SOU 1972:64

Kriminalvård

Till Statsrådet och chefen för justitiedepartementet

Genom beslut den 22 oktober 1971 bemyn- digade Kungl. Maj:t chefen för justitiede- partementet att tillkalla högst åtta sakkun- niga jämte sekreterare och experter med uppdrag att utreda behovet av reformer inom kriminalvården m. m.

Med stöd av detta bemyndigande tillkal- lades den 10 november 1971 som sakkunniga statssekreteraren Ove Rainer, n'ksdagsledamö- terna Astrid Bergegren, Arne Gadd, Nils-Eric Gustafsson, Sten Sjöholm och Anders Wijk- man samt departementsrådet Sven Anders- son och generaldirektören Bo Martinsson. Till sekreterare förordnades samma dag t. f. kanslirådet Johan Leche.

De sakkunniga antog namnet kriminal- vårdsberedningen.

Att såsom experter biträda kriminalvårds- beredningen förordnades den 10 november 1971, avdelningsdirektören Vilhelm Karl- ström och skyddskonsulenten Barbro Schil- lander-Lundgren.

För att beaktas vid uppdragets fullgörande har till beredningen överlämnats.

1 Riksdagens skrivelse till Kungl. Maj:t den 7 april 1972, i anledning av väckt mo- tion om höjning av ersättningen till överva- karna inom kriminalvården. 2 Framställningar till utbildningsdeparte- mentet från Örebroskolan för vuxna den 22 december 1969, skolstyrelsen i Österåker kommun den 30 september 1970 och skol- överstyrelsen den 29 mars 1971 rörande studieverksamheten vid fångvårdsanstalterna. Beredningen har dessutom från myndig-

heter, organisationer och enskilda personer mottagit skrivelser rörande frågor inom be- redningens ämnesområden.

Beredningen har under utredningsarbetet sammanträffat med kriminalvårdsdirektö- rerna, företrädare för samtliga personalorga- nisationer som har medlemmar verksamma inom kriminalvården samt med representan- ter för de intagnas förtroenderåd. Medlem- mar inom föreningarna Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare (RFHL) och Riksförbundet för kriminalvårdens humani- sering (KRUM) har beretts tillfälle att fram- föra sina synpunkter på frågor som omfattas av beredningens utredningsuppdrag.

Beredningen har besökt fångvårdsanstal- terna Härlanda, Malmö och Österåker, All- männa häktet i Göteborg samt Skyddsvärnet iGöteborg.

Beredningen får härmed överlämna sitt betänkande.

Särskilt yttrande har avgetts av ledamoten Gustafsson.

Uppdraget är därmed slutfört.

Stockholm i augusti 1972

Ove Rainer Astrid Bergegren Arne Gadd Nils-Eric Gustafsson Sten Sjöholm

Anders Wijkman Sven Andersson Bo Martinsson

/Johan Leche

alla '.'llrl | ugln | * ll"'l'_- g||||||r|u

* " ' - Webcubul . . '_ ”_ _. __. ,.— __ ,. _ lr hf., ?" i: -'. "_ _miTäll-ermlda II & _.) til. "Ti-| ._'||!|'

. | _ . | . . _ ,. ,_,,_, , ' --1'— _ || ll ' , | |' . » | ' '— 's. .."—..., :. . . | '| _, | |||,.|,,_ , | > ': * | .|||,v, " || ' " *' . . .. | ' |! ' | 4 | ||| "| u | _ _, _ | || ' _| | v 1 | 7—- _ ._ _ _ l ' L 1 '" ' lll , | rI V |_ || | , | —|'— - .. " ' ||| , _ * ' | | |. _ ' _ | || | || '|f _ | | _. . | || ,_ .| _ | ' |. | —'| ,, __. _ ——' | | _ _||I|| | || _ | ,I, .. |” * ' ' ||I _. "|| "| ,I, " ' ,||. || . , , | | . . _|, ||_ . || |”? ,—, _, _ _ . , | |' . . || | .. _ _ | | | __ , _ | — "| . ||' _ .| , _| ( || '| . _ ___I fl " ' : ||| . . I. _ , .11 | Il II,,I " .,1111 | , | _ | . |. L ,,. , |||r' ' | |. . _ ” 71 | _ | - | ,, | . | ' II . | | _ | _ , . | | ._ l 11 . ||| 1 . ' | lE |

Förkortningar

FBK = Fångvårdens byggnadskom- mité KAlK = Kommittén för anstaltsbe- handling inom kriminalvården

Direktiven

l anförande till statsrådsprotokollet över justitieärenden för den 22 oktober 1971 meddelade chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, direktiv för de sakkunnigas arbete. Departementschefen anförde därvid följande.

Under senare tid har den kriminalpoli- tiska debatten varit mycket livlig. Diskussio- nen har rört såväl samhällets insatser för att förebygga och beivra brott som strafflagstift- ningen och påföljdssystemet. I riksdagen har fråga väckts om att tillsätta en kriminalpoli- tisk beredning för samordning och planering av samhällets åtgärder mot brott. Önskemål har framförts om en effektivisering av den brottsförebyggande verksamheten, en över- syn av strafflagstiftningen och påföljdssyste- mot och en förbättrad kriminalvård.

När det gäller vad som kan göras för att minska brottsligheten ligger ansvaret på många samhällsorgan. Om man skall komma till rätta med den brottslighet som beror på social missanpassning är det särskilt angelä- get att åtgärder vidtas på ett så tidigt sta- dium som möjligt. Ett stort ansvari fråga om den brottsförebyggande verksamheten kom- mer därför att ligga såväl på de organ isam- hället, som har ansvaret för den sociala mil- jöns utformning som på skolan och barna- och ungdomsvården. Jag hoppas att det öka- de samarbete mellan barnavårdsnämnd, skola och polis som har påbörjats genom inrättan- det av kommunala samarbetsorgan skall leda till att man på ett effektivare sätt kan före- bygga och motverka brottslighet och annan missanpassning bland barn och ungdom.

Det är också min förhoppning att det sam— arbete som förekommer mellan kriminalvår- dens organ och arbetsmarknadsmyndigheter— na när det gäller att inplacera lagöverträdare

i arbetslivet skall intensifieras. En del fackli- ga organisationer har också gjort betydande insatser på detta område. Denna verksamhet bör ges allt möjligt stöd och detär angeläget att arbetsmarknadens organisationer starkare engageras i insatser av detta slag. Jag åter- kommer härtill i det följande.

När det gäller åtgärder på rättsvårdens om- råde har fortlöpande väsentliga resursför- stärkningar skett inom den brottsförebyg- gande verksamhet som polisen bedriver. Så- lunda har — utöver betydande personella och materiella förstärkningar en omorganisa— tion skett av polisväsendet. Dessa åtgärder bör leda till en väsentlig effektivisering av polisverksamheten.

Beträffande strafflagstiftningen och på- följdssystemet vill jag erinra om att brotts- balken trädde i kraft så sent som den 1 janu- ari 1965. Detta hindrar inte att partiella re- former har genomförts på brottsbalkens om- råde och att andra sådana reformer förbe- reds. Det kan bli aktuellt att så småningom göra en översyn av lagstiftningen om brotts— kategorierna och eventuellt också av på- följdssystemet, men jag ärinte beredd att nu ta ett sådant initiativ.

Av det sagda framgår enligt min mening att det knappast finns något att vinna genom tillsättandet av en kriminalpolitisk bered- ning. Men på det särskilda område av krimi- nalpolitiken som kriminalvården utgör före- ligger ett starkt behov av en samlad bedöm— ning av verksamhetens mål och medel. Det framstår som alltmer nödvändigt att få till stånd en samordning, planering och priorite- ring av reformverksamheten.

På kriminalvårdens område har sedan lång tid pågått ett intensivt reformarbete framför allt inom olika kommittéer. En del har avslu- tat sitt arbete och deras förslag är föremål

för Kungl. Maj:ts prövning. Andra kommer att redovisa sitt arbete inom en nära framtid. I sammanhanget förtjänar följande att näm- nas.

Fångvårdens byggnadskommitté (Ju 1957: 39), som sedan år 1956 har till uppgift att handha nybyggnadsverksamheten inom kri- minalvården, har lagt fram ett flertal förslag till upprustning av anstaltsbeståndet. Av des- sa har ställning ännu inte tagits till förslag till byggnadsprogram för en ny centralanstalt och en ny sluten sidoanstalt i norra räjongen eller för utbyggnad av Österåkeranstalten och inte heller till förslag att uppföra nya sidoanstalter i Herrljunga och Ystad eller att renovera interneringsanstalten i Norrköping. Kommitténs uppgifter består f. n. förutom vissa mindre arbeten i att projektera en ny centralanstalt inom ungdomsräjongen. När det gäller nybyggnadsverksamheten på längre sikt ingår det i kommitténs program att er- sätta centralanstalterna i Göteborg och Mal- mö med nya anstalter.

Vad gäller anstaltsvården har vidare kom- mittén (Ju 1968260) för anstaltsbehandling inom kriminalvården till uppgift att göra en översyn av lagstiftningen om behandling i fångvårdsanstalt. Kommitténs betänkande, som väntas inom kort, kommer att innehålla förslag beträffande de intagnas fördelning på olika anstalter, arbete och arbetsersättning, besök och permission, utnyttjande av fritid, disciplinär bestraffning för förseelser, de in- tagnas medverkan i och inflytande på be- handlingen m. m.

Vidare har tillsynsutredningen (Ju 1967: 69) i uppdrag att utreda behovet av tillsyns- personal vid fångvårdsanstalterna. Utred- ningen har att särskilt undersöka hur kravet på ökad säkerhet och trygghet i tjänsteutöv- ningen kan komma att påverka personalbe- hovet på tillsynssidan och att därvid bl. a. pröva lämpligheten av en ytterligare differen- tiering av klientel eller omfördelning av per- sonal. Frågan om hur kostnaderna för trans- porter inom kriminalvården'skall nedbn'ngas utreds av förpassningsutredningen (Ju 1966: 68).

När det gäller frivården har en särskild ut- redningsman lagt fram förslag till omorgani— sation av skyddskonsulentorganisationen (Ju stencil 1970112). Förslaget syftar till en vä- sentlig förstärkning av frivårdens resurser.

Förslag som avser såväl anstaltsvården som frivården har lagts fram av narkomanvårds- kommittén och kommittén för lagstiftningen angående trafiknykterhetsbrott. Narkoman- vårdskommitténs förslag (SOU 1969z52—53)

går ut på bl. a. inrättande av särskilda vård- enheter inom kriminalvården för omhänder- tagande av drogmissbrukare som har begått brott.

Förslaget beträffande påföljder för trafik- nykterhetsbrott (SOU 1970:61) innebär för kriminalvårdens del en minskad beläggning på anstalterna och en förstärkning av resur- serna inom frivården. Vidare bör erinras om att fylleristraffutredningen har lagt fram för- slag (SOU 1968:55) som ställer krav på vä— sentligt ökade resurser för vård av sådana som tas om hand för fylleri. Dessa förslag förutsätter ökade insatser även från social- vården.

Av betydelse i sammanhanget är vidare det arbete som pågår inom kommittén (Ju 1970:54) för kriminologisk behandlings- forskning. Detta arbete avser en systematisk forskningsplanering på kriminalvårdens om- råde och skall inriktas på forskningsprojekt som syftar till att mäta rehabiliteringseffek- ten av olika behandlingsåtgärder. Under kommitténs ledning bedrivs ett experiment inom Sundsvalls skyddskonsulentdistrikt som går ut på att mäta effekten av förstärkta insatser inom frivården. Kommittén förbere- der ett liknande projekt inom anstaltsvården.

Slutligen vill jag erinra om att förvand- lingsstraffutredningen (Ju 1970:53) har i uppdrag att se över reglerna om verkställig- het av bötesstraff med sikte på att slopa för- vandlingsstraffet. En sådan åtgärd påverkari viss begränsad utsträckning behovet av an- staltsplatser. En viss betydelse kommer ock- så det nyligen framlagda förslaget om avräk- ning av häktningstid att få för beläggningen vid anstalterna.

Av vad jag nu sagt framgår att de reformer som kan komma att aktualiseras under den närmaste tiden har ett starkt inbördes sam- band. Det är nödvändigt att tillse att insat- serna inom kriminalvården görs med en be- stämd målsättning och efter enhetliga riktlin- jer. Därför krävs en samordning inte bara när det gäller ställningstagandet till konkreta re— formförslag utan också beträffande det fort- satta reformarbetets bedrivande. Det är ock- så uppenbart att — ehuru det här är fråga om angelägna reformer en prioritering av in- satserna måste ske mellan de olika åtgärder- na inbördes och i förhållande till de krav som ställs på resursförstärkningar på andra områden av samhällsbyggandet.

En grundläggande fråga inom kriminalvår- den är fördelningen av insatser på å ena sidan anstaltsvården och å andra sidan frivården. Utvecklingen har klart gått mot en minskad

beläggning på våra anstalter och en motsva- rande ökning av frivårdsklientelet. Detta överensstämmer väl med påföljdsreformen i brottsbalken . Vad som sålunda skett talar för en prioritering av insatserna på frivårds- sidan. Emellertid måste också beaktas att vi trots att en omfattande upprustning av våra fångvårdsanstalter har skett, fortfarande har ett anstaltsbestånd som delvis är nedslitet och omodernt. Förnyelsen av anstaltsbestån- det måste därför fortsätta. De förslag som kommittén för anstaltsbehandling inom kri- minalvården lägger fram aktualiserar också åtgärder för att förbättra vården och behand- lingen av de intagna. Åtgärder när det gäller personalens sammansättning och arbetsför- hållanden blir även aktuella. Förändringari klientelets sammansättning kommer också sannolikt att kräva nya ställningstaganden. Man får också räkna med att anstalterna kommer att inrymma ett klientel som blir mer och mer svårbehandlat. Behovet av in- satser av nu angivet slag på anstaltssidan mås- te vägas sinsemellan och mot behovet av re- sursförstärkningar inom frivården.

Det är enligt min mening nödvändigt att göra en samlad bedömning av olika vårdbe- hov och en prioritering av reformerna. Dessa bör särskilt inriktas på åtgärder för att min- ska återfallsbrottsligheten. På grundval av gjorda rön och erfarenheter bör nya vägar prövas när det gäller att ge lagöverträdare bättre möjligheter att anpassa sig till sam- hällslivet.

För att skapa möjligheter till ett samlat grepp om de aktuella kriminalvårdsfrågornai enlighet med vad jag nyss har anfört bör en kriminalvårdsberedning nu tillsättas. Med ledning av vad jag nyss har anfört bör bered- ningen göra upp en plan för det fortsatta reformarbetet inom kriminalvården. Plane- ringen bör i första hand ge underlag för ställ- ningstaganden till aktuella reform- och re- sursbehov men planeringsarbetet bör givetvis också sättas ini ett mera långsiktigt perspek- tiv på kriminalvårdens målsättning och inne- håll. Socialvårdens roll i sammanhanget bör beaktas. I nu angivet syfte bör beredningen gå igenom framlagda utredningsförslag och bedöma angelägenhetsgraden av aktualisera— de reformer. Beredningen skall i första hand bedöma de mera näraliggande resursbehoven inom kriminalvården, särskilt vad avser en avvägning av behovet av insatser inom å ena sidan anstaltsvården och å andra sidan frivår- den. En viktig uppgift för beredningen blir därvid att bedöma på vilket sätt de samhälle— liga insatserna kan göras i samverkan med ett ökat engagemang från bl. a. arbetsmarknads-

organisationernas sida när det gäller att in- placera lagöverträdare i arbetslivet.

Beredningens arbete bör bedrivas i nära samarbete med tillsynsutredningen, förpass- ningsutredningen och kommittén för krimi- nologisk behandlingsforskning. Ett visst samarbete bör även komma till stånd med socialutredningen (S 1969129). Fångvårdens byggnadskommitté bör befrias från sitt upp- drag. Hur det fortsatta byggnadsarbetet skall ledas och bedrivas får övervägas av bered- ningen.

Utredningsarbetet bör bedrivas i sådan takt att resultatet av dess arbete kan redo— visas under första halvåret 1972.

Sammanfattning

1 Inledning

Kriminalvårdsberedningen föreslår en genom- gripande reform av kriminalvårdens organisa- tion och verksamhet. För frivårdens de] före- slås såväl väsentliga förändringar av arbets- uppgiftema och verksamhetens inriktning som betydande resursförstärkning. Frivården tillförs sålunda omkring 360 nya tjänster. För att möjliggöra ett integrerat samarbete mellan frivård och anstaltsvård och för att förbättra möjligheterna för de intagnas an- passning i samhället föreslår beredningen ett nytt anstaltssystem. Detta bygger på ett mindre antal riksanstalter för mera svårbe- handlade klienter (ca 2 000) och för sådana intagna som tas in på anstalter av huvudsakli— gen allmänpreventiva skäl (ca 1 000), före- trädcsvis rattfyllerister, samt ett antal mind- re lokalanstalter för övriga intagna (ca 2 000). Förslaget innebär att det nuvarande systemet med åtta kriminalvårdsräjonger slo- pas och att en indelning i stället görs i ett större antal kriminalvårdsregioner i huvudsak i anslutning till länsindelningen. Det fort- satta anstaltsbyggandet föreslås bli inriktat på uppförandet av mindre lokalanstalter och om- och tillbyggnad av befintliga mindre anstalter. Uppförandet av stora anstalter föreslås helt upphöra.

Beredningens förslag beräknas medföra en kostnadsökning på driftbudgeten av 34 milj. kr. Genomförandet föreslås ske under fem år med början är 1974. Investeringarna

beräknas under samma tid till 53 milj. kr. De sammanlagda investeringarna för anstalts- byggande är beräknade till ca 125 milj. kr. Detta belopp skall jämföras med den sam- manlagda investeringskostnaden för det an- staltsbyggande som hittills framlagda förslag innebär. Det uppgår till minst 230 milj. kr.

I betänkandet behandlar beredningen ock- så alla frågor av större betydelse rörande frivårdens och anstaltsvårdens utformning som har tagits upp av tidigare utredningar eller i andra sammanhang, såsom narkoman- vården, hälso- och sjukvården i övrigt, per- sonundersökningsverksamheten, övervak- ningsverksamheten, prövotidens längd, socia- la stödåtgärder, frivårdsarbetet på häkten, frivårdsdistriktens utformning, differentiering av anstaltsklientelet, behandlingsplanering, aktiviteter på anstalterna, arbetSplikten, brevkontrollen, besöksverksamheten, rätten för de intagna att använda telefon, permis- sioner, anstaltstidningar, de intagnas medin- tlytande, enrumsbehandling och disciplin- straff, övervakningsnämndernas och de cen- trala nämndernas verksamhet. Vidare be— handlas personalens förhållanden och frågan om kriminalvårdens informationsverksam- het.

2. Beredningens syn på sitt uppdrag

Beredningen understryker att kriminalvår- dens klienter kanske mer än andra är beroen-

de av samhällets åtgärder i stort. Det gäller åtgärder för att skapa sysselsättning och förbättrade bostadsförhållanden, liksom åt- gärder inom skolväsendet och inom barna- och ungdomsvården. I det sistnämnda fallet framhåller beredningen att adekvata åtgärder måste vidtagas mot ungdomskriminalitet på ett så tidigt stadium och med sådan kraft att inte kriminalvården ställs inför uppgifter som ter sig olösliga. [ den mån det i detta avseende finns brister och dessa beror på gällande lagstiftning eller otillräckliga resur- ser är det socialutredningens uppgift att läg- ga fram förslag till reformer.

Beredningens uppdrag är att med ut— gångspunkt från vissa förslag till reformer inom kriminalvården som redan har lagts fram för regeringen — ange de riktlinjer efter vilka reformarbetet bör bedrivas. Det förut- sätter en bedömning av angelägenhetsgraden av olika redan föreslagna åtgärder. Men be- redningen är också inom ramen för gällande påföljdssystem oförhindrad att föreslå andra åtgärder som är ägnade att skapa förutsätt- ningar för en effektivare kriminalvård.

En grundläggande frågeställning avser för- och nackdelarna av anstaltsvård resp. frivård. Beredningen vill för sin del begränsa sig till att framhålla att frihetsberövandet som så- dant i regel inte förbättrar den enskildes möjligheter till anpassning till ett liv i frihet. Beträffande frivården uttalar beredningen att ehuru man inte vet i vad mån intensivare vårdinsatser påverkar resultatet av frivårdsar- betet är det emellertid en utbredd uppfatt- ning att ur individualpreventiv synpunkt bättre resultat nås genom kriminalvård i frihet än genom anstaltsvård. Till detta kom- mer att frivård är en både humanare Och billigare vårdform än anstaltsvård.

Det nu sagda talar för förstärkta insatseri första hand inom frivården. Men frivårdens insatser måste samordnas med insatser inom anstaltsväsendet. Beredningen anser därför att ett ställningstagande till frågan om frivår- dens resurser inte kan ske utan hänsynsta- gande till anstalternas behov.

För beredningen är det väsentligt att från början framhålla att en skarp gränsdragning

mellan de olika vårdformerna inte kan göras varför även anstaltsvården väsentligen bör inriktas på åtgärder som syftar till att skapa förutsättningar för de intagnas sociala an- passning. -Innan man har tillräckligt erfaren- hetsunderlag när det gäller olika slag av terapeutiska åtgärder bör dessa insatser kon- centreras till konkreta åtgärder för utbild- ning, arbets— och bostadsanskaffning och andra rent praktiska omsorger om klienten.

I avsaknad av tillräckligt underlag för en prognos om utvecklingen har beredningen valt att utgå från att beläggningen på anstal- terna vid oförändrad kriminlapolitik i stort sett kommer att vara av samma omfattning som i dag och att frivårdsfallen kommer att öka något.

3 Kriminalvårdens mål och medel

Kriminalvården skall med tvång verkställa ett frihetsberövande samtidigt som åtgärder skall vidtas för den dömdes anpassning till ett liv i frihet. Även frivården innehåller vissa element av tvång. Kriminalvårdens dubbla uppgift skapar sålunda svåra awägningspro- blem som inte i lika hög grad finns inom andra vårdområden. En konsekvens härav blir att den inom sådana vårdområden sty— rande principen, att man bör bygga på erbju- danden om frivillig vård, inte i samma ut- sträckning kan tillämpas på kriminalvårds— klientelet.

Beredningen anser det vidare nödvändigt att söka klargöra vilket ansvar som åvilar kriminalvården och vad som ankommer på andra vårdområden, när det gäller de ca 28 000 människor som på grund av beslut av domstol f.n. är föremål för åtgärder av kriminalvårdens organ. Beredningen vill från början slå fast att de straffade har samma rätt till samtliga samhällets stödåtgärder och vårdinsatser som andra människor i vårt sam- hälle. Det förhållandet att kriminalvårdens klienter har begått brott, har särskilda pro- blem när det gäller anpassning i samhället och ibland har fysiska eller psykiska handi- kapp som gör dem särskilt svårbehandlade, får inte medföra att andra samhälleliga stöd-

och vårdorgan fränkänner sig ansvaret för dem.

Som nyss anförts är kriminalvårdens upp- gift att verkställa de av domstolarna beslu- tade påföljderna med hänsynstagande dels till att den dömdes anpassning i samhället underlättas, dels till att samhället så långt möjligt skall skyddas mot brott. När det gäller att lösa den förstnämnda uppgiften blir det i stor utsträckning fråga om åtgärder för vilka andra myndigheter generellt sett har det primära ansvaret, (. ex. bostads- och arbetsanskaffning samt fysisk och psykisk hälsovård. Det är angeläget att framhålla att detta ansvar kvarstår. Kriminalvårdens perso- nal skall i första hand klarlägga klienternas behov av stöd och vård samt förmedla den nödvändiga kontakten med ansvariga organ. Det ankommer sedan på de ansvariga att tillse att de åtgärder vidtas och den värd ges som klienten har rätt att fordra. Detta skall ske på samma villkor och i samma utsträck- ning som gäller för andra stöd- och vårdsö- kande. Endast när sådana förhållanden före- ligger som sammanhänger med kriminalvår- dens andra uppgift, nämligen att skydda samhället mot brott, måste kriminalvården ta det primära ansvaret även för åtgärder av nu angivet slag.

Vad ovan sagts innebär enligt beredningens mening att kriminalvårdsklientelets behov av fysisk och psykisk hälsovård skall tillgodoses inom kriminalvården endast då omhänderta- gandet av klienterna förhindrar eller försvå- rar att vården bereds inom den allmänna sjukvården. ] övrigt bör kriminalvårdskliente- let i princip beredas vård inom den allmänna sjukvården med utgångspunkt från en be- dömning som uteslutande grundar sig på vårdbehovet. Detta kräver en ändrad praxis vid vissa sjukvårdsinstitutioner.

De ovan angivna principerna innebär ock- så att arbetsmarknadsmyndigheterna istörre utsträckning än f.n. bör ta sig an kriminal- vårdsklientelets problem.

När det gäller att bedöma hur kriminalvår— den skall lösa den uppgift som lagstiftningen har angivit är det en naturlig utgångSpunkt att undersöka hur kriminalvårdens klientel är

sammansatt. Man finner då att klientelet kan indelas i huvudsak i tre grupper.

Den första och största gruppen (A) utgörs av vad man kallar normalklientelet inom anstalterna och frivården. Beträffande denna grupp är problemen ofta likartade oavsett om klienten är omhändertagen på anstalt eller föremål för kriminalvård i frihet. Sam- hällets skyddsbehov är mindre framträdande varför kriminalvårdens insatser främst kan inriktas på åtgärder som syftar till klientens anpassning i samhällslivet.

Den andra gruppen (B) utgörs av sådana som på grund av sin kriminella belastning och sin personliga läggning är svårbehandla- de. Dessa klienter är ofta samtidigt farliga för sin omgivning och rymningsbenägna.

Den tredje gruppen (C) har av allmänpre- ventiva skäl dömts till kortare frihetsstraff. I fråga om denna grupp föreligger inte något skyddsbehov. Den skall inte heller bli före- mål för frivårdande åtgärder. Kriminalvår- dens insatser kan därför oftast inskränka sig till mera servicebetonade åtgärder under an- staltstiden.

Det är mot bakgrund av vad nu har sagts dels angående kriminalvårdens uppgift i rela- tion till verksamheten inom andra vårdområ- den, dels beträffande sammansättningen av kriminalvårdens klientel som man bör be- döma hur kriminalvården på det effektivaste och minst kostnadskrävande sättet skall kun- na vidta åtgärder som trots begränsningar i klienternas frihet syftar till deras anpassning i samhället. Det är emellertid svårt att fast- ställa arten och graden av den anpassning som eftersträvas. I avsaknad av tillräckligt informationsunderlag när det gäller åtgärder som syftar till mera djupgående personlig- hetsförändringar bör kriminalvårdens verk- samhet främst inriktas på sådana konkreta åtgärder som kan bidra till att minska de dömdas sociala isolering och förhindra att de diskrimineras i fråga om arbete, utbildning, bostäder m. m. Den enskilda klienten bör så vitt möjligt hjälpas att skaffa sig en menings- full sysselsättning, att utveckla sina positiva förutsättningar samt aktiveras att så långt som möjligt själv klara sin ekonomi. Det

sociala rehabiliteringsarbetet bör bedrivas i intim samverkan med samhällets övriga hjälporgan.

Genom informationsverksamhet och öpp- na arbetsformer bör kriminalvården dess- utom söka öka allmänhetens förståelse för de straffades problem Och därigenom minska deras sociala isolering.

När det gäller att uppnå det angivna målet bör förväntningarna inte sättas alltför högti fråga om anstaltsvården. Praktisk erfarenhet tyder på att institutionsvård och speciellt tvångsmässig sådan i regel skapar sådana disci- plin— och samlevnadsproblem att den primära uppgiften dvs. den dömdes anpassning till samhället försvåras. Det sociala rehabilite- ringsarbetet kompliceras också av praktiska problem. Det är t. ex. svårt att skaffa dem som skall friges arbete och bostad från anstalten eftersom arbetsgivare och hyresvärdar i regel kräver personlig kontakt med den sökande. Framför allt är det svårt att undvika de pro- blem som en abrupt övergång från en reglerad anstaltstillvaro till ett liv i frihet ofta medför. De nu nämnda olägenheterna kan dock min- skas genom övergång till ett annat anstalts- system

Även frivården bygger primärt på tvång och hot om tvång. Tvångsinslaget är dock inte lika framträdande och det kan därför förväntas, att man lättare kan förmå klien- terna att acceptera inskränkningar i sin frihet Och samverka för en rehabilitering. De pro- blem som är direkt förknippade med an— staltslivet bortfaller inom frivården samtidigt som det praktiska arbetet underlättas av att klienten har större rörelsefrihet och själv kan ta aktiv del i ansträngningarna att reda ut sina sociala svårigheter.

Inom anstaltsvården bör arbetet främst inriktas på åtgärder som gör klienten bättre rustad att lösa de problem han möter i samhället efter frigivningen. Framför allt be- träffande den stora gruppen av normalklien- tel bör anstaltsvården integreras med frivår— den och övergången mellan anstaltsvård och frivård underlättas genom ett ökat användan- de av långtidspermissioner och frigång.

Beträffande den nu nämnda gruppen av

anstaltsklientelet anser beredningen att, om man enbart utgick från arten av deras krimi- nella handlingar, skulle en stor del av det normalklientel som f. n. finns på anstalterna utan större svårighet kunna överföras till frivården. Till följd av långvarig asocialitet där sprit- och narkotikamissbruk vid sidan av brottslighet är vanliga missanpassningssymp- tom är dessa intagna emellertid periodvisi behov av att omhändertagas i fastare former än frivården kan erbjuda. Bl.a. behöver klienterna det stöd som ordnade bostads— och levnadsförhållanden innebär.

Den fortsatta förnyelsen av anstaltssyste- met bör därför huvudsakligen inriktas på sådana institutioner där de intagna kan uppe— hålla kontakten med den miljö som de efter frigivningen skall leva i samtidigt som deras livsföring kan kontrolleras på ett effektivare sätt än enbart genom tillsyn av frivårdsperso— nal. Utöver de fördelar som detta kan inne- bära ur behandlingssynpunkt kan en utveck- ling av anstaltsbeståndet enligt dessa princi- per dessutom resultera i en begränsning av de kostnader som sammanhänger med nybygg- nadsbehovet eftersom anstalter avsedda för sådana verksamhetsformer byggnadsmässigt kan utformas på ett enklare sätt.

Som redan framhållits måste en de] intag- na med hänsyn till samhällsskyddet och till den allmänna laglydnaden behandlas mera restriktivt. Sådana intagna bör placeras på anstalter där verksamheten anpassas till en regelmässig ordning som garanterar säkerhet och ordnade förhållanden för såväl intagna som personal. Det ur individualpreventiv synpunkt fördelaktigare behandlingsalterna- tivet måste i dessa fall vägas mot krav på beaktande av säkerhet och samhällsskydd. I slutet av verkställighetsperioden bör det vara möjligt att pröva huruvida även klienter till- hörande denna grupp kan överföras till den typ av anstalt som nyss har förordats av beredningen.

En annan klientelgrupp som enligt vad redan berörts bör kunna omhändertas under särskilda former är de personer som av rent allmänpreventiva skäl har ådömts kortvariga fängelsestraff och som efter frigivningen kan

beräknas återgå till socialt ordnade förhållan- den. Dessa personer utgör givetvis i regel ingen säkerhetsrisk och anses vanligen inte ha något vårdbehov som kan tillgodoses genom kriminalvårdande åtgärder. Det synes därför vara fullt försvarbart att de omhändertas på ett sätt som med beaktande av humanitära krav åsamkat samhället minsta möjliga kost- nader.

Vad frivården beträffar bör man eftersträ- va effektivare arbetsformer samtidigt som de personella resurserna förstärks på ett sätt som gör det möjligt för frivårdspersonalen att såväl medverka i arbetet med frigivningen av dem som är intagna på anstalterna som att öka insatserna för socialt stöd åt dem som står under övervakning.

4 Kriminalvårdens anstaltssystem

Beredningen har som ovan nämnts sökt ana- lysera det nuvarande anstaltsklientelets sam- mansättning. Beredningen har funnit att man i stort sett kan indela klientelet i tre grupper.

A. Skillnaden mellan frivårdsklientel och flertalet anstaltsintagna med korta och me- dellånga strafftider är numera ganska liten såväl i fråga om arten av klienternas krimi- nella handlingar som när det gäller deras ålder, hälsotillstånd, bakgrund eller sociala vanor inklusive missbruk av alkohol och narkotika. Åtskilliga som nu behandlas på anstalt har ursprungligen tillhört frivårds- klientelet. De åtgärder som där satts in har emellertid inte givit åsyftat resultat utan klienterna har kommit in i en oordnad livsfö- ring som har lett till fortsatt brottslighet. Denna brottslighet är dock i många fall inte av allvarligare karaktär än att kravet på samhällsskydd och allmän laglydnad skulle kunna tillgodoses genom de inskränkningar i den dömdes personliga frihet som också ingår i frivårdsarbetet.

Utöver sociala insatser av olika slag, t.ex arbetsvård, utbildning, bostadsanskaffning samt ekonomiska och medicinska stödåtgär- der, kräver arbetet med denna grupp _ i fortsättningen kallad normalklientelet en relativt stark social kontroll kombinerad

med personlig påverkan i syfte att förmå dem att acceptera en mera ordnad livsföring. I en del fall kräver detta någon form av intitutionell kontroll.

Den anstaltsbehandling som för närvaran- de ges inom kriminalvården fyller inte dessa krav. De sociala insatserna i samband med klienternas utskrivning är ofta otillräckliga. Arbetet härpå försvåras av anstaltssystemets utformning. Huvuddelen av de intagna friges nu antingen från öppen anstalt belägen på stort avstånd från hemorten eller från sluten anstalt. I båda fallen omöjliggöres en succes- siv utslussning.

På slutna anstalter måste kontrolluppgif- ten tillmätas så stor betydelse att persona- lens möjligheter att påverka klienternas atti- tyder blir begränsade. Normalklientelets in- tagningstider är dessutom i många fall så korta att de inte hinner få någon personlig kontakt med personalen.

Enligt beredningens uppfattning kan man bäst komma tillrätta med detta problem genom ett anstaltssystem som medger en integration mellan anstaltsvård och frivård.

Om de intagna får tillbringa verkställig- hetstiden på en anstalt i närheten av hemmet skapas bättre förutsättningar för arbets— och bostadsanskaffning och det blir möjligt att vidta åtgärder i detta syfte i god tid före utskrivningen. Personalens arbetsbelastning minskar genom att de intagna själva kan ta mera aktiv del i utskrivningsförberedelserna. Övervakare och frivårdstjänstemän kan ha fortlöpande kontakt med sina klienter oav- sett om dessa är intagna på anstalt eller undergår frivård. Arbetet med klienternas återanpassning kan härigenom bedrivas mera långsiktigt.

B. Det finns vidare på anstalterna intagna som är svårbehandlade och vilkas krimina— litet är av allvarlig natur samt personer som utan kraftig kontroll riskerar att allvrrligt skada sig själva eller andra. I dessa fall skulle ett användande av öppna behandlingsfcrmer medföra risk för att en del av de dömda genom rvmningar och permissionsmissbruk skulle undandra siglagföringen och evenzuellt begå nytt brott.

De uppgifter man har om klientelet ger också anledning att förmoda att det bland dem som har dömts till långvariga frihetsbe— rövanden finns intagna som har begått brott av samma art som normalklientelet, men vilkas kriminalitet är så omfattande att skyddsaspekter måste tillmätas större bety- delse.

C. En tredje klientelgrupp som enligt vad redan berörts bör kunna omhändertas under särskilda former är de personer som av rent allmänpreventiva skäl ådömts kortvariga fängelsestraff.

Det nuvarande systemet innebär. att man har särskilda anstalter för dem som har dömts till ungdomsfängelse, skyddstillsyn med anstaltsbehandling, fängelse resp. inter- nering.

En grundläggande tanke ikriminalvårdens verksamhet har hittills varit att man bör undvika att klienter med olika kriminell belastning blandas på anstalterna. Det har ansetts att risk föreligger för skadlig påver- kan på mindre avancerade klienter från mera avancerade klienters sida. Beredningen anser att dessa farhågor är betydligt överdrivna.

Det har vidare ansetts att det ofta kan vara nödvändigt att söka undvika att den som frigivits från anstalt eller ådömts någon form av kriminalvård i frihet återvänder till den miljö i vilken han har begått de aktuella brotten. ] realiteten har det dock visat sig att många frigivna har starka skäl att återvända till sin hemort och att omplaceringar därför sällan blir framgångsrika,

På grund av vad sålunda anförts anser beredningen att de grundtankar på vilka nuvarande anstaltssystem vilar inte längre har samma tyngd som tidigare.

UtgångSpunkten bör i stället vara att ska- pa ett system som — oavsett den påföljd som har ådömts skapar gynnsamma förutsätt- ningar att inrikta verksamheten på konkreta åtgärder för att genom arbets— och bostads- anskaffning, utbildning m,m. anpassa den frigivne till samhällslivet och minska hans sociala isolering. Detta kan uppnås genom att frivårdande åtgärder sätts in på ett tidigt skede i anstaltsvistelsen. En förutsättning

härför är ett samarbete mellan såväl anstalts- och frivårdspersonal som mellan denna per- sonal och dem som svarar för arbetsförmed- ling, bostadsanskaffning och annan social stödverksamhet. I dag är ett sådant samarbe- te ofta inte möjligt på grund av den intagnes anstaltsplacering.

Erfarenhetsmässigt kan man räkna med att flertalet frigivna återvänder till sin ur- sprungliga miljö. Det är orealistiskt att försö- ka hindra detta. Man bör i stället ta fasta på de positiva inslagen i denna miljö och hjälpa klienterna att motstå ett eventuellt negativt inflytande. Detta uppnås bäst genom åtgär- der av ovan angivet slag och genom att placera den intagne på anstalt i närheten av hemorten där han får möjlighet att under anstaltstiden hålla kontakt med anhöriga och vänner som är beredda att stödja honom efter frigivningen.

För de intagna som inte är att hänföra till den kategori som här har benämnts normal- klientel blir kriminalvårdens uppgift väsentli- gen en annan. Det blir här fråga om att tillgodose samhällets skyddsbehov samtidigt som man skapar förutsättningar för den sär- skilda behandling i övrigt som det mera gravt belastade klientelet kräver. Detta bör ske i anstalter som ges särskilda resurser för att lösa de speciella problem som detta klientel skapar. Vad nu sagts hindrar inte att en stor del av detta klientel under senare delen av verkställigheten överförs till anstalter av den typ som avses för det förstnämnda klien- telet.

Slutligen behövs särskilda öppna anstalter för omhändertagande av det korttidsklientel av typ rattfyllerister beträffande vilka några särskilda vårdbehov i allmänhet inte anses föreligga som kan tillgodoses av kriminalvår— den.

Det är mot bakgrunden av vad nu har sagts som man skall se beredningens förslag att inrätta lokalanstalter för normalklientelet och riksanstalter för övriga intagna. Bered- ningens förslag innebär också att det nuva- rande räjongsystemet ersättes med ett annat regionalt system.

Många intagna skulle med hänsyn till vad

nu anförts beträffande arten av deras brotts- lighet kunna fullgöra hela verkställighetsti- den på öppen-halvöppen anstalt. I en del fall är detta emellertid inte möjligt på grund av den intagnes personliga förutsättningar. Det torde dock inte vara nödvändigt att uppe— hålla de krav på säkerhet som nu gäller vid de slutna anstalterna. I stället bör de beredas placering på en anstalt vars slutenhetsgrad anpassas till verksamhetens syfte och som är belägen i eller nära hemorten lokalanstalt. De bör där få utbildning eller arbetsplacering i samverkan med arbetsmarknadsmyndighe- terna på orten och snar placering i frigång. De skall också ha möjlighet till fortlöpande kontakter med anhöriga, övervakare och fri- vårdstjänsteman.

Den grupp klienter som skulle placeras direkt på lokalanstalt kan beräknas uppta omkring 1 200 årsplatser. De är i allmänhet dömda till fängelse 3 A 12 månader. Deras rymningsbenägenhet är vanligen relativt liten och kan eventuellt bli ännu mindre om de får vistas i närheten av hemorten med möjlig- het till bättre kontakt med anhöriga. Deras behandlingsbehov hänför sig huvudsakligen till deras situation i frivård. Skvddstillsyns- dömda, vilka under prövotiden ådömts sär- skilt fängelsestraff eller behandling i tillsyns- anstalt, ingår även i gruppen liksom enstaka nydömda ungdomsfängelseelever.

På lokalanstalterna bör, under slutskedet av verkställighetstiden, också kunna placeras klienter med längre anstaltstider som på grund av säkerhetsskäl har tillbringat första delen av verkställigheten på sluten anstalt men som inför frigivningen bör komma när- mare hemorten för frigivningsförberedelser, övervakarkontakt och frigång. Platsbehovet för denna grupp kan beräknas till cirka 600 årsplatser.

Vad beträffar arbetsformerna bör frivårds- personalen från början medverka vid diffe— rentiering och behandling på anstalten och vid anskaffande av frigångsarbete. Arbets- marknadsmyndighetens kontaktman bör del- ta i verksamheten liksom representanter för socialvården. Anstalterna bör kunna anlita ortens sjukvårdsresurser.

Lokalanstaltema bör lokaliseras så att de intagna dels får möjlighet att uppehålla so- ciala och personliga kontakter, dels under vistelsen på anstalten har möjlighet att på- börja en frigångsanställning som de kan be- hålla efter frigivningen. När det gäller anstal- tens storlek anser beredningen att ca 40 platser är att föredra ur behandlingssyn— punkt.

Slutenhetsgraden bör variera mellan öp- pen och sluten. Arbetslokaler krävs för enk- lare arbete. Behovet av besökslokaler och lokaler för sjukvård blir mindre än f. n.

Beredningen beräknar att omkring 830 platser kan ställas till förfogande genom att ett 25-tal av de nuvarande småanstalterna tas i bruk som lokalanstalter. Nybyggnadsbeho- vet uppgår då till omkring 1000 platser. Beredningen beräknar kostnaden för att upp- föra en lokalanstalt till omkring 5 milj. kr och den totala investeringskostnaden till om- kring 125 milj. kr. Investeringarna kan förde- las på en längre period t. ex femton år. De platser som friställs till följd av nybyggnatio- ner bör i första hand utnyttjas för nedlägg- ning av äldre centralanstalter.

Den återstående delen av anstaltsklientelet passar av olika skäl inte för lokalanstalter utan bör hänvisas till anstalter med ett större upptagningsområde _ riksanstalter. Riksan- staltsklientelet fördelas som ovan nämnts på två olika grupper.

Den ena av dessa beräknas med nuvarande påföljdssystem för trafiknvkterhetsbrott krä- va cirka 1 000 årsplatser. Dessa intagna har korta verkställighetstider, ] 3 månader. De tas in på anstalter huvudsakligen av allmän- preventiva skäl. De är i regel ej rymningsbe- nägna och skall inte bli föremål för frivårds- behandling efter avslutad anstaltsvistelse. Med hänsyn till den korta verkställighetsti- den är deras behov av att tillbringa anstaltsti- den i omedelbar närhet av hemorten i regel inte så stort som andra intagnas. Speciellt blir detta fallet om man underlättar deras möjlig- het att hålla kontakt med sina anhöriga på annat sätt, t. ex. med hjälp av telefon och besökshotell. Det övervägande flertalet kan vistas på öppna anstalter. Kravet på behand-

lingsresurser vid anstalter för detta klientel är med hänsyn till gruppens sammansättning inte stort.

Den andra gruppen, som beräknas kräva cirka 2 500 årsplatser, bör med hänsyn till klienternas behov av specialiserade och per— sonalkrävande behandlingsinsatser tillbringa större delen av sin verkställighetstid på riks- anstalter med särskilda behandlingsresurser. Dessa klienter lämpar sig åtminstone un- der första tiden — inte för öppen vård, frigång m. m. varför sådana behov som ut- bildning, arbetsträning, medicinsk och psy- koterapeutisk behandling huvudsakligen måste tillgodoses genom kriminalvårdens för- sorg. Detta medför att anstaltsplaceringen måste bedömas med utgångspunkt från klientens behov och önskemål om behand- ling. Även dessa klienter kan förväntas önska vistas i närheten av hemorten och även i deras fall är det betydelsefullt för deras fortsatta samhällsanpassning att de bereds möjlighet att bibehålla socialt värdefulla kontakter. Behovet kan i viss utsträckning tillgodoses genom riksanstalternas spridning samt genom stödåtgärder som resebidrag och besökshotell. Intagna på riksanstalter skall i den mån säkerhetsskäl så medger i god tid före frigivningen överföras till lokalanstalter.

Vissa undersökningsresultat tyder på att de skadliga effekterna av det tvångsinslag som försvårar den institutionella kriminalvår- den kan minskas genom att den intagne får en viss möjlighet att själv utforma sin be— handling. Detta förutsätter dock ett brett register av behandlingsalternativ. Genom en relativt långt driven specialisering bör man på riksanstalterna kunna skapa sådana alter- nativ i betydande utsträckning.

Man bör ha personal och lokaler för teore- tisk eller yrkesinriktad utbildning och tera- peutisk personlighetsbehandling liksom ut- rymme för produktiva arbetsinsatser. I de fall då riksanstalten utnyttjas för ett sam- hällsfarligt klientel krävs också en hög rym- ningssäkerhet.

När det gäller det fortsatta anstaltsbyggan- det anser beredningen att behovet av riks- anstalter torde kunna täckas inom ramen för

befintliga slutna anstalter. Man behöver där— för inte uppföra kostnadskrävande större slutna anstalter. Däremot måste man så- som ovan anförts ; räkna med att efter hand ersätta eller i varje fall rusta upp flera av de anstalter, som föreslås bli använda som lokal- anstalter. Det framtida anstaltsbyggandet kommer under sådana förhållanden huvud- sakligen att omfatta mindre anstalter, vilka till övervägande del saknar kostnadskrävande säkerhets- och behandlingsanordningar. ln- vesteringskostnaderna kan därför beräknas hålla sig på en rimlig nivå.

5 Kriminalvårdens regionala system

Vad beredningen har föreslagit beträffande ändringar i anstaltssystemet innebär att för en stor del av klientelet behandlingen skall ges i anstalter med lokal anknytning till frivårdsorganisationen och andra regionala Och lokala organ för social stödjande verk— samhet. Härigenom kommer anstaltsvården att integreras med frivården på ett helt annat sätt än vad som är fallet f.n. Om en sådan integration skall bli fullständig bör emeller- tid också kriminalvårdens regionala organisa- tion ses över. En översyn är av andra skäl befogad redan med nuvarande anstalts- system.

Landet är f. n indelat iåtta kriminalvårds- räjonger med en kriminalvårdsdirektör som chef. Räjongerna utgörs av fem geografiska räjonger, norra, östra, södra, västra och in- landsräjongerna, samt tre specialräjonger för internerings-, ungdoms- resp. kvinnoklientel.

Beredningen framhåller att räjongchefens arbetsuppgifter ursprungligen avsågs bli av behandlingsmässig natur varvid tonvikten främst lades på klienteldifferentiering. Efter hand har dock tillkommit en rad uppgifter av bl. a. administrativ art. Omfattningen av dessa har bidragit till att räjongledningen inte kunnat fylla den uppgift i behandlings- arbetet som från början avsågs. Ett annat skäl till att räjongchefens kontakt med klien— telet inte fått den personliga prägel som eftersträvades var att genomströmningstaken på anstalterna som en konsekvens av de

korta strafftiderna blivit så stor att räjong- ledningen sällan har den kännedom om klienterna, som förutsattes i den ursprung- liga räjongplanen. Inte heller har kriminal- vårdsdirektören möjlighet att i önskvärd ut- sträckning delta i anstalternas behandlings- kollegier. Det har medfört att kollegierna inte fått den centrala betydelse för behand- lingsplaneringen som man från början åsyf- tade. En målsättning för räjongplanen var att varje räjong skulle bli självförsörjande i fråga om behandlingsresurser. Detta har bl. a. av ekonomiska skäl inte kunnat genomföras. Räjongbundenheten har i stället medverkat till att de befintliga resurserna har fördelats ojämnt på räjongerna och därför inte utnytt- jas maximalt. Anknytningen till hemorten blir på grund av räjongernas storlek och räjongledningens behov att tillgodose andra angelägna differentieringskrav otillräcklig. Klienter som med hänsyn till sina hemorts- förhållanden borde placeras på en viss anstalt får ofta inte plats därför att platserna är upptagna av intagna som av andra skäl har beretts plats där.

Ett speciellt problem utgör i detta av- seende specialräjongerna där man måste av- stå från att anknyta till klienternas hemort. Anstaltsvårdens bristande lokala anknytning har lett till att försöken att samordna den med frivården har försvårats och att räjong- cheferna sällan kunnat medverka i klientelar- betet på frivårdssidan. Speciellt gäller detta av naturliga skäl räjongcheferna i specialrä- jongerna eftersom deras räjonger saknar an- knytning till frivårdsdistrikten. Även iandra fall är frivårdspersonalens möjligheter att påverka klientens anstaltsplacering, behand- ling och tidpunkt för frigivningen små. Inte minst beror detta på att verkställigheten ofta äger rum långt från klientens hemort.

Beredningen framhåller också att det är nödvändigt att i största möjliga utsträckning integrera kriminalvårdsarbetet med den verk- samhet som bedrivs av samhällets övriga vårdorgan. En sådan integration skulle för- modligen lättare kunna åstadkommas om kriminalvårdens regionala indelning hade en bättre anknytning till andra regionala organ

inom t. ex. landsting, länsarbetsnämnder, länsskolnämnder rn. fl. Om man jämför kri- minalvårdsräjongerna med andra regionala organ finner man att det är ett fåtal sådana organ som har så stora regioner som krimi- nalvården. Beredningen anser att man kan befara att ett vidmakthållande av en organi- sation som i väsentliga avseenden skiljer sig från vad som tillämpas inom andra vårdom- råden kan leda till att kriminalvården isoleras och att det praktiska samarbetet med bl. a. sjukvårdens och socialvårdens huvudmän för- svåras.

Även om räjongsystemet är behäftat med svagheter avvisar beredningen tanken på att avskaffa det till förmån för en centralisering av verksamheten. En sådan åtgärd skulle med all sannolikhet leda till en ökad byråkratise- ring och till ett minskat hänsynstagande till klienternas personliga egenskaper och förhål- landen. Den regionala indelningen av krimi- nalvården bör i stället ändras på sådant sätt att den mera anpassas till klienternas behov av behandlings- och stödåtgärder än till an- stalternas storlek och lokalisering. Man bör eftersträva ett regionsystem där ledningen känner den enskilde klienten och kan följa hans behandling oavsett om han befinner sig i frivård, häkte eller på anstalt. Framför allt får den regionala indelningen inte bli ett hinder för en ändamålsenlig klienteldifferen- tiering.

Beredningen redogör för hur den tänker sig att differentieringen av klientelet skall ske i det föreslagna nya anstaltssystemet och behandlar regionledningens arbetsuppgifter när det gäller administration, behandlingspla- nering och information.

Beredningens slutsats blir att den nuvaran- de regionala indelningen av kriminalvården måste omprövas. Det bör därvid vara ett grundläggande krav att verksamheten, i enlig- het med det ursprungliga syftet, kan bedrivas på ett sådant sätt att den personal som svarar för klienteldifferentiering och behandlings- planering kan bygga på personlig kännedom om de enskilda fallen. Härför krävs att de nuvarande kriminalvårdsräjongerna delas upp på mindre regioner. Detta underlättar också

en bättre samordning med övriga vårdområ— den.

Beredningen anser att två eller tre frivårds- distrikt, en eller ett par lokalanstalter och ev. ett häkte kan utgöra ett lämpligt område. Ett sådant område kommer i regel att sam- manfalla med ett eller ett par län. Bered- ningen stannar för att låta länet eller två län vara den normala regionala enheten. Härvid har beredningen även tagit hänsyn till andra vårdområdens organisation.

En förutsättning för ett konsekvent ge- nomförande av förslaget är att specialrä- jongerna slopas.

Med utgångSpunkt från dessa övervägan- den föreslår beredningen att det nuvarande räjongsystemet avvecklas och att riket istäl- let indelas i fjorton kriminalvårdsregioner med följande geografiska omfattning.

Stöckholms län Göteborgs och Bohus Hallands län Malmöhus _ Kristianstads län Uppsala län Gävleborgs län

Västernorrlands _ Jämtlands län Västerbottens _ Norrbottens län Köpparbergs — Västmanlands län Södermanlands Gotlands län Östergötlands län Jönköpings _ Kronobergs län Kalmar _ Blekinge län Älvsborgs Skaraborgs län Värmlands _ Örebro län

6 Behandlingen av narkotikamissbrukare

Beredningen redogör för narkotikasituatio— nen inom kriminalvården och konstaterar att antalet narkotikamissbrukare fortlöpande har ökat såväl bland anstaltsklientelet som bland frivårdsklientelet. Beredningen beräknar att den 1 april 1972 26% av de intagna på anstalterna och 12% av frivårdsklientelet missbrukat narkotika av något slag. Bered- ningen redogör vidare för narkomanvårds- kommitte'ns och kriminalvårdsstyrelsens för- slag till åtgärder mot narkotikamissbruket inom kriminalvården.

För egen del erinrar beredningen inled- ningsvis om sitt uttalande att kriminalvår- dens klienter har rätt att fordra vård inom den allmänna sjukvården på samma villkor och i samma utsträckning som andra stöd- och vårdsökande. Detta innebär att kriminal- vårdsklientelets behov av narkomanvård skall tillgodoses inom kriminalvården endast i de fall då klienterna omhändertagits på ett så- dant sätt att det förhindrar eller försvårar att vården bereds inom den ordinarie sjukvår- den.

Beredningen ansluter sig vidare till upp- fattningen att grundlinjen i narkomanvården måste vara frivillighet. Från denna utgångs- punkt och då det för en framgångsrik be- handling förutsätts en långvarig behandlings- period anser beredningen att kriminalvården _ med sin primära karaktär av tvångsingri- pande _ har begränsade möjligheter att be- reda missbrukarna en adekvat vård. Med hänsyn såväl härtill som till beredningens uppfattning om kriminalvårdens uppgift av- visar beredningen tanken på att inom krimi- nalvården bygga upp en särskild organisation för narkomanvården. I stället bör samhällets allmänna vårdresurser dimensioneras på så- dant sätt att även krirninalvårdsklientelets självklara rätt till en riktig behandling kan tillgodoses. Kriminalvården bör dock ha möj- lighet att ge narkomanerna den hjälp och det stöd som ligger inom ramen för dess normala verksamhet. I storstadsområdena kan denna hjälpverksamhet motivera speciella personal- resurser.

I fråga om frivårdsklientelet bör det vara kriminalvårdens uppgift att fastställa vilka som missbrukar narkotika samt graden av deras missbruk. När det konstateras att en klient missbrukar narkotika bör övervak— ningen om möjligt övertas av en tjänsteman- naövervakare. Klienten bör också remitteras till psykiater.

[ de lättare fallen bör man med hjälp av rådgivning och sociala stödåtgärder söka för- må missbrukarna att själva upphöra med missbruket. De etablerade missbrukarna bör hjälpas till sjukhusvård eller annan kvalifice- rad behandling. I princip bör man bygga på

frivillighet men med hänsyn till de speciella risker för återfall i kriminalitet som åtföljer missbruket kan man också acceptera tvångs- medel. En möjlighet synes vara att övervak- ningsnämnden ansöker om tvångsmässig in- tagning för psykiatrisk vård. Utskrivning, efter behandling som föranletts av sådan ansökan, bör prövas av utskrivningsnämnd.

På anstalter och häkten måste man ha resurser att snabbt upptäcka och föranstalta om vård för nyintagna narkomaner som är förgiftade eller visar symptom på allvarliga abstinensbesvär. Detsamma gäller givetvis när besvär av detta slag uppträder efter en per— mission eller ett avvikande. Eftersom förgift- nings- och abstinenssymptom är vanligast på häkten krävs en förstärkning av sjukvården vid dessa institutioner. En sådan förstärkning föreslår beredningen i annat sammanhang. I de fall då den nyintagne blir allvarligt sjuk bör han ovillkorligen överföras till sjukhus- vård.

1 övrigt bör narkotikamissbrukare som ådömts frihetsstraff omhändertas på ett sätt som hjälper dem att hålla sig i sådan fysisk och psykisk kondition att specialiserade be- handlingsinsatser i samband med frigivningen underlättas.

1 den mån missbrukarna bedöms vara i behov av specialistvård och lämpligen kan placeras på psykiatriskt sjukhus eller narko- manvårdsklinik bör de överföras till sådan vård. Narkomanvård på sjukhus eller klinik bör jämställas med annan sjukhusvård och inräknas i verkställighetstiden.

Även om beredningen i princip avvisar tanken på en speciell narkomanvårdsorgani- sation för kriminalvården anser beredningen att det ur praktisk och humanitär synpunkt är nödvändigt att förse Stockholms-, Göte- borgs- och Malmöregionerna med speciella resurser för omhändertagande av narkotika- missbrukare. Detta bör främst ske genom att var och en av dessa regioner tilldelas ett behandlingsteam vari ingår läkare, psykolog och socialarbetare.

Teamen, som i Stockholm och Göteborg bör stationeras på häktena och i Malmö t. v. på fångvårdsanstaltens häktesavdelning, bör

ansvara för kriminalvårdens narkomanvård inom sitt område. [ närheten av storstäderna inrättas försöksvis behandlingshem för nar- komaner bland anstaltsklientelet vilka själva önskar behandling mot missbruket och som bedöms mottagliga för sådan behandling. Hemmen bör vara öppna. Den psykotera- peutiska vården bör skötas av behandlings- teamet.

När det gäller frågan om att inrätta sär- skilda vårdanstalter för kriminalvårdens nar- kotikamissbrukare behandlar beredningen skälen för och emot sådana.

Beredningen stannar för att föreslå en försöksverksamhet med särskild narkoman- vård av vissa drogmissbrukare inom anstalts- klientelet. Med hänsyn till att våra kunska- per om kriminalvårdens narkomaner bygger på ganska osäkra fakta bör denna tills vidare dock endast bedrivas i begränsad skala.

Beredningen föreslår därför att man avde- lar några riksanstaltsavdelningar för sådan vård. Förläggningen bör ske på sådant sätt att den kan stå under tillsyn av läkarpersonal från psykiatrisk avdelning. Resurser behövs för psykoterapeutisk behandling och för led- ning av motions- och fritidsverksamhet.

Slutligen föreslår beredningen att en psy- kiatertjänst inrättas med placering i Örebro där närheten till Kumla- och Hinsebergsan- stalternu har medfört särskilda problem med ett narkotikabelastat frivårdsklientel.

7. Personundersökningsverksamheten

Beredningen anser att erbjudanden om kurativa åtgärder och social service bör kunna ges redan under personundersöknings- tiden och bilda basen i en plan för fortsatta stödåtgärder. Detta kan bäst ske om verksamheten kopplas till skyddskonsulent- organisationen. Beredningen föreslår därför att domstolens förordnande att föranstalta om personundersökning i varje enskilt fall obligatoriskt skall gå till skyddskonsulenten. Betalningen lämnar också en skiss över hur en personundersökning bör genomföras. Kopplingen till frivårdsorganisationen skulle enligt beredningens uppfattning göra

det naturligt att överföra personundersök- ningsverksamheten i sin helhet till denna organisation. En sådan satsning är emellertid alltför stor för att kunna genomföras på en gång. Man bör inte heller avstå från att låta andra än frivårdstjänstemän utföra personun- dersökningar. Beredningen föreslår därför att frivårdspersonalens befattning med person- undersökningarna främst inriktas på urval och handledning av personundersökare samt ledande av ovannämnda sociala service. För dessa arbetsuppgifter föreslår beredningen att 50 assistenttjänster och 25 biträdes- tjänster tillföres frivårdsorganisationen.

8. Övervakningen

Övervakningstiden vid skyddstillsyn är nu tre år. Beredningen anser att flera skäl talar för att övervakningstiden förkortas. Bl. a. fram- hålles att den klient som har klarat sig utan återfalliexempelvis två är sällan torde vara så labil att kontroll ett tredje år är nödvändig. Efter ett till två års kontakt med övervakare och frivårdspersonal bör även den övervaka- des sociala hjälpbehov vara kartlagda och om möjligt avhjälpta. Beredningen föreslår att prövotiden vid skyddstillsyn sänks till två år, samt att behovet av övervakning obligato- riskt omprövas efter ett år.

Beredningen diskuterar även frågan om övervakningens kontrollfunktion och dess hjälpfunktion mot bakgrund av att det i kriminalvårdsdebatten har gjorts gällande att dessa funktioner är svårförenliga. Beredning- en anser att någon annan väg inte kan väljas än att övervakningens hjälpfunktion får handhas av samma person som svarar för kontrollfunktionen. En sådan lösning är att föredra framför den rent negativa prägel som en renodlad kontroll skulle få både för klienten och övervakaren. Det måste vara till fördel för övervakningens båda sidor att kunna få en helhetsbild av klienten i hans miljö.

Om det inte finns behov av kontroll skall övervakning inte förekomma. Klienternas behov av social service kan i stället tillgodoses genom att de erbjuds en kontakt-

man. Detta erbjudande kan göras i direkt anslutning till en villkorlig frigivning. Det kan också göras sedan övervakningen pågått en längre eller kortare tid. Som kontaktman kan klienten välja t.ex. sin tidigare övervakare. Beredningen föreslår att medel anslås till kostnadsersättning åt kontaktmän.

När det gäller valet av behandlar beredningen främst frågan om tjänstemannaövervakning eller lekmanna- övervakning. Beredningen anser med hänsyn till det ökade inslaget dömda med svår social missanpassning, framför allt alkohol- eller narkotikamissbruk. att fler klienter än nu, särskilt i storstäderna, måste få frivårdstjän- stemän som övervakare. Genomsnittligt beräknas ca 30 % av nuvarande klientel, dvs. ett antal av 4 700, tillhöra de kategorier som av olika skäl kräver omfattande insatser på dagtid av utbildade socialarbetare.

För övriga klienter bör även fortsättnings- vis lekmän anlitas. Beredningen anser emel- lertid att Iekmännens medverkan förutsätter en kraftigare satsning på utbildning, fortbild- ning och gruppverksamhet än vad nuvarande anslag tillåter. Beredningen föreslår en uppräkning av detta anslag.

När det gäller att beräkna behovet av frivårdstjänstemän för övervakningsuppdrag utgår beredningen från att varje assistent inte bör ha mer än 30 ärenden. Det betyder att 247 assistenter skulle behövas för dessa övervakningar. Med avräkning för nuvarande 2200 ärenden med tjänstemannaövervak- ning (73 assistenter) krävs ett nettotillskott av 175 assistenter. Hälften av kostnaden betalas genom omförda övervakararvoden.

Beträffande övervakararvoa'ena erinrar be- redningen om att i riksdagsmotioner har föreslagits en fördubbling av dessa. Bered- ningen framhåller att den har att göra en samlad bedömning av olika behov inom kriminalvården. Kostnadsökningen för en fördubbling av ersättningen till de frivilliga övervakarna utgör drygt 17 milj. kronor årligen. En sådan satsning kan betyda att andra åtgärder, som utifrån beredningens bedömning av reformverksamhetens inrikt-

ö vervakare

ning är mera oundgängliga, måste anstå. Man måste också enligt beredningens uppfattning vid en uppräkning av övervakararvodet jämföra kostnaden för lekmannaövervakning med kostnaden för flera tjänstemän. För samma kostnad kan man anställa omkring 220 övervakningsassistenter.

Beredningen har vidare den uppfattningen att arvodets storlek inte har så stor betydelse för rekryteringen av nya övervakare som man ibland föreställer sig. Viktigare än en generell arvodeshöjning anser beredningen det vara att bättre resurser tillskapas för att ersätta de övervakare som har haft speciella utgifter i samband med fullgörandet av uppdraget.

Beredningen föreslår inte någon höjning av övervakararvodena. Däremot föreslår beredningen en höjning av anslaget till särskilda kostnader för övervakare.

Utöver övervakningen kan klienten enligt brottsbalkens nuvarande bestämmelser ges en rad föreskrifter rörande sin livsföring under prövotiden. En del av dessa föreskrif- ter är enligt beredningens bedömning orealis- tiska och föga ändamålsenliga. 1 detta avseende bör en lagändring övervägas avsedd att inskränka bruket av sådana föreskrifter.

Beredningen föreslår också att sådana sanktioner som varning och vitesföreläggan- de avskaffas. Möjligheten att tillfälligt omhänderta en övervakad bör däremot bibehållas som en metod att få den kontakt med denne som annars kan omöjliggöras på grund av att han t.ex. är oanträffbar eller berusad.

9 Frivårdens sociala verksamhet

Beredningen anser att verksamheten på frivårdsdistrikten bör stärkas genom olika åtgärder.

När det gäller fritidsaktiviteter finner beredningen behov av speciella insatser föreligga. Det utbud som sker genom föreningar, studieförbund, ungdomsgårdar etc. när i mycket liten utsträckning frivår- dens klienter. ] regel utnyttjar de endast de enklaste och minst aktiverande delarna av

Gruppaktiviteter som speciellt avpassas efter de övervakades intressen och förutsätt- ningar men som samtidigt tjänar som kontakt- och samlevnadsträning har stort värde. Lämpliga övervakare eller frivårdstjän- stemän kan fungera som ledar mot sedvanligt gruppsamtalsarvode. Kostnaderna för aktiviteterna blir i allmänhet ej höga.

Beredningen föreslår att kriminalvårdssty- relsen får ett förstärkt anslag till olika fritidsaktiviteter samt dessutom medel att arvodesanställa psykologer.

Att åstadkomma tillfredsställande bo- stadsförhållanden för klienterna är en central uppgift för frivården. Beredningen föreslår förstärkt anslag till behandlings- och stödåt- gärder främst för att tillgodose behovet av genomgångsbostäder i insprängda lägenheter.

För att förstärka sjukvårdsinsatsema före- slår beredningen att frivårdsdistrikten får tillgång till en socialmedicinsk eller psykiat- risk konsult. Vidare föreslås att nio distrikt får anställa en heltidsanställd sjuksköterska och 15 distrikt en sjuksköterska på halvtid.

10 Frivårdens behandlingsarbete på häkten och lokalanstalter

Beredningen föreslår att 15 tjänster för assistenter tillföres frivårdsdistrikten på de orter där det finns allmänna häkten. De skall ha deltidsfunktion av kurativ och terapeutisk art på häktena och bör även kunna göra personundersökningar beträffande de häkta- de.

Vidare föreslår beredningen att frivården tillföres 22 assistenttjänster för frigivningsar- bete på lokalanstalterna med placering på frivårdsexpeditioner.

1 l Frivårdsdistriktens utformning

Beträffande distriksindelningen föreslår be- redningen en skyndsam översyn av frivårdens organisation i Stockholm, Göteborg och Malmö. Översynen bör utgå från att nuvarande specialdistrikt för unga och för vissa påföljdskategorier upplöses.

En fråga som har diskuterats i olika sammanhang är normerna för beräkning av hanrllaggande personal inom frivårdsdistrik- ten. Beredningen föreslår att för samtliga distrikt skall gälla en norm om 60 klienter per handläggare, vilket innebär en sänkningi jämförelse med nuvarande praxis. Genom den ökade personal som beredningen har beräknat för egna övervakningsuppdrag, frigivningsförbe redelser och personundersök- ningsverksamhet samt genom den föreslagna förändringen av prövotiden etc. kan den ändrade normen för beräkningen av handläg- gande personal vid nuvarande påföljdspraxis uppfyllas utan ytterligare personalökning.

12. Riktlinjer för anstaltsbyggandet

På senare år har byggandet av anstalter som Kumla och Österåker varit livligt diskuterat. Från olika håll har framförts kritik mot deras storlek och mot deras utformning. Enligt kritikerna har anstaltsbyggandet präg- lats av ett ensidigt säkerhetstänkande på bekostnad av behandlingsatmosfären. Sär- skilt har man kritiserat försöken att ersätta personal med tekniska anordningar som TV-övervakning och elektriska låsanordning- ar.

Även om kritiken i många fall har varit ensidig och överdriven torde den inte vara helt utan fog. Framför allt har anstaltens storlek på ett olyckligt sätt minskat den personliga kontakten mellan personal och intagna samtidigt som den har försvårat eller omöjliggjort individualiserade behandlings- former som frigång, besökspermissioner m.m. Det har också varit svårt att individualisera kontrollen av de intagna, vilket medfört att en del av dessa behandlats med onödig restriktivitet.

Å andra sidan har Kumla och Österåker ofrånkomligen fyllt en viktig uppgift genom att de successivt har fått ta emot en allt större del av det verkligt svårskötta och farliga klientelet. Detta har inte endast medfört ökade möjligheter att klara omhän- dertagandet av denna grupp utan också bidragit till att man kunnat liberalisera

arbetsformerna på andra anstalter. Särskilt Kumla har under de senaste åren i allt större utsträckning kommit att fungera som en riksanstalt för det mest komplicerade klien- telet. Denna funktion har senast understru- kits genom inrättandet av specialavdelningen för svårskötta internerade.

Uppfattningarna varierar om hur stor del av anstaltsklientelet som behöver tas om hand under särskilt kontrollerade former. Det är beredningens mening att behovet av platser av Kumlatyp numera är täckt. Under förutsättning att den av beredningen före- slagna differentieringen fungerar på önskvärt sätt torde man därför nu kunna inrikta byggnadsverksamheten på anstalter som i större utsträckning kan fungera som ett led i en behandlingskedja som syftar till att successivt slussa ut klienterna i frihet. Beredningen har som redan framgått angivit hur den ser på det fortsatta anstaltsbyggan- det vid genomförandet av beredningens förslag till nytt anstaltssystem.

Det är mot bakgrund av vad nu har sagts som beredningen tar ställning till de förslag till byggande av nya anstalter som fångvår- dens byggnadskommitté har lagt fram. Förslaget avser en ny centralanstalt för ungdomsräjongen i Uppsala, centralanstalt för norra räjongen i Vännäs, sidoanstalten Österåker, sluten sidoanstalt i Härnösand, öppen sidoanstalt i Herrljunga och renove- ring av fångvårdsanstalten i Norrköping.

Beredningen gör en bedömning av de olika förslagen som utmynnar i att de föreslagna byggnadsprojekten kan ifrågasättas av flera skäl. Bl.a. kommer ett genomförande av förslagen innebära en fortsatt koncentration av anstaltsbeståndet till ett fåtal större enheter. Detta strider mot den målsättning som beredningen har redovisat rörande dispositionen av kriminalvårdens anstaltssy— stem. Den integration mellan anstalts- och frivård som åsyftas skulle _ om de föreslagna anstalterna kommer till utförande i hög grad försvåras.

lnvesteringskostnaderna för den föreslag- na nybyggnationen har beräknats till ett sammanlagt belopp av 231 milj. kr. Detta

belopp, som skulle ge ett platstillskott av 790 platser, bör jämföras med de 125 milj. kronor som en utbyggnad av 1 000 platser på lokalanstalter kan beräknas kräva. En betydelsefull fördel med det senare alternati- vet är att nybyggnationen kan ske successivt utan att några fördelar ur behandlingssyn- punkt därmed går förlorade. Man har då möjlighet att anpassa utbyggnadstakten efter eventuella förändringar i påföljdssystemet och i domstolarnas praxis.

Av det anförda framgår att starka betänkligheter numera kan resas mot de principer för anstaltssystememets fortsatta utbyggnad efter vilka fångvårdens byggnads- kommitté har haft att arbeta. Kriminalvårds- beredningen finner därför att de förslag som nu föreligger i form av program och bygghandlingar ej bör komma till utförande och att den ännu ej påbörjade planeringen av centralanstalter i södra och västra räjongerna ej bör komma till stånd. Norrköpingsanstal- tens upprustning bör även i fortsättningen ske successivt och främst syfta till att anpassa byggnaderna till den typ av klientel för vilken de skall utnyttjas.

Vid detta ställningstagande har beredning- en utgått från att beläggningen på anstalter- na kommer att vara i stort sett oförändradi förhållande till dagsläget. Beläggningen har emellertid stigit under de senaste månaderna. Beredningen har ansett att det är för tidigt att dra några slutsatser härav. Utvecklingen går också mot ett alltmer svårbehandlat klientel på anstalterna. Skulle den nu antydda utvecklingen fortsätta kan en omprövning av beredningens ställningstagan- de bli aktuell, inte minst mot bakgrund av att det nuvarande anstaltsbeståndet är gammalt och nerslitet. Om en sådan omprövning sker och lokaliseringspolitiska synpunkter därvid skall beaktas kan det komma i fråga att överföra det mera belastade klientelet på Härnösandsanstalten _ som då kan användas som lokalanstalt _ till en ny sluten anstalt i Vännäs och att där dessutom inrätta en narkomanvårdsavdel- ning. Denna anstalt bör i så fall uppföras med 60 platser.

Kommittén för anstaltsbehandling inom kriminalvården diskuterar ingående frågan om öppen och sluten vård och anger som sin principiella ståndpunkt att anstaltsvården bör vara så öppen som möjligt under hela anstaltstiden. Skälen härför är enligt kom- mittén både behandlingsmässiga och humani- tära. KAIK föreslår bl. a. att man skapar ett nät av frigångshem för att ge intagna som klarar en sådan vårdform möjlighet att komma igång med ett arbete eller en utbildning under anstaltstiden, som de kan fortsätta med efter frigivningen. KAlK föreslår också att man på de slutna anstaltema senarelägger inlåsningen av de intagna i bostadsrummen, som nu sker mellan kl. 19 och 20, med en timme. Härigenom skulle de intagna dels få ökade möjligheter att följa televisionsprogrammen dels få mera tid för studiecirklar och sammankomster med övervakare, anstaltsbe- sökare, yrkesvägledare m. fl.

Beredningen framhåller att de hinder för ett ökat utnyttjande av de öppna anstalterna som är förknippade med deras funktionssätt och lokalisering i stor utsträckning bör kunna övervinnas genom beredningens för- slag. Med ett system av lokalanstalter kan man dels öka de intagnas möjligheter att tillbringa anstaltstiden i närheten av hemor- ten dels också vidga deras valmöjligheter i fråga om arbetsplacering genom ett utökat användande av frigångsinstitutct. De psy- kiskt handikappades problem kan bättre beaktas eftersom de psykiatriska konsulter som tillföres frivårdsdistrikten också har att ta sig an lokalanstaltsklientelet. Genom frivårdspersonalens medverkan i utskriv- ningsarbetet kan man undvika att öppenan— staltsklientelet får en sämre social service än andra intagna.

Vad beträffar de slutna anstalterna anser beredningen i princip att de inskränkningar som nu gäller i fråga om de intagnas rätt till gemenskap under fritid på de slutna anstalterna borde slopas. Men beredningen påpekar samtidigt att begränsning i fritidsge—

menskapen endast förekommer på anstalter, vilkas byggnadsmässiga utformning fram- tvingar detta. En ändring av nuvarande regler skulle på dessa anstalter medföra att mycket stora grupper av intagna hänvisades till gemenskap under helt okontrollerbara for- mer. En uppdelning i smågrupper kräver både ombyggnad och personalförstärkningar. l awaktan på sådana åtgärder eller på att dessa anstalter kan läggas ner måste det finnas möjlighet att fortfarande begränsa de intagnas fritidsgemenskap.

Beredningen framhåller vidare att en senareläggning av inlåsningen på de slutna anstalterna skulle kunna möjliggöra ett ökat och mera varierande utbud av fritidsaktivite- ter på anstalterna. Å andra sidan visar gjorda beräkningar, att reformen skulle bli mycket kostnadskrävande. Merkostnaden för en timmas förlängd gemenskap skulle uppgå till 3,5 milj. kronor. Beredningens övriga förslag syftar bland annat till att öka de intagnas möjlighet till placering på öppna anstalter, där de får vistas i gemenskap under en större del av fritiden. Därigenom tillgodoses i viss mån önskemålet om ökad fritidsaktivitet. Med hänsyn härtill och vid den avvägning av angelägenhetsgraden av olika reformbehov som beredningen har att göra anser bered- ningen att senareläggning av inlåsningen får stå tillbaka för andra åtgärder. För att ge de intagna på slutna anstalter möjlighet att följa "TV-programmen kan man överväga att utrusta bostadsrummen med TV-apparat. En sådan lösning ställer sig billigare än en senarelagd inläsning. Beredningen avstyrker därför KAlK:s förslag.

14 Behandlingsplanering

För att effektivisera behandlingsplaneringen föreslår KAlK vissa personalförstärkningar på anstalterna. Beredningen framhåller att en utformning av personundersökningarna på det sätt som beredningen har föreslagit och frivårdens befattning med personundersök- ningarna kommer att medföra att dessa kan utnyttjas vid behandlingsplaneringen på ett helt annat sätt än nu. Endast en del smärre

kompletteringar behöver göras. Härigenom uppnås en väsentlig arbetsbesparing.

Vad beredningen har föreslagit om region- och frivårdsorganisationerna innebär att frivårdens synpunkter kan beaktas i betydligt större utsträckning på planerings- stadiet. När den intagne vistas på lokalanstalt kommer planeringen huvudsakligen att skö- tas av frivårdstjånstemän. På riksanstalterna kan behandlingsplaneringen underlättas av att verksamheten vid dessa anstalter blir mer specialiserad vilket medför att redan place- ringen av en klient vid en viss anstalt utgör en anvisning om hur hans anstaltsvistelse bör organiseras.

Nu angivna förhållanden innebär att arbetsbördan för assistentpersonalen på anstalterna minskas. Personalförstärkningar kan därför undvikas.

I enlighet med KAlK:s förslag föreslår beredningen att medel anslås för ersättare för tillsynspersonal och arbetsledare under den tid då de deltar i behandlingskollegier.

15 Hälso- och sjukvård

Av beredningens redogörelse för den rådande situationen framgår att det föreligger stora brister när det gäller hälso- och sjukvården på anstalterna. Det är beredningens uppfatt- ning att de intagna vid kriminalvårdens anstalter i största möjliga utsträckning bör få tillgång till samhällets allmänna sociala insatser. Detta bör gälla även hälso- och sjukvården. Beredningen vill underlätta en sådan ordning genom att organisera anstalts- väsendet på sådant sätt, att ett större antal intagna vistas i omedelbar närhet till hemorten. De kan då, oavsett anstaltsintag— ningen, lättare upprätthålla kontakten med de läkare och sjukvårdsinrättningar som normalt har ansvaret för att de kommer i åtnjutande av den värd vartill de är berättigade.

För att ytterligare underlätta samarbetet med den allmänna sjukvården föreslår beredningen att man tar bort den begräns- ning i möjligheten att bereda de intagna sjukhusvård som ligger i bestämmelsen om

att den tid som fängelseådömda vistas utanför fångvårdsanstalt för att vårdas på sjukhus inte tillgodoräknas vid beräkningen av strafftiden med mer än en sjättedel av verkställighetstiden.

För att ett ökat samarbete med den allmänna sjukvården skall komma till stånd kräves emellertid en ändrad praxis vid vissa sjukvårdsinstitutioner. Framförallt gäller det- ta narkomanvården. Även i fråga om intagna med andra fysiska eller psykiska besvär är det emellertid av vikt att kriminalvårdsklien- telets eventuella svårigheter att anpassa sig till gällande ordningsregler eller till övriga patienter inte får påverka bedömningen av deras vårdbehov.

Oaktat gynnsammare förutsättningar ska- pas att bereda de intagna sjukvård genom det föreslagna nya anstaltssystemet måste åtgär- der vidtas för att förbättra kriminalvårdens sjukvårdssituation, såväl den akuta situatio- nen som på längre sikt. Beredningen föreslår därför att för kroppssjukvården inrättas 4 tjänster som heltidsanställda läkare, 11 tjänster som sjuksköterskor på heltid och 6 tjänster som sjuksköterskor på halvtid samt för den psykiatriska vården 6 kuratorer med placering på psykiatriska kliniker.

16 A ktiviteter på anstalterna

1 anslutning till synpunkter och förslag framlagda av KAIK behandlar beredningen olika frågor som rör aktiviteterna på anstalterna såsom arbetsdriften, rätten till ersättning för arbete och studier, verksamhe- ten på häktena, skolutbildning, frigång och fritidsverksamhet. Bland beredningens för- slag kan nämnas att beredningen förslår att 10 tjänster som verkmästare inrättas med placering som arbetsledare på häkten med minst 30 platser samt att medel anslås till arvode för organisatörer av arbetsdriften vid de övriga häktena. För terapeutisk verksam- het vid anstalterna föreslås ett anslag på 250 000 kronor.

När det gäller försök med marknadsmässig lön som har inletts vid en anstalt framhåller beredningen att en övergång till sådana

avlöningsformer medför att de intagna ställs inför krav på betalning av skadestånd, underhållsbidrag, ersättning för uppehälle på anstalt osv. Resultatet härav kan bli att den del av ersättningen som vissa intagna får behålla för egen räkning inte märkbart skulle komma att överstiga det belopp de med nuvarande system kan disponera. Detta kan hos några komma att minska intresset för en fullgod arbetsinsats. Å andra sidan skulle det otvivelaktigt vara en väsentlig fördel om de intagna. genom att de har kunnat uppbära marknadsmässig lön för sitt arbete under anstaltsvistelsen, vore mindre ekonomiskt skuldbelastade vid frigivningen än som nu ofta är fallet. Risken för återfall i brottslig verksamhet på grund av att den frigivnes arbetsinkomst tas i anspråk genom exekutiva åtgärder får enligt beredningens mening icke förbises. Med hänsyn härtill och till det värde som ligger i att de intagna får vänja sig vid att planera sin ekonomi bör den beslutade experimentverksamheten genom- föras och resultaten därav utvärderas.

17. Arbetsplikten

Enligt behandlingslagen är de intagna skyldi- ga att delta i arbete på anstalten. KAIK föreslår att arbetsplikten slopas. KAles förslag beträffande arbetspliktens slopande grundas främst på uppfattningen att anstalts— arbetet kan ses som ett självständigt behandlingsinslag.

Beredningen framhåller att detta förutsät- ter att den intagne intellektuellt och känslomässigt gör en klar gränsdragning mellan sin speciella ställning som arbetstaga- re på en av kriminalvårdens arbetsplatser och sin totala situation som tvångsintagen på en fångvårdsanstalt. Detta strider enligt bered- ningen mot de erfarenheter som har gjorts vid de flesta typer av institutioner. Genom att slopa arbetsplikten uppnår man sannolikt inte den åsyftade terapeutiska effekten eftersom för den intagne den totala tvångssi- tuationen är den helt dominerande upplevel- sen. Anstaltsarbetet fyller en betydelsefull uppgift när det gäller att hindra den intagne

från att bli förslöad och passiviserad av anstaltsvistelsen. Ur denna synpunkt torde det vara mindre betydelsefullt huruvida arbetet utföres frivilligt eller under arbets- plikt.

Ett slopande av arbetsplikten ställer krav på andra aktiviteter. Det medför behov av både personal och lokaler. I regel kan de resursförstärkningar som här sätts in inte uppvägas av besparingar på andra håll. Differentieringen av anstalterna kan heller inte drivas så långt att man kan undvika att ha anstalter, där en del av de intagna arbetar och en annan del ägnar sig åt annan verksamhet.

Beredningen framhåller också att de medicinska resurserna har stor betydelse. Som har påpekats av KAIK görs den hälsokontroll som alla nyintagna måste genomgå ytterst schematiskt. Den nyintag- nes fysiska hälsotillstånd undersöks mycket ytligt, hans psykiska kondition blir i regel inte alls föremål för utredning. Dessa brister sammanhänger helt med kriminalvårdens svåra situation i fråga om tillgång till läkar- och sjukvårdspersonal. Beredningen föreslår åtgärder för att förbättra sjukvårdssituatio- nen. En grundligare undersökning av de nyintagna ger ett bättre underlag för besluten om arbetsplacering. Därvid kan man undvika att placera intagna i arbete som inte är anpassat till deras fysiska eller psykiska krafter.

Utöver vad nu har sagts framhåller beredningen att KAIK:s förslag är mycket kostnadskrävande. Vad som kan medföra kostnadsökningar är att de intagna som om förslaget genomfördes skulle föredra att inte arbeta måste sysselsättas på annat sätt. De ökade kostnaderna för alternativa sysselsättningar kommer i regel inte att minska platsbehovet inom arbetsdriften eftersom man ändå måste reservera arbets- platser för de flesta intagna. Även ide fall då intagna undandrar sig all verksamhet ökar personalkostnaderna eftersom personalen på bostadsavdelningarna, som nu är starkt reducerad under den tid då flertalet intagna vistas på sina arbetsplatser, då måste

Reformen kan alltså leda till kostnadsök- ningar av en storleksordning som ej kan förhandsberäknas. Det enda som kan sägas är att kostnadsökningarna blir betydande.

På grund av vad nu har anförts avstyrker beredningen KAIK:s förslag.

18 Intagnas kontakt med yttervärlden

I anslutning till KAIK:s synpunkter och förslag, i vilka beredningen i väsentliga delar instämmer, behandlar beredningen frågorna om brevgranskning, besök, rätten att använ— da telefon, korttids— och långtidspermissio- ner.

Beredningen uttalar, att brevgranskning bör ifrågakomma endast när ordnings— och säkerhetssynpunkter så kräver.

Beredningen anser vidare att besöksmöilig- heterna bör ökas genom att ytterligare besökslokaler inrättas och genom uppföran- de av besökshotell. Beredningen framhåller också att anstaltsbesöken delvis kan ersättas av besökspermissioner när de föreslagna lokalanstalterna har kommit i funktion.

Något samlat grepp om de kostnader som en vidgad besöksverksamhet enligt KAIK:s intentioner kan komma att medföra har inte kunnat erhållas. Det är ofrånkomligt att investeringskostnaderna blir relativt stora. Personalkostnaderna kommer också att öka. Med hänsyn till den betydelse som besöken har för de intagna anser beredningen dock att de föreslagna åtgärderna bör genomföras på längre sikt. 1 första hand bör man eftersträva att varje intagen får möjlighet till två besök i månaden.

När det gäller rätten att använda telefon föreslår beredningen att telefonautomater installeras på lokalanstalterna och på de riksanstalter där inte särskilda säkerhetskrav behöver upprätthållas.

I fråga om korttidspermissioner hänvisar beredningen bl. a. till vad som anförtsi propo- sitionen till riksdagen angående åtgärder mot narkotikabrottsligheten. Kostnaderna för ökad permissionsverksamhet är relativt stora men kan minskas genom annan

anstaltsplacering och ökade frigångsmöjlighe— ter.

Beredningen tillstyrker KAIK:s förslag att de som har dömts till fängelse och internering i likhet med ungdomsfängelse- klientelet skall kunna beviljas långtidspermis- sion i rehabiliteringssyfte under pågående verkställighetstid. Rätt tillämpat kan ett sådant perrnissionsinstitut tillföra anstalts— vården betydligt vidgade möjligheter för en planmässig rehabiliteringsverksamhet. Samti- digt kan det utgöra ytterligare ett led i integrationen mellan anstalts- och frivård. Bl. a. kan man genom sådana långtidspermis- sioner skapa nya och mer differentierade möjligheter till vård av narkotikamissbruka- re. Det är enligt beredningens uppfattning inte nödvändigt att göra möjligheten till långtidspermission enbart beroende av full- komlig skötsamhet under anstaltstiden. Vad som därutöver skall avgöra bedömningen om permission skall beviljas eller ej bör enligt beredningens uppfattning vara de rehabilite- ringsmöjligheter som skapas genom permis- sionen. En annan lämplig användning av långtidspermission kan enligt beredningens uppfattning vara placering i utvalda enskilda hem. Att med hjälp av längtidspermissioner förkorta den dömdes anstaltsvistelse kan synas medföra en uttunning av påföljdens allmänpreventiva effekt. Under förutsättning av att permissionen planeras med tillräcklig noggrannhet och att kravet på efterlevnad av permissionsvillkoren upprätthållas kan man dock även i denna form åstadkomma kontroll av pennittentens livsföring samti- digt som förutsättningarna för hans rehabili- tering förbättras.

Med hänsyn till att riksanstaltsklientelets resekostnader ökar vid vidgade möjligheter till korttidspermission och för att öka möjligheterna till långtidspermission föreslår beredningen att anslaget Omkostnader för permittenter och frigivna räknas upp med ytterligare 500 000 kronor.

Frågorna om förtroenderådens inbördes kommunikation och om de s.k. anstaltstid- ningarna har inför beredningen tagits upp av representanter för de intagnas förtroenderåd.

Kriminalvårdsstyrelsen har bedömt brev- växling och telefonsamtal mellan olika anstalters förtroendemåd vara likvärdiga med korrespondens till och från enskilda intagna. Styrelsen har därför funnit att granskningen bör följa samma regler som gäller för sådan korrespondens. De intagnas talesmän har däremot hävdat att behandlingslagens regler för enskild intagen inte kan tillämpas på förtroenderåden.

1 anstaltstidningarna publiceras i stor utsträckning inlägg med ett mot kriminalvår— den starkt kritiskt innehåll. Också enskilda tjänstemän har angripits med kränkande tillmälen. Tidningarna sprids till en krets av personer utanför anstalten. Med anledning härav har på några anstalter tidningarnas spridande utanför anstalten förbjudits. Dessa åtgärder har godtagits av kriminalvårdsstyrel- sen.

Kriminalvårdsstyrelsen har bl. a. framhål- lit, att anstaltstidningarna ofta tillverkas av material och med hjälp av utrustning som tillhandahålles av kriminalvården. Det måste främst för de angripna men även för övrig personal och för allmänheten te sig märkligt om styrelsen på detta sätt skulle understödja en verksamhet som syftar till att kränka verkets egna tjänstemän. Eftersom anstalts— tidningar utkommer i form av stencilerade skrifter kan de inte bli föremål för ansvarsprövning enligt tryckfrihetsförord- ningen.

Beredningen framhåller som mycket ange- läget att de intagna och deras organisationer bereds frihet dels att i åsiktsbildande syfte kommunicera inbördes dels att genom skrifter framföra kritik mot kriminalvården och annan samhällsverksamhet i syfte att påverka ansvariga myndigheter och den allmänna opinionen. Friheten kan dock inte få sträcka sig längre än vad som gäller för opinionsbildning i allmänhet.

Beträffande förtroenderådens korrespon- dens måste utgångspunkten för bedömning- en vara att de intagna individuellt är underkastade inskränkningar i sin frihet att kommunicera med yttervärlden. Samma inskränkningar måste gälla för de intagnas

organisationer och medlemmarna av dessa. En annan ordning är otänkbar, framför allt om möjligheterna till brevgranskning begrän- sas till att enbart gälla den kontroll som anses nödvändig för ordning och säkerhet på anstalten. Beredningen delar således krimi- nalvårdsstyrelsens uppfattning i denna fråga. ] behandlingslagen bör för klarhetens skull också frågan om förtroenderådens korres- pondens regleras.

Beträffande anstaltstidningarna framhåller beredningen att de personer som medverkar i dessa i regel inte kan göras ansvariga för innehållet i tidningarna, oavsett hur oriktiga eller ärekränkande deras uppgifter är. Det kan inte godtas att kriminalvården genom passivitet eller t.o.m. genom att tillhanda- hålla material och utrustning kan komma att medverka till spridandet bland allmänheten av sanningslösa och för enskilda befattnings- havare grovt kränkande uttalanden. Hänsyn till personalen och kravet på en sund och saklig nyhetsförmedling motiverar att åtgär- der skall kunna vidtas för att hindra sådana företeelser. Beredningen ansluter sig därför även i denna fråga till kriminalvårdsstyrel- sens uppfattning.

Beredningen anser det emellertid vara angeläget att undvika sådana ingrepp i de intagnas rätt att kommunicera sinsemellan och med yttervärlden som uppfattas som en kränkning av yttrandefriheten. Å andra sidan måste tillses att kriminalvårdsmyndigheterna inte kan göras ansvariga för eventuella ärekränkande uttalanden. En ordning som kan tillgodose båda dessa önskemål skulle vara att man hänvisar de intagna till att utanför anstalten låta upprätta och sprida ifrågavarande skrifter men tillåter att manu- skript till artiklar m. m. i sådana skrifter får utföras från anstalten. Beredningen förslår att denna ordning tillämpas i fortsättningen. Frågan om ansvaret för sådana skrifter får bedömas enligt allmänt gällande ansvarsbe— stämmelser.

Frågan om de intagnas medinflytande på behandlingen har tilldragit sig stort intressei den allmänna debatten med anledning av de krav på besluts- och förhandlingsrätt som har

' framförts av representanter för de intagnas

förtroenderåd. Dessa har menat att det föreligger ett avtalsbart partsförhållande mellan kriminalvårdsstyrelsen och de intag- na.

Beredningen uttalar att uppfattningen om ett sådant partsförhållande är oförenligt med gällande lagstiftning. Inte heller är det möjligt att i en ny behandlingslag införa bestämmelser som förutsätter ett sådant förhållande. En ordning motsvarande vad som råder på den allmänna arbetsmarknaden kan inte komma i fråga, eftersom ingendera parten har eller kan ges frihet att bestämma huruvida han vill delta i verksamheten eller ej. Den intagne är av domstol ålagd att undergå en viss påföljd, kriminalvårdsverket har att svara för verkställigheten av denna påföljd.

När det gäller möjligheterna för kriminal- vårdsmyndigheten att träffa överenskommel- ser med representanter för de intagna anför beredningen följande: De regler som gäller för kriminalvårdens verksamhet är och måste vara reglerade genom författning. De kan därför inte vara förhandlingsbara för myn- digheten. inte heller kan denna göra utfästelser i sådana ekonomiska frågor som avgöres av de anslagsbeviljande instanserna. Personalens arbetsvillkor är i betydande utsträckning reglerade genom avtal. Dessa kan inte förändras genom ensidiga beslut från verkets sida.

Med de begränsningar som nu har redovisats bör enligt beredningen ökade insatser göras för klienternas aktiva medver— kan vid utformningen av verksamheten vid anstalterna. ] första hand bör detta ske genom att varje enskild intagen vid behand- lingskollegier eller på annat sätt bereds tillfälle att ta ställning till hur hans anstaltsvistelse skall planeras. Även de organiserade former för klientmedverkan

som efter hand vuxit fram i form av förtroenderåd och samrådsorgan bör på allt sätt uppmuntras och understödjas. Bered— ningen har för sin del ansett det naturligt att för sitt arbete ta del av de intagnas synpunkter. Ett liknande förfaringssätt bör enligt beredningens mening även i fortsätt- ningen kunna tillämpas i frågor som på ett betydelsefullt sätt påverkar anstaltskliente- lets situation. Beredningen anser att de intagnas rätt till medinflytande bör fastslåsi behandlingslagen.

Från personalhåll har framförts farhågor att samrådsverksamheten skall komma att ta alltför stor del av arbetstiden i anspråk till förfång för andra angelägna uppgifter. Enligt beredningens bedömning krävs viss personal- förstärkning på de största anstalterna. Beredningen föreslår därför, att personalen vid Kumla—, Österåker-, Hall-, Norrtälje- och Tidaholmsanstalterna förstärks med vardera en assistenttjänst för handläggning av sam- rådsfrågor. Samtidigt föreslås att ersättning utgår till den personal som utanför ordinarie arbetstid deltar i samrådsverksamhet.

20. Enrumsbehandling

Enrumsbehandling kan enligt behandlingsla- gen komma i fråga av olika anledningar, nämligen såsom disciplinstraff, i avvaktan på utredning rörande regelbrott, när intagen genom sitt uppförande utövar ett menligt inflytande på andra intagna eller när ordning och säkerhet så kräver. Nyintagna kan hållas i enrum och enrumsbehandling kan också ske på den intagnes egen begäran. Vidare är det möjligt att för kort tid isolera en intagen som på grund av våldsamt uppträdande utgör ett hot mot anstaltens säkerhet och därvid även belägga honom med fängelse. Bered- ningen behandlar samtliga dessa fall av enrumsbehandling.

Beredningen anför inledningsvis, att i alla sociala kollektiv skrivna eller oskrivna regler existerar för den inbördes samvaron lik- som också sanktioner mot dem som bry— ter mot reglerna. I regel är sanktionerna ganska milda men ändå fullt effektiva, ef-

tersom regelbrytaren är angelägen om att stå i ett gott förhållande till övriga grupp- medlemmar. När det gäller kriminalvårdens anstaltsklientel är detta inte alltid fallet eftersom de intagna i den tvångssituation som de befinner sig har svårt att känna solidaritet med omgivningen. Anstaltskollek- tivet skiljer sig sålunda från andra kollektiv genom att det upprätthålles med tvång. Detta skapar kontrollproblem som inte finns i andra kollektiv. Till detta kommer att i anstaltskollektivet ingår människor beträt- fande vilka ett utmärkande drag just är att de inte har förmått anpassa sig i kollektiv verksamhet.

Allt detta medför att allmänt förekom- mande medel för att upprätthålla social kontroll stundom visar sig otillräckliga på en anstalt. Eftersom frånvaron av kontroll sannolikt skulle leda till förhållanden som vore outhärdliga både för personal och intagna har man vid sidan av mera allmänt tillämpade sanktioner som tillsägelser, löne- avdrag m.m. tvingats tillgripa åtgärder som kan framstå som hårda. Den mest iögonfal- lande av dessa kontrollmedel är enrumsbe- handlingen såväl när den tillgrips som behandlings- eller säkerhetsårgärd som när den fungerar som disciplinmedel.

Enrumsbehandling har kritiserats såsom en inhuman och förlegad åtgärd för att lösa konfliktsituationer. Den anses också kunna medföra allvarliga medicinska men för den isolerade. Genom att den kombineras med andra åtgärder blir effekten ofta att den felande drabbas av en dubbelbestraffning.

Beredningen slår för sin del fast att den är bestämd motståndare till ingripanden som avskär en intagen från kontakten med andra människor för en längre tid. Grundläggande för beredningens bedömning är också att man bör undvika dubbelbeslraffningar. Vida- re bör man tillse att disciplinära ingripanden inte försvårar behandlingen. Dessa synpunk- ter bör vara vägledande vid ställningstagan- det till frågan om enrumsbehandling.

Ett alternativ till enrumsbehandlingen är att som disciplinmedel utnyttja olika åtgär- der som förflyttning till mera restriktiv

anstalt, indragning av permissioner och frigång samt senareläggning av villkorlig frigivning. Beredningen anser att sådana åtgärder medför avsevärda nackdelar. Allt för täta förflyttningar leder lätt till att uppgjorda behandlingsprogram måste avbry- tas och att systematiska utskrivningsförbe- redelser försvåras. Täta förflyttningar leder dessutom till att transportkostnaderna ökar. Genom att utnyttja åtgärder av detta slag som disciplinmedel riskerar man vidare att bryta mot principen att sanktioner inte onödigtvis skall innebära dubbelbestraff- ningar.

Vad först gäller lindrigare förseelser anser beredningen att ett utnyttjande av åtgärder av nyss angivet slag ofta skulle få allt för vittgående konsekvenser för den intagne. Beredningen föreslår verksamhetsformer vid anstalterna, vilkas genomförande i hög grad är beroende av att verkställigheten av straffet kan genomföras på ett planmässigt sätt. Ett alltför flitigt användande av t.ex. förflytt- ningar och indragen frigång försvårar en sådan planering. Beredningen anser dessa invändningar så väsentliga att åtgärder av detta slag bör avvisas.

Å andra sidan måste man räkna med att de intagna på anstalterna ibland kommer att göra sig skyldiga till förseelser mot anstalts- ordningen som visserligen inte är av särskild allvarlig karaktär men som ändå inte kan förbli opåtalad med hänsyn till den ogynn- samma effekt som detta skulle kunna få både på den felande och på hans medintag- na. Med beredningens nyss angivna ställ- ningstagande återstår inte någon annan sanktion vid lindrigare förseelser än ett kortvarigt isoleringsstraff. Därvid bör beak- tas att i flertalet fall den intagne, när beslutet om disciplinär åtgärd skall fattas, redan har placerats i enrum genom att han har omhändertagits för utredning. Ur den intagnes synpunkt är i regel ett sådant omhändertagande att betrakta som ett straff. Det ter sig för honom förmodligen mera acceptabelt om den disciplinära åtgärden innebär att han under ytterligare en kort tid får kvarstanna i enrum än om han efter

avslutad utredning bestraffas på annat sätt, t. ex. genom senare frigivning.

Vad här anförts innebär enligt beredning- ens uppfattning att övervägande skäl talar för att man för lindrigare förseelser bibehål- ler en sanktion som består i ett kortare isoleringsstraff. Detta bör inte kunna be- stämmas till längre tid än 7 dagar i stället för nuvarande 30 dagar för fängelseklientelet. Samtidigt förutsättes att den nuvarande läkarkontrollen bibehålles. I strafftiden skall inräknas den tid varunder den dömde har varit omhändertagen för utredning. De nuvarande reglerna om förlust av särskilda förmåner, av rätten att inköpa vissa varor och om förbud att inneha tidningar m.m. bör slopas.

Om ett isoleringsstraff har utmätts skall det stå fullt klart att inga ytterligare sanktioner får ifrågakomma för den förseelse för vilken straffet använts. Straffet får således inte kombineras med sanktioner av behandlingsmässig natur. Nuvarande bestäm- melser i 26 kap. 75 brottsbalken föreslås ändrade så att reglerna om ”prövning av den dömdes uppförande under anstaltstiden och sinnesinriktning vid den tid då frigivning ifrågasättes" utbytes mot en bestämmelse att hänsyn skall tas till sådan misskötsamhet under anstaltsvistelsen som inte har föranlett disciplinär bestraffning.

Vad som här sagts kan enligt beredningens uppfattning inte gälla för allvarligare förseel- ser, t.ex. våld mot personal, rymning samt svårare fall av arbetsvägran, avvikande från permission eller frigång. I sådana fall är det nämligen ofrånkomligt att förseelsen måste komma att påverka den intagnes förhållan- den på anstalten. I konsekvens härmed skall isoleringsstraff inte ifrågakomma utan sank- tionen i stället bestå i indragning av förmåner såsom permission m.m. I regel kommer förseelser av detta slag också att leda till att frigivningen senarelägges.

Valet av sanktion kommer på detta sätt att för den intagne omedelbart klargöra förseelsens svårighetsgrad. Ett isoleringsstraff innebär således att förseelsen har bedömts som mindre allvarlig och att den inte

kommer att föranleda ytterligare påföljder. Om däremot sådant straff inte utdömes är det klargjort att förseelsen är av allvarlig art och att den felande har att vänta mera långtgående konsekvenser.

De här framlagda förslagen innebär att alla disciplinstraff över 7 dagar tas bort att en långtgående liberalisering sker i fråga om påföljder för lindrigare förseelser

att de intagnas rättssäkerhet tillgodoses på ett avsevärt bättre sätt än f. n., framför allt genom att dubbelbestraffningar undvikes

att behandlingsplaneringen underlättas. Beredningens kritiska inställning till lång- varig isolering gäller även i fråga om enrumsbehandling av annan anledning än begångna förseelser eller brott.

Vanligast är det fall då en intagen i omedelbar anslutning till en förseelse inom anstalten eller vid återkomsten efter avvikan- de eller misskött permission placeras i enrum i avvaktan på utredning rörande omständig- heter kring regelbrottet. En sådan enrums- placering blir i regel kortvarig.

Denna typ av enrumsbehandling kan enligt beredningens uppfattning inte undva- ras om man skall undvika att den oro som en sådan händelse vanligen medför på anstalten inte skall leda till att ordning och säkerhet sätts i fara. Det föreslagna förfa- ringssättet vid disciplinära bestraffningar innebär en ytterligare garanti för att utredningstiden inte onödigtvis förlängs. Dessutom har beredningen föreslagit att tiden skall avräknas.

Ett annat fall avser den enrumsbehandling som tillgripes när en intagens uppförande är sådant att han utövar ett menligt inflytande på andra intagna eller när ordning och säkerhet så kräver. I detta fall gäller en tidsbegränsning på en månad. Denna kan dock förlängas med ytterligare sex månader.

Sådan isolering bör enligt beredningens uppfattning liksom enligt gällande praxis utnyttjas endast i speciella undantagsfall t. ex. när rikets säkerhet så kräver eller när den intagne är uppenbart farlig för persona- lens eller medintagnas säkerhet till liv och hälsa. Även i dessa fall bör tidsmarginalerna

förkortas. Beslut om isolering bör omprövas minst en gång i månaden. I övriga fall bör enrumsvistelsen ersättas med att den intagne placeras i en liten grupp med särskilda övervakningsmöjligheter.

När det gäller enrumsbehandling av nyintagna framhåller beredningen att man även i dessa fall i största möjliga utsträckning bör ersätta enrumsplaceringen med möjlighet till gemenskap i smärre grupper. Beredningen har i dessa fall dessutom föreslagit åtgärder avsedda att avsevärt förkorta tiden för behandlingsundersökning.

Beredningen föreslår vidare att frivillig isolering endast bör ifrågakomma i de fall då den intagna kan åberopa beaktansvärda skäl för sin önskan härom. Innan framställning om enrumsvistelse bifalles bör eventuella medicinska hinder häremot utredas genom läkarkontroll.

Beredningen anser vidare att möjligheten att isolera intagen som uppträder våldsamt och utgör ett hot mot anstaltens säkerhet inte kan undvaras.

21. Personalfrågor

Beredningen behandlar ingående kriminal- vårdspersonalens olika problem och under- stryker de svåra uppgifter som framför allt vård- och tillsynspersonalen ställs inför och den ömtåliga och utsatta situation i vilken personalen befinner sig när den skall säväl lösa bevaknings- och säkerhetsuppgifter som fullgöra sin vårdfunktion. Beredningen anser det angeläget att vård- och tillsynspersonalen i större utsträckning deltar i behandlingsar- betet och anvisar olika vägar att uppnå detta.

Bl.a. föreslår beredningen att man för- söksvis inrättar fjorton tjänster i vårdargrad vilka utöver den schemabundna personalen skall medverka i behandlingsarbetet. Detta försök bör göras vid några riksanstalter. Om försöket visar sig framgångsrikt bör antalet sådana tjänster utökas. På lokalanstalterna bör man däremot pröva huruvida personaltid kan frigöras genom att bevakningstjänsten begränsas.

Beredningen uttalar sig också om den försöksverksamhet med observationsrappor- ter och därpå grundat samrådsförfarande som har pågått en tid efter initiativ av tillsynsutredningen. Beredningen anser att det ännu är för tidigt att dra några bestämda slutsatser av vad som hittills har framkom- mit. En ökad kunskap om de intagnas personliga läggning och egenskaper är givet- vis värdefull. Beredningen är dock av skäl som inför beredningen har anförts av representanterna för förtroenderåden kritisk mot utformningen av den betygssätt- ning som sker av de intagnas uppträdande och attityder. Det i försöksverksamheten ingående samrådet mellan olika personal- grupper är värdefullt och bör fullföljas. Beredningen föreslår därför att för- söksverksamheten fortsätter men modifieras så att betygssättningen av uppträdandet på anstalten ersätts med en bedömning som mera inriktar sig på de intagnas förutsätt- ningar för en anpssning till tillvaron utom anstalten.

När det gäller arbetsledarpersonalen anser beredningen att det är värdefullt att kunna utnyttja civil arbetskraft som komplement till arbetsledarnas insatser och att man bör pröva detta ytterligare, t. ex. genom att civil arbetskraft försöksvis tillförs någon av kriminalvårdens större verkstäder. Bered- ningen tillstyrker också ett av kriminalvårds- styrelsen framfört yrkande om medel för inomverksutbildning av arbetsledarpersonal.

Beträffande assistentpersonalen på anstal- terna framhåller beredningen att ett genom- förande av beredningens förslag att frivårds- personalen skall medverka i planeringsarbe— tet och överta ansvaret för det kurativa arbetet på häkten och småanstalter avsevärt minskar assistenternas arbetsbörda. Bered- ningen föreslår också förbättringar av kon- torsorganisationen.

Vidare föreslår beredningen att en ny utredning tillsätts för en allmän översyn av anstaltspersonalens arbetsuppgifter.

När det gäller frivårdspersonalen framhål- ler beredningen bl.a. att med den förstärk- ning av frivårdspersonalen som beredningen

föreslår bör nya arbetsformer kunna använ- das i större utsträckning än hittills.

22 Information och kontaktverksamhet

Beredningen framhåller som angeläget att man låter kriminalvårdstjänstemän medverka i skolorna med information om kriminalvår- dens syften och verksamhet. För ledning av den externa informationen föreslår bered- ningen att kriminalvårdsstyrelsen förstärks med en tjänst på handläggarnivå och en biträdestjänst.

Beredningen föreslår också vissa åtgärder för att förbättra informationen till personal och intagna och för information och utbildning av övervakare.

Beredningen anser att en av de väsentligas- te förutsättningarna för att de intagna skall anpassas i samhället är att de får lämpliga anställningar och kan anpassa sig till arbetsmiljö och arbetskamrater. Överlägg- ningar har inom beredningen ägt rum med representanter för LO och TCO om kriminal- vårdens samarbete med arbetsmarknadens organisationer. Därvid har framkommit att samarbetet mellan organisationerna och kriminalvården lämpligen kan koncentreras till informationsfrågor, utbildnings- och meritvärderingsfrågor och frågor om intro- duktion och uppföljning av enskilda klienter. Informationsfrågorna är därvid mest angeläg- na och beredningen föreslår att informa- tionsmaterial sammanställs centralt och tillställs organisationerna.

23 Nämnderna

Beredningen förslår att en utredning tillsätts för att se över de centrala nämndernas och övervakningsnämndernas uppgifter och orga- nisation.

24 Kostnader och plan för genomförandet

Beredningen beräknar de sammanlagda driftskostnadsökningarna vid genomförandet av beredningens förslag till ca 34 milj. kr. Förslagen föreslås bli genomförda under en

5-årsperiod med början är 1974. De sammanlagda kostnaderna för anstaltsbygg- ande beräknas till ca 125 milj. kronor. Genomförandet föreslås ske under en lS-års- period. Kostnadernas fördelning och planen för genomförandet framgår av kap. 35 tabell 2—3.

Bakgrunden till kriminalvårdsberedningens förslag

1. Kriminalvårdens organisation

1 . 1 Kriminalvårdsverket

Kriminalvårdsstyrelsen är central förvalt- ningsmyndighet för ärenden'om kriminal- vård och chefsmyndighet för kriminalvårds- direktörerna, fångvårdsanstalterna, de all- männa häktena och skyddskonsulentorgani- sationen. Styrelsen och underordnade myn- digheter utgör kriminalvårdsverket. Övriga organ som i likhet med kriminalvårdsstyrel- sen självständigt handlägger kriminalvårdsfrå- gor är de tre centrala nämnderna — kriminal- vårdsnämnden, ungdomsfängelsenämnden och interneringsnämnden samt övervak- ningsnämnderna.

1 .2 K riminalvårdsstyrelsen

Kriminalvårdsstyrelsen fick sin nuvarande organisation genom beslut vid 1969 års riks- dag. Beståmmande för organisationens ut- formning var att vissa administrativa arbets- rutiner överfördes till automatisk databe- handling samt övergången till ett mer pro- graminriktat budgetsystem. Statsmakterna bedömde det också som angeläget att de funktioner inom kriminalvårdsstyrelsen som hade att ta sikte på kriminalvårdsverksamhe- tens stora planerings- och utvecklingsfrågor blev personalmässigt tillgodosedda. Kriminalvårdsstyrelsen leds av en styrelse, i vilken verkschefen ingår som självskriven ordförande. De övriga sex ledamöterna, som företräder bl. a. arbetsmarknaden och krimi- nalvården näraliggande vårdområden, utses

av Kungl. Maj:t. Under verksledningen är kri- minalvårdsstyrelsen f.n. organiserad på två avdelningar (vård- och tillsynsavdelningen samt arbets- och utbildningsavdelningen), två byråer (personalbyrån och ekonomibyrån), en central planeringsgrupp samt fyra andra enheter (juridiska enheten, personalutbild- ningsenheten, revisionskontoret samt utveck- lingsenheten som inrättades år 1970). Den närmare utformningen av organisationen framgår av tablå 1.

Genom beslut av 1971 års riksdag skall kriminalvårdsstyrelsen utlokaliseras till Norr— köping. Utflyttningen från Stockholm be- räknas äga rum år 1976.

1.3. Anstaltsorganisationen

Anstaltsorganisationen bygger på den plan som utformades av 1951 års fångvårdsutred- ning i betänkandena ”Räjongplan för fång- vården” ( SOU 1952:21 ) och ”Räjongplanens fullföljande” (SOU 1955z40). Denna genom- fördes för det ordinära anstaltsklientelet 1954 och för säkerhetsanstalts- och ungdomsfängel- seklientelet 1956.

Enligt räjongplanen skall landets anstalter fördelas på åtta kriminalvårdsräjonger, var och en under ledning av en kriminalvårds— direktör. Fem räjonger är avsedda för så kal- lat normalklientel, dvs. främst fängelse- fångar. Dessa räjonger är geografiskt indelade (norra, östra, södra, västra och inlands), Dessutom finns tre specialräjonger för ung-

STY R E LSE

!

Verksledning

Kansli Press- och inform

f

Vård- och till- synsavdelning

Värdbyrå

Rättsvårds- sektion

Socialvårds- sektion

Verkställighets— sektion

Centralt klientelregister

Bevakningsenhet

Intendentur- enhet

Hälso- och sju k— vårdsenhet

Nämnd- kanslierna

l

Arbets— och ut- bildningsavdeln

Central planeringsgrupp

Personalbyrå

Personalutbild- ningsenhet

Produktions— byrå

Mekansektion

Träsektion

Organisations- enhet

Konfektions- sektion

Budgetenhet

Jordbru kssektion

J

Systemenhet

Byggnadssektion

Rat- och produkt- utveck sektion

Planeringsenhet

Försäljnings- enhet lnköpsenhet

L

Arbetsvård- och yrkesutb enhet

Tablå ]. Kriminalvårdsstyrelsens organisation den 1 juni 1972

Personaladminist- rativ sektion

Kameral sektion

Lönesektion

Utvecklingsenhet

Servicesektion

Juridisk enhet

Revi ionskontor

doms-, internerings- resp. kvinnoklientel. Utanför räjongsystemet står kriminalvårdens mentalsjukhus Håga. I varje räjong finns en centralanstalt, i regel räjongens största slutna anstalt. Där tas i första hand emot nyintagna med längre verkställighetstider som skall ge- nomgå s.k. behandlingsundersökning. På centralanstalten finns dessutom i regel spe- cialavdelningar för psykiatrisk vård, kropps- sjukvård och för speciellt svårbehandlade. Allt efter råjongens storlek finns dessutom ett antal sidoanstalter, som kan vara slutna eller öppna. Av anstaltsbeståndet består ca 40 % av relativt nybyggda anstalter. Återsto- den består i stor utsträckning av mer än hundra år gamla cellfzingelser.

Tablå 2 utvisar anstaltsorganisationen den ljuli 1972. Se även karta (bilaga 1).

1.4. Frivårdsorganisationen

Frivårdsorganisationen har huvudsakligen ut— formats i enlighet med det förslag som av- gavs av 1956 års eftervårdsutredning (SOU 1961216) och som antogs av 1962 års riks- dag.

Som framgår av tablå 3 är landet indelati ett antal frivårdsdistrikt f. n. 45 st — vart och ett under ledning av en skyddskonsu— lent.

När det gäller behandlingsarbetet är skyddskonsulenten underställd en eller flera lokala nämnder, övervakningsnämnder f.n. 50 st samt tre centrala nämnder, kri- minalvårdsnämnden, ungdomsfängelsenämn- den och interneringsnämnden. l administra- tivt avseende är frivårdsdistrikten inordnade under de geografiska kriminalvårdsrä- jongerna.

Skyddskonsulenten skall i sin verksamhet samarbeta med övriga sociala myndigheter, bl.a. ungdomsvård, nykterhetsvård, social— vård och arbetsförmedling. Konsulenten skall också biträda de domstolar som finns inom distriktet.

Inom frivården arbetar under skyddskon- sultenternas ledning ett stort antal övervaka- re. Deras viktigaste uppgift är att söka uppnå en personlig kontakt med de övervakade,

samtidigt som de är skyldiga att regelbundet till skyddskonsulenten rapportera klienter- nas förhållanden.

För frivårdsverksamheten finns på vissa orter inrättade frivårdshotell. Så är fallet i Borås, Norrköping och Örebro. I Västerås finns ett inackorderingshem.

1.5 Nämnderna 1.5.1 Centrala nämnderna

Interneringsnämnden, som tillkom med 1927 års lagstiftning om internering och för- varing, beslutar i frågor om övergång mellan vård i och utom anstalt och om påföljdens upphörande för dem som har dömts till in- ternering. Nämnden avger även yttranden till åklagare och domstol i frågor rörande inter- nering.

Ungdomsfängelsena'mnden, som tillskapa- des genom 1935 års lag om ungdomsfangel- se, beslutar i frågor om övergång mellan vård i och utom anstalt för dem som har dömts till ungdomsfa'ngelse samt avger yttrande till åklagare och domstol i frågor rörande ung- domsfangelse.

Kriminalvårdsnämnden prövar frågor om villkorlig frigivning beträffande dem som undergår fängelse i mer än ett år. Nämnden är därjämte besvärsinstans i ärenden som av- ser ansökan om uppskov med verkställighet av fängelsestraff.

Nämnderna leds av en ordförande som skallvara eller skall ha varit innehavare av do- marämbete. I ungdomsfängelsenämnden och interneringsnämnden skall en ledamot vara psykiater. Övriga tre ledamöter i dessa nämn- der samt de fyra ledamöterna i kriminal- vårdsnämnden kan utses mera fritt. I praxis har chefen för kriminalvårdsstyrelsen, en högt kvalificerad jurist samt någon riksdags- man utsetts som ledamot.

1.5.2. Övervakningsnämnderna

Övervakningsnämnderna tillkom i sin nuva- rande utformning 1965. De skall leda krimi- nalvården i frihet för dem som har dömts till

orra räjongen ] [Östra räjongen Mstra räjongen 1 [Södra räjongen ' [Inlandsräjongen J llnterneringsräjongerl LUngdomsräjongen

l

l i I I

[ KRIMINALVÅRDSSTYRELSEN ]

! l

l

l l l l i | l

J [Kvinnoräjongen il

I

Fångvårdsanstalter Fångvårdsanstalter Fångvårdsanstalter Fångvårdsanstalter Fångvårdsanstalter Fångvårdsanstalter Fångvårdsanstalter Fångvårdsanstalter

Härnösand Haparanda Luleå

Ulri ksfors Umeå Bergsåker Sörbyn Viskan

Häkten

Gävle Härnösand Umeå Östersund

Österåker Gävle Hällbyl Långholmen Norrtälje Visby Asptuna Djupvi k Kungsgården Lärbro

Mon Tillberga Valla Västerås Åby

Häkten

Stockholm

Härlanda Mariestad Skogome Tidaholm Lindome Ollestad Torhult Smälteryd Västergården

Häkten

Borås Göteborg Ma riestad

Malmö Halmstad Hälsingborg Karlskrona Kristianstad Växjöl Mäshult Rönås Singeshult Stångby Tygelsjö Ödevata

Häkten

Hälsingborg Växjö

1 Tillhör ungdoms- resp. interneringsräjongen t. o. m. 30 september 197 2.

Tablå 2. Anstaltsorganisationen den ljuli 1972

Kumla

Falun

Lerbäck Majorshagen Sjöboda Skåltjärnshyttan Skänninge

Häkten

Falun Karlstad Norrköping Västerås Örebro

Hall Hudiksvall Kalmar Norrköping Vänersborg Västervik Orretorp

Uppsala Jönköping Mariefred Ny köping Roxtu na Ystad

H ildero Skenäs Vångdalen Ytterby

Hinseberg Båtshagen

Håga sjukhus

Kriminalvårdsstyrelsen

l

[ Norra räjongen

l

l

1 | Östra räjongen

!

*I LVästra räjongen

I

|

*] I Södra räjongen

[

i

J [_lnlandsräjongen

]

T

Skyddskonsulent- distrikt Skyddskonsulent- distrikt Skyddskonsulent— distrikt Skyddskonsulent- distrikt Skyddskonsulent- distrikt

Hudiksvall Gällivare Gävle Sundsvall Härnösand Östersund Umeå Luleå

Sthlms norra äldre Sthlms södra äldre Sthlms internerade Sthlms norra unga Sthlms södra unga Sthlms norra förort Sthlms södra förort Södertälje

Uppsala

Visby

Västerås

Gbgs äldre villk frig Gbgs äldre skyddst Gbgs unga

Bohus

Borås

Vänersborg

Skövde

Jönköping

Tablå 3. Frivårdsorganisationen den 1 juli 1972

Växjö Kalmar Västervik Karlskrona Kristianstad Malmö Lund Hälsingborg Halmstad

Norrköping Linköping Karlstad Kristinehamn Köping Örebro

Falun Nyköping Eskilstuna

skyddstillsyn samt för dem som är villkorligt frigivna från fängelse eller som efter dom till ungdomsfängelse eller internering vårdas utom anstalt. [ denna egenskap har övervak- ningsnämnderna att lämna skyddskonsulen- terna och övervakarna anvisningar och direk- tiv för deras verksamhet i frivården. Övervak- ningsnämnderna beslutar också i betydande utsträckning om övergång från anstaltsbe- handling till vård i frihet samt i en rad ären- den av betydelse för den övervakade, t. ex. om upphörande av övervakning för villkor- ligt frigivna och för dem som dömts till skyddstillsyn, om åtgärder vid misskötsam- het, om tillfälligt omhändertagande.

Övervakningsnämndernas verksamhetsom- råde omfattar en eller flera allmänna under- rätters domkrets. I regel sammanfaller verk- samhetsområdena med skyddskonsulent- distrikten.

Antalet övervakningsnämnder är f.n. 50 st. I Stockholm, Göteborg, Malmö, Örebro och Södertälje är respektive övervaknings- nämnder uppdelade på två eller flera avdel— ningar. Ordföranden, som skall vara lagfaren och erfaren i domarvärv, samt dennes ersät- tare, som skall vara lagfaren, utses av Kungl. Maj:t. Nämnden består därutöver av fyra le- damöter jämte ersättare. Dessa utses av läns- styrelsen i det län, inom vilket nämnden har sitt huvudsakliga verksamhetsområde. De bör ha erfarenhet av ungdomsvård eller ar- betsförmedling eller eljest i allmänna värv. Nämnden skall om möjligt förlägga sitt kans- li till skyddskonsulentexpeditionen. Såsom föredragande tjänstgör skyddskonsulenten eller dennes assistent i frivårdsärenden, nie— dan ärenden rörande intagna beredes och föredrages av tjänsteman vid anstalten.

1.6 Kriminalvårdens byggnadsverksamhet

Ansvaret för nyproduktionen av kriminalvår- dens byggnadsbestånd har såvitt avser de mindre anstalterna och frivårdsanläggningar- na åvilat kriminalvårdsstyrelsen. Styrelsen har därvid svarat för utarbetandet av bygg- nadsprogram och för projekteringsarbetet. I

detta arbete har utnyttjats byggnadssektio- nen vid styrelsens arbets- och utbildningsav- delning samt en privatpraktiserande arkitekt som mot arvode fungerat som verkets sak- kunnige i byggnadsfrågor. Under senare år har kriminalvårdsstyrelsen med intagna som arbetskraft även svarat för byggnadsarbetena som ett led i de intagnas utbildning och sys- selsättning.

De större moderna anstalterna har i liu- vudsak uppförts av fångvårdens byggnads- kommitté, vars verksamhet avvecklades den 31 mars 1972. Kommittén skulle enligt sin instruktion omhänderha projekteringen av de nybyggnader, som Kungl. Maj:t uppdrog åt kommittén. I den mån Kungl. Maj:t så bestämde skulle kommittén därvid även an- skaffa inventarier och annan utrustning till sådana nybyggnader.

Förutom företrädare för de fyra största politiska partierna var kriminalvårdsverket, byggnadsstyrelsen, socialstyrelsen. statskon- toret, den beteendevetenskapliga forsk- ningen och personalorganisationerna repre- senterade i kommittén.

Ungefär en tredjedel av kriminalvårdens hela anstaltsbestånd har tillkommit genom fångvårdens byggnadskommittés försorg. Byggnadsverksamheten har omfattat alla ty— per av anstalter. En utförlig presentation av byggnadskommitténs verksamhet lämnas i dess slutrapport (Ds Ju 1972217).

1.7. Samarbetsorgan 1.7.1 Personal

Personalorganisationernas verksamhet i fråga om anstaltsarbetets utformning bedrivs i första hand genom företagsnämnderna.

För hela kriminalvårdsverket finns en cen- tral företagsnämnd med representation från personalorganisationerna samt från kriminal— vårdsverkets centrala ledning. Inom varje rä- jong finns en regional företagsnämnd. En be- tydelsefull uppgift för de regionala nämnder- na är att verka för ett intensifierat samarbete mellan anstalts- och frivård.

Vid anstalter med mer än 50 anställda

skall finnas lokal företagsnämnd. Dessa före- tagsnämnder har vid fångvårdsanstalterna en relativt lång tradition och har vid en del an- stalter spelat en betydelsefull roll för verk- samheten. Delvis torde detta bero på att de ålagts uppgifter som normalt inte åvilar nämnden. Under flera år avgav t.ex. före- tagsnämnderna yttranden rörande nyanställd personal i tillsynskarriären. Denna uppgift har numera slopats. På anstalter med perso- nalbostäder yttrar sig företagsnämnden rö- rande fördelningen av dessa. I stor utsträck- ning behandlas också personal- och behand- lingsfrågor.

1.7.2. Intagna

Sedan lång tid har det funnits olika slag av intresseföreningar för de intagna (kamrat- klubbar, idrottsföreningar m.m.). Under senare tid framför allt efter centrala över- läggningar som har hållits på Österåker har dessa föreningar fått en fastare organisation i de s.k. förtroenderåden. Förtroenderådet organiseras helt av de intagna, som väljer dess funktionärer vid stormöten eller genom slutna val. Rådets uppgift är i första hand att representera de intagna vid överläggningar med anstaltsledningen rörande interna an- staltsfrågor.

I regel föres dessa överläggningar inom ett för personal och intagna gemensamt sam- rådsorgan, anstaltsrådet.

Syftet med överläggningarna är bl. a. att tillse, att beslut i gemensamma frågor fattas efter hörande av berörda parter. På storan- stalter med genomfört avdelningssystem kompletteras anstaltsrädet med avdelnings- råd.

I samband med överläggningarna mellan representanter för kriminalvårdsstyrelsen, personalorganisationerna och de intagna år 1971 på Österåkeranstalten bildade de intag— na en för alla anstalter gemensam organisa- tion, Förenade fångars centralorganisation (FFCO). Enligt de uppgifter, som har läm— nats om organisationens stadgar, skall denna fungera som en central förhandlingsorganisa- tion, som i förhållande till kriminalvårdssty—

relsen skall svara för de uppgifter, som på det lokala planet åvilar förtroenderåden.

Försök har också gjorts att skapa en sär- skild organisation för att tillvarata de intag- nas intressen när det gäller förhållandena på kriminalvårdens arbetsplatser främst i frå- ga om arbetsersättning. Denna organisation kallad Sveriges anstaltsarbetares förbund (SAAF) har bl.a. sökt anknytning till LO. Därifrån har man dock meddelat, att man stadgeenligt ej kan medge anslutning. Där- emot har man erbjudit sin medverkan i en försöksverksamhet med lokala fackliga råd- givare på fångvårdsanstalterna. Från krimi- nalvårdens sida bedrivs samarbetet genom speciella samrådsorgan, arbetsråd.

2 Kriminalvårdens anstalter

Kriminalvården desponerade den ljuni 1972 5 679 platser vid fångvårdsanstalter samt 640 platser vid allmänna häkten. Av anstalts- platserna var 3 778 slutna och 1 901 öppna. Denna uppdelning är i viss mån oegentlig. Det finns en stor variation i graden av bered- skap mot rymningar. Anstalterna är i fråga om storlek, ålder, utformning och byggnads— teknisk kvalitet sinsemellan mycket olika.

2.1 Äldre centralanstalter

Ett någorlunda enhetligt utförande har cen- tralanstalterna i Malmö, Göteborg (Härlan- da) och Härnösand. De uppfördes eller till- byggdes (Härnösand) under början av 1900- talet och var då avsedda att fungera som s. k. centralfängelser, dvs. för fångar från ett re- gionalt upptagningsområde vilka hade längre strafftider. Platsantalet är för Malmö 201, Härlanda 175 och Härnösand 125, alltså sammanlagt 501 platser. Eftersom de intagna tillbringade anstaltstiden i enrum bestod den egentliga anstalten av en flervånings- byggnad med celler på ömse sidor om en korridor. Korridoren används numera som uppehållsrum för de intagna under deras fri- tid eftersom speciella lokaler för detta ända— mål saknas. I den mån man inte äter i bo- stadsrummen fungerar korridoren också som matsal.

Någon differentiering inom anstalten kan i regel ej genomföras på grund av byggnader- nas konstruktion. Ett undantag utgör avdel-

ningarna för psykiatrisk behandling och kroppssjukvård, vilka ligger avskilda från öv- riga bostadsutrymmen. 1 Härnösand finns en avdelning för särskilt pålitliga intagna. Denna används huvudsakligen som studieavdelning. Malmöanstalten har häktesavdelning. I Göte- borg och Härnösand har tidigare häktesloka- ler kunnat tas i bruk för andra ändamål, se— dan allmänna häkten inrättats på dessa orter.

Cellstraffets avskaffande har ställt ökade krav på gemensamhetsutrymmen och man har på olika sätt sökt inrätta sådana. Arbets- lokaler har inretts i källare och uthusbyggna- der. Man har också uppfört Speciella verk- stadsbyggnader inom anstaltsområdet. Här- igenom har man fått ökade möjligheter att bereda de intagna sysselsättning. Å andra si- dan har de från början begränsade utrymme- na för utomhusvistelse ytterligare minskat. För detta ändamål disponeras nu endast en trång promenadgård. Av övriga gemensam- hetslokaler är endast kyrksalen inrättad för sitt ändamål. Lektionssalar och hobbyiokaler i den mån sådana finns - — är provisorier. För närvarande pågår arbetet med att iordning- ställa besökslokaler, något som tidigare nästan helt saknats.

De intagnas ökade rörelsefrihet har med- fört säkerhetsproblem som ej kunde förutses vid anstalternas tillkomst. Svåröverskådliga trapp— och korridorsystem bidrar till att till- synspersonalen måste ägna stor del av sin arbetstid åt närvarokontroll och till över- vakning av de intagnas förflyttningar mellan

Centralanstalten för ungdomsräjongen i Uppsala skiljer sig från de nu nämnda. Den har ett mindre platsantal (48) och bättre ut- rymmen för gemensamhetslokaler.

2.2 Äldre slutna sidoanstalter

Av de slutna sidoanstalterna består huvud- delen 20 stycken av små cellfängelser uppförda omkring mitten av 1800-talet. Platsantalet varierar från 14 till 75. Samman- lagt disponeras på dessa anstalter 831 plat- ser, som fördelar sig på följande sätt.

Norra räjongen Haparanda 14 Luleå 27 Umeå 22 Östra räjongcn Gävle 48 Visby 20 Västerås 44 Västra räjongen Mariestad 75 Södra räjongen Halmstad 30 Karlskrona 57 Kristianstad 52 Inlandsräjongen Falun 38 lnterneringsräjongen Hudiksvall 26 Kalmar 66 Vänersborg 53 Västervik 38 Växjö 70 Ungdomsräjongen Jönköping 39 Nyköping 32 Ystad 32

Efter reparationsarbeten är en del av dessa anstalter (t.ex. Växjö, Kalmar och Karls- krona) byggnadsmässigt i relativt gott skick.

Anstalternas konstruktion skiljer sig obe- tydligt från de ovan beskrivna centralanstal- ternas. Tack vare det begränsade platsantalet har de dock klarat övergången till friare behandlingsformer bättre, eftersom proble- men med klienteldifferentieringen blivit mindre. Däremot har man haft svårt att lösa sysselsättningsfrågan därför att befintliga lokaler sällan har medgivit installation av tunga eller utrymmeskrävande maskiner. På flera små anstalter sysselsätts därför de intagna i verkstäder som kräver små utrym- men och kan drivas med enkel utrustning,

t. ex. konfektions- och diverseverkstäder. Ett undantag utgör de anstalter som använts för ungdomar. Där har man delvis genom ny- byggnation inrättat utbildningsverkstäder för metall-, trä- och plastindustri. Vid Marie- stads- och Haparanda-anstalterna sysselsätts en betydande del av de intagna ijordbruks- och skogsarbete. Falu—anstalten används för intagna som bedriver studier på heltid. Många av de äldre sidoanstalterna tjänstgör också som häkten. Häktesavdelningarna för- svinner dock allteftersom nya allmänna häk- ten inrättas.

Utöver de nämnda anstalterna finns det slutna sidoanstalter som skiljer sig i fråga om storlek och konstruktion från de övriga.

Ulriksfors, 132 platser, är beläget i närhe- ten av Strömsund i Jämtlands län. Anstalten tillkom 1957 som ett provisorium i samband med en kraftig ökning av fångantalet under slutet av 1950-talet. Den har inrymts i en tidigare industribyggnad, som utnyttjats för såväl bostäder som arbetslokaler.

Bostadsavdelningarna har enkel standard. De intagna är förlagda i sovsalar, som uppde- lats med sovhytter av trä. Verkstadslokalerna är däremot både rymliga och i relativt gott skick. De används för trähusfabrikation.

Utanför anstaltsområdet, men i omedelbar anknytning till detsamma, finns en omskol- ningsverkstad för metallarbetare som drivs av skolöverstyrelsen i samarbete med kriminal- vårdsstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen. Av platserna diSponeras huvuddelen av an- stalten, men man tar också emot utomståen- de elever.

i anslutning till anstalten har också inrät- tats ett besökshotell där de intagna kan fåtill- bringa en tid tillsammans med sina anhöriga.

Norrköping som är en anstalt för interne- rade med 91 platser, är en av landets äldsta anstalter. Den består av fyra huskroppar, kva- dratiskt placerade runt en öppen gård. | den norra flygeln (den äldsta) finns administra- tions-, personal— och arbetslokaler. De östra och västra flyglarna disponeras för bostadscel- ler. ] den södra finns utöver ett mindre antal celler också fritidsutrymmen.

Såväl Norrköpingsanstaltens konstruktion

som dess gynnsamma läge — fritt från om- givande bostadsbebyggelse har medfört, att den ansetts mera utvecklingsbar än övriga äldre anstalter. Östra flygeln har genomgått en grundlig renovering och används nu som specialavdelning för svårskötta internerade. Samtliga intagna hålls där i enrum. Under senare år har medel anslagits för renovering av västra flygeln.

Långholmen var tidigare centralanstalt i östra räjongen. Anstalten har f.n. 220 plat- ser, vilka huvudsakligen används för häktade. Byggnadsmässigt är den i mycket dåligt skick och dess avveckling bedrivs i snabbast möjli- ga takt. Nedläggningen kan dock ej slutföras förrän Stockholms nya polishus på Kungs- holmen har färdigställts och den rättspsy- kiatriska kliniken 66 platser har kunnat omlokaliseras. Detta beräknas tidigast kunna ske omkring mitten av 1970-talet.

Ur säkerhetssynpunkt är de äldre anstal- terna med få undantag tämligen bristfälliga. Trots förstärkningar med taggtrådshinder o.dyl. är omslutningsmurarna i regel lättför- cerade och byggnaderna svåra att övervaka. På flera håll ersätts murarna delvis av nät, träplank eller av byggnadskroppar i direkt anslutning till gatan. Anstalterna är ofta in- neslutna av omgivande bebyggelse. Bortsett från den belastning som det inne- bär att deras utformning är starkt präglad av anstaltstänkande och äldre föreställningar om straffets avskräckande verkan kan små- anstalterna visa sig värdefulla ur behando lingssynpunkt. De är centralt belägna, ofta på orter där det finns möjlighet att bereda de intagna sysselsättning utanför anstalten i form av frigångsarbete, yrkesutbildning eller studier. Kontakten mellan intagna och perso- nal kan hållas på ett personligt plan vilket kan ge underlag för en utveckling av psykotera- peutiskt inriktade behandlingsprogram. Ett sådant försök har startats vid Gävleanstalten. På flera platser upprätthålles god kontakt med den omgivande bygden, t. ex. genom idrotts- utbyte. anstaltsbesökare, samtalsgrupper m. m. På grund av det ringa antalet intagna är det mindre problematiskt att anordna frigång, besök och besökspermissioner. Om man

som har föreslagits av kriminalvårdsstyrelsen förbehåller småanstalterna för ett lättskött klientel torde de under relativt lång tid kunna utnyttjas på ett ändamålsenligt sätt.

2.3 Nya centralanstalter

Under senare år har nya centralanstalter upp- förts i östra (Österåker), inlands- (Kumla) och kvinnoräjongen (Hinseberg). Dessutom har interneringsräjongens centralanstalt Hall utökats och försetts med nya behandlings- resurser.

Kumla och Österåker har vardera 195 platser. Kumla-anstalten har dessutom av ekonomiska skäl kombinerats med en sluten sidoanstalt om 240 platser.

Anstalterna tjänstgör dels som klassifice- ringscentra för nyintagna, dels som anstalter för klientel som bedöms vara i behov av Spe- ciell behandling. De omfattar avdelningar för nyintagna, för somatiska och psykiatriska vårdfall samt för svårbehandlade.

På mottagningsavdelningen, som har 25 platser, placeras sådana nyintagna, vilkas per- sonliga och sociala förhållanden behöver ut- redas innan beslut om anstaltsplacering fat- tas. Vistelsen på avdelningen är avsedd att vara mycket kortvarig (en till två veckor). Den intagne står under denna tid i första hand till undersökningspersonalens förfogan- de. Under den tid som inte upptas av under- sökningen sysselsätts han med terapiarbete i ett arbetsrum beläget i anslutning till bo- stadsrummet.

Avdelningarna för kroppssjuka och psykiatriska vårdfall har 25 platser på Kumla och 20 platser på Österåker. På dessa avdel— ningar emottas dels sådana intagna på cen— tralanstalten som bedöms vara i behov av medicinsk behandling, dels vårdfall från rä- jongens sidoanstalter.

Behandlingslokalerna innehåller röntgen, laboratorium, lokaler för EKG och ämnes- omsättningsprov, tandläkaravdelning och fysikalisk terapi. På den psykiatriska avdel— ningen finns lokaler för grupp— och indivi- dualterapi. På Österåkeranstalten komplet- teras sjukavdelningen med en tuberkulosav-

delning, avsedd för patienter från hela landet.

På bostadsavdelningarna vistas de intagna i gemenskap, de arbetsföra sysselsätts i en terapiverkstad. Verksamheten vid behand- lingsavdelningarna leds av en överläkare.

Avdelningarna för svårbehandlade är av- sedda för sådana intagna som har svårt att finna sig till rätta i det större kollektivet, som visat rymningsbenägenhet eller anses farlig för personal eller andra intagna. Anta- let platser är 100, fördelade på fem tjugo- mannaavdelningar.

Avdelningarna är, enligt den standard som har tillämpats för de flesta nybyggda anstal- ter, utrustade med ett kombinerat dag- och matrum, pentry, hobby- och motionsrum. Bostadsrummen har en yta av sex m2. De intagna får normalt vara tillsammans under arbetstid, varvid de sysselsätts i småindustri- ell verksamhet i grupper om tio. Det finns dock även möjlighet att låta dem arbeta i enrum. För detta ändamål är en avdelning utrustad med separata arbets- och bostads- rum. På Kumla har under år 1971 en avdel- ning specialutrustats för att omhänderta 20 mycket svårskötta och rymningsbenägna in- ternerade. På Österåker är två 20-mannaav- delningar avsedda för intagna som bedriver studier på heltid. Sådana avdelningar finns också på Kumla men är där placerade på sidoanstaltsdelen.

För att kunna omhänderta intagna som visat sinnesoro eller som berusat sig med sprit eller narkotika finns en observationsav- delning med 20 platser. Där hålls de intagna helt avskilt från varandra.

Kumla och Österåkeranstalterna har kon- struerats för att tillgodose höga säkerhets- krav. Anstalten omges sålunda av en sju me- ter hög mur. Kommunikationen mellan an- staltens olika byggnadsdelar, vilka hålls effektivt åtskilda, sker genom kulvertsystem. TV och annan teknisk apparatur förstärker den personella bevakningen.

Hall är sedan 1956 centralanstalt för inter- neringsräjongen. Anstalten, som började byg- gas 1938, har successivt byggts ut och har nu 285 slutna och 68 öppna platser.

Den äldre slutna delen har 66 platser, för- delade på fyra avdelningar. Två senare upp- förda paviljonger har vardera 72 platser. Även dessa paviljonger är delade på avdel- ningar, vardera med 18 platser. I samband med Långholmens avveckling har en av de nya paviljongerna tagits i anspråk för häkta- de. Anstaltens öppna del, belägen ca 1/2 km från den slutna, omfattar tre byggnader.

De intagna på de slutna avdelningarna sys- selsätts i en nyuppförd verkstadsbyggnad, vilken innehåller tvätteri, snickeri och meka- nisk verkstad. På den öppna delen bedrivs jordbruk och trädgårdsodling.

I en annan nyuppförd byggnad inryms somatiska och psykiatriska vårdavdelningar, vardera med 20 platser. Hit har också för- lagts mottagnings- och observationsavdel- ningar med 35 platser.

Säkerhetsmässigt kan Hallanstaltens nyare delar jämföras med Kumla/Österåker, dock med den skillnaden att omslutningsmuren endast är fem meter hög. I gengäld kontrolle- ras murens yttersida av en bilburen bevak- ningspatrull.

De få kvinnor, som i Sverige döms till fri- hetsstraff, omhändertas på fångvårdsanstal- ten Hinseberg. Anstalten som har 65 slutna och 36 öppna platser är delvis inrymd i en äldre slottsbyggnad, vilken byggts om för detta ändamål.

I huvudbyggnaden finns administrations- lokaler, mottagningsavdelning, sjukavdelning samt en sluten förläggningsavdelning på 10 platser. Två andra byggnader. som tillhörde slottets ursprungliga byggnadsbestånd ut- nyttjas som öppna förläggningsavdelningar. I den större av dessa byggnader finns också samlingslokal, bibliotek, läsrum och studie- lokaler. De befintliga byggnaderna har kompletterats med fem envåningspavil- jonger, vilka innehåller bostäder för tio in- tagna samt fritids- och hobbyiokaler. En av paviljongerna har också arbetslokaler.

Arbetsdriften är differentierad och avsedd att tillgodose skiftande anlag och intressen. Den industriellt inriktade verksamheten om- fattar tvätteri och konfektionsindustri. Vida- re frnns ett hönseri och en handelsträdgård.

Dessutom finns två avdelningar för terapibe- tonad småindustri samt hushållsundervisning i kombination med skolkök för det yngre klientelet.

Kvinnoanstaltens klientel består i stor ut- sträckning av neurotiserade och psykiskt störda personer med ett markant inslag av narkomaner. Anstalten saknar psykiatrisk behandlingsavdelning. Denna brist har i någon mån kunnat uppvägas av att svårbe- handlade kvinnor kunnat placeras på en kvin- noavdelning på Långholmen, där de kunnat stå under tillsyn av läkare från den rättspsy- kiatriska kliniken.

2.4 Nya slutna sidoanstalter

Roxtunaanstalten, som togs i bruk år 1955, har 73 platser fördelade på åtta avdelningar. Dessa är förlagda till småhus, vart och ett med plats för 7—9 intagna. På varje avdel- ning finns dagrum med pentry, motionsrum och hobbylokaler. I olika hus finns slutna, halvöppna och helöppna avdelningar.

I en särskild byggnad finns gymnastiksal, samlingslokal och lektionssalar.

På de slutna avdelningarna som skiljer sig från de halvöppna genom att de är omgiv- na av nätstängsel och har större personal sysselsätts de intagna iterapiverkstäder, som har förlagts i direkt anslutning till bostä- derna.

De intagna som har placerats på halvöp- pen avdelning sysselsätts i utbildningsverk- städer placerade i en särskild byggnad. Ut- bildningen, som är både praktisk och teore- tisk, bedrivs i snickeri, mekaniskt och bilme- kaniskt arbete. För intagna som bedöms läm- pade för utomhusarbete finns trädgårdssköt- sel och skogsarbete. I samarbete med skol- styrelsen och kommunen drivs dessutom en teoretisk studiegrupp.

Den öppna avdelningen tjänar i första hand som förberedelse för frigivningen. Där placeras bl.a. intagna som kan beredas fri- gångsarbete. F. n. pågår förberedelser för att komplettera den öppna avdelningen med en frigångsavdelning i Linköping.

Anstaltens huvudkaraktär anges av en

stark inriktning på psykiatrisk och psykolo- gisk behandling. Anstaltschefen är psykiater. Till sin hjälp har han ännu en läkare samt en psykolog. För kroppssjukvården finns en sär- skild sjukavdelning.

Roxtunaanstalten fyller inom ungdomsrå- jongen funktionen som psykiatrisk behand- lingscentral. Där tas företrädesvis emot ung- domsfängelseelever som är i behov av kvalifi- cerad psykiatrisk vård och tillsyn. Under se- nare år har man haft ett stort inslag av nar— komaner.

Norrtälje och Tidaholm har vardera 230 platser. Bostadsavdelningarna är fördelade på sex enplanspaviljonger. Fem av dessa har 40 platser, uppdelade på två från varandra skil- da avdelningar. Den sjätte paviljongen har 20 platser och användes delvis som observa- tionsavdelning. I administrationsbyggnaden finns kontorslokaler, centralvakt samt en mottagningsavdelning med tio platser. Där finns också en mindre sjukavdelning med undersökningsrum och tandläkarmottagning.

Norrtälje och Tidaholmsanstalterna är pla- nerade för ett ”normalt” fängelseklientel med begränsat behandlingsbehov. Verksam- heten är främst inriktad på arbetsträning under former som skall förbereda de intagna för en arbetsinsats efter frigivningen. Anstal- terna har därför centrerats kring en större fabriksanläggning, där arbetet bedrivs under industriella former. Den viktigaste yrkesgre- nen är i Tidaholm metall och i Norrtälje trä- industri.

Efterhand har det visat sig allt svårare att belägga anstalterna med sådant klientel, för vilket de ursprungligen planerats. I stället har inslaget av mindre arbetsföra personer blivit allt större. För att bereda dessa sysselsätt- ning har inrättats verkstäder med mer terapi- betonat arbete. För att tillvarata ett växande intresse för teoretiska studier har man inrät- tat studieavdelningar, där undervisningen be- drivs i samarbete med närbelägna folkhög- skolor. Undervisningslokalerna är inrymdai särskilda byggnader.

För fritidsverksamheten finns samlingssal, studiecirkelrum och bibliotek. I bostadsav- delningarna finns motionsrum och hobby-

lokaler. Det rymliga anstaltsområdet ca 75 000 rn2 ger utrymme för utomhus- idrott både vinter och sommar.

Säkerheten är lägre än vid centralanstalter- na. Omslutningsmuren är fem meter hög, kulvertar saknas och anstaltsområdet är dimensionerat för att medge de intagna stor rörelsefrihet.

Kumla sidoanstalt har 240 platser. Anstal- ten ligger i direkt anslutning till centralan- stalten. Därigenom kan vissa utrymmen ut- nyttjas för bägge anstaltemas behov, t. ex. centralvakt, administrationslokaler, besöks- lokaler, kök och maskincentral. Dessa ut- rymmen har förlagts till en gemensam admi- nistrations- och köksbyggnad, placerad mel- lan de båda anstalterna. I denna byggnad finns också fritidsutrymmen för sidoanstal- ten, bl.a. gymnastiksal, samlingssal, studie- cirkel rum, bibliotek, musikrum och andakts- rum.

Sidoanstaltens bostads- och verkstadsdelar har i stort sett samma utformning som Norr- täljes. Av personal- och byggnadsekonomiska skäl har dock bostadshusen uppförts i två våningar. Varje våningsplan inrymmer två 20-mannaavdelningar.

Mottagnings-, observations- och sjukavdel- ningar saknas, då sådana lokaler finns på cen- tralanstalten.

Säkerhetsanordningarna har samma ut- formning som på centralanstaltsdelen men de intagna på sidoanstalten har större frihet att utnyttja anstaltsområdet under utomhus- vistelse.

Skogome med 105 platser skulle ursprung- ligen utgöra första etappen i en planerad cen- tralanstalt för västra räjongen. Sedan Göte- borgs stad begärt att få köpa anstaltens markområde, har utbyggnaden ställts på framtiden. Tills vidare används anstalten som sluten sidoanstalt.

Bostadsavdelningarna är uppförda enligt de principer som har redovisats för Norr- tälje/Tidaholm. Verkstadsbyggnaden inrym- mer bl. a. en stor tvätterianläggning.

Säkerhetsanordningarna i byggnaderna motsvarar Norrtäljeanstaltens men i stället för omslutningsmur finns endast ett nät-

Hällby och Mariefred har vardera 90 plat- ser. Bostadsavdelningarna består av åtta tio: mannagrupper, fördelade på fyra enplans- byggnader med två grupper i varje. Verkstä- derna är mindre och fördelade på två bygg- nader var och en med lokaler för två olika sysselsättningsgrenar. I en särskild admi— nistrationsbyggnad inryms centralvakt, be- sökslokaler och en liten observationsavdel- ning. Utanför omslutningsmuren som är fem meter hög finns en öppen avdelning med tio platser, som ursprungligen avsågs för fri- gångare men numera används för intagna som sysselsätts med skogsarbete.

Sedan starten 1958 har dessa anstalter an— vänts för ungdomsklientel.

På grund av sjunkande elevantal inom ung- domsräjongen kommer Hällbyanstalten fr. o. m. den 1 oktober 1972 att överföras till östra räjongen och utnyttjas för fängelse- klientel.

Håga sjukhus är beläget två km från cen- tralanstalten Hall. Anläggningen består av en muromgårdad trevåningsbyggnad jämte en administrationsbyggnad i ett plan. Platsanta- let uppgår till 64 fördelat på tre avdelningar. Dessutom finns isoleringsrum och en särskild insulinbehandlingsavdelning. I varje avdel- ning finns ett dagrum. Utrymmet inom mu- ren ger plats åt en idrottsplan. Dessutom finns utom murarna ett stort friluftsområde.

Anstalten är avsedd för intagna vid landets fångvårdsanstalter som är i behov av vård på mentalsjukhus. Anstaltschefen är psykiater.

Vid sjukhuset meddelas förutom medi- cinsk behandling även arbetsterapi.

2.5. Öppna småanstalter

Genomförandet av 1945 års straffverkstållig- hetsreform krävde en provisorisk upprust- ning av kriminalvårdens anstaltssystem. Den- na inriktades bl. a. på en utbyggnad av öpp- na småanstalter — kolonier. Denna typ av anstalter var i första hand avsedd att ta emot lättskött korttidsklientel med ringa eller inget påvisbart behandlingsbehov. På kolo- nierna skulle de intagna få möjlighet att

bibehålla eller förbättra sin fysiska kondition samtidigt som de skulle hindras från att komma i kontakt med mera avancerade kri- minella. Helst borde arbetet kombineras med friluftsvistelse och vara av sådan att att det inte krävde tidigare yrkeserfarenhet. De yr- ken som bäst fyllde dessa krav bedömdes vara skogs- och vägarbete, och de flesta kolonier inrättades också för sådant arbete. Drifts- och anläggningskostnader kunde hållas nere ge- nom att man undvek investeringar i dyrbara verkstadslokaler och maskiner samt genom att anstalterna förlades till jordbruksfastigheter, nedlagda skolor eller baracker.

En rad av de äldre skogs- ochjordbruksan- stalterna är fortfarande i drift i vissa fall efter upprustning t. ex. Sörbyn, Åby, Skål- tjärnshyttan, Singeshult, Tygelsjö, Sjöboda och Orreforp.

Den tekniska utvecklingen med mekanise- ring av jordbruks-, skogs- och vägarbete har medfört att man på en del håll fått svårighe- ter att sysselsätta alla intagna. Man har då kompletterat arbetsdriften med mindre verk- städer.

Eftersom kolonierna avsågs för personer som var fullt arbetsföra och som endast kun- de beräknas stanna en kort tid ansåg man, att de kunde ges en mycket enkel utformning. De intagna placerades därför i flermansför- läggningar. I regel saknades fritidsutrymmen och även de sanitära anläggningarna var ofta primitiva. Personalinsatsen begränsades till att endast omfatta primär ordnings- och service- funktioner som arbetsledning, administra- tion, transporter och mathållning.

Sedan man börjat överföra även intagna med längre anstaltstider till småanstalter av kolonityp, har kraven på dessa anstalter ökat i olika avseenden. Kriminalvårdsstyrelsen har därför uppfört ett antal öppna småanstalter Djupvik, Valla, Majorshagen, Mon där de intagna bor i paviljonger, som var och en inrymmer 20 enkelrum samt ett gemensamt dagrum. I en särskild byggnad finns kök,mat- sal och administrationslokaler. Fritidsområ- det är rymligt och inrymmer bl. a. bollplan. Platsantalet vid dessa anstalter varierar mellan 30 och 60.

Med ökat användande av öppna anstalter har följt ett växande behov av platser för den klientelgrupp som utan att vara rymningsbe- nägen inte fyller de krav på fysisk kondition som den nuvarande småanstaltstypen ställer. Ett sätt att lösa detta problem erbjuder Ler- ba'ck, där man inrättat en verkstad med mycket lätt arbete (handsktillverkning) som är väl lämpad för personer med fysiska handikapp. Sådant handikappklientel har härigenom kunnat beredas möjlighet till vis- telse på öppen anstalt.

Inom ungdomsräjongen finns öppna små- anstalter med mera avancerad behandlingsin- riktning.

En sådan är Studiegården i Uppsala. Där får 20 intagna bedriva studier under öppna former med utnyttjande av de resurser som stadens mångsidiga skolväsenden kan erbju- da. Studiegården tar emot intagna även från andra räjonger.

Vid Hildero och Ytterby 15 resp. 20 platser 4 är de intagna sysselsatta i frigångsar- bete.

Vid Vångdalen drivs dels en folkhögskole- kurs dels specialundervisning för ungdoms- fängelseelever med skolsvårigheter. I det se- nare fallet kombineras den teoretiska under- visningen med praktisk utbildning i en nyin- redd skolverkstad.

För vuxenklientel finns ett frigångshem med åtta platser beläget i Nacka.

Brottsbalkens ikraftträdande 1965 med- förde behov av en ny anstaltstyp. Balkens bestämmelser om skyddstillsyn ger domsto- len möjlighet förordna att i skyddstillsynen skall ingå behandling i anstalt. Sådan be- handling skall pågå minst en månad och högst två månader. Avsikten med behand- lingen som i princip utgör ett led i frivår- dens verksamhet är att under en kort an- staltsperiod skapa bättre förutsättningar för frivårdsbehandlingen i första hand genom att reda upp den intagnes sociala förhållanden.] princip bör anstaltsbehandlingen inte äga rum på vanliga fångvårdsanstalter.

För denna typ av behandling har för man- ligt klientel uppförts fyra mindre, öppna an- stalter, Aspluna i stockholmstrakten, [.in-

dome i göteborgstrakten, Stångby utanför Lund och Bergsåker i närheten av Sundsvall. Var och en av dessa har 40 platser, fördelade på två enplans bostadspaviljonger. Admi- nistrations- och behandlingslokaler är liksom matsal och kök inrymda i särskilda byggnader. För att bereda de intagna sysselsättning under den tid. som inte upptas av förberedelser för vården i frihet, gruppterapi m. m., finns också en verkstadsbyggnad,

Kvinnoräjongens tillsynsanstalt — Ba'ts- hagen ligger i direkt anslutning till Hinse- berg. Den har 15 platser.

Det sammanlagda platsantalet på öppna småanstalteruppgårtill 1 182 fördelade enligt nedanstående.

Norra räjongen Bergsåker 40 Haparanda (öp- pen avdelning) 20 Sörbyn 38 Östra räjongen Asptuna 40 Djupvik 60 Kungsgården 50 Mon 30 Valla 40 Åby 60 Västra räjongen Lindome 40 Mariestad (öppen avdelning) 40 Ollestad 40 Srnältcryd 30 Torhult 30 Västergården 60 Södra räjongen Mäshult 35 Rönås 43 Singeshult 60 Stångby 40 Tygelsjö 40 Ödevata 60 lnlandsräjongen i.erbäck 20 Majorshagen 60 Sjöboda 40 Skältjärns- hyttan 36 Ungdomsräjongcn Hildero 15 Vångdalen 40 Ytterby 20 Interneringsräjongen Orretorp 40 Kvinnoräjongen Båtshagen 15

Under 1972 har verksamheten startats vid kursbyn Gruvberget. Kursbyn består av ett an- tal villor, tidigare använda som familjebostä-

der, samt en nedlagd skola. Byn är belägen fyra mil från Bollnäs. Den används nu som förläggningsort för intagna från olika anstal- ter, vilka under några veckor får genomgå kur- ser i samhällskunskap, m. rn. i ABF:s regi. Un- der den tid som de intagna vistas på kursbyn får de medföra sina närstående, vilka också inbjuds att delta i kursverksamheten. I denna kan också frivårdsklienter erbjudas delta på frivillig basis, varvid även frivårdstjänstemän och övervakare kan närvara.

2.6 Större öppna anstalter

De små öppna anstalterna har efter hand kom- pletterats med större.

Äldst av dessa är Skenäs som i början av 1940-talet uppfördes som ungdomsfängelse. Anstalten som är i gott skick efter successiva ny- och ombyggnader har 98 platser.

Bostadsutrymmena består av tre pavil- jonger, var och en med plats för 24 intagnai enkelrum. Dessutom finns en sluten avdel- ning med 13 platser (därav 3 sjuk- och 3 isoleringsrum). Utöver bostadsrummen finns i paviljongerna dagrum, pentry och fritids- och hobbylokaler. I en fristående byggnad finns gymnastik- och samlingssal. Arbetet med en ny köks- och matsalsbyggnad har på- börjats. Inom fritidsområdet fmns badplats och idrottsplan.

Tre kilometer från huvudanstalten ligger annexet Aspliden med 13 platser.

Verksamheten är huvudsakligen inriktad på yrkesutbildning. Genom praktisk och teo- retisk undervisning får eleverna grundläggan- de utbildning till byggnadsarbetare samt till verkstads- och bilmekaniker. För intagna som sysselsätts i anstaltens jordbruk anord- nas utbildning för kreaturs- och maskinskö- tare samt i trädgårdsarbete. Byggnadsunder- visningen bedrivs i samarbete med byggnads- arbetarförbundet och arbetsmarknadsstyrel- sen. Eleverna slussas i största möjliga utsträck- ning ut från anstalten via frigång från Aspli- den.

Lärbro med 99 platser tillkom under 1950-talet. Anstalten ligger på Gotland och är inrymd i byggnader, som under kriget an-

vändes som beredskapssjukhus. Bostadsav- delningarna har kompletterats med verkstä- der. De intagna sysselsätts bl. a. med pärmtill- verkning och skogsarbete.

Tillberga, Skänninge och Viskan med var- dera 120 platser representerar en annan typ av öppna anstalter. Liksom de tidigare be- skrivna slutna anstalterna Tidaholm och Norrtälje har de betecknats som industrian— stalter därför att verksamheten centrerats kring en stor fabriksbyggnad, där de intagna arbetar med industriarbete. På Tillberga tillverkas trähus. Skänninge har textil- och pärmindustri och tjänstgör som centrallager för kriminalvårdens industriproduktion. På Viskan, vars verkstadslokaler ännu inte är fullt färdiga, har man startat en mekanisk verkstad, som enligt planerna senare skall kompletteras med träindustri.

De intagna bor i enmansrum samlade i 20- mannaavdelningar. På avdelningen finns dag- rum med pentry, fritidslokal, hobby- och samtalsrum. Varje bostadspaviljong innehål- ler två sådana avdelningar.

Kök och matsal har förlagts till en särskild byggnad. På det rymliga fritidsområdet finns en bollplan.

Byggnaderna saknar helt rymningshinder. Däremot är anstaltsområdet till skillnad från vad som är fallet vid övriga öppna an- stalter * omgivet av ett nätstängsel.

2.7 Häkten

Under de senaste åren har kriminalvårdens anstaltssystem utökats med ett flertal all- männa häkten. ] regel är dessa inrymda i polishus men de administreras av kriminal- vårdsstyrelsen, som också svarar för persona- len. I samband med tillkomsten av häktena har de häktesavdelningar som tidigare har"

funnits på de slutna fångvårdsanstaltema lagts ner eller tagits i bruk för annat ända- mål. Häktena har i regel en hög säkerhets- grad. Lokalerna består huvudsakligen av bo- stadsrum medan utrymmet för andra ändamål är starkt begränsat. Med undantag för häkteti Göteborg saknas möjlighet att bereda de häk- tade någon slags sysselsättning.

Sammanlagt finns nu 640 häktesplatser fördelade på följande sätt:

Norra räjongen

Östra räjongen

Västra räjongen

Södra räjongen

lnlandsräjongen

Gävle 38 Härnösand 27 Umeå 18 Östersund 17 Stockholm 90 Borås 46 Göteborg 188 Mariestad 22 Helsingborg 34 Växjö 12 Falun 27 Karlstad 31 Norrköping 40 Västerås 36 Örebro 14

3.1 Klien telu tveckling

Frivårdsklientelet har under 1960-talet ökat med omkring 1 000 personer per år (diagram 1). Under åren 1970—1971 upphörde denna ökning. Till viss del synes detta bero på att balans uppkommit i tillströmning och avgång av dem som har dömts till skyddstillsyn. Några större förändringar beträffande antalet personer som vistas i fångvårdsanstalt har inte inträffat under senare år. Under åren 1965—1969 har det genomsnittliga antalet intagna varit drygt 5000 (diagram 2). En nedgång av beläggningen till i genomsnitt 4 900 intagna har noterats under åren 1970 Och 1971. Under våren 1972 har det dock skett en markant ökning av antalet intagna vid fångvårdsanstalterna.

För anstaltsvården har utvecklingen inne- burit att antalet personer med betydande kriminell och social belastning proportionellt har ökat. Inom frivården har en motsvarande utveckling ägt rum. Personer som tidigare togs om hand inom anstaltsvården har i ökad utsträckning dömts till skyddstillsyn. De arbets- och resurskrävande frivårdsfallen har därigenom ökat.

För att närmare analysera de krav som kan komma att ställas på de rättsvårdande myndigheterna, har en arbetsgrupp för kri- minalitetsprognoser med representanter för rättsväsendet och vetenskaplig expertis för- sökt att bedöma brottsutvecklingen t. o. m. år 1976. I sin rapport (Ds Ju 1971:19) har

Kriminalvårdens klientel

gruppen, som gjort en trendberäkning base- rad på anmälda brott under åren 1965— 1968, beräknat att de brottsbalksbrott som kommer till polisens kännedom, kommer att öka mellan 3 och 6 % årligen. Bedömningen grundar sig på vissa antaganden om utveck- lingen under senare år och oförändrad krirni- nalpolitik under prognosperioden.

Mot bakgrunden av gruppens bedömning har kriminalvårdsstyrelsen i sin anslagsfram— ställning för budgetåret 1972/73 beträffande utvecklingen under den närmaste femårs- perioden förklarat, att man icke förväntar sig några större förändringar av antalet personer i anstaltsvård, medan däremot antalet häk- tade bedöms öka. Beträffande frivården be- dömer styrelsen den sedan år 1970 uteblivna klientelökningen som tillfällig och räknar mot bakgrunden av den förväntade brottsutveck- lingen med en ny uppgång av antalet personer ifrivård.

Kriminalvårdsstyrelsen understryker i samband med frågan om den framtida ut- vecklingen de svårigheter som uppstår genom de säsongmässiga variationerna i belägg- ningen, (diagram 3). Enligt styrelsens upp- fattning kommer dessa variationer att bestå även i framtiden. Genom att intagningarna inte kan fördelas jämnare under året kan kri- minalvårdsstyrelsen inte rationellt utnyttja sitt anstaltsbestånd.

25010 24000 1 man 1 22000 -4 21000 —1 20000 4 19000 18000 17000 rsooo 15000 14011] —— 13000 12000 11000 10000 4 9000 —4 8000 — 7000 * 6000 — 5000 4000 3000 —- 2000 1000 —

_ |I|I||11111||I

_ llllllllllllll

& s

x

1965 1966 1967

Till ungdomsfängelse dömda

%D

Till internering dömda internees

/2

xx Villkorligt frigivna %

Till skyddstillsyn dömda probationers

Diagram I Frivårdsklientelet 1965 — 1971

3.2 Frivårdsklientelet 3.2.1 Antal klienter. Övervakningstider

Antalet personer som var föremål för krimi- nalvård i frihet uppgick 1 januari 1971 till ca 23 000, varav drygt 9 % kvinnor. Fördel- ningen på olika kategorier framgår av nedan- stående tabell.

Kategori Antal % Dömda till skyddstillsyn 19 306 84,0 Villkorligt frigivna 2 436 10,6 Överförda till vård utom anstalt Internerade 717 3,1 Ungdomsfängelseelever 515 2,2

Summa 22 974

Klientelet fördelade sig geografiskt enligt tabell på följande sida. År 1970 dömdes ca 8300 personer till

1968 1970 1911

youth prison pupils

conditionally released

skyddstillsyn. I 630 fall föreskrev domstolen att påföljden skulle innefatta behandlingi anstalt i högst två månader. Den genomsnitt- liga övervakningstiden uppgick till 27 måna- der.

3 283 personer frigavs villkorligt under året. Av dessa hade 241 avtjänat hälften och 3 042 två tredjedelar av strafftiden. Antalet personer som uppfyllt de tidsmässiga kraven för villkorlig frigivning men som avtjänat hela straffet uppgick till 292.

3.2.2. Klientelundersökningar

Representativa undersökningar beträffande det totala frivårdsklientelet i Sverige saknas. I fråga om internerade, ungdomsfängelseele- ver och vissa grupper villkorligt frigivna har man en hel del data, men i fråga om dem som

6100 —

5500 —

S(OO

4500

arm —

SEW .—

31111

2511]—

zten—

1500—

1965 1$6 1357

skyddstillsyn. lörvandlingsstrait lör böter. psykiatrisk vård m fl

häktade. gripna. anhållna arrested

ungdomslängelseelever

&

internerade internment

&

till fängelse dömda

DiagramZ Anstaltsklientelet 1965—1971

imprisonment

1971

1968 1$9 1970

probation with institutional treatment. con- version ot unpaid lines. psychiatrical care etc

youth imprisonment

Distrikt Intern. Ung— Villk. Skyddst. Santtlka— Antal domsf. frig. tegorier (%) Stockholm. Göteborg 0 Malmö 4.9 2.2 85,1 100 8 830 Övriga distrikt 2.0 2.3 12,3 83,4 100 14 144 Hela riket 3.1 2 2 84.0 100 22 974

dömts till skyddstillsyn har det till för helt nyligen endast förekommit mindre punkt— undersökningar. i samband med den veten- skapliga uppföljningen av försöksverksam- heten med förstärkta frivårdsresurser inom Sundsvalls skyddskonsulentdistrikt genom— förs sedan 1970 en serie klientelstudier på olika platser i landet. Beredningen har fått

tillgång till en sammanställning av ett par sådana studier, som rör frivårdsklientelet i Eskilstuna och Halmstad1 . Vidare har bered- ningen tagit del av ett flertal mindre undersök-

lKiilllllorn: Frivårdsklienter i Halmstad och

Eskilstuna (bilaga 2).

Antal 6509

Antal intagna _Antul unstaltspla'iser—

5000— DN.—__, _/X__ __an

5500 5000m _ A I

vr|ri|xi||iiirrr|| VIII rlrrr ||| 1 ||”er iijiijlrjri 1|j1ll|l111|j|1|1l|ll ll|l|lll|ll |4 |l7 I/II) I/I l/Q |/7 I/ID I/I I”. I” I/IIJI/lI l/lo I/7 I/IO I/I lll! 1/7 I/ID I/I 1/4 In | U lll I/Åi l/7 I/IO l/I lll! I/7 l/IU l/l Illo I/7lI/10 I/l Ilie |l7 l/IO Ill "6 I/7 IIIO 1/| lll; |/7 I/ln l/l l/lo |/7 l/IO l/I I/lo |/7 l/IO |959 1950 IBGI ISEZ IgG?! 1955 I965 1966 1957 ISB! |959 1970 l87l 1972

| liTrll l l

Diagram 3 Antalet intagna och anstaltsplatser inom kriminalvården.

ningar? Beredningen har under våren 1972 låtit utföra en undersökning beträffande fri- vårdsklientelet i Jönköping3 .

Följande uppgifter är en sammanställning av data ur dessa källor.

Eftersom de populationer, som undersök- ningarna omfattar, är små och har utvalts på olika sätt är resultaten i form av procentsiff- ror m.m. inte fullt jämförbara. Trots detta anser beredningen att de olika undersök— ningarna tillsammans bestyrker den uppfatt- ning om frivårdsklientelet och deras situa- tion, som redovisas av kriminalvårdens tjänstemän. Åldersfördelning

Majoriteten av de skyddstillsynsdömda är under 23 år, vilket framgår av följande upp- gifter ur ”Den grövre brottsligheten 1970”:

Dömda till skyddstillsyn 1970 — ålder vid domen:

15—20 är 21—24 år 25 år Totalt 3 643 1 906 2 736 8 285 (=477/årsklass) dvs.21—23=1430 dvs. t, o. m. 20 år 44 %, t. o. m. 23 år 61%

Åldersfördelningen var densamma i Eng- lunds undersökning, som har 62 % 18—23 år. Knappt en tredjedel av de skyddstillsyns- dömda är 31 år eller mer (Kuhlhorn). Jön- köpingsundersökningen har 59 % skyddstill- synsdömda i åldern 16—25 år (Bengtsson m.fl.).

Av dem som dömts till skyddstillsyn med anstaltsbehandling var mer än 50% 18—20 år enligt kriminalvårdens årsberättelse 1970.

Civilstånd

Över hälften av frivårdsklientelet är ogifta. Gruppen har också en relativt hög andel frånskilda (Kuhlhorn). Bland villkorligt fri- givna i Göteborg är en tredjedel förut gifta (Andersson).

Aktuell brottslighet

Den dominerande brottstypen var för samt- liga klientkategorier stöld, rån och andra till- greppsbrott. Medräknas även andra förmö- genhetsbrott, försök och medverkan därtill kommer man upp till närmare 70 % av hu- vudbrotten i aktuella domar. Våldsbrotten (utom rån) svarar för 12—14 % (Kuhlhorn).

För trafikbrott som huvudbrott är 6—8 % dömda och för narkotikabrott ca 9 % (Kuhlhorn).

Tidigare samhällsåtgärder

Ungefär 50% av Halmstadsklientema och 65 % av Eskilstunaklienterna har registrerats för tidigare kriminalitet. 38 respektive 22% hade de sista 2—3 åren varit föremål för åt- gärd av barnavårdsnämnd (Kuhlhorn).

Uppgifterna bekräftas av andra undersök- ningar. I Sundsvallsdistriktet hade 72% av de skyddstillsynsdömda tidigare varit före- mål för ingripanden från barnavårdsnämnd eller fått böter, villkorlig dom, ungdoms- fängelse, fängelse eller vårdats på ungdoms- vårdsskola eller mentalsjukhus, varav 45 % i frihet, 7 % i anstalt och 20 % bådadera "(Eng— lund).

Uppväx [miljö

I en icke kriminell jämförelsegrupp i Halmstad hade 89 % vuxit upp hos samlevande för- äldrar. Motsvarande procenttal bland krimi-

2Dahlkvist, Eriksson, Jeppsson, Johansson: Inter- nerade personers sociala situation; Englund—Nils- son: Långtidspermissioncr från interneringsanstal- ten Hall; Alfrcdson, Hutmacher, Nyqvist: Socialt missanpassadc i utbildning vid omskolningscentra— lerna i Göteborg och Kungälv; Gahm, Sandström, Thofclt: Fångarnas situation vid frigivningen år 1968; Andersson, Johansson: Sjuklighet bland vill- korligt frigivna; Hemmingson, Nilsson: Något om lämplighetsbcgreppet vid tillsättande av övervakare; Englund: Till skyddstillsyn dömda inom Sundsvalls skyddskonsulentdistrikt samt Socialvårdens plane- ringskommitté: Samfrckvcns frivård — socialvård i Stockholm.

3 Bengtsson, Cedenhag, Eiderhed, Grenås, Olofs- son: Om vissa kostnader för frivårdens klienter i Jönköping (bilaga 3).

nalvårdsklientelet är för debutanterna 70% och för recidivisterna 64 %. 11 % av debutan- terna och 12 % av recidivisterna har vuxit upp i många olika miljöer. Motsvarande siffra för jämförelsegruppen är 1 % (Kuhlhorn). 29 % av Sundsvallsklienterna är uppvuxna i ofullstän- diga familjer (Englund). 20 % av recidivister- na, 4 % av debutanterna och 1 % avjämförel- segruppen i Halmstad har fäder, som har varit föremål för åtgärd från nykterhetsnämnden (Kuhlhorn).

Förhållandet mellan klienten och dennes anhöriga bedöms av övervakarna som gott i 34 %, tillfredsställande i 22 % och otillfreds- ställande i 36 % medan kontakt helt saknas i 5 % (Hemmingson).

Skolga'ng Utbildning

Ungefär 74 % av Halmstadsklienterna hade enbart folkskoleutbildning. Motsvarande procenttal för jämförelsegruppen är 56 %. Även beträffande förkunskaper för den aktu- ella anställningen visar det sig föreligga en skillnad mellan grupperna. 48 % av jämförel— segruppen har längre eller kortare kurser inom yrket medan detta bara gäller 33 % av klienterna (Kuhlhorn). Utbildningsförhållandena för Sundsvalls- gruppen framgår av följande uppställning.

6-årig folkskola 13 % 7—ärig folkskola 46 % 8-ärig folkskola 19 % 9—årig folkskola el. enhetsskola 22 %

Av Sundsvallsklientelet saknade vidare tre fjärdedelar helt yrkesutbildning (Englund). Denna uppgift överensstämmer med den som Gahm lämnar beträffande ett urval frigivna från olika anstalter 1968.

Av intresse är i detta sammanhang vissa data om utfallet av arbetsmarknadsutbild- ning (s.k. omskolning) av dessa kategorier. Man har jämfört resultaten för en grupp soci- alt missanpassade elever vid omskolningscen- tralerna i Göteborg och Kungälv med genom- snittsresultaten för samtliga omskolningsele— ver i landet. Därvid har man funnit att en-

dast hälften så många av de socialt missan- passade fullföljer utbildning (12,5 % mot 25). 50 % av de kriminellt belastade eleverna avbryter utbildningen innan 20 % av kursti- den har förflutit (Alfredson m. fl.). Liknan- de resultat uppnåddes bland klienterna i Jön- köping (Bengtsson m. fl.).

Yrkestillhörighet

En tabell över frivårdsklienternas aktuella sysselsättningar lämnas av Hemmingson. Pa-

Jordbruk—skogsbruk

2.3 7,6 Industri 26,4 13.5 Byggnadsverksamhet 11,8 18,2 Transportarbcte 7.5 4.1 Sjöfart 1,2 __ Handel, restaurang, egna företag 11.8 10,0 Diversearbete 16,1 , Tjänstemän, sjukvård 19 Hem- och hushåll 2,8 — Studerande 6,4 - Beredskapsarbete — 10,6 Servicearbete 20.0 Omskolning ,, 3,5 Ej uppgift 11.8 12.4 100,0 99,9

rallellt lämnas uppgifter beträffande de lång- tidspermitterade från Hall 1966467. (Eng— lund-Nilsson)

Påfallande är det stora antalet i diversear- bete jämfört med den offentliga yrkesstati- stiken 2,6 %.

Siffran stiger ytterligare bland exempelvis villkorligt frigivna i Göteborg, där man har funnit 47 % sysselsatta i grov- och diversear- bete (Andersson) och i Jönköping där mer än hälften av de villkorligt frigivna hade di- versearbeten (Bengtsson m. fl.).

Anpassning, sociala relationer, fritid

Någon sexuell isolering har inte kunnat kons- tateras för Eskilstunaklienterna (Kuhlhorn). Däremot talar mycket för att klienternas sociala relationer inklusive möjligheten att finna sexualpartners, tunnas ut ju mer belas- tade de är. Av en grupp internerade i Göte- borg f1ck 60% kontakt med kvinnor på danstillställningar eller hos bekanta, medan

17% uppsökte prostituerade. Generellt var gruppens kontaktsfär mycket begränsad. Dessa klienter har inga eller sporadiska kon- takter med anhöriga trots reella möjligheter. Ofta är övervakaren den enda person som många kan vända sig till (Dahlkvist m. fl.).

Fritidsmiljön blir ofta mindre god på grund av klienternas brist på positiva kontak- ter. Vid en skattning gjord av övervakarna bedöms fritidsmiljön som bra ur resocialise- ringssynpunkt i 46,5% av fallen och som dålig i 48,0 % (Hemmingson).

Ungefär var tredje klient i Halmstads- undersökningen umgås i en krets där några eller så gott som alla har varit i kontakt med nykterhetsnämnden och närmare hälften av dem i en kamratgrupp där några eller så gott som alla har dömts för något brott.

46 % av debutanterna och 58 % av recidi- visterna har kamrater som röker hasch. Ett klart samband finns mellan en positiv inställ- ning till hasch i kamratkretsen (liksom egna attityder) och såväl hög självdeklarerad brottslighet som positiva brottsattityder.l

Hälsotillstånd

Närmare hälften av Halmstadsklienterna har vistats på sjukhus under de senaste två åren, var femte ijämförelsegruppen. Klienterna är oftare långvarigt sjuka än normalbefolk- ningen. Drygt 26 % av klienterna har varit sjuka mer än ett halvt år under de sista två åren. Motsvarande procenttal för jämförelse- gruppen är 4 %. Mer än hälften av alla klien- ter har under den angivna tiden varit sjuka mer än 3 månader, 11 % i normalmaterialet (Kuhlhorn). Den genomsnittliga sjuktiden för dem som har dömts till skyddstillsyn och som någon gång varit sjukanmälde befanns i Jönköpingsundersökningen vara 67 dagar under uppföljningsäret (Bengtsson m. fl.).

En Speciell undersökning om sjukligheten bland villkorligt frigivna i Göteborg har kun- nat visa på följande förhållanden.

1 ] klientgruppen har flera varit sjukskrivna än ijämförelsegruppen. Klienterna uppvi- sar också totalt längre sjuktid och högre

frekvens sjukskrivningstillfällen. 2 De sjukskrivna i undersökningsgruppen är långvarigare sjuka per sjukskrivning än de i jämförelsegruppen. 3 För de kriminella är psykiska sjukdoms- komplex vanligare. 4 Psykiska störningar samt skador genom yttre våld svarar tillsammans för 50 % av sjukskrivningsdiagnoserna för klientgrup- pen, mot 20 % i jämförelsegruppen. 5 Även tidigare år (före aktuell prövotid) har klientgruppen haft högre sjukskriv— ningsfrekvens.

Missbruk

Alkoholmissbruket är enligt undersökningar alltjämt det största problemet bland frivårds- klienterna.

Klienternas alkoholvanor är betydligt mer avancerade än genomsnittsbefolkningens. 40% av Halmstadsklienterna hade omhän- dertagits för fylleri, 5 % av jämförelsegrup- pen. 31 % av klienterna i Eskilstuna dricker öl och sprit motsvarande minst 25 liter 100 %-ig alkohol per år. Detta skall jämföras med att 8 % av samtliga män mellan 21 och 30 år dricker spritdrycker motsvarande 10 liter 100-procentig alkohol enligt riksrepre- sentativa undersökningar.

Påfallande är att debutanterna i både Halmstad och Eskilstuna dricker mer än reci- divisterna bland skyddstillsynsklientelet. Närmare 23 % av debutanterna i Eskilstuna och 11% av recidivisterna har det senaste året minst en gång i veckan varit ”ordentligt berusade”. Mer än hälften av Eskilstuna- klienterna har klara symptom på klinisk alkoholism (Kuhlhorn).

l Sundsvallsundersökningen, vars material är ca 5 år äldre, har 26 % av klienterna klassi- ficerats som alkoholmissbrukare, medan 7 % har erhållit vård för psykiska besvär och yt- terligare 7% företett både alkoholproblem och psykiska besvär (Englund).

48 % av ett genomsnittligt frivårdsklientel

1 Uppgifterna hämtade ur det tabellniaterial som utgör underlag för Kulllhorns sammanställning bilagaZ

har alkoholproblem, medan bland de villkor- ligt frigivna i Göteborg 46 % har alkoholpro- blem och 11 % både alkohol- och narkotika- problem (Hemmingson resp. Andersson m.fl.).

Allmänt räknar man med att ca 75—80 % av interneringsklientelet är alkoholmissbru- kare. Över hälften av de tillfrågade vid en undersökning bland internerade i Göteborg upplever sig själva som alkoholmissbrukare. Enligt en skattning som utfördes av deras övervakare är nästan två tredjedelar av dem alkoholmissbrukare. 20% av gruppen har återintagits på interneringsanstalt på grund av alkoholmissbruk (Dahlkvist m. fl.).

Procenten narkotikamissbrukare i frivår- den är enligt de senaste årens inventeringar stigande

Tidpunkt Procent missbrukare 1.8.66 3 1.8.68 7 1.4.70 10 1.472 12

Fördelningen är dock mycket ojämn mel- lan distrikten. Den 1 april 1972 hade t. ex. ungdomsdistrikten i storstäderna 32 %, 22 % resp. 16 % missbrukare. I flera landsorts— distrikt var antalet 10—20 %. Skyddsvärnet i Stockholm redovisar 48 %.

Tyngre narkotika har blivit vanligare i fler- talet distrikt. Sålunda uppträder fall av mor- finbas, särskilt i södra Sverige och i Stock- holm.]

I Halmstadsundersökningen uppgav sig ungefär var tredje klient ha erfarenhet av narkotikabruk, i Eskilstuna 40 %. 17 % hade vanemässigt använt starkare narkotika än hasch huvudsakligen intravenöst (Kuhlhorn).

Dessa uppgifter som bygger på klienternas egna deklarationer, är förmodligen mer i överensstämmelse med den verkliga situatio- nen än inventeringarna som bygger på fri- vårdstjänstemännens kännedom om förhål- landena.

Sociala förhållanden Arbete

Av Sundsvalls skyddstillsynsdömda saknade 30% arbete vid domen, medan 10% även saknade bostad (Englund).

Ur Hemmingsons undersökning hämtas följande tabell över sysselsättningen:

ON

___-asoN—N—

Arbete

Värnplikt Studier

Yrkcsskola

Omskoining

Arbetslös

Sjukskriven

Sjuk- el. förtidspensionerad Ej svar

N

'o-ax'aswbohxob'b

_. o P o

Av de villkorligt frigivna i Göteborg som undersöktes hade 23 % varit arbetslösa större delen av prövotiden, 23 % hade haft samma arbete och 50 % hade bytt arbete en eller fle- ra gånger (Andersson m. fl.).

Endast hälften av klienterna i Halmstad och 60 % i Eskilstuna hade fast arbete. Mot- svarande procenttal i jämförelsegruppen är 87 %. Varannan Halmstadsklient hade varit arbetslös någon period under de senaste två åren mot 14 % i jämförelsegruppen. Vid undersökningstillfället saknade ca 14% av klienterna arbete, 5 ijämförelsegruppen. An— delen personer med arbetsbyten under den senaste tvåårsperioden var mycket hög i Halmstad. Ungefär 24 % bytte arbete minst tre gånger (Kuhlhorn). Under den ettåriga uppföljningstiden i Jönköping arbetade i genomsnitt 48 % av de skyddstillsynsdömda medan 12% var arbetslösa och 12% sjuk- skrivna. Av de som arbetade hade 16 % be- redskapsarbete (Bengtsson rn. fl.).

Bostad

Bostadssituationen föreföll ganska gynnsam för klienterna i Halmstad. Ungefär 60% av såväl klientgruppen som jämförelsegruppen

1 Uppgiften lämnad av kriminalvårdsstyrelsen i ”Narkotikaläget 1.4.1972 inom kriminalvården"

hade egen lägenhet, omkring 30 % bodde hos föräldrarna. Klienterna hade emellertid inte telefon, TV och dagliga tidningar i samma utsträckning som jämförelsegruppen, de sak- nade eget rum och var mer missnöjda med sin bostadssituation. I Eskilstuna hade en- dast 49% egen lägenhet och sammanlagt 14% hyrde rum eller bodde hos bekanta (Köhlhorn). I Jönköping slutligen hade 41 % av de skyddstillsynsdömda och 44 % av de villkorligt frigivna egen lägenhet medan 34 resp. 30 % bodde hos föräldrarna (Bengtsson m. fl.).

De villkorligt frigivna i Göteborg uppvisar också en relativt hygglig bostadssituation.

Egen lägenhet 51 % Hos föräldrarna 25 % Hyr rum 13 % Sammanbor med annan 3 % Genomgångsbostad 8 %

(Andersson m.fl.)

Betydligt sämre förhållanden råder bland exempelvis de internerade. Vid en enkät som Halls förtroenderåd gjorde bland de intagna 1969 uppgav 24 % att de hade egen lägenhet, 33 % att de bodde hos anhöriga, 14 % att de hyrde rum och 20 % att de bodde på hotell och pensionat under sin senaste period utom anstalt.

En annan undersökning bland inteme- ringsklientel visar följande resultat.

Egen böstad 10,0 Hos föräldrar el. egen familj 32,8 Hos fästmö 6,6 Hos bekant 5,7 Ungkarlshotell, pensionat etc. 39,7 Sjukhus 0,9 Saknar bostad 1,3 Uppgift saknas 3,1

(Englund-Nilsson)

Av intervjuade internerade i Göteborg hade hälften en positiv inställning till inack- orderingshem enbart för straffade. De som har egen erfarenhet av denna boendeform är betydligt mer positivt inställda än de som inte själva prövat den. Attityden till ung— karlshotell där man bland annat inte har matfrågan ordnad är betydligt mer negativ.

Endast 17% hade en positiv inställning (Dahlkvist m. fl.).

Ekonomi

Var fjärde klient i Halmstad och Eskilstuna tjänade högst 1 000 kr. netto i månaden, var tionde ijämförelsegruppen.

Klienternas skuldsättning i form av av- betalningar, banklån och oguldna underhålls- bidrag är hög endast något över en tredje- del saknar sådana skulder. Därtill har 43 % av klienterna avbetalningar på böter och/ eller skadestånd. I intet fall nårjämförelse- gruppen upp till liknande höga siffror.

Närmare två tredjedelar av Halmstads- klienterna hade fått socialhjälp under den senaste tvåårsperioden, 15 % i jämförelse- gruppen. Drygt en tredjedel av Eskilstuna- klienterna fick socialhjälp minst 5 gånger under den senaste treårsperioden. Recidi- visterna var i detta fall mest hjälpbehövande (Kuhlhorn).

Bland internerade i Göteborg var det lika många som levde av socialhjälp som av lön cirka en tredjedel av vardera kategorin. 60 % av den undersökta gruppen hade mindre än 100 kr till sitt förfogande per vecka. 12 % i undersökningsgruppen var pensionä- rer. Medelåldern bland dessa var 53 år (Dahl- kvist m. fl.).

Av intresse i detta sammanhang är uppgif- ter om hur mycket pengar vederbörande för- fogade över då han lämnade anstalten. Halls förtroenderåds enkät, som alltså bygger på de intagnas egna uppgifter, uppger att 65 % hade under 200 kr vid senaste frigivningstill- fälle, därav 33 %under 100 kr, 19 % hade 200 —499 kr och 15 %över 500 kr.

En undersökning som har hämtat sina data ur behandlingsjournaler och kontokort på anstalterna utvisar, att 59 % hade under 200 kr, 21 % 200—399 kr, 9 % 400—599 kr och 10 % över 600 kr vid långtidspermissio- nens början (Englund —Nilsson).

Samfrekvens frivård — socialvård

Eftersom frivårdens klienter i stor utsträck- ning har dålig utbildning och bristande för-

Äldre Unga

Antal % Antal % Ej i socialregistret 108 20,0 22 12,9 Aktinnchavare men ej åtgärd 48 8,9 11 6,. Aktinnehavare och föremål för åtgärd 301 55,8 69 5 130 76,5 0 Aktinnehavare o. familjemedl. förem. f. åtg. 74 13,7 ' 6 3, Endast familjemedl. föremål för åtgärd 8 1.5 l 0,

539 100 170 100

sörjningsförmåga, tillhör låginkomstgrupper- na och har stora skulder, missbrukar alkohol eller andra beroendeframkallande medel och har större sjuklighet än jämförbara grupper kan man vänta sig att de även är eller har varit aktuella för socialvården. Erfarenhets- mässigt har man sagt att klienterna till en viss del tidigare har varit föremål för barna- vårdsnämndens ingripanden och att andra grupper är gemensamma för frivården och nykterhetsvård_socialhjälpsorganen.

En undersökning för att för Stockholms del få belägg för detta påstående utfördes sommaren 1971 av Stockholms socialvårds planeringskommitte' i samarbete med krimi- nalvårdsstyrelsen och socialregistret. Materia- let utgjordes av de personer som 1969 regist- rerades som skyddstillsynsdömda vid Stock- holms södra distrikt för äldre och Stock- holms södra distrikt för unga. Man undersök- te om dessa personer var registrerade som aktinnehavare vid socialregistret och om dei så fall hade varit föremål för åtgärd i någon eller några av de sociala nämnderna under åren 1968, 1969 och 1970. Man kunde då också jämföra frekvensen av åtgärder inom

Föremål för åtgärd vid distriktet för äldre.

socialvården åren före och efter det att ve- derbörande ställts under övervakning i frivår- den.

80 % av de äldre och 87 % av de unga var aktinnehavare och av dessa hade alla utom 9 resp. 7 % varit föremål för åtgärd under de tre åren.

Fördelningen på år visar att andelen som var föremål för åtgärd på äldredistriktet mel- lan åren 1968 och 1969 steg från 51 % till 62 % för att 1970 falla tillbaka till 1968 års nivå. På distriktet för unga ökade andelen som var föremål för åtgärd mellan åren 1968 och 1969 från 60 till 65% för att sedan minska med hela 16% år 1970. (se tabell nedan)

Vid distriktet för äldre var åtgärderna van- ligtvis företagna vid socialnämnden.

Motsvarande tabell för distriktet för unga visade på grund av ålderssammansättningen en annan fördelning mellan nämnderna.

År 1968 var 50,0 % föremål för åtgärd i barnavårdsnämnden och endast 20,6 % i so- cialnämnden, varav 11,2 % var aktuella i båda nämnderna. År 1969 var motsvarande siffror 40,0 % i barnavårdsnämnden, 37,1 % i social-

1968 1969 1970

Antal % Antal % Antal % BvN 12 2,2 3 0,6 » NN 67 12,4 64 11,9 60 _ 11,1 SocN 250 46,4 316 58,6 254 47,1 Sunnna 269 49,9 328 60,9 269 49,9 l-lj åtgärd 270 50,1 211 39,1 270 50,1 Summa registrerade 539 100 539 100 539 100 64 SOU l972:64

nämnden, varav 13,5 % gemensamma. År 1970 var endast 8,8 % föremål för åtgärd i barnavårdsnämnden mot 43,5 %i socialnämn- den, varav 3,5 % gemensamma. En stor andel av de registrerade övergick när de fyllt 18 år från barnavårds- till socialnämndsklientelet.

Sammanfattningsvis konstaterar under- sökningen att hypotesen bekräftats att skyddstillsynsklientelet till stor del redan är kända hos barnavårdsnämnd, nykterhets— nämnd och socialnämnd, när verkställigheten av brottspåföljden inleds, att andelen ökar under registreringsåret för att sedan åter sjunka till samma nivå som året före registre— ringen.

Samma resultat visar Jönköpingsundersök- ningen. Före registreringen hos skyddskonsu- lenten var 61 % av de skyddstillsynsdömda och 86 % av de villkorligt frigivna anteckna- de i socialregistret. Under den ettåriga upp- följningstiden var 76 % resp. 81 % aktuella för socialvårdsmyndigheterna (Bengtsson m. fl.).

Å terfall

Studier av återfallsfrekvensen bland frivårds— klientelet visar att ca 30410 % av de skydds- tillsynsdömda har återfallit i straffregisterkri- minalitet inom en treårsperiod.

1 Jönköping återföll 31 % en gång, 6 % två gånger efter domen till skyddstillsyn. 16% fick fortsatt skyddstillsyn med eller utan an- staltsbehandling medan 12 % fick frihets- straff (Bengtsson m. fl.). ] en undersökning från vissa skyddskonsu- lentdistrikt i Skåne' har man jämfört frek- vensen återfall hos olika kategorier under en tvåårsperiod

Kategori % återfall i straffregisterkrimi- nalitet lngct lätt Minst Summa återf. återf. två återf. Villkorligtdömda 87,8 11,5 0,7 100,0 skyddstillsyn 69,6 24,6 5,8 100,0 Skyddstillsyn med anstaltsbehandling 39,4 48,0 12,6 100,0

För det totala skyddstillsynsklientelet er- höll man 65 % utan återfall, 28 % med ett återfall och 7 % med minst två återfall under tvåårsperioden.

1 Sundsvall har man under en treårsperiod funnit 52 % utan återfall bland de skyddstill- synsdömda år 1965. 30 % återföll i brott där påföljden blev böter eller fortsatt frivård medan 19 % återföll och dömdes till frihets- straff (Englund). I denna undersökning gjorde man också en sammanställning av vissa negativa bak- grundsfaktorer (avsaknad av yrkesutbildning, tidigare samhällsåtgärder, alkoholmissbruk och psykisk ohälsa, arbetslöshet etc.) som ställdes mot återfallsfrekvensen. Därvid fann man en klart ökande återfallsbenägenhet vid ökande belastning med olika sociala handi- kapp. En studie av återfallsfrekvensen bland vill- korligt frigivna i Malmö2 visar 35 % återfall under en ettårsperiod. Några entydliga resul- tat föreligger emellertid inte beträffande de villkorligt frigivna. Återfallsfrekvensen bland internerade och dömda till ungdomsfängelse har länge varit mycket hög (80 % under en femårsperiod enligt flera undersökningar) (Kuhlhorn).

3.3 Anstalts/tlientelel 3.3.1 Antal intagna. Intagningstider

Kriminalvårdens anstalter mottog enligt den offentliga statistiken under år 1970 samman- lagt 12 088 personer för verkställighet av oli- ka påföljder, nämligen för skyddstillsyn med anstaltsbehandling 635, för internering 401, ungdomsfängelse 369, bötesförvandling 137 och fängelse 10 546. Andelen kvinnor var ca 1,6 procent.

Av dem som har dömts till fängelse hade 66 % en strafftid på högst 3 månader, 24 % hade 4—12 månader och 10% hade mer än 12 månader. Verkställighetstiden blir emel- lertid i realiteten kortare även för flertalet med mer än fyra månaders strafftid på grund

] Hansson: Skyddstillsyn och villkorlig dom. ? Bjellvi: Villkorlig frigivning en återanpass— ningsstudie.

Enligt verkställighetsstatistiken för år 1968 frigavs ungefär 25 % av de med längre strafftider villkorligt efter 4 månader, ytter- ligare 25 % efter högst 6 månader och ytter- ligare 40 % efter högst 12 månader.

Av ungdomsfängelseklientelet överfördes år 1968 närmare 50 % till vård utom anstalt efter högst 1 år på anstalt och lika många efter 1—2 års anstaltstid. För de internerade var anstaltstiden samma år högst 1 år för ca 40 % och 1—2 år för 40 %.

Behandling i tillsynsanstalt pågick 1968 för 70 % av de intagna under högst en månad.

1970 års avgångar från anstalterna fördela- de sig sålunda:

7 321 efter utståndet straff 3 283 villkorligt frigivna 486 internerade som överförts till vård utom anstalt

387 ungdomsfängelseelever som överförts till vård utom anstalt

618 skyddstillsynsdömda med anstaltsbe- handling

412 överlämnade till sluten eller öppen psykiatrisk vård.

3.3.2 Klientelundersökningar

Kriminalvårdens årsberättelse (KVS) och verkställighetsstatistiken (SOS) lämnar vissa upplysningar om klienternas bakgrund, tidi- gare belastning etc. För ytterligare belysning av dessa förhållanden har de senaste åren företagits undersökningar av anstaltskliente- let. På uppdrag av fångvårdens byggnads- kommitté (FBK) undersöktes 1967—68 ett urval intagna med en strafftid på minst 4 månader i norra och södra räjongerna, dels av en grupp från institutionen för pedagogik vid Uppsala universitet, dels av kritninal- vårdsstyrelsens psykologsektion. Kommittén för anstaltsbehandling inom kriminalvården har låtit företa en "tvärsnittsundersökning”, avseende samtliga intagna en viss dag (KAIK). Båda dessa undersökningar får en viss överrepresentation för intagna med lång- re strafftider jämfört med hela årspopulatio-

nen. Gahm m. fl. har undersökt 300 slump- vis valda intagna efter frigivningen 1968l .

En närmare penetration av traftknykter- hetsbrottslingarna har gjorts av professor Knut Sveri och universitetslektor Hans Klette för kommittén för lagstiftningen an- gående trafiknykterhetsbrott2 .

Någon riksrepresentativ undersökning har inte gjorts beträffande klientelet på tillsyns- anstalterna. Tre årgångar intagna vid tillsyns- anstalterna Asptuna, Bergsåker och Lindome har emellertid undersökts beträffande bak- grundsdata rn. m.3.

Åldersfördelning

De intagna som 1970 avtjänade fängelse för- delade sig på följande åldrar:

Under 18 20 25—34 3 643 18—20 895 35—39 2 940 21 —24 2 899 Över 60 149 (KVS)

Av dem som dömts till skyddstillsyn med anstaltsbehandling var mer än 50 % 18—20 år (KVS) medan endast ett fåtal var mer än 24 år (KAIK).

Bland ungdomsfängelseeleverna var det övervägande flertalet nydömda i åldern 184 20 år, knappt 9 %under 18 år.

Genomsnittsåldern bland de internerade har sjunkit de senaste åren: av de nydömda 1970 är 48 % under 30 år (KVS).

50—60 % av de intagna befinner sig i tio- årsintervallet 20—29 år. Maximiantalet klien- ter per årsklass liggeri åldern 21 år _ antalet motsvarar 4 promille av totalantalet 21-åriga män i hela riket (KAIK).

'Gahm, Sandström, Tltofelt: Fångarnas situation vid frigivningen år 1968.

2Sveri: Lagöverlrätlarna 1964 samt Klettc: Lag- överträdama1968—69.80111970:61.

3chriksson, Sandbäck: Utskrivna från tillsyns- anstalten Lindome 1966; Wundcrman: Klientelet vid skyddstillsynsanstaltcn Asptuna 1967; Tille- brant, Delbcrg: Skyddstillsyn mcd anstaltsbehand- ling.

Enligt undersökningarna är endast 14 resp. 17 % av samtliga intagna gifta, vilket delvis sammanhänger med åldersfördelningen. Även jämfört med motsvarande årsklasser är emellertid skillnaderna stora mellan anstalts- klientelet och rikets befolkning. ] åldersgrup- pen 25—29 är t. ex. är andelen ogifta 68 % och förut gifta 15 % för de intagna medan motsvarande tal för rikets manliga befolk- ning i samma åldersgrupp är 39 resp. 2 %.

Andelen förut gifta är för hela anstalts- klientelet något mer än 20 %, för de interne- rade 36 % (KAIK).

Aktuell brottslighet

Flertalet av de som vid en viss given tidpunkt är intagna på fångvårdsanstalt har gjort sig skyldiga till egendomskriminalitet, nämligen ca 60 procent. En ganska omfattande kate- gori är också rattfylleristerna. Av samtliga som intas under ett helt år är den största gruppen, närmare 4 000, dömda för rattfyl- leribrott (KVS). Genomströmningstakten är emellertid större bland dessa som i allmänhet har korta strafftider. De utgör därför propor- tionellt sett en mindre del av det totala an- staltsklientelet. Drygt hälften av rattfylle- risterna är förstagångsdömda (KAIK).

Antalet dömda för lydnadsbrott har tre- dubblats från 1969 till 1970 (KVS).

Våldsbrottslingarna uppgick till ca 10% (KAIK). 1 ungefär hälften av fallen rör det sig om typiska fylleribrott, medan återsto- den är allvarligare brott av typen rån och Oprovocerad misshandel (FBK).

Tidigare samhällsåtgärder

Enligt SOS hade 30 % av dem som 1970 av- tjänade fängelse varit intagna minst två gånger tidigare och 17 %en gång tidigare medan 53 % ej förut varit intagna på fångvårdsanstalt. För- modligen slår det stora antalet rattfyllerister igenom i dessa siffror.

KAIK ger en helt annan bild. Enligt denna hade 75 % av klientelet tidigare varit föremål

för anstaltsvård och ca 13 % för övervakning inom frivården, medan endast ca 13 % var helt okända för kriminalvården.

FBK redovisar även andra samhällsåtgär- der som åtalseftergifter, övervakning av barnavårdsnämnd, vård i ungdomsvårdsskola eller vårdanstalt för alkoholmissbrukare samt skyddstillsyn eller villkorlig dom. Andelen intagna som före den aktuella verkställighe- ten inte har varit föremål för samhällsåtgär- der eller avtjänat fängelsestraff är endast 9 resp. 15 % i de undersökta räjongerna.

SOS redovisar en liknande statistik för dem som under 1970 för första gången inta- gits på ungdomsfängelse. Endast 4 % av dessa har tidigare varken varit föremål för krimi- nalvård i frihet eller åtgärder av barnavårds- nämnd. För dessa omfattar domen till ung- domsfängelse huvudsakligen våldsbrott, rån, grova stölder och bedrägerier samt narkoti- kabrott.

Debu tälder

Uppgifter om debutålder finns endast i FBK:s undersökning, i vilken det framgår att mer än hälften debuterar i kriminalitet före 18 års ålder (52,2 %).

Uppväxrmiljö

KAIK finner att det övervägande antalet in- tagna har vuxit upp hos samboende föräld- rar: 81 % under levnadsåldern 0—6 år och 67 % även under åldern 7—14 år.

Enligt FBK har två tredjedelar av kliente- let vuxit upp i en miljö. Denna har emeller- tid i stor utsträckning varit emotionellt otill- fredsställande och ännu mer otillfredsställan- de som normsändare; endast 18 % av klien- terna med en miljö anses ha haft fullgoda betingelser under de angivna åldersperioder- na. 7 resp. 11 % har vuxit upp hos en ensam vårdnadshavare. Enligt Gahm förekommer hos vårdnadshavarna: 34 % alkoholproblem, 16 % neurotiska symptom, 11 % fysiska handikapp, 23 % kriminalitet.

Undersökningarna visar entydigt att teore- tisk utbildning utöver folk- eller grundskola förekommer mycket sparsamt hos klientelet (drygt 10 %). Specialklass förekommer där- emot hos 9—10% mot 4—5 % av samtliga pojkar inom obligatoriska skolväsendet läs- året 1969/70. För ungdomsfängelseelever är andelen i specialklass än högre, närmare en tredjedel av samtliga (KA IK).

Ungefär en tredjedel av klientelet har en- ligt FBK yrkeskunskaper, den största grup- pen inom mekaniska yrkesområden. De är dock ofta på grund av egen psykisk eller fysisk ohälsa ur stånd att utnyttja kunskaperna.

Yrkestillhörighet

Tillverkningsindustrin sysselsätter den störs- ta gruppen yrkesverksamma i anstaltskliente- let, drygt 25 %. Därnäst kommer byggnads- industrin med ca 20 %. Samfärdsel och lager- arbete sysselsätter ca 12 %, jord- och skogs- bruk 7 %.

Antalet diversearbetare uppgår till 13 % av totalantalet, men där är skillnaden mellan de olika kategorierna intagna stor. Särskilt många diversearbetande redovisas bland ung- domsfängelseelever och internerade (KAIK).

Cirka en fjärdedel av de intagna har var- ken yrkesutbildning eller tidigare arbetserfa- renhet, definierad som anställning ett år eller längre (FBK). Arbetsstabiliteten är dålig eller mycket dålig hos 50 % (Gahm).

Begåvning, anpassning, normka'nnedom, intressen

Anstaltsklientelet har närmare studerats i dessa avseenden genom grupptest (FBK).

Resultatet visar att klientelgruppens all- mänintelligens i stort överensstämmer med motsvarande normalpopulations. Det bästa resultatet nåddes i de verbala proven, särskilt i rättstavning. Resultaten i matematik stäm- de också med normalpopulationens, medan logisk-induktiv förmåga och allmänoriente- ring låg något under.

Anpassningsvariablema utvisade normala värden i fråga om tilltro till den egna förrnå- gan, hjälpsökande attityd och lättrördhet, medan nervositet och diffus oro samt miss- tro mot andra var signifikant större bland klienterna.

Kännedom om samhällets normer var klart sämrei klientgruppen.

Intresseschemata visar klar övervikt för fysiska aktiviteter. Därefter följer intellek— tuella, tekniska och estetiska sysselsättningar medan anställning på kontor eller i affär är det minst uppskattade yrkesområdet.

Hälso tillstånd

Vid intagning på fångvårdsanstalt genomgår klienter en summarisk undersökning av sitt fysiska tillstånd. Detta har angivits som mindre gott eller dåligt för 18 % av klientelet (KAIK). Fysiska handikapp av påtaglig art redovisas för lika många (FBK) eller fler (Gahm).

Antalet intagna med mer än 4 månaders strafftid som har varit sjukskrivna på grund av kroppssjukdom under pågående verkstäl- lighet är minst 10 % (FBK). Under 1970 var medeltalet sjuka per dag på samtliga anstal- ter 222 (4,5 %) (KVS).

De intagnas psykiska tillstånd undersöks inte generellt för alla kategorier. Man har dock tillgång till data som ger en viss upp- fattning om situationen. Inte mindre än 25 % av de intagna har enligt KAIK frikallats från militärtjänst, den största gruppen därav på grund av nervösa besvär. Inom norra och södra räjongerna har 9 % resp. 16 % av klien- telet vårdats på mentalsjukhus någon gång (FBK).

De intagna har i ganska stor utsträckning klagat över depression, oro, nervositet och sömnlöshet under verkställighetstiden. Cirka en tredjedel har betecknats som psykiskt in- stabila (FBK).

Missbruk

Sammanlagt 47 % av de intagna missbrukade enligt KAIK alkohol och/eller narkotika vid

tiden för senaste brott. Alkoholmissbruket dominerar fortfarande stort.

Siffrorna är ännu högre enligt FBK, vilket kan bero på att korttidarna ej ingår i under- sökningen. Denna fann drygt 50 % alkohol- missbrukare, 6—12% narkotikamissbrukare och 344 % thinnersniffare. Gahm anger att 73 % hade problem med alkohol och 19% med narkotika.

KAIK har delat upp missbrukarna på olika riskgrupper med hänsyn till de sociala förhål- landena och finner då att medan cirka 36 % av de klienter som hade både bostad och ar- bete vid intagningen missbrukar alkohol och narkotika är motsvarande tal för de arbets- och bostadslösa 61 %.

Sedan några år företas vid vissa tidpunkter inventering av antalet narkotikamissbrukare inorn kriminalvården.

Tidpunkt Procent missbrukare i anstaltsvården 1.8.66 9 1.8.68 20 1.5.69 24 1.4.70 22 1.4.71 23 1.4.72 26

Nedgången av antalet narkotikamissbruka- re på anstaltssidan under år 1970 synes ha varit av tillfällig natur. Till detta kommer att den tyngre narkotikan ökat. Fall av missbruk av heroin och morfinbas förekommer och LSD blir allt vanligare. Smuggling torde fort— farande förekomma trots personalens upp- märksamhet, men narkotikamissbruket på an- stalterna är mer dolt än tidigare.

Tandvård

Drygt 40% av de intagna hade någon gång under anstaltsvistelsen fått tandvård. Ge- nomsnittskostnaden per klient varierade från 498 kr i norra räjongen till 331 kr i södra rä- jongen. Akut behov av tandvård förelåg för 18 resp. 9 % (FBK).

Sociala förhållanden vid tiden för brottet

Arbetslöshet vid tidpunkten för lagföringen förekommer för 55—60 % av klientelet enligt FBK. KAIK redovisar liknande data: knappt halva antalet undersökta personer hade både arbete och bostad vid tiden för brottet, knappt en tredjedel hade bostad men sakna- de arbete medan 17 % saknade såväl arbete som bostad. Ett fåtal redovisade arbete utan att ha bostad. Bostaden är i allmänhet hos någon anhörig (Gahm).

Andelen alkohol- och narkotikamissbruka- re är större ju mer oordnade klientens sociala förhållanden är.

Erinras bör att ovanstående data avser för- hållanden 1970 och tidigare för FBK 1967—68.

Förhållanden vid frigivningen

Uppgifter om de intagnas förhållanden efter frigivningen kan i viss utsträckning erhållas ur verkställighetsstatistiken för 1968 (SOS). 75 % av de villkorligt frigivna uppgavs ha sin försörjning (arbete eller utbildning) ordnad vid frigivningen. I 13 % av fallen hade detta skett genom kriminalvården, 27 % genom ar- betsförrnedlingen och 35 % på annat sätt. Cirka 2 % var arbetsoförmögna. Drygt 20 % hade inte försörjningsfrågan löst. För ung- domsfängelseklientelet var försörjningsför- hållandena ordnade för 65 % och bland de internerade för drygt 70 %. Av de intemera- de var drygt 10 % arbetsoförmögna.

Uppgifterna torde inte ge en riktig bild av verkligheten. Många intagna lämnar Skenin- tyg för att bli frigivna snabbare, och kontrol- len av uppgifterna kan av flera skäl inte bli effektiv. Man kan räkna med att inemot hälf- ten av de frigivna bör klassas som svårplace- rade på arbetsmarknaden.

Förhållanden på anstalten

Förflyttning mellan olika anstalter ingår med nuvarande verkställighetsregler i viss ut- sträckning i behandlingen, t. ex. då en inta-

gen efter viss tid får komma från sluten till öppen anstalt. I någon män kan förflytt- ningar orsakas av bristande anpassning och vara ett led i anstalternas strävan att upprätt- hålla ordning och säkerhet. Detta får då vä- gas mot ev. nackdelar ur behandlingssyn- punkt. FBK fann att de intagna under en sammanlagd verkställighetstid på i genom- snitt två år vistats på fyra olika anstalter.

Yrkesutbildning på anstalt: 8 resp. 3 % av de intagna i de båda undersökta räjongerna har fått yrkesutbildning inom kriminalvår- den i samtliga fall på ungdomsfängelse. Endast 1 % har utnyttjat sin utbildning 1 an- ställning utanför anstalten (FBK).

Arbetsplacering på anstalt: 60 % av de in- tagna sysselsätts i anstalternas verkstäder. Jordbruk och skog sysselsätter 17 %, ekono- mi 11 % och byggnadsarbete 3 % (KAIK).

Endast cirka en fjärdedel av de intagna har arbetsplacerats i en arbetsgren som de tidiga- re har utbildats för eller arbetat i utanför anstalten. Påfallande 'är att endast knappt 4 % av dem som placerats i konfektionsverkstad på anstalt har någon tidigare erfarenhet av det- ta arbete.

Vanliga motiveringar för arbetsplaceringen är ”enda egentliga arbetsgren på anstalten”, ”haft detta arbete vid tidigare anstaltsvistel- se” och ”egen begäran”, men det är också mycket vanligt att motivering saknas. Endast för 6 intagna (inkl. 2 frigångare) förekom- mer motiveringen att man planerat detta slags arbete för frigivningen. Omplaceringar under anstaltstiden är ganska vanliga (FBK).

Arbetsförhet arbetsprestationer: Om en intagen skall betraktas som helt arbetsför är i viss mån beroende av vilka arbetsgrenar som finns på anstalten. Om han inte skulle kunna klara ett tyngre arbete, kan han fungera till- fredsställande i en lättare arbetsgren, och han betraktas då som fullt arbetsför. För de internerade redovisas 7 % icke arbetsföra, för fängelseklientelet 6 % och för ungdoms- fängelseeleverna 3 % (KAIK). FBK har fun- nit en andel mellan 12% (norra räjongen) och 7 % (södra räjongen). Dominerande or- sak är här fysiska besvär av mer långvarig art.

De intagnas arbetsprestationer kan inte så

lätt jämföras med genomsnittsprestationer ute på öppna marknaden. Däremot kan olika kategorier intagna jämföras med varann. Ar- betsledare har fått bedöma arbetstakt, kvali- tet, arbetsvillighet, uppförande och närvaro med poäng på en femgradig skala. Prestatio- nerna låg högst för fängelseklientelet, där- näst för ungdomsfängelseeleverna och lägst för de internerade (KAIK). Gahm anger att 71 % enligt journalanteckningar hade goda arbetsprestationer.

Anstaltsanpassning: Omkring tre fjärde- delar av klientelet anses ha mycket god eller god anstaltsanpassning, medan 15 % har mindre god eller dålig. Även här har de fängelsedömda bättre värden. Den största skillnaden finns emellertid mellan ”första- gångarna” och de tidigare anstaltsvårdade (KAIK).

Kontakter — besök: Större delen av de in tagna 88 % har någon form av kontakt med personer utanför anstalten. Regelbund— na besök redovisas för närmare en tredje- del, medan 20% har oregelbundna besök. Drygt en tredjedel har andra kontakter (brev etc.) (KAIK).

Våld mot medintagna och personal: En- dast 1 % av samtliga intagna har någon gång .ort sig skyldiga till våld mot medintagna. Något fler (1—2 %) har gjort sig skyldiga till våld mot befattningshavare (FBK).

Svårbehandlade: I norra och södra rä- jongerna har 4 resp. 7 % betraktats som svår- behandlade, d. v. s. uppenbart farliga för ordning och säkerhet inom anstalten.

R ymning och permissionsmissbruk: Anta- let permissioner har ökat med 160 % under 1960-talet. Under år 1970 beviljades samman- lagt 14 281 permissioner. Av dessa missköt- tes 9 % genom att den intagne ej återkom i rätt tid och 4 % genom annan misskötsam- het, t. ex. missbruk av alkohol och narkotika eller kriminalitet. Förhållandet mellan skötta och misskötta permissioner varierade kraftigt mellan slutna och öppna anstalter och mel- lan olika räjonger (KVS).

Antalet rymningar från anstalt steg med 40 % under 1960—talet. Ökningen ligger helt på de öppna anstalterna, där rymningsfrek-

vensen fördubblats, medan den gått ner med drygt 40 % på de slutna. Under 1970 rymde 403 personer från öppna anstalter. 201 från slutna och 116 i samband med transport, sjukhusbesök etc. (KVS).

Skillnaden i rymningsintensitet är mycket stor mellan olika kategorier intagna. Ungefär 44 % av ungdomsfängelseeleverna hade före- tagit minst en rymning under den verkställig- hetsperiod som pågick vid KAIK:s undersök- ning. Motsvarande andel var för internerade 26 % och för fängelseklientelet 11 %. ”Förstagångarna” hade ett fåtal rymningar, medan 17 % av de intagna som tidigare varit föremål för både frivård och anstaltsvård av- vek under anstaltstiden (KAIK). FBK redo- visar att cirka 30 % av de intagna rymt någon gång.

Vissa rymningsundersökningar har gjorts för att om möjligt kartlägga rymmarens per- sonlighet och ev. farlighet. I en av undersök- ningarna framkom att 55% av rymmarna från interneringsanstalter och 79 % av rym- marna från ungdomsanstalter under år 1964 begick brott under rymningen. Så gott som samtliga hade gjort sig skyldiga till tillgrepps- brott eller trafikbrott och ett fåtal till bedrä- gerier. Inte någon hade gjort sig skyldig till våldsbrottl .

Samtliga rymningar från fångvårdsanstal- terna i västra räjongen år 1969 har under- sökts 19712. Materialet upptar 92 personer som rymt vid 96 tillfällen, varav 42 från slut- na och 54 från öppna anstalter. 16 av rym- marna gjorde sig skyldiga till brott i samband med rymningen. Inget fall av fysiskt våld mot vårdpersonal, polis eller allmänhet har registrerats.

De dominerande brottstyperna är till- greppsbrott och trafikbrott. Vid tre rym- ningar kan brottsligheten bedömas som om- fattande; bil-, sommarstuge- och butiksin- brott samt checkbedrägerier.

Två tredjedelar av rymmarna betecknades som missbrukare av alkohol, narkotika eller thinnet. Endast 6 var ”förstagångare”. Den i medeltal ådömda strafftiden för dem som dömts till fängelse var nära 9 månader. Knappt en tredjedel av rymmarna hade avvi-

kit en eller flera gånger tidigare. Nära nog samtliga rymningar av brottsrymmare skedde från sluten anstalt. Under mer än var tredje rymning från sluten anstalt begicks brott. Den största gruppen rymmare avlägsnade sig till fots, åtskilliga lyckades lifta. 6 tillgrep bilar för att komma från anstalten. Mer än hälften av rymmarna var åter i anstalt inom en vecka. Som dominerande orsak angavs im- pulsrymning, därnäst bekymmer för anhöri- ga och otrivsel på anstalten. Vid närmare en tredjedel av rymningarna återvände rymma- ren självmant till anstalten eller anmälde sig hos polisen. Ingen av dessa rymmare begick kända brott.

Det tycks föreligga ett samband mellan permissionsmissbruk och rymningar å ena si- dan och psykisk instabilitet hos den intagne å andra sidan (FBK). Psykisk instabilitet an- ses enligt denna undersökning föreligga om den intagne uppfyller ett eller flera av följan- de kriterier:

a. någon gång vistats på mentalsjukhus, b. någon gång vistats på psykiatrisk avdelning på fångvårdsanstalt, dock ej för rättspsy- kiatrisk undersökning, c. klagat över psykiska besvär under pågåen- de verkställighetsperiod, d. under någon anstaltsvistelse gjort själv- mordsförsök, e. notering om psykiska besvär har gjorts vid läkarundersökningen efter den nuvarande verkställighetensbötjan.

81 % av de intagna som rymt eller gjort rymningsförsök tre eller flera gånger i de bå- da räjongerna är psykiskt instabila (FBK). Som tidigare angivits bedöms en tredjedel av de intagna som psykiskt instabila.

Disciplinåra åtgärder: Under 1970 bestraf- fades 599 intagna med 1 339 olika bestraff- ningar, nämligen 145 förlust av särskild för- mån, 208 förlust av rätt att inköpa varor, 178 förlust av rätt att skaffa, köpa och inne- ha böcker eller tidningar och 808 inlåsningi enrum. Andra fall av misskötsamhet föran-

chlleday: lin undersökning om rymningar från fångvårdsanstalter. 2Sundin: Rymmares farlighet.

ledde i stället i 1262 fall förflyttning till mer restriktiv anstalt. De vanligaste anled- ningarna var arbetsvägran, rymning och be- rusning (KVS). (Se kap. 30.) Omkring 40 % av de intagna har någon gång under anstaltsvistel- se undergått disciplinstraff. Orsakerna är främst rymning eller rymningsförsök, permis- sionsmissbruk och berusning men också ar- betsvägran, hot mot tjänsteman, klandervärt uppträdande m.m. förekommer i några fall (FBK).

Placering i enrum: 7 resp. 12 % i de två undersökta räjongerna har någon gång utan egen önskan placerats i enrum. Dominerande anledning i norra räjongen är arbetsvägran, följt av rymning och hot mot tjänsteman, medan den främsta anledningen i södra rä- jongen är brottsutredning (FBK).

3 resp. 13 % i norra resp. södra räjongen har någon gång själva begärt att bli placerade ienrum.

Utlänningar

Befolkningen i Sverige beräknas till 7 % ut- göras av utländska medborgare. Av de intag- na på fångvårdsanstalt som 1970 avtjänade fängelsestraff var 18 % (1 909 stycken) ut— ländska medborgare, vilket är mer än en fördubbling sedan 1961 (KVS). Även fördel- ningen på olika huvudbrott är annorlunda som framgår av följande tabell:

Huvudbrott Procent av Procent av Samtliga Utländska fängelse- medborgare dömda

Tillgreppsbrott 23 24 Rattfylleri 37 22 Brott mot utl. lagen 3 16 Våldsbrott 1 1 15 Narkotikabrott 5 9 Bedrägeribrott 7 6

Lydnadsbrott 4 —

Övriga 10 8 Summa 100 100

(KVS)

I genomsnitt var de utländska medborgar- na dömda till längre frihetsberövanden än

svenskarna: 58 % högst 3 mån., 26 % 4—12 män. och 16 % till minst 12 mån.

66% hade inte tidigare varit intagna på fångvårdsanstalt (i Sverige), 17 % hade varit intagna minst 2 gånger i hemlandet.

48 nationaliteter var representerade bland de intagna utlänningarna. Cirka 60% var finländska medborgare, 7 % tyskar, 5 % danskar, 5 % norrmän och 4,8 % jugoslaver (KVS). Av de statslösa intagna var 14 indivi- der intemerade vid KAIK-undersökningen.

Inslaget unga och ogifta är stort även om andelen över 40 år stigit markant under 1960-talet (från 20 till 33 %). Andelen med utbildning utöver folkskola och andelen tidi— gare ostraffade är högre än beträffande mot— svarande svenskar i anstaltsklientelet, men uppgifterna är betydligt osäkrare och felmar- ginalen stor (KAIK).

Drygt 30% saknade arbete och bostad i Sverige vid tidpunkten för brottet. Cirka en tredjedel missbrukade alkohol eller narko- tika.

Enligt en undersökning1 som utförts av kriminalvetenskapliga institutet rörande ut- länningars brottslighet 1967 och som avser utlänningar dömda för kriminalregisterbrott vid Stockholms rådhusrätt detta år hade 31 % av dessa tidigare gjort sig skyldiga till brott i hemlandet. Siffran är dock mycket osäker eftersom den utom i fråga om finlän- darna huvudsakligen bygger på den dömdes egna uppgifter. 1 39 % av fallen saknas upp- gifter om kriminalitet i hemlandet.

Antalet som saknade fast arbete i Sverige uppgick i stockholmsundersökningen till 78 %.

Kvinnor

Under 1970 intogs på fångvårdsanstalt 172 kvinnor dömda till fängelse, 6 dömda till ungdomsfängelse och 29 dömda till skydds- tillsyn med anstaltsbehandling dvs. totalt 207 (KVS).

1 Edling, Floryd, Rumstedt: Utlänningars brotts- lighet 1967. Kriminalregisterbrotten vid Stock— holms rådhusrätt.

Vid tidpunkten för KAIK:s tvärsnitts— undersökning var 102 kvinnor intagna, varav 10 utländska medborgare. Medianåldern för de svenska medborgarna i detta klientel var 29 år. Civilståndsfördelningen skilde sig avse- värt från normalpopulationens. Medan bland samtliga kvinnor i landet i åldern 18455 är 1968 23 % var ogifta, 71 % gifta och 6 % förut gifta var motsvarande tal för de kvinnliga intagna 39, 35 och 26 %. En femtedel av klientelet har inte tidigare gjort sig skyldigt till brott. Ungefär samma andel har ej heller varit föremål för övervakning eller anstaltsvård förut.

En större del av det kvinnliga klientelet än av det manliga har högre teoretisk utbildning i form av realskola eller gymnasium. Närma- re fyra femtedelar saknade arbete vid tiden för brottet och en tredjedel saknade bostad. Drygt hälften av klientelet missbrukade alko- hol eller narkotika. lnemot en fjärdedel hade mindre gott eller dåligt fysiskt tillstånd vid” intagningen. Samtliga hade någon form av kontakter med personer utanför anstalten omkring hälften får personliga besök. Av de 10 utländska medborgarna bland kvinnorna var 7 finländska, 2 norska och 1 amerikansk medborgare. 6 av dem var under 25 år.

Tra fikn ykterhetsbrottslingarna

1970 var 37 % av samtliga intagna dömda för rattfylleri (KVS).

Av rattfylleristerna hade 8 % tidigare varit föremål för övervakning och 39 % för an- staltsvård (KAIK). Trafiknykterhetsbrotts- lingarna har varit föremål för särskilda under- sökningar. I dessa undersökningar har de för- delats pä mopedförare (24 %) och bilförare (73 %). (Förare av motorcykel och motorred- skap, 3 %, räknasi materialet in bland bilgrup- pen.)

Andelen kvinnor bland rattfyllerikliente- let var enligt dessa undersökningar 1,2 %. En tredjedel av samtliga bilförare var 18—24 år medan endast 10% var över 50 år. Bland mopedförarna är 15—17—åringarna betydligt fler, över 10 %, och personerna över 50 år 21 %.

I jämförelse med landets vuxna manliga befolkning i motsvarande åldrar är det över- representation för ogifta och skilda bland rattfylleristerna. 84 % av mopedförarna och 70 % av bilförarna saknade teoretisk utbild- ning utöver folkskolan.

En stor del av rattfylleristerna drygt 40% är registrerade i kriminalregistret före det aktuella brottet, 10% för 5 eller flera domar. 23 % har gjort sig skyldiga till trafiknykterhetsbrott en eller flera gånger tidigare. 23 % har gjort sig skyldiga till till- greppsbrott, 20% till annat trafikbrott än rattfylleri, 10% till bedrägeri och 8% till våldsbrott.

64 % av rattfyllerifallen och 52 % av ratt- onykterhetsfallen har tidigare registrerats för olämpligt alkoholbeteende. Därtill kommer den aktuella domen (Sveri, Klette).

K lientelet på tillsynsanstalter

Den ojämförligt största gruppen intagna vid tillsynsanstalterna är i åldern 18—22 år. Vid tre undersökta anstalter representerade den- na åldersgrupp 89, 74 resp. 80 %. Teoretisk skolutbildning utöver folk- eller grundskola hade 2, 1,3 resp. 1%. Total avsaknad av yrkesutbildning inklusive längre vanainågot arbete visade 59, 79 resp. 71 %.

Endast 10,5, 13 resp. 8% hade tidigare inte varit föremål för någon åtgärd från barnavårdsnämnd eller domstol (se tabell nederst på sidan).

Vid intagningen saknade 15, 13 resp. 14 %

Åtgärderna fördelade sig på följande sätt: Lindome Asptuna Åtgärd enligt barnavårdslagen 58 % 60 % därav övervakning eller mer ingripande åtgärd 49 47 Åtgärd av domstol 80 % 70 % Ungdomsfängelse eller fängelse 17 % 17,4 %

bostad och 81, 74 resp. 63 % arbete. De intagnas alkohol- och narkotikapro- blem framgår av följande tabell.

Lindome Asptuna Bergsåker Alkoholproblem ,, 69 % ,, Narkotikaproblem >46 A? 28 % )57 /0

Sedan undersökningarna gjordes har nar- kotikasituationen förvärrats vilket framgår av resultatet av den inventering av narkotika-

Tiden mellan häktningsbeslutet och talans väckande.

1—3 4—7 8—14 >15 Summa dagar dagar dagar dagar

Antal häktade (proc.) 6,9 21,8 48,0 23,4 100

Tiden mellan häktningsbeslutet och försät- tande på fri fot.

_ . . . . . (7 8—14 15—30 >31 Summa nussbrukare inom kriminalvarden som gjorts dagar dagar dagar dagar den 1 april 1972. Antal försätta på fri fot (proc.) Lindome Asptuna Bergsåker 12,7 28,9 43,6 14,8 100 Procent narkotika- missbrukare 28 47 7 _ . _ Den genomsnittliga tiden från talans

Psykiska och fysiska rubbningar redovisas beträffande de intagna på Asptuna för 42 % och för Bergsåker för 26 % (Henriksson, Wunderman och Tillebrant).

K lientelet på kriminalvårdens häkten

Under år 1970 intogs i de allmänna häkten och arrestlokaler som kriminalvårdsverket förvaltar sammanlagt ca 34 000 personer. Medelbeläggningen var 357 intagna per dag. Dessutom intogs ca 5 300 häktade på fång- vårdsanstalternas häktesavdelningar. Medel- beläggningen där var 456 intagna per dag. Av den totala medelbeläggningen var 142 perso- ner häktade undersökningsfall (KVS).

Av den officiella domstolsstatistiken fram- går att ca 5 000 av dem som dömts per år vid domstillfället var häktade. Den ojämförligt största delen av de intagna på kriminalvår- dens häkten och häktesavdelningar etc. ut- görs alltså av andra kategorier (anhållna, gripna, transportfall, fyllerister etc.), bland vilka omsättningen är mycket stor.

Kännedom om de personer som intages på häkten är mycket bristfällig, då det f. n. inte förs någon statistik beträffande dessas kön, ålder och tidigare belastning.

Vissa uppgifter om de häktades vistelsetid 1968 kan hämtas ur domstolsstatistiken.

väckande till målets avgörande var 1968 för hela riket i mål mot häktade, där målet varit vilande, 6 månader, och i andra mål mot häktade 1,6 månader (jämfört med 3,3 måna- der för mål därhäktning ej förekom).

Processtidens längd i underrätt i mål mot häktade 1968: (procent)

lmån cl. 1—2 2—3 346 Över6 mindre mån. tnån. mån. mån. Brotts- balksmål 73,4 7,3 4,0 8,2 7,0

Av häktade undersökningsfall den 30 no- vember 1971, totalt 124 stycken, hade 49 stycken väntat mer än 6 veckor. Genomsnitt- liga undersökningstiden är f.n. omkring 11 veckor.

3.4 Beredningens tvårsnittsundersökning

Beredningen har låtit verkställa en tvärsnitts- undersökning beträffande de intagna på fångvårdsanstalterna i landet en dag i början av mars månad 1972. (Tabell 1—3.) Undersök- ningen avsåg de intagnas hemort samt deras aktuella strafftider. Beredningen önskade kartlägga

de intagnas hemort (bostadsort om veder-

Län Ungdoms- Interne- Skydds- Summa Totalt fängelse— tillsyns- elever dömda m. anst. bch.

Stockholm (A,B) A 15 77 568 B 18 — 385 1 207 C — 17 254

Uppsala (C) A 2 11 51 B 3 — — 35 132

C — 8 46

Södermanland (D) A 1 15 — 53 B 1 27 110 C — — 5 30

Östergötland (E) A 2 30 11 98 B 4 7 — 26 178

C — — 5 54

Jönköping— A 13 10 — 81 Kronoberg (F,G) B 4 , 29 160

C 5 50

Blekinge— A 16 7 74 Kalmar (H,K) B 2 21 128

C — 6 33

Kristianstad- A 53 —— 252 Malmöhus(L,M) B 111 489

C — 14 126

Halland- A 55 281 Göteborgso B _ 162 593 Bohus(N.O) C 12 150

Älvsborg— A 24 113 Skaraborg (P, R) B — 42 231

C — 6 76

Värniland— A 18 103 Örebro (S,T) B — 51 227

C 9 73

Västmanland— A 30 14 — 132 Kopparberg (U,W) B — 7 37 241

C 3 72

Gävleborg (X) A 10 18 86 B 4 — 37 188

C — — 6 65

Västernorrland— A 9 8 — 70 Jämtland (Y,Z) B — — 18 143

C _ __ 9 55

Västerbotten— A 13 3 57 Norrbotten (AC,BD) B — 4 24 138

C — 3 57

Gotland (1) A 2 4 7 B — 2 — 7 20

C. — — — 6

Summa A 33 374 — 2 026 B 33 — — 1 012 4 185 C 9 108 1 147

Kategori A = dömda till 3—12 mån. minsta tid.

fängelse eller till ungdomsfängelse eller återintagen internerad utan ny

Kategori B = dömda till tner än 1 års fängelse eller till internering eller återintagen internerad med ny

minsta titl.

Kategori Kvinnor Ung- Interne— Fängelse— Skydds- Summa doms- rade dömda tillsyns- fängelse- dömda elever m anst.beh. a) intagen på hemorten 12 10 417 — 439 b) intagen isanima län 5 46 109 949 45 1 154 e) intagen i den geografiska räjong därhemorten är belägen 8 56 78 1 401 32 1 575 d) intagen i annan geografisk räjong 62 260 227 437 31 1 017 Sutnma 75 374 424 3 204 108 4 18521

a tillkommer 113 utlänningar.

börande har fast bostad, eljest den ort där han vanligen vistas)

var — i förhållande till denna hemort som verkställigheten äger rum samt

hur de intagna fördelar sig på olika kate- gorier med hänsyn till strafftidens längd och, i vissa fall, påföljdens art.

Undersökningen visar att 40 % av de intag- na är hemmahörande i någon av storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö. Övriga för- delar sig ganska jämt på olika län eller parvis ordnade län. Utlänningarna, 113 personer, har inte kunnat hänföras till någon hemort utan redovisas särskilt.

Endast något mer än 10% av de intagna verkställer påföljden i en anstalt som är belägen i eller omedelbart intill hemorten, ytterligare 27% i anstalt i hemlänet. Fler- talet övriga är intagna i anstalter belägna på andra orter inom den geografiska räjong där de bor i enlighet med reglerna för kriminal— vårdens organisation. Specialräjongerna för

kvinnor, ungdomsfängelsedömda och inter— nerade medför däremot att majoriteten av dessa grupper vistas långt ifrån sin bostads— ort. Mera anmärkningsvärt är att även rätt många som har dömts till fängelse % drygt 13 % befinner sig i annan geografisk räjong än där de bor. Skälen härför framgår ej av undersökningen. Man kan dock förmoda att anstaltsplaceringen i vissa fall kan bero på så— kerhetsskäl eller på att vederbörande begått brott under tillfällig vistelse utanför hemor- ten. Andelen intagna som befinner sig inom annan räjong ökar med strafftidens längd, från 7 % i kategori C (korta tider) och 9 % 1 kate- gori A (medellånga tider) till 16 %ikategori B (långa tider).

Av dem som har dömts till fängelse och som är intagna på anstalt i sin hemort (417) kommer 76 från Stockholm, 155 från Göte- borg, 79 från Malmö och Helsingborg. Gruppen decimeras fortlöpande på grund av nedläggningen av anstalten i Helsingborg och

Tabell3 De intagna fördelade på kategorier (strafftid etc.)

Kategori Kvinnor Ung— Inter— Fängelsedömda Skydds- Utlän- Summa doms- nerade __ _ tillsyns- ningar fängelse- 31113- b-pla— ovriga dömda m. elever 991399 cerade anst. beh. A 33 374 271 201 380 76 27 2 053 — 581 1 147 B 33 153 134 692 — 58 1070 C 9 — 82 948 108 26 1 173 Summa 75 374 424 417 2 787 108 111a 4 296 a tillkommer 2 utan angiven strafftid. 76 SOU 1972:64

Ungefär hälften av de intagna är dömda till 3—12 månaders fängelse eller ungdoms- fängelse (kategori A), drygt en fjärdedel är korttidare (1—3 mån. fängelse, kategori C) och den minsta gruppen, en knapp fjärdedel, är långtidare (dömda till mer än 1 års fängel- se eller till internering med angiven minsta tid, kategori B). Av de intagna som bor i Stockholm och Göteborg tillhör en procen- tuellt större grupp kategori B än kategori C. Storstadsklienterna dominerar på så sätt klart bland långtidsklientelet.

I sammanhanget bör påpekas att en under- sökning av detta slag endast belyser vilket klientel personalen arbetar med och propor- tionen mellan de olika klientgrupper som samtidigt vistas i anstalterna. Den säger där- emot ingenting om storleken av det totala klientel som passerar anstalterna under ett år eller om platsbehovet, eftersom dessa data påverkas av omsättningen inom de olika klientgrupperna.

4. Kriminalvårdens personal

4.1. Ra'jongpeisonalen

Fältarbetet leds av kriminalvårdsdirektörer- na, vilka biträds av två kriminalvårdsinspek- törer varav den ene är chef för centralanstal— ten och den andre avsedd för frivårdsarbetet. Vid kriminalvårdsdirektörens kansli finns vi- dare en eller flera assistenter (s.k. räjong- assistenter), beroende på räjongens storlek, samt en kansliskrivare. Till räjongledningen hör också en räjongpsykiater, i regel statio- nerad på centralanstalten. Han är tillika chef för den psykiatriska avdelningen. Ungdoms-, internerings, och kvinnoräjongerna saknar kriminalvårdsinspektör för frivård.

Kriminalvårdsdirektören i kvinnoräjongen fungerar också som chef på centralanstalten. Räjongpsykiater saknas vid denna räjong.

För det direkta räjongarbetet — psykiatrer ej inräknade disponeras för närvarande 32 anställda.

4.1.1. Uppgifter inom anstaltsvården

l proposition till 1953 års riksdag (nr 144) anför departementschefen bl. a.

Det synes ganska klart att beslut i vård- och hehandlingsfrågor på ett tillförlitligare och bättre sätt kan fattas av en fångvårds- man på platsen än av en tjänsteman i fång- vårdstyrelscn efter skriftlig framställning.

Det fastslogs i propositionen att kriminal- vårdsdirektörens centrala arbetsuppgift var

att leda behandlingsverksamheten inom sin räjong. 1 första hand skall han ansvara för differentieringen av klientelet på räjongens anstalter genom att besluta om anstaltsplace- ringar och förflyttningar. Förflyttningar över räjonggränserna skall ske efter samråd mellan respektive räjongchefer eller i händelse av överbeläggning inom en räjong genom beslut om gruppförflyttningar av kriminal- vårdsstyrelsen.

Som ordförande i centralanstaltens be- handlingskollegium skall kriminalvårdsdirek- tören delta i planeringen av de intagnas anstaltsbehandling och förberedelserna för deras frigivning. Han har beslutanderätt i viktiga behandlingsfrågor som permission, frigång, understödsärenden rn. m. Från den 1 juli 1972 gäller dock att beslut om permis- sioner och förflyttning till öppen anstalt för intagen som ådömts fängelse eller internering i mer än två år skall meddelas av kriminal- vårdsstyrelsen (se prop. l972:67). De intag— na har dessutom rätt att hos kriminalvårds- direktören överklaga beslut av anstaltsche- fen.

Räjongchefen skall fortlöpande följa de intagnas behandling genom granskning av journaler och i mån av möjlighet —— genom deltagande i sidoanstalternas behandlingskol- legier. Hans verksamhet skall bedrivas i intim samverkan med räjongpsykiatern. För att hålla sig informerad om tillståndet på rä- jongens anstalter skall han besöka dessa en gångi månaden. På de småanstalter där man

saknar specialutbildad personal för behand- lingsplanering biträder räjongassistenterna med detta arbete.

Det är svårt att dra någon klar gräns mellan behandlings— och skyddssynpunkter. Beslut rörande anstaltsplaceringar, permis- sioner och frigång måste t.ex. innebära en avvägning mellan det värde som åtgärden har för den intagne, och de risker som åtgärden medför för misskötsamhet och fortsatt brottslighet. Detsamma gäller i fråga om beslut att intagen under arbetstiden skall vistas i enrum. Ett sådant beslut kan få skadeverkningar för den intagnes fysiska och psykiska hälsa. Men å andra sidan kan det innebära risker för personalens, medintagnas eller hans egen säkerhet om vederbörande får kvarstanna i gemenskap.

För att räjongchefen vid beslut om an- staltsplacering skall kunna ta ställning till skyddsaspekten krävs att han är väl informe- rad om anstalternas tekniska och personella säkerhetssystem. Det ingår därför i hans uppgift att påpeka och undanröja brister i dessa system.

4.1.2. Uppgifter inom frivården

År 1964 inordnades även frivårdsdistrikteni de geografiska räjongerna. Därmed markera- des ytterligare räjongchefens ställning som samordnare av det regionala kriminalvårds- arbetet. Framför allt underströks behovet av en kontinuerlig samverkan mellan anstalter och frivårdsdistrikt när det gällde de villkor- ligt frigivna. Genom att lägga anstalts- och frivård under gemensam ledning hoppades man kunna minska de svårigheter som erfa- renhetsmässigt uppstår vid den frigivnes övergång från anstalts— till frivård. Man hop- pades också att en samordnad fördelning av de anslag, som kriminalvården disponerar för understödsändamäl, skulle bidra till ett effektivare utnyttjande av dessa medel. Genom att kontinuerligt följa verksamheten skulle räjongledningen dessutom verka för en enhetlig praxis i behandlingsfrågor och vida- rebefordra erfarenheter mellan distrikten. För att kompensera räjongchefernas öka-

de arbetsbörda inrättades tjänsterna som kri- minalvårdsinspektör för frivård. Fördel- ningen av arbetsuppgifterna mellan kriminal- vårdsdirektör och kriminalvårdsinspektör har skett enligt växlande praxis. ] vissa räjonger har kriminalvårdsinspektören enbart inriktat sig på frivården medan han i andra biträder kriminalvårdsdirektören med såväl anstalts- som frivårdsuppgifter.

4.1.3. Administrativa uppgifter

Trots att man från kriminalvårdsverkets sida strävat att undvika att belasta räjongled— ningarna med arbetsuppgifter av administra- tiv och kameral art har det inte kunnat und- vikas att så skett. Framför allt gäller detta budgetarbetet. Kriminalvårdsdirektörerna har ansett det angeläget att kunna påverka fördelningen och användningen av de maxi- merade anslagen för olika typer av behand- lingsinsatser. På räjongledningen vilar dess- utom ansvaret för registreringen av anstalts- klientelet samt för insamlingen av de statis- tiska uppgifter som infordras av kriminal— vårdsstyrelsen. Kriminalvårdsdirektören verkställer dessutom utredningar och avger yttranden i olika vårdfrågor samt i klago- ärenden. Speciellt i interneringsräjongen är antalet ärenden av den sistnämnda typen stort. Det åligger kriminalvårdsdirektören att bevilja semester och viss tjänstledighet för _högre tjänstemän inom räjongen (styresmän, skyddskonsulenter, läkare, psykologer, as- sistenter, ingenjörer m.fl.). Han förordnar också vikarier. [ fråga om räjongens chefs- tjänstemän avger han dessutom yttrande till kriminalvårdsstyrelsen i tillsättningsärenden. Hans yttrande infordras också i disciplin- ärenden beträffande personalen. lnom sin räjong leder och organiserar han personalut- bildning och personalvård.

4.1.4 lnformationsverksamhet

! räjongledningens arbetsuppgifter ingår att insamla och vidarebefordra information.

I förhållande till kriminalvårdsstyrelsen sker detta vid besök och genom brev och

telefonkontakter. Kriminalvårdsstyrelsens in- formation ges bl. a. vid de räjongchefsmöten som hålls minst fyra gånger per år.

Anstalts- och frivårdspersonal informerasi samband med räjongchefens regelbundna be- sök på tjänsteställena. Genom de lokala och regionala företagsnämndernas verksamhet er- håller kriminalvårdsdirektören och persona- len ömsesidig information. Årliga samman- komster hålls med representanter för alla räjongens personalkategorier.

Räjongcheferna söker också sprida infor- mation till allmänheten genom att lämna uppgifter till massmedia samt genom att delta i olika typer av informationsmöten.

4.2. Anstaltspersonalen

Anstalternas personalbehov växlar med hän- syn till institutionens storlek, karaktär och slutenhetsgrad. Generellt kan sägas att ju mera sluten en anstalt är desto större blir personalbehovet. Antalet anställda blir också större på anstalter med mycket varierande arbetsuppgifter t. ex. centralanstalter än på anstalter med relativt ensidig inriktning. På större anstalter finns behov av personal som ej direkt deltar i behandlingsarbetet t. ex. hantverkare, tekniker och ekonomiper- sonal.

4.2.1. Vård- och tillsynspersonal

Det sammanlagda antalet tjänster inom kri- minalvårdens anstaltsorganisation uppgick hösten 1971 till 4 062. Den största gruppen _ 2 596 stycken utgöres av vård- och till- synspersonal (övertillsynsmän, tillsynsmän och vårdare).

Trots en relativt enhetlig rekrytering och lönesättning varierar tillsynspersonalens ar- betsuppgifter ganska avsevärt, beroende på anstaltens storlek och utformning. På de större slutna anstalterna, med stora säker- hetskrav och med tillgång till olika slags specialister (för behandlingsarbete, arbetsled- ning, ekonomiarbete, expeditionsarbete m. ni.) får bevakningsuppgifterna en framträ- dande roll. Patrullering, observation från

fasta bevakningspunkter, visitation av tek- niska säkerhetsanordningar, närvarokontroll samt kontroll av in- och utpasserande har därvid stor omfattning. För upprätthållande av den inre ordningen är det nödvändigt att personal i tillräckligt antal ständigt finns närvarande på anstalten för att möjliggöra snabba ingripanden om intagna uppträder våldsamt mot medintagna eller personal eller om det finns risk för att någon intagen skadar sig själv. Tillsynspersonalen har också skyldighet att förhindra illegal införsel av narkotika, alkohol och andra berusningsme- del. Detta sker bl.a. genom visitationer i samband med besök, person- och varutrans- porter. Tillsynspersonalen sköter också be- vakning i samband med förflyttning av intag- na inom och utom anstalten (sjukhusbesök. rättegångsinställelser och anstaltsbyten).

Vard- och tillsynspersonalens deltagande i behandlingsarbetet består bl. a. i att ansvara för att de praktiska rutinerna inom anstalten fungerar på ett tillfredsställande sått såsom Väckning, kontroll av hygien och renhållning, biträde med utspisning, tvättbyten, medicin- utdelning m. m. .lu mindre anstalten är desto mera utnyttjas tillsynspersonalen för prak- tiska uppgifter av detta slag. Speciellt gäller detta de öppna småanstalterna, där persona- len är fätalig och bevakningsuppgifterna be- gränsade.

För tillsynsbefalets (övertillsynsmän och tillsynsmän) del tillkommer också admini- strativa uppgifter t. ex. personalregistrering, schemaarbete, förberedelser för transporter och permissionsresor, inventarieredovisning m. m.

Genom deltagande i behandlingskollegier. företagsnämnder och samrådsorgan har till— synspersonalen också beretts möjlighet till insyn i klientelbehandlingen. Under senare tid har man framfört önskemål om att i .större utsträckning få delta i detta arbete.

För närvarande pågår under ledning av till- synsutredningen en försöksverksamhet vid några anstalter (Österåker, Norrtälje, Tida- holm, Norrköping och Skänninge), som avser att pröva metoder för att effektivare utnytt- ja de kunskaper om klientelet, som tillsyns-

personalen får genom sin samvaro med de in- tagna.

4.2.2 Personal inom arbetsdrift

Antalet tjänster inom kriminalvårdens ar- betsdrift uppgick hösten 1971 till 633. Eftersom arbetsledarpersonalens tjänst- göringsuppgifter kräver specialiserade kun- skaper är denna grupp mera heterogen än den föregående. Den representerar en rad olika yrken från industriella till hantverks- betonade (ingenjörer, förste verkmästare, verkmästare, verkstadsförmän). ] arbets- ledaregruppen finns också representanter för

lant- och skogsbruk (lantbruksinspektorer, befallningsmän, ladugårdsförmän och lant— bruksförmän). På ungdomsanstalterna krävs pedagogiska kunskaper av samma slag som på gymnasieskolans yrkeslinjer (utbildnings- assistenter).

På anstalter för vuxenklientel finns i ge- nomsnitt en arbetsledare på 10 intagna. Ar- betsledaren skall tillse att verksamheten på arbetsplatserna fungerar på ett tillfreds- ställande sätt. Han skall informera de intagna om deras arbetsuppgifter, instruera demi ar- betsteknik och beträffande hanterandet av verktyg och maskiner, kontrollera material- åtgång och arbetstider samt avsyna de färdi- ga produkterna. Han skall dessutom bestäm- ma arbetspremier samt speciellt på mindre verkstäder # sköta bokföringsuppgifter. På ungdomsanstalterna — där personaltätheten är större skall yrkespersonalen leda och medverka i teoretisk och praktisk yrkesut-

bildning. Vid sidan av det praktiska arbetet har arbetsledarna mera behandlingsmässiga

uppgifter. De skall således informera de in- tagna om arbetslivets allmänna villkor, löne- frågor, arbetsmarknadsfrågor, arbetarskydd och de fackliga organisationerna. Genom sin dagliga kontakt med de intagna får de också ofta tillfälle att diskutera deras personliga problem.

Även arbetsledarna är representerade i de olika samarbetsorganen och speciellt ingenjö- rerna spelar en aktiv roll vid behandlingspla-

neringen genom att lämna förslag rörande de intagnas sysselsättning under anstaltstiden. Under den tid de intagna tillbringar på arbetsplatserna är arbetsledarna även ansva- riga för ordning och säkerhet. De är också skyldiga att förhindra smuggling av föremål från verkstaden som kan användas vid ut- brytningsförsök eller våldshandlingar.

4.2.3 Styresmän, assistenter m. fl.

Ansvaret för fångvårdsanstaltens ledning åvi- lar en styresman (kriminalvårdsinspektör, an- staltsdirektör, anstaltsföreståndare). Styres- mannen beslutar i ett stort antal frågor som rör de intagnas vård och behandling, t. ex. i fråga om besök, brevväxling, fritidsverksam- het m.m. Efter delegation beslutar styres- mannen i regel också om rutinmässiga per- missioner. l kriminalvårdsdirektörens frånva- ro är han behandlingskollegiets ordförande. Med biträde av fångvårdsinspektör och assi- stenter ansvarar han också för behandlings- undersökningar och för planeringen av de in- tagnas frigivning samt avger yttrande till övervakningsnämnden i frågor rörande lång- tidsperrnissioner, villkorlig frigivning och överförande till vård utom anstalt. Han verk- ställer utredningar Och fattar beslut i disci- plinärenden i fråga om isolering i enrum dock endast efter hörande av läkare. Tillsam- mans med arbetsledarpersonalen ansvarar han för de intagnas sysselsättning och verk- samheten vid anstaltens arbetsplatser.

Styresmannen är också den som i första hand ansvarar för anstaltens ordning och säkerhet och är därför skyldig att bedöma behandlingsåtgärder även ur denna aspekt. Han har också att föreslå de kompletteringar av anstaltens tekniska utrustning som han bedömer nödvändiga ur säkerhetssynpunkt samt kan vid behov tillfälligt förstärka perso- nalen.

Vid sidan av behandlingsarbetet har sty- resmannen en rad uppgifter av administrativ natur. Det åligger anstaltschefen att ta emot nöjdförklaringar, att kontrollera att de intag- na har verkställbara domshandlingar samt att tiderna för in- och utskrivning hålles. Han är

också ansvarig för anstaltsbyggnadernas sköt- sel, för den lokala ekonomiska förvaltningen, för upphandling och utspisning av matvaror m.m. Han har att föra personalstatistik, lämna underlag för avlöningsuträkning samt besluta om ledigheter och semestrar för de personalgrupper som i detta avseende inte är underställda kriminalvårdsdirektören. Han är i förekommande fall ordförande i samrådsor- ganet och i företagsnämnden. På de anstalter som har personalbostäder ansvarar han för skötseln av dessa samt lämnar förslag till för- delning. Till krirninalvårdsstyrelsen lämnar han statistiska uppgifter om beläggning m.m., samt avger rapporter till kriminal- vårdsdirektören och kriminalvårdsstyrelsen angående förhållandena vid anstalten.

Fångvårdsinspektör och assistenter bi— träder styresmannen med hans arbetsuppgif- ter. ] första hand sköter de den sociala och kurativa verksamheten med behandlingspla— nering och social stödverksamhet för de in- tagna och deras familjer. De förbereder per- missioner och utskrivningar samt uppehåller kontakt med frivården och med andra socia- la myndigheter. De för också behandlings- journaler samt protokoll vid behandlingskol- legier, sammanträden med personal och in— tagna samt vid förhör i disciplinärenden. Vid anstalter med paviljongs- eller avdelningssy- stem fungerar de som avdelningschefer. På ungdomsanstalterna medverkar de i den teo- retiska undervisningen av eleverna. Assistent- personalen medverkar också i stor utsträck- ning i det administrativa arbetet. På små- anstalter som saknar assistent har styresman- nen också ansvaret för det kurativa arbetet. Han har då viss hjälp av räjongassistenterna.

På de största anstalterna har man för närvarande en assistent per 60—70 intagna. På interneringsräjongen är proportionen en på 40—50 intagna. Bäst tillgodosedd är ung- domsräjongen med en assistent på 20—25 in- tagna.

För det administrativa arbetet finns vid anstalterna också särskild personal. Dimen- sioneringen av denna är beroende av anstal- tens storlek och inriktning. Antalet tjänster är f. n. 264.

4.2.4. Läkare och psykologer

Gruppen omfattar f. n. 31 tjänster. Av dessa är 23 läkartjänster placerade på psykia- triska behandlingsavdelningar. Två av läkarna är samtidigt anstaltschefer (överläkarna på Håga och Roxtuna). Sju stycken tjänstgör vid rättspsykiatriska avdelningen på Långhol- men, vilket innebär att de huvudsakligen sysslar med rättspsykiatriska undersökningar och endast i begränsad omfattning medver- kar i behandlingsarbetet. Av två tjänster vid norra räjongens centralanstalt i Härnösand är den ena huvudsakligen avsedd för rätts- psykiatri och den andra tillfälligt placerad på annan anstalt.

På de psykiatriska behandlingsavdelningar som är förlagda till centralanstalterna i östra, södra, västra, inlands- och interneringsrä- jongen finns två läkartjänster. En av läkarna är chef för avdelningen, vilket bl. a. innebär att han självständigt beslutar om intagning och utskrivning av patienter vid densamma. Han beslutar givetvis också om den behand- lingsverksamhet som bedrives på avdelningen. Vid sidan av avdelningsarbetet fungerar denne läkare också som räjongpsykiater. Detta inne- bär i princip att han skall medverka i behand- lingsplanering och ansvara för den psykiska hälsovården vid alla räjongens anstalter. På grund av arbetets omfattning har läkarna i hu- vudsak begränsat sin verksamhet till central- anstalten, där de gör undersökningar, bedriver psykiatrisk behandling och rådgivningsverk- samhet samt avger yttranden rörande intag- nas psykiska hälsotillstånd, farlighet m.m. Det svåra rekryteringsläget har medfört att ett flertal tjänster har varit obesatta.

På ungdoms- och interneringsräjongerna finns vid sidan av räjongpsykiatern en psy- kiatrisk konsult vid sidoanstalterna. På ung- domsräjongen utför konsulten vid Uppsala- anstalten den psykiatriska utredning rörande nyintagna ungdomsfängelseelever som ingår som ett fast led i behandlingsplaneringen för denna klientelgrupp.

På Hall, Kumla och Österåker har till behandlingsavdelningen också knutits psyko— logisk expertis. Dessutom finns fast anställda

psykologer vid Roxtuna och Uppsalaanstal- ten. Psykologerna deltar i behandlingsplane- ringen, bedriver grupp- och individualterapi samt utför testningar. De medverkar också i personalrekryteringen genom att utföra psy- kologiska lämplighetsbedömningar av vårdar- aspiranter. På Kumla, där man har två psyko- logtjänster — är den ena avdelad för arbets- driftens räkning. Arbetspsykologen ägnar sig speciellt åt arbetsplaceringar, utredningar rörande klienter med speciella arbetsanpass- ningssvårigheter och anlagsprövningar. Upp- salapsykologens arbete är främst inriktat på behandlingsplanering bl. a. anlagsprövningar. Tillsynsanstalterna har psykologkonsulter.

Kroppssjukvården leds helt av arvodes- anställda läkare som till sitt biträde har tillsynspersonal med viss sjukvårdsutbild- ning. På några av de största anstalterna och vid vissa ungdomsanstalter finns tjänster som översköterska. På de flesta mindre anstalter saknas sjukvårdspersonal helt.

4.2.5. Förråds- och ekonomipersonal

Av de totalt 211 tjänsterna på ekonomisidan utgörs huvuddelen av kökspersonal. Ekono- mipersonal finns på alla anstalter men anta- let tjänster är även på de största mycket begränsat. Anledning härtill är att intagnai betydande utsträckning deltar i ekonomi- arbetet. Förrådspersonal finns på stora och medelstora anstalter. Utöver inventarieförrå- den sköter förrådsförmännen de intagnas be- klädnad (anstalts- och civila kläder).

4.2.6. Arvodister

Vissa delar av behandlingsarbetet sköts av arvodesanställd personal. Förutom läkar- och psykologkonsulter finns — främst vid ung- domsanstalterna arvodesanställda idrotts- och fritidsledare. i sin verksamhet är dessa underställda Nämnden för idrotts-, biblio- teks- och bildningsverksamhet (NlBB).

Vid Studiegården i Uppsala finns arvodes- anställda studiehandledare medan däremot lärarna vid de studieavdelningar som numera finns på ett flertal anstalter (Tidaholm, Norr-

tälje, Vångdalen, Härnösand m.fl.) anställs och avlönas av de lokala skolmyndigheterna, som för detta ändamål får anslag av skol- överstyrelsen.

Kostnaderna för arbetsförmedlingens kon- taktmän vid anstalterna liksom för räjong- kontaktmännen bestrids av arbetsmarknads- verket.

Den andliga vården sköts av arvodister under ledning av Nämnden för den andliga vården (NAV), i vilken ingår representanter för anstaltsledning, svenska kyrkan och fri- kyrkosamfunden.

4.3. Frivårdspersonalen

Frivårdsorganisationen omfattar budgetåret 1971/72 319 tjänster, nämligen 201 för skyddskonsulenter och assistenter (handläg- gande tjänstemän), 103 inom kontorskarriä- ren samt 15 tjänster för tillsyn och ekonomi- arbete vid frivårdshotell etc. Till dessa kom- mer 6 tjänster för handläggare, 3 på frivårds- hotell och 3 för kontorspersonal för försöks- verksamheten i Sundsvall. Medräknas även den statsbidragsberättigade personalen på Skyddsvärnet i Stockholm, behandlingscen- tralen i Stockholm och övervakningsnämn- demas skrivpersonal blir hela antalet 404.

För budgetåret 1972/73 har kriminal- vårdsstyrelsen beviljats medel för ytterligare 26 tjänster inom frivården, varav 17 handläg- gare.

4.3.1. Handläggande personal

Skyddskonsulenter och assistenter skall en- ligt sin instruktion, i den mån övriga göromål inte lägger hinder i vägen, verkställa person- undersökningar i brottmål och själva fullgöra övervakningsuppdrag.

Tjänstemännen utför själva personunder- sökningar i ett fåtal fall. I några distrikt administreras personundersökningsverksam— he ten av frivårdstjänstemännen.

Antalet övervakningsfall, där tjänsteman inom frivården själv är förordnad som över- vakare, uppgick 197l till drygt 2 300. Ande- len tjänstemannaövervakningar är emellertid

mycket olika i distrikten. Vissa distrikt så- som interneringsdistriktet i Stockholm, di- strikten för unga och villkorligt frigivna/ internerade i Göteborg samt Skyddsvärnet i Stockholm arbetar i betydande grad med frivårdstjänstemän som övervakare. ] andra distrikt förordnas tjänstemän endast undan- tagsvis. På några orter förekommer försöks- verksamhet med övervakningsassistenter. Detta innebär att ett visst antal övervak- ningsuppdrag samlas på en heltidsarbetande socialarbetare, som uppbär arvode härför. Det beräknas att ca 60 övervakningsuppdrag motsvarar arvodeskostnaderna för en över- vakningsassistent.

] de fall där skyddskonsultenten inte själv är förordnad som övervakare har han över- inseende över övervakningen. Han måste för detta ha god kontakt med övervakarna och ge dem handledning. Genom granskning av inkommande rapporter och på annat sätt kontrollerar han att övervakarna fullgör sina uppgifter. Fortlöpande aktualiseras då ett antal fall med tillfälliga eller långvariga komplikationer. De förordnade övervakarna måste då påkalla frivårdstjänstemännens bi- stånd i handläggningen. Ansvaret för ärende- na kommer därför tidvis att åvila frivårds- expeditionen. Ofta blir det därvid fråga om att förmedla kontakt med socialbyrå, arbets- marknadsorgan, alkoholpoliklinik, läkare m. fl.

En viktig arbetsuppgift är att på begäran av personundersökare, domstol eller övervak- ningsnämnd utse övervakare. Eftersom ären- dets fortsatta utveckling ofta beror på om övervakare och klient passar för varandra, be- höver skyddskonsulenten ha personlig känne- dom om både klienten och den tilltänkte övervakaren.

Ibland avger skyddskonsulenterna dess- utom yttrande till domstol rörande klienter som återfaller i brott under prövotiden. Des- sa yttranden innehåller en redogörelse för övervakningens förlopp och förslag till på- följd i det nya målet och ersätter i allmänhet kompletterande personundersökning.

Yttranden förekommer också i andra ärenden, exempelvis i fråga om innehav av

pass och körkort samt i fråga om sökt nåd.

Besöksfrekvensen vid frivårdsexpeditio- nerna är varierande på grund av distrikttyp (storstad, landsbygd etc.) och klientkategori. En del landsortsdistrikt har filialmottag— ningar i andra tätorter än stationeringsorten en eller flera gånger per månad.

Försök med jourtjänst har inletts i begrän- sad omfattning.

I fråga om klientärenden skall skyddskon— sulenten främst bedriva sin verksamhet un— der ledning av och i nära kontakt med övervakningsnämnderna, där de är föredra- gande och i viss mån verkställande tjänste- män i frivärdsärenden. Övervakningsnämn- derna skall regelbundet gå igenom samtliga övervakningsärenden och inspekterar på så sätt distriktets verksamhet, även i fråga om sådana ärenden, som ej blir aktuella för åtgärd av något slag. På flertalet distrikt sammanträder övervakningsnämnderna varje vecka.

Skyddskonsulenten är arbetsledare inom distriktet och fördelar arbetsuppgifterna. ] de största distrikten är han huvudsakligen administratör och handledare av övrig perso- nal. Huvudparten av de administrativa göro- målen samt en stor del ekonomiska frågor och personalärenden vilar på konsulenten såsom att anställa kontors- och arvodesperso- nal samt bevilja semestrar och förordna vika- rier för sådan personal. Konsulenten ansvarar också för underlaget för löneuträkning till personalen och arvodesuträkning till överva- karna.

] allmänhet är det skyddskonsulenten som svarar för informations- och utbildningsverk- samheten för de frivilliga övervakarna, olika myndigheter och allmänheten. i skolor. för- eningar och på offentliga möten vill man ofta ha frivårdspersonal med för information och diskussion.

Med nuvarande uppsättning handläggande personal är antalet ärenden per tjänsteman i genomsnitt 114. Därjämte har handläggaren ansvar för de antal permittenter och frigivna utan övervakning som frivården har kontakt med.

På distrikten finns kontorspersonal, vars

Skyddskonsulenten skall också tillhanda- hålla vederbörande övervakningsnämnd er- forderlig kontorspersonal.

4.3.2. Läkare, psykologer

Tjänster för läkare och psykologer finns inom skyddskonsulentorganisationen endast vid den behandlingscentral som har inrättats i Stockholm. Vid Skyddsvärnsföreningarna i Göteborg och Stockholm finns sedan länge polikliniker med deltidsanställd läkare, psykolog och sjuksköterska, till vilka det ut- går statsbidrag. Skyddskonsulentdistrikten i Örebro och Västerås har deltidsanställd sjuk- sköterska, och på dessa och flera andra distrikt har man timarvoderade läkare som konsulter.

4.3.3. Personal vid frivårdshotell och inackorderingshem

Frivårdshotellen i Borås, Norrköping och Örebro har alla samma personaluppsättning, nämligen en övertillsynsman, en tillsynsman, en vårdare Och ett ekonomibiträde.

Övertillsynsmannen är ansvarig för hotel- lets skötsel, personalens tjänstgöring, inköp och ekonomi. Han avgör i regel tillsammans med skyddskonsulenten vilka hyresgäster som skall tas emot, liksom frågor rörande ordningen. En tjänsteman finns alltid till- gänglig på hotellet. Personalen är dock inte dimensionerad för exempelvis mathållning, vård av inneliggande sjuka gäster eller dylikt.

lnackorderingshemmet i Västerås är mind- re och främst avsett för ungdomar. Det har ej karaktären 'av genomgångsbostad vilket medför en något annorlunda personalupp— sättning. Detta möjliggör mathållning och en mera aktivt omhändertagande verksamhet. Genom att man låtit någon assistent eller praktikant från skyddskonsulentexpeditio- nen hyra ett rum i anslutning till hemmet har frivårdspersonalen kunnat deltaga i in- ackorderingarnas fritidsverksamhet. Behand- lingsprinciper och intagningar beslutas ge- mensamt av skyddskonsulenten och före- ståndaren.

4.4 Rekrytering och utbildning av personal 4.4.1 Anstaltspersonalen

Rekryteringen av fast anställd personal sköts av kriminalvårdsstyrelsen, i regel sedan ytt- rande inhämtats från anstaltschefen eller i fråga om chefstjänster av kriminalvårds- direktören.

I fråga om vård- och tillsynspersonalen finns inga formella krav på skolutbildning. Däremot eftersträvar man att låta de sökan- de genomgå psykologiska lämplighetsprov. För fast anställning krävs numera att veder- börande med godkända betyg genomgått föreskriven vårdarutbildning. Utbildningen är gemensam för vårdare inom kriminell-, ungdoms- och nykterhetsvård.

För fortsatt avancemang inom vårdarkar- riären kommer fortsättningsvis att krävas godkänd tillsynsmannautbildning. Denna karriär omfattar tjänster som vårdare, till- synsman, övertillsynsman, bevakningsföre- ståndare och anstaltsföreståndare.

Rekryteringen av tillsynspersonal har se- dan relativt lång tid varit god utanför stor— stadsregionerna. Under de senaste åren har antalet platssökande ökat även på dessa or- ter. De pågående anstaltsnedläggningarna har medfört att nyrekryteringen kunnat begränsas till förmån för omplaceringar av friställd personal. Detta har medfört att tjänster på nya häkten, fångvårdsanstalter och frivårds- anläggningar i viss utsträckning kunnat besät- tas med befmtlig personal. inte heller ge- nomförandet av den senaste arbetstidsför- kortning har medfört någon större nyrekry-

tering. För arbetsledarpersonalen finns ett dubbelt utbildningsbehov. Dels behöver

även denna grupp utbildning i fråga om de Speciella problem som sammanhänger med deras verksamhet inom kriminalvården t. ex. i kriminalvårdslagstiftning, vårdmetodik, be- vaknings- och säkerhetsfrågor m.m. Dels kräver den tekniska utvecklingen att de be- reds tillfälle att vidareutveckla sina tekniska yrkeskunskaper. Kriminalvårdsstyrelsen har möjlighet att varje år bereda 30 anställda inom arbetsdriften tjänstledighet under

högst sex veckor för att med bibehållen lön delta i fortbildning inom deras yrkesom- råde. Den direkta vårdutbildningen bedrivs i form av inomverkskurser i kriminalvårdssko- lans regi. Av ekonomiska skäl har dock den sistnämnda utbildningen endast kunnat be- drivas i mycket begränsad omfattning.

För assistenttjänst krävs akademisk eller därmed likvärdig utbildning.

Även i fråga om assistentkarriären är rek- ryteringssituationen gynnsam och utannon- serade tjänster lockar i regel ett flertal sökan- de med lämplig utbildning. Av dessa saknar dock många tidigare erfarenhet av socialt arbete eller har en utbildning som inte fyller kriminalvårdens behov. För att täcka brister- na bereds även de nyanställda assistenterna inomverksutbildning i kriminalvårdsskolans regi.

Rekrytering av specialistpersonal för be- handlingsarbetet vållar fortfarande stora pro- blem. Framför allt gäller detta läkartjänster- na. Ett flertal av dessa är fortfarande obesat- ta, däribland tjänsterna som biträdande över- läkare på Kumla och Österåker. Det har också uppstått betydande svårigheter att rek- rytera konsulter till kroppssjukvården. Ett flertal anstalter däribland också stora och medelstora saknar för närvarande kropps- sjukläkare.

4.4.2. Frivårdspersonalen

De handläggande tjänstemännen rekryteras centralt. För assistenttjänst krävs socionom- examen eller akademisk examen med vissa ämneskombinationer. Under de sista åren har antalet sökande till ledigförklarade tjäns- ter varit mycket stort. För sökande utan praktik krävs i allmänhet provtjänstgöring. För assistentpersonalen sker inomverksut- bildningen i samma ordning som för motsva- rande anstaltspersonal. Assistenter och skyddskonsulenter kan också genomgå de specialkurser i olika ämnen som ingår i till- synsmannautbildningen.

5. l Lekmannaövervakarna

Den personliga kontakten med klienterna skall i första hand upprätthållas av överva- karna. Enligt sin instruktion skall dessa un- der skyddskonsulentens ledning ge den döm- de stöd och hjälp att föra ett laglydigt liv samt tillse att han fullgör sina förpliktelser enligt domen. Vid behov skall de hjälpa klienten att förbättra sina sociala förhållan- den, t.ex. genom yrkesutbildning, bostads- och arbetsanskaffning. Huvuddelen av över- vakarna har frivilligt åtagit sig uppdraget vid sidan av sina ordinarie arbetsuppgifter, s.k. lekmannaövervakare. Till dem utgår i ersätt- ning 50 kr per månad (35 kr arvode och 15 kr ersättning för kostnader). Antalet lekmanna- övervakare uppgår enligt 1970 års statistik till 11 613.

[ betänkandet "De enskilda övervakar- na inom kriminalvården” (Ds Ju l967:8) redovisas bl. a. en utredning rörande över- vakarkärens rekrytering och sammansättning samt antalet uppdrag per övervakare.

Av betänkandet framgår att övervakar- kåren till mer än 25 % bestod av polismän och socialvårdstjänstemän. Dessa övervakare hade i allmänhet blivit övervakare genom sitt arbete eller genom att klienten bett dem. Många hade också tidigare varit övervakare för klienten inom annat vårdområde. Skyddskonsulent och personundersökare hade rekryterat 16 % av övervakarna. Utred— ningen redovisade att knappt en tredjedel av det totala antalet övervakare hade deltagit i

Frivilliga insatser inom kriminalvården

någon kurs. Ungefär hälften av övervakar- kåren hade tjänstgjort mindre än 3 1/2 är och ungefär 35 % hade sitt första uppdrag. Av de nya övervakarna var endast drygt hälften inställda på att åtaga sig fler uppdrag. Dessa uppgifter tyder på att en stor del av övervakarkåren utgörs av ”engångsöverva- kare”, och att omsättningen och nyrekryte- ringen måste bli ganska stor varje år. Antalet övervakningsfall per övervakare var i genom- snitt drygt två — endast en mycket liten grupp hade mer än fem uppdrag.

Överrepresentationen av tjänstemanna— yrken var ett påfallande drag i utredningen. Ett annat var övervakarnas i förhållande till klientelet höga medianålder 46,5 år mot 23.

Vad utredningen funnit angående överva- karkårens rekrytering och sammansättning tycks gälla fortfarande att döma av smärre undersökningar som har utförts senare.

På många orter har övervakarna # oftast inom samtliga vårdområden bildat över- vakarföreningar för att diskutera frågor av gemensamt intresse, ordna sammankomster och kurser och med förenade krafter påverka huvudmän och myndigheter. Vissa överva- karföreningar har tagit aktiv del i besöks- verksamhet på fångvårdsanstalterna, ofta i form av gruppvis samvaro med intagna.

Flertalet av landets övervakarföreningar, f. n. 66 stycken är sedan 1968 organiserade i Övervakarnas riksförbund. Förbundets upp- gift är bl. a. att stimulera rekrytering, utbild-

ning och fortbildning av övervakare och att på olika sätt skapa goda förutsättningar för dem att fullgöra sina uppgifter. Förbundet, som åtnjuter statsbidrag, skall vidare hålla fortlöpande kontakt med berörda centrala myndigheter, vara remissinstans och söka befordra utvecklingen av den öppna vården. Kriminalvårdsstyrelsen och socialstyrelsen är representerade i förbundets utbildningsråd. Förbundet har utbildat studieledare från de olika övervakarföreningarna. Till Övervakar- nas riksförbunds verksamhet utgår anslag om 70 000 kr.

5 . 2 Ideella organisationer

Bildningsförbunden har på många orter varit till stor hjälp för att få till stånd en menings- full fritidsverksamhet på fångvårdsanstalter- na, främst genom studiecirklar. Samarbetet har sedan ett år fått fasta former genom inrättandet av NlBB (nämnden för idrotts-, bildnings- och biblioteksverksamhet) vid vissa anstalter, där en representant för ortens bildningsförbund ingår och på så sätt har möjlighet att påverka programmet. Särskil- da frigivningskurser har anordnats i samarbe— te med ABF.

Sedan många år har bildningsförbunden också varit engagerade i frivårdens utbildning av personundersökare och övervakare. På senare år har de svarat för egen cirkel- verksamhet kring aktuellt studiematerial. Bildningsförbunden har även utbildat cirkel- ledare i samarbete med övervakarför- eningarna.

Idrottsrörelsen kanske främst korpora- tionsidrotten har betytt mycket för att bryta de intagnas isolering. Även idrottsorga- nisationema har nu representation i samar- betsorganet NlBB.

Svenska Röda Korset har initierat och stött den verksamhet med bl.a. fängelse- besökare som vissa av dess lokalavdelningar bedrivit. Särskilt känd har verksamheten vid fångvårdsanstalten Gävle blivit, där intagna och besökare tillsammans har bildat cirklar för studier och diskussioner.

Länkarna har även verkat som fängelse-

besökare med diskussions- och underhåll- ningsprogram som introduktion till sin verk- samhet.

KRUM — Rikförbundet för Kriminalvår- dens humanisering — är den första organisa- tion som samlat både intagna, frigivna och andra för kriminalvårdens utveckling intres- serade som medlemmar. De arbetar dels med opinionsbildning, dels med kontaktverksam- het i form av anstaltsbesök, studiecirklar, samtalsgrupper, brevkontakter etc. Särskilt vissa lokalavdelningar har engagerat sig i kontaktverksamheten. KRUM har haft stor förmåga att få gehör i massmedia för sina synpunkter och har betytt mycket för att initiera och stimulera de senaste årens krimi- nalvårdsdebatt. Tillsammans med RFHL (Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmiss- brukare), RFMT (Riksförbundet för miljö— terapi) och RMH (Riksförbundet för mental hälsa) utger KRUM Pockettidningen R.

Svenska fångvårdssällskaper har huvudsak- ligen ägnat sig åt att stimulera den interna debatten bland kriminalvårdens anställda genom föredrag och diskussioner samt genom att ge ut Tidskrift för Kriminalvård tillsammans med Svenska Skyddsförbundet.

Svenska Skyddsförbundet är centralt or- gan för 23 ännu existerande frivilliga skydds- föreningar i landet (stundom benämnda sam- hjälp, fångvårdsförening e.dyl.). Skyddsför- eningarna bildades under senare hälften av 1800-talet under inflytande av de humanare strömningarna i dåtidens fångvård och de var på många sätt föregångare till den moderna frivården. Trots den verksamhet som samhäl- let under de sista decennierna byggt upp har många skyddsföreningar kunnat finna ut- rymme för fortsatta insatser på speciella områden, som t. ex. bostadsfrågorna. Skyddsförbundet fördelar ett statsanslag, f.n. 80 000 kr som utgår till föreningarnas verksamhet.

5.3 Fackliga organisationer

Genom avtal 1964 mellan Svenska byggnads- arbetareförbundet och kriminalvårdsstyrelsen om yrkesutbildning i byggnadsarbete av in-

tagna vid ungdomsanstalterna har en facklig organisation för första gången kommit att direkt engagera sig i kriminalvårdens verk- samhet. Avtalet innebär att ungdomsfängel- seelever med fallenhet för byggnadsarbete skall få en grundutbildning genom kriminal- vårdsstyrelsens försorgi träarbetare-, betong- arbetare— och muraryrkena och få utbild- ningstiden inräknad som en del av den för lärlingar fastställda lärotiden. Fackförbun- dets lokala yrkeskommittéer har å sin sida förbundit sig att efter avslutad grundutbild— ning skaffa eleverna arbete och följa deras vidare utveckling inom yrket. Fackförbundet har därutöver under hand åtagit sig att ge eleverna aktivt bistånd i fråga om bostad och gemenskap på arbetsplatsen.

Mot bakgrunden av de goda erfarenheter- na av detta samarbete har justitieminister Lennart Geijer under hösten 1971 överlagt med representanter för LO och TCO om ett ökat engagemang från de fackliga organisa— tionernas sida. Vid överläggningen fäste man stor vikt vid att genom ökad information åstadkomma en positiv attityd gentemot kri- minalvården och dess klientel på arbetsplat- serna. Kriminalvårdsstyrelsen hari det syftet ordnat studiebesök på fångvårdsanstalter för fackförbundspressen, samt med medel från nämnden för samhällsinformation förberett framställningen av visst informationsmaterial som skall användas bl.a. i fackförenings- rörelsens reguljära mötes- och informations- verksamhet. Verksamheten har delvis skett i samverkan med berörda nämnder för arbets- marknadsfrågor och facklig verksamhet (NAFF).

6. Verksamheten vid anstalterna

Klienternas behandling i fångvårdsanstalt regleras av

lag (19642541) om behandlingi fångvårdsan- stalt

kungörelse (1964z630) med vissa föreskrifter om behandlingi fångvårdsanstalt

kriminalvårdsstyrelsens cirkulär nr 2/1968 om vård i anstalt, (Vårdcirkuläret)

lag ( 1958:213 ) om behandling av häktade och anhållna m. fl

kungörelse ( 1958:214 ) angående tillämp- ningen av lagen den 25 april 1958 (nr 213) om behandlingen av häktade och anhållna m. fl.

6.1. Intagning och differentiering

Anstaltsplaceringen bestäms av kriminal- vårdsdirektören. Han skall därvid ta hänsyn till den intagnes ålder, tidigare kriminalitet, fysiska och psykiska kondition, yrkeskun- skaper och eventuella farlighet. När det gäl- ler personer som ej är häktade görs bedöm— ningen på grundval av de handlingar som har översänts från domstolen. För häktade kan de skriftliga uppgifterna kompletteras med personalens observationer. 1 många fall finns dessutom uppgifter om den dömdes förhål- landen under tidigare anstaltsvistelser. Såvitt möjligt bör den dömde placeras på öppen anstalt. Speciellt gäller detta ungdomar un-

der 25 år samt intagna med en strafftid som understiger tre månader. internerade skall dock alltid påbörja verkställigheten på sluten anstalt. Om en intagen själv begär att få vistas på sluten anstalt kan detta ej nekas honom. lntagna med långa strafftider place- ras i regel på centralanstalten för att där genomgå behandlingsundersökning. Detsam- ma gäller alla som för första gången har dömts till ungdomsfängelse. De överförs till mottagningsanstalten i Uppsala.

Enligt bestämmelser som har trätt i kraft den 1 juli 1972 skall beslut om placering på öppen anstalt av intagna som har ådömts fängelse eller internering i mer än två år meddelas av kriminalvårdsstyrelsen.

6.2. Behandlingsplanering

För varje nyintagen skall man på anstalten göra upp en plan för hans fortsatta behand- ling behandlingsplan. Förutom förslag till fortsatt anstaltsplacering bör behandlingspla- nen också omfatta uppgifter om den dömdes tidigare levnadsförhållanden, kriminalitet, fysiskt och psykiskt hälsotillstånd, anlag och intressen. Den bör också innefatta förslag till sysselsättning under anstaltstiden. till andra önskvärda behandlingsåtgärder samt till fri- givningsplanering. Behandlingsplanen sam- manställes av assistent eller när sådan saknas av anstaltschefen.

[ de anvisningar som har lämnats rörande behandlingsplaneringen framhålles att denna

måste anpassas till behandlingsbehovet och till vad som är praktiskt genomförbart. När det gäller korttidsklientel utan uttalat be- handlingsbehov kan den göras kortfattad medan den däremot för intagna med långa anstaltstider och för ungdomar bör vara så utförlig som möjligt. I fråga om återfalls- klientel kan man i regel nöja sig med en komplettering av tidigare utredning.

Behandlingsplanen fastställes vid ett be- handlingskollegium under kriminalvårds- direktörens v eller i hans frånvaro anstalts- chefens ledning. [ behandlingskollegiet deltar också representanter för olika perso- nalkategorier. [ de anvisningar som har läm- nats rörande behandlingskollegier framhålles också att den intagne själv skall beredas möjlighet att närvara när hans ärende be- handlas. [ mån av möjlighet bör skyddskon- sulent och arbetsförmedlingens kontaktman närvara. Man kan också inbjuda andra intres- serade t. ex. övervakare eller anhörig.

Minst var tredje månad skall kollegiet på nytt pröva varje enskilt fall för att kontrolle- ra i vilken utsträckning de uppgjorda planer- na har följts.

6.3 Hälso- och sjukvård

lntagen på fångvårdsanstalt skall enligt be- handlingslagens bestämmelser garanteras er- forderlig sjuk- och hälsovård. [ första hand skall denna handhas av anstaltens läkare men om detta inte är tillräckligt skall man anlita läkare utom anstalten. Om den intagne äri behov av sjukhusvård skall sådan vård bere- das honom. Den tid som intagen vistas på sjukvårdsinrättning utom anstalten inräknas i anstaltstiden. För fängelsefångar räknas dock endast tid som understiger en sjättedel av verkställighetstiden.

Kroppssjukvården handhas av arvodes- anställda läkare och består dels i en hälso- kontroll vid intagningen dels av den behand- ling som under intagningstiden påkallas av den intagne. Som framgått av avsnittet rö- rande klientelet blir på grund av personal- situationen intagningsundersökningen i regel summarisk. Då inslaget av fysiskt handikap-

pade intagna är stort, framstår förhållandena som otillfredsställande.

[ de fall då fysiska åkommor kräver kvali- ficerad behandling vänder man sig i regel till ett närbeläget sjukhus. Vissa anstalter, avsed- da för rymningsbenäget klientel har dock egna resurser för specialistvård (Hall, Kumla, Österåker).

En relativt kostnadskrävande del av krirni- nalvårdens sjukvård är tandvården. Som framgått av avsnittet rörande klientelet har ett stort antal intagna mycket dålig tand- status. På några av de större anstalterna har man därför inrett tandvärdskliniker, på mindre anstalter har man i regel kontinuerlig kontakt med folktandvård eller privat tand- läkare.

Den psykiska vården har som framgått av redogörelsen för personalen _ större personella resurser än kröppssjukvården, men i gengäld är vårdbehovet avsevärt mycket större och behandlingen långt mera tids- och personalkrävande.

Den stora skillnaden mellan platsantalet på de psykiatriska avdelningarna och anstal- terna (exkl. Långholmen 285 st.) och antalet intagna som enligt klientelundersökningarna kan betecknas som psykiskt instabila ger anledning att förmoda att anstalter för s. k. ”normalklientel” i stor utsträckning utnytt- jas för förvar av psykiskt störda personer.

När det gäller den psykiska hälsovården är dessutom möjligheterna att etablera samar- bete med den allmänna sjukvården mindre. Trots att psykiska störningar är vanligare än kroppssjukdomar är antalet intagna som emottas på psykiatriska sjukhus och kliniker betydligt färre än de som får sjukhusvård för fysiska åkommor. Delvis torde detta bero på platsbrist vid de psykiatriska sjukhusen och klinikerna men också enligt den rådande uppfattningen bland läkare på dessa sjuk- vårdsinrättningar — på att det ifrågavarande kriminalvårdsklientelet i stor utsträckning rekryteras bland personer, vilkas beteende är särpräglat och avvikande från andra patien- ters och som utövar ett negativt inflytande på sjukhusens behandlingsmiljö.

Ett speciellt problem utgör de svåra alko—

hol- och narkotikamissbrukarna. De åtgärder som vidtas i fråga om missbrukarna varierar f.n. mellan räjongerna. I regel måste man dock nöja sig med att hålla dem på slutna anstalter och i största möjliga utsträckning förhindra att de kommer åt sprit eller narko- tika. Speciellt när det gäller narkotika är emellertid smugglingsriskerna mycket stora trots kraftiga kontrollåtgärder. På Hall och Roxtuna görs försök med systematisk be- handling, medicinering, terapeutiska samtal, aktivitetsprogram m. m.

Under senare år har man i största möjliga utsträckning sökt tillgodose klienternas be- hov av förebyggande hälsovård. På öppna anstalter har de intagna möjlighet att bygga upp sin kondition genom utomhusarbete eller utomhusvistelse under fritiden. Nybygg- da anstalter har utrustats med planer för sommar- och vinteridrott. l vissa fall finns också gymnastiksalar. Däremot är möjlighe- terna på de äldre anstalterna mycket begrän— sade såväl i fråga om inom- som utomhus- motion. ! de flesta fall får man där nöja sig med en liten promenadgård och någon lokal för bordtennisspel — ofta korridoren.

De nybyggda centralanstalterna har spe- ciella anläggningar för fysikalisk terapi.

6.4 Dagordning

Fördelningen mellan arbetstid och fritid re- gleras genom den s. k. normaldagordningen. Enligt denna är ordinarie uppstigningstid måndag—fredag 06.30 samt lör—, sön- och helgdagar 08.00. Fram till klockan 07.30 då arbetstiden börjar skall de intagna städa sina rum och äta frukost. Middagsrasten mellan ll.30 och 13.00 används utom för middags- målet också för den utomhusvistelse på minst en timma, som de intagna enligt be— handlingslagens bestämmelser skall garante- ras. Sommartid kan utomhusvistelsen förläg- gas efter arbetstidens slut. Eftermiddagens arbetspass pågår till klockan 17, då kvälls- målet serveras. Därefter disponerar de intag- na själva sin tid fram till klockan 19.40, då inlåsningen för kvällen påbörjas. Denna skall vara avslutad klockan 20.00.

Vid slutna anstalter skall de intagna i princip tillbringa fritiden i enrum och med låst dörr under de tider då de ej deltar i organiserad fritidsverksamhet. t.ex. utom- husvistelse, idrottsutövning, undervisning, gudstjänst, filmförevisning eller dylikt. Från denna regel kan dock undantag beviljas på så sätt att en intagen kan få tillstånd att till- bringa fritiden tillsammans med en eller flera andra intagna. På småanstalter och nya an- stalter med avdelningssystem fåri regel alla intagna tillbringa fritiden i gemenskap.

lntagen som inte är sjuk eller arbetsoför- mögen men som vägrar att utföra visst arbete skall under arbetstid vistas i enrum med låst dörr.

Den som är sjuk och arbetsoförmögen skall överföras till sjukavdelning, om sådan finnes. l annat fall skall han hållas inlåst om inte styresmannen efter läkares hörande be- slutar annat.

På öppna anstalter tillämpas full gemen- skap. Där har också styresmannen rätt att bestämma den tid på kvällen efter vilken de intagna skall stanna på sina rum.

Normaldagschemat kan efter kriminal- vårdsstyrelsens medgivande avpassas efter varje enskild anstalts behov. Inläsning under fritid tillämpas numera endast på anstalter där lokalernas utformning nödvändiggör en sådan ordning.

6.5 Aktiviteter under arbetstid

Alla intagna är enligt behandlingslagens be- stämmelser skyldiga att utföra anvisat arbe- te. Under senare år har arbetstvånget tolkats så att de intagna skall göra en arbetsinsats inom gränserna för sin förmåga, varvid man skall ta största möjliga hänsyn till deras intressen och anlag. För ungdomar — spe- ciellt ungdomsfängelseelever har man sökt ordna yrkesutbildning.

Arbetsdriften tjänar tre olika syften: pro- duktion. utbildning och terapi.

Produktionsinriktat arbete bedrivsi första hand vid de nybyggda anstalterna, vilka ut- rustats med särskilda verkstadslokaler. Dessa är rymliga och har i regel en hög teknisk

standard. Bland de verksamhetsgrenar som kan erbjudas de intagna kan nämnas meka- niskt verkstadsarbete, träindustri, grov- och finkonfektion, tvätteri m. m.

lntagna som önskar utomhusarbete kan i den mån säkerhetsskäl så medger beredas byggnads-,jordbruks- och skogsarbete.

lnom produktionsenheterna strävar man efter att hålla ett normalt arbetstempo. De produkter som tillverkas säljs till statliga, kommunala eller privata beställare till priser som anpassats till den öppna marknadens. Liksom vid ”civila” arbetsplatser skiftar ar- betets svårighetsgrad från enkla tempoarbe- ten till specialuppgifter som kräver stort tekniskt kunnande.

Bland klientelet finns många som har svårt att anpassa sig till den rutin som en yrkes- mässig produktion framtvingar. Skälen till dessa anpassningssvårigheter är mångskiftan- de. En de] intagna kan t. ex. inte erbjudas den typ av arbete som de önskar. Framför allt torde dock problemen sammanhänga med att många klienter före anstaltsintag- ningen haft en mycket oregelbunden livs- föring med längre eller kortare perioder av arbetslöshet ofta kombinerade med sprit- eller narkotikamissbruk.

När det gäller den sistnämnda gruppen har en viss anpassning skett genom inrättande av terapiverkstäder där de intagna bl. a. får ägna sig åt konsthantverk och där inga krav reses på produktivitet men i gengäld tid ägnas åt klienternas personliga problem. Terapiverk- städcr av detta slag finns på centralanstalter— nas sjukavdelningar, på Roxtuna, Håga och Uppsala.

Pa en del andra anstalter t. ex. Norrtälje och Tidaholm samt på centralanstalternas avdelningar för svårbehandlade har man in- rättat s.k. småindustriverkstäder där man också har möjlighet att låta de intagna i större utsträckning själva bestämma sin ar- betstakt.

På småanstalter och öppna anstalter sak- nas i regel arbetsmöjligheter för intagna som av ett eller annat skäl visar sig olämpliga för verkstads-, skogs- eller jordbruksarbete. Del— vis kan detta problem lösas med hjälp av s.k.

ekonomiarbete dvs. utnyttjande av intagna för olika handräckningsuppgifter som städ- ning, köksarbete, yttre renhållning, maskin- skötsel m.m. Speciellt på de öppna anstal- terna medför dock bristen på lämpliga ar- betsplatser att vissa typer av intagna stund- om måste avvisas.

Under senare år har den produktionsinrik- tade verksamheten på flera anstalter kom- pletterats med olika typer av utbildning. Tidigare förekom sådan endast på ungdoms- anstalterna genom yrkesundervisning. På Skenäs, Hällby och Mariefred har denna verksamhet stor betydelse för anstaltens sätt att fungera. Verkstäderna är relativt små och skapar förutsättningar för ett individualiserat program. Bland utbildningsgrenarna finns mekaniskt verkstadsarbete, snickeri. bil— mekanik, plastindustri, byggnads-, jordbruks- och trädgårdsarbete. Utbildning ges också för radio- och TV-reparatörer. I den mån elevmaterialet medger detta ges såväl prak- tisk som teoretisk undervisning.

På övriga ungdomsanstalter bedrivs en mera begränsad undervisning anpassad till dessa anstalters speciella klientel.

På senaste tid har man också startat för- sök med yrkesutbildning för vuxenklientel.

På ett flertal anstalter har man också öppnat avdelningar för teoretiska studier vil- ka drivs i samarbete med skolöverstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen. Verksamheten bedrivs i ett flertal olika former anpassade till de lokala förhållandena. Som exempel på sådana avdelningar kan nämnas Härnösand, där undervisningen leds av statens skola för vuxna och eleverna får utbildning på grund- skole- och gymnasienivå, Norrtälje, Tida- holm. Kumla, Hall och Vångdalen med lärar- ledd undervisning enligt kursplan för folk- högskola, Falun. Kumla. Österåker med självstudier, Studiegården med handledda individuella studier upp till och med akade- misk nivå.

Frigångsarbete, dvs. arbete på ”civila” ar- betsplatser utanför anstalten kan för fängelse- fängar och internerade förekomma en— dast i slutet av anstaltsvistelsen. Däremot finns inga restriktioner när det gäller utnytt-

jandet av frigångsinstitutet för ungdoms- fängelseelever. För denna kategori intagna finns två anstalter (Hildero och Ytterby) som speciellt inrättats för frigångare.

Trots att man ofta framhållit frigångens värde som utslussningsmetod har den endast utnyttjats i begränsad omfattning. Under 1970 var det totala antalet intagna som deltog i frigångsarbete 300. Av dessa miss- skötte sig 25 genom att rymma och 13 på annat sätt.

6.6. Arbetsersiittning

Alla intagna som deltar i ordnad sysselsätt- ning (arbete eller studier) får ersättning s.k. arbetspremie. Arbetspremien är ej att betrakta som lön och är därför skattefri och kan ej bli föremål förindrivning eller utmät- ning. Den fördelas i en disponibel och en besparad del av vilka den första huvudsak- ligen är avsedd att täcka den intagnes behov av fickpengar på anstalten och den andra hans kostnader i samband med permissioner och frigivning.

Den disponibla delen betalas i regel ut kontant och får utnyttjas för inköp av tobak, tidningar, hobbymaterial m. m.

Arbetspremiesystemet är i princip upp- byggt på samma sätt som avlöningssystemet inom näringslivet. Arbetet är sålunda i största möjliga utsträckning ackordsatt med en ackordspremie på 69 öre per timme som norm vid normalprestation. För arbeten som ej kan ackordsättas utgår timlön. Under 1970 var den genomsnittliga förtjänsten för verkstadsdriften 114 öre och för jordbruks- driften 142 öre. Detta genomsnitt har under 1971 stigit sedan kriminalvårdsstyrelsen dels beslutat om en minimipremie om 110 öre dels infört ett nytt lönesystem på de flesta anstalter med industriell produktion. den s.k. prestationslönen. Den genomsnittliga förtjänsten var under 1971 132 öre för verkstadsdriften och 163 öre för jordbruks- driften.

Prestationslönen bygger på en jämförelse med den öppna marknadens produktions- resultat, varvid ackordslönen beräknas med

270 öre per timma som norm vid normal- prestation. Tidlönen utgår med timlön varie- rande alltefter arbetets art och arbetarens skicklighet dock högst 245 öre per timma.

Under 1972 har försöksverksamhet med marknadsmässig lön startats vid en anstalt (Tillberga).

6.7 Aktiviteter under fritid

De intagna disponerar själva sin tid vardagar från klockan 17 samt lördag och söndag. Av denna tid kan på slutna anstalter vardagar 17—19.40 och lördag och söndag 8-19.40 disponeras för gemensamma aktiviteter. På öppna anstalter kan den gemensamma friti- den förlängas.

De aktiviteter som bedrivs under fritiden är regelmässigt frivilliga och bygger i de flesta fall på de intagnas egna önskemål. På en del anstalter medverkar dessa själva aktivt i planeringen. På några håll finns arvodes— anställda fritidsledare med varierande tim- antal. Övrig anstaltspersonal främst assisten- ter medverkar i mån av tid och förmåga i verksamheten. För ledning av fritidsverksam— heten finns vid en del anstalter en särskild nämnd NIBB (nämnden för idrotts-, bild- nings- och besöksverksamhet) i vilken ingår representanter för idrotts- och folkbildnings- organisationerna. Ett skäl för tillskapandet av denna organisation var att fritidsverksamhe- ten i stor utsträckning måste bedrivas med stöd av frivilliga utanför anstalten. Beroende på tillgången på sådana frivilliga krafter blir verksamhetens intensitet mycket växlande från anstalt till anstalt.

Vanligast förekommande är olika typer av fysiska aktiviteter t. ex. bordtennis, fotboll (där fotbollsplan finns att tillgå). tyngdlyft- ning m.m. På en del platser har denna verksamhet aktivt understötts av idrotts- rörelsen (främst korporationsidrottsförbun- den) och de intagna har fått möjlighet att delta i serieSpel utanför anstalten. Det är också vanligt att idrottslag besöker anstalter- na. Framför allt på ungdomsanstalterna med- verkar ibland också tillsynspersonalen.

Bildningsverksamhet i form av studiecirk-

lar, föreläsningar m. m. anordnas på ett fler- tal anstalter, vanligen i studieförbundens regi, och med frivilliga lärarkrafter.

Biblioteksverksamheten sköts i regel av lokala bibliotek som för detta ändamål får en ersättning med 15 kronor per Vårdplats och år. Särskilt på anstalter där biblioteks- verksamheten sköts av utbildad personal redovisas utlåningssiffror som vida överträf- far det för riket normala.

Underhållning i form av filmförevisningar, teater m.m. förekommer mer eller mindre regelbundet vid de flesta anstalter. På de nybyggda anstalterna finnsi regel högklassi- ga biografanläggningar. På de större anstal- terna har samlingslokalerna också scenan- läggning. Sedan flera år finns en teatergrupp Pionjärteatern — som har helt inriktat sin verksamhet på olika slag av institutioner. Under senare tid har också ett flertal andra teatergrupper besökt anstalterna. Många underhållningsartister bidrar också till under- hållningen framför allt vid de anstalter som ligger i närheten av storstäderna.

De små och isolerat belägna anstalterna får däremot i regel klara sig med film.

På de flesta anstalter finns tillgång till mer eller mindre välutrustade lokaler för hobby- arbete.

6.8 Terapeutisk verksamhet

Som framgått är kriminalvårdens personella resurser för psykiatrisk och psykologisk be- handling mycket begränsade. De försök som har .orts med psykologisk personlighetspå- verkan har därför varit ganska få. Vid olika tillfällen har dock gruppterapi bedrivits vid en del anstalter — främst sådana som haft tillgång till psykolog. Vid andra institutioner har man mer eller mindre regelbundet hållit gruppsamtal under ledning av samtalsledare bland personalen. Utbildning av sådana gruppsamtalsledare sker i kriminalvårdens regi. Enligt KAIK bedrevs år 1970 gruppsam- tal vid ett tjugotal anstalter.

En särskild typ av gruppverksamhet är de utskrivningskurser som har prövats under senare tid bl. a. vid Härlanda-, Norrtälje- och

Österåkersanstaltema. Dessa kurser syftar till att informera de intagna om de problem som de kommer att möta efter frigivningen och bedrivs i form av föreläsningar och lektioner. En mer avancerad form av sådan verksamhet har försökts på Hall där informationen har kompletterats med terapeutiska insatser i form av grupparbete med individual- och gruppterapi, sensitivitetsträning m. m.

Sedan hösten 1971 pågår vid Gävleanstal- ten försöksverksamhet med s. k. terapeutiskt samhälle i modifierad form. Verksamheten, som leds av kriminalvårdsstyrelsen under medverkan av kommittén för kriminologisk behandlingsforskning inom kriminalvården, syftar till att aktivera de intagna genom att ge dem medinflytande över behandlingen och till att åstadkomma en mera personlig kontakt mellan personal och klienter.

6.9 De intagnas kontakt med yttervärlden

Behandlingslagens förarbeten understryker betydelsen av att den intagne under anstalts- vistelsen får möjlighet att uppehålla kontak- ten med yttervärlden, främst med familj och andra närstående. Lagen upptar därför be- stämmelser om rätten till korrespondens, besök och permissioner. För de intagna har dessa rättigheter en central betydelse, vilket bl. a. framgick av den vikt som dessa frågor tillmättes vid de centrala överläggningarna mellan kriminalvårdsstyrelsen, personalorga- nisationerna och representanter för de intag- na, som 1970/71 hölls på fångvårdsanstalten Österåker.

I fråga om brevväxling föreskriver behand- lingslagen att intagen inte utan tillstånd får avsända eller motta brev eller annat skriftligt meddelande. Brev till justitiekanslern, justi— tieombudsmannen. kriminalvårdsstyrelsen och offentlig försvarare får dock inte brytas. Brev från dessa myndigheter och offentlig försvare till en intagen får öppnas endast om det finns särskilda skäl (t. ex. misstanke om obehörigt användande av myndighetens kuvert). Även korrespondens med andra myndigheter skall regelmässigt vara fri från censur.

Behandlingslagen föreskriver också att in- tagen som har visat pålitlighet kan medges att sända och motta brev utan att detta förut har granskats. Kriminalvårdsstyrelsen har ut- färdat tillämpningsbestämmelser till lagen som innebär följande.

För brewäxling med privatpersoner gäller olika regler på sluten och öppen anstalt. På sluten anstalt skall i princip brev mellan den intagne och de personer som han får träffa under obevakade besök ej låsas. Detta gäller i första hand familjemedlemmar och andra närstående. Beträffande andra brevkontakter skall det ske en individualiserad prövning av den intagnes pålitlighet. Restriktionerna bör dock vara så små som möjligt och pröv- ningen skall göras på ett tidigt stadium av verkställighetstiden. Anstaltsledningen har dock rätt att ta stickprov om så skulle anses vara befogat. Ankommande post skalli regel öppnas utan att läsas eller genomlysas för kontroll av att den ej innehåller otillåtna föremål.

På öppen anstalt kan undantagsvis före- komma stickprovsgranskning. Vid misstanke om narkotikasmuggling kan kontroll av kuverten förekomma.

[ de fall då brev till en intagen öppnas skall detta helst ske i hans egen närvaro.

För häktade gäller mera restriktiva be- stämmelser; när det finns risk för undan- röjande av bevis eller försvårande av utred- ning. I dessa fall har åklagarmyndigheten möjlighet att besluta om inskränkningar i den intagnes rätt till brevskrivning.

När post till eller från en intagen kvar- hålles skall han meddelas om detta. Åtgärden skall också antecknas i behandlingsjournalen. Ett kvarhållet brev skall. om inte särskilda skäl talar däremot, överlämnas till den intag- ne i samband med hans frigivning.

Även när det gäller besök är restriktioner- na numera begränsade till vad som betingas av praktiska skäl. Behandlingslagen föreskri- ver att besök skall tillåtas av familjemedlem- mar eller andra närstående samt av den som har varit den intagnes försvare, en advokat som han anlitar i enskild angelägenhet eller av annan person när det kan vara till gagn för

hans fostran, utbildning, utkomstmöjligheter eller dylikt. I den utsträckning som det anses nödvändigt skall besöken vara övervakade. Kriminalvårdsstyrelsen har, med hänsyn till värdet av att de intagna får vidmakthålla sina sociala kontakter, föreskrivit att dessa regler skall tillämpas med största möjliga genero- sitet. Framför allt söker man undvika kon- trollerade besök men även kretsen av tillåtna besökare bör vara så vid som möjligt.

På många slutna anstalter medför bristen på lämpliga besökslokaler att såväl antalet besök som besiktstidens längd måste begrän- sas. Vid de öppna anstalterna är däremot besöksmöjligheterna avsevärt mycket bättre. Bl. a. kan man där kompensera bristen på besöksrum genom att låta besöken äga rumi den intagnes bostadsrum.

Kriminalvårdsstyrelsen har under de senas- te åren gjort stora ansträngningar att förbätt- ra besöksmöjligheterna. Bl. &. har man inrät— tat nya besöksrum på ett flertal anstalter och låtit rusta upp befintliga lokaler. På Ulriks- forsanstalten har man i anstaltens omedel- bara närhet inrättat ett besökshotell, där de intagna får bo tillsammans med sina anhöriga under den tid besöket varar. Man har ocksåi ökad omfattning utnyttjat s.k. besöksper- missioner, där den intagne under några tim- mar får vistas utanför anstalten i besökarens

sällskap.

Beträffande besök för häktade beslutar åklagaren.

För besöksverksamheten har kriminal-

vårdsstyrelsen uppställt principen att varje intagen skall ha rätt till minst två besök i månaden om vardera två timmar.

Behandlingslagen upptar inga bestämmel- ser rörande telefonsamtal, eftersom man inte förutsatte några sådana vid lagens tillkomst. Numera får de intagna utnyttja telefon i relativt stor utsträckning. Kontrollbestäm- melserna är ungefär desamma som beträffan- de besök. Samtalen skall således i regel inte avlyssnas när den intagne samtalar med någon som han får ta emot vid obevakade besök. På de slutna anstalterna måste dock antalet telefonsamtal begränsas till vad som är praktiskt möjligt med hänsyn till anstal-

tens tillgång till telefoner och till personal för att expediera samtalen. På de öppna anstalterna har dessa restriktioner kunnat slopas sedan man låtit montera in telefon- automater. Försöksvis har sådana automater också införts på ett par slutna anstalter.

Den för de intagna viktigaste kontaktmöj- ligheten är permissionerna. Även beträffande dessa tillämpas numera en praxis som är betydligt mera generös än som har förutsatts i behandlingslagen. Enligt lagen skulle en intagen kunna få permission för att besöka närstående som är svårt sjuk, för att bevista närståendes begravning eller eljest när starka skäl motiverar en sådan åtgärd. Permission skulle beviljas endast i de fall då fara för missbruk ej ansågs föreligga.

Redan under 1940-talet kom permissions- institutet att utveCkJas till ett led i de intag- nas behandling. Framför allt gällde detta intagna med lång verkställighetstid. vilka an- sågs behöva få lämna anstalten med jämna mellanrum bl.a. för att undvika risken för en invertering av sexuallivet.

Enligt nu gällande tillämpningsföreskrifter beviljas regelbundna och särskilda permissio- ner.

Regelbunden permission är att betrakta som en normal behandlingsåtgärd. Efter en inledande kvalifikationstid vars varaktighet är beroende av påföljdens art, strafftidens längd och den intagnes placering på öppen eller sluten anstalt beviljas den intagne en permission på 48 timmarjämte restid. Under förutsättning att denna sköts på föreskrivet sätt kan han därefter beviljas ytterligare per- missioner — vardera i 72 timmar med cirka två månaders mellanrum. Om han däremot missköter sig förlängs tiden till nästa per- mission.

Den tid som den intagne vistas utanför anstalten inräknas i verkställighetstiden. Häktningstid inräknas i kvalifikationstiden. Beslut om permission fattas normalt av kri- minalvårdsdirektören eller efter dennes be- myndigande av styresmannen. I fråga om fängelsefångar med en strafftid över två år och internerade med motsvarande minsta tid skall dock från och med den 1 juli 1972

frågan om pemiission underställas kriminal- vårdsstyrelsen. I samband med författnings- ändringen föreskrevs också att beslut om permission för dessa kategorier intagna skall föregås av en individuell prövning varvid speciell försiktighet skall visas när det gäller personer som har dömts för grova narkotika- brott och i fråga om yrkesmässigt kriminella som kan befaras undandra sig lagföringen genom att lämna landet.

Särskild permission kan beviljas oavsett anstaltstidens längd om det föreligger starka skäl för permission. Som sådana räknas bl. a. anhörigs svåra sjukdom eller begravning, domstolsinställelse och sjukhusbesök. lnta- gen kan också få särskild permission för att förbereda sin frigivning, i samband med be- sök eller för att företa enskild resa till anstalt, till vilken han skall förflyttas transportpermission. Om en intagen har visat särskilt gott uppförande kan han också ges tillfälle at vistas utanför anstalten utöver den tid som han skulle få enligt reglerna för regelbunden permission (s. k. välförhållande- permission).

Särskild permission kan i undantagsfall kombineras med bevakning.

För dem som har dömts till ungdomsfäng- else infördes vid ungdomsfängelselagens till- komst bestämmelser om att de kan beviljas tillstånd att för längre tid vistas utanför anstalten, om det är till gagn för deras behandling. Dessa s. k. ”långtidspermissio- ner” utnyttjas i första hand för utskrivnings- förberedelser. Som permittent kan den döm- de själv medverka vid arbets- och bostadsan- skaffning. Om han inte följer de föreskrifter som är förknippade med permission, kan han snabbt och smidigt återföras till anstalten. Erfarenheterna av detta slags permission an- sågs vara så goda att liknande bestämmelser infördes i 1964 års behandlingslag också för fängelsefångar och internerade. För fängelse- fångar maximerades dock tiden för långtids- permission till fjorton dagar. Det föreskrevs därvid att långtidspermission kunde beviljas som förberedelse för frigivningen. Sådan per- mission kan därför inte beviljas förrän två tredjedelar av verkställighetstiden har gått

till ända. Internerade kan få långtidspermis- sion efter minsta tidens utgång. Beslut om långtidspermission fattas av övervaknings- nämnd och i fråga om ungdomsfängelse- elever av ungdomsfängelsenämnden eller efter delegation av anstaltens styresman.

Antalet permissioner har ökat kraftigt. Enligt KAIK:s uppgifter var ökningen under 1960-talet 160 procent eller från 5082 år 1960 till 13088 är 1969. Under år 1971 ökade antalet till följd av nya permissions- bestämmelser till 17 960 stycken. Av dessa sköttes cirka 88 % utan anmärkning medan 12% missköttes. 1680 permittenter åter- kom inte inom föreskriven tid, 572 missköt- te sig på annat sätt. Det procentuella antalet misskötta permissioner var i början av 1960- talet cirka 10 procent. Ökningen har tidvis vållat oro och bland annat lett till den ovan nämnda författningsändringen. Samtidigt har emellertid understrukits att permissionsinsti- tutet numera måste anses ha ett omistligt värde som ett betydelsefullt led i anstalter- nas resocialiserande verksamhet.

6.10 Kontaktverksamhet

I många fall är det inte tillräckligt att den intagne får möjlighet att upprätthålla de kontakter som han hade vid intagningen. Speciellt de som under lång tid har vistats på anstalt är ofta socialt isolerade. Efterhand blir de allt mera hänvisade till ett umgänge som huvudsakligen består av personer vilka befinner sig i samma situation som de själva och som därför inte kan ge dem så mycket stöd när det gäller att anpassa sig till socialt acceptabla levnadsvanor. ] dessa fall är det önskvärt att man redan under anstaltstiden söker skapa nya kontakter. Som ett led ien sådan strävan har kriminalvårdsstyrelsen ut- färdat bestämmelser om att övervakare skall utses i god tid före den intagnes frigivning samt att intagen som saknar kontakter om möjligt skall sättas i förbindelse med en anstaltsbesökare. Ett annat initiativ är de kontaktgrupper som har startats under sena- re år vid flera anstalter. I denna verksamhet har kriminalvården fått ett värdefullt stöd av

idrottsrörelsen och av olika ideella organisa- tioner. Att verksamheten trots detta inte fått den omfattning som vore önskvärt beror dels på brist på lokaler och personal vid anstalter- na, dels också på att de frivilliga medhjälpar— na givetvis endast har begränsad tid för sådan verksamhet. I vissa fall har anstalternas isole- rade belägenhet hämmat verksamheten. Un- der de senaste åren har kriminalvårdsstyrel- sen disponerat ett årligt anslag för kontakt- verksamhet.

6.1 1 Andlig värd

Enligt behandlingslagens bestämmelser skall varje intagen beredas tillfälle att utöva sin religion.

Sedan år 1962 leds den andliga vården vid anstalterna av särskilda nämnder, nämnder för den andliga vården (NAV). Som ledamö— ter ingår förutom anstaltscheferna represen- tanter för svenska kyrkan och för frikyrko- samfunden. Dessutom har till kriminalvårds- styrelsen knutits tre resesekreterare represen- terande olika trossamfund.

Nämndernas verksamhet består dels i att organisera gudstjänster dels också i att bere- da de intagna möjlighet till enskilda samtal i andliga frågor. På en del anstalter har kristna grupper också medverkat i den förut nämnda kontaktverksamheten .

Under senare år har anstalterna fått ta emot ett ökat antal personer av fråmrnande nationalitet. Dessa tillhör stundom i Sverige obetydligt representerade trossamfund. Så— dana intagna har ofta mycket speciella önskemål såväl när det gäller utövandet av sin religion som när det gäller anpassningen av deras dagliga liv till samfundets regler. På anstalterna vållar detta problem när det gäl- ler att tillgodose deras rätt till själavård.

6.12 Ordning och säkerhet

Behandlingslagen föreskriver att anstalts- chefen har rätt att vidta de ändringar i den normala anstaltsordningen som krävs för att upprätthålla ordning och säkerhet inom anstalten.

På slutna anstalter innebär detta i första hand att en intagen som bedöms som farlig för ordning och säkerhet eller som anses utöva ett menligt inflytande över andra in- tagna kan hållas till arbete i enrum. Den tid varunder sådan enrumsplacering får pågå är begränsad till högst en månad varje halvår. Kriminalvårdsstyrelsen kan dock förlänga tiden med högst sex månader. Enrumsvistel- sen avser säväl arbetstid som fritid. Om möjligt bör dock celldörren hållas olåst. Om det är nödvändigt för att betvinga våldsamt motstånd eller när säkerheten kräver det får en intagen hållas avskild från andra intagna och — om andra medel visar sig otillräckliga beläggas med fängsel.

Om en intagen själv begär att få vistas i enrum har han rätt till detta. Någon tidsbe- gränsning finns inte i sådana fall men krimi- nalvårdsstyrelsens vårdcirkulär föreskriver att även dessa enrumsplaceringar skall om- prövas var tredje månad.

På öppna anstalter finns i regel inga loka- ler för enrumsplacering. Den normala åtgär- den när det gäller att ingripa mot intagna som bedöms som farliga ur säkerhetssyn- punkt blir därför att de förflyttas till sluten anstalt. Även mellan slutna anstalter före- kommer förflyttningar av säkerhetsskäl. Så- dana förflyttningar kan t. ex. visa sig nöd- vändiga för att åtskilja två eller flera intagna som planerar rymningar eller som kan riske- ra skada varandra. Under senare tid .har det också hänt att man haft anledning att befara organiserade fritagningsförsök.

Bland mera generella säkerhetsåtgärder kan nämnas att anstaltschefen har rätt att tillfälligt förstärka personalen samt att om så anses nödvändigt tillfälligt ändra dagord- ningen.

6.1 3 Disciplinära åtgärder

Om en intagen bryter mot anstaltsordningen eller på annat sätt uppträder olämpligt och om han inte låter rätta sig genom tillsägelser eller om förseelsen är av allvarlig beskaffen- het kan han bli föremål för disciplinära åtgärder.

I första hand består dessa i att han för viss tid berövas särskilda förmåner t. ex. rätten att köpa premievaror eller rätten att skaffa sig böcker, tidskrifter och tidningar. Han kan också ådömas isolering i enrum. Isoleringen får för den som undergår ungdomsfängelse eller som inte fyllt 21 år pågå i högst sju dagar i följd, för övriga 30 dagar. Vid svårare förseelser kan kriminalvårdsstyrelsen besluta om förlängning av verkställighetstiden med högst 14 dagar i taget. Sammanlagt kan verkställighetstiden på detta sätt förlängas med en tredjedel eller maximalt tre månader. Flera disciplinära åtgärder kan samordnas. Beslut om bestraffning skall föregås av för- hör med den intagne varvid protokoll upp- rättas. Före beslut om isolering skall anstalts- läkaren höras.

Frekvensen av bestraffningar framgår av kap 13. Användandet av disciplinära åt- gärder har under senare år successivt mins- kat. Kriminalvårdsstyrelsen visar sålunda stor restriktivitet när det gäller förlängning av verkställighetstider. Styrelsen har också re- kommenderat att inneslutning i enrum i regel bör begränsas till sju dagar för alla intagna samt att rymningar och permissions- missbruk inte skall bestraffas disciplinärt. Anledning till den minskade användningen av disciplinstraff är främst att man har över- gått till att utnyttja andra medel, som for- mellt inte är att betrakta som bestraffningar, t. ex. senareläggning av villkorlig frigivning, vård utom anstalt eller permissioner. Man kan också besluta om indragning av frigång och andra särskilda förmåner eller förflytta den intagne till en anstalt där behandlingen är mera restriktiv. Speciellt det sistnämnda alternativet har utnyttjats i ett stort antal fall.

7 Frivårdens verksamhet

Arbetet inom frivården regleras av bestäm- melser huvudsakligen i följande författ- ningar.

Brottsbalken , lag ( 1964:542 ) om personundersökning i brottmål, kungörelse (l964:567) med vissa bestämmel- ser angående tillämpningen av lagen om per- sonundersökning i brottmål, kungörelse (19641630) med vissa föreskrifter rörande tillämpningen av lagen om behand- ling i fångvårdsanstalt, kungörelse (l964:632) med vissa bestämmel- ser om vård i frihet av den som dömts till påföljd för brott, instruktion (1969z402) för kriminalvårdsver- ket.

7.1. Personundersökning

Enligt lagen om personundersökning i brott- mål må rätten uppdra åt Skyddskonsulent att föranstalta om personundersökning. I annat fall skall rätten utse lämplig person till per- sonundersökare. Närmare anvisningar om i vilka fall domstolen bör välja den ena eller den andra möjligheten har inte givits. Det har förutsatts att i detta hänseende samråd kommer till stånd mellan domstolen och vederbörande Skyddskonsulent.

Fördelarna med att överlämna till skydds- konsulenten att föranstalta om personunder— sökning är bl. a. att skyddskonsulenten kan

verka för rekrytering av kvalificerade med- arbetare i personundersökningsarbetet, läm- na dem kontinuerlig handledning och fram- för allt biträda med kurativa åtgärder redan före domen om den tilltalade är i behov av sådana och villig att medverka därtill. Sådana tidiga behandlingsinsatser har av många be- dömts som särskilt angelägna. Bland skydds- konsulentemas arbetsuppgifter enligt in- struktion ingår också utbildning av person- undersökare.

Domstolarna har utnyttjat möjligheten att överlämna ansvaret till skyddskonsulenten för att personundersökning utföres i mycket olika utsträckning på olika håll detta förmodligen främst beroende på frivårdens lokala resurser i fråga om personal, skrivhjälp etc. I flertalet distrikt utser rätten direkt lämplig person till personundersökare medan endast vissa undersökningar överlämnas till skyddskonsulenten.

I storstäderna har man kunnat avsätta särskild personal till att administrera person- undersökningsverksamheten och där före- kommer överlämnande mer eller mindre full- ständigt. 1 Stockholm är två tjänstemän från frivården avdelade att biträda Stockholms tingsrätt i frågor om personundersökningar. Deras främsta arbetsuppgift är att rekrytera personundersökare för de uppdrag som rät- ten överlämnar till skyddskonsulenten. 1970 överlämnades drygt 1 000 av ca 2 400 per- sonundersökningar. Andelen överlämnade steg under 1971 till ca 50 %. Övriga arbets-

uppgifter för dessa frivårdstjänstemän är kur- ser för personundersökare och individuell handledning. Vissa kurativa insatser beträf- fande de tilltalade har varit påkallade men på grund av tidsbrist har dessa fått remitteras till resp. skyddskonsulentdistrikt.

[ Malmö överlämnar tingsrätten samtliga förordnanden gällande tilltalade i Malmö kommun (ca 750 under 1970) till skydds- konsulenten. En frivårdstjänsteman är avde- lad för verksamheten, som omfattar handled- ning av ett 80—tal personundersökare, kurser för nyrekrytering samt anskaffande av över- vakare i dessa ärenden.

Även i Göteborg går samtliga förordnan- den från tingsrätten till skyddskonsulenteni Göteborgs distrikt för äldre under skyddstill- syn. Antalet ärenden var 1970 ca 1 700. En del av förordnandena kunde återkallas efter- som skyddskonsulentens granskning visade att personundersökning redan hade verk- ställts eller att den tilltalade var föremål för övervakning på grund av tidigare dom. Andra ärenden vidarebefordrades till distrikt utan— för Göteborg. 1 1 550 ärenden föranstaltade skyddskonsulenten om personundersökning. Även i Göteborg är en särskild tjänsteman avdelad för utbildning och handledning av personundersökarna. För nyrekryterade per- sonundersökare är genomgång av visst infor- mationsmaterial samt handledning obligato- riskt, medan de kurser som anordnas är frivilliga. Av personundersökarna arbetar ett par på heltid medan de flesta åtager sig ett varierande antal uppdrag per månad. [ samar- bete med Psykologiska institutionen vid Göteborgs universitet har man också inlett en försöksverksamhet, där psykologistude- rande under handledning fått utföra person- undersökningar.

l Jönköpings skyddskonsulentdistrikt ut- förs åtskilliga personundersökningar av en av länsarbetsnämnden arvodesanställd tjänste- man. Enligt de redovisade erfarenheterna vinner man därvid åtskilligt i behandlings— hänseende. Den åtalades akuta problematik kan bearbetas. Genom intim samverkan mel- lan personundersökaren och övrig frivårds- personal kan ett fruktbart teamwork etable-

ras vilket i sin tur medger en naturligare och riktigare kontakt mellan den tilltalade, sena- re klienten, och frivårdsexpeditionen och dess tjänstemän.

Människor som har åtalats för brott lever ofta under mer eller mindre kaotiska förhål- landen och skyndsamma åtgärder är angeläg- na. 1nte sällan är den hjälp i form av samtal och råd som skyddskonsulentexpeditionen och dess personal kan lämna otillräcklig. I sådana fall kontaktas andra myndigheter och vårdinstitutioner. Det kan vara frågan om att aktualisera ärendet hos socialbyrån eller familjerådgivningsbyrån eller ta kontakt med läkare. Det finns goda skäl att anta att ju snabbare resocialiseringsprocessen kommer i gång desto bättre ter sig prognosen. Erfaren- heterna visar också att en person vilken är åtalad för brott ofta själv är angelägen om att förändra sin situation.

1 de fall personundersökningen utmynnar i rekommendation om påföljden skyddstill- syn lämnas förslag på lämplig övervakare. Det är av stor betydelse för den dömdes resocialisering att relationen övervakare— klient är så bra som möjligt. Det gäller att fin- na övervakare vars personlighet någorlunda korresponderar med den övervakades. Genom arbetet med personundersökningen erhålles oftast god kännedom om den åtalade och genom arbetet på skyddskonsulentexpeditio- nen får personundersökaren också nära kon- takt med övervakarna. Under diskussion med övrig personal på expeditionen kan ett team- arbete ske mellan den åtalade, personunder- sökaren och övriga tjänstemän. Då övervaka- re är förordnad kommer självfallet också denne in i teamet. Detta kräver en så god introduktion i ärendet som möjligt. Många gånger har personundersökaren möjlighet att på ett lämpligt sätt presentera övervakare och klient för varandra och även underlätta de svårigheter, som förekommer i initialske- det av övervakningen.

1 de fall personundersökare förordnas bland personer som inte är knutna till skyddskonsulentexpeditionen har de att samråda med expeditionens tjänstemän, främst vid valet av rekommenderad påföljd.

Detta samråd samt service i form av råd och hjälp vid undersökningarnas genomförande sköts i Jönköping i allmänhet också av den särskilt anställde personundersökningsassi- stenten.

7.2. Övervakning

Innehållet i övervakningen anges i 17 % fri- vårdskungörelsen på följande sätt.

Övervakaren skall göra sig underrättad om den dömdes uppförande och tillse att denne fullgör vad som åligger honom enligt brottsbalken eller enligt föreskrift eller anvis- ning som meddelats med stöd därav samt lämna honom hjälp och stöd att föra ett or- dentligt och laglydigt leverne. Övervakaren skall utföra sitt uppdrag med fasthet. Han bör söka vinna den dömdes förtroende ge- nom att visa honom välvilja och omtänksam- het.

Övervakningen har alltså enligt denna be— stämmelse en dubbel funktion, såväl kontroll som hjälp. Hjälp innefattar social rådgivning, konkreta praktiska hjälpåtgärder och person- ligt stöd. Kontrollen ligger främst i brottsbal- kens bestämmelser att klienten skall hålla övervakaren underrättad om bostads- och arbetsförhållanden och är skyldig att hålla kontakt på det sätt övervakaren bestämmer. Övervakaren å sin sida skall tillse att klienten följer lämnade föreskrifter dels de allmänna att försörja sig hederligt, undvika skadligt sällskap, dels de särskilda som kan ha läm- nats om skadeståndsbetalning, utbildning, nykterhetsvård el. dyl. Han skall också regel- bundet rapportera sina iakttagelser till skyddskonsulenten.

De särskilda föreskrifterna skall enligt brottsbalkens förarbeten inte användas som en skärpning av påföljden utan enbart då de är motiverade för att förebygga återfall i brott. De kan emellertid ha en mer eller mindre framträdande prägel av villkor för friheten. Föreskrifternas efterlevnad skall också kontrolleras av övervakaren.

Brott mot föreskrift eller annan missköt- samhet kan följas av sanktioner. Övervak- ningsnämnden kan ingripa med varning, för- längning av prövotid eller i sista hand förver- kande. Den övervakade kan genom nämn-

dens beslut hämtas av polis eller omhänder- tas på lämpligt sätt under den tid nämnden överväger åtgärd. Detta hot, som övervaka- ren enligt frivårdskungörelsen är skyldig upp- lysa om och som framgår av det övervak- ningsmeddelande som vid övervakningens början överlämnas till klienten, understryker kontrollmomentet.

Upphörande av övervakningen kan använ— das som en positiv sanktion. Enligt departe- mentschefens uttalande i samband med riks- dagsbehandlingen av brottsbalken är detta en ”uppmuntran som ej bör undanhållas” den dömde.

Servicesidan är däremot inte angiven var- ken i brottsbalken eller i övervakningsmed- delandet. Upplysning om denna funktion lämnas i frivårdskungörelsen och i övervakar- nas instruktion. Övervakaren skall lämna den dömde stöd och hjälp att föra ett ordentligt och laglydigt liv. Han skall försöka hjälpa honom till arbete eller utbildning och lämp- lig fritidssysselsättning. Han skall också för- bättra eventuellt dåliga hemförhållanden och samarbeta med hans familj.

Bland övervakare och frivårdstjänstemän tycks flertalet anse att övervakning som hjälp har en uppgift att fylla vid sidan av samhällets allmänna service. Många av krimi- nalvårdens klienter har svårt att hitta bland myndigheterna, de har svårt att förklara och argumentera och vågar inte stå på sig. De behöver en ombudsman i kontakter med kronofogdar, bostadsförmedling etc.

Övervakningens hjälpfunktion har emeller- tid inte bara ansetts innehålla social rådgiv- ning och service utan också någon form av personligt stöd. 1 vilken utsträckning detta förekommer är mycket svårt att mäta. Det sammanhänger med arten av den relation som utvecklas mellan övervakare och klient. Om frivårdskungörelsens anvisning att ”söka vinna klientens förtroende” uppfylles i det enskilda fallet har övervakaren kanske möj- lighet att påverka klientens värderingar och attityder och inte bara ytligt kontrollera hans beteende.

Principen hittills är att varje klient får en personlig övervakare vanligen en lekman

och att denna övervakare i sin tur sorterar under en tjänsteman i frivårdsorganisationen som har tillsyn över hans arbete och ger honom råd och stöd. På övervakaren vilar sålunda ansvaret för både kontroll- och hjälpfunktioner. Han kan vända sig till fri- vårdstjänstemännen för bistånd men någon arbetsfördelning finns inte. Några kriterier på vad man kan kräva av en lekmannaöver- vakare finns inte heller.

I de fall frivårdstjänstemän själva förord- nas som övervakare skiljer sig deras funktion i princip inte från lekmannaövervakarens. I allmänhet åtar sig emellertid tjänstemännen de mest komplicerade och arbetskrävande ärendena på stationeringsorten. Därigenom har sådana ärenden kommit att handläggas mera enhetligt och yrkesmässigt.

7.3 Samverkan med andra sociala verksamhetsområden

Samverkan med arbetsmarknadsstyrelsen be- drivs sedan 1962 i reglerade former. Då inrättades den kontaktmannainstitution som i första hand avser att underlätta de frigivnas och provutskrivnas återgång till arbetsmark- naden. Huvuddelen av dem som anvisas ar- bete placeras i öppna marknaden, på omskol- ningskurser eller beredskapsarbete. För sär- skilt svårplacerade har arbetsmarknadsstyrel- sen inrättat ett antal specialarbetsplatser för kriminalvårdsklientel. För närvarande finns fyra sådana arbetsplatser. Under 1970 place- rades där 337 män av vilka 33 slutade för att börja anställning i öppna markanden eller övergå till omskolningskurs eller beredskaps- arbete, 126 slutade på egen begäran utan annat redovisat arbete, 46 avvisades på grund av onykterhet och 46 avvek.

1968 inleddes överläggningar mellan kri- minalvårdsstyrelsen och socialstyrelsen om kriminalvårdsklientelets sociala och ekono- miska situation. Avsikten var att finna mer ändamålsenliga och rationella former för samarbetet mellan kriminalvården och den kommunala socialvården. Under slutskedet av överläggningarna deltog även representan- ter för Svenska kommunförbundet.

Resultatet av överläggningarna har redo- visats i Råd och Anvisningar för socialstyrel- sen nr 19/70 Samverkan kriminalvård so- cialvård. Det bör dock framhållas att dessa anvisningar endast kan vara rådgivande för de kommunala myndigheter som har att besluta i de enskilda fallen.

Inom ett flertal distrikt pågår för närva- rande försöksverksamhet som avser att finna smidiga former för samarbetet mellan frivår- den och den kommunala socialvården. Bl. a. har på några håll de kommunala myndighe- terna medgivit att frivårdens personal får göra socialutredningar beträffande sina klien- ter och efter beslut av vederbörande social- assistent förskottera socialunderstöd, som i efterhand ersätts av kommunen.

Samrådsgrupper mellan arbetsvård, försäk- ringskassa, socialvård och frivård förekom- mer i några distrikt för en enhetlig behand- lingsplanering i särskilt komplicerade fall.

7.4 Frivårdsbostäder

Som ett led i strävandena att lösa i första hand de frigivnas och på prov utskrivnas bostadsproblem har en rad bostäder av olika typer anskaffats för frivårdens räkning. [ vissa fall tillhör de kriminalvården. Så är fallet med de s.k. frivårdshotellen i Borås, Örebro och Norrköping liksom med inackor- deringshemmet i Västerås. Inkvarteringsmöj- ligheterna på kriminalvårdens hotell och in- ackorderingshem utnyttjas endast under den tid som åtgår för att lösa klientens bostads- fråga på ett mera långsiktigt sätt.

Frivårdshotellet i Borås har 19 platser. Under hösten 1970 var medelbeläggningen ca 11 personer per natt. Belåggningsfrekven- sen är stigande.

lnackorderingshemmet i Västerås har 12 platser. Medelbeläggningen har varit 7 per natt.

På andra orter har man i stället valt att hyra in sig i befintliga anläggningar. Så är t. ex. fallet i Stockholm där föreningen Skyddsvärnet med bidrag av statsmedel dri- ver ett bostadshotell med 30 platser och i Göteborg där kriminalvården hyr 30 platser

vid ett av Göteborgs stad drivet hotell för bostadslösa. [ Göteborg driver även Skydds- värnet hotell och inackorderingshem.

Andra distrikt har valt metoden att abon- nera ett mindre antal rum på kommunala eller stiftelsedrivna hotell och inackorde- ringshem. Detta är t.ex. fallet i Malmö, Karlstad och i ett flertal norrlandsdistrikt.

En mellanform mellan fångvårdsanstalt och inackorderingshem utgör Björkahem- met. Hemmet som drivs av Skyddsvärnet i Stockholm finansieras huvudsakligen av kri- minalvården. Dess 14 platser disponeras av ungdomsfängelseelever vilka har långtidsper- mission som förberedelse för vård utom anstalt.

Skyddsvärnet i Stockholm driver också ett behandlingshem för narkotikamissbrukare i Järna. Även där har flera av frivårdens klien- ter kunnat beredas plats.

Ett sätt att lösa bostadsfrågan är att hyra lägenheter i den allmänna bostadsmarkna- den. Detta förekommer på flera håll i landet där skyddskonsulenterna disponerar möble- rade genomgångslägenheter som upplåts åt klienterna. Det största antalet lägenheter har Göteborg (250 stycken). På andra orter som Borås, Luleå, Sundsvall och Östersund be- drivs hyresverksamheten i mindre skala.

7.5. Behandlingsexperiment

[nom Sundsvalls skyddskonsulentdistrikt på- går ett försök med starkt aktiverad tillsyns- och behandlingsverksamhet. Distriktet har tilldelats betydande ekonomiska och perso- nella resurser för att möjliggöra en intensiv- behandling av klientelet. Detta kommer att ske genom ett integrerat system av skilda stödåtgärder, bl.a. i form av frivårdshotell och socialmedicinsk klinik. Experimentet kommer att följas upp och redovisas under medverkan av forskningsexpertis.

I Stockholm har inrättats en medicinsk behandlingscentral för kriminalvårdskliente- let i första hand allvarligt nergångna nar- kotika— och alkoholmissbrukare vilka för när- varande inte kan beredas plats på befintliga akutvårdskliniker. Klienten skall endast vara

intagen på centralen under den tid som åtgår för att slussa över honom till öppen eller slu- ten vård inom den allmänna sjukvårdens ram.

En hel del olika aktiviteter inriktade på klienternas fritids- och kontaktproblem har de senaste åren prövats på olika håll. Försök med gruppterapi bland frigivna har t. ex. bedrivits i samarbete mellan kriminalvården och Skyddsvärnet i Göteborg. De redovisade resultaten är positiva. Kriminalvårdsstyrelsen har begärt väsentligt ökade medel för psyko- terapeutisk verksamhet.

1 Stockholm, Borås och Karlstad pågår försök med s. k. fritidsgrupper där man var- var traditionellt bedrivna gruppsamtal med andra aktiviteter som besök på teater, idrottstävlingar m. m. Vissa av dessa grupper leds av psykologer, andra av frivårdstjänste- män eller övervakare. 1 Västerås har man arbetat med grupptera- pi för övervakare. [ Karlstad har man prövat gruppterapi för anhöriga till narkomaner. Sedan den 1 november 1970 har en av de sju assistenterna vid Stockholms distrikt för internerade sitt huvudsakliga arbete förlagt till anstalten Hall, där han sysslar med frigiv— ningsförberedelser och frivårdsfrågor. Av tidsmässiga skäl gäller arbetet i första hand intagna på den öppna avdelningen Backen, vilka förmodas friges till Stockholm. Assisten- ten tjänstgör 3—4 dagar i veckan på Hall och l-—2 dagar inom distriktet, och sysslan växlar mellan assistenterna med tremånadersinter- valler. Förutom denna verksamhet gör var och en av de övriga sex assistenterna ett besök på Hall en eftermiddag varannan vecka för att sammanträffa med intagna, som de personligen kommer att syssla med i frihet. Detta innebär alltså tre assistentbesök per vecka på anstalten.

7.6. Frivårdstjänstemännens syn på sitt arbete

I samband med en vid pedagogiska institu- tet vid Stockholms universitet utförd under— sökning rörande frivårdstjänstemännens atti- tyder och arbetsförhållanden framkom bl. a.

följande rörande frivårdens faktiska arbets- förhållandenl .

Egna personundersökningar/är: Ingen 76 % 14 5 22 % mer i lands- 5 _ 10 ! %Jorten

11 el. fler 1 % mer av skass.

Egna övervakningsuppdrag (aktuella):

Inget 7 % 1— 5 40 % 6—10 25 % mer i storstad 11 el. fler 28 % mer på skass. Antal hembesök/är: Inget 2 % lliåg 532 mycket fler i landsorten 21 el. fler 68 %

1 en annan enkätundersökning där 32 skyddskonsulenter och 24 assistenter deltog undersöktes frivårdspersonalens arbetsupp- gifter och arbetssituation. Därvid framkom bl.a. följande2 angående hur tjänstemännen disponerar sin tid.

Tid 1 % Klientarbere Skk. Bitr. Skass. Samtl.

skk. 0— 25 28 29 8 23 26— 50 44 21 17 29 51— 75 9 46 29 26 76—100 6 4 42 16 Ej svar 13 O 4 6

Endast 15 % av skyddskonsulenterna dis- ponerar således mer än halva tiden för klient- arbete. Motsvarande. procenttal är för de biträdande skyddskonsulenterna 50 och för skyddsassistenterna 70.

Klientarbetets innehåll:

46 % samtal med klient 37% samtal med personer och myndigheter i klientens omgivning 17 % dokumentation

Av de tillfrågade önskade 82 % mer tid för klientelet och 90 % tror att frivården då blir effektivare.

lHagström—Nilsson—Sillfors: Frivårdstjänste- männens attityder en explorativ studie.

2 Kuhlhorn: Problem inom frivården och Sunds- vallsförsöket.

Tabell ]. Upplevelse av kontakten % Nykterhets- Social— Arbetsför— Sjukvården Bostadsför- nämnden nämnden medlingen medlingen Mycket bra 16 13 19 5 8 Bra 36 60 45 26 14 Både bra och dålig 24 23 20 40 33 Dålig 23 4 13 25 45 Ej svar 1 l 4 4 1 Totalt % 100 101 101 100 101 Tabell 2. Kontaktfrekvens % Räjong Styrelsen Administra— Behandlings- Administra— Behandlings- tiva frågor frågor tiva frågor frågor lngcn gång 13 31 31 44 lin gång 6 19 19 13 2—3 gånger 19 6 13 6 4—5 gånger 16 9 13 0 Oftare än 5 gånger 38 16 22 16 Ej svar 9 19 3 22 Samtliga % 101 100 101 101 SOU 1972:64 105

[ fråga om frivårdens samarbete med and- ra myndigheter lämnar Kuhlhorn vissa upp- gifter (se tabell 1).

Skyddskonsulenternas kontakt med rä- jongen/kriminalvårdsstyrelsen under den se- naste halvårsperioden framgår av tabell 2.

Skyddskonsulenternas upplevelse av stöd och hjälp i behandlingsfrågor genom rä- jongen resp. kriminalvårdsstyrelsen framgår av följande tabell.

Upplevelse av stödet % Räjong Styrelsen Absolut tillräckligt 19 3 Ibland tillräckligt 41 31 Absolut otillräckligt 28 53 Vet ej 0 3 Ej svar 13 9 Totalt % 101 99

(Tabellerna avser endast skyddskonsulen- temas svar.)

[ Hagström—Nilssons undersökning menar 88 % att frivården bör få en egen avdelning eller byrå i kriminalvårdsstyrelsen.

9 % av frivårdstjänstemännen har utsatts för fysiskt våld av klienter. 57 % har utsatts för hot om fysiskt våld (varav 39 % ansåg hotet allvarligt). Männen är överrepresente- rade i'båda grupperna (Hagström—Nilsson).

8.1 Kostnader som är gemensamma för kriminalvårdens verksamhetsgrenar

Kriminalvårdsverkets totala driftkostnader uppgick enligt ”Kriminalvården 1971” under budgetåret 1970/71 till cirka 313 milj.kr. Av detta belopp användes 16 milj. för krimi- nalvårdsstyrelsens centrala verksamhet (inkl. de centrala nämnderna), 258 milj. för an- staltsvården och 39 milj. för frivården. Här- till bör läggas kostnaderna för 1971 års lönerevision, som formellt belastar budget- året 1971/72 och kan uppskattas till 0,3, 4,7 resp. 0,4 milj. kr.

Den största utgiftsposten på såväl anstalts- som frivårdssidan är lönekostnaderna, vilka för budgetåret 1970/71 uppgick till 189 resp. 17,3 milj. kr. 1 dessa belopp ingår också kostnader för arvodesanställda specialister, t. ex. läkare och psykologer. Till detta kom- mer utgifter för personalsjukvård 0,3 milj. resp. 15 000 kr., reseersättningar 1,6 resp. 0,6 milj. och ersättningar för tjänstedräkt åt anstaltspersonal 0,3 milj. kr. På anstalterna utgör lönekostnaderna ca 74 procent av den totala kostnaden. För frivården är motsva- rande tal ca 44 procent. Härtill bör dock läggas ersättningar till övervakare, motsva- randé 40 procent.

Från ett särskilt anslag bestrides kostna- derna för utbildning av kriminalvårdens per— sonal, övervakare rn. fl. Detta anslag uppgick år 1970/71 till 1,7 milj. kr.

Kostnaderna för ersättningar till ledamö- terna i de centrala nämnderna och övervak-

Kriminalvårdens kostnader

ningsnämnderna har för budgetåret 1970/71 beräknats till 2,7 milj. kr.

Av övriga allmänna kostnader kan nämnas anslaget för kriminologisk forskning 400 000 kr. samt till kontaktverksamhet 100 000 kr.

För byggnadsverksamhet förbrukades budgetåret 1970/71 10,7 milj. kr. Detta anslag fördelades mellan kriminalvårdsstyrel- sen och fångvårdens byggnadskommitté. Även medlen för engångsanskaffning av in— ventarier 2,4 milj. kr. och för maskin- och verktygsutrustning 1,4 milj.kr. fördelades mellan kriminalvårdsstyrelsen och byggnads- kommittén. Kriminalvårdsstyrelsen förfoga— de även över anslaget Anskaffning, monte- ring och transport av baracker m.m., där förbrukningen var 1,8 milj. kr.

8.2. Övriga kostnader för anstaltsvården

På anstaltssidan utgör arbetsdriftens kostna- der för de intagnas sysselsättning och utbild- ning en stor utgiftspost. Endast lönekostna- derna ingår i nyss angivna kostnader för anstaltsvården. Härtill kommer arbetspre- mier till de intagna, underhåll av och ersätt- ningsanskaffning för maskiner m.m. samt material. Dessa kostnader uppvägs dock i betydande utsträckning av de inkomster som försäljningen av de tillverkade produkterna ger. 1 kriminalvårdens årsberättelse för 1971 anges produktionens totala saluvärde, efter avdrag med 2,6 milj. kr. för inköpta och försålda helfabrikat, till cirka 72 milj.kr.,

vilket ger ett överskott av 7,8 milj. kr. Det skall emellertid beaktas att överskottet fram- kommit utan att hänsyn tagits till fasta kostnader och förändringar av kundford- ringar, lager m.m. Överskottet kan således inte godtas som ”resultat” eller ”vinst” i företagsekonomisk mening. Om man tar hän- syn till ovannämnda fasta kostnader etc. blir budgetårets totala underskott 35,5 milj. kr. Det redovisade underskottet kan sägas vara ett mått på kriminalvårdens kostnader för arbetsdriften.

Av arbetsdriftens kostnader utgjorde bud- getåret 1970/71 7,4 milj. kr. arbetslöner åt intagna och 56,6 milj. kr. material— och ma- skinkostnader. De intagnas genomsnittliga timförtjänst utgjorde under 1970/71 vid verkstadsdriften 132 öre och vid jordbruks- driften 163 öre. Dessa belopp har under det senaste budgetåret stigit på grund av ett ökat användande av prestationslön (se kap. 6) och uppräkningar i samband med genomförandet av arbetstidsförkortningen.

Bland övriga kostnader för anstaltsvården under budgetåret 1970/71 kan nämnas ut- spisning 14,9 milj. kr., beklädnad och sång- kläder 4,2 milj. kr., hälso- och sjukvård 4,6 milj. kr., omkostnader för permitterade, fri- givna m.fl. 2,3 milj.kr. samt idrotts- och bildningsverksamhet m. m. 0,6 milj. kr.

En förhållandevis stor kostnadspost är ut- gifterna för transport av intagna m.fl. Under det redovisade budgetåret uppgick dessa till 4,4 milj. kr.

Enligt kriminalvårdsstyrelsens beräkningar uppgick dygnskostnaderna per intagen på kriminalvårdens anstalter beräknade som ett genomsnitt av sluten och öppen anstaltsvård och inkluderande administrationskostnader budgetåret 1971/72 till 180 kr. Multiplice- rad med den genomsnittliga vårdtiden på 116 dagar innebär detta en genomsnittlig kostnad per intagen av 20 880 kr.

För att ytterligare belysa kostnadsfrågan har beredningen med kriminalvårdsstyrelsens medverkan låtit inhämta mer specificerade uppgifter rörande intagnas dygnskostnader vid vissa fångvårdsanstalter. Anstalterna, som valts ut på sådant sätt att de representerar

olika typer av byggnader och behandlingsfor- mer, är Kumla, Hinseberg, Nyköping, Djup- vik och Båtshagen. Kostnadsfördelningen har gjorts på grundval av de försök med pro— grambudgetering som under de senaste åren har gjorts inom kriminalvården. Undersök- ningen omfattar tiden 1 juli43l december 1971 (bilaga 4).

Kumla representerar i detta sammanhang en stor sluten anstalt av modern typ. Klien- telet består huvudsakligen av intagna som har dömts till fängelse. Av dessa har en relativt stor del långa eller medellånga straff— tider. Bland de intagna finns en grupp ”svår- skötta”, däribland ett antal särskilt utvalda internerade. Den genomsnittliga belägg— ningen var under den undersökta perioden 292, vilket utgör 67 procent av det totala platsantalet. Beaktas måste att av anstaltens 435 platser 195 är specialplatser, som i första hand skall betjäna inlandsräjongen.

Dygnskostnad per intagen och dag är 158 kr. Därav utgjorde kostnaderna för tillsyn, vari ingår bevakning, transport och förpläg- nad 104 kr per dag. Kostnaderna för särskild vårdverksamhet, som innefattar kroppssjuk- vård, psykiatrisk vård, rättsvård, behand— lings- och stödåtgärder, andlig vård, bild— ningsverksamhet, idrottsverksamhet, under- hållning och kontaktverksamhet uppgick till 32 kr. Nettokostnaderna för arbete och utbildning uppgick till 22 kr., fördelade på verkstadsindustri 13 kr., arbetsvård 7 kr. och utbildning 2 kr.

Hinseberg är en medelstor anstalt byggd enligt paviljongssystem med både slutna och öppna platser. Klientelet består av kvinnor ådömda alla typer av frihetsberövande på- följder. Verkställighetstiderna varierar från en månad och upp till flera år. Inslaget av narkotikamissbrukare och psykiskt labila är stort. Den genomsnittliga beläggningen var 78 intagna eller 77 procent av platsantalet.

Den totala dygnskostnaden uppgick till 170 kr per intagen och dag. Av denna sum- ma utgjorde kostnaderna för tillsyn 126 kr., särskild vårdverksamhet 32 kr., arbete och utbildning 12 kr. Arbetsdriftens låga kostna-

der orsakas av att den industriella verksam- heten redovisade överskott.

Nyköping är en liten sluten anstalt av äldre typ. Klientelet består av ungdomsfängelseele- ver, huvudsakligen sådana som efter återfall eller på grund av misskötsamhet vid andra ungdomsanstalter har flyttats dit. Med hän- syn till arten av klientel är personalstyrkan något större än på motsvarande anstalter för fängelsefångar. Nyköpingsanstalten har ock— så häktesavdelning. Medelbeläggningen var 32 vilket var 100 procent av det totala platsantalet.

Dygnskostnaden per intagen var här 119 kr. fördelade på tillsyn 97 kr., särskild vård- verksamhet 15 kr., arbete och utbildning 7 kr.

Djupvik är en nybyggd öppen anstalt av kolonityp. Klientelet består av fängelse- fångar, huvudsakligen med korta straff. Fler- talet intagna är ”lättskötta”. Medelbelägg- ningen var 45 intagna eller 75 procent.

Dygnskostnaden var 61 kr., fördelad på tillsyn 45 kr., särskild vårdverksamhet 9 kr. samt arbete och utbildning 7 kr.

Bätshagen är en mycket liten nybyggd, öppen anstalt. Klientelet består av kvinnor huvudsakligen ådömda skyddstillsyn med an- staltsbehandling. Medelbeläggningen var 8 vilket utgör 53 procent av platsantalet.

Dygnskostnaden var 231 kr. Den fördela- des på tillsyn 137 kr., särskild vårdverksam- het 70 kr. samt arbete och utbildning 24 kr.

Variationerna i beläggning påverkar i hög grad dygnskostnaderna vid de olika anstalter- na. För att ge en mera rättvisande bild har kriminalvårdsstyrelsen därför låtit räkna ut kostnaden vid en 100 resp. 75 procentig beläggning. Dygnskostnaderna skulle då för- dela sig enligt nedanstående.

100 % 75 % Kumla 128 160 Hinseberg 130 173 Nyköping 119 154 Djupvik 48 61 Båtshagen 143 180 SOU l972:64

För att få en uppfattning om hur krimi- nalvårdens anstaltskostnader förhåller sig till motsvarande kostnader inom andra vårdom- råden har beredningen från socialstyrelsen inhämtat uppgifter om dygnskostna- den vid vissa av ungdomsvårdens och nykter- hetsvårdens anstalter. Kostnaderna har där- vid fördelats enligt samma principer som vid fån gvårdsanstalterna (bilaga 5).

Margaretelunds ungdomsvårdsskola redovisar en dygnskostnad på 233 kr. per dag. Av beloppet ut|orde 143 kr. tillsyn, 33 kr. särskild vårdverksamhet och 58 kr. arbete och utbildning.

Ryagärdens ungdomsvårdsskola har en dygnskostnad av 275 kr. fördelade på tillsyn 149 kr., särskild vårdverksamhet 87 kr. samt arbete och utbildning 39 kr.

Statens vårdanstalt Gudhem (nykterhets- vård) redovisar en total kostnad per vårddag av 223 kr. Beloppet fördelas på tillsyn 161 kr., särskild vårdverksamhet 30 kr. samt arbete och utbildning 32 kr.

Vid erkända vårdanstalten Pälyckehemmet utgör dygnskostnaden 86 kr. som skall för- delas på tillsyn 39 kr., särskild vårdverksam- het 27 kr. samt arbete och utbildning 20 kr.

De båda ungdomsvårdsskolorna redovisar dessutom kostnader för särskild vårdverk- samhet utom skolan. Denna kostnad uppgår på Margaretelund till 32 kr. och på Ryagår- den till 39 kr. per elev och dag.

8.3. Övriga kostnader för frivården

Övervakningsverksamheten inom frivården tar i anspråk huvuddelen av personalens in- satser både direkt genom tjänstemannaöver- vakning och indirekt genom handledning, utbildning m.m. av de frivilliga övervakarna. ] detta hänseende betalas övervakningsverk- samheten via lönekostnadsposten, som redo- visats ovan. Den största utgiftsposten i fråga om denna verksamhet betingas dock av de frivilliga övervakarnas ersättningar, vilka

uppgick till 15,2 milj. kr. (inkl. lönekost- nadspålägg). ] detta ingår ersättning för sär- skilda kostnader, för vilket ändamål avsatts 250 000 kr.

För psykiatrisk rådgivning till klienterna hade frivården ett anslag om 156 000 kr. Till skyddsvärnsföreningarna i Stockholm och Göteborg anvisades 473 000 kr. för social- medicinsk verksamhet. Anslagsposten Be- handlings- och stödåtgärder avser såväl insat- ser för bostadsanskaffning och hjälp till uppehälle som grupparbete och terapeutisk verksamhet. Denna post uppgick ifrågavaran- de budgetår till 3,05 milj. kr.

Till frivårdshotell och inackorderingshem utgick medel i särskild ordning till drift av fyra hotell och ett hem.

Anslagsposten till enskild frivårdsverksam— het omfattar bidrag till skyddsvärnen i Stockholm och Göteborg för hotell, inackor- deringshem och bostadsförhyrning med 806 000 kr. Svenska Skyddsförbundet erhål- ler ur samma anslagspost 60000 kr och Övervakarnas riksförbund 50 000 kr.

Enligt kriminalvårdsstyrelsens beräkningar uppgick kostnaden per övervakningsfall och dygn inklusive administrationskostnader 1970/71 till 5 kr. Den genomsnittliga kost- naden per övervakad blir 4 400 kr. Den är beräknad på den största klientelkategorien, de till skyddstillsyn dömda, och efter en genomsnittlig övervakningstid av 2 1/4 är.

På de frivårdsdistrikt, Stockholms södra distrikt för unga och Örebro distrikt, där försök pågår med programbudgetering, har dygnskostnaden för klienterna kunnat förde- las på kostnaden för tillsyn, vilket för frivår- dens del avser nämnd- och övervakarverk- samhet, och för särskild vårdverksamhet, vil- ket avser behandlings- och stödåtgärder. Distrikten redovisar för perioden ] juli—31 december 197] en genomsnittlig dygnskost- nad om 6 kr. per klient, vilken fördelas med 2 kr. för tillsyn och 4 kr. för särskild vårdverksamhet (se bilaga 4).

Den tidigare omnämnda undersökningen i Jönköpings skyddskonsulentdistrikt (se kapi- tel 3:2) inriktades speciellt på att belysa de kostnader som olika statliga och kommunala

myndigheter får vidkännas för frivårdens klienter. Undersökningen avsåg samtliga vill- korligt frigivna och skyddstillsynsfall som registrerades hos skyddskonsulenten i Jön— köpings distrikt under år 1970 och som var hemmahörande i Jönköping eller Huskvarna. Uppgifter inhämtades från skyddskonsulen- ten, länsarbetsnämnden, socialbyrån och för— säkringskassan. 92% av den undersökta gruppen kunde följas under 12 månader från registreringstillfallet.

40 % av dem som dömts till skyddstillsyn hade under uppföljningstiden vistats i ge- nomsnitt 5 månader på fångvårdsanstalt, me- dan motsvarande siffror för de villkorligt frigivna var 61% och 2 månader. Under dessa tider uppstod inga kostnader för de här ifrågavarande myndigheterna. Vid beräk- ningen av de samhälleliga insatserna har kost— naderna emellertid slagits ut över hela upp- följningstiden. Reellt har kostnaderna alltså varit mer koncentrerade till vissa perioder. Därjämte har kriminalvården haft utgifter för dessa klienter över anstalternas budget. Detta har dock bedömts vara av mindre intresse i sammanhanget.

26 av de 76 som dömts till skyddstillsyn samt 25 av de 36 villkorligt frigivna har erhållit ekonomiska bidrag från frivården. Bidragen uppgår i genomsnitt till 117 resp. 79 kr. per månad.

Sammanlagt 29 klienter beviljades om- skolning av länsarbetsnämnden. Det månatli- ga bidraget till omskolningseleverna var i genomsnitt 813 kr. för dem som dömts till skyddstillsyn och 445 kr. för de villkorligt frigivna.

Socialhjälp hade under uppföljningstiden uppburits av 46 av dem som dömts till skyddstillsyn samt 30 av de villkorligt frigiv- na med i genomsnitt 337 resp. 529 kr. per månad.

Från försäkringskassa har sjukpenning ut— betalats till 58 av dem som dömts till skyddstillsyn och till 23 av de villkorligt frigivna med i genomsnitt 521 resp. 412 kr. per månad. Här är att märka att skyddstill- synsfallen hade betydligt högre sjukpenning än de villkorligt frigivna och att de även hade

längre genomsnittlig sjuktid. Tre av dem som ådömts skyddstillsyn hade hel förtidspen- sion.

Som jämförelse har vid undersökningen beräknats motsvarande kostnader för en grupp bestående av samtliga de 52 personer hemmahörande i Jönköping eller Huskvarna som under 1970 försökspermitterades från allmän eller erkänd vårdanstalt för alkohol- missbrukare. Trots att samtliga i denna grupp erhållit någon form av bidrag ligger det genomsnittliga bidraget per månad från de olika institutionerna betydligt lägre än för frivårdsklienterna. Bidragande orsak till det- ta kan vara att dessa nykterhetsvårdsklienter hade vistats på nykterhetsvårdsanstalt under en tredjedel av uppföljningstiden.

9. Framlagda förslag och pågående utredningar

1 direktiven till kriminalvårdsberedningen erinrar departementschefen om det reform- arbete på kriminalvårdens område som under en lång tid pågått inom olika komittéer. Några av dessa har avslutat sitt arbete men deras förslag har endast i begränsad omfatt- ning föranlett någon åtgärd. ] några hänseen- den pågår fortfarande utredningsarbetet.

9.1. Framlagda förslag 9.1.1 Narkomanvårdskommitten

1 sitt betänkande ”Narkotikaproblemet” del 1 (SOU 1967125) konstaterade narkoman- vårdskommitte'n att det inom kriminalvårds- klientelet fanns ett icke ringa antal läkeme- delsmissbrukare. Kommittén bedömde vis- serligen möjligheterna till vård inom krimi- nalvården som begränsade men föreslog ändå att de svåra narkotikamissbrukarna samman- fördes till några få anstalter, där förutsätt- ningar skapades för en förstärkt medicinsk vård. Dessa anstalter skulle också tillföras särskilda tjänster för kliniska psykologer. För frivårdens del föreslog kommittén en förstärkning av Skyddsvärnets läkarmottag- ning samt inrättande av särskilda inackorde- rings- och konvalescenthem för de missbru- kare som stod under övervakning. Övervak- ningsuppdragen beträffande detta klientel föreslogs bli lagda på tjänstemän i stället för på frivilliga övervakare.

l betänkandet ”Narkotikaproblemet; Sam-

ordnade åtgärder” del 111 (SOU 1969:52) tar narkomanvårdskommitte'n ånyo upp narkoti- kasituationen inom kriminalvården och före- slår — mot bakgrunden av den oroande ökningen av drogmissbrukare bland kliente- let en betydande resursförstärkning av såväl anstaltsvården som frivården. En redogörelse för förslaget lämnas i kap. 14.

9.1.2. Trafiknykterhetskommitte'n

l betänkandet ”Trafiknykterhetsbrott” (SOU 1970161) redovisar trafiknykterhets- kommitte'n resultatet av gjorda undersök- ningar av de personer som har dömts för trafiknykterhetsbrott. Undersökningarna vi- sar att en betydande del av dessa har alkoholproblem. Mot bakgrunden härav föreslår kommittén en mera individuell påföljdsbestämning även för denna kategori lagöverträdare. Det fängelsestraff varierande mellan en och tre månader som för närvarande nästan regelmässigt utdöms före- slås ersatt med skyddstillsyn eventuellt i förening med behandling i tillsynsanstalt eller villkorlig dom kombinerat med ett bötesstraff. 1 skyddstillsynen skall ingå nykterhetsvårdande behandling på alkohol- poliklinik eller motsvarande institution. 1 vissa fall skall dock domstolarna även i fortsättningen kunna döma till fängelse.

Ett genomförande av kommitténs förslag kommer att medföra ett minskat antal frihetsberövanden medan antalet frivårds-

ärenden ökar. De merkostnader som uppstår på frivårdssidan beräknas kunna kompense- ras av minskade kostnader på anstaltssidan och genom ökade bötesinkomster. Den nykterhetsvårdande behandlingen skall äga rum inom nykterhets- och sjukvårdens ram, varför enligt kommitténs uppfattning krimi- nalvården inte skall tillföras några resurser på detta område. Däremot förutsätter kommitten att några nya tillsynsanstalter uppföres.

9.1.3. Fylleristraffutredningen

Fylleristraffutredningen föreslår i sitt be- tänkande ”Bot eller böter” (SOU 196855) en avkriminalisering av fylleribrottet. För kriminalvårdens del torde ett genomförande av förslaget i första hand medföra att antalet förvandlingsstraff i anledning av oguldna böter för fylleri kommer att minska.

9.1.4 Organisationsutredningen om krimi- nalvård i frihet

Organisationsutredningen om kriminalvård i frihet föreslår i betänkandet (Ju stencil 1970212) delning av vissa skyddskonsulent- distrikt samt en viss omreglering av några ytterligare distrikt. Den handläggande perso- nalen föreslås ökad med 84 tjänster och kontorspersonalen med 65 tjänstemän. Be— träffande övervakningsnämnderna föreslår utredningen ett ökat antal övervaknings- nämnder och vissa ändrade bestämmelser rörande nämndernas sammansättning och verksamhet.

Vissa av utredningens förslag har genom- förts under budgetåret 1971/72 och 1972/73. Sålunda har några skyddskonsu- lentdistrikt delats. Frivårdsorganisationen har tillförts 27 handläggande tjänstemän och 32 biträden.

9.1.5. Kommittén för anstaltsbehandling inom kriminalvården (KAIK)

Kommittén lägger i sitt betänkande ”Krimi- nalvård i anstalt” ( SOU 1971:74 ) fram

förslag till lag om kriminalvård i anstalt, lag om behandling av häktade och anhållna m.m. samt lag om strafftidsberäkning. Det förstnämnda lagförslaget syftar till att skapa behandlingsformer som ger den intagne bätt- re möjligheter att anpassa sig till samhälls- livet. All anstaltsbehandling skall ske med sikte på frivården. Frivårdspersonal och över- vakare skall därför kopplas in redan från anstaltstidens början. Därmed bör enligt kommitténs uppfattning den i dag mycket höga återfallsbrottsligheten kunna minska.

9.1.6. Nordiska straffrättskommittén

Nordiska straffrättskommittén föreslår i sitt betänkande ”Avräkning av häktningstid m. m.” (Nordisk Utredningsserie 9/71) att bestämmelserna om avräkning vid utdöman- de av straff av den tid varunder den tilltalade varit berövad friheten i avvaktan på lagföring görs likformig i de nordiska länderna. För svenskt vidkommande medför detta införan- det av en regel om att sådan avräkning skall vara obligatorisk. Avdrag skall sålunda göras för hela den tid som föregått domen efter principen att en dags frihetsberövande motsvarar en dag av straffverkstållighet i anstalt. Avräkning bör också göras i samband med dom i överklagat mål i högre instans.

9.1.7. Fångvårdens byggnadskommitté

Utbyggnad av centralanstalten Österåker. Den nuvarande delen av fångvårdsanstalten Österåker består endast av specialavdelning- ar. 1 ett förslag, som överlämnats till Kungl. Maj:t den 10 juni 1970, föreslår kommittén en utbyggnad med 160 slutna platser avseende allmänna avdelningar. 1 funktions- programmet har tyngdpunkten lagts på en rehabiliteringsavdelning utformad enligt de principer som tillämpas inom andra vårdom- råden. Verksamheten omfattar arbetspröv- ning och arbetsträning. Till rehabiliteringsav- delningen har knutits en studieavdelning på 25 platser. För att även få produktionsinrik- tad sysselsättning föreslås en mekanisk verkstad för 35 intagna.

Anstalten föreslås, oaktat sin karaktär av sluten anstalt, på försök bli omsluten med endast stängsel.

Öppen sidoanstalt i Herrljunga resp. Ystad: Förslaget avser uppförande av en öppen sidoanstalt av industrityp med 120 platser i Herrljunga resp. Ystad. Anstalterna överensstämmer med smärre avvikelser från de som är uppförda i Skänninge och Viskan.

Anstaltssystem i norra kriminalvårds- räjongen: [ betänkandet ”Fångvårdsanstalter i Norrland” (Ds Ju 1971:13) föreslår kommittén att vissa av de äldre anstalternai norra räjongen ersätts med en ny centralan- stalt i Vännäs och en ny sluten sidoanstalt i Härnösand. För dessa har kommittén upprät- tat byggnadsprogram. Centralanstalten, som föreslås få 160 platser, varav 50 med hög säkerhet. 60 av mellangradstyp och 50 öppna, är avsedd för behandling av det personlighetsmässigt svårast störda kliente- let. Anstalten skall därför tillföras resurser för bl. a. grupp- och individualterapi, under— visning, social träning, arbetsprövning och arbetsträning samt sjukvård. Sidoanstalten med 130 platser är avsedd att ta emot intagna med medellånga och korta strafftider som utan att anses vara i behov av behandling på centralanstalter inte är lämpade för direkt placering på öppen anstalt. Anstalten föreslås utrustad med verkstäder för arbetsträning och yrkesutbild- ning. Möjlighet skall också finnas att bedriva studier.

Av de nu befintliga anstalterna inom räjongen föreslås endast anstalterna i Ulriks- fors och Viskan bli bevarade. Därjämte föreslår kommittén att ytterligare en sidoan- stalt förläggs till Norrbotten. Denna anstalt föreslås omfatta 60 platser.

9.2. Pågående utredningar 9.2.1 Tillsynsutredningen

Tillsynsutredningen har i uppdrag att utreda behovet av tillsynspersonal vid fångvårdsan— stalterna. Utredningen skall även undersöka hur kravet på ökad säkerhet och trygghet i

tjänsteutövningen kan komma att påverka personalbehovet på tillsynssidan. Härvid skall bl. a. prövas lämpligheten av en ytterligare differentiering av klientel eller omfördelning av personal. Som ett led i detta arbete har utredningen i samråd med kriminalvårdsstyrelsen på försök berett till- synspersonalen vid vissa anstalter möjlighet till ett mer aktivt deltagande i behandlingsar- betet genom att låta denna personalkategori upprätta observationsrapporter. Resultatet av utredningsarbetet beräknas kunna redovi- sas under år 1972.

9.2.2. Förpassningsutredningen

Förpassningsutredningen utreder möjlighe- terna att nedbringa kostnaderna för trans- porter inom kriminalvården. Under utred- ningens ledning har uppbyggts en transport- organisation för att så långt möjligt sam- ordna transporterna och effektivt utnyttja transportresurserna. Utredningen har ocksåi kostnadsbesparande syfte prövat möjlighe- terna att transportera de intagna med flyg. Utredningen beräknas ha avslutat sitt arbete 1973.

9.2.3. Kommittén för kriminologisk behand- lingsforskning

Kommittén har tillsatts för att göra en systematisk forskningsplanering på kriminal- vårdens område samt verka för tillskapandet av forskningsprojekt som syftar till att mäta rehabiliteringseffekten av olika behandlings- åtgärder. Som ett led i denna verksamhet har i betänkandet ”Kriminologisk behandlings- forskning i Sverige 1967el970” (Ds Ju 1971225) presenterats resultatet av den inventering kommitténs sekretariat låtit göra av aktuella undersökningar, forskningspro— jekt m. m. inom den kriminologiska behand- lingsforskningen. Under kommitténs ledning bedrivs ett experiment inom Sundsvalls skyddskonsulentdistrikt, som går ut på att mäta effekten av förstärkta insatser inom frivården. Kommittén biträder också i en försöksverksamhet med en modifierad form

av s.k. terapeutiskt samhälle som nyligen startat vid fångvårdsanstalten i Gävle. Det är ännu ovisst när kommitténs arbete kan avslutas.

9.2.4. Förvandlingsstraffutredningen

Utredningen skall överväga möjligheterna att slopa förvandlingsstraffet för oguldna böter samt utreda huruvida man på annat sätt kan åstadkomma en effektiv bötesindrivning. Ett borttagande av förvandlingsstraffet kom- mer att medföra att ett hundratal platser på anstaltssidan frigöres. Utredningen beräknar att dess förslag kan framläggas under hösten 1972.

9.2.5. Kommittén för utredning av påföljder för psykiskt avvikande lagöverträdare m. m.

I direktiven till utredningen pekarjustitiemi- nistern bl.a. på de problem som länge har förelegat inom det rättspsykiatriska under- sökningsväsendet och på de svårigheter som möter när det gäller att avgränsa de fall av psykisk abnormitet som skall anses jämställ- da med sinnessjukdom.

Enligt departementschefen saknas anled- ning att frångå den nuvarande principen att även psykiskt avvikande lagöverträdare skall kunna dömas till brottspåföljd. Det väsentli- ga bör vara att den åtalade döms till en påföljd som öppnar möjlighet för honom att få den vård och behandling som hans psykiska tillstånd och sociala situation kräver. Själva vården bör ges inom den vårdorganisation som är mest lämplig i det enskilda fallet. De sakkunniga bör därför överväga om de begränsningar som gäller enligt brottsbalken för valet av påföljd vid fråga om psykiskt avvikande lagöverträdare bör finnas kvar. De bör också ta ställning till om man bör behålla nuvarande krav på samband mellan den psykiska abnormiteten och brottet som i vissa fall ställs upp för överlämnande till sluten psykiatrisk vård.

] direktiven framhålls också att en strävan bör vara att i så stor utsträckning som möjligt använda fria vårdformer utan inslag

av tvång. De sakkunniga bör därför överväga förutsättningarna för en vidgad tillämpning av andra påföljdsformer än intagning på anstalt, när behov av psykiatrisk vård föreligger i det konkreta fallet. Det bör också övervägas, om inte större utrymme bör lämnas att under behandlingens gång föränd- ra påföljdens innehåll i fråga om psykiskt avvikande lagöverträdare. Härigenom skulle exempelvis fängelse på verkställighetsstadiet kunna förvandlas till sluten psykiatrisk vård eller skyddstillsyn med föreskrift om vård. Likaledes skulle den som överlämnats till sluten psykiatrisk vård kunna överföras till behandling inom kriminalvården.

Utredningsarbetet beräknas vara avslutat tidigast 1974.

9.3 Frågan om en ny centralanstalt inom ungdomsräjongen

Sedan fångvårdens byggnadskommitté utar— betat byggnadsprogram för en ny centralan— stalt inom ungdomsräjongen uppdrog Kungl. Maj:t den 17 maj 1968 åt byggnadsstyrelsen att i samråd med kommittén utföra projekte- ring fram till huvudhandlingar i enlighet med byggnadsprogrammet. Under projekte- ringsarbetets gång visade det sig att den planering som låg till grund för arbetet var föråldrad. Kommittén beslöt därför att avbryta projekteringsarbetet. I sin an- slagsframställning för budgetåret 1972/73 hemställde kommittén att beslutet om projektering av den nya centralanstalten skulle kompletteras på ett sådant sätt att kommittén erhöll uppdrag att i första hand utarbeta reviderade programhandlingar för en ny behandlingsanstalt för unga lagöverträ- dare med hänsynstagande till de konsekven- ser detta kunde medföra för den befintliga anstaltsorganisationen inom ungdomsräjong- en. Något beslut har ännu inte fattats i denna fråga.

9.4. Kostnader för reformförslagen

Kriminalvårdsberedningen har försökt att på grundval av det framlagda utredningsmateria-

let uppskatta de totala kostnaderna för reformförslagen. Kostnadsuppskattningen är mycket osäker.

Investe- Drifts- ringskostn. kostn. milj. kr. milj. kr.

Narkomanvårdskomm ittén

Trafiknykterhetskom- mittén Organisationsutred ningen

om kriminalvård i frihet

Kommittén för anstalts— behandling inom kriminal— vården Nordiska straffrätts- kommittén Fångvårdens byggnads— kommitté:

Ny centralanstalt i norra räjongen Ny sluten sidoanstalt i norra räjongen Tillbyggnad av Öster- åkeranstalten Öppen sidoanstalt i Herrljunga Öppen sidoanstalt i Ystad Ny centralanstalt i ungdomsräjongen

Avrundat 265 67

2,8 16,5 8,0 ?

6,7

22,0 44,0

19,0

68,0

[[

Motiv och förslag

10

Beredningen har av skäl som utvecklas i direktiven fått sitt uppdrag begränsat till kriminalvårdens område. Reformer inom detta område är angelägna och kan inte minst få betydelse för att minska återfalls- brottsligheten. Kriminalvården kan emeller- tid inte ses isolerad utan måste sättas in i ett större socialt och politiskt sammanhang. Åt- gärder inom kriminalvården — vilka för de enskilda klienterna kan vara ytterst väsent- liga — har endast begränsad betydelse för den totala kriminalitetens utveckling. Å and- ra sidan påverkas kriminalvården i olika avse- enden av faktiska förändringar i samhället, av statsmakternas politik framför allt so- cial — och utbildningspolitiken _ och av myndigheters och organisationers sätt att förverkliga de politiska besluten. .Beredningen anser det angeläget att under- stryka kriminalvårdens, och främst dess klienters, beroende av samhällets åtgärder i stort. En samhällsplanering som tar hänsyn till människors olika behov och förutsätt- ningar är särskilt nödvändig för de sämre rustade människor som ständigt löper risk ' att stötas ut ur samhällsgemenskapen. Åtgär- der för att skapa bättre arbets- och bostads- miljöer har största betydelsen för de grupper som genom sina bristande möjligheter att hävda sig får mindre goda levnadsvillkor och därigenom kan frestas att kompensera sig genom brottslig verksamhet. En del männi- skor är psykiskt ömtåliga och har svårt att orka med det högt uppdrivna tempot i ar-

Kriminalvårdsberedningens syn på sitt uppdrag

betslivet. Tidiga åtgärder för att stödja dem i en utbyggd förskola och i skolan hör till de mest angelägna förebyggande åtgärderna mot kriminalitet. Ett stort ansvar ligger också på barna- och ungdomsvården när det gäller insatser till förmån för ungdomar som har svårigheter att fullgöra de krav som samhäl- let och andra människor ställer på dem.

En utveckling mot asocialitet och brottslig verksamhet måste brytas tidigt. För krimi- nalvården är det angeläget att övriga vårdom- råden inte genom underlåtenhet bidrar till att människor i avsaknad av hjälp hamnari sociala omständigheter som provocerar kri- minalitet. Vad särskilt gäller ungdomskrimi- naliteten vill beredningen framhålla att ade- kvata åtgärder måste vidtagas inom barna- och ungdomsvården på ett så tidigt stadium och med sådan kraft att inte kriminalvården ställs inför uppgifter som ter sig olösliga. 1 den mån det i detta avseende brister i gällan- de lagstiftning eller nuvarande resurser är det socialutredningens uppgift att lägga fram för— slag till reformer.

Beredningens uppdrag är att —med utgångs- , punkt från vissa förslag till reformer inom '. kriminalvården som redan har lagts fram för ;” regeringen — ange de riktlinjer efter vilka Y? reformarbetet bör bedrivas. Det förutsätter? en bedömning av angelägenhetsgraden av i olika redan föreslagna åtgärder. Men bered- ningen är inom ramen för gällande påföljds- system givetvis oförhindrad att föreslå andra åtgärder som är ägnade att skapa förutsätt-

ningar för en effektivare kriminalvård. Här- vid måste beredningen dock utgå från den begränsning av beredningens möjligheter som ligger däri att beredningens arbete enligt direktiven bör vara avslutat inom mycket kort tid. Detta förhållande medför också att beredningen inte i alla delar har möjlighet att utarbeta detaljerade förslag utan i betydande grad får begränsa sig till principlösningar.

Beredningen vill vidare framhålla att allt reformarbete inom kriminalvården måste be- drivas mot bakgrund av begränsade kunska- per och erfarenheter av olika samhällsåtgär- der. Den kriminologiska forskningen har hittills gett oss mycket liten hjälp när det gäller att bedöma olika kriminalpolitiska åt- gärders effekt och värde. Kriminalvårdsde- batten liksom hela den kriminalpolitiska de- batten präglas av många skiftande åsikter och bedömningar men mycket få vetenskap- ligt eller erfarenhetsmässigt belagda slutsat- ser. Olika vård- och behandlingsideologier bryter sig mot varandra utan att företrädarna för den ena eller den andra ideologien kan göra anspråk på att sitta inne med sanningen.

En grundläggande frågeställning är för- och nackdelarna av anstaltsvård resp. frivård. När det gäller anstaltsvården vill beredningen för sin del begränsa sig till att framhålla att frihetsberövandet som sådant i regel inte förbättrar den enskildes möjligheter till an- passning till ett liv i frihet. När det gäller frivården hade det för beredningens ställ- ningstaganden varit av värde att kunna till- godogöra sig resultatet av det försök med en förstärkt frivårdsorganisation som pågår inom Sundsvalls skyddskonsulentdistrikt. Ehuru man inte vet i vad mån intensivare vårdinsatser påverkar resultatet av frivårds- arbetet är det emellertid en utbredd uppfatt- ning att ur individualpreventiv synpunkt bättre resultat nås genom kriminalvård i frihet än genom anstaltsvård. Till detta kom- mer att frivård är en både humanare och billigare vårdform än anstaltsvård.

Det nu sagda talar för förstärkta insatseri första hand inom frivården. Kriminalvården har emellertid också ansvaret för sådana klienter som av olika skäl måste omhänder-

tas på anstalt. Bland dessa finns inte bara klienter beträffande vilka kravet på samhälls- skydd måste tillgodoses utan också klienter, vars situation är sådan att frivårdens insatser måste samordnas med insatser inom anstalts- väsendet. Beredningen anser därför att ett ställningstagande till frågan om frivårdens resurser inte kan ske utan hänsynstagande till anstalternas behov.

För beredningen är det väsentligt att från början framhålla att en skarp gränsdragning mellan de olika vårdformerna inte kan göras och att även anstaltsvården väsentligen bör inriktas på åtgärder som syftar till att skapa fömtsättningar för den intagnes sociala an- passning. lnnan man har tillräckligt erfaren- hetsunderlag när det gäller olika slag av terapeutiska åtgärder bör dessa insatser kon- centreras till konkreta åtgärder för utbild- ning,arbets- och bostadsanskaffning och and- ra rent praktiska omsorger om klienten.

När det gäller att avväga resursfördel- ningen mellan anstaltsvården och frivården vore det givetvis av värde att med någon säkerhet kunna bedöma hur påföljderna kommer att fördela sig mellan den ena eller andra formen. Beredningen saknar tillräck- ligt underlag för prognoser beträffande ut- vecklingen i detta hänseende. Beredningen har valt att utgå från att beläggningen på anstalterna vid oförändrad kriminalpolitik i stort sett kommer att vara av samma omfatt- ning som i dag och att frivårdsfallen kommer att öka något. Förstärkningar av resurserna på frivårdssidan kan emellertid leda till att domstolarna i ytterligare ökad utsträckning dömer till frivårdande åtgärder. Härom kan man dock inte i dag ha någon bestämd uppfattning.

Under de senaste månaderna har registre- rats en ökad beläggning på anstalterna i jämförelse med motsvarande tid förra året. Det är för tidigt att dra några slutsatser härav. En fortsatt utveckling i samma rikt- ning kan kräva en omprövning av bered- ningens ståndpunkt i fråga om det framtida behovet av anstaltsplatser.

När beredningen lägger fram sina förslag har den givetvis också att ta hänsyn till de

statsfinansiella förutsättningarna för ökade insatser inom kriminalvården. Därvid får dock beaktas att en effektivare kriminalvård kan ge samhällsekonomiska vinster.

11. Mål och medel inom kriminalvården

Brottsbalkens påföljdssystem avses ha en dubbel verkan. Genom olika åtgärder skall den dömdes anpassning isamhället underlät- tas. Genom straff eller hot om straff skall samhället skyddas mot brott. Kriminalvår- dens uppgift är att verkställa påföljderna med hänsynstagande till båda dessa krav. Ett vanligt uppfattningssätt har varit att själva frihetsberövandet tjänat samhällsskydd och allmänprevention, medan däremot de åtgär- der som sätts in under verkställighetstiden syftat till den dömdes rehabilitering. Krimi- nalvården skall sålunda med tvång verkställa ett frihetsberövande samtidigt som åtgärder skall vidtas för den dömdes anpassning till ett liv i frihet. Även frivården innehåller vissa element av tvång. Den dubbla uppgift som kriminalvården sålunda har, skapar svåra avvägningsproblem som inte finns inom andra vårdområden i samma utsträckning. Man måste ständigt väga individualpreventiva synpunkter mot krav på säkerhet och samhällsskydd. Exempel på detta är de överväganden som måste föregå en intagens placering på öppen eller sluten anstalt och de hänsynstaganden på vilka beslut om permis- sioner och frigång vilar. Man kan därför inte definiera kriminalvårdens uppgifter enbart i vårdtermer.

Kriminalvårdsberedningen, som inte har till uppgift att ta ställning till påföljdssyste- mets allmänna inriktning, vill för sin del endast konstatera, att inslaget av tvång skapar gränser för kriminalvårdens vårdinsat-

ser. Även om anstaltsvården kan ges ett ändrat innehåll, får reglerna på verkställig- hetsplanet i princip inte ändras på sådant sätt att påföljderna mister sin reella inne- börd. En konsekvens härav blir att den inom andra vårdområden styrande principen, att man bör bygga på erbjudanden om frivillig vård, inte i samma utsträckning kan tillämpas på kriminalvårdsklientelet.

lnnan beredningen går in på hur den ser på frågan hur kriminalvården skall lösa den uppgift som lagstiftaren lagt på den, anser beredningen nödvändigt att söka klargöra vad som faller inom kriminalvården och vad som ankommer på andra vårdområden, när det gäller de ca 28 000 människor som på grund av beslut av domstol f.n. är föremål för åtgärder av kriminalvårdens organ. Beredningen vill från början slå fast att dessa människor har samma rätt till samtliga samhällets stödåtgärder och vårdinsatser som andra människor i vårt samhälle. Det förhållandet att kriminalvårdens klienter har begått brott, har särskilda problem när det gäller anpassning i samhället och ibland har fysiska eller psykiska handikapp som gör dem särskilt svårbehandlade, fårinte medföra att andra samhälleliga stöd- och vårdorgan frånkänner sig ansvaret för dem.

Som nyss anförts är kriminalvårdens uppgift att verkställa de av domstolarna beslutade påföljderna med hänsynstagande dels till att den dömdes anpassning i samhället underlättas, dels till att samhället

så långt möjligt skall skyddas mot brott. När det gäller att lösa den förstnämnda uppgiften blir det givetvis i stor utsträckning fråga om åtgärder för vilka andra myndigheter gene- rellt sett har det primära ansvaret, såsom bostads- och arbetsanskaffning samt fysisk och psykisk hälsovård. Det är angeläget att framhålla att dessa myndigheter har detta ansvar. För kriminalvårdens personal är det i första hand fråga om att klarlägga klienternas behov av åtgärder och vård av nu angivet slag och förmedla den nödvändiga kontakten med ansvariga organ. Det ankommer på de övriga samhällsorganen att svara för att de åtgärder vidtas och den värd ges som klienten har rätt att fordra, på samma villkor Och i samma utsträckning som andra stöd- och vårdsökande. Endast när sådana förhål— landen föreligger som sammanhänger med kriminalvårdens andra uppgift, nämligen att skydda samhället mot brott, måste kriminal- vården ta det primära ansvaret även för åtgärder av nu angivet slag. Beredningen har härmed gett uttryck för sin principiella uppfattning. Som framgår av det följande kan denna ej gälla i alla situationer.

Enligt beredningens mening skall kriminal- vårdsklientelets behov av fysisk och psykisk hälsovård tillgodoses inom kriminalvården endast då omhändertagandet av klienterna förhindrar eller försvårar att vården bereds inom den allmänna sjukvården. I övrigt bör kriminalvårdsklientelet i princip beredas vård inom den allmänna sjukvården med utgångs- punkt från en bedömning som uteslutande grundar sig på vårdbehovet. Detta kräver en ändrad praxis vid vissa sjukvårdsinstitutio- ner. Vad nu sagts innebär också att arbets- marknadsmyndigheterna i större utsträck- ning än f.n. bör ta sig an kriminalvårds- klientelets problem. Beredningen kommer att i det följande närmare behandla dessa frågor med utgångspunkt från den principiel- la inställning som beredningen sålunda har gett uttryck åt.

När det gäller att bedöma hur kriminalvår- den skall lösa den uppgift som lagstiftningen har angivit är det en naturlig utgångspunkt att undersöka hur kriminalvårdens klientel är

sammansatt. Man finner då _ såsom skall utvecklas närmare i det följande att klientelet kan indelas i huvudsak i tre grupper.

Den första och mycket stora gruppen utgörs av vad man kallar normalklientelet inom anstalterna och frivården. Beträffande denna grupp är problemen ofta likartade oavsett om klienten är omhändertagen på anstalt eller föremål för kriminalvård i frihet. Samhällets skyddsbehov är mindre framträ- dande och kriminalvårdens insatser kan därför inriktas på åtgärder som syftar till klientens inpassning i samhällslivet.

Den andra gruppen utgörs av sådana som på grund av sin kriminella belastning och sin personliga läggning är svårbehandlade och ofta samtidigt är rymningsbenägna och farli- ga för sin omgivning.

Den tredje gruppen är sådana som av allmänpreventiva skäl har dömts till kortare frihetsstraff och beträffande vilka kriminal- vårdens insatser oftast kan inskränka sig till mera servicebetonade åtgärder under an- staltstiden. I fråga om denna grupp föreligger inte något skyddsbehov. Den skall inte heller bli föremål för frivårdande åtgärder.

En indelning av detta slag är givetvis schematisk. Den syftar endast till att bättre än f.n. anpassa anstaltssystemet till de faktiska förhållandena. Beredningen är näm- ligen inte beredd att frångå den hittills tillämpade huvudprincipen att klienterna om möjligt bör differentieras inom anstaltsväsen- det med hänsyn till deras kriminalitet och eventuella samhällsfarlighet. Beredningen är därvid medveten om att detta kan komma att medföra en koncentration av svårskötta intagna till vissa anstalter. För att garantera ordning och säkerhet på dessa anstalter samt för att tillförsäkra personalen rimliga arbets- villkor kan det komma att där krävas särskilda insatser.

Beredningen vill å andra sidan framhålla att differentieringen inte bör bedrivas på sådant sätt att den förhindrar att klienterna successivt slussas från sluten till öppen kriminalvård.

Det är mot bakgrund av vad nu har sagts

som man skall bedöma hur kriminalvården på det effektivaste och minst kostnadskrävande sättet skall kunna lösa sin uppgift att vidta åtgärder som med begränsning av klienternas frihet syftar till deras anpassning i samhället.

Beredningen vill starkt betona kriminal- vårdens ansvar för klienternas sociala an- passning. Detta ansvar blir så mycket större som man ofta genom tvångsingripande har beskurit den dömdes möjligheter att själv lösa sina problem. Det är emellertid svårt att fastställa arten och graden av den anpassning som eftersträvas. Enklast är att fastslå att kriminalvårdens uppgift är att hjälpa klien- ten att i framtiden avhålla sig från brott. Detta skulle kunna ske om man kunde påverka alla de faktorer som har framkallat hans kriminalitet. Våra kunskaper om dessa faktorer är dock mycket begränsade och vi vet i stort sett endast att de är ytterst mångskiftande och hänför sig till komplice- rade orsakssammanhang. 1 avsaknad av tillräckligt informationsunderlag när det gäller olika slag av terapeutiska åtgärder bör kriminalvårdens verksamhet främst inriktas på sådana konkreta åtgärder som kan bidra till att minska de dömdas sociala isolering och förhindra att de diskrimineras i fråga om arbete, utbildning, bostäder m.m. Den en- skilda klienten bör så vitt möjligt hjälpas att skaffa sig en meningsfull sysselsättning, att utveckla sina positiva förutsättningar samt aktiveras att så långt som möjligt själv klara sin ekonomi. Det sociala rehabiliteringsarbe- tet bör bedrivas i intim samverkan med samhällets övriga hjälporgan.

Genom informationsverksamhet och öpp- na arbetsformer bör kriminalvården dess- utom söka öka allmänhetens förståelse för de straffades problem och därigenom minska deras sociala isolering samt verka för vidgade toleransramar beträffande allmänhetens atti- tyd till de straffade.

När det gäller att med de medel som nyss har nämnts uppnå det angivna målet för kriminalvårdens verksamhet måste konstate- ras att förväntningarna inte bör sättas alltför högt i fråga om anstaltsvården. Praktisk erfarenhet tyder på att institutionsvård och

speciellt tvångsmässig sådan i regel skapar sådana disciplin- och samlevnadsproblem att den primära uppgiften, dvs. den dömdes anpassning till samhället försvåras. Den in- tagne frestas att mera inrikta sig på att klara sig igenom anstaltsvistelsen än på att planera sin framtid. Detta leder ibland till att perso- nalen tvingas prioritera kortsiktiga krav på bekostnad av de långsiktiga målen.

Det sociala rehabiliteringsarbetet kompli- ceras också av praktiska problem. Det är t. ex. svårt att skaffa dem som skall friges arbete och bostad från anstalten eftersom arbetsgivare och hyresvärdar i regel kräver personlig kontakt med den sökande. Fram- för allt är det svårt att successivt slussa ut de frigivna från anstalten och därigenom undvi- ka de problem som en abrupt övergång från en reglerad anstaltstillvaro till ett liv i frihet ofta medför. De nu nämnda olägenheterna kan dock minskas genom övergång till ett annat anstaltssystem. Beredningen återkom- mer härtill.

Även frivården bygger primärt på tvång och hot om tvång. Tvångsinslaget är dock inte lika framträdande och det kan därför förväntas, att man lättare kan förmå klienterna att acceptera inskränkningar i sin frihet och samverka för en rehabilitering.

De problem som är direkt förknippade med anstaltslivet bortfaller inom frivården samtidigt som det praktiska arbetet underlät- tas av att klienten har större rörelsefrihet och själv kan ta aktiv del i ansträngningarna att reda ut sina sociala svårigheter. Till detta kommer att anstaltsvård är betydligt dyrare än frivård. Därför bör man eftersträva att utnyttja anstaltsvården endast för den mest komplicerade delen av klientelet. I detta sammanhang bör beaktas att anstaltsbestån- det f.n. är sådant att en mera ambitiös verksamhet på anstalterna kräver en omfat- tande förnyelse.

Enligt beredningens uppfattning talar det ovan anförda för att ökade insatser inom kriminalvården främst bör syfta till att förstärka frivården. Inom anstaltsvården bör arbetet främst inriktas på åtgärder som gör klienten bättre rustad att lösa de problem

han möter i samhället efter frigivningen. Framför allt beträffande den stora gruppen av normalklientel på anstalterna bör anstalts- vården integreras med frivården och över- gången mellan anstaltsvård och frivård underlättas. Kommittén för anstaltsbehand- ling inom kriminalvården har t. ex. föresla- git, att man i större utsträckning än hittills skall kunna förkorta anstaltstiden genom långtidspermissioner. Beredningen är av sam- ma uppfattning.

En övergång till liberalare verkställighets- former ställer stora krav på frivården, eftersom förändringen leder till att den får ta ansvaret för en allt större grupp arbetskrä- vande klienter. Endast en väl fungerande frivård kan inge klient, allmänhet och rättsvårdande myndigheter ett sådant för- troende att den accepteras som ett fullgott alternativ till anstaltsvården. Härigenom kan en förstärkning av frivårdens resurser i och för sig leda till ett minskat användande av institutionella påföljder. I detta avseende är såväl kontrollerande som vårdande uppgifter väsentliga. Beredningen kommer i följande avsnitt att närmare redovisa vilka förstärk- ningar som enligt beredningens uppfattningi första hand bör sättas in på frivårdsområdet. Det är emellertid inte realistiskt att tänka sig att en ökad frivårdssatsning skulle kunna genomföras på anstaltsvårdens bekostnad. Beredningen kommer i det följande att ange hur resursförstärkningarna på anstaltssidan bör fullföljas.

En relativt stor grupp av det anstaltsklien- tel som beredningen tidigare har benämnt normalklientel skulle, om man enbart utgick från arten av deras kriminella handlingar, utan större svårighet kunna överföras till frivården. Till följd av långvarig asocialitet där sprit- och narkotikamissbruk vid sidan av brottslighet är vanliga missanpassningssymp- tom är dessa intagna emellertid periodvis i behov av att omhändertagas i fastare former än frivården kan erbjuda. Oavsett påföljden behöver klienterna det stöd som ordnade bostads- och levnadsförhållanden innebär samtidigt som de bör ha möjlighet att upprätthålla fortlöpande kontakt med bl. a.

frivårdstjänstemän, övervakare, socialvård och arbetsförmedling. Denna typ av utvidga- de frivårdsinsatser har i viss utsträckning redan prövats på de frivårdshotell och inackorderingshem som under senare år har inrättats inom frivården.

Beredningen finner det angeläget att rehabiliteringsarbetet påbörjas redan under anstaltstiden och kommer därför att föreslå att den fortsatta förnyelsen av anstaltssyste- met huvudsakligen inriktas på sådana institu- tioner där de intagna får stor möjlighet att uppehålla kontakten med den miljö som de efter frigivningen skall leva i samtidigt som deras livsföring kan kontrolleras på ett effektivare sätt än om man enbart är hänvisad till den tillsyn som kan genomföras av frivårdspersonal. En utveckling av an- staltsbeståndet enligt dessa principer kan dessutom resultera i en begränsning av de kostnader som sammanhänger med nybygg- nadsbehovet eftersom de anstalter som därvid kommer i fråga byggnadsmässigt kan utformas på ett enklare sätt.

Som ovan framhållits måste en del intagna med hänsyn till samhällsskyddet och till den allmänna laglydnaden behandlas mera restriktivt. De intagna som därvid kommer i fråga är främst sådana, vilkas kriminalitet är av allvarlig natur samt personer som utan kraftig kontroll riskerar att allvarligt skada sig själv eller andra. Därvid skulle ett användande av öppna behandlingsformer medföra risk för att en del av de dömda genom rymningar och permissionsmissbruk skulle undandra sig lagföringen och even- tuellt begå nya brott eller på annat sätt utgöra en uppenbar samhällsfara. Dessa intagna bör placeras på anstalter där verksamheten anpassas till en regelmässig ordning som garanterar säkerhet och ordna- de förhållanden för såväl intagna som personal. Det ur individualpreventiv syn- punkt fördelaktigare behandlingsalternativet måste i dessa fall vägas mot krav på beaktande av säkerhet och samhällsskydd. 1 slutet av verkställighetspcrioden bör det vara möjligt att pröva huruvida även klienter tillhörande denna grupp kan överföras till

den typ av anstalt som ovan förordats av beredningen och via dessa slussas in i samhällsgemenskapen.

En annan klientelgmpp som enligt vad redan berörts bör kunna omhändertas under särskilda former är de personer som av rent allmänpreventiva skäl ådömts kortvariga fängelsestraff och som efter frigivningen kan beräknas återgå till socialt ordnade förhållan- den. Dessa personer utgör givetvis i regel ingen säkerhetsrisk och anses vanligen inte ha något vårdbehov som kan tillgodoses genom kriminalvårdande åtgärder. Det synes därför vara fullt försvarsbart att de omhän- dertas på ett sätt som med beaktande av allmänt humanitära krav äsamkar sam- hället minsta möjliga kostnader.

Beredningen vill framhålla, att det förhål- landet att anstaltsvårdens rehabiliterande effekt kan ifrågasättas under inga omständig- heter får hindra att anstaltsklientelet garan- teras rimlig standard, t ex. i fråga om sjukvård, förebyggande hälsovård, sysselsätt- ningsmöjligheter och bostädernas kvalitet. Beredningen avser fortsättningsvis att ange de krav som bör ställas på en sådan standard. När det gäller sjukvård finner beredningen åter anledning framhålla att kriminalvårds- klientelet givetvis bör komma i åtnjutande av sådan vård i samma utsträckning som andra medborgare. I fråga om de intagnas syssel- sättning kan beredningen inte dela den upp- fattning att arbetsplikten bör slopas som ut- talats av kommittén för anstaltsbehandling inom kriminalvården. Däremot bör kriminal- vårdens arbetsdrift utformas på ett sådant sätt, att den kan bereda de intagna en syssel- sättning som är anpassad till deras fysiska och psykiska kapacitet.

Framför allt bör man så långt möjligt förebygga att anstaltsvistelsen minskar de intagnas möjligheter till framtida samhällsan- passning. Detta innebär bl a. att deras kontakter med yttervärlden inte skall för- hindras i annan utsträckning än som i det enskilda fallet oundgängligen krävs för att garantera säkerhet och samhällsskydd. Inte heller bör de undandras den samhällsservice, t. ex. i fråga om möjligheten till utbildning,

familjestöd och meningsfyllda fritidsaktivite- ter, som gäller för andra medborgare. 1 den mån säkerhetskraven så medger bör ansvaret för denna verksamhet åvila de myndigheter som normalt sköter densamma.

Såväl anstalts- som frivårdsklientel bör i största möjliga utsträckning uppmuntras att medverka vid utformningen av sin egen behandling. Medbestämmanderätten måste dock begränsas till vad som kan genomföras inom de ramar som klienternas speciella situation, gällande lagstiftning och de ekono- miska resurserna medger. Vid den prioritering av insatserna som måste ske bör i princip sådana åtgärder som syftar till att skapa förutsättningar för klientens anpassning i samhällslivet ges företräde framför åtgärder som endast är inriktade på förhållandena i anstaltslivet.

Vid sidan av det sociala rehabiliteringsar- betet har man under senare åt börjat pröva psykoterapeutiska behandlingsmetoder av- sedda att påverka den intagnes personlighet och attityder. En förutsättning för att sådana och andra liknande metoder skall ge önskvärd effekt är dock frivillig samverkan från klientens sida. 1 den mån så kan ske i särskilda fall bör även sådana metoder användas. Med den begränsning som följer av att verksamheten bör bygga på frivillig medverkan från de intagnas sida anser beredningen, att försöken med grupp- och individualterapi samt med terapeutiska sam- hällen bör fortsättas och vidareutvecklas.

12 Kriminalvårdens anstaltssystem

12 .] Klientelet

Frivården får varje år mottaga ungefär lika många nya klienter som anstalterna. Bland de nykomna har en stor grupp tidigare varit föremål för samhällsingripanden i form av barnavårdsåtgärder, böter, villkorlig dom, nykterhetsvård, vård på mentalsjukhus samt anstaltsvård inom kriminalvården. En del slutar efter en eller flera skyddstillsynsdomar att begå brott. Andra blir föremål för an- staltsbehandling inom kriminalvården. An- staltsvistelsen övergår i allmänhet i en ny period av frivård genom villkorlig frigivning eller vård utom anstalt. Gruppen klienter som kräver en relativt liten insats krymper, medan gruppen som blir föremål för åtgärder av såväl kriminalvård som av andra vårdorgan ökar.

Antalet klienter inom kriminalvården som växlar mellan anstaltsvård och frivård tende- rar att bli allt större efter hand som dom- stolarna mera utnyttjar brottsbalkens möjlig- heter till ett individualiserat påföljdsval. Ti- digare ostraffade fåri allt större utsträckning villkorlig dom.

Samtidigt pågår på anstaltssidan en ut- veckling mot en mer flexibel verkställighet även inom ramen för den traditionella an- staltsbehandlingen. Tidigare och flera per— missioner, möjlighet till tidigare långtidsper- mission samt ökade möjligheter till frigång bidrar till att göra övergången mellan an- staltsvård OCh frivård flytande.

Mot bakgrund av vad som anförs om anstalsklientelel i kapitel 3 kan följande anföras. Klienternas övervägande dåliga ut-

bildningsnivå, deras brister i yrkeskunnande och deras dåliga ekonomi medför krav på att sådana handikapp elimineras. Den låga me- delåldern bland de intagna kan ge stöd för ett antagande att sociala insatser skulle kun— na ge resultat — särskilt om man beaktar att många av klienterna mognar sent och fortfa- rande befinner sig i psykisk utveckling.

Å andra sidan gör de övervägande korta verkställighetstiderna det orealistiskt att tro att enbart insatser under anstaltsvistelsen kan få någon avgörande betydelse. I bästa fall kan man på anstalten förbereda och inleda en behandling som fortsätter efter frigivningen. Man bör därför överväga att integrera anstalts- och frivård. Man vinner då att klienterna i större utsträckning behandlas tillsammans med andra ute i samhället. Om de skall kunna vidmakthålla och förbättra sina positiva kontakter samt ordna sina so- ciala förhållanden efter frigivningen på ett varaktigt sätt krävs dock att de vistas så nära sin hemort som möjligt. Många gånger är det inte fråga om att inleda något nytt utan endast att återknyta till något redan planerat och påbörjat.

Sammanfattningsvis kan ett studium av de statistiska uppgifterna ge underlag för följan- de slutsatser beträffande anstaltsklientelet.

A. Skillnaden mellan frivårdsklientel och flertalet anstaltsintagna med korta och medel- långa strafftider är numera ganska liten såväl i fraga om arten av klienternas kriminella handlingar som när det gäller deras ålder, hälsotillstånd, bakgrund eller sociala vanor —

inklusive missbruk av alkohol och narkotika. Beträffande åtskilliga som nu behandlas på anstalt är orsaken härtill till stor del att vidtagna resocialiseringsåtgärder inte har gi— vit åsyftat resultat utan klienterna här kom- mit in i en oordnad livsföring som har lett till fortsatt brottslighet. Men denna brottslig- het är ofta inte av allvarligare karaktär än att kravet på samhällsskydd och allmän laglyd- nad skulle kunna tillgodoses genom de in- skränkningar i den dömdes personliga frihet som också ingår i frivårdsarbetet.

Utöver sociala insatser av olika slag t. ex. arbetsvård, utbildning, bostadsanskaffning samt ekonomiska och medicinska stödåtgär- der kräver arbetet med denna grupp i fortsättningen kallad normalklientelet — en relativt stark social kontroll kombinerad med personlig påverkan i syfte att förmå dem att acceptera en mera ordnad livsföring. I en del fall kräver detta någon form av insti- tutionell kontroll.

Den anstaltsbehandling som för närvaran- de ges inom kriminalvården fyller inte dessa krav. De sociala insatserna i samband med klienternas utskrivning är ofta otillräckliga. ] första hand beror detta på bristande perso- nalresurser men arbetet försvåras också av anstaltssystemets utformning. Huvuddelen av de intagna friges nu antingen från öppen anstalt belägen på stort avstånd från hemor- ten eller från sluten anstalt. I båda fallen "omöjliggöres en successiv utslussning.

På slutna anstalter måste kontrolluppgif- ten tillmätas så stor betydelse att persona- lens möjligheter att påverka klienternas atti- tyder blir begränsade. Normalklientelets in- tagningstider är dessutom så korta att de i många fall inte hinner få någon personlig kontakt med personalen. Särskilt blir detta fallet när den intagne förflyttas en eller flera gånger.

Enligt beredningens uppfattning kan man bäst komma tillrätta med detta problem genom ett anstaltssystem som bättre än idag medger en integration mellan anstaltsvård och frivård.

Om de intagna får tillbringa verkställig- hetstiden på en anstalt i närheten av hemmet

skapas bättre förutsättningar för arbets- och bostadsanskaffning och det blir möjligt att vidta åtgärder i detta syfte i god tid före utskrivningen. Personalens arbetsbelastning minskar genom att de intagna själva kan ta mera aktiv del i utskrivningsförberedelserna. Övervakare och frivårdstjänstemän kan ha fortlöpande kontakt med sina klienter oav- sett om dessa är intagna på anstalt eller undergår frivård. Arbetet med klienternas återanpassning kan härigenom bedrivas mera långsiktigt.

B. Det finns vidare på anstalterna intagna som på grund av sina personliga förutsätt- ningar är svårbehandlade och vilkas krimina- litet är av allvarlig natur samt personer som utan kraftig kontroll riskerar att allvarligt skada sig själva eller andra. Därvid skulle ett användande av öppna behandlingsformer medföra risk för att en del av de dömda genom rymningar och permissionsmissbruk skulle undandra sig lagföringen och even— tuellt begå nya brott. På anstalter för denna typ av klientel måste verksamheten anpassas till en regelmässig ordning som garanterar säkerhet och ordnade förhållanden för såväl intagna som personal.

De uppgifter man har om klientelet ger emellertid också anledning att förmoda att det bland dem som har dömts till långvariga frihetsberövanden finns en grupp som har begått brott av samma typ som den före- gående kategorien men vilkas kriminalitet är så omfattande att skyddsaspekten måste till- mätas större betydelse.

I dessa båda fall skulle teoretiskt sett en större del av det sociala rehabiliteringsarbe- tet kunna klaras under anstaltstiden men liksom när det gäller korttidsklientelet för- svåras arbetet både av organisatoriska förhål- landen och av psykologiska faktorer som sammanhänger med anstaltssituationen. Många åtgärder, såsom arbets- och bostads- anskaffning, kan av praktiska skäl vidtagas först när frigivningen är nära förestående. Ett resultat härav blir att långtidsklientelet vid frigivningstillfället ofta befinner sigi samma situation som korttidsklientelet.

Även intagna med längre straff skulle såle- des behöva utslussningsanstalter. I dessa fall måste dock det ur individualpreventiv syn- punkt fördelaktigare behandlingsalternativet vägas mot krav på beaktande av säkerhet och samhällsskydd.

C. En tredje klientelgrupp som enligt vad redan berörts bör kunna omhändertas under särskilda former är de personer som av rent allmänpreventiva skäl ådömts kortvariga fängelsestraff och som efter frigivningen kan beräknas återgå till socialt ordnade förhållan— den. Dessa personer är givetvis i regel inte farliga ur samhällsskyddssynpunkt och har heller inget uppenbart vårdbehov som kan tillgodoses genom kriminalvårdande åtgär- der. Gruppen består till största delen av rattfyllerister. Deras anstaltstid är för kort för att ge utrymme för några mera omfattan- de sociala insatser och då de efter frigiv- ningen inte tillhör frivården måste deras eventuella hjälpbehov klaras av andra sociala organ t.ex. social- och nykterhetsnämnd. Även om trafrknykterhetskommitténs för- slag till ändrad påföljdsbestämning genom- förs kommer kriminalvårdens anstalter att få motta rattfyllerister beträffande vilka det närmast blir fråga om ett omhändertagande under en mycket kort tid för små kostnader.

12.1.1 Klientelets fördelning på olika slag av anstalter

Det nuvarande systemet innebär, att man har särskilda anstalter för dem som har dömts till ungdomsfängelse, skyddstillsyn,fängelse respektive internering.

De huvudsakliga skäl som på sin tid fram- fördes för att inrätta särskilda anstalter för ungdomar var att de unga lagöverträdarna skulle skyddas mot skadliga inflytelser från äldre och mer förfarna brottslingar. Dessa skäl är numera inte särskilt hållbara. Dels har hela anstaltsklientelet blivit yngre, dels till- hör ungdomsfängelseklientelet i stor ut— sträckning det kvantitativt mest belastade i kriminalvården. Det fåtal som dömts till ungdomsfängelse utan tidigare upprepad

samhällsvård i olika former, har ofta gjort sig skyldiga till grova brott såsom rån.

När det gäller dem som har dömts till skyddstillsyn med anstaltsbehandling avsåg man vid brottsbalkens tillkomst att denna påföljd främst skulle användas då klientens sociala förhållanden gjorde en tid av ordnad tillvaro, sanering och planering önskvärd före tiden i frivård. Man hade däremot inte tänkt sig att dessa intagna skulle ha någon nämn- värd tidigare kriminell belastning. Det klien- tel som tagits in på tillsynsanstalterna sedan 1965 har emellertid haft en annan samman- sättning än vad man ursprungligen tänkte sig. Som framgår av kap. 3 är inslaget av perso- ner utan tidigare samhällsingripande relativt litet. De ganska allvarligt belastade är många. Inslaget av narkotikamissbrukare är också stort, speciellt i Stockholms- och Göteborgs- områdena.

Beträffande interneringsklientelet gäller att man för många _ i varje fall under den första delen av anstaltstiden måste ställa särskilda krav på säkerhet och skydd liksom på behandlingen i övrigt med hänsyn till den intagnes psykiska tillstånd, medan för andra påföljden internering har valts mera på grund av den dömdes upprepade återfall i brott än av skäl som nyss har sagts. För dessa är behandlingssituationen i stort sett densamma som för den stora gruppen av fängelseklien- telet. En jämförelse med fängelseklientelet visar att skillnaden mellan de båda ur be- handlingssynpunkt olika klientelgrupperna mera är en skillnad i fråga om antalet brott än i fråga om arten av brottsligheten. Det väsentliga är att båda klientelgrupperna är företrädda såväl bland internerings- som bland fängelseklientelet.

En grundläggande tanke ikriminalvårdens verksamhet har hittills varit att man bör undvika att klienter med olika kriminell belastning blandas på anstalterna. Det har ansetts att risk föreligger för skadlig påver- kan på mindre avancerade klienter från mera avancerade klienters sida. Beredningen anser att dessa farhågor är betydligt överdrivna och att det för övrigt är orealistiskt att tänka sig att eventuella olägenheter av detta slag

kan elimineras genom en klienteldifferentie— ring av det slag som sker i dag.

Det har vidare ansetts att det ofta kan vara nödvändigt att söka undvika att den som har frigivits från anstalt eller ådömts någon form av kriminalvård i frihet återvän- der till den miljö i vilken han har begått de aktuella brotten. Det är orealistiskt att tro att man kan hindra kriminalvårdens klienter att ute i samhället träffa varandra. Frivården har alltid med undantag för vissa storstads- distrikt — arbetat med alla klientkategorier och därvid funnit att individens påföljdstill- hörighet varit av underordnad betydelse jäm- fört med hans personlighet och sociala för- hållanden. Någon olägenhet av att blanda klienterna på samma expedition har inte påtalats, och för personalens del tycks detta enbart vara en fördel.

På grund av vad sålunda anförts anser beredningen att de grundtankar på vilka nuvarande anstaltssystem vilar inte längre har samma tyngd som tidigare.

När det gäller kriminalvårdens rehabilite- rande verksamhet bör utgångspunkten i stål- let vara att skapa ett system som , oavsett den påföljd som har ådömts skapar gynn- samma förutsättningar att inrikta verksam- heten på konkreta åtgärder för att genom arbets- och bostadsanskaffning, utbildning m.m. anpassa den frigivne till samhällslivet och minska hans sociala isolering. Detta upp- nås genom att sådana frivårdande åtgärder sätts in på ett tidigt skede i anstaltsvistelsen. Det förutsätter ett samarbete mellan såväl anstalts- och frivårdspersonal som mellan denna personal och dem som svarar för arbetsförmedling, bostadsanskaffning och annan social stödverksamhet som i dag ofta inte är möjlig på grund av den intagnes anstaltsplacering.

Erfarenhetsmässigt kan man räkna med att flertalet frigivna återvänder till sin ur- sprungliga miljö. Det är orealistiskt att för- söka hindra detta. Man böri stället ta fasta på de positiva inslagen i denna miljö och hjälpa dem att motstå ett eventuellt negativt inflytande. Detta uppnås bäst genom åtgär- der av ovan angivet slag och genom att

placera den intagne på anstalt i närheten av hemorten där han får möjlighet att under anstaltstiden hålla kontakt med anhöriga och vänner som är beredda att stödja honom efter frigivningen.

För de intagna som inte är att hänföra till den kategori som här har benämnts normal— klientel blir kriminalvårdens uppgift väsent— ligen en annan. Det blir här fråga om att tillgodose samhällets skyddsbehov samtidigt som man skapar förutsättningar för den sär- skilda behandling i övrigt som det mera gravt belastade klientelet kräver. Detta bör ske i anstalter som ges särskilda resurser för att lösa de speciella problem som detta klientel skapar. Vad nu sagts hindrar inte att en stor del av detta klientel under senare delen av verkställigheten överförs till anstalter av den typ som avses för normalklientelet.

Slutligen behövs särskilda öppna anstalter för omhändertagande av det korttidsklientel av typ rattfyllerister beträffande vilka några särskilda vårdbehov i allmänhet inte förelig- ger.

Beredningen skall i det följande närmare ange hur ett anstaltssystem grundat på nu gjorda överväganden bör utformas. Bered- ningens förslag innebär att det nuvarande anstaltssystemet omorganiseras och.att rä- jongsystemet ersättes med ett annat regio— nalt system.

12.2. Beredningens Överväganden och förslag

Från angivna utgångspunkter föreslår bered- ningen ett anstaltssystem inom vilket perso- ner som har gjort sig skyldiga till mindre allvarliga brott och som har behov av särskil- da frigivningsförberedelser placeras på små anstalter i nära anslutning till deras hemort lokalanstalter. Differentieringen av övriga intagna göres med utgångspunkt från deras beräknade behov av och mottaglighet för behandling och med hänsyn till skyddsbe- hovet. Anstalter för denna grupp benämnes riksanstalter.

Många intagna skulle med hänsyn till vad som anförts beträffande arten av deras brottslighet kunna fullgöra hela verkställig- heten på öppen —halvöppen anstalt.

[ en del fall är detta emellertid inte möj- ligt på grund av klienternas ovan nämnda personliga egenskaper. Det torde dock inte vara nödvändigt att upprätthålla samma krav på säkerhet som vid de nuvarande slutna anstalterna. [ stället bör lokalanstalternas slutenhetsgrad anpassas till verksamhetens syfte. Detta innebär att arbetet skall bedrivas i intim samverkan med frivården och med andra lokala vårdorgan. De intagna skall ha möjlighet att med hjälp av täta permissioner hålla fortlöpande kontakt med anhöriga, övervakare och frivårdstjänstemän. De bör få utbildning eller arbetsplacering i samverkan med arbetsmarknadsmyndigheterna på orten och snar placering i frigång.

Den grupp klienter som skulle placeras direkt på lokalanstalt kan beräknas uppta omkring 1 200 årsplatser. De är i allmänhet dömda till fängelse 3—12 månader. Deras rymningsbenägenhet är vanligen relativt liten och kan eventuellt bli ännu mindre om de får vistas i närheten av hemorten med möjlig- het till bättre kontakt med anhöriga. Deras behandlingsbehov hänför sig huvudsakligen till deras situation i frivård, dvs. är främst av socialkurativ art. Skyddstillsynsdömda, vilka under prövotiden ådömts särskilt fängelse- straff eller behandling i tillsynsanstalt, ingår även i gruppen liksom enstaka nydömda ungdomsfängelseelever och internerade samt en grupp återintagna ungdomsfängelseelever.

På lokalanstalterna bör, under slutskedet av verkställighetstiden, också kunna placeras klienter med längre anstaltstider som på grund av säkerhetsskäl har tillbringat första delen av verkställigheten på sluten anstalt men som inför frigivningen bör komma när- mare hemorten för frigivningsförberedelser, övervakarkontakt och frigång. Platsbehovet för denna grupp kan beräknas till cirka 600 årsplatser.

Lokalanstalterna bör rikta sin verksamhet ut mot samhället. Frivårdstjänstemännen bör delta i arbetet med klienten från första dagen och man bör sträva efter att återknyta till eventuellt tidigare planerade eller påbör- jade yrkes- och utbildningskontakter. Ar- betsmarknadens kontaktman bör delta i verksamheten, liksom representanter för so- cialvården. Övervakare och anhöriga skall vara naturliga medarbetare. De öppna förhål- landena bör om möjligt förankras hos klien- terna genom att de får medansvar för ord- ning och trivsel. Anstaltens arbetsgrenar skall vara enkla och tillåta att de intagna arbetar korta tider, eventuellt också oregelbundet om frigivningsförberedelser upptar deras tid. Sammanträffanden med arbetsförmedlare, arbetsgivare, övervakare etc. skall kunna ske på arbetstid och all tid skall ersättas lika. Ekonomiska problem bör kunna diskuteras med socialvården och de åtgärder från social- vårdens sida som skall företas efter frigiv- ningen bör planeras redan under anstalts- tiden.

Anstalterna bör kunna anlita ortens sjuk- vårdsresurser genom avtal med läkarstation el.dyl. Detta bör bli enklare om de intagnai större utsträckning kan beviljas permission för att själva söka upp läkaren. ] de fall då klienten redan har kontakt med viss läkare på orten hör han få fortsätta hos denne. Bland anstaltspersonalen utses för varje in- tagen en kontaktman som hjälper honom att lösa enklare kurativa problem. Tillsynsperso- nalen får på detta sätt större medansvar för klientens hela situation. Övervakare och fri- vårdare är inkopplade i frigivningsförberedel- serna redan från första dagen. S. k. utskriv- ningsträning i samarbete med ortens företag, institutioner och myndigheter, bör ävenledes bedrivas i frivårdens regi.

Frivårdspersonalen bör på ett aktivt sätt medverka vid differentiering och behandling vid denna typ av anstalt. Om hela ansvaret för frigivningsarbetet skall kunna läggas på skyddskonsulenten krävs nämligen att denne har möjlighet att påverka klientens förhållan- den även under verkställighetstiden.

En avgörande faktor för lokalanstalternas funktionsduglighet är att de lokaliseras på sådant sätt att de intagna dels får möjlighet att uppehålla sociala och personliga kontak- ter, dels så att klienterna under vistelsen på anstalten har möjlighet att påbörja en fri- gångsanställning, som de kan behålla även efter frigivningen. För att få en uppfattning om behovet av lokalanstaltsplatser och om hur dessa platser bör lokaliseras har bered- ningen låtit företa en inventering av det nuvarande anstaltsklientelet med hänsyn till längden av deras anstaltsvistelse och deras hemortsförhållanden (se kap. 3.4). Inven- teringen kan ge underlag för fortsatta ställ- ningstaganden såväl beträffande utnyttjande av befrntliga anstalter för den lokala verk- samheten som i fråga om nybyggnation. I det sistnämnda fallet bör man välja en loka- lisering med hänsynstagande till arbetsplat- sers och sociala institutioners belägenhet.

Även anstalternas storlek har betydelse för deras funktionsduglighet. Erfarenheten visar nämligen att en behandling av det slag som här åsyftas, bl. a. med ett stort inslag av permissioner och frigång inte kan bedrivas på anstalter med ett stort antal intagna. Ur behandlingssynpunkt är cirka 40 platser att föredra. Med hänsyn till kravet på ett effek- tivt utnyttjande av personalen bör platsanta- let inte understiga 20.

Utformning

För att göra lokalanstalterna användbara för ett så stort antal intagna som möjligt bör deras slutenhetsgrad variera mellan öppen och sluten. Även på de öppna kan enklare skyddsanordningar visa sig nödvändiga, bl. a. för att förhindra obehöriga att utan tillstånd ta sig in i byggnaderna. Inom avdelningen bör bostadsrummen vara fördelade på grup- per med maximalt tio rum. Avdelningen bör ha ett dagrum. Matsal och fritidslokal kan inrättas gemensamt för hela anstalten.

För att sysselsätta intagna som ännu inte kunnat skaffa frigångsarbete eller som av

andra skäl är sysslolösa behövs arbetslokaler för enklare arbete. Lokalytan kan dock be- gränsas eftersom huvuddelen av de intagna beräknas bli sysselsatta utanför anstalten. Behovet av besökslokaler blir mindre, efter- som de intagna till stor de] bör kunna bevil- jas permission för att besöka sina anhöriga. Också utrymmet för behandlingslokaler kan minskas eftersom sjukvård och annan be- handling huvudsakligen äger rum utanför anstalten.

På en del orter finns äldre anstalter som bör kunna utnyttjas som lokalanstalter. Från tidigare angivna utgångspunkter kan det bli aktuellt att som lokalanstalter utnyttja de slutna fångvårdsanstalterna i Luleå, Umeå, Gävle, Visby, Västerås, Halmstad, Karlskro- na, Kristianstad, Falun, Hudiksvall, Kalmar, Vänersborg, Västervik, Uppsala Nyköping och Ystad samt de öppna anstaltema Valla, Vångdalen, Torhult, Ytterby, Tygelsjö, Hil- dero och Orretorp. En sådan åtgärd förutsät- ter emellertid att dessa anstalter först blir föremål för översyn och upprustning, varvid de ovan redovisade synpunkterna beaktas.

Den angivna omdisponeringen av anstalts- beståndet kan beräknas medföra ett behov av ökat antal anstaltsplatser dels beroende på att platsantalet på en del av de äldre anstal- terna måste skäras ner, dels på grund av att det tänkta användningssättet kan leda till att de befrntliga platserna inte kan utnyttjas fullt så rationellt som nu. Behovet bör täckas genom nybyggnation, framför allt i stor- stadsområdena, av lokalanstalter av den ovan föreslagna typen.

Beredningen har som ovan nämnts beräk- nat att den klientelgrupp som kan omhän— dertas på lokalanstalt kräver cirka 1 800 årsplatser. Beräkningen överensstämmer väl med de uppgifter som har framkommit vid en undersökning beredningen har gjort rö- rande strafftid och hemortsförhållanden för de intagna som i mitten av mars vistades på kriminalvårdens anstalter (se kap. 3.4).

Om de angivna småanstalterna tasi bruk som lokalanstalter innebär detta att 830 platser ställs till förfogande. Nybyggnadsbe- hovet skulle då uppgå till cirka 1 000 platser.

Någon säker beräkning av kostnaderna för ett sådant byggnadsprogram har givetvis ej kunnat göras. Med hänsyn till den enkla utformning som föreslagits kan man dock förmoda att anläggningskostnaderna inte överstiger den summa som beräknats för en tillsynsanstalt med 40 platser. Denna summa uppgår för närvarande till omkring 5 milj. kr. Den totala investeringskostnaden skulle då uppgå till 125 milj. kr. Beloppet kan, utan men för verksamheten, fördelas på en längre tidsperiod, t. ex. femton år.

De platser som till följd av nybyggnatio- nen friställs bör i första hand utnyttjas för nedläggning av äldre centralanstalter. Ut- byggnadstakt och lokalisering av de nya an- stalterna liksom frågan om vilka av de äldre anstalter som skall läggas ned bör utredas av berörda myndigheter. I samband härmed bör också utarbetas program till standardkon- struktion för lokalanstalterna.

12.2.2. Häkten

Under de senaste åren har kriminalvårdsorga- nisationen utökats med ett stigande antal häktesplatser, förlagda till nybyggda polis- hus. På häktena vistas f.n. 400—600 perso- ner, av vilka huvuddelen efter domen kom- mer att tillhöra kriminalvårdsklientelet i an- staltsvård eller frivård. Det är önskvärt att den tid varunder den åtalade vistas på häktet tillvaratas effektivare än som nu är fallet. Framför allt bör man i förekommande fall kunna förbereda den häktades behandling inom kriminalvården genom att samla in och sammanställa personuppgifter. Genom per- sonliga samtal kan man också kartlägga den häktades egna synpunkter på sin aktuella situation, eventuella önskemål om stödåtgär- der m.m. Härigenom kan man dels förbere- da en eventuell framtida anstaltsplacering dels också göra hans vistelse på häktet mera dräglig genom att minska hans isolering. Liksom när det gäller lokalanstalterna anser beredningen att ansvaret för detta slags verk- samhet bör åvila frivårdspersonalen, vilken i regel känner de häktade redan före intag- ningen och även i de flesta fall i framtiden

kommer att överta ansvaret för deras resocia- lisering.

12.2.3 Riksanstal ter

Den återstående delen av anstaltsklientelet passar av olika skäl inte för lokalanstalter utan bör hänvisas till anstalter med ett större upptagningsområde _ riksanstalter. Riksan- staltsklientelet fördelas på två olika grupper.

Den ena av dessa beräknas med nuvarande påföljdssystem för trafiknykterhetsbrott krä- va cirka 1 000 årsplatser. De intagna i denna grupp har korta verkställighetstider, 1—3 må- nader. De tas in på anstalter huvudsakligen av allmänpreventiva skäl. De är i regel ej rymningsbenägna och skall inte bli föremål för frivårdsbehandling efter avslutad anstalts- vistelse. Med hänsyn till den korta verkstäl- lighetstiden är deras behov av att tillbringa anstaltstiden i omedelbar närhet av hemor- ten i regel inte så stort som andra intagnas. Speciellt blir detta fallet om man underlättar deras möjlighet att hålla kontakt med sina anhöriga på annat sätt, t. ex. med hjälp av telefon och besökshotell.

Det övervägande flertalet kan vistas på öppna anstalter. Kravet på behandlingsresur- ser vid anstalter för detta klientel är med hänsyn till gruppens sammansättning inte stort. Anstalterna måste dock kunna bereda sysselsättning även åt sådana intagna som saknar tidigare yrkeserfarenhet och erbjuda dem en godtagbar standard i fråga om bostä- der och hälsovård. Några särskilda krav på anstalternas belägenhet bör däremot inte re- sas. '

Det sagda utesluter inte att i något undan- tagsfall annan anstaltsplacering kan ifråga- komma.

Den andra gruppen, som beräknas kräva cirka 2 500 årsplatser, bör med hänsyn till klienternas behov av specialiserade och per- sonalkrävande behandlingsinsatser tillbringa större delen av sin verkställighetstid på riks- anstalter med större behandlingsresurser. Dessa klienter lämpar sig åtminstone un- der första tiden -— inte för öppen vård, frigång m.m. varför sådana behov som ut-

bildning, arbetsträning, medicinsk och psy- koterapeutisk behandling huvudsakligen måste tillgodoses genom kriminalvårdens för- sorg. Detta medför att anstaltsplaceringen måste bedömas med utgångspunkt från klientens behov och önskemål om behand- ling. Vissa riksanstalter (Skenäs och Rox- tuna) bör förbehållas yngre intagna. Även riksanstalternas klienter kan förväntas vilja vistas i närheten av hemorten och även i deras fall är det betydelsefullt för deras fortsatta samhällsanpassning att de bereds möjlighet att bibehålla socialt värdefulla kontakter. Behovet kan i viss utsträckning tillgodoses genom riksanstalternas spridning samt genom stödåtgärder som resebidrag och besökshotell. Intagna på riksanstalter skall i den mån säkerhetsskäl så medger i god tid före frigivningen överföras till lokalanstalter.

Riksanstaltemas arbetsform er

Vissa undersökningsresultat tyder på att de skadliga effekterna av det tvångsinslag som försvårar den institutionella kriminalvården kan minskas genom att den intagne får en viss möjlighet att själv utforma sin behand- ling. Detta förutsätter dock ett brett register av behandlingsalternativ. Genom en relativt långt driven specialisering bör man på riks- anstalterna kunna skapa sådana alternativ i betydande utsträckning.

Man bör ha personal och lokaler för teore- tisk eller yrkesinriktad utbildning och tera- peutisk personlighetsbehandling liksom ut- rymme för produktiva arbetsinsatser. [ de fall då riksanstalten utnyttjas för ett sam- hällsfarligt klientel krävs också en hög rym- ningssäkerhet.

I ett inledningsskede genomföres speciali- seringen genom en koncentration av befint— liga personella och materiella resurser. Efter hand bör man på basis av praktiska erfaren- heter skapa underlag för en mera systematisk bedömning av behovet av olika anstaltstyper och behandlingsmetoder. Det förslag till riks- anstaltssystem som inledningsvis utformas bör därför endast vara preliminärt och lätt kunna korrigeras. Systemet bör också inne-

fatta en hög grad av flexibilitet eftersom en anstalt som på planeringsstadiet motsvarade aktuella krav ofta snabbt blir föråldrad. Hur verksamheten skall bedrivas vid anstalterna bör fastställas efter samråd med personalen.

12.3 Platsbehov

Behovet av riksanstalter torde kunna täckas inom ramen för befrntliga slutna anstalter. Man behöver därför inte uppföra kostnads- krävande centralanstalter. Däremot måste man såsom ovan anförts — räkna med att efter hand ersätta eller i varje fall rusta upp flera av de anstalter, som föreslås bli använda som lokalanstalter. Det framtida anstaltsbyg- gandet kommer under sådana förhållanden huvudsakligen att omfatta mindre anstalter. vilka till övervägande del saknar kostnadskrä- vande säkerhets- och behandlingsanord- ningar. Investeringskostnaderna kan därför beräknas hålla sig på en rimlig nivå.

Beredningen vill emellertid i detta sam- manhang framhålla att en ogynnsam utveck- ling av beläggningssituationen kan medföra en omprövning av vad nu har sagts. Se härom under kap. 22.

13. Kriminalvårdens regionala system

Vad beredningen föreslagit beträffande änd- ringar i anstaltssystemet innebär att för en stor del av klientelet behandlingen skall gesi anstalter med lokal anknytning till frivårds— organisationen och andra regionala och 10- kala organ för social stödjande verksamhet. Det innebär också att beträffande detta klientel anstaltsvården integreras med frivår- den pä ett helt annat sätt än vad som är fallet f.n. Det berör därför i hög grad krimi- nalvårdens nuvarande regionala organisation. Som skall utvecklas närmare i det följande företer denna organisation redan med nuva- rande anstaltssystem sådana brister att en översyn är befogad. Beredningen framlägger i det följande vissa synpunkter på denna orga- nisation och anger hur denna bör utformas mot bakgrunden av det föreslagna nya an- staltssystemet.

13.1 Kritik av nuvarande system 13.1.1 Indelningen i kriminalvårdsräjonger

Med utgångspunkt i det befintliga anstalts- systemet är kriminalvårdsräjongerna an- tingen uppbyggda kring några stora anstalter för manligt klientel, normalräjongerna — eller avsedda för verkställighet av en speciell påföljd, ungdoms- och interneringsräjonger- na. Kvinnliga intagna hänvisas oavsett ådömd påföljd till kvinnoräjongen. Räjongledningen har sina lokaler i närheten av den största slutna anstalten centralanstalten. De se-

naste årens anstaltsbyggande har bedrivits med utgångspunkt i kriminalvårdens totala platsbehov. Den pågående befolkningsom- flyttningen med koncentration till storstä- derna och fortsatt avfolkning av glesbygder- na har lett till ojämnhet i beläggningen. En viss tröghet i systemet synes ha medverkat till att man inte kunnat reducera olikheter i beläggningen genom att flytta klientel från räjonger med överbeläggning till räjonger med platsöverskott. Domstolarnas ändrade praxis i vad avser användande av påföljderna ungdomsfängelse och internering har också medfört att specialräjongerna har fått plats- överskott.

Enligt Räjongplan för fångvården (SOU 195221) och Räjongplanens fullföljande (SOU 1955140) skulle varje räjong vara själv- försörjande i fråga om behandlingsresurser. Räjongledningen skulle tillse att dessa ut- nyttjades på bästa sätt. Det administrativa arbetet skulle i största möjliga utsträckning decentraliseras från dåvarande fångvårdssty- relsen till räjongerna. Den dubbla målsätt— ningen avspeglades i personalstaten som bl.a. upptog tjänster som räjongchef(krimi- nalvårdsdirektör) räjongingenjör och räjong- kamrerare.

l3.1.2 Administration

I fråga om det administrativa arbetet visade det sig ganska snart att systemet var behäftat med brister som försvårade ett rationellt

utnyttjande av personalen. I räjongingenjö- rernas arbetsuppgifter ingick bl. a. att skaffa arbetsobjekt för räjongens verkstäder samt att svara för försäljningen av de tillverkade produkterna. Detta krävde en överblick över hela marknaden som räjongingenjörerna sak- nade. Det bedömdes inte heller som möjligt att förse varje räjong med inköps- och för- säljningsorganisation. I stället omorganisera- des i mitten av 1960-talet kriminalvårdssty- relsens arbetsbyrå. Därvid överfördes räjong- ingenjörstjänsterna till byrån.

I samband med omläggning till ADB- system och införande av det samordnade statliga redovisningssystemet (system S) måste också den kamerala organisationen omprövas. Även i detta fall bedömdes en centralisering som lämpligast. Därför drogs också räjongkamrerarna in till kriminalvårds- styrelsen 1968.

Vid sidan av de arbetsuppgifter som cen- traliserades hade emellertid såväl räjong- ingenjörer som räjongkamrerare åligganden som inte kunde övertas av den centrala myndigheten. Räjongingenjören hade t.ex. ansvaret för klienternas arbetsplacering på anstalterna. Han fungerade också som chef för arbetsdriften på de småanstalter som saknade kvalificerad arbetsledning. För pla- ceringen av de intagna på anstalternas arbets— platser räknade man med hjälp av räjong- kontaktmän som samtidigt tillsattes av ar- betsmarknadsstyrelsen. Förhoppningarna om arbetsvårdens medverkan har emellertid inte infriats, eftersom räjongkontaktmännens ar- betsbörda inte har medgivit att de medverkar i det interna anstaltsarbetet.

Räjongkamreraren skötte vid sidan av den ekonomiska förvaltningen budgetplaneringen för sin räjong, samt tillhandahöll kriminal- vårdsdirektören de ekonomiska data som behövdes för petitaarbetet och vid fördel- ningen av anslag mellan räjongens olika en- heter.

De nu angivna uppgifterna bedömdes inte vara av den storleksordningen att de motive- rade bibehållandet av ingenjörs- och kam- rerartjänsterna. I stället fördelades de på den återstående personalen vilket bl. a. ledde till

att ett stort antal administrativa arbetsupp— gifter måste läggas på kriminalvårdsdirek— tören. Justitieombudsmannen har den 6 sep- tember 1971 i ett beslut i ett klagoärende bl.a. påpekat vikten av att kriminalvårds- direktörens administrativa arbetsbörda inte får vara så stor att hans skyldighet att regel- bundet ha samtal med de intagna måste eftersättas.

13.1.3 Anstaltsbehandling

Omfattningen av administrativa uppgifter har bidragit till att räjongerna inte har fyllt den uppgift i behandlingsarbetet som från början avsågs. Som en konsekvens av de korta strafftiderna har genomströmningstak— ten på anstalterna blivit så stor att räjongled- ningen sällan har den kännedom om klienter- na, som förutsattes i den ursprungliga räjong- planen. Inte heller har kriminalvårdsdirek- tören möjlighet att i önskvärd utsträckning delta i anstalternas behandlingskollegier. Det har medfört att kollegierna inte fått den centrala betydelse för behandlingsplane- ringen som man från början åsyftade.

Det har också visat sig svårt att göra varje räjong självförsörjande i fråga om behand- lingsresurser. Man har nu tjugo år efter rä- jongplanens tillkomst betydligt större kun- skaper om klientelet och behovet av indivi- dualiserade insatser har ökat. Narkotikamiss- bruket och det förhållandet att klientelet har blivit mera svårbehandlat har likaså bidragit till att förändra de antaganden som man gjorde när planen antogs, nämligen att en- dast en liten del av klientelet var i behov av kvalificerad vård. Man måste också ta hänsyn till att den allmänna samhällsutvecklingen har medfört att de intagna numera reser ökade krav på medinflytande över sin be- handling. Alla dessa faktorer ökar behovet av differentierade behandlingsmetoder och spe- cialutbildad personal. Räjongbundenheten har medverkat till att de befintliga resurserna har fördelats ojämnt på räjongerna och där- för inte kunnat utnyttjas maximalt. Det gäller t. ex. platser på rymningssäkra anstal— ter och på utbildningsavdelningar. Det finns

också risk för att systemet blir statiskt. Nya behandlingsbehov som inledningsvis endast berör ett fåtal intagna i varje räjong upp- märksammas ej. När räjongerna helt i enlighet med sin instruktion var för sig söker lösa sina problem har det ofta blivit svårt att placera klienterna med hänsynsta- gande till deras behandlingsbehov. På grund av räjongernas storlek och räjongledningens önskemål att tillgodose andra angelägna differentieringskrav får en klient som med hänsyn till sina hemortsförhållanden borde placeras på en viss anstalt ofta inte plats där, därför att platserna är upptagna av intagna som av andra skäl har beretts plats på denna anstalt.

Ett speciellt problem utgör de specialrä- jonger, där man helt måste avstå från 'att anknyta till klienternas hemort och där man saknar egen frivårdsorganisation. Ett resultat härav har blivit att de berörda klientelgrup- perna i regel måste hänvisas till att klara omställningen mellan anstaltstillvaro och ett liv i frihet utan det stöd som en successiv utslussning kan innebära.

13. l .4 Frivårdsbehandling

De försök att samordna anstaltsvård och frivård som inleddes med att frivårdsdistrik- ten 1964 knöts till räjongerna har också försvårats genom att räjongledningen har fått Splittra sig på många olika arbetsuppgifter. Räjongcheferna har medverkat i planeringen av utbildningskurser, bedrivit informations- verksamhet och samordnat frivårdsdistrik- tens budgetarbete. Däremot har de haft mindre möjlighet att informera sig om arbe- tet med klienterna eller att skaffa sig person- lig kännedom om dessa. Räjongcheferna i specialräjongerna har av naturliga skäl haft svårt att följa frivårdsarbetet eftersom deras räjonger saknat anknytning till frivårds- distrikten.

När en frivårdsklient tas in på anstalt för separat straff eller ny påföljd innebär detta oftast ett avbrott i relationerna mellan över- vakare/frivårdstjänsteman och klienten. När han efter anstaltsvistelsens slut återvänder

till frivården får arbetet många gånger börja om från början, ibland med försämrade för- utsättningar. Möjligheterna för frivårdsperso- nalen att påverka klientens anstaltsplacering, behandling och tidpunkt för frigivning är små, inte minst därför att verkställigheten ofta äger rum rätt långt från klientens hem- ort. Försök har gjorts att angripa problemet genom att frivårdspersonal kopplas in på frigivningsförberedelserna och deltar i be- handlingskollegier. Ett sätt att slå en bro mellan anstalt och hemortsfrivård är de för- sök med planeringskollegier som kriminal- vårdsinspektörerna för frivård gjort på cen— tralanstalterna i norra och inlands-räjongen. Där försöker man utnyttja frivårdens känne- dom om klienterna för behandlingsplane- ringen. Det är beredningens uppfattning att dessa strävanden i avsevärd grad försvåras av den nuvarande organisationen.

13.1.5 Samverkan med övriga vårdområden

Utöver de problem som sammanhänger med otillräcklig personaltillgång kan man även peka på andra svagheter i det nuvarande räjongsystemet.

Framför allt är målsättningen att göra kriminalvårdsräjongerna självförsörjande i fråga om behandlingsresurser diskutabel. Det är t. ex. tvivelaktigt huruvida kriminalvården skall åläggas att ensam svara för klienternas behov av exempelvis utbildning och sjuk- vård. När det gäller den komplicerade delen av klientelet kan en egen organisation moti- veras av de speciella hänsynstaganden som framtvingas bl.a. av säkerhetsskäl. I fråga om övrigt klientel synes det däremot vara nödvändigt att i största möjliga utsträckning integrera kriminalvårdsarbetet med den verk- samhet som bedrivs av samhällets övriga vårdorgan. En sådan integration skulle för- modligen lättare kunna åstadkommas om kriminalvårdens distriktindelning hade en bättre anknytning till andra regionala organ inom t.ex. landsting, länsarbetsnämnder, länsskolnämnder m. fl.

Om man jämför kriminalvårdsräjongerna med andra regionala organ finner man att

det är ett fåtal sådana organ som har så stora regioner som kriminalvården. Ganska många ansluter sig till länsindelningen. Dit hör flera av de myndigheter som kriminalvården har anledning att samarbeta med, såsom länssty- relse (planeringsavdelning, körkort- och pass- ärenden), länsskolnämnd och länsarbets- nämnd. Hit hör även landstingskommunala organ t.ex. sjukvårdsstyrelse och omsorgs- styrelse.

För rådgivning och tillsyn visavi kommu- nerna fmns det länsnykterhetskonsulenter och assistenter samt barnavårdskonsulenteri alla län. Socialstyrelsens regionala represen— tanter i frågor om socialhjälp och barnavård är socialvårdskonsulenterna, som arbetar i distrikt, bestående av ett eller ett par län. Sedan några år har man inom socialvårdens område en försöksverksamhet som f.n. om- fattar åtta län. Man sammanför där social- vårdskonsulent, barnavårdskonsulent, läns- nykterhetsnämndens konsulent och assistent samt landstingets barnavårdsombud till ett konsulentkontor för länet. Samordningen skall leda till ett närmare samarbete på pla- neringsstadiet, bl. a. i en referensgrupp med ledamöter från länsstyrelse, landsting, läns- avdelningen av kommunförbundet och läns- nykterhetsnämnd. I tjänstemännens arbete vill man möjliggöra integrering enligt helhets- principen såväl i fråga om förebyggande vård som enskilda klientärenden. Samarbete skall ske med försäkringskassa, arbetsvård och kri- minalvård. Ett område där socialkontorens och frivårdens verksamhet tangerar varann är i fråga om övervakarutbildning, ett annat är information till socialvårdens tjänstemän och förtroendemän.

Man kan befara att ett vidmakthållande av en organisation som i väsentliga avseenden skiljer sig från vad som tillämpas inom andra vårdområden kan leda till att kriminalvården "isoleras och att det praktiska samarbetet med bl. a. sjukvårdens och socialvårdens huvudmän försvåras.

13.2. Beredningens överväganden och förslag 13.2.1 Allmänt

Räjongsystemets grundläggande syfte, näm- ligen att uppnå en effektivare differentiering av klientelet och att främja en individualise- rad behandling av kriminalvårdens klienter, innebär ett betydelsefullt framsteg i krimi- nalvårdsarbetet. Av vad beredningen anfört framgår att anledning saknas att avskaffa räjongsystemet till förmån för en centralise- ring av verksamheten. En sådan åtgärd skulle med all sannolikhet leda till en ökad byrå- kratisering och till ett minskat hänsynstagan- de till klienternas personliga egenskaper och förhållanden.

Den regionala indelningen av kriminalvår- den bör i stället ändras på sådant sätt att den mera anpassas till klienternas behov av be- handlings- och stödåtgärder såväl i anstalt som inom frivården än till anstalternas stor- lek och lokalisering. Man bör eftersträva en sådan gränsdragning att räjongledningen kan följa den enskilde klienten oavsett om han befinner sig i frivård, häkte eller på anstalt. Endast på detta sätt kan erfarenheter från olika vårdområden samordnas och utnyttjas för att skapa ett enhetligt behandlingsmål.

Framför allt får den regionala indelningen inte bli ett hinder för en ändamålsenlig klienteldifferentiering. Beredningen har före- slagit att differentieringen primärt skall utgå från klienternas beräknade behandlingsbe- hov. Därvid skall de klienter som huvudsak- ligen behöver sociala stödtågärder placeras på lokalanstalter i hemorten, där man i större utsträckning kan få till stånd en sam- verkan med samhällets övriga vårdorgan. Övriga grupper bör placeras på riksanstalter till vilka de behandlingsresurser koncentre- ras, som nu är fördelade på olika räjonger men som på grund av denna uppdelning ofta blir otillräckliga. Detta kräver en förändring av det regionala systemet som ger de tjänste- män som ansvarar för differentieringsbeslu- ten möjlighet att grunda sina avgöranden på en ingående kännedom om klientelet. De skall också ha möjlighet att fortlöpande följa resultaten av placeringsbesluten och vidta

erforderliga korrigeringar. Deras arbete skall bedrivas i intimt samarbete med frivårdens personal vilkas kunskaper om klienterna skall utnyttjas.

I den pågående socialpolitiska debatten har man diskuterat möjligheterna att över- föra ansvaret för kriminalvårdens frivård till socialvården. En sådan reform är dock inte aktuell i dag. Det är därför synnerligen bety- delsefullt att kriminalvårdens klienter får del av de resurser som tillkommer i samband med vårdsektorns fortsatta utbyggnad och ej isoleras på ett sätt som tvingar kriminalvår— den att bygga upp en egen vårdapparat. Ett led i strävandena att undvika en sådan isole- ring är att åstadkomma en samordning av den regionala organisationen.

13.2.2. Differentiering av klientelet

Beslut om anstaltsplacering bör bygga på god kännedom om klienten, hans personliga egenskaper och uppträdande. Denna känne- dom bör inte vara begränsad till anstalts- skedet utan också omfatta klientens uppträ- dande i frihet. Frivårdens erfarenheter bör därför utnyttjas. Det är därför naturligt att överlåta differentieringen till regionchefen. Ett undantag bör dock göras för intagna som bedöms som speciellt farliga för annans liv och hälsa liksom sådana som begått mycket avancerade egendomsbrott. I sådana fall måste det individualpreventiva behovet vägas mot ofrånkomliga säkerhetskrav. Sådana be- dömningar bör göras av den centrala myndig- heten. Detta överensstämmer med den ökade kontroll av intagnas placering på öppen an- stalt som åsyftas i prop. nr 67/1972 om vissa åtgärder mot narkotikamissbruket.

Genom att lägga övriga differentierings- uppgifter på regionchefen. som har direkt kontakt med frivården, kan den tid som åtgår för anstaltsplaceringar förkortas. Be- handlingsundersökningen kan förenklas eftersom skyddskonsulenten eller person- undersökaren i regel redan har samlat in erforderliga uppgifter om klienten. När det gäller häktade kan placeringsbesluten i stor utsträckning fattas under den tid som klien-

ten vistas i häkte. Införandet av rättsväsen- dets informationssystem (RI) kommer dess- utom att medföra att den tid som åtgår för införskaffande av uppgifter om den dömde kan förkortas. Man kan också överväga att utforma personundersökningen på sådant sätt att den direkt kan användas som infor- mation om klientens bakgrundsdata.

Utan att ta ställning till detaljutforrn- ningen vill beredningen lämna följande för- slag till förfarande vid de intagnas placering på anstalt. Förslaget kan givetvis modifieras i riktning mot ett ökat samrådsförfarande vid beslutsfattandet. Vägledande för bered- ningen har dock varit att regionchefen så långt möjligt ensam skall ha ansvaret för de intagnas placering.

Alla frågor om anstaltsplacering handläggs av regionchefen. Han beslutar om placering inom egen region samt efter samråd med vederbörande regionchef om placering i annan region. Placering på riksanstalt skall ske efter samråd med styresmannen för den— na anstalt. Beträffande placering på riks- anstalt av säkerhetsskäl fattas placeringsbe- slutet av kriminalvårdsstyrelsen efter förslag av regionchefen.

Regionchefen beslutar i fråga om förflytt- ning mellan lokalanstalter i sin egen region. Han beslutar också om förflyttning från riksanstalt till lokalanstalt inom sin region samt efter samråd med vederbörande region- chef om förflyttning från riksanstalt till lokalanstalt i annan region. Förflyttning mel- lan riksanstalter beslutar den regionchef inom vars region anstalten är belägen efter samråd med styresman för den mottagande anstalten.

Kriminalvårdsstyrelsen beslutar om för- flyttning till riksanstalt med maximal säker— het och om den tidpunkt då den intagnes vistelse på sådan anstalt skall upphöra samt — efter hörande av vederbörande regionchef om hans fortsatta anstaltsplacering.

Eventuellt kan differentieringen mellan lokal- och riksanstalter underlättas genom att man anger förutsättningarna för verksam- heten på anstalterna av den sistnämnda typen. Man kan därvid ange den tid som

måste disponeras för genomförande av olika behandlingsinsatser. Man kan också ange vil- ka intagna som av säkerhetsskäl bör vistas på riksanstalt. En alltför hård bindning kan emellertid medföra negativa konsekvenser för behandlingsresultaten. Det bör vara ett krav att huvuddelen av klientelet slussas ut via lokalanstalt, och att överflyttningen till sådan anstalt sker så snart som möjligt.

13.2.3. Regionledningens arbetsuppgifter Administration

Som framgått har i de nuvarande kriminal- vårdsräjongerna de administrativa arbetsupp- gifterna tagit allt större omfattning, vilket försvårat kriminalvårdsdirektörernas möjlig- het att leda behandlingsarbetet. I ett nytt regionalt system bör detta om möjligt und- vikas. Beredningen anser dock att ett sådant system vore orealistiskt, i vilket den befatt- ningshavare som i sista hand är ansvarig för verksamheten inte har inflytande över eko- nomi och personalledning. Man måste därför räkna med att regionchefen inom sin region skall efter samråd med lokala enhetschefer ansvara för budgetplanering och ekonomisk förvaltning. Inte heller kan han befrias från andra administrativa arbetsuppgifter som normalt ingår i en regional myndighets kom- petensområde. Han bör t.ex. i samma ut- sträckning som de nuvarande räjongcheferna medverka i personalrekrytering och personal- utbildning. Mot bakgrund av de föreslagna regionernas begränsade storlek samt det fak- tum att riksanstalternas administration är organiserad på annat sätt bör emellertid en- ligt beredningens uppfattning de nämnda administrativa uppgifterna väl kunna förenas med regionchefens vårduppgifter. Det sagda innebär dock att regionledningen i de största regionerna i viss utsträckning måste tillföras personal för administrativa uppgifter.

Behandlingsplanering

Som ovan framhållits bör regionchefen som sin viktigaste uppgift ha att planera klienter-

nas behandling. Starka skäl talar för att denna planering utgår från klientens förhål- landen i frihet. Därigenom ges en kontinuitet i behandlingen som främst kommer klienter- na tillgodo men även förhindrar dubbelarbe- te och ger personalens insatser större tyngd.

Systemet bör därför planeras på sådant sätt att den ansvarige behandlingsledaren får en så god överblick över frivårdsverksam- heten, att han kan ta aktiv del i klientarbetet inom de frivårdsdistrikt som ingår i hans region. Helst bör detta ske vid behandlings- kollegier som bedrivs under liknande former som anstaltskollegierna. Utöver frivårdsper- sonalen bör också representanter för social- vård, nykterhetsvård, arbetsförmedling m. fl. delta. Regionchefen bör vidare i största möj- liga utsträckning närvara vid övervaknings- nämndernas sammanträden och kontinuer- ligt följa nämndernas arbete.

På lokalanstalterna bör regionchefen över- ta de funktioner som för närvarande åvilar kriminalvårdsdirektörerna. Han skall vara be- handlingskollegiets ordförande och besluta i frågor som rör frigång, arbetsplacering och permission. I det sistnämnda fallet begränsas dock hans beslutanderätt av den ändring i behandlingskungörelsen som föranletts av ut- talanden i prop. nr 67/1972 med förslag till vissa åtgärder mot narkotikamissbruket. Han skall kunna ge råd och anvisningar rörande den enskilda klientens behandling. Framför allt skall han leda och samordna den plane- ring som föregår frigivningen av klienter inom hans region.

När en riksanstalt ligger inom regionen skall regionchefen också delta i riksanstal- tens behandlingskollegier. Med undantag för differentieringsärenden bör hans uppgift vid dessa kollegier vara av informativ och råd- givande natur. I övrigt bör anstaltschefen ansvara för ledningen av riksanstalt direkt under kriminalvårdsstyrelsen.

Information

En angelägen uppgift för regionchefen är den interna informationen, dels mellan distrikt och anstalter inom hans område, dels gent-

emot andra regioner och kriminalvårdsstyrel- sen. Goda kommunikationer i båda rikt- ningarna måste finnas om uppföljningen av klienterna skall fungera väl. Genom regio- nens begränsade storlek bör chefen kunna få god kännedom om klienternas problem och fältarbetets vardag.

Den externa informationen gentemot all- mänhet och myndigheter är en annan syn- nerlig viktig uppgift för regionchefen i sam- arbete med frivårdspersonalen. Arbetsfördel- ningen mellan Skyddskonsulent och region- chef bör avpassas efter personalresurser och aktuella behov. Överläggningar i generella och principiella frågor med myndigheter på länsplanet (länsarbetsnämnd, landsting m.fl.) kan arrangeras av den regionala led- ningen. Detsamma gäller samråd i fråga om omskolningskurser med skolmyndigheter, skyddade verkstäder etc. Skyddskonsulenten kan däremot lämpligen handha lokala kon— takter i kommunerna och med övervakar- föreningar etc.

13.3. Förslag till regionalt system

Vad beredningen anfört innebär att den nu- varande regionala indelningen av kriminalvår- den måste omprövas. Det bör därvid vara ett grundläggande krav att verksamheten, i enlig- het med det ursprungliga syftet, kan bedrivas på ett sådant sätt att den personal som svarar för klienteldifferentiering och behandlings- planering kan bygga på personlig kännedom om de enskilda fallen. Härför krävs att de nuvarande kriminalvårdsräjongerna delas upp på mindre regioner. Härigenom underlättas också en bättre samordning med övriga vård- områden.

Vid övervägande av frågor om regionindel- ning anser beredningen att två eller tre fri- vårdsdistrikt, en eller ett par lokalanstalter och ev. ett häkte kan utgöra ett lämpligt område. I många fall sammanfaller ett sådant område med ett eller ett par län. Bered- ningen har stannat för att låta länet eller två län vara den normala regionala enheten. Här- vid har beredningen även tagit hänsyn till andra vårdområdens organisation.

En ändrad regional indelning bör bygga på beredningens förslag till ändrad disposition av kriminalvårdens anstaltssystem. Förslaget åsyftar en integration mellan anstaltsvård och frivård. I den här föreslagna organisatio— nen kommer anstalterna i helt annan ut- sträckning att integreras i frivården. Den regionala enhetens chef känner de lokala förhållandena och kan utan svårighet bli direktinformerad från fältet.

En förutsättning för ett konsekvent genomförande av förslaget är att specialrä- jongerna slopas.

Med utgångspunkt från dessa övervägan- den föreslår beredningen att det nuvarande räjongsystemet avvecklas och att riket i stål- let indelas i fjorton kriminalvårdsregioner med följande geografiska omfattning.

Stockholms län Göteborgs och Bohus — Hallands län Malmöhus Kristianstads län Uppsala län Gävleborgs län

Västernorrlands _ Jämtlands län Västerbottens — Norrbottens län Kopparbergs — Västmanlands län Södermanlands _ Gotlands län Östergötlands län Jönköpings Kronobergs län Kalmar — Blekinge län Älvsborgs Skaraborgs län Värmlands Örebro län

14. Narkomanvården inom kriminalvården

14.1 Narkomanins orsaker

Åsikterna om narkomanin divergerar starkt. Enligt en del åsiktsriktningar bör den endast ses som ett symtom på social missanpassning förorsakad av brister i samhällssystemet. Missbruket är enligt denna uppfattning ett resultat av narkomanernas allmänna isolering och ett försök att med konstlade medel tillfredsställa behov som uppstått på grund av deras speciella livssituation.

Enligt en annan uppfattning är narkoma- nin ett allvarligt sjukdomstillstånd som un- der vissa villkor — bl. a. tillgång till giftet och förekomst av smittospridare kan få en epidemisk spridning inom begränsade områ- den. Enligt denna teori drabbas främst de personer som tillhör riskgrupper. Mellan dessa båda ytterligheter finns en mängd olika förklaringar och teorier. Narkomanvårds— kommittén stannar för ett ekologiskt betrak- telsesätt vari kommittén söker innefatta dessa olika uppfattningar samt anför.

Metodologiskt har vi funnit det. mest än- damålsenligt att arbeta med en ekologisk modell.

Vid ett ekologiskt betraktelsesätt utgår man från följande premisser: 1) att avvikelser i det mänskliga beteendet uppkommer på grund av bristande jämvikt mellan individen och omgivningen, 2) att jämviktsläget sam- manhänger med egenskaperna hos ett mycket stort antal inre och yttre faktorer och 3) att betecndeavvikelserna därför är direkt beroende av en rad biologiska och sociala förhållanden. Man talar i enlighet

därmed om ”multivariat” etiologi. Detta be- traktelsesätt har redan befunnits utom- ordentligt fruktbart inom såväl medicinen som samhällsvetenskaperna.

Kommittén redogör också för missbrukets karaktär och omfattning hos en rad sociala grupper t. ex. skolungdom, universitetsstude- rande, värnpliktiga, sjukhuspatienter, social- vårdsklientel och asociala. Kommittén finner därvid att den sistnämnda gruppen tillhör de mest utsatta såväl i fråga om missbrukets omfattning som i fråga om dess intensitet.

14.2 Kriminalvårdens narkotikasituation

Av narkomanvårdskommitte'ns betänkande framgår följande.

Kriminalvårdens narkotikaproblem är av relativt sent datum. [ mitten av 1960—talet kom allvarliga varningar från dåvarande pro- fessorn Gösta Rylander vid rättspsykiatriska kliniken på Långholmen och från forsknings- läkaren Nils Bejerot. vilken tjänstgjorde som polisläkare i Stockholm. Båda ansåg emeller- tid att narkotikamissbruket hade börjat öka tidigare men inte beaktats tillräckligt.

Som framgår av kap. 3 har kriminal- vårdsstyrelsen från och med 1966 genom upprepade inventeringar kontinuerligt följt missbrukets spridning såväl bland anstalts— som frivårdsklientelet. Siffrorna ger emeller- tid ingen fullständig bild av förhållandena eftersom de utgör ett genomsnitt för hela riket. En mera detaljerad analys visar att

antalet missbrukare och typen av missbruk varierar från anstalt till anstalt och från frivårdsdistrikt till frivårdsdistrikt beroende bl. a. på klientelets ålder, kriminalisering och kön.

För anstalterna rapporteras den största missbrukarfrekvensen på internerings-, ung- doms— och kvinnoanstalterna samt på vissa av östra räjongens anstalter. På Roxtunaanstal— ten uppskattades antalet elever som mer kontinuerligt använt narkotika till 80 %. På Mariefredsanstalten ansågs 1/3 av klientelet missbruka centralstimulerande medel medan de flesta hade använt haschisch vid något eller några tillfällen. Av de internerade be- dömdes ca 33 % missbruka narkotika. Kvin- noanstalten Hinseberg uppskattade antalet narkomaner till drygt 60 % av klientelet.

Av räjongerna för manligt normalklientel rapporterade östra och inlandsräjongerna 24 resp. 19 % narkomaner medan motsvarande siffror för övriga räjonger var i södra 12, västra 11 och norra 12 %.

Den procentuellt största ökningen av nar- komaner har inträffat bland frivårdsklien- telet. Den högsta frekvensen av missbrukare har Stockholmsområdet som rapporterar l6 % missbrukare men även olika landsorts- distrikt har under senare år märkt en kraftig ökning av antalet narkomaner.

De uppgifter rörande frekvensen av narko— tikamissbrukare inom kriminalvården som lämnas av narkomanvårdskommitte'n inhäm- tades 1968 och är därför inte aktuella. Som ovan framhållits inhämtar kriminalvårdssty- relsen numera regelbundet uppgifter om det aktuella narkotikaläget.

Av den senaste rapporten som avser för- hållandena den 1 april 1972 framgår att av 4 742 intagna på anstalterna ] 219 eller 26 % bedömdes vara narkomaner. Inom fri- vården rapporterades 2763 narkotikamiss- brukare av 23 196 övervakningsfall — 12 %. Jämfört med den 1 april 1971 innebar dessa siffror en ökning från 23 % inom anstaltsvår— den och 11 % inom frivården.

Vid 6 fångvårdsanstalter har narkotika— situationen förbättrats, vid 40 anstalter är den oförändrad och vid övriga 25 har den

försämrats. Vid 49 fångvårdsanstalter kon- stateras att de intagnas beroende av den tunga narkotikan har ökat.

3 anstalter rapporterar att de har flera intagna som har brukat morfinbas, 30 anstal- ter har enstaka fall av sådant missbruk och vid 38 anstalter har de intagna ännu inte varit i kontakt med morfinbas.

Inom frivården har narkotikasituationen förbättrats inom 3 skyddskonsulentdistrikt. I 16 distrikt är läget oförändrat och i övriga 24 distrikt försämrat.

Hos 16 skyddskonsulentdistrikt har den tunga narkotikan ökat. Morfinbas har ännu inte konstaterats i 18 skyddskonsulentdi- strikt, 22 distrikt har enstaka fall och 3 har flera fall av sådant missbruk.

En fråga i detta sammanhang är om narko- tikamissbrukarna utgör en speciell klientel- grupp eller om det traditionella kriminal- vårdsklientelet har visat sig speciellt benäget för narkotikamissbruk. Å ena sidan görs på vissa håll gällande att antalet narkomaner vilkas kriminalitet enbart sammanhänger med deras missbruk hittills har varit ganska litet. Man skulle därav kunna dra den slutsat- sen att kriminalvårdens narkomaner i stor utsträckning består av personer som genom ett asocialt levnadssätt Också kommit under inflytande av narkotika. Å andra sidan kan inte bortses från att narkotikamissbruk ut- löser brottslighet som uteslutande har till grund önskemålet att tillgodose narkotika- behovet.

Någon undersökning om huruvida narkoti- kamissbruket bland de kriminella orsakats av andra faktorer än dem som diskuterats för missbrukargruppen i dess helhet finns inte. Kriminalvårdsberedningen anser sig inte heller ha möjlighet att ta ställning till frågan om narkomanins orsaker. Beredningen utgår från narkomanvårdskommitténs förslag rö- rande utformningen av vården. Beredningen vill också nämna om att föredragande statsrådet i proposition med förslag till vissa åtgärder mot narkotikamissbruket m.m. ( prop. nr 67/1972 ) bl.a. har anfört att narkomanvårdskommitténs förslag tillsam- mans med regeringens lO-punktersprogram

1968 för bekämpande av narkotikamissbru- ket alltjämt utgör grundvalen för myndighe- ternas arbete.

14.3 Vård 14.3.1 Narkomanvårdskommitte'ns förslag

Narkomanvårdskommitte'ns förslag till vård- organisationer bygger på kommitténs teori om missbrukets komplexa orsaker. Man före- slår att verksamheten skall organiseras i form av en Vårdkedja innefattande såväl sociala, socialmedicinska som medicinska insatser. De olika länkarna i kedjan utgöres av upp- sökande verksamhet öppen vård sluten vård eftervård. De olika verksamhetsfor- merna skall bedrivas i intim samverkan med varandra och helst stå under ledning av ett gemensamt behandlingsteam bestående av läkare, psykolog, socialarbetare och sjuk- sköterska. Missbrukaren skall kunna komma in i värden på den plats i kedjan som i det individuella fallet är lämpligast och sedan lätt kunna slussas över till ett annat led i organisationen.

Behandlingen skall anpassas efter missbru- kets art, t.ex. typ av missbruksmedel och intensitet. Ungdomar som mera tillfälligt kommit i kontakt med cannabispreparat krä- ver i regel inte lika omfattande insatser som personer, vilka under längre tid vanemässigt injicerat centralstimulerande medel.

I de svårare fallen finner kommittén det nödvändigt att inleda behandlingen med en avgiftningsperiod. Under denna måste pa- tienten stå under fortlöpande läkarkontroll, eftersom det finns risk för livshotande komplikationer eller för allvarliga framtida men. Efter avgiftningen följer en lång tids behandling, som bör äga rum under friast möjliga former och med insats av psykotera- peutiska behandlingsmetoder främst grupp- terapi. I övrigt bör patienten hindras från institutions- och symtomfixering genom ett allsidigt aktivitetsprogram som bl.a. omfat- tar arbetsträning, utbildning och fritidsverk- samhet. En målsättning bör vara att patien- ten upplever behandlingen som meningsfull

och därigenom uppmuntras att frivilligt åter- knyta kontakten med behandlarna i händelse av återfall.

Kommittén diskuterar också vilka resultat man bör vänta sig. Man framhåller därvid att narkotikamissbruk måste ses som en allvarlig social och medicinsk störning och att man därför inte bör vänta snabba eller säkra resultat. I stället bör man vara förberedd på en lång rad av recidiv och misslyckanden varvid även delresultat t. ex. att en narko— man en tid avhåller sig från missbruket, eller att han kan partiellt anpassa sig till ett normalt samhällsliv # får ses som en fram- gång. Å andra sidan varnar kommittén för vårddefaitism eftersom det trots allt visat sig att även svårt skadade narkomaner har kun- nat bli helt återställda.

Kommittén sammanfattar sitt målsätt- ningsresonemang i nedanstående punkter.

1. Att få svårt intoxikerade partienter att överleva;

2. att avgifta patienten och hindra återfall;

3. att beträffande vissa patienter i första hand inrikta sig på att få dem att fungera socialt och först i andra hand inrikta sig på det egentliga missbruksproblemet;

4. att beträffande patienter, som varken kan förmås leva drogfritt eller socialt anpas- sat, åtminstone minska deras ledande, hindra missbrukets spridning och motverka krimi- nalitet och andra beteendestörningar;

5. att påverka personlighetsfaktorer och sociala faktorer bakom missbruket.

Drogfriheten skall uppfattas som ett slut- ligt behandlingsmål. Att terapin ofta får starta med en mera begränsad målsättning beror på att inte ens begränsade vårdmål skulle kunna realiseras om man tyngde ner patienten med vad denna betraktar som ouppnåeliga krav.

14.3.2 Behandlingsförsök

Behandling av narkomaner pågår på flera olika platser och under skiftande former. Narkomanvårdskommitte'ns förslag har i regel legat till grund för de lokala vårdsystem

som efter hand byggts upp. Fullständiga vårdkedjor av den typ som förordas av kom- mitte'n finns doek endast i storstäderna.

Uppsökande verksamhet har bl. a. prövats i Stockholm, Uppsala, Göteborg och Malmö. Man inriktar sig speciellt på att få kontakt med missbrukarna på ett så tidigt stadium att de inte har hunnit fixeras i missbruket. Beträffande de mera avancerade narkoma- nerna påpekas deras ofta eländiga sociala förhållanden och dåliga fysiska kondition. Arbetet med dessa inriktas i första hand på att söka förmå dem att frivilligt söka vård. Man understryker också vikten av att den uppsökande verksamheten har kurativa re- surser. Narkomanvårdskommittén framhåller i detta sammahang:

Om den uppsökande verksamheten inte har något att erbjuda missbrukaren i form av vård eller hjälp, kommer värdet av verksam- heten att minskas drastiskt och personalen möter förmodligen svårigheter att vidmakt- hålla kontakten med klientelet.

Öppen vård har organiserats på ett fem— tontal platser i landet bl.a. i Stockholm, Göteborg, Uppsala och Helsingborg, där man har öppnat rådgivningsbyråer och poliklini- ker för narkotikamissbrukare. Dessutom be- handlas narkomaner vid de omkr. 200 psy- kiatriska mottagningar som finns i landet. Vid klinikerna finns i regel läkare, sjukskö- terskor, psykologer och socialarbetare. Till- strömningen av patienter är ofta större än arbetskapaciteten på byrån. Man har därför tvingats att upprätta väntelistor. I likhet med narkomanvårdskommitte'n framhåller man behovet av akutvårdplatser och jourtjänst dygnet runt. Personalen inom den öppna vården pekar på narkomanernas trängande behov av sociala stödåtgärder, främst hjälp med bostadsanskaffning men också med sysselsättning under de längre eller kortare perioder då de är arbetsföra.

Sluten vård kan dels anordnas genom in- tagning på psykiatriska sjukhus eller kliniker dels vid ett mindre antal specialavdelningar för narkomanvård. Platsantalet på sådana avdelningar är omkring 470 i hela landet.

De erfarenheter som redovisas från de

allmänna vårdinrättningarna är sällan helt positiva. Man framhåller att narkotikamiss- brukarna negativt skiljer sig från övriga pa— tienter, att de är dåligt vårdmotiverade, ut- övar ett skadligt inflytande på medintagna samt att de ofta är illa omtyckta av persona- len som uppfattar dem som kverulerande och trotsiga. Framför allt framhåller man att man med sjukhusets normala resurser inte kan tillgodose deras behov av aktivitet och personlig påverkan. Allmänt anses en ade- kvat behandling kräva betydligt ökade insat- ser av psykoterapeutisk typ. Bäst fungerar nu akutvården med avgiftning och fysisk rehabilitering.

På specialklinikerna är man i regel mera optimistisk vilket bl. a. kan bero på att man på dessa kliniker har tillgång till de resurser som efterlyses på de vanliga sjukhusen. Man understryker dock kommitténs uppfattning att vårdresultaten endast kan bedömas på mycket lång sikt. Till följd härav anser man det också betydelsefullt att de slutna avdel— ningarna kompletteras med öppnare vårdfor- mer, eftersom man finner det orealistiskt att bedriva ett komplett vårdprogram på slutna avdelningar. Denna uppfattning överensstäm- mer med narkomanvårdskommitte'ns förslag att den långtsyftande behandlingen med in- riktning på de behandlades attityder och beteendemönster skall skötas av eftervården inom vilken skall förekomma en stor varia- tion av bostadstyper t. ex. behandlingshem, inackorderingshem och enskilda hem.

Eftervård i former som i stort sett över- ensstämmer med kommitténs förslag bedrivs bl.a. av Stockholms kommun och lands- ting. av Göteborg och Malmö. Iregel rör det sig om små behandlingshem med 10—20 platser. På flera andra håll finns konkreta planer på utbyggnad och kraven på anslag för sådana hem ökar snabbt.

Även en rad enskilda organisationer med— verkar i eftervården genom att bidra med vårdplatser, ordna med enskilda hem eller bedriva socialkurativt arbete.

Såväl inom frivård som anstaltsvård har det stora antalet narkotikamissbrukare medfört behov av nya arbetsformer och ökade perso— nalinsatser.

[ en del frivårdsdistrikt har narkomanerna förändrat förutsättningarna för arbetet på ett genomgripande sätt. Framför allt visar det sig att de enskilda övervakarna sällan klarar detta svåra klientel utan att ärendena måste skötas av den fast anställda persona- len. Denna måste ägna en stor del av sin arbetstid åt att söka lösa missbrukarnas stän- digt återkommande sociala problem och åt terapeutiska samtal. Ofta är klienterna i så- dant tillstånd att de kräver omedelbar medi- cinsk behandling. Sådan kan vara svår att ordna eftersom vårdinrättningarna tvekar att ta emot kriminalvårdens klienter, vilka de ofta känner som svårskötta och behandlings- negativa patienter. Särskilt tvekar man att ta emot kriminalvårdsklientelet för längre tids behandling. Detta har medfört ett behov av egna behandlingsresurser. I Stockholm och Göteborg har skyddsvärnsföreningarna inrät- tat låkarmottagningar och behandlingshem. Bl. a. av ekonomiska skäl måste dock verk- samheten bedrivas i liten skala. En behand- lingscentral har inrättats i Stockholm. Den är bl. a. avsedd för missbrukare med akuta be- svär. På ett flertal distrikt har inrättats läkar- mottagningar, där man några timmar i veckan kan ta emot missbrukarklientelet för rådgivande samtal och medicinsk vård. På många håll redovisar man ändå stor oro inför utvecklingen, dels eftersom en stor del av anstaltsklientelet nästan omedelbart efter fri- givningen återfaller i narkotikamissbruk, dels därför att man upplever behandlingsresurser- na som otillräckliga.

En principiell frågeställning rörande krimi- nalvårdens arbete med narkotikamissbrukare berörs av kommittén som bl. a. anför.

De kriminalvårdande myndigheterna och även dess frivårdsorgan är skyldiga att be- driva en aktivt brottsförebyggande verksam- het. Eftersom narkotikamissbruket ökar ris— ken för återfall i brott anser sig skydds—

konsulenter och övervakningsnämnder ibland tvungna att ingripa med kriminalpoli- tiska tvångsåtgärder även om de anser att sjukhusvård ur andra synpunkter vore bättre.

Enligt vad kommittén uppger har man på anstalterna i första hand inriktat sig på att lösa de ordnings- och säkerhetsproblem som har följt av det ökade antalet narkotikamiss- brukare. Framför allt söker man hålla anstal- terna narkotikafria genom att förhindra smuggling. Man har också försökt att diffe- rentiera narkomanerna på sådant sätt att det inte blir för stort antal på samma anstalt. Detta sker främst för att undvika att de missbrukare som utpekas som ”tjallare” ut- sätts för misshandel av andra intagna. Akuta förgiftnings- och hepatitfall remitteras till sjukhus eller behandlas på centralanstalter— nas sjukavdelningar. Den rehabiliterande be- handlingen inriktas i regel på avvänjnings- terapi i form av medicin i fallande doser, ordination av vitaminpreparat och lugnande medel, hårt arbete, frisk luft, sysselsättning och i undantagsfall samtalsterapi.

14.4 Narkomanvårdskommitte'ns överväganden och förslag i fråga om kriminalvårdsklientelet

Kommittén beräknar antalet drogmissbru- kare inom kriminalvården till cirka 3 200, varav 1200 inom anstaltsvård och 2000 inom frivård. Man framhåller emellertid att siffran inte utvisar antalet narkomaner. ”Åt- skilliga uppvisar ett mer tillfälligt eller annars mindre gravt missbruk.”

Kommittén understryker vidare att krimi- nalvårdens klienter ofrånkomligen bör ha samma rätt som övriga medborgare att få hjälp av den vanliga sjuk- och socialvården. Å andra sidan har kriminalvården ett klart ut- talat vårdansvar som motiverar förekomsten av speciella vårdresurser.

Kommitténs förslag till resursförstärk- ningar kan sammanfattas enligt nedanståen- de.

1. Vid kriminalvårdsstyrelsen inrättas en särskild byrå med uppgift att leda och ut- veckla den medicinska vården inom kriminal-

vårdsväsendet och verka för en samordning med den allmänna hälso- och sjukvården. Verksamheten leds av en psykiater (överin- spektör för den psykiatriska vården). Till byrån knyts vidare ytterligare en psykiater, en kurator, kriminalvårdsstyrelsens chefspsy— kolog samt nuvarande medicinska sakkun- niga.

2. Inom anstaltssektorn avdelas ca 400 platser på åtta särskilda anstalter eller an- staltsavdelningar, fördelade på olika orter. Varje sådan avdelning utrustas med ett mind- re antal vårdplatser för omhändertagande av drogmissbrukare som befinner sig i akuta orostillstånd eller psykisk insufficiens. För övrigt bör verksamheten vid avdelningen i största möjliga utsträckning inriktas på tera- peutisk behandling, vilket bl. a. kräver stor personaltäthet. Alla personalkategorier bör ta aktiv del i arbetet. För att motverka den brist på stimuli som en sluten anstaltsmiljö vanligen innebär och som leder till att klien- terna fixeras vid narkotikamissbruket och till att de känner behov av sömngivande och lugnande medel, krävs mer kontakt och på- verkan mellan personal och intagna som ett mångsidigt aktivitets- och fritidsprogram. Speciell vikt läggs vid den sociala rehabilite- ringen. Med hänsyn härtill bör assistentper- sonalen beräknas så att varje assistent endast ansvarar för 20—40 intagna. Den psykiat- riska vården leds av en psykiater som till sin hjälp har en klinisk psykolog samt social- arbetare. Detta behandlingsteam bör dock inte enbart vara knutet till anstalten utan bör också följa klientens fortsatta behand- ling under öppen- och frivårdsskedet.

3. Integration mellan slutna och öppnare vårdformer markeras genom att ansvaret för frigivningsarbetet föreslås åvila frivårdens funktionärer, vilka bör ta upp kontakten med den intagne på anstalten så tidigt som möjligt.

4. Kommittén framhåller att insatserna mot narkotikamissbruket är ännu viktigare inom frivården än inom anstaltsvården. Fri— vårdspersonalen kommer i kontakt med missbrukarna under ett mer hotat skede ur missbrukssynpunkt än anstaltspersonalen.

Utöver det stöd som kan erhållas av de särskilda behandlingsteamen föreslås därför också förstärkningar i frivårdsorganisationen, bl. a. i form av assistentpersonal som kan överta övervakningsarbetet, vilket anses vara allt för svårt för lekmän. Man bör också tillföra frivårdsdistrikten behandlingsexpertis i form av psykiater- och psykologkonsulter.

5. Liksom för narkomanvården i dess hel- het anser kommitte'n att den öppna vården delvis bör äga rum på behandlings- och in- ackorderingshem. Kommittén påyrkar därför en fortsatt utbyggnad av frivårdens resurseri detta avseende samtidigt som man framhåller att kriminalvårdsklientelet inte bör ute— stängas från de vårdplatser som tillskapas av andra huvudmän.

14.4.1 Kriminalvårdsstyrelsens yttrande

I sitt yttrande över kommitténs förslag fram- håller kriminalvårdsstyrelsen att marginalen mellan tillgång och efterfrågan på anstalts- platser är så snäv att ett fullständigt genom- förande av kommitténs förslag för närvaran- de är omöjligt. Man begränsar sig därför till att föreslå 260 platser på 20 specialavdel- ningar fördelade på sju räjonger. Specialavdelningarna är samtliga slutna, vilket främst motiveras av nödvändigheten att så långt som möjligt reducera insmugg- lingen av berusningspreparat och att före— bygga rymningsrisk. Vårdmotiverade miss- brukare, som av säkerhetsskäl inte behöver vistas på sluten enhet, bör enligt styrelsens mening få möjlighet att undergå specialbe- handling på de vårdinstitutioner som efter hand växer upp företrädesvis i landstingens regi. Detta är inte i överensstämmelse med gällande lagstiftning men kan möjliggöras genom lagförslag som framlagts av KAIK. Vad beträffar de föreslagna enheterna bör i överensstämmelse med kommitte'försla- get i princip till varje avdelning knytas ett behandlingsteam. Detta bör enligt styrelsens mening omfatta en psykiater, en psykolog, en assistent och en översköterska jämte ett kvalificerat biträde. Behandlingsteamens verksamhet skall inte vara begränsad enbart till specialavdelningarna. Vårdkontinuiteten

kräver att samma terapeuter så långt möjligt följer patienten genom de olika vårdfaserna som efter intensivbehandling av varierande längd på specialavdelning kan innefatta pla- cering på normalavdelningar för att därefter fortsätta inom frivårdens ram. Behandlings- arbetets utformning vid specialenheterna med tonvikt på individual- och gruppterapi samt på aktiverande åtgärder av skilda slag fordrar medverkan från all personal. Det är därför ofrånkomligt att tillsynspersonalen vid dessa avdelningar dimensioneras på ett sådant sätt_att den kan spela en aktiv roll i det egentliga vårdarbetet. Att exakt ange det ytterligare antal vårdartjänster som behövs för ändamålet låter sig f. n. inte göras. Sty— relsen räknar dock tills vidare med samman- lagt 30 nya tjänster, fördelade på de olika avdelningarna. Styrelsen biträder kommit- te'ns förslag om inrättande av 50 tjänster som anstaltsassistenter. Samtidigt understryks att denna förstärkning under de närmaste åren måste åtföljas av ytterligare resurser, så att styrelsens tidigare angivna målsättning — 100 nya assistenter _ kan förverkligas under den löpande S-åriga budgetperioden. De föreslag- na personalökningarna kräver, förutom me- del på omkostnadssidan, lokalutrymmen som i stor utsträckning måste skaffas genom ombyggnad av befintliga lokaler eller genom att särskilda byggnader förs upp vid en del anstalter. Vidare föreligger stort behov av att en kraftig utbyggnad av lokaler för olika fysiska aktiviteter och konditionsträning suc- cessivt kommer till stånd.

För en narkoman är som regel den första anstaltstiden svårast och då vistas vederbö- rande som regel i häkte där möjligheterna att ge adekvat vård och behandling är mycket små, för att inte säga obefintliga. Det är därför enligt styrelsens mening en brist att narkomanvårdskommitte'n inte särskilt beak- tat de häktade missbrukarnas situation och föreslagit resursförstärkningar även till de allmänna häktena. Enligt styrelsens mening är det ofrånkomligt att de stora häktesanstal- terna kronohäktet på Långholmen, all- männa häktet i Stockholm och Göteborgs- häktet vardera förses med fullständiga behandlingsteam av samma slag som i det föregående föreslagits till en rad fångvårds- anstalter. När det gäller de allmänna häktena i övrigt vill styrelsen föreslå att samtliga får tillgång till psykiaterkonsulter. Samtliga bör också förses med — förutom arbetsledare — socialkurativa resurser i form av assistenter som organisatoriskt och administrativt knyts till frivården. Dessa assistenttjänster måste

enligt styrelsens bestämda uppfattning kom- ma utöver vad kommittén angett som ett minimibehov för anstalterna och frivården. Vid häkten med minst 30 platser bör finnas heltidsanställda sköterskor.

Beträffande frivårdens behov av ytterliga- re assistenter sammanfaller kommitte'försla- get tämligen väl med styrelsens beräkningar.

Då emellertid missbrukarantalet bland övervakningsfallen numera beräknas vara väsentligt högre än den av kommittén an- givna siffran bör detta motivera ytterligare ca 30 tjänster.

Beträffande kommitte'förslaget om att viss terapeutisk personal bör tillföras frivården framhåller styrelsen att en fastare organisa- tion av till frivården knutna psykiater och psykologer är ett angeläget önskemål liksom större ekonomiska resurser för konsultverk- samhet.

För drogmissbrukare som står under fri- vårdens övervakning finns ofta ett behov att för en tid placera dem i drogfri miljö. Detta har hittills i viss utsträckning skett genom placering i enskilda hem, på pensionat och liknande. De ekonomiska förutsättningarna för att utöka en sådan inackorderingsverk- samhet bör enligt styrelsens mening förbätt- ras. Vid sidan härav måste det emellertid också finnas alternativa placeringsmöjlighe- ter för dem som vill komma bort från en missbruksfrämjande omgivning. Vidare be- döms det vara angeläget att de behandlings- eller konvalescenthem som finns eller kom- mer att finnas i samhället även står öppna för kriminalvårdens klientel. Då det än så länge föreligger dels brist på sådana hem dels svårigheter att få kriminalvårdens klienter accepterade i den allmänna vården, förordar styrelsen i likhet med kommittén att ett par hem med plats för tio till femton drog- missbrukare tills vidare får inrättas och dri- vas i kriminalvårdens egen regi. För ändamå- let anses de nuvarande anstalterna Grötingen och Redväg, som snart kommer att utgå ur anstaltsorganisationen, kunna komma i frå- ga. Konv'alescenthemmen, vilka avses stå öppna för behandlingsmotiverade frivårds- klienter som själva vill ha hjälp, bör få relativt stor personaltäthet.

Ett förverkligande av kommitténs förslag i alla dess delar torde medföra betydande kostnader för samhället. Detta måste dock vägas mot vikten av att nu äntligen en helhjärtad satsning kommer till stånd för att i möjlig mån hejda den skrämmande utveck- lingen av narkotikamissbruket och för att hjälpa missbrukarna. Åtgärder fordras över

hela fältet. Styrelsen framhåller att kriminal- vården har att ta hand om ungefär 3 400 drogmissbrukare. Många av dem tillhör de allra mest vårdbehövande och kan i dag inte ges någon adekvat hjälp. Det är därför hög tid att förhållandena ändras och att kriminal- vårdsklientelet inte förblir en eftersatt grupp. Styrelsen vill med skärpa hävda bety- delsen av att kommitténs förslag och de ytterligare yrkanden som styrelsen framföri föreliggande remissvar vinner bifall som ett första steg i utbyggnaden av värden för drogmissbrukare.

14.5 Kungl. Maj:ts proposition nr 67:1972

I propositionen lämnas bl. a. en redogörelse för den aktuella narkotikasituationen. Det framhålles därvid att de åtgärder som hittills har vidtagits inom olika områden t. ex. poli- sen, tullen, sjukvården och skolan tycks ha medfört att antalet nytillkomna missbrukare inte ökat på något dramatiskt sätt sedan 1968. Det konstateras också att missbruket har kunnat begränsas till huvudsakligen Stockholms-, Göteborg- och Malmöregioner- na. Å andra sidan påpekas att läget alltjämt är oroande bl. a. därför att antalet grava missbrukare synes öka. Samtidigt tycks miss- bruket beröra allt yngre åldersklasser. I stor- stockholmsområdet uppskattas antalet miss- brukare i åldersgrupperna över 20 år till omkring 6 000.

I enlighet med vad som föreslås i proposi- tionen har maximistraffet för grovt narkoti- kabrott höjts från sex till tio år. För perso- ner som begått grova brott och som kan befaras avvika för att därefter fortsätta sin brottsliga verksamhet skall möjligheterna till permission och förflyttning till öppen anstalt bedömas enligt en mera restriktiv praxis. Detta skall också bli fallet i fråga om villkor- lig frigivning efter halva strafftiden för perso- ner som dömts för grov yrkesmässig krimina- litet.

När det gäller vården av kriminalvårdens narkotikamissbrukare hänvisar propositionen till kriminalvårdsberedningens pågående- arbete.

Beredningen har tidigare uttalat att den all- männa sjukvården skall svara för att de åtgärder vidtas och den värd ges som klien- ten har rätt att fordra på samma villkor och i samma utsträckning som andra stöd- och vårdsökande. Endast när sådana förhållanden föreligger som sammanhänger med kriminal- vårdens andra uppgift, nämligen att skydda samhället mot brott, måste kriminalvården ta hela ansvaret även för åtgärder av nu angivet slag. Det nu sagda innebär att enligt beredningens mening kriminalvårdskliente- lets behov av fysisk och psykisk hälsovård skall tillgodoses inom kriminalvården endast i de fall då omhändertagandet av klienterna förhindrar eller försvårar att vården bereds inom den ordinarie sjukvården. Detta kräver, som beredningen tidigare uttalat (kap. 11) en ändrad praxis vid vissa sjukvårdsinstitutio- ner.

Narkomanvårdskommitte'n understryker, att en framgångsrik behandling av narkotika- missbrukare dels förutsätter en frivillig med- verkan från den behandlades sida, dels också en långvarig behandlingsperiod, under vilken man successivt ökar ambitionerna från att inledningsvis endast gälla begränsade och mycket näraliggande hjälpinsatser till att i slutfasen inriktas på att helt befria patienten från missbruket.

Föredragande statsrådet anför i proposi— tionen 67/1972 bl.a.:

Jag tror för min del inte att mankan lösa missbruksproblemen i samhället genom en radikal omläggning av principerna för vår- den. Användningen av tvång i stor skala är knappast någon effektiv metod att lösa vård- problem med psyko-social bakgrund. Grund- linjen i vården måste vara frivillighet.

Från dessa utgångspunkter har kriminal- vården med sin primära karaktär av tvångs- ingripande — begränsade möjligheter att be- reda missbrukarna en adekvat vård. Med hänsyn härtill avvisar beredningen tanken på att bygga upp en särskild organisation för narkomanvården inom kriminalvården. I stäl- let bör samhällets allmänna vårdresurser di-

mensioneras på sådant sätt att även kriminal- vårdsklientelets självklara rätt till en riktig behandling kan tillgodoses. Kriminalvården bör ha möjlighet att ge narkomanerna den hjälp och det stöd som ligger inom ramen för dess normala verksamhet. I storstadsområde- na kan denna hjälpverksamhet motivera spe— ciella personalresurser.

I fråga om frivårdsklientelet bör det vara kriminalvårdens uppgift att fastställa vilka som missbrukar narkotika samt graden av deras missbruk. När det konstateras att en klient missbrukar narkotika bör övervak- ningen om möjligt övertas av en tjänsteman- naövervakare. Klienten bör också remitteras till psykiater.

I de lättare fallen bör man med hjälp av rådgivning och sociala stödåtgärder söka för- må missbrukarna att själva upphöra med missbruket. De etablerade missbrukarna bör hjälpas till sjukhusvård eller annan kvalifice- rad behandling. Även i dessa fall bör man i princip bygga på frivillighet men med hänsyn till de speciella risker för återfall i krirninali- tet som åtföljer missbruket kan man också acceptera tvångsmedel. En möjlighet synes därvid vara att övervakningsnämnden ansöker om tvångsmässig intagning för psy- kiatrisk vård. Utskrivning, efter behandling som föranletts av sådan ansökan, bör prövas av utskrivningsnämnd.

På anstalterna måste man ha resurser att snabbt upptäcka och föranstalta om vård för nyintagna narkomaner som är förgiftade eller visar symtom på allvarliga abstinensbe- svär. Detsamma gäller givetvis när besvär av detta slag uppträder efter en permission eller ett avvikande. Eftersom förgiftnings- och abstinenssymtom är vanligast på häkten krävs en förstärkning av sjukvården vid dessa institutioner. En sådan förstärkning föreslår beredningen i samband med bedömningen av frivårdens sjukvårdsresurser. I de fall då den nyintagne blir allvarligt sjuk hör han ovill- korligen överföras till sjukhusvård.

Narkotikamissbrukare som ådömts frihets- straff bör omhändertas på ett sätt som hjäl- per dem att hålla sig i sådan fysisk och psykisk kondition att behandlingsinsatser i

samband med frigivningen underlättas. Den intagne bör också få möjlighet till sådana aktiviteter som förhindrar anstaltspassivitet och fixering vid narkotikamissbruket. Den medicinska expertis som yttrat sig till narko- manvårdskommittén har ganska enstämmigt föreslagit att gruppterapi bör ingå i verksam- heten.

I den mån missbrukarna bedöms vara i behov av Specialistvård och lämpligen kan placeras på psykiatriskt sjukhus eller narko- manvårdsklinik bör de överföras till sådan värd. Narkomanvård på sjukhus eller klinik bör jämställas med annan sjukhusvård och inräknas i verkställighetstiden. Bestämmelsen i 27% femte stycket lagen om behandling i fångvårdsanstalt, varigenom den tid som till- godoräknas begränsas till en sjättedel av verkställighetstiden, bör slopas. Eftersom den allmänna narkomanvården knappast kan beräknas helt överta kriminalvårdens kon- trollfunktion måste dock ett beslut om över- förande till sådan vård också baseras på en bedömning av de risker för rymningar och fortsatt kriminalitet som kan bli följden av detsamma.

En konsekvens härav torde bli att den grupp intagna beträffande vilken enligt vad som uttalas i prop. nr 67:1972 -— särskild restriktivitet skall iakttas när det gäller per- missioner och placering på öppen anstalt ej kan ifrågakomma för vård som nu har sagts. Samhällsskyddet måste i dessa fall ges före- träde framför vårdsynpunkterna.

Som framgått är narkotikamissbruket huvudsakligen ett storstadsproblem. Detta har medfört att narkomanvårdens resurser i dessa områden är otillräckliga. I dessa områ- den hör kriminalvårdens flesta och svårast belastade narkomaner hemma. Även om be- redningen i princip avvisar tanken på en speciell narkomanvårdsorganisation för kri- minalvården synes det därför ur praktisk och humanitär synpunkt nödvändigt att förse Stockholm-, Göteborgs- och Malmöregioner- na med speciella resurser för omhändertagan— de av narkotikamissbrukare. För bered- ningen ter det sig naturligt att man utnyttjar den tid som de intagna ändå är omhändertag-

na inom kriminalvården för att bereda de vårdbehövande den rehabilitering de behö- ver. Detta bör främst ske genom att var och en av dessa regioner tilldelas ett behandlings- team med den personalsammansättning som har rekommenderats av kriminalvårdsstyrel- sen. Beredningen tillstyrker därför kriminal- vårdsstyrelsens förslag härom.

Teamen, som i Stockholm och Göteborg bör stationeras på häktena och i Malmö t. v. på fångvårdsanstaltens häktesavdelning, bör ansvara för kriminalvårdens narkomanvård inom sitt område. När detta gäller frivårds- klientelet bör teamen i Stockholm samarbeta med behandlingscentralen och med Skydds- värnets poliklinik och behandlingshemmet Dåderö och i Göteborg med Skyddsvärnets psykiatriska klinik. Teamen skall också fort- löpande kontrollera de narkotikamissbrukare som är intagna på anstalt och lämna anvis- ningar rörande deras behandling. I de fall då narkomaner sammanförs till särskilda an- stalter eller anstaltsavdelningar bör teamen leda behandlingsarbetet vid dessa.

I närheten av storstäderna inrättas för- söksvis behandlingshem för narkomaner bland anstaltsklientelet, vilka själva önskar behandling mot missbruket och som bedöms mottagliga för sådan behandling. Hemmen bör vara öppna och ha resurser för ett starkt individualiserat omhändertagande av de in- tagna. Den psykoterapeutiska vården bör skötas av behandlingsteamet.

Beträffande narkomanvårdskommitte'ns förslag att avdela slutna avdelningar för lång- tidsvård av narkotikamissbrukare vill bered- ningen ytterligare anföra följande.

I de fall då den intagnes narkotikamiss- bruk kornbineras med grov kriminalitet är det med hänsyn till samhällsskydd och all- män laglydnad nödvändigt att under en rela- tivt lång tid hindra klienten från möjligheten att återuppta sin brottsliga verksamhet. I dessa fall bör man i huvudsak inrikta sig på åtgärder som främjar den intagnes hälsotill- stånd och motverkar passivisering. Långtids- behandlingen av narkomanerna skiljer sig härvidlag inte på något avgörande sätt från den behandling som man under långva-

riga omhändertaganden kan ge annat an- staltsklientel med psykiska problem t.ex. alkoholister och neurotiker. Man kan dess- utom anta att samma person ofta kombine- rar narkotikamissbruk med andra psykiska och sociala störningar. Med hänsyn härtill kan ifrågasättas om inte narkomaner med långa strafftider i den mån de är i behov av kvalificerad behandling bör omhändertas på de befintliga psykiatriska avdelningarna.

Å andra sidan bör framhållas att starka kontrollåtgärder framtvingas av narkomaner- nas återkommande försök att smuggla in narkotika. När narkomanerna blandas med andra intagna tvingas man i regel ålägga även de senare restriktioner, som annars inte hade varit nödvändiga. Vidare måste framhållas risken för en spridning av missbruket om etablerade narkomaner under längre tid vis- tas tillsammans med andra intagna. Vad nu sagts talar för inrättande av särskilda vård- anstalter för kriminalvårdens narkotikamiss- brukare.

Vid övervägande av skälen för och emot sådana särskilda enheter har beredningen stannat för att föreslå en försöksverksamhet med särskild narkomanvård av vissa drog- missbrukare inom anstaltsklientelet. Med hänsyn till att våra kunskaper om kriminal- vårdens narkomaner bygger på ganska osäkra fakta bör denna tills vidare dock endast bedrivas i begränsad skala.

För drogmissbrukare med långa strafftider bör inrättas en eller flera riksanstaltsavdel- ningar. Förläggningen bör ske på sådant sätt att den kan stå under tillsyn av läkarpersonal från psykiatrisk avdelning. Resurser behövs för psykoterapeutisk behandling och för led- ning av motions- och fritidsverksamhet. En- ligt vad beredningen inhämtat kommer kri- minalvårdsstyrelsen att i sin anslagsframställ- ning för budgetåret 1973/74 att framlägga förslag härom.

Utanför storstäderna synes narkomanvår- den kunna klaras genom ett utökat samarbe- te med den lokala social- och sjukvården. För att underlätta ett sådant samarbete bör man söka anställa konsulterande psykiater i alla frivårdsdistrikt som bland sitt klientel

har ett betydande inslag av narkomaner (se vidare kap. 18). Om möjligt bör konsulten också ansvara för narkomanvården på de häkten och lokala anstalter som tillhör hans distrikt. I Örebro har närheten till två större anstalter med särskilt narkotikabelastat klientel Kumla och Hinseberg — skapat speciella problem. Narkomaner från andra orter stannar nämligen efter frigivningen ofta i anstaltens närhet. Örebroregionen föreslås med hänsyn härtill få en psykiatertjänst med placering i Örebro. Utöver frivårdsklientelet bör denne läkare också sköta den psykiat- riska värden på Hinseberg.

Narkomanvårdskommitte'n har föreslagit att eftervården av narkotikamissbrukare skall skötas av fast anställd frivårdspersonal. Denna personal bör enligt kommitten också överta frigivningsförberedelserna under an- staltsskedet. Beredningen föreslår i det föl- jande en sådan ordning för allt anstaltsklien- tel. Om de föreslagna förstärkningarna av frivårdspersonalen kommer till stånd skapas också förutsättningar för att övervakningen av narkotikamissbrukarna i större utsträck- ning än nu skall kunna skötas av tjänsteman- naövervakare. Genom att tillföra de flesta frivårdsdistrikt psykiaterkonsulter kan efter- vården också kombineras med fortlöpande medicinsk kontroll och rådgivningsverksam- het.

15. Allmänna synpunkter på frågan om resurs- förstärkningar inom frivården

Införandet av brottsbalken medförde ökade möjligheter för domstolarna att döma lag- överträdare till icke frihetsberövande påfölj- der. Domstolarna har också som framgått av vad som redan har anförts i mycket stor utsträckning utnyttjat dessa möjligheter. Härigenom har kraven på frivårdsorganisa- tionen ökat. Inför den nya lagstiftningen förstärktes denna väsentligt och fortlöpande förstärkningar har skett mot bakgrund av domstolarnas ändrade påföljds-praxis.

Trots detta har på många håll uttalats att resurserna är otillräckliga. Man har menat att detta medverkar till att alltför många klien- ter misslyckas.

Beredningen anser för sin del att vad som har framkommit angående frivårdens situa- tion i dag motiverar åtgärder för att skapa förutsättningar för en effektivare. frivårdsor- ganisation. Innan man går in på frågan om behovet av direkta resursförstärkningar inom frivården bör emellertid undersökas om inte även andra åtgärder kan vidtas för att effek- tivisera frivårdsarbetet. Mycket talar för att en resursförstärkning måste kombineras med vissa förändringar av arbetsuppgifterna. Be- redningen kommer i det följande att lägga fram förslag till sådana förändringar. Bered- ningen har vid sina överväganden funnit, att dessa kan åstadkommas inom gällande på- följdssystem. De förslag som beredningen framlägger ifråga om frivårdens arbetsuppgif- ter och organisation har följande inriktning:

Tidigare insatser bl. a. genom omorganisa-

tion av personundersökningsförfarandet.

Bättre underbyggt övervakarval. Bättre analys av behoven i de enskilda fallen — behandlingsplanering.

Klarare bestämning av övervakningens innehåll.

Koncentration av resurserna ”onödig” övervakning.

Satsning på kompletterande social service där klienterna är speciellt underförsörjda, t. ex. bostäder, fritid.

Större kontinuitet i handläggningen av ärenden bl.a. genom att frivården får medansvar för behandlingsarbetet på häkten och lokalanstalter.

Breddad information till och samverkan med andra myndigheter och olika grupper i samhället.

Utökat samrådsförfarande med klienterna.

ingen

I den kriminalpolitiska debatten har vida- re problemet ibland framställts som om det enbart gällde fördelningen av resurser mellan anstaltsvård och frivård. Därvid har man tagit skillnaden mellan anslagen till anstalts- vård och frivård som intäkt för påståenden att frivården försummas. Ett sådant resone- mang bygger ofta på uppfattningen att man skulle kunna skära ner anstaltsvårdens stan- dard och därigenom spara pengar för frivård.

Som beredningen fortsättningsvis kommer

-att utveckla närmare är detta inte ett realis-

tiskt betraktelsesätt. Även anstalterna lider av brist på resurser. Endast om man som t. ex. har föreslagits av trafrknykterhetskom—

mittén, minskar anstaltsklientelets numerär till förmån för ett utökat användande av frivård kan man uppnå mera betydelsefulla förändringar i kostnadsfördelningen. En strä- van i denna riktning har under lång tid varit utmärkande för svensk kriminalpolitik. Den- na fråga ligger dock utanför beredningens arbetsområde.

16. Personundersökningsverksamheten

16.1 Personundersökningen innehåll och metodik

16.1.1 Beredningens överväganden

Inom alla vårdområden gäller att tidiga före— byggande åtgärder är att föredra. För krimi- nalvårdens del innebär detta att sådana åtgär- der borde sättas in redan på personundersök- ningsstadiet. Mycket på grund av personal- brist i frivården har den i skyddskonsulenter- nas instruktion inskrivna skyldigheten att utföra personundersökningar endast undan- tagsvis kunnat fullgöras. Trots uttalanden i förarbetena till lagen om personundersök- ning i brottmål har man vidare i de flesta distrikt tvingats att överlåta handledningen av personundersökare på domstolspersona- len. Samråd mellan personundersökaren och skyddskonsulenten har också uteblivit eller blivit knapphändigt.

Genom att frivården kan börja arbeta med ärendet först sedan klienten har avgivit nöjd- förklaring eller domen har vunnit laga kraft har det ofta gått avsevärd tid sedan brottet begicks och sedan personundersökningen ut- fördes. Under denna tid, som är särskilt påfrestande för lagbrytaren, har denne i all- mänhet inte fått några erbjudanden om soci- alt och personligt stöd. Den motivation han under den tiden kan känna för att få en ändring i sina förhållanden, har ofta bleknat när övervakningen väl börjar. Övervak- ningens karaktär av tvång och kontroll för- svårar då också kontakten i många fall. Det

åligger visserligen personundersökaren enligt tillämpningskungörelsen att underrätta skyddskonsulenten om den undersökte be- höver hjälp och skyddskonsulenten att bistå med olika åtgärder men de kurativa insatser som görs med stöd av dessa anvisningar är obetydliga. I stället hinner lagbrytaren i många fall försämra sin situation, ev. genom nya brott. Det är mot bakgrund av vad nu sagts av intresse att konstatera att man vid frivårdsexpeditionen i Jönköping har vunnit goda erfarenheter av ett försök med plan- mässigt genomförd kurativ service till perso- ner som är föremål för personundersökning.

Vidare leder ofta det förhållandet att per- sonundersökningen utförs av någon annan än den som föreslår övervakare till att förslaget inte blir tillräckligt underbyggt. Det kanske viktigaste momentet i personundersöknings- arbetet att finna en för den misstänkte lämplig övervakare — får många gånger en nödlösning, inte minst när det gäller männi- skor som skall friges från häkten. Person- undersökningstiden utnyttjas på så sätt inte heller för kontakt med den föreslagne över- vakaren, som kunde vara med och planera positiva åtgärder. I de fall då domstolen inte förordnat övervakare hänskjuts frågan till övervakningsnämnden. Därvid blir tiden mel- lan personundersökning och övervakningens början ännu längre. De viktiga inlednings- faserna i övervakningsarbetet anknyts inte på ett naturligt sätt till personundersökning och dom. Möjligheterna att intressera den dömde

för att fullfölja den planläggning som sketti samband med personundersökningen har för- svårats. Om klient och övervakare redan på personundersökningsstadiet har vant sig vid att samråda med frivårdstjänstemannen blir det naturligt att fortsätta med detta.

Personundersökningarna utformas huvud- sakligen med sikte på påföljdsförslaget. De uppgifter som samlas in under personunder- sökningen syftar i första hand till att utgöra underlag för påföljdsbestämningen. En be- skrivning av den personundersöktes önske- mål, behov och resurser, vilken framför allt skulle vara värdefull för planeringen av det gemensamma arbetet under en period av kriminalvård, saknas därför ofta.

Personundersökarna har ofta en bristande utredningsrutin och handledningen är ojämn. Det leder till att andra tillgängliga utred- ningar förbises och att undersökningarna många gånger får en onödig omfattning. Med hänsyn till den tilltalades integritet och den ytterst känsliga värderingen av uppgifterna är det angeläget att utredningen begränsas till det absolut nödvändiga. Denna avgränsning är emellertid svår att göra för orutinerade undersökare och risken är att de av ambition och osäkerhet frestas att hellre ta med för mycket än för litet. Det är väsentligt att materialet är av god kvalitet eftersom det följer vederbörande för lång tid framåt.

De anförda kritiska synpunkterna på per- sonundersökningsverksamhetens nuvarande utformning och det bristfälliga sambandet med övervakarval och behandlingsplanering har föranlett beredningen att pröva såväl undersökningarnas innehåll som deras hand- havande. Det gäller dels vilken information som är nödvändig för val av påföljd och erbjudande av social hjälp, dels hur denna information skall skaffas på ett enhetligare, smidigare och för den enskildes rättssäkerhet mindre riskabelt sätt.

Beredningen anser, att förslag om ingri- pande kontrollåtgärder såsom övervakning och frihetsberövande påföljder huvudsak- ligen måste byggas på information som betraktas som objektiv och som anger tidi- gare regelbrott, dvs. registerupplysningar av

olika slag. Inhämtande av detta slag av upplysningar innebär också minst skada för den enskilde ur sekretessynpunkt. Om rätts- väsendets informationssystem (RI) byggs ut kan detta arbete förenklas och ges en enhet- lig utformning.

16.1.2 Beredningens förslag

Personundersökningsarbetet bör enligt be- redningens mening läggas upp stegvis och undersökningens omfattning bör prövas fort- löpande. Under utredningstiden bör erbju- dande om kurativa åtgärder och social ser- vice kunna ges och bilda basen i en plan för fortsatta stödåtgärder. Övervakare eller kon- taktman kOpplas in om den tilltalade önskar (beträffande kontaktman se kap. 17). De erfarenheter som görs under utredningen bör få stor betydelse för påföljdsförslaget, speci- ellt när det gäller att bedöma behovet av övervakning. Ett sådant undersökningsför-l farande gör en koppling till skyddskonsu- lentorganisationen naturlig, Beredningen föreslår därför att domstolens förordnande att föranstalta om personundersökning i varje enskilt fall obligatoriskt skall gå till skyddskonsulenten.

Utredningstekniskt enhetliga personunder- sökningar, utförda i frivårdens regi och med utnyttjande av RI, kan också i stor utsträck- ning ersätta de nuvarande behandlingsunder- sökningar som utförs på anstalternas mottag- ningsavdelningar. Genom en sådan samord- ning kan man utnyttja häktestiden på ett bättre sätt. För de tidigare personundersökta bör skyddskonsulentens yttrande, bestående av registerupplysningar och data ur ev. över- vakarrapporter, eller i vissa fall en komplet- terande personundersökning kunna ingå i behandlingsundersökningen.

Beredningens uppfattning om den meto- dik som bör tillämpas vid personundersök- ningens genomförande framgår av följande skiss. Därav framgår även vilka befattnings- havare som handhar de olika arbetsmomen- ten.

Kvalificerat biträde under ledning av skydds- konsulenten (skk):

l. Insamling av registerdata (RI) Kontroll hos socialmyndigheterna huruvida de har tillgängligt utredningsmaterial.

Personundersökaren i samråd med skydds- konsulenten:

2. Om sociala utredningar etc. inte ger tillräckligt material förordnas personunder- sökare som intervjuar den tilltalade och tar del av skolbetyg, ev. arbetsbetyg, m. m. 3. Bedömning av det insamlade materialet tillsammans med den tilltalade och den tjänsteman som skall ha hand om ärendet vid en ev. övervakning. Bedömningen skall ge svar på följande frågor. Behövs kompletterande uppgifter? (Den till- talade får själv anvisa sådana om han vill.) Behövs kontakter för kurativa insatser? (Endast frivilligt.) Behövs redan nu övervakare/kontaktman? Vill den tilltalande ha det?

4. Åtgärder i anledning av bedömningen under 3 vidtages.

5. Behandlingsplanering innebärande: Sammanställning av stoffet med tyngdpunkt på den aktuella situationen, positiva sidor att utveckla, förslag till social service. Ställningstagande till ev. läkarundersökning och om sådan anses behövlig meddelande härom till rätten. Samråd med exempelvis socialvård eller sär- skolemyndighet om särskild vård eller om speciella föreskrifter ur kontrollsynpunkt. Om överlämnande till särskild vård kan bli aktuellt som påföljdsförslag skall rätten med- delas härom för att kunna begära yttrande från den berörda myndigheten. Ställningstagande till kontrollbehovet: Gör den åtalade gärningens art speciell påföljd befogad ur skyddssynpunkt? Gör återfallsrisken speciell påföljd befogad ur kontrollsynpunkt?

Är föreskrift starkt motiverad ur kontroll- synpunkt?

6. Obligatoriskt samråd med skyddskonsu- lent eller annan handledande tjänsteman ang. påföljdsförslag, föreskrifter och behandlings- plan. Skkzs uppfattning skall framgå av redogörelsen.

7. Förslag i påföljdsfrågan upprättas. Delgivning med den tilltalade och genom- gång av vad förslaget innebär.

8. Anskaffande av ev. övervakare eller kon-

taktman som sammanföres med den tillta- lade om dessa åtgärder inte har vidtagits tidigare (se 3).

9. Behandlingsplanering med den tilltalade och den tilltänkte övervakaren (kontrollens intensitet, sociala stödåtgärder, andra erbju- danden) lO. Ev. förslag till rätten om förhandling inom stängda dörrar, ev. andra speciella upplysningar. ll. Personundersökaren och ev. blivande övervakare/kontaktman kan kallas till rätten för att lämna ev. synpunkter.

16.2. Personundersökningsverksamhetens organisation

16.2.1. Framförda förslag

Trafiknykterhetskommittén .har föreslagit att frivården övertar personundersök- ningarna i de mål angående trafiknykterhets- brott där man kan förvänta sig att påföljden skall bli skyddstillsyn med föreskrift om nykterhetsvårdande behandling eller villkor- lig dom. Kommittén räknar med att person- undersökning på så sätt årligen kommer att verkställas beträffande ytterligare omkring 5 500 personer. 1500 av dessa undersök- ningar skulle kunna utföras som arvoderat extrauppdrag av bl. a. tjänstemän inom nyk- terhetsvården medan återstoden, 4 000, skulle utföras som tjänsteåliggande av befatt- ningshavare inom skyddskonsulentorganisa- tionen. Kommittén beräknar att för detta skulle erfordras 40 nya assistenttjänster och 20 biträdestjänster. Kommittén räknar då med att varje assistent skulle kunna utföra 100 undersökningar per år.

Trafiknykterhetskommittén anser alltså att huvudparten av personundersökningarna rörande personer som misstänks för trafik- nykterhetsbrott bör utföras av frivårds- tjänstemän. Detta motiveras med att person- undersökningarna i dessa ärenden är särskilt kvalificerade, då det bl. a. gäller att klarlägga ev. dolda alkoholproblem och göra klienten positiv till behandling.

I kriminalvårdsverkets anslagsframställ- ning för budgetåret 1972/73 föreslås att frivårdsorganen successivt skall överta utför-

andet av alla personundersökningar. Som ett första led begärs medel till 15 assistenter och 6 biträden att fördelas på ett lämpligt antal skyddskonsulentdistrikt. Hela kostna- den härför, inklusive omkostnader, inventa- rier m.m. beräknas till 1 500000 kr, dvs. 100 000 kr per heltidsanställd personunder- sökare. Kriminalvårdsstyrelsen anger att varje sådan assistent kan utföra högst 150 undersökningar per år.

16.2.2. Beredningens överväganden och förslag

Beredningen anser att det i många fall av trafiknykterhetsbrott kan vara fråga om känsliga och svåra bedömningar som ställer stora krav på undersökarens kunskaper och omdöme. Sådana förhållanden torde emeller- tid föreligga även i många andra fall då personundersökning sker. Det är därför naturligt att tänka sig att i enlighet med kriminalvårdsstyrelsens förslag överföra per- sonundersökningsverksamheten i sin helhet på frivårdsorganen. Härigenom skulle sanno— likt kunna uppnås en höjd kvalitet på un— dersökningarna och en gynnsammare start för kriminalvårdens insatser. Detta borde på sikt kunna påverka vårdens resultat. Emellertid anser beredningen vid den be- dömning som beredningen har att göra av det samlade resursbehovet inom kriminalvår- den att en sådan satsning är alltför stor för att lämpligen ske på en gång. Härför talar också att vi i dag inte har erforderlig tillgång till personal utbildad för uppgiften. Det kan också vara olämpligt att helt skära av möjlig- heten att låta andra än frivårdstjänstemän utföra personundersökningar. Inte bara nyk- terhetsvårdens tjänstemän utan även andra socialarbetare inom olika vårdområden kan tillföra personundersökningsverksamheten stora resurser i klientkännedom och sakkun- skap. Med förstärkt information och hand- ledning kan också andra kategorier, t.ex. notarier vid tingsrätterna, samhällsvetenskap- ligt och pedagogiskt skolade personer m. fl., utföra ett utmärkt utredningsarbete. Beredningen föreslår av anförda skäl ett

system, varigenom resurser ställs till frivårds- dlstriktens förfogande för en personunder- sökningsverksamhet, som kan avpassas efter behov och möjligheter på varje ort. Arbetet bör därvid i sina huvuddrag läggas upp i enlighet med den skiss som beredningen nyss har redovisat. Genom ett sådant förfarande blir personundersökningsverksamheten effektivare. Principen att skyddskonsulent- organisationen skall ansvara för verksamhe- ten och medverka i bedömning, kurativ service och behandlingsuppläggning leder till att för administration och handledning be- hövs en tjänst per distrikt i landsortsdistrik- ten, 2—3 tjänster i vardera av de nuvarande storstadsdistrikten med 1 000 eller fler ären- den, dvs. sammanlagt ca 50 handledande assistenter. Vidare krävs en halv biträdes- tjänst per assistent. Assistenterna bör med hjälp av sina biträden kunna utföra den under 1. i planen föreslagna registerkontrol- len och bedömningen av tillgängligt material. Därvid kan behovet av fortsatt utredning i en del fall visa sig falla bort. Vidare kan man räkna med att biträdena kan utföra en del rutinbetonade göromål som idag utförs av personundersökaren själv. Assistenterna bör även i en del geografiskt väl avgränsade och klientelmässigt små distrikt kunna utföra en del fullständiga personundersökningar. Huruvida de tjänstemän som på detta sätt tillförs frivårdsorganisationen för att möjlig- göra den av beredningen föreslagna person- undersökningsverksamheten enbart skall ägna sig åt denna verksamhet eller arbetsupp- gifterna skall fördelas på annat sätt mellan distriktets personal, bör bedömas av resp. skyddskonsulent. Fortsatt utbyggnad och förstärkning av organisationen kan ske suc- cessivt genom att fler assistenter för under- sökningsarbetet tillförs de mest arbetstyngda distrikten.

Genom de föreslagna åtgärderna uppstår en besparing av arvoden till tillfälligt engage- rade personundersökare. Denna besparing är svår att beräkna. Oavsett storleken därav anser beredningen att de föreslagna åtgär- derna är väl motiverade med hänsyn till de fördelar ur behandlingssynpunkt som står att

vinna på en effektivare personundersöknings- verksamhet som underlag för behandlings- arbetet, oeh de arbetsekonomiska vinster som därigenom erhålles i det fortsatta arbe- tet med klienten.

17 Övervakningen

17.1 Inledning

Övervakning förekommer dels efter utskriv- ning från anstalt, dels i samband med påfölj- den skyddstillsyn. Under senare år har över- vakningsinstitutet stundom ifrågasatts som kriminalpolitiskt instrument.

Sålunda har gjorts gällande att övervak- ning efter anstaltsvistelse fungerar som en tilläggssanktion och därför bör slopas. Man har därvid utgått från uppfattningen att övervakningsarbetet bygger på att den över- vakade är positiv till samarbete med dem som har att svara för övervakningen. Man brukar tala om den övervakades motivation för behandlingen som nödvändig för ett gott resultat av övervakningen. Många gånger är denna svag eftersom klienten upplever sig tillräckligt straffad genom anstaltsvistelsen.

Att motivera människor för övervakning som alternativ till frihetsstraff anses däremot vara lättare. Ytterst få har också pläderat för slopande av skyddstillsyn som påföljd. De som har gjort det torde ha tänkt sig ett ökat användande av påföljder som helt saknar inslag av kontrollåtgärder. Häremot har gjorts gällande att en sådan åtgärd förmodli- gen skulle medföra att ett betydande antal lagöverträdare i stället ådömes fängelse då man menar att de måste bli föremål för någon form av kontroll och försök till korri- gering.

Det är inte beredningens uppgift att ta ställning till de nu antydda kriminalpolitiska

frågorna. I anslutning till denna debatt har emellertid också diskuterats övervaknings- institutets utformning och resurser. Bered- ningen kommer i det följande att behandla vissa därmed sammanhängande frågor som är väsentliga för frivårdens verksamhet. Därvid har beredningen med hänsyn till frågornas inbördes samband ansett det nödvändigt att föreslå vissa mindre ändringar i brottsbalken .

17.2. Beredningens överväganden och förslag 172] Övervakningstidens längd

Prövotiden vid skyddstillsyn, f. n. tre år, äri regel förenad med övervakning hela tiden. Detta upplevs av flertalet klienter, överva- kare och frivårdstjänstemän som en opropor- tionerligt lång tid. Man torde endast mycket sällan kunna motivera en treårig övervakning genom att åberopa behov av fortsatt kon- troll. Den klient som har klarat sig utan återfall i exempelvis två år torde sällan vara så labil att kontroll ett tredje år är nödvän- dig. Efter ett till två års kontakt med över- vakare och frivårdspersonal bör den över- vakades sociala hjälpbehov även vara kart- lagda och om möjligt avhjälpta. I varje fall måste klienten under denna tid ha aktualise- rats hos socialvården och andra allmänna serviceorgan. Majoriteten av skyddstillsyns- klientelet mer än hälften av klientelet är ungdomar under 23 år är fortfarande inne i en psykisk mognadSprocess och för dem

kan ett eller två år betyda att de uppnår en helt annan social stabilitet. Det sista övervak- ningsäret kan då lätt urarta till slentrian eller upplevas som ett utslag av meningslös repres- sion. I sammanhanget bör framhållas att större delen av de villkorligt frigivna endast har ett års övervakning.

Enligt brottsbalken kan övervaknings- nämnden besluta att övervakningen skall upphöra när den inte längre är erforderlig. Denna möjlighet utnyttjas emellertid endast i knappt 5 % av samtliga skyddstillsynsfall per år. Fördelningen av antalet fall där över- vakningen på så sätt får upphöra är vidare mycket ojämn över landet på grund av nämndernas skiftande praxis och frivårds- tjänstemännens varierande möjligheter att prioritera prövningen av dessa ärenden fram- för andra arbetsuppgifter. Även i fråga om förlängning av prövotiden på grund av miss- skötsamhet är praxis mycket varierande. De flesta övervakningsnämnder beslöt under år 1971 inte om någon förlängning medan and- ra har förlängt prövotiden i förhållandevis många ärenden.

Beredningen anser det mindre tillfreds- ställande att övervakningens varaktighet på detta sätt blir beroende av olika bedöm- ningar. Det är önskvärt att bestämmelserna anger en fastare tidsram och ger klara anvis- ningar för prövning av övervakningens be- stånd. Särskilt gäller detta vid förlängning av prövotid. Det är en frihetsinskränkande åt- gärd och bör därför enligt beredningens upp- fattning tillgripas endast vid ny kriminalitet.

På grund av vad sålunda anförts föreslår. beredningen att prövotiden vid skyddstillsyn sänkes till två år. Vidare förslås att obligato- risk omprövning av övervakningen skall ske efter ett år. Därvid skall ldienten erbjudas att vara närvarande vid övervakningsnämndens sammanträde. Vid detta tillfälle skall över- vakningsnämnden överväga om övervak- ningen kan upphöra och klienten i stället erbjudas kontaktman (se härom mera ne— dan). Ett sådant beslut bör kunna fattas även tidigare eller senare under prövotiden. Klien- ten bör kunna få behålla sin kontaktman ett tredje år om han vill.

Vidare föreslår beredningen att prövo- tiden inte skall kunna förlängas utan ny dom eller åtalseftergift. Detsamma föreslås gälla för förlängning av prövotid för villkorligt frigiven, som står under övervakning.

17.2.2. Övervakningens funktion

Övervakningen kan sägas ha två funktioner, en kontrollfunktion och en hjälpfunktion. Hur övervakningens kontrollfunktion utövas i praktiken varierar naturligtvis både med de yttre förhållandena och med relationen mel- lan övervakare och klient. På en liten ort, där övervakaren t. ex. bor granne med eller arbe- tar på samma arbetSplats som klienten eller känner familjen får man snabbt vetskap om förändringar i den övervakades situation, me- dan storstadens anonymitet ofta försvårar en naturlig information. Av sekretess- och disk- retionsskäl är övervakaren oftast förhindrad att göra direkta efterforskningar på arbets- platser, hos hyresvärdar etc. Den bästa infor- mationskällan är givetvis klienten själv. Mål- sättningen är därför att få relationen till honom så öppen och spontan att andra källor kan undvaras. Alla övervakare lyckas emellertid inte åstadkomma detta. Bl.a. finns det klienter som vill leva utan insyn och som undandrar sig kontroll på olika sätt. I sådana ärenden får övervakaren ofta gå en svår balansgång mellan önskan att visa för- troende och nödvändigheten av att vidta vissa kontrollåtgärder. Energiska försök att hålla reda på klientens förehavanden skadar i de flesta fall relationen så att kontakten försvåras.

Som ett hinder för goda relationer mellan övervakare och klient uppfattar också många det sanktionssystem som brottsbalken anvi- sar i de fall där klienten undandrar sig kontakt eller på annat sätt försummar sina skyldigheter. Klienten vet att övervaknings- nämnden kan ingripa med varning, förläng- ning av prövotid eller förverkande. Han vet också att han kan hämtas av polis eller bli omhändertagen om han tredskas. Detta hot, som övervakaren enligt frivårdskungörelsen är skyldig upplysa om och som framgår av

övervakningsmeddelandet, understryker övervakningens kontrollfunktion. (Se härom kap. 17.26.)

Det är svårt att uppskatta i vilken ut- sträckning kontrollfunktionen upplevs som ett problem. Övervakare ger ibland uttryck för olust inför denna sida av arbetet. Det är också troligt att detta försvårar rekryte- ringen av övervakare bland vissa grupper, exempelvis ungdomar och länkmedlemmar. Klienter säger ganska ofta att de kan accep- tera övervakaren som person men att de ibland känner sig misstrodda och utsatta för angiveri.

Olika sätt att komma ifrån detta problem har diskuterats. Det har t. ex. föreslagits en tudelning av övervakningen så att kontroll- och hjälpfunktionerna handhas av olika myndigheter eller personer. Man vill att lek- mannaövervakaren skall befrias från kon— trolluppgifter och rapportskyldighet och bli en renodlad ”kontaktman” med tystnads- plikt även gentemot uppdragsgivaren. Den kontroll som eventuellt skulle anses nödvän- dig i vissa fall skulle skötas av samhällets myndigheter.

En något annorlunda uppfattning redo- visas av flertalet frivårdstjänstemän. .De menar att rapportskyldigheten måste bestå eftersom den fyller flera viktiga funktioner som inte kan avvaras. Rapporterna är en form av kommunikation som förmedlar kun- skap om övervakaren och hans sätt att fun- gera och ger en viss möjlighet att kontrollera hans arbete. Vidare får frivårdstjänste- mannen information om klienten, som gör det möjligt att ingripa med stödjande och förebyggande åtgärder i samarbete med över- vakaren. Utan information kan frivården inte bedriva ett fortlöpande, konstruktivt och smidigt arbete utan hänvisas till plötsliga punktinsatser, när t. ex. uppgifter från andra myndigheter ger vid handen att kontakt med ärendet erfordras. Insatsen kan då uppfattas som alltför brysk och enbart negativ i ett kritiskt läge.

Å andra sidan har frivårdstjänstemännen understrukit att de önskar en förändring av rapportens form. Den ofta alltför formella,

intetsägande eller kategoriska skriftliga rap- porten skulle ersättas med ett muntligt sam- rådsförfarande, varvid även klienten borde medverka. Detta skulle innebära en mer nyanserad diskussion och de positiva sidorna skulle bättre uppmärksammas och tas till- vara. Ett samrådsförfarande medför emeller— tid ökad arbetsbelastning för frivårdsperso— nalen och fordrar personalförstärkning. Som en övergångsform har därför föreslagits att rapporterna skulle skrivas av klient och över- vakare tillsammans. Därigenom skulle rap- porten mer bli en redogörelse för ett gemen- samt arbete än ett konstaterande av klien-

tens status. Beredningen anser för sin del att även om det finns nackdelar förknippade med över- vakningens kontrollfunktion kan denna inte undvaras inom den nuvarande påföljden skyddstillsyn. Kontrollen torde vara en för- utsättning för att skydddstillsyn skall kunna användas i nuvarande eller ökad utsträck- ning.

I fråga om villkorlig frigivning medger lagstiftningen redan nu att man underlåter att förordna om övervakning. Detta tilläm- pas dock i ringa omfattning. En mera liberal praxis torde inte medföra några nackdelar ur kontrollsynpunkt. Det väsentliga för den fri- givne än att han får erbjudanden om social service och personliga kontakter. Det är möj- ligt att han skulle anta dessa erbjudanden även om kontakten inte var obligatorisk.

Beredningen anser det angeläget att det klart framgår att övervakningen har en kon- trollfunktion. Den kan emellertid vara mer eller mindre väsentlig i olika ärenden och under olika tidsperioder i ett och samma ärende. Kontrollen bör vidare inskränkas till det som är viktigt och som kan kontrolleras. Den övervakade bör veta vad som kontrolle- ras och på vilket sätt detta sker. Sanktioner som inte har annan funktion är hot eller straff bör inte förekomma. Kontroll och rapportering bör göras öppnare och så långt möjligt i samrådsform.

När det inte längre finns behov av kontroll skall övervakningen upphöra. För att klien- terna då inte skall hamna i en sämre situa-

tion kan deras behov av fortsatt socialt och personligt stöd på sätt som beredningen ut- vecklar närmare i fortsättningen tillgodoses genom att de erbjuds en kontaktman för återstoden av prövotiden, eventuellt ytter- ligare ett år. Som kontaktman kan klienten välja t. ex. sin tidigare övervakare.

Övervakningens hjälpfunktion har också kritiserats från olika utgångspunkter. Man har menat att det försätter kriminalvårdens klienter i en ogynnsam situation att hänvisas till en egen socialhjälpsorganisation. Dels kan existensen av denna organisation medföra att klienternas rätt till service av den allmänna socialvården ifrågasätts, dels kan de känna sig utpekade och diskriminerade. Eftersom övervakarna och skyddskonsulentorganisa- tionen inte har resurser att ge en fullständig social service måste klienterna i alla fall skickas vidare till andra myndigheter och denna ”rundgång” upplevs av klienten som förödmjukande och är dessutom ineffektiv.

Upplevelsen av att övervakaren saknar resurser och reell makt att åstadkomma något positivt är ganska vanlig bland klien- terna. Bland annat anförs ofta som argument för bruten kontakt att övervakaren ”ändå inte kan uträtta något". Man vill att överva- karen skall utrustas med pengar för olika ekonomiska insatser och ges större möjlig- heter att få fram bostäder och arbete.

Vissa kritiker ser i dessa förhållanden en anledning att dela upp övervakningsfunktio- nerna mellan tjänstemän och lekmän, varvid tjänstemännen skulle ta hand om den sociala servicen för klienterna. Andra menar att övervakarna och frivårdstjänstemännen en- dast skall svara för övervakningens kontroll- funktion medan klientema för social service skulle hänvisas till socialvården.

Beredningen kommer i annat sammanhang att beröra avvägningen mellan samhällets allmänna service och kriminalvårdens insat- ser i fråga om klienternas sociala behov. Beredningen hänvisar till vad där sägs om behovet av supplementära insatser för kriminalvårdens klienter. Beredningen anser att någon annan väg inte kan väljas än att övervakningens hjälpfunktion får handhas av

samma person som svarar för kontrollfunk- tionen. En sådan lösning är även att föredra för att undvika den rent negativa prägel som en renodlad kontrolluppgift skulle få både för klienten och övervakaren. För en positivt arbetande övervakare kommer hjälpfunktio- nen att bli dominerande och färga inställ- ningen till den övervakade. Det måste dess- utom vara till fördel för övervakningens båda sidor att kunna få en helhetsbild av klienten i hans miljö, även om övervakningens hjälp- funktion i mycket kommer att bestå i att utverka och samordna insatser från samhäl- lets allmänna organ. En mycket viktig upp— gift för frivårdens tjänstemän är just att biträda övervakarna i planläggningen av detta arbete.

Det sagda ger enligt beredningen vid han- den att frivårdstjänstemännens möjligheter att biträda övervakarna bör förstärkas. Be- redningen föreslår i det följande en utbygg— nad av frivårdsorganisationen. Beredningen föreslår också vissa andra åtgärder för att förbättra relationerna mellan klienter, över- vakare och frivårdstjänstemän.

Som beredningen tidigare framhållit bör övervakning som kontrollåtgärd endast an- vändas när kontroll är befogad. Klienter som endast har behov av socialt och personligt stöd bör inte stå under övervakning. Dessa klienter bör kunna erbjudas en kontaktman som hjälp att få social service. Som tidigare anförts bör detta ske i samband med upphö- rande av övervakning under prövotiden efter dom till skyddstillsyn.

Även andra grupper av klienter bör kunna erbjudas kontaktman t. ex. på personunder- sökningsstadiet eller under häktningstiden. Villkorligt frigivna bör erbjudas kontakt- man i den män inte kontrollaspekten gör övervakning påkallad. Kontaktmannen, som inte har kontroll- och rapporteringsskyldig— het, skall fungera som social rådgivare och förtroendeman på det personliga planet under prövotiden. Genom samarbete med kommunala och andra myndigheter bör vissa kontaktmän kunna utses bland tjänstemän på socialbyråer, familjerådgivningsbyråer etc. Det bör åligga skyddskonsulenterna att

lämna förslag på lämpliga kontaktmän, att registrera dessa uppdrag och utanordna ev. kostnadsersättning (motsvarande övervaka- rens kostnadsersättning) samt att samla kon- taktmännen till lämplig information och ut- bildning.

På grund av vad nu sagts föreslår bered- ningen att det för sådana som dömts till skyddstillsyn och för villkorligt frigivna i stället för övervakare skall kunna förordnas en kontaktman med de uppgifter som nyss har angivits. Kontaktman skall också kunna utses för tiden intill dess dom har meddelats. Förordnande av kontaktman skall meddelas av skyddskonsulenten. Förordnandet upphör vid annan påföljd än skyddstillsyn, samt när klienten själv påkallar upphörande.

17.2.3 Valet av övervakare

En vanlig anmärkning från klienterna gäller att övervakarna inte har tillräcklig tid för sina uppdrag. Det gäller både tjänstemän och lekmannaövervakare. Lekmannaövervakaren kan klienten ofta inte nå på dagtid. Lekman- naövervakama är också ofta missnöjda med det stöd de kan få av frivårdstjänstemännen. De upplever sig många gånger lämnade i sticket med svåra praktiska problem och otillfredsställande relationer till klienterna och deras anhöriga.

Frågan om de personella resurserna för övervakningsarbetet i kriminalvården sam- manhänger enligt beredningens uppfattning även med arbetsfördelningen mellan tjänste- män och lekmän.

Enligt olika enkäter bland frivårdstjänste- män är främsta skälet för dem att äta sig en övervakning att ärendet är ”svårt”. Till- strömningen av klienter med svår social miss- anpassning har ökat genom brottsbalkens större möjligheter att döma till frivård. Anta- let tjänstemän har inte ökat i samma takt. Även en hel del av de tyngsta ärendena har därför fått läggas på lekmän. Det har ökat behovet av handledning. Förespråkarna för ett större inslag av tjänstemän som överva- kare har menat att övervakningsarbetet fram- för allt i dessa ärenden kräver specialutbild-

ning och möjlighet att satsa på heltid.

Narkomanvårdskommittén anser att över- vakning av narkomaner bör handhas av hel- tidsanställda tjänstemän, då uppgiften är för svår för lekmännen. Därvid bör varje tjänste- man inte ha ansvar för mer än 25 drogmiss— brukare. Lekmännen bör kunna fungera som kontaktmän vid sidan av övervakarna. Även trafiknykterhetskommittén förordar tjänste- män som övervakare vid påföljden skyddstill- syn med föreskrift om nykterhetsvårdande behandling för trafiknykterhetsbrottslingar.

Yrkesövervakare förekommer på en del håll i Sverige bl.a. av tradition hos Skydds- vämsföreningarna. Stockholms barnavårds— nämnd har på sin tid på försök anställt socialarbetare för övervakningsuppdrag. Att övervakningsassistenter arbetar på vissa fri- vårdsdistrikt kan också betraktas som ett steg mot utökad tjänstemannaövervakning.

Även om åtskilliga fackmän förordar en tämligen långtgående satsning på tjänstemän i övervakningsarbetet, menar dock flertalet att även lekmän bör användas. Som skäl brukar anföras att geografiska synpunkter och kostnadsskäl gör lekmännen oumbärliga på landsbygden, där det möter svårigheter att bygga upp en yrkesövervakarkår. Vidare menar man att lekmannen erbjuder en mer personlig kontakt för klienten. Han kan umgås med honom på sin fritid och i bästa fall bli en god vän och en länk till en ny grupptillhörighet.

Ett annat viktigt argument för lekmän— nens medverkan är att dessa övervakare kan bli goda informatörer ute bland allmänheten om de dömdas situation och på så sätt verka för ökad tolerans och solidaritet med krimi- nalvårdens klienter.

Beredningen anser med hänsyn till det ökade inslaget dömda med svår social miss- anpassning, framförallt alkohol- och narkoti- kamissbruk, att fler klienter än nu, särskilt i storstäderna, måste få frivårdstjänstemän som övervakare. Beredningen beräknar att i genomsnitt ca 30% av nuvarande klientel (eller ca 7 400 klienter) tillhör de kategorier som av olika skäl kräver omfattande insatser på dagtid av utbildade socialarbetare.

För övriga övervakade bör även fortsätt— ningsvis lekmän anlitas. Beredningen anser emellertid att Iekmännens medverkan förut- sätter en kraftigare satsning på utbildning, fortbildning och gruppverksamhet än vad nuvarande anslag tillåter. Beredningen före- slår i annat sammanhang (kap. 32) en upp— räkning av detta anslag.

Genom att frivårdsorganisationen kopplas in redan på personundersökningsstadiet och genom att skyddskonsulenten då alltid har en överläggning med klienten, kan valet av övervakare göras med större omsorg. Om man grundligt kartlägger klientens förhål- landen, kan man lättare finna en övervakare med förutsättningar att möta dennes speci- ella behov. Detta förutsätter även att tjänste- männen får tid att lära känna övervakarna.

När det gäller att beräkna behovet av frivårdstjänstemän för övervakningsuppdrag utgår beredningen från att varje assistent inte bör ha mer än 30 ärenden. Det betyder att 247 assistenter skulle behövas för dessa över- vakningar. Med avräkning för nuvarande 2 200 ärenden med tjänstemannaövervak- ning (73 assistenter) krävs ett nettotillskott av 175 assistenter. Hälften av kostnaden täcks genom omförda övervakararvoden.

17.2.4. Övervakararvodena

En del övervakarföreningar ha hävdat att tillgången på lekmannaövervakare skulle vara beroende av arvodets storlek. Samma upp- fattning framförs i motionen 72:31] till 1972 års riksdag, vilken av Kungl. Maj :t har överlämnats till beredningen för beaktande. Motionärerna föreslår en fördubbling av nu- varande månatliga belopp. l utlåtandet över motionen uttalar justitieutskottet att en uppräkning av övervakarnas ersättning bör ske inom den närmaste tiden och att be- loppsbestämningen bör göras i anslutning till bedömningen av övriga resursbehov inom kriminalvården.

Innan beredningen tar ställning i frågan om ersättningen till övervakare vill bered- ningen framhålla att den har att göra en samlad bedömning av olika behov inom krimi-

nalvården. Kostnadsökningen för en fördubb- ling av ersättningen till de frivilliga överva- karna utgör drygt 17 milj. kronor årligen. En sådan satsning kan betyda att andra åtgärder som utifrån beredningens bedömning av reformverksamhetens inriktning är mera oundgängliga måste anstå. Man måste också enligt beredningens uppfattning vid en upp- räkning av övervakararvodet jämföra kostna- den för lekmannaövervakning med kost- naden för fler tjänstemän. För samma kost- nad kan man anställa omkring 220 övervak- ningsassistenter.

Beredningen har vidare den uppfattningen att arvodets storlek inte har så stor betydelse för rekryteringen av nya ”övervakare som man ibland föreställer sig.

Viktigare än en generell arvodeshöjning anser beredningen det vara att bättre resurser tillskapas för att ersätta de övervakare som har haft speciella utgifter i samband med övervakningsuppdraget. Medlen till särskilda kostnader för övervakare bör räknas upp och ställas till frivårdsdistriktens förfogande så att de kan utnyttjas smidigt.

Man bör enligt beredningens mening också beakta den stimulans och uppmuntran som utbildning innebär för övervakarna. Betyd- ligt ökade resurser för kursverksamhet, som även medger ersättning för förlorad arbets- förtjänst och resor, är en annan väg att satsa på lekmannaövervakarna.

På grund av vad nu sagts vill beredningen inte föreslå någon höjning av det belopp som utgår till de frivilliga övervakarna. Bered- ningen anser att övriga förslag till förbätt- ringar i frivårdens funktion bör få positiva effekter för lekmannaövervakarnas arbetssi- tuation och att resurserna i första hand bör koncentreras till dessa förbättringar.

Beredningen föreslår däremot en höjning av medlen till särskilda kostnader för överva- kare. Dessa medel bör ställas till skyddskon- sulenternas förfogande.

Vidare föreslår beredningen att medel be- räknas för kostnadsersättning åt kontakt- man.

17.2.5. Föreskrifter

Ett av de mest kritiserade inslagen i övervak- ningsinstitutet är användandet av särskilda föreskrifter. Avsikten med meddelandet av föreskrifter skall enligt brottsbalkens förar- beten vara att anvisa vissa stödåtgärder som man tror skall ge klienten bättre förutsätt- ningar för anpassning i samhället. Denna avsikt torde också överväga i domstolarnas praxis.

Lika väsentligt som domstolens avsikt med föreskriften är emellertid enligt bered- ningens mening hur föreskriften uppfattas av den det gäller. Eftersom föreskriften oftast är kopplad till något icke önskat beteende, uppfattas den gärna som straff. Det är sanno- likt lättare för klienten att acceptera en kontrollföreskrift som anknyter till brottet än en föreskrift som motiveras med ett behandlingsbehov, som han inte alltid vill erkänna. Därför har t.ex. trafiknykterhets- kommitténs förslag att använda föreskrift om nykterhetsvårdande behandling som en skärpning av skyddstillsynspåföljden för tra- fiknykterhetsbrottslingar vissa förutsätt- ningar att förstås både av klienterna och allmänheten.

Föreskrifterna får som de nu tillämpas ofta inte åsyftad effekt vare sig ur kontroll- eller behandlingssynpunkt. Domstolarnas föreskrifter är ofta mindre väl genomtänkta och saknar reellt behandlingsinnehåll.

Vidare vill beredningen framhålla att be- handling som grundas på tvång i stället för en motivation hos klienten i allmänhet har mindre utsikter till framgång. Förhållandet kan förenklat uttryckas så: Är klientens in- ställning positiv behövs ingen föreskrift, är den negativ är föreskrift tämligen menings- lös.

Redan under remissbehandlingen av försla- get till brottsbalk kritiserade dåvarande medicinalstyrelsen föreskrifter om vård och behandling. Även en del arbetsmarknads- myndigheter har kritiserat föreskrifter om exempelvis utbildning och gjort gällande att en sådan föreskrift inte är en lämplig ut- gångspunkt för arbetsvårdande insatser.

En särställning har föreskrifter hur skade- ståndet skall betalas. Denna föreskrift har nämligen ansetts kunna användas även för att ge påföljden en viss skärpning. Om detta sätt att använda föreskriften förekommer i nämnvärd utsträckning är beredningen obe- kant. Däremot förekommer det att obetalda skadestånd läggs klienten till last i frågor om exempelvis passinnehav och upphörande av övervakning även när klientens socioekono- miska situation är svag och avbetalningar skulle försvåra hans möjligheter att försörja sig. Det är också vanligt att övervakare oppo- nerar sig mot det mer eller mindre uttalade kravet att de skall fungera som inkasserare av skadestånd, emedan de upplever det som en störning i kontakten med klienten. Allvarli- gast är kanske att föreskrift att betala skade- stånd kombinerad med andra krav, kan för- svåra den övervakades anpassning. Det gäller här ofta människor med oreglerade skyldig- heter åt olika håll t. ex. skatter, underhålls- bidrag, böter och rättegångskostnader. Ska- deståndsföreskriften kan då bli ett krav som är omöjligt att uppfylla för den övervakade och för övervakaren och frivårdstjänste- mannen kan det te sig obilligt att verka för att föreskriften skall uppfyllas.

Det nu sagda får givetvis sin särskilda betydelse emedan relativt allvarliga sanktio- ner kan drabba klienten vid bristande upp- fyllelse av föreskriften. Beredningen åter- kommer härtill i det följande.

På grund av vad nu anförts vill bered- ningen uttala sig för en avsevärt minskad användning av föreskrifter av nu angivet slag. Detta torde inte kunna uppnås utan en lagändring. En sådan bör övervägas under det fortsatta reformarbetet.

17.2.6. Sanktioner

Samtal, sociala stödåtgärder, kontroll och ev. föreskrifter är olika led i samhällets försök att påverka den dömdes livsföring genom övervakning. ] den mån detta inte lyckas uppkommer frågan om att använda sanktio- ner såsom varning, förlängning av prövotid eller förverkande. Sanktionerna tillämpas

ganska ojämnt av olika övervakningsnämn- der. Detta bidrar till att de stundom upplevs som uttryck för godtycke.

Beredningen anser att sanktioner endast är berättigade för att tillgodose kontroll och samhällsskydd och att de därför bör använ- das restriktivt och efter noggrann utredning. Om den övervakade gör sig skyldig till ny kriminalitet sker prövningen i särskild ord- ning av åklagarmyndighet och domstol. Man kan då finna att klienten för någon tid skall tas om hand i anstalt. Även vid fall av allvarlig misskötsamhet och överhängande risk för ny kriminalitet kan det enligt bered- ningens mening ur kontrollsynpunkt vara befogat att för en kortare tid ta om hand den övervakade under institutionella former. Detta kan ske genom förverkande av den villkorligt medgivna friheten, äterintagning för vård i anstalt resp. anstaltsbehandling eller undanröjande av påföljden vid skydds- tillsyn. Institutionsvistelse vid misskötsam- het bör dock endast förekomma om frivår- dens alla resurser anses uttömda. Frihets- berövandet bör endast vara så lång tid som erfordras för att på nytt förbereda frivård. Möjligheterna att snabbt erhålla ny villkorlig frigivning resp. ny period av vård utom anstalt bör underlättas.

Genom att allvarlig misskötsamhet på nu angivet sätt kan föranleda intagning i anstalt anser beredningen att behovet av kontroll och samhällsskydd tillräckligt tillgodoses. Att utöver denna åtgärd använda andra åt- gärder som inte tjänar detta syfte anser beredningen olämpligt och verkningslöst.

Beredningen föreslår därför att varning och vitesföreläggande avskaffas. Samtidigt bör vissa formuleringar i brottsbalken och de därtill knutna frivårdskungörelsen och över- vakningsmeddelandet ses över så att sådana krav på de övervakade som att ”undvika skadligt sällskap” och liknande tas bort.

Omhändertagandeinstitutet bör däremot behållas. Det har visserligen också repressiv karaktär men tjänar samtidigt som en metod att åstadkomma den utredning beträffande klientens förhållanden som annars omöjlig- görs på grund av hans oanträftbarhet, berus-

ning etc. Stor restriktivitet måste emellertid iakttagas beträffande omhändertagandena. De bör vara korta.

17.2.7. Klientmedve rkan

[ likhet med förhållandet i vissa andra länder bör klienten ha rätt att överklaga förordnan- det av övervakare. Likaledes bör klienten äga rätt att få föra talan mot övervaknings- nämnds beslut att inte medge upphörande av övervakning. Vidare bör klienten beredas tillfälle att närvara vid överläggningi sitt eget ärende mellan övervakare och frivårdstjänste- man eller annan myndighet, såvida det inte är uppenbart olämpligt av hänsyn till tredje man.

Beredningen föreslår att de författnings- ändringar görs som föranleds av vad nu har sagts.

18

18.1 Allmänna synpunkter

Kritiken mot frivården har kanske främst gått ut på att verksamheten inte förmår garantera klienterna en rimlig standard i fråga om bostad, arbetsmöjligheter och för- sörjning. Man framhåller att en sådan stan- dard är en av förutsättningarna för klienter- nas anpassning i samhället. Man pekar på att frivårdens anslag till behandlings- och stödåt- gärder bara utgör ca 140 kr per klient och år, att människor kan friges från häktet med några öre på fickan och att de ibland endast kan erbjudas beredskapsarbete och ungkarls- härbärge. Det är inte möjligt att sanera en övervakads ekonomi eller åstadkomma en gynnsam ”start” efter frigivningen. Å andra sidan har de satsningar som gjorts på ex. vis frivårdshotell, specialarbetsplatser och an- passningskurser också kritiserats. Man anser att dessa medför att klienterna känner sig utpekade och särbehandlade.

Den till synes motsägelsefulla kritiken visar enligt beredningen att frågan om inrikt- ningen av insatserna är ett komplicerat pro- blem. Frivårdens aktuella läge i fråga om resurser för social service får ses som en kompromiss mellan den principiella inställ- ningen att samhällets allmänna service skall tillgodose alla utifrån deras behov och hän- syn till de faktiska förhållandena, som gör en viss särbehandling nödvändig.

En integration med socialvården, som ur många synpunkter ter sig naturlig som ett framtidsmål, skulle i dag på många håll

Frivårdens sociala verksamhet

innebära ett försämrat utgångsläge för de övervakade, som ofta har svårt att hitta i samhället och få sina behov tillgodosedda. Det främsta hindret för en integrering är dock att frivårdens befattning med de över- vakade ytterst grundar sig på en dom och är ett led i en påföljd, som det inte är möjligt för socialvården att verkställa.

Frivården får därför inrikta sig på att söka ett så nära samarbete som möjligt med soci- alvård och andra vårdmyndigheter för att möjliggöra en helhetssyn på den övervakades situation, minska dubbelarbete och förhind- ra den hjälpbehövandes ”rundgång” mellan institutionerna. Beredningen anser det ange- läget att de rekommendationer som lämnasi socialstyrelsens Råd och Anvisningar nr 19/70 Samverkan kriminalvård socialvård, beaktas i större utsträckning än vad som för närvarande sker.

Stora grupper av frivårdsklientelet lever under otillfredsställande sociala förhållan- den. Samhällets allmänna service når dem mycket ojämnt. Frivården fungerar på grund av sin skyldighet att utöva kontroll av klien- terna som en slags uppsökande verksamhet. Speciellt i storstäderna avslöjas stora hjälp- behov. Det gäller då inte i första hand medel till uppehälle, där socialvården på de flesta orter täcker grundbehovet, utan speciella insatser för sysselsättning, bostad och hälso— vård. Vidare bör ökade insatser göras när det gäller de övervakades fritidsaktiviteter.

Beträffande de av kriminalvårdens klienter

som är intagna på lokalanstalter har bered- ningen intagit den principiella ståndpunkten att de så långt möjligt skall få del av den allmänna standard och service som finns i samhället. Denna princip måste som bered- ningen redan har framhållit gälla än mer oinskränkt beträffande de klienter som be- finner sig i frihet.

Genom de frihetsinskränkningar som på- följderna medför och de speciella krav som ställs på en övervakad, ikläder sig kriminal- vården emellertid ansvar för klienternas stan- dard i vissa avseenden. [ den mån kriminal- vården inte anser att samhällets service är tillräcklig eller på tillfredsställande sätt åtkomlig för klienterna, åligger det den att åstadkomma bättre förhållanden. Detta kan ske på två sätt. Dels kan de ansvariga myn- digheterna konfronteras med bristerna och påverkas till en ändring, dels kan kriminal- vården själv tillhandahålla en komplette- rande service, ofta av temporär art. Denna bör då koncentreras till de områden där bristerna i klienternas standard är störst och samtidigt till sådana insatser som är centrala för deras möjligheter att fungera i samhället, ex. vis utbildning och bostad.

Med undantag för frivårdshotell och inackorderingshem, där anslag utgår i annan ordning, skall frivårdens insatser för social service och andra aktiviteter bekostas med medel från anslaget Behandlings- och stödåt- gärder. Av tradition råder inom frivården ganska stor frihet i fråga om dispositionen av medel från detta anslag, så att man kan satsa på de aktiviteter som för tillfället är mest angelägna och som förefaller behandlings- mässigt motiverade. Denna flexibilitet har visat sig vara av värde för ett smidigt och snabbt agerande i de enskilda fallen, liksom för att fånga upp gynnsamma tillfällen till mer långsiktiga insatser. På så sätt har det i de olika frivårdsdistrikten utvecklats en rik flora av olika former för boende, enskilt eller kollektivt, för aktiverande eller terapeutisk verksamhet och för klientmedverkan och övervakararbete. Det är angeläget att olika initiativ från fältet kan prövas för att sedan eventuellt föras ut på flera distrikt. Någon

detaljstyrning av de olika insatserna bör där- för inte heller fortsättningsvis göras.

l8.2 Beredningens överväganden och förslag

Beredningen anser att verksamheten på fri- vårdsdistrikten bör stärkas genom olika åt- gärder.

Det är angeläget att samarbetet med soci- alstyrelsen och kommunförbunden utvidgas och leder till konkreta planer och förslag. Vidare måste samarbetsformerna med stor- städernas socialförvaltningar ägnas speciell uppmärksamhet. Även samarbetet med är- betsmarknadsmyndigheterna bör intensifie- ras.

När det gäller de övervakades sysselsätt- ning bör överläggningar tas upp med arbets- marknadsstyrelsen om specialarbetsplat- serna, om arbetsförhållandena för arbets- marknadsverkets kontaktmän och om till- gången till skyddade arbetsplatser i indu- strier. Ett effektivt utnyttjande av de resur- ser AMS ställer till förfogande försvåras bl. a. av att specialarbetsplatserna spaltas upp på kategorier, så att ex. vis alkoholmissbrukare och kriminella inte kan blandas. Beredningen föreslår att denna uppdelning slopas. De värdefulla insatser som kontaktmännen gör skulle kunna bli betydligt större om de befriades från andra arbetsuppgifter. Bered- ningen föreslår att så sker.

Överläggningar med landstingen om till- gång till vissa platser på arbetsträningsverk- städerna är också en viktig central uppgift. Beredningen föreslår att kriminalvården för— söksvis får köpa några sådana platser på orter med stora placeringsproblem.

Att åstadkomma tillfredsställande bo- stadsförhållanden är en av de centrala arbets- uppgifterna för frivården. En samlad bedöm- ning av behov och resurser bör ske centralt och ligga till grund för en planering av den fortsatta utbyggnaden av samtliga boende- former (frivårdshotell, inackorderingshem, köpta eller hyrda platser hos andra huvud- män eller insprängda lägenheter). Sats- ningarna styrs f.n. endast i begränsad om- fattning av en sådan enhetlig planering. Så

t.ex. har inga speciella insatser gjorts i Stockholms-området, där behovet synes vara störst.

Inköp eller förhyming av inSprängda lägenheter bör prioriteras och kollektivboen- det inskränkas till de grupper där behov av social omvårdnad föreligger. För dessa grup- per är små inackorderingshem det bästa alternativet. Behovet av genomgångsbostäder av kollektivtyp torde f. ö. minska om fler- talet intagna utslussas från lokalanstalt eller frigångshem.

Ett sätt att förbättra tillgången på lägen- heter på orter där bostadsmarknaden är kärv är det av kriminalvårdsstyrelsen redan prö- vade förfarandet att nå centrala överenskom- melser med ex. vis allmännyttiga bostads- företag, Riksbyggen, HSB m. fl.

Beredningen föreslår förstärkt anslag till behandlings- och stödåtgärder främst för att tillgodose behovet av genomgångsbostäder i

insprängda lägenheter. Frivårdsklientemas fysiska och psykiska

kondition är ofta dålig. Alkohol- och narko- tikamissbruk spelar stor roll. Möjligheterna för dem att få tillgång till sjukvård eller annan specialisthjälp varierar liksom deras motivation. Det har visat sig vara mycket värdefullt att frivården har hjälp av en social- medicinsk eller psykiatrisk konsult som kan göra en första bedömning, remittera patien- ten vidare vid behov och utgöra en förmed- lande länk till den allmänna sjukvården i samhället.

Konsulten har lättare att fungera ratio- nellt med en sjuksköterska till sitt förfo- gande. En sköterska kan också självständigt svara för en del enklare sjukvård och med- verka i ev. behandling.

Beredningen föreslår att de flesta frivårds- distrikten får tillgång till medicinska team av detta slag. Verksamheten bör samordnas med motsvarande arbete på lokalanstalt och häkte. Härigenom blir det underlag för en heltidsanställd sjuksköterska i 9 distrikt och halvtidsanställd i 15. Läkartimmarna beräk- nas variera mellan 6 och 15 per vecka. För Stockholm, Göteborg, Malmö och Örebro har beredningen i annat sammanhang föresla-

Trafiknykterhetskommittén har räknat med att ca 3 000 personer årligen skall kom- ma att ådömas skyddstillsyn om kommitténs förslag till ändrad påföljdsbestämning anta- ges. En del av dessa skall genom föreskrift åläggas eller på annat sätt motiveras för nykterhetsvårdande behandling. Kommittén anser inte att frivården skall utrustas med egna resurser av typen alkoholpoliklinik utan föreslår att kriminalvården skall köpa vårdtid av kommunerna. Kostnaden beräknas av kommittén till 750000 kr. Kriminalvårds- styrelsen har i sitt remissyttrande angivit kostnaden till 1,9 milj. kr. huvudsakligen på grund av en förutsedd längre behandlingstid.

Beredningen ansluter sig till kommitténs principiella inställning att säranordningar för kriminalvårdens klienter bör undvikas. De föreslagna läkarkonsulterna är heller inte av- sedda att ersätta den allmänna sjukvården, alkoholpolikliniker etc. Det är snarare me- ningen att kriminalvårdens klienter genom dessa konsulters insatser skall få bättre möj- ligheter att utnyttja samhällets vårdinstitu— tioner på rätt sätt. Naturligtvis kommer det för en del klienter att vara tillräckligt med den rådgivande funktion som konsulten får. Inte minst viktig är då konsultens medver- kan i behandlingsplaneringen tillsammans med övrig frivårdspersonal. För andra kan det bli aktuellt med remiss till den allmänna sjukvården eller andra specialorgan.

Bland de personer som har gjort sig skyldiga till trafiknykterhetsbrott kommer en del att självklart höra till alkoholpoliklinikens patienter genom att de utöver skyddstillsyns- påföljden är föremål för nykterhetsvård. Andra kommer att kunna motiveras att söka sig till alkoholpoliklinik eller annan läkar- vård. Här kan konsulten även på person- undersökningsstadiet göra en viktig insats.

Enligt beredningens mening är det rimligt att räkna med att ett genomförande av tra- fiknykterhetskommitténs förslag kommer att förorsaka nykterhetsvården ökade kost— nader. Beredningen har svårt att uppskatta den exakta storleken av kostnaderna men be- räknar att dessa kommer att uppgå till

Plats Skydds- Häkte

kons.

Lokalanst. 15 läk.-tim 6—10 tim. 1/2 öv.

sköt.

] öv. sköt.

Uppsala Nyköping Eskilstuna Norrköping Linköping Jönköping Växjö Karlskrona Kalmar Västervik Visby Helsingborg Kristianstad Halmstad Göteborg (Bohus dt.) Borås Vänersborg Skövde Karlstad Kristinehamn Västerås Köping Falun Gävle Södertälje Sundsvall Härnösand Östersund Umeå Luleå Hudiksvall Gällivare

(2074

X

IXXX

(x)74 X

(x)73 (x)73

KXXXXXXXXXXXXX

xxlxxxxlxl

Ix>c|>e|>=xlx>c

txxlxlxlx

"XXXXXXXXXXXXXXXXXX A >= V x] & XXXI

>4 i

I lxxxxxlxx.

l lxxxxxlxx

l X

>! l l 1

>: | i

(team med heltidsanställd läk. + ass + öv. sköt.)

X

! lllxxl llxxl

l>r>el>r|>c| | lxxlxlxl |

I lwlxxlxl l*| : lxlxxlxl l 1 | >=

1 | I

Summa

9

... Ul ND .— Ul

Distrikten i Stockholm med förorter skall betjänas av behandlingscentralen Skyddsvärnet i Stockholm har egen läkarmottagning Distrikten i Göteborg betjänas av Skyddsvärnets mottagning i Göteborg Distriktet i Malmö jämte fångvårdsanstalten och häktesavdelningen i Malmö har i kap. 14 föreslagits få

eget behandlingsteam

Distriktet i Örebro har i kap. 14 föreslagits få heltidsanställd psykiater och sjuksköterska

500 000 kr.

Ett tredje område där det har visat sig föreligga ett behov av speciella insatser för klienterna är fritidsaktiviteter. Det utbud som sker genom föreningar, studieförbund, ungdomsgårdar etc. när i mycket liten ut- sträckning denna grupp. I regel kan de en- dast utnyttja de enklaste och minst aktive- rande delarna av det kommersiella kultur- livet.

Gruppaktiviteter som speciellt avpassas efter de övervakades intressen och förutsätt- ningar men som samtidigt tjänar som kon- takt- och samlevnadsträning har stort värde.

Lämpliga övervakare eller frivårdstjänstemän kan fungera som ledare mot sedvanligt gruppsamtalsarvode. Kostnaderna för aktivi- terna blir i allmänhet ej höga. Ledarna behö- ver emellertid handledning av speciell perso- nal, ex.vis psykologer. Dessa skulle även kunna leda grupper av mera traditionell gruppsamtalstyp.

Beredningen föreslår att anslaget Behand- lings- och stödåtgärder räknas upp för att tillgodose även olika aktiviteter av detta slag. Kriminalvårdsstyrelsen bör fördela medlen till frivårdsdistrikten efter projektens an- gelägenhetsgrad.

19. Frivårdens ansvar för behandlingsarbetet på häkten och lokalanstalter

19.1. Beredn ingens överväganden

Svårigheterna för en person som har avtjänat frihetsstraff att finna sig till rätta ute i samhället och få lämpliga bostads- och arbetsförhållanden är av många skäl stora. Inte minst psykologiskt är övergången svår från den inrutade, osjälvständiga kollektiv- tillvaron på anstalt till osäkerheten, valsitua- tionerna och ensamheten utanför. Frestel- serna att dämpa oron med alkohol eller andra lugnande eller stimulerande medel blir stor. Till detta kommer att de arbeten och bostäder som erbjuds ofta är trista och be- mötandet från omgivningen likgiltigt eller negativt.

Kriminalvårdens möjligheter att avhjälpa dessa svårigheter har varit begränsade. Man har bearbetat de praktiska frågor som sam- manhänger med anskaffandet av arbete och bostad. Anstaltspersonalen har lagt ner all tillgänglig tid på frigivningsförberedelser. Men åtgärder för att underlätta den psykiska omställningen hos de intagna inför frigiv- ningen har ofta kommit i bakgrunden. Man har inte kunnat åstadkomma en successiv inträning i friare förhållanden och en fort- löpande kontakt med samhället.

En väsentlig anledning till den mindre gynnsamma frigivningssituationen för många klienter är anstaltsväsendets organisation. Flertalet intagna befinner sig på annan ort än hemorten, särskilt om de avtjänar sista delen av straffet på öppen anstalt, som ofta ligger

avsides. Är de i eller nära hemorten på sluten anstalt, försvårar anstaltens utformning fri- gång och andra kontakter med samhället. Beredningens förslag till ändrat anstalts- system syftar till att skapa gynnsammare fn"- givningsförhållanden.

Till de rådande förhållandena har emeller- tid också bidragit att man utgått från anstal- ten och sett frigivningen som anstaltsvårdens avslutning. Det som följer sedan konse— kvent nog kallat eftervård sköts av andra. Frivårdstjänstemännen har å sin sida tende- rat att uppfatta anstaltstiden som ett va- kuum där inget inträffat. Frivårdens ofull- ständiga uppföljning av sina ärenden under anstaltsperioder är en allvarlig brist i dess funktion som endast en ändrad an5varsför- delning kan påverka. Frigivningsförberedel- ser och frivårdsåtgärder bör handhas av sam- ma personal.

Beredningen har tidigare fastslagit som sin uppfattning att kriminalvårdens klientel med vissa undantag kan betraktas som ett fri- vårdsklientel, varav en del periodvis omhän- dertages på anstalt men ändå skall ha kvar sina kontakter ute i samhället så långt det är möjligt. I konsekvens med detta bör oavsett behandlingsform frivården ha medansvar för klienterna hela tiden. Denna princip kan till fullo genomföras på lokalanstalterna. Av praktiska skäl (avstånd, straffets längd) måste däremot frigivningsarbetet bedrivas på annat sätt på riksanstalterna. (Se härom kap.

12.) Deras speciella inriktning gör också att andra aspekter än frivårdens måste göra sig starkt gällande.

Beredningen har i kapitel 16 betonat att frivården bör ha möjlighet till tidigare ingri- panden genom att handha personundersök- ningsverksamheten. Detta medför att frivår- dens ansvar bör utsträckas även till de häk- tade.

Frivården skall på så sätt kunna följa sina klienter från åtalsstadiet under övervaknings- tiden och under eventuella anstaltsvistelser. Detta garanterar kontinuitet i handlägg- ningen. Därutöver vinner man att de över- vakade fåt ha kvar sina kontakter även under kortare anstaltsvistelser och att de männi- skor som känner dem får möjlighet att påver- ka deras förhållanden på anstalten.

19.2. Beredningens förslag

På häktena sker erbjudanden om kontakt och service lämpligen genom att frivårds- tjänstemän har fasta mottagningstider där och genom de kontakter som personunder— sökningarna ger. I den mån de häktade står under övervakning skall man sträva efter bibehållen kontakt med övervakaren och ha med honom i arbetet. Det kan gälla prak— tiska angelägenheter, kontakt med anhöriga, förberedelser för ett ev. försättande på fri fot eller bara samvaro för att mildra isole- ringen. Givetvis förutsätter ett aktivt arbete med de häktade att åklagarmyndigheten är införstådd med verksamheten och godkänner den omfattning som den kan få i det enskil- da fallet.

De häktade som ej har övervakare kan erbjudas l(ontaktman. För samtliga skall fri- vårdstjänstemannen sammanställa tillgängligt material, personundersökning, skyddskon- sulentens yttrande, läkarutlåtande etc. kompletterat med den häktades egna uppgif- ter och önskemål, till ett planeringsunderlag, som kan användas för lämplig anstaltsplace- ring eller som första arbetsplan för övervak— ningen. Man kan då dels utnyttja häktnings- tiden och göra den mera aktiv och mindre nedbrytande för den häktade, dels begränsa

behandlingsundersökningen och därmed av- sevärt minska tiden för den inledande en- rumsvistelsen på anstalt. Kriminalvårdsstyrelsen har i sin anslags- framställning för budgetåret 1972/73 yrkat att 15 tjänster för assistenter tillföres fri- vårdsdistrikten på de orter där det finns allmänna häkten. De skall enligt förslaget ha deltidsfunktion av kurativ och terapeutisk att på häktena och bör även kunna göra erforderliga personundersökningar beträf- fande de häktade. Beredningen tillstyrker kriminalvårdssty- relsens förslag.

Under vistelsen på lokalanstalt bör den intagne fortfarande vara registrerad på sin hemorts frivårdsdistrikt. Den frivårdstjänste- man som tidigare handlade ärendet skall vara ansvarig för kontakt och frigivningsförbere- delser. Även övervakare eller kontaktman fortsätter i allmänhet fungera. Givetvis kan övervakarbyte ske eller behovet av överva- kare omprövas men principen är att den intagne skall erbjudas sådan kontakt. Fri- vårdstjänstemannen skall medverka vid be— handlingskollegier och vid samråd mellan den intagne, arbetsmarknadsverkets kontakt- man, socialvårdens kontaktman och an- staltspersonalen. Där skall främst frigång och frigivning diskuteras men även sysselsättning på anstalten, permissioner etc. Övervakare eller anhörig kan inbjudas till sådana över- läggningar. Genom samarbete med länsar- betsnämnd, lokala arbetsgivare och fackliga organisationer skall frigång till arbete eller utbildning kunna erbjudas som regelmässigt inslag mot slutet av anstaltsvistelsen. S. k. frigivningskurser bör också erbjudas i samar- bete med lokala bildningsorganisationer.

Eftersom de intagna på lokalanstalterna i stor utsträckning tidigare har stått under övervakning i frivården och till största delen kommer att få övervakning eller erbjudande om kontaktman efter anstaltsvistelsen inne- bär denna betoning av frivårdens ansvar inte att någon större grupp nya klienter tillförs frivården. Det innebär däremot ett konti- nuerligt arbete med hela gruppen, ett större engagemang i deras anstaltsvardag och en

Dessa insatser kräver personaltillskott, även om man räknar med att vård- och tillsynSpersonalen tar hand om en del av det som nu anses vara assistentuppgifter såsom brev- och besöksförmedling, hobby- och fri- tidsarrangemang etc. Man bör beräkna en assistent för frigivningsarbete per 50—60 platser. Omsättningstakten kan beräknas bli rätt hög och ärendenas skiftande svårighets- grad gör arbetet krävande. De frivårdsdistrikt som utnyttjar lokalanstalten skall då tillföras tjänster i relation till sin beräknade del av beläggningen. På grundval av nuvarande platsantal vid de anstalter som tills vidare kan tänkas fungera som lokalanstalter kan behovet av assistentpersonal beräknas till ca 35 tjänster. Eftersom åtskilliga av dessa an- stalter nu tillhör internerings- eller ungdoms- räjongerna och alltså är utrustade med assis- tentpersonal (ca 10) och dessutom en del räjongassistenter kan tas i anspråk, skulle tillskottet av tjänster ej behöva bli mer än 22.

I fråga om utnyttjandet av räjongassisten- terna ansluter sig beredningen här i stort till det förslag som framförts av Organisations- utredning om kriminalvård i frihet. Dessa assistenter skulle enligt utredningen arbets- placeras på frivårdsexpeditioner som var lämpliga med hänsyn till de anstalters belä- genhet vars klienter de skulle betjäna. Uppenbara fördelar skulle kunna vinnas genom att anknyta dem till eftervårdsorga- nen.

20

20.] Distriktsindelningen 20.1.1 Beredningens överväganden

Flertalet frivårdsdistrikt har fr.o.m. den 1 juli 1972 mindre än 700 ärenden, vanligen mellan 300 och 600. Undantag är vissa av storstadsdistrikten i Stockholm och Göte— borg samt Malmö, Uppsala och Helsingborg. Den ursprungliga indelningen i län har delvis upplösts. De nuvarande distrikten utgörs i allmänhet av en näringsgeografisk och kom- munikationsmässig enhet runt ett admini- strativt centrum.

Att ange någon optimal storlek på ett frivårdsdistrikt, mätt i antal ärenden torde vara omöjligt. eftersom många faktorer på- verkar distriktens funktion. Geografiskt och administrativt väl sammanhållna enheter bör givetvis inte sprängas. Däremot är det ibland möjligt och önskvärt att man avdelar falt— grupper för vissa kommuncentra och på så sätt får en smidig primärkommunal anknyt- ning.

Det är dock inte likgiltigt hur stort ett frivårdsdistrikt är. eftersom storleken påver- kar såväl arbetets uppläggning som dess inne- håll. Ärendemängden är inte enbart avgöran- de för distriktets arbetsbelastning utan man bör ta hänsyn till andra åtaganden (frivårds- hotell, lägenheter, gruppverksamhet. kurser. samrådsorgan etc.) samt närvaron av speciel- la institutioner (fångvårdsanstalt, omskol- ningskurscr, specialarbetsplatser). Dessa fak- torer påverkar belastningen på skyddskonsu-

Frivårdsdistriktens utformning

lenten som ansvarig chef, administratör och handledare.

Organisationsutredningen om kriminal- vård i frihet anser att det går en slags gräns vid omkring 500 ärenden. Över denna gräns tenderar konsulenten att bli enbart admini- stratör, d. v. 5. att inte längre handlägga egna klientärenden. Organisationsutredningen drar slutsatsen att konsulenten bör räknas bort då man beräknar belastningen av antal ärenden per handläggare i distrikt med mer än 500 ärenden. Utredningens förslag till assistenttjänster har räknats fram enligt den- na metod. När väl konsulenten på så sätt avdelats som administratör, har emellertid organisationsutredningen inte några generella invändningar mot stora distrikt. Tvärtom framhålls de rationaliseringsvinster som even- tuellt kan göras kontorstekniskt.

Uppfattningen om var gränsen går för att skyddskonsulenten som administratör och handledare skall fungera optimalt i sitt för- hållande till personalen varierar ganska mycket bland frivårdstjänstemännen. Ett di- strikt anses dock inte få bli så stort att konsulenten förlorar greppet över klientarbe- tet. Oavsett om man anser att konsulenten bör ha en kvot egna ärenden eller ej, är man enig om att han bör bevara sin närkontakt med de enskilda ärendena som ledare av det team som klient, övervakare. assistent och ev. annan behandlingspersonal utgör. Det är nödvändigt för en realistisk uppfattning av klienternas situation, för en enhetlig inrikt-

ning av arbetet och för ett aktivt stöd till assistenter och andra medarbetare i deras arbete.

Beredningen anser att de nu angivna syn- punkterna bör beaktas vid bestämmandet av distriktens storlek. Det är önskvärt att er- hålla kontorstekniskt rationella skriv- och förvaltningsenheter på de orter där det finns underlag för sådana. Man kan tänka sig att olika distrikt i storstäderna betjänas av en central skrivenhet, som sköter registrering, kollning, utskrifter, post, redovisningar, per- sonalärenden etc. Man kan också tänka sig att distriktet hålls samman som en admini- strativekonomisk enhet, men att klientarbe- tet läggs ut på små, relativt självständiga fältgrupper. Frågor om distriktens storlek och organisation, användande av filialkontor etc. bör lösas från fall till fall efter områdets speciella krav och förutsättningar.

Särskilda förhållanden råder vid de s.k. specialdistrikten för unga och för vissa på— följdskategorier som finns i Stockholm och Göteborg. Som skäl för bibehållande av des- sa distrikt har framförts att de tillgodoser vissa klientgrupper som på grund av sin ålder eller sina speciellt svåra sociala handikapp är i behov av särskilda resurser. Sålunda har distrikten för unga och villkorligt frigivna samt speciellt det för internerade större per— sonaltäthet och betydligt högre anslag till sociala stödåtgärder än distrikt med bland- klientel. Det har vidare påståtts att förståel— sen för dessa gruppers speciella problem blir bättre på ett distrikt där personalen inte har andra klienter att jämföra med. Beträffande de unga har också framhållits risken av att de på ett blanddistrikt kan få kontakt med äldre och mer förfarna övervakade.

Det anförda bygger delvis på erfarenheter av klientelets sammansättning under 1950- och början av 1960—talet. Som beredningen redan påpekat har det inträtt en markant förändring av frivårdsklientelet genom brottsbalkens vidgade möjligheter att välja annan påföljd än frihetsstraff. Det unga skyddstillsynsklientelet och i ännu högre grad ungdomsfängelseeleverna företer nu sociala anpassningsstörningar, speciellt alko-

hol- och narkotikamissbruk, i betydande ut- sträckning. Många av dem är också tidigare dömda eller har vårdats på barna- och ung- domsvårdens institutioner. Att de i nämn- värd utsträckning skulle riskera negativ på- verkan från äldre klienter på blanddistrikten förefaller mindre troligt och strider också mot erfarenheterna från de distrikt som har blandat klientel.

Fördelarna för personalen av att vara spe- cialiserad på vissa klientkategorier uppvägs enligt beredningens mening av de rikare er- farenheter som kontakt med olika åldrar och grupper ger. Att sammanföra speciellt belas- tade klienter i särskilda grupper motverkar ansträngningar att normalisera deras miljö och levnadsförhållanden. Det kan också upp- fattas som diskriminerande att skilja ut dem som återfaller i brott.

Den väsentligaste anledningen att inte be- hålla specialdistrikten är emellertid för be- redningen att det skulle motverka de princi- per för klientelets behandling som bered- ningen i övrigt sökt följa och som utgår från att det hela tiden är fråga om frivårdsklien- ter, varav vissa periodvis vistas i anstalt. Att olika frivårdsorgan skulle ha kontakt med den övervakade de perioder han är registre— rad som skyddstillsynsärende och de perio- der han ev. är villkorligt frigiven, liksom före och efter en viss ålder, ter sig egendomligt, då man samtidigt strävar efter bevarad per— son kännedom och kontinuitet.

l likhet med organisationsutredningen om kriminalvård i frihet anser beredningen vida- re att indelningen i specialdistrikt försvårar en närmare samordning med socialvården i storstäderna. Utredningen anser att man bör överväga att inrätta frivården i storstäderna med centralkontor och lokalkontor och att behovet av lokalkontor bör bedömas med ut- gångspunkt från den kommunala socialför- valtningens utbyggnad i stadsdelsdistrikt.

Organisationsutredningen föreslår en skyndsam översyn av frivårdens organisation i Stockholm och Göteborg.

20.1.2. Beredningens förslag

Beredningen tillstyrker vad Organisationsut- redningen om kriminalvård ifrihet föreslagit om en skyndsam översyn av frivårdens orga- nisation i Stockholm och Göteborg. Bered- ningen föreslår att översynen får omfatta även Malmö, som har det i storleksordning tredje distriktet i landet (1200 ärenden). Översynen bör i första hand pröva möjlighe- ten att ordna central- och lokalkontor på det sätt som organisationsutredningen har skisse- rat och därvid bland annat undersöka om lokalkontoren kan samordnas med socialvår- dens distriktsbyråer. Översynen bör utgå från att specialdistrikten upplöses. I detta sammanhang bör man även överväga huru- vida den övervakningsverksamhet som hand- has av Skyddsvärnet i Stockholm skall över- tas av staten.

För landsortsdistriktens de] bör man vid den fortsatta prövningen av organisationsut- redningens förslag från fall till fall undersöka om klientutvecklingen i något distrikt talar för en delning. Några andra indelningsänd- ringar än de av organisationsutredningen föreslagna, anser beredningen inte aktuella.

20.2 Normer för beräkning av handläggande personal

20.2.1. Organisationsutredningens förslag

En fråga som både Eftervårdsutredningen ( SOU 1961:16 ) och Organisationsutred- ning om kriminalvård i frihet har ägnat stor uppmärksamhet är normer för beräk- ning av handläggande personal på frivårds- expeditionerna.

Organisationsutredningen anför härom:

Sedan eftervårdsutredningens förslag framlades, har förutom en stark ökning av klientantalet — tillkommit flera omständig- heter som nu måste beaktas. Möjligheterna att överlämna dömda till frivården har vid- gats, varigenom många som tidigare skulle varit intagna i anstalt nu ingåri frivårdsklien- telet. Arbetskraftens rörlighet har ökat och svårigheterna att skaffa bostäder är i varje fall inte mindre än i början av 1960—talet. Utredningen, som besökt samtliga konsulent-

distrikt, har funnit, att arbetsbelastningen på handläggarna genomgående är mycket stor som en följd av nu berörda förhållanden.

Utredningen uttalar att i nu rådande klien- telsituation ger 90 klienter full sysselsättning för en handläggare. Utredningen påpekar vidare en rad olika omständigheter förutom antalet klienter som påverkar behovet av handläggare och säger bl. a. om klientelsam- mansättningen:

För frivården har liksom för anstaltsvår- den under de senaste åren utvecklingen gått mot ett sämre och alltmer hjälpkrävande klientel. Denna utveckling har berört hela frivårdsklientelet, således även den del därav som kan betecknas som normalklientel, dvs. från fängelse villkorligt frigivna och skydds- tillsyn ådömda. Samma utveckling har också och i ännu högre grad framträtt i fråga om de internerade som redan tidigare var den mest arbetskrävande klientelgruppen och i fråga om de unga, som är den därnäst mest krävande gruppen. I dessa två grupper är bl. a. inslaget av alkohol- och narkotikabe- roende individer av en helt annat omfattning än för t. ex. tio år sedan.

Utredningen tillägger att den efter brotts- balkens införande markanta tendensen att döma till skyddstillsyn i stället för till fängel- se successivt har medfört, att många skydds- tillsynsfall numera bereder frivårdspersona- len lika mycket arbete som de från fängelse villkorligt frigivna.

Utredningen fortsätter.

En annan omständighet som hör intimt samman med klientelsammansättningen är klientelomsättningen. Ju snabbare omsätt— ningen på klientelet är, desto fler expeditio- nella åtgärder krävs det. Det blir med all säkerhet framdeles nödvändigt att ägna stör— re uppmärksamhet även åt omsättningstak- tens utveckling, där viss parallell kan dras med en häktesanstalts större omsättning i förhållande till en vanlig fångvårdsanstalts med samma platsantal, en omständighet som fått påverka personalbcräkningarna.

Utredningen anför sammanfattningsvis:

Flertalet frivårdsfall tillhör vad som i det föregående betecknats som normalklientel, dvs. äldre villkorligt frigivna och skyddstill- syn ådömda. ] det övervägande antalet di—

strikt är denna klienteltyp alldeles övervä- gande och inslaget av internerade och unga så begränsat att särskild hänsyn till dessa inslag inte är motiverad. Enligt utredningens mening bör i princip eftersträvas ett sådant läge att antalet klienter per handläggare i dessa distrikt blir omkring 100 men i stor- stadsdistrikt för äldre normalklientel kan antalet höjas till 125. Anledning till denna skillnad är, att i storstadsdistrikten det åtgår så mycket mindre tid för resor än i ett vanligt distrikt med landsbygd.

Från nu angivna principiella utgångspunkt har utredningen nödgats göra vissa avsteg på grund av speciella faktiska förhållanden som måste beaktas för att man över hela linjen skall kunna påräkna ungefär samma hjälp- insats per frivårdsfall. I distrikt med mer än 500 ärenden l.].l970 har således av skäl som förut angetts konsulenten bedömts kun- na fungera enbart som administratör och därför inte inräknats i det eljest erforderliga antalet handläggare.

När det gäller interneringsklientelet, har kriminalvårdsstyrelsen förstärkt Stockholms distrikt för internerade med assistenter, så att antalet ärenden per handläggare nu är nere i ca 30 mot 60 enligt eftervårdsutred— ningen. Orsaken till denna kraftiga reduce- ring av antalet ärenden per handläggare är, att personalen numera måste arbeta med varje enskilt fall betydligt mer än vad efter- vårdsutredningen beräknade. Inom detta di- strikt anser man sig ändå inte kunna helt avvara lekmannaövervakarna. Utredningen biträder styrelsens bedömning av arbets- kraftsbehovet.

För det unga klientelet har utvecklingen varit sådan att det i dag är nödvändigt — för att nå det avsedda resultatet # att minska antalet ärenden per handläggare ned till ungefär den regel som eftervårdsutredningen på sin tid följde för Stockholms internerings- distrikt (ca 60 ärenden per handläggare).

Utredningens nu redovisade allmänna nor- mer för beräkning av antalet handläggare i distrikten ansluter i allt väsentligt till efter- vårdsutredningen. En inte oväsentlig generell sänkning av normerna skulle i och för sig vara motiverad på grund av klientelets all— mänt ökade behov av hjälpinsatser. Utred- ningen har emellertid ansett sig kunna följa de angivna riktlinjerna, dock endast under förutsättning att avvikelse från den allmänna normen om 100 a' 125 ärenden per handläg— gare för vanliga distrikt görs, när särskilda skäl föreligger

I anslutning till förslag om fortsatt utred— ning på vissa punkter anför utredningen slut- ligen:

Det är med hänsyn till den betydande eftersläpning i resurshänseende som nu fram- kommit och därav föranledda brister i frivår— dens funktionsförmåga — angeläget för ut- redningen att här understryka,

att personalökningsförslagen bygger på klientelläget per l.l.1970,

att den pågående, av kriminalvårdsstyrelsen prognostiserade framtida klientelökningen för kriminalvården i frihet mycket snar: gör ut- redningsresultatet inaktuellt genom att anta- let klienter per handläggare kommer att över— skrida godtagbara värden, särskilt i dzstrikt med kraftig ökningstendens; å andra sidan kan i något distrikt inträda en minskning,

att det därför _ för att säkerställa fri- vårdens riktiga funktion i framtiden —- är nödvändigt att varje budgetår omprova be- hovet av personal såväl handläggande som övriga i samtliga distrikt med lednzng av klientelantalets utveckling och eventuellt aktuella speciella förhållanden,

att vad nu sagts bör beaktas redan när förslagen från organisationsutredningen för kriminalvård i frihet skall prövas, i synnerhet vid ett eventuellt successivt genomförande av förslagen, samt

att den av utredningen tillämpade meto- den för att belysa de enskilda distriktens problematik lämnar hållpunkter för en enligt vad nyss anförts nödvändig, fortlöpande och individualiserad omprövning av personalbe- hovet vid varje distrikt.

20.2.2. Beredningens överväganden

Som utgångspunkt för överväganden inorm- frågan har beredningen sammanställt en tabell över frivårdsdistriktens klientantal och fördelningen på handläggare m. m. (tatell l). Därav framgår följande.

Antalet klienter per handläggare är f.n. större än det som föreslås av Organisations- utredningen även om skyddskonsulenterna räknas med som handläggare på alla distrikt. | Organisationsutredningens förslag hade 15 distrikt över 100 ärenden per handläggare. 3 över 120. Den 1 juli 1972 har 27 distrikt över 100, 9 över 120.

Situationen varierar kraftigt mellar olika

distrikt. Ärendetal per handläggare mellan 138 och 125 uppvisas bl. a. av Stockholms södra distrikt för äldre, Göteborgs distrikt för äldre under skyddstillsyn, Nyköping, Linköping, Lund, Vänersborg och Östersund medan Gävle, Gällivare, Visby och Örebro har "8. 77, 76 resp. 64 ärenden per handläg- gare. Storstadsdistrikten är särskilt belastade.

Beträffande specialdistrikten för unga i Stockholm och Göteborg har organisations- utredningen angivit som lämpligt antal 60 klienter per handläggare. Den aktuella kvo- ten är 86—89.

Beredningen har även funnit att andelen unga klienter i landsortsdistrikten är avse— värd, något organisationsutredningen inte har tagit hänsyn till. I storstäderna är ande- len unga klienter mindre och även i Stock- holms specialdistrikt har klientsiffrorna gått ned.

Av betydelse är även utbredningen av narkotikamissbruk bland frivårdsklientelet. Enlig". kriminalvårdsstyrelsens statistik per den I april 1972 har narkotikasituationen förbättratsi 3 frivårdsdistrikt, är oförändrad i 16 och har försämrats i 24 distrikt. Den tunga narkotikan har ökat i 16 distrikt. Morfinbas förekommer i flera fall i 3 di- strikt. i enstaka fall i 22, ej i 18 distrikt. Ungdomsdistrikten i storstäderna har 32, 22 resp. 16 % narkotikamissbrukare. Flera landsortsdistrikt har 10—20 %, internerings- distriktet iStockholm 20 och Skyddsvärnet i Stockholm 48 % narkotikamissbrukare.

Omfattningen av tjänstemannaövervak— ninga.r bör också beaktas. Enligt kriminalvår— dens årsstatistik är andelen tjänstemanna- övervakningar mycket ojämn i distrikten. Där det bäst skulle behövas tjänstemanna- övervakare (t. ex. Stockholm—Malmös stor- stadsdistrikt) ligger siffrorna långt under 10% medan flera landsortsdistrikt arbetar med relativt många tjänstemannaövervak- ningar. Den arbetsbelastning i storstäderna som avspeglas i distriktens höga ärendetal är förmodligen orsak till detta förhållande.

Andelen villkorligt frigivna och överförda till vård utom anstalt har organisationsutred- ninger. inte heller ansett sig behöva ta hän-

syn till på landsortsdistrikten. Dock talar antalet nytillkomna ärenden av detta slag enligt kriminalvårdens statistik om en avse- värd arbetsbelastning i fråga om dessa ären- den, där omsättningen är hög. Dessutom inleds de flesta med långtidspermission, som inte registreras som egentligt ärende men ofta bereder mycket arbete.

Vad sålunda framkommit ger delvis en annan bild av arbetsbelastningen i frivårds- distrikten än den som organisationsutred- ningen har utvisat. Det finns därför anled- ningen att ompröva organisationsutred- ningens normer på grundval av det nya mate- rialet. Beredningen anser att följande syn- punkter därvid bör beaktas.

1. Förskjutningen mot ett mer arbets- krävande klientel fortskrider. Allt fler till- talade döms till villkorlig dom medan antalet skyddstillsynsdömda har ökat i mindre om- fattning. Resultatet blir att en allt mer be- lastad grupp tillförs frivården.

2. Andelen unga klienter har stigit.

3. Narkotikasituationen har förvärrats.

4. Om prövotiden minskas och övervak- ningen omprövas i de gynnsamma fallen, stiger koncentrationen av svårt klientel ytter- ligare.

5. Om prövotiden minskas, ökar omsätt- ningen av klienter. En större andel nya ären- den kräver då initialinsatser och övervakarin- troduktion.

Beredningen eftersträvar emellertid även att frivårdens verksamhet intensifieras i föl- jande avseenden.

]. En intensivare kontakt med och bättre stöd till lekmannaövervakarna. Ökat munt— ' ligt samråd och deltagande ibehandlingskol- legier. Bättre utbildning för övervakarna.

2. Utökade möjligheter till aktivt arbete med klienternas sociala problem: bostadsan- skaffning, löpande kontakt med socialvår- den, bearbetning av arbetsmarknaden.

3. Service till det läkar-sjuksköterske- team som föreslås på de flesta distrikt.

4. Mer satsning på fältarbete med hem- besök, fritidsaktiviteter och gruppverksam- het.

Tabell ] Klientantal och fördelning på handläggare

Frivårds— Antal Antal Ut- Antal Antal Antal Klient./hand— Klient./ Ut- distrikt klienter klienter veck- hand- hand- hand- lägg. enl. hand- veck- 1.7 —72 1.1—70 1.1—72 lingen lägg. lägg. lägg. Org.utr. lägg. ling

enl. 1.7—728kill— förslag 1.7—72 Org.ntr nad förslag Sthlm no.ä.1 8042 950 + 9 9 = 89 (100)5 106 _ Sthlm 56.21".' 1 2002 1 243 + 12 9 _ 3 100 (109) 138 _ Sthlm no.u.1 4332 267 _ 7 3 _ 4 62 89 _ Sthlm sö.u.1 6912 428 _ 11 5 _ 6 63 (69) 86 _ Sthlm int.l 211 209 9 8 _ 1 23 (26) 26 Sthlm no.för.l 951 956 10 9 _ 1 95 (106) 106 _ Sthlm sö.för.l 7252 8 91 (103) _ Södertälje 2252 l 972 + 2 l 10 ' 112 l 97 Malmö 1 131 1 200 + 134 104 _ 3 94 (103) 120 _ Lund 531 502 _ 6 4 _ 2 88 (106) 125 _ Helsingborg 663 676 + 7 6 _ 1 95 (110) 113 _ Kristianstad 370 324 _ 3 3 = 123 108 + Göteborg ä.vf.l 416 421 + 11 8 _ 3 38 53 _ Göteborg ä.st.1 1 2792 1 434 + 164 114 _ 5 85 (91) 130 _ Göteborg u.] 8332 614 _ 13 7 _ 6 64 (69) 88 _ Bohus 61382 505 _3 8 5 _ 3 86 (98) 101 _ Borås 5502 661 + 6 6 = 92 (110) 110 _ Vänersborg 384 376 _ 4 3 _ 1 96 125 _ Karlstad 5502 5502 6 5 _ 1 92 (110) 110 _ Kristinehamn 2902 2202 _ 3 2 _ 1 97 110 _ Örebro 5502 5132 _ 6 8 + 2 92 (110) 64 + Skyddsvärnet Sthlm 508 447 _ 13 14 + 1 39 (42) 32 + Köping 3002 3002 3 3 = 100 100 i 0 Uppsala 768 815 + 8 7 _ 1 96 (110) 116 _ Eskilstuna 430 427 4 4 = 107 107 i 0 Nyköping 242 254 + 2 2 = 121 127 _ Norrköping 572 627 + 6 6 = 95 (115)5 105 _ Linköping 527 503 _ 6 4 _ 2 88 (105) 125 _ Jönköping 558 622 + 6 7 + 1 93 (111) 89 + Växjö 300 281 _ 3 3 = 100 94 + Kalmar 2502 2 = 125 _ Västervik 3252 l 608 + 3 l5 = 108 lm + Visby 165 152 _ 2 2 = 83 76 + Karlskrona 346 354 + 3 3 = 115 118 _ Halmstad 314 419 + 3 4 + 1 105 105 i 0 Skövde 450 411 _ 5 4 _ 1 90 (112) 103 _ Västerås 600 6282 + 7 7 = 86 (100) 90 Falun 625 605 _ 7 6 _ 1 90 (104) 101 _ Gävle 4502 392 _ 5 5 = 90 78 + Hudiksvall 3002 304 3 3 = 100 101 i 0 Sundsvall 402 365 _ 4 9 (3) (— 1) 100 41 (122)(—) Härnösand 225 287 + 2 3 + 1 113 96 + Östersund 227 246 + 2 2 = 114 123 _ Umeå 293 268 _ 4 3 _ 1 73 89 _ Luleå 4002 404 5 4 _ 1 80 (100) 101 _ Gällivare 1752 155 2 2 = 88 78 +

17 + 17 _

Stockholms norra dt. för äldre under skyddstillsyn Stockholms södra dt. för äldre under skyddstillsyn Stockholms norra dt. för unga Stockholms södra dt. för unga Stockholms dt. för internerade Stockholms norra förorters distrikt

5. Satsning på information, samarbete med fackliga organisationer, ideella förening- ar, skolor och utbildningsanstalter etc.

Beredningen anser att även nu nämnda förhållanden måste beaktas, när man skall fastställa normer för beräkningen av behovet av handläggande personal.

20.2.3. Beredningens förslag

Med beaktande av samtliga omständigheter som här har redovisats föreslår beredningen att den norm om 60 klienter per handläggare som organisationsutredningen ansåg sig kun- na godta för s. k. specialdistrikt för unga nu bör gälla samtliga frivårdsdistrikt. Hänsyn tages då också till att beredningen i annat sammanhang föreslår upplösning av special- distrikten.

Genom den ökade personal som bered- ningen beräknat för egna övervakningsupp- drag, frigivningsförberedelser och person- undersökningsverksamhet samt genom den föreslagna förändringen av prövotiden etc. kan emellertid den ändrade normen för be- räkning av handläggande personal vid nuva- rande påföljdspraxis uppfyllas utan ytterliga- re personalökning. (Tabell 2).

Om trafiknykterhetskommitte'ns förslag till ändrad påföljdsbestämning vid rattfylleri antages, beräknas frivårdsklientelet öka med 4 500 skyddstillsynsdömda. Med den före- slagna normen behövs då 65 nya assistent- tjänster för handledning av övervakare. (Tabell 2).

Tabell 2 Beräkning av antal ärenden/hand- läggande frivårdstjänsteman vid genomföran- de av beredningens förslag

Nuvarande antal skyddstillsynsdömda

under övervakning 20 000 Bortfall vid sänkning av prövotidl 6 700 13 300 + Villkorligt frigivna, internerade och ungdomsfängelseelever under övervakning + 3 000 16 300 Klienter med tjänstemannaövervakning 7 500 Summa att fördela, alternativ 1: 8 800 + Ev. tillkommande trafiknykter- hetsbrottslingar med öv. + 4 500 Summa att fördela, alternativ 2: 13 300 Antal handläggande tjänstemän 1/7—72 224 + Nytillskott för övervakningsarbete + 175 399 Tjänstemannaövervakare med 30 ärenden/man — 250 Alternativ 1: Handlägg. tjm för handledning av lekmannaöv. 149

+ Nytillskott för handledning av övervakare + 65

Alternativ 2:Hand1ägg, tjm för hand-

ledning av lekmannaöv. 214

Antal ärenden/handläggande tjänsteman: Alternativ ]: (oförändrad påföljds-

praxis): 8 800zl49 = 59 Alternativ 2: (ändrad påföljds—

bestämmelse vid trafiknykterhets-

brott): 13 300:214 = 62

1Bortfallet av ärenden vid obligatorisk ompröv- ning av övervakningen efter ett år beräknas mot- svara arbetet med dem som har frivillig kontakt- man.

Stockholms södra förorters distrikt Göteborgs dt. för äldre villkorligt frigivna Göteborgs dt. för äldre under skyddstillsyn Göteborgs dt. för unga. 2 Klientantalets fördelning har skattats på de distrikt som av organisationsutredningen föreslogs delade eller förändrad population. 3 Den väntade omfördelningen mellan Bohus och Borås dt. har ännu ej skett, varför klientsiffrorna är

omkastade ijämförelse med utredningens skattning.

4 1 assistent för personundersökningsverksamhet ingår, som ej medräknas i normen klienter per handläggare. 5 Siffra inom parentes anger kvoten om skyddskonsulenten ej räknas som handläggare på distrikt med över 500 ärenden.

21 Allmänna synpunkter på frågan om resurs— förstärkningar inom anstaltsvården

Som framgår av tidigare avsnitt föreslår be- redningen betydande förstärkningar av fri- vården. Det ekonomiska utrymmet för refor- mer på anstaltssidan blir härigenom begrän- sat.

Att som stundom har hävdats avstå från förstärkningar på anstaltssidan anser dock beredningen inte realistiskt. Man kan inte heller räkna med att förstärkningar på fri- vårdssidan skall kunna genomföras på anstalts- vårdens bekostnad. Eftervården av anstalts- ldientelet bygger nämligen i stor utsträckning på den behandling som påbörjas på anstalten. När ställning skall tas till det framtida anstalts- byggandet och till anstalternas arbetsformer bör sådana åtgärder ges företräde som syftar till att underlätta de intagnas övergång från anstaltsvård till frivård. Beträffande behand- lingen av narkotikamissbrukare samt i fråga om den medicinska värden på anstalter och häkten anser beredningen att förstärkta in- satser är nödvändiga. I övrigt anser bered- ningen att reformer som i första hand avser att höja ambitionsnivån inom anstaltsväsen- det får ges lägre prioritet.

När beredningen tar ställning till fångvår- dens byggnadskommittés förslag till nya centralanstalter i Uppsala och Vännäs, slutna sidoanstalter i Österåker och Härnösand, öppen sidoanstalt i Herrljunga samt till om- byggnad av Norrköpingsanstalten måste vad nu har sagts beaktas. Härtill kommer att beredningen som framgått föreslår ett nytt anstaltssystem.

Även vissa av de reformer som föreslås av kommittén för anstaltsbehandling inom kri- minalvården (KAIK) ställer stora krav på resursförstärkningar. I regel är dessa förstärk- ningar väl grundade. Men kommitténs arbete har endast berört en begränsad del av krimi- nalvårdens verksamhet. Kommittén har så- lunda inte kunnat ta ställning till anstalts- systemets framtida utformning. Inte heller har den kunnat väga betydelsen av insatser på anstaltssidan mot värdet av förstärkningar inom frivården. Med hänsyn härtill är det naturligt att kriminalvårdsberedningen kom- mer till andra slutsatser än KAIK rörande sättet att lösa kriminalvårdens praktiska pro- blem, liksom i fråga om angelägenhetsgraden av olika ekonomiska insatser. ] några fall måste beredningen dessutom anmäla betänk- ligheter mot vissa av de reformförslag som framföres av KAIK.

22

22.1. Allmänna synpunkter

Genomförandet av 1945 års lag om verkstäl- lighet av frihetsstraff nödvändiggjorde att anstaltsbyggandet som med få undantag legat nere i omkring hundra år åter sattes igång.

Anstaltsvårdens trängda läge medgav i ett inledande skede ingen omfattande planlägg- ning eller programskrivning. Det gällde i första hand att så snart som möjligt få fram platser för att ta emot det successivt ökande anstaltsklientelet samt att skaffa anstalter som någorlunda motsvarade de krav som den nya lagstiftningen ställde. Efterhand fick dock byggnadsverksamheten mer organise- rade former och programarbetet en definie- rad målsättning. Framför allt gällde detta de nya centralanstalterna. De principer enligt vilka dessa anstalter planerades beskrivs av fångvårdens byggnadskommitté på följande sätt.

Mera tonvikt på vård och mindre på be- vakning i förhållande till tidigare straffverk— ställighetsregler. Förhindrande så långt möj- ligt av menlig inverkan de intagna emellan.

Meningsfull sysselsättning, om möjligt främjande av utsikterna till försörjning efter frigivningen.

Som regel arbete i gemenskap med andra intagna.

Gemenskap även under icke-arbetstid under förutsättning av ordnad fritidssyssel— sättning.

Möjlighet och uppmuntran till gymnastik, idrott och studier under icke—arbetstid (stu- diemöjlighet under vissa förutsättningar även

Riktlinjer för det framtida anstaltsbyggandet

på arbetstid). Straffet utgörs av frihetsberövandet och intet annat.

Hur dessa anstalter i praktiken kom att utformas har beskrivits i kap. 2.

Kumla— och Österåkeranstaltema har allt sedan sin tillkomst varit livligt omdiskute- rade. F tån olika håll har framförts kritik mot deras storlek och mot deras utformning. Enligt kritikerna har anstaltsbyggandet präg- lats av ett ensidigt säkerhetstänkande på bekostnad av behandlingsatmosfaren. Speci- ellt har man kritiserat försöken att ersätta personal med tekniska anordningar som TV- övervakning och elektriska låsanordningar. Även om kritiken i många fall varit ensidig och överdriven torde den inte vara helt utan fog. Framför allt har anstaltens storlek på ett olyckligt sätt minskat den personliga kontak- ten mellan personal och intagna samtidigt som den har försvårat eller omöjliggjort indi- vidualiserade behandlingsformer som frigång, besökspermissioner m.m. Det har också varit svårt att individualisera kontrollen av de intagna, vilket medfört att en del av dessa behandlats med onödig restriktivitet.

Å andra sidan har Kumla och Österåker ofrånkomligen fyllt en viktig uppgift genom att de successivt fått ta emot en allt större del av det verkligt svårskötta och farliga klientelet. Detta har inte endast medfört ökade möjligheter att klara omhändertagan- det av denna grupp utan också bidragit till att man kunnat liberalisera arbetsformerna

på andra anstalter. Särskilt Kumla har under de senaste åren i allt större utsträckning kommit att fungera som en riksanstalt för det mest komplicerade klientelet. Denna funktion har senast understrukits genom in- rättandet av specialavdelningen för svår- skötta internerade.

Uppfattningarna varierar om hur stor del av anstaltsklientelet som behöver tas om hand under särskilt kontrollerade former. Det är beredningens mening att behovet av platser av Kumlatyp numera är täckt. Under förut— sättning att differentieringen till dessa anstal- ter fungerar på önskvärt sätt torde man därför nu kunna inrikta byggnadsverksam- heten på anstalter som i större utsträckning kan fungera som ett led i en behandlings- kedja som syftar till att successivt slussa ut klienterna i frihet. Denna uppfattning före- trädes också av KAIK som bl. a. framhåller: ”Anstalter med öppnare vårdform kan kom- ma att fungera som centraler för en vård- verksamhet som till väsentlig del äger rum ute i samhället”. I konsekvens härmed före- slår KAIK också att man skapar ”ett nät av frigångshem, där de intagna som kan klara en sådan vårdform får möjlighet att komma igång med ett arbete eller en utbildning under anstaltstiden som de kan fortsätta med efter frigivningen”. Man påpekar också vikten av att anstalterna ligger så nära den intagnes hemort som möjligt för att för- bättra hans möjlighet att få besök, förkorta hans restider vid permission samt underlätta hans kontakt med skyddskonsulent och övervakare. Som framgår av kap 12 instäm- mer kriminalvårdsberedningen i detta avse- ende i KAIK:s principiella synpunkter. I samma kapitel har beredningen skisserat hur en anstalt för detta ändamål bör utformas samt .ort en uppskattning av kostnaderna för en utbyggnad av anstaltssystemet enligt de här angivna riktlinjerna. Beredningen har också föreslagit att en del äldre småanstalter t.v. får användas som utslussningsanstalter. Även i detta fall överensstämmer bered- ningens synpunkter med KAIK:s som fram- håller att anstaltens utformning inte behöver ha avgörande betydelse för dess användning.

22.2. Bedömning av fångvårdens byggnads- kommittés förslag

22.2.1 Centralanstalt för ungdomsräjongen i Uppsala Enligt programförslag den 10 april 1967 skulle anstalten ha 220 platser fördelade på 22 avdelningar. Åtta avdelningar är avsedda för nydömda ungdomsfängelseelever samt för fängelsefångar i motsvarande ålder, vilka ådömts långvariga straff. En lika stor del av anstalten disponeras för ungdomsfängelse- elever som överlämnats till vård utom anstalt men som återtagits på grund av misskötsam- het eller nya brott. Av de återstående plat- sema beräknas 40 för psykiatriska vårdfall från ungdomsräjongens övriga anstalter, vilka ej lämpar sig för Roxtuna samt för elever som behöver avvänjande behandling för nar- kotika- eller alkoholmissbruk. Tio platser anslås åt intagna som är ibehov av kvalifice- rad kroppssjukvård på anstalt. På grundval av programmet meddelade Kungl. Maj :t den 17 maj 1968 projekterings- uppdrag fram till huvudhandlingar. Den 23 april 1971 beslöt emellertid byggnadskom- mittén att avbryta projekteringsarbetet. I sina anslagsäskanden för budgetåret 1972/73 anför kommittén härom bl. a.:

Den nya Uppsalaanstalten är planerad för korttidsbehandling i sluten form för nyin- tagna, återintagna, svårbehandlade, mentalt komplicerade och fysiskt sjuka. Platsbehovet vid anstalten har beräknats efter brottsbal- kens intentioner för behandling av unga lag- överträdare. Enligt dessa beräkningar skulle tillkomsten av den nya Uppsalaanstalten, med åtföljande nedläggning av uttjänta äldre anstalter, ge räjongen en lämplig balans mel- lan öppna och slutna anstalter.

När klienteltillströmningen till ungdoms- anstalterna visade en tydlig minskning, bl. a. genom domstolarnas praxis att i större ut- sträckning än väntat döma unga lagöverträ- dare till skyddstillsyn blev räjongens totala platsantal för ungdomsfängelseklientel för stort. Detta har resulterat i överflyttning av två anstalter till andra räjonger under inne- varande budgetår.

Ett bibehållande av den nya Uppsalaan- stalten i föreslagen storlek kommer med anledning av denna utveckling att medföra

att anstaltsplatserna måste fyllas ut med ett klientel för långtidsbehandling. Med de nya behandlingslinjer med utökade permissions- bestämmelser som tillämpas efter österåker- förhandlingarna och en yrkesutbildning som alltmer anpassas till skolöverstyrelsens pro- gram, som innebär grundutbildning i anstalt och fortsatt utbildning genom frigång till centraler utom anstalten, måste den nya Uppsalaanstalten, om ej en minskning kan ske av platsantalet, förses med en mjukare del för utslussning av detta långtidsklientel.

Resultatet av de överläggningar som i januari 1971 hölls mellan representanter för kriminalvårdsstyrelsen och för de intagna har vidare, som redan nämnts, på icke oväsent- liga punkter ändrat förutsättningarna för den hittills gjorda planeringen av Uppsalaanstal- ten. Sådana konsekvenser kan också väntas som resultat av den betydande liberalisering beträffande kriminalvårdens arbetsformer som enligt förhandsuppgifter kommer att föreslås av 1967 års kommitté för anstaltsbe- handling inom kriminalvården. Eftersom projekteringsuppdraget beträffande Uppsala- anstalten i detalj knutits till ett av Kungl. Maj:t fastställt programförslag, står det inte i byggnadskommitténs makt att utan Kungl. Maj:ts bemyndigande anpassa projekteringen till sådana väsentligt ändrade förutsättningar.

Liknande synpunkter kan anföras beträf- fande planeringen av Uppsalaanstaltens säkerhetsmässiga utformning. Programunder- laget för anstalten går tillbaka på den upp- fattning rörande säkerhetskraven som var resultatet av rymningsvågen på kriminalvår- dens anstalter under början av 1960-talet. En vitt utbredd allmän opinion låg då bakom de långt gående krav på säkerhet vid anstalterna som ännu för relativt kort tid sedan färgade statsmakternas direktiv till byggnadskom- mittén. Eftersom ungdomsklientelet erfaren- hetsmässigt är kriminalvårdens mest rym— ningsbenägna klientel, har det under sådana förhållanden varit uteslutet att vid det hittills bedrivna projekteringsarbetet inte ta stor hänsyn härtill. Säkerhetssynpunkterna har emellertid härigenom fått sätta sin prägel på utformningen av anstalten i dess helhet på ett sätt som står i mindre god överensstäm- melse med den förändrade syn på dessa frågor som på sista tiden gjort sig gällande i den allmänna debatten.

Kriminalvårdsberedningen som delar bygg- nadskommitténs uppfattning vill därutöver anföra: Behovet av anstaltsplatser för unga

lagöverträdare synes för närvarande vara till- godosett med det platsantal som ungdoms- räjongen nu disponerar. Om en del av de nuvarande slutna ungdomsanstalterna fram- ledes skulle visa sig olämpliga eller behöver utnyttjas för andra ändamål bör bortfallet av platser kompenseras genom den utökning av antalet lokalanstalter som följer av bered- ningens förslag till förändringar i kriminal- vårdens regionala organisation.

Det förslag till förenklat system för klien- teldifferentieringen som framföres i samma avsnitt kommer dessutom att väsentligt påverka förutsättningarna för uppsalapro- grammet. Enligt detta skulle anstalten främst fungera som klassificeringscentrum. Om beslutet rörande den intagnes framtida an- staltsplacering kan fattas redan under häkt- ningstiden bortfaller behovet av en särskild mottagningsavdelning. Det utredningsarbete som skulle ha gjorts vid Uppsalaanstalten kan i stor utsträckning ersättas av den infor- mation om de nydömda som ges av frivårds- personalen. Då fortsatt observation visar att eleven är i behov av anlags- eller yrkespröv- ning kan man genomgå sådan prövning i samarbete med arbetsmarknadsmyndighe- terna. Prövningen kan då antingen ingå i verksamheten vid riksanstalt för ungdomar eller förläggas utanför anstalten i de fall då den intagne har frigång från lokalanstalt.

Även den del av anstalten som avdelats för återintagna kan ifrågasättas. Trots att man lagt ner stor möda på att byggnadsmässigt skilja nyintagnings- och återintagningsavdel- ningarna från varandra torde risken för nega- tiv påverkan aldrig helt kunna elimineras, speciellt som vissa utrymmen t.ex. sjukav- delning och idrottsanläggning är gemen- samma. Förslaget att samla alla återintagna till samma anstalt strider dessutom mot den hittills tillämpade huvudprincipen, att en återintagen i första hand skall återföras till den anstalt varifrån han utskrivits. Endast i de fall då eleven visar uppenbara anpass- ningssvårigheter bör redan etablerade perso- nalkontakter avbrytas.

Slutligen upptar planen ett relativt stort antal platser för enrumsbehandling. Även om

en sådan behandling tidvis framtvingas av säkerhets- och ordningsskäl synes det vara olämpligt att byggnadsmässigt binda sig för arbetsformer som erfarenhetsmässigt bör undvikas.

22.2.2. Centralanstalt för norra räjongen

Planeringen bygger i detta fall på Kungl. Maj:ts beslut den 11 oktober 1968, vari uppdrogs åt fångvårdens byggnadskommitté att utarbeta program för en centralanstalt och en sluten sidoanstalt i norra kriminal— vårdsräjongen.

Enligt programmet som överlämnats den 9 juni 1971 skall centralanstalten ha 160 plat- ser, varav 110 slutna och 50 öppna. Av dessa platser är 40 avdelade för mottagnings- och klassificeringsändamål. På denna del av an- stalten skall nyintagna med långa och medel- långa strafftider genomgå behandlingsunder- sökning. Avdelningen skall också användas som utrednings- och observationsavdelning. Tjugo platser, varav tio öppna, är avsedda för kroppssjuka. Återstående platser, 60 slutna och 40 öppna, har avdelats som behandlings- avdelning för ett komplicerat klientel neu- rotiserade, alkohol- och narkotikamissbru- kare m.fl. Avdelningen har försetts med resurser för ett mycket varierande utbud av aktiviteter innefattande såväl arbetsträning och arbetsprövning som psykoterapi och ut- bildning. Den byggnadsmässiga utform- ningen är inriktad på att möjliggöra en maxi- mal kommunikation mellan personal och intagna liksom mellan olika personalgrupper inbördes. Man har sökt begränsa säkerhets- anordningarna på sådant sätt att lokalerna kan utformas enligt miljöterapeutiska princi- per. Kombinationen av öppna och slutna avdelningar tillåter en successiv slussning av klienterna från mera slutna till öppnare verk- samhetsformer.

I fråga om de fyrtio mottagningsplatserna gäller i huvudsak vad som redan anförts beträffande motsvarande delar av Uppsala- anstalten. De platser som enligt programmet skall utnyttjas som psykiatrisk och psykote- rapeutisk behandlingsavdelning kan synas

mer behövliga. Speciellt blir detta fallet om den pågående utredningen rörande mental- sjukvårdens och kriminalvårdens befattning med de psykiskt avvikande lagöverträdarna skulle leda till att kriminalvården får överta ansvaret för en större del av denna kategori. Med hänsyn till den osäkerhet som för när- varande råder rörande anstaltsvårdens möjlig- heter och framtida betydelse vill bered- ningen emellertid ifrågasätta huruvida en satsning av den storleksordning som Vännäs- projektet skulle innebära bör prioriteras på bekostnad av andra mera närliggande behov. Det är också tveksamt om en anstalt av detta slag bör förläggas till Norrland, där inslaget av svårbehandlade klienter för närvarande är mindre än i storstadsområdena.

22.2.3. Sidoanstalten Österåker

Byggnadskommitténs program för Österåker- anstaltens fortsatta utbyggnad grundar sig på Kungl. Maj:t beslut den 11 april 1969. Ut- gångspunkt för planeringsarbetet skulle vara att sidoanstalten skulle ha 160 slutna platser och att sysselsättningen förutom produk- tionsinriktad arbetsdrift även skulle avse arbete av terapikaraktär.

Kommittén avgav sitt förslag den 10 juni 1970. Vid utarbetandet av programmet ut— gick kommittén dels från en klienteldifferen- tiering som baserats på östra räjongens be- fintliga anstalssystem, dels också från sam- mansättningen av det klientel som verkställ- de frihetsstraff på Långholmen, dvs. den anstalt som i första hand skulle ersättas genom Österåkersanstaltens utbyggnad.

Från dessa utgångspunkter fann kommit- tén att anstalten borde förbehållas ett mel- langradsklientel, vilket trots att det inte be- dömdes som direkt rymningsfarligt, ändå behövde omhändertas under säkrare former än som kunde åstadkommas på en öppen anstalt. Till gruppen hör bl. a. intagna med relativt korta strafftider, vilka på grund av fysisk svaghet eller psykiska särdrag har svårt att fylla sedvanliga krav på arbetsförmåga och psykisk balans. Man förmodade också att Österåkers närhet till Stockholm skulle

komma att påverka klientelsammansätt- ningen på sådant sätt att anstalten skulle få ta emot ett relativt stort antal intagna, som under verkställighetens senare del rymt eller missbrukat permission från öppna anstalter, och som därefter av praktiska skäl kvarhölls på utskrivningsorten.

För båda dessa grupper ansåg kommittén att det krävdes speciella resurser'för utskriv- ningsplaneringen eftersom de intagna i regel saknar arbetsanställning, har en tilltrasslad ekonomi och i många fall är bostadslösa. Deras personkontakter är ofta störda eller begränsade till en krets av andra asociala.

Tyngdpunkten för anstaltens verksamhet lades därför på en rehabiliteringsklinik, där de intagna enligt riktlinjer som utarbetats av arbetsmarknadsstyrelsen skulle beredas möj- lighet till arbetsprövning och arbetsträning, samtidigt som deras sociala förhållanden sanerades. Efter en relativt kort tid skulle de sedan slussas vidare till fortsatt arbete eller utbildning på den öppna arbetsmarknaden. Man utgick därvid från den förutsättningen att flertalet intagna skulle vistas på anstalten endast under kort tid. I de fall då en intagen var mogen för utslussning före verkställig- hetens utgång borde han få möjlighet till frigång.

För den del av klientelet som inte är i behov av kvalificerade insatser i samband med utskrivningen kompletterades rehabili- teringsavdelningen med en mekanisk verk- stad med 35 platser samt en utbildnings- avdelning med 25 platser. På dessa avdel- ningar avsåg man främst att placera sådana intagna som trots längre strafftid bedömdes som relativt pålitliga i rymningsavseende.

Anstaltens inriktning på ett mindre rym- ningsfarligt klientel avspeglas i den byggnads- mässiga utformningen. Säkerhetsanord- ningarna är i förhållande till Kumlas sido- anstaltsdel avsevärt förenklade. De har huvudsakligen inriktats på förstärkta ytter- väggar medan däremot de invändiga anord- ningar som på Kumla syftar till att omöjlig- göra kommunikation mellan anstaltens olika avdelningar helt har slopats. Likaså undviker man kulvertförbindelser och TV-övervak-

ning. Omslutningsmuren har ersatts med ett nätstängsel av vanlig industrityp.

Beredningen anser att sidoanstalten Öster- åker med hänsyn till kriminalitetens koncen- tration till Stockholmsområdet motsvarar ett reellt platsbehov. Östra kriminalvårds- räjongen har under senare år haft en nästan konstant överbeläggning på sina anstalter, vilken avsevärt försvårat nedläggningen av Långholmen. Även i fråga om Österåkerför- slaget måste man emellertid konstatera att ett fullföljande av projektet skulle medföra investerings- och driftkostnader som inte motsvaras av de enligt beredningens mening ganska osäkra fördelarna ur behandlingssyn- punkt. Man kan därjämte ifrågasätta lämplig- heten av en fortsatt utbyggnad av Österåker- anstalten som med sina 195 platser redan är en av landets större anstalter.

Även med ett relativt lättskött klientel måste man räkna med många av de svårig- heter som är förknippade med verksamheten på en storanstalt, t. ex. otillräckligt antal besöksrum, minskade möjligheter att ordna permissioner och frigång samt problem med att åstadkomma en effektiv klienteldifferen- tiering. Framför allt riskerar man att effek- ten av de sociala och terapeutiska insatserna minskas på grund av bristande personlig kon- takt mellan personal och intagna.

22.2.4 Sluten sidoanstalt'i Härnösand

Även detta program vilket, liksom Vännäs- förslaget, utarbetats med anledning av Kungl. Maj:ts beslut den 11 oktober 1968, avser en anstalt av mellangradskaraktär för ett klientel av samma svårighetsgrad som Österåkers. Platsantalet är dock något mind- re — 130 platser.

Verksamhetsprogrammet för Härnösands— anstalten överensstämmer i många avseenden med Österåkers. Med hänsyn till central- anstaltens kvalificerade resurser har dock utrymmet för produktionsinriktat industri- ellt _arbete ökats. Även i detta fall finns dock möjligheter för de intagna att välja mellan produktionsinriktad arbetsdrift, studier och arbete av terapikaraktär.

Den byggnadsmässiga utformningen på- minner i många avseenden om Vännäs- och Österåkerförslagen. Även i detta fall har kommittén föreslagit ett koncentrerat bygg- nadssätt, som tillåter ett mångsidigt och flexibelt utnyttjande av lokalerna samt ska- par förutsättningar för en tät kontakt mellan personal och intagna. För att tillgodose säkerhetskraven har kommittén däremot valt en lösning som helt skiljer sig från Österåker- förslagets. Man föreslår att rymningsskyddet begränsas till en omslutningsmur medan däremot övriga byggnadskroppar utformas enligt de regler som har tillämpats för öppna anstalter.

Programmet bygger på en bedömning av platsbehovet inom norra räjongen som gjor- des 1968. Utvecklingen har sedan dess gått mot en minskande klienteltillströmning inom denna räjong. Detta förhållande obser- verades också av byggnadskommittén somi programförslaget bl. a. anförde.

Den slutna sidoanstalten är avsedd för en mellangrupp av klientelet, som nu måste hänvisas till ålderdomliga anstalter vilka inte fyller nutida krav på hygienisk standard och som i stor utsträckning saknar utrymmen för sysselsättning och fysisk träning. Ett minskat användande av frihetsstraff kan dock i fram- tiden göra anstalten helt eller delvis överflö- dig. Som framgår av ovanstående har kom- mittén i sin planering beaktat möjligheten av en sådan utveckling. Av vad som ovan an- förts (framtida platsbehov) framgår också att prognosen rörande det framtida platsbehovet är osäker. Detsamma gäller klientelets fördel- ning mellan öppna och slutna platser. Bl. a. kan KAIK:s väntade förslag komma att på- verka utvecklingen i riktning mot ökat an- vändande av öppen vård. Med hänsyn härtill finner kommittén det befogat att sidoanstal- ten uppföres i en andra etapp. Detta ger möjlighet att följa upp klientelutvecklingen och få ett säkrare underlag för att bedöma behovet av slutna platser.

Redan nu finns ett betydande platsöver- skott inom norra räjongen. Att nu fullfölja planerna på en anstalt i Härnösandsområdet kan ej anses vara välbetänkt.

I oktober 1967 redovisade byggnadskommit- tén till Kungl. Maj:t färdiga bygghandlingar för en öppen lZO-mannaanstalt i Herrljunga. Anstalten var av samma typ som tidigare har uppförts i Skänninge och Viskan.

Även i fråga om detta förslag har bygg- nadskommittén senare anmält tveksamhet. Främst gällde det anstaltens byggnads- mässiga utformning varom man anförde i den ovan refererade anslagsframställningen.

Enligt byggnadsstyrelsens uppfattning kan bygghandlingarna, med hänsyn till den långa tid som gått sedan de färdigställdes, inte längre läggas till grund för byggnadsuppdrag utan en omfattande teknisk revidering. Även ur kriminalvårdssynpunkt kan det ifrågasät- tas om anstalten motsvarar dagens krav på behandlingsresurser. Bl. a. saknas lokaler för praktisk och teoretisk utbildning och för terapeutisk behandling.

Utöver vad som anfördes av byggnads- kommittén kan framhållas: De öppna 120- mannaanstalterna var avsedda för ett icke rymningsbenäget och fullt arbetsfört klientel med medellånga strafftider. Denna grupp synes numera i stor utsträckning dömas till skyddstillsyn. Det har därför blivit allt svå- rare att få lämpligt klientel till de öppna lZO-mannaanstaltema. Man kan därför ifrå- gasätta behovet av ytterligare en anstalt av detta slag. Tillkomsten av en anstalt i Herr- ljunga skulle också medföra att ett antal mindre småanstalter skulle nedläggas.

22.2.6. Renovering av fångvårdsanstalten i Norrköping

1 maj 1968 framlade byggnadskommittén ett förslag om en genomgripande renovering av fångvårdsanstalten i Norrköping. Dessutom föreslogs att anstaltens arbetsdrift skulle kompletteras med en nyuppförd mekanisk verkstad. Förslaget har delvis genomförts genom att två av anstaltens tre bostadsflyglar har blivit föremål för en omfattande upp- rustning.

Som framgått av vad nu har sagts kan de förslag till anstaltsbyggnader som avgivits av fångvårdens byggnadskommitté numera ifrå- gasättas av olika skäl.

Byggnadskommitténs förslag innebär en fortsatt koncentration av anstaltsbeståndet till ett fåtal större enheter. Detta strider mot den målsättning som kriminalvårdsbered- ningen redovisat i avsnittet rörande disposi- tionen av kriminalvårdens anstaltssystem. Den integration mellan anstalts- och frivård som där åsyftas skulle om de föreslagna anstalterna kommer till utförande — i hög grad försvåras.

Som tidigare redovisats har investerings- kostnaderna för den föreslagna nybyggna- tionen beräknats till ett sammanlagt belopp av 231 milj. kr. Detta belopp som skulle ge ett platstillskott av 790 platser, bör jämföras med de 125 milj. kr. som en utbyggnad av 1 000 platser på lokalanstalter kan beräknas kräva. (Jämför beredningens beräkningar under kap. 12.) I båda fallen rör det sig om mycket stora belopp men skillnaden är dock betydande. En betydelsefull fördel med det senare alternativet är att nybyggnationen kan ske successivt utan att några fördelar ur behandlingssynpunkt därmed går förlorade. Man har då möjlighet att anpassa utbygg- nadstakten efter eventuella förändringar i påföljdssystemet och i domstolarnas praxis.

Av det ovan anförda framgår att starka betänkligheter numera kan resas mot de principer för anstaltssystemets fortsatta ut- byggnad som tar sikte på att uppföra ett antal större anstalter. Kriminalvårdsbered- ningen finner därför att de förslag som nu föreligger i form av program och bygghand- lingar för sådana anstalter ej bör komma till utförande.

Norrköpingsanstaltens upprustning bör även i fortsättningen ske successivt och främst syfta till att anpassa byggnaderna till den typ av klientel för vilken de skall utnytt- jas.

Vid detta ställningstagande har bered- ningen utgått från att beläggningen på anstal-

terna kommer att vara i stort sett oförändrad i förhållande till dagsläget. Som framgått av vad som tidigare anförts har emellertid be— läggningen stigit under de senaste månader- na. Beredningen har ansett att det är för tidigt att dra några slutsatser härav. Utveck- lingen går också mot ett alltmer svårbehand- lat klientel på anstalterna. Skulle den nu antydda utvecklingen fortsätta kan en om- prövning av beredningens ställningstaganden bli aktuell, inte minst mot bakgrund av att det nuvarande anstaltsbeståndet är gammalt och nerslitet. Om en sådan omprövning sker och lokaliseringspolitiska synpunkter därvid skall beaktas kan det komma i fråga att överföra det mera belastade klientelet på Härnösandsanstalten — som då kan användas som lokalanstalt till en ny sluten anstalti Vännäs och att där dessutom inrätta en narkomanvårdsavdelning. Denna anstalt bör i så fall uppföras med 60 platser.

23

23.1 KAIK:s förslag

KAIK anger som sin principiella ståndpunkt att anstaltsvården bör vara så öppen som möjligt under hela anstaltstiden. Skälen här- för är enligt kommittén både behandlings- mässiga och humanitära.

Den nuvarande ordningen innebär att även intagna, som inte är i oundgängligt behov därav, vistas på sluten anstalt. Å andra sidan kan en avsevärd del av de intagna även i framtiden behöva behandlas under slutna former. Ett skäl härför är bl.a. den fortlö- pande klientelförsämringen och det ökande inslaget av narkotikamissbrukare och perso- ner som är dömda för organiserad eller yr- kesmässig brottslighet. Man måste också ta hänsyn till risken för rymningar och för att den dömde i samband därmed fortsätter sin brottsliga verksamhet. Speciellt gäller detta personer som kan bedömas som farliga för annans personliga säkerhet eller för annat betydande intresse.

Inte heller när det gäller den stora klien- telgrupp beträffande vilka farlighetsaspekten inte behöver beaktas bör man emellertid ta för lätt på rymningsrisken. Visserligen kan en viss risktagning vara berättigad om place- ring på öppen anstalt är mycket värdefull ur rehabiliteringssynpunkt men en förutsätt- ning bör dock vara, att den intagne sannolikt inte kommer att begå brott under en tänkbar rymning.

Kommittén framhåller också att det för-

Öppen och sluten vård

hållandet att en intagen placeras i sluten vård inte behöver betyda att han isoleras. Även på de slutna anstalterna får de intagna vistas i gemenskap under arbetstid och under en del av sin fritid. Enligt kommitténs uppfattning bör gemensamheten utsträckas ytterligare bl. a. genom att inlåsningen av de intagnai bostadsrummen, vilken nu sker mellan kl. 19 och 20, senarelägges. Härigenom skulle de dels få ökade möjligheter att följa televi- sionSprogrammen dels få mera tid för studie- cirklar och sammankomster med övervakare, anstaltsbesökare, yrkesvägledare m. fl,

På de stora anstalterna, där det är olämp- ligt att sammanföra alla intagna, bör dessa i stället fördelas på behandlingsgrupper. Grup- pernas storlek bör anpassas till klienternas behandlingsbehov. Intagna med stort be- handlingsbehov placeras i små grupper med möjlighet till nära kontakt med personalen. lntagna, vars behandlingsbehov är ringa, kan däremot sammanföras i relativt stora grup- per.

Kommittén framhåller att en öppnare kri- minalvård ställer krav på ökade resurser. Varje räjong bör ha ett anstaltssystem som i största möjliga utsträckning tillgodoser klien- ternas behov av bl. a. utbildning, undervis- ning och terapi. Anstaltema skall också ha olika grad av öppenhet. Centralanstalten bör ha såväl öppna som slutna vårdmöjligheter för att dess behandlingsexpertis skall kunna utnyttjas till fullo.

I de fall då räjongerna visar sig vara för små som upptagningsområden för en typ av behandling som kräver särskilda resurser bör denna behandling förläggas till en anstalt som tar emot klienter från hela landet.

Kommittén föreslår också att man skapar ett nät av frigångshem för att ge intagna som klarar en sådan vårdform möjlighet att kom- ma igång med ett arbete eller en utbildning under anstaltstiden, som de kan fortsätta med efter frigivningen.

I samband med behandlingen av frågan om sluten och öppen vård har KAIK väckt förslag om att den uppdelning som görs i den nuvarande behandlingslagen mellan öppna och slutna anstalter bör slopas.

23.2. Beredningens överväganden och förslag

Som redan framgått, delar beredningen i väsentliga delar KAIK:s synpunkter. Vården bör vara så öppen som möjligt. Utöver de motiv som enligt KAIK talar för öppen vård vill beredningen också framhålla att den öppna vården är avsevärt mindre kostnads- krävande än den slutna. Ett exempel härpå ges i den sammanställning av dygnskostna- derna vid olika anstaltstyper som kriminal- vårdsstyrelsen gjort för beredningens räkning (se kap. 8).

Det sagda leder till att de formella hinder för omedelbar placering på öppen anstalt som finns i nuvarande behandlingslag bör slopas. I praktiken torde en sådan lagändring inte inneböra några större förändringar efter- som man redan nu tillämpar en generös praxis när det gäller att överföra intagna som bedöms vara pålitliga till öppen anstalt. Be- hövliga garantier för att man därvid inte tar allt för stora risker torde ha skapats genom den tidigare omnämnda lagändringen vari- genom beslut rörande öppenplacering av fängelse ådömda med mer än två års straff- tid, samt internerade med en minsta tid på mer än två år fattas av kriminalvårdsstyrel- sen. Man bör också eftersträva att undanröja de praktiska svårigheter som bidrar till att intagna onödigtvis vistas på sluten anstalt.

Beredningen vill peka på några av dessa svårigheter.

De öppna anstalterna är för närvarande huvudsakligen avsedda för intagna med så- dan fysisk kondition att de klarar ett relativt tungt arbete. Klienter med fysiska handi- kapp kan därför ofta inte beredas öppen vård. I regel kan man inte heller skapa tillräckligt goda sjukvårdsmöjligheter på dessa anstalter. Nervösa och psykiskt störda ldienter har svårt att klara vistelse på öppna anstalter. Här är kraven på anpassning och samarbetsförmåga i regel större än på de slutna, där en större personaltäthet medger mer individuella hänsynstaganden. Framför allt har den stora gruppen alkohol- och narkotikamissbrukare svårt att vistas på öpp- na anstalter eftersom dessa vanligen saknar psykiatrisk expertis. På grund av begränsad personaltillgång har man också svårt att hinna med några mera omfattande förbere- delser för utskrivningen. Den begränsning av de öppna anstalternas användbarhet som detta medför är desto mera beklaglig som missbrukarna behöver stärkande friluftsliv och rörligt arbete.

Lokaliseringen av de öppna anstalterna har i stor utsträckning byggt på andra fömt- sättningar än de intagnas önskan att få vistas i närheten av hemorten. Däremot har de äldre slutna anstalterna ofta ett centralt läge med goda kommunikationer. lntagna med längre anstaltstider föredrar därför stundom att stanna på en sluten anstalt, där de visser- ligen har färre förmåner men i gengäld får tätare besök och kortare permissionsresor.

De öppna anstalterna saknar vanligen både byggnadsmässiga och personella resurser för att förseelser mot anstaltsordningen skall kunna bemästras. Detta gäller även när för- seelserna är relativt obetydliga. En intagen som gjort sig skyldig till en sådan förseelse måste i regel förflyttas till sluten anstalt. Härav följer dels att en påbörjad behandling och eventuellt etablerade personalkontakter måste avbrytas, dels också kostnader för transport. ] sådana fall vore det önskvärt att man kunde vänta med förflyttningsbeslutet tills man under en tid hållit klienten under

observation under mera slutna förhållanden. Som de öppna anstalterna nu är konstrue- rade är detta emellertid inte möjligt. I många fall vore det också önskvärt om ordningsför- seelser på öppna anstalter kunde bemästras på annat sätt än genom förflyttningar. Be- redningen avser att återkomma härtill i av- snittet rörande disciplinära åtgärder.

De hinder för ett ökat utnyttjande av de öppna anstalterna som är förknippade med deras funktionssätt och lokalisering bör i stor utsträckning kunna övervinnas genom den ändrade inriktning av kriminalvårdens ny- och ombyggnadsverksamhet samt den förstärkning av frivårdens resurser som har föreslagits av beredningen. Med ett system av lokalanstalter kan man dels öka de intagnas möjligheter att tillbringa anstaltstiden i när- heten av hemorten dels också vidga deras valmöjligheter i fråga om arbetsplacering genom ett utökat användande av frigångs- institutet. De psykiskt handikappades pro- blem kan bättre beaktas eftersom de psykia- triska konsulter som tillföres frivårdsdistrik- ten också har att ta sig an lokalanstaltsklien- telet. Genom frivårdspersonalens medverkan i utskrivningsarbetet kan man undvika att öppenanstaltsldientelet får en sämre social service än andra intagna.

Beredningen anser att en utvidgad använd- ning av permissions- och frigångsinstitutet för det slag av klienter som det nu är fråga om också kan ge ekonomiska vinster. En betydande del av klienternas behov av ut- bildning, arbetsträning, medicinsk behand- ling m.m. kan då förläggas utanför anstal- terna.

Beredningen delar i princip KAIK:s upp- fattning att de inskränkningar som nu gäller i fråga om de intagnas rätt till gemenskap under fritid på de slutna anstalterna skall slopas. Men beredningen vill samtidigt påpe- ka att begränsning i fritidsgemenskapen en- dast förekommer på anstalter, vilkas bygg- nadsmässiga utformning framtvingar detta. En ändring av nuvarande regler skulle på dessa anstalter medföra att mycket stora grupper av intagna hänvisades till gemenskap under helt okontrollerbara former. En upp-

delning i smågrupper kräver både ombygg- nad och personalförstärkningar. l avvaktan på sådana åtgärder eller på att dessa anstalter kan läggas ner måste det finnas möjlighet att fortfarande begränsa de intagnas fritids- gemenskap.

KAlK föreslår också att tidpunkten för kvällslåsningen på de slutna anstalterna skall senareläggas. Detta önskemål har inte tagits upp enbart av KAIK. Det har också vid flera tillfällen framförts i kriminalvårdsstyrelsens budgetframställningar och av de intagnas or- ganisationer.

Beredningen är också införstådd med att en sådan reform skulle kunna möjliggöra ett ökat och mera varierande utbud av fritids- aktiviteter på anstalterna, eftersom verksam- heten nu begränsas av den knappt tilltagna tiden för sådana aktiviteter. Å andra sidan visar kriminalvårdsstyrelsen beräkningar, att reformen skulle bli mycket kostnadskrä- vande. Merkostnaden för en timmas förlängd gemenskap skulle enligt styrelsen uppgå till 3,5 milj. kronor. Beredningens övriga förslag syftar bland annat till att öka de intagnas möjlighet till placering på lokalanstalter där de får vistas i gemenskap under en större del av fritiden. Därigenom tillgodoses i viss mån önskemålet om ökat fritidsaktivitet. Med hänsyn härtill och vid avvägning av angelägenhetsgraden av olika reformbehov anser beredningen att senareläggning av inlås- ningen får stå tillbaka för andra åtgärder. För att ge de intagna på slutna anstalter möjlighet att följa TV-programmen kan man överväga att i likhet med vad som redan skett på Kumlaanstaltens interneringsavdel- ning utrusta bostadsrummen med TV- apparat. En sådan lösning ställer sig billigare än en senarelagd inläsning. Beredningen av- styrker därför KAIK:s förslag.

KAIK:s förslag om slopande av begreppen sluten och öppen anstalt medför emellertid praktiska problem till vilka KAIK inte har tagit ställning.

Som kommittén framhåller ligger skillna- den mellan slutna och öppna anstalter inte endast i byggnadssättet utan också i perso- naltilldelning och dagsrutiner. En mera flexi-

bel bedömning av anstalternas säkerhetsgrad kommer oundvikligen att leda till osäkerhet i fråga om tilldelning av personal. Det är också oklart i vilken utsträckning normaldagsche- mats tidsgränser skall följas. Problemet kan lösas genom att personalens tjänstgörings- schemata utformas på sådant sätt att de inte endast tar hänsyn till det antal tjänstemän som av säkerhetsskäl vid olika tidpunkter bör vara närvarande på anstalten utan också till de arbetsuppgifter som varje tjänsteman har att sköta. En sådan åtgärd skulle dock sannolikt medföra behov av personalför- stärkningar av en storleksordning som för närvarande är mycket svår att bedöma. Be- redningen anser därför att begreppen sluten och öppen anstalt bör bibehållas.

I fråga om lokalanstalterna har bered- ningen inte haft möjlighet att ta ställning till personalens dimensionering. Redan nu kan dock sägas att de nya verksamhetsformema kräver en omprövning av de gällande normer- na för tilldelning av tillsynspersonal. Dessa frågor bör därför utredas i särskild ordning. (Jfr. kap. 31).

Beträffande behovet av att under vissa förhållanden hålla en intagen i enrum hänvi- sas till kap. 30.

24

24.1 KAIK :s förslag

KAIK framhåller att behandlingsplaneringen måste tillmätas stor betydelse för verksam- heten vid anstaltema. Behandlingen av den intagne bör nämligen så vitt möjligt avpassas efter hans individuella behov och följa en plan som fortlöpande hålls aktuell.

Planeringen skall föregås av en grundlig utredning om den intagnes förhållanden, var- vid bl. a. hans egna och hans familjs ekono- miska förhållanden beaktas. Eftersom an- staltsvistelsen i regel leder fram till frivård skall planeringen även omfatta detta skede. Man understryker vikten av att övervakare utses i början av anstaltsvistelsen.

Behandlingsundersökningen bör ske vid den anstalt där den intagne tas in och skall alltid göras i samråd med den intagne. Repre- sentanter för frivård, arbetsmarknadsmyn- digheter och tillsynspersonal skall ingå som ordinarie ledamöter i kollegierna.

På stora anstalter skall kollegierna förbe- redas i en mindre krets, där representanter för anstalten, frivården och arbetsmarknads- verket utformar planen tillsammans med den intagne. Även den prövning av behandlingen som skall ske efter tre månader bör vara grundligt förberedd så att kollegiet får en god bild av hur den intagne fungerar på anstalten.

För att effektivisera behandlingsplane- ringen krävs enligt KAIK personalförstärk- ningar på anstalterna. ] första hand bör

Behandlingsplanering

assistentpersonalen utökas. Även öppnare anstalter bör utrustas med assistentpersonal, läkare och sjuksköterskor. Inom varje räjong bör finnas en anstalt med tillgång till psykia- trisk vård. Denna anstalt bör ha såväl öppna som slutna vårdmöjligheter. '

För att underlätta tillsynspersonalens del- tagande i behandlingskollegier bör på mindre anstalter även denna yrkeskategori förstär— kas.

24.2. Beredningens överväganden och förslag

Beredningen delar KAIK:s uppfattning om behandlingsplaneringens betydelse och vill understryka vikten av att denna även omfat- tar frivårdsskedet liksom betydelsen av att all planering sker i samråd med den intagne. Samordningen mellan anstalts- och frivård bör dock kunna drivas längre än som framgår av KAIK:s förslag. Kriminalvårdens första kontakt med den dömde inträffar i regel i samband med personundersökningen. Rätt utförd innehåller denna undersökning de flesta uppgifter som behövs för behandlings- planeringen, även uppgifter om klientens ekonomiska förhållanden. I stor utsträckning baseras behandlingsundersökningen på upp- gifter frän personundersökningen. Personundersökningen bör utformas på sådant sätt att den utan omarbetning kan utnyttjas vid anstalternas behandlingspla- nering. Om, som beredningen föreslår, per-

sonundersökningsarbetet övertas av frivår- den, torde dessa undersökningar få sådan standard att ytterligare uppgiftsinhämtande är onödig. På anstalten behöver man främst komplettera den sociala utredningen med uppgifter om det aktuella brottet, dom, verkställighetstid m.m., samt med läkar- undersökning. I de fall då den intagne är häktad bör en del av kompletteringarna kunna göras på häktet. Under häktingstiden kan också frågan om eventuell anstaltsplace- ring förberedas. Genom en sådan ordning uppnås en väsentlig arbetsbesparing.

Behandlingskollegiernas centrala betydelse för planeringen måste speciellt beaktas. Kollegiet är det forum där den intagne skall kunna diskutera sina framtidsplaner med specialister av olika slag och där samtidigt planerna kan modifieras med hänsyn till den intagnes reella förutsättningar. Det är därför nödvändigt att kollegiet bevistas såväl av representanter för frivården som av anstalts- personal av olika kategorier. Det är också önskvärt att arbetsförmedlingens kontakt- man i största möjliga utsträckning deltar.

Förberedelsetiden för behandlingskolle- giet upptas för närvarande i stor utsträckning av insamlande av bakgrundsfakta om den intagne. Det vore önskvärt om detta arbete kunde inskränkas till förmån för åtgärder som direkt sammanhänger med planeringen av hans anstaltsvistelse och den efterföljande frivården, samt till uppföljning av beslutade åtgärder. Genom ett gnmdligt förberedelse- arbete minskar risken för att behandlings- kollegierna skall ta allt för stor del av den högre personalens arbetstid. Tvärtom kan de medföra en viss arbetsbesparing, eftersom beslut av större vikt för den intagnes behand- ling t.ex. byte av arbetsplats, bostadsavdel- ning och permission kan fattas i samband med dem. Genom personalens närvaro garan- teras att de anställda får medverka i behandlingen.

Vid de större anstalterna bör man söka finna arbetsformer som förhindrar att anta- let deltagare i kollegiet blir allt för stort. Ett sådant förhållande leder nämligen till en onödig tidsåtgång. Det kan också medföra

att den intagne får svårt att yttra sig på ett naturligt sätt. Bäst vore om kollegierna, beroende på arten av de ärenden som skall behandlas, förlades till arbetsplatser eller bostadspaviljonger. Detta förutsätter dock att de förbereds på ett sådant sätt, att ärenden rörande intagna på en viss verkstad eller bostadspaviljong tas upp vid samma tillfälle. Genom en sådan ordning skulle dess- utom arbetsledar- och tillsynspersonalens deltagande underlättas. Formerna för dessa personalgruppers medverkan bör också när- mare regleras. I första hand bör bestämmel- ser införas om att arbetsledare samt vård- och tillsynspersonalens deltagande i behand- lingskollegiema skall vara obligatoriskt.

Vad nu har sagts berör hela frågan om personalens deltagande i beslutsfattandet. Beredningen har inte ansett att det ingår i uppdraget att behandla denna fråga i vidare mån än ur behandlingssynpunkt.

Vad beredningen har föreslagit beträf- fande ny regional indelning och förstärkning av frivården innebär att frivårdens synpunk- ter kan beaktas i betydligt större utsträck- ning på planeringsstadiet. När den intagne vistas på lokalanstalt kommer planeringen huvudsakligen att skötas av frivårdstjänste- män. På riksanstalterna kan behandlingspla- neringen underlättas av att verksamheten vid dessa anstalter blir mer specialiserad vilket medför att redan placeringen av en klient vid en viss anstalt utgör en anvisning om hur hans anstaltsvistelse bör organiseras. Genom att utredningsarbetet förenklas kan assistent- personalens arbetsbörda minskas. Personal- förstärkningar för detta ändamål bör därför kunna undvikas. Antalet platser på särskilda mottagningsavdelningar kan också minskas.

I enlighet med KAIK:s förslag föreslår beredningen att medel anslås till ersättare för tillsynspersonal och arbetsledare under den tid då de deltar i behandlingskollegier. Nå- gon beräkning av de kostnader som detta kan medföra har dock inte kunnat göras.

25

25 .] Rådande situation

Som framgått av den inledande redogörelsen är kriminalvårdens resurser för hälso- och sjukvård ganska knappa. Problemet har un- der lång tid förvärrats genom svårigheten att rekrytera läkare. Av de läkartjänster som ingår i personalstaten har tills helt nyligen ett flertal varit vakanta. Fortfarande är tre tjänster som biträdande överläkare och för- ste läkare obesatta. Detta har lett till att även de anstalter som har goda materiella sjukvårdsresurser — Kumla, Österåker och Hall inte har kunnat helt utnyttja dessa resurser. En bidragande orsak till att man inte har kunnat rekrytera läkare till kriminal- vårdens anstalter torde vara att tjänstgöring inom kriminalvården inte tillgodoräknas vid ansökan till tjänst vid allmänna sjukvårdsin- rättningar.

Under senare tid har det dessutom blivit allt svårare att finna läkare som är villiga att mot arvodesersättning svara för kroppssjuk- vården på fångvårdsanstalterna. Även mycket stora anstalter som Norrtälje saknar f.n. läkare och måste nödtorftigt klara sig med den läkarhjälp som kan erhållas via provinsialläkare och närbelägna sjukvårdsin- rättningar. Situationen förvärras ytterligare av att den personal som ansvarar för sjukvår- den på anstalterna i regel saknar specialut- bildning för denna uppgift. Enskilda befatt- ningshavare gör utmärkta insatser men de kan inte åläggas alla de arbetsuppgifter som

Hälso- och sjukvård

normalt åvilar sjukvårdspersonal.

Bristerna inom sjukvårdsorganisationen medför också att den medicinska kontrollen av de nyintagna inte kan lösas på tillfreds- ställande sätt. KAIK konstaterar härom att ”den läkarundersökning som inleder behand- lingsundersökningen för närvarande kan be- tecknas som en summarisk kroppsbesikt- ning”. Kontroll av klienternas psykiska sta- tus göres regelmässigt endast beträffande ungdomsfängelseklientelet. Övriga intagna kontrolleras endast undantagsvis, huvudsak- ligen när det är känt att vederbörande före- tett psykiska särdrag.

I skrivelse till socialdepartementet den 3 mars 1971 har förtroenderådet vid fång- vårdsanstalten i Malmö anfört missnöje med den hälsokontroll som de nyintagna genom- går. Man påpekar bl. a. att de kan lida av en smittosam sjukdom som de inte känner till och att denna sedan kan överföras till såväl medintemer som personal. Över skrivelsen har yttrande avgivits av socialstyrelsen och kriminalvårdsstyrelsen. Skrivelsen har där- efter överlämnats till kriminalvårdsbered- ningen för handläggning.

Socialstyrelsen anför att det enligt styrel- sens mening är rimligt, att den föreskrivna läkarundersökningen på nyintagna i samtliga fall minst omfattar

kontrollerad mätning av kroppstempera- turen, blodtrycksmätning,

enkel stixanalys på urinprov för påvisande av äggvita och socker,

hemoglobinprov,

skärmbildsundersökning beträffande vissa delar av ldientelet.

Socialstyrelsen ger också anvisning om hur dessa prov bör utföras.

Beträffande kriminalvårdens läkarsitua- tion anför socialstyrelsen att bristen på utbil- dad personal under lång tid varit en starkt begränsande faktor när det gällt att tillgo- dose utbyggnad av hälso- och sjukvårdens olika områden. Utbildningskapaciteten har dock numera i det närmaste fördubblats, vilket redan resulterat i en ökande tillgång på sjuksköterskor. Under 1970-talet kan man också förvänta en snabb ökning av antalet läkare. Därför bör man efter hand kunna tillgodose behovet av läkarinsatser inom hälso- och sjukvården vid fångvårdsanstal- terna genom samarbetsavtal med vårdcentra- ler etc.

Kriminalvårdsstyrelsen anför att de av socialstyrelsen föreslagna undersökningarna torde vara i hög grad påkallade och ej heller anses särskilt komplicerade eller svåra att utföra. Att dessa trots detta inte kan utföras beror på brist på sjukvårdskunnig personal. Situationen har i detta avseende förvärrats efterhand som det har blivit allt svårare att engagera arvodesanställda anstaltsläkare. An- ledningen härtill är att de flesta läkare nume- ra har schemabunden arbetstid och därför endast undantagsvis åtar sig konsultuppdrag. En konsekvens härav har blivit att ett flertal anstalter däribland några av de största ' helt saknar läkare. På dessa anstalter kan sjukvården klaras endast genom att man vid behov vänder sig till vederbörande provinsial- läkare. läkarstation eller närbeläget sjukhus. Väntetider beträffande ej akuta fall kan ofta vara mycket långa, fyra till fem veckor. Även tillgången på annan sjukvårdsutbildad perso- nal är dålig. Endast sex anstalter har sjukskö- tersketjänster. Vid mindre anstalter saknas helt sjukvårdspersonal.

Kriminalvårdsstyrelsen hänvisar till sin anslagsframställning för budgetåret 1972/73

vari man har begärt läkar- och annan sjuk- vårdspersonal för vården av narkomaner men även för den allmänna kroppssjukvården på anstalterna. Dessa förstärkningar är enligt kriminalvårdsstyrelsen att betrakta som ett led i en under de närmaste åren planerad successiv utbyggnad av kriminalvårdens hälso- och sjukvårdsresurser.

Kriminalvårdsstyrelsen framhåller också att frågan om ersättningarna till kriminalvår- dens arvodesanställda läkare bör tas upp till förnyad prövning. Norrnema är för närva- rande ej tillfredsställande ur kriminalvårdens synpunkt eftersom de bygger i större ut- sträckning på antalet undersökta patienter än på undersökningens art och omfattning.

Avslutningsvis anför kriminalvårdsstyrel- sen att den, under rådande förhållanden, finner det meningslöst att utfärda generella regler för hälsoundersökningar.

Kriminalvårdsstyrelsen har den 7 mars 1972 gjort en sammanställning över läkar- situationen vid kriminalvårdsanstalterna (bilaga 6) samt en beräkning av behovet av lä- kartimmar per vecka fördelade på landstings- kommuner och kommuner utanför lands- ting. Enligt denna beräkning krävs ca 700 läkartimmar per vecka för att sjukvården vid kriminalvårdens anstalter skall få en tillfreds- ställande standard.

För att i någon mån förbättra den akuta krissituationen har Kungl. Maj:t den 14 april 1972 beslutat att de anstalter som helt sak- nar anstaltsläkare t. v. får anställa sjuksköter- skor under den tid som eljest skulle ha disponerats för läkare.

25.2. Beredningens överväganden och förslag

Som inledningsvis framhållits är det bered- ningens uppfattning att de intagna vid krimi- nalvårdens anstalter i största möjliga ut- sträckning bör få tillgång till samhällets all- männa sociala insatser. Detta bör gälla även hälso- och sjukvården. Beredningen vill un- derlätta en sådan ordning genom att organi— sera anstaltsväsendet på sådant sätt, att ett större antal intagna vistas i omedelbar närhet till hemorten. De kan då, oavsett anstaltsin-

tagningen, lättare upprätthålla kontakten med de läkare och sjukvårdsinrättningar som normalt har ansvaret för att de kommer i åtnjutande av den vård, vartill de är berätti- gade. För att ytterligare underlätta samar- betet med den allmänna sjukvården bör man också ta bort den begränsning i möjligheten att bereda de intagna sjukhusvård som ligger i bestämmelsen om att den tid som fängelse- ådömda vistas utanför fångvårdsanstalt för att vårdas på sjukhus inte tillgodoräknas vid beräkningen av strafftiden med mer än en sjättedel av verkställighetstiden. Beredningen är av den uppfattningen att risken för miss— bruk av en sådan rätt får anses obetydlig.

Beredningen föreslår i likhet med KAIK att bestämmelsen i 275 femte stycket be- handlingslagen slopas.

För att ett ökat samarbete med den all- männa sjukvården skall komma till stånd kräves emellertid en ändrad praxis vid vissa sjukvårdsinstitutioner. Framförallt gäller detta narkomanvården. Även i fråga om in- tagna med andra fysiska eller psykiska besvär är det emellertid av vikt att kriminalvårds- klientelets eventuella svårigheter att anpassa sig till gällande ordningsregler eller till övriga patienter inte får påverka bedömningen av deras vårdbehov.

Även om samarbetet mellan kriminal- vården och den allmänna sjukvården ökar kvarstår behovet av en väl fungerande sjuk- vårdsorganisation vid fångvårdsanstalterna. Som framgått av kriminalvårdsstyrelsens ytt- rande är de förhållanden som nu råder långt ifrån tillfredsställande.

De brister som nu finns försvårar inte bara behandlingsplaneringen utan medför också risker för de intagnas fysiska och psykiska hälsa. Inte ens sådana medicinska åtgärder som direkt föreskrivs i lagstiftningen kan alltid fullgöras på önskvärt sätt. Problemen sammanhänger med bristande resurser inom kriminalvården men beror också på bristen på utbildad personal inom de flesta sektorer av vårdområdet. På längre sikt kan man hoppas att de åtgärder som har vidtagits för att öka tillgången på sjukvårdspersonal även skall komma kriminalvården till godo. Bered-

ningen anser det vara ett uppenbart missför- hållande att läkare vid kriminalvårdens an- stalter vid ansökan till tjänst vid allmänna sjukvårdsinrättningar icke får tillgodoräkna sig tjänstgöring inom kriminalvården. Bered- ningen föreslår därför att sådan tjänstgöring i merithänseende jämställes med andra vård- områden.

Man måste emellertid också söka avhjälpa den akuta krissituationen. På lokalanstal- terna kan den samordning mellan frivårdens och anstaltsvårdens sjukvårdsresurser som tidigare har föreslagits underlätta en lösning. Dels får man på dessa anstalter tillgång till sjuksköterska dels får de intagna ökade möj- ligheter att själva uppsöka läkare eller sjuk- hus. Därigenom kan man utnyttja den all- männa sjukvårdens resurser bättre. Däremot måste riksanstalternas sjukvårdsorganisation förstärkas. I enlighet med socialstyrelsens förslag bör detta ske genom samarbetsavtal med andra vårdinstitutioner. Därvid kan led- ning hämtas i kriminalvårdsstyrelsens beräk- ning av tidsåtgången.

När det inom en region finns ett flertal riksanstalter och häkten som ligger i omedel- bar närhet av varandra (t.ex. Stockholms- och Göteborgsregionerna) kan man eventu- ellt överväga att byta ut arvodestjänsterna mot fast anställda läkare.

I avvaktan på att läkarfrågan löses bör ledig läkartid disponeras för arvodesanställda sjuksköterskor. Därvid bör tidsåtgången för kontroll av nyintagna särskilt beaktas. Även med normal tillgång till läkare bör det vid anstalter med mer än 100 intagna finnas heltidsanställd sjuksköterska. Anstalter med mer än 60 platser bör ha en halvtidstjänst.

Som redan har framhållits är också den psykiatriska kontrollen av nyintagna otill- räcklig. I detta avseende kan emellertid de föreslagna förstärkningarna med psykiatriska konsulter för frivården leda till förbättringar eftersom man redan på frivårds- eller häkt- ningsstadiet kan uppmärksamma psykiska störningar hos klienterna.

Den psykiatriska vården vid anstalterna har under lång tid försvårats genom bristen på kvalificerad persona]. Under den senaste

tiden har situationen emellertid förbättrats genom att överläkartjänstema vid de psykia- triska klinikerna i Kumla och Österåker har kunnat besättas. Fortfarande är dock tjän- ster av vital betydelse obesatta. Förhopp- ningsvis kan situationen efter hand förbätt- ras genom den av socialstyrelsen förutsedda ökade tillgången på läkare under 1970-talet.

Arbetet vid de psykiatriska klinikerna för- svåras också av bristen på personal med social utbildning. Psykiaterna tvingas att bedriva sin verksamhet utan den information rörande klienternas sociala situation som ut- gör en viktig bas för beslut om medicinska eller psykoterapeutiska behandlingsåtgärder. Inte heller kan man i önskvärd omfattning kombinera sådan behandling med sanering av den intagnes sociala situation. Med hänsyn härtill anser beredningen att det bör inrättas en tjänst som kurator vid var och en av de psykiatriska klinikerna.

Om man väljer alternativet med heltids- anställda läkare för kroppssjukvården vid storstadsdistriktens anstalter kan kostna- derna för en förstärkning av anstaltssjukvår- den beräknas enligt följande. Om man före- drar att använda konsulter vid samtliga an- stalter kommer kostnaderna för dessa att öka med ett belopp som ungefär motsvarar de heltidsanställda läkarnas löner.

För kroppssjukvården

4 heltidsanställda läkare ll sjuksköterskor heltid 6 sjuksköterskor halvtid

För den psykiatriska vården

6 kuratorer med placering på psykiatriska kliniker.

26

26.1. KAIK:s förslag

KAIK anför att den tidigare optimistiska inställningen till anstaltsbehandlingens möj- ligheter att bota kriminalitet numera ersatts av ett mera nyanerat betraktelsesätt. Bristen på kunskap om värdet av olika behandlings- metoder inom kriminalvården får dock enligt kommittén inte leda till att man avstår från all behandling under anstaltstiden. Man bör bedriva försöksverksamhet med olika be- handlingsmetoder och samtidigt försöka rusta upp den intagne både fysiskt och psy- kiskt samt sträva efter att förbättra hans möjligheter i olika avseenden att skapa sig en ordnad existens i samhället. Samtliga åtgär- der skall sikta mot att förhindra att han återfaller i brott.

Det gäller därför att finna former, som gör det möjligt för de intagna att umgås med varandra utan att de sämre och mera hård- föra elementen kan spela ledarroller och försvåra eller omöjliggöra ansträngningar från personalens sida att skapa en god be- handlingsmiljö. En framkomlig väg erbjuder därvid ”den lilla gruppens princip". Denna arbetsmetod som första prövades på Roxtu- naanstalten innebär att de intagna boende- mässigt delas upp på grupper som inte är för stora, och att personalen göres avdelnings- bunden. Syftet var från början endast att dela upp klientelet i ”hanterliga” grupper för att åstadkomma en bättre anstaltsmiljö. Tiden bör nu emellertid enligt KAIK vara

Aktiviteter på anstalterna

mogen att pröva den lilla gruppen i det direkta behandlingsarbetet.

Det gäller därvid att sammanföra intagna som kan väntas påverka varandra behand- lingsmässigt positivt i mindre grupper under ledning av särskilt utvald personal, som an- svarar för gruppen. Det bör inte vara uteslu- tet att låta intagna som har visat speciellt intresse medverka i behandlingsarbetet. En sådan uppgift kan i många fall tillgodose vissa intagnas behov av konstruktiv och meningsfull verksamhet. Innan man skaffat sig erfarenhet av hur ett system med behand- lingsgrupper kommer att fungera lär det knappast vara möjligt att fixera behandlings- formerna i detalj. I första hand bör man inrikta sig på ett principbeslut och en flexi- bel planering som fortlöpande anpassas efter erfarenheterna. Förutsättningen för detta är att erfarenheterna av gruppbehandlingen kontinuerligt värderas.

Bland de behandlingsåtgärder som i övrigt står till buds bör enligt kommitténs uppfatt- ning först nämnas arbete och vissa studier som jämställs med arbete.

När det gäller arbetet framför KAIK i första hand kravet på arbetspliktens slo- pande. Kommitténs synpunkter härpå fram- går av kap. 27.

Kommittén framhåller vidare att arbets- driften bör utformas så att varje intagen kan sysselsättas på ett sätt som svarar mot hans behov, önskemål och förutsättningar. Det

bör finnas tillgång till industrier och verkstä- der, som är inriktade på effektivitet och lönsamhet, dit intagna kan söka sig som passar för sådant arbete och som under anstaltstiden vill ha en relativt god inkomst.

Det bör också finnas arbetsplatser där kraven sätts lägre både när det gäller arbets- uppgifternas svårighetsgrad, och i fråga om arbetstakt och arbetsdagens längd. På sådana arbetsplatser kan intagna som brister i uthål- lighet och koncentrationsförmåga ges möjlig- het att prestera efter sina personliga förut- sättningar.

För intagna som på grund av sitt fysiska eller psykiska tillstånd inte orkar med annan sysselsättning bör finnas arbetsterapi. Denna bör samordnas med psykiatrisk eller psyko- terapeutisk behandling och ordineras av läkare.

KAIK påpekar vidare att många intagna har behov av yrkesutbildning. Man fram- håller samtidigt att intagningstiderna i de flesta fall är för korta för att fullfölja en sådan. Man bör därför inrikta sig på förbe- redande åtgärder som sedan kan fullföljas efter anstaltstidens slut. Bland sådana åtgär- der nämner kommittén arbetsträning, anlags- prövning, yrkesrådgivning och orientering om arbetsmarknadens villkor. Man kan också tänka sig att yrkesutbildningen planeras på sådant sätt att den påbörjas på anstalt och därefter fullföljs utanför anstalten. Med hjälp av frigångsinstitutet kan ”civil” utbild- ning påbörjas redan under anstaltstiden.

De resurser som arbetsmarknadsstyrelsen har kunnat ställa till kriminalvårdens förfo- gande för arbetsvård har visat sig otillräck- liga. Kommittén understryker därför bety- delsen av att kontaktmannainstitutionen byggs ut för att täcka behovet av arbetsvår- dande åtgärder.

Kommittén behandlar i detta samman- hang också kriminalvårdens arbetslöner. Man ansluter sig därvid till de principer som för närvarande tillämpas. Enligt dessa skall lönen för industriellt arbete utgå i relation till vars och ens arbetsinsats. Man förordar också fortsatta försök med marknadsmässig lön. Dessutom skall ersättning utgå till intagna

som deltar i studier eller annan organiserad aktivitet. I det sistnämnda fallet är ersätt- ningen enhetlig. Utöver detta föreslår emel- lertid kommittén att en viss minimisumma per dag skall utgå även till intagna som ej deltar i arbete eller annan organiserad verk- samhet.

Den beklädnad — inklusive arbetskläder — som en intagen behöver när han lämnar anstalten bör helt betalas av statsmedel. Därigenom skulle man undgå den irritation som vållas av det nuvarande systemet, enligt vilket en intagen som genom en god arbets- prestation har lyckats spara pengar själv får betala sina kläder, medan däremot den som saknar medel får sin beklädnad kostnadsfritt.

KAIK framhåller vidare att olika klientel- undersökningar visat, att anstaltsklientelet i stor utsträckning saknar de gnindläggande kunskaper, som man normalt tillägnar sig under den obligatoriska skolgången. Sådana brister försämrar den intagnes möjligheter att anpassa sig till ett normalt samhällsliv bl.a. därför att en yrkesutbildning kräver grundkunskaper i vissa skolämnen. Kommit- tén anser därför att resurserna för detta slags undervisning bör förstärkas och att den ut- byggnad av vuxenundervisningen som har ägt rum under senare år, bör komma även krimi- nalvårdsklientelet till godo. Det samarbete som kriminalvårdsstyrelsen inlett med skol- överstyrelsen bör intensifieras. Flera lärare bör knytas till anstalterna och minst en tjänst som studierektor inrättas vid varje räjong. Även möjligheterna till högre studier bör beaktas och den verksamhet som inletts vid Studiegården och vid olika folkhögskole- avdelningar byggas ut.

Frigångsinstitutet bör enligt kommitténs uppfattning utnyttjas i betydligt större ut- sträckning än som nu är fallet. Anledningen till att ett så litet antal intagna har placerats i frigång är främst att de nuvarande anstal- terna inte lämpar sig för denna verksamhets- form. Frigångama har inte kunnat skiljas från andra intagna, vilket medfört risker för smuggling och rymningar. På avsides belägna anstalter har frigångsarbete inte gått att skaffa. Kommittén föreslår att ett nät av

frigångshem byggs ut över hela landet, vari- genom möjligheterna till frigångsplacering avsevärt kan utökas.

Intagna som så önskar bör få möjlighet att delta i sysselsättnings- och samtalsterapi. Speciellt bör man se till att de som står i begrepp att lämna anstalten eller skall place- ras på frigångshem informeras om problem som möter dem vid frigivningen.

KAIK framhåller betydelsen av att man inom kriminalvården liksom inom andra vårdområden eftersträvar en fortgående ut— veckling av behandlingsmetoder och behand- lingsåtgärder. Eftersom forskningen ännu inte lett till några resultat, som kan användas i behandlingssyfte, är det viktigt, att man tillgodogör sig de erfarenheter som kan göras i det dagliga anstaltsarbetet. Man kan på anstalterna också bedriva försöksverksamhet med nya behandlingsformer. Således bör man eftersträva att mera satsa på gruppterapi och på att ge de intagna en större roll i behandlingsarbetet samt att ändra behand- lingsgruppemas storlek och sammansättning. Sådan experimentverksamhet bör bedrivas inom ramen för kriminalvårdsstyrelsens pla- nerings- och utvecklingsarbete. Resurserna för detta ändamål bör förstärkas.

Även fritidsverksamheten har stor bety- delse för de intagnas rehabilitering. Många intagna saknar positiva fritidsintressen och har inte någon anknytning till socialt anpas- sade medmänniskor. De söker sig därför efter frigivning lätt tillbaka till de asociala miljöer där de har sina tidigare kontakter. Kommittén anser att de minimikrav som kan uppställas för fritidsverksamheten vid anstal- terna bör anges i lagtexten.

För att undvika att de intagna isoleras från vad som händer och sker i omvärlden bör de sålunda ha möjlighet att läsa tidningar samt att följa radio- och televisionsprogram. De bör vidare kunna syssla med specialin- tressen av utvecklande slag samt få sitt behov av förströelse tillgodosett i skälig utsträck- ning. De intagna som så önskar bör ha möjlighet att delta i föreningsverksamhet inom anstalten. Denna kan vara av politisk, facklig eller kulturell art eller utgöra enbart

en form av sällskaplig samvaro.

Av största vikt är att alla intagna får möjlighet till fysisk träning. Idrott kan inte endast bidra till att stärka klienternas fysiska kondition utan ger dessutom ofta en värde- full träning av förmåga till samarbete, uthål- lighet och laganda. Speciellt betydelsefullt är det att de många narkotikamissbrukarna får möjlighet att förbättra sin fysik.

En förutsättning för en intensifierad fri- tidsverksamhet är att anstalterna får tillgång till fritidsledare, vilka dels själva kan leda och organisera fritidsaktiviteter, dels kan engagera utomstående medhjälpare t. ex. föreningar och representanter från folkbild- ningsrörelserna.

26.2. Beredningens synpunkter på KAIK:s förslag

De motiv som KAIK anför för ett mera systematiskt genomförande av ”den lilla gruppens princip" är enligt beredningens uppfattning beaktansvärda. Det måste dock framhållas att denna arbetsform knappast kan genomföras på flertalet av de äldre anstalter som för närvarande är i bruk. Även på de nybyggda anstalterna är det svårt att differentiera klientelet med den noggrannhet som KAIK-förslaget förutsätter. Att för varje avdelning välja ut sådana intagna ”som kan väntas påverka varandra behandlingsmässigt positivt” förutsätter en kännedom om varje klients personliga egenskaper som knappast är tänkbar. Man kan dock hoppas, att bered- ningens förslag till ett mer differentierat anstaltssystem och till en mera långsiktig behandlingsplanering kan utgöra ett steg i den riktning som kommittén åsyftar. Man kan nämligen förvänta sig, att man genom de åsyftade förändringarna får ett mera enhet- ligt klientel vid varje anstalt. Man får en bättre information om klienterna, varigenom man kan fördela dem avdelningsvis på ett mer systematiskt sätt än som nu kan ske. I övrigt torde förslaget om en konsekvent genomförd smågruppsbehandling få ses som en målsättning för det framtida anstalts- byggandet och för beräkningen av personal-

behovet vid anstalter med avdelningssystem.

Beredningen kan också instämma i KAIK:s synpunkter rörande behovet av en mera differentierad arbetsdrift och beträf- fande värdet av att de intagna får tillfälle att under anstaltstiden förbereda sitt framtida inordnande i yrkeslivet. Speciellt bör under- strykas vad kommittén anför rörande beho- vet av en utbyggnad av arbetsmarknadsver— kets kontaktmannainstitution. Kontaktmän- nen bör i större utsträckning delta i plane- ringen av klienternas anstaltsbehandling samt bedriva yrkesvägledning och informera de intagna om arbetsmarknadens villkor.

I kommitténs uppfattning att arbetsplik- ten bör avskaffas kan beredningen, som framgår av följande kapitel, däremot inte instämma. I konsekvens därmed kan bered- ningen inte heller biträda kommitténs upp- fattning, att ersättning skall utgå till intagna som frivilligt avstår från deltagande i all slags organiserad verksamhet. Däremot bör be- dömningen av de typer av aktiviteter som får bedrivas på dagtid och med ersättning vara generös.

I övrigt delar beredningen KAIK:s upp- fattning rörande intagnas arbetsersättning. I fråga om försöken med marknadsmässig lön kan dock framhållas att en övergång till sådana avlöningsformer medför att de intag- na ställs inför krav på betalning av skade- stånd, underhållsbidrag, ersättning för uppe- hälle på anstalt osv. Resultatet härav kan bli att den del av ersättningen som vissa intagna får behålla för egen räkning inte märkbart skulle komma att överstiga det belopp de med nuvarande system kan diSponera. Detta kan hos några komma att minska intresset för en fullgod arbetsinsats. Å andra sidan skulle det otvivelaktigt vara en väsentlig för- del om de intagna genom att de har kunnat uppbära marknadsmässig lön för sitt arbete under anstaltsvistelsen vore mindre ekono- miskt skuldbelastade vid frigivningen än som nu ofta är fallet. Risken för återfall i brotts- lig verksamhet på grund av att den frigivnes arbetsinkomst i väsentlig grad tas i anspråk genom exekutiva åtgärder får enligt bered- ningens mening inte förbises. Med hänsyn

härtill och till det värde som ligger i att de intagna får vänja sig vid att planera sin ekonomi bör den beslutade experimentverk- samheten genomföras och resultaten därav utvärderas.

Kostnaderna för beklädnad bör bestridas av statsmedel. De bestämmelser som gäller rätten till utrustning bör anpassas till nutida standardkrav.

En fråga som berörts av KAIK i dess förslag till ny lag om behandling av häktade och anhållna m.m. och som vid upprepade tillfällen tagits upp av kriminalvårdsstyrelsen är sysselsättningen av de intagna vid häktena. Sedan häktena skiljts från fångvårdsanstal- terna har de häktades förhållanden såtillvida försämrats, att de utom vid Göteborgs- häktet inte kan beredas någon sysselsätt- ning på grund av brist på arbetsledarperso- nal. Med tanke på att häktingstiderna i vissa fall kan bli mycket långa innebär detta en psykisk påfrestning på de häktade som kan medföra allvarliga skadeverkningar för fram- tiden. Det är därför enligt beredningens upp- fattning ett ytterst angeläget önskemål att detta problem snarast möjligt löses på ett tillfredsställande sätt. Beredningen vill därför föreslå att 10 verkmästaretjänster inrättas med placering som arbetsledare på häkten med minst 30 platser samt att medel anslås till arvode för organisatörer av arbetsdriften vid de övriga häktena. I den mån nya häkten tillkommer bör arbetsledarepersonal ingå i personalstaten enligt samma normer.

Liksom kommittén finner beredningen det vara av största vikt, att de intagna som av ett eller annat skäl försummat sin grundläg- gande skolutbildning får tillfälle att komplet- tera denna under anstaltstiden. Att svara för detta anser kommittén primärt vara en upp- gift för det ordinarie skolväsendet. Med tanke på att det här rör sig om en medbor- gargrupp, vars medlemmar i stor utsträck- ning rekryteras bland socialt exceptionellt missgynnade, bör man i den mån så blir erforderligt kunna tillämpa särbestämmelser för att tillgodose resursbehovet. Som fram- går av det följande vill beredningen sålunda tillstyrka att vid kursverksamhet på fång-

vårdsanstalterna minimiantalet elever per lärare minskas från tolv till sex. [ anledning av KAIK:s förslag föreslår beredningen att tjänster som studierektorer inrättas vid vissa anstalter. Antalet sådana tjänster liksom tjänsteinnehavarnas stationering bör bli före- mål för fortsatta överväganden inom ramen för det samarbete som inletts mellan krimi- nalvårdsstyrelsen och skolöverstyrelsen.

Som framgått av kapitlet om anstalts- systemets framtida utformning delar bered- ningen helt kommitténs uppfattning rörande behovet av ökad frigång. Enligt beredningens uppfattning är detta den bästa vägen för att åstadkomma en bättre samordning mellan anstaltsvård och frivård och för att minska riskerna för skadeverkningar genom frihets- berövandet. Det ”nät av frigångshem” som föreslås av KAIK torde i viss mån motsvaras av beredningens förslag om lokalanstalter.

Användandet av psykologiska och pedago- giska metoder för personlighetspåverkan och beteendemodifikation är ännu en nyhet inom institutionsvården och har hittills bara prövats i begränsad utsträckning. Det är där- för svårt att bedöma sådana metoders värde för kriminalvårdsklientelets behandling. Spe- ciellt när det gäller de psykiskt instabila och de stora grupperna alkohol- och narkotika- missbrukare torde de dock kunna bli ett värdefullt komplement till de sociala rehabi- literingsinsatserna. Brist på medel och utbil- dad personal har bidragit till att psykotera- peutisk behandling endast sporadiskt har prövats på fångvårdsanstalterna. Sedan numera tillgången på kliniskt utbildade psy- kologer har ökat, bör verksamheten enligt beredningens uppfattning intensifieras. I ett inledningsskede kan detta ske genom att ett särskilt anslag för psykoterapeutisk verksam- het ställs till kriminalvårdsstyrelsens diSposi- tion. Anslaget bör försöksvis beräknas till 200 000 kronor.

Beredningen delar KAIK:s uppfattning rörande värdet av fritidsverksamheten som ett led i klienternas sociala fostran. Liksom kommittén finner beredningen det därför motiverat att de minimikrav, som i detta avseende bör ställas på verksamheten vid

anstalterna, anges i behandlingslagen. Mest gynnsamt för klienternas utveckling torde det dock vara om de redan under anstalts- tiden kan beredas möjlighet att delta iden idrotts- och föreningsverksamhet som be- drivs ute i samhället, och om de kan läras att utnyttja hemortens resurser för socialt värde- fulla fritidsaktiviteter. Att skapa förutsätt- ningar för en sådan utveckling utgör bland annat syftet med beredningens förslag till inrättande av lokalanstalter.

När fritidsverksamheten av säkerhetsskäl måste bedrivas i anstaltens egen regi krävs, som framhålles av KAIK, tillgång till fritids- ledare. Beredningen avser att återkomma till denna fråga i avsnittet om anstaltsperso- nalens arbetsuppgifter.

26.3. Remisser från utbildningsdepartementet

Från Örebroskolan för vuxna och från skol- styrelsen i Österåkers kommun har till ut- bildningsdepartementet inkommit skrivelser rörande vuxenundervisningen vid fångvårds- anstalterna Kumla, Hinseberg och Österåker.

I skrivelserna understryks värdet av att kriminalvårdens klienter får tillfälle till fort- satt utbildning. Man förklarar sig villig att anordna lärarledd undervisning på högstadie- och gymnasienivå enligt de regler som gäller för vuxenundervisning. En förutsättning är dock att kriminalvården beviljas dispens från de regler som generellt gäller för sådan un- dervisning om att undervisningsgruppen skall omfatta minst 12 deltagare. Skolstyrelsen i Österåker anhåller att minimigränsen sänks till sex elever. Örebroskolan föreslår att statsbidrag till lärarlöner skall utbetalas med 1/12-del av det totala timantalet per elev samt att därvid en tredjedel av lönemedlen skall få användas till inköp av studiematerial. Örebroskolan anhåller också att bilersättning skall utgå till studiehandledare enligt gängse taxa.

Över skrivelserna har yttrande avgivits av bl. a. kriminalvårdsstyrelsen och skolöversty- relsen. Skolöverstyrelsen har dessutom i sär- skild skrivelse redogjort för den undervisning vid fångvårdsanstalterna som bedrivs i sam-

verkan med styrelsen.

Kriminalvårdsstyrelsen framhåller att den teoretiska undervisning varom här är fråga ingår som ett led ien påbörjad omstrukture- ring avsedd att motsvara de vidgade studie- möjligheter för vuxna som på senare år har skapats ute i samhället. De ökade insatserna avser såväl grundläggande och mer avancerad teoretisk utbildning som yrkesutbildning med praktisk inriktning.

Skolöverstyrelsen anser att den aktuella verksamheten primärt bör betraktas som en statlig angelägenhet och att den tillhör skol- överstyrelsens arbetsområde. Därmed skulle administrativa och anslagstekniska frågor kunna få en naturlig lösning och studiehand- ledning och studiematerial tillhandahållas av vuxenutbildningen utan kostnad för den in- tagne.

Vidare föreslår skolöverstyrelsen att stats- bidrag skall utgå till Örebroskolan, beräknat med en tolftedel av gällande statsbidrag för varje elev.

Skolöverstyrelsen tillstyrker också skol- styrelsens i Österåker framställning om att statsbidrag skall utgå till lärarlön trots att minimiantalet elever understiger tolv, dock under förutsättning att det varaktigt uppgår till lägst sex. Trots att resebidrag till lärare regelmässigt inte brukar bekostas av staten, vill skolöverstyrelsen i detta fall inte mot- sätta sig att bidrag utgår enligt gällande resereglemente.

I sin skrivelse lämnar skolöverstyrelsen ett sammanfattande förslag om hur styrelsens verksamhet vid fångvårdsanstalterna lämpli- gen bör organiseras.

Skrivelserna har av utbildningsdeparte- mentet överlämnats till kriminalvårdsbered- ningen för att beaktas vid det fortsatta ut- redningsarbetet.

26.4. Beredningens synpunkter på de remitterade skrivelserna

Beredningen åberopar vad som har anförts av KAIK rörande kriminalvårdsklientelets be- hov av kompletterande skolundervisning och det värde som en sådan undervisning kan ha

ur rehabiliteringssynpunkt. Beredningen de- lar i detta fall helt KAIK:s åsikter. Bered- ningen vill vidare hänvisa till vad som inled- ningsvis, kap. 11, anförts rörande klienternas principiella rätt att åtnjuta samma f