad gäller t.ex. förvaring av fondernas tillgångar och tillsyn en gemensam reglering.

Specialfonder skall placera sina medel enligt principen om riskspridning. Till skillnad från bestämmelserna för värdepappersfonder anges inte några procentuella begränsningar avseende enskilda innehav. Specialfonderna får i stället i sina fondbestämmelser ange vilken placeringsinriktning de skall tillämpa och

beskriva denna på ett relevant sätt. Hur kravet på riskspridning skall tillgodoses skall framgå av fondbestämmelserna.

Specialfonder kan också få utökade möjligheter att placera i olika tillgångar, exempelvis att investera i större omfattning i onoterade bolag än vad som medges för värdepappersfonder. Likaså kan specialfonder begära undantag från andra regler såsom de om belåning, blankning m.m.

Alla specialfonder skall i fondbestämmelserna ange vilken risknivå de eftersträvar att hålla i förvaltningen. Den faktiska risknivån (realiserade volatiliteten) som fonden har haft skall dessutom kommuniceras till fondandelsägarna så att de kan jämföra olika fonders risknivåer.

Särskilda regler för hedgefonder

En traditionell investeringsfond är normalt beroende av stigande marknadspriser för att skapa en positiv avkastning. Hedgefonder är samlingsnamnet på fonder som förvaltas på ett mer fritt sätt och där avsikten normalt är att skapa en positiv avkastning oberoende av marknadens utveckling. Förvaltaren kan använda sig av en rad olika metoder och strategier och i allmänhet utnyttjas förvaltningsorganisationens specifika kompetens inom ett visst område. En följd av detta är att hedgefonder är en mycket heterogen kategori av fonder, men också att förvaltarnas skicklighet blir betydligt mer avgörande för fondens avkastning än för traditionella fonder. Detta gör att risken för fondspararen snarare ligger i själva fondförvaltningen och inte i marknadsrisken som oftast är fallet för traditionella fonder. För investeraren, eller fondspararen, bör hedgefonder därför betraktas som ett eget tillgångsslag som kan ingå som en del i en portfölj av värdepapper eller fonder.

Det är idag möjligt att bilda hedgefonder enligt reglerna för de s.k. nationella fonderna. Några närmare överväganden avseende hedgefonder har dock inte gjorts i tidigare förarbeten. I andra länder är investeringar i hedgefonder oftast förbehållna endast institutionella investerare. Utredningen har därför övervägt ytterligare bestämmelser för hedgefonder i syfte att skapa ett gott konsumentskydd.

Om hedgefonder riktar sin försäljning av andelar till konsumenter får detta ske endast via en fondandelsfond. Förvaltaren till en fondandelsfond kan därmed sätta samman en portfölj av flera

olika hedgefonder vilket medför en riskspridning för fondspararen. Fondandelsfonden behöver inte enligt utredningens förslag enbart investera i andelar i hedgefonder, utan kan komponera en portfölj med såväl hedgefonder som traditionella fonder. I ett sådant fall säkerställs att hedgefonden utgör en rimlig andel av ett totalt sparande.

Några motsvarande begränsningar för att sälja andelar i hedgefonder till institutionella placerare eller s.k. kvalificerade investerare uppställs inte.

Alternativa placeringstillgångar

Utredningen har övervägt om specialfonder skall få placera i andra tillgångsslag än som tillåts för värdepappersfonder. I exempelvis Tyskland och Storbritannien får fonder investera i fastigheter. Utredningen kan inte se några principiella hinder mot att specialfonder får investera i fastigheter. Fastigheter som placeringstillgång är en sparform som har många av värdepappernas egenskaper. Fastigheter som ägs via fonder skulle dock med nuvarande skatteregler få en gynnad skattesituation jämfört med hur fastigheter ägs idag. Det ligger utanför utredningens mandat att närmare ange lösningar på detta problem. Vidare skulle omfattande förändringar av fondlagstiftningen avseende den grundläggande juridiska konstruktionen och placeringsbestämmelser m.m. krävas om fonder skulle tillåtas att investera i fastigheter. Utredningen lägger därför inte fram något förslag till s.k. fastighetsfonder.

Utredningen föreslår däremot att specialfonder får, med Finansinspektionens godkännande, placera sina tillgångar inte enbart i finansiella derivatinstrument, utan även i derivatinstrument med andra underliggande tillgångar. Som förutsättning krävs emellertid att derivatet handlas på en fungerande finansiell marknad och inte medför en möjlighet att fysiskt leverera eller ta emot den underliggande tillgången.

Möjligheten att begränsa inträde och utträde ur fonderna

Investeringsfonder som sparform är förbehållen kollektiva investeringar och måste därför vara spridd till en större krets sparare. Utredningen föreslår dock att specialfonder kan få tillstånd att

begränsa sin kundkrets under förutsättning att den inte är alltför snävt bestämd och att den kan definieras utan problem. På detta sätt möjliggörs för specialfonder som exempelvis vänder sig endast till ett företags anställda eller endast till medlemmar i en arbetstagarorganisation.

En specialfond får också neka en investerare att förvärva andelar i fonden om en försäljning exempelvis skulle strida mot lag eller annan författning.

Utgångspunkten är att investeringsfonder är öppna, dvs. ger andelsägarna rätt att när som helst få sitt andelsinnehav inlöst av fonden. Det kan dock finnas skäl att i vissa fall tillåta inskränkningar i denna rätt. Begränsningar i inlösen av andelar kan därför godtas om fondspararna på förhand är informerade om när fondbolaget löser in andelarna. En specialfond måste dock vara öppen för inlösen av andelar minst en gång per år.

Utredningen har övervägt möjligheten att ha helt slutna fonder, där andelsägarna under en längre period låser sin investering. Ett sådant behov kan t.ex. finnas om fonden tillhandahåller riskkapital till mindre, onoterade bolag som kanske precis har kommit igång med sin verksamhet (riskkapitalfonder, entreprenörsfonder). Investeringsfonder är dock av andra skäl inte lämpliga för omfattande investeringar i mindre onoterade bolag.

Ett alternativ till helt slutna fonder finns i de investmentbolag som handlas över börsen. Investmentbolagen har som affärsidé att skapa avkastning åt sina aktieägare och de har ett riskspridningskrav på sina placeringar. Det gör att de dessutom liknar placeringar i investeringsfonder.

Specialfonder för kvalificerade investerare

Fondsparandet är främst avsett för ett större kollektiv av konsumenter. Det är dock vanligt att även institutionella placerare gör investeringar i olika fonder. Anledningen är att fonderna erbjuder även dessa professionella investerare ett bra alternativ till egen kapitalförvaltning.

Den infrastruktur som lagstiftningen tillhandahåller bringar ordning och ger klarhet i vad som gäller i relationen mellan investerare och förvaltare och mellan investerarna. De näringsrättsliga inslagen i fondlagstiftningen med tillståndskrav och tillsyn kan

också många gånger vara till fördel även för institutionella investerare.

Utredningen föreslår därför att låta fondlagstiftningen omfatta även specialfonder som är avsedda för investerare som inte är i behov av ett sedvanligt konsumentskydd. Dessa fonder kan få obegränsade undantag från lagens krav på placeringar och information och får också vara helt slutna. Kravet för att få sådana undantag är att fonderna bara vänder sig till de investerare som vid ett och samma tillfälle placerar åtminstone 500 000 kronor i fonden.

Associationsrättsliga fonder

Fondsparandet är uppbyggt kring fondförmögenheten. I Sverige, liksom övriga nordiska länder, Tyskland m.fl. länder, har fonden ingen självständig rättslig betydelse. Det är fondandelsägarna som äger ideella andelar i fondförmögenheten och det är fondbolaget som sköter om alla angelägenheter som rör fonden. Mellan fondandelsägarna och fondbolaget finns ett avtal om hur förvaltningen skall gå till och hur rättigheterna till fondförmögenheten skall fördelas. Ramarna för detta avtal är beskrivna i lagstiftningen och i fondbestämmelserna. Den svenska konstruktionen brukar kallas för en kontraktsrättslig modell.

I många länder finns, ofta jämsides med den kontraktsrättsliga modellen, även en associationsrättslig konstruktion. Så är fallet i t.ex. USA, Frankrike, Luxemburg och Storbritannien. I dessa länder ägs fondförmögenheten av ett aktiebolag och inte av andelsägarna. Andelsägarna äger i stället aktier i aktiebolaget. Aktiebolaget kan antingen själv förvalta fondförmögenheten eller lägga ut förvaltningen på ett utomstående fondbolag. Det sistnämnda är allra vanligast.

Utredningen diskuterar frågan om det i Sverige skall finnas regler för associationsrättsliga fonder. Fördelarna är bl.a. att andelsägarna (dvs. aktieägarna) får en tydligare roll i likhet med vad som gäller för ”vanliga” aktiebolag. Aktieägare kan rösta på bolagsstämman och skulle på detta sätt få en större juridisk möjlighet att utöva inflytande på fondverksamheten. De som leder aktiebolaget får också klarare mandat och vissa formella intressekonflikter undviks. Det finns dock en rad svårigheter med att införa en möjlighet för associationsrättsliga fonder. Den svenska lagstift-

ningen för aktiebolag och ekonomiska föreningar måste anpassas till behovet av att hålla fonderna öppna. Aktiebolag kan nämligen inte enligt nuvarande aktiebolagslag utfärda nya aktier om någon vill spara i en fond och kan inte heller dra in aktier vid inlösen. Det finns även andra bestämmelser i den associationsrättsliga lagstiftningen som fordrar särskilda överväganden.

Utredningen finner således att det kan finnas fördelar med att strukturera en fond i en associationsrättslig form och en reglering bör övervägas. Det fordras dock ytterligare överväganden i en rad frågor som inte låter sig inte göras inom ramen för utredningens uppdrag eller den tid som avsatts.

Övergångsbestämmelser

Enligt övergångsbestämmelserna i ucitsdirektiven skall medlemsstaterna börja tillämpa de nya reglerna senast den 13 februari 2004. Direktiven medger att fondbolag och fonder med tillstånd enligt de äldre bestämmelserna får fortsätta sin verksamhet fram till senast den 13 februari 2007. Svenska fondbolag och fonder som vill fortsätta sin verksamhet skall således ha fått nytt tillstånd enligt lagen om investeringsfonder senast den 13 februari 2007.

Summary

Introduction

The task of the Committee has been to conduct an unconditional review of Swedish legislation on mutual funds and other undertakings for collective investment (dir. 1999:108). The Committee was also instructed in a supplementary directive to submit proposals on how the EU’s new UCITS directives (2001/107/EC and 2001/108/EC) are to be transposed into Swedish law (dir. 2002:48).

The present interim report contains proposals for new regulations on savings in mutual funds. Under these proposals, the present law on mutual funds is to be replaced by a new law on investment funds. The new law regulates both mutual funds that fulfil the UCITS directive requirements, and special funds, i.e. funds that in one way or another fail to comply with these requirements and therefore may not be marketed or freely traded outside Sweden. Special funds were previously referred to as national funds. Mutual funds and special funds are now to be merged under the general heading of investment funds.

In its final report – due for delivery to the Government by the end of November 2002 at the latest – the Committee will deal with such issues as depositories, the termination, amalgamation and splitting of funds, the option of refusing to redeem fund units in certain cases, statements of holdings, and other rules aimed at enhancing consumer protection.

Basic premises

The prime reason for regulating fund savings is the desire and need to protect consumers/investors. The need for consumer protection is due both to the fact that fund savings often represent a major

component in household finances and to the fact that the products and the considerations involved in this investment category tend to be complicated. Also, fund investors are at an informational disadvantage vis-à-vis management companies as the two parties arrive at an agreement before the results of the savings activity become known.

The Committee has not found any systemic risks in this savings category that are unique to the fund market and which might necessitate the regulation of fund saving. This form of investment is of course a part of the securities market, which in itself may involve risks of a systemic nature. But in that case this would not be due exclusively to the investment form involved.

Fund investors are, however, exposed to a financial risk, i.e. the possibility that returns will not live up to expectations. This problem is best dealt with by means of investment rules whereby a paramount requirement is that all funds coming under the law on investment funds must spread the risks. Fund investors also run the risk of being offered poor advice. The Committee has dealt with this risk only indirectly as a special inquiry into the issue has been under way simultaneously (SOU 2002:41). In addition, fund investors are exposed to an administrative risk, i.e. a risk that their savings will not be available when the time comes to withdraw them. This risk is dealt with, inter alia, by rules separating fund investors’ assets from management company assets. Finally, the risk of a conflict of interests between the management companies and the unit trust holders is an important aspect that needs to be analysed and combated as far as possible.

The Committee’s proposals are largely based on the new provisions in the UCITS directives. These directives mainly take the form of minimum requirements giving member states the possibility of prescribing stricter rules. Certain specific provisions in the directives, therefore, do not have to be transposed into national law; each member state makes its own assessment in this respect.

New rules for management companies

Fund management companies must be authorised by the Financial Supervisory Authority to manage investment funds. They are also allowed to accept mandates from other fund management

companies to manage funds, help sell units or otherwise perform such tasks as fund management involves. A management company may not, however, provide what is termed individual portfolio management (mandates to manage portfolios under a separate agreement). In this area, the Committee has chosen not to introduce the right to purvey such a service as provided for by the UCITS Directive. This is primarily due to the conflicts of interest that could arise should fund management and individual portfolio management be mixed together in one and the same company.

Swedish fund management companies are allowed to operate freely and to sell units in mutual funds in the EEA zone. Similarly, foreign management companies authorised in accordance with the UCITS Directive are allowed to operate in Sweden.

Requirements for management companies

Under the Committee’s proposals, only fund management companies will be allowed to manage investment funds. The previous rules whereby securities firms, for instance, were allowed to manage certain types of funds are now rescinded.

In accordance with the new provisions of the UCITS Directive, fund management companies must fulfil certain capital requirements. These requirements go further than the present ones. Furthermore, certain demands are placed on the executive board, the managing director and others in top executive positions in the company. Another new item is a requirement whereby fund management companies must describe their organisation in a program of activity. In addition, certain demands are placed on management company owners, and the proposed new law prescribes further rules regarding close links between a fund management company and other natural or legal persons. In line with other types of financial legislation, prudential rules and rules of conduct are also introduced specifying how the management companies should conduct their activities in order to retain the confidence of the general public.

Delegation mandates

Fund management companies may, via a special delegation mandate, transfer parts of their undertakings to other companies. This was allowed previously as well, under Financial Supervisory Authority practice. Explicit rules are now introduced into the law on investment funds to bring it into line with the new provisions of the UCITS directives.

Even if, for example, the management of a mutual fund is contracted out to another party, the fund management company is still legally accountable to the unit holders.

Supervision by the Financial Supervisory Authority

As before, the Financial Supervisory Authority is to be responsible for supervising fund management companies. Under the new rules, however, the Authority will have greater powers to intervene against them. Where necessary, for instance, it may revoke authorisations, issue warnings or order a fund management company to take remedial action. Its decisions may also be accompanied by the imposition of fines.

Information

Fund management companies must prepare and distribute information to unit holders. As before, prospectuses are required and semi-annual and annual reports are to be drawn up. A new requirement is that the fund management companies must also prepare simplified prospectus presenting important data about the company and the fund in a clearer, more straightforward manner. These simplified prospectuses must be similar in content throughout Europe and are designed to make it easier for unit holders to compare funds from different companies and member states.

This simplified prospectus must be offered to all persons wishing to buy fund units. Other information is to be sent free of charge to any unit holder requesting it.

Mutual funds

The Committee proposes introducing new rules for mutual funds in accordance with the provisions of the UCITS directives. In addition, more specific rules are introduced concerning what applies if a management company, as part of its management undertakings, assumes obligations on behalf of a fund.

The basic fund structure is retained. Thus the various unit holders jointly own the assets that make up a mutual fund. The fund management company deals with all matters concerning the fund and decides, inter alia, in which assets to place the fund’s money. Assets are to be kept in a depository, usually a bank. The fund management company and the depository come under the supervision of the Financial Supervisory Authority.

Permitted types of assets

Under the new provisions of the UCITS directives and of the law on investment funds, mutual funds may invest in a wider range of assets than before. Money may be placed in transferable securities, money market instruments, deposits with credit institutions, fund units and financial derivative instruments (e.g. options, futures contracts, etc, the value of which depend on an underlying financial asset such as shares, bonds, etc.). Previously, too, fund management companies were allowed to use various kinds of derivatives, but only in order to make their management undertakings more efficient. Under the new provisions, money may be invested in derivatives in the same way as for investments in shares, bonds and the like.

The new provisions also allow for the operation of ‘funds of funds’, i.e. funds that invest in other funds.

For funds to possess assets such as securities, money market instruments or derivative instruments, these must be quoted or traded in an exchange market or in some other regulated market. The principal reason for this is that the assets are thereby easily assigned a value so that a rate may be determined for the fund units. Also, the assets can more easily be sold should unit holders wish to redeem their fund units. To some extent, however, the fund will be allowed to invest in unquoted securities and money market instruments. In addition, a fund will be able to invest in

OTC derivatives, i.e. derivative instruments traded not via a regulated market but directly between the parties concerned. In such cases, special demands are placed on the other party.

The requirement whereby all assets must be quoted and traded on regulated markets is to apply to all financial assets that a fund is allowed to invest in.

Risk spreading

A fund must spread its risks. To this end, a number of provisions are included to prevent excessive investment in individual assets. The rules on risk spreading are largely unchanged in the case of shares and bonds. Generally speaking, a fund may not invest more than 5 per cent of its capital in one and the same share or bond. As before, however, there are a number of exceptions to this rule. A new feature, however, is that index funds will now be allowed to invest up to 20 per cent of their capital in one and the same security if the purpose is to replicate the composition of a certain stock or dept securities index. In some exceptional cases, this limit may be increased to 35 per cent of the fund’s capital, but then only for a single share or bond.

Risk-spreading rules are also included for other types of assets that a fund invests in.

Other provisions for consumer protection

Besides the requirements governing assets and the provisions on risk spreading, there are a number of further rules aimed at enhancing consumer protection. As before, a fund management company is required to inform unit holders about its investment strategy, but a new condition requires it to specify whether the fund can be expected to vary significantly in value as a result of the way the capital is invested. The law on investment funds also includes a number of constraints on management companies, such as one that prevents them from exacting certain kinds of charges in funds of funds that invest in other funds managed by the same company. In addition, a fund management company may not borrow money in any way it pleases.

Rules limiting a fund’s influence

Nor may a fund management company acquire, on behalf of a mutual fund, a sufficiently large holding to enable it to exercise a significant influence over the management of an issuing body. This rule harmonises with the UCITS directive but is a new feature in the Swedish regulatory framework. Under the present rules, a fund may only hold shares corresponding to a maximum of 5 per cent of a company’s voting power. Under the new proposals, this percentage limit is replaced by a more descriptive rule.

Corresponding rules – expressed, however, in percentage rates – exist for dept securities, fund units and other types of assets.

These rules are intended to limit the amount of influence that funds can exercise in a given company and to prevent a fund from acquiring an excessively large share of the dept securities distributed by an issuer. These rules supplement the general risk spreading rules, which focus exclusively on investment in relation to a fund’s capital. If a large mutual fund, for example, were to acquire shares corresponding to 5 per cent of its capital (in accordance with the general rules on risk spreading) in a small or medium-sized joint stock company, it might thereby become the largest shareholder or secure significant influence in the company. This would constitute a separate risk over and above the purely market-related risks involved.

A new condition is that under the fund provisions, management companies must specify how they intend to proceed with respect to ownership issues arising out of a fund’s holdings. This rule supplements the industry’s own self-regulating practices.

Responsibility for fund obligations

The basic principle is that a mutual fund may not incur obligations. At the same time, however, there are a number of rules in Swedish fund legislation that allow management companies to incur obligations on behalf of a fund. For example, a management company may, on behalf of a mutual fund, raise small, short-term loans. Another example is that surety is often required for investments in derivative instruments. According to earlier preparatory statements, fund management companies should also be given the opportunity to use fund property as security.

Now, the law on investment funds includes an explicit rule to the effect that funds may not incur obligations of a greater magnitude than specified by the law. In such cases, the management company may also put up fund property as security for obligations entered into on the fund’s behalf.

Special funds

The rules concerning special funds are made clearer in relation to the current rules for what are termed national funds. The law on investment funds specifies what rules apply in the case of mutual funds and which rules special funds can be exempted from. Mutual funds and special funds, however, are subject to the same regulations in such areas as the depositing of fund assets and supervision.

Special funds must invest their money in accordance with the principle of risk spreading. In contrast to the provisions for mutual funds, no percentage limits are specified for individual holdings. Instead, special funds are required to specify in their fund provisions the investment strategy they intend to adopt and describe this in a relevant manner. The fund provisions must also show how the risk-spreading requirement is to be met.

Special funds may also be given greater powers to invest in different kinds of assets, for instance to invest in unquoted companies to a greater extent than is permitted in the case of mutual funds. Similarly, special funds may seek exemption from other rules such as the ones on borrowing and short selling, etc.

All special funds must specify in their provisions the level of risk they are seeking to maintain in their fund management. In addition, unit holders in the fund are to be informed of the actual level of risk (realised volatility) attained so that they can compare risk levels between different funds.

Special rules for hedge funds

Ordinarily, a traditional investment fund is dependent on rising market prices in order to achieve favourable returns. Hedge funds are the generic term for funds that are managed more freely and where the aim is normally to achieve favourable returns irrespective

of market trends. The manager can use a wide range of methods and strategies, and as a rule takes advantage of the managing organisation’s specific competence in a given field. Accordingly, hedge funds are a particularly heterogeneous fund category, and are much more dependent on managerial skills in their search for favourable returns than traditional funds tend to be. For investors, or fund subscribers, therefore, hedge funds should be seen as an asset class in a portfolio of securities or funds.

Nowadays, hedge funds can be established under the rules governing national funds. More specific considerations have not been included, however, in previous preparatory work. In other countries, investment in hedge funds is usually reserved for institutional investors alone. The Committee has therefore considered the possibility of introducing additional provisions for hedge funds with a view to protecting consumers in an adequate manner.

When hedge funds direct their selling of fund units at consumers, they may only do so via a fund of funds. The manager of a fund of funds can put together a portfolio of several different hedge funds, thereby spreading the investor’s risks. Under the Committee’s proposals, the fund of funds is not required to invest exclusively in hedge fund units but may compose a portfolio mixing hedge funds and traditional funds. In such cases, managers are required to ensure that the hedge fund comprises a reasonable share of the total investment.

No comparable restrictions have been imposed for the sale of hedge fund units to institutional investors or what are known as qualified investors.

Alternative investment assets

The Committee has considered whether special funds should be allowed to invest in other types of assets than those permitted in the case of mutual funds. In Germany and the UK, for instance, funds are allowed to invest in real estate. In principle, the Committee sees no need for constraints on this kind of investment by special funds. Real estate investment is a savings form that is similar in many respects to investment in securities. Under the present rules, however, real estate owned via funds would be in a more favourable tax position than is the case for real estate owned

today. It is not part of the Committee’s brief to discuss possible solutions to this problem in closer detail. Furthermore, extensive revision of fund legislation concerning both the basic structure of funds and their investment provisions, etc, would be required if funds were to be allowed to invest in real estate. Accordingly, the Committee is not presenting any proposals relating to what are known as real estate funds.

It is proposing, however, to allow special funds – with the approval of the Financial Supervisory Authority – to invest their assets not only in financial derivative instruments but also in derivative instruments that have other, underlying assets. A precondition, however, is that the derivative is traded in a properly functioning financial market and does not represent a vehicle for physically delivering or receiving the underlying asset.

Restrictions on fund entry and withdrawal

Investment funds as a savings form are reserved for collective investment and must therefore be spread to a wide circle of subscribers. The Committee proposes, however, that special funds be allowed to limit their range of subscribers on condition that the target group is not too narrow and that it can easily be defined. This would allow special funds to focus exclusively on the employees of a given company, for instance, or on the members of an employee organisation.

A special fund is also allowed to refuse an investor permission to acquire fund units should such a sale for instance contravene the law or some other provision.

The basic principle is that investment funds are open-ended, which means unit holders are entitled to have their holdings redeemed whenever they wish. There may be reason, however, to curtail this right under certain conditions. Restrictions may be approved, therefore, if fund subscribers have been advised beforehand as to when the managing company redeems units. A special fund must, however, be open for the redemption of units at least once a year.

The Committee has considered the alternative of totally closed funds, in which unit holders lock their investments for an extended period. The need for such an alternative may arise, for instance, in cases where the fund supplies risk capital to smaller, unquoted

companies that have only just begun operating (risk capital funds, entrepreneurial funds). For other reasons, however, investment funds are not suitable for extensive investment in smaller, unquoted companies.

Investment companies that trade on the stock exchange represent an alternative to totally closed funds. The business idea of this kind of company is to generate dividends for its shareholders and its investments are subject to a risk-spreading requirement. Consequently, these resemble investments in investment funds.

Special funds for qualified investors

Fund investment, as a savings form is primarily intended for a broad community of consumers. Often, however, institutional investors place money in funds as well. The reason is that they represent a good alternative to their own capital management.

The infrastructure afforded by legislation in this area brings order and clarity to the relationship between investors and managers and between investors individually. Also, the industrial law aspects of fund legislation, including authorisation and supervision, often work to the advantage of institutional investors as well.

The Committee proposes, therefore, to allow fund legislation to extend to special funds intended for investors who do not require the usual kind of consumer protection. These funds can be granted unlimited exemption from the legal requirements concerning investment and information and can also be totally closed. A condition of exemption is that these funds only direct their activities at investors who place at least SEK 500,000 in the fund at one and the same time.

Funds subject to company law

In legal terms, fund investment is based on the fund’s capital assets. In Sweden as in the other Nordic countries, Germany and elsewhere, funds do not have independent legal status. It is the fund unit holder who owns unincorporated units in the fund capital and it is the fund management company that deals with all

matters concerning the fund. The unit holders and the fund management company agree on how the fund is to be managed and how the entitlement deriving from the fund capital is to be distributed. The contractual framework is described in the relevant legislation and in the fund provisions. The Swedish version is usually referred to as model under the law of contract.

Besides this model, many countries also have a model based on company law. This is the case, for instance, in the US, France, Luxembourg and the UK. In these countries, fund capital is owned by a joint stock company (investment company) rather than by the unit holders. Instead, fund unit holders own stock in the company. The company either manages its fund capital itself or assigns the task to an outside fund management company. The latter alternative is the most common one.

The Committee is discussing the question of whether Sweden should introduce rules governing company law-based funds. One of the advantages is that unit holders (i.e. shareholders) would be given a more specific role similar to that which applies in ‘ordinary’ joint stock companies. Shareholders can vote at annual company meetings and thus would have a potentially greater legal influence on the fund’s activities. The managers of the joint stock company also have a clearer mandate, and certain formal conflicts of interest are thus avoided. The introduction of an option to establish company law-based funds, however, does present considerable difficulties. Swedish legislation for joint stock companies and incorporated associations would have to adapt to the need to keep the funds open-ended. This is because under the present Companies Act, joint stock companies are not allowed to issue new shares should someone wish to invest in a fund and nor can companies withdraw shares on redemption. There are also a number of other provisions in relation to company law that would require special consideration.

Accordingly, the Committee finds that there are certain benefits to be derived from structuring a fund in accordance with company law, and recommends further considerations in this area. Further deliberations are required, however, on a number of issues that do not constitute a part of the Committee’s brief or which cannot be considered within the allotted time.

Transitional provisions

According to the transitional provisions in the UCITS directives, Member states shall apply the laws, regulations and administrative provisions necessary no later than 13 February 2004. The UCITS directives allow management companies and mutual funds, authorised in accordance with the previous provisions of the UCITS directive, to continue their activities until 13 February 2007. Thus Swedish management companies and investment funds that want to continue their activities shall obtain authorisation in accordance with the provisions in the new law of investment funds no later than 13 February 2007.

Författningsförslag

1. Förslag till lag

om

investeringsfonder

Härigenom föreskrivs1 följande.

1 kap. Inledande bestämmelser

Tillämpningsområdet

1 §

Lagen omfattar endast investeringsfonder vars andelar kan lösas in på begäran av andelsägare.

Lagen omfattar inte aktiebolag och ekonomiska föreningar som förvärvar och förvaltar fondpapper och andra finansiella instrument.

Lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt skall inte tillämpas på delägarskap i en investeringsfond.

Definitioner

2 §

I denna lag förstås med

1. värdepappersfond: en fond bestående av finansiella tillgångar, vilken bildats genom kapitaltillskott från allmänheten och ägs av dem som skjutit till kapital samt följer de bestämmelser som anges i 5 kap.,

1 Jfr rådets direktiv 85/611/EEG av den 20 december 1985 om samordning av lagar och andra författningar som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag) (EGT L 375, 31.12.1985, s. 3, Celex 31985L0611), senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/108/EG (EGT L 41, 13.2.2002, s. 35, Celex 32001L0108).

2. specialfond: en fond bestående av finansiella tillgångar, vilken bildats genom kapitaltillskott från allmänheten eller från en särskilt angiven, obegränsad krets investerare och ägs av dem som skjutit till kapital samt följer de bestämmelser som anges i 6 kap.,

3. investeringsfond: värdepappersfond eller specialfond,

4. fondbolag: ett svenskt aktiebolag som fått tillstånd enligt denna lag,

5. fondverksamhet: förvaltning av en investeringsfond, försäljning och inlösen av andelar i fonden samt därmed sammanhängande administrativa åtgärder, som utövas av ett fondbolag,

6. förvaringsinstitut: en bank eller ett annat kreditinstitut som förvarar en investeringsfonds tillgångar och som sköter in- och utbetalningar avseende fonden,

7. överlåtbara värdepapper: aktier och andra motsvarande värdepapper, obligationer eller andra skuldförbindelser samt försäljningsbara värdepapper av annat slag som ger rätt att förvärva sådana överlåtbara värdepapper genom teckning eller utbyte, med undantag för derivatinstrument,

8. penningmarknadsinstrument: instrument som normalt omsätts på penningmarknaden och som är likvida och har ett värde som vid varje tidpunkt exakt kan fastställas,

9. EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, 10. kvalificerat innehav: ett direkt eller indirekt ägande i ett företag, om innehavet representerar 10 procent eller mer av kapitalet eller av samtliga röster eller annars möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av företaget, 11. koncern: grupp för sammanställd redovisning enligt rådets sjunde direktiv 83/349/EEG av den 13 juni 1983 grundat på artikel 54.3 g i fördraget om sammanställd redovisning2, senast ändrat genom rådets direktiv 2001/65/EG3 eller grupp som enligt erkända internationella redovisningsregler skall lämna motsvarande redovisning. Ett fondbolag och ett annat företag skall anses ha nära förbindelser, om

1. det ena företaget direkt eller indirekt genom dotterbolag äger 20 procent eller mer av kapitalet eller disponerar över 20 procent eller mer av samtliga röster i det andra företaget,

2 EGT L 193, 18.7.1983, s. 1 (Celex 31983L0349). 3 EGT L 283, 27.10.2001, s. 28 (Celex 32001L0065).

2. det ena företaget direkt eller indirekt utgör moderföretag till det andra eller det finns en annan likartad förbindelse mellan företagen, eller

3. båda företagen är dotterföretag till eller har en likartad förbindelse med en och samma juridiska person eller står i ett motsvarande förhållande till en och samma fysiska person.

Nära förbindelser föreligger även mellan en fysisk person och ett fondbolag, om den fysiska personen

1. äger mer än 20 procent av kapitalet eller disponerar över mer än 20 procent av samtliga röster i fondbolaget, eller

2. på annat sätt har sådant inflytande över fondbolaget att personens ställning motsvarar den som ett moderföretag har i förhållande till ett dotterföretag eller det finns annan likartad förbindelse mellan honom och fondbolaget.

Allmänna bestämmelser om tillståndsplikt

3 §

Fondbolag får drivas endast efter tillstånd av Finansinspektionen. Tillstånd får ges för förvaltning av värdepappersfonder och för förvaltning av specialfonder.

Ett fondbolag får efter tillstånd från Finansinspektionen också från ett annat fondbolag eller utländskt förvaltningsbolag eller ett utländskt fondföretag ta emot uppdrag att utföra visst arbete eller vissa funktioner.

Utländska förvaltningsbolag och fondföretag

4 §

Tillstånd enligt 3 § behövs inte för förvaltningsbolag, som har sitt säte i ett annat land inom EES och som i det landet (hemlandet) har tillstånd att driva förvaltningsbolag enligt bestämmelserna i rådets direktiv 85/611/EEG av den 20 december 1985 om samordning av lagar och andra författningar som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag)4. Ett sådant bolag får

4 EGT L 375, 31.12.1985, s. 3 (Celex 31985L0611), senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/108/EG (EGT L 41, 13.2.2002, s. 35, Celex 32001L0108).

1. driva verksamhet från filial i Sverige med början två månader efter det att Finansinspektionen från en behörig myndighet i förvaltningsbolagets hemland mottagit en underrättelse med sådant innehåll som anges i 8 § andra stycket eller dessförinnan, om Finansinspektionen medger att verksamheten får påbörjas,

2. driva verksamhet genom att från sitt hemland erbjuda och tillhandahålla tjänster i Sverige med början så snart Finansinspektionen från en behörig myndighet i förvaltningsbolagets hemland mottagit en underrättelse med sådant innehåll som anges i 12 § första stycket. Om det i denna verksamhet ingår marknadsföring och försäljning av fondföretagets andelar får sådan verksamhet påbörjas här i landet omedelbart och utan iakttagande av tidsfristen i 6 § andra stycket.

Ett utländskt förvaltningsbolag får driva verksamhet i Sverige endast i den mån verksamheten omfattas av förvaltningsbolagets verksamhetstillstånd i hemlandet. Omfattar tillståndet förvaltning av någon annans finansiella instrument får bolaget också driva sådan verksamhet här i landet.

5 §

Ett utländskt fondföretag får efter tillstånd av Finansinspektionen marknadsföra och sälja fondföretagets andelar här i landet, från filial eller utan att inrätta filial.

Tillstånd får lämnas bara om

1. företaget i sitt hemland driver likartad fondverksamhet och där står under tillsyn av en myndighet eller annat behörigt organ,

2. företaget vidtar nödvändiga åtgärder för att här i landet kunna

– göra utbetalningar till andelsägarna, – lösa in andelar och – lämna den information som fondföretaget enligt reglerna i hemlandet är skyldigt att tillhandahålla, samt

3. den planerade verksamheten här i landet kan antas komma att uppfylla kraven på en sund fondverksamhet.

6 §

Ett fondföretag som har sitt säte i ett annat land inom EES får marknadsföra och sälja fondföretagets andelar här i landet utan tillstånd enligt 5 § om företaget

1. i sitt hemland har tillstånd att driva fondverksamhet och

2. vidtar nödvändiga åtgärder för att här i landet kunna

– göra utbetalningar till andelsägarna,

– lösa in andelar och – lämna den information som företaget enligt reglerna i hemlandet är skyldigt att tillhandahålla.

Ett företag som vill driva verksamhet med stöd av första stycket skall anmäla detta till Finansinspektionen. Verksamheten får påbörjas två månader efter det att anmälan har gjorts, om inte inspektionen i ett beslut dessförinnan har förbjudit detta därför att förutsättningarna enligt första stycket inte är uppfyllda.

7 §

För utländska förvaltningsbolags och utländska fondföretags filialverksamhet i Sverige gäller bestämmelserna i denna lag i tillämpliga delar och i övrigt lagen (1992:160) om utländska filialer m.m.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen får föreskriva att information som utländska förvaltningsbolag och utländska fondföretag lämnar här i landet skall vara på svenska språket samt meddela närmare föreskrifter om de åtgärder som skall vidtas enligt 5 § andra stycket 2 och 6 § första stycket 2.

Verksamhet i ett land utanför EES

8 §

Ett fondbolag får efter tillstånd av Finansinspektionen inrätta filial i ett land utanför EES.

Ansökan om tillstånd skall innehålla

1. en plan för den tilltänkta filialverksamheten, med uppgift om filialens organisation, och

2. uppgift om i vilket land filialen skall inrättas samt om filialens adress och ansvariga ledning.

Verksamhet i ett land inom EES

9 §

Ett fondbolag som avser att inrätta filial i ett annat land inom EES skall underrätta Finansinspektionen innan verksamheten påbörjas. Underrättelsen skall innehålla den information som anges i 8 § andra stycket.

Om det inte finns skäl att ifrågasätta fondbolagets administrativa struktur eller finansiella situation, skall Finansinspektionen inom tre månader från det att underrättelsen mottogs vidarebefordra den till den behöriga myndigheten i det land där filialen skall inrättas.

När Finansinspektionen vidarebefordrar underrättelsen enligt andra stycket skall inspektionen underrätta fondbolaget om detta.

Om Finansinspektionen finner att det inte finns förutsättningar för att vidarebefordra den underrättelse som avses i andra stycket, skall inspektionen meddela beslut om det inom två månader från det att underrättelsen mottogs.

10 §

Verksamheten vid filial får påbörjas två månader efter det att den behöriga myndigheten i det andra landet tagit emot uppgifterna enligt 9 § eller dessförinnan, om myndigheten medger att verksamheten får påbörjas.

Fondbolaget får då också börja marknadsföra och sälja fondandelar som anmälts, om inte den behöriga myndigheten i det andra landet i ett beslut dessförinnan har förbjudit detta därför att förutsättningarna för sådan försäljning inte är uppfyllda.

11 §

Om något av de förhållanden som angetts i fondbolagets underrättelse till Finansinspektionen enligt 9 § skall ändras efter det att filialen inrättats, skall fondbolaget underrätta inspektionen och den behöriga myndigheten i det andra landet minst en månad innan ändringen genomförs.

Om Finansinspektionen finner att ändringen inte får göras, skall inspektionen meddela beslut om det inom en månad från det att underrättelsen kom in till inspektionen. Den behöriga myndigheten i det andra landet skall genast underrättas om beslutet.

12 §

Ett fondbolag som avser att driva verksamhet i ett annat land inom EES, genom att erbjuda och tillhandahålla tjänster utan att inrätta filial där, skall innan verksamheten påbörjas underrätta Finansinspektionen. Underrättelsen skall innehålla uppgift om i vilket land verksamheten skall drivas. Till underrättelsen skall fogas en plan för den planerade verksamheten med uppgift om vilka tjänster som skall erbjudas.

Finansinspektionen skall inom en månad från det att underrättelsen tagits emot vidarebefordra den och verksamhetsplanen till behörig myndighet i det land där verksamheten skall drivas. Fondbolaget får därefter påbörja verksamheten i det andra EES-landet.

Om fondbolaget avser att ändra verksamhet som avses i första stycket, skall bolaget skriftligen anmäla detta till Finansinspektionen och behörig myndighet i det land där verksamheten utövas. Anmälan skall göras innan ändringen genomförs.

13 §

Ett fondbolag som avser att i ett annat land inom EES bjuda ut andelar i en värdepappersfond som bolaget förvaltar skall underrätta Finansinspektionen om detta.

Sundhetskrav och uppföranderegler

14 §

Ett fondbolag skall bedriva sin verksamhet så att allmänhetens förtroende för fondmarknaden upprätthålls och enskildas kapitalinsats inte otillbörligen äventyras samt i övrigt så att rörelsen kan anses sund.

Ett fondbolag skall i sin verksamhet – handla på ett ärligt och rättvist sätt, – handla med erforderlig skicklighet, omsorg och skyndsamhet, – inneha och effektivt använda sådana resurser och rutiner som behövs för att rörelsen skall kunna bedrivas på ett riktigt sätt

– undvika intressekonflikter och, om sådana inträffar, se till att kunderna behandlas rättvist, och

– i övrigt följa alla regler som gäller för verksamheten och därvid särskilt säkerställa att tillgångarna i de värdepappersfonder respektive utländska fondföretag som fondbolaget förvaltar investeras i enlighet med fondbestämmelserna eller bolagsordningen samt gällande lagstiftning.

Regeringen eller, efter bemyndigande, Finansinspektionen får meddela närmare föreskrifter om vad fondbolag skall iaktta enligt första och andra styckena.

Tystnadsplikt och sekretess

15 §

Enskildas förhållanden till investeringsfond, fondbolag och förvaringsinstitut får inte obehörigen röjas.

I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i sekretesslagen (1980:100).

2 kap. Förutsättningar för tillstånd m.m.

1 §5

Tillstånd att driva fondbolag får meddelas svenskt aktiebolag endast om

1. bolaget har sitt huvudkontor i Sverige,

2. den planerade verksamheten kan antas komma att uppfylla kraven på en sund verksamhet,

3. det kan antas att de som kommer att äga ett kvalificerat innehav i bolaget inte kommer att motverka en sund utveckling av verksamheten i bolaget och även i övrigt är lämpliga att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen av ett fondbolag,

4. de som avses ingå i bolagets styrelse och vara verkställande direktör eller dennes ställföreträdare har de insikter och den erfarenhet som måste krävas av den som deltar i ledningen av ett fondbolag och även i övrigt är lämpliga för en sådan uppgift,

5. fondbestämmelserna godkänts för den eller de investeringsfonder som bolaget avser att förvalta, och

6. bolaget i övrigt uppfyller de villkor som i övrigt anges i denna lag.

Om bolaget kommer att ha nära förbindelser med någon annan, får tillstånd meddelas endast om förbindelserna inte hindrar en effektiv tillsyn av fondbolaget.

I de fall förvaringsinstitutet enligt 4 kap. är en i Sverige etablerad filial till en bank eller ett kreditinstitut med säte inom EES får Finansinspektionen som ett villkor för tillståndet föreskriva att de tillgångar som ingår i en investeringsfond skall förvaras här i landet om de inte skall förvaras hos ett utländskt förvaringsinstitut enligt 4 kap. 2 § tredje stycket.

5 Tredje stycket lyder enligt prop. 2001/02:117.

2 §

Finansinspektionen skall innan beslut om tillstånd meddelas samråda med de behöriga myndigheterna i ett annat land inom EES om bolaget

1. är dotterbolag till ett förvaltningsbolag, värdepappersföretag, kreditinstitut eller försäkringsföretag med auktorisation i det landet,

2. är dotterbolag till moderföretaget till ett förvaltningsbolag, värdepappersföretag, kreditinstitut eller försäkringsföretag med auktorisation i det landet, eller

3. kontrolleras av samma fysiska eller juridiska personer som har ägarkontroll över ett förvaltningsbolag, värdepappersbolag, kreditinstitut eller försäkringsföretag med auktorisation i det landet.

3 §

Ansökan om tillstånd får inte göras innan bolaget har registrerats.

För fondbolag gäller vad som är föreskrivet om aktiebolag i allmänhet om inte annat följer av denna lag.

Ett fondbolag skall ha en styrelse med minst två ledamöter samt en verkställande direktör.

4 §

Ett fondbolag skall när verksamheten inleds ha ett startkapital som vid tidpunkten för beslutet om tillstånd motsvarar minst 125 000 euro.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen skall meddela närmare föreskrifter om vilka poster som får räknas in i startkapitalet.

5 §

Om fondbolagets revisor vid fullgörandet av sitt uppdrag får kännedom om förhållanden som kan

1. utgöra en väsentlig överträdelse av de författningar som reglerar fondbolagets verksamhet,

2. påverka fondbolagets fortsatta drift negativt, eller

3. leda till att revisorn avstyrker att balansräkningen eller resultaträkningen fastställs eller till anmärkning enligt 10 kap.30 och 31 §§aktiebolagslagen (1975:1385), skall revisorn omgående rapportera detta till Finansinspektionen.

Revisorn har en motsvarande rapporteringsskyldighet om han eller hon får kännedom om förhållanden som avses i första stycket vid fullgörande av uppdrag som revisorn har i fondbolagets moderföretag eller dotterföretag eller ett företag som har en likartad förbindelse med fondbolaget.

6 §

Vad som sägs om revisorns skyldighet i 5 § skall också gälla för särskild granskare som utses enligt 11 kap. 21 § aktiebolagslagen (1975:1385) i fondbolag.

7 §

Den som har insyn i ett fondbolags dagliga handel och samtidigt är

1. styrelseledamot eller suppleant,

2. revisor eller revisorssuppleant, eller

3. innehavare av en ledande befattning får inte för egen räkning förvärva fondpapper eller andra finansiella instrument från en fond eller sälja sådana till fonden eller i övrigt handla med fonden.

Förbudet gäller också för den som i övrigt genom ett förvaltningsuppdrag eller dylikt har insyn i fondbolagets dagliga handel.

Förbudet omfattar inte köp och försäljning av andelar i fonden för egen räkning.

Styrelsen skall skriftligen underrätta den som har en sådan ledande befattning i fondbolaget som nämns i första stycket 3 eller den som har insyn i fondbolagets dagliga handel enligt andra stycket om förbudet.

8 §

Till ansökan om tillstånd enligt 1 § skall fogas en plan för den tilltänkta verksamheten innehållande en schematisk beskrivning av fondbolagets organisation.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen skall meddela närmare föreskrifter om verksamhetsplanen.

9 §

Ett fondbolag skall inom sex månader från det att en fullständig ansökan om tillstånd enligt 1 § lämnats in underrättas om tillstånd beviljats och, för det fall tillstånd inte beviljas, grunderna för detta.

Ett fondbolag får inleda sin verksamhet så snart tillståndet har beviljats.

3 kap. Allmänna bestämmelser för investeringsfonder

Investeringsfondens rättsliga ställning

1 §

En investeringsfond kan inte förvärva rättigheter, inte ikläda sig skyldigheter i större utsträckning än vad som framgår av bestämmelserna i denna lag och inte föra talan inför domstol eller någon annan myndighet.

Egendom som ingår i en investeringsfond får inte utmätas. Fondandelsägarna svarar inte för förpliktelser som avser fonden.

Förvaltningen av investeringsfonder

2 §

Fondbolaget företräder andelsägarna i alla frågor som rör investeringsfonden. Fondbolaget handlar vid förvaltningen i eget namn och skall därvid ange fondens beteckning.

Fondbolaget får i fondverksamheten ställa egendom som ingår i en investeringsfond till säkerhet för de förpliktelser som fondbolaget har ingått för fondens räkning.

Vid förvaltningen av en investeringsfond skall fondbolaget handla uteslutande i fondandelsägarnas gemensamma intresse.

Fondbolaget skall handla oberoende av förvaringsinstitutet.

3 §

Fondbolaget får inte i fondverksamheten ha hand om egendom som ingår i fonden.

4 §

I fondverksamheten ingår förmögenhetsförvaltning, försäljning av fondandelar samt olika administrativa åtgärder såsom

– juridiska tjänster och redovisningstjänster avseende fondförvaltningen,

– hantering av förfrågningar från kunder, – värdering och prissättning, inklusive kontrolluppgifter avseende skatter,

– övervakning av att tillämpliga bestämmelser följs, – upprätthållande av förteckning över andelsägare, – fördelning av intäkter, – emission och inlösen av andelar, – affärsavveckling, – registerföring, – samt övriga liknande åtgärder.

Uppdragsavtal

5 §

Ett fondbolag får efter anmälan till Finansinspektionen uppdra åt annan att utföra visst arbete eller vissa funktioner som ingår i fondverksamheten. Ett sådant uppdrag får inte vara av sådan omfattning eller karaktär att fondbolaget avhänder sig all verksamhet eller så stor del av verksamheten att fondbolaget inte längre har möjlighet att ta tillvara andelsägarnas gemensamma intressen eller i övrigt kan uppfylla de juridiska skyldigheter som följer av denna lag. Ett lämnat uppdrag fråntar aldrig fondbolaget dess ansvar enligt denna lag eller fondbestämmelserna.

Uppdragstagaren måste besitta tillfredsställande sakkunskap och kompetens med hänsyn till uppdragets innehåll.

Fondbolaget skall i uppdragsavtalet tillförsäkra sig rätten att övervaka den anförtrodda verksamheten, att meddela de anvisningar som behövs för en sund förvaltning samt att med omedelbar verkan kunna säga upp avtalet, om det skulle ligga i andelsägarnas gemensamma intresse.

6 §

Omfattar uppdragsavtalet enligt 5 § att någon för fondbolagets räkning skall utföra förmögenhetsförvaltning, skall avtalet innehålla fastställda fördelningskriterier för investeringar. Fondbolaget skall tillförsäkra sig en rätt att regelbundet se över och, vid behov, ändra dessa fördelningskriterier.

Ett uppdrag enligt första stycket får ges till sådana företag som står under Finansinspektionens tillsyn och som har fått inspektionens tillstånd att driva förmögenhetsförvaltning. Sådant uppdrag får också ges till företag med säte inom EES, om företaget står under tillsyn av behöriga myndigheter i hemlandet och har tillstånd att driva förmögenhetsförvaltning.

Ett uppdrag enligt första stycket får också ges till andra utländska företag under förutsättning att företaget står under tillsyn av behöriga myndigheter i hemlandet, har tillstånd att driva förmögenhetsförvaltning och att samarbetet mellan Finansinspektionen och de berörda tillsynsmyndigheterna i hemlandet säkerställs.

Ett uppdrag som omfattar förmögenhetsförvaltning får inte ges till förvaringsinstitutet eller något annat företag vars intressen kan komma i konflikt med fondförvaltarens eller andelsägarnas intressen.

7 §

Fondbolag som avser att uppdra åt annan att utföra visst arbete eller vissa funktioner enligt 5 eller 6 §§ skall anmäla detta till Finansinspektionen. Till anmälan skall uppdragsavtalet bifogas.

Om Finansinspektionen finner att uppdragsavtalet strider mot denna lag, eller att avtalet hindrar en effektiv tillsyn av fondförvaltaren, skall inspektionen förelägga fondförvaltaren att vidta de ändringar som behövs för att avtalet skall uppfylla lagens krav.

Regeringen eller, efter bemyndigande från regeringen, Finansinspektionen får meddela närmare föreskrifter om anmälningsförfarandet.

Fondbestämmelser

8 §

För varje investeringsfond skall det finnas fondbestämmelser som upprättas av fondbolaget.

Fondbestämmelserna skall ange

1. namnet på fonden, fondbolaget och förvaringsinstitutet,

2. grunderna för fondens placeringsinriktning och för placeringen av fondmedlen, varvid särskilt skall anmärkas om fonden skall inneha sådana derivatinstrument som nämns i 5 kap 11 §,

3. om utdelning skall ske och, i så fall, grunderna och sättet för utdelning,

4. grunderna för beräkning av fondens och fondandelarnas värde, inklusive de värderingsprinciper som används vid värderingen av onoterade innehav och sådana derivatinstrument som nämns i 5 kap. 11 § andra stycket,

5. grunderna för beräkning av försäljnings- och inlösenpris för fondandelarna,

6. hur fondbolaget avser att agera i ägarfrågor,

7. var och hur försäljning och inlösen av fondandelar skall ske,

8. grunderna för beräkning av fondbolagets och förvaringsinstitutets ersättning från fonden,

9. fondbolagets avgifter för försäljning, förvaltning och inlösen av andelar,

10. hur pantsättning av fondandelar skall gå till, 11. fondens räkenskapsår, 12. när och var försäljnings- och inlösenspriset för fondandelarna samt fondens halvårsredogörelse och årsberättelse skall offentliggöras, och

13. var ändringar av fondbestämmelserna skall tillkännages. För specialfonder skall fondbestämmelserna också ange och beskriva på vilket sätt fonden avviker från vad som gäller för värdepappersfonder. Fondbestämmelserna skall för dessa fonder också ange den eftersträvade risknivån enligt 6 kap. 6 § samt vilket riskmått som används.

9 §

Fondbestämmelserna skall godkännas av Finansinspektionen. Om fondbolaget vill ändra bestämmelserna, skall ändringarna tillställas Finansinspektionen för godkännande. Inspektionen skall godkänna ändringarna om de får anses skäliga för fondandelsägarna.

Inspektionen får, om en ändring bedöms vara av väsentlig betydelse för fondandelsägarna, som ett villkor för sitt godkännande av ändringen besluta att andelsägarna skall underrättas om denna. Inspektionen skall därvid ange hur underrättelsen skall ske.

I de fall som avses i tredje stycket får Finansinspektionen bestämma att fondbestämmelserna i deras nya lydelse inte får tillämpas förrän efter viss tid – högst tre månader – efter inspektionens beslut om godkännande.

Fondandelar och inlösen av fondandelar

10 §

Andelarna i en investeringsfond skall vara lika stora och medföra lika rätt till den egendom som ingår i fonden. En fondandel får inte utfärdas innan betalning för andelen har tillförts fonden.

Värdet av en fondandel är fondens värde delat med antalet fondandelar. Fondens värde beräknas enligt de grunder som bestämts i fondbestämmelserna. Den egendom som ingår i fonden skall värderas med ledning av gällande marknadsvärde.

Fondbolaget skall fortlöpande och minst en gång i veckan beräkna och på lämpligt sätt offentliggöra fondandelsvärdet.

11 §

Fondbolaget skall föra eller låta föra ett register över samtliga innehavare av andelar i fonden. I fråga om automatiserad och viss manuell behandling av personuppgifter finns bestämmelser i personuppgiftslagen (1998:204).

Är lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument tillämplig på andelarna i fonden, förs registret av den centrala värdepappersförvararen. Fondbolaget har rätt till insyn i registret.

Fondbolaget skall till varje enskild fondandelsägare skriftligen bekräfta att hans fondandelsinnehav registrerats. Av bekräftelsen skall framgå investeringsfondens beteckning samt namnen på fondbolaget och förvaringsinstitutet. Vidare skall framgå var informationsbroschyren och informationsbladet enligt 15 § samt årsberättelsen och halvårsredogörelser enligt 17 § finns att få tag i.

12 §

Har en fondandelsägare lämnat sina andelar till någon annan för förvaltning, kan denne på andelsägarens uppdrag anges i det register som avses i 11 § första stycket i stället för andelsägaren, om han fått tillstånd till registrering som förvaltare. I registret skall särskilt anmärkas att fondandelen förvaltas för annans räkning. Förvaltaren skall tillställa andelsägaren den information förvaltaren får från fondbolaget, om andelsägaren bett att få sådan information.

Om registret förs av någon annan än en central värdepappersförvarare, skall Finansinspektionens pröva frågor om tillstånd enligt första stycket.

Ett tillstånd att registreras som förvaltare får förenas med särskilda villkor för att tillgodose allmänna och enskilda intressen. Ett tillstånd skall återkallas av Finansinspektionen, om ett villkor för tillståndet har åsidosatts och avvikelsen är betydande eller om annars förutsättningar för tillståndet inte längre finns.

13 §

En fondandel skall, på begäran av dess ägare, omedelbart lösas in om det finns medel tillgängliga i investeringsfonden. Om medel för inlösen behöver anskaffas genom försäljning av fondens egendom, skall försäljning ske och inlösen verkställas så snart som möjligt. Skulle en sådan försäljning väsentligt kunna missgynna övriga andelsägares intresse, får fondbolaget efter anmälan till Finansinspektionen avvakta med försäljningen.

Under den tid som ett förvaringsinstitut förvaltar en investeringsfond enligt 9 kap. 1 § får fondandelar inte säljas eller inlösas.

14 §

Är lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument inte tillämplig på andelarna i fonden, gäller i fråga om överlåtelse eller pantsättning av en fondandel bestämmelserna i 31 § lagen (1936:81) om skuldebrev i tillämpliga delar. Härvid skall vad som i den bestämmelsen sägs om gäldenären gälla fondbolaget eller, om fondandelarna är förvaltarregistrerade, förvaltaren.

Information om investeringsfonder

15 §

För varje investeringsfond skall finnas en aktuell informationsbroschyr och ett aktuellt informationsblad om fonden och dess verksamhet.

Informationsbroschyren skall innefatta fondbestämmelserna och de ytterligare uppgifter som behövs för att man skall kunna bedöma fondens verksamhet och den risk som är förenad med investeringen. Broschyren skall också innehålla en tydlig och lättbegriplig förklaring av fondens riskprofil, oberoende av vilka finansiella instrument som investeringen avser. Broschyren skall även innehålla uppgifter om det arbete eller de funktioner som fondbolaget får uppdra åt annan att utföra enligt 5-7 §§.

Informationsbladet skall på ett lättbegripligt sätt och i sammanfattning innehålla den grundläggande information som behövs för att man skall kunna bedöma fondens verksamhet och den risk som är förenad med investeringen. Bladet får bifogas informationsbroschyren som en löstagbar del.

16 §

Fondbolaget skall i fondens informationsbroschyr ange

1. i vilka tillgångsslag fonden får placera sina medel, och

2. om fonden får placera sina medel i derivatinstrument och, i så fall, i vilket syfte och hur det möjliga resultatet av användningen av derivatinstrument kan påverka fondens riskprofil.

Fondbolaget skall i fondens informationsbroschyr och i allt övrigt reklammaterial, på framträdande plats, särskilt ange

1. fondens placeringsinriktning, för det fall fonden investerar i andra tillgångar än överlåtbara värdepapper och penningmarknadsinstrument eller om fonden är en indexfond enligt 5 kap. 6 §, och

2. om fonden har en hög volatilitet på grund av fondens sammansättning och de förvaltningsmetoder fondbolaget använder sig av.

Fondbolaget skall, på begäran av andelsägare eller den som avser att köpa andelar i en värdepappersfond, lämna kompletterande information om riskhanteringen för fonden, innehållande de kvantitativa gränser som gäller för fondens investeringar, de metoder som valts för förvaltningen samt den senaste utvecklingen av riskerna med och avkastningen från de viktigaste kategorierna av tillgångar som fonden investerar i.

17 §

Fondbolaget skall för varje fond som den förvaltar lämna

1. en årsberättelse inom fyra månader från räkenskapsårets utgång och

2. en halvårsredogörelse för räkenskapsårets första sex månader inom två månader från halvårets utgång.

Årsberättelser och halvårsredogörelser skall innehålla den information som behövs för bedömningen av varje investeringsfonds utveckling och ställning. Handlingarna skall på begäran kostnadsfritt tillställas andelsägarna och finnas att tillgå hos fondbolaget och förvaringsinstitutet.

18 §

Fondbolaget skall varje år skriftligen informera varje andelsägare i en investeringsfond om hur stort belopp av de totala kostnaderna som belastat fonden under det närmast föregående kalenderåret som hänför sig till andelsinnehavet. I informationen skall det anges hur mycket av beloppet som avser förvaltningskostnader, inklusive kostnader för förvaring av fondtillgångarna.

I fråga om fondandelar som enligt 12 § lämnats till någon annan för förvaltning skall informationen enligt första stycket ges till förvaltaren. Fondbolaget får ange ett sammanlagt belopp för alla andelar i en investeringsfond som lämnats för förvaltning till samma förvaltare.

19 §

I fråga om andelsinnehav som är placerade enligt lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande skall den information som anges i 17 § lämnas till det pensionssparinstitut som administrerar sparandet.

Om andelsinnehaven är registrerade i institutets namn (förvaltarregistrerade), skall fondbolaget i stället informera om vilka kostnadsbelopp som dagligen belastat fonden under det närmast föregående kalenderåret, redovisade per fondandel. I informationen skall anges hur stor del av beloppen som avser förvaltningskostnader, inklusive kostnader för förvaring av fondtillgångarna.

20 §

Informationsbladet skall, innan försäljning av andelar sker, erbjudas och på begäran lämnas eller skickas kostnadsfritt till den som avser att köpa andelar i en investeringsfond. Informationsbroschyren, den senaste årsberättelsen och i förekommande fall den halvårsredogörelse som publicerats därefter skall, innan försäljning av andelar sker, på begäran lämnas eller skickas kostnadsfritt till den som avser att köpa andelar i en investeringsfond.

Om fondbolaget i övrigt genom reklam eller dylikt erbjuder allmänheten att köpa andelar i en fond, skall det av erbjudandet framgå att det finns en informationsbroschyr och var den finns att få tag i.

21 §

Informationsbroschyrer, informationsblad, årsberättelser och halvårsredogörelser skall ges in till Finansinspektionen så snart de färdigställts.

22 §

Regeringen eller, efter bemyndigande från regeringen, Finansinspektionen får meddela närmare föreskrifter om vad som skall ingå i fondbestämmelserna, informationsbroschyren, informationsbladet, årsberättelsen, halvårsredogörelsen och övrig information som skall lämnas av ett fondbolag enligt denna lag.

4 kap. Förvaringsinstitut

1 §6

För varje investeringsfond skall det finnas ett förvaringsinstitut. Förvaringsinstitutet skall vara en bank eller ett annat kreditinstitut med säte i Sverige eller en i Sverige etablerad filial till en bank eller ett kreditinstitut med säte inom EES.

Förvaringsinstitutet skall handla oberoende av fondbolaget och uteslutande i andelsägarnas gemensamma intresse.

2 §

Förvaringsinstitutet skall verkställa de beslut av fondbolaget som rör investeringsfonden om de inte strider mot bestämmelserna i denna lag eller fondbestämmelserna.

Förvaringsinstitutet skall vidare

1. ta emot och förvara den egendom som ingår i fonden,

2. se till att försäljning och inlösen av fondandelar sker i enlighet med bestämmelserna i denna lag och fondbestämmelserna,

3. se till att fondandelarnas värde beräknas enligt bestämmelserna i denna lag och fondbestämmelserna,

4. se till att fondens tillgångar utan dröjsmål kommer institutet till handa,

5. se till att fondens medel används enligt bestämmelserna i denna lag och fondbestämmelserna.

Om utländska värdepapper ingår i fonden, får förvaringsinstitutet låta ett lämpligt utländskt förvaringsinstitut förvara dem.

6 Lydelse enligt prop. 2001/02:117.

3 §

Förvaringsinstitutet får inte såvitt avser investeringsfonder

1. ta upp eller bevilja lån, eller

2. gå i borgen.

5 kap. Förvaltningen av värdepappersfonder

Riskspridning

1 §

Varje värdepappersfond skall ha en lämplig fördelning av sina placeringar med hänsyn till den riskspridning som är förenad med fondens placeringsinriktning enligt fondbestämmelserna.

Medel i en värdepappersfond får, med de begränsningar som följer av detta kapitel, placeras i överlåtbara värdepapper, penningmarknadsinstrument, inlåning hos kreditinstitut, finansiella derivatinstrument och fondandelar.

Penningmarknadsinstrument och överlåtbara värdepapper

2 §

Medel som ingår i en värdepappersfond får placeras i penningmarknadsinstrument som är och i överlåtbara värdepapper som är eller inom ett år från emissionen avses bli

1. noterade vid en svensk eller utländsk börs,

2. noterade vid en auktoriserad marknadsplats, eller

3. föremål för regelbunden handel vid någon annan reglerad marknad som är öppen för allmänheten.

En förutsättning för placeringar enligt första stycket är att börsen, marknadsplatsen eller marknaden finns angiven i fondbestämmelserna eller har godkänts av regeringen eller, efter regeringes bemyndigande, Finansinspektionen för sådana placeringar.

3 §

En värdepappersfond får innehålla andra penningmarknadsinstrument än de som anges i 2 § om själva emissionen eller emittenten av instrumenten reglerats i syfte att skydda investerare och sparmedel och det är instrument som

1. utgetts eller garanteras av en stat, en central, regional eller lokal myndighet i ett land inom EES, en centralbank i ett land inom EES, Europeiska Centralbanken, EU, Europeiska investeringsbanken, en delstat i ett land inom EES eller en offentlig internationell organisation till vilken en eller flera länder inom EES tillhör, eller

2. emitterats av ett företag vars värdepapper omsätts på de reglerade marknader som anges i 2 §, eller

3. utgetts eller garanteras av en inrättning som antingen är föremål för tillsyn i enlighet med de kriterier som fastställs i gemenskapslagstiftningen eller som omfattas av och följer sådana tillsynsregler som Finansinspektionen finner likvärdiga med gemenskapslagstiftningens kriterier, eller

4. utgetts av andra organ som tillhör de kategorier som godkänts av Finansinspektionen, förutsatt att investeringar i sådana instrument omfattas av ett investerarskydd som är likvärdigt med det som följer av punkterna 1–3 och att utgivaren är ett bolag vars kapital och reserver uppgår till minst 10 miljoner euro och som lägger fram och offentliggör redovisning i enlighet med rådets fjärde direktiv 78/660/EEG av den 25 juli 1978 grundat på artikel 54.3 g i fördraget om årsbokslut i vissa typer av bolag7, senast ändrat genom rådets direktiv 1999/60/EG8, är en enhet som inom en grupp företag som omfattar ett eller flera börsnoterade företag ägnar sig åt att finansiera värdepapperisering som omfattas av kreditförstärkning från en bank.

4 §

I en värdepappersfond får det ingå andra överlåtbara värdepapper och penningmarknadsinstrument än de som anges i 2 och 3 §§, dock högst till 10 procent av fondens värde.

Om notering eller regelbunden handel enligt 2 § inte skett inom ett år från emissionen och de förvärvade instrumenten inte ryms inom tioprocentsgränsen enligt första stycket, skall de avyttras så snart det lämpligen kan ske. Skälig hänsyn skall därvid tas till fondandelsägarnas intressen.

Om fonden innehar överlåtbara värdepapper som ännu inte är, men inom ett år från emissionen avses att bli noterade eller föremål för regelbunden handel enligt 2 § eller andra överlåtbara värdepapper enligt första stycket, skall fondbolaget informera Finans-

7 EGT L 222, 14.8.1978, s. 11 (Celex 31978L0660). 8 EGT L 162, 26.6.1999, s. 65 (Celex 31999L0060).

inspektionen om innehavet om dessa värdepapper överstiger 10 procent av fondens värde.

5 §

I en värdepappersfond får, med de begränsningar som följer av andra stycket och 19-21 §§, ingå överlåtbara värdepapper eller penningmarknadsinstrument med samme emittent till högst

1. 5 procent av fondens värde, eller

2. 10 procent av fondens värde, om det sammanlagda innehavet av sådana tillgångar uppgår till högst 40 procent av fondens värde, eller

3. 25 procent av fondens värde, om de består av obligationer utfärdade av ett kreditinstitut som har säte i ett land inom EES och som enligt lag är underkastat särskild offentlig tillsyn avsedd att skydda innehavare av institutets obligationer, under förutsättning att det sammanlagda värdet av dessa tillgångar uppgår till högst 80 procent av fondens värde, eller

4. 35 procent av fondens värde, om de är utfärdade eller garanterade av en stat, av en kommun eller en statlig eller kommunal myndighet i ett land inom EES eller av något allmänt internationellt organ i vilket ett eller flera länder inom EES är medlemmar.

En värdepappersfond får investera högst 20 procent av fondens värde i överlåtbara värdepapper och penningmarknadsinstrument som utfärdats av samma bolag eller annat bolag i samma koncern.

6 §

Begränsningarna i 5 § gäller inte för värdepappersfonder som enligt fondbestämmelserna investerar i aktier eller skuldförbindelser i syfte att efterbilda sammansättningen av ett visst aktieindex eller index för skuldförbindelser under förutsättning att indexet godkänts för detta ändamål av Finansinspektionen. Inspektionen får godkänna ett index om indexet

1. har en tillräckligt diversifierad sammansättning,

2. utgör en lämplig referens för den marknad det hänför sig till, och

3. offentliggörs på lämpligt vis. I en indexfond enligt första stycket får, med de begränsningar som följer av 19 §, ingå aktier eller skuldförbindelser som utfärdats av samma bolag eller annat bolag i samma koncern till högst 20 procent av fondens värde.

En indexfond får med Finansinspektionens tillstånd placera upp till 35 procent av fondens värde i aktier eller skuldförbindelser utfärdade av samma bolag eller annat bolag i samma koncern. Investeringar upp till denna gräns är bara tillåtna för en enda emittent. Tillstånd får lämnas om det är nödvändigt med hänsyn till de exceptionella marknadsvillkor som råder på den marknad som indexet refererar till.

7 §

Begränsningarna i 5 § gäller inte för värdepappersfonder som har fått särskilt tillstånd att inneha obligationer och andra skuldförbindelser utfärdade eller garanterade av en stat, en kommun eller en statlig eller kommunal myndighet i ett land inom EES eller av något allmänt internationellt organ i vilket ett eller flera länder inom EES är medlemmar under förutsättning att de härrör från minst sex olika emissioner och att inte något av förvärven överstiger 30 procent av fondens värde.

Särskilt tillstånd enligt första stycket lämnas av Finansinspektionen i samband med att inspektionen godkänner fondbestämmelserna.

8 §

Aktier, konvertibla skuldebrev eller skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning får förvärvas till en värdepappersfond utan hinder av bestämmelserna i 5 § om förvärvet grundas på fondens tidigare innehav. Om en värdepappersfond efter ett sådant förvärv kommer att överskrida någon av gränserna i 5 § skall överlåtbara värdepapper eller penningmarknadsinstrument avyttras i motsvarande mån så snart det lämpligen kan ske, varvid skälig hänsyn skall tas till andelsägarnas intresse.

Tillgodohavanden hos kreditinstitut

9 §

Medel i en värdepappersfond får placeras i tillgodohavanden hos svenska kreditinstitut, utländska kreditinstitut med säte i ett land inom EES och andra utländska kreditinstitut om dessa omfattas av tillsynsregler som av Finansinspektionen anses motsvara dem som fastställs i gemenskapslagstiftningen. Dessa tillgodohavanden får insättas på konton med en uppsägningstid på högst 12 månader.

10 §

I en värdepappersfond får, med de begränsningar som följer av 20 och 21 §§, ingå insättningar i ett och samma kreditinstitut eller i kreditinstitut som ingår i en och samma koncern till högst 20 procent av fondens värde.

Derivatinstrument

11 §

Medel i en värdepappersfond får placeras i finansiella derivatinstrument och motsvarande kontantavräknande instrument som omsätts på en reglerad marknad enligt 2 §, om de underliggande tillgångarna utgörs av överlåtbara värdepapper, penningmarknadsinstrument, finansiella index, räntesatser, växelkurser eller utländska valutor och fonden får placera i dessa typer av tillgångar enligt sina fondbestämmelser.

Medel får också placeras i finansiella derivatinstrument som handlas direkt mellan parterna och vars underliggande tillgångar utgörs av sådana tillgångar som avses i första stycket, om

1. motparten vid affären är en institution som omfattas av tillsyn och tillhör de kategorier som godkänts av Finansinspektionen, och

2. derivatinstrumenten är föremål för tillförlitlig och verifierbar värdering från dag till dag samt att de vid varje tidpunkt, på fondbolagets initiativ, kan säljas, lösas in eller avslutas genom en utjämnande transaktion till ett rimligt värde.

12 §

En värdepappersfond får, med de begränsningar som anges i 20 och 21 §§, investera medel i finansiella derivatinstrument förutsatt att exponeringen mot de underliggande tillgångarna inte sammanlagt överstiger de investeringsgränser som anges i 5 §. Denna begränsning gäller dock inte om det är fråga om ett indexbaserat derivatinstrument som en indexfond enligt 6 § innehar i syfte att efterbilda sammansättningen av ett index.

Fondbolag som i sin fondverksamhet investerar i derivatinstrument skall säkerställa att fondens totala exponering som hänför sig till derivatinstrument inte överskrider fondens nettovärde.

Exponeringen skall beräknas med hänsyn till det aktuella värdet av de underliggande tillgångarna, motpartsrisken, kommande mark-

nadsrörelser och den tid som finns tillgänglig för att lösa in positionerna.

Innefattar ett överlåtbart värdepapper eller ett penningmarknadsinstrument ett derivatinstrument, måste även detta beaktas.

13 §

En värdepappersfond får, med de begränsningar som anges i 20 och 21 §§, ta riskexponering mot en och samma motpart vid transaktioner med sådana derivatinstrument som avses i 11 § andra stycket till högst 10 procent av fondens värde, när motparten är ett sådant kreditinstitut som omnämns i 9 §. I andra fall får riskexponeringen inte överstiga 5 procent av fondens värde.

14 §

Fondbolag som i sin fondverksamhet investerar i derivatinstrument skall använda sig av ett förfarande för riskhantering. Förfarandet skall göra det möjligt för fondbolaget att vid varje tidpunkt kontrollera och bedöma den risk som är knuten till de positioner som tas och deras bidrag till fondens allmänna riskprofil.

Om fondbolaget investerar i sådana derivatinstrument som avses i 11 § andra stycket skall bolagets förfarande för riskhantering även möjliggöra en exakt och oberoende bedömning av värdet på dessa derivatinstrument.

Fondbolaget skall till Finansinspektionen lämna information om sitt system för riskhantering och därvid bl.a. uppge de typer av derivatinstrument som fonden kan investera i, underliggande risker, kvantitativa begränsningar liksom de metoder som valts för att beräkna de risker som åtföljer transaktioner med derivatinstrument för varje fond som fondbolaget förvaltar. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen skall meddela närmare föreskrifter om hur fondbolaget skall fullgöra sin informationsskyldighet.

Fondandelar

15 §

En värdepappersfonds medel får placeras i andelar i

1. andra värdepappersfonder, eller

2. utländska fondföretag som uppfyller förutsättningarna i 1 kap. 6 § eller

3. specialfonder och utländska fondföretag som uppfyller förutsättningarna i 1 kap. 5 § om dessa

a. företar kollektiva investeringar i sådana tillgångar som anges i detta kapitel med kapital från allmänheten,

b. tillämpar principen om riskspridning, c. är öppna för utträde och ger andelsägarna ett skydd som är likvärdigt det som ges andelsägare i en värdepappersfond, samt

d. lämnar sådan regelbunden information som är nödvändig för att bedöma tillgångarna, ansvarsfrågor, avkastning och händelser som inträffat under den aktuella redovisningsperioden.

En värdepappersfond får placera sina medel i andra fonder eller fondföretag enligt första stycket endast om dessa i sin tur, enligt sina fondbestämmelser eller sin bolagsordning, får investera högst 10 procent av sina tillgångar i andelar i andra fonder.

16 §

I en värdepappersfond får, med de begränsningar som följer av 19 §, ingå andelar i en och samma fond eller ett och samma utländska fondföretag med högst 20 procent av värdepappersfondens värde.

En värdepappersfonds placeringar i sådana andelar som avses i 15 § första stycket 3 får inte tillsammans uppgå till mer än 30 procent av värdepappersfondens värde.

17 §

En värdepappersfond får förvärva andelar i en annan fond eller i ett annat utländskt fondföretag även om värdepappersfonden därigenom kommer att överskrida de gränser som anges i 5, 10, 13, 20 och 21 §§.

18 §

Placerar en värdepappersfond en betydande del av sina medel i fondandelar enligt 15 § skall det i informationsbroschyren anges hur hög förvaltningsavgiften för värdepappersfonden maximalt kan bli, inklusive den förvaltningsavgift som belöper på andelsinnehavet.

Placerar en värdepappersfond medel i en fond eller utländskt fondföretag som i sin tur förvaltas, direkt eller genom uppdrag, av samma fondbolag som värdepappersfonden eller av en förvaltare som direkt eller indirekt har samma ledning eller ägare som

värdepappersfondens fondbolag, får förvaltaren inte ta ut någon avgift för förvärv eller inlösen av andelarna.

Generella begränsningar

19 §

Tillgångarna i 5 och 6 §§ samt i 16 § första stycket får inte överstiga

1. för aktier, 10 procent av de aktier utan rösträtt som en enskild emittent givit ut,

2. för obligationer och andra skuldförbindelser, 10 procent av emittentens utestående lån om de inte är utfärdade eller garanterade av en stat, av en kommun eller en statlig eller kommunal myndighet i ett land inom EES eller av något allmänt internationellt organ i vilket ett eller flera länder inom EES är medlemmar,

3. för penningmarknadsinstrument, 10 procent av de instrument som emitterats av en och samma emittent om de inte är utfärdade eller garanterade av en stat, en kommun eller en statlig eller kommunal myndighet i ett land inom EES eller av något allmänt internationellt organ i vilket ett eller flera länder inom EES är medlemmar,

4. för andelar i andra fonder eller utländska fondföretag, 25 procent av andelarna i fonden eller det utländska fondföretaget.

De gränsvärden som anges i första stycket 2–4 behöver inte iakttas vid förvärvstillfället, om bruttomängden av skuldförbindelserna eller penningmarknadsinstrumenten eller nettomängden av de värdepapper som är föremål för emission då inte kan beräknas.

Ett fondbolag får inte för en värdepappersfonds räkning förvärva aktier med sådan rösträtt som gör det möjligt för fondbolaget att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen hos ett aktiebolag.

Om ett fondbolag förvaltar fler värdepappersfonder och specialfonder gäller bestämmelsen i tredje stycket det sammanlagda aktieinnehavet i fonderna.

20 §

Tillgångarna i en värdepappersfond får inte med stöd av bestämmelserna i 5 § första stycket 1 och 2 samt i 10 och 13 §§ placeras så att sådana investeringar, mot ett och samma bolag eller mot bolag i

en och samma koncern tillsammans överstiger 20 procent av fondens värde.

21 §

Tillgångar i en värdepappersfond får inte med stöd av bestämmelserna i 5, 10, 12 och 13 §§ placeras så att sådana investeringar, mot ett och samma bolag eller mot bolag i en och samma koncern tillsammans överstiger 35 procent av fondens värde.

22 §

Fondbolaget får inte i fondverksamheten

1. ta upp eller bevilja penninglån,

2. gå i borgen, eller

3. sälja överlåtbara värdepapper, penningmarknadsinstrument, derivatinstrument eller fondandelar som fonden inte förfogar över.

Fondbolaget får trots bestämmelserna i första stycket ta kortfristiga lån till ett belopp motsvarande högst 10 procent av fondens värde.

Allmänna bestämmelser

23 §

Finansinspektionen får för en enskild värdepappersfond besluta att avvikelse får ske från de villkor som anges i 5, 6, 7, 10, 13, 16, 20 och 21 §§ under sex månader från det verksamheten påbörjades, under förutsättning att bestämmelserna om lämplig fördelning av placeringarna i 1 § följs.

24 §

Om en värdepappersfond efter ett förvärv eller en insättning kommer att överskrida någon av gränserna i detta kapitel skall tillgångar avyttras eller uttag göras i motsvarande mån så snart det lämpligen kan ske, varvid skälig hänsyn skall tas till andelsägarnas intressen.

25 §

En värdepappersfond får ha de likvida medel som behövs för verksamheten.

Ett fondbolag får för en värdepappersfond handla med optioner och terminskontrakt eller andra likartade finansiella instrument i

syfte att effektivisera förvaltningen av fondens tillgångar eller att skydda fondens tillgångar mot valutakursförluster eller andra risker. Fondbolaget skall därvid tillämpa de bestämmelser i detta kapitel som gäller för investeringar i derivatinstrument.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen skall meddela närmare föreskrifter om vilken teknik och vilka instrument som kan komma ifråga och under vilka villkor och gränser dessa får användas.

6 kap. Förvaltning av specialfonder

Allmänna bestämmelser

1 §

En specialfond skall rikta sig till allmänheten eller en i fondbestämmelserna angiven obestämd krets investerare.

Den som ingår i kretsen av investerare får förvärva andelar i fonden om inte fondbolaget har befogad anledning att vägra sådant förvärv.

Fondbolaget skall i fall som avses i andra stycket skriftligen och inom en månad från dagen för köpordern underrätta den som förvägrats om skälen till beslutet samt om möjligheten att hos Finansinspektionen begära rättelse. Underrättelsen skall samtidigt ges in till Finansinspektionen.

Finner Finansinspektionen att fondbolaget saknat befogad anledning för sitt beslut, skall inspektionen underrätta fondbolaget och den som förvägrats. Inspektionen får på begäran av den som förvägrats förelägga fondbolaget att utfärda nya fondandelar till investeraren till den kurs som gäller vid tiden för föreläggandet. Sådan begäran skall göras senast en månad från dagen för underrättelsen enligt tredje stycket. Har fondbolaget av vårdslöshet nekat någon förvärv och därigenom tillfogat denne skada skall bolaget ersätta skadan.

2 §

Utan hinder av 1 kap. 1 § får Finansinspektionen godkänna fondbestämmelser som begränsar andelsägarnas rätt att få sina andelar inlösta eller som begränsar möjligheten att förvärva fondandelar. En specialfond måste dock vara öppen för försäljning och inlösen av andelar minst en gång per kalenderår.

Placeringsbestämmelser

3 §

Varje specialfond skall ha en lämplig fördelning av sina placeringar med hänsyn till principen om riskspridning.

4 §

Medel som ingår i en specialfond får placeras i överlåtbara värdepapper, penningmarknadsinstrument, inlåning hos kreditinstitut, derivatinstrument och fondandelar.

En specialfond får placera sina medel i derivatinstrument med andra underliggande tillgångar än de som anges i 5 kap. 11 § om derivatinstrumenten handlas på en fungerande finansiell marknad och inte medför en möjlighet att fysiskt leverera eller ta emot den underliggande tillgången.

5 §

En specialfond får placera sina medel med de begränsningar som anges i 5 kap. om inte Finansinspektionen meddelat särskilt undantag.

Det skall i all information som lämnas om fonden framgå att det är fråga om en specialfond.

6 §

Fondbolaget skall för specialfonder beräkna och redovisa fondens risknivå med ett av Finansinspektionen godkänt riskmått.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen skall meddela närmare föreskrifter om hur beräkningen och redovisningen skall utföras.

Hedgefonder

7 §

Hedgefonder är specialfonder som fått tillstånd att avvika från bestämmelserna i 5 kap. och som oavsett marknadens utveckling söker uppnå en positiv avkastning med hjälp av derivatinstrument, belåning eller försäljning av värdepapper, penningmarknadsinstrument, eller fondandelar som fonden inte förfogar över.

Det skall i all information som lämnas om fonden framgå att det är fråga om en hedgefond.

8 §

Andelar i en hedgefond får säljas till allmänheten endast genom fondandelsfonder, där varje enskild fond inte får utgöra mer än 20 procent av fondandelsfondens förmögenhet. Andelar i en hedgefond får också säljas direkt till investerare som vid ett och samma tillfälle placerar minst 500 000 kronor i fonden.

Specialfonder för kvalificerade investerare

9 §

Vänder sig specialfonden enligt sina fondbestämmelser endast till investerare som vid ett och samma tillfälle placerar minst 500 000 kronor skall den fonden anses rikta sig kvalificerade investerare. En sådan fond får med Finansinspektionens tillstånd avvika från bestämmelserna i 3 kap. 5–7, 10, 13, 15–21 §§ och 5 kap. Sådana fonder får också avvika från vad som föreskrivs i 2 och 6 §§.

Andelar i en specialfond som avses i första stycket får inte säljas till andra investeringsfonder än de som i sin tur enligt sina fondbestämmelser vänder sig endast till investerare som vid ett och samma tillfälle placerar minst 500 000 kronor.

7 kap. Kapitalkrav m.m.

1 §

Ett fondbolag som bedriver förvaltning av investeringsfonder skall ha egna medel som med hänsyn till verksamhetens art och omfattning är tillräckliga. Fondbolagets egna medel får inte understiga det minsta startkapital som bolaget skall ha enligt 2 kap. 4 §.

2 §

Ett fondbolag skall utöver vad som anges i 1 § ha egna medel som inte understiger ett ytterligare belopp motsvarande 0,02 procent av den fondförmögenhet som fondbolaget förvaltar, inklusive portföljer vars förvaltning fondbolaget har uppdragit åt annan att sköta men exklusive portföljer som fondbolaget förvaltar på uppdrag från annan, och som överstiger 250 miljoner euro. Fondbolagets egna medel, inklusive startkapitalet, behöver dock inte vara högre än 10 miljoner euro.

Ett fondbolag får ersätta hälften av det ytterligare kapital som avses i första stycket med en garanti för motsvarande belopp om garantin lämnats av

1. ett kreditinstitut eller försäkringsföretag med säte inom EES, eller

2. ett kreditinstitut eller försäkringsföretag med säte utanför EES och som står under likvärdig tillsyn.

3 §

Ett fondbolags egna medel får, oberoende av vad som anges i 1 och 2 §§, inte understiga ett belopp som motsvarar 25 procent av fondbolagets fasta omkostnader för det föregående året eller, om bolagets verksamhet pågått mindre än ett år, 25 procent av de fasta omkostnader som angetts i fondbolagets verksamhetsplan.

Om omfattningen av fondbolagets verksamhet ändrats väsentligt sedan det föregående året eller om Finansinspektionen finner att verksamheten behöver korrigeras, får inspektionen besluta om ändring av kapitalkravet enligt första stycket.

8 kap. Tillsyn

Upplysningsskyldighet

1 §

Fondbolag, utländska förvaltningsbolag som avses i 1 kap. 4 §, utländska fondföretag som avses i 1 kap. 5 och 6 §§ och förvaringsinstituten står under Finansinspektionens tillsyn. Dessa skall lämna inspektionen de upplysningar om sin verksamhet och därmed sammanhängande omständligheter som inspektionen begär.

Fondbolagen, de utländska förvaltningsbolag som avses i 1 kap. 4 § och de fondföretag som avses i 1 kap. 5 och 6 §§ skall med årliga avgifter bekosta inspektionens verksamhet enligt de närmare föreskrifter som regeringen meddelar.

Ägarprövning m.m.

2 §

Ett direkt eller indirekt förvärv av aktier i ett fondbolag, som medför att förvärvarens sammanlagda innehav utgör ett kvalificerat innehav, får ske bara efter tillstånd av Finansinspektionen. Det-

samma gäller ett förvärv som innebär att ett kvalificerat innehav ökas så att det uppgår till eller överstiger 20, 33 eller 50 procent av aktiekapitalet eller röstetalet för samtliga aktier eller så att fondbolaget blir dotterföretag.

Tillstånd enligt första stycket skall ha meddelats före förvärvet. Om förvärvet har gjorts genom bodelning, arv, testamente, bolagsskifte eller på annat liknande sätt, krävs i stället tillstånd för att förvärvaren skall få behålla de aktier som erhållits. Förvärvaren skall ansöka om tillstånd till ett sådant förvärv inom sex månader efter det att aktierna erhållits.

Om ett förvärv enligt första stycket skulle innebära att fondbolaget blev ett dotterföretag till eller kom under bestämmande inflytande av ett förvaltningsbolag som är auktoriserat i ett annat land inom EES, moderföretag till ett sådant företag eller en fysisk eller juridisk person som annars har ett bestämmande inflytande över ett sådant företag, får frågan om tillstånd avgöras först efter samråd med de behöriga myndigheterna i detta land.

3 §

Tillstånd skall ges till förvärv som avses i 2 §, om det kan antas att förvärvaren inte kommer att motverka en sund utveckling av bolagets verksamhet och om förvärvaren i övrigt är lämplig att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen av ett fondbolag. Tillstånd får inte ges, om förvärvaren i väsentlig mån har åsidosatt skyldigheter i näringsverksamhet eller i andra ekonomiska angelägenheter eller gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet.

Om förvärvet skulle leda till nära förbindelser mellan bolaget och någon annan, skall tillstånd ges endast om förbindelserna inte hindrar en effektiv tillsyn av fondbolaget.

Finansinspektionen får föreskriva en viss tid inom vilken ett förvärv skall genomföras.

Finansinspektionen skall meddela beslut i ett ärende enligt denna paragraf inom tre månader från det att ansökan om tillstånd gjordes.

4 §

Den som avser att avyttra ett kvalificerat innehav eller en så stor del av ett kvalificerat innehav att innehavet därigenom kommer att understiga någon av de i 2 § angivna gränserna skall underrätta Finansinspektionen om detta.

5 §

När ett fondbolag får kännedom om att aktier i bolaget blivit föremål för ett sådant förvärv som avses i 2 § eller för en sådan avyttring som avses i 4 §, skall bolaget snarast anmäla förvärvet eller avyttringen till Finansinspektionen.

När ett fondbolag i annat fall får kännedom om att det har nära förbindelser med någon annan, skall bolaget snarast anmäla det till Finansinspektionen.

Ett fondbolag skall årligen till Finansinspektionen anmäla namnen på de aktieägare som har ett kvalificerat innehav av aktier i bolaget samt storleken på innehaven.

6 §

Om en juridisk person har ett kvalificerat innehav i ett fondbolag, skall den juridiska personen snarast anmäla ändringar av vilka som ingår i dess ledning till Finansinspektionen.

7 §

Om ägaren till ett kvalificerat innehav av aktier utövar eller kan antas komma att utöva sitt inflytande på ett sätt som motverkar en sund utveckling av verksamheten i fondbolaget, får Finansinspektionen besluta att ägaren vid stämman inte får företräda fler aktier än som motsvarar ett innehav som inte är kvalificerat. Detsamma gäller, om en sådan ägare i väsentlig mån har åsidosatt skyldigheter i näringsverksamhet eller i andra ekonomiska angelägenheter eller gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet.

Om ägaren till ett kvalificerat innehav av aktier har underlåtit att ansöka om tillstånd till ett förvärv som avses i 2 §, får inspektionen besluta att ägaren vid stämman inte får företräda aktierna till den del de omfattas av ett krav på tillstånd.

Om någon i strid med ett beslut av inspektionen har ett kvalificerat innehav av aktier, får innehavaren inte företräda aktierna vid stämman till den del innehavet står i strid med beslutet.

Finansinspektionen får förelägga en ägare som avses i första stycket att avyttra så stor del av aktierna att innehavet därefter inte är kvalificerat. En ägare som avses i andra eller tredje stycket får föreläggas att avyttra så stor del av aktierna att innehavet inte står i strid med inspektionens beslut.

Aktier som omfattas av ett förbud eller föreläggande enligt denna paragraf skall inte medräknas när det fordras samtycke av ägare till en viss del av aktierna i bolaget för att ett beslut skall bli

giltigt eller en befogenhet skall få utövas, såvida inte förvaltare har förordnats enligt 8 §.

8 §

Om det finns särskilda skäl, får Finansinspektionen begära att tingsrätten förordnar en lämplig person att som förvaltare företräda sådana aktier som enligt 7 § inte får företrädas av ägaren. Sådan ansökan prövas av tingsrätten i den ort där ägaren har sitt hemvist, eller om ägaren inte har hemvist i Sverige, av Stockholms tingsrätt.

En förvaltare har rätt till skälig ersättning för arbete och utlägg. Ersättningen skall betalas av ägaren till aktierna och skall på begäran förskotteras av fondbolaget. Om den betalningsskyldige inte godtar förvaltarens anspråk, fastställs ersättningen av tingsrätten.

9 §

Om ett fondbolag har nära förbindelser med någon annan och det hindrar en effektiv tillsyn av fondbolaget, får Finansinspektionen förelägga innehavare av aktier som medför att förbindelserna är nära att avyttra så stor del av aktierna att så inte längre är fallet.

Finansinspektionen får även besluta att den eller de som omfattas av ett beslut enligt första stycket inte får företräda aktierna vid stämman. I så fall skall bestämmelserna i 8 § tillämpas.

Hur tillsynen skall bedrivas

10 §

Finansinspektionen skall vid sin tillsyn av fondbolagen och förvaringsinstituten se till att en sund utveckling av verksamheten främjas.

Finansinspektionens tillsyn utövas med ledning av de handlingar som fondbolaget och förvaringsinstitutet skall ge in till inspektionen samt de upplysningar som inhämtas vid undersökningar eller på annat sätt.

11 §

Finansinspektionen får kalla till sammanträde med ett fondbolags styrelse. Företrädare för inspektionen får närvara vid sådant sammanträde och delta i överläggningarna.

12 §

Finansinspektionen skall för varje fondbolag förordna en revisor att med övriga revisorer delta i revisionen av bolaget. Inspektionen får när som helst återkalla ett sådant förordnande och utse en ny revisor.

Revisorn har rätt att få skäligt arvode för sitt arbete av bolaget. Arvodets storlek bestäms av inspektionen.

Ingripanden mot fondbolag

13 §

Om ett fondbolag har fattat beslut som strider mot denna lag eller någon annan författning som reglerar dess verksamhet, mot föreskrift som meddelas med stöd av sådan författning, mot fondbestämmelserna eller mot bolagsordningen, får Finansinspektionen förbjuda verkställighet av beslutet. Har beslutet redan verkställts får inspektionen förelägga fondbolaget att göra rättelse, om det är möjligt.

14 §

Om fondbolaget överträder någon bestämmelse i lagen eller på annat sätt agerat olämpligt får Finansinspektionen, om det är tillräckligt, meddela varning.

15 §

Tillstånd som enligt denna lag har lämnats ett svenskt fondbolag skall återkallas av Finansinspektionen om fondbolaget

1. inte inom ett år från beviljande av tillstånd har börjat driva sådan verksamhet som tillståndet avser,

2. förklarat sig avstå från tillståndet,

3. under en sammanhängande tid av sex månader inte har drivit sådan verksamhet tillståndet avser,

4. fått tillståndet genom att lämna falska uppgifter eller på något annat otillbörligt sätt,

5. inte längre uppfyller förutsättningarna för tillstånd, eller

6. allvarligt eller systematiskt har brutit mot denna lag. Inspektionen får bestämma att ett beslut om återkallelse skall gälla omdelbart.

Om fondbolagets egna medel understiger vad som föreskrivs i 8 kap.1–3 §§ får Finansinspektionen förelägga fondbolaget att inom tre månader täcka bristen eller upphöra med verksamheten.

16 §

Finansinspektionen skall omedelbart underrätta behöriga myndigheter i de andra länder inom EES där ett fondbolag utbjuder andelar i en värdepappersfond som bolaget förvaltar, när

1. åtgärd enligt 13-15 §§ har vidtagits mot bolaget,

2. uppskov med inlösen av fondandelar enligt 3 kap. 13 § första stycket har anmälts till inspektionen.

17 §

Har Finansinspektionen av behörig myndighet i ett annat land inom EES underrättats om att ett fondbolag överträtt föreskrifter som i det landet gäller för bolaget, får inspektionen vidta de i 13– 15 §§ angivna åtgärderna mot bolaget, om någon omständighet motsvarande vad som där sägs föreligger. Inspektionen skall underrätta den behöriga myndigheten i det andra landet om vilka åtgärder som vidtas.

Särskilda bestämmelser om ingripanden mot utländska företag

18 §

Om ett förvaltningsbolag som är hemmahörande i ett annat land inom EES, driver verksamhet här i landet från filial eller genom direkt tillhandahållande av tjänster och därvid överträder denna lag eller föreskrift som meddelats med stöd av lagen eller på annat sätt visar sig olämpligt att utöva sådan verksamhet, får Finansinspektionen förelägga företaget att göra rättelse.

Om förvaltningsbolaget inte följer föreläggandet, skall inspektionen underrätta behörig myndighet i företagets hemland.

Om rättelse ändå inte sker, får inspektionen förbjuda förvaltningsbolaget att göra nya åtaganden här i landet. Innan förbud meddelas skall inspektionen underrätta behörig myndighet i bolagets hemland. I brådskande fall får inspektionen meddela förbud utan föregående underrättelse till hemlandsmyndigheten. Denna skall då underrättas så snart det kan ske.

Har Finansinspektionen vidtagit åtgärd utan föregående underrättelse till hemlandsmyndigheten skall inspektionen undanröja sitt beslut om kommissionen, efter samråd med behöriga myndigheter, beslutat att så skall ske.

19 §

Om ett förvaltningsbolag, som är hemmahörande i ett annat land inom EES och driver verksamhet här i landet från filial eller genom direkt tillhandahållande av tjänster, har fått sitt verksamhetstillstånd återkallat i hemlandet, skall Finansinspektionen genast förbjuda bolaget att göra nya åtaganden i Sverige.

20 §

Om ett utländskt fondföretag som driver fondverksamhet i Sverige med stöd av tillstånd enligt 1 kap. 5 § överträder denna lag eller på annat sätt visar sig olämpligt att utöva fondverksamhet, får Finansinspektionen vidta de åtgärder som anges i 13-15 §§.

Inspektionen får bestämma att ett beslut om återkallelse skall gälla omedelbart.

Inspektionen skall underrätta tillsynsmyndigheten i företagets hemland om åtgärder som har vidtagits med stöd av denna paragraf.

21 §

Om ett utländskt fondföretag som driver fondverksamhet i Sverige efter anmälan enligt 1 kap. 6 § överträder denna lag eller på annat sätt visar sig olämpligt att utöva sådan verksamhet, får Finansinspektionen förelägga företaget att göra rättelse. Om rättelse inte sker, får inspektionen förbjuda företaget att göra nya åtaganden här i landet.

Inspektionen får bestämma att ett beslut om förbud att göra nya åtaganden skall gälla omedelbart.

Inspektionen skall underrätta behörig myndighet i företagets hemland om åtgärder som vidtagits med stöd av denna paragraf.

Ingripanden mot den som saknar tillstånd m.m.

22 §

Om någon utöver sådan verksamhet som omfattas av denna lag utan att ha tillstånd till detta eller utan att ha följt de anmälningsförfaranden som föreskrivs i 1 kap. 4 och 6 §§, skall Finansinspektionen förelägga honom att upphöra med verksamheten.

Är det osäkert om lagen är tillämplig på en viss verksamhet, får inspektionen förelägga den som bedriver verksamheten att lämna de upplysningar som behövs för att bedöma om lagen är tillämplig.

Ett föreläggande enligt denna paragraf får riktas såväl mot ett utländskt företag som mot den som här i landet är verksam för ett sådant företags räkning.

Vite

23 §

Meddelar Finansinspektionen föreläggande eller förbud enligt denna lag får inspektionen förelägga vite.

9 kap. Upphörande och överlåtelse av fondverksamhet m.m.

1 §

Förvaltningen av ett fondbolags investeringsfonder skall omedelbart tas över av respektive fonds förvaringsinstitut om

1. Finansinspektionen har återkallat fondbolagets tillstånd,

2. fondbolaget enligt lag har trätt i likvidation, eller

3. fondbolaget försatts i konkurs. Om ett fondbolag vill upphöra med förvaltningen av en investeringsfond, skall fondförvaltningen övertas av förvaringsinstitutet vid den tidpunkt då verksamheten upphör.

Efter medgivande av Finansinspektionen får ett fondbolag överlåta förvaltningen av en investeringsfond till ett annat fondbolag.

Ett övertagande enligt andra eller tredje stycket får ske tidigast efter tre månader från det att de ändrade förhållandena kungjorts enligt 4 §, om inte Finansinspektionen medger att övertagandet får ske tidigare.

2 §

Ett fondbolag får efter tillstånd av Finansinspektionen lägga samman investeringsfonder. Tillstånd till en sammanläggning skall lämnas om

1. åtgärden kan anses förenlig med fondandelsägarnas intressen,

2. de fonder som skall läggas samman har placeringsinriktning och fondbestämmelser som är likartade, samt

3. sammanläggningen inte är olämplig från allmän synpunkt. Ett fondbolag får efter tillstånd av Finansinspektionen dela en investeringsfond. Tillstånd till en delning skall lämnas om åtgärden kan anses förenlig med fondandelsägarnas intressen.

Ett fondbolag som fått tillstånd till sammanläggning eller delning skall genast underrätta andelsägarna om den planerade åtgärden och inspektionens beslut. Denna information skall också finnas att tillgå hos fondbolaget och förvaringsinstitutet. En sammanläggning eller delning får verkställas tidigast efter tre månader från dagen för Finansinspektionens beslut.

3 §

Ett förvaringsinstitut som övertagit fondförvaltningen från ett fondbolag skall snarast överlåta förvaltningen till ett annat fondbolag om Finansinspektionen medger det. I annat fall skall investeringsfonden upplösas genom att fondens tillgångar säljs och nettobehållningen i fonden skiftas ut till fondandelsägarna.

4 §

Följande förändringar skall kungöras i Post- och Inrikes Tidningar samt hållas tillgängliga hos fondbolaget och förvaringsinstitutet, nämligen

1. att förvaltningen av en fond skall överlåtas till ett annat fondbolag,

2. att förvaltningen av en fond skall övertas av förvaringsinstitutet,

3. att förvaringsinstitutet har beslutat att överlåta förvaltningen av en fond till ett fondbolag eller att upplösa fonden.

Kungörandet skall i fall som avses i första stycket 1 ske genom det överlåtande fondbolagets försorg och i övriga fall genom förvaringsinstitutets försorg.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen får medge undantag från kravet på kungörande, om det finns särskilda skäl till det.

5 §

Om en fondandelsägare inte har anmält sitt innehav inom fem år efter det att medel som utskiftats enligt 3 § har kunnat kvitteras ut, har han förlorat sin rätt att lyfta medlen. Sådana medel samt andra restbelopp som inte har kunnat skiftas ut på andelsägarna skall tillfalla allmänna arvsfonden.

6 §

Om förvaltningen av en investeringsfond har övertagits av en ny förvaltare, skall denne fullgöra de förpliktelser avseende fonden som tidigare förvaltare ådragit sig i överensstämmelse med denna lag. Beträffande förvaltningen i övrigt träder det nya fondbolaget i det förutvarandes ställe. Motsvarande skall gälla vid överlåtelse av fondverksamhet.

Ett förvaringsinstitut får inte utöva rösträtt för aktier som ingår i en investeringsfond som institutet förvaltar.

7 §

För sin förvaltning i anledning av upphörande eller överlåtelse av fondverksamhet har ett förvaringsinstitut rätt till skälig ersättning ur den investeringsfond som den förvaltar. Ersättningens storlek skall godkännas av Finansinspektionen.

8 §

En värdepappersfond får inte ombildas till någon annan form av kollektiv kapitalbildning.

10 kap. Överklagande m.m.

1 §

Finansinspektionens beslut enligt 8 kap. 11 § och 21 § andra stycket får inte överklagas.

Beslut som Finansinspektionen meddelar med stöd av 1 kap. 3 och 5 §§, 3 kap. 9 §, 8 kap. 13-16 och 20 §§ får överklagas hos kammarrätten.

Andra beslut i särskilda fall som Finansinspektionen meddelar enligt denna lag får överklagas hos länsrätten. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten av länsrättens avgörande.

Har Finansinspektionen i ett ärende om tillstånd enligt 1 kap. 3 § inte fattat beslut inom sex månader efter det att ansökan gavs in, får sökanden begära förklaring av kammarrätten att ärendet onödigt uppehålls. Han inspektionen inte meddelat beslut inom sex månader efter det att en sådan förklaring lämnats, skall det anses som att ansökan har avslagits.

2 §

Om en fondandelsägare tillfogats skada genom att fondbolaget överträtt denna lag eller fondbestämmelserna, skall fondbolaget ersätta skadan. Motsvarande gäller om förvaringsinstitutet har orsakat skadan. __________

2. Förslag till lag om ikraftträdande av lagen (0000:00) om investeringsfonder

Härigenom föreskrivs följande.

1 §

Lagen (0000:00) om investeringsfonder och denna lag träder i kraft den …

2 §

Genom lagen (0000:00) om investeringsfonder upphävs lagen (1990:1114) om värdepappersfonder.

3 §

Fondbolag och andra fondförvaltare enligt lagen (1990:1114) om värdepappersfonder som vid ikraftträdandet av lagen (0000:00) om investeringsfonder förvaltar värdepappersfonder eller andra fonder enligt 3 § lagen om värdepappersfonder får fortsätta med denna verksamhet fram till den 13 februari 2007. För att därefter få fortsätta att utöva fondverksamhet måste fondbolaget eller fondförvaltaren ha tillstånd enligt lagen om investeringsfonder.

Om ett fondbolag eller annan fondförvaltare inte har beviljats tillstånd enligt lagen om investeringsfonder senast den 13 februari 2007 skall det upphöra med sin fondverksamhet.

4 §

Fondbolag och andra fondförvaltare som förvaltar fonder enligt 3 § lagen (1990:1114) om värdepappersfonder skall till Finansinspektionen ge in fondbestämmelser för godkännande enligt lagen (0000:00) om investeringsfonder. Om fondbestämmelserna inte har godkänts senast den 13 februari 2007 skall fonden upphöra.

5 §

För fonder enligt lagen (1991:1114) om värdepappersfonder som skall upphöra skall bestämmelserna om överlåtelse och upphörande i 9 kap. lagen (0000:00) om investeringsfonder tillämpas.

3. Förslag till lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt

Härigenom föreskrivs att 23 § B och 37 § 3 mom. lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

23 §

B. Aktier som är inregistrerade vid inländsk börs eller noteras på utländsk börs, andelar i värdepappersfonder samt andra värdepapper än aktier som omsätts marknadsmässigt och är av det slag som anges i 48 kap.

2 § inkomstskattelagen (1999:1229) tas upp till 75 procent av det noterade värdet.

B. Aktier som är inregistrerade vid inländsk börs eller noteras på utländsk börs, andelar i investeringsfonder samt andra värdepapper än aktier som omsätts marknadsmässigt och är av det slag som anges i 48 kap.

2 § inkomstskattelagen (1999:1229) tas upp till 75 procent av det noterade värdet.

Aktier som inte är av det slag som avses i första stycket men som är föremål för marknadsmässig omsättning med regelbundna noteringar om avslut tas upp till 30 procent av det noterade värdet.

Finns i ett bolag skilda aktieslag av vilka ett eller flera är börsnoterade eller föremål för sådan notering som avses i andra stycket, skall de aktier i bolaget som inte är noterade tas upp till samma värde som de noterade aktierna. Är flera aktieslag noterade, skall de icke noterade aktierna tas upp till samma värde som de noterade aktier som har den lägsta kursen.

Om det vid värdering enligt de föregående styckena bedöms att det noterade värdet inte motsvarar vad som skulle kunna påräknas vid en försäljning under normala förhållanden, får i stället priset vid en sådan försäljning läggas till grund för värderingen.

Aktier som inte omfattas av bestämmelserna i första-tredje styckena samt andelar i ekonomiska föreningar och handelsbolag tas upp till det pris som kan påräknas vid en försäljning under normala förhållanden, varvid dock följande skall iakttas. I den mån uppskattningen grundas på värdet av tillgångar som ingår i en näringsverksamhet beräknas - under förutsättning att egendomen är sådan som avses i punkt 2 första stycket eller sjunde och åttonde

styckena av anvisningarna till 3 och 4 §§ den upphävda lagen (1947:577) om statlig förmögenhetsskatt - tillgångarnas värde med tillämpning av reglerna i F tredje stycket; vid gåva dock under den ytterligare förutsättningen att de i 43 § andra stycket angivna kraven iakttagits. I den mån uppskattningen grundas på värdet av tillgångar som avses i första-tredje styckena, skall värdet av dessa tillgångar anses motsvara vad som skulle tas upp vid en tillämpning av bestämmelserna i första-fjärde styckena.

Värdepapper som inte omfattas av bestämmelserna i första-tredje och femte styckena tas upp till det pris som kan påräknas vid en försäljning under normala förhållanden.

37 § 3 mom.

Gåvoskatt utgår för utdelning från en värdepappersfond enligt lagen (1990:1114) om värdepappersfonder till annan än andelsägare i fonden. En sådan utdelning skall vid tillämpning av denna lag anses utgöra en gåva från fonden.

Gåvoskatt utgår för utdelning från en investeringsfond enligt lagen (0000:00) om investeringsfonder till annan än andelsägare i fonden. En sådan utdelning skall vid tillämpning av denna lag anses utgöra en gåva från fonden.

__________

Denna lag träder i kraft den…

4. Förslag till lag om ändring i föräldrabalken (1949:381)

Härmed föreskrivs att 13 kap. 5 § och 14 kap. 5 §föräldrabalken (1949:381) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

13 kap.

5 §

Den omyndiges tillgångar får utan samtycke av överförmyndaren placeras i

1. skuldförbindelser som har utfärdats eller garanterats av stat eller kommun,

2. skuldförbindelser som har utfärdats av Sveriges allmänna hypoteksbank, Svenska skeppshypotekskassan eller av en bank eller av ett kreditmarknadsföretag enligt lagen (1992:1610) om finansieringsverksamhet eller av ett utländskt bankföretag eller ett annat utländskt kreditinstitut som är underkastat en offentlig reglering som väsentligen stämmer överens med den som gäller för banker eller andra kreditinstitut här i landet, med undantag för förlagsbevis eller andra skuldförbindelser som medför rätt till betalning först efter utfärdarens övriga fordringsägare, eller

3. andelar i en värdepappersfond som avses i lagen (1990:1114) om värdepappersfonder eller i ett utländskt fondföretag som är underkastat en offentlig reglering som väsentligen stämmer överens med den som gäller för värdepappersfonder här i landet.

3. andelar i en värdepappersfond som avses i lagen (0000:00) om investeringsfonder eller i ett utländskt fondföretag som är underkastat en offentlig reglering som väsentligen stämmer överens med den som gäller för värdepappersfonder här i landet.

Den omyndiges tillgångar får vidare utan överförmyndarens samtycke lånas ut mot säkerhet av panträtt på grundval av inteckning i fast egendom inom sextio procent av det senast fastställda taxeringsvärdet.

14 kap.

5 §

Den enskildes tillgångar får utan samtycke av överförmyndaren placeras i

1. skuldförbindelser som har utfärdats eller garanterats av stat eller kommun,

2. skuldförbindelser som har utfärdats av Sveriges allmänna hypoteksbank, Svenska Skeppshypotekskassan eller av en bank eller av ett kreditmarknadsföretag enligt lagen (1992:1610) om finansieringsverksamhet eller av ett utländskt bankföretag eller ett annat utländskt kreditinstitut som är underkastat en offentlig reglering som väsentligen stämmer överens med den som gäller för banker eller andra kreditinstitut här i landet, med undantag för förlagsbevis eller andra skuldförbindelser som medför rätt till betalning först efter utfärdarens övriga fordringsägare, eller

3. andelar i en värdepappersfond som avses i lagen (1990:1114) om värdepappersfonder eller i ett utländskt fondföretag som är underkastat en offentlig reglering som väsentligen stämmer överens med den som gäller för värdepappersfonder här i landet.

3. andelar i en värdepappersfond som avses i lagen (0000:00) om investeringsfonder eller i ett utländskt fondföretag som är underkastat en offentlig reglering som väsentligen stämmer överens med den som gäller för värdepappersfonder här i landet.

Den enskildes tillgångar får vidare utan överförmyndarens samtycke användas för allemanssparande enligt lagen (1983:890) om allemanssparande eller lånas ut mot säkerhet av panträtt på grundval av inteckning i fast egendom inom sextio procent av det senast fastställda taxeringsvärdet. __________

Denna lag träder i kraft den…

5. Förslag till lag om ändring i kupongskattelagen (1970:624)

Härmed föreskrivs att 1, 2 och 12 §§kupongskattelagen (1970:624) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Kupongskatt skall betalas enligt denna lag till staten för utdelning av annat slag än som avses i 42 kap. 16 § inkomstskattelagen (1999:1229) på aktie i svenskt aktiebolag.

Vad i denna lag sägs om aktie i svenskt aktiebolag gäller även andel i svensk värdepappersfond.

Vad i denna lag sägs om aktie i svenskt aktiebolag gäller även andel i svensk investeringsfond.

2 §

I denna lag förstås med avstämningsbolag: aktiebolag som är avstämningsbolag enligt 3 kap. 8 § aktiebolagslagen (1975:1385) eller 3 kap. 8 § försäkringsrörelselagen (1982:713),

central värdepappersförvarare: företag som har auktorisation som central värdepappersförvarare enligt lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument,

egen aktie: aktie som innehas av bolaget självt,

fondbolag: aktiebolag som utövar fondverksamhet enligt lagen (1990:1114) om värdepappersfonder,

förvaringsinstitut: en bank eller ett annat kreditinstitut som enligt lagen om värdepappersfonder förvarar en värdepappersfonds tillgångar och som sköter in- och utbetalningar avseende fonden,

utdelningstillfälle: för avstämningsbolag den i 3 kap. 8 § aktiebolagslagen eller 3 kap. 8 § försäkringsrörelselagen avsedda dagen för avstämning och för andra aktiebolag liksom i fråga om värdepappersfond den dag då utdelningen blir tillgänglig för lyftning,

fondbolag: aktiebolag som utövar fondverksamhet enligt lagen (0000:00) om investeringsfonder,

förvaringsinstitut: en bank eller ett annat kreditinstitut som enligt lagen om investeringsfonder förvarar en investeringsfonds tillgångar och som sköter in- och utbetalningar avseende fonden,

utdelningstillfälle: för avstämningsbolag den i 3 kap. 8 § aktiebolagslagen eller 3 kap. 8 § försäkringsrörelselagen avsedda dagen för avstämning och för andra aktiebolag liksom i fråga om investeringsfond den dag då utdelningen blir tillgänglig för lyftning,

utdelningsberättigad: den som är berättigad att lyfta utdelning för egen del vid utdelningstillfället. Med utdelning avses även utbetalning till aktieägare enligt 12 kap. 1 § aktiebolagslagen och 12 kap. 1 § försäkringsrörelselagen vid nedsättning av aktiekapitalet, överkursfonden eller reservfonden samt vid bolagets likvidation. Till utdelning hänförs också utbetalning till aktieägare vid bolagets förvärv av egna aktier genom ett förvärvserbjudande som har riktats till samtliga aktieägare eller samtliga ägare till aktier av ett visst slag. Till utdelning hänförs vidare utbetalning av fusionsvederlag till aktieägare enligt 14 kap. 20 § aktiebolagslagen eller 15 a kap. 16 § försäkringsrörelselagen till den del vederlaget utgörs av annat än aktier i det övertagande företaget.

12 §

Vid förvaltarregistrering enligt 3 kap. 10 § andra stycket första meningen aktiebolagslagen (1975:1385) eller 3 kap. 10 § andra stycket första meningen försäkringsrörelselagen (1982:713) gäller bestämmel-

Vid förvaltarregistrering enligt 3 kap. 10 § andra stycket första meningen aktiebolagslagen (1975:1385) eller 3 kap. 10 § andra stycket första meningen försäkringsrörelselagen (1982:713) gäller bestämmel-

serna i 7 §, 8 § första och andra styckena, 9–11, 20 samt 22 §§ denna lag om central värdepappersförvarare i stället förvaltaren. Är fråga om utdelning på andel i värdepappersfond gäller bestämmelserna i 7 §, 8 § första och andra styckena, 9-11, 20 samt 22 §§ denna lag om central värdepappersförvarare i stället förvaringsinstitutet. Uppgift enligt 7 § första stycket skall lämnas på sätt som föreskrivs i 7 § andra stycket i samband med registreringen av andelsinnehavet samt i övrigt när förvaringsinstitutet begär det, av den som registreringen avser enligt lagen (1990:1114) om värdepappersfonder. Fondbolaget är skyldigt att omedelbart lämna förvaringsinstitutet upplysning om förhållande som är av betydelse för frågan om innehållande av kupongskatt. Om utdelning på andel i värdepappersfond inte betalats ut på grund av att andelsägaren inte registrerats skall skatt inte innehållas före utbetalning av utdelning.

serna i 7 §, 8 § första och andra styckena, 9–11, 20 samt 22 §§ denna lag om central värdepappersförvarare i stället förvaltaren. Är fråga om utdelning på andel i investeringsfond gäller bestämmelserna i 7 §, 8 § första och andra styckena, 9-11, 20 samt 22 §§ denna lag om central värdepappersförvarare i stället förvaringsinstitutet. Uppgift enligt 7 § första stycket skall lämnas på sätt som föreskrivs i 7 § andra stycket i samband med registreringen av andelsinnehavet samt i övrigt när förvaringsinstitutet begär det, av den som registreringen avser enligt lagen (0000:00) om investeringsfonder. Fondbolaget är skyldigt att omedelbart lämna förvaringsinstitutet upplysning om förhållande som är av betydelse för frågan om innehållande av kupongskatt. Om utdelning på andel i investeringsfond inte betalats ut på grund av att andelsägaren inte registrerats skall skatt inte innehållas före utbetalning av utdelning.

En central värdepappersförvarare skall vid redovisning enligt 8 § lämna uppgift till beskattningsmyndigheten om förvaltning enligt 3 kap. 10 § andra stycket första meningen aktiebolagslagen eller 3 kap. 10 § andra stycket första meningen försäkringsrörelselagen.

__________

Denna lag träder i kraft den…

6. Förslag till lag om ändring i lagen (1972:262) om understödsföreningar

Härmed föreskrivs att 24 § lagen (1972:262) om understödsföreningar skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

24 §

Vid varje tidpunkt skall ett belopp, som täcker summan av dels försäkringsfonder, dels understödsföreningens övriga skulder, annan fond än försäkringsfond ej medräknad, vara redovisat i följande slag av tillgångar, nämligen

1. obligationer eller andra skuldförbindelser som utfärdats eller garanterats av staten,

2. obligationer som utfärdats av Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, Svenska bostadskreditkassan, Svenska skeppshypotekskassan, Skeppsfartens sekundärlånekassa eller av Nordiska investeringsbanken, eller andra skuldförbindelser som utfärdats av sådan kreditinrättning, dock ej sådana för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar, som medför rätt till betalning först efter utfärdarens övriga fordringsägare (förlagsbevis),

3. obligationer som utfärdats eller garanterats av bankaktiebolag, sparbank eller medlemsbank eller andra fordringsbevis som utfärdats av sådant bankinstitut eller Riksbanken, dock ej förlagsbevis,

4. obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade av kommun,

5. obligationer som utfärdats av svenskt näringsföretag och som offentligen utbjudits av bankaktiebolag, sparbank, medlemsbank, eller Nordiska investeringsbanken,

6. skuldförbindelser, för vilka föreningen har säkerhet i form av panträtt på grundval av

7. inteckning i jordbruks-, bostads-, kontors- eller affärsfastighet inom fyra femtedelar eller i annan fastighet inom två tredjedelar av senast fastställda taxeringsvärde, eller

8. inteckning i tomträtt, till vilken hör byggnad som är avsedd för bostads-, kontors-, eller affärsändamål, inom fyra femtedelar

eller i annan tomträtt inom två tredjedelar av senast fastställda taxeringsvärde, med den ytterligare begränsning som Finansinspektionen kan komma att föreskriva med hänsyn till tomträttsavtalets innehåll eller annan omständighet,

9. dock att, utom i fråga om sådant lån till kommun för vilket inspektionen medgett undantag, byggnad skall, för att säkerheten skall få godtas, vara brandförsäkrad i svenskt försäkringsbolag eller i utländskt försäkringsföretag som har rätt att driva försäkringsrörelse här i riket,

10. andra svenska eller utländska värdehandlingar utom sådana som skall infrias i främmande valuta, om de till art och säkerhet kan anses jämförliga med värdehandlingar som avses i någon av punkterna 1–6,

11. lån mot säkerhet i föreningens försäkringsbrev inom återköpsvärdet,

12. föreningen tillhörig fastighet eller tomträtt intill de gränser och med de brandförsäkringsvillkor som enligt 6 gäller beträffande inteckning, eller

13. värdet av svenskt försäkringsbolags ansvarighet på grund av försäkringar, som övertagits i återförsäkring.

Förening, som enligt sina stadgar huvudsakligen är avsedd för anställda i visst eller vissa företag, får även fullgöra i första stycket förskriven redovisning i sådana av ett eller flera av företagen utfärdade skuldförbindelser, för vilka föreningen äger säkerhet i värdehandlingar som avses i samma stycke 1–5 och 7.

Vid tillämpning av första stycket 6 ersätts, om Finansinspektionen har medgett det

1. fyra femtedelar av taxeringsvärdet med sjuttio procent av det uppskattade värdet av fastigheten respektive av byggnad eller

2. annan egendom som hör till tomträtten eller, om pantvärde fastställts för egendomen enligt gällande bestämmelser om lån av statsmedel till främjande av bostadsbyggandet, med sjuttiofem procent av pantvärdet, samt

3. två tredjedelar av taxeringsvärdet med sextio procent av egendomens uppskattade värde.

Med uppskattat värde avses det värde som understöds föreningen har bestämt på grundval av särskild värdering. Har medgivande enligt tredje stycket lämnats får belopp som dittills har redovisats enligt första stycket 6 dock redovisas på samma sätt även i fortsättningen.

Utan hinder av första och andra styckena får ett belopp, som svarar mot högst en femtedel av föreningens försäkringsfonder, redovisas i andra värdehandlingar än som förut sagts, dock ej i aktier eller i andelar i värdepappersfond, och i tillgångar som nämns i första stycket 9 utöver där angiven gräns.

Utan hinder av första och andra styckena får ett belopp, som svarar mot högst en femtedel av föreningens försäkringsfonder, redovisas i andra värdehandlingar än som förut sagts, dock ej i aktier eller i andelar i investeringsfond, och i tillgångar som nämns i första stycket 9 utöver där angiven gräns.

__________

Denna lag träder i kraft den…

7. Förslag till lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385)

Härigenom föreskrivs i fråga om aktiebolagslagen (1975:1385) att 3 kap. 16 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

16 §

Ingår aktier i en värdepappersfond enligt lagen (1990:1114) om värdepappersfonder, skall i aktiebrev och i aktieboken i stället för fondandelsägarna införas det fondbolag, som förvaltar fonden, jämte fondens beteckning.

Ingår aktier i en investeringsfond enligt lagen (0000:00) om investeringsfonder, skall i aktiebrev och i aktieboken i stället för fondandelsägarna införas det fondbolag som förvaltar fonden, jämte fondens beteckning.

__________

Denna lag träder i kraft den…

8. Förslag till lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713)

Härmed föreskrivs att 2 kap. 3 b §, 3 kap. 16 §, 7 kap.10 b och 10 c §§försäkringsrörelselagen (1982:713) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

3 b §

Koncession för direkt livförsäkringsrörelse skall avse en eller flera av följande försäkringsklasser eller risk som hänför sig till en sådan klass:

1 a) försäkring där utbetalning av försäkringsbelopp (engångsbelopp eller periodiska utbetalningar) är beroende av en persons eller flera personers liv, dock inte försäkringar enligt klass 3,

b) försäkring som meddelas som tillägg till försäkring enligt a, 2 a) försäkring som utfaller vid giftermål,

b) försäkring som utfaller vid födelse, 3. försäkring som avses i klasserna 1 a och 2 som är anknuten till fonder vilka förvaltas av fondförvaltare som har rätt att utöva fondverksamhet enligt lagen (1990:1114) om värdepappersfonder (fondförsäkring),

3. försäkring som avses i klasserna 1 a och 2 som är anknuten till fonder vilka förvaltas av fondförvaltare som har rätt att utöva fondverksamhet enligt lagen (0000:00) om investeringsfonder (fondförsäkring),

4. sjukförsäkring och olycksfallsförsäkring som gäller för längre tid än fem år, under obestämd tid eller till dess den försäkrade uppnått en viss ålder och som inte får sägas upp av försäkringsbolaget eller får sägas upp endast under särskilda förhållanden som anges i försäkringsavtalet.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om de risker som hänför sig till varje försäkringsklass.

3 kap.

16 §

Ingår aktier i en värdepappersfond enligt lagen (1990:1114) om värdepappersfonder, skall i stället för fondandelsägarna det fondbolag som förvaltar fonden samt fondens beteckning föras in i aktiebreven och i aktieboken.

Ingår aktier i en investeringsfond enligt lagen (0000:00) om investeringsfonder, skall i stället för fondandelsägarna det fondbolag som förvaltar fonden samt fondens beteckning föras in i aktiebreven och i aktieboken.

7 kap.

10 §

För skuldtäckning som avses i 9 § får, med de begränsningar som anges i andra-sjätte styckena och 10 a-10 d §§, följande tillgångar användas:

1. Obligationer eller andra skuldförbindelser som svenska staten, en svensk kommun eller därmed jämförlig samfällighet svarar för.

2. Obligationer eller andra skuldförbindelser som Europeiska gemenskaperna eller utländska stater eller centralbanker svarar för.

3. Obligationer eller andra skuldförbindelser som utländsk kommun eller därmed jämförlig utländsk samfällighet med befogenhet att kräva in offentlig uppbörd svarar för.

4. Obligationer eller andra skuldförbindelser som internationella organisationer svarar för.

5. Fordringar på premie eller andra fordringar på försäkringstagare som har samband med försäkringsavtal, om rättssubjekt som anges i 1–4 svarar för fordran. Ett försäkringsbolag som ingår i en koncern och vars verksamhet uteslutande består i att försäkra risker inom koncernen, får för skuldtäckning även använda fordringar som bolag inom koncernen svarar för. Om en fordran enligt denna punkt varit förfallen till betalning längre tid än tre månader, får den dock inte användas för skuldtäckning. 5 a) Fordringar på premier för skadeförsäkring får, när flera premieperioder avtalats och fordringarna avser premier som inte förfallit till betalning för andra perioder än den första, användas för skuldtäckning upp till det belopp som svarar mot avsättningen för försäkringsåtagandet, om avsikten är att åtagandet skall sägas upp vid dröjsmål med betalningen.

6. Skuldförbindelser med säkerhet i bolagets livförsäkringsbrev, inom återköpsvärdet.

7. Medel på konto i svensk eller utländsk bank.

8. Obligationer och andra skuldförbindelser som ett kreditinstitut eller ett värdepappersbolag med tillstånd enligt 3 kap. 4 § första stycket 4 och 5 lagen (1991:981) om värdepappersrörelse svarar för. Med kreditinstitut avses bank, kreditmarknadsföretag, Svenska skeppshypotekskassan, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och Sveriges allmänna hypoteksbank.

9. Obligationer och andra skuldförbindelser som ett utländskt kreditinstitut svarar för. 10. Obligationer och andra skuldförbindelser som ett publikt aktiebolag eller ett motsvarande utländskt bolag svarar för. 11. Aktier och andra värdepapper som kan jämställas med aktier, som har getts ut av ett publikt aktiebolag, ett publikt bankaktiebolag, ett publikt försäkringsaktiebolag eller ett motsvarande utländskt bolag, med undantag av bolag som avses i 12. 12. Aktier och andra värdepapper som kan jämställas med aktier, som har getts ut av ett publikt aktiebolag eller ett motsvarande utländskt bolag, under förutsättning att bolaget har till uppgift att äga sådana tillgångar som anges i 13. 13. Fastigheter, tomträtter och byggnader samt andelar i sådan egendom. 14. Skuldförbindelser som fysiska personer och andra subjekt än de som anges i 1–4 och 8–10 svarar för och som panträtt i fastighet eller tomträtt lämnats som säkerhet för. Panträtten skall ligga inom en viss andel av fastighetens eller tomträttens värde. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall meddela föreskrifter om andelens storlek och om värdering av fastigheter och tomträtter för tillämpningen av bestämmelserna i denna punkt. 15. Skuldförbindelser som fysiska personer och andra subjekt än de som anges i 1-4 och 8-10 svarar för och som annan betryggande säkerhet än panträtt i fastighet eller tomträtt lämnats som säkerhet för. 16. Kassa.

17. Andelar i fonder vilka förvaltas av fondförvaltare som har rätt att utöva fondverksamhet enligt lagen (1990:1114) om värdepappersfonder, om de förvaltade tillgångarna huvudsakligen består av tillgångar som får användas för skuldtäckning. Vid tillämpningen av denna punkt krävs inte en sådan anmälan från fondförvaltaren som avses i 7 b § andra stycket samma lag.

17. Andelar i fonder vilka förvaltas av fondförvaltare som har rätt att utöva fondverksamhet enligt lagen (0000:00) om investeringsfonder, om de förvaltade tillgångarna huvudsakligen består av tillgångar som får användas för skuldtäckning. Vid tillämpningen av denna punkt krävs inte en sådan anmälan från fondförvaltaren som avses i 1 kap. 6 § samma lag. 18. Beslutad överskjutande skatt. 19. Återförsäkringsgivares fordran hos det avgivande försäkringsbolaget (återförsäkringstagaren) som grundas på att återförsäkringstagaren har hållit kvar tillgångar som motsvarar en avgiven återförsäkring. Andra fondpapper än som avses i 10 a § första stycket 1, får endast användas för skuldtäckning om de är kortfristigt realiserbara eller är föremål för handel på en reglerad marknad som är öppen för allmänheten. Aktier och andra värdepapper som kan jämställas med aktier, som har getts ut av ett privat aktiebolag får användas för skuldtäckning under förutsättning att bolaget är ett dotterbolag som anges i 10 a § första stycket 1. Utländska tillgångar som avses i första stycket 2–4, 7 och 9–12 får användas för skuldtäckning i den mån det följer av föreskrifter som meddelats av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämt

1. såvitt angår första stycket 2, om vilka utländska stater och utländska centralbanker som avses,

2. såvitt angår första stycket 4, om vilka internationella organisationer som avses, samt

3. såvitt angår första stycket 3, 7 och 9–12, om vilka stater de rättssubjekt som avses skall vara belägna eller ha sitt säte i.

Tillgångar får användas för skuldtäckning endast till den del de inte belastas av panträtt eller annan säkerhetsrätt.

För att tillgångar enligt första stycket 13 skall få användas för skuldtäckning skall byggnader som hör till fastigheter och tomträtter vara brandförsäkrade. Detsamma gäller byggnader som hör

till fastigheter och tomträtter som utgör säkerhet för skuldförbindelser enligt första stycket 14.

Förlagsbevis och förlagsandelsbevis skall vid tillämpningen av bestämmelserna i 10 b och 10 c §§ jämställas med tillgångar som anges i första stycket 11 och 12.

Finansinspektionen får, om det finns särskilda skäl, medge att även andra slag av tillgångar än som anges i första stycket tillfälligt får användas för skuldtäckning.

10 b §

Av det belopp som skall skuldtäckas får en andel om högst – 75 procent motsvaras av tillgångar som anges i 10 § första stycket 7–10, varav högst 50 procentenheter får motsvaras av tillgångar som anges i 10 § första stycket 10,

– 25 procent motsvaras av tillgångar som anges i 10 § första stycket 11,

– 25 procent motsvaras av tillgångar som anges i 10 § första stycket 12–14,

– 10 procent motsvaras av tillgångar som anges i 10 § första stycket 15 och

– 3 procent motsvaras av tillgångar som anges i 10 § första stycket 16.

Andra fondpapper än som avses i 10 § första stycket 17 och 10 a § första stycket 1, och som inte omsätts på någon reglerad marknad som är öppen för allmänheten, får uppgå till högst 10 procent av de tillgångar som används för skuldtäckning.

Vid tillämpningen av bestämmelserna i första stycket skall även beaktas ett försäkringsbolags indirekta ägande av tillgångar genom dess innehav av andelar i värdepappersfonder eller placeringar i utländska fondföretag som används för skuldtäckning.

Vid tillämpningen av bestämmelserna i första stycket skall även beaktas ett försäkringsbolags indirekta ägande av tillgångar genom dess innehav av andelar i investeringsfonder eller placeringar i utländska fondföretag som används för skuldtäckning.

Finansinspektionen får, om det finns särskilda skäl, medge tillfälliga avvikelser från de begränsningar som anges i första och andra styckena. Om det finns synnerliga skäl får Finansinspektionen också medge avvikelser, som inte är tillfälliga, från begränsningarna i första stycket första–fjärde strecksatserna.

Sådana avvikelser som anges i fjärde stycket får även medges om

1. det på grund av ändrade antaganden om ränta krävs en väsentlig ökning av livförsäkringsavsättningarna,

2. en anpassning till begränsningarna i första och andra styckena skulle medföra väsentliga men för kapitalförvaltningen, och

3. bolaget har särskilda förutsättningar för att tillgodose kraven i 9 a § andra och tredje meningarna.

10 c §

Värdet av en enskild placering får motsvara högst följande andelar av det belopp som skall skuldtäckas:

1. Fem procent om placeringen utgörs av en fastighet, tomträtt eller byggnad, eller en grupp av sådan egendom, om egendomen eller egendomarna är belägna på ett sådant sätt att de ur risksynpunkt utgör en investering. Motsvarande skall gälla för andelar i sådan egendom.

2. Fem procent om placeringen utgörs av aktier och andra värdepapper som kan jämställas med aktier eller obligationer eller skuldförbindelser från samma emittent eller samma låntagare, om inte annat följer av 3.

3. Tio procent om placeringen utgörs av aktier och andra värdepapper som kan jämställas med aktier eller obligationer eller skuldförbindelser från samma emittent eller låntagare, om denne är sådant rättsubjekt som anges i 10 § första stycket 8 eller 9. Det sammanlagda innehavet av sådana tillgångar får uppgå till högst 40 procent av det belopp som skall skuldtäckas. Andelen aktier eller andra värdepapper som kan jämställas med aktier från samma emittent får dock inte överstiga fem procent av det belopp som skall skuldtäckas.

4. Tio procent om placeringen utgörs av andelar i värdepappersfonder som förvaltas av samma fondbolag eller fondföretag, om inte annat medges av Finansinspektionen.

4. Tio procent om placeringen utgörs av andelar i investeringsfonder som förvaltas av samma fondbolag eller fondföretag, om inte annat medges av Finansinspektionen. Begränsningarna i första stycket 2 och 3 skall tillämpas på motsvarande sätt för grupper av emittenter eller låntagare med inbördes anknytning. Med en sådan grupp avses två eller flera fysiska eller juridiska personer som utgör en helhet från risksynpunkt därför att någon av dem har, direkt eller indirekt, ägarinflytande över en eller flera av de övriga i gruppen, eller de utan att stå i sådant förhållande har sådan inbördes anknytning att någon eller samtliga av de övriga

kan råka i betalningssvårigheter om en av dem drabbas av finansiella problem.

Begränsningarna i första stycket 2 och 3 gäller inte sådana i 10 § första stycket 1–5 angivna tillgångar som får användas för skuldtäckning.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får inom de ramar som anges i första stycket meddela ytterligare föreskrifter om lämplig riskspridning.

Finansinspektionen får, om det finns särskilda skäl, medge tillfälliga avvikelser från de begränsningar som anges i första stycket.

__________

Denna lag träder i kraft…

9. Förslag till lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617)

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 2 § bankrörelselagen (1987:617) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

2 §

En bank får, med iakttagande av vad som föreskrivs i detta kapitel,

1. låna upp medel, bland annat genom att ge ut obligationer eller andra jämförbara fordringsrätter,

2. lämna och förmedla kredit, bland annat i form av konsumentkredit och kredit mot panträtt i fast egendom eller i fordringar,

3. medverka vid finansiering, bland annat genom att förvärva fordringar och upplåta lös egendom till nyttjande (leasing),

4. förmedla betalningar,

5. tillhandahålla betalningsmedel,

6. ikläda sig garantiförbindelser och göra liknande åtaganden,

7. medverka vid värdepappersemissioner,

8. lämna ekonomisk rådgivning,

9. förvara värdepapper, 10. bedriva rembursverksamhet, 11. vara förvaringsinstitut för värdepappersfonder,

11. vara förvaringsinstitut för investeringsfonder,

12. medverka vid försäljning av försäkringstjänster, 13. tillhandahålla inkassotjänster, 14. tillhandahålla bankfackstjänster, 15. driva valutahandel, 16. driva värdepappersrörelse under de förutsättningar som föreskrivs i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse, samt

17. lämna kreditupplysning under de förutsättningar som föreskrivs i kreditupplysningslagen (1973:1173).

En bank får vidare driva verksamhet som har naturligt samband med inlåning eller med verksamhet som anges i första stycket 1–15.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen får meddela närmare föreskrifter om vilken verksamhet en bank får bedriva.

Om det finns särskilda skäl får en bank tillåtas att tillhandahålla posttjänster. Frågor om sådant tillstånd prövas av Finansinspektionen. Ärenden som är av principiell betydelse eller av synnerlig vikt prövas dock av regeringen.

__________

Denna lag träder i kraft…

10. Förslag till lag om ändring i lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument

Härmed föreskrivs i fråga om lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument att 1 kap. 1 § och 2 kap. 1 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

1 §

I denna lag betyder finansiellt instrument: fondpapper och annan rättighet eller förpliktelse avsedd för handel på värdepappersmarknaden,

fondpapper: aktie och obligation samt sådana andra delägarrätter eller fordringsrätter som är utgivna för allmän omsättning, andel i värdepappersfond och aktieägares rätt gentemot den som för hans räkning förvarar aktiebrev i ett utländskt bolag (depåbevis),

fondpapper: aktie och obligation samt sådana andra delägarrätter eller fordringsrätter som är utgivna för allmän omsättning, andel i investeringsfond och aktieägares rätt gentemot den som för hans räkning förvarar aktiebrev i ett utländskt bolag (depåbevis),

EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, anmält avvecklingssystem: vad som anges i 2 § lagen (1999:1309) om system för avveckling av förpliktelser på finansmarknaden.

2 kap.

1 §

Vid emissioner som avses i 2 § och erbjudanden som avses i 3 §, som är riktade till en öppen krets, skall prospekt upprättas om summan av de belopp som till följd av emissionen eller erbjudandet kan komma att erläggas uppgår till minst 300 000 kronor. Ett sådant prospekt skall innehålla de upplysningar som, med hänsyn till de finansiella instrument som avses, behövs för en välgrundad bedömning av emissionen eller erbjudandet.

Prospekt behöver inte upprättas om

1. emissionen eller erbjudandet görs av en stat inom EES,

2. emissionen eller erbjudandet avser andelar i en värdepappersfond eller i ett utländskt fondföretag med säte i ett land inom EES,

2. emissionen eller erbjudandet avser andelar i en investeringsfond eller i ett utländskt fondföretag med säte i ett land inom EES,

3. emissionen eller erbjudandet avser fordringsrätter med kortare löptid än ett år,

4. lägsta beloppet som skall erläggas av en enskild investerare är 300 000 kronor eller mer.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen får meddela föreskrifter om ytterligare undantag från skyldigheten attupprätta prospekt.

__________

Denna lag träder i kraft…

11. Förslag till lag om ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 3 b § och 2 kap. 5 § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

3 b §

Tillstånd enligt 3 § 2 behövs inte för verksamhet som bedrivs av den som är registrerad som försäkringsmäklare enligt 3 § första stycket 1 och 2 lagen (1989:508) om försäkringsmäklare, om

1. verksamheten endast är en sidoverksamhet till försäkringsmäklarrörelsen och enbart avser andelar i värdepappersfonder eller sådana utländska fondföretag som avses i 7 a och 7 b §§ lagen (1990:1114) om värdepappersfonder,

2. kunders order vidarebefordras endast direkt till fondbolag och utländska fondföretag som avses i 1, och

3. mäklaren i denna verksamhet inte tar emot kunders medel eller fondandelar.

Tillstånd enligt 3 § 2 behövs inte för verksamhet som bedrivs av den som är registrerad som försäkringsmäklare enligt 3 § första stycket 1 och 2 lagen (1989:508) om försäkringsmäklare, om

1. verksamheten endast är en sidoverksamhet till försäkringsmäklarrörelsen och enbart avser andelar i investeringsfonder eller sådana utländska fondföretag som avses i 1 kap.5 och 6 §§ lagen (0000:00) om investeringsfonder,

2. kunders order vidarebefordras endast direkt till fondbolag och utländska fondföretag som avses i 1, och

3. mäklaren i denna verksamhet inte tar emot kunders medel eller fondandelar.

2 kap.

5 §

Ett värdepappersbolag skall när verksamheten påbörjas ha ett bundet eget kapital som vid tidpunkten för beslut om tillstånd enligt 1 § motsvarar minst

1. fem miljoner euro om bolagets verksamhet skall innefatta mottagande av medel på konto enligt 3 kap. 4 § 4,

2. 730 000 euro om bolaget skall bedriva verksamhet som avses i 1 kap. 3 § 3 eller 5,

3. 125 000 euro om inte högre belopp krävs enligt 1 eller 2, och

4. 50 000 euro om bolaget skall driva enbart verksamhet som avses i 1 kap. 3 § 2 och denna skall avse endast andelar i värdepappersfonder eller sådana utländska fondföretag som avses i 7 a och 7 b §§ lagen (1990:1114) om värdepappersfonder.

4. 50 000 euro om bolaget skall driva enbart verksamhet som avses i 1 kap. 3 § 2 och denna skall avse endast andelar i investeringsfonder eller sådana utländska fondföretag som avses i 1 kap.5 och 6 §§ lagen (0000:00) om investeringsfonder.

Finansinspektionen får medge undantag från det högre kapitalkrav som i 2 föreskrivs för bedrivande av verksamhet enligt 1 kap. 3 § 5, om den verksamheten bara avser annan medverkan vid emissioner än garantigivning.

I 5 kap. 4 § 3 lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag finns bestämmelser om vad som utgör bundet eget kapital. __________

Denna lag träder i kraft…

12. Förslag till lag om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1992:160) om utländska filialer skall ha följande lydelse

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §

Om rätt för vissa utländska företag att driva verksamhet i Sverige finns särskilda bestämmelser, nämligen

1. för bankföretag 1 kap.4 och 5 §§bankrörelselagen (1987:617),

2. för värdepappersföretag 1 kap. 3 c § och 2 kap. 7 § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse,

3. för företag som driver finansieringsverksamhet 2 kap.8–10 §§ lagen (1992:1610) om finansieringsverksamhet,

4. för utländska försäkringsgivare lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares verksamhet i Sverige,

5. för börser, auktoriserade marknadsplatser och clearingorganisationer 2 kap. 7 §, 7 kap. 2 § respektive 8 kap. 3 § lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet,

6. för centrala värdepappersförvarare 2 kap. 6 § lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument,

7. för utländska fondföretag 7 a–c §§ lagen (1990:1114) om värdepappersfonder.

7. för utländska förvaltningsbolag och utländska fondföretag 1 kap.4-7 §§ lagen (0000:00) om investeringsfonder.

__________

Denna lag träder i kraft…

13. Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1610) om finansieringsverksamhet

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 1 § lagen (1992:1610) om finansieringsverksamhet skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

1 §

Ett kreditmarknadsföretag får endast driva finansieringsverksamhet och verksamhet som har ett naturligt samband därmed.

Kreditmarknadsföretag får, med iakttagande av vad som föreskrivs i detta kapitel, i sin verksamhet bland annat

1. låna upp medel, bland annat genom att ge ut obligationer och andra jämförbara fordringsrätter,

2. lämna och förmedla kredit, bland annat i form av konsumentkredit, kredit mot panträtt i fast egendom och i fordringar,

3. medverka vid finansiering, bland annat genom att förvärva fordringar och upplåta lös egendom till nyttjande (leasing),

4. förmedla betalningar,

5. tillhandahålla betalningsmedel,

6. ikläda sig garantiförbindelser och göra liknande åtaganden,

7. lämna ekonomisk rådgivning,

8. förvara värdepapper,

9. vara förvaringsinstitut för värdepappersfonder,

9. vara förvaringsinstitut för investeringsfonder,

10. medverka vid försäljning av försäkringstjänster, 11. tillhandahålla inkassotjänster, 12. tillhandahålla värdefackstjänster, 13. driva valutahandel, samt 14. lämna kreditupplysning under de förutsättningar som föreskrivs i kreditupplysningslagen (1973:1173).

__________

Denna lag träder i kraft…

14. Förslag till lag om ändring i lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande

Härmed föreskrivs att 2 kap. 1, 3 och 4 §§ samt 3 kap. 11 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

1 §

Individuellt pensionssparande får ske i en eller flera av sparformerna

1. inlåning,

2. andelar i värdepappersfond och

3. andra fondpapper.

Individuellt pensionssparande får ske i en eller flera av sparformerna

1. inlåning,

2. andelar i investeringsfond och

3. andra fondpapper.

3 §

Vid sparande i värdepappersfond skall pensionssparmedlen för spararens räkning placeras i en sådan värdepappersfond som avses i lagen (1990:1114) om värdepappersfonder. Pensionssparmedlen får även placeras i ett utländskt fondföretag som är underkastat lagstiftning eller annan offentlig reglering som väsentligen stämmer överens med den som gäller för värdepappersfonder här i landet.

Vid sparande i investeringsfond skall pensionssparmedlen för spararens räkning placeras i en sådan investeringsfond som avses i lagen (0000:00) om investeringsfonder. Pensionssparmedlen får även placeras i ett utländskt fondföretag som är underkastat lagstiftning eller annan offentlig reglering som väsentligen stämmer överens med den som gäller för investeringsfonder här i landet.

4 §

Vid sparande i andra fondpapper än andelar i värdepappersfond skall pensionssparmedlen för spararens räkning placeras i fondpapper som är

Vid sparande i andra fondpapper än andelar i investeringsfond skall pensionssparmedlen för spararens räkning placeras i fondpapper som är noterade vid

noterade vid en börs eller auktoriserad marknadsplats eller som i utlandet är föremål för handel vid en reglerad marknad som är öppen för allmänheten

en börs eller auktoriserad marknadsplats eller som i utlandet är föremål för handel vid en reglerad marknad som är öppen för allmänheten

3 kap.

11 §

Pensionssparinstitutet skall årligen ge kontoinnehavaren en skriftlig redovisning av förvaltningen av tillgångarna på pensionssparkontot. I redovisningen skall anges

1. tillgångarnas ingående och utgående värde,

2. tillgångarnas placering,

3. köp, försäljningar och andra omplaceringar som skett,

4. belopp som har betalats eller utbetalats,

5. räntor och utdelningar, och

6. skatter och avgifter som dragits från kontot. Om tillgångarna under året varit placerade i andelar i en sådan värdepappersfond som avses i lagen (1990:1114) om värdepappersfonder, skall det i redovisningen dessutom anges hur stort belopp av de totala kostnader som belastat fonden under det närmast föregående kalenderåret som hänför sig till andelsinnehavet. Det skall framgå hur stor del av beloppet som avser förvaltningskostnader, inklusive kostnader för förvaring av fondtillgångarna.

Om tillgångarna under året varit placerade i andelar i en sådan investeringsfond som avses i lagen (0000:00) om investeringsfonder, skall det i redovisningen dessutom anges hur stort belopp av de totala kostnader som belastat fonden under det närmast föregående kalenderåret som hänför sig till andelsinnehavet. Det skall framgå hur stor del av beloppet som avser förvaltningskostnader, inklusive kostnader för förvaring av fondtillgångarna.

__________

Denna lag träder i kraft…

15. Förslag till lag om ändring i mervärdesskattelagen (1994:200)

Härmed föreskrivs att 3 kap. 9 § mervärdesskattelagen (1994:200) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

9 §

Från skatteplikt undantas omsättning av bank- och finansieringstjänster samt sådan omsättning som utgör värdepappershandel eller därmed jämförlig verksamhet.

Med bank- och finansieringstjänster avses inte notariatverksamhet, inkassotjänster, administrativa tjänster avseende factoring eller uthyrning av förvaringsutrymmen.

Med värdepappershandel förstås

1. omsättning och förmedling av aktier, andra andelar och fordringar, oavsett om de representeras av värdepapper eller inte, och

2. förvaltning av värdepappersfond enligt lagen (1990:1114) om värdepappersfonder.

2. förvaltning av investeringsfond enligt lagen (0000:00) om investeringsfonder.

__________

Denna lag träder i kraft…

16. Förslag till lag om ändring i lagen (1997:323) om statlig förmögenhetsskatt

Härmed föreskrivs att 12 § lagen (1997:323) om statlig förmögenhetsskatt skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 §

Marknadsnoterad delägarrätt med undantag för andel i sådan värdepappersfond som avses i 48 kap. 21 § inkomstskattelagen (1999:1229) tas upp till 80 procent av det vid beskattningsårets utgång senast noterade värdet om inte annat följer av 13 §. Marknadsnoterad fordringsrätt, andel i sådan värdepappersfond som avses i 48 kap. 21 § samt marknadsnoterad tillgång som avses i 52 kap. nämnda lag, tas upp till det vid beskattningsårets utgång senast noterade värdet. Om det noterade värdet inte omfattar upplupen avkastning skall värdet ökas med sådan avkastning.

Marknadsnoterad delägarrätt med undantag för andel i sådan investeringsfond som avses i 48 kap. 21 § inkomstskattelagen (1999:1229) tas upp till 80 procent av det vid beskattningsårets utgång senast noterade värdet om inte annat följer av 13 §. Marknadsnoterad fordringsrätt, andel i sådan investeringsfond som avses i 48 kap. 21 § samt marknadsnoterad tillgång som avses i 52 kap. nämnda lag, tas upp till det vid beskattningsårets utgång senast noterade värdet. Om det noterade värdet inte omfattar upplupen avkastning skall värdet ökas med sådan avkastning.

__________

Denna lag träder i kraft…

17. Förslag till lag om ändring i skattebetalningslagen (1997:483)

Härmed föreskrivs att 12 kap. 9 a § skattebetalningslagen (1997:483) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 kap.

9 a §

Om en värdepappersfond har sammanlagts eller delats enligt 33 a § lagen (1990:1114) om värdepappersfonder, övergår rättigheter och skyldigheter när det gäller skatt som avser tiden före ombildningen till den eller de nybildade fonderna. Vid delning fördelas rättigheterna och skyldigheterna mellan de nybildade fonderna i förhållande till fondernas värde vid delningen.

Om en investeringsfond har sammanlagts eller delats enligt9 kap. 2 § lagen (0000:00) om investeringsfonder, övergår rättigheter och skyldigheter när det gäller skatt som avser tiden före ombildningen till den eller de nybildade fonderna. Vid delning fördelas rättigheterna och skyldigheterna mellan de nybildade fonderna i förhållande till fondernas värde vid delningen.

__________

Denna lag träder i kraft…

18. Förslag till lag om ändring i lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderspension

Härmed föreskrivs att 8 kap. 3 § lagen (1998:674) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 kap.

3 §

Överföring enligt 2 § första stycket 1 får göras till fonder som har anmälts för registrering hos Premiepensionsmyndigheten och som förvaltas av fondförvaltare som

1. har rätt att utöva fondverksamhet enligt lagen (1990:1114) om värdepappersfonder,

1. har rätt att utöva fondverksamhet enligt lagen (0000:00) om investeringsfonder,

2. har slutit samarbetsavtal med myndigheten,

3. har åtagit sig att på begäran lämna sådana informationshandlingar som avses i 26 och 27 §§ lagen om värdepappersfonder till pensionssparare som har valt eller överväger att välja någon av förvaltarens fonder i premiepensionssystemet,

3. har åtagit sig att på begäran lämna sådana informationshandlingar som avses i 3 kap. 15-17 §§ lagen om investeringsfonder till pensionssparare som har valt eller överväger att välja någon av förvaltarens fonder i premiepensionssystemet,

4. har åtagit sig att inte ta ut några avgifter för inlösen av fondandelar,

5. har åtagit sig att, med eller utan särskild prisnedsättning, inte ta ut avgifter i övrigt utöver vad som godtagits av myndigheten, och

6. har åtagit sig att för varje år till myndigheten rapportera dels alla kostnader som har tagits ut ur fonden, uppdelade på olika kostnadsslag, dels de kostnadsbelopp som dagligen belastat fonden redovisade per fondandel, med angivande av hur stor del som avser förvaltningskostnader, inklusive kostnader för förvaring av fondtillgångarna.

Medlen får inte placeras i fonder som enligt de för fonden gällande bestämmelserna kan dela ut medel till andra än andelsägarna. Medlen får inte heller placeras i sådana fonder som avses i 3 § lagen om värdepappersfonder i andra fall än som anges i tredje stycket.

Medlen får inte placeras i fonder som enligt de för fonden gällande bestämmelserna kan dela ut medel till andra än andelsägarna.

Premiepensionsmyndigheten får, efter att ha inhämtat yttrande från Finansinspektionen, medge att medlen placeras i fonder vars värdeutveckling är beroende av index. Ett sådant medgivande får lämnas om god riskspridning uppnås i fonden.

Premiepensionsmyndigheten får bestämma ett högsta antal fonder som samtidigt får registreras för en fondförvaltare. __________

Denna lag träder i kraft…

19. Förslag till lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229)

Härmed föreskrivs i fråga om inkomstskattelagen (1999:1229) att 2 kap. 3 §, 6 kap. 5, 10 a och 16 a §§, 17 kap. 15 §, 24 kap. 11 §, 30 kap. 1 §, 39 kap. 1, 14 och 20 §§, 42 kap. 8 §, 44 kap. 6 §, 48 kap. 2, 7, 16, 18 och 21 §§, 65 kap. 14 § samt rubrikerna närmast före 6 kap. 5 §, 6 kap. 16 a §, 17 kap. 15 §, 39 kap. 14 §, 39 kap. 20 §, 44 kap. 6 §, 48 kap. 16 § och 48 kap. 18 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

3 §

Bestämmelserna om juridiska personer skall inte tillämpas på – dödsbon, – svenska handelsbolag, eller – juridiska personer som förvaltar samfälligheter och som avses i 6 kap. 6 § andra stycket.

Bestämmelserna om juridiska personer skall tillämpas också på värdepappersfonder.

Bestämmelserna om juridiska personer skall tillämpas också på investeringsfonder.

Särskilda bestämmelser om dödsbon efter dem som var begränsat skattskyldiga vid dödsfallet finns i 4 kap. 3 §.

Att bestämmelserna om svenska handelsbolag gäller också för europeiska ekonomiska intressegrupperingar framgår av 5 kap. 2 §.

I vilka fall utländska associationer anses som eller behandlas som juridiska personer framgår av 6 kap. 8 §.

6 kap.

Svenska värdepappersfonder Svenska investeringsfonder

5 §

Svenska värdepappersfonder är skattskyldiga för inkomst av tillgångar som ingår i fonden.

Svenska investeringsfonder är skattskyldiga för inkomst av tillgångar som ingår i fonden.

10 a §

Utländska värdepappersfonder är begränsat skattskyldiga

Utländska investeringsfonder är begränsat skattskyldiga

Utländska värdepappersfonder Utländska investeringsfonder

16 a §

Utländska värdepappersfonder är skattskyldiga för inkomst av

– fastighet i Sverige, och – tillgångar som är hänförliga till det fasta driftstället i Sverige och som ingår i fonden.

Utländska investeringsfonder är skattskyldiga för inkomst av

– fastighet i Sverige, och – tillgångar som är hänförliga till det fasta driftstället i Sverige och som ingår i fonden.

17 kap.

Sammanläggning och delning av värdepappersfonder

Sammanläggning och delning av

investeringsfonder

15 §

Sammanläggning eller delning av värdepappersfonder enligt 33 a § lagen (1990:1114) om värdepappersfonder skall inte leda till att delägarna skall ta upp en intäkt.

Sammanläggning eller delning av investeringsfonder enligt 9 kap. 2 § lagen (0000:00) om investeringsfonder skall inte leda till att delägarna skall ta upp en intäkt.

Efter en sådan ombildning anses som anskaffningsvärde för de nya andelarna det anskaffningsvärde som sammanlagt gällde för de äldre andelarna. Om en fond delas och den skattskyldige får andelar i mer än en nybildad fond, skall det anskaffningsvärde som gällde för de äldre andelarna fördelas på de nya andelarna i förhållande till dessa nybildade fonders värde vid delningen.

Bestämmelser om fonderna finns i 39 kap. 20 §.

24 kap.

11 §

Bestämmelser om i vilka fall lämnad utdelning skall dras av finns för

– investmentföretag och värdepappersfonder i 39 kap. 14 §,

– kooperativa föreningar i 39 kap. 22-24 §§,

– sambruksföreningar i 39 kap. 28 §,

– samfälligheter i 39 kap. 29 §, och

– Sparbankernas säkerhetskassa i 39 kap. 31 §.

Bestämmelser om i vilka fall lämnad utdelning skall dras av finns för

– investmentföretag och investeringsfonder i 39 kap. 14 §,

– kooperativa föreningar i 39 kap. 22-24 §§,

– sambruksföreningar i 39 kap. 28 §,

– samfälligheter i 39 kap. 29 §, och

– Sparbankernas säkerhetskassa i 39 kap. 31 §.

30 kap.

1 §

Avdrag får göras enligt bestämmelserna i detta kapitel för belopp som sätts av till periodiseringsfond.

Avdrag får dock inte göras av privatbostadsföretag, investmentföretag, förvaltningsföretag och värdepappersfonder.

Avdrag får dock inte göras av privatbostadsföretag, investmentföretag, förvaltningsföretag och investeringsfonder.

39 kap.

1 §

I detta kapitel finns bestämmelser om

– försäkringsföretag i 2– 13 §§,

– investmentföretag och värdepappersfonder i 14–20 §§,

– kooperativa föreningar i 21–24 §§,

– privatbostadsföretag i 25– 27 §§,

– sambruksföreningar i 28 §, – samfälligheter i 29 §, och

I detta kapitel finns bestämmelser om

– försäkringsföretag i 2– 13 §§,

– investmentföretag och investeringsfonder i 14-20 §§,

– kooperativa föreningar i 21–24 §§,

– privatbostadsföretag i 25– 27 §§,

– sambruksföreningar i 28 §, – samfälligheter i 29 §, och

– sparbanker och Sparbankernas säkerhetskassa i 30 och 31 §§.

– sparbanker och Sparbankernas säkerhetskassa i 30 och 31 §§.

Investmentföretag och värde-

pappersfonder

Huvudregler

Investmentföretag och invest-

eringsfonder

Huvudregler

14 §

För investmentföretag och värdepappersfonder gäller, utöver vad som följer av övriga bestämmelser i denna lag, följande:

För investmentföretag och investeringsfonder gäller, utöver vad som följer av övriga bestämmelser i denna lag, följande:

1. Kapitalvinster på delägarrätter skall inte tas upp och kapitalförluster på delägarrätter får inte dras av.

2. Ett belopp som för helt år motsvarar 1,5 procent av värdet på delägarrätter vid beskattningsårets ingång skall tas upp. Egna aktier eller optioner, terminer eller liknande instrument vars underliggande tillgångar består av investmentföretagets sådana aktier skall inte inräknas i underlaget.

3. Utdelning som företaget eller fonden lämnar skall dras av. Sådan utdelning av andelar i ett dotterbolag som avses i 42 kap. 16 § skall dock inte dras av.

Värdepappersfonder får dra av utdelning till annan än andelsägare i fonden med högst ett belopp som motsvarar 2 procent av fondens värde vid utgången av beskattningsåret.

3. Utdelning som företaget eller fonden lämnar skall dras av. Sådan utdelning av andelar i ett dotterbolag som avses i 42 kap. 16 § skall dock inte dras av.

Investeringsfonder får dra av utdelning till annan än andelsägare i fonden med högst ett belopp som motsvarar 2 procent av fondens värde vid utgången av beskattningsåret.

Den utdelning som skall dras av enligt första stycket 3 skall dras av som kostnad det beskattningsår som beslutet om utdelning avser.

Sammanläggning eller delning av värdepappersfonder

Sammanläggning eller delning

av investeringsfonder

20 §

Sammanläggning eller delning av värdepappersfonder enligt 33 a § lagen (1990:1114) om värdepappersfonder skall inte leda till uttagsbeskattning enligt 22 kap.

Sammanläggning eller delning av investeringsfonder enligt 9 kap. 2 § lagen (0000:00) om investeringsfonder skall inte leda till uttagsbeskattning enligt 22 kap.

Den eller de nya fonderna inträder i den eller de upphörda fondernas skattemässiga situation när det gäller tillgångarnas anskaffningsutgift och annat som påverkar en kapitalvinstberäkning.

Rätt att dra av och skyldighet att ta upp skatt som avser tiden före ombildningen övergår till den eller de nybildade fonderna. Vid delning fördelas rätttigheterna och skyldigheterna mellan de nybildade fonderna i förhållande till fondernas värde vid delningen.

42 kap.

8 §

Räntekompensation som förvärvaren av ett skuldebrev betalar till överlåtaren för upplupen men inte förfallen ränta behandlas som ränta.

Första stycket tillämpas också vid förvärv av marknadsnoterade andelar i en värdepappersfond som bara innehåller svenska fordringsrätter.

Första stycket tillämpas också vid förvärv av marknadsnoterade andelar i en investeringsfond som bara innehåller svenska fordringsrätter.

44 kap.

Upplösning av värdepappersfond Upplösning av investeringsfond

6 §

Om en värdepappersfond upplöses, anses varje andelsägare ha avyttrat sin andel.

Om en investeringsfond upplöses, anses varje andelsägare ha avyttrat sin andel.

48 kap.

2 §

Med delägarrätt avses – aktie, – rätt på grund av teckning av aktier,

– teckningsrätt, – delrätt, – andel i en värdepappersfond, – andel i en ekonomisk förening, och

– annan tillgång med liknande konstruktion eller verkningssätt.

Med delägarrätt avses – aktie, – rätt på grund av teckning av aktier,

– teckningsrätt, – delrätt, – andel i en investeringsfond, – andel i en ekonomisk förening, och

– annan tillgång med liknande konstruktion eller verkningssätt.

Bestämmelserna om delägarrätter skall tillämpas också på – vinstandelsbevis som avser lån i svenska kronor, – konvertibelt skuldebrev i svenska kronor, – termin och option vars underliggande tillgångar består av aktier eller termin och option som avser aktieindex, och

– annan tillgång med liknande konstruktion eller verkningssätt. Andel i privatbostadsföretag anses inte som delägarrätt.

7 §

Vid beräkningen av omkostnadsbeloppet skall det genomsnittliga omkostnadsbeloppet för samtliga delägarrätter eller fordringsrätter av samma slag och sort som den avyttrade användas. Det genomsnittliga omkostnadsbeloppet skall beräknas med hänsyn till inträffade förändringar i innehavet.

Om en andel i en värdepappersfond är förvaltarregistrerad enligt31 a § lagen (1990:1114) om värdepappersfonder, skall vid tillämpning av genomsnittsmetoden enligt första stycket bortses från andra andelar i samma fond som är registrerade i annan förvaltares eller andelsinnehavarens eget namn.

Om en andel i en investeringsfond är förvaltarregistrerad enligt 3 kap. 12 § lagen (0000:00) om investeringsfonder, skall vid tillämpning av genomsnittsmetoden enligt första stycket bortses från andra andelar i samma fond som är registrerade i annan förvaltares eller andelsinnehavarens eget namn.

I 49 kap. 29 § finns, vad gäller uppskovsgrundande andelsbyten, ett ytterligare undantag från bestämmelsen i första stycket.

Äldre andelar i värdepappersfonder

Äldre andelar i investeringsfonder

16 §

Har andelar i värdepappersfonder förvärvats före år 1995, får fysiska personer som anskaffningsutgift använda andelens marknadsvärde den 31 december 1992 eller, om fonden bildades under åren 1993 eller 1994, det först noterade marknadsvärdet. Motsvarande gäller i fråga om fondandelsbevis vars innehavare registrerats efter utgången av år 1994.

Första stycket gäller inte andelar i sådana värdepappersfonder som tidigare var allemansfonder. Om sådana andelar förvärvats före år 1991, får anskaffningsutgiften bestämmas till andelens marknadsvärde den 31 december 1990.

Har andelar i investeringsfonder förvärvats före år 1995, får fysiska personer som anskaffningsutgift använda andelens marknadsvärde den 3 december 1992 eller, om fonden bildades under åren 1993 eller 1994, det först noterade marknadsvärdet. Motsvarande gäller i fråga om fondandelsbevis vars innehavare registrerats efter utgången av år 1994.

Första stycket gäller inte andelar i sådana investeringsfonder som tidigare var allemansfonder. Om sådana andelar förvärvats före år 1991, får anskaffningsutgiften bestämmas till andelens marknadsvärde den 31 december 1990.

Sammanläggning eller delning av värdepappersfonder

Sammanläggning eller delning av investeringsfonder

18 §

Sammanläggning eller delning av värdepappersfonder enligt 3 a § lagen (1990:1114) om värdepappersfonder skall inte leda till att kapitalvinster tas upp hos delägarna.

Sammanläggning eller delning av investeringsfonder enligt 9 kap. 2 § lagen (0000:00) om investeringsfonder skall inte leda till att kapitalvinster tas upp hos delägarna.

Efter en sådan ombildning anses som anskaffningsutgift för de nya andelarna det sammanlagda mkostnadsbelopp som skulle ha använts om de äldre andelarna hade avyttrats. Om en fond delas och den skattskyldige får andelar i mer än en nybildad fond, skall

det sammanlagda omkostnadsbeloppet fördelas på de nya andelarna i förhållande till dessa nybildade fonders värde vid delningen.

21 §

Kapitalförluster på marknadsnoterade andelar i värdepappersfonder som innehåller bara svenska fordringsrätter skall dras av i sin helhet.

Kapitalförluster på marknadsnoterade andelar i investeringsfonder som innehåller bara svenska fordringsrätter skall dras av i sin helhet.

65 kap.

14 §

För juridiska personer är den statliga inkomstskatten 28 procent av den beskattningsbara inkomsten.

För värdepappersfonder är skatten i stället 30 procent.

För investeringsfonder är skatten i stället 30 procent.

__________

Denna lag träder i kraft…

20. Förslag till lag om ändring i lagen (2000:35) om byte av redovisningsvaluta i finansiella företag

Härmed föreskrivs att 2 § lagen (2000:35) om byte av redovisningsvaluta i finansiella företag skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §

I denna lag avses med

1. försäkringsbolag: försäkringsaktiebolag och ömsesidigt försäkringsbolag som omfattas av försäkringsrörelselagen (1982:713),

2. understödsförening: förening som avses i 1 kap. 1 § lagen (1972:262) om understödsföreningar,

3. kreditinstitut: bankaktiebolag, sparbank och medlemsbank samt kreditmarknadsföretag enligt 1 kap 1 § första stycket 2 lagen (1992:1610) om finansieringsverksamhet,

4. finansiellt företag: de företag som anges i punkterna 1–3 samt

a) värdepappersbolag enligt 1 kap. 2 § 2 lagen (1991:981) om värdepappersrörelse,

b) fondbolag enligt 1 § första stycket 3 lagen (1990:1114) om värdepappersfonder,

c) börs enligt 1 kap. 4 § 1 lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet,

d) auktoriserad marknadsplats enligt 1 kap. 4 § 3 lagen om börs- och clearingverksamhet,

e) clearingorganisation enligt 1 kap. 4 § 5 lagen om börs- och clearingverksamhet och

f) central värdepappersförvarare enligt 1 kap. 3 § lagen (1998:1479) om kontoföring av

4. finansiellt företag: de företag som anges i punkterna 1–3 samt

a) värdepappersbolag enligt 1 kap. 2 § 2 lagen (1991:981) om värdepappersrörelse,

b) fondbolag enligt 1 kap. 2 § första stycket 4 lagen (0000:00) om investeringsfonder,

c) börs enligt 1 kap. 4 § 1 lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet,

d) auktoriserad marknadsplats enligt 1 kap. 4 § 3 lagen om börs- och clearingverksamhet,

e) clearingorganisation enligt 1 kap. 4 § 5 lagen om börs- och clearingverksamhet och

f) central värdepappersförvarare enligt 1 kap. 3 § lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument,

finansiella instrument,

5. finansiell företagsgrupp: grupp av företag som avses i 6 kap. 1 § lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag eller annan grupp av företag på vilka, enligt föreskrift meddelad med stöd av 6 kap. 2 § samma lag, bestämmelserna om finansiell företagsgrupp skall tillämpas och

6. koncern: detsamma som i 1 kap.5 och 6 §§aktiebolagslagen (1975:1385), varvid vad som sägs om moderbolag tillämpas även på andra juridiska personer än aktiebolag. __________

Denna lag träder i kraft…

21. Förslag till lag om ändring i lagen (2000:192) om allmänna pensionsfonder (AP-fonder)

Härigenom föreskrivs att 5 kap.2, 7 och 8 §§ lagen (2000:192) om allmänna pensionsfonder (AP-fonder) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap.

2 §

Sjunde AP-fonden skall ingå samarbetsavtal enligt 8 kap. 3 § första stycket 2 lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderspension med Premiepensionsmyndigheten samt göra de åtaganden som anges i samma stycke 3–6.

Fondbestämmelserna för Premiesparfonden och Premievalsfonden får inte medge att medel delas ut till någon annan än Premiepensionsmyndigheten.

Sjunde AP-fonden får inte heller genom Premiesparfonden eller Premievalsfonden utöva sådan näringsverksamhet som avses i 3 § lagen ( 1990:1114 ) om värdepappersfonder. Premiepensionsmyndigheten får dock, efter att ha inhämtat yttrande från Finansinspektionen, medge att värdeutvecklingen för Premiesparfonden och Premievalsfonden eller en av dem får vara beroende av index. Ett sådant medgivande får lämnas om god riskspridning uppnås i fonden.

Fondbestämmelserna för Premiesparfonden och Premievalsfonden får inte medge att medel delas ut till någon annan än Premiepensionsmyndigheten.

Sjunde AP-fonden får inte heller genom Premiesparfonden eller Premievalsfonden utöva sådan fondverksamhet som avses i 6 kap. lagen ( 0000:00 ) om investeringsfonder.

7 §

Följande bestämmelser i lagen (1990:1114) om värdepappersfonder skall gälla för förvalt-

Följande bestämmelser i lagen (0000:00) om investeringsfonder skall gälla för förvaltningen av

ningen av Premiesparfonden och Premievalsfonden:

– 6 a § om skyldighet för revisor att anmäla vissa förhållanden till Finansinspektionen,

– 7 § om förbud för vissa personer med insynsställning att

handla med en värdepappersfond,

– 9 och 10 §§ om upprättande och godkännande av fondbestämmelser,

– 12 § om företrädare för andelsägarna i en värdepappersfond m.m.,

– 13 § första stycket 2–4 och andra stycket om förbud mot att ta upp lån m.m.,

– 17–22 §§, 23 § första stycket 2 och 3 samt 24 och 25 §§ om placering av medel i en värdepappersfond,

– 26–29 §§ om information om en värdepappersfond,

– 32 § första stycket om inlösen av fondandelar, och

– 47 § om skadestånd.

Premiesparfonden och Premievalsfonden:

– 2 kap. 5 § om skyldighet för revisor att anmäla vissa förhållanden till Finansinspektionen,

– 2 kap. 7 § om förbud för vissa personer med insynsställning att

handla med en värdepappersfond,

– 3 kap. 2 § om företrädare för andelsägarna i en investeringsfond m.m.,

– 3 kap. 8 och 9 §§ om upprättande och godkännande av fondbestämmelser,

– 3 kap. 13 § första stycket om inlösen av fondandelar, och

– 3 kap. 15-21 §§ om information om en investeringsfond,

– 5 kap. 1-18 §§, 19 § första och andra stycket, 20-25 §§ om placering av medel i en värdepappersfond m.m.,

– 10 kap 2 §. om skadestånd.

Vid tillämpningen av de bestämmelser som anges i första stycket skall Premiesparfonden och Premievalsfonden anses som värdepappersfonder och Premiepensionsmyndigheten som fondandelsägare. Vad som sägs om fondbolag skall avse Sjunde AP-fonden.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får, utom såvitt avser 7 § om förbud för vissa personer med insynsställning att handla med en värdepappersfond och 47 § om skadestånd, föreskriva avvikelser och medge undantag i det enskilda fallet från de bestämmelser som anges i första

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får, utom såvitt avser 2 kap. 7 § om förbud för vissa personer med insynsställning att handla med en investeringsfond och 10 kap. 2 § om skadestånd, föreskriva avvikelser och medge undantag i det enskilda fallet från de bestämmelser som anges

stycket. i första stycket.

8 §

Sjunde AP-fonden skall stå under tillsyn av Finansinspektionen. För tillsynen gäller bestämmelserna i 39–42 och 46 §§ lagen (1990:1114) om värdepappersfonder.

Sjunde AP-fonden skall stå under tillsyn av Finansinspektionen. För tillsynen gäller bestämmelserna i8 kap.1, 10– 12 §§ samt 10 kap. 1 § lagen (0000:00) om investeringsfonder.

Vid tillämpningen av de bestämmelser som anges i första stycket skall vad som sägs om fondbolag avse Sjunde AP-fonden. __________

Denna lag träder i kraft…

22. Förslag till lag om ändring i insiderstrafflagen (2000:1086)

Härigenom föreskrivs att 1 § insiderstrafflagen (2000:1086) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

I denna lag förstås med

1. insiderinformation: information om en icke offentliggjord eller inte allmänt känd omständighet som är ägnad att väsentligt påverka kursen på finansiella instrument,

2. handel på värdepappersmarknaden: handel på börs eller någon annan organiserad marknadsplats eller handel med eller genom någon som yrkesmässigt bedriver sådan verksamhet som avses i 1 kap. 3 § första stycket lagen (1991:981) om värdepappersrörelse,

3. finansiellt instrument: fondpapper och annan rättighet eller förpliktelse avsedd för handel på värdepappersmarknaden,

4. fondpapper: aktie och obligation samt sådana andra delägarrätter eller fordringsrätter som är utgivna för allmän omsättning, andel i värdepappersfond och aktieägares rätt gentemot den som för hans räkning förvarar aktiebrev i ett utländskt bolag (depåbevis).

4. fondpapper: aktie och obligation samt sådana andra delägarrätter eller fordringsrätter som är utgivna för allmän omsättning, andel i investeringsfond och aktieägares rätt gentemot den som för hans räkning förvarar aktiebrev i ett utländskt bolag (depåbevis).

__________

Denna lag träder i kraft…

23. Förslag till lag om ändring i lagen (2000:1087) om anmälningsskyldighet för vissa innehav av finansiella instrument

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (2000:1087) om anmälningsskyldighet för vissa innehav av finansiella instrument skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

I denna lag förstås med

1. finansiellt instrument: fondpapper och annan rättighet eller förpliktelse avsedd för handel på värdepappersmarknaden,

2. fondpapper: aktie och obligation samt sådana andra delägarrätter eller fordringsrätter som är utgivna för allmän omsättning, andel i värdepappersfond och aktieägares rätt gentemot den som för hans räkning förvarar aktiebrev i ett utländskt bolag (depåbevis),

2. fondpapper: aktie och obligation samt sådana andra delägarrätter eller fordringsrätter som är utgivna för allmän omsättning, andel i investeringsfond och aktieägares rätt gentemot den som för hans räkning förvarar aktiebrev i ett utländskt bolag (depåbevis),

3. värdepappersinstitut: vad som anges i 1 kap. 2 § 4 lagen (1991:981) om värdepappersrörelse,

4. börs och auktoriserad marknadsplats: vad som anges i 1 kap. 4 § 1 och 3 lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet,

5. aktiemarknadsbolag: svenskt aktiebolag som utgivit aktier vilka är noterade vid en börs eller en auktoriserad marknadsplats,

6. moder- och dotterföretag: vad som anges i 1 kap.5 och 6 §§aktiebolagslagen (1975:1385) om moderbolag och dotterföretag, varvid vad som sägs om moderbolag skall tillämpas även på andra juridiska personer än aktiebolag. Om två juridiska personer äger så många aktier eller andelar i en annan svensk eller utländsk juridisk person att de har hälften var av rösterna för samtliga aktier eller andelar, är dock vid tillämpningen av denna lag de förstnämnda juridiska personerna att jämställa med moderföretag och den sistnämnda juridiska personen att jämställa med dotterföretag. __________

Denna lag träder i kraft…

24. Förslag till lag om ändring i lagen (2001:1227) om självdeklarationer och kontrolluppgifter

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 5 §, 2 kap. 7 §, 10 kap. 1, 3,och 4 §§ och 15 kap. 7 § samt rubrikerna närmast före 10 kap. 1 § och närmast före 15 kap. 7 § lagen (2001:1227) om självdeklarationer och kontrolluppgifter skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

5 §

Om inget annat anges har termer och uttryck som används i denna lag samma betydelse och tillämpningsområde som i

1. a) taxeringslagen (1990:324),

b) inkomstskattelagen (1999:1229),

c) lagen (1984:1052) om statlig fastighetsskatt,

d) lagen (1990:659) om särskild löneskatt på vissa förvärvs-

inkomster,

e) lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel i

fall som avses i 2 § första stycket 1-5 och 7 den lagen,

f) lagen (1991:687) om särskild löneskatt på pensionskost-

nader,

g) lagen (1994:1744) om allmän pensionsavgift,

h) lagen (1994:1920) om allmän löneavgift,

i) lagen (1997:323) om statlig förmögenhetsskatt, och

j) 3 kap. socialavgiftslagen (2000:980) när det gäller bestäm-

melser om skyldighet att lämna uppgifter till ledning för taxering och annat bestämmande av underlag för skatt eller avgift, bedömning av skattskyldighet, beskattning enligt lagen (1991:586) om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta eller beskattning utomlands,

2. mervärdesskattelagen (1994:200) när det gäller redovisning av mervärdesskatt, samt

3. skattebetalningslagen (1997:483) när det gäller skyldighet att lämna uppgifter till ledning för registrering av skatteavdrag.

Vid användandet i denna lag av termer och uttryck som avses i inkomstskattelagen (1999:1229) skall med juridisk person även avses dödsbon, handelsbolag och europeiska ekonomiska intressegrupperingar men inte värdepappersfonder.

Vid användandet i denna lag av termer och uttryck som avses i inkomstskattelagen (1999:1229) skall med juridisk person även avses dödsbon, handelsbolag och europeiska ekonomiska intressegrupperingar men inte investeringsfonder.

2 kap.

7 §

Särskild självdeklaration skall lämnas av

1. aktiebolag, ekonomiska föreningar och sådana familjestiftelser som avses i 8 § tredje stycket lagen (1997:323) om statlig förmögenhetsskatt,

2. sådana ideella föreningar som avses i 7 kap. 7 § inkomstskattelagen (1999:1229) och av sådana trossamfund som avses i 7 kap. 14 § den lagen, om intäkterna under beskattningsåret har överstigit grundavdraget enligt 63 kap. 11 § samma lag,

3. andra juridiska personer än sådana som avses i 1 och 2, med undantag av dödsbon, handelsbolag och europeiska ekonomiska intressegrupperingar, om intäkterna som den skattskyldige skall ta upp under beskattningsåret har uppgått till minst 100 kronor,

4. sådana juridiska personer som är skattskyldiga enligt 6 § lagen om statlig förmögenhetsskatt och vars skattepliktiga förmögenhet vid beskattningsårets utgång överstiger fribeloppet enligt 19 § den lagen,

5. andra juridiska personer än dödsbon för vilka underlag för statlig fastighetsskatt, avkastningsskatt på pensionsmedel eller särskild löneskatt på pensionskostnader skall fastställas,

6. fondbolag eller förvaringsinstitut för varje av bolaget eller institutet förvaltad värdepappersfond, samt

6. fondbolag eller förvaringsinstitut för varje av bolaget eller institutet förvaltad investeringsfond, samt

7. ombudet för en sådan generalrepresentation som avses i 1 kap. 12 § lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares verksamhet i Sverige för skadeförsäkringsföretag som bedriver sin verksamhet genom representationen.

10 kap.

Andelar i en värdepappersfond Andelar i en investeringsfond

1 §

Kontrolluppgift skall lämnas om avyttring av andelar i en värdepappersfond eller i ett utländskt fondföretag som bedriver fondverksamhet här i landet enligt lagen (1990:1114) om värdepappersfonder.

Kontrolluppgift skall lämnas om avyttring av andelar i en investeringsfond eller i ett utländskt fondföretag som bedriver fondverksamhet här i landet enligt lagen (0000:00) om investeringsfonder.

3 §

Kontrolluppgift om avyttring genom inlösen skall lämnas av

1. sådana fondbolag som avses i 1 § lagen (1990:1114) om värdepappersfonder eller, om förvaltningen av fonden har övergått till ett förvaringsinstitut, av detta,

2. andra som med tillstånd enligt 3 § den lagen bedriver sådan verksamhet som avses där, och

3. utländska fondföretag som bedriver fondverksamhet här i landet enligt lagen om värdepappersfonder.

Kontrolluppgift om avyttring genom inlösen skall lämnas av

1. sådana fondbolag som avses i 1 kap. 2 § lagen (0000:00) om investeringsfonder eller, om förvaltningen av fonden har övergått till ett förvaringsinstitut, av detta,

2. utländska fondföretag som bedriver fondverksamhet här i landet enligt lagen om investeringsfonder.

Om ett utländskt fondföretag har slutit avtal med ett värdepappersinstitut om att ombesörja försäljning och inlösen av andelar skall kontrolluppgiften i stället lämnas av värdepappersinstitutet.

Om en andel är förvaltarregistrerad skall i stället förvaltaren lämna kontrolluppgiften.

4 §

Kontrolluppgift om annan avyttring än inlösen av andelar i en värdepappersfond eller ett utländskt fondföretag som avses i lagen (1990:1114) om värde-

Kontrolluppgift om annan avyttring än inlösen av andelar i en investeringsfond eller ett utländskt fondföretag som avses i lagen (0000:00) om investerings-

pappersfonder skall lämnas av förvaltare, om andelarna är förvaltarregistrerade.

fonder skall lämnas av förvaltare, om andelarna är förvaltarregistrerade.

Om en andel i ett utländskt fondföretag inte är förvaltarregistrerad skall kontrolluppgift lämnas av värdepappersinstitut i de fall dessa är skyldiga att upprätta avräkningsnota enligt 3 kap. 9 § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse.

15 kap.

Uppgiftsskyldighet vid registrering av andelar i värdepappersfonder

Uppgiftsskyldighet vid registrering av andelar i investeringsfonder

7 §

Fondbolag som skall föra eller låta föra ett register enligt 31 § lagen (1990:1114) om värdepappersfonder skall, då en förvaltare skall föras in i registret enligt 31 a § den lagen, lämna förvaltaren uppgifter om den genomsnittliga anskaffningsutgiften för de andelar i en värdepappersfond som tillhör en andelsägare och som har registrerats på förvaltaren i stället för andelsägaren.

Vid byte av en förvaltare eller om förvaltaren inte längre skall vara införd i registret, skall den förvaltare som andelarna i värdepappersfonden flyttas från lämna den nya förvaltaren eller fondbolaget uppgifter om den genomsnittliga anskaffningsutgiften för de andelar som flyttas.

Fondbolag som skall föra eller låta föra ett register enligt 3 kap 11 § lagen (0000:00) om investeringsfonder skall, då en förvaltare skall föras in i registret enligt 3 kap. 12 § den lagen, lämna förvaltaren uppgifter om den genomsnittliga anskaffningsutgiften för de andelar i en investeringsfond som tillhör en andelsägare och som har registrerats på förvaltaren i stället för andelsägaren.

Vid byte av en förvaltare eller om förvaltaren inte längre skall vara införd i registret, skall den förvaltare som andelarna i investeringsfonden flyttas från lämna den nya förvaltaren eller fondbolaget uppgifter om den genomsnittliga anskaffningsutgiften för de andelar som flyttas.

__________

Denna lag träder i kraft…

1. Beskrivning av fondsparandet

När lagen (1990:1114) om värdepappersfonder trädde ikraft år 1991 fick Sverige en lagstiftning för fondsparande som var anpassad till EG:s regler på området. Denna kom till efter det att kapitalmarknaderna hade avreglerats och valutarestriktionerna i huvudsak hade avskaffats. Grunden var därmed lagd för att fondsparandet skulle kunna öka i omfattning och få en stor spridning hos allmänheten. I stort sett alla yrkesverksamma personer i Sverige sparar idag i fonder i någon form. Troligen har inte fondsparandet fått en sådan spridning i något annat land i världen.1 Det beror inte enbart på att förutsättningarna för fondsparandets utveckling förbättrades genom tillkomsten av lagen om värdepappersfonder. Via allemanssparandet, som i början var skattesubventionerat, hade många svenskar redan ett relativt omfattande fondsparande. Även andra beslut under 1990-talet har uppmuntrat pensionssparande via fonder såsom fondförsäkringar, det individuella pensionssparandet (IPS) och avtalspensioner. Inte minst har det nya premiepensionssystemet medfört att fondsparande har blivit en produkt som rör alla medborgare.

En annan viktig orsak till den ökade populariteten för fonder som sparform har varit den kraftigt positiva kursutvecklingen på världens aktiemarknader under 1990-talet. Via fonder har småsparare enkelt kunnat ta del av kursutvecklingen. Därtill har den produktutveckling som skett under decenniet också medfört att allmänheten har kunnat lockas till fondsparandet i olika former.

Utredningen har enligt sina direktiv i uppdrag att göra en allmän översyn av fondsparandet och dess reglering i ljuset av den starka utvecklingen. Denna översyn börjar i kapitel 1–6 med en allmän beskrivning av fondsparandet, hur det ser ut i andra länder och vilka utgångspunkter utredningen har för lagstiftningen. I kapitel

1 SCB – undersökning FRÅGA SVERIGE, under augusti och september 2001. Enligt undersökningen var 85 procent av alla medborgare i åldern 17–74 år fondsparare. Borträknat sparandet till premiepensionen i PPM var 75 procent av medborgarna fondsparare.

7–9 redovisas utredningens förslag till den lagstiftning som bör ligga till grund för fondsparandet.

1.1. Fond som sparform

Fonder möjliggör för spararna att på ett enkelt och kostnadseffektivt sätt få del av den avkastning som finansiella instrument ger. Det sker genom att ett fondbolag lägger samman små belopp från flera personer som placeras på de finansiella marknaderna till förhållandevis låga kostnader. Småspararna får således genom fondsparandet hjälp med att placera medlen och en avkastning från instrument som det annars hade varit dyrt eller svårt att investera i. Före fondsparandets utbredning fanns det för de flesta människor begränsade möjligheter att placera sina medel på aktiemarknaden och andra finansiella marknader. Möjligheten att spara små belopp och samtidigt få tillgång till olika typer av värdepapper från alla branscher i alla länder med en fungerande värdepappersmarknad gör sparformen attraktiv för småsparare.

Fondsparandet innebär vidare att spararna kan nå exponeringar mot de underliggande tillgångarna i fonderna utan att ha djupare kunskaper om dem. För en konsument är fondsparandet att likna vid ett köp av en kapitalförvaltningstjänst. Innebörden av det är att spararen överlåter åt fondbolaget dels att välja vilka finansiella instrument som medlen placeras i, dels att sedan fortlöpande övervaka placeringarna och vid behov göra förändringar i dessa. Ett annat sätt att uttrycka tjänsten är att förvaltaren åtar sig att hantera de finansiella risker som är förknippade med allt sparande. Uppdraget från spararen är dock inte obegränsat utan det utförs i enlighet med på förhand uppställda ramar och riktlinjer. Resultatet av förvaltarens arbete reflekteras i värdet på fondandelarna.

Fondsparandet fyller således flera funktioner men medför också svåra överväganden för den enskilde. Genom att spara i fonder ger sig småsparare ut på riskkapitalmarknaden och kan riskera att förlora hela sitt sparkapital. Det finns exempel på fonder som under de två senaste åren (år 2000 och 2001) har tappat merparten av sitt värde. Detta behöver i sig inte vara något konstigt eller uppseendeväckande eftersom fondspararen andra år fått en mycket hög avkastning.

De risker som finns inbyggda i fondsparandet måste dock komma till spararnas kännedom. Denna kunskap gäller inte bara

enskilda fonder, som kanske präglas av en osedvanligt hög risk, utan det gäller även fondmarknaden i stort.

Det kan också vara svårt för en enskild fondsparare att ha insyn i sparformen. Sparmedlen betalas in till en fond och behandlas därefter av fondbolaget. För en utomstående är det i princip omöjligt att bevaka att sparmedlen förvaltas effektivt och på bästa möjliga sätt. Varje enskild fondsparare är mycket liten i den industri av fonder som vuxit fram. Lagstiftningen går därför i princip ut på att bevaka fondspararens intressen, men det krävs också en hel del förtroende för fondbolagen för att fondsparandet skall fungera.

Även om fondsparformen är särskilt lämplig för småsparare används den i allt större utsträckning av professionella investerare för placeringar av mycket stora belopp. Även för professionella förvaltningar finns det fördelar med att sammanföra investeringar. Genom fondinvesteringar kan transaktionskostnaderna bli lägre och förvaltningen effektiviseras.

1.2. Fondsparandets organisation

Ett sparande i en värdepappersfond inleds genom köp av andelar. Andelarna förvärvas inte från någon annan innehavare; helt nya andelar utfärdas av fonden genom fondbolagets försorg. Därmed behöver en köpare inte hitta en säljare. Varje andel är lika stor och prissätts varje dag utifrån marknadsvärdet på de tillgångar som finns i fonden.

Varje sparare äger sina egna andelar av fonden och är inte beroende av hur de andra fondandelsägarna agerar. Antalet andelar bestäms av hur mycket medel som investeras i fonden. Ju fler personer som investerar i fonden desto fler andelar ges ut. När en andelsägare vill sluta spara i fonden säljer han tillbaka sina andelar till fonden, så att antalet andelar i fonden minskar. Fonder skall därmed inte förväxlas med aktiebolag där antalet utestående aktier är bestämt och begränsat och vars värde är beroende av värdet på bolagets tillgångar och framtidsutsikter. Priset på aktier är därtill beroende av förmågan att hitta en köpare när man väl vill sälja.

Fondernas medel kan placeras på många olika sätt enligt på förhand fastställda riktlinjer. En del fonder investerar bara i räntebärande värdepapper (räntefonder). Andra investerar enbart i aktier (aktiefonder), och en del i båda tillgångsslagen (blandfonder). Räntefonder kan specialisera sig på antingen värdepapper med kort

löptid eller med lång löptid eller en kombination av båda. Fonderna kan investera enbart i hemlandet eller till en del i andra länder och därigenom också uppnå exponering mot valutor. Aktiefonder kan exempelvis investera i endast ett land eller en specifik bransch över hela världen eller i en viss storlek på företag. Det föreligger således otaliga kombinationer av finansiella instrument i fonder vilket ger förutsättningar för ett rikt utbud av fondprodukter till allmänheten.

Fonderna förvaltas av aktiebolag som fått tillstånd av Finansinspektionen att utöva fondverksamhet. Dessa bolag kallas för fondbolag och bestämmer i vilka tillgångar fonden skall investera. Även andra företag som står under inspektionens tillsyn kan i begränsad omfattning få tillstånd att förvalta vissa typer av fonder. Värdepappren handlas på börser och andra auktoriserade marknadsplatser. Fondbolagen hanterar bara själva handeln i värdepappren. Särskilda förvaringsinstitut förvarar sedan värdepappren i fondens namn. Förvaringsinstitutet är en bank eller ett annat kreditinstitut som också hanterar mycket av administrationen runt sparandet, exempelvis räknar de ut värdet på varje andel och håller ordning på fondens tillgångar. Denna konstruktion med uppdelat ansvar för förvaltning och förvaring innebär en större trygghet för fondandelsägaren genom att funktionerna är separerade från varandra.

Figur 1. Förvaringsinstitutet verkställer köp och försäljningar av värdepapper.

Fonderna möjliggör som framgått att konsumenter får tillgång till en förmögenhetsförvaltning som de i många fall annars skulle vara

Konsumenter

Fondbolag

Förvaringsinstitut

Fonden

Mäklare

Betalningsströmmar

Avtalsförhållande

Konsumenter

Fondbolag

Förvaringsinstitut

Fonden

Mäklare

Betalningsströmmar

Avtalsförhållande

utestängda ifrån. I detta finns inbyggda intressekonflikter. Fondspararen vill ha så hög avkastning som möjligt till så låga kostnader som möjligt. Fondbolaget däremot har intresse av att skapa så hög vinst som möjligt till sina ägare samtidigt som de skall se till att fondspararna får en hög avkastning. Vidare har fondbolaget rätt att rösta för de aktier som motsvarar fondspararnas andelar. Dessa intressekonflikter i kombination med fondspararnas begränsade möjligheter att bevaka sina intressen gentemot fondbolaget, är en av anledningarna till att det skapats en särskild lagstiftning för fondsparandet med syfte att skydda konsumentintresset.

1.3. Två huvudkategorier av fonder

De allra flesta fonder är så kallade ucitsfonder. Dessa är harmoniserade i Europa i enlighet med EG:s ucitsdirektiv från 1985 (där ”ucits” står för engelska Undertakings for Collective Investment in

Transferable Securities).2 Andra fonder som erbjuds till allmänheten är de som brukar benämnas nationella fonder. Dessa är undantagna från vissa bestämmelser i lagen om värdepappersfonder. Vanligen har de undantag från de placeringsregler som gäller för ucitsfonder.

Genom att de därmed också avviker från direktivet får de heller inte säljas fritt inom EU och Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES).

1.3.1. Ucitsfonder

Ucitsfonder följer lagen om värdepappersfonder i sin helhet och är den helt dominerande fondkategorin på den svenska marknaden. Alla större kända fonder där merparten av allmänhetens fondsparande ligger är ucitsfonder. En ucitsfond får enligt ucitsdirektivet och lagen om värdepappersfonder placera sina medel i aktier och andra värdepapper. Fonden får dock som huvudregel inte ha mer än 5 procent av fondvärdet i ett enskilt innehav. Fonden får dock exponera sig med upp till 10 procent mot ett enskilt innehav upp till maximalt 40 procent av de samlade tillgångarna. Detta innebär att en ucitsfond som ligger precis på dessa gränser måste ha minst

2 Rådets direktiv 85/611/EEG om samordning av lagar och andra författningar som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag) EGT L 375, 31.12.1985, s. 3 (Celex 31985L0611), senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/108/EG (EGT L 41, 13.2.2002, s. 35, Celex 32001L0108).

16 olika innehav (12 innehav som var för sig uppgår till 5 procent av värdet och 4 innehav som var för sig uppgår till 10 procent av värdet).

Ucitsdirektivet, och därmed förutsättningarna för ucitsfonderna, har ändrats genom två tilläggsdirektiv som trätt ikraft den 13 februari 2002. Dessa ändringar skall genomföras i svensk rätt och behandlas i kapitlen 7 och 8.

1.3.2. Nationella fonder

Finansinspektionen har för strax över 100 av de ca 900 fonderna på den svenska marknaden beviljat undantag från de regler som annars skall gälla enligt lagen om värdepappersfonder. Dessa undantag avser uteslutande placeringsbestämmelserna. Dessa fonder brukar benämnas nationella fonder. De nuvarande nationella fonderna kan grovt delas upp i fyra olika kategorier. Det är fråga om aktiefonder som vill ha större innehav i enskilda aktier (större exponeringar) än vad som annars tillåts, indexfonder som vill replikera ett visst index, fondandelsfonder som placerar sina medel i andra fonder samt s.k. hedgefonder.

Utredningens överväganden avseende regleringen av de nationella fonderna redovisas i kapitel 9.

Fonder som tar större exponeringar i enskilda värdepapper

Fonder med utvidgade möjligheter att placera i enskilda värdepapper kan t.ex. vara fonder som tillåts investera upp till 50 procent i en enskild aktie. Dessa fonder begränsar dock ofta de större enskilda innehaven genom egna formulerade placeringsregler. En fond kan t.ex. tillåta att innehav överstigande 10 procent av fondvärdet får sammanlagt maximalt uppgå till 50 procent av det totala fondvärdet.

Indexfonder

Indexfonderna följer ett visst angivet index som i sin tur är sammansatt efter hur en viss bransch eller marknad ser ut. Indexfonder kan mycket väl passa in i de placeringsregler som gäller för ucitsfonder och behöver inte nödvändigtvis vara nationella. Det uppstår

dock ett problem om någon aktie har en vikt i indexet som överstiger 10 procent. I så fall sätter ucitsdirektivet hinder i vägen. Detsamma gäller om det finns för många aktier som har en vikt som är mellan 5 och 10 procent. Sverige och Finland har på grund av Ericssons respektive Nokias dominans haft index med en sammansättning som omöjliggör indexfonder enligt ucitsdirektivet. Dessa måste då få särskilt undantag av Finansinspektionen.

Med de nya bestämmelserna i ucitsdirektivet (se avsnitt 8.4) utökas möjligheten för ucitsfonder som avser att efterbilda sammansättningen av ett visst index. Då får fonden investera upp till 20 procent av sina tillgångar hos samma emittent.

En fond som placerar i enlighet med index gör sina placeringar mekaniskt utan någon analys av enskilda innehav. Indexfonderna brukar därför vara billiga eftersom förvaltningen kräver små resurser.

Fondandelsfonder

Under senare tid har det blivit populärt med fonder som investerar i andra fonder, s.k. fondandelsfonder. I en sådan fond har fondspararen bara kontakt med en fond men får samtidigt den riskspridning och variation i sparandet som en investering i ett flertal fonder kan innebära. En fondandelsfond kan möjligen också betraktas som en förvaltningstjänst där förvaltaren av huvudfonden väljer fonder efter på förhand bestämda riktlinjer.

I och med de nya bestämmelserna i ucitsdirektivet (avsnitt 8.7) får ucitsfonder i större utsträckning än tidigare investera i andra fonder. På så sätt kan en fondandelsfond i fortsättningen vara en ucitsfond.

Hedgefonder

En traditionell fond är normalt beroende av stigande marknadspriser för att skapa en positiv avkastning. Hedgefonder är samlingsnamnet på fonder som förvaltas på ett mer fritt sätt och där avsikten normalt är att skapa en positiv avkastning oberoende av marknadens utveckling. Förvaltaren kan använda sig av en rad olika metoder och strategier och i allmänhet utnyttjas förvaltningsorganisationens specifika kompetens inom ett visst område. En

följd av detta är att hedgefonder är en mycket heterogen kategori av fonder, men också att förvaltarnas skicklighet blir betydligt mer avgörande för fondens avkastning än för traditionella fonder. Det finns dock hedgefonder som på förhand lägger fast en uttalad strategi och som då inte blir beroende av förvaltaren eller enskilda personer under själva genomförandet. När strategin väl ligger fast är det på förhand bestämt hur en förvaltare skall agera i de situationer som uppkommer på marknaden. Medan marknadsrisken är den övervägande risken för traditionella fonder är förvaltarrisken den mest väsentliga för hedgefonder. Risknivån i hedgefonder varierar beroende på deras strategier. Det finns hedgefonder som arbetar på en uttalat låg risknivå, men också hedgefonder med en strategi som syftar till att öka risken. Ofta kan det vara svårt för en utomstående att till fullo få insyn i och förstå förvaltningsstrategin.

1.4. Fondsparandet, avkastning och risk

I syfte att närmare beskriva fondsparandets karaktär följer här ett antal avkastnings- och riskberäkningar från den nuvarande lagstiftningens införande till idag. Avsikten är att illustrera hur sparandet hänger ihop med risk och hur stora skillnaderna kan vara mellan olika fonder beroende på vilken inriktning de har och hur väl de lyckas med sin förvaltning.

Att redovisa avkastning av ett sparande under vissa perioder är förenat med en hel del mät- och jämförelseproblem. För att kunna dra några entydiga slutsatser om olika fonder eller värdepappers egenskaper krävs mätserier på ett flertal decennier och en stor noggrannhet i underlaget. Det går inte att från de redovisade tabellerna nedan dra några slutsatser om att ett visst sparande eller en fondkategori är bättre än något annat. Tabellerna skall i stället betraktas som ett stöd till texten och illustrera grundläggande egenskaper i fondsparandet. Tabellerna skulle i många fall visa helt andra resultat om mätperioden t.ex. förlängdes med ett år.

Vidare är alla avkastningsserier beräknade i nominella termer. Om hänsyn togs till prisutvecklingen (inflation) skulle utfallet bli annorlunda för de serier som börjar 1992. Sverige hade i början av 1990-talet en relativt hög inflationstakt men under senare år har den varit låg och förhållandevis konstant.

1.4.1. Fondsparandets avkastning

En fondsparare som år 1992 började spara i fonder har fram till år 2002 haft en bra utveckling i sitt sparande beräknat i nominella termer. En bred svensk aktiefond har avkastat 423 procent under perioden 1991-12-31–2001-12-31. En bred svensk räntefond har under samma period avkastat 166 procent. En blandfond har avkastat 267 procent. Mätningar i avkastning skall, som nämnts, läsas med stor försiktighet eftersom resultatet kan variera mycket beroende på vilka perioder som mäts. Under några år i början av 1990talet var det bättre att äga en obligationsfond än en aktiefond. Den som i början av 1990 investerade i en aktiefond fick vänta till i mitten av 1993 innan sparandet återigen var positivt och till 1995 innan sparandet i aktiefond överträffade sparande i en obligationsfond som påbörjats 1990. Likaså har det under de senaste två åren varit betydligt bättre att äga en räntefond i stället för en aktiefond. På samma sätt som avkastningen kan variera beroende på mätperioder är också tidpunkten för olika investeringar avgörande för avkastningen. Den som istället påbörjade sparande i en aktiefond i slutet av 1990 hade till mitten av 1993 fått en avkastning på ca 45 procent.

Tabell 1. Avkastning i aktie-, ränte- och blandfond under perioder mellan åren 1992 och 2001.

1992–2001 1992– 1996 1997–2001

Aktiefond

423 %

197 %

76 %

Räntefond

166 %

104 %

30 %

Blandfond

267 %

124 %

64 %

Källa: Svensk Fondstatistik AB

Ett alternativ till fondsparandet är att spara i bank. Under samma tioårsperiod har ett sådant sparande gett 40 procent i nominell avkastning.3 En stor del av fondsparandet är pengar som har flyttats från banksparande till fondsparande. Med den positiva utveckling som fondsparandet har gett kan det sägas att sparkapitalet ger

3 Uppgifterna är hämtade från Riksbankens hemsida www.riksbank.se . Beräkningen baserar sig på bankernas inlåningsräntor för hushåll inklusive personliga företagare den sista i varje kvartal för sparkonto åren 1992-2001. Värdet för 1992 är uppskattat.

bättre avkastning i fonder än på banken. Banksparandet är säkert, dvs. avkastningen är i princip förutsägbar för den enskilde som vet på förhand vilken avkastning sparandet kommer att ge. Visserligen kan en bank gå i konkurs och därmed kan sparmedlen gå förlorade. Förlusten begränsas dock till den del av sparandet som överstiger 250 000 kronor. Under detta belopp är sparmedlen nämligen garanterade av svenska staten genom insättningsgarantin.4 Garantin omfattar i stort sett alla sparmedel på konto upp till 250 000 kronor per person.

Avkastningssiffrorna visar hur mycket mer eller mindre en investering är värd efter en period. Det säger dock inget om avkastningen varit bra eller dålig. Det är vanligt att jämföra avkastningen i en värdepappersfond med ett index som speglar ett genomsnitt av tillgångar på en värdepappersmarknad. Genom att relatera avkastningen till indexet visar resultatet i fonden om det är bättre eller sämre än ett genomsnitt. Det finns en mängd olika index som är sammansatta för att spegla en viss marknad, bransch eller geografiskt område. En fond som investerar globalt brukar exempelvis relatera avkastningen till ett globalt index.

1.4.2. Olika index avkastning

Ett index över Stockholmsbörsen, som innefattar i stort sett alla företag inklusive återinvesterade utdelningar, har under perioden 1992–2001 avkastat 449 procent eller i genomsnitt 18 procent per år. Ett globalt index som innefattar börsutvecklingen på alla viktiga aktiemarknader, omräknat till svenska kronor, har under samma period avkastat 260 procent för perioden och 14 procent på årsbasis.

Tabell 2. Index avkastning 1992–2001.

Index 1992–2001 Årligt genomsnitt SIX return index 449 % 18 % Morgan Stanley World Capital Index (MSWCI) 260 % 14 %

Källa: Svensk Fondstatistik AB, Ecowin

4 Mer information om insättningsgarantin finns på Insättningsgarantinämndens hemsida www.ign.se .

Indexet över den svenska marknaden har haft en högre avkastning än det globala indexet. Det beror på att några företag på Stockholmsbörsen under decenniet har haft en mycket stark kursutveckling i förhållande till genomsnittet i världen. Periodvis har fem bolag på Stockholmsbörsen utgjort halva det totala börsvärdet. Per den sista december år 2001 utgjorde Ericsson, Astra Zeneca, Nordea, Hennes & Mauritz och Telia tillsammans 40 procent av börsvärdet. En effekt av det är att hela börsen på kort sikt är mycket beroende av några få företags utveckling. I det globala indexet är det inte samma koncentration av företag som påverkar indexet. Det gör att indexet också har en jämnare utveckling.

För att förklara varför den ena tillgången eller indexet i en del fall kan ge högre avkastning än den andra används i finansiell teori begreppet risk.

1.4.3. Finansiell risk i fondsparandet

Vad menas då med finansiell risk?5 Ett sätt att beskriva finansiell risk är risken för att utfallet av ett sparande blir något annat än vad som antagits. Exempelvis kan avkastningen på ett pensionssparande bli lägre än vad som förutsågs när sparandet påbörjades. Det betyder att den som under sitt aktiva yrkesliv sparat för sin pension inte som pensionär får de inkomster som den hade förväntat.

Enda sättet att vara helt säker på den framtida avkastningen är att välja ett riskfritt sparande. Per definition är sparande i statsobligationer i egen valuta riskfritt eftersom det på förhand går att veta vilken avkastning obligationen kommer att ge under sin löptid. Det anses nämligen uteslutet att stater (i den industrialiserade världen) inte kan infria sina åtaganden, dvs. betala tillbaka lånet när det förfaller.6 Placeringsalternativ som innehåller någon form av risk innebär däremot att det råder osäkerhet om utfallet av placeringen, dvs. sparandets värde i framtiden. Ju större osäkerheten är om det framtida värdet på sparandet, desto större är risken. Osäkerheten i värdet kan ligga i kursrisken, dvs. hur marknaden prissätter andelar i framtiden, i inflationsrisker dvs. att värdet på placeringarna urholkas, i valutarisken, dvs. osäkerhet i hur andelens valuta prissätts i framtiden, i kreditrisken, dvs. att utfärdaren av

5 Risk är ett komplicerat begrepp inom finansiell teori. Här ges endast en kort introduktion till sambandet mellan risk och avkastning. 6 En stat kan alltid använda sedelpressarna och trycka nya pengar (leder dock till inflation). Märk däremot att statsskulder i utländsk valuta bär risk.

andelsbeviset hamnar på obestånd eller i likviditetsrisken, dvs. risken att andelen inte går att sälja till ett rimligt pris. Det finns fler risker men de uppräknade är de vanligaste.

För att kunna säga något om avkastningen i de olika fonderna måste risken beräknas. Det säger sig självt att risk inte kan beräknas exakt eftersom framtiden inte är förutsägbar, vore den det skulle det inte finnas någon risk. Det är dock möjligt att göra logiska och erfarenhetsmässiga bedömningar av risk.

På de finansiella marknaderna görs dessa bedömningar genom att studera den historiska utvecklingen av olika tillgångar för att bedöma den framtida risken. Det antas då att storleken på historiska svängningar i värdet på en placering ger en indikation om storleken på de framtida svängningarna. Stora svängningar, dvs. hög volatilitet, innebär hög risk för att målen för sparandet inte nås. Omvänt medför låg volatilitet (små svängningar) att risken är låg för att inte målen skall nås. Antagandet att framtiden kommer att påminna om historien är inte perfekt, men det är en utbredd uppfattning – både bland finansiella praktiker och teoretiker – att det i de flesta fall är en rimlig utgångspunkt för framtida riskbedömning.7

Risken i några fondkategorier och index framgår av nästa tabell 3. Aktiefonderna i tabellen har en högre standardavvikelse än räntefonderna. Det beror på att räntebärande tillgångar tenderar att fluktuera mindre än aktier. En aktie kan uppvisa stora skillnader i pris beroende på företagets vinster och förluster under olika perioder. Räntebärande tillgångar har en mindre rörelse eftersom avkastningen på obligationer är stabilare som tillgångsslag. Priset på obligationer brukar därför fluktuera mindre än priset på aktier.8Fördelen med att mäta risk är att det möjliggör jämförelser mellan olika tillgångars risker vilket är en förutsättning för att kunna prissätta dem. Ju högre risk en tillgång har desto lägre – allt annat lika – skall priset vara eftersom det råder osäkerhet om det framtida värdet. Om en tillgång fluktuerar mycket i värde är det svårt att på förhand veta vilken avkastning en investering i tillgången kommer

7

Det bör understrykas att det är framtida volatilitet som antas vara ungefär i nivå med historisk, inte att framtida avkastning kommer att vara i nivå med den historiska. Även med kvalificerad analys är det svårt att säga vad avkastningen kommer att vara nästa år eller åren därefter, men däremot går det att med större säkerhet säga vad volatiliteten eller rörelserna i tillgångspriserna kommer att vara. Volatilitet är betydligt mer stabil över tiden än avkastning.

8

Historiskt har volatiliteten varit högre för aktier än för obligationer. Detta kan förväntas vara fallet även i framtiden, om inte annat därför att de legala förutsättningarna kräver att obligationsinnehavaren får betalt före aktieägare; det framtida värdet på obligationer är därför mer förutsägbart.

att ge. För att kompensera för detta riskmoment i investeringen vill investeraren ha rabatt för att köpa tillgången. Denna rabatt leder till att den förväntade avkastningen blir högre än på den riskfria tillgången (s.k. riskpremium). Den andra sidan av myntet är att risken för förlust också är större.

Det vanligaste sättet att mäta risk är att beräkna standardavvikelsen, vilket är ett mått på spridningen (svängningarna/volatiliteten) i en datamängd. Ju större svängningar/volatilitet desto högre är standardavvikelsen (och risken).

Risken i det svenska indexet i tabell 3 är högre än i det globala indexet. Det beror på att det svenska indexet, som nämnts, i större grad är beroende av några enskilda företags utveckling medan det globala indexet i princip är oberoende av enskilda företags utveckling. Risken är större eftersom index utveckling i så hög grad är beroende av några få företag. Beroendet leder till större svängningar och därmed högre risk. I det globala indexet är riskutjämningen större vilket minskar riskerna och resulterar i mindre svängningar i avkastningen.

Tabell 3. Risk mätt som årlig standardavvikelse för fonder och index under perioden 1997–2001.

Index Standardavvikelse Fondindex* aktiefonder 19 % Fondindex räntefonder** 1 % Fondindex blandfonder 12 % SIX return index 24 % MSWCI 16 %

Källa: Svensk Fondstatistik AB

* Fondindex är ett index över samtliga fonder på den svenska marknaden i den aktuella kategorin (aktie-, ränte- och blandfonder). Indexet är viktat i förhållande till de olika fondernas storlek. Index kan därmed sägas motsvara en genomsnittlig avkastning för varje fondsparare på den svenska marknaden inom aktuell kategori. ** Indexet har en övervikt av penningmarknadsfonder. Ett index över obligationsfonder skulle få en standardavvikelse på ca 4 procent.

De flesta fonder på marknaden brukar ha som målsättning att överträffa index avkastning. En sådan förvaltning brukar benämnas aktiv eftersom metoden är att analysera enskilda värdepapper och plocka ut de som förväntas gå bättre än index (och gallra ut de som förväntas gå sämre). En sådan fond kan i mer eller mindre grad

avvika från index sammansättning för innehaven. En aktie som uppgår till 5 procent i index kan av en aktiv förvaltare exempelvis utgöra 3 procent av portföljen. Om den aktien har en sämre utveckling än genomsnittet kommer den aktiva portföljen att ha en bättre avkastning än index. Skulle aktien däremot ha en starkare kursutveckling än index kommer den aktiva portföljen att ha en motsvarande lägre avkastning än index.

Fonder som avviker mycket från index sammansättning brukar ibland anses riskfyllda eftersom risken är stor att fonden får en annan avkastning än index. Index är dock inte riskfritt utan har ju också en standardavvikelse. Fonder som avviker från index kan mycket väl vara mindre riskfyllda än index om deras standardavvikelse är lägre än index. Det är således risknivåerna i de olika fonderna som avgör vilken fond som är mer eller mindre riskfylld.

I fonder som avviker från index är det dock förvaltarens förmåga att välja rätt aktier och i rätt mängd i förhållande till det totala fondvärdet som är avgörande för den förväntade avkastningen.

I nedanstående tabeller finns avkastningen och risken för tre fonder under de senaste fyra åren.9 Fonderna skiljer sig mycket åt. Den första fonden är en bred svensk aktiefond, den andra är en svensk aktiefond som avviker mycket från index och investerar enbart i tillväxtbolag (s.k. tillväxtfond) och den tredje är en hedgefond.

Som framgår av tabellen varierar avkastningen en hel del mellan de olika fondkategorierna. Den breda Sverigefonden har haft en avkastning som är något under index genom åren medan tillväxtfonden har haft en avkastning som under 1999 var betydligt bättre än index och åren 1998, 2000 och 2001 var betydligt sämre. Hedgefonden har haft en relativt jämn avkastning över åren och dessutom har den överträffat detta jämförelseindex.

9 En fyraårsperiod är för kort för att dra några slutsatser om de olika fonderna. Perioden räcker dock för att i siffror visa skillnader i avkastning och risk i olika typer av fonder.

Tabell 4. Avkastning för några olika kategorier av fonder 1998–2001.

Fond 1998 1999 2000 2001 Periodavkastning

Årlig genomsnittlig

avkastning 1998-2001

Svensk aktiefond

11 % 60 % -9 % -13 % 41 %

9 %

Tillväxtfond - 27 % 287 % - 48 % - 44 % - 39 % - 11 % Hedgefond 11 % 22 % 15 % 7 % 67 % 14 % SIX return index

13 % 70 % -11 % - 15 % 46 % 10 %

Källa: Svensk Fondstatistik AB, Brummer & Partners AB (SIX return index)

Inte oväntat skiljer sig risken i fonderna åt en hel del. Tillväxtfonden har som framgår av tabell 5 en hög standardavvikelse vilket betyder att osäkerheten i fondens utveckling är stor. Vid en jämförelse mellan fonderna framgår det att den riskjusterade avkastningen är negativ för tillväxtfonden medan hedgefonden har haft den högsta avkastningen även med hänsyn tagen till risknivån. Den riskjusterade avkastningen är beräknad genom att man dragit ifrån den riskfria räntan från den årliga genomsnittliga avkastningen som redovisas i tabell 4 och dividerat den med den årliga standardavvikelsen för fonden.10 Ju högre riskjusterad avkastning desto mer har risktagandet gett positiv avkastning.

Den riskjusterade avkastningen gör det således möjligt att jämföra avkastningen i de olika fonderna. En hög riskjusterad avkastning betyder att fonden fått betalt i högre avkastning när den har varit villig att investera i positioner med risk. Tillväxtfonden som har en riskjusterad avkastning under noll har investerat i hög risk men fått en avkastning som är lägre än riskfria alternativ.

10 Detta mått på riskjusterad avkastning kallas för Sharpe´s kvot.

Tabell 5. Standardavvikelsen (risken) för olika kategorier av fonder 1998–2001.

Fond Risk*

1998

1999 2000 2001 Risk 1998–2001

Riskjusterad

avkastning

Svensk aktiefond

21 % 15 % 12 % 23 % 19 %

0,3

Tillväxtfond 38 % 49 % 67 % 44 % 54 %

-0,3

Hedgefond 6 % 7 % 5 % 7 % 6 %

1,7

SIX return index

26 % 18 % 22 % 31 % 25 %

0,2

Källa: Svensk Fondstatistik AB

*Årlig standardavvikelse på månadsdata.

Beräkning av risk ger alltså en möjlighet att jämföra fondernas olika inriktningar och resultat. Här har ett högre risktagande inte resulterat i en högre avkastning. I stället har de fonder med lägst risk, hedgefonden och Sverigefonden, haft den högsta avkastningen. Ibland likställs hög risk felaktigt med hög avkastning. Hög risk betyder att förutsättningarna finns för att avkastningen blir antingen högre eller lägre än den genomsnittliga.

Fonder som är specialiserade på olika branscher eller vissa regioner brukar i allmänhet anses vara mer riskfyllda. Det beror på att alla företag som ingår en bransch påverkas likartat av förändringar i omvärlden. En fond som sålunda är specialiserad i en bransch har mindre riskspridning än andra fonder och tenderar därför att variera mer i avkastning över tiden. Det finns dock fonder som är specialiserade på branscher med en relativt stabil utveckling, t.ex. fonder som enbart placerar i läkemedelsbolag. Sådana aktiefonder kan vara mer stabila (mindre riskfyllda) än t.ex. en Sverigefond. Å andra sidan är i allmänhet teknologifonder mer riskfyllda än aktiefonder med aktier från flera olika branscher.

Tabell 6. Avkastning och årlig standardavvikelse (risk) i några specialiserade fonder perioden 1997–2001.

Fond Periodavkastning

1997–2001

Årlig genomsnittlig avkastning 1997–2001

Risk

Läkemedelsfond

110 %

16 %

18 %

Teknologifond

107 %

16 %

53 %

Rysslandsfond

227 %

27 %

75 %

Sverigefond

76 %

12 %

19 %

Källa: Svensk Fondstatistik AB

Som framgår av ovanstående tabell har läkemedelsfonden en lägre risk än Sverigefonden och dessutom högre avkastning. De andra specialiserade fonderna har också under denna mätperiod haft en högre avkastning än den breda Sverigefonden. Det har dock skett med större svängningar i avkastning för respektive år vilket resulterat i en högre standardavvikelse eller risk. Det bör återigen understrykas att tabellen bara syftar till att illustrera olika förlopp i olika typer av fonder och inte att värdera deras respektive avkastning. Det kan också noteras från tabellen att fonder med hög risk i detta fall har gett en högre avkastning i absoluta tal. Om avkastningen dock ställs i relation till dess risk är den riskjusterade avkastningen lägre hos de riskfyllda fonderna. Det betyder att osäkerheten i att de verkligen på sikt skall ge en högre avkastning än t.ex. läkemedelsfonden är stor. Om samma fonder jämförs om ett par år kan avkastningen i absoluta tal mycket väl vara den omvända än vad som redovisades i föregående tabell.

Tabell 7. Riskjusterad avkastning i några specialiserade fonder 1997–2001

Fond Riskjusterad avkastning för perioden 1997–2001* Läkemedelsfond 0,7 Teknologifond 0,2 Rysslandsfond 0,3 Sverigefond 0,4

Källa: Svensk Fondstatistik AB

* Riskjusterad avkastning är här Årlig genomsnittlig avkastning minus riskfria räntan dividerat med risken definierad som standardavvikelse.

1.4.4. Hedgefonder

Hedgefonder bedriver som framgått en annan typ av förvaltning än traditionella aktie- eller räntefonder. Fonderna har oftast ansetts vara riskfyllda eftersom de har så pass fria placeringsregler. Några fonder har också genom årens lopp förlorat hela sitt kapital och fått lov att stänga verksamheten. Andra hedgefonder har haft en mer gynnsam utveckling och har skapat en god avkastning till förhållandevis låg risk.

Risken i en hedgefond ligger i förvaltarens förmåga att förvalta fondens kapital. De fria placeringsreglerna gör att förvaltarens kunskaper i de finansiella instrumentens egenskaper och förmåga att analysera utvecklingen är helt avgörande för avkastningen. Hedgefonder kan dock skilja sig mycket åt beroende på vilken inriktning de har. Det finns t.ex. hedgefonder som enbart är inriktade på räntebärande instrument, fonder som enbart investerar i aktierelaterade instrument och fonder som använder båda tillgångsslagen i sin förvaltning. I vissa fall är förvaltarens metod eller strategi beslutande för vilka tillgångar fonden skall investera i. Utöver att tillgångsslagen kan variera stort mellan fonderna kan, som nämnts, deras strategier skilja sig mycket åt. Strategin för förvaltningen framgår av fondbestämmelserna eller fondernas respektive informationsbroschyrer.

Hedgefonderna i tabell 8 har olika inriktningar. Blandhedgefondens avkastning har varit 67 procent under perioden 1998–2001. Aktiehedgefondens avkastning har varit 306 procent under de senaste fyra åren och hedgefonden med enbart räntebärande innehav har haft en avkastning på 71 procent under samma period. För ett svenskt aktieindex har avkastningen varit 46 procent och för ett världsindex (omräknat till svenska kronor) har avkastningen varit 45 procent under perioden.

Tabell 8. Avkastning och standardavvikelse (risk) i några olika hedgefonder och index under perioden 1998–2001.

Fond Periodavkastning

1998–2001

Genomsnittlig årsavkastning

Standard- avvikelse

Riskjusterad

avkastning

Hedge (aktie)

306 %

32 %

18 %

1,6

Hedge (ränte)

71 %

14 %

6 %

1,5

Hedge (bland)

67 %

14 %

6 %

1,5

Six return index

46 %

10 %

25 %

0,2

MSWCI

45 %*

10 %

16 %

0,4

Källa: Svensk Fondstatistik AB, Brummer & Partners Kapitalförvaltning AB:s hemsida www.brummer.se och egna beräkningar.

*

Avkastningen är i svenska kronor. En stor del av avkastningen i detta index under dessa år beror på att kronans värde har minskat i jämförelse med andra valutor.

Risken i de olika hedgefonderna är 18, 6 respektive 6 procent. Det är lägre än standardavvikelsen i både det svenska indexet och världsindexet. Avkastningen har alltså varit mer jämn i dessa fonder än för ett genomsnitt av marknaden. Ur ett annat perspektiv är dock dessa fonder betydligt mer riskfyllda. Ett marknadsgenomsnitt kan förväntas över tiden röra sig likartat och på lång sikt generera en positiv avkastning. En hedgefond har en förvaltare som dagligen tar beslut om inriktningen på fonden och avviker oftast stort från index. Skulle förvaltaren ta fel beslut kan värdet i fonden ändras snabbt och kapitalet i värsta fall gå förlorat. Kapitalet i en indexfond kan inte på samma sätt gå förlorat även om det periodvis kan uppvisa stora värdeminskningar.

1.5. Riskhantering i sparandet

Bästa sättet att hantera riskerna på de finansiella marknaderna är att sprida sparandet på olika sparprodukter eller innehav. Genom att på så sätt diversifiera sparandet kan risker som är förknippade med enskilda innehav undvikas utan att den förväntade avkastningen minskar. Det är den stora fördelen med ett väldiversifierat sparande och en av fördelarna med fondförvaltning. En sparare kan genom ett enda fondinnehav uppnå en godtagbar diversifiering i sitt sparande. Spararen kan också själv välja att diversifiera sparandet

genom att äga fonder med olika inriktning och därmed uppnå den önskade riskspridningen och risknivån.

Ändamålet med sparandet och tidpunkten för när det skall användas är avgörande för hur ett sparande skall sättas samman. Om tidpunkten för förbrukningen av sparmedlen är långt framskjuten är svängningarna i avkastningen som riskfyllda tillgångar uppvisar mindre avgörande. Om däremot sparandet skall användas inom en snar framtid är det olämpligt att ta risker med sparandet eftersom medlen då riskerar att inte finnas tillgängliga när de skall användas. Det är således individuellt för varje sparare vilket sparande som är lämpligt.

Spararen kan minimera sitt risktagande genom att spara i indexfonder. Avkastningen skall då bli som index justerat för avgifter. Det bör dock hållas isär att det finns olika indexfonder som ger olika avkastning och risknivå beroende på vilket index de följer. Risknivån bestäms av om spararen investerar i aktier, obligationer eller i en blandning. En indexfond som följer ett index över den svenska aktiemarknaden är en riskminimerande strategi för sparande i svenska aktier.11 En motsvarande indexfond för amerikanska aktier är riskminimerande för det tillgångsslaget men kan vara mer eller mindre riskfylld än den svenska indexfonden. Ett sparande i en räntefond som följer ett index är mindre riskfyllt än båda nämnda aktieindexfonderna. Varje fond har således sin egen risknivå som bestämmer vilken avkastning som kan förväntas.

Den risken skall ställas mot den högre avkastning som normalt kan nås på marknaderna i jämförelse med ett riskfritt sparande på t.ex. bank (upp till 250 000 kronor) eller RiksgäldsSpar

12

. Den högre förväntade avkastningen på marknaden är spararens extra ersättning för att inte på förhand veta vad avkastningen blir och för att den inte är garanterad.

11 Visserligen kan det, som nämndes i föregående avsnitt, finnas fonder över den svenska aktiemarknaden som har en lägre risknivå än index, men för enkelhetens skull diskuteras här riskminimerande strategier utifrån indexprodukter. 12 Ett sparande på konto för allmänheten som garanteras av svenska staten i Riksgäldskontorets försorg (www.rgk.se).

2. Den svenska fondmarknaden

Den svenska fondmarknaden har vuxit mycket kraftigt under 1990talet. Inte bara det privata fondsparandet har ökat utan fondsparandet har också blivit en viktig del för såväl pensionssparandet som försäkringssparandet. Utredningen har i sina direktiv fått i uppdrag att göra en kartläggning av den svenska fondmarknaden och en utvärdering av dess funktionssätt. I detta kapitel beskrivs den svenska fondmarknaden ur olika perspektiv och i slutet av kapitlet dras några slutsatser om marknadens funktionssätt.

Den största delen av fondsparandet sker direkt i de olika fonderna och kan i vissa avseenden sägas vara ett komplement till eller till och med ersättning för ett traditionellt banksparande. Att spara i fonder i olika försäkringslösningar blir dock allt mer populärt. Det sparandet är mer långsiktigt än det direkta och har vissa skattefördelar. På samma sätt kan även sparandet inom olika avtalspensionslösningar placeras i fonder i enlighet med den pensionsberättigades önskemål. Inom det statliga premiepensionssystemet kommer – när det är i full funktion – 6 miljoner svenskar placera en del av sin statliga pensionsrätt i fonder.

Fonder har således blivit en omfattande sparform inom ett flertal typer av sparande. Det är främst hushållen som sparar i fonder, men även finansiella institutioner använder sig av fonder för sina investeringar.

2.1. Fondsparandet i siffror

Per den 31 december 2001 uppgick det samlade fondvärdet i de runt 900 fonderna till strax under 870 miljarder kronor.1 Dessa fonder förvaltades av 67 fondbolag. Även de från Sverige kont-

1 Fondbolagens Förenings siffror publicerade i ”Hushållen ökade sitt direktsparande i fonder under 2001”, dokument daterat till den 7 februari 2002 och utlagd på föreningens hemsida www.fondbolagen.se.

rollerade men utlandsregistrerade fonder ingår till den del spararna är svenska medborgare. Som framgår av nedanstående figur har fondsparandet ökat enormt sedan början av 1980-talet. Merparten av ökningen har skett under andra hälften av 1990-talet vilket delvis beror på en stark utveckling av tillgångspriserna under denna period. Av motsatt skäl har fondsparandet mätt i värdet på fondernas tillgångar minskat under de senaste två åren (2000 och 2001).

Figur 1. Fondsparandets utveckling sedan 1980 till år 2001, miljoner kronor.2

-

100 000 200 000 300 000 400 000 500 000 600 000 700 000 800 000

1980 1982 1984 1986 1988 1990 1992 1994 1996 1998 2000

Källa: Statistiska centralbyrån (SCB) Sparbarometern, Hushållens ställning

Fondsparandet kan delas upp i hushållens direktsparande, sparande via det individuella pensionssparandet (IPS), sparande genom fondförsäkringar, sparande via det statliga premiepensionssystemet samt institutionellt sparande. IPS är ett pensionssparande utan försäkringsinslag i bank, men med samma gynnade skattesituation som privat pensionssparande via försäkringsbolag. Institutionella fondsparare kan vara finansiella företag och andra företag, fackföreningar och andra ideella organisationer, kommuner m.m.

Hushållens direktsparande i fonder uppgår till 450 miljarder kronor och står därmed för drygt hälften av fondsparandet i landet. Utöver det sparar hushållen relativt mycket i fondförsäkringar, vilka omfattar såväl pensions- som kapitalförsäkringar. Hushållens

2 Utlandsregistrerade fonder ingår inte i denna serie. Siffrorna skiljer sig därför från andra presenterade totalsiffror.

totala sparande i fondförsäkringar i slutet av år 2001 uppgick till 187 miljarder kronor. Det motsvarar en fjärdedel av det samlade försäkringssparandet.3 Sparande via premiepensionssystemet har redan blivit en ansenlig del av fondmarknaden och kommer på sikt att bli än mer betydande. I slutet av år 2001 uppgick det till 61 miljarder kronor. Det individuella pensionssparandet (IPS) utgjorde 3 procent av fondmarknaden år 2001 och uppgick till 23 miljarder kronor.

Endast en mindre del av det sammanlagda institutionella kapitalet placeras på fondmarknaden, men utgör ändå på grund av sin storlek en betydande del av fondmarknaden (18 procent).

Tabell 1. Fondmarknaden uppdelad på olika kategorier per 2001-12-31, miljarder kronor.

Fondförmögenhet Andel Hushållens direktsparande 450 52 % Fondförsäkring 178 20 % PPM 61 7 % IPS 23 3 % Institutionellt kapital 155 18 % Totalt 867 100 %

Källa: Fondbolagens Förening, fondsparande efter kategori.

Tabellen ovan redovisar fondsparandets fördelning på olika typer av fondsparande. En och samma fond kan innehålla sparmedel från alla dessa kategorier. Kapital som direkt är hänförligt till konsumenter utgör drygt 80 procent av det samlade fondsparandet. I takt med att premiepensionen växer i betydelse kommer alltmer pensionskapital vara beroende av avkastningen på fondsparande.

Under femårsperioden åren 1997–2001 har det samlade värdet på fondmarknaden ökat från 319 miljarder kronor till 867 miljarder kronor.4 Det är en ökning med 548 miljarder kronor eller 270 procent. Nettosparandet, dvs. skillnaden mellan uttag och insättningar i fonder, har under samma period uppgått till 328 miljarder kronor.5 Resterande ökning i fondsparandet är hänförligt till stigande

3 Finansinspektionens sparbarometer för fjärde kvartalet år 2001. 4 Statistik från Fondbolagens Förening, fondförmögenhet. 5 Statistik från Fondbolagens Förening, nysparande.

värden i fonderna. Under denna period steg ett index över stockholmsbörsen med 90 procent6 och den 5-åriga obligationsräntan föll med 3 procentenheter. Båda dessa effekter gav en exceptionellt gynnsam utveckling för avkastningen i allt fondsparande, särskilt i slutet av 1990-talet.

Tabell 2. Periodavkastning och risk i olika fondkategorier under femårsperioden 1997 – 2001.

Periodavkastning Risk* Fondindex aktiefonder 78 % 19 % Fondindex blandfonder 64% 13 % Fondindex räntefonder 25% 1 % Fondindex globalfonder 80% 17 %

Källa: Svensk fondstatistik AB, fondindex är ett index över samtliga fonder på den svenska marknaden i den aktuella kategorin (aktie-, ränte- och blandfonder).

Indexet är viktat i förhållande till de olika fondernas storlek. Index kan därmed sägas motsvara en genomsnittlig avkastning för varje fondsparare på den svenska marknaden inom aktuell kategori.

* Mätt som årlig standardavvikelse

Som en följd av ett ökat fondsparande och utvecklingen på börsen utgör fondsparandet en allt större del av hushållens samlade sparande. Hushållens finansiella portfölj bestod vid utgången av år 2001 till 18 procent av direktsparande i fonder.7 Direktsparandet i fonder vid utgången av år 1990 motsvarande 10 procent av det samlade finansiella sparandet.

Hushållens direkta sparande i fonder har således ökat markant, men har ännu inte gått om hushållens direktägande av aktier som var 19 procent av hushållens finansiella portfölj vid utgången av år 2001. Däremot tar försäkringssparandet en allt större del av hushållens sparande och uppgick vid årsskiftet 2001/2002 till 34 procent. Som tidigare har nämnts utgör dock försäkringssparande via fonder en dryg fjärdedel av det samlade liv- och fondförsäkringssparandet. Om denna fjärdedel läggs till hushållens direkta fondsparande, blir andelen fondsparande lika stort som traditionellt försäkringssparande.8 I termer av premieinbetalningar

6 SIX return index visar utvecklingen på Stockholmsbörsen inkl. återinvesterade utdelningar. 7 Finansinspektionens sparbarometer för fjärde kvartalet år 2001. 8 Traditionellt försäkringssparande är försäkringssparande där livbolaget investerar premierna själva.

till liv- och fondförsäkringar är premieintäkterna större från fondförsäkringar än från traditionella livförsäkringar. Fondförsäkringar tar alltså andelar från traditionella livförsäkringar.

Figur 2. Hushållens finansiella portfölj per 2001-12-31.

Källa: Finansinspektionens sparbarometer fjärde kvartalet 2001

Fondsparandet har under de senaste två åren fallit tillbaka. Tillbakagången kan i huvudsak hänföras till aktiemarknadens nedgång under början av 2000-talet. En övervägande del av fondsparandet ligger nämligen i aktiefonder. Vid utgången av år 2001 utgjorde sparandet i aktiefonder 60 procent, blandfonder 18 procent och räntefonder 19 procent. Hedgefonder utgjorde 3 procent av marknaden i slutet av 2001.9

9 Fondbolagens Förenings statistik, Fondförmögenhet 2001-12-31.

34%

18%

19% 21%

8% Individuellt försäkringssparande Fonder

Aktier

Bankinlåning

Annat

Figur 3. Fondsparandets fördelning per 2001-12-31, miljarder kronor.

Källa: Fondbolagens Förening

En allt större andel av hushållens finansiella portföljer är således riskutsatta. Det medför att hushållens ekonomi i större utsträckning kommer att fluktuera med utvecklingen på de finansiella marknaderna. Det kommer också att ställa högre krav på hushållen för att kunna hantera sitt fondsparande.

2.2. Nationella fonder

Den övervägande delen av de fonder som står till fondspararnas förfogande och som svenskarna sparar i är harmoniserade värdepappersfonder som kan säljas inom EES-området, s.k. ucitsfonder. Ett mindre antal fonder är s.k. nationella fonder. Dessa har fått särskilt tillstånd av Finansinspektionen, och kan t.ex. placera sina medel friare och vidare än vad annars placeringsreglerna i lagen om värdepappersfonder tillåter. Hit hör t.ex. hedgefonderna.

Framväxten av olika nationella fonder har tilltagit under senare år. Vid årsskiftet 1996/1997 fanns 11 nationella fonder med en sammanlagd förmögenhet om 1,48 miljarder kronor (cirka 0,5 procent av den totala fondförmögenheten på cirka 320 miljarder kronor). I december år 2001 fanns det 105 nationella fonder registrerade hos Finansinspektionen.10 Det sammanlagda fondvärdet på dessa fonder var 50 miljarder kronor, dvs. knappt 6 procent av den

10 Enligt Finansinspektionens lista ”Företag med tillstånd” per den 4 januari 2002. 0 100 200 300 400 500 600

Aktiefonder Blandfonder Räntefonder Hedgefonder

522

154

162

28

totala fondmarknaden.11 Den stora ökningen av nationella fonder – både till antal och värde – tyder på att det finns ett stort intresse för fonder med en annorlunda placeringsinriktning. En annan förklaring kan vara att fondbolag registrerar nationella fonder som kommer att bli tillåtna i och med införandet av det nya ucitsdirektiven.

2.3. Fondförvaltarna

Svenska bolag som vill verka på den svenska fondmarknaden måste ha Finansinspektionens tillstånd. Detsamma gäller utländska fondföretag, dock med undantag för fondföretag som har sitt säte i ett annat land inom EES. För sistnämnda företag räcker det med en anmälan till Finansinspektionen. I stället driver dessa fondföretag sin verksamhet med stöd av auktorisation i hemlandet.

Finansinspektionen har lämnat tillstånd att bedriva fondverksamhet till nära 70 fondbolag.12 Dessa fondbolag varierar kraftigt i storlek och förvaltar allt ifrån en fond upp till över 50 fonder (Handelsbanken Fonder AB hade t.ex. per den 26 mars 2002 44 värdepappersfonder och 11 nationella fonder registrerade). Flera fondbolag återfinns dessutom i en större företagsgrupp. Till Föreningssparbanken närstående fondbolag hör t.ex. Förenings-Sparbanken Fonder AB (13 fonder), Robur Fonder AB (42), Roburs Första Allemansfond AB (1), Roburs Andra Allemansfond AB (2), Roburs Tredje Allemansfond AB (1), Roburs Fjärde Allemansfond AB (1) och Roburs Femte Allemansfond AB(1).13

Finansinspektionen kan också ge annan än fondbolag tillstånd att bedriva fondverksamhet så länge det inte är förvaltning av harmoniserade värdepappersfonder utan nationella fonder. För att få tillstånd att förvalta nationella fonder (annan näringsverksamhet i enlighet med 3 § lagen om värdepappersfonder) krävs dock att dessa förvaltare står under Finansinspektionens tillsyn. Idag har 6 värdepappersbolag fått sådant tillstånd. Dessa bolag står under Finansinspektionens tillsyn genom lagen (1991:981) om värdepappersrörelse. Värdepappersbolag är underkastade vissa i lagen

11 Enligt uppgift från SCB, märk att hedgefonder utgör cirkahälften av denna siffra, jmf. figur 3. 12 Enligt Finansinspektionens hemsida www.fi.se hade 67 fondbolag tillstånd att driva fondverksamhet per den 26 mars 2002. 13 Enligt Finansinspektionens hemsida www.fi.se per den 26 mars 2002.

angivna villkor, t.ex. om aktiekapitalets storlek och krav på ägare och styrelse.

Förutom fondbolag som endast förvaltar harmoniserade värdepappersfonder och värdepappersbolag som bara förvaltar nationella fonder, finns fondbolag som förvaltar båda fondformerna (t.ex. Aragon Fonder AB och Banco Fonder AB). Dessa har således dubbla tillstånd, dels tillstånd att bedriva fondverksamhet, dels tillstånd att bedriva annan näringsverksamhet. Det finns även ett antal fondbolag som endast förvaltar nationella fonder (t.ex. Delphi Fonder AB och Fyrspannet Kapitalförvaltning AB).

Fondmarknaden mätt i förvaltat kapital domineras av de fyra stora bankerna Föreningssparbanken, Handelsbanken, SEB och Nordea. Tillsammans har de en marknadsandel på 77 procent där Robur (som ägs av Föreningssparbanken) är den största förvaltaren. Det finns drygt 20 fondbolag som förvaltar ett kapital som överstiger 1 miljard kronor

Tabell 3. De femton största fondbolagen den 31 december 2001.

Fondbolag Totalt förvaltat kapital

miljoner kronor

Marknadsandel

i procent

Robur 262 611 29,6 Nordea 161 692 18,2 SEB 159 156 18,0 Handelsbanken 98 571 11,1 Skandia /Carlson 36 587 4,1 Länsförsäkringar 31 752 3,6

Sjunde AP-fonden Premiesparfonden

19 044

2,1

Folksam 17 278 1,9 Brummer & Partners 17 277 1,9 Banco 14 438 1,6 Firstnordic 8 802 1,0 Carnegie 8 686 1,0 AMF Pension 8 072 0,9 HQ.SE 7 601 0,9 Alfred Berg 7 362 0,8

Källa: Fondbolagens Förening

Om i stället nysparandet studeras blir bilden något annorlunda. En större andel av nya medel som sätts in i fonder går till andra

förvaltare än de fyra stora bankerna. De har under de senaste fyra åren förlorat marknadsandelar i nysparandet från 77 procent till 58 procent. Deras andel av marknaden är dock fortfarande stor.

Tabell 4. Utvecklingen av nysparande i fonder (exklusive sparandet i premiesparfonden (sjunde AP-fonden). Marknadsandelar av nysparandet i den totala marknaden i procent för de fyra stora bankerna Föreningssparbanken (Robur), SEB, Nordea och

Handelsbanken.

1998 1999 2000 2001 Marknadsandel 77, 1 74,1 58,7 58,0

Källa: Fondbolagens Förening och Svensk Fondstatistik AB

Det finns ingen bra statistik över de utländska fondbolagens marknadsandelar i Sverige. Deras andel uppskattas till någon procent av marknadsbedömare. I PPM-valet fick dock de utländska bolagen en större del av marknaden. I slutet av första kvartalet år 2001 var deras marknadsandel knappt 4 procent av sparandet inom ramen för premiepensionssystemet. Enligt Svensk Fondstatistik AB finns det cirka 1 100 fonder på den svenska marknaden som förvaltas av utländska bolag.

2.4. Distributionskanaler

Som framgått dominerar bankerna fondmarknaden. En förklaring är bankernas distributionsnät via sina bankkontor. Andra aktörer som i kraft av sin redan uppbyggda kundbas lätt kan sälja fonder är försäkringsbolagen och värdepappersbolagen. Tidigare sålde bankerna enbart sina egna fonder men under senare år har de även börjat distribuera fonder från andra fondbolag. En trend på marknaden är att banker mot provision distribuerar fonder åt fondbolag som koncentrerar sig på att förvalta fonder. Fonder säljs emellertid också på andra sätt. Det finns fristående fondbolag som via stora annonskampanjer lockar till sig kunder. I sådana fall kan kunderna nå fondbolagen direkt och öppna konton via bankgirot. Andra distributionsformer är försäkringsmäklare som säljer liv- eller kapitalförsäkringar med fondanknytning. De har oftast ett avtal

med fondbolaget och får provision på fondavgiften. Deras provision är normalt inte offentlig.

Fonder säljs också via Internet. Det sker antingen direkt via fondbolaget eller via särskilt inrättade marknadsplatser för fondhandel. På en sådan kan spararen köpa och sälja fondandelar och dessutom samla sitt fondsparande och få det värderat. Dessa marknadsplatser – som kan vara specialiserade eller ingå som en tjänst hos exempelvis en nätmäklare – tillhandahåller också mycket information om fonder. Informationen innehåller inte bara fakta om fonderna utan också en värdering av deras resultat och ibland också rekommendationer. Det finns även firmor som är specialiserade på att enbart tillhandahålla information om fonder.

Utvecklingen går mer och mer mot en uppdelning av förvaltningen av fonder och försäljningen och distributionen av fondandelar. Det har i Sverige funnits en möjlighet för fondbolagen att lämna över delar av sin verksamhet till utomstående. Möjligheten att delegera olika funktioner stadfästs även i de nya bestämmelserna i ucitsdirektivet (se avsnitt 7.8).

2.5. Fondernas ägande

I takt med att fonderna blir större, växer också deras betydelse för börsen och ägandet av börsbolag. Robur – som är den största fondförvaltaren – var vid årsskiftet 2001/2002 också den näst största enskilda ägaren på börsen. Bara svenska staten var större. På sjunde, nionde och elfte plats återfanns i tur och ordning, Nordea fonder, SEB fonder och SHB fonder. Som nämnts tidigare utgör de tillsammans 77 procent av fondmarknaden i termer av värdet på deras fonder.

Tabell 5. Största aktieägarna i svenska företag, 2001-12-31.

Aktieägare Börsvärde svenska portföljen,

miljarder kronor

Svenska staten

133

Robur fonder

74

Alecta

70

Stefan Persson m. familj och bolag (H&M)

66

Investor

63

AMF Pension

44

Nordea fonder

44

Skandia

42

SEB fonder

41

Industrivärden 36 SHB Fonder 33 Fjärde AP-fonden 28

Källa: Ägarna och makten, 2002

Något som kallas ”institutionssfären”14 består av 21 institutionella ägare som utgörs av de största fondbolagen, försäkringsbolagen och AP-fonderna. Tillsammans ägde dessa institutioner vid årsskiftet till 2002 svenska aktier till ett värde av 548 miljarder kronor eller 22 procent av det totala börsvärdet. De fondbolag som räknas in bland dessa institutioner är Robur fonder, Nordea fonder, SEB fonder, SHB fonder, Skandia Carlson fonder, Banco Fonder och Länsförsäkringar fonder. Tillsammans utgjorde deras kapital i svenska aktier 216 miljarder kronor. Det motsvarar 8,6 procent av det totala börsvärdet eller 40 procent av det ”institutionella kapitalet”.

2.6. Premiepensionssystemet

Sedan år 2000 är fondsparandet en del av det reformerade allmänna ålderspensionssystemet genom premiepensionen. Den allmänna pensionen finansieras genom en pensionsavgift på 18,5 procent av bruttolönen och andra skattepliktiga ersättningar. 2,5 procentenheter går till premiepensionen. Dessa pengar öronmärks för varje

14 I boken Ägarna och Makten 2002 som ges ut av SIS ägarservice AB har de sammanställt vad de kallar ”institutionssfären” s. 32.

pensionsberättigad och förs till ett individuellt premiepensionskonto hos Premiepensionsmyndigheten.

Premiepensionen skall sedan placeras efter pensionsspararens önskemål i fonder. Avstår pensionsspararen från att välja fonder placeras medlen i Premiesparfonden som förvaltas av Sjunde APfonden enligt lagen (2000:192) om allmänna pensionsfonder (APfonder).

Pensionsspararna kan fritt välja i vilka fonder de vill ha sina premiepensionspengar placerade. De kan dock inte välja fritt på fondmarknaden. I lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderspension finns nämligen vissa begränsningsregler.15 Det är endast de värdepappersfonder och utländska fondföretag som har anmälts till registrering hos Premiepensionsmyndigheten och som uppfyller vissa i lagen angivna villkor som kan väljas. Fondförvaltarna måste sluta ett samarbetsavtal med myndigheten enligt vilket de åtar sig att lämna viss information, att inte ta ut avgifter för inlösen av andelar, att lämna uppgifter om kostnader m.m. Premiepensionsmyndigheten får också bestämma ett högsta antal fonder som samtidigt får registreras för en fondförvaltare.

I lagen stadgas dessutom att medel inte får placeras i nationella fonder dvs. sådana fonder som avses i 3 § lagen om värdepappersfonder. Premiepensionsmyndigheten får dock, efter att ha inhämtat yttrande från Finansinspektionen, medge undantag bestående i att medlen får placeras i fonder vars värdeutveckling är beroende av index. Ett sådant medgivande får lämnas om en god riskspridning uppnås i fonden.

Utöver de värdepappersfonder som sålunda är tillgängliga i premiepensionssystemet kan pensionsspararen välja Premievalsfonden som också den, likt Premiesparfonden, förvaltas av Sjunde AP-fonden.

Under hösten 2000 hade 4,4 miljoner pensionssparare möjlighet att placera sammanlagt cirka 56 miljarder kronor i värdepappersfonder (12 700 kronor/person i snitt). De hade sammanlagt cirka 550 fonder att välja mellan. Omkring 2,85 miljoner pensionssparare utnyttjade valmöjligheten medan cirka 1,55 miljoner avstod. Drygt 17 miljarder kronor placerades därför i stället i Premiesparfonden.16

Pensionsspararna valde i huvudsak att placera sina pengar i aktiefonder (cirka 78 procent) och blandfonder (cirka 20 procent)

158 kap.2 och 3 §§ lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderspension. 16 Siffrorna är hämtade från Premiepensionsmyndighetens (PPM) hemsida www.ppm.nu.

medan långa räntefonder (cirka 1,4 procent) och korta räntefonder (cirka 0,6 procent) räntefonder i det närmaste ratades.

Figur 4.

Nettosparande i PPM-valet år 2000, miljarder kronor.

Källa: Fondbolagens Förening

Marknadsandelarna för fondbolagen blev i PPM-valet annorlunda än vad som gäller i det vanliga sparandet. De fyra stora bankerna som annars dominerar marknaden fick betydligt lägre marknadsandelar i PPM-valet år 2000. Av de premiepensionsberättigade valde 23 procent någon av deras fonder. Beräknat till andelen kapital av det totalt placerade kapitalet fick de fyra stora bankerna 18 procent av premiepensionsmedlen. Räknas Sjunde AP-fondens medel bort (där väljarna inte gjorde något aktivt val) valde 26 procent av väljarna någon av deras fonder och placerade 25 procent av kapitalet.17 Det kan jämföras med deras marknadsandel på cirka77 procent för övrigt fondsparande. Sannolikt kände sig pensionsspararna mindre beroende av bankerna när de gjorde sitt val ”hemma i soffan”. En del valde säkerligen medvetet andra fonder än de som det privata sparandet låg i, i syfte att sprida sina risker. Även om bankerna fick en mindre andel så höll sig allmänheten alltjämnt till etablerade bolag med välkända ”varumärken”. Försäkringsbolagen tog stora andelar, vilket också kan indikera att premiepensionsväljarna tänkte på premiepensionen mer i form av pensionsförsäkring än som vanligt sparande.

Pensionsspararna har inom ramen för premiepensionssystemet möjlighet att när som helst byta fonder till låga kostnader och utan

17 Egna beräkningar av statistik från premiepensionsvalet år 2000 (www.ppm.nu).

27,86

7,31

0,5

0,22

0 5 10 15 20 25 30

Aktiefonder Blandfonder Långa räntefonder Korta räntefonder

skatteeffekter (i likhet med t.ex. fondförsäkringar och IPS). Vid direktsparande i fonder uppstår däremot en för många ovälkommen skatteeffekt. Uppstår en kapitalvinst vid ett fondbyte utgår nämligen en kapitalvinstskatt. Denna skatteeffekt har av en del ansetts hindra spararna från att byta fonder, eftersom ett långvarigt fondsparande i många fall lett till upparbetade kapitalvinster. Ett fondbyte i ett sådant fall utlöser skatteinbetalningar och därmed ett lägre sparkapital. Den skattekredit som ett långvarigt sparande i princip innebär går då förlorad.

Eftersom spararna inom premiepensionssystemet kan byta fonder utan denna skatteeffekt är det av intresse att studera i vilken utsträckning spararna verkligen byter fonder. Ett argument mot skatteuttag vid byte av fonder är att skatteuttaget minskar rörligheten bland fondspararna vilket inverkar menligt på konkurrensen. Det finns drygt 5 miljoner sparare i premiepensionssystemet. Av dessa har cirka 1,5 miljoner inte gjort något val och ligger därför hos sjunde AP-fonden. Premiepensionsmyndigheten (PPM) hade vid årsskiftet 2001/2002 registrerat att 180 000 personer har gjort fondbyte sedan starten av sparandet hösten 2000.18 Det motsvarar 5 procent av de aktiva väljarna.

Intresset att byta fond inom premiepensionssystemet är alltså begränsat. Det skall dock hållas i åtanke att sparandet inom ramen för premiepensionssystemet är långsiktigt och att det därför inte är att vänta sig att fondbyten sker ofta. Premiepensionssparandet är också nytt, och beloppen ännu små, vilket kan förklara att byte av fond sker i en begränsad omfattning.

18 Enligt uppgift från PPM.

2.7. Fondmarknadens funktion

Utredningens bedömning: Fondspararen har ett stort utbud av

fonder att tillgå från ett stort antal aktörer. Det gynnar konsumentens val av fond. Konkurrensen på fondmarknaden hämmas dock av att rörligheten är låg bland fondsparare. Stora upparbetade stockar av fondsparande tenderar att förbli hos fondbolag ägda av de fyra stora bankerna. PPM-valet och nya aktörers andel av nysparandet talar dock för att konsumenterna numera gör mer medvetna val. Ny teknik som Internet underlättar för konsumenterna att välja i det stora utbudet av fonder. Det torde också leda till att konkurrensen förbättras. Likaså skulle ett borttagande av kapitalvinstbeskattningen vid byte av fonder sannolikt gynna rörligheten på marknaden. I takt med att fondsparandet blir större kommer fondernas ägarandel av stockholmsbörsen att öka. Det kommer att ställa större krav på fondernas förmåga att hantera ägarfrågor.

Skälen för bedömningen: Utredningen skall enligt direktiven uttala sig om fondmarknadens funktionssätt. För att kunna göra det på ett grundligt sätt måste frågan ägnas mer tid än vad som är möjligt inom ramen för utredningens uppdrag. Några reflektioner om hur fondmarknaden har utvecklat sig, vad som karaktäriserar den och hur den kan tänkas utvecklas i framtiden låter sig dock göras.

Fondsparandet utgör numera en viktig del av hushållens finansiella portföljer. Under två decennier har i princip allt nysparande gått till fonder och försäkringssparande via fonder medan traditionellt banksparande har minskat. En helt ny industri har således växt fram. Det är bankerna som i kraft av sina stora kundbaser och omfattande distributionsnät i bankkontoren över hela landet tagit initiativet och idag dominerar fondmarknaden. Bankerna var också de enda som till en början fick distribuera allemanssparandet som lagt grunden för en stor del av dagens tillgångar i fondsparandet. Försäkringsbolagen som har en tradition i finansiella tjänster är också stora aktörer på området.

Det stora utbudet av fonder och variationen av produkter talar för att konsumenterna har möjlighet att välja de fonder som passar deras individuella preferenser. Rörligheten bland konsumenterna är dock – som inom andra områden av finansiella tjänster – begränsad. Det försvårar för nya aktörer att på allvar ta upp konkurrensen mot

de fyra stora bankerna. Konsumenternas trögrörlighet gör också att konkurrensen på marknaden hämmas eftersom rörligare konsumenter skulle sätta större press på fondbolagen.

Fondsparandet karaktäriseras av stordriftsfördelar. För att kunna bedriva fondverksamhet till rimliga kostnader krävs en stor volym sparmedel. Det gör att fondindustrin sannolikt under överskådlig tid kommer att vara koncentrerad på ett fåtal större aktörer och lämna lite utrymme till nyetableringar. Däremot kan dock utländska fondbolag med starka resurser komma att ta andelar av nysparandet. På sikt kan också möjligen betydelsen av bankernas distributionsnät minska, i takt med att användandet av Internet ökar eller att andra aktörer med stora kundbaser etablerar sig i branschen. Ett exempel på det är t.ex. ICA som fått bankoktroj.

Ett sätt att skapa konkurrens på marknaden är att öka antalet distributörer av fonder. Det borde leda till en större genomlysning av marknaden.

Det är för tidigt att dra några långtgående slutsatser av PPMvalet. Intressant att notera är dock att marknadsandelarna bland fondbolagen mycket väl kan komma att förändras om fondspararna blir mer vana att välja andra fondbolag än de som har kopplingar till banken. Här kan, som nämnts, Internet som distributionsform bidra till att förändra mönstret på marknaden. Med en ökad användning av Internet och en fortsatt utveckling av Internetbaserad fondinformation och fondförsäljning kan kunderna i större utsträckning via nätet skaffa sig en bättre överblick över fondutbudet och enklare flytta medel till fonder som inte nödvändigtvis är knutna till en bank. Vidare har de fondbolag vars fonder fått en större andel av allmänhetens sparande via PPM sannolikt lättare att även få del av annat av kundernas sparande. Fondbolagen vet dock inte vilka som placerat i deras fonder eftersom PPM är kunden och som i sin tur informerar spararen.

Sannolikt kommer allmänheten i takt med att deras premiepension ökar att mer intressera sig för hur olika fonder utvecklar sig, vilket kommer att sätta större fokus på fondernas olika förmåga att prestera en bra kapitalförvaltning och hålla nere kostnaderna.

Ett sätt att öka rörligheten på fondmarknaden är att ta bort den realisationsvinstbeskattning som uppkommer i samband med ett fondbyte. Det kan inte uteslutas att framför allt de stora stockarna av fondsparmedel som ligger placerade i bankerna skulle få en ökad rörlighet. Utredningen kommer med hänsyn till hur utrednings-

direktiven är skrivna inte att lämna förslag i frågan men diskuterar dess effekter på konsumentskyddet i avsnitt 6.6.

Fonderna kommer i takt med att fondsparandet växer att bli ännu större ägare på börsen. Den pågående internationaliseringen av sparandet och en allmän spridning av risker till andra länder dämpar möjligen fondernas ägande på Stockholmsbörsen under en period. På sikt kan fondernas större andelar av börsvärdet möjligen vara ett strukturellt problem om inte fondbolagen tar det ägaransvar som företagen behöver. Detta problem är dock inte unikt för fonderna utan en liknande utveckling sker på andra håll med ett allt större institutionellt ägande av börsen.

Det kan däremot finnas regler i fondlagstiftningen som får konsekvenser för ägarfrågan i bolagen och som kan skapa intressekonflikter. Ett exempel är då ett fondbolag i en koncern väljer att sälja ut en aktie trots att moderbolaget rekommenderat köp av aktien eller vill göra andra affärer med bolaget ifråga. Fondbolagets negativa inställning till bolaget kan då verka menligt på moderbolagets övriga affärer. Intressekonflikten är uppenbar. Dessa frågor belyses närmare i kapitel 6.

3. Gällande rätt

3.1. Inledning

Värdepappersfonder regleras i lagen (1990:1114) om värdepappersfonder som ersatte 1974 års aktiefondslag. Före 1974 års aktiefondslag saknades särskild lagreglering på området. Den första lagstiftningen uppvisade grundläggande likheter med de senare bestämmelserna i EG:s så kallade ucitsdirektiv från 1985.1 Anledningen var att 1974 års lag och EG-direktivet hade ett gemensamt ursprung i de riktlinjer som utarbetades av Europarådet och OECD i början av 1970-talet.2

Trots likheterna fanns det inför 1990 års lag ett behov av att se över lagstiftningen mot bakgrund av EG:s regler och då främst bestämmelserna om riskspridning och om skyldigheten att lämna information till andelsägarna. Den svenska marknaden behövde dessutom öppnas upp för utländska fonder och rättssubjekt. 1990 års lag tillkom således i syfte att modernisera lagstiftningen och anpassa den till det internationella regelsystemet. Hänsyn togs också till en avreglerad kapitalmarknad och en i huvudsak avskaffad valutareglering.3 Ett led i detta var att minska detaljregleringen och låta fonderna i större utsträckning bestämma hur fondverksamheten skulle bedrivas.

Under 1990-talet har lagen ändrats vid några tillfällen, i huvudsak för att anpassa regelverket till EES-avtalet.4

1 Rådets direktiv 85/611/EEG av den 20 december 1985 om samordning av lagar och andra författningar som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag). 2Prop. 1989/90:153, s. 33. 3Prop. 1989/90:153, s. 1. 4Prop. 1991/92:113, prop. 1992/93:90, prop. 1992/93:206, prop. 1994/95:27, prop. 1994/95:172, prop. 1995/96:50, prop. 1995/96:63, prop. 1995/96:173, prop. 1997/98:97, prop. 1997/98:99, prop. 1997/98:160 och prop. 1998/99:93.

3.2. EG:s ucitsdirektiv

Den svenska lagstiftningen överensstämmer i huvudsak med EG:s ucitsdirektiv från 1985. Ucitsdirektivet avser att harmonisera reglerna för öppna fondföretag, dvs. företag vars enda syfte är att företa kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper med kapital från allmänheten.5 Fondföretaget skall tillämpa principen om riskspridning samt ge andelsägarna en möjlighet att få sina andelar återköpta eller inlösta av fonden. Direktivet medger att fondföretaget organiseras antingen på kontraktsrättslig grund, genom trustlagstiftning (unit trusts), eller på associationsrättslig grund.

I direktivet finns regler bl.a. för auktorisation av fondförvaltaren och dess organisation, placeringsbestämmelser och regler om information till andelsägarna. Uppfyller värdepappersfonden de krav som ställs i ucitsdirektivet, får fonden fritt saluföras i EG och i de länder som omfattas av EES-avtalet. De svenska värdepappersfonderna är också till övervägande del harmoniserade i enlighet med ucitsdirektivet.

År 1998 började EG:s institutioner se över ucitsdirektivet. I februari 2002 kom två direktiv med ändringar och tillägg till ucitsdirektivet. Det ena avsåg placeringsbestämmelserna och det andra reglerna som rör förvaltningsbolagen. Dessa nya regler behandlas nedan under kapitel 7 och 8.

3.3. Den legala konstruktionen

Lagen om värdepappersfonder, liksom 1974 års aktiefondslag, bygger på ett kontraktsrättsligt tänkande där rättsförhållandet mellan ägarna (fondandelsägarna) och förvaltaren (fondbolaget) regleras i ett tänkt avtal. Fonden som sådan är inte något självständigt rättssubjekt och de rättigheter och skyldigheter som följer av fondförmögenheten måste därför ledas vidare. På ett sätt kan den konstruktion som anges i lagen om värdepappersfonder anses vara en specialiserad form av samäganderätt, där den gemensamma förmögenheten förvaltas av en särskilt angiven uppdragstagare.

Ett alternativ till den kontraktsrättsliga formen hade varit att använda sig av en associationsrättslig reglering, där ägarnas och förvaltarens inbördes relation reglerades på samma sätt som i t.ex. ett aktiebolag. Fonden skulle då inta rollen som ett självständigt

5 Ucits står för engelska Undertakings for Collective Investments in Transferable Securities.

rättssubjekt. En sådan associationsrättslig konstruktion finns t.ex. i den franska lagstiftningen (Société d’Investissement à Capital

Variable, SICAV) och i Storbritannien (Open-ended Investment Companies, OEIC). Lagstiftaren har tidigare övervägt möjligheten att i Sverige välja en associationsrättslig form av värdepappersfonder. Den mest lämpade formen skulle då vara aktiebolaget.

Problemet var, och är, att ett aktiebolag har ett fixerat aktiekapital, vars storlek visserligen kan ändras, men endast efter särskilt beslut i viss angiven ordning. För att aktiebolagsformen skall kunna komma i fråga för fondverksamhet krävs ett rörligt aktiekapital, som ändras allt eftersom nya aktieägare tillkommer och tidigare aktieägare avslutar sitt engagemang. Ett aktiebolag med rörligt aktiekapital skulle emellertid, enligt tidigare motivuttalanden, innebära alltför genomgripande förändringar i bolagslagstiftningen (se vidare i kapitel 10).

Före tillkomsten av 1974 års aktiefondslag rådde viss oklarhet om hur andelsägarnas och förvaltarens inbördes rättigheter och skyldigheter skulle regleras. Mellan parterna förelåg en form av uppdrag och ett avstamp gjordes i de regler som gällde för sysslomän (18 kap. handelsbalken). Vidare fick man utgå ifrån vad som kunde anses avtalat mellan parterna, eller vad som med hänsyn till omständigheterna måste antas ha varit deras avsikt. Därutöver fick man förlita sig på allmänna rättsgrundsatser.6 Att i lag reglera parternas förhållanden medförde dock en ökad trygghet för fondspararna.

Med den valda legala kontraktsrättsliga formen separeras äganderätten till fondförmögenheten från fondens förvaltande, men också från tillgångarnas förvaring. Fondandelsägarna äger gemensamt fonden, förvaltningen av fonden läggs på ett fondbolag och fondens tillgångar förvaras av ett särskilt förvaringsinstitut. Detta trepartsförhållande kan sägas vara uppbyggt av tänkta uppdragsavtal, där fondbolaget och förvaringsinstitutet åtar sig ett visst uppdrag mot en viss ersättning. Ersättningen utgår oftast ur fondförmögenheten och betalas därmed indirekt av fondandelsägarna. Fondbolaget och förvaringsinstitutet har ett ansvar att fullgöra sin del av uppdraget. Själva fonden är dock inte ett eget rättssubjekt – även om fonden i skattehänseende behandlas som en juridisk person (se avsnitt 3.14) – och kan därför inte förvärva rättigheter

6SOU 1969:16, s. 80.

eller ikläda sig skyldigheter eller föra talan inför domstol. Fondens tillgångar är dessutom skyddade mot utmätning.

Figur 1. Den legala konstruktionen.

Fondandelsägarnas äganderätt till fonden är dock kraftigt beskuren och medför egentligen endast en rätt att få sin andel i fonden inlöst samt i förekommande fall erhålla utdelning. I gengäld ansvarar inte fondandelsägarna för förpliktelser som avser fonden. I stället har förvaltaren (fondbolaget) fått många av de befogenheter som normalt förknippas med äganderätten. Fondbolaget företräder andelsägarna i alla frågor som rör värdepappersfonden, vilket t.ex. innebär att det är fondbolaget som utövar den rösträtt som kommer ur fondens aktieinnehav. Fondandelsägarnas äganderätt kommer härutöver till uttryck genom att såväl fondbolaget som förvaringsinstitutet kan bli skadeståndsskyldiga gentemot fondandelsägare för skada som tillfogats genom överträdelse av de bestämmelser som gäller för fonden. Denna skadeståndsskyldighet kan liknas vid den som enligt allmänna regler finns vid kontraktsbrott eller överträdelse av ett sysslomannauppdrag. Fondförvaltarens skadeståndsskyldighet speglar på så sätt fondandelsägarnas rättigheter.

En värdepappersfond måste i princip vara öppen för dem som vill spara i fonden. I lagen – liksom i ucitsdirektivet – uppställs som

Fondägarna Fondbolaget

Förvararen

Fonden

“avtal”

“avtal”

“avtal”

grundkrav att fonden bildas genom kapitaltillskott från allmänheten. Ett fondbolag anses därför inte kunna neka någon att förvärva andelar i en värdepappersfond. Från detta allmänhetskrav skall man dock skilja regler om t.ex. minsta belopp vid insättningar i fonden. Det anses finnas en möjlighet att kräva viss minimiinsättning, vilket då kan bli en naturlig begränsning av vilka som skjuter till kapital.

Att en värdepappersfond är öppen innebär dock framför allt att andelsägarna har rätt att när som helst få sitt innehav inlöst ur fondens tillgångar. Denna princip återfinns även i ucitsdirektivet och infördes i svensk rätt redan genom 1974 års aktiefondslag. Syftet var att ge andelsägarna ett ytterligare skydd genom att när som helst kunna avsluta sitt sparande i en fond. I förarbetena till 1974 års aktiefondslag uttalades till och med att slutna fonder inte borde få förekomma i vidare mån än som kunde ske inom ramen för redan befintliga associationsformer.7 Detta synsätt förändrades dock inför den nu gällande lagstiftningen. I förarbetena till dagens lag uttalades sålunda att även slutna fonder kunde erbjuda fördelar för vissa sparare och att sådana kunde tillåtas genom särskilt tillstånd såsom nationell värdepappersfond.8 Finansinspektionen har ännu inte beviljat tillstånd för slutna fonder.

3.4. Nationella fonder

Vid sidan av EG-harmoniserade värdepappersfonder finns ickeharmoniserade fonder. Ucitsdirektivet avser nämligen inte att förbjuda andra fonder. I direktivets preambel anges att varje medlemsstat får reglera särskilt kategorier av företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper med speciell placerings- eller upplåningsinriktning. Dessa fonder får, som en följd av att de inte är harmoniserade, inte fritt saluföras utanför landets gränser och brukar därför benämnas som nationella fonder.

I 3 § lagen om värdepappersfonder medges således en möjlighet att få tillstånd av Finansinspektionen för annan näringsverksamhet. Denna paragraf möjliggör med andra ord svenska nationella fonder.

Nämnda lagrum saknade sin motsvarighet i 1974 års aktiefondslag. I samband med att Sverige i 1990 års lag anpassade sin lagstiftning till EG:s regelverk, uppstod dock behovet av särskild

7Prop. 1974:128, s. 94 f. 8Prop. 1989/90:153, s. 38.

reglering för de nationella fonderna.9 Det var främst frågan om öppna och slutna fonder som initierade diskussionen om nationella fonder och i förarbetena angavs särskilt att nationella fonder, med dispens från lagens bestämmelser, kunde innefatta slutna fonder. Vidare angavs att det inte kunde uteslutas att också andra former av fondverksamhet borde kunna tillåtas. Det fick då ankomma på Finansinspektionen att bedöma om en viss verksamhet ansågs uppfylla de krav på riskspridning som borde ställas på en fond som vänder sig till allmänheten. I övrigt såg lagstiftaren svårigheter att förutse vilka behov av ytterligare reglering som skulle kunna komma att behövas för att upprätthålla en sund utveckling inom området.

Nationella fonder fordrar tillstånd av Finansinspektionen, vilket lämnas endast till fondbolag eller annan som står under inspektionens tillsyn, t.ex. värdepappersinstitut enligt lagen (1991:981) om värdepappersrörelse.

De nationella fonderna skall vara riktade till allmänheten för att gemensamt delta i förvärv och förvaltning av fondpapper och andra finansiella instrument. Bestämmelserna i lagen om värdepappersfonder gäller fullt ut, om inspektionen inte medgett undantag i det särskilda fallet. Vanligast är att de nationella fonderna fått tillstånd att avvika från de placeringsbestämmelser som annars gäller för de harmoniserade värdepappersfonderna.

I ucitsdirektivet anges särskilt att varje medlemsstat särskilt får reglera nationella fonder som avviker från de i direktiven angivna – och i den svenska lagen fastställda – placerings- och lånebestämmelserna. I förarbetena till lagen om värdepappersfonder noterades denna sorts undantag särskilt, dock med kommentaren att mindre avvikelser inte borde tillåtas.10

Det finns inte några direkta lagliga begränsningar avseende vilken risk en nationell fond får ta. I förarbetena till lagen om värdepappersfonder angavs emellertid att de nationella fonderna skall uppfylla det grundläggande kravet på riskspridning. Detta borde enligt motiven åtminstone gälla sådana fonder som riktar sig till allmänheten.

Enligt Finansinspektionens föreskrifter skall den som vill driva nationella fonder till inspektionen lämna samma uppgifter som fondbolag som vill driva harmoniserade värdepappersfonder.

9Prop. 1989/90:153, s. 37 ff. 10Prop. 1989/90:153 s. 37 ff.

Därtill skall fondförvaltaren i sin ansökan ange de undantag bolaget önskar.

3.5. Förhållandet mellan ucitsfonder och nationella fonder

Lagen om värdepappersfonder utgår ifrån att en värdepappersfond enligt lagens mening är lika med en ucitsfond enligt ucitsdirektivet. De nationella fonderna företer dock en del likheter med de fonder som följer ucitsdirektivet. Följaktligen måste även en nationell fond – i likhet med en värdepappersfond – rikta sig till allmänheten. Dessutom får en nationell fond – på samma sätt som en värdepappersfond – inte placera sina tillgångar i annat än i fondpapper och andra finansiella instrument. Semantiskt är således även en nationell fond en värdepappersfond.

I ucitsdirektivet finns några beröringspunkter mellan ucitsfonder och nationella fonder, vilka behandlas nedan.

3.5.1. Ombildning från ucitsfond till nationell fond

I artikel 1.5 i ucitsdirektivet anges att medlemsstaterna skall förbjuda fondföretag (ucits), för vilka direktivet gäller, att ombilda sig till sådant företag för kollektiva investeringar som inte omfattas av direktivets bestämmelser. Sverige införde ett motsvarande förbud i 10 a § i lagen om värdepappersfonder.11 Enligt paragrafen får en värdepappersfond inte ombildas till någon annan form av kapitalbildning. Med detta förbud skulle tydliggöras, enligt förarbetena, att det inte går att transformera en värdepappersfond till en så kallad nationell fond.

3.5.2. Får ett fondbolag förvalta såväl ucitsfonder som nationella fonder?

I ucitsdirektivet finns vidare en regel som tar sikte på förvaltningen av värdepappersfonder (och investeringsbolag). I artikel 6 förbjuds förvaltningsbolag att ägna sig åt annan verksamhet än förvaltning av värdepappersfonder (och investeringsbolag).

11Prop. 1992/93:90, s. 44.

Någon motsvarande bestämmelse återfinns inte i lagen om värdepappersfonder. Denna fråga diskuterades när Sverige ändrade sin lagstiftning med anledning av EES-avtalet.12 Lagstiftaren ansåg att fondbolag skulle ges möjlighet till att förvalta även nationella fonder för att på så sätt ta tillvara fondbolagens kompetens och administrativa resurser även för dessa förvaltningsuppgifter. Att tillåta fondbolag att förvalta såväl värdepappersfonder som nationella fonder stred inte heller, enligt förarbetena, mot ucitsdirektivet. Artikel 6 hänvisar nämligen till värdepappersfonder (unit trusts) och en värdepappersfond i direktivets mening innefattar även andra företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper än sådana som regleras av direktivet och som däri benämns fondföretag (ucits).13

Med värdepappersfond i ucitsdirektivets mening menas således med denna definition de företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper som är bildade på kontraktsrättslig grund. Från begreppet värdepappersfond får skiljas begreppet fondföretag (ucits) som har en särskild mening och omfattar även s.k. investeringsbolag (fondföretag på bolagsrättslig grund) och fondföretag strukturerade som unit trust.

Ucitsdirektivets definition av värdepappersfond överensstämmer inte helt med den som görs i lagen om värdepappersfonder. I 1 § anges i stället att det med värdepappersfond menas en fond bestående av fondpapper och andra finansiella instrument, vilken bildats genom kapitaltillskott från allmänheten och ägs av dem som skjutit till kapitalet. I begreppet värdepappersfond enligt lagen om värdepappersfonder synes således inte ingå annan näringsverksamhet som regleras i 3 § (nationella fonder).

3.5.3. Får en ucitsfond investera sina tillgångar i en nationell fond?

I artikel 24 i ucitsdirektivet anges en begränsning av fondföretagens (ucits) rätt att placera sina tillgångar i andra fonder. Ucitsfonder får förvärva fondandelar i andra företag för kollektiva investeringar (nationella fonder), men endast om dessa nationella fonder uppfyller en rad krav. En motsvarande regel återfinns i 22 § lagen om värdepappersfonder.

12Prop. 1992/93:90, s. 44 f. 13 Prop. 1992/93 90, s. 45.

Dessa krav har utökats i samband med 2002 års ändringar i ucitsdirektivet. Ändringarna behandlas mer ingående i kapitel 8, men innebär kortfattat följande. Enligt de nya bestämmelserna uppställs krav på att den nationella fonden är öppen, placerar sina medel i överlåtbara värdepapper med kapital från allmänheten samt tillämpar principen om riskspridning. Vidare fordras att den nationella fonden är auktoriserad och står under tillsyn, att skyddet för andelsägarna motsvarar det som finns i en ucitsfond. I den delen hänvisar direktivet till reglerna om förvaring av tillgångarna, belåning och blankningsaffärer. Som ytterligare krav ställs att den nationella fonden skall komma med halvårliga och årliga rapporter. Avslutningsvis får inte heller den nationella fonden i sin tur investera mer än 10 procent av sina tillgångar i andra fonder.

3.6. Fondandelsägarnas äganderätt

De som skjutit till kapital och således förvärvat andelar i fonden äger fonden gemensamt med övriga fondandelsägare. I samäganderättslagen (1904:48 s. 1) finns bestämmelser som tar sikte på fall där flera ägare samfällt äger t.ex. värdepapper. I lagen om värdepappersfonder stadgas emellertid uttryckligen att den lagen inte skall tillämpas på denna särskilda form av gemensamt ägande. I stället regleras andelsägarnas inbördes förhållande och äganderätt till fonden i lagen om värdepappersfonder och i värdepappersfondens fondbestämmelser.

Lagen stadgar nämligen att varje värdepappersfond skall ha särskilda fondbestämmelser som anger bl.a. namnet på fonden, grunderna för fondens placeringsinriktning, regler för utdelning, modellen för hur andelarnas värde skall räknas ut och vilka avgifter som tas ut för förvaltningen.

I lagen anges vidare att fondandelarna skall vara lika stora och att de skall medföra lika rätt till fondens tillgångar. Värdet av en fondandel är fondens värde delat med antalet fondandelar. Denna ekonomiska rätt kombineras med en ovillkorlig rätt att få sitt andelsinnehav inlöst mot medel i fonden. Låt vara att det i vissa fall finns en möjlighet för fondbolaget att avvakta inlösen. Andelsägare har däremot inte någon möjlighet att få till stånd en försäljning av den gemensamt ägda egendomen, så som fallet är enligt samäganderättslagen. I stället finns särskilda bestämmelser i lagen om värdepappersfonder om hur en fond skall upplösas.

Fondandelsägare har utöver den ekonomiska rättigheten fått sin äganderätt beskuren. Det är således inte fondandelsägarna som bestämmer över fonden och dess tillgångar. Denna rätt tillkommer förvaltaren. Däremot har fondandelsägarna rätt att förlita sig på att förvaltaren handlar uteslutande i andelsägarnas gemensamma intresse, att lagen om värdepappersfonder följs samt att förvaltaren följer de bestämmelser som framgår av fondens fondbestämmelser. På så sätt bestäms också uppdragets ramar. Lagen anger emellertid inte närmare vad som skall anses omfattas av andelsägarnas gemensamma intresse. Det bör i huvudsak vara fråga om intresset att få en så bra avkastning som möjligt i förhållande till den på förhand angivna riskprofilen. Det bör inte heller vara kontroversiellt att anta att regeln också avser intresset att betala så lite som möjligt för förvaltningen. I vissa fonder kan därtill i fondbestämmelserna särskilt angivna syften förekomma. Det kan t.ex. vara fråga om fonder som ger en del av avkastningen till en angiven organisation.

Den ekonomiska rätten stärks ytterligare genom en regel som fråntar andelsägarna ansvaret för de förpliktelser som avser fonden.

3.7. Förvaltningen av fonden

Det ankommer på förvaltaren, antingen ett fondbolag eller annan som står under Finansinspektionens tillsyn, t.ex. ett värdepappersinstitut (i det följande, om annat inte anges, gemensamt benämnda fondbolaget), att förvalta fonden. I gengäld har fondbolaget rätt att ta ut avgifter som ersättning för sitt arbete. Fondandelsägarnas tänkta uppdrag till fondbolaget, att ta hand om fonden, regleras såväl i lagen som i fondbestämmelserna. Bryter förvaltaren mot detta uppdragsavtal ådrar sig fondbolaget skadeståndsansvar gentemot fondandelsägarna.

Som tidigare nämnts skall fondbolaget i sin förvaltning handla uteslutande i andelsägarnas gemensamma intresse. Denna skyldighet bör någorlunda motsvara den allmänna lojalitetsplikt som får anses gälla alla uppdragstagare. Fondbolagets förvaltning omfattar alla frågor som rör värdepappersfonden såsom förvärv och försäljning av värdepapper, utöva rösträtten för de aktier som ingår i fonden och uppbära utdelning.

I lagen anges emellertid särskilt vissa förbjudna åtgärder. Fondbolaget får således inte ha hand om den egendom som ingår i fonden. Det ankommer i stället på förvaringsinstitutet. Fond-

bolaget får inte heller ta upp eller bevilja penninglån (med visst angivet undantag), gå i borgen eller sälja fondpapper som fonden inte förfogar över.

Vidare finns begränsningar för hur fondbolaget får placera fondens tillgångar. Dessa placeringsbestämmelser avser dels att ge en sund riskspridning, dels att begränsa den makt som kan härledas ur fondens tillgångsinnehav. Förvaltningens ramar bestäms ytterligare i fondbestämmelserna med där angivna närmare regler för hur fondens tillgångar skall placeras.

En stor del av lagens bestämmelser tar sikte på att ge ägarna ett grundläggande skydd gentemot förvaltaren. Som grund uppställs vissa krav på fondbolaget och dess organisation samt vidhängande tillståndskrav och tillsyn. Vidare finns som tidigare nämnts vissa placeringsbestämmelser. Lagen innehåller också ingående regler om fondbolagets skyldighet att hålla andelsägarna informerade. Förvaringsinstitutens roll är också en del av detta skydd.

3.8. Fondbolagets organisation

För att få bedriva fondverksamhet måste man få tillstånd av Finansinspektionen. Tillstånd medges endast svenskt, registrerat aktiebolag med huvudkontor i Sverige. Enligt svensk lag tillåts således inte fondförvaltare organiserade t.ex. som ekonomisk förening. För tillstånd krävs vidare att fondbolaget inte är olämpligt att utöva verksamheten och att Finansinspektionen godkänt fondbestämmelserna för den fond som bolaget avser att förvalta. Vidare fordras att aktiebolaget skall ha ett tillräckligt stort aktiekapital, vilket Finansinspektionen i sina föreskrifter angett till 1 miljon kronor.

För de fondförvaltare som står under Finansinspektionens tillsyn enligt annan lagstiftning gäller de bestämmelser som anges i den lagen. Gemensamt är dock att aktiebolagsformen anges som huvudregel.14

I lagen om värdepappersfonder föreläggs också fondbolagets revisorer att till Finansinspektionen rapportera vissa förhållanden såsom t.ex. väsentliga överträdelser av lagbestämmelser. En motsvarande skyldighet finns för eventuella särskilda granskare. Vidare förordnar Finansinspektionen en revisor som skall genomföra revisionen tillsammans med övriga revisorer.

14 Se t.ex. 2 kap. 1 § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse.

Det finns också ett förbud för styrelseledamöter och andra ledande befattningshavare i fondbolaget att med fondbolaget handla med finansiella instrument. Däremot är det tillåtet för dessa personer att äga andelar i fonden.

I övrigt gäller för fondbolag vad som gäller för aktiebolag i allmänhet.

3.9. Placeringsbestämmelser

En viktig del i skyddet för investerarna är de begränsningar som finns för fondens placeringar i olika tillgångar. Meningen är att varje värdepappersfond skall tillämpa en riskspridning, som närmare anges i fondbestämmelserna. I syfte att uppnå en godtagbar riskspridning regleras vilken typ av tillgångar som en värdepappersfond får placera sina medel i och hur mycket av fondens förmögenhet som får investeras i ett och samma värdepapper. De regler som återfinns i lagen om värdepappersfonder stämmer i allt väsentligt överens med ucitsdirektivets placeringsbestämmelser.15

3.9.1. I vilka tillgångar får en värdepappersfond investera sitt kapital?

En värdepappersfond får som utgångspunkt placera sina medel endast i överlåtbara värdepapper. Detta anges på så sätt att fonden får placera sina medel i fondpapper och andra finansiella instrument. Avsikten är att dessa begrepp skall ha samma innebörd som i annan lagstiftning.16 I 1 kap. 1 § lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument finns en legal definition som beskriver finansiella instrument som aktier, obligationer, delägarrätter och fordringsrätter som är utgivna för allmän omsättning, andelar i värdepappersfond, depåbevis samt annan rättighet eller förpliktelse avsedd för handel på värdepappersmarknaden.

Som ett ytterligare krav skall dessa värdepapper enligt lagen om värdepappersfonder i princip vara likvida och överlåtbara.17 Detta anges på så sätt att dessa instrument skall vara noterade på en börs eller auktoriserad marknadsplats eller annars vara föremål för en regelbunden handel vid någon reglerad marknad som är öppen för

15Prop. 1989/90:153, s. 34. 16Prop. 1989/90:153, s. 47 f. 17Prop. 1989/90:153, s. 62 f.

allmänheten. Att en värdepappersfonds tillgångar skall vara lätt överlåtbara är närmast en nödvändig förutsättning för att fondens värde skall kunna fastställas på ett korrekt sätt, vilket i sin tur behövs för att kunna bestämma varje fondandels värde. Utan denna möjlighet skulle annars fondandelsägarnas rätt till ovillkorlig inlösen äventyras.

Från regeln om överlåtbara värdepapper medges vissa begränsade undantag. En fond får t.ex. förvärva finansiella instrument som kommer att noteras inom ett år. Dessutom får fonden inneha onoterade finansiella instrument upp till 10 procent av fondens värde.

Per definition är andelar i värdepappersfond en typ av fondpapper. I lagen om värdepappersfonder finns emellertid en begränsning av möjligheterna att investera i andelar i andra värdepappersfonder så att dessa andelar inte får representera ett värde som överstiger 5 procent av den investerande värdepappersfondens värde. Denna regel förhindrar således så kallade fondandelsfonder, vari en värdepappersfond investerar hela sin förmögenhet i andelar i andra värdepappersfonder. Bestämmelsen förbjuder likaså så kallade master-feeder-fonder, dvs. värdepappersfonder som investerar uteslutande i en annan värdepappersfond. En ytterligare begränsning är att det krävs tillstånd av Finansinspektionen om det finns något samband mellan fondföretagen.

En värdepappersfond får vidare ha de likvida medel som behövs för verksamheten.

Det finns slutligen en särskild bestämmelse som reglerar värdepappersfondens möjligheter att använda sig av derivatinstrument, dvs. optioner och terminskontrakt eller andra likartade finansiella instrument. En värdepappersfond får inneha sådana tillgångar endast i syfte att effektivisera förvaltningen av fondens tillgångar eller att skydda fondens tillgångar mot valutakursförluster eller andra risker. Finansinspektionen har i sina föreskrifter ytterligare reglerat handeln med optioner och terminskontrakt.

3.9.2. En värdepappersfond måste sprida sina risker

I vilken omfattning en värdepappersfond får exponera sig mot samme emittent (enhandsengagemang) varierar något beroende på vilken sorts värdepapper det är fråga om. Huvudregeln är att högst 5 procent av fondens värde får placeras hos samme emittent. Lagen

medger dock att fonden exponerar sig upp till 10 procent mot en emittent, dock max till 40 procent av fondens värde. Detta innebär att en fond måste vara exponerad mot minst 16 olika emittenter.

För obligationer, som är utfärdade av ett kreditinstitut som har säte i ett land inom EES och som enligt lag är underkastat särskild offentlig tillsyn avsedd att skydda innehavare av institutets obligationer, gäller särskilda bestämmelser. I sådana värdepapper får en värdepappersfond placera upp till 25 procent av fondens värde hos samme emittent, under förutsättning att det sammanlagda värdet av dessa tillgångar uppgår till högst 80 procent av fondens värde. För närvarande utges det inte några sådana instrument av svenska rättssubjekt. En ändring är föreslagen i en departementspromemoria.18

Särskilda regler gäller också för fondpapper och andra finansiella instrument som är utfärdade eller garanterade av vissa särskilt angivna offentliga subjekt (stater, kommuner m.m.). För denna typ av värdepapper gäller att fonden får placera upp till 35 procent av fondens värde hos samma emittent. Finansinspektionen kan också i samband med att fondbestämmelserna godkänns, ge särskilt tillstånd för värdepappersfonden att inneha obligationer och andra skuldförbindelser utfärdade eller garanterade av dessa offentliga subjekt. Då måste obligationerna och skuldförbindelserna härröra från minst sex olika emissioner och inget av förvärven får överstiga 30 procent av fondens värde.

3.9.3. En värdepappersfond får inte äga för mycket av investeringsobjektet

Redan i lagstiftningsarbetet till 1974 års aktiefondslag uttrycktes oro över att värdepappersfonder kunde växa sig stora och därigenom få ett allt för stor kontroll över ett enskilt företag.19 Det övervägdes om fondbolagen skulle fråntas rätten att rösta för aktier som köpts av värdepappersfonder. Slutligen infördes en bestämmelse om att en värdepappersfond inte fick inneha aktier med mer än 5 procent av röstvärdet för samtliga aktier i ett och samma aktiebolag. En motsvarande regel finns även i nu gällande lagstiftning. Om ett fondbolag förvaltar flera fonder får det sammanlagda aktieinnehavet i samtliga fonder inte överstiga 5 procent av röstvärdet för samtliga av emittenten utfärdade aktier. Däremot

18Ds 2001:38, Säkerställda obligationer. 19 Se t.ex. prop. 1974:128, s. 119 f. och 123 f.

finns inte någon regel som begränsar rätten för ett moderbolag att äga flera fondbolag.

Dessutom finns en motsvarande begränsningsregel för obligationer och andra skuldförbindelser. Då gäller att sådana tillgångar inte får överstiga 10 procent av emittentens utestående lån. Denna begränsning gäller dock inte för sådana obligationer och skuldförbindelser som är utfärdade eller garanterade av något i lagen angivet offentligt subjekt.

En värdepappersfond får på motsvarande sätt inte heller inneha andelar i andra värdepappersfonder överstigande 10 procent av andelarna i den andra värdepappersfonden.

3.10. Konsumentskydd i allmänhet

Värdepappersfonder och nationella fonder måste vända sig till allmänheten. Hushållens del av det totala fondsparandet är också mycket stor och fondsparandet kan med fog sägas vara en konsumentprodukt (dock inte uteslutande). Detta har också beaktats i lagen om värdepappersfonder och många bestämmelser kan sägas syfta till att stärka skyddet för konsumenterna. Reglerna är dock inte uttryckligen avsedda för konsumenter utan tar sikte på att skydda samtliga andelsägare. Krav på hur fondbolaget skall vara organiserat (kapitel 3.8) och hur en fond får placera sina tillgångar (kapitel 3.9) är exempel på skyddsregler. Att fondens tillgångar skall hållas åtskilda och förvaras av ett förvaringsinstitut är ett annat exempel. I kapitel 3.11 behandlas gällande lagstiftnings krav på information till andelsägarna. Även dessa regler är en del av konsumentskyddet.

Utöver regelverket i lagen om värdepappersfonder finns emellertid vissa mer allmänna bestämmelser som tar sikte på att skapa ett gott konsumentskydd. Dessa beskrivs i det följande.

3.10.1. Allmänna sundhetskrav och etiska riktlinjer

På det finansiella området finns särskilda sundhetskrav bl.a. för värdepappersrörelse i 1 kap. 7 § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse. Sundhetskraven innebär att verksamheten skall bedrivas så att allmänhetens förtroende för värdepappersmarknaden upprätthålls och att enskildas kapitalinsatser inte otillbörligen äventyras.

Någon motsvarande bestämmelse finns inte i lagen om värdepappersfonder. I nämnda lags 40 § anges dock, att Finansinspektionen vid sin tillsyn skall se till att en sund utveckling av fondverksamheten främjas. Som ett led i detta har inspektionen utfärdat allmänna råd om riktlinjer för hantering av etiska frågor hos institut som står under inspektionens tillsyn (FFFS 1998:22).

3.10.2. Interna rutiner för klagomål

Finansinspektionen har vidare utfärdat allmänna råd om hur bl.a. fondbolag skall hantera klagomål avseende finansiella tjänster till konsumenter (FFFS 1996:25). Fondbolag bör följaktligen ha rutiner för klagomålshantering och uppföljning och bör meddela inspektionen vem som är ansvarig för dessa frågor. Fondbolagen bör också informera den klagande konsumenten om vart han kan vända sig om han inte är nöjd med fondbolagets hantering.

3.10.3. Allmänna reklamationsnämnden

En andelsägare som anser sig på grund av skada ha ett anspråk på fondbolaget (eller förvaringsinstitutet) kan vända sig till allmän domstol och begära skadestånd enligt 47 § lagen om värdepappersfonder eller enligt annan rättsgrund. Det alternativet kan dock vara omständligt och riskabelt från kostnadssynpunkt. Detta gäller särskilt i de fall rättshjälp inte kan ges eller försäkringsskydd inte finns. Konsumenter kan då i stället välja att vända sig till Allmänna reklamationsnämnden. Nämnden är en statlig myndighet vars huvuduppgift är att – efter anmälan från konsument – opartiskt pröva tvister mellan konsumenter och näringsidkare. Nämnden lämnar rekommendationer om hur tvister bör lösas. Ett nämndbeslut kan inte verkställas genom tvång, men de flesta företagare väljer dock att följa nämndens rekommendationer. Många har också genom sin branschorganisation åtagit sig att göra detta. I annat fall måste konsumenten ändå överväga att föra saken till domstol. Förfarandet hos nämnden är avgiftsfritt för parterna och handläggningstiden är normalt fyra-sex månader.

Av intresse är också möjligheten till grupptalan inför Allmänna reklamationsnämnden. Konsumentombudsmannen, eller i andra hand en sammanslutning av konsumenter, får väcka talan för en

grupp konsumenter mot en näringsidkare. Förutsättningarna är att konsumenterna stöder sig på väsentligen likartade grunder, tvisten rör förhållanden som får prövas av nämnden och en prövning av tvisten är motiverad från allmän synpunkt. Sådan grupptalan kan följaktligen komma ifråga i tvister rörande fondsparande.

3.10.4. Konsumentombudsmannen som juridiskt ombud

År 1997 kom lagen (1997:379) om försöksverksamhet avseende medverkan av Konsumentombudsmannen i vissa tvister. Lagen gäller till utgången av november 2002 och ger Konsumentombudsmannen en möjlighet att biträda konsumenter såsom ombud vid allmän domstol och kronofogdemyndigheten i tvister som gäller finansiella tjänster. Förutsättningen är att tvisten är av betydelse för rättstillämpningen eller att det finns något annat särskilt skäl. Konsumenten får ett skydd som motsvarar rättshjälpslagen och kostnaderna skall bäras av staten. Staten betalar också motpartens rättegångskostnader i händelse av att konsumenten förlorar tvisten.

Avsikten med försöksverksamheten är att förbättra praxisbildningen på det finansiella området. Konsumentombudsmannen agerar dock som ombud för konsumenten med konsumentens bästa i fokus. Följden har blivit att de flesta tvister har gjorts upp i godo genom förlikningar.

3.10.5. Rådgivning till konsumenter

Allmänna reklamationsnämnden ger inte några råd till konsumenterna. Däremot kan man vända sig till konsumentvägledaren i sin kommun. För vägledning finns även Konsumenternas Bank- och Finansbyrå. Byrån är en självständig och obunden stiftelse med Konsumentverket, Finansinspektionen, Svenska Bankföreningen, Svenska Fondhandlareföreningen och Fondbolagens Förening som huvudmän. Konsumenternas Bank- och Finansbyrå är en rådgivningsbyrå som ger konsumenter en allmän orientering om marknadens spar- och låneformer m.m., information om innebörden i de juridiska och ekonomiska termer och begrepp som användes i avtalsvillkor och annan information. Bank- och Finansbyrån hjälper också konsumenter med att få klarhet i vilka regler som gäller och den praxis som finns. Byråns verksamhet omfattar numera även

fond- och värdepappersfrågor. En motsvarande rådgivningsbyrå finns sedan länge på försäkringsområdet. I den byråns verksamhet ingår bl.a. att svara på frågor om fondförsäkringar. Byråernas rådgivning är kostnadsfri.

3.10.6. Oskäliga avtalsvillkor

I lagen om värdepappersfonder finns bestämmelser som tar sikte på hur fondbestämmelserna skall vara utformade. Dessa utgör grunden för avtalsförhållandet mellan fondandelsägarna och fondbolaget. Fondbestämmelserna skall godkännas av Finansinspektionen. I lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden (avtalsvillkorslagen) finns därtill särskilda bestämmelser som tar sikte på oskäliga avtalsvillkor. Lagen gäller avtalsvillkor som en näringsidkare använder sig av när konsumenter erbjuds varor, tjänster och andra nyttigheter. Marknadsdomstolen kan, bl.a. efter talan av Konsumentombudsmannen (KO), förbjuda en näringsidkare att använda sig av ett visst oskäligt avtalsvillkor i framtiden. Förbudet kan också förenas med vite. Dessutom stadgas i lagen, att oklara standardvillkor skall tolkas till konsumentens fördel.

Med stöd av bestämmelserna i avtalsvillkorslagen har Konsumentverket/KO arbetat fram ett antal överenskommelser med olika konsumentinriktade branscher inom näringslivet om standardvillkor.

3.11. Informationskrav

En central del av investerar- och konsumentskyddet är de krav på informationsgivning som ställs på fondbolaget. Dessa krav återfinns i fondlagstiftningen, men också i Finansinspektionens föreskrifter, i marknadsföringslagen (1995:450) och i prisinformationslagen (1991:601) samt i de överenskommelser och riktlinjer branschen arbetat fram.

I lagen om värdepappersfonder finns följaktligen bestämmelser som tar sikte på den information som fondbolaget skall lämna till andelsägarna och till dem som avser att köpa andelar i en fond. Denna information är dels av allmän karaktär, dels specifik för varje andelsägare. En särställning har förstås offentliggörandet av fondandelsvärdet. Fondens värde skall räknas fram enligt de grunder

som bestämts i fondbestämmelserna och fondbolaget skall ”fortlöpande och minst en gång i veckan beräkna och på lämpligt sätt offentliggöra fondandelsvärdet” (30 §).

För varje värdepappersfond skall finnas en informationsbroschyr om fonden och dess verksamhet med visst angivet innehåll. Varje år skall en årsberättelse och en halvårsberättelse avlämnas. Dessa skall alltid finnas tillgängliga hos fondbolaget och förvaringsinstitutet och skall dessutom skickas till de fondandelsägare som inte avsagt sig detta. Dessa sammanställningar skall också erbjudas dem som avser att köpa andelar i en fond. En hänvisning till informationsbroschyren måste också göras i reklam om fonden.

Vid sidan av denna allmänna information skall fondbolaget till varje enskild andelsägare skriftligen bekräfta att fondandelsinnehavet registrerats (31 §). I samband med detta skall andelsägaren också informeras om var denne kan få tag på den allmänna informationen. Därtill skall fondbolaget varje år skriftligen informera andelsägarna om fondens avgifter.

Utöver denna för fondverksamheten sedvanliga information skall även vissa händelser särskilt komma till andelsägarnas kännedom. Fondandelsägarna skall t.ex. underrättas om ett fondbolag avser att lägga samman eller dela en fond. Vidare skall vissa beslut, t.ex. om förvaltningen av en fond skall överlåtas till ett annat fondbolag, kungöras i Post- och Inrikes Tidningar.

Lagens bestämmelser kompletteras av Finansinspektionens föreskrifter om värdepappersfonder (FFFS 1997:11). Inspektionen ger härigenom ytterligare bestämmelser om vad fondbestämmelserna och informationsbroschyren skall innehålla. Vidare anges under vilka förutsättningar broschyren måste omarbetas. På samma sätt anger inspektionen vilken information som skall ges i årsberättelsen och i halvårsredogörelsen.

I marknadsföringslagen finns övergripande bestämmelser om hur en näringsidkare får marknadsföra produkter i sin näringsverksamhet. Lagens bestämmelser om t.ex. god marknadsföringssed, vilseledande reklam, jämförande reklam och förbud och ålägganden gäller således även för fondindustrin. I marknadsföringslagen finns vidare en särskild bestämmelse om information som ålägger näringsidkare att vid marknadsföring lämna information av särskild betydelse från konsumentsynpunkt.

I prisinformationslagen finns regler som tar sikte på den prisinformation som en näringsidkare skall lämna när denne marknads-

för bestämda varor eller tjänster. Om en näringsidkare inte följer prisinformationslagen skall marknadsföringslagen tillämpas.20

I praxis har Marknadsdomstolen på talan av Konsumentombudsmannen (KO) bl.a. förbjudit fondbolag att illustrera värdetillväxt utan att tydligt ange att det inte är fråga om någon prognos eller utfästelse.

Konsumentverket gjorde år 1998 en undersökning om vilka krav som bör ställas på reklam för fondsparande (rapport 1998:32 – Marknadsföring av fonder). En överenskommelse träffades den 1 oktober 1999 mellan Konsumentverket/KO och intresseorganisationen Fondbolagens Förening om vissa regler för marknadsföring av fonder. Reglerna avser hur man skall redovisa tidigare uppnådd avkastning, antaganden om framtida avkastning, jämförelser, grafisk framställning, värdeomdömen, risker, avgifter m.m.

Fondbolagens Förening har i linje med överenskommelsen utfärdat vissa riktlinjer till medlemsföretagen för hur marknadsföringen bör se ut (Riktlinjer för marknadsföring av fonder). Därtill har föreningen gett ut ytterligare riktlinjer och rekommendationer om hur fondbolagen skall informera om olika frågor. Det finns t.ex. Riktlinjer för hantering av historik vid fondfusioner, Rekommendationer för redovisning och rapportering av värdepappersfonder, Rekommendationer för årlig redovisning av kostnader till andelsägare samt Riktlinjer för tillämpningen av näringslivets börskommittés rekommendation rörande offentliggörande vid förvärv och överlåtelse av aktier mm på transaktioner i värdepappersfonder. I föreningens etiska riktlinjer finns en regel om att information om eventuell provision till rådgivare skall redovisas. Dessa riktlinjer och rekommendationer finns att tillgå på Fondbolagens Förenings hemsida.21

3.12. Förvaringsinstituten

För varje värdepappersfond skall finnas ett förvaringsinstitut som har i uppdrag att ta emot och förvara den egendom som ingår i fonden. Förvaringsinstitutet skall enligt lagen om värdepappersfonder vara en bank eller ett annat kreditinstitut. Enligt ucitsdirektivet ligger det på medlemsstaterna att bestämma vilka institut

20 En särskild utredare (Ju 2001:06) har fått i uppdrag att göra en översyn av prisinformationslagen (dir. 2001:51). Uppdraget skall redovisas senast den 14 juni 2002. 21 www.fondbolagen.se.

som kan agera som förvarare. Ucitsdirektivet ställer dock upp några krav.

Förvaringsinstitutet måste för det första ha sitt stadgeenliga säte i samma land som fondförvaltaren eller vara etablerad där om förvaringsinstitutet har sitt stadgeenliga säte i en annan medlemsstat. Följaktligen förhindrar direktivet förvaringsinstitut med säte utanför EES. Enligt artikel 7:2 får dock ett förvaringsinstitut anförtro en tredje part (underförvarare) samtliga eller delar av de tillgångar som förvaras. Detta innebär en möjlighet att anförtro förvaringsuppdrag till filialer för finansiella institut utanför EES. Ansvaret förblir dock hos det ursprungliga förvaringsinstitutet.22Ucitsdirektivet hindrar således inte en bank med säte inom EES att verka som förvaringsinstitut i Sverige så länge banken är etablerad här. I detta torde ligga att banken åtminstone har etablerat en filial här i landet.23

Vidare föreskriver ucitsdirektivet att ett förvaringsinstitut skall stå under offentlig tillsyn, kunna ställa erforderliga ekonomiska garantier samt besitta tillfredsställande sakkunskap och kompetens.

Enligt ucitsdirektivet får ett företag inte samtidigt vara förvaltningsbolag och förvaringsinstitut. Någon sådan uttrycklig regel återfinns inte i lagen om värdepappersfonder. I samband med införandet av bestämmelsen i ucitsdirektivet diskuterades den närmare innebörden av stadgandet.24 Vad som avsågs var i princip en juridisk uppdelning och inte nödvändigtvis en ekonomisk uppdelning. Som exempel på en godtagbar uppdelning angavs en bank som förvaringsinstitut och bankens dotterbolag som fondförvaltare. Finansinspektionen har godkänt att förvaringsinstitutet och förvaltningsbolaget ingår i samma juridiska person om det finns tillräckliga garantier för att undvika sammanblandning. Förvaringsinstitutet skall under alla omständigheter, enligt ucitsdirektivet och lagen om värdepappersfonder, utföra sina uppgifter självständigt och uteslutande i andelsägarnas intresse.

22 Rätten att delegera förvaringsuppdrag till ett utländskt förvaringsinstitut framgår också av 15 § tredje stycket lagen om värdepappersfonder: Om utländska värdepapper ingår i fonden, får förvaringsinstitutet låta ett lämpligt utländskt förvaringsinstitut förvara dem. 23 I prop. 2001/02:117 förslås en ändring av de svenska reglerna i syfte att närma sig ucitsdirektivets bestämmelser. För den föreslagna lagtexten, se den av utredningen föreslagna 4 kap. 1 §. 24 Se Towards a European Market for the Undertakings for Collective Investment in Transferable Securities, Commentary on the provisions of Council Directive 85/611/EEC of 20 December 1985, Commission of the European Communities.

3.12.1. Banker kan vara förvaringsinstitut

Svenska banker får enligt lagen om värdepappersfonder agera som förvaringsinstitut. Vad som menas med bank står att finna i annan lagstiftning. I 1 kap. 1 § bankrörelselagen (1987:617) anges att med bank förstås bankaktiebolag, sparbank och medlemsbank.25 Enligt 2 kap. 2 § punkten 11 bankrörelselagen får en bank vara förvaringsinstitut för värdepappersfonder.

Även utländska banker får agera som förvaringsinstitut. Enligt förarbetena till lagen om värdepappersfonder saknades skäl att hindra detta, om den utländska banken fått tillstånd att driva bankrörelse via filial här i landet.26 I bankrörelselagen anges också att utländska bankföretag får driva bankrörelse från filial efter tillstånd från Finansinspektionen.

Utländska bankföretag med säte i ett land inom EES, och som har tillstånd att bedriva bankrörelse i sitt hemland, behöver dock inget tillstånd från Finansinspektionen. Dessa bankföretag får driva bankrörelse från filial här i Sverige eller från sitt hemland erbjuda och tillhandahålla tjänster (gränsöverskridande bankverksamhet). Allt som erfordras är en anmälan i viss ordning.

Vidare stadgas att utländska bankföretag som driver verksamhet via filial (oavsett om det är inom eller utom EES) eller har gränsöverskridande bankverksamhet (för bankföretag inom EES) bland annat får vara förvaringsinstitut för värdepappersfonder, om detta omfattas av bankföretagets verksamhetstillstånd i det land där företaget har sitt säte. Den svenska banklagstiftningen synes således för närvarande gå längre än vad som tillåts enligt ucitsdirektivet avseende kravet på stadgenligt säte. I prop. 2001/02:117 föreslås att dessa bestämmelser ändras så att endast banker (och andra kreditinstitut) som har sitt säte i Sverige eller i ett annat land inom EES får vara förvaringsinstitut. För de sistnämnda fordras enligt förslaget att de skall ha filial i Sverige.

3.12.2. Andra kreditinstitut kan vara förvaringsinstitut

När lagen om värdepappersfonder ersatte aktiefondslagen utvidgades också kretsen av finansiella institut som kunde vara förvaringsinstitut. Tidigare tillät den svenska lagstiftningen endast

25 Jfr 2 kap. 5 § punkten 3 Sparbankslagen (1987:619) och 2 kap. 4 § punkten 2 lagen (1995:1570) om medlemsbanker. 26Prop. 1989/90:153, s. 50.

banker att vara förvarare av fondernas tillgångar. Efter förslag från flera remissinstanser tilläts även andra kreditinstitut vara förvaringsinstitut.

I förarbetena diskuterades vad som menades med kreditinstitut i annan lagstiftning och hur begreppet skulle tolkas i lagen om värdepappersfonder.27 Lagstiftaren valde att hänvisa till de krav som uppställs i ucitsdirektivet, nämligen att kreditinstitutet i fråga måste stå under tillsyn, ha tillräckliga ekonomiska resurser, nödvändig kompetens och tillräckliga personella resurser samt betryggande förvaltningsrutiner och förvaringsmöjligheter. Det fick sist och slutligen ankomma på Finansinspektionen att vid tillståndsprövningen bedöma om ett föreslaget förvaringsinstitut kan antas uppfylla de krav som måste ställas på ett sådant institut.

Enligt lagen (1992:1610) om finansieringsverksamhet får kreditmarknadsföretag i sin verksamhet bland annat vara förvaringsinstitut för värdepappersfonder. Med kreditmarknadsföretag avses ett svenskt aktiebolag eller en svensk ekonomisk förening som har fått tillstånd att driva finansieringsverksamhet enligt lagen. I lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag definieras kreditinstitut som bank, kreditmarknadsföretag och Svenska Skeppshypotekskassan. Det har också förekommit att värdepappersbolag med kredittillstånd har fått tillstånd att verka som förvaringsinstitut.

Kan då utländska kreditinstitut verka som förvaringsinstitut för svenska värdepappersfonder? I lagen om finansieringsverksamhet görs en uppdelning, som i annan lagstiftning, mellan utländska företag med säte i EES och utländska företag med säte utanför EES. EES-företag får således bedriva sin verksamhet här i Sverige antingen via filial eller genom gränsöverskridande verksamhet. Dessa företag behöver inte heller tillstånd, om de har tillstånd i hemlandet, utan kan verka efter anmälan i viss ordning. Företag med säte utanför EES får verka här i landet endast genom filial och efter tillstånd från Finansinspektionen.

I likhet med vad som gäller för utländska bankföretag får utländska kreditinstitut i sin verksamhet vara förvaringsinstitut för värdepappersfonder, om detta omfattas av kreditinstitutets verksamhetstillstånd i hemlandet. Detta gäller oavsett om kreditinstitutet har sitt säte i eller utom EES. Som nämnts i föregående avsnitt föreslås en ändring i prop. 2001/02:117.

27Prop. 1989/90:153, s. 48 ff.

3.12.3. Förvaringsinstitutets uppgifter och ansvar

Ett förvaringsinstitut skall ta emot och förvara den egendom som ingår i fonden. Förvaringsinstitutet skall dessutom utöva viss kontroll över fondbolaget och bland annat se till att försäljning och inlösen av fondandelar går rätt till, att andelarna blir rätt värderade samt att fondens medel används i enlighet med lagen och fondbestämmelserna. Ett förvaringsinstitut skall verkställa fondbolagets beslut under förutsättning att dessa inte strider mot lagen eller fondbestämmelserna. Årsberättelser och halvårsredogörelser skall dessutom finnas att få hos förvaringsinstitutet.

I likhet med vad som gäller för fondbolag får inte heller förvaringsinstitutet, så vitt avser värdepappersfonden, ta upp eller bevilja lån eller gå i borgen.

Förvaringsinstitutet har också fått en särskild roll då ett fondbolag inte längre vill eller kan fortsätta sin verksamhet. Det ankommer då på förvaringsinstitutet att ta över förvaltningen av ett fondbolags värdepappersfonder. Därefter skall förvaringsinstitutet antingen överlåta verksamheten till ett annat fondbolag eller upplösa fonden. För detta arbete har förvaringsinstitutet rätt till skälig ersättning ur värdepappersfonden. Denna ersättning skall godkännas av Finansinspektionen.

I förvaringsinstitutets uppdrag ligger således att balansera fondbolagets makt och därigenom ytterligare garantera andelsägarna ett skydd mot att det anförtrodda kapitalet äventyras. Detta uppdrag skall som tidigare nämnts utföras oberoende av fondbolaget och uteslutande i andelsägarnas gemensamma intresse.

Tillfogar förvaringsinstitutet fondandelsägare skada genom överträdelse av lagen eller fondbestämmelserna blir institutet skyldigt att utge skadestånd. Enligt ucitsdirektivet följer skadeståndsskyldigheten av den nationella lagstiftning som finns i den stat där förvaltningsbolaget har sitt stadgeenliga säte. Ucitsdirektivet synes också förutsätta att förvaringsinstitutet blir ansvarigt även gentemot förvaltningsbolaget. Vidare fordras, enligt direktivet, att institutet allvarligt försummat sina förpliktelser eller fullgjort dem på ett oriktigt sätt.

Finansinspektionen utövar tillsyn över förvaringsinstituten. Dessa skall lämna upplysningar till och i övrigt samarbeta med inspektionen.

I samband med att ucitsdirektivet reviderades (se kapitel 7 och 8) föreslog ministerrådet att kommissionen inom ett år från

ikraftträdandet av ändringarna skall avlägga en rapport avseende regleringen av förvaringsinstituten. Rapporten skall analysera behovet av nya bestämmelser samt, i förekommande fall, innehålla förslag till ändringar.

3.13. Utländska fonder

Vid sidan av de svenska värdepappersfonderna, dvs. de som förvaltas av ett svenskt fondbolag, verkar utländska fondföretag i Sverige. För att utländska fondföretag skall få bedriva verksamhet i Sverige krävs dock att de fått tillstånd av Finansinspektionen. Det utländska fondföretaget måste driva liknande verksamhet i sitt hemland och därtill stå under tillsyn där. Vidare måste det utländska fondföretaget se till att det i Sverige kan göra utbetalningar till andelsägare, lösa in deras andelar samt lämna viss angiven information till dem. Därtill finns ett allmänt krav på att fondföretaget bedriver en sund fondverksamhet. Uppfyller fondföretaget dessa krav kan det således få tillstånd att via filial eller genom gränsöverskridande handel, sälja sina andelar i Sverige.

Utländska fondföretag som har sitt säte i ett annat land inom EES behöver dock inte tillstånd. Sådana fondföretag skall i stället endast anmäla sin verksamhet till Finansinspektionen. Detta är givetvis en följd av ucitsdirektivet.

3.14. Skatteregler

3.14.1. Beskattning av värdepappersfond

En svensk värdepappersfond är som tidigare har konstaterats inte en juridisk person. I skattelagstiftningen behandlas emellertid värdepappersfonden som en juridisk person.28 Det innebär att värdepappersfonden beskattas för intäkterna i verksamheten, även om det finns särskilda bestämmelser för hur intäkterna beräknas. Svenska värdepappersfonder är skattskyldiga för inkomst av tillgångar som ingår i fonden.29 Utländska värdepappersfonder är begränsat skattskyldiga. De är skattskyldiga för inkomst av

282 kap. 3 § andra stycket inkomstskattelagen (1999:1229). 296 kap. 5 § inkomstskattelagen.

fastighet i Sverige och för tillgångar som är hänförliga till det fasta driftsstället och som ingår i fonden.30

Särskilda regler finns för beräkning av inkomst av värdepappersfond. Värdepappersfond skall inte ta upp kapitalvinster på delägarrätter och på motsvarande sätt får kapitalförluster på delägarrätter (aktier, teckningsrätter, andelar i värdepappersfonder m.m. enligt 48 kap. 2 § inkomstskattelagen) inte dras av. Detta för att fonden skall kunna avyttra värdepapper och investera vinsten i nya värdepapper utan skattekonsekvenser. Den förmån som ett indirekt ägande genom fond därigenom får framför direkt ägande är tänkt att elimineras genom att en schablonmässigt beräknad intäkt läggs till grund för beskattningen för fonden. Som intäkt tas upp ett belopp som för helt år motsvarar 1,5 procent av värdet på fondens delägarrätter vid beskattningsårets ingång.31 Mottagen utdelning är också skattepliktig. Utdelning som fonden lämnar skall dras av som kostnad det beskattningsår som beslutet om utdelning avser. Avdraget får dock inte vara så stort att underskott uppkommer.32Genom att avdrag medges kan värdepappersfonder föra över den effektiva beskattningen av mottagen utdelning på andelsägarna. Gåvoskatt skall utgå för utdelning från en värdepappersfond till annan än andelsägare i fonden. En sådan utdelning skall i skatterättsligt hänseende anses som en gåva från fonden. Vid beräkning av skattepliktig inkomst från fonden får avdrag för sådan utdelning göras med högst 2 procent av fondens värde vid utgången av beskattningsåret.

Vanliga regler om inkomstberäkning gäller i övrigt. Det innebär bl.a. att löpande kapitalavkastning, dvs. mottagna utdelningar och räntor skall tas upp som intäkt av näringsverksamhet medan förvaltningskostnader och räntor skall dras av. Sammanläggning eller delning av värdepappersfonder enligt 33 a § lagen om värdepappersfonder skall inte leda till uttagsbeskattning. Skattemässig kontinuitet gäller för den eller de nya fonderna i förhållande till de upphörda fonderna. Detta innebär att förvärvaren inträder i den tidigare ägarens skattemässiga situation.

Skattesatsen för värdepappersfonder är 30 procent av den beskattningsbara inkomsten.33

30 Se 6 kap. 16 a § inkomstskattelagen; bet. 2000/01:SkU9, SFS 2000:1354. 31 Jfr prop. 1989/90:110. 32 Se 39 kap. 14 § inkomstskattelagen. 33 Se 65 kap. 14 § inkomstskattelagen.

3.14.2. Beskattning av andel i värdepappersfond

För andelsägare kan skattekonsekvenser uppstå vid utdelning från fonden, vid försäljning av fondandelar, vid förmögenhetsbeskattningen samt i samband med arv och gåva.

För utdelning utgår kapitalskatt om 30 procent, om andelsägaren är en fysisk person bosatt i Sverige (eller ett svenskt dödsbo). För fysisk eller juridisk person bosatt i utlandet utgår kupongskatt med 30 procent eller den lägre skattesats som framgår av dubbelbeskattningsavtal.

Grundläggande bestämmelser om kapitalvinster och kapitalförluster finns i 44 kap. inkomstskattelagen. Här framgår att med avyttring av tillgångar avses försäljning, byte och liknande överlåtelse. Även inlösen omfattas av det allmänna avyttringsbegreppet. Om en värdepappersfond upplöses anses varje andelsägare ha avyttrat sin del. Om en person flyttar sitt andelsinnehav från en fond, t.ex. en allemansfond, till en annan, anses andelarna i den första fonden avyttrade och kapitalvinstbeskattning skall ske. Dagen för andelsägarens begäran om inlösen får anses som avyttringsdag, eftersom fondbolaget är bundet av denna begäran och måste, om än ibland med viss fördröjning, lösa in andelen. Kapitalvinsten skall beräknas som skillnaden mellan ersättningen för den avyttrade tillgången minskad med utgifterna för avyttringen eller utfärdandet, och omkostnadsbeloppet. Med omkostnadsbelopp avses, om inte annat föreskrivs, utgifter för anskaffning ökade med utgifter för förbättring. Om en tillgång förvärvas genom arv, testamente, gåva, bodelning eller på liknande sätt, inträder förvärvaren i den tidigare ägarens skattemässiga situation (kontinuitetsprincipen).

I 48 kap. inkomstskattelagen finns särskilda bestämmelser om kapitalvinst vid avyttring av delägarrätter. Detta gäller på motsvarande sätt för kapitalförluster.34 Med delägarrätt avses bl.a. andel i värdepappersfond. En delägarrätt anses marknadsnoterad om den är noterad på svensk eller utländsk börs eller, utan att vara noterad på börs, är föremål för kontinuerlig allmänt tillgänglig notering på grundval av marknadsmässig omsättning. För att beräkna omkostnadsbeloppet skall det genomsnittliga omkostnadsbeloppet för samtliga delägarrätter eller fordringsrätter av samma slag och sort som den avyttrade användas. Det genomsnittliga omkostnadsbeloppet skall beräknas med hänsyn till inträffade förändringar i

34 Se 44 kap. 2 § inkomstskattelagen.

innehavet (genomsnittsmetoden). För marknadsnoterade delägarrätter får omkostnadsbeloppet i stället bestämmas till 20 procent av ersättningen vid avyttringen efter avdrag för utgifter (schablonmetoden). För andelar i värdepappersfonder som förvärvats före år 1995 får fysiska personer som anskaffningsutgift använda andelens marknadsvärde den 31 december 1992 eller, om fonden bildades under åren 1993 eller 1994, det först noterade marknadsvärdet. Motsvarande gäller i fråga om fondandelar vars innehavare registrerats efter utgången av år 1994. För andelar i värdepappersfonder som tidigare varit allemansfonder får i stället, om andelen förvärvats före 1991, anskaffningsutgiften bestämmas till andelens marknadsvärde den 31 december 1990.

Som en följd av att förvaltare skall lämna kontrolluppgift när avyttring genom inlösen sker för andelar som är förvaltarregistrerade gäller en begränsad genomsnittsmetod. Metoden innebär att det skall bortses från andra andelar i samma fond som är registrerade i en annan förvaltares namn eller i andelsägarens eget namn.35

Sammanläggning eller delning av värdepappersfonder enligt 33 a § lagen om värdepappersfonder skall inte leda till att kapitalvinster tas upp hos delägarna.

Kapitalvinster beskattas med 30 procent om andelsägaren är en fysisk person bosatt i Sverige (eller ett svenskt dödsbo). Är andelsägaren en juridisk person uppgår skattesatsen till 28 procent.

Kapitalförluster på andelar i marknadsnoterade aktiefonder och blandfonder får kvittas fullt ut mot kapitalvinster på marknadsnoterade delägarrätter och andelar i svenska aktiebolag och utländska juridiska personer som inte är marknadsnoterade.36

För marknadsnoterade andelar i räntefonder gäller att kapitalvinsten eller kapitalförlusten skattemässigt skall behandlas som en ränteintäkt respektive ränteutgift. Detta innebär att kapitalförluster på en räntefond ger full avdragsrätt.37 Kapitalförluster på andra delägarrätter får dock inte kvittas mot kapitalvinster på andelar i marknadsnoterade räntefonder.38 En räntefond är en svensk eller utländsk värdepappersfond vars innehav endast består av fordringar och andra finansiella instrument i svenska kronor eller ränteindex. För att en fond skall anses som räntefond måste andelarna vara

35Prop. 2001/02:25, bet. 2001/02:SkU10, rskr. 2001/02:124. SFS 2001:1227). Se också utredningsdirektiven, s. 15 (Mellanhänder på marknaden för värdepappersfonder). 36 Se 48 kap. 20 § inkomstskattelagen. 37 Se 48 kap. 21 § inkomstskattelagen. 38Prop. 1999/2000:100, s. 207.

marknadsnoterade. Räntefonder innehåller regelmässigt vissa likvida medel. Dessa är normalt placerade i bank eller motsvarande och kan därför också betecknas som fordringar i svenska kronor.

Hösten 1989 introducerades försäkringspremiefonder. Dessa är avsedda för premiemedel avseende unit-linked-försäkringar, dvs. försäkringar där försäkringstagaren styr placeringen av försäkringsmedlen under försäkringens löptid (pensionsförsäkring eller kapitalförsäkring). De allmänna reglerna i lagen om värdepappersfonder gäller även för dessa fonder i den mån den speciella lagstiftningen inte säger annat. Innehavaren av en united-linked-försäkring kan när som helst flytta försäkringskapitalet helt eller delvis mellan olika fonder utan att kapitalvinstskatt utlöses. I stället beskattas försäkringen med 27 procent av en schablonmässigt uträknad avkastning. Inlösen får bara ske för utbetalning enligt försäkringsavtalet eller för täckning av försäkringstagarens kostnader för försäkringen. För försäkringstagaren behandlas försäkringen och placeringen i fonden skattemässigt på samma sätt som andra livförsäkringar.39

En andelsägare beskattas för sitt innehav på så sätt att värdet påverkar ägarens förmögenhet. Andelar i marknadsnoterade aktiefonder och blandfonder tas upp till 80 procent av det noterade värdet. Andel i räntefond tas upp till 100 procent av det noterade värdet. I arvs- och gåvoskattehänseende tas värdepappersfonder upp till 75 procent av det noterade värdet.

3.14.3. Kontrolluppgifter

Kontrolluppgift om utdelning på och innehav av andelar i svenska värdepappersfonder skall lämnas av den som utbetalt utdelningen. Det kan vara fondbolaget, förvaringsinstitutet, en central värdepappersförvaltare eller en förvaltare som lämnar kontrolluppgiften. Det finns ingen särskild reglering för utlandsbaserade värdepappersfonder, men dessa omfattas av de generella reglerna för skyldigheten att lämna kontrolluppgifter.

Från skyldigheten att lämna kontrolluppgift undantas tillgångar på pensionssparkonto och utdelning på sådana tillgångar.40

39Prop. 1989/90:110, s. 562. 40 En närmare beskrivning av kontrolluppgiftsskyldigheten finns i Ds 2000:70, En ny lag om självdeklarationer och kontrolluppgifter samt i prop. 2001/02:25. Per den 1 januari 2002 gäller lagen (2001:1227) om självdeklaration och kontrolluppgifter.

4. Utländska förhållanden

I detta kapitel kartläggs vissa utländska fondmarknader i syfte att få en uppfattning om deras funktionssätt och lagstiftning. Avsikten är att belysa de olikheter som finns i regelverken och på fondmarknaderna.

Den europeiska fondmarknaden präglas av 1985 års ucitsdirektiv som ger en gemensam plattform för fondmarknaden. Direktivet möjliggör dock för olika juridiska lösningar. Utredningens kartläggning koncentrerar sig därför först och främst på sådant i de olika lagstiftningarna som skiljer sig från de svenska förhållandena. I huvudsak är det inte detaljerna i varje reglering som är intressant att studera utan snarare att belysa lösningar och förhållanden som finns i andra länder och där Sverige valt andra lösningar. Det innebär att beskrivningen av olika länders fondmarknader kan variera och ha olika fokus. I syfte att underlätta för läsaren inleds kapitlet med en sammanfattning av olikheterna i de olika länderna.

Utredningen har valt att titta närmare på fondmarknaderna i Storbritannien, Frankrike, Luxemburg och Tyskland eftersom dessa är väl utvecklade men också har olika traditioner i lagstiftningen. De nordiska fondmarknaderna är särskilt intressanta, dels på grund av deras närhet till Sverige, dels då lagstiftningen i dessa länder har reviderats under de senaste åren.

Den amerikanska fondmarknaden är av stort intresse, inte minst på grund av sin storlek.

4.1. Sammanfattning

Bland de europeiska länderna är det ucitsdirektivets regler som präglar marknaderna och som därmed har gett dem en likartad struktur. Även USA:s fondmarknad påminner mycket om den europeiska även om regleringen ser något annorlunda ut. En förklaring till att marknaderna är relativt lika i de olika länderna

beror på att fondsparandet är en homogen produkt. Den följer samma ekonomiska principer i alla länder där fondsparandet är utbrett och sparmedlen investeras globalt. Reglerna om fondsparandet bygger i stort sett på samma principer för att skydda spararen.

Vissa frågor skiljer dock länderna emellan. Ucitsdirektivet har t.ex. lämnat öppet för olika lösningar för hur fondsparandet skall organiseras mellan parterna som förvaltar, förvarar respektive äger fondandelarna. Vidare finns det olika sätt att betrakta och reglera de s.k. nationella fonder som ligger utanför ucitsdirektivets reglering. Dessutom påverkar skattelagstiftningen och traditioner i olika länder att reglerna har utformats på ett särskilt sätt eller att vissa fondprodukter har större eller mindre spridning.

4.1.1. Fondsparandets utbredning i andra länder

Utvecklingen av fondsparandet i Europa och USA liknar inte oväntat den som redovisas för Sverige i kapitel 2. Fondsparandet har blivit en allt viktigare sparform under 1990-talet. Även om ökningen har varit stor skiljer sig dock utbredningen åt mellan olika länder. USA intar allt jämt den ledande positionen med en nära nog dubbelt så stor fondmarknad som Europa. Fortfarande utgör andelen banktillgodohavanden en stor del av sparportföljen i länder som Frankrike, Tyskland och Spanien. Vissa länder har i stället för fonder en stor andel direktägande av aktier, så är fallet i t.ex. Finland och Belgien. I Storbritannien har försäkringssektorn en stor andel av sparandet. I många länder har fondsparandet dock tagit marknadsandelar från traditionellt banksparande. Sammansättningen av fondsparandet skiljer sig en aning åt. I Storbritannien och USA är andelen aktiefonder relativt stor medan den är mindre i Frankrike och Tyskland.

4.1.2. Organisationsform och fondandelsägarnas inflytande

Ucitsdirektivet tillåter olika företagsformer för fondsparandet. Något förenklat tillåts för det första den kontraktuella formen som bygger på ett ”tänkt” avtal mellan andelsägaren, förvaltningsbolaget och förvaringsinstitutet. För det andra tillåter ucitsdirektivet den bolagsrättsliga formen som är organiserad som ett investment-

företag med rörligt aktiekapital. I Tyskland, Norge och Finland är det liksom i Sverige den kontraktuella formen som används. Denna form återfinns också i Frankrike och Luxemburg, men där har man även den bolagsrättsliga formen SICAV (Sociétés d´Investissements à Capital Variable). I Storbritannien finns varianter på de nämnda formerna. En form som påminner om den kontraktuella är en tredje form av fonder som är organiserade som unit trusts. I Storbritannien finns också den bolagsrättsliga fondformen OEIC (Open-Ended Investment Companies) som påminner om SICAV. Danmark har valt en annan lösning. De danska fondföretagen är organiserade i huvudsak som ekonomiska föreningar.

I USA är de öppna fondföretagen, s.k. Mutual Funds, organiserade i en bolagsstruktur med rörligt aktiekapital där fondandelsägarna följaktligen egentligen är aktieägare.

De olika företagsformerna – kontraktuella jämfört med den bolagsrättsliga – är organiserade enligt olika principer. Konsumenten har mer inflytande via den bolagsrättsliga formen eftersom den följer vanliga aktiebolagslagar med det inflytande som finns på t.ex. bolagsstämmor. I USA och där SICAV-formen används har fondandelsägarna t.ex. rätt att godkänna ändringar i fondbestämmelser och vara med och rösta på styrelseledamöter på bolagsstämmorna. I praktiken utnyttjas emellertid inte dessa rättigheter, fondandelsägarna deltar i allmänhet inte på fondföretagens bolagsstämmor.

Det är inte bara i fondföretag strukturerade som bolag som andelsägarinflytande förekommer. I t.ex. Norge, Finland och Danmark finns det lagar och föreskrifter som säkerställer att fondandelsägarna har rätt till inflytande i de viktigaste frågorna som rör fonden. Som utgångspunkt har fondbolagen i sin egenskap av fondförvaltare rätten och ansvaret att sköta alla angelägenheter som rör fonden. Andelsägarnas inflytande avser att balansera detta. Fondbolagen är aktiebolag och rätten att utse t.ex. dess styrelse ligger enligt aktiebolagslagstiftningen på fondbolagets ägare. Genom fondlagstiftningen i Finland och Norge har dock fondandelsägarna rätt att utse en tredjedel av fondbolagets styrelseledamöter.

I USA är konstruktionen något annorlunda. De amerikanska Mutual Funds är i sig en bolagsstruktur och därför har andelsägarna som utgångspunkt de rättigheter som tillkommer aktieägare i ett bolag. I syfte att säkerställa aktieägarnas inflytande i praktiken finns en bestämmelse som anger att minst hälften av styrelsens ledamöter måste vara från fondförvaltaren oberoende ledamöter. På

så sätt ges ytterligare garantier att fondandelsägarnas intressen sätts före fondförvaltarens intressen.

Ett annat sätt att tillförsäkra andelsägarna ett inflytande över fondens förvaltning är regler om särskilda andelsägarmöten eller stämmor. Dessa möten kan ha olika funktioner, t.ex. att utse styrelseledamöter, rösta om förändringar i fondbestämmelserna osv. Det kan i detta sammanhang nämnas att det tidigare i Sverige fanns bestämmelser om andelsägarstämmor. Dessa togs dock bort i samband med införande av nuvarande lag om värdepappersfonder år 1991.

Figur 1. Fonder i kontraktsrättslig struktur (exempel).

I figuren beskrivs schematiskt hur en kontraktsrättslig struktur kan se ut. Andelsägarna äger formellt fondtillgångarna vilket i princip innebär endast en ekonomisk rätt. Fondbolaget förvaltar fonden, vilket bl.a. omfattar placeringsbeslut och hur rösträtten som följer med aktierna skall utövas. Fondbolaget ägs av dess aktieägare som kan vara t.ex. en bank eller en fondkommissionär. Fondens tillgångar hålls åtskilda från fondbolagets tillgångar och från andelsägarnas övriga tillgångar genom att de förvaras av ett förvaringsinstitut. Andelsägarna kan utöva inflytande över förvaltningen t.ex. via andelsägarmöten eller liknande, och på så sätt t.ex. utse styrelseledamöter i fondbolaget eller besluta i större frågor.

Andelsägarna

Fondbolaget

(

förvaltare)

Förvararen

Fonden

”

avtal

”

”

avtal

”

Andels

-

ägarmöte

ekonomisk

rätt

inflytande

Bank m.m.

ägare

Figur 2. Fonder i bolagsrättslig struktur (exempel SICAV).

I figuren ovan beskrivs schematiskt hur en bolagsrättslig struktur, i detta fall en SICAV, kan se ut. SICAV:en bildas av t.ex. en bank som formulerar stiftelseurkunden och sätter ramarna för fondverksamheten. Andelsägarna är aktieägare i SICAV:en. Som sådana har de en formell äganderätt till SICAV:en och får t.ex. rösta på bolagsstämman. Äganderätten till SICAV:en medför dock inte automatiskt en rätt till tillgångarna i fonden. Tydligast blir det i ett exempel där SICAV:en innehåller flera olika fonder. Varje aktieägare har då en ekonomisk rätt i den fond de investerat i. Fonden förvaltas antingen internt eller av en extern fondförvaltare som anlitats för uppdraget. Fondens tillgångar förvaras, som i den kontraktsrättsliga formen, av ett förvaringsinstitut.

4.1.3. Fondprodukter

I de undersökta länderna är utbudet av fondprodukter likartat. Det finns i allmänhet rena aktie- och räntefonder samt fonder som blandar de två tillgångsslagen. I Europa följer dessa fonder till övervägande del ucitsdirektivet och får säljas fritt inom EES.

Nationella fonder som säljs till allmänheten, dvs. fonder som inte i alla avseenden följer ucitsdirektivets bestämmelser och som därför inte får säljas fritt inom EES, förefaller inte vara så utbrett i de olika europeiska länderna. I Storbritannien och Tyskland är de nationella fonderna till mesta del förbehållna institutionella investerare. I Frankrike finns ett utbud av fonder som investerar i

Aktieägarna

SICAV

(

förvaltning internt

)

Förvararen

Fonden Bolags

-

stämma

ekonomisk

rätt

inflytande

Extern förvaltare

uppdrag

äganderätt

Bank m m

.

stiftare

onoterade bolag och andra specialinriktade investeringar med ett större riskinnehåll. Deras andel av fondmarknaden är dock liten. I Storbritannien finns ett relativt stort utbud av s.k. Investment Trusts som är investmentbolag som investerar i värdepapper. Dessa är slutna fonder som juridiskt sett är aktiebolag med fast aktiekapital. Innehavet kan alltså inte lösas in av bolaget. Andelarna i en Investment Trust handlas på börsen.

Länder som Storbritannien, Frankrike och Tyskland har alla särskilda undantag för fonder som vänder sig till enbart institutionella investerare. Störst omfattning av särskilt reglerade fonder för den institutionella marknaden är de tyska Spezialfonds som vänder sig till juridiska personer. I Storbritannien och Frankrike är inte denna typ av fonder förbehållna juridiska personer utan riktar sig även till privatpersoner med stor förmögenhet. I Frankrike anges t.ex. att det krävs ett visst minimikapital (500 000 euro) för att få investera i dessa särskilda fonder. Regleringen av dessa fonder är generellt sett mindre restriktiv, men det varierar från land till land.

Fastighetsfonder återfinns i relativt stor omfattning i Tyskland. En förklaring till det är skattesystemet som av och till har gynnat investeringar i sådana fonder. Det finns också två fastighetsfonder i Storbritannien. Reglerna för dessa fonder tar i huvudsak sikte på hur likviditeten i fonden skall säkerställas och principer för värderingen av fondens tillgångar, allt i syfte att säkerställa att fondandelarna kan lösas in på begäran av andelsägaren. Fastighetsfonder får således inte investera hela sin förmögenhet i fastigheter, utan måste ha en andel i likvida tillgångar såsom t.ex. överlåtbara värdepapper. Oftast har dessa fonder över 20 procent i likvida tillgångar. Fonderna värderas årligen av särskilt utsedda värderingsmän. Priset på fondandelarna kan dock fastställas oftare. Ungefär två gånger i månaden prissätts andelarna och fonderna kan därmed handlas regelbundet.

4.1.4. Sanktionsmöjligheter

Den intressekonflikt som kan uppstå mellan andelsägarna och fondbolagen motverkas på olika sätt. Tillsynsmyndigheten, förvaringsinstituten och andelsägarna själva kan i de flesta länder vidta åtgärder mot fondbolaget och förvaringsinstitutet.

Möjligheten för missnöjda fondandelsägare att väcka talan om skadestånd är relativt utvecklad i Finland. Där kan inte bara fond-

bolaget och förvaringsinstitutet, som i Sverige, bli skadeståndsskyldiga, utan även fondbolagets styrelseledamöter och verkställande direktör samt fondbolagets aktieägare. En sådan talan kan väckas kollektivt. Frågan behandlas på andelsägarstämman och där utses ett ombud som företräder fondandelsägarna. Kostnaderna för processen betalas av fonden och eventuellt skadestånd tillfaller fonden. Även en minoritet av andelsägarna kan också väcka talan. Dessutom kan tillsynsmyndigheten väcka talan om andelsägarnas intresse så kräver.

I Norge har nyligen införts ytterligare och preciserade sanktionsmöjligheter för tillsynsmyndigheten. Denna kan ålägga fondbolaget en skyldighet att vidta rättelse. Vidare skall myndigheten kunna förbjuda vissa åtgärder. Förtydliganden har också skett av på vilket sätt myndigheten kan återkalla tillstånd att bedriva fondverksamhet.

Även i andra länder, såsom t.ex. Storbritannien, har tillsynsmyndigheten flera olika sanktionsmöjligheter att ta till. Tillsynsmyndigheten kan t.ex. välja mellan informella åtgärder såsom krav på rättelse eller formella sanktioner. Följaktligen kan tillsynsmyndigheten meddela varning, bötfälla fondbolaget eller kräva kompensation för andelsägarna. I sista hand kan tillståndet återkallas.

I vissa länder finns dessutom särskilda straffbestämmelser för överträdelse av fondlagstiftningens bestämmelser. Påföljden för sådana brott är böter eller fängelse.

4.1.5. Vissa andra utländska regler som skiljer sig från de svenska

I Storbritannien föreskriver man för OEIC att förvaringsinstitutet inte får ingå i samma koncern som de som förvaltar fonden. Därmed avses att motverka de intressekonflikter som finns mellan fondbolaget och fondandelsägarna vid val av förvaringsinstitut. Fondbolaget kan vilja samarbeta med ett förvaringsinstitut i samma koncern eftersom det gagnar hela koncernen medan i fondandelsägarnas intresse ligger att få bästa möjliga service och prisnivå. Det sistnämnda är enklare att uppnå genom att ställa flera förvaringsinstitut mot varandra. Vidare finns det med denna regel mindre risk för att förvaringsinstitutet agerar av lojalitetsskäl på ett sätt som inte gagnar fondandelsägarna.

I bl.a. Storbritannien, Tyskland och Frankrike har man i föreskrifter valt att kategorisera olika fonder som får marknadsföras till allmänheten. En fördel med det kan sägas vara att fondkategorierna blir kända och det är enklare för konsumenten att känna igen olika typer av fonder. I de fall sådana kategoriseringar leder till att produkterna måste utformas på olika sätt kan det emellertid hämma produktutvecklingen och också sätta en onödig gräns för vilka produkter som kan erbjudas till allmänheten.

Fondföretagen får sätta olika avgifter för olika investerare i en och samma fond i Storbritannien och Norge. I Sverige skall alla andelar behandlas lika, vilket tolkas som ett förbud mot att ha olika avgifter för olika investerare. Rabatter ges ändå via återbetalning av delar av avgiften, s.k. kickbacks. I Storbritannien finns det också krav på att återförsäljare av fonder skall redovisa vilken provision de får från fondbolagen i samband med försäljning av deras fonder.

4.2. USA

I jämförelse med Europa har den amerikanska utvecklingen inom fondområdet gått snabbare och det samlade fondsparandet är högre än i Europa. Före den stora börskraschen år 1929 fanns i USA få fondföretag i modern bemärkelse. Goda möjligheter för allmänheten att spara i värdepapper fanns dock via direktplacering av kapital. Det skedde genom särskilda aktiebolag. På 1920-talet kom dessa att uppleva mycket stor framgång, men hälften av de cirka 700 s.k. investmentföretag som fanns år 1929 föll offer för börskraschen. Investmentföretagen var ofta starkt spekulativa, placerade även upplånat kapital och lät bli att beakta tillräcklig riskspridning. Investmentföretagen var ofta ekonomiskt bundna till varandra och företagsledningarna hade mycket fria händer. Därtill var dessa fonder slutna.

Som en följd av kraschen övergick man först till fixerade fonder, där placeringsstrategin var fastlagd i precisa termer, och sedan till delvis fixerade fonder, där förvaltaren hade möjlighet att under vissa särskilda omständigheter ändra placeringarnas sammansättning. Dessutom övergick man till öppna fonder, s.k. Mutual Funds. Vid sidan av de fonder som organiserades i aktiebolagsformen började man även att starta investmentföretag med den ursprungliga engelska trustformen som förebild.

År 1940 instiftades en särskild lagstiftning för fondverksamheten, Investment Company Act, vilken tillämpas på såväl bolagsformen som trustfonderna. Lagstiftningen kompletteras med föreskrifter från den amerikanska finansinspektionen, the Securities and

Exchange

Commission (SEC).

Fonder i USA domineras idag av Mutual Funds vilka definieras som ett investeringsföretag som samlar ihop medel från aktieägare och investerar dem i diversifierade värdepappersportföljer.1 Dessa fondföretag är följaktligen en sorts bolag. Investerarna köper fondandelar som motsvarar ägande i fondens samtliga tillgångar. Det finns – som på andra håll – fyra huvudkategorier fonder; aktie-, penningmarknads-, obligations- och blandfonder. Per den sista december år 2001 var 6 975 miljarder dollar investerade i Mutual Funds. Aktiefonder dominerade med cirka 3 418 miljarder dollar. Förmögenheten i penningmarknadsfonder uppgick samtidigt till 2 285 miljarder dollar och i obligationsfonder fanns cirka 925 miljarder dollar. Blandfonder förvaltade ungefär 346 miljarder dollar.

Figur 3. Fondförmögenheten fördelad på olika fondkategorier i slutet av år 2001.

Källa: Mutual Fund Fact Book 2002

Mellan åren 1990 och 2000 var den årliga ökningen av den samlade fondförmögenheten knappt 20 procent. Hälften av ökningen var en följd av goda ekonomiska förhållanden vilket bidragit till att öka värdet på fonderna, och andra hälften till följd av nysparande. Utvecklingen har också lett till att fonderna blivit en viktig faktor

1 ICI Mutual Fund Fact Book 2002 (www. ici.org).

49%

13%

33%

5%

Aktiefonder Obligationsfonder Penningmarknadsfonder Blandfonder

på de finansiella marknaderna. Numera äger fonderna drygt 20 procent av den amerikanska aktiestocken. Av fondernas totala förmögenhet äger hushållen cirka 80 procent och institutioner 20 procent.

Fonderna fungerar för konsumenten på samma sätt som i exempelvis Sverige. De finns tillgängliga i olika former av distributionskanaler och är likvida och prissätts dagligen. Utbudet är dessutom brett med alla möjliga olika typer av fonder. Strukturen för hur fondföretagen är organiserade är däremot annorlunda. Fondföretagen är som nämnts aktiebolag som fondandelsägarna är ägare i. Det möjliggörs genom att aktiekapitalet är rörligt och kan ändras i samma takt som andelsägare tillkommer eller avslutar sitt sparande. Att köpa fondandelar innebär således i realiteten köp av aktier i ett aktiebolag. Olika aktier ges ut beroende på vilken fond som investeringen avser.

I princip alla fonder sköts av extern expertis. Fonden köper alla tjänster som krävs för att driva fonden såsom administration, placeringstjänster etc. Fonden har inga anställda utan styrs av en styrelse sammansatt av särskilt lämpade personer. Styrelsen måste enligt lagen agera i fondandelsägarnas (aktieägarnas) intressen med den aktsamhet som personen skulle göra om det var deras egna pengar. Styrelsen utses av fondandelsägarna på bolagsstämmor där också frågor rörande fondens inriktning och andra frågor av betydelse avgörs. Styrelsen skall bevaka fondens intressen gentemot de som sköter fondens placeringar och administration.

Styrelsen måste sedan en lagändring trätt ikraft under år 2000 i majoritet bestå av personer som är oberoende av de organisationer som hanterar fondens aktiviteter. Tidigare räckte det med att 40 procent av styrelsen var från oberoende organisationer. Vidare stärktes de oberoendes ställning genom att de fick rätt att utse andra oberoende styrelsemedlemmar. Fonderna fick också strängare krav på sig att redovisa styrelsemedlemmarnas tidigare erfarenheter, egna aktieinnehav och eventuella jävsituationer som kan uppkomma.

Materiellt fungerar de amerikanska fonderna som de svenska men skiljer sig mycket med avseende på hur de är organiserade. Mycket ansvar läggs på styrelsen i fonderna som skall agera för fondandelsägarna. Några detaljerade placeringsregler finns inte i lagen utan det skall framgå av de prospekt som varje fond måste tillhandahålla kostnadsfritt. Prospektet innehåller också uppgifter om avgifter och utgifter och hur man köper och säljer andelar i

fonden. Genom att fonderna drivs i bolagsform och andelsägarna är aktieägare är inflytandet i fondbolagets förehavanden direkt. Möjligheten att påverka fonden sker genom att tillsätta styrelsemedlemmar och genom att rösta om fondens inriktning på bolagsstämmor.

4.3. Den europeiska fondmarknaden

Den europeiska fondmarknaden är i stor grad präglad av det lagstiftningsarbete som skett i EG. Ucitsdirektivet från 1985 skapade en harmoniserad fondform, s.k. ucitsfonder. Dessa är alla underkastade samma regler framför allt avseende fondernas placeringar. Ucitsdirektivet är emellertid ett så kallat minimidirektiv vilket möjliggör för respektive medlemsstat att föreskriva strängare regler, till exempel om vilken information ett fondbolag måste lämna.

Ucitsfonderna dominerar den europeiska fondmarknaden. Enligt FEFSI värderades vid årsskiftet 2001/2002 den europeiska fondmarknaden till 4 600 miljarder euro. Cirka 80 procent fördelade sig på ucitsfonder. Vid sidan av de harmoniserade ucitsfonderna finns de nationella fonderna som tillsammans utgör resterande cirka 20 procent av den totala fondmarknaden i Europa. Dessa fonder får inte fritt säljas över gränserna, men kan å andra sidan placera sina tillgångar på annat sätt än som medges i ucitsdirektivet. Vad dessa nationella fonder får investera i varierar från land till land. Ungefär hälften av de europeiska icke-ucitsfonderna utgörs av de tyska

Spezialfonds som enbart får säljas till institutionella investerare. I

Storbritannien är s.k. closed-ended funds relativt stora och utgör omkring 15 procent av den europeiska marknaden av icke-ucitsfonder.

Figur 4. Den europeiska fondmarknaden, fördelning mellan ucitsfonder och nationella fonder i slutet av år 2001.

Källa: FEFSI, Annual Report 2001/2002

Det finns också skillnader i hur de europeiska fondföretagen är uppbyggda juridiskt. Ucitsdirektivet medger tre olika legala strukturer: den kontraktsrättsliga, den associationsrättsliga och en struktur som baseras på trustbegreppet. Sverige har valt att tillåta enbart den kontraktsrättsliga formen. I en del länder medges emellertid valfrihet mellan de olika strukturerna.

Bland de europeiska marknaderna för ucitsfonder är Luxemburg störst. Drygt 20 procent av det kapital som sparas i ucitsfonder i Europa finns i fonder registrerade i Luxemburg. I svenska fonder finns omkring 2 procent av det europeiska fondkapitalet. Anledningen till att Luxemburg trots sin lilla folkmängd har en stor andel av fondindustrin är att de på ett tidigt stadium etablerade sig som ett center för internationell distribution av fonder. De flesta av de fonder som är etablerade i Luxemburg har således sina kunder i andra länder.

3%

4%

82%

11%

Engelska slutna fonder Övriga nationella fonder Ucitsfonder Tyska Spezialfonds

Figur 5. Ett urval länders andel av Europamarknaden för ucitsfonder i slutet av år 2001.

Källa: FEFSI, Annual Report 2001/2002

Den europeiska fondmarknaden, dvs. sparandet i harmoniserade ucitsfonder, har under senare hälften av 1990-talet nära nog tredubblats, från cirka 1 200 miljarder euro till drygt 3 600 miljarder euro. Den del av fondmarknaden som rör icke-ucitsfonder, dvs. de tyska Spezialfonds och andra nationella fonder, har vuxit i samma takt, från 300 miljarder euro till 1 000 miljarder euro. Under motsvarande tid har USA:s fondmarknad för öppna fondföretag ökat från dryga 2 000 miljarder euro till 7 000 miljarder euro.

Figur 6. Fondförmögenheten i ucitsfonder, miljarder euro i slutet av år 2001.

Källa: FEFSI Annual Report 2001/2002

0 500 1000 1500 2000 2500 3000 3500 4000

1996 1997 1998 1999 2000 2001

24% 22%

11%

11%

7%

2%

0% 5% 10% 15% 20% 25%

Lux

em

bur

g

Fra

nkr

ike

Ital

ien

Sto

rbri

tanni

en

Tys

kland

Sve

rig

e

Den starka tillväxten i fonder och utvecklingen på de finansiella marknaderna har medfört att fondvärdet i relation till BNP ökat från 23 till 51 procent av Europas BNP under åren 1995 till 2001. Ökningen motsvaras av att det genomsnittliga fondvärdet per invånare har ökat från 4 000 euro (1995) till 11 600 euro (2000).

Figur 7. Sparande i ucitsfonder per capita (i euro) i ett urval länder i slutet av år 2000 (uppgift för år 2001 saknas)

(4).

(1) Avser i Frankrike bosatta personer. (2) Per den 31 december 1999. (3) Per den 31 december 1999. (4) För Storbritannien saknas uppgifter. Uppgifter för internationella fondcentra såsom Luxemburg och Irland saknar värde

.

Källa: FEFSI Country Reports 2000

4.4. Storbritannien

Fondsparandet i Storbritannien har en lång historia, längre än i de flesta länder. Det var troligtvis i Storbritannien på 1860-talet som de första företagen för kollektiv förvaltning av värdepapper uppstod.2 Den anglosachsiska rättens trustbegrepp lämpade sig väl för kollektiv förvaltning. Det finns i Sverige inte någon exakt mot-

2 I SOU 1969:16, s. 50 ff., finns en detaljerad beskrivning av fondmarknadens framväxt i Storbritannien, USA, Tyskland och några andra länder.

14242

3900

2065

4775

6452

11427

0 2000 4000 6000 8000 10000 12000 14000 16000

Frankrike (1) Sverige Danmark Tyskland (2) Norge Finland (3)

svarighet till trusten. I vissa avseenden kan den liknas vid en stiftelse. Trusten består av en förmögenhetsmassa som formellt ägs av en trustee. De som skjutit till tillgångarna har dock en omfattande ekonomisk rätt till egendomen såsom beneficier. De har t.ex. rätt till avkastning och kan i princip få sitt kapital återbetalt. Denna rättsfigur har utvecklats genom åren och regleras i mångt och mycket av allmänna principer som aldrig tecknats ner i lag. De investeringsfonder som är strukturerade enligt detta regelverk kallas för unit trusts.

I Storbritannien utvecklades samtidigt så kallade Investment

Trusts . Trots namnet är dessa företag inte truster utan aktiebolag.

Tidigt utvecklades också regler till skydd för investerarna. Dessa regler avsåg bland annat hur fonderna fick placera sina tillgångar, vilken information som skulle lämnas till investerarna och vilka kompetenskrav som kunde ställas på dem som förvaltade fonden. Dessutom krävdes att tillgångarna skulle förvaras av en bank och på 1950-talet infördes krav på auktorisation.

I och med ucitsdirektivet fick brittiska fonder tillgång till Europamarknaden. Som ett led i denna utveckling skapades förutsättningar för ytterligare en legal form av investeringsfond. I maj 1997 infördes regler om öppna fondbolag, så kallade Open-

Ended Investment Companies (OEIC, uttalas ”ojk”). Denna legala form är bättre anpassad till modern fondförvaltning och de flesta av de nya fonderna skapas i denna struktur. Gamla unit trusts ombildas också i vissa fall till OEIC.

I Storbritannien sker av tradition en stor del av det privata sparandet i försäkringsbolag. Deras andel av sparmarknaden överstiger vida direktsparande i värdepappersfonder. Försäkringsbolagens andel av hushållens sparande uppgår till 57 procent medan andelen i ucitsfonder utgör 4 procent. Enligt samma undersökning är motsvarande siffror i Sverige 32 respektive 20 procent.3 I Storbritannien är dessutom hälften av investerarna i ucitsfonder institutionella. Inslaget av privatpersoner som sparar i ucitsfonder är således relativt begränsat i jämförelse med t.ex. Sverige. Privatpersoners sparande i brittiska fonder sker oftast genom enstaka placeringar och inte via månatligt sparande. Under senare år har sparandet

3 FEFSI, The state of the European Investment Funds Industry.

stimulerats av regeringen via särskilda skattegynnade program som ökat investeringar i värdepappersfonder.4

Vid utgången av år 2001 fanns drygt 236 miljarder pund sparade i öppna auktoriserade investeringsfonder. Fondmarknaden mer än fördubblades mellan åren 1995 och 2001. Allmänheten ägde ungefär 130 miljarder pund förvaltade i fonder, medan resterande del ägdes av olika institutioner. Den övervägande delen av den samlade fondförmögenheten finns i olika aktiefonder.

Figur 8. Fondförmögenheten fördelad på olika fondkategorier i

Storbritannien i slutet av år 2001.

Källa:Investment Management Association (IMA) Annul Report 2001

4.4.1. Öppna investeringsfonder (unit trusts och OEIC)

Det finns två former av öppna investeringsfonder som med den engelska tillsynsmyndighetens tillstånd får rikta sig till allmänheten för kollektiva investeringar, unit trusts och OEIC.

Unit trusten har en struktur som i stora delar bygger på oskrivna regler kring trustinstitutet. En unit trust är öppen och består vanligtvis av bara en fond. För varje unit trust finns en förvaltare och en trustee. Den sistnämnda fungerar i stort sett som ett förvaringsinstitut och måste ha tillsynsmyndighetens tillstånd. Det finns nio banker som har tillstånd att vara trustee. Förvaltaren och

4 Det har funnits olika skattegynnade program i Storbritannien syftande till att stimulera sparandet. PEP (Personal Equity Plan) kom på 1980-talet och år 1999 sjösattes det senaste som kallas ISA (Individual Savings Accounts).

11%

12%

36%

41%

Obligationsfonder Aktiefonder Europa Aktiefonder globala Aktiefonder UK

trusteen får inte tillhöra samma koncern. En unit trust kan vara såväl ucitsfond som nationell fond.

Konstruktionen med en unit trust liknar i allt väsentligt den kontraktuella modellen i Sverige. Dock regleras förhållandet mellan investerare och förvaltare något annorlunda. I Sverige utgår regleringen ifrån att det är andelsägarna som äger fondens tillgångar och att fondförvaltaren endast förvaltar egendomen. Sedan har förvaltaren genom lagstiftningen fått sådana funktioner att den rent faktiskt utövar ägandet. Andelsägaren har då endast den ekonomiska rättigheten kvar. Lösningen är omvänd avseende de brittiska fondföretag som är organiserade som en unit trust. Egendomen i en sådan fond ägs av trusteen. Andelsägarna har dock fått den ekonomiska rättigheten (de har ett s.k. beneficial interest). Resultatet blir således i huvudsak densamma i båda länderna.

OEIC är aktiebolag med rörligt aktiekapital. Denna legala struktur infördes i särskild lagstiftning5 i syfte att ge de engelska fondföretagen en form som mer motsvarar de europeiska fonderna eftersom det visade sig vara svårt att förklara unit trustformen utomlands. En OEIC är organiserad associationsrättsligt, men utgör en separat och särskild del från den brittiska aktiebolagslagstiftningen. OEIC är utformad i enlighet med ucitsdirektivet och har förutom en förvaltare också ett förvaringsinstitut. En skillnad från Sverige är att förvaringsinstitutet måste vara helt skilt från fondförvaltaren. De kan alltså inte ingå i samma koncern. Även denna form av fondföretag är öppen och det rörliga aktiekapitalet medger för nysparande och utträde. Fondformen är mer flexibel än unit trustformen eftersom det är enkelt att starta nya fonder i en OEIC. För närvarande tillåts en OEIC att ha enbart fonder som uppfyller ucitsdirektivets bestämmelser. I och med den nya regleringen som trätt i kraft under hösten år 2001 får emellertid en OIEC ha även nationella fonder.

En OEIC kan ha en styrelse, sin egen personal och driva verksamheten i egen regi. I så fall kan bolaget lägga ut förvaltningen på ett utomstående förvaltningsbolag. Det har dock inte bildats några sådana fonder i Storbritannien. Det vanliga förfarandet är i stället att bolaget leds av en av tillsynsmyndigheten auktoriserad direktör (Authorised Corporate Director – ACD). Denna ACD behöver dock inte vara en fysisk person utan är oftast ett förvaltningsbolag.

5 Den 30 november 2001 trädde en ny och reformerad lagstiftning i kraft genom the Open-

Ended Investment Companies Regulations 2001, grundad på the Financial Services and Markets Act 2000.

I dessa fall har ACD egen personal som sköter fondens angelägenheter. Det finns inga krav på att direktören eller styrelsen skall vara obundna från det förvaltningsbolag som sköter fonden. I själva verket är det ofta ett förvaltningsbolag som bildar en OEIC, agerar som dess ACD och sköter förvaltningen.

Det hålls årliga bolagsstämmor där aktieägarna (dvs. fondandelsägarna) får utöva sin rösträtt. På stämman utses bl.a. bolagets revisorer. Till skillnad från vanliga bolag utser stämman däremot inte styrelsen i OEIC. I vissa fall fordras dessutom stämmans godkännande, t.ex. om OEIC vill ändra i fondbestämmelserna. Erfarenheten säger att aktieägarna normalt inte deltar i stämmorna.

De flesta OEIC har en ”paraplystruktur”, dvs. att bolaget innehåller flera olika fonder (ungefär som när ett svenskt fondbolag förvaltar flera fonder). Dessa fonder kan ha olika placeringsstrategier och olika avgifter. På grund av att OEIC är ett aktiebolag utgör samtliga fonders tillgångar ett och samma aktiekapital. Detta betyder att en fond i princip kan ”smittas” av en annan fonds insolvens. En fonds underskott skall således täckas av de andra fonderna i samma OEIC. Detta är dock mest ett teoretiskt problem eftersom de flesta fonder i princip inte får belånas. Det finns dessutom restriktioner som i huvudsak förhindrar en OEIC från att ha såväl ucitsfonder som nationella fonder samtidigt.

En OEIC kan dessutom utfärda olika aktieklasser med olika avgiftsstrukturer. För varje fond i OEIC kan det således finnas olika aktieklasser som säljs till olika investerare. På så sätt kan OEIC uppnå differentierade avgifter.

Oavsett legal form måste de brittiska fonderna följa den näringsrättsliga lagstiftningen.6 Detta regelverk kompletteras av omfattande och detaljerade föreskrifter meddelade av den brittiska finansinspektionen, Financial Services Authority (FSA).7 Det är på denna myndighetsnivå som bland annat regler om information och om vad fonderna får placera sina medel i återfinns.

Den brittiska fondlagen tillsammans med FSA:s föreskrifter ger ett ramverk som i många delar påminner om den svenska regleringen. Följaktligen fordras tillstånd för fondverksamheten och fonderna måste följa de placeringsbegränsningar som anges i föreskrifterna.8

6Financial Services and Markets Act 2000 (investeringsfonder behandlas i avsnitt XVII). 7 I samband med införandet av 2000 års lag reformerades också FSA till att bli en enda samlad tillsynsmyndighet för alla finansiella företag. 8 FSA:s The Financial Services (Regulated Schemes) Regulations 1991.

Ungefär en tredjedel av de brittiska fondförvaltarna förvaltar såväl unit trusts och OEIC, medan resten förvaltar enbart unit trusts.

4.4.2. Slutna investeringsfonder (Investment Trusts)

Vid sidan av de två öppna fondtyperna finns en sluten fondform,

Investment Trusts . Dessa företag är juridiskt sett aktiebolag och kan närmast jämföras med de svenska investmentbolagen. Följaktligen är det fråga om ett aktiebolag med ett fast aktiekapital utan rätt för aktieägarna att få sitt innehav inlöst av bolaget. Andelar i Investment Trusts handlas via Londonbörsen. Det går också att månadsspara i Investment Trusts. Dessa bolag nämns i samma sammanhang som andra fonder och anses lämpliga för den som vill ha exponering mot illikvida tillgångar. Investment Trusts kan investera i mindre likvida tillgångar eftersom de inte har något krav på sig att vid varje tidpunkt kunna lösa in fondandelar. I de flesta fall handlas Investment Trusts med rabatt i förhållande till sitt substansvärde vilket också är fallet med de svenska investmentbolagen.

Aktiebolaget lyder under brittiska aktiebolagslagen (the

Companies Act ) och de börsregler som finns samt kräver Skattemyndighetens godkännande. Dessa investeringsfonder berörs således – som i Sverige – inte av fondlagstiftningen som sådan. I likhet med de andra formerna av fondföretag är de emellertid skattegynnade.

4.4.3. Fondföretag utan tillstånd

I Storbritannien finns det oauktoriserade fondföretag som vänder sig till institutionella placerare och förmögna privatpersoner. Dessa företag omfattas av regelverket för trusterna och kräver inte något annat tillstånd från FSA än det som generellt fordras för finansiella företag. Deras fonder erbjuds alltså inte till allmänheten (då fordras särskilt tillstånd). Bland dessa fonder kan riskkapitalfonder återfinnas liksom fastighetsfonder eller andra speciella fonder som är anpassade efter kundernas behov. Dessa fondföretag eller truster behöver följaktligen inte följa de placeringsbestämmelser som anges i FSA:s reglering. I stället brukar ”fondbestämmelserna” (the trust deed ) vara relativt omfattande. Av förklarliga skäl är det svårt

att säga hur omfattande marknaden för oauktoriserade fonder är. En särskild typ är dock de fonder som riktar sig till skattegynnade investerare såsom pensionsfonder och välgörenhetsorganisationer. Så länge det finns endast sådana skattegynnade investerare i fonden blir också fonden skattegynnad.

4.4.4. Placeringsbestämmelser

I FSA:s reglering finns omfattande regler för hur en investeringsfond får placera sina medel. En fond måste investera sina tillgångar enligt något i regleringen angivet placeringsschema (regulated schemes ). Gemensamt är att dessa placeringsscheman följer principen om riskspridning. En enskild fond kan i sina fondbestämmelser inskränka de ramar som ställs upp i respektive placeringsschema.

En fond kan till att börja investera i värdepapper (Securities funds ). Placeringsreglerna för dessa fonder synes väl stämma överens med de som återfinns i ucitsdirektivet och följaktligen i den svenska lagen om värdepappersfonder. Cirka 97 procent av alla fonder är sådana ucitsfonder. En skillnad från de svenska reglerna är att en engelsk värdepappersfonds tillgångar inte får överstiga, för aktier, 10 procent av röstvärdet för samtliga av emittenten utfärdade aktier. I Sverige är begränsningen 5 procent.

Vidare tillåter FSA fonder som inte följer ucitsdirektivets placeringsregler. Penningmarknadsfonder (Money market funds) investerar i räntebärande värdepapper med kort löptid. Dessa fonder får även placera sina medel i andra överlåtbara värdepapper och i kontanta medel. I fonden får ingå räntepapper med samme emittent till högst 5 procent av fondens värde (om det inte är fråga om statliga räntepapper). Vidare får upp till 10 procent av fondens värde vara insatta (kept on deposit) hos samma person.

Regelverket möjliggör också för s.k. Warrant funds vilka i mångt och mycket liknar värdepappersfonden. Skillnaden är att dessa fonder ges en obegränsad rätt att investera i warrants (långa optioner) och liknande värdepapper. I övrigt är reglerna om riskspridning desamma som för värdepappersfonder. Det finns för tillfället två sådana fonder registrerade hos FSA.

Tillsynsmyndigheten medger vidare två andra former av derivatfonder, nämligen så kallade Futures and Options funds och Geared

Futures and Options funds . Dessa fonder får investera i derivat-

instrument utöver vad som anses vara nödvändigt för att uppnå en effektiv portföljförvaltning. Skillnaden mellan dessa två fondtyper ligger i den tillåtna exponeringen av risk och hur exponeringen mäts. Vidare skiljer de sig åt avseende upplåning av externt kapital (gearing). Utgångspunkten är att fondens exponeringar inte får överstiga fondens tillgångar och i föreskrifterna finns omfattande kapitaltäckningsregler. Det finns runt 30 Futures and Options funds och endast ett fåtal Geared Futures and Options fund.

En skillnad från den svenska lagstiftningen är att den brittiska tillsynsmyndigheten tillåter fastighetsfonder (Property funds). Dessa fastighetsfonder får investera i fastigheter, såväl i Storbritannien som utomlands. Fonden måste dock uppnå ett minsta kapital om 5 miljoner pund. Fonden måste investera mellan 20 och 80 procent i fast egendom och mellan 20 och 80 procent i överlåtbara värdepapper (som då i princip måste vara fastighetsrelaterade). Andelen fastigheter får alltså inte uppgå till mer än 80 procent för att fonden skall kunna hålla en tillfredsställande likviditet. Fonden får också låna upp till 10 procent av fondvärdet. Det finns möjligheter att stänga fonden för inlösen av andelar i vissa situationer. Fastighetsfonderna prissätts minst två gånger i månaden. Dess värdering sker med hjälp av en särskilt oberoende värderingsman som dock är anställd i fondbolaget. För fastighetsfonder gäller krav på riskspridning och maximalt 15 procent av fondens värde får bestå av en enstaka fast egendom (eller motsvarande). Endast två fastighetsfonder har bildats i Storbritannien. Tillgångsslaget har hittills inte rönt något större intresse bland spararna. Det är mest institutioner som investerar i fastighetsfonder.

Vid sidan av reglerade placeringsscheman finns mer osjälvständiga fondtyper. Matarfonder (Feeder Funds) är fonder inom ett pensionssparande som investerar i en enda annan fond eller ett enda annat investmentbolag. Fonden får dock inte investera i alla typer av fonder eller investmentbolag. Fondandelsfonder (Funds of funds ) är fonder som investerar i minst fem andra fonder. Dessa minst fem fonder måste dock hålla sig inom en och samma kategori. Ett undantag görs dock för investeringar i penningmarknadsfonder. Det finns runt 130 fondandelsfonder i Storbritannien.

4.4.5. Avgifter och försäljning

Som tidigare nämnts är direktsparande i fonder relativt ovanligt i Storbritannien. Dessutom är det inte särskilt vanligt att fondspararna vänder sig direkt till fonden för att köpa andelar. I stället väljer de flesta britter att gå via olika mellanhänder. Sparandet går t.ex. genom fondkommissionärer som tar lägre provision, men inte är rådgivare (discount brokers), eller oberoende finansiella rådgivare (Independent Financial Advisers, IFA). Dessa rådgivare är underkastade relativt omfattande krav på hur rådgivningen skall gå till. För att få sälja en finansiell tjänst måste rådgivaren ha fullständig kännedom om spararens ekonomi och det råd som ges måste antecknas på ett dokument som skrivs under av båda parter. Rådgivaren skall sedan förvara en kopia av dokumentet för att kunna bevisa vilket råd som givits.

Dessa IFA kan antingen vara helt fristående eller bundna till en viss fondförvaltare. Detta måste rådgivaren tala om för sin klient. Dessutom måste de noga redovisa den provision som betalas av fondförvaltarna. De måste beskriva avgifterna till sin storlek, men också hur avgifterna påverkar avkastningen på investeringen. Rådgivaren kan antingen ta betalt per timme för rådgivningstjänsten eller via provision från den produkt som säljs.

Försäljning av fondandelar över Internet är fortfarande relativt ovanligt. Enligt uppgifter från den brittiska fondbolagsföreningen IMA har nära 50 procent av befolkningen tillgång till Internet. Av dessa hämtar bara var femte användare information om fonder och endast 2 procent fondsparar via Internet.

4.5. Frankrike

Den franska fondmarknaden anses varierande vara den största eller näst största fondmarkanden i Europa. Den sammanlagda fondförmögenheten i franska fonder uppgick den 31 december år 2001 till 843 miljarder euro motsvarande cirka20 procent av den europeiska fondmarkanden. Även i Frankrike dominerar ucitsfonderna, med en sammanlagd fondförmögenhet på 800 miljarder euro.9 Den franska fondförmögenheten fördelar sig ganska jämnt över olika placeringsstrategier. Penningmarknadsfonder hade den sista december år 2001 cirka 258 miljarder euro i sina fonder, blandfonder

9 Uppgift per den 31 december 2001, hämtad från FEFSI Annual Report.

cirka 197 miljarder euro, aktiefonder cirka 170 miljarder euro och obligationsfonder cirka 139 miljarder euro.

Figur 9. Fondförmögenheten fördelad på olika fondtyper per den 31 december 2001.

32%

5%

21%

25%

17%

Penningmarknadsfonder Garanterade fonder Aktiefonder Blandfonder Obligationsfonder

Källa: FEFSI Economic and Legal Situation in the European Investment Funds

Industry 2001/2002, France

Fonderna fungerar för konsumenten på samma sätt som i exempelvis Sverige. De finns tillgängliga i olika former av distributionskanaler och är likvida och prissätts dagligen. Utbudet är dessutom brett med alla möjliga olika typer av fonder. Till skillnad från Sverige, där vi har en legal fondstruktur, kan de franska fondföretagen vara organiserade på två olika sätt.

4.5.1. Öppna värdepappersfonder (FCP och SICAV)

De franska värdepappersfonderna kan organiseras på två olika sätt, antingen kontraktsrättsligt, som i Sverige, eller i bolagsrättslig form. Den kontraktsrättsliga värdepappersfonden kallas FCP (Fonds Communs de Placement). Den bygger på samäganderätt och fonden är inte en juridisk person. För fonder organiserade som FCP krävs ett inledande minimikapital om 2,5 miljoner FRF. Den bolagsrättsliga värdepappersfonden kallas SICAV (Sociétés d´Investissements à Capital Variable ). Fonden är uppbyggd som ett investeringsbolag med rörligt aktiekapital och regleras genom en

32%

5%

21%

25%

17%

Penningmarknadsfonder Garanterade fonder Aktiefonder Blandfonder Obligationsfonder

lag från år 1966. För fonder strukturerade som SICAV fordras ett initialt aktiekapital om 50 miljoner FRF.

Såväl FCP som SICAV regleras dels av 1988 års fondlag,10 dels av den franska tillsynsmyndighetens, Commission des Opérations de

Bourse (COB), föreskrifter. Som ett samlingsnamn för de franska investeringsfonderna används beteckningen OPCVM (Organisme de Placement Collectif en Valeurs Mobilières ) vilka skall motsvara ucitsdirektivets definition av fondföretag. Vid sidan av fondlagen finns särskilda regler för förvaltningsbolagen i 1996 års lag om finansiell verksamhet.

4.5.2. Placeringsbestämmelser och särskilda fondtyper

Det finns nästan fyra gånger så många FCP-fondföretag som SICAV-fondföretag. En FCP kan vara icke specialiserad (allmän) och kan godkännas som ucitsfond och få tillgång till Europamarkanden. Andra FCP är specialiserade. Således finns särskilda fonder för anställda11 och riskkapitalfonder som investerar minst 40 procent av sina tillgångar i icke börsnoterade bolag.12 Vidare finns en särskild fondtyp som investerar åtminstone 60 procent av sina tillgångar i ”innovativa” bolag.13 Det finns dessutom fonder som tar positioner på organiserade futuresmarknader.14 Dessa fonder har – likt i Storbritannien – särskilda beteckningar.

Fransk lagstiftning tillåter också fonder riktade till kvalificerade investerare eller privata investerare som investerar minst 500 000 euro. Dessa fonder är underkastade mindre stränga tillståndsregler. Vidare finns paraplyfonder, matarfonder (oberoende fonder som investerar i en huvudfond) och fondandelsfonder som investerar upp till 35 procent av sina tillgångar i andra värdepappersfonder. Slutligen tillåts indexfonder som får investera upp till 20 procent av sina tillgångar i värdepapper utfärdade av en och samma emittent. Vid sidan av dessa fondtyper finns också fondförsäkringsprodukter och börshandlade fonder. En särskild fondtyp är de garanterade fonderna vilka garanterar en viss avkastning.

10 Lagen heter, i engelsk översättning, 1988 Act (Law 88-1201- Dec 23, 1988) on collective investment schemes, enacted in 1989 (Decree n°89 624 of 6 September1989). Tillägg har gjorts genom Law n° 98-546 of 2 July 1998. 11 FCPE – Fonds Communs de Placement d’Entreprise. 12 FCPR – Fonds Communs de Placement à Risques. 13 FCPI – Fonds Communs de placement dans l’innovation. 14 FCIMT – Fonds Communs d’Intervention sur les Marchés à terme.

4.6. Luxemburg

Det första fondföretaget i Luxemburg bildades redan 1959 men det var först i och med att fondmarknaden reglerades i lag 1983 som marknaden tog fart. Samtidigt skapades en tillsynsmyndighet, IML (Institut Monétaire Luxembourgeois). Genom 1988 års fondlag var Luxemburg bland de första att implementera 1985 års ucitsdirektiv. Lagen reglerar dels ucitsfonder, dels nationella fonder (UCI –

Undertaking for Collective Investment ). År 1991 tilläts fonder för institutionella investerare.

Luxemburg är känt som ett centrum för ucitsfonder som främst säljs i andra länder inom EES. Det finns inte något entydigt svar till varför Luxemburg fått denna ställning. Vissa skattefördelar, som dock minskat genom åren, och en väl fungerande infrastruktur med förvaltare och distributörer brukar nämnas som förklaring. Luxemburg lyckades tidigt få fondföretag att etablera sig i landet och traditionen kan också spela en roll vid nyetableringar.

Den sammanlagda fondförmögenheten förvaltad av Luxemburgfonder uppgick vid årsskiftet år 2001/2002 till cirka 928 miljarder euro. Ucitsfonder, avsedda för bred spridning, dominerar fondmarknaden sett utifrån förvaltat kapital. I slutet av år 2001 förvaltade ucitsfonderna cirka851 miljarder euro.

Andelen aktiefonder har minskat i Luxemburg och i slutet av år 2001 var deras andel lägre än andelen obligationsfonder. I Luxemburg är räntefonder (obligationsfonder och penningmarknadsfonder) stora relativt andra länder i Europa. En inte obetydlig del av fondförmögenheten förvaltas av fondandelsfonder. Övriga fonder har en relativt liten del av fondmarknaden. Riskkapitalfonder förvaltade per den sista december år 2000 (uppgift saknas för år 2001) cirka 0,4 miljarder euro medan fastighetsfonder hade hand om cirka 3,5 miljarder euro. Därtill fanns cirka 1,4 miljarder euro i derivatfonder och 3,2 miljarder euro i fonder som använder sig av belåning (leveraged funds).

Figur 10. Fondförmögenheten fördelad på olika fondkategorier i slutet av 2001.

39%

8%

10%

5% 1% 37%

Obligationsfonder Blandfoner Penningmarknadsfonder Fondandelsfonder (2000) Övriga fonder (2000) Aktiefonder

Källa: FEFSI Economic and Legal Situation in the European Investment Funds

Industry 2001/2002, Luxemburg

4.6.1. Öppna värdepappersfonder

Luxemburgska fondföretag kan, i likhet med franska, vara strukturerade på olika sätt. Fonden kan således, som i Sverige, ha en kontraktsrättslig struktur (Fonds Commun de Placement, FCP). Fonden ägs då gemensamt av investerarna. Fondföretaget kan också organiseras som ett investeringsbolag med rörligt aktiekapital (Société d'Investissement à Capital Variable, SICAV). Det rörliga aktiekapitalet är alltså det samma som fondförmögenheten. Vid sidan av dessa två öppna fondstrukturer finns ett fåtal fonder som närmast kan liknas vid investmentbolag. Dess fonder är aktiebolag med ett fixerat aktiekapital (Société d'Investissement à Capital Fixe, SICAF).

I Sverige kan ett fondföretag förvalta en eller flera olika fonder. Lösningen är något annorlunda i Luxemburg. Där skiljer man mellan ensamförvaltade investeringsfonder och s.k. paraplyfonder. De sistnämnda är fondföretag med flera fonder som är separerade juridiskt från varandra. Varje sådan underfond kan ha sin egen investeringsstrategi. Trots denna terminologi är likheterna med den svenska legala strukturen stora.

En SICAV skall följa de regler som gäller för publika aktiebolag om inte annat särskilt anges i fondlagstiftningen. Ett sådant särskilt krav är att SICAV:en måste ha ett minsta aktiekapital om 50 miljoner franc. Det beloppet måste nås inom sex månader från det att

39%

8%

10%

5% 1% 37%

Obligationsfonder Blandfonder Penningmarknadsfonder Fondandelsfonder (2000) Övriga fonder (2000) Aktiefonder

SICAV:en fått sitt tillstånd av tillsynsmyndigheten. Vidare finns bestämmelser som säkerställer aktieägarnas rätt att få sina aktier inlösta till rätt värde.

I övrigt följer SICAV:en de allmänna reglerna för publika aktiebolag, vad avser bolagsstämma, styrelse etc. Varje aktie är en röst. Ett undantag görs dock för sådana SICAV:er som förvaltar flera fonder. Generella frågor som rör hela SICAV:en behandlas på bolagsstämman, men frågor som rör endast en specifik fond behandlas på ett särskilt aktieägarmöte där endast den fondens ägare deltar.

Som andra aktiebolag bildas en SICAV av en eller flera stiftare. Stiftaren av en SICAV är oftast en aktör på den finansiella marknaden. Stiftaren upprättar en stiftelseurkund och en bolagsordning där ramarna för fondverksamheten sätts.

Vid årsskiftet 2001/2002 fanns 1 908 Luxemburgbaserade fondföretag registrerade. Ett flertal av dessa (1 129 fonder) var paraplyfonder som förvaltade flera subfonder.15 Av samtliga fondföretag var nära 63 procent eller 1 196 fondföretag underkastade regler motsvarande ucitsdirektivet. Ucitsfonderna fördelar sig ungefär hälften på SICAV och hälften på FCP. Bland nytillkomna fondföretag dominerar SICAV:er.

4.6.2. Andra särskilda fondtyper

Vid sidan av de fonder som följer ucitsdirektivets placeringsbestämmelser finns särskilda nationella fonder. De nationella fonderna kan vara organiserade i såväl kontraktsrättslig som bolagsrättslig form och den legala strukturen motsvarar den för ucitsfonderna. Det finns dock inte några detaljerade placeringsregler fastlagda i lag. I stället kan vissa ramar anges på förordningsnivå, i form av a grand-ducal regulation.

Tillsynsmyndigheten har utfärdat ytterligare föreskrifter som tar sikte på särskilda fondtyper. Det är fråga om fonder som kollektivt investerar sparmedel från allmänheten med iakttagande av principen av riskspridning (UCI). Genom dessa föreskrifter regleras bl.a. riskkapitalfonder, derivatfonder och fastighetsfonder. Gemensamt för dessa fonder är att ledningen måste ha den särskilda kunskap som krävs för den typen av investeringar. Riskkapital-

15 FEFSI Economic and Legal Situation in the European Investment Funds Industry 2001/2002, Luxemburg.

fonder investerar i värdepapper i onoterade bolag. Fonden får inte investera mer än 20 procent av sin förmögenhet i ett och samma bolag. Derivatfonder får investera i derivatinstrument (terminer och optioner) med såväl råvaror som finansiella instrument som underliggande tillgång. Fonden måste dock alltid ha minst 30 procent av fondtillgångarna i en reserv i likvida medel. Fastighetsfonder får investera i mark och byggnader, aktier i fastighetsbolag och andra till fastigheter relaterade rättigheter (leasingkontrakt etc.). Fonden får inte investera mer än 20 procent av sin förmögenhet i en och samma tillgång.

En särskild lag – som till stora delar hänvisar till huvudlagen – finns för fondbolag som enbart vänder sig till institutionella investerare.

4.7. Tyskland

I Tyskland gjordes några misslyckade försök att bilda fonder i förenings- och bolagsform under 1920-talet, men det dröjde till 1949 innan nya tyska investmentföretag började sin verksamhet, denna gång byggt på trustformen. En anledning till att man använde sig av trustformen – trots att detta var en främmande fågel i tysk rättstradition – var att bolagsrätten inte medgav möjligheten till öppna fonder.

År 1957 infördes en särskild fondlagstiftning som har sin senaste lydelse från år 1998.16 Vid sidan av den tyska fondlagen, som tar sikte på de tyska fonderna, finns en särskild lag som avser utländska fondföretag och utländska ucitsfonder.17 Den tyska fondlagen är mer heltäckande än den svenska lagen om värdepappersfonder. Lagen innehåller förutom bestämmelser om fondverksamheten och hur fonden får placera sina medel även skatteregler och bestämmelser om pensionsfonder.

Tyska fondbolag förvaltar drygt 70 procent av den sammanlagda förmögenheten i fonder riktade till allmänheten. Resterande del förvaltas i princip av utländska fondföretag som ägs helt eller delvis av tyska banker och fondbolag.18 Det finns cirka 950 inhemska

16Gesetz über Kapitalanlagegesellschaften (KAGG) eller på engelska Investment Companies

Act. 17Foreign Investment Act. 18 FEFSI Country Report Germany, 2001.

tyska ucitsfonder och cirka 710 utländska ucitsfonder med tysk anknytning.19

Det samlade värdet på den tyska fondindustrin var i slutet av mars år 2002 939 miljarder euro varav 436 miljarder var allmänhetens fondandelar medan institutionella investerares fondkapital uppgick till 502 miljarder euro. Allmänhetens fondförmögenhet ligger till stor del i aktiefonder och i obligationsfonder, men nära 52 miljarder euro sparas i öppna fastighetsfonder.

Figur 11. Fondförmögenheten fördelad på olika fondtyper i slutet av mars år 2002.

Källa: FEFSI Economic and Legal Situation in the European Investment Funds

Industry 2001/2002, Germany

4.7.1. Öppna värdepappersfonder

Enligt den tyska fondlagen är investmentbolag kreditinstitut vars verksamhet är att med insatta pengar för insättarnas gemensamma räkning men i eget namn investera i tillgångar. Dessa investeringar skall följa principen om riskfördelning och andelsägarnas tillgångar skall hållas skild från investmentbolagets tillgångar. Investmentbolaget skall utfärda andelsbevis rörande de rättigheter, som insättarna genom sina insatser förvärvat.

Den juridiska formen liknar således den som följer av den svenska lagen om värdepappersfonder. Fondförvaltaren måste vara

19 FEFSI Country Report Germany, 2001.

27%

12%

5%

14%

42%

Obligationsfonder Penningmarknadsfonder Blandfonder Öppna fastighetsfonder Aktiefonder

ett aktiebolag eller ett GmbH.20 De pengar som andelsägarna sätter in bildar själva fonden. Den tyska lagstiftningen synes göra det möjligt för fondföretagen att i fondbestämmelserna ange vem som formellt sett är ägare till fondens tillgångar.21 Under alla omständligheter måste fondens tillgångar hållas åtskilda från fondbolagets egna tillgångar. Det rättsliga förhållandet mellan fondbolaget och andelsägarna är ändå i princip det samma som i Sverige, dvs. med en kontraktsrättslig uppbyggnad. Fondverksamheten fordrar tillstånd och är underkastad tillsyn.

4.7.2. Placeringsbestämmelser

I den tyska fondlagen finns detaljerade regler för hur en fond får placera sina medel och lagstiftningen anger olika möjligheter för olika sorters fonder. Den fondtyp som lagstiftningen i huvudsak är uppbyggd kring är värdepappersfonden, som får placera sina tillgångar i princip i enlighet med vad som följer av ucitsdirektivet. Enligt en särskild bestämmelse får dock den tyska värdepappersfonden ha upp till 49 procent av sina tillgångar i olika penningmarknadsinstrument och till och med i banktillgodohavanden.22 En värdepappersfond får vidare avvika från begränsningsreglerna för att replikera ett index, om detta finns angivet i fondbestämmelserna och prospekten anger att principen om riskspridning har endast begränsad betydelse för fonden.23 Även investeringar i derivatinstrument tillåts.

Vid sidan av värdepappersfonder medger den tyska lagen att det bildas penningmarknadsfonder och fonder som investerar i värdepapper i onoterade bolag.24 För de senare fonderna måste fondbolaget upprätta ett särskilt avtal med det bolag fonden investerar i bl.a. med angivande av den period fonden skall engagera sig i bolaget. Dessutom måste innehavet värderas regelbundet. Även dessa fonder tillämpar principen om riskspridning. En penning-

20 GmbH motsvarar i princip vad som i den svenska aktiebolagslagen benämns privat aktiebolag. 21 I Section 6 (1) i den engelska versionen av KAGG anges följande. ”The assets belonging to the investment fund may, persuant to the terms of contract governing the relationship between the investment company and the unit-holders, either be owned by the investment company or jointly owned by the unit-holders”. 22 Se närmare Section 8 (3) i den engelska versionen av KAGG. 23 I den engelska versionen av KAGG, Section 8 c (3), talas om “equity index which is the subject of futures contracts which are dealt on futures exchanges…”. 24Silent participations vilket kanske kan likställas med riskkapitalfonder.

marknadsfond får som huvudregel inte placera mer än 5 procent av fondens värde hos samme emittent. För fonder som investerar i onoterade bolag är gränsen mot en enskild emittent likaså 5 procent av fondens värde. Därtill får en sådan fond investera maximalt 30 procent av fondförmögenheten i andelar i onoterade bolag.

Vidare tillåter den tyska lagstiftningen fondandelsfonder, fastighetsfonder och blandfonder med såväl värdepapper som fastigheter. För dessa fonder gäller principen om riskspridning. En fondandelsfond får t.ex. inte placera mer än 20 procent av sina tillgångar i andelar i en annan fond. Därtill tillåts pensionsfonder att investera sina tillgångar i såväl värdepapper som fast egendom och värdepapper i onoterade bolag.

4.7.3. Fastighetsfonder

På den tyska fondmarkanden finns två former av fonder som investerar i fastigheter, stängda och öppna fastighetsfonder.

Stängda fastighetsfonder är juridiskt sett handelsbolag eller kommanditbolag. Investeringar i ett sådant bolag är oftast låsta uppemot 15–20 år och det förekommer knappt någon andrahandsmarknad för andelarna. Bolagen, som riktar sig till allmänheten, måste följa den tyska lagen om prospekt. Många av dessa bolag har en låg men garanterad avkastning och tidigare har skattefördelarna varit stora. Intresset för denna typ av investeringar synes också ha avtagit i samband med att skattereglerna ändrades. I stället ökade sparandet i de öppna fastighetsfonderna.

Reglerna för öppna fastighetsfonder återfinns i den tyska fondlagstiftningen och den juridiska konstruktionen är densamma som för andra fonder.

År 2002 i mars uppgick den samlade fondförmögenheten i sådana fonder till nästan 52 miljarder euro, att jämföra med den totala fondförmögenheten om drygt 939 miljarder euro.25 Det är nästan uteslutande privatpersoner som investerar i öppna fastighetsfonder. Inflödet till öppna fastighetsfonder slog rekordet år 1999 då över 14,5 miljarder DM sattes in. År 2000 var nettoutflödet 5,5 miljarder DM och år 2001 var det inflöde på 7,3 miljarder euro.

De öppna fastighetsfonderna tar en plats på marknaden som i Sverige närmast innehas av börsnoterade fastighetsbolag. I

25 FEFSI Economic and Legal Situation in the European Investment Funds Industry 2001/2002, Germany.

Tyskland finns i princip inga renodlade börsnoterade fastighetsbolag. Ungefär var fjärde fastighetsaffär i Tyskland görs av dessa fastighetsfonder. Det finns 19 öppna fastighetsfonder, varav den största, Grundwert-Fonds, har en fondförmögenhet på över 7,6 miljarder euro. Fastighetsfonderna förvaltas företrädesvis av de stora bankerna.

De öppna fastighetsfonderna kännetecknas av jämn avkastning. Investeringar i fastighetsfonder anses vara förhållandevis trygga och har vissa skattefördelar. De tyska skattereglerna medför att fonden själv inte beskattas. I stället beskattas utdelningen hos andelsägarna som inkomst av kapital. I vissa fall blir dessutom en del av utdelningen skattefri.

En öppen fastighetsfond får investera i såväl bostadsfastigheter som kommersiella fastigheter, i vissa fall även i pågående byggnadsprojekt och ärftliga byggrätter. Till viss utsträckning får fonden investera i fastighetsbolag. Det finns en rad begränsningsregler som tar sikte på att riskkoncentrationen inte skall bli allt för hög. Fonden måste till exempel äga minst tio fastighetstillgångar. Vidare får ett förvärv till sitt värde inte uppgå till mer än 15 procent av fondens samlade värde. Ett förvärv får inte ske förrän en särskild expertkommitté eller en revisor värderat tillgången. Dessa regler påverkar dock inte den civilrättsliga giltigheten av ett fastighetsförvärv.

Expertkommittén består av minst tre medlemmar. Dessa är ansvariga för värderingen av tillgångar i den mån detta anges i fondlagen eller i fondbestämmelserna. Medlemmarna skall vara oberoende, pålitliga och kompetenta med särskild kunskap i fastighetsvärdering. I Tyskland finns särskilda av staten godkända värderingsmän. Fonden får ha fler än en kommitté.

Fastighetsfonden skall uppge sitt innehav tillsammans med omfattande information samt det värde expertkommittén åsatt tillgångarna. Tillgångarna och fondandelarnas värde och inköps- respektive försäljningspris måste fastställas åtminstone en gång per år. Oftast sätts priset per andel tre gånger per månad. Fastighetsfonden måste ha minst 5 procent av sina tillgångar i likvida medel åsyftade bland annat att användas till inlösen av andelar. Det är dock ovanligt att fonden har så låg likviditet. Ofta uppgår likviditeten till över 20 procent. Om de kontanta medlen är slut kan fonden neka inlösen under en i fondbestämmelserna angiven tidsperiod. Därefter måste fonden sälja av sitt innehav såvida detta

inte är orimligt. Återlösen måste dock alltid ske inom ett år från begäran, eller, om detta anges i fondbestämmelserna, inom två år.

4.7.4. Spezialfonds (riktade till institutionella investerare)

I Tyskland skiljer man på Publikumsfonds som är öppna för allmänheten och Spezialfonds. Spezialfonds är i regel förbehållna institutioner. I den tyska lagstiftningen definieras Spezialfonds som fonder som tillskapas för max 10 juridiska personer (für nicht mehr als 10 nicht natürliche Personen ).26 Många Spezialfonds riktar sig dock till endast en institutionell investerare. Fondbestämmelserna kan på så sätt lätt anpassas till investerarens interna regler om hur tillgångarna får placeras. Ofta är dessa interna regler mer restriktiva än de som återfinns i fondlagstiftningen.

Det finns siffror som visar att investeringar i fonder i Tyskland till 53 procent sker i dessa Spezialfonds. År 2002 i mars fanns cirka 939 miljarder euro investerade i tyska fonder, varav drygt 502 miljarder Euro i Spezialfonds.27 Dessa dominerar även till antalet. År 2000 fanns 1 716 fonder riktade till allmänheten och 5 258 fonder riktade till institutioner.28

4.8. Norge

Den norska fondmarknaden har vuxit snabbt och den samlade fondförmögenheten ökade med 295 procent mellan åren 1993 och 2000, från cirka 37 miljarder norska kronor till runt 146 miljarder norska kronor. Med denna utveckling i åtanke gavs Kredittilsynet i uppdrag att titta på lagstiftningen. Som ytterligare skäl angavs utvecklingen av rättsliga ramverk på näraliggande områden såsom ny värdepapperslag och de föreslagna ändringarna av ucitsdirektivet. I mars 1999 kom Kredittilsynet med ett förslag till ändringar i Verdipapirfondloven från 1981. 29 I juni 2001 lade det norska finansdepartementet fram sin proposition.30 Ändringar infördes genom lov 15 juni 2001 nr. 48.

26 BVI:s hemsida www.bvi.de. 27 FEFSI Economic and Legal Situation in the European Investment Funds Industry 2001/2002 Germany 28 Spezialfonds: Individuelle Vermögenverwaltung, artikel hämtad från www.bvi.se. 29 Lov 12. juni 1981 nr. 52 om verdipapirfond. Genom lov 20. desember 1993 nr. 140 anpassades lagen till ucitsdirektivet. 30 Ot.prp. nr. 98, Lov om endringer i lov 12. juni 1981 nr. 52 om verdipapirfond mv.

I Norge sker den övervägande delen av fondsparandet i aktiefonder. Omkring 53 procent av fondsparandet sparas i olika aktiefonder varav hälften som investerar internationella aktier och hälften som investerar i norska. Cirka 32 procent fondsparandet finns i penningmarknadsfonder och 9 procent i obligationsfonder. Bara 3 procent finns i blandfonder.

Figur 12. Fondförmögenheten fördelad på olika fondtyper i slutet av mars 2002.

53%

9%

32%

3%

3%

Aktiefonder Obligationsfonder Penningmarknadsfonder Blandfonder Övriga

Källa: FEFSI Economic and Legal Situation in the European Investment Funds

Industry 2001/2002, Norway

4.8.1. Öppna värdepappersfonder

Den norska fondlagstiftningen stämmer i stora delar överens med den svenska. Som i Sverige tillämpas en kontraktsrättslig konstruktion där värdepappersfonden förvaltas av ett fondbolag. Fondbolaget måste vara ett aksjeselskap eller ett allmennaksjeselskap. I några avseenden skiljer sig dock den norska lagen från den svenska.

I Norge har andelsägarna rätt att välja en tredjedel av fondbolagets styrelseledamöter på ett särskilt valgmöte. Sådana styrelseledamöter får inte vara aktieägare eller anställda av vare sig fondbolaget eller förvaringsinstitutet. Det finns inte något krav i lagen på att fondbolaget skall ha en valkommitté som lämnar förslag på lämpliga styrelseledamöter. Några fondbolag har ändå instiftat en sådan kommitté. Annars är det fondbolaget som föreslår kandidater, men även förslag från andelsägarna läggs fram. På valmötet

53%

9%

32%

3%

3%

Aktiefonder Obligationsfonder Penningmarknadsfonder Blandfonder Övriga

utgör varje fondandel en röst. Valmöte hålls varje år, men andelsägarnas styrelseledamöter väljs för två år åt gången. Det är sällan som något större antal andelsägare närvarar på dessa möten. Enligt uppgift kommer runt 15–20 personer.

Fondbolaget får inte utöva rösträtten för de aktier som ägs av fonden så vida inte styrelsen lämnat fullmakt för detta. En sådan fullmakt gäller dock endast om den har stöd av en majoritet av de styrelseledamöter som valts av andelsägarna. I praktiken får de som förvaltar fonden en generell fullmakt från styrelsen, att utöva rösträtten och sedan informeras styrelsen eller åtminstone andelsägarnas ledamöter hur de tänker rösta. På så sätt får styrelsen en chans att påverka beslutet. I den nya lagen förstärks andelsägarnas inflytande ytterligare. Beslut att ändra fondbestämmelserna (vedtekter) skall fattas av fondbolagets styrelse och kräver att en majoritet av de styrelseledamöter som valts av andelsägarna röstar för ändringen.

I förarbetena till 2001 års lagändringar diskuterades intressekonflikten mellan fondbolagets ägare och fondens andelsägare och särskilt möjligheten att ställa vissa lämplighetskrav på styrelseledamöterna. Remissinstanserna var dock emot detta och några sådana krav infördes därför inte.

Utgångspunkten är, enligt den norska lagstiftningen, att alla fondandelar skall behandlas lika. Samtidigt finns det fördelar att vinna med att låta fondbolaget ha olika avgifter för olika andelsägare. Numera tillåts därför differentierade avgifter. Åtskillnad får dock ske endast av objektivt sett godtagbara skäl och om tillsynsmyndigheten godkänt det. Ett fondbolag får till exempel inte belöna andelsägare för att de sparar i andra fonder i fondbolaget eller i till fondbolaget närstående bolag. Fondbolagen får också ta ut en fast avgift oberoende av andelsinnehavet. En förutsättning är dock att fondbolaget lämnar information om hur förvaltningsavgifterna fördelas.

Tillsynsmyndigheten får ålägga fondbolaget vidta rättelse. Vidare får tillsynsmyndigheten förbjuda vissa åtgärder och besluta att aktier som förvärvats i strid mot lagen inte skall kunna utnyttjas på bolagsstämman.

I förarbetena till 2001 års lagändringar diskuterades frågan om möjligheten för fondbolagen att bedriva annan verksamhet än fondverksamhet och rätten att uppdra åt annan att utföra vissa funktioner (delegation). I den norska lagstiftningen finns ett uttryckligt förbud att bedriva annan verksamhet, även om till-

synsmyndigheten kan ge tillstånd att bedriva viss sidoverksamhet. Det finns vidare inte någon uttrycklig regel som behandlar möjligheten att delegera vissa delar av verksamheten. Finansdepartementet lade dock inte fram några förslag till lagändringar i dessa delar eftersom frågorna inte hade behandlats i Kredittilsynets förslag. I lagen bemyndigas i stället departementet att i föreskrift närmare ange reglerna för annan verksamhet och delegation.

Fondbolagen får vidare, vid extraordinära förhållanden och i undantagsfall samt när det är berättigat med hänsyn till andelsägarnas intresse, med tillsynsmyndighetens samtycke, avvakta med inlösen. Tillsynsmyndigheten får, när andelsägarnas eller allmänhetens intresse så kräver det, ålägga fondbolaget att ställa in inlösen.31

En skillnad från i Sverige är att det i den norska fondlagstiftningen finns en straffbestämmelse för överträdelser av lagen. I samband med 2001 års lagändringar skärptes maximistraffet från tre månaders fängelse till fängelse i ett år.

4.8.2. Placeringsbestämmelser

Likt den svenska lagen om värdepappersfonder bygger den norska fondlagen på ucitsdirektivets regler om vad en värdepappersfond får investera i och vilka begränsningsregler som gäller. En värdepappersfond får allmänt sett investera i överlåtbara värdepapper, penningmarknadsinstrument, options- och terminskontrakt med överlåtbara värdepapper som underliggande tillgång, insättningar på bank och fondandelar. Därtill får en fond placera i valutaterminer och valutaoptionskontrakt i syfte att försäkra sig mot valutaexponering i fondens övriga placeringar samt får låna ut finansiella instrument.

Enligt modell från ucitsdirektivet finns i Norge, som i Sverige, en regel som syftar till att begränsa värdepappersfondernas inflytande i de aktiebolag de köper aktier. Enligt artikel 25 i ucitsdirektivet får ett fondbolag inte för fonder under sin förvaltning förvärva aktier med sådan rösträtt som skulle göra det möjligt för bolaget att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen hos en emittent. Den regeln är i den norska propositionen föremål för omtolkning. Enligt den nya lagen får en värdepappersfonds placering

31 Någon motsvarande regel finns inte i Sverige, men omfattas av utredningens tilläggsdirektiv (dir. 2002:48). Denna fråga behandlas i utredningens slutbetänkande.

inte överstiga 10 procent av aktiekapitalet eller det röstningsberättigade kapitalet i ett aktiebolag. Därtill måste värdepappersfonder som förvaltas av samma fondbolag ha tillsynsmyndighetens samtycke för att få sammantaget äga mer än 10 procent.32

Kredittilsynet, med vilket finansdepartementet instämde, föreslog vidare att reglerna för nationella fonder skulle förtydligas. En nationell fond är i Norge – som i Sverige – en fond som fått dispens av tillsynsmyndigheten att avvika från de regler som följer av lagen och ucitsdirektivet. Som i Sverige fanns dock inga närmare regler om när och hur sådan dispens skall ges. I syfte att stärka förutsebarheten och skapa en enhetlig praxis föreslogs därför finansdepartementet att regeln om nationella fonder skulle lyftas fram. Tillsynsmyndigheten gavs bemyndigande att i föreskift utfärda närmare regler om etablering av nationella fonder. På så sätt var avsikten att skapa klara riktlinjer för vilka avvikelser som kan godtas och vad som generellt skall läggas i bedömningen om samtycke skall ges. Vidare ges tillsynsmyndigheten vid varje placeringsbestämmelse en uttrycklig rätt att meddela undantag från bestämmelsen ifråga. Slutligen skall i fondbestämmelserna och i prospektet anges att det är fråga om en värdepappersfond med särskild placeringsstrategi.

4.8.3. Andra nationella fonder (slutna fonder, fonder till vissa investerare)

En omdiskuterad nyhet i det norska lagstiftningsarbetet var möjligheterna att etablera fonder som inte är öppna. Utgångspunkten i den nya lagen är att en värdepappersfond skall vara öppen för nyteckning alla dagar som marknadsplatsen är öppen, men att tillsynsmyndigheten kan ge tillstånd till fonder som är öppna för nyteckning endast under en begränsad period.

Vidare infördes en möjlighet att fonden i sina fondbestämmelser anger begränsningar avseende vem som får teckna andelar i fonden. Allt jämt måste fonden vara riktad till en obestämd krets personer, men den behöver alltså inte rikta sig till allmänheten.

32 Motsvarande regel i den svenska lagen om värdepappersfonder återfinns i 23 § första stycket 1. Där anges att tillgångarna i en värdepappersfond inte får överstiga, för aktier, 5 procent av röstvärdet för samtliga av emittenten utfärdade aktier. Vidare anges i samma paragrafs andra stycke att denna begränsning gäller det sammanlagda aktieinnehavet i alla fonder som förvaltas av ett fondbolag.

Slutligen infördes också en möjlighet för tillsynsmyndigheten att tillåta fonder som är öppna för inlösen endast under en begränsad tidsperiod. Det fanns enligt finansdepartementet både för- och nackdelar med en sådan lösning. Utgångspunkten var dock att det var upp till investerarna själva att bedöma detta. Finansdepartementet anförde att fondformen, å ena sidan, hade fått en särställning genom lagstiftningen. Den speciella konstruktionen krävde en stram reglering med tillsyn av och krav på fondbolaget. Ett viktigt skäl till att välja fondformen som investeringsalternativ kunde just vara det att regelverket medförde mindre behov av att mer noggrant granska investeringen. Detta i sin tur medförde ett behov av att begränsa möjligheterna till att etablera olika typer av fonder. Fördelen med att när som helst få lösa in sina andelar ger andelsägarna en bättre likviditet och bättre kontroll över sin risk. Å andra sidan är det normalt sett enkelt att skaffa sig en översikt över de villkor som gäller. Enkel och tydlig information från fondbolaget är då tillräckligt för att skydda investerarna. Låsta fonder kan fylla reella placeringsbehov bland företag, kommuner och andra institutioner.

4.9. Finland

Den finska fondmarknaden har i likhet med övriga nordiska länder vuxit snabbt under 1990-talet, från cirka 318 miljoner finska mark år 1990 till cirka 80 miljarder mark vid utgången av år 2000. Den övervägande delen är investerat i aktie- och blandfonder.33

Fondmarknaden domineras av ett fåtal fondbolag där Nordea förvaltar nära 32 procent av de sammanlagda fondtillgångarna i Finland. De fyra största fondförvaltarna förvaltar tillsammans runt två tredjedelar av fondförmögenheten.

33 Samtliga siffror hämtade från HEX och finska fondbolagens förening.

Figur 13. Fondförmögenheten fördelad på olika fondtyper per den 31 maj 2001.

Källa: HEX

Värdepappersfonder regleras i lagen om placeringsfonder från 1999. Lagen påminner i stora delar om den svenska regleringen. Som i Sverige bygger den legala strukturen på ett kontraktsrättsligt tänkande, med ett fondbolag som förvaltare, en självständig fond som ägs av fondandelsägarna och med ett förvaringsinstitut. Det finns dock en del intressanta skillnader jämfört med den svenska lagstiftningen.

Lagen om placeringsfonder gör undantag för fondföretag som enbart riktar sig till ”yrkesmässiga investerare”. Dessa fondföretag är nämligen inte ucitsfonder som måste vara öppna för allmänheten.

Fondandelsägarna har enligt lag ett större inflytande på fondverksamheten än i Sverige. I lagen, och i förekommande fall i fondens stadgar, anges att vissa beslut skall fattas av andelsägarna gemensamt. Sådana frågor avgörs vid en särskild andelsägarstämma. För denna stämma tillämpas i princip reglerna för föreningsstämmor. Det finns också en möjlighet att ta in en bestämmelse i fondens stadgar om ett s.k. representantskap att besluta om vissa av fondens gemensamma angelägenheter. Vidare finns en bestämmelse som stadgar att fondandelsägarna väljer minst en tredjedel av fondbolagets styrelseledamöter. Dessa styrelseledamöter behöver dock inte själva äga andelar i fonden. I praktiken accepterar oftast andelsägarna det förslag som läggs fram av fondbolagets ledning.

Fondbolagets verksamhet är underkastad mer detaljerade regler än i Sverige. Det finns t.ex. en särskild regel som tillåter att fond-

14%

18%

23%

1%

44%

Obligationsfonder Penningsmarknadsfonder Blandfonder Riskkapitalfonder Aktiefonder

bolaget anlitar utomstående för tjänster (delegering). Vidare anges att fondbolagets styrelse skall i varje enskilt fall besluta om hur den rösträtt som följer av aktier som ingår i fonden skall utövas vid en bolagsstämma. Styrelsens beslut skall dessutom innehålla röstningsanvisningar. Till detta kommer detaljerade regler om insiders.

En viktig skillnad mellan den svenska och finska fondlagstiftningen är regleringen av skadeståndsskyldighet och straff. I Finland kan – enligt fondlagen – inte bara fondbolaget och förvaringsinstitutet, som i Sverige, bli skadeståndsskyldiga, utan även fondbolagets styrelseledamöter och verkställande direktör samt fondbolagets aktieägare. Som ett ytterligare skydd anges att det är fondandelsägarna som ett kollektiv som väcker talan om skadestånd. Frågan behandlas på andelsägarstämman och därigenom utses ett ombud som företräder andelsägarna. Kostnaderna för processen betalas av fonden och eventuellt skadestånd tillfaller fonden. Därtill kan talan väckas av en minoritet av andelsägarna samt, för det fall andelsägarnas intresse kräver det, av finansinspektionen.

Den finska fondlagstiftningen gör en relativt klar uppdelning mellan sådana fonder som följer ucitsdirektivet och andra fonder. Dessa senare benämns specialplaceringsfonder och kan t.ex. avvika från de i lagen fastställda placeringsbestämmelserna. Enligt lag får en specialplaceringsfond även i sina stadgar avvika från reglerna om försäljning och inlösen av andelar. Enligt praxis synes dock helt stängda fonder inte få förekomma. Även specialplaceringsfonder måste vara öppna åtminstone var tredje månad.34

Slutligen synes de finska bestämmelserna om förändringar i fondverksamheten vara mer detaljerade än de svenska. Således finns t.ex. relativt omfattande regler om överlåtelse av fondverksamheten, byte av förvaringsinstitut, fusion av fonder, delning av fonder, återkallelse av tillstånd, begränsning av verksamheten, upplösning av fondbolag och fonder m.m.

4.10. Danmark

De första danska fondföretagen kan dateras till 1920-talet, men det dröjde till 1960-talet innan investeringsfonder i modern tappning bildades.35 I början av 1980-talet tog fondmarknaden fart på riktigt, bl.a. på grund av skattefördelar och möjligheten att investera i

34 Enligt uppgift den finska fondbolagens förening. 35 FEFSI Country Report Denmark.

utländska värdepapper. De stora bankerna startade fonder företrädesvis för investeringar i utländska aktier. Under några år växte fondmarknaden snabbt, men 1987 bröts mönstret. Det berodde dels på börskrisen, dels på ändrade skatteregler. Fondmarknaden minskade stadigt fram till 1992. Därefter har dock danskarnas sparbeteende förändrats och sparandet i värdepappersfonder ökat. Från 1997 till sista mars 2002 ökade den samlade fondförmögenheten från 7 miljarder euro till drygt 40 miljarder euro.

De danska fondspararna investerar främst i obligationsfonder. Sparandet i obligationsfonder har också ökat mest sedan 1993 (tolvdubblats). Vid utgången av mars 2002 fanns cirka 18 miljarder euro i aktiefonder och 21 miljarder euro i obligationsfonder och 2 miljarder euro i blandfonder.

Figur 14.

Fondförmögenheten fördelad på olika fondkategorier per

den sista mars år 2002.

Källa: FEFSI Economic and Legal Situation in the European Investment Funds

Industry 2001/2002, Denmark

Den övervägande delen av sparandet i aktiefonder ligger i fonder som investerar i utländska aktier. Runt en halv miljon danskar beräknas fondspara, vilket skulle innebära att cirka 10 procent av de danska hushållen fondsparar. Det genomsnittliga sparandet per fondandelsägare är ungefär hälften så stort som i Sverige. Den relativt outvecklade fondmarknaden i Danmark och utformningen av lagstiftningen har också medfört att endast ett fåtal utländska fondföretag verkar i Danmark. Av drygt 260 investeringsfonder (eller underfonder), förvaltade av 20 olika fondförvaltare, är fyra

44%

51%

5%

Aktiefonder Obligationsfonder Blandfonder

fonder utländska. Dessa hade cirka 6,5 procent av marknaden i mars 2000. Två Luxemburgfonder har tillstånd att saluföras i Danmark.

Den danska fondlagstiftningen tillkom i mitten av 1980-talet, med efterföljande ändringar till följd av ucitsdirektivet. Lagstiftningen baserades på en försiktig tolkning av EG-direktivet. Lagens utformning ansågs hämma de danska fonderna och medförde att fondmarknaden inte kunde anpassa sig till utvecklingen av nya fondprodukter. Lagen kom därför att reformeras i slutet av 1990talet och idag gäller 2001 års lov om investeringsforeninger og specialforeninger. Lagen tillåter nationella fonder eller speciella fonder såsom t.ex. indexfonder, garanterade fonder, penningmarknadsfonder och fondandelsfonder. Vidare är det möjligt att skapa delvis slutna fonder som placerar sina tillgångar i onoterade aktier i små och medelstora företag.

Danska investeringsfonder är juridiskt sett en förening där investerarna är medlemmar. Medlemmarna har rösträtt på stämman, vilken utgör föreningens högsta beslutande organ. Stämman väljer styrelse, utser förvaltare och förvaringsinstitut. Förvaltaren är oftast ett aktiebolag som ägs av föreningen. Förvaltningsbolaget får, i enlighet med ucitsdirektivet, endast förvalta investeringsfonder. På detta sätt försöker man undvika intressekonflikter. Förvaringsinstitutet måste vara en dansk bank, oftast samma bank som tagit initiativ till fondföretaget. Såväl investeringsfonderna som förvaltningsbolagen står under tillsyn av finanstilsynet.

5. Utgångspunkter för en fondlagstiftning

5.1. Kort bakgrund till reglering av finansiella marknader

Regleringen av de finansiella marknaderna har gått igenom stora förändringar under senare delen av 1980-talet och hela 1990-talet. Processen har präglats av en anpassning av regelverket till utvecklingen efter borttagandet av valuta- och kreditrestriktioner i slutet av 1980-talet. Marknaderna har dessutom internationaliserats och nya kunskaper om marknadernas funktion har vunnits samtidigt som datatekniken har utvecklats och möjliggjort effektivare marknader. Samtidigt utsätts de finansiella marknaderna för särskilda risker vid en globalisering; marknaderna förändras snabbare och därmed ökar behovet av att regleringen följer med.

För fondsparandets del har reglerna varit i stort sett oförändrade sedan 1991 då en allmän anpassning skedde till EG:s direktiv på området. Det har således inte skett någon allmän genomgång av regleringen mot den kunskap som nu finns om de finansiella marknaderna och dess reglering. Inom andra delar av den finansiella sektorn har det däremot under senare år skett en översyn av lagstiftningen. På försäkringsområdet skedde en relativt genomgripande förändring i mitten och slutet på 1990-talet som ledde fram till en reformerad försäkringsrörelselagstiftning1. I efterdyningarna av bankkrisen tillsattes år 1995 Banklagskommittén med syfte att lämna förslag på reformer för kreditmarknadsföretag. Huvudförslagen i deras arbete lämnades i delbetänkandet Reglering och tillsyn av banker och kreditmarknadsföretag (SOU 1998:160). Betänkandet ligger för beredning i Finansdepartementet. En allmän genomgång av finansmarknaderna och deras funktion har gjorts av Finansmarknadsutredningen som tillsattes år 1997 (SOU 2000:11). Utredningen studerade utvecklingstendenser på det finansiella om-

1Prop. 1998/99:87.

rådet och finansmarknadens konkurrenskraft. I sina förslag till åtgärder behandlades bland annat vissa principer som bör ligga till grund för regleringen av de finansiella marknaderna.

Sammantaget har kunskapen om hur finansiell reglering bör utformas förbättrats under 1990-talet. Denna kunskap utgör en bra grund för hur regleringen av fondmarknaden bör se ut. Det skall dock hållas i åtanke att fondlagstiftningen – till skillnad från försäkringsrörelsereglering och reglering av bankverksamhet – är relativt okomplicerad. Det betyder inte att fondlagstiftningen saknar betydelse eller komplikationer. Fonderna representerar stora värden i det finansiella systemet och berör de flesta i samhället. Fonderna är emellertid okomplicerade i den meningen att de utgör en ren sparform. Den betydelse som fonderna har som sparform på det finansiella området är begränsad om man jämför med hur beroende individer och samhället är av försäkringsbolagens lösningar att hantera skaderisker och pensioner samt av bankernas funktion som kreditgivare och upprätthållare av ett betalningssystem. Det framgår om inte annat av att försäkrings- och bankrörelser är mycket gamla företeelser medan fondsparandet har utvecklats främst under 1980- och 1990-talen. Å andra sidan är sparandet i fonder mycket betydelsefullt för den enskilde som kan ha en stor del av sin förmögenhet i fondsparande.

I detta kapitel analyserar utredningen närmare vilka motiv som finns för att reglera fondsparandet. Det görs utifrån en modern syn på finansiell reglering. Syftet är att lägga grunden för de förslag som presenteras i betänkandet.

5.2. Varför reglera fondsparandet?

Utredningens bedömning: Konsumentskyddet är det avgör-

ande motivet för att reglera fondsparandet.

Skälen för bedömningen: Två huvudmotiv brukar nämnas för att reglera de finansiella marknaderna. Det första tar sikte på samhällets behov av stabilitet i det finansiella systemet och att undvika systemrisker. I en delrapport till Finansmarknadsutredningens betänkande (SOU 2000:11) definieras systemrisker som självförstärkande krisförlopp i det finansiella systemet som allvarligt

skadar funktionsförmågan även i andra delar av ekonomin.2 Bankerna är i många avseenden hjärtat i ekonomin eftersom de upprätthåller ett betalningssystem och står för kreditförsörjningen. De flesta betalningar i samhället sker med hjälp av en bank och de tillhandahåller också krediter till företagen så att de klarar sin kapitalförsörjning. Skulle någon av dessa funktioner fallera skulle det genast få återverkningar på företag utanför den finansiella sektorn eftersom betalningar och krediter är vitala för att företagen skall fungera. Ett sådant förlopp skulle snabbt leda fram till en systemkris. Det räcker med att ett kreditmarknadsföretag hamnar i svårigheter för att hela systemet skall komma i gungning eftersom alla banker är nära sammankopplade med varandra via betalningar, krediter m.m. Detta motiv ansåg Banklagskommittén vara det bärande skälet för att reglera banker och kreditmarknadsföretag.3

Det andra motivet för att reglera finansiella marknader är att säkerställa ett gott konsumentskydd. Detta motiv har varit vägledande vid reformeringen av försäkringsrörelselagstiftningen. Framför allt två skäl angavs för en reglering i syfte att bevaka konsumentskyddsintresset. Det första skälet var det för försäkringsområdet speciella förhållandet att kontraktstiderna är långa. Avtal sluts med unga konsumenter och skall infrias långt senare vid deras pensionering. Det går inte att förutsätta att försäkringstagaren skall kunna bedöma rimligheten i att försäkringsbolaget skall kunna infria sitt åtagande vid tidpunkten för avtalets träffande. Detta förhållande motiverar att försäkringsbolagen omgärdas av en särskilt anpassad reglering som går utanför vanlig associationsrättslig reglering. Det andra skälet var att betydelsen för de ingångna kontrakten för den enskildes ekonomi är så pass avgörande att avtalens fullgörande bör säkerställas så långt möjligt.4

Det skulle vara enkelt att avfärda en närmare analys av motivet för att reglera fondsparandet med att Sverige är bundet av att följa EG:s direktiv på området. Viss frihet medges dock vid införandet av direktiven i den nationella lagstiftningen, vilket ställer krav på vissa överväganden och ställningstaganden. Vidare ges utredningen i uppdrag i utredningsdirektiven att överväga införandet av nya

2SOU 2000:11, bilaga 18 i volym C – Finansiella regleringar och konkurrenskraft av Lars Hörngren. 3 För en omfattande genomgång av deras motiv och avgränsningar för att reglera kreditmarknadsföretag. se avsnitt II i Banklagskommitténs delbetänkande SOU 1998:160, s. 219. Se även Ds 2002:5 Reformerade bank- och finansieringsrörelseregler. 4 Se SOU 1995:87 och Ds 1998:45 Reformerade försäkringsrörelseregler och prop. 1998/99:87.

regler som – i de fall de inte ligger inom ramen för ucitsdirektivet – kan vara aktuella för nationella fonder. För att kunna ta ställning till olika frågor om fondsparandets reglering krävs att grunderna för motiven att reglera sektorn är klarlagda. Kunskapen om motiven för att reglera är vägledande för de överväganden som behandlas senare i betänkandet.

I och för sig skulle ett fondsparande som regleras endast av vanlig civil- och associationsrättslig lagstiftning kunna erbjudas allmänheten. Fondsparandet har emellertid vissa speciella egenskaper som kräver viss ytterligare reglering för att få en större spridning hos allmänheten. En reglering som är särskilt anpassad till fondsparandet gör det även mer effektivt, stabilt och accepterat, och bidrar därmed också till att sprida fondsparandet. Detta förbättrar kapitalets användning samtidigt som spararna får tillgång till ett större utbud av sparprodukter.

Även om effektiviteten i de finansiella marknaderna kan sägas främjas av en särskilt anpassad reglering är det inte effektiviteten som i sig motiverar regleringen. I stället är det potentiella problem eller avarter som kan uppkomma på de finansiella marknaderna som regleringen syftar till att undvika. Effektivitetsvinsterna av väl fungerande finansiella marknader kan sägas komma som följd av detta.

5.2.1. Fondsparandet och systemrisker

Den finansiella sektorns funktioner är att upprätthålla ett betalningssystem, tillhandahålla krediter, omfördela risker och allokera sparandet. För allmänheten kan de två sistnämnda funktionerna tillhandahållas genom bl.a. fondsparandet. Fonderna möjliggör för att allmänhetens sparande kan nå flera olika delar av det finansiella systemet. Samtidigt får insättarna i fonderna möjlighet att sprida sitt sparande över ett flertal produkter och områden. Fonderna är däremot inte en del av betalningssystemet eller en del av kreditgivningen. De har således inget att göra med de systemrisker som utgjort motiv att reglera den finansiella sektorns funktion att hantera betalningar eller tillhandahålla krediter. De institut som hanterar fonderna, fondbolagen, kan hamna i ekonomiska svårigheter utan att det får följdeffekter på andra delar av ekonomin. Fondens tillgångar är nämligen separerade från fondbolagen och andelsägarnas rätt till fondförmögenheten äventyras därför inte

direkt av att det förvaltande fondbolaget går i konkurs. Även om fondbolaget går i konkurs så finns tillgångarna som utgör fonden kvar. Fondbolagen har heller inte sådana kopplingar med varandra som kan bli självförstärkande.

För bankerna – som dominerar fondmarknaden – utgör fondavgifterna en inte oväsentlig del av deras intäkter. Om dessa intäkter skulle minska drastiskt till följd av att allmänheten slutar att spara i fonder kan ett scenario vara att fondsparandet indirekt skulle kunna hota stabiliteten i bankerna. Även om fondsparandet är en viktig inkomstkälla för bankerna är det dock långsökt att tro att ett fondsparande som upphör kan hota bankers överlevnad. Bankerna tjänar också väsentliga pengar på att tillgodogöra sig skillnaden mellan ut- och inlåningsräntor. Vidare tjänar banker pengar på handel i värdepapper och andra banktjänster. Det är dessutom svårt att tänka sig att fondsparandet skulle upphöra så plötsligt att banken inte hinner anpassa sig till en ny marknadssituation. Om åtgärder skulle behöva vidtas till följd av bankernas beroende av fondavgifter är det i så fall en uppgift för banklagstiftningen.

En intressant frågeställning är om förändringar i fondernas tillgångsvärden kan skapa processer som gör att marknaderna destabiliseras och kan få ett förlopp som liknar en systemkris. Ett förlopp som är tänkbart är att en ”riktig” systemkris inträffar där betalningssystemet av någon anledning fallerar. Det skulle få återverkningar på många företags betalningsströmmar vilket skulle kunna skapa akuta likviditetskriser med fallande börskurser som följd. På fondmarknaden skulle en sådan kris få som effekt att fondspararna löser in sina andelar vilket i sin tur tvingar fram försäljningar av värdepapper. Ett stort utbud av värdepapper leder till ytterligare kursfall vilket kan leda till att ännu fler löser in sina fondandelar och därmed sätter ytterligare press på värdepappersmarknaden.

Någon tvekan torde inte råda om att själva förloppet med fallande värdepapperspriser och påföljande panikutförsäljningar i en nedåtgående spiral är möjlig. Det behöver emellertid inte vara en systemkris som orsakar ett sådant förlopp utan det kan uppstå av andra skäl som t.ex. en djup lågkonjunktur. Det som emellertid händer när något utlöser en krasch på marknaderna är att priserna faller mycket snabbt och så fort att fondspararna i normala fall knappast hinner med att sälja. Det gör att det sannolikt för många inte tjänar något till att sälja sina andelar när raset redan skett. Ett förlopp med snabbt fallande priser behöver därför inte medföra

förstärkande neråtgående spiraler till följd av ett omfattande fondsparande. Tillgångspriserna faller oavsett om det finns ett fondsparande eller inte.

Det finns exempel på när fonder genom sitt agerande har satt det finansiella systemet i gungning. Det skedde när hedgefonden Long

Term Capital hamnade i betalningssvårigheter på grund av fondens strategi. Upprinnelsen till de problem som skulle få systemkriseffekter var dock inte fondspararnas agerande utan en kombination av dålig portföljförvaltning och alltför vidlyftig kreditgivning från banker. En sådan händelse kan lika gärna inträffa vid annan företagsamhet och kan uppstå i andra former utan att vara knuten till fondsparande. Det som skapade krisen var kreditgivningen som antog proportioner som i efterhand visade sig ohållbara. Åtgärder för att undvika den typen av problematik är mer en uppgift för annan finansiell reglering som syftar till stabilitet i sektorn. Det bör nämnas att det inte är självklart att problematiken i den finansiella sektorn alltid får sin bästa lösning genom olika typer av regleringar.

Det är också viktigt att skapa de rätta incitamenten att undvika handlingar som kan leda fram till kriser som skadar tredje man.

Det är heller inte troligt att fondspararna skulle kunna skapa en kris genom att samtidigt lösa in sina fondandelar och därigenom pressa tillgångspriserna. Det är svårt att tänka sig en situation där alla fondsparare agerar unisont och därmed skapar effekter som är systemkrisliknande. Dessutom har värdepappersfonderna genom sin konstruktion en inbyggd ”fördröjningsmekanism” som skulle kunna verka dämpande vid kraftiga rörelser på de finansiella marknaderna. Fondspararen kan inte sälja omedelbart, utan vid försäljning får fondspararen tidigast den kurs som sätts på fonden vid stängning senare samma dag, eller dagen därpå. Fonder är därmed inte lämpliga instrument för kortsiktiga spekulationer och kan inte användas för daglig handel (s.k. daytrading).

Ett omvänt scenario är att tillgångsvärden ökar till orimliga nivåer till följd av ökat fondsparande. Ett sådant scenario kan uppstå genom att återförsäljare av fondandelar lever på att sälja så mycket som möjligt utan att de står någon risk för utfallet av sparandet.5 Deras intäkter kommer ifrån avgifter och provisioner på mängden kapital som är sparat; inte utfallet av sparandet. I en

5 Fondbolagens incitament att sälja så mycket som möjligt för att öka sina förvaltningsintäkter sammanfaller inte med fondandelsägarnas intressen i de fall sparmedel investeras i för högt värderade tillgångar. Fondandelsägarna befinner sig här i en s.k. Moral-Hazard situation som kan vara svår att upptäcka.

uppåtgående marknad kan ett starkt säljtryck och goda vinster i sparandet leda till att allmänheten sätter in mer och mer pengar i fonder. Om detta sker i för snabb takt och i ett begränsat utbud av värdepapper kan priserna pressas uppåt till följd av utbuds- och efterfrågefaktorer snarare än till värdeutvecklingen på de underliggande tillgångarna. Därmed skapas en uppåtgående spiral av prisökningar på värdepapper. I ett sådant scenario uppstår förr eller senare en situation då tillgångspriserna är övervärderade och faller tillbaka till sina rätta nivåer.

Hur, och att, fondsparandet kan påverka den uppåtgående spiralen av priser i scenariot är inte klarlagt. Att fondsparandet förstärker prissvängningarna på de finansiella marknaderna är naturligtvis inte en önskvärd utveckling. Möjligen kan stabiliteten i den finansiella sektorn påverkas genom att svängningarna (volatiliteten) ökar. Det är dock svårt att se att sådana svängningar skulle kunna leda till att det finansiella systemet kollapsar och att betalningssystemet rubbas. Däremot kan det innebära samhälleliga kostnader eftersom en oförutsägbar marknad kan hämma investeringar och i förlängningen påverka konjunkturutvecklingen. För fondspararna är stora svängningar också obehagliga eftersom det vid uppåtgående kan leda till övermod och vid nedåtgående till onödiga panikåtgärder och även till stora privatekonomiska problem.

På senare tid har det diskuterats hur konjunkturen påverkas av att allmänheten har en större del av sina finansiella tillgångar i värdepappersfonder. Frågan har varit särskilt aktuell efter utvecklingen av marknaderna de senaste åren. Volatiliteten i marknaden har varit hög vilket bidragit till stora kast i värdet på allmänhetens tillgångar. Dessa kast kan göra att konsumtionen ökar i tider av uppgång och minskar i tider av nedgång. Konsumtionsmönstret kan således ha blivit mer rörligt vilket kan innebära större kast i konjunkturen. Kunskapen om detta är ännu begränsad men det leder sannolikt till förändringar i modeller för uträkning av prognoser om konjunkturutvecklingen. Denna problematik är dock inget som leder till några åtgärder för att begränsa fondsparandet.

En annan sak är att ett fallissemang i ett fondbolag eller annat finansiellt institut skulle få återverkningar i form av att förtroendet för den finansiella sektorn i allmänhet och för fondmarknaden i synnerhet skulle minska. Sådana effekter är inte oviktiga. För allmänhetens förtroende spelar dock inte bara den officiella regleringen roll, utan också den självreglering som marknadens aktörer vidtar exempelvis genom etiska riktlinjer.

Även om det i dag inte är tydligt att fondsparandet kan leda till destabiliserade finansiella marknader, kommer en ökning av fondsparandet att påverka utvecklingen och beteendet av marknaderna på sikt. En ökning av fondsparandet medför också att konsumenterna blir mer beroende av marknadernas utveckling och detta kommer att leda till förändringar i deras beteenden. Det är inte troligt att denna utveckling kommer att leda till fenomen som kan skapa kriser av den magnitud som en systemkris kan orsaka. Däremot bör det inte uteslutas att fondmarknaden som en del av värdepappersmarknaderna kan komma att bidra till krascher som i värsta fall kan få systemkrisliknande effekter. Det är emellertid inte meningsfullt att enbart analysera fondsparandets eventuella effekter på kriser som kan uppstå i värdepappersmarknaderna. Ett bättre tillvägagångssätt vore i stället att i ett helhetsgrepp utreda eventuella kriser som kan uppkomma i värdepappersmarknaderna. Det ligger dock utanför denna utrednings mandat.

Däremot är det viktigt att vara medveten om fondsparandets effekter på allmänheten. Konsumenterna kommer genom sitt sparande att i högre utsträckning bli beroende av de komplicerade samband som styr de finansiella marknadernas utveckling. Det är inte möjligt att vänta sig att alla konsumenter skall ha tillräcklig kunskap för att själva hantera de risker som en exponering mot marknaderna innebär. För att fördelarna med fondsparandet skall kunna komma dem tillgodo finns det därför starka skäl att ta till vara deras intressen.

En fondlagstiftning bör således främst förses med regler till skydd för konsumentintressena. Fondlagstiftningen och konsumenterna är dock beroende av ett stabilt finansiellt system. Ur den aspekten finns det ett samband mellan systemskydd och konsumentskydd. Ett stabilt finansiellt system gynnar fondmarknaden och därmed också konsumenterna. Men eftersom fondmarknaden inte i sig är systemhotande bör heller inte den typ av reglering som motiveras av systemskydd förekomma i fondlagstiftningen. I stället bör regleringen enbart rikta in sig på att skydda konsumenterna.

5.2.2. Fondsparandet och konsumentskydd

Det främsta motivet till att reglera fondsparandet är att detta sparande ofta är av stor privatekonomisk betydelse för den enskilde. Produkten kan dessutom uppfattas som komplex och

innehålla ett flertal osäkra faktorer, vilket till en del beror på att avtal om fondsparande sluts innan resultatet av sparandet är känt. Vidare är sparformen kollektiv vilket gör att regler bör finnas för att hålla isär olika intressen som finns mellan fondandelsägarna samt mellan fondandelsägarna och fondbolagen. Dessutom är fondspararen i ett informationsunderläge i förhållande till fondbolaget, vilket gör att ett fondsparande knappast skulle uppstå som sparform utan regler som tillvaratar fondspararens intressen. Regleringen effektiviserar fondsparandet genom att en infrastruktur i form av t.ex. tillsyn tillhandahålls. Det har bidragit till att sparandet har blivit väl spritt i samhället vilket i sig kan sägas öka behovet av en reglering med hänsyn till skyddet för konsumenterna. Mer än fem miljoner svenskar sparar i fonder6 och inte minst genom PPM-valet är i stort sett hela den yrkesverksamma befolkningen berörd av lagstiftningen för värdepappersfonder.

Av Finansmarknadsutredningen används termen gott konsumentskydd. Det hänger samman med att konsumentskyddet oftast inte kan vara heltäckande utan att andra värden i form av konkurrens och effektivitet går förlorade. Det uppstår således en avvägning mellan regler som skyddar konsumenten och vad som är lämpligt för att få en samhällsekonomiskt effektiv lösning och ett rikt produktutbud. En alltför standardiserad och hård reglering gör att konsumenterna endast får tillgång till ett mindre urval av likartade produkter. Det innebär i sig en kostnad för konsumenten, och svagare konsumenter torde kunna drabbas hårdare än mer sofistikerade konsumenter som kanske har bättre förutsättningar att finna alternativ, exempelvis genom att skapa en egen aktieportfölj. Regleringen bör emellertid utgå från de sparare som är mindre kunniga om och intresserade av de finansiella marknaderna. Det är främst de som behöver skyddas eftersom deras informationsunderläge är större. De är därför mer utsatta för eventuella oegentligheter eller dålig rådgivning.7

Ett problem som kan uppstå med en reglerad fondmarknad är att den kan framstå som ett säkert alternativ i jämförelse med att direkt äga finansiella instrument. Lagstiftningen ger således sparandet legitimitet vilket kan medföra att konsumenten är mindre vaksam vilket i sin förlängning kan innebära att regleringen i sig skapar behov av ytterligare regler. Det är emellertid inte lämpligt

6 Fondbolagens Förenings Fondfakta 2000, s. 12. 7 Se SOU 2000:11, bilaga 26 i volym D - What is Optimal Financial Regulation av Richard J. Herring och Anthony M Santomero.

att reglera så långt att regleringen inte förutsätter att individen informerar sig om fondsparandets olika möjligheter och risker. Fondsparandet är inte en obligatorisk produkt och konsumenten behöver således inte utsätta sig för de risker som är förknippade med fondsparande.

Möjligen kan det hävdas att premiereservdelen i det nya pensionssystemet är en form av tvång till fondsparande. Detta sparande är dock följden av ett politiskt beslut som har sin bakgrund i hur staten väljer att utforma och finansiera ett pensionsåtagande. I det beslutet blir visserligen konsekvensen att allmänheten tvingas till att besluta om sitt fondsparande och måste därmed hantera riskerna som är förknippade med det. Staten tillhandahåller dock en fond – Sjunde AP-fonden – för de medborgare som inte vill göra något val för sina intjänade premier, de så kallade icke-väljarna.

Det förtjänar också att påpekas att det för allmänhetens sparande också finns riskfria alternativ. Genom att staten tillhandahåller en insättningsgaranti är banksparande till en del helt riskfritt i nominella termer. I händelse av konkurs i en bank garanterar insättningsgarantin sparmedel som är nominellt bestämda upp till 250 000 kronor per kund. Banksparande är således riskfritt (bortsett från inflation) upp till det beloppet när räntan är bestämd på förhand. Ett annat riskfritt sparalternativ är RiksgäldsSpar som erbjuds av Riksgäldskontoret. Denna sparform är riskfri eftersom det är svenska staten som lånar in medel från allmänheten. Risken att en stat inte skall fullgöra sina betalningar är åtminstone bland utvecklade ekonomier försumbar och utlåning till staten anses därför per definition vara riskfri. RiksgäldsSpar erbjuder dessutom reala alternativ (med bindningstid om minst 5 år) i avkastning på sparandet vilket gör att allmänheten också kan skydda sig från inflationsrisken. Genom att tillhandahålla riskfria sparalternativ har staten således gett allmänheten en möjlighet att förvara sina överskottsmedel utan risk.

5.3. Konsumentens risker med fondsparandet

Utredningens bedömning: De risker som fondandelsägare ut-

sätts för är främst den finansiella risken, risken för dålig rådgivning, den administrativa risken och risken för intressekonflikter.

Skälen för bedömningen: Fondsparandet skiljer sig från ett vanligt riskfritt sparande genom att värdet på besparingarna inte är helt förutsägbart. Oförutsägbarheten i sparandet beror på den finansiella risken, dvs. att värdet på de underliggande tillgångarna varierar.

Det är konsumenten som själv måste välja fonder med en lämplig finansiell risknivå vilket introducerar risktagandet. Fondvalet kan baseras på rådgivning och/eller på egen insamlad information och kunskap. Om fonder med en felaktig risknivå väljs kan det få svåra konsekvenser för den enskilde. En annan risk är risken för att sparandet inte finns tillgängligt när konsumenten gör anspråk på det. Denna risk delas dock med de flesta sparformer. Den benämns här som den administrativa risken. Ytterligare en risk är risken att fondbolaget inte handlar i konsumentens intresse. Det finns tillfällen då intressena för fondbolaget och konsumenterna inte nödvändigtvis sammanfaller.

I det nedanstående kommer dessa risker att belysas närmare.

5.3.1. Konsumentens finansiella risk

Fondspararens viktigaste, och kanske svåraste, beslut gäller vilken nivå av finansiell risk som skall tas vid fondsparandet. Med finansiell risk menas att värdet på besparingarna inte är möjligt att bestämma på förhand. Ju större osäkerhet det råder om värdet vid en tidpunkt i framtiden, desto större anses risken vara. Det gör att värdepapper som är svåra att förutsäga värdet på (aktier) anses mer riskfyllda än de som har mer förutsägbara värden (obligationer). Priset på tillgångarna reflekterar hur marknaden uppfattar risken i respektive värdepapper. Risken som reflekteras i priset på värdepapperet är en sammanvägning av de finansiella riskerna som kan delas in i kredit-, kurs-, likviditets-, och valutarisker.

För fondspararen reflekteras den finansiella risken indirekt i priset på fondandelarna. I normala fall är den risken väsentligt reducerad i förhållande till risken att köpa enskilda värdepapper i sitt sparande. Det beror på att fonderna brukar sprida sina risker genom att investera i ett flertal tillgångar för att nå maximal avkastning till en given risknivå. Att spara i fonder är dock inte alltid förknippat med lägre risknivå än enskilda innehav. Vissa fonder kan bestå av enbart riskfyllda tillgångar medan vissa enskilda värdepapper i jämförelse kan vara mindre riskfyllda. En fond

bestående av ett flertal värdepapper ökar dock möjligheten att variera risker och där så önskas reducera dem.

Figur 1. Diversifieringseffekten. Flera aktier, från olika branscher och företag, som sätts samman i en portfölj reducerar risken för sparandet.

När väl fondspararen har fattat sitt beslut och placerat sina medel i en fond med en viss, förväntad risknivå, tar fondförvaltaren över den fortlöpande hanteringen av de finansiella riskerna. Det är då väsentligt att förvaltaren verkligen sköter fonden så att risknivån motsvarar den som fondspararen förväntar sig. Fondspararen måste få den ”utlovade” risknivån. Förvaltaren måste således hålla sig till de tillgångar som specificeras i fondbestämmelserna. Exempelvis kan en förvaltare av en Rysslandsfond inte byta strategi och övergå till svenska aktier eller obligationer bara för att marknadsförutsättningarna i Ryssland ser dåliga ut. Därtill är det naturligtvis av vikt för fondspararen att förvaltaren sköter sitt uppdrag på ett skickligt sätt så att avkastningen blir så hög som möjligt. Denna risk, att förvaltaren missköter sitt uppdrag, kan jämföras med risken att t.ex. en bil är behäftad med tillverkningsfel, eller att en reparation är dåligt utförd. Konsekvenserna för den enskilde kan dock bli stora eftersom det rör sig om det privata och ofta långsiktiga sparandet.

Skadeverkningarna av dålig portföljförvaltning begränsas därför av de fondbestämmelser som fonden måste hålla sig inom. Dessa

Risk

Antal aktier

riktlinjer avgör hur dåligt (eller bra) förvaltningen kan gå. Överträdelser av fondbestämmelserna kan givetvis medföra oförutsägbara förluster. Det är dock upp till fondbolaget att motverka att så sker. Tillsynsmyndigheten har här också en viktig uppgift att kontrollera att fondbestämmelserna följs. Överträdelser av fondbestämmelserna eller lagens regler kan också medföra ett skadeståndsansvar.

5.3.2. Risken för dålig rådgivning

Den rådgivning kring finansiella tjänster som konsumenten möter hos exempelvis banker uppfattas nog mestadels av konsumenten som just en objektiv rådgivning. Banker säljer dock oftast bara sina egna fondbolags fonder vilket innebär en restriktion på rådgivningens innehåll och kvalitet. Liksom flertalet andra finansiella företag är banker konkurrensutsatta vinstmaximerare och dess rådgivning bör betraktas därefter. Visserligen kan rådgivningen mycket väl vara lämplig och korrekt och en hjälp för fondspararen att välja fonder med rätt risknivå. Det finns goda incitament för dem som tillhandhåller fondprodukter att ge en korrekt rådgivning eftersom det finns ett starkt intresse att behålla kunden. Rådgivningen kan dock inte betraktas som opartisk och det kan uppstå situationer där de som säljer fonder styrs av andra syften än de som sparar i fonder. T.ex. kan en viss fond ge säljaren fördelar i form av högre avgifter eller annan särskild bonus och därför vara att föredra att sälja till kunden. Samma fond behöver inte nödvändigtvis passa in i fondspararens riskprofil. Det kan således finnas en konflikt mellan den produkt som rådgivaren vill sälja och den produkt som är bäst för konsumenten.

Skälet till att konsumenten riskerar att råka ut för dålig rådgivning är att den ofta befinner sig i underläge i sina förutsättningar att värdera kvalitén i rådgivningen. Dels är finansiell information svår att ta till sig, dels skall en tjänst värderas med tanke på att resultatet av tjänsten inte är känt på förhand och dessutom svår att mäta i efterhand. Det är ofta svårt att i efterhand avgöra om ett dåligt resultat i fonden är resultatet av dålig förvaltning eller bara otur. Konsumenten utsätter sig således för en risk att få en felaktig

rådgivning. Det kan få negativa konsekvenser för den enskilde eftersom ett sparkapital i värsta fall kan gå förlorat.8

Frågan om rådgivning i finansiella frågor är dock svår och behäftad med en hel del praktiska problem om hur långt ansvaret skall sträckas, bevisbörda etc.

Ett bra skydd för konsumenten är en egen kunskap på sparområdet eller att information hämtas från olika håll. För konsumenten torde ett sådant beteende inte vara något nytt utan samma sak gäller vid de flesta större inköp av produkter eller tjänster.

Regeringen tillsatte den 10 maj 2001 en särskild utredare som fick i uppdrag att utreda frågor kring konsumentskyddet vid finansiell rådgivning (Dir. 2001:41). Betänkandet Konsumentskydd vid finansiell rådgivning (SOU 2002:41) överlämnades till regeringen i maj 2002.

5.3.3. Konsumentens administrativa risk

Den administrativa risken avser risken att konsumentens besparingar inte finns tillgängliga den dag de skall användas till något. Detta har i sig sin grund i att konsumenten har anförtrott sina besparingar till en extern part som åtagit sig att förvalta egendomen. Denna risk delar fondspararen med sparare i andra sparformer. Skyddet för konsumenten i detta avseende är också väl tillgodosett på olika vis.

Ett starkt skydd för fondspararen är att fondbolaget inte har tillgång till sparmedlen på annat sätt än genom att det förvaltar fonden. Fondbolaget fattar och verkställer investeringsbesluten men förfogar inte över tillgångarna på annat sätt. Därtill fyller förvaringsinstitutet en kontrollfunktion genom att det har till uppgift att kontrollera att förvaltningsbolaget placerar medlen i enlighet med gällande regler. Dessutom står både de institut som förvaltar medlen och de som förvarar dem under tillsyn av Finansinspektionen. Skulle fondbolaget gå omkull skall det inte leda till några förluster för fondspararen eftersom fondens tillgångar ligger i förvaringsinstitutet. Om förvaringsinstitutet skulle gå i konkurs bör det heller inte leda till några förluster eftersom förvaringsinstituten skall förvara medlen i fondandelsägarnas namn

8 Se SOU 2000:11, bilaga 26 i volym D - What is Optimal Financial Regulation av Richard J. Herring och Anthony M Santomero.

separerade från sina egna tillgångar. Detta förhållande gäller för alla värdepapper som tillhör institutens kunder.

Det skulle dock via administrativt slarv eller brottslighet kunna uppstå en situation där värdepapperna inte finns tillgängliga efter en konkurs. I sådana fall riskerar fondandelsägarna att deras besparingar går förlorade. För den som överlåter åt annan att förvalta enskilda innehav i värdepapper finns ett investerarskydd för denna typ av händelser. Skulle en sådan situation inträffa att förvaltaren går i konkurs har den enskilde investeraren rätt till kompensation upp till ett värde av 250 000 kronor. Detta skydd ger dock inte andelsägarna rätt till ersättning som ingår i en värdepappersfond. Fondandelsägaren är i detta avseende sämre skyddad än den som äger egna värdepapper. Risken för att fondandelsägaren skall råka ut för förluster på grund av konkurser i förvaringsinstitut får dock anses som nästintill försumbar. Även utan investerarskyddet är fondandelsägarnas intressen således väl tillgodosedda.

5.3.4. Risken för intressekonflikter

När konsumenten har överlämnat ansvaret till ett fondbolag att hantera besparingarna uppkommer intressekonflikter. Grunden för dessa konflikter är att fondbolaget skall maximera sin egen vinst medan fondandelsägarna vill ha så hög avkastning som möjligt till så låga kostnader som möjligt. Denna typ av intressekonflikt finns i och för sig i nästan allt företagande. Lagen om värdepappersfonder föreskriver visserligen att fondbolaget uteslutande skall handla i fondandelsägarnas intresse, men vissa frågors natur gör att det blir fråga om bedömningar. I vissa fall kan det vara svårt att avgöra om fondbolaget enbart har tagit hänsyn till fondandelsägarnas intressen.

I de flesta fall ägs fondbolagen av banker eller av andra finansiella företag. Dessa företag har i allmänhet välförgrenade verksamheter med många olika intäktskällor utöver fondverksamheten. Intressekonflikter kan därför tänkas uppstå inom olika delar av fondbolagets verksamhet. Fondbolagens investeringsbeslut kan påverkas liksom deras agerande i ägarfrågor. Exempelvis skulle en banks avdelning för företagsfinansiering i samband med en mindre lyckad emission kunna pressa fondbolaget att för fondens räkning köpa en större post aktier i det aktuella bolaget än vad fondbolaget egentligen anser vara i fondandelsägarnas intresse. Fondbolaget

skulle även vid utövandet av ägandet i innehavda bolag kunna påverkas av sin egen ägare att ta andra hänsyn än enbart fondandelsägarnas.

Intressekonflikter kan även påverka den löpande förvaltningen på andra sätt. Fondbolaget kan exempelvis känna sig pressat att lägga sina värdepappersaffärer hos en närstående mäklare, så att courtaget hålls inom samma koncern. Därigenom utnyttjas kanske inte de möjligheter till kostnadspress som fondbolaget har. Om det finns ett förvaringsinstitut inom koncernen kan det vara naturligt att detta förvaringsinstitut utnyttjas utan att det rent affärsmässigt är det mest fördelaktiga.

Det finns även andra intressekonflikter som kan uppstå inom fondbolaget, dvs. intressekonflikter som inte har sin grund i inflytandet av fondbolagets ägare. Exempel på detta är att fonden kan ha ett incitamentsprogram, exempelvis i form av ett bonussystem eller ett riskkontrollsystem, som medför att förvaltaren inte alltid agerar på ett sätt som ligger i fondandelsägarnas intresse. Bonussystem kan, om de utformas på ett genomtänkt sätt, ge förvaltaren ett incitament att handla i fondandelsägarnas intresse, men det är också stor risk att bonussystemen skapar ett felaktigt och kortsiktigt beteende. Om bonussystemet exempelvis baseras på årsresultatet i den finansiella grupp i vilken fondbolaget ingår i kan detta vara en drivkraft till att skapa courtageintäkter genom att göra fler transaktioner än vad som gagnar fondandelsägaren. Ett annat exempel är om bonusen är relaterad till årsavkastningen från fonden. Vid sådant förhållande kan beteendet påverkas så att det blir överdrivet försiktigt under de sista månaderna före årsskiftet, för att undvika att en bra avkastning blir dålig, alternativt ett alldeles för stort risktagande om fonden gått dåligt tidigare under året och förvaltaren inte har något att förlora.

Kortsiktiga vinststrävanden hos fondbolaget kan också leda till intressekonflikter. I syfte att öka försäljningen kan fondbolaget tänkas satsa på att marknadsföra nya populära fondkategorier, utan att det nödvändigtvis generar en bättre avkastning för fondandelsägarna. Detta beteende förstärks av massmedias intresse av att fokusera på fondernas kortsiktiga avkastning.

Även om intressekonflikter kan antas föreligga är incitamenten goda för fondbolaget att arbeta för fondandelsägarna. Fondmarknaden är konkurrensutsatt och för fondbolag, liksom andra konkurrensutsatta företag, är det väsentligt att skapa en bra långsiktig lönsamhet. Det innebär att fondbolaget i princip måste

leverera en bra produkt och vårda sina kunder för att kunna överleva. Från tid till annan kan dock fondbolaget ställas inför situationer där andra intressen kan komma att styra.

Regleringen av fonderna bör beakta intressekonflikten och ges ett innehåll som uteslutande tar tillvara fondandelsägarnas intresse. Frågan är dock komplicerad eftersom den kräver en ingående analys i de fall ett agerande i annat än fondandelsägarnas intresse kan misstänkas. Risken finns att frågans komplexitet och bristen på information medför att ett felaktigt agerande aldrig upptäcks.

5.4. En flexibel lagstiftning med grund i EG-rätten och konsumentskyddet

Utredningens bedömning: Fondlagstiftningen skall möjliggöra

olika fondprodukter och inte sätta alltför snäva ramar för fondverksamheten. För all fondverksamhet som riktar sig till småsparare fordras emellertid klara regler till skydd för konsumenterna. I övrigt bör eftersträvas en reglering grundad i EG:s ucitsdirektiv.

Skälen för bedömningen: Lagen om värdepappersfonder ger de näringsrättsliga förutsättningarna för att bedriva fondverksamhet.

Lagen ger vidare regler för hur rättsförhållandet mellan avtalsparterna – fondandelsägarna och fondbolaget – skall se ut. Regleringen tar avstamp i fondsparandets kollektiva form och ger en lösning som skall passa hela (eller merparten av) kollektivet. Fondmarknaden ser emellertid inte idag ut som den gjorde för tio år sedan och den lär förändras ytterligare. Det är svårt att förutse hur produkterna – fonderna – kommer att utvecklas och också vad fondspararna kommer att efterfråga. I vissa avseenden är den nuvarande regleringen mindre flexibel. I andra råder det osäkerhet om vad som gäller. Det är framför allt regelverket kring de nationella fonderna som måste förtydligas och formas så att lagstiftaren inte i onödan förhindrar nya former av fondprodukter.

En översyn av den nuvarande lagstiftningen måste samtidigt omfatta den EG-rättsliga regleringen. Den svenska fondmarknaden kan inte, och bör inte, särskiljas från den europeiska fondmarknaden. Förutom Sveriges rättsliga åtagande att införliva och tillämpa ucitsdirektivet och de ändringar i direktivet som görs,

ligger det i såväl fondspararnas som fondbolagens intresse att så sker. Den gällande lagstiftningen skall följaktligen ändras så att den följer förändringarna i ucitsdirektivet. Ucitsdirektivet ger emellertid medlemsstaterna visst utrymme att välja mellan olika lösningar, vilket fordrar sina överväganden. Direktivet är dessutom i vissa delar ett s.k. minimidirektiv som ger medlemsstaterna möjligheten att ha strängare regler än vad som föreskrivs i direktivet.

I åter andra frågor finns inte några svar att hämta i ucitsdirektivet. Andelsägarnas inflytande är en sådan fråga. Ucitsdirektivet anger inte om andelsägarna skall ha en rätt att utöva visst inflytande vid ett särskilt andelsägarmöte eller om de har en rätt att få utse vissa styrelseledamöter i fondbolaget. Det finns emellertid inte något EG-rättsligt hinder mot att införa sådana regler även för ucitsfonder, under förutsättning att den svenska regleringen inte diskriminerar utländska fonder.

Ucitsdirektivets nya bestämmelser behandlas i kapitel 7 och 8. Regleringen av fondmarknaden skall i huvudsak bygga på behovet att skydda konsumenterna. Som tidigare har nämnts återfinns regler kring konsumentskyddet inte enbart i fondlagstiftningen, utan också i annan allmän lagstiftning (se avsnitt 3.10). Regler i lagen om värdepappersfonder om tillstånd och tillsyn, om hur en fond får placera sina medel, om vilken information som skall lämnas etc. är bestämmelser som avser att skydda alla andelsägare, oavsett om dessa är konsumenter eller professionella investerare. Fondsparandet är emellertid först och främst en massprodukt avsedd för en bredare skara investerare. Dessa är i de flesta fall konsumenter. De regler som återfinns i lagen om värdepappersfonder kan därför med fog sägas vara en del av konsumentskyddet. Låt vara att det skyddet även omfattar institutionella placerare.

Det behov som finns avseende konsumentskyddet gör sig dock inte lika gällande för de fonder som riktar sig enbart till professionella investerare. Dessa har större möjlighet att ta tillvara sina egna intressen och kan i stället ha intresse av en mer flexibel reglering, om inte av fondförvaltaren så åtminstone av fondprodukten.

5.5. Särskilda bestämmelser för nationella fonder

Utredningens bedömning: En framtida fondlagstiftning bör

vara utformad på ett sätt som ger tydligt utrymme för såväl harmoniserade värdepappersfonder enligt ucitsdirektivet som för nationella fonder.

Skälen för bedömningen: Det står varje medlemsstat fritt att själv bestämma reglerna för sina nationella fonder. Hur långt dessa regler sträcker sig varierar från land till land. I nuvarande svensk lagstiftning uppställs t.ex. krav på att nationella fonder skall rikta sig till allmänheten och investera i fondpapper och andra finansiella instrument. Följaktligen är det idag inte tillåtet med nationella fonder som riktar sig till en viss, angiven krets investerare eller fonder som investerar i t.ex. fastigheter.

Det är viktigt att komma ihåg att nationella fonder likaväl som ucitsfonder fyller behov på fondmarknaden. Det går inte heller att konstatera att nationella fonder generellt sett är mer riskfyllda än ucitsfonder eller att de typiskt sett är farligare för småspararna. Den grundläggande synen måste vara att den lagstadgade fondverksamheten omfattar såväl ucitsfonder som nationella fonder. Därmed kan man konstatera att vissa bestämmelser oundvikligen blir de samma för ucitsfonder och nationella fonder. Fondförvaltare skall handla i fondandelsägarnas intresse och fondens tillgångar skall förvaras eller säkerställas hos ett förvaringsinstitut. Regler om tillstånd, tillsyn och organisation bör också – i så stor utsträckning som möjligt – vara de samma oavsett typ av fond.

En reglering av de nationella fonderna sammanfaller således till stor del med den reglering som avser ucitsfonderna. Därutöver fordras särskilda överväganden som tar sikte på fondprodukten, t.ex. placeringsbestämmelser och placeringsstrategier, möjligheten att begränsa inlösenrätten för andelsägarna, möjligheten att vända sig till en begränsad krets personer etc. I vissa fall kan det finnas skäl till att göra avsteg från kraven på information, medan det i andra fall finns skäl att tvärtom stärka de kraven.

Även om ucitsdirektivet inte direkt reglerar de nationella fonderna finns det ändå bestämmelser som berör dessa fonder. Det är i de fall en värdepappersfond enligt ucitsdirektivet placerar sina tillgångar i andra fonder (s.k. fondandelsfonder). Ucitsdirektivet tillåter då att värdepappersfonden investerar i andra värdepappers-

fonder enligt ucitsdirektivet, men också i nationella fonder under vissa förutsättningar (se vidare i avsnitt 8.7). Värdepappersfonder enligt ucitsdirektivet får enligt dessa bestämmelser placera sina tillgångar endast i öppna nationella fonder som riktar sig till allmänheten och som investerar i samma tillgångar som en värdepappersfond. En ucitsfond får därmed inte investera i t.ex. slutna fonder, fonder som riktar sig till en begränsad krets personer eller fastighetsfonder. Ucitsdirektivet krävde vidare att dessa nationella fonder skall vara underkastade regler motsvarande ucitsdirektivets avseende riskspridning, tillstånd och tillsyn, skydd för andelsägarna samt informationsgivning.

Dessa bestämmelser är givetvis av vikt för de värdepappersfonder som har för avsikt att investera i nationella fonder. Utredningen finner dock inte skäl att låta ucitsdirektivets beskrivning av godtagbara nationella fonder verka begränsande för vilka nationella fonder som skall tillåtas i Sverige.

I ucitsdirektivet fanns tidigare en bestämmelse som angav att fondbolag fick förvalta ”värdepappersfonder”. I samband med att lagen om värdepappersfonder anpassades till EES-avtalet (och därmed ucitsdirektivet) blev begreppet ”värdepappersfonder” föremål för diskussion. I förarbetena angavs att ”värdepappersfond” i direktivets mening även torde innefatta nationella fonder som investerar i överlåtbara värdepapper.9 Den bestämmelsen i ucitsdirektivet har ändrats och fondbolag får numera enligt direktivet förvalta värdepappersfonder och ”andra företag för kollektiva investeringar som inte omfattas av detta direktiv och för vilka förvaltningsbolaget är underkastat tillsyn men som inte kan saluföras i andra medlemsstater enligt detta direktiv” (se vidare i avsnitt 7.2).

Utredningen finner med hänsyn härtill att de nationella fonderna förtjänar en mer framträdande plats i lagstiftningen än den som ges idag. Regleringen av de nationella fonderna behandlas i kapitel 9.

9Prop. 1992/93:90, s. 44 f.

5.6. Placeringsregler och riskspridning

Utredningens bedömning: I syfte att upprätthålla ett gott

konsumentskydd är ett grundkrav att alla fonder skall tillämpa principen om riskspridning i enlighet med finansiell teori.

Skälen för bedömningen: En grundläggande fråga är hur fondprodukten får se ut. Utgångspunkten är att fondens placeringsstrategi etc. noga måste anges i fondbestämmelserna så att fondspararna vet vad de investerar i. En annan fråga är om fondformen lämpar sig för alla typer av investeringar. Det kan också tänkas att vissa fondprodukter inte lämpar sig för försäljning till konsumenter.

En utgångspunkt är att det står konsumenten fritt att på egen hand investera i de tillgångar som fonder kan investera i och på så sätt komponera sina egna portföljer. En konsument har således möjlighet att ta vilka exponeringar han önskar. En begränsning av hur fonder kan investera sina medel kan därför inte sägas begränsa konsumenternas möjligheter att utnyttja de finansiella marknadernas egenskaper.

Det kan hävdas att möjligheten till handel i enskilda innehav enbart finns för dem som har ett stort sparkapital eftersom köp i enskilda innehav begränsas av att ett minimum av aktier måste handlas varje gång, så kallade handelsposter. Det skulle i så fall diskriminera de fondsparare som vill men inte har råd att hålla enskilda innehav. Dessa begränsningar är dock inte stora och kan snarare betraktas som en tröskel för när det är lönsamt att köpa enskilda innehav. Vid handel i enskilda innehav utgår courtage och denna avgift kan bli för stor om köp sker med små belopp.

Såväl ucitsfonder som nuvarande nationella fonder måste beakta principen om riskspridning. En fond bör således sprida sina risker över ett flertal innehav. Därmed särskiljer de sig från enskilda investeringar i värdepapper. Ucitsdirektivet har förutom grundkravet på riskspridning gått ett steg längre genom att fastställa maximigränser för enskilda innehav. Det kan ifrågasättas om sådana begränsningar i praktiken tillför något eftersom riskspridningen också är beroende av i vilka tillgångar som fonden investerar. En fond som köper aktier i ett investmentbolag får t.ex. riskspridning i det innehavet som kan vara nog så bra som en fond som investerar i ett tjugotal separata bolag. Genom att sätta beloppsgränser på

enskilda innehav uppnås dock en generell riskspridning som är lätt att kontrollera. Ett krav på riskspridning skall dock inte sammanblandas med risknivån i investeringar. Det är inget generellt förbud mot riskfyllda fonder.

Genom att sprida risker på ett flertal innehav kan en förvaltare kontrollera sina risker och undvika onödiga risker som inte ger någon extra förväntad avkastning. Det bör således vara ett grundkrav att den förvaltare som vänder sig till allmänheten skall kunna komponera fonder som undviker onödiga (specifika) risker, dvs. oförutsägbara händelser som kan drabba enskilda bolag. Konsumenten bör dessutom kunna känna sig trygg i att en fondinvestering innebär att principerna om diversifiering av portföljerna efterlevs.

Detta resonemang innebär dock inte att konsumenterna är hänvisade till enbart fonder med låg risk, utan det bör finnas alla möjligheter att sätta samman olika typer av fonder beroende på vad konsumenterna efterfrågar. Branschfonder eller länderfonder som ibland kan vara förknippade med hög risk bör alltså tillåtas så länge även dessa undviker risker som är hänförliga till enskilda innehav. Visserligen kan innehaven i denna typ av fonder vara sådana att alla bolag rör sig åt samma håll samtidigt, men det är då inte bolagsspecifikt. Vidare bör så kallade hedgefonder också tillåtas i den mån de följer principer om riskspridning. Det finns således ingen anledning att undanta vissa fonder från lagstiftningen; avgörande är att verksamheten bedrivs med beaktande av riskspridning.

Här har principerna om riskspridning mest diskuterats i termer av bolag och aktier. Samma principer bör dock ligga till grund för räntebärande tillgångar dock med beaktande av den särställning värdepapper utgivna av stater och kommuner har i ucitsdirektivets placeringsregler.

Utredningens närmare överväganden om riskspridning i de nationella fonderna återfinns i avsnitt 9.5.

5.7. Information till andelsägarna

Utredningens bedömning: Andelsägarnas rätt att få informa-

tion om fonden utgör en omistlig del av konsumentskyddet. Omfattningen av vilken information som skall lämnas påverkas av hur det övriga konsumentskyddet utformas, t.ex. kraven på fondförvaltaren, andelsägarnas inflytande och övervakningen.

Skälen för bedömningen: I likhet med de flesta avtalsförhållanden behöver både köparen och säljaren av fondandelar information till ledning för sina beslut. Sådan information erfordras såväl innan en investering skall göras som fortlöpande under avtalsförhållandets gång. Den information som lämnas kan vidare vara av generell natur, avsedd att beskriva fondprodukten, och av individuell karaktär, avseende sparat kapital, på andelarna belöpande kostnader etc.

Vilken information som skall lämnas i varje enskilt fall beror på adressaten och på fondprodukten. Ju komplexare produkt, desto större blir kraven på information. Regler om information före köpet är viktigast i konsumentförhållanden; en professionell investerare kan antas kunna ta tillvara sina intressen i det avseendet.

Information under avtalsförhållandet avser framför allt investeringen som fondspararen har gjort. Förutom en ren redovisning av sparat kapital kan olika former av resultat anges. Till denna redovisning kommer information om vad fondprodukten har kostat. Vid sidan av denna individuella information behövs dock en fortlöpande beskrivning av fondprodukten, t.ex. avseende vilka investeringar som har gjorts sedan förra rapporteringen. Denna typ av information behövs för att småspararna skall kunna avgöra om de är nöjda med investeringen och förvaltningen, eller om de skall vidta några åtgärder.

För fondbolagen är kostnaderna för information många gånger en av de största posterna. Kravet på information måste balanseras mot kostnaderna, som till sist bärs av andelsägarna.

Vilken information som skall lämnas har ett nära samband med frågor om vilket inflytande andelsägarna skall ha över förvaltningen, hur övervakningen av fondverksamheten skall utformas etc. Dessa frågor behandlas dock för sig. Vilken information som skall utgå och på vilket sätt behandlas dock lämpligen under respektive kapitel.

6. I andelsägarnas intresse

Det finns, som noterats i avsnitt 5.3.4, i fondverksamhet liksom i många andra verksamheter inbyggda intressekonflikter mellan de som tillhandahåller tjänsten (fondbolaget) och de som nyttjar den (fondandelsägarna). För finansiella tjänster, där fondverksamhet ingår, är förhållandena sådana att det finns anledning att uppmärksamma konflikterna i lagstiftningen. I lagen om värdepappersfonder hanteras konflikten främst genom 1 § som bland annat säger att fondbolaget i sin fondförvaltning skall ta till vara andelsägarns intresse och måste, i en konflikt med andra intressen, låta andelsägarnas gå före. Även utformningen av andra paragrafer i lagstiftningen påverkas av potentiella intressekonflikter. Så är exempelvis fallet avseende reglerna för fondbolagets organisation och bestämmelserna om informationsgivning.

Det ligger även i branschföreträdarnas intresse att andelsägarna har förtroende för branschen och dessa kompletterar därför lagstiftningen med bland annat etiska råd och rekommendationer. Det finns inte många exempel på att fondbolag faktiskt har agerat till skada för andelsägarna. Trots detta kan det finnas situationer som innebär en intressekonflikt och därför bör regleras särskilt eller t.o.m. förbjudas.

Utredningen har i uppdrag att lämna förslag till hur man skall säkerställa att andra intressen än andelsägarnas inte blir avgörande och att ta ställning till om möjligheter bör ges till ett ökat inflytande för andelsägarna vid fondbolagens utövande av rösträtten. I detta kapitel belyses – som en bakgrund till utredningens kommande överväganden – frågor som rör andelsägarnas intresse. Eventuella förslag som direkt syftar till att stärka andelsägarnas roll återkommer utredningen till i sitt slutbetänkande.1

1 Bl.a. avser utredningen i sitt slutbetänkande att ta upp frågor avseende förvaringsinstitutens roll.

6.1. Exempel på intressekonflikter

Vissa intressekonflikter är naturliga och inte unika för fondverksamhet, såsom uppdragstagarens (fondbolagets) intresse att få bra betalt för sitt arbete kontra uppdragsgivarens (andelsägarnas) intresse att betala så lite som möjligt. Sådana intressekonflikter behöver inte regleras särskilt. Däremot finns det konflikter som uppstår med anledning av att det är svårt för en utomstående att i varje situation bilda sig en uppfattning om vad som händer i ett fondbolag. Intressekonflikterna har också sin grund i att fondbolagen i många fall ingår i större koncerner, vilka tillhandahåller ett flertal olika finansiella tjänster. Att intressekonflikter föreligger innebär inte att andelsägarnas intresse verkligen sätts åt sidan. Däremot finns det en risk för att så blir fallet.

Den internationella samarbetsorganisationen för tillsynsmyndigheter, IOSCO, har sammanställt en rapport om intressekonflikter i företag för kollektiva investeringar.2 Även OECD har behandlat frågan.3 Arbetet går ut på att identifiera sådana situationer där intressekonflikter uppstår och beskriva hur man arbetar mot intressekonflikter runt om i världen.

I IOSCO:s rapport identifieras ett antal situationer där intressekonflikter typiskt sett uppstår. Dessa är huvudsakligen närståendetransaktioner.

Ett fondbolag kan vara knutet till andra företag t.ex. genom ett koncernförhållande. Den svenska fondmarknaden domineras till stor del av de fyra storbankerna som i sina koncerner tillhandahåller hela skalan av finansiella tjänster. Fondbolaget är oftast ett dotterbolag till banken som i moderbolaget har en avdelning som verkar som förvaringsinstitut. Andra delar av koncernen tillhandahåller andra finansiella tjänster, t.ex. värdepappershandel, företagsfinansiering osv.

Intressekonflikter uppstår när fondbolaget gör transaktioner med närstående personer och organisationer. Samma gäller om det är fråga om in- och utlåning till närstående, förvärv av närståendes värdepapper eller av värdepapper som är garanterade av närstående och användandet av närstående mäklare. I dessa situationer kan den sedvanliga och marknadsmässiga prissättningen sättas ur spel. Det

2 IOSCO (International Organization of Securities Commissions) har särskilt uppmärksammat ämnet i rapporten “Conflicts of Interests of CIS Operators, Report of the Technical Committee of the International Organization of Securities Commissions” (maj 2000). 3 OECD:s skrivelse “Corporate Governance and Collective Investment Instruments“ (DAFFE/CMF (2000)5) den 15 mars 2000.

gäller såväl avgifter för tjänster som priset på värdepapper. Ett problem som har uppmärksammats särskilt är courtageavgifterna, som oftast inte omfattas av den förvaltningsavgift som fondbolaget tar ut och därför är en rörlig och svårbedömd kostnad för andelsägarna.

Ett fondbolag kan också påverkas av sin ägare i hur rösträtten skall användas. Fondbolagets ägare kan ha en annan agenda än vad som är förenligt med andelsägarnas gemensamma intresse.

Intressekonflikter uppstår också om fondbolagets anställda gör transaktioner för egen räkning. Vidare kan förekomsten av s.k. soft commissions ifrågasättas. Med sådan ersättning menas att ett fondbolag för fondens räkning handlar upp en viss tjänst, vars kostnader bärs av fonden. Som tack erhåller fondbolaget någon form av dold ersättning. Genom ett sådant förfarande kan fondbolaget komma att övervältra kostnader på fonden som fondbolaget egentligen borde ha tagit själv.

6.2. Vad är andelsägarnas intresse?

Även om det finns många exempel på intressekonflikter där andelsägaren bör skyddas är det inte alltid självklart vad som ligger i andelsägarens intresse. I lagen om värdepappersfonder anges som framgått tidigare att fondbolaget och förvaringsinstitutet skall handla oberoende av varandra och uteslutande i andelsägarnas gemensamma intresse (1 §). En motsvarande bestämmelse återfinns också i ucitsdirektivet (artikel 10). Det framgår emellertid inte vad som menas med andelsägarnas gemensamma intresse. Några tänkbara intressen diskuteras i det nedanstående.

Bästa möjliga avkastning i förhållande till fondens riskprofil

En självklar utgångspunkt är att fondandelsägarna har ett gemensamt ekonomiskt intresse. Att spara i fonder är en investering och andelsägarnas gemensamma intresse är att få en så bra avkastning som är möjligt med hänsyn till investeringens placeringsinriktning och risknivå, vilka följer av fondbestämmelserna. Där anges vilken typ av värdepapper fonden skall placera i och hur riskspridningen skall se ut. En fond kan fördela sina risker på olika geografiska

områden, på olika branscher och kan i övrigt ha andra procentuella begränsningar på hur stor en investering får vara.

Fondbolaget skall företräda andelsägarna i alla frågor som rör värdepappersfonden (12 § lagen om värdepappersfonder) och skall ersätta fondandelsägare som tillfogats skada genom att fondbolaget överträtt vad som stadgas i lagen eller fondbestämmelserna (47 § lagen om värdepappersfonder). Fondförvaltaren har således i uppdrag att (försöka) skapa ett ekonomiskt mervärde inom uppdragets ramar genom att köpa, sälja och förvalta värdepapper. Det är emellertid fondspararen som tar den finansiella risken. Det kan dock tänkas förekomma fondprodukter där fondbolaget garanterar en viss avkastning och då kan givetvis investeraren göra gällande detta gentemot sin motpart.

Till andelsägarnas gemensamma ekonomiska intresse hör också intresset av att tjänsten blir så billig som möjligt.

Möjligheten att dra nytta av den makt som följer av ägandet

Fondandelsägarna äger fondförmögenheten gemensamt. Om de i stället hade ägt t.ex. aktierna i en aktiefond direkt skulle de ha kunnat utnyttja den makt som följer av ett aktieinnehav. Aktiebolagslagens regelverk utgår ifrån att aktieägarna skall utöva sitt inflytande över aktiebolaget genom att ta ställning till viktigare, principiella frågor, styrelsens sammansättning, ansvarsfrihet för styrelsen, utdelning m.m.

Eftersom fondbolaget skall företräda andelsägarna i alla frågor skall det därmed också ta tillvara andelsägarnas möjlighet att utnyttja den makt som följer av ett innehav. I den löpande förvaltningen skall således fondbolaget ta ställning till olika ägarfrågor som kan uppkomma och har rätt att utöva rösträtten för aktier som ingår i en fond. Fondbolagets rätt att få utöva rösträtten m.m. har emellertid ifrågasatts och diskuterats i tidigare förarbeten.

Diskussionen tog sikte på att den makt som följer av ett ägande som utgångspunkt också bör tillkomma ägaren. Det konstaterades att det var önskvärt att den rösträtt som följer av ett aktieinnehav tillkom andelsägarna, men att det skulle vara förenat med betydande svårigheter att hitta en praktiskt hanterlig och inte alltför kostnadskrävande form för att låta andelsägarna själva utöva rösträtten. En sådan lösning kunde därför inte förordas.4 Däremot

4Prop. 1974:128, s. 120.

diskuterade man möjligheter att ge andelsägarna ett visst inflytande över fondförvaltningen.

En annan farhåga var att maktkoncentrationen i näringslivet skulle påverkas om de intressenter som stod bakom fondbolaget därigenom fick ett större inflytande inom näringslivet än som stod i proportion till deras egna kapitalinsatser i fondföretaget. Den förmögenhet som finns samlad i värdepappersfonder representerar en relativt stor makt, även om man i tidigare lagstiftningsarbete inte riktigt kunde förutse detta. I förarbetena till 1974 års aktiefondslag skrev man t.ex. att ”[m]an kan knappast inom överskådlig tid räkna med en sådan ökning av värdepappersfonderna i Sverige att de kan bli av nämnvärd betydelse i maktkoncentrationshänseende”.5 Som framgått av kapitel 2 äger de sju största svenska fondbolagen knappt 9 procent av den svenska börsen vilket motsvarar 216 miljarder kronor.

För fondandelsägarna kan en sådan maktkoncentration innebära att fondbolaget i sin ägarstyrning tar tillvara andra intressen än andelsägarnas. Fondbolaget eller dess intressenter kan inte alltid förutsättas ha ett intresse, som sammanfaller med fondandelsägarna, ”när det gäller att bestämma de berörda aktiebolagens allmänna affärspolitik eller deras utdelningspolitik”.6

Idag förs en diskussion om den makt i näringslivet som ligger i värdepappersfonder. Diskussionen tar som tidigare olika utgångspunkt, dels i frågan om andelsägarna skall få ett ökat inflytande, dels hur man undviker intressekonflikter, dels de samhällsekonomiska effekterna.

En utgångspunkt bör vara att det ligger i fondandelsägarnas gemensamma intresse att fondbolaget utnyttjar den makt som följer av ett innehav, åtminstone om denna ägarstyrning medför en ökad avkastning för fondandelsägarna. Här är det ingen skillnad mot rena placeringsbeslut. Däremot är det inte lika självklart att det ligger i andelsägarnas gemensamma intresse att fondbolaget utövar rösträtten för att hålla kvar företag i Sverige, för att trygga arbetstillfällen eller andra liknande syften. Se också utredningens överväganden avseende begränsningar för aktier med rösträtt i avsnitt 8.12.2.

5Prop. 1974:128, s. 49. 6Prop. 1974:128, s. 49.

Andra tänkbara intressen

Det har under senare år kommit nya produkter på marknaden som visar att även andra intressen än rent ekonomiska spelar in. Sålunda har s.k. etiska och ideella fonder blivit populära. Ideella fonder delar till och med ut en del av avkastningen till någon organisation som idkar välgörenhet eller värnar om miljön eller dylikt.

Andelsägare i en fond kan således vara intresserade av att deras förmögenhet används för att påverka t.ex. näringslivet i Sverige, i en viss region, i en viss bransch eller ett specifikt företag. I utredningsdirektivet uppmärksammas t.ex. mindre fondföretag som endast riktar sig till invånare i vissa regioner och som har ett ideellt syfte (vilket närmast får förstås som regionalpolitiskt) och fonder som direkt eller indirekt riktar till en begränsad krets personer.

Sådana intressen är emellertid inte självklara och kan inte med automatik sägas ligga i fondandelsägarnas gemensamma intresse. Idag måste således en fond som vill dela ut en del av överskottet till en ideell organisation ange det särskilt i fondbestämmelserna.

6.3. Faktorer som motverkar intressekonflikter

Det finns olika sätt att motverka de intressekonflikter som uppstår. Ett sätt att begränsa intressekonflikter är att lagstiftaren inskränker möjligheten för fondbolaget att göra vissa saker eller till och med helt förbjuder vissa transaktioner. Sådana lösningar finns runt om i världen. I nuvarande lagstiftning finns förbud för anställda och andra i fondbolaget som har särskild kunskap att göra affärer med fonden (7 § lagen om värdepappersfonder). Andra regler som till viss del tar sikte på potentiella intressekonflikter är förbudet för fondbolaget att ha hand om egendom som ingår i fonden, ta upp och bevilja penninglån, gå i borgen eller sälja fondpapper som fonden inte förfogar över (13 § lagen om värdepappersfonder).

Utredningen är av uppfattningen att förbud och särskilda restriktioner måste användas med försiktighet. En situation som genererar intressekonflikter behöver nämligen inte göra det i alla fall. Det kan finnas affärsmässiga skäl att ingå avtal med närstående företag. Flera fondbolag i en koncern kan tillsammans vara starka nog att förhandla fram bra priser och avgifter, till gagn för andelsägarna. Koncerninterna rutiner kan vara kostnadseffektiva. Ut-

gångspunkten är i stället att en genomlysning av fondbolagets verksamhet torde vara tillräcklig i de allra flesta fall.

Därtill agerar marknadskrafterna i fondandelsägarnas intresse. Incitamenten för fondbolagen att tillhandhålla bra produkter och att tillvarata fondandelsägarnas intresse är goda. En omdömesgill och laglydig uppdragstagare behöver inte påminnas om detta. Detta avser inte bara varje enskilt fondbolag utan är av gemensamt intresse för hela branschen. Fondbolagens Förenings rekommendationer som komplement till lagstiftningen är ett uttryck för att branschen har ett klart intresse av att bli uppfattad som trovärdig i allmänhetens ögon.

Andra aktörer på marknaden bidrar också till att andelsägarnas intresse sätts i främsta rummet. Fristående informationsföretag ger information, rating och jämförelser till investerarna på ett bättre sätt än vad som kan säkerställas genom reglering. Erfarenheten talar också för att bolag som agerar på en fungerande marknad antar interna bestämmelser som ger ett utökat skydd för investerarna jämfört med det som följer av lagstiftningen.

Till detta kommer medias intresse för fondbolagens agerande. Medierna utgör ett naturligt tryck på fondbolagen att verka i fondandelsägarnas intresse och kan därmed sägas indirekt bevaka de intressekonflikter som uppstår.

Regler om hur fondbolagen skall vara organiserade syftar bl.a. till att tillvarata andelsägarnas intresse. Nuvarande fondlagstiftning tillhandahåller emellertid endast ett fåtal regler som avser att garantera en sund organisation. För fondbolag gäller som utgångspunkt vad som är föreskrivet om aktiebolag i allmänhet, dock med särskilda regler om revisorer. Det finns också en särskild regel som förbjuder dem som har insyn i fondbolagets dagliga handel att göra vissa affärer med fonden. Finansinspektionen har härutöver i sina föreskrifter angett att fondbolaget skall lämna information om vilka som företräder bolaget; nämligen vilka som ingår i bolagets styrelse, vd, dennes ställföreträdare och andra ledande befattningshavare. Inspektionen skall också i sin tillsyn av fondbolagen se till att en sund utveckling av verksamheten främjas. Inspektionen kan, om ett fondbolag visat sig olämpligt att utöva sin fondverksamhet, meddela varning eller återkalla tillståndet.

De nuvarande svenska reglerna är få och knapphändiga i förhållande till vad som gäller i t.ex. USA, särskilt vad avser styrelsens ansvar. Styrelsen i en amerikansk Mutual Fund är föremål för relativt detaljerad reglering. En majoritet av styrelseledamöterna

måste t.ex. vara oberoende. Fondens ägare har därtill omfattande möjligheter att väcka talan mot styrelsen (den svenska skadeståndsregeln i 47 § lagen om värdepappersfonder riktar sig mot fondbolaget och inte dess styrelse). I franska SICAV-fonder har aktieägarna möjlighet att rösta bort styrelsen.7

I och med införandet av de nya bestämmelserna i ucitsdirektivet kommer emellertid fondbolagen att stå under en reglering som motsvarar den som gäller andra finansiella företag i Sverige och EU. Finansinspektionen kommer att kontrollera styrelsens lämplighet, ägarnas lämplighet och att det i övrigt finns en väl fungerande organisation i syfte att ta till vara andelsägarnas intresse (se vidare i kapitel 7). En del av dessa bestämmelser är avsedda för att motverka och förhindra intressekonflikter och ge Finansinspektionen ett underlag för att ingripa i fall där fondbolaget misslyckas med att ta till vara andelsägarnas gemensamma intresse. Dessa nya bestämmelser förbättrar förutsättningarna för att motverka intressekonflikter.

Information om fondbolagens agerande är viktigt för att fondandelsägaren skall kunna veta vad som händer i bolagen och därmed om en investering i fonden är riktig. Fondbolaget bör därför upplysa andelsägarna om situationer som innebär en intressekonflikt. Andelsägarna skall med hjälp av denna information kunna bedöma hur uppdraget har skötts och om det finns skäl att vidta någon åtgärd.

Idag får andelsägarna en del information som kan sägas utgöra underlag för bedömningen om fondbolaget sköter sitt uppdrag. Grunden för uppdraget, fondens placeringsinriktning, och fondbolagets avgifter anges i fondbestämmelserna. Fondandelsägarna får också löpande information, genom informationsbroschyren och årsrapporten, om vilka som ingår i fondbolagets ledning och vilka som äger fondbolaget, hur organisationen ser ut, ersättningen till fondbolaget och förvaringsinstitutet och vilka transaktioner som har gjorts under året.

7 OECD:s skrivelse Corporate Governance and Collective Investment Instruments (DAFFE/CMF (2000)5) den 15 mars 2000.

6.4. Andelsägarnas inflytande i fondbolaget

Ett sätt att säkerställa att andra intressen än fondandelsägarnas inte blir avgörande vid förvaltningen av en värdepappersfond är att se till att andelsägarna får ett tillräckligt inflytande över vad som händer i det förvaltande fondbolaget.

Det finns i nuvarande reglering inte några lagregler om andelsägarrepresentation i fondbolagets styrelse och inte heller om andra sätt för andelsägare att utöva inflytande över förvaltningen. Av aktiebolagslagen (1975:1385) följer att det är fondbolagets aktieägare som har rätten att få sin stämma hörd, inte en värdepappersfonds andelsägare. En andelsägare kan idag inte påverka fondens inriktning på annat sätt än att lämna fonden, även om det finns argument för att även denna möjlighet är begränsad i praktiken.

Motsatt är även förvaltarens rätt att ändra profil på fonden begränsad; investeraren ingår ju ett avtal med förvaltaren av visst innehåll och detta innehåll får inte ändras utan vidare. I lagen om värdepappersfonder regleras detta på så sätt att i fondbestämmelserna skall anges grunderna för fondens placeringsinriktning (9 §) och Finansinspektionen skall godkänna en ändring – vilket får ske endast om ändringen får anses skälig för fondandelsägarna (10 §). Är förändringen av väsentlig betydelse för andelsägarna kan Finansinspektionen kräva att andelsägarna underrättas först.

Fondandelsägarnas intresse av att kunna få inflytande i någon form på förvaltningen av värdepappersfonden, t.ex. genom val av styrelse, revisorer eller fondens sammansättning, noterades redan i förarbetena till 1974 års aktiefondslag. Den utredning som föregick lagstiftningen diskuterade flera lösningar men föreslog till slut den ordningen att minst en av ledamöterna i ett fondbolags styrelse skulle ha till särskild uppgift att vaka över att fondandelsägarnas intresse vederbörligen beaktades. Det skulle i första hand ankomma på andelsägarna att utse denna ledamot, i andra hand på någon intressegrupp och i sista hand på [Finans]inspektionen.8 I propositionen tillstyrktes detta förslag med den skillnaden att det borde vara länsstyrelsen i sista hand som hade att utse sådan ledamot.9Det blev inte någon närmare reglering avseende frågan hur dessa ledamöter skulle utses.

8Prop. 1974:128, s. 46 ff. 9Prop. 1974:128, s. 108 ff.

I förarbetena till den nuvarande lagstiftningen togs frågan upp på nytt.10 Eftersom det saknades lagregler om hur tillsättningen av den särskilda ledamoten skulle gå till, hade flertalet fonder årliga andelsstämmor, vid vilka bl.a. styrelseledamöter valdes. Få andelsägare deltog dock vid dessa stämmor. I fondbestämmelserna fanns också olika behörighets- och dispensregler, vilka i praktiken innebar att man egentligen inte kunde tala om en verklig andelsägarrepresentation. Från fondbolagens sida anfördes vidare att det var både kostsamt och administrativt sett betungande att anordna sådana stämmor.

I den allmänna motiveringen till lagen angavs att det skett en förskjutning vad gällde andelsägarnas beteende, från den enskilde andelsägarens önskemål att kunna påverka den egna fondens verksamhet till en efterfrågan av kvalificerade förvaltartjänster och att övervägande skäl talade för att rätten för andelsägarna att utse ledamöter i fondbolagens styrelser inte längre borde var lagreglerad.11 Däremot borde i stället stadgas en vidgad informationsplikt för fonderna.12 Följaktligen togs regeln om särskild styrelserepresentation bort.

Frågan om särskilda styrelserepresentanter är inte okomplicerad. Fondbolagets styrelse leder verksamheten i bolaget. Ett indirekt inflytande för andelsägarna skulle emellertid kunna fås om man ställde särskilda krav på styrelsen eller enskilda styrelseledamöter. En möjlig lösning är att ge någon eller några av ledamöterna särskild status som andelsägarrepresentanter. En annan lösning är att ge andelsägarna direkt inflytande över vilka som sitter i styrelsen.

Enligt aktiebolagslagen utser aktieägarna bolagets styrelse på bolagsstämman och styrelsen får inte företa en rättshandling eller någon annan åtgärd som kan ge otillbörlig fördel åt en aktieägare eller någon annan till nackdel för bolaget eller någon annan aktieägare. Enskilda styrelseledamöter kan bli skadeståndsansvariga om de uppsåtligen eller av oaktsamhet skadar bolaget vid fullgörandet av sitt uppdrag. Följaktligen har styrelsen ett ansvar att ta tillvara aktiebolagets och aktieägarnas (gemensamma) intressen.

Enligt lagen om värdepappersfonder måste emellertid fondbolaget handla uteslutande i andelsägarnas gemensamma intresse.

10Prop. 1989/90:153, främst s. 39 ff. 11Prop. 1989/90:153, s. 40. 12Prop. 1989/90:153, s. 41.

Fondbolaget kan i sin tur bli skadeståndsskyldigt gentemot andelsägare om bolaget överträtt lagen eller fondbestämmelserna.

Styrelsen i ett fondbolag har således dubbla uppdrag, även om fondandelsägarnas gemensamma intresse får anses komma först med hänsyn till att det är fråga om en speciallagstiftning och tillståndspliktig verksamhet.

Fondbolagens Förening har i sin rekommendation för fondbolagens ägarutövande rekommenderat fondbolagen att ha externa ledamöter i styrelsen som inte är anställda eller är ekonomiskt beroende av fondbolaget. Information om sådana förhållanden skall också anges när ett fondbolag ansöker om tillstånd att bedriva fondverksamhet hos Finansinspektionen.

Det kan lätt uppstå identitetsproblem med särskilt utsedda styrelseledamöter. Skall dessa uteslutande ta tillvara andelsägarnas intressen och därmed vara helt undantagna aktiebolagslagens krav? Skulle det i sin tur då innebära att övriga styrelseledamöter inte behövde bekymra sig om andelsägarnas intressen?

I stället för att ställa särskilda krav på enskilda ledamöter är det troligen lämpligare att ställa likvärdiga krav på alla styrelseledamöter. Styrelseledamöterna skall enligt de nya bestämmelserna i ucitsdirektivet ha erforderligt gott anseende och tillräcklig erfarenhet, även i fråga om den typ av fondföretag som bolaget förvaltar. När de tidigare andelsägarrepresentanterna avskaffades i och med införandet av 1990 års lag om värdepappersfonder framhävdes just att fondbolaget skall handla uteslutande i delägarnas gemensamma intresse och att bolaget därför är skyldigt att tillvarata andelsägarnas intresse också när det gäller att företräda fondens aktier.

6.5. Intresset för ett större andelsägarinflytande

När en fondsparare sätter in pengar i en fond överlämnar hon ansvaret över sin placering till en fondförvaltare. Sparformen skiljer sig på så sätt från direkta innehav i aktier och andra värdepapper. Den som köper en fondandel köper således en kapitalförvaltningstjänst. Fondbolaget väljer vilka finansiella instrument som medlen placeras i och övervakar sedan fortlöpande placeringarna och gör vid behov förändringar av dessa. Fondspararen kan sägas ha gjort sin del av sparandet när fonden är vald och medlen är inbetalda. Därefter är det upp till fondbolaget att maximera avkastningen åt

fondspararen. Det finns dock exempel utomlands på fonder där andelsägarna också kan påverka fondens placeringsinriktning m.m.

Som framgått har fondbolaget också rätt att rösta på bolagsstämmor för de aktier som ingår i fonderna. Det är alltså inte den som äger kapitalet – fondspararen – som har rätt att rösta. Det innebär att större fondbolag får inflytande i företag trots att de inte äger kapitalet. Det skulle kunna tänkas att fondspararen skulle vilja ha inflytande i paritet med det investerade kapitalet när det gäller ägarfrågor.

Det är emellertid inte självklart att fondandelsägaren är mer intresserad av ägarfrågor än själva placeringsbesluten. Agerandet i ägarfrågor är så nära knutet till förvaltningen att det bör kunna ses som en del i förvaltningsansvaret. Den som väljer att investera i en fond får anses vara medveten om att såväl förvaltnings- som ägarfrågor sköts av fonden. Det kräver dessutom särskilda kunskaper även i agerandet i ägarfrågor som fonderna kan tillhandahålla åt fondspararna. Det kan därför argumenteras för att andelsägare som väljer att fondspara inte heller är intresserade av att få ett direktinflytande över de företag som fonden placerar i eller i övrigt över förvaltningen.13

Under våren 2000 genomförde Fondbolagens Förening och undersökningsföretaget Prospera en undersökning som sökte svar på frågan om andelsägarna hade något intresse av hur fondbolagen agerar i ägarfrågor. En majoritet av de tillfrågade (65 procent) tyckte att det var bra att fondförvaltaren tog tillvara andelsägarnas intressen på bolagsstämmor. 30 procent hade inte någon uppfattning. Samtidigt ville 35 procent av de tillfrågade ha information om hur fondbolaget röstat på bolagsstämmorna. I en tredje fråga fick de tillfrågade svara på om de tyckte att det var viktigt att fondbolaget var en ”aktiv ägare”. 58 procent tyckte att det var ganska eller mycket viktigt, medan 11 procent inte tyckte att det var viktigt.14

Även om det kan hävdas att andelsägarna med gott samvete lämnat över ansvaret att agera i ägarfrågor till en fondförvaltare, går det ur samhällets synvinkel att ha invändningar mot hur ägarstyrningsfrågor är lösta i fondsparandet. I en serie vetenskapliga rapporter från Institute of Economic Research vid Lund universitet

13 Jfr skrivningen i Fondbolagens Förenings broschyr ”Fondbolagen och ägarfrågor”, september 2000, s. 7. 14 Se Fondbolagens Förenings pressmeddelande den 14 september 2000.

har frågorna diskuterats.15 Det hävdas bl.a. i rapporterna att ett utökat fondsparande kan leda till en försvagning av kontrollen och övervakningen av företagen vilket leder till minskad effektivitet i ekonomin. Argumentet för det är att fondbolagen har små incitament att vara aktiva i ägarrollen eftersom det inte ger några för fondbolagen synliga resultat. Däremot är ägarfrågor förenade med stora kostnader. Vidare kan kapital utan synliga ägare som sätter press på företagen leda till att företagen förlorar i effektivitet.

Många fonder är dock så pass stora att de många gånger blir både stora och långvariga ägare i börsföretag. Likviditeten på marknaden är i allmänhet för dålig för att en fond vid varje tillfälle skall kunna gå ur ägandet. Det gör att fondbolaget har incitament att engagera sig i den långsiktiga utvecklingen av företaget och därmed vara aktiv i ägarfrågor.

Ägarfrågor har stor betydelse för företagens utveckling och många fonder kommer med stor sannolikhet att i allt större utsträckning bli tvungna att agera i dessa frågor. Mot bakgrund av det växande intresset för t.ex. etiska fonder kommer sannolikt allmänheten framöver också i större utsträckning intressera sig för hur kapitalet används utöver maximerandet av avkastning. Det är troligt att en hög avkastning på kapitalet i de flesta fall kommer att vara ett övergripande mål för fondandelsägarna men att det också kommer att ställas andra mer etiska och moraliska krav på hur kapitalet används. Det är också rimligt att tänka sig att fondandelsägare i en del fall kommer att ställa krav på långsiktighet i fonders agerande.

Utan att spekulera för långt hur fondmarknaden kommer att utveckla sig i detta avseende är det rimligt att säkerställa att fondandelsägarna får information om hur fonderna agerar i ägarfrågor. En möjlighet att ge fondandelsägarna relevant information är att ställa krav på att fonder över en viss storlek måste ha ett dokument som beskriver hur de avser att agera i ägarfrågor, en s.k. ägarpolicy. Vidare kan krav ställas på att fonderna i efterhand redovisar vilka ställningstaganden de har gjort i ägarfrågor.

Fondbolagens Förening har i februari år 2002 antagit rekommendationer för fondbolagens ägarutövande16. Dessa rekommenda-

15 Reports from the Personal Finance and Family Business Research Program, t.ex. Pålsson, Anne-Marie, Fondmarknaden – en marknad för intressekonflikter?, Report No 9, 1999 och Pålsson, Anne-Marie, Fondlagen, fondbolagen som finansiell aktör och ekonomisk effektivitet, Report No. 16, 2000. 16 Se Fondbolagens Förenings broschyr Fondbolagen och ägarfrågor. Rekommendation för fondbolagens ägarutövande antagen av Fondbolagens Förenings styrelse 2002-02-13.

tioner säger att fondbolagen bör agera i ägarstyrningsfrågor där dess kapitalandel så påkallar och att de bör informera allmänheten om hur de avser att agera i ägarstyrningsfrågor.

För många fondsparare bör det vara lika naturligt att intressera sig för fondbolagens kunskaper i hur företagen bör skötas eller hur de ser på sin roll som ägare i företagen som att studera fondbestämmelser som de är utformade idag. Information i dessa frågor ger ett ökat skydd åt fondandelsägaren.

Mer information till andelsägarna löser emellertid inte den intressekonflikt som uppstår genom att fondbolagen till stor del ägs av banker som i sin tur har stora engagemang i de företag som fonderna investerar i. Den makt i företagen som fondandelsägarnas kapital skapar koncentreras till institutioner som i övrigt har stora affärer med många av företagen. Detta skapar lojalitetskonflikter som gör att fondspararna i specifika fall kan bli lidande. Vidare medför det att koncentrationen av inflytande i bolagen ökar. Detta är möjligen ett strukturellt problem som kan ge negativa effekter på sikt.

Ett sätt att lösa problemet är att förbjuda banker och andra finansiella institutioner att äga fondbolag. Det är dock knappast en framkomlig väg eftersom det skulle innebära stora omstruktureringar på fondmarknaden. Vidare skulle de som idag äger fondbolagen kräva en betydande ersättning för att avstå från sitt ägande.17 En annan fråga är om en sådan inskränkning i äganderätten är förenlig med t.ex. rätten till respekt för sin egendom, angiven i artikel 1 i första tilläggsprotokollet (den 20 mars 1952) till Europeiska konventionen den 4 november 1950 om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

Frågan är också av sådan natur att den har dimensioner som går utanför lagen om värdepappersfonder. Det finns en diskussion om det institutionella ägandet och hur det skall förvaltas. Frågeställningarna ur ett allmänt perspektiv rörande värdepappersfondernas ägarfrågor skiljer sig således inte från annat institutionellt ägande. T.ex. placerar också försäkringsbolagen stora summor där ställningstaganden i ägarfrågor blir viktiga.

17 Se Pålsson, Anne-Marie, Fondmarknaden – en marknad för intressekonflikter?, Report No 9, 1999.

6.6. Förutsättningar för att visa sitt missnöje

Som framgått har fondandelsägaren inte rätt att påverka fondbolagens sammansättning av styrelsen, hur de skall placera medlen, agera i ägarfrågor eller påverka på annat sätt. Det finns inte några uttryckliga regler för deras inflytande över hur fondbolagen sköts. Fondandelsägarnas enda möjlighet att påverka ett fondbolag är att visa sitt missnöje genom att sälja sina fondandelar. Det kan emellertid hävdas att även denna möjlighet är begränsad.

Aktierelaterade fonder skall inte ta upp kapitalvinster på delägarrätter och får på motsvarande sätt inte dra av kapitalförluster på delägarrätter. Fonden beskattas i stället för en schablonintäkt som motsvarar 1,5 procent av värdet på fondens delägarrätter vid beskattningsårets ingång. Fondandelsägaren beskattas när andelen säljs. Skatten är densamma som den skatt som uppstår vid ett direkt ägande av värdepapper (30 procent).

Genom att fonder inte behöver betala kapitalvinstskatt får de en fördel gentemot ett direkt ägande av värdepapper. En fondsparare som sparar länge i en och samma fond kan därmed skjuta upp den skatt som annars uppkommer genom köp och försäljning av värdepapper. Genom schablonintäkten på 1,5 procent av fondandelsvärdet per år skall det ur beskattningssynpunkt vara likvärdigt att äga värdepapper direkt eller indirekt via fonder. Huruvida det är likvärdigt eller inte beror givetvis på vilka antaganden som görs. Ett sparande i en värdepappersfond blir mer fördelaktigt om det jämförs med en aktieportfölj där omsättning av aktier sker frekvent.18

Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att fondsparande och direktägande inte i alla avseenden är jämförbara. En fondandelsägare köper ju samtidigt en förvaltningstjänst.

Vid ett flertal tillfällen har det framförts åsikter om att skatten på eventuella kapitalvinster som uppstår vid försäljning av fondandelar har en inlåsande effekt på fondsparandet.19 Inlåsningen skulle bestå i att konsumenter inte byter fonder i den utsträckning de skulle göra om de slapp att betala kapitalvinstskatt på sin försäljning vid fondbytet. Genom att byte av en fond utlöser beskattning går konsumenten miste om den skattekredit som ett

18 Norman, Erik, Spara direkt eller indirekt? – en studie om skatters effekter, Report No 10 1999, s.14 f. Reports from the Personal Finance and Family Business Research Program. 19 Fondbolagens Förening har vid ett flertal tillfällen framfört denna åsikt. Denna ståndpunkt har också framförts i Konkurrensverkets rapportserie 2001:5 Konsumentrörligheten på de finansiella marknaderna.

långsiktigt sparande i en och samma fond innebär. Fondspararna skulle av detta skäl avstå från att byta fond vilket gör att konkurrensen på fondmarknaden blir lidande.

Som framgått av kapitel 2 ser marknadsandelarna för fondsparandet olika ut beroende på om man studerar värdet av det totala fondsparandet (”stockar”) eller nysparandet. De fyra stora bankerna har en marknadsandel i det totala fondsparandet som uppgår till knappt 80 procent. Deras marknadsandel av nysparandet är dock lägre, knappt 60 procent. Många menar att inlåsningseffekten av att fondandelar beskattas även vid byte av fond har en konserverande effekt på bankernas stora marknadsandelar.

Som framgår av nedanstående tabell skall det ekonomiska värdet av en uppskjuten kapitalbeskattning inte överdrivas. I en jämförelse mellan att behålla ett fondsparande i en och samma fond och att byta fond under spartiden blir skillnaden i avkastning inte så stor. Om 10 000 kronor sparas i en fond i 10 år med en årlig avkastning på 10 procent blir slutvärdet 25 900 kronor (avrundat till hela 100 kronor). Efter skatt på 30 procent av kapitalvinsten återstår netto 21 200 kronor. Om samma 10 000 kronor sparas 5 år i fonden blir slutvärdet efter skatt 14 300 kronor. Om dessa medel återinvesteras i fonden i 5 år till blir slutvärdet efter skatt 20 400 kronor. Det är alltså 800 kronor lägre än utfallet om något fondbyte inte hade skett. För att fondbytet skulle löna sig krävs att fonden för de sista fem åren avkastar årligen 11 procent, alltså 1 procentenhet mer per år än om fondbytet inte sker. Den som byter fond för sitt sparande måste således – för att fondbytet skall vara skatteneutralt – förvänta sig approximativt att den nya fonden skall ge en årlig avkastning som är 1 procentenhet högre än den gamla fonden.

Tabell 1. Skattekonsekvenser av sparande av 10 000 kronor i 10 år respektive 5 plus 5 år.*

Sparande

10 000

10 000

14 274

Antal år

5

5

Avkastning

10 %

10 %

11 %

Resultat

25 937

16 105

24 052

Skattesats

30 %

30 %

30 %

Skatt

4 781

1 832

2 933

Netto kvar

21 156

14 274

21 118

* Utfallet i tabellen är givetvis beroende av vilka antaganden som görs. Med andra värden blir dock slutsatsen inte annorlunda. En högre årlig avkastning i utgångsläget (t.ex. 15 %) kräver dock högre avkastning i den nya fonden (cirka 2 procentenheter) för att ett byte skall löna sig. Ett antagande om en längre sparperiod till 30 år får dock mindre effekt. Det medför att avkastningen i den nya fonden måste vara 1,5 procentenheter bättre i den nya fonden.

De skillnader i avkastning som krävs för att byte av fond skall vara lönsamt är alltså inte så stora. Det kan dock finnas andra inlåsningseffekter i form av att det uppfattas som krångligt och onödigt att behöva betala skatt bara för ett fondbyte. Fondbolagens Förening har konstaterat i en undersökning att frekvensen av fondbyte inom ramen för fondförsäkringar och det individuella pensionssparandet (IPS) där fondbyten inte utlöser skatt är mycket vanligare än i vanligt fondsparande.20 Det skall inte uteslutas att skattereglerna här har en betydelse men det har också betydelse att de som fondsparar via fondförsäkringar och IPS sannolikt är mer intresserade fondsparare och därmed också byter fonder oftare.

Som framförts är det ekonomiska värdet av den beskrivna inlåsningseffekten inte så stort. Inlåsningseffekten får nog anses vara mer psykologisk än reell. Däremot är det sannolikt en nackdel för fondandelsägarens inflytande att ett fondbyte utlöser skatt. En fondsparare som är missnöjd med sin fondförvaltare eller anser att fonden agerar fel i t.ex. en ägarfråga kan inte visa sitt missnöje genom att byta fond utan att det utlöser skatt. Det är inte otänkbart att skatteeffekten medför att fondandelsägaren struntar i att visa sitt missnöje eftersom det får andra följdkonsekvenser. Fondspararna skulle annars på ett konkret sätt via att ”rösta med fött-

20 Fondbolagens Förening refererar till en SCB-undersökning, FRÅGA SVERIGE, under augusti och september 2001. Av de som sparar i ”vanligt fondsparande” har 13 procent bytt fond under senaste året medan 75 procent av dem som har fondförsäkring och eller IPS bytte fond.

erna” kunna visa fondbolaget vad de anser om ett agerande. Genom att ge fondandelsägarna möjlighet att byta fond utan skattekonsekvenser ges således ett visst inflytande.

En annan effekt av att ge möjlighet att byta fond utan att det utlöser skattekonsekvenser är att det skulle kunna främja konkurrensen på fondmarknaden. En ökad rörlighet bland fondsparare skulle sannolikt förändra strukturen på fondmarknaden där en stor del av sparandet ligger stilla i de stora bankerna. Om dessa medel kunde frigöras och finnas tillgängliga även för andra fonder skulle konkurrensen på fondmarknaden med stor säkerhet öka vilket i slutändan skulle gynna fondspararen.

7. Nya regler för fondbolagen

7.1. Bakgrund till de nya reglerna

Fondförvaltarna (förvaltningsbolag, fondbolag) intar en central roll i ett fondföretags struktur. Fonder kan, som tidigare har redovisats, organiseras på olika sätt. I Sverige har vi kontraktsrättsliga fonder, dvs. värdepappersfonder som förvaltas av ett fondbolag. I de länder där fonderna är aktiebolag med rörligt aktiekapital (t.ex. SICAV:er), kan fondförvaltningen skötas av aktiebolaget självt eller av ett externt förvaltningsbolag. Ucitsdirektivets regler omfattar dessa två modeller och även fonder utformade enligt trustformen.

I detta kapitel redovisar utredningen sin syn på regelverket för fondbolagen. Grunden är ucitsdirektivets reglering, men även andra överväganden görs. Nya, mer omfattande bestämmelser för fondbolagen har införts genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/107/EG av den 21 januari 2002 om ändring av rådets direktiv 85/611/EEG om samordning av lagar och andra författningar som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag) i syfte att införa regler för förvaltningsbolag och förenklade prospekt.1 Dessa nya bestämmelser är dock avsedda att ange en viss minimistandard och medlemsstaterna kan i de flesta delar införa strängare regler än de som anges i ucitsdirektivet.2 I vissa fall får medlemsstaterna välja om de alls skall införa den nya regeln.

De nya bestämmelserna, som bl.a. omfattar krav på auktorisation och villkor för verksamheten, syftar till att förverkliga den inre marknaden för finansiella tjänster. Nya, harmoniserade regler för fondförvaltarna avser att stärka grundprincipen om ömsesidigt erkännande av auktorisation. En viktig del av de nya ucitsreglerna

1 EGT L 41, 13.2.2002, s. 20 (Celex 32001L0107). 2 Se punkterna 11 och 16 i ingressen till direktivet med ändring av ucitsdirektivet avseende regler för förvaltningsbolag och förenklade prospekt (2001/107/EG).

är således fondbolagens fria tillgång till fondmarknaden i andra medlemsstater än hemlandet. Fondbolag får verka utanför sitt lands gränser antingen genom att etablera filial i det andra landet eller genom gränsöverskridande handel; genom de harmoniserade bestämmelserna kan de behöriga myndigheterna i fondbolagets hemland lämna en, i hela EU gällande, auktorisation där hemlandsmyndigheten också ansvarar för tillsynen.

I detta kapitel redovisar utredningen även de nya bestämmelserna i ucitsdirektivet om s.k. förenklade prospekt.

De fondförvaltare som erkänns av ucitsdirektivet benämns förvaltningsbolag. De svenska förvaltningsbolagen kallas för fondbolag. I fortsättningen används termen förvaltningsbolag i de fall bestämmelserna träffar endast de utländska bolagen (t.ex. dessa bolags möjlighet att verka här i landet) och i övrigt används termen fondbolag.

7.2. Tillstånd att driva fondbolag

7.2.1. Fondförvaltning

Utredningens förslag: För att driva fondbolag krävs att Finans-

inspektionen gett sitt tillstånd, vilket skall omfatta den verksamhet fondbolaget får driva. Tillstånd får ges för kollektiv portföljförvaltning, dvs. förvaltning av värdepappersfonder och specialfonder.

Särskilt tillstånd skall också ges fondbolag att på uppdrag av ett annat fondbolag, utländskt förvaltningsbolag eller utländskt fondföretag ta emot uppdrag att utföra visst arbete eller vissa funktioner.

Skälen för förslaget: För att driva fondbolag fordras enligt gällande svenska regler inte någon uttrycklig auktorisation enligt lagen om värdepappersfonder. Tillståndskravet avser i stället själva verksamheten, dvs. att förvalta värdepappersfonder. För att få ett sådant tillstånd måste emellertid fondbolaget godkännas av Finansinspektionen.3 Vid sidan av fondbolagen får även andra svenska företag som står under inspektionens tillsyn efter särskilt tillstånd förvalta

3 Se definitionen i 1 § tillsammans med bestämmelserna i 6 och 11 §§ lagen om värdepappersfonder.

s.k. nationella fonder. Vidare kan Finansinspektionen i vissa fall ge tillstånd för fondverksamhet till utländska fondföretag. Utredningen har redogjort närmare för de gällande reglerna i avsnitten 3.8 och 3.13.

I nya artikel 5.1 i ucitsdirektivet återfinns ett uttryckligt krav på auktorisation för att driva fondbolag. Under vilka förutsättningar auktorisation får lämnas, behandlas i de följande avsnitten; i stora delar motsvarar dessa nya regler de som gäller för andra finansiella företag.

Tillståndet skall omfatta den verksamhet som ett fondbolag får utöva. Enligt de äldre bestämmelserna i ucitsdirektivet och den nuvarande lagen om värdepappersfonder består fondverksamhet av förvaltning av en värdepappersfond och försäljning och inlösen av andelar i fonden. Finansinspektionen tillåter utöver förvaltning av värdepappersfonder också att fondbolag förvaltar nationella fonder med stöd av 3 § lagen om värdepappersfonder.

Enligt nya artikel 5.2 i ucitsdirektivet får ett fondbolag ägna sig åt förvaltning av sådana kollektiva fondföretag som följer bestämmelserna i ucitsdirektivet; dessa ucitsfonder motsvarar de svenska värdepappersfonderna. Vidare får ett fondbolag, enligt samma artikel, ägna sig åt förvaltning av andra företag för kollektiva investeringar som står under tillsyn. Dessa motsvarar svenska nationella fonder, vilka i fortsättningen benämns specialfonder (se vidare i avsnitt 9.3). Utredningen föreslår ett genomförande av dessa bestämmelser.

Ett fondbolag föreslås alltså få förvalta svenska värdepappersfonder och svenska nationella fonder (specialfonder). Enligt bestämmelsen i artikel 3 i ucitsdirektivet, vilken inte har ändrats, skall nämligen en fond anses hemmahörande i den medlemsstat där fondbolaget har sitt stadgeenliga säte. Denna bestämmelse tolkas så att ett hemlands auktorisation för ett fondbolag endast avser förvaltningen av fonder hemmahörande i samma land. Följaktligen kan ett svenskt fondbolag inte få tillstånd att starta och driva t.ex. en tysk värdepappersfond, ens om avsikten är att marknadsföra och sälja fonden enbart i Tyskland. Däremot kan det svenska fondbolaget sälja andelar i en svensk värdepappersfond i Tyskland.

Det bör också finnas en möjlighet för svenska fondbolag att utföra vissa tjänster på uppdrag av ett annat svenskt fondbolag eller t.ex. ett franskt förvaltningsbolag. I artikel 5g i ucitsdirektivet införs nämligen en möjlighet för fondbolag att delegera en eller flera av sina funktioner i syfte att effektivisera bolagets verksamhet.

Den bestämmelsen behandlas nedan i avsnitt 7.8. Ett sådant uppdrag kan t.ex. avse förvaltningen av vissa värdepapper, administrationen eller försäljning av fondandelar. Uppdraget innebär dock inte att det ansvariga fondbolaget fråntas något ansvar som följer av ucitsdirektivet och fondlagstiftningen. Om ett svenskt fondbolag tar emot ett uppdrag från ett franskt förvaltningsbolag, t.ex. att förvalta en fransk fonds svenska aktieinnehav, kvarstår således ansvaret på det franska förvaltningsbolaget. Det är den franska lagstiftningen som skall tillämpas på den franska fonden. Inom ESS skall detta inte vara något problem eftersom ucitsdirektivets skyddsregler tillämpas. Det bör heller inte vara några problem med sådana uppdrag som kommer från ett land utanför EES-området. Sannolikt varierar säkerhetsnivåerna och skyddsreglerna från land till land, men det svenska fondbolagets verksamhet medför inte några risker för svenska fondandelsägare. Rätten att på uppdrag från annan förvalta en fond innebär nämligen inte att andelar i den utländska fonden automatiskt kan säljas här i landet. Som tidigare kvarstår ett krav på tillstånd (alternativt anmälan om det är en ucitsfond) för att få sälja fondandelar här.4

Ett uppdrag från ett annat fondbolag att förvalta hela eller delar av en värdepappersfond kan i strikt bemärkelse ses som individuell portföljförvaltning (se följande avsnitt). Det finns dock skäl att särbehandla förvaltningsuppdrag som rör värdepappersfonder eftersom det i grunden rör sig om kollektiv förvaltning. Utredningen föreslår därför att ett fondbolag skall få möjligheten att ta emot uppdrag från andra fondbolag och även från utländska förvaltningsbolag. Sådana uppdrag får också tas emot från andra förvaltare än de som erkänns av ucitsdirektivet, t.ex. amerikanska fondförvaltare. Detta bör framgå av Finansinspektionens tillstånd.

I ucitsdirektivet görs vissa förtydliganden av vad som ingår i fondbolagens verksamhet. Den exemplifiering som görs i ucitsdirektivet är emellertid inte uttömmande.5 I fondverksamheten ingår enligt de nya bestämmelserna således i huvudsak förvaltning av investeringar, administrativa åtgärder och saluföring. En motsvarande uppräkning bör för tydlighets skull införas i den föreslagna lagen.

4 Se närmare i avsnitt 7.13 och avsnitt 9.10. 5 Se artikel 5.2 med hänvisning till bilaga II i ucitsdirektivet.

7.2.2. Individuell portföljförvaltning

Utredningens bedömning: Det är inte förenligt med

konsumentintresset att tillåta fondbolag att tillhandahålla även individuell portföljförvaltning. De intressekonflikter som kan uppkomma skulle sätta fondandelsägarna i en sårbar situation med små möjligheter att bevaka sin rätt.

Skälen för bedömningen: En nyhet i ucitsdirektivet är att medlemsstaterna ges rätt att auktorisera fondbolag att, vid sidan av fondverksamheten, även förvalta värdepappersportföljer enligt särskilt uppdrag från enskilda investerare.6 Denna typ av verksamhet brukar benämnas individuell portföljförvaltning eller diskretionär förvaltning. Ett sådant tillstånd gäller enligt direktivet även förvaltning av portföljer som ägs av pensionsfonder. Enligt ucitsdirektivet får fondbolagen i så fall också tillhandahålla vissa sidotjänster.

Det tidigare förbudet i ucitsdirektivet för fondbolag att ägna sig åt annan verksamhet än fondförvaltning är således borttaget.7

Ucitsdirektivet ger dock medlemsstaterna en valfrihet i om fondbolagen skall tillåtas tillhandahålla även diskretionär förvaltning. Det finns både för- och nackdelar med att tillåta sådan verksamhet i fondbolaget. Här redovisas utredningens överväganden avseende frågan om de nya bestämmelserna skall genomföras i svensk rätt. Utredningen föreslår att motsvarande bestämmelser inte införs i svensk rätt.

Vad omfattas av individuell portföljförvaltning?

Förvaltning av någon annans finansiella instrument regleras bl.a. i direktivet om investeringstjänster (93/22/EEG)8 och lagen (1991:981) om värdepappersrörelse. Sådan förvaltning är tillståndspliktig, åtminstone om det är fråga om yrkesmässig verksamhet som riktar sig till allmänheten. Finansinspektionen utövar tillsyn över sådan verksamhet.

6 Artikel 5.3 och 5.4 i ucitsdirektivet. 7 Jfr äldre lydelsen av artikel 6 i ucitsdirektivet. 8 Rådets direktiv 93/22/EEG av den 10 maj 1993 om investeringstjänster inom värdepappersområdet, EGT L 141, 11.6.1993, s. 27 (Celex 393L0022), senast ändrat genom rådets direktiv 2000/64/EG (EGT L 290. 17.11.2000, Celex 32000L0064).

Ett individuellt förvaltningsuppdrag innebär att fondbolaget mot betalning och efter vissa riktlinjer förvaltar annans värdepapper. Uppdraget kan vara allmänt hållet och kan t.ex. innefatta uppgiften att göra de investeringar som marknadsförhållandena kan motivera. Uppdraget kan också vara inskränkt till att endast omfatta de köp och försäljningar som uppdragsgivaren särskilt anger. I denna förvaltning agerar således fondbolaget som ombud för investeraren.9

Medan fondförvaltning således avser förvaltning av värdepapper m.m. för ett kollektiv av investerare, innebär den individuella portföljförvaltningen att fondbolaget tar emot ett förvaltaruppdrag från en enskild investerare. Dessa enskilda investerare har oftast ett större kapital att investera än vad den genomsnittlige fondandelsägaren satsar i en fond. Å andra sidan blir det samlade kapitalet i en fond regelmässigt större än det den enskilde har att förvalta.

Individuell portföljförvaltning i fondbolag

Tanken bakom de nya bestämmelserna i ucitsdirektivet är att fondbolag med sin förvaltarkompetens är bra skickade att även ta hand om förvaltningen vid individuella uppdrag. Den kollektiva och den individuella förvaltningen har stora likheter med varandra och ger stordriftsfördelar. Fondbolagens infrastruktur kan sägas vara anpassad till denna typ av verksamhet. Genom att möjliggöra för dessa verksamheter i ett och samma bolag behöver inte t.ex. en finansiell koncern bilda flera olika bolag. Vinsterna syns särskilt i de fall fondbolagen tillåts ta emot större individuella uppdrag från institutionella investerare. Det skulle i så fall bli möjligt för större pensionsstiftelser att anlita fondbolag för förvaltaruppdrag.

Ett genomförande av de nya bestämmelserna i ucitsdirektivet skulle innebära att företag i fortsättningen kan tillhandahålla individuell portföljförvaltning antingen genom auktorisation enligt lagen om värdepappersrörelse eller genom tillstånd enligt fondlagstiftningen. På detta sätt kommer gränserna mellan dessa två typer av finansiella bolag att bli mer oklara. Till detta kommer att värdepappersbolag idag får förvalta s.k. nationella fonder enligt 3 § lagen om värdepappersfonder.

9 Om man agerar ombud för någon stöder man sig på en fullmakt. För motparten står det (oftast) klart att fullmäktigen agerar som ombud. Annorlunda är det om man handlar i kommission för någon. Det är en dold fullmakt och motparten vet inte nödvändigtvis vem som är den bakomliggande uppdragsgivaren.

Förutsättningarna för tillstånd och kraven på den fortsatta verksamheten i ett fondbolag kommer emellertid att närma sig de som gäller för värdepappersbolag. I de följande avsnitten kommer att behandlas t.ex. krav på verksamhetsplan, ägarprövning och krav på fondbolagets ledning. 10

Ett fondbolag kommer inte, med auktorisation enligt ucitsdirektivet, att få tillhandahålla alla de finansiella tjänster som ett värdepappersbolag får. Således tillåts inte ett fondbolag enligt ucitsdirektivet att utföra kommissionsverksamhet, förmedlingsverksamhet, handel för egen räkning eller medverka i emissioner m.m.11På samma sätt får ett värdepappersbolag enligt ucitsdirektivet inte heller i fortsättningen förvalta värdepappersfonder.

Det kan ses som en fördel att fondbolagen får tillhandahålla olika former av förvaltning, men inte t.ex. mäklartjänster eller medverkan till emissioner. Härigenom blir uppdelningen mellan olika former av verksamhet tydligare och vissa intressekonflikter kan undvikas.12

Ett fondbolag får vidare enligt ucitsdirektivet tillhandahålla individuell portföljförvaltning endast vid sidan av fondförvaltningen. Ett fondbolag kan således inte få ett tillstånd som omfattar endast sådan individuell förvaltning. Det synes dock inte finnas något hinder i ucitsdirektivet mot att den individuella portföljförvaltningen blir den dominerande delen av fondbolagets verksamhet, medan fondförvaltandet uppgår endast till en mindre del.

Intressekonflikter

Det är dock inte oproblematiskt att tillåta fondbolag bedriva individuell portföljförvaltning vid sidan av fondförvaltningen. En tidigare viktig skillnad mellan fondbolag och värdepappersbolag tas bort med denna ändring i ucitsdirektivet.

Fondbolag som hittills enbart sysslat med fondverksamhet har varit fria från en typ av intressekonflikter som finns i vanliga värdepappersbolag. Det kan nämligen uppstå en konflikt mellan olika uppdragsgivares intressen, närmare mellan fondandelsägarnas

10 I artikel 2 i direktivet om ändring av ucitsdirektivet avseende regler för förvaltningsbolag och förenklade prospekt (2001/107/EG) finns en bestämmelse som möjliggör för värdepappersbolag att ändra auktorisation och bli fondbolag. 11 Jfr 1 kap. 3 § första stycket 1–3 och 5 lagen (1991:981) om värdepappersrörelse. 12 Ett exempel: Om en avdelning i ett värdepappersbolag medverkar till att föra ut aktier i en nyemission kan förvaltningsavdelningen i samma bolag riskera att hamna under press att delta i emissionen.

gemensamma intresse och den individuella uppdragsgivarens intresse. Fondbolaget kan då hamna i en situation där förvaltaren kanske känner sig nödda att favorisera den ene investeraren framför den andre. Det kan t.ex. vara fråga om en situation där en affär avslutats utan att den ännu har hänförts till någon investerare.

I samband med att affärer sker i värdepapper kan utfallet bli varierande beroende på när affären görs och i vilka volymer. Både priset på aktier och räntor kan röra sig mycket under en dag eller under några dagar. Om ett värdepapper köps in av en fond, vilket ibland kan ta flera dagar för att nå önskad exponering, så kan priset på samma värdepapper vara olika för olika tidpunkter under inköpsperioden. Så kan t.ex. vara fallet när en fond vill köpa en aktie som omsätts i relativt små handelsvolymer eller när en större fond behöver många aktier för att uppnå en meningsfull exponering i förhållande till fondkapitalet. Samma sak kan inträffa på räntemarknaden och problemet är detsamma både vid köp och vid försäljningar. Orsaken till prisförändringarna under inköpsperioden behöver inte enbart bero på förhållandevis låga omsättningsvolymer i det aktuella värdepapperet utan kan också bero på yttre störningar i ekonomin som genast får genomslag på tillgångspriserna.

Så länge fonden köper det aktuella värdepapperet till fonden innebär inte detta något problem eftersom när fonden uppnått önskad volym blir anskaffningskostnaden genomsnittspriset för de affärer som skett. Om däremot ett fondbolag som dessutom tillhandahåller individuell portföljförvaltning gör affärer i ett värdepapper som skall fördelas till både fonder och individuella kunder kan ett problem uppstå, särskilt om värdepapperna köps in och fördelas i efterhand av fondbolaget. Det är ofrånkomligen så att värdepapperna kommer att ha olika anskaffningsvärden beroende på när de köptes. Det kommer alltså att vara möjligt att gynna den ena parten på bekostnad av den andra. Det ligger då nära till hands att tänka sig att den svagare parten missgynnas på bekostnad av den starkare.

En fond med många fondandelsägare kan ha svårare att bevaka sina intressen i detta fall medan en kund i den individuella portföljförvaltningen sannolikt är mer uppmärksam. Fondandelsägare får information om hur fonden har gått från fondbolaget, via massmedias bevakning och från oberoende fondanalytiker, men kan ha svårare att bedöma orsakerna till fondens utveckling. En kund i den individuella portföljförvaltningen har oftast helt andra

förutsättningar att följa upp och bevaka sin portfölj. Detta gäller särskilt större institutionella uppdragsgivare. För fondandelsägarna uppstår en situation där fondbolaget skall ta tillvara andelsägarnas gemensamma intresse, samtidigt som fondbolaget även har andra uppdrag. Fondbolaget kan alltså med dessa nya regler komma att gynna den individuella portföljförvaltningen på bekostnad av fonderna.

Det finns goda incitament till att fondbolagen och andra finansiella företag inte agerar på det sätt som här beskrivits. Det är givetvis viktigt för fondbolagen att ha nöjda fondandelsägare och fondbolagen agerar säkerligen i de allra flesta fallen neutralt och utan att otillbörligen gynna någon uppdragsgivare framför någon annan. Den beskrivna problematiken introduceras likväl i fondlagstiftningen med det nya ucitsdirektivet. Visserligen hanterar redan idag många fondbolag den problematik som uppstår med flera uppdragsgivare. Alla de fondbolag som förvaltar flera fonder kan sägas hamna i en snarlik intressekonflikt. Det är dock inte lika tydligt hur en fond kan gynnas på bekostnad av en annan fond i jämförelse med hur en individuell kund kan gynnas. En individuell kund är på ett sätt viktigare för ett fondbolag än vad en enskild fondandelsägare är. Att förlora en stor individuell kund är i ett slag mycket mer kännbart för ett fondbolag än missnöjda fondandelsägare. Detta beror på att det inte är sannolikt att alla eller ens flertalet fondandelsägare byter fond. Fondsparare flyttar inte gärna sitt sparade kapital.

Det kan givetvis även vara så att den motsatta situationen uppstår, att fondbolaget gynnar en fond på bekostnad av en individuell kund. Oftast är marginalerna för fondförvaltningen högre än vid diskretionär förvaltning och en bra avkastning i en fond lockar till sig sparare. Denna situation är förstås lika ovälkommen.

I värdepappersbolagen finns idag denna typ av intressekonflikter. Till stor del är dessa konflikter självreglerande såtillvida att ett värdepappersbolag riskerar att förlora sina kunder om någon kommer på bolaget med otillbörlig favorisering. Branschen i stort och dess intresseorganisationer är givetvis också intresserade av att allmänhetens förtroende upprätthålls. Det finns dock alltjämt ett utrymme för att intressekonflikter ändå uppstår. För att motverka dessa finns såväl interna som externa etiska regler. Dessa sundhets- och uppföranderegler är oftast allmänt hållna (se avsnitt 7.7) och kompletteras av Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd.

Av inspektionens Föreskrifter (FFFS 1998:21) om handel och tjänster på värdepappersmarknaden framgår bl.a. att värdepappersbolagen måste i sin organisation se till att det inte uppstår intressekonflikter och alltid ha en regelansvarig person (en s.k. compliance officer). Varje order skall tidsregistreras av värdepappersbolaget när den lämnas och när den genomförs. När ett avslut har skett skall, så snart förutsättningar finns, affären noteras på kundens depå eller motsvarande. Om värdepappersbolaget köper eller säljer värdepapper för flera kunders räkning behöver notering dock inte ske förrän senast vid affärsdagens slut. En förutsättning för det är dock att kunderna behandlas enligt av bolaget fastlagda och för kunden kända fördelningsprinciper. Finansinspektionen utövar sedan tillsyn över värdepappersbolagen. I ett förslag till ändringar i direktivet om investeringstjänster (93/22/EEG) sägs också att värdepappersbolag skall rapportera uppgifter till myndigheten om alla de transaktioner som de deltagit i, oavsett på vilken reglerad marknad inom EU affären ägt rum i. Rapporteringen skall göras så snabbt som möjligt.13

Branschorganisationen Svenska Fondhandlareföreningen har som supplement utfärdat bl.a. Riktlinjer vid handläggning av affärsuppdrag avseende aktier och aktierelaterade finansiella instrument (2000).

Motsvarande kompletterande föreskrifter från Finansinspektionen och branschen skulle således vara nödvändiga för det fall ucitsdirektivet bestämmelser i denna del genomförs. Troligtvis skulle dessa föreskrifter behöva anpassas till den speciella situation som uppstår när fondbolaget själv agerar som ”kund” avseende den förvaltade fondförmögenheten. Eftersom det inte finns någon extern uppdragsgivare avseende fondförvaltningen måste således särskilda redovisningsrutiner skapas. För detta fordras i sin tur en tydlig uppdelning i ansvarsområde inom fondbolaget.

I Finansinspektionens rapport Fondbolagens information och interna kontroll redogörs bl.a. för fondbolagens interna kontroll avseende intressekonflikter.14 Inspektionen kom i sin undersökning fram till att några fondbolag som ingår i koncerner inte har tillhandahållit en godtagbar analys av problemen kring eventuella intressekonflikter. Inspektionens intresse var visserligen främst

13 Se Finansinspektionens rapport den 21 februari 2002 Agenda för en ny marknadstillsyn (2002:2), s. 20. 14 Finansinspektionens rapport den 20 december 2001 Fondbolagens information och interna kontroll (2001:7), s. 16 ff.

inriktat på om andelsägarnas intressen får vika för koncernens övergripande intressen, vilket är delvis en annan fråga. Inspektionen påpekade dock också att det inom bank- och försäkringskoncerner är vanligt att kapitalförvaltningen sköts av ett annat bolag inom koncernen och att det i dessa situationer kan uppstå intressekonflikter.

De större finansiella koncernerna tillhandahåller idag alla typer av finansiella tjänster inom koncernen. Olika verksamhet läggs i olika bolag och sedan samordnas funktionerna inom koncernen. Ett fondbolag kan överlämna t.ex. sin förvaltning av en fondportfölj till ett annat koncernbolag som dessutom tar emot individuella förvaltaruppdrag från ett annat bolag inom koncernen. Om ett fondbolag uppdrar åt någon annan att utföra förvaltningen kvarstår dock fondbolagets ansvar och därmed uppstår ett behov av att kontrollera uppdragstagaren. Fondbolaget blir då en kontrollerande buffert mellan fondandelsägarna och den som slutligen förvaltar fondförmögenheten. Enligt Finansinspektionen är det dock tveksamt om en operativ chef eller styrelseledamot kan handha såväl en funktion som beställare och som kontrollant. Sådana frågor är därför viktiga att fortlöpande analysera och diskutera, särskilt med beaktande av att fondandelsägarna har begränsade möjligheter att bevaka sina intressen i dessa situationer.15 Denna problematik blir ännu tydligare om fondbolag tillåts tillhandahålla individuell portföljförvaltning.

I utredningens uppdrag ingår att beakta konsumentskyddet och föreslå en reglering som tillgodoser det skyddet. Med hänsyn till de nya intressekonflikter som kan uppstå är det en försvagning av konsumentskyddet att införa möjligheten för fondbolag att tillhandahålla individuell portföljförvaltning. I delar kan denna försvagning balanseras av kompletterande bestämmelser i författningar och av ett fortsatt självreglerande branscharbete.

En närbesläktad fråga är om möjligheten för fondbolagen att bedriva annan verksamhet än fondverksamhet är förenlig med (de nuvarande) fondandelsägarnas gemensamma intresse. Dessa äger andelar i fonder som förvaltas av fondbolag och har ett intresse av att fondbolaget även i fortsättningen i första hand tar tillvara deras intresse. Det är tveksamt om ett genomförande är förenligt med andelsägarnas intresse med hänsyn till de intressekonflikter som i så fall introduceras i fondlagstiftningen.

15 Finansinspektionens rapport den 20 december 2001 Fondbolagens information och interna kontroll (2001:7), s. 18 f.

Genomförandet av ucitsdirektivet i Sverige och i övriga Europa

Samtliga medlemsländer inom EES har en skyldighet att genomföra ucitsdirektivet. Hur snabbt detta arbete går varierar givetvis från land till land. Det är därför svårt att nu ha en uppfattning om hur övriga medlemsländer ser på möjligheten för fondbolag att tillhandahålla individuell portföljförvaltning. En preliminär bedömning är dock att de flesta medlemsstater kommer att införa motsvarande regler. Frågan är då om Sverige kan ställa sig utanför denna harmonisering.

Enligt tanken i ucitsdirektivet får ett fondbolag som fått auktorisation i sitt hemland rätt att tillhandahålla sina tjänster i övriga medlemsstater. Detta innebär att utländska förvaltningsbolag, med säte i ett land inom EES, kan komma att erbjuda diskretionär förvaltning i Sverige. De problem som är förknippade med flera typer av förvaltning kan således inte ”motas vid gränsen”. Risken är således överhängande att den svenska lagstiftaren i så fall inte uppnår sitt mål och syfte med ett förbud.

Samtidigt som utländska förvaltningsbolag har tillgång till den svenska marknaden skulle ett förbud i den svenska fondlagstiftningen inte ge de svenska fondbolagen en motsvarande möjlighet. De svenska fondbolagen skulle i så fall drabbas av en konkurrensnackdel. Effekten kan också bli att svenska fondbolag väljer att etablera sig utomlands; genom europapasset kan ju bolaget verka fritt här ändå.

Möjligtvis kan ett svenskt förbud uppmärksamma fondspararna på de intressekonflikter som kan uppstå. Om allmänheten därvid ser allvarligt på problemet skulle tvärtom de svenska ”rena” fondbolagen få en konkurrensfördel. Det är dock svårt att se en sådan genomslagskraft.

En fördel med enhetliga regler inom EES är att medlemsländernas tillsynsmyndigheter lättare kan samarbeta i frågor om tillsyn men även om ytterligare föreskrifter för verksamheten där det anses nödvändigt. Det pågår inom EU ett arbete för att skapa en enda marknad inom värdepappersområdet och Finansinspektionens tillsynsansvar kommer troligtvis att utökas. Inspektionen kommer då att tillsammans med övriga tillsynsmyndigheter inom EES få en tydligare roll och därmed ökas behoven av ett samarbete över gränserna.16 Denna utveckling påverkar också fondmarknaden.

16 Se Finansinspektionens rapport den 21 februari 2002 Agenda för en ny marknadstillsyn (2002:1).

I ucitsdirektivet finns en rad bestämmelser som fordrar ytterligare överväganden av tillsynsmyndigheterna och där en enhetlig tillämpning inom EES gynnar fondmarknaden. Det är t.ex. reglerna om kapitalkrav (avsnitt 7.3), om förenklade prospekt (avsnitt 7.11) samt all gränsöverskridande verksamhet.

Att införa en möjlighet för svenska fondbolag att tillhandahålla diskretionär förvaltning skulle därför kunna ge Finansinspektionen en möjlighet att utöva tillsyn i den frågan och se över behovet av ytterligare föreskrifter om t.ex. sundhets- och uppföranderegler. På det sättet skulle inspektionen också få möjlighet att bidra till en enhetlig tillämpning och reglering i samarbetet med övriga tillsynsmyndigheter.

Utredningens överväganden

De intressekonflikter som introduceras i fondbolagen vid ett genomförande är inte förenliga med ett gott konsumentskydd och är inte heller förenliga med andelsägarnas gemensamma intresse. Ucitsdirektivets bestämmelser bör därför genomföras endast om det finns starka skäl för detta.

Det kan ifrågasättas om möjligheten att i fondbolag få bedriva individuell portföljförvaltning skulle få någon större praktisk betydelse. Möjligheten att genom t.ex. värdepappersbolag tillhandahålla sådana tjänster kvarstår allt jämt. Det finns idag exempel på finansiella koncerner som har olika bolag för olika verksamheter. Dessa koncerner skapar stordriftsfördelar genom att delegera delar av verksamheten till ett fristående och specialiserat förvaltningsbolag. Härigenom uppnås de fördelar som eftersträvas med de nya bestämmelserna i ucitsdirektivet. Samtidigt bibehålls en ordning där olika juridiska personer har det juridiska ansvaret gentemot kunden och därför får en kontrollerande funktion mot det förvaltande bolaget. Det är således värdefullt att även i fortsättningen ha en viss uppdelning mellan olika verksamheter.

Det går att argumentera för att utvecklingen går mot finansiella företag som med tillsynsmyndighetens tillstånd får tillhandahålla alla de finansiella tjänster som finns på marknaden. Vi är inte där än, även om de olika regelverken närmar sig. Det finns fördelar med att upprätthålla klara gränser mellan olika former av finansiella företag och verksamheter. Detta är särskilt viktigt avseende formerna för kollektiv kapitalförvaltning. Fondlagstiftningen

grundar sig huvudsakligen på behovet av att skapa ett gott konsumentskydd för en typ av investerare som normalt inte har någon större kunskap om de finansiella marknaderna eller är särskilt kapitalstarka.

Det är möjligt att fondbolagen kommer att finna att individuell portföljförvaltning är nödvändig för att kunna konkurrera på de finansiella marknaderna och att detta påverkar fondbolagen att flytta utomlands. Det kan också vara så att det härigenom uppstår en situation där nyetableringen av fondbolag i Sverige avstannar. Det är dock svårt att se en sådan utveckling med tanke på de troligtvis begränsade praktiska fördelarna. Det finns redan idag en viss möjlighet att kombinera fondförvaltning med individuell portföljförvaltning. Ett värdepappersbolag kan således få tillstånd att bedriva förvaltning av nationella fonder enligt 3 § lagen om värdepappersfonder. Intresset för detta synes dock ha varit begränsat och idag har 6 värdepappersbolag tillstånd att marknadsföra och sälja sammanlagt 10 fonder.

Utredningen finner därför att det idag saknas skäl att utnyttja den möjlighet som erbjuds i ucitsdirektivet att tillåta fondbolag att även tillhandahålla individuell portföljförvaltning.17

7.3. Kapitalkrav

I nya artikel 5a i ucitsdirektivet finns bestämmelser om vilka kapitalkrav som ställs på ett fondbolag. Kapitalkraven kan delas in i tre delar. För det första måste ett fondbolag ha ett minsta startkapital om 125 000 euro. Detta startkapital får aldrig understigas under den löpande verksamheten (artikel 5d). För det andra måste fondbolaget ha ett (ytterligare) kapital beräknat på den fondförmögenhet som står under fondbolagets förvaltning. Ju högre förvaltat kapital desto högre kapitalkrav ställs. Ett fondbolag behöver dock enligt dessa två delar inte ha mer än tio miljoner euro i egna medel. Som en tredje del finns dock ett kapitalkrav som beräknas på fondbolagets omkostnader. Kravet motsvarar en fjärdedel av omkostnaderna under ett år och något tak finns inte. Detta innebär att ett fondbolag med höga omkostnader kan komma att tvingas ha egna medel som överstiger tio miljoner euro.

17 Som ett komplement till här redovisade överväganden kan det dock vara av intresse att diskutera hur en reglering bör utformas för att genomföra ucitsdirektivets bestämmelser. Utredningen för en sådan diskussion i bilaga 4 till delbetänkandet.

7.3.1. Startkapital

Utredningens förslag: Ett fondbolag skall ha ett startkapital på

minst 125 000 euro. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen, skall meddela närmare föreskrifter om vad som får ingå i startkapitalet. Fondbolagets egna medel får aldrig, under verksamhetens gång, understiga det minsta startkapital som krävdes när verksamheten påbörjades.

Skälen för förslaget: Fondbolag måste idag, som alla aktiebolag, ha ett visst minsta aktiekapital. Enligt 1 kap. 3 § aktiebolagslagen (1975:1385) skall ett aktiebolag ha ett minsta aktiekapital på 100 000 kronor respektive 500 000 kronor (privat respektive publikt aktiebolag). I 6 § lagen om värdepappersfonder anges som komplement härtill att ett fondbolag skall ha ett aktiekapital som med hänsyn till verksamhetens omfattning är tillräckligt stort.

Vidare ges regeringen, eller Finansinspektionen, bemyndigande att närmare ange storleken på aktiekapitalet. Finansinspektionen anger i sina föreskrifter att fondbolag skall ha ett aktiekapital på minst en miljon kronor.

Den svenska lagregeln grundar sig på den tidigare bestämmelsen i ucitsdirektivet, äldre artikel 5, vilken angav att fondbolag skulle ha tillräckliga finansiella resurser. Det uppnåddes dock inte någon enhetlig tillämpning i Europa. I en strävan att harmonisera kravet på visst kapital infördes därför den nu gällande bestämmelsen i artikel 5a.1 som anger att ett fondbolag måste ha ett startkapital om minst 125 000 euro. Vidare får, enligt artikel 5d i ucitsdirektivet ett fondbolags egna medel aldrig understiga startkapitalet (innebörden av uttrycket egna medel diskuteras i avsnitt 7.3.4).

Vad skall då läggas i begreppet startkapital? Enligt artikel 1a.15 i ucitsdirektivet menas med startkapital det kapital som avses i artikel 34.2.1 och 34.2.2 i direktivet om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut (2000/12/EG).18 Det direktivet är en kodifiering av ett antal äldre direktiv avseende kreditinstitut. I nämnda artiklar hänvisas vidare till artiklarna 22 och 23 i direktivet

18 Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/12/EG av den 20 mars 2000 om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut, LGT L 126, 26.5.2000, s. 1 (Celex 32000L0012), senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/28/EG(EGT L 275, 27.10.2000, s. 37, Celex 32000L0028).

om årsbokslut och sammanställd redovisning för banker och andra finansiella institut (86/635/EEG).19

Krav på ett visst minsta startkapital förekommer för de flesta finansiella företag. Så är t.ex. fallet för värdepappersbolag, bankaktiebolag och kreditmarknadsföretag.20 För dessa företag fordras enligt den svenska regleringen att de har ett visst angivet bundet eget kapital när rörelsen påbörjas. För att veta vad som ingår i det bundna egna kapitalet måste man gå till årsredovisningslagen (1995:1554) och lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag.21 Den sistnämnda lagen instiftades bl.a. för att genomföra direktivet om årsbokslut och sammanställd redovisning för banker och andra finansiella institut (86/635/EEG).

Definitionen av bundet eget kapital har kritiserats i olika sammanhang för att inte stämma överens med gemenskapslagstiftningen. I några lagförslag föreslås nu att begreppet startkapital används i stället för bundet eget kapital. I t.ex. prop. 2001/02:85 föreslås att begreppet startkapital införs i den föreslagna lagen om utgivning av elektroniska pengar. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen föreslås få i uppdrag att närmare förordna om vad som avses med startkapital.22 I linje härmed föreslås i en departementsskrivelse att motsvarande ändring skall göras i annan finansiell lagstiftning.23

Ett krav på ett minsta startkapital syftar till att stärka fondandelsägarnas skydd, men också till att bidra till det finansiella systemets stabilitet.24 Bestämmelsen i ucitsdirektivet om ett minsta startkapital är en minimireglering och det är därför möjligt att i svensk lagstiftning införa strängare regler för de svenska fondbolagen. En möjlig lösning är därför att som startkapital fordra ett visst aktiekapital. En rad bestämmelser i aktiebolagslagen syftar till att skydda aktiekapitalet som i delar är mer omfattande än skydds-

19 Rådets direktiv 86/635/EEG av den 8 december 1986 om årsbokslut och sammanställd redovisning för banker och andra finansiella institut, LGT L 372, 31.12.1986, s.1 (Celex 31986L0635). 209 kap. 4 § bankrörelselagen (1987:617); 2 kap. 5 § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse, se också uttalanden i prop. 1994/95:50, s. 111 f.; 2 kap. 4 § lagen (1992 :1610) om finansieringsverksamhet. 21 Se 5 kap. 14 § årsredovisningslagen (1995:1554) och 5 kap. 4 § 3 lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag. 22 Se 2 kap. 5 § och 8 kap. 1 § i föreslagna lag om utgivning av elektroniska pengar, prop. 2001/02:85. 23Ds 2002:5, s. 327 f. 24 Jfr punkterna 3 och 5 i ingressen till direktivet med ändring av ucitsdirektivet avseende regler för förvaltningsbolag och förenklade prospekt (2001/107/EG).

reglerna för övrigt bundet eget kapital. Är det fråga om ett nybildat aktiebolag torde inte heller något annat startkapital än aktiekapitalet finnas (möjligtvis undantaget överkursfond). Däremot kan det givetvis förhålla sig på annat sätt om ett redan existerande aktiebolag bestämmer sig för att söka tillstånd som fondbolag.

Krav på ett minsta startkapital utgör dock en komponent bland flera i skyddet för fondandelsägarna och kompletteras bl.a. med krav på att fondtillgångarna skall hållas åtskilda från fondbolagets tillgångar. Med hänsyn härtill saknas skäl att bryta harmoniseringen och den enhetliga regleringen för andra finansiella företag.

Utredningen föreslår därför att bestämmelserna i ucitsdirektivet genomförs i svensk rätt och ansluter sig till det förslag som lagts fram bl.a. i prop. 2001/02:85. I lagtexten bör alltså införas ett krav på ”startkapital” där regeringen, eller Finansinspektionen, genom föreskrifter närmare anger vad som skall ingå i starkapitalet.

7.3.2. Kapital beräknat på den förvaltade fondförmögenheten

Utredningens förslag: Om fondbolaget förvaltar värdepappers-

fonder och nationella fonder och portföljernas samlade värde överstiger 250 miljoner euro, måste fondbolaget ha ytterligare egna medel. Detta ytterligare kapital skall minst uppgå till 0,02 procent av den fondförmögenhet som överstiger 250 miljoner euro.

Med förvaltad fondförmögenhet avses även sådana portföljer där fondbolaget ansvarar för förvaltningen, men där bolaget har uppdragit åt annan att helt eller delvis ta hand om förvaltningen för fondbolagets räkning. Å andra sidan ingår inte i den förvaltade fondförmögenheten sådana portföljer där ansvaret för förvaltningen ligger hos ett annat förvaltningsbolag, men där fondbolaget enligt ett uppdragsavtal helt eller delvis har hand om förvaltningen för förvaltningsbolagets räkning.

Fondbolagets egna medel beräknat på den förvaltade fondförmögenheten behöver dock inte, inberäknat startkapitalet, vara högre än 10 miljoner euro.

Ett fondbolag får ersätta hälften av det ytterligare kapital, som behövs med hänsyn till den förvaltade fondförmögenheten, med en garanti för motsvarande belopp. En förutsättning är att garantin lämnats av ett kreditinstitut eller försäkringsföretag med säte inom EES, eller ett kreditinstitut eller försäkringsföretag med säte utanför EES och som står under likvärdig tillsyn.

Skälen för förslaget: Fondbolagets egna medel får som utgångspunkt aldrig understiga startkapitalet på 125 000 euro. Vid sidan av startkapitalet ställer ucitsdirektivet upp ett antal kompletterande kapitalkrav. Dessa krav är, som kravet på ett minsta startkapital, en förutsättning för tillstånd, men fondbolaget får inte heller enligt artikel 5d.1 i ucitsdirektivet under den pågående verksamheten ha ett mindre kapital.

Grunden för dessa ytterligare kapitalkrav är, som för kravet på startkapital, att säkerställa fondbolagets åtaganden. Det är dock inte lämpligt att likställa dessa ytterligare kapitalkrav med kravet på kapitaltäckning för andra finansiella företag. Den kapitaltäckningen skall motsvara specifika risker i verksamheten såsom kreditrisker och olika marknadsrisker. Tanken bakom ucitsdirektivets skydds-

regler torde snarare vara att se till att fondandelsägarna hålls opåverkade av fondbolagets situation. Att fondförmögenheten skall hållas skild från fondbolagets medel är ett exempel. De ytterligare kapitalkrav som ställs i ucitsdirektivet får ses som ett komplement till dessa skyddsregler och kan kanske sägas avse de operationella riskerna med fondverksamhet.

Fondbolagets egna medel får enligt ucitsdirektivet inte understiga det ytterligare kapital som motsvarar 0,02 procent av den förvaltade fondförmögenheten. Detta ytterligare kapital skall emellertid beräknas endast på den del av den förvaltade fondförmögenheten som överstiger 250 miljoner euro.

Med förvaltad fondförmögenhet menas de värdepappersfonder och nationella fonder som förvaltas av fondbolaget. Fondbolaget är ansvarigt enligt fondlagstiftningen och skall företräda fondandelsägarna i alla frågor som rör fonden. Detta ansvar kvarstår även om fondbolaget genom ett uppdragsavtal låter någon annan ta hand om hela eller delar av förvaltningen för fondbolagets räkning (se nedan i avsnitt 7.8). Kapitalkravet skall därför räknas även på sådana portföljer som någon annan enligt uppdrag förvaltar för fondbolagets räkning. Motsatsvis räknas inte in sådan förvaltning som fondbolaget utför på uppdrag från ett annat fondbolag eller fondförvaltare.

Startkapitalet tillsammans med det ytterligare kapital som erfordras med hänsyn till den förvaltade fondförmögenheten behöver dock som mest uppgå till 10 miljoner euro (ett fondbolags kapitalkrav kan dock komma att överstiga detta belopp enligt bestämmelserna som redovisas i nästa avsnitt).

Utredningen föreslår att ucitsdirektivet i denna del genomförs i svensk rätt.

Medlemsstaterna får vidare enligt ucitsdirektivet tillåta att en del av kapitalkravet ersätts med en garanti. Den del av kapitalkravet som är beroende av den förvaltade fondförmögenheten får således till hälften ersättas med en garanti utställd antingen av ett kreditinstitut eller av ett försäkringsföretag. För kreditinstitut och försäkringsföretag som har sitt säte utanför EES gäller dock att de skall vara underkastade en tillsyn som Finansinspektionen finner vara likvärdig med den som gäller i gemenskapslagstiftningen.

Utredningen är av den uppfattningen att fondandelsägarnas behov av ett stabilt fondbolag med en god ekonomi tillfredställs även om fondbolaget i stället för egna medel har en garanti till motsvarande belopp. En sådan möjlighet bör därför införas.

Det är oklart om det i begreppet garanti kan inordnas även olika försäkringslösningar. Enligt direktivtexten får dock garantin utställas av ett försäkringsföretag. Utredningen ser därför inte något hinder mot att fondbolaget tecknar en försäkring i syfte att uppfylla de nu diskuterade kapitalkraven. En förutsättning är dock att försäkringens villkor är sådana att försäkringen kan tas i anspråk på här avsett sätt, nämligen att ersätta fondbolagets egna medel.

De nya kapitalkraven innebär att fondbolag som förvaltar större fondförmögenheter kommer att få ett kapitalkrav som klart överstiger det nuvarande. Ett räkneexempel kan förtydliga konsekvenserna.

Alla fondbolag måste ha ett startkapital på motsvarande 125 000 euro, vilket motsvarar 1 125 000 kronor med en kurs på 9 kronor per euro. Samtliga svenska fondbolag kommer alltså att omfattas av ökade kapitalkrav.

För fondbolag med förvaltade fondförmögenheter mellan 250 miljoner euro (2,25 miljarder kronor) och 50,25 miljarder euro (452,25 miljarder kronor) växer kapitalkravet successivt. Det innebär att ett femtontal fondbolag omfattas av ytterligare kapitalkrav. Inget svenskt fondbolag skulle dock slå i taket på maximalt 90 miljoner kronor i egna medel enligt denna bestämmelse.

7.3.3. Kapital beräknat efter bolagets fasta omkostnader

Utredningens förslag: Ett fondbolag skall ha egna medel som

motsvarar en fjärdedel av bolagets fasta omkostnader under föregående år, eller om fondbolaget inte har avslutat ett års verksamhet, en fjärdedel av det belopp för fasta omkostnader som anges i verksamhetsplanen. Har Finansinspektionen krävt att verksamhetsplanen skall justeras, skall kapitalkravet beräknas enligt den justerade verksamhetsplanen.

Finansinspektionen får medge undantag från detta kapitalkrav, om det har inträffat en väsentlig förändring i verksamheten. Regeringen eller, efter bemyndigande, Finansinspektionen får meddela närmare föreskrifter om beräkningen av kapitalkravet.

Skälen för förslaget: Ett fondbolag måste vidare enligt ucitsdirektivet alltid ha egna medel som motsvarar en fjärdedel av de

fasta omkostnaderna för fondbolaget under föregående år.25 Om ett företag inte har avslutat ett års verksamhet, inräknat den dag då verksamheten inleddes, skall fondbolaget i stället ha egna medel som motsvarar en fjärdedel av det belopp för fasta omkostnader som anges i verksamhetsplanen (se avsnitt 7.4 nedan), såvida inte Finansinspektionen kräver att planen justeras.

De behöriga myndigheterna (i Sverige Finansinspektionen) får också medge undantag från detta kapitalkrav, om det har inträffat en väsentlig förändring i verksamheten.

Utredningen föreslår att dessa bestämmelser genomförs. Det finns ett behov av att tolka vad som menas med fasta omkostnader. Denna tolkning bör vara enhetlig inom EES, men kan komma att falla ut olika. Det kan också vara så att detta kapitalkrav i praktiken blir det mest betungande för fondbolagen.

Det finns en motsvarande bestämmelse intagen i 2 kap. 5 § lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag. I förarbetena till den paragrafen angavs att fasta omkostnader är sådana kostnader som inom redovisningsområdet utgör allmänna administrativa kostnader, exempelvis lokalkostnader i form av hyra m.m.26 Remissinstanserna påpekade svårigheterna med att närmare avgöra vad som är fasta kostnader och svaret blev att Finansinspektionen fick utveckla begreppet närmare i föreskrifter om det behövdes.

Finansinspektionen har utvecklat begreppet närmare i 12 kap. Föreskrifter och allmänna råd (FFFS 2000:6) om kapitaltäckning och stora exponeringar. Där anges att fasta omkostnader avser personalkostnader som löner, sociala avgifter och pensionsåtaganden, fastighets- och lokalkostnader, övriga kontraktsbundna kostnader för utrustning m.m. samt avskrivningar.

Utredningen förordar en enhetlig tillämpning av kapitalkravet oavsett om det är fråga om värdepappersbolag eller fondbolag och det är därför lämpligt att ge regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen bemyndigande att meddela de föreskrifter som behövs. Därigenom kan inspektionen övervaka utvecklingen på den europeiska fondmarknaden.

25 Artikel 5a.1 (a) tredje strecksatsen läst tillsammans med bilaga IV till direktivet om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut (93/6/EEG) och artikel 5d.1 i ucitsdirektivet. 26Prop. 1994/95:50, s. 298.

7.3.4. Egna medel

Utredningens förslag: Regeringen eller, efter bemyndigande

från regeringen, Finansinspektionen skall meddela närmare föreskrifter om vad som skall omfattas av egna medel.

Skälen för förslaget: I avsnitt 7.3.1 diskuteras vilken typ av kapital som kan ingå i startkapitalet. För det ytterligare kapital som krävs beroende av fondbolagets fasta omkostnader och den förvaltade fondförmögenheten används dock uttrycket ”egna medel”. Vad menas då med detta? Enligt artikel 1a.15 i ucitsdirektivet skall samma definition användas som den som anges i avdelning V kapitel 2 avsnitt 1 i direktivet om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut (2000/12/EG). I det avsnittet återfinns artiklarna 34–39 som anger vad som ingår i ”kapitalbasen”. Definitionen av egna medel kan dock komma att ändras under de omständligheter som beskrivs i bilaga V till direktivet om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut (93/6/EEG).

Egna medel omfattar i huvudsak aktiekapitalet och annat bundet eget kapital. Definitionen av egna medel sammanfaller delvis med vad som menas med startkapital. För att tillämpningen skall bli enhetlig och för att få en inhemsk reglering som är mer följsam för ändringar i gemenskapslagstiftningen föreslår utredningen att regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen skall ange vilket kapital som får ingå i ”egna medel”.

7.4. Krav på fondbolagets ledning och organisation

Utredningens förslag: Tillstånd att driva fondbolag får meddelas

ett svenskt aktiebolag som har sitt huvudkontor i Sverige och under förutsättning att

—

de som i praktiken leder verksamheten i fondbolaget har erforderligt gott anseende och tillräcklig erfarenhet, även i fråga om den typ av fonder som bolaget förvaltar,

—

fondbolagets styrelse består av minst två ledamöter,

—

fondbolaget har en verkställande direktör, och

—

fondbolaget till ansökan om tillstånd bifogar en verksamhetsplan, vars innehåll bestäms av regeringen eller, efter bemyndigande, Finansinspektionen.

Fondbolaget skall under sin verksamhet alltid uppfylla villkoren för tillstånd.

Skälen för förslaget: Det finns idag få regler i fondlagstiftningen som tar sikte på fondbolagets ledning och organisation. För fondbolag gäller i stället vad som är föreskrivet för aktiebolag i allmänhet. I lagen om värdepappersfonder finns det särskilda bestämmelser om fondbolagets revisorer och om vissa jävsituationer. Vidare finns en allmän bestämmelse om att tillstånd för fondverksamhet får ges endast om fondbolaget inte är olämpligt att utöva verksamheten.

Ett krav som dock ställts och allt jämt ställs i ucitsdirektivet är att fondbolaget skall ha sitt huvudkontor och sitt säte i samma medlemsstat.27 Detta innebär att tillstånd kan ges endast till svenska aktiebolag med huvudkontor här i landet.

I artikel 5a.1 (b) uppställs nu krav på fondbolagets styrelse och övriga ledning. De personer som i praktiken leder verksamheten skall ha erforderligt gott anseende och tillräcklig erfarenhet, även i fråga om den typ av fonder som bolaget förvaltar. Utredningen föreslår att en motsvarande bestämmelse införs i fondlagstiftningen. Den bör utformas som i annan finansiell lagstiftning.28

Enligt ucitsdirektivet skall fondbolaget utan dröjsmål underrätta Finansinspektionen om namnen på dessa personer samt namnen på

27 Artikel 5a.1 (d) i ucitsdirektivet, vilken motsvarar den äldre lydelsen av artikel 3 i direktivet. 28 Jfr 9 kap. 3 § tredje stycket 3 bankrörelselagen (1987:617); 2 kap. 1 § första stycket 4 lagen (1991:981) om värdepappersrörelse; 2 kap. 1 § första stycket 4 lagen (1992:1610) om finansieringsverksamhet.

var och en som efterträder dem. En motsvarande skyldighet finns redan idag. Finansinspektionen har i sina föreskrifter angett att i en ansökan om tillstånd skall finnas uppgifter om styrelseledamöter, verkställande direktören, dennes ställföreträdare och andra ledande befattningshavare. För styrelseledamöterna och bolagets ledning skall uppges övriga uppdrag och ägarintressen i annat finansiellt institut eller i aktiemarknadsbolag.29 För fondbolagets ledning skall därtill anges utbildning samt tidigare och aktuell erfarenhet av finansiell verksamhet.

Dessa uppgifter använder inspektionen i bedömningen om ett fondbolag är lämpligt eller inte för fondverksamhet, men också för att fullgöra sitt åtagande att främja en sund utveckling av verksamheten. Det sistnämnda är en av huvuduppgifterna i inspektionens tillsyn. Finansinspektionens föreskrifter i dessa delar synes väl motsvara ucitsdirektivets krav. Detsamma gäller regeln om att ett fondbolag skall lämna inspektionen de upplysningar om sin verksamhet som inspektionen begär.

Enligt ucitsdirektivet skall vidare fondbolagets verksamhetsinriktning beslutas av minst två personer som uppfyller de villkor som nyss angivits. Styrelsen i ett svenskt aktiebolag svarar för bolagets organisation och förvaltningen av bolagets angelägenheter.30 Detta torde täcka ucitsdirektivets krav. Detta innebär då i princip ett krav på att styrelsen i ett fondbolag skall bestå av minst två styrelseledamöter. Enligt aktiebolagslagen skall ett privat aktiebolag ha en styrelse med minst en styrelseledamot, om det finns minst en suppleant.31 Följaktligen bör frågan regleras särskilt i fondlagstiftningen. Enligt annan finansiell lagstiftning fordras en styrelse med minst fem ledamöter.32 Utredningen finner dock inte skäl att frångå EG-regleringen i denna del. Däremot föreslår utredningen i linje med övrig finansiell lagstiftning att fondbolag, utöver ucitsdirektivets grundkrav, skall ha en verkställande direktör.33

Enligt artikel 5a.1 (c) i ucitsdirektivet skall vidare fondbolaget i sin ansökan om tillstånd bifoga en verksamhetsplan, som bland annat skall omfatta fondbolagets organisationsstruktur. Enligt nuvarande föreskrifter kräver Finansinspektionen in uppgifter på

29 Det finns också en särskild bestämmelse för vissa allemansfonder i enlighet med 21 § lagen (1983:890) om allemanssparande. 308 kap. 3 § aktiebolagslagen (1975:1385). 318 kap. 1 § aktiebolagslagen (1975:1385). 32 Se t.ex. 2 kap. 4 § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse, 2 kap. 6 § lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet och 2 kap. 5 § lagen (1992:1610) om finansieringsverksamhet. 33 Se föregående not.

hur många anställda som fondbolaget har, fördelade på olika funktioner, samt hur ansvaret fördelas när det gäller förvaltning och redovisning samt hur den interna kontrollen och den interna revisionen är organiserad inom fondbolaget.34 Det finns dock skäl att i lagstiftningen ha ett uttryckligt krav på en verksamhetsplan.35

Finansinspektionen har i 7 kap. Föreskrifter (FFFS 1998:21) om handel och tjänster på värdepappersmarknaden angett vad en verksamhetsplan skall innehålla. De bestämmelserna gäller för aktiebolag som ansöker om tillstånd att bedriva värdepappersrörelse och kan inte i alla delar överföras till aktiebolag som ansöker om tillstånd att driva fondbolag. Det är vanskligt att här låsa fast sig vid ett visst innehåll, men en verksamhetsplan bör åtminstone innehålla en beskrivning av den verksamhet bolaget avser att bedriva och om bolaget avser att etablera filialer utomlands samt om bolaget avser att uppdra åt annan att utföra tjänster. Vidare bör planen innehålla en schematisk plan över hur bolaget avser att organisera verksamheten. Verksamhetsplanens närmare innehåll får beskrivas i Finansinspektionens föreskrifter. Verksamhetsplanens innehåll bör därvid anpassas till syftet att ge inspektionen ett underlag för sin bedömning vid tillståndsgivningen och att främja den löpande tillsynen. Kraven på ledningen och att en verksamhetsplan skall upprättas ställs primärt vid tillståndsgivningen, men skall enligt artikel 5d.1 alltid vara uppfyllda. Det åligger därför Finansinspektionen att i sin tillsyn bevaka detta. Är dessa krav inte uppfyllda kan inspektionen – som framgår av avsnitt 7.10 nedan – därvid komma att återkalla tillståndet.

34 Därtill kommer en särskild redovisning av fondbolagets kompetens vad gäller derivatinstrument, om bolaget har för avsikt att för en värdepappersfonds räkning handla med sådana instrument. 35 Jfr 9 kap. 2 § bankrörelselagen (1987:617); 2 kap. 8 § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse; 2 kap. 2 § andra stycket lagen (1992:1610) om finansieringsverksamhet.

7.5. Förhindrande av att ett fondbolag ingår i en svåröverskådlig företagsgrupp

Utredningens förslag: Om det bolag som söker tillstånd

kommer att ha nära förbindelser med något annat företag eller en fysisk person, får tillstånd meddelas endast om förbindelsen inte hindrar en effektiv tillsyn av fondbolaget.

Ett fondbolag och ett annat företag skall anses ha nära förbindelser, om

1. det ena företaget direkt eller indirekt genom dotterbolag

äger 20 procent eller mer av kapitalet eller disponerar över 20 procent eller mer av samtliga röster i det andra företaget,

2. det ena företaget direkt eller indirekt utgör moderföretag

till det andra eller det finns en annan likartad förbindelse mellan företagen, eller

3. båda företagen är dotterföretag till eller har en likartad för-

bindelse med en och samma juridiska person eller står i ett motsvarande förhållande till en och samma fysiska person.

Nära förbindelser föreligger även mellan en fysisk person och ett fondbolag, om den fysiska personen

1. äger mer än 20 procent av kapitalet eller disponerar över

mer än 20 procent av samtliga röster i fondbolaget, eller

2. på annat sätt har sådant inflytande över fondbolaget att

personens ställning motsvarar den som ett moderföretag har i förhållande till ett dotterföretag eller det finns annan likartad förbindelse mellan honom och fondbolaget.

Fondbolaget skall underrätta Finansinspektionen om bolaget får kännedom om att aktier i bolaget har blivit föremål för förvärv om förvärvet skulle leda till nära förbindelser mellan bolaget och någon annan. Inspektionen får därvid förelägga innehavaren av aktier att avyttra så stor del av aktierna att fondbolaget inte längre har nära förbindelser med någon annan. Inspektionen får förbjuda innehavaren av sådana aktier att företräda aktierna vid bolagsstämma och därvid, om särskilda skäl finns, begära att tingsrätten utser en lämplig förvaltare att i stället företräda aktierna.

Skälen för förslaget: I artikel 5a.2 i ucitsdirektivet finns, som i andra direktiv för finansiella företag, en bestämmelse om förstärkt tillsyn över fondbolag som ingår i en grupp av företag. Om ett bolag har ”nära förbindelser” med någon annan får tillstånd lämnas endast om de nära förbindelserna inte hindrar en effektiv tillsyn av fondbolaget. Motsvarande bestämmelser finns för banker, värdepappersbolag och kreditmarknadsföretag.36 Definitionen av nära förbindelser är också densamma.37 Dessa bestämmelser infördes år 1996 och utredningen kan hänvisa till förarbetena.38 Utredningen föreslår ett genomförande av denna bestämmelse.

Bestämmelsen har också ett nära samband med den ägarprövning som de behöriga myndigheterna skall göra enligt artikel 5e i ucitsdirektivet (se nedan under avsnitt 7.6). Fondbolaget bör åläggas att underrätta Finansinspektionen om bolaget får kännedom om att aktier i bolaget har blivit föremål för förvärv om förvärvet skulle leda till nära förbindelser mellan bolaget och någon annan (se kravet på underrättelse i artikel 5a.2 tredje stycket). Inspektionen bör därvid ha möjlighet att i sådant fall förelägga innehavaren av aktier att avyttra så stor del av aktierna att fondbolaget inte längre har nära förbindelser med någon annan. Det kan också finnas skäl att förbjuda denne att företräda aktierna vid bolagsstämma och, om särskilda skäl finns, begära att tingsrätten utser en lämplig förvaltare att i stället företräda aktierna. Detta bör dock ske endast om de företag som berörs av de nära förbindelserna inte ändrar sin ägarstruktur, så att den inte längre kan anses svåröverskådlig.39

Det kan diskuteras om ett tillstånd skall kunna återkallas om fondbolaget har kommit att ingå i en svåröversiktlig företagsgrupp. Bankoktroj anses t.ex. inte kunna återkallas av detta skäl.40 En förutsättning för återkallelse enligt bankrörelselagen är nämligen att banken överträder någon bestämmelse eller på annat sätt visat sig vara olämplig genom någon handling eller annat förhållningssätt från bankens sida. Vad gäller nära förbindelser är det dock fråga om en annan situation som framkallats genom åtgärder från utomstående intressenter. Förutsättningarna för återkallelse av tillstånd

36 Jfr 9 kap. 3 § femte stycket bankrörelselagen (1987:617); 2 kap. 1 § tredje stycket lagen (1991:981) om värdepappersrörelse; 2 kap. 1 § tredje stycket lagen (1992:1610) om finansieringsverksamhet. 37 Artikel 1a.9 i ucitsdirektivet; 1 kap. 3 § andra och tredje stycket bankrörelselagen (1987:617); 1 kap. 2 § andra och tredje stycket lagen (1991:981) om värdepappersrörelse; 1 kap. 1 § andra och tredje stycket lagen (1992:1610) om finansieringsverksamhet. 38 SFS 1996:752, prop. 1995/96:173, s. 86 ff. 39 Jfr prop. 1995/96:173, s. 88. 40Prop. 1995/96:173, s. 89.

för fondbolag är emellertid något annorlunda. Utredningen behandlar dessa frågor under avsnitt 7.10.

Skrivningen ”nära förbindelser mellan fondbolaget och någon annan som hindrar en effektiv tillsyn” omfattar också bestämmelsen i 5a.2 andra stycket i ucitsdirektivet. Där anges att tillstånd inte heller får beviljas om en effektiv tillsyn förhindras genom lagar och andra författningar i ett tredje land, som gäller för en eller flera fysiska eller juridiska personer med vilka fondbolaget har nära förbindelser, eller på grund av svårigheter vid tillämpningen av dessa bestämmelser.41

7.6. Krav på fondbolagets ägare

7.6.1. Ägarprövning vid tillståndsgivningen

Utredningens förslag: Finansinspektionen skall vägra tillstånd

om inspektionen, med hänsyn till behovet av att säkerställa en sund och ansvarsfull ledning av ett fondbolag, bedömer att lämpligheten hos de aktieägare som direkt eller indirekt har ett kvalificerat innehav inte är tillfredsställande. Med ett kvalificerat innehav menas varje direkt eller indirekt ägarandel i ett fondbolag som motsvarar 10 procent eller mer av kapitalet eller av rösträtterna eller som på något annat sätt gör det möjligt att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen i fondbolaget.

Samråd med berörda utländska behöriga myndigheter skall ske i vissa fall.

Skälen för förslaget: Det saknas idag uttryckliga bestämmelser i fondlagstiftningen som tar sikte på en ägarprövning. I likhet med vad som gäller för fondbolagets ledning kan emellertid en sådan prövning ske indirekt genom den allmänna bestämmelsen om en sund verksamhet i 40 § lagen om värdepappersfonder. Finansinspektionen anger också i sina föreskrifter att till en ansökan om tillstånd skall lämnas uppgifter om fondbolagets ägarförhållanden.

Av dessa uppgifter skall framgå namn och ägarandel för varje ägare som innehar 10 procent eller mer av totala röstetalet eller totala antalet aktier i fondbolaget. Sådan ägares engagemang i annat fondbolag eller i annat institut under Finansinspektionens tillsyn skall

41 Jfr prop. 1995/96:173, s. 89.

också anges. Finansinspektionens krav på upplysningar om ägarförhållandena tar följaktligen sikte på sådana ägare som kan anses ha ett visst inflytande över verksamheten.

I artikel 5b i ucitsdirektivet finns emellertid numera en bestämmelse som uttryckligen föreskriver en ägarprövning. De behöriga myndigheterna skall vägra tillstånd om de, med hänsyn till behovet av att säkerställa en sund och ansvarsfull ledning av ett fondbolag, bedömer att lämpligheten hos de aktieägare som direkt eller indirekt har ett kvalificerat innehav inte är tillfredsställande. Med ett kvalificerat innehav menas varje direkt eller indirekt ägarandel i ett fondbolag som motsvarar 10 procent eller mer av kapitalet eller av rösträtterna eller som på något annat sätt gör det möjligt att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen i fondbolaget.42 En sådan regel föreslås införas också i fondlagstiftningen, i enlighet med vad som gäller enligt den finansiella lagstiftningen i övrigt.43

I ucitsdirektivet finns vidare, i syfte att säkerställa ägarprövningen, en uttrycklig regel om att tillstånd inte får meddelas ett fondbolag förrän de behöriga myndigheterna fått de upplysningar som krävs avseende ägarförhållandena. Denna regel överensstämmer med vad som följer av Finansinspektionens föreskrifter och någon uttrycklig lagregel erfordras därför inte i den delen.

Om ett fondbolag är dotterbolag till ett annat förvaltningsbolag, ett värdepappersföretag, ett kreditinstitut eller ett försäkringsinstitut med auktorisation i en annan medlemsstat skall de behöriga myndigheterna, enligt artikel 5b.3 i ucitsdirektivet, samråda med behöriga myndigheter i den medlemsstaten. Samråd skall ske innan tillstånd ges. Detsamma gäller om fondbolaget är dotterföretag till moderföretaget till ett annat förvaltningsbolag, ett värdepappersföretag, ett kreditinstitut eller ett försäkringsinstitut med auktorisation i en annan medlemsstat. Samma gäller även om fondbolaget kontrolleras av samma fysiska eller juridiska personer som har ägarkontroll över ett annat förvaltningsbolag, ett värdepappersföretag, ett kreditinstitut eller ett försäkringsinstitut med auktorisation i en annan medlemsstat. Utredningen föreslår att även dessa bestämmelser genomförs i fondlagstiftningen.

42 Artikel 1a punkten 10 i ucitsdirektivet. 43 Jfr t.ex. 9 kap. 3 § tredje stycket 2 bankrörelselagen (1987:617); 2 kap. 1 § första stycket 3 lagen (1991:981) om värdepappersrörelse; 2 kap. 1 § första stycket 3 lagen (1992:1610) om finansieringsverksamhet.

7.6.2. Ägarprövning under verksamheten

Utredningens förslag: Regler motsvarande de som finns i lagen

(1991:981) om värdepappersrörelse införs avseende ägarprövning i de fall någon, direkt eller indirekt, förvärvar aktier i ett fondbolag som medför att denne får ett kvalificerat innehav.

Finansinspektionens tillstånd fordras i sådana fall. Finansinspektionen har också möjlighet att besluta att ägare till kvalificerade innehav inte får företräda fler aktier än som motsvarar ett innehav som inte är kvalificerat. Inspektionen kan också förelägga ägare till ett kvalificerat innehav att avyttra så stor del av aktierna att innehavet därefter inte är kvalificerat. Om det finns skäl får inspektionen också begära att tingsrätten förordnar en lämplig person att som förvaltare företräda sådana aktier som här avses och som inte får företrädas av ägaren.

Skälen för förslaget: Enligt nya bestämmelser i ucitsdirektivet skall en prövning av ägarna till fondbolaget ske under verksamhetens gång. I artikel 5e anges således att för kvalificerade innehav i fondbolag skall samma regler gälla som de som fastställs i artikel 9 i direktivet om investeringstjänster (93/22/EEG). Den artikeln genomfördes i 6 kap. 3a – 3h §§ lagen (1991:981) om värdepappersrörelse år 1994.44 Motsvarande bestämmelser finns t.ex. för banker och kreditmarknadsföretag.45 Ägarprövning under verksamhetens gång är en del av Finansinspektionens tillsyn.

Genom hänvisningen till direktivet om investeringstjänster (93/22/EEG) skall således samma regler för ägarprövning gälla för fondbolag som för värdepappersbolag. Det är med hänsyn till en enhetlig reglering därför lämpligt att genomföra de nya bestämmelserna i ucitsdirektivet genom att överföra motsvarande bestämmelser i lagen om värdepappersrörelse till fondlagstiftningen. Utredningen kan härvid också hänvisa till uttalanden i förarbetena.46 Utformningen av regleringen i lagen om värdepappersrörelse avsåg att ge bestämmelserna om ägarprövning ett tydligt innehåll, dels för att stärka rättssäkerheten, dels för att underlätta för Finansinspektionen. Det påpekades dock i förarbetena, vilket

44 SFS 1994:2015, prop. 1994/95:50, s. 136 ff. 45 Se t.ex. 7 kap.10–14 b §§bankrörelselagen (1987:617); 5 kap.11–15 b §§ lagen (1992:1610) om finansieringsverksamhet; se också uttalanden i prop. 1995/96:173, s. 73 ff. 46 Se framför allt prop. 1994/95:50, s. 138 ff.

förtjänar att upprepas, att det inte är möjligt att ge en uttömmande reglering och att ägarprövningen i sista hand måste få en diskretionär karaktär.

Bestämmelserna om ägarprövning innebär att förvärv, såväl direkta som indirekta, där någon genom förvärvet får ett kvalificerat innehav i fondbolaget, inte får ske om Finansinspektionen inte först har lämnat sitt tillstånd. Detta innebär ett renodlat ansöknings- och tillståndsförfarande.

Med kvalificerat innehav menas enligt artikel 1a.10 i ucitsdirektivet varje direkt eller indirekt ägarandel i ett fondbolag som motsvarar 10 procent eller mer av kapitalet eller av rösterna, eller som på annat sätt gör det möjligt att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen av fondbolaget. Vad som närmare menas med direkta och indirekta ägarandelar får besvaras med utgångspunkt i de bedömningar inspektionen gjort tidigare. De uttalanden som gjorts i tidigare förarbeten kan också ge viss vägledning.47

Tillstånd före förvärvet krävs också om någon genom förvärv ökar sitt kvalificerade innehav till 20, 33 eller 50 procent av aktiekapitalet eller rösterna i fondbolaget, eller så att fondbolaget blir ett dotterbolag.

Tillstånd skall ges om det kan antas att förvärvaren inte kommer att motverka en sund utveckling av fondbolagets verksamhet och om förvärvaren i övrigt är lämplig att utöva ett väsentligt inflytande över fondbolagets ledning. Tillstånd får dock inte ges om förvärvaren i väsentlig mån har åsidosatt skyldigheter i näringsverksamhet eller i andra ekonomiska angelägenheter eller gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet. Även här kan utredningen hänvisa till tidigare motivuttalanden.48

Som för värdepappersbolag är det lämpligt att inspektionen ger ett explicit beslut. Beslut om tillstånd skall lämnas inom tre månader från det att ansökan gjordes. Om Finansinspektionen inte motsätter sig förvärvet, får inspektionen föreskriva viss tid inom vilket förvärvet skall vara genomfört.

I vissa fall skall ägarprövningen föregås av samråd med de behöriga myndigheterna i andra berörda länder. Så är fallet om förvärvaren av ett kvalificerat innehav är ett förvaltningsbolag auktoriserat i ett annat land inom EES eller moderföretag till ett förvaltningsbolag i ett annat land inom EES. Samma gäller om förvärvaren är en person som har ägarkontroll över ett förvaltnings-

47Prop. 1994/95:50, s. 139 f. 48Prop. 1994/95:50, s. 139 f. som i sin tur hänvisar till prop. 1992/93:89, s. 195 ff.

bolag auktoriserat i ett annat land inom EES om det fondbolag i vilket förvärvet avses ske till följd därav skulle få ställning av dotterföretag eller komma under förvaltarens ägarkontroll.

För att underlätta inspektionens kontroll skall den som avser att avyttra ett kvalificerat innehav eller en så stor del av ett kvalificerat innehav att säljarens innehav kommer att understiga 20, 33 eller 50 procent av aktiekapitalet eller rösterna i fondbolaget underrätta inspektionen om detta. En skyldighet att underrätta inspektionen åligger också fondbolag som fått kännedom om sådana förvärv och avyttringar. De juridiska personer som har ett kvalificerat innehav skall anmäla ändringar i sin bolagsledning till inspektionen. Varje fondbolag skall också, minst en gång om året, underrätta Finansinspektionen om namnen på aktieägare med kvalificerade innehav samt om storleken på sådana innehav.

Finansinspektionen har en rad olika åtgärder att tillgripa om någon underlåter att söka tillstånd eller om någon nekas tillstånd eller om någon med ett kvalificerat innehav utövar eller kan antas komma att utöva sitt inflytande på ett sätt som motverkar en sund utveckling av verksamheten. Inspektionen kan då besluta att ägare till kvalificerade innehav inte får företräda fler aktier än som motsvarar ett innehav som inte är kvalificerat. Inspektionen kan också förelägga ägare till ett kvalificerat innehav att avyttra så stor del av aktierna att innehavet därefter inte är kvalificerat. Om det finns skäl får inspektionen också begära att tingsrätten förordnar en lämplig person att som förvaltare företräda sådana aktier som här avses och som inte får företrädas av ägaren.

7.7. Sundhets- och uppföranderegler

Utredningens förslag: Fondbolag skall bedrivas så att allmän-

hetens förtroende för fondmarknaden upprätthålls och enskildas kapitalinsats inte otillbörligen äventyras samt i övrigt så att rörelsen kan anses sund.

Ett fondbolag skall

―

i sin verksamhet handla på ett ärligt och rättvist sätt,

―

handla med erforderlig skicklighet, omsorg och skyndsamhet,

―

inneha och effektivt använda sådana resurser och rutiner som behövs för att rörelsen skall kunna bedrivas på ett riktigt sätt

―

undvika intressekonflikter och, om sådana inträffar, se till att kunderna behandlas rättvist, och

―

i övrigt följa alla regler som gäller för verksamheten och därvid särskilt säkerställa att tillgångarna i de värdepappersfonder respektive utländska fondföretag som fondbolaget förvaltar investeras i enlighet med fondbestämmelserna eller bolagsordningen samt gällande lagstiftning.

Regeringen eller, efter bemyndigande, Finansinspektionen får meddela närmare föreskrifter om vad fondbolag skall iaktta i dessa avseenden.

Skälen för förslaget: Ovan redovisade bestämmelser om fondbolagets ledning, organisation och ägande syftar bl.a. till att skapa förutsättningar för en sund fondverksamhet. Det går givetvis att diskutera vad som menas med detta, men tanken är att i förlängningen stärka konsumentskyddet. Finansinspektionen skall som tidigare nämnts redan idag i sin tillsyn av fondbolagen se till att en sund utveckling av verksamheten främjas.

I annan finansiell lagstiftning återfinns härutöver mer allmänna sundhets- och uppföranderegler. Sundhetsreglerna syftar till att säkerställa en sund verksamhet genom goda interna rutiner. Uppförandereglerna omfattar företagets förhållande till kunderna. Dessa regler är relativt generellt hållna och fordrar förtydliganden i t.ex. föreskrifter från Finansinspektionen för att få en reell betydelse för företagens verksamhet och organisation.

Motsvarande sundhets- och uppföranderegler återfinns inte i lagen om värdepappersfonder. Finansinspektionen har dock utfärdat Allmänna råd (FFFS 1998:22) om riktlinjer för hantering av etiska frågor hos institut som står under inspektionens tillsyn. I rådens 1 § finns en allmän bestämmelse som har betydelse även för fondbolagen. Där anges bl.a. att de institut som står under Finansinspektionens tillsyn skall bedriva verksamheten på sådant sätt att allmänhetens förtroende för företaget och den finansiella marknaden upprätthålls och så att verksamheten kan anses sund.

Ucitsdirektivets nya bestämmelser innebär att motsvarande sundhets- och uppföranderegler som gäller för andra finansiella företag också införs för fondbolag. Utredningen föreslår att dessa nya bestämmelser genomförs i svensk rätt.

I artikel 5 f.1 anges således att varje hemland skall upprätta sundhetsregler som fondbolaget alltid skall följa vid förvaltningen av värdepappersfonder eller utländska fonder. Reglernas utformning kan variera beroende på den typ av värdepappersfond eller utländsk fond som fondbolaget förvaltar, men i artikeln finns uppräknat ett antal krav som de behöriga myndigheterna skall ställa på fondbolaget. Det är bl.a. fråga om sunda förvaltnings- och redovisningsförfaranden och interna kontrollmekanismer. De behöriga myndigheterna skall också kräva att fondbolaget säkerställer att tillgångarna i de värdepappersfonder och utländska fonder som fondbolaget förvaltar investeras i enlighet med fondbestämmelserna eller bolagsordningen samt gällande lagstiftning.

Vidare skall fondbolaget enligt samma artikel ha en sådan struktur och organisation att risken minimeras för att fondens och kundernas intressen skall skadas av intressekonflikter mellan bolaget och dess kunder, mellan en av kunderna och en annan kund, mellan en av kunderna och en fond eller mellan två fonder. Om en filial inrättas får dock inte de organisatoriska arrangemangen strida mot de uppföranderegler som värdlandet föreskrivit för att lösa intressekonflikter.

Enligt artikel 5h i ucitsdirektivet skall medlemsländerna utforma uppföranderegler som fondbolag vid varje tillfälle skall iaktta. I artikeln anges ett antal principer som åtminstone måste omfattas av uppförandereglerna. Fondbolag skall följaktligen agera med beaktande av de förvaltade fondernas intressen och marknadens integritet och därvid bedriva sin verksamhet på ett hederligt och rättvist sätt samt handla med vederbörlig skicklighet, omsorg och försiktighet. Vidare skall fondbolaget ha och effektivt utnyttja de

resurser och förfaranden som är nödvändiga för att den egna verksamheten skall fungera väl samt försöka undvika intressekonflikter och, när sådana är oundvikliga, se till att de fonder som bolaget förvaltar får en rättvis behandling.

Följaktligen skall fondbolag driva en verksamhet som kan antas uppfylla kraven på en sund fondförvaltning.

Bestämmelserna i ucitsdirektivet motsvarar i huvudsak artiklarna 10 och 11 i direktivet om investeringstjänster (93/22/EEG), med några undantag. Den stora skillnaden är att värdepappersbolag, men inte fondbolag som driver fondverksamhet, behöver informera sig om sina kunders ekonomiska situation, erfarenhet av finansmarknaden och målsättningen med de tjänster som efterfrågas eller vid sina kontakter med kunder lämna tillräcklig information om sådana omständigheter som är väsentliga i sammanhanget.49 Detta torde hänga ihop med att fondbolaget i sin fondverksamhet tillhandahåller en kollektiv tjänst och det därför skulle vara i praktiken ogörligt att inhämta sådana uppgifter från varje enskild fondandelsägare. För fondverksamheten gäller i övrigt särskilda informationskrav.

En annan skillnad mellan reglerna i de två direktiven är att ett värdepappersbolag enligt direktivet om investeringstjänster (93/22/EEG) skall vidta lämpliga åtgärder i fråga om instrument och penningmedel som tillhör investerare för att skydda deras rättigheter och för att förebygga eller hindra att värdepappersbolaget använder investerarens medel för egen räkning.50 Ett fondbolag kommer ju i fondverksamheten inte att ta hand om annans medel på det sättet. Fondförmögenheten är åtskild från fondbolagets egna medel genom förvaringsinstitutet och fondbolaget är i övrigt uttryckligen förbjudet att ha hand om egendom som ingår i värdepappersfonder (se nuvarande 13 § första stycket 3 lagen om värdepappersfonder).

I övrigt är sundhets- och uppförandereglerna de samma i de två direktiven. Det är därför lämpligt att vid genomförandet ansluta sig till den befintliga lagstiftningen.

I 1 kap. 7 § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse finns en bestämmelse som omfattar sundhets- och uppförandereglerna. Bestämmelsen är inte lika detaljerad som gemenskapslagstiftningen

49 Motsvarande fjärde och femte strecksatserna i artikel 11.1 i direktivet om investeringstjänster (93/22/EEG) och fjärde och femte strecksatserna i 1 kap. 7 § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse. Dessa strecksatser återfinns nämligen inte i artikel 5h i ucitsdirektivet. 50 Motsvarande andra och tredje strecksatserna i artikel 10 i direktivet om investeringstjänster (93/22/EEG).

och Finansinspektionen har fått i uppdrag att närmare ange innehållet. Vad som menas med en sund verksamhet är nämligen inte statiskt, utan kan variera beroende på hur den finansiella marknaden utvecklas och det torde inte vara ändamålsenligt att ta in mer detaljerade regler i lagen.51 Följaktligen omfattar bestämmelsen och inspektionens föreskriftsrätt såväl sundhetsreglerna i artikel 10 som uppförandereglerna i artikel 11 i direktivet om investeringstjänster (93/22/EEG).52

Finansinspektionen har utfärdat ett antal allmänna råd och föreskrifter som reglerar bl.a. värdepappersbolags interna rutiner och agerande mot sina kunder. Bland dessa kan nämnas främst Föreskrifter (FFFS 1998:21) om handel och tjänster på värdepappersmarknaden som innehåller sundhets- och uppföranderegler motsvarande de som återfinns i gemenskapslagstiftningen och särskilt om intressekonflikter. Därutöver kan nämnas inspektionens Allmänna råd (FFFS 1996:25) om klagomålshantering avseende finansiella tjänster till konsumenter, Allmänna råd (FFFS 1998:34) om ansökan om tillstånd att driva värdepappersrörelse, samt Allmänna råd (FFFS 1999:12) om styrning, intern information och intern kontroll inom kredit- och värdepappersinstitut samt i fondbolag.

Utredningen föreslår att det i fondlagstiftningen intas en bestämmelse motsvarande den i 1 kap. 7 § lagen om värdepappersrörelse, med den modifieringen som följer av ovan beskrivna skillnader. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen får meddela närmare föreskrifter om vad fondbolag skall iaktta i detta avseende. Inspektionen bör således anpassa sina föreskrifter till att avse även fondbolag.

51Prop. 1990/91:142, s. 156 och prop. 1994/95:50, s. 113. 52 Jfr specialmotiveringen i prop. 1994/95:50, s. 343 f.

7.8. Delegering av vissa funktioner

Utredningens förslag: Ett fondbolag får uppdra åt annan att

utföra någon del av verksamheten. Uppdraget får emellertid inte vara av sådan omfattning eller karaktär att fondbolaget avhänder sig all verksamhet eller så stor del av verksamheten att fondbolaget inte längre har möjlighet att ta tillvara andelsägarnas gemensamma intressen eller i övrigt kan uppfylla de juridiska skyldigheter som följer av denna lag. Ett sådant uppdrag fråntar aldrig fondbolaget dess ansvar enligt lagen.

Uppdragstagaren måste besitta tillfredsställande sakkunskap och kompetens med hänsyn till uppdragets innehåll. Fondbolaget skall i uppdragsavtalet tillförsäkra sig rätten att övervaka den anförtrodda verksamheten, att meddela de anvisningar som behövs för en sund förvaltning samt att med omedelbar verkan kunna säga upp avtalet, om det skulle ligga i andelsägarnas gemensamma intresse.

Omfattar uppdraget även förmögenhetsförvaltning skall avtalet innehålla fastställda fördelningskriterier för investeringarna. Fondbolaget skall tillförsäkra sig en rätt att regelbundet se över och vid behov ändra dessa kriterier. Uppdrag som omfattar förmögenhetsförvaltning får ges endast till sådana företag som står under Finansinspektionens tillsyn och som har fått tillstånd att driva förmögenhetsförvaltning. Sådant uppdrag får också ges till utländska företag. Om företaget har sitt säte inom EES skall det stå under tillsyn av behöriga myndigheter i hemlandet och ha tillstånd att driva förmögenhetsförvaltning. Uppdrag kan också ges till andra utländska företag under förutsättning att företaget står under tillsyn av behöriga myndigheter i hemlandet, har tillstånd att driva förmögenhetsförvaltning och att samarbetet mellan Finansinspektionen och de berörda tillsynsmyndigheterna i hemlandet säkerställs.

Ett uppdrag avseende förmögenhetsförvaltningen får inte ges till förvaringsinstitutet eller något annat företag vars intressen kan komma i konflikt med fondbolagets eller andelsägarnas intressen.

Fondbolaget skall till Finansinspektionen anmäla sina planer på att ge någon annan ett uppdrag. Till anmälan skall uppdragsavtalet bifogas. Om Finansinspektionen finner att uppdragsavtalet strider mot denna lag, eller att avtalet hindrar en effektiv tillsyn av fondbolaget, skall inspektionen förelägga fondbolaget

att vidta de ändringar som behövs för att avtalet skall uppfylla lagens krav. Regeringen eller, efter bemyndigande från regeringen, Finansinspektionen får meddela närmare föreskrifter om anmälningsförfarandet.

Fondbolaget skall i informationsbroschyren för fonden lämna uppgifter om det arbete eller de funktioner som fondbolaget får uppdra åt annan att utföra.

Skälen för förslaget: Utgångspunkten för lagstiftningen är att det finns en särskild koppling mellan ett fondbolag och de fonder som fondbolaget förvaltar. Fondbolaget äger inte dessa fonder, men har ett kontraktsrättsligt ansvar för att tillgångarna i fonderna förvaltas på bästa sätt. Att så sker gynnar givetvis fondandelsägarna, men också fondbolagen som därigenom får ökade intäkter; arvodet beräknas nämligen oftast på den förvaltade fondförmögenheten.

Till fondverksamheten hör också försäljning (och inlösen) av fondandelar. Detta är givetvis nödvändigt samtidigt som fondbolaget får en ökad klientbas. Vid sidan härav måste fondbolaget vidta diverse administrativa åtgärder.

En ny fond bildas av det fondbolag som avser att sköta förvaltningen (fondbestämmelser skrivs etc.). Det är möjligt att fondbolaget överlåter förvaltningen av en fond till ett annat fondbolag (dvs. säljer verksamheten), men oftast kvarstår den kontraktsrättsliga gemenskapen som uppkommit genom bildandet.

Även om ett fondbolag inte har intresse av att överlåta förvaltningen till ett annat fondbolag, kan det uppkomma behov av att uppdra åt någon annan att utföra vissa tjänster eller funktioner som annars åvilar fondbolaget. Det kan t.ex. vara fråga om att låta en förvaltare i ett annat land förvalta de värdepapper som är noterade där eller om att utnyttja någon annans säljorganisation.

Möjligheten eller rätten för fondbolaget att lämna över t.ex. förvaltningen till någon annan är inte självklar. En fondandelsägare som förvärvar andelar i en fond ingår ju därmed ett avtal med fondbolaget om att det skall förvalta fonden. Det kan till och med vara så att fondandelsägarens förtroende för en viss förvaltare är det avgörande skälet till varför en viss fond väljs. Detta gäller särskilt sådana fonder som fordrar en särskild förvaltarkompetens. Vissa fondbolag marknadsför också i olika omfattning sin förvaltarkompetens. Det går därför att argumentera för att ett fond-

bolag inte ensidigt kan ändra denna relevanta del av (det tänkta) kontraktet mellan fondbolaget och andelsägarna.

Det finns idag inte någon uttrycklig bestämmelse i lagen om värdepappersfonder som tar sikte på fondbolagets möjligheter att låta en uppdragstagare ta hand om hela eller en del av fondverksamheten. Rättstillämpningen varierar också från land till land.

Finansinspektionen medger i sin tillämpning att ett fondbolag får uppdra åt annan att utföra vissa funktioner i fondverksamheten. I inspektionens föreskrifter finns en skyldighet för fondbolaget att lämna information om sådana uppdrag.53 Om ett fondbolag har uppdragit eller avser att uppdra åt ett annat företag att utföra någon del av verksamheten skall fondbolaget således lämna en noggrann redogörelse för uppdragets art och omfattning och de omständligheter som ligger till grund för uppdraget. Fondbolaget skall dessutom lämna en uppgift om företagets andra verksamheter av betydelse och tillsammans med ansökan om tillstånd ge in en kopia av uppdragsavtalet.

Fondbolaget skall också informera fondandelsägarna till viss del. I informationsbroschyren skall följaktligen lämnas uppgift om namn och adress på företag eller externa rådgivare med vilka fondbolaget ingått avtal med angivande av väsenliga bestämmelser i avtalet som kan vara av intresse för andelsägarna.54 Fondbolaget behöver dock inte avslöja vilka ersättningar som utgår eller uppdragstagarens eventuella andra verksamheter.

Enligt den nya artikel 5g i ucitsdirektivet får nu medlemsstaterna en uttrycklig möjlighet att tillåta att fondbolag delegerar vissa funktioner till en uppdragstagare. Det understryks dock att ett sådant uppdrag inte fråntar fondbolaget dess ansvar gentemot fonden och fondandelsägarna. Det ansvaret kan inte delegeras bort.

Ucitsdirektivet förbjuder också sådana situationer där fondbolaget delegerar sina funktioner ”i så stor utsträckning” att det blir ett ”brevlådeföretag”. Det är inte alldeles självklart när ett fondbolag skall anses ha lämnat ifrån sig allt för mycket av sin verksamhet. Avsikten med reglerna måste vara att betona det faktum att det är fråga om uppdragsavtal i syfte att effektivisera en del av verksamheten. Meningen är att det inte skall uppstå fondbolag som verkar endast på pappret, men som i själva verket inte gör någonting. Den närmare gränsdragningen får överlämnas till rättstillämpningen. Enligt tidigare redovisade bestämmelser skall

53 2 kap. 9 § i Finansinspektionens föreskrifter (FFFS 1997:11) om värdepappersfonder. 54 7 kap. 1 § 7 i Finansinspektionens föreskrifter (FFFS 1997:11) om värdepappersfonder.

dock ett fondbolag ha en styrelse med minst två ledamöter och en verkställande direktör. Vilken organisation ett fondbolag därutöver måste ha beror på verksamhetens omfattning och utformning. Ett grundläggande krav måste dock vara att fondbolaget har reella möjligheter att övervaka och kontrollera uppdragstagaren. I vissa fall kan det därför vara tillräckligt med att den verkställande direktören har den dagliga kontrollen över verksamheten. Klart är dock att ett fondbolag inte får uppdra åt annan att ta hand om hela verksamheten, inklusive den övervakande och kontrollerande funktionen.

Ucitsdirektivet anger i övrigt relativt detaljerade bestämmelser som måste vara uppfyllda för att ett fondbolag skall få lämna en del av sina åtaganden till någon annan. Syftet är bl.a. att säkerställa andelsägarnas intressen. Det skall finnas krav på hur uppdragsavtalet skall utformas, vem som får ta emot sådana uppdrag, krav på information samt att ett sådant uppdrag inte hindrar en effektiv tillsyn över fondbolaget.

Det kan finnas goda skäl till varför ett fondbolag vill anförtro någon annan att t.ex. ta hand om förvaltningen av en fond. Det kan vara fråga om särskilt dyrbar expertis som fondbolaget inte har möjlighet att tillhandahålla själv. Man kan också tänka sig att det etableras företag som med storskalighetsfördelar kan erbjuda ett billigare alternativ. En effektivare fondförvaltning stärker fondbolagen och gynnar fondandelsägarna. Andelsägare som har valt en viss fond med hänsyn till förvaltaren har ett intresse av att förvaltningen inte utan vidare läggs över på någon annan. Samma situation uppstår dock i de fall personalförändringar sker i fondbolaget. En andelsägare kan därför inte garanteras samma förvaltare under fondens fortlevnad. Det är däremot viktigt att god information ges och att andelsägarna kan agera på en sådan förändring.55Utredningen finner därför att det bör införas en uttrycklig möjlighet för fondbolag att ge annan i uppdrag att utföra någon del av verksamheten. Fondbolaget skall dock underrätta Finansinspektionen om detta inom en sådan tid som gör det möjligt för inspektionen att granska uppdraget.

Uppdragsavtalet måste ha ett visst innehåll. Det är av särskild vikt att uppdragsavtalet inte hindrar fondbolaget från att agera, eller fonden från att förvaltas, till investerarnas bästa. Som ett led i detta måste fondbolaget, vid utformningen av uppdragsavtalet,

55 Jfr utredningens överväganden avseende den s.k. flyttskatten i avsnitt 6.6.

tillförsäkra sig en möjlighet att övervaka verksamheten i det företag som har fått uppdraget. Uppdraget får inte hindra fondbolagets ledning från att när som helst ge ytterligare anvisningar till uppdragstagaren eller att när som helst återkalla uppdraget med omedelbar verkan, om detta ligger i investerarnas intresse.

Vidare måste uppdragsavtal som omfattar förmögenhetsförvaltning innehålla fastställda fördelningskriterier för investeringar och fondbolaget skall tillförsäkra sig en rätt att regelbundet få se över och, vid behov, ändra dessa. Det är således inte tillåtet att lämna ett blankt uppdrag till en utomstående förvaltare.

Det ställs även krav på uppdragstagaren. Det företag som har tagit emot uppdraget måste besitta tillfredsställande sakkunskap och kompetens med hänsyn till de delegerade funktionernas art. Det ställs i denna del inga uttryckliga krav på kompetens hos uppdragsgivaren, dvs. fondbolaget. Fondbolaget träffas dock av de allmänna bestämmelserna om krav på bolagets ledning, sundhets- och uppföranderegler etc. (se avsnitt 7.4 och framåt).

Ingår det i uppdraget att uppdragstagaren skall ha hand om förmögenhetsförvaltning, måste uppdragstagaren stå under tillsyn av Finansinspektionen. Uppdragstagaren måste vidare ha särskilt tillstånd av inspektionen, eller vara registrerad, att förvalta tillgångar. Ett sådant tillstånd kan t.ex. ha getts till ett värdepappersbolag enligt lagen (1991:981) om värdepappersrörelse, men kan också ha getts till ett fondbolag med stöd i fondlagstiftningen (avsnitt 7.2.1). Det kan också vara fråga om utländska finansiella företag med motsvarande tillstånd. En förutsättning torde därvid vara att de är underkastade en tillsyn som motsvarar den som anges i svensk lag och i gemenskapslagstiftningen. Om uppdraget gäller förmögenhetsförvaltning och ges till ett företag i tredje land, skall samarbetet mellan de berörda tillsynsmyndigheterna säkerställas.

Ett uppdrag avseende ”kärnverksamheten” i förmögenhetsförvaltningen får inte heller, enligt artikel 5g.1 (e) i ucitsdirektivet, ges till förvaringsinstitutet eller något annat företag vars intressen kan komma i konflikt med fondbolaget eller andelsägarnas intressen.

Vad som menas med förmögenhetsförvaltning torde inte vara något problem. Däremot framgår det inte vad som menas med ”kärnverksamhet”. En tanke är att se till uppdragets omfattning. Avser uppdraget hela eller en större del av portföljen skulle i så fall detta omfattas av ”kärnverksamheten”. En annan möjlig tolkning är att till ”kärnverksamheten” hör de åtgärder som omfattas av en fonds investeringsinriktning. Det kan givetvis finnas fler möjliga

tolkningar. Principen att uppdragsavtal inte får komma i konflikt med andelsägarnas intressen stämmer därtill väl överens med den allmänna principen vid intressekonflikter. Det är dock i detta avseende ändå mindre lämpligt att införa termen ”kärnverksamhet” i lagstiftningen. Ucitsdirektivet är ett minimidirektiv och medger därför för strängare regler i de enskilda medlemsländerna. Det är förvisso oklart om området som avses i punkten (e) verkligen utvidgas om begreppet ”kärnverksamhet” inte tas in i den svenska lagstiftningen. Under alla omständigheter är det till fördel för andelsägarna att regeln i punkten (e) utvidgas till att omfatta all förmögenhetsförvaltning och inte enbart ”kärnverksamheten”. Utredningen föreslår därför, till undvikande av en icke fullt enhetlig terminologi, att den avsedda regeln skall omfatta samtliga uppdragsavtal som omfattar förmögenhetsförvaltning. Vissa administrativa åtgärder, såsom förande av andelsägarregister, omfattas inte av förmögenhetsförvaltningen och får därför lämnas till t.ex. förvaringsinstitutet.

Det anses inte finnas något hinder enligt ucitsdirektivet mot att ett förvaringsinstitut och ett fondbolag ingår i samma koncern (se avsnitt 3.12). Någon annan uttrycklig begränsningsregel om att uppdrag inte får ges till förvaringsinstitutet än den nu diskuterade finns inte heller. Enligt Finansinspektionens praxis får förvaltningen av en fond och förvaringsinstitutet ligga i samma juridiska person, om det finns tillräckliga garantier för att undvika sammanblandning. Denna praxis torde inte kunna överföras till den nu diskuterade regeln. Om förvaringsinstitutet är en bank måste förbudet att uppdra åt förvaringsinstitutet att ta hand om förmögenhetsförvaltningen omfatta hela banken oavsett om förvaltningen tas omhand av en annan avdelning. Förbudet torde dock inte sträcka sig till andra bolag i samma koncern.56

Det åligger fondbolaget, men inte nödvändigtvis uppdragstagaren, att i sin verksamhet alltid ta tillvara andelsägarnas intressen. Uppdragstagaren har i stället ett ansvar gentemot fondbolaget i dess egenskap av uppdragsgivare.

Avslutningsvis skall de funktioner som fondbolaget får delegera anges i fondbolagets prospekt (dvs. i informationsbroschyren, se vidare nedan under avsnitt 7.11). Denna information talar således om för nuvarande och kommande andelsägare i vilken omfattning fondbolaget avser att delegera bort sin verksamhet.

56 Förvaringsinstitutets roll och näraliggande frågor behandlas närmare i utredningens slutbetänkande.

Det åligger Finansinspektionen att granska uppdragsavtalet och se till att det inte förhindrar en effektiv tillsyn. Fondbolagen skall anmäla sina uppdragsavtal till inspektionen som givetvis bör granska avtalet med utgångspunkt i lagens krav. Det är fråga om ett anmälningsförfarande och fondbolaget behöver alltså inte Finansinspektionens tillstånd eller godkännande. Det är upp till inspektionen att reagera och vidta lämpliga åtgärder om inspektionen finner att uppdragsavtalet inte uppfyller de lagstadgade kraven. Ucitsdirektivet anger inte någon särskild tidsfrist inom vilken de behöriga myndigheterna skall reagera. Möjligtvis skulle en sådan tidsfrist ge fondbolagen en viss trygghet med argumentet att om tiden gått ut och inspektionen inte har agerat så är uppdragsavtalet därmed godkänt. Det står dock inspektionen fritt att när som helst under den löpande tillsynen reagera på förhållanden som är oförenliga med lagstiftningen eller inspektionens föreskrifter. Inspektionen har t.o.m. en skyldighet att reagera. Ett fondbolag kan därför inte ens med en i lag angiven tidsfrist utgå från att uppdragsavtalet är godkänt. Utredningen finner därför inte skäl att föreslå en tidsfrist i denna del.

Att ett uppdragsavtal som ingåtts mellan två parter kan komma att bli föremål för ändringar efter Finansinspektionens synpunkter torde därtill vara förutsebart för avtalsparterna. Inspektionens åtgärder riktar sig dock i första hand mot fondbolaget och inte mot avtalsparten eller avtalet i sig. Det är fondbolaget som skall vidta åtgärder i avtalsförhållandet, vilket inte bör medföra några större problem. Fondbolaget skall ju t.ex. i avtalet tillförsäkra sig rätten att med omedelbar verkan kunna säga upp avtalet om det skulle ligga i andelsägarnas intresse. En konsekvens av att ett fondbolag inte följer inspektionens beslut kan också slutligen bli att fondbolagets tillstånd återkallas. Den situationen gynnar knappast motparten. Denna typ av avtal kommer därför till sin natur att vara avhängig fondlagstiftningen.

Utgångspunkten är att fondbolagen får ingå uppdragsavtal. Finansinspektionen bör därför i första hand ge fondbolaget en möjlighet att rätta till de fel och brister som inspektionen funnit. Inspektionen bör därför kunna förelägga fondbolaget att vidta lämpliga åtgärder. För det fall uppdragsavtalet ändå inte kan godkännas, får inspektionen förbjuda förvaltaren att lämna uppdraget eller, om avtalet har ingåtts, vidta rättelse genom att t.ex. häva avtalet.

Fondbolaget bör också, som tidigare, lämna information om uppdragsavtalet i informationsbroschyren.

Det är lämpligt att bemyndiga regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen att meddela närmare föreskrifter om hur och när inspektionen skall underrättas samt vilken information som skall lämnas.

7.9. Beslut om tillstånd, tillsyn m.m.

Utredningens förslag: Finansinspektionen skall inom sex

månader från det att en fullständig ansökan om tillstånd lämnats in till inspektionen underrätta bolaget om det fått tillstånd eller inte samt, för det fall tillstånd inte beviljas, grunderna för detta. Ett fondbolag får inleda sin verksamhet när tillstånd har lämnats av Finansinspektionen.

Skälen för förslaget: I artikel 5a.3 i ucitsdirektivet finns en bestämmelse som ger sökanden av tillstånd enligt fondlagstiftningen en uttrycklig rätt att få besked inom sex månader från det att en fullständig ansökan har lämnats in. En motsvarande regel bör införas i svensk rätt. När tillstånd har lämnats av Finansinspektionen får sedan ett fondbolag enligt artikel 5a.4 i ucitsdirektivet inleda sin verksamhet.

Det åligger Finansinspektionen att utöva tillsynen över svenska fondbolag, oavsett om det etablerar en filial eller tillhandahåller tjänster i en annan medlemsstat. Denna tillsyn skall dock inte påverka vad tillsynsmyndigheten i värdlandet är skyldig att göra enligt ucitsdirektivet (artikel 5d.2).

Det kan särskilt påpekas att inspektionen har tillsynsansvar över både de sundhetsregler och de uppföranderegler som gäller för fondbolag. Enligt direktivet om investeringstjänster (93/22/EEG) har tillsynsmyndigheten i hemlandet tillsynsansvaret över att värdepappersbolaget följer sundhetsreglerna medan ansvaret för tillsynen över uppförandereglerna åvilar de behöriga myndigheterna i värdlandet. Detta hör ihop med möjligheten för myndigheterna i värdlandet att meddela ytterligare uppföranderegler. Någon motsvarande möjlighet finns dock inte enligt ucitsdirektivet.

7.10. Ingripanden mot fondbolag

Finansinspektionen skall i sin tillsyn bevaka att fondbolagen under verksamhetens gång alltid uppfyller kraven för tillstånd (jfr artikel 5d.1 i ucitsdirektivet). Den följande frågan blir då på vilket sätt inspektionen kan ingripa mot fondbolag som t.ex. överträtt lagens bestämmelser eller på annat sätt visat sig vara olämplig att utöva verksamheten. Idag kan inspektionen antingen återkalla ett tillstånd eller meddela varning (43 § lagen om värdepappersfonder). Dessa ingripandemöjligheter kan kritiseras för att vara för kategoriska och i utredningens direktiv finns frågan om Finansinspektionens möjligheter att ingripa särskilt upptagen. I och med de nya bestämmelserna i ucitsdirektivet harmoniseras möjligheterna att återkalla ett tillstånd. I övrigt anger ucitsdirektivet en miniminivå och utredningen är därför obehindrad att överväga andra möjligheter för inspektionen att ingripa mot fondbolag.

Finansinspektionen (och i viss mån förvaringsinstituten) har det primära ansvaret att agera mot fondbolag som på något sätt avviker från vad som gäller i lagen eller enligt fondbestämmelserna. Fondandelsägarna kan dock också själva väcka talan mot fondbolaget.

Allmän åklagare kan också ha skäl att ingripa mot ett fondbolag.

7.10.1. Återkallelse av tillstånd m.m.

Utredningens förslag: Tillstånd som enligt denna lag har lämnats

ett svenskt fondbolag skall återkallas av Finansinspektionen om:

―

fondbolaget inte inom ett år från beviljande av tillstånd har börjat driva sådan verksamhet som tillståndet avser,

―

fondbolaget har förklarat sig avstå från tillståndet,

―

fondbolaget under en sammanhängande tid av sex månader inte har drivit sådan verksamhet tillståndet avser,

―

fondbolaget fått tillståndet genom att lämna falska uppgifter eller på något annat otillbörligt sätt,

―

fondbolaget inte längre uppfyller förutsättningarna för tillstånd, eller

―

fondbolaget allvarligt eller systematiskt har brutit mot fondlagen.

Ett fondbolags egna medel får inte understiga kravet på minsta startkapital eller de ytterligare egna medel som fordras med hänsyn till den förvaltade fondförmögenheten eller fondbolagets fasta omkostnader. Om fondbolagets egna medel understiger dessa nivåer får Finansinspektionen, om omständigheterna motiverar detta, förelägga fondbolaget att inom tre månader täcka bristen eller upphöra med verksamheten.

Skälen för förslaget: I lagen om värdepappersfonder anges att

Finansinspektionen får återkalla ett tillstånd att driva fondverksamhet i vissa fall. Detta kan ske om fondbolaget har förlorat en tredjedel av sitt aktiekapital och bristen inte täcks inom tre månader efter det att den blev känd eller om fondbolaget genom att överträda lagen om värdepappersfonder eller på annat sätt visat sig vara olämpligt att utöva fondverksamhet.

Förutsättningarna för återkallelse av tillstånd ändras genom de nya bestämmelserna i artikel 5a.5 i ucitsdirektivet. Följaktligen får de behöriga myndigheterna, i Sveriges fall Finansinspektionen, återkalla ett tillstånd endast i vissa särskilt angivna fall. Det är fråga om passivitet, otillbörligt agerande, ändrade förutsättningar eller på grund av någon annan lagbestämmelse. Utredningen föreslår att dessa bestämmelser genomförs i svensk fondlagstiftning.

För det första får inspektionen återkalla ett tillstånd om fondbolaget inte utnyttjar tillståndet inom tolv månader, om fond-

bolaget uttryckligen avstår från tillståndet eller om fondbolaget i mer än sex månader har upphört med den verksamhet som omfattas av tillståndet. Det finns en möjlighet för medlemsländerna att i lag ange att tillståndet förfaller i stället för ett uttryckligt krav på återkallelse. Det kan dock tänkas finnas fall där fondbolaget och inspektionen är oense i frågan och fondbolaget driver sin verksamhet vidare utan behörighet. Utredningen anser att tillståndet bör återkallas genom ett uttryckligt beslut.

För det andra får återkallelse av tillståndet ske om fondbolaget fått tillståndet genom att lämna falska uppgifter eller på något annat otillbörligt sätt. Detsamma gäller om fondbolaget allvarligt och systematiskt har brutit mot de bestämmelser som har antagits i enlighet med ucitsdirektivet.

För det tredje får inspektionen återkalla ett tillstånd om fondbolaget inte längre uppfyller de villkor på vilka tillståndet har lämnats. Det kan t.ex. vara fråga om kapitalkraven, kraven på bolagets ledning och organisation, sundhets- och uppföranderegler m.m.

Det finns dock i artikel 5d.1 en särskild bestämmelse som tar sikte på de fall då ett fondbolags egna medel understiger de nivåer som fordras. Det kan nämligen vara en allt för ingripande åtgärd att i sådana fall återkalla tillståndet. I sådana fall kan Finansinspektionen i stället förelägga fondbolaget att vidta rättelse.

Enligt ucitsdirektivet får de behöriga myndigheterna bevilja fondbolaget en begränsad tidsperiod, under vilken bolaget kan rätta till situationen eller upphöra med sin verksamhet. Vad som menas med begränsad tidsperiod framgår dock inte. I annan finansiell lagstiftning ges i motsvarande situation en frist på tre månader.57Utredningen finner lämpligt att använda en lika lång frist för fondbolag.

Finansinspektionen skall ge fondbolaget möjlighet till rättelse om omständigheterna motiverar detta. Om inspektionen däremot gör den bedömningen att fondbolaget är på obestånd eller i övrigt inte kan förväntas vidta rättelse, bör således ytterligare anstånd inte medges. Då torde en återkallelse av tillståndet vara det som återstår.

En särskild fråga som förtjänar ytterligare överväganden är om ett tillstånd skall kunna återkallas om fondbolaget har kommit att

57 57 Se t.ex. 7 kap. 16 § första stycket 6 bankrörelselagen (1987:617); 6 kap. 9 § tredje stycket lagen (1991:981) om värdepappersrörelse; 5 kap. 17 § första stycket 4 lagen (1992:1610) om finansieringsverksamhet.

ingå i en svåröverskådlig företagsgrupp (se ovan i avsnitt 7.5). En förutsättning för tillstånd är nämligen att Finansinspektionen kan bedriva en effektiv tillsyn över fondbolaget. Om fondbolaget ingår i en svåröverskådlig företagsgrupp kan tillsynen komma att äventyras. Det kan dock ifrågasättas om detta är ett villkor för tillståndet som skall belasta fondbolaget. Det kan möjligtvis uppstå en situation där en konkurrent lyckas få ett sådant ägarinflytande att det uppstår en nära förbindelse. Syftet skulle kunna vara att försvåra tillsynen för att på så sätt bli av med en konkurrent. I sådant fall står emellertid den konkurrenten troligtvis redan under tillsyn och inspektionen kan därvid komma att nödgas vidta andra åtgärder mot denne. Samtidigt är behovet av en effektiv tillsyn en nödvändig komponent i konsumentskyddet. Dessa omständigheter talar således för en tolkning som möjliggör en återkallelse för det fall ett fondbolag, även utan egen förskyllan, hamnar i en svåröverskådlig företagsgrupp.

För det fjärde får inspektionen återkalla ett tillstånd om detta följer av en föreskrift i annan lagstiftning.

7.10.2. Varning

Utredningens förslag: Om fondbolaget överträder någon

bestämmelse i lagen eller på annat sätt agerat olämpligt får Finansinspektionen meddela varning.

Skälen för förslaget: Som idag bör det finnas en möjlighet för

Finansinspektionen att i vissa fall meddela varning. Hur inspektionen skall agera i fall där fondbolagets kapital understiger de i lagen angivna nivåerna framgår av det föregående avsnittet. Vid allvarliga eller systematiska överträdelser av lagen återstår inget annat än en återkallelse av tillståndet. I ringa fall av överträdelser kan det dock finnas skäl att meddela varning.

7.10.3. Förbud mot viss åtgärd, föreläggande om rättelse

Utredningens förslag: Om ett fondbolag har fattat beslut som

strider mot lagen eller någon annan författning som reglerar bolagets verksamhet, mot föreskrift som meddelats med stöd av sådan författning, mot fondbestämmelserna eller mot fondbolagets bolagsordning, får Finansinspektionen förbjuda verkställighet av beslutet. Har beslutet redan verkställts får inspektionen förelägga fondbolaget att göra rättelse om det är möjligt.

Skälen för förslaget: Den möjlighet som Finansinspektionen har idag att meddela varning, uppbackad med möjligheten att slutligen återkalla ett tillstånd kan i många fall vara tillräcklig för att fondbolag skall låta bli att utföra en viss åtgärd eller vidta rättelse.

Inspektionen kan genom informella kontakter med fondbolagen i samband den löpande tillsynen säkerligen förmå fondbolag att vidta rättelse eller låta bli att verkställa ett beslut. Det förefaller dock lämpligt att införa en motsvarande möjlighet i lagen.

I 6 kap. 7 § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse finns en bestämmelse som ger inspektionen möjligheter att förbjuda ett värdepappersinstitut att verkställa ett beslut och, om det är möjligt, vidta rättelse av redan verkställda beslut. Bestämmelsen hade sin motsvarighet i t.ex. banklagstiftningen, och gav inspektionen möjlighet att på ett tidigt stadium ingripa mot felaktiga beslut.58Utredningen föreslår att en motsvarande bestämmelse införs i fondlagstiftningen.

7.10.4. Vite

Utredningens förslag: Meddelar Finansinspektionen förelägg-

ande eller förbud enligt den föreslagna lagen får inspektionen förelägga vite.

Skälen för förslaget: Enligt nu gällande 45 § lagen om värdepappersfonder får Finansinspektionen förena vissa förelägganden och

58Prop. 1990/91:142, s. 173. Jfr också t.ex. 7 kap. 15 § bankrörelselagen (1987:617) och 5 kap. 16 § lagen (1992:1610) om finansieringsverksamhet.

beslut med vite. Det är fråga om beslut om återkallelse av tillstånd, föreläggande att upphöra med tillståndspliktig verksamhet samt beslut om förbud för utländskt fondföretag att göra nya åtaganden här i landet.

Regeln i 45 § lagen om värdepappersfonder infördes för att ersätta tidigare straffstadganden.59 Ett vitesföreläggande torde innebära ett mer effektivt förfarande än en att inleda en brottsutredning. I samband med införandet angavs att reglerna för vilka sanktioner som inspektionen bör ha till sitt förfogande borde överensstämma med motsvarande bestämmelser i annan lagstiftning inom den finansiella sektorn. Den frågan ansågs dock böra behandlas i ett senare sammanhang.60

Det finns skäl att utvidga möjligheten för Finansinspektionen att förena ett beslut med ett föreläggande om vite. Den föreslagna möjligheten för Finansinspektionen att förbjuda fondbolag att utföra viss åtgärd eller förelägga fondbolag att vidta rättelse, innebär att inspektionens sanktionsmöjligheter utökas i överensstämmelse med annan finansiell lagstiftning. För att skapa bättre samklang föreslås sålunda inspektionen kunna förena ett föreläggande eller ett beslut om förbud med ett föreläggande om vite.

Frågor om utdömande av vite prövas av länsrätten i Stockholms län på ansökan av Finansinspektionen. Förfarandet regleras i lagen (1985:206) om viten.

7.10.5. Skadestånd m.m.

Utredningens förslag: De nuvarande skadeståndsreglerna förs

över oförändrade till den nya lagen.

Skälen för förslaget: Vid sidan av Finansinspektionens möjligheter att ingripa mot ett fondbolag finns möjligheten att väcka en skadeståndstalan mot bolaget. Enligt 47 § lagen om värdepappersfonder är fondbolaget ansvarigt för skada som tillfogats andelsägare genom att bolaget överträtt fondlagen eller fondbestämmelserna.

59Prop. 1989/90:153, s. 43. 60 Finansinspektionen har enligt 6 kap. 12 § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse en möjlighet att förena förelägganden och förbud med vite. När den bestämmelsen infördes hänvisades till lagen om värdepappersfonder och till en i senare sammanhang kommande översyn av inspektionens sanktionssystem, se prop. 1990/91:142, s. 135.

Det är fråga om ett ansvar som utgår oberoende av om fondbolaget agerat felaktigt eller försumligt.61

Det är således skadedrabbade fondandelsägare som får kräva skadestånd. Den kritik som kan framföras mot denna ordning är att fondandelsägare oftast har liten möjlighet att föra en juridisk process mot ett fondbolag. Regeln påverkar dock säkerligen fondbolagets vilja att göra upp i godo med andelsägare. Det framställs ibland krav på att lagstiftaren skall underlätta för fondandelsägarna att föra en process mot fondbolaget. I finsk rätt finns en särskild bestämmelse som ger andelsägarna möjlighet att som ett kollektiv väcka talan mot fondbolaget. Frågan behandlas på andelsägarstämman som också utser ett ombud som skall företräda andelsägarna. Kostnaderna för processen betalas av fonden och eventuellt skadestånd tillfaller fonden. Det finns också en möjlighet för en minoritet av andelsägarna att väcka talan. Även finansinspektionen har en sådan möjlighet, om andelsägarnas intresse kräver det.62

Den finska modellen förutsätter för det första att andelsägarna organiseras i andelsägarstämmor. Så är inte fallet i Sverige. För det andra saknas för närvarande i svensk rätt möjligheten att väcka grupptalan.

Frågan om möjligheten att väcka grupptalan har emellertid diskuterats under lång tid och i mars 2002 lade justitiedepartementet fram en proposition med förslag till lag om grupprättegång.63 Förslaget har sin bakgrund i ett modernt samhälle där händelser inträffar som ger upphov till att många personer kan rikta likadana eller likartade anspråk mot någon annan. Sådana anspråk är svåra att göra gällande vid domstol eller på annat sätt, inte minst när varje enskilt anspråk har ett mindre ekonomiskt värde.

En grupptalan skall enligt förslaget kunna väckas av enskilda personer, organisationer eller myndigheter. Den som väcker talan måste vara medlem i den grupp han eller hon vill företräda. Den personen för talan för övriga medlemmar i gruppen utan att dessa är parter i rättegången och inte behöver medverka aktivt. En dom i processen gäller för och mot alla som ingår i gruppen. En grupprättegång skall dock tillåtas endast under vissa förutsättningar. Bland dessa kan nämnas att det måste finnas gemensamma tviste-

61 Även förvaringsinstitutet är skadeståndsansvarigt om det orsakat skada genom att överträda fondlagstiftningen eller fondbestämmelserna. Utredningen avser att i sitt slutbetänkande behandla förvaringsinstitutets roll och därtill näraliggande frågor. 62 Se 139 – 143 §§ lagen om placeringsfonder (Nr 48/1999). 63Prop. 2001/02:107.

frågor och att grupptalan är det bästa tillgängliga processalternativet. Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 2003.

Grupprättegång bör kunna användas för tvister mellan fondandelsägare och fondbolag avseende skadestånd för överträdelser av lagen eller fondbestämmelserna. Sådana överträdelser torde omfatta alla andelsägare på samma sätt. För den enskilde andelsägaren kan tvistebeloppet vara lågt, men för kollektivet av andelsägare kan beloppen vara avsevärda. Om ingen andelsägare träder fram och väcker talan kan en intresseorganisation väcka talan i andelsägarnas ställe. I vissa fall kan även lämpliga myndigheter väcka talan. Det är dock, enligt lagförslaget, regeringen som bestämmer vilka myndigheter som får väcka offentlig grupptalan.

Med hänsyn till det framlagda förslaget finner utredningen inte skäl att föreslå någon ändring i skadeståndsreglerna. Den tidigare bestämmelsen bör därför införas även i den nya lagstiftningen.

Avslutningsvis kan utredningen också referera till bestämmelserna om företagsbot i 36 kap.7–10 §§brottsbalken. Allmän åklagare kan väcka talan mot ett fondbolag som begått brott i utövningen av näringsverksamheten. Fondbolaget kan därvid komma att åläggas företagsbot på lägst 10 000 kronor och högst 3 miljoner kronor.

7.11. Informationsbroschyrer och informationsblad m.m.

En viktig del av regleringen för fondbolag och värdepappersfonder är bestämmelser om vilken information som skall lämnas, dels till andelsägarna, dels till Finansinspektionen. Information skall lämnas till andelsägarna i en särskild informationsbroschyr (i ucitsdirektivet benämnd prospekt eller, efter de nu införda artiklarna, fullständigt prospekt). I ucitsdirektivet har nu också införts särskilda bestämmelser om s.k. förenklade prospekt (informationsblad).

7.11.1. Informationsbroschyren

Utredningens förslag: Fondbolaget skall för varje värde-

pappersfond upprätta och offentliggöra en aktuell informationsbroschyr. Broschyren skall innefatta fondbestämmelserna och de ytterligare uppgifter som behövs för att man skall kunna bedöma fondens verksamhet och den risk som är förenad med investeringen. Broschyren skall också innehålla en tydlig och lättbegriplig förklaring av fondens riskprofil, oberoende av vilka finansiella instrument som investeringen avser.

Skälen för förslaget: Ett fondbolag skall för varje värdepappersfond upprätta och offentliggöra en aktuell informationsbroschyr. Enligt den äldre lydelsen av artikel 28 i ucitsdirektivet skulle broschyren innehålla den information som krävdes för att investeraren skulle kunna göra en välgrundad bedömning av den erbjudna investeringen (jfr också nuvarande 26 § lagen om värdepappersfonder).

Broschyren skulle därtill närmare innehålla den information som angavs i lista A i bilagan till ucitsdirektivet. En motsvarande detaljreglering återfinns dock inte i lagen om värdepappersfonder utan i Finansinspektionens föreskrifter.64

Inspektionens föreskrifter har meddelats med stöd av 3 § förordningen (1990:1123) om värdepappersfonder. Regeringens bemyndigande synes inte grunda sig i ett bemyndigande i fondlagstiftningen utan torde i stället grunda sig i dess restkompetens avseende verkställigheten av lagar (Regeringsformen 8 kap. 13 §). I förarbetena till lagen om värdepappersfonder angavs att det närmare innehållet i en informationsbroschyr lämpligen borde överlåtas till bankinspektionen att bestämma och att regeringen borde bemyndiga bankinspektionen att utfärda de föreskrifter som behövdes beträffande vilka uppgifter som broschyren skulle innehålla för att bl.a. uppfylla EG-direktivens krav.65

Enligt nya artikel 28.1 och 28.2 i ucitsdirektivet i förening med de ytterligare punkter som lagts till i lista A i bilaga 1 till ucitsdirektivet (punkterna 5 och 6 om fondens tidigare resultat, den typiska investeraren samt kostnadsinformation) skall informationsbroschyren se något annorlunda ut än idag. Som en ram anges att broschyren skall innehålla den information som krävs för att

64 7 kap. i Finansinspektionens föreskrifter (FFFS 1997:11) om värdepappersfonder. 65Prop. 1989/90:153, s. 68.

investerare skall kunna göra en välgrundad bedömning av den föreslagna investeringen och särskilt av den risk som är förenad med investeringen. Därtill skall broschyren innehålla en tydlig och lättbegriplig förklaring av fondens riskprofil, oberoende av vilka finansiella instrument som investeringen avser.

Utredningen föreslår att de nya bestämmelserna i ucitsdirektivet genomförs och ansluter sig till tidigare förarbetsuttalanden; endast de yttre ramarna för informationsbroschyren bör anges i lag. Det är lämpligare att Finansinspektionen som idag i sina föreskrifter närmare anger innehållet. Inspektionen bör härvid få ett uttryckligt bemyndigande.

7.11.2. Informationsblad (förenklade prospekt)

Utredningens förslag: Fondbolag skall för varje värdepappers-

fond upprätta och offentliggöra ett informationsblad. Bladet skall på ett lättbegripligt sätt och i sammanfattning innehålla den grundläggande information som behövs för att man skall kunna bedöma fondens verksamhet och den risk som är förenad med investeringen. Informationsbladet får bifogas informationsbroschyren som en löstagbar del.

Skälen för förslaget: En nyhet i ucitsdirektivet är bestämmelsen om förenklade prospekt. Innehållet i informationsbroschyren kan ibland vara omfattande och det kan te sig svårt för en andelsägare att snabbt få en bild av värdepappersfonden. Vad som skall ingå i en informationsbroschyr varierar också från land till land eftersom broschyren skall innehålla minst den information som anges i direktivet. Detta medför att en andelsägare eller någon som funderar på att förvärva andelar kan få svårt att jämföra olika fonder med varandra.

Samtidigt som det kan vara svårt för en andelsägare att tillgodogöra sig all den information som lämnas finns det goda skäl att ändå ge andelsägaren möjligheten att få denna information. I stället för att sänka kraven på vad som skall ingå i en informationsbroschyr lanseras i ucitsdirektivet en för hela Europa enhetlig presentation av vissa grundläggande fakta. Dessa så kallade förenklade prospekt har ett standardiserat innehåll, vilket underlättar för en jämförelse mellan fonder i olika länder. Det är inte heller

fråga om lika omfattande information som i informationsbroschyrerna. Meningen är att endast den information som är absolut nödvändig skall finnas med och den informationen skall presenteras på ett lättfattligt sätt.

Utredningen föreslår att de nya bestämmelserna om förenklade prospekt genomförs i svensk rätt.

Ett förenklat prospekt kan sägas vara en kortare sammanfattning av den erbjudna produkten (fonden och fondbolaget) och kan därför lämpligen benämnas som ett informationsblad.66 En annan möjlighet är att i den svenska lagstiftningen ha samma terminologi som i ucitsdirektivet (fullständiga och förenklade prospekt). Prospekt används dock bl.a. i lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument för den information som lämnas i samband med emissioner av fondpapper och erbjudanden om köp eller försäljning av finansiella instrument. Däremot skall sådana prospekt inte upprättas avseende emissioner eller erbjudanden som avser fondandelar.67 För att undvika begreppsförvirring bör därför terminologin i fondlagstiftningen vara annorlunda.

Fondbolag skall, jämsides med informationsbroschyren, för varje värdepappersfond upprätta och offentliggöra ett aktuellt informationsblad (artikel 27.1 och 30 i ucitsdirektivet). I artikel 28.1 och 28.3 tillsammans med lista C i bilaga 1 till ucitsdirektivet anges närmare vilket innehåll det förenklade prospektet skall ha.

Utgångspunkten är att informationsbladet, liksom informationsbroschyren, skall innehålla den information som krävs för att investerare skall kunna göra en välgrundad bedömning av den föreslagna investeringen och särskilt av den risk som är förenad med investeringen. Därutöver skall bladet ge en lättbegripligt och sammanfattande information som preciseras i lista C i bilaga 1 till direktivet. Det är fråga om en kort presentation av fondbolaget, värdepappersfonden och förvaringsinstitutet, information om fondens investeringar, viss ekonomisk och kommersiell information samt viss ytterligare information.

Informationsbladet skall, precis som informationsbroschyren, översändas till Finansinspektionen (jfr artikel 32).

Informationsbladet skall kunna användas som ett marknadsföringsverktyg i samtliga medlemsstater utan ändringar förutom översättning. Av den anledningen får inte något medlemsland kräva

66 Dessa standardiserade informationsblad får följaktligen inte förväxlas med de s.k. fondfaktablad som PPM tillhandahåller. 67 Se 2 kap. 1 § första stycket 2 lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument.

att ytterligare handlingar eller uppgifter skall ingå i bladet. Ucitsdirektivet anger dock inte exakt hur informationsbladet skall se ut. Det skall ju vara fråga om en ”sammanfattning” som är upplagd och skriven på ett lättbegripligt sätt. Tanken synes vara, och målsättningen bör vara, att bladen för värdepappersfonder skall få en enhetlig utformning gemensam för hela den europeiska fondmarknaden. Lagstiftaren bör därför endast ange ramarna för vad som skall ingå i informationsbladet och därefter överlåta åt Finansinspektionen att närmare bestämma hur bladet skall se ut och vilken information som skall ingå. Inspektionen bör härvid få ett uttryckligt bemyndigande att meddela föreskrifter.

Informationsbladet får bifogas informationsbroschyren som en löstagbar del.

7.11.3. De närmare formerna för informationen

Utredningens förslag: De handlingar som ett fondbolag skall

upprätta för en värdepappersfond, dvs. informationsbroschyrer, informationsblad, årsberättelser och halvårsredogörelser, skall på begäran lämnas eller skickas kostnadsfritt till den som avser att köpa andelar i en värdepappersfond. Informationsbladet skall därtill erbjudas fondandelstecknare.

Årsberättelsen och halvårsredogörelsen skall på begäran lämnas eller skickas kostnadsfritt till fondandelsägarna.

Informationsbroschyren och informationsbladet behöver inte nödvändigtvis tillhandahållas som ett skriftligt dokument. Fondbolaget kan i stället, efter Finansinspektionens godkännande, tillhandahålla informationen t.ex. genom en datafil över Internet. Ett fondbolag måste dock alltid kunna tillhandahålla skriftliga broschyrer, inklusive fondbestämmelserna, och blad för de andelsägare och eventuella investerare som så önskar.

Skälen för förslaget: Den information som fondbolaget producerar måste på något sätt komma till de befintliga andelsägarnas och de intresserade investerarnas kännedom. Ucitsdirektivet anger att informationsbroschyren, årsberättelser och halvårsrapporter skall skickas till den som är intresserad av att köpa andelar och som begär det. På samma sätt skall årsrapporter och halvårsrapporter skickas till de andelsägare som begär det (artikel 33). Vidare skall

dessa hållas tillgängliga för allmänheten på ett sätt som godkänts av Finansinspektionen och som anges i informationsbroschyren och informationsbladet (jfr artikel 33.3).

Informationsbladet skall alltid uttryckligen erbjudas den som är intresserad av att förvärva fondandelar.

De nuvarande svenska bestämmelserna går längre än ucitsdirektivets. I 27 § lagen om värdepappersfonder anges således att årsberättelsen och halvårsrapporten skall skickas till de andelsägare som inte avsagt sig detta. Denna ordning har kritiserats vid flera tillfällen och Fondbolagens Förening har i en skrivelse som gavs in till utredningen den 15 december 2000 argumenterat för dess borttagande. Regeln medför nämligen, enligt föreningen, ett pappersflöde som inte står i proportion till det intresse andelsägarna visar för informationen. Föreningen menar vidare att kostnaderna är betungande och drabbar samtliga andelsägare.

Föreningen har vidare anfört att det är väsentligt att ge relevant information till den som vill och behöver det, men att det med gällande regler inte blir så; exempelvis får en familj med minderåriga barn ett exemplar för varje barn om man inte avböjt det. Enligt föreningen visar erfarenheten att den som inte önskar information oftare kasserar den än gör sig besväret att avböja att få den.

När lagen om värdepappersfonder infördes gick den motsvarande bestämmelsen i 27 § ännu längre än idag; då skulle årsberättelsen och halvårsredogörelserna tillställas samtliga andelsägare. Fondbolagens Förening föreslog i stället i sitt remissyttrande att bestämmelsen skulle lindras så att endast de fondandelsägare som begärde informationen skulle få den.68 Det förslaget vann dock inte gehör då.

Bestämmelsen ändrades till den nuvarande genom 1992 års ändringar på initiativ av Fondbolagens Förening.69 Föreningens förslag gick ut på att information skulle skickas endast till den som begärt det, eller åtminstone endast till andelsägare som inte avböjt att få handlingarna. Föreningens argument då var ungefär desamma som framförts i denna utredning.

I motiven medgavs att det låg ett visst resursslöseri i att skicka årsberättelser och halvårsredogörelser till andelsägare som inte är intresserade. Samtidigt konstaterades att det är av vikt för att andelsägarna skall kunna bevaka sina intressen att de får del av

68Prop. 1989/90:153, s. 69. 69Prop. 1992/93:90, s. 46 f.

grundläggande och regelbunden information om fondens verksamhet; därför vore det att gå för långt att inskränka skyldigheten att skicka ut handlingar till enbart sådana andelsägare som begärt att få dem.

Utredningen finner i likhet med Fondbolagens Förening och i linje med tidigare motivuttalanden att informationsplikten måste vägas mot de kostnader denna är förknippad med. Det är ju till slut andelsägarna som får stå för dessa kostnader. Många andelsägare är troligtvis mindre intresserade av dylik information, vilket ligger i fondsparandets långsiktiga karaktär. Samtidigt ser nog många det som naturligt att se över sitt finansiella sparande åtminstone en eller ett par gånger per år.

I samma takt som Internet blir tillgängligt kommer dock andelsägarna att på ett lättare sätt få tillgång till samma information. I informationsbladet, som uttryckligen skall erbjudas nya investerare, skall också bl.a. anges att års- och halvårsrapporter på begäran kan erhållas kostnadsfritt innan avtalet ingås och därefter. Härigenom får existerande och framtida andelsägare information om var ytterligare information kan hämtas.

Års- och halvårsrapporter används i många fall idag som ett led i marknadsföringen av en värdepappersfond eller ett fondbolags verksamhet. Det finns skäl att tro att fondbolagen även i fortsättningen har ett intresse av att skicka ut ett sådant material. Om en lättnad i den nuvarande regeln medför att hushållen får färre rapporter är det en vinst som tillkommer kollektivet av andelsägare. Utredningen föreslår därför att bestämmelsen ändras till att överensstämma med ucitsdirektivets motsvarande regel.

Internet är i dagsläget främst en kanal för information, men får också allt större betydelse för försäljningen av fondandelar. Den information som skall lämnas före och i samband med ett köp borde därför lämpligen kunna lämnas på samma sätt. I artikel 28.4 i ucitsdirektivet anges att både informationsbroschyren, vilken innefattar fondbestämmelserna, och informationsbladet får ingå i ett skriftligt dokument eller lagras på ett hållbart medium som av behöriga myndigheter tillerkänns samma rättsliga ställning. Utredningen föreslår att Finansinspektionen får en möjlighet att göra en sådan bedömning och tillerkänna andra hållbara medium samma rättsliga ställning som ett skriftligt dokument. Det kan dock inte komma ifråga att fondbolagen lämnar sådan information endast via Internet.

7.12. Svenska fondbolags verksamhet utomlands

De harmoniserade bestämmelserna för fondbolag som redovisats i detta kapitel avser, som nämnts inledningsvis, att skapa en auktorisation som erkänns av alla EU:s medlemsstater. Detta möjliggör för svenska fondbolag att verka inom EU och, tack vare EES-avtalet, inom EES. Utländska förvaltningsbolag, med säte inom EES, får samtidigt verka här (se vidare avsnitt 7.13). Enligt de nya bestämmelserna kommer ett system med ”dubbla auktorisationer” att tillämpas för EES-fondföretag. Möjligheten att med stöd av sitt hemlands auktorisation bedriva verksamhet i ett värdland inom EES avser nämligen inte automatiskt rätten att sälja fondandelar i värdlandet. För det fordras, som tidigare, att varje värdepappersfond anmäls till värdlandets behöriga myndigheter. Detta kan givetvis ske samtidigt.

I avsnitt 7.2 ovan har utredningen närmare redogjort för vilken verksamhet ett svenskt fondbolag kan bedriva i Sverige. I motsvarande mån gäller tillståndet även inom EES (ett s.k. service provider-pass). I artikel 6 i ucitsdirektivet fastställs nämligen principen att en auktorisation i ett medlemsland gäller i alla medlemsländer. Följaktligen får ett svenskt fondbolag tillhandahålla sina tjänster i ett annat EES-land. Detta kan ske antingen genom etablering av en filial eller enligt friheten att tillhandahålla tjänster (s.k. gränsöverskridande verksamhet). Några ytterligare krav på sådana fondbolag får inte ställas av de behöriga myndigheterna i värdlandet. I ucitsdirektivet uppställs dock särskilda procedurregler för de förvaltningsbolag som vill verka utomlands. Dessa procedurregler motsvarar i huvudsak de som anges i artiklarna 17 och 18 i direktivet om investeringstjänster (93/22/EEG), vilka återfinns i 1 kap.3 c–6 b §§ lagen (1991:981) om värdepappersrörelse.

Genom de nya bestämmelserna får ett svenskt fondbolag tillhandahålla fondförvaltning enligt det tillstånd som Finansinspektionen har gett. Däremot får fondbolaget inte utan vidare sälja andelar i sina värdepappersfonder i ett annat EES-land. Den bestämmelse som återfinns i artiklarna 44–48 i ucitsdirektivet70kvarstår nämligen (vilket närmast kan beskrivas som ett produktpass). I den nuvarande svenska regleringen tillåts utländska fondföretag med säte inom EES att ”driva verksamhet” här. I ucits-

70 Se 7 b § lagen om värdepappersfonder och föreslagna 1 kap. 5 § lagen om investeringsfonder.

direktivet används begreppen ”utbjuder” (market) och ”marknadsföra” (advertise).

De två anmälningsförfarandena har emellertid anpassats till varandra, vilket har särskild betydelse för de tidsfrister som gäller för fondbolag som vill inleda sin verksamhet. Följden blir att ett svenskt fondbolag som vill sälja andelar i sin värdepappersfond i t.ex. Frankrike kan välja flera olika sätt. Fondbolaget kan göra som idag och anmäla in värdepappersfonden till de behöriga myndigheterna. Om fondbolaget vidtagit åtgärder för att i Frankrike kunna göra utbetalningar till andelsägare, lösa in andelar och lämna den information som behövs, får verksamheten påbörjas två månader efter det att anmälan gjorts, om inte de behöriga myndigheterna i Frankrike dessförinnan har nekat fondbolaget tillträde (jfr artikel 46 i ucitsdirektivet).

Det andra alternativet är att fondbolaget använder sig av den procedur som gäller för filialverksamhet eller gränsöverskridande verksamhet och därvid samtidigt anmäler in värdepappersfonden. Då skall de frister som anges i de bestämmelserna tillämpas (se vidare nedan).

Ett svenskt fondbolag får enligt de nya bestämmelserna tillhandahålla förvaltningstjänster m.m. åt andra förvaltningsbolag (genom uppdragsavtal). Även denna tjänst får tillhandahållas inom EES-området. Det kan diskuteras om detta inte går redan enligt de nuvarande bestämmelserna. Om ett svenskt fondbolag får i uppdrag av ett utländskt förvaltningsbolag att förvalta utländska fonders svenska aktier, torde detta snarare vara ett avtal mellan två avtalsparter än en gränsöverskridande verksamhet.

7.12.1. Svenska fondbolag får bedriva verksamhet från filial i ett annat EES-land

Utredningens förslag: Ett fondbolag som avser att inrätta filial

i ett annat land inom EES skall underrätta Finansinspektionen innan verksamheten påbörjas. Underrättelsen skall innehålla en plan för den tilltänkta filialverksamheten, med uppgift om filialens organisation, och uppgift om i vilket land filialen skall inrättas samt om filialens adress och ansvariga ledning.

Om det inte finns skäl att ifrågasätta fondbolagets administrativa struktur eller finansiella situation, skall Finansinspektionen inom tre månader från det att underrättelsen mottogs vidarebefordra den till den behöriga myndigheten i det land där filialen skall inrättas. När Finansinspektionen vidarebefordrar underrättelsen skall inspektionen underrätta fondbolaget om detta.

Om Finansinspektionen finner att det inte finns förutsättningar för att vidarebefordra underrättelsen skall inspektionen meddela beslut om det inom två månader från det att underrättelsen mottogs. Ett sådant beslut, eller underlåtenhet att meddela beslut, får överklagas till länsrätt.

Verksamheten vid filial får påbörjas två månader efter det att den behöriga myndigheten i det andra landet mottog uppgifterna eller dessförinnan, om myndigheten medger att verksamheten får påbörjas. Fondbolaget får då också börja sälja andelar i värdepappersfonder som anmälts, om inte den behöriga myndigheten i det andra landet i ett beslut dessförinnan har förbjudit detta därför att förutsättningarna för sådan försäljning inte är uppfyllda.

Om något av de förhållanden som angetts i fondbolagets underrättelse till Finansinspektionen skall ändras efter det att filialen inrättats, skall fondbolaget underrätta inspektionen och den behöriga myndigheten i det andra landet minst en månad innan ändringen genomförs. Om Finansinspektionen finner att ändringen inte får göras, skall inspektionen meddela beslut om det inom en månad från det att underrättelsen kom in till inspektionen. Den behöriga myndigheten i det andra landet skall genast underrättas om beslutet.

Skälen för förslaget: Ett svenskt fondbolag kan välja att etablera en filial i ett annat land inom EES. Procedurreglerna för detta anges i nya artikel 6a i ucitsdirektivet. Utredningen föreslår att dessa bestämmelser genomförs i tillämpliga delar.

Fondbolaget skall anmäla sin avsikt att etablera filial till Finansinspektionen. Anmälan skall innehålla uppgifter och handlingar om den medlemsstat i vilken fondbolaget avser att etablera filial, en verksamhetsplan som beskriver den planerade verksamheten och de planerade tjänsterna samt filialens organisationsstruktur, den adress i värdlandet där handlingar kan erhållas, och namnen på dem som leder filialens verksamhet.

Om Finansinspektionen inte har anledning att ifrågasätta fondbolagets administrativa struktur eller finansiella situation med tanke på den planerade verksamheten, skall inspektionen inom tre månader från en fullständig anmälan vidarebefordra uppgifterna till de behöriga myndigheterna i värdlandet.

Enligt ucitsdirektivet skall de behöriga myndigheterna lämna uppgifter om alla ersättningssystem avsedda att skydda investerare. En motsvarande bestämmelse återfinns i artikel 17.3 i direktivet om investeringstjänster (93/22EEG) och som återfinns i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse.71 Bestämmelsen i ucitsdirektivet avser främst det s.k. investerarskyddet enligt lagen (1999:158) om investerarskydd. Det skyddet gäller dock inte i fondverksamheten, utan tillämpas vid individuell portföljförvaltning. Enligt utredningens förslag (se avsnitt 7.2.2) får fondbolag dock inte tillhandahålla sådana tjänster. Inte heller lagen (1995:1571) om insättningsgaranti är tillämplig på fondandelsägarnas investeringar i en fond. Av denna anledning saknas skäl att införa en uttrycklig bestämmelse motsvarande den i ucitsdirektivet. Finansinspektionen bör dock till underrättelsen i så fall foga en uppgift om att något sådant ersättningssystem som avses inte finns.

Inspektionen skall underrätta fondbolaget om att uppgifterna vidarebefordrats.

Om Finansinspektionen vägrar att översända de uppgifter som skall finnas med i anmälan, skall inspektionen underrätta fondbolaget om skälen för detta inom två månader från det att alla uppgifter inkommit.72

71Prop. 1994/95:50, s. 342. 72 Denna tvåmånadsfrist skiljer sig från motsvarande tidsfrist i artikel 17.3 i direktivet om investeringstjänster (93/22/EEG) och 1 kap. 5 § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse där en tremånadersfrist anges.

En sådan vägran eller underlåtenhet att lämna besked skall kunna överklagas. Huvudregeln är att beslut överklagas till länsrätt. När bestämmelserna om instansordningen infördes år 1995 diskuterades vilka beslut som skulle kunna överklagas till kammarrätt som första instans.73 I förarbetena angavs att beslut som huvudregel skulle överklagas till länsrätt som första instans, men att det undantagsvis fanns skäl att låta vissa beslut överklagas till kammarrätt som första instans. Det hänvisades till att Finansinspektionen fattar beslut som rör viktiga ekonomiska intressen, såsom beviljande och återkallelse av tillstånd att driva värdepappersrörelse, finansieringsverksamhet samt auktorisation av börs, marknadsplats eller clearingorganisation. Dessa typer av beslut kan vara av central betydelse för Sveriges finansiella system. Detta system utmärks bl.a. av en mycket stor rörlighet och snabbhet och en tids osäkerhet om ett finansiellt instituts rätt att driva verksamhet kan påverka hela det finansiella systemet. Det är därför, enligt motivuttalandena, av samhällsekonomiska skäl nödvändigt att slutliga beslut i dessa frågor meddelas så fort som möjligt. Den normala instansordningen med länsrätt, kammarrätt och Regeringsrätten i dessa fall bedömdes inte uppfylla de särskilda krav på snabbhet som måste ställas i dessa mål, och detta även om det skulle krävas prövningstillstånd i kammarrätt. Dessa måltyper borde därför (som tidigare) prövas av kammarrätt i första instans. Detsamma borde enligt motiven gälla vissa med tillståndsgivning näraliggande frågor samt beslut om varning inom ramen för Finansinspektionens tillsynsverksamhet.

Att neka ett fondbolag möjligheten att inrätta filial i ett annat land kan anses vara ett sådant beslut som bör få överklagas direkt till kammarrätt. Finansinspektionens beslut skall dock meddelas inom två månader från anmälan, vilket möjliggör för en snabb procedur. Det saknas därför skäl att frångå huvudregeln. Sådana beslut – och underlåtenhet att meddela beslut – får därför, i likhet med motsvarande beslut enligt lagen om värdepappersrörelse, överklagas till länsrätt som första instans.74

Finansinspektionen skall underrätta kommissionen om antalet och arten av de fall där vägran har förekommit.

Innan ett fondbolags filial inleder sin verksamhet skall de behöriga myndigheterna i värdlandet inom två månader från att de

73Prop. 1994/95:27. 74 Beslut enligt 1 kap. 5 § lagen (1991:981) om värdepappersrörelsen kan, enligt 7 kap. 1 § samma lag, överklagas hos länsrätt, och inte direkt hos kammarrätt.

tagit emot uppgifterna från Finansinspektionen förbereda tillsynen över fondbolaget. De skall vid behov upplysa fondbolaget om de villkor som gäller i värdlandet för utbjudande och marknadsföring av fondandelar.

Filialen får etableras och inleda sin verksamhet så snart fondbolaget fått ett meddelande från värdlandets behöriga myndigheter eller, i avsaknad av ett sådant meddelande, sedan tvåmånadersfristen gått ut.

Från och med denna tidpunkt får fondbolaget också börja sprida andelar i de värdepappersfonder som omfattas av anmälan, om inte värdlandets behöriga myndigheter genom att motivera sitt beslut före utgången av tvåmånadersperioden fastställer att arrangemangen för att saluföra andelar inte överensstämmer med bestämmelserna härför. Det kan t.ex. vara fråga om att fondbolaget inte vidtagit åtgärder för att göra utbetalningar eller lösa in andelar i värdlandet eller inte kan lämna den information som erfordras. I så fall skall den behöriga myndigheten även meddela Finansinspektionen. Denna tidsfrist kan sägas motsvara den tvåmånadersfrist som gäller vid inanmälning av värdepappersfonder utan att därtill anmäla en filial.

Om uppgifterna om verksamhetsplan, adress och namn ändras, skall fondbolaget skriftligen underrätta Finansinspektionen och värdlandets behöriga myndigheter om detta senast en månad innan ändringen genomförs. De behöriga myndigheterna i hem- och värdlandet skall därefter bedöma den administrativa strukturen etc.

Ucitsdirektivet anger inte uttryckligen inom vilken tid Finansinspektionen skall meddela beslut om att ändringen inte får göras. Eftersom anmälan om ändrade förhållanden skall göras med en månads varsel, förefaller det dock lämpligt att inspektionen har en månad på sig att fatta sitt beslut. Så är också fallet enligt 1 kap. 5 § lagen om värdepappersrörelse.

7.12.2. Gränsöverskridande verksamhet

Utredningens förslag: Ett fondbolag som avser att driva

verksamhet i ett annat land inom EES, genom att erbjuda och tillhandahålla tjänster utan att inrätta filial där, skall innan verksamheten påbörjas underrätta Finansinspektionen. Underrättelsen skall innehålla uppgift om i vilket land verksamheten skall drivas. Till underrättelsen skall fogas en plan för den planerade verksamheten med uppgift om vilka tjänster som skall erbjudas.

Finansinspektionen skall inom en månad från det att underrättelsen mottogs vidarebefordra den och verksamhetsplanen till behörig myndighet i det land där verksamheten skall drivas. Fondbolaget får därefter påbörja verksamheten i det andra EESlandet, och därvid även börja sälja andelar i värdepappersfonder.

Om fondbolaget avser att ändra verksamhet skall bolaget skriftligen anmäla detta till Finansinspektionen och behörig myndighet i det land där verksamheten utövas. Anmälan skall göras innan ändringen genomförs.

En underrättelse med det innehåll som här angivits skall också lämnas av fondbolaget till Finansinspektionen, om fondbolaget avser att överlåta försäljningen av andelar i värdepappersfonder som står under bolagets förvaltning till någon annan i ett annat land inom EES.

Skälen för förslaget: Procedurreglerna för ett fondbolag som för första gången önskar bedriva verksamhet inom en annan medlemsstats territorium enligt friheten att tillhandahålla tjänster återfinns i artikel 6b i ucitsdirektivet. Utredningen föreslår att dessa bestämmelser genomförs i tillämpliga delar. Fondbolaget skall till

Finansinspektionen lämna uppgifter om den medlemsstat fondbolaget avser att bedriva verksamhet i och ge in en verksamhetsplan med uppgift om den planerade verksamheten.

Finansinspektionen skall inom en månad från anmälan vidarebefordra uppgifterna till värdlandets behöriga myndigheter. Enligt ucitsdirektivet skall de behöriga myndigheterna också översända uppgifter om alla tillämpliga ersättningssystem avsedda att skydda investerare. Den bestämmelsen är dock inte aktuell för de svenska fondbolagen (se föregående avsnitt). Inspektionen bör dock informera de behöriga myndigheterna i det andra landet att några

sådana ersättningssystem inte finns. Om så har skett kan fondbolaget inleda sin verksamhet utan fondbolaget därutöver behöver underrätta de behöriga myndigheterna om att det avser att utbjuda och marknadsföra fondandelar. Den tvåmånadsfrist som normalt gäller för försäljning av fondandelar skall följaktligen inte tillämpas i dessa fall. Enligt artikel 6b.3 i ucitsdirektivet får nämligen verksamheten inledas utan hinder av bestämmelserna i artikel 46. I sistnämnda artikel anges förutsättningarna för försäljning av fondandelar i ett annat land inom EES samt att sådan försäljning får ske två månader från det att nödvändiga uppgifter lämnats till de behöriga myndigheterna.

Om det sker några förändringar avseende uppgifterna i verksamhetsplanen om den planerade verksamheten och de planerade tjänsterna skall fondbolaget skriftligen underrätta Finansinspektionen och de behöriga myndigheterna i värdlandet om detta. Sådan underrättelse skall ske innan ändringen genomförs så att värdlandets behöriga myndigheter vid behov kan upplysa bolaget om huruvida det krävs ändringar eller tillägg av de uppgifter som lämnats.

Ett fondbolag skall lämna de upplysningar som avses här även i de fall då det överlåter försäljningen av andelar i värdlandet åt tredje part.

7.12.3. Ingripanden

Utredningens förslag: Har Finansinspektionen av en behörig

myndighet i ett annat land inom EES underrättats om att ett svenskt fondbolag överträtt föreskrifter som i det landet gäller för fondbolaget, får inspektionen vidta lämpliga åtgärder mot bolaget. Inspektionen får därvid i samma omfattning som för fondbolags verksamhet i Sverige, och under samma förutsättningar, förbjuda verkställighet av beslutet, förelägga fondbolaget att vidta rättelse, meddela varning eller återkalla tillståndet. Inspektionen skall underrätta den behöriga myndigheten i det andra landet om vilka åtgärder som vidtas.

Skälen för förslaget: Det ligger primärt på de behöriga myndigheterna i värdlandet att agera mot fondbolag som bedriver verksamhet där, vare sig det är fråga om verksamhet från filial eller

gränsöverskridande verksamhet, och som i värdlandet överträder föreskrifter som gäller där (jfr artikel 6c.3 i ucitsdirektivet). Värdlandets behöriga myndigheter får dock endast, åtminstone som utgångspunkt, förelägga fondbolaget att upphöra med överträdelsen. Om fondbolaget inte följer ett sådant föreläggande får de behöriga myndigheterna i värdlandet underrätta Finansinspektionen om detta. Dessa bestämmelser bör införas i den svenska fondlagstiftningen.

Får Finansinspektionen en sådan underrättelse får inspektionen, enligt artikel 6c.4, vidta lämpliga åtgärder mot fondbolaget. Direktivet anger dock inte vad som menas med lämpliga åtgärder och i princip bör samma möjligheter till sanktioner finnas som vid överträdelser i Sverige. Det kan således vara fråga om att inspektionen förbjuder verkställighet av beslutet, förelägger fondbolaget att vidta rättelse, meddelar varning eller återkallar tillståndet (se avsnitt 7.10).

Inspektionen skall underrätta den behöriga myndigheten i det andra landet om vilka åtgärder som vidtas.

7.12.4. Om tillståndet har återkallats

Utredningens förslag: Om ett tillstånd för ett svenskt fond-

bolag återkallas skall Finansinspektionen underrätta värdlandets behöriga myndigheter om detta.

Skälen för förslaget: För de fall Finansinspektionen återkallar ett tillstånd (se avsnitt 7.10.1) bör givetvis värdlandets behöriga myndigheter få kännedom om detta. En sådan regel finns också intagen i artikel 6c.9 i ucitsdirektivet. Denna bör därför genomföras. Eftersom fondbolagets verksamhet i värdlandet, vare sig det är via filial eller gränsöverskridande, förutsätter ett giltigt tillstånd, får fondbolaget inte fortsätta sin verksamhet i värdlandet. Genom underrättelsen från inspektionen får således de behöriga myndigheterna i värdlandet möjlighet att vidta de åtgärder som erfordras för att hindra fondbolaget att inleda fler transaktioner där och för att skydda andelsägarnas intressen.

7.12.5. Verksamhet i ett land utanför EES

Utredningens förslag: Ett svenskt fondbolag får efter tillstånd

av Finansinspektionen inrätta filial i ett land utanför EES. Ansökan om tillstånd skall innehålla en plan för den tilltänkta filialverksamheten, med uppgift om filialens organisation och uppgift om i vilket land filialen skall inrättas samt om filialens adress och ansvariga ledning.

Skälen för förslaget: I linje med fondbolagens möjlighet att verka inom EES bör det finnas en möjlighet för dem att bedriva sin verksamhet även från filial i ett land utanför EES. Ur svensk synvinkel bör det inte vara någon skillnad. Däremot kan det givetvis finnas begränsade möjligheter för fondbolagen att verka utanför EES beroende på värdlandets regler.

En förutsättning bör dock vara att Finansinspektionen lämnar sitt tillstånd. För detta fordras att inspektionen får en verksamhetsplan med uppgifter om ansvarig ledning m.m.

7.13. Förvaltningsbolag med säte inom EES

Ucitsdirektivets bestämmelser skapar som redan nämnts en auktorisation för förvaltningsbolag att verka inom EES. Detta innebär att förvaltningsbolag som har tillstånd enligt ucitsdirektivet i sitt hemland i motsvarande omfattning får driva verksamhet i andra medlemsstater. I likhet med svenska fondbolags verksamhet utomlands får de utländska förvaltningsbolagen driva verksamhet här från filial eller verka gränsöverskridande. Utredningen föreslår att dessa bestämmelser i ucitsdirektivet genomförs i svensk rätt.

Möjligheten för utländska fondföretag, med säte i ett annat land inom EES att efter anmälan sälja fondandelar kvarstår dock (nuvarande 7 b § lagen om värdepappersfonder). Detta hänger delvis ihop med att utländska fondföretag kan vara organiserade som aktiebolag med rörligt aktiekapital (benämnda investeringsbolag i ucitsdirektivet). Dessa fondföretag kan förvaltas av ett extent förvaltningsbolag, men kan också vara självförvaltande (se vidare i kapitel 10). Dessa investeringsbolag får nämligen inte, med stöd av de bestämmelser som diskuteras i det följande, bedriva

verksamhet i ett annat medlemsland utan måste använda sig av det nu nämnda anmälningsförfarandet.

Möjligheten att anmäla in värdepappersfonder för försäljning kvarstår även för övriga fondföretag oavsett juridisk konstruktion.

7.13.1. Verksamhet här från filial

Utredningens förslag: Ett utländskt förvaltningsbolag som har

sitt säte i ett annat land inom EES och som i det landet (hemlandet) har tillstånd att driva förvaltningsbolag får driva verksamhet från filial i Sverige. Sådan verksamhet får drivas här i landet endast om verksamheten omfattas av förvaltningsbolagets verksamhetstillstånd i hemlandet.

Verksamhet från filial här får påbörjas två månader efter det att Finansinspektionen från en behörig myndighet i förvaltningsbolagets hemland mottagit en underrättelse eller dessförinnan, om Finansinspektionen medger att verksamheten får påbörjas. Underrättelsen skall innehålla en plan för den tilltänkta filialverksamheten, med uppgift om filialens organisation, och uppgift om i vilket land filialen skall inrättas samt om filialens adress och ansvariga ledning.

Finner Finansinspektionen att förvaltningsbolagets åtgärder för att kunna göra utbetalningar till andelsägarna, lösa in andelar och lämna information, inte är tillräckliga får inspektionen inom två månader från det att inspektionen tog emot underrättelsen från de behöriga myndigheterna i hemlandet, förbjuda förvaltningsbolaget att driva verksamhet här. Inspektionen skall underrätta de behöriga myndigheterna i hemlandet om sitt beslut.

För utländska förvaltningsbolags filialverksamhet i Sverige gäller bestämmelserna i denna lag i tillämpliga delar och i övrigt lagen (1992:160) om utländska filialer m.m.

Skälen för förslaget: I enlighet med en i hela EES gällande auktorisation får utländskt förvaltningsbolag, som har sitt säte i ett annat land inom EES driva verksamhet här från filial. En förutsättning är att förvaltningsbolaget i sitt hemland har tillstånd att driva förvaltningsbolag i enlighet med ucitsdirektivets bestämmelser.

Sådan verksamhet får drivas här i landet endast i den mån verk-

samheten omfattas av förvaltningsbolagets verksamhetstillstånd i hemlandet. Verksamheten kan bestå både av fondförvaltning och av individuell portföljförvaltning.

Verksamhet från filial här får påbörjas två månader efter det att Finansinspektionen från en behörig myndighet i förvaltningsbolagets hemland mottagit en underrättelse eller dessförinnan, om Finansinspektionen medger att verksamheten får påbörjas. Underrättelsen skall innehålla en plan för den tilltänkta filialverksamheten, med uppgift om filialens organisation, och uppgift om i vilket land filialen skall inrättas samt om filialens adress och ansvariga ledning.

Vid behov skall Finansinspektionen, när anmälan har tagits emot, till förvaltningsbolaget lämna de upplysningar som erfordras för att förvaltningsbolaget skall kunna driva sin verksamhet här. Inspektionen skall lämna upplysningar om vad som erfordras avseende åtgärder för att i Sverige göra utbetalningar till andelsägare, lösa in andelar och lämna den information som förvaltningsbolaget är skyldig att lämna enligt reglerna i hemlandet. Vidare skall inspektionen lämna upplysningar om uppföranderegler vid tillhandahållande av individuell portföljförvaltning jämte sidotjänster.75 Dessa uppföranderegler återfinns i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse.

Finner Finansinspektionen att förvaltningsbolagets åtgärder och arrangemang för att kunna göra utbetalningar till andelsägarna, lösa in andelar och lämna information, inte är tillräckliga får inspektionen inom två månader från det att inspektionen tog emot underrättelsen från de behöriga myndigheterna i hemlandet, besluta att förvaltningsbolaget inte får sälja fondandelar här. Inspektionen skall i sådana fall också underrätta de behöriga myndigheterna i hemlandet.76

Finansinspektionen skall underrätta kommissionen om antalet och arten av de fall där inspektionen har vägrat filialetablering.

Finansinspektionen får också för statistiska ändamål kräva att förvaltningsbolag som bedriver verksamhet i Sverige från filial, skall lämna periodiska rapporter om sin verksamhet i Sverige till inspektionen. Vid fullgörande av sina skyldigheter får Sverige kräva att förvaltningsbolags filialer lämnar samma uppgifter som för detta ändamål krävs av svenska fondbolag.77 Dessa åtgärder omfattas av

75 Se artikel 6a.4 i ucitsdirektivet. 76 Se artikel 6a.5 i ucitsdirektivet. 77 Se artikel 6c.1 och 6c.2 i ucitsdirektivet.

inspektionens allmänna befogenhet att i sin tillsyn kräva in upplysningar.

Kompletterande bestämmelser om verksamhet från filial här i landet finns i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m.

7.13.2. Gränsöverskridande verksamhet

Utredningens förslag: Ett utländskt förvaltningsbolag som har

sitt säte i ett annat land inom EES och som i det landet (hemlandet) har tillstånd att driva förvaltningsbolag får från sitt hemland erbjuda och tillhandahålla tjänster i Sverige. Sådan verksamhet får drivas här i landet endast om verksamheten omfattas av förvaltningsbolagets verksamhetstillstånd i hemlandet.

Förvaltningsbolaget får börja erbjuda och tillhandahålla tjänster från hemlandet så snart Finansinspektionen från en behörig myndighet i förvaltningsbolagets hemland mottagit en underrättelse med uppgift om i vilket land verksamheten skall drivas och med en plan för den planerade verksamheten med uppgift om vilka tjänster som skall erbjudas.

Finansinspektionen får i sin tillsynsverksamhet kräva in de uppgifter som behövs för att kontrollera att förvaltningsbolaget följer tillämpliga normer i Sverige.

Skälen för förslaget: Ett utländskt förvaltningsbolag, med säte inom

EES, får också erbjuda och tillhandahålla tjänster i Sverige från hemlandet. Sådan gränsöverskridande verksamhet får ske så snart Finansinspektionen från en behörig myndighet i förvaltningsbolagets hemland mottagit en underrättelse med uppgift om i vilket land verksamheten skall drivas och med en plan för den planerade verksamheten med uppgift om vilka tjänster som skall erbjudas.

När sådan underrättelse har lämnats över till Finansinspektionen får det utländska förvaltningsbolaget erbjuda och tillhandahålla sina tjänster här utan iakttagande av den tvåmånadersfrist som annars gäller för inanmälan av fondandelar.

Det uppställs inga krav på att förvaltningsbolaget här skall vidta åtgärder för utbetalningar till andelsägare, inlösen av andelar eller för att kunna lämna den information som erfordras. Däremot får Finansinspektionen kräva in de uppgifter som behövs för att kontrollera att förvaltningsbolaget följer tillämpliga normer i Sverige.

Inspektionen får i så fall använda sig av de allmänna befogenheter som följer av inspektionens tillsyn.78

7.13.3. Ingripanden mot utländska förvaltningsbolag

Utredningens förslag: Om ett förvaltningsbolag, som är

hemmahörande i ett annat land inom EES, driver verksamhet här i landet från filial eller genom direkt tillhandahållande av tjänster och därvid överträder lagen eller föreskrift som meddelats med stöd av lagen eller på annat sätt visat sig vara olämpligt att utöva sådan verksamhet, får Finansinspektionen förelägga förvaltningsbolaget att vidta rättelse.

Om förvaltningsbolaget inte följer föreläggandet, skall inspektionen underrätta behörig myndighet i bolagets hemland.

Om rättelse ändå inte sker, får inspektionen förbjuda bolaget att göra nya åtaganden här i landet. Innan förbud meddelas skall inspektionen underrätta behörig myndighet i bolagets hemland. I brådskande fall får inspektionen meddela förbud utan föregående underrättelse till hemlandsmyndigheten. Denna skall då underrättas så snart det kan ske.

Om förvaltningsbolaget har fått sitt verksamhetstillstånd återkallat i hemlandet skall inspektionen genast förbjuda bolaget att göra nya åtaganden i Sverige.

Skälen för förslaget: I linje med att förvaltningsbolag med hemlandsauktorisation får verka inom EES anger ucitsdirektivet de förutsättningar under vilka värdlandets tillsynsmyndighet kan ingripa.79 Modellen bygger på att värdlandets behöriga myndigheter får förelägga ett utländskt förvaltningsbolag att vidta rättelse. Mer ingripande åtgärder överlåts åt hemlandets behöriga myndigheter. I vissa fall är de åtgärder som hemlandets myndigheter vidtar inte tillräckliga. I så fall får värdlandet agera. Även i brådskande fall kan värdlandets myndigheter få ingripa utan att först ha underrättat hemlandsmyndigheterna.

Finner Finansinspektionen att ett förvaltningsbolag, med säte i ett annat land inom EES och som driver verksamhet här i landet från filial eller som tillhandahåller tjänster i Sverige från hemlandet,

78 Jfr artikel 6c.2 i ucitsdirektivet. 79 Artikel 6c.3-9 i ucitsdirektivet.

överträder den svenska fondlagstiftningen eller de föreskrifter som meddelats med stöd av den eller på annat sätt visat sig vara olämpligt att utöva verksamheten, skall inspektionen kräva att förvaltningsbolaget upphör med överträdelsen.

Om det berörda förvaltningsbolaget inte vidtar erforderliga åtgärder skall Finansinspektionen underrätta hemlandets behöriga myndigheter. De senare skall snarast vidta alla lämpliga åtgärder för att se till att förvaltningsbolaget upphör med överträdelsen. Finansinspektionen skall underrättas om vilka åtgärder som vidtas.

Om förvaltningsbolaget fortsätter att bryta mot de lagar och författningar som gäller i Sverige, trots de åtgärder som hemlandet vidtagit eller på grund av att dessa åtgärder visat sig vara otillräckliga, får Finansinspektionen vidta lämpliga åtgärder efter att ha underrättat hemlandets behöriga myndigheter. I brådskande fall kan den underrättelsen anstå till efter det att åtgärder vidtagits. Enligt ucitsdirektivet skulle det kunna vara åtgärder för att hindra eller bestraffa ytterligare överträdelser och i den mån det är nödvändigt hindra förvaltningsbolaget från att inleda fler transaktioner. Den återstående sanktionen torde dock vara, med tanke på att Finansinspektionens föreläggande om rättelse och hemlandets åtgärder inte föreslagit, att förbjuda förvaltningsbolaget att verka här. Inspektionen skall se till att de rättsliga dokument som krävs för dessa åtgärder kan delges förvaltningsbolaget i Sverige.

I ucitsdirektivet anges också, antagligen mest för tydlighetens skull, att de behöriga myndigheterna i värdlandet får vidta lämpliga åtgärder för att hindra eller bestraffa sådana överträdelser som strider mot lag eller andra författningar till skydd för det allmännas bästa.

Varje åtgärd som omfattar påföljder för eller begränsningar av ett förvaltningsbolags verksamhet skall givetvis motiveras på vederbörligt sätt och meddelas det berörda förvaltningsbolaget. Finansinspektionens åtgärder får överklagas till kammarrätt.80

Om Finansinspektionen får en underrättelse om att ett utländskt förvaltningsbolag har fått sitt tillstånd i hemlandet återkallat, skall inspektionen vidta lämpliga åtgärder för att hindra förvaltningsbolaget från att inleda fler transaktioner i Sverige och för att skydda investerarnas intressen.81

Finansinspektionen skall underrätta kommissionen om antalet och arten av de fall där inspektionen enligt nu angivna bestäm-

80 Jfr utredningens överväganden i avsnitt 7.12.1. 81 Artikel 6 c.9 i ucitsdirektivet.

melser har förbjudit ett utländskt förvaltningsbolag att driva verksamhet här.

8. Nya placeringsbestämmelser

8.1. Bakgrund till de nya bestämmelserna

Bestämmelser som behandlar värdepappersfondernas placeringar i olika tillgångar är centrala för fondlagstiftningen. Regleringen för värdepappersfonder är harmoniserade genom bestämmelserna i ucitsdirektivet, medan de icke harmoniserade nationella fonderna oftast medgetts undantag från denna reglering.1 Genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/108/EG av den 21 januari 2002 om ändring av rådets direktiv 85/611/EEG om samordning av lagar och andra författningar som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag), vad gäller fondföretags investeringar2 har nya placeringsbestämmelser införts för värdepappersfonder.

Bakgrunden till de nya bestämmelserna är den finansiella marknadens och fondmarknadens snabba utveckling sedan ucitsdirektivets tillkomst och genomförandet av den ekonomiska och monetära unionen. På grund härav har det skapats ett behov av att utöka fondernas investeringsmöjligheter till att omfatta andra, tillräckligt likvida, finansiella instrument än överlåtbara värdepapper. Det är bl.a. fråga om penningmarknadsinstrument, derivatinstrument och andelar i andra fonder, men även placeringar i olika banktillgodohavanden. Inom ramen för ucitsdirektivet accepteras också att fonderna avviker från de grundläggande riskspridningsreglerna om detta behövs för att fonden skall kunna följa ett visst index.

Utredningen redogör i detta kapitel för sina överväganden kring genomförandet av de nya bestämmelserna. I vissa fall ger de nya bestämmelserna utrymme för flera alternativ, där medlemsstaterna har möjlighet att välja. I andra fall uppstår behov av att tolka direktivet. Avsikten är att bedöma de nya bestämmelserna efter sitt sammanhang och mot bakgrund av gemenskapsrätten som helhet.

1 Regelverket för de nationella fonderna behandlas i kapitel 9. 2 EGT L 41, 13.2.2002, s. 35 (Celex 32001L0108).

De angivna bestämmelserna i ucitsdirektivet är s.k. miniminormer som syftar till att skapa en enhetlig miniminivå till skydd för investerare.3 Utredningen är därför inte förhindrad att förslå kompletterande regler i syfte att förstärka konsumentskyddet där det behövs.

8.2. Värdepappersfonder får investera i flera tillgångsslag

Utredningens förslag: De olika tillgångsslag som en värde-

pappersfond får placera sina medel i anges särskilt och med den terminologi som används i ucitsdirektivet. Därmed definieras inte längre en värdepappersfond som bestående av ”fondpapper och andra finansiella instrument”. En värdepappersfond får placera i överlåtbara värdepapper, penningmarknadsinstrument, inlåning hos vissa kreditinstitut, finansiella derivatinstrument och fondandelar.

Skälen till förslaget: En värdepappersfond får inte placera sina medel hur som helst. En central del av fondlagstiftningen och ucitsdirektivet är bestämmelser som reglerar produkten, dvs. i vilken typ av tillgångar en fond får investera och under vilka förutsättningar. Det kan vara fråga om olika begränsningsregler som syftar till att skapa en riskspridning eller förhindra allt för stor maktkoncentration. Dessa begränsningsregler varierar beroende på tillgångsslag. De nya bestämmelserna i ucitsdirektivet möjliggör nu placeringar i fler olika tillgångsslag än vad som var möjligt tidigare.

De flesta av dessa tillgångsslag kan hänföras till en vid definition av begreppet finansiella instrument.4

Den terminologi som används i lagen om värdepappersfonder och i ucitsdirektivet överensstämmer inte riktigt med varandra. Enligt 1 § första stycket 1 lagen om värdepappersfonder får en fond investera i ”fondpapper och andra finansiella instrument” medan de tidigare bestämmelserna i ucitsdirektivet tillät investeringar i ”överlåtbara värdepapper”. Någon egentlig praktisk skillnad synes

3 Punkten 16 i ingressen till direktivet med ändring av ucitsdirektivet vad gäller fondföretags investeringar (2001/108/EG). 4 Att investera i enlighet med ett visst index betraktas inte som ett tillgångsslag utan som en placeringsmetod.

emellertid inte ha åsyftats. I tidigare förarbeten ansågs nämligen ”fondpapper” ha samma betydelse som i annan lagstiftning på den finansiella sektorn och begreppet ”andra finansiella instrument” fick omfatta alla övriga på marknaden förekommande instrument. Dessa definitioner var dock mindre betydelsefulla eftersom lagen hänvisade till de begränsningar som följde av placeringsbestämmelserna.5

För ytterligare vägledning finns definitionerna i 1 § lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument. Där anges att ”finansiellt instrument” är fondpapper och annan rättighet eller förpliktelse avsedd för handel på värdepappersmarknaden. Med ”fondpapper” menas aktie och obligation samt sådana andra delägarrätter eller fordringsrätter som är utgivna för allmän omsättning, andel i värdepappersfond och depåbevis.6

I och med de nya bestämmelserna i ucitsdirektivet kompliceras dock bilden. Direktivet räknar nämligen upp de typer av likvida finansiella tillgångar som en värdepappersfond tillåts placera i.7Dessa är överlåtbara värdepapper, penningmarknadsinstrument, insättningar hos vissa kreditinstitut, finansiella derivatinstrument av viss karaktär och vissa fondandelar. I direktivet intas också särskilda definitioner som avser att närmare förklara vad som avses ingå i respektive tillgångsslag.

Samtliga dessa tillgångsslag i ucitsdirektivet, förutom insättningar hos vissa kreditinstitut, synes falla inom den nyss angivna definitionen av finansiella instrument. Samtidigt ger direktivet begränsningar som gör att den svenska definitionen i vissa fall blir allt för vid. I ucitsdirektivet anges därtill särskilda begränsningsregler som varierar mellan de nyss nämnda tillgångsslagen. Mot denna bakgrund är det lämpligare att använda sig av de begrepp som anges i ucitsdirektivet i stället för att, som nu är fallet, tillämpa en egen, svensk terminologi.

5Prop. 1989/90:153, s. 47 f. 6 Se också prop. 1990/91:142, s. 85 ff. 7 Artikel 1 (2) med hänvisning till artikel 19 (1) i ucitsdirektivet.

8.3. Överlåtbara värdepapper och penningmarknadsinstrument

Utredningens förslag: I lagen definieras särskilt vad som i lagen

menas med begreppen ”överlåtbara värdepapper” och ”penningmarknadsinstrument”.

Skälen för förslaget: De nuvarande värdepappersfonderna är sådana som investerar i överlåtbara värdepapper. Med överlåtbara värdepapper menas i det nya ucitsdirektivet aktier och andra motsvarande värdepapper, obligationer eller andra skuldförbindelser samt försäljningsbara värdepapper av annat slag som ger rätt att förvärva sådana överlåtbara värdepapper genom teckning eller utbyte.

Däremot undantas uttryckligen derivatinstrument.8 Med den beskrivningen omfattas såväl aktiefonder som räntefonder och blandfonder.

Från begreppet överlåtbara värdepapper skiljs i ucitsdirektivet numera termen penningmarknadsinstrument, med vilken avses instrument som normalt omsätts på penningmarknaden och som är likvida och har ett värde som vid varje tidpunkt exakt kan fastställas.9 Anledningen till detta är att penningmarknadsinstrument omfattar de kategorier av överlåtbara instrument som normalt inte handlas på reglerade marknader utan som omsätts på penningmarknaden, t.ex. statsskuldväxlar, kommunala skuldväxlar, bankcertifikat, företagscertifikat, omsättningsbara medelfristiga skuldväxlar och bankaccepter.10 Oftast beskrivs penningmarknadsinstrument som fordringsrätter med en löptid som understiger 12 månader.

För överlåtbara värdepapper och penningmarknadsinstrument gäller nu i huvudsak samma placeringsbestämmelser, vilka behandlas i de följande avsnitten.

Som tidigare har nämnts används i den nuvarande lagstiftningen skrivningen ”fondpapper och andra finansiella instrument”. I den skrivningen inkluderas såväl överlåtbara värdepapper som penningmarknadsinstrument och därmed skulle ändringarna i ucitsdirektivet inte fordra någon direkt åtgärd. Som angetts i föregående avsnitt kommer emellertid denna uppdelning ändå att användas

8 Artikel 1 (8) i ucitsdirektivet. 9 Artikel 1 (9) i ucitsdirektivet. 10 Punkten 4 i ingressen till direktivet med ändring av ucitsdirektivet vad gäller fondföretags investeringar (2001/108/EG).

genomgående i lagstiftningen. De två begreppen riskerar dock enligt en svensk tolkning att gå in i varandra. Utredningen föreslår därför att särskilda definitioner införs i lagen.

8.3.1. Noterade värdepapper och penningmarknadsinstrument

Utredningens förslag: Medel som ingår i en värdepappersfond

får placeras i överlåtbara värdepapper och penningmarknadsinstrument som är noterade eller föremål för handel på en reglerad marknadsplats. Vad som menas med en reglerad marknad preciseras i lagtexten.

Skälen för förslaget: En värdepappersfond får enligt ucitsdirektivet investera i sådana överlåtbara värdepapper och penningmarknadsinstrument som är noterade på en reglerad marknad.11 Det kan ses som en grundläggande förutsättning, en huvudregel, att det finansiella instrumentet är noterat på en reglerad marknad. Härigenom förstärks likviditeten i fonden, vilket i sin tur är en förutsättning för att andelsägare skall kunna få sina andelar inlösta på begäran.

Därtill underlättas värderingen av fondandelarna.

Dessa bestämmelser är i stort sett oförändrade i det nya ucitsdirektivet, dock med ett undantag. I syfte att skapa samstämmighet knyts definitionen av vad som menas med en reglerad marknad till den som anges i direktivet om investeringstjänster (93/22/EEG).12I stället för ”fondbörs” hänvisas således till ”en sådan reglerad marknadsplats som avses i artikel 1.13 i direktivet om investeringstjänster”.13

En reglerad marknad anges där som en marknad för överlåtbara värdepapper, andelar i företag för kollektiva investeringar, penningmarknadsinstrument, finansiella terminskontrakt och motsvarande instrument med kontantavräkning, ränteterminskontrakt, ränte- och valutaswaps samt swaps på aktier och aktieindex, köp- och säljoptioner avseende alla instrument som angetts ovan, däri inbegripet motsvarande instrument med kontantavräkning.

11 Artikel 19.1 (a), (b) och (c) i ucitsdirektivet. 12 Rådets direktiv 93/22/EEG av den 10 maj 1993 om investeringstjänster inom värdepappersområdet, EGT L 141, 11.6.1993, s. 27 (Celex 393L0022), senast ändrat genom rådets direktiv 2000/64/EG (EGT L 290. 17.11.2000, Celex 32000L0064). 13 Artikel 19.1 (a) i ucitsdirektivet.

Som ytterligare krav skall den reglerade marknaden förekomma i den förteckning som avses i artikel 16 i direktivet om investeringstjänster (93/22/EEG) och som har upprättats av den medlemsstat som är hemland enligt definitionen i artikel 1.6 (c), samma direktiv.

Därtill skall den reglerade marknaden verka regelbundet och kännetecknas av att regler, som har utfärdats av eller godkänts av de behöriga myndigheterna, bestämmer marknadens arbetssätt, villkoren för tillträde till marknaden och, då direktiv 79/279/EEG14är tillämpligt, villkoren för upptagande till notering såsom föreskrivits i det direktivet och, då det direktivet inte är tillämpligt, de villkor som ett finansiellt instrument måste uppfylla innan det i praktiken kan omsättas på marknaden. Som ett sista krav anges att den reglerade marknaden skall kräva efterlevnad av alla regler om rapporter och insyn som har fastställts till följd av artiklarna 20 och 21 i direktivet om investeringstjänster (93/22/EEG).15

Utredningen föreslår att de nya bestämmelserna i ucitsdirektivet genomförs i svensk rätt. I den nuvarande bestämmelsen i 18 § första stycket lagen om värdepappersfonder räknas upp svensk eller utländsk börs, auktoriserade marknadsplatser och andra reglerade marknader som är öppna för allmänheten. Denna uppräkning motsvarar ucitsdirektivets krav, även efter den nu redovisade ändringen. Bestämmelserna om reglerade marknader är nämligen införlivade i svensk rätt bl.a. genom lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet. Utfasningen av begreppet ”fondbörs” i ucitsdirektivet bör därför inte medföra en ändring i lagtexten. Utredningen föreslår därför att den äldre lydelsen förs över till den föreslagna lagen, med förtydligandet att även penningmarknadsinstrument omfattas.

14 Rådets direktiv 79/279/EEG av den 5 mars 1979 om samordning av villkoren för upptagande av värdepapper till officiell notering vid fondbörs, upphävd (och kodifierad) genom Europaparlamentets och Rådets direktiv 2001/34/EG av den 28 maj 2001 om upptagande av värdepapper till officiell notering och om uppgifter som skall offentliggöras beträffande sådana värdepapper, EGT L 184, 6.7.2001, s. 1 (Celex 32001L0034). 15 Artikel 1.13 i direktivet om investeringstjänster (93/22/EEG) läst tillsammans med avsnitt B i bilagan till direktivet.

8.3.2. Vissa onoterade penningmarknadsinstrument

Utredningens förslag: Medel som ingår i en värdepappersfond

får placeras i onoterade penningmarknadsinstrument under förutsättning att emissionen eller utgivaren är reglerade i syfte att skydda investerare och sparmedel och om instrumenten utgetts eller garanterats av i lagen uppräknade emittenter och garanter.

Skälen för förslaget: I det nya ucitsdirektivet finns en bestämmelse som tar sikte på vissa typer av onoterade penningmarknadsinstrument.16 Dessa instrument kan sägas vara privilegierade och likställs med noterade innehav. En förutsättning är dock att det finns ett tillräckligt grundskydd för dem som investerar i instrumenten och de medel som investeras. Vidare erhålls denna förmånliga särställning endast om penningmarknadsinstrumenten är utgivna eller garanterade av någon av de i direktivet uppräknade emittenterna respektive garanterna. Det är huvudsakligen fråga om stater eller myndigheter samt vissa företag och institutioner.

Utredningen föreslår att det i svensk lagstiftning införs en motsvarande bestämmelse. I artikeltexten (artikel 19.1 (h) sista strecksatsen) hänvisas till direktivet 78/660/EEG17. Det är det s.k. fjärde bolagsdirektivet, vilket införlivats i svensk rätt bl.a. genom årsredovisningslagen (1995:1554). Det fordras emellertid en hänvisning till direktivet och inte till den svenska lagen eftersom en svensk värdepappersfond får investera även i penningmarknadsinstrument som emitterats av andra än svenska företag.

16 Artikel 19.1 (h) i ucitsdirektivet. 17 Rådets fjärde direktiv 78/660/EEG av den 25 juli 1978 grundat på artikel 54.3 g i fördraget om årsbokslut i vissa typer av bolag, EGT L 222, 14.8.1978, s. 11 (Celex 31978L0660), senast ändrat genom direktiv 1999/60/EG (EGT L 162, 26.6.1999, s. 65).

8.3.3. Andra överlåtbara värdepapper och penningmarknadsinstrument

Utredningens förslag: En värdepappersfond får, som tidigare,

placera upp till 10 procent av sina tillgångar i andra överlåtbara värdepapper än de som är noterade på en reglerad marknad och därtill inneha onoterade värdepapper som förväntas noteras inom ett år. En värdepappersfond får också placera upp till 10 procent av sina tillgångar i andra penningmarknadsinstrument än de som behandlats tidigare. Om värdet på onoterade värdepapper överstiger 10 procent av fondens värde skall dock fondbolaget informera Finansinspektionen om detta.

Fondbolaget skall i fondbestämmelserna ange grunderna för hur de onoterade innehaven värderas.

Utredningens förslag: Enligt de nuvarande bestämmelserna i lagen om värdepappersfonder och i ucitsdirektivet får en värdepappersfond placera medel även i andra överlåtbara värdepapper än de som är noterade på en reglerad marknad, dvs. enkelt uttryckt i onoterade värdepapper.

En värdepappersfond får för det första investera i onoterade innehav med maximalt 10 procent av fondens tillgångar.18 Den bestämmelsen i ucitsdirektivet är ändrad bara på så sätt att den även omfattar onoterade penningmarknadsinstrument (andra än de privilegierade som diskuterats i föregående avsnitt). Utredningen föreslår att den svenska regleringen ändras så att detta framgår.

En värdepappersfond får, enligt ucitsdirektivet, för det andra investera i onoterade innehav om det kan förväntas att värdepappren kommer att noteras inom ett år från det att pappret emitterats. Det finns inte någon gräns för hur stor del av en värdepappersfonds tillgångar som får investeras i sådana fall.19 Däremot gäller de riskspridningsregler som finns för innehav i allmänhet. Om dessa papper inte noteras inom ett år måste fonden sälja värdepapper, om innehavet annars skulle överstiga 10 procent av fondens tillgångar. Utredningen föreslår inte någon ändring. Värt att notera är dock att denna bestämmelse i ucitsdirektivet inte får

18 Artikel 19.2 i ucitsdirektivet (jfr också 18 § tredje stycket lagen om värdepappersfonder). 19 Artikel 19.1 (d) i ucitsdirektivet (jfr också 18 § första stycket lagen om värdepappersfonder).

tillämpas på penningmarknadsinstrument.20 Denna skillnad bör framgå av lagtexten.

En värdepappersfond kan, med tillämpning av en kombination av de två nyss nämnda bestämmelserna, från tid till annan inneha onoterade värdepapper som överstiger 10 procent av fondens värde. Även om detta således är tillåtet kan det i vissa fall vara olämpligt. Det kan tänkas uppkomma fall där en värdepappersfond regelmässigt ligger över 10 procent i onoterade papper. Detta kan skapa värderingsproblem och rubbar värdepappersfondens karaktär. Därtill är det svårt att bedöma om en fond bör avyttra ett innehav eller inte. I syfte att ge Finansinspektionen större möjligheter att vidta lämpliga åtgärder föreslås en bestämmelse som ålägger fondbolaget att informera inspektionen i de fall en fond, med stöd av ovan angivna bestämmelser, har placerat mer än 10 procent av sina tillgångar i onoterade värdepapper. Det är således fråga om ett flaggningsförfarande som ger inspektionen möjlighet att agera. Idag ger fondbolagen in en allmän information om sina innehav till Finansinspektionen, se t.ex. inspektionens Föreskrifter (FFFS 1998:10) om kvartalsrapporter för fondbolag och värdepappersfonder. Information om onoterade innehav över 10 procent av fondens tillgångar bör därför inordnas i detta system. Inspektionen bör därför inom ramen för sin tillsyn lämna kompletterande föreskrifter om hur och i vilka intervall sådan information skall lämnas (jfr 3 § 9 förordningen (1990:1123) om värdepappersfonder).

Fondbolaget bör också i fondbestämmelserna ange de värderingsprinciper som används vid värderingen av onoterade innehav.

20 I artikel 19.1 (d) talas nämligen endast om överlåtbara värdepapper och inte om penningmarknadsinstrument. Detta innebär en inskränkning från vad som gäller idag enligt lagen om värdepappersfonder eftersom det i den svenska lagen hänvisas inte till överlåtbara värdepapper utan ”fondpapper och andra finansiella instrument” och som således omfattar även penningmarknadsinstrument.

8.3.4. Riskspridning

Utredningens förslag: I en värdepappersfond får ingå överlåtbara

värdepapper eller penningmarknadsinstrument som utfärdats av samma emittent till högst 1. 5 procent av fondens värde, eller 2. 10 procent av fondens värde, om det sammanlagda innehavet av sådana tillgångar uppgår till högst 40 procent av fondens värde, eller 3. 25 procent av fondens värde, om de består av obligationer utfärdade av ett kreditinstitut som har säte i ett land inom EES och som enligt lag är underkastat särskild offentlig tillsyn avsedd att skydda innehavare av institutets obligationer, under förutsättning att det sammanlagda värdet av dessa tillgångar uppgår till högst 80 procent av fondens värde, eller 4. 35 procent av fondens värde, om de är utfärdade eller garanterade av en stat, en kommun eller en statlig eller kommunal myndighet i ett land inom EES eller av något allmänt internationellt organ i vilket ett eller flera länder inom EES är medlemmar. En värdepappersfond får dock investera högst 20 procent av fondens värde i överlåtbara värdepapper och penningmarknadsinstrument som utfärdats av samma bolag eller annat bolag i samma koncern.

Skälen för förslaget: De riskspridningsregler som tidigare fanns i ucitsdirektivet och som har sina motsvarigheter i lagen om värdepappersfonder, återfinns även i det nya ucitsdirektivet. Således får en värdepappersfond inte exponera sig mer än upp till 5 procent (respektive 10, 25 eller 35 procent) av fondens tillgångar (se närmare förslagsrutan). Vidare finns kvar bestämmelsen om vissa obligationer och andra skuldförbindelser (20 § lagen om värdepappersfonder). De nya bestämmelserna innehåller dock två nyheter.

Tidigare fick en värdepappersfond inte investera mer än 5 procent (etc.) av sina tillgångar i värdepapper med samme utgivare. Nu anges att en värdepappersfond inte får investera mer än 5 procent av sina tillgångar i värdepapper eller penningmarknadsinstrument som emitterats av samma organ.21 Dessa ändringar bör genomföras.

21 Artikel 22 i ucitsdirektivet.

För det första bör därför ”penningmarknadsinstrument” införas i lagtexten. Innebörden bör bli att samtliga innehav med samma utgivare bör tas med vid beräkningen om en fond håller sig inom de procentuella begränsningarna. En värdepappersfond som exempelvis äger såväl aktier i Nordea som penningmarknadsinstrument utfärdade av samma bank, måste således räkna samman dessa olika innehav.

För det andra måste lagen anpassas till ucitsdirektivets hänvisning till att värdepappren och penningmarknadsinstrumenten utfärdats av ”samma organ”. Denna terminologi är något otydlig. I den engelska versionen står t.ex. ”body”. Ucitsdirektivet ger dock en definition av begreppet som i princip överensstämmer med koncernbegreppet.22 Hänvisning görs nämligen till det s.k. sjunde bolagsdirektivet23. Med samma organ skulle i så fall menas alla de bolag som ingår i samma grupp för sammanställd redovisning enligt det direktivet eller i enlighet med erkända internationella redovisningsregler. Den sistnämnda hänvisningen har betydelse för investeringar utanför EES-området. Det sjunde bolagsdirektivet är genomfört bl.a. i årsredovisningslagen (1995:1554). I artikel 1 i sjunde bolagsdirektivet och i 1 kap. 4 § årsredovisningslagen definieras så koncernföretag. Definitionen motsvarar i huvudsak den som återfinns i 1 kap. 5 § aktiebolagslagen (1975:1385).

Utredningen föreslår att det i den svenska lagen hänvisas till koncernbegreppet och att detta definieras särskilt. Den definitionen bör omfatta det sjunde bolagsdirektivet och erkända internationella redovisningsprinciper. På så sätt träffas inte bara svenska koncernförhållanden, utan även liknande förhållanden oavsett vilken marknad en fond riktar in sig på.

Den nya bestämmelsen i ucitsdirektivet innebär således att begränsningsreglerna träffar värdepapper m.m. utgivna av ett eller flera bolag i samma koncern. Regeln har införts av försiktighetsskäl. Det är nödvändigt att en fond, när det gäller investeringar som utsätter dem för en motpartsrisk, undviker en orimlig koncentration.24 Fondbolaget måste följaktligen i fortsättningen t.ex. kont-

22 Artikel 22.5 tredje stycket i ucitsdirektivet. 23 Rådets sjunde direktiv 83/349/EEG av den 13 juni 1983 grundat på artikel 54.3 g i fördraget om sammanställd redovisning, EGT L 193, 18.7.1983, s. 1 (Celex 31983L0349), senast ändrat genom rådets direktiv 2001/65/EG (EGT L 283, 27.10.2001, s. 28, Celex 32001L0065). 24 Punkten 10 i ingressen till direktivet med ändring av ucitsdirektivet vad gäller fondföretagets investeringar (2001/108/EG).

rollera att de bolag i vilka fonden äger aktier eller andra värdepapper inte ingår i samma koncern.

Den nya bestämmelsen träffar investeringar i överlåtbara värdepapper, penningmarknadsinstrument, inlåning i kreditinstitut och i derivatinstrument. Enligt artikel 22.5 fjärde stycket i ucitsdirektivet får emellertid medlemsstaterna tillåta investeringar upp till en gräns på 20 procent i överlåtbara värdepapper och penningmarknadsinstrument inom samma koncern.25

Det kan finnas skäl för att inte koncentrera en fonds investeringar till en och samma koncern; koncerninterna transaktioner kan vara svåra att följa. De motpartsrisker som ligger i sådana investeringar motverkas emellertid även av de bestämmelser som gäller för de reglerade marknaderna, genom börsregler etc. Genomlysningen av sådana bolag torde också ge ett visst skydd. Samtidigt bör en fonds investeringsmöjligheter inte begränsas i onödan. Det är utredningens uppfattning att syftet, att undvika orimlig koncentration, uppnås även om fonder tillåts investera upp till 20 procent av sina tillgångar i bolag inom samma koncern.

25 I direktivtexten anges egentligen ”inom samma grupp”. I ordet grupp torde dock läggas samma betydelse som koncern, dvs. en grupp av företag med sammanställd redovisning.

8.4. Indexfonder

Utredningens förslag: Värdepappersfonder som enligt fondbe-

stämmelserna investerar i aktier eller skuldförbindelser i syfte att efterbilda sammansättningen av ett visst aktieindex eller index för skuldförbindelser får göra avsteg från de placeringsbestämmelser som annars gäller för aktier och skuldförbindelser om detta behövs för att spegla ett index som godkänts för detta ändamål av Finansinspektionen. Inspektionen får godkänna index som har en tillräckligt diversifierad sammansättning, utgör en lämplig referens för den marknad det hänför sig till och offentliggörs på lämpligt vis.

Indexfonder får placera upp till 20 procent av fondens värde i aktier eller skuldförbindelser som utfärdats av samma bolag eller annat bolag i samma koncern.

Med Finansinspektionens tillstånd får en indexfond placera upp till 35 procent av fondens värde i värdepapper som utfärdats av samma bolag eller annat bolag i samma koncern. Investeringar upp till denna gräns är bara tillåtna för en enda emittent. Tillstånd får lämnas om inspektionen finner att detta är nödvändigt med hänsyn till de exceptionella marknadsvillkor som råder på den marknad som indexet refererar till.

Skälen för förslaget: De allmänna begränsningsregler som gäller för aktier och räntepapper har tidigare förhindrat s.k. indexfonder där något enskilt värdepapper haft för stor vikt i indexet. Som exempel kan tas Stockholmsbörsens aktieindex OMX Index per den 1 februari 2002 där Ericsson B har en vikt på 17,43 procent och

AstraZeneca PLC har en vikt på 10,48 procent.26 Den allmänna begränsningsregeln om högst 10 procent i aktier med samme emittent som återfinns i artikel 22.2 i ucitsdirektivet förhindrar således för en värdepappersfond att replikera det indexet.27

I syfte att möjliggöra för indexfonder även i sådana fall tillåter numera ucitsdirektivet för medlemsstaterna att ge särskilt undantag

26 Indexet, som består av 30 aktieslag, omviktas kontinuerligt. Se www.stockholmsborsen.se. 27 Därtill inryms inte heller alla de aktier med en vikt över 5 procent inom den stadgade 40 procent-gränsen i artikel 22.2 i ucitsdirektivet. Ericsson B, AstraZeneca PLC, Nordea AB, Hennes & Mauritz B, Telia AB och Svenska Handelsbanken A har alla en vikt på över 5 procent och har tillsammans en vikt på 54,39 procent (per den 1 februari 2002).

från de allmänna begränsningsreglerna.28 Utredningen föreslår att dessa bestämmelser införs i den föreslagna lagen.

Indexfonder, dvs. sådana värdepappersfonder som enligt sina fondbestämmelser åsyftar att efterbilda sammansättningen av ett visst index, får investera upp till 20 procent av fondens tillgångar i en aktie eller skuldförbindelse som utfärdats av samma bolag eller annat bolag i samma koncern.29 Detta innebär att om en indexfond väljer att investera i ett index där ett flertal koncernbolag ingår, får fondbolaget investera maximalt 20 procent av fondens tillgångar i sådana koncernbolag.

Fonden skall ”syfta till att efterbilda” sammansättningen av ett visst index. Detta innebär inte nödvändigtvis att fonden måste äga exakt de aktier eller räntepapper som omfattas av indexet. Genom andra åtgärder, t.ex. innehav av derivatinstrument, kan en motsvarande sammansättning uppnås. Däremot bör inte Finansinspektionen tillåta fondbestämmelser där en fond säger sig syfta till att efterbilda sammansättningen av ett visst index med en del av fondförmögenheten (t.ex. att 80 procent skall placeras i enlighet med OMX-index och resterande 20 procent i enskilda aktier). I sådana fall skulle de grundläggande placeringsreglerna kunna kringgås.

I vissa fall kan marknadsförhållandena vara sådana att inte ens en möjlighet att investera upp till 20 procent i ett värdepapper förslår till att följa ett index. I Finland t.ex. har Nokiaaktien en högre viktning. I artikel 22a.2 i ucitsdirektivet finns en bestämmelse som gör det möjligt för medlemsstaterna att, om det föreligger ”exceptionella marknadsvillkor”, låta indexfonder placera upp till 35 procent av sina tillgångar i finansiella instrument som utfärdats av ett bolag eller av ett annat koncernbolag. En indexfond får i så fall ha endast ett sådant innehav.

Bestämmelsen är något svårtolkad. Det förefaller mindre lämpligt att lagstiftaren gör en bedömning om det föreligger exceptionella marknadsvillkor. I så fall skulle den bedömningen bli

28 Artikel 22a i ucitsdirektivet. 29 I artikel 22a används skrivningen ”emitterade av samma organ”. Den definition av ”organ” som redovisas i avsnitt 8.3.4 återfinns i artikel 22 och skall användas ”vid beräkningen av gränserna i [artikel 22]”. Det är därför inte alldeles självklart att begränsningsreglerna i artikel 22a skall avse emissioner av samma bolag eller annat bolag i samma koncern. Regeln i artikel 22a är dock formulerad som ett undantag från bestämmelserna i artikel 22 och medlemsstaterna får ”höja de gränser som anges i artikel 22…”. Någon annan bedömning än att ”organ” skall tolkas likadant i artikel 22 och i artikel 22a bör därför inte göras. Detta lär dock inte få någon större praktisk betydelse eftersom det nog tillhör ovanligheten att flera koncernbolag ingår i samma index.

statisk och svår att justera. Vidare är det oklart om den svenska lagstiftningen i så fall skall bedöma endast den svenska marknaden eller alla tänkbara marknader som svenska indexfonder må tänkas vilja kopplas till.

Det kan även diskuteras om det i Sverige föreligger sådana exceptionella förhållanden som nu avses. Ericssonaktien har för närvarande inte en så hög viktning på marknaden, men har vid tidigare värderingar utgjort en större del av index. Den svenska aktiemarknaden är också relativt liten och kan därför lättare komma att domineras av större bolag. Regeln i ucitsdirektivet synes emellertid inte ha tillkommit med de svenska förhållandena i åtanke.

Den lämpligaste ordningen synes vara att i lag medge att Finansinspektionen kan tillåta en indexfond att för ett enda innehav exponera sig upp till 35 procent mot ett och samma bolag/koncern. Förutsättningen för detta skulle i så fall vara att inspektionen finner detta nödvändigt med hänsyn till att förhållandena på den marknad som indexet refererar till är exceptionella. Med denna ordning skulle inspektionen kunna godkänna svenska indexfonder som t.ex. avser att replikera ett finskt index, om inspektionen finner de finska marknadsvillkoren vara exceptionella. Regelns svaghet visar sig om den finska finansinspektionen gjort en motsatt bedömning. Effekten skulle därvid kunna bli att de finska fondspararna fick vända sig till svenska fonder för att skaffa sig en indexfond som replikerar den finska börsen.

Utredningen ifrågasätter lämpligheten att tillåta indexfonder där ett innehav uppgår till över en tredjedel av fondens värde. Sådana indexfonder skulle möjligtvis kunna tillåtas som specialfonder (kapitel 9), där fondspararna får en särskild fingervisning om att det är fråga om en fond med hög exponering mot ett enskilt innehav.

Det är dock svårt, för att inte säga omöjligt, att hindra att sådana typer av indexfonder säljs i Sverige. Bestämmelsen i ucitsdirektivet kan bli föremål för olika tolkning i olika medlemsstater och utländska ucitsfonder får som bekant säljas här. Efterfrågar svenska fondsparare sådana indexfonder som har en viktning på upp till 35 procent lär de också vända sig till sådana utländska indexfonder. Om Finansinspektionen får en möjlighet att godkänna sådana svenska indexfonder har inspektionen en större möjlighet att i det internationella samarbetet verka för en enhetlig rättstillämpning inom EES.

Det är inte alla index som kan användas för indexfonder. Finansinspektionen skall kontrollera och godkänna de index som en värdepappersfond vill efterbilda. En grundläggande förutsättning är att indexet är tillräckligt diversifierat.30 Det är givetvis inte fråga om att kräva att alla värdepapper som ingår i ett index har en vikt som följer de allmänna begränsningsreglerna. Däremot kan värdepapper med hög viktning ha betydelse om indexet består av ett färre antal värdepapper. Ett index som består av fem värdepapper med vardera 20 procents vikt kan därför komma att anses ha en otillräcklig diversifiering. På samma sätt bör ett index där ett värdepapper har en vikt på 35 procent bedömas som tillräckligt diversifierat endast om indexets sammansättning i övrigt väger upp det dominerande värdepappret på ett fullgott sätt.

Vidare skall indexet utgöra en lämplig referens för den marknad det hänför sig till samt offentliggöras på lämpligt vis. Det är med andra ord endast välkända och erkända index som kan komma ifråga för värdepappersfonder.31 Härigenom underlättas för andelsägare och andra som vill jämföra olika fonder med varandra.

Det förefaller lämpligt att Finansinspektionen vid sin bedömning av fondbestämmelserna i samband med ett tillståndsärende (eller ärende om ändring av fondbestämmelserna) även gör sina överväganden om det index som fonden vill efterspegla.

De mer generösa placeringsbestämmelserna som medges för indexfonder innebär emellertid inte någon lättnad i den maktbegränsningsregel som avser att begränsa en fonds ägande av en enskild emittent (se avsnitt 8.12). Följaktligen måste även en indexfond följa t.ex. röstbegränsningsregeln för aktier.

30 Jfr utredningens diskussion i avsnitten 5.2, 5.6 och 9.5.2. 31 Jfr punkten 14 i ingressen till direktivet med ändring av ucitsdirektivet vad gäller fondföretags investeringar (2001/108/EG).

8.5. Insättningar hos kreditinstitut m.m.

Utredningens förslag: Medel som ingår i en värdepappersfond

får sättas in på konton med rätt till omedelbar återbetalning eller konton med högst 12 månaders uppsägningstid hos svenska kreditinstitut, utländska kreditinstitut med säte inom EESområdet samt andra utländska kreditinstitut om dessa omfattas av tillsynsregler som av Finansinspektionen anses motsvara dem som fastställs i gemenskapslagstiftningen. En fond får investera högst 20 procent av sina tillgångar i inlåning i samma kreditinstitut eller, om kreditinstitutet ingår i en koncern, i en och samma koncern.

En värdepappersfond får därutöver ha de likvida medel som behövs för verksamheten.

Skälen för förslaget: Det har hittills förutsatts att värdepappersfonder investerar i finansiella instrument och att fonden därutöver håller andra likvida medel i syfte att underlätta inlösen av andelar och betalningen av de löpande kostnaderna. En nyhet i det nya ucitsdirektivet är att vissa insättningar hos kreditinstitut likställs med investeringar i finansiella instrument.32

Idag får en värdepappersfond ha de likvida medel som behövs för verksamheten.33 En förutsättning är att dessa medel placeras så att de förräntas, antingen genom insättning på bankräkning eller genom placering i likvida instrument på penningmarknaden och liknande.34 Det finns inte någon gräns för hur mycket likvida medel en fond högst får ha, men enligt tidigare förarbetsuttalanden är inte avsikten att en fond har en likviditetshantering som till omfattning och inriktning kan jämställas med den vanliga placeringsverksamheten.35

Enligt nya bestämmelser i ucitsdirektivet får nu värdepappersfonder, som ett led i sin placeringsinriktning, investera i insättningar hos vissa kreditinstitut, dock med den begränsningen att fonden inte får investera mer än 20 procent av sina tillgångar i inlåning i samma koncern.36 Denna nya bestämmelse är en naturlig

32 Artikel 19.1 (f) i ucitsdirektivet. 33 18 § femte stycket lagen om värdepappersfonder och artikel 19.4 i ucitsdirektivet. 34Prop. 1989/90:153, s. 64. 35Prop. 1989/90:153. s. 64. 36 Artikel 22.1 och 22.5 tredje stycket. Om koncernbegreppet, se utredningens överväganden i avsnitt 8.3.4.

följd av genomförandet av den ekonomiska och monetära unionen.37 Utredningen föreslår att ucitsdirektivets bestämmelser införs i den föreslagna lagen.

En grundläggande förutsättning för sådana investeringar är att fonden kan avsluta sitt engagemang inom 12 månader. Investeringen får inte låsas in på längre period. På så sätt säkerställs att investeringen är tillräckligt likvid.

Vidare omfattas endast insättningar hos kreditinstitut. Någon närmare beskrivning av vad som menas med kreditinstitut återfinns dock inte i ucitsdirektivet. Vad som avses med kreditinstitut behandlas dock på annat håll inom gemenskapslagstiftningen38 och i annan finansiell lagstiftning. I lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag definieras kreditinstitut som bank, kreditmarknadsföretag och Svenska Skeppshypotekskassan. Kreditmarknadsföretag är, enligt lagen (1992:1610) om finansieringsverksamhet, svenskt aktiebolag eller en svensk ekonomisk förening som har fått tillstånd att driva finansieringsverksamhet enligt lagen. Det saknas skäl att i fondlagstiftningen införa någon särskild bestämning som avviker från den allmänna.

Insättningar får göras hos kreditinstitutet som har sitt säte i en medlemsstat. I och med EES-avtalet innebär detta att kreditinstitut med säte i ett land inom EES kan vara föremål för investering. En värdepappersfond får även i vissa fall investera i insättningar i kreditinstitut med säte utanför EES. Förutsättningen är dock att sådana kreditinstitut omfattas av tillsynsregler som av Finansinspektionen anses motsvara dem som fastställs i gemenskapslagstiftningen.

Det finns givetvis även i fortsättningen behov av likvida medel i fondverksamheten, utan att fonden enligt sina fondbestämmelser får investera i inlåning enligt ovan. Behov av att hålla bankmedel kan t.ex. uppstå för löpande och särskilda betalningar, vid försäljning av investeringstillgångar till dess fonden återinvesterat medlen samt när det är absolut nödvändigt att uppskjuta investeringar.39

37 Punkten 8 i ingressen till irektivet med ändring av ucitsdirektivet vad gäller fondföretags investeringar (2001/108/EG). 38 Se t.ex. Europaparlamentets och Rådets direktiv 2000/12/EG av den 20 mars 2000 om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut, LGT L 126, 26.5.2000, s. 1 (Celex 32000L0012), senast ändrat genom Europaparlamentets och Rådets direktiv 2000/28/EG (EGT L 275, 27.10.2000, s. 37, Celex 32000L0028). 39 Punkten 9 i ingressen till direktivet med ändring av ucitsdirektivet vad gäller fondföretags investeringar (2001/108/EG).

8.6. Finansiella derivatinstrument

Värdepappersfonder får idag handla med olika derivatinstrument endast i viss begränsad omfattning. Enligt 25 § lagen om värdepappersfonder får följaktligen sådan handel ske endast i syfte att effektivisera förvaltningen av fondens tillgångar eller att skydda fondens tillgångar mot valutakursförluster eller andra risker. Med derivatinstrument avses främst optioner och terminer, men även andra liknande finansiella instrument som grundar sig på en underliggande finansiell tillgång. Däremot omfattas inte derivatinstrument som grundar sig på andra tillgångar såsom råvaror eller liknande av regleringen. Valutaderivat godtas dock uttryckligen.

Vid införandet av nuvarande fondlagstiftning noterades att optioner och terminer var relativt nya finansiella instrument på den svenska marknaden vilka – rätt hanterade – var utmärkta s.k. riskavläggningsinstrument.40 Uttrycket effektivisera förvaltningen, hämtat från ucitsdirektivet (artikel 21), omfattade emellertid, enligt förarbetsuttalanden, inte endast situationer där ett innehav garderas. Även en åtgärd som syftar till att öka avkastningen på en fonds tillgångar borde omfattas av uttrycket. Finansinspektionen har också i sina föreskrifter särskilt reglerat handeln med derivatinstrument.41

8.6.1. Noterade finansiella derivatinstrument

Utredningens förslag: Medel som ingår i en värdepappersfond

får placeras i finansiella derivatinstrument, inklusive motsvarande kontantavräknande instrument, som omsätts på en sådan reglerad marknad som avses i avsnitt 8.3.1, om de underliggande tillgångarna utgörs av överlåtbara värdepapper och penningmarknadsinstrument, finansiella index, räntesatser, växelkurser eller utländska valutor.

Skälen för förslaget: I nya ucitsdirektivet finns numera möjligheten för värdepappersfonder att handla med olika finansiella derivatinstrument som ett led i deras investeringsstrategi. Det är först fråga om sådana finansiella derivatinstrument som handlas på en

40Prop. 1989/90:153 s.35 f. 41 Kapitel 6 i Finansinspektionens föreskrifter (FFFS 1997:11) om värdepappersfonder.

reglerad marknad.42 Med reglerad marknad avses detsamma som för noterade överlåtbara värdepapper och penningmarknadsinstrument i avsnitt 8.3.1.

Vilka typer av derivatinstrument som en värdepappersfond får investera i bestäms genom en uppräkning av de underliggande tillgångar som kan komma ifråga. I strikt hänseende skulle finansiella derivatinstrument endast kunna vara sådana instrument som har underliggande finansiella tillgångar. I uppräkningen finns emellertid även andra typer av tillgångar som inte alltid räknas till de finansiella, t.ex. räntesatser, växelkurser och utländska valutor. I begreppet finansiella derivatinstrument inkluderas emellertid enligt artikeltexten ”motsvarande kontantavräknade instrument”. Det är således den angivna uppräkningen som är av betydelse. Utredningen föreslår att dessa bestämmelser genomförs.

En naturlig förutsättning för investeringar i derivatinstrument är att värdepappersfonden kan investera i dessa underliggande tillgångar utifrån de investeringsmål som angetts i fondbestämmelserna.

8.6.2. OTC-derivat

Utredningens förslag: En värdepappersfonds tillgångar får placeras

i finansiella derivatinstrument som handlas direkt mellan parterna (s.k. OTC-derivat) om de underliggande tillgångarna utgörs av överlåtbara värdepapper och penningmarknadsinstrument, finansiella index, räntesatser, växelkurser eller utländska valutor, allt under förutsättning att sådana investeringar ingår i fondens placeringsinriktning enligt fondbestämmelserna, samt om

―

motparten vid affären är en institution som omfattas av tillsyn och tillhör de kategorier som godkänts av Finansinspektionen, och

―

derivatinstrumenten är föremål för tillförlitlig och verifierbar värdering från dag till dag samt att de vid varje tidpunkt, på fondens/fondbolagets initiativ, kan säljas, lösas in eller avslutas genom en utjämnande transaktion till ett rimligt värde.

42 Artikel 19.1 (g) med hänvisning till artikel 19.1 (a)-(c) i ucitsdirektivet.

Skälen för förslaget: Vid sidan av noterade finansiella derivat får värdepappersfonder enligt ucitsdirektivet även investera i s.k.

OTC-derivat. Begreppet härstammar från uttrycket over-thecounter och avser sådana derivat som handlas direkt mellan parterna och inte över en reglerad marknad. Att derivatet skall handlas ”direkt mellan parterna” skall dock inte tas allt för bokstavligt. Oftast genomförs sådana affärer via en mellanhand på den finansiella marknaden och som framgår nedan är detta t.o.m. en förutsättning. OTC-derivat kan vara skräddarsydda för en viss affär, men kan också följa en fastställd standard. Utredningen föreslår ett genomförande av bestämmelserna.

En värdepappersfond får inte investera i alla typer av OTCderivat. En grundläggande förutsättning är, som för noterade derivat, att derivatets underliggande tillgångar utgörs av överlåtbara värdepapper, penningmarknadsinstrument, finansiella index, räntesatser, växelkurser eller utländska valutor. En ytterligare förutsättning är att värdepappersfonden kan investera i dessa underliggande tillgångar utifrån de investeringsmål som angetts i fondbestämmelserna.

Vidare uppställs krav på en lämplighetsbedömning av motparterna, likviditet och fortlöpande värdering av positionen. Genom dessa ytterligare krav säkerställs ett tillräckligt investerarskydd, liknande det som investerarna får vid förvärv av noterade derivat.43

Följaktligen fordras att motparten är institutioner som omfattas av tillsyn och tillhör de kategorier som godkänts av Finansinspektionen. Det torde vara sådana finansiella företag som fått tillstånd av inspektionen att bedriva sådan verksamhet i vilken handel med derivatinstrument ingår. Om företagens tillstånd omfattar sådan handel bör dessa företag därigenom anses ha godkänts av inspektionen även i de avseenden som avses här. Vidare krävs att OTCderivaten är föremål för tillförlitlig och verifierbar värdering från dag till dag samt att de vid varje tidpunkt, på fondbolagets initiativ, kan säljas, lösas in eller avslutas genom en utjämnande transaktion till ett rimligt värde.

43 Punkten 12 i ingressen till direktivet med ändring av ucitsdirektivet vad gäller fondföretags investeringar (2001/108/EG).

8.6.3. Riskspridning

Utredningens förslag: Investeringar i derivatinstrument får

göras endast om fondens exponering mot de underliggande tillgångarna inte sammanlagt överstiger de begränsningar som finns i lagen för placeringar i sådana tillgångar. Detta gäller dock inte om det är fråga om ett indexbaserat derivatinstrument som en indexfond innehar i syfte att efterbilda sammansättningen av ett index.

Fondbolag som för en fonds räkning investerar i derivatinstrument skall därutöver alltid säkerställa att fondens totala exponering som hänför sig till derivatinstrument inte överskrider fondportföljens totala nettovärde.

Exponeringen skall beräknas med hänsyn till det aktuella värdet av de underliggande tillgångarna, motpartsrisken, kommande marknadsrörelser och den tid som finns tillgänglig för att lösa in positionerna. Innefattar ett överlåtbart värdepapper eller ett penningmarknadsinstrument ett derivat, måste även detta beaktas.

Riskexponeringen mot en fonds motpart vid en transaktion med OTC-derivat får vidare inte överstiga 10 procent av fondens tillgångar, när motparten är ett kreditinstitut som har sitt säte i en medlemsstat eller är ett kreditinstitut med säte i tredje land, förutsatt att det omfattas av tillsynsregler som av Finansinspektionen anses motsvara dem som fastställs i gemenskapslagstiftningen. I andra fall får denna riskexponering inte överstiga 5 procent av fondens tillgångar.

Skälen för förslaget: Värdepappersfonder som investerar i derivatinstrument är enligt ucitsdirektivet underkastade flera olika riskspridningsregler. Dessa bör även införas i den föreslagna lagen.

En första förutsättning för investeringar i derivatinstrument är att dessa måste tas med i beräkningen när fonden bedömer sin totala riskexponering mot en enskild emittent.44 De positioner som en fond tar gentemot ett enskilt finansiellt instrument genom att förvärva ett derivatinstrument skall således läggas samman med de direkta innehaven i det finansiella instrumentet. Denna regel avser även de begränsningar som gäller för olika kombinationer av

44 Artikel 21.3 tredje stycket i ucitsdirektivet.

investeringar och som behandlas närmare i avsnitt 8.8 nedan. En fond som placerat 10 procent av sina tillgångar i t.ex. Volvoaktier, är förhindrad att förvärva t.ex. köpoptioner med rätt att köpa Volvoaktier. Däremot förhindrar det inte att fonden investerar i säljoptioner, med rätt att sälja Volvoaktier. Om fonden i exemplet har 8 procent av sina tillgångar i Volvoaktier finns det ett utrymme för fonden att inneha även köpoptioner. Hur stor det innehavet kan vara beror på den framräknade exponeringen.

Vid bedömningen om en investering i ett derivatinstrument faller inom ramarna skall också noteras att det är fråga om exponeringar mot alla bolag som ingår i en och samma koncern.45

Enligt ucitsdirektivet får medlemsstaterna medge undantag från de allmänna begränsningsreglerna om fonden avser att efterbilda sammansättningen av ett visst index (avsnitt 8.4). På samma sätt får Finansinspektionen medge att en fond investerar i derivatinstrument trots att begränsningsreglerna överstigs om det är fråga om indexbaserade derivatinstrument.46 Bestämmelserna om indexfonder i avsnitt 8.4 innehåller dock särskilda krav på det efterbildade indexet. Detta index måste vara tillräckligt diversifierat och utgöra en lämplig referens för den marknad indexet hänför sig till. Undantagsbestämmelsen för indexbaserade derivat synes dock inte vara kopplad till bestämmelserna för indexfonder. En möjlig tolkning skulle då vara att värdepappersfonder får inneha indexbaserade derivatinstrument även om det underliggande indexet t.ex. inte är tillräckligt diversifierat eller inte utgör en lämplig referens. Utredningen kan dock inte se att det skulle finnas några fördelar med att ge större möjligheter till användandet av indexbaserade derivatinstrument än vad som skulle vara möjligt med tillämpning av bestämmelserna för indexfonder. Denna koppling bör därför framgå av lagtexten.

Vid sidan av angivna begränsningar måste fondbolaget även säkerställa att en värdepappersfonds totala exponering som hänför sig till derivatinstrument inte överskrider fondportföljens totala nettovärde. 47

Vid beräkningen av exponeringen skall hänsyn tas till det aktuella värdet av de underliggande tillgångarna, motpartsrisken, kommande marknadsrörelser och den tid som finns tillgänglig för att lösa in positionerna. Innefattar ett överlåtbart värdepapper eller

45 Se utredningens överväganden i avsnitt 8.3.4. 46 Artikel 21.3 tredje stycket i ucitsdirektivet. 47 Artikel 21.3 första stycket i ucitsdirektivet.

ett penningmarknadsinstrument ett derivat, måste även detta beaktas.48 Den beskrivna modellen motsvarar i huvudsak den vedertagna derivatvärderingen som används på marknaden i syfte att räkna fram det s.k. deltavärdet. Att i denna uträkning beakta motpartsrisken synes dock avvika från vad som normalt görs.

Riskexponeringen mot en fonds motpart vid en transaktion med OTC-derivat får vidare inte överstiga 10 procent av fondens tillgångar, när motparten är ett kreditinstitut som har sitt säte i en medlemsstat eller är ett kreditinstitut med säte i tredje land, förutsatt att det omfattas av tillsynsregler som av Finansinspektionen anses motsvara dem som fastställs i gemenskapslagstiftningen. I andra fall får denna riskexponering inte överstiga 5 procent av fondens tillgångar.49

8.6.4. Förfarande för riskhantering

Utredningens förslag: Fondbolag som för en fonds räkning

investerar i derivatinstrument skall använda sig av ett förfarande för riskhantering som gör det möjligt för bolaget att vid varje tidpunkt kontrollera och bedöma den risk som är knuten till de positioner som tas och deras bidrag till fondportföljens allmänna riskprofil. Är det fråga om investeringar i s.k. OTCderivat skall detta förfarande möjliggöra en exakt och oberoende bedömning av värdet på OTC-derivaten.

Fondbolag skall hålla Finansinspektionen informerad om sitt riskhanteringssystem och bl.a. uppge de typer av derivatinstrument som fonden kan investera i, underliggande risker, kvantitativa begränsningar liksom de metoder som valts för att beräkna de risker som åtföljer transaktioner med derivatinstrument för varje fond som fondbolaget förvaltar. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen skall meddela närmare föreskrifter om hur fondbolaget skall fullgöra sin informationsskyldighet.

Utredningens förslag: Som ett komplement till de riskspridningsregler som behandlats i föregående avsnitt skall fondbolag som investerar i derivatinstrument också enligt ucitsdirektivet använda

48 Artikel 21.3 andra och fjärde stycket i ucitsdirektivet. 49 Artikel 22.1 andra stycket i ucitsdirektivet.

sig av ett förfarande för riskhantering som gör det möjligt för bolaget att vid varje tidpunkt kontrollera och bedöma den risk som är knuten till positionerna och deras bidrag till fondportföljens allmänna riskprofil.50 Detta krav synes stämma väl överens med hur förvaltare arbetar idag och utredningen föreslår att bestämmelserna införs i den föreslagna lagen.

Syftet bakom kravet på särskild riskhantering är att därigenom säkerställa en ständig medvetenhet om riskerna och åtagandena vid derivattransaktioner.51 Fondbolaget måste använda sig av ett förfarande som möjliggör en exakt och oberoende bedömning av värdet på OTC-derivat.

Notera att det i direktivtexten anges att det är positionerna som skall kontrolleras och bedömas (i den engelska lydelsen: positions). Det kan vara s.k. långa positioner eller korta positioner. Här talas således inte om innehav som närmast avser långa positioner.

Vidare är det givetvis viktigt att Finansinspektionen har möjlighet att kontrollera fondbolagens riskhanteringssystem. Det är lämpligt att låta Finansinspektionen närmare ange vilken information inspektionen vill ha och under vilka former. Fondbolaget skall bl.a. informera inspektionen om vilka typer av derivatinstrument som kan bli föremål för investeringar, underliggande risker, kvantitativa begränsningar liksom de metoder som valts för att beräkna de risker som åtföljer transaktioner med derivatinstrument för varje fond som fondbolaget förvaltar.

8.7. Andelar i andra fonder

Enligt nuvarande bestämmelser får en värdepappersfond investera upp till 5 procent av sina tillgångar i andelar i andra värdepappersfonder eller i utländska fondföretag. Denna bestämmelse har effektivt förhindrat s.k. fond-i-fond-lösningar eller fondandelsfonder. De nya bestämmelserna i ucitsdirektivet avser emellertid att ändra detta; nu får en värdepappersfond placera alla sina tillgångar i andelar i andra fonder.52

Det finns många fördelar med investeringar i andra fonder. Ett fondbolag kan på det sättet för hela eller en del av en fonds förmögenhet plocka ut de fonder och fondförvaltare som fond-

50 Artikel 21.1 i ucitsdirektivet. 51 Punkten 11 i ingressen till direktivet med ändring av ucitsdirektivet vad gäller fondföretags investeringar (2001/108/EG). 52 Artikel 19.1 (e) och artikel 24 i ucitsdirektivet.

bolaget anser är bra. Detta kan rationalisera förvaltningen, men kan också ses som en tjänst gentemot fondspararna; förvaltaren tar på sig ansvaret att kontrollera och följa upp andra fonder. Härigenom kan också en god riskspridning uppnås, inte bara mot olika tillgångsslag, utan också mot olika förvaltare och marknader. Fondbolaget behöver inte anlita förvaltare eller experter på främmande marknader, utan kan i stället investera i en fond där. Genom fondandelsfonder kan också svenska fondsparare få tillgång till fonder som annars inte finns på den svenska marknaden eller som egentligen inte är avsedda för det stora flertalet småsparare på grund av krav på en stor första insättning eller liknande.

Fonder som investerar i andra fonder kan emellertid ge upphov till en del problem.53 Allmänt sett är fondandelsfonder dyrare än andra värdepappersfonder. Andelsägaren betalar ju inte enbart för förvaltningen av fondandelsfonden, utan indirekt också för förvaltningen av de underliggande fonderna. Vidare anses fondandelsfonder vara mindre genomlysta, vilket försvårar såväl tillsyn som andelsägarnas möjligheter att bedöma utfallet. Därutöver finns det risk för mindre nogräknade förvaltare som kan lockas att kringgå de placeringsregler som gäller för ursprungsfonden genom att investera i andra fonder som har andra placeringsbestämmelser. Sådana förvaltare kan också frestas till att sinsemellan debitera onödiga avgifter som slutligen bärs av andelsägarna.

I syfte att motverka de nackdelar som kan finnas med investeringar i fondandelar ställer ucitsdirektivet upp en rad villkor. De fonder i vilka en värdepappersfond investerar måste uppfylla vissa grundkrav. Värdepappersfonden får inte ta allt för stora exponeringar mot enskilda fonder. Särskilda informationskrav ställs och avgiftssättningen regleras särskilt. Utredningen föreslår att dessa bestämmelser genomförs.

53 Jfr punkterna 6 och 7 i ingressen till direktivet med ändring av ucitsdirektivet vad gäller fondföretags investeringar (2001/108/EG).

8.7.1. Värdepappersfonder får investera i andelar i andra fonder

Utredningens förslag: Medel som ingår i en värdepappersfond

får placeras i andelar i andra fonder. Dessa andra fonder är svenska värdepappersfonder och utländska fondföretag som följer ucitsdirektivet samt, under förutsättning att de uppfyller de lagstadgade villkoren, svenska nationella fonder och andra utländska fondföretag. En värdepappersfond får investera endast i fonder som i sin tur inte investerar mer än högst 10 procent av sina tillgångar i andra fonder

Skälen för förslaget: I syfte att bibehålla ett gott grundskydd för en värdepappersfonds investerare anges i ucitsdirektivet som huvudregel att fonden får investera i andra likvärdiga fonder, dvs. i andra värdepappersfonder som således är underkastade ucitsdirektivets bestämmelser. På detta sätt kommer riskspridningsregler, bestämmelser om tillstånd och tillsyn, krav på förvaringsinstitut och information etc. att gälla även de fonder i vilka en värdepappersfond investerar. Dessa bestämmelser är på grund av ucitsdirektivet lika för alla värdepappersfonder, vare sig de är svenska eller utländska. Utomlands förekommer också andra typer av fondföretag än de kontraktsrättsliga värdepappersfonderna, t.ex. aktiebolag med rörligt aktiekapital. Någon skillnad mellan dessa görs dock inte så länge de utländska fondföretagen följer ucitsdirektivets regelverk.

En värdepappersfond får investera även i andelar i andra fonder och fondföretag än värdepappersfonder (nationella fonder). Det kan vara sådana fonder som av någon anledning inte är underkastade ucitsdirektivets regler. I Europa finns sådana nationella fonder eller fondföretag i de flesta länder och Sverige är inget undantag. Som framgår av utredningens fortsatta överväganden i nästföljande kapitel föreslår utredningen att dessa svenska nationella fonder i fortsättningen skall benämnas specialfonder. Därtill kommer givetvis alla de fonder och fondföretag som är registrerade utanför Europa och EES-området. För att en fond skall få investera i dessa icke-ucitsfonder fordras dock att de uppfyller vissa grundkrav som liknar dem som återfinns i ucitsdirektivet.

En första förutsättning är att den nationella fonden företar kollektiva investeringar i sådana likvida finansiella tillgångar som en värdepappersfond får investera i och med kapital från allmänheten. Fonden måste vidare tillämpa principen om riskspridning och vara öppen för utträde.54 Detta innebär att en värdepappersfond inte får placera sina medel i andelar hos t.ex. tyska eller brittiska fastighetsfonder, i riskkapitalfonder där andelsägarna inte kan få sina andelar inlösta eller återköpta eller i fonder som riktar sig till en särskilt angiven krets investerare.

För det andra måste sådana nationella fonder som har sitt säte i en icke-medlemsstat vara auktoriserade under ett regelverk som underställer dem sådan tillsyn som ucitsfondens tillsynsmyndighet finner likvärdig med den som anges i EG-rätten samt att samarbetet mellan tillsynsmyndigheterna är godtagbart. Det är således upp till Finansinspektionen att i sin tillsyn bedöma om de fonder i vilka en värdepappersfond investerar är underkastade en godtagbar tillsyn. Idag gör inspektionen en liknande prövning när ett utländskt fondföretag med säte utanför EES-området ansöker om tillstånd att driva verksamhet i Sverige enligt 7 a § lagen om värdepappersfonder och som överförs i den föreslagna 1 kap. 5 §. Finansinspektionen skall då bl.a. bedöma om det finns en betryggande tillsyn i hemlandet och att det går att etablera ett tillfredsställande informationsutbyte mellan inspektionen och den utländska tillsynsmyndigheten.55 Grundtanken är att det vid tillståndsprövningen skall ställas krav som i princip är likvärdiga med dem som gäller för svenska fondbolag.56 Se vidare i avsnitt 9.10.

Finansinspektionens bedömning av den tillsyn som utövas över en utländsk nationell fond skall enligt utredningens bedömning vara densamma oavsett om det är fråga om ett tillståndsärende enligt föreslagna 1 kap. 5 § eller en prövning av en värdepappersfonds investeringar. I båda fallen blir nämligen de utländska fonderna tillgängliga för de svenska fondspararna och i båda fallen avser regleringen att tillgodose andelsägarnas behov av ett grundläggande skydd. På det sättet sammanfaller ucitsdirektivets krav på en tillsyn som är likvärdig EG-rättens och Finansinspektions rådande praxis att säkerställa en betryggande tillsyn.57

54 Se första och andra strecksatsen i artikel 1 (2) i ucitsdirektivet. 55Prop. 1992/93:90, s. 69. 56Prop. 1992/93:90, s. 69. 57 Jfr också punkten 6 i ingressen till direktivet med ändring av ucitsdirektivet vad gäller fondföretags investeringar (2001/108/EG).

En tredje förutsättning är att dessa nationella fonder är underkastade regler som ger andelsägarna ett skydd som är likvärdigt med det som ges andelsägare i en värdepappersfond. Ucitsdirektivet anger särskilt att krav bör ställas på att tillgångarna i den nationella fonden hålls avskilda och att reglerna för ut- och inlåning och försäljning av värdepapper utan täckning är likvärdiga de som återfinns i ucitsdirektivet. Denna bestämmelse synes rikta sig mot såväl svenska specialfonder som europeiska nationella fonder och utomeuropeiska fonder. Regelverket för dessa måste alltså vara likvärdigt med ucitsdirektivets regler.

För de flesta svenska specialfonder utgör troligtvis detta krav inte något problem eftersom grundskyddet för investerare i sådana fonder motsvarar det som gäller för värdepappersfonder. Tillgångarna i en specialfond skall t.ex. som för en värdepappersfond hållas åtskilda från fondförvaltarens tillgångar genom förvaringsinstitut. Däremot kan en specialfonds placeringsbestämmelser innehålla sådana undantag från vad som gäller för en värdepappersfond att Finansinspektionen kan finna förutsättningarna inte vara uppfyllda. För utländska fondföretag kan inspektionen emellertid tvingas till en mer fristående bedömning.

För det fjärde måste fondens verksamhet redovisas i halvårliga och årliga rapporter på ett sätt som möjliggör att bedöma tillgångarna och ansvarsfrågor, avkastning och händelser under den aktuella perioden. Även denna regel riktar sig mot alla nationella fonder oavsett var i världen de är registrerade. Det är fråga om krav på en tillräcklig information.

För det femte får den fond som en värdepappersfond vill köpa andelar i, i sin tur inte investera mer än 10 procent av sina tillgångar i andra fonder. Denna bestämmelse avser att förbjuda fondandelsfonder som investerar i andra fondandelsfonder.

8.7.2. Begränsningsregler

Utredningens förslag: En värdepappersfond får inte investera

mer än 20 procent av fondens värde i en och samma fond eller fondföretag. En värdepappersfond får vidare inte investera mer än 30 procent av fondens värde i specialfonder och utländska nationella fonder och fondföretag.

Skälen för förslaget: Som för andra tillgångsslag ställer ucitsdirektivet upp vissa riskspridningsregler för investeringar i andra fonder.58 I ucitsdirektivet anges att en värdepappersfond inte får investera mer än 10 procent av sina tillgångar i andelar i en och samma fond. Direktivet möjliggör dock för varje medlemsstat att höja denna gräns till 20 procent. Utredningen föreslår att dessa regler genomförs.

De fonder som kan komma ifråga för värdepappersfonders placeringar är, som angetts i förra avsnittet, underkastade regler som avser att tillförsäkra andelsägarna ett grundskydd. Därtill kommer att även dessa fonder måste tillämpa principen om riskspridning. Mot den bakgrunden saknas därför skäl att ha allt för stränga riskspridningsregler. Utredningen förordar därför 20 procentgränsen.

Det finns därtill en bestämmelse i ucitsdirektivet som ytterligare förstärker skyddet för andelsägarna; nämligen begränsningen att investera i andra fonder än värdepappersfonder och som innebär att en värdepappersfond inte får ha mer än 30 procent av sina tillgångar i andelar i nationella fonder.59

8.7.3. Den andra fondens innehav påverkar inte värdepappersfonden

Utredningens förslag: En värdepappersfond får förvärva

andelar i en annan fond även om den fondens innehav tillsammans med värdepappersfondens innehav skulle överstiga de allmänna begränsningsregler som gäller för exponeringar mot en enskild emittent eller koncernbolag.

Utredningens förslag: En fråga som behandlas särskilt i ucitsdirektivet är om man skall slå ihop värdepappersfondens innehav mot en enskild emittent med de innehav som en annan fond har mot samme emittent. Direktivet ger därvid medlemsstaterna rätten att medge att värdet av fondernas tillgångar inte behöver rymmas inom de gränser som anges i artikel 22.60

58 Artikel 24.1 i ucitsdirektivet. 59 Artikel 24.2 första stycket i ucitsdirektivet. 60 Artikel 24.2 andra stycket i ucitsdirektivet.

För fondandelsfonder som investerar endast i andra värdepappersfonder torde det sammanlagda innehavet med automatik alltid hålla sig inom dessa ramar (med undantag för indexfonder). Men om fondandelsfonden utnyttjar möjligheten att investera upp till 30 procent av fondens tillgångar i nationella fonder kan dessa gränser komma att överskridas. Detsamma gäller sådana fonder som väljer att investera i såväl enskilda värdepapper som i andra fonder. Då kan fondens sammanlagda innehav av enskilda värdepapper tillsammans med andra fonders innehav av samma värdepapper komma att överstiga de allmänna begränsningarna. En värdepappersfond som t.ex. har placerat 10 procent av sitt värde i en enskild aktie skulle därmed vara förhindrad att förvärva andelar i fonder som har ett även så litet innehav av samma aktie.

Om andra fonders innehav skall beaktas vid bedömningen om en värdepappersfond håller sig inom ramarna för t.ex. 5 procentsregeln, måste fondförvaltaren vid varje tidpunkt ha uppgifter om den andra fondens innehav. Sådan information lämnas oftast inte ut förrän i efterhand och i samband med de periodiska redovisningarna. Utredningen finner det därför rimligt att tillåta värdepappersfonder att förvärva andelar i andra fonder även om det sammanlagda innehavet av ett enskilt värdepapper därmed skulle gå över de begränsningsregler som annars gäller.

8.7.4. Förbud mot vissa avgifter vid investeringar i närstående fonder

Utredningens förslag: Om en värdepappersfond investerar i

andelar i andra fonder eller fondföretag som förvaltas, direkt eller genom uppdrag, av samma fondförvaltare eller någon annan förvaltare som direkt eller indirekt har samma ledning eller ägare, får inte förvaltaren ta ut någon avgift för förvärv eller inlösen av andelarna. Tillståndskravet och förbudet mot att debitera förvaltningsavgifter tas bort.

Skälen för förslaget: Särskilda problem uppstår när en förvaltare för en värdepappersfond väljer att investera fondens medel i en annan fond som denne eller någon närstående förvaltar. Här kan intressekonflikter uppstå och risken för dubbla avgifter är stor. I 22 § lagen om värdepappersfonder, som motsvaras av den tidigare gällande

artikel 24 i ucitsdirektivet, anges för sådana situationer att sådana närstående andelar får innehas endast efter tillstånd av Finansinspektionen. I sådana fall får förvaltaren inte heller ta ut någon avgift för förvärv, förvaltning eller inlösen av andelarna.

Den tidigare artikel 24 i ucitsdirektivet ersätts nu med en ny, mer liberal bestämmelse. I artikel 24.3 i ucitsdirektivet finns numera inte längre något krav på tillstånd från tillsynsmyndigheten. Dessutom mildras förbudet mot att ta ut avgifter. Enligt den tidigare skrivningen fick en fondförvaltare i dessa närstående fall ”inte debitera några avgifter eller kostnader för transaktionen”. Detta överfördes till lagen om värdepappersfonder såsom ett förbud för förvaltaren att ta ut någon ”avgift för förvärv, förvaltning eller inlösen av andelarna”. Enligt den nya bestämmelsen i artikel 24.3 första stycket får fondförvaltaren ”inte debitera några avgifter för teckning eller inlösen” för fondandelarna. Följaktligen är förbudet mot att ta ut en förvaltningsavgift borttaget. I stället införs ett generellt informationskrav angående förvaltningsavgiften (se närmare i närmast kommande avsnitt).

Dessa nya bestämmelser i ucitsdirektivet riskerar att medföra ett överuttag av avgifter. Den förvaltningsavgift som tas ut bör reflektera de kostnader som är förknippade med förvaltningen av fondandelsfonden. Många gånger är dessa lägre än vid traditionell värdepappersförvaltning, särskilt om fondandelsfonden investerar endast i närstående fonder. Någon djupare analys av de fonder som är föremål för investeringar fordras knappast i sådana fall. De kostnader som uppstår torde närmast vara av administrativ art. Det är rimligt att förvaltaren av en fondandelsfond får ta ut avgift för de kostnader som är hänförliga till verksamheten. På så sätt vältras kostnaderna över på ”rätt” andelsägare. Om förbudet kvarstod skulle kostnaderna i en fondandelsfond för t.ex. tryckning och utskick av årsredovisningar bäras av fondbolaget, som i sin tur skulle kompensera sig genom de avgifter som tas ut i de underliggande fonderna.

Utredningen föreslår därför att dessa förändringar införs i den föreslagna lagen. Finansinspektionen bör dock i sin tillsyn vara särskilt uppmärksam på avgiftssättningen i denna typ av fonder.

8.7.5. Särskild information om förvaltningsavgifterna

Utredningens förslag: En värdepappersfond som investerar en

betydande del av sina tillgångar i andra fonder eller fondföretag skall i sina fondbestämmelser och i sin informationsbroschyr ange hur hög förvaltningsavgiften maximalt kan bli.

Skälen för förslaget: Vid sidan av det förbud att ta ut vissa avgifter som redovisats i föregående avsnitt, finns numera i ucitsdirektivet en allmän regel om hur förvaltningsavgifterna skall redovisas.61

Utredningen förslår att en motsvarande bestämmelse införs i svensk rätt.

Regeln skall tillämpas av de fonder som investerar en betydande del av sina tillgångar i andra fonder. Ucitsdirektivet anger inte några procentsatser och det finns en risk för att olika tillsynsmyndigheter i Europa lägger sig på olika nivåer. Det är möjligt att en fast procentsats är onödig. Tids nog lär emellertid en enhetlig praxis utvecklas. Att notera är dock att direktivtexten inte ger stöd för att regeln skall tillämpas endast på fondandelsfonder (dvs. sådana värdepappersfonder som uteslutande investerar i andra fonder). En rimlig riktgräns torde i stället vara att information skall lämnas om investeringar i fondandelar överstiger 10 procent av fondens tillgångar. Som nämnts i avsnitt 8.7.1 ovan får en värdepappersfond nämligen inte investera i andra fonder som i sin tur får investera mer än 10 procent av sina tillgångar i andra fonder. Investerar en värdepappersfond i fondandelar i mindre omfattning än så tyder det på att den typen av investeringar endast utgör ett komplement till fondens övriga placeringar.

Om en fond således investerar en betydande del av sina tillgångar i andra fonder skall det i informationsbroschyren anges maxminivån för de förvaltningskostnader som kan debiteras av värdepappersfonden själv och de andra fonder i vilka värdepappersfonden har för avsikt att investera. Det framgår inte av direktivtexten hur denna uppgift skall se ut. Klart är att det är en prognos eller utfästelse för framtiden och inte en uppgift om hur stora avgifter som har debiterats.62 En möjlighet är att maximinivån

61 Artikel 24.3 andra stycket i ucitsdirektivet. 62 Enligt nuvarande 27 a § i lagen om värdepappersfonder skall fondbolaget varje år skriftligen informera andelsägare om hur stort belopp av de totala kostnaderna som belastat (förfluten tid, utredningens anm.) fonden under året som hänför sig till andelsinnehavet.

anges i en procentsats, vilket ansluter till det sätt på vilket förvaltningsavgifter normalt anges. En annan möjlighet är att maximinivån skall anges i kronor; i nästa mening i direktivet, vilken behandlas nedan, anges nämligen uttryckligen ”maximal procentsats”. Det förefaller emellertid inte lämpligt att i lagtexten låsa sig för en modell. Finansinspektionen bör lämpligen införa kompletterande regler i sina föreskrifter.63

Som ytterligare information, i fall där en fond investerar en betydande del av sina tillgångar i andra fonder, skall fondbolaget i sin årsberättelse för fonden uppge en maximal procentsats för de förvaltningskostnader som debiteras både värdepappersfonden själv och de fonder i vilka den investerar.

8.8. Begränsningar för olika kombinerade investeringar

Utredningens förslag: I en värdepappersfond får inte invest-

eringar med stöd av 5 och 10 procentsregeln för överlåtbara värdepapper och penningmarknadsinstrument, investeringar i insättningar hos kreditinstitut och exponeringar i OTC-derivat tillsammans mot ett eller flera bolag i samma koncern överstiga 20 procent av fondens värde.

I en värdepappersfond får vidare aldrig investeringar i överlåtbara värdepapper och penningmarknadsinstrument, investeringar i insättningar hos kreditinstitut och exponeringar i derivat sammantaget mot ett eller flera bolag i samma koncern överstiga 35 procent av fondens värde.

Skälen för förslaget: Tidigare i detta kapitel har redogjorts för de riskspridningsregler eller begränsningar som gäller investeringar i överlåtbara värdepapper och penningmarknadsinstrument (avsnitt 8.3.4), insättningar hos kreditinstitut (avsnitt 8.5), derivat (avsnitt 8.6.3) och fondandelar (8.7.2). I och med de utökade möjligheterna att investera i olika tillgångsslag uppkommer dock risken att en värdepappersfond vid en kombination av olika investeringar tillsammans får en högre riskexponering än vad som

63 Jfr 7 kap. 1 § punkten 16 i Finansinspektionens föreskrifter (FFFS 1997:11) om värdepappersfonder. Där anges att fondens informationsbroschyr skall innehålla uppgift om högsta storlek på avgift, angiven som en årlig procentuell andel av fondens värde, som fondbolaget får ta ut av fonden för att täcka kostnaderna för förvaring och förvaltning. Jfr också samma paragraf, punkten 24.

egentligen avses enligt respektive begränsningsregler. I syfte att begränsa den sammanlagda exponeringen mot en enskild emittent/ kreditinstitut/motpart anger ucitsdirektivet särskilda begränsningsregler som beaktar investeringar i olika tillgångsslag.64 Utredningen föreslår att dessa regler införs i lagen.

För det första får en värdepappersfond inte kombinera investeringar i överlåtbara värdepapper eller penningmarknadsinstrument som placeras med stöd av 5 eller 10 procentsregeln (den förslagna 5 kap. 5 § punkterna 1 och 2), inlåning hos kreditinstitut och exponeringar från transaktioner med OTC-derivat så att dessa investeringar tillsammans hos ett eller flera bolag i samma koncern överstiger 20 procent av fondens tillgångar.65

För det andra får en fond aldrig kombinera investeringar i överlåtbara värdepapper eller penningmarknadsinstrument, inlåning hos kreditinstitut och exponeringar från transaktioner med derivat så att dessa investeringar tillsammans hos ett eller flera bolag i samma koncern överstiger 35 procent av fondens tillgångar. Härvid inkluderas således även 25 procentsregeln och 35 procentsregeln i föreslagna 5 kap. 5 § punkterna 3 och 4 men också även andra derivat än OTC-derivat.

8.9. Åtgärder för att effektivisera förvaltningen

Utredningens förslag: Ett fondbolag får för en värdepappers-

fond handla med derivatinstrument som hänför sig till överlåtbara värdepapper och penningmarknadsinstrument i syfte att effektivisera förvaltningen av fondens tillgångar eller att skydda fondens tillgångar mot valutakursförluster eller andra risker. Om fondbolaget i detta syfte använder sig av derivatinstrument, gäller de bestämmelser i lagen som rör investeringar i derivatinstrument.

Finansinspektionen skall ange de närmare villkoren för sådana åtgärder som avser att effektivisera förvaltningen.

Skälen för förslaget: Vid sidan av investeringar i olika tillgångsslag och innehav av de kontanta medel som behövs i fondverksamheten

64 Artikel 22.2 andra stycket och artikel 22.5 andra stycket i ucitsdirektivet. 65 I artikeltexten används termen “organ” som skall tolkas som alla de bolag som ingår i samma koncern, se avsnitt 8.3.4.

tillåter ucitsdirektivet att medlemsstaterna får ge en fondförvaltare tillstånd att för en fonds räkning använda sig av vissa åtgärder i syfte att effektivisera förvaltningen. Tidigare fick derivatinstrument användas endast i detta syfte. I och med att fonder numera har möjlighet att investera i derivat, måste den tidigare bestämmelsen om åtgärder för en effektiv förvaltning modifieras.66

Det kan finnas skäl för en fondförvaltare att, trots att fonden inte enligt sin placeringsinriktning skall investera i derivatinstrument, ändå använda sig av derivat. Det kan t.ex. vara för att skydda en investering eller att gardera sig för valutakursförändringar. Den möjligheten bör därför finnas kvar för fondbolagen. En ändring i artikeltexten måste dock diskuteras särskilt. I den äldre lydelsen av artikel 21 angavs särskilt att derivatinstrument fick användas i syfte att skydda fondens tillgångar mot valutakursförluster och andra risker. Den bestämmelsen är dock borttagen i den nya lydelsen. Det förefaller orimligt att detta skulle medföra att fondbolag numera inte får skydda sig mot t.ex. valutakursförluster. En möjlig och lämplig tolkning är i stället att detta har inordnats under fondbolagets möjligheter att ”effektivisera förvaltningen”. Utredningen tolkar bestämmelsen så och finner därför att lagtexten i dess äldre lydelse kan föras över till den nya fondlagstiftningen.

Om en fondfondförvaltare använder sig av derivatinstrument i syfte att effektivisera förvaltningen skall emellertid de bestämmelser som gäller för investeringar i derivat gälla. Under inga omständligheter får en fondförvaltares åtgärd för att effektivisera förvaltningen leda till att värdepappersfonden avviker från sina investeringsmål såsom de fastställts i fondbestämmelserna.

Utredningen finner lämpligt att i enlighet med den nya lydelsen av artikel 21.2 i ucitsdirektivet ge Finansinspektionen bemyndigande att i föreskrifter, som idag, närmare ange vilken teknik och vilka instrument som kan komma ifråga och under vilka villkor och gränser dessa får användas.

66 Tidigare gällande artikel 21 i ucitsdirektivet, vilken motsvarar 25 § lagen om värdepappersfonder, har ändrats. Den nya bestämmelsen har intagits i nämnda artikels andra och tredje stycke.

8.10. Om belåning och blankning

Utredningens förslag: Förbudet mot s.k. oäkta blankning ut-

ökas till att gälla överlåtbara värdepapper, penningmarknadsinstrument, derivatinstrument och fondandelar.

Skälen för förslaget: Enligt nuvarande regler får ett fondbolag i fondverksamheten inte ta upp eller bevilja penninglån eller gå i borgen (13 § lagen om värdepappersfonder och artikel 41 i ucitsdirektivet). Fondbolaget får däremot ta kortfristiga lån till ett belopp som motsvarar högst 10 procent av fondens värde.

Det stadgas dock uttryckligt i artikel 41.2 i ucitsdirektivet att detta förbud inte förhindrar fondbolag att, för en fonds räkning, förvärva överlåtbara värdepapper som inte är till fullo betalda. Den bestämmelsen utvidgas nu till att även omfatta penningmarknadsinstrument och andra finansiella instrument som en fond får investera i (med det kanske självklara undantaget för inlåning hos kreditinstitut).

Regeln infördes för att undvika missförstånd. När en affär genomförs åtar sig fondbolaget att för fondens räkning betala de förvärvade värdepappren vid avräkningstidpunkten. Vid en strikt tolkning av förbudet mot penninglån skulle även ett sådant åtagande kunna inbegripas. Det var inte meningen.67 Någon motsvarande bestämmelse står inte att finna i nuvarande fondlagstiftning och har heller inte diskuterats närmare i motiven. Utredningen finner inte skäl att nu inta en motsvarande bestämmelse. En sådan strikt tolkning som anförts faller nämligen enligt utredningen på sin orimlighet. Någon ändring i lagstiftningen erfordras därför inte.

Ett fondbolag får idag inte använda sig av s.k. oäkta blankning, med vilket menas att fondbolaget inte får sälja värdepapper som fonden inte förfogar över (13 § lagen om värdepappersfonder och artikel 42). Däremot är det tillåtet med s.k. äkta blankning. Om fondbolaget för en fonds räkning lånar in värdepapper, kan dessa också säljas. Förbudet mot oäkta blankning utökas nu i ucitsdirektivet till att avse blankning av överlåtbara värdepapper, penningmarknadsinstrument och övriga finansiella instrument som

67 Towards a European market for the Undertakings for Collective Investment in Transferable Securities, Commentary on the provisions of Council Directive 85/611/EEC of 20 December 1985, s. 84.

en fond får investera i (med det kanske självklara undantaget för insättningar hos kreditinstitut). Detta förbud bör även återfinnas i den svenska fondlagstiftningen.

8.11. Information om fondens placeringsinriktning m.m.

Utredningens förslag: Fondbolaget skall i informationsbro-

schyren ange

―

i vilka tillgångsslag fonden får placera sina medel,

―

om fonden får placera sina medel i derivatinstrument och i så fall i vilket syfte och hur det möjliga resultatet av användningen av derivatinstrument kan påverka riskprofilen i fonden.

Fondbolaget skall också i informationsbroschyren och i allt övrigt reklammaterial, på framträdande plats, särskilt ange

―

fondens placeringsinriktning, om fonden investerar i andra tillgångar än överlåtbara värdepapper och penningmarknadsinstrument eller fonden är en indexfond,

―

om fonden tenderar att ha hög volatilitet på grund av portföljens sammansättning och förvaltningsmetoderna.

Fondbolaget skall, på begäran av en investerare, lämna kompletterande information om riskhanteringen för fonden, inkluderande de kvantitativa gränser som gäller, de metoder som har valts samt den senaste utvecklingen av riskerna med och avkastningen från de viktigaste kategorierna av instrument.

Skälen för förslaget: Som ett ytterligare skydd för investerarna i en fond och med hänsyn till de utökade möjligheterna för en fond att investera i olika finansiella tillgångar, införs en ny bestämmelse i ucitsdirektivet som föreskriver viss information om fondens investeringar, riskprofil och då särskilt om fonden investerar i derivatinstrument.68 Det är fråga om information som skall tas in i fondens informationsbroschyr. Vidare skall fondbolag i såväl informationsbroschyren som i allt övrigt reklammaterial, på framträdande plats, ange fondens investeringsinriktning, om fonden huvudsakligen investerar i andra tillgångar än överlåtbara värde-

68 Artikel 24a i ucitsdirektivet.

papper och penningmarknadsinstrument. Det är t.ex. fråga om derivatfonder, fondandelsfonder och kontantfonder. Vidare skall sådan uppgift lämnas för indexfonder. Dessa bestämmelser föreslås införas i den föreslagna lagen.

På samma sätt skall fondbolaget i informationsbroschyren och i allt övrigt reklammaterial, på framträdande plats, ange om fondens nettovärde tenderar att ha hög volatilitet på grund av portföljens sammansättning och förvaltningsmetoderna. Hur detta skall ske bör närmare övervägas inom ramen för Finansinspektionens tillsyn och Konsumentverkets verksamhet.

Vidare skall fondbolaget, på begäran av en investerare, tillhandahålla kompletterande information om de kvantitativa gränser som gäller för fondens riskhantering, de metoder som har valts för riskhanteringen och den senaste utvecklingen av riskerna med och avkastningen från de viktigaste kategorierna av instrument.

8.12. Maktbegränsningsregler m.m.

8.12.1. Regler för aktier utan rösträtt m.fl. finansiella instrument

Utredningens förslag: En värdepappersfonds möjligheter att

förvärva en allt för stor del av de finansiella instrument som utgivits av en enskild emittent begränsas i enlighet med ucitsdirektivets bestämmelser. För aktier utan rösträtt, vissa obligationer och andra skuldförbindelser samt vissa penningmarknadsinstrument gäller en 10 procentspärr och för fondandelar en 25 procentgräns.

Dessa begränsningar gäller emellertid inte vid tiden för förvärvet av obligationer och andra skuldförbindelser, penningmarknadsinstrument och fondandelar om det då inte går att beräkna bruttomängden av skuldförbindelserna eller av penningmarknadsinstrumenten eller nettomängden av de värdepapper som är föremål för emission.

Skälen för förslaget: I artikel 25 i ucitsdirektivet finns bestämmelser som tar sikte på att begränsa att en fond inte kommer att äga en allt för stor del av de värdepapper m.m. som utfärdats av en emittent.

För aktier finns t.ex. en röstbegränsningsregel åsyftad att förhindra

att en fond får ett väsentligt inflytande över ledningen hos en emittent. Den bestämmelsen behandlas i nästa avsnitt. För andra finansiella instrument finns uttryckliga procentsatser vilka behandlas här.

För investeringar i andelar i andra fonder gällde tidigare att en värdepappersfond inte fick förvärva mer än 10 procent av andelarna i en annan fond. Den gränsen höjs nu till 25 procent.69 För investeringar i penningmarknadsinstrument gäller nu att en värdepappersfond inte får förvärva mer än 10 procent av de penningmarknadsinstrument som emitterats av ett och samma organ.70Undantag görs, som för obligationer och andra skuldförbindelser, för instrument som är utfärdade eller garanterade av en stat, en kommun eller en statlig eller kommunal myndighet i ett land inom EES eller av något allmänt internationellt organ i vilket ett eller flera länder inom EES är medlemmar. Dessa regler föreslås införas.

Vid tidpunkten för förvärvet kan det vara omöjligt för fondbolaget att beräkna om en investering håller sig inom de angivna begränsningarna. I ucitsdirektivet finns en bestämmelse som ger undantag från begränsningarna i sådana fall.71 Den bestämmelsen synes inte ha införts i svensk rätt, men kan ha praktisk betydelse, varför den nu föreslås bli införd.

8.12.2. Regler för aktier med rösträtt

Utredningens förslag: Ett fondbolag får inte för en värde-

pappersfonds räkning förvärva aktier med sådan rösträtt som gör det möjligt för fondbolaget att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen hos ett aktiebolag. Om ett fondbolag förvaltar fler värdepappersfonder och specialfonder gäller bestämmelsen det sammanlagda aktieinnehavet i fonderna.

Fondbolaget skall i sina fondbestämmelser redovisa hur bolaget avser att agera i ägarfrågor.

Skälen för förslaget: I likhet med vad som gäller för andra finansiella instrument finns en bestämmelse i ucitsdirektivet som förhindrar

69 Artikel 25.2 i ucitsdirektivet. 70 När artikeltexten hänvisar till samma organ synes här inte menas detsamma som i artikel 22. Någon hänvisning till koncernförhållanden görs nämligen inte i den artikeln. Jfr avsnitt 8.3.4. 71 Artikel 25.2 och artikel 25.3 (a) – (c) i ucitsdirektivet.

att en värdepappersfond förvärvar allt för stor del av en emittents samlade aktier med rösträtt. I direktivtexten beskrivs förbudet på så sätt att en fond inte får förvärva aktier med sådan rösträtt som skulle göra det möjligt för bolaget att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen hos en emittent.72

I den svenska fondlagstiftningen har en motsvarande bestämmelse funnits sedan 1974 års aktiefondslag. Den svenska bestämmelsen skiljer sig dock från ucitsdirektivets genom att inte hänvisa till ett väsentligt inflytande, utan i stället ange en procentuell gräns om maximalt 5 procent av röstvärdet för samtliga av en emittents utfärdade aktier (i fortsättningen femprocentsregeln).

Den svenska regeln har varit föremål för omfattande diskussion i tidigare förarbeten och har vid upprepade tillfällen kritiserats bl.a. för att gå längre än vad ucitsdirektivet gör. Fondbolagens Förening har t.ex. i en skrivelse ingiven till utredningen den 15 december 2000, uttryckt sitt önskemål att femprocentsregeln skall ändras mot bakgrund av de förändringar som genomförts för försäkringsbolagen.

När paragrafen infördes i svensk rätt genom 1974 års aktiefondslag sa man, att en begränsningsregel om 5 procent borde införas för att hindra en från samhällssynpunkt mindre önskvärd maktkoncentration inom näringslivet.73 Vidare anfördes att en sådan regel också kunde bidra till riskfördelningen inom fonden.74Vid införandet av 1991 års lag om värdepappersfonder behölls gränsen i syfte att begränsa en fonds möjligheter att skaffa sig kontroll över ett enskilt företag. Flera remissinstanser kritiserade dock femprocentsregeln eftersom den ansågs vara väsentligt strängare än vad ucitsdirektivet ger uttryck för.75

I Storbritannien gäller för Securities funds att en fond inte får inneha mer än 10 procent av de aktier som har full rösträtt i ett bolag och inte heller mer än 10 procent av de aktier med begränsad rösträtt.76 Även i Tyskland tillämpas en 10 procentregel.77 I Danmark finns en bestämmelse som ger en investeringsforening rätt att äga upp till 15 procent av aktierna i ett aktiebolag, dock att investeringsforeningen inte får äga aktier i ett enkelt aktieselskab i

72 Artikel 25.1 i ucitsdirektivet. 73Prop. 1974:128, s. 123. 74Prop. 1974:128, s. 124. 75Prop. 1989/90:153, s. 67. 76 Se bestämmelsen i 5.14 i The Financial Services (Regulated Schemes) Regulations 1991. 77 Section 8a (3) Investment Companies Act (engelsk översättning av Gesetz über Kapitalanlagegesellschaften, KAGG).

sådan omfattning att investeringsforeningen får möjlighet att utöva ett betydande inflytande över aktiebolaget.78 I Finland stadgas att en placeringsfond får investera i aktier i ett och samma aktiebolag högst till ett belopp som motsvarar en tiondel av bolagets aktiekapital och en tjugondel av det röstetal som samtliga aktier medför.79 I Norge ändrade man nyligen sin röstbegränsningsregel från 5 procent till 10 procent med hänvisning till att den högre gränsen i tillräcklig grad tillvaratar de begränsningar som fordras enligt EESavtalet.80

Regeln i ucitsdirektivet är från 1985 och grundar sig, i likhet med femprocentsregeln i 1974 års aktiefondslag, bl.a. på tidigare riktlinjer från OECD. I direktivet valde man emellertid att inte ange någon procentsats utan hänvisade som nämnts till ett väsentligt inflytande. Den praxis som utvecklats i de olika medlemsstaterna syntes inte kunna sammanfattas på ett bättre sätt, även om artikeltexten gav uttryck för förhoppningen om en framtida samordning (artikel 25.1 andra stycket i ucitsdirektivet). Bestämmelsen synes emellertid ha tillkommit främst som ett komplement till de övriga riskspridningsreglerna och mindre för att förhindra en oönskad maktkoncentration. Tanken var den att en fond skulle få en olycklig riskexponering om den, väl inom de allmänna begränsningsreglerna, ägde ett mindre aktiebolag till 100 procent. Denna exponering skulle inte ligga i andelsägarnas intresse.81

Femprocentsregeln kan således sammanfattas ha två syften, dels att verka maktbegränsande, dels för att skapa en god riskspridning.

Det har dock hävdats att regeln styr investeringar mot större företag. Sådana tankegångar luftades redan i förarbetena till 1974 års aktiefondslag. Det fanns en risk, ansåg man, att bestämmelsen kunde försvåra möjligheterna för en fond att genom aktieförvärv delta i mindre och medelstora företags finansiering. Den åsikten fick emellertid inte gehör hos lagstiftaren eftersom ”[m]öjligheterna att genom aktiefondsverksamhet bidra till finansieringen av mindre företag torde i praktiken komma att bli begränsade, eftersom normalt endast börsnoterade aktier kommer att ingå i aktiefonder”.82

78 § 62 i lov om investeringsforeningar og specialforeningar (LBK nr. 158 af 07/03/2001). 79 73 § lagen om placeringsfonder, nr 48/1999, given i Helsingfors den 29 januari 1999. 80 Kapitel 4.4 i Ot.prp. nr. 98, lov om endringer i lov 12. juni 1981 nr. 52 om verdipapirfond mv. 81 Towards a European Market for the Undertakings for Collective Investment in Transferable Securities. Commentary on the provisions of Council Directive 85/611/EEC of 20 December 1985. Commission of the European Communities, s. 59 ff. 82Prop. 1974:128, s. 124.

Det svaret har emellertid mindre bärkraft idag, när aktier i mindre och medelstora företag kan noteras t.ex. på OM Stockholmsbörsens O-lista eller på en av de svenska auktoriserade marknadsplatserna. För notering på O-listan krävs viss spridning (minst 300 aktieägare som vardera äger aktier motsvarande minst en handelspost om ett kvarts basbelopp och minst 10 procent av aktierna och 10 procent av rösterna i allmän ägo). Däremot finns inte något krav på ett minsta börsvärde, som för notering på Alistan (där fordras ett börsvärde på minst 300 miljoner kr), utan endast att bolaget skall ha tillräckliga finansiella resurser för att ha säkerställt en överblickbar framtid.83 För den auktoriserade marknadsplatsen AktieTorget fordras för anslutning att bolaget har ett eget kapital som uppgår till minst två miljoner kronor och därtill vissa spridningskrav.

Att femprocentsregeln motverkar investeringar i mindre och medelstora företag är en tankegång som framförs även idag.84Resonemanget bygger på ekonomiska överväganden och beteenden som kan ge olyckliga effekter. Detta gäller särskilt stora fonder. Femprocentsregeln gör att varje investering i ett litet företag kan motsvara endast en mycket liten andel av fondens värde. Detta medför att det krävs ett stort antal olika aktieslag innan portföljen är fullinvesterad, om fonden väljer att investera enbart i småbolag.85Om fonden i stället väljer att placera i aktier i stora företag räcker det att fonden placerar i ett mindre antal företag. Detta skulle medföra stordriftsfördelar som i sin tur ger drivkrafter i riktning mot fonder som investerar endast i stora företag.86 Effekten skulle med detta resonemang bli att de större företagen får en högre värdering på grund av fondernas intresse. Konsekvensen av detta skulle i sin tur vara att de övervärderade företagen får incitament att med egna aktier som betalning förvärvar relativt undervärderade företag.87 Detta bidrar till att öka koncentrationen inom ekonomin. En lösning skulle då kunna vara att luckra upp femprocentsregeln.88

83 Enligt OM Stockholmsbörsen AB:s Börsregler 2001, kapitel 3. 84 Se Pålsson, Anne-Marie, Fondlagen, fondbolagen som finansiell aktör och ekonomisk effektivitet, Report no. 16, 2000, Reports from the Personal Finance and Family Business Research Program, Institute of Economic Research, Lunds universitet. Pålssons rapport tar emellertid upp inte enbart femprocentsregelns inverkan utan även andra bestämmelser i fondlagstiftningen. 85Pålsson, a.a., s. 6. 86 Pålsson, a.a., s. 7. 87 Pålsson, a.a., s. 11. 88 Pålsson, a.a., s. 13.

Inom försäkringsområdet har en liknande begränsningsregel funnits. Försäkringsbolag hade inte tillåtelse att äga aktier motsvarande mer än 5 procent av rösterna i ett allmänt aktiebolag. Regeln togs bort i den svenska lagstiftningen efter det att EG-domstolen konstaterat att den strider mot EG:s försäkringsdirektiv avseende försäkringsföretagens investeringar av s.k. fria medel.89 En femprocentsregel som bara avser de medel som omfattas av försäkringsbolagens placeringsregler (skuldtäckningsmedel) ansågs inte ha någon effekt och därför inte heller lämplig att införa. Någon ny begränsning har således inte angivits; de allmänna principerna om finansiell stabilitet och andra placeringsregler som finns på försäkringsområdet anses vara tillräckliga. I de principerna ingår t.ex. att bolagen måste ha tillräcklig likviditet. Det konstaterades också i propositionen till lagändringen att regeringens förslag också underlättar riskkapitalförsörjningen eftersom möjligheten att investera i små och medelstora tillväxtföretag förbättras.

Regler som begränsar inflytande finns också för AP-fonderna. Första – Fjärde AP-fonderna får äga högst 10 procent av rösterna i ett enskilt börsnoterat bolag. I onoterade riskkapitalbolag får de däremot äga högst 30 procent. Sjätte AP-fonden har en annan placeringsinriktning som innebär att de är mer fokuserade på små och medelstora företag. De får äga upp till 30 procent av kapitalet och/eller rösterna i ett enskilt företag.

Det finns således goda skäl att överväga en ändring av femprocentsregeln, med beaktande av en direktivkonform reglering och med hänsyn till många länders motsvarande bestämmelser. Det är förenligt med fondernas inriktning på förvaltning av kapital och det allmänna kravet på riskspridning att begränsa fondernas innehav i enskilda företag. Däremot är det tveksamt att ange en specifik gräns för när ägandet kan anses vara för stort. En sådan reglering är godtycklig eftersom den inte tar hänsyn till hur ägarstrukturen ser ut i det enskilda företaget. Även ägarandelar under 5 procent kan ge upphov till ett ägarengagemang beroende på hur ägarstrukturen ser ut i företaget. I stället bör de allmänna principerna bakom regeln och ucitsdirektivets allmänna bestämmelse vara tillräckliga för att begränsa fondernas inflytande i olika företag. Finansinspektionen har – liksom på försäkringssidan – också möjlighet att ingripa om fonderna inte agerar sunt i dessa frågor. Ett riktmärke för inspektionens praxis kan då förslagsvis vara den gräns på

89Prop. 1998/99:142, s.29.

10 procent som synes utvecklas till europeisk standard. Härvid kan inspektionens samarbete med sina motsvarigheter i Europa också ge ledning.

Den nu diskuterade begränsningsregeln omfattar alla de aktier som ägs av de fonder som förvaltas av samma fondbolag. Denna bestämmelse kan kritiseras från olika håll. Från ena hållet kan hävdas att regeln i onödan inskränker fondernas möjligheter att investera i aktier och att riskspridningen måste bedömas för varje fond för sig. Från det andra hållet kan påpekas att maktbegränsningen blir urvattnad eftersom intressenter kan bilda flera olika fondbolag och på så sätt kringgå regeln.90

Utredningen finner dock inte skäl att ändra på den bestämmelsen. Riskspridning uppnås i varje fond och har inget direkt samband med innehavet i fondbolagets eller i koncernens, i vilken fondbolaget ingår, övriga förvaltade fonder. Möjligheten att på detta sätt begränsa koncerners (indirekta) makt är också att gå för långt. Varje fondbolag inom en koncern är en självständig juridisk person och ansvarar för att bestämmelserna i fondlagstiftningen följs. Det är således på fondbolaget ansvaret skall läggas t.ex. om andelsägarnas intressen inte tas tillvara.

Det är viktigt att fondandelsägarna får information om hur fondbolaget använder den rösträtt m.m. som kommer av ett innehav i en fond. Fondbolagens Förening rekommenderar t.ex. att fondbolagen skall ta sitt ägaransvar och redovisa sin ägarpolicy till andelsägarna.91 Enligt föreningens rekommendationer bör fondbolagen redovisa sin ägarpolicy i informationsbroschyren, årsrapporter och hemsidor. Utredningen föreslår att fondbolagen redovisar hur de avser att agera i ägarfrågor även i fondbestämmelserna. Hur fondbolaget agerar i ägarfrågor kan nämligen delvis jämföras med de ramar inom vilka fondbolaget placerar fondens medel.92

90 Se t.ex. Pålsson, a.a., s. 13 f. 91 Fondbolagen och ägarfrågor, rekommendation för fondbolagens ägarutövande, antagen av Fondbolagens Förenings styrelse 2002-02-13. 92 Se diskussionen i avsnitt 6.2.

8.13. Ansvaret för förpliktelser i samband med placeringen av fondens tillgångar

Utredningens förslag: En värdepappersfond kan inte förvärva

rättigheter. En värdepappersfond kan inte heller ikläda sig skyldigheter i större utsträckning än vad som framgår av bestämmelserna i den föreslagna lagen.

Fondbolaget får i fondverksamheten ställa egendom som ingår i en värdepappersfond till säkerhet för de förpliktelser som fondbolaget har ingått för fondens räkning.

Skälen för förslaget: De förslag som utredningen lägger fram i detta kapitel i syfte att genomföra de nya bestämmelserna i ucitsdirektivet föranleder överväganden avseende de förpliktelser som kan uppstå i samband med investeringar i en fond.

Allt sedan 1974 års aktiefondslag gäller att värdepappersfonden inte är en juridisk person även om den i vissa fall kan sägas ha ett eget gäldansvar.93 Detta innebär att fonden inte kan förvärva rättigheter eller ikläda sig skyldigheter. Fonden kan inte heller föra talan inför domstol eller någon annan myndighet. Den nu gällande bestämmelsen återfinns i 8 § lagen om värdepappersfonder.

Den egendom som ingår i en värdepappersfond får vidare inte utmätas och en fond kan som en följd av detta inte försättas i konkurs. Att fonden skulle vara fri från utmätning var ett kontroversiellt förslag, men genomfördes med hänvisning till att fondverksamheten stod under tillsyn och till att det av ”verksamhetens art följer att andra än normala kortfristiga skulder i allmänhet inte uppkommer i någon större utsträckning”.94 Regelverket gav därför enligt motiven en möjlighet till skydd inte bara för andelsägarna utan även för eventuella borgenärer med fordringsanspråk som avser egendom i fonden. Enligt 13 § första stycket lagen om värdepappersfonder får ett fondbolag inte för en fond ta upp (eller bevilja) penninglån och gå i borgen. Enligt andra stycket får dock fondbolaget i fondverksamheten ta kortfristiga lån till ett belopp som motsvarar 10 procent av fondens värde.

Dessa bestämmelser ger en konstruktion där fonden egentligen inte är någonting annat än en förmögenhetsmassa. Äganderätten

93 Före 1974 års lag saknades uttryckliga lagregler och det rådde osäkerhet om hur de tidigare fonderna skulle bedömas. Se vidare i avsnitt 3.3. 94Prop. 1974:128, s. 111.

till förmögenheten tillkommer andelsägarna. Dessa svarar emellertid inte för förpliktelser som avser fonden. Avsikten var, enligt tidigare motivuttalanden, att säkerställa att fondförmögenheten var fristående från det förvaltande bolagets förmögenhet.95 Samtidigt ville lagstiftaren inte göra fonden till ett självständigt rättssubjekt. Det var därför nödvändigt att klarlägga fondens ställning i fråga om bl.a. fondtillgångarnas avgränsning samt förhållandet till fondbolaget och till tredje man.96

Den valda konstruktionen bygger således på att fonden (eller rättare sagt de tillgångar som är hänförliga till en fond) inte får tas i anspråk för fondandelsägarnas eller fondbolagets skulder. Fondandelsägarnas borgenärer har emellertid möjlighet att ta i anspråk fondandelarna. Fondbolagets fordringsägare kan inte begära betalning med fondens medel.

Den nuvarande lagregleringen besvarar dock inte frågan vem som svarar för förpliktelser som avser fonden. Enligt 12 § lagen om värdepappersfonder företräder fondbolaget andelsägarna i alla frågor som rör värdepappersfonden och handlar vid förvaltningen i eget namn med angivande av fondens beteckning. Skall då fondbolaget stå för förpliktelser som rör fonden?

Flera bestämmelser i lagen om värdepappersfonder och i ucitsdirektivet förutsätter att fondbolaget för fondens räkning ikläder sig skyldigheter. Denna skrivning antyder att fondbolaget ingår avtal för fondens räkning såsom fullmäktig för fonden. Fondbolaget skulle i så fall, enligt fullmaktsläran, inte bli bundet av ingångna avtal för fonden räkning. Ett fondbolag kan dock givetvis bli bundet av en rättshandling enligt sedvanliga avtalsrättsliga regler, om bolaget kan anses ha åtagit sig någon avtalsförpliktelse eller annars är att anse som avtalspart.

Mot detta kan invändas att några förpliktelser som rör en värdepappersfond inte kan uppkomma. Fondbolaget kan inte som fullmäktig binda fonden vid ett avtal eftersom fonden inte är ett rättssubjekt. Strikt juridiskt skulle vi i så fall hamna i en situation där vare sig fonden, fondbolaget eller fondandelsägarna är ansvariga för ingångna rättshandlingar å fondens vägnar. Detta skapar givetvis en rättsosäkerhet.

Frågan vem som ansvarar för fondanknytna förpliktelser är principiellt viktig, även om det tidigare, så som det framgått av ovan citerade motivuttalanden, inte synes ha varit av så stor prak-

95Prop. 1974:128, s. 97 ff. 96Prop. 1974:128, s. 99.

tisk betydelse. Idag har dock frågan en större praktisk angelägenhet. I många fall uppkommer således ett behov av att bedöma om fondens tillgångar kan tas i anspråk för en ingången förpliktelse.

Ett första exempel återfinns, som ovan nämnts, i 13 § andra stycket lagen om värdepappersfonder. Fondbolaget får i fondverksamheten ta kortfristiga lån till ett belopp motsvarande högst 10 procent av fondens värde. Enligt motivuttalanden kan det nämligen vara förmånligt för andelsägarna om ett fondbolag har möjlighet att ”ta upp krediter för en värdepappersfond”, exempelvis för att skaffa tillfällig likviditet för inlösen av andelar.97 Tanken var inte, och är fortfarande inte, att fonden skall få ett ökat utrymme för investeringar genom upplåning. Belåning kan ge en hävstångseffekt och öka avkastningen, men innebär givetvis större risker. Specialfonder (nationella fonder) kan som diskuteras närmare i nästa kapitel få undantag från dessa bestämmelser och kan därför ges rätt att använda belåning i syfte att ge en hävstångseffekt och öka avkastningen.

Ett andra exempel är bestämmelsen i 25 § lagen om värdepappersfonder. Fondbolaget får enligt den, för en värdepappersfond, handla med optioner och terminskontrakt m.fl. derivatinstrument. Genom t.ex. ett terminskontrakt ikläder man sig en viss förpliktelse. Sådana affärer fordrar också vanligtvis att säkerhet ställs, vilket också förutses i Finansinspektionens föreskrifter.98 I tidigare motivuttalanden angavs också att fondbolaget bör ha möjlighet att använda den egendom som ingår i fonden för att ställa sådan säkerhet som vanligtvis krävs vid options- och terminsaffärer.99

Ett tredje exempel är att ett fondbolag tillåts att för en värdepappersfonds räkning utföra blankningsaffärer, där värdepapper lånas in och därefter säljs. Detta förutsätter således att fonden (eller fondbolaget för fondens räkning) kan låna värdepapper av någon. Därmed uppstår förstås en förpliktelse att lämna tillbaka värdepappren.100

I enlighet med de nya bestämmelserna i ucitsdirektivet utökas möjligheterna att handla med derivatinstrument (se avsnitt 8.6). Vidare utökas möjligheterna till blankningsaffärer (se avsnitt 8.10).

97Prop. 1989/90:153, s. 60. 98 I 6 kap. 7 § i Finansinspektionens föreskrifter (FFFS 1997:11) om värdepappersfonder regleras högsta totala säkerhetskrav som en fond inte får överskrida med anledning av handel med derivatinstrument. 99Prop. 1989/90:153, s. 59. 100 Se uttalanden i prop. 1991/92:113, s. 162 f.

Detta ger ytterligare anledning att sätta i fokus frågan vem som ansvarar för de förpliktelser som uppstår i samband med att en fonds tillgångar placeras.

I samtliga ovan redovisade fall anges att det är fondbolaget som utför transaktionen för fondens räkning. Samtidigt ställs större kapitalkrav på fondbolagen. De ökade kapitalkraven synes dock inte avse att möjliggöra för fondbolagen att fullgöra förpliktelser som ingåtts för en fonds räkning. Ett krav på 0,02 procent av den förvaltade fondförmögenheten skulle i så fall inte förslå särskilt långt (se avsnitt 7.3.2). I stället torde avsikten med kraven på kapital vara att säkerställa fondbolagets fortsatta verksamhet, med ett krav på egna medel motsvarande minst en fjärdedel av fondbolagets fasta omkostnader (se avsnitt 7.3.3).

Fondbolaget är däremot skyldigt att infria förpliktelser som ingåtts för en fonds räkning med medel ur den fonden så långt de förslår. Ett fondbolag som inte infriar en klar och rättsligt oomtvistad skuld torde i slutändan kunna få sitt tillstånd återkallat. Det är effekten av att fondbolaget, som uttalades i tidigare förarbeten, står under tillsyn. Om tillståndet återkallas övertas ansvaret för fonden av fondens förvaringsinstitut som i stället bör uppfylla förpliktelserna. Med den ordningen ges fondens borgenärer ett skydd och garantier för betalning. Därför förefaller det också, trots den bitvis ologiska uppbyggnaden av regelverket, inte vara erforderligt med någon förändring i lagstiftningen.

Det kan emellertid uppstå osäkerhet i vissa fall. Denna osäkerhet kan utgöra hinder för affärstransaktioner eller fördyra dem. En bank som inte anser sig få tillräcklig säkerhet vid handel med derivatinstrument tar säkerligen ut en högre avgift för transaktionen. Utländska motparter och kreditgivare kan på grund av osäkerheten i rättsläget välja att inte ingå några avtal med svenska fondbolag.

En särskild fråga som har uppmärksammats är om fondbolaget kan pantsätta eller på annat ställa egendom som ingår i en värdepappersfond till säkerhet för förpliktelser som rör fonden. Ett sådant säkerställande kan göras t.ex. genom säkerhetsöverlåtelse eller s.k. transfer of title varigenom äganderätten till egendomen övergår till fondens motpart. Säkerställanden åtföljs normalt av en rätt för innehavaren att realisera tillgångarna om betalning inte erläggs. På sina håll ifrågasätts giltigheten av pantavtal m.m. avseende fondtillgångar. Mot bakgrund av tidigare förarbetsuttalanden och behovet av att ställa säkerhet vid handel med derivatinstrument

förekommer dock i praktiken att en fonds tillgångar ställs som säkerhet. Det kan dock finnas skäl att kodifiera den rådande ordningen i en uttrycklig lagregel.

Utredningen föreslår därför att regleringen förtydligas i syfte att uppnå större rättssäkerhet för marknadens parter. Utredningen har inte för avsikt att föreslå förändringar i lagstiftningen som ändrar fondens rättsliga karaktär. Det är inte lämpligt att ge fonden status som ett självständigt rättssubjekt i den nuvarande kontraktsrättsliga formen. Vilka former av juridiska personer som erkänns i svensk rätt anses vara fast och det fordras starka skäl att införa en ny rättsfigur (se också utredningens överväganden avseende associationsrättsliga fonder i kapitel 10). Utredningen föreslår inte heller att utmätningsförbudet tas bort. Konsekvenserna av ett sådant förslag skulle vara svåra att överblicka. Det är samtidigt utredningens uppfattning att ett fullgott borgenärsskydd kan uppnås även beaktat utmätningsförbudet eftersom ett utmätningsförbud inte hindrar t.ex. en realisation av pant.

Utredningen föreslår att bestämmelsen om att en fond inte kan förvärva rättigheter eller ikläda sig förpliktelser förtydligas.

Som tidigare kan en fond inte ikläda sig rättigheter. Om ett fondbolag förvärvar värdepapper för en fonds räkning kommer emellertid dessa att ingå i fondens förmögenhet. I lagen finns en rad placeringsbestämmelser, som kan kompletteras i fondbestämmelserna, av vilka framgår att fonden inte får ta allt för stora exponeringar mot ett och samma värdepapper. Om så ändå sker blir den rättsliga konsekvensen inte att förvärvet blir ogiltigt. I stället regleras den situationen av en bestämmelse i lagen som anger att fondbolaget i sådana fall skall avyttra tillgången eller göra uttag i motsvarande mån så snart detta lämpligen kan ske (föreslagna 5 kap. 24 §). Det går nämligen inte att lägga på motparten att kontrollera att fondbolaget följer alla placeringsbestämmelser som rör en viss fond. Det primära ansvaret ligger i stället på fondbolaget med Finansinspektionen och förvaringsinstitutet som kontrollorgan. Ogiltighet torde heller inte vara rättsföljden ens i de fall då motparten har vetskap om att fondbestämmelserna eller lagens placeringsbestämmelser överträds.

En fond får vidare inte som huvudregel ikläda sig förpliktelser. Som framgått av ovan gjorda genomgång finns det emellertid många exempel på fall där en fond indirekt ikläder sig förpliktelser. Det finns därför skäl att komplettera huvudregeln med tillägget att det gäller om inte annat följer av en särskild bestämmelse i lagen.

Den hänvisningen avser således sådana bestämmelser som ger fondbolaget rätt att i fondverksamheten eller för en fonds räkning ingå rättshandlingar som medför förpliktelser. De tre ovan nämnda exemplen kan verka som illustration. Detta skapar en större tydlighet för fondens motparter. Om förpliktelser har uppkommit inom de ramar som ges i lagen kan motparten kräva betalning ur fondens tillgångar. Motparten kan dock inte begära utmätning. Den normala gången torde i stället bli att fondbolaget skall tillse att en rättsligt klar fordran på en fond skall betalas med fondens medel och om så inte sker bör Finansinspektionen vidta åtgärder.

Fondbolaget har, som tidigare nämnts, en legal behörighet att företräda fondandelsägarna i alla frågor som rör fonden. Omfattningen av denna behörighet bestäms av andra bestämmelser i lagen. Om ett fondbolag ”för en fonds räkning” t.ex. trots låneförbudet lånar upp stora belopp blir den juridiska följden att avtalet inte kan fullgöras med ianspråktagande av fondens tillgångar. Fondbolagets ansvar för en sådan förpliktelse får bedömas med utgångspunkt i den allmänna civilrätten. Härigenom kan fondbolaget komma att bli skadeståndsskyldigt eller, under vissa omständigheter, bli bundet av avtalet.

Utredningen föreslår också att det i lagen tas in en uttrycklig bestämmelse som gör det möjligt för fondbolaget att i fondverksamheten ställa den egendom som ingår i en värdepappersfond till säkerhet för de förpliktelser som fondbolaget har ingått för fondens räkning. Möjligheten till sådana säkerställanden begränsas således till att gälla endast de fall då fondbolaget för fondens räkning kan ikläda sig förpliktelser. Säkerställandets giltighet beror således på om fondbolaget hållit sig inom den legala behörigheten.

Om ett fondbolag ställer fondens tillgångar till säkerhet skall detta givetvis göras på affärsmässiga grunder. Det får inte förekomma att fondbolaget t.ex. pantsätter en större del av fondförmögenheten än vad som är nödvändigt för att säkerställa förpliktelserna. Som vägledning finns här, som i all annan fondverksamhet, att fondbolaget skall agera i fondandelsägarnas gemensamma intresse. Om så inte sker måste Finansinspektionen ingripa.

Den praktiska betydelsen av ett säkerställande begränsas av utmätningsförbudet. En av fördelarna med t.ex. en pantsättning är att panthavaren får förmånsrätt vid en eventuell utmätning. Den fördelen kan inte upprätthållas här. Om panthavaren däremot i pantavtalet har förhandlat sig fram till en rätt att få realisera panten vid ett fallissemang uppnås ändå ett gott borgenärsskydd. Av 37 §

lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område (avtalslagen) framgår att s.k. förfallopanter är förbjudna i Sverige. Detta innebär att förbehåll att pant skall vara förverkad, om den förpliktelse för vars fullgörande panten ställs inte rätteligen fullgörs, är utan verkan. När en pant realiseras måste således en avräkning göras och eventuellt överskott skall då tillkomma fonden.

9. Specialfonder

9.1. Inledande kommentarer

Nationella fonder används som en samlande benämning för de fonder enligt lagen om värdepappersfonder som på något sätt avviker från ucitsdirektivets bestämmelser. De nuvarande reglerna för dessa fonder redovisas i avsnitt 3.4 och 3.5. Dessa bestämmelser är förhållandevis knapphändiga och det är oklart hur en nationell fond får se ut.

Regler för fonder som avviker från ucitsdirektivet återfinns i de flesta europeiska länder. Hur man valt att reglera de nationella fonderna och vad som tillåts varierar dock från land till land. Gemensamma nämnare är dock behovet av andra fonder än ucitsfonder och att dessa är underkastade ett regelverk.

Ucitsdirektivet har givetvis en stor betydelse för fondmarknaden och för fondlagstiftningen. Det går dock att diskutera den principiella grunden för en svensk fondlagstiftning. Den kan ta avstamp i gemenskapslagstiftningen, men fondlagstiftningen kan också formas oberoende av EG-direktivet och med utgångspunkt i vilken verksamhet som bör vara underkastad reglering. Utredningen väljer en tredje väg. Ucitsdirektivet är en realitet och tillämpas på den övervägande delen av fondkapitalet i Sverige och i Europa. Det är därför naturligt att använda direktivets bestämmelser som en måttstock. Vid bedömningen av vad en svensk lagstiftning kan tillåta, vid sidan av ucitsdirektivet, måste emellertid beaktas fondstrukturens speciella natur.

Det kan ifrågasättas om vi överhuvudtaget skall tillåta andra fonder än de som uppfyller ucitsdirektivets regler. Ucitsdirektivet kan kritiseras för att vara en produkt framarbetad genom kompromisser och utan samklang med marknadens utveckling. Detta gäller särskilt de bestämmelser som avser att reglera produkten som sådan, dvs. regler om vilka tillgångar en fond får placera sina medel i och vilken riskspridning en fond måste ha. Meningen är dock inte

att EG-reglerna skall vara de enda tillämpliga i Europa. Vissa skrivningar i direktivet visar i stället på behovet och möjligheten att ha särskilda regler i de olika medlemsstaterna. Det finns därför ingen anledning att av principiella skäl framhålla ucitsdirektivets fonder som de enda möjliga.

Utredningen anser att det bör finnas ett brett utbud av fonder för alla kategorier av sparare. Ett skäl är att ett brett utbud av produkter ger konsumenterna bättre möjligheter att optimera sitt sparande. Ett annat skäl är att en viss typ av fondsparande kan ta sig vägar utomlands vilket är till nackdel för fondindustrins utveckling och dessutom gör det svårare att överblicka fondsparandet i Sverige. Utredningen har också i grunden en positiv syn på möjligheten att utveckla fondsparandet och att de nationella fonderna bör kunna betraktas som ett lämpligt forum för det. Ett väl utvecklat fondsparande är också positivt för utvecklingen av den finansiella marknaden i landet.

I utredningens direktiv nämns ett antal företeelser som – trots att de inte omfattas av ucitsdirektivet – möjligtvis kan tänkas vara lämpliga att inordna under fondlagstiftningen. Det är bland annat fråga om fonder särskilt anpassade för riskkapital, fonder som investerar i andra tillgångar än överlåtbara värdepapper, t.ex. fastigheter, och fonder som inte riktar sig till allmänheten utan till någon begränsad krets investerare.

Avsikten är att i detta kapitel analysera och bedöma vilken typ av verksamhet som skall inordnas under fondlagstiftningen, och hur regleringen i så fall skall se ut. Utgångspunkten för detta arbete är, som närmare angivits i kapitel 5, att fondstrukturen är till för ett kollektivt sparande, främst för konsumenter. Utredningen tar motsatsvis liten hänsyn till exempelvis skattetekniska skäl. Många gånger – har det visat sig – är den främsta drivkraften för att skapa produkter i fondstrukturen att investeringarna blir mer förmånliga ur skattehänseende, än vad de är inom ramen för mer lämpliga associationsrättsliga former.

En annan utgångspunkt är, att de fonder som kan bildas och säljas med stöd av en lagstadgad auktorisation också skall behandlas på samma sätt. Så är huvudsakligen fallet inom t.ex. skattelagsiftningen, medan nationella fonder på annat håll särbehandlas jämfört med de harmoniserade värdepappersfonderna.

9.2. Nuvarande nationella fonder

Benämningen nationell fond är inte ett vanligt förekommande begrepp hos fondspararna. De flesta fondspararna är nog inte medvetna om skillnaden mellan en ucitsfond eller en nationell fond. För en fondsparare är det heller i princip ingen skillnad att spara i en nationell fond och en ucitsfond. Båda fonderna står under tillsyn, skall ha av tillsynsmyndigheten godkända fondbestämmelser och följa övriga regler som gäller för fondbolag. Lagtekniskt är det givetvis en skillnad, men de flesta fondsparare reflekterar nog inte närmare över skillnaden. I massmedia görs sällan någon uppdelning mellan fondkategorierna.

Nationella fonder har kommit fram för att fondbolagen har velat skapa produkter som inte går att förena med ucitsdirektivet. Fram till januari år 2002 har Finansinspektionen beviljat undantag från de regler som annars skall gälla enligt lagen om värdepappersfonder för 105 fonder.1 Dessa undantag avser främst de placeringsbestämmelser som i praktiken innebär att en fond måste ha minst 16 innehav och där de största enskilda innehaven i fyra fall får uppgå till 10 procent av det totala fondvärdet. Resterande innehav får maximalt utgöra 5 procent av fondvärdet. Undantagen gäller också i vissa fall regler som begränsar användandet av derivatinstrument och vissa fondkategorier.

I kapitel 1 delades de nuvarande nationella fonderna upp i fyra olika kategorier. Det är fråga om aktiefonder som vill ha större innehav i enskilda aktier än vad som annars tillåts, indexfonder som vill replikera ett visst index, fondandelsfonder som placerar sina medel i andra fonder samt s.k. hedgefonder.

De nya bestämmelserna i ucitsdirektivet ger större utrymme för ucitsfonder som avser att efterbilda sammansättningen av ett visst index (se avsnitt 8.4). Enligt de nya reglerna får fonden investera upp till 20 procent av sina tillgångar hos samma emittent och kan i enstaka och särskilda fall utvidgas till 35 procent. De flesta av de fonder som idag är nationella indexfonder kommer därmed genom införandet av de nya reglerna att bli ucitsfonder. Även fondandelsfonder kommer liksom indexfonder att bli tillåtna med införandet av de nya reglerna i ucitsdirektivet (avsnitt 8.7). Vidare införs nya bestämmelser om investeringar i derivatinstrument (avsnitt 8.6).

De fondkategorier som för närvarande är nationella fonder och som kommer att vara det även efter införandet av det nya

1 Enligt Finansinspektionens lista ”Företag med tillstånd” per den 4 januari 2002.

ucitsdirektivet är dels fonder som vill ha större innehav i enskilda värdepapper, dels hedgefonder. Det kan också tänkas finnas fonder som önskar göra avsteg från de bestämmelser som beskriver vilka värdepapper som en fond får investera i (att det är noterade värdepapper, att instrumenten har utfärdats eller garanterats av en motpart av viss ”kvalitet” etc.). I vissa fall kan det också bli aktuellt med fondandelsfonder beroende på vilka fonder de investerar i (se t.ex. avsnitt 9.5.5 om hedgefonder).

Det går att ha invändningar mot vissa av de placeringsregler som har medgivits för några av de nuvarande nationella fonderna. Det finns fonder som kan sägas avvika från principen om riskspridning genom att koncentrera portföljerna på allt för få enskilda innehav som dessutom korrelerar med varandra (värdepapperna kan förväntas röra sig i samma riktning). I vissa andra fall kan fonderna enligt placeringsbestämmelserna låta en aktie dominera portföljen upp till 50 procent av fondvärdet vilket kan vara olämpligt ur ett riskspridningsperspektiv. Visserligen kan en sådan fond som motvikt till det enskilda innehavet investera i värdepapper som kan förväntas röra sig i motsatt riktning (negativ korrelation). Riskspridningen kan dock ifrågasättas.

Syftet med att koncentrera portföljerna på detta sätt torde vara att skapa en möjlighet till en högre avkastning än i traditionella ucitsfonder. En följd blir dock att ju mer portföljerna koncentreras desto mer blir fonderna utsatta för enstaka oförutsägbara händelser. Om en sådan fond inte tillämpar riskspridning, dvs. att fonden blir alltför beroende av en särskild händelseutveckling finns det anledning att ifrågasätta dess förvaltningsstrategi. En sådan fond liknar i mångt och mycket investeringar i enskilda innehav och åsidosätter därmed de fördelar av riskspridning eller diversifiering som en värdepappersfond kan tillgodogöra sig. Det kan ifrågasättas om en sådan typ av fonder uppfyller de grundkrav som utredningen har ställt i kapitel 5 på kollektiva fonder som vänder sig till allmänheten.

9.3. De nationella fonderna föreslås benämnas specialfonder

Utredningens förslag: I fondlagstiftningen och i övriga regel-

verk bör termen värdepappersfonder användas för de fonder som i alla delar uppfyller ucitsdirektivets bestämmelser. De nationella fonderna, som på något sätt avviker från ucitsdirektivet, bör benämnas specialfonder. Dessa två fondtyper inordnas under samlingsnamnet investeringsfonder.

Skälen för förslaget: I lagen om värdepappersfonder talas om värdepappersfonder. Begreppet nationella fonder återfinns däremot inte. I stället talas om annan näringsverksamhet i 3 § lagen om värdepappersfonder. Begreppet nationella fonder återfinns dock i förarbetena och används av fondbolagen själva och i massmedia.

Nationella fonder används följaktligen som ett samlingsnamn på alla de fonder som på något sätt fått tillstånd att avvika från de allmänna bestämmelserna i lagen om värdepappersfonder och därigenom ucitsdirektivet.

I annan lagstiftning görs heller ingen direkt skillnad mellan harmoniserade värdepappersfonder och nationella fonder. På ett sätt kan därför nationella fonder sägas vara en sorts värdepappersfond. På sina håll återfinns dock skillnader. Dessa kommer att behandlas närmare nedan under avsnitt 9.9.4 men redan här kan ett exempel ges.

I 1 kap. 3 b § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse anges att registrerade försäkringsmäklare undantas från tillståndsplikten om mäklaren som sidoverksamhet till sin försäkringsmäklarrörelse förmedlar endast ”andelar i värdepappersfonder” och vissa utländska fondandelar. Enligt motivuttalanden omfattar undantaget dock inte andelar i nationella fonder.2 Här har således lagstiftaren inte velat ha en fullständig identitet mellan de två fondtyperna.

Det finns således skäl att införa en enhetlig och tydlig terminologi i syfte att i regleringen klargöra skillnaderna mellan värdepappersfonder som i alla delar uppfyller ucitsdirektivets krav och nationella fonder som på ett eller annat sätt avviker från ucitsdirektivets regelverk. Denna terminologi bör givetvis vara densamma i såväl fondlagstiftningen som i andra författningar.

2Prop. 1994/95:50, s. 340.

En enhetlig terminologi gör det också lättare för konsumenter att skilja på olika fondtyper. Det är fel att säga att en nationell fond från risksynpunkt är farligare än en värdepappersfond. Däremot är de nationella fonderna en annorlunda fondprodukt och detta bör framgå på ett tydligare sätt än idag.

Mot en uppdelning kan anföras att det finns en risk för begreppsförvirring och att fondspararna blir mättade av olika termer och benämningar. Sådana problem torde emellertid vara övergående och bör kunna överbryggas genom fondbolagens fortlöpande information.

Det är vanligt att man utomlands gör en klar terminologisk uppdelning mellan olika fondtyper. I Tyskland och Storbritannien har varje placeringsschema en särskild benämning. Den svenska lagstiftningen, så som den har varit utformad och så som den föreslås bli, är emellertid mindre inriktad på i lag fastställda scheman. Den nordiska lagstiftningen är i så fall mer harmoniserad. I den norska, danska och finska fondlagstiftningen tas således avstamp i ucitsdirektivets regelverk och därefter anges undantag för de nationella fonderna. I Finland och Danmark görs därutöver en terminologisk skillnad mellan ucitsfonder och andra fonder. De förstnämnda kallas för placeringsfonder (Finland) eller investeringsforeningar (Danmark). De nationella fonderna benämns i stället för specialplaceringsfonder (Finland) respektive specialforeningar (Danmark).

Utredningen föreslår därför att vi inför en liknande terminologi i den svenska fondlagstiftningen. Begreppet nationell fond är knappast utbrett i de breda lagren av fondsparare. Därtill kan uttrycket lätt förväxlas med kategorin länderfonder. Det förefaller därför lämpligare att söka en nordisk harmonisering samtidigt som benämningen specialfond ger en tydligare indikation på att det är fråga om en fond som beviljats undantag från det ”typiska” regelverket. De fonder som följer ucitsdirektivets bestämmelser benämns (som tidigare) för värdepappersfonder och de nationella fonder som beviljats något undantag kallas följaktligen för specialfonder.3

Som framgår av de följande avsnitten kommer en del bestämmelser i fondlagstiftningen att vara gemensamma för värdepappers-

3 Benämningen specialfonder (Spezialfonds) används i Tyskland på sådana fonder som riktar sig till max 10 juridiska personer. I europeisk statistik används således benämningen för dessa tyska fonder. I övrigt synes den tyska terminologin inte ha någon betydelse för den svenska fondmarknaden. Se också avsnitt 4.7.4.

fonder och specialfonder medan andra får olika tillämpning beroende av fondtyp. Utredningen föreslår därför att det även införs ett samlingsnamn för de två fondtyperna och som därmed också påverkar namnet på lagen. Utredningen föreslår därvid att värdepappersfonder och specialfonder är olika typer av investeringsfonder.

Termen investeringsfonder går bra ihop med den internationella nomenklaturen. FEFSI använder t.ex. investment funds som samlingsbenämning på fondindustrin i Europa.4 I Storbritannien används samma term.5 I Danmark talar man om investeringsforeningar och i Tyskland om Investmentfonds.

I skattelagstiftningen har tidigare förekommit möjligheter för företag att göra avsättningar av upp till hälften av den obeskattade vinsten till s.k. allmänna och särskilda investeringsfonder. Så är emellertid inte längre fallet.6

Ibland används termen för olika former av riskkapitalbolag. Dessa kallas lite slarvigt för investeringsfonder eller riskkapitalfonder trots att de oftast är strukturerade som aktiebolag eller kommanditbolag. Det torde dock framgå av sammanhanget vad som läggs i termen. Därtill lär fonder enligt denna lag även i fortsättningen marknadsföras under en rad olika kategorier, t.ex. aktiefonder, räntefonder, länderfonder, hedgefonder, branschfonder etc., vilka knappast kan ges en enhetlig bestämning.

4 Se FEFSI:s (Fédération Européenne des Fonds et Sociétés d'Investissement) hemsida www.fefsi.org. 5 Se den engelska fondföreningen IMA:s (Investment Management Association hemsida www.investmentfunds.org.uk. 6 T.ex. lagen (1974:988) om avsättning till särskild investeringsfond har upphört att gälla per den 1 januari 1991 och lagen (1979:609) om allmän investeringsfond upphävdes per den 1 juli 1990.

9.4. En gemensam plattform för investeringsfonder

Utredningens förslag: För specialfonder gäller som utgångspunkt

samma regler som för värdepappersfonder. För investeringsfonder finns en gemensam plattform med följande innehåll. ─ Fondernas rättsliga ställning. ─ Fondverksamhet är tillståndspliktig. ─ Specialfonder får förvaltas endast av fondbolag. ─ Fondens tillgångar skall förvaras av ett förvaringsinstitut. ─ Vad som ingår i fondverksamheten och fondbolagets ansvar och skyldigheter, inklusive skadeståndsskyldighet. ─ Möjligheten att ingå uppdragsavtal för del av fondverksamheten. ─ Bestämmelser om upphörande och överlåtelse av fondverksamheten. ─ Fondbestämmelser. ─ Den rättsliga beskrivningen av fondandelarna. ─ Vissa grundläggande informationskrav.

Skälen för förslaget: Fondlagstiftningen skall tillämpas på företag för kollektiva investeringar som uppfyller vissa grundläggande krav.

Dessa krav formuleras med utgångspunkt i vad som erfordras för att uppnå ett bra konsumentskydd. En redogörelse för utredningens principiella ställningstagande återfinns i kapitel 5. Specialfonder riktar sig i likhet med värdepappersfonder som huvudregel till konsumenter och måste därför vara underkastade en grundläggande rättslig struktur som garanterar konsumentskyddet.

För alla fonder finns, som utredningen ser det, en gemensam plattform av regler. Utanför denna gemensamma grund kan särskilda regler gälla för specialfonderna. Vilka dessa är diskuteras i de följande avsnitten.

I detta avsnitt redogörs för de bestämmelser som bör vara gemensamma för alla investeringsfonder, vare sig de är värdepappersfonder eller specialfonder.

Fondernas rättsliga ställning

Inledningsvis är givetvis den juridiska konstruktionen gemensam för alla investeringsfonder. Värdepappersfonder och specialfonder är inte några juridiska personer och egendom som ingår i fonderna får inte utmätas. Andelsägare, vare sig de äger andelar i en värdepappersfond eller en specialfond, är inte personligen ansvariga för förpliktelser som avser fonden. Förvaringsinstitutens uppdrag och ansvar är också desamma vare sig det är fråga om värdepappersfonder eller specialfonder.

Förvaltning av specialfonder bör ligga i fondbolag

Värdepappersfonder får förvaltas endast av fondbolag. Nationella fonder däremot får förvaltas av fondbolag eller annan som står under Finansinspektionens tillsyn (3 § lagen om värdepappersfonder). Idag finns 6 värdepappersbolag som vid sidan av sin värdepappersrörelse förvaltar sammanlagt 10 nationella fonder.7Dessa bolag är auktoriserade enligt lagen (1991:981) om värdepappersrörelse, men har särskilt tillstånd enligt 3 § lagen om värdepappersfonder att förvalta nationella fonder. På dessa fondförvaltare ställs således delvis andra krav än de som ställs på fondbolag.

Enligt 1974 års aktiefondslag var aktiefondsverksamhet förbehållen svenska fondbolag. Det fanns inget behov av att i lagstiftningen skilja mellan ucitsfonder och nationella fonder (ucitsdirektivet kom ju först mer än ett decennium senare). Däremot fanns det en möjlighet att bevilja dispens från lagens regler. Den bestämmelsen gav dock inte möjlighet för någon annan än fondbolag att driva fondverksamhet.8

Möjligheten för andra än fondbolag att förvalta nationella fonder infördes i samband med införandet av lagen om värdepappersfonder. Anledningen var att det fanns ett behov av fonder som avvek från ucitsdirektivets bestämmelser. Däremot redovisades inte några närmare överväganden avseende frågan om vem som skulle få

7 Enligt Finansinspektionens lista över företag med tillstånd har 6 av 103 värdepappersbolag tillstånd att förvalta sammanlagt 10 nationella fonder. Dessa är Aktiesparinvest AB (1 fond), Catella Kapitalförvaltning AB (2 fonder), Folksam Spar Aktiebolag (3 fonder), Lancelot Asset Management Aktiebolag (2 fonder), Nordic Equities Kapitalförvaltning AB (1 fond) och Silver Kapitalförvaltning AB (1 fond). 8 Se 2 och 3 §§aktiefondslagen (1974:931). Jfr också uttalanden i Ds 1989:71 En ny aktiefondslag, s. 63 ff. och i prop. 1989/90:153, s. 38.

förvalta dessa nationella fonder.9 Värt att notera var dock att lagtexten angav att förvaltning av nationella fonder fick utövas endast av den som stod under inspektionens tillsyn.

Frågan om förvaltning av nationella fonder behandlades i samband med bl.a. lagen om värdepappersfonder sågs över med anledning av EES-avtalet (vilket gjorde ucitsdirektivet aktuellt).10 I förarbetena diskuterades om fondbolag kunde förvalta nationella fonder. I ucitsdirektivet fanns nämligen en bestämmelse i artikel 6 som förbjöd fondbolag att ägna sig åt annan verksamhet än förvaltning av värdepappersfonder. Den bestämmelsen skulle kunna tolkas så att fondbolag därför inte fick driva ”annan näringsverksamhet” enligt 3 § lagen om värdepappersfonder, dvs. förvalta nationella fonder. Detta skäl synes ha varit orsaken till den ursprungliga skrivningen i 3 § lagen om värdepappersfonder. Paragrafen ändrades så att den uttryckligen angav att även fondbolag fick förvalta nationella fonder.

Bakgrunden till de nuvarande bestämmelserna synes således ha varit att förvaltning av nationella fonder inte riktigt setts som fondverksamhet, utan ”annan näringsverksamhet”. Samtidigt har övriga bestämmelser i lagen om värdepappersfonder tillämpats på förvaltningen av nationella fonder. Skulle lagen emellertid ha tolkats efter sin bokstav skulle värdepappersbolag som förvaltar nationella fonder exempelvis inte omfattas av den viktiga bestämmelsen i 12 § lagen om värdepappersfonder (fondbolaget företräder andelsägarna i alla frågor som rör fonden). En sådan tillämpning eller tolkning av lagen har givetvis inte varit aktuell.

I och med de nya bestämmelserna i ucitsdirektivet (se avsnitt 7.2.1) står det klart att fondbolag får förvalta såväl värdepappersfonder som specialfonder (sådana fonder som på något sätt avviker från ucitsdirektivet). Det saknas således anledning att med stöd i ucitsdirektivet särbehandla olika former av fondförvaltning.

Utgångspunkten måste således vara att all fondverksamhet skall bedrivas av fondbolag. Härigenom uppnås en enhetlig reglering som konsumenter och andra andelsägare lättare kan uppfatta.

I avsnitt 7.2.2 diskuterar utredningen för- och nackdelar med att ha olika verksamhet i ett och samma bolag. De intressekonflikter som kan uppstå mellan fonder och individuella uppdragsgivare kan på samma sätt uppkomma i värdepappersbolag. Dessa får därtill tillhandahålla en mängd olika finansiella tjänster som på olika sätt kan

9 Jfr prop. 1989/90:153, s. 37 ff (allmänmotiveringen) och s. 51 (specialmotiveringen). 10Prop. 1992/93:90.

komma i konflikt med fondförvaltningen. Utredningen hänvisar i denna del till nyss nämnda avsnitt.

Det finns således starka skäl att ändra den ordning som gäller idag och i stället ge fondbolagen exklusiv rätt att ha hand om fondförvaltningen (på samma sätt som i 1974 års aktiefondslag).

Mot detta kan ställas att det idag finns värdepappersbolag som förvaltar nationella fonder. Som framgått av beskrivningen ovan har fondförvaltning i värdepappersbolag en begränsad praktisk betydelse på fondmarknaden såtillvida att endast 6 värdepappersbolag har tillstånd enligt 3 § lagen om värdepappersfonder. Det är oklart exakt hur stor fondförmögenhet dessa värdepappersbolag förvaltar. Med ledning av tillgängliga siffror och uppskattningar rör det sig dock om drygt 2 miljarder kronor. Denna siffra kan jämföras med det totala fondsparandet som uppgår till runt 800 miljarder kronor.

Den största förvaltaren förefaller vara Folksam Spar AB med tre nationella fonder och en sammanlagd förvaltad fondförmögenhet på strax över en miljard kronor.11 Folksam Spar AB ingår i Folksamkoncernen och tillhandahåller individuell portföljförvaltning och fondförvaltning för större institutionella investerare.12Nordic Equities Kapitalförvaltning AB förvaltar fonden Nordic Equities Strategy med en fondförmögenhet på cirka 30 miljoner kronor. Silver Kapitalförvaltning AB:s fond Lynx har en fondförmögenhet på nära 56 miljoner kronor.13 Aktiesparinvest AB förvaltar fonden Aktiespararna topp Sverige. Fonden är en s.k. indexfond som avser att efterlikna OMX-index. Fondförmögenheten uppgår till strax över 322 miljoner kronor.14 För Lancelot Asset Management AB, som förvaltar de två hedgefonderna Excalibur och Merlin, saknas uppgifter. Detsamma gäller Catella Kapitalförvaltning AB:s två fonder Fokus och Fokus Tillväxt.

Den praktiska betydelsen av fondverksamhet i värdepappersbolag är följaktligen begränsad och det saknas skäl att i övrigt tillåta denna verksamhet. Utredningen föreslår därför att specialfonder i fortsättningen får förvaltas endast av fondbolag. Ytterligare överväganden avseende den nu befintliga fondverksamheten i värdepappersbolag återfinns i kapitlet om övergångsbestämmelser (kapitel 11).

11 Siffror per den 31 mars 2002, hämtade från Finansinspektionens hemsida www.fi.se. 12 Enligt www.folksam.se (under rubriken Kapitalförvaltning). 13 Siffror per den 31 mars 2002, hämtade från Finansinspektionens hemsida www.fi.se. 14 Enligt fondens årsredogörelse för år 2001. Siffror per den 31 december 2001.

Närmare om fondverksamheten

Det är naturligt med en gemensam beskrivning av vad som ingår i fondverksamheten. I fondverksamheten ingår således förmögenhetsförvaltning, försäljning av fondandelar och olika administrativa åtgärder. Fondbolaget får inte ha hand om egendom som ingår i en specialfond. Som för värdepappersfonder får fondbolaget uppdra åt annan att utföra delar av förvaltningen av specialfonder eller att ta emot sådana uppdrag.

Till detta kopplas fondbolagets ansvar som givetvis bör vara detsamma oavsett fondtyp; fondandelsägarnas gemensamma intresse måste alltid ligga i främsta rummet och skadeståndsskyldigheten vid överträdelser av fondlagstiftningen och fondbestämmelserna bör tillämpas lika.

Förfarandet kring upphörande och överlåtelse av fondverksamheten bör vara detsamma för alla typer av investeringsfonder.

Alla investeringsfonder skall ha fondbestämmelser. Här kan det dock finnas skäl att för specialfonderna kräva ytterligare information (se nedan i avsnitt 9.9). Däremot bör regelverket kring fondbestämmelserna, under vilka förutsättningar och på vilket sätt dessa får ändras etc. vara desamma för alla investeringsfonder.

Andelarna i specialfonder bör, som andelarna i värdepappersfonder, vara lika stora och värderas på samma sätt. Desamma gäller möjligheten till och reglerna kring förvaltarregistrering etc. Vissa närliggande frågor, som möjligheten att få köpa och sälja andelar, behandlas dock särskilt nedan i avsnitt 9.7 och 9.8.

Den information som måste lämnas avseende en värdepappersfond bör även lämnas avseende specialfonder. Det kan dock finnas skäl att göra avsteg från informationskravet för vissa specialfonder. Därvid kan såväl skärpta som mildrade informationskrav komma ifråga.

9.5. Placeringsregler för specialfonder

Den fria regleringen av nationella fonder som idag finns i Sverige har underlättat för dem som önskat starta t.ex. hedgefonder eller andra fonder med utvidgade placeringsmöjligheter. I grund och botten har detta haft positiva effekter på fondsparandet genom ett ökat utbud till investerare, även om sparande i nationella fonder representerar endast en mindre del av den totala fondmarknaden, i

kronor räknat. Erfarenheterna är dessutom goda. Antalet fonder som har misslyckats eller kan sägas ha skadat förtroendet för fondmarknaden är lågt. Konsumenterna kan inte sägas ha drabbats av denna – med internationella mått – fria verksamhet.

Det går dock att ha invändningar mot en alltför fri reglering för specialfonder. Dessa fonder vänder sig liksom värdepappersfonder till en vid krets av investerare där det finns ett skyddsbehov. Det finns därför skäl till att de utgångspunkter för reglering som framförs i kapitel 5 också gäller för specialfonder. Syftet är att skapa ett regelverk för specialfonder som tillgodoser de skyddsintressen som finns för konsumenter, men som också ser till deras intresse att få ett brett utbud av produkter. Samtidigt bör också de positiva effekter som finns från ett bra utvecklingsklimat för fondindustrin bevaras.

Den första frågan som bör ställas vid överväganden om specialfondernas placeringsregler är om inte motsvarande regler för värdepappersfonder bör tillämpas. Värdepappersfonder har fått en stor spridning i Sverige och hela Europa. Som framgår av redogörelsen av utländska förhållanden i kapitel 4 utgör ucitsfonder 80 procent av den totala reglerade fondmarknaden i Europa. Resterande andel är s.k. nationella fonder (varav en stor del avser de tyska

Spezialfonds som egentligen inte är nationella fonder i den bemärkelsen). Det ligger nära till hands att anse att värdepappersfonder och regelverket kring dessa är accepterat av den stora allmänheten.

9.5.1. Invändningar mot ucitsdirektivets placeringsregler

De undantag från ucitsdirektivets regler som framförallt har varit aktuella för de nationella fonderna är undantag från placeringsreglerna. Som framgått har vissa indexfonder en större andel än 10 procent i enskilda innehav för att kunna följa ett index över Stockholmsbörsen. Ett annat vanligt undantag från placeringsreglerna är att vissa fonder har velat överskrida gränserna på 5 och 10 procent i syfte att höja risken i placeringarna och därmed förhoppningsvis ge en högre avkastning. De har också i allmänhet begärt undantag från begränsningar om derivatinstrument.

Ucitsdirektivets placeringsregler föreskriver i praktiken att varje värdepappersfond måste ha minst 16 innehav (högst 5 procent av fondvärdet i enskilt innehav, dock får man ha upp till 10 procent i ett enskilt innehav för 40 procent av tillgångarna). Det gör att

fonderna får en rimlig spridning av riskerna och i många fall når diversifieringsvinster.

De procentuella begränsningarna kan dock vara till nackdel för förvaltare som vill sätta samman väldiversifierade portföljer med en särskild inriktning. Främst kan förvaltare som bortser från index sammansättning vid olika tillfällen vilja ha andra exponeringar mot företag än vad som är möjligt inom ramen för värdepappersfonder. Det kan t.ex. vara fonder som lägger ned stor energi på analys av enskilda bolag och vill koncentrera fonderna på ett tiotal innehav. Det kan också vara så att enskilda stora innehav i t.ex. ett investmentbolag kan motiveras eftersom investmentbolaget i sig har riskspridning.

Visserligen skapar procentuella begränsningar tydlighet inte bara för fondspararna när dessa skall jämföra olika fonder med varandra, utan också för förvaltarna. Detta gäller också för Finansinspektionen i sin tillsyn. Procentuella gränser i lagstiftningen skapar dock, som ovan nämnts statiska ramar som inte alltid ger avsedd effekt.

Vidare finns det på derivatmarknaden instrument som inte är tillåtna trots de nya reglerna i ucitsdirektivet. Det kan t.ex. vara instrument som handlas med en motpart som inte står under tillsyn men där avtalen likväl är reglerade. En stor del av utvecklingen av de finansiella marknaderna sker dessutom utanför den reglering som tillämpas av vanliga värdepappersfonder. Det bör finnas möjligheter för specialfonder att ta del av denna utveckling.

9.5.2. Krav på riskspridning

Utredningens förslag: Varje specialfond skall placera sina till-

gångar med iakttagande av principen om riskspridning. Riskspridningen preciseras inte i antal innehav eller i procentuella begränsningar.

Skälen för förslaget: Kombinationer av värdepapper i en portfölj reducerar risken i sparandet jämfört med enskilda innehav. Det beror på att varje värdepapper under normala omständigheter rör sig på ett visst sätt. Om olika papper kombineras kommer den totala portföljen av värdepapper eller fonden att få en mindre rörelse vilket reducerar risken i portföljen. Riskerna mäts ju – i sitt

enklaste fall – med standardavvikelse och ju lägre den är desto lägre risk. Fördelen med att sprida riskerna gör också att portföljen blir mindre beroende av enskilda innehavs utveckling (den unika risken). Vissa händelser i bolag är nämligen inte förutsägbara. Det kan t.ex. visa sig att ett bolag systematiskt har fuskat med bokföringen eller att deras produkter har visat sig hälsovådliga. Vissa företag kan också drabbas hårt av händelser i de nationella ekonomierna. Sådana risker går inte att skydda sig mot på annat sätt än att ha flera innehav i sin portfölj.

Denna fördel med att diversifiera tillgångarna bör – som nämns i avsnitt 5.6 – vara ett grundkrav för fonder som vänder sig till allmänheten. Alla investerare kan inte förväntas ha de kunskaper som krävs för att bedöma riskerna med vissa placeringsregler. Genom att ange ett krav på riskspridning för specialfonder kan fondspararen förvänta sig att förvaltaren åtminstone sprider sina risker och utnyttjar diversifieringsvinster. Syftet med ett sådant krav är att fonder som erbjuds till allmänheten skall skilja sig från enskilda innehav av värdepapper.

Krav på riskspridning får också anses vara rimligt mot bakgrund av den allmänna spridningen av sparandet och ett uttryck för att fondsparandet skall tillföra konsumenten en förvaltningstjänst. Investerare som önskar andra typer av exponeringar kan oftast vända sig till marknaden direkt.

Att ställa krav på riskspridning är inte något nytt. Krav på riskspridning ställs i såväl ucitsdirektivet som i de flesta nationella rättsordningar och tillämpas också på de nuvarande svenska nationella fonderna. Det har emellertid framförts kritik mot att lagstiftningen för nationella fonder är otydlig och att fondindustrin inte kunnat förutse vilka undantag från placeringsreglerna som Finansinspektionen kunnat acceptera. Den praxis som dock vuxit fram avseende riskspridning genom Finansinspektionens tillämpning är att riskspridning uppfylls om fonden har åtminstone två innehav.

Fråga uppstår då om den nuvarande ordningen är godtagbar eller om lagstiftningen skall ställa mer specifika krav på riskspridning. I portföljteorin sägs att diversifieringsvinsterna är som störst i en portfölj upp till omkring tio aktier. En sådan portfölj kan nästan halvera graden av rörelser jämfört med innehav av enskilda aktier. Efter ett tiotal aktier minskar vinsterna med diversifiering påtag-

ligt.15 Detta är ett generellt mått och kan givetvis variera beroende på hur en portfölj är sammansatt och med vilka värdepapper den jämförs. En portfölj av värdepapper som tenderar att röra sig likartat kan uppnå diversifieringsvinster vid färre antal papper men då är också vinsterna med riskspridning relativt små.

Ucitsdirektivets placeringsregler innebär som nämnts att fonderna måste ha minst 16 innehav. En möjlig lösning som utredningen övervägt för att precisera riskspridningskravet är att ställa samma krav på riskspridning hos specialfonderna. Ucitsdirektivets placeringsregler är en rimlig avvägning mellan behovet av diversifiering och möjlighet till en stor variation av fondprodukter. Nackdelen med en sådan ordning är dock de invändningar som anförts angående statiska begränsningar i form av procentsatser. Det skulle dessutom sannolikt hämma utvecklingen av fondindustrin om inga fonder utöver dem som tillämpar de placeringsregler som gäller för värdepappersfonder skulle tillåtas.

En annan möjlighet skulle kunna vara att – i enlighet med portföljteori – föreskriva att specialfonder måste ha minst 10 innehav med maximalt 10 procent av fondvärdet i ett enskilt innehav. Det skulle dock vara att tillmäta teorin alltför stor exakthet i sin utformning och det går lika bra att argumentera för att en portfölj är fullt diversifierad först vid 12–14 innehav. Ett annat problem med en sådan statisk begränsning är att det kan hindra lämpliga portföljsammansättningar. För vissa kombinationer av värdepapper kan det vara motiverat att ha några stora enskilda innehav om övriga innehav har motsatt egenskaper. Det är således helt beroende av hur de olika värdepapperna rör sig i förhållande till varandra. Det är också dessa rörelser som bör vara utgångspunkt för regleringen.

Ytterligare en möjlighet är att helt bortse från riskspridningskravet och t.ex. låta ett värdepapper dominera fonden och vara ett utmärkt komplement i en bredare portfölj av fonder. Fondspararen skulle därmed själv kunna diversifiera sitt sparande. Sådana produkter förutsätter dock just en egen diversifiering för att de skall kunna anses uppfylla de grundläggande kraven på riskspridning. Det är inte meningen att lagstiftningen skall förutsätta att fondspararen är väl förtrogen med principerna om diversifiering. Sådana krav kan däremot ställas på en professionell investerare.

15 Principles of Corporate Finance , Brealey och Myers, second edition, kapitel 7.

Mot detta kan anföras, att fondsparare med hjälp av bra information kan fatta lämpliga investeringsbeslut. Följaktligen skulle då dessa förstå att en fond med liten riskspridning oftast endast bör utgöra ett komplement till det övriga (fond)sparandet. Det ligger i fondbolagens eget intresse att lämna sådan information; anser fondspararen att informationen varit bristfällig lär denne inte fortsättningsvis välja fonder förvaltade av fondbolaget.

De flesta fondförvaltare ger också information om hur riskfyllda deras fonder är. Denna information är oftast inriktad på de marknadsmässiga riskerna, att aktier är mer riskfyllda än räntepapper, att branschfonder är mer riskfyllda än globalfonder etc. Men även annan information om själva riskspridningen finns med och vilken risk fonden har. Fondsparare får också genom rådgivning från fondbolag och andra aktörer på finansmarknaden hjälp att fatta goda investeringsbeslut.

Kravet på riskspridning är dock så pass grundläggande att det inte kan kompenseras med mer information. Kravet är också till för att minimera de risker som är helt oförutsägbara oavsett mängden information.

Ett annat skäl till att låta specialfonder placera medlen utan någon placeringsrestriktion skulle kunna vara att hävda att de administrativa fördelarna med fondsparandet i sig räcker som motivering för lagstiftning. De administrativa fördelarna skulle vara att fonder kan ta ansvaret för att bevaka värdepappren och delta i emissioner, aktieuppdelningar (s.k. split) etc. Dessa administrativa fördelar gentemot att hålla enskilda värdepapper kan dock ifrågasättas. Utdelning på aktier betalas t.ex. idag ut direkt till aktieägarens bankkonto. Emissioner och split bevakas av bankerna som en tjänst till den som sparar i enskilda värdepapper. Att se specialfonder enbart som en administrativ fördel är inte tillräckligt för att ge dem en speciallagstiftning. Fonder är dessutom främst reglerade för att skydda de konsumenter som annars inte skulle söka sig till värdepappersmarknaden. Dessa behöver ett regelverk som riktar sig både mot de finansiella och mot de administrativa riskerna.

En mer allmänt hållen riskspridningsregel som tar sikte på kravet att diversifiera portföljen så att den unika risken minimeras har den fördelen att lagstiftaren inte låser utbudet av produkter på marknaden.

Utredningen finner således att en allmänt hållen regel om riskspridning ger bäst förutsättningar för att skapa bra fondprodukter och utveckla fondsparandet. Denna regel tar sikte på att port-

följerna inte skall vara beroende av enskilda innehav eller positioners utveckling så att fondens utveckling avgörs av det. Sammansättningen av portföljerna avgör i vilken mån kraven på riskspridning är tillgodosett. Procentuella begränsningar eller begränsningar i antalet innehav förleder tanken från det som väsentligen avgör om riskspridning finns i fonden eller inte. För branschfonder kan det t.ex. vara befogat med många innehav för att sprida riskerna. Visserligen kan riskspridning uppnås på ett fåtal innehav eftersom bolag inom samma bransch kan förväntas att röra sig likartat varför ett flertal innehav i så fall inte minskar den totala rörelsen (risken) i portföljen. Ett fåtal innehav ökar å andra sidan risken för att fonden skall drabbas om ett av innehaven visar sig ha allvarliga oförutsägbara interna problem. Som nämnts i det ovanstående måste fonder med större enskilda innehav kompensera det på ett fullgott sett med övriga innehav.

I de flesta fall torde det inte vara något problem för fonderna att uppfylla kraven på riskspridning. De allra flesta fonderna tillämpar riskspridning redan eftersom det är en väl etablerad metod för att uppnå goda förvaltningsresultat.

Det blir upp till Finansinspektionen att i sin tillståndsgivning och tillsyn bedöma om fondbolaget uppfyller de kriterier som här har beskrivits. Det är inte otänkbart att fondbolaget kommer att vilja kommunicera sina begränsningar i placeringsreglementen till fondspararna via angivande av procentsatser. För andra fonder kan emellertid riskspridningen mycket väl beskrivas på annat sätt. Huvudsaken är att denna beskrivning finns angiven i fondbestämmelserna och är uttryckt i ord och siffror.

9.5.3. Precisering av andra undantag från placeringsbestämmelserna

Utredningens förslag: Specialfonder får, med tillstånd av

Finansinspektionen och med iakttagande av principen om riskspridning, avvika från de placeringsbestämmelser som gäller för värdepappersfonder.

Skälen för förslaget: Vid sidan av ucitsdirektivets riskspridningsregler kan en specialfond vilja ha undantag från andra bestämmelser som rör fondens placeringar. Som tidigare nämnts är det oklart

vilka undantag som kan medges med stöd av den nuvarande 3 § i lagen om värdepappersfonder. Finansinspektionen har haft liten ledning i tidigare förarbetsuttalanden och får bedöma från fall till fall vilka undantag som kan medges. Möjligheten till en enhetlig praxisbildning och för marknadens aktörer att förutse denna synes därför vara otillräcklig. Med samma resonemang infördes nyligen i den norska fondlagen preciseringar avseende de tillåtna undantagen tillsammans med möjligheten för inspektionen att i föreskrifter närmare ange förutsättningarna för undantag (ytterligare informationskrav, särskild riskspridning etc).16

Utredningen föreslår dock en annan modell. I utredningens förslag till lag om investeringsfonder samlas de placeringsbestämmelser som gäller för värdepappersfonder i 5 kap. Specialfonder får, efter en preciserad ansökan och ett särskilt tillstånd från inspektionen, avvika från dessa placeringsbestämmelser.

För det första behöver således specialfonder inte nödvändigtvis iaktta de begränsningsregler som gäller enligt 5 kap. så länge den allmänna principen om riskspridning tillåter det. Härigenom kan specialfonder ta större exponeringar mot enskilda emittenter och t.ex. bilda indexfonder som inte är möjligt enligt bestämmelserna för värdepappersfonder.

Specialfonder får för det andra investera i de tillgångsslag som anges i 5 kap. utan att iaktta de särskilda krav som ställs på tillgångarna. För värdepappersfonder gäller t.ex. att värdepapper som huvudregel skall vara noterade eller handlas på en reglerad marknad. En specialfond kan dock få undantag från detta krav och därmed kunna investera i onoterade innehav (riskkapital) eller i värdepapper som handlas på andra marknader än de som anges i 5 kap. Vidare får en värdepappersfond investera i andra fonder under förutsättning att dessa andra fonder är underkastade vissa regler. En specialfond kan tänkas få undantag från dessa krav och därmed kunna investera i fonder i länder där regelverket ser annorlunda ut. Ett annat exempel är att värdepappersfonder får investera i s.k. OTC-derivat endast under förutsättning att motparten står under tillsyn (föreslagna 5 kap. 11 § andra stycket). Det kan tänkas finns skäl att ge undantag för specialfonder som vill handla med andra typer av OTC-derivat, där motparten inte står under tillsyn. Många utländska finansiella institut, framförallt i USA, är organiserade så att viss verksamhet, t.ex. handel med s.k. swapavtal, bedrivs i ett

16 Ot.prp. nr. 98 Lov om endringer i lov 12. juni 1981 nr. 52 om verdipapirfond mv., avsnitt 4.2 Plasseringsregler.

särskilt dotterbolag. Dotterbolaget står vanligtvis inte under tillsyn, eller står under begränsad tillsyn, av behöriga myndigheter. Anledningen är att vissa finansiella instrument inte formellt sett betraktas som värdepapper i vissa länder. Dotterbolagets förpliktelser är dock ofta garanterade av moderbolaget. Derivatinstrument som handlas med dessa dotterbolag handläggs vanligtvis under exempelvis det s.k. ISDA-avtalet och dess tillägg CSA (Credit Support Annex). Parterna kan härigenom bli skyldiga att ställa säkerheter för de exponeringar som tas. Inom ramen för ISDA-avtalet kan även en särskild garanti ställas (Credit Support Document). Det finns därför goda möjligheter för ett fondbolag att för en specialfonds räkning handla med OTC-derivat med motparter som nödvändigtvis inte står under tillsyn. Sådana undantag bör därför beviljas om Finansinspektionen finner att andelsägarna åtnjuter ett fullgott skydd.

De röstbegränsningsregler som anges för värdepappersfonder kan också bli föremål för särskilt undantag. Härigenom kan specialfonder i större utsträckning agera som aktiva ägare.

Bestämmelserna i 5 kap. om belåning och blankning kan också bli föremål för undantag.

En förutsättning för att undantag skall meddelas är alltid att andelsägarnas gemensamma intresse kan garanteras och att undantagen kan beskrivas på ett tydligt sätt i fondbestämmelserna.

Möjligheten för specialfonder att investera i andra tillgångsslag behandlas i följande avsnitt.

9.5.4. Specialfonder skall ange i fondbestämmelserna vilken risknivå de eftersträvar i förvaltningen

Utredningens förslag: Alla specialfonder skall i sina fond-

bestämmelser ange den risknivå fonden eftersträvar. Denna risknivå skall anges i siffror och i ord. Den i fonden faktiskt uppnådda risknivån (realiserad volatilitet) skall redovisas till fondandelsägarna. Finansinspektionen får lämna föreskrifter om vilka mått som får användas och hur beräkning och redovisning skall utföras.

Skälen för förslaget: För både investerare fondbolag och tillsynsmyndighet vore det önskvärt om specialfonderna kunde på förhand

ange vilken risknivå de siktar på i fonderna. Det skulle ge värdefull information om fondens inriktning och underlätta jämförelser mellan olika fonder.

Ett exempel på ett mått som skulle kunna beskriva specialfonder och deras risknivå är att föreskriva att de måste ange fondens Value at Risk (VaR).17 VaR är ett statistiskt riskmått som anger hur mycket en tillgångsportföljs värde kan minska med en viss sannolikhet från en tidpunkt till en annan, till följd av att priserna på de underliggande tillgångarna rör sig som de normalt gör.

Ofta brukar VaR-måttet definieras som storleken på den förändring som man kan vänta sig överstiga med fem procents sannolikhet. Vid dagliga mätningar innebär det att en större förändring än det VaR måttet anger bara bör inträffa en dag av 20.

Beräkningarna av en portföljs VaR kan göras enligt flera olika metoder som har det gemensamt att de oftast baseras på faktiska fluktuationer i de ingående tillgångarnas priser under en viss period bakåt i tiden, exempelvis sex månader eller ett år. Tidsserier av priser kan exempelvis användas för att beräkna varianser för skilda tillgångspriser och korrelationer mellan olika tillgångars priser. Dessa används sedan för att beräkna volatiliteten (fluktuationer i avkastning) för hela portföljen. I vissa VaR-modeller ges alla historiska priser samma vikt, i andra ges äldre priser mindre vikter, och nyare större.

Exempel Om standardavvikelsen för en portfölj är 2, beräknat med de ingående tillgångarnas varianser och korrelationer under det senaste året, blir VaR = 3,3 procent med 95 procents konfidens (1,65 standardavvikelser). Det innebär att risken för att portföljens värde i morgon minskat i värde med 3,3 procent eller mer är 5 procent. Annorlunda uttryckt är sannolikheten för att portföljen inte minskat med 3,3 procent eller mer i värde 95 procent.

I stället för varianser/kovarianser kan olika typer av simuleringsmodeller användas för att bestämma VaR.

VaR har både fördelar och nackdelar. Det används redan i många förvaltningar i beräknandet av marknadsrisk och har visat sig fungera väl under normala marknadsförhållanden. En svaghet med måttet – som inte skall underskattas – är att det inte klarar av att mäta risken för förluster vid extrema marknadsförhållanden som

17 Se en utmärkt översikt om metoder för att kvantifiera marknadsrisk i Sveriges Riksbanks rapport Finansiell Stabilitet maj 2002.

inträffar då och då. Måttet täcker inte heller in alla typer av risker som en fondförvaltning är utsatt för, men täcker marknadsrisken vilket är den dominerande risken i en portföljförvaltning. Måttet säger dessutom betydligt mer om risknivån i en fond än vad fondbestämmelserna gör, särskilt om det rör sig om en specialfond.

I princip är VaR ett annat sätt att uttrycka standardavvikelsen. Standardavvikelsen är det mått som oftast används gentemot fondspararna för att beskriva risken i fonder (bl.a. inom premiepensionssystemet). Måttet är dock mindre omfattande än VaR och tillämpas därför inte lika ofta i den konkreta förvaltningen. VaR är spritt och är också principiellt godkänt för att beräkna vilken kapitaltäckning som krävs för bankerna. Måttet får därför anses vara lämpligt att använda för att få en uppfattning om vilken risknivå olika specialfonder tillämpar i sin förvaltning.

Utredningen anser att fondbolaget skall ange i specialfondernas fondbestämmelser vilken risknivå som fondbolaget eftersträvar i förvaltningen av en fond. Fondbolaget skall sedan i verksamheten kontinuerligt beräkna och redovisa risknivån till Finansinspektionen. På så sätt kan inspektionen i sin tillsyn övervaka efterlevnaden av risknivån. Fondbolaget skall också informera andelsägarna om vilken risknivå fonden har haft.

Ett lämpligt riskmått att använda i förvaltningen är VaR. Det är emellertid inte praktiskt att i lag eller i fondbestämmelserna hänvisa till just VaR-måttet eller andra riskmått. Det finns olika metoder att beräkna VaR och det är troligt att andra riskmått utvecklas och får utbredning. VaR har dock för närvarande stor spridning, men det finns även andra sätt att mäta risk. Ett vanligt och mindre omfattande mått är, som nämnts tidigare, standardavvikelsen. Fördelen med standardavvikelsen är att det är mer homogent än t.ex. VaR och är enklare att definiera. Av detta skäl kan det vara en fördel att ange standardavvikelsen som riskmått i fondbestämmelserna även om VaR används praktiskt i förvaltningen.

Det bör läggas på Finansinspektionen att bestämma vilket eller vilka riskmått som på ett bra sätt beskriver fondernas risknivå. Därmed underlättas också deras tillsyn.

Förutom att risknivån skall anges i siffror bör den beskrivas i ord och då lämpligen relatera den till en relevant marknads risknivå. Exempelvis kan fondbolaget ange att fonden siktar på en risknivå som är högre (alt. lägre, jämförbar med) den europeiska räntemarknaden eller den svenska aktiemarknaden. Vidare bör riskmått anges som ett lämpligt intervall i förhållande till fondens inriktning.

Storleken på intervallet och dess nivå skall ge en god bild av fondens risknivå och kommer att vara beroende av vilka tillgångar fonden investerar i, på vilka marknader och vilken förvaltningsmetodik som används. Fonderna kommer trots det att under vissa omständigheter ha en volatilitet som ligger utanför intervallet.

Skälet till det är att riskmått inte är, som tidigare har diskuterats i kapitel 1, en exakt vetenskap. I exemplet VaR framgick det att måttet är framåtblickande och anger den framtida förväntade värdeförändringen med ett visst sannolikhetsintervall (i exemplet 95 procent). Det betyder att det faktiska utfallet av risktagandet normalt kan förväntas överstiga den angivna VaR-siffran i ungefär 5 procent av fallen. En följd av det är att en fond inte kan förväntas att ligga inom intervallet vid varje tidpunkt. I samband med att marknaden är oväntat turbulent (exempelvis efter terroristattackerna den 11 september 2001) kommer fondernas risknivåer också att hamna utanför intervallet.

Större avvikelser bör dock vara mycket ovanliga. Upprepade avvikelser från angiven nivå är ett tecken på att något är fel. Det kan t.ex. bero på att fondbolagets modell för att mäta risk inte är relevant eller att förvaltarna medvetet eller omedvetet arbetar med en annan risknivå än vad som angetts i fondbestämmelserna. En fördel med riskmåttet är att det är möjligt att i efterhand kontrollera om den risknivå fonden arbetat med varit i överensstämmelse med fondbestämmelserna.

I redovisningen av den faktiska risknivån (realiserad volatilitet) till allmänheten är det av värde om enhetlighet i riskmått uppnås. Fördelen med ett gemensamt mått är att då kan andelsägarna jämföra olika fonders risknivåer utan att nödvändigtvis vara förtrogna med hur måttet är sammansatt. Ett lämpligt mått för denna kommunikation är också standardavvikelsen som redan redovisas av en del fondbolag och används i premiepensionsmyndighetens fondfaktablad. Den realiserade risknivån bör också redovisas i ord till fondandelsägarna.

Det är lämpligt att bemyndiga inspektionen att meddela de närmare föreskrifter som erfordras för fondernas val av riskmått och redovisning av risk.

9.5.5. Särskild lagstiftning om hedgefonder

Utredningens förslag: Med hedgefonder menas specialfonder

som fått tillstånd att avvika från de allmänna placeringsbestämmelserna och som enligt sina fondbestämmelser har en placeringsinriktning som direkt eller indirekt syftar till att åstadkomma en absolut avkastning oavsett marknadens utveckling med hjälp av derivatinstrument, belåning eller försäljning av värdepapper, penningmarknadsinstrument, derivatinstrument eller fondandelar som fonden inte förfogar över.

Förvaltare av hedgefonder skall tillämpa principen om riskspridning. Det skall också framgå i all information som lämnas att det är fråga om en hedgefond.

Andelar i en hedgefond får säljas till allmänheten endast genom fondandelsfonder, där varje enskild fond inte får utgöra mer än 20 procent av fondandelsfondens förmögenhet.

Skälen för förslaget: Som framgår av avsnitt 1.3 är hedgefonder samlingsnamnet för en heterogen grupp fonder som har som målsättning att skapa ett positivt resultat oavsett marknadens utveckling. För att kunna uppnå denna målsättning fordrar oftast hedgefonder en friare placeringsinriktning än de traditionella aktie- och räntefonderna. Det kan vara fråga om möjligheten att använda sig av t.ex. derivatinstrument, blankning och belåning. Med blankning avses försäljning av värdepapper, penningmarknadsinstrument, derivatinstrument och fondandelar som fonden inte förfogar över.

I sådana fall lånar fonden upp de finansiella instrumenten. Hedgefondernas särskilda natur medför att det ordinarie regelverket (för traditionella fonder) i vissa delar behöver anpassas.

De flesta hedgefonder på den internationella marknaden är inte underkastade offentliga myndigheters kontroll. Den svenska lagstiftningen medger dock idag att det inom ramen för fondlagstiftningen bildas hedgefonder enligt bestämmelsen i 3 § lagen om värdepappersfonder. Detta medför att de svenska hedgefondförvaltarna är underställda lagens krav och Finansinspektionens tillsyn. Ramen för vad förvaltarna får göra sätts i lagens bestämmelser, men framför allt i fondbestämmelserna.

När utredningen i följande avsnitt diskuterar särskilda bestämmelser för hedgefonder avses sådana fonder som med undantag från ucitsdirektivets regler i sin placeringsinriktning tillåts ta större

positioner och använda sig av derivatinstrument, blankning och/eller belåning i syfte att åstadkomma en absolut avkastning oavsett marknadens utveckling. Denna definition bör införas i lagen.

Riskspridning i hedgefonder

Hedgefonder har mer flexibla placeringsregler än traditionella fonder. Förvaltarna kan betraktas som specialister på att hantera finansiella instrument och särskilda strategier på de finansiella marknaderna. Denna fondverksamhet är mindre beroende av marknadens utveckling i stort och kan närmare jämföras med annan affärsverksamhet som kan gå både bra och dåligt beroende på hur väl affärerna lyckas och hur kunnig företagsledningen är. Det gör att risken för fondspararen snarare ligger i själva fondförvaltningen och inte i marknadsrisken som oftast är fallet för traditionella fonder. För investeraren, eller fondspararen, bör hedgefonder därför betraktas som ett eget tillgångsslag som kan ingå som en del i en portfölj av värdepapper eller fonder.

Med förvaltare avses inte bara en person utan det kollektiv av förvaltare som ansvarar för en fond. Många hedgefonder förvaltas av en grupp av personer som tillsammans ansvarar för fondens utveckling. Beroendet av förvaltningen behöver således inte vara knutet till en person.

Hedgefondsförvaltarens frihet kommer till uttryck i fondbestämmelserna genom mer generösa placeringsbegränsningar, t.ex. möjligheten till stora enskilda exponeringar och att använda sig av derivatinstrument, blankning och belåning. Hedgefondernas placeringsstrategi och risknivå kan vara svår att fånga upp genom angivande av vilka tillgångar de får placera i och limiter för dessa. En hedgefond kan t.ex. ta en position i ett värdepapper som i förhållande till det totala fondvärdet utgör en väsentligt högre andel än vad t.ex. ucitsdirektivets regler tillåter. Samtidigt blankar fonden en annan stor position som motverkar den första positionen vilket gör att nettoexponeringen blir ”normal”. För att täcka in respektive ”bruttoposition” måste fondbestämmelserna ge betydligt vidare ramar än vad som egentligen är den risk eller exponering som fonden anser sig ha. Fondbestämmelserna uttryckta på traditionellt sätt säger således inte så mycket om hur hedgefonden arbetar. För

att kompensera det kommunicerar hedgefonderna andra mer rättvisande riskbegrepp till sina investerare.

Hedgefonder har i tid till annan haft ett dåligt rykte eftersom det inträffat att de har förlorat en stor del av sitt kapital och fått lov att stänga verksamheten. Bland traditionella fonder har inte samma uppmärksammade krascher inträffat (även om vissa aktiefonder som placerat enligt ucitsdirektivets bestämmelser tappat över 50 procent under år 2001). Det ligger i de fria placeringsreglernas natur att hedgefonder kan förlora stora delar eller t.o.m. hela sitt kapital. Å andra sidan finns det många exempel på hedgefonder där förvaltningen har varit lyckosam med hög och jämn avkastning som följd.

Även om hedgefonder således är mer fria i sin verksamhet gör sig kravet på riskspridning ändå gällande och en mer flexibelt utformad bestämmelse så som den beskrivits i föregående avsnitt om specialfonder bör lämpligen omfatta även hedgefonder. Med en sådan regel kan förhoppningsvis fondbestämmelserna för en hedgefond bli mer precisa utan att frånta hedgefondförvaltarna deras möjlighet att ta större positioner när så krävs. För hedgefonder är det mer lämpligt att prata i termer av spridning av antalet positioner snarare än spridning av antalet innehav. För hedgefonder – som för vanliga fonder – kan alltid det oförutsägbara hända vilket bör undvikas genom att sprida antalet positioner i sin förvaltning. Antalet positioner kan jämföras med resonemanget i avsnitt 9.5.2 om antalet innehav. För hedgefonder som för vanliga fonder reduceras risken markant upp till omkring 5 positioner. En relativt stor riskreducering sker också mellan 5 och 10 positioner medan därefter avtar riskspridningen på samma sätt som för en portfölj med enskilda innehav. En hedgefond bör ligga närmare ett tiotal positioner för att kravet på riskspridning skall anses vara tillgodosett. Här menas självklart positioner som går att särskilja i sin karaktär.

Det skall framgå att det är fråga om en hedgefond

Utredningen har valt att lyfta fram hedgefonder som en särskild form av specialfonder och det är därför lämpligt att låta detta framgå tydligt i all information som lämnas. Det är fråga om fondbestämmelser, informationsbroschyr, informationsblad, årsrapporter och allt övrigt reklammaterial.

Spridning av förvaltarrisken

I normala fall bedrivs hedgefonder seriöst och det finns ingen anledning att begränsa verksamheten som sådan. Incitamenten för förvaltarna att prestera bra resultat är goda eftersom en förvaltare som misslyckas kan räkna med att snabbt förlora sina kunder. Det finns dock anledning att inte utan vidare låta andelar i hedgefonder säljas fritt till allmänheten eftersom det kan dyka upp mindre seriösa förvaltare på marknaden som tar stora risker med fondspararnas pengar. Inslaget av det som brukar kallas moral-hazard inom finansiell reglering är också stort för hedgefonder.

Hedgefondförvaltare tar oftast ut ett fast och ett rörligt förvaltningsarvode. Det rörliga arvodet bestäms av resultatet i avkastningen. Ju högre avkastning desto högre avgifter och därmed större intäkter för förvaltaren. Om avkastningen blir negativ eller under gränsvärdena för den rörliga avgiften får förvaltarna således endast det fasta arvodet. Det gör att förvaltaren har incitament att ta extra riskfyllda positioner eftersom den blir rikligt belönad om det går bra men förlorar inget om det går dåligt. Fondspararen befinner sig här i en s.k. moral-hazard situation som kan bli dyrbar eftersom den står för risken i sparandet. I en traditionell fond kan inte detta hända på samma sätt eftersom förvaltaren inte har samma möjligheter att ta riskfyllda positioner. Inslaget av moral-hazard minskar också om avgifterna inte är prestationsrelaterade. Ett visst moment av moral-hazard förekommer dock även för dem.

För en sund hedgefondförvaltare är detta inget problem eftersom ett okontrollerat risktagande brukar straffa sig och göra att fonden förlorar sina kunder. Den som önskar vara kvar i branschen skulle därför förlora på ett alltför högt risktagande. En situation kan dock uppstå där förvaltningen har gått dåligt och fonden är rädd att förlora sina kunder. Förvaltarna kan då ta stora risker som – om det slår in – räddar verksamheten. Går det dåligt förlorar de inte mer än före risktagandet. Fondspararen är här i en mycket utsatt situation. Särskilt i kombination med hedgefonder som bara löser in sina andelar under vissa perioder.

En van placerare kan på olika sätt till en del skydda sig mot risken för moral-hazard, bl.a. genom att ställa upp vissa kriterier för investeringen men också genom att fortlöpande bevaka utvecklingen. En fondsparare med begränsade resurser att bedöma hedgefonden eller att bevaka dess utveckling kan däremot inte skydda sig på samma sätt. Det finns därför anledning till att åtminstone

genom riskspridning minska risken för moral-hazard. Det är också vanligt att professionella placerare sprider sina risker när de placerar i hedgefonder, dvs. de har vanligen flera fonder som ingår i deras kvot av tillgångsslaget hedgefonder.

En metod för att säkerställa riskspridning hos fondspararna är att låta kravet på riskspridning inte enbart gälla en fonds investeringar utan också i förhållande till fondspararnas exponering mot enskilda hedgefondförvaltare. Som framgått ligger risken i en hedgefond i förvaltarnas förmåga. En investering i en hedgefond kan – något hårddraget – likställas med att köpa ett enda värdepapper. Visserligen arbetar hedgefondförvaltarna normalt med att sprida riskerna över ett flertal positioner vilket ger en rimlig riskspridning, men deras strategi är sådan att förvaltarna snarare än marknaden avgör avkastningen. För en fondsparare skulle ett motsvarande riskspridningstänkande som anförts tidigare innebära att investeringar i hedgefonder därför borde ske genom att fondspararen exponerar sig mot flera olika hedgefondförvaltare samtidigt.

Ett sätt att säkerställa detta är att låta hedgefonder säljas till konsumenter endast via en fondandelsfond. Förvaltaren till en fondandelsfond kan då sätta samman en portfölj av flera olika hedgefonder vilket medför en riskspridning för fondspararen. Givetvis behöver fondandelsfonden inte investera enbart i andelar i hedgefonder, utan kan sätta ihop en portfölj med såväl hedgefonder som traditionella fonder. I ett sådant fall säkerställs att hedgefonden utgör en rimlig andel av ett totalt sparande. Visserligen kan fondspararen själv se till så att han får en väl avvägd riskspridning i sin portfölj genom att välja olika hedgefonder eller låta en hedgefond utgöra endast en mindre del av det totala sparkapitalet. Produkten får dock anses vara i många avseenden så svår att överblicka att den genomsnittlige fondspararen inte kan förväntas göra en rimlig bedömning av dess egenskaper. En viss försiktighet är därför påkallad i dess spridning via allmänhetens fondsparande. Denna försiktighet är också i linje med att ställa krav på riskspridning i all form av fondsparande.

Mot ett förslag om att tillåta spridning av hedgefonder till allmänheten endast via fondandelsfonder kan anföras att konsumenterna får en dyrare produkt. Förutom avgifter till förvaltaren av hedgefonderna måste andelsägarna också ersätta den som sätter ihop fondandelsfonden. Detta kan emellertid betraktas som en fördel eftersom den som säljer fondandelsfonder där hedgefonder

ingår har ett intresse av att hedgefonderna går bra. Det ger således incitament att vara noggrann i urvalsprocessen och att bevaka fonderna för fondandelsägarnas räkning. Det finns också en möjligt att fondbolag sätter ihop fondandelsfonder med sina egna produkter och att ingen avgift tas ut i dessa fondandelsfonder. Det kommer dessutom att finnas ett förbud mot att ta ut någon avgift för förvärv eller inlösen av andelar från närstående fonder (se avsnitt 8.7.4).

En risk med fondandelsfondlösningen är att produkten i sin helhet blir svårare att förstå jämfört med om andelsägarna äger andelar direkt i den underliggande fonden. Detta får dock vägas mot att fondandelsägarna också får en tjänst i och med urvalsprocessen.

En möjlighet för att skydda marknaden från oseriösa aktörer skulle kunna vara att ställa höga formella krav på förvaltaren och förvaltningsorganisationen. Allmänna krav på den finansiella aktören är vanliga. I 2 kap. 1 § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse t.ex. anges att ledningen i ett värdepappersbolag skall ha de insikter och den erfarenhet som måste krävas av den som deltar i ledningen av ett värdepappersbolag och även i övrigt vara lämpliga för en sådan uppgift. En motsvarande bestämmelse har även intagits i ucitsdirektivet (se avsnitt 7.4). Vidare ställs det med införandet av det nya ucitsdirektivet särskilda krav på själva verksamheten. Som nämnts i avsnitt 7.4 och 7.7 uppställer de nya bestämmelserna i ucitsdirektivet krav på fondbolagens organisation. Det är framför allt krav på intern kontroll och goda interna rutiner. Vidare fordras, för det fall derivatinstrument används i fondverksamheten, att fondbolaget använder sig av ett förfarande för riskhantering som gör det möjligt att vid varje tidpunkt kontrollera och bedöma den risk som är knuten till positionerna och deras bidrag till portföljens allmänna riskprofil (avsnitt 8.6.4). Fondbolaget skall också hålla Finansinspektionen underrättad. Sådana krav gör det svårare för mindre nogräknade aktörer att förvalta hedgefonder eftersom här nämnda krav bör vara särskilt viktiga att leva upp till för hedgefondförvaltare.

En annan omständighet som talar för att hedgefondförvaltare har större krav på sig än traditionella förvaltare är att hedgefondförvaltare vänder sig hittills nästan uteslutande till institutionella placerare och förmögna privatpersoner. Dessa ställer ofta krav på omfattande information i form av upplysningar om hedgefondförvaltarnas bakgrund, information om att på förhand få veta vilken

risknivå de avser att tillämpa, vilken förvaltningsmetodik de skall använda och konkreta exempel på affärer som de kan komma att utföra (s.k. best practice). Banker som ställer upp som motpart till hedgefonderna gör dessutom omfattande undersökningar om hedgefonderna som de gör affärer med.

Det finns alltså möjligheter att med ledning av de nya bestämmelserna i ucitsdirektivet och det förfarande som banker och institutionella placerare använder, att göra relevanta analyser av hedgefondförvaltarnas metodik och förmåga att bedriva verksamheten. Det är emellertid svårt att i lagstiftningen utöver en allmän bestämmelse ange närmare kriterier för lämpligheten att bedriva fondverksamhet i allmänhet och förvaltning av hedgefonder i synnerhet. Krav på t.ex. relevant formell utbildning, lång praktisk erfarenhet, gott rykte på marknaden etc. skulle ofrånkomligen bli godtyckliga och betunga fondlagen i onödan. Vidare kan den mest erfarne fondförvaltaren hamna i svåra situationer och agera på ett för fondspararna olämpligt sätt (jämför den beskrivna moralhazard problematiken). Den omfattande analys av hedgefonder som professionella placerare gör innan de investerar i en hedgefond (vanligen flera olika för att sprida riskerna) talar också för fondandelsfondsalternativet. Förvaltaren av fondandelsfonderna kan göra motsvarande arbete som utförs av professionella investerare.

Ytterligare en metod för att skydda fondandelsägarna är att kräva att en hedgefond får säljas till allmänheten endast om fondandelsägarna har en reell och acceptabel möjlighet att utträda ur fonden. Idag begränsas denna möjlighet i de flesta hedgefonder. Insättningar och uttag i Cicero Hedge t.ex. är begränsat till varje månadsskifte. Samma sak gäller SEB Hedgefond Equity och Handelsbankens Hedgefond Aktie Europa. Ett sätt skulle då vara att ålägga fondförvaltaren att beräkna, prissätta och lösa in andelarna i fonden dagligen. Andelsägarna ges då möjligheten att skydda sin investering. En sådan bestämmelse skulle också kunna verka förebyggande. Det finns dock även nackdelar med en sådan bestämmelse i form av svårigheter att fastställa ett rättvist pris. För belånade fonder kan en sådan bestämmelse också påverka villkoren för lånen vilket kan vara begränsande för verksamheten. Dessutom är det tveksamt om en sådan regel verkligen innebär ett skydd för fondandelsägaren. Det säkerställer inte heller riskspridningskravet.

Den för fondförvaltarna minst ingripande lösningen är att varken förbjuda eller inskränka hedgefondverksamheten, utan i stället öka kraven på den information som lämnas. Genom att benämna en

fond för just hedgefond får säkert konsumenterna en fingervisning om vilken typ av produkt det är fråga om. Det är dock inte något enhetligt begrepp och säger ingenting om fondens närmare inriktning. Oftast informeras potentiella sparare om respektive fonds särskilda karaktär. Fondbolagen lämnar oftast uppgifter om att målet är en absolut avkastning, att fonden har friare placeringsmöjligheter, om den resultatbaserade avgiften samt om villkoren för in- och utträde. Information om hedgefonder är dock mycket svårt att tillgodogöra sig även för de mer initierade spararna. Det gör att det är i princip omöjligt för fondsparare som inte är vana vid finansiella överväganden att bedöma hedgefondens strategi och huruvida fonden därmed är lämplig för den enskilde individen. Ett förstärkt informationskrav är således inte tillräckligt för att säkerställa konsumentskyddet i detta fall.

Utredningens överväganden stannar vid att föreslå att hedgefonder får säljas till allmänheten endast via fondandelsfonder. Ställningstagandet är inte självklart eftersom hedgefonder är en heterogen grupp av fonder och avgränsningsproblem kommer att uppstå. Det är att fondandelsägaren blir exponerad mot en enskild verksamhet snarare än en marknad som motiverar att riskspridning i sparandet är lämpligt. I förhållande till dagens regler är detta en skärpning av hur hedgefonder får säljas till allmänheten. Det kan förefalla märkligt med en stramare reglering på detta område medan man i andra länder snarare går mot en liberalisering. Regleringen kommer dock även med detta förslag att i ett internationellt perspektiv framstå som liberal. Det finns inte många exempel på där hedgefonder kan säljs till allmänheten utan är enbart förbehållna investerare med stora tillgångar.

Andelar i hedgefonder får också säljas direkt till vissa kvalificerade investerare, se vidare i avsnitt 9.9.3.

Närmare om hur fondandelsfonderna får utformas

Reglerna i det nya ucitsdirektivet föreskriver att en fondandelsfond får investera maximalt 20 procent av fondkapitalet i en och samma fond. Denna riskspridning är enligt utredningen lämplig även för hedgefonder. Fonderna i sig tillämpar riskspridning vilket ger en tillräcklig spridning för spararen i fondandelsfonden.

Några begränsningar avseende hur många hedgefonder som maximalt får ingå i en fondandelsfond är inte motiverat. Det skulle

bara begränsa utbudet av produkter som fondspararna kan tänkas efterfråga. En fondandelsfond med enbart 5 hedgefonder ger t.ex. förutsättningar att diversifiera sitt eget sparande. Vidare kan fonder sättas samman där hedgefonder bara utgör en av flera fonder.

En annan fråga är om det finns anledning att föreskriva att hedgefonderna som ingår i en fondandelsfond måste komma från olika fondbolag eller olika koncerner. Det finns exempel på fondbolag som enbart sysslar med hedgefondsförvaltning. Om alla deras fonder ingår i en och samma fondandelsfond – som kanske dessutom startats av fondbolaget – kan det ifrågasättas om riskspridningen är adekvat. En och samma koncern kan tänkas ha samma grupp av förvaltare för flera olika fonder. Bland traditionella värdepappersfonder är det vanligt att en och samma person är ansvarig för flera olika fonder.

Om begränsningen görs per fondbolag eller koncern finns det risk för att grupper av fondsparande sätts samman i syfte att undvika reglerna. I större fondbolag med alla olika typer av fonder skulle det sannolikt upplevas diskriminerande om de inte fick sätta samman fondandelsfonder av deras egna fonder. Större fondbolag kan mycket väl ha stor spridning av förvaltare och olika inriktningar på fonder som gör att en fondandelsfond passar in i det övergripande kravet på riskspridning. I mindre fondbolag som exempelvis är specialiserade på hedgefonder är givetvis risken större att en gemensam syn finns för alla fonder vilket minskar riskspridningen. Det är dock troligt att det mindre fondbolaget har hedgefonder med olika inriktningar vilka tillsammans ger en riskspridning. Det torde inte vara särskilt meningsfullt att ha flera hedgefonder med likartad inriktning inom samma koncern.

Icke desto mindre bör det ställas krav på en hedgefond som ingår i en fondandelsfond att den har en särskilt ansvarig förvaltare. I konsekvens med förvaltarens betydelse för avkastningen får denne heller inte vara ansvarig för andra fonder som ingår i fondandelsfonden. Finansinspektionen bör också ha möjlighet att ingripa om den bedömer att hedgefonderna som ingår i en fondandelsfond inte har tillräcklig riskspridning i förvaltarkollektivet. Det bör också framgå av den verksamhetsplan som fondbolagen skall upprätta, att den interna verksamheten bedrivs på ett sätt som tillfredsställer de krav på riskspridning som finns för hedgefondförvaltare som ingår i fondandelsfonder.

9.6. Alternativa placeringstillgångar

Enligt de äldre bestämmelserna i lagen om värdepappersfonder och i ucitsdirektivet fick en fond, oavsett om det är en ucitsfond eller en nationell fond, investera sin förmögenhet i fondpapper eller andra finansiella instrument.18 Fonderna kunde därför med fog kallas för värdepappersfonder. Som framgår av kapitel 8 får värdepappersfonder numera investera i värdepapper, penningmarknadsinstrument, fondandelar, derivatinstrument och i insättningar hos kreditinstitut. Alla dessa olika tillgångsslag kan inte formellt sett hänföras till finansiella instrument, men det är fortfarande fråga om fonder som ger sina andelsägare tillgång till den finansiella marknaden.

Regelverket för fondsparandet är således främst till för finansiella tillgångar. Utgångspunkten är att säkerställa en sund riskspridning och en likviditet som gör det möjligt för fondandelsägarna att få sina andelar inlösta när de så önskar. Fondsparandet är därför inte lämpligt för ett generellt sparande i t.ex. lösa saker. Förutom svårigheter i värdering och omsättning är sådana investeringar förknippade med omfattande praktiska problem. En fond avsedd för investeringar bör inte ägna sig åt varuhandel.

De begränsningar i vilka tillgångsslag en värdepappersfond får placera sina medel enligt ucitsdirektivet behöver trots detta inte automatiskt överföras till specialfonderna. I utredningens direktiv nämns t.ex. att det utomlands finns fonder som investerar i fastigheter och fonder som investerar i råvaror. Placeringar i dessa tillgångsslag kan i vissa delar jämföras med placeringar i finansiella tillgångar. I de följande avsnitten tar utredningen upp och diskuterar möjligheten för specialfonder att investera i fastigheter respektive råvaror eller råvaruderivat.

9.6.1. Fastigheter som placeringstillgång

Investeringar i fastigheter har historiskt ansetts vara säkra placeringar med låg och jämn (inflationsskyddad) avkastning. De har många likheter med finansiella instrument som investeringsobjekt och kan därför ur denna synvinkel vara lämpliga placeringsalternativ även för specialfonder. Utfallet av och metoderna för invest-

18 Vad som anses ingå i begreppen fondpapper och andra finansiella instrument diskuteras i avsnitt 3.9.1.

eringar i fastigheter är dock mycket en fråga om hur skattesystemet är utformat. I många länder är subventioner och skattelättnader en del av fastighetspolitiken. I Tyskland är t.ex. skattesystemets utformning en av orsakerna till framväxten av fastighetsfonder. Avdrag har medgetts till allmänheten som investerar i fastighetsfonder vilket stimulerat sektorn från tid till annan.

För fondspararen är exponeringen mot tillgångsslaget fastigheter av intresse eftersom det erbjuder real avkastning. Fondspararna kan därmed skydda sina medel från inflation vilket kan vara lämpligt för en del av besparingarna. Å andra sidan går det att hävda att många fondsparare har en egen bostad som i sig ger en exponering mot fastighetsmarknaden som kan vara tillräcklig mot sektorn.

Fastigheter ägda via särskilda fastighetsfonder

Som framgått av kapitel 4 finns det exempel på fastighetsfonder utomlands. I Storbritannien har man infört fastighetsfonder som vänder sig till allmänheten, men få sådana fonder har bildats. I Tyskland däremot är fastighetsfonder som finansieras via medel från allmänheten en stor aktör på fastighetsmarknaden. Cirka en fjärdedel av alla fastighetsaffärer i Tyskland görs av sådana fonder.

Det är emellertid inte helt okomplicerat att öppna upp för fastighetsinvesteringar via fondsparandet. Förvaltningen av fastigheter skiljer sig på många sätt från förvaltningen av värdepapper. Det är inte endast rent finansiella överväganden som fordras i en fastighetsfond. Fastigheterna i sig måste förvaltas. Även placeringsreglerna måste anpassas till tillgångsslaget. Fastigheter prissättas inte heller på samma sätt som värdepapper som handlas dagligen. Visserligen har fastigheter ett marknadspris eftersom de handlas på en fri marknad, men de omsätts inte i samma utsträckning och är därför mer omständliga att värdera. Prissättningen av andelarna i en fastighetsfond påverkas också av trögheterna i värderingen. Däremot skulle det gå att hålla handel i andelar dagligen om likviditeten i fonden är tillfredsställande.

Ägarfrågor

Den juridiska konstruktion som förekommer i Sverige bygger på ett kontraktsrättsligt tänkande. Enligt lagen om värdepappersfonder kan en fond inte förvärva rättigheter eller ikläda sig skyldigheter. Fonden kan inte heller föra talan inför domstol eller någon annan myndighet. Egendomen som ingår fonden får inte utmätas vilket i sin tur innebär att en fond inte kan försättas i konkurs. Konstruktionen innebär att fonden består av den egendom som ingår i fonden. Lagstiftningen besvarar emellertid inte frågan hur en fond, som inte är en juridisk person, kan äga värdepapper.19

En fastighetsfond skulle med den struktur som anges i fondlagstiftningen bestå av fastigheter och andra tillgångar. Äganderätten till dessa tillgångar tillkommer andelsägarna, medan fondbolaget företräder ägarkollektivet i alla frågor. Den i lagen angivna fullmakten i kombination med en dold äganderätt för andelsägarna kan skapa problem för verksamhet genom fastighetsfonder. Till skillnad från vanliga värdepappersfonder uppstår nämligen regelmässigt ägarfrågor som måste lösas.

Att äga fastigheter medför ansvar t.ex. för fastigheternas skötsel och relationen till hyresgästerna. Även om det för en fastighetsfond införs ett förbud mot andra lån än kortfristiga lån i likhet med vad som gäller idag för värdepappersfonder, kan således verksamheten i en fastighetsfond medföra omfattande förpliktelser.

Inom fastighetsrätten och miljörätten finns vidare en mängd bestämmelser som riktar sig mot fastighetsägaren och som medför åtaganden. Som några få exempel kan följande nämnas. Fonden skall som ägare till en fastighet registreras i fastighetsregistret såsom lagfaren ägare. Därmed får fastighetsägaren också rätt att ansöka om inteckning. För att få förvärva t.ex. en hyresfastighet fordras tillstånd. I vissa fall har kommunen en förköpsrätt vilken ger en rätt att förvärva fast egendom från säljaren på de villkor som avtalats fram mellan säljaren och köparen. En fastighet kan på grund av i lag angivna ändamål exproprieras. I hyreslagstiftningen finns bestämmelser som tar sikte på hyresvärdens skyldigheter och möjligheten att förelägga hyresvärden att vidta någon åtgärd. Försummar fastighetsägaren vården av en fastighet där det finns bostadslägenheter för uthyrning kan hyresnämnden komma att ställa fastigheten under tvångsförvaltning. Miljöbalken innehåller

19 Se utredningens överväganden i avsnitt 8.13.

en mängd bestämmelser som inskränker fastighetsägarens möjligheter att fritt använda sin egendom.

I Tyskland är – liksom i Sverige – en fond i enlighet med den kontraktsrättsliga konstruktionen inte en självständig juridisk person. I den tyska fondlagstiftningen har emellertid tydligt angivits att de tillgångar som ingår i en (öppen) investeringsfond tillhör fonden men ägs antingen av fondandelsägarna gemensamt eller av fondbolaget.20 För fastighetsfonder gäller den särskilda regeln att fastigheterna i fonden alltid ägs av fondbolaget.21 Vad som avses härmed synes närmast vara en formell äganderätt, men där den egentliga eller ekonomiska äganderätten tillkommer fondandelsägarna i enlighet med deras andelsägarbevis. Denna reglering medför i praktiken att fondbolaget står registrerad som ägare i fastighetsregistret.

I Storbritannien förekommer inte någon särskild äganderättslösning för de engelska fastighetsfonderna. Den juridiska konstruktionen beror i stället på om fonden är organiserad som en unit trust eller ett bolag med rörligt aktiekapital. I båda fallen tillkommer äganderätten ett angivet rättssubjekt (trusteen respektive bolaget), vilket inte skapar samma problem som i den kontraktsrättsliga strukturen.

Det är följaktligen nödvändigt att göra ytterligare överväganden avseende de rättigheter och skyldigheter som är förknippat med äganderätten av fastigheter.

Ett sätt att lösa problemet är att lägga en juridisk person, t.ex. ett aktiebolag eller ett kommanditbolag, mellan fonden och fastigheterna. Därigenom skulle ägaren till fastigheterna lätt kunna identifieras. Däremot blir det svårare att värdera fonden och för utomstående, inklusive Finansinspektionen, att få en klar bild av verksamheten. De svenska fonder som idag kallar sig för fastighetsfonder är sådana värdepappersfonder som investerar i noterade aktier i fastighetsbolag. Enligt maktbegränsningsreglerna får dock en fond inte ensam äga ett fastighetsbolag. Det uppstår också värderingsproblem om fonden skall vara ensam ägare till ett aktiebolag på samma sätt som det uppstår problem med innehav i

20 § 6 första stycket andra meningen i KAGG lyder: ”Die zum Sondervermögen gehörenden Gegenstände können nach Maßgabe der Vertragsbedingungen, nach denen sich das Rechtsverhältnis der Kapitalanlagegesellschaft zu den Anteilinhabern bestimmt, im Eigentum der Kapitalanlagegesellschaft oder im Miteigentum der Anteilinhaber stehen.“ 21 § 30 i KAGG lyder: ”Abweichend von § 6 Abs. 1 Satz 2 können zum Grundstücks-Sondervermögen gehörende Gegenstände nur im Eigentum´der Kapitalanlagegesellschaft stehen.“

onoterade värdepapper. Fastighetsinnehavet i det helägda aktiebolaget träffas inte heller av fondlagstiftningens regelverk.

Väljer man att låta fonden vara delägare i ett kommanditbolag som i sin tur äger fastigheterna uppstår flera problem. För det första måste en av delägarna vara obegränsat ansvarig (komplementär). Eftersom fonden inte är en juridisk person kan fonden inte vara komplementär. Vem skall då åta sig denna uppgift? För det andra är andelar i kommanditbolag inte direkt avsedda eller anpassade för fri omsättning. För det tredje uppstår i så fall en skatterättslig snedvridning (se mer nedan). Fondlagstiftningen träffar inte heller direkt den verksamhet som bedrivs i ett kommanditbolag.

En annan lösning är att reformera fondlagstiftningen efter modell från Tyskland, dvs. att i lagen ange att den formella äganderätten tillkommer fondbolaget. Konsekvenserna av en sådan lösning är svåra att överblicka. Risken är att det skydd som tillgångarna i en fond har kommer att försämras. Det kan också te sig ologiskt att i lagen ange att vissa tillgångar hör till en fond, men ägs av ett fondbolag.

Åter en annan, men med den tyska modellen närbesläktad, lösning är att modifiera fondens rättsliga ställning. En fond skulle kunna tänkas få status av juridisk person i viss begränsad omfattning. Idag behandlas t.ex. en värdepappersfond som en juridisk person i skattehänseende. Med en sådan lösning skulle emellertid gränsen mot andra associationsrättsliga företag bli svår att dra. Det förefaller också vara betänkligt att på så sätt skapa en ny juridisk figur.

Den lösning som är renast juridiskt är att skapa fondföretag i associationsrättslig form, antingen i form av aktiebolag (som i t.ex. Storbritannien, Frankrike etc.) eller i form av en ekonomisk förening (som i t.ex. Danmark). Införandet av en ny associationsrättslig fondform medför emellertid en rad andra ställningstaganden. Frågan behandlas närmare i kapitel 10.

Till ägarfrågor i stort hör också i viss mån Finansinspektionens och förvaringsinstitutets roll. Förvaringsinstitutet kan givetvis inte ta emot och förvara fastigheterna, och bör i stället vidta andra åtgärder för motsvarande skydd. Det kan vara fråga om registrering i fastighetsregistret, förvaring av köpehandlingar etc.

Placeringsbestämmelser och riskspridning

För värdepappersfonder finns bestämmelser som tar sikte på vilka typer av värdepapper som fonden får placera sina medel i och med vilken riskspridning. Motsvarande regler måste finnas för fastighetsfonder.

Utgångspunkten är givetvis att en fastighetsfond investerar i fastigheter. Vad som menas med fastigheter framgår av bestämmelserna i jordabalken, även om begreppet kan ges en närmare och särskilt anpassad definition i fondlagstiftningen. Det finns därtill en rad tillgångar som har ett nära samband med fastigheter. I Tyskland får en fastighetsfond investera bl.a. i hyresbostadsfastigheter, i kommersiella fastigheter, i fastigheter/fast egendom under exploatering (under vissa förutsättningar) m.m. Även i Storbritannien anges noga i vilken typ av fastighetstillgångar en fastighetsfond får investera i.

Principen om riskspridning gör sig lika gällande för fastighetsfonder som för värdepappersfonder för att eliminera risken som är förknippad med enskilda innehav. För fastighetsinnehav tillkommer dessutom vissa specifika risker såsom risken för ras och jordbävningar etc. I såväl Tyskland som i Storbritannien måste en fastighetsfond sprida sina risker. I Tyskland fordras att fonden investerar i minst tio olika fastighetstillgångar. Ingen av dessa får vid tiden för förvärvet överstiga 15 procent av fondens värde. I Storbritannien får fonden som huvudregel (undantag finns) inte placera mer än 15 procent av fondens värde i en och samma fastighetstillgång. Därtill kommer begränsningsregler som tar sikte på vilken typ av fastighetstillgång det är fråga om.

Värdering av tillgångarna

Fastigheter prissätts inte på samma sätt som värdepapper som handlas dagligen. Visserligen har fastigheter ett marknadspris eftersom de handlas på en fri marknad, men de omsätts inte i samma utsträckning och är därför mer omständliga att värdera. Prissättningen av andelarna i en fastighetsfond påverkas också av trögheterna i värderingen. Värderingen bygger till en del på materiella faktorer som t.ex. fastighetens skick, belägenhet och hyresnivån. Värderingen bygger dock också till en del på finansiella grunder som kan uppdateras dagligen genom en koppling till utvecklingen

på räntemarknaden. De materiella faktorerna måste däremot bedömas från fall till fall och inspekteras av särskilda värderingsmän. Det är en relativt omfattande process som tar tid om fastighetsbeståndet är stort. Sådana värderingar sker som mest en gång per år i de större fastighetsbolagen. Å andra sidan förändras inte de materiella faktorerna så snabbt.

Däremot bör det kunna gå att årligen värdera hela fastigheten grundligt för att sedan under året uppdatera värderingen beroende på utvecklingen av räntemarknaden.

I Tyskland värderas fonderna cirka tre gånger per månad. En grundlig värdering av fonden måste ske årligen medan uppdateringar kan göras med ledning av den ekonomiska utvecklingen. En möjlighet är att föreskriva särskilda värderingsmän eller investeringsnämnder. Dessa bör i så fall vara oberoende från fondbolaget och besitta nödvändig sakkunskap.

Krav på likvida medel m.m.

Fastigheter som tillgång är i jämförelse med värdepapper svåra att avyttra, vilket kan ställa till problem för öppna fonder där fondandelsägarna har rätt att när som helst lösa in sina andelar. Detta problem har man löst utomlands genom att ställa krav på att fastighetsfonder måste ha en lägsta andel av kapitalet i överlåtbara värdepapper eller andra likvida tillgångar. I Storbritannien är kravet att minst ha 20 procent av kapitalet i sådana tillgångar. I Tyskland är motsvarande krav minst 5 procent av tillgångarna, men oftast överstiger likviditeten 20 procent. Sådana reserver gör att handel i fonderna kan ske dagligen. Som ett komplement återfinns t.ex. i Tyskland också en möjlighet för fonden att stänga i vissa situationer.

Skattefrågor

Investeringar via en värdepappersfond eller en specialfond som investerar i värdepapper beskattas i flera led.22 De aktiebolag i vilka fonden äger aktier betalar givetvis sedvanlig bolagsskatt på resultatet. Utdelningar från aktiebolagen är inte avdragsgilla för aktie-

22 En mer utförlig beskrivning av skattereglerna för värdepappersfonder återfinns i avsnitt 3.14.

bolagen. Värdepappersfonder skall inte ta upp kapitalvinster på delägarrätter till beskattning och på motsvarande sätt inte heller dra av kapitalförluster på delägarrätter. Fonden kan alltså köpa och sälja värdepapper utan skattekonsekvenser inom fonden. För den som äger fondandelar är detta en förmån i jämförelse med att äga värdepapper direkt. För att direktägande av värdepapper inte skall vara missgynnat beskattas värdepappersfonderna för en schablonmässigt beräknad intäkt på 1,5 procent av värdet på fondens tillgångar. Motsvarande skatteregler tillämpas för investmentföretag.

Löpande kapitalavkastning i en värdepappersfond, t.ex. mottagna utdelningar och räntor skall emellertid tas upp som en intäkt av näringsverksamhet. Värdepappersfonden får från dessa intäkter dra utdelning till sina andelsägare, förvaltningskostnader samt utgiftsräntor m.m. Den beskattningsbara inkomst som uppstår beskattas med 30 procent.

Fondandelsägarna beskattas för utdelning från fonden och vid realisationen av andelarna i fonden.

År 1996 presenterade professor Lars Vinell en rapport med förslag till så kallade fastighetsinvesteringsbolag (FIB).23 Syftet med förslaget var att komma till rätta med vissa problem på den svenska fastighetsmarknaden, bl.a. låg finansiering med eget kapital och svag likviditet. Förslaget innebar att sådana aktiebolag skulle uteslutande eller så gott som uteslutande äga och förvalta fastigheter. Ur investerarnas synvinkel skulle bolaget fungera som en skattefri mellanhand. Regeringen beslutade dock att inte vidta någon åtgärd med hänvisning till att problemen på fastighetsmarknaden kunde lösas med tillämpning av befintliga regler (dnr Fi96/821). Samma resultat som förslagsställarna ville uppnå, dvs. enkelbeskattning, kunde enligt regeringen uppnås genom att ett fastighetsbolag ger ut ett lån. Räntan är nämligen avdragsgill.

I juni 1998 presenterade en arbetsgrupp av institutionella pensionsförvaltare tillsammans med Aktiefrämjandet och Stockholms Fondbörs ett vidareutvecklat förslag till fastighetsinvesteringsbolag (FIB). Skrivelsen gavs in till Finansdepartementet.24 Gruppen föreslog att särskilda fastighetsinvesteringsbolag bildas genom vanliga aktiebolag men som får särskilda skatteregler om de enbart sysslar med fastigheter. Fastighetsinvesteringsbolagen skulle enligt förslaget vara befriade från kapitalvinstbeskattning vid försäljning av fastigheter, under förutsättning att likviden återinvesteras inom tre

23 Vitaliserad fastighetsmarknad genom nya investeringsvägar. 24 Fastighetsinvesteringsbolag (FIB), ett reformförslag, (dnr Fi98/1871).

år. Vidare skall överskottet i fastighetsinvesteringsbolag vara befriat från inkomstskatt, om 95 procent av resultatet vidarebefordras till aktieägarna. Mottagaren av aktieutdelningen skulle vara skattskyldig i enlighet med de regler som gäller för utdelningar från aktiebolag.

Gruppens förslag om fastighetsinvesteringsbolag innehöll inte några geografiska begränsningar eller särskilda krav på riskspridning för fastighetsinnehaven.

Aktierna i fastighetsinvesteringsbolagen skulle enligt förslaget vara noterade vid en börs eller auktoriserad handelsplats. Bolagen skulle därmed lyda under de regler om ägarspridning, informationsgivning och övervakning som gäller för alla noterade företag.

Gruppen ansåg att fastighetsmarknaden genom dessa förslag kunde effektiviseras och stabiliseras. Vidare fick institutionella placerare och hushåll bättre möjligheter att investera i fastigheter. Gruppen såg även andra fördelar för fastighetssektorn och samhällsekonomin. De beräknade emellertid inte vilka statsfinansiella konsekvenser som förslaget skulle få. Gruppen konstaterade dock att det inte kunde uteslutas att skatteintäkterna från fastighetssektorn skulle kunna minska om fastighetsinvesteringsbolag infördes.

Motioner med yrkanden om att en lagstiftning om fastighetsinvesteringsbolag skall införas har i olika omgångar behandlats av riksdagen och avslagits.25

Enligt arbetsgruppen skulle förslaget således skapa neutralitet mellan direkt ägande av fastigheter och indirekt ägande av fastigheter. Enligt förslaget skulle dock ägaren till ett fastighetsinvesteringsbolag beskattas för inkomst av kapital med 30 procent. Vid direkt ägande beskattas fastighetsinkomsten som förvärvsinkomst med cirka 47–65 procent skatt.

Förslaget är inte heller neutralt mot investeringar i investmentföretag och värdepappersfonder som i sin tur investerar i aktier i fastighetsbolag. Dessa beskattas nämligen i flera led. Skatt tas först ut i fastighetsbolaget. Därutöver skall investmentföretaget och värdepappersfonden betala skatt på en schablonintäkt, alternativt på de utdelningar som erhålls. Därefter beskattas aktieägarna och fondandelsägarna enligt sedvanliga regler.

Beskattning i enlighet med förslaget om fastighetsinvesteringsbolag kan strida mot EU-rätten (artikel 87 i Romfördraget). Enligt

25 Se 1996/97:FiU20, 1997/98:FiU25, 1998/99:FiU16, 2000/01:SkU19 och 2001/02:SkU15.

förslaget skall nämligen fastighetsinvesteringsbolaget äga fastigheter ”som vid fastighetstaxeringen betecknas som hyresfastigheter”. För att inte verka diskriminerande måste dock även investeringar i samma slags fastigheter i andra EU-länder och EES-länder omfattas. EU:s uppförandekod för företagsbeskattning blir då tillämplig och förslaget kan uppfattas strida mot denna. I uppförandekoden förbjuds nämligen förslag som medför en ”påtagligt lägre effektiv beskattningsnivå, inbegripet nollbeskattning, än de som normalt tillämpas” (uppförandekod för företagsbeskattning, artikel B).

En enkelbeskattning av fastighetsägande via fastighetsfonder förutsätter därför överväganden som inte ligger inom utredningens uppdrag.

9.6.2. Utredningens syn på fastighetsfonder

Utredningens bedömning: Med hänsyn till skatteproblema-

tiken saknas det för närvarande tillräckliga skäl att genomföra de relativt omfattande ändringar i fondlagstiftningen och i annan lagstiftning som fordras för ett införande av fastighetsfonder.

Skälen för bedömningen: Utredningen kan inte se några principiella hinder mot att specialfonder får investera i fastigheter. Fastigheter som placeringstillgång är en sparform som har många av värdepappernas egenskaper. Ett sådant förslag skulle också kunna gynna fastighetsmarknaden. Förslagen till fastighetsinvesteringsbolag har sin bakgrund i att förslagsställarna anser att fastighetsmarknadens funktion är bristfällig.

Vid bedömningen om införande av fastighetsfonder måste emellertid skattereglernas utformning beaktas. Utredningen gör bedömningen att skatteproblematiken i själva verket är en avgörande fråga. Det ligger utanför utredningens mandat att närmare ange lösningar på dessa problem. Utredningen lägger därför inte något värde i tanken att fastighetsfonder som äger fastigheter direkt kan snedvrida konkurrensen på fastighetsmarknaden. Fastigheter som ägs via fonder skulle i så fall få en gynnad skattesituation jämfört med fastighetsägandet idag.

Utredningen skulle med skatteproblemen i åtanke ändå kunna föreslå förändringar i fondlagstiftningen i syfte att skapa en

infrastruktur för fastighetsfonder. Som tidigare har nämnts fordrar fastighetsfonder emellertid relativt omfattande förändringar av fondlagstiftningen, såvitt avser inte bara den grundläggande juridiska konstruktionen men också avseende placeringsbestämmelser m.m. Det är utredningens uppfattning att sådana frågor lämpligen avgörs samtidigt som de skatterättsliga frågorna behandlas. En drivkraft är nämligen behovet av att effektivisera fastighetsmarknaden, vilket har direkt betydelse på bland annat bedömningen av vilka fastighetstillgångar en fond skall tänkas få investera i. Vilken särskild information som bör lämnas och vilken riskspridning en fastighetsfond måste ha är också sådana frågor som lämpligen bör behandlas i samband med överväganden kring fastighetsmarknadens effektivitet.

Värt att notera är också att småsparare kan få en önskad exponering mot tillgångsslaget via noterade fastighetsbolag. Mot det kan invändas att noterade fastighetsbolag är belånade vilket gör att aktieägaren inte bara får en exponering mot fastigheterna utan också mot räntemarknaden. Visserligen följer även obelånade fastigheters värde utvecklingen på räntemarknaden men de bär inte den finansiella risken det innebär att hantera en låneportfölj. På den svenska fondmarknaden finns det tre svenska fondbolag och ett utländskt fondbolag med tre fonder som är specialiserade på att investera i noterade värdepapper i fastighetsbolag och liknande bolag (t.ex. kraftbolag).26 Den sammanlagda fondförmögenheten för de svenska fonderna är 1,2 miljarder kronor vilket talar för ett måttligt intresse från allmänheten.

9.6.3. Råvaror och råvaruderivat som tillgångsslag

Utredningens förslag: Specialfonder får, med Finansinspek-

tionens godkännande, placera sina tillgångar i derivatinstrument med råvaror som underliggande tillgång i samma omfattning som finansiella derivatinstrument. Som förutsättning krävs dock att dessa råvaruderivat handlas på en fungerande finansiell marknad och inte medför en möjlighet att ta emot eller fysiskt leverera den underliggande tillgången.

26 Källa: www.morningstar.se.

Skälen för förslaget: En särskild fråga, som också nämns i utredningens direktiv, är om en fond för kollektiva investeringar skall kunna placera sina medel i råvaror. Den fysiska handeln med råvaror skiljer sig markant från finansiella investeringar. Fonden skulle i så fall köpa och sälja råvaror för leverans. En väl fungerande fond skulle möjligtvis kunna undvika att någonsin behöva hantera råvarorna rent fysiskt. Leverans kan ju ske direkt från producenten (som fonden köper av) till kunden (som fonden säljer till). Det kan dock uppstå situationer när detta inte är möjligt. De praktiska problem detta skulle medföra gör att fondformen lämpar sig sämre för denna typ av verksamhet. Det finns också en rad bättre alternativa strukturer för denna typ av verksamhet.

Det förekommer emellertid handel med råvaror på den finansiella marknaden. Det handlas med olika finansiella instrument i form av derivatinstrument med en råvara som underliggande tillgång. Sådan handel äger rum på organiserade marknader, via finansiella mellanhänder (OTC-marknaden) och bilateralt mellan köpare och säljare. Det är främst fråga om derivatinstrument på metall och handel med elektrisk kraft (olja, el, gas m.m.).

Derivatinstrument med råvaror som underliggande tillgång bör falla inom definitionen av finansiella instrument, åtminstone om derivatinstrumenten är avsedda för handel på värdepappersmarknaden.27 Vad som menas med handel på värdepappersmarknaden kan vara föremål för diskussion. Det torde dock innebära handel på en organiserad marknadsplats eller avtal om köp och försäljning som görs upp på penningmarknaden samt köp eller försäljning genom en mellanhand som yrkesmässigt tillhandahåller dessa tjänster.28

På kraftmarknaden finns en officiell finansiell el-börs, administrerad av Nordpool (ägt av Statnett SF och Svenska Kraftnät). På el-börsen noteras el-terminer av futurestyp (avräknas löpande under handelstiden före leverans) och av forwardtyp (avräknas i samband med avräkningsperioden) samt el-optioner. Optionerna är standardiserade. NordPool agerar också som clearingshus och tar på sig motpartsrisken. Vidare finns nio mäklarhus på den nordiska marknaden som sammanför köpare och säljare. Det är främst fråga om forwardkontrakt och optioner, men även futureskontrakt förekommer.

27Prop. 1990/91:142, s. 141. 28Prop. 1990/91:142, s. 50.

Finansinspektionen har inställningen att handel med råvaruderivat kräver tillstånd enligt lagen om värdepappersrörelse. Tillstånd att driva värdepappersrörelse inkluderar handel med råvaruderivat under förutsättning att instrumenten avvecklas genom kvittning eller kontantavräkning och att det därmed inte sker några leveranser av den fysiska råvaran.

Råvaruderivat är med andra ord, åtminstone som huvudregel, att anse som finansiella instrument och fonder bör därför också som utgångspunkt få placera sina tillgångar i dessa.

I lagen om värdepappersfonder stadgas att en värdepappersfonds medel får placeras i optioner och terminskontrakt eller andra likartade finansiella instrument i syfte att effektivisera förvaltningen av fondens tillgångar eller att skydda fondens tillgångar mot valutakursförluster eller andra risker. Den bestämmelsen har sin grund i ucitsdirektivet, vilket nu har fått en annan lydelse (avsnitten 8.6 och 8.9). Ucitsdirektivet angav i sin äldre lydelse att en ucitsfond fick använda sig av sådana derivatinstrument och sådan teknik ”som hänför sig till överlåtbara värdepapper” (artikel 21). Därtill gavs en särskild möjlighet till instrument och teknik som syftar till att ge skydd mot valutarisker. I artikel 19.2 d i ucitsdirektivet, och som inte ändrats, förbjuds fondföretag att förvärva ädla metaller eller värdepapper inlösbara i sådana metaller.

Finansinspektionen har tolkat ucitsdirektivet så att värdepappersfonder förbjuds att använda råvaruderivat. I sina föreskrifter anger inspektionen att ett fondbolag inte får, för en fonds räkning, handla med andra optioner, terminskontrakt och andra liknande derivatinstrument än sådana av finansiell karaktär, dvs. när den underliggande tillgången utgörs av fondpapper eller index relaterade till fondpapper. Ett undantag är dock sådana derivatinstrument som är konstruerade för att skydda mot valutakursrisker.

Enligt de nya bestämmelserna i ucitsdirektivet anges särskilt för derivatinstrumenten vilka underliggande tillgångar som kan komma i fråga. Bland dessa derivatinstrument återfinns inte råvaruderivat. En svensk värdepappersfond kan följaktligen inte placera sina tillgångar i råvaruderivat.

Frågan är då om en specialfond skall kunna placera sina medel i råvaruderivat. Finansinspektionen har inte med stöd av 3 § lagen om värdepappersfonder meddelat några undantag för nationella fonder att göra avsteg från inspektionens föreskrifter. Det har varit oklart vilka undantag som kan medges med stöd av 3 §. En möjlig

tolkning har varit att undantag medges endast när det gäller de procentuella gränserna för placeringen och när det gäller möjligheten att ta upp lån i större utsträckning. Med den tolkningen skulle följaktligen nationella fonder som ville avvika från de mer grundläggande reglerna och få tillstånd att handla enbart med derivatinstrument inte tillåtas. Inspektionen har vid ett tillfälle fått en ansökan om sådant undantag, men denna återkallades innan inspektionen fattade ett formellt beslut. För närvarande har inspektionen ett ärende där ett värdepappersbolag vill ha tillstånd att bilda en nationell fond som skall placera i el-derivat.

Den finansiella handeln med råvaruderivat, där instrumenten avvecklas genom kvittning eller kontantavräkning och där leverans av den fysiska råvaran inte sker, liknar i många avseenden handeln med finansiella derivatinstrument. I båda fallen kan handeln äga rum på en marknadsplats, där motpartsrisken är reglerad, eller via mellanhänder på den finansiella marknaden. Såväl råvaruderivat som finansiella derivat kan vara standardiserade av olika typ.

Det finns därför inte några principiella skäl att behandla sådana råvaruderivat som nämnts annorlunda än de finansiella derivatinstrumenten, åtminstone inte i fondlagstiftningen.

Skatterättsligt betraktas råvaruderivat inte som delägarrätter. Dessa skall i stället beskattas som övrig lös egendom. Det har i samband med tidigare lagstiftning förts fram ett behov av att se över detta, men så har ännu inte skett.29

9.7. Möjligheten att begränsa inträde till fonden

9.7.1. Idag måste en fond rikta sig till allmänheten

Den nuvarande fondlagstiftningen och ucitsdirektivet beskriver fondverksamheten som ett tillhandahållande av en finansiell tjänst till ett kollektiv eller, närmare angivet, till allmänheten. Med detta krav måste en fond rikta sig till alla utan åtskillnad. Fondbolaget anses därmed ha en generell kontraheringsplikt, en skyldighet att sälja andelar i de fonder som fondbolaget förvaltar till alla som önskar köpa. Denna plikt gäller idag oavsett om det är fråga om en värdepappersfond eller en nationell fond.

29 Jfr prop. 1999/2000:2: s. 573.

För banker finns en liknande, men mer uttrycklig och lagreglerad plikt att låta den som så önskar att öppna ett bankkonto.30Den kontraheringsplikt som råder på bankområdet hör ihop med bankernas ensamrätt att ta emot inlåning. Skälet till en sådan plikt torde vara att se till att alla har tillgång till en säker och likvid placeringsform.31 Allt eftersom bankernas ensamrätt luckras upp, torde även kravet på att tillhandahålla bankkonton till alla som vill, ha mindre bärkraft.

Bakgrunden till kontraheringsplikten för fondbolag är dock en annan. Kravet på att en fond skall vända sig till allmänheten grundar sig i gränsdragningsproblem med andra företag för kollektiva investeringar. I den så kallade preambeln till ucitsdirektivet anges att regleringen av andra företag för kollektiva investeringar som inte omfattas av direktivet erbjuder en mängd problem som måste lösas med hjälp av andra bestämmelser. I förarbetena till 1974 års aktiefondslag angavs likaså, att det saknades anledning att underkasta en verksamhet, som inte vänder sig till allmänheten, begränsningar som inte är nödvändiga från allmän synpunkt. I stället bör den enskilde ha frihet att i största möjliga utsträckning själv bestämma om sina ekonomiska förhållanden. Lagstiftaren hänvisade särskilt till så kallade aktiesparklubbar.

9.7.2. Skäl för fonden att begränsa sin kundkrets

Det kan ifrågasättas om de avgränsningsproblem som angetts som skäl för den nuvarande ordningen är av sådan tyngd att specialfonder även i fortsättningen skall tvingas att rikta sig till allmänheten. Det kan finnas flera skäl till varför en fondförvaltare anser det nödvändigt att begränsa ”sina” fonders kundkrets.

Det finns en risk att populära fonder växer sig så stora att storleken hindrar eller försvårar för fonden att agera på marknaden utan att detta påverkar kurserna och därmed fondens värde. I sådana situationer kan det således ligga i fondandelsägarnas gemensamma intresse att stänga fonden för nya investerare. Detta problem uppmärksammades i förarbetet inför 1990 års lag om värdepappersfonder. Lagstiftaren såg då inget skäl till att reglera rätten att få förvärva andelar i en fond och att det inte borde uppställas

30 2 kap. 1 § (1987:617) bankrörelselagen. 31 Reglering och tillsyn av banker och kreditmarknadsföretag (SOU 1998:160), delbetänkande av Banklagskommittén, s. 288 f. och s. 348 ff. Se även Ds 2002:5 Reformerade bank- och finansieringsrörelseregler.

något krav på att fonden skall sälja ett obegränsat antal andelar. Samtidigt hänvisades till allmänhetsbegreppet och att fonden därför inte fick begränsa antalet andelar alltför mycket. Fondbolag kan i vissa fall ha ett intresse av att neka en viss angiven investerare eller mellanhand. Dessa frågor behandlas särskilt i ett senare avsnitt.

Det stora flertalet fonder riktar sig till konsumenter, medan ett fåtal fonder är avsedda för mer köpstarka investerare. De sistnämnda kan kallas för professionella eller sofistikerade investerare och, i förekommande fall, institutionella investerare. Gemensamt för dessa investerare är att de anses, eller förutsätts, besitta särskilda kunskaper som ger dem bättre möjligheter att bedöma komplicerade investeringsstrategier och närmare avväga risken med en viss fondprodukt. Enligt nuvarande reglering måste även sådana fonder rikta sig till allmänheten och de fondbolag som har ett intresse att begränsa antalet andelsägare har löst problemet med att kräva en viss minimiinsättning. Visserligen riktar sig en sådan fond till allmänheten i det att alla som har möjlighet att uppfylla kravet på minimiinsättningen får köpa andelar, men med krav på flera hundratusen kronor synes en sådan fond inte direkt vara avpassad för småsparare.

Det kan också finnas juridiska skäl till varför en fond inte kan rikta sig till allmänheten. Kontraheringsplikten kan strida mot andra länders fondlagstiftning. USA tillåter t.ex. inte att fondföretag marknadsför sig mot ett stort antal investerare (a Securities

Offering) om de inte har tillstånd till detta av den amerikanska motsvarigheten till Finansinspektionen, SEC. En svensk värdepappersfond får inte vägra amerikanska investerare tillträde till fonden. Skulle ett stort antal investerare köpa fondandelar kan SEC anse att det skett en otillåten marknadsföring (an unauthorised Securities Offering), vilket är brottsligt.

Vid sidan av dessa praktiska skäl till varför det är önskvärt att begränsa kundkretsen finns andra skäl. En fackförening som vill starta en fond för enbart sina medlemmar kan inte göra det med hänsyn till allmänhetsbegreppet. På samma sätt kan inte ett större företag bilda fonder som uteslutande riktar sig till de anställda. Lösningen blir att fonden i sin marknadsföring endast riktar sig till den avsedda kundkretsen. Fonder som riktar sig till en viss krets personer kan således även de vara avsedda för konsumenter.

9.7.3. Specialfonder får begränsa sin kundkrets

Utredningens förslag: Fonden som sparform är förbehållen

kollektiva investeringar och måste därför vara spridd till en större krets sparare. En specialfond behöver emellertid inte rikta sig till allmänheten, utan kan i sina fondbestämmelser ange att fonden riktar sig till en på förhand obestämd krets investerare. Denna krets får inte vara för snävt bestämd.

Skälen för förslaget: Till fondverksamhetens speciella karaktär hör det faktum att ett kollektiv av investerare går samman och anlitar en förvaltare med på förhand fastställda ramar för uppdraget. Den fråga som följer blir då om sådan fondverksamhet som inte riktar sig till allmänheten skall omfattas av fondlagstiftningen. Argumentet är att sådan verksamhet inte behöver ett särskilt lagstadgat skydd. Särskilda krav på organisation, information och tillsyn är nämligen nära förknippade med verksamhet som riktar sig till allmänheten. De problem som kan följa med ett kollektivt ägande, till exempel ansvaret för förvaltaren och andelsägarnas inbördes rättsliga förhållande, är dock inte exklusiva för de företag som riktar sig till allmänheten.

Ett gemensamt ägandes särskilda karakteristik är inte förbehållen fondverksamheten. Den associationsrättsliga lagstiftningen tar sikte på olika former för samarbete mellan flera ägare; samäganderättslagen likaså. I den nuvarande fondlagstiftningen finns också hänvisningar till gränsdragningen mot aktiebolag, ekonomiska föreningar och lagen om samäganderätt. Det finns dessutom möjligheter för flera personer att enligt den allmänna förmögenhetsrätten via avtal med varandra reglera de inbördes relationerna i olika avseenden. Den legala ram som uppställs i den nuvarande fondlagstiftningen har emellertid visat sig väl lämpad för kollektiva investeringar. Det kan därför finnas praktiska skäl för att även låta företag för kollektiva investeringar som riktar sig till en viss begränsad krets personer omfattas av lagstiftningen. Skyddet för konsumenten synes likaså vara lika angeläget oavsett om en fond riktar sig till allmänheten eller till exempelvis alla LO-medlemmar.

Det finns därför anledning att inte utan vidare begränsa den lagstadgade fondverksamheten till sådana fonder som riktar sig till allmänheten. Allt jämt återstår frågor kring gränsdragningen. Mot andra i lag stadgade samarbetsformer bör detta inte vara något

problem. Som idag kan en hänvisning till aktiebolagslagen, lagen om ekonomiska föreningar och samäganderättslagen utgöra en naturlig avgränsning. Meningen är inte heller att en fondlagstiftning skall omfatta så kallade aktieklubbar, till exempel då några vänner går ihop och köper aktier tillsammans.

Det är viktigt att skilja på kollektiv och individuell portföljförvaltning. Olika regler gäller nämligen för dessa verksamheter. Individuell portföljförvaltning innebär i huvudsak att förvaltaren handlar med finansiella instrument för annans räkning. Förvaltaren kan ha detaljerade instruktioner om vad denne får göra, men kan även ha ett friare uppdrag. För de olika verksamheterna gäller emellertid olika tillstånd och olika regler om t.ex. kapitaltäckning och investerarskydd. Medan den kollektiva portföljförvaltningen regleras i huvudsak av fondlagstiftningen återfinns regler för den individuella förvaltningen i flera olika EG-direktiv och lagar. Bestämmelser finns bland annat i direktivet om investeringstjänster,32 vilka återfinns i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse. Vidare finns regler i direktivet om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut,33 vilka återfinns i lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag. Därtill omfattas sådan individuell förvaltning av bestämmelserna om investerarskydd.34

Det finns exempel på där fondformen öppnats även för en enda investerare. I tysk fondlagstiftning ges möjlighet till s.k. specialfonder som riktar sig till maximalt 10 juridiska personer. Det är dock möjligt och vanligt att sådana specialfonder riktar sig till endast en investerare. Bakgrunden är att det i Tyskland finns ett behov av motsvarande individuell portföljförvaltning i den legala form fondlagstiftningen tillhandahåller. Detta gäller särskilt de tyska pensionsstiftelserna.

Med hänsyn till behovet av att skilja mellan kollektiv och individuell förvaltning kan fondbolaget inte tillåtas att fritt få bestämma till vem fonden skall rikta sig. En sådan möjlighet skulle kunna missbrukas så att reglerna om kapitaltäckning m.m. kringgicks.

En utgångspunkt är att Finansinspektionen, som lämnar tillstånd för såväl kollektiv som individuell portföljförvaltning, också är bäst

32 Direktivet om investeringstjänster inom värdepappersområdet (93/22/EEG). 33 Direktivet om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut (93/6/EEG). 34 Direktivet om system för ersättning till investerare (97/9/EG) och lagen (1999:158) om investerarskydd.

lämpad att bevaka gränsen mellan denna förvaltning. Ett grundläggande krav är därför att begränsningar i investerarkretsen skall göras i fondbestämmelserna, vilka skall godkännas av Finansinspektionen.

Det är svårt att närmare ange hur en begränsning av investerarkretsen skall utformas. Enligt den norska fondlagstiftningen är en norsk verdipapirfond en självständig förmögenhetsmassa som uppstått genom kapitaltillskott från en ubestemt krets av personer. I detta ligger, enligt de senaste förarbetsuttalandena, att en fond kan begränsa sig till t.ex. de anställda i ett visst angivet företag och inte nödvändigtvis måste rikta sig till allmänheten. I sådana fall kan emellertid fonden inte saluföras fritt inom EES-området.

Utredningen föreslår för specialfonderna en ändring i linje med den norska lösningen. Härigenom måste specialfonden rikta sig till en vidare krets av icke namngivna investerare. Denna obestämda krets av investerare skall kunna definieras utan problem och får inte heller vara allt för snäv. Att i fondbestämmelserna ange att fonden är öppen för alla anställda på ett visst medelstort företag, alla medlemmar i en viss förening med ett inte alltför ringa antalet medlemmar eller alla i ett visst yrke synes ligga väl inom möjlighetens ramar. Avgränsningen får givetvis inte verka diskriminerande eller i övrigt stå strid med de värden som samhället avser att skydda. För tydlighetens skull bör påpekas att det är fråga om en krets av investerare, dvs. att den angivna kretsen mycket väl kan bestå av t.ex. institutionella investerare. Inom ramen för dessa begränsningar faller även de idag så vanliga kraven på en minsta insättning i fonden.

Utredningen finner vidare, i syfte att upprätthålla gränsen mot individuell portföljförvaltning, samt till säkerställande av en öppen och sund fondmarknad, att fondbolaget måste sälja fondandelar till de investerare som ingår i den angivna obestämda kretsen. I så måtto förespråkas alltjämt, åtminstone som en huvudregel, en kontraheringsplikt. Annars skulle den kollektiva sparformen lätt kunna omvandlas till ett individuellt uppdrag.

9.7.4. Möjligheten att i vissa fall vägra försäljning

Utredningens förslag: En specialfond skall som utgångspunkt

vara förpliktad att utfärda nya fondandelar till dem som ingår i den krets av investerare som angivits i fondbestämmelserna. Har fondförvaltaren befogad anledning får den vägra investerare att förvärva andelar. Fondförvaltaren skall underrätta den som förvägrats och Finansinspektionen om skälen för sitt beslut. Den som förvägrats skall också upplysas om möjligheten att vända sig till inspektionen för att få rättelse. Inspektionen får pröva om fondförvaltaren haft befogad anledning. Om så inte varit fallet får inspektionen vidta åtgärder mot förvaltaren. På begäran av den som förvägrats skall inspektionen också förelägga fondförvaltaren att utfärda nya fondandelar till investeraren till den kurs som gäller vid föreläggandet. Om fondbolaget av vårdslöshet har nekat någon förvärv skall bolaget ersätta den skada som uppkommit.

Skälen för förslaget: En särskild fråga är om en fondförvaltare kan neka en investerare som vill köpa andelar i en fond. Det kan antingen vara fråga om en värdepappersfond som riktar sig till allmänheten eller en specialfond med en särskilt angiven krets investerare. I det senare fallet uppstår då ett problem om investeraren ingår i den i fondbestämmelserna angivna kretsen.

En möjlighet för fondbolaget att helt fritt välja vem som skall få investera i fonden skulle kunna sudda ut gränsen mot individuell portföljförvaltning. En sådan möjlighet skulle också kunna missbrukas i syfte att skapa konkurrensbegränsningar. Dessa problem behandlas visserligen i konkurrenslagstiftningen men förtjänar ändå att uppmärksammas här.

Fondbolaget kan t.ex. vilja motverka förmedlare av fondandelar, t.ex. ett fondtorg eller liknande på Internet. Dessa förmedlare konkurrerar ju med fondbolagets egen säljorganisation. Förmedlaren har ett intresse av att tillhandahålla många olika fonder till sina kunder. Dessa får i sin tur bättre tillgång till fondmarknaden genom ytterligare en distributionskanal. På så sätt stärks konkurrensen på fondmarknaden. I viss mån kan fondbolaget motverka detta genom att vägra ersätta förmedlaren för sitt arbete. Oftast tar denna förmedlare inte ut någon ersättning av konsumenten direkt, utan får provision från fondbolaget. Indirekt belastas

dock konsumenten eftersom alla kostnader slutligen bärs av denne. Någon ytterligare möjlighet att mota bort sådana distributörer bör givetvis inte införas.

En liknande fråga uppstår om investeraren är en fondandelsfond som placerar sina medel i fonden. Även här kan en konkurrenssituation uppstå. Fondandelsfonden konkurrerar inte endast med fondbolagets säljorganisation utan kan också vara en konkurrent till fondbolagets egna fondandelsfonder. Utgångspunkten måste därför vara att ett fondbolag inte kan neka en fondandelsfond att köpa andelar i de av fondbolaget förvaltade fonderna.

Den kritik som kan riktas mot fondandelsfonder är att de kan ha en annan strategi än den fond vars andelar förvärvas. Det kan skapa problem för fonden om fondandelsfonder gör snabba in– och utträden och kan ställas mot andelsägarnas gemensamma intresse. Detta problem får dock lösas med hjälp av de begränsningsregler som finns. En fond kan aldrig gardera sig helt mot större investerares beslut.

Vidare kan vissa fonder ha en annan kundkrets än fondandelsfonden. Detta gäller särskilt hedgefonder. Hedgefondsförvaltaren kan t.ex. anse att fonden egentligen endast är lämplig för de investerare som förstår produkten. Genom fondandelsfonder kan hedgefondsförvaltaren få kunder som de inte vänder sig till. Det kan medföra problem för hedgefondsförvaltaren om den information som hedgefonden ger till sina egna andelsägare inte når ut till andelsägarna i fondandelsfonden.

Ett annat skäl till varför en fond i vissa fall måste tacka nej till en investerare är risken att annars göra sig skyldig till lagbrott. Detta blir effekten i ovan angivna exempel med den amerikanska fondmarknaden (avsnitt 9.7.2). Det kan vara svårt att närmare ange en sådan avgränsning att alla de investerare som omfattas av annan lagstiftning skall undantas. Det saknas t.ex. skäl att förbjuda amerikanska investerare från att placera pengar i svenska fonder så länge detta inte innebär tillståndsplikt i USA. Det kan därför finnas skäl för fondbolaget att i osäkra situationer ha en legal möjlighet att tacka nej till investerare.

Huvudregeln, att kontraheringsplikt råder inom den krets av investerare som angetts i fondbestämmelserna, bör således kunna brytas i vissa fall. Det är inte genomförbart att i lagstiftningen ange under vilka förutsättningar ett fondbolag får neka en investerare att förvärva fondandelar, annat än att detta får ske endast om det finns godtagbara skäl. Det är återigen Finansinspektionen som är bäst

lämpad att övervaka fondbolagens agerande. Fondförvaltaren skall därför åläggas att underrätta inspektionen om skälen för sitt beslut. Finner inspektionen att de skäl som anförts inte är godtagbara kan sanktioner komma ifråga. Det kan vara fråga om varning eller, vid grova eller systematiska överträdelser, återkallelse av tillståndet.

På begäran av den som förvägrats skall inspektionen också förelägga fondförvaltaren att utfärda fondandelar till investeraren till den kurs som gäller vid föreläggandet. Har kursen på fondandelarna gått ner uppstår inga problem. Har däremot andelarna blivit dyrare kan den som felaktigt blivit nekad argumentera för att han lidit skada. Det är inte möjligt att låta förvärv ske till den (lägre) kurs som gällde vid tiden för den ursprungliga begäran om köp eftersom detta i så fall skulle ske på bekostnad av övriga andelsägare. Det är i stället rimligare att låta fondbolaget ersätta denna skada. En möjlighet är att låta fondbolaget ha ett strikt ansvar i de fall Finansinspektionen finner att bolaget saknat befogad anledning att neka någon. Det kan dock finnas fall då fondbolaget haft grund för sin bedömning, men där t.ex. nya, ändrade eller dolda förhållanden medför en annan bedömning hos inspektionen. Det är i stället lämpligare att föreskriva en skadeståndsskyldighet i de fall fondbolaget av vårdslöshet har nekat någon köp av fondandelar. En förutsättning är dock att inspektionen funnit att fondbolaget har saknat befogad anledning att hindra investeraren. Det är lämpligt att förfarandet sker så snabbt som möjligt och med vissa tidsfrister. Den som vill få inspektionens prövning skall därför lämna in sin begäran till inspektionen inom en månad från det att han underrättats om att han inte fått förvärva andelar.

Skadeståndets storlek torde normalt uppgå till skillnaden mellan kursen vid tiden för den ursprungliga köpnotan och den kurs som gäller vid förvärvet av andelar. Det kan emellertid även finnas andra kostnader som har uppstått på grund av nekandet. Här får en sedvanlig skadeståndsrättslig bedömning göras avseende skäliga kostnader, orsakssamband m.m.

Den som nekats skall av fondförvaltaren underrättas om skälen för beslutet samt upplysas om möjligheten att vända sig till inspektionen för att få rättelse.

9.8. Slutna fonder och möjligheten att begränsa utträde

En av de grundläggande förutsättningarna i en värdepappersfond som vänder sig till allmänheten är att andelsägarna har rätt att när som helst få sitt innehav inlöst ur fondens tillgångar. Det innebär en trygghet för fondspararen att alltid kunna lösa in sina andelar och är troligen en förutsättning för fondernas stora spridning till allmänheten. Principen återfinns i ucitsdirektivet och infördes i svensk rätt redan genom 1974 års aktiefondslag. I förarbetena till den lagen sade man även att slutna fonder inte borde få förekomma inom ramen för fondsparande utan enbart via de befintliga associationsformerna35 (t.ex. investmentföretagen). Synsättet förändrades dock inför den nu gällande lagstiftningen. I förarbetena till dagens lag uttalades att även slutna fonder kunde erbjuda fördelar för vissa sparare och att sådana kunde tillåtas genom särskilt tillstånd såsom nationell värdepappersfond.36

Slutna fonder förekommer emellertid inte i någon större utsträckning. Det finns å andra sidan andra investeringsmöjligheter som kan liknas vid en sluten fondinvestering. En sådan är investmentföretag, en annan är olika sammanslutningar via kommanditbolagsformen.

9.8.1. Investmentföretag

Ett investmentföretag är ett svenskt aktiebolag eller en svensk ekonomisk förening som uteslutande eller så gott som uteslutande förvaltar värdepapper eller liknande tillgångar. Dessa regleras av aktiebolagslagen respektive lagen om ekonomiska föreningar. För dessa företag gäller under vissa förutsättningar särskilda skatteregler. De beskattas inte för kapitalvinster och kapitalförluster är inte avdragsgilla. I stället skall ett belopp som motsvarar 1,5 procent37 av värdet på deras aktier och andra delägarrätter vid beskattningsårets ingång tas upp till beskattning. Intäktsräntor och uppburen utdelning tas också upp till beskattning. Förvaltningskostnader, utgiftsräntor och lämnad utdelning skall dras av. Skattereglerna är neutrala i jämförelse med värdepappersfonder.

35Prop. 1974:128, s. 94 f. 36Prop. 1989/90:153, s. 38. 37Prop. 2001/02:1, bet. 2001/02:FiU, rskr. 2001/02:34, SFS 2001:842.

För att kvalificera sig som investmentföretag krävs ett välfördelat värdepappersinnehav i syfte att erbjuda andelsägarna riskspridning samt att ett stort antal fysiska personer äger andelar i företaget.

Noterade investmentföretag kan i många avseenden betraktas som värdepappersfonder. Deras affärsidé är att investera i företag och ge avkastning till sina ägare. En skillnad jämfört med en värdepappersfond är att investmentföretagen inte har någon skyldighet att lösa in de utestående aktierna. Det behöver i och för sig inte vara ett problem eftersom aktierna i de svenska investmentföretagen är noterade på Stockholmsbörsen och handlas dagligen. En annan skillnad är att investmentföretagen inte omfattas av några placeringsregler eller andra krav som kännetecknar värdepappersfondernas verksamhet. De har dock ett övergripande krav på riskspridning i sin placeringsverksamhet för att komma i åtnjutande av skattefördelarna.

En aktieägare i ett investmentföretag får del av en diversifierad aktieportfölj på samma sätt som i en traditionell värdepappersfond. Investmentföretagen brukar dock till skillnad mot värdepappersfonderna äga väsentliga delar i bolag för att utöva ett aktivt ägarskap. Affärsidén för många investmentföretag är att genom aktivt ägarskap utveckla bolagen som de äger och därmed skapa en meravkastning till sina aktieägare. Med meravkastning i detta sammanhang menas oftast att deras egna aktie skall gå bättre än ett index över Stockholmsbörsen.

Eftersom själva affärsidén för investmentföretagen är att de skall skapa avkastning till sina aktieägare kan de också vara ett alternativ för en fondsparare. Ett aktieinnehav i ett investmentföretag ger riskspridning och aktiv förvaltning av tillgångar på samma sätt som sker i en värdepappersfond. Det finns dock invändningar mot detta vilket brukar prissättas på marknaden i form av den s.k. investmentföretagsrabatten.

Investmentföretagsrabatten innebär att många av investmentföretagen värderas lägre på aktiemarknaden än deras substansvärde (tillgångarnas bokförda värde med avdrag för bolagets skulder). Det finns flera orsaker till rabatten och det är en fråga som debatteras ständigt. Något entydigt svar på varför investmentföretagen värderas med rabatt finns inte, men ett antal förklaringar brukar nämnas i debatten. En är att investmentföretagen ofta betraktas som maktbolag vilket gör att andra motiv än strikt ekonomiska anses motivera investeringar i vissa innehav. Med makt menas att

investmentföretagen äger stora andelar i vissa företag och sätter ett värde på att behålla makten i bolagen. Ur en mindre aktieägares perspektiv kan det vara av mindre intresse eftersom makten inte kan utövas av denne.

En annan orsak till investmentföretagsrabatten är mer portföljekonomiskt. Om investmentföretaget till största delen investerar sina medel i andra noterade bolag så kan investeraren lika gärna själv kopiera portföljen och äga dem direkt, utan att belastas av de förvaltningskostnader som ett investmentföretag har. Ett annat näraliggande motiv är att en investerare kanske inte gillar investmentföretagets alla investeringar och därför vill ha en rabatt på sin investering i investmentföretaget.

Ett investmentföretags substansvärde är dessutom svårare att värdera än en traditionell värdepappersfonds. En värdepappersfond värderas oftast dagligen efter fondens tillgångar som i sin tur är noterade. Ett investmentföretag däremot lämnar information till sina aktieägare på samma sätt som andra börsbolag, t.ex. kvartalsvis. Värderingen bygger därför på marknadens bedömning av företaget.

Möjligheten i en värdepappersfond, att få sina andelar inlösta, innebär också att en fondandelsägare vid varje given tidpunkt kan få ut sin del av fondens substansvärde. En aktieägare i ett investmentföretag måste dock hitta en köpare på den öppna marknaden, vilket utsätter transaktionen för en likviditetsrisk.

Tabell 1. Rabatten i de största börsnoterade investmentföretagen, september 2001.

Bolag Pris per aktie Substansvärde/aktie Rabatt Bure 24 38 39 % Custos 254 288 12 % Industrivärden A 166 197 16 % Industrivärden C 157 197 21 % Investor 123 149 18 % Invik B 589 798 26 % Kinnevik B 166 267 38 % Latour B 163 209 22 % Ratos B 87 123 30 % Svolder B 69 63 - 11 % Öresund 279 320 13 % Genomsnitt 20 %

Källa: Company Reports Alfred Berg Research, september 2001

Med tanke på att kapitalmarknaderna idag är utvecklade så finns det goda möjligheter för den som önskar att sätta ihop en egen aktieportfölj. Det gör att ett investmentföretag bara kan undvika rabatt i sin värdering genom att över tiden visa att de tillför ett mervärde i sin förvaltning i förhållande till egen förvaltning av aktier. Ett investmentföretag som är noterat på Stockholmsbörsen har gjort analysen att mervärde enbart kan skapas via investeringar i onoterade bolag. Tanken är att investera i företag som de anser sig kunna hjälpa till utveckling för att senare kunna avyttra investeringen med en vinst, som kan återföras till de egna aktieägarna. För allmänheten låter en sådan strategi rimlig eftersom den typen av investeringar inte finns tillgängliga på annat sätt. En sparare som väljer att investera i en sådan aktie får därmed en exponering mot företag som de inte kan nå själva. Investering i och utveckling av onoterade företag kan också betecknas som en affärsverksamhet – på samma sätt som hedgefonder bedriver sin affärsverksamhet på de finansiella marknaderna – där förmågan hos ledningen att utveckla bolagen är avgörande för om strategin är lyckosam eller inte.

För en småsparare behöver inte investmentföretagsrabatten vara ett problem eftersom den är prissatt på marknaden redan vid köpet av aktier. Dock tillför rabatten en extra osäkerhet eftersom den kan vara olika stor vid olika tillfällen vilket i sig kan skapa en rabatt. För investmentföretagen är rabatten däremot ett problem eftersom de inte kan nyemittera aktier för att expandera verksamheten. Ett bolag vars tillgångar värderas lägre än dess substansvärde kan inte emittera aktier eftersom varje ny krona som tillförs bolaget direkt värderas lägre.

9.8.2. Kommanditbolagslösningar

Det finns exempel på marknader där ett flertal investerare – oftast institutioner – har gått samman för att investera i t.ex. fastigheter. De har då valt att organisera sig i kommanditbolagsformen. Ett kommanditbolag är ett handelsbolag där åtminstone en delägare är obegränsat ansvarig för bolagets skulder (komplementär). Övriga delägare svarar då endast för sin insats (kommanditdelägare). Detta innebär att investerarna inte riskerar mer än det satsade kapitalet. Fördelen med denna form är möjligheten att fritt ange ramarna för verksamheten. För denna bolagstyp råder i princip avtalsfrihet.

Investeringar i ett kommanditbolag är låsta och brukar vara tidsbegränsade till några år för att därefter upplösas. Kommanditbolaget är inte heller öppet för nya investerare.

De flesta så kallade riskkapitalfonder är i själva verket kommanditbolag. Det förekommer också kommanditbolag som investerar i andra kommanditbolag som består av fastigheter. På så sätt kan kommanditbolaget avyttra ett bolag i stället för en fastighet och därigenom undvika stämpelskatten.

9.8.3. Specialfonder som investerar i små och medelstora företag

För många mindre företag som är noterade på Stockholmsbörsen eller andra börser är likviditeten i aktierna dålig. Det hänger inte bara samman med att företagen är små, utan det kan också bero på företagens verksamhet eller hur de för stunden uppfattas av marknaden. Det finns också exempel på stora företag där likviditeten är dålig. Så kan fallet vara i aktier med stora dominerande huvudägare som inte avser att sälja sina aktier.38 Graden av likviditet i aktien kan också variera över tiden beroende på det allmänna börsklimatet.

För fonder kan det vara riskfyllt att investera i företag med dålig likviditet. Risken ligger i att aktier med låg omsättning kan vara svåra att avyttra när fonden så önskar. Dessutom har fondandelsägarna i allmänhet rätt att när som helst få sina andelar inlösta vilket kan försätta fonden i en besvärlig situation om den inte kan avyttra sina innehav på ett enkelt sätt. Detta förhållande gör att många fonder avstår från att investera i mindre företag.

Detta är inte bara ett problem för fonderna utan också för företagen som är beroende av att handel sker i deras aktier. Om fonderna inte kan investera i deras aktier utesluts en viktig kategori av placerare. Det gör att det kan vara svårt för mindre bolag att växa om kapitalanskaffning via börsen inte är en möjlig väg. Förklaringen till det är att ett företag vars aktie som har en dålig handel sannolikt får rabatt på sin värdering vilket gör det dyrare att

38 På engelska kallas det ”the free float”. Vissa institutioner har i sina placeringsreglementen begränsningar uttryckta i det sammanlagda värdet på antalet aktier som handlas i ett särskilt bolag. Företag med låg andel fria aktier kan därmed vara uteslutna från institutionens möjliga placeringar. Vissa index tar hänsyn i sin viktning av företagen till hur stor andel av aktierna i ett företag som handlas kontinuerligt på marknaden. Därigenom kan en akties eventuellt dåliga likviditet värderas.

skaffa nytt kapital. Ju högre värdering ett företag har desto billigare är det att emittera nya aktier för att få nytt kapital till verksamheten. Om värdet på aktien är hög behöver företaget inte emittera så många nya aktier för att få in önskat kapital vilket reducerar utspädningen för de övriga aktieägarna. Om värdet på aktien är lågt krävs fler nya aktier för samma mängd kapital eftersom varje aktie har lägre värde.

Det finns fonder som är specialiserade på att investera i små- och medelstora företag på börsen. Dessa har såvitt utredningen känner till inte några större problem med att hitta aktier trots att många mindre bolag har dålig likviditet.

På marknaden finns det idag fonder som bara löser in sina andelar periodvis. Några hedgefonder löser in sina andelar enbart i slutet av varje kvartal. För att kunna lösa in sina andelar måste besked om det lämnas 10 bankdagar före kvartalsslutet. Skälet till det är att fonderna anser att deras strategier kräver en viss låsning av kapitalet. Dessutom minskar det behovet av administration.

Det kan tänkas att fonder som riktar sig mot mindre bolag kan vara slutna till en del. Det bör dock finnas möjlighet att handla i fonden vid på förhand bestämda tidpunkter. Det bör heller inte vara för långt mellan dessa tidpunkter eftersom fondsparandet riktar sig till en vid krets och där preferenserna kan variera. Vidare är det svårt att på förhand bestämma hur länge ett kapital kan hållas låst eftersom oförutsedda händelser kan inträffa. Att säga en bestämd tidpunkt för hur länge en fond kan vara låst får bli en bedömning. Det går inte att med säkerhet hävda en exakt period. De flesta betraktar nog en horisont på ett år som en rimlig övre gräns för hur sällan ett fondbolag bör lösa in sina andelar. I avkastningsberäkningar brukar t.ex. ett år användas som måttstock.

9.8.4. Delvis slutna specialfonder

Utredningens förslag: Mot bakgrund av investmentföretagens

existens saknas det skäl att tillåta helt slutna specialfonder. Däremot får specialfonder vara delvis slutna. En specialfond måste dock vara öppen för inlösen av andelar minst en gång per år. Fonder skall på förhand ange vilka perioder andelarna kan lösas in.

Skälen för förslaget: Investmentföretagen är i många avseenden att likna vid fonder. De har visserligen inga regler som är utformade som dem i lagen om värdepappersfonder men de har uttalade strategier för sin verksamhet. Dessutom måste de bl.a. kunna erbjuda sina andelsägare riskspridning för att kunna få sin speciella skattestatus. De följer också under de allmänna ekonomiska lagarna om riskhantering och riskspridning som medför en professionell förvaltning av kapital på ungefär samma sätt överallt. De noterade investmentföretagen i Sverige har också starka ägare med stora privata intressen i bolagen vilket gör att incitamenten för att sköta bolagen är goda. Rabatten i deras värderingar på börsen kan dock betraktas som en misstro mot att högsta möjliga avkastning alltid är vägledande för deras verksamhet. Rabatten medför också en del problem både för företagen och investerarna. För investerarna eftersom den innebär ett extra osäkerhetsmoment och för företagen för att den hotar deras verksamhet på sikt.

Via de noterade investmentföretagen kan fondspararen emellertid få exponering mot investeringar mot både onoterade och noterade företag. Investeringar i onoterade företag brukar ibland kallas Private Equity. Det finns investmentföretag som inriktar sin huvudsakliga verksamhet i att investera i den typen av företag. Det gör att den som köper aktier i sådana investmentföretag också får en exponering mot den typen av investeringar.

Ur fondspararens perspektiv kan en investering i ett investmentföretag mycket väl vara ett bra sparalternativ. Genom dessa investeringar når fondspararen en annan typ av placeringar som samtidigt uppfyller de krav som en fondsparare kan ställa på den som förvaltar kapitalet. Det går alltså mycket väl att kombinera sitt fondsparande med sparande i investmentföretag. Det finns därför inte skäl att skapa särskilda specialfonder för ändamålet.

En placering i ett investmentföretag kan således utgöra ett alternativ till fondsparande. Mot den bakgrunden finner utredningen inte skäl att förhindra bildandet av delvis slutna specialfonder. Det kan finnas goda skäl för fonder med olika typer av inriktningar att begränsa möjligheten till inlösen av andelar utan att det åsidosätter konsumentskyddsintresset. Hedgefonder kan t.ex. på grund av sina olika strategier redan idag föredra att begränsa uttag och insättningar. Det kan också tänkas finnas andra skäl till varför en fond vill vara sluten. Fonder som handlar på illikvida marknader eller i värdepapper där likviditeten kan vara ett problem kan kanske fungera bättre om de är slutna.

Ett krav från myndigheternas sida bör emellertid vara att fondspararen på förhand vet vid vilka tidsintervall fonden kommer att lösa in andelar och att avståndet mellan dessa inte är alltför stort. Skälet till det är att fondsparandet bör vara ett relativt likvit sparande med tanke på dess allmänna spridning. Inlåsning av kapital i perioder som är längre än ett år är således inte lämplig för fondsparandet som sparform.

9.8.5. Riskkapitalfonder (entreprenörsfonder)

Utredningens bedömning: Särskilda slutna fonder för investe-

ringar i nystartade onoterade företag (entreprenörsfonder) är mindre lämpliga att hantera inom ramen för fondlagstiftningen.

Skälen för bedömningen: I utredningens direktiv nämns rapporten

Entreprenörsfonder – riskkapital till växande företag (N1999/4291/NL) författad av NUTEK och Industriförbundet (Svenskt Näringsliv). Vidare anger direktiven att en väl fungerande riskkapitalförsörjning enligt regeringens mening är av stor betydelse för att främja nyföretagande och tillväxt i små och medelstora företag. Utredaren ges mot denna bakgrund i uppgift att analysera om det finns behov av att skapa ytterligare förutsättningar för etablering av slutna fondföretag – i synnerhet för investering i riskkapital – och i förekommande fall ge förslag till lagstiftning. En annan uppgift som anges i direktiven är att i sammanhanget analysera de institutionella förutsättningarna för schablonbeskattning av värdepappersfonder. Utredaren ges i uppdrag att noggrant analysera och värdera hur tillämpningen av existerande schablonbeskattningsregel skulle påverka nya former av värdepappersfonder. Samtidigt skall eventuella risker med skatteundandragande redovisas i beaktande av regeringens fördelningspolitiska mål.

I rapporten skriver NUTEK och Industriförbundet att riskkapitalmarknaden för växande små företag inte riktigt fungerar. De anser att det finns ett rikt utbud på riskkapital men att det främst riktar sig till etablerade företag med betydande tillväxtpotential. Däremot saknas externt riskkapital i företagens tidigaste skede. Företag med nya, innovativa affärsidéer utvecklas inte fram till stadiet där försörjning av riskkapital inte längre utgör ett hinder.

I rapporten lämnar de ett förslag på entreprenörsfonder som skall vara slutna värdepappersfonder särskilt inriktade på att investera i onoterade företag. Enligt rapporten kan sådana fonder förbättra möjligheterna till kapitalanskaffning för bolag i tidiga faser. NUTEK och Industriförbundet vill skapa möjligheter för privata aktörer att starta dessa fonder och därmed ta hand om allmänhetens sparande i onoterade bolag. Fonderna föreslås vara tidsbegränsade varefter de skall upplösas och skiftas ut. En fond som har startat får inte utfärda nya andelar och inlösen av andelar får inte heller ske förrän fonden löses upp. Det skall enligt förslaget vara möjligt att i begränsad omfattning handla med andelar i fonden på en andrahandsmarknad under fondens löptid.

Utöver förslaget om entreprenörsfonder föreslås förändringar i skattelagstiftningen. Skatten om 30 procent på schablonintäkten som uppgår till 1,5 procent per år föreslås slopas. Skälet till det är att skatten höjer avkastningskravet och att den anses olämplig eftersom beskattning sker trots att fonden i realiteten inte har några intäkter förrän den löses upp. Motsvarande skatt på investmentföretag, vid rapportens tillkomst uppgick schablonintäkten till 2 procent, föreslås också slopad. NUTEK och Industriförbundet föreslår också ändringar i beskattningen av enskilda placerare så att samma regler skall gälla för indirekt och direkt ägande av onoterade aktier.

Ur utredningens perspektiv finns det två frågor att behandla. Den första är om specialfonder är en lämplig form för investeringar i riskkapital såsom har beskrivits i rapporten. Den andra frågan utredningen skall analysera är hur schablonbeskattningsregeln i så fall påverkar sådana fonder och vad ett eventuellt undandragande kan få för effekter.

Specialfonder för riskkapitalinvesteringar

I rapporten från NUTEK och Industriförbundet konstateras att det inom ramen för gällande lagstiftning går att skapa slutna nationella fonder med hjälp av undantagsregeln i 3 § lagen om värdepappersfonder. Däremot anser man i rapporten att skattelagstiftningen är utformad så att denna typ av fonder inte kommer till stånd. Ett borttagande av schablonbeskattningen skulle enligt rapporten bereda vägen för entreprenörsfonder.

Företag som är i behov av riskkapital av det slag som diskuterats här är sådana som behöver relativt mycket kapital under lång tid. Ofta handlar det om att framställa ny avancerad teknik där det kan ta år innan en eventuell produkt är klar för lansering på marknaden. Dessutom handlar det om en svår materia som få personer kan bedöma relevansen av. Kapital i denna typ av investeringar måste därför – som det konstateras i rapporten – också följas av kunskaper i hur sådana här projekt bör styras. Det är alltså frågan om en specialiserad verksamhet.

Det kan därför ifrågasättas om denna typ av verksamhet har något gemensamt med värdepappersfonder eller specialfonder. Visserligen bereds allmänheten via denna typ av fonder att få exponering mot en marknad som annars kan vara svår att nå. Det medför också möjligheter att diversifiera investeringarna på ytterligare ett tillgångsslag och därmed ta del av den avkastning som denna typ av investeringar kan erbjuda.

Investeringar i onoterade bolag innebär dock som nämnts att fonderna är slutna i många år, i rapporten nämns tio år. Det är svårt att tänka sig att en fond kan – som det förefaller var tänkt i rapporten – attrahera kapital som skall vara tillräckligt för verksamheten under en hel tioårsperiod. Erfarenheterna säger att det är i princip omöjligt att bedöma behovet av kapital i tidiga riskkapitalinvesteringar. Oftast är behovet grovt underskattat. Sannolikheten är alltså stor att fonden kommer att behöva kapital även under den period som den är stängd. Detta ytterligare kapitalbehov kan samtidigt inte mötas genom nya investeringar eftersom den slutna fonden under löptiden enligt förslaget inte skall få utfärda nya andelar. Att därtill förlita sig till att allmänheten skall skjuta till kapital i projekt som är nästintill omöjliga att bedöma, och där utfallet sannolikt blivit sämre än vad som förväntats är nog inte möjligt. Särskilt inte mot bakgrund av att de som investerat inte har motsvarande möjlighet att komma ur investeringen. Riskkapitalinvesteringar i tidiga faser är så pass svårbedömda och tålamodsprövande att det bör lämnas till erfarna investerare och förvaltare. Det är tveksamt om fondformen i sin allmänna utformning lämpar sig för denna typ av investeringar.

Ett skäl till varför det är bra med entreprenörsfonder är att öka det riskvilliga kapitalet, särskilt till företag i ett tidigt skede av sin utveckling. När rapporten skrevs var sådana investeringar sällsynta. Därefter formligen exploderade riskkapitalmarknaden med en mängd nya och innovativa företag inom såväl teknologi som bio-

teknik och andra branscher. Det riskvilliga kapitalet fann således de behövande företagen. Denna period var emellertid relativt kort och efter ”IT-bubblan” minskade åter det riskvilliga kapitalet. En bra bild av riskkapitalmarknaden fås genom Svenska Riskkapitalföreningens och NUTEK:s gemensamma kvartalsrapporter.

Ett återkommande problem är att riskkapitalet tenderar att söka sig till företag som kommit en bit på vägen. De flesta svenska riskkapitalbolag är intresserade att investera i den så kallade expansionsfasen. Endast en mindre del är intresserade att satsa pengar i den tidigaste fasen (såddfasen).

Att det saknas ett riskvilligt kapital för företag i ett tidigt skede är dock inte ett gångbart argument för särskilda entreprenörsfonder. Det kan ifrågasättas varför fondspararnas kapital skall användas i denna typ av investeringar, när aktörerna på kapitalmarknaden – trots tillgång till kapital och kunskap – väljer att inte investera i sådana företag.

Vidare finns det anledning att ha invändningar mot att använda lagstiftningen för värdepappersfonder och specialfonder för denna typ av verksamhet. Värdepappersfonder och specialfonder står under tillsyn och reglerna är anpassade till fonder som investerar i finansiella instrument och för öppna fonder. En entreprenörsfond skiljer sig i många avseenden från en traditionell fond. Flertalet av de regler som idag finns i lagen om värdepappersfonder är inte tillämpliga på entreprenörsfonder. Tidigare har nämnts problemen som uppstår i samband med värderingen av tillgångarna i fonden. Detta kan delvis lösas med att fonden är stängd och att det därmed saknas ett behov av fortlöpande värdering. Fondens tillgångar måste ändå värderas för sedvanliga rapporter (t.ex. kvartals-, halvårs- och helårsrapporter). Det är också tveksamt vilken funktion tillsynen skulle ha i denna typ av fonder. Bland annat är de administrativa riskerna små eftersom antalet transaktioner är få. Risken är i stället att Finansinspektionen dras in i frågeställningar som de inte är vana att hantera. Entreprenörsfonder har troligen bättre behov av revisorer som är vana att revidera och värdera företag.

Fonder vänder sig som huvudregel till allmänheten och det skall inte vara nödvändigt att ha djupa kunskaper om finansmarknaden för att investera i fonder. Avsikten med de föreslagna entreprenörsfonderna är också att dessa skall vända sig till allmänheten. Riskkapitalfonder kräver dock mer av investeraren som dessutom skall kunna hantera den dåliga likviditeten i sådana investeringar. Likviditeten skulle kunna förbättras genom en andrahandsmarknad för

fondandelar. Det är dock tveksamt hur den skulle fungera eftersom fonder av denna typ per definition är svårvärderade. Det kan inte uteslutas att andelarna skulle handlas med stor rabatt till följd av osäkerhet i värdet på fonden.

Det finns redan idag flera olika associationsformer som till sin struktur lämpar sig bra för riskkapitalinvesteringar. Tidigare har nämnts investmentföretag och kommanditbolag. Kritiken mot dessa är i huvudsak skatterättsliga vilket är en annan typ av fråga än den utredningen har att ta ställning till. Investmentföretag måste t.ex. sprida sina investeringar över flera branscher för att uppnå skattefördelarna med att vara investmentföretag. Dessa regler hindrar således existensen av investmentföretag som är specialiserade på en bransch.

Allmänheten kan få tillgång till investeringar i onoterade företag via ett aktieägande i ett investmentföretag. Därtill kommer att värdepappersfonder (och specialfonder) få investera i onoterade företag upp till 10 procent av fondkapitalet, vilket ger möjlighet för fondspararen att få exponering mot denna typ av investeringar. Att använda fondformen som associationsform skulle inte heller lösa kritiken som finns mot skattesystemets utformning i denna del.

9.8.6. Riskkapitalförsörjning och skatteregler

Utredningens bedömning: Frågor rörande skatteregler och

dess samband med riskkapitalförsörjningen bör behandlas för sig.

Skälen för bedömningen: För värdepappersfonder gäller att kapitalvinster på delägarrätter (aktier m.m.) inte skall tas upp och att motsvarande kapitalförluster inte får dras av. Härigenom möjliggörs det för fonden att köpa och sälja aktier m.m. utan skatteeffekt.

I stället måste värdepappersfonden ta upp en schablonintäkt om 1,5 procent av värdet på fondens aktier m.m.39 Schablonregeln avser att utjämna för den förmån som ett indirekt ägande genom en fond därigenom får framför direkt ägande.

En riskkapitalfond avser att låsa det satsade kapitalet under lång tid. Under den perioden görs få eller inga transaktioner som leder

39 För skattereglerna, se avsnitt 3.14.

till kapitalvinstskatt. I detta avseende är det inte någon skillnad mellan ett indirekt och ett direkt ägande. Schablonregeln innebär i stället att riskkapitalfonden årligen måste betala en del av det riskvilliga kapitalet i skatt. Detta måste antingen ske genom kapitaltillskott eller genom att fonden från början har ett likvit kapital avsett för framtida skatteinbetalningar.

Dessa konsekvenser, som särskilt belyses i NUTEK:s och Industriförbundets rapport om entreprenörsfonder, kan givetvis medföra ett lägre intresse för sådana investeringar. Utredningen är emellertid inte beredd att tillhandahålla fondstrukturen för denna typ av investeringar och ser därför inte skäl att av denna anledning frångå den nuvarande schablonregeln.

Våren 2001 kom betänkandet om Utdelningar och kapitalvinster på företagsägda andelar (SOU 2001:11). Utredningens förslag innebär bl.a. att kapitalvinster på näringsbetingade andelar skall vara skattefria på samma sätt som gäller för utdelningar. I konsekvens med detta föreslås också att kapitalförluster vid försäljning av näringsbetingade andelar inte längre skall vara avdragsgilla. I syfte att främja riskkapitalverksamhet föreslår utredningen också att bestämmelserna för rörelsedrivande företags innehav av näringsbetingande aktier även skall göras tillämpliga på förvaltningsföretag. Däremot omfattar förslaget inte utdelningar på andelar som innehavs av handelsbolag eller kapitalvinster på sådana andelar i ett handelsbolag. NUTEK och Svenska Riskkapitalföreningen anser i sina remissvar att de föreslagna reglerna skall tillämpas även för indirekta investeringar via kommanditbolag.

Förslagen i betänkandet bereds för närvarande i Finansdepartementet.

9.9. Regleringen av specialfonder

I avsnitten 9.4–9.8 har utredningen givit tillkänna sin syn på vilken typ av verksamhet som bör inordnas under fondlagstiftningen, trots att det inte är fråga om sådan verksamhet som regleras i ucitsdirektivet. Kvar finns möjligheten att skapa specialfonder som utgör ett gott komplement till värdepappersfonderna samtidigt som ett grundläggande skydd för andelsägarna upprätthålls. Ur lagstiftarens perspektiv saknas det skäl att behandla specialfonderna på annat sätt än värdepappersfonderna. Somliga regler är gemen-

samma för alla typer av investeringsfonder, medan andra bestämmelser är unika för respektive fondtyp.

9.9.1. En ny lag om investeringsfonder

Utredningens förslag: Reglerna för värdepappersfonder och

specialfonder samlas i en ny lag om investeringsfonder. Den gemensamma regleringen sammanförs medan förvaltningen av värdepappersfonder respektive specialfonder regleras var för sig.

Skälen för förslaget: Den gemensamma plattform som värdepappersfonder och specialfonder står på bör komma till uttryck i fondlagstiftningen. Därför föreslår utredningen att lagen benämns lagen om investeringsfonder. Härigenom får värdepappersfonder och specialfonder samma status. De bestämmelser som är gemensamma för de två fondtyperna kan också sammanföras, medan olikheterna kommer till uttryck i särskilda kapitel. Specialfonder kan komma att avvika från värdepappersfonderna avseende fondens placeringar (avsnitt 9.5 och 9.6), möjligheten att begränsa inträde till fonden (avsnitt 9.7) samt möjligheten att begränsa utträde från fonden (avsnitt 9.8).

9.9.2. Ytterligare informationskrav

Utredningens förslag: I fondbestämmelserna för specialfonder

skall närmare anges att det är fråga om en specialfond samt på vilket sätt fonden avviker från de regler som annars gäller för värdepappersfonder.

Skälen för förslaget: Som för hedgefonder (se avsnitt 9.5.5) finns det skäl att låta det tydligt framgå i all information som lämnas avseende en fond, att investeringsfonden är en specialfond. Det finns också skäl att ytterligare stärka konsumentskyddet genom att i all information om specialfonder tydligt ange vilka undantag som meddelats. Därvid är det inte tillräckligt att, som idag sker, endast ange att undantag har medgivits. I fondbestämmelserna för specialfonden måste utförligt redovisas de avvikelser som gäller fonden i

jämförelse med värdepappersfonder. Har en specialfond t.ex. undantag från riskspridningsreglerna som innebär att fonden får placera medel med upp till 20 procent av fondens förmögenhet hos en enskild emittent, skall det framgå att detta avviker från vad som normalt gäller för värdepappersfonder.

9.9.3. Specialfonder för investerare som placerar minst 500 000 kronor

Utredningens förslag: De specialfonder som vänder sig endast

till de investerare som vid ett och samma tillfälle placerar åtminstone 500 000 kronor i fonden, får i sina fondbestämmelser göra obegränsade undantag från lagens krav på placeringar och information. Sådana fonder får också vara helt slutna.

Andelar i hedgefonder får säljas direkt till sådana investerare som avses i första stycket.

Skälen för förslaget: Utredningen har i de närmast föregående avsnitten redogjort för de grundläggande krav som måste ställas även på specialfonder. I många fall medger dessa grundläggande krav att specialfonder kan beviljas undantag från vad som följer av ucitsdirektivet och följaktligen för värdepappersfonder. Gemensamt för såväl värdepappersfonder som specialfonder är emellertid att dessa måste leva upp till fondlagstiftningens krav på ett gott konsumentskydd.

Frågan är då om fondlagstiftningen, och särskilt det avsnitt som reglerar specialfonder, även skall öppna upp för fonder som inte riktar sig till konsumenter och som därför inte nödvändigtvis behöver uppfylla de grundläggande konsumentmotiverade kraven. Även om fondsparandet främst är avsett för ett större kollektiv av konsumenter, investerar även institutionella placerare i olika fonder. Anledningen är att fonderna erbjuder även dessa professionella investerare ett bra alternativ till egen kapitalförvaltning.

Den infrastruktur som lagstiftningen tillhandahåller bringar ordning och ger klarhet i vad som gäller i relationen mellan investerare och förvaltare och mellan investerarna. Fondlagstiftningen kan i dessa avseenden likställas med den associationsrättsliga lagstiftningen eller samäganderättslagen. De näringsrättsliga inslagen i

fondlagstiftningen med tillståndskrav och tillsyn kan också många gånger vara avgörande även för institutionella investerare.

Det finns därför goda skäl att låta fondlagstiftningen omfatta även specialfonder som är avsedda för investerare som inte är i behov av ett sedvanligt konsumentskydd. Ett alternativ är att som i t.ex. Storbritannien tillåta fonder som inte omfattas av fondlagstiftningen. Det är dock utredningens uppfattning att förtroendet för fondmarknaden i sin helhet riskerar att försvagas om det vid sidan av tillståndspliktiga fondprodukter finns helt oreglerade fondprodukter.

Två frågor måste dock besvaras. Var skall gränsen gå mellan ”vanliga” specialfonder och specialfonder som inte omfattas av det sedvanliga konsumentskyddet och vilka undantag skall i så fall medges dessa sist nämnda specialfonder.

Specialfonder där konsumentskyddet inte behöver upprätthållas

Inom det finansiella området diskuteras om det skall göras åtskillnad mellan konsumenter/privata investerare (retail investors) och professionella/institutionella investerare (sophisticated eller professional investors). Utgångspunkten är att professionella investerare inte på samma sätt som konsumenter behöver ett utförligt och i lag reglerat skydd. De professionella investerarna har också större möjlighet, och oftast en skyldighet, att skydda sina uppdragsgivare. En professionell investerare förutsätts då ha tillräcklig kunskap om finansiella tjänster och produkter. De är åtminstone tillräckligt insatta och omdömesgilla för att skaffa sig den information och de råd som erfordras.

I direktivet om investeringstjänster och lagen om värdepappersrörelse finns uppföranderegler som skall tillämpas på ett sådant sätt att yrkesmässigheten hos den åt vilken tjänsten tillhandahålls beaktas. Det finansiella företaget skall enligt uppförandereglerna inhämta uppgifter från sina kunder avseende deras ekonomiska situation, erfarenhet av värdepappersmarknaden och målsättningen med de tjänster de efterfrågar. Följaktligen beror det finansiella företagets ansvar på investerarens status. I och med de nya bestämmelserna i ucitsdirektivet införs en motsvarande bestämmelse för fondbolagen (se avsnitt 7.7). De uppföranderegler som anges i ucitsdirektivet anger emellertid inte att fondförvaltaren skall beakta yrkesmässigheten hos investerarna eller inhämta uppgifter om

deras ekonomi, erfarenhet och målsättning. Detta hänger ihop med att en värdepappersfond alltid skall vända sig till allmänheten och därför inte kan anpassas till uteslutande professionella investerare. Dessutom är det inte praktiskt genomförbart att ha en motsvarande bestämmelse för fondverksamheten eftersom denna till sin natur vänder sig till en större investerarkrets. De skyddsregler som anges i ucitsdirektivet skall följaktligen alltid tillämpas oavsett investerarens status.

För vissa specialfonder kan möjligtvis uppkomma ett behov av motsvarande uppföranderegler. Det kan vara fonder som med avsteg från ucitsdirektivet har en placeringsstrategi som fordrar särskild kunskap och erfarenhet hos investeraren.

Vilka skall då anses vara professionella investerare? FESCO/CESR40 har föreslagit en modell för hur de professionella aktörerna skall kunna urskiljas.41 Enligt rapporten är professionella investerare de som får anses äga den erfarenhet, kunskap och expertis som behövs för att fatta egna investeringsbeslut och riktigt bedöma riskerna med investeringen. Det är främst fråga om finansiella institut, större företag, offentliga myndigheter och välbärgade privatpersoner. Somliga definieras som professionella investerare medan andra kan begära att få bli behandlade som professionella.42

Enligt förslaget lämnat av FESCO/CESR skall privatpersoner kunna avsäga sig det skydd som normalt följer av uppförandereglerna och bli betraktade som professionella. Detta gäller emellertid endast investerare som stämmer in på åtminstone två av tre angivna kriterier; nämligen att investeraren under det föregående året varit aktiv på den aktuella finansiella marknaden, att investeraren har en portfölj med finansiella instrument och kontanta medel som uppgår till minst 500 000 euro, och att investeraren arbetar eller har arbetat i den finansiella sektorn med relevanta frågor.

Det förefaller svårt att tillämpa modellen med angivna kriterier för att urskilja de investerare som skall kunna placera mera fritt i

40 The Forum of European Securities Commissions/the Committee of European Securities Regulators. 41 CESR revised paper on the categorisation of investors (ref. CESR-01-015), se också revised proposal for harmonisation of core conduct of business rules, including the retail and the professional regimes (ref. CESR-01-014). Dessa rapporter är på remiss till slutet av november 2001. 42 Enligt Kom (1999) 232 ”Att genomföra handlingsramen för finansmarknaden – en handlingsplan” skall kommissionen offentliggöra ett meddelande i syfte att skilja på sofistikerade och icke-sofistikerade investerare.

olika fondprodukter. Fondverksamhet riktar sig till ett kollektiv av investerare och det är därför inte rimligt att då dela upp fondspararna i olika kategorier, med ansvar för fondbolaget att bedöma varje enskild investerare. De regler som gäller för fondprodukterna är i många delar standardiserade och det synes vara lämpligast även vid fastställandet av skiljelinjen mellan professionella och ickeprofessionella investerare. Om det saknas reella möjligheter att i varje fall bedöma investerarens status, är det lättare att se på investeringen som sådan.

Det är också vanskligt att utgå ifrån att en investerare besitter särskilda kunskaper enbart på grund av att denne har ett stort kapital att satsa. En sådan avgränsning kan givetvis slå fel och medföra att kunniga och insatta investerare blir behandlade som icke-professionella och vice versa. Det är dock viktigt att ha i åtanke att fondlagstiftningen bidrar med ett grundskydd som gäller för alla fonder och som inte kan bli föremål för särskilda undantag. Det är fråga om fondbolagets organisation och kompetens, förvaringsinstitutets roll och Finansinspektionens tillsyn. Därtill kommer fondbestämmelserna som ger en investerare insyn i vilka regler som gäller.

Utredningen väljer därför att inte tala om professionella investerare. Det är inte heller framkomligt att i fondlagstiftningen införa en egen definition av professionella investerare eller tvärtom, en definition av den som skall anses vara konsument. En beloppsgräns kan emellertid åtminstone verka som en varningssignal och ge incitament till att noga överväga investeringen. De flesta investerare ökar nog sin beredskap när investeringen rör större belopp. Utredningen väljer i stället att tala om kvalificerade investerare.

De flesta fonder kräver en viss minimiinsättning eller ett visst månadssparande. Många av de svenska hedgefonderna har emellertid krav på ett minsta kapital som gör det svårt för en genomsnittlig småsparare att få tillgång till fonderna (Banco Hedge har emellertid ett krav på 2 000 kronor som minsta insättning och accepterar månadssparande med 200 kronor per månad). Hur stora belopp som krävs varierar kraftigt. Det kan röra sig om några tiotusen kronor upp till en halv miljon kronor eller högre. Anledningen till dessa beloppsgränser är bland annat att markera att fondprodukten inte är lämplig för småsparare.

I den ovan nämnda rapporten föreslås en beloppsgräns som ett kriterium för när en privatperson kan bli betraktad som en professionell investerare. Den gränsen avser emellertid inte själva

investeringen som sådan, utan den sammanlagda finansiella portföljen.

Insättningsgarantin som gäller insättningar i banker etc. och investerarskyddet som omfattar investeringstjänster av värdepappersinstitut uppgår till maximalt 250 000 kronor. Detta belopp grundar sig delvis på EG-rätten och avser att ge ett rimligt konsumentskydd. Statistiskt täcks större delen av hushållens sparande av dessa garantibelopp.

Utredningen finner därför att en liknande beloppsgräns bör vara vägledande för möjligheten att bilda specialfonder med särskilda undantag. För att ytterligare understryka att det är fråga om fonder som inte är avsedda för småsparare eller konsumenter, och egentligen inte heller för mindre icke-finansiella företag, väljer dock utredningen att föreslå ett dubbelt så högt belopp. För att specialfonden skall kunna få undantag från de grundläggande reglerna till skydd för konsumenter skall därför krävas att fonden i sina fondbestämmelser anger en minsta, första insättning om 500 000 kronor.

Fondförvaltaren av de specialfonder som genom denna beloppsgräns ges obegränsade möjligheter till undantag från lagens krav på placeringar och information är emellertid bl.a. skyldig att drive en sund fondverksamhet. En fondförvaltare kan inte förhindra att konsumenter och icke-kvalificerade investerare med ett kapital som överstiger en halv miljon kronor väljer att köpa andelar i fonden. Förvaltaren bör dock inte i sin marknadsföring vända sig till den typen av investerare. I sådana fall bör inspektionen ingripa mot fondförvaltaren. Därtill kan den typen av marknadsföring bedömas strida mot god marknadsföringssed. I marknadsföringslagen finns t.ex. en särskild bestämmelse om information som ålägger näringsidkare att vid marknadsföring lämna information av särskild betydelse från konsumentsynpunkt.

Möjliga undantag

En utgångspunkt är att alla fondförvaltare, oavsett vilken typ av fond de förvaltar, skall uppfylla de allmänna minimikraven på fondbolag. Finansinspektionen skall lämna sitt tillstånd för fondverksamheten och utöva tillsyn. Enhetliga regler underlättar inte endast för Finansinspektionen och fondbolagen, utan ger även legitimitet till auktorisationen och stärker förtroendet för fond-

marknaden. Förutsättningarna för tillstånd och för den fortsatta verksamheten, dvs. krav på eget kapital, kompetenskrav på ledning och ägare, verksamhetsplan m.m. skall således gälla undantagslöst.

Det är vidare värt att här notera att den konsumentlagstiftning som återfinns vid sidan av fondlagstiftningen kvarstår ograverad. Detta innebär att Konsumentombudsmannen eller Konsumentverket kan komma att ha andra synpunkter på hur en fond skall bete sig även om det är fråga om en specialfond som endast riktar sig till investerare med en minsta insättning om 500 000 kronor. Annorlunda uttryckt: rika personer är också konsumenter.

Det finns däremot skäl att tillåta en avtalsfrihet avseende de regler i fondlagstiftningen som närmast är att anse som legaliserade avtalsvillkor. Bestämmelserna om riskspridning grundar sig också främst i konsumentskyddet. En sådan specialfond som avses här behöver således inte tillämpa principen om riskspridning.

Fondlagstiftningen avser främst investeringar i finansiella instrument och det saknas skäl att göra avsteg från detta här. Däremot är argumenten mot investeringar i onoterade värdepapper inte övertygande för de nu diskuterade specialfonderna. Mer kapitalstarka investerare bör kunna anses vara bättre lämpade för en bedömning av hur sådana värdepapper har värderats och kan också lättare anpassa sig till en inlåsning av kapitalet. Det är alltjämt nödvändigt att förvaltaruppdraget beskrivs i fondbestämmelserna eftersom dessa utgör det gemensamma avtalsdokumentet för hela kollektivet av investerare.

Även reglerna om information grundar sig i huvudsak på behovet av att skydda konsumenter. Det finns därför inte skäl att upprätthålla samma stränga krav för de nu diskuterade specialfonderna. Många gånger kan det givetvis vara så att de mer kapitalstarka investerarna efterfrågar mer information eller annorlunda information. Hur detta skall ske bör emellertid vara upp till parterna. Det är väl i de flesta fall lämpligast att i fondbestämmelserna närmare ange hur informationsgivningen skall gå till, om fonden väljer att inte använda lagens lösning. På så sätt kan fonden skapa enhetliga regler för hela kollektivet. Det måste dock finnas utrymme för individuella lösningar, enligt vilka fondbolaget kan komma överens med en enskild investerare om vilken information som skall lämnas och när. Informationsgivningen får således regleras i fondbestämmelserna, men det behöver inte ställas upp som ett absolut krav.

Av samma skäl saknas det anledning för lagstiftaren att närmare reglera avgiftssättningen. Hur fondens avgiftssystem skall se ut måste emellertid som minimikrav anges i fondbestämmelserna på sätt som gäller idag. Följaktligen måste i fondbestämmelserna anges grunderna för beräkning av fondbolagets och förvaringsinstitutets ersättning från fonden samt fondbolagets avgifter för försäljning, förvaltning och inlösen av andelar.

Vidare skall en sådan specialfond som riktar sig till särskilt kapitalstarka investerare i sina fondbestämmelser kunna ange formerna för in- och utträde. Kontraheringsplikten har behandlats i tidigare avsnitt. Däremot kan det finnas skäl att närmare reglera under vilka perioder fonden är öppen för nyinsättningar. Förutsättningarna för insättningar måste givetvis formuleras så att fonden förblir ett redskap för kollektiva investeringar. Även möjligheterna att få sina andelar inlösta skall kunna inskränkas eller närmare anges. En sådan här specialfond kan mycket väl vara sluten och stängd för uttag.

Andelar i hedgefonder får också – med avsteg från vad som föreslagits i avsnitt 9.5.5 – säljas direkt till dessa kvalificerade investerare.

9.9.4. Specialfonder och värdepappersfonder i annan lagstiftning

Utredningens förslag: Skattelagstiftningen och övrig lagstift-

ning omfattar som huvudregel investeringsfonder, dvs. såväl specialfonder som värdepappersfonder.

Bestämmelserna i lagen (1998:674) om inkomstgrundande ålderspension avseende vilka fonder som får förekomma i systemet för premiepensionen omfattar endast värdepappersfonder. Möjligheten i lagen att tillåta även nationella fonder som efterbildar ett index tas bort med hänvisning till de nya placeringsbestämmelserna för värdepappersfonder. En motsvarande ändring görs i lagen (2000:674) om allmänna pensionsfonder (AP-fonder) avseende Sjunde AP-fondens förvaltning av Premievalsfonden och Premiesparfonden. De nya placeringsbestämmelserna för värdepappersfonder föreslås gälla även i Sjunde AP-fondens förvaltning.

Bestämmelsen i 1 kap. 3 b § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse - om möjligheten för en försäkringsmäklare att som sidoverksamhet förmedla fondandelar utan tillståndsplikt – gäller även förmedling av specialfonder.

Skälen för förslaget: Lagen om investeringsfonder föreslås bli utformad så att regelverket för specialfonderna blir tydligare än vad som idag gäller för de nationella fonderna. Vidare föreslås att investeringsfonder, dvs. såväl värdepappersfonder som specialfonder, får en gemensam plattform med regler om tillståndsplikt, tillsyn, förvaringsinstitut, rättsliga ställning etc. (se avsnitt 9.4).

Det finns dock allt jämt stora skillnader i regleringen av värdepappersfonder och specialfonder. Värdepappersfonder, men inte specialfonder, får fritt säljas inom EES. Specialfonder, men inte värdepappersfonder, får placera i råvaruderivat, etc.

Utgångspunkten är alltså att de två formerna av investeringsfonder skall vara likställda i fondlagstiftningen. Som en konsekvens härav bör de därför vara det även i annan lagstiftning.

Utredningen har inte kunnat skönja någon enhetlig modell avseende regleringen i annan lagstiftning av värdepappersfonder i allmänhet och nationella fonder i synnerhet. I många lagar talas endast om värdepappersfonder. Av förarbetena eller praxis framgår ibland, men inte alltid om reglerna skall tillämpas på nationella

fonder eller inte. Till en del kan detta förklaras med att de relevanta bestämmelserna ändrades eller tillkom strax efter ikraftträdandet av lagen om värdepappersfonder och att det vid den tidpunkten inte bildats någon praxis kring reglerna för de nationella fonderna. I något fall undantas dock uttryckligen nationella fonder i lagtexten.

Vid en översyn av de lagar som hänvisar till lagen om värdepappersfonder bör således utgångspunkten vara att värdepappersfonder och specialfonder skall behandlas på samma sätt, om det inte finns särskilda skäl som talar för en annan ordning. I vissa fall kan dock en särreglering kräva ytterligare överväganden som ligger utanför utredningens uppdrag.

Skattelagstiftningen

Hänvisningar till lagen om värdepappersfonder förekommer i en rad skatterättsliga lagar. Så är fallet i lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt, kupongskattelagen (1970:624), mervärdesskattelagen (1994:200), lagen (1997:323) om statlig förmögenhetsskatt, skattebetalningslagen (1997:483), inkomstskattelagen (1999:1229), lagen (1999:1230) om ikraftträdande av inkomstskattelagen (1999:1229) och lagen (2001:1227) om självdeklarationer och kontrolluppgifter.

Det ligger utanför utredningens uppdrag att föreslå materiella ändringar avseende beskattningen av värdepappersfonder. Gemensamt för dessa lagar synes dock vara att någon skillnad i beskattningshänseende mellan värdepappersfonder och nationella fonder inte eftersträvas.

I förarbetena till 1992 års ändringar i lagen om värdepappersfonder fick statsrådet anledning att kommentera en skrivelse från Fondbolagens Förening.43 Föreningen angav att den förutsatte att det i samband med den civilrättsliga lagändringen skapades samklang med skatterättsliga regler, så att även de nationella fonderna betraktades som värdepappersfonder i skatterättslig mening. Det föredragande statsrådet uttryckte sin förståelse för detta, men frågan fordrade ytterligare överväganden.44

Frågan om hur nationella fonder skall bedömas i skattehänseende behandlades av Regeringsrätten i ett rättsfall från 1996.45 I

43 Skrivelsen återfinns i bilaga 4 till prop. 1992/93:90. 44Prop. 1992/93:90, s. 45. 45RÅ 1996 ref. 32.

rättsfallet angavs att nationella fonder hade samma grundstruktur som övriga värdepappersfonder enligt lagen och omfattades formellt sett av definitionen i 1 § lagen om värdepappersfonder. Skatterättsnämnden, med vilken Regeringsrätten instämde, fann därför att de nationella fonderna skulle beskattas på samma sätt som övriga värdepappersfonder.

I förarbetena till inkomstskattelagen konstaterades att någon särskild definition av ”värdepappersfond” inte behövdes i inkomstskattelagen eftersom ordet inte har någon annan innebörd än den som anges i lagen om värdepappersfonder.46 Beträffande omfattningen hänvisades också till ovan angivna avgörande från Regeringsrätten. Någon materiell skillnad avsågs inte heller jämfört med tidigare skattelagstiftning.

Någon skillnad mellan värdepappersfonder och nationella fonder synes således inte göras i inkomstskattelagen och terminologin bör därför anpassas till den av utredningen föreslagna.

Även utländska värdepappersfonder regleras i inkomstskattelagen.47 I förarbetena diskuterades hur utländska värdepappersfonder skulle betraktas i skatterättsligt hänseende. Det angavs att rättsläget när det gäller hur utländska värdepappersfonder och dess delägare skall beskattas enligt regeringens bedömning inte var helt klart och att frågan var så pass omfattande att det inte var lämpligt att ta upp den i det lagstiftningsarbetet.48 Skatterättsnämnden behandlade frågan om beskattning av en utländsk fond i ett förhandsbesked den 5 maj 2000. Skatterättsnämnden fann att utländska värdepappersfonder, som till sin beskaffenhet kan jämställas med svenska värdepappersfonder i inkomstskattehänseende bör behandlas på samma sätt som svenska fonder. I en promemoria som upprättades inom Finansdepartementet och som överlämnades till skatteutskottet, behandlades frågan om beskattning av utländska värdepappersfonder. Efter förslag från skatteutskottet infördes en reglering för utländska fonder i lagen.49

De termer och uttryck som anges i inkomstskattelagen omfattar också motsvarande utländska företeelser, om det inte anges eller framgår av sammanhanget att endast svenska företeelser avses.50Skatteutskottet uttalade att andelsägare i de utländska fonder som

46Prop. 1999/2000:2, Del 2, s. 453. 47 I 6 kap. 10 a och 16 a §§ anges t.ex. att utländska värdepappersfonder är begränsat skattskyldiga i Sverige för vissa inkomster. 48Prop. 1999/2000:2, Del 2, s. 74. 49 Bet. 2000/01:SkU9 (SFS 2000:1354). 502 kap. 2 § inkomstskattelagen.

motsvarar svenska värdepappersfonder ”vad avser öppenhet, reglering samt kontroll” borde beskattas för sin andel på samma sätt som andelsägare i svenska värdepappersfonder. Härigenom undviks diskriminerande och svåradministrerade skatteregler.51

Utredningen föreslår i linje härmed att hänvisning görs till utländska investeringsfonder där det idag står utländska värdepappersfonder. En sådan ändring bör inte medföra någon skillnad i materiellt hänseende.

Lagen om ikraftträdande av inkomstskattelagen innehåller två paragrafer vari värdepappersfonder nämns.52Inkomstskattelagen trädde ikraft den 1 januari 2000 och tillämpas första gången vid 2002 års taxering. De angivna bestämmelserna avser äldre förhållanden och behöver inte ändras.

Enligt mervärdesskattelagen undantas från skatteplikt viss verksamhet, bl.a. värdepappershandel. Sådan verksamhet omfattar också förvaltning av värdepappersfonder.53 En motsvarande bestämmelse infördes år 1992 i den tidigare lagen (1968:430) om mervärdeskatt.54 I den äldre bestämmelsen fanns en uttrycklig hänvisning till 1 § 1 stycket lagen om värdepappersfonder, men i förarbetena diskuterades inte innebörden.55 Någon skillnad mellan värdepappersfonder enligt ucitsdirektivet och nationella fonder torde dock inte ha avsetts; förvaltning av nationella fonder borde omfattas av målsättningen att undanta från skatteplikt bank- och finansieringstjänster samt värdepappershandel och ”därmed jämförlig verksamhet”. Utredningen föreslår därför att hänvisning görs till investeringsfonder.

I arvs- och gåvoskattelagen finns två bestämmelser som tar sikte på värdepappersfonder. I 23 § B regleras till vilket värde aktier, värdepappersfonder och andra värdepapper som omsätts marknadsmässigt skall tas upp. I 37 § 3 mom. anges att gåvoskatt skall utgå för utdelning från en värdepappersfond till andra än andelsägare. Värderingsregeln i 23 § B ändrades år 1991 med anledning av lagen om värdepappersfonder.56 I motiven angavs inte om det med värdepappersfonder även avsågs nationella fonder. En värdering enligt 23 § B torde dock vara densamma oavsett om det är fråga om en fond enligt bestämmelserna i ucitsdirektivet eller med andra

51 Bet. 2000/02:SkU9, s. 6. 52 4 kap. 65 och 76 §§. 533 kap. 9 § mervärdesskattelagen. 54 SFS 1991:1755. 55 Jfr prop. 1991/92:50, s. 17. 56 SFS 1990:1434, prop. 1990/91:54, s. 325.

placeringsbestämmelser. Bestämmelsen om gåvoskatt i 37 § 3 mom. ändrades år 1999 från att ha gällt endast allemansfonder till att avse alla värdepappersfonder som ger utdelning till andra än andelsägarna (t.ex. ideella organisationer).57 I motiven diskuterades däremot inte om bestämmelsen även avsåg utdelning från nationella fonder. Det saknas dock skäl att tro att någon skillnad avsågs. Utredningen föreslår därför att de två bestämmelserna ändras i enlighet med den nya terminologin.

Även övrig skatterättslig lagstiftning synes omfatta såväl värdepappersfonder som nationella fonder.58 I lagen om självdeklaration och kontrolluppgifter anges uttryckligen att även förvaltare av nationella fonder skall lämna kontrolluppgifter (10 kap. 3 § första stycket 2).

Utredningen föreslår dock att bestämmelsen i 10 kap. 3 § första stycket 2 tas bort. Detta beror dock inte på den tydligare uppdelningen mellan värdepappersfonder och specialfonder, utan på utredningens förslag att endast fondbolag får förvalta investeringsfonder (se avsnitt 9.4).

Försäkringar och pensioner

Sparande i fonder är numera nära förknippat med sparande genom olika försäkringslösningar och med pensionssparandet. Hänvisningar till värdepappersfonder och lagen om värdepappersfonder återfinns i försäkringsrörelselagen (1982:713), lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande, lagen (1998:674) om inkomstgrundande ålderspension och lagen (2000:192) om allmänna pensionsfonder (AP-fonder).

Enligt 2 kap. 1 och 3 §§ lagen om individuellt pensionssparande får sparande ske i värdepappersfonder. Dessa bestämmelser sägs tolkas så i praxis att sparande i nationella fonder inte kan komma i fråga. Detta har uppmärksammats bl.a. av Fondbolagens Förening. I sin skrivelse daterad den 13 december 2000, ingiven till utredningen den 15 december 2000, hänvisar föreningen till en tidigare till Finansdepartementet ingiven skrivelse. Föreningen anför att det inte är logiskt att nationella fonder inte är kvalificerade för individuellt pensionssparande, särskilt som sparande i nationella

57 SFS 1998:247, prop. 1997/98:50, s. 22 f. och s. 33. 58 Terminologin i kupongskattelagen ändrades t.ex. år 1991 med hänsyn till den då nya lagen om värdepappersfonder (SFS 1990:1435, prop. 1990/91:54, s. 335).

fonder medges inom försäkringssparande med fondanknytning (fondförsäkringar, även kallade unit-link-försäkringar).

Försäkringssparande med fondanknytning medgavs enligt lagen (1989:1079) om livförsäkringar med anknytning till värdepappersfonder. Den lagen upphävdes år 1999 i samband med att motsvarande bestämmelser infördes i försäkringsrörelselagen.59 I förarbetena till 1999 års ändringar angavs att försäkringspremier fick placeras i alla sådana fonder som får förvaltas av fondförvaltare som har rätt att driva verksamhet enligt lagen om värdepappersfonder. Vidare angavs att även nationella fonder borde kunna omfattas av fondförsäkring ”under förutsättning att de allmänna skyddsreglerna för försäkringstagarna om information m.m. är uppfyllda”.60

I motiven till lagen om individuellt pensionssparande diskuterades inte närmare om sparande får ske i nationella fonder. Däremot hänvisades till att fondsparandet i unit-link-försäkringar har ökat snabbt och att fondkonstruktionen möjliggör ett sparande i värdepapper till rimliga kostnader och med en betydande riskspridning även för den som inte disponerar för ett större kapital.61Vidare drogs paralleller till systemet med P-försäkring med fondanknytning och att fonderna i det systemet var underkastade samma placeringsregler som övriga värdepappersfonder. Avsikten var främst att ”förhindra en kraftig koncentration till enskilda papper”; placeringsreglerna utgör ett konsumentskydd motiverat av att spararen i en fond ”inte själv har någon kontroll över den enskilda fondens inriktning”.62 I motiven uttalades också att det inte fanns anledning att överväga vare sig strängare eller liberalare placeringsregler för fondsparande inom det individuella pensionssparandet. I specialmotiveringen angavs också särskilt att även utländska fonder kan vara föremål för sparande.63 I första hand är det fråga om sådana utländska fonder som uppfyller ucitsdirektivets bestämmelser, men även andra utländska fonder kan komma i fråga ”under förutsättning att de lyder under motsvarande regler”.

Utredningen kan inte finna skäl att undanta specialfonderna från systemet med individuellt pensionssparande. Enligt de tidigare förarbetsuttalandena synes avsikten inte heller ha varit att ställa ytterligare krav på fonder inom det systemet än vad som följer av

59 SFS 1999:600, prop. 1998/99:87, s. 304 ff. 60Prop. 1998/99:87, s. 310. 61Prop. 1992/93:187, s. 103. 62Prop. 1992/93:187, s. 103. 63Prop. 1992/93:187, s. 183.

fondlagstiftningen. Specialfonder kan få undantag från de placeringsregler som gäller värdepappersfonder, men skall alltid tillämpa principen om riskspridning. Det skall vidare alltid anges i fondbestämmelserna hur specialfondens medel får placeras. Alla investeringsfonder står under Finansinspektionens tillsyn och skall ha sina medel förvarade i ett särskilt förvaringsinstitut. På detta sätt får sparare inom det individuella pensionssparandet samma grundskydd oavsett om det är fråga om en värdepappersfond eller en specialfond. Andelsägarna har också en möjlighet att när som helst sälja sina andelar i en fond. Utredningen finner därför att det saknas skäl att i praxis eller uttryckligen i lagen om individuellt pensionssparande särbehandla specialfonderna. Utredningen föreslår därför att lagen förtydligas genom att en hänvisning till investeringsfonder görs.

I avsnitt 9.9.3 ovan föreslår utredningen en reglering för specialfonder som riktar sig enbart till kvalificerade investerare. Även denna typ av fonder bör få förekomma inom systemet för individuellt pensionssparande jämsides med t.ex. sparande i enskilda värdepapper. Sådana fonder står under tillsyn och fondförmögenheten förvaras åtskild från fondförvaltaren. Ett sådant sparande kan på samma sätt som investeringar i enskilda värdepapper ses som ett komplement till övrigt fondsparande och ger individen möjlighet att bestämma sammansättningen av sitt sparande.64

Inom ramen för PPM-systemet görs åtskillnad mellan värdepappersfonder och nationella fonder. I 8 kap. 2 § lagen om inkomstgrundad ålderspension anges som utgångspunkt att pensionsmedlen får placeras i värdepappersfonder eller utländska fondföretag. Bestämmelsen torde i och för sig omfatta såväl värdepappersfonder enligt ucitsdirektivet som nationella fonder. I motiven angavs att endast fondförvaltare som har tillstånd att driva fondverksamhet och som står under tillsyn bör få förekomma i systemet. Härigenom fick medel sparas i vanliga värdepappersfonder och i sådana utländska fonder som får marknadsföras och säljas här enligt ucitsdirektivet.65 I 8 kap. 3 § finns dock ytterligare villkor som måste vara uppfyllda för att en fond skall få förekomma i systemet. Dessa krav träffar alla fonder och avser bl.a. information och avgiftssättning. Därtill anges att nationella fonder får förekomma om det är fråga om godkända indexfonder. I motiven angavs att vissa indexfonder fordrar en annan exponering mot

64 Jfr prop. 1992/93:187, s. 105. 65Prop. 1997/98:151, s. 408 ff.

enskilda värdepapper än vad ucitsdirektivet medgav, men att dessa indexfonder ändå tillhandahöll ett begränsat risktagande till en relativt låg kostnad.66 I specialmotiveringen angavs också att endast ”vanlig” fondverksamhet och inte nationella fonder kunde komma i fråga.

Inte heller utländska nationella fonder kan komma i fråga inom PPM-systemet. Enligt specialmotiveringen framgår detta av att det i 8 kap. 3 § första stycket 1 talar om fondförvaltare som har rätt att utöva fondverksamhet enligt lagen om värdepappersfonder. Rätten enligt lagen om värdepappersfonder för utländska fondföretag att vara verksamma i Sverige anses, enligt specialmotiveringen, nämligen inte omfatta någon rätt att tillhandahålla sådana fonder som faller utanför ucitsdirektivets tillämpningsområde, dvs. nationella fonder. Som framgår av utredningens överväganden i avsnitt 9.10.2 nedan är denna tolkning i linje med Finansinspektionens nuvarande tillämpning.

Utredningen gör bedömningen att det med tillämpning av fondlagstiftningen saknas skäl att göra någon skillnad mellan värdepappersfonder och specialfonder. Någon närmare förklaring till varför nationella fonder inte tillåts inom PPM synes inte finnas i förarbetena. Investeringsfonder får enligt utredningens förslag förvaltas endast av fondbolag. Lagen om inkomstgrundad ålderspension synes också närmast ställa krav på förvaltarna och det finns i så fall inte skäl att undanta specialfonder från PPM-systemet. Det borde inte heller uppstå några avgränsningsproblem i det att även specialfonder står under Finansinspektionens tillsyn och är underkastade en gemensam grundreglering. Fondlagstiftningen ger således konsumenterna ett gott skydd även avseende placeringar i specialfonder.

Det kan dock tänkas finnas andra överväganden som faller utanför utredningens uppdrag. Specialfonder kan ha en friare placeringsinriktning som kanske inte bör tillåtas inom PPM-systemet. Till skillnad från det individuella pensionssparandet tillåts t.ex. inte sparande i enskilda värdepapper och det kan finnas ett värde i att ha enhetliga placeringsbestämmelser för de fonder som får förekomma inom PPM-systemet. Lagen om inkomstgrundad ålderspension ställer också ytterligare villkor på de fonder (eller fondbolag) som vill omfattas av systemet. Utredningen är därför inte beredd att föreslå en lagändring i syfte att öppna PPM-systemet för special-

66Prop. 1997/98:151, s. 408 ff.

fonder. Några principiella hinder för detta föreligger dock inte med hänsyn till fondlagstiftningen.

Som framgår i avsnitt 8.4 föreslår utredningen att ucitsdirektivets bestämmelser om indexfonder genomförs. Härigenom kommer många av dagens nationella indexfonder att ”bli” värdepappersfonder. En förutsättning för detta är att det index som fonden avser att efterbilda är tillräckligt diversifierat och utgör en lämplig referens för den marknad det hänför sig till. Dessa krav torde överensstämma med de villkor som uppställs i 8 kap. 3 § tredje stycket lagen om inkomstgrundad ålderspension. Enligt specialmotiveringen menas med god riskspridning att index återspeglar värdeförändringar för en eller flera börser, auktoriserade marknadsplatser eller liknande marknader. Genom de nya bestämmelserna för indexfonder i lagen om investeringsfonder torde undantagsbestämmelsen i lagen om inkomstgrundad ålderspension förlora sin betydelse. Det kan visserligen tänkas finnas indexfonder som faller utanför ucitsdirektivets reglering eftersom ett enskild värdepapper har en vikt som överstiger 20 respektive 35 procent, och som även i fortsättningen måste struktureras som nationella fonder (dvs. specialfonder). I linje med det ovan anförda finns det inget hinder enligt fondlagstiftningen att dessa fonder omfattas i PPM-systemet. Med hänvisning till de tidigare motivuttalandena saknas dock skäl att ha en specialreglering för dessa fonder. Utredningen föreslår därför att lagen om inkomstgrundande ålderspension ändras på så sätt att undantaget för nationella indexfonder tas bort. Detta torde inte innebära någon större praktisk förändring.

I 5 kap. lagen om allmänna pensionsfonder (AP-fonder) finns vissa bestämmelser som tar sikte på Sjunde AP-fonden. Sjunde APfonden förvaltar Premiesparfonden och Premievalsfonden inom PPM-systemet. Syftet med regleringen är att förvaltningen så långt som möjligt skall vara konkurrensneutral i förhållande till de privata fondförvaltare som agerar inom ramen för PPM-systemet.67Som en utgångspunkt får därför Sjunde AP-fonden inte genom Premiesparfonden eller Premievalsfonden utöva annan näringsverksamhet enligt 3 § lagen om värdepappersfonder. Dessa två fonder får alltså inte vara nationella fonder. I linje med vad som ovan angivits avseende lagen om inkomstgrundande ålderspension saknas skäl att göra någon ändring i detta avseende. Däremot bör

67Prop. 1999/2000:46, s. 109.

lagen ändras för att överensstämma med den nya terminologin i lagen om investeringsfonder.

På samma sätt som vissa nationella indexfonder får förekomma inom PPM-systemet får premiepensionsmyndigheten, efter yttrande från Finansinspektionen, medge att värdeutvecklingen för Premiesparfonden eller Premievalsfonden får vara beroende av index. En förutsättning är dock att god riskspridning uppnås i fonden (5 kap. 2 § andra stycket). I övrigt gäller i princip de placeringsregler som återfinns i lagen om värdepappersfonder. Med hänsyn till de nya bestämmelserna i ucitsdirektivet som medger för värdepappersfonder att efterbilda ett visst index (avsnitt 8.4) bör nämnda bestämmelse ha förlorat sin betydelse. Att Premiesparfonden och Premievalsfonden ändå kan följa index följer i stället av en hänvisning till motsvarande bestämmelse för värdepappersfonder. I övrigt föreslår utredningen att bestämmelserna i 5 kap. lagen om allmänna pensionsfonder (AP-fonder) ändras med beaktande av den nya lagen om investeringsfonder. Härigenom uppnås konkurrensneutralitet med de värdepappersfonder som finns inom ramen för PPM-systemet.

Annan finansiell lagstiftning m.m.

Andelar i värdepappersfonder och nationella fonder betraktas som finansiella instrument. Vidare ger fondernas innehav av värdepapper upphov till reglering i annan lagstiftning. Det finns därför en rad hänvisningar till värdepappersfonder och lagen om värdepappersfonder i olika associationsrättsliga och näringsrättsliga lagar. Sådana hänvisningar finns i lagen (1972:262) om understödsföreningar, aktiebolagslagen (1975:1385), bankrörelselagen (1987:617), lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument, lagen (1991:981) om värdepappersrörelse, lagen (1992:160) om utländska filialer, lagen (1992:1610) om finansieringsverksamhet, lagen (2000:35) om byte av redovisningsvaluta i finansiella företag, insiderstrafflagen (2000:1068) och lagen (2000:1087) om anmälningsskyldighet för vissa innehav av finansiella instrument.

Dessa lagar bör ändras så att de följer den föreslagna terminologin i lagen om investeringsfonder (se vidare i specialmotiveringen).

Bestämmelsen i 1 kap. 3 b § lagen om värdepappersrörelse fordrar dock ytterligare överväganden. Enligt paragrafen undantas

registrerade försäkringsmäklare från tillståndsplikten enligt lagen under förutsättning att verksamheten endast är en sidoverksamhet till försäkringsmäklarrörelsen och endast avser andelar i värdepappersfonder eller vissa utländska fondandelar. Enligt motivuttalanden omfattar undantaget dock inte andelar i nationella fonder som regleras i 3 § lagen om värdepappersfonder.68 Fondbolagens Förening och Svenska Försäkringsmäklares Förening har i en gemensam skrivelse till Finansdepartementet tagit upp detta stadgande.69 Föreningarna anför att sparande i nationella fonder har kommit att alltmer jämställas med andra värdepappersfonder och har blivit tillgängliga för nya kategorier av sparare. Föreningarna hemställer i skrivelsen att undantaget utvidgas till att omfatta även förmedling av nationella fonder.

Bestämmelsen infördes eftersom Finansinspektionen i sin tillsynsverksamhet uppmärksammat att försäkringsbolag och försäkringsmäklare i anslutning till sin ordinarie verksamhet i viss utsträckning även förmedlade andelar i värdepappersfonder.70 Det var ett naturligt komplement till de övriga tjänster som tillhandahölls. Det kunde förutsättas att många kunder efterfrågade inte endast en försäkring utan önskade hjälp med att ordna sitt sparande. Eftersom försäkringsmäklare är registrerade hos och står under Finansinspektionens tillsyn fanns det skäl att öppna en möjlighet för dessa att tillåta viss begränsad förmedlingsverksamhet av fondandelar. Undantaget omfattade dock inte förmedling av andelar i nationella fonder i enlighet med det förslag som lades fram i departementets tidigare promemoria.71 Skälen för detta utvecklades dock inte.

I linje med utredningens förslag att behandla värdepappersfonder och specialfonder lika om det inte finns särskilda skäl för en annan reglering, föreslår därför utredningen att bestämmelsen i lagen om värdepappersrörelse utökas till att (uttryckligen) omfatta även förmedling av specialfonder. De resurser och kvalifikationer som erfordras för att förmedla värdepappersfonder bör motsvara de som behövs för att bedöma specialfonder.

68Prop. 1994/95:50, s. 340. 69 Skrivelse daterad 2000-03-23, ingiven den 4 april 2000 med diarienr Fi 2000/1373. Skrivelsen omnämns inte i utredningens direktiv. 70Prop. 1994/95:50, s. 93 ff. 71Ds 1994:78 Ändringar i lagstiftningen för kreditinstitut och värdepappersbolag med anledning av nya EG-direktiv, m.m., s. 97och s. 346 f.

Föräldrabalken

I 13 kap. 5 § och 14 kap. 5 §föräldrabalken (1949:381) anges på vilket sätt förmyndare och förvaltare m.m. får förvalta underårigs eller annans tillgångar. Utan samtycke av överförmyndaren får tillgångar placeras bl.a. i andelar i värdepappersfonder och i andelar i utländska fondföretag som är underkastade en offentlig reglering som väsentligen stämmer överens med den som gäller för värdepappersfonder.

Möjligheten att placera i fonder infördes år 1995.72 Förvaltningsreglerna i föräldrabalken har som främsta syfte är att den enskildes egendom skall förvaltas på ett betryggande sätt och att medlen skall ge en skälig avkastning. Trygghetskravet uppfylls om placeringen är säker. Före 1995 års ändring fick fria placeringar göras främst i vissa obligationer och vissa andra skuldförbindelser. I motiven konstaterades att reglerna för fonder ändrades i och med lagen om värdepappersfonder. Placeringsbestämmelserna gjordes mer generella för att fonderna skulle få större möjlighet att utnyttja de finansiella instrument som marknaden erbjöd. Vidare angavs att lagen om värdepappersfonder ställde krav på att fondernas sammansättning skall vara lämplig med hänsyn till intresset för riskspridning och att det finns relativt detaljerade regler som styr till vilka andelar fonden får inneha fondpapper och andra finansiella instrument med samme utfärdare.73 I motiven hänvisades också till att fondbolagen står under tillsyn och att fondens tillgångar förvaras av ett förvaringsinstitut, som står under tillsyn. Mot bakgrund av den kontroll och de regler som i övrigt gäller för värdepappersfonder föreslogs att placeringar i värdepappersfonder fick göras utan att överförmyndarens samtycke inhämtas.74

I förarbetena diskuterades inte närmare om nationella fonder kunde komma ifråga. Å ena sidan omfattas även de nationella fonderna (och i fortsättningen specialfonderna) av samma kontroll och grundreglering som värdepappersfonderna. Å andra sidan kan specialfonder genom undantag få en friare placeringsinriktning som kan bedömas som oförenligt med syftet att förvalta tillgångarna på ett betryggande sätt. I föräldrabalken görs nämligen skillnad mellan olika placeringar. Tillgångar får enligt föräldrabalken även placeras i

72 SFS 1994:1433, prop. 1993/94:251. 73Prop. 1993/94:251, s. 119. 74 Det angavs också att placeringar i utländska fonder inte bör innebära en större risk än placeringar i svenska fonder. Fondernas reglering fick förutsättas vara likartad inom EES med hänsyn till ucitsdirektivet (prop. 1993/94:251, s. 120).

aktier och andra tillgångar, men då fordras överförmyndarens tillstånd (13 kap. 6 § och 14 kap. 6 §föräldrabalken). Även om värdepappersfonder och specialfonder är likställda i fondlagstiftningen kan det därför finnas skäl att ställa krav på överförmyndarens tillstånd för placeringar i specialfonder. Detta ställningstagande fordrar överväganden som ligger utanför utredningens uppdrag. Utredningen föreslår därför att föräldrabalkens bestämmelser hänvisar till värdepappersfonder och inte till specialfonder. Placeringar i sådana fonder fordrar således överförmyndarens tillstånd.

9.10. Utländska nationella fondföretags etablering i Sverige

I utredningens uppdrag ingår att behandla frågan om den svenska fondmarknaden skall öppnas upp för utländska nationella fondföretag. Enligt utredningsdirektiven får nämligen bolag som är etablerade i tredje land i stort sett erbjuda sina fondandelar i Sverige endast om de uppfyller kraven för ucitsfonder.

9.10.1. Utländska fondföretag på den svenska fondmarknaden

Svenska fondsparare kan komma i kontakt med utländska fondföretag, förvaltningsbolag och fonder, på flera olika sätt. Det kan vara direkt med fondföretaget eller via mellanhänder såsom försäkringsbolag och banker. Genom Internet har fondspararen möjlighet att få information om fondföretag som kanske inte marknadsför sig aktivt i Sverige.

Vissa utländska fondföretag är inte etablerade här i landet utan marknadsför sig endast här. I sådana fall hänvisas den intresserade fondspararen att ta kontakt med fondförvaltaren/fonden i dennes hemland. Denna verksamhet träffas inte av den svenska fondlagstiftningen. Tillstånd eller anmälan enligt lagen om värdepappersfonder förutsätter att fonden säljs här i landet.

Marknadsföring av fonder över Internet, men också annan distansförsäljning såsom via telefon eller brev, skapar frågor kring vilka regler som skall gälla, men också om konsumenter skall åtnjuta ett särskilt skydd. Lagen (2000:274) om konsumentskydd vid distansavtal och hemförsäljningsavtal gäller försäljning och

marknadsföring av lös egendom m.m. Lagen tillämpas emellertid inte på försäljning av finansiella tjänster. För närvarande pågår arbete med att införa ett särskilt EG-direktiv för distansförsäljning av finansiella tjänster.75 Genomförs det direktivet kommer distansförsäljning av fondandelar att omfattas till viss del. Visserligen gäller inte konsumenternas ångerrätt finansiella tjänster vars pris beror på fluktuationer på den finansiella marknaden, men däremot kan konsumenten ångra sådana tjänster vars avgifter är fasta. Vidare anger direktivet vilken information som skall lämnas vid distansförsäljningen. Bestämmelserna i det framtida direktivet kommer antagligen att arbetas in i den befintliga lagen.

För Internethandeln blir också EG:s E-handelsdirektiv aktuell.76Direktivet tar i princip sikte på marknadsföringen över Internet och slår fast att det är ursprungslandsprincipen som gäller. Det är alltså reglerna om marknadsföring i hemlandet som skall tillämpas vid marknadsföring över Internet. Direktivet gör dock undantag för artikel 44.2 i ucitsdirektivet. Ett utländskt fondföretag som får utbjuda sina ucitsfonder här i Sverige får också marknadsföra fonderna; för reklam (advertising) gäller då de svenska reglerna.77Direktivet behandlar inte heller vilken lag som skall tillämpas på avtalet. I det fallet blir den internationella privaträtten tillämplig (Romkonventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser).

Utländska fondföretag kan driva verksamhet här i landet antingen efter tillstånd av Finansinspektionen eller efter anmälan till inspektionen.78 En skiljelinje går mellan utländska fondföretag med hemvist inom EES och fondföretag med hemvist utanför EES.

Fondföretag med säte i ett annat land inom EES får, efter en anmälan till Finansinspektionen, driva verksamhet (dvs. sälja sina ucitsfonder) i Sverige. Anmälningsförfarandet är grundat på bestämmelserna i ucitsdirektivet och fondföretaget står under tillsyn av tillsynsmyndigheten i hemlandet. Denna möjlighet kräver dock att hemlandsauktorisationen har meddelats i enlighet med de krav som uppställs i ucitsdirektivet. Detta förhållande skall också framgå av ett intyg från hemlandsmyndigheten. Anmälningsförfarandet gäller således inte nationella fondföretag inom EES (t.ex.

75 Parlamentet har efter en ”andra läsning” i maj 2002 röstat igenom, med två ändringsförslag, den gemensamma ståndpunkt som rådet antog den 19 december 2001. Direktivet förväntas bli antaget inom kort. 76Ds 2001:13. 77 Finansdepartementet arbetar för närvarande med bestämmelserna i E-handelsdirektivet. 78 Därutöver får förvaltningsbolag med säte inom EES verka här med stöd av sitt hemlands auktorisation. Se vidare i avsnitt 7.13.

franska riskkapitalfonder, tyska Spezialfonds eller engelska fastighetsfonder).

Den övervägande delen av de utländska fondföretag som verkar i Sverige har sitt säte i ett annat EES-land. Fondföretag registrerade i Luxemburg och på Irland dominerar, men även fondföretag från övriga nordiska länder förekommer. Ett fåtal fondföretag har sitt säte i Frankrike, Storbritannien respektive Tyskland.79

För andra utländska fondföretag än de med säte i ett annat EESland (ucitsfondföretag) gäller att verksamhet i Sverige får drivas endast efter Finansinspektionens tillstånd. Verksamheten kan drivas från filial här i landet eller vara gränsöverskridande. För att tillstånd skall ges krävs dock att fondföretaget driver likartad fondverksamhet i hemlandet och där står under tillsyn. Därtill skall den planerade verksamheten i Sverige antas komma att uppfylla kraven på en sund fondverksamhet. Grundtanken är att det vid tillståndsprövningen skall ställas krav som i princip är likvärdiga med dem som gäller för svenska fondbolag.80 Finansinspektionen skall bedöma om det finns en betryggande tillsyn i hemlandet och att det går att etablera ett tillfredställande informationsutbyte mellan inspektionen och den utländska tillsynsmyndigheten.

Endast två utländska fondföretag med säte utanför EES driver verksamhet i Sverige. Fondföretagen har säte på Isle of Man respektive Jersey och har sammanlagt 24 fonder registrerade hos Finansinspektionen.81

Lika för utländska fondföretag, oavsett var de har sitt säte, är att de i Sverige skall kunna göra utbetalningar till andelsägarna, lösa in andelar och lämna den information som fondföretaget enligt reglerna i hemlandet är skyldiga att tillhandahålla.

Dessa bestämmelser är tillämpliga endast på utländska fondföretag som driver verksamhet i Sverige utan att här etablera en självständig juridisk person, t.ex. ett dotterbolag. I de fallen blir de regler som gäller för svenska fondbolag och fonder tillämpliga.

79 Finansinspektionens förteckning över vilka utländska fondföretag som får driva fondverksamhet i Sverige enligt lagen om värdepappersfonder (www.fi.se). 80Prop. 1992/93:90, s. 69. 81 Finansinspektionens förteckning över vilka utländska fondföretag som får driva fondverksamhet i Sverige enligt lagen om värdepappersfonder ( www.fi.se ). Uppgifter per den 1 mars 2002.

9.10.2. Finansinspektionens tillämpning av gällande regler

Av lagens ordalydelse framgår inte om möjligheten för utländska fondföretag att driva verksamhet här i landet är undantagen utländska nationella fondföretag. Finansinspektionen har emellertid tolkat lagens krav på sådant sätt att så är fallet i praktiken. Det är nämligen endast med svenska fonder likvärdiga utländska fondföretag som dessutom driver en sund fondverksamhet som kan komma ifråga. Detta har tolkats så att det i princip är endast ucitsliknande fonder som får tillstånd.

9.10.3. Utredningens syn på utländska nationella fondföretags verksamhet i Sverige

Utredningens bedömning: Utländska nationella fonder och

fondföretag bör anses vara likvärdiga med motsvarande svenska specialfonder. Sådana utländska fondföretag bör därför med Finansinspektionens tillstånd, få marknadsföra och sälja sina andelar i Sverige. En förutsättning är dock, som tidigare, att inspektionen har ett fungerande samarbete med tillsynsmyndigheterna i fondföretagets hemland.

Skälen för bedömningen: I enlighet med utredningens syn på specialfonder bör utländska fondföretag kunna få tillstånd att i

Sverige marknadsföra och även sälja fonder som på något sätt avviker från ucitsdirektivet. Utgångspunkten är enkel. Godtar inspektionen en svensk specialfond bör inspektionen också godta en motsvarande utländsk fond. Kraven på dessa fonder skall inte vara högre än de som gäller för svenska specialfonder, men inte heller lägre.

En marknad, där enbart svenska specialfonder tillåts, riskerar att hämmas av dålig konkurrens. Specialfonder kan många gånger vara ett bra komplement till andra investeringar. För att dessa fonder skall vara ett reellt alternativ fordras emellertid fondförvaltare som har rätt kunskap och erfarenhet och detta gör sig särskilt gällande för specialfonder som på grund av sin speciella inriktning oftast kräver särskild kompetens. Svenska fondförvaltare kan inte alltid sägas ha bättre förutsättningar än t.ex. en argentinsk i att göra en allsidig analys av t.ex. argentinska räntepapper; det finns skäl att

anta att en tysk fondförvaltare har andra förutsättningar än en svensk förvaltare att bedöma den tyska fastighetsmarknaden, etc.

Hedgefonder är exempelvis i många avseenden komplicerade produkter och utbudet av dessa är ännu relativt begränsat i Sverige. Sannolikt skulle konkurrensen gynna utvecklingen av hedgefonder om även utländska aktörer tillåts att agera på marknaden. Behovet att etablera sig på den svenska marknaden kan dock minska mot bakgrund av utredningens förslag att dessa skall säljas till allmänheten via fondandelsfonder.

Den nuvarande lagtexten föreslår att täcka in även utländska nationella fonder. Det gäller åtminstone sådana utländska nationella fonder som är likvärdiga med svenska specialfonder. Dessa får därmed också anses omfattas av en sund fondverksamhet. Självklart ställer även utländska nationella fonders etablering krav på att Finansinspektionen noga granskar fondföretaget och fondförvaltaren. De krav som idag uppställs avseende organisation för inlösen av andelar, utbetalning till fondandelsägarna och informationsgivning bör upprätthållas.

Som tidigare har angetts uppställs stora krav på tillsynen över specialfonder. Utländska nationella fonder skall primärt stå under tillsyn av sitt hemlands myndigheter. Kravet på en väl fungerande kommunikation och ett bra samarbete mellan Finansinspektionen och den andra tillsynsmyndigheten bör följaktligen upprätthållas och framhävas. Många utländska hedgefonder står t.ex. inte under erforderlig tillsyn och kan av den anledningen inte tillåtas verka i Sverige. Det saknas principiella skäl att behandla nationella fondföretag inom EES annorlunda jämfört med dem med hemvist utanför EES. Tillsynsmyndigheternas samarbete inom EES kan dock komma att medföra att fondföretag inom EES lättare får tillgång till den svenska marknaden. Framtida internationella samarbeten kan dock förändra den bilden. De närmare övervägandena i denna del överlämnas till inspektionen.

9.10.4. Förvaltningsbolag med hemvist i ett land utanför EES

Utredningens bedömning: Med hänsyn till den utökade

möjligheten för fondföretag med hemvist utanför EES att marknadsföra och sälja fondandelar i Sverige saknas skäl att därutöver föreslå en möjlighet för förvaltningsbolag med hemvist utanför EES att driva verksamhet i Sverige.

Skälen för bedömningen: De som sparar i fonder gynnas av en ökad konkurrens på den svenska fondmarknaden, med ett stort utbud av fonder att välja mellan och flera olika förvaltare som konkurrerar om att vara bäst och billigast. Det är därför viktigt att den svenska fondlagstiftningen inte i onödan sätter hinder för utländska aktörer att verka här i landet.

I föregående avsnitt har diskuterats möjligheterna för utländska fondföretag att marknadsföra och sälja sina andelar i Sverige. Härigenom får svenska fondsparare möjlighet att välja mellan ett stort antal ucitsfonder men också förhoppningsvis ett antal utländska nationella fonder.

Utredningen har vidare i avsnitt 7.13 redogjort för möjligheterna för förvaltningsbolag med hemvist i ett land inom EES att driva verksamhet i Sverige. Vad som då återstår är frågan om förvaltningsbolag med hemvist i ett land utanför EES skall få driva verksamhet här.

Bestämmelserna i ucitsdirektivet förhindrar inte detta. Däremot anger direktivet att medlemsstaterna för sådana förvaltningsbolag inte får tillämpa bestämmelser som ger en mer förmånlig behandling än den som tillämpas för filialer till förvaltningsbolag som har sitt säte i en medlemsstat.82

Vad skulle det då innebära att tillåta förvaltningsbolag med hemvist utanför EES att bedriva verksamhet här från filial? De får enligt ovan redovisade bestämmelser ändå marknadsföra och sälja sina fondandelar. Sådana förvaltningsbolag kan också ta emot t.ex. förvaltningsuppdrag från svenska fondförvaltare (om detta omfattas av deras tillstånd i hemlandet) eftersom detta inte är fråga om gränsöverskridande handel utan ett avtal mellan två parter.

Utredningen finner därför att det saknas skäl att i fondlagstiftningen införa en bestämmelse riktad till förvaltningsbolag med hemvist i ett land utanför EES.

82 Artikel 5b.2 i ucitsdirektivet.

9.11. Förenklade regler för mindre fondföretag

Utredningens bedömning: Det saknas skäl att införa dispens-

regler i lagen om investeringsfonder för mindre, ideella fondföretag.

Skälen till bedömningen: I två motioner till riksdagen (1998/99:Fi704 och Fi706, bet.1998/99:FiU21) föreslås att vissa mindre fonder med ett ideellt syfte skall få lättnader i fråga om krav på organisation m.m. I utredningens direktiv nämns motionerna och utredaren ges i uppdrag att överväga de förslag som framförs i motionerna. Ett ärende hos Finansdepartement i samma fråga (Fi 1999/4837) har också genom beslut den 1 februari 2000 överlämnats till utredningen.

I motionerna framhålls att lagen om värdepappersfonder bör ändras så att en möjlighet skapas att få dispens från tillståndsreglerna för fondföretag då en samanslutning av aktieägare har ett överordnat ideellt syfte. Begäran om en dispensmöjlighet har sin bakgrund i Aktiesparklubben Kraft i Jämtlands Län som i motionen anges ha cirka 800 medlemmar och ett sparat kapital på 2 miljoner kronor. Kapitalet har samlats in från klubbens medlemmar och skall användas till att köpa aktier i företag hänförliga till kraftindustrin. Syftet med det samlade ägarskapet är att bl.a. påverka kraftföretagen att lokalisera arbetsuppgifter till Jämtland. Allt arbete i styrelsen sker ideellt. Vid kontakter med Finansinspektionen har klubben fått höra att den krets de vänder sig till (boende och företag i Jämtland) är att beteckna som att vända sig till allmänheten. Om aktiesparklubben således köper aktier drabbas de av tillståndsplikt enligt lagen om värdepappersfonder. Det är från sådana regler klubben önskar få dispens med hänsyn till att de har ett övergripande ideellt syfte och därför saknar de ekonomiska möjligheterna att bekosta startkapital och den administration som följer av bildandet av ett fondbolag.

Det är viktigt att lagstiftningen inte innehåller mer omfattande regler än vad som är nödvändigt för att uppnå ett fullgott konsumentskydd. Utrymmet för andra, mindre omfattande, regler för till exempel mindre ideella fonder är därför litet redan från början. Fondens storlek eller syfte påverkar inte heller behovet av att skydda den enskilde konsumenten. Det behovet är lika stort oavsett om konsumenten är en bland tiotusen fondsparare eller en bland etthundra. Regler om organisation avser dessutom att

utjämna förhållandet mellan ägaren och förvaltaren. Detta behov gör sig gällande i samma omfattning oavsett om det huvudsakliga skälet till investeringen är ekonomiskt eller ideellt. Fondsparandet är allt jämt ett gemensamt ägande av de underliggande tillgångarna.

Det är inte meningen att fondlagstiftningen skall förbjuda alla former av alternativa former för kollektiva investeringar. I aktiebolagslagen och lagen om ekonomiska föreningar uppställs inte lika långt gående krav på organisation och eget kapital. Genom dessa legala former kan man skapa ett indirekt gemensamt ägande. Den juridiska personen äger då de värdepapper som inhandlas. Medlemmarna utser via stämman den styrelse som skall sköta den löpande förvaltningen. Till skillnad från lagen om värdepappersfonder uppställs inte några särskilda bestämmelser om hur styrelsen skall placera aktiebolagets respektive den ekonomiska föreningens tillgångar. Följaktligen får styrelsen agera mer fritt än vad en fondförvaltare får göra. Det finansiella regelverket kan förstås bli aktuellt även för sådan verksamhet.

Med hänsyn till att det finns alternativ till tillståndspliktig fondverksamhet där ramarna för dem som satsar pengar är klara, saknas skäl att införa särskilda undantag för mindre, ideella fondföretag i fondlagstiftningen.

10. Associationsrättsliga fonder

Den genomsnittlige fondspararen reflekterar nog sällan eller aldrig på hur den juridiska konstruktionen bakom fonderna ser ut. Att svenska fonder är uppbyggda kring ett kontraktsrättsligt tänkande och inte efter en associationsrättslig struktur går säkerligen de flesta förbi. En och annan funderar kanske på vad det är för skillnad att spara i en av Nordeas ”vanliga” fonder och att spara i en av Nordeas SICAV-fonder. Troligtvis berättar fondbolaget att det inte är någon större skillnad. Möjligtvis ser skattereglerna ut på olika sätt, men det beror snarare på att Nordeas ”vanliga” fonder är registrerade i Sverige medan SICAV-fonderna är registrerade i Luxemburg.1 Att SICAV-fonder i själva verket är aktiebolag, där andelsägarna blir aktieägare, är antagligen av mindre intresse.

I detta kapitel diskuteras frågan om det i Sverige skall finnas en möjlighet att bilda fonder som är utformade som aktiebolag med ett rörligt aktiekapital eller fonder i formen av ekonomiska föreningar. Även om denna diskussion kan tendera att bli juridiskt teknisk och utan synbar betydelse för fondspararen, kan den juridiska konstruktionen komma att påverka fondspararna på ett mer direkt sätt. En av fördelarna med en legal struktur som liknar aktiebolagets är nämligen att bestämmelser som ger aktieägarna (fondandelsägarna) ett inflyttande i bolaget blir tillämpbara. Idag är andelsägarnas inflytande begränsat (se kapitel 6).

Det förtjänar att redan här förtydliga en sak. Fondbolaget, dvs. den som förvaltar fonden, skall enligt gällande rätt och i fortsättningen vara ett aktiebolag. Här diskuteras inte den frågan, utan

1 Detta förutsätter givetvis att Nordeas försäljningsorganisation väljer att informera om/sälja SICAV-fonderna. Formellt ligger dessa fonder under det fristående och i Luxemburg registrerade Nordea 1, SICAV, som förvaltas av Nordea Investment Funds S.A. (likaså Luxemburg-registrerat). Någon information om dessa SICAV-fonder ges inte på Nordeas svenska hemsida, utan återfinns på www.nordea.lu . I tidningar och på t.ex. Morningstars hemsida återfinns dessa fonder under benämningen Nordea 1, SICAV. Dessa fonder är anmälda till Finansinspektionen och får marknadsföras och säljas i Sverige med stöd av 7 b § lagen om värdepappersfonder.

frågan om även fonden skall vara ett aktiebolag (eller en ekonomisk förening). Idag är fonden, enligt ett kontraktsrättsligt tänkande en fristående förmögenhet som inte kan förvärva rättigheter eller ådra sig förpliktelser. Fonden är inte en juridisk person och dess tillgångar kan inte utmätas och fonden kan heller inte försättas i konkurs.

Utredningen har enligt utredningsdirektiven i uppdrag att ta ställning till om fonder i associationsrättslig form bör tillåtas i Sverige och hur en eventuell lagstiftning i så fall skall vara utformad. För- och nackdelar med en sådan lösning skall analyseras. Finner utredningen att fonder bör ges en associationsrättslig form, skall samtidigt intresset av en så långt som möjligt sammanhållen associationsrättslig lagstiftning beaktas.

10.1. Vad menas med associationsrättsliga fonder?

Till associationsrätten brukar bl.a. hänföras regler om aktiebolag, handelsbolag (inklusive kommanditbolag), ekonomiska föreningar m.fl. associationer där flera ägare går samman för ett visst ändamål. Till associationsrätten i vid mening brukar också inordnas regler för stiftelser, även om dessa saknar egentliga ägare. Det finns inte någon internationell standard, varken för vad som menas med en association eller för hur reglerna skall se ut. Gemensamt är dock att associationsrätten försöker lösa de problem och särskilda situationer som uppstår när flera personer går samman för en viss verksamhet eller ett visst ändamål. Det är t.ex. bestämmelser som reglerar ägarnas inbördes rättigheter (rätt till vinst, möjlighet att påverka etc.). Vidare finns regler om vem som sköter den dagliga verksamheten och vilka rättigheter och skyldigheter associationen kan ha gentemot utomstående. Associationsrätten och fondlagstiftningen söker således besvara liknande frågor.

I Sverige förekommer inte associationsrättsliga fonder. Investmentbolag som Investor, Ledstiernan eller Ratos kan i vid bemärkelse visserligen liknas vid associationsrättsliga fonder. Det är fråga om aktiebolag vars syfte är att förvalta ett gemensamt kapital genom investeringar i bl.a. värdepapper. I t.ex. England brukar den här typen av företag inkluderas i beskrivningen av fondmarknaden. Anledningen till att de svenska investmentbolagen ändå inte inordnas under begreppet associationsrättsliga fonder är, att dessa bolag är slutna. Aktieägare i t.ex. Investor kan således inte få sina aktier

inlösta av bolaget utan måste hitta en köpare på marknaden. Motsatsvis måste en köpare hitta en säljare. Investor utfärdar inte nya aktier allt eftersom nya investerare kommer. Kännetecknande för en fond är ju att den är öppen och ger andelsägarna möjlighet att från fonden köpa nya andelar och till fonden sälja/lösa in gamla andelar när så önskas. Investmentbolagen omfattas inte heller av fondlagstiftningen och således inte av bestämmelserna om förvaringsinstitut, hur tillgångarna får placeras etc.

Det förekommer att handelsbolag (eller kommanditbolag) som bildats i syfte att kanalisera investeringar i värdepapper m.m. kallas för ”fonder”. Så är fallet framför allt på riskkapitalmarknaden.2Trots att dessa bolag (lite slarvigt) kallas för fonder omfattas de inte av fondlagstiftningen. Dessa bolag är inte heller öppna på samma sätt som en fond är. Detta innebär att andelsägarna i ett handelsbolag inte utan vidare kan lämna bolaget. Samtidigt är det svårt för nya andelsägare att inträda.

Utomlands förekommer öppna associationsrättsliga fonder där andelsägarna kan få sina andelar eller aktier inlösta av fonden och där nya investerare förvärvar nyutgivna andelar eller aktier. Ucitsdirektivet erkänner också denna typ av fonder.

Associationsrättsliga fonder kan vara organiserade som aktiebolag. Dessa benämns i ucitsdirektivet som investeringsbolag. Exempel är SICAV-fonder i Frankrike och Luxemburg, OEICfonder i Storbritannien och Mutual Funds i USA. En beskrivning av dessa olika fondföretag återfinns i kapitel 4. Lika för dessa är att de är aktiebolag med ett rörligt aktiekapital. På så sätt kan fonden, i takt med insättningar och uttag, på ett enkelt sätt öka eller minska aktiekapitalet. I vanliga aktiebolag fordrar ändringar av aktiekapitalet särskilda beslut av aktieägarna på bolagsstämman eller av styrelsen efter bemyndigande av bolagsstämman.3 Reglerna för investeringsbolag varierar från land till land precis som reglerna för vanliga aktiebolag skiftar mellan länderna.

2För vidare läsning rekommenderas Svenska Riskkapitalföreningens hemsida www.vencap.se . Se t.ex. artikeln ”Hur arbetar och hur organiseras ett venture capital företag?” av Staffan Ingeborn, Innovationskapital, Göteborg i augusti 1999 (även publicerad i Medlemsmatrikeln 1999). 3 Se vidare nedan i avsnitt 10.3.1.

I Danmark finns associationsrättsliga fonder i skepnaden av (ekonomiska) föreningar.4 Föreningar är i Sverige en associationsform som är öppen till sin natur. Det finns inte något tak för hur många medlemmar en förening kan ha och nya medlemmar är, om de uppfyller förutsättningarna i föreningsstadgarna, välkomna som medlemmar utan inskränkning. På samma sätt är det möjligt att när som helst utträda ur en förening.

I Storbritannien finns s.k. trustfonder.5 Någon direkt motsvarighet till trust finns inte i Sverige. Till en del kan en trust liknas vid en stiftelse, men med den väsentliga skillnaden att de som skjutit till kapital till en trust kan få tillbaka sin insättning medan detta inte är möjligt i en svensk stiftelse. I stället har trustfonden stora likheter med den kontraktsrättsliga fonden. Trustfonder brukar inte heller hänföras till de associationsrättsliga fonderna och behandlas t.ex. i ucitsdirektivet som en värdepappersfond enligt den kontraktsrättsliga modellen.

10.2. Ucitsdirektivets reglering

Ucitsdirektivet omfattar fonder av öppen typ. Sådana fonder kan enligt direktivet (artikel 1) bildas antingen på kontraktsrättslig grund (som värdepappersfonder förvaltade av förvaltningsbolag/fondbolag), enligt trustlagstiftningen (trustfonder) eller på bolagsrättslig grund (som investeringsbolag)6. Det är den sistnämnda formen som är av intresse här.

10.2.1. Allmänna bestämmelser

Enligt ucitsdirektivet måste investeringsbolag ha tillstånd från sitt hemlands behöriga myndigheter (i Sverige skulle det bli Finansinspektionen). Tillstånd får inte lämnas om inte investeringsbolaget uppfyller de särskilda villkor som uppställs i direktivet. Det är dock

4 Se vidare i avsnitt 4.10. I t.ex. OECD:s rapport Corporate Governance and Collective Investment Instruments: Secretariat Background Report (DAFFE/CMF(2000)26) anges att den danska fondformen är av kontraktuell typ. Detta hänger ihop med att man i rapporten valt att skilja mellan kontraktuella fonder, bolagsrättsliga fonder (corporate form) och trustfonder. 5 Se avsnitt 4.4.1. 6 I den svenska versionen av artikel 1.3 i ucitsdirektivet anges just ”på bolagsrättslig grund (som investeringsbolag)”. I t.ex. den engelska lydelsen används i stället ”under statute (as investment companies)”.

upp till medlemsstaterna att bestämma vilken rättslig form ett investeringsbolag skall ha. Ucitsdirektivet skiljer mellan investeringsbolag som har utsett ett förvaltningsbolag (motsvarande svenska fondbolag) och sådana som inte har gjort det. De sistnämnda bolagen tar således själva hand om förvaltningen av fondförmögenheten och brukar därför benämnas självförvaltande investeringsbolag.

Lika för alla investeringsbolag, vare sig de är självförvaltande eller inte, är att de endast får företa kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper eller andra i lagen angivna finansiella tillgångar (motsvarande placeringsbestämmelserna för värdepappersfonder) med kapital från allmänheten och under iakttagande av principen om riskspridning. Investeringsbolagets andelar (eller aktier om det är ett aktiebolag) skall på begäran av innehavaren återköpas eller lösas in med medel ur bolagets tillgångar (se dock nedan i avsnitt 10.2.4).

Ett investeringsbolags tillgångar skall förvaras av ett förvaringsinstitut (se dock nedan i avsnitt 10.2.4).

Investeringsbolaget skall följa de placeringsbestämmelser som gäller för värdepappersfonder (se kapitel 8). En skillnad är dock att de maktbegränsningsregler som anges i avsnitt 8.12 inte skall tillämpas på investeringsbolagets aktieinnehav i dotterbolag vars verksamhet enbart består i förvaltning, rådgivning eller saluföring i det land där dotterbolaget är beläget, vid återköp av andelar på begäran av andelsägarna, uteslutande för investeringsbolagets räkning.

Vidare gäller samma regler för investeringsbolag som för fondbolag avseende den information som skall lämnas till andelsägarna (se t.ex. avsnitt 7.11). För ett investeringsbolag finns dock inga fondbestämmelser; i stället finns en bolagsordning.

Förbudet att låna upp, låna ut, gå i borgen eller göra vissa blankningsaffärer gäller även för investeringsbolag (avsnitt 8.10).

Bestämmelser avseende inlösen och värdering av fondandelar är likaså gemensamma för alla typer av fondföretag (se dock nedan i avsnitt 10.2.4).

I likhet med värdepappersfonder får andelar i ett investeringsbolag fritt säljas i andra medlemsländer under förutsättning att investeringsbolaget anmält fonden till behöriga myndigheter och villkoren för sådan försäljning är uppfyllda.

De flesta bestämmelserna i ucitsdirektivet är följaktligen gemensamma för alla fonder oavsett juridisk konstruktion. För de själv-

förvaltande investeringsbolagen gäller dock vissa särskilda regler, främst avseende förutsättningarna för auktorisation och möjligheten att bedriva sin verksamhet i ett annat medlemsland (utöver marknadsföring och försäljning).

10.2.2. Självförvaltande investeringsbolag

Självförvaltande investeringsbolag sköter själva om fondförvaltningen. Beslut om hur fondens tillgångar skall investeras, försäljning och inlösen av andelar samt övrig administration utförs av investeringsbolagets personal. Något utomstående förvaltningsbolag (motsvarande de svenska fondbolagen) finns inte. Detta innebär att de bestämmelser i ucitsdirektivet som avser just förvaltningsbolagen inte automatiskt träffar de självförvaltande investeringsbolagen. Avsikten har dock varit att i så stor utsträckning som möjligt skapa ett regelverk som är lika oavsett vilken fondform man väljer.

I princip gäller samma regler för självförvaltande investeringsbolag som för förvaltningsbolag vad avser krav på den verkställande ledningen, om nära förbindelser med andra fysiska eller juridiska personer och om förutsättningarna för att ingå uppdragsavtal (se därvid avsnitten 7.4, 7.5 respektive 7.8). På samma sätt gäller motsvarande uppförande- och sundhetsregler (avsnitt 7.7). Auktorisationen för ett självförvaltande investeringsbolag kan också återkallas på samma grunder som tillståndet för ett förvaltningsbolag (avsnitt 7.10).

Det finns dock vissa skillnader i regelverket. De självförvaltande investeringsbolagen måste ha ett startkapital om minst 300 000 euro. Detta kan jämföras med de kapitalkrav som gäller för förvaltningsbolagen (125 000 euro i starkapital etc., se avsnitt 7.3). Det finns inte heller några bestämmelser som tar sikte på ägarprövning motsvarande de som gäller för förvaltningsbolagen (jfr avsnitt 7.6); investeringsbolagets ägare är ju fondandelsägarna.

Ett självförvaltande investeringsbolag får vidare inte, till skillnad från förvaltningsbolag, tillhandahålla diskretionär portföljförvaltning. Investeringsbolaget får endast förvalta sina fonder. I artikel 13b i ucitsdirektivet anges nämligen att investeringsbolag endast får förvalta tillgångarna i sin egen portfölj och får ”under inga omständigheter ta emot uppdrag att förvalta tillgångar för en tredje parts räkning”.

Ett självförvaltande investeringsbolag får heller inte, i motsats till vad som gäller för förvaltningsbolag, bedriva sin verksamhet i ett annat medlemsland inom EES (jfr avsnitt 7.13). Det självförvaltande investeringsbolaget får endast marknadsföra och sälja sina fondandelar i andra EES-länder (samma begränsning gäller för sådana investeringsbolag som har utsett ett förvaltningsbolag).

10.2.3. Investeringsbolag som har utsett ett förvaltningsbolag

För de investeringsbolag som har utsett ett förvaltningsbolag uppställs inte de krav som anges i avsnitt 10.2.2. Tillgångarna i dessa investeringsbolag kommer ju att förvaltas av ett förvaltningsbolag som är underkastat bestämmelserna om auktorisation m.m., redovisade i kapitel 7. Lika med självförvaltande investeringsbolag är dock att investeringsbolag som har utsett ett förvaltningsbolag inte får bedriva annan verksamhet än förvaltningen av sin egen portfölj. En annan likhet är att sådana investeringsbolag inte har möjlighet att bedriva verksamhet i ett annat EES-land (jfr avsnitt 7.13). Investeringsbolaget får (endast) marknadsföra och sälja sina fondandelar i andra EES-länder.

10.2.4. Börsnoterade investeringsbolag

I ucitsdirektivet finns ett antal bestämmelser som underlättar för bildandet av börsnoterade investeringsbolag. För dessa bolag gäller en viss särreglering. För det första behöver dessa bolag inte återköpa eller lösa in fondandelarna på begäran. I stället är det tillräckligt om investeringsbolaget vidtar åtgärder för att säkra att börsvärdet av investeringsbolagets andelar inte i någon väsentlig mån avviker från andelarnas nettovärde.

För det andra får en medlemsstat besluta att investeringsbolag som hör hemma i den staten och som utbjuder sina andelar uteslutande på en eller flera fondbörser där andelarna är officiellt noterade, inte skall vara skyldig att anlita ett förvaringsinstitut. För denna typ av börsnoterade investeringsbolag gäller inte bestämmelserna om offentliggörande av försäljnings- och återköpspriser (artikel 34), reglerna om återköp (artikel 37) samt reglerna om värdering (artikel 38). I stället skall bestämmelser om värdering av

tillgångarna i bolaget anges i lag eller annan författning eller i bolagsordningen.

Medlemsstaterna får också bestämma att investeringsbolag som hör hemma i den staten och som utbjuder minst 80 procent av sina andelar på en eller flera fondbörser, vilka finns angivna i bolagsordningen, inte skall vara skyldig att ha ett förvaringsinstitut. En förutsättning är dock att andelarna noteras officiellt på fondbörserna i de medlemsstater där de utbjuds och att varje transaktion som investeringsbolaget kan komma att göra utanför fondbörserna sker uteslutande till börskurs. I bolagsordningen skall då anges en fondbörs i varje land där andelar utbjuds och vars kursnotering skall vara bestämmande för de priser som skall gälla för transaktioner som bolaget genomför utanför börsen i det landet. En förutsättning för dessa inte helt börsnoterade investeringsbolagen är att medlemsstaten finner att andelsägarna har ett skydd som är likvärdigt med det som tillkommer andelsägare i fondföretag med förvaringsinstitut.

För alla börsnoterade investeringsbolag, oavsett om andelarna uteslutande handlas på en fondbörs eller endast till 80 procent, gäller att de i sin bolagsordning skall ange grunderna för beräkningen av andelarnas nettovärde (om detta inte finns angivet i lag eller annan författning). Vidare skall alla börsnoterade investeringsbolag ingripa och agera på marknaden för att hindra att marknadsvärdet för andelarna avviker mer än 5 procent från nettovärdet. Dessutom skall dessa investeringsbolag fastställa nettovärdet, informera de behöriga myndigheterna om detta samt offentliggöra nettovärdet i viss omfattning. En oberoende revisor skall minst två gånger per månad kontrollera värderingen samt placeringarna i övrigt.

10.3. Varför har vi inte associationsrättsliga fonder i Sverige?

Den svenska fondlagstiftningen möjliggör endast för kontraktsrättsliga fonder. Associationsrättsliga lösningar har dock diskuterats i tidigare förarbeten. I motiven till 1974 aktiefondslag beaktades möjligheten att införa en associationsrättslig form för öppna kollektiva investeringar.7 En grundförutsättning var att

7 Frågan om associationsrättsliga fonder behandlades däremot inte i förarbetena till 1990 års lag om värdepappersfonder.

investerarna undgick personligt ansvar för skulder som uppkom vid utövandet av fondverksamheten. Med hänsyn härtill diskuterades främst de två associationsformer som medgav detta, aktiebolag och ekonomiska föreningar.8

10.3.1. Aktiebolag

Aktiebolag är enligt svensk rätt en sluten organisation. Aktiekapitalet och antalet utestående aktier är bestämt på förhand. I bolagsordningen måste anges hur stort aktiekapital ett bolag skall ha (2 kap. 4 § aktiebolagslagen (1975:1385)). Om aktiekapitalet är angivet till ett visst belopp i bolagsordningen fordras för ändring av beloppet också en ändring av bolagsordningen. Detta sker genom beslut på bolagsstämman med kvalificerad majoritet (9 kap. 30 § aktiebolagslagen).

Aktiekapitalet kan dock i bolagsordningen anges med ett visst minimi- och maximikapital. Om så är fallet kan aktiekapitalet ändras utan beslut om ändring av bolagsordningen. För att ändra aktiekapitalet måste dock förutsättningarna för ökning av aktiekapitalet (genom emissionsbeslut) eller för nedsättning av aktiekapitalet vara för handen. Sådana beslut fattas normalt också på bolagsstämman (dock utan kvalificerad majoritet) eller i vissa fall av styrelsen. En begränsning är dock att minimikapitalet inte får vara mindre än en fjärdedel av maximikapitalet, vilket omöjliggör en obegränsad ökning av aktiekapitalet utan ett beslut om ändring av bolagsordningen.

En fond i formen av ett aktiebolag innebär att andelsägarna blir aktieägare och att fondförmögenheten utgör aktiebolagets aktiekapital, eller åtminstone bolagets egna kapital. Varje andel skall ju representera en lika del i den sammanlagda fondförmögenheten. Detta är i sin tur en förutsättning för att man skall kunna värdera andelarna och möjliggöra inlösen och försäljning av andelar.

Om fondförmögenheten tilläts ingå i bolagets förmögenhet skulle det därför bli nödvändigt att införa en rätt för aktiebolag att utan särskilda formkrav utge och återköpa egna aktier. Bolagets aktiekapital skulle därmed komma att undergå ständiga växlingar. En sådan ordning skulle enligt tidigare förarbetsuttalanden vara främmande för de aktiebolagsrättsliga principerna i Sverige och så

8Prop. 1974:128 s. 38 ff. och s. 94 ff.

genomgripande ändringar i bolagslagstiftningen var det uteslutet att genomföra.

Lagstiftningen för aktiebolag har under 1990-talet varit föremål för revision och aktiebolagskommittén (Ju 1990:08) har lämnat en rad betänkanden som legat till grund för lagstiftning.9 Något förslag till aktiebolag med rörligt aktiekapital har dock inte lämnats. I kommitténs slutbetänkande (SOU 2001:1) lämnas visserligen vissa förslag rörande aktiekapitalet och aktiernas nominella värde. Dessa förslag mynnar dock inte ut i möjligheten till ett rörligt aktiekapital och är inte heller tillräckliga för att skapa fonder i aktiebolagsrättslig form.10

10.3.2. Ekonomiska föreningar

Inför 1974 års aktiefondslag diskuterades också alternativet att möjliggöra för fonder i skepnaden av ekonomiska föreningar.11 Den associationstypen skulle lämpa sig bättre än aktiebolag då ekonomiska föreningar i princip är öppna och medger att medlemsantalet växlar. Det skulle emellertid, enligt motiven, troligtvis krävas en särskild föreningslag. Ett problem infann sig vid utträden. Om en medlem vill omvandla sitt innehav till kontanter måste han säga upp sig till utträde ur föreningen. Det skulle omöjliggöra försäljning av en del av andelsinnehavet.

Ett annat problem var, enligt motiven, att gränsen mellan associationsformerna ekonomisk förening och aktiebolag skulle bli oklar, om fondföretagen organiserades som ekonomisk förening. Avsikten var ju inte att andelsägarna skulle delta i verksamheten på ett så aktivt sätt som förutsätts i en ekonomisk förening, eftersom deras intresse är att få avkastning eller annan ekonomisk fördel av sitt insatta kapital. Därtill skulle administrationen bli tyngande och kostsam, om en förening skulle få ett stort antal medlemmar med ständiga växlingar i antalet.

9 Aktiebolagskommitténs betänkanden är SOU 1992:13 (Bundna aktier), SOU 1992:83 (Aktiebolagslagen och EG. En anpassning av den svenska lagen till EG:s bolagsdirektiv 1, 2, 3 och 12), SOU 1995:44 (Aktiebolagets organisation), SOU 1997:22 (Aktiebolagets kapital), 1997:168 (Vinstutdelning i aktiebolag), SOU 1999:36 (Likvidation av aktiebolag) samt SOU 2001:1 (Ny aktiebolagslag). 10 Det är förslag om att man i lagstiftningen avskaffar systemet med aktier med ett visst nominellt belopp och i stället inför ett kvotaktiesystem. Därmed skulle varje aktie motsvara en viss kvotdel av bolagets aktiekapital. Aktiekapitalet måste dock allt jämt vara bestämt vid varje given tidpunkt. Se vidare i SOU 2001:1, s. 205 ff. 11Prop. 1974:128 s. 38 ff. och s. 94 ff.

10.4. Skäl för och emot associationsrättsliga fondföretag

10.4.1. En tydligare reglering

Utredningen har i olika sammanhang beskrivit den rättsliga konstruktionen och rättsförhållandet mellan fondandelsägare – värdepappersfonden – fondbolaget – förvaringsinstitutet. Det är fråga om en konstruktion som bygger på ett tänkt kontraktsförhållande mellan olika parter. Fonden står i centrum men är inte en egen juridisk person. Samtidigt beskattas fonden. Det går att ifrågasätta om den nuvarande strukturen är tydlig och logisk i alla delar. Med en associationsrättslig struktur får fonden en starkare ställning. Fonden blir en juridisk person som kan förvärva rättigheter och ådra sig skyldigheter. Detta underlättar många affärstransaktioner och kan t.o.m. vara nödvändigt för nya framtida fondprodukter. Se t.ex. utredningens beskrivning av fastighetsfonder i avsnitt 9.6.1.

10.4.2. Intressekonflikter mellan fondandelsägarna och ägarna till fondbolaget

Ett skäl som lyfts fram till förmån för associationsrättsliga fonder är att den principiella konflikten mellan fondandelsägarnas och fondbolagets ägares intressen undanröjs eller minimeras. Fondandelsägarna har ett intresse av att få en så god avkastning som möjligt på sitt kapital till en så låg kostnad som möjligt. Fondbolagens ägare har ett intresse av, som alla aktieägare, att fondbolaget går med så stor vinst som möjligt.12 Det går givetvis att argumentera för att detta är en intressekonflikt endast på pappret eftersom fondbolaget (och därmed dess ägare) förlorar på om de skor sig i onödan och för mycket. Andelsägarna lämnar då, som vilka kunder som helst, fondbolaget och söker sig till andra leverantörer. Ett aktiebolag är emellertid i grund och botten vinstdrivande och bolagets ledning får inte, enligt aktiebolagen, vidta åtgärder som skadar aktieägarna. Samtidigt skall fondbolaget och dess ledning enligt fondlagstiftningen ta tillvara andelsägarnas intresse i första hand. Ett sätt att uttrycka det är att agenten (fond-

12 Se t.ex. Pålsson, Anne-Marie, Fondmarknaden – en marknad med intressekonflikter?, Report no. 9, 1999, Reports from the Personal Finance and Family Business Research Program, Institute of Economic Research, Lunds universitet.Se särskilt s. 27 ff.

bolaget) måste tjäna två principaler samtidigt; dessa principaler kan ha motstridiga intressen.13

Med en fond i aktiebolagsform skulle denna principiella intressekonflikt kunna undanröjas eller åtminstone minimeras; fondandelsägarna äger ju aktiebolaget.

Detsamma gäller om fonden organiseras som en förening. En förening har, enligt 1 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar, till ändamål att främja medlemmarnas ekonomiska intressen. Här går således begreppen medlem och fondandelsägare ihop. I § 3 i den danska lov om investeringsforeningar og specialforeningar anges att fondverksamhet skall organiseras i föreningsform och medlem i föreningen är envar som äger en andel av föreningens förmögenhet.

För att konflikten mellan fondens ägare och fondbolagets ägare skall neutraliseras förutsätts dock att fonden inte anlitar en fristående förvaltare och i stället själv har hand om förvaltningen.

Det finns nästan inga självförvaltande investeringsbolag i Europa; de flesta investeringsbolag har anlitat ett fristående förvaltningsbolag. Detta är delvis en kostnadsfråga. Det är troligt att det blir billigare att anlita utomstående expertis i stället för att samla en förvaltningsorganisation inom investeringsbolaget. En annan orsak är att någon måste initiera bildandet av en fond. Detta är oftast en finansiell aktör, t.ex. en bank. Denna promotor anger då med all säkerhet sig själv eller ett närstående bolag som förvaltningsbolag.

I Storbritannien får en OEIC-fond själv ta hand om förvaltningen av fondförmögenheten. Det är dock inte särskilt vanligt (om det ens förekommer). I stället leds OEIC-fonden av en av tillsynsmyndigheten auktoriserad direktör. Denne direktör behöver dock inte vara en privatperson utan är vanligtvis ett förvaltningsbolag. I själva verket är det normalt så att samma förvaltningsbolag bildar OEIC-fonden, agerar som dess direktör och har hand om förvaltningen av fonden (se vidare i avsnitt 4.4.1).

13 Pålsson, a.a., s. 30.

En fond som skall förvaltas aktivt kommer därför med stor säkerhet att kräva någon form av inblandning av en fristående förvaltare. Självförvaltande fonder skulle i så fall lämpa sig bäst för fonder med en passiv fondförvaltning (t.ex. fonder som följer ett visst index).14

I investeringsbolag och fondföreningar finns en styrelse. Detta följer av aktiebolagslagen och lagen om ekonomiska föreningar. Denna styrelse kan då utöva tillsyn och kontroll över en extern förvaltare. Även om intressekonflikterna mellan fondandelsägarna och förvaltningsbolagets ägare inte elimineras uppnås därför en ytterligare kontrollfunktion. Detta kan t.o.m. vara den enda funktionen för styrelsen. Om förvaltaren missköter sig eller är för dyr kan styrelsen reagera och byta ut den externa förvaltaren. Det förutsätter givetvis att det finns legal och reell möjlighet för ledningen att agera; i den engelska formen torde OEIC-fondens auktoriserade direktör sakna incitament att byta ut sig själv.

10.4.3. Intressekonflikter mellan olika fondandelsägare

En särskild fråga som uppkommer i investeringsbolag och fondföreningar är hur andelsägarnas inbördes relationer skall behandlas. I kontraktsrättsliga fonder, som den svenska, kan ett fondbolag förvalta flera olika värdepappersfonder med olika placeringsinriktning. Fondandelsägare i en värdepappersfond har ingenting med fondandelsägare i en annan fond att göra, oavsett om fonderna förvaltas av samma fondbolag.

Annorlunda förhåller det sig i investeringsbolag och fondföreningar. I ett vanligt aktiebolag eller en vanlig ekonomisk förening görs ingen direkt skillnad mellan olika ägare eller medlemmar. I aktiebolag kan det visserligen förekomma olika aktieslag, t.ex. med olika rösträtt, men alla aktieägare äger en ideell andel av hela aktiebolaget. I ett investeringsbolag eller en fondförening kan det dock finnas flera olika avdelningar, eller subfonder som de också kallas. Varje sådan subfond kan ha sin särskilda placeringsinriktning. En fondandelsägare satsar sina pengar i den subfond som hon

14 Det går givetvis att diskutera om aktiv förvaltning tillför ett mervärde för fondandelsägarna jämfört med passiv förvaltning. Aktiv förvaltning fordrar kompetens och är dyrare än passiv förvaltning som t.ex. bara följer ett index. Vid passiv förvaltning framhävs andelsägarnas intresse av att få en så billig förvaltning som möjligt. Detta kan utgöra ett argument för fondföretag i formen av ekonomisk förening. Ett sådant resonemang förs i Pålsson, a.a., s. 37 f.

önskar och får då en andel av den subfondens sammanlagda förmögenhet. Alternativet hade varit att varje investeringsbolag eller fondförening måste ha en och samma placeringsinriktning för hela fondförmögenheten. I de lagstiftningar i Europa som tillåter investeringsbolag och fondföreningar finns en möjlighet att skapa sådana subfonder.

Låt oss som exempel ta de danska fondföreningarna. Enligt § 4 i lov om investeringsforeningar og specialforeningar kan en fondförening delas upp i avdelningar där varje avdelning svarar för sina egna förpliktelser. Varje avdelning skall vidare bära sin del av omkostnaderna. Om en avdelning inte klarar av det skall dock övriga avdelningar i andra hand och solidariskt med varandra betala den avdelningens del. Tänk dig en fondförening som har två avdelningar, varav den ena investerar i danska aktier och den andra i svenska aktier. Låt oss nu anta att den danska börsen går bra, medan Sverigefonden går sämre. Frågan är då om vinst i en avdelning skall kvittas mot en förlust i en annan avdelning. Följer man sedvanliga associationsrättsliga regler skall ju så ske. Om t.ex. kylskåpsavdelningen i Electrolux går med förlust täcks detta upp av den vinstgivande frysboxavdelningen. Följer man däremot sedvanliga fondrättsliga regler skall givetvis vinsten i en fond (avdelning/subfond) tillkomma de som satsat i den fonden, och ingen annan.

Här har vi en annan typ av intressekonflikt än den som diskuteras i avsnitt 10.4.2. Dessa konflikter går att lösa i en lagstiftning, men då måste man frångå den sedvanliga aktiebolagsrättsliga eller föreningsrättsliga lagstiftningen. Man måste skapa subfonder med (nästintill) vattentäta skott. Vinster i en subfond skall tillkomma de aktieägare eller föreningsmedlemmar som har satsat pengar just i den subfonden. Om en subfond går så dåligt att den inte kan bära sin del av kostnaderna måste dock tillgångarna i de övriga subfonderna tas i anspråk.

Ett i vissa begränsade fall fullt tänkbart scenario är att en subfond förlorar hela sitt kapital. Om subfonden har hållit sig till de bestämmelser som gäller enligt ucitsdirektivet skall mycket till för att fonden blir skyldig pengar som den inte kan betala. Annorlunda kan det bli om det är en nationell fond med en friare placeringsinriktning. Enligt de associationsrättsliga reglerna måste ett sådant underskott täckas av aktiebolagets eller föreningens egna tillgångar, avsett i vilken avdelning eller subfond dessa finns. I Storbritannien har man som exempel hittills löst det problemet

genom att inte tillåta ucitsfonder och nationella fonder i inom en och samma OEIC.

10.4.4. Andelsägarnas inflytande

En fördel med fonder i aktiebolagsform som brukar framhävas är att aktieägare har ett större inflytande över verksamheten. I aktiebolagslagen finns en rad bestämmelser som ger aktieägarna möjlighet att på bolagsstämman ställa frågor till ledningen, rösta i viktiga frågor och utse styrelsen. Motsvarande möjligheter har medlemmar i föreningar. Andelsägarnas inflytande följer så att säga naturligt med den juridiska formen.

OECD har i en rapport behandlat andelsägarnas inflytande i förhållande till hur fonden är organiserad rent juridiskt.15 I de länder som tillhandahåller en kontraktsrättslig konstruktion, t.ex. Sverige, Tyskland, Norge och Finland, är andelsägarnas inflytande mindre eller t.o.m. inte förekommande. I de länder där fonderna är organiserade i associationsrättsliga former är möjligheten till andelsägarinflytande större.

Vilket inflytande andelsägarna har över fondverksamheten beror i huvudsak på två faktorer. För det första skall andelsägarna ha en juridisk möjlighet till inflytande. För det andra skall detta legala inflytande kunna omsättas i praktiken.

Fonder i associationsrättslig form medför inte automatiskt en legal möjlighet för andelsägarna att utöva inflytande över fondverksamheten. En lagstiftning liknande aktiebolagslagen eller lagen om ekonomiska föreningar ger en god infrastruktur för ett sådant inflytande. Utomlands är dock de associationsrättsliga fonderna reglerade i särskild lagstiftning och den regleringen kan avvika rätt väsentligt från samma lands lagstiftning för aktiebolag. På ett sätt kan man säga att vi har att göra med två olika former av aktiebolag. I artikel 1.2 i EG:s andra bolagsdirektiv anges att medlemsstaterna inte behöver tillämpa direktivet på ”förvaltningsbolag med rörligt aktiekapital”.16

15 OECD:s skrivelse Corporate Governance and Collective Investment Instruments (DAFFE/ CMF (2000)5) den 15 mars 2000. 16 Rådets andra direktiv 77/91/EEG av den 13 december 1976 om samordning av de skyddsåtgärder som krävs i medlemsstaterna av de i artikel 58 andra stycket i fördraget avsedda bolagen i bolagsmännens och tredje mans intressen när det gäller att bilda ett aktiebolag samt att bevara och ändra dettas kapital, i syfte att göra skyddsåtgärderna likvärdiga, LGT L 26, 31.1.1977, s. 1 (Celex 31977L0091).

I Storbritannien t.ex. valde man att lägga regleringen för OEIC:ar i en särskild lag i stället för att arbeta in den i aktiebolagslagen; det var för stora skillnader. Aktieägarna i en OEIC får t.ex. inte välja vem som skall sitta i styrelsen. Ett annat exempel är att aktieägare i en SICAV inte får ändra fondens placeringsinriktning.

Den första frågan som måste besvaras blir därför vilka legala möjligheter till inflytande för andelsägarna som skall införas. En möjlighet är givetvis att helt och hållet ansluta sig till aktiebolagslagen eller lagen om ekonomiska föreningar. En sådan ordning kan dock vara förenad med problem eftersom fondsparandet ser annorlunda ut jämfört med den verksamhet som normalt bedrivs i ett aktiebolag eller en ekonomisk förening. Fondverksamheten riktar sig till ett stort kollektiv av mer eller mindre passiva ägare medan aktiebolagslagen och lagen om ekonomiska föreningar kan sägas förutsätta aktiva ägare.

Det går att ifrågasätta en ordning där andelsägarna bestämmer vad som skall hända i en fond om endast en försvinnande del av andelsägarna är intresserade att delta i sådana beslut. Skall t.ex. några få procent av andelsägarna i en fond kunna driva igenom ett beslut om att övergå från placeringar i räntepapper till investeringar i högriskprojekt i Ryssland?

I aktiebolagslagen finns en rad omröstningsregler som anger vilken majoritet som måste rösta för ett visst beslut för att det skall gälla. För vissa särskilt viktiga beslut fordras s.k. kvalificerad majoritet.17 Det är dock inte fråga om en majoritet av samtliga ägare utan av samtliga vid bolagsstämman närvarande ägare. Många beslut kan således röstas igenom även om deltagandet på stämman är lågt.

Det går också att tänka sig en ordning där majoriteten beräknas på samtliga ägare, och inte endast de som deltar på stämman.18 En sådan regel skulle å andra sidan förhindra alla reella möjligheter till beslut i en fond med tanke på det oftast mycket spridda ägandet.

Ett särskilt problem uppstår om fonden består av flera olika avdelningar/subfonder. Det kan då finnas frågor som är gemensamma för hela associationen och andra frågor som är hänförliga

17 Vid val (av t.ex. styrelse) anses den vald som har fått de flesta rösterna (9 kap. 29 § aktiebolagslagen). Vid andra beslut än val vinner som huvudregel den mening som fått mer än hälften av de angivna rösterna (9 kap. 28 §). Särskilt viktiga beslut kräver dock en kvalificerad majoritet. Om bolagsordningen skall ändras fordras t.ex. som utgångspunkt att beslutet har biträtts av aktieägare med två tredjedelar av såväl de avgivna rösterna som de vid bolagsstämman företrädda aktierna (9 kap. 30 §). 18 Se t.ex. 9 kap. 31 § aktiebolagslagen som kräver en majoritet som uppgår till nio tiondelar av samtliga aktier i bolaget.

endast till en viss avdelning/subfond. Andelsägarnas inflytande måste därför definieras till en allmän och en särskild del.

Lagstiftaren kan genom regleringen möjliggöra för ett ökat andelsägarinflytande. Att det också blir effekten i praktiken är dock inte lika självklart; andelsägarna är inte alltid intresserade av att få inflytande över fondförvaltningen. Vid bedömningen bör också beaktas att lagstiftaren har en möjlighet att införa ett motsvarande inflytande i den kontraktsrättsliga formen. I Finland, som likt Sverige har den kontraktsrättsliga formen, finns t.ex. en bestämmelse om att fondandelsägarna utser minst en tredjedel av medlemmarna i fondbolagets styrelse; dessa styrelseledamöter skall dessutom vara oberoende.19

10.4.5. Ucitsdirektivets utformning

Ett argument för associationsrättsliga fonder är att ucitsdirektivet ger bättre förutsättningar för fondverksamhet i den typen av juridisk form.

Som framgått av redovisningen i avsnitt 10.2 är regelverket i det närmaste detsamma oavsett juridisk form. Det finns emellertid vissa skillnader, bl.a. vilka kapitalkrav som ställs på fondbolagen och på de självförvaltande fonderna. Om skillnaden gynnar de sistnämnda kan diskuteras. Bestämmelserna i ucitsdirektivet är avsedda att vara neutrala och syftet är inte att styra utvecklingen mot en viss form. Inställningen måste givetvis i så fall vara att skillnader skall arbetas bort, inte utnyttjas av medlemsstaterna.

10.4.6. Bättre förutsättningar för internationell verksamhet

En av orsakerna till att man införde OEIC-fonder i Storbritannien var att andelar i trustfonder, som varit den normala fondformen under drygt 100 år, var svårare att sälja på kontinenten. Trustfonder förekommer inte enbart i Storbritannien, men i Europa är formen sällsynt. För att få en fondtyp som var mer igenkännbar på kontinenten införde man OEIC-fonder. Förebilden var SICAVfonderna i Frankrike och Luxemburg.

Fråga är då om svenska associationsrättsliga fonder skulle ha bättre förutsättningar utomlands.

19 Se 8 § Lag om placeringsfonder (Nr 48/1999).

Den största fondmarknaden återfinns i USA. Den fondform som dominerar där är associationsrättslig.20 I t.ex. Mexico, Hong Kong, Kina och Sydkorea finns fonder av bolagsrättslig typ. Trustfonder förekommer i t.ex. Australien, Kanada och Nya Zeeland, men även i Hong Kong och Kina.21

Den europeiska fondmarknaden är dock av störst intresse eftersom svenska värdepappersfonder fritt kan marknadsföras och säljas inom EES. I Europa är den kontraktsrättsliga fondformen vanligast. Sådana fonder förekommer i alla nordiska länder (Danmark har dock fondföreningar), i Tyskland, Italien, Portugal, Schweiz och Grekland. I t.ex. Frankrike, Luxemburg, Belgien, Nederländerna och Spanien finns såväl kontraktsrättsliga som bolagsrättsliga fonder.

Det är ovanligt att man som i Danmark har fondföreningar. Den kontraktsrättsliga formen är således etablerad såväl i Sverige som på kontinenten och det saknas därför skäl att införa bolagsrättsliga fonder i syfte att underlätta för en internationell verksamhet.

10.4.7. Börsnoterade fonder

Ett starkt argument för associationsrättsliga fonder, och då särskilt i formen av investeringsbolag, är att dessa lättare kan noteras och säljas över börsen. Denna typ av fonder är mycket populära främst i USA, men har inte riktigt fått fotfäste i Sverige. OM Stockholmsbörsen AB var först med att lansera en börshandlad fond, XACTOMX. Den fonden är som andra fonder i Sverige strukturerad i den kontraktsrättsliga formen (som en nationell fond). Fonden följer OMX-index och består av de aktier som anges i indexet. Andelarna handlas i börsens handelssystem, på samma sätt som aktier, och med avveckling i VPC. Tanken är att all handel (mot allmänheten) skall gå via börsen.

För att få tillstånd från Finansinspektionen måste dock XACTOMX vara öppen, dvs. medge för förvärv av nyemitterade andelar direkt av fonden och för andelsägarna att få sina andelar

20 Fondverksamheten regleras i the Investment Act of 1940. Lagen anger att all verksamhet för kollektiva investeringar skall ske i ett investment company. Det är detta investment company som kallas för Mutual Fund. Varje sådan fond är alltså ett självständigt bolag med aktieägare. Bolaget har en styrelse, men det vanliga är att bolaget är nära kopplat till ett externt förvaltningsbolag (investment management company). 21 Uppgifter ur OECD:s rapport Corporate Governance and Collective Investment Instruments: Secretariat Background Report (DAFFE/CMF(2000)26.

inlösta av fonden. Detta var ju inte tanken med fonden. Avsikten var att endast låta finansiella mellanhänder och möjligtvis större institutionella investerare handla med andelar direkt mot fonden. I fondbestämmelserna infördes därför garantier för att även den fonden skulle vara öppen för alla. Fonden kunde således inte utformas exakt efter de utländska förebilderna. Med bestämmelser liknande de som återfinns i ucitsdirektivet (se avsnitt 10.2.4 ovan) skulle bildandet av börshandlande fonder underlättas.

10.5. En reglering för associationsrättsliga fonder?

Utredningens bedömning: Det kan finnas fördelar med att

strukturera en fond i en associationsrättslig form och en reglering bör övervägas. Det fordras dock ytterligare överväganden i en rad frågor som inte låter sig inte göras inom ramen för utredningens uppdrag eller den tid som avsatts.

Skälen för bedömningen: Den kontraktsrättsliga formen för fondverksamhet fungerar väl. Det kan, som framgått av föregående avsnitt, emellertid finnas fördelar med att använda sig av aktiebolags- eller föreningsformen för fonder. Härigenom får man en tydlig legal struktur som i sin tur kan vara nödvändig för vissa fondprodukter. Andelsägarnas möjlighet till inflytande framgår klarare och en aktiebolagsrättslig form underlättar också för börsnoterade fonder. Det fordras emellertid ytterligare överväganden i en rad frågor som inte låter sig göras inom ramen för utredningens nuvarande uppdrag.

En fråga är om regleringen skall avse investeringsbolag eller fondföreningar. Alternativet, att införa båda typerna, synes inte vara praktiskt försvarbart, även om det givetvis är en möjlighet. Det ligger närmast till hands att föreslå införandet av investeringsbolag. Det är, så vitt utredningen känner till, endast Danmark som organiserar sina fonder i föreningar och den formen lämpar sig därför mindre bra i internationella sammanhang. Andelar i fondföreningar torde heller inte kunna handlas över börsen. Därtill kommer en rad överväganden och förändringar i den svenska föreningslagstiftningen. Ekonomiska föreningar är i grunden kooperativa och förutsätter någon form av medverkan från medlemmarna.

Faller valet på investeringsbolag uppkommer frågor kring detaljregleringen. En möjlig lösning är att i aktiebolagslagen införa vissa särbestämmelser tillämpliga endast på investeringsbolag. Troligtvis är detta inte en framkomlig väg eftersom fondsparandet genererar särskilda överväganden. Säkerligen fordras en särskild lag för investeringsbolag.

Ett problem som redan nämnts är överväganden kring reglerna för aktiekapitalet och aktiebolagets egna kapital. Detta problem är inte nytt.22 Aktiebolagskommittén föreslår i sitt slutbetänkande (SOU 2001:1) att ett kvotaktiesystem införs i aktiebolagslagen. Varje aktie skulle då inte knytas till ett angivet nominellt belopp, utan i stället representera en viss andel av bolagets aktiekapital. Antalet utestående aktier får genom de nya reglerna inget direkt samband med aktiekapitalet. Aktiebolaget kan ge ut nya aktier utan att aktiekapitalet behöver ökas. Aktiekapitalet kan i sin tur förändras utan att det påverkar de utestående aktierna. Förslaget ger dock inte tillräckliga möjligheter för att etablera öppna investeringsbolag. Tanken i fondstrukturen är nämligen att varje fondandel skall representera en del av fondens tillgångar. Vid förvärv av nya fondandelar måste ett tillskott till fonden göras och vid inlösen av andelar sker motsvarande uttag.

Aktiebolagskommittén har också fått ta emot kritik för att den inte har lämnat ett mer långtgående förslag.23 Kritiken kretsar kring den större frågan om hur man skall se på aktiekapitalet. Vad som menas med aktiekapital kan diskuteras och det är kanske inte alltid nödvändigt att definiera begreppet. Det viktiga skulle enligt resonemanget i stället vara att aktiebolaget har ett kapital som är bundet till skydd för aktiebolagets borgenärer. Den diskussionen är intressant, men allt för omfattande för denna utredning.24 Det är också tveksamt att en sådan förändring skulle underlätta för öppna investeringsbolag.

För att aktiebolagsformen skall kunna vara ett praktiskt alternativ måste procedurfrågorna för att öka eller minska aktiekapitalet lösas. Så länge det fordras särskilda beslut på bolagsstämman eller, efter bemyndigande, av styrelsen, synes det vara omöjligt med fonder som köper och säljer andelar varje dag. Sådana förändringar kan inte göras utan vidare eftersom procedurreglerna i aktiebolags-

22 Se t.ex. argumentationen i prop. 1974:128 s. 38 ff. och s. 94 ff. 23 Lindskog, Stefan, Kvotaktier – och sen?, JT 2000-01, s. 846 ff. 24 Stefan Lindskog föreslår i sin artikel att aktiebolagskommitténs förslag inte skall bli föremål för en remissrunda. I stället borde frågan lämnas till en ny utredning för ytterligare överväganden. Se Lindskog, a.a.

lagen har i syfte att skydda aktiebolagets borgenärer och minoritetsaktieägare.

På liknande sätt fordras en genomgång av samtliga bestämmelser i aktiebolagslagen. Många bestämmelser kan säkerligen tillämpas även på investeringsbolag, men ett flertal regler måste anpassas till fondverksamhetens speciella karaktär.

Omröstningsreglerna i aktiebolagslagen är ett sådant exempel. Det är inte säkert att aktieägarna i ett investeringsbolag skall få samma inflytande som aktieägarna i ett aktiebolag. Vissa frågor rör hela bolaget, medan andra frågor är specifika för en viss subfond. Vissa viktigare beslut kanske inte alls lämpar sig för ett andelsägarinflytande.

I många länder med bolagsrättsliga fonder synes andelsägarnas inflytande vara begränsat till att utse styrelsen. Styrelsen övervakar sedan den externa förvaltaren. En möjlig lösning skulle kunna vara att aktieägarna på stämman också fick besluta om den externa förvaltaren. I likhet med aktiebolag bör det dock inte komma ifråga att aktieägarna i ett investeringsbolag har inflytande över den dagliga verksamheten.

Som andelsägare vet man vad man ger sig in igenom att läsa fondbestämmelserna; man väljer att spara i t.ex. en räntefond. Skall en majoritet av andelsägarna vid bolagsstämman kunna ändra på detta? Och med vilken majoritet?

Sedan man avgjort vilka frågor som kan bli föremål för omröstning på bolagsstämman återstår att lösa problemet med vilken majoritet som skall krävas. Det finns aktiebolag som har många aktieägare, men även i de mest ägarspridda bolagen på börsen finns oftast en eller några starka ägare. I investeringsbolag lär ägandet som regel vara spritt på ett stort antal aktieägare, där ingen kommer upp i en maktposition. Detta riskerar att ge styrelsen en allt för stor makt. Om styrelsen har nära band med den externa förvaltaren uppstår givetvis intressekonflikter. De omröstningsregler som finns i aktiebolagslagen lämpar sig därför kanske sämre för investeringsbolag. Å andra sidan får bestämmelserna inte liberaliseras till den grad att ett fåtal intresserade aktieägare fattar beslut som rör den överväldigande majoriteten av passiva fondandelsägare.

Utredningen gör inte anspråk på att här lämna en komplett probleminventering, utan avsikten är att ge exempel på ytterligare överväganden som måste göras. Dessa ytterligare överväganden fordrar en komplett genomgång av aktiebolagsrätten och möjligtvis även av lagen om ekonomiska föreningar. Troligtvis fordras en

särskild lagstiftning för de associationsrättsliga fonderna. Utformningen får i så fall ske efter förebild i nu gällande associationsrätt, men också med beaktande av hur andra länder har löst de nu redovisade problemen.

Vid bedömningen om ett förslag skall lämnas måste slutligen även skatterättsliga aspekter tas in i bedömningen. Vilken typ av verksamhet kan tillåtas och hur skall beskattningen se ut? Uppstår några gränsdragningsproblem, t.ex. mot de investmentbolag som finns noterade på börsen idag?

De överväganden som fordras låter sig inte göras inom ramen för utredningens uppdrag med hänsyn till den tid som avsatts.

11. Övergångsbestämmelser

11.1. Genomförande av ucitsdirektivets nya regler

Sverige skall senast den 13 augusti 2003 anta de lagar och andra författningar som är nödvändiga för genomförandet av de nya reglerna i ucitsdirektiven. De nya lagbestämmelserna skall träda ikraft i Sverige senast sex månader därefter eller den 13 februari 2004.1

11.2. Fortsatt verksamhet utan nytt tillstånd

I ucitsdirektivet finns en bestämmelse som gör det möjligt för fondbolag som före den 13 februari 2004 fått tillstånd att driva fondverksamhet enligt regler som motsvarar de nya bestämmelserna i ucitsdirektivet att få fortsätta sin verksamhet utan att nytt tillstånd behöver sökas.2 För detta fordras alltså att fondbolagen uppfyller kapitalkraven, kraven på ledning och ägare samt har upprättat en verksamhetsplan. Denna bestämmelse synes dock inte vara tillämplig på svenska förhållanden. Enligt ucitsdirektivet gäller bestämmelsen nämligen endast om lagstiftningen i de berörda medlemsstaterna föreskriver motsvarande krav. Den nuvarande lagen om värdepappersfonder ställer inte sådana krav, vilket innebär att inget svenskt fondbolag kan åberopa den aktuella artikeln i ucitsdirektivet. Någon motsvarande bestämmelse föreslås därför inte införas i övergångsbestämmelserna.

1 Artikel 3 i direktivet med ändring av ucitsdirektivet avseende regler för förvaltningsbolag och förenklade prospekt (2001/107/EG) och artikel 3 i direktivet med ändring av ucitsdirektivet avseende regler vad gäller fondföretags investeringar (2001/108/EG). 2 Artikel 2.2 i direktivet med ändring av ucitsdirektivet avseende regler för förvaltningsbolag och förenklade prospekt (2001/107/EG).

11.3. De svenska fondbolagen

Utredningens förslag: Fondbolag som har tillstånd att driva

fondverksamhet eller annan näringsverksamhet enligt lagen om värdepappersfonder får fortsätta med denna verksamhet fram till den 13 februari 2007.

Om ett fondbolag inte har beviljats tillstånd enligt lagen om investeringsfonder senast den 13 februari 2007 skall det upphöra med sin verksamhet.

Skälen för förslaget: De svenska fondbolagen verkar i enlighet med lagen om värdepappersfonder. Lagen uppfyller inte de nya kraven som ställs på fondbolag i ucitsdirektivet. De svenska fondbolagen kan välja att antingen söka nytt tillstånd i enlighet med de nya bestämmelserna i lagen om investeringsfonder eller att upphöra med sin verksamhet.

I ucitsdirektivet anges dock att förvaltningsbolag får fortsätta sin verksamhet enligt sitt ursprungliga tillstånd fram till den 13 februari 2007.3 För att kunna etablera sig fritt i ett annat EES-land eller tillhandahålla tjänster över gränserna måste emellertid dessa fondbolag auktoriseras enligt de nya reglerna i ucitsdirektivet (dvs. enligt lagen om investeringsfonder).

Ucitsdirektivet anger således en femårig övergångsperiod. Det finns emellertid goda incitament för de svenska fondbolagen att söka tillstånd tidigare; utan nytt tillstånd får fondbolagen inte förvalta värdepappersfonder som placerar sina medel enligt de nya bestämmelserna i lagen om investeringsfonder. De får inte heller etablera sig i ett annat EES-land eller tillhandahålla tjänster över gränserna.

Enligt den aktuella bestämmelsen i ucitsdirektivet är en förutsättning för att fondbolag skall få fortsätta driva verksamhet att bolaget erhåller auktorisation enligt de nya reglerna före den 13 februari 2007. Om Finansinspektionen inte beviljar tillstånd eller om fondbolaget inte väljer att ansöka om nytt tillstånd upphör det gamla tillståndet att gälla efter den 13 februari 2007. Bolaget skall då upphöra med sin verksamhet. För att undvika detta bör bolagen ansöka om tillstånd enligt de nya reglerna i god tid. Eftersom det enligt lagen om investeringsfonder åligger Finansinspek-

3 Artikel 2.3 i direktivet med ändring av ucitsdirektivet avseende regler för förvaltningsbolag och förenklade prospekt (2001/107/EG).

tionen att fatta beslut inom sex månader från det att ansökan lämnades in, bör bolaget ansöka om tillstånd att driva verksamhet enligt lagen om investeringsfonder i vart fall senast den 13 augusti 2006. Detta får dock i sista hand ankomma på bolaget självt eftersom det är det som bär risken för att tillstånd inte beviljas i rätt tid.

11.4. Andra fondförvaltare

Utredningens förslag: Fondförvaltare som inte är fondbolag

och som förvaltar fonder med stöd av 3 § lagen om värdepappersfonder skall, om de vill fortsätta att driva fondverksamhet, ha ett tillstånd enligt lagen om investeringsfonder senast den 13 februari 2007.

Om en sådan fondförvaltare inte har beviljats tillstånd vid den angivna tidpunkten skall det upphöra med sin fondverksamhet.

Skälen för förslaget: Enligt lagen om investeringsfonder får endast fondbolag förvalta värdepappersfonder och specialfonder. För de värdepappersbolag som idag har tillstånd att förvalta nationella fonder enligt 3 § lagen om värdepappersfonder kan olika lösningar tänkas. En lösning är att dessa värdepappersbolag får fortsätta sin verksamhet i enlighet med de tillstånd som lämnats före ikraftträdandet av lagen om investeringsfonder, men att de inte kan beviljas tillstånd att förvalta ytterligare fonder. En annan lösning är att dessa värdepappersbolag inom viss tid skall ansöka om tillstånd att utöva fondverksamhet enligt lagen om investeringsfonder.

Det är givetvis en fördel för värdepappersbolagen att få fortsätta med sin verksamhet. För andelsägarna, som medvetet sökt sig till en viss förvaltare, kan det också finnas ett värde. Om värdepappersbolagen får fortsätta med sin verksamhet behöver förvaltningen inte heller överlåtas till ett fondbolag. En nackdel är att syftet med de nya reglerna i lagen om investeringsfonder förfelas. De intressekonflikter som kan uppstå vid en sammanblandning av kollektiv kapitalförvaltning och diskretionär portföljförvaltning återfinns i dessa värdepappersbolag. Det är också mindre lämpligt att ha fondförvaltare som grundar sitt tillstånd på en äldre, upphävd lag.

Utredningen förordar därför att en sista tidpunkt sätts för när ett värdepappersbolag måste ha ett tillstånd enligt lagen om investeringsfonder för att få fortsätta med sin fondverksamhet. Denna tidpunkt bör bestämmas till den 13 februari 2007 för att

överensstämma med reglerna för fondbolag. Eftersom fondbolag inte får bedriva annan verksamhet än fondförvaltning kan dessa värdepappersbolag komma att nekas tillstånd. Förvaltningen av de nationella fonderna måste då överlåtas till ett fondbolag. Det finns givetvis ingenting som hindrar att värdepappersbolaget bildar ett nytt bolag som uppfyller kraven i lagen om investeringsfonder och till vilket fondförvaltningen överlåts.

11.5. Värdepappersfonder

Utredningens förslag: För värdepappersfonder enligt lagen om

värdepappersfonder som skall upphöra skall bestämmelserna om överlåtelse och upphörande i 9 kap. lagen om investeringsfonder tillämpas.

Skälen för förslaget: I artikel 2.2 i direktivet med ändring av ucitsdirektivet avseende regler vad gäller fondföretags investeringar (2001/108/EG) anges att medlemsstaterna får bevilja fondföretag, som är verksamma vid tiden för direktivets ikraftträdande, en frist om högst 5 år från ikraftträdandet för att de skall kunna anpassa sig till den nya nationella lagstiftningen.

Med hänsyn till att fondbolagen enligt vad som ovan sagts tillåts driva verksamhet enligt lagen om värdepappersfonder fram till den 13 februari 2007 bör de enligt utredningens mening ges en motsvarande frist för att anpassa sig till den nya lagstiftningen.

De nya bestämmelserna i lagen om investeringsfonder som avser en värdepappersfonds placeringar bör dock inte medföra några problem i en övergångsfas. Vill ett fondbolag att en värdepappersfond skall få möjlighet att placera sina tillgångar enligt de nya bestämmelserna får fondens fondbestämmelser ses över.

De nya bestämmelserna om information med bl.a. krav på upprättande av informationsblad kan dock ge upphov till frågor i en övergångsfas. Eftersom ett fondbolag skall ansöka om och erhålla nytt tillstånd senast den 13 februari 2007 erfordras dock inga särskilda övergångsbestämmelser avseende fonderna. Vid tillståndsprövningen skall nämligen bl.a. fondbestämmelserna godkännas av Finansinspektionen.

Det kan dock vara så att en värdepappersfond förvaltas av ett fondbolag som inte ansöker eller beviljas nytt tillstånd. Fondbolag

bör i första hand söka överlåta verksamheten till ett annat fondbolag. I annat fall måste fonden upphöra. Bestämmelserna om överlåtelse och upphörande i 9 kap. lagen om investeringsfonder bör därför bli tillämpliga på sådana värdepappersfonder.

Ytterligare en fråga som måste ställas är om de värdepappersfonder som godkänts enligt de äldre bestämmelserna fritt kan marknadsföras och säljas över gränserna efter det att de nya ucitsdirektiven har genomförts inom EU. Enligt utredningens mening måste så vara fallet. Här måste dock uppmärksammas att artikel 2.2 i direktivet om ändring av ucitsdirektivet avseende regler som gäller fondföretags investeringar(2001/108/EG) endast gäller fondföretag som var verksamma vid tidpunkten för direktivets ikraftträdande, dvs. den 13 februari 2002. Detta får till följd att de fonder som bildats enligt lagen om värdepappersfonder efter den 13 februari 2002 inte med stöd av reglerna i ucitsdirektivet kan marknadsföras och säljas i andra länder inom EES efter den 13 februari 2004, då de nya bestämmelserna i direktivet skall vara genomförda. För att dessa fonder skall kunna marknadsföras och säljas inom EES måste de således anpassas till de nya reglerna i direktivet.

Svenska värdepappersfonder som har godkänts enligt lagen om värdepappersfonder efter den 13 februari 2002 kan således komma att hindras av utländska tillsynsmyndigheter om fondbolaget försöker marknadsföra och sälja andelar efter den 13 februari 2004. Enligt utredningens mening finns det inte skäl att föreskriva att Finansinspektionen skall hindra marknadsföring och försäljning av andelar i utländska värdepappersfonder som har godkänts enligt de äldre bestämmelserna i ucitsdirektivet, vare sig de godkänts före eller efter den 13 februari 2002. Dessa utländska fonder bör få säljas här fram till den 13 februari 2007. Senast då skall ju fondbolaget enligt tidigare redovisade bestämmelser ha fått ett nytt tillstånd.

11.6. Specialfonder

Utredningens förslag: Fondförvaltare som driver annan när-

ingsverksamhet enligt 3 § lagen om värdepappersfonder skall ansöka om godkännande av fondbestämmelserna enligt lagen om investeringsfonder. Om fondbestämmelserna inte har godkänts senast den 13 februari 2007 skall fonden upphöra. För nationella fonder som skall upphöra skall bestämmelserna om överlåtelse och upphörande i 9 kap. lagen om investeringsfonder tillämpas.

Skälen för förslaget: De nuvarande nationella fonderna kommer att omfattas av nya bestämmelser. En del av dagens nationella fonder har placeringsramar som faller inom de nya placeringsbestämmelserna för värdepappersfonder. Det gäller t.ex. vissa indexfonder, fondandelsfonder och fonder som använder sig av derivatinstrument. Andra nationella fonder blir specialfonder. Det kan även finnas nationella fonder vars fondbestämmelser inte kan godkännas enligt lagen om investeringsfonder.

Det är därför lämpligt att kräva att fondförvaltarna justerar fondbestämmelserna för de nationella fonderna och ger in dessa till Finansinspektionen för godkännande. Finansinspektionen kan därvid godkänna fondbestämmelserna om de uppfyller lagens krav på värdepappersfonder eller på specialfonder. För specialfonder gäller t.ex. att det i fondbestämmelserna skall anges på vilket sätt fonden avviker från bestämmelserna för värdepappersfonder.

De nya fondbestämmelserna måste dock godkännas av Finansinspektionen senast den 13 februari 2007. Denna övergångstid kan synas lång men är enligt utredningens mening nödvändig för att överensstämma med reglerna för värdepappersfonder.

Om ansökan inte görs eller Finansinspektionen finner att fondbestämmelserna inte kan godkännas enligt lagen skall antingen förvaltningen överlåtas till ett fondbolag eller de nationella fonderna upplösas. Detsamma gäller om ett fondbolag eller ett värdepappersbolag inte får nytt tillstånd enligt lagen om investeringsfonder senast den 13 februari 2007. Förfarandet skall ske enligt bestämmelserna i 9 kap. lagen om investeringsfonder. Upplösning sker således genom att fondens tillgångar säljs och nettobehållningen i fonden skiftas ut till fondandelsägarna. Det är upp till fondförvaltaren (före den 13 februari 2007) eller förvaringsinstitutet att bestämma den exakta tidpunkten.

11.7. Hedgefonder

För hedgefonder gäller att dessa enligt lagen om investeringsfonder får säljas till allmänheten endast via fondandelsfonder.4 Detta innebär att en hedgefond, vars fondbestämmelser godkänts av Finansinspektionen, måste upphöra med tidigare försäljning.

4 De hedgefonder som har krav på en lägsta insättning om 500 000 kronor – vilket är merparten av det förvaltade kapitalet - kommer inte att beröras av reglerna.

Det finns per den sista mars i år 22 stycken hedgefonder som vänder sig till allmänheten med stöd av 3 § i lagen om värdepappersfonder. Det förvaltade kapitalet uppgår till 30 miljarder kronor.

De fondsparare som redan har innehav i de hedgefonder som berörs av de nya reglerna får ha kvar dessa även efter regeländringen, om inte hedgefonden skall upplösas enligt föregående avsnitt. Däremot får fondbolaget inte sälja nya andelar i fonden efter det att lagen har trätt ikraft. Det behövs således inga särskilda övergångsbestämmelser för hedgefonder som berör fondandelsägarna.

Det kan visa sig att en del av de fonder som idag kallar sig hedgefonder inte kommer att vara det med den nya definitionen som föreslås i lagen om investeringsfonder. Fonderna får – liksom för övriga specialfonder pröva sina fondbestämmelser – hos Finansinspektionen.

12. Konsekvenser av förslagen

12.1. Ekonomiska konsekvenser

Förslagen i utredningen har ingen direkt effekt på det offentliga åtagandet. Förslagen är mestadels en vidareutveckling av befintlig reglering. Förändringarna i förslaget kan dock förhoppningsvis ge en lagstiftning som är bättre anpassad till rådande förhållanden och därmed blir enklare att hantera för marknadens aktörer, vilket skulle i sådana fall leda till effektivitetsvinster. Dessutom innebär regleringen en del förtydliganden som kan minska osäkerheten på marknaden vilket också kan underlätta för marknadens funktion.

De nya förslagen kommer emellertid under en övergångsperiod att ställa stora krav på Finansinspektionens resurser. Fondbolagen kommer att behöva söka nya tillstånd och göra ändringar i fondbestämmelserna för att kunna verka i enlighet med det nya regelverket. Detta kommer att vara en omfattande process som Finansinspektionen kan behöva extra resurser till.

Vidare kommer det interna arbetet med att meddela nya föreskrifter att ta extra resurser i anspråk under övergången till de nya reglerna. Ett underlag till det arbetet finns visserligen redan eftersom förslagen är en vidareutveckling av gällande rätt. Föreskrifter kommer dock att behöva arbetas om, och i många fall behöver de kompletteras med nya bestämmelser. Dock finns motsvarande bestämmelser inom andra finansiella områden som kan tjäna som underlag för arbetet.

Vissa av förslagen i betänkandet förutsätter att Finansinspektionen kan tillförsäkra sig information om vad som sker i fondbolagen och kan föra en dialog om verksamheterna. Denna materia är inte okomplicerad och kan kräva att Finansinspektionens måste komplettera sin kompetens i dessa frågor. Fondmarknaden utvecklas dessutom hela tiden vilket gör att en pågående vidareutbildning av Finansinspektionens personal är nödvändig.

Det är viktigt att Finansinspektionens resurser är tillräckligt stora inom området, dels för att följa verksamheterna i fondbolagen, dels för att kunna vara en stark motpart till aktörerna. Via regleringen går det inte att förhindra att bolagen missköter sig eller hanterar fondandelsägarnas medel på ett felaktigt sätt. Däremot kan Finansinspektionen via föreskrifter och tillsyn ställa krav på att fondbolagen har de kunskaper och system som krävs för att bedriva en sund fondverksamhet. Förslagen bygger således på att Finansinspektionen har de resurser som krävs för att följa fondbolagen och ta tillvara konsumentintresset.

Finansinspektionens verksamhet finansieras via avgifter från tillsynsobjekten vilket gör att statens nettoutgifter inte ökar till följd av ökade resurser till Finansinspektionen. Däremot kan eventuella anspråk från allmänheten på staten i händelser av konkurser eller oaktsamt förfarande i fonderna undvikas om Finansinspektionen har en tillräckligt bra tillsyn. Även om staten inte har några ekonomiska skyldigheter gentemot fondspararna kan tveksamma händelser i något fondbolag slå tillbaka på regleraren.

För en del fondbolag kommer de större krav som ställs på bevakning av risken i fonderna att innebära en merkostnad i form av system för att bevaka och hantera riskerna (alternativt att de köper tjänsten externt). Det gäller dels fondbolag med fonder som handlar med derivat, dels fondbolag med specialfonder. Många av fondbolagen har emellertid redan system för att klara av de krav som föreslås. Även andra skärpningar i lagstiftningen kommer att medföra ökade kostnader för fondbolagen. De samlade ökade kostnaderna torde dock inte vara större än att de täcks av medel som finns avsatta för utveckling av verksamheten.

Fondbolagen får också lättnader i kostnader genom det minskade kravet på information som skall skickas till fondandelsägarna.

12.2. Konsekvenser för de mindre fondbolagen

Förslagen i utredningen innebär en skärpning av kapitalkraven för att starta fondverksamhet och ställer också högre krav på de personer som driver fondverksamheten. Förslagen innebär också i som nämnts större krav på riskhanteringssystem för att kunna bedriva fondverksamhet.

Dessa skärpningar innebär i praktiken att etableringshindren ökar för nya aktörer på marknaden. Dessa skärpningar skall dock vägas mot att skyddet för konsumenterna stärks vilket kan leda till bättre produkter. Hindren är heller inte oöverstigliga och innebär i kostnader en relativt liten del av verksamheten. Fondverksamhet är starkt volymberoende, det krävs många andelsägare för att kunna konkurrera med de avgifter som finns på marknaden. På marginalen är de fasta kostnaderna i fondverksamhet förhållandevis små om tillräcklig volym av fondandelsägare har uppnåtts. De extra kostnader som kommer för den som vill starta fondverksamhet torde inte vara ett avgörande hinder.

12.3. Övriga konsekvensanalyser

Några andra effekter på de områden som räknas upp i 15 § kommittéförordningen (1998:1474) finns inte. Några andra negativa effekter på samhällsfunktioner eller samhällsintressen förutses inte heller.

13. Författningskommentar

13.1. Förslaget till lag om investeringsfonder

1 kap. Inledande bestämmelser

Tillämpningsområdet

1 §

Verksamhet för kollektiva investeringar kan organiseras på olika sätt. Avsikten är inte att lagen skall förhindra t.ex. aktiesparklubbar eller verksamheten i investmentbolagen.

Definitioner

2 §

Paragrafen innehåller vissa definitioner som är av central betydelse för bestämmelserna i lagen.

I paragrafen beskrivs vad som menas med en värdepappersfond och med en specialfond. Skillnaden mellan dessa fonder tydliggörs därmed. Värdepappersfonder riktar sig till allmänheten och får placera sina medel enligt 5 kap. Specialfonder däremot kan rikta sig till en obestämd krets investerare (se vidare avsnitt 9.7) För specialfonderna gäller också särregleringen i 6 kap. Vad som inte anges här, men som är en följd av skillnaderna mellan de två fondtyperna, är att endast värdepappersfonder får säljas fritt inom EES.

Definitionen i punkten 3 anknyter till rubriken på den nya lagen. Termen investeringsfond används här som ett samlingsnamn på de svenska fonder som omfattas av lagen. Härigenom understryks att värdepappersfonder och specialfonder ur lagstiftningssynpunkt är likställda. En stor del av lagens bestämmelser tillämpas också på de

båda fondtyperna. Terminologin stämmer också bra överens med den som finns i andra länder

I punkterna 7 och 8 definieras vad som menas med överlåtbara värdepapper respektive penningmarknadsinstrument. Dessa definitioner är hämtade från ucitsdirektivet i syfte att skapa en enhetlig terminologi (se också avsnitten 8.2 och 8.3). Definitionerna återfinns i artikel 1 (8) och artikel 1 (9) i ucitsdirektivet. En viss överlappning uppstår då ett penningmarknadsinstrument i Sverige betraktas som en obligation eller annan skuldförbindelse med en löptid understigande 12 månader.1

I punkten 10 intas en definition av koncernbegreppet i syfte att precisera placeringsbestämmelserna i 5 kap. Utredningens överväganden återfinns i avsnitt 8.3.4.

I paragrafens andra stycke återfinns en bestämmelse som reglerar i vilka fall ett fondbolag skall anses ha nära förbindelser med andra. Denna definition, som motsvarar den som återfinns i annan finansiell lagstiftning, har främst betydelse för Finansinspektionens möjligheter att bedriva en effektiv tillsyn. Utredningens överväganden redovisas i avsnitt 7.5.

Allmänna bestämmelser om tillståndsplikt

3 §

Verksamhet i fondbolag får drivas endast efter Finansinspektionens uttryckliga tillstånd. Tillståndet omfattar enligt den föreslagna lydelsen endast kollektiv förvaltning, dvs. fondförvaltning.

Enligt de äldre bestämmelserna i EG-direktivet fick ett fondbolag förvalta harmoniserade värdepappersfonder (som uppfyllde direktivets bestämmelser i alla avseenden) och andra fonder under vissa förutsättningar. Dessa andra, s.k. nationella fonder (eller med utredningens föreslagna terminologi – specialfonder) skulle t.ex. vara öppna, rikta sig till allmänheten och investera i överlåtbara värdepapper. En motsvarande beskrivning återfinns dock inte i de nya bestämmelserna i ucitsdirektivet. I stället talas om fonder som inte uppfyller ucitsdirektivets krav. Ett tillstånd enligt denna para-

1 Uppfattningen i Sverige är att fonder som investerar i penningmarknadsinstrument är att hänföra till kategorin räntefonder. I många länder anses penningmarknadsfonder vara nationella fonder, men det beror i huvudsak på att dessa fonder tillåts placera sina medel i banktillgodohavanden på ett sätt som inte varit möjligt tidigare enligt ucitsdirektivet.

graf kan därför mycket väl avse endast förvaltningen av specialfonder, oavsett hur dessa ser ut.

Utredningen föreslår också att det i andra stycket intas en uttrycklig bestämmelse som anger att fondbolag kan få tillstånd att ta emot uppdrag från andra fondbolag och fondförvaltare. Skillnaden mellan att förvalta fonder med stöd av tillståndet enligt första stycket och att förvalta fonder enligt uppdrag med stöd av andra stycket är den att fondbolag enligt första stycket är ansvariga fullt ut för förvaltningen. Möjligheten till, formerna för och konsekvenserna av sådana uppdragsavtal regleras i 3 kap. 5–7 §§.

Utländska förvaltningsbolag och fondföretag

4–7 §§

I dessa paragrafer regleras möjligheten för utländska förvaltningsbolag och utländska fondföretag att verka i Sverige. Regleringen kan te sig något omständlig med en uppdelning mellan förvaltningsbolag och fondföretag. Förvaltningsbolag är de bolag som har hand om fondförvaltningen, motsvarande de svenska fondbolagen. Fondföretag kan vara fonder som inte är juridiska personer, som de svenska investeringsfonderna, eller fondföretag som är juridiska personer, såsom franska SICAV:er. En utförligare redogörelse för de juridiska skillnaderna finns i kapitel 3 och 4. Sedan tidigare finns möjligheten för utländska fondföretag att driva fondverksamhet här. Som en konsekvens av de nya bestämmelserna i ucitsdirektivet föreslår utredningen att det även, parallellt härmed, införs regler som gör det möjligt för utländska förvaltningsbolag att verka i Sverige.

Den föreslagna regleringen gör det möjligt för förvaltningsbolag som har sin hemvist i ett land inom EES att med stöd av sitt hemlands auktorisation, även bedriva verksamhet här.2 Det kan ske från hemlandet (gränsöverskridande) eller från filial här. För att dessa förvaltningsbolag skall få sälja fondandelar i Sverige fordras dock därutöver att fonderna anmäls till Finansinspektionen. Denna procedur kan sägas innefatta ett krav på dubbel auktorisation och diskuteras närmare i avsnitt 7.13.

2 Däremot ges inte förvaltningsbolag med hemvist i ett land utanför EES en motsvarande möjlighet, se vidare i avsnitt 9.10.4.

Som tidigare har utländska fondföretag möjlighet att marknadsföra och sälja sina andelar i Sverige. Dessa bestämmelser motsvarar i huvudsak de som finns i 7 a och 7 b §§ lagen om värdepappersfonder. En skillnad är att de föreslagna paragraferna reglerar möjligheten att marknadsföra och sälja fondandelar här. I lagen om värdepappersfonder angavs möjligheten att driva fondverksamhet respektive driva verksamhet i Sverige. Någon materiell ändring åsyftas dock inte; ändringen avser att återspegla den terminologi som används i ucitsdirektivet (artikel 44). Att de utländska fondföretagen därvid skall kunna lösa in andelar, göra utbetalningar och lämna information framgår av lagtexten. Se vidare i avsnitt 7.13 och i avsnitt 9.10.

Verksamhet i ett land utanför EES

8 §

Se nedan under kommentaren till 9–13 §§.

Verksamhet i ett land inom EES

9–13 §§

I paragraferna regleras förutsättningarna och proceduren för svenska fondbolag att verka utomlands. Bestämmelserna behandlas i avsnitt 7.12.

Bestämmelsen i 13 § avser de fall då ett fondbolag vill marknadsföra och sälja andelar i en värdepappersfond med stöd av det s.k. produktpasset. I så fall skall Finansinspektionen underrättas. Paragrafen motsvarar 13 a § i lagen om värdepappersfonder.

Sundhetskrav och uppföranderegler

14 §

Fondbolag, eller egentligen verksamheten i ett fondbolag, skall drivas så att förtroendet upprätthålls, enskildas kapitalinsats inte otillbörligen äventyras och i övrigt på ett sunt sätt. I syfte att säkerställa detta uppställs i paragrafen sundhetskrav och uppför-

anderegler. Snarlika bestämmelser återfinns t.ex. i 1 kap. 7 § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse.

Tystnadsplikt och sekretess

15 §

Paragrafen innehåller en bestämmelse om tystnadsplikt och sekretess. Den motsvarar 5 § lagen om värdepappersfonder som i sin tur har sin grund i banksekretessen.3

2 kap. Förutsättningar för tillstånd m.m.

1–3 §§

I paragraferna redogörs för de krav som ställs för att tillstånd skall beviljas. Tillståndet ges svenska aktiebolag med huvudkontor här. Vidare skall fondbestämmelserna godkännas. Dessa krav ställs också i den nuvarande fondlagstiftningen. Nyheter är krav på ägarna och ledningen samt bestämmelsen om en effektiv tillsyn. Dessa villkor är en konsekvens av de nya bestämmelserna i ucitsdirektivet (artikel 5a och artikel 5b) och har sin motsvarighet i annan finansiell näringsrättslig lagstiftning. Se vidare avsnitt 7.4– 7.6.

Eftersom fondbolaget skall vara ett svenskt aktiebolag gäller som utgångspunkt att vad som är föreskrivet om aktiebolag i allmänhet skall gälla, om inte annat följer av lagen (3 § andra stycket).

4 §

Fondbolag skall ha ett minsta startkapital motsvarande 125 000 euro. Idag skall fondbolag, enligt Finansinspektionens föreskrifter, ha ett aktiekapital på minst 1 miljon kronor. Vilka poster som får ingå i startkapitalet bör regleras av inspektionen (se avsnitt 7.3.1).

Bestämmelserna om startkapitalet har ett nära samband med reglerna om kapitalkrav i 7 kap.

3Prop. 1989/90:153, s. 52.

5–7 §§

Paragraferna motsvarar bestämmelserna i 6 a, 6 b och 7 §§ lagen om värdepappersfonder. Bestämmelserna om revisorer och särskild granskare infördes år 1996, se närmare om detta i prop. 1995/96:173, s. 107 ff., 127 och 137.

8 §

När ett fondbolag ansöker om tillstånd skall en verksamhetsplan upprättas och ges in till inspektionen. Motsvarande villkor ställs på andra finansiella företag som söker tillstånd hos inspektionen. Det är svårt att i lagtexten ange det närmare innehållet i planen och det är därför lämpligt att låta inspektionen ange detta i sina föreskrifter. Inspektionen har också utfärdat föreskrifter för andra finansiella företag om vad som skall ingå i verksamhetsplanen. I delar kan säkert de föreskrifterna föras över till att gälla även fondbolag. Planen för ett fondbolag torde dock inte behöva innehålla allt det som anges för t.ex. värdepappersbolag.

Planen bör ha det innehåll som behövs för att underlätta Finansinspektionens beslut om tillstånd och därvid beskriva fondbolagets organisation och tänkta verksamhet.

9 §

Finansinspektionen skall meddela ett beslut inom sex månader från det att en fullständig ansökan har kommit in till inspektionen. Om så inte sker kan fondbolaget enligt föreslagna 11 kap. 1 § fjärde stycket vända sig till kammarrätten för en förklaring om att ärendet uppehålls i onödan. Rättsföljden av inspektionens passivitet blir således inte att fondbolaget kan börja verka. För detta fordras, enligt andra stycket, ett uttryckligt tillstånd.

3 kap. Allmänna bestämmelser för investeringsfonder

Investeringsfondens rättsliga ställning

1 §

Paragrafen beskriver investeringsfonden, dvs. såväl värdepappersfondens som specialfondens, rättsliga ställning. Utredningens förslag går ut på att bibehålla den kontraktsrättsliga konstruktion som använts i Sverige allt sedan 1974 års aktiefondslag. Fonden är inte en juridisk person och kan därför inte förvärva rättigheter eller ikläda sig skyldigheter. Utredningen föreslår dock att denna regel modifieras (se avsnitt 8.13). I ett antal bestämmelser i fondlagstiftningen ges möjlighet för fondbolaget för en fonds räkning att ingå avtal som faktiskt innebär förpliktelser. Som ett förtydligande föreslår därför utredningen att fonden kan ikläda sig förpliktelser i den mån detta framgår av andra bestämmelser i lagen. Det kan t.ex. vara fråga om fonder som lånar värdepapper av någon annan i syfte att sälja dessa (s.k. blankning). Genom den föreslagna lydelsen framgår tydligare kopplingen att dessa värdepapper skall tas ur fonden och lämnas tillbaka när avtalstiden löpt ut.

Ett annat exempel återfinns i 5 kap. 22 § andra stycket. Enligt den bestämmelsen får ett fondbolag i fondverksamheten ta kortfristiga lån till ett belopp motsvarande högst 10 procent av fondens värde. Det lånet kan därför hänföras till en specifik värdepappersfond och det får sägas ingå i fondverksamheten att betala tillbaka lånet. Finansinspektionen skulle därför kunna vidta åtgärder mot ett tredskande fondbolag. Tillståndet skulle därvid kunna återkallas och därefter är det upp till förvaringsinstitutet eller det övertagande fondbolaget att betala lånet. Detsamma gäller givetvis specialfonder som fått tillåtelse till högre belåning och andra investeringar eller åtgärder som medför förpliktelser och som vidtagits inom ramen för denna lag.

Att fondens tillgångar inte får utmätas medför att fonden inte kan försättas i konkurs.

Förvaltningen av investeringsfonder

2 §

Paragrafen motsvarar bestämmelser som på olika ställen finns i lagen om värdepappersfonder och avser att reglera fondbolagets roll. Det är fondbolaget som företräder andelsägarna i alla frågor som rör fonden. Denna bestämmelse har varit föremål för omfattande diskussion genom åren och utredningens överväganden redovisas huvudsakligen i kapitel 6. Detsamma gäller den viktiga regeln att fondförvaltaren skall handla i andelsägarnas gemensamma intresse och att all verksamhet skall bedrivas oberoende av förvaringsinstituten.

I paragrafen regleras numera uttryckligen fondbolagets rätt att få pantsätta egendom som ingår i fonden, eller på annat sätt ställa egendomen till säkerhet för ingångna förpliktelser. En förutsättning är givetvis att fondbolaget i fondverksamheten får ikläda sig förpliktelser för en fonds räkning (se vidare i avsnitt 8.13).

3 §

Här återfinns en bestämmelse som tidigare behandlats tillsammans med förbudet att i fondverksamheten ta upp eller bevilja penninglån, att gå i borgen samt att sälja fondpapper som fonden inte förfogar över. Utredningen anser att dessa sistnämnda förbud har ett nära samband med placeringsbestämmelserna och reglerna om hur fondbolaget får använda fondens medel. De återfinns därför i den föreslagna 5 kap. 22 §.

Genom att i denna paragraf särskilt reglera förbudet för fondbolag att ha hand om egendom som ingår i en fond uppnås två syften. För det första blir det tydligare att ett fondbolag under inga omständigheter får ha hand om fondens egendom, vilka ju skall förvaras av ett förvaringsinstitut. För det andra understryks att bestämmelsen gäller för såväl värdepappersfonder som specialfonder och att undantag från denna regel inte får meddelas. Bestämmelserna om låneförbud och förbud mot blankning kan dock i vissa fall bli föremål för undantag.

Vad innebär då förbudet? I vissa fall kan det uppstå situationer där det är praktiskt att först föra över fondens medel till fondbolaget för vidarebefordran till andelsägarna. Så kan t.ex. vara fallet vid utdelning från fonden eller vid inlösen av andelar. Betalning kan

därvid ske genom att kontanta medel överförs från förvaringsinstitutet till fondbolagets konto och därifrån till andelsägarna. Alternativet är att fondbolaget instruerar förvaringsinstitutet om att det skall betala ut en summa pengar till andelsägarna. Om betalningen går över fondbolagets konto uppstår en situation där fondens medel tas om hand av fondbolaget. Om en obeståndssituation uppstår kan dessa medel komma att gå förlorade i fondbolagets konkurs. Det är därför viktigt att förbudet i paragrafen upprätthålls även i sådana situationer där det kan vara billigare eller mer praktiskt att låta fondbolaget ombesörja utbetalningen. Utredningen ser inte heller att det ur konkurrenssynpunkt skulle finnas skäl att tillåta avsteg från förbudet.

4 §

I paragrafen beskrivs vilka funktioner som anses ingå i fondverksamheten. Det är fråga om förvaltning av tillgångarna i fonden, försäljning av fondandelar samt olika exemplifierade administrativa åtgärder. Uppräkningen av de sistnämnda är inte uttömmande.

Uppdragsavtal

5–7 §§

Utredningens överväganden redovisas i avsnitt 7.8.

Fondbolag får enligt bestämmelserna lämna över delar av fondverksamheten (se ovan under 4 §) till en uppdragstagare. I lagen om värdepappersfonder finns inte någon uttrycklig sådan rätt, men detta anses ändå vara möjligt enligt dagens regler. Behovet av att i lag reglera förutsättningarna och formerna för uppdragsavtal kommer av motsvarande nya bestämmelser i ucitsdirektivet. I direktivet stadgas nämligen att uppdragsavtal får ingås endast under de förutsättningar som anges där. Genom bestämmelserna i 5–7 §§ genomförs direktivets regler.

Särskilda regler gäller om fondbolaget vill delegera förvaltningen av fondens tillgångar. Denna förvaltning kallas i direktivet för förmögenhetsförvaltning. Utredningen gör den tolkningen att det är fråga om just förvaltning av fondens tillgångar. Häri ligger beslut om hur tillgångarna skall investeras, vilket regleras i 5 kap. för värdepappersfonder och i 6 kap. för specialfonder.

Fondbolaget får inte lämna över förmögenhetsförvaltningen till förvaringsinstitutet eller någon annan vars intressen kan komma i konflikt med fondbolaget eller andelsägarnas intressen. Detta kan ses som en specificering av de allmänna bestämmelserna i 2 § tredje och fjärde stycket. Att andelsägarnas intresse alltid skall tas tillvara av fondbolaget i fondverksamheten framgår ju där. Den bestämmelsen kan dock inte alltid göras gällande mot en fristående uppdragstagare. Uppdragstagaren omfattas ju inte automatiskt av fondbolagets ansvar. Detta måste därför beaktas vid ingående av uppdragsavtal.

Finansinspektionen skall ingripa om uppdragsavtalet inte uppfyller lagens krav eller om inspektionen finner att avtalet hindrar en effektiv tillsyn. En första åtgärd bör vara att förmå fondbolaget att ändra uppdragsavtalet så att det uppfyller lagens krav. Om så inte sker har inspektionen möjlighet enligt de allmänna bestämmelserna i 8 kap. 13 § att förbjuda fondbolaget att ingå avtalet eller – om avtal redan har ingåtts – att på annat sätt göra rättelse.

Fondbestämmelser

8–9 §§

För varje värdepappersfond och specialfond skall det finnas fondbestämmelser. Undantag från denna bestämmelse får inte göras för specialfonder. Detta innebär att alla investeringsfonder har ett grunddokument där vissa i 8 § uppräknade uppgifter måste finnas med. Bestämmelsen i 8 § andra stycket 2 är ny och grundar sig i motsvarande bestämmelse i ucitsdirektivet och föranleds av nya föreslagna placeringsbestämmelser. Vidare förtydligas 8 § andra stycket 4 med en angivelse om värdering av onoterade värdepapper och s.k. OTC-derivat. En annan nyhet är att fondbolagen skall redovisa sin ägarpolicy i fondbestämmelserna (se avsnitt 8.12.2).

Bestämmelsen i 8 § tredje stycket är också ny och avser endast specialfonder. Det är viktigt att det tydligt framgår på vilket sätt en specialfond avviker från vad som gäller för värdepappersfonder. I detta ligger inte något värde att specialfonden skulle vara en sämre eller farligare produkt. Den är annorlunda och det bör framgå. Vidare skall anges den risknivå som fondbolaget strävar efter samt det riskmått som fondbolaget använder sig av. Att fondbolaget skall beräkna risknivån för specialfonder framgår av 6 kap. 6 §. Den

angivna risknivån skall inte tas för en utfästelse av fondbolaget och fondbolaget kan från tid till annan avvika från risknivån. Uppgiften ger dock vägledning för hur förvaltningen skall skötas och kan utgöra en grund för skadestånd om det är fråga om onormalt stora eller upprepade avvikelser.

Av 22 § framgår uttryckligen att Finansinspektionen kan bemyndigas att meddela närmare föreskrifter om innehållet i fondbestämmelserna.

Fondandelar och inlösen av fondandelar

10 –14 §§

Fondandelar skall vara lika stora och medföra lika rätt till fondförmögenheten. Detta är en naturlig följd av att investeringsfonder är öppna för in- och utträde. Vidare finns bestämmelser om hur värdet på andelarna skall beräknas och offentliggöras, att register skall finnas över andelsägarna samt om möjligheten att få sina andelar förvaltarregistrerade. Dessa bestämmelser motsvarar i huvudsak de som finns i lagen om värdepappersfonder.

I 11 § hänvisas till den nya företeelsen informationsblad (se 15 §) och i 12 § anges att information från fonden skall vidarebefordras av förvaltaren till andelsägare, om andelsägaren begärt att få informationen. Detta är en ändring från nuvarande bestämmelse där information skall vidarebefordras till alla som inte har avsagt sig rätten till information. Denna ändring ligger i linje med den föreslagna ändringen i 17 § andra stycket och avser att göra regleringen konkurrensneutral.

Bestämmelserna om att fondbolaget fortlöpande och minst en gång i veckan skall beräkna och på lämpligt sätt offentliggöra fondandelsvärdet (10 § tredje stycket) och om att fondandelar på begäran av andelsägare omedelbart skall inlösas (13 §) modifieras av möjligheten för specialfonder att få undantag jämlikt 6 kap. 2 §. Enligt bestämmelsen skall andelar i en sådan specialfond vara öppna för inlösen åtminstone en gång per kalenderår. För tiden däremellan kan följaktligen en andelsägare inte räkna med möjligheten att få sina andelar inlösta.

Information om investeringsfonder

15–22 §§

En grundläggande beståndsdel i skyddet för andelsägarna i allmänhet och för konsumenter i synnerhet är skyldigheten för fondbolaget att lämna information om fonden. Nytt är att fondbolag skall upprätta och tillhandahålla s.k. informationsblad. Dessa är förenklade versioner av informationsbroschyren och avser att göra det enklare för andelsägare, befintliga som potentiella, att bedöma och jämföra fonder (se avsnitt 7.11).

I informationsbroschyren, och i vissa fall även i allt övrigt reklammaterial, skall vissa uppgifter intas avseende fondens placeringar (16 §). Den bestämmelsen är en konsekvens av de nya placeringsbestämmelserna i 5 kap. och motsvarande regler i ucitsdirektivet (särskilt artikel 24a).

Som utredningen redovisar särskilt i avsnitt 7.11.3 behöver årsberättelser och halvårsredogörelser inte tillställas andra andelsägare än de som har begärt detta (17 § andra stycket). Idag skall de tillställas alla som inte uttryckligen avsagt sig rätten. Vad denna nya regel får för praktisk betydelse är svår att säga. Många fondbolag ser nog årsberättelsen och halvårsredogörelsen som en utmärkt marknadsföringsåtgärd med möjlighet att berätta vad som hänt. En modell som används av många fondbolag idag är att det i blanketten för köp av andelar finns en möjlighet att avsäga sig information. Motsatsvis bör fondbolag i fortsättningen upplysa andelsägare om att de har möjlighet att få årsberättelser etc. om de så önskar.

I 22 § intas en uttrycklig möjlighet för Finansinspektionen att, efter bemyndigande, meddela ytterligare föreskrifter om den information som ett fondbolag skall lämna.

4 kap. Förvaringsinstitut

Utredningen har i slutet av mars 2002 fått ett tilläggsdirektiv med uppdrag att utreda eventuella intressekonflikter som kan uppstå om fondbolaget och förvaringsinstitutet ingår i samma koncern. Enligt dessa direktiv skall utredningen analysera om det finns behov av särskilda regler för att komma till rätta med sådana intressekonflikter och – om det behövs – föreslå lämpliga regler. Utredningen skall redovisa sina överväganden senast den 30 november 2002. Utredningen avser att samtidigt göra en

översyn av bestämmelserna om förvaringsinstituten.4 Av denna anledning lämnar utredningen inte i detta betänkande några förslag avseende förvaringsinstituten. Bestämmelserna här motsvarar därför de som finns i lagen om värdepappersfonder, med beaktande av det förslag till ändring som lagts fram i prop. 2001/02:117.

I 1 § anges att förvaringsinstitutet skall handla oberoende av fondbolaget och uteslutande i andelsägarnas gemensamma intresse. Den bestämmelsen motsvarar 1 § andra stycket lagen om värdepappersfonder, men får här en mer framträdande placering.

5 kap. Förvaltningen av värdepappersfonder

Riskspridning

1 §

Värdepappersfonder skall tillämpa principen om riskspridning. Detta följer redan av artikel 1.1 punkten 2 i ucitsdirektivet och återfinns även i 17 § lagen om värdepappersfonder. Vad som inbegrips i kravet på riskspridning diskuteras särskilt vad gäller det motsvarande kravet för specialfonder i kapitel 9 i betänkandet. För värdepappersfonder får principen sin närmare förklaring genom en hänvisning till placeringsbestämmelserna i detta kapitel.

Värdepappersfonder föreslås få investera sina medel i en rad likvida finansiella tillgångar. Genom uppräkningen i paragrafen erfordras inte längre hänvisningen till ”fondpapper och andra finansiella instrument” (se vidare avsnitt 8.2).

Överlåtbara värdepapper och penningmarknadsinstrument

2 §

Paragrafen motsvarar huvudsakligen nuvarande 18 § i lagen om värdepappersfonder och artikel 19.1 punkterna a–c i ucitsdirektivet.

En värdepappersfond får som huvudregel investera i överlåtbara värdepapper eller penningmarknadsinstrument som är noterade på en reglerad marknadsplats. Vad som menas med det diskuteras i avsnitt 8.3.1. En fond får investera även i överlåtbara värdepapper

4 I utredningsdirektiven hänvisas till Finansinspektionens skrivelse om förvaringsinstitutens roll, överlämnad i december 1995 till Finansdepartementet (Fi95/7102).

(men inte penningmarknadsinstrument) som ännu inte noterats men som avses bli noterade inom ett år från emissionen.

3 §

Paragrafen motsvarar i sin helhet den nya artikel 19.1 punkten h i ucitsdirektivet. Den tar sikte på vissa privilegierade former av onoterade penningmarknadsinstrument. Dessa kan under förutsättningarna i paragrafen bli föremål för en fonds investeringar jämsides med placeringar i noterade finansiella instrument enligt 2 §. I punkten 4 upptas en typ av penningmarknadsinstrument som förekommer främst utomlands. Den bestämmelsen har därför för tillfället mindre praktisk betydelse för svenska förhållanden.

4 §

Paragrafen motsvarar artikel 19.2 i ucitsdirektivet och möjliggör för värdepappersfonder att investera i onoterade överlåtbara värdepapper och onoterade penningmarknadsinstrument andra än de som behandlas i 3 §.

I första och andra stycket återfinns den bestämmelse som stadgas i nuvarande 18 § tredje och fjärde stycket lagen om värdepappersfonder, dock med en kompletterande hänvisning till onoterade penningmarknadsinstrument. Regeln ges nu en egen paragraf i syfte att understryka att en värdepappersfond endast undantagsvis får investera i onoterade innehav (utöver de som stadgas i 3 §).

I tredje stycket, som är nytt, åläggs fondbolaget att informera Finansinspektionen om det sammanlagda innehavet av onoterade värdepapper i en fond överstiger 10 procent av fondens värde. Bakgrunden till bestämmelsen redovisas i avsnitt 8.3.2.

5 §

I paragrafen återfinns de allmänna begränsningsregler som gäller för investeringar i överlåtbara värdepapper och penningmarknadsinstrument, vare sig det är fråga om noterade innehav eller onoterade. De procentuella begränsningar i första stycket motsvarar de som återfinns i 19 § i lagen om värdepappersfonder och i artikel 22.1–4 i ucitsdirektivet. Någon annan ändring är inte avsedd än att

investeringar enligt denna paragraf måste göras med beaktande av de ytterligare begränsningsregler som finns i 19–21 §§.

I andra stycket finns en ny bestämmelse som begränsar en värdepappersfonds investeringar i överlåtbara värdepapper och penningmarknadsinstrument som utfärdats av bolag som ingår i samma koncern. Vad som inbegrips i koncernbegreppet anges i 1 kap. 2 § punkten 10 och diskuteras i avsnitt 8.3.4.

6 §

Denna paragraf skapar utrymme för s.k. indexfonder av viss karaktär, se även avsnitt 8.4. Bestämmelsen är ny och återfinns i artikel 22a i ucitsdirektivet. Det är inte alla indexfonder som godkänns. En första förutsättning är att det är fråga om index för aktier eller skuldförbindelser. En andra är att indexet har godkänts som jämförelseindex för fonder enligt denna paragraf. Finansinspektionen bör godkänna index som följer de i paragrafen uppräknade förutsättningarna.

I andra stycket intas den begränsningen att en indexfond inte får investera mer än 20 procent av sina tillgångar i värdepapper som utfärdats av en och samme emittent. Vid placeringen måste också beaktas de röstbegränsningsregler m.m. som anges i 19 §.

I tredje stycket finns intagen en bestämmelse som tar sikte på marknader med exceptionella marknadsvillkor. Om så är fallet får en indexfond i ett fall exponera sig upp till 35 procent av fondens värde mot ett enskilt värdepapper.

7 §

Bestämmelsen tar sikte på vissa obligationer och skuldförbindelser som utfärdas av en stat, kommun, myndighet m.m. och som av den anledningen anses vara förknippade med en lägre risk. Av denna anledning medges undantag från de huvudsakliga placeringsbestämmelserna. Denna paragraf motsvarar 20 § lagen om värdepappersfonder och artikel 23 i ucitsdirektivet.

8 §

Paragrafen motsvarar 24 § lagen om värdepappersfonder och artikel 26.1 i ucitsdirektivet. Värdepappersfonder får således förvärva aktier, konvertibla skuldebrev eller skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning utan hinder av begränsningsreglerna om förvärvet grundas på fondens tidigare innehav. Den bestämmelsen utvidgas till att gälla även om det är fråga om teckningsrätter för penningmarknadsinstrument. Ucitsdirektivets skrivning föranleder dock inte någon lagändring eftersom penningmarknadsinstrument är en form av skuldebrev. En särskild hänvisning har gjorts till penningmarknadsinstrument i andra meningen.

Följaktligen får en fond delta i t.ex. fondemissioner eller nyemissioner som har ett samband med fondens tidigare innehav. Sådana aktier skall dock avyttras så snart det är lämpligt, om innehavet annars överstiger begränsningarna i 5 §.

Tillgodohavanden hos kreditinstitut

9 §

Denna bestämmelse är ny och är fristående från den allmänna bestämmelsen i 25 § första stycket om likvida medel. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.5. En värdepappersfond får som ett led i en placeringsstrategi och med stöd i nya artikel 19.1 (f) i ucitsdirektivet investera i tillgodohavanden hos vissa kreditinstitut.

Investeringar enligt denna paragraf skall vara likvida och fonden får placera medel endast på konton där insatta medel kan tas ut omedelbart eller efter en uppsägningstid som inte får överstiga 12 månader.

10 §

En värdepappersfond måste enligt bestämmelsen begränsa sin exponering mot ett och samma kreditinstitut eller, om kreditinstitutet ingår i en koncern, mot alla kreditinstitut som ingår i en och samma koncern, till högst 20 procent av fondens värde (artikel 22.1 i ucitsdirektivet). En renodlad kontantfond måste således sprida sina innehav på minst fem olika kreditinstitut (se vidare i avsnitt 8.5).

I fondförvaltningen måste emellertid även de generella begränsningsreglerna i 20 och 21 §§ beaktas.

Derivatinstrument

11 §

Bestämmelsen är ny och motsvarar artikel 19.1 (g) i ucitsdirektivet (se vidare avsnitt 8.6.1 och 8.6.2). En värdepappersfond får numera som ett led i sin investeringsstrategi investera i noterade derivat och s.k. OTC-derivat. Det är fråga om finansiella derivat och liknande kontantavräknande instrument med i lagen angivna underliggande tillgångar. Därmed får värdepappersfonden inte investera i t.ex. råvaruderivat.

Investeringar i OTC-derivat fordrar att motparten står under tillsyn. Därmed innebär bestämmelsen att OTC-derivat kan förvärvas endast från en finansiell mellanhand i vars tillstånd från inspektionen ingår handel med derivatinstrument. Det är väsentligt att en sådan institution tar på sig motpartsrisken och det är därför inte tillräckligt att institutionen intar rollen som förmedlare. Här bör noteras en skillnad från vad som gäller enligt Finansinspektionens föreskrifter. I 6 kap. 1 § fjärde stycket Föreskrifter (FFFS 1997:11) om värdepappersfonder anges nämligen möjligheten att i vissa fall förvärva köpoptioner som ett bolag ställt ut avseende aktier i ett annat bolag. Dessa bolag behöver inte enligt föreskrifterna stå under tillsyn. Inspektionen torde därför tvingas att ändra sina föreskrifter, åtminstone avseende värdepappersfonder.

Det fordras vidare att derivaten är föremål för en tillförlitlig och verifierbar värdering från dag till dag samt att fondbolaget för en fonds räkning kan avsluta sin affär.

12 §

Denna bestämmelse är, som 11 §, ny och motsvarar artikel 21.3 i ucitsdirektivet. Paragrafen konkretiserar vilken riskspridning som fordras vid investeringar i derivat och behandlas i avsnitt 8.6.3. Till skillnad från investeringar i t.ex. överlåtbara värdepapper anges inte några direkta procentuella begränsningar. Det låter sig nämligen inte göras på samma sätt eftersom derivatinstrument kan innehas med såväl positiv som negativ positionering. I stället koncentrerar

sig denna begränsningsregel på exponeringens storlek. I första stycket finns en hänvisning till de begränsningsregler som gäller för respektive underliggande tillgång. Dessa begränsningar behöver dock inte beaktas om en indexfond enligt 6 § använder sig av derivatinstrument i syfte att efterbilda ett index. Enligt 6 § gäller nämligen gränser på 20 respektive 35 procent. Sådana indexbaserade derivatinstrument får således innehas om de procentuella begränsningarna i 6 § respekteras.

I andra stycket anges den yttersta gränsen för sådana exponeringar med hänvisning till fondens nettovärde. En fond får därför inte ens tillfälligtvis, genom belåning eller på annat sätt, ta exponeringar som överstiger fondens värde.

Tredje och fjärde stycket beskriver hur beräkningen av exponeringarnas storlek skall göras.

13 §

I paragrafen, som motsvarar den nya artikel 22.1 i ucitsdirektivet, finns en särregel för investeringar i OTC-derivat. En fond får inte ta allt för stor exponering mot en och samma motpart. Riskexponeringen har inte med derivatet i sig att göra, utan är förknippad med risken att motparten skall fallera. Det spelar härvid inte någon roll om det är fråga om derivat med olika underliggande tillgångar såsom en köpoption på Ericsson och en på Nokia. Är motparten ett kreditinstitut som omnämns i 9 § (se avsnitt 8.5) kan fonden ta positioner upp till 10 procent av fondens värde och i annat fall upp till 5 procent.

14 §

Vid sidan av de begränsningsregler som angetts i 12 och 13 §§ finns i denna paragraf kompletterande regler i syfte att skapa ett god riskhantering i fonder som investerar i derivat. På så sätt säkerställs att fondförvaltaren fortlöpande är medveten om riskerna förknippade med investeringar i derivatinstrument. Bestämmelsen är som de tidigare lagrummen ny efter den modell som anges i ucitsdirektivet (artikel 21.1).

Fondandelar

15 §

En värdepappersfond får enligt bestämmelsen i första stycket investera i fondandelar. Lagen möjliggör för såväl renodlade fondandelsfonder (även kallade fond-i-fonder eller liknande) som fonder som investerar i såväl värdepapper som fondandelar. Investeringar i fondandelar behandlas i avsnitt 8.7.

I paragrafen anges vilka typer av andra fonder en värdepappersfond får investera i. Det är fråga om andra svenska värdepappersfonder och vissa svenska specialfonder. Därutöver får medel placeras även i utländska värdepappersfonder, dvs. sådana fonder som är registrerade i något EES-land och som är underkastade ucitsdirektivets bestämmelser. Dessa fonder behöver dock inte vara anmälda till Finansinspektionen enligt 1 kap. 4 §. Värdepappersfonder får slutligen även investera i andelar i vissa andra utländska fonder. Det kan t.ex. vara fonder som är registrerade i ett EES-land, men som inte i alla delar följer ucitsdirektivet (nationella fonder), men det kan också vara fonder registrerade någon annanstans i världen. För dessa utländska fonder fordras emellertid att de uppfyller vissa grundkrav. Inte heller dessa fonder behöver vara registrerade eller anmälda i Sverige, men skall uppfylla de krav som anges i 1 kap. 5 § för försäljning här i landet.

En förutsättning för investeringar i fondandelar är dock enligt andra stycket att den andra fonden, vare sig det är en värdepappersfond eller inte, själv enligt sina fondbestämmelser, sin bolagsordning eller motsvarande grunddokument inte får investera mer än 10 procent av sina tillgångar i andra fonder. Genom den bestämmelsen förhindras fondandelsfonder som investerar i andra fondandelsfonder.

16 §

Paragrafen motsvarar de nya bestämmelserna i artikel 24.1 och 24.2 i ucitsdirektivet. Begränsningsreglerna behandlas närmare i avsnitt 8.7.2.

I första stycket intas en riskspridningsregel som begränsar värdepappersfondens exponering mot en och samma fond. Regeln innebär att en fondandelsfond, som investerar enbart i andra fonder, måste fördela sitt innehav på minst fem andra fonder.

Bestämmelsen i andra stycket inskränker möjligheten att investera i andra fonder än värdepappersfonder. Andelar i sådana andra fonder eller fondföretag får inte tillsammans uppgå till mer än 30 procent av värdepappersfondens värde.

17 §

I paragrafen finns en regel som möjliggör för investeringar i andra fonder även om värdepappersfonden därigenom tar för stor exponering mot en enskild emittent jämfört med vad som tillåts enligt de allmänna begränsningsreglerna. En värdepappersfond behöver således inte av den anledningen hålla reda på vilka innehav den andra fonden har. Det kan ju också vara svårt att få sådan information annat än i efterhand.

18 §

Första stycket, som motsvarar artikel 24.3 andra stycket i ucitsdirektivet, innehåller särskilda krav på information som skall lämnas av fonder som investerar en betydande del av sina medel i andra fonder. Vad som avses med betydande del diskuteras i avsnitt 8.7.5. Det är fråga om uppgifter om hur stora kostnaderna kan bli som mest för förvaltningen av fonden och de fonder i vilka investeras.

Andra stycket anger vad som gäller för investeringar i närstående fonder (se också avsnitt 8.7.4). Investerar en värdepappersfond i en annan fond som förvaltas av samme förvaltare eller ett närstående bolag skall inte någon avgift för transaktionerna tas ut. Ett sådant förbud minskar således risken för att illojala förvaltare genom omfattande affärer ökar sina intäkter på bekostnad av andelsägarna. Tidigare fanns även ett förbud mot debitering av förvaltningsavgifter. Det förbudet har tagits bort i ucitsdirektivet vilket torde ha samband med att förvaltningen av en fond genererar kostnader som en förvaltare rimligen bör få ersättning för. I stället finns det informationskrav som anges i första stycket. Vidare har tidigare krav på tillstånd tagits bort.

Generella begränsningar

19 §

Som tidigare får en värdepappersfond inte äga allt för stor del av de värdepapper m.m. som utfärdats eller tillhandahålls av en emittent. Denna regel skall inte förväxlas med de begränsningar som relateras till fondens värde. Här är det i stället emittentens eller den andra fondens storlek som är relevant. Tanken från början synes ha varit att en fond tar en särskild risk om fonden har en allt för stor ägarandel, men i tidigare förarbetsuttalanden har snarare fondernas kontroll över ett enskilt företag betonats.5

Med hänsyn till de nya bestämmelserna om investeringar i penningmarknadsinstrument och i fondandelar intas i första stycket begränsningar för dessa typer av finansiella instrument. Ändringarna motsvarar de som gjorts i artikel 25.2 i ucitsdirektivet.

I första stycket tas även in en regel som tar sikte på innehav av aktier utan rösträtt. En sådan bestämmelse fanns redan tidigare intagen i artikel 25.2 i ucitsdirektivet, men inte i den motsvarande paragrafen i lagen om värdepappersfonder. Det framgår inte av tidigare förarbetsuttalanden varför så inte är fallet. Den typen av aktier förekommer inte i Sverige, men eftersom värdepappersfonder har möjlighet att gå utanför vårt lands gränser bör regeln få sin motsvarighet i svensk fondlagstiftning.

Bestämmelsen i första stycket 2 anger att obligationer och andra skuldförbindelser inte får överstiga 10 procent av emittentens utestående lån. Undantag görs dock för lån som är utfärdade eller garanterade av vissa angivna emittenter. Lagtexten justeras i syfte att förtydliga att undantaget avser lån som emitterats eller garanteras av stater, oavsett om det är fråga om EES-stater eller inte. Så är nämligen fallet enligt artikel 25.3 i ucitsdirektivet.

I andra stycket intas en bestämmelse som återfinns i artikel 25.2 i ucitsdirektivet, men som tidigare inte har införlivats i svensk rätt.

Tidigare bestämmelse i lagen om värdepappersfonder stadgade att en fond inte fick förvärva aktier som representerade mer än 5 procent av det samlade röstvärdet för ett bolags samtliga aktier. Den bestämmelsen ersätts med en ny i paragrafens tredje stycke. Den tidigare 5 procentsregeln har kritiserats för att vara strängare än motsvarande bestämmelse i ucitsdirektivet. Den gjorda änd-

5 Se t.ex. prop. 1989/90:153, s. 67.

ringen avser att göra den svenska regeln direktivkonform. Utredningen redogör för sina överväganden i dessa frågor i avsnitt 8.12.

20 §

I paragrafen finns en bestämmelse som avser att komplettera de angivna lagrummen. I dessa lagrum finns allmänna begränsningar för vilken exponering en fond får ta gentemot en och samma motpart. En fond skulle emellertid med en kombination av olika investeringar i olika tillgångsslag få en större exponering mot en enskild motpart än vad som formellt sett är möjligt enligt respektive investerings begränsningsregler. Här intas därför en bestämmelse som tar sikte på sådana kombinationer. Riskexponeringen får således inte överstiga totalt 20 procent av fondens värde. Äger en fond t.ex. aktier i FöreningsSparbanken tillsammans med penningmarknadsinstrument som utgetts av banken samt utnyttjar möjligheten att ha medel insatta på ett konto i banken, måste fonden se till att dessa investeringar tillsammans inte överstiger 20 procent. Paragrafen motsvarar artikel 22.2 andra stycket i ucitsdirektivet.

21 §

Bestämmelsen, som återfinns i artikel 22.5 andra stycket i ucitsdirektivet, avser, som föregående paragraf, att komplettera andra begränsningsregler i lagen. Denna regel omfattar fler lagrum än 20 § och ger för handen att sådana investeringar som avses i de uppräknade lagrummen tillsammans aldrig får överstiga 35 procent av fondens värde. Denna gräns sammanfaller med indexfondernas maximala riskexponering under exceptionella marknadsförhållanden och 35 procentspärren kan därför med fog ses som den absolut högsta möjliga exponeringen mot en enskild motpart.

22 §

Paragrafen, som motsvarar artiklarna 41 och 42 i ucitsdirektivet, ändras på så sätt att förbudet mot s.k. oäkta blankning i första stycket punkten 3 även omfattar de uppräknade finansiella instrumenten.

En skillnad från den äldre bestämmelsen i lagen om värdepappersfonder är att förbudet för fondbolag att i fondverksamheten ha hand om egendom som ingår i fonden inte finns här. Det förbudet har i stället flyttats till en egen bestämmelse i 3 kap. 3 §.

Allmänna bestämmelser

23 §

Det kan vara svårt för nystartade fonder att hålla sig inom de begränsningsregler som räknas upp i paragrafen och samtidigt fatta vettiga och ekonomiskt riktiga investeringsbeslut. Det finns därför praktiska skäl att tillåta tillfälliga avvikelser. Finansinspektionen får för en enskild värdepappersfond besluta att avvikelse får ske från begränsningsreglerna under sex månader från det verksamheten påbörjats, under förutsättning att fonden har en lämplig fördelning av sina placeringar med hänsyn till den riskspridning som är förenad med fondens placeringsinriktning enligt fondbestämmelserna.

Bestämmelsen motsvarar artikel 26.1 i ucitsdirektivet och huvudsakligen 21 § i lagen om värdepappersfonder. I enlighet med ändringarna i ucitsdirektivet får inspektionen besluta om avvikelser från bestämmelserna för överlåtbara värdepapper och penningmarknadsinstrument, inkluderande reglerna för indexfonder, insättningar hos kreditinstitut, investeringar i s.k. OTC-derivatinstrument och investeringar i fondandelar.

24 §

En värdepappersfond kan av flera olika skäl komma att överskrida de gränser som anges i detta kapitel. En naturlig effekt av detta är då att fondbolaget skall rätta till förhållandet. Denna bestämmelse anger grunderna för detta efter modell i t.ex. föreslagna 5 kap. 4 § andra stycket och 8 § och i nuvarande 19 § andra stycket lagen om värdepappersfonder.

25 §

Denna paragraf ger en fondförvaltare rätt att för en fonds räkning vidta åtgärder som egentligen inte kan inordnas under placeringar eller investeringar.

Enligt första stycket får en fond ha de likvida medel som behövs för verksamheten. Denna rätt skall således inte sammanblandas med möjligheten att investera i insättningar hos kreditinstitut. Det sistnämnda fordrar stöd i fondbestämmelserna, medan likvida medel enligt denna paragraf inte kräver något sådant uttryckligt stöd. Utredningen har redogjort för sina överväganden i avsnitt 8.5.

Bestämmelsen i andra stycket, som behandlats närmare i avsnitt 8.9, återfinns i en annan lydelse även i lagen om värdepappersfonder (25 §). Den nya skrivningen grundar sig i artikel 21.2 första stycket i ucitsdirektivet och det faktum att en fond numera har möjligheten att investera i derivatinstrument. Om en fond, enligt sina fondbestämmelser, får använda sig av åtgärder för att effektivisera förvaltningen enligt denna paragraf, och därvid använder sig av derivat, skall de regler som gäller för investeringar i derivatinstrument även tillämpas för sådana derivat.

Det uppdras åt Finansinspektionen att meddela de närmare föreskrifter som behövs avseende vilken teknik och vilka instrument som får användas för att effektivisera förvaltningen.

6 kap. Förvaltning av specialfonder

Allmänna bestämmelser

1–2 §§

Som framgår redan av definitionen i 1 kap. 2 § behöver en specialfond inte nödvändigtvis rikta sig till allmänheten. Häri ligger en skillnad jämfört med vad som gäller för värdepappersfonder. Utredningens överväganden i denna del återfinns i avsnitt 9.7.

Förvaltaren av en specialfond kan också i vissa fall förvägra en intresserad investerare möjligheten att förvärva andelar i fonden. Det kan t.ex. bero på att fondbolaget annars skulle begå en lagöverträdelse enligt bestämmelserna i ett annat land. För att säkerställa att ingen obehörigen, t.ex. i konkurrensbegränsande syfte, förvägras skall inspektionen granska sådana fall. Möjligheten att neka någon att köpa andelar bör användas försiktigt. Om ett fond-

bolag missbrukar denna möjlighet kan det vara skäl att återkalla tillståndet. I vissa fall kan fondbolaget även ådra sig skadeståndsansvar.

Det kan finnas skäl att inte neka, men begränsa möjligheten att förvärva andelar. Det kan t.ex. vara fråga om specialfonder som investerar eller använder sig av modeller som fordrar viss kontinuitet. På samma sätt kan det finnas skäl att ange när en andelsägare kan få sina andelar inlösta. Härigenom kan fondverksamheten drivas mer effektivt och framför allt billigare än annars. En specialfond som vill använda sig av belåning kan därvid få förmånligare villkor om det investerade kapitalet förblir orört under en viss period.

Det finns för närvarande inte skäl att i fondlagstiftningen möjliggöra för helt stängda fonder där andelsägarna inte har någon möjlighet att få sitt innehav inlöst. Andelsägare och intresserade investerare skall därför tillförsäkras en rätt att åtminstone en gång per kalenderår förvärva respektive lösa in andelar. Specialfonder som riktar sig enbart till kvalificerade investerare kan dock få särskilt undantag från ettårsregeln.

Placeringsbestämmelser

3–6 §§

Placeringsbestämmelserna för värdepappersfonder anges i 5 kap. Det fordras inte lika detaljerade bestämmelser för specialfonderna. Utgångspunkten är nämligen att 5 kap. gäller även specialfonder om inte särskilt undantag har medgetts. Möjligheten att få undantag från samtliga bestämmelser i 5 kap. ger utrymme för många olika fondtyper och en dynamisk fondmarknad. Exakt vilka undantag som kan komma ifråga är svårt att ange i lagstiftningen (se också i allmänmotiveringen i avsnitt 9.5.3). Utgångspunkten är dock att samtliga bestämmelser i 5 kap. kan komma ifråga. För att bibehålla ett grundläggande konsumentskydd måste dock alla specialfonder som riktar sig till konsumenter tillämpa principen om riskspridning, se vidare i avsnitt 9.5.2. Finansinspektionen får i sin tillståndsgivning inte heller medge undantag som skulle strida mot de allmänna bestämmelserna i lagen. Andelsägarnas gemensamma intresse fordrar t.ex. att placeringsinriktningen kan beskrivas på ett fullgott sätt och göras tydlig för de som investerar i fonden. Vill

således fondbolaget som ett exempel bilda och förvalta en fondandelsfond som investerar i andra fonder än de som godkänns i 5 kap., är förutsättningen att en godtagbar och synbar avgränsning kan göras i fondbestämmelserna. Allmänt hållna undantag bör inte få förekomma.

Specialfonder får beskriva sin placeringsinriktning på olika sätt. De kan t.ex. använda sig av olika procentuella begränsningar på samma sätt som för värdepappersfonder. Specialfonderna kan dock även komma att beskrivas på ett annorlunda sätt. Fondbolaget kan finna det mer lämpligt att i sin information till andelsägarna närmare redogöra för inom vilka ramar positioner normalt sett görs. Det är också lämpligt att fondbolag redovisar specialfondens risknivå med hjälp av ett riskmått som tar hänsyn till detta. Finansinspektionen får meddela de närmare föreskrifterna om detta (se avsnitt 9.5.4).

Specialfonder får också till skillnad från värdepappersfonder investera i derivat med andra underliggande tillgångar än rent finansiella. Det kan vara olika råvaruderivat, men även andra underliggande tillgångar kan komma ifråga. Huvudsaken är att dessa derivatinstrument handlas på en fungerande finansiell marknad och att det inte finns någon möjlighet att fysiskt leverera eller ta emot den underliggande tillgången. Se avsnitt 9.6.3.

Hedgefonder

7–8 §§

Utredningens överväganden framgår av avsnitt 9.5.5.

Hedgefonder är sådana specialfonder som har en placeringsinriktning som direkt eller indirekt syftar till att skapa en absolut avkastning, oberoende av marknadens utveckling. Med absolut avkastning menas att avkastningen skall vara positiv, dvs. över noll. Målsättningen skiljer sig mot traditionella fonder som anses ha en ”bra” avkastning om de överträffar sitt jämförelseindex. Detta gäller oavsett om index avkastning varit negativ. Om indexets avkastning exempelvis är –10 procent kan en traditionell fond anses ha haft en ”bra” avkastning om resultatet blir –9 procent. Hedgefonder däremot jämför sig ofta med den riskfria räntan och eftersträvar att överträffa denna. För att kunna göra det måste hedgefonden över tiden ha en positiv avkastning eftersom den nominella

riskfria räntan i princip alltid är över noll. Detta åstadkoms normalt genom att använda sig av olika finansiella instrument och investeringsstrategier. Det kan t.ex. vara användandet av derivatinstrument, belåning och blankning eller kombinationer av dessa.

Hedgefonder kan utgöra ett utmärkt komplement till annat sparande och det är därför angeläget att bibehålla möjligheten för konsumenter att spara i hedgefonder. Idag begränsar många fondförvaltare möjligheten att köpa andelar i hedgefonder genom olika beloppsgränser. Det finns dock hedgefonder där beloppsgränserna är så låga att konsumenter i allmänhet kan få tillträde till fonden. Hedgefonder är dock på ett helt annat sätt än traditionella fonder beroende av fondförvaltarens kompetens och omdöme. Den fria placeringsinriktningen är nödvändig för att uppnå målet med en absolut avkastning oberoende av marknadens utveckling, men medför också att andelsägarna får en sämre bild av vad fondförvaltaren kan göra. Det finns därför skäl att låta hedgefonder säljas till konsumenter endast via s.k. fondandelsfonder. På så sätt uppnås en riskspridning även mot flera hedgefonder och förvaltare.

Hedgefonder får också sälja fondandelar direkt till vissa investerare. Det är sådana investerare som vid ett och samma tillfälle placerar minst 500 000 kronor i fonden. Dessa investerare får med hänsyn till sin kapitalstyrka anses vara tillräckligt kvalificerade för att kunna inhämta och förstå relevant information om hedgefonden. Dessa investerare får i vart fall anses inse behovet av att i annat fall låta någon annan bedöma investeringen för deras räkning (se också i kommentaren till 9 §).

Dessa bestämmelser tar således sikte på hur ett fondbolag får sälja fondandelar i en hedgefond. I praktiken får en hedgefond två typer av andelsägare; fondandelsfonder och kvalificerade investerare.

Definitionen av hedgefonder syftar på de fonder vars fondbestämmelser är så vida att det på förhand med ledning av placeringsbestämmelserna inte går att säga vilken inriktning fonden kommer att ha. Specialfonder som i viss begränsad omfattning använder sig av derivat, blankning och belåning utöver vad som är tillåtet för värdepappersfonder behöver inte nödvändigtvis falla inom definitionen för hedgefonder.

Specialfonder för kvalificerade investerare

9 §

Utredningens överväganden framgår av avsnitt 9.9.3.

Många bestämmelser i den föreslagna lagen avser att skapa ett gott konsumentskydd. Omvänt innebär detta att fonder som inte vänder sig till konsumenter kan tillåtas ha något annorlunda regler. Alltjämt är dock den grundläggande strukturen densamma, t.ex. regler för förvaringsinstitut, tillsyn, fondbestämmelser och avveckling. Specialfonder som riktar sig till allmänheten får enligt 5 § placera sina medel med andra begränsningar än vad som gäller för värdepappersfonder. Detsamma gäller belåning och blankning. Specialfonder som riktar sig enbart till kvalificerade investerare får härutöver beviljas undantag från bestämmelserna om information, om fonden skall vara (helt) stängd för in- och utträde, om reglerna för uppdragsavtal etc. Här är värt att påpeka att utredningen föreslår lättnader endast i fondlagstiftningen. Andra regler till skydd för konsumenter kvarstår. Det innebär att den av utredningen föreslagna definitionen, att investerare skall anses vara kvalificerade om de kan investera en halv miljon kronor, inte nödvändigtvis får någon betydelse i annan lagstiftning.

I andra stycket regleras möjligheten att sälja andelar i specialfonden till andra fonder. En tänkbar situation är att en fondandelsfond ser denna typ av specialfond som en bra investering. Det bör därvid inte vara något problem för den fondandelsfonden att placera en halv miljon kronor vid ett och samma tillfälle. Om fondandelsfonden i sin tur säljs till konsumenter kommer dessa att indirekt bli exponerade mot fonder enligt denna paragraf. Detta är inte önskvärt. Målgruppen är enbart kvalificerade investerare och inte - ens via en fondandelsfond som mellanhand - konsumenter. Andelar i specialfonder för kvalificerade investerare får därför säljas endast till sådana fonder som enligt sina fondbestämmelser också har krav på att investeraren vid ett och samma tillfälle placerar minst en halv miljon kronor. På grund härav kan fondbolag som vill sälja andelar i hedgefonder till såväl kvalificerade investerare som fondandelsfonder enligt 8 § inte begära undantag enligt denna paragraf.

Denna paragraf möjliggör för en rad olika fondtyper. Det är dock rimligt att anta att många av de bestämmelser som special-

fonden kan välja bort ändå kommer att gälla även för denna typ av fonder.

7 kap. Kapitalkrav m.m.

1–3 §§

I paragraferna anges de allmänna kapitalkraven för ett fondbolag (se avsnitt 7.3). Basen är det startkapital om 125 000 euro som ett fondbolag skall ha enligt 2 kap. 4 §. Därutöver måste fondbolaget ha ytterligare medel, vars storlek beror dels på fondbolagets omkostnader, dels på det förvaltade fondkapitalet. Avsikten är att upprätthålla en solid ekonomisk bas för verksamheten och främja en kontinuerlig förvaltning av fonden.

I 8 kap. 15 § andra stycket stadgas att Finansinspektionen, som ett alternativ till återkallelse av tillståndet, får förelägga ett fondbolag att vidta rättelse om bolagets egna medel understiger vad som krävs här.

8 kap. Tillsyn

Upplysningsskyldighet

1 §

Paragrafen motsvarar 39 § lagen om värdepappersfonder med det tillägget att tillsynen avser även utländska aktörer i Sverige. Dessa står primärt under tillsyn i hemlandet, men det kan i vissa fall finnas skäl för inspektionen att se över deras verksamhet. Tillsynen i denna del kan läsas tillsammans med möjligheten för inspektionen att ingripa mot utländska företag (17, 19–20 §§).

Ägarprövning m.m.

2–9 §§

Utredningens överväganden redovisas i avsnitt 7.6.

Motsvarande bestämmelser återfinns i annan finansiell lagstiftning och infördes år 1996. Se mer om detta i prop. 1995/96:173, s. 61 ff.

Hur tillsynen skall bedrivas

10–12 §§

Dessa bestämmelser motsvarar de som finns i 40–42 §§ lagen om värdepappersfonder.

Ingripanden mot fondbolag

13–17 §§

Utredningens överväganden finns redovisade i avsnitt 7.10.

Enligt lagen om värdepappersfonder har Finansinspektionen möjlighet att ingripa mot ett fondbolag antingen genom varning eller genom återkallelse av tillståndet. Nu föreslås inspektionen även få en möjlighet att förbjuda fondbolaget att vidta viss åtgärd eller ge ett föreläggande om rättelse. Dessa möjligheter har inspektionen i annan finansiell lagstiftning.

Inspektionens sanktionstrappa kan sägas gå från förbud/rättelse till varning och slutligen återkallelse av tillståndet. Denna upptrappning framgår också av paragrafernas placering.

De förelägganden och beslut om förbud som inspektionen meddelar kan också förenas med vite (23 §).

Bestämmelserna om när ett tillstånd skall återkallas är utformade efter modell i ucitsdirektivet (artikel 5a). En särreglering görs också av de fall när fondbolag understiger kapitalkraven i 8 kap. 1– 3 §§. Sådana situationer är givetvis allvarliga och kan vara skäl för återkallelse av tillståndet. Det kan dock finnas tillfälliga orsaker till detta och därför har inspektionen en möjlighet att förelägga fondbolaget att vidta rättelse. Ett sådant föreläggande behöver dock inte göras om inspektionen bedömer att fondbolaget inte kan vidta rättelse.

Bestämmelsen i 16 § motsvarar 43 a § lagen om värdepappersfonder som infördes genom SFS 1992:1320.6

6 Se prop. 1992/93:90, s. 75.

Särskilda bestämmelser om ingripanden mot utländska företag

18–21 §§

Utländska förvaltningsbolag med hemvist i ett land inom EES (18 §) driver verksamhet här med stöd av sitt hemlands auktorisation. Det är också primärt hemlandets behöriga myndigheter som utövar tillsyn över förvaltningsbolaget. Det kan dock uppstå situationer där inspektionen finner skäl att ingripa. Det kan vara om förvaltningsbolaget i sin verksamhet här överträder fondlagstiftningen eller på något annat sätt visat sig vara olämplig. Modellen är då att inspektionen först skall förmå förvaltningsbolaget att vidta rättelse. Om detta inte kan ske skall ärendet överlämnas till hemlandets behöriga myndigheter. Finns det trots detta behov av ytterligare ingripanden från inspektionens sida återstår möjligheten för inspektionen att förbjuda ytterligare åtgärder här i landet. Tillsynen kan därför sägas vara delad mellan de behöriga myndigheterna i hemlandet och Finansinspektionen.

I 20 och 21 §§ finns bestämmelser som tar sikte på utländska fondföretag. För EES-fondföretag är sanktionsmöjligheterna snarlika de som gäller för förvaltningsbolag med säte i ett land inom EES. För andra fondföretag gäller motsvarande bestämmelser som för svenska fondbolag.

Utredningens överväganden avseende EES-bolag återfinns i avsnitt 7.14.3. Bestämmelserna om fondföretag motsvarar de som finns i 44 a och 44 b §§ lagen om värdepappersfonder.

Ingripanden mot den som saknar tillstånd

22 §

Paragrafen motsvarar 44 § lagen om värdepappersfonder.

Vite

23 §

Finansinspektionen får förena förelägganden och beslut om förbud med vite (se avsnitt 7.10.4). Bestämmelsen är utformad efter förebild i 6 kap. 12 § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse. Genom

denna bestämmelse får inspektionen en enhetlig katalog av sanktioner mot olika finansiella företag.

Frågor om utdömande av vite prövas av länsrätten i Stockholms län och med iakttagande av förfarandet i lagen (1985:206) om viten.

9 kap. Upphörande och överlåtelse av fondverksamhet m.m.

1–7 §§

Bestämmelserna motsvarar de som gäller idag och som återfinns i 33–38 §§. Lagtexten har dock anpassats till den föreslagna terminologin och omfattar således alla investeringsfonder, vare sig det är fråga om värdepappersfonder eller specialfonder. Utredningen avser att återkomma i frågor som rör upphörande, sammanläggning, delning etc. i slutbetänkandet.

8 §

Bestämmelsen motsvarar 10 a § lagen om värdepappersfonder som infördes genom SFS 1992:1320 och som faller tillbaka på förbudet i artikel 1.5 i ucitsdirektivet. Enligt ucitsdirektivet får nämligen en värdepappersfond inte ombildas till ett företag för kollektiv investering som ligger utanför direktivets tillämpningsområde. På grund av förbudet kan därför en värdepappersfond omskapas till t.ex. en specialfond endast genom en upplösning av fonden med en efterföljande återuppbyggnad i annan form.7

10 kap. Överklagande m.m.

1 §

Paragrafen reglerar möjligheterna till överklagande. Första stycket motsvarar 46 § första stycket lagen om värdepappersfonder. Finansinspektionens beslut om att kalla till sammanträde med fondförvaltarens styrelse (9 kap. 11 §) och att förelägga den som bedriver verksamhet att lämna de upplysningar som behövs för att bedöma om lagen är tillämplig (9 kap. 22 § andra stycket) får inte

7Prop. 1992/93:90, s. 44 och s. 71.

överklagas. Annars skulle den som vill tredskas fördröja inspektionens utredning i onödan.8

Andra beslut av Finansinspektionen enligt denna lag får överklagas till länsrätt.

Vissa beslut får dock överklagas direkt till kammarrätt (2 st.). Det är fråga om beslut om tillstånd, om godkännande av fondbestämmelserna samt beslut om ingripanden mot en fondförvaltare. I dessa fall bör förfarandet skyndas på. Utredningens överväganden överensstämmer med de överväganden som redovisats i prop. 1994/95:27. Se också avsnitt 7.12.1.

2 §

Bestämmelsen motsvarar 47 § lagen om värdepappersfonder. Fondbolag och förvaringsinstitut är enligt bestämmelsen skadeståndansvariga oberoende av fel eller försummelse om de överträder lagen eller fondbestämmelserna. I övrigt gäller skadeståndslagens bestämmelser. I vissa fall kan även tänkas uppkomma ett kontraktsrättsligt skadestånd.

13.2. Förslaget till lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt

Utredningens överväganden redovisas i avsnitt 9.9.4.

Bestämmelserna i lagen bör gälla alla typer av investeringsfonder. Det bör gälla såväl värderingsregeln i 23 § B som bestämmelsen om gåvoskatt för utdelning från fonder i 37 § 3 mom. Det framgår inte av förarbetena till bestämmelserna om någon skillnad avsågs mellan värdepappersfonder enligt ucitsdirektivet och nationella fonder. Skäl torde saknas att göra en sådan skillnad.

13.3. Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken (1949:381)

Bestämmelserna i 13 kap. 5 § och 14 kap. 5 § reglerar hur medel som till hör omyndiga respektive sådana som står under förvaltning m.m. får placeras utan att överförmyndarens samtycke inhämtas.

8Prop. 1989/90:153, s. 75.

Bland annat får tillgångarna placeras i andelar i värdepappersfonder. Någon annan ändring görs inte än att paragraferna hänvisar till lagen om investeringsfonder. Därmed omfattar den ”fria” placeringssektorn endast värdepappersfonder och inte specialfonder. Placeringar i specialfonder får göras efter överförmyndarens tillstånd enligt 13 kap. 6 § och 14 kap. 6 §.

Utredningens överväganden redovisas i avsnitt 9.9.4.

13.4. Förslaget till lag om ändring i kupongskattelagen (1970:624)

I linje med vad utredningen har anfört i avsnitt 9.9.4 föreslås att hänvisningarna i kupongskattelagen till värdepappersfonder ändras till hänvisningar till investeringsfonder. Det är främst fråga om hur kupongskatten på utdelningar från fonder skall behandlas, särskilt förvaltningsregistrerade fondandelar. Härvid bör ingen skillnad göras på utdelningar från värdepappersfonder och utdelningar från specialfonder.

13.5. Förslaget till lag om ändring i lagen (1972:262) om understödsföreningar

Nuvarande ordalydelse infördes år 1995 med hänsyn till att tidigare angivna ”aktiefond” utmönstrades i och med införandet av lagen om värdepappersfonder.9 På motsvarande sätt anpassas nu lagen till lagen om investeringsfonder.

13.6. Förslaget till lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385)

I 3 kap. 16 § aktiebolagslagen anges att fondbolaget jämte fondens beteckning skall antecknas i aktieboken och i aktiebrev i stället för fondandelsägarna. Denna bestämmelse har betydelse för alla investeringsfonder som investerar i aktier, oavsett om de är värdepappersfonder eller specialfonder. Lagrummet anpassas därför till lagen om investeringsfonder.

9 SFS 1995:784, prop. 1994/95:74, s. 308.

13.7. Förslaget till lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713)

Lagen ändras med anledning av den föreslagna lagen och den nya terminologin. Sparande via fondanknutna försäkringar får idag göras i både värdepappersfonder och nationella fonder. Någon skillnad avses inte (se avsnitt 9.9.4).

13.8. Förslaget till lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617)

I 2 kap. 2 § första stycket 11 finns en bestämmelse som anger att en bank får vara förvaringsinstitut för värdepappersfonder. Paragrafen ändras i enlighet med lagen om investeringsfonder.

13.9. Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument

Definitionen av fondpapper i 1 kap. 1 § ändras till att uttryckligen avse andelar i specialfonder. Paragrafen bör därför hänvisa till andelar i investeringsfonder. Bestämmelsen i 2 kap. 1 § andra stycket 2 om att prospekt inte behöver upprättas om emissionen eller erbjudandet avser andelar i värdepappersfonder ändras i enlighet med den nya terminologin i lagen om investeringsfonder. Undantaget avser såväl andelar i värdepappersfonder som andelar i specialfonder.

13.10. Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse

Bestämmelsen i 1 kap. 3 b § ändras till att avse förmedling av investeringsfonder. Detta innebär en utökning jämfört med tidigare förhållanden. Enligt förarbetsuttalanden avses nämligen inte nationella fonder. Genom ändringen kommer dock försäkringsmäklare, under de förutsättningar som anges i paragrafen, att kunna förmedla även specialfonder. Utredningens överväganden redovisas i avsnitt 9.9.4.

13.11. Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer

Bestämmelsen i 3 § ändras med hänsyn till lagen om investeringsfonder och den nya kapitel- och paragrafindelningen.

13.12. Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:1610) om finansieringsverksamhet

I 3 kap. 1§ andra stycket 9 finns en bestämmelse som anger att ett kreditmarknadsbolag får vara förvaringsinstitut för värdepappersfonder. Paragrafen ändras i enlighet med lagen om investeringsfonder.

13.13. Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande

Individuellt pensionssparande får ske bl.a. i andelar i investeringsfonder, dvs. i både värdepappersfonder och specialfonder. Utredningens överväganden återfinns i avsnitt 9.9.4. Härigenom uppnås överensstämmelse med vad som gäller t.ex. i försäkringsrörelselagen. Sparande i specialfonder kan utgöra ett bra komplement till övrigt sparande samtidigt som ett gott konsumentskydd upprätthålls. Specialfonder är underkastade principen om riskspridning, står under Finansinspektionens tillsyn och skall ha sina tillgångar förvarade av ett förvaringsinstitut.

13.14. Förslaget till lag om ändring i mervärdesskattelagen (1994:200)

I 3 kap. 9 § mervärdesskattelagen anges att bl.a. förvaltning av värdepappersfonder inte utgör skattepliktig verksamhet. Det framgår inte i förarbetena till paragrafen om även förvaltning av nationella fonder skall omfattas. Syftet med regeln är dock att undanta olika former av finansiella tjänster från skatteplikten och bestämmelsen bör därför även avse förvaltning av nationella fonder. Lagbestämmelsen bör därför ändras till att hänvisa till förvaltning av investeringsfonder, inkluderande såväl värdepappersfonder som specialfonder. Se avsnitt 9.9.4.

13.15. Förslaget till lag om ändring i lagen (1997:323) om statlig förmögenhetsskatt

I 12 § i lagen regleras hur värdepappersfonder skall värderas vid beräkningen av statlig förmögenhetsskatt. Hänvisning görs till 48 kap. 21 § inkomstskattelagen (1999:1229) och terminologin bör därför överensstämma med den lagen (se nedan). Någon materiell ändring avses inte (se vidare i avsnitt 9.9.4).

13.16. Förslaget till lag om ändring i skattebetalningslagen (1997:483)

I 12 kap. 9 a § anges hur en värdepappersfond skall behandlas om den är föremål för sammanläggning eller delning. Paragrafen ändras med anledning av den föreslagna lagen om investeringsfonder och den nya terminologin. Se också avsnitt 9.9.4.

13.17. Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderspension

I 8 kap. 2 och 3 §§ lagen om inkomstgrundanden ålderspension anges vilka typer av fonder – och under vilka förutsättningar – som kan vara föremål för sparande inom systemet. Enligt gällande bestämmelser får sparande ske endast i värdepappersfonder och i nationella fonder som följer ett visst index och som godkänts. I och med de nya bestämmelserna i ucitsdirektivet (5 kap. i lagen om investeringsfonder) behöver inte särskilt undantag göras för nationella indexfonder. Detta innebär att endast värdepappersfonder är tillgängliga inom PPM-systemet. Utredningen har inte funnit skäl att föreslå en lagändring som ger även specialfonder tillgång till systemet (se avsnitt 9.9.4).

Lagens 8 kap. 3 § ändras för att överensstämma med lagen om investeringsfonder. I andra stycket tas hänvisningen till nationella fonder bort. Av 8 kap. 2 § följer nämligen att endast värdepappersfonder kan komma i fråga. Redan av den bestämmelsen följer således att specialfonder undantas från PPM-systemet. Av samma skäl tas 8 kap. 3 § tredje stycket bort. Att värdepappersfonder får efterbilda index följer nämligen av 5 kap. 6 § lagen om investeringsfonder.

13.18. Förslaget till lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229)

Inkomstskattelagen ändras i de delar den hänvisar till lagen om värdepappersfonder. Vidare byts ordet värdepappersfond ut mot ordet investeringsfond. Härigenom kommer bestämmelserna i lagen att omfatta även specialfonder (nationella fonder). Idag regleras uttryckligen endast värdepappersfonder i inkomstskattelagen. Enligt rättsfallet RÅ 1996 ref. 32, till vilket hänvisas i förarbetena till inkomstskattelagen, har skattereglerna för värdepappersfonder emellertid ansetts tillämpliga på nationella fonder. Terminologin i lagen kan därför ändras utan att det därigenom uppkommer en materiell ändring av skattelagstiftningen. Se också avsnitt 9.9.4.

I 48 kap. 16 § inkomstskattelagen finns en bestämmelse som tar sikte på äldre andelar i värdepappersfonder. Även om den föreslagna terminologin är ny bör den paragrafen ändras i syfte att skapa enhetlighet.

13.19. Förslaget till lag om ändring i lagen (2000:35) om byte av redovisningsvaluta i finansiella företag

Definitionen av fondbolag i 2 § första stycket 4 b ändras i enlighet med den nya kapitel- och paragrafindelningen i lagen om investeringsfonder.

13.20. Förslaget till lag om ändring i lagen (2000:192) om allmänna pensionsfonder (AP-fonder)

Enligt 5 kap. 2 § får Sjunde AP-fonden inte genom Premiesparfonden eller Premievalsfonden utöva sådan verksamhet som avses i 6 kap. lagen om investeringsfonder. Av 5 kap. 7 § framgår i stället att de placeringsregler som gäller för värdepappersfonder i 5 kap. lagen om investeringsfonder skall tillämpas även för Sjunde APfondens fonder. Detta innebär att Sjunde AP-fonden inte kan få undantag från de placeringsregler som gäller för värdepappersfonder. Möjligheten för Sjunde AP-fonden att placera medel i syfte att efterbilda ett index i 5 kap. 2 § andra stycket tas bort. Att detta ändå är möjligt framgår av 5 kap. 6 § lagen om investeringsfonder.

I 5 kap. 7 § hänvisas till en rad bestämmelser i lagen om investeringsfonder. Avsikten är att ge samma ramar för Sjunde APfondens verksamhet som gäller för fondbolag. I och med att ucitsdirektivets nya bestämmelser genomförs i den nya lagen om investeringsfonder, blir en rad nya regler tillämpliga för värdepappersfonder. Bl.a. placeringsreglerna och bestämmelserna om information har ändrats. Det ligger visserligen inte i utredningens uppdrag att värdera om Sjunde AP-fonden skall få göra allt det som tillåts för fondbolag enligt ucitsdirektivet. I syfte att uppnå neutralitet föreslår utredningen ändå att dessa nya bestämmelser skall tillämpas även på Sjunde AP-fonden.

I 5 kap. 7 § första stycket sjätte strecksatsen hänvisas till 23 § första stycket 2 och 3 lagen om värdepappersfonder. Det är bestämmelser som avser att förhindra att värdepappersfonder får en allt för stor makt genom att förvärva värdepapper. Paragrafen i lagen om värdepappersfonder är överförd till 5 kap. 19 § lagen om investeringsfonder. Utredningen har därvid föreslagit att den tidigare femprocentsregeln avseende aktieinnehav (införd i nämnda paragrafs första stycke 1) skall ersättas med en allmän bestämmelse som förhindrar att ett fondbolag får ett ”väsentligt inflytande över ledningen hos ett aktiebolag”. Eftersom 5 kap. 7 § lagen om allmänna pensionsfonder (AP-fonder) inte hänvisar till femprocentsregeln, bör inte heller den nya bestämmelsen omfatta Sjunde APfonden.

Vissa helt nya bestämmelser i ucitsdirektivet, som föreslås gälla värdepappersfonder, kan möjligtvis vara lämpliga även för de fonder som Sjunde AP-fonden förvaltar (t.ex. möjligheten att uppdra åt annan att sköta förvaltningen). En sådan bedömning ligger dock utanför utredningens uppdrag.

13.21. Förslaget till lag om ändring i insiderstrafflagen (2000:1086)

Definitionen av fondpapper i 1 § första stycket 4 bör, i likhet med lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument, ändras till att uttryckligen avse andelar i specialfonder. Paragrafen bör därför hänvisa till andelar i investeringsfonder.

13.22. Förslaget till lag om ändring i lagen (2000:1087) om anmälningsskyldighet för vissa innehav av finansiella instrument

Definitionen av fondpapper i 1 § första stycket 2 bör, i likhet med lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument, ändras till att uttryckligen avse andelar i specialfonder. Paragrafen bör därför hänvisa till andelar i investeringsfonder.

13.23. Förslaget till lag om ändring i lagen (2001:1227) om självdeklarationer och kontrolluppgifter

I lagen regleras bl.a. skyldigheten för fondbolag och andra fondförvaltare att lämna kontrolluppgifter för avyttring av fondandelar. Bestämmelserna har varit föremål för översyn, framför allt med anledning av de s.k. Luxemburgfonderna (prop. 2001/02:25, s. 104 ff.). Är fondandelarna förvaltarregistrerade skall förvaltarna och inte fondbolagen lämna kontrolluppgifter. Detta innebär att en fondandelsägare som äger fondandelar i fond, men har en del förvaltarregistrerat, kan få flera kontrolluppgifter avseende samma fond. Som ett komplement tillämpas därför en begränsad genomsnittsmetod. Se avsnitt 3.14.2 och 3.14.3.

Utredningen har i uppdrag att se över dessa bestämmelser. Några förslag till lagändring i materiellt hänseende lämnas dock inte i delbetänkandet. Terminologin i lagen ändras med anledning av den nya lagen. Vidare tas bestämmelsen i 10 kap. 3 § första stycket 2 bort eftersom endast fondbolag föreslås få förvalta investeringsfonder (avsnitt 9.4).

Särskilda yttranden

Särskilt yttrande av Eva Broms

Jag är på de flesta punkter enig med utredningen beträffande förslaget till implementering av UCITS-direktivets regler samt förslaget till reglering av specialfonder. I några väsentliga avseenden vill jag dock anmäla en annan uppfattning.

Implementering av möjligheten för fondbolag att bedriva individuell kapitalförvaltning

Ett drygt decenniums arbete har ägnats åt att komma fram till nödvändiga förändringar i UCITS-direktivet. FEFSI, den europeiska branschorganisationen, föreslog tidigt att en möjlighet att driva individuell kapitalförvaltning som en sidoverksamhet skulle införas för fondbolagen. Skälet härtill var att man anser att fondbolagen har en förvaltarkompetens som bör tas till vara även vid förvaltning av t ex pensionsstiftelsers medel. Det framstod som svårförståeligt att andra aktörer på den finansiella marknaden, t ex banker och försäkringsbolag, skulle ha ensamrätt att förvalta sådana medel. Kommissionen lade också fram ett sådant förslag, som sedermera antogs av parlamentet och ministerrådet.

UCITS-direktivet ger således medlemsstaterna möjlighet att låta fondbolag bedriva individuell kapitalförvaltning vid sidan av fondverksamheten. Utredningen har dock valt att avstå från att föreslå att en sådan rätt införs. Jag tycker att det är svårförståeligt och olyckligt av flera skäl om förutsättningarna i Sverige kommer att avvika från dem som kommer att gälla i övriga Europa.

Utredningen redovisar tankarna bakom UCITS-direktivet och nämner ett antal fördelar med att ge fondbolag en rätt att bedriva individuell kapitalförvaltning. Bl.a. sägs att fondbolag med sin förvaltarkompetens är väl skickade att även ta hand om förvaltningen

vid individuella uppdrag och att den kollektiva och den individuella förvaltningen har stora likheter med varandra och ger stordriftsfördelar. Utredningen nämner också att en finansiell koncern inte behöver bilda flera bolag om en möjlighet att driva olika verksamheter i samma bolag möjliggörs.

Får fondbolagen bedriva individuell kapitalförvaltning ges fler än andelsägare möjlighet att utnyttja den förvaltningskompetens som byggts upp inom fondbolaget och att få del av en skräddarsydd förvaltning med likartad eller annan inriktning än det utbud av fonder som förvaltaren har. Det kan också medföra samhällsekonomiska vinster att fler alternativ erbjuds för förvaltning av t ex pensionsfonder.

Utredningen framhåller risken för intressekonflikter som varande det avgörande skälet till sitt ställningstagande. Den målar upp ett scenario där främst risken för att den individuelle, och därmed enligt utredningen ofta ”starke”, uppdragsgivaren på olika sätt skulle prioriteras framför fonden och dess var för sig ”små” andelsägare är överhängande.

Intressekonflikter som de tänkta är vare sig på ett avgörande sätt “nya” eller ohanterliga. De måste redan idag hanteras i värdepapersbolag med flera diskretionära uppdrag, där man kan se framför sig den förmögne, inflytelserike kunden och den mindre aktiespararen. De måste också tas om hand i fondförvaltning med flera fonder, där kanske en nystartad fond skulle gynnas av att få del av en viss aktiepost. Ett annat exempel är samförvaltning av individuella kundportföljer med fonder efter delegering av förvaltningsuppdrag från ett fondbolag. Inom försäkringsbolagens verksamhetsområde samförvaltas också olika portföljer. Givetvis måste verksamheten kringgärdas av sådana regler att intressekonflikter minimeras och inte leder till icke önskvärda resultat. I UCITS-direktivet finns också regler om verksamhetens bedrivande som syftar till att bl.a. minska intressekonflikter, såsom sundhets- och uppföranderegler och regler för organisationen. Utredningen konstaterar också att föreskrifter från Finansinspektionen och särskilda redovisningsrutiner skulle behövas för det fall fondbolags gavs rätt att bedriva individuell kapitalförvaltning. Detta ser jag som en naturlig följd av en sådan rätt och inte som ett skäl emot att införa denna rätt.

Risken för att intressekonflikter tillåts ge ett för fonden sämre resultat motverkas dessutom effektivt av den genomlysning som råder på fondmarknaden. Att inte de vanliga fondspararna miss-

gynnas kan säkerställas genom öppenhet. Fondens resultat publiceras dagligen, och utvärderingar i media gör att förvaltningen sätts under lupp. Varje dag redovisas värdeförändringen i fonderna öppet och resultatet analyseras bland annat i media. Det bör noteras att förvaltningsresultatet avseende den diskretionära förvaltningen däremot inte publiceras. Även om en fondsparare ensam är en ”liten” kund blir de många fondspararna tillsammans de viktigaste kunderna för fondbolagen, något som förtjänar att framhållas.

För sådana fondbolag som ingår i en koncern med värdepappersbolag betyder det naturligtvis mindre att inte få möjlighet att inom ramen för en och samma organisation erbjuda diskretionär förvaltning. För ägare till mindre, fristående bolag betyder det att man måste överväga att bilda egna värdepappersbolag för att kunna tillhandahålla tjänsten, vilket medför behov av aktiekapital och en extra bemanning, administration och systemuppbyggnad. Utredningens förslag är därmed inte konkurrensneutralt.

Som utredningen själv framhåller kan inte Sverige förhindra att fondbolag med säte i andra medlemsländer med stöd av ett europapass kommer att verka i Sverige. Detta gäller också bolag med tillstånd att förvalta individuella portföljer. Då uppstår en situation på den svenska marknaden som är olycklig av två skäl. Dels får vi ingen svensk erfarenhet av att hantera sådana verksamheter, dels uppkommer en konkurrensnackdel för de inhemska bolagen, vilket utredningen också säger sig vara medveten om. En sådan nackdel kommer också att bli kännbar i den mån de svenska bolagen vill verka i andra europeiska länder och inte får fördelen av att kunna använda ett koncept som andra europeiska bolag får utnyttja. Enligt tillgängliga uppgifter kommer samtliga övriga medlemsstater att införa möjligheten för fondbolag att bedriva individuell kapitalförvaltning. Jag anser det vara viktigt att värna svensk kapitalförvaltning och att inte utestänga möjligheten för de svenska fondbolagen att konkurrera på lika villkor med fondbolag i övriga Europa.

EU har i alla sina instanser övervägt för- och nackdelar med att ge fondbolagen möjlighet till individuell portföljförvaltning och kommit fram till att fördelarna överväger. I utredningens motivering för att inte tillåta individuell portföljförvaltning sägs att det är tveksamt om ett genomförande är förenligt med andelsägarnas intresse med hänsyn till de intressekonflikter som i så fall introduceras. Jag vill framhålla att bestämmelsen om andelsägarnas intresse

också finns i direktivet och man har inte funnit att den hindrar ett införande av möjlighet till individuell portföljförvaltning.

Utredningens ställningstagande kan enligt min mening endast tolkas så att det i Sverige skulle föreligga sådana specifika risker att verksamheten kräver en annan lösning än för den europeiska unionens övriga medlemsstater, något som utredningen då bör ha bevisbördan för. Några sådana argument har inte lagts fram.

Reglering för hedgefonder

Även beträffande detta förslag vill jag anmäla en annan mening.

I betänkandet läggs fram förslag till reglering beträffande de icke harmoniserade fonderna, specialfonderna. Specialfonder som vänder sig till allmänheten eller icke kvalificerade investerare skall följa principen om riskspridning. De skall med lämpligt riskmått ange eftersträvad risknivå och till finansinspektionen och andelsägare redovisa faktisk risknivå. Fonder som vänder sig till ”kvalificerade” investerare, dvs. fonder som i sina fondbestämmelser tar in en nedre gräns om 500 000 kronor för insättningar, får göra avsteg från bl.a. principen om riskspridning.

För s.k. hedgefonder föreslås en särskild reglering. Icke kvalificerade investerare skall i framtiden endast få placera i sådana fonder som uppfyller hedgefondkriterierna genom att placera i fondandelsfonder. Hedgefonder med ett lägre krav på minsta insättning än 500.000 kronor får således inte längre säljas direkt till allmänheten.

Jag anser att förslaget till reglering för hedgefonder är olyckligt. Förslaget riskerar att vid ett genomförande fördyra produkten hedgefond och minska valmöjligheten för konsumenten. Jag anser inte heller att det är givet att ett tvång att placera via fondandelsfonder i sig minskar risknivån. Den blir naturligtvis beroende av samtliga i fonden ingående fonders placeringar, risknivå etc.

Jag anser också att förslaget om en gräns i kronor för att skilja mellan hedgefonder som får säljas direkt respektive endast via fondandelsfonder är olämpligt. Vilken gräns i pengar man än väljer riskerar att verka på godtyckligt sätt. En sådan gräns kan styra fel i det att det bör vara hela förmögenhetsmassan som ligger till grund för placeringsbeslutet. Jag kan inte förstå att en investerare som har en större summa att placera och av denna summa vill sätta in kanske 100 000 kronor i en hedgefond ska vara förhindrad att göra

de. Även en liten investerare bör ha tillgång till en hedgefondplacering som en del i en diversifierad portfölj.

Den föreslagna särregleringen i förhållande till övriga specialfonder förefaller svårhanterlig och onaturlig. Jag anser att lagstiftaren inte bör sätta upp några speciella regler för hur hedgefonder skall kunna säljas till allmänheten. Däremot är regler om god information till investerarna och om transparens viktiga för att säkerställa att fondsparare kan bilda sig en uppfattning om vilken produkt de placerar i. Förslaget till reglering för specialfonderna med bl.a. redovisning av såväl eftersträvad som faktisk risk kan också tillämpas på hedgefonder. Härutöver kan Finansinspektionen bemyndigas att sätta ramar för risknivån i hedgefonder som vänder sig till allmänheten, t ex beträffande belåning och bruttoexponering för sådana fonder.

Särskilt yttrande av Kent Janér

Allmänt

Utredningen har föreslagit nya regler för svensk fondverksamhet. Dessa kan översiktligt delas in i två delar. Dels gäller det regler för värdepappersfonder vilka väsentligen vilar på EU-direktivet om ucitsfonder, dels gäller det regler för specialfonder där det funnits betydande utrymme för nationella överväganden.

Båda delarna är i viss utsträckning en kodifiering av den faktiska marknadsutvecklingen, som ofta leds av krav från större institutionella upphandlare av förvaltningstjänster (”best practice”). Genom att lagstiftaren använder sig av en mer modern och ändamålsenlig syn på finansiella instrument och risk är det möjligt att hävda att konsumentskyddet stärkts samtidigt som utbudet av attraktiva sparprodukter ökar och konkurrensen mellan fondförvaltarna skärps.

Säkert kommer tiden – som alltid – att visa att vissa uppdateringar och ändringar av lagen behöver göras, liksom att praxis behöver fastställas och utvecklas inom vissa områden. Likväl anser jag att den föreslagna lagstiftningen lägger en god grund för den framtida utvecklingen av fondmarknaden.

Avvikande uppfattning

Utredningen föreslår att hedgefonder med en minsta investerarinsats understigande 500 000 kronor inte längre får säljas till allmänheten annat än via fondandelsfonder.

Ställningstagandet är enligt utredningen ”inte självklart”. För och nackdelar med denna inskränkning diskuteras utförligt i utredningstexten. Jag har inga stora invändningar mot det resonemang som förs, men kommer till en annan slutsats.

Enligt min mening bör hedgefonder även fortsättningsvis kunna säljas till allmänheten av följande skäl:

Även småsparare bör ha tillgång till ändamålsenliga sparformer

Utredningen diskuterar riskerna för att sparare kan förlora hela eller stora delar av sina investeringar i hedgefonder vars strategi och förvaltarkompetens de inte kan förväntas förstå. Detta är förvisso en reell risk, men enligt min uppfattning inte av sådan dignitet att det motiverar att utestänga småsparare från marknaden. Såväl teori som praktik visar att hedgefonder ofta på ett utmärkt sätt kompletterar traditionellt sparande, vilket understryks av den snabba tillväxten i hedgefonder i Sverige och internationellt. En vanlig kritik mot hedgefonder är att de vänder sig enbart till institutioner och förmögna privatpersoner. Det förefaller märkligt att befästa detta faktum via lagstiftning och därmed förbjuda sparare som saknar stort sparkapital att själva sätta samman ett effektivt och för dem ändamålsenligt sparande.

Det uppstår en inkonsekvens mot regler kring andra sparprodukter

Enligt utredningens förslag särskiljs hedgefonder från andra fonder, såväl andra specialfonder som ucitsfonder i sina möjligheter att vända sig till allmänheten. Grunderna för detta är tveksamma. Det finns inget som säger att den genomsnittlige hedgefonden skulle vara mer riskfylld än dessa. Tvärtom är det inte svårt att hitta inriktningar på dessa fonder vars risknivå väsentligt överstiger den i en typisk hedgefond.

Risk för minskad konkurrens mellan olika förvaltningsprodukter

Förekomsten av hedgefonder skärper konkurrensen i förvaltningssektorn. Det sker både genom att fler alternativ erbjuds spararen och genom att hedgefonder sätter ökat fokus på sambandet mellan prestation och avgifter. Utredningens förslag riskerar att minska denna konkurrens.

Minskad samhällsekonomisk effektivitet

De finansiella marknaderna – av vilka fondmarknaderna är en del – fyller vissa samhällsekonomiska funktioner. De kanske viktigaste av dessa är att slussa sparande till produktiva investeringar och att sprida risker effektivt så att kostnaden för att bära dessa minskar. Traditionellt fondsparande fyller båda dessa funktioner, men huvudsakligen den förstnämnda. Hedgefonder är mer inriktade på den sistnämnda och har också det förvaltningsmandat som möjliggör detta på ett effektivt sätt. Ett minskat inslag av hedgefonder riskerar att bidra till en mindre korrekt prissättning på de finansiella marknaderna vilket leder till mindre effektivt utnyttjande av samhällets reala resurser och högre riskpremier för företagande.

Särskilt yttrande av Bo Lundgren

På två punkter delar jag inte utredningens analyser och förslag. Dessa är möjligheten för svenska fondbolag att bedriva individuell portföljförvaltning och möjligheten att tillhandahålla andelar i s.k. hedgefonder till allmänheten.

En nyhet i ucitsdirektivet är att medlemsstater ges rätt att auktorisera fondbolag att, vid sidan av fondverksamheten, även förvalta värdepappersportföljer enligt särskilt uppdrag från enskilda investerare (individuell portföljförvaltning eller diskretionär förvaltning). Utredningen anser att det inte är förenligt med konsumentintresset att tillåta fondbolag att tillhandahålla även dessa tjänster. De intressekonflikter som kan uppkomma skulle sätta fondandelsägarna i en sårbar situation med små möjligheter att bevaka sin rätt.

Om det i den svenska lagstiftningen om värdepappersfonder inte skulle införas möjligheter för svenska fondbolag att även bedriva

individuell portföljförvaltning, skulle förmodligen Sverige bli ett av de få länder som inte möjliggör detta. Enligt min uppfattning skulle detta inverka menligt på konkurrensförutsättningarna mellan svenska och utländska fondföretag. Utländska fondföretag, inklusive de som ägs t.ex. av svenska banker, skulle inte kunna förhindras att erbjuda denna tjänst till den svenska marknaden. De skulle därigenom få en konkurrensfördel gentemot svenska fondbolag.

Enligt min uppfattning innebär inte heller en möjlighet för svenska fondbolag att tillhandahålla individuell portföljförvaltning någon större skillnad vad gäller riskerna för intressekonflikter. Redan i dagsläget kan sådana uppkomma vid t.ex. delegering av förvaltningen från ett fondbolag till ett värdepappersbolag. Finansinspektionen bevakar i den löpande tillsynen riskerna för intressekonflikter av alla olika slag mellan fondbolag och t.ex. värdepappersbolag.

Vad därefter gäller s.k. hedgefonder föreslår utredningen att andelar i sådana får säljas till allmänheten endast genom fondandelsfonder, där varje enskild fond inte får utgöra mer än 20 procent av fondandelsfondens förmögenhet.

Det bör, endast om det föreligger mycket starka skäl, i lagstiftning regleras vad som är lämpliga eller olämpliga finansiella produkter för allmänheten. Den mer svårgenomträngliga och i vissa fall mer riskfyllda finansiella produkt som kan anses känneteckna sparande i hedgefonder, utgör enligt min uppfattning inte tillräckligt starka skäl för att begränsa allmänhetens möjlighet att spara i sådana fonder. De särskilda förhållanden som kännetecknar hedgefonder och sparande i sådana bör i första hand lösas genom tydligare och vidgade krav på information. Vad som ytterligare talar mot utredningens förslag är de avgränsningsproblem mellan specialfonder och hedgefonder som detta skapar. Dels kan det vara svårt att tillskapa en tillräckligt klar och tydlig legaldefinition av hedgefonder, dels kommer det i inspektionens tillämpning att bli svåra avgränsningsfrågor när det gäller att avgöra vad som är en specialfond och vad som är en hedgefond.

Särskilt yttrande av Vilhelm Nordenanckar

Information till andelsägarna

Utredningen föreslår att andelsägarna efter begäran ska få sig tillsänt årsberättelser och halvårsredogörelser med information om vad som behövs för att man ska kunna bedöma en investeringsfonds utveckling och ställning. Detta är gott och väl men enligt min mening inte helt tillfredställande.

Jag anser att andelsägarna automatiskt minst en gång per år ska få en förenklad information där det kortfattat, översiktligt och lättbegripligt redogörs för utvecklingen i fonden och viktigare händelser i fondförvaltningen, som kan vara av betydelse för andelsägarna såsom t ex utbyte av fondförvaltare. Denna redogörelse kan liknas vid den typ av information, som ska ges i det föreslagna informationsbladet innan försäljning. Den förenklade redogörelsen skulle kunna skickas ut exempelvis i samband med de lagstadgade utskicken av information om de totala kostnaderna för fonden.

Särskilt yttrande av Anne-Marie Pålsson *

Kärnan i utredningens arbete kan i starkt förenklade termer sägas ha varit att undersöka om fondbolagens förvaltningsuppdrag kan ges friare former och vidgas till att inbegripa fler tillgångsslag och fler finansiella strategier. Vårt uppdrag har i praktiken begränsats till att avgöra om detta kan ske inom ramen för den befintliga fondstrukturen given dels av ucitsdirektiven, dels av den svenska formen för rättslig relation mellan andelsägare och förvaltare/fondbolag.

Enligt min mening har vi löst denna uppgift på ett förtjänstfullt sätt. De ökade risker som är förenade med en friare förvaltning, har uppmärksammats. Lösningen som utredningen rekommenderat för att lindra de problem som kan komma att uppstå ligger väl inom ramen för den nuvarande strukturen på finansmarknaden och innebär att Finansinspektionens övervakningsuppdrag utökas. Jag står också i huvudsak bakom utredningens analyser och de förslag som presenteras i betänkandet.

* Detta yttrande bygger på ett arbete av A-M. Pålsson och P. Samuelsson, Värdepappersfonder som placeringsform, rapport nr 18, Personal Finance and Family Business Research Program, (2001). Detta forskningsprogram har finansierats av Sparbanksstiftelsen i Malmö.

Skälet till att jag ändå avger ett särskilt yttrande är att jag oroas över vad som inte står där. Utredningens förslag till lättnader i förvaltningsuppdraget bör rimligen leda till att mera kapital allokeras till fonderna. Det problematiska med detta är att den rättsfigur som den svenska fondlagen skapat i flera avseenden är till nackdel för andelsägaren. Särskilt gäller detta den fördelning av rättigheter, som det implicita kontraktet mellan andelsägare och fondbolag/ förvaltare ger upphov till. Dessa rättigheter är fundamentala och gäller dels rätten att påverka fondens skötsel, dels rätten att utöva de rättigheter – såsom rösträtten – som är förknippade med de tillgångar som fonden investerat i.

Sett i detta perspektiv hade det varit naturligt om utredningen noga utrett frågan om det nuvarande fondkontraktet i sig är ändamålsenlig ur ett rättighetsperspektiv. Så har också skett och utredningen fann då att inget av de länder den studerat, möjligtvis med undantag från Tyskland, så konsekvent berövat andelsägarna sina rättigheter som Sverige. Trots det valde utredningen i detta delbetänkande att inte föreslå förändringar. Enligt min bedömning är detta otillfredsställande, inte minst mot bakgrund av att utredningen pekat på allvarliga intressekonflikter som finns inbyggda i den rådande fondstrukturen. Det är dessa aspekter som mitt yttrande söker belysa.

Vad är fondsparande

Fondverksamhet väcker en rad komplicerade frågor av såväl juridisk som ekonomisk art. Den nuvarande regleringen av fonderna kan inte sägas fullt ut beakta den allt större betydelse fonderna har fått som placeringsform. Inte heller berör lagstiftningen de konsekvenser för ägandet och ägarrollen som fondernas växande aktieinnehav aktualiserar. Något av ett dilemma uppkommer därför när de problem som fonderna genererar skall analyseras närmare. Det visar sig nämligen ganska omgående att de skär genom en rad olika rättsområden och i betydelsefulla avseenden är gemensamma med exempelvis aktiebolagsrätten utan att fördenskull kunna anknytas till den omfattande forskning som bedrivits i anslutning härtill. Det kan därför sägas vara implikationerna av en alltmer omfattande fondverksamhet och regleringen av denna verksamhet som skapar en rad komplicerade problem av sådan tvärsnittskaraktär snarare än företeelsen som sådan. Ambitionen i detta

yttrande inskränker sig därför till att beröra vissa aspekter av fondkonstruktionen.

För att kunna diskutera den nuvarande regleringen av värdepappersfonder och dess ändamålsenlighet måste studieobjektet beskrivas närmare.1 Inledningsvis beskrivs därför i schematisk form den utveckling som lett fram till att det agentproblem som redan i början av 1900-talet förknippades med aktiebolaget med spritt ägande accentuerats ytterligare genom att sambandet mellan ägande och risktagande saknas nu både på lednings- och ägarsidan. Detta är en konsekvens av fondlagen som utestänger andelsägarna från varje form av inflytande samtidigt som fondbolagen saknar incitament att övervaka.

På basis av detta analyseras därefter några frågeställningar som är särskilt intressanta för detta vidkommande. Vad för slags organiserad samverkan är det för det första fråga om och hur är rättighetsfördelningen mellan parterna utformad? Vilka intressenter är för det andra involverade i denna och vilka drivfjädrar skapar den nuvarande rättsliga regleringen av fondverksamhet?

Från direkt till indirekt ägande

Det traditionella rättsvetenskapliga sättet att se på aktierättens innehåll innebär att kapitalplacerare i utbyte mot satsat kapital får en medförvaltningsrätt i form av rösträtt och en andel i företagets vinst i proportion till antalet aktier. Aktieägarna disponerar i principiell mening alla rättigheter som medger användning och överlåtelse av bolagsegendom. All makt över bolaget och dess egendom kan därför härledas till aktierätten. Den rättighetsfördelning som skapas genom aktiebolagslagen återspeglar detta. Den rationella passivitet som följer av att ägarna av de stora bolagen med noterade aktier är många och okoordinerade är en spontan effekt hos marknaden. Aktieägandet är för de allra flesta inskränkt till en finansiell placering och en sparform bland andra. Placerare uppfattar tydligen också de befintliga styrningsmedlen som tillfredsställande för att de skall vara villiga att satsa kapital även om

1 I USA har mutual funds varit föremål för lagstiftares uppmärksamhet alltsedan 1960-talet. Bland de policystudier som publicerats märks Securities and Exchange Commission, Report on the Public Policy Implications of Investment Company Growth, H. R. Rep. No. 2337, 89thCong. 2d. Sess. (1966); Institutional Investor Study Report H. R. Doc. No. 64, 92d Cong. 1st Sess. (1971) Wharton School of Finance, A Study of Mutual Funds, H. R. Rep. No. 2274, 87thCong. 2nd Sess (1962). Särskilt den sistnämnda studien citeras fortfarande ofta.

rätten till inflytande om än inte de jure men väl de facto är eliminerad.2

De amerikanska författarna Berle och Means beskrev ingående redan på 1930-talet problematiken med den maktkoncentration som kan följa i spåren av aktieägarnas passivitet i förhållande till de större företagen i USA.3 I avsaknad av kontrollägare kommer företagsledningen att få det bestämmande inflytandet över företaget. Alltsedan Berle och Means har diskussionens vågor gått höga hur de i första hand ekonomiska problem som det passiva ägandet skapar bäst skall lösas. Den klassiska formuleringen av detta företagsteoretiska problem är hur den intressekonflikt som uppkommer i spritt ägda företag mellan ägare och ledning skall kunna övervinnas till aktieägarnas fromma.4 Det likaledes klassiska rättsliga remediet är lojalitetsplikt.

Genom det institutionaliserade ägandets segertåg har det direkta aktieägandet i företag kommit att ersättas av indirekta ägarformer.5Dessa kan men behöver inte nödvändigtvis uppträda som passiva ägare. Allmänhetens intresse för fondsparande har inneburit att en ny finansiell intermediär – fondbolaget – har kommit att dominera marknaden.

Fondlagen i sin nuvarande och av utredningen föreslagna konstruktion skapar en rättsfigur som kan karaktäriseras av att andelsägarna satsar riskkapital i utbyte mot en andel i fondens värdeökning. Konstruktionen innebär att andelsägare avstår från den rätt till medinflytande över förvaltningen av det företag, i vars aktier fonden investerar och som enligt aktiebolagslagen normalt följer av rösträtten vid aktieförvärv.6 Denna rätt har i stället tilldelats fondbolaget. I aktiebolagsrätten anses rösträtten vara en nödvändig om än inte tillräcklig betingelse för förverkligandet av rätten till avkast-

2 Man kan i grova drag dela in företagets styrning i två kategorier, intern och extern. Med intern styrning avses sådan påverkan som sker inom ramen för befintliga ägarkategorier genom aktiv närvaro på ägarstämma, i styrelsearbete, nomineringskomittéer etc. Den externa styrningen utgår från de finansiella marknaderna och utgörs i allt väsentligt av hot om uppköp. 3 A. A. Berle och G. C. Means, The Modern Corporation and Private Property (1932). Detta mer citerade än lästa arbete har gjort ett outplånligt intryck på förståelsen av aktiebolaget och aktiebolagsrättslig forskning även utanför USA. 4 Beroende på ägarförhållandena kan lika gärna konflikten mellan majoritet och minoritet lyftas fram som den dominerande, se C. Bergström och P. Samuelsson, Aktiebolagets grundproblem, Stockholm (2000). 5 Utvecklingen kan illustreras av följande siffror. År 1970 ägdes 56 procent av de svenska börsnoterade aktierna direkt av hushållen. Motsvarande siffra för 1998 var 15 procent enligt uppgifter från SCB, Börsägandet, FM 20 SM 9901. En stark drivkraft för denna institutionalisering av ägandet är fortfarande utformningen av skattesystemet. 6 G. S. Alexander, Pensions and Passivity, 56 Law and Contemporary Problems 111 (1993).

ning och därtill en viktig komponent i det knippe av rättigheter som konstituerar äganderätten till företag. I så måtto avviker andelsägande enligt fondlagen från den traditionella liberala föreställningen om äganderätt där förvaltningsansvaret ligger hos den som satsar kapital.

En så specialiserad rättighet som en andel i en värdepappersfond är långt mindre omfattande än aktieägande, men kan trots detta köpas och säljas på liknande sätt. Den kvardröjande frågan är i vilken mån aktieägandets övergång till andelsägande är samordnad med en övervakningsform som inte äventyrar andelsägarnas ekonomiska intressen. Risken är överhängande att värdepappersfonderna skapar nya intressekonflikter med åtföljande agentproblem genom en form av maktutövning med svagt stöd i faktiska ägarförhållanden. Intressant nog innebär fondkonstruktionen i vårt land en parallell till den problematik som Berle och Means poängterade. I spritt ägda företag tenderar makten att tillfalla bolagsledningen, vilket innebär att den eftersträvade balansen mellan risktagande och makt rubbas. Med fonderna sker samma sak på ägarsidan, nämligen att de aktörer som i allt större utsträckning intar ägarrollen också saknar kopplingen till ekonomiskt risktagande.

Värdepappersfonder kan alltså ses som ett betydelsefullt och tydligt urskiljbart steg i en spontan ekonomisk utveckling mot en placeringsform som är anpassad efter det passiva ägandets förutsättningar. Till skillnad från aktieägare saknar dock en fondandelsägare varje möjlighet att påverka dels i vilka tillgångar fonden investerar dels hur den egendom förvaltas som förvärvats för det av honom satsade kapitalet. I stället tillhandahåller staten en lagstiftning som preciserar andelskapets närmare villkor och graden av investerarskydd. På motsvarande sätt som gäller för aktiebolag är fondbolag ålagda att allt beslutsfattande måste ske i andelsägarnas intresse, men övervakningen av fondverksamhet åvilar inte andelsägarna utan Finansinspektionen.

Partsförhållanden

Fondlagen bygger i stor utsträckning på den engelska rättsfiguren unit trust. Liksom unit trust hänför sig den svenska fondformen till en öppen fond där andelsägaren när som helst kan lösa in sina fondandelar. Till skillnad från förebilden saknar fondlagen regler

om en konstitution som anger den rättighetsfördelning som reglerar förhållandet mellan parterna. I stället utgör fondlagen, den aktuella fondens fondbestämmelser och i viss mån kontraktet mellan andelsägaren och fondbolaget grunden för rättsförhållandet mellan parterna. Av viss betydelse är också Finansinspektionens föreskrifter samt de riktlinjer som utfärdas av Fondbolagens Förening.

Fondlagen utgår från att värdepappersfonder bildas på initiativ av ett fondbolag, som skall vara ett aktiebolag, efter att fondbestämmelserna godkänts av Finansinspektionen. Översiktligt kan förhållandet mellan de olika aktörerna beskrivas sålunda:

Figur 1: Partsförhållandena i översikt.

I centrum för analysen står värdepappersfonden som består av de finansiella instrument – huvudsakligen börsnoterade aktier – som fondförvaltaren investerat andelsägarnas tillskjutna medel i och som till fullo ägs av andelsägarna.

Värdepappersfonden har en speciell juridisk konstruktion. Den kan inte förvärva rättigheter eller ta på sig skyldigheter. Andelar i en fond innebär därför ingen äganderätt till de bakomliggande tillgångarna. Inte heller kan fonden föra talan inför domstol eller någon annan myndighet. Att fondens tillgångar utgör en särskild avskild förmögenhetsmassa som sköts av ett förvaringsinstitut är naturligtvis i sig ett viktigt investerarskydd.

PLACERINGSOBJEKT

FINANSINSPEKTIONEN

VÄRDEPAPPERSFOND

FONDBOLAG

FONDANDELSÄGARE

FÖRVARINGSINSTITUT

FONDBOL AGETS ÄGARE

ÖVRIGA ÄGARE

Enligt fondlagen skall en bank eller ett annat kreditinstitut vara förvaringsinstitut. Alla medel som investeras i fonden blir en del av den särskilda förmögenhetsmassa som övervakas av förvaringsinstitutet som i sin tur står under Finansinspektionens tillsyn. Är fondbolaget ägt av en bank, vilket som regel är fallet, kan förvaringsinstitutet vara identisk med ägaren av fondbolaget. Detta bäddar för potentiella intressekonflikter t.ex. rörande avgiftssättningen för de tjänster som förvaringsinstitutet utför, men innebär också en ökad risk vid fallissemang. Överhuvudtaget kommer fondlagen inte att skapa det avsedda investerarskyddet om förvaringsinstitutet och fondbolagets ägare är samma juridiska person eller har starka ägarband.

Enskilda värdepappersfonder ingår inte sällan i stora pooler av fonder, centralt förvaltade av fondbolag. Det är därför inte helt rättvisande att enbart framhäva förhållandet mellan fondandelsägaren och den enskilda värdepappersfonden eller mellan fondandelsägaren och fondbolaget. Ett tredje och kanske viktigare förhållande återfinns mellan fondandelsägaren och fondbolagets ägare. En fond som förvaltas av exempelvis ett fondbolag som ägs av Handelsbanken, kan inte uppfattas som en i alla avseenden självständig juridisk enhet. Det är snarare så att Handelsbanken, som genom sitt fondbolag erbjuder andelsägande i olika specifika fonder, framträder som den egentliga motparten och vars anseende är avgörande för att vissa placerare väljer att placera i just dessa fonder.

Fondlagens uppbyggnad innebär också att Finansinspektionen kommer att inta en mycket central och jämförelsevis aktiv roll. Genom att andelsägarnas möjligheter att påverka fondens verksamhet eller inriktning är obefintlig, kommer inspektionen att i vissa fall att inta en ställning som har drag av motpartsförhållande gentemot fondbolag och fondbolagens ägare. Denna roll framträder tydligt närhelst en fond skall ändra inriktning eller läggas samman med en annan eller på annat sätt förändras. Det investerarskydd som andelsägare erhåller kommer dels att vara beroende av hur fondbolagen utövar sin ägarroll dels hur inspektionen utövar sin övervakningsroll. Att avgöra om investerarskyddet är optimalt är därför svårt att bedöma.

Andelsägarnas inflytande

Utöver de bestämmelser i fondlagen som fastställer vissa av fondbolagets förpliktelser skall det finnas fondbestämmelser som preciserar i vilka kategorier av fondpapper och andra finansiella instrument fondmedlen skall placeras. Det är fondbolaget som sköter hela förvaltningen och hyser kompetent personal för detta ändamål. Andelsägarna har inget inflytande över förvaltningen.

Så har emellertid inte alltid varit fallet. Fram till 1990 gavs andelsägarna viss möjlighet att påverka skötseln av fondens tillgångar via sina representanter i fondbolagets styrelse. Denna skulle bestå av minst fem personer och andelsägarna eller deras intressesammanslutning skulle utse en ledamot för varje påbörjat tretal ledamöter. Resten av ledamöterna utsågs av fondbolagets ägare.7

I den nuvarande fondlagen saknar emellertid andelsägarna lagenlig rätt att utse representanter i fondbolagens styrelse, utan dessa tillsätts av fondbolagens ägare. Några skäl till varför denna förändring genomfördes redovisas inte annat än att fondspararna förmodades vara mer intresserade av kvalificerade förvaltartjänster än av inflytande Lagen tillåter dock enskilda fonder att införa regler för representation i styrelse för att tillgodose önskemål från de andelsägare som föredrar fonder med andelsägarinflytande. Som en direkt konsekvens av detta, har andelsägarna inte längre har något lagstadgat inflytande alls över av fonderna utan deras inflytande begränsas till att sälja sina andelar om de är missnöjda med verksamheten.8 Men denna metod är förenad med betydande kostnader – eventuell realisationsvinst kan inte uppskjutas utan måste beskattas omedelbart – varför dess effektivitet i praktiken är begränsad.

Det bärande skälet bakom lagändringen framgår inte klart, men tycks bestå i att berörda parter – fondbolag och bankinspektion (vars uppgifter nu sköts av Finansinspektionen) – ansåg att det vara alltför administrativt betungande och kostsamt att hantera stämmorna på vilka styrelseledamöterna utsågs.9 Detta argument är förståeligt och rimligt, men bortser från att andelsägarna samtidigt

7 Kravet på andelsägarnas styrelserepresentation ställdes högre för de nu avvecklade aktiesparfonderna och allemansfonderna. För allemansfonderna krävdes att minst hälften av styrelseledamöterna skulle utses av andelsägarna. För dem gällde att styrelsen för fondbolaget skulle bestå av minst sju ledamöter. Av dessa skulle flertalet (och bland dem ordföranden) väljas av en fondandelsstämma. Se 7 § SFS 1974: 931 respektive 13 § SFS 1983:890. 8Ds 1989:71 och prop. 1989/90:153. 9Ds 1989:71 s. 48.

frånkänns en väsentlig komponent av investerarskyddet. Ur principiell synvinkel kan ifrågasättas om en sådan ensidig förändring av rättighetsfördelningen till fondbolagens fördel borde genomförts utan att andelsägarna kompenserades för denna försämring.

Förändringar av fondkontraktet

Ett fondbolag kan efter tillstånd av Finansinspektionen lägga samman värdepappersfonder. Tillstånd lämnas med stöd av fondlagen om åtgärden kan anses förenlig med fondandelsägarnas intressen eller om placeringsinriktning och fondbestämmelser är likartade i den nybildade fonden. Sammanläggning förutsätter också att det inte framstår som olämpligt ur allmän synpunkt. En fond kan enligt samma lagrum också delas om det anses förenligt med fondandelsägarnas intressen. När ett tillstånd av endera slag mottagits skall andelsägarna meddelas om detta. Det är först när Finansinspektionen lämnat tillstånd som andelsägarna behöver informeras om förändringarna. Andelsägarnas värde av denna ex post information kan dock diskuteras. Genom att informationen ges först efter det att förändringen inträffat, berövas andelsägarna möjligheten att i förväg genom eget agerande (köp alternativt försäljning av andelar) kompensera sig för beslutet i fråga.

Ur detta perspektiv vore det värdefullt att analysera hur en ordning som innebär att andelsägarna informeras innan förändringen träder i kraft skulle kunna utformas. Vilka slags förändringar skall omfattas av ett sådant ex ante informationskrav och vilken tidshorisont bör gälla, är exempel på frågor som kan diskuteras. Betydelsen av transparens för en effektiv finansiell marknad kan inte nog framhållas och det förefaller rimligt att detta krav på transparens också bör gälla fondmarknaden.

För närvarande saknar andelsägarna i dessa förändringsfall varje form av inflytande och det är förenat med svårigheter att kontrollera de ekonomiska effekterna av sådana förändringar. Enligt fondlagen har inspektionen ytterst sett att tillgripa en skönsmässig bedömning av om åtgärden kan anses förenlig med fondandelsägarnas intressen. I realiteten kommer myndigheten i dessa fall att företräda andelsägarna gentemot fondbolaget. Huruvida detta är en lämplig ordning torde kunna sättas i tvivelsmål. Att dessa regler skulle försätta inspektionen inför kontroversiella ställningstaganden förefaller inte särskilt sannolikt, men det kan inte uteslutas att

övergripande samhällshänsyn i kritiska lägen skulle kunna ta över det renodlade partsintresse som borde styra detta beslutsfattande. Risken för och tvivel om inspektionens opartiskhet skulle kunna minska allmänhetens förtroende för placeringsformen.

Det är dessutom så att inspektionens roll aldrig kan få karaktären av renodlat partsföreträdarskap. Rollen som ”företrädare” begränsas till de fall fondbolagen behöver denna genom att begära tillstånd för en viss förändring av verksamheten. Inspektionen kan exempelvis inte å andelsägarnas vägnar kräva upphandling av tjänsten som förvaringsinstitut för att garantera lägsta möjliga avgifter. Uppgiften är därför reaktivt snarare än aktivt bestämd

Den berörda ändringsbestämmelsen i fondlagen illustrerar andelsägarnas svaga ställning. Investerarskyddet vilar nära nog uteslutande på exit-möjligheten tillsammans med kravet att alla beslut som berör fonden skall vara förenliga med andelsägarnas intressen (”lojalitetsplikten”).10 Eftersom exit-möjligheten är starkt beskuren genom skattebestämmelser, kommer lojalitetsplikten att få en närmast exklusiv skyddsfunktion. Andelsägarna har själva ingen möjlighet att ta ställning till om en förändring är önskvärd eller inte. Denna bedömning förutsätts ske i samband med tillståndsprövningen av Finansinspektionen.

Fondbolag som ägare

Fondbolaget och dess förvaringsinstitut skall enligt fondlagen handla oberoende av varandra och uteslutande i andelsägarnas intresse. Lojalitetsplikten omfattar även utövandet av rösträtten i de företag fonden investerar i. Detta är även en naturlig följd av att andelsägarna saknar rätt att utse ledamöter i fondbolagens styrelser och att rösträtten tillkommer fondbolaget.

Andelsägarna kunde fram till lagens revidering 1991 utöva ett visst inflytande över dessa frågor via sitt lagenliga inflytande i fondbolagets styrelse. Ur den enskilde aktieägarens perspektiv innebär det normalt sett ingen uppoffring att avstå från rösträtten utan kan beskrivas som en anpassning av äganderätten som både är naturlig och följdriktig sett ur enskilde placerares perspektiv.11 Genom fonderna optimeras deras ekonomiska nytta av aktieinnehav genom

10 A. Hirschman, Exit, Voice and Loyalty: Responses to Declines in Firms, Organizations and

States (1970). 11 H. Demsetz, Toward a Theory of Property Rights, 57 American Economic Review 13 (1967).

diversifiering och låga transaktionskostnader även med ett litet kapital.

Ur det enskilda bolagets synvinkel ser problematiken annorlunda ut eftersom en stor ägarandel kan bli maktmässigt oklar. Genom fonderna sugs latent makt upp som inte kan utnyttjas av dem som tillskjutit kapitalet, dvs. andelsägarna. Men denna makt försvinner inte utan absorberas av andra aktörer. Flera möjligheter står här till buds. En innebär att övriga kapitalägare får mer makt genom att deras rösträtter ges ett proportionellt sett högre värde. En annan är att företagsledningen utnyttjar den residuella makt som de passiva ägarna skapar. En tredje består i att fondbolagens ägare verkligen utnyttjat makten enligt sina egna intressen. En fjärde innebär att fondbolaget utnyttjar den makt som rösträtterna erbjuder i andelsägarnas intressen för att maximera avkastningen. Av skrivningen i fondlagen att döma är det endast den sistnämnda möjligheten som är förenlig med lagstiftningens ändamål.

Följdes lagen på detta sätt skulle en överföring av rösträtten från andelsägare till fondbolag vara till fördel för andelsägarna. Den totala övervakningskostnaden minskar om en aktör (fondbolaget) specialiserar sig på övervakning och utför denna uppgift för mångas räkning i stället för att varje andelsägare var för sig skall övervaka.

Det förefaller emellertid inte särskilt realistiskt att fondbolaget tar på sig uppgiften att övervaka skötseln av företag uteslutande i andelsägarnas intresse. Andra ägargrupper med bättre eller sämre förutsättningar till övervakning kan nämligen som följd av fondbolagens aktiva ägande avstå från denna uppgift. Detta skapar ett snålskjutsproblem. Tar en enskild fond på sig denna uppgift, kommer kostnaden att belasta andelsägarna som finner att de kan köpa fondens underliggande aktier billigare på marknaden än vad de andelarna kostar om hänsyn tas också till avgiften. Alternativt kan motsvarande fondandelar köpas av ett annat fondbolag som inte avsätter resurser åt övervakning och som därigenom kan ta ut en lägre avgift från sina andelsägare. Den övervakande fonden konkurreras då ut och övervakningen upphör. Aktivt ägande kan därför anses strida inte bara mot fondledningens skyldighet att agera i andelsägarnas intresse utan även mot deras skyldighet att agera i sina ägares intressen. Fondbolaget skall enligt fondlagen vara ett aktiebolag och kravet på att bereda sina ägare maximal vinst är därför framträdande. Samtidigt som makten koncentreras genom att

kapitalet kanaliseras till och genom fonder råder alltså en form av oklarhet ifråga om hur den latenta makten kan och bör användas.12

Även fonderna lyder därför under de ekonomiska lagar som skapar incitament till passivitet. Detta skapar sina speciella kontroll- och styrningsproblem, ännu i allt för hög grad obearbetade och analyserade. I takt med att värdepappersfondernas ägarandel ökar kommer förr eller senare en brytpunkt där de ägarkategorier som har så stora direkta innehav att de kan motivera övervakningsinsatser att ställas inför frågan om det är ekonomiskt rationellt att genomföra dessa insatser.13 Detta förutsätter att fondandelsägare och fondbolagets ägare till övervägande delen har samstämmiga intressen och att den kontroll- och övervakningsfunktion som utövas av fondbolagets ägare är adekvat ur placerarkollektivets synvinkel. Så behöver det givetvis inte vara.14

Slutsatsen blir att de övervakningsproblem som kan förknippas med aktiebolaget inte får någon lösning genom fonderna. Även om ägandet koncentreras, leder det inte med någon automatik till att övervakningsinsatserna intensifieras. Ett sätt att avhjälpa detta vore att öka de lagstadgade kraven på offentlighet kring vilka överväganden som ligger till grund för fondbolagens maktutövning respektive medvetna passivitet. Ett minimikrav skulle kunna vara att fonder som når ett visst minsta innehav av röster och kapital i ett enskilt bolag avkrävs en tydlig ägarförklaring som inte bara innefattar vaga målangivelser. Åläggs varje fond en sådan förklaring kan potentiella andelsägare även välja fond med hänsyn taget till hur eventuell makt kommer att utövas. Dessutom skulle fondernas verksamhet kontinuerligt kunna göras till föremål för debatt och kritisk granskning.

12 Detta har analyserats i A-M Pålsson, Fondbolagen- de ovilliga och olämpliga ägarna, Ekonomisk debatt, 29 (2001). 13 Den intressanta följdfrågan blir vilka ekonomiska incitament som förmår kontrollägare att företa dessa övervakningsinsatser, se Bergström och Samuelsson (2000). 14 Sammanslagningen av de båda företagen Astra och Zeneca utgör ett bra exempel på motstridiga intressen. Fondbolagen valde praktiskt taget genomgående att stödja fusionen medan andelsägarna, enligt en opinionsundersökning utförd av Aktiespararna motsatte sig den.

Avslutande synpunkter

Avslutningsvis kan framhållas att konstruktionen av den svenska fondlagen inneburit att fondbolagen kommit att uppträda som en finansiell intermediär med uppgift att sammanföra företag och ägare. Denna intermedieringsfunktion har i praktiken fått till följd att en av de tre rättigheter som normalt förknippas med ägandet av en aktie, nämligen rätten till medinflytande genom utövande av rösträtt vid bolagsstämma, överförts till intermediären. Ägandet har därigenom splittrats mellan andelsägare som tillskjutit kapital och fondbolaget som förvaltar kapitalet

I svensk rätt finns inget krav på konstitution för en fond. Fondlagen har anammat vissa delar av den engelska fondkonstruktionen unit trust, men lagstiftaren har valt att bortse från den rättighetsfördelning som följer av den synnerligen komplexa trusten. För unit trust finns det klart utkristalliserade regler om rättighetsfördelningen mellan placerare och de förvaltande organen. Denna återfinns huvudsakligen i reglerna om institutet trust samt bestämmelserna i ifrågavarande trust deed. Följden av att man utgått från unit trustinstitutet utan att beakta de bakomliggande rättsförhållanden för denna fondform har skapat anomalier i rättighetsfördelningen i den svenska fondstrukturen, vilket i sin tur skapar en osäkerhet om fondmarknadens villkor.

Argumenten för en reformerad fondstruktur kan flerfaldigas. Till att börja med är det viktigt att ha en associationsform som faktiskt avspeglar den rättighetsfördelning som lagstiftaren åsyftar. Fondlagen ger i sin nuvarande skepnad andelsägarna små möjligheter att övervaka sin placering och det finns inget i dess rättighetsfördelning som garanterar dem inflytande eller form av kontroll såsom andelsägarstämma eller bolagsstämma. Det finns heller ingen rättslig ansvarsfördelning mellan förvaltarorganen med ett inbördes kontrollansvar. Fondbolagen kan dessutom efter tillstånd av Finansinspektionen praktiskt taget utan förvarning förändra eller lägga ner en fond och föreslås nu också kunna delegera en del av verksamheten på någon annan. Finansinspektionen har givits den övervakande roll som andelsägarna borde ha.

Fondkonstruktionen skapar också intressekonflikter som ligger inbyggda i fondindustrins ägarstruktur. Fondlagen är inte anpassad till dessa förhållanden och saknar därigenom effektiva redskap till att begränsa de intressekonflikter mellan andelsägare, förvaltare,

fondbolagens ägare och förvaringsinstitut, som uppkommer i fondverksamheten.

En möjlig väg vore att införa associationsformen investmentbolag med variabelt aktiekapital, s.k. investeringsbolag. Fonden skulle i så fall bli en juridisk person och andelsägarna aktieägare med direkta anspråk på de rättigheter som aktierätten normal är förbunden med. Denna form för fondsparande är den dominerande i USA.15 Den associationsrättsliga strukturen på fondkontraktet är också vanlig i Europa

Genom en sådan fondform skulle bättre kontroll- och styrningsmöjligheter erhållas, samtidigt som många av de intressekonflikter som uppkommer i det nuvarande systemet kan undvikas. Andelsägarna blir i stället aktieägare med möjlighet till direkt inflytande i bolagets förvaltning, möjlighet att tillsätta ledamöter i styrelsen samt möjlighet att avsätta styrelsen.

Den befintliga strukturens inbyggda intressekonflikter har uppmärksammats av utredningen, men den valde att ändå inte föreslå några förändringar i detta avseende med argumentet att detta skulle kräva långtgående förändringar i den svenska aktiebolagslagen. Argumentet är begripligt, men knappast tillräckligt för att avstå från att föreslå en förändring i kontraktstrukturen. Dessa s.k. investeringsbolag hade nämligen, såsom fallet är i de europeiska länder där dessa fondformer förekommer, kunnat regleras i särskild lag.

Ett alternativ är att utredningen undersöker vilka andra möjligheter som föreligger för att stärka andelsägarnas inflytande och undvika intressekonflikter. Spontant framstår två vägar som framkomliga. Den ena består i att tillåta andelsägarna byte av fond utan att uppkomna realisationsvinster behöver beskattas. Exit-möjligheten blir därigenom mera effektiv och förutom att detta stärker andelsägarnas rättigheter ökar konkurrensen på fondmarknaden.

15 Lagstiftningen kräver inte uttryckligen detta, men utgår ifrån att de karakteristika för beslutsfattande i olika bolagsorgan som aktiebolagsformen har också appliceras på fonderna. En styrelse skall finnas som övervakar fondens skötsel och de avtal som fonden ingår med förvaltare och utomstående leverantörer av transaktionstjänster. Styrelsen utses genom val av andelsägarna som också beslutar om större förändringar i fondens verksamhet och inriktning. Se Investment Company Act 1940. Lagstiftningen är federal och övervakas av Securities and Exchange Commission (SEC). I lagtexten benämns ”mutual funds” openended investment funds. År 1992 publicerades en betydelsefull rapport om fonderna och dess uppbyggnad i formellt hänseende, se Division of Investment Management, US Securities and Exchange Commission, Protecting Investors: A Half Century of Investment Company Regulation (May 1992).

Den andra möjligheten består i att andelsägarnas ställning i fondbolagens styrelser stärks. Hur detta exakt skall gestalta sig, återstår att undersöka, men en lagreglerad breddning av fondbolagens styrelser förefaller rimligt. Härvidlag bör det noteras att andelsägarna i länder som Norge och Finland, som i likhet med Sverige valt den kontraktsrättsliga formen, garanterats lagstadgad representation i styrelsen. Även Danmark som valt föreningsformen, ger andelsägarna, via syrelserepresentation, ett större inflytande över fonden än vad som är fallet i Sverige.

Att andelsägarnas ställning stärks är viktig inte minst mot bakgrund av att utredningen föreslår att fondbolagens skyldighet att tillsända samtliga andelsägare relevant information ersätts med en skyldighet att tillsända de andelsägare som så önskar denna information. Denna föreslagna minskning i informationsplikten, som infördes 1990 som en kompensation för att fondbolagen givits ett friare förvaltningsuppdrag vilket bl.a. annat medgav investeringar i derivatinstrument, är allvarlig. Nu föreslås en ytterligare vidgning av investeringsmöjligheterna parallellt med att informationskravet reduceras. Även om andelsägarna med den föreslagna formuleringen inte berövas sin rätt till information, har de berövats rätten till automatisk information – för att få sådan måste de nu göra en aktiv insats.

Kommittédirektiv

Översyn av lagstiftningen om värdepappersfonder och andra företag för kollektiva investeringar

Dir. 1999:108

Beslut vid regeringssammanträde den 22 december 1999.

Sammanfattning av uppdraget

En särskild utredare skall göra en kartläggning av den svenska marknaden för värdepappersfonder och andra företag för kollektiva investeringar samt en utvärdering av marknadens funktionssätt. Utredaren skall utifrån denna analys överväga behovet av ändringar i gällande regelverk och – om det behövs – föreslå ändringar i detta. Utredaren skall ─ göra en kartläggning av fondmarknaden och aktuell lagstiftning i några länder samt göra en utvärdering av kartläggningen, ─ göra en översyn av lagen (1990:1114) om värdepappersfonder och – vid behov – föreslå ändringar i syfte att anpassa den till de behov av förändringar som finns på området, ─ analysera om den nuvarande regleringen av värdepappersfonder är tillräcklig för att tillgodose konsumentskyddet och – om så inte är fallet – lämna förslag till hur konsumentskyddet kan förstärkas, ─ ta ställning till om möjligheter bör ges till ett ökat inflytande för andelsägarna vid fondbolagets utövande av rösträtten samt lämna förslag om hur man skall säkerställa att andra intressen än andelsägarnas inte blir avgörande i detta sammanhang, ─ ta ställning till om fondföretag i associationsrättslig form bör tillåtas i Sverige och hur en eventuell lagstiftning därom i så fall skall vara utformad,

─ analysera om det finns behov av att skapa ytterligare förutsättningar för etablering av slutna fondföretag – i synnerhet för investeringar i riskkapital – och i förekommande fall ge förslag till lagstiftning samt i detta sammanhang även analysera de institutionella förutsättningarna vad gäller schablonbeskattning av värdepappersfonder, ─ analysera om det av konkurrensskäl eller i övrigt finns behov av att öppna den svenska fondmarknaden för utländska nationella fondföretag samt föreslå vilka krav som i så fall skall ställas vad gäller tillsyn, riskspridning, genomlysning, m.m., samt ─ mot bakgrund av den skyldighet som finns för förvaltare att i fråga om förvaltarregistrerade fondandelar lämna kontrolluppgifter till fondbolagen, analysera dels hur denna skyldighet förhåller sig till sekretessreglerna, dels innebörden av att uppgifterna lämnas till ett bolag som kan betraktas som en konkurrent, samt ─ om analysen leder fram till att ändringar bör göras – lämna förslag till lösningar utan att de materiella skattereglerna påverkas.

Bakgrund

Kollektiva investeringar

Företag för kollektiva investeringar (fondföretag) kan drivas i associationsrättslig (t.ex. aktiebolag eller ekonomisk förening) eller kontraktuell form. I associationsrättsliga fondföretag ägs fondtillgångarna av företaget och spararna är aktieägare eller föreningsmedlemmar. Den kontraktuella formen är grundad på olika avtal mellan tre parter, dels ett bolag eller annan sammanslutning som förvaltar fondtillgångarna (fondbolag), dels en bank eller annat kreditinstitut som förvarar fondtillgångarna (förvaringsinstitut), dels andelsägarna. Fonden som sådan är inte något självständigt rättssubjekt.

Oavsett organisationsform kan fondföretag vara öppna eller slutna. Öppna fondföretag utmärks av att nya fondandelar skapas vid tillskott av kapital samt att fondandelarna eller aktierna i företaget kan lösas in på begäran av andels- eller aktieägare. I slutna fondföretag är antalet aktier eller andelar från början fastställt och

andels- eller aktieägarna kan inte utan vidare få sina andelar eller aktier inlösta.

Svensk lagstiftning

Regler om fondföretag i kontraktuell form finns i lagen (1990:1114) om värdepappersfonder. Genom lagen har EG:s direktiv om samordning av lagar och andra författningar som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (85/611/EEG), det s.k. UCITS-direktivet, genomförts i svensk lagstiftning (prop. 1989/90:153 och 1992/93:90). Direktivet innebär en harmonisering av öppna fondföretag med en viss placeringsinriktning. Dessa företag får med stöd av sin hemlandsauktorisation marknadsföras fritt inom EES.

Nationella fonder är fondföretag som inte omfattas av UCITS- direktivet och där allmänheten erbjuds att för gemensam räkning delta i förvärv och förvaltning av fondpapper och andra finansiella instrument. Sådan verksamhet får endast bedrivas efter särskilt tillstånd av Finansinspektionen. Några särskilda regler om nationella fonder finns inte, utan endast en möjlighet för Finansinspektionen att enligt 3 § medge undantag från bestämmelserna i lagen om värdepappersfonder.

Någon möjlighet att driva öppna fondföretag i associationsrättslig form finns inte i dag enligt svensk lagstiftning. En form av företag som finns är de s.k. investmentföretagen. Förutom vissa skatterättsliga bestämmelser, finns det inte några särskilda regler för sådana företag. Ett investmentföretag är ett företag vari ett stort antal fysiska personer äger aktier och som uteslutande eller så gott som uteslutande, förvaltar värdepapper samt vars uppgift är att genom ett välfördelat värdepappersinnehav erbjuda aktieägare riskfördelning. Investmentföretagen står inte under tillsyn av Finansinspektionen.

Utvecklingen

Under 1990-talet har allmänhetens sparande i värdepappersfonder ökat dramatiskt och i dag spelar investeringar i värdepappersfonder en mycket stor roll i hushållens ägande av aktier. Sparformen har också blivit ett allt viktigare alternativ till bl.a. traditionell

bankinlåning. Investeringar i värdepappersfonder har under 1990talet även blivit en viktig del av det privata pensionssparandet genom införandet av fondförsäkringar och det individuella pensionssparandet. Från och med slutet av år 2000 skall placeringar i värdepappersfonder även kunna göras inom ramen för den del av det reformerade, allmänna ålderspensionssystemet som benämns premiepensionssystemet.

Som framgår av figur 1, uppgick hushållens innehav av andelar i värdepappersfonder år 1994 till 124,9 miljarder kronor. Vid utgången av år 1998 hade siffran stigit till 307,5 miljarder kronor.

Fondandelar som andel av hushållens totala förmögenhet har stigit sedan år 1995, även om ökningen avtagit under det senaste året.

Figur 1: Hushållens direktinnehav av fondandelar och fondandelarnas andel av hushållens finansiella förmögenhet, miljarder kronor, löpande priser resp. procent

Källa: Finansinspektionen/Statistiska Centralbyrån: Finansräkenskaper 1997 och

Finansräkenskaper fjärde kvartalet 1998.

Värdepappersfondernas totala värde har ökat från 207,1 miljarder kronor vid utgången av år 1994 till 560,9 miljarder kronor vid utgången av år 1998. Det motsvarar en genomsnittlig ökning av ca 28 procent per år på fondförmögenheten.

0 50 100 150 200 250 300 350

1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998

År

Miljarder k r

0 5 10 15 20 25 30 35

Proc ent

Fondandelar Andel av finansiell förmögenhet

Figur 2: Den andel av hushållens innehav på svenska börser som ägs via värdepappersfonder, 1983–1998

Källa: SCB: Börsaktieägandet 1998 (Fm 20 SM 9901)

Av figur 2 framgår att värdepappersfondernas andel av hushållens aktieportföljer har stigit från 17 procent år 1983 till 61 procent år 1998. Under 1980-talet ökade därmed fondandelsägandet på bekostnad av direktägandet på den svenska börsen. Under de senaste tio åren har ökningen inte varit lika stor, men däremot har hushållens fondsparande i relation till den totala förmögenheten ökat.

Uppdraget

Behovet av en översyn

Den senaste tidens utveckling på finansmarknaderna har bl.a. inneburit att värdepappersfonder fått en ökad betydelse för allmänhetens sparande och att nya produkter tagits fram. Den lagstiftning som finns på området har tillkommit före denna kraftiga expansion. Det finns med hänsyn till detta behov av att se över nuvarande reglering i syfte att skapa ett modernt och flexibelt regelverk för värdepappersfonder.

Tillgång till riskkapital är en avgörande förutsättning för de små och medelstora företagens möjlighet att växa. Den låga likviditeten hos aktier i sådana bolag innebär dock att det är svårt att organisera

0,00% 10,00% 20,00% 30,00% 40,00% 50,00% 60,00% 70,00%

1983 1984 1985 1986 1987 1988 1989 1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998

År

Andel

värdepappersfonder som placerar medel i dessa som öppna fonder. Alternativa former bör därför undersökas.

Det har på senare tid framförts önskemål om att klimatet för nyetableringar av finansiella företag i Sverige bör förbättras. Det är därför angeläget att urskilja sådana faktorer som kan verka konkurrenshämmande på den svenska marknaden för värdepappersfonder.

Allmänna utgångspunkter

Målen för regeringens politik på finansmarknadsområdet är att främja en stabil och effektiv finansiell sektor med ett gott konsumentskydd samt bidra till att göra Sverige till en attraktiv plats för finansiell verksamhet.

Genom sitt sparande fördelar hushållen sina resurser över tiden, t.ex. inför pensioneringar. Den finansiella sektorns stabilitet är viktig för att hushållen skall ha förtroende för de finansiella marknaderna. Att dessa marknader är effektiva är av stor vikt för hushållen eftersom bristande effektivitet påverkar det totala konsumtionsutrymmet över tiden. Effektiviteten säkerställs bl.a. genom konkurrens mellan fondbolagen. Staten kan bidra till denna genom konkurrenslagstiftning, men även genom rörelseregler som ger fondbolagen likartade villkor som andra aktörer på marknaden. Av samma skäl bör konsumentskyddet på marknaden för värdepappersfonder vara gott. Konsumenterna skall ha möjlighet att exempelvis få information så att de kan utvärdera lönsamheten i sina investeringsbeslut. Därför är regler om information väsentliga.

En marknad för värdepappersfonder som är väl utvecklad med en mångfald av produkter är en naturlig del av ett väl fungerande finansiellt system. Investeringar i fonder gör det möjligt för aktörer som placerar begränsade medel att indirekt inneha väldiversifierade värdepappersportföljer.

Värdepappersfonder kan vara en intressant investeringsmöjlighet även för andra aktörer än hushållen. Sådana aktörer kan ha bättre förutsättningar att bedöma den investering de önskar göra och kan eftersträva en annan riskprofil än hushållen. I vissa länder, t.ex. England, Luxemburg och USA, har nya produkter utvecklats och nya kundgrupper tillkommit på marknaderna. Det är angeläget att den svenska fondindustrin ges möjlighet att konkurrera på denna typ av marknader. Regleringen bör därför utformas så att även

dessa aktörers behov tillgodoses. Det bör dock framhållas att detta i sig inte får äventyra konsumentskyddet.

En särskild utredare skall göra en kartläggning av den svenska marknaden för värdepappersfonder och andra företag för kollektiva investeringar samt en utvärdering av marknadens funktionssätt. Utredaren skall utifrån denna analys överväga behovet av ändringar i gällande regelverk och – om det behövs – föreslå ändringar i detta.

Värdepappersfonder i ett internationellt perspektiv

På den internationella marknaden har en mängd nationella fonder introducerats som inte omfattas av UCITS-direktivet. Exempel på sådana är s.k. kontantfonder, där tillgångarna placeras i inlåning i banker och andra kreditinstitut, fondandelsfonder, där tillgångarna placeras i andelar i andra fonder, samt riskkapitalfonder (venture capital funds) som är specialiserade på placeringar i små och medelstora företag. Andra exempel är s.k. master feeder funds, där samtliga medel placeras i en annan fond, och hedgefonder, som på ett friare sätt än andra fonder använder sig av bl.a. belåning och derivatinstrument. Utredaren skall göra en kartläggning av fondmarknaden och aktuell lagstiftning i några länder, t.ex. Storbritannien, Tyskland och USA, samt göra en utvärdering av kartläggningen. Det synes därmed lämpligt att utredaren i denna del lämnar detta till en konsult.

Europeiska kommissionen presenterade i juli 1998 två direktivförslag om ändringar i UCITS-direktivet (KOM(98) 449 och 451). Förslagen behandlas för närvarande i en rådsarbetsgrupp. Det är väsentligt att utredaren följer det arbete som pågår inom EU med direktivförslagen. Utvecklingen vad gäller direktiven kan senare komma att föranleda tilläggsdirektiv.

En översyn av lagen om värdepappersfonder

Utredaren skall göra en översyn av lagen om värdepappersfonder och – vid behov – föreslå ändringar i syfte att anpassa den till de behov av förändringar som finns på området. Nedan följer en beskrivning av några frågor som särskilt uppmärksammats rörande lagen.

Lagen om värdepappersfonder omfattar fondverksamhet som vänder sig till allmänheten. I vissa fall kan det dock finnas intresse av att skapa fonder som direkt eller indirekt riktar sig till en begränsad krets personer, t.ex. för försäkringsbolag som tillhandahåller fondförsäkringar eller fonder som enbart tillskapas för placeringar inom premiepensionssystemet. För sådan fondverksamhet finns inte någon reglering i svensk rätt. Sådana regler finns i andra länder, t.ex. i Tyskland (s.k. Spezialfonds). Utredaren skall analysera om det inom ramen för lagens tillämpningsområde bör finnas möjlighet att bedriva fondverksamhet som riktar sig till en begränsad krets personer.

Enligt lagen om värdepappersfonder skall en fond som omfattas av UCITS-direktivet förvaltas av ett fondbolag. För auktorisation krävs att fondbolaget är ett svenskt aktiebolag med huvudkontor i Sverige, att aktiekapitalet är minst en miljon kronor och att bolaget inte är olämpligt att utöva verksamheten. Till skillnad mot vad som gäller för andra aktörer på de finansiella marknaderna, saknas dock särskilda bestämmelser om bolagets ledning, styrelse och ägarprövning, vilka aktiviteter bolaget får ägna sig åt samt hur verksamheten skall organiseras i övrigt. Utredaren skall analysera om det finns behov av regler för fondbolagen som motsvarar dem som gäller för andra finansiella företag.

Nationella fonder får förvaltas av fondbolag eller andra som står under tillsyn av inspektionen. Några särskilda regler för dessa fonder finns inte. Utredaren skall göra en kartläggning av de nationella fonder som finns på marknaden och överväga om det finns behov av särskilda bestämmelser för sådana fonder.

Placeringsreglerna för såväl fonder som omfattas av UCITS- direktivet, som nationella fonder, bör ses över. I vissa europeiska länder har möjligheter införts för nationella fonder att placera en del av fondens tillgångar i annat än värdepapper, t.ex. fastigheter och råvaror. Utredaren skall överväga om det finns behov av att införa motsvarande möjlighet för svenska värdepappersfonder och i så fall föreslå i vilka andra tillgångar placeringar skall få ske.

Finansinspektionen överlämnade i december 1995 en skrivelse till Finansdepartementet om förvaringsinstitutens roll (Fi95/7102). I skrivelsen framhålls att reglerna om förvaringsinstitutens uppgifter är otydliga. Detta gäller såväl bestämmelserna om förvaring av fondtillgångarna och betalningar avseende fonden, som reglerna om förvaringsinstitutets tillsyn över fondbolaget. Utredaren skall

göra en översyn av bestämmelserna om förvaringsinstituten och ta ställning till om dessa kan anses tillräckliga.

Under senare år har nya distributionskanaler utvecklats för försäljning av fondandelar, exempelvis via Internet. Utredaren skall analysera om det finns behov av särskilda regler för att tillgodose konsumenternas intressen vid denna typ av försäljning. Utredaren skall härvid följa det arbetet som sker inom EU inom ramen för det arbete som för närvarande pågår i rådet med ett förslag till direktiv om distansförsäljning av finansiella tjänster (KOM(99) 385).

Bestämmelserna om avveckling av en värdepappersfond är knapphändiga. I flera europeiska länder finns möjlighet att i t.ex. obeståndssituationer, men även i andra fall, stänga en fond, dvs. vägra att lösa in fondandelar. Motsvarande möjlighet förutses även i UCITS-direktivet. Utredaren skall överväga om sådana bestämmelser bör införas i svensk lagstiftning.

Finansinspektionen har olika möjligheter att ingripa mot fondbolag som bedriver verksamhet i Sverige. I fråga om utländska fondförvaltare från länder inom EES-området, får inspektionen, i enlighet med UCITS-direktivet, förelägga bolaget att göra rättelse och, om rättelse inte sker, förbjuda bolaget att göra nya åtaganden här i landet. Inspektionen får vidare ingripa mot svenska fondbolag och utländska fondförvaltare från länder utanför EES som i Sverige fått tillstånd att bedriva verksamhet, med varning och återkallelse av tillståndet. Utredaren skall överväga om nya möjligheter för inspektionen att ingripa mot de sistnämnda fondbolagen bör införas. Därvid skall de förslag beaktas som lämnats av Banklagskommittén i betänkandet Reglering och tillsyn av banker och kreditmarknadsföretag (SOU 1998:160) om bl.a. möjlighet att meddela anmärkning.

Lagen om värdepappersfonder omfattar fondföretag som riktar sig till både konsumenter och professionella investerare. En avgörande skillnad mellan dessa är att professionella investerare inte är i behov av samma skydd som konsumenter. Detta torde innebära att informations- och placeringsregler för produkter som riktar sig till dessa investerare kan utformas på ett sätt som skiljer sig från det som är lämpligt för att tillhandahålla tillräckligt konsumentskydd. Utredaren skall således överväga om det finns behov av särskilda regler för fondföretag som riktar sig endast till professionella investerare. I det sammanhanget är det av intresse att EG-kommissionen enligt meddelande KOM(1999) 232 Att genomföra handlingsramen för finansmarknaderna: en handlings-

plan, skall offentliggöra ett meddelande i syfte att skilja på "sofistikerade" investerare och icke-institutionella investerare. För närvarande bereds frågan av en arbetsgrupp inom Forumet för europeiska värdepapperskommittéer (FESCO). Utredaren bör ta del av detta arbete.

Under hösten 1998 väcktes två motioner om förenklade regler för regionala fonder (1998/99:Fi704 och Fi706, bet. 1998/99:FiU21). Motionerna framhöll att mindre fondföretag som endast riktar sig till invånare i vissa regioner kan sakna de ekonomiska möjligheter som krävs för att bekosta den administration som följer av lagen om värdepappersfonder. I motionerna föreslås därför att förenklade regler införs för mindre fondföretag med ett ideellt syfte. Utredaren bör överväga de förslag som framförs i motionerna.

Konsumentskydd

Den 1 juli 1999 infördes en bestämmelse om individuell kostnadsinformation i lagen om värdepappersfonder (SFS 1998:1491, prop. 1997/98:160, bet. 1998/99:FiU7, rskr. 1998/99:14). Bestämmelsen innebär att fondbolagen årligen skall informera varje andelsägare i en värdepappersfond om de totala kostnaderna som belastat fonden under det föregående året och som hänför sig till andelsinnehavet. Sådan information skall även lämnas till individuella pensionssparare som placerar sina sparmedel i värdepappersfonder (SFS 1999:319, prop. 1998/99:93, bet. 1998/99:FiU21, rskr. 1998/99:195).

Utredaren skall analysera om den nuvarande regleringen av värdepappersfonder är tillräcklig för att tillgodose konsumentskyddet och – om så inte är fallet – lämna förslag till hur konsumentskyddet kan förstärkas. I detta sammanhang skall det arbete som bedrivs av Konsumentpolitiska kommittén 2000 (Fi 1999:01) beaktas.

Inflytande för fondandelsägare

Enligt 12 § lagen om värdepappersfonder har ett fondbolag rätt att företräda andelsägarna i frågor som rör värdepappersfonden. Företrädesrätten omfattar bl.a. rätten att rösta för de aktier som

ingår i fondtillgångarna. Det har i olika sammanhang framförts kritik mot att fondbolagen utnyttjar sin rösträtt på ett sätt som inte i första hand ligger i andelsägarnas utan i fondbolagets ägares intressen. Utredaren skall ta ställning till om möjligheter bör ges till ett ökat inflytande för andelsägarna vid fondbolagets utövande av rösträtten samt lämna förslag till hur man skall säkerställa att andra intressen än andelsägarnas inte blir avgörande i detta sammanhang.

Öppna fondföretag i associationsrättslig form

Vid tillkomsten av den svenska fondlagstiftningen valde man att konstruera regleringen för öppna fondföretag enligt den kontraktuella formen. Öppna fondföretag i associationsrättslig form övervägdes men avfärdades bl.a. med hänsyn till att alltför stora ändringar i den associationsrättsliga lagstiftningen skulle krävas.

I flera EU-länder – vilka liksom Sverige till en början valde den kontraktuella formen – tillåts numera etableringar av fondföretag i associationsrättslig form, t.ex. Storbritannien, Italien och Nederländerna. I vissa andra länder, t.ex. Frankrike och Luxemburg, valde man från början den associationsrättsliga formen. I de allra flesta länderna är associationerna konstruerade som aktiebolag med rörligt aktiekapital, s.k. SICAV:er (Sociétés d'investissement à capital variable).Ett undantag är Danmark, där fondverksamheten bedrivs i ekonomiska föreningar.

Utredaren skall ta ställning till om fondföretag i associationsrättslig form bör tillåtas i Sverige och hur en eventuell lagstiftning i så fall skall vara utformad. För- och nackdelar med en sådan lösning skall analyseras. Finner utredaren att dessa företag bör ges en associationsrättslig form, skall samtidigt intresset av en så långt som möjligt sammanhållen associationsrättslig lagstiftning beaktas.

Kollektiva investeringar i riskkapital

Öppna fondföretag har traditionellt ansetts speciellt lämpade för småsparare eftersom öppenheten säkerställer att fondandelarna är likvida. Slutna fondföretag av kontraktuell typ är knapphändigt behandlade i nuvarande lagstiftning. Enligt 3 § lagen om värdepappersfonder har Finansinspektionen en generell möjlighet att

medge undantag från bestämmelserna i lagen. I förarbetena konstateras att undantagsregeln bör kunna tillämpas för att ge tillstånd till bl.a. slutna fondföretag.

Nutek och Industriförbundet presenterade under hösten 1998 rapporten Entreprenörsfonder – riskkapital till växande företag (N1999/4291/NL). I rapporten föreslås att regler om slutna fonder införs i syfte att underlätta investeringar i riskkapital. Enligt förslaget skall dessa fonder vara tidsbegränsade. En väl fungerande riskkapitalförsörjning är enligt regeringens mening av stor betydelse för att främja nyföretagande och tillväxt i små och medelstora företag. Utredaren skall mot denna bakgrund analysera om det finns behov av att skapa ytterligare förutsättningar för etablering av slutna fondföretag – i synnerhet för investeringar i riskkapital – och i förekommande fall ge förslag till lagstiftning. Utredaren skall i detta sammanhang även analysera de institutionella förutsättningarna vad gäller schablonbeskattning av värdepappersfonder. Utredaren skall noggrant analysera och värdera hur tillämpningen av existerande schablonbeskattningsregel skulle påverka nya former av värdepappersfonder, redovisa eventuella risker för skatteundandragande samt beakta regeringens fördelningspolitiska mål. I denna del av uppdraget skall utredaren beakta dels direktiven till utredningen om reglerna för beskattning av ägare i fåmansföretag m.m. (dir 1999:72) liksom denna utrednings arbete, dels det arbete kring skatteregler vid omstruktureringar inom företagssektorn som bedrivs av 1992 års företagsskatteutredning och de eventuella förslag som den senare utredningen kommer att presentera under år 2000.

Utredaren skall även överväga om särskilda regler för slutna fondföretag som riktar sig endast till professionella investerare bör införas.

Utländska fondförvaltares verksamhet i Sverige

Utländska fondföretag har i dag relativt begränsade möjligheter att erbjuda sina fondandelar i Sverige. För fonder baserade inom EES begränsas möjligheten till sådana som omfattas av UCITS-direktivet. Bolag etablerade i ett tredje land får i stort sett bara erbjuda sina fondandelar i Sverige om de uppfyller kraven för UCITSfonderna.

Utredaren skall analysera om det av konkurrensskäl eller i övrigt finns behov av att öppna den svenska fondmarknaden för utländska nationella fondföretag samt föreslå vilka krav som i så fall skall ställas vad gäller tillsyn, riskspridning, genomlysning, m.m.

Som tidigare nämnts, har nya distributionskanaler tillkommit för försäljning av fondandelar, t.ex. via Internet. Denna försäljning består i stor utsträckning av andelar i utländska fonder. Vid försäljningen av sådana fonder är det angeläget att konsumenternas intressen tillvaratas. Utredaren skall analysera om det finns behov av särskilda bestämmelser för sådan verksamhet. Även i det sammanhanget skall det ovannämnda arbetet med ett direktiv om distansförsäljning av finansiella tjänster beaktas.

Mellanhänder på marknaden för värdepappersfonder

Andelar i värdepappersfonder handlas traditionellt direkt med fondbolaget, men kan även handlas via mellanhänder på fondmarknaden, dvs. värdepappersinstitut som erbjuder information om och depåförvaltning av andelar i värdepappersfonder. Enligt lagen (1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter är förvaltare skyldiga att lämna uppgifter till fondbolag som gör det möjligt för dessa att lämna kontrolluppgifter vid försäljning av andelar i värdepappersfonder. I en skrivelse till Finansdepartementet i oktober 1999 (Fi1999/3937) har förvaltare påpekat bl.a. att de har svårt att leva upp till de krav på sekretess avseende kunduppgifter som normalt ställs på ett värdepappersinstitut. Till detta kommer att förvaltarna genom samma lag tvingas lämna uppgifter till bolag som även kan betraktas som konkurrenter.

Mot bakgrund av de påpekade problemen med bestämmelserna i lagen om självdeklaration och kontrolluppgifter om skyldighet för förvaltare att lämna kontrolluppgifter till fondbolagen, skall utredaren analysera dels hur denna skyldighet förhåller sig till sekretessreglerna, dels innebörden av att uppgifterna lämnas till ett bolag som kan betraktas som en konkurrent. Om analysen leder fram till att ändringar bör göras, skall förslag till sådana lämnas. De materiella skattereglerna får dock inte påverkas av förslaget.

Utredningsarbetet

Utredaren skall i sitt arbete samråda med berörda myndigheter och pågående utredningar som har relevans för detta utredningsuppdrag. De myndigheter som främst berörs är Finansinspektionen, Premiepensionsmyndigheten, Riksskatteverket och Konkurrensverket. Utredningar som har relevans för uppdraget är Finansmarknadsutredningen (Fi1997:14), Aktiebolagskommittén och Konsumentpolitiska kommittén 2000 (Fi 1999:01).

Utredarens uppdrag skall vara slutfört den 30 juni 2001. Delbetänkande skall lämnas i den del som avser kartläggningen av fondmarknaden och aktuell lagstiftning i några länder samt utvärderingen därav.

Tilläggsdirektiv

till Värdepappersfondsutredningen (Fi 2000:02)

Dir. 2002:48

Beslut vid regeringssammanträde den 21 mars 2002.

Sammanfattning av uppdraget

Värdepappersfondsutredningen (dir. 1999:108) har i uppdrag att göra en översyn av lagstiftningen om värdepappersfonder och andra företag för kollektiva investeringar.

Europaparlamentet och rådet har antagit två nya direktiv om ändringar av rådets direktiv (85/611/EEG) om samordning av lagar och andra författningar som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag), det så kallade UCITS-direktivet. Det första direktivet är Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/107/EG av den 21 januari 2002 om ändring av rådets direktiv 85/611/EEG om samordning av lagar och andra författningar som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag) i syfte att införa regler för förvaltningsbolag och förenklade prospekt. Det andra direktivet är Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/108/EG av den 21 januari 2002 om ändring av rådets direktiv 85/611/EEG om samordning av lagar och andra författningar som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag), vad gäller fondföretags investeringar.

Utredningen ges i uppdrag att – utöver vad som anges i de ursprungliga kommittédirektiven – lämna förslag till hur bestämmelserna i de nya EG-direktiven skall genomföras i svensk lagstiftning.

Utredningen skall även analysera om det finns behov av särskilda regler för att komma till rätta med eventuella intresse-

konflikter i de fall där fondbolaget och förvaringsinstitutet ingår i samma koncern. Utredningen skall – om det behövs – föreslå sådana regler.

De förslag som lämnas av utredningen kommer att få betydelse för Finansinspektionens verksamhet. Utredningen skall redogöra för de ekonomiska konsekvenserna av detta.

Huvuddirektiven

Regeringen beslutade den 22 december 1999 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att göra en kartläggning av den svenska marknaden för värdepappersfonder och andra företag för kollektiva investeringar samt en utvärdering av marknadens funktionssätt. Utredaren skall utifrån denna analys överväga behovet av ändringar i gällande regelverk och – om det behövs – föreslå ändringar i detta. Utredningen har antagit namnet Värdepappersfondsutredningen. Utredaren skall enligt direktivet ─ göra en kartläggning av fondmarknaden och aktuell lagstiftning i några länder samt göra en utvärdering av kartläggningen, ─ göra en översyn av lagen (1990:1114) om värdepap- persfonder och – vid behov – föreslå ändringar i syfte att anpassa den till de behov av förändringar som finns på området, ─ analysera om den nuvarande regleringen av värdepappersfonder är tillräcklig för att tillgodose konsumentskyddet och – om så inte är fallet – lämna förslag till hur konsumentskyddet kan förstärkas, ─ ta ställning till om möjligheter bör ges till ett ökat inflytande för andelsägarna vid fondbolagets utövande av rösträtten samt lämna förslag om hur man skall säkerställa att andra intressen än andelsägarnas inte blir avgörande i detta sammanhang, ─ ta ställning till om fondföretag i associationsrättslig form bör tillåtas i Sverige och hur en eventuell lagstiftning därom i så fall skall vara utformad, ─ analysera om det finns behov av att skapa ytterligare förutsättningar för etablering av slutna fondföretag – i synnerhet för investeringar i riskkapital – och i förekommande fall ge förslag till lagstiftning samt i detta sammanhang även

analysera de institutionella förutsättningarna vad gäller schablonbeskattning av värdepappersfonder,

─ analysera om det av konkurrensskäl eller i övrigt finns behov av att öppna den svenska fondmarknaden för utländska nationella fondföretag samt föreslå vilka krav som i så fall skall ställas vad gäller tillsyn, riskspridning, genomlysning, m.m., samt ─ mot bakgrund av den skyldighet som finns för förvaltare att i fråga om förvaltarregistrerade fondandelar lämna kontrolluppgifter till fondbolagen, analysera dels hur denna skyldighet förhåller sig till sekretessreglerna, dels innebörden av att uppgifterna lämnas till ett bolag som kan betraktas som en konkurrent, samt – om analysen leder fram till att ändringar bör göras – lämna förslag på lösningar utan att de materiella skattereglerna påverkas.

Uppdraget

UCITS-direktivet

UCITS-direktivet, som antogs år 1985, innebär en harmonisering av öppna fondföretag med en viss placeringsinriktning. Dessa företag får med stöd av sin hemlandsauktorisation marknadsföras fritt inom EES. Direktivet har införts i svensk lagstiftning genom lagen (1990:1114) om värdepappersfonder (prop. 1989/90:153 och 1992/93:90).

De nu antagna direktiven innehåller ändringar av 1985 års direktiv.

Det första ändringsdirektivet (2001/107/EG) är inriktat på dem som förvaltar fondföretagen, dvs. förvaltningsbolagen. Ett av huvudsyftena med direktivet är att anpassa reglerna för förvaltningsbolagen till det befintliga regelverket för andra aktörer på området för finansiella tjänster, bl.a. när det gäller förutsättningar för att få starta och bedriva verksamhet. Direktivet innehåller också regler för s.k. självförvaltande investeringsbolag. Investeringsbolag är fondföretag etablerade i associationsrättslig form. I de allra flesta länder är fondföretagen konstruerade som aktiebolag med rörligt aktiekapital, s.k. SICAV (Sociétés d`investissement à capital variable). I dag är inte denna företagsform tillåten i Sverige. Slutligen innehåller detta direktiv regler om s.k. förenklade prospekt,

dvs. förenklade informationsbroschyrer som skall erbjudas investerarna innan avtal sluts.

Syftet med det andra ändringsdirektivet (2001/108/EG) är att tillåta de fondföretag som omfattas av UCITS-direktivet att i större utsträckning investera i andra finansiella tillgångar än vad som nu tillåts, att modernisera direktivets regler och att anpassa dem till utvecklingen på de finansiella marknaderna.

De nationella lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa de båda ändringsdirektiven skall antas senast den 13 augusti 2003, dvs. 18 månader efter att direktiven offentliggjordes i Europeiska gemenskapernas officiella tidning. Bestämmelserna skall tillämpas senast den 13 februari 2004.

Utredningen ges nu i uppdrag att lämna förslag till hur bestämmelserna i de nya direktiven skall genomföras i svensk lagstiftning.

Förvaringsinstitut

Enligt huvuddirektivet skall utredaren bl.a. göra en översyn av bestämmelserna om förvaringsinstituten och ta ställning till om dessa kan anses tillräckliga.

Regeringen beslutade i regleringsbrevet för Finansinspektionen år 2001 att inspektionen i en särskild rapport, mot bakgrund av det starkt ökade fondsparandet på den svenska marknaden och med ledning av erfarenheterna av tillsynen, skulle göra en lägesbedömning som omfattade bl.a. eventuella brister som observerades i fondbolagens rutiner för intern kontroll och för hantering av risker. Finansinspektionen överlämnade i december 2001 rapporten Fondbolagens information och interna kontroll (2001:7) till Finansdepartementet (Fi2002/122).

Av rapporten framgår bl.a. att av de 69 svenska fondbolag som finns i dag är 17 knutna till de fyra största bankerna. De bankanknutna fondbolagen svarade vid utgången av tredje kvartalet år 2001 för förvaltningen av nästan 79 procent av hushållens samlade fondförmögenhet.

Enligt 14 § lagen (1990:1114) om värdepappersfonder skall förvaringsinstitutet vara en bank eller ett annat kreditinstitut. Det finns inget i den nuvarande lagstiftningen som hindrar en bank från att vara förvaringsinstitut åt koncernens fondbolag. I Sverige torde samtliga fondbolag i de fyra stora bank- och försäkringskoncernerna använda den egna koncernens bank som förvarings-

institut. Därtill kommer att det, som Finansinspektionen påpekar i sin rapport, är vanligt att kapitalförvaltningen sköts av ett annat bolag än fondbolaget inom koncernen.

Av de nya reglerna i UCITS-direktivet framgår bl.a. att fondbolaget inte kommer att kunna delegera uppdrag avseende kärnverksamheten i förmögenhetsförvaltningen till förvaringsinstitutet eller något annat företag vars intressen kan komma i konflikt med fondbolagets eller andelsägarnas intressen.

Enligt regeringens mening finns en risk att intressekonflikter kan uppkomma när förvaringsinstitutet ingår i samma koncern som fondbolaget. Utredningen skall därför särskilt beakta detta vid sin översyn av bestämmelserna för förvaringsinstituten. Utredningen skall analysera om det finns behov av att införa särskilda regler för att komma till rätta med eventuella intressekonflikter och om sådana regler bör införas i svensk lagstiftning.

Stängning av en fond

I huvuddirektiven konstateras att bestämmelserna om avveckling av en värdepappersfond är knapphändiga. I flera europeiska länder finns möjlighet att i vissa fall stänga en fond, dvs. vägra att lösa in fondandelar. Utredaren skall överväga om sådana bestämmelser bör införas i svensk lagstiftning.

Finansinspektionen har i sin ovan nämnda rapport föreslagit att det i lagen om värdepappersfonder bör införas en skyldighet för fondbolag att till Finansinspektionen omgående anmäla om en fond stängs.

I en skrivelse till Finansdepartementet i januari 2002 (Fi2002/584) har Fondbolagens Förening hemställt om en ändring av lagen om värdepappersfonder. Ändringen skulle innebära att fondbolagen i vissa fall, efter anmälan till Finansinspektionen, skulle ges möjlighet att senarelägga försäljning och inlösen av andelar och som yttersta åtgärd besluta om stängning av en fond.

Utredningen skall vid sina överväganden i denna del beakta de förslag som lämnats av Finansinspektionen och Fondbolagens förening.

Finansiering

De förslag som kommer att lämnas av Värdepappersfondsutredningen, bland annat vad gäller genomförandet av de nya reglerna i UCITS-direktivet, kommer att få betydelse för Finansinspektionens verksamhet. Det åligger därför utredningen att redogöra för de ekonomiska konsekvenser som de ändrade reglerna medför för inspektionen. Redogörelsen skall innehålla uppgifter om dels genomförandekostnader och dels ändrade resursbehov inom områdena normering, tillsyn och ansökningsförfarande inom ramen för den löpande förvaltningen.

Utredningstiden

Utredningen skall enligt beslut av den 21 september 2000 (Fi 2000/3383) om förlängning av utredningstiden ha slutfört sitt uppdrag senast den 30 juni 2002.

Dessa tilläggsdirektiv föranleder att den tid inom vilken utredningens uppdrag skall fullgöras bör förlängas. Utredningen medges därför förlängning med att slutredovisa arbetet till senast den 30 november 2002.

Ett delbetänkande som åtminstone innehåller förslag till hur de nya bestämmelserna i UCITS-direktivet skall genomföras i svensk lagstiftning skall dock lämnas senast den 30 juni 2002.

(Finansdepartementet)

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2001/107/EG

av den 21 januari 2002 om ändring av rådets direktiv 85/611/EEG om samordning av lagar och andra författningar som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag) i syfte att införa regler för förvaltningsbolag och förenklade prospekt

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 47.2 i detta, med beaktande av kommissionens förslag1, med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande2, i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget3,och av följande skäl:

(1) Rådets direktiv 85/611/EEG om samordning av lagar och andra författningar som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag)4 har redan på ett betydande sätt bidragit till förverkligandet av den inre marknaden på detta område. När det gäller finansiella tjänster fastställs nämligen i det direktivet för första gången principen om ömsesidigt erkännande av auktorisation och andra bestämmelser som underlättar den fria omsättningen inom Europeiska unionen av de andelar i företag för kollektiva investeringar (i form av s.k. värdepappersfonder eller investeringsbolag)som omfattas av det direktivet.

(2) Rådets direktiv 85/611/EEG reglerar emellertid inte i någon större utsträckning de företag som förvaltar företag för kollektiva investeringar (så kallade förvaltningsbolag). I synnerhet saknas det i direktiv 85/611/EEG bestämmelser som i alla medlemsstater säkerställer likvärdiga regler för sådana företag när det gäller till-

1 EGT C 272, 1.9.1998, s. 7 och EGT C 311 E, 31.10.2000, s. 273. 2 EGT C 116, 28.4.1999, s. 1. 3 Europaparlamentets yttrande av den 17 februari 2000 (EGT C 339, 29.11.2000, s. 228),rådets gemensamma ståndpunkt av den 5 juni 2001 (EGT C 297, 23.10.2001, s. 10),Europaparlamentets beslut av den 23 oktober 2001 och rådets beslut av den 4 december 2001. 4 EGT L 375, 31.12.1985, s. 3.Direktivet senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/64/EG (EGT L 290, 17.11.2000, s. 27).

gång till marknaden och villkor för verksamheten. I direktiv 85/611/EEG saknas det dessutom bestämmelser om etablering av filialer och om sådana företags fria tillhandahållande av tjänster i andra medlemsstater än hemlandet.

(3) När ett förvaltningsbolag auktoriseras i hemlandet bör skyddet för investerarna säkerställas, liksom förvaltningsbolagens solvens, i syfte att bidra till det finansiella systemets stabilitet. Den ståndpunkt som har intagits är att man bör genomföra den grundläggande harmonisering som är nödvändig och tillräcklig för att säkerställa ett ömsesidigt erkännande av auktorisation och tillsynssystem baserade på försiktighetsprincipen och att därmed göra det möjligt att lämna en enda, i hela Europeiska unionen gällande, auktorisation och att låta hemlandet ansvara för tillsynen.

(4) För att skydda investerarna är det nödvändigt att garantera intern översyn av varje förvaltningsbolag, särskilt genom att det finns två personer i ledningen och genom tillfredsställande interna kontrollmekanismer.

(5) För att säkerställa att förvaltningsbolaget skall kunna uppfylla de skyldigheter som uppkommer genom dess verksamhet och för att på så sätt säkerställa dess stabilitet, krävs ett startkapital och ett tillägg av ytterligare egna medel. För att beakta utvecklingen, särskilt den som gäller kapitalkrav för operationella risker inom Europeiska unionen och andra internationella forum, måste dessa krav, inklusive användning av garantier, ses över inom tre år.

(6) Genom ömsesidigt erkännande bör förvaltningsbolag med auktorisation i hemlandet få tillhandahålla, inom hela Europeiska unionen, de tjänster som företagen auktoriserats att tillhandahålla, genom att etablera filialer eller enligt friheten att tillhandahålla tjänster. Förvaltningsbolagets hemland är behörigt att godkänna värde pappersfondernas fondbestämmelser.

(7) När det gäller kollektiv portföljförvaltning (förvaltning av värdepappersfonder och investeringsbolag) bör ett förvaltningsbolag som auktoriserats i hemlandet ha rätt att bedriva följande verksamhet i värdlandet: att utbjuda andelar i de harmoniserade värdepappersfonder som förvaltas av bolaget i hemlandet, att utbjuda aktier i de harmoniserade investeringsbolag som bolaget

förvaltar, att utöva alla andra funktioner och uppgifter som omfattas av kollektiv portföljförvaltning, att förvalta tillgångarna i investeringsbolag med säte i andra medlemsstater än förvaltningsbolagets hemland, att med hjälp av fullmakt utöva de funktioner som omfattas av kollektiv portföljförvaltning på sådana förvaltningsbolags vägnar som har sitt säte i andra medlemsstater än förvaltningsbolagets hemland.

(8) Principerna om ömsesidigt erkännande och om hemlandstillsyn kräver att medlemsstaternas behöriga myndigheter inte beviljar respektive återkallar auktorisation i sådana fall där exempelvis verksamhetsplanen, den geografiska fördelningen eller den faktiskt bedrivna verksamheten klart visar att ett förvaltningsbolag har valt en viss medlemsstats jurisdiktion i syfte att undgå de strängare normer som gäller i en annan medlemsstat, inom vars territorium det avser att bedriva eller redan bedriver större delen av sin verksamhet. Enligt detta direktiv bör ett förvaltningsbolag vara auktoriserat i den medlemsstat där det har sitt säte. Enligt principen om hemlandstillsyn kan endast den medlemsstat där förvaltningsbolaget har sitt säte anses behörig att godkänna dels fondbestämmelserna för de värdepappersfonder som bolaget inrättat, dels valet av förvaringsinstitut. För att undvika s.k. tillsynsarbitrage och för att främja förtroendet för effektiviteten i den tillsyn som hemlandets myndigheter utövar, bör ett krav för auktorisation av ett fondföretag bestå i att det inte i någon rättslig mening skall vara förhindrat från att saluföras i hemlandet. Detta påverkar inte det egna beslutet, när fondföretaget väl har blivit auktoriserat, att välja den eller de medlemsstater där fondföretagets fondandelar skall saluföras i enlighet med detta direktiv.

(9) Enligt direktiv 85/611/EEG är förvaltningsbolagens verksamhet begränsad till förvaltningen av värdepappersfonder och investeringsbolag (kollektiv portföljförvaltning). Denna begränsning bör ses över för att hänsyn skall tas till den senaste utvecklingen i medlemsstaternas nationella lagstiftning och för att förvaltningsbolagen skall kunna uppnå viktiga stordriftsfördelar. Förvaltningsbolagen bör därför ges tillstånd att också förvalta enskilda kunders investeringsportföljer (individuell portföljförvaltning),vilket även omfattar förvaltning av pensionsfonder och vissa bestämda sidoverksamheter med anknytning till kärnverksamheten. En sådan utvidgning av förvaltningsbolagets verksamhetsområde skulle inte

äventyra bolagens stabilitet. Det bör dock införas särskilda regler för att förebygga intressekonflikter när ett förvaltningsbolag auktoriseras att bedriva både kollektiv och individuell portföljförvaltning.

(10) Förvaltningen av investeringsportföljer är en investeringstjänst som redan omfattas av direktiv 93/22/EEG av den 10 maj 1993 om investeringstjänster inom värdepappersområdet5. För att säkerställa ett enhetligt rättsligt system på området bör de villkor för verksamheten som fastställs i det direktivet även gälla förvaltningsbolag som är auktoriserade för denna tjänst.

(11) Ett hemland får som regel införa strängare regler än de som har fastställts i detta direktiv, särskilt vad avser villkor för auktorisation, tillsynskrav och regler om rapporteringen och det fullständiga prospektet.

(12) Det bör fastställas regler om de villkor på vilka ett förvaltningsbolag med hjälp av ett uppdrag får delegera vissa uppgifter och funktioner till tredje part för att förbättra verksamhetens effektivitet. För att säkerställa att principerna om ömsesidigt erkännande och om hemlandstillsyn tillämpas på rätt sätt bör de medlemsstater som tillåter sådan delegering se till att ett förvaltningsbolag som de auktoriserat inte delegerar hela sin verksamhet till en eller flera tredje parter så att bolaget förvandlas till ett brevlådeföretag, och att förekomsten av sådan delegering inte hindrar en effektiv tillsyn över förvaltningsbolaget. Den omständligheten att ett förvaltningsbolag har delegerat delar av den egna verksamheten bör dock under inga omständigheter påverka bolagets eller förvaringsinstitutets ansvar gentemot andelsägarna och de behöriga myndigheterna.

(13) För att skydda aktieägarnas intressen och för att säkerställa lika villkor på marknaden för harmoniserade företag för kollektiva investeringar krävs ett startkapital för investeringsbolag. Investeringsbolag som har utsett ett förvaltningsbolag täcks emellertid av förvaltningsbolagets ytterligare egna medel.

5 EGT L 141, 11.6.1993, s. 27. Direktivet senast ändrat genom direktiv 2000/64/EG.

(14) Bestämmelserna i artiklarna 5g och 5h bör alltid uppfyllas av auktoriserade investeringsbolag, antingen direkt av bolaget i enlighet med artikel 13b eller indirekt, på grund av att, om ett auktoriserat investeringsbolag väljer att utse ett förvaltningsbolag, skall det förvaltningsbolaget vara auktoriserat i enlighet med direktivet och alltså skyldigt att uppfylla bestämmelserna i artiklarna 5g och 5h.

(15) För att ta hänsyn till utvecklingen inom informationstekniken bör det nuvarande informationssystemet enligt direktiv 85/611/EEG ses över. Framför allt bör man vid sidan om det befintliga fullständiga prospektet införa ett nytt slags prospekt för fondföretag (förenklat prospekt). Detta nya prospekt bör ges en investerarvänlig utformning och vara en värdefull informationskälla för den genomsnittlige investeraren. Det bör förmedla grundläggande information om fondföretaget på ett klart, överskådligt och lättbegripligt sätt. Genom en tydlig hänvisning i det förenklade prospektet bör investeraren dock alltid upplysas om att närmare uppgifter återfinns i det fullständiga prospektet och i fondföretagets årsrapport och halvårsrapport, som på begäran tillhandahålls kostnadsfritt. Den som avser att teckna sig för förvärv av fondandelar bör innan avtalet ingås alltid erbjudas att kostnadsfritt få det förenklade prospektet. Detta bör vara ett tillräckligt villkor för att uppfylla den rättsliga skyldigheten enligt detta direktiv att informera dem som avser att teckna sig för förvärv av fondandelar innan avtalet ingås.

(16) Det finns ett behov av att säkerställa att samma konkurrensvillkor gäller för finansiella intermediärer som tillhandahåller samma tjänster och att det finns ett skydd för investerare som ligger på en harmoniserad miniminivå. Den avgörande förutsättningen för förverkligandet av den inre marknaden i fråga om dessa aktörer är en harmoniserad miniminivå för villkoren för att starta och driva verksamhet. Därför kan de eftersträvade målen endast uppnås genom ett bindande gemenskapsdirektiv som fastställer överenskomna minimistandarder i detta hänseende. Detta direktiv gäller endast den erforderliga miniminivån för harmoniseringen och går i enlighet med artikel 5 tredje stycket i fördraget inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå de eftersträvade målen.

(17) Kommissionen kan överväga att föreslå kodifiering vid lämplig tidpunkt efter det att förslagen har antagits.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Direktiv 85/611/EEG ändras härmed på följande sätt:

1. Följande artikel 1a skall införas:

”Artikel 1a

I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

1. förvaringsinstitut: institut som anförtrotts de uppgifter som

anges i artiklarna 7 och 14 och som omfattas av de övriga bestämmelserna i avsnitten IIIa och IVa.

2. förvaltningsbolag: bolag vars regelmässiga verksamhet består i att

förvalta fondföretag i form av värdepappersfonder och/eller investeringsbolag (fondföretags kollektiva portföljförvaltning), vilket inbegriper de funktioner som anges i bilaga II.

3. ett förvaltningsbolags hemland: den medlemsstat där förvalt-

ningsbolagets säte är beläget.

4. ett förvaltningsbolags värdland: den medlemsstat, förutom hem-

landet, där förvaltningsbolaget har en filial eller tillhandahåller tjänster.

5. ett fondföretags hemland:

a) för fondföretag bildade som värdepappersfond, den med-

lemsstat där förvaltningsbolagets säte är beläget,

b) för fondföretag bildade som investeringsbolag, den medlems-

stat där investeringsbolagets säte är beläget.

6. ett fondföretags värdland: den medlemsstat, förutom fondföre-

tagets hemland, där andelarna i värdepappersfonden eller i investeringsbolaget saluförs.

7. filial: ett driftsställe som är en rättsligt osjälvständig del av ett

förvaltningsbolag och som tillhandahåller de tjänster som förvaltningsbolaget har auktorisation att tillhandahålla. Alla driftsställen som har inrättats i samma medlemsstat av ett förvaltningsbolag med huvudkontor i en annan medlemsstat skall betraktas som en enda filial.

8. behöriga myndigheter: de myndigheter som varje medlemsstat

utser enligt artikel 49 i detta direktiv.

9. nära förbindelser: en sådan situation som definieras i artikel 2.1

i direktiv 95/26/EG 6.

10. kvalificerat innehav: varje direkt eller indirekt ägarandel i ett

förvaltningsbolag som motsvarar 10 %eller mer av kapitalet eller av rösträtterna eller som på annat sätt gör det möjligt att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen i förvaltningsbolaget. Vid tillämpningen av denna definition skall sådana rösträtter som avses i artikel 7 i direktiv 88/ 627/EEG7 beaktas.

11. direktivet om investeringstjänster: rådets direktiv 93/22/EEG av

den 10 maj 1993 om investeringstjänster inom värdepappersområdet8.

12. moderföretag: ett moderföretag enligt definitionen i artiklarna

1 och 2 i direktiv 83/349/EEG9.

13. dotterföretag: ett dotterföretag enligt definitionen i artiklarna 1

och 2 i direktiv 83/349/EEG. Ett dotterföretag till ett dotterföretag skall också anses som ett dotterföretag till det moderföretag som är det yttersta moderföretaget för dessa företag.

14. startkapital: det kapital som avses i artikel 34.2.1 och 34.2.2 i

direktiv 2000/12/EG10.

15. egna medel: egna medel enligt definitionen i avdelning V

kapitel 2 avsnitt 1 i direktiv 2000/12/EG. Denna definition kan

6 EGT L 168, 18.7.1995, s. 7. 7 EGT L 348, 17.12.1988, s. 62. 8 EGT L 141, 11.6.1993, s. 27.Direktivet senast ändrat genom direktiv 2000/64/EG (EGT L 290, 17.11.2000, s. 27). 9 EGT L 193, 18.7.1983, s. 1.Direktivet senast ändrat genom 1994 års anslutningsakt. 10 EGT L 126, 26.5.2000, s. 1.Direktivet senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/28/EG (EGT L 275, 27.10.2000, s. 37).

emellertid komma att ändras under de omständigheter som beskrivs i bilaga V till direktiv 93/6/EEG11.”

2. Artikel 4.3 skall ersättas med följande:

”3. De behöriga myndigheterna får inte auktorisera ett fondföretag om förvaltningsbolaget eller investeringsbolaget inte uppfyller de villkor som fastställs i avsnitt III respektive IV i detta direktiv. Dessutom får de behöriga myndigheterna inte auktorisera ett fondföretag, om de personer som ingår i den verkställande ledningen för förvaringsinstitutet inte har erforderligt gott anseende eller saknar tillräcklig erfarenhet, även i fråga om den typ av fondföretag som skall förvaltas. För detta ändamål skall de behöriga myndigheterna utan dröjsmål underrättas om namnen på dessa personer samt namnen på var och en som efterträder dem. Med den verkställande ledningen avses de personer som, enligt lag eller bolagsordning, företräder förvaringsinstitutet eller som faktiskt bestämmer förvaringsinstitutets verksamhetsinriktning. 3a. De behöriga myndigheterna får inte bevilja auktorisation om ett fondföretag är rättsligt förhindrat (t.ex. genom en bestämmelse i fondreglerna eller bolagsordningen)att saluföra sina fondandelar eller aktier i sitt hemland.”

11 EGT L 141,11.6.1993, s. 1.Direktivet senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 98/33/EG (EGT L 204, 21.7.1998, s. 29).

3. Titeln till avsnitt III och artiklarna 5 och 6 skall ersättas med följande:

”AVSNITT III

Bestämmelser om förvaltningsbolag

Avdelning A

Villkor för att starta verksamhet

Artikel 5

1. För att driva förvaltningsbolag skall det krävas officiell förhandsauktorisation, vilken skall ges av hemlandets behöriga myndigheter. Auktorisation som beviljas ett förvaltningsbolag enligt detta direktiv skall gälla i alla medlemsstater.

2. Ett förvaltningsbolag får inte ägna sig åt annan verksamhet än förvaltning av fondföretag som har auktoriserats enligt detta direktiv, med undantag av den ytterligare förvaltningen av andra företag för kollektiva investeringar som inte omfattas av detta direktiv och för vilka förvaltningsbolaget är underkastat tillsyn men som inte kan saluföras i andra medlemsstater enligt detta direktiv. Förvaltningen av värdepappersfonder och investeringsbolag omfattar, vid tillämpningen av detta direktiv, de funktioner som anges i bilaga II, som inte är uttömmande.

3. Utöver förvaltningen av värdepappersfonder och investeringsbolag får en medlemsstat genom undantag från punkt 2 auktorisera förvaltningsbolag att tillhandahålla följande tjänster:

a) Förvaltning av värdepappersportföljer, inklusive de som ägs av

pensionsfonder, enligt särskilt uppdrag från enskilda investerare, om det i portföljen ingår ett eller flera av de instrument som anges i avsnitt B i bilagan till direktivet om investeringstjänster.

b) Som sidotjänster:

– Investeringsrådgivning i fråga om ett eller flera av de instru-

ment som anges i avsnitt B i bilagan till direktivet om investeringstjänster.

– Förvaring och förvaltning av andelar i företag för kollektiva

investeringar.

Förvaltningsbolag får under inga omständigheter beviljas auktorisation enligt detta direktiv för att enbart tillhandahålla de tjänster som anges i denna punkt eller för att tillhandahålla sidotjänster utan att ha beviljats auktorisation att tillhandahålla den tjänst som avses i a.

4. Artiklarna 2.4,8.2,10,11 och 13 i direktivet om investeringstjänster skall tillämpas på förvaltningsbolagens tillhandahållande av de tjänster som anges i punkt 3 i den här artikeln.

Artikel 5a

1. Utan att det påverkar tillämpningen av andra allmänna villkor som fastställs i nationell lagstiftning, får de behöriga myndigheterna bevilja förvaltningsbolag auktorisation endast om följande villkor är uppfyllda:

a) Förvaltningsbolaget skall ha ett startkapital på minst 125 000

euro: – Om värdet av förvaltningsbolagets portföljer överstiger

250 000 000 euro, måste förvaltningsbolaget tillhandahålla ytterligare egna medel. Dessa ytterligare egna medel skall motsvara 0,02 % av det belopp med vilket värdet av förvaltningsbolagets portföljer överstiger 250 000 000 euro. Summan av det startkapital och de ytterligare medlen som krävs får dock inte överstiga 10 000 000 euro. – Vid tillämpningen av denna punkt 1 skall följande portföljer

anses vara förvaltningsbolagets portföljer:

i) Värdepappersfonder som förvaltas av förvaltnings-

bolaget, inklusive portföljer vars förvaltning bolaget har delegerat, men exklusive portföljer som förvaltningsbolaget förvaltar genom erhållen delegation.

ii) Investeringsbolag för vilket förvaltningsbolaget är det

utsedda förvaltningsbolaget.

iii) Andra företag för kollektiva investeringar som förvaltas

av förvaltningsbolaget, inklusive portföljer vars förvaltning bolaget har delegerat, men exklusive portföljer som förvaltningsbolaget förvaltar genom erhållen delegation.

– Oberoende av beloppen för dessa krav får förvaltnings-

bolagets egna medel aldrig understiga det belopp som föreskrivs i bilaga IV till direktiv 93/6/EEG. – Medlemsstaterna får tillåta förvaltningsbolag att inte till-

handahålla upp till 50 % av de ytterligare egna medlen enligt första strecksatsen, om ett kreditinstitut eller försäkringsföretag har beviljat dem en garanti till samma belopp. Kreditinstitutet eller försäkringsföretaget måste ha sitt säte i en medlemsstat eller i tredje land, under förutsättning att det omfattas av tillsynsregler som av de behöriga myndigheterna anses likvärdiga med dem som fastställs i gemenskapslagstiftningen. – Senast den 13 februari 2005 skall kommissionen överlämna

en rapport till Europaparlamentet och rådet om tillämpningen av detta kapitalkrav, vid behov åtföljd av förslag till revidering.

b) De personer som i praktiken leder verksamheten i förvaltnings-

bolaget skall ha erforderligt gott anseende och tillräcklig erfarenhet, även i fråga om den typ av fondföretag som bolaget förvaltar. För detta ändamål skall de behöriga myndigheterna utan dröjsmål underrättas om namnen på dessa personer samt namnen på var och en som efterträder dem. Förvaltningsbolagets verksamhetsinriktning skall beslutas av minst två personer som uppfyller dessa villkor.

c) Ansökan om auktorisation skall åtföljas av en verksamhetsplan,

som bland annat skall omfatta förvaltningsbolagets organisationsstruktur.

d) Förvaltningsbolaget skall ha sitt huvudkontor och sitt säte i

samma medlemsstat.

2. Om det dessutom finns nära förbindelser mellan förvaltningsbolaget och andra fysiska eller juridiska personer, skall de behöriga myndigheterna bevilja auktorisation endast om dessa förbindelser inte hindrar myndigheterna från att utöva en effektiv tillsyn. De behöriga myndigheterna skall också vägra auktorisation, om de hindras från att utöva en effektiv tillsyn genom lagar och andra författningar i tredje land, vilka gäller för en eller flera fysiska eller juridiska personer med vilka förvaltningsbolaget har nära förbindel-

ser, eller genom svårigheter vid tillämpningen av dessa lagar och författningar. De behöriga myndigheterna skall kräva att förvaltningsbolagen förser dem med de uppgifter som krävs för att de fortlöpande skall kunna övervaka att villkoren i denna punkt är uppfyllda.

3. En sökande skall inom sex månader efter det att en fullständig ansökan har lämnats in underrättas om auktorisation har beviljats eller inte. Om auktorisation vägras, skall skälen för detta anges.

4. Ett förvaltningsbolag får inleda sin verksamhet så snart auktorisation har beviljats.

5. De behöriga myndigheterna får återkalla en auktorisation som har beviljats ett förvaltningsbolag i enlighet med detta direktiv endast om bolaget

a) inte utnyttjar auktorisationen inom tolv månader, uttryckligen

avstår från auktorisationen eller mer än sex månader tidigare har upphört med den verksamhet som omfattas av detta direktiv, om inte den berörda medlemsstaten har bestämmelser om att auktorisationen förfaller i sådana fall,

b) har erhållit auktorisationen genom att lämna falska uppgifter

eller på något annat otillbörligt sätt,

c) inte längre uppfyller de villkor på vilka auktorisationen har be-

viljats,

d) inte längre uppfyller kraven i direktiv 93/6/EEG, om auktorisa-

tionen även omfattar individuell portföljförvaltning som avses i artikel 5.3 a, i det här direktivet,

e) allvarligt och/eller systematiskt har brutit mot de bestämmelser

som har antagits i enlighet med detta direktiv, eller

f) omfattas av någon föreskrift i nationell lagstiftning som före-

skriver återkallelse.

Artikel 5b

1. De behöriga myndigheterna får inte bevilja auktorisation att starta verksamhet som förvaltningsbolag förrän de har fått upplysning om vilka aktieägare eller andra delägare, oavsett om de är fysiska eller juridiska personer, som direkt eller indirekt har kvalificerat innehav och om storleken av sådana innehav.

De behöriga myndigheterna skall vägra auktorisation om de, med hänsyn till behovet av att säkerställa en sund och ansvarsfull ledning av ett förvaltningsbolag, bedömer att lämpligheten hos de aktieägare eller andra delägare som avses i första stycket inte är tillfredsställande.

2. När det gäller filialer till förvaltningsbolag som har sitt säte utanför Europeiska unionen och som påbörjar eller bedriver verksamhet, får medlemsstaterna inte tillämpa bestämmelser som ger en mer förmånlig behandling än den som tillämpas för filialer till förvaltningsbolag som har sitt säte i en medlemsstat.

3. Samråd skall i förväg ske med de behöriga myndigheterna i den andra berörda medlemsstaten vid auktorisation av ett förvaltningsbolag som

a) är dotterföretag till ett annat förvaltningsbolag, ett värde-

pappersföretag, ett kreditinstitut eller ett försäkringsföretag med auktorisation i en annan medlemsstat,

b) är dotterföretag till moderföretaget till ett annat förvaltnings-

bolag, ett värdepappersföretag, ett kreditinstitut eller ett försäkringsföretag med auktorisation i en annan medlemsstat, eller

c) kontrolleras av samma fysiska eller juridiska personer som har

ägarkontroll över ett annat förvaltningsbolag, ett värdepappersföretag, ett kreditinstitut eller ett försäkringsföretag med auktorisation i en annan medlemsstat.

Avdelning B

Förhållandet till tredje land

Artikel 5c

1. Förhållandet till tredje land skall regleras enligt tillämpliga bestämmelser i artikel 7 i direktivet om investeringstjänster. Uttrycken ’företag ’och ’värdepappersföretag ’i artikel 7 i direktivet om investeringstjänster skall vid tillämpningen av det här direktivet tolkas som ’förvaltningsbolag’; uttrycket ’tillhandahållande av investeringstjänster ’i artikel 7.2 i direktivet om investeringstjänster skall tolkas som ’tillhandahållande av tjänster ’.

2. Medlemsstaterna skall också underrätta kommissionen om alla svårigheter av allmän natur som fondföretag möter vid saluföringen av sina andelar i tredje land.

Avdelning C

Villkor för verksamheten

Artikel 5d

1. De behöriga myndigheterna i förvaltningsbolagets hemland skall kräva att ett förvaltningsbolag som de har auktoriserat alltid uppfyller villkoren i artiklarna 5,5a.1 och 5a.2 i detta direktiv. Ett förvaltningsbolags egna medel får inte understiga den nivå som anges i artikel 5a.1 a. Om så skulle vara fallet, får de behöriga myndigheterna, om omständigheterna motiverar detta, bevilja sådana företag en begränsad tidsperiod under vilken de kan rätta till situationen eller upphöra med sin verksamhet.

2. Tillsynen över ett förvaltningsbolag åligger de behöriga myndigheterna i hemlandet, oavsett om förvaltningsbolaget etablerar en filial eller tillhandahåller tjänster i en annan medlemsstat, vilket inte skall påverka tillämpningen av de bestämmelser i detta direktiv som medför ett ansvar för myndigheterna i värdlandet.

Artikel 5e

1. För kvalificerade innehav i förvaltningsbolag skall samma regler gälla som de som fastställs i artikel 9 i direktivet om investeringstjänster.

2. Uttrycken ’företag ’och ’värdepappersföretag ’i artikel 9 i direktivet om investeringstjänster skall vid tillämpningen av det här direktivet tolkas som ’förvaltningsbolag ’.

Artikel 5f

1. Varje hemland skall upprätta sundhetsregler som förvaltningsbolag alltid skall följa vid förvaltning av fondföretag som har auktoriserats enligt detta direktiv.

Med beaktande av den typ av fondföretag som förvaltningsbolaget förvaltar skall hemlandets behöriga myndigheter framför allt kräva att bolaget

a) har sunda förvaltnings- och redovisningsförfaranden, kontroll-

och säkerhetsarrangemang för elektronisk databehandling och lämpliga interna kontrollmekanismer, särskilt regler för de anställdas personliga transaktioner eller för innehav eller förvaltning av investeringar i finansiella instrument i syfte att investera egna medel, och att det bland annat säkerställs att varje transaktion i vilken fonden medverkar är möjlig att rekonstruera med avseende på dess ursprung, de deltagande parterna, dess art samt tiden och platsen då den ägde rum och att tillgångarna i de värdepappersfonder respektive investeringsbolag som förvaltningsbolaget förvaltar investeras i enlighet med fondbestämmelserna eller bolagsordningen samt gällande lagstiftning,

b) har en sådan struktur och organisation att risken minimeras för

att fondföretagens och kundernas intressen skall skadas av intressekonflikter mellan bolaget och dess kunder, mellan en av kunderna och en annan kund, mellan en av kunderna och ett fondföretag eller mellan två fondföretag. Om en filial inrättas får dock inte de organisatoriska arrangemangen strida mot de uppföranderegler som värdlandet föreskrivit för att lösa intressekonflikter.

2. De förvaltningsbolag som dessutom auktoriserats för individuell portföljförvaltning enligt artikel 5.3 a – får inte tillåtas investera hela eller delar av investerarens portfölj i andelar i de värdepappersfonder respektive investeringsbolag det förvaltar, om inte uppdragsgivaren godkänt detta på förhand, – skall med avseende på de tjänster som avses i artikel 5.3 omfattas av bestämmelserna i direktiv 97/9/EG om system för ersättning till investerare12.

12 EGT L 84, 26.3.1997, s. 22.

Artikel 5g

1. Om medlemsstaterna tillåter förvaltningsbolagen att till tredje part delegera en eller flera av sina funktioner i syfte att effektivisera bolagens verksamhet, skall följande villkor vara uppfyllda:

a) Den behöriga myndigheten skall informeras på lämpligt sätt.

b) Uppdraget får inte hindra en effektiv tillsyn över förvaltnings-

bolaget och i synnerhet inte hindra förvaltningsbolaget från att handla eller fondföretaget från att förvaltas till investerarnas bästa.

c) Om delegeringen gäller förmögenhetsförvaltning, får uppdraget

endast ges till företag som är auktoriserade eller registrerade som förvaltare av tillgångar och är föremål för tillsyn. Delegeringen måste uppfylla de fördelningskriterier för investeringar som förvaltningsbolagen regelbundet fastställer.

d) Om uppdraget gäller förmögenhetsförvaltning och ges till ett

företag i tredje land, skall samarbete mellan de berörda tillsynsmyndigheterna säkerställas.

e) Ett uppdrag avseende kärnverksamheten i förmögenhetsför-

valtningen får inte ges till förvaringsinstitutet eller någon annat företag vars intressen kan komma i konflikt med förvaltningsbolagets eller andelsägarnas intressen.

f) Det skall ha vidtagits åtgärder för att se till att de personer som

leder verksamheten i förvaltningsbolaget ständigt kan övervaka verksamheten i det företag som har fått uppdraget.

g) Uppdraget får inte hindra de personer som leder verksamheten i

förvaltningsbolaget att när som helst ge det företag till vilket funktioner delegerats ytterligare anvisningar och att återkalla uppdraget med omedelbar verkan om detta ligger i investerarnas intresse.

h) Det företag till vilket funktioner delegeras måste besitta till-

fredsställande sakkunskap och kompetens med hänsyn till de delegerade funktionernas art.

i) De funktioner som förvaltningsbolaget får delegera skall anges i

fondföretagets prospekt.

2. Under inga omständigheter får förvaltningsbolagets eller förvaringsinstitutets ansvar påverkas av att förvaltningsbolaget delegerat funktioner till tredje part, ej heller får förvaltningsbolaget

delegera sina funktioner i så storutsträckning att det blir ett brevlådeföretag.

Artikel 5h

Varje medlemsstat skall utforma uppföranderegler, som de förvaltningsbolag som har auktoriserats i den medlemsstaten vid varje tidpunkt skall iaktta. Sådana regler måste omfatta åtminstone de principer som anges i de följande strecksatserna. Dessa principer skall säkerställa att förvaltningsbolaget

a) bedriver sin verksamhet på ett hederligt och rättvist sätt med

beaktande av de förvaltade fondföretagens intressen och marknadens integritet,

b) handlar med vederbörlig skicklighet, omsorg och försiktighet

med beaktande av de förvaltade fondföretagens intressen och marknadens integritet,

c) har och effektivt utnyttjar de resurser och förfaranden som är

nödvändiga för att den egna verksamheten skall fungera väl,

d) försöker undvika intressekonflikter och, när sådana är oundvik-

liga, ser till att de fondföretag som bolaget förvaltar får en rättvis behandling, och

e) iakttar alla regler för verksamhetens bedrivande för att kunna

främja investerarnas intressen och marknadens integritet.

Avdelning D

Rätten till etablering och friheten att tillhandahålla tjänster

Artikel 6

1. Medlemsstaterna skall se till att ett förvaltningsbolag, som av de behöriga myndigheterna i en annan medlemsstat auktoriserats i enlighet med detta direktiv, inom deras territorium kan bedriva den verksamhet det auktoriserats för, antingen genom etablering av en filial eller enligt friheten att tillhandahålla tjänster. 2.Medlemsstaterna får inte som villkor för etableringen av en filial eller tillhandahållandet av tjänster kräva auktorisation, kapitaltillskott eller andra åtgärder med motsvarande verkan.

Artikel 6a

1. Varje förvaltningsbolag som önskar etablera en filial inom en annan medlemsstats territorium skall, förutom att uppfylla villkoren enligt artiklarna 5 och 5a, också anmäla denna önskan till de behöriga myndigheterna i hemlandet.

2. Medlemsstaterna skall kräva att varje förvaltningsbolag som önskar etablera en filial inom en annan medlemsstats territorium i samband med anmälan enligt punkt 1 lämnar uppgifter och handlingar om följande:

a) Den medlemsstat inom vars territorium förvaltningsbolaget

avser att etablera en filial.

b) En verksamhetsplan som beskriver den planerade verksamheten

och de planerade tjänsterna i enlighet med artikel 5.2 och 5.3 och filialens organisationsstruktur.

c) Den adress i värdlandet där handlingar kan erhållas.

d) Namnen på dem som leder filialens verksamhet.

3. Om inte de behöriga myndigheterna i hemlandet har anledning att ifrågasätta förvaltningsbolagets administrativa struktur eller finansiella situation med tanke på den planerade verksamheten, skall de inom tre månader efter att ha erhållit alla uppgifter som anges i punkt 2 vidarebefordra dessa till de behöriga myndigheterna i värdlandet och underrätta förvaltningsbolaget om detta. De skall också översända uppgifter om alla ersättningssystem avsedda att skydda investerare. Om hemlandets behöriga myndigheter vägrar att översända de uppgifter som anges i punkt 2 till värdlandets behöriga myndigheter, skall de underrätta det berörda förvaltningsbolaget om skälen för detta inom två månader från det att alla uppgifter inkommit. En sådan vägran eller underlåtenhet att lämna besked skall kunna prövas av domstol i hemlandet.

4. Innan ett förvaltningsbolags filial inleder sin verksamhet, skall värdlandets behöriga myndigheter inom två månader från det att de mottagit uppgifterna enligt punkt 2 förbereda tillsynen över förvaltningsbolaget och vid behov upplysa om de villkor, bland annat de regler i artiklarna 44 och 45 som gäller i värdlandet och uppförandereglerna vid tillhandahållande av portföljförvaltning enligt artikel 5.3 samt investeringsrådgivning och förvaring, enligt vilka

verksamheten i värdlandet måste bedrivas med hänsyn till det allmännas bästa.

5. Filialen får etableras och inleda sin verksamhet så snart ett meddelande från värdlandets behöriga myndigheter mottagits eller, i avsaknad av ett sådant meddelande, när den tid som fastställs i punkt 4 gått ut. Från och med denna tidpunkt får förvaltningsbolaget också börja sprida andelarna i de värdepappersfonder och investeringsbolag som omfattas av detta direktiv och som förvaltas av förvaltningsbolaget, såvida inte värdlandets behöriga myndigheter genom ett motiverat beslut före utgången av tvåmånadersperioden fastställer att arrangemangen för att saluföra andelar inte överensstämmer med bestämmelserna enligt artikel 44.1 och artikel 45,vilket i så fall skall meddelas hemlandets behöriga myndigheter. 6.Om uppgifter som lämnats enligt punkt 2 b, c eller d ändras, skall förvaltningsbolaget skriftligen underrätta hem- och värdlandets behöriga myndigheter om detta senast en månad innan ändringen genomförs, så att hemlandets respektive värdlandets behöriga myndigheter kan fatta beslut i fråga om ändringen enligt punkt 3 respektive punkt 4. 7.Om uppgifter som lämnats enligt punkt 3 första stycket ändras, skall hemlandets myndigheter underrätta värdlandets myndigheter om detta.

Artikel 6b

1. Ett förvaltningsbolag som för första gången önskar bedriva verksamhet inom en annan medlemsstats territorium enligt friheten att tillhandahålla tjänster skall lämna följande uppgifter till hemlandets behöriga myndigheter:

a) Den medlemsstat inom vars territorium förvaltningsbolaget av-

ser att bedriva verksamhet.

b) En verksamhetsplan med uppgift om den planerade verksam-

heten och de planerade tjänsterna i enlighet med artikel 5.2 och 5.3.

2. Hemlandets behöriga myndigheter skall inom en månad efter att ha erhållit de uppgifter som avses i punkt 1 vidarebefordra dessa till värdlandets behöriga myndigheter.

De skall också översända uppgifter om alla tillämpliga ersättningssystem avsedda att skydda investerare.

3. Därefter får förvaltningsbolaget inleda sin verksamhet i värdlandet utan hinder av bestämmelserna i artikel 46. Vid behov skall värdlandets behöriga myndigheter, när uppgifterna enligt punkt 1 har mottagits, upplysa förvaltningsbolaget om de villkor, bland annat uppförandereglerna vid tillhandahållande av portföljförvaltning enligt artikel 5.3 samt investeringsrådgivning och förvaring, som förvaltningsbolaget måste följa i värdlandet till det allmännas bästa.

4. Om några av de uppgifter som lämnats enligt punkt 1 b ändras, skall förvaltningsbolaget skriftligen underrätta hem- och värdlandets behöriga myndigheter om detta innan ändringen genomförs, så att värdlandets behöriga myndigheter vid behov kan upplysa bolaget om huruvida det krävs ändringar eller tillägg av de uppgifter som lämnats enligt punkt 3.

5. Ett förvaltningsbolag skall lämna de upplysningar som avses i denna artikel, även i de fall då det överlåter saluföringen av andelar i ett värdland åt tredje part.

Artikel 6c

1. För statistiska ändamål får värdländerna kräva att alla förvaltningsbolag med filialer inom deras territorium skall lämna periodiska rapporter om sin verksamhet i värdlandet till värdlandets behöriga myndigheter.

2. Vid fullgörandet av sina skyldigheter enligt detta direktiv får värdlandet kräva att förvaltningsbolags filialer lämnar samma uppgifter som för detta ändamål krävs av inhemska förvaltningsbolag. Värdländerna får kräva att förvaltningsbolag som bedriver verksamhet inom deras territorium enligt friheten att tillhandahålla tjänster lämnar de uppgifter som behövs för att kontrollera att de följer tillämpliga normer i värdlandet; dessa krav får dock inte vara strängare än de som samma medlemsstat ställer på etablerade förvaltningsbolag för att kontrollera att samma normer följs.

3. Om ett värdlands behöriga myndigheter finner att ett förvaltningsbolag som har en filial eller som tillhandahåller tjänster inom landets territorium överträder de lagar eller andra författningar som

landet har antagit enligt de bestämmelser i detta direktiv varigenom värdlandets behöriga myndigheter tilldelas befogenheter, skall dessa myndigheter kräva att det berörda förvaltningsbolaget upphör med överträdelsen.

4. Om det berörda förvaltningsbolaget inte vidtar erforderliga åtgärder, skall värdlandets behöriga myndigheter underrätta hemlandets behöriga myndigheter. De senare skall snarast vidta alla lämpliga åtgärder för att se till att förvaltningsbolaget upphör med överträdelsen. Värdlandets behöriga myndigheter skall underrättas om vilka åtgärder som vidtas.

5. Om förvaltningsbolaget fortsätter att bryta mot de lagar eller andra författningar som avses i punkt 2 och som gäller i värdlandet, trots de åtgärder som hemlandet vidtagit eller på grund av att dessa åtgärder visar sig otillräckliga eller inte är tillgängliga i medlemsstaten i fråga, får värdlandet efter att ha underrättat hemlandets behöriga myndigheter vidta lämpliga åtgärder för att hindra eller bestraffa ytterligare överträdelser och i den mån det är nödvändigt hindra förvaltningsbolaget från att inleda fler transaktioner inom landets territorium. Medlemsstaterna skall se till att de rättsliga dokument som krävs för dessa åtgärder kan delges förvaltningsbolagen på sina territorium.

6. Ovanstående bestämmelser skall inte påverka värdlandets behörighet att vidta lämpliga åtgärder för att hindra eller bestraffa sådana överträdelser inom sitt territorium som strider mot lagar eller andra författningar till skydd för det allmännas bästa. Detta skall också gälla möjligheten att hindra det förvaltningsbolag som överträder reglerna från att inleda ytterligare transaktioner på landets territorium.

7. Varje åtgärd enligt punkterna 4,5 eller 6 som omfattar påföljder för eller begränsningar av ett förvaltningsbolags verksamhet skall motiveras på vederbörligt sätt och meddelas det berörda förvaltningsbolaget. Varje sådan åtgärd skall kunna prövas av domstol i den medlemsstat där den beslutats.

8. Innan värdlandets behöriga myndigheter inleder ett förfarande enligt punkterna 3,4 eller 5,får de i brådskande fall vidta de säkerhetsåtgärder som är nödvändiga för att skydda investerare och andra för vilka tjänster utförs. Kommissionen och de andra berörda

medlemsstaternas behöriga myndigheter skall snarast möjligt underrättas om sådana åtgärder. Efter samråd med de berörda medlemsstaternas behöriga myndigheter får kommissionen besluta att värdlandet skall ändra eller upphäva dessa åtgärder.

9. Om en auktorisation återkallas skall värdlandets behöriga myndigheter underrättas; de skall vidta lämpliga åtgärder för att hindra det berörda förvaltningsbolaget från att inleda fler transaktioner på landets territorium och för att skydda investerarnas intressen. Kommissionen skall vartannat år lägga fram en rapport om sådana fall för den kontaktkommitté som inrättats enligt artikel 53. 10. Medlemsstaterna skall underrätta kommissionen om antalet och arten av de fall där vägran har förekommit enligt artikel 6a eller där åtgärder har vidtagits enligt punkt 5.Kommissionen skall vartannat år lägga fram en rapport om sådana fall för den kontaktkommitté som inrättas enligt artikel 53.

4. Följande skall införas före artikel 7:

”AVSNITT IIIa

Bestämmelser om förvaringsinstitut ”

5. Titeln till avsnitt IV och artikel 12 skall ersättas med följande:

”AVSNITT IV

Bestämmelser om investeringsbolag

Avdelning A

Villkor för att starta verksamhet

Artikel 12

Ett krav för att driva investeringsbolag skall vara officiell förhandsauktorisation,vilken skall ges av hemlandets behöriga myndigheter. Medlemsstaterna skall fastställa vilken rättslig form ett investeringsbolag skall ha.”

6. Följande artiklar skall införas efter artikel 13:

”Artikel 13a

1. Utan att det påverkar tillämpningen av andra allmänna villkor i nationell lagstiftning får de behöriga myndigheterna bevilja auktorisation för ett investeringsbolag som inte har utsett ett förvaltningsbolag endast om det har ett tillräckligt startkapital på minst 300 000 euro. Om ett investeringsbolag inte har utsett ett förvaltningsbolag med auktorisation enligt detta direktiv skall dessutom följande gälla: – Auktorisation skall endast beviljas om ansökan om auktorisation åtföljs av en verksamhetsplan, som bland annat skall omfatta investeringsbolagets organisationsstruktur. – De personer som ingår i den verkställande ledningen för investeringsbolaget skall ha erforderligt gott anseende och tillräcklig erfarenhet,även i fråga om den typ av verksamhet som investeringsbolaget bedriver. För detta ändamål skall de behöriga myndigheterna utan dröjsmål underrättas om namnen på dessa personer samt namnen på var och en som efterträder dem. Investeringsbolagets verksamhetsinriktning skall beslutas av

minst två personer som uppfyller dessa villkor. Med den verkställande ledningen avses de personer som, enligt lag eller bolagsordning, företräder investeringsbolaget eller som faktiskt bestämmer bolagets verksamhetsinriktning. – Om det dessutom finns nära förbindelser mellan investe-

ringsbolaget och andra fysiska eller juridiska personer, skall de behöriga myndigheterna bevilja auktorisation endast om dessa förbindelser inte hindrar myndigheterna från att utöva en effektiv tillsyn. De behöriga myndigheterna skall också vägra auktorisation, om de hindras från att utöva en effektiv tillsyn genom lagar och andra författningar i tredje land, vilka gäller för en eller flera fysiska eller juridiska personer med vilka investeringsbolaget har nära förbindelser, eller genom svårigheter vid tillämpningen av dessa lagar och författningar. De behöriga myndigheterna skall kräva att investeringsbolagen förser dem med de uppgifter som krävs.

2. En sökande skall inom sex månader efter det att en fullständig ansökan har lämnats in underrättas om auktorisation har beviljats eller inte. Om auktorisation vägras, skall skälen för detta anges.

3. Ett investeringsbolag får inleda sin verksamhet så snart auktorisation har beviljats.

4. De behöriga myndigheterna får återkalla en auktorisation som har beviljats ett investeringsbolag i enlighet med detta direktiv endast om bolaget

a) inte utnyttjar auktorisationen inom tolv månader, uttryckligen

avstår från auktorisationen eller mer än sex månader tidigare har upphört med den verksamhet som omfattas av detta direktiv, om inte den berörda medlemsstaten har bestämmelser om att auktorisationen förfaller i sådana fall,

b) har erhållit auktorisationen genom att lämna falska uppgifter

eller på något annat otillbörligt sätt,

c) inte längre uppfyller de villkor på vilka auktorisationen har

beviljats,

d) allvarligt och/eller systematiskt har brutit mot de bestämmelser

som har antagits i enlighet med detta direktiv, eller

e) omfattas av någon föreskrift i nationell lagstiftning som före-

skriver återkallelse.

Avdelning B

Villkor för verksamheten

Artikel 13b

Artiklarna 5g och 5h skall tillämpas på investeringsbolag som inte har utsett ett förvaltningsbolag med auktorisation enligt detta direktiv. Uttrycket ’förvaltningsbolag’ skall vid tillämpningen av denna artikel tolkas som ’investeringsbolag’. Ett investeringsbolag får endast förvalta tillgångarna i sin egen portfölj och får under inga omständigheter ta emot uppdrag att förvalta tillgångar för en tredje parts räkning.

Artikel 13c

Varje hemland skall upprätta sundhetsregler, som alltid skall följas av investeringsbolag som inte har utsett ett förvaltningsbolag med auktorisation enligt detta direktiv. Med beaktande av typen av investeringsbolag skall hemlandets behöriga myndigheter framför allt kräva att bolaget har sunda förvaltnings- och redovisningsförfaranden, kontroll- och säkerhetsarrangemang för elektronisk databehandling och lämpliga interna kontrollmekanismer, särskilt regler för de anställdas personliga transaktioner eller för innehav eller förvaltning av investeringar i finansiella instrument i syfte att investera dess startkapital, och att det bland annat säkerställs att varje transaktion i vilken bolaget medverkar är möjlig att rekonstruera med avseende på dess ursprung, de deltagande parterna, dess art samt tiden och platsen då den ägde rum och att investeringsbolagets tillgångar investeras i enlighet med bolagsordningen samt gällande lagstiftning.”

7. Följande skall införas före artikel 14:

”AVSNITT IVa

Bestämmelser om förvaringsinstitut ”

8. Artikel 27.1 skall ersättas med följande:

”1.Ett investeringsbolag och, för varje värdepappersfond det förvaltar, ett förvaltningsbolag, skall offentliggöra – ett förenklat prospekt, – ett fullständigt prospekt, – en årsrapport för varje räkenskapsår, samt – en halvårsrapport för räkenskapsårets första sex månader.”

9. Artikel 28 skall ersättas med följande:

”Artikel 28

1. Både det förenklade och det fullständiga prospektet skall innehålla den information som krävs för att investerare skall kunna göra en välgrundad bedömning av den föreslagna investeringen och särskilt av den risk som är förenad med investeringen. Det fullständiga prospektet skall innehålla en tydlig och lättbegriplig förklaring av fondens riskprofil, oberoende av vilka finansiella instrument som investeringen avser.

2. Det fullständiga prospektet skall innehålla minst den information som anges i lista A i bilaga I till detta direktiv, såvida inte informationen redan framgår av de fondbestämmelser eller den bolagsordning som skall bifogas det fullständiga prospektet enligt artikel 29.1.

3. Det förenklade prospektet skall i sammanfattning innehålla den grundläggande information som anges i lista C i bilaga I till detta direktiv. Det skall vara upplagt och skrivet på ett sådant sätt att det är lättbegripligt för den genomsnittlige investeraren. Medlemsstaterna får tillåta att det förenklade prospektet bifogas det fullständiga prospektet som en löstagbar del. Det förenklade prospektet kan användas som ett marknadsföringsverktyg, som är utformat

för att kunna användas i samtliga medlemsstater utan ändringar förutom översättning. Medlemsstaterna får därför inte kräva ytterligare handlingar eller uppgifter därutöver.

4. Både det fullständiga och det förenklade prospektet får ingå i ett skriftligt dokument eller lagras på ett hållbart medium som av de behöriga myndigheterna tillerkänns samma rättsliga ställning.

5. Årsrapporten skall innehålla en balansräkning eller en redovisning av tillgångar och skulder, en specificerad resultaträkning för räkenskapsåret, en verksamhetsberättelse för räkenskapsåret samt den information som anges i lista B i bilaga I till detta direktiv, liksom all annan väsentlig information som möjliggör för investerare att göra en välgrundad bedömning av utvecklingen av fondföretagets verksamhet och av dess resultat.

6. Halvårsrapporten skall innehålla minst den information som anges i kapitel I−IV i lista B i bilaga I till detta direktiv; om ett fondföretag har utbetalat eller föreslår utbetalning av interimsutdelning, skall i redovisningen anges resultatet efter skatt för halvårsperioden i fråga samt den interimsutdelning som utbetalats eller föreslås.”

10. Artikel 29 skall ersättas med följande:

”Artikel 29

1. Fondbestämmelserna eller investeringsbolagets bolagsordning skall utgöra en integrerad del av det fullständiga prospektet och skall bifogas detta.

2. De handlingar som avses i punkt 1 behöver dock inte bifogas det fullständiga prospektet, om andelsägaren informerats om att han eller hon på begäran kommer att tillställas dessa handlingar eller få upplysning om var han eller hon kan ta del av dem i varje medlemsstat där andelarna utbjuds på marknaden.”

11. Artikel 30 skall ersättas med följande:

”Artikel 30

All väsentlig information i det förenklade och det fullständiga prospektet skall hållas aktuell.”

12. Artikel 32 skall ersättas med följande:

”Artikel 32

Ett fondföretag skall till de behöriga myndigheterna översända sina förenklade och fullständiga prospekt och eventuella ändringar och tillägg i dessa, samt sina årsrapporter och halvårsrapporter.”

13. Artikel 33 skall ersättas med följande:

”Artikel 33

1. Det förenklade prospektet skall erbjudas fondandelstecknare kostnadsfritt innan avtalet ingås. På begäran skall dessutom det fullständiga prospektet samt den senast offentliggjorda årsrapporten och den senast offentliggjorda halvårsrapporten tillställas fondandelstecknare kostnadsfritt.

2. Årsrapporterna och halvårsrapporterna skall på begäran kostnadsfritt tillställas andelsägarna.

3. Årsrapporterna och halvårsrapporterna skall finnas tillgängliga för allmänheten på de platser eller på annat av de behöriga myndigheterna godkänt sätt, som anges i det fullständiga och det förenklade prospektet.”

14. Artikel 35 skall ersättas med följande:

”Artikel 35

Vid all marknadsföring med inbjudan att teckna ett fondföretags andelar skall det anges att prospekt finns och var allmänheten kan erhålla dem eller hur allmänheten kan få tillgång till dem.”

15. Artikel 46 skall ersättas med följande:

”Artikel 46

Om ett fondföretag avser att saluföra sina andelar i en annan medlemsstat än den där företaget är beläget, skall det först underrätta de behöriga myndigheterna i den andra medlemsstaten om detta. Företaget skall samtidigt till dessa myndigheter översända – ett intyg från de behöriga myndigheterna som visar att företaget

uppfyller de villkor som ställs upp i detta direktiv, – sina fondbestämmelser eller sin bolagsordning, – sitt fullständiga och sitt förenklade prospekt, – om det anses lämpligt, sin senaste årsrapport och alla följande

halvårsrapporter, – upplysningar om de åtgärder som vidtagits för saluföringen av

företagets andelar i den andra medlemsstaten. Ett investeringsbolag eller ett förvaltningsbolag får börja saluföra sina andelar i den andra medlemsstaten två månader efter det att sådan information har översänts, såvida inte myndigheterna i den berörda medlemsstaten genom ett motiverat beslut före utgången av tvåmånadersperioden fastställer att åtgärderna för att saluföra andelar inte överensstämmer med de bestämmelser som avses i artikel 44.1 och artikel 45.”

16. Artikel 47 skall ersättas med följande:

”Artikel 47

Om ett fondföretag saluför sina andelar i en annan medlemsstat än den där företaget är beläget, skall det i den andra medlemsstaten, enligt de förfaranden som föreskrivs i hemlandet, tillhandahålla det fullständiga och det förenklade prospektet, års- och halvårsrapporterna och de övriga upplysningar som avses i artiklarna 29 och 30. Dessa handlingar skall tillhandahållas på värdlandets officiella språk eller något av värdlandets officiella språk eller på ett språk som har godkänts av de behöriga myndigheterna i värdlandet.”

17. Följande artiklar skall läggas till efter artikel 52:

”Artikel 52a

1. Om ett förvaltningsbolag genom att tillhandahålla tjänster eller genom att grunda filialer bedriver verksamhet i en eller flera värdländer, skall de behöriga myndigheterna i alla berörda medlemsstater samarbeta nära. De skall på begäran förse varandra med alla de upplysningar om ledning och ägande i sådana förvaltningsbolag som kan förväntas underlätta tillsynen samt alla upplysningar som kan förväntas underlätta övervakningen av sådana bolag. I synnerhet skall myndigheterna i hemlandet samarbeta för att se till att myndigheterna i värdlandet inhämtar de uppgifter som avses i artikel 6c.2.

2. I den utsträckning som är nödvändig för att utöva tillsynen skall de behöriga myndigheterna i hemlandet underrättas av de behöriga myndigheterna i värdlandet om alla åtgärder som värdlandet vidtar i enlighet med artikel 6c.6 och som omfattar sanktioner gentemot ett förvaltningsbolag eller inskränkningar i dess verksamhet.

Artikel 52b

1. Varje värdland skall, om ett förvaltningsbolag med auktorisation i en annan medlemsstat bedriver verksamhet inom dess territorium genom en filial, se till att de behöriga myndigheterna i förvaltningsbolagets hemland, efter att ha underrättat de behöriga myn-

digheterna i värdlandet, själva eller genom personer som de anlitat för detta ändamål, får utföra kontroll på plats av de upplysningar som avses i artikel 52a.

2. De behöriga myndigheterna i förvaltningsbolagets hemland får också begära att de behöriga myndigheterna i värdlandet skall låta genomföra sådan kontroll. Myndigheter som tar emot en sådan begäran måste inom ramen för sina befogenheter tillmötesgå denna genom att själva genomföra kontrollen, genom att tillåta de myndigheter som begärt den att utföra den eller genom att låta revisorer eller experter göra detta.

3. Denna artikel skall inte påverka den rätt som de behöriga myndigheterna i värdlandet har att vid fullgörandet av sina åligganden enligt detta direktiv utföra kontroller på plats av filialer som är etablerade inom dess territorium.”

18. Bilagan till direktiv 85/611/EEG skall betecknas ”bilaga I ”.

19. Lista A i bilaga I skall ändras på följande sätt:

1. I kolumnen ”Information om investeringsbolaget ” skall följande läggas till efter punkt 1.2: ”1.3. Om investeringsbolaget förvaltar olika investeringsavdelningar, uppgift om dessa avdelningar.”

2. I kolumnen ”Information om investeringsbolaget ” skall följande mening läggas till i punkt 1.13: ”Om investeringsbolaget förvaltar olika investeringsavdelningar, uppgifter om hur en andelsägare får flytta från en avdelning till en annan och vilka avgifter som tillämpas i sådana fall.”

3. Efter punkt 4 skall följande punkter läggas till: ”5. Övrig investeringsinformation 5.1 De resultat som värdepappersfonden eller investe-

ringsbolaget (i tillämpliga fall)tidigare uppnått – denna information skall antingen ingå i eller bifogas prospektet.

5.2 Beskrivning av den typiska investerare som värdepappersfonden eller investeringsbolaget utformats för.

6. Ekonomisk information 6.1 Eventuella kostnader och avgifter utöver dem som anges i punkt 1.17,där det görs skillnad mellan dem som andelsägaren skall betala och dem som skall betalas ur värdepappersfondens eller investeringsbolagets tillgångar.”

20. Texten i bilaga I till detta direktiv skall läggas till i bilaga I till direktiv 85/611/EEG.

21. 21.Bilaga II till detta direktiv skall läggas till som bilaga II till

direktiv 85/611/EEG.

Övergångsbestämmelser och slutbestämmelser

Artikel 2

1. De värdepappersföretag enligt definitionen i artikel 1.2 i direktiv 93/22/EEG som endast har auktorisation att tillhandahålla de tjänster som föreskrivs i avsnitten A.3,C.1 och C.6 i bilagan till det direktivet, kan erhålla auktorisation enligt det här direktivet att förvalta värdepappersfonder och investeringsbolag och kvalificera sig som ”förvaltningsbolag ”. I sådant fall skall sådana värdepappersföretag avsäga sig den auktorisation de erhållit enligt direktiv 93/22/EEG.

2. De förvaltningsbolag som redan före den 13 februari 2004 erhållit auktorisation i sitt hemland enligt direktiv 85/611/EEG att förvalta fondföretag i form av värdepappersfonder och investeringsbolag skall enligt det här direktivet anses ha erhållit auktorisation om lagstiftningen i de berörda medlemsstaterna föreskriver att de, för att få inleda sådan verksamhet, skall uppfylla villkor som är likvärdiga med dem som anges i artiklarna 5a och 5b.

3. Förvaltningsbolag som redan före den 13 februari 2004 erhållit auktorisation och som inte ingår bland dem som avses i punkt 2 får fortsätta sådan verksamhet under förutsättning att de senast den 13 februari 2007 och i enlighet med hemlandets bestämmelser

erhåller auktorisation att fortsätta sådan verksamhet i enlighet med de bestämmelser som antas för att genomföra detta direktiv. Endast beviljandet av en sådan auktorisation skall möjliggöra för ett sådant förvaltningsbolag att enligt bestämmelserna i detta direktiv kvalificera sig för rätten till etablering och friheten att tillhandahålla tjänster.

Artikel 3

Medlemsstaterna skall senast den 13 augusti 2003 anta de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv. De skall genast underrätta kommissionen om detta. De skall tillämpa dessa bestämmelser senast den 13 februari 2004. När en medlemsstat antar dessa bestämmelser skall de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen skall göras skall varje medlemsstat själv utfärda.

Artikel 4

Detta direktiv träder i kraft samma dag som det offentliggörs i

Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

Artikel 5

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i Bryssel den 21 januari 2002.

På Europaparlamentets vägnar På rådets vägnar

P. COX M. ARIAS CAÑETE

Ordförande Ordförande

BILAGA I

”LISTA C Innehållet i det förenklade prospektet

Kort presentation av fondföretaget

– När värdepappersfonden eller investeringsbolaget bildades och i

vilken medlemsstat fonden eller bolaget har registrerats/bildats. – Om fondföretaget förvaltar olika investeringsavdelningar, upp-

gift om detta. – Förvaltningsbolag (när så är tillämpligt). – Den tid som företaget förväntas existera (när så är tillämpligt). – Förvaringsinstitut. – Revisorer. – Finanskoncern (t.ex. bank)som marknadsför fondföretaget.

Information om investeringar

– Kort förklaring av fondföretagets mål. – Värdepappersfondens eller investeringsbolagets investerings-

policy och en kortfattad bedömning av fondens riskprofil – (inklusive, när så är tillämpligt, upplysningar i enlighet med

artikel 24a och uppdelade på olika investeringsavdelningar). – De resultat som värdepappersfonden eller investeringsbolaget

tidigare uppnått (i tillämpliga fall)och en varning om att – detta inte är en indikator på framtida resultat − denna infor-

mation kan antingen ingå i eller bifogas prospektet. – Beskrivning av den typiska investerare som värdepappersfonden

eller investeringsbolaget utformats för.

Ekonomisk information

– Skattesystem. – Köp- och säljprovisioner. – Andra eventuella kostnader eller avgifter, där det görs skillnad

mellan de som andelsägaren skall betala och de som skall betalas ur värdepappersfondens eller investeringsbolagets tillgångar.

Kommersiell information

– Hur man köper andelarna. – Hur man säljer andelarna. – Om fondföretaget förvaltar olika investeringsavdelningar, upp-

gifter om hur en andelsägare får flytta från en avdelning till en annan och vilka avgifter som tillämpas i sådana fall. – När och hur utdelning från andelar eller aktier i fondföretag

sker (i tillämpliga fall). – Hur ofta och var/hur kurser offentliggörs eller görs tillgängliga.

Ytterligare information

– Meddelande om att det fullständiga prospektet samt års- och

halvårsrapporterna på begäran kan erhållas kostnadsfritt innan avtalet ingås och därefter. – Behörig myndighet. – Uppgift om var och när (person/avdelning, tidpunkt osv.)

ytterligare upplysningar kan erhållas vid behov. – Prospektens publiceringsdag.”

BILAGA II

”BILAGA II

Funktioner som ingår i kollektiv portföljförvaltning

– Förvaltning av investeringar – Administration:

a) Juridiska tjänster och redovisningstjänster avseende fondför-

valtningen

b) Förfrågningar från kunder

c) Värdering och prissättning (inklusive kontrolluppgifter av-

seende skatter)

d) Övervakning av att tillämpliga bestämmelser följs

e) Upprätthållande av förteckning över andelsägare

f) Fördelning av intäkter

g) Emission och inlösen av andelar

h) Affärsavveckling (inklusive utskick av certifikat)

i) Registerföring – Saluföring ”

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2001/108/EG

av den 21 januari 2002 om ändring av rådets direktiv 85/611/EEG om samordning av lagar och andra författningar som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag),vad gäller fondföretags investeringar

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 47.2 i detta, med beaktande av kommissionens förslag1, med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande2, i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget3, och av följande skäl:

(1) Räckvidden av rådets direktiv 85/611/EEG4 var ursprungligen begränsad till sådana företag för kollektiva investeringar av den öppna typen som utbjuder sina andelar till allmänheten inom gemenskapen och som har som enda syfte att investera i överlåtbara värdepapper (fondföretag).I ingressen till direktiv 85/611/EEG såg man framför sig att sådana företag för kollektiva investeringar som inte omfattades av direktivet skulle kunna bli föremål för samordning i ett senare skede.

(2) Med hänsyn till utvecklingen på marknaden bör fondföretagens investeringsmöjligheter utökas till att omfatta andra, tillräckligt likvida, finansiella instrument än överlåtbara värdepapper. Finansiella instrument som kan ingå som tillgångar i ett fondföretags värdepappersportfölj anges i detta direktiv. Att investera så att en portfölj återspeglar ett visst index är en förvaltningsteknik.

1 EGT C 280, 9.9.1998, s. 6 och EGT C 311 E, 31.10.2000, s. 302. 2 EGT C 116, 28.4.1999, s. 44. 3 Europaparlamentets yttrande av den 17 februari 2000 (EGT C 339, 29.11.2000, s. 220), rådets gemensamma ståndpunkt av den 5 juni 2001 (EGT C 297, 23.10.2001, s. 35), Europaparlamentets beslut av den 23 oktober 2001 och rådets beslut av den 4 december 2001. 4 EGT L 375,31.12.1985, s. 3. Direktivet senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/64/EG (EGT L 290, 17.11.2000, s. 27).

(3) Den i detta direktiv angivna definitionen av överlåtbara värdepapper gäller endast för detta direktiv och påverkar inte på något sätt de definitioner som används i nationell lagstiftning i andra sammanhang, exempelvis när det gäller beskattning. Denna definition omfattar följaktligen inte aktier och andra värdepapper som motsvarar aktier och som emitteras av sådana organ som hypoteksinstitut och industri- och utvecklingsfonder, där äganderätten i praktiken inte kan överföras på annat sätt än att det emitterande organet återköper dem.

(4) Penningmarknadsinstrument omfattar de kategorier av överlåtbara instrument som normalt inte handlas på reglerade marknader utan som omsätts på penningmarknaden, till exempel statsskuldväxlar, kommunala skuldväxlar, bankcertifikat, företagscertifikat, omsättningsbara medelfristiga skuldväxlar och bankaccepter.

(5) Det är lämpligt att säkerställa att begreppet ”reglerad marknad ”i detta direktiv stämmer överens med det i direktiv 93/22/EEG av den 10 maj 1993 om investeringstjänster inom värdepappersområdet5.

(6) Fondföretag bör tillåtas att investera sina tillgångar i andelar i andra fondföretag och/eller andra företag för kollektiva investeringar av den öppna typen som också investerar i sådana likvida, finansiella tillgångar som omnämns i detta direktiv och som tillämpar principen om riskspridning. Det är nödvändigt att fondföretag och andra företag för kollektiva investeringar som fondföretag investerar i är föremål för effektiv tillsyn.

(7) Utvecklingen av möjligheterna för ett fondföretag att investera i fondföretag och i andra företag för kollektiva investeringar bör underlättas. Det är därför väsentligt att se till att en sådan investeringsverksamhet inte minskar skyddet för investerarna. På grund av fondföretagens ökade möjligheter att investera i andelar i andra fondföretag och/eller företag för kollektiva investeringar är det nödvändigt att fastställa vissa regler om kvantitativa begränsningar, tillhandahållande av information och förhindrande av uppkomsten av s.k. kaskadfonder.

5 EGT L 141, 11.6.1993, s. 27. Direktivet senast ändrat genom direktiv 2000/64/EG.

(8) För att beakta marknadsutvecklingen och mot bakgrund av genomförandet av den ekonomiska och monetära unionen, bör fondföretag tillåtas att investera i inlåning. För att säkerställa en tillräcklig likviditet för sådana investeringar skall dessa tillgodohavanden kunna betalas ut på begäran eller kunna dras tillbaka. Om tillgodohavandena finns i ett kreditinstitut med säte i en ickemedlemsstat, bör detta institut omfattas av tillsynsregler likvärdiga med dem som gäller inom gemenskapslagstiftningen.

(9) Utöver det fall då ett fondföretag investerar i banktillgodohavanden i enlighet med sina fondbestämmelser eller sin bolagsordning kan det bli nödvändigt att tillåta alla fondföretag att inneha kompletterande likvida tillgångar, som exempelvis avistakonton. Innehav av sådana kompletterande likvida tillgångar kan exempelvis vara motiverat i följande fall, nämligen för att täcka löpande eller särskilda betalningar, vid försäljningar fram till dess att man kan återinvestera i överlåtbara värdepapper, penningmarknadsinstrument och/eller andra finansiella tillgångar som avses i detta direktiv samt för den tid under vilken det är absolut nödvändigt att uppskjuta investeringen i överlåtbara värdepapper, penningmarknadsinstrument eller andra finansiella tillgångar på grund av ogynnsamma marknadsvillkor.

(10) Av försiktighetsskäl är det nödvändigt att fondföretag, när det gäller investeringar som utsätter dem för en motpartsrisk, undviker orimlig koncentration till samma organ eller till organ som tillhör samma grupp.

(11) Fondföretag bör uttryckligen tillåtas att investera i finansiella derivatinstrument, såväl inom ramen för sin allmänna investeringspolicy som i syfte att säkra tillgångar, för att uppnå ett finansiellt mål eller den riskprofil som angetts i prospektet. För att säkerställa att investerarna skyddas är det nödvändigt att begränsa den maximala riskexponeringen i förhållande till finansiella derivatinstrument så att den inte överskrider det totala nettovärdet av fondföretagets portfölj. För att säkerställa ständig medvetenhet om riskerna och åtagandena vid derivattransaktioner och kontrollera att investeringsgränserna hålls, måste dessa risker och åtaganden fortlöpande mätas och övervakas. Slutligen, för att skapa ett skydd för investerarna genom tillhandahållande av information, bör fond-

företagen beskriva sina strategier, metoder och sina investeringsgränser för derivattransaktioner.

(12) För OTC-derivat bör ytterligare krav ställas upp för lämplighetsbedömning av motparter och instrument, likviditet och fortlöpande värdering av positionen. Syftet med sådana ytterligare krav är att säkerställa ett tillräckligt skydd för investerarna, liknande det som de erhåller vid förvärv av derivat som handlas på reglerade marknader.

(13) Derivattransaktioner får aldrig användas för att kringgå principerna och reglerna i detta direktiv. För OTC-derivat måste det finnas ytterligare regler för riskspridningen som bör tillämpas vid exponering i förhållande till en enda motpart eller grupp av motparter.

(14) Vissa portföljförvaltningsmetoder för företag för kollektiva investeringar som främst investerar i aktier och/eller skuldebrev bygger på efterbildningen av aktieindex och/eller index för skuldebrev. Fondföretag bör tillåtas att efterbilda välkända och erkända aktieindex och/eller index för skuldförbindelser. Det kan därför vara nödvändigt att införa flexiblare riskspridningsregler för sådana fondföretag som investerar i aktier och/eller skuldförbindelser för detta ändamål.

(15) Företag för kollektiva investeringar som omfattas av detta direktiv bör inte användas för andra ändamål än kollektiva investeringar av medel från allmänheten, i enlighet med bestämmelserna i detta direktiv. I de fall som fastställs i detta direktiv får fondföretag ha dotterföretag endast när detta är nödvändigt för att utföra viss, i direktivet angiven verksamhet för fondföretagets räkning. Det är nödvändigt att säkerställa en effektiv tillsyn av fondföretag. Fondföretag skall därför tillåtas att etablera dotterföretag i tredje land endast i de fall och på de villkor som anges i detta direktiv. Den allmänna skyldigheten att uteslutande agera för att tillgodose andelsägarnas intressen och framför allt målet att förbättra kostnadseffektiviteten kan under inga omständigheter rättfärdiga åtgärder från fondföretagets sida som kan hindra de behöriga myndigheterna från att utöva en effektiv tillsyn.

(16) Det finns ett behov av att säkerställa fri saluföring över gränserna av andelar i ett större urval av företag för kollektiva investeringar, samtidigt som en enhetlig miniminivå för skydd av investerare tillhandahålls. De uppsatta målen kan därför endast nås genom att de överenskomna miniminormerna fastställs i ett bindande gemenskapsdirektiv. Detta direktiv gäller endast den erforderliga minimiharmoniseringen och går i enlighet med artikel 5 tredje stycket i fördraget inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(17) De åtgärder som krävs för att genomföra detta direktiv bör antas i enlighet med rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter6.

(18) Kommissionen kan komma att överväga att föreslå kodifiering vid lämplig tidpunkt efter det att förslagen har antagits.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Direktiv 85/611/EEG ändras härigenom på följande sätt:

1. Artikel 1.2 första strecksatsen skall ersättas med följande:

”− som har till enda syfte att företa kollektiva investeringar i över-

låtbara värdepapper och/eller i andra likvida finansiella tillgångar som avses i artikel 19.1 med kapital från allmänheten och som tillämpar principen om riskspridning, och ”

2. I artikel 1 skall följande punkter införas:

”8. I detta direktiv avses med ’överlåtbara värdepapper ’: – aktier och andra värdepapper som motsvarar aktier (nedan

kallade aktier),

6 EGT L 184, 17.7.1999, s. 23.

– obligationer eller andra skuldförbindelser (nedan kallade skuld-

förbindelser), – försäljningsbara värdepapper av annat slag som ger rätt att

förvärva sådana överlåtbara värdepapper genom teckning eller utbyte, med undantag för den teknik och de instrument som avses i artikel 21.

9. I detta direktiv avses med ’penningmarknadsinstrument ’instrument som normalt omsätts på penningmarknaden och som är likvida och har ett värde som vid varje tidpunkt exakt kan fastställas.”

3. Artikel 19.1 a skall ersättas med följande:

”a) överlåtbara värdepapper och penningmarknadsinstrument som

får omsättas eller omsätts på en sådan reglerad marknad som avses i artikel 1.13 i direktivet om investeringstjänster och/eller ”

4. I artikel 19.1 b och c skall orden ”och penningmarknadsinstrument ”läggas till efter orden ”överlåtbara värdepapper”.

5. Artikel 19.1 skall ändras på följande sätt: – Orden ”och/eller ”skall läggas till i slutet av punkt d. – Följande skall läggas till: ”e) andelar i fondföretag som är auktoriserade i enlighet med detta direktiv och/eller andra företag för kollektiva investeringar enligt artikel 1.2 första och andra strecksatsen, oavsett om de är belägna i en medlemsstat eller ej, förutsatt att – dessa andra företag för kollektiva investeringar är auktoriserade enligt lagstiftning som fastställer att de är föremål för tillsyn som av de behöriga myndigheterna med ansvar för fondföretaget anses motsvara den tillsyn som fastställs i gemenskapslagstiftningen och att det anses tillräckligt säkerställt att samarbete mellan myndigheterna sker, och

– skyddsnivån för andelsägare i det andra företaget för

kollektiva investeringar motsvarar det skydd som ett fondföretags andelsägare har, särskilt genom att reglerna för separation av tillgångarna, in- och utlåning och försäljning av överlåtbara värdepapper och penningmarknadsinstrument som företaget inte innehar uppfyller villkoren i detta direktiv, och – verksamheten i det andra företaget för kollektiva investe-

ringar rapporteras halvårsvis och årsvis, så att det kan ske en värdering av tillgångar och skulder, intäkter och verksamhet under rapporteringsperioden, och – de fondföretag eller andra företag för kollektiva investe-

ringar i vars andelar förvärv planeras, enligt dessas fondbestämmelser eller bolagsordning, får investera högst 10 % av sina tillgångar i andelar i andra fondföretag eller andra företag för kollektiva investeringar, och/eller

f) inlåning i kreditinstitut, antingen som avistakonton eller som

konton med högst 12 månaders uppsägningstid, under förutsättning att kreditinstitutet har sitt säte i en medlemsstat eller, om kreditinstitutet har sitt säte i tredje land, förutsatt att det omfattas av tillsynsregler som av behöriga myndigheter med ansvar för fondföretag anses motsvara dem som fastställs i gemenskapslagstiftningen, och/eller

g) finansiella derivat, inklusive motsvarande kontantavräknade

instrument, som omsätts på en sådan reglerad marknad som avses i punkterna a, b och c, och/eller finansiella derivatinstrument som handlas direkt mellan parterna (nedan kallade OTCderivat), förutsatt att – de underliggande tillgångarna utgörs av sådana instrument

som avses i denna punkt 1,finansiella index, räntesatser, växelkurser eller utländska valutor, i vilka fondföretaget kan investera utifrån de investeringsmål som det har angett i sina fondbestämmelser eller sin bolagsordning, – motparterna vid affärer med OTC-derivat är institutioner

som omfattas av tillsyn och tillhör de kategorier som godkänts av de behöriga myndigheterna med ansvar för fondföretaget, och

– OTC-derivaten är föremål för tillförlitlig och verifierbar

värdering från dag till dag samt att de vid varje tidpunkt, på fondföretagets initiativ, kan säljas, lösas in eller avslutas genom en utjämnande transaktion till ett rimligt värde, och/eller

h) andra penningmarknadsinstrument än de som omsätts på en

reglerad marknad och som faller under artikel 1.9,om själva emissionen eller emittenten av instrumenten reglerats i syfte att skydda investerare och sparmedel och under förutsättning att de har – emitterats eller garanterats av en central, regional eller lokal

myndighet, av en medlemsstats centralbank, av Europeiska centralbanken, av Europeiska unionen eller Europeiska investeringsbanken, av en icke-medlemsstat eller, ifråga om förbundsstater, av en av de stater som utgör förbundsstaten eller av en internationelloffentlig organisation som en eller flera medlemsstater tillhör, eller – emitterats av ett företag, vars värdepapper omsätts på de

reglerade marknader som avses i punkterna a, b eller c, eller – emitterats eller garanterats antingen av en inrättning som är

föremål för tillsyn i enlighet med de kriterier som fastställs i gemenskapslagstiftningen eller av en inrättning som omfattas av och följer sådana tillsynsregler som av de behöriga myndigheterna anses minst lika stränga som de som fastställs i gemenskapslagstiftningen, eller – emitterats av andra organ som tillhör de kategorier som god-

känts av de behöriga myndigheterna med ansvar för fondföretaget förutsatt att investeringar i sådana instrument omfattas av ett investerarskydd som är likvärdigt med det som fastställs i första, andra eller tredje strecksatsen och att emittenten är ett bolag vars kapital och reserver uppgår till minst 10 miljoner euro och som lägger fram och offentliggör sin årsredovisning i enlighet med direktiv 78/660/EEG7,är en enhet som inom en gruppföretag som omfattar ett eller flera börsnoterade företag ägnar sig åt gruppens finansiering eller

7 Rådets fjärde direktiv 78/660/EEG av den 25 juli 1978 grundat på artikel 54.3 i fördraget om årsbokslut i vissa typer av bolag (EGT L 222, 14.8.1978, s. 11). Direktivet senast ändrat genom direktiv 1999/60/EG (EGT L 162, 26.6.1999, s. 65).

är en enhet som ägnar sig åt att finansiera värdepapperisering som omfattas av kreditförstärkning från en bank.”

6. I artikel 19.2 a skall orden ”och penningmarknadsinstrument ”läggas till efter orden ”överlåtbara värdepapper ”.

7. Artikel 19.2 b och 19.3 skall utgå.

8. Artikel 20 skall utgå.

9. Artikel 21 skall ersättas med följande:

”Artikel 21

1. Förvaltnings- eller investeringsbolaget måste använda ett förfarande för riskhantering som gör det möjligt för det att vid varje tidpunkt kontrollera och bedöma den risk som är knuten till positionerna och deras bidrag till portföljens allmänna riskprofil; bolaget måste använda ett förfarande som möjliggör en exakt och oberoende bedömning av värdet på OTC-derivat. Bolaget måste underrätta de behöriga myndigheterna regelbundet och i enlighet med de detaljerade regler de skall fastställa om de typer av derivatinstrument, underliggande risker, kvantitativa begränsningar liksom de metoder som valts för att beräkna de risker som åtföljer transaktioner med derivatinstrument för varje fondföretag som det förvaltar.

2. Medlemsstaterna får ge fondföretag tillstånd att använda sig av sådan teknik och sådana instrument som hänför sig till överlåtbara värdepapper och penningmarknadsinstrument på de villkor och inom de gränser medlemsstaterna föreskriver, förutsatt att sådan teknik och sådana instrument används i syfte att åstadkomma en effektiv förvaltning av värdepappersportföljen. Om denna verksamhet gäller användning av derivatinstrument skall dessa villkor och gränser överensstämma medbestämmelserna i detta direktiv.

Denna verksamhet får under inga omständigheter leda till att fondföretagen avviker från sina investeringsmål såsom de fastställts i fondföretagens fondbestämmelser, bolagsordning eller prospekt.

3. Ett fondföretag skall säkerställa att dess totala exponering som hänför sig till derivatinstrument inte överskrider dess portföljs totala nettovärde. Exponeringen skall beräknas med hänsyn till det aktuella värdet av de underliggande tillgångarna, motpartsrisken, kommande marknadsrörelser och den tid som finns tillgänglig för att lösa in positionerna. Detta skall även gälla följande stycken. Ett fondföretag får inom den gräns som anges i artikel 22.5 investera i finansiella derivatinstrument som ett led i sin investeringspolicy, förutsatt att exponeringen mot de underliggande tillgångarna inte sammanlagt överstiger de investeringsgränser som anges i artikel 22.När ett fondföretag investerar i indexbaserade finansiella derivatinstrument får medlemsstaterna medge att dessa investeringar sammanlagt inte behöver rymmas inom de gränser som anges i artikel 22. När ett överlåtbart värdepapper eller ett penningmarknadsinstrument innefattar ett derivat måste detta beaktas när kraven i denna artikel skall uppfyllas.

4. Senast den 13 februari 2004 skall medlemsstaterna till kommissionen överlämna fullständig information om, och eventuella förändringar i, reglerna för de metoder som används för att beräkna riskexponering enligt punkt3,inklusive riskexponeringen för en motpart vid transaktioner med OTC-derivat. Kommissionen skall vidarebefordra denna information till övriga medlemsstater. Sådan information kommer att vara föremål för överväganden inom kontaktkommittén i enlighet med förfarandet i artikel 53.4.”

10. Artikel 22 skall ersättas med följande:

”Artikel 22

1. Ett fondföretag får investera högst 5 % av sina tillgångar i överlåtbara värdepapper eller penningmarknadsinstrument som emitterats av samma organ. Ett fondföretag får investera högst 20 % av sina tillgångar i inlåning i samma organ.

Riskexponeringen mot ett fondföretags motpart vid en transaktion med OTC-derivat får inte överstiga: – 10 % av fondföretagets tillgångar när motparten är ett kredit-

institut enligt artikel 19.1 f, eller – 5 % av fondföretagets tillgångar i andra fall.

2. Medlemsstaterna får höja den 5-procentsgräns som anges i första meningen i punkt 1 till högst 10 %. I den mån fondföretaget investerar mer än 5 % av fondtillgångarna i överlåtbara värdepapper och penningmarknadsinstrument med samma utgivare, får det sammanlagda innehavet av sådana investeringar inte överstiga 40 % av fondtillgångarna. Begränsningen gäller inte inlåning hos och transaktioner med OTC-derivat med finansiella institut som står under tillsyn. Trots de enskilda gränser som fastställs i punkt 1, får ett fondföretag inte kombinera – investeringar i överlåtbara värdepapper eller penningmarknadsinstrument som emitterats av, – inlåning hos, och/eller – exponeringar från transaktioner med OTC-derivat motett enda organ vilka överstiger 20 % av dess tillgångar.

3. Medlemsstaterna får höja den 5-procentsgräns som anges i punkt 1 första meningen till högst 35 % om de överlåtbara värdepapperen eller penningmarknadsinstrumenten är utgivna eller garanterade av en medlemsstat, av dess lokala myndigheter, av en icke-medlemsstat eller av offentliga internationella organ i vilka en eller flera medlemsstater är medlemmar.

4. Medlemsstaterna får höja den 5-procentsgräns som anges i punkt 1 första meningen till högst 25 % när det gäller vissa obligationer, om de är emitterade av ett kreditinstitut som har sitt säte i en medlemsstat och enligt lag omfattas av särskild offentlig tillsyn avsedd att skydda obligationsinnehavare. Särskilt skall iakttas att kapital som härrör från emissionen av sådana obligationer enligt lag måste investeras i tillgångar som, underobligationernas hela giltighetstid kan täcka de med obligationerna förenade fordringarna och som i händelse av emittentens oförmåga att fullgöra sina ekonomiska åtaganden skall med prioritet användas för återbetalning av kapital och upplupen ränta.

Om ett fondföretag investerar mer än 5 % av sina fondtillgångar i sådana obligationer som avses i förstastycket och som har samma emittent, får det totala värdet av dessa investeringar inte överstiga 80 % av värdet av fondföretagets tillgångar. Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna en förteckning över de ovan nämnda kategorier av obligationer och över de kategorier av emittenter, vilka enligtgällande lag och enligt sådana tillsynsregler som avses i första stycket, beviljas tillstånd att emittera sådana obligationer som uppfyller kriterierna ovan. Till förteckningen skall fogas uppgifter om vad slags garantier som erbjudits. Kommissionen skall till övriga medlemsstater genast vidarebefordra denna information jämte de kommentarer som bedömts erforderliga samt göra informationen tillgänglig för allmänheten. Sådana underrättelser kan göras till föremål för överväganden i kontaktkommittén i enlighet med förfarandet i artikel 53.4.

5. Vid beräkningen av den gräns på 40 % som anges i punkt 2 skall inte de överlåtbara värdepapper och penningmarknadsinstrument som anges i punkterna 3och 4 beaktas. De gränser som anges i punkterna 1,2,3 och 4 får inte kombineras, och investeringar i överlåtbara värdepapper och penningmarknadsinstrument emitterade av samma organ eller i inlåning eller derivatinstrument från detta organ enligt bestämmelserna i punkterna 1, 2, 3 och 4 får därför under inga förhållanden överstiga sammanlagt 35 % av ett fondföretags tillgångar. Bolag som ingår i samma grupp för sammanställd redovisning enligt definitionen i direktiv 83/349/EEG8 eller i enlighet med erkända internationella redovisningsreglerräknas som ett organ vid beräkningen av gränserna i denna artikel. Medlemsstaterna kan tillåta investeringar upp till en gräns på 20 % i överlåtbara värdepapper och penningmarknadsinstrument inom samma grupp.”

8 Rådets sjunde direktiv 83/349/EEG av den 13 juni 1983 grundat på artikel 54.3 i fördraget om sammanställd redovisning (EGT L 193, 18.7.1983, s. 1).Direktivet senast ändrat genom 1994 års anslutningsakt.

11. Följande artikel skall läggas till:

”Artikel 22a

1. Utan att det påverkar tillämpningen av de gränser som fastställs i artikel 25 får medlemsstaterna påföljande villkor höja de gränser som anges i artikel 22till högst 20 % för investeringar i aktier och/eller skuldförbindelser emitterade av samma organ, då fondföretagets investeringspolicy enligt fondbestämmelserna eller enligt bolagsordningen syftar till att efterbilda sammansättningen av ett visst aktieindex eller index för skuldförbindelser som är erkänt av de behöriga myndigheterna: – Det skall ha en tillräckligt diversifierad sammansättning. – Indexet skall utgöra en lämplig referens för den marknad det hänför sig till. – Det skall offentliggöras på lämpligt vis.

2. Medlemsstaterna får höja den gräns som fastställs i punkt 1 till högst 35 % när det visar sig motiverat på grund av exceptionella marknadsvillkor särskilt på reglerade marknader där vissa överlåtbara värdepapper eller penningmarknadsinstrument i hög grad dominerar. Investeringar upp till denna gräns är bara tillåtna för en enda emittent.”

12. I artikel 23.1 skall orden ”och penningmarknadsinstrument ”läggas till efter orden ”överlåtbara värdepapper ”.

13. Artikel 24 skall ersättas med följande:

”Artikel 24

1. Ett fondföretag får förvärva andelar i fondföretag och/eller andra företag för kollektiva investeringar enligtartikel 19.1 e, under förutsättning att inte mer än 10 % av dess tillgångar investeras i andelar i ett enda fondföretag eller annat företag för kollektiva investeringar. Medlemsstaterna får höja denna gräns till högst 20 %.

2. Investeringar i andelar i företag för kollektiva investeringar som ej är fondföretag får sammanlagt inte överstiga 30 % av fondföretagets tillgångar. Medlemsstaterna får, när ett fondföretag har förvärvat andelar i fondföretag och/eller andra företag för kollektiva investeringar, medge att värdet av dessa företags tillgångar inte behöver rymmas inom de gränser som anges i artikel 22.

3. När ett fondföretag investerar i andelar i andrafondföretag och/eller andra företag för kollektiva investeringar som direkt eller genom delegering förvaltas av samma förvaltningsbolag eller av ett annat bolag till vilket förvaltningsbolaget är anknutet via gemensam företagsledning eller ägarkontroll eller genom ett betydande direkt eller indirekt ägande får detta förvaltningsbolag eller det andra bolaget inte debitera några avgifter för teckning eller inlösen av fondföretagets investeringar i andelar i dessa andra fondföretag och/eller företag för kollektiva investeringar. Ett fondföretag som investerar en betydande del av sina tillgångar i andra fondföretag och/eller företag för kollektiva investeringar, skall i sitt prospekt uppge maximinivån för de förvaltningskostnader som kan debiteras både fondföretaget självt och de andra fondföretag och/eller företag för kollektiva investeringar i vilka fondföretaget ämnar investera. Fondföretaget skall i sin årsrapport ange en maximal procentsats för de förvaltningskostnader som debiteras både fondföretaget självt och de fondföretag och/eller företag för kollektiva investeringar i vilka det investerar.”

14. Följande artikel skall införas:

”Artikel 24a

1. I prospektet skall anges vilka kategorier av tillgångar i vilka fondföretaget har tillstånd att investera. Det skall anges om transaktioner med finansiella derivatinstrument är tillåtna; i så fall måste det finnas en tydliguppgift om huruvida dessa får utföras i syfte att säkra tillgångar eller i avsikt att nå investeringsmål och hur det möjliga resultatet av användningen av finansiella derivatinstrument kan påverka riskprofilen.

2. När ett fondföretag huvudsakligen investerar i någon annan kategori av de tillgångar som anges i artikel 19 än överlåtbara värdepapper och penningmarknadsinstrument eller efterbildar aktieindex eller index för skuldebrev enligt artikel 22a måste dess prospekt och i förekommande fall allt övrigt reklammaterial ange investeringspolicyn på framträdande plats.

3. Om nettovärdet av ett fondföretags tillgångartenderar att ha hög volatilitet på grund av portföljens sammansättning och förvaltningsmetoderna måste detta anges på framträdande plats i prospektet och i förekommande fall i allt övrigt reklammaterial.

4. På begäran av en investerare måste förvaltningsbolaget också tillhandahålla kompletterande information om de kvantitativa gränser som gäller för fondföretagets riskhantering, de metoder som har valts för denna och den senaste utvecklingen av riskerna med och avkastningen från de viktigaste instrumentkategorierna.”

15. Artikel 25.2 skall ändras enligt följande:

1. Tredje strecksatsen skall ersättas med följande: ”− 25 % av andelarna i ett enskilt fondföretag och/eller annat företag för kollektiva investeringar enligt artikel 1.2 första och andra strecksatsen,”

2. Följande strecksats skall läggas till: ”− 10 % av de penningmarknadsinstrument som emitterats av ett och samma organ.”

16. Andra meningen i artikel 25.2 skall ersättas medföljande: ”De gränsvärden som anges i andra, tredje och fjärdestrecksatserna behöver inte iakttas vid förvärvstillfället, om bruttomängden av skuldförbindelserna eller av penningmarknadsinstrumenten eller nettomängden av de värdepapper som är föremål för emission då inte kan beräknas.”

17. I artikel 25.3 a, b och c skall orden ”och penningmarknadsinstrument ”läggas till efter orden ”överlåtbara värdepapper”.

18. Artikel 25.3 e skall ersättas med följande: ”e) Ett eller flera investeringsbolags aktieinnehav i dotterbolag vars verksamhet enbart består i förvaltning, rådgivning eller saluföring i det land där dotterbolaget är beläget, vid återköp av andelar på begäran av andelsägarna, uteslutande för investeringsbolagets eller investeringsbolagens räkning.”

19. Artikel 26.1 skall ersättas med följande: ”1. Fondföretag behöver inte iaktta de gränsvärden som anges i detta avsnitt när de nyttjar teckningsrätter för överlåtbara värdepapper eller penningmarknadsinstrument som ingår i fondtillgångarna. Medlemsstaterna får, med beaktande av principen om riskspridning, tillåta nyligen auktoriserade fondföretag att under en tid av högst sex månader från auktorisationsdagen avvika från artiklarna 22, 22a, 23 och 24.”

20. Artikel 41.2 skall ersättas med följande: ”2. Bestämmelserna i punkt 1 skall inte hindra sådana företag från att förvärva överlåtbara värdepapper, penningmarknadsinstrument eller andra finansiella instrument som avses i artikel 19.1 e, och h och som inte är till fullo betalda.”

21. Artikel 42 skall ersättas med följande:

”Artikel 42

Varken – ett investeringsbolag eller – ett förvaltningsbolag eller ett förvaringsinstitut som handlar för

en värdepappersfonds räkning får sälja sådana överlåtbara värdepapper, penningmarknadsinstrument eller andra finansiella instrument enligt artikel 19.1 e, och h som de inte innehar.”

22. Efter artikel 53 skall följande artikel läggas till:

”Artikel 53a

1. Utöver de funktioner som finns angivna i artikel 53.1 kan kontaktkommittén också sammanträda som en föreskrivande kommitté i enlighet med artikel 5 i beslut1999/468/EG9 för att bistå kommissionen medtekniska ändringar i detta direktiv på följande områden: – Förtydligande av definitionerna för att säkerställa en enhetlig tillämpning av detta direktiv inom hela gemenskapen. – Likriktning av definitionerna i fråga om terminologi och utformning i enlighet med senare rättsakter avseende fondföretag och närstående frågor.

2. När det hänvisas till denna punkt skall artiklarna 5 och 7 i beslut 1999/468/EG tillämpas, med beaktande av bestämmelserna i artikel 8 i det beslutet. Den tid som avses i artikel 5.6 i beslut 1999/468/EG skall vara tre månader.

3. Kommittén skall själv anta sin arbetsordning.”

Artikel 2

1. Senast den 13 februari 2005 skall kommissionen lägga fram en rapport för rådet och Europaparlamentet om tillämpningen av det ändrade direktiv 85/611/EEG tillsammans med eventuella förslag till ändringar. Rapporten skall särskilt innehålla

a) en analys av hur man kan fördjupa och vidga den inre mark-

naden för fondföretag, särskilt vad gäller gränsöverskridande marknadsföring av fondföretag (även tredjemansfonder), hur passet för förvaltningsföretag fungerar, hur det förenklade prospektet fungerar som informations- och marknadsföringsverktyg, en översyn av omfattningen av tillhörande verksamhet samt möjligheterna tillförbättrat samarbete mellan kontrollmyndigheter vad gäller enhetlig tolkning och tillämpning av direktivet,

9 EGT L 184 de 17.7.1989, p. 23).

b) en översyn av direktivets tillämpningsområde vad gäller olika

produkttyper (till exempel institutionella fonder, fastighetsfonder, matarfonder och hedgefonder); översynen bör särskilt inriktas på storleken på marknaden för sådana fonder, eventuell reglering av sådana fonder i medlemsstaterna och bedömning av behovet av ytterligare harmonisering av dessa fonder,

c) en utvärdering av hur fonderna organiseras, inklusive bestäm-

melser och metoder för delegering samt förhållandet mellan fondförvaltare och förvaringsinstitut,

d) en översyn av investeringsbestämmelserna för fondföretag, till

exempel användningen av derivatinstrument och andrainstrument samt tekniker för värdepapper, reglering av indexfonder, reglering av penningmarknadsinstrument, inlåning, reglering av fond-till-fond-investeringar liksom de olika investeringsgränserna,

e) en analys av konkurrenssituationen mellan fonder som förvaltas

av förvaltningsföretag respektive investeringsföretag som sköter förvaltningen själva. När kommissionen utarbetar denna rapport skall den i största möjliga utsträckning samråda med de olika branschintressena samt med konsumentorganisationer och tillsynsorgan.

2. Medlemsstaterna får bevilja fondföretag, som är verksamma vid tidpunkten för detta direktivs ikraftträdande, en frist om högst 60 månader från denna tidpunkt för att de skall kunna anpassa sig till den nya nationella lagstiftningen.

Artikel 3

Medlemsstaterna skall anta de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast den 13augusti 2003. De skall genast underrätta kommissionen om detta. De skall börja tillämpa dessa åtgärder senast den 13 februari 2004. När en medlemsstat antar dessa bestämmelser skall de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen skall göras skall varje medlemsstatsjälv utfärda.

Artikel 4

Detta direktiv träder i kraft samma dag som det offentliggörs i Europeiska gemenskapernas officiella tidning .

Artikel 5

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i Bryssel den 21 januari 2002.

På Europaparlamentets vägnar På rådets vägnar

P. COX M. ARIAS CAÑETE

Ordförande Ordförande

Individuell portföljförvaltning

Utredningen redovisar i avsnitt 7.2.2 i delbetänkandet sina överväganden avseende genomförandet av nya artikel 5.3 i ucitsdirektivet. Den bestämmelsen ger medlemsstaterna en rätt att auktorisera fondbolag att, vid sidan av fondverksamheten, även förvalta värdepappersportföljer enligt särskilt uppdrag från enskilda investerare. Denna typ av verksamhet brukar benämnas individuell portföljförvaltning eller diskretionär förvaltning. Utredningens förslag är att svenska fondbolag inte tillåts tillhandahålla individuell portföljförvaltning.

I denna bilaga redovisar utredningen sin syn på hur en svensk reglering bör se ut om ucitsdirektivets bestämmelser om individuell portföljförvaltning skall genomföras. Bilagan bör läsas som ett komplement till utredningens överväganden i övrigt, avsedd att ge en fullständig bild av hur en reglering skulle se ut om ett genomförande blir aktuellt.

1 Tillstånd för individuell portföljförvaltning

1.1 Finansinspektionens tillstånd erfordras

Fondbolag får tillhandahålla individuell portföljförvaltning, dvs. förvaltning av någon annans finansiella instrument, endast efter Finansinspektionens tillstånd. Sådant tillstånd får lämnas endast om fondbolaget fått tillstånd att bedriva fondverksamhet.

Finansinspektionen får ge ett fondbolag tillstånd att vid sidan av individuell portföljförvaltning, och som sidotjänster, bistå med rådgivning avseende investeringar samt förvaltning och förvaring av fondandelar.

Fondbolag som vill tillhandahålla individuell portföljförvaltning behöver Finansinspektionens tillstånd. Vad som läggs i individuell portföljförvaltning bör motsvara det som gäller för värdepappersbolagen. När man i ucitsdirektivet således talar om ”förvaltning av värdepappersportföljer” bör det avse samma sak som omnämns i 1 kap. 3 § första stycket 4 lagen (1991:981) om värdepappersrörelse. Där anges visserligen att ett värdepappersbolag som huvudverksamhet får utföra ”förvaltning av någon annans finansiella instrument”.1 Begreppen ”värdepappersportföljer” och ”finansiella instrument” bör dock överensstämma med varandra. I ucitsdirektivet anges som krav att värdepappersportföljen består av sådana finansiella instrument som anges i avsnitt B i bilagan till direktivet om investeringstjänster (93/22/EEG). I den bilagan anges överlåtbara värdepapper, fondandelar, penningmarknadsinstrument samt olika namngivna derivatinstrument. Den uppräkningen bör överensstämma med definitionen av finansiella instrument i 1 kap. 1 § lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument.

Det är dock inte möjligt för ett fondbolag att enligt fondlagstiftningen få tillstånd att utföra alla de finansiella tjänster som ett värdepappersbolag får göra. Ett tillstånd för ett fondbolag får följaktligen inte avse kommissionsverksamhet, förmedlingsverksamhet, handel för egen räkning eller medverka i emissioner m.m.2

Till ett tillstånd avseende individuell portföljförvaltning får de behöriga myndigheterna enligt ucitsdirektivet lägga rätten för ett fondbolag att tillhandahålla vissa sidotjänster.3 Ett tillstånd får dock inte avse endast dessa sidotjänster och sådana sidotjänster får heller inte utföras om tillståndet endast avser fondförvaltning.

Dessa sidotjänster avser dels rådgivning avseende investeringar i finansiella instrument, dels förvaring och förvaltning av andelar i företag för kollektiva investeringar (dvs. fondandelar). Den terminologi som används i ucitsdirektivet har inte sin motsvarighet i regleringen av värdepappersbolag. Uppräkningen i 3 kap. 4 § första stycket lagen om värdepappersrörelse av vilka sidotjänster som kan komma ifråga för värdepappersbolag kan därför inte automatiskt överföras till att gälla även fondbolag. ”Förvaring och förvaltning av fondandelar” nämns överhuvudtaget inte i lagen om värdepappersrörelse och den rådgivning som anges i den lagen avser

1 Jfr också prop. 1990/91:142, s. 111 f. och s. 153 f. 2 1 kap. 3 § första stycket 1-3 och 5 lagen om värdepappersrörelse. 3 Artikel 5.3 (b) i ucitsdirektivet.

råd i finansiella frågor. I sådan rådgivning ingår enligt förarbetena inte enbart råd om investeringar, utan också t.ex. råd i samband med företagsförvärv m.m.4 Fondbolag med tillstånd att tillhandahålla individuell portföljförvaltning får således inte ge råd i samma omfattning som värdepappersbolag.

Dessa avvikelser avseende vad som ingår i fondbolagets sidoverksamhet synes således ha materiell betydelse och därför bör uttryckligen regleras vilka sidotjänster ett fondbolag får erbjuda.

2 Förutsättningar för tillstånd

Det är givetvis viktigt att fondbolaget i den del som avser individuell portföljförvaltning, som i fondverksamheten, sköter verksamheten på ett effektivt och sunt sätt. De föreslagna nya allmänna bestämmelserna om ett fondbolags organisation, inkluderande ledningen och ägarna (se kapitel 7 i delbetänkandet), skulle således förstås omfatta även den del av verksamheten som går ut på att förvalta någon annans finansiella instrument. Om ett fondbolag söker eller har ett tillstånd som även omfattar individuell portföljförvaltning skall även detta beaktas vid bedömningen av ledningens lämplighet etc. Ett fondbolag skall vidare till en ansökan om tillstånd bifoga en verksamhetsplan (se avsnitt 7.4 i delbetänkandet). Den planen skall innehålla uppgifter som fordras för att Finansinspektionen skall kunna bedöma fondbolagets organisation och verksamhet. Om ansökan även omfattar individuell portföljförvaltning bör detta särskilt anges.

Den individuella portföljförvaltningen fordrar dock i vissa fall ytterligare reglering som tar hänsyn till den förvaltningens speciella karaktär, men som också säkerställer ett enhetligt rättsligt system för denna typ av finansiell tjänst.5 I artikel 5.4 i ucitsdirektivet anges därför att vissa bestämmelser i direktivet om investeringstjänster (93/22/EEG) skall tillämpas även för fondbolag i dessa fall. Det är artiklarna 2.4, 8.2, 10, 11 och 13.

Vidare finns i artikel 5 f.2 i ucitsdirektivet vissa kompletterande bestämmelser som skall tillämpas om fondbolaget fått tillstånd som omfattar individuell förvaltning.

4 Se prop. 1990/91:142, s. 164. 5 Se punkten 10 i ingressen till direktivet med ändring av ucitsdirektivet avseende regler för förvaltningsbolag och förenklade prospekt (2001/107/EG).

2.1 Tillståndet omfattar inte vissa tjänster

Bestämmelserna om individuell portföljförvaltning omfattar inte tillhandahållande av tjänster som motpart till stater, centralbanker och andra nationella organ med liknande funktioner i en stat inom EES, när de verkar för medlemsstatens penningpolitik, valutapolitik, finanspolitik eller valutareservförvaltning. Sådana transaktioner med det allmänna är således inte underkastade tillståndsplikt; det allmänna kan ta tillvara sina egna intressen. Någon uttrycklig bestämmelse om detta erfordras inte och återfinns inte heller i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse.

Rätten att tillhandahålla individuell portföljförvaltning omfattar, enligt artikel 2.4 i direktivet om investeringstjänster (93/22/EEG), inte tillhandahållande av tjänster som motpart till staten, centralbanken eller andra nationella organ med liknande funktioner i en medlemsstat när de verkar för medlemsstatens penningpolitik, valutapolitik, finanspolitik eller valutareservförvaltning.

Omvänt betyder detta att sådana transaktioner med det allmänna inte är underkastade tillståndsplikt. Detta följer i sin tur av att det i dessa situationer inte finns samma behov av skyddsregler som vid transaktioner mellan privata subjekt.

Den EG-rättsliga bestämmelsen har inte genomförts i en uttrycklig bestämmelse i lagen om värdepappersrörelse. Artikeln synes heller inte ha behandlats i förarbetena till lagen.6

Det torde därför saknas skäl att i fondlagstiftningen ta in en motsvarande uttrycklig regel.

6 Jfr uttalanden i prop. 1994/95:50, s. 90 ff. som handlar om undantag från tillämpningsområdet. Artikel 2.2 behandlas, men inte artikel 2.4.

2.2 Kapitaltäckning m.m.

Fondbolag som enligt sitt tillstånd får förvalta någon annans finansiella instrument (med sidoverksamhet), skall i den verksamheten i tillämpliga delar följa bestämmelserna för värdepappersbolag i lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag. Sådana fondbolag skall också ha en ansvarsförsäkring för skadeståndsskyldighet som bolaget kan komma att ådra sig vid utförandet av förvaltningen av någon annans finansiella instrument och därmed tillåtna sidotjänster. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen har rätt att meddela närmare föreskrifter om sådan försäkring.

Ett fondbolag som söker tillstånd för individuell portföljförvaltning skall - vid sidan av de allmänna kapitalkrav som redogörs för under avsnitt 7.3 i delbetänkandet - även tillämpa vissa kapitaltäckningsregler. Enligt artikel 5.4 i ucitsdirektivet och artikel 8.2 i direktivet om investeringstjänster (93/22/EEG) skall fondbolag i sådana fall följa de regler som fastställts i direktivet om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut (93/6/EEG).7 Det är fråga om olika kapitalkrav vilka har införts i svensk rätt genom lagen om värdepappersrörelse och lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag.

Det bör därför i fondlagstiftningen intas en bestämmelse som hänvisar till den sistnämnda lagen och som föreskriver att denna i tillämpliga delar skall användas för fondbolag som fått tillstånd att förvalta annans finansiella instrument.

Enligt 5 kap. 2 § lagen om värdepappersrörelse skall ett värdepappersbolag ha en ansvarsförsäkring för skadeståndsskyldighet som bolaget kan komma att ådra sig vid utförandet av tjänster i rörelsen. Bestämmelsen tillkom efter förebild i 4 § 2 lagen (1989:508) om försäkringsmäklare och har inte sin grund i direktivet om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut (93/6/EEG). Syftet var att skydda privatpersoner och andra mindre kunder hos värdepappersbolagen.8 Finansinspektionen har

7 Rådets direktiv 93/6/EEG av den 15 mars 1993 om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut. 8Prop. 1990/91:142, s. 130 f. och s. 170.

rätt att meddela närmare föreskrifter om sådan försäkring.9 Även om kravet på en ansvarsförsäkring inte omfattas av den hänvisning till direktivet om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut som görs i artikel. 8.2 i direktivet om investeringstjänster (93/22/EEG), finns det skäl att skapa en enhetlig reglering. Bedrivs individuell portföljförvaltning bör samma regler gälla vare sig verksamheten drivs i ett värdepappersbolag eller ett fondbolag. Fondbolag bör således ha en sådan försäkring för den del som avser den diskretionära förvaltningen.

Om fondbolaget inte längre uppfyller de särskilda kapitalkrav som uppställs för individuell portföljförvaltning i enlighet med direktivet om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut (93/6/EEG) får tillståndet återkallas. Se allmänmotiveringen avseende återkallelse i avsnitt 7.10.1 i delbetänkandet.

2.3 Tillåten marknadsföring i vissa fall

Tillståndsplikten för individuell portföljförvaltning omfattar inte marknadsföringsåtgärder som ett utländskt fondbolag, hemmahörande i ett land inom EES, vidtar i Sverige, om företaget har tillstånd i hemlandet för motsvarande verksamhet. Den närmare gränsdragningen får överlåtas till rättstillämpningen och någon uttrycklig lagbestämmelse föreslås därför inte.

I artikel 13 i direktivet om investeringstjänster (93/22/EEG) regleras den situationen då ett utländskt företag marknadsför sina tjänster här i landet. Innebörden för fondbolag är att tillstånd inte erfordras för marknadsföring av individuell portföljförvaltning som utförs av utländska fondbolag med motsvarande tillstånd i ett land inom EES. Dessa fondbolag får då, ”med varje tillgängligt kommunikationsmedel” marknadsföra sina tjänster i Sverige i enlighet med de regler rörande form och innehåll i sådan marknadsföring som kan ha antagits för det allmänna bästa.

Någon sådan uttrycklig bestämmelse finns inte intagen i lagen om värdepappersrörelse. I stället anges i 1 kap. 3 c § att företag som

9 1 § punkten 11 förordningen (1991:1007) om handel och tjänster på värdepappersmarknaden; se Finansinspektionens föreskrifter om handel och tjänster på värdepappersmarknaden (FFFS 1998:21).

hör hemma i ett land inom EES efter anmälan kan driva värdepappersrörelse här, antingen genom filial eller genom gränsöverskridande verksamhet. Den bestämmelsen motsvarar artikel 14.1 i direktivet om investeringstjänster (93/22/EEG). I motiven till lagen om värdepappersrörelse angavs att varje kommersiell aktivitet över gränserna inte faller inom direktivets tillämpningsområde (och kräver tillstånd eller anmälan).10 Utländska företag har traditionellt ansetts kunna ingå enskilda affärsförbindelser här utan att detta behövt ses som auktorisationspliktig verksamhet. Marknadsföringens intensitet, omfattningen m.m. bör avgöra hur en verksamhet skall bedömas; bestämmelserna i direktivet bör tolkas så att de tar fasta på fortlöpande, egentlig verksamhet. I motiven hänvisas dock inte till artikel 13 som stöd för detta resonemang.

Artikel 13 ger dock vid handen att tillståndsplikt eller anmälningsskyldighet inte föreligger om det endast är fråga om marknadsföring och inte tillhandahållande av tjänster här i landet. Var gränsen går får avgöras från fall till fall och där kan de tidigare förarbetsuttalandena ge viss ledning. Den bedömningen bör dock överlämnas till rättstillämpningen och då närmast Finansinspektionens bedömning av vad som utgör tillståndspliktig verksamhet.

Någon uttrycklig bestämmelse i fondlagstiftningen i detta avseende torde därför inte erfordras. Den redovisade ordningen följer i stället indirekt genom tillämpningen av den allmänna tillståndsplikten.

Det är också viktigt att notera, att principen om hemlandsauktorisation i artikel 14 i direktivet om investeringstjänster (93/22/EEG) inte skall tillämpas för fondbolag som tillhandahåller individuell portföljförvaltning. Någon hänvisning till den artikeln görs nämligen inte i artikel 5.4. I stället får motsvarande bestämmelser i ucitsdirektivet användas (se nedan i kapitel 6 och i avsnitten 7.12 och 7.13 i delbetänkandet).

10Prop. 1994/95:50, s. 105.

3 Sundhets- och uppföranderegler

Vid sidan av de sundhets- och uppföranderegler som gäller för fondbolag i allmänhet, skall sådana fondbolag som har tillstånd att förvalta någon annans finansiella instrument och därmed tillåten sidoverksamhet, i den verksamheten – från sina kunder inhämta uppgifter om deras ekonomiska situation, erfarenhet av värdepappersmarknaden och syftet med de tjänster de efterfrågar, och – vid sina kontakter med kunder lämna tillräcklig information om sådana omständigheter som är väsentliga i sammanhanget.

Den föreskriftsrätt som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen har avseende övriga sundhets- och uppföranderegler, skall omfatta även de här angivna.

Sundhets- och uppförandereglerna för fondbolag i allmänhet behandlas i avsnitt 7.7 i delbetänkandet. För den del av verksamheten som avser individuell portföljförvaltning fordras ytterligare bestämmelser om framför allt skyldigheten för fondbolaget att inhämta uppgifter om sina kunders ekonomiska situation m.m.11Genom dessa ytterligare regler uppnås enhetlighet i regelverket.

4 Investeringar i fonder som fondbolaget förvaltar

Om en investerare inte i förhand har godkänt det får fondbolaget inte investera hela eller delar av en investerares portfölj i andelar i de värdepappersfonder, nationella fonder eller utländska fondföretag som fondbolaget förvaltar direkt eller på uppdrag av någon annan fondförvaltare.

I artikel 5f.2 i ucitsdirektivet finns en regel som begränsar fondbolagets möjligheter att i sin individuella portföljförvaltning investera i sådana fonder som fondbolaget förvaltar. Bestämmelsen

11 Artikel 5f.1 i ucitsdirektivet och artiklarna 10 och 11 i direktivet om investeringstjänster (93/22/EEG).

reglerar en sådan situation där fondbolaget har flera uppdrag och där intressekonflikter kan uppstå. Det kan t.ex. bli så att ett fondbolag tecknar ett avtal om diskretionär förvaltning med en investerare och därefter ändå placerar allt i en fond. Det kan givetvis vara en lyckad investering, men investeraren riskerar då att få betala högre avgifter till fondbolaget än vad som skulle ha följt vid ett direkt sparande i fonden. Det förefaller därför lämpligt att införa en motsvarande bestämmelse lagen om investeringsfonder; genom ett krav på uttryckligt godkännande i förväg får investeraren klart för sig vad fondbolaget avser att göra.

5 Investerarskydd

För fondbolag som har tillstånd att förvalta någon annans finansiella instrument skall lagen (1999:158) om investerarskydd gälla. Investerare får därmed i vissa fall ett skydd för sådana finansiella instrument och medel som fondbolaget förfogar över på grund av förvaltningsuppdraget. Detta innebär också att fondbolag med sådan verksamhet blir skyldiga att erlägga en avgift till insättningsgarantinämnden, lämna information till investerarna och uppgifter till nämnden etc.

Investerarskyddet gäller dock endast den del av fondbolagets verksamhet som avser individuell portföljförvaltning. Idag och i fortsättningen undantas uttryckligen fondandelsägare från rätten till ersättning för tillgångar som ingår i fonden.

Utländska förvaltningsbolag som genom filial här i landet tillhandahåller individuell portföljförvaltning kan omfattas av det s.k. kompletteringsskyddet.

Investerarskydd regleras i lagen (1999:158) om investerarskydd och avser att ge ett visst grundskydd för investerare. Skyddet omfattar finansiella instrument och medel som ett värdepappersbolag förfogar över i samband med att en investeringstjänst utförs och skyddar i sådana fall där investerarna går miste om sina tillgångar på grund av att värdepappersbolaget har gått i konkurs och investerarna av någon anledning inte har separationsrätt till sin egendom.

Skyddet för investerare hör ihop med förtroendet för det finansiella systemet vilket i sin tur är viktigt för den inre

marknadens funktion inom detta område. Av denna anledning finns harmoniserande regler intagna i direktivet om system för ersättning till investerare (97/9/EG),12 det s.k. investerarskyddsdirektivet. Systemet för ersättning till investerare garanterar en lägsta gemensam skyddsnivå om investeringskundernas tillgångar går förlorade. Direktivet är genomfört i svensk rätt genom ovan nämnda lag om investerarskydd. Lagen skall tillämpas på svenska värdepappersinstitut samt i vissa fall på utländska värdepappersinstituts filial här i landet (om de omfattas av det s.k. kompletteringsskyddet).

Ersättning lämnas enligt lagen med ett belopp som i princip motsvarar marknadsvärdet, med en övre gräns på 250 000 kronor. Andelsägare i en värdepappersfond enligt lagen om värdepappersfonder är emellertid uttryckligen undantagna från lagen för tillgångar som ingår i fonden.

Enligt den nya bestämmelsen i artikel 5f.2 i ucitsdirektivet skall också fondbolag som tillhandahåller individuell portföljförvaltning med eventuella sidotjänster omfattas av investerarskyddsdirektivet. För att uppfylla ucitsdirektivets krav och ge investerarna ett fullgott skydd bör därför lagen om investerarskydd ändras så att den även omfattar fondbolag i den del som avser individuell portföljförvaltning med sidotjänster. Investerare som anlitar ett fondbolag i denna verksamhet kommer då att åtnjuta lagens skydd.

Detta innebär också att ett fondbolag som har sådant tillstånd och därigenom förfogar över investerares finansiella tillgångar och pengar skall betala avgifter till insättningsgarantinämnden i syfte att finansiera skyddet och för att täcka nämndens administration samt i övrigt lämna den information och de upplysningar som stadgas.

Som framgår av avsnitt 7.13 i delbetänkandet har utländska förvaltningsbolag med säte inom EES möjlighet att i vissa fall driva verksamhet här i landet med stöd av sitt hemlands auktorisation. Detta innebär att dessa utländska förvaltningsbolag kan komma att erbjuda individuell portföljförvaltning här. Förvaltningsbolagen skall omfattas av investerarskyddet enligt sitt hemlands regler, men kompletteringsskyddet i 6 § lagen om investerarskydd bör tillämpas i motsvarande mån.

I avsnitt 9.10.4 i delbetänkandet redogör utredningen för skälen till varför förvaltningsbolag med hemvist i ett land utanför EES inte

12 EGT L 84, 26.3.1997, s. 22 (Celex 31997L0009).

skall ha en motsvarande möjlighet att driva verksamhet i Sverige. Då utredningen således inte tillåter att sådana utländska förvaltningsbolag driver individuell portföljförvaltning med stöd av den föreslagna fondlagstiftningen, saknas det också skäl att införa ett motsvarande investerarskydd (5 § nämnda lag). Vill dessa företag tillhandahålla diskretionär förvaltning i Sverige får de ansöka om tillstånd enligt lagen om värdepappersrörelse.

6 Svenska fondbolags verksamhet utomlands

Ett fondbolag som avser att upprätta filial eller på annat sätt driva verksamhet i ett annat land inom EES genom att erbjuda och tillhandahålla tjänster utan att upprätta filial där, skall underrätta Finansinspektionen om detta. Finansinspektionen skall sedan vidarebefordra denna underrättelse till de behöriga myndigheterna i det andra landet. Till underrättelsen skall inspektionen foga uppgift om det investerarskydd som gäller för kunder hos fondbolaget.

Enligt de allmänna bestämmelserna om fondbolags verksamhet utomlands får ett fondbolag tillhandahålla sina tjänster antingen via en filial i det andra landet eller genom gränsöverskridande verksamhet (se avsnitt 7.12 i delbetänkandet). Detta innebär att ett svenskt fondbolag som fått Finansinspektionens tillstånd att tillhandahålla individuell portföljförvaltning också får utöva den verksamheten i ett annat land inom EES.

Finansinspektionen skall i sådana fall lämna vissa upplysningar till de behöriga myndigheterna i det andra landet. Bl.a. skall uppgift lämnas om de ersättningssystem som avser att skydda investerare (artikel 6a.3 och artikel 6b.2 i ucitsdirektivet). Här avses det i föregående kapitel diskuterade investerarskyddet. Lagen (1995:1571) om insättningsgaranti är inte tillämplig på fondbolag. Inspektionen skall således lämna upplysning om investerarskyddet.

7 Lagförslag med kommentarer

7.1 Lagen om investeringsfonder

Utredningen anger här hur lagtexten i den föreslagna lagen om investeringsfonder bör utformas om fondbolag tillåts tillhandahålla även individuell portföljförvaltning. Följande lagtexter är således alternativa till det redovisade lagförslaget.

1 kap. Inledande bestämmelser

3 §

Fondbolag får drivas endast efter tillstånd av Finansinspektionen.

Tillstånd får ges för

1. förvaltning av värdepappersfonder,

2. förvaltning av specialfonder, och

3. förvaltning av någon annans finansiella instrument.

Tillstånd att driva fondbolag får inte avse endast förvaltning av annans finansiella instrument.

Ett fondbolag får efter tillstånd från Finansinspektionen också från ett annat fondbolag eller utländskt förvaltningsbolag eller ett utländskt fondföretag ta emot uppdrag att utföra visst arbete eller vissa funktioner.

Kommentar: Detta förslag innehåller ett annorlunda första stycke och ett nytt andra stycke. Tillstånd enligt paragrafen får ges även för förvaltning av någon annans finansiella instrument. Den skrivningen ansluter till 1 kap. 3 § första stycket 4 lagen (1991:981) om värdepappersrörelse. Någon skillnad avses inte. Definitionen av finansiella instrument är följaktligen också densamma; se 1 kap. 1 § lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument.

Ett fondbolag kan dock inte få tillstånd att endast bedriva individuell portföljförvaltning.

4 §

Kommentar: I detta förslag har sista meningen i sista stycket tagits bort. Genom en hänvisning till 3 § framgår det att hemlandets tillstånd även kan innehålla individuell portföljförvaltning.

9 §

Ett fondbolag som avser att inrätta filial i ett annat land inom EES skall underrätta Finansinspektionen innan verksamheten påbörjas. Underrättelsen skall innehålla den information som anges i 8 § andra stycket.

Om det inte finns skäl att ifrågasätta fondbolagets administrativa struktur eller finansiella situation, skall Finansinspektionen inom tre månader från det att underrättelsen mottogs vidarebefordra den till den behöriga myndigheten i det land där filialen skall inrättas.

Till underrättelsen skall inspektionen foga uppgift om det investerarskydd som gäller för kunder hos fondbolaget.

När Finansinspektionen vidarebefordrar underrättelsen enligt andra stycket skall inspektionen underrätta fondbolaget om detta. Om Finansinspektionen finner att det inte finns förutsättningar för att vidarebefordra den underrättelse som avses i andra stycket, skall inspektionen meddela beslut om det inom två månader från det att underrättelsen mottogs.

11 §

Om något av de förhållanden som angetts i fondbolagets underrättelse till Finansinspektionen enligt 9 § skall ändras efter det att filialen inrättats, skall fondbolaget underrätta inspektionen och den behöriga myndigheten i det andra landet minst en månad innan ändringen genomförs.

Om Finansinspektionen finner att ändringen inte får göras, skall inspektionen meddela beslut om det inom en månad från det att underrättelsen kom in till inspektionen. Den behöriga myndigheten i det andra landet skall genast underrättas om beslutet.

Vid ändring av investerarskydd som avses i 9 § andra stycket skall Finansinspektionen underrätta den behöriga myndigheten i det land där filialen finns om ändringen.

12 §

Ett fondbolag som avser att driva verksamhet i ett annat land inom EES, genom att erbjuda och tillhandahålla tjänster utan att inrätta filial där, skall innan verksamheten påbörjas underrätta Finansinspektionen. Underrättelsen skall innehålla uppgift om i

vilket land verksamheten skall drivas. Till underrättelsen skall fogas en plan för den planerade verksamheten med uppgift om vilka tjänster som skall erbjudas.

Finansinspektionen skall inom en månad från det att underrättelsen mottogs vidarebefordra den och verksamhetsplanen till behörig myndighet i det land där verksamheten skall drivas. Till underrättelsen skall inspektionen foga uppgift om investerarskydd som gäller för kunder hos fondbolaget. Fondbolaget får därefter påbörja verksamheten i det andra EES-landet.

Om fondbolaget avser att ändra verksamhet som avses i första stycket, skall bolaget skriftligen anmäla detta till Finansinspektionen och behörig myndighet i det land där verksamheten utövas. Anmälan skall göras innan ändringen genomförs.

Kommentar till 9, 11 och 12 §§: De föreslagna ändringarna avser att klarlägga att Finansinspektionen skall lämna upplysningar om investerarskyddet. Detta gäller i den verksamhet som avser individuell portföljförvaltning, men inte för fondverksamheten.

13 §

Fondbolag skall bedrivas så att allmänhetens förtroende för fondmarknaden upprätthålls och enskildas kapitalinsats inte otillbörligen äventyras samt i övrigt så att rörelsen kan anses sund.

Ett fondbolag skall – i sin verksamhet handla på ett ärligt och rättvist sätt, – handla med erforderlig skicklighet, omsorg och skyndsamhet, – inneha och effektivt använda sådana resurser och rutiner som behövs för att rörelsen skall kunna bedrivas på ett riktigt sätt

– undvika intressekonflikter och, om sådana inträffar, se till att kunderna behandlas rättvist, och

– i övrigt följa alla regler som gäller för verksamheten och därvid särskilt säkerställa att tillgångarna i de värdepappersfonder respektive utländska fondföretag som fondbolaget förvaltar investeras i enlighet med fondbestämmelserna eller bolagsordningen samt gällande lagstiftning..

Om fondbolaget förvaltar någon annans finansiella instrument, skall bolaget i denna verksamhet

– från sina kunder inhämta uppgifter om deras ekonomiska situation, erfarenhet av värdepappersmarknaden och syftet med de tjänster de efterfrågar, och

– vid sina kontakter med kunder lämna tillräcklig information om sådana omständigheter som är väsentliga i sammanhanget.

Regeringen eller, efter bemyndigande, Finansinspektionen får meddela närmare föreskrifter om vad fondbolag skall iaktta enligt första, andra och tredje styckena.

Kommentar: De särskilda sundhets- och uppföranderegler som gäller den individuella portföljförvaltningen tas in i ett nytt tredje stycke. Se ovan under kapitel 3.

7 kap. Förvaltning av andras finansiella instrument

1 §

Ett fondbolag som enligt 1 kap. 3 § har tillstånd att förvalta någon annans finansiella instrument, får med Finansinspektionens tillstånd, som ett led i verksamheten

1. ta emot fondandelar för förvaltning

2. ta emot fondandelar för förvaring, dock inte sådana fondandelar som ingår i en investeringsfonds förmögenhet som förvaltas av fondbolaget,

3. ta emot medel med redovisningsskyldighet,

4. lämna investeringsråd.

2 §

Fondbolaget får inte investera hela eller delar av en investerares portfölj i andelar i de värdepappersfonder, specialfonder eller utländska fondföretag som fondbolaget förvaltar, direkt eller på uppdrag av någon annan fondförvaltare, om inte investeraren har godkänt detta på förhand.

3 §

Medel som tas emot med redovisningsskyldighet enligt 1 § 3 skall genast avskiljas och sättas in på räkning i bankinstitut.

Kommentar till 7 kap.: I detta kapitel, som bör sättas in mellan 6 kap. Förvaltning av specialfonder och 7 kap. Kapitalkrav m.m., finns de bestämmelser som särskilt fordras för den individuella portföljförvaltningen.

Ett fondbolag får enligt 1 § ta emot fondandelar för förvaring under förutsättning att det inte är fråga om sådana fondandelar som ingår i en investeringsfonds förmögenhet. I sådana fall träder nämligen förbudet i 3 kap. 3 § in.

I 3 § finns en bestämmelse som tar sikte på de fall då en uppdragsgivare sätter in pengar hos fondbolaget för att användas till investeringar. Dessa kontanta medel måste då avskiljas så att separationsrätt uppstår. Om detta inte sker riskerar uppdragsgivaren att förlora de insatta medlen vid en eventuell konkurs (se dock investerarskyddet). Någon motsvarande bestämmelse finns inte i ucitsdirektivet, men fordras för att ge investerarna ett fullgott skydd.

8 kap. Kapitalkrav m.m.

4 §

Ett fondbolag som förvaltar någon annans finansiella instrument skall för denna förvaltning ha det ytterligare kapital som ålägges värdepappersbolag med motsvarande förvaltning enligt lagen ( 1994:2004 ) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag.

Fondbolaget skall ha en sådan försäkring som anges i 5 kap. 2 § lagen ( 1991:981 ) om värdepappersbolag för skadeståndsskyldighet som fondbolaget kan komma att ådra sig vid utförandet av förvaltningen av någon annans finansiella instrument. Närmare föreskrifter om sådan försäkring får meddelas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, av Finansinspektionen.

Kommentar: 7 kap. föreslås bli 8 kap. (etc.). Vidare föreslås en 4 §.

Som för värdepappersbolag skall fondbolag med liknande verksamhet ha en försäkring som täcker den individuella

portföljförvaltningen. Bestämmelsen avser de fall då ett fondbolag bedriver individuell portföljförvaltning. I sådana fall skall de bestämmelser som finns intagna i lagen (19994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag gälla. Fondbolaget betraktas då, i den del som avser den individuella förvaltningen, som ett värdepappersbolag med motsvarande förvaltning.

Fondbolag skall i sådana fall därutöver, i likhet med värdepappersbolag, ha en ansvarsförsäkring för skadeståndsskyldighet som fondbolaget kan komma att ådra sig vid utförandet av den individuella förvaltningen.

Övriga kapitel föreslås få en justerad numrering.

7.2 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1999:158 ) om investerarskydd

Utredningen föreslår i linje med vad som angivits i kapitel 6 ovan att ändringar införs i 1-4, 6-7, 9-10, 12-13, 16, 20-24, 26-30 och 32 §§ lagen (1999:158) om investerarskydd.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Denna lag innehåller bestämmelser om ersättning för förlust av investerares finansiella instrument och medel hos ett värdepappersinstitut (investerarskydd).

Denna lag innehåller bestämmelser om ersättning för förlust av investerares finansiella instrument och medel hos ett värdepappersinstitut och ett fondbolag (investerarskydd).

Frågor om investerarskyddet handläggs av Insättningsgarantinämnden.

2 §

I denna lag betyder

1. värdepappersinstitut: detsamma som anges i 1 kap. 2 § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse,

2. investerare: den som anlit-

I denna lag betyder

1. värdepappersinstitut: detsamma som anges i 1 kap. 2 § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse,

2. fondbolag: detsamma som

at ett värdepappersinstitut för

utförande av en investeringstjänst eller den för vars räkning tjänsten utförs,

3. investeringstjänst: en sådan tjänst som avses i 1 kap. 3 § första stycket och 3 kap. 4 § första stycket 2 och 3 lagen om värdepappersrörelse, 2 kap. 2 § första stycket 9 bankrörelselagen (1987:617) samt 14 § lagen (1990:1114) om värdepappersfonder,

4. finansiella instrument: detsamma som anges i 1 kap. 1 § lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument.

anges i 1 kap. 2 § lagen ( 0000:00 ) om investeringsfonder,

3. utländskt förvaltningsbolag: bolag som har fått tillstånd av de behöriga myndigheterna i hemlandet att tillhandahålla sådana tjänster som avses i 1 kap. 3 § första stycket 3 lagen ( 0000:00 ) om investeringsfonder,

4. investerare: den som anlitat ett värdepappersinstitut, ett fondbolag eller ett utländskt förvaltningsbolag för utförande av en investeringstjänst eller den för vars räkning tjänsten utförs,

5. investeringstjänst: en sådan tjänst som avses i 1 kap. 3 § första stycket och 3 kap. 4 § första stycket 2 och 3 lagen om värdepappersrörelse, 2 kap. 2 § första stycket 9 bankrörelselagen (1987:617) samt 1 kap. 3 § första stycket 3, 4 kap. 1 § och 7 kap. 1 § lagen (0000:00) om investeringsfonder,

6. finansiella instrument: detsamma som anges i 1 kap. 1 § lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument.

3 §

Investerarskyddet omfattar

1. finansiella instrument som tillhör en investerare och som ett svenskt värdepappersinstitut eller en filial i Sverige till ett utländskt värdepappersinstitut förfogar över i samband med att en investeringstjänst utförs, och

2. medel som ett svenskt värdepappersinstitut eller en

Investerarskyddet omfattar

1. finansiella instrument som tillhör en investerare och som ett svenskt värdepappersinstitut, ett fondbolag, en filial i Sverige till ett utländskt värdepappersinstitut eller en filial till ett utländskt förvaltningsbolag förfogar över i samband med att en investeringstjänst utförs, och

filial i Sverige till ett utländskt värdepappersinstitut har tagit emot med redovisningsskyldighet i samband med att en investeringstjänst utförs.

2. medel som ett svenskt värdepappersinstitut, ett fondbolag, en filial i Sverige till ett utländskt värdepappersinstitut eller en filial till ett utländskt förvaltningsbolag har tagit emot med redovisningsskyldighet i samband med att en investeringstjänst utförs.

Rätt till ersättning enligt denna lag föreligger inte om medlen kan ersättas enligt lagen (1995:1571) om insättningsgaranti.

4 §

Ett svenskt värdepappersinsitut tillhör investerarskyddet enligt denna lag.

Investerarskyddet omfattar även tillgångar enligt 3 § hos ett svenskt värdepappersinstituts filial i ett annat land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES).

Insättningsgarantinämnden får på ansökan av ett svenskt värdepappersinstitut besluta om att skyddet enligt denna lag skall omfatta även tillgångar enligt 3 § som finns hos en filial till institutet i ett land utanför EES.

Ett svenskt värdepappersinstitut och ett fondbolag tillhör investerarskyddet enligt denna lag.

Investerarskyddet omfattar även tillgångar enligt 3 § hos ett svenskt värdepappersinstituts eller fondbolags filial i ett annat land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES).

Insättningsgarantinämnden får på ansökan av ett svenskt värdepappersinstitut eller ett fondbolag besluta om att skyddet enligt denna lag skall omfatta även tillgångar enligt 3 § som finns hos en filial till institutet eller fondbolaget i ett land utanför EES.

6 §

Insättningsgarantinämnden får på ansökan av ett utländskt värdepappersinstitut från ett land inom EES besluta att institutets filial i Sverige skall tillhöra det svenska investerarskyddet som komplettering till

Insättningsgarantinämnden får på ansökan av ett utländskt värdepappersinstitut eller ett utländskt förvaltningsbolag från ett land inom EES besluta att institutets eller bolagets filial i Sverige skall tillhöra det svenska

det skydd som gäller för institutet i hemlandet (kompletteringsskydd).

investerarskyddet som komplettering till det skydd som gäller för institutet eller bolaget i hemlandet (kompletteringsskydd).

Detsamma gäller för ett utländskt värdepappersinstitut från ett land utanför EES, om dess filial i Sverige tillhör ett skydd i hemlandet som uppfyller minst de krav som gäller inom EES.

När ersättning fastställs enligt denna lag skall i fall som avses i första och andra styckena avdrag göras för den ersättning en investerare som anlitat filialen kan få från skyddet i institutets hemland.

7 §

En investerare har rätt till ersättning från investerarskyddet om ett värdepappersinstitut som tillhör skyddet försätts i konkurs och investeraren inte från institutet kan få ut finansiella instrument eller medel som avses i 3 §.

Om en filial till ett utländskt värdepappersinstitut tillhör investerarskyddet, har investerare som anlitat filialen även rätt till ersättning om en behörig myndighet i institutets hemland förklarat att finansiella instrument och medel hos institutet inte är tillgängliga. Vad som sägs i denna lag om konkursbeslut skall i sådana fall tillämpas på motsvarande sätt.

En investerare har rätt till ersättning från investerarskyddet om ett värdepappersinstitut, ett fondbolag eller ett utländskt förvaltningsbolag som tillhör skyddet försätts i konkurs och investeraren inte från institutet eller bolaget kan få ut finansiella instrument eller medel som avses i 3 §.

Om en filial till ett utländskt värdepappersinstitut eller en filial till ett utländskt förvaltningsbolag tillhör investerarskyddet, har investerare som anlitat filialen även rätt till ersättning om en behörig myndighet i institutets eller bolagets hemland förklarat att finansiella instrument och medel hos institutet eller bolaget inte är tillgängliga. Vad som sägs i denna lag om konkursbeslut skall i sådana fall tillämpas på motsvarande sätt.

9 §

Ersättningen, tillsammans med eventuell utdelning i institutets konkurs, ersättning genom institutets ansvarsförsäkring och skadestånd enligt 7 kap. 2 § lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument, för en förlust som enligt denna lag är ersättningsgill, får uppgå till sammanlagt högst 250 000 kronor för varje värdepappersinstitut

Ersättningen, tillsammans med eventuell utdelning i institutets, fondbolagets eller det utländska förvaltningsbolagets konkurs, ersättning genom institutets fondbolagets eller det utländska förvaltningsbolagets ansvarsförsäkring och skadestånd enligt 7 kap. 2 § lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument, för en förlust som enligt denna lag är ersättningsgill, får uppgå till sammanlagt högst 250 000 kronor för varje värdepappersinstitut

10 §

Om en person har anlitat ett värdepappersinstitut helt eller delvis för någon annans räkning, skall denne ha rätten till ersättning. Rätten till ersättning skall i sådant fall prövas som om den personen själv har anlitat institutet.

Om en person har anlitat ett värdepappersinstitut, ett fondbolag eller ett utländskt förvaltningsbolag helt eller delvis för någon annans räkning, skall denne ha rätten till ersättning. Rätten till ersättning skall i sådant fall prövas som om den personen själv har anlitat företaget.

12 §

Andelsägare i en värdepappersfond enligt lagen (1990:1114) om värdepappersfonder har inte rätt till ersättning för tillgångar som ingår i fonden.

Andelsägare i en investeringsfond enligt lagen (0000:00) om investeringsfonder har inte rätt till ersättning för tillgångar som ingår i fonden.

Investerarskyddet gäller inte heller för tillgångar som omfattas av lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande.

13 §

Ett värdepappersinstitut som tillhör investerarskyddet kan inte få ersättning från detta.

Ett värdepappersinstitut, ett fondbolag eller ett utländskt förvaltningsbolag som tillhör investerarskyddet kan inte få ersättning från detta.

16 §

Om förvaltaren i ett värdepappersinstituts konkurs finner att en investerare kan ha rätt till ersättning från investerarskyddet, skall förvaltaren genast informera investeraren om detta. Förvaltaren skall också lämna de uppgifter till Insättningsgarantinämnden som nämnden behöver för att kunna ta ställning till en investerares ersättningskrav.

Om förvaltaren i ett värdepappersinstituts eller ett fondbolags konkurs finner att en investerare kan ha rätt till ersättning från investerarskyddet, skall förvaltaren genast informera investeraren om detta. Förvaltaren skall också lämna de uppgifter till Insättningsgarantinämnden som nämnden behöver för att kunna ta ställning till en investerares ersättningskrav.

20 §

Ett värdepappersinstitut skall informera sina kunder om

1. det skydd som gäller hos institutet för tillgångar som avses i 3 §,

2. den ersättningsnivå som gäller för skyddet, och

3. formerna för utbetalning av ersättning från skyddet.

Värdepappersinstitut, fondbolag och utländska förvaltningsbolag skall informera sina kunder om

1. det skydd som gäller hos företaget för tillgångar som avses i 3 §,

2. den ersättningsnivå som gäller för skyddet, och

3. formerna för utbetalning av ersättning från skyddet.

Informationen skall hållas tillgänglig på svenska språket. I fråga om underlåtelse att lämna information som anges i första stycket eller som annars är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt finns bestämmelser i marknadsföringslagen (1995:450).

21 §

I fråga om ersättningar som har betalats ut från investerarskyddet träder staten in i investerarens rätt mot värdepappersinstitutet med företrädesrätt framför investeraren intill det utgivna beloppet.

När ett utländskt skyddssystem har betalat ut ersättning med anledning av att ett svenskt värdepappersinstitut försatts i konkurs, träder det utländska skyddssystemet in i investerarens rätt mot värdepappersinstitutet med företrädesrätt framför investeraren intill det utgivna beloppet.

I fråga om ersättningar som har betalats ut från investerarskyddet träder staten in i investerarens rätt mot värdepappersinstitutet, fondbolaget eller det utländska förvaltningsbolaget med företrädesrätt framför investeraren intill det utgivna beloppet.

När ett utländskt skyddssystem har betalat ut ersättning med anledning av att ett svenskt värdepappersinstitut eller ett fondbolag försatts i konkurs, träder det utländska skyddssystemet in i investerarens rätt mot värdepappersinstitutet eller fondbolaget med företrädesrätt framför investeraren intill det utgivna beloppet.

22 §

Om en investerare har rätt till ersättning enligt en ansvarsförsäkring som har tecknats av ett värdepappersinstitut och om ersättning har betalats ut enligt denna lag för de tillgångar som försäkringsersättningen avser, träder staten in i investerarens rätt till ersättning enligt ansvarsförsäkringen med företrädesrätt framför investeraren intill det utgivna beloppet.

Om en investerare har rätt till ersättning enligt en ansvarsförsäkring som har tecknats av ett värdepappersinstitut, ett fondbolag eller ett utländskt förvaltningsbolag och om ersättning har betalats ut enligt denna lag för de tillgångar som försäkringsersättningen avser, träder staten in i investerarens rätt till ersättning enligt ansvarsförsäkringen med företrädesrätt framför investeraren intill det utgivna beloppet.

Om en investerare har rätt till skadestånd enligt 7 kap. 2 § lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument och ersättning har betalats ut från investerarskyddet för de tillgångar som skadeståndet avser, träder staten in i investerarens rätt till ersätt-

ning enligt den lagen med företrädesrätt framför investeraren intill det utgivna beloppet.

23 §

Insättningsgarantinämnden skall underrätta Finansinspektionen, om ett värdepappersinstitut som tillhör investerarskyddet inte fullgör sina skyldigheter enligt denna lag.

Insättningsgarantinämnden skall underrätta Finansinspektionen, om ett värdepappersinstitu eller ett fondbolag som tillhör investerarskyddet inte fullgör sina skyldigheter enligt denna lag.

24 §

Om en filial som avses i 6 § första stycket tillhör investerarskyddet och värdepappersinstitutet inte fullgör sina skyldigheter enligt denna lag, skall Insättningsgarantinämnden underrätta tillsynsmyndigheten i institutets hemland om detta. Nämnden skall samarbeta med den tillsynsmyndigheten i fråga om åtgärder som vidtas för att säkerställa att institutet fullgör sina skyldigheter.

Om institutet ändå inte fullgör sina skyldigheter får nämnden förelägga institutet att vidta rättelse inom viss tid, dock minst ett år. Institutet skall erinras om att skyddet inte längre skall gälla för filialen, om institutet inte fullgör sina skyldigheter. Har institutet inte vidtagit rättelse inom föreskriven tid får nämnden besluta att skyddet inte längre skall gälla för filialen. Ett sådant beslut får meddelas endast om tillsynsmyndigheten i institutets hem-

Om en filial som avses i 6 § första stycket tillhör investerarskyddet och värdepappersinstitutet eller det utländska förvaltningsbolaget inte fullgör sina skyldigheter enligt denna lag, skall Insättningsgarantinämnden underrätta tillsynsmyndigheten i institutets eller bolagets hemland om detta. Nämnden skall samarbeta med den tillsynsmyndigheten i fråga om åtgärder som vidtas för att säkerställa att institutet eller bolaget fullgör sina skyldigheter.

Om institutet ändå inte fullgör sina skyldigheter får nämnden förelägga institutet eller bolaget att vidta rättelse inom viss tid, dock minst ett år. Institutet eller bolaget skall erinras om att skyddet inte längre skall gälla för filialen, om institutet eller bolaget inte fullgör sina skyldigheter. Har institutet eller bolaget inte vidtagit rättelse inom föreskriven tid får nämnden besluta att skyddet

land har samtyckt till beslutet. inte längre skall gälla för filialen. Ett sådant beslut får meddelas endast om tillsynsmyndigheten i institutets eller bolagets hemland har samtyckt till beslutet.

26 §

Om ett svenskt värdepappersinstituts filial i ett land utanför EES tillhör investerarskyddet enligt 4 § tredje stycket och institutet inte fullgör de skyldigheter som enligt denna lag gäller för filialen, får Insättningsgarantinämnden förelägga institutet att vidta rättelse inom viss tid. Har rättelse inte skett inom föreskriven tid får nämnden besluta att skyddet inte längre skall gälla för filialen. Har nämnden beslutat att skyddet inte längre skall gälla, skall nämnden underrätta Finansinspektionen och tillsynsmyndigheten i det land där filialen finns om beslutet.

Om ett svenskt värdepappersinstituts eller fondbolags filial i ett land utanför EES tillhör investerarskyddet enligt 4 § tredje stycket och institutet eller fondbolaget inte fullgör de skyldigheter som enligt denna lag gäller för filialen, får Insättningsgarantinämnden förelägga institutet eller fondbolaget att vidta rättelse inom viss tid. Har rättelse inte skett inom föreskriven tid får nämnden besluta att skyddet inte längre skall gälla för filialen. Har nämnden beslutat att skyddet inte längre skall gälla, skall nämnden underrätta Finansinspektionen och tillsynsmyndigheten i det land där filialen finns om beslutet.

27 §

När Insättningsgarantinämnden har beslutat att investerarskyddet inte längre skall gälla för tillgångar hos ett värdepappersinstitut, skall institutet informera berörda investerare om beslutet.

När Insättningsgarantinämnden har beslutat att investerarskyddet inte längre skall gälla för tillgångar hos ett värdepappersinstitut ett fondbolag eller filialen till ett utländskt förvaltningsbolag, skall företaget informera berörda investerare om beslutet.

28 §

Ett beslut om att skyddet inte längre skall gälla hos ett värdepappersinstitut inverkar inte på skyddet av de tillgångar som omfattades av skyddet när beslutet meddelades. Motsvarande gäller när Finansinspektionen återkallat en oktroj eller ett tillstånd att driva värdepappersrörelse.

Ett beslut om att skyddet inte längre skall gälla hos ett värdepappersinstitut, ett fondbolag eller en filial till ett utländskt förvaltningsbolag inverkar inte på skyddet av de tillgångar som omfattades av skyddet när beslutet meddelades. Motsvarande gäller när Finansinspektionen återkallat en oktroj, ett tillstånd att driva värdepappersrörelse eller ett tillstånd att i fondbolag förvalta någon annans finansiella instrument.

29 §

De värdepappersinstitut som tillhör investerarskyddet skall betala avgifter till Insättningsgarantinämnden.

Institutens sammanlagda avgifter skall motsvara vad som är nödvändigt för en långsiktig finansiering av skyddet och för att täcka nämndens administrationskostnader. Vid beräkningen av avgiften skall beaktas hur stor andel skyddade tillgångar som finns hos institutet jämfört med samtliga skyddade tillgångar. Avgift som avser nämndens administrationskostnader får emellertid fördelas lika mellan samtliga institut som tillhör investerarskyddet.

De värdepappersinstitut, fondbolag och utländska förvaltningsbolag som tillhör investerarskyddet skall betala avgifter till Insättningsgarantinämnden.

Företagens sammanlagda avgifter skall motsvara vad som är nödvändigt för en långsiktig finansiering av skyddet och för att täcka nämndens administrationskosnader. Vid beräkningen av avgiften skall beaktas hur stor andel skyddade tillgångar som finns hos företaget jämfört med samtliga skyddade tillgångar.

Avgift som avser nämndens administrationskostnader får emellertid fördelas lika mellan samtliga företag som tillhör investerarskyddet.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Insättningsgarantinämnden får meddela föreskrifter om hur avgiften skall beräknas.

30 §

Om skyddet för ett värdepappersinstitut börjar eller upphör att gälla under ett löpande kalenderår får Insättningsgarantinämnden ta hänsyn till detta när avgiften för skyddet fastställs.

Om skyddet för ett värdepappersinstitut, fondbolag eller filial till ett utländskt förvaltningsbolag börjar eller upphör att gälla under ett löpande kalenderår får Insättningsgarantinämnden ta hänsyn till detta när avgiften för skyddet fastställs.

32 §

Ett värdepappersinstitut som omfattas av investerarskyddet skall lämna de uppgifter till Insättningsgarantinämnden som nämnden behöver för att fastställa institutets avgift och i övrigt för sin verksamhet enligt denna lag.

Ett värdepappersinstitut, ett fondbolag och ett utländskt förvaltningsbolag som omfattas av investerarskyddet skall lämna de uppgifter till Insättningsgarantinämnden som nämnden behöver för att fastställa företagets avgift och i övrigt för sin verksamhet enligt denna lag.

__________

Kommentar: De föreslagna ändringarna avser att låta investerarskyddet omfatta även fondbolag som i sin verksamhet tillhandahåller individuell portföljförvaltning. Förslaget är en konsekvens av den nya artikel 5f.2 i ucitsdirektivet.

Reglerna i lagen som avser värdepappersinstitut skall även tillämpas på fondbolag som i sin verksamhet tillhandahåller individuell portföljförvaltning. Den del av fondbolagets verksamhet som avser fondförvaltning är även i fortsättningen undantagen från investerarskyddet (12 §).

Investerarskyddet är obligatoriskt för de svenska fondbolag som tillhandahåller investeringstjänster. Utländska förvaltningsbolag med hemvist i ett land inom EES kan också, med stöd av sitt hemlands auktorisation, tillhandahålla investeringstjänster i Sverige. Dessa utländska förvaltningsbolag omfattas enligt EG-rätten av hemlandets regler för investerarskydd. I likhet med utländska värdepappersinstitut med säte i ett land inom EES bör därför de utländska förvaltningsbolagen omfattas av kompletteringsskyddet i 6 §. I förslaget ingår därför definitioner av begreppen fondbolag och utländska förvaltningsbolag.

Sammanfattning

1The summary is available in English in a separate issue. Ett särtryck av sammanfattningen finns på engelska.

Inledning

Utredningen har haft till uppgift att göra en förutsättningslös översyn av lagstiftningen om värdepappersfonder och andra företag för kollektiva investeringar (dir. 1999:108). I tilläggsdirektiv har utredningen också getts i uppdrag att lämna förslag på hur de nya s.k. ucitsdirektiven (2001/107/EG och 2001/108/EG) skall genomföras i svensk lagstiftning (dir. 2002:48).

I detta delbetänkande lämnas förslag på en ny reglering för fondsparandet. Den nuvarande lagen om värdepappersfonder ersätts med en ny lag om investeringsfonder. Lagen reglerar såväl värdepappersfonder, som överensstämmer med ucitsdirektivets krav, som specialfonder dvs. fonder som på något sätt avviker från bestämmelserna i ucitsdirektivet och som därför inte får marknadsföras och säljas fritt utanför Sverige. Specialfonder benämndes tidigare nationella fonder. Värdepappersfonder och specialfonder sammanförs i den gemensamma benämningen investeringsfonder.

I ett slutbetänkande – som skall föreläggas regeringen senast vid utgången av november månad 2002 – kommer utredningen att behandla bl.a. frågor om förvaringsinstituten, avveckling, sammanslagning och delning av fonder, möjligheten att i vissa fall vägra inlösen av fondandelar, kontrolluppgifter samt andra regler som syftar till att förstärka konsumentskyddet.

Utgångspunkter för arbetet

Det främsta skälet att reglera fondsparandet är intresset och behovet av att skydda konsumenterna. Konsumentskyddsintresset tar sin utgångspunkt i att fondsparandet ofta är av stor privat-

ekonomisk betydelse och att produkterna och de överväganden som krävs i fondsparandet är komplexa. Fondspararna befinner sig dessutom i ett informationsunderläge gentemot fondbolaget som har sin grund i att avtal om fondsparande sluts innan resultatet av sparandet är känt.

Utredningen har inte funnit att det i detta sparande finns några systemrisker som är unika för fondmarknaden och som skulle kunna motivera en reglering av fondsparandet. Fondsparandet är visserligen en del av värdepappersmarknaden som i sig möjligen kan skapa systemriskliknande effekter. Det beror dock i så fall inte enbart på fondsparandet.

Fondspararna utsätts emellertid för en finansiell risk, dvs. en risk för att avkastningen blir något annat än förväntat. Denna risk hanteras bäst med placeringsregler där ett övergripande krav på riskspridning finns för alla fonder som regleras av lagen om investeringsfonder. Fondspararen utsätts även för en risk att få en dålig rådgivning. Denna risk behandlas bara indirekt av utredningen eftersom en särskild utredning i frågan har pågått parallellt (SOU 2002:41). Fondspararna utsätts också för en administrativ risk, dvs. en risk för att fondspararnas medel inte finns tillgängliga den dag de skall användas. Denna risk hanteras bl.a. genom regler som skiljer fondspararnas tillgångar från fondbolagens tillgångar. Slutligen är risken för intressekonflikter mellan fondbolagen och fondandelsägarna viktiga att analysera och motverka i den mån det är möjligt.

Utredningens förslag grundar sig huvudsakligen på de nya bestämmelserna i ucitsdirektiven. Ucitsdirektiven är till största delen s.k. minimidirektiv som ger medlemsstaterna möjlighet att föreskriva strängare regler. Vissa bestämmelser i ucitsdirektiven behöver således inte införas i den nationella lagstiftningen; denna bedömning görs av varje medlemsstat.

Nya regler för fondbolagen

Fondbolag måste ha Finansinspektionens tillstånd att förvalta investeringsfonder. Fondbolag får också ta emot uppdrag från andra fondbolag att förvalta fonder, hjälpa till med försäljningen eller på annat sätt utföra arbetsuppgifter som ingår i fondförvaltningen. Ett fondbolag får däremot inte tillhandahålla s.k. individuell portföljförvaltning (uppdrag att förvalta enskildas värdepapper

enligt särskilt avtal). I denna del väljer utredningen att inte införa den möjlighet som ges i ucitsdirektivet. Detta beror framför allt på de intressekonflikter som kan uppstå om fondförvaltning och individuell förvaltning sammanblandas i ett och samma bolag.

Svenska fondbolag får verka fritt och sälja andelar i värdepappersfonder inom EES-området. På samma sätt får de utländska fondbolag som har fått tillstånd i enlighet med ucitsdirektivet verka här i Sverige.

Krav på fondbolagen

Det är endast fondbolag som tillåts förvalta investeringsfonder. Den tidigare möjligheten för t.ex. värdepappersbolag att förvalta vissa typer av fonder upphävs.

I enlighet med de nya bestämmelserna i ucitsdirektivet måste fondbolag uppfylla vissa kapitalkrav. Dessa kapitalkrav går längre än de nuvarande. Vidare uppställs krav på styrelsen, verkställande direktören och andra som leder verksamheten i bolaget. Nytt är också att fondbolagets organisation skall beskrivas i en verksamhetsplan. Därutöver föreskrivs krav på fondbolagets ägare och att fondbolaget inte får ingå i en svåröverskådlig företagsgrupp. I likhet med annan finansiell lagstiftning införs också s.k. sundhets- och uppföranderegler som anger hur fondbolagen skall bedriva sin verksamhet så att allmänhetens förtroende upprätthålls.

Uppdragsavtal

Fondbolag får genom ett särskilt uppdragsavtal lämna över delar av sin verksamhet till andra företag. Detta var möjligt även tidigare enligt Finansinspektionens praxis. Nu införs uttryckliga regler i lagen om investeringsfonder i enlighet med de nya bestämmelserna i ucitsdirektiven.

Även om t.ex. förvaltningen av en värdepappersfond läggs ut på någon annan har dock fondbolaget kvar det juridiska ansvaret gentemot fondandelsägarna.

Finansinspektionens tillsyn

Liksom tidigare utövar Finansinspektionen tillsyn över fondbolagen. Inspektionen får enligt de nya lagreglerna dock utökade möjligheter att ingripa mot fondbolag. Inspektionen får således om det behövs återkalla ett tillstånd, meddela varning eller förelägga fondbolaget att vidta rättelse. Inspektionens beslut kan också förenas med vite.

Information

Fondbolagen skall upprätta och skicka ut information till andelsägarna. Som tidigare skall det finnas en informationsbroschyr och varje år skall halvårsredogörelser och en årsberättelse upprättas. En nyhet är att fondbolagen även skall upprätta informationsblad som på ett mer överskådligt sätt presenterar viktig information om fondbolaget och fonden. Dessa informationsblad skall ha en enhetlig utformning i Europa och är tillkomna för att underlätta för andelsägare att jämföra olika fonder med varandra.

Informationsbladet skall alltid erbjudas dem som vill köpa fondandelar. Övrig information skall kostnadsfritt skickas till de fondandelsägare som begär det.

Värdepappersfonder

Utredningen föreslår nya placeringsregler för värdepappersfonderna i enlighet med bestämmelserna i ucitsdirektivet. Vidare förtydligas vad som gäller om fondbolaget i fondverksamheten ingår förpliktelser för en fonds räkning.

Den grundläggande fondstrukturen behålls. De tillgångar som ingår i en värdepappersfond ägs således av andelsägarna gemensamt. Fondbolaget sköter alla angelägenheter som rör fonden och beslutar t.ex. i vilka tillgångar medlen skall placeras. Tillgångarna skall förvaras av ett förvaringsinstitut, som oftast är en bank. Fondbolaget och förvaringsinstitutet står under Finansinspektionens tillsyn.

Tillåtna tillgångsslag

Enligt de nya bestämmelserna i ucitsdirektiven och i lagen om investeringsfonder får värdepappersfonden möjlighet att investera i fler tillgångsslag än tidigare. Medel får placeras i överlåtbara värdepapper, penningmarknadsinstrument, tillgodohavanden hos kreditinstitut, fondandelar och finansiella derivatinstrument (dvs. optioner, terminskontrakt m.m. vars värde beror på en underliggande finansiell tillgång såsom aktier, obligationer etc.). Ett fondbolag fick även tidigare använda sig av olika derivatinstrument, men då endast i syfte att göra förvaltningen effektivare. Enligt de nya bestämmelserna får placeringar i derivatinstrument göras på samma sätt som investeringar i t.ex. aktier eller obligationer.

Genom de nya bestämmelserna möjliggörs också för fondandelsfonder, dvs. sådana fonder som investerar i andra fonder.

Utgångspunkten för innehav av olika tillgångar såsom värdepapper, penningmarknadsinstrument och derivatinstrument är att dessa är noterade eller handlas på en börs eller en annan reglerad marknad. Den främsta anledningen till detta är att tillgångarna härigenom lätt skall kunna värderas så att kursen på fondandelarna i sin tur kan bestämmas. Tillgångarna kan också lättare säljas för det fall fondandelsägarna vill lösa in sina andelar i fonden. I viss omfattning tillåts emellertid att fonden placerar medel i onoterade värdepapper och penningmarknadsinstrument. En fond får också placera i s.k. OTC-derivat, dvs. derivatinstrument som inte handlas över en reglerad marknad utan direkt mellan parterna. I sådana fall ställs särskilda krav på motparten.

Kravet på att tillgångarna skall vara noterade och handlas på reglerade marknader ställs på alla de finansiella tillgångar som en fond får placera i.

Riskspridning

En fond måste sprida sina risker. För detta ändamål finns en rad bestämmelser som avser att förhindra för stora placeringar i enskilda tillgångar. Dessa riskspridningsregler är i stort sett oförändrade vad gäller aktier och obligationer. En fond får t.ex. som huvudregel investera maximalt 5 procent av sin förmögenhet i en och samma aktie eller obligation. Från denna huvudregel finns som tidigare ett antal undantag. En nyhet är dock att indexfonder

får placera upp till 20 procent av sin förmögenhet i ett och samma värdepapper om syftet är att efterbilda ett visst index. I vissa särfall kan t.o.m. denna gräns höjas till 35 procent av fondens förmögenhet, men i så fall endast för en enda aktie eller obligation.

Riskspridningsregler finns även för övriga tillgångsslag som en fond investerar i.

Andra bestämmelser till skydd för fondandelsägarna

Vid sidan av det krav som ställs på tillgångarna och bestämmelserna om riskspridning finns ytterligare regler som avser att stärka skyddet för fondandelsägarna. Fondbolaget skall som tidigare informera andelsägarna om sin placeringsinriktning, men nytt är att fondbolaget särskilt skall ange om fonden förväntas variera kraftigt i värde på grund av hur fondförmögenheten placeras. Lagen om investeringsfonder innehåller även vissa förbud för fondbolag såsom att ta ut vissa avgifter i fondandelsfonder som placerar medel i andra fonder som förvaltas av samma fondbolag. Vidare får ett fondbolag inte ta upp lån hur som helst.

Regler avsedda för att begränsa fondernas inflytande

Ett fondbolag får heller för en värdepappersfonds räkning förvärva aktier i sådan omfattning att fondbolaget får möjlighet att utöva ett väsentligt inflytande i ett aktiebolag. Denna regel överensstämmer med ucitsdirektiven, men är en nyhet jämfört med nuvarande svenska regler. Enligt nuvarande bestämmelser får nämligen en fond maximalt äga aktier motsvarande 5 procent av röstvärdet i ett företag. Den procentuella begränsningen ersätts således med en mer beskrivande bestämmelse.

Motsvarande bestämmelser, dock angivna i procentsatser, finns också för obligationer, fondandelar och andra tillgångsslag.

Dessa bestämmelser avser att begränsa fondernas inflytande över ett visst bolag eller för att motverka att fonden äger för stor del av de obligationer som har utfärdats av en emittent. Reglerna kompletterar de allmänna riskspridningsreglerna som bara tar sikte på investeringen i förhållande till fondens förmögenhet. Om en stor värdepappersfond som exempel förvärvar aktier för motsvarande 5 procent av fondförmögenheten (enligt de allmänna riskspridnings-

reglerna) i ett litet eller medelstort aktiebolag, kan fonden därigenom komma att bli störste ägare eller på annat sätt få ett stort inflytande i bolaget. Detta innebär en särskild risk utöver de rent marknadsmässiga riskerna.

Nytt är att fondbolagen i fondbestämmelserna skall ange hur de avser att agera i ägarfrågor som uppkommer med anledning av en fonds innehav. Denna bestämmelse kompletterar branschens självreglering.

Ansvar för fondens förpliktelser

Utgångspunkten är att en värdepappersfond inte får ikläda sig förpliktelser. Samtidigt finns det en rad bestämmelser i fondlagstiftningen som möjliggör för fondbolaget att ingå förpliktelser för en fonds räkning. Ett fondbolag får för en värdepappersfonds räkning som exempel ta mindre kortfristiga lån. Ett annat exempel är att det för placeringar i derivatinstrument ofta fordras att säkerhet ställs. Enligt tidigare förarbetsuttalanden bör fondbolagen också ha möjlighet att använda egendom som ingår i fonden för att ställa sådan säkerhet.

Numera intas i lagen om investeringsfonder – som ett förtydligande - en uttrycklig bestämmelse som anger att fond inte kan ikläda sig förpliktelser i större omfattning än vad som anges i lagen. I sådana fall får fondbolaget också ställa fondens egendom till säkerhet för de förpliktelser som har ingåtts för fondens räkning.

Specialfonder

Reglerna för specialfonder tydliggörs i förhållande till de gällande reglerna för s.k. nationella fonder. I lagen om investeringsfonder anges uttryckligen vilka regler som gäller för värdepappersfonder och vilka regler som specialfonder kan få undantag ifrån. Värdepappersfonder och specialfonder har emellertid vad gäller t.ex. förvaring av fondernas tillgångar och tillsyn en gemensam reglering.

Specialfonder skall placera sina medel enligt principen om riskspridning. Till skillnad från bestämmelserna för värdepappersfonder anges inte några procentuella begränsningar avseende enskilda innehav. Specialfonderna får i stället i sina fondbestämmelser ange vilken placeringsinriktning de skall tillämpa och

beskriva denna på ett relevant sätt. Hur kravet på riskspridning skall tillgodoses skall framgå av fondbestämmelserna.

Specialfonder kan också få utökade möjligheter att placera i olika tillgångar, exempelvis att investera i större omfattning i onoterade bolag än vad som medges för värdepappersfonder. Likaså kan specialfonder begära undantag från andra regler såsom de om belåning, blankning m.m.

Alla specialfonder skall i fondbestämmelserna ange vilken risknivå de eftersträvar att hålla i förvaltningen. Den faktiska risknivån (realiserade volatiliteten) som fonden har haft skall dessutom kommuniceras till fondandelsägarna så att de kan jämföra olika fonders risknivåer.

Särskilda regler för hedgefonder

En traditionell investeringsfond är normalt beroende av stigande marknadspriser för att skapa en positiv avkastning. Hedgefonder är samlingsnamnet på fonder som förvaltas på ett mer fritt sätt och där avsikten normalt är att skapa en positiv avkastning oberoende av marknadens utveckling. Förvaltaren kan använda sig av en rad olika metoder och strategier och i allmänhet utnyttjas förvaltningsorganisationens specifika kompetens inom ett visst område. En följd av detta är att hedgefonder är en mycket heterogen kategori av fonder, men också att förvaltarnas skicklighet blir betydligt mer avgörande för fondens avkastning än för traditionella fonder. Detta gör att risken för fondspararen snarare ligger i själva fondförvaltningen och inte i marknadsrisken som oftast är fallet för traditionella fonder. För investeraren, eller fondspararen, bör hedgefonder därför betraktas som ett eget tillgångsslag som kan ingå som en del i en portfölj av värdepapper eller fonder.

Det är idag möjligt att bilda hedgefonder enligt reglerna för de s.k. nationella fonderna. Några närmare överväganden avseende hedgefonder har dock inte gjorts i tidigare förarbeten. I andra länder är investeringar i hedgefonder oftast förbehållna endast institutionella investerare. Utredningen har därför övervägt ytterligare bestämmelser för hedgefonder i syfte att skapa ett gott konsumentskydd.

Om hedgefonder riktar sin försäljning av andelar till konsumenter får detta ske endast via en fondandelsfond. Förvaltaren till en fondandelsfond kan därmed sätta samman en portfölj av flera

olika hedgefonder vilket medför en riskspridning för fondspararen. Fondandelsfonden behöver inte enligt utredningens förslag enbart investera i andelar i hedgefonder, utan kan komponera en portfölj med såväl hedgefonder som traditionella fonder. I ett sådant fall säkerställs att hedgefonden utgör en rimlig andel av ett totalt sparande.

Några motsvarande begränsningar för att sälja andelar i hedgefonder till institutionella placerare eller s.k. kvalificerade investerare uppställs inte.

Alternativa placeringstillgångar

Utredningen har övervägt om specialfonder skall få placera i andra tillgångsslag än som tillåts för värdepappersfonder. I exempelvis Tyskland och Storbritannien får fonder investera i fastigheter. Utredningen kan inte se några principiella hinder mot att specialfonder får investera i fastigheter. Fastigheter som placeringstillgång är en sparform som har många av värdepappernas egenskaper. Fastigheter som ägs via fonder skulle dock med nuvarande skatteregler få en gynnad skattesituation jämfört med hur fastigheter ägs idag. Det ligger utanför utredningens mandat att närmare ange lösningar på detta problem. Vidare skulle omfattande förändringar av fondlagstiftningen avseende den grundläggande juridiska konstruktionen och placeringsbestämmelser m.m. krävas om fonder skulle tillåtas att investera i fastigheter. Utredningen lägger därför inte fram något förslag till s.k. fastighetsfonder.

Utredningen föreslår däremot att specialfonder får, med Finansinspektionens godkännande, placera sina tillgångar inte enbart i finansiella derivatinstrument, utan även i derivatinstrument med andra underliggande tillgångar. Som förutsättning krävs emellertid att derivatet handlas på en fungerande finansiell marknad och inte medför en möjlighet att fysiskt leverera eller ta emot den underliggande tillgången.

Möjligheten att begränsa inträde och utträde ur fonderna

Investeringsfonder som sparform är förbehållen kollektiva investeringar och måste därför vara spridd till en större krets sparare. Utredningen föreslår dock att specialfonder kan få tillstånd att

begränsa sin kundkrets under förutsättning att den inte är alltför snävt bestämd och att den kan definieras utan problem. På detta sätt möjliggörs för specialfonder som exempelvis vänder sig endast till ett företags anställda eller endast till medlemmar i en arbetstagarorganisation.

En specialfond får också neka en investerare att förvärva andelar i fonden om en försäljning exempelvis skulle strida mot lag eller annan författning.

Utgångspunkten är att investeringsfonder är öppna, dvs. ger andelsägarna rätt att när som helst få sitt andelsinnehav inlöst av fonden. Det kan dock finnas skäl att i vissa fall tillåta inskränkningar i denna rätt. Begränsningar i inlösen av andelar kan därför godtas om fondspararna på förhand är informerade om när fondbolaget löser in andelarna. En specialfond måste dock vara öppen för inlösen av andelar minst en gång per år.

Utredningen har övervägt möjligheten att ha helt slutna fonder, där andelsägarna under en längre period låser sin investering. Ett sådant behov kan t.ex. finnas om fonden tillhandahåller riskkapital till mindre, onoterade bolag som kanske precis har kommit igång med sin verksamhet (riskkapitalfonder, entreprenörsfonder). Investeringsfonder är dock av andra skäl inte lämpliga för omfattande investeringar i mindre onoterade bolag.

Ett alternativ till helt slutna fonder finns i de investmentbolag som handlas över börsen. Investmentbolagen har som affärsidé att skapa avkastning åt sina aktieägare och de har ett riskspridningskrav på sina placeringar. Det gör att de dessutom liknar placeringar i investeringsfonder.

Specialfonder för kvalificerade investerare

Fondsparandet är främst avsett för ett större kollektiv av konsumenter. Det är dock vanligt att även institutionella placerare gör investeringar i olika fonder. Anledningen är att fonderna erbjuder även dessa professionella investerare ett bra alternativ till egen kapitalförvaltning.

Den infrastruktur som lagstiftningen tillhandahåller bringar ordning och ger klarhet i vad som gäller i relationen mellan investerare och förvaltare och mellan investerarna. De näringsrättsliga inslagen i fondlagstiftningen med tillståndskrav och tillsyn kan

också många gånger vara till fördel även för institutionella investerare.

Utredningen föreslår därför att låta fondlagstiftningen omfatta även specialfonder som är avsedda för investerare som inte är i behov av ett sedvanligt konsumentskydd. Dessa fonder kan få obegränsade undantag från lagens krav på placeringar och information och får också vara helt slutna. Kravet för att få sådana undantag är att fonderna bara vänder sig till de investerare som vid ett och samma tillfälle placerar åtminstone 500 000 kronor i fonden.

Associationsrättsliga fonder

Fondsparandet är uppbyggt kring fondförmögenheten. I Sverige, liksom övriga nordiska länder, Tyskland m.fl. länder, har fonden ingen självständig rättslig betydelse. Det är fondandelsägarna som äger ideella andelar i fondförmögenheten och det är fondbolaget som sköter om alla angelägenheter som rör fonden. Mellan fondandelsägarna och fondbolaget finns ett avtal om hur förvaltningen skall gå till och hur rättigheterna till fondförmögenheten skall fördelas. Ramarna för detta avtal är beskrivna i lagstiftningen och i fondbestämmelserna. Den svenska konstruktionen brukar kallas för en kontraktsrättslig modell.

I många länder finns, ofta jämsides med den kontraktsrättsliga modellen, även en associationsrättslig konstruktion. Så är fallet i t.ex. USA, Frankrike, Luxemburg och Storbritannien. I dessa länder ägs fondförmögenheten av ett aktiebolag och inte av andelsägarna. Andelsägarna äger i stället aktier i aktiebolaget. Aktiebolaget kan antingen själv förvalta fondförmögenheten eller lägga ut förvaltningen på ett utomstående fondbolag. Det sistnämnda är allra vanligast.

Utredningen diskuterar frågan om det i Sverige skall finnas regler för associationsrättsliga fonder. Fördelarna är bl.a. att andelsägarna (dvs. aktieägarna) får en tydligare roll i likhet med vad som gäller för ”vanliga” aktiebolag. Aktieägare kan rösta på bolagsstämman och skulle på detta sätt få en större juridisk möjlighet att utöva inflytande på fondverksamheten. De som leder aktiebolaget får också klarare mandat och vissa formella intressekonflikter undviks. Det finns dock en rad svårigheter med att införa en möjlighet för associationsrättsliga fonder. Den svenska lagstift-

ningen för aktiebolag och ekonomiska föreningar måste anpassas till behovet av att hålla fonderna öppna. Aktiebolag kan nämligen inte enligt nuvarande aktiebolagslag utfärda nya aktier om någon vill spara i en fond och kan inte heller dra in aktier vid inlösen. Det finns även andra bestämmelser i den associationsrättsliga lagstiftningen som fordrar särskilda överväganden.

Utredningen finner således att det kan finnas fördelar med att strukturera en fond i en associationsrättslig form och en reglering bör övervägas. Det fordras dock ytterligare överväganden i en rad frågor som inte låter sig inte göras inom ramen för utredningens uppdrag eller den tid som avsatts.

Övergångsbestämmelser

Enligt övergångsbestämmelserna i ucitsdirektiven skall medlemsstaterna börja tillämpa de nya reglerna senast den 13 februari 2004. Direktiven medger att fondbolag och fonder med tillstånd enligt de äldre bestämmelserna får fortsätta sin verksamhet fram till senast den 13 februari 2007. Svenska fondbolag och fonder som vill fortsätta sin verksamhet skall således ha fått nytt tillstånd enligt lagen om investeringsfonder senast den 13 februari 2007.

Summary

Introduction

The task of the Committee has been to conduct an unconditional review of Swedish legislation on mutual funds and other undertakings for collective investment (dir. 1999:108). The Committee was also instructed in a supplementary directive to submit proposals on how the EU’s new UCITS directives (2001/107/EC and 2001/108/EC) are to be transposed into Swedish law (dir. 2002:48).

The present interim report contains proposals for new regulations on savings in mutual funds. Under these proposals, the present law on mutual funds is to be replaced by a new law on investment funds. The new law regulates both mutual funds that fulfil the UCITS directive requirements, and special funds, i.e. funds that in one way or another fail to comply with these requirements and therefore may not be marketed or freely traded outside Sweden. Special funds were previously referred to as national funds. Mutual funds and special funds are now to be merged under the general heading of investment funds.

In its final report – due for delivery to the Government by the end of November 2002 at the latest – the Committee will deal with such issues as depositories, the termination, amalgamation and splitting of funds, the option of refusing to redeem fund units in certain cases, statements of holdings, and other rules aimed at enhancing consumer protection.

Basic premises

The prime reason for regulating fund savings is the desire and need to protect consumers/investors. The need for consumer protection is due both to the fact that fund savings often represent a major

component in household finances and to the fact that the products and the considerations involved in this investment category tend to be complicated. Also, fund investors are at an informational disadvantage vis-à-vis management companies as the two parties arrive at an agreement before the results of the savings activity become known.

The Committee has not found any systemic risks in this savings category that are unique to the fund market and which might necessitate the regulation of fund saving. This form of investment is of course a part of the securities market, which in itself may involve risks of a systemic nature. But in that case this would not be due exclusively to the investment form involved.

Fund investors are, however, exposed to a financial risk, i.e. the possibility that returns will not live up to expectations. This problem is best dealt with by means of investment rules whereby a paramount requirement is that all funds coming under the law on investment funds must spread the risks. Fund investors also run the risk of being offered poor advice. The Committee has dealt with this risk only indirectly as a special inquiry into the issue has been under way simultaneously (SOU 2002:41). In addition, fund investors are exposed to an administrative risk, i.e. a risk that their savings will not be available when the time comes to withdraw them. This risk is dealt with, inter alia, by rules separating fund investors’ assets from management company assets. Finally, the risk of a conflict of interests between the management companies and the unit trust holders is an important aspect that needs to be analysed and combated as far as possible.

The Committee’s proposals are largely based on the new provisions in the UCITS directives. These directives mainly take the form of minimum requirements giving member states the possibility of prescribing stricter rules. Certain specific provisions in the directives, therefore, do not have to be transposed into national law; each member state makes its own assessment in this respect.

New rules for management companies

Fund management companies must be authorised by the Financial Supervisory Authority to manage investment funds. They are also allowed to accept mandates from other fund management

companies to manage funds, help sell units or otherwise perform such tasks as fund management involves. A management company may not, however, provide what is termed individual portfolio management (mandates to manage portfolios under a separate agreement). In this area, the Committee has chosen not to introduce the right to purvey such a service as provided for by the UCITS Directive. This is primarily due to the conflicts of interest that could arise should fund management and individual portfolio management be mixed together in one and the same company.

Swedish fund management companies are allowed to operate freely and to sell units in mutual funds in the EEA zone. Similarly, foreign management companies authorised in accordance with the UCITS Directive are allowed to operate in Sweden.

Requirements for management companies

Under the Committee’s proposals, only fund management companies will be allowed to manage investment funds. The previous rules whereby securities firms, for instance, were allowed to manage certain types of funds are now rescinded.

In accordance with the new provisions of the UCITS Directive, fund management companies must fulfil certain capital requirements. These requirements go further than the present ones. Furthermore, certain demands are placed on the executive board, the managing director and others in top executive positions in the company. Another new item is a requirement whereby fund management companies must describe their organisation in a program of activity. In addition, certain demands are placed on management company owners, and the proposed new law prescribes further rules regarding close links between a fund management company and other natural or legal persons. In line with other types of financial legislation, prudential rules and rules of conduct are also introduced specifying how the management companies should conduct their activities in order to retain the confidence of the general public.

Delegation mandates

Fund management companies may, via a special delegation mandate, transfer parts of their undertakings to other companies. This was allowed previously as well, under Financial Supervisory Authority practice. Explicit rules are now introduced into the law on investment funds to bring it into line with the new provisions of the UCITS directives.

Even if, for example, the management of a mutual fund is contracted out to another party, the fund management company is still legally accountable to the unit holders.

Supervision by the Financial Supervisory Authority

As before, the Financial Supervisory Authority is to be responsible for supervising fund management companies. Under the new rules, however, the Authority will have greater powers to intervene against them. Where necessary, for instance, it may revoke authorisations, issue warnings or order a fund management company to take remedial action. Its decisions may also be accompanied by the imposition of fines.

Information

Fund management companies must prepare and distribute information to unit holders. As before, prospectuses are required and semi-annual and annual reports are to be drawn up. A new requirement is that the fund management companies must also prepare simplified prospectus presenting important data about the company and the fund in a clearer, more straightforward manner. These simplified prospectuses must be similar in content throughout Europe and are designed to make it easier for unit holders to compare funds from different companies and member states.

This simplified prospectus must be offered to all persons wishing to buy fund units. Other information is to be sent free of charge to any unit holder requesting it.

Mutual funds

The Committee proposes introducing new rules for mutual funds in accordance with the provisions of the UCITS directives. In addition, more specific rules are introduced concerning what applies if a management company, as part of its management undertakings, assumes obligations on behalf of a fund.

The basic fund structure is retained. Thus the various unit holders jointly own the assets that make up a mutual fund. The fund management company deals with all matters concerning the fund and decides, inter alia, in which assets to place the fund’s money. Assets are to be kept in a depository, usually a bank. The fund management company and the depository come under the supervision of the Financial Supervisory Authority.

Permitted types of assets

Under the new provisions of the UCITS directives and of the law on investment funds, mutual funds may invest in a wider range of assets than before. Money may be placed in transferable securities, money market instruments, deposits with credit institutions, fund units and financial derivative instruments (e.g. options, futures contracts, etc, the value of which depend on an underlying financial asset such as shares, bonds, etc.). Previously, too, fund management companies were allowed to use various kinds of derivatives, but only in order to make their management undertakings more efficient. Under the new provisions, money may be invested in derivatives in the same way as for investments in shares, bonds and the like.

The new provisions also allow for the operation of ‘funds of funds’, i.e. funds that invest in other funds.

For funds to possess assets such as securities, money market instruments or derivative instruments, these must be quoted or traded in an exchange market or in some other regulated market. The principal reason for this is that the assets are thereby easily assigned a value so that a rate may be determined for the fund units. Also, the assets can more easily be sold should unit holders wish to redeem their fund units. To some extent, however, the fund will be allowed to invest in unquoted securities and money market instruments. In addition, a fund will be able to invest in

OTC derivatives, i.e. derivative instruments traded not via a regulated market but directly between the parties concerned. In such cases, special demands are placed on the other party.

The requirement whereby all assets must be quoted and traded on regulated markets is to apply to all financial assets that a fund is allowed to invest in.

Risk spreading

A fund must spread its risks. To this end, a number of provisions are included to prevent excessive investment in individual assets. The rules on risk spreading are largely unchanged in the case of shares and bonds. Generally speaking, a fund may not invest more than 5 per cent of its capital in one and the same share or bond. As before, however, there are a number of exceptions to this rule. A new feature, however, is that index funds will now be allowed to invest up to 20 per cent of their capital in one and the same security if the purpose is to replicate the composition of a certain stock or dept securities index. In some exceptional cases, this limit may be increased to 35 per cent of the fund’s capital, but then only for a single share or bond.

Risk-spreading rules are also included for other types of assets that a fund invests in.

Other provisions for consumer protection

Besides the requirements governing assets and the provisions on risk spreading, there are a number of further rules aimed at enhancing consumer protection. As before, a fund management company is required to inform unit holders about its investment strategy, but a new condition requires it to specify whether the fund can be expected to vary significantly in value as a result of the way the capital is invested. The law on investment funds also includes a number of constraints on management companies, such as one that prevents them from exacting certain kinds of charges in funds of funds that invest in other funds managed by the same company. In addition, a fund management company may not borrow money in any way it pleases.

Rules limiting a fund’s influence

Nor may a fund management company acquire, on behalf of a mutual fund, a sufficiently large holding to enable it to exercise a significant influence over the management of an issuing body. This rule harmonises with the UCITS directive but is a new feature in the Swedish regulatory framework. Under the present rules, a fund may only hold shares corresponding to a maximum of 5 per cent of a company’s voting power. Under the new proposals, this percentage limit is replaced by a more descriptive rule.

Corresponding rules – expressed, however, in percentage rates – exist for dept securities, fund units and other types of assets.

These rules are intended to limit the amount of influence that funds can exercise in a given company and to prevent a fund from acquiring an excessively large share of the dept securities distributed by an issuer. These rules supplement the general risk spreading rules, which focus exclusively on investment in relation to a fund’s capital. If a large mutual fund, for example, were to acquire shares corresponding to 5 per cent of its capital (in accordance with the general rules on risk spreading) in a small or medium-sized joint stock company, it might thereby become the largest shareholder or secure significant influence in the company. This would constitute a separate risk over and above the purely market-related risks involved.

A new condition is that under the fund provisions, management companies must specify how they intend to proceed with respect to ownership issues arising out of a fund’s holdings. This rule supplements the industry’s own self-regulating practices.

Responsibility for fund obligations

The basic principle is that a mutual fund may not incur obligations. At the same time, however, there are a number of rules in Swedish fund legislation that allow management companies to incur obligations on behalf of a fund. For example, a management company may, on behalf of a mutual fund, raise small, short-term loans. Another example is that surety is often required for investments in derivative instruments. According to earlier preparatory statements, fund management companies should also be given the opportunity to use fund property as security.

Now, the law on investment funds includes an explicit rule to the effect that funds may not incur obligations of a greater magnitude than specified by the law. In such cases, the management company may also put up fund property as security for obligations entered into on the fund’s behalf.

Special funds

The rules concerning special funds are made clearer in relation to the current rules for what are termed national funds. The law on investment funds specifies what rules apply in the case of mutual funds and which rules special funds can be exempted from. Mutual funds and special funds, however, are subject to the same regulations in such areas as the depositing of fund assets and supervision.

Special funds must invest their money in accordance with the principle of risk spreading. In contrast to the provisions for mutual funds, no percentage limits are specified for individual holdings. Instead, special funds are required to specify in their fund provisions the investment strategy they intend to adopt and describe this in a relevant manner. The fund provisions must also show how the risk-spreading requirement is to be met.

Special funds may also be given greater powers to invest in different kinds of assets, for instance to invest in unquoted companies to a greater extent than is permitted in the case of mutual funds. Similarly, special funds may seek exemption from other rules such as the ones on borrowing and short selling, etc.

All special funds must specify in their provisions the level of risk they are seeking to maintain in their fund management. In addition, unit holders in the fund are to be informed of the actual level of risk (realised volatility) attained so that they can compare risk levels between different funds.

Special rules for hedge funds

Ordinarily, a traditional investment fund is dependent on rising market prices in order to achieve favourable returns. Hedge funds are the generic term for funds that are managed more freely and where the aim is normally to achieve favourable returns irrespective

of market trends. The manager can use a wide range of methods and strategies, and as a rule takes advantage of the managing organisation’s specific competence in a given field. Accordingly, hedge funds are a particularly heterogeneous fund category, and are much more dependent on managerial skills in their search for favourable returns than traditional funds tend to be. For investors, or fund subscribers, therefore, hedge funds should be seen as an asset class in a portfolio of securities or funds.

Nowadays, hedge funds can be established under the rules governing national funds. More specific considerations have not been included, however, in previous preparatory work. In other countries, investment in hedge funds is usually reserved for institutional investors alone. The Committee has therefore considered the possibility of introducing additional provisions for hedge funds with a view to protecting consumers in an adequate manner.

When hedge funds direct their selling of fund units at consumers, they may only do so via a fund of funds. The manager of a fund of funds can put together a portfolio of several different hedge funds, thereby spreading the investor’s risks. Under the Committee’s proposals, the fund of funds is not required to invest exclusively in hedge fund units but may compose a portfolio mixing hedge funds and traditional funds. In such cases, managers are required to ensure that the hedge fund comprises a reasonable share of the total investment.

No comparable restrictions have been imposed for the sale of hedge fund units to institutional investors or what are known as qualified investors.

Alternative investment assets

The Committee has considered whether special funds should be allowed to invest in other types of assets than those permitted in the case of mutual funds. In Germany and the UK, for instance, funds are allowed to invest in real estate. In principle, the Committee sees no need for constraints on this kind of investment by special funds. Real estate investment is a savings form that is similar in many respects to investment in securities. Under the present rules, however, real estate owned via funds would be in a more favourable tax position than is the case for real estate owned

today. It is not part of the Committee’s brief to discuss possible solutions to this problem in closer detail. Furthermore, extensive revision of fund legislation concerning both the basic structure of funds and their investment provisions, etc, would be required if funds were to be allowed to invest in real estate. Accordingly, the Committee is not presenting any proposals relating to what are known as real estate funds.

It is proposing, however, to allow special funds – with the approval of the Financial Supervisory Authority – to invest their assets not only in financial derivative instruments but also in derivative instruments that have other, underlying assets. A precondition, however, is that the derivative is traded in a properly functioning financial market and does not represent a vehicle for physically delivering or receiving the underlying asset.

Restrictions on fund entry and withdrawal

Investment funds as a savings form are reserved for collective investment and must therefore be spread to a wide circle of subscribers. The Committee proposes, however, that special funds be allowed to limit their range of subscribers on condition that the target group is not too narrow and that it can easily be defined. This would allow special funds to focus exclusively on the employees of a given company, for instance, or on the members of an employee organisation.

A special fund is also allowed to refuse an investor permission to acquire fund units should such a sale for instance contravene the law or some other provision.

The basic principle is that investment funds are open-ended, which means unit holders are entitled to have their holdings redeemed whenever they wish. There may be reason, however, to curtail this right under certain conditions. Restrictions may be approved, therefore, if fund subscribers have been advised beforehand as to when the managing company redeems units. A special fund must, however, be open for the redemption of units at least once a year.

The Committee has considered the alternative of totally closed funds, in which unit holders lock their investments for an extended period. The need for such an alternative may arise, for instance, in cases where the fund supplies risk capital to smaller, unquoted

companies that have only just begun operating (risk capital funds, entrepreneurial funds). For other reasons, however, investment funds are not suitable for extensive investment in smaller, unquoted companies.

Investment companies that trade on the stock exchange represent an alternative to totally closed funds. The business idea of this kind of company is to generate dividends for its shareholders and its investments are subject to a risk-spreading requirement. Consequently, these resemble investments in investment funds.

Special funds for qualified investors

Fund investment, as a savings form is primarily intended for a broad community of consumers. Often, however, institutional investors place money in funds as well. The reason is that they represent a good alternative to their own capital management.

The infrastructure afforded by legislation in this area brings order and clarity to the relationship between investors and managers and between investors individually. Also, the industrial law aspects of fund legislation, including authorisation and supervision, often work to the advantage of institutional investors as well.

The Committee proposes, therefore, to allow fund legislation to extend to special funds intended for investors who do not require the usual kind of consumer protection. These funds can be granted unlimited exemption from the legal requirements concerning investment and information and can also be totally closed. A condition of exemption is that these funds only direct their activities at investors who place at least SEK 500,000 in the fund at one and the same time.

Funds subject to company law

In legal terms, fund investment is based on the fund’s capital assets. In Sweden as in the other Nordic countries, Germany and elsewhere, funds do not have independent legal status. It is the fund unit holder who owns unincorporated units in the fund capital and it is the fund management company that deals with all

matters concerning the fund. The unit holders and the fund management company agree on how the fund is to be managed and how the entitlement deriving from the fund capital is to be distributed. The contractual framework is described in the relevant legislation and in the fund provisions. The Swedish version is usually referred to as model under the law of contract.

Besides this model, many countries also have a model based on company law. This is the case, for instance, in the US, France, Luxembourg and the UK. In these countries, fund capital is owned by a joint stock company (investment company) rather than by the unit holders. Instead, fund unit holders own stock in the company. The company either manages its fund capital itself or assigns the task to an outside fund management company. The latter alternative is the most common one.

The Committee is discussing the question of whether Sweden should introduce rules governing company law-based funds. One of the advantages is that unit holders (i.e. shareholders) would be given a more specific role similar to that which applies in ‘ordinary’ joint stock companies. Shareholders can vote at annual company meetings and thus would have a potentially greater legal influence on the fund’s activities. The managers of the joint stock company also have a clearer mandate, and certain formal conflicts of interest are thus avoided. The introduction of an option to establish company law-based funds, however, does present considerable difficulties. Swedish legislation for joint stock companies and incorporated associations would have to adapt to the need to keep the funds open-ended. This is because under the present Companies Act, joint stock companies are not allowed to issue new shares should someone wish to invest in a fund and nor can companies withdraw shares on redemption. There are also a number of other provisions in relation to company law that would require special consideration.

Accordingly, the Committee finds that there are certain benefits to be derived from structuring a fund in accordance with company law, and recommends further considerations in this area. Further deliberations are required, however, on a number of issues that do not constitute a part of the Committee’s brief or which cannot be considered within the allotted time.

Transitional provisions

According to the transitional provisions in the UCITS directives, Member states shall apply the laws, regulations and administrative provisions necessary no later than 13 February 2004. The UCITS directives allow management companies and mutual funds, authorised in accordance with the previous provisions of the UCITS directive, to continue their activities until 13 February 2007. Thus Swedish management companies and investment funds that want to continue their activities shall obtain authorisation in accordance with the provisions in the new law of investment funds no later than 13 February 2007.