SOU 1974:5

Boken : Litteraturutredningens huvudbetänkande

Till Statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet

Den 6 juni 1968 bemyndigade Kungl Maj:t dåvarande chefen för utbildningsdepartementet, statsrådet Palme, att tillsätta högst fem sak- kunniga att utreda frågan om litteraturstöd m m.

Med stöd av detta bemyndigande tillkallade departementschefen den 1 juli 1968 som sakkunniga dåvarande ledamoten av riksdagen redaktören Kaj Björk, tillika ordförande, ledamoten av riksdagen filosofie kandida— ten Per Ahlmark, dåvarande ledamoten av riksdagen filosofie doktorn Stellan Arvidson, författaren numera ledamoten av riksdagen Per Olof Sundman samt författaren filosofie licentiaten Per Wästberg.

Till sekreterare åt utredningen förordnades dåvarande kulturattachén Göran Löfdahl och till biträdande sekreterare med speciell uppgift att handlägga utredningens ekonomiska undersökningar dåvarande e univer- sitetslektorn Göran Lannegren. Den 31 maj 1972 förordnades vidare civilekonomen Leif Sundkvist till biträdande sekreterare.

De sakkunniga antog namnet 1968 års litteraturutredning. Som experter tillkallades den 20 juni 1969 dåvarande chefen för skolöverstyrelsens bibliotekssektion avdelningsdirektören Bengt Hjelm- qvist (för utredningens biblioteksförsök mm) och docenten Harald Swedner (för utredningens sociologiska undersökningar). Vidare tillkalla- des den 25 maj 1971 adjunkten Lennart Badersten, professorn Staffan Björck, författaren Inger Brattström, docenten Sven—Gustaf Edqvist och docenten Lars Furuland (för problem rörande litteraturens roll i under- visningen).

Utredningen har den 15 oktober 1970 avgivit ett delbetänkande ”Statligt tidskriftsstöd” (Utbildningsdepartementet 1970:17, stencil). Utredningen har vidare publicerat resultaten av sina viktigare undersök- ningar i fyra separata bilagedelar, nämligen Läs- och bokvanor i fem svenska samhällen, Litteraturutredningens läsvanestudier (SOU 1972:20), Försök med bibliotek, Litteraturutredningens biblioteksstudier (SOU 1972:61), En bok om böcker, Litteraturutredningens branschstudier (SOU 1972180) och Litteraturen i skolan (SOU 197321).

1968 års litteraturutredning överlämnar härmed sitt slutbetänkande.

Till detta är fogade en reservation av ledamoten Per Ahlmark och två sä r- skilda yttranden av ledamoten Stellan Arvidson.

Stockholm i december 1973 [(af Björk Per Ahlmark Stellan Arvidson Per Olof Sundman Per Wästberg /Göran Löfdahl Göran Lannegren Leif Sundkvist

Sammanfattning

1 Nuvarande statliga insatser inom litteraturområdet

[ kapitel 1 redovisas de nuvarande statliga utvecklings- och stödåtgärder- na inom litteraturområdet. Dessa är koncentrerade till biblioteksverksam- heten och till olika former av insatser för författare och översättare. Dessutom utgår ett visst stöd till ett antal sammanslutningar med anknytning till litteraturområdet.

För budgetåret 1973/74 har statsanslag på sammanlagt ca 24 mkr utgått i litteraturstöd fördelat enligt följande:

1. Bibliotek (exkl vetenskapliga bibliotek och biblioteks- högskolan) 9 076 000 2. Brsättning till författare och översättare 14 461 000 3. Ovriga ändamål 500 000

Det bör observeras att beloppen ovan endast inkluderar sådana anslag som direkt återfinns i statsbudgeten. Därutöver utgår i olika former visst statligt stöd till litteraturområdet via verk, forskningsråd och andra statliga institutioner och myndigheter. Det bör också nämnas att de totala kostnaderna för landets biblioteksverksamhet _ exklusive veten- skapliga bibliotek och bibliotekshögskolan — år 1972 var ca 300 mkr. Därav täcktes ungefär 97 % av kommunala anslag och ungefär 3 procent av direkta statliga bidrag. Kostnaderna för de vetenskapliga biblioteken samt bibliotekshögskolan i Borås bestrides däremot helt med statliga medel. För budgetåret 1973/74 har för dessa ändamål anvisats 55,4 resp 4,8 mkr.

2. Litteraturutredningens uppgifter och arbetssätt

Utredningens centrala uppdrag kan, med en formulering ur direktiven, sägas vara att allsidigt pröva i vad mån ”de existerande villkoren för framställning och spridning av böcker motsvarar behoven av kvalificerad information och litterärt utbyte”. Utredningen har i anslutning till de givna direktiven sökt lägga upp och bedriva sitt arbete utifrån konsumen- tens/läsarens intressen med beaktande av att direktiven även framhåller

angelägenheten av att kvalitetslitteraturen ”när helt nya grupper av läsare”.

Utredningen har i enlighet med direktiven genomfört ett omfattande undersökningsprogram i vilket också ingått vissa praktiska biblioteksför- sök. Resultaten av denna verksamhet har tidigare publicerats i fyra separata volymer med följande titlar: ”Läs- och bokvanor i fem svenska samhällen. Litteraturutredningens läsvanestudier” (SOU 1972:20), ”För- sök med bibliotek. Litteraturutredningens biblioteksstudier” (SOU 197261), ”En bok om böcker. Litteraturutredningens branschstudier” (SOU 1972:80) och ”Litteraturen i skolan” (SOU 1973:1). Vidare har utredningen deltagit i publiceringen av skriften ”Kulturarbetarnas in- komster. En studie av kulturrådet, litteraturutredningen och låginkomst- utredningen” (Publica 1971).

Utredningen har i sitt arbete haft upprepade kontakter och överlägg- ningar med företrädare för myndigheter, institutioner, organisationer och utredningar. Från författar-. förlags-, bokhandels— och bibliotekshäll har synpunkter lämnats på frågor inom utredningsområdet.

De sakkunniga fann det lämpligt att bryta ut frågan om stöd till tidskrifter, som behandlades i ett särskilt delbetänkande ”Statligt tid- skriftsstöd” (utbildningsdepartementet 1970:17, stencil). Utredningens förslag låg till grund för införandet av ett permanent tidskriftsstöd från budgetåret 1971/72. (Jfr prop 1971247, KrU 14, rskr 206 och SFS 19711681.)

3. Utredningens målsättning

I kapitel 3 diskuteras litteraturens roller i samhället (3.1), dess nuvarande situation (3.2) och utredningens bedömningar av en kulturpolitisk mål- sättning inom litteraturens område (3.3). Inledningsvis anför utredningen följande:

Litteraturens uppgift i samhället, diktningens teoretiska problem i vidaste mening, har debatterats under mer än två årtusenden. Diktare och filosofer har utfärdat rekommendationer och formulerat lagar för littera- turen och dessutom vid olika tillfällen tillsammans med världens mäktiga påbjudit litterära doktriner och förbjudit avvikelser, allt för att få litteraturen att inta en viss skepnad, spela en viss roll eller förmedla vissa tankar. Men litteraturen har också ständigt sprängt sina ramar, förnyat sig till sin form, erövrat nytt stoff och skapat åt sig och omvärlden nya normer mot de maktägandes önskan.

Litteraturen är liksom övriga konstarter beroende av klimatet i det omgivande samhället. Det rör sig om ett komplicerat, svårfångat, ömse- sidigt förhållande: litteraturen — de som lever av, på, för, med eller mot den # är en del av den sociala verkligheten, påverkas av denna men utövar också själv påverkan.

Litteraturen, boken har spelat en stor roll i den fortgående andliga och politiska omvandlingsprocessen. Den har ofta verkat på lång sikt, den har, för att låna en formulering ur Heinrich Bölls Nobelföreläsning, kunnat tjäna som ”ett bra gömställe: inte för dynamit utan för idéer med fördröjd sprängverkan i samhället”. Litteraturen har förmått kasta ett motljus över de rådande förhållandena, kunnat levandegöra och hålla vid liv mänsklighetens drömmar och erfarenheter.

Samtidigt är litteraturen — liksom övriga konstarter — också sitt eget

mål. Mot detta svarar en läslust, en sorts estetisk glädje i form och upplevelse liknande den spelglädje som finns i musik eller varför inte i ett bollspel. Även denna sida av litteraturen — redan Horatius gav den ju i uppgift att både gagna och roa — måste tillmätas stor betydelse inte minst om man vill förstå dess inverkan på läsarna.

Boken har alltså varit ett välfungerande medel att överföra tankar och känslor över tid och rum från en människa till en annan. Är den det fortfarande? Är inte i själva verket boken, och då kanske särskilt den traditionella skönlitteraturen som konstform, på väg att konkurreras ut av modernare media, som kan överta dess roll som central källa för information och upplevelse?

Det är enligt utredningens mening ogörligt att med tillgängliga infor- mationer ge en helt säker långtidsbedömning i denna fråga. Att boken i en framtid kommer att utsättas för ökad konkurrens iden meningen att nya media tillkommer är självklart. Väsentligare för bedömningen av utvecklingen under de närmaste decennierna är att boken hittills kunnat hävda sig trots nyvinningarna på mediaområdet. Det kan med fog antas att en allmän samhällsutveckling med förbättrade levnadsvillkor, stigande utbildning och ökad information via övriga media inte heller fortsätt— ningsvis kommer att hota bokens ställning utan snarare stärka den.

Att boken klarat anstormningen från etermedia, film och masspress är i och för sig ej förvånande. Boken har en mängd fördelar i förhållande till dessa. Bokens tekniska och ekonomiska förutsättningar medger ett differentierat utbud i en helt annan utsträckning än vad som gäller för tidningsutgivning, radio—, TV- och filmverksamhet.

Boken har bestämda fördelar framför andra media. Men dess framtid är inte problemfri. De ekonomiska betingelserna för utgivning och spridning av böcker har successivt förändrats därhän att mångfalden och mångsidigheten, som är bland bokens största fördelar, hotas. Även om restriktionerna är av delvis annan art än vad som gäller för tex tidningsutgivning kan man se parallella utvecklingstendenser — och faror -- inom hela sektorn det tryckta ordet.

För boken gäller att ju mer dess massmediakaraktär förstärks, dvs ju mer en producent satsar på att få allmänheten att konsumera samma sak samtidigt, desto färre titlar kan då få tävla om allmänhetens intresse på lika villkor, desto mer kostnadskrävande, riskfylld men också i vissa fall vinstgivande blir utgivningen. En sådan utveckling begränsar valmöjlig- heterna för läsarna och yttrandemöjligheterna för författarna.

Utredningens undersökningar av bokkulturens nuvarande situation i landet har, som redan nämnts, publicerats tidigare i separata bilagor till detta betänkande. l kapitlen 4, 5, 6 och 7 analyseras och diskuteras villkoren för utgivning, försäljning och utlåning av böcker mot denna bakgrund. I avsnitt 3.2 lämnas några centrala iakttagelser från undersök- ningarna, varvid samtidigt några för utredningen viktiga problemställning- ar blir presenterade.

Utredningens låsvanestudier visar att läsningen spelar en väsentlig roll i människans vardagsliv. Befolkningen i utredningens fem undersöknings- områden använde i genomsnitt 25—30 timmar per vecka till ”massmedia- aktiviteter”, till att se på TV, lyssna på radio och läsa dagstidningar, veckotidningar, tidskrifter och böcker. Ett tiotal av dessa timmar ägnade

man åt läsning tämligen oberoende av var man bodde och vilken utbildning man hade. Två till tre av dessa lästinimar anslogs i genomsnitt till läsning av böcker.

Undersökningen visade dock på betydande skillnader i läsningens inriktning och kvalitet. [ detta hänseende är faktorer som utbildning, inkomst, ålder och kön självfallet mycket betydelsefulla. Men ett annat, för utredningen väsentligt resultat av analyserna i läsvanestudierna är att skillnader i bokdistributionens standard leder till strukturella skillnaderi läsning mellan olika geografiska områden. Marknadens utbud, bokens fysiska tillgänglighet formar i viss utsträckning läsningen.

Läsvanestudierna pekar vidare bl a på att den torftiga kiosklitteraturen vinner ungefär samma spridning inom olika utbildnings- och inkomst- skikt. När det gäller läsning av kvalificerad litteratur existerar däremot ett klart samband med utbildningsnivån. Det är uppenbart att en tillräckligt god utbildningsnivå inte i och för sig utgör en garanti för att folk skall läsa goda böcker, men den är en förutsättning för en vidgad läsning av kvalificerad litteratur.

Ägandet av böcker mätt i antalet hyllmeter är starkt socialt skiktat. Undersökningen visar att boksamlingar på fem hyllmeter och däröver är sällsynta i socialgrupp 111 medan det i socialgrupp] är ovanligt med boksamlingar under fem hyllmeter. Låginkomstutredningens material visar samma bild. Biblioteken har här en viktig korrigerande funktion.

Många av de intervjuade ägnade sig emellertid mycket litet eller inte alls åt bokläsning. Omkring 40 procent sade sig inte ha läst i en skönlitterär bok under minst femton minuter i sträck någon gång under hela året före intervjutillfället. Å andra sidan var de intervjuades inställning till bokläs- ning nästan genomgående positiv. Ca 90 procent fann denna sysselsätt- ning i hög grad värdefull. Vare sig denna inställning beror på insikt eller på konvention innebär skillnaden mellan attityden till och det faktiska ut- nyttjandet av böcker att man kan hysa viss optimism vad gäller effekten av läsfrämjande åtgärder av olika slag. De intervjuade trodde själva att höga bokpriser och begränsat öppethållande på biblioteken utgjorde de väsentligaste hindren för en ökad boklåsning.

] direktiven till litteraturutredningen betonas bibliotekens nyckelställ- ning som litteraturförmedlare. De har särskilda förutsättningar att upp- fylla direktivens önskemål om att bredda basen för den kvalificerade litteraturen, korrigera av marknadskrafterna skapad skevhet och bryta socialt betingade läsbarriärer.

Utlåningen via folk- och skolbibliotek har successivt ökat sedan 1930-talet och uppgick år 1972 till ca 75 miljoner lån, varav ca hälften gick till barn och ungdom. Ökningen har under senare år skett i allt snabbare takt. Det är självklart men bör kanske ändå påpekas att denna expansion av bibliotekens verksamhet, som betingats av ett växande läsintresse, samtidigt inneburit en mäktig stimulans av både läsning och utgivning av böcker.

Biblioteksverksamheten är en primärkommunal angelägenhet. Den är helt frivillig och bedrives utan hjälp _ eller hinder — av lagar eller centrala förordningar. Kommunernas samlade kostnader för folkbibliote- ken var, som som tidigare nämnts, är 1972 närmare 300 mkr. Trots att

svenskt biblioteksväsen generellt sett — även enligt utländska iakttagare — har nått en hög nivå, bör samtidigt framhållas att utvecklingen ej försiggått likformigt över landet. Utredningens biblioteksstudier visar att bibliotekens arbetsbetingelser och resultat är ytterst skiftande på olika håll i landet.

I utredningens biblioteksstudier redovisas också resultaten av de biblioteksförsök utredningen gjorde under år 1970 i syfte att vinna nya grupper i samhället för biblioteksutnyttjande och bokläsning. Försöken, som genomfördes på samma orter där läsvanestudierna ägt rum, visade klart och tydligt att en sådan satsning på biblioteken också ger resultat. En kombination av utlåning utanför bibliotekens lokaler på platser, där människor dagligen rör sig (t ex på arbetsplatser), av bättre bokutbud och ökat öppethållande, god information och integration med andra kommu- nala organ samt en aktiv allmänkulturell verksamhet ökade både biblio- teksutnyttjandet och bokutlåningen högst avsevärt.

Folkbiblioteken utgör, som redan tidigare antytts, även en ekonomiskt viktig faktor i bokvärlden. Deras samlade bokinköp uppgick år 1972 till ca 55 mkr. Det är av stor betydelse för förlagen vilken sorts litteratur biblioteken satsar sina pengar på, hur man tex fördelar sin budget på inköp av efterfrågad litteratur i många exemplar respektive på stor bredd i antalet inköpta titlar. Kommunens val av inköpskanal för biblioteks- och skolböcker är av vikt för bokhandeln. Biblioteksverksamhetens ekonomiska betydelse för upphovsmännen framgår av kapitel 1, som redovisar utvecklingen för biblioteksersättningen. 1972 uppgick denna till ca 12 mkr. En av utredningen genomförd förlagsenkät visar att denna summa endast är ett par miljoner kronor lägre än förlagens utbetalningar till författare och upphovsmän i form av royalty och engångshonorar.

En omfattande del av utredningens undersökningar har behandlat bokutgivningen, dess omfattning och dess förutsättningar. Undersökning- arna finns presenterade i utredningens branschstudier, som också redo- visar den kommersiella bokförmedlingens villkor.

Sverige ligger enligt Unesco-statistiken, som får tolkas med stor försiktighet, på femtonde plats i världen i fråga om antalet utgivna titlar per år. Om man räknar per capita hamnar Sverige högt upp på skalan tillsammans med några andra mindre, västeuropeiska länder med hög industrialiseringsgrad och utbildningsnivå. Utgivning per capita ger emel- lertid ingen säker bild av hur långt bokbehoven tillgodoses. Invånarna i ett litet land har rimligen samma grundbehov av bredd och mångsidigt urval som invånarna i ett stort land.

Produktion och försäljning av böcker sker i Sverige i huvudsak genom enskild företagsamhet. Några subventioner från det allmänna utgår inte. Litteraturen är den sektor av kulturlivet som längst klarat sig utan direkt samhällsstöd.

De produktionsekonomiska förutsättningarna har gett litteraturen vissa fördelar. Möjligheterna till nyetablering är större på förlagssidan än i andra mediasammanhang. Detta till trots är förlagskoncentrationen be- tydande, även om de större förlagens andelar av utgivningen inom tex kategorin skönlitteratur något avtagit under de senaste åren. Om man däremot räknar efter förlagskoncerner kan man tala om en ökad

koncentration, vilket sammanhänger med Esseltes köp av Almqvist & Wiksell. 1 och med detta är nu fem av de största skönlitterära förlagen, med en utgivningsandel på drygt 50 procent, samlade i två koncerner, Bonniers och Esselte. Räknar man med omsättningsiffror svarar de två koncernerna för hela 65 procent av skönlitteratur i ordinarie utgivnings- form.

Under senare år har förlagen bedrivit en restriktivare utgivningspolitik. Denna skärpning har naturligtvis sin bakgrund i sämre ekonomiska betingelser. Till viss del är orsakerna sannolikt tillfälliga och hänförbara till senare års konjunkturförändringar. Det är också troligt att minskning- en i utgivningen orsakats av en allmän självrannsakan inom förlagen. Ekonomiska avvägningar torde numera spela större roll vid utgivningsbe- sluten medan de kulturella ambitionerna minskar.

Problemen inom förlagsbranschen är dock inte ensartade. Som redan antytts är det huvudsakligen de större förlagen som tvingats till nedskär- ningar. Situationen för de olika utgivningskategorierna varierar också. Utgivningen av facklitteratur har i huvudsak ökat under det senaste decenniet. Ett undantag är dock större verk, där utgivningen starkt minskat. Barn- och ungdomslitteraturen upplevde en kraftig expansion fram till 1970, följd av drastiska nedskärningar. Den kvalificerade skönlitterära utgivningen har alltsedan 1960-talets mitt stagnerat och på senare år minskat. Denna nedgång har huvudsakligen drabbat särskilt olönsamma delkategorier såsom kvalificerade prosaöversättningar och svensk lyrik. Kiosklitteraturen har under samma period kraftigt stärkt sin ställning.

Under större delen av 1960-talet ökade priserna på originalböcker kraftigt. Ökningen skedde i en betydligt snabbare takt än den allmänna prisnivån enligt konsumentprisindex. Därefter har priserna legat relativt stilla på en hög nivå, vilket innebär att prisutvecklingen under de senaste åren varit lugnare än vad som gäller för varor i allmänhet. Pocketböcker- na har däremot fortsatt att stiga i pris. Särskilt kraftiga har prisökningar- na varit för de skönlitterära pocketböckerna. Detta innebär att inköps- möjligheterna för de mindre köpstarka konsumenterna begränsats.

Några tekniska nyvinningar som leder till väsentliga kostnadsbesparing— ar är inte att vänta inom bokbranschen. Möjligheterna till rationalisering- ar är också mycket begränsade. Både produktions- och distributionsled kommer alltså att förbli mycket personalkrävande. Samtidigt kan man vänta sig produktivitetsförbättringar inom andra branscher. Detta be- tyder att bokbranschen, med samma ambitioner vad gäller service och sortimentsbredd som i nuläget, kommer att få det relativt sett svårare. Det kommer under de angivna förutsättningarna att uppstå ett behov av ekonomiska tillskott utifrån.

Om sådana ekonomiska tillskott uteblir är det troligt att förläggarna tvingas begränsa antalet titlar. För detta talar såväl produktionsekono- miska faktorer (fördelen med stora upplagor ökar ständigt) som mark- nadsföringsmässiga faktorer (i konkurrensen om fritiden måste bok- branschen göra allt större satsningar). I vissa länder, t ex Västtyskland, kan man redan nu se exempel på denna utveckling; vissa större förlag satsar på ett mycket begränsat antal titlar, men då med marknadsförings-

kostnader som i svenska mått är anmärkningsvärt stora.

Förläggarna har även blivit alltmer restriktiva med lagerhållningen av sina böcker. Målsättningen att under en så kort tidsperiod som möjligt sälja så många exemplar som möjligt strider mot den gamla tanken på böcker som stapelvaror. Om omedelbar försäljning uteblir resulterar detta allt oftare i en snabb realisation alternativt makulering.

När det gäller den kommersiella bokförmedlingen har den fullsorterade bokhandeln fått allt större problem. Med den snabba omvandling som detaljhandeln undergått och undergår delas dessa problem av nästan all specialhandel. Bokhandeln levde emellertid längre än annan detaljhandel i skydd av omfattande konkurrensbegränsningar. När de fasta bruttopriser- na upphävdes den 1.4.1970 innebar det bla att de stora institutionskun- derna kunde spela ut de olika boklådorna mot varandra eller vända sig till andra distributörer.

Som redan antytts har övergången till en alltmer kostnadsmedveten detaljhandel medfört att bokhandeln fått svårigheter att behålla sin serviceinriktning och tillhandahålla ett fullsorterat utbud. Kravet på ökad lageromsättningshastighet har tvingat många bokhandlare till minskningi sortimentets djup och bredd. Utredningens struktur- och lönsamhets- undcrsökningar visar att många boklådor har betydande problem och att sektorn under nuvarande betingelser knappast har någon expansionskraft. Man måste dock fastslå att fackbokhandeln är ensam om att till försäljning tillhandahålla ett kvalificerat och brett utbud.

Enligt utredningens beräkningar säljer bokhandeln årligen ca 10 miljo— ner böcker till allmänheten. Ungefär lika många säljs via de försäljnings- ställen som betjänas av Pressbyrån. En tredje försäljningskanal, bokklub- barna, svarar för något mindre än 4 miljoner försålda böcker.

Bokklubbarna har alltså en försäljning som svarar för något mer än 15 procent av den kommersiella bokförmedlingen. De har expanderat starkt under det senaste decenniet och jämförelser med utländska förhållanden pekar på ytterligare expansionsmöjligheter.

Pressbyräns bokutbud är till sin dominerande del torftigt. Det mycket begränsade sortimentet finns tillgängligt på ca 14 000 försäljningsställen. Dessa är jämnt spridda över landet och finns alltså även på mindre orter. De knappt 300 fullsorterade boklådorna är däremot koncentrerade till större och medelstora städer. Personer i glesbygd och mindre tätorter är sålunda oftast hänvisade till Pressbyråns sortiment när de önskar köpa böcker.

Försäljningen via Pressbyrån liksom utgivningen från de förlag som utnyttjar Pressbyrån som huvudsaklig försäljningskanal har växt fram under de senaste decennierna. Kiosklitteraturens expansion har under- lättats av att produkterna är hårt standardiserade och att de marknads- förs multinationellt.

Ett huvudmäl för litteraturutredningens arbete är att skapa bättre möjligheter för fler människor att läsa god litteratur. Om detta mål skall kunna uppnås krävs att god litteratur görs tillgänglig i två bemärkelser: dels i produktionsledet, vilket innebär att en tillräcklig bredd i utgivning- en måste garanteras, dels i distributionsledet, vilket innebär att allmän- heten måste få möjlighet att på ett enkelt sätt via län eller förvärv få tag

på denna sorts litteratur oavsett bostadsort. Härvidlag föreligger stora brister. Kravet på lönsamhet gör det inte möjligt att inom bokområdet fullt ut förverkliga önskvärda målsättningar. Mot bakgrunden av de brister inom bokutgivning och bokspridning, som utredningen doku- menterat i sina omfattande undersökningar, finner utredningen det nödvändigt att stat och kommun tar ett väsentligt vidgat ansvar även för denna kultursektor. Det allmänna bör skapa förutsättningar för en mångsidig utgivning och god spridning även av sådan litteratur som ej är direkt lönsam. Med sitt tillgänglighetskrav vill alltså utredningen motver- ka de restriktioner som marknadsekonomin medför inom denna kultur— sektor.

Med målsättningen att ge fler människor möjlighet att få tillgång till god litteratur följer att utredningen måste göra en avvägning mellan två delmål: förbättring av möjligheterna att å ena sidan köpa och å den andra låna bra böcker. Vill man starkt driva målsättningen att vinna flera människor och nya grupper för att läsa bra böcker kommer man inte ifrån problemet att det skrivs alltför få kvalitativa men någorlunda lättlästa böcker. 1 utredning- ens biblioteksstudier dokumenteras på olika sätt den brist på aktuell, lättillgänglig kvalitetslitteratur, som varje aktiv litteraturförmedlare upp- lever i sitt dagliga arbete. Problemet gäller både den ”ordinarie” utgiv— ningen och den målinriktade utgivningen av lättläst ”LL-litteratur” för läshandikappade.

Utredningens krav på en mångsidig utgivning gör det angeläget med en spridning av utgivningsbesluten. Detta är samtidigt ett starkt argiment mot en förlagskoncentration, som centraliserar utgivningsbesluten och ökar risken för att vissa slag av väsentlig utgivning ej kommer till stånd. Författarna blir i ett sådant fall alltför starkt beroende av ett alltför litet antal beslutsfattare, och bokkonsumenterna riskerar att se sina valmöjlig- heter begränsas.

Direktiven ger utredningen i uppdrag att gå igenom ”de nuvarande statliga insatserna för direkt författarstöd”. Situationen har härvidlag ändrats på avgörande punkter sedan direktiven skrevs. Så har tex biblioteksersättningen, vilket framgår av kapitel 1, stigit snabbt — från knappt 3 mkr 1968/69 till ca 13 mkr 1973/74 — som en följd av riksdagens beslut och den kraftigt ökade biblioteksutlåningen. De från upphovsmannahåll framförda kraven på förhandlingsrätt om biblioteks- ersättningen har lett till överläggningar mellan Sveriges Författarförbund och utbildningsdepartementet om ersättningens utformning.

Full förhandlingsrätt om biblioteksersättningen förutsätter ändringari gällande upphovsrättslag. Detta aktualiserar en mängd juridiska problem av både principiell och praktisk natur, som inte berör bara litteraturen utan hela det upphovsrättsliga fältet. Till följd av den utveckling, bl a på det tekniska området, som ägt rum efter den nuvarande upphovsrättslag- stiftningens tillkomst, har ett behov framträtt av att företa en mera allmän översyn av denna lagstiftning. En samnordisk kommitté har också tillsatts i detta syfte. Företrädare för upphovsrättsinnehavarnas organisa- tioner deltar som experter i kommitténs arbete. Då hela detta fråge- komplex sålunda behandlas av en annan, på området sakkunnig kommit—

té har litteraturutredningen inte tagit upp det.

Även vad gäller övriga ersättnings- och stödfrågor har situationen förändrats, vilket framför allt betingats av kulturrådets arbete. Kultur— rådet har här ett för samtliga kulturarbetargrupper Övergripande utred- ningsuppdrag som också innefattar de sociala trygghetsfrågorna. Utred- ningsarbetet bedrivs i nära samverkan med kulturarbetarnas fackliga organisationer. Ett betänkande från kulturrådet avses helt ägnas åt detta problem. Att i detta läge komma med förslag om speciallösningar för en viss kulturarbetargrupp eller om ändringar i nuvarande system synes mindre välbetänkt. För att undvika dubbelarbete och för att uppnå en bedömning och diskussion av dessa frågor i ett sammanhang avstår litteraturutredningen efter samråd med kulturrådet från att närmare gå in på detta problem. Även om alltså utredningen ej direkt går in på upphovsmännens ekonomiska situation får de åtgärder för utgivning och spridning av böcker som utredningen föreslår positiva följder även i detta hänseende.

Utredningen är självfallet medveten om skillnaden mellan ett verks fysiska tillgänglighet och individens möjligheter att tillgodogöra sig det. Det förstnämnda kan åstadkommas genom litteraturpolitiska åtgärder av olika slag, det sistnämnda är en följd av individuella förutsättningar och samhälleliga åtgärder av delvis helt annan och mera långsiktig natur. Utbildningens roll i detta sammanhang är väl dokumenterad inte minst genom utredningens egna läsvanestudier. Skolan måste tillmätas den största betydelse när det gäller att väcka och vidmakthålla intresset för läsning av värdefull litteratur. Denna fråga belyses i utredningens separat publicerade skrift om litteraturens roll i undervisningen.

Utredningens grundläggande värderingar kan sammanfattas på följande sätt:

Kulturpolitiken inom litteraturens område skall ge fler människor möjligheter och impulser att läsa bra böcker, medverka till att trygga yttrandefriheten, bidra till ökade yttrandemöjligheter och på så sätt möjliggöra konstnärlig och kulturell förnyelse, ta tillvara och levande- göra äldre tiders och andra länders litteratur och därigenom trygga den svenska litteraturens fortsatta utveckling.

4. Utgivning och förlag

[ kapitel 4 diskuteras och analyseras utförligt villkoren för utgivning av litteratur. Utvecklingen för olika utgivningskategorier, försäljningsutveck- lingen, förlagsstrukturen och förlagens arbetsvillkor belyses ingående. Framställningen baseras i allt väsentligt på de undersökningar som tidigare publicerats i ”En bok om böcker” (SOU 1972280). Några centrala iakttagelser från dessa undersökningar har redan lämnats i föregående avsnitt.

Bland annat konstaterades att större delen av 1960-talet känneteckna- des av en optimistisk utgivningspolitik, kombinerad med en stark pris- ökning och en minskande försäljning per titel. Under senare delen av årtiondet inträdde ett köpmotstånd från allmänheten, som bl a framkalla- des av den ständigt stigande prisnivån. Detta ledde bl a till nedskärningar

inom viktiga utgivningskategorier. De faktorer som är bestämmande för bokprisnivån — och som därför har bidragit till den iakttagna utveckling- en — beskrives i avsnitt 4.4.5.

Sammanfattningsvis kan här konstateras att kravet på bredd och mångsidighet i utgivningen inom ett begränsat språkområde riskerar att leda till en låg genomsnittlig efterfrågan per titel. Då dessutom intäkterna — och inte försäljningen —— är det relevanta måttet på ekonomiska framgångar och då viktiga köpargrupper är relativt okänsliga för priset, ligger det i förläggarnas intresse att ta ut högsta möjliga pris av köpvilliga och bokvana konsumenter, medan övriga nås med lågprissatta specialut- gåvor. Det kan med andra ord hävdas att prisnivån på originalutgivningen i stor utsträckning är anpassad efter vad de minst priskänsliga kunderna är villiga att betala. Därvid är inte minst presentköpen av betydelse.

En påtaglig prissänkning på hela sortimentet skulle mot den bak— grunden otvivelaktigt stimulera försäljningen, men skulle troligen inte föra med sig en intäktsökning för den totala utgivningen. En sådan åtgärd är därför ur ekonomisk synvinkel ointressant, eller åtminstone riskabel, för såväl förläggare som författare och bokhandlare. Endast de olika intressenternas, främst upphovsmännens, önskan att nå en större publik skulle kunna utgöra ett incitament till prissänkningar. Det kan allmänt hävdas att det inom bokbranschen finns, jämfört med andra branscher, få prispressande faktorer.

I det läge som uppkommit mot slutet av 1960-talet synes det ha blivit nödvändigt för de berörda förlagen, huvudsakligen de större, att på ett annat sätt komma till rätta med den negativa försäljningsutvecklingen. Det är delvis mot den bakgrunden man får se de senaste årens nedskärningar i förlagens utgivning. Dessa har spelat en stor roll i den allmänna debatten om litteraturens villkor. De har uppfattats som ett uttryck för en förlagsverksamhetens kris, en kris som inte bara är motiverad av en konjunkturnedgång utan också — och viktigare — av påtagligt försämrade villkor för bokutgivningen som sådan.

Det bör här genast framhållas att begreppet förlagskris från utredning- ens synpunkt är av mindre intresse. Frågan huruvida en förlagskris existerar är endast relevant om den samlade förlagsbranschen har ett väl definierat och kvantifierat litteraturpolitiskt mål som hela tiden måste uppfyllas. Så är inte fallet. Förlagen kan inte bortse från ekonomiska lönsamhetsprinciper. Om verksamheten ekonomiskt går dåligt måste de vidtaga åtgärder som inte alltid står i samklang med allmänna litteratur- politiska mål.

Förändringarna i utgivningen kan inte sägas ha orsakats av någon litteraturens kris, av något ständigt minskande intresse för och behov av bokläsning. Utbildningssamhällets behov av faktaböcker i vidaste mening har framhållits i det föregående. Utredningens sociologiska undersökning— ar visar att intresset för läsning i olika former är betydande även i förment kulturfattiga miljöer. Biblioteksväsendets expansion med en starkt stigande utlåning pekar i samma riktning. Det torde därför vara mer motiverat att tala om en kris för vissa utgivningskategorier. Bokutgiv- ningens ekonomiska villkor är sådana att det lättillgängliga, schablonisera- de och välbekanta gynnas på bekostnad av det genomarbetade, krävande

och okända. Massmarknadslitteraturens expansion på den mer kvalificera- de litteraturens bekostnad är det tydligaste åskådningsbeviset härpå. Detta gäller inte minst barn- och ungdomslitteraturen.

inom vissa kategorier är krissituationen redan ett faktum. Utgivningen av seriös skönlitteratur i översättning har påtagligt drabbats. Utgivningen av kvalificerade uppslagsverk har i stort sett upphört. Inom den svenska skönlitteraturen har nedskärningen i första hand drabbat lyriken och många debutanter. Eftersom dessa kategorier enligt utredningens studier är klart olönsamma har åtgärderna säkerligen för berörda förlag lett till förbättrat ekonomiskt resultat åtminstone på kort sikt. Eftersom en bred utgivning av debutanter är en förutsättning för återväxten av författare och därmed för en förnyelse och utveckling av den svenska litteraturen är sådana åtgärder riskabla på längre sikt. Riskerna är naturligtvisi första hand allmänt kulturella men även strikt förlagsekonomiska, eftersom man därigenom kan gå miste om framtida storsäljare. [ andra delen av kapitel4 # avsnitt 4.6 — presenterar utredningen utförligt olika modeller för ett statligt litteraturstöd i produktionsledet och gör vissa kostnadsberäkningar för dess genomförande. De olika stödforrnernas för- och nackdelar diskuteras. De stödformer som behand- las är dels generella — momsbefrielse, biblioteksersättning samt inköps- ordning enligt norsk modell och varianter därav — dels olika metoder för ett selektivt stöd. Utredningens ställningstagande till de olika stödformer- na redovisas i kapitel 10.

5 Försäljning av böcker

i detta kapitel redovisas och diskuteras bokförsäljningen, både den som går via grossister och olika typer av detaljister och den som går direkt från förlagen till kunderna. Framställningen baseras i allt väsentligt på de undersökningar som tidigare publicerats i ”En bok om böcker” (SOU 1972280). Några centrala iakttagelser rörande de viktigaste försäljnings- kanalerna har redan lämnats i sammanfattningen till kapitel 3.

I avsnitt 5.1 diskuteras med ledning av exempel från utredningens läsvanestudier bokens olika vägar till läsaren. Avsnitt 5.2 beskriver översiktligt genom vilka försäljningskanaler boken når från förlag till köpare.

Den kommersiella bokgrosshandeln (se avsnitt 5.3) domineras av två företag: Seelig & Co som är fackbokhandelns grossist och AB Svenska Pressbyrån som distribuerar till ca 14000 mindre försäljningsställen, främst kiosker och tobaksaffårer. I avsnittet noteras bl a att Seeligs lager- och distributionsfunktioner är av stor betydelse för mindre boklådor och förlag.

Abonnemangsbokhandeln behandlas i avsnitt 5.4. Denna försäljnings- kanal, som 1970 svarade för ungefär hälften av totalomsättningen av allmänlitteratur, är den utan jämförelse viktigaste för spridning av kvalificerad litteratur. Boklådorna ägs och sköts i mycket stor utsträck- ning av självständiga småföretagare. Antalet boklådor har under det senaste årtiondet inte ändrats nämnvärt: ett sjuttiotal boklådor har under perioden lagts ned eller övergått till att bli B-bokhandlare och nästan lika

många har tillkommit genom nyetablering eller övergång från B-boklådor- nas krets. Det är svårt att locka bokhandlare till mindre orter där viktiga institutionella kunder ofta saknas.

Enligt utredningens undersökningar var abonnemangsbokhandelns lön— samhet år 1970 genomsnittligt sett tillfredsställande. Genomsnittsvärden ger dock en inte helt rättvisande bild. Tio procent av de undersökta boklådorna gick med förlust. Boklådor med stor försäljning till skolor och bibliotek är för sin lönsamhet beroende av denna försäljning. En förlust av försäljningen till kommunala organ skulle för många boklådor få ödesdigra konsekvenser.

Av försäljningen till kommunerna har, efter införandet av fria priser 1970, den sk sambindningsförsäljningen till biblioteken till stor del försvunnit. Försäljningen till skolor eller direktförsäljningen till bibliote- ken synes däremot inte ha minskat. Å andra sidan torde bokhandelns marginaler på sådan försäljning ha reducerats.

Försäljningen till allmänheten torde såväl när det gäller omsättning som prisnivå ha förblivit relativt opåverkad av de fria prisernas införande. Det är därvid att märka att många motståndare till och anhängare av fasta bruttopriser väntade sig omfattande förändringar efter reformen.

Efter de fria prisernas införande har abonnemangsbokhandeln genom avtal med bokförläggarna i mycket haft samma fördelar framför annan handel som tidigare. Det är 1973 ingångna avtalet innebär att kravet på fullt sortiment har uppgivits. Flertalet boklådor har dock frivilligt valt att beställa samtliga titlar från flertalet förlag. I framtiden torde variationen i ambitionsnivå mellan olika boklådor komma att öka. En viss miniminivå i sortiment och service är dock möjlig att bevara.

Många boklådor hotas av nedläggning eftersom ingen vill överta dem när den gamle ägaren drar sig tillbaka. Genomsnittsåldern bland landets bokhandlare är påfallande hög. Ett annat problem rör den bristande förekomsten av boklådor i nya bostadsområden, inte minst i storstäder- nas utkanter.

I ett särskilt avsnitt — 5.4.5 _ diskuteras olika möjligheter att stödja bokhandeln. Ett speciellt intresse ägnas det stöd till kommersiell service i glesbygder som utgår fr o m budgetåret 1973/74, efter förslag från gles- bygdsutredningen (SOU 1972:13). De investeringsstödformer som därvid utnyttjas — avskrivningslån, investeringslån och garantilån — bör också kunna tillämpas på abonnemangsbokhandeln. Liksom när det gäller glesbygdsstöd kan man svårligen tänka sig ett direkt statligt driftsstöd till bokhandeln. Utredningens ställningstagande till olika stödformer redovi- sas i förslagskapitlet (avsnitt 10.4.2).

I avsnitt 5.5 behandlas B-bokhandeln. Det framgår att den inte fullsorterade fackbokhandeln under senare år haft svåra problem. Antalet boklådor har under det senaste årtiondet kraftigt minskat. Förlagen synes inte heller ha några starkare motiv att främja etablering och rationalise- ring inom denna sektor.

Statliga stödformer som är användbara för stimulans av abonnemangs- bokhandeln bör också med fördel kunna tillämpas inom B-bokhandeln.

Avsnitt 5.6 behandlar bokförsäljande detaljister utanför fackbokhan- deln, i första hand de ca 14 000 återförsäljarna i Pressbyråns distribu-

tionsnät. Det konstateras bl a att bokförsäljningen spelar en underordnad roll för dessa återförsäljare som främst är inriktade på tidningsförsäljning och att det endast är den torftiga massmarknadslitteraturen som har kunnat motsvara denna distributionskanals krav på låga priser och snabb omsättning.

Teoretiskt innebär Pressbyråns återförsäljarnät en utmärkt möjlighet att föra ut god litteratur till en bred köparkrets. Erfarenheterna från 40- och 50-talens ”folkböcker” visar att intresset för köp av upplevelselittera- tur — även av kvalificerat slag — är betydande om bara utgåvorna är lätt tillgängliga och har ett lågt pris. Eftersom emellertid kvalitetslitteraturen, utgiven för en inhemsk marknad, aldrig kan komma att konkurrera på lika ekonomiska villkor med den internationellt inriktade massmarknads- litteraturen, torde denna möjlighet inte kunna utnyttjas på kommersiella grunder. Utredningen presenterar i avsnitt 5.6.4 en modell för ett statligt subventionerat massmarknadsförlag med uppgift att till låga priser och i serieform utge sådan kvalitetslitteratur för vuxna och barn som har reella möjligheter att säljas via Pressbyråns 14 000 försåljningsställen. Utred- ningens förslag till utformning redovisas i förslagskapitlet (avsnitt 10.4.3).

Avsnitt 5.7 behandlar förlagens direktförsäljning — via bokklubbar, postorder och hemförsäljning ) vilken 1970 svarade för knappt en tredjedel av den värdemässiga försäljningen av allmänlitteratur. Bok- klubbsformen har expanderat snabbt under det senaste årtiondet, vilket kan förklaras med att den dels erbjuder förläggare goda möjligheter till effektiv planering och verkningsfull marknadsföring, dels ger medlem- marna tillfälle att till förhållandevis låga priser köpa attraktiv litteratur. Hemförsäljningen har däremot stagnerat, vilket sammanhänger med de ökade svårigheterna att sälja stora verk.

Postorderalternativet har ännu inte i nämnvärd utsträckning kommit till användning för spridande av kvalitetslitteratur. Ett försök som gjordes i den riktningen av ICA-kuriren 1970 gav ett nedslående. resultat. Postorder synes emellertid erbjuda möjligheter till uppfyllande av utred- ningens målsättning att ge människor oavsett bostadsort tillfälle att köpa den litteratur de efterfrågar. För att detta skall vara ekonomiskt genom- förbart förutsätts att lagrings- och distributionsfunktionerna läggs på befintliga organ. För att det uppställda målet skall kunna nås måste bl a det erbjudna sortimentet vara fullständigt och informationen rikhaltig och lockande. I avsnitt 5.7.5 presenteras en modell för en postorderverk- samhet i angivet syfte. Utredningens förslag till utformning redovisasi förslagskapitlet (avsnitt 10.4.4).

6 Utlåning av böcker genom bibliotek

Kapitelö redovisar folkbibliotekens organisation med de kommunala biblioteken som bas och länsbiblioteken och lånecentralerna som regiona- la påbyggnader. De kommunala bibliotekens utveckling har följt två huvudlinjer: å ena sidan har resurserna samordnats i anslutning till den nya kommunindelningen, å andra sidan har man strävat efter att decentralisera utbudet. Länsbibliotekens utlåning till de kommunala

biblioteken har mer och mer kommit att avse speciallitteratur och rådgivningen har alltmer kommit att gälla administrativa och organisato- riska problem. Skolöverstyrelsen är statlig tillsynsmyndighet. I Biblio- tekstjänst AB har biblioteken ett gemensamt serviceorgan, ägt av Sveriges allmänna biblioteksförening och Svenska kommunförbundet.

I avsnitt 6.4 lämnas en redogörelse för de av utredningen organiserade biblioteksförsöken. I avsnitten 6.4.2—6.4.4 diskuteras några av de fråge- ställningar som försöken aktualiserade (organisationsfrågor, utbudet, arbetsformerna).

Avsnittet 6.5 är ägnat bibliotekens målsättning och behov och under— stryker vikten av att biblioteken tar till vara alla möjligheter att fungera som ortens kulturella centrum utan att därför låta de nya allmänkulturel— la uppgifterna inkränkta på bibliotekens ursprungliga funktioner.

Mot bakgrunden av den starkt varierande biblioteksstandarden i kommunerna redogör avsnittet 6.6 för en rad olika stödmöjligheter, främst i syfte att åstadkomma jämlikhet i fråga om biblioteksservice mellan olika delar av landet. I avsnittet ingår en utförlig framställning angående den diskussion som förts rörande lagstiftning på biblioteksom- rådet. Det framhålles att den rätt man vill garantera genom en lagstiftning är rätten för den enskilde medborgaren att, oberoende av bosättningsort, få tillgång till den litteratur han behöver för sin utbildning, sin bildning, sin förströelse och sin konstnärliga upplevelse. Samtidigt framhålles, att en lagstiftning som innehåller preciserade normer för biblioteksverksam- hetens omfattning och bedrivande i längden inte tjänar det syfte som förespråkarna för lagstiftning vill uppnå. En precisering av biblioteksverk- samhetens ändamål och uppbyggnad kan emellertid tänkas ingå i den kungörelse som reglerar de statliga bidragen till folkbiblioteken.

Som alternativ till lagstiftning kan man tänka sig selektivt stöd till vissa kommuner. Två typer av åtgärder synes här kunna komma ifråga: å ena sidan ett statligt stöd till kommuner som behöver upprusta sin biblioteksorganisation från grunden, å andra sidan möjlighet för länsbib— lioteket att temporärt helt eller delvis övertaga biblioteksverksamheteni kommun som har svårigheter att på egen hand åstadkomma en effektiv biblioteksorganisation. Till detta bör kunna komma en utökning av det punktstöd som redan utgår och som bla bör inriktas på att främja biblioteksverksamhet på arbetsplatser.

Bland nya eller utökade uppgifter som kan anförtros länsbiblioteken är bevakningsuppgifter i syfte att tillförsäkra eftersatta befolkningsgrupper tillgång till litteratur (invandrare, handikappade). De bör vidare kunna organisera en till allmänheten riktad information om litteratur och bibliotek. I anslutning till redovisningen av lånecentralernas verksamhet 6.6.4) diskuteras olika möjligheter att garantera att äldre, klassisk litteratur finns tillgänglig på biblioteken.

I avsnitt 6.6.5 behandlas den statliga tillsynsmyndigheten för folkbib- lioteken. Alla länder med avancerat folkbiblioteksväsen fäster stor vikt vid ett centralt, rådgivande organ med uppgift att stödja och stimulera biblioteksverksamheten.

Den roll Bibliotekstjänsts s k sambindning spelar för bibliotekens bokinköp belyses i avsnittet 6.6.6.

Frågan om litteraturens roll i skolan har utredningen gjort till föremål för en särskild studie, som tidigare publicerats i en separat bilaga till detta betänkande (SOU 197311). Studien har utarbetats av en expertgrupp. Gruppen hävdar att den inte kan acceptera tendensen att överföra litteratur för förströelseläsning från skolbiblioteket till folkbibliotekens barn- och ungdomsavdelningar. Den fria läsningen är en uppgift för skolans undervisning: genom sin uppläggning och sina metoder skall undervisningen leda eleverna fram till intresse för studier på egen hand och till intresse för läsning av skönlitteratur, till förmågan att tillgodo- göra sig det lästa och att leva sig in i det och njuta av det. Utlåning av böcker för fritidsläsning ingår i skolans uppgifter och måste integreras både med bibliotekets dagliga verksamhet och med undervisningen i olika ämnen. Det är en uppgift inte bara för bibliotekets personal utan även för läraren i hans dagliga arbete. Men skolbiblioteket får på inga villkor isoleras från kommunbiblioteket. Nära samarbete bör inledas för att vänja eleverna att gå till kommunbiblioteket på sin fritid.

I fråga om grundskolan konstaterar expertgruppen att lån på skolbib- liotek starkt avtar i frekvens med högre årskurs. Expertgruppen kräver mera energiska insatser för att få elever i åk 7—9 att bibehålla sina läsvanor och bli mer aktiva låntagare i skolbibliotek och folkbibliotek.

När det gäller barn i förskoleåldern förordar gruppen att bestämmelser utfärdas att som villkor för statsbidrag till barndaghem krävs ett konti- nuerligt samarbete med folkbiblioteken och att iden kommande allmän- na förskolans program ett sådant samarbete påbjuds. Eleverna i förskolan måste i första hand på sin egen lek- eller arbetsplats kunna välja mellan många, varierande och kvalitativt fullgoda böcker. Gruppen understryker vikten av ett rikligt bokurval. Förskolans boksamlingar — och folkbiblio- tekens barnavdelningar — behöver förstärkas inte minst med tanke på att barnen i förskoleåldern annars i stor utsträckning är hänvisade till den massmarknadsproducerade barnlitteratur som säljs i pressbyråkiosker, snabbköp och varuhus. Bokurvalet måste utgöra en meningsfull motvikt till skräplitteraturen för barn.

För att den fria läsningen i skolorna skall stärkas fordras enligt expertgruppen bl a

att skolbiblioteket är öppet hela dagen, att tillgången på fiktionslitteratur är riklig och mångsidig, att utlåningsverksamheten intensifieras, att biblioteket förestås av en befattningshavare som är välutbildad för sin uppgift, att heltidstjänster inrättas på gymnasiebiblioteken och på de större grundskolebiblioteken, att samarbetet utökas mellan skola och kommunbibliotek.

8 De språkliga minoriteternas litteraturförsörjning

[ litteraturutredningens direktiv påpekas att ”beträffande bok- och tidskriftsförsörjningen till de språkliga minoriteterna i Sverige” skall

samråd ske med invandrarutredningen. De båda utredningarna har mot denna bakgrund gemensamt utarbetat kapitel 8, som behandlar dessa frågor. lnvandrarutredningen ansluter sig sålunda till de överväganden och förslag som framförs i kapitlet.

Framställningen inleds med en statistisk bakgrundsbeskrivning, som bl a redovisar antalet personer i Sverige med annat modersmål än svenska för några större grupper. Motiven för kulturstöd till språkliga minoritets— grupper diskuteras, varpå följer en kortfattad beskrivning av de olika invandrar- och minoritetsgrupperna. Därefter belyses de speciella pro- blem som sammanhänger med de språkliga minoriteternas litteraturför- sörjning, varvid särskild uppmärksamhet ägnas bibiliotekens roll och resurser. De båda utredningarna hänvisar till litteraturutredningens biblio- teksförsök, som visat att biblioteken har stora möjligheter och förutsätt- ningar att bli kontaktcentrum för invandrargrupperna och en informa- tionscentral, som kan ge information i båda riktningarna: till invandrarna om svenska förhållanden och till hemmabefolkningen om invandrarnas problem. En förutsättning för att ett bibliotek skall kunna fylla den ovan antydda rollen är givetvis att biblioteket är rustat att ta emot invandrar- na, dvs kan erbjuda dem de tjänster de efterfrågar, främst i form av ett rikhaltigt och varierat bokurval.

De båda utredningarnas syn på problemen kan sammanfattas på följande sätt. En huvudprincip i den svenska invandringspolitiken är att invandrarna skall ha en med andra medborgargrupper jämförlig ställning när det gäller tillgången till samhällsservice av olika slag. Detta bör även gälla möjligheten att bevara det egna språket och kulturarvet. Litteratur- utredningen och invandrarutredningen tillmäter biblioteken en mycket viktig roll i detta sammanhang. Ansvaret för invandrarnas litteraturför- sörjning bör åvila samma myndigheter som svarar för bokförsörjningen i övrigt.

De båda utredningarna föreslår en engångsupprustning av det centrala bokbeståndet till en kostnad för statsverket av 12 mkr, varav 9,3 mkr bör avse länsbibliotekens verksamhet och 2,7 mkr lånecentralernas. Kostnaderna kan av praktiska skäl slås ut över en period av 3 51 5 år, men beslut om upprustning bör fattas i ett sammanhang. Den föreslagna upprustningen, kompletterad med de av utredningarna förutsatta för- stärkningarna av de lokala (kommunala) bokbestånden, framstår som helt nödvändig om biblioteken skall kunna fylla sina servicefunktioner gentemot invandrargrupperna. Det föreslagna engångsbeloppet bör inte ses enbart i relation till nuvarande centrala insatser inom biblioteksom— rådet utan även till de omfattande åtgärder som under senare år vidtagits för att förbättra invandrarnas sociala situation, t ex genom svenskunder— visningen, som kostar mer än 60 mkr årligen för statsverket.

9 De vuxna läshandikappaa'es litteraturförsörjning

I arbetet med litteraturspridningens problem var det angeläget för utredningen att söka få ett grepp om de läshinder av olika slag som existerar i dagens samhälle. Utredningen har därvid också kommit in på problem som snarast ligger inom handikapputredningens område. De

båda utredningarnas sekretariat har haft samråd i dessa frågor, som kommer att närmare övervägas av handikapputredningen i dess fortsatta arbete.

Som framgår av rubriken handlar följande genomgång endast om de vuxna handikappades litteraturförsörjning. Orsakerna till detta är att de läshandikappade barnens svårigheter i första hand är ett pedagogiskt problem och därmed en uppgift för skolan samt att hithörande frågor redan lett till att betydande insatser gjorts för att komma till rätta med dessa barns Speciella lässvårigheter.

Framställningen inleds med en genomgång av olika former av läs— handikapp. Därefter redogörs för den existerande bokutgivningen för vuxna med läshandikapp. För budgetåret 1972/73 har skolöverstyrelsen under anslagSposten Bidrag till handikappades kulturella verksamhet beviljats 175 000 kr för att främja dels framställning av lättläst och ordförenklad litteratur (s k LL-litteratur) för sådana handikappade som har speciella svårigheter att tillgodogöra sig vanligt textmaterial, dels böcker med stor stil.

Det största behovet av tekniskt anpassad litteratur föreligger hos den betydande gruppen synskadade. Litteraturutredningen vill uttrycka sin sympati för de förslag som framläggs i utredningen ”Litteraturförsörjning för synskadade” och som förts vidare i SÖ:s petita för budgetåret 1973/74 (under punkten BS7azl).

Produktionen av tryckt litteratur avsedd för läshandikappade medför särskilda kostnader för den språkliga och tekniska bearbetningen. Efter- som det är angeläget att hålla priserna på en förhållandevis låg nivå torde därför ett Speciellt stöd för denna verksamhet vara nödvändigt.

De titlar, såväl nyutkomna som klassiker, som väljs för utgivning i LL-version och med ”stor stil”, bör uppfylla vissa krav på kvalitet och lättillgänglighet och dessutom ha förutsättningar att överleva en längre tidsperiod. Ett syfte med den utökning av verksamheten som utredningen föreslår är nämligen att bygga upp ett relativt stort grundsortiment som ger målgrupperna i fråga en hygglig valfrihet. För detta ändamål krävs då ett produktionsstöd på omkring 500000 kr per år. Dessutom kan ett lagerstöd bli aktuellt.

Formerna för denna produktion bör bl a inbegripa ett direkt samarbe- te med författare men även med bildkonstnärer. Man kan tänka sig upprättandet av projektbundna produktionsgrupper, som omfattar både ord- och bildkonstnärer och har i uppgift att inom givna ekonomiska ramar framställa litteratur för handikappade eller ovana läsare. Med tanke på bristen på erfarenheter och nödvändigheten av att stora hänsyn tas till typografiska, bildmässiga och Språkliga faktorer vid framställningen bör idén om ett slags litterär verkstad kunna ge goda resultat.

De resonemang som anförts ovan leder till en ökning av anslagsbe- hoven jämfört med 1972/73 på 1 280 000 kr. Ökningen av medlen bör fördelas på följande sätt:

a) Biblioteksverksamhet m m för synskadade m fl 855 000 b) Bokproduktion 325 000 c) Litterär verkstad 100 000

De samlade kostnaderna blir med ovan angivna utgångspunkter 3 345 000 kr fördelade på

a) Biblioteksverksamhet m m för synskadade m fl 2 745 000 b) Bokproduktion 500 000 c) Litterär verkstad 100 000

10. Utredningens förslag 10.1 Förutsättningar

Utredningen anser att de existerande villkoren för framställning och spridning av böcker ej motsvarar behoven av kvalificerad information och litterärt utbyte. Utredningen föreslår därför att statsmakterna beslutar bygga ut det indirekta stöd som nu utgår till litteraturen med principiellt nya stödformer.

Kravet på lönsamhet i utgivningen gör det inte möjligt att inom bokområdet fullt ut förverkliga de målsättningar som redovisas i kapitel 3. Det bör samtidigt erinras om att utredningsdirektiven anger att de produktionsfrämjande åtgärder som kan komma i fråga ej bör ”syfta till att avlasta förlagen deras normala utgifter”. De restriktioner som marknadsekonomin medför inom denna sektor får dock ej bli avgörande för hur utgivningen inom en viss litteraturkategori skall se ut.

Böcker upplevs som dyra. De faktorer som är av betydelse för bokprisnivån analyseras i avsnitt 4.4.5. Rent allmänt kan sägas att en stor bredd i utgivningen motverkar låga priser och att begränsningen av vårt Språkoniråde ytterligare förstärker denna tendens. Härtill kommer att höga priser på originalutgivningen har blivit en förutsättning för förlagen att finansiera sin verksamhet. Om man vill uppnå både bredd i utgivningen och en kraftig generell prissänkning för hela denna utgivning krävs svåruppskattade men högst betydande subventioner. (En sänkning av samtliga bokpriser med 15% — motsvarande kostnaderna för en inomsbefrielse — skulle redan den kosta ca 110 milj kr.)

Motsättningen mellan bred och mångsidig utgivning å ena sidan och låga bokpriser å den andra behöver emellertid ej härdras. Eftersom biblioteken tillhandahåller litteratur kostnadsfritt reduceras åtminstone delvis nackdelarna med de höga bokpriserna. Utredningen vidhåller kravet på bredd i utgivningen. När det gäller priset förordar utredningen en mycket kraftig sänkning på några delar av sortimentet bl a med syftet att nå dem som idag köper den ytterst billiga kiosklitteraturen eller också inte alls köper böcker.

Vissa allmänt prisdämpande effekter beräknas också uppnås som en följd av de produktionsstödjande åtgärder av olika slag som utredningen föreslår.

Även andra Skäl har bidragit till att utredningen går på denna linje. En generell subventionering av utgivningen i syfte att nedbringa priset på en roman av normal omfattning till 10 alternativt 20 kr skulle förutsätta ett så komplicerat regelsystem och därmed skapa sådana kontrollproblem i fråga om förlagens kalkyler att metoden ej synes möjlig att genomföra inom ramen för nuvarande förlagssystem.

Följande allmänna krav kan sammanfattningsvis ställas på utformning- en av ett system för litteraturstöd: [3 det bör vara sammanhållet, överskådligt och lättadministrerat och samtidigt ge garantier för mångsidighet i bedömningar och värderingar, El åtgärder i produktionsledet bör ha återverkningar även i distributions- och konsumtionsleden, El effekterna av stödet bör verka prisdämpande och motverka koncentra- tionstendenser i utgivningen.

10.2. Utgivningsstöd 10.2.1 Olika stödformer

I detta avsnitt redovisar utredningen sin syn på olika stödformer och börjar med de generella.

Momsbefrielse

Från framför allt branschhäll har starka krav rests på att böcker skall befrias från mervärdeskatt, vilket, menar man, skulle stödja bokproduk- tionen och sänka bokpriserna. Att befria bokbranschen från moms skulle medföra ett inkomstbortfall för Staten på ca 110 mkr. (Siffran baserar sig på branschens omsättning år 1970.) Bokkulturen skulle inte främjas i relation till detta belopp. Eftersom stödet skulle vara relaterat till ornsättningens storlek skulle det komma att till största delen tillfalla den redan lättsålda litteraturen. Den prissänkning som skulle uppnås skulle inte alls motsvara momsens storlek och måste betecknas som högst marginell.

Eftersom vidare svårigheterna för den litteratur som riktar sig till mindre läsargrupper kommer att bestå trots denna betydande utgift för statskassan måste till detta belopp även läggas kostnaderna för andra former av stöd, som oundgängligen måste insättas för att främja även denna del av utgivningen.

Utredningen avvisar tanken på att befria böcker från mervärdeskatt med den huvudmotiveringen att inte ens betydande belopp kan garantera positiva effekter.

Biblioteksersättning

Krav på en biblioteksersättning till förlagen har rests från just denna intressentgrupp. Kravet motiveras ytterst med att bibliotekens kostnads- fria utlåning innebär ett intrång i upphovsrättslig mening. Denna fråga behandlas av den i kapitel 3 omnämnda samnordiska upphovsrättskom- mitten. Emellertid kan anmärkas att kraven på en biblioteksersättning i vissa hänseenden synes förutsätta att samhället skulle stå i ekonomisk skuld till förlagen. Detta förefaller högst tveksamt.

Biblioteksväsendets expansion har inneburit en kraftig stimulans inte bara för läsningen utan också för utgivningen av böcker.

Man kan emellertid bortse från rätts- eller rättviseargumenten och betrakta ett stöd till förlagen i relation till deras biblioteksförsäljning en- dast som en form för litteraturstöd bland andra. Vare sig stödet relateras till bokens pris eller utgår med ett fast belopp för varje köpt exemplar leder detta till att olika kategorier i utgivningen får starkt varierande stöd. Samma effekt skulle uppnås om stödet relaterades till utlånings- frekvensen. Höga värden skulle uppnås av titlar som även i övrigt Säljer bra, medan däremot sådan litteratur som anses svårare, till vilken grupp t ex lyriken räknas, har en relativt låg biblioteksförsäljning. Modellen ger Således ingen tillfredsställande stimulans för utgivning av sådan litteratur som har svårigheter på marknaden.

Om man emellertid avstår från att ge stödformen en generell karaktär och inför avtrappningsregler i någon form för att utjämna variationernai biblioteksförsäljningen, kvarstår ändå allvarliga nackdelar. Stödet tillfaller helt förlagen. Modellen ger alltså i första hand effekt iproduktionsledet och får inga direkta återverkningar i övriga led. Det torde också vara svårt att kombinera modellen med någon form av prispressande åtgärder. En ersättning relaterad till bokens pris kan t o m verka i motsatt riktning.

Utredningen avvisar således tanken på en biblioteksersättning till förlagen med hänvisning till de invändningar av både principiell och praktisk natur som redovisats ovan.

Norska inköpsordningen

Den modell för Stödköp av nyutkommen inhemsk skönlitteratur, som sedan 1965 existerar i Norge, i svensk debatt vanligen kallad ”den norska Stödköpsordningen”, presenteras och diskuteras ingående i avsnitt 4.6.3.

Starka krav har i den allmänna debatten rests på att en sådan inköpsordning skulle införas även här i landet. Utredningen hyser också sympatier för de grundprinciper i denna stödmodell, som innebär automatiska utgivningsgarantier för en trängd litteraturkategori och bidrar till att göra denna bättre tillgänglig runt om ilandet.

Invändningar kan resas av skäl som framför allt hänger samman med biblioteks- och bokprisproblematiken. De svenska bibliotekens bokinköp har en väsentligt större omfattning än i Norge. Om staten generellt garanterar de kommunala folkbiblioteken viss litteratur gratis, som de annars åtminstone delvis skulle ha köpt själva, kan man befara att kommunala förtroendemän kommer att skära ner bokanslagen imotsva— rande mån och låta dessa medel komma någon annan verksamhetsgren inom eller utom biblioteket tillgodo. Det statliga stödet till litteraturen kan komma att holkas ur på detta sätt.

Utredningen hänvisar till de risker som ligger i att för allmänna medel i stora kvantiteter automatiskt inköpa en vara, vars pris producenten själv bestämmer. Riskerna för prismanipulation och för att en urliolkning av stödet kan ske genom direktanknytningen till de kommunala biblioteken är de huvudinvändningar utredningen vill rikta mot den norska stödköps- ordningens utformning.

Selektiva stödformer

Selektiva stödformer skiljer sig principiellt från de generella därigenom att de förutsätter någon form av bedömning i det enskilda fallet. Fördelarna med sådana stödformer är uppenbara: stödet kan styras till den del av utgivningen som verkligen behöver det och stödets storlek kan väl avpassas efter behovet. Nackdelarna ligger i de problem med bla risker för otillbörlig styrning som alltid är förknippade med fördelningen av allmänna medel inom kultursektorn.

Utredningen finner därför att förhandsstöd till tidigare opublicerad svensk skönlitteratur bör ske efter automatiskt verkande regler inom på förhand givna ramar. I övriga fall är det däremot nödvändigt med ett sakkunnigt urval bland de nästan oändliga möjligheter till utgivning som föreligger. I dessa fall bedöms alltså endast litteratur som redan är känd. Möjligheter till offentlig insyn, diskussion och kritik av beslut föreligger. Utredningen finner sålunda projektbidrag i förhand och förlustutjämning— är eller belöningar i efterhand vara lämpliga former för stöd för vissa litteraturkategorier.

En viktig fördel med selektiva stödformer är vidare att de går att förknippa med villkor i fråga om prissättning, utförande, lagerhållning etc. Härmed skapas alltså de förutsättningar för en aktiv kulturpolitik inom litteraturens område som krävs för att utredningens olika delmål skall kunna uppfyllas.

10.2.2. Förslag En översikt

Litteraturutredningen vill som stöd i produktionsledet föreslå ett system av utgivningsgarantier av både generell och selektiv natur. Stödet böri görligaste mån relateras till de faktiska kostnaderna och ej till det pris förlagen åsätter sina böcker eller till den biblioteksförsäljning dessa uppnår. Stödet är avsett att stimulera till utgivning av kvalitetslitteratur inom de litteraturkategorier som av olika skäl har svårigheter inom ramen för nuvarande utgivningsbetingelser.

Förlagen bör för att erhålla stöd fullgöra en motprestation. Denna består i leverans av ett visst antal exemplar av de böcker som i olika former erhållit stöd. Dessa böcker göres sedan tillgängliga i alla delar av landet i avsikt att öka läsningen både genom lån och köp. Stödordningen förutsätter någon form av avtal mellan staten å ena Sidan och förlagen å den andra. De förlag som ej kan eller vill fullgöra önskad motprestation kan givetvis fortsätta sin utgivning utanför den föreslagna stödordningen.

Utredningen föreslår ett generellt stöd inom en viss ram för ny svensk Skönlitteratur för vuxna och ett selektivt Stöd för övrig Skönlitteratur, barn- och ungdomslitteratur samt viss facklitteratur. Det selektiva stödet kan utgå i för- eller efterhand. Det bör understrykas att utredningens förslag bör ses som en modell, som sedan kan bli föremål för förhandlingar mellan berörda intressenter.

De titlar som erhåller stöd —— oavsett på vilket sätt — ställs med vissa undantag i 1 250 exemplar till statens förfogande. Dessa böcker skänkes

sedan till bibliotek och bokhandel och fördelas i stort på följande sätt:

500 ex till landets 24 länsbibliotek att i första hand användas till nystartad uppsökande biblioteksverksamhet och till att utjämna regionala skillnader i boktillgången.

300 ex eller ett exemplar vardera till de av landets folkbiblioteks- system som önskar motta dem för att användas som presentations- exemplar så att allmänheten kan informera sig om och få en överblick över viktiga delar av utgivningen.

300 ex eller ett exemplar vardera till landets abonnemangsboklådor för att upprätthålla sortimentsbredden inom vissa utgivningsområden och samtidigt ge bokhandeln den subvention som uppstår vid försäljningen av dessa friexemplar.

150 ex eller ett exemplar vardera till landets B-boklådor (grossistkun- der) i samma syfte.

Till detta kommer förslag om speciella åtgärder för kategorierna stora verk (encyklopedier), litteratur för invandrare samt för läshandikappade.

Den ovan beskrivna stödordningen avses få positiva effekter både för bibliotek och bokhandel. För att förbättra bokspridningen föreslås dessutom andra åtgärder i avsikt att tillgängliggöra böcker både för lån och köp. De regionala skillnaderna i landets biblioteksservice bör utjämnas genom utvidgat stöd till länsbiblioteken. Den framgångsrika försöksverksamheten med arbetsplatsutlåning bör främjas i särskilda former.

Genom att föreslå grundandet av ett speciellt massmarknadsförlag vill utredningen få fram kvalitetslitteratur till lågpris.

För att underlätta allmänhetens inköp av böcker, framför allt utanför det relativt begränsade antal platser som har egen bokhandel, föreslås inrättandet av en särskild postorderservice i anslutning till främst bibliotek och postkontor.

Dessutom föreslås inrättandet av två fonder för att främja nya initiativ av olika slag inom bokbranschen, nyetableringar av förlag och boklådor etc.

Avslutningsvis behandlas möjligheten av läsfrärnjande åtgärder på olika områden.

Stödets fördelning pa" olika litteraturkategorier Ny svensk skönlitteratur för vuxna

Utredningen föreslär införandet av ett generellt stöd till den nya svenska skönlitteraturen för vuxna inom en viss ram. För att en titel skall erhålla Stöd bör den enligt utredningens mening uppfylla följande tre förutsätt- ningar: IZ texten skall genom upplagan i fråga till sin övervägande del publiceras för första gången, [3 titeln skall av Bibliografiska Institutet vid Kungl Biblioteket i Stockholm klassificeras inom avdelningarna Hc(s) Samlingar, Hc.01 Romaner och noveller mm, Hc.018 Aforismer, Hc.02 Dramatik, Hc.03 Poesi och Hc.04 Essäer,

D titeln skall ha inköpts via Bibliotekstjänsts sambindning i minst 40 exemplar fördelade på minst 24 olika bibliotek. Avsikten med den sistnämnda avgränsningen är att litteratur under en viss kvalitetsgräns eller angelägenhetsgrad sållas bort.

De böcker som uppfyller de tre ovan angivna kriterierna erhåller ? Således automatiskt produktionsstöd förutsatt att det utgivande förlaget i avtal med staten förbundit sig att fullgöra viss motprestation. Denna bör bestå i att förlaget ställer ett visst antal exemplar av den stödberättigade titeln till statens förfogande.

I den föreslagna modellen finns inget inslag som kan motivera en Sänkning av de kommunala bokinköpsanslagen. Det är heller inte enligt utredningens mening sannolikt att förlagens biblioteksförsäljning kom- mer att minska på grund av den föreslagna fördelningen av böcker till biblioteken.

Utredningen har tidigare uttalat som en målsättning att även förbättra människors möjligheter att köpa god litteratur i alla delar av landet. En naturlig åtgärd i detta syfte är, menar utredningen, att låta bokhandeln inordnas i den föreslagna stödordningen. Därigenom garanteras sorti- mentsbredden inom vissa utgivningsområden och samtidigt erhåller bokhandeln en viss subvention, nämligen det överskott som uppstår vid försäljningen av dessa friexemplar. Eventuellt kan frågan om användning- en av bokhandelns 450 exemplar överlåtas åt branschen själv.

Vid genomgången av den norska stödköpsordningen pekar utredningen på de risker som ligger i att för allmänna medel i Stora kvantiteter automatiskt inköpa en vara, vars pris producenten själv bestämmer. Utredningen finner det därför olämpligt att relatera utgivningsstödets storlek till det pris förlaget åsätter en viss titel. Stödet bör i stället baseras på den enskilda titelns omfång, beräknat i ark (16 Sidor).

Vi kallar detta för arkersättning. Arkersättningsp rincipen medför att låg- och högprissatta böcker får samma produktionsstöd förutsatt att de är lika tjocka. Förlagen tjänar alltså ej på att sätta höga priser. Man kan to m i vissa fall även räkna med att arkersättningen stimulerar till lågprissättning. Med arkersättningsprincipen bestämmer således statsmak- terna vilket belopp som skall tillföras litteraturen i produktionsstöd medan en stödköpsordning efter norsk modell ger förlagen möjligheter att i viss mån bestämma detta belopp på egen hand.

Utredningen föreslår att stödet till den nya svenska litteraturen beräknas i relation till ett visst antal titlar varje år.

Om man antar att man som målsättning skulle sätta en utgivning om 400 titlar svensk skönlitteratur per år och om man vidare antar att genomsnittsboken omfattar 11 ark samt att varje titel bör stödjas med 2 500 kr och varje ark med 1 000 kr för att utgivningen skall bli den målsatta blir stödbehovet 400 x 2 500 + 400 x 1 000 x 11 = 5,4 milj kr. Totalbeloppet kan alltså beräknas i förhand och utbetalningarna görs i efterhand, då man kan överblicka årets utgivning.

Den ram som anges är inte på något sätt absolut, väsentligt fler titlar kan komma ut, om intresse föreligger. Vi har i exemplet ovan räknat med 400 titlar. Även om 500 titlar skulle komma ut måste det bidrag som i så fall skulle utgå till varje titel fortfarande betraktas som ett gott stöd.

Räkneexemplet ovan är också utredningens förslag till tänkbar dimensionering av stödet till ny svensk skönlitteratur i inledningsskedet.l

Andelen lyrik i utgivningen av svensk skönlitteratur har under det senaste decenniet i genomsnitt utgjort omkring 25 %. Av erfarenheterna från den norska stödköpsordningen att döma föreligger sannolikhet för att lyrikutgivningen ökar snabbare än prosautgivningen inom ramen för ett automatiskt verkande stödsystem. Utredningen föreslår att stödet till lyriken kvoteras och vid årets slut beräknas på högst 25 % av antalet stöd- da titlar.

För att bestämma en lämplig arkersättningsnivå har en rad beräkningar .orts, som närmare redovisas i avsnitt 4.6.4. Sekretariatets beräkningar rörande arkersättningens effekter gör att utredningen stannat inför ett alternativ som förutsätter en ersättning per stödd titel med 2 500 kr i fast stöd och 1000 kr/ark. Detta innebär att en genomsnittlig prosatitel erhåller ca 15 500 kr i produktionsstöd medan motsvarande siffra för en genomsnittlig lyriktitel blir ca 7 500 kr.

Produktionskostnaderna för en pocketutgäva är lägre än för en ordinarie utgåva. Med hänsyn härtill föreslås att ersättningen för en titel i pocketutförande skall utgå med ett fast Stöd på 2 500 kr och med 800 kr/ark. Den här föreslagna ersättningen förutsätter för båda typer av utförande att författaren erhåller en royalty på 16 2/3 % på förlagets Cirkapris.

De siffror sekretariatet utgått från i sina beräkningar av arkersättnings- nivån bygger på 1973 års prisnivå. När det gäller vissa principiella bakgrundsberäkningar har även värden från tidigare år måst användas. En ny beräkning torde bli nödvändig isamband med att stödet införs. En av fördelarna med modellen är att den lätt kan justeras med hänsyn till prisutvecklingen. Utredningen vill understryka nödvändigheten av att den föreslagna stödordningen införs på försök innan nivåer och omfattning läggs fast mera permanent och att även därefter de olika faktorer som påverkar stödets realinnehåll kontinuerligt hålls under kontroll.

Arkersättningens nivå är beräknad så att däri ingår normal royalty till författarna för de 1 250 ex som förlagen Ställer till statens förfogande. Detta innebär i praktiken en förbättring av författarnas garantihonorar till vilket sedan skall läggas direkt royalty från och med första exemplaret som säljs på vanligt sätt. Detta medför att förlaget får ett större stöd för en titel med blygsam försäljning, vilket varit en av intentionerna vid konstruktionen av stödrnodellen.

De förlag som biträder en överenskommelse om stöd enligt ovan angivna riktlinjer bör förbinda sig att leverera samtliga titlar som automatiskt ingår i stödordningen.

Utredningen har övervägt vilka möjligheter det finns att inom ramen för stödordningen förhindra en alltför stark dominans av ett eller ett par förlag utan att å andra sidan äventyra stödordningens syfte att vidga utgivningen av ambitiös svensk skönlitteratur. Olika spärregler kan här tänkas, tex relaterade till antalet titlar eller till stödbeloppens Storlek. Utredningen har som en provisorisk lösning och medveten om vissa komplikationer stannat för det sistnämnda alternativet bl a för att undvika administrativt merarbete. Utredningen föreslår sålunda att inget

* Om man tar bort massmarknadsserier, pornografiska verk, nya upplagor, urval och lik— nande samt utgåvor från förlag med oregelbunden utgivning, utkom under åren 1965—70 följande antal titlar: 1965 255, 1966 277, 1967 228, 1968 288,1969 254 och 1970 248.

' förlag bör få erhålla mer än 20 % av det stöd som årligen utgår till den nya svenska skönlitteraturen. Om ett förlags utgivning skulle vara så stor att denna gräns överskrides, fördelas i stället stödbeloppet på förlagets samtliga stödberättigade titlar, vilket alltså innebär att arkersättningen per titel blir mindre för detta förlag. Vidare förutser utredningen att den föreslagna stödformen — tillsammans med övriga åtgärder _ skall underlätta startandet av nya förlag.

Utredningen föreslår alltså att stödet till den nya svenska skönlitteratu- ren för vuxna skall utgå enligt arkersättningsprincipen. Som en tänkbar första målsättning har vi angivit en total utgivning av 400 titlar/år. Kostnaderna för själva produktionsstödet kan då beräknas till ca 5,4 mkr. Därav torde ca 4,65 mkr komma att gå till prosan och 0,75 mkr till lyriken.

Distributionen av gratisexemplaren till bokhandeln skall inte orsaka staten några kostnader. Dessa bör bestridas av branschen på sätt som gäller för abonnemangsexemplar i övrigt. Kostnaden att distribuera 320000 band till biblioteken kan maximalt beräknas till lika många kronor. Kostnaden för sambindning av de ca 200 000 böcker, som skall gå till länsbiblioteken, kan beräknas till ca 1 mkr. Statens sammanlagda kostnader för stödordningen blir sålunda ca 6,7 mkr.

Stödordningen bör införas på försök under en treårsperiod. Därefter bör en värdering kunna göras och beslut fattas om en mer definitiv utformning varvid självfallet även följderna av utredningens övriga förslag bör beaktas.

Ny skönlitteratur för vuxna i översättning

Allmän enighet torde råda om betydelsen av att kvalificerad utländsk skönlitteratur kontinuerligt görs tillgänglig på svenska. Om detta ej sker finns risker för en provinsialisering av svenskt litterärt liv, en risk som utan tvivel är särskilt allvarlig inom ett mindre språkområde såsom det svenska. Som framgått av redovisningen i avsnitt 4.1.3 inger relationerna mellan svenskt och utländskt i den totala utgivningen inga bekymmer. Däremot är det starkt oroande att den seriösa litteraturens andel av översättningarna sjunker, vilket alltså innebär att massmarknads- och underhållningslitteraturens andel ökas. Åtgärder måste vidtagas för att bryta denna utveckling. Utredningen finner att detta ej kan åstadkommas inom ramen för en automatisk stödordning. En dylik stödform skulle inte ge förlagen någon stimulans att introducera här i landet mindre bekant litteratur och då särskilt sådan som kommer från udda språkområ- den.

För att komma till rätta med dessa problem föreslår utredningen införandet av ett riktat stöd i syfte att ge den svenska publiken en jämn och god tillgång på samtida seriös utländsk Skönlitteratur på svenska. Endast titlar som i originalversion utgivits mindre än 20 år tillbaka i tiden bör kunna komma ifråga för detta stöd. Stödet bör fördelas av en nämnd. Denna skall sammansättas av personer med dokumenterad sakkunskap på området. Nämnden skall arbeta självständigt inom ramen för tilldelade medel. För att garantera mångsidighet i bedömningen bör nämndens

ledamöter successivt bytas ut. Stödet bör få formen av produktionsbi— drag, som efter ansökan från förlagen utbetalas en gång årligen i efterhand.

Utredningen vill i ett inledningsskede förorda att ett 60-tal titlar tilldelas produktionsbidrag i efterhand. Härtill kommer det stöd till översättningar av klassiker som även föreslås. Det föreslagna stödet kan sägas fungera som en förlustutjämning i efterhand och innebära både en belöning för och en stimulans till kvalitetsutgivning.

Nämnden bör vid fördelningen av produktionsbidrag ta hänsyn till översättningens kvalitet. Den bör därför ha möjlighet att från fall till fall engagera språkinstitutioner eller andra sakkunniga för granskningsuppgif- ter.

Som motprestation krävs i detta fall att förlagen ställer 500 ex till statens förfogande. Titeln är då ej längre aktuell varför det synes omotiverat att sända ut presentationsexemplar till bokhandel och folkbibliotek. Däremot bör länsbiblioteken erhålla 500 ex för att utjämna de regionala skillnaderna i boktillgången och garantera att denna litteratur förblir tillgänglig på biblioteken i tillräcklig utsträckning.

Kostnaderna för det föreslagna stödet på 60 titlar beräknas till 870 000 kr. Därtill kommer kostnader för sambindning och distribution av länsbibliotekens 30000 exemplar, som beräknas till 150000 kr. Nämndens administrationskostnader kan beräknas till högst 30 000 kr. Statens sammanlagda kostnad för detta stöd blir sålunda 1 050 000 kr.

Klassikeru tgi vn ingen Produktionsstöd

Utredningens undersökningar har dokumenterat svåra brister i fråga om utgivning och lagerhållning av både svenska och utländska klas- siker. Detta gäller såväl för klassiker i egentlig mening som för den s k allmänt erkända l900-talslitteraturen. Situationen synes också förvärras för vart är som går. Denna utveckling kan ej accepteras. Det är en självklar och angelägen uppgift för samhället att ta tillvara och levandegöra äldre tiders litteratur. Utredningen föreslår därför att ett särskilt stöd införs för att främja utgivning och lagerhållning av svenska och utländska klassiker och allmänt erkänd svensk och utländsk l900-talslitteratur för såväl vuxna som barn. Endast titlar som i originalversion utgivits minst 20 år tillbaka i tiden bör kunna komma ifråga för detta stöd.

Även stödet till utgivning av klassiker bör fördelas av en nämnd bestående av speciellt sakkunniga på området, som byts ut kontinuerligt.

Stödet bör utgå i form av produktionsbidragi förhand och förknippas med vissa villkor vad gäller pris och lagerhållningstid. Ett lämpligt prisläge bör — beroende på omfånget — kunna vara 10 å 15 kr för en titel i ordinarie utgivningsforrn.

De ansökningar om produktionsbidrag som inlämnas till nämnden skall åtföljas av en noggrann kalkyl. Nämnden skall emellertid också vara fri att ta egna initiativ eller fånga upp sådana från annat håll än från

förlagen. Nämnden kan därvid använda sig av ett normalt anbudsförfaran- de: nämnden bekantgör att den vill ha ett bestämt verk utgivet, anger samtidigt villkoren för pris, upplaga, utförande och lagerhållning och låter sedan den som givit det fördelaktigaste anbudet få uppdraget. Produk- tionsbidragens storlek måste beräknas så att klassikerstödets två huvud- syften, ett lågt pris och en god lagerhållning, uppnås.

Utredningen föreslår att 1 mkr avsätts i produktionsbidrag, vilket bör medföra att minst ett 50-tal klassiker årligen kan ges ut på ovan angivna villkor. Utredningen anser att ca en tredjedel av stödbeloppet bör gå till ! utgivning av svenska klassiker och ca två tredjedelar till de utländska.

Särskilda kvalitetsanspråk kan ställas på översättningarna av just klassiker. Detta förutsätter bl a att översättarna erhåller en god ersättning för sitt arbete, något som i dag ofta icke är fallet. , De förlag som erhåller stöd skall som motprestation ställa 1 250 ex av , den stödda titeln till statens förfogande. Dessa fördelas sedan till * bibliotek och bokhandel på samma sätt som den nya svenska skönlittera- turen. Kostnaderna att distribuera 40 000 band till biblioteken beräknas ' till lika många kronor. Kostnaderna för sambindning av de 25 000 band som skall gå till länsbiblioteken beräknas till 125000 kr. Till detta kommer nämndens adrninistrationskostnader på 30 000 kr. Totalkostna- den för stöd till utgivning av klassiker blir sålunda ca 1,2 mkr.

Lagerstöd

, Som framgår av utredningens branschstudier beror klassikerbeståndets . otillräcklighet inte bara på att nyutgivningen är vikande utan också på att enskilda titlar utanför serierna har sålts ut eller på annat sätt försvunnit ur lagerhållningen.

Utredningen finner det angeläget att aktivt främja lagerhållningen av litteratur med bestående värde. Det synes enklast och effektivast att införa ett stöd där ett visst belopp utgår för varje lagerfört exemplar. Ett belopp om 10 öre per lagerhållet exemplar och år får anses vara lämpligt.

Antalet för Stöd aktuella klassikerutgåvor kan med ledning av utredningens branschstudier beräknas till ca 1 000.

Alla nu utgivna klassiker och ”allmänt erkända titlar”, som utgivits i originalversion för mer än 20 år sedan, bör kunna komma ifråga för detta stöd.

Den genomsnittliga lagerhållningen för de 1 000 titlarna skulle kunna uppskattas till ca 2000 exemplar per titel. Kostnaden för stödformen kan då beräknas till I 000 x 2 000 x 0:10 = 200 000 kr. Utredningen finner detta belopp vara lämpligt som förstaårsanslag för lagerstöd åt klassiker o d. Anslaget bör handhas och utdelas av den ovan beskrivna klassikernärnnden. Förlagen skall årligen till nämnden skicka ansökningar om stöd.

De samlade kostnaderna för klassikerstödet blir enligt utredningsförsla- get ca 1,4 mkr/år uppdelat på 1,2 mkr i produktionsstöd och 0,2 mkr i lagerstöd.

Facklitteratur

Bokens betydelse som kunskaps- och informationskälla är självklar och har också starkt framhävts i utredningens målsättningskapitel. Utredning- en har emellertid lagt tyngdpunkten för sina undersökningar och förslag inom det skönlitterära området. Att så skett beror endast på de olikartade förutsättningar, som gäller för utgivning av fack— reSpektive skönlitteratur.

Utgivningen av facklitteratur har mer än fördubblats under de senaste 20 åren; under de senaste fem åren har i genomsnitt ca 5 500 facklitterära titlar per år utgivits, en både absolut sett och i relation till övriga länder aktningsvärd siffra.

Detta innebär naturligtvis inte att alla kategorier inom facklitteraturen expanderar. Tydliga brister kan iakttas i utgivningen av t ex grundligare essäer och översättningar av vissa internationella standardverk, som det ofta refereras till i svensk och utländsk debatt.

Utredningen ser inget behov av att införa något generellt statligt stöd till utgivningen av facklitteratur.

Däremot vill utredningen föreslå införandet av ett direkt statligt stöd för att tillgodose det dokumenterade behovet av översättningar av större internationella standardverk av allmänt intresse inom olika områden. Stödet bör fördelas av speciellt sakkunniga, som successivt bytes ut. Stödet bör utgå som produktionsbidrag i förhand och förknippas med vissa villkor framför allt när det gäller lagerhållningen men också i fråga om priset på sätt som beskrivits i föregående avsnitt om klassikerutgiv- ningen. Även i detta fall bör de sakkunniga kunna arbeta både med ansökningar och på eget initiativ. Utredningen föreslår att 400 000 kr avsätts för denna stödform, vilken bör medföra att ett 20-tal sådana verk kan utkomma årligen.

De förlag som erhåller stöd skall som motprestation ställa 1 250 ex till statens förfogande. Dessa vidarebefordras sedan till bibliotek och bokhandel på sätt som tidigare beskrivits. Kostnaderna att distribuera 16 000 band till biblioteken beräknas till 16 000 kr. Kostnaderna för sambindning av de 10 000 band som skall gå till länsbiblioteken beräknas till 50 000 kr. Därtill kommer administrationskostnader om 15 000 kr. Den samlade kostnaden för detta stöd blir alltså ca 480 000 kr.

Barn- och ungdomslitteratur

Intresset för läsning och förmågan att läsa med urskillning och behållning grundläggs i barndomen. Bokbrist i barndomsmiljöerna och försummelser i den tidiga lästräningen kan för all framtid blockera tillträdet till litteraturen. Undermåliga och schablonartade bilderböcker och fabriks- mässigt producerade serier av barn- och ungdomsböcker riskerar att ensidigt påverka barnens läsning och hämma deras smakutveckling. Här måste en motvikt skapas av kvalitetslitteratur, som bör göras tillgänglig på ett bättre sätt både för köp och lån och i samverkan mellan skola och bibliotek. Utredningen återkommer till det senare problemet i avsnitt 10.5.1.

Som visas i avsnitt 4.1.3 har utgivningen av barn- och ungdomsböcker starkt expanderat under det senaste decenniet. Utredningens branschstu- dier visar också att denna utgivningssektor var den enda som totalt sett hade rimlig lönsamhet. Det föreligger alltså inte av ekonomiska skäl något behov av generellt stöd för denna utgivning. Däremot föreligger ett starkt behov av att garantera en god och jämn utgivning och spridning av kvalificerad barn- och ungdomslitteratur, både i original och i översätt- ning. Detta måste ske om man vill nå målet att skapa goda läsvanor och en kritisk inställning till skräplitteraturen.

Utredningen håller fast vid sin princip att icke selektivt förhandsstödja ny, tidigare ej publicerad svensk litteratur utan föreslår i stället ett produktionsstöd i efterhand för att främja utgivningen av kvalitetsböcker för barn och ungdom. Stödet bör fördelas av en nämnd. Denna skall vara sammansatt av personer med dokumenterad sakkunskap inom området, vilka successivt bytes ut för att garantera mångsidighet i bedömningen. Nämnden skall liksom övriga föreslagna nämnder arbeta självständigt inom ramen för tilldelade medel.

Utredningen är medveten om att förslaget om selektivt stöd kan bli föremål för delade meningar. Vi finner dock att ett generellt stöd dels icke fn är ekonomiskt motiverat, dels skulle riskera att misskrediteras genom att även gynna schablonlitteraturen. De titlar som erhåller stöd avses spridas i 1 500 ex till i första hand institutioner o (1 där barn vistas.

Även om utredningen sålunda inte förordar ett generellt stöd bör dock så många titlar medtagas att urvalsproblemet blir mindre ömtåligt. Utredningen föreslår att 100 titlar tilldelas produktionsstöd i efterhand. Stödet bör gå både till svensk originalutgivning och till översättningar. En viss kvot bör årligen avsättas för konstnärligt illustrerade barnböcker. Med den föreslagna omfattningen kan ungefär var tredje bok utanför den seriemässigt producerade schablonlitteraturen stödjas.

Det är förenat med betydande svårigheter att inom denna utgivnings- sektor använda den arkersättningsmodell som i övrigt föreslagits. Utred- ningen föreslår därför att produktionsstödet bör utgå med 50 % av bokens pris eller m a o att ett visst antal exemplar * 1 500 — stödköpes i efterhand med 50% rabatt. Rabattsatsen motiveras dels av det höga antalet exemplar, dels av att inköpen sker ett år efter utgivningen, då boken haft sin normala försäljningsperiod.

1 syfte att eliminera eventuella incitament till prishöjningar föreslår utredningen att ett ersättningstak införes. Medelpriset på Biblioteks- tjänsts kvalitetsurval ligger fn på ca 15 kr. Utredningen föreslår att statens produktionsstöd skall maximeras till 8 kr per exemplar.

Genomsnittspriset för de titlar som kommer ifråga för stöd torde ligga kring 15 kr. Staten betalar i genomsnitt 7:50 per exemplar. Den samlade kostnaden för detta stöd beräknas till ca 1 635 000 kr.

1 övrigt bör nämnden få i uppdrag att, om behov uppstår, förbereda införandet av ett lagerstöd motsvarande det som ovan föreslagits för klassiker.

Företagsstrukturen inom förlagsområdet

Som framgår av avsnitt 4.2 är förlagskoncentrationen betydande inom flera viktiga utgivningskategorier. Om utvecklingen ginge därhän att ett fåtal personer skulle svara för nästan alla utgivningsbeslut inom väsentliga områden kan detta medföra ett allvarligt hot mot både utgivningens mångsidighet och litteraturens utveckling. Utredningen har därför tagit hänsyn till koncentrationsproblemen i sina förslag om produktionsstöd.

Utredningen finner vidare att även direkta statliga insatser måste göras för att garantera en Spridning i utgivningsbesluten.

Utredningen föreslår därför inrättandet av en statlig fond med syftet att dels stödja nyetablering, dels förbättra förutsättningarna för mindre och medelstora förlag. Fonden bör i sitt arbete beakta behovet av olika förlagstyper och därvid också främja etablering av regionala förlag för att motverka koncentrationen av förlagsverksamhet till Stockholm.

Fonden bör vidare främja tillkomsten av faciliteter för att ge ut böcker på eget förlag till självkostnadSpris. Utredningen finner det vara en tilltalande målsättning att ge många människor tillfälle att utan större kostnader publicera sig i bokform. En på några punkter subventionerad service — tex i form av lokalhyra och del av lönekostnader för någon anställd — som hjälper en skribent att förvandla ett manus till en bok medför inga orimliga kostnader.

Fonden bör i sitt arbete också beakta de språkliga minoriteternas speciella problem i förlagshänseende.

Verksamheten bör i första hand inriktas på utlåning av pengar. Fonden bör kunna satsa på projekt som innebär betydande risktagande. Amorte- rings- och räntevillkoren bör kunna göras mycket fördelaktiga. Utred- ningen har räknat med en total utlåning om 3 mkr. Underskottet bör i sådant fall inte överskrida 200 000 kr. Utlåningsbesluten bör fattas av en särskild fondstyrelse.

Det utländska inflytandet i den svenska förlagsverksamheten är fn mycket begränsat. Utredningen anser det dock önskvärt att den nyligen tillsatta statliga utredningen angående utländskt övertagande av svenska företag (Rb Ju 1973117) tar upp frågor som rör utländskt inflytande inom olika mediasektorer, bl a boksektorn, och att man särskilt prövar förutsättningarna att genom lagstiftning begränsa utländska intressens möjligheter att påverka den svenska bokutgivningens inriktning.

10.3 Biblioteken 10.3.1 Allmänt

De i anslutning till utredningens biblioteksförsök genomförda sociolo- giska undersökningarna, biblioteksförsöken själva och analyserna av dem samt tillgänglig statistik ger vid handen, att folkbibliotekens betydelse för litteraturdistributionen för varje år blir allt större.

Biblioteken har vidare fått en central plats i det kommunala kulturlivet över huvud. Kulturrådet pekar bl a på att biblioteken i växande utsträckning svarar för allmänkulturella arrangemang.

Den roll folkbiblioteken redan spelar gör det angeläget att precisera de

krav som kan ställas på en effektiv biblioteksorganisation. Biblioteket skall i rent yttre mening vara lättillgängligt (decentraliserad organisation, tillräckligt öppethållande, uppsökande verksamhet, enkla rutiner). Boklå— nen skall vara kostnadsfria. Bokutbudet skall ha bredd, kvalitet och en sammansättning som svarar mot befolkningens intressen. Det skall finnas ett effektivt fungerande samarbete mellan biblioteken så att det ena biblioteket kan låna av det andra de böcker som det inte självt äger. I biblioteksverksamheten skall finnas starka inslag av allmänkulturell verksamhet.

Trots en genomsnittligt god standard fyller folkbiblioteken långt ifrån alltid de uppställda kraven. Standarden är mycket ojämn, bokbeständen otillräckliga, stora befolkningsgrupper står utanför biblioteksverksamhe— ten. 1 anslutning till de stödåtgärder som diskuteras i kapitel 6 lägger utredningen fram förslag som syftar till standardutjämning och standard- förbättring.

10.3.2. Allmänna föreskrifter

I kapitel 6 lämnas en utförlig redogörelse för den diskussion som förts kring frågan om lagstiftning på biblioteksområdet. Utredningen ärinte beredd att föreslå någon lagstiftning som skulle binda kommunerna.

Det är emellertid angeläget att statsmakterna fastställer vad som är fölkbiblioteksverksamhetens mål och vem som bär ansvaret för verksam- hetens utformning på olika nivåer. Det kan ske genom viss utbyggnad av den kungörelse som nu reglerar det statliga stödet till länsbibliotek och lånecentraler.

Skulle den ojämna biblioteksstandarden kommunerna emellan bli bestående för någon längre tid eller utvecklingen inom biblioteksområdet ta en annan inriktning än för närvarande — om kommunerna t ex mot all förmodan och statsmakternas intentioner skulle avgiftsbelägga viss biblioteksservice — finns det anledning att på nytt aktualisera frågan om bibliotekslagstiftning.

10.3.3 Stöd at kommunala bibliotek

Två frågor står i förgrunden. Den ena sammanhänger med den ojämna standarden biblioteken och kommunerna emellan, den andra med den externa biblioteksverksamheten, dvs verksamheten utanför bibliotekslo- kalerna och främst på arbetsplatserna. En rad andra åtgärder påkallar bibliotekens uppmärksamhet men bör kunna genomföras utan särskilt stöd av statsmedel.

För att komma till rätta med den ojämna standarden kan man tillgripa tre typer av statliga åtgärder. Man kan för det första genom utbyggd information, råd och exempel stimulera kommunerna att göra insatser på biblioteksområdet. Man kan för det andra ge ett selektivt statligt stöd för upprustning och utrustning av ineffektiva biblioteksenheter. Man kan för det tredje ge länsbiblioteken resurser och möjligheter att åtminstone temporärt överta bokförsörjningen i sådana delar av länet där vederböran- de kommun saknar förutsättningar att på egen hand organisera en

meningsfull verksamhet.

Den centrala informationen behandlas i 10.3.6, länsbibliotekens verksamheti 10.3.4.

För upprustning och utrustning av ineffektiva biblioteksenheter föreslås en förstärkning av de nu utgående anslagen till punktinsatser vid de kommunala biblioteken. Bidragen avser dels att ge kommuner med stor glesbygd och förhållandevis svag ekonomi möjlighet att anskaffa bokbussar, dels möjliggöra en allmän upprustning av biblioteken i kommuner med svag biblioteksorganisation. Bidragen till bokbussar beräknas till 18,75 mkr, fördelade på 3,75 mkr per år under fem år. Upprustningsbidragen — som föreslås maximerade till 100000 kr per bibliotek — beräknas till 2 mkr per år Linder en tioårSperiod.

Utredningen förordar ännu en form av selektivt stöd till de kommuna- la biblioteken. Biblioteksförsöken har klart visat vikten av att biblioteken bedriver en extern utlåningsverksamhet. Framför allt har det visat sig, att utlåningen på arbetsplatser varit en effektiv metod att nå grupper, som tidigare av olika skäl inte tagit kontakt med biblioteket. Det behövs ett flerårigt stöd för att kommunerna i någon större omfattning skall starta biblioteksverksamhet på arbetsplatserna. Stödet bör syfta till att minska initialkostnaderna för biblioteken och bör kunna utgå under högst tre är i följd.

Utredningen föreslår, att bidrag till biblioteksverksamhet på arbetsplat- ser utgår med högst 5 000 kr per utlåningsställe och år. För att komma i fråga för bidrag bör arbet5platsen normalt ha minst 100 anställda, undantagsvis färre. Kostnaden beräknas under första året stanna vid 1 mkr för att successivt stiga till 4,5 mkr under tredje året. Under de därpå följande åren räknas med ett oförändrat medelsbehov till dess reformen genomförts i sina huvuddrag.

De kommunala bibliotekens allmänkulturella verksamhet bör i stöd- hänseende kunna jämställas med liknande verksamhet bedriven av andra institutioner.

En översyn bör företagas av gällande bestämmelser för statligt stöd till kommuner vid nybyggnad, ombyggnad och inredning av biblioteksloka- ler.

10.3.4 Stöd åt länsbibliotek

Det fortlöpande stöd, som från statens sida kan lämnas folkbiblioteks- verksamheten, bör enligt utredningens mening främst koncentreras till länsbiblioteken.

Länsbiblioteken bör få till uppgift att bevaka litteraturförsörjningen i länet. I anslutning till bevakningsuppgiften bör länsbibliotek kunna träffa avtal med den kommun som så önskar angående temporärt övertagande i större eller mindre delar av bokförsörjningen i kommunen.

Den av utredningen föreslagna litteraturstödmodellen förutsätter vid sin tillämpning medverkan från länsbibliotekens sida. Som angelägen betecknas vidare uppgiften att samordna och förmedla information till länets allmänhet om litteratur och bibliotek.

En förutsättning för att länsbiblioteken skall kunna åtaga sig de nya

vidgade uppgifterna är givetvis, att dessa biblioteks ekonomiska resurser stärkes. Utredningen delar den på kommunalt håll uttryckta uppfattning— en, att stat och landsting i princip skall bekosta länsverksamheten. Vad kostnadsfördelningen mellan stat och landsting angår, synes det motive- rat, att staten ensam svarar för de kostnader som följer av utredningens förslag med avseende på bevakning av biblioteksutvecklingen i länet, litteraturförsörjningen till de språkliga minoriteterna, informationen om litteratur och bibliotek och fördelningen av de böcker som enligt den föreslagna litteraturstödsmodellen skall tillföras biblioteken genom läns- biblioteket. Hänsyn bör vidare tas till utredningens förslag, att portokost- naderna vid återställandet av lån enligt reglerna för svarstillstånd skall debiteras länsbibliotek och lånecentraler.

Enligt utredningens beräkningar krävs ett tillskott till varje länsbiblio- teks personal motsvarande 3 tjänster (2 för bibliotekariepersonal och 1 för biträde med kontorsgöromål). Av de föreslagna bibliotekarietjänster— na bör en gälla verksamhet bland barn och ungdom. Kostnaderna kan beräknas till i runt tal 140 000 kr per bibliotek, vartill kommer kostnader i samband med informationsverksamheten samt portokostnader i den interurbana låneverksamheten, beräknade till 40 000 kr per bibliotek.

Till det statliga centralorganets förfogande bör vidare ställas 400 000 kr att användas för särskilda bidrag till länsbibliotek som enligt avtal med viss kommun åtager sig att medverka vid bokförsörjningen i kommunen.

Utredningen utgår från att stifts- och landsbiblioteken kommunalise- ras. Den totala kostnaden blir då 4,62 mkr.

10.3.5 Stöd åt lånecentraler

För att undvika en sänkning av servicegraden bör det nu utgående bidraget ökas med 0,3 mkr.

10.3.6. Tillsynsmyndighet

Utredningen föreslår i likhet med kulturrådet att folkbiblioteksärendena i fortsättningen skall handläggas inom det föreslagna nya kulturrådet. Detta bör i första hand ha rådgivande uppgifter men bör samtidigt övertaga den uppgift som tillsynsmyndighet för länsbibliotek, lånecentra- ler och annan av statsmedel bekostad folkbiblioteksverksamhet, som skolöverstyrelsen nu svarar för. Till uppgifterna bör vidare höra att fördela de statliga medel, som anvisas för folkbiblioteksändamål och organisera försöksverksamhet i den utsträckning medel ställs till förfogan- de.

Utredningen understryker vikten av att kulturrådets enhet för biblio- teksfrågor får erforderliga resurser för rådgivning och information till biblioteken. Det är vidare angeläget att den får disponera medel för centrala åtgärder till främjande av folkbibliotekens verksamhet, däribland även för experimentverksamhet vid kommunala bibliotek eller länsbiblio- tek.

10.3.7. Bibliotekstjänst

Bibliotekstjänst beräknas få ökade uppgifter i samband med distributio- nen av de böcker, som enligt den föreslagna litteraturstödsmodellen skall överlämnas till biblioteken samt med inköpen av invandrarlitteratur.

Med hänsyn till det dominerande inflytande som sambindningsverk— samheten har för bibliotekens bokinköp synes det motiverat att företaget ' bereder utomstående instanser tillfälle till ökad insyn isambindningsser- v1cen.

10.3.8. Kostnader för genomförandet av utredningens förslag, mkr

De sammanlagda kostnaderna för genomförande av utredningens förslag inom bibliotekssektorn framgår av följande sammanställning.

A. Bidrag till kommunala bibliotek

Bokbussar 3,75 mkr Upprustningsbidrag 2 mkr Bibliotek på arbetsplatser 4,5 mkr 10,25 mkr B. Bidrag till länsbibliotek 4,62 mkr C. Bidrag till liinecentralcr 0,30 mkr

Summa 15,17 mkr

Bidraget till bibliotek på arbetsplatser föreslås successivt stiga från 1 till 4,5 mkr. Vid utbyggt arbetsplatsutlåningsstöd blir de årliga merkost- nader/ta för biblioteksstödet drygt 15 mkr.

Härtill kommer av utredningen i kapitel 8 föreslaget bidrag till invandrarnas bokförsörjning, 12 mkr, fördelat på fem år med 2,4 mkr/år, därav 1,86 mkr till länsbiblioteken och 0,54 mkr till lånecentralerna.

Statsverkets totala årliga kostnad för folkbiblioteksverksamheten vid bifall till utredningens förslag — kostnader för bibliotek inom krigsmak- ten och kriminalvården inte inräknade * blir ca 17,5 mkr första året och vid utbyggt arbetsplatsutlåningsstöd 21 mkr/år. Därtill kommer även engångsbidraget till invandrarnas bokförsörjning.

10.4 Försäljning av böcker 10.4.1 Allmänt

Att äga böcker tillåter en av tiden oberoende och återkommande kontakt med boken som inte är möjlig vid lån. Läsandet kan också bli mera aktivt, anteckningar kan göras om man själv rår om boken. En stor fördel är att barn och ungdom på ett naturligt sätt kommer i kontakt med litteraturen och stimuleras till läsande, om en boksamling finns i hemmet.

Mot "denna bakgrund finner utredningen det motiverat att stat och kommun söker främja försäljningen av kvalitetsböcker.

A bonnemangsbokhandeln

Abonnemangsbokhandeln är den enda kanal som till försäljning tillhanda- håller ett brett sortiment av kvalitetslitteratur och som i allmänhet erbjuder god service. Det är därför angeläget att förbättra förutsättningar- na för abonnemangsbokhandelns fortbestånd och utveckling.

Det bör noteras att många större tätorter inte har # och heller aldrig har haft »— en fullsorterad boklåda. Också många förorter saknar boklåda. En stor del av landets befolkning har därför svårt att få kontakt med bokhandeln.

Utredningen är medveten om att en målsättning där varje tätort har en fullsorterad boklåda är orealistisk. Men det borde åtminstone finnas en sådan i varje blivande storkommuns centralort. Det bör också ges möjligheter att köpa kvalitetslitteratur i alla större förortsområden.

Ett generellt ekonomiskt stöd till bokhandeln kan dock ej förordas. Som utvecklats i avsnitt 5.4.2 har boklådorna skiftande lönsamhet. Många ger en god avkastning till sina ägare. Att i ett sådant läge föreslå ett generellt ekonomiskt stöd ter sig inte motiverat. Det är inte heller säkert att alla som skulle ha behov av stöd bör få sådant. Det kan nämnas att glesbygdsutredningen funnit alltför stora svårigheter förenade med ett direkt driftsstöd till en så fundamental distributionsgren som livsmedels- handeln i glesbygder.

Bokhandeln önskar heller inte själv direkta statliga subventioner av generellt slag. Enskilda bokhandlare och representanter för Svenska bokhandlareföreningen har i flera sammanhang påpekat detta.

Vissa boklådor kan dock behöva stöd, men prövning måste då ske från fall till fall. Det ligger nära till hands att kommunerna står för denna prövning och i förekommande fall beslutar om stöd.

Kommunerna bör alltså ta på sig ansvaret för att försäljningen av litteratur fungerar på ett tillfredsställande sätt för kommunens invånare. Man kan då tänka sig olika alternativ. Kommunen kan _ i mån av behov * subventionera en existerande boklåda. Den kan på lämpligt sätt stimulera till nyetablering. Men utvecklingen kan på många håll också gå därhän att kommunerna själva tvingas sköta försäljningsverksamheten.

Även om kommunerna bör ha ansvaret för den kommersiella bokför- sörjningen på respektive ort anser utredningen, att staten bör svara för vissa insatser. Utredningen föreslår två former för sådana insatser. Den ena innebär att boklådorna får vissa böcker gratis, den andra innebär ett statligt engagemang i en lånefond med målsättningen att främja bokhan- delns vidareutveckling.

Gratisexemplaren är ett led i ovan beskrivna litteraturstödsmodell. Varje abonnemangsbokläda erhåller alltså i princip ett exemplar av varje boktitel som erhållit statligt stöd. Utredningen anser inte att denna stödåtgärd kan få någon större betydelse för bokhandelns lönsamhet. För vissa ekonomiskt trängda boklådor kan den dock komma att betyda en lättnad. Nettostödet kan maximalt beräknas bli ca 9000 kronor per boklåda. Detta förutsätter att alla böcker säljs till fullt pris varför det faktiska stödet torde komma att bli betydligt mindre.

Ett väsentligt argument för denna stödform är att den uppmuntrar till och möjliggör bredd i sortimentet. Denna effekt är betydelsefull i en tid då det finns en tendens — främst bland mindre boklådor — att minska sortimentsbredden.

En förbättring av bokhandelns lånemöjligheter är till stor del en branschangelägenhet. Svenska Bokförläggareföreningen har långtgående planer på bildandet av ett finansieringsinstitut. Den sammanlagda utlåningskapaciteten beräknas där till 9 mkr. Villkoren när det gäller ränta och amorteringstid kommer att hålla sig till vad som är brukligt. De lånade pengarna kommer att användas till nyetableringar, övertagande av befintliga boklådor, ombyggnader etc.

Lånemöjligheterna kommer att regleras av förlag och banker. Besluten kommer i princip att dikteras av lönsamhetssynpunkter. De lånemöjlighe- ter som på detta sätt kommer till stånd är välkomna. Utredningen anser emellertid samtidigt, att man från samhälleliga utgångspunkter kan motivera en utlåning som inte enbart bygger på företagsekonomiska överväganden. Utredningen föreslår därför att staten genom vissa insatser förändrar lånebetingelserna. Med de statliga insatserna bör följa förändringar i låneverksamhetens omfattning och villkor. Enligt Svenska Bokförläggareföreningens inten- tioner skall utlåningens totala omfattning, som redan nämnts, kunna bli ca 9 mkr. Utredningen anser att en ökning av detta belopp är motiverad. Villkoren i lånegivningen bör förbättras både när det gäller räntesats och amorteringstid.

Någon begränsning av långivningen till abonnemangsbokhandlarnas krets synes inte motiverad. Nedan kommer B—bokhandlarna att föras fram som lämpliga låntagare. Även andra som säljer, eller har för avsikt att sälja, kvalificerad litteratur bör kunna komma ifråga. En tänkbar grupp är kommunerna. Vi tänker då Speciellt på kommuner som saknar bokhandel eller har svag ekonomi. Vidare bör övervägas i vad mån den kvalificerade antikvariatshandeln kan beredas möjligheter till län i detta sammanhang.

Formerna för samverkan mellan stat och bransch inom ett finansie- ringsinstitut bör bli föremål för förhandlingar mellan intressenterna.

B-bokhandelrz

Kommunerna bör av samma skäl som anförts beträffande abonnemangs- bokhandeln ta ansvaret för B-bokhandelns vidareutveckling. Speciellt viktigt är det naturligtvis att man direkt eller indirekt stöder sådan bokhandel som är ensam på sin ort.

Utredningen föreslår att också B-bokhandeln skall komma i åtnjutande av de statliga stödinsatser, som föreslagits gälla för abonnemangsbokhan- deln. B-bokhandelns dagssituation och framtidsutsikter tycks vara sämre än övrig bokhandels. Motiven för stöd är därför minst lika stora. Även om sortimentet är begränsat och brister i övrigt kan påvisas, så bör man betänka att alternativet många gånger är en fullständig dominans för Pressbyråns sortiment.

När det gäller fonden och länemöjligheterna från denna, föreligger

ingen anledning att sätta upp några Specialregler för B-bokhandeln. För gratisexemplaren av statsunderstödda boktitlar kan vissa särbe- stämmelser vara motiverade.

10.4.3. Pressbyrån och massrnarknadslitteraturen

Det finns ca 60 000 butiker och försäljningsställen i landet som saluför varor av något slag. Pressbyrån när med sitt utbud av böcker ungefär vart fjärde sådant försäljningsställe. Här finns alltså en utmärkt möjlighet att föra ut god litteratur till en bred köparkrets. Pressbyrån har i stället kommit att bli landets främsta distributör av underhaltig litteratur. Detta är belagt i utredningens undersökningar. Stark kritik har riktats mot Pressbyrån från olika håll.

Pressbyrån kan inte genom att anföra kvalitetsskäl förvägra tidnings-, tidskrifts— eller bokproducenter sina tjänster, om Pressbyrån skall behålla sin status som neutral grossist och distributör.

Enligt utredningens bedömning har Pressbyrån visat obetydligt intresse att komplettera sin traditionella distribution med kvalitetsböcker och ta itu med de problem som är förknippade därmed.

Orsakerna till kvalitetslitteraturens svaga ställning inom Pressbyråns distributionsnät är också att söka hos förlagen själva. Bristande samar- betsförmåga och 1önsamhetsincitament tycks ha varit de väsentligaste hindren.

Utredningen föreslår därför startandet av ett massmarknadsförlag av det slag som närmare beskrivs i avsnitt 5.6.4: inom ramen för t ex två serier utges årligen 26 skönlitterära titlar för vuxen publik och lika många för barn och ungdom. Titlarna som förutsätts ha varit utgivna tidigare i annan form får inte ha ett högre försäljningspris än 5 kronor. Eventuellt bör priserna på barn- och ungdomsböckerna sättas ännu lägre, eftersom den konkurrerande kiosklitteraturen prismässigt ligger mycket lågt. Utgivningen bör omfatta såväl svensk som översatt skönlitteratur. Både klassiker och nutida författares verk bör ingå i utgivningen.

En sådan utgivning kan bli ett slagkraftigt alternativ till Pressbyråns nuvarande sortiment.

Satsningen på de två massmarknadsserierna bör ses som inledande försök. 1 det fall de blir framgångsrika bör man utvidga verksamheten till att också omfatta serier med mera svårtillgänglig litteratur.

Utredningens kalkyler pekar mot att subventionsbehovet för de angivna massrnarknadsserierna under ett inledningsskede skulle uppgå till i runda tal 900 000 kr. Detta bygger bl a på antagandet att för vuxenlitteraturens del 30 000 exemplar skulle produceras och att 20 000 exemplar skulle säljas av varje titel. Om siffrorna i stället bleve 60 000 respektive 45 000 exemplar skulle inga subventioner behövas.

Överläggningar mellan stat och övriga intressenter — Svenska Bokför- läggareföreningen, folkbildningsorganisationerna och Sveriges Författar- förbund — bör inledas så snabbt som möjligt. Branschen bör, i det fall man kan uppfylla de givna ambitionerna, ges tillfälle att driva massmark- nadsförlaget i egen regi. Om detta inte är möjligt bör ett speciellt förlag bildas med staten, Svenska Bokförläggareföreningen och folkbildningsor-

ganisationerna som ägare. Formerna för ett sådant företags bildande och skötsel bör bestämmas först efter förhandlingar mellan ovannämnda intressenter.

10.4.4 Biblioteks och postorderförsäljning

Även om villkoren väsentligt förbättras för fackbokhandeln kan den inte väntas få en fullständig täckning över landet. Pressbyrån, som redan har en sådan täckning, kommer å andra sidan även efter förutsatta förbättringar i sin bokförmedling att uppvisa ofrånkomliga brister i både service och sortiment. Utredningens primära målsättning att alla männi- skor, oavsett bostadsort, skall ges möjlighet att förvärva all kvalitetslitte— ratur kan således inte förverkligas med hjälp av dessa båda kanaler.

Bokförsäljning via biblioteken skulle i framtiden kunna bli ett ändamålsenligt alternativ. Genom att bestämmelserna rörande den kommunala kompetensen har lättats upp och genom att bokhandelns ensamrätt att sälja böcker avskaffats i och med införandet av fria priser 1970 torde biblioteken framdeles ha reella möjligheter att bedriva bokförsäljningsverksamhet.

Utredningen föreslår att försök med postorderförsäljning startas med statlig hjälp. Utredningen anser inte att en postorderförsäljning är ett fullvärdigt alternativ till försäljning via fackbokhandeln. Å andra sidan skulle införandet av en sådan kanal skapa möjligheter till köp av böcker på de platser i landet som idag har en otillfredsställande kommersiell bokförsörjning. Förutsättningar för framgång med en postorderförsälj- ning synes vara att den bygger på ett rikhaltigt sortiment, en lättillgänglig information samt att erbjudandet till utnyttjande finns på platser där människor befinner sig.

lnformationsmaterial och beställningsblanketter bör finnas utplacerade på landets bibliotek och postanstalter (tillsammans ca 5 000 lokaler).

Utredningen anser en naturlig utveckling vara att biblioteken ger sina besökare möjlighet att välja mellan lån och köp. Verksamheten bör emellertid inte enbart begränsas till bibliotekens lokaler.

Postorderservicen bör följa bibliotekens externa utlåningsverksamhet. Arbetsplatsutlåningen torde fortsättningsvis komma att bli en väsentlig del av denna verksamhet. Utredningen föreslår att man därvid ocksä satsar på bokförsäljning. Sådana satsningar bör också kunna göras utan bibliotekens medverkan, och då gärna i folkbildningens regi.

Rekvisitionsmöjligheterna skall inte vara institutionsbunda. Beställ- ningsblanketter bör kunna spridas till hemmen.

Utredningen anser att konsumentpriset för köp via postorder skall vara detsamma som vid bokhandelsköp. I priset skall då portot för bokförsän- delsen ingå. Vidare skall konsumenten ha tillgång till beställningsblanket- ter med påtryckt adress och betalt porto.

lnformationskatalogerna bör vara av två vitt skilda slag: en som ger en fullständig förteckning av bokutbudet och en med ett mindre antal titlar men där den enskilda titeln får en mera omfattande presentation.

Om varje ”försäljningsställe” skulle förmedla en bok per vecka skulle det ge en årlig försäljning av 250 000 exemplar.

Ansvaret för att verksamheten skall komma igång bör ligga hos staten. Någon omfattande organisation är inte behövlig. Nästan alla arbetsuppgif— ter bör kunna läggas ut på befintliga organ. De fasta kostnaderna kan därigenom begränsas betydligt.

Målsättningen bör vara att verksamheten efter en tid skall bli självfinansierande. Under ett inledningsskede kan emellertid subventioner behövas.

Enligt utredningssekretariatets uppskattningar skulle ca 0,5 mkr behövas i subventioner under inledningsåret. Utredningen vill dock betona att ett exakt stödbelopp först kan fastställas efter noggranna kalkyler och förhandlingar med bransch och grossist.

10.4.5. Seelig & Co

Fackbokhandelns grossist är Seelig & Co. I avsnittet 4.3.2 redovisas en katalog över de förutsättningar som måste vara uppfyllda för att små och nyetablerade förlag skall ha en möjlighet att konkurrera med storförla- gen. Därav framgår också att Seelig & Co har en nyckelroll i sådana sammanhang. De små förlagen kan köpa tjänster såsom lagerhållning, distribution och tom aktivt försäljningsarbete på bokhandeln. Mindre förlag har vidare i Seeligs namn kunnat lämna gemensamma erbjudanden till bokhandeln. Av redovisningen i avsnitt 5.3.1 framgår att Seelig också har en liknande betydelse för mindre abonnemangsboklådor. Utredningen anser att den roll, som Seelig har i detta sammanhang, är mycket väsentlig varför inskränkning i servicen är allvarlig, vare sig en sådan beror på åtgärder från de större förlagen eller Seelig självt. Utvecklingen inom denna sektor bör därför hållas under särskild uppsikt.

10.4.6. Sammanfattning och kostnadsberäkning för utredningens förslag angående den kommersiella bokförmedlingen

De ärliga kostnaderna för statens medverkan i den ovan nämnda lånefonden är svåra att beräkna. De beror på omfattningen av räntesub- ventioner och risktagande. Eftersom vi har rekommenderat stor generosi- tet i båda fallen har vi uppskattat behovet av statliga insatser för täckande av underskott till 0,5 mkr/år.

Den årliga förlusten för det föreslagna massmarknadsförlaget hari våra kalkyler beräknats till 900 000 kr. medan stödbehovet till försök med postorderverksamhet under ett inledningsskede kan uppskattas till 500 000 kr.

Sammanlagt skulle alltså den kommersiella bokförmedlingen enligt utredningens förslag årligen erhålla ett direkt stöd om ca 1,9 mkr. Därtill kommer den subvention som fackbokhandeln erhåller genom gratis- exemplaren. Dessa gratisexemplar skulle motsvara en inköpskostnad på omkring 4 mkr.

10.5. Läsfrämjande

De förslag till litteraturstöd utredningen presenterat ovan är utformade så att de kan förväntas ge goda läsfrämjande effekter.

Det har i debatten framförts förslag bl a om en allmänt hållen bokpro- paganda. Utredningen har övervägt denna fråga men vill som sin mening framföra att långsiktiga målinriktade åtgärder av den typ utredningen föreslår leder till säkrare resultat.

10.5.1 Skolan

Utredningen har i sitt målsättningskapitel framhållit den stora betydelse som måste tillmätas skolan när det gäller att väcka och vidmakthålla intresset för läsning av värdefull litteratur. Utredningen har därför tillkallat en särskild expertgrupp som fått i uppdrag att översiktligt gå igenom litteraturläsningens villkor på undervisningsväsendets olika sta- dier.

Utredningen saknar kompetens att närmare ta ställning till de detaljförslag i tex utbildnings-, organisations- och läroplansfrågor som expertgruppen framlägger men utgår från att dessa seriöst prövas i de instanser som formar skolans och då särskilt svenskämnets fortsatta utveckling. Utredningen vill särskilt understryka vikten av att skolan bedriver en systematisk och individualiserad lästräning.

Utredningen vill starkt framhäva den vikt expertgruppen fäster vid att de uppväxande får god tillgång till böcker. Som framgått av kapitel 7 måste skolbiblioteket tillmätas stor betydelse i detta sammanhang.

För att skolan på ett verkningsfullt sätt skall kunna främja den fria litteraturläsningen krävs därför bl a att skolans boksamlingar är tillgängli- ga hela dagen, att tillgången på skönlitteratur år riklig och mångsidig och att utlåningsverksamheten intensifieras. Utredningen föreslår att skol- överstyrelsen får i uppdrag att utarbeta sådana föreskrifter att ovan angivna målsättning för skolbiblioteken uppnås. Detta förutsätter bl a att skolbiblioteksverksamheten tillföres ökade ekonomiska resurser.

Det krävs en systematisk samverkan på alla plan mellan skola och folkbibliotek för att kontinuerligt stimulera barn och ungdom att läsa bra böcker. Av särskild betydelse är att samarbetet mellan förskola och bibliotek fungerar väl, så att barnen i förskoleåldern från början får en god och naturlig kontakt med kvalitetslitteraturen.

Inom ett område bör skolan enligt utredningens mening vidtaga särskilda läsfrämjande åtgärder. Detta gäller läsning av lyrik. Utredningen föreslår att skolöverstyrelsen erhåller ett speciellt anslag på 100 000 kr för att främja förståelsen för och läsningen av poesi och samtidigt uppdraget att upplysa skolorna om möjligheterna att utnyttja detta anslag.

10.5.2. Svenska Barnboksinstitutet

I den tidigare nämnda skriften ”Litteraturen i skolan” (SOU 1973:1) har utredningens speciella expertgrupp för barn- och ungdomslitteraturen

redovisat sin syn på Svenska Barnboksinstitutet och avgivit sina förslag till en reform av institutets organisation och verksamhet.

Expertgruppen föreslår en omkonstruktion av Svenska Barnboksinsti- tutet till en statlig stiftelse med ett antal intressenter, representerande myndigheter och organisationer med anknytning till barn- och ungdoms— litteraturområdet. Den nya organisationsformen bör vara en förutsättning för ett ökat ansvarstagande från statens sida för institutets framtid. Ett genomförande av det framlagda förslaget utgör enligt gruppens mening den bästa garantin för en kontinuerlig fortsättning av verksamheten. Samtidigt skapas möjligheter att åstadkomma den utvidgning och förbättring av institutets verksamhet som nu framstår som helt nödvän- dig.

Kostnaderna för den föreslagna reformen innebär en merutgift för sta- ten på 353 000 kr ijämförelse med de anslag som utgick till institutet för budgetåret 1972/73.

Litteraturutredningen ansluter sig till expertgruppens förslag till reform av Svenska Barnboksinstitutet och dess verksamhet och vill med en komplettering göra det till sitt eget.

l direktiven till litteraturutredningen står att ”bedömningen av stöd åt kulturellt värdefull barn- och ungdomslitteratur inte bör begränsas till böcker utan innefatta även andra former av litteraturutbud bland barn och ungdom, tex utgivning av seriemagasin som kan anses kulturellt värdefulla och som befordrar goda läsvanor”. Utredningen finner det angeläget att en försöksverksamhet igångsätts inom detta område. Bristen på en kvalificerad produktion av bild/ordberättelser i en prisbillig serieform är uppenbar för var och en som tagit del av det nuvarande utbudet.

En försöksverksamhet på detta område bör således inbegripa ett direkt samarbete mellan ord- och bildkonstnärer. Detta samarbete kan ges olika former, som bör kunna utarbetas inom Svenska Barnboksinstitutet, om institutet får den organisation som ovan föreslagits. Svenska Barnboks- institutet bör därför få i uppdrag att utarbeta en detaljerad plan för den- na försöksverksamhet, med en kostnadsram på förslagsvis 100 000 kr.

1053 Information om böcker i press, radio och television

Radio och television

I den diskussion som under senare år förts om olika tänkbara åtgärder att förstärka litteraturens ställning i samhällslivet har televisionen ofta stått i fokus. Stora förhoppningar har ställts till detta mediums möjligheter att med sin stora genomslagskraft pOpularisera boken såsom källa till upplevelse och införmation. Det synes emellertid numera råda en utbredd besvikelse över de försummelser, som man anser att Sveriges Radio gjort sig skyldig till i detta avseende.

Denna besvikelse — som ibland också riktas mot ljudradion — torde i allmänhet vara grundad på personliga värderingar och iakttagelser och inte på väl dokumenterade data. Någon inträngande studie i ämnet föreligger inte. Utredningens egna resurser har varit otillräckliga fören sådan uppgift. Utredningen finner det därför önskvärt att någon

kompetent institution intresserar sig för frågan och analyserar det rådande utbudet av litteraturinformation mot bakgrund av de krav man kan ställa på radion och televisionen.

Utredningen finner för egen del att den påtalade besvikelsen över Sveriges Radios programpolitik inom detta område i mycket är förklarlig, men vill i sammanhanget göra en distinktion mellan de båda etermedier- na. Ljudradion har en mer omfattande verksamhet på området. Televisio- nen däremot — och där kan ingen nämnvärd skillnad mellan kanalerna märkas — synes endast göra punktinsatser. ] nyhetsprogram och kulturmagasin, där litteraturen i regel svarar för en försvinnande del av innehållet, presenteras av och till något speciellt uppmärksammat verk. Det förekommer inte någon löpande litteraturbevakning.

Utredningen anser att det rådande utbudet av programpunkter om litteratur i televisionens båda kanaler inte på ett tillfredsställande sätt uppfyller stadgandet i 7 å i Sveriges Radios avtal med staten att programmen skall ”i skälig omfattning tillgodose olika intressen i fråga om bland annat religion, musik, teater, konst, litteratur och vetenskap”. Den nuvarande begränsade omfattningen kan inte anses vara skälig med tanke på litteraturens viktiga roll i samhällslivet.

Pressen

Dagspressen har traditionellt Spelat en avgörande roll för den viktiga del av litteraturinformationen som utgörs av bokrecensioner. Dagspressens ställning på området kan fortfarande betecknas som dominerande. Denna verksamhet har emellertid minskat i omfattning. Ett viktigt skäl därtill är naturligtvis nedläggandet av ett stort antal tidningar.

Utredningen finner minskningen i recensionsverksarnheten oroväckan- de. Den leder också till en koncentration av det litterära inflytandet till ett mindre antal tidningar (= recensenter) samtidigt som den medför sämre information och lässtimulans för många människor.

Förslag

Utredningen har i det föregående konstaterat att den litteraturinforma- tion, framför allt i form av bokrecensioner, som förekommer i våra största massmedia på vissa punkter är klart bristfällig. Utredningen lägger stor vikt vid en omfattande recensionsverksamhets möjligheter att ge en bred, mångsidig och stimulerande information om nyutkommen littera- tur.

Utredningen har övervägt dessa frågor men anser sig ej kunna gå in på problem rörande massmedias verksamhet, som kan antagas bli behandla- de av andra utredningar.

I syfte att lindra bristen på en tillräckligt omfattande recensionsverk- samhet föreslår utredningen att tidskriftsnämnden tilldelas ett extra anslag, specialdestinerat för litteraturinformation i form av bokrecensio- ner. Medel ur anslaget skall kunna utgå till kulturtidskrifter, ideella tidskrifter och facktidskrifter för särskilda litteraturfrämjande projekt såsom recensionsbilagor eller extra recensionsnummer. Den närmare

utformningen av stödet bör överlåtas på tidskriftsnämnden. Utredningen finner det lämpligt att i inledningsskedet avsätta 250000 kr för ändamålet.

10.5.4 Studieförbunden

Om nya grupper i samhället skall kunna vinnas för bokläsning är direktkontakt med människan i hennes vardagsmiljö av största vikt. Från denna synpunkt liksom från andra har upphörandet av bokförsäljning på arbetSplatser, främst av de 5 k folkböckerna, haft negativa konsekvenser.

På annan plats i detta betänkande föreslår utredningen, i avsikt att återknyta kontakten bok—arbetsplats, att biblioteken startar bokutlåning på arbetsplatserna.

Utredningen finner det angeläget att främja studieförbundens läsfräm- jande verksamhet och föreslår därför att de för sådana ändamål tilldelas årliga anslag på 500 000 kr, medel som de inom angiven ram får använda efter eget skön. Utredningen finner det önskvärt att medlen kunde komma till användning för en uppsökande försöksverksamhet med bokförsäljning på arbetsplatserna. För att uppnå en god kontakt på arbetSplatserna är det naturligt att en sådan verksamhet sker i samarbete med 1öntagarorganisationerna. Utredningen har också i samråd med representanter från LO och TCO samt ABF och TBV dragit upp riktlinjerna för hur en bokförsäljning på arbetsplatserna skulle kunna organiseras och finansieras. Berörda parter har visat stort intresse för att inleda en sådan verksamhet, men utredningen har ej erhållit medel för försök i denna riktning.

Självfallet bör även övriga studieförbund kunna deltaga i denna verksamhet.

Huvudsyftet skulle alltså vara att söka återknyta kontakten bok—ar- betsplats och därmed möjliggöra en bredare spridning av lättillgänglig kvalitetslitteratur. De presumtiva deltagarna kontaktas på sina arbetsplat- ser och erbjudes genom att gå in i en läsecirkel möjlighet att läsa ett flertal böcker (vanligen 10) av vilka de endast behöver betala en, som efteråt får behållas.

Eftersom den föreslagna verksamheten i stor utsträckning kommer att vända sig till personer som av olika skäl ej är vana vid bokinköp föreslår utredningen att cirkelmedlemmarnas köpkostnader kraftigt reduceras. Tio kronor per bok bör vara ett attraktivt erbjudande, speciellt som det innefattar möjlighet att läsa ytterligare nio.

En försöksverksamhet enligt ovanstående riktlinjer och förutsättningar torde enligt utredningens bedömning kräva ett initialstöd på 500 000 kr.

10.5.5. Författarcentrum

Författarcentrums viktigaste funktion är att verka som förmedlings- central för författares medverkan vid olika typer av programverksamhet på institutioner av olika slag såsom bibliotek, skolor, fångvårdsanstalter, sjukhus etc. Författarcentrum uppträder också som initiativtagare till och arrangör av olika större och samlade aktiviteter som kulturdagar,

författarturnéer, lyrikaftnar osv.

Det är väsentligt att statsmakterna tilldelar Författarcentrum sådana förmedlingsresurser att efterfrågan kan mötas. Utredningen finner att Författarcentrums verksamhet i allt väsentligt funnit sin form och ser f n inga behov av en reformering eller förändring av densamma. Det synes utredningen lämpligt att denna även i fortsättningen byggs upp kring rådgivning och lokala initiativ och att den egeninitierade verksamheten koncentreras till enskilda större initiativ som i sin tur får stimulerande inverkan på olika lokala arrangörer.

10.6. Specialstöd

Nedan redovisas förslag till stöd inom tre specialområden, nämligen stöd till utgivning av uppslagsverk, till de språkliga minoriteternas och till de vuxna läshandikappades litteraturförsörjning. Kostnaderna för dessa former av litteraturstöd motiveras av delvis andra skäl än vad som gäller för utredningens övriga förslag. Kostnaderna bör också ses i samband med och vägas mot andra kostnader inom respektive område, dvs kostnaderna för utbildning och forskning, för övriga förbättringar av invandrarnas sociala situation och för de handikappades kulturförsörjning i stort. Invandrarnas och de handikappades problem har ägnats särskilda kapitel.

10.6.1. Uppslagsverk

De tre största svenska uppslagsverken Nordisk Familjebok, Svensk Uppslagsbok och Bonniers Lexikon har realiserats och slutsålts under år 1973. Efter denna lagerrensning återstår endast ett fåtal mindre verk på den svenska marknaden. Något nytt uppslagsverk med den omfattning och inriktning som de tre ovan nämnda, nu slutsålda verken represente- rar, är inte att vänta.

Utgivningen av en i Sverige koncipierad och redigerad nationalencyklo- pedi motiveras av ett starkt allmänintresse. Utbildningen, forskningen och inte minst allmänbildningen i landet är starkt beroende av att ett stort och tillförlitligt uppslagsverk, som dessutom hålls aktuellt, kommer till stånd. Enligt utredningens mening måste statsmakterna ta ansvar för att så sker.

Utredningen finner det väsentligt att en svensk nationalencyklopedi ges möjligheter till en bred spridning. Detta förutsätter ett lågt pris, vilket med tanke på de rådande utgivningsvillkoren enbart kan uppnås genom en kraftig subventionering. En översiktlig kalkyl visar att ett pris på t ex 800 kr för ett verk på 20 band a 750 sidor förutsätter en subvention på ca 20 mkr. Om man räknar med en produktionstid på tio år skulle så- lunda en årlig subvention på ca 2 mkr krävas för att få till stånd en utgiv- ning av ett stort svenskt uppslagsverk.

Litteraturutredningen föreslår därför att statsmakterna omedelbart låter genomföra en särskild utredning av de problem som är förknippade med en statssubventionerad encyklopediutgivning. Denna utredning bör, eventuellt efter förhandlingar med berörda parter, föreslå lämplig företagsform för en sådan utgivning och vidare väga några olika

kostnadsalternativ mot varandra. Den företagsform som väljs bör även kunna utnyttjas för att ta hand om annan utgivning av stora verk såsom facklexikon, vetenskapliga samlingsverk inom olika områden etc som kan bli aktuell i en framtid.

10.62 De språkliga minoriteternas litteraturförsörjning

De problem som är förknippade med de språkliga minoriteternas litteraturförsörjning behandlas i kapitel 8. Där föreslås, som redan nämnts, en engångsupprustning av bibliotekens centrala bokbestånd till en kostnad för statsverket av 12 mkr. Kostnaderna kan av praktiska skäl slås ut över period av 3 a 5 år, men beslut om upprustning bör fattas i ett sammanhang.

10.6.3. De vuxna läshandikappades litteraturförsörjning

] kapitel 9 görs en genomgång av de problem som sammanhänger med de vuxna läshandikappades litteraturförsörjning.

Övervägandena i detta kapitel leder, som redan nämnts, till en årlig ökning av anslagsbehoven jämfört med 1972/73 på 1 280000 kr. De samlade kostnaderna skulle med denna utgångspunkt bli 3 345 000 kr.

10.7 Noter och musikalier

I direktiven till litteraturutredningen tas frågan om noter upp på följande sätt: ”Distributionen av noter kan antas möta delvis samma problem som distributionen av viss kvalitetslitteratur. De sakkunniga bör därför även aktualisera frågan om förmedlingen av noter genom försäljning och biblioteksverksamhet.”

Utredningen har sökt använda modeller och idéer som legat till grund för utformningen av litteraturstödet vid behandlingen av denna fråga. Utredningen har därvid funnit att de problem som är förknippade med handeln med noter är av sådan natur att de väsentligen måste ses och sättas i samband med övriga förhållanden inom musiksektorn. De allmänna förutsättningarna inom musik- och litteraturområdena är i sin tur så artskilda att utredningen inte har sett sig i stånd att på ett sakkunnigt sätt belysa problemen och föreslå adekvata åtgärder.

Det kan vidare ifrågasättas om inte produktionsfrågorna måste behandlas parallellt med distributionsproblemen.

I syfte att främja distributionen av noter skulle troligen ett system med presentationsexemplar av nyutgiven svensk musik på biblioteken liknande det som föreslagits för ny svensk litteratur kunna övervägas. En lönsamhetsundersökning av notutgivningen måste då först genomföras, så att lämpliga ersättningsnivåer kan fastställas. Det är dock möjligt att ett lagerhållningsstöd kombinerat med informations— och postorderservice tex i Institutets för Rikskonserter regi på ett smidigare och effektivare sätt skulle lösa notdistributionens speciella problem. Det kan erinras om att Rikskonserter redan har ett visst ansvar för produktion och distribution av fonogram.

Utredningen föreslår att statsmakterna genom TMR, Institutet för Rikskonserter eller särskild sakkunnig låter utreda de specialproblem som är förknippade med utgivning och spridning av noter.

10.8. Övrigt

I utredningsuppdraget ingick även ”att överväga i vilka former man lämpligast löser uppgifterna att organisera viss utbildning för författare och översättare och att främja översättning och Spridning av svensk litteratur i utlandet”.

Utredningen har emellertid avstått från att framlägga förslag om särskilda samhällsinsatser för utbildning eller fortbildning av författare och översättare. Detta måste i första hand ses som en fråga för deras fackliga organisationer.

Efter den omorganisering, som genomförts av upphovsmännens fackli- ga organisationer sedan direktiven skrevs, har dessa nu fått väsentligt bättre resurser och därmed även praktiska förutsättningar att på ett lämpligt sätt aktualisera hithörande frågor.

De frågor som sammanhänger med spridning av svensk litteratur i utlandet bör i allt väsentligt ses inom ramen för de normala relationerna mellan förlag och författare å ena sidan och utländska förlag å den andra. Viss förmedlingshjälp kan lämnas av bl a Svenska Institutet. Denna kan förstärkas och bör då särskilt inriktas på kontaktskapande verksamhet, bidrag till deltagande i och arrangerande av internationella författar— och översättarsymposier etc.

Institutet bör emellertid få bättre resurser. Nya initiativ bör kunna tas inom detta område. Det synes därvid mest meningsfullt att institutet vid sidan av sin kontaktskapande verksamhet inriktar sig på att lämna en lämpligt utformad kontinuerlig information om den svenska nyutgivning- en och helt låter själva utgivningsbesluten bli en fråga mellan berörda intressenter.

10.9. Organisationsformer

Om statsmakterna bifaller utredningens förslag till nya former för litteraturstöd innebär detta att en statlig verksamhet inledes på ett område där tidigare erfarenhet saknas. Särskild uppmärksamhet måste därför ägnas åt att ge denna nya verksamhet en lämplig organisationsform.

Problemen inom denna kultursektor är av annan natur än inom utbildningsdepartements övriga ansvarsområden. Den privata företagsam- heten har hittills spelat en helt dominerande roll på litteraturområdet och ej varit beroende av statligt stöd. Hänsyn måste tas till de speciella ekonomiska, upphovsrättsliga och branschtekniska realiteter som därige- nom skapats.

Utredningen lägger fram sina förslag i form av ett principbetänkande. Den slutliga utformningen av tex arkersättningsavtalet, postorderförsälj- ningens organisation, massmarknadsförlagets företagsform eller reglerna för samverkan mellan stat och bransch inom det föreslagna finansierings- institutet kan först fastställas efter överläggningar mellan berörda parter.

Utredningen föreslår, som framgått ovan, att tre självständigt arbetan- de specialnämnder får i uppdrag att administrera olika delar av ett kommande litteraturstöd. Nämnderna bör organisatoriskt och administra- tivt hållas samman inom det organ som kan förväntas komma till stånd som en följd av kulturrådets förslag. Vidare föreslås vissa styrelser och med bokbranschen gemensamma organ för viss affärsverksamhet.

För att fullgöra sekretariatsfunktionen åt de tre litteraturnämnderna (stöd till ny skönlitteratur för vuxna i översättning, klassikerutgivningen, barn- och ungdomslitteraturen) och andra särskilda sakkunniga (stöd till facklitteraturen) krävs ett kansli med tre handläggande tjänstemän och en kontorist. I kansliets uppgifter skulle då också ingå att utvärdera övrig statlig litteraturstödjande verksamhet (stödet till ny svensk skönlittera- tur, lånefonderna, massmarknadsförlaget, postorderverksamheten) och följa utvecklingen i stort inom litteraturområdet. Detta kansli skulle därmed ha ansvaret för att behövlig statistik över utgivning, kostnadsut- veckling etc tas fram, så att effekterna av det statliga litteraturstödet kan studeras och underlaget för bedömningar av ersättningsnivåer etc hålls aktuellt.

För närvarande handläggs frågor rörande det statliga stödet till folkbiblioteken inom skolöverstyrelsens bibliotekssektion. Utredningen föreslår, som redan nämnts, i likhet med kulturrådet att folkbiblioteks- ärendena i fortsättningen skall handläggas inom det föreslagna nya kulturrådet.

Utredningen lägger vikt vid att Svenska Barnboksinstitutet får en breddad och förstärkt styrelse som kan täcka hela intresseområdet och föra institutets talan i alla frågor som gäller barnlitteratur och barnkultur.

Utredningen har medvetet valt att sprida inflytandet över litteratur— stödsfrågorna på ett flertal händer. Systemet med speciella litteratur- nämnder och olika andra stödorgan skapar goda förutsättningar för en sakkunnig behandling av dessa komplicerade frågor och ger dessutom många personer insyn och inflytande.

De av utredningen föreslagna litterära nämnderna och övriga litteratur- stödsorgan har behov av samarbete t ex i budget- och utvärderingsfrågor, dels sinsemellan, dels med administrationen av det statliga stödet till folkbiblioteken. Detta skulle kunna åstadkommas genom att låta den av kulturrådet föreslagna gemensamma nämnden för litteratur och bibliotek arbeta på två sektioner.

10.10 Förslagens innebörd och kostnader

Ett huvudmål för litteraturutredningens arbete är, som framhållits i avsnitt 3.3, att skapa bättre möjligheter för fler människor att läsa god litteratur. Om detta mål skall kunna uppnås krävs att sådan litteratur görs tillgänglig i två bemärkelser: dels i produktionsledet, vilket innebär att en tillräcklig bredd i utgivningen måste garanteras, dels i distributionsledet, vilket innebär att allmänheten måste få möjlighet att på ett enkelt sätt via län eller förvärv få tillgång till god litteratur oavsett bostadsort. Utredningen anser att ett förverkligande av de förslag som framförtsi det föregående effektivt skulle främja dessa målsättningar. De nya

formerna för stöd till utgivning av god litteratur syftar till att garantera bredd och mångsidighet. Sammankopplingen av produktionsstödet med ett stöd till spridning av denna litteratur både via bibliotek och fackbokhandel skall ge allmänheten i landets olika delar möjlighet att ta del av utgivningen.

Därtill kommer förslaget om inrättandet av en postorderservice avsedd att skapa förutsättningar för landets invånare att oavsett bostadsort inköpa kvalitetslitteratur. Inrättandet av ett massmarknadsförlag med utgivning av prisbillig kvalitetslitteratur bör dessutom kunna skapa ett slagkraftigt alternativ till de bokserier som nu dominerar Pressbyråns utbud.

Olika läsfrämjande åtgärder föreslås för att vinna nya grupper i samhället för läsning av god litteratur. Förslagen till stöd av folkbibliote- ken syftar tex särskilt till att stimulera dessa att gå ut i samhället med sina böcker, att bedriva utlåningsverksamhet i olika former utanför bibliotekslokalerna. Vid bifall till utredningens förslag kan den regionala obalansen i biblioteksservicen motverkas utan att lagstiftningsåtgärder behöver tillgripas.

Förslagen kan väntas ge författare och översättare väsentligt förbättra- de möjligheter att utöva sin verksamhet: författarna kommer att få det lättare att få sina verk utgivna och översättarna erhåller vidgade möjligheter att arbeta med utländsk kvalitetslitteratur. Dessutom förbätt- ras det ekonomiska utbytet för upphovsmännen som en följd av utredningens förslag.

Vidare medför förslagens konstruktion att upphovsmännen får en självständigare ställning gentemot förlagen. Om man tex hade valt en konstruktion som tillfört förlagen ett visst subventionsbelopp att användas efter eget skön, skulle inga förändringar i relationen mellan förläggare och författare ha inträtt. När stödet i stället går till själva utgivningen av ett manuskript innebär detta att författarens möjligheter att själv välja förlag ökar, eftersom först tillgången till ett manuskript ger förlaget möjlighet att få del av det föreslagna utgivningsstödet. Möjlighe— terna till författarkooperativ förlagsverksamhet torde även underlättas betydligt genom utgivningsstödets utformning.

För förlagens del innebär förslagen bla att de kan kalkylera sina böcker på ett annat sätt än för närvarande, vilket bör ha gynnsamma konsekvenser för prissättningen. Utgivningsstödet har utfomiats så att det kan förväntas motverka koncentrationstendenser i utgivningen. Vidare bör inrättandet av en förlagslånefond underlätta nyetableringar av förlag och bidra till att vidmakthålla en mångsidig förlagsbild.

Av principiell betydelse är att statsmakterna, vid bifall till utredning- ens förslag, skapar förutsättningar för att driva en aktiv kulturpolitik inom litteraturområdet; de föreslagna stödformerna är utvecklingsbara och avsedda att möta även kommande förändringar på området. Konstruktionen av den motprestation som förutses inom ramen för utgivningsstödet kan uppfattas som ett steg mot en prissättning på böcker, som är mindre beroende av marknadskrafterna.

Kommunerna bör enligt utredningens mening ha ansvaret för bokför- sörjningen för sina invånare. Detta bör gälla inte blott lån utan även köp

av böcker. Den föreslagna sammankopplingen av postorderförsäljningen med de kommunala biblioteken bör bl a ses mot denna bakgrund.

Bokhandelslånefonden, som också bör stå öppen för kommunerna, är avsedd att ge bokhandeln bättre möjligheter till nyetablering, utbyggnad och rationalisering. Gratisexemplaren till bokhandeln bidrar till att upprätthålla en önskad sortimentsbredd även i medelstora och mindre boklådor samt ger dessutom bokhandeln viss ekonomisk stimulans.

Till sist lämnas en översikt över de årliga kostnaderna för ett genomförande av utredningens förslag samt en sammanställning över antalet stödexemplar inom olika litteraturkategorier och deras fördelning

på olika mottagare.

Årskostnader för litteraturstöd enligt utredningens förslag, tkr

A. Utgivningsstöd ] 1 490 Kategorier Utgivnings- Omkost- Summa stöda nadere

Ny svensk skönlitteratur 5 400b 1 320 6 720 Ny skönlitteratur i översättning 875 180 1 055 Klassiker (svenska och utländska) 1 200C 200 1 400 Facklitteratur (utländsk) 400 80 480 Barn— och ungdomslitteratur

(svensk och utländsk) 1 125d 510 1 635

Summa 9 000 2 290 11 290

Bidrag till förlagslånefond 200 Anm:

aSom motprestation skall förlagen ställa sammanlagt 767 500 bokexemplar till statens förfogande. Förlagens marginella kostnader för att trycka dessa böcker kan beräknas till ca 1,5 mkr. Detta ger dock inte en fullständig bild av kostnadsproble— atiken. ngtödexemplaren berättigar de svenska författarna till en sammanlagd royalty av ca 2,5 mkr. I praktiken behöver dock förläggarna inte betala ut hela detta belopp eftersom en del därav kan avräknas mot det utbetalda garantihonorar som inte motsvaras av en normal förlagsförsäljning. En mycket grov beräkning ger vid handen att författarnas del av utgivningsstödet skulle uppgå till ca 2 mkr. C Därav gäller 200 tkr för ett särskilt stöd för lagerhållning av redan befintliga klassikerutgåvor. d De svenska barn— och ungdomsboksförfattarnas del av stödet torde uppgå till

ca 125 tkr. e Kostnader för inbindning och distribution av de böcker som går till de kommunala biblioteken.

1 Bidrag till kommunala bibliotek 10 250 Inköp av bokbussar (utgår i 5 år) 3 750 Upprustningsbidrag (utgår i 10 år) 2 000 Arbetsplatsutlåningb (utgår i 5 å 10 år) 4 500 2 Bidrag till länsbibliotek 4 620 3 Bidrag till lånecentraler 300

Anm: a Därutöver tillförs biblioteksväsendet 511 000 av de bokexemplar som utgör förlagens motprestation för produktionsstödet samt ca 70 000 bokexemplar för jpvandrares litteraturförsörjning.

Under l:a året utgår ] mkr, under 2:a året 2,5 mkr, därefter 4,5 mkr.

C Försäljning av böcker 1 900 Bidrag till bokhandelslånefond 500a Bidrag till massmarknadsförlag 900 Bidrag till postorderförsäljning (avvecklas efter hand) 500

Anm: a Därutöver tillförs den samlade fackbokhandeln ca 250 000 av de bokexemplar som utgör förlagens motprestation för produktionsstödet. Bokhandelns gratis— exemplar skulle motsvara en inköpskostnad på omkring 4 mkr.

D. La'sframjande åtgärder 1 300 Skolöverstyrelsen, lyrikläsning i skolorna 100 Svenska Barnboksinstitutet, inkl. försöksverksamhet 450 Tidskriftsnämnden, recensionsbidrag 250 Studieförbunden, läsecirklar på arbetsplatser 500

Summa A _D 29 860 E. Övriga åtgärder 5 700 Utgivning av svensk encyklopedi (utgår i 10 år) 2 000 Invandrares litteraturförsörjning (utgår i 5 är) 2 400 Läshandikappades litteraturförsörjning 1 300

Totalt 35 560

Antalet stödexemplar inom olika litteraturkategorier och deras fördelning på olika mottagare. Antal titlar som får stöd.

Kategorier Antal Antal stödexemplar titlar Läns- Kommunala Abon.- B— Totalt bibla bibl bokh bokh Ny svensk skönlitteratur 400 200 000 120 000 120 000 60 000 500 000 Ny skönlitteratur i översättningb 60 30 000 » — — 30 000 Klassiker (svenska och utländska) 50 25 000 15 000 15 000 7 500 62 500 Facklitteratur (utländsk) 20 10 000 6 000 6 000 3 000 25 000 Barn- och ungdomslitteratur (svensk och utländsk) 100 75 000 30 000 30 000 15 000 150 000 Totalt 630 340 000 171 000 171 000 85 500 767 500 Anm: aVidare erhåller under en femårsperiod länsbiblioteken ca 55000 och lånecentralerna ca 15 000 gokexemplar i genomsnitt per år för invandrares litteraturförsörjning.

Stödet utgår i efterhand. Titlarna är då ej längre aktuella, varför det synes omotiverat att sända ut presentationsexemplar till de kommunala biblioteken eller friexemplar till bokhandeln.

] Nuvarande statliga insatser inom

litteraturom rådet

I direktiven till litteraturutredningen framhålls, att de nuvarande statliga åtgärderna inom litteraturområdet är koncentrerade till biblioteksverk- samheten och till olika former av författarstöd. Statligt författarstöd har utgått sedan början av 1860-talet. Indirekt har litteraturen främjats genom det statliga biblioteksstödet, som började utgå år 1905. Långt tidigare hade emellertid samhället, representerat av socknar och kommu- ner, engagerat sig för biblioteksverksamheten, stimulerade genom en föreskrift i 1842 års folkskolestadga, enligt vilken det ålåg prästerskapet att uppmuntra till inrättandet och begagnandet av sockenbibliotek. Stödet till de vetenskapliga biblioteken, i första hand Kungl Biblioteket och universitetsbiblioteken, kan också med en viss rätt betecknas som ett stöd till litteraturen, även om de inköpsmedel, som ställs till de nämnda bibliotekens förfogande, i princip är avsedda för inköp av utländsk litteratur. I Sverige tryckta skrifter tillställes Kungl Biblioteket och universitetsbiblioteken genom boktryckarnas försorg utan kostnad för statsverket. Andra statliga insatser på biblioteksområdet representeras av de fyra stifts— och landsbiblioteken samt bibliografiska institutet vid Kungl Biblioteket.

I det följande redovisas under särskilda rubriker statliga stödåtgärder på biblioteksområdet, åtgärder för stöd åt författare samt statliga insatser inom andra delar av litteraturområdet.

1.1 Bibliotek 1.1.1 Folkbibliotek

Som inledningsvis nämndes erhöll folkbiblioteken statligt stöd år 1905. Det utgick till upprättande och underhåll av församlings- och förenings- bibliotek. Med församling jämställdes borgerlig kommun. Som villkor gällde, att vederbörande skoldistrikt, församling, kommun eller förening anslagit eller annorledes anskaffat minst lika stort belopp som statsbidra- get. Statsunderstödet var maximerat till 75 kronor per år och bibliotek, och under det första året utgick sammanlagt 32000 kronor till 634 bibliotek. Trots de låga beloppen ledde 1905 års beslut till ett kraftigt uppsving av biblioteksverksamheten. Bidragsbestämmelserna ändrades

1912: maximibeloppet höjdes till 400 kronor, och också skolbiblioteken blev berättigade till statsunderstöd, högst 150 kronor per år och biblio- tek. De särskilda bibliotek, som bildats i anslutning till studiecirkelverk— samheten, de s k studiecirkelbiblioteken, fick samtidigt bidrag. 1912 års riksdagsbeslut blev betydelsefullt även därigenom, att en rådgivande och kontrollerande instans tillkom, till en början placerad iecklesiastikdepar- tementet men överflyttad till folkskoleöverstyrelsen när denna upprätta- des 1914 och därifrån till skolöverstyrelsen (1920).

Under 1920-talet tillkom statligt stöd till sjukhusbiblioteken och till vissa bibliotek inom försvarsmakten. På grundval av bibliotekssakkunni- gas betänkande (SOU 1924:7) upprättades det första landsbiblioteket 1926 (i Linköping). (Se vidare avsnitt 1.1.2.)

Nästa stora biblioteksreform genomfördes vid 1929 års riksdag. Till grund låg folkbildningssakkunnigas betänkande (SOU 192415). Reformen innebar en väsentlig höjning av det statliga stödets maximibelopp — från 400 till 10 000 kronor — och en satsning på mera effektiv och mera kvalificerad verksamhet med särskilda tilläggsbidrag till bibliotek med handbokssamling och utbildad personal. 1929 års reform innebar vidare tillkomsten av centralbiblioteksinstitutionen: i varje län där landsbiblio- tek inte var upprättat skulle successivt ett därför lämpat bibliotek godkännas som centralbibliotek för länet med skyldighet att på olika sätt bistå de mindre biblioteken i länet.

Under 1930-talet fick också skolbiblioteken höjda statliga bidrag. Vidare tillkom Svenska sjömansbiblioteket i Göteborg med uppgift att svara för bokutlåning till handelsflottans personal. Likaså upprättades ett särskilt bibliotek för gränstrakterna i norr, Tornedalens bibliotek.

Under 1940-talet fick samtliga militära förband bidrag för biblioteks- verksamhet. Statsstöd lämnades även till biblioteksverksamhet vid svens- ka församlingar i utlandet och svenska skolor i utlandet.

Mot slutet av 1940-talet gjordes en ny statlig utredning angående folk- och skolbibliotek (SOU 1949:28). Utredningen framlade förslag om väsentligt ökade statsbidrag, som var så konstruerade, att man i görligaste män skulle undvika att bokförsörjningen i landet blev beroende av lokala tillfälligheter. Förslaget innebar i korthet, att varje kommun skulle lämna bidrag till biblioteksverksamheten efter måttet av sina ekonomiska resurser medan staten skulle svara för återstoden av bibliotekens kostna- der intill ett visst belopp per invånare. Biblioteken landet över skulle alltså förfoga över samma belopp per invånare, i kronor räknat. Förslaget blev aldrig genomfört, men fick såtillvida betydelse som där för första gången gjordes beräkningar av vad en effektiv biblioteksverksamhet rimligen borde kosta. Några detaljförslag genomfördes dock, bl a försla- get om ett procentuellt avdrag på statsbidragen att användas för centrala åtgärder till främjande av folkbiblioteksverksamheten.

Under 1950-talet genomfördes en teknisk omläggning av statsbid ragen. Maximeringen var oförändrat 10000 kronor, men bidragen ställdes i relation till bibliotekets budgeterade kostnader för bokinköp och perso- nal. För skolbibliotekens del relaterades bidragen dels till det lokala tillskottet av medel, dels till elevantalet.

Det sjunkande penningvärdet medförde en urholkning av det 1929

fastställda maximibeloppet för bidrag till folkbibliotek. En 1963 inom ecklesiastikdepartementet utarbetad promemoria föreslog väsentligt för- bättrade bidragsgrunder. Förslaget kom aldrig på riksdagens bord. I stället föreslogs i en proposition till 1965 års riksdag, att de direkta bidragen till folkbiblioteken skulle avlösas i samband med att kommuner— na skulle tillföras skatteutjämningsmedel. Som en följd av omläggningen sjönk det totala anslaget till folkbibliotek mellan budgetåren 1964/65 och 1966/67 från 8,5 till 5,4 mkr. Därefter har beloppet legat relativt konstant och uppgår för budgetåret 1973/74 till 5,8 mkr. Därtill kan noteras att bibliotekarieutbildningen, som tidigare i viss utsträckning bekostats av medel under biblioteksanslaget, fått eget anslag från den 1 juli 1972 och samtidigt erhållit en kraftig resursförstärkning. (Se vidare avsnitt 1.1.4.)

Riksdagsbeslutet år 1965 innebar även en gränsdragning mellan statens och kommunernas uppgifter i fråga om biblioteksverksamheten. På det lokala planet skulle kommunerna i princip svara för alla utgifter, på det regionala planet skulle landsting och stat dela kostnaderna, på det centrala planet skulle staten svara för stöd till utvecklingsarbete och planering genom särskilda bidrag för detta ändamål, för central rådgiv- ning, för service av olika slag samt för bibliotekarieutbildningen. Stifts- och landsbiblioteken fick ökade bidrag för sin länsverksamhet, och centralbiblioteken, som ändrade nanm till länsbibliotek, fick sina bidrag nästan fördubblade. Som påbyggnad på länsbiblioteken hade 1962 en lånecentral för södra Sverige tillkommit. Nu tillkom ännu en, för Norrland. Den tredje lånecentralen — för mellersta Sverige — tillkom några år senare. De direkta bidragen till skolbiblioteksverksamheten hade avlösts redan 1962, samtidigt som skolbiblioteken gjordes obligatoriska i grundskolan liksom de tidigare varit i de allmänna läroverken.

Det statliga stödet till folkbiblioteksverksamheten har varit av avgöran— de betydelse för bibliotekens framväxt. Genom 1905 års bidragsbeslut ”legaliserades” biblioteksverksamheten på ett annat sätt än tidigare, genom 1929 års beslut fick den för den tiden betydande resurser. Om man bortser från de större städerna, svarade staten under ett par decennier för hälften av driftkostnaderna i det stora flertalet av landets kommuner. När de reguljära statsbidragen upphörde 1965 väckte det betänkligheter hos många av bibliotekens företrädare, men man kan åtta år senare konstatera, att utvecklingen inte avbrutits genom statsbidragens försvinnande. Som framgår av litteraturutredningens biblioteksstudier] har man dock alltjämt, trots beaktansvärda insatser av rådgivande natur från centrala och regionala myndigheters sida, att räkna med en kommu- nerna emellan högst varierande biblioteksstandard.

De kommunala biblioteken. Efter avlösningen av de generella statliga bidragen är statens stöd till de kommunala biblioteken av selektiv natur. I samband med avlösningen anvisades medel för utvecklingsverksamhet. Avsikten var att åstadkomma en förbättring av bibliotekens allmänna standard, en breddning och intensifiering av bibliotekens kulturförmed- lande roll men också en organisatorisk omdaning av biblioteksverksam- heten i anslutning till kommunblock och storkommuner. Bidragen utgick dels till en långsiktig biblioteksupprustning inom kommunblockets ram,

1 Försök med bibliotek SOU 1972:61, kapitlen ] och 3.

dels som stöd åt lokala kommunala initiativ på biblioteksområdet. Bidragen för långsiktig upprustning skulle utgå under sammanlagt fem år i följd och skulle utgöra högst 50 %, under femte året högst 25 %, av kostnaderna för en allmän höjning av biblioteksstandarden inom ett kommunblock. Någon maximering var inte föreskriven, och det betydde att bidragen fick en helt annan betydelse än de tidigare generella statsbidragen. Av praktiska skäl tvingades emellertid skolöverstyrelsen, som fördelade bidragen, att sätta en övre gräns, till en början 225 000 kronor, sedermera 300 000 kronor per år. De fleråriga bidragen avsåg inte endast att höja biblioteksstandarden inom ett bestämt kommunblock. Tanken var också att man genom bidragen skulle åstadkomma mönster- bibliotek. och propositionen 1965 framhöll att det var viktigt att de erfarenheter som gjordes inom utvecklingsarbetet kom andra kommuner tillgodo genom lämpligt upplagd information.

T 0 m budgetåret 1971/72 har 25 kommuner erhållit fleråriga utveck- lingsbidrag. I skolöverstyrelsens riksdagspetita för budgetåret 1972/73 ingår en redovisning av de gjorda erfarenheterna, av vilka bl a framgår att samtliga utvecklingsbibliotek kunnat uppvisa en kraftig ökning av verk— samheten och ett betydande gensvar från kommuninvånarnas sida. En intensifierad Och variationsrik biblioteksverksamhet har kommit till stånd, och biblioteket har på många orter i ökad utsträckning kommit att framstå som kommunens kulturella centrum. I anslutning till utvecklings- verksamheten har en rad konferenser anordnats ide berörda kommuner- na med deltagande av biblioteksrepresentanter från närliggande kommun- block. Som ett resultat av konferenserna kan man betrakta den översyn av biblioteksverksamhetens organisatoriska utformning som under senare år genomförts i en rad bibliotek. Även om den primära anledningen har varit en önskan att komma i fråga för utvecklingsbidrag, har planeringsar- betet i och för sig inneburit, att bibliotekets problem blivit föremål för konstruktiva diskussioner inom kommunblocket.

I 1971 års statsverksproposition framhöll departementschefen, att inte alla de kommuner som anmält intresse för att erhålla stöd till sitt utvecklingsarbete kunde tilldelas statsbidrag i sådan omfattning som dittills varit vanligt inom de medelsramar som det var möjligt att ställa till förfogande från statligt håll. Enligt motsvarande proposition 1972 räk- nade departementschefen inte med att statsbidrag skulle behöva utgå till några ytterligare kommuner för utvecklingsverksamhet på biblioteksom- rådet. De fortsatta statliga åtgärderna, hette det i 1971 års proposition, måste i allt högre grad inriktas på punktinsatser samt rådgivning och service åt de kommunala biblioteksenheterna.

Punktinsatserna, dvs stödet till lokala initiativ på biblioteksområdet, har i stor utsträckning gällt anskaffande av speciell utrustning eller försök med nya verksamhetsgrenar och har främst varit avsedda att utgöra en stimulans för biblioteken i de mindre kommunerna. Vid bidragsgivningen har skolöverstyrelsen, som disponerar medlen, särskilt beaktat behovet av stöd till biblioteksverksamhet på det sociala området, i glesbygder, för invandrare samt inom musik- och konstområdet. När det gäller glesbygds— verksamheten har stödet i första hand avsett inköp av bokbussar.

Punktbidragens storlek har varierat med hänsyn till den ekonomiska

bärkraften hos de kommuner som ansökt om bidrag. Normalt har bidraget utgått med 50 %. När det gällt mindre kommuner har det varit 80 %, och i vissa fall har krav på motprestation från kommunens sida inte ställts upp.

I riksstaten för 1973/74 är anslaget för utvecklingsverksamhet mm upptaget till 3 185 000 kronor.

Regional biblioteksverksamhet bedrivs av länsbibliotek, stifts- och landsbibliotek och lånecentraler. Som inledningsvis nämnts fungerar inom varje län ett av de större biblioteken som antingen länsbibliotek eller landsbibliotek. Landsbiblioteken är i princip statliga och behandlas i ett särskilt avsnitt nedan. Länsbiblioteken är kommunala bibliotek, som åtagit sig Uppgifter inom länet och för ändamålet erhåller bidrag dels av staten, dels av landstinget. Det statliga stödet, från början 10 000 kronor per bibliotek, har successivt höjts och utgör nu 70000 kronor per bibliotek och år. Landstingens stöd varierar Och utgjorde för 1972 lägst 87 000 kronor och högst 485 000 kronor. Det högsta beloppet utgår i Jämtlands län, och storleken sammanhänger där med att landstinget är hälftenägare till biblioteket. Av statsmedel utgår dessutom tilläggsbidrag till länsbiblioteken med sammanlagt 100 000 kronor för år. Tilläggsbidra— gen tilldelas bibliotek, där länsverksamheten är av särskilt stor omfattning eller särskilt kostnadskrävande.

De tre lånecentralerna, vilkas uppgift är att komplettera länsbibliote— kens verksamhet på det regionala planet, uppbär i Statsstöd sammanlagt 400000 kronor. För lånecentralerna i Stockholm och Malmö utgör bidraget 150000 kronor, medan lånecentralen i Umeå har 100000 kronor i bidrag.

Övriga statliga stödåtgärder. Sedan början av 1930-talet utgår bidrag till biblioteksverksamheten för sjömän, numera enligt ett särskilt avtal mellan staten och Göteborgs kommun, som svarar för verksamheten. För budgetåret 1973/74 har anvisats ett belopp av 405 000 kronor. Sedan slutet av 1920-talet utgår vidare statsbidrag till biblioteksverksamhet i gränsområdet mot Finland med Tornedalens bibliotek i Övertorneå som centrum. Verksamheten organiseras numera av länsbiblioteket i Luleå, som för ändamålet erhåller ett statsbidrag om 78 000 kronor för år. Under anslaget Bidrag till folkbibliotek ingår slutligen också ett mindre bidrag till Sigtunastiftelsens klipparkiv (tidigare till Sigtunastiftelsens bibliotek) samt till biblioteksverksamhet bland svenskar i utlandet.

Det kan vidare noteras att stöd för biblioteksverksamhet utgår till kriminalvårdsanstalter och militära förband. För budgetåret 1973/74 uppgår här beloppen till 429 000 resp 1 400 000 kr1 .

Som tidigare nämnts utgår numera inga särskilda bidrag till skolbiblio- teksverksamheten. Hänsyn till denna har emellertid tagits vid bestämmandet av det allmänna bidraget till lärarlöner och bidraget till byggnadsarbeten inom skolväsendet.

1.1.2. Stifts— Och landsbibliotek

Som tidigare nämnts inrättades det första stifts- och landsbiblioteket i Linköping är 1926. Senare har liknande bibliotek tillkommit i Skara

1 Anslagen till för- bandsbibliotek framgår inte längre direkt ur stats- budgeten sedan försvaret den ljuli 1972 övergick till ett nytt budgete- ringssystem, enligt vilket fördelningen på olika ändamål görs av de en- skilda förbanden. Ovan— stående värde är därför beräknat med ledning av beloppet för budgetåret 1972/7 3.

(1938), i Västerås (1952) och i Växjö (1953). De har enligt resp instruktioner en dubbel uppgift nämligen att tillgodose såväl vetenskaplig forskning som ”folkliga bildningssträvanden”. Formellt är biblioteken statliga institutioner men de statliga bidragen till kostnaderna är i fråga om tre av biblioteken procentuellt räknat av ringa omfattning (Linköping 15,6 %, Västerås 8,3 %, Växjö 18,8 %). Den övervägande delen av kostnaderna vilar på kommunerna; landstingens bidrag varierar i fråga om dessa tre bibliotek mellan 3,0 och 8,5 %. l Skara är proportionerna annorlunda: staten bidrar med 53,0 %, kommunen med 35,6 och lands- tinget med 1 1,4 %. Den annorlunda fördelningen sammanhänger med att de statliga insatserna i kronor räknat är i stort sett desamma i samtliga fyra landsbibliotek och följaktligen på ett helt annat sätt kommer att dominera i en liten kommun än i en stor.

Statens huvudmannaskap har historisk bakgrund: de fyra biblioteken har betydande äldre samlingar med ursprung i statliga bibliotek. Samti— digt fyller stifts- och landsbiblioteken samma funktioner som normalt tillkommer de kommunala biblioteken och tjänstgör därutöver som länsbibliotek för sina resp län. En av statskontoret 1970 framlagd utredning föreslår att de fyra biblioteken i fortsättningen skall ställas under kommunalt huvudmannaskap och utses till länsbibliotek med statsbidrag på samma villkor som övriga länsbibliotek.

De statliga bidragen till stifts- och landsbiblioteken utgjorde 1967 1 024 000 kr. Därtill kom värdet av tjänstebrevsrätten som av statskon- toret uppskattats till sammanlagt 111 000 kr. För budgetåret 1973/74 har biblioteken i statsanslag tilldelats 1 228 000 kr för bestridande av förvaltningskostnader och 175 000 kr för bokinköp och bokbindning m m.

1.1.3. Vetenskapliga bibliotek

De vetenskapliga biblioteken ligger endast ibegränsad utsträckning inom litteraturutredningens arbetsfält men berörs ändå översiktligt i det föl- jande.

De statliga anslagen till vetenskapliga bibliotek var tidigare uppförda under resp institution. Sedan budgetåret 1969/70 är de i riksstaten sammanförda under en gemensam rubrik: Vetenskapliga bibliotek. Under rubriken finns två anslag, det ena avseende avlöningar, det andra avseende bokinköp mm. Från avlöningsanslaget bestrids lönekostnaderna vid Kungl Biblioteket, Statens Psykologisk-Pedagogiska bibliotek, universi- tetsbiblioteken i Uppsala, Lund, Göteborg och Umeå, biblioteken vid Karolinska institutet, Tekniska Högskolan i Stockholm och högskoleen- heten i Linköping samt det matematisk-naturvetenskapliga biblioteket vid universitetet i Stockholm. Från anslaget bestrids vidare vissa löne— kostnader för biblioteksverksamheten vid högskoleenheten i Luleå. Från anslaget till bokinköp m m bestrids kostnaderna för bokinköp m m vid Kungl Biblioteket, Statens Psykologisk-Pedagogiska bibliotek samt biblio- teken vid universiteten och övriga under universitetskanslersämbetet hörande läroanstalter med undantag för Chalmers Tekniska Högskola.

För budgetåret 1973/74 har för löner samt för bokinköp m rn anvisats 36 981 000 respektive 18419 000 kronor. 1 det sistnämnda beloppet

ingår kostnader för sjukvård, reseersättningar, telegram och telefon samt renhållning och städning. 1

1.1.4. Bibliotekshögskolan

en särskild bibliotekshögskola i Borås. I samband därmed har utbildning- en vid skolöverstyrelsens biblioteksskola i Solna upphört. Den senare svarade enbart för utbildning av bibliotekarier vid folkbibliotek, medan bibliotekshögskolan även utbildar bibliotekarier för vetenskapliga biblio— tek och företagsbibliotek.

Till bibliotekshögskolan, som står under universitetskanslersämbetets överinseende, har för budgetåret 1973/74 anvisats 4168000 kr för utbildningskostnader och 650 000 kr för utbildningsmaterial m m.

Under budgetåret 1971/72 uppgick de totala kostnaderna för biblio- teksskolan i Solna till omkring 1 mkr. Bibliotekarieutbildningen har således redan erhållit en betydande resursförstärkning trots att biblioteks- högskolan ännu inte är fullt utbyggd.

1.1.5. De statliga kostnaderna för biblioteksverksamheten

De totala kostnaderna för folkbiblioteksverksamheten ilandetvar 1972 ca 300 mkr. Därav täcktes ca 97 procent av kommunala anslag och alltså endast ungefär 3 procent av direkta statliga bidrag. Se Tabell 1.1 nedan.

Kostnaderna för de vetenskapliga biblioteken samt bibliotekshögsko-

Tabell 1.1 Sammanställning över statsbidrag till biblioteksverksamhet, budgetåret 1973/74 (kr).

Fr o m budgetåret 1972/73 är utbildningen av bibliotekarier förlagd till

A. Folkbibliotek l. Utvecklingsverksamhet m m 3 185 000 2. Länsbibliotek 1 500 000 3. Länsverksamhet vid stifts- och lands-

biblioteken 160 000 4. Lånecentraler 400 000 5. Biblioteksverksamhet för sjömän 405 000 6. Sigtunastiftelsens bibliotek och

klipparkiv 6 500 7. Tornedalens bibliotek 78 000 8. Biblioteksverksamhet bland svenskar i

utlandet 19 500 9. Fortbildningskurser för deltids-

bibliotekarier 90 000

5 844 000 B. Stifts- och landsbibliotek 1 403 000 C. Övriga bibliotek 1. Fångvårdsbibliotek 429 000 2. Bibliotek vid militära förband 1 400 000 1 829 000

Summa 9 076 000

lan i Borås bestrides däremot helt med statliga medel. För budgetåret 1973/74 har här anvisats 55,4 resp 4,8 mkr. Om även dessa belopp medräknas i totalsumman blir statens andel av kostnaderna för biblio- teksverksamheten (exkl skolbibliotek) omkring 20 procent.

1.2 Författare och översättare 1.2.1 Biblioteksersättning

Sedan 1954 har de svenska författarna, i anslutning till förslag från 1948 års bokutredning (SOU 1952123), erhållit viss ersättning för utlåningen av deras upphovsrättsligt skyddade verk vid biblioteken. Denna s k biblio- teksersättning utgår av statsmedel och avsätts till en särskild fond, Sveriges författarfond.

Ersättningen motiverades i propositionen (19541133) tvåfaldigt; dels att den skulle ge skälig gottgörelse för det samhälleliga utnyttjande av författarnas verk som biblioteksutlåningen innebar, dels att författarnas ekonomiska betingelser var sådana att en förbättring framstod som angelägen. Det nya anslaget skulle inte ersätta utan komplettera de redan existerande statsstipendierna.

Biblioteksersättningen skulle avsättas till författarfonden och bestå av en individuell del relaterad till utlåningen av den enskilde författarens verk och en kollektiv del, som enligt styrelsens bestämmande skulle utgå till pensioner och understöd åt författare och deras efterlevande, stipen- dier åt förtjänta författare och bokillustratörer samt bidrag till särskilda ändamål, berörande litterär verksamhet.

Styrelsen skulle bestå av ordförande och åtta ledamöter. Ordföranden och två ledamöterjämte suppleanter förordnades av Kungl Maj:t; Sveriges författarförening, Sveriges ungdomsförfattareförening och Minerva — förening för Sveriges vetenskapliga och populärvetenskapliga författare — utsåg vardera två ledamöter jämte suppleanter för dessa. Efter beslut att även översättningar skulle ligga till grund för biblioteksersättning tillkom 1962 tre ledamöter i styrelsen av vilka Kungl Maj:t tillsatte en och Svenska översättarförbundet två. Efter bildandet av Sveriges Författarför- bund utser detta de åtta författar— och översättarrepresentanterna. Sedan 1971 utser Föreningen svenska tecknare och Svenska fotografers förbund gemensamt en ledamot i styrelsen, som därmed har tolv ledamöter förutom ordföranden. Kungl Maj:ts representanter är i minoritet.

Bestämmelser rörande biblioteksersättning återfinns i Kungörelse angå- ende Sveriges författarfond, SFS 1955:464, 1962:652 med ändring 19661133, 1970:137, l97lr340 och 19721553.

När ersättningen infördes 1954 utgick sådan endast för hemlån. 1957 vidgades denna ersättning till att gälla även referensexemplar, dvs exem— plar, som hålls tillgängligt på bibliotek utan att kunna lånas hem. Sedan 1961 utgår också viss ersättning för översättningar till svenska språket, för såväl hemlån som referensexemplar.

Ersättningens storlek i ören under olika är framgår av nedanstående tabell. Dessutom anges utvecklingen av det totala anslagsbeloppet och den totala utlåningen via biblioteken.

Tabell 1.2 Sammanställning över utveckling av anslag och utlåning.

Budgetår Ersättning i ören Totalt Total biblio- . ,_ anslags- teksutlå— Svenskt original Oversättning belopp ning?! Hemlån Referens- Hemlån Referens- kronor exemplar exemplar 1954/55 3 — — — 664 050 37 825 000 1957/58 3 12 — — 965 320 45 100 000 1961/62 3 12 l 4 1 202 300 48 245 000 1962/63 5 20 1 4 1885 670 48 164 000 1966/67 6 24 2 8 2 696 000 51 738 000 1970/71 12 48 4 16 7 407 800 70 984 000 1971/72 15 60 4 16 9 307 000 72 512 000 1972/73 18 72 6 24 12176 000 78146 000 1973/74 18 72 6 24 12 904 000b

Anslagsberäkningen bygger på utlåning från och referensexemplar vid stifts- och landsbibliotek, länsbibliotek, skolbibliotek och folkbibliotek. Uppgifter om den totala utlåningens omfattning beräknas av skolöver- styrelsens bibliotekssektion på grundval av rapportering från de enskilda biblioteken. Lånens fördelning på olika författare erhålles genom stick- provsberäkningar.

Av ersättningsbeloppet utgår en del till s k författarpenningar, medan resten, fondens s kfria del, disponeras av fondstyrelsen för stipendier och understöd. Författarpenning utgår direkt till den enskilde författaren i relation till utnyttjandet per kalenderår av dennes verk vid biblioteken. Författarpenning utgår också till vissa bokillustratörer1 medan däremot översättarna inte erhåller någon författarpenning. Efter upphovsmannens död övergår hans rätt till författarpenning enligt vad som gäller för giftorätt, arv och testamente.

Ursprungligen utgick, av 3 öre i biblioteksersättning, 2 öre till författarpenning, med undantagen att författarpenning inte utgick då den understeg 10 kronor (motsvarande 500 hemlån), samt att författarpen- ningen minskades med hälften när den översteg ] 000 kronor (motsvarande 50000 hemlån). Från och med budgetåret 1962/63, då biblioteksersättningen höjdes till 5 öre per grundlån, gällde att författar- penningen utgjorde hälften av biblioteksersättningen, fortfarande med reservationen att författarpenning inte skulle utgå om den sammanlagda utlåningen var alltför liten och att avtrappning skedde om utlåningen var hög. Enligt de ändringar som skett 1972 utgör den 10 öre per län för svenskt originalverk och 40 öre för referensexemplar av sådant verk. Det belopp, som utbetalas till författaren modifieras av två slags regler. För det första måste den framräknade författarpenningen uppgå till minst 150 kronor, motsvarande 1500 hemlån, för ett kalenderår för att utbetalning skall ske. För det andra reduceras den del av författarpen- ningen som överstiger 10 000 kronor, motsvarande 100 000 hemlån, med 50 %. För den del av ersättningen som överstiger 15 000 kronor, motsvarande 200 000 hemlån, är reduktionen 80 %, och för den del som

3 De angivna utlåningssiff- roma har legat till grund för ersättningen under respektive budgetår. För folkbibliotekens del gäl- ler siffrorna utlåningen under kalenderåret 1954 osv, för skolbibliotekens del läsåret 1953/54 osv. En mindre del av utlå- ningen — enligt uppgift cirka 5 procent — är inte ersättningsberätti- gad. Det gäller oskyddade verk och utländska böcker i original. Å andra sidan finns inte de ersättnings- berättigade referens- exemplaren med ikolum- nerna.

b Beräknat belopp.

1 Med bokillustratör avses här tecknare, måla— re, fotograf och kompo- sitör då det gäller litterärt verk som till väsentlig del består av teckningar, mål- ningar, fotografier eller musikaliska verk. I fråga om fotograf tillämpas dock gällande lagstiftning rörande rätt till fotogra- fisk bild.

överstiger 19 000 kronor, motsvarande 400 000 lån, 90 %.

[ kungörelsen (SFS 1962:652 å7) heter det: ”Fondens behållning, sedan författarpenningar utgått samt utgifter för styrelsens verksamhet blivit bestridda, skall användas till

a) pensioner och understöd åt upphovsmän till litterära verk samt deras efterlevande;

b) stipendier åt förtjänta upphovsmän till litterära verk samt bokillu- stratörer; ävensom

c) bidrag till särskilda ändamål, berörande litterär verksamhet.” Genom avtrappningsreglerna för författarpenningens storlek och ge- nom att författarpenningen inte utgår till översättare överstiger det belopp som årligen utdelas från den fria delen markant det som utdelas i författarpenningar. Enligt fondens utgiftsstat för budgetåret 1973/74 beräknas 3 800 000 kr utgå som författarpenningar och 10 370 000 kri långtids— och arbetsstipendier, resestipendier, stipendietillägg, tillfälliga bidrag, premier, pensioner och organisationsbidrag.l Nedan lämnas en kort beskrivning av de olika stipendieformerna. Lårzgtidsstipendier tilldelas författare eller översättare i första hand för att bereda dem möjlighet att kontinuerligt ägna sig åt yrket genom att ge dem en fast grundinkomst under viktiga år. Stipendierna utgår fn, 1973,

med en summa av 15 000 kronor per år under en tid av fem år. ] undantagsfall kan stipendium förlängas.

Arbetsstipendier är avsedda att ge författare, översättare och bok- illustratörer en tids arbetsro. Stipendier om lägst 7 000 kronor utlyses två gånger om året. Andra arbetsstipendier är av varierande storlek. I regel kan arbetsstipendium inte utgå till samma person två år i rad.

Resestz'perzdier. Författare som behöver resa utomlands för att samla material till en bok kan tilldelas resestipendium. Stipendiets storlek är beroende av vilket land det gäller och omständigheterna i övrigt. Översättare kan erhålla resestipendium för språk- och miljöstudier utom- lands. Även i detta fall är stipendiets storlek beroende av vilket land resan gäller etc.

Medlemmar i Sveriges författarförbund, som tilldelas något av förbun- dets donationsstipendier för rekreationsvistelse i Italien, erhåller automa— tiskt resebidrag om 2 500 kronor.

Stipendietillägg. Sveriges författarfond bedriver sedan år 1972 försöks— verksamhet med stipendietillägg till författarpenning, till vilka medlen tas ur författarfondens fria del. Detta innebär att fonden utfäster sig att tilldela de författare och andra upphovsmän som tillerkänts garantin ett årligt arbetsstipendium under fem år av sådan storlek att stipendium och författarpenning tillsammantagna uppgår till ca 24 000 kronor.

Beslut om den garanterade ersättningen fattades av författarfondens styrelse den 17.2.1972 med ändring den 18.5.1972. Ersättningen delas ut enligt följande grunder.

[ den mån medel står till fondens förfogande skall verksamheten omfatta en sexårig försöksperiod med början den 1 april 1972. Varje stipendium gäller i princip en femårsperiod. En period inleds år 1972, en annan år 1973. Beslut om tilldelning fattas av författarfondens styrelse efter ansökan.

1 Det bör noteras att in— komstsidan uppvisar en ingående balans om ca

1,7 milj kr.

Stipendietilläggets storlek är beroende av den författarpenning som sökanden uppbär för närmast föregående kalenderår. Den bestäms till det tusental kronor, som ligger närmast vad som erfordras för att författar- penning och tillägg tillsammans skall uppgå till 24 000 kronor. Berättigad till stipendietillägg är författare och andra upphovsmän, vilkas verk bildar underlag för biblioteksersättning.

Garantin kan inte tilldelas den som har heltids/helårsanställning (mot- svarande) eller flera anställningar av tillsammans motsvarande omfattning eller uppbär konstnärsbelöning, inte heller den som fyllt 67 år eller eljest gått i pension. Den som uppbär långtidsstipendium från fonden kan inte samtidigt uppbära stipendietillägg. Längtidsstipendiat som söker stipen- dietillägg anses därmed begära att få långtidsstipendiet ersatt med stipendietillägget.

Den som tilldelats stipendietillägg kan inte påräkna att få behålla detta om han tar heltids/helårsanställning (motsvarande), mottar konstnärs— belöning eller erhåller pension. l förstnämnda fallet upphör stipendiet dock att utgå först sex månader efter det han tagit anställningen.

Tillfälliga bidrag. Författare, översättare och bokillustratörer som råkat i tillfälligt ekonomiskt nödläge kan i vissa fall erhålla bidrag ur fonden, dock normalt högst 3 000 kronor under ett och samma år. Dessa bidrag kan sökas när som helst och utbetalning ske utan längre väntetid.

Premier. Författarfondens styrelse delar varje år ut ett antal premier till författare, översättare och bokillustratörer. Bland författarna kommer i första hand fackförfattare i fråga, detta med tanke på att författarpen- ning som regel inte utgår till medarbetare i vissa samlingsverk etc. Varje premium utgjorde år 1973 10000 kronor. De utdelas utan ansökan. Förslagsställare är — förutom styrelsens medlemmar — de olika författar— grupperna. Vanligen tillämpas ett sakkunnigförfarande vid bedömningen av kandidaterna.

Pensioner. Till författare, översättare och bokillustratörer som betin- ner sig kring pensionsåldern kan en behovsprövad pension utgå. Denna uppgår till 14 000 kr årligen. Efterlevande make/maka erhåller vanligen automatiskt en pension på 8 000 kr vid pensionstagarens frånfälle.

Av nedanstående tabell framgår fördelningen på olika stipendieformer

av de medel som anvisades från den fria delen under verksamhetsåret 1972/73.

Tabell 1.3 Fördelningen av stipendier m m 1972/73.

Stipendieform Antal mottagare Totalsumma kr Långtidsstipendier 94 1 307 555 Arbets- och rescstipendier 330 2 306 850 Stipendietillägg 102 2 094 000 Tillfälliga bidrag 101 223 375 Premier 35 350 000 Pensioner 137 1 545 199 Totalt 799 7 826 979

Som ovan nämnts kan bidrag även utgå till särskilda ändamål berörande litterär verksamhet. Bland regelbundet återkommande ända- mål är arbetsstipendier till översättare som översätter från svenska till andra språk samt organisationsbidrag till författarnas och bokillustratö- rernas fackliga organisationer (1972/73: 984 000 kr).

Ersättning för talböcker och taltidningar

Sedan budgetåret 1960/61 utgår statliga anslag som ersättning åt författa- re och översättare för utnyttjande av deras verk i form av talböcker och taltidningar. To m budgetåret 1972/73 har sammanlagt 1780 000 kr utdelats för detta ändamål. För budgetåret 1973/74 har 280000 kr beviljats.

Medlen överlämnades tidigare till Fria Litterära Yrkesutövares Central- organisation (FLYCO), för fördelning mellan de utnyttjade verkens upphovsmän. Numera har denna funktion övertagits av Sveriges Förfat- tarförbund.

1.2.2. Statliga stipendier

Det tidigaste egentliga anslaget till författarstipendier tillkom år 1864 och bestod av en årlig summa på 6 000 kronor. Det skulle utdelas av Svenska akademien till ”vitterhetsidkare”. Anslaget hade, långt innan det drogs in är 1940, mist sin betydelse för de verksamma författarna genom att det dels huvudsakligen tillföll äldre medlemmar i akademien, dels icke-skönlitterära humanistiska forskare.

År 1907 tillkom ett årligt stipendieanslag på 10 000 kronor att utgå till ”inhemska författare av utmärkt förtjänst”. Stipendierna fördelades av Kungl Maj:t efter förslag av en jury, som var sammansatt av ledamöter i Svenska akademien och representanter från Sveriges författarförening. Anslaget höjdes successivt så att det budgetåret 1963/64 uppgick till 100 000 kronor. Stipendierna hade karaktären av belöningar för högklas— sigt litterärt skapande, s k meritstipendier. Efter tillkomsten av Sveriges författarfond skedde fördelningen efter förslag av dennas styrelse.

Från budgetåret 1965/66 ersattes ovannämnda författarstipendieanslag med ett anslag till s k konstnärsstipendier. Denna stipendieform, syftande till att ge innehavaren ekonomisk trygghet under en längre period av samlad konstnärlig arbetsinsats, hade tre år tidigare införts för tonsättare och konstnärer inom måleri m m.

Stipendierna utgår för författarnas del i form av s k stora arbetsstipen- dier och uppgår fn, 1973/74, till 15 000 kr per år. Stipendierna utdelas för ett år i sänder, men innehavaren har enligt stipendiemyndighetens särskilda beslut företräde till stipendiet ifråga under ytterligare ett år, varför stipendietiden i realiteten är tvåårig.

Konstnärsstipendierna anvisas från ett särskilt reservationsanslag på riksstaten. Den stipendiemyndighet, som svarar för utdelandet av stipen- dier till författare, översättare och kulturjournalister, är styrelsen för Sveriges författarfond. Samma stipendiemyndighet utdelar alltså såväl stora arbetsstipendier ur konstnärsstipendieanslaget som andra stipendie—

Budgetår Årliga stipendieanslag (kronor)

1964/65 360 000 1965/66—1966/67 444 000 1967/68 504 000 1968/69 564 000 1969/70— 197 3/74 795 000

typer ur den fria delen av biblioteksersättningen. Anslagsutvecklingen för konstnärsstipendier utgående till författare redovisas i ovanstående tabell.

Sveriges författarfond erhåller sedan budgetåret 1970/71 ett speciellt anslag för nordiska stipendier om 22 000 kr.

1.2.3. Konstnärsbelöningar

Arbetsstipendierna, vars syfte alltså var att tillförsäkra författarna för- bättrade arbetsvillkor, kompletterades år 1964 med en ny stipendieform, s k konstnärsbelöningar.

Som förutsättning för erhållande av belöning gällde och gäller, att mottagaren genom sin konstnärliga verksamhet uppnått en obestridlig position i svenskt kulturliv. [ den bemärkelsen, att konstnärsbelöningarna utgår såsom hederbevisning eller belöning i efterhand för redan gjorda konstnärliga insatser, motsvarar de delvis de sk meritstipendierna åt författare av hög litterär förtjänst. Konstnärsbelöningarna är emellertid inte tidsbegränsade. De skall ge en varaktig ekonomisk trygghet i yrkesutövningen och ett betryggande pensionsskydd. Trygghetsaspekten finns alltså med, men den konstnärliga insatsen ligger till grund för valet av belöningsinnehavare.

Konstnärsbelöning kan högst uppgå till fem gånger det basbelopp som enligt lagen om allmän försäkring gällde vid kalenderårets ingång. Det för januari 1973 fastställda basbeloppet var 7 300. Belöningens maximibe- lopp för år 1973 uppgår således till 36 500 kronor. Detta maximibelopp minskas med innehavarens årsinkomst upp till ett basbelopp och med 75 % av årsinkomsten i övrigt. Med ”årsinkomst i övrigt” avses den vid senast avslutade taxering fastställda nettoinkomsten — minus däri ingåen- de konstnärsbelöning — såvida innehavaren av belöning inte visar att hans inkomster utöver konstnärsbelöningen kan väntas uppgå till väsentligt lägre belopp under det löpande kalenderåret. Belöningen beskattas.

Avtrappningsreglerna innebär att belöningen mister ekonomisk bety— delse då den övriga årsinkomsten uppgår till ca 46000 kronor och därutöver. Systemet kan sägas ha den effekten att alla belönade med övriga inkomster understigande 46 000 kronor får en sammanlagd in- komst på ungefär samma nivå. Den som helt saknar övriga inkomster får sålunda en sammanlagd inkomst som endast är ca 10 000 kronor lägre än för den person, som har övriga inkomster om 46 000 kronor.

De första konstnärsbelöningarna utgick 1964 med ett antal av 25 belöningsmottagare. Av dessa var 10 litterärt verksamma. Antalet konst-

närsbelöningar uppgick i juni 1973 till 120. Av innehavarna var 39 författare.

För budgetåret 1973/74 har ett förslagsanslag om 1 425 000 kronor lämnats för samtliga konstnärsbelöningar. Om man utgår ifrån att _författarna erhåller ett totalbelopp motsvarande andelen innehavare utgår 460 000 kronor till denna grupp i form av konstnärsbelöningar.

Dramatikerstöd

Sedan budgetåret 1965/66 har Teater- och musikrådet (TMR) lämnat ersättning till upphovsman av svenskt sceniskt verk som framförts. För budgetåret 1973/74 disponerar TMR ett förslagsanslag om 465 000 kr för detta ändamål. Då ersättningen inte förutsätter eller främjar verkets förekomst i bokform tas denna stödform fortsättningsvis inte upp.

Tabell 1.5 Översikt över statliga medel till författare och översättare budgetåret 1973/74 (kr).

Biblioteksersättning 12 904 000 Ersättning för talböcker och taltidningar 280 000 Konstnärsstipendier 795 000 Nordiska stipendier 22 000 Konstnärsbelöningar 460 000

Summa 14 461000

l .3 Övriga ändamål

Förutom det statliga stöd till bibliotek och författare som redovisats ovan utgår under rubriken ”Bidrag till särskilda kulturella ändamål” statsmedel till ett antal specialorgan med anknytning till litteratur- området.

1.3.1 Författarcentrum

Författarcentrum bildades 1967 i syfte att söka etablera kontakter direkt mellan författarna och deras läsare. En viktig del av verksamheten består i att fungera som förmedlingscentral för författares medverkan vid olika typer av programverksamhet, främst uppläsningsaftnar. Författarcentrum uppträder också som arrangör av olika arrangemang, såsom kulturveckor och utställningar. '

1 mars 1971 var cirka 500 författare medlemmar av Författarcentrum. Ekonomisk huvudman är numera Sveriges Författarförbund.

Från starten 1967 to m budgetåret 1972/73 har Författarcentrum erhållit sammanlagt 867 000 kr i statsanslag. För budgetåret 1973/74 har 225 000 kr beviljats. [ övrigt har Författarcentrum under sin verksam- hetstid av staten tilldelats vissa extra projektanslag. Därutöver bestrider arbetsmarknadsstyrelsen vissa kostnader, motsvarande en tjänst, för den arbetsförmedlande verksamheten.

Nämnden för svensk språkvård bildades 1944. Den har enligt stadgarna till uppgift ”att följa det svenska språkets utveckling i tal och skrift samt utöva en språkvårdande verksamhet”. Nämnden skall också söka etablera nordiskt samarbete på språkvårdens område.

Nämnden fullgör sitt arbete genom utredningar och skrifter av bade populär och vetenskaplig art, genom föredrag och tidningsartiklar och genom upplysande och rådgivande verksamhet i övrigt.

Från budgetåret 1954/55 to rn 1972/73 har nämnden mottagit stats— anslag till ett sammanlagt belopp av 750 000 kr. Anslaget för budgetåret 1973/74 uppgår till 120 000 kr. Utöver dessa statsanslag har nämnden sedan 1959/60 för sin verksamhet fått årliga bidrag från Statens humanis- tiska forskningsråd.

1.3.3 Samfundet De Nio

Samfundet De Nio började sin verksamhet år 1916. Enligt stadgarna har samfundet till uppgift att ”främja den svenska skönlitteraturen genom prisbelöning av från trycket utgivna skönlitterära alster samt genom utgivandet av en tidskrift”.

Samfundet har för verksamheten fått årliga statsanslag sedan första hälften av l940—talet i samband med att dess skattefrihet upphörde. T 0 m budgetåret 1972/73 har sammanlagt ungefär 325 000 kr utgått. För budgetåret 1973/74 har hittills inget anslag utgått. Fr o m 1967/68 har samfundet också erhållit statligt tidskriftsstöd för Svensk Litteraturtid- skrift.

1.3.4. Svenska Barnboksinstitutet

Svenska Barnboksinstitutet är en stiftelse, bildad år 1965. Enligt stiftelse— urkunden skall institutets ändamål bl a vara att insamla och katalogisera på svenska språket utgiven barn- och ungdomslitteratur och att skapa ett forsknings- och referensbibliotek för en förutsättningslös vetenskaplig bearbetning av nämnda litteratur. Inom barn- och ungdomslitteraturens område skall institutet även samla och arkivera värdefullt originalmate- rial, verka för en utvidgad undervisning och forskning samt stå forskare, massmedia och andra till tjänst med information.

Statsbidrag utgick första gången budgetåret 1969/70. Fram to m 1972/73 har institutet erhållit sammanlagt 275 000 kr. För budgetåret 1973/74 har 145 000 kr beviljats.

1.3.5. Nordiskt författarsamarbete

Sedan 50 år tillbaka samarbetar den svenska författarorganisationen med motsvarande organisationer i de övriga nordiska länderna i frågor rörande internordisk lagstiftning och internordiska kontraktsbestämmelser. För verksamheten, som bedrives genom Nordiska Författarrådet, har den svenska författarorganisationen sedan länge erhållit statsbidrag. Fro m budgetåret 1966/67 har bidraget uppgått till 10 000 kr per år.

l .4 Sammanfattning

Det har framgått av det föregående att de nuvarande statliga utvecklings- och stödåtgärderna inom litteraturens område är koncentrerade till biblioteksverksamheten och till olika former av insatser för författare och översättare. Dessutom utgår ett visst stöd till ett antal sammanslutningar med anknytning till litteraturområdet.

För budgetåret 1973/74 har enligt redovisningen i avsnitt 1.1—1.3 ovan ett statsanslag på sammanlagt ca 24 mkr utgått i litteraturstöd fördelat enligt följande.

1. Bibliotek (exkl vet bibl och 9 076 000 kr bibliotekshögskolan) 2. Ersättning till författare och översättare 14 461 000 kr 3. Övriga ändamål 500 000 kr

24 037 000 kr

Det bör observeras att nämnda belopp endast inkluderar sådana anslag som direkt återfinns i statsbudgeten.l Därutöver utgår visst statligt stöd till litteraturområdet i olika former2 via verk, forskningsråd och andra statliga institutioner och myndigheter.

' Som ett litteraturstöd i viss mening kan också anslagen till den statliga institutio— nen Svenskt biografiskt lexikon (SBL) betecknas. Denna institution inrättades den 1 juli 1962 i syfte att fortsätta och slutföra utgivningen av uppslagsverket med samma nanm. Utgivningen, som påbörjades i privat regi redan 1917, har av ekonomiska skäl framskridit i en alltför långsam takt och periodvis t o m legat helt nere. Uppslagsverket har som huvudsyfte att utgöra en på förstahandskällor baserad generalinventering av betydelsefulla personligheter under olika skeden av det svenska samhällets utveckling. För budgetåret 1973/74 disponerar SBL ett förslags— anslag pä 707 tkr.

2 En speciell form av stöd ätnjutes av Svenska Akademien för ordboksarbete. Akademien har sedan 1791 rätt att utge Post- och Inrikes Tidningar. Denna rätt arrenderas numera av P.A. Norstedt & Söner, av vilken Akademien årligen erhåller dels en arrendeavgift på 192 tkr och dels en viss andel av annonsintäkterna. Denna andel motsvarade 1969/70 ett belopp av omkring 800 tkr.

2 Litteraturutredningens uppgifter och arbetssätt

Av föregående kapitel framgår att de nuvarande statliga utvecklings- och stödåtgärderna inom litteraturområdet i allt väsentligt är koncentrerade till biblioteksverksamheten och till olika former av åtaganden gentemot författarna. Från samhällets sida hade man således vid tidpunkten för utredningens tillsättande år 1968, med undantag för ett provisoriskt utformat tidskriftsstöd, inte utvecklat några särskilda former för direkt stöd till utgivning eller distribution av litterära verk.

Däremot hade önskemålet att göra flera människor delaktiga av de upplevelser och kunskaper som kultur och konst erbjuder föranlett ett flertal initiativ från statens sida i syfte att förbättra produktions- och distributionsförutsättningarna inom andra delar av kultursektorn. Exem- pel på sådana åtgärder under det senaste årtiondet är 1963 års filmreform och verksamheterna med rikskonserter och riksutställningar.

Det är bla mot ovan skisserade bakgrund man får se Kungl Maj:ts beslut att tillsätta en ”utredning rörande litteraturstöd mm”. Direk- tiven för utredningens arbete återfinns i det anförande till statsrådsproto- kollet, som dåvarande chefen för utbildningsdepartementet, statsrådet Palme, höll den 6 juni 1968. Utredningens centrala uppdrag kan, med en formulering ur direktiven, sägas vara att allsidigt pröva i vad mån ”de existerande villkoren för framställning och spridning av böcker motsvarar behoven av kvalificerad information och litterärt utbyte.” Direktiven, som återges i sin helhet i bilaga A, inleds med en bakgrundsbeskrivning av bokförmedlingens villkor i landet. Därefter redogörs för de olika fram- ställningar som gjorts hos Kungl Maj:t och de motioner som inlämnats i riksdagen med önskemål om ökade statliga insatser inom litteraturområ- det. Avslutningsvis anges under rubriken ”Utredningens uppgifter” rikt- linjerna för utredningsarbetet:

Området för utredningen bör innefatta såväl böcker som tidskrifter, dock med undantag för vetenskapligt tryck och läroböcker. För de stödåtgärder som kan komma att aktualiseras, bör gälla de avgränsningar jag anger i det följande.

Den är 1966 tillsatta läromedelsutredningen har till uppgift att utreda bl a frågor rörande produktion, distribution och inköp av läromedel. I

begreppet läromedel ingår också sådan barn- och ungdomslitteratur, skönlitteratur och faktalitteratur som i stor utsträckning kommer till användning i studiearbetet. Samråd bör därför ske med läromedelsutred- ningen.

För bedömning av var konsumtionsfrå'mjande åtgärder är påkallade och vilken metodik som bör tillämpas för sådana åtgärder bör de sakkunniga låta göra särskilda undersökningar.

De sakkunniga bör bl a låta företa en studie av läs- och bokvanor med särskild hänsyn till distributionsförutsättningama. En viktig uppgift vid en sådan studie är att försöka bedöma sambandet mellan å ena sidan det existerande bokutbudet genom försäljning och biblioteksverksamhet och å andra sidan bokköp, bokinnehav, biblioteksutnyttjande och läsaktivite- ter. Denna studie bör göras inom ett begränsat antal geografiska områ_ den, där man samtidigt har möjlighet att noggrant kartlägga bok- och tidskriftsutbud via bokhandel, bibliotek etc.

Vidare bör i anslutning till det förut nämnda statliga stödet till utveckling av de kommunala bibliotekens verksamhet ett par experimen- tella biblioteksundersökningar kunna göras med syfte att utnyttja resulta- ten av de sociologiska undersökningarna. Det sociologiska materialet bör därvid bilda underlag för bibliotekens planläggning av sina informations- åtgärder, serviceformer och allmänkulturella verksamhet. Effekten av vidtagna åtgärder bör mätas och bibliotekens lokala organisationsformer uppmärksammas.

Som ett led i arbetet med att utveckla konsumtionsfrämjande åtgärder bör de sakkunniga försöksvis pröva om den verksamhet för att etablera kontakter mellan författare och publik, som redan har påbörjats genom Författarcentrum och biblioteken, kan ytterligare stödjas och utvecklas. Möjligheten till samarbete med verksamheterna för riksteater, riksutställ- ningar och rikskonserter liksom med folkbildningsorganisationernas före- läsningsbyrå och studieförbunden bör därvid uppmärksammas. De nya initiativ som kan erfordras bör särskilt inriktas på kulturfattiga orter och befolkningsgrupper.

I nära anslutning till konsumtionsfrågorna står de problem rörande bokdistributionen som de sakkunniga har att ta upp till granskning. Syftet med detta avsnitt i utredningsarbetet skall vara att klarlägga vad som från samhällets sida kan göras för att underlätta spridningen av den kvalitetslitteratur som har svårigheter att nå ut. Det är angeläget både att utbudet når grupper med ett ådagalagt men ej tillgodosett behov och att det när helt nya grupper av läsare.

Utredningen bör söka klarlägga behovet av att de kommunala biblio- teken tar upp nya eller förstärker pågående aktiviteter som berör distributionsledet. Bla kan organiserandet av bokklubbs- och bokförsälj- ningsverksamhet genom biblioteken behöva utredas närmare. De sakkun- niga bör i samband härmed skaffa informationer om utvecklingen i andra länder av bokklubbsföretag och om försök i andra länder med bokförsälj- ning på bibliotek. Vid den förut nämnda experimentella biblioteksverk- samheten bör försök göras även med biblioteksförsäljning av litteratur direkt till allmänheten eller med en av biblioteken organiserad postorder- försäljning av litteratur.

Även om jag i det föregående har avsett främst svensk litteratur i originalutgivning och omtryck samt utländsk litteratur i svensk översätt- ning, så bör även tillgängligheten av utländsk, speciellt nordisk litteratur på originalspråken behandlas vid utredningsarbetet. Därvid bör beträffan- de bok- och tidskriftsförsörjningen till de språkliga minoriteterna i Sverige samråd ske bl a med den nyligen tillsatta utredningen om invandrares anpassningsproblem m rn.

Distributionen av noter kan antas möta delvis samma problem som distributionen av viss kvalitetslitteratur. De sakkunniga bör därför även

aktualisera frågan om förmedlingen av noter genom försäljning och biblioteksverksamhet.

Mot bakgrund av de behov av och möjligheter till åtgärder som man finner vara för handen på konsumtions- och distributionsområdena bör de sakkunniga granska om det är påkallat att genom särskilda produk— tionsstödjande åtgärder främja viss bokutgivning. Uppmärksamhet bör framför allt ägnas former av stöd som har återverkningar inte endast i produktionsledet utan även i distributions- och konsumtionsleden, varvid t ex möjligheterna att få till stånd utgivning av prisbilliga utgåvor av ny svensk skönlitteratur bör undersökas. Bibliotekens roll och möjligheter även i detta sammanhang bör klarläggas. De kategorier av litteratur för vilka stödåtgärder kan övervägas av utredningen bör i princip begränsas till sådan skönlitteratur, barn- och ungdomslitteratur samt facklitteratur — bortsett från facklitteratur av handbokstyp — som är kulturellt värdefull och behöver men inte på annat sätt får stöd för att komma ut. Det bör inte vara fråga om insatser som syftar till att avlasta förlagen deras normala utgifter.

En metod som har tillkommit för att ge effekt i flera avseenden har sedan år 1965 prövats i Norge. Jag avser den förutnämnda ordningen för Stödköp av nyutkommen inhemsk skönlitteratur i form av presentations- exemplar till folkbiblioteken. Denna inköpsordning syftar till att höja författarnas bokintäkter, sänka bokpriserna, ge större trygghet för förläg- gare av ny inhemsk skönlitteratur och främja spridningen av sådan litteratur. De sakkunniga bör beakta de synpunkter för och emot systemet som har framförts i debatten och den slutliga värdering av försöksverksamheten som väntas bli framlagd för det norska stortinget i höst.

Beträffande stödet till tidskrifter bör gälla att de sakkunniga bör söka finna en utformning av stödet så att det får en reell stimulanseffekt utan att samtidigt fixera beståndet av kulturtidskrifter.

Bedömningen av stöd åt kulturellt värdefull barn- och ungdomslittera- tur bör inte begränsas till böcker utan innefatta även andra former av litteraturutbud bland barn och ungdom, tex utgivning av seriemagasin som kan anses kulturellt värdefulla och som befordrar goda läsvanor.

Den genomgång som de sakkunniga skall göra bör också omfatta en omprövning av de nuvarande statliga insatserna för direkt författarstöd. De sakkunniga bör därvid väga olika möjliga insatser för författar- och litteraturstöd mot varandra inom hela området och se till den samlade verkan som man vill eftersträva.

Sveriges författarfond administrerar medel ur anslaget för författarer- sättningar och är stipendiemyndighet för författar- och översättarstipen- dierna. De sakkunniga bör överväga om de former av statligt stöd som kan komma att föreslås eventuellt bör handhas av ett gemensamt organ med vissa utredningsresurser. De sakkunniga bör därvid ta särskild hänsyn till behovet av nära samverkan med administrationen av de statliga insatserna för främjande av folkbiblioteksverksamheten. De sakkunniga bör också överväga i vilka former man lämpligast löser uppgifterna att organisera viss utbildning för författare och översättare och att främja översättning och spridning av svensk litteratur i utlandet.

Resultatet av de sakkunnigas arbete bör kunna framläggas i etapper om detta kan ske inom ramen för den helhetssyn som utredningen bör eftersträva.

Utredningen har i anslutning till de givna direktiven sökt lägga upp och bedriva sitt arbete utifrån konsumentens/läsarens intressen. Direktiven framhåller angelägenheten av att kvalitetslitteraturen ”när helt nya grupper av läsare”. Utredningen har därför i sina bedömningar av ”konsumtions-

främjande åtgärder” i lika hög grad sysslat med ”icke-läsaren” som med ”läsaren”.

Direktiven ger utredningen i uppdrag att genomföra studier av läs- och bokvanorna i några begränsade områden med särskild hänsyn till distribu— tionsförutsättningarna och vidare att utföra vissa biblioteksförsök med resultaten från dessa undersökningar som grund i syfte att nå ut med bibliotekens verksamhet till en ny publik.

Försöksverksarnheten bedrevs i samarbete med berörda kommuner under år 1970 i de tre stadsdelarna Kirseberg (Malmö), Oxhagen (Örebro) och Skärholmen (Stockholm) samt i Skellefteå tätort och Jörns försam- ling (Skellefteå). De sociologiska undersökningarna genomfördes före och efter försöksperioden i samma områden. Resultaten av denna verksamhet har tidigare publicerats i separata volymer med följande titlar ”Läs- och bokvanor i fem svenska samhällen. Litteraturutredningens läsvanestu- dier” (SOU 197220) och ”Försök med bibliotek. Litteraturutredningens biblioteksstudier” (SOU 1972261).

För att kunna ta ställning till i vad mån direkt stöd till utgivning och distribution av litterära verk erfordras fann utredningen det nödvändigt att verkställa omfattande undersökningar i förlags- och bokhandelsleden. Vidare krävdes en analys av utgivningen av vissa kategorier litteratur över en längre period för att kartlägga förändringar och förskjutningar i utgivningen. Dessa undersökningar har publicerats i en tredje volym ”En bok om böcker. Litteraturutredningens branschstudier” (SOU 1972:80).

Litteraturens och läsningens roll i undervisningen har behandlats av en särskild expertgrupp i en fjärde volym ”Litteraturen i skolan” (SOU 1973:1) som även innehåller gruppens förslag till reformering av Svenska Barnboksinstitutet. Vidare har utredningen deltagit i publice- ringen av skriften ”Kulturarbetarnas inkomster. En studie av kulturrådet, litteraturutredningen och låginkomstutredningen” (Publica 1971).

Utredningen har genomfört detta förhållandevis omfattande undersök- ningsprogram eftersom vi snabbt tvingades konstatera att data om ' bokkulturen i landet antingen var bristfälliga eller helt saknades. På vissa punkter har en delvis ny metodik kommit till användning, som arbetats fram i samråd med utredningens experter och andra specialister.

Utredningen valde att publicera sina viktigare undersökningari förvägi förhoppning om att den debatt som kunde väntas uppstå kring resultaten skulle kunna vara till nytta för utredningen i arbetet med huvudbetän- kandet. Vi kommer att referera till dessa undersökningar på en rad olika punkter i detta betänkande. (En mycket översiktlig bild av innehållet ide fyra tidigare publicerade volymerna ges i bilaga B.)

Utredningen har i sitt arbete haft upprepade kontakter och överlägg— ningar med företrädare för myndigheter, institutioner, organisationer och utredningar. Från författar—, förlags-, bokhandels— och bibliotekshåll hari olika sammanhang synpunkter lämnats på frågor inom utredningsområdet.

Utredningen har företagit tre studieresor utomlands, nämligen till Norge, framför allt för att studera den s k norska stödköpsordningen, till Holland och till Ungern. Vidare har utredningen med hjälp av utrikes- departementet skaffat viss information om bokbranschen iytterligare ett tiotal länder.

I utredningsdirektiven sägs att resultatet av de sakkunnigas arbete kan framläggas i etapper ”om detta kan ske inom ramen för den helhetssyn som utredningen bör eftersträva”. De sakkunniga har endast funnit det lämpligt att bryta ut frågan om stöd till tidskrifter, som behandlats i ett särskilt delbetänkande ”Statligt tidskriftsstöd” (utbildningsdepartemen— tet l970:l7, stencil). Utredningens förslag ledde till införandet av ett permanent tidskriftsstöd från budgetåret 1971/72 bestående av tre olika stödformer: grundbidrag, projektbidrag och en speciell ordning för stödköp. Stödet handhas av en för ändamålet särskilt upprättad tid- skriftsnämnd vars ledamöter utses av Kungl Maj:t. (Jfr prop l97lz47, KrU 14, rskr 206 och SFS 19711681).

3 Utredningens målsättning

3.1 Litteraturens roller

Litteraturens uppgift i samhället, diktningens teoretiska problem i vidaste mening, har debatterats under mer än två årtusenden. Diktare och filosofer har utfärdat rekommendationer och formulerat lagar för littera- turen och dessutom vid olika tillfällen tillsammans med världens mäktiga påbjudit litterära doktriner och förbjudit avvikelser, allt för att få litteraturen att inta en viss skepnad, spela en viss roll eller förmedla vissa tankar. Men litteraturen har också ständigt sprängt sina ramar, förnyat sig till sin form, erövrat nytt stoff och åt sig och omvärlden skapat nya nor- mer mot de maktägandes önskan.

Litteraturen är liksom övriga konstarter beroende av klimatet i det omgivande samhället. Det rör sig om ett komplicerat, svårfångat, ömse- sidigt förhållande: litteraturen — de som lever av, på, för, med eller mot den — är en del av den sociala verkligheten, påverkas av denna men utövar också själv påverkan.

Litteraturen, boken har spelat en stor roll i den fortgående andliga och politiska omvandlingsprocessen. Den har ofta verkat på lång sikt, den har, för att låna en formulering ur Heinrich Bölls Nobelföreläsning, kunnat tjäna som ”ett bra gömställe: inte för dynamit utan för idéer med fördröjd sprängverkan i samhället”. Litteraturen har förmått kasta ett motljus över de rådande förhållandena, kunnat levandegöra och hålla vid liv mänsklighetens drömmar och erfarenheter.

Samtidigt är litteraturen — liksom övriga konstarter _ också sitt eget mål. Mot detta svarar en läslust, en sorts estetisk glädje i form och upplevelse liknande den spelglädje som finns i musik eller varför inte i ett bollspel. Även denna sida av litteraturen — redan Horatius gav den ju i uppgift att både gagna och roa — måste tillmätas stor betydelse inte minst om man vill förstå dess inverkan på läsarna.

Boken har alltså varit ett väl fungerande medel att överföra tankar och känslor över tid och rum från en människa till en annan. Är den det fortfarande? Är inte i själva verket boken, och då kanske särskilt den traditionella skönlitteraturen som konstform, på väg att konkurreras ut av modernare media, som kan överta dess roll som central källa för information och upplevelse?

Det är ogörligt att med tillgängliga informationer ge en helt säker långtidsbedömning i denna fråga. Man vet ej vilka ytterligare möjligheter som utvecklingen inom tex elektroniken kommer att skapa, ej heller om och i så fall när redan kända tekniker såsom kassett- och kabel-TV, satellitsändningar, bildplattor, mikroficher etc kan komma att erbjudas den enskilda konsumenten på konkurrenskraftiga villkor. Det kan heller inte förutses vilken politik samhället kommer att föra inom olika sektorer av mediaområdet.

Att boken i en framtid kommer att utsättas för ökad konkurrens i den meningen att nya media tillkommer är självklart. Litteraturutredningen har i sitt remissyttrande över utredningen ”Att välja framtid” (SOU 1972z59) framhållit vikten av att en kommande framtidsforskning även omfattar mediasektorn. Det är av vitalt intresse att man söker vinna kunskap om dessa frågor så snabbt som möjligt bl a för att därigenom skapa goda förutsättningar för en framsynt kulturpolitik.

Väsentligare för bedömningen av utvecklingen under de närmaste decennierna är att boken hittills kunnat hävda sig trots de radikala nyvinningarna inom mediaområdet. Mycket talar för att de förändringar och uppfinningar som nu kan förutses på detta område snarast blir av vidareutvecklande natur. Det kan därför med fog antas att en allmän sam- hällsutveckling med förbättrade levnadsvillkor, stigande utbildning och ökad information via övriga media inte heller fortsättningsvis kommer att hota bokens ställning utan snarare stärka den.]

Att boken klarat anstormningen från etermedia, film och masspress är i och för sig ej förvånande. Boken har en mängd fördelar i förhållande till dessa. Bokens tekniska och ekonomiska förutsättningar medger ett differentierat utbud i en helt annan utsträckning än vad som gäller för tidningsutgivning, radio-, TV— och filmverksamhet.

Det finns skiftande publiker och mängder av olika minoriteter inom kulturområdet. Boken har väsentligt större möjligheter än renodlade massmedia att svara mot deras växlande behov. Den är ett pluralistiskt instrument vars yttre form lämpar sig lika väl för vetenskaplig eller litterär grundforskning som för bred underhållning eller information.

Även om vi inte kan skriva under tesen att mediet är budskapet så är det helt klart att olika medier ställer olika krav på budskapets utform- ning. Boken har ijämförelse med en del renodlade massmedia särskilda möjligheter att bryta det schablonartade och konformistiska till förmån för fördjupning och utveckling.

Bokens upphovsman vinner — genom den icke tidsbundna produktio- nen, genom det valfria formatet, genom att han inte behöver anpassa sin framställning till en mycket stor publik —- djupare penetrering, fler skikt, fler synpunkter. Den större friheten kan också leda till att han ser något helt annat än han skulle göra inom snävare ramar. ] boken kan de nya tankarna, de sammansatta bilderna växa fram, därför att där en större, mera total erfarenhet kan förtätas.

För konsumenten har boken som medium, vilket ofta framhållits, en rad fördelar även på det praktiska planet. Boken finns till hands i sin helhet: läsaren kan hålla sin egen takt, bläddra tillbaka, tänka efter, lägga den helt åt sidan och återvända till den när det passar. Boken är lätt

' Relationen TV/bib- lioteksutläningen belyser en delaspekt i detta sam- manhang. När TV 1 in- fördes sjönk utlåningen allmänt för att därefter öka i snabbare takt än ti— digare. Samma sak uppre- pades i region efter re- gion när TV 2 byggdes ut.

flyttbar och kan användas i de mest skiftande situationer. Den är omedelbart tillgänglig, det krävs ingen apparatur för att förmedla texten till mottagaren. Den är driftsäker, det behövs ingen annan än läsarens egen energi för att den skall fungera. Boken är relativt oförstörbar, även den hårt lästa boken går att använda för ny läsning och som referens- material. Den är lätt att mångfaldiga och förlorar ingenting på det, varje exemplar är ett original.

Aktiv läsning innebär ofta ett direkt möte med en annan människa och kan samtidigt innehålla ett starkt moment av ”meddiktande”. Umgänget med litteratur sker i allmänhet avskilt och personligt. Kollektiva upplevel- ser av litteraturen tillhör undantagen. Andra människors närvaro kan snarare uppfattas som störande. läsaren stör däremot ej sin omgivning. Även om själva läsningen vanligen är en enskild akt är den samtidigt en viktig grund för gemensamhetsupplevelse och kommunikation.

Boken har alltså bestämda fördelar framför andra media. Men dess framtid är inte problemfri. De ekonomiska betingelserna för utgivning och spridning av böcker har successivt förändrats därhän att mångfalden och mångsidigheten, som är bland bokens största fördelar, hotas. Även om restriktionerna är av delvis annan art än vad som gäller för tex tidningsutgivning kan man se parallella utvecklingstendenser _ och faror _ inom hela sektorn det tryckta ordet. Ett allt större behov av kapital torde leda till en ökande koncentration, konkurrensmöjligheterna inom olika utgivningsområden minskar, något som går ut över mångsidigheten i utbudet och alltså begränsar valmöjligheterna för läsarna och yttrande- möjligheterna för författarna. För boken gäller att ju mer dess massme- diakaraktär förstärks, dvs ju mer en producent satsar på att få allmänhe- ten att konsumera samma sak samtidigt, desto färre titlar kan då få tävla om allmänhetens intresse på lika villkor, desto mer kostnadskrävande, riskfylld men också i vissa fall vinstgivande blir utgivningen.

Boken tillhör alltså ej det förgångna. Dess problem är i vad mån den under rådande ekonomiska betingelser även fortsättningsvis kan svara mot de starka krav på mångfald och mångsidighet som ställs — bör ställas — på den. En levande bokkultur spelar en viktig roll för ett samhälles vitalitet. Det är ett självklart kulturpolitiskt mål att främja tillblivelse och tillägnande av god litteratur.

3.2 Litteraturens nuvarande situation

Litteraturutredningen har genom en rad olika undersökningar sökt skaffa sig en bild av bokkulturens nuvarande situation i landet. Resultatet av det- ta kartläggningsarbete har, som framgått av kapitel 2, tidigare redovisats i separata bilagor till detta betänkande. I kapitlen 4, 5 och 6 analyseras och diskuteras villkoren för utgivning, försäljning och utlåning av böcker mot den bakgrunden. I detta avsnitt lämnas endast några centrala iakttagelser från dessa undersökningar, varvid samtidigt några för utred- ningen viktiga problemställningar blir presenterade.

Läs vanor

Utredningens läsvanestudier visar att läsningen spelar en väsentlig roll i människors vardagsliv.l Den fria tiden, dvs den tid som en person kan disponera sedan den tid tagits bort som går åt för sömn, måltider, hushålls- och förvärvsarbete, uppgår i genomsnitt till femtio timmar per vecka. Hälften eller något mer av denna tid, 25—30 timmar, använde den vuxna befolkningen i utredningens fem olika undersökningsområden till ”massmediaaktiviteter”, till att se på TV, lyssna på radio och läsa dagstidningar, veckotidningar, tidskrifter och böcker. Ett tiotal av dessa timmar ägnade man åt läsning, och det tämligen oberoende av var man bodde och vilken utbildning man hade. Två till tre av dessa tio lästimmar anslogs i genomsnitt till läsning av böcker.2 Jämför man de fyra läsaktiviteterna med varandra blir rangordningen — vare sig man använder ett frekvensmått eller ett tidsmått — (l) läsning av dagstidningar, (2) läsning av böcker, (3) läsning av veckotidningar och (4) läsning av tidskrifter. Förutom läsning av dagstidningar var TV—tittande och radio- lyssnande de enda två fritidsaktiviteter man ägnade sig oftare åt eller anslog mer tid till än just bokläsning.

Undersökningen visade dock på betydande skillnader i läsningens inriktning och kvalitet. I detta hänseende är faktorer som utbildning, inkomst, ålder, kön mycket betydelsefulla, men ett annat, för utredning- en väsentligt resultat av analyserna i läsvanestudierna är att bokdistribu- tionens utformning och kvalitet i ett visst geografiskt område, dvs förekomst och relativ betydelse av bibliotek, bokhandel, kioskhandel etc, spelar en viktig roll för vilka böcker som invånarna där läser. Skillnader i bokdistributionens standard leder till strukturella skillnader i läsningeni olika geografiska områden; marknadens utbud, bokens fysiska tillgänglig- het formar i viss utsträckning läsningen.

I direktiven till litteraturutredningen heter det med hänvisning till tidigare sociologiska undersökningar att den ”torftiga eller undermåliga litteraturen, som ges ut i spekulationssyfte och håller ett lågt pris, tycks vinna spridning särskilt inom kulturfattiga grupper”, vilka definieras som personer i lägre inkomstgrupper och med lägre utbildning. Resultaten i läsvanestudien pekar emellertid på att den sortens litteratur läses i lika hög grad inom välutbildade grupper med goda inkomster. Det var intressant nog endast den enda inhemska massmarknadsserien, skriven av Sigge Stark, som till övervägande delen fann sina läsare i socialgrupp III. När det gäller läsning av kvalificerad litteratur existerar däremot, som man kan vänta, ett klart samband med utbildningsnivån. Likaså avsätter personer med god utbildning i genomsnitt mer tid åt att läsa. Det är uppenbart att 'en tillräckligt hög utbildningsnivå inte i och för sig utgör en garanti för att folk skall läsa goda böcker men den är en förutsättning för en vidgad läsning av kvalificerad litteratur.

I läsvanestudien intervjuades sammanlagt 1 896 personer i fem olika undersökningsområden. Dessa uppgav sig ha läst i 1 788 böcker under fjortondagarsperioden före intervjutillfället. Ungefär en tredjedel av böckerna hade inköpts ”i samband med” läsningen, en tredjedel lånats på bibliotek och en tredjedel kommit i läsarens händer på annat sätt, genom

1 Läs- och bokvanor i fem svenska samhällen, SOU l972:20.

2 Med böcker avses i detta sammanhang även massmarknadsböcker, som distribueras via kioskhandeln o d.

lån eller gåva från bekanta och anhöriga, genom arv e d. 13 % av de lästa böckerna hade inköpts i bokhandel ”i samband med” läsningen. De flesta förvärvssätt ökar i frekvens med stigande utbildningsnivå, mest markerat dock köp i bokhandel och lån på bibliotek. Ägandet av böcker mätti antalet hyllmeter i hemmet är starkt socialt skiktat. Undersökningen visar att boksamlingar på fem hyllmeter och däröver är sällsynta i socialgrupp Ill medan det i socialgrupp [ är ovanligt med boksamlingar under fem hyllmeter. Låginkomstutredningens material uppvisar samma bild. Biblio- teken har här en viktig korrigerande funktion. Man kan uttrycka skillnaden mellan de båda förvärvssätten på följande sätt: den del av de intervjuade som hade studentexamen eller högre utbildning hade läst sju gånger så många bokhandelsinköpta böcker men endast tre gånger så mänga bibliotekslånade böcker som de med enbart folkskoleutbildning. Detta förhållande bör ses i relation till en analys av den faktiska biblioteksutlåningen i de fem olika undersökningsområdena. Där fram- kom att personer tillhörande socialgrupp II och [ visserligen i genomsnitt var flitigare boklånare än socialgrupp III men att skillnaderna inte var särskilt stora, och vidare att det inte torde finnas något direkt samband mellan utlåningens fördelning på olika genrer och låntagarnas social- gruppstillhörighet. Genom att bibliotekens bokutbud i jämförelse med andra kanaler generellt sett utmärks av både kvalitet och mångsidighet är det uppenbart att detta inte bara innebär en kvantitativ utjämning av skillnaderna i läsning mellan olika socialgrupper. Undersökningarna visar också att personer med högt bokintresse — och därmed förknippad hög bokförbrukning _ skaffar sig en större andel av de böcker de läser genom att låna dem på bibliotek; bokhandelns relativa roll i bokförsörjningen tycks däremot ej öka med växande bokintresse.

Men många av de intervjuade ägnade sig mycket litet eller inte alls åt bokläsning. Omkring 40 % sade sig inte ha läst i en skönlitterär bok under minst femton minuter i sträck någon gång under hela året före intervju- tilifället. Å andra sidan var de intervjuades inställning till bokläsning nästan genomgående positiv. Ca 90 % fann denna sysselsättning i hög grad värdefull. Vare sig denna inställning beror på insikt eller konvention innebär skillnaden mellan attityden till och det faktiska utnyttjandet av böcker att man kan hysa viss optimism vad gäller effekten av läsfrämjan- de åtgärder av olika slag. De intervjuade trodde själva att höga bokpriser och begränsat öppethållande på biblioteken utgjorde de väsentligaste hindren för en ökad bokläsning.

Bi b lir) tek

[ direktiven till litteraturutredningen betonas bibliotekens nyckelställning som litteraturförmedlare. De har särskilda förutsättningar att uppfylla direktivens önskemål om att bredda basen för den kvalificerade litteratu- ren, korrigera av marknadskrafterna skapad skevhet ooh bryta socialt betingade läsbarriärer.

Utlåningen via folk- och skolbibliotek har successivt ökat sedan 1930-talet och uppgick år 1972 till ca 75 miljoner lån, varav ca hälften gick till barn och ungdom. Ökningen har under senare år skett i allt

snabbare takt. 1955 lånade folkbiblioteken ut ca 20 milj band. Under femårsperioden 1965—70 steg utlåningen med ungefär samma siffra, alltså 20 milj, från drygt 30 milj län 1965 till drygt 50 milj 1970. Det är självklart men bör kanske ändå påpekas i detta sammanhang att denna expansion av bibliotekens verksamhet, som betingats av ett växande läsintresse, samtidigt inneburit en mäktig stimulans av både läsning och utgivning av böcker.

Biblioteksverksamheten är en primärkommunal angelägenhet. Den är helt frivillig och bedrives utan hjälp — eller hinder _ av lagar eller centrala förordningar. Kommunernas samlade kostnader för folkbiblio- teken var år 1972 närmare 300 milj kronor. De statliga insatserna inom området, som redovisats i kapitel 1, uppgick för budgetåret 1973/74 till 9 milj kronor. Trots att svenskt biblioteksväsen generellt sett — även enligt utländska iakttagare — har nått en hög nivå, så bör samtidigt framhållas att utvecklingen ej försiggått likformigt över landet. Utred- ningens biblioteksstudier visar att bibliotekens arbetsbetingelser och resultat är ytterst skiftande på olika håll i landet.1 Genom att verksam- hetens omfattning och inriktning bestäms av kommunerna själva varierar framför allt resurserna men också viljan starkt från kommun till kom- mun. Det är idag ingen svårighet att finna bibliotek på snart sagt alla de utvecklingsnivåer som ett progressivt bibliotek passerat under det senaste halvseklet.

[ utredningens biblioteksstudier redovisas också resultaten av de biblioteksförsök utredningen gjorde under år 1970. Försöken genomför- des på fem, i viss mening kulturfattiga orter i syfte att vinna nya grupper i samhället för biblioteksutnyttjande och bokläsning. Försöken, som genomfördes på samma orter där läsvanestudierna ägt rum, visade klart och tydligt att en sådan satsning på biblioteken också ger resultat. En kombination av utlåning utanför bibliotekens lokaler på platser där människor dagligen rör sig, alltså tex på arbetsplatser, av bättre bokut- bud och ökat öppethållande, god information och integration med andra kommunala organ samt en aktiv allmänkulturell verksamhet ökade både biblioteksutnyttjandet och bokutlåningen högst avsevärt. En analys av utlåningen visar att låntagare tillhörande socialgrupp lll genomgående ökade sin andel av lånen under försöksäret. Det förtjänar också att nämnas att utlåningen sjönk under året därefter, då vissa åtgärder, särskilt av uppsökande slag, åter drogs in. Detta ger ett ytterligare belägg för att försöksverksamheten gett resultat men framför allt för att det krävs kontinuerliga insatser för att grundlägga och bibehålla goda bok- och biblioteksvanor.2

Folkbiblioteken utgör, som redan tidigare antytts, även en ekonomiskt viktig faktor i bokvärlden. Deras samlade bokinköp uppgick år 1972 till ca 55 milj kronor. Det är av stor betydelse för förlagen vilken sorts litteratur biblioteken satsar sina pengar på, hur man tex fördelar sin budget på inköp av efterfrågad litteratur i många exemplar respektive på stor bredd i antalet inköpta titlar. Kommunens val av inköpskanal för biblioteks— och skolböcker är av vikt för bokhandeln. Biblioteksverksam- hetens ekonomiska betydelse för upphovsma'nnen framgår av kapitel 1, som redovisar utvecklingen för biblioteksersättningen. 1972 uppgick denna

1 Försök med bib- liotek, SOU 1972:61.

2 Försöksverksamheten behandlas även ikap 6. En fullständig redovis- ning återfinns i Försök med bibliotek, SOU 1972:61, s 184 ff.

till ca 12 milj kronor. En av utredningen genomförd förlagsenkät visar att denna summa endast är ett par miljoner kronor lägre än förlagens utbetalningar till författare och upphovsmän i form av royalty och engångshonorar.

Bokutgivning

En omfattande del av utredningens undersökningar har behandlat bokut- givningen, dess omfattning och dess förutsättningar. Undersökningarna finns presenterade i utredningens branschstudier.l I dessa redovisas också den kommersiella bokförmedlingens villkor. Nedan behandlas översiktligt utgivningens och distributionens förutsättningar. En noggrannare redovis- ning lämnas i kapitel 4 respektive 5. Framställningen inleds med en kort internationell utblick.

Det är förenat med betydande svårigheter att på ett rättvist sätt redovisa utgivningen i olika länder, dess nivå och inriktning samt att från erhållna siffror göra jämförelser. Statistisk information om bokut- givning är i vissa länder obefintlig och i många andra bristfällig. Därtill kommer att definitionen av begreppet titel samt indelningen ilitteratur- kategorier varierar starkt.

Enligt UNESCO-statistiken, som får tolkas med stor försiktighet, låg den samlade världsutgivningen år 1968 på omkring 500000 titlar, en ökning sedan 1961 med drygt 30 procent. Mer än hälften av dessa titlar publicerades i västländerna, en tredjedel i de kommunistiska ländernai öst och en tiondel i övriga länder. Östländerna har jämfört med andra ländergrupper en påtagligt starkare inriktning på facklitteratur, framför allt på grund av en omfattande utgivning av böcker inom naturvetenskap och teknik.

Sverige låg enligt denna statistik på femtonde plats i fråga om antal utgivna titlar per år. Om man räknar per capita hamnar Sverige högt upp på skalan tillsammans med några andra mindre västeuropeiska länder med hög industrialiseringsgrad och utbildningsnivå. Utgivning per capita ger emellertid ingen säker bild av hur långt bokbehoven tillgodoses. En invånare i ett litet land har rimligen samma behov av bredd och mångsidigt urval som en invånare i ett stort land. Detta behov är dock mycket svårt att fylla då den lägre totala efterfrågan på böcker i ett litet land med ett begränsat språkområde inte ekonomiskt kan bära upp samma utgivningsnivå som i ett stort land.

Antalet översättningar uppgick enligt ovan nämnda UNESCO-statistik till ca 40000, dvs endast 8 procent av det totala antalet titlar. Den största utgivningen inom denna sektor förekom i det tyska språkområdet. Sverige låg i detta avseende på elfte plats. Det är notabelt att andelen översättningar för Sverige var ca 20 procent, således betydligt mer än genomsnittet. Överhuvudtaget gäller att länder med litet språkområde, hög utbildningsnivå och väl utvecklat förlagsväsen har en relativt högre andel översättningslitteratur. I sådana länder föreligger i högre grad än annorstädes behov av informationer och impulser utifrån, samtidigt som det finns materiella resurser att förmedla dem.

Produktion och försäljning av böcker sker i Sverige i huvudsak genom

1 En bok om böcker, SOU 1972280.

enskild företagsamhet. Några subventioner från det allmänna utgår inte. Detta nästan totala beroende av de kommersiella krafterna är mycket ovanligt i kulturella sammanhang. Frånvaron av direkta insatser för att stödja utgivning och försäljning av böcker har inte sin grund i att de beslu- tande instanserna skulle sakna intresse för litteraturens villkor. Det är sna- rare produktionsekonomiska faktorer som ligger bakom; litteraturen är den sektor inom kulturen som längst har klarat sig utan direkt stöd.

De produktionsekonomiska förutsättningarna har gett litteraturen vissa fördelar. De låga kostnaderna för utgivning av en enstaka titel möjliggör en större generositet än vad andra mer kostsamma media kan medge. Möjligheten till nyetablering är också större på förlagssidan än i andra mediasammanhang.

Detta till trots är förlagskoncentrationen betydande: inom kategorin skönlitteratur svarade år 1971—1972 de fem största förlagen för närmare 55 procent av antalet titlar. Inom barn- och ungdomslitteraturen var kon- centrationen ännu starkare. Där stod nämligen tre förlag för hela 63 pro- cent av utgivningen under samma period. Vad facklitteraturen beträffar föreligger endast uppgifter om den värdemässiga koncentrationen, uppgif- ter som tydligt pekar på att de större förlagens dominans i utgivningen är betydligt mindre inom denna kategori.

Trots den starka förlagskoncentration som nu föreligger i fråga om skönlitteraturen har de större förlagens andelar av utgivningen avtagit under de senaste åren. Om man däremot räknar efter förlagskoncerner kan man tala om en ökad koncentration, vilket hänger samman med Esseltes köp av Almqvist & Wiksell. I och med detta är nu fem av de största skönlitterära förlagen, med en utgivningsandel på drygt 50 procent, samlade i två koncerner, Bonniers och Esselte. Räknar man med omsättningssiffror svarar de två koncernerna för hela 65 procent av skönlitteratur i ordinarie utgivningsform.

En författare har alltså ett begränsat antal förlag att vända sig till. Om författaren har tillgång till och själv är villig riskera kapital, finns möjligheten till utgivning på eget förlag. Under senare år har en rad förlag, som endast tillhandahåller vissa servicefunktioner, startats. Förfat- taren får själv stå för det ekonomiska risktagandet. Utgåvomas utstyrsel är oftast opretentiös.

Denna senare utveckling torde till stor del bero på förlagens under senare år alltmer restriktiva hållning. Denna skärpning har naturligtvis sin bakgrund i sämre ekonomiska betingelser. Vad dessa beror på är däremot svårare att säga. Till viss del är orsakerna sannolikt tillfälliga och hänförbara till senare års konjunkturförändringar.

Det är också troligt att minskningen i utgivningen orsakats av en allmän självrannsakan inom förlagen. Under 1960-talets goda år fördes ibland en från mera långsiktig ekonomisk synpunkt diskutabel utgivnings- politik. De låga kostnaderna för utgivandet av en enstaka titel tillsam- mans med lockelsen att en titel i gynnsamma fall kan ge stora vinster resulterade i generositet vid utgivningsbesluten. Låga marginalkostnader medförde vidare att upplagorna många gånger gjordes allt för stora. När det ekonomiska klimatet blev hårdare tvingades man tänka om. Ekono- miska avvägningar torde numera spela större roll vid utgivningsbesluten —

medan de kulturella ambitionerna minskar.

Problemen inom förlagsbranschen är dock inte ensartade. Som redan antytts är det huwdsakligen de större förlagen som tvingats till nedskär- ningar. Situationen för de olika utgivningskategorierna varierar också. Utgivningen av facklitteratur har i huvudsak ökat under det senaste decenniet. Ett undantag är dock större verk, där utgivningen starkt minskat. Barn- och ungdomslitteraturen upplevde en kraftig expansion fram till 1970, följd av drastiska nedskärningar. Den kvalificerade skön- litterära utgivningen har alltsedan 1960-talets mitt stagnerat och på senare år minskat. Denna nedgång har huvudsakligen drabbat särskilt olönsam- ma delkategorier såsom kvalificerade prosaöversättningar och svensk lyrik. Kiosklitteraturen har under samma period kraftigt stärkt sin ställning.

Ett problem för bokutgivningen är att den bokläsande allmänhetens inköp fått allt mindre betydelse för branschens lönsamhet. I stället har de institutionella köpen _ främst då från bibliotekens sida — ökat i betydelse. Bland privatköpen har dessutom presentköpen blivit alltmer dominerande. Inköpen från personer som köper böcker för egen läsning har således relativt minskat. Samtidigt måste man dock konstatera att institutions- och presentinköpen garanterat den bredd i utgivningen som fortfarande finns.

Under större delen av 1960-talet ökade priserna på originalböcker kraftigt. Ökningen skedde i en betydligt snabbare takt än den allmänna prisnivån enligt konsumentprisindex. Därefter har priserna legat relativt stilla på en hög nivå, vilket innebär att prisutvecklingen under de senaste åren varit lugnare än vad som gäller för varor i allmänhet. Pocketböcker- na har däremot fortsatt att stiga ipris. Särskilt kraftiga har prisökningar- na varit för de skönlitterära pocketböckerna. Detta innebär att inköps- möjligheterna för de mindre köpstarka konsumenterna begränsats.

Några tekniska nyvinningar som leder till väsentliga kostnadsbesparing— ar är inte att vänta inom bokbranschen. Möjligheterna till rationalise- ringar är också mycket begränsade.l Både produktions- och distributions- led kommer alltså att förbli mycket personalkrävande. Samtidigt kan man vänta sig ständiga produktivitetsförbättringar inom andra branscher. Detta betyder att bokbranschen, med samma ambitioner vad gäller service och sortimentsbredd som i nuläget, kommer att få det relativt sett svårare. Det kommer under de angivna förutsättningarna att uppstå ett behov av ekonomiska tillskott utifrån.

Om sådana ekonomiska tillskott uteblir är det troligt att förläggarna kommer att satsa på en väsentligt mer begränsad bokutgivning. För detta talar såväl produktionsekonomiska faktorer — fördelen med stora uppla- gor ökar ständigt — som marknadsföringsmässiga faktorer _ i konkurren- sen om fritiden måste bokbranschen göra allt större satsningar. I vissa länder, tex Västtyskland, kan man redan nu se exempel på denna utveckling; vissa större förlag satsar på ett mycket begränsat antal titlar, men då med marknadsföringskostnader som i svenska mått är anmärk— ningsvärt stora.

Förläggarna har även blivit alltmer restriktiva med lagerhållningen av sina böcker. Målsättningen att under en så kort tidsperiod som möjligt

1 För en närmare belys- ning av dessa frågor hän- visas till lin bok om böc- ker, SOU l972:80. I ka- pitel 6, Tekniska fram- ställningskostnadcr, be- handlas förlagssidan och i kapitel 4, Bokhandelns lönsamhet, distributions- ledet.

sälja så många exemplar som möjligt strider mot den gamla tanken på böcker som stapelvaror. Om omedelbar försäljning uteblir resulterar detta allt oftare i en snabb realisation alternativt makulering.

Bo k försäljn ing

Den fullsorterade bokhandeln har fått allt större problem. Med den snabba omvandling som detaljhandeln undergått och undergår delas dessa problem av nästan all specialhandel. Bokhandeln levde dock längre än andra i skydd av omfattande konkurrensbegränsningar. Ända fram till 1970 hade man både fasta detaljhandelspriser och etableringskontroll. Detta medförde bl a att de stora institutionskunderna främst skola och bibliotek mer eller mindre var hänvisade till att till givna priser göra sina inköp hos fackbokhandeln. När de fasta bruttopriserna upphävdes den 141970 kunde de stora kunderna spela ut de olika boklådorna mot varandra eller vända sig till andra distributörer. Detta resulterade i att många boklådor förlorade sina storkunder alternativt tvingades till uppgörelser som gav mindre förmånliga villkor.

Det är emellertid inte bara bruttoprisförbudet som orsakat bokhandelns problem. Som antytts har övergången till en alltmer kostnadsmedveten detaljhandel medfört att bokhandeln fått svårigheter att behålla sin serviceinriktning och tillhandahålla ett fullsorterat utbud. Ambitionen finns fortfarande kvar på många håll, men senare års avtal mellan bokhandel och bokförlag och den faktiska utvecklingen pekar på en viss service- och sortimentsförsämring. Kravet på ökad lageromsättningshas- tighet har tvingat många bokhandlare till minskning i sortimentets djup och bredd.

Utredningens struktur— och lönsamhetsstudier av bokhandeln — som närmare redovisas i kapitel 5 — visar att många boklådor har betydande problem och att sektorn under nuvarande betingelser knappast har någon expansionskraft. Man måste dock fastslå att fackbokhandeln är ensam om att till försäljning tillhandahålla ett kvalificerat och brett utbud.

Enligt beräkningar, som redovisats i utredningens branschstudier,l säljer bokhandeln årligen ca 10 milj böcker till allmänheten. Ungefär lika många böcker säljs via de försäljningsställen som betjänas av Pressbyrån. En tredje försäljningskanal, bokklubbarna, svarar för något mindre än 4 milj försålda böcker.

Bokklubbarna har alltså en försäljning som svarar för något mer än 15 procent av den kommersiella bokförmedlingen. Trots denna begränsning är bokklubbarna av ett speciellt intresse. Utbudet görs nästan uteslutande av skönlitteratur för vuxna och böckerna går direkt till bokläsande privatpersoner. Dessutom är bokklubbarnas expansion under det senaste decenniet remarkabel; omsättningen har under perioden 1960—1972 fem- tondubblats. Jämförelser med utländska förhållanden pekar på ytterligare expansionsmöjligheter.

Sammanlagt säljs alltså årligen ca 25 milj böcker till allmänheten. Läroböcker är då undantagna. Bibliotekens utlåning kan beräknas till 75 milj bokexemplar. Den totala bokförmedlingen kan alltså med detta

[ En bok om böcker, SOU 1972180, kapitel 5.

grova mått uppskattas till 100 milj exemplar varav de kommersiella kanalerna svarar för ungefär en fjärdedel. Jämförelser mellan de olika kanalernas siffror bör göras med en viss försiktighet; inköp möjliggör t ex ett längre och återkommande umgänge med boken. Några undersök- ningar som visar hur många personer som genomsnittligt läser en köpt respektive lånad bok finns inte, men troligtvis utnyttjas den köpta boken mer. De kommersiella kanalernas betydelse framgår emellertid av utredningens läsvaneundersökningar: av de böcker de intervjuade perso— nerna hade läst hade något mer än en tredjedel köpts, något mindre än en tredjedel lånats på bibliotek och något mindre än en tredjedel kommiti läsarens händer på annat sätt.

Pressbyråns bokutbud är till sin dominerande del torftigt. Det mycket begränsade sortimentet finns tillgängligt på ca 14 000 försäljningsställen. Dessa är jämnt spridda över landet och finns alltså även på mindre orter. De knappt 300 fullsorterade boklådorna är däremot koncentrerade till större och medelstora städer. Personer i glesbygd och mindre tätorter är sålunda oftast hänvisade till Pressbyråns sortiment när de önskar köpa böcker.

Försäljningen via Pressbyrån liksom utgivningen från de förlag som utnyttjar Pressbyrån som huvudsaklig försäljningskanal har växt fram under de senaste decennierna. Denna framväxt inträffade samtidigt med den s k folkbokens tillbakagång och försvinnande, något som dock inte tycks kunna förklaras av konkurrens från Pressbyrån.l Man kan däremot säga att Pressbyrån fyllde det tomrum som uppstod när folkboken försvann och att detta kom att innebära en avsevärd kvalitetsförsämringi utbudet av billiga böcker till en bredare allmänhet. Kiosklitteraturens expansion är för övrigt en internationell företeelse.

3.3 Utredningens bedömningar Läsarna

Litteraturutredningens centrala uppdrag är, som framgått av redogörelsen för direktiven i kapitel 2, att allsidigt pröva i vad mån ”existerande villkor för framställning och spridning av böcker motsvarar behoven av kvalifice- rad information och litterärt utbyte”. En väsentlig uppgift är därvid att föreslå initiativ i syfte att vinna nya grupper för läsning av god litteratur.

Med hänvisning till det resonemang som förts i avsnitt 3.1 avstår utredningen från att söka utforma några absoluta och allmängiltiga kriterier för hur god litteratur skall se ut. Utredningen vill därmed inte förespråka en litterär värdenihilism. Vi delar den grundsyn som kommer till uttryck i utredningsdirektiven, nämligen att det finns en god, eller som det där heter ”kvalificerad och kulturellt värdefull” litteratur och en dålig, ”spekulativ och torftig”. Självfallet bör ett statligt litteraturstöd utformas så, att det ej kommer litteratur av det senare slaget till del.

Ett hUVudmål för litteraturutredningens arbete är alltså att skapa bättre möjligheter för fler människor att läsa god litteratur. Om detta mål Skall kunna uppnås krävs att god litteratur görs tillgängligi två bemärkel— ser: dels i produktionsledet, vilket innebär att en tillräcklig bredd i

1 Se avsnitt 5.6.4.

utgivningen måste garanteras, dels i distributionsledet, vilket innebär att allmänheten måste få möjlighet att på ett enkelt sätt via lån eller förvärv få tag på denna sorts litteratur oavsett bostadsort. Härvidlag föreligger stora brister. Boken är utanför bibliotekssystemet i stort sett en handels— vara bland andra. Kravet på lönsamhet gör det inte möjligt att inom bokområdet fullt ut förverkliga de målsättningar som är önskvärda från samhällets synpunkt. Mot bakgrunden av de brister i bokutgivning och bokspridning, som utredningen dokumenterat i sina omfattande under- sökningar, finner utredningen det nödvändigt att stat och kommun tar ett väsentligt vidgat ansvar även för denna kultursektor. Det allmänna bör enligt utredningens mening skapa förutsättningar för en mångsidig utgiv- ning även av sådan litteratur som ej är direkt lönsam. En sådan litteraturpolitik främjar också andra viktiga mål: den vidgar yttrandemöj- ligheterna i samhället och bidrar till konstnärlig och kulturell förnyelse. Det allmänna bör vidare verka för en ökad tillgänglighet av goda böcker över hela landet. Först då kan ett alternativ skapas till det starkt ökade utbud av i varje hänseende billig, internationellt syndikerad triviallittera- tur, som genom Pressbyråns kiosker och andra försäljningsställen finns tillgänglig snart sagt överallt. Med sitt tillgänglighetskrav vill alltså utredningen motverka de restriktioner som marknadsekonomin medför inom denna kultursektor.

Med målsättningen att ge fler människor möjlighet att få tillgång till god litteratur följer att utredningen måste göra en avvägning mellan två delmål:

a) förbättring av möjligheterna att låna bra böcker,

b) förbättring av möjligheterna att köpa bra böcker. Det första alternativet förutsätter en fortsatt expansion av biblioteks- väsendet. Denna utveckling bestäms i allt väsentligt av kommunala initiativ. Utredningen tillmäter emellertid biblioteken en sådan betydelse för bokkulturen i landet, inte minst då det gäller att decentralisera utbudet och nå nya läsargrupper, att vi finner det nödvändigt att med centrala åtgärder stödja och stimulera den fortsatta utvecklingen.

Emellertid får detta delmål ej undantränga delmål b. Utredningen är enig om vikten av att det finns boksamlingar i hemmen inte minst med tanke på den dokumenterade betydelse detta har för att stimulera barnens läsintresse och därmed deras allmänna utveckling. Hänvisar man ”vanligt folk” till att tillgodose sitt läsbehov via biblioteken riskerar man att i första hand reservera bokmarknaden för en mindre, köpstark grupp.

Som nämnts i avsnitt 3.2 visar utredningens läsvanestudier att en person med studentexamen eller högre utbildning genomsnittligt hade läst sju gånger så många bokhandelsinköpta böcker som en person med enbart folkskoleutbildning. ] utredningsdirektiven erinras också om att ”de goda böckerna som ofta ligger högt på prisskalan hamnar hos dem som också på andra sätt kommer i kontakt med ett kvalificerat kultur- utbud”. Sannolikheten talar för att prisfrågan här spelar stor roll; lägre bokpriser torde vara en viktig förutsättning för en ökad försäljning. Direktiven ger emellertid inte utredningen i uppdrag att gå in på prisproblematiken i dess helhet. En generell subventionering av utgiv- ningen skulle också skapa synnerligen besvärliga kontrollproblem; vidare

kan önskemålet om låga priser komma i konflikt med kravet på bredd och mångsidighet i utgivningen. Utredningen återkommer till dessa frågor i kapitel IO.

Om utvecklingen skulle gå i den riktningen att utgivningens samman- sättning skulle bli helt beroende av bibliotekens inköp, uppträder andra problem, som man inte utan vidare bör acceptera. Det kan visserligen ligga vissa fördelar i att låta en yrkesgrupp, bibliotekarierna, utbildad i litteraturkunskap och bokurval och utan vinstintresse för egen del, få ett avgörande inflytande över utgivningen. Å andra sidan kan bibliotekarier- na just genom sin likartade utbildning och yrkesverksamhet sägas ha en relativt enhetlig bedömning av vad låntagarna vill läsa och följaktligen av vad biblioteken bör köpa, vilket otvivelaktigt skulle medföra vissa risker för konformism. Inköpen har dessutom, vilket påtalats i den allmänna debatten under senare tid, i ökad utsträckning kommit att omfatta även mindre seriös litteratur. Så inköptes t ex det senaste omtrycket av Margit Söderholms herrgårdsromaner, fjorton olika titlar av typen Grevinna, Moln över Hellesta, i genomsnittligt ca 1 500 ex till en genomsnittlig kostnad för biblioteken på ca 28 000 kr medan en kvalificerad, översatt roman som t ex Christa Wolfs ”Vem var Christa T?” köptes i endast 89 ex, vilket belastade landets biblioteksbudgetar med sammanlagt ca 3 000 kr. Här är inte platsen att närmare gå in på frågan om bibliotekens bokurval, som bestäms av faktorer som kvalitet, förväntad låntagarefter- frågan, bibliotekens resurser, storlek, läge etc.l Exemplet belyser emeller— tid det principiellt problematiska i att låta bibliotekens inköpsbeslut bli helt avgörande för bokutgivningens struktur.

Vill man starkt driva målsättningen att vinna flera människor och nya grupper för att läsa bra böcker kommer man inte ifrån problemet att det skrivs alltför få kvalitativa men någorlunda lättlästa böcker. Det finns kanske framför allt bland specialister en alltför stor benägenhet att sätta likhetstecken mellan svårtillgänglighet och kvalitet. l utredningens biblio- teksstudier dokumenteras på olika sätt den brist på aktuell, lättillgänglig kvalitetslitteratur som varje aktiv litteraturförmedlare upplever i sitt dagliga arbete. lnköpsexemplet ovan bör kanske delvis ses mot bakgrun- den av denna bristsituation. Problemet gäller både den ”ordinarie” utgivningen och den målinriktade utgivningen av lättläst litteratur, ”Lblitteratur”, för läshandikappade.2 Eventuellt kan Också seriemaga- sinsproblemet ses i detta sammanhang, dvs önskvärdheten att få fram en kombination av ord och bild som inte är tarvlig, eller för att använda utredningsdirektivens formulering, ge stimulans till en ”utgivning av seriemagasin som kan anses kulturellt värdefulla och som befordrar goda läsvanor”. Hela detta problemkomplex är kontroversiellt, svårigheterna — och riskerna ? att påverka utvecklingen är uppenbara. Men det är angeläget att samhällets politik på bokområdet ej får en sådan inriktning att författarna känner sig befriade från kraven att vinna läsare. Utredningens krav på en mångsidig utgivning gör det angeläget med en spridning av utgivningsbesluten. Detta är samtidigt ett starkt argument mot en förlagskoncentration, som centraliserar utgivningsbesluten och ökar risken för att vissa slag av väsentlig utgivning ej kommer till stånd. Författarna blir i ett sådant fall alltför starkt beroende av ett alltför litet

1 För en utförlig dis- kussion av dessa frågor hänvisas till Försök med bibliotek, SOU 1972:61, kapitlen 4 och 5 samt s 487 ff. Av svensk litteratur som behandlar biblio tekens bokinköpspolitik kan nämnas S Möhlen- brock, Biblioteksadmi— nistration, Lund 1970, s 243 ff.

2 Jfr kapitel 9 som behandlar frågan om de vuxna läshandikappades litteraturförsörjning.

antal beslutsfattare, och bokkonsumenterna riskerar att se sina valmöj- ligheter begränsas. En förlagsstruktur med många förlag och med möjlig- heter till nyetablering är från dessa synpunkter önskvärd även om en sådan kan komma i konflikt med kraven på en rationell och billig produktion.

Uppho vsma'nnen

Direktiven ger utredningen i uppdrag att gå igenom ”de nuvarande statliga insatserna för direkt författarstöd. De sakkunniga bör därvid väga olika möjliga insatser för författar- och litteraturstöd mot varandra inom hela området och se till den samlade verkan man vill eftersträva.” Situationen härvidlag har på avgörande punkter ändrats sedan direktiven skrevs. Så har t ex biblioteksersättningen, vilket framgått av kap 1, stigit snabbt som en följd av riksdagens beslut och den kraftigt ökande biblioteksutlåningen. Det samlade ersättningsbeloppet var budgetåret 1968/69 knappt 3 milj kronor; budgetåret 1973/74 kan det beräknas bli 10 milj kronor högre. De från upphovsmannahåll framförda kraven på förhandlingsrätt om biblioteksersättningen har lett till överläggningar mellan Sveriges Författarförbund och utbildningsdepartementet om er- sättningens utformning.

Utredningen har med intresse tagit del av Sveriges författarfonds försök med stipendietillägg till författarpenningen. Ett system av garan- terade ersättningar, fleråriga arbetsstipendier, konstnärsstipendier och konstnärsbelöningar, som syftar till att ge grundtrygghet åt ett antal aktiva författare, torde vara väl ägnat att göra dessa mindre utsatta för fluktuationer av olika slag på den litterära marknaden _ och i den egna

skaparkraften.

Full förhandlingsrätt om biblioteksersättningen förutsätter ändringari gällande upphovsrättslag. Detta aktualiserar en mängd juridiska problem av både principiell och praktisk natur, som inte berör bara litteraturen utan hela det upphovsrättsliga fältet. Till följd av den utveckling, bl a på det tekniska området, som ägt rum efter den nuvarande upphovsrättslag- stiftningens tillkomst, har ett behov framträtt av att företa en mera allmän översyn av denna lagstiftning. En samnordisk kommitté har också tillsatts i detta syfte. För Sveriges del skedde detta genom beslut av Kungl Maj:t den 29 juni 1970, vilket bemyndigade chefen för justitie— departementet ”att i samråd med företrädare för regeringarna i Danmark, Finland och Norge tillkalla högst tre sakkunniga att delta i en samnordisk kommitté för att verkställa en översyn av den upphovsrättsliga lagstift- ningen”. Företrädare för upphovsrättsinnehavarnas organisationer deltar som experter i kommitténs arbete. Då hela detta frågekomplex sålunda behandlas av en annan, på området sakkunnig kommitté har litteraturut- redningen inte tagit upp frågan. Den politiska diskussionen av dessa frågor torde bli aktuell först i samband med att den samnordiska kommittén framlägger resultatet av sitt arbete.

Även vad gäller övriga ersättnings- och stödfrågor har situationen förändrats, vilket framför allt betingats av Kulturrådets arbete. Kultur- rådet har här ett för samtliga kulturarbetargrupper övergripande utred-

ningsuppdrag som också innefattar de sociala trygghetsfrågorna. Utred- ningsarbetet bedrivs i nära samverkan med kulturarbetarnas fackliga organisationer. Ett betänkande från kulturrådet avses helt ägnas åt detta problem. Att i detta läge komma med förslag om speciallösningar för en viss kulturarbetargrupp eller om ändringar i nuvarande system synes mindre välbetänkt. För att undvika dubbelarbete och för att uppnå en bedömning och diskussion av dessa frågor i ett sammanhang avstår litteraturutredningen efter samråd med Kulturrådet från att närmare gå in på detta problem. Detta innebär emellertid ej att utredningen neglige- rat dessa frågor i sitt arbete, vilket bla dokumenteras av studien ”Kulturarbetarnas inkomster”, som genomfördes i samarbete mellan Kulturrådet, litteraturutredningen och låginkomstutredningen. Även om alltså utredningen ej direkt går in på upphovsmännens ekonomiska situation får de åtgärder för utgivning och spridning som utredningen föreslår självfallet positiva följder även i detta hänseende.

Avslutningsvis vill utredningen för tydlighetens skull betona att den är medveten om skillnaden mellan ett verks fysiska tillgänglighet och individens möjligheter att tillgodogöra sig det. Det förstnämnda kan åstadkommas genom litteraturpolitiska åtgärder av olika slag, det sist- nämnda är en följd av individuella förutsättningar och samhälleliga åtgärder av delvis helt annan och mera långsiktig natur. Utbildningens roll i detta sammanhang är väl dokumenterad inte minst genom utredningens egna läsvanestudier. Skolan måste tillmätas den största betydelse när det gäller att väcka och vidmakthålla intresset för läsning av värdefull litteratur. Frågan belyses i utredningens separat publicerade skrift om litteraturens roll i undervisningen.1

Utredningen är medveten om att fundamentala politiska beslut som innebär förändringar, förbättringar i människors arbetsvillkor, bostadsför— hållanden, utbildning etc på sikt får en avgörande betydelse även för vårt arbetsområde.

Utredningens grundläggande värderingar kan sammanfattas på följande sätt: kulturpolitiken inom litteraturens område skall ge fler människor möjligheter och impulser att läsa bra böcker, medverka till att trygga yttrandefriheten, bidra till ökade yttrandemöjligheter och på så sätt möjliggöra konstnärlig och kulturell förnyelse, ta tillvara och levandegöra äldre tiders och andra länders litteratur och därigenom trygga den svenska litteraturens fortsatta utveckling.

1 Litteraturen i skolan, SOU 197321.

4 Utgivning och förlag

4.1. Utgivningen 4.1.1 Den totala bokutgivningens omfattning

Den svenska bokutgivningen, som under tiden 1920—1950 låg på en tämligen stabil nivå, har under 1950- och 60-talen noterat en kontinuerlig och stark uppgång. Sålunda har, enligt Bibliografiska institutets statistik, antalet utgivna titlar under tiden 1956—1971 ökat från 4 492 till 7 558, alltså med närmare 70 procent. Den skönlitterära utgivningen ökade med 3,8 procent och den facklitterära (inklusive läroböcker) med 90 procent. De senaste åren uppvisar emellertid en viss stagnation, speciellt för skönlitteraturen.

41 ovan nämnda värden ingår åtskilliga titlar som ligger utanför det område utredningen har att behandla. Sålunda är läroböcker, vetenskap- liga verk, annan speciallitteratur, kataloger och broschyrer medräknade.

Antalet titlar blir betydligt lägre om man rensar bort nyssnämnda kategorier och alltså begränsar sig till allmänlitteraturen, dvs den utgiv- ning som huvudsakligen riktar sig till enskilda bokköpare på den allmänna marknaden. Enligt den undersökning av förlagsbranschens struktur som redovisats i utredningens branschstudierl utkom år 1970 omkring 3 300 nya titlar2 inom allmänlitteraturen. Av dessa var ungefär 80 procent 5 k bokhandelsböcker, drygt 15 procent massmarknadslittera— tur (titlar som sprids via Pressbyrån) samt resten titlar som huvudsakligen säljs direkt via postorder, bokklubbar' o d. Titlarnas fördelning på olika kategorier framgår av tabell 4.1 som också visar den värdemässiga fördelningen.

Kategoriuppdelningen är som synes i första hand gjord efter utgåvoty- per. Med ordinarie böcker avses de vanliga utgåvorna i häftad eller inbunden form. Till denna kategori, som huvudsakligen sprids via bokhandeln, hör den allra största delen av förstagångsutgivningen. Poc- ketböckerna är indelade i två olika grupper: kvalitetspocketböckerna representerar i stort sett samma innehållskategorier och sprids via samma kanal som de ordinarie böckerna, medan massmarknadspocket består av billigare underhållningsromaner som marknadsförs via Pressbyrån. Kate-

1 lin bok om böcker, SOU l972:80, avsnitt 1.4.

2 Redovisningen omfat- tar förstagångsutgivning och återutgivning i annan bokform, däremot ej nya upplagor.

Tabell 4.1 Förlagens utgivning och försäljning av allmänlitteratur 1970 fördelad på olika kategorier (procent).

Kategori Procentuell andel av

Antal titlar Omsättning

Ordinarie böcker:

skönlitteratur 17 13 facklitteratur 21 22 barn- och ungdomslitteratur 15 9 Pocketböcker: kvalitetspocket 18 7 massmarknadspocket 14 5 Inbundna billigböcker 6 20 Större verk 1 17 Övriga böcker 8 7 Summa 100 100 Totalvärden 3 300 titlar 328 mkr

gorin inbundna billigböcker utgör huvudsakligen nyutgivning av populära titlar inom skönlitteratur och facklitteratur. De säljs vanligen direkt till konsument via bokklubbar och postorder. Till de större verken räknas i första hand uppslagsverk och sk praktverk. Deras viktigaste distributionsform har åtminstone hittills varit hemförsäljning.

Som framgår av tabell 4.1 svarade böcker i ordinarie utgivningsforrn 1970 för 53 procent av antalet titlar respektive 44 procent av det totala försäljningsvärdet. Facklitteraturen utgör enligt båda måtten den största innehållskategorin före skönlitteraturen och barn- och ungdomslitteratu- ren. För andra bokkategorier föreligger som synes stora skillnader mellan den värdemässiga och den titelmässiga marknadsandelen. Så representera- de tex kvalitetspocket och massmarknadspocket tillsammans en tredje- del av antalet utgivna titlar men endast 12 procent av totalvärdet.

Av kvalitetSpocketböckerna är ca 2/3 fackböcker och resten skönlitte- ratur, medan massmarknadstitlarna uteslutande hänförs till skönlitteratu- ren, dit också den allra största delen av de inbundna billigböckerna hör.

Utgivningsutvecklingen för de flesta av ovan nämnda innehålls- och utgåvokategorier kommer i det följande att beskrivas tämligen ingående under särskilda rubriker. Dessförinnan sker dock en kortfattad redovis- ning av förändringar i försäljningen för olika kategorier.

4.1.2. Försäljningsutvecklingenl

De svenska bokförlagen sålde år 1970 böcker för 511 mkr (exkl moms), varav 328 mkr eller 64 procent gällde allmänlitteratur. För denna kategori har försäljningsökningen sedan 1966 varit måttlig, endast 24 procent i löpande priser. Den allmänna prisökningen enligt konsument- prisindex var för motsvarande period 17 procent.

Den kraftigaste omsättningsökningen under perioden 1966—1970, drygt 50 procent, har noterats för inbundna billigböcker och massmark— nadspocket. Det är i sammanhanget intressant att konstatera att dessa

1 En bok om böcker, SOU1972180, s 62 ff.

starkt expanderande kategorier nästan uteslutande säljs via andra kanaler än fackbokhandeln. Försäljningsvärdet för kvalitetspocketböcker har visserligen också stigit med ca 50 procent men eftersom prisökningen varit nästan lika stor har volymökningen varit obetydlig.

Av böcker i ordinarie utgivningsform faller den största försäljningsök- ningen på facklitteraturen med 42 procent före barn- och ungdomslittera— turen med 30 procent. Försäljningen av skönlitteratur har under perioden stigit med endast 6 procent, vilket betyder att denna kategori till skillnad från de två förstnämnda noterat en klar minskning räknat i fasta priser.

Den mest ogynnsamma försäljningsutvecklingen, alla kategorier, har drabbat uppslagsböcker och andra större verk, vilkas försäljning har minskat även räknat i löpande priser.

4.1.3. Utgivningsutvecklingen för vissa litteraturkategorier

I litteraturutredningens bilagedelar ”En bok om böcker”1 och ”Littera- turen i skolan”2 redovisas några detaljundersökningar för ett antal bokkategorier. Eftersom dessa studier endast visar utvecklingen fram till 1970 har vissa kompletteringar3 för 1971 och 1972 gjorts.

I det följande presenteras de viktigaste resultaten från gjorda undersök— ningar. Observera att citerade utgivningssiffror gäller inklusive nya uppla- gor4 (om icke annat anges). Det bör även noteras att skönlitteraturens värden för år 1972 är underskattade eftersom 50 a 75 titlar som trycktes detta år vid undersökningstillfället ännu inte registrerats av Bibliografiska institutet. Av detta bortfall, som inte berör massmarknadslitteraturen, torde ungefär 2/3 gälla svenska original och resten översättningar. Det är dessutom relativt större hos små förlag än hos stora. Motsvarande bortfall för barn- och ungdomslitteraturen är ca 20 titlar. l kommentarerna har hänsyn till bortfallet tagits i möjligaste män och i tabellerna har de underskattade värdena satts inom parentes.

Skönlitteratur

Den totala utgivningen av skönlitteratur har under perioden 1965—1972 normalt legat på omkring 1 400 titlar per år, men 1967 och även 1970 visar klara nedgångar. Någon helt entydig tendens kan således inte spåras för det totala titelutbudet. Ett närmare studium av olika delkategorier ger emellertid vid handen att vissa klara förändringar i utgivningen skett under perioden.

Sålunda har massmarknadslitteraturen, dvs den litteratur som distri- bueras via Pressbyrån, stadigt expanderat under perioden och ökat sin andel av titelantalet från 33 till 43 procent, medan de skönlitterära bokhandelsböckerna noterat klara minskningar.

Den sistnämnda kategorin brukar ofta benämnas kvalitetslitteratur. Detta uttryck är emellertid något missvisande eftersom kategorin även innehåller förströelselitteratur av enklare slag. Begreppet bokhandelslit- teratur är mer neutralt och överensstämmer bättre med verkligheten, trots att vissa av titlarna säljs direkt till konsument via bokklubbar o d. 1

1 En bok om böcker, SOU 197280.

2 Litteraturen i skolan, SOU 197311.

3 Utgivningen av skön— litteratur i Sverige 19714 1972, Hans Olof Johans- son 1973, stencil; Utgiv— ningen av barn— och ung— domslitteratur 19714 1972, Christina Tellgren 1973, stencil.

4 Som ny upplaga räknas endast sådant omtryck (ofta i något bearbetad form) som sker efter ut- givningsårct.

denna framställning presenteras därför den skönlitterära utgivningen under rubrikerna bokhandelslitteratur och massmarknadslitteratur.

Bokliandelslitteratur.l Tendensen för utgivningen av skönlitterära bok- handelsböcker har under perioden 1965—1972 varit klart nedåtgående, vilket framgår av följande sammanställning över antalet utgivna titlar:

1965 1966 1967 1968 1969 1970 1971 1972

Skönlitteratur 945 915 810 915 850 805 810 (704) (exkl massmarknads)

Som synes inträffade en kraftig minskning från 1965 till 1967, en viss återhämtning 1968 samt en ny nedskärning fram till 1970. Därefter synes titelantalet ytterligare ha minskat något 1972 (även om hänsyn tas till bortfallet). Nedgången för hela perioden har varit minst 15 procent.

Av ett närmare studium av fördelningen på svenska original och över- sättningar framgår klart att det främst är översättningslitteraturen som drabbats av nedskärningarna. Denna kategoris andel av de utgivna titlarna har nämligen minskat från 45 till 38 procent under perioden. Eftersom antalet översättningar av detektiv- och äventyrsromaner varit relativt konstant synes det i första hand vara den mer kvalificerade delen av över- sättningslitteraturen som har reducerats.

Från 1965 till 1972 har antalet svenska original minskat med 5 a 10 procent och antalet översättningar med drygt 30 procent. Nedgången för sistnämnda kategori har huvudsakligen inträffat under de tre senaste åren, medan antalet svenska original under motsvarande tid legat på en relativt jämn nivå. Detta framgår av följande tabell över antalet utgivna titlar:

1965 1966 1967 1968 1969 1970 1971 1972

Svenska original 520 530 485 515 460 465 480 (434);-1 Ovcrsättningar 425 385 325 400 390 340 325 (270)

Det vanligaste originalspråket bland översättningarna är engelskan med drygt 55 procent av periodens utgivning. Därefter kommer franskan med 10 procent, tyskan med 7 procent och ryskan med 5 procent. Översätt- ningar från utomeuropeiska språkområden är mycket sällsynta, endast l ä 2 procent av utgivningen. Engelskans ställning är alltså mycket stark, men inte så dominerande som inom tex barn- och ungdomslitteraturen eller massmarknadslitteraturen.

Den utan jämförelse största genren inom den skönlitterära bokhandels- litteraturen är romaner-noveller med drygt 70 procent av titlarna. Där- näst följer lyrik med omkring 15 procent, kåserier och anekdoter samt dramatik med vardera 3 år 4 procent. Övriga titlar hänföres till kategorier- na essäer, aforismer, samlingar, folkdiktning, dialektlitteratur etc.

För kategorin romaner-noveller som helhet kan ingen stark eller enty-'

dig tendens spåras. Visserligen ligger utgivningen vid periodens slut på en

& Siffran troligen oför- ändrad jämfört med de närmast föregående åren. Jfr s 100.

1 En bok om_böcker, SOU 1972:80, kapitel 9.

nivå som är ungefär 10 procent lägre än vid periodens början, men bakom detta faktum ligger huvudsakligen den markanta nedskärningen av prosa- översättningar medan antalet svenska romaner ökat något. Ytterligare en förskjutning synes ha inträffat inom kategorin: andelen noveller, som re- dan tidigare var obetydlig, har ytterligare minskat under perioden.

Trots att antalet prosatitlar alltså minskat något har dess andel av to- talutbudet ökat, vilket naturligtvis beror på att andra kategorier noterat ännu större nedgångar. Sålunda låg lyrikutgivningen i början av perioden på omkring 160 titlar och i slutet på ca 120 titlar. Det allra senaste året innebär dock en viss återhämtning. Nedskärningama inom lyriken har in- te såsom fallet var för prosan drabbat översättningarna, som fö utgör en obetydlig andel av kategorin (ca 15 %), utan de svenska originalen (mer därom nedan). Titlarna inom övriga kategorier har åtminstone under de senaste åren minskat i antal. Detta gäller i första hand dramatiken.

Redovisningen hittills har avsett det totala titelantalet inom respektive kategori, dvs inklusive nya upplagor, urval och antologier. Det är emeller- tid av speciellt intresse att studera förstagångsutgivningen av svenska ori- ginal eftersom ett brett urval av nya verk är en av förutsättningarna för en på längre sikt livskraftig nationallitteratur.

Förstagångsutgivningen har för perioden som helhet svarat för ca 70 procent av de svenska originalen. Som framgår av tabellen nedan ökade antalet nya titlar mellan 1965 och 1968, för att sedan minska kraftigt till 1971. År 1972 medförde — när hänsyn tagits till bortfallet — en åter— hämtning till 1969—1970 års nivå.

1965 1966 1967 1968 1969 1970 1971 1972

Svenska original 335 369 353 386 337 322 295 (297) (förstagångsutgivning)

Förstagångsutgivningen av svensk lyrik har noterat en markant nedgång sedan 1965, från omkring 100 titlar vid periodens början till 70 a 75 vid dess slut. Denna minskning är emellertid helt att hänföra till åren 1967 och 1969. Därefter har utgivningen varit relativt stabil. Genom den påta- lade nedskärningen, som redovisas i nedanstående tabell, har lyrikens an- del av nya svenska verk under periodens lopp minskat från 30 till 23 pro- cent.

1965 1966 1967 1968 1969 1970 1971 1972

Svensk lyrik 100 104 85 86 73 70 67 (69) (förstagångsutgivning)

Debutantutgivningen har under perioden svarat för i genomsnitt vart fem- te förstagångsutgivet svenskt skönlitterärt verk. Totalt kan andelen sägas ha minskat under perioden trots en till synes kraftig återhämtning 1971. Det är emellertid viktigt att i detta sammanhang skilja mellan prosa- och

lyrikdebutanter. Följande sammanställning över antalet debutanttitlar pe- kar på olika utgivningstendenser för dessa båda kategorier:

1965 1966 1967 1968 1969 1970 1971 1972

Prosadebutanter 34 45 29 48 29 25 44 (32) Lyrikdebutanter 39 31 33 28 22 25 19 (17)

Utgivningen av prosadebutanter har som synes fluktuerat starkt, men låg på ungefär samma nivå vid periodens slut som vid dess början, medan antalet lyrikdebutanter under periodens lopp minskat med ungefär hälf- ten.

Bakom de angivna utgivningssiffrorna för lyrik inklusive lyrikdebutan- ter döljer sig en tendens av viss utgivningspolitisk betydelse, nämligen en förskjutning från de största ”kvalitetsförlagen” till övriga utgivare. Sålun- da har de sistnämnda under periodens sista år ökat sin utgivning av lyrik, samtidigt som storförlagen fortsatt sin redan tidigare inledda utgivnings- minskning, en minskning som i stor utsträckning kan tillskrivas Bonniers. Vad sedan lyrikdebutanter beträffar har båda kategorierna minskat sin utgivning, storförlagen dock i betydligt snabbare takt.

Eftersom de större förlagen traditionellt har svarat för den största och mer kvalificerade delen av nämnda utgivning, synes de senaste åren ha inneburit försämrade utgivningsmöjligheter för svenska lyriker och debutanter. De mindre förlagen har visserligen ökat sin utgivning men inte i motsvarande mån. Mycket talar därför för att utgivningen på eget förlag har svarat för en väsentlig del av den relativa uppgång som skett de senaste åren för kategorin ”övriga förlag”.

Uppgifter om prisutvecklingen föreligger för tiden 1965—1970. Fram till 1969 ökade priserna för normalutgåvor av svenska och utländska ro- maner i en något snabbare takt än den allmänna prisnivån enligt konsu- mentprisindex. År 1970 innebar däremot, jämfört med 1969, oförändrade respektive lägre medelpriser för nämnda bokkategorier, vilket bidrog till att prisökningen för hela perioden blev något lägre för skönlitterära nor- malutgåvor än för varor i allmänhet. Sålunda ökade de svenska romaner- na med 18 procent till 30:30 kr och de utländska med 20 procent till 33:15, samtidigt som konsumentprisindex steg med 24 procent.

Under tidigare perioder däremot var prisutvecklingen en annan. Sålun- da ökade från 1954 till 1965 priserna för svensk skönlitteratur i en be- tydligt snabbare takt än för varor iallmänhet. Detta framgår av figur 4.1 som visar prisindexserier för svensk skönlitteratur och ett antal andra re- presentantvaror för kulturaktiviteter samt konsumentprisindex med 1954 = 100.1

En undersökning av lagerhållningen 1971 av klassiker och allmänt er- känd 1900-talslitteratur2 pekar på flera svårbemästrade problem för des- sa kategorier. Titelbeståndet är inom vissa områden ganska hårt koncen- trerat till enstaka författare. Så svarar t ex Strindberg för 18 procent av de svenska klassikerutgåvorna och Shakespeare för 13 procent av de utländs- ka. Ändå fmns det luckor i lagerhållningen av dessa författares produk- tion, samtidigt som dubbelutgåvor av vissa särskilt kända verk förekom-

1 Jfr En bok om böcker, SOU l972:80, S 197, ff.

2 En bok om böcker, SOU 1972:80, kapitel 13.

mer. Ett stort antal äldre författare, särskilt utländska, är överhuvudtaget inte representerade i lagerhållningen. Jämför tabellerna 13.1, 13.3, 13.5 och 13.7 i bilagan till kapitel 13 i ”En bok om böcker”.

De vanligaste originalspråken bland de översatta lagerhållna utgåvorna av klassiker och allmänt erkänd l900-talslitteratur är engelskan med ungefär en tredjedel och franskan med knappt en femtedel av utgåvorna. Andra viktiga originalspråk är ryskan, tyskan samt i viss mån de skandinaviska språken. I ytterst ringa utsträckning förekommer litteratur från länder utanför den västerländska kulturkretsen.

Mellan 1970 och 1971 minskade antalet utgåvor i lager från 1 572 till 1483 eller med 6 procent. Den kraftigaste nedgången noterades för svenska klassiker och utländsk 1900-talslitteratur med 11 respektive 7

Index 300 Svensk 290 skonlitteratur

Figur 4.1 Prisindexserier för Svensk skönlitteratur, Biografbiljett, Teaterbe- sök, Radio- och TV-

. . —v_r . .—. . .——. r—.— .— -——> licens,Konsumcntpris— 1954 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 index.

procent. Det torde framför allt vara det exklusiva och svårsålda sortimen— tet som drabbats.

Det finns klara tecken på en ytterligare minskad lagerhållning sedan 1971. Sålunda har utgåvor av klassiker och allmänt erkänd l900-talslitte- ratur i stor utsträckning utbjudits vid de senaste årens bokrealisationer. Detta har bl a satt vissa spår i Seeligs centrallagerkatalog 1972, där mer än en tredjedel av klassikerbeståndet från år 1971 saknas.

Denna utförsäljning motverkas inte av någon ökad nyutgivning. Tvärt— om kan en klar minskning i klassikerutgivningen skönjas. Serier såsom Levande litteratur, Tidens klassiker, Bonnierbiblioteket och Kammarbib- lioteket har mer eller mindre definitivt lagts ner under de senaste åren.

Massmarknadslitteratur.' Utgivningen av böcker i massmarknadsserier har expanderat starkt under perioden 1965—1972, vilket tydligt framgår av följande serie över antalet titlar:

1965 1966 1967 1968 1969 1970 1971 1972

Massmarknads— 462 450 482 516 562 524 558 595 litteratur

Sedan 1965 har alltså antalet utgivna massmarknadstitlar ökat med närmare 30 procent. Eftersom de skönlitterära bokhandelsböckerna sam- tidigt drabbats av en utgivningsminskning, har massmarknadslitteraturens andel av den totala skönlitterära utgivningen stigit påtagligt under perio- den, från 33 till 43 procent.

Ungefär 9 av 10 massmarknadstitlar utgörs av populärpocketböcker. Den största innehållskategorin är detektiv— och agentromaner som mot slutet av perioden svarade för var tredje utgåva. Därnäst följer western och romantik med vardera ungefär en fjärdedel. Pornografin, som ligger utanför den egentliga populärpocketsektorn, svarade för var tionde mass- marknadstitel. Främst pornografi- men även romantikutgåvorna har ökat i antal sedan 1965, medan detektivromanerna noterat en klar minskning och westernutgåvorna stagnerat.

En överväldigande del av utgivningen (85 procent) utgörs av översätt- ningar. Andelen svenska original har ändå ökat något under de senaste åren beroende dels på nyutgivning av Sigge Starks omfattande romanpro- duktion, dels på pornografins tillväxt. Bland översättningarna föreligger en påtaglig koncentration till engelskspråkig litteratur, som svarade för 87 procent av periodens utgivning.

Massmarknadslitteraturen skiljer sig från andra bokkategorier genom den konsekventa satsningen på garanterat lättsålda utgåvori hårt standar- diserat utförande, vilket möjliggör hög försäljning och mycket låga priser. Sålunda kostar en populärpocketbok i regel mindre än fyra kronor och säljs genomsnittligt i närmare 17 000 exemplar. Medelpriset för dessa böcker har under perioden 1965—1970 ökat med 16 procent vilket är be- tydligt mindre än vad som gäller för kvalitetspocketböcker.

1 En bok om böcker, SOU l972:80, kapitel 11.

Den totala utgivningen av barn- och ungdomslitteratur uppvisade under perioden 1966—1970 en klart stigande tendens. Under 1971 och 1972 skedde dock en drastisk nedskärning som förde utgivningen ned till unge- fär den nivå som rådde 1967—1968. Ökningen för hela perioden stannade därvid på 10 a 15 procent. Tabellen anger antal titlar.

1966 1967 1968 1969 1970 1971 1972

Barn- och ungdomsböcker 505 562 573 634 656 588 (543)

Den allra största delen av ökningen kan hänföras till den svenska barn- och ungdomslitteraturen, som expanderade kraftigt fram till 1970 från 250 till 375 titlar, men noterade en påtaglig tillbakagång under de två se- naste åren då utgivningen sjönk till omkring 300 titlar. Översättm'ngama har haft en mindre dramatisk utveckling och i stort sett pendlat mellan 250 och 300 titlar.

Det dominerande originalspråket bland de översatta titlarna är engels- kan med en andel av hela 72 procent av periodens utgivning. De därefter följande språken danskan och franskan svarar vartdera för bara sju pro- cent. Därutöver förekommer i stort sett endast översättningar från tys- kan, norskan och holländskan. Koncentrationen till den västerländska kulturkretsen är som synes kompakt. Engelskans dominans, som för öv— rigt ökat under perioden, är speciellt stark inom den billigare serieutgiv- ningen.

Förstagångsutgivningens andel av totalutbudet har ökat påtagligt sedan 1966, från 51 till 60 procent. Ett undantag utgör dock 1970, då andelen tillfälligtvis understeg 50 procent. I absoluta tal betyder detta att den snabba utgivningsökningen under periodens första del plötsligt bröts av en märkbar nedskärning 1970 och att de två senaste åren innebar en stabilisering eller to ni en svag återhämtning. Under hela perioden 1966—1972 har förstagångsutgivningen ökat med 25 a 30 procent,_ således en snabbare tillväxt än för kategorin som helhet.

lnom barn- och ungdomslitteraturen förekommer inte samma skarpa gräns mellan massmarknads- och bokhandelsböcker som inom skönlit- teratur för vuxna, varken från marknadsförings eller kvalitetssynpunkt. Det är ändå möjligt att urskilja vissa förlag (B. Wahlström, Carlsen/IF, Åhlén & Åkerlund och Williams) med en mer påtaglig inriktning än övriga mot en försäljning på massmarknaden. Dessa förlag har under perioden ökat sin andel av barnboksutgivningen från 30 till ca 40 procent.

Barn- och ungdomslitteraturen är i jämförelse med andra litteraturka- tegorier mycket heterogen med avseende på utformning och innehåll. Detta har lett till en skiktning i prisklasser där den lägsta ligger under 2 kr och den högsta över 20 kr. Närmare hälften av titlarna, till allra största delen seriebundna böcker, återfinns i prisklassen 4—8 kr. Den näst viktigaste prisklassen (12—16 kr) innehåller ungefär var femte titel, varav endast en mindre del ingår i serier. Det ligger i sakens natur att massmarknadstitlarna i större utsträckning än bokhandelslitteraturen hör

1 Litteraturen i skolan, SOU 197321, bilaga A.

hemmai de lägre prisklassernä.

På grund av den omtalade skiktningen är det svårt att få en riktig uppfattning om prisutvecklingen för barnböcker, då förskjutningar i utgivningen mellan dyra och billiga böcker stör bilden. Det är emellertid uppenbart att seriebundna böcker har haft en gynnsammare prisutveck- ling än de böcker som inte ingår i serier.

Ett relativt intressant åskådningsexempel på prisutvecklingen utgör Bibliotekstjänsts årliga urval (ca 80 titlar) av kvalificerade barn- och ungdomsböcker. Medelpriset för denna grupp ligger väsentligt över genomsnittspriset för hela barnboksutgivningen och har under perioden 1966—1970 ökat från knappt 13 kr till omkring 14:50 eller med 13 procent.

Facklitteratur

För denna kategori föreligger ingen detaljerad utgivningsstudie. Av undersökningen om strukturen inom förlagsbranschen framgår dock att antalet nya fackböcker i häftad eller inbunden form 1970 uppgick till ungefär 700. Därtill kommer drygt 500 facktitlar i pocketutförande.

Bristen på statistik försämrar möjligheterna att klart uttala sig om fackboksutgivningens förändring. Att utgivningen i pocketversion ökat kraftigt under 1960—talet är ändå uppenbart och omvittnas i följande avsnitt.

Bibliografiska institutets statistik, där dock läroböcker och annan speciallitteratur ingår, visar en 17-pr0centig ökning av antalet facktitlar under perioden 1965—1971. De två ämnesområdena ”Samhälls- och rättsvetenskap” samt ”Ekonomi och näringsväsen” svarar för en tredjedel av ökningen. Den främsta orsaken till uppgången är utan tvekan det kraftigt ökade intresset för debattlitteratur i olika politiska och sociala ämnen. En viss betydelse måste också tillskrivas det ökade behovet av kurslitteratur genom olika reformer inom utbildningsväsendet.

! särskilda undersökningar har tillgängligheten av litteratur om vissa internationella förhållanden1 behandlats. De ämnen som berörs är a) politisk litteratur om Sovjet, ÖsteurOpa, Mellersta Östern—krisen, EEC och strategi, b) bokutgivningen om Latinamerika i Sverige samt c) Afrikalitteraturen i Sverige.

Som ett genomgående drag noteras att större arbeten # standardverk och referenslitteratur — ofta inte finns översatta, varför böcker av en mer tillfällig karaktär kommit att dominera en stor del av denna utgivning. Därtill pekas på svårigheten att få kvalificerade svenska författare att i bokform behandla sina specialområden. Ersättningen från förlagen för nedlagt arbete ansesi regel alltför liten.

Kvalitetspocketböcker2

Utgivningen av kvalitetspocketböcker har från starten 1957 fram till 1970 ökat i en snabb och relativt jämn takt för att sistnämnda år uppgå till 760 titlar. År 1971 innebar dock en tillbakagång med cirka 80 titlar.

I slutet på 50-talet användes pocketboken huvudsakligen för nyutgiv-

1 En bok om böcker, SOU 1972:80. kapitel 14.

2 En bok om böcker, SOU 1972:80, kapitel 12.

ning av attraktiva skönlitterära titlar från förlagets tidigare utgivning. Sedan dess har emellertid fackbokens betydelse ständigt ökat i och med att pocketboken kommit till användning för l960—talets stora utgivning av debatt- och kurslitteratur. Vid slutet av årtiondet hade facklitteratu- rens andel av pocketutgivningen ökat till två tredjedelar.

En påtaglig skillnad mellan skön- och facklitterära pocketutgåvor är att de förra till största delen består av verk som tidigare publicerats på svenska i annan bokform medan de senare huvudsakligen utgörs av helt nya verk. År 1969 var av antalet första pocketupplagor andelen nya verk ungefär en tredjedel inom skönlitteraturen och drygt tre fjärdedelar inom facklitteraturen.

Översättningarna var till en början i klar majoritet inom pocketutgiv- ningen men de har efter hand minskat något i betydelse. I slutet på 1960-talet var titlarna relativt jämnt fördelade på översättningar Och svenska original, med en viss övervikt för de förstnämnda. Översättningar— na dominerar dock fortfarande skönlitteraturen med två av tre titlar. medan den facklitterära pocketutgivningen genom åren fått ett markant svenskt inslag (55 procent år 1969) av framför allt debattlitteratur.

Under de första åren efter pocketbokens genombrott trycktes titlarna i för svenska förhållanden mycket höga förstaupplagor, omkring 15 000 för skönlitteraturen och 9 000 för facklitteraturen. Därefter har upplage- sättningen blivit betydligt försiktigare samtidigt som en ökad tendens till nytryck kunnat skönjas. År 1969 låg förstaupplagorna i genomsnitt på 9 000 respektive 5 000 exemplar för de båda litteraturkategorierna.

Den negativa försäljningsutveckling som uppenbarligen ligger till grund för den försiktigare upplagepolitiken belyses i den försäljnings- och lagerökningsstatistik, som tagits fram av tidskriften ”Svensk Bokhandel”. Från 1962 till 1970 sjönk försäljningen per titel i lager från 3 750 till 1 220 exemplar. Denna utveckling beror naturligtvis inte bara på att den årliga försäljningen fördelas på ett allt större titelantal, där ”lågsäljande” lagertitlar utgör en stigande andel, utan också på en reell försäljnings- minskning för nyutkomna pockettitlar.

Den sjunkande försäljningen per titel har under 1960-talets lopp påverkat och i sin tur påverkats av en kraftig prisökning på kvalitetspoc- ketböcker. Från 1960 till 1969 har konsumentpriset ökat från 4:56 kr till 12:92 kr, alltså med hela 183 procent. Enligt konsumentprisindex har den allmänna prisnivån under samma tid stigit med 39 procent. En hastig blick på Statistiska Centralbyråns bokprisindex ger vid handen att priserna även efter 1969 stigit betydligt snabbare för denna bokkategori än för varor i allmänhet. Kvalitetspocketboken har numera nått en sådan prisnivå att den praktiskt taget förlorat sin karaktär av billigbok.

4.2 Förlagsstruktur 4.2.1 Antal förlag

Det är svårt att med exakthet fastställa antalet förlag på den svenska bokmarknaden. Beräkningen kompliceras av att ett stort antal företag, organisationer eller föreningar ger ut viss speciallitteratur i anslutning till

sin huvudverksamhet. Det kan emellertid med stor säkerhet hävdas att de drygt 100 förlag som ingick i strukturundersökningen av förlags- branschen svarar för praktiskt taget hela den utgivning som är avsedd för den allmänna marknaden. Av dessa förlag var ungefär hälften medlemmar i Svenska Bokförläggareföreningen. '

I det följande redovisas några data om koncentrationen inom förlags— branschen, först räknat efter omsättning och sedan efter antal utgivna titlar. Båda måtten ger värdefull information, men den titelmässiga koncentrationen får sägas vara av större intresse eftersom den avspeglar utgivningsbeslutens spridning. Om man mäter efter omsättning tas även pris och försäljning med i bilden. 1 det aktuella materialet är den omsättningsmässiga koncentrationen i regel större än den titelmässiga, vilket då beror på att de större förlagen uppnått högre försäljningsintäk- ter per titel.

4.2.2. Den värdemässiga förlagskoncentrationenl

Förlagens bokförsäljning inklusive läroböcker uppgick 1970 till 51] mkr exklusive moms. Därav svarade Esselte-, Bonniers- och Almqvist & Wiksellkoncernerna2 för nära hälften, de allmänägda och de folkrörelse- ägda förlagen för vartdera 8 procent samt övriga förlag för en tredjedel.

lnom allmänlitteraturen, som utgjorde 64 procent av bokmarknaden, var de största förlagen Bonniers, Almqvist & Wiksell, Det Bästa, Norstedt, B Wahlström, Rabén & Sjögren, K G Bertmark och Tiden/Fib. Av dessa förlag säljer Det Bästa och Bertmark via postorder, B Wahlströmi första hand via Pressbyrån, medan försäljningen för de övriga främst går via bokhandeln.

Det största förlaget, Bonniers, hade 1970 en marknadsandel på 20 procent och de fyra största svarade för 38 procent. Mellan 1966 och 1970 har förlagskoncentrationen inom den allmänlitterära sektorn redu- cerats något. Sålunda har de åtta största förlagens marknadsandel minskat från 63 till 55 procent. Nedgången faller helt på de fem förlag som i första hand distribuerar via bokhandeln, medan de tre övriga har en ökad eller oförändrad andel. Allmänt kan sägas att det främst är förlagen utanför Bokförläggareföreningen som har expanderat under perioden.

Ett närmare studium av de olika delkategorierna (tabell 4.2) ger vid handen att förlagskoncentrationen inom dessa regelmässigt är större än vad som gäller för allmänlitteraturen totalt, ett förhållande som naturligtvis beror på att olika förlag är mer eller mindre specialiserade på olika områden.

Den starkaste koncentrationen förekommer som synes inom barnboks- sektorn, där de fyra största förlagen svarade för närmare tre fjärdedelar av försäljningen. Denna marknad domineras av ett fåtal stora allmänutgi- vande förlag med en relativt kraftig satsning på barn- och ungdomslittera- turen. Motsvarande förhållande kan, om än i mindre grad, sägas råda vad beträffar skönlitteratur för vuxna. Här är dock konkurrensen från små och medelstora förlag starkare. Av de tre innehållskategonerna uppvisar facklitteraturen den klart lägsta koncentrationen. Detta beror främst på att ett stort antal medelstora och små förlag nästan helt inriktat sig på

1 En bok om böcker, SOU 197 2:80, 3 62 ff.

2 1 och med Esseltckon— cernens köp av Almqvist & Wiksell har koncentra- tionen på bokmarknaden ökat märkbart. Två kon- cerner svarar således nu- mera för nära hälften av den totala bokförsälj— ningen. Förhållandet av- speglas inte direkt i den följande redovisningen ef- tersom köpet inträffade efter undersökningsperio- dens slut. 1 ett särskilt av- snitt, 4.2.4, berörs dock dess betydelse för förlags- koncentrationen.

Tabell 4.2 Förlagskoncentrationen 1970 inom olika litteraturkategorier (efter värde).

Ordinarie böcker Poeket— Större böcker verk Skön- Fack- Barn- och litteratur litteratur ungdoms— litteratur Omsättn, mkr 43 70 29 38 56 Antal förlag 35 58 25 37 20 De fyra Bonnier Norstedt Rabén & Aldus/ Bertmarks största Sjögren Bon nicr förlagen Norstedt Bonnier B Wahlström B Wahlström Almqvist & Wiksell Wahlström & Forum Bonnier Wennerbergs Natur o Widstrand Kultur Almqvist & lCA-för- Tiden/liib Prisma Förlags- Wiksell laget huset Norden Marknads- andcl, % 60 45 72 62 67

fackboksutgivning, samtidigt som några av storförlagen satsat relativt mindre på denna kategori.

På pocketmarknaden svarade de fyra största förlagen för drygt 60 procent av försäljningen. Två av dessa, B Wahlström och Wennerbergs, har specialiserat sig på utgivning av massmarknadspocket, dvs böcker som säljs via Pressbyråns återförsäljarnät. Aldus och Prisma är däremot liksom flertalet pocketförlag inriktade på utgivning av kvalitetspocket för spridning via bokhandeln. Allmänt kan sägas att koncentrationen inom massmarknadssektorn är betydligt starkare än inom kvalitetspocketsek- torn.

Utgivning av uppslagsverk och andra större verk redovisas av 20 förlag. Koncentrationen är relativt stark: de fyra största förlagen svarade för 2/3 av försäljningen. Av dessa förlag har Bertmarks och Förlagshuset Norden i påtaglig grad inriktat sig på denna sektor.

4.2.3. Den titelmässiga förlagskoncentrationen inom olika litteraturkate— gorier

Skönlitteratur

Den skönlitterära utgivningen kommer i detta avsnitt, i analogi med tidigare redovisning, att delas upp i två olika grupper. I den första ingår de förlag som i sin utgivning är inriktade på bokhandelslitteratur medan den andra gruppen består av massmarknadsförlagen.

Perioden 1965—1972 har inneburit en stark expansion för massmark- nadsförlagen som har ökat sin andel med ungefär tio procentenheter och numera svarar för närmare hälften av den skönlitterära utgivningen. Detta förhållande kan i icke ringa mån tillskrivas B Wahlströms frammarsch. Förlaget har under perioden fördubblat sin utgivning och under det

Tabell 4.3 De åtta största utgivarna av skönlitteratur 1965—1972 i antal titlar.

Förlag 1965 1966 1967 1968 1969 1970 1971 1972 Bonniers 352 334 244 285 276 283 259 199 BWahlström 170 192 191 188 231 212 256 341 Wennerbergs 197 176 197 203 223 165 155 154 Norstedts 73 67 110 107 71 84 76 81 Tiden/Hb 73 60 42 48 36 34 27 31 Rabén & Sjögren 39 56 36 54 55 39 47 35 Wahlström & Widstrand 67 43 38 55 35 38 29 30 Almqvist & Wiksell 53 43 45 36 40 28 34 31

senaste året klart distanserat Bonniers som landets största skönlitterära förlag. Detta framgår av tabell 4.3 som visar utvecklingen i antalet utgivna titlar för de åttastörsta förlagen.

Bok/randelslirteratur.l 1 undersökningsmaterialet ingår utgåvor från mer än 300 olika förlag och andra utgivare, inklusive utgivning på eget förlag. De allra flesta av dessa 300 har endast givit ut enstaka titlar under perioden och kan därför betecknas som tillfälliga utgivare av skönlittera- tur.

Trots denna mångfald av utgivare svarar ett fåtal förlag för en betydande del av antalet skönlitterära bokhandelsböcker. De fem största förlagen under perioden — Bonniers, Norstedt, Tiden/Fib, Rabén & Sjögren samt Wahlström & Widstrand — utgav 1972 tillsammans ungefär hälften av titlarna. Ändå innebar detta en markant nedgång från 1960- talets mitt då samma förlag svarade för 63 procent av utgivningen. [ absoluta tal motsvarar denna minskade marknadsandel en nedskärning med 225 titlar. En stor del därav, ca 150 titlar, gällde översättningslittera- turen, inom vilken kategori de nämnda förlagens andel gick ned från ca 70 till drygt 50 prOCent.

Den starka nedgången för de fem förlagen kan i stor utsträckning tillskrivas Bonniers. som under perioden skurit ned sin utgivning från 350 till 200 titlar, dvs med 150 titlar eller 43 procent. Detta har inneburit att förlagets marknadsandel minskat från 37 till 27 procent. Vad de övriga storförlagen beträffar kan en nedåtgående tendens skönjas endast för Tiden/Fib och, i viss mån, Wahlström & Widstrand.

Utvecklingen synes för närvarande gå mot en spridning av utgivningen på flera och mindre förlag. Under perioden 1965—1972 har t ex ett antal förlag med skönlitterär utgivning startat: Författarförlaget, Askild & Kärnekull, Trevi, Gidlund och Coeckelbergh bland andra. Dessa förlag har emellertid icke kunnat kompensera de större förlagens nedskärningar i utgivningen. Däremot har de kunnat göra enskilda satsningar inom vissa sektorer. Som exempel kan nämnas de två sistnämnda förlagens översätt- ningar från, för svenska förhållanden, ”exklusiva” originalspråk.

Inom traditionellt svårsålda kategorier såsom svensk lyrik och svenska debutanter är storförlagens utgivningsandel lägre än vad som gäller för

1 En bok om böcker, SOU 1972:80, S 230 ff.

skönlitteraturen i stort. Detta beror mindre på att de små förlagen här skulle ha gjort speciella inbrytningar än på att utgivning på eget förlag är särskilt vanlig inom dessa kategorier.

Såsom redan påpekats i avsnitt 4.1.3 ovan har denna storförlagens andel minskat påtagligt under perioden 1965—1972, ett förhållande som till stor del beror på nedskärningar hos Bonniers. Nedgången gäller åtminstone utgivningen av svensk lyrik, såväl kategorin i stort som debutanterna separat. Det är svårare att se en klar trend för prosadebu- tanterna. speciellt som utgivningen för gruppen övriga förlag fluktuerade kraftigt under perioden.

Massnzarknadslitteratur' Förlagskoncentrationen är betydligt starkare inom massmarknadslitteraturen än inom den övriga skönlitteraturen. Två förlag — B Wahlström och Wennerbergs — intar en dominerande ställning med närmare 80 procent av utgivningen under perioden 1965—1972.

Utvecklingen synes för närvarande gå i olika riktningar för de två storförlagen. B Wahlström har kraftigt ökat sin utgivning och är vid periodens slut det klart största förlaget på marknaden, medan Wenner- bergs, efter en ökning fram till 1969, åter skurit ned sin utgivning till en nivå som är lägre än vid periodens början.

Barn- och ungdomslitteratur2

Sammanlagt ett 80-tal förlag och andra utgivare (inklusive ”egna förlag”) svarade för den undersökta periodens utgivning av barn— och ungdomslit- teratur. De tre största av dessa — B Wahlström, Rabén & Sjögren och Bonniers — svarade ensamma för merparten. Sålunda var under åren 1971 och 1972 deras andel av utgivningen 62 a 64 procent, vilket innebär en viss ökningjämfört med situationen i mitten på l960-talet.

Bonniers och Rabén & Sjögren å ena sidan och B Wahlström å den andra uppvisar klara skillnader i utgivningsstruktur. Det sistnämnda förlaget är i sin utgivning nästan helt inriktat på seriebundna billigböcker, huvudsakligen översättningar från engelskan. För Bonniers och Rabén & Sjögren, däremot, överväger de svenska originalen samtidigt som serieut- givningen endast utgör en mindre del av totalutbudet.

Någon ökad koncentration på barnboksmarknaden i den meningen att alla storförlagen blir större kan inte förmärkas. Det är endast B Wahl- ström som noterat en ökad marknadsandel under perioden 1966—1972, medan Bonniers utgivning gått tillbaka såväl relativt som absolut. Detta förhållande är istället ett uttryck för en annan tendens, en stigande utgivningsandel för sådana förlag som har en starkare inriktning på massmarknadsspridning.

Kvalitetspocketbr'icker3

Uppgifter om kvalitetspocketboken föreligger från starten 1957 fram till 1969. De första åren var Aldus/Bonniers det enda förlaget på pocket- marknaden. Prisma startade sin utgivning 1960, Under 1960-talets lopp har antalet pocketförlag ökat till 22.

* En bok om böcker, SOU 1972:80, S 293 ff.

? Litteraturen i skolan, SOU 197321, 3 98 ff.

3 En bok om böcker, SOU 1972:80, S 335 ff.

Aldus/Bonniers har under hela undersökningsperioden förblivit den i särklass största utgivaren av pocketböcker, i slutet av 1960-talet med en marknadsandel på 30 procent. Andelen för de fem största pocketförlagen var under samma tid drygt 70 procent. I denna grupp ingick _ förutom Aldus/Bonnier # PAN/Norstedt, Prisma, Wahlström & Widstrand samt Rabén & Sjögren. Bonniergruppen — med förlagen Aldus, Forum och Wahlström & Widstrand — svarade ensam för nära 45 procent.

Det är i och för sig självklart att koncentrationen har minskat under perioden, allteftersom fler förlag har kommit in på denna nya sektor. Mot slutet av perioden avtar dock denna tendens och det sista året uppvisar till Och med en svagt ökad koncentration. Pocketmarknaden synes alltså ha uppnått en stabilare förlagsstruktur.

4.2.4 Esseltes köp av Almqvist & Wiksell—koncernen

I början av år 1973 köptes Almqvist & Wiksell-koncernen av Esselte- koncernen. Orsakerna till affären får främst sökas i de struktur- och lönsamhetsförhållanden som föreligger inom den grafiska branschen och lärornedelssektorn. Även om affären alltså inte framtvingats av något ”stordriftsbehov” inom förlagsverksamheten, har den likafullt bidragit till en ökad koncentration av bokutgivningen.

Mest slående är — om man undantar läroboksutgivningen — denna ökning inom den skönlitterära sektorn, där de två största koncernerna, Bonniers och Esselte, ökat sin sammanlagda andel av antalet utgivna titlar med fem procentenheter till närmare 55 procent. Deras värdemässiga andel är större — ca 65 procent — vilket sammanhänger med att de har större försäljning per titel än övriga förlag. De fem största förlagen i de två koncernerna, nämligen Bonniers, Forum och Wahlström & Widstrand respektive Norstedt och Almqvist & Wiksell hör till landets absolut största utgivare av skönlitteratur.

4.3 Förlagens arbetsvillkor 4.3.1 Etableringsmöjligheter

Kostnaden att ge ut en bok är förhållandevis låg. En genomsnittlig prosatitel på 200 sidor med en normal upplaga av 3 000 exemplar orsakar direkta utlägg av storleksordningen 20 000 kr. Ändå krävs det ett inte obetydligt kapital för att starta — och med lönsamhet driva — ett förlag. Detta har huvudsakligen två orsaker.

För det första medför bokutgivning ett betydande risktagande. Utred— ningen har i en speciell undersökning1 belyst förlagsverksamhetens gungor och karusell-politik. Det framgick där att en stor andel titlar inte täcker sina egna direkta kostnader medan en väsentligt mindre andel ger överskott. Dessa överskott kan å andra sidan vara mycket stora. Förlägga- ren kan ofta inte förutsäga till vilken lönsamhetsgrupp en titel skall sälla sig. En viktig möjlighet att inte låta tillfälligheter bestämma förlagets fortlevnad är därför att utge ett så stort antal titlar att slumpfaktom blir betydelselös.

1 Litteraturkategoriers lönsamhet i En bok om böcker, SOU 1972:80 ka- pite12 s 79 ff.

För det andra inträffar kostnaderna för utgivningen av en titel omedelbart, medan intäkterna kommer senare, många gånger spridda över ett flertal år. Förläggaren tvingas alltså ”ligga ute” med pengar under ganska lång tid.

De två nämnda omständigheterna, kravet på bredd i utgivningen och avståndet i tiden mellan kostnader och intäkter, visar sammantagna på ett ganska stort behov av kapital. Slutsatsen blir att fastän kostnaden att ge ut en titel är låg så kan inte vem som helst — även om idé- och initiativkraften är betydande — starta och i längden med lönsamhet driva ett förlag.

Ovanstående resonemang gäller förlagsverksamheten generellt. Behovet av kapital — och därmed möjligheten att driva förlagsverksamhet i liten skala — är naturligtvis beroende på vilken inriktning förlaget har.

De olika utgivningskategoriernas karakteristika och betingelser behand- las nedan i avsnitt 4.4. Här skall dock en sådan kategori, den kvalificerade svenska skönlitteraturen, i korthet behandlas. Denna utgivningsgrupp är ett utmärkt och tillspetsat exempel på ovan beskrivna problem att driva förlagsverksamhet i liten skala. För det första är — som närmare diskuteras i avsnitt 4.4 — andelen förlustbringande titlar inom kategorin kvalificerad svensk skönlitteratur större än inom någon annan kategori. För att vara förvissad om en tillräcklig andel vinstgivande titlar måste förläggaren ge ut ett större antal titlar än vad han behövt om han sysslat med utgivning av annan litteratur.

Vidare är skillnaden i tiden mellan kostnader och intäkter större. Detta gäller inte så mycket den enskilda titeln. I fallet kvalificerad svensk skönlitteratur bör man inte tala om en titel utan snarare om ett författarskap. Endast ett fåtal skönlitterära debutverk täcker sina kostnader. En förläggare förväntar sig därför lönsamhet först efter några — ibland åtskilliga — utgåvor. Under tiden tar han medvetet förluster, vilka han ser som investeringar.

Med större krav på antalet utgivna titlar och större avstånd i tiden mellan kostnader och intäkter blir behovet av satsat kapital relativt större för kvalificerad svensk skönlitteratur. Det bör alltså vara svårare att etablera sig som förläggare inom detta område än inom tex områdena facklitteratur och utländsk skönlitteratur.

Utgivningsbetingelserna är alltså sådana att om en enskild person vill ge ut en titel på eget förlag så möter detta — på grund av de låga produktionskostnaderna — inga oöverstigliga hinder. Skall samme person däremot starta förlagsverksamhet, krävs det genast väsentligt större kapital. Detta kapitalkrav är särskilt stort om förlaget skall inriktas på kvalificerad svensk skönlitteratur.

Den i avsnitt 4.2 omnämnda koncentrationen till några större förlag har inte sin orsak i några direkta stordriftsfördelar. När förlagen uppnått en utgivning som möjliggör en normal lönsamhet kan en ytterligare expansion medföra nackdelar. Utredningens lönsamhetsstudier tyder på detta.1 Den jämförelse mellan stora och mellanstora förlag som där gjordes gav dock inget helt entydigt resultat: ”Totalt sett fick de mindre förlagen ett något bättre relativt bidrag,2 men skillnaden var för liten för att man skall kunna dra några slutsatser om vilken företagsstorlek som är

1 lin bok om böcker, SOU 1972:80, kapitel 2 s 105 ff.

? Med bidrag avses det överskott som återstår när titlarnas direkta kost- nader är täckta. Direkta kostnader är sådana kost- nader som direkt kan hänföras till viss titel.

mest fördelaktig. Några stordriftsfördelar synes emellertid inte föreliggai förlagsbranschen.”

Den starka förlagskoncentrationen torde i allt väsentligt vara historiskt betingad och inte en följd av nutida ekonomiska villkor. För detta talar bl a den tillbakagång i marknadsandelar som storförlagen under senare år fått vidkännas. Några av de största förlagen har också rekonstruerats bl a på ett sådant sätt att enskilda utgivningsavdelningar fått viss självbestäm- manderätt varvid deras verksamhetssätt till en del kommit att påminna om de mellanstora förlagens.

4.3.2. Förutsättningar för mindre förlags konkurrenskraft

Trots ovan påpekade problem har flera förlag etablerats under det senaste decenniet. Någon motsvarande nedläggning bland mindre förlag har inte observerats. Detta tyder på att när väl tillräckligt kapital finns så kan en skicklig förläggare väl klara sig i konkurrensen. Dessa förhållandevis goda villkor är dock inte lagbundna, utan bygger på vissa förutsättningar. En stor del av dessa kan komma att försvinna. Under tre huvudrubriker diskuteras nedan de viktigaste förutsättningarna för att småförlagen skall förbli konkurrenskraftiga.

Omgivningens attityder. För att nyetablerade små förlag skall ha lika möjligheter krävs att författare och utländska förlag inte föredrar etablerade och solida storförlag; recensenter och massmedia i övrigt får inte favorisera de större förlagen; bibliotekarier och allmänheten får inte vid sina inköp låta förlagsnamnet ha någon betydelse. Till denna kategori av förutsättningar kan man också föra att banker och leverantörer inte skall vara generösare i sin kreditgivning till de etablerade storförlagen.

Av ovanstående villkor torde det sistnämnda vara det som är sämst uppfyllt. Möjligheten för ett nystartat förlag att få krediter är mycket begränsad. Författarnas attityd är inte heller oväsentlig. Många vill bli utgivna på förlag där välrenommerade författare finns utgivna; ordningen i vilken olika förlag erbjuds manuskript tyder på detta.

Möjligheter att köpa tjänster. Härmed menas att ett förlag i_princip skall behöva bestå endast av en förläggare. Övriga tjänster skall kunna köpas utifrån. Detta innebär bl a att översättare, illustratörer och lektörer står till förfogande och betalas efter prestation; obundna agenter sköter kontakterna med utlandet.

Hyrda tjänster från tryckeri och binderi skall vara lika billiga som om man har egna produktionsfaciliteter. Detsamma gäller lager— och distribu— tionstjänster. Större förlag har egna försäljare som bearbetar bokhandla- re, varför också sådana tjänster bör gå att hyra. Slutligen bör det finnas självständiga pocket- och massmarknadspocketförlag samt bokklubbar till vilka de små förlagen kan sälja rättigheterna till återutgivning av sina titlar.

Ovanstående grupp av förutsättningar är mycket väsentlig och i dagsläget till stor del uppfylld. Detta gäller speciellt tryckeri- och binderisidan. Här har man knappast någon anledning att vänta sig

försämringar. Hittills har det p g a den grafiska branschens pressade läge närmast varit en fördel att inte ha en egen produktionsapparat. Seelig & Co har stått till tjänst med lager- och distributionstjänster och i viss mån också försäljare som bearbetar bokhandeln.

Gemensamma satsningar och enhetliga regler. Mindre förlag kan inte som de största, i samband med julhandel och realisation, producera och distribuera eget katalogmaterial. Gemensamma satsningar är därför nödvändiga.

Bokhandeln är den i särklass viktigaste försäljningskanalen för förlagen. [ många andra branscher är det vanligt att producenterna — om de inte själva behärskar detaljistledet — genom överenskommelser hyr in sig i butiker och själva svarar för skyltning etc. Man kan föreställa sig att ett sådant tillvägagångssätt skulle vara möjligt för de större förlagen. Det är därför viktigt att man har en självständig och oberoende bokhandel, som behandlar förlagen lika oavsett storlek. För att detta i praktiken skall gälla bör sortimentsregler, rabattskalor, returbestämmelser etc vara lika. Det är alltså väsentligt att man har ett enhetligt branschavtal.

Gemensamma satsningar på kataloger har blivit alltmer omfattande under senare år. Några mindre förlag har dock klagat på att intresset i alltför hög grad inriktats på de större förlagens bästsäljare. Bokhandelns självständighet gentemot förlagen torde i stort vara ograverad. Man kan rentav skönja ett ökat oberoende eftersom de förlagsägda boklådornas antal under senare år minskat.

Under de senaste avtalsförhandlingarna uppträdde en rad mindre förläggare med kritik mot ett förslag till avtalstext. Man menade bl a att förslaget om att den enskilde bokhandlaren själv skulle få avgöra vad han vill ha för abonnemangssortiment från respektive förläggare skulle skapa problem för de mindre och specialiserade förläggarna. Avtalstexten ändrades sedan på ett för kritikerna acceptabelt sätt.

Den totala bilden för mindre och nyetablerade förlag är just nu relativt gynnsam. Det inses dock lätt att även mindre förändringar i ett fåtal av ovan nämnda förutsättningar skulle kunna få mycket allvarliga följder.

4.4 Villkoren för olika litteraturkategorier

Föreliggande avsnitt avser att beskriva de olika litteraturkategoriernas viktigaste karakteristika och vilken betydelse dessa drag har för utgivning- ens inriktning och lönsamhet. Intresset inriktas därvid på de faktorer som skiljer de olika kategorierna åt. Beskrivningen illustreras med ekonomiska data som huvudsakligen har hämtats från utredningens studie om

931

”Litteraturkategoriers lönsamhet .

4.4.1. Svensk skönlitteratur

Skönlitteraturen intar från utgivningssynpunkt en särställning bland olika kategorier. Den skönlitterära boken är till skillnad från flertalet fack- böcker inte uttryck för ett direkt definierbart konsumentbehov. Dess tillkomst är oftare betingad av upphovsmannens uttrycksbehov än

1 En bok om böcker, SOU 1972:80, kapitel 2.

resultatet av ett beställningsuppdrag. Den skönlitterära författaren, åtminstone den icke etablerade, är därför vid skrivandet ofta ytterst osäker om publiceringsmöjligheterna och — i de fall utgivning sker — om publikens köpreaktioner.

Den svenska skönlitteraturen är för sin existens helt beroende av intressen och insatser inom landet. Liksom varje land i första hand ansvarar för sin litteratur är det ett svenskt intresse att undanröja de hinder av ekonomisk art som motverkar tillkomsten av en bred, mångsidig och kvalitativ utgivning av svensk skönlitteratur.

Den följande beskrivningen av den svenska skönlitteraturens ekono- miska villkor avser endast sådan litteratur som i vid mening kan betecknas som kvalificerad. Det för praktiskt bruk lämpligaste begreppet härför är bokhandelslitteratur, även om denna kategori som tidigare påpekats även innehåller lättare gods.

De direkta kostnaderna för en bok är relativt enkla att beräkna i förväg. En normal häftad roman på 200 sidor med en upplaga på 3 000 exemplar kostar 14 a 16 tkr att framställa. En diktsamling på 70 sidor, som trycks i 2 000 exemplar, drar en framställningskostnad på 5 a 7 tkr. Därtill kommer författarens garantihonorar, som i de refererade fallen vid genomsnittspriser på 40 respektive 20 kr skulle uppgå till 6 respektive 2 tkr i ungefärliga tal. Till de direkta kostnaderna räknas också royaltyn, dvs författarens ersättning för varje sålt exemplar. Eftersom författarens garantihonorar motsvarar royalty för en viss del (vanligen 1/3) av första upplagan uppstår denna ”extra” kostnad först om motsvarande del har sålts. »

Utöver de direkta kostnaderna har förläggaren även gemensamma kostnader att ta med i beräkningen, dvs kostnader som inte direkt kan hänföras till enskilda titlar. Till dessa hör utgifter för administration, ekonomi, fast redaktion, försäljning, lager, distribution och reklam. Det kan erinras om att de gemensamma kostnadernas andel av totalkostnaden för hela utgivningen enligt utredningens lönsamhetsstudie motsvarade ca 1/3. Då är att märka att reklamen — som svarade för ungefär 1/10 av totalkostnaden — i denna studie fördelats som en direkt kostnad.

En väsentlig del av framställningskostnaden är fast, dvs oberoende av upplagans storlek. Därmed är kostnadsskillnaden mellan olika upplageni- våer relativt liten, vilket gör kostnadsfördelen med stora upplagor betydande. Detta förhållande lockar ofta till överproduktion, speciellt i de fall där försäljningens storlek är svår att förutse. Enligt utredningens lönsamhetsundersökning såldes inom kategorin skönlitteratur endast hälften av antalet tryckta exemplar till fullt pris. Även om den överflödiga produktionskostnaden är begränsad, så tillkommer lager-, distributions— och hanteringskostnader varför den sammanlagda effekten blir betydande och betungande.

Med kunskap om de direkta kostnaderna är det relativt lätt att beräkna vilka kombinationer av pris och antal sålda ex. som leder till täckande av direkta utlägg och, i nästa steg, full kostnadstäckning. En sådan beräkning kombinerad med en värdering av försäljningsmöjligheterna torde i ett flertal fall vara tillräcklig för att avvisa ett manuskript. Krav på att en titel skall gå ihop uppställs emellertid långt ifrån alltid.

Såsom framhållits i föregående avsnitt är det nämligen i fallet svensk skönlitteratur mer befogat att se till författarskapet än till den enskilda titeln. Man kan inte påräkna att det litterära handlaget skall vara fullt utvecklat vid debuten. Ofta dröjer det flera verk och flera år innan författare visar sin litterära slagkraft. Den moderna litteraturhistorien uppvisar många exempel härpå. Därtill kommer att kritikens och publikens reaktioner kan vara svåra att förutse. Därför bör förläggaren av rent ekonomiska skäl satsa generöst på debutanter för att sprida riskerna och därmed öka sannolikheten för att åtminstone några författarskap på sikt skall ge förlaget ekonomiska framgångar och litterär goodwill.

Detta förhållande kan belysas med några tillgängliga ekonomiska data. En roman och en diktsamling enligt ovanstående beskrivning skulle, till gängse medelpriser, behöva en fullprisförsäljning av 1 100 respektive 800 exemplar för att få de direkta kostnaderna täckta. För ett stort antal titlar ligger detta uppenbarligen utom möjligheternas gräns. Enligt utredningens lönsamhetsundersökning låg försäljningen för en ordinär diktsamling mellan 200 år 300 exemplar och för en ordinär roman omkring 1 000 exemplar. För debutanter var normalförsäljningen ännu sämre: ca 150 exemplar inom lyriken och ungefär 500 exemplar inom prosan. Å andra sidan fanns titlar som markant avvek från den låga nivån. Sålunda såldes var femtonde titel i mer än 6 000 exemplar. I denna grupp ingick såväl förströelselitteratur typ detektivromaner och kåserier som litteratur med en mer seriös inriktning. En handfull titlar uppnådde försäljningssiffror överstigande 25 000 exemplar. Antalet verkliga bästsäl- jare är alltså relativt begränsat. Det är i regel endast ett fåtal författare med episk inriktning, som genom sin berättarkonst och sitt änmesval kan väcka ett sådant köpintresse. Har emellertid verket en gång slagit igenomi publikens medvetande kan försäljningen bli ansenlig, ibland mer än 100 000 exemplar.

Den starka spridningen kan också åskådliggöras i lönsamhetstermer. Inte mindre än 60 procent av de svenska skönlitterära titlarna hade underskott på sina direkta kostnader. Bland dessa återfanns huvuddelen av lyriktitlarna och praktiskt taget alla debutverk. När hänsyn tagits även till de gemensamma kostnaderna, vilket är nödvändigt för en bedömning av förlagsverksamheten i stort, framgår att endast 15 procent av titlarna gav full kostnadstäckning. Som en belysning av bästsäljarnas stora betydelse kan nämnas att 5 procent av titlarna svarade för ca 2/3 av det totala nettobidraget för täckande av gemensamma kostnader. Tack vare dessa titlar uppnådde den totala utgivningen av svensk skönlitteratur för det aktuella året full kostnadstäckning, däremot inte vinst.

Ovan anförda uppgifter utgör talande exempel på det för utgivningen av svensk skönlitteratur karakteristiska gungor och karusell-förhållandet: att i och för sig små förluster på ett stort antal titlar (karuseller) förväntas uppvägas av stora vinster på ett fåtal bästsäljare (gungor).

Antalet gungor är alltså litet. De är dessutom ojämnt fördelade på olika företag. De större förlagen, som mer konsekvent kan satsa på debutanter, har i regel de flesta bästsäljarna. För mindre förlag är debutantutgivning mer riskfylld. De har inte samma möjlighet att välja bland manuskripten, som ju i regel först presenteras för de större

etablerade förlagen. De har inte heller kapitalresurser att ge ut tillräckligt många titlar för att få en tillfredsställande riskspridning.

Detta betyder inte a priori att storförlagen alltid har en lönsammare skönlitterär utgivning. Allt beror ju på hur blandningen av lönsamma och olönsamma titlar ter sig. Utgivning av kvalificerad skönlitteratur är ofta en verksamhet där förläggarens personliga intresse och engagemang för författare och litteratur kan leda till framgång. Småförläggäre kan därför göra väsentliga inbrytningar.

Det har belagts i det föregående att en betydande del av den svenska skönlitteraturen inte bär sig ekonomiskt. Det gäller i speciellt hög grad delkategorin lyrik och alla kategorier debutanter. Utifrån den helhetssyn man bör lägga på kategorin svensk skönlitteratur får det ses som ett naturligt förhållande att den etablerade och lättsålda litteraturens ”övervinster” täcker den nya och svårsålda litteraturens förluster. Det innebär emellertid samtidigt en uppenbar risk eftersom förekomsten av en bred utgivning är beroende av tillgången på storsäljare. Om de senare inte gives i tillräcklig mängd, kommer den svårsålda delen genasti farozonen. En annan risk ligger i att förlagen frångår en aktiv och medveten gungor och karusell-politik och i stället konsekvent inriktar sig på lönsammare utgivning, typ underhållningslitteratur.

Även om kategorin svensk skönlitteratur som helhet gav full kostnads- täckning enligt utredningens lönsamhetsstudie var den klart förlustbring- ande för ett flertal enskilda förlag. Sådana förluster kan täckas genom överskott från andra utgivningssektorer som är speciellt lönsamma. I förlag som ingår i koncern kan förluster även täckas av överskottsmedel från andra verksamhetsgrenar. Den typen av lösningar är dock på grund av sin konstlade karaktär otillfredsställande på lång sikt. Ett plötsligt bortfall av sådant stöd skulle få allvarliga skadeverkningar för den svenska skönlitteraturen.

4.4.2 Översättningar av skönlitteratur

Det faktum att den svenska skönlitteraturen för sin fortlevnad och utveckling ställer speciella krav på samhället får inte undanskymmä det stora behov av kvalificerade översättningar som föreligger inom ett litet språkområde. En överföring till svenska av ett brett och kvalitativt urval utländsk skönlitteratur är nödvändig för att ge svensk publik impulser och intryck från andra kulturkretsar och därmed motverka kulturell isolering.

Vid en beskrivning av de ekonomiska villkoren för skönlitterära översättningar är det väsentligt att skilja mellan massmarknadslitteratu- ren, som just på detta område intar en stark ställning, och den mer kvalificerade boldiandelslitteraturen. Det bör därvid hållas i minnet att den sistnämnda kategorin är mycket heterogen: allt från verk av högsta litterära lödighet till enkla, men ofta påkostade underhållningsromaner inom detektiv-, äventyrs- och romantikgenrerna.

Kostnadsskillnaderna mellan en översatt roman och en svensk originalro- man gäller mer upphovsmännens ersättningar än utläggen för den tekniska produktionen. Om man undantar internationella bästsäljare är ersättningen till utländskt förlag och författare i regel klart lägre än en svensk författares royalty. Därtill kommer dock översättararvodet som en fast kostnad. En genomsnittlig översättningsroman i häftad form har ca 240 sidor (översatta romaner år i regel omfångsrikare än svenska). Om boken trycks i 3 000 exemplar blir framställningskostnaden 16 a 18 tkr. Till detta kommer ersättning till utländskt förlag och författare på ca 2 tkr och översättararvode på ca 6 tkr.

De direkta utläggen för en normal översättningsroman torde sålunda ligga omkring 25 tkr, vilket är ca 5 tkr mer än för en normal svensk originalroman (jfr ovan). Som en följd av detta blir, vad den svårsålda litteraturen beträffar, förlusterna för de översatta romanerna större än för motsvarande svenska. Då emellertid royaltyn är större inom den svenska skönlitteraturen blir förhållandet annorlunda för de titlar som uppnår en viss försäljning: utredningens lönsamhetsstudie visar sålunda att ersättningen till upphovsmännen var relativt lägre inom översättnings- litteraturen.

Av större intresse än dessa kostnadsfaktorer 'är de skilda utgivningsmäs- siga betingelserna. Förläggarna har större handlings- och valfrihet vid utgivning av översättningslitteratur. De kan acceptera eller avvisa över- sättningsrätten till de verk som erbjuds dem av litterära agenter eller direkt från utländska förlag; de kan också själva aktivt söka bland det stora antal litterärt fullgångna verk som den internationella litteraturen uppvisar. Någon press från berörda författare — som vid svensk skönlitteratur — existerar inte: de utländska författarna är snarast tacksamma för det tillskott av läsare och därmed ekonomiska medel som en översättning kan föra med sig.

Problemet är mer att ha insikten och överblicken, att kunna välja sådana verk som har förutsättningar att nå en svensk publik. Problemet är också att kunna hålla en fast linje i sin utgivning. Erfarenheten visar nämligen att introduktion av utländsk litteratur är ett svårt och relativt osäkert företag: ett stort antal kända och etablerade utländska författare har inte lyckats väcka de svenska bokköparnas intresse. I de fall introduktionen misslyckas ekonomiskt, trots kritikens uppskattning, torde förläggaren uppfatta möjligheterna till framtida ekonomiskt utbyte som små, varför det ligger nära till hands att avsluta utgivningen, speciellt som bindningen till författaren i regel är svag. Endast ett starkt intresse för det enskilda verket eller strävan efter litterär prestige kan från förläggarens synpunkt motivera fortsatt utgivning. Denna handlingsfrihet har också en negativ sida: den stimulerar till kortsiktigt tänkande och motverkar därmed en konsekvent och profilskapande utgivningspolitik.

Som en följd av angivna kostnads— och utgivningsvillkor iakttar förlagen en avgjort större försiktighet vid utgivning av skönlitterära översättningar än vid utgivning av svensk skönlitteratur. Svårsålda kategorier undvikes: lyriköversättningar förekommer sparsamt liksom

översättningar från utomeuropeiska språkområden,1 medan underhåll— ningslitteraturen intar en framskjuten plats. Denna strukturskillnad avspeglas i olika uppgifter från utredningens lönsamhetsstudie. Median- försäljningen för en översatt prosabok (antalet lyrikböcker var försum- bart) uppgick till ca 2 000 exemplar, dvs dubbelt så mycket som för motsvarande svenska. Ungefär 1/5 av den översatta skönlitteraturen såldes i mer än 6 000 exemplar mot ca 1/15 av den svenska. Å andra sidan uppnådde de utländska bästsäljarna inte lika stor försäljning som motsvarande svenska.

Ett gungor och karusell-förhållande föreligger också för den översatta skönlitteraturen om än mindre utpräglat än för de svenska originalverken. De titlar som inte kunde täcka sina egna kostnader begränsades till 1/3 av totalantalet. Antalet titlar som gav full kostnadstäckning utgjorde likaledes 1/3. Den sistnämnda, lönsamma kategorin bestod till stor del av litteratur inom underhållningsgenren såsom detektiv—, äventyrs- OCh kärleksromaner. Tack vare dessa gungor gav utgivningen av skönlitteratur i översättning i stort sett full kostnadstäckning enligt nämnda lönsam- hetsstudie.

Det ovan påtalade förhållandet att man vid utgivning av översättningar inriktar satsningarna på enskilda titlar av färdiga författare och därvid har relativt goda valmöjligheter underlättar småförlagens konkurrensmöjlig— heter på denna sektor, eftersom behovet av långsiktiga kapitalinsatser begränsas. Den ekonomiska framgången blir mer beroende av förmågan att hitta de vid varje tidpunkt rätta titlarna. Inom parentes bör nämnas att ekonomisk framgång också kan sökas — vilket även görs av vissa förlag — genom en konsekvent satsning på förväntat lönsamma titlar av underhållningskaraktär.

Konkurrensvillkoren är dock inte helt likartade för olika förlagstyper. Storförlagen har i regel ett rikare kontaktnät och får därigenom oftare option på attraktiva titlar. Vad de stora internationella bästsäljarna beträffar är småförlagens möjligheter att hävda sig speciellt hårt beskurna: den hårda konkurrensen om dessa titlar driver ofta upp kostnaderna för översättningsrätten till nivåer som endast stora och kapitalstarka förlag kan klara. Ett allt viktigare konkurrensmedel i kampen om de internationella bästsäljarna är att kunna erbjuda titlarna placering i svensk bokklubb. Eftersom det nästan uteslutande är storförlag som har resurser att driva en bokklubb, har de därigenom en betydande fördel.

Trots en försiktig utgivningspolitik med en stark inriktning på kända och etablerade författare, betingad av speciella utgivningsvillkor och en osäker efterfrågesituation, blev enligt lönsamhetsstudien den översatta skönlitteraturen ekonomiskt självbärande endast med hjälp av olika gen- rer underhållningslitteratur. Utgivning av seriösa och kvalificerade över- sättningar är följaktligen ett synnerligen riskabelt fält för förlagen, spe- ciellt som antalet verkliga bästsäljare är mycket begränsat. Möjligheten att finansiera utgivningen med hjälp av populära detektiv- och kärleksro- maner o d finns, men försvåras av den hårda konkurrensen på detta områ- de, bl a från förlag som helt specialiserat sig på sådan underhållningslit-

1 Jfr ovan s 101.

teratur. Det föreligger ringa sannolikhet för en bredare och mer kvalifice- rad utgivning i framtiden, om inte stödåtgärder sätts in.

Massmarknadslitteratur

Medan den skönlitterära bokhandelslitteraturen i flertalet fall är resulta- tet av författarnas uttrycksbehov och kommunikationsönskan är mass- marknadslitteraturen snarast en produkt skapad för att utnyttja ett latent läsarbehov, ett behov som ständigt stimuleras och underhålles med massiva marknadsföringskampanjer. Högsta effektivitet och lönsamhet är ledmotivet för alla länkar i kedjan. Böckerna skrivs i spekulativt syfte på ett maskinmässigt sätt av olika författarsyndikat. Innehållet avpassas efter en minsta gemensam nämnare. Titlarna ges ut periodiskt i serier med klart avgränsad ämnesinriktning, såsom detektiv-, agent-, western- eller romantikserier. Förlagen publicerar därvid endast serier som kan förväntas överskrida en högt beräknad minimiförsäljning. Helst bör också förutsättningar för internationell spridning föreligga. Den tekniska utformningen är enkel och standardiserad. Böckerna sprids sedan till låga priser via massförsäljningskanaler. Periodiciteten, serieformen och det enhetliga innehållet möjliggör en ekonomiskt rationell och slagkraftig

märkesannonsering. Massrnarknadslitteraturen är en internationell företeelse. Bakom utgiv-

ningen står i stor utsträckning världsomspännande syndikat, vilkas resurser ger dem ett kraftigt övertag i konkurrensen. Dessa syndikat tillhör huvudsakligen det engelska språkområdet och utbudet är i första hand avsett för denna stora marknad. Massmarknadslitteraturens i alla avseenden standardiserade utförande har dock möjliggjort framgångsrik överföring till andra länder inom den västerländska inflytandesfären. Det behöver i sammanhanget knappast påpekas att de syndikat som står bakom utgivningen omöjligt kan ledas av någon ansvarskänsla gentemot det enskilda kulturområdet.

[ Sverige har massmarknadslitteraturen uppnått ijämförelse med andra litteraturkategorier ansenliga försäljningssiffror. Enligt utredningens un- dersökning rörande böcker i massmarknadsserierl såldes 1970 tre serieri över 25 000 exemplar per titel. Sammanlagt ett 25-tal serier med totalt 280 titlar såldes i mer än 15000 exemplar per titel. En serie som genomsnittligt säljs i mindre än 10 000 exemplar betraktas som olönsam och brukar snabbt läggas ned. Kontrasten mot bokhandelslitteraturen är som synes slående.

Någon specialundersökning om massmarknadslitteraturens ekonomi föreligger inte. Huvudprincipen är ändå uppenbar: den standardiserade tekniska utformningen och det i sämsta mening publikanpässade innehål- let främjar en hög försäljning och ett lågt pris, de två sistnämnda faktorerna beroende av och påverkande varandra. Pris- och försäljningsni- vån möjliggör också massdistribution via Pressbyrån och påverkas i sin tur gynnsamt av denna möjlighet. Försäljningen påverkas naturligtvis också i hög grad — det är viktigt att påpeka — av en intensiv marknadsföring.

Det är likaså uppenbart att utgivning av massmarknadslitteratur är 1 lin bok om böcker, kapitalkrävande. Det ligger i massproduktionens och distributionens 50U1972180-k41p113111-

natur. De ekonomiska fördelarna uppenbarar sig till fullo först när verksamheten drivs i stor skala med många titlar och höga upplagor.

Vad slutligen lönsamheten angår finns inga konkreta sifferuppgifter att tillgå. Med ledning av den utgivningsexpansion som kategorin upplevt under det senaste decenniet — och i någon mån av de försäljningssiffror som citerats ovan — torde man ändå kunna sluta sig till att utgivning av massmarknadslitteratur, trots den hårda konkurrensen på marknaden, är en lukrativ affär.

4.4.3 Facklitteratur

För facklitterär utgivning föreligger w till skillnad från skönlitterär — ofta ett konkret och påtagligt konsumentbehov. Det allmännas stora satsning på utbildning i olika former har i betydande utsträckning stimulerat efterfrågan på faktaböcker i vidaste mening. Det må gälla vetenskapliga verk, kursböcker för högre studier, populärvetenskapliga framställningar, debattböcker i aktuella ämnen eller praktiska handböcker. Till fakta- böcker hör också i högsta grad läroböcker för det obligatoriska skolväsendet. De sistnämnda lämnas emellertid utanför denna diskussion eftersom tillhörande frågor ej ingår i utredningsuppdraget.

Fackboksförläggarna har alltså en relativt klar efterfrågebild som utgångspunkt för sitt arbete. Problemet är inte så mycket att definiera behovet som att finna titlar som tillgodoser det. Förläggarna måste bedriva en aktivt sökande verksamhet, förmå svenska fackmän att göra målinriktade studier från sina specialområden och finna utländska verk som är lämpliga att överföras till svenska. [stort får ändå fackboksutgiv- ningen sägas vara mindre osäker än annan utgivning, vilket inte hindrar att utfallet på enskilda titlar kan bli högst varierande. Vissa titlar — t ex en kursbok som kommer till användning i något större universitetsämne eller en debattbok som hamnar i centrum för den politiska debatten — kan bli betydande framgångar och ge stora vinster till förlagen, vinster som kan täcka förluster som uppkommer på gjorda felsatsningar. De sistnämnda är inte ovanliga: den gynnsamma efterfrågesituationen leder till hårdnande konkurrens som i sin tur ofta bidrar till en modebetonad utgivningspolitik med ämneskollisioner som följd inom de mest attraktiva kategorierna. Samtidigt riskerar andra genrer att bli försummade. Genomarbetade verk som uppfyller högt ställda anspråk på fullständig- het och kvalitet — och som därigenom har förutsättningar att bli standardverk inom sina respektive ämnesområden — uppfattas som ekonomiskt riskabla projekt.

Facklitteraturen är en mycket heterogen kategori. Där finns inte bara de mest skilda svårighets- och ambitionsnivåer utan också de mest skilda ämnesområden. Vissa titlar som formellt klassificeras som facklitteratur står skönlitteraturen nära. Det kan röra sig om personligt hållna beskrivningar av människor, miljöer och händelseförlopp. Det är därför mycket svårt att tala om den typiska fackboken och dess egenskaper. Man kan ändå allmänt konstatera att fackboken som produkt är klart dyrare att framställa än den skönlitterära boken. Kravet på riktig och relevant information förutsätter att kunniga fackmän anlitas som

författare. För att förvissa sig om dessas medverkan bör förläggarna kunna garantera en ersättning för nedlagt arbete som motsvarar lönen för alternativt arbete. Därutöver krävs ofta en redaktionell bearbetning av manuskripten. Utländska verk måste inte bara översättas till svenska utan också fackgranskas och ibland bearbetas för svenska förhållanden. Inte mindre viktigt är fackbokens behov av goda illustrationer: sådana fördyrar påtagligt den tekniska produktionen. Detta problem kan — när förutsättningar för utgivning i flera länder föreligger — någorlunda bemästras genom internationellt samtryck av bildmaterialet, en metod som blivit allt vanligare under senare år. De nämnda kostnadsfaktorerna blir av specrell betydelse vid utgivning av sk stora verk, såsom rikt illustrerade kulturhistoriska praktvolymer eller omfångsrika vetenskapligt utformade standardverk. Stora verk av typen uppslagsböcker eller encyklopedier behandlas nedan under särskild rubrik.

Trots att fackboksutgivningen är mer omfattande än den skönlitterära (jfr avsnitt 4.1.1), uppnår fackböcker i regel större försäljningssiffror än romaner och diktsamlingar. Sålunda visar utredningens lönsamhetsstudie att medianförsäljningen för facklitteraturen var 2 500 exemplar (mot ca 1 000 för skönlitteraturen). Endast var femte fackbok såldes i mindre än 1 000 exemplar (mot varannan skönlitterär titel). Den högsta försäljning— en noterades för praktiska handböcker och den lägsta för vissa specialverk inom kategorin humaniora.

Fackböcker synes alltså _ vid nuvarande utgivningsnivåer — i allmänhet vara ekonomiskt säkrare projekt än skönlitterära utgåvor. lakttagelsen bestyrks av Iönsamhetsdata från samma undersökning: tre av fyra fackböcker fick sina direkta kostnader täckta (jämfört med varannan skönlitterär titel), fyra av tio fackböcker gav vinst (mot var fjärde titel inom skönlitteraturen). Det finns emellertid klara undantag från denna regel. Bland de titlar som gav stora underskott var fackböckerna i klar majoritet. Det rörde sig huvudsakligen om stort upplagda verk inom kategorin humaniora som orsakat höga framställningskostnader och endast uppnått en blygsam försäljning. På grund av de stora förlusterna på dessa titlar blev den facklitterära utgivningen som helhet mindre lönsam än den skönlitterära för undersökningsåret i fråga.

i stort sett får betingelserna för fackboksutgivning sägas vara goda. Ett rikt spektrum av ämnesområden som kan behandlas ur olika perspektiv för olika läsarkategorier ger fackboksförläggaren ett visst spelrum. Något omfattande introduktionsarbete på lång sikt motsvarande debutantutgiv- ningen inom skönlitteraturen är i regel inte nödvändigt. De relativt höga kostnaderna för den enskilda titeln synes inte verka hämmande på utgivningen, vilket endast kan förklaras av de gynnsamma avsättningsmöj- ligheterna. Av dessa skäl är de mindre förlagens utsikter att kunna hävda sig på denna marknad relativt goda. Ett undantag gäller dock för kapitalkrävande stora verk, i synnerhet uppslagsböcker. Beståndet av fackböcker främjas också av att ett flertal organisationer _ såväl offentliga som privata — inom ramen för sin huvudverksamhet ger ut fackböcker som ofta är av intresse för en bredare publik.

Uppslagsverk. Speciella betingelser gäller för stora uppslagsverk (encyklo- pedier). En uppslagsbok kan ses som en faktaböckernas faktabok. Den skall ge allsidig och djupgående men samtidigt lättillgänglig information från det mänskliga vetandets alla fält. Presentationen av faktamaterialet måste vara överskådlig och konsekvent. innehållet skall vidare vara aktuellt.

En uppslagsbok skall kunna tillfredsställa olika läsargruppers kunskaps— behov. Den skall kunna tjäna som ett viktigt hjälpmedel för forskare och studenter och andra fackinriktade grupper i deras arbete. Den skall vidare vara till god hjälp för dem som vill informera sig om obekanta ämnesområden.

För att de nämnda kraven skall kunna uppfyllas krävs betydande personella insatser. Arbetet är därför synnerligen löneintensivt. En fast redaktion måste under en lång tidsperiod — i regel mer än ett årtionde # planera, leda och samordna verksamheten och fortlöpande kontrollera och redigera det inkommande materialet. Högsta sakkunskap måste anlitas för att skriva artiklar inom de olika fackområdena. Även stora tekniska resurser krävs: verket blir med nödvändighet omfattande och rikt på kvalificerade illustrationer. Det måste även med tanke på ett långt och flitigt utnyttjande presenteras i ett hållbart och slitstarkt utförande.

En stor svensk encyklopedi bör ,, för att kunna uppfylla rimliga krav på allsidighet och utförlighet — innehålla åtminstone 200 000 uppslags- ord. Som en jämförelse kan nämnas att det hittills största inhemska uppslagsverket 4 Svensk Uppslagsboks 2:a upplaga från 1955 — har ca 190000 uppslagsord. Bland andra stora verk som tillkommit under de senaste decennierna märks Nordisk Familjeboks 4:e upplaga från 1955 och Bonniers Lexikon från 1966. Dessa verk innehåller 125 000 respektive 110 000 uppslagsord i ungefärliga tal. Ett nytt uppslagsverk med 200 000 uppslagsord kan beräknas få ett omfång på omkring 15 000 sidor, lämpligen fördelade på 20 band a 750 sidor. Tillgängliga förlagskalkyler visar att kostnaderna för att i Sverige framställa ett sådant verk och trycka det i 50000 exemplar ligger i storleksordningen 30 miljoner kronor. För att denna summa jämte kostnader för försäljning, reklam, lagerhållning och distribution skall täckas måste hela den tryckta upplagan säljas till ett bokhandelspris som ligger omkring 2 500 kr per verk.

Det är möjligt att genom olika former av internationellt samarbete skapa ett uppslagsverk till en klart lägre kostnad. Det kan tex vara fråga om en regelrätt samproduktion mellan ett antal länder eller att ett utländskt uppslagsverk översätts och bearbetas för svenska förhållanden. Den typen av lösningar har dock uppenbara brister. Det är högst osäkert om ett sådant verk skulle svara mot den svenska forskningens och utbildningens behov, beroende bl a på den oundvikliga snedfördelningen mellan svenskt och utländskt stoff och på de svårlösta värderingsproblem som anmäler sig.

Eftersom produktionstiden är lång och huvudparten av de höga kostnaderna uppstår innan intäkterna börjar inflyta är utgivning av stora uppslagsverk en i högsta grad kapitalkrävande verksamhet. Den kan därför ha intresse endast för förlag med betydande kapitalresurser. Även

för sådana är den emellertid mycket riskabel. Trots att efterfrågan på uppslagsverk - liksom på faktaböcker i allmänhet — är tämligen god, råder betydande osäkerhet huruvida försäljningen till det åsatta priset kommer att vara tillräckligt stor för att göra projektet lönsamt.

Denna osäkerhet sammanhänger i mycket med distributionsproblemet. Stora uppslagsverk har tidigare huvudsakligen sålts direkt till konsumen- terna vid hembesök av förlagens ombud, s k hemförsäljning. Möjligheten att bedriva denna aktiva försäljningsform — parallellt med andra former — ansågs vara en förutsättning för utgivning av uppslagsverk, med tanke på produktens sammansatta karaktär, det höga priset samt det stora försäljningsbehovet.

Hemförsäljningen, som är i hög grad löneintensiv, har fördyrats i en snabbare takt än andra försäljningsformer och därmed fått ett försämrat konkurrensläge i förhållande till dessa, vilket lett till kontinuerliga och påtagliga prisökningar på uppslagsverk. Efter den 1 april 1970, när priset blev tillåtet som konkurrensmedel, har förutsättningarna för hemförsälj- ning ytterligare försämrats. Det blev betydligt svårare att bedriva denna aktiva och kostsamma direktförsäljning, när olika återförsäljare utan större olägenheter kunde hålla lägre priser, vilket bl a utnyttjades i syfte att locka kunder till butikerna. Därtill kommer att hemförsäljningen genom åren fått en allt sämre klang. Försäljningsformen uppfattas som påträngande, kunden hamnar lätt i ett psykologiskt underläge gentemot en erfaren och övertygande försäljare, ett förhållande som ibland utnyttjas av vissa mindre nogräknade företag från olika branscher.

Den höga och ständigt stigande prisnivån på uppslagsböcker kombine- rad med de ökande svårigheterna att bedriva hemförsäljning har haft en märkbart negativ effekt på försäljningen av stora verk under de senaste fem åren. Utredningens strukturundersökning visar sålunda att stora verk är den enda bokkategori som under perioden 1966—1970 noterat minskad försäljning även i löpande värde (jfr avsnitt 4.1.2). Fram till början av 1973 synes situationen för den ordinarie försäljningen ytterligare ha förvärrats. Då utbjöds nämligen — med början under bokhandelsrealisationen — i tur och ordning de tre stora svenska uppslagsverken — först Bonniers Lexikon och därefter Förlagshuset Nordens Svensk Uppslagsbok och Nordisk Familjebok — till väsentligt reducerade priser. De låga priserna och den intensiva reklamen hade avsedd effekt: de tre verkens sammanlagda restupplaga på ca 7 500 exemplar såldes snabbt slut.

Efter denna lagerrensning återstår på den svenska marknaden endast ett fåtal uppslagsverk av vilka det största, Lilla Uppslagsboken i 10 band, är avgjort mindre än något av de ovan nämnda. Förhållandevis litet är också Focus i 6 band och därtill med en annan inriktning. Helt nyligen har ett nytt uppslagsverk börjat utkomma, Bra Böckers Lexikon i 24 band. Detta verk, som har det danska Lademanns Lexikon som förebild, kan trots sitt omfång icke betecknas som ett stort lexikon då en väsentlig del av utrymmet täcks av bildmaterial.

Något nytt uppslagsverk med den omfattning eller inriktning som de tre förstnämnda, nu slutsålda verken representerar är inte att vänta. Det framgår tydligt av uttalanden som företrädare för olika lexikonproduce-

rande förlag gjort i olika sammanhang. Det bör därvid erinras om att den svåra utgivningssituationen också i hög grad gäller för andra stora verk såsom facklexikon och vetenskapliga samlingsverk inom olika områden.

4.4.4. Barn— och ungdomslitteratur

Inom barn— och ungdomslitteraturens ramar ryms titlar från olika genrer, i första hand skönlitterära men även faktaböcker av olika slag. Kategorins särmärke är i stället att utformningen och innehållet är anpassade efter en publik av barn och ungdom. Därigenom skiljer sig barn— och ungdoms- litteraturen påtagligt från tidigare behandlade kategorier. Eftersom publi- ken är mycket heterogen med avseende på bl a läsförmåga uppvisar kategorin inom sig böcker av starkt varierande karaktär: där finns allt från pekboken för de yngsta till den vanliga textboken för tonåringarna.

Barn— och ungdomslitteratur sprids såväl genom bokhandeln som genom Pressbyråns återförsäljarnät. Man kan emellertid inte påvisa samma klara kvalitetsgräns mellan bokhandels- och massmarknadsböcker som vid skönlitteratur för vuxna. Man kan snarare tala om en skiktning i olika kvalitetsnivåer, där spännvidden mellan den högsta och den lägsta är väl så stor som inom vuxenlitteraturen. Kvalitetsvariationerna synes vara särskilt stora för bilderbokskategorin. Därigenom försvåras naturligtvis möjligheterna att i beskrivningen skilja den kvalificerade litteraturen från den undermåliga. I detta avsnitt tillämpas metoden att — efter mönster från utredningens lönsamhetsstudie — endast räkna med förlag som huvudsakligen säljer via fackbokhandeln.

Utgivningen av barn- och ungdomslitteratur består till övervägande del av titlar med skönlitterärt innehåll. Utgivningsvillkoren överensstämmer därför i viktiga avseenden med dem som gäller för skönlitteratur för vuxna. Sålunda måste förläggarna vid utgivning av svenska original vara beredda att ta risker. De måste satsa på nya och okända författare för att skapa underlag för goda försäljningsresultat i framtiden. De har vid utgivning av översättningslitteratur större men samtidigt mer svåröver- skådliga valmöjligheter. De har ingen yttre press från författare eller andra intressentgrupper att ge ut titlar inorn udda litteraturgenrer eller från udda språkområden. Det kan vara på sin plats att här erinra om att översättningslitteraturen för barn och ungdom till en dominerande del (under senare är närmare 75 procent) kommer från det engelska språk- området, vilket har till följd att de unga läsarna huvudsakligen får sina impulser från det anglosachsiska kulturområdet.

Produktionsbetingelserna skiljer sig märkbart mellan barn- och vuxen- litteratur. För att barnböckerna skall passa den unga och läsovana läse» kretsen bör de vara illustrerade och i dubbel bemärkelse lättlästa. De bör vidare ha ett stort format och hållbartutförande och ett begränsat omfång. och de bör ha ett överkomligt pris. Kraven på den tekniska utformningen medför i sin tur att kostnaderna för barnboksproduktionen blir höga i förhållande till böckernas omfång. Som exempel kan anföras att fram- ställningskostnaderna för en bilderbok på 32 sidor och med en upplaga på 5 000 exemplar kan ligga i storleksordningen 25 000 kr eller däröver, beroende på illustrationernas kvalitet och antal. Å andra sidan finns

tonårsböcker med löpande text, vilka kostnadsmässigt ansluter sig till skönlitterära vuxenböcker av motsvarande omfång. Vad bilderböckerna beträffar blir det allt vanligare att förlag från olika länder ordnar samtryck i syfte att pressa de höga produktionskostnaderna. Eftersom ett sådant förfarande ofta förutsätter att bildmaterialet till sitt innehåll skall anpassas efter olika smakriktningar föreligger uppenbara risker för schablonisering och vulgarisering.

En slutsats av det ovan sagda är att barnböckerna — för att bli ekonomiskt lönsamma — har ett större försäljningsbehov än vuxen- böckerna. Enligt utredningens lönsamhetsstudie var barn- och ungdoms— böckernas försäljning mer än dubbelt så stor som övriga kategoriers: medianförsäljningen låg på ca 5 000 exemplar. Praktiskt taget alla titlar såldes i mer än 1 000 exemplar och andelen titlar som såldes i minst 10 000 exemplar var 18 procent. Av den sistnämnda gruppen hade några titlar t o m överskridit en försäljning av 100 000 exemplar.

Det är inte helt lätt att entydigt påvisa orsaken till den goda försäljningen. Det är däremot möjligt att peka på vissa faktorer som bör verka försäljningsfrämjande på de enskilda titlarna. En del av förklaringen torde ligga i det förhållandet att innehållet i barn- och ungdomsböckerna på gott och ont är anpassat efter en större publik. Vidare torde böckerna i regel inte köpas av de unga läsarna själva utan av deras släktingar och bekanta som presenter. Det kan förmodas att de vuxna köparna därvid är mindre återhållsamma än vid bokköp för eget bruk, främst på grund av det i förhållande till andra kategorier låga priset. Slutligen kan noteras att biblioteken köper mycket barn- och ungdomslitteratur.

När man talar om barn- och ungdomslitteraturens relativt goda försäljning är det ändå viktigt att erinra sig den påtagliga skiktning i prishänseendel som påtalats i avsnitt 4.1.3 samt böckernas skiftande standard. Det är uppenbart att den mer kvalificerade litteraturen möter en alltmer hårdnande konkurrens från den billiga serietillverkade litteraturen. Genom det jämförelsevis högre priset på kvalitetsböckerna har dessa i regel svårt att nå en verkligt omfattande spridning utanför biblioteken.

Enligt lönsamhetsundersökningen var försäljningen av barn— och ung- domslitteratur tillräckligt stor för att göra kategorin till den klart lönsammaste. Endast 15 procent av titlarna gav underskott på de direkta kostnaderna, medan närmare hälften var vinstgivande. Som tidigare framgått var situationen för den skönlitterära vuxenlitteraturen betydligt ogynnsammare.

Det goda resultatet synes emellertid — av undersökningen att döma — i främsta rummet gälla de större barnboksförlagen. Dessa svarade för huvudparten av de verkliga bästsäljarna, som spelar en stor roll för barn- och ungdomslitteraturens lönsamhet. De svarar för övrigt också för huvudparten av den totala utgivningen: koncentrationen inom barnboks- marknaden är som tidigare påpekats mycket stark. Etableringssvårigheter- na och de mindre förlagens pressade läge hänger säkerligen samman med att barnboken är en lågmarginalvara, dvs har ett i förhållande till produktionskostnaderna lågt pris. Den genomsnittliga försäljningen är visserligen god, men det är endast de verkliga bästsäljarna som ger de

1 Se litteraturen i skolan. SOU 197311, 811711.

stora vinster som kan bära upp verksamheten och finansiera den olön- samma utgivningen. De mindre förlagen har små möjligheter att kon- kurrera om dessa attraktiva titlar eller att själva lägga grunden för sådana. Detta gäller speciellt för kvalitetsbilderboken med dess höga initialkost— nader. De mindre förlagen har ju inte heller samma möjligheter att få till stånd samtryck med andra länder.

4.4.5 Diskussion av prisfrågan

Prisfrågan har spelat en framträdande roll i den allmänna diskussionen om bokutgivningens villkor. Den rådande bokprisnivån upplevs allmänt som hög och förmodas därför verka hämmande på bokförsäljningen. Att den utgör ett starkt hinder för privata inköp — inte minst för ovana bokläsare — har också belagts i utredningens sociologiska undersökningar. Föreliggande beskrivning av de faktorer som är av betydelse vid förlagens prissättningspolitik avser i första hand svensk skönlitteratur men är i sina huvuddrag också tillämplig på andra kategorier. Beskrivningen utgör med nödvändighet en förenkling av en komplicerad verklighet.

Av stor betydelse är de grundläggande utgivningsbetingelserna som beskrivits i avsnitt 4.4.1. En förläggare av seriös skönlitteratur bör på grund av de osäkra avsättningsförhållandena ha en bred och variationsrik utgivning, med satsning på nya författare, i förhoppning om att några författarskap på sikt skall ge förlaget ekonomiska framgångar och litterär goodwill.

Uppfyllelsen av kravet på bredd och mångsidighet försvåras avsevärt av det svenska språkområdets begränsning. Ju fler titlarna är, desto lägre blir den potentiella efterfrågan på varje enskild titel. [ det sammanhanget kan påpekas att Sverige _ enligt internationell statistik på området — har en i förhållande till folkmängden stor utgivning.

Efterfrågans storlek beror också på priserna. Bokläsarnas priska'nslighet är därför en viktig faktor. Åtskilliga titlar, framför allt sådana som skrivits av nya och/eller svårtillgängliga författare vänder sig huvudsak- ligen till institutionella köpare såsom bibliotek och till en liten minoritet av litteraturmedvetna och relativt köpvilliga konsumenter. För dessa kategorier är priset ofta av underordnad betydelse. Även när det gäller verk av författare som slagit igenom ipublikens medvetande kan man tala om en viss prisokänslighet. Förutom biblioteken spelar här present- köparna en viktig roll, en kategori för vilka höga priser inte behöver vara alltför avskräckande. Å andra sidan f1nns en stor grupp ofta bokovana personer, som är betydligt mer prismedvetna. Eftersom dessa från förläggarens synpunkt utgör en svårbestämbar och osäker kategori tende- rar de ofta att spela en underordnad roll vid kalkyleringen.

En självklar och oundviklig faktor vid bedömningen är totalkostnaden na för hela utgivningen. Förläggarnas intresse vid prissättningen är inte att finna en prisnivå som gör försäljningen så stor som möjligt utan en som leder till full kostnadstäckning och vinst. På grund av den relativa prisokänsligheten är den senare målsättningen ofta oförenlig med största möjliga försäljning. Vid kalkylen måste hänsyn tas inte bara till de enskilda titlarnas direkta framställningskostnader och de gemensamma

kostnaderna i förlaget utan också till återförsäljarnas marginaler och författarnas royalty. De två sistnämnda posterna utgår som en fast del av priset och är därmed beroende av kostnadsnivå och kostnadsförändringar i produktionsledet.

När utgivningen är bestämd och förläggarna skall sätta priserna ligger det i deras intresse att dra fördel av den prisokänslighet som finns och därigenom söka maximera vinsten alternativt minimera förlusten på olika slags titlar. Både när det gäller förmodat svårsålda eller lättsålda böcker blir resultatet höga priser.

Kvalitetsböckerna har en liten men relativt säker marknad. Det innebär att priserna ofta kan sättas högt utan att kundkretsen sviker. Det gäller institutionella kunder — främst biblioteken — men även specialintressera- de privatpersoner.

När det gäller verk av populära och väletablerade författare skulle man kunna vinna fler läsare genom en lågprissättning, men troligen inte så många att det vore ekonomiskt fördelaktigt. Det finns nämligen stora kundgrupper som är beredda att betala ett högt pris för attraktiva boknyheter. Förutom de ovan nämnda gäller det den betalningsvilliga gruppen presentköpare.

När de mer betalningsvilliga kunderna har köpt boken till ett högt pris, kan det vara ekonomiskt intressant för förläggare att vända sig till en mer prismedveten och mindre aktualitetsinriktad publik, till sådana som avstått från köp på grund av de höga priserna. Boken ges då ut i annat utförande — vanligtvis pocket _ till starkt reducerade priser. En sådan prisdifferentiering är emellertid motiverad endast för de mest populära titlarna. När det gäller mer exklusiva böcker lönar det sig inte för förläggaren att söka nå en köpsvagare publik.

Förlag som driver bokklubbsverksamhet har en extra möjlighet att nå en ny publik. Detta kan ske i efterhand genom en särskild lågprissatt bokklubbsutgåva, det kan även ske i anslutning till utgivningen genom att originalutgåvan placeras på bokklubb till ett rabatterat pris. 1 det senare fallet vänder sig förlaget alltså till två olika marknader samtidigt.

Med den beskrivna prispolitiken utvinner förlagen påtagliga ekono- miska fördelar. Förlusterna på det svårsålda sortimentet begränsas. Vad de mer lättsålda titlarna beträffar täcker förlagen i princip den potentiella marknaden till priser som de olika kundkategorierna är villiga att betala. Därigenom ökas vinsterna på dessa titlar, vinster som kan täcka förluster på de svårsålda titlarna. Möjligheten att ta ut marknadspriser på de mest attraktiva titlarna utgör tydligen en viktig förutsättning för en aktiv gungor och karusell—politik.

Från förlagens synpunkt finns ytterligare en viktig fördel med en marknadsprissättning. Eftersom de kunder som köper böckerna på ett tidigt stadium efter utgivningen — dvs främst presentköpare och bibliotek — får betala ett ”överpris” inflyter intäkterna snabbare än de skulle ha gjort om priset hade satts lågt. I det senare fallet skulle intäkterna ha fått en jämnare fördelning över flera år, med extra räntekostnader som följd.

Förläggarnas överväganden vid prissättningen kan något belysas av följande enkla och schematiska räkneexempel. Antag att en titel behöver säljas i 1 500 exemplar år 40 kr för att de direkta kostnaderna skall

täckas. Om priset i stället sattes till 20 kr krävdes en försäljning av ca 3 400 exemplar för att uppfylla samma mål. Då har hänsyn tagits till produktionskostnaderna för de tillkommande exemplaren.

Om det rör sig om en förmodat svårsåld titel — t ex en romandebutant — med en begränsad marknad har förläggaren ett lätt val, eftersom det lägre priset med all sannolikhet inte kan stimulera till den erforderliga merförsäljningen. Troligt är — i ett fall som detta — att inte heller det högre priset leder till kostnadstäckning, men förläggaren kan ändå stanna vid denna nivå eftersom en ytterligare prishöjning kunde verka direkt avskräckande.

Om det handlar om en populär titel med betydande försäljningsmöjlig- heter ställer sig valet mellan de två prisnivåerna något annorlunda. Båda skulle troligen leda till täckning av direkta utlägg. Eftersom det med all säkerhet finns många kunder — presentköpare och bibliotek — som är beredda att betala 40 kr för titeln i fråga, vore en lägre prissättning att frivilligt avstå från vissa intäkter. Antag att 6 000 exemplar säljs till 40 kr; i så fall måste ca 14 000 exemplar säljas till 20 kr för att överskottet skall bli detsamma. Då är dessutom att märka att möjlighet till pocket- utgivning kvarstår i det förstnämnda fallet.

Möjligheten till den bedrivna marknadsprissättningen bygger på en viktig egenskap hos boken: varje titel är unik och kan i den meningen från ekonomisk synpunkt betecknas som en monopolvara. Samtidigt kan man konstatera att den enskilda titeln endast i undantagsfall uppfattas som en nödvändighetsvara, att den alltså i regel kan ersättas av en annan titel eller en helt annan vara. Därigenom begränsas förlagens utrymme för monOpolvinster. I de enstaka fall då en viss titel uppfattas som oumbärlig av ett stort antal människor blir däremot effekten slående. Sådana titlar kan nå ansenliga försäljningstal även till mycket höga priser.

Sammanfattningsvis kan konstateras att kravet på bredd och mång- sidighet i utgivningen inom ett begränsat språkområde riskerar att leda till en låg genomsnittlig efterfrågan per titel. Då dessutom intäkterna — och inte försäljningen — är det relevanta måttet på ekonomiska fram- gångar och då viktiga köpargrupper är relativt okänsliga för priset, ligger det i förläggarnas intresse att ta ut högsta möjliga pris av köpvilliga och bokvana konsumenter, medan övriga nås med lågprissatta specialutgåvor. Det kan med andra ord hävdas att prisnivån på originalutgivningen i stor utsträckning är anpassad efter vad de minst priskänsliga kunderna är villiga att betala. Därvid är inte minst presentköpen av betydelse.

En påtaglig prissänkning på hela sortimentet skulle mot den bakgrun- den otvivelaktigt stimulera försäljningen, men skulle troligen inte föra med sig en intäktsökning för den totala utgivningen. En sådan åtgärd är därför ur ekonomisk synvinkel ointressant — eller åtminstone riskabel — för såväl förläggare som författare och bokhandlare. Endast de olika intressentemas — främst upphovsmännens — önskan att nå en större publik skulle kunna utgöra ett incitament till prissänkningar. Det kan allmänt hävdas att det inom bokbranschen finns — jämfört med andra branscher — få prispressande faktorer.

Efter en i huvudsak positiv utgivningsutveckling under 1950-talet och större delen av l960—talet har påtagliga tendenser till utgivningsminsk- ningar kunnat förmärkas under senare år. Som visats i avsnitt 4.2 är det huvudsakligen de större förlagen som tvingats till nedskärningar. Situa— tionen för de olika utgivningskategorierna varierar också. Utgivningen av facklitteratur har i huvudsak ökat under det senaste decenniet. Ett markant undantag utgör dock stora verk — i synnerhet uppslagsverk — där utgivningen starkt minskat. Barn- och ungdomslitteraturen upplevde en kraftig expansion fram till 1970 följd av kraftiga nedskärningar. Den seriösa skönlitterära utgivningen har stagnerat och på senare år minskat markant. Denna nedgång har i första hand drabbat särskilt olönsamma delkategorier såsom kvalificerade prosaöversättningar och svensk lyrik. Massrnarknadslitteraturen har under samma period expanderat starkt.

Under 1950-talet och större delen av 1960-talet har bokpriserna ökat markant. Bokprisindex för 1954—1968 — som visserligen baserades på svensk skönlitteratur men som även torde vara relativt representativ för all vuxenlitteratur i ordinarie utgivningsform — visar att priserna på förstagångsutgivningen ökat i en betydligt snabbare takt än konsument- priserna i allmänhet. Den genomsnittliga prisökningen var också betydligt kraftigare än den ökning av försäljningsintäkterna som kan konstateras för allmänlitteraturen under perioden 1961—1970. Detta förhållande pekar klart på att en reell minskning av bokförsäljningen ägt rum. Eftersom förlagen under större delen av perioden förde en optimistisk utgivningspolitik, bottnar denna volymminskning inte i ett mindre antal titlar, utan i en klart minskande försäljning per titel.

Under större delen av l960-talet kunde förlagen uppenbarligen upp- rätthålla en bred och variationsrik utgivning. De hade därvid stor ekonomisk fördel av det kraftigt ökade intresset för debattlitteratur i olika politiska och sociala ämnen och det ökade behovet av kurslitteratur genom olika reformer inom utbildningsväsendet. Detta förhållande synes också ha gynnat utgivningen inom andra kategorier. Det kan emellertid med fog hävdas att förlagen i den rådande situationen bedrev en oförsiktig utgivnings- och kostnadspolitik. De relativt låga kostnaderna för utgivandet av en enstaka titel tillsammans med lockelsen att en titel i bästa fall kan ge stora vinster resulterade i generositet vid utgivningsbeslu- ten, ofta med utgivningskollisioner som följd. Låga marginalkostnader medförde vidare att upplagorna många gånger gjordes för stora. Den sammantagna effekten av de nämnda faktorerna blev ökade kostnader och en försäljning under den förväntade, vilket innebar högre priser. Dessa högre priser orsakade i sin tur ännu lägre försäljning.

De ständigt ökade priserna synes mot slutet av 1960—talet ha orsakat ett påtagligt köpmotstånd hos allmänheten, vilket gjorde ytterligare höjningar ekonomiskt riskabla. Följden blev lägre intäkter och försämrad lönsamhet.

Den beskrivna tendensen med ökande priser och sjunkande försäljning per titel har varit ännu mer accentuerad inom pocketutgivningen och kan fortfarande sägas pågå för denna kategori. Pocketboken fick sitt

genombrott i början av 1960—talet och användes i början huvudsakligen för nyutgivning i lågprisform av attraktiva skönlitterära titlar från förlagets tidigare utgivning. De för svenska förhållanden synnerligen låga priserna var mindre en följd av det enklare utförandet och den billigare tekniska produktionen än av de högre upplagorna, vilka möjliggjordes genom det populära och begränsade urvalet. En viktig faktor var vidare att förlagen satte låga priser i syfte att nå en ny, mer priskänslig köppublik. De stora intäkterna hade redan gjorts på originalutgåvoma.

Pocketbokens initialframgångar ledde snart till en utgivningsexpansion, vilken förstärktes av det faktum att de kraftigt stigande priserna på ordinarie utgåvor ökade behovet av ett lågprisalternativ för förstagångs- utgivningen, särskilt inom de områden där köppubliken uppfattades som mer prisrnedveten. Så kom pocketboken till användning för l960-talets starkt ökande utgivning av debatt- och kurslitteratur inom allt smalare ämnesområden. Efter hand kom pocketutgivningen att uppvisa allt fler titlar som dåligt svarade mot de ursprungliga marknadsföringsidéerna bakom boktypen. Följden blev en ond cirkel med sjunkande försäljning, högre priser, ytterligare sjunkande försäljning etc. Pocketboken har därigenom alltmer närmat sig den vanliga häftade eller inbundna boken med avseende på bl a pris, innehåll och marknadsföring.

1 det kritiska läget mot slutet av 1960-talet synes det ha blivit nödvändigt för de berörda förlagen — huvudsakligen de större — att på ett annat sätt komma till rätta med den negativa försäljningsutvecklingen. Det är delvis mot den bakgrunden man får se de senaste årens nedskär- ningar. Dessa har gått ut över särskilt olönsamma kategorier såsom lyrik och seriös utländsk skönlitteratur. Den har vidare gällt kategorier som också är kapitalkrävande och riskabla, såsom stora verk.

De iakttagna förändringarna har spelat en stor roll i den allmänna debatten om bokutgivningen. De har uppfattats som ett uttryck för en förlagsverksamhetens kris, en kris som inte bara är motiverad av en konjunkturnedgång utan också — och viktigare — av påtagligt försämrade villkor för bokutgivningen som sådan.

[ det sammanhanget bör det genast framhållas att möjligheterna att bedriva förlagsverksamhet är beroende av ambitionsnivån. Den i jämförel- se med andra tidsperioder ambitiösa utgivning som förlagen hade i mitten på l960—talet kunde inte upprätthållas inom de givna ekonomiska ramarna. Det är ostridigt att flera förlag därvid råkade i ekonomiska svårigheter, vilket torde ha förstärkts av en allmän konjunkturnedgång. Genom nedskärningar i utgivningen och andra rationaliseringsåtgärder kunde svårigheterna i stor utsträckning bemästras. Det är för övrigt notabelt att ytterst få förlag tvingats att helt lägga ner verksamheten under det senaste årtiondet. Frågan huruvida en förlagskris existerar är endast relevant om den samlade förlagsbranschen har ett väl definierat och kvantifierat litteraturpolitiskt mål som hela tiden måste uppfyllas. Så är inte fallet. Förlagen kan inte bortse från ekonomiska lönsamhetsprinci- per. Om verksamheten ekonomiskt går dåligt måste de vidtaga åtgärder som inte alltid står i samklang med allmänna litteraturpolitiska mål.

Förändringarna kan inte heller sägas ha orsakats av någon litteraturens kris, av något ständigt minskande intresse för och behov av bokläsning.

Utbildningssamhällets behov av faktaböcker i vidaste mening har fram- hållits i det föregående. Utredningens sociologiska undersökningar visar att intresset för läsning i olika former är betydande även i förment kulturfattiga miljöer. Biblioteksväsendets expansion med en starkt stigan- de utlåning pekar i samma riktning.

Det torde därför vara mer motiverat att tala om en kris för vissa utgiv- ningskategorier. Bokutgivningens ekonomiska villkor är sådana att det lättillgängliga, schabloniserade och välbekanta gynnas på bekostnad av det genomarbetade, krävande och okända. Detta har framgått av fram- ställningen ovan. Massmarknadslitteraturens expansion på den mer kva- lificerade litteraturens bekostnad är det tydligaste åskådningsbeviset härpå. Detta gäller inte minst barn- och ungdomslitteraturen. Inom vissa kategorier är krissituationen redan ett faktum. Utgivningen av seriös skönlitteratur i översättning har drabbats påtagligt. Redan tidigare observerade brister — i täckningen av udda språkområden och kategorin lyrik — har blivit mer markanta samtidigt som översättningar från de stora kulturspråken också minskat i antal. Översättningslitteratu- ren synes vara en kategori där förlagen kan genomföra snabba, ”lön- samma” nedskärningar på kort sikt utan att riskera negativa återverk- ningar på lång sikt. Det ovan sagda är i stort tillämpligt också på utgivning och lagerhållning av klassiker.

Utgivningen av stora verk — i synnerhet kvalificerade uppslagsverk — har också skurits ned i påtaglig grad. Denna utgivningsgren är - som påpekats i avsnitt 4.4.3 — i högsta grad kapitalkrävande och därigenom mycket riskabel. Den höga och stigande prisnivån kombinerad med de ökande svårigheterna att bedriva hemförsäljning synes ha orsakat ett betydande köpmotstånd för dessa verk under de senaste fem åren.

Inom den svenska skönlitteraturen har nedskärningen i första hand drabbat lyriken och olika kategorier debutanter. Eftersom dessa katego- rier enligt utredningens lönsamhetsstudie är klart olönsamma har åtgär- derna säkerligen för berörda förlag lett till en förbättrad lönsamhet på kort sikt. Eftersom emellertid en bred utgivning av debutanter är en förutsättning för återväxten av författare och därmed för en förnyelse och utveckling av den svenska litteraturen är åtgärden i hög grad riskabel på lång sikt. Riskerna är naturligtvis i första hand allmänt kulturella men även strikt förlagsekonomiska, eftersom man därigenom kan gå miste om framtida storsäljare.

Denna senare risk synes förlagen försöka möta på olika sätt. För det första har nedskärningen i första hand drabbat lyriken, en kategori som ytterst sällan ger verkliga bästsäljare. Dessutom synes inriktningen på olika underhållningskategorier bli starkare.

Vidare kan man skönja tendenser till en viss ökad förläggaraktivitet när det gäller att spåra upp nya och såljbara manuskript. De litterära pristävlingarna utgör ett tecken därpå, liksom förläggarnas ökande benä- genhet att själva ge impulser till nya verk även inom det skönlitterära området. En viktigare faktor än någon av de nämnda torde den ökande bokklubbsverksamheten vara. Denna försäljningsform medger på ett helt annat sätt än bokhandelsdistribution stora upplagor och stor försäljning. Därigenom kan de produktionsekonomiska fördelarna av långa serier

(stora upplagor) utnyttjas bättre än tidigare och vinsterna på de enskilda — och fåtaligare — titlarna blir större.

Även om de påvisade nedskärningarna i utgivningen av svensk skön- litteratur ännu inte har lett till någon märkbar kvalitetsförsämring föreligger påtagliga risker på längre sikt. Liksom dagens utgivning i huvudsak är frukten av gårdagens ansträngningar, kommer morgondagens situation att i stor utsträckning påverkas av vad som görs idag. Mot denna bakgrund finner utredningen nedskärningen av debutantutgivning och annan svårtillgänglig litteratur samt de ökande tendenserna till best— sellerism oroande.

Det är även angeläget att peka på de risker för ökad förlagskoncentra- tion som föreligger. En påtaglig koncentration av utgivningsbesluten har redan skett i och med Esseltekoncernens köp av Almqvist&Wiksell. Orsakerna till affären får visserligen främst sökas i de struktur- och lönsamhetsförhållanden som råder inom den grafiska branschen och läromedelssektorn, men återverkningarna på allmänutgivningen är viktiga och allvarliga.

För framtiden synes faran huvudsakligen ligga i det faktum att flera av de i avsnitt 4.3.2 angivna förutsättningarna för mindre förlags kon- kurrenskraft vilar på osäker grund. Detta gäller i första hand möjligheter- na att köpa lager- och distributionstjänster samt uppslutningen kring gemensamma marknadsföringsinsatser, där även de mindre förlagens produkter får sin beskärda del. Det gäller vidare behovet av ett enhetligt branschavtal: det nyligen ingångna avtalet med dess begränsade sorti- mentskrav anses allmänt vara fördelaktigt för de större förlagen. Dess- utom kan nämnas att storförlagens ökade satsningar på bokklubbsverk- samhet kan leda till en ökad koncentration, genom att de på detta sätt får en betydande fördel i konkurrensen om de attraktiva titlarna.

Slutligen bör framhållas att produktion och distribution av böcker — liksom andra former av kulturförmedling — svårligen låter sig rationalise- ras utan att detta får menliga effekter på kvalitet och mångsidighet. Samtidigt kan man vänta sig ständiga produktivitetsförbättringar inom andra branscher. Detta betyder att bokbranschen _ med oförändrade ambitioner 4 kommer att förbli mycket personalkrävande och därigenom få svårare att hävda sigi relation till andra branscher med större rationali- seringsmöjligheter.

4.6 Olika stödformer. Presentation och diskussion

Man kan principiellt skilja mellan två olika typer av stödformer, generella och selektiva. En generell stödform innebär att stödet utgår enligt automatiskt verkande regler medan de selektiva förutsätter någon förrn av prövning i det enskilda fallet.

Trots denna viktiga principiella skillnad kan de två stödtyperna i praktiken komma att närma sig varandra. En stödform av generell karaktär utesluter inte vissa avgränsningar. Stödet kan begränsas till en viss kategori som anses vara särskilt utsatt. Det kan också vara möjligt att göra vissa avgränsningar inom en kategori i syfte att ytterligare begränsa kostnaderna eller utesluta viss undermålig litteratur. Därvid förutsätts

Fördelarna och nackdelarna med respektive stödform ligger på olika plan. Den selektiva formen är att föredraga bl a från kostnadssynpunkt. Stödet kan begränsas till sådana titlar som anses värda att stödja och som behöver stöd samtidigt som stödets storlek kan anpassas efter den enskilda titelns behov. Nackdelen liggeri de risker för otillbörlig styrning som metoden kan föra med sig.

Sådana risker begränsas väsentligt vid en generell stödordning, även då avgränsningar göres. När en kategori väl har definierats, skall stöd utgå till alla titlar som formellt hör till denna kategori. Därigenom undviker man problemet att behöva välja mellan olika titlar. Detta problem är speciellt känsligt när det gäller kategorier inom vilka utbudet inte är känt, dvs litteratur som tidigare inte publicerats i någon form. Eftersom det generella stödet fördelas på ett stort antal titlar kan det emellertid vara osäkert om stödet blir tillräckligt stort för de titlar som bäst behöver det.

I följande avsnitt presenteras och diskuteras de olika stödformerna mer i detalj. Man kan tänka sig den generella stödtypen i flera klart avgränsade varianter. Dessa är momsbefrielse, biblioteksersättning samt stödköpsordning enligt norsk modell och varianter därav.

4.6.1. Momsbefrielse på böcker

En sådan stödform skulle innebära att böcker — liksom fallet är med dagstidningar och vissa tidskrifter — skulle undantas från mervärde- beskattningen. För att fullständig skattefrihet på produkten skall ernås förutsätts vidare att de olika leden — liksom på dagstidningssidan — får rätt till avdrag för ingående skatt. Därigenom skulle — vid oförändrade kostnader och kalkyleringsnormer — skattesatsen på 15 procent avlyftas från konsumentpriset.

Momsbefrielse är en i vidaste mening generell stödform. Några viktiga avgränsningar — utom möjligen mellan allmänlitteratur och läroböcker — kan svårligen göras av redovisningstekniska skäl.

Kostnader

Med ledning av utredningens branschstudierl är det möjligt att i ungefär— liga tal beräkna kostnaderna för en momsbefrielse på böcker. Uträk— ningen är baserad på förhållandena 1970. Detta år uppgick den totala bokförsäljningen till 610 mkr när momsen är avräknad. Därav utgjorde 418 mkr eller 68,5 procent allmänlitteratur och 192 mkr eller 31,5 procent läroböcker. Med utgångspunkt i dessa värden skulle en moms- befrielse med den nuvarande skattesatsen 15 procent (vilken motsvarar ett pålägg på 17,65 procent) kosta 108 mkr, varav 74 mkr gäller allmänlitteraturen och 34 mkr läroböckerna.

Tabell 4.4, som är härledd från tabell 1.4 i ”En bok om böcker”, visar allmänlitteraturens fördelning på olika kategorier. Omräkningen till konsumentvärde har skett genom att den försäljning som gått via återförsäljare räknats upp med 61 procent, vilket motsvarar en åter- försäljarrabatt på 38 procent. Uppdelningen på äterförsäljar- och direkt—

1 En bok om böcker, SOU1972180, s 17.

Tabell 4.4 Försäljningen av allmänlitteratur fördelad på olika litteratur- kategorier; rnoms på försäljningen.

Kategori Konsumentvärde Moms (mkr) exkl. moms (mkr)

Skönlitteratur 133 23,5 ordinarie böcker 60 10,5 kvalitetspocketböcker 13 2,5 inbundna billigböcker 60 10,5 Facklitteratur 130 23 ordinarie böcker 97 17 kvalitetspocketböcker 22 4 inbundna billigböcker 11 2 Barn- och ungdomslitteratur 40 7 Uppslagsverk och andra större verk 61 11 Massmarknadslitteratur 23 4 Övriga böcker (biblar, kalendrar o d) 31 5,5

Totalt 418 74

försäljningskanaler skedde därvid med hjälp av tabellerna 1.6 och 1.7. För flera kategorier var det dock nödvändigt att göra uppskattningar.

En momsbefrielse på allmänlitteratur skulle alltså kosta 74 mkr i minskade skatteintäkter. Därav skulle 1/3 vardera falla på skönlitteratu- ren och facklitteraturen och resten på barn— och ungdomslitteratur, uppslagsverk, massmarknadslitteratur m m.

Fördelar och nackdelar

En uppenbar fördel med momsbefrielse är att den inte kräver någon speciell administration (däremot kan den medföra problem av redovis— ningsteknisk natur för berörda myndigheter och företag). När ett beslut om befrielse väl har trätt i kraft fungerar stödet automatiskt inom ramen för gällande bestämmelser. En momsbefrielse innebär därmed inte någon risk för central styrning. Det behövs inte heller någon omprövning av stödformen år från år med den osäkerhet för förmånstagaren som ett sådant förfarande kan innebära.

En mornsbefrielses effekter på bokmarknaden är i viss mån beroende av hur förlagen förhåller sig. Om de håller fast vid sina gamla kalkyler och låter momsbefrielsen helt slå igenom på priset — med en 15-procentig sänkning av prisnivån som följd — får bokbranschen ett i förhållande till andra branscher förbättrat prisläge. Det är rimligt att tänka sig att många konsumenter i ett sådant läge ökar sina bokinköp. Det är också möjligt att förlagen tar tillfället i akt att ändra kalkylerna så att en större eller mindre del av det som förut var mervärdeskatt stannar i produktions- ledet. Därigenom skulle effekten på prisnivån bli mindre, men förlagen skulle i motsvarande mån få en intäktsförstärkning på de enskilda titlarna. Båda alternativen skulle leda till förbättrad lönsamhet, vilket skulle ge utrymme för en ökad generositet vid utgivningsbesluten.

En momsbefrielse på böcker skulle också kunna ses som en fördel genom att den skulle kunna innebära ett steg mot enhetliga skattebestäm- melser för hela området ”det tryckta ordet”; fn är nyhetstidningar och

vissa tidskrifter befriade från mervärdeskatt, medan resten av tidskrifter- na, tidningar och böcker är belagda med sådan skatt. En skattebefrielse för hela detta område skulle emellertid förutsätta att också den sk populärpressen främjades. En momsbefrielse för den sistnämnda kate- gorin skulle medföra ett skattebortfall på drygt 50 mkr.1 Det bör vidare påpekas att enhetlighet teoretiskt också kan uppnås i motsatt riktning, dvs genom att införa moms på nu undantagna kategorier.

En momsbefrielse drar med sig betydande kostnader i form av uteblivna skatteintäkter. Enligt ovan skulle en momsbefrielse för hela boksektorn kosta omkring 110 mkr. Även om man undantar läroböcker- na blir kostnaden ansenlig, 75 mkr. Detta belopp skulle endast i begränsad omfattning tillfalla den mera svårsålda kvalitetslitteraturen. Eftersom stödet är beroende av försäljningen kommer det att till största delen tillfalla den redan lättsålda litteraturen. Detta gäller oberoende av förlagens kalkyleringsnormer. Om momsbefrielsen får slå igenom på prisnivån främjas försäljningen. Effekten blir av.ort starkare såväl i absoluta som i relativa tal för den lättsålda litteraturen eftersom försälj- ningsnivån är högre och kundernas känslighet för prissänkningar större. Om förlagen behåller den gamla prisnivån erhåller de en ren intäktsför- stärkning som naturligtvis är större ju högre försäljningen är.

Det ovan sagda kan illustreras med ett räkneexempel. Antag att en titel kostar 40 kr inkl moms. När författare och återförsäljare fått sitt återstår för förläggaren 16:50 kr, av vilka 2:50 kr utgör mervärdeskatt. Förlägga- ren kan — när momsplikten upphör — välja att stanna kvar på den tidigare konsumentprisnivån och vinner då 2:50 kr per sålt exemplar. En titel som säljs i 1 000 ex innebär en nettoförtjänst på 2 500 kr, medan en titel som säljs i 12 000 exemplar ger förläggaren en nettoförtjänst på hela 30 000 kr jämfört med nuvarande situation.

Om förläggaren i stället väljer att sänka konsumentpriset motsvarande skattesatsen skulle en försäljningsökning kunna påräknas. Denna torde bli kraftigare ju större potentiell läsekrets en titel har, dvs ju mer lättsåld den är. Antag att försäljningen för den svårsålda titeln ovan ökar med 10 % till 1 100 exemplar och för den lättsålda med 20 % till 14 400 exemplar. Då ökar förlagets intäkter för den förstnämnda titeln med 1400 kr medan de för den sistnämnda ökar med hela 33 600 kr. I realiteten är det svårt att förutsäga hur förlagens prispolitik skulle påverkas av en momsbefrielse. Troligt är att kalkylerna skulle ändras så att marginalerna på de enskilda titlarna ökade, dock i varierande grad för olika typer av titlar. Resultatet skulle bli att sänkningen av den allmänna prisnivån blev mindre än vad momsbefrielsen kunde motivera. Det är vidare rimligt att antaga att sänkningen blev mindre för svårsålda titlar — där priskänsligheten är mindre — än för det mer lättsålda sortimentet.

Eftersom en momsbefrielses positiva effekter för minoritetslitteratu- ren — oberoende av förlagens prispolitik — är obetydliga eller åtminstone osäkra finns inga klara garantier för att förlagen som en följd av denna stödform för en mer generös utgivningspolitik än tidigare. Därför måste med all sannolikhet till det redan betydande beloppet läggas kostnaderna för att stödja även den mer svårsålda litteraturen.

Avslutningsvis kan i detta sammanhang erinras om att riksdagen 1972

1 Utgör 15 % av 340 mkr, vilket var veckopressens totala för- säljningsintäkt inkl moms för 1972 enligt uppgift från Vectu — Veckopress— sektionen inom Svenska Tidningsutgivareföreningen.

på skatteutskottets hemställan avslog en motion om slopande av mer- värdeskatt på böcker och musikalier.l Utskottet hävdade i sitt utlåtande beträffande de gällande undantagen från skatteplikt att ”de fortsatta strävandena bör inriktas på att i möjligaste mån göra mervärdeskatten mera generell och att nuvarande undantag om så kan ske bör avvecklas”. [ enlighet därmed kunde utskottet inte tillstyrka nya undantag från beskattningsområdet.

4.6.2. Biblioteksersättning till förlagen

En biblioteksersättning till förlagen har i den allmänna debatten ofta motiverats från andra utgångspunkter än rent litteraturpolitiska. Biblio- tekens fria utlåning har av vissa förläggare uppfattats som ett intrång i upphovsrättslig mening. Den fria biblioteksutlåningen anses på sina håll minska efterfrågan på böckerna i handeln. Enligt detta synsätt är en biblioteksersättning till förlagen motiverad av rätts- och rättviseskäl. Samhället skulle ersätta förlagen för den försäljningsminskning som biblioteksverksamheten anses förorsaka. Man har i det sammanhanget hänvisat till författarnas biblioteksersättning.

Vad först den upphovsrättsliga aspekten beträffar ligger den utanför utredningens kompetensområde. Hithörande frågor behandlas av den i avsnitt 3.3 omnämnda samnordiska upphovsrättskommittén, varför den rättsliga diskussionen av detta problem torde bli aktuell först isamband med att kommittén framlägger resultatet av sitt arbete.

Frågan om biblioteksverksamhetens effekter på förlagens försäljning är synnerligen svår att bedöma, eftersom några empiriska data av naturliga skäl inte föreligger. Det är omöjligt att avgöra hur utgivningen och försäljningen av böcker skulle se ut iett bibliotekslöst samhälle. Det kan visserligen hävdas att några — osäkert hur många — av de personer som nu lånar en viss bok, skulle ha köpt denna om lånealternativet inte funnes. Mot detta bör vägas det faktum att biblioteken genom sina inköp svarar för en viktig del av efterfrågan inom vissa litteraturkategorier. Förlagens ofta uttryckta intresse för denna försäljning bär syn för sägen. En annan viktig faktor för bedömningen av biblioteksverksamhetens effekter på förlagens försäljning är bibliotekens läsfrämjande betydelse.

Vad slutligen parallellen med författarens biblioteksersättning angår bör anföras att den senare har en konstruktion och inriktning som svårligen kan tillämpas på förlagssidan. Ersättningen baseras på utlånings— siffror och utgår i efterhand. Knytningen till antalet lån medför att ersättningen för en viss titel sprids över en längre period, vilket bidrar till att fördela författarnas inkomster över flera år. Endast ca en tredjedel av medlen går direkt till berörda författare i relation till utlåningen medan resten avsätts till en fond för att fördelas på olika ändamål. Syftet är att utjämna det ekonomiska utfallet mellan olika typer av författarskap, att utdela sociala understöd samt att i övrigt främja litterär verksamhet. Konstruktionen bygger alltså på en solidaritetstanke som torde vara svår att tillämpa i detta sammanhang.

Av det ovan sagda framgår att en biblioteksersättning i egentlig mening — dvs grundad på rättsanspråk — är förenad med en rad allvarliga

1 Jfr motion 19722427 av hrr 1:15. Wikström (fp) och N. Carlshamre (m) ang slopande av mervär- deskatten på böcker och musikalier och skatteut- skottets utlåtande 1972:18.

problem. Däremot kan naturligtvis ett allmänt förlagsstöd konstrueras så att det får en direkt anknytning till biblioteksverksamheten. En biblio- teksersättning i denna mening kan då ses som en stödform bland andra. Det är i den egenskapen den presenteras och diskuteras i det följande.

En sådan biblioteksersättning skulle helt allmänt innebära att stödet relateras till de böcker som biblioteken köper av förlagen och ställer till låntagarnas förfogande. Det finns därvid i huvudsak två fördelnings- grunder. Ersättningens storlek kan baseras på antalet lån av en viss titel eller på antalet inköpta exemplar av en viss titel.

En biblioteksersättning som stödform har en generell karaktär. Jäm- fört med momsbefrielse har den dock ett inslag av indirekt begränsning eller — om man så vill — kontroll. Den utgår endast till titlar som inköps av landets bibliotekarier. Dessa inköp är beroende av faktorer såsom lektörsorndömen, recensioner i dags- och fackpress, låntagarnas efter— frågan od. Biblioteksersättningsmetoden skiljer sig också från moms- befrielse genom att den lätt kan begränsas till vissa kategorier.

Det kan inte generellt sägas hur mycket en biblioteksersättning till förlagen skulle kosta. Allt beror på vilken stödnivå som väljes och vilka avgränsningar som görs. [ det följande presenteras en modell för hur en biblioteksersättning kan konstrueras. Stödets storlek är i denna modell baserad på antalet inköpta biblioteksböcker. Denna fördelningsgrund är att föredra framför antalet lån eftersom stödet därigenom starkare inriktas på nyutkommen litteratur. Därtill kommer att det underliggande materialet kan erhållas snabbare, är mer tillförlitligt och mer lätthanter- ligt.

Modell för biblioteksersättning

Bakgrundsmaterialet består av datalistor och sammanställningar från Bibliotekstjänst AB som visar försäljningen till biblioteken via sambind- ningen 1972. I tabell 4.5 anges några sammanfattande uppgifter för olika litteraturkategorier.

Barn— och ungdomslitteraturen uppnådde alltså den klart högsta försäljningen per titel före skönlitteraturen och facklitteraturen. Den sistnämnda kategorien hade trots detta, i kraft av sitt synnerligen höga titelantal, den största totalförsäljningen. Genomsnittspriserna var som synes klart högre för vuxenlitteraturen än för barn- och ungdomslittera-

Tabell 4.5 Försäljning via sambindningen 1972.

Kategori Antal Bibl. Försäljnings-

' "d tk Titlar Sålda ex Sålda ex pm var 8 1

per titel totalt

Skönlitteratur 7053 536 377 900 26:30 9 939 Facklitteratur 1 952 311 607 000 27:40 16 632 Barn- och ungdoms- litteratur 527 945 498 000 14:85 7 395 Totalt 3 184 466 1 482 900 22:90 33 966

a Därav 320 översätt- ningar (enda tillgängliga upplysning om fördel- ningen svenskt-ut- ländskt).

Kategori l'ast ersätt- Prisanpassad er- ning, tkr sättning, tkr Skönlitteratur 2 267 2 187 Facklitteratur 3 642 3 659 Barn- och ungdomslitteratur ] 494 1 627 Totalt 7 403 7 473

turen. Totalt såldes under 1972 1,5 miljoner exemplar till ett värde av 34 mkr via sambindningen.

Ersättning för olika litteraturkategorier

En biblioteksersättning som baseras på antal inköpta exemplar kan i huvudsak konstrueras på två olika sätt: en ersättning som står i en viss proportion till bokens pris eller en fast ersättning per exemplar. Den förstnämnda modellen kan uppfattas som mer rättvis eftersom den tar hänsyn till uppkomna kostnader. Den har dock i motsats till det andra alternativet den avgjorda nackdelen att kunna verka prishöjande efterSOm förlagen får en större ersättning ju högre priset sätts.

F öreliggande räkneexempel bygger på en total stödkostnad av 7,5 mkr. Med denna nivå skulle ersättningen per exemplar bli den följande: vid en prisanpassad modell en summa motsvarande 22 procent av priset och vid en fast ersättning 5 kr. I det senare fallet finns dock fog för att skilja på vuxen- och barnlitteraturen på grund av de stora skillnader i medelpriser som råder mellan dessa båda kategorier. Ersättningar på 6 resp. 3 kr skulle ge samma totalkostnad. Tabell 4.6 visar hur totalstödet skulle fördelas på de olika litteraturkategorierna med de angivna ersättnings- nivåerna.

Om man valde att utesluta facklitteraturen skulle ersättningen till övriga kategorier bli ungefär dubbelt så stor med samma totalkostnad. Enligt den fasta modellen skulle således skönlitteraturen erhålla 12 kr och barnlitteraturen 6 kr per sålt exemplar.

Spridning i materialet

Det föreliggande materialet har, liksom alla uppgifter om olika titlars upplagor och försäljning, en mycket stor spridning. Sålunda har 25 procent av vuxenlitteraturen sålts i mindre än 100 exemplar, 50 procent i mindre än 250 exemplar, medan den högsta försäljningen är 2 500 exemplar. Inom barnlitteraturen har 25 procent av titlarna sålts i mindre än 300 exemplar, 50 procent i mindre än 700 exemplar, och den högsta försäljningen är 3 800. Detta framgår av följande tabell som visar nedre kvartilen, medianen och övre kvartilenl (beräknade värden) samt högsta enskilda försäljningsvärde för vuxen- och barnlitteraturen. Antal ex.

1 Nedrc kvartilen, medi- anen och övre kvartilen är de värden i ett efter storlek ordnat statistiskt material som delar mate- rialet i 4 delar med lika många värden i varje.

Nedre Median Övre Högsta kvartil kvartil värde Vuxenlitteratur 100 250 460 2 500 Barnlitteratur 300 700 1 200 3 800

Avtrappningsregler

Beräkningen ovan är baserad på tanken att varje sålt exemplar skall stödjas med samma belopp oberoende av den enskilda titelns försäljning. Om man emellertid vill göra avkall på denna princip och i stället ge stödmodellen en starkare inriktning på de titlar som mest behöver stöd, finns möjlighet att införa avtrappningsregler. Därigenom motverkar man att en alltför stor summa går till sambindningens bästsäljare.

En tänkbar och rimlig metod vore att full ersättning utgick för det antal exemplar som ligger under eller omkring medianvärdet och reduce- rad ersättning enligt en sjunkande skala för överskjutande exemplar. För vuxenlitteraturen skulle full ersättning kunna utgå för de första 300 exemplaren, 90 procent av full ersättning för de följande 100, 80 procent för de därefter följande 100 osv. Maximiersättning för titeln skulle då utgå vid 1 200 exemplar. Barnböckerna skulle få full ersättning för de första 700 exemplaren och maximal ersättning per titel skulle erhållas vid 1 600 exemplar.

Genom att många titlar inte får full ersättning för alla exemplar blir den genomsnittliga ersättningen per ex större än vad som ovan angivits. För vuxenlitteraturen blir den fasta ersättningen 7 i stället för 6 kr och den relativa 26 i stället för 22 procent, medan den fasta ersättningen för barn- och ungdomslitteraturen ökar från 3 till 4 kr och den prisbaserade från 22 till 28 procent.

Ersättning för enskilda titlar

För att kunna belysa vad en biblioteksersättning enligt ovanstående skisser skulle betyda för enskilda titlar har utredningen gjort ett litet urval från 1972 års utgivning. Däri ingår titlar från olika litteraturkatego— rier,1 titlar av etablerade och icke etablerade författare, titlar av olika svårighetsgrad från underhållning till komplicerade filosofiska studier. Tabell 4.7 visar för de olika titlarna bibliotekspris, antal sålda ex till sambindningen samt biblioteksersättningens storlek enligt en modell med fast respektive prisanpassad ersättning.

Det föreligger, som synes, trots införandet av avtrappningsregler stora skillnader i ersättningens storlek mellan olika titlar, vilket är helt naturligt eftersom man valt den starkt varierande biblioteksförsäljningen som bas. Höga värden uppnås ofta av titlar inom olika underhållnings- genrer såsom detektivromaner, av titlar skrivna av kända och etablerade svenska och utländska författare. I många fall åtnjuter också praktiska handböcker samt debattböcker i aktuella ämnen stort intresse från biblioteken. Så kallade ”svåra” svenska författare, till vilken grupp flertalet lyriker får räknas, har en relativt låg biblioteksförsäljning, vilken

1 Om man toge bort fackböckerna skulle er- sättningen till titlarna inom skönlitteraturen och barn- och ungdoms- litteraturen bli ungefär dubbelt så stor som i ta- bellen.

Titlar Bibl Antal Stöd ikr pris sålda ex Fast Pris— anpassat Svensk prosa Lo-Johansson, Vishetslärarna 31:10 1 202 5 250 6 065 Jönsson, Emilia Emilia 15:03 760 4 410 2 463 Schiitt, En skuggboxares memoarer 15:03 253 1 771 989 Johansson, Det finns en krog. . .

(debut) 29:65 870 4 746 S 227 Abrahamsson, Till en ö (debut) 25:30 86 602 566 Svensk lyrik Aspenström, Under tiden 17:20 275 1 925 1 229 Hagelbäck, Substitutstaden (debut) 15:80 18 126 74 Utländsk prosa Kemal, En smutsig historia 16:90 845 4 676 2 933 Barthelme, Storstadsliv 24:20 69 483 434 Vian, Det röda gräset 23:05 344 2 380 2 037 Forsyth, Schakalen 25:70 941 4 921 4 696 Svensk facklitteratur Gustafsson, Kommentarer 18:00 186 1 302 870 Samuelsson, Den förvirrade jämlikheten 28:47 175 1 225 1 295 Lied man, Från Platon till Lenin 21:90 598 3 773 3 067 Andström, Laga saker 15:95 1 265 5 250 3 113 Brusewitz, Sjö 40:20 586 3 710 5 539 Utländsk facklitteratur Foucault, Vetandets arkeologi 22:15 9 63 52 Vilar, Den dresserade mannen 28:65 795 4 536 4 828 Tempo, Jugoslaver, revolutionen

måste fortsätta 34:15 115 805 1 021 Friedman, Kapitalism och frihet 17:00 236 1 652 1 043 Svensk barn- och ungdomslitteratur Sandberg, Lilla Annasjulklapp 9:10 2 470 4 600 2 933 Lindgren, Världshemligt 14:05 1 850 4 600 4 520 Holm-Almegärd, Osynlige Jönsson 11:65 750 2 980 2 429 Widerberg, Nya byxor och gamla 12:95 1 050 3 880 3 521 Sandman-Lilius, Kung Tulle 17:40 900 3 480 4 237 Stenlund, Det bubblar i fjorden 13:25 500 2 000 1 855 Utländsk barn- och ungdomslitteratur Scarry, Vad gör dom i skolan 17:15 2 250 4 600 5 520 Wölfel, Nattfågeln 12:20 450 1 800 1 539 O”Dcll, De blå delfinernas ö 9:06 1 100 4 000 2 537 Brown, Viadukten 15:03 900 3 480 3 663

dock ofta utgör en väsentlig del av dessa författares totalförsäljning. Speciellt låga värden brukar gälla för svenska debutanter och okända utländska författare samt facktitlar med litterärt-filosofiskt innehåll.

Det är emellertid viktigt att betona att nämnda ”regler” har många undantag. Ofta föreligger starka skillnader mellan jämförbara titlar. Exempel därpå utgör de två prosadebutanterna i tabellen som sålts i 870 respektive 86 exemplar.

För barn- och ungdomslitteraturen gäller i ännu högre grad än för

vuxenlitteraturen att de kända och etablerade svenska och utländska författarna uppnår den bästa sambindningsförsäljningen. Dessutom kan man notera att den mer ”seriösa” litteraturen här hävdar sig bättre gentemot underhållningslitteraturen.

Allmänt kan sägas att metoden med fast ersättning per sålt ex relativt sett missgynnar dyra titlar med låg biblioteksförsäljning (t ex Tempo) och gynnar billiga titlar med hög biblioteksförsäljning (t ex Kemal), detta eftersom ingen hänsyn har tagits till respektive böckers produktions- kostnader. Avtrappningen i ersättningsskalan dämpar emellertid skillna- derna betydligt. Sålunda är den maximala ersättningen för vuxenlittera- tur, -5 250 kr (för 1 200 ex eller mer), endast 2,5 gånger större än den ersättning som utgår vid 300 sålda ex. Utan avtrappningsregler skulle den maximala ersättningen för vuxentitlarna i tabellen bli 7 600 kr (Andström) och för vuxentitlarna totalt 15 000 kr, samtidigt som en genomsnittlig titel (300 sålda ex) skulle erhålla 1 800 kr (allt räknat efter 6kr per ex). Genom modellen med procentuell ersättning tar man dessutom viss hänsyn till uppkomna kostnader. Sistnämnda metod kan dock ha en prishöjande effekt för sådana titlar som är starkt beroende av biblioteksförsäljningen.

Det är av intresse att peka på den betydelse som sambindningens lektörsutlåtande skulle få för ersättningens omfattning och inriktning. Frågan om lektörssystemet är ofta föremål för debatt i pressen. Jämföri övrigt vad som skrivits i ämnet i kapitel 5 i utredningens biblioteksstu- dier1 (se även avsnitt 6.6.6 nedan).

Förlagens biblioteksförsäljning

I tabell 4.8 har ett antal förlag delats in i grupper efter antal sålda exemplar per titel via sambindningen. Antalet titlar anges inom parentes.

Det framgår tydligt att de stora och medelstora allrnänutgivande ”kvalitetsförlagen” i regel befinner sig någonstans mitt i skalan. Den största genomsnittliga biblioteksförsäljningen har uppnåtts av sådana

Tabell 4.8 Förlagen indelade igrupper efter antal sålda ex per titel. Vuxenlitteratur.

Antal sålda Förlag (antal titlar) ex per titel

801 —900 Williams (12) 701 —800 Semic (15) 601—700 Robert Larson (13), Bergh (12), Lindqvist (28), Wennerberg (13), B Wahlström (57), Spektra (14) 501—600 Trevi (33), ICA (42), Askild & Kärnekull (80), Bonnier (211) 401-500 Forum (108), Tiden/EIB (57), Norstedt (120), Aldus (146), Walli- ström & Widstrand (106), LT (61) 301—400 I-'örfattarförlaget (24), Rabén & Sjögren (103), PAN (45), Alm- qvist & Wiksell (154), Natur och kultur (57), Zinderman (29), Sveriges Radio (36) 201—300 Prisma (95), Gidlund (12), Gummesson (24), Beckman (12) 101—200 Proprius (20), Tema (28), Verbum (58), Cavefors (19), Partisan (12), Evangeliska Fosterlands-Stiftelsens förlag (17)

1 Försök med bibliotek, SOU 1972z6l, s 181 f.

förlag som mer eller mindre har specialiserat sig på böcker av underhållnings- eller handbokskaraktär. Dessa förlag är dock här representerade av ett mindre antal titlar, vilket i vissa fall beror på att endast en del av utgivningen överhuvudtaget sålts via sambindningen.

En låg genomsnittlig försäljning och få titlar via sambindningen noteras för några allmänutgivande kvalitetsförlag, religiösa förlag samt utgivare av viss speciallitteratur inom olika fackområden. I övrigt kan man utläsa av tabellen att pocketförlag har sämre biblioteksförsäljning än andra förlag. Jämför tex Bonniers-Aldus, Norstedt-PAN och Rabén & Sjögren-Tema.

Vad barn- och ungdomslitteraturen beträffar kan liknande uppenbara skillnader mellan olika typer av förlag inte observeras.

De största förlagens andel

Det är lätt att räkna ut de största förlagens andel av antalet sålda exemplar och därmed deras andel av det totala stödet baserat på en enhetlig ersättning per exemplar. Det är däremot inte möjligt att utan ytterst tidsödande arbete ta med avtrappningsreglerna i beräkningen, men eftersom dessa drabbar alla förlag i viss utsträckning blir olägenheten därav inte så stor. Det är emellertid sannolikt att, om full hänsyn tas till avtrappningsreglerna, de största förlagens andel blir något mindre än vad tabell 4.9 utvisar.

Med den konstruktion som modellen har fått skulle alltså de åtta största förlagen få ungefär hälften av biblioteksersättningen. Detta för- hållande är i och för sig inte uppseendeväckande eftersom deras andel av utgivningen är i samma storleksordning. Det är värt att notera att flertalet av de åtta förlagen har en, jämfört med övriga förlag, relativt stark

inriktning på skönlitteratur.

Tabell 4.10 visar de största barnboksförlagens biblioteksersättning. ] detta fall är det uppenbart att andelen är klart överskattad i förhållande till en modifierad modell med avtrappningsregler. De fyra största förlagen svarar nämligen för en ansenlig del av barnlitteraturens bästsäljare. Man kan dock i alla händelser konstatera att ersättningens koncentration till ett fåtal förlag är betydligt starkare än inom vuxenlitteraturen. De två förstnämnda förlagen är i sin utgivning inriktade på litteratur som sprids

Tabell 4.9 De största förlagens andel. Vuxenlitteratur.

Förlag Biblioteks- Andel % ersättning, t kr . Bonniers/Aldus 1 060 17,9 Norstedt/PAN 430 7,3 Forum 320 5,4 Almqvist & Wiksell 320 5,4 Wahlström & Widstrand 270 4,6 Rabén & Sjögren 270 4,6 Askild & Kärnekull 255 4,3 B Wahlström 220 3,7 Summa 3 145 53 SOU 1974 :5 145

Tabell 4.10 De största förlagens andel. Barn— och ungdomslitteratur.

Förlag Biblioteksersättning, t kr Andel %

Rabén & Sjögren 425 28,5 Bonniers 210 14,2 Carlsen/IF 200 13,5 B Wahlström 130 8,8 Summa 965 65

via bokhandeln medan de båda övriga, i synnerhet B Wahlström, har en större andel massmarknadsförsäljning.

Av den totala biblioteksersättningen — dvs för vuxen- och barnlittera- turen tillsammans — skulle enligt föreliggende modell förlagen inom Bonnierkoncernen erhålla 27 procent och förlagen inom Esseltekoncer- nen 13 procent. Rabén & Sjögren skulle få 9 procent och B Wahlström 5 procent av ersättningen.

För- och nackdelar med biblioteksersättning

En biblioteksersättning är som framhållits ovan en stödform med generell inriktning. Den onödiggör därmed centrala beslut i enskilda fall, med de risker som sådana kan innebära. De beslut som har betydelse för stödets omfattning och inriktning fattas i stället på en decentraliserad nivå av ett stort antal bibliotekarier. Dessa är utbildade i litteraturkunskap och bokurval samt saknar vinstintresse för egen del. Stödformen kan därför sägas vara förenad med en viss kvalitetskontroll, som förhindrar att stöd utgår till den mest undermåliga litteraturen. I detta senare avseende skiljer sig biblioteksersättningen fördelaktigt från andra generella stöd- former.

Det kan även ses som en fördel med en biblioteksersättning att läsandets omfattning och inriktning såsom det kommer till uttryck i bibliotekens bokinköp skulle få en större betydelse än hittills för för- lagens utgivningspolitik. Fördelen sammanhänger med att det bokbestånd som biblioteken erbjuder låntagarna kan sägas hålla en genomsnittligt högre kvalitativ nivå än det sortiment som saluförs i handeln.

Biblioteksersättningen är en lättadministrerad och flexibel stödform. När regler och ersättningsnivåer fastlagts erfordras endast sambindningens inköpsstatistik för att beräkna stödets storlek för de olika förlagen. Stödet kan om man så önskar begränsas till vissa litteraturkategorier med ledning av bibliotekens klassifikationssystem (däremot kan inte avgräns- ningar inom kategorierna göras). Det är också möjligt att välja olika ersättningsnivåer för olika kategorier. Den starka spridningen i ersätt- ningens storlek mellan enskilda titlar, som är betingad av den varierande försäljningen till biblioteken, kan motverkas genom införandet av garan- tisummor och avtrappningsregler. Stödformen kan över tiden kontinuer- ligt anpassas och förfinas på grundval av vunna erfarenheter. Det bör emellertid i detta sammanhang påpekas att genomgripande Specialregler och restriktioner leder till att anknytningen till biblioteken minskar och att metoden i stället utvecklas till en form av produktionsstöd.

Införandet av en biblioteksersättning skulle helt naturligt öka biblio- teksförsäljningens betydelse för förlagen. En positiv konsekvens därav vore att effekten av de allmänna konjunktursvängningarna bleve något mindre, eftersom biblioteken i mindre utsträckning än vanliga bokköpare borde påverkas av sådana förändringar vid sina bokinköp. Detta förhål- lande skulle i gynnsamma fall och på lång sikt kunna bidra till en mindre konjunkturbetonad utgivningspolitik.

Det har ovan pekats på fördelarna med ett decentraliserat besluts- fattande. Det kan emellertid också finnas nackdelar förknippade med att låta en viss yrkesgrupp få ett avgörande inflytande. Bibliotekarierna kan genom sin likartade utbildning och yrkesverksamhet sägas ha en relativt enhetlig bedömning av vad låntagarna vill läsa och följaktligen av vad biblioteken bör köpa, vilket otvivelaktigt kan medföra vissa risker för konformism. Inköpen har vidare, vilket påtalats i den allmänna debatten under senare tid, i ökad utsträckning kommit att omfatta även mindre seriös litteratur.

Den sistnämnda faktorn är inte minst viktig. Med den sammanhänger den skisserade biblioteksersättningens största nackdel som stödform. Det finns nämligen i många fall ett klart samband mellan biblioteksförsäljning och försäljning till allmänheten. Sådana titlar som säljs mycket via bokhandeln inköpes också i stora mängder av biblioteken eftersom de synes ha ett stort läsvärde för många människor. Som framgått av olika exempel i den beskrivna biblioteksersättningsmodellen kan skillnaden mellan lättsålda och svårsålda titlar vara betydlig. En följd av detta blir att det största stödet skulle gå till sådana titlar som inte bara har den bästa biblioteksförsäljningen utan också den bästa försäljningen i övrigt, dvs till de titlar som är mest lönsamma. Däremot skulle stödet inte ha någon påtaglig effekt för sådan seriös och kvalificerad litteratur som har en dålig biblioteksförsäljning. Detta innebär vidare att stödformen är mer intressant för förlag med en starkare inriktning på underhållningslittera- tur än för seriöst arbetande förlag.

Detta problem kan inte bemästras genom att titlar som är lönsamma eller av mindre litterärt värde utestängs från stöd. Sådana avgränsningar skulle vara svåra att motivera och skulle i alla händelser förutsätta en central bedömning. Det är däremot som ovan framhållits möjligt att utjämna skillnaderna genom att införa en garantisumma för varje titel och med hjälp av avtrappningsregler minska stödet till sambindningens bästsäljare. Då har man emellertid gjort ett avsteg från biblioteksersätt- ningens princip, varför andra fördelar — såsom det decentraliserade beslutsfattandet och läsandets inflytande på bokutgivningen — går för- lorade. Det är fö inte möjligt att driva dessa åtgärder så långt så att den väsentligaste delen av stödet går till sådana titlar som bäst behöver det och bäst förtjänar det. Det kan i det sammanhanget erinras om att direktiven anger att stödåtgärder i princip bör begränsas till sådan litteratur som är kulturellt värdefull och behöver stöd för att komma ut.

En biblioteksersättning till förlagen kan ha en prishöjande verkan beroende på att institutionsköpen får en större betydelse för förlagens ekonomi. Om inte bibliotekarierna blir mer prismedvetna vid sina inköp får förlagen ännu större fördel än tidigare av att sätta ett högt pris. Denna

risk föreligger om ersättningen relateras till den enskilda titelns pris.

En betydande nackdel med biblioteksersättningsmodellen är att den inte har några effekter i andra led. Stödet går ograverat till förlagen. Författare, bibliotek och bokhandel får inte del därav. Inte heller kan — vilket är viktigare — några fördelar från läsarens/konsumentens synpunkt i form av bättre tillgänglighet eller lägre priser påräknas som en följd av stödformen. Därför blir behovet av extra insatser i andra led större vid en biblioteksersättning till förlagen än vid andra stödformer. Det bör avslutningsvis erinras om att ett generellt branschstöd till förlagen i form av en biblioteksersättning — dvs utan krav på motprestation i någon form —- kan medföra problem av prejudicerande natur.

4.6.3. Den norska inköpsordningen Presentation

Direktiven ger de sakkunniga i uppdrag att ”granska om det är påkallat att genom särskilda produktionsstödjande åtgärder främja viss bokutgiv- ning. Uppmärksamhet bör framför allt ägnas former av stöd som har återverkningar inte endast i produktionsledet utan även i distributions- och konsumtionsleden, varvid tex möjligheterna att få till stånd utgiv- ning av prisbilliga utgåvor av ny svensk skönlitteratur bör undersökas. Bibliotekens roll och möjligheter även i detta sammanhang bör klar- läggas”. Det heter vidare: ”En metod som har tillkommit för att ge effekt i flera avseenden har sedan år 1965 prövats i Norge. Jag avser den förut nämnda ordningen för stödköp av nyutkommen inhemsk skönlitteraturi form av presentationsexemplar till folkbiblioteken. Denna inköpsordning syftar till att höja författarens bokintäkter, sänka bokpriserna, ge större trygghet för förläggare av ny inhemsk skönlitteratur och främja sprid- ningen av sådan litteratur. De sakkunniga bör beakta de synpunkter för och emot systemet som har framförts i debatten och den slutliga värdering av försöksverksamheten som väntas bli framlagd för det norska stortinget i höst (1968).”

Den nämnda metoden för stöd åt inhemsk skönlitteratur som sedan 1965 existerar i Norge, i svensk debatt vanligen kallad ”den norska inköpsordningen”, innebär att staten automatiskt inköpet 1 000 exem- plar av varje ny norsk skönlitterär titel som ges ut på förlag anslutna till Den Norske-Forleggerforening eller Norsk Forleggersamband (religiösa förlag). De inköpta exemplaren fördelas sedan på landets folkbibliotek.

Kostnaderna för inköpsordningen bestrides med medel ur Norsk kulturfond. Fonden, vars syfte är att främja konst och kultur, upprätta- des efter stortingsbeslut i december 1964. Samtidigt tillkom Norsk kulturråd som ett rådgivande organ till Kirke- og undervisningsdeparte- mentet i frågor rörande kulturfonden och i andra kulturfrågor. Rådet har elva medlemmar av vilka fyra utnämns av stortinget och sju av regeringen, samtliga på fyra år.

Införandet av stödköpsordningen motiverades med hänvisning till den krissituation som utgivningen och försäljningen av norsk skönlitteratur befann sig i vid början av 1960-talet. Till grund för denna värdering låg

dels uppgifter framlagda från författar- och förläggarhåll, dels data inhämtade av Kirke- og undervisningsdepartementet. Den Norske For- leggerforeningen redovisade att den totala bokförsäljningen under tio- årsperioden 1954—1964 hade minskat med ca 20 procent. För skönlitte- raturen var nedgången ännu starkare. Departementet kom å sin sida fram till att den norska skönlitteraturen svarade för endast 5—7 procent av totalomsättningen. Den negativa tendensen avtecknade sig ännu tydligare i utgivningsstatistiken: från 1950 till 1963 minskade antalet nyutkomna norska skönlitterära prosatitlar från 86 till 51, dvs med ungefär 40 procent.

Målsättning

I den uppkomna situationen ansågs kraftfulla åtgärder i hög grad påkallade. Det gällde att vända på utvecklingen, att skapa de nödvändiga betingelserna för uppkomst och upprätthållande av en bred och kvalitativ utgivning av norsk skönlitteratur och för dess spridning till läsarna. Med sikte att uppnå en sådan vändning av strömmen uppsattes fyra ideella mål för stödköpsordningen:

1 att förbättra författarnas ekonomiska vederlag för böckerna — för att därigenom uppmuntra rekryteringen och motverka det förhållandet att nästan ingen norsk författare kan leva på sitt författarskap, 2 att sänka bokpriserna så att nya norska böcker, som på grund av obetydliga upplagor får hög framställningskostnad per exemplar, kan bli mer konkurrenskraftiga på bokmarknaden, 3 att ge förläggare av ny norsk skönlitteratur större trygghet mot förluster genom att försäkra dem om en viss minimiförsäljning även av de böcker, såsom lyrik och dramatik, som erfarenhetsmässigt är svårsålda men som förtjänar att ges ut, 4 att främja läsningen av ny norsk skönlitteratur genom att medverka till att böckerna når publiken, dels genom prisreduktion i bokhandeln och dels genom att litteraturen görs tillgänglig för låntagarna vid alla landets folkbibliotek. Det garanterade inköpet av 1 000 exemplar avser sålunda att ge förläggarna större trygghet mot förluster och att ge utrymme för prissänkningar, eftersom de fasta kostnaderna kunde fördelas på en större upplaga. Utsändningen av exemplaren till 1000 bibliotek skulle göra böckerna tillgängliga för människor över praktiskt taget hela landet. Garantiinköpet skulle öka författarnas möjligheter att få sina verk tryckta och dessutom öka ersättningen för de författare, vilkas böcker blev utgivna. Därutöver bestämdes att författarnas honorar för en upplaga upp till 8 000 exemplar per titel skulle höjas från 15 till 20 procent. Av detta honorar skulle kulturfonden bestrida hälften (10%) för alla sålda exemplar intill 3 000, och en fjärdedel (S%) för ytterligare försålda exemplar intill 8000. Förutom att förbättra författarnas villkor skall denna kompletterande bestämmelse ge ökat utrymme för prissänkningar genom att förlagens honorarutgifter minskar.

Avgränsningar

Inköpsordningens bestämmelser regleras i avtal mellan å ena sidan Norsk kulturråd och å den andra de två förläggarföreningarna.1 Vid avgöranden huruvida en bok är skönlitterär eller inte gäller klassificeringsprinciperna vid den norska avdelningen vid universitetsbiblioteket i Oslo. För att minska kostnaderna och i möjligaste mån utesluta undermålig litteratur .ordes från början vissa begränsningar inom den angivna ramen. Endast böcker som utkommer på förlag anslutna till Den Norske Forlegger- forening eller Norsk Forleggersamband kommer automatiskt med. Böc- ker under kategorin ”western og pocket criminal” omfattas inte av inköpsordningen. Undantagna år också böcker som på grund av sitt höga pris skiljer sig från vanliga utgåvor. Barn- och ungdomslitteratur stödjesi särskild ordning (se nedan).

För böcker som inte automatiskt kom in under ordningen 1965 kunde man ansöka om godkännande hos kulturrådet. För behandlingen av ansökningar från förlag som inte är medlemmar av de två stora förläggar- föreningarna eller från författare som utgav böcker på eget förlag fastställdes särskilda regler. Kulturrådets administration kunde på egen hand avslå ansökningar som gällde uppenbart undermålig litteratur. Över mer seriösa kandidater skulle litterära konsulenter uttala sig innan kulturrådets fackutskott för litteratur avgjorde om boken skulle inköpas eller inte. Besvär kunde anföras hos kulturrådet. Vad gäller nya norska böcker som formellt inte hänförs till skönlitteraturen, kan dessa komma med efter ansökan såvida de har ”dikterisk preg”.

De angivna begränsningarna kunde inte hindra att även böcker av dålig litterär klass kom med i ordningen. För att i någon mån motverka att kulturanslag användes till inköp av undermålig litteratur införde kultur- rådet från och med 1967 det 5 k karantänssystemet. Kultu rrådetbegagnar sig av det arbete, som den rådgivande kommittén för folkbiblioteken utför åt Statens Bibliotekstilsyn genom att utarbeta listor över de böcker som kan rekommenderas biblioteken till inköp. De författare som ej godkänns — antingen genom att boken värderats och underkänts eller genom att den inte sänds in för värdering — får inte sin nästa bok automatiskt antagen utan sätts i ”karantän”. Den nya boken blir dock inte automatiskt avvisad utan skall i förväg tillställas den rådgivande kommittén för värdering. Beslut att avvisa en bok kan överklagas hos kulturrådet, som med departementets godkännande utnämnt ett besvärs- utskott bestående av tre litteraturkritiker.

Två justeringar rörande kategoriavgränsningen gäller från 1967. Efter samråd med norska avdelningen vid universitetsbiblioteket i 0510 har kulturrådet bestämt att som skönlitteratur skall endast klassificeras de klart definierade kategorierna roman, novell, lyrik och dramatik. Böcker som klassificeras som ”skrifter av blandat litterärt innehåll” eller som satir och humor hålls utanför det automatiska inköpet, men kan ändå tänkas komma in om de har ”preg av diktning” i avtalets mening. Rådet har också beslutat att antologier skall hållas utanför avtalet. Undantag gäl- ler dock för lyrikantologier, vilka enligt kulturrådets mening bör upp- muntras.

1Sedan 1972 är också den Norske Forfatterforening avtalspartner.

Vid sidan av inköpsordningen, som år 1973 svarar för ungefär 70 procent av kostnaderna för det statliga litteraturstödet i Norge, finns ett antal selektiva stödformer för olika kategorier. Sålunda utgår visst stöd till utgivning av äldre norsk litteratur, norsk dramatik, essäer, nynorsk litteratur samt översättningar av värdefull utländsk litteratur. Vidare utgår bidrag till andra litterära ändamål såsom litterära pris, författar- seminarier och arbete för norsk litteratur i utlandet.

Det största selektiva stödet går dock till barn- och ungdomslitteraturen inom ramen för den sk lilla inköpsordningen som infördes 1966. De titlar av norska författare som tas upp i Bibliotekstilsynets katalog för skolbibliotek inköps i 500 exemplar, avsedda att spridas till sociala institutioner där barn vistas. Antalet inköpta titlar per år är omkring 30 och antalet mottagande institutioner 300 a 400. Syftet med ordningen är att främja utgivningen av kvalificerade norska barn— och ungdomsböcker, att Sprida dessa böcker till de unga läsare som bör ha den största glädjen och behållningen av dem och att öka författarnas inkomster. Varje titel, som blir inköpt, tillför nämligen sin författare ett extra honorar på 3 500 kr1 från kulturfonden.

Norsk Kulturråds rapport om inköpsordningen 1968

Den beskrivna inköpsordningen som var tänkt som en försöksordning, förlängdes till 1966 och 1967. I slutet av 1968 inlämnades till stortinget ett utlåtande om inköpsordningen från Kirke- og undervisningsdeparte- mentet (St meld nr 16 1968—1969). Detta utlåtande innehåller en utförlig rapport från Norsk Kulturråd om omfång och verkningar 1965—1967. Resultaten redovisas under fyra punkter, som motsvarar de fyra ideella syften som inköpsordningen har.

Rapporten visar att författarens villkor klart förbättrats genom inköps— ordningen. Under treårsperioden intjänades sammanlagt 3,1 mkr i honorar, varav hälften bestrides via kulturfonden. Eftersom författarnas royalty — som före 1965 i praktiken låg på ett genomsnitt av ca 13 procent — ökat till 20 %, kan det hävdas att författarnas inkomster skulle ligga 1 mkr lägre utan en stödköpsordning. [ verkligheten torde dock skillnaden vara ännu större eftersom det sagda baseras på förutsättningen att den royaltypliktiga försäljningen inte ökat som en följd av ordningen. Så är emellertid fallet. Den garanterade försäljningen av 1 000 exemplar har för många författare utgjort den största delen av deras intäkter.

Data över prisutvecklingen 1963—1967 visar att priserna 1965 låg på ungefär samma nivå som två år tidigare trots att framställningskostnaden samtidigt ökat (enligt förlagsuppgifter med 19,5 %) År 1966 skedde en märkbar prisökning. Året därpå gick priserna åter ner vilket måste till- skrivas det faktum att mervärdeskatten på 12 % avskaffades. Det är dock notabelt att sänkningen endast var ungefär hälften så stor som moms- befrielsen skulle motivera om man bortser från eventuellt ökade fram- ställningskostnader.

År 1963 utgavs endast 86 nya norska skönlitterära verk. Under inköps-

1 Alla belopp rörande norsk förhållanden är uttryckta i norska kronor.

ordningens tre första år inköptes 124, 148 reSp. 127 titlar. Eftersom ord- ningen emellertid även omfattar ett mindre antal titlar som inte formellt är norsk skönlitteratur måste siffrorna minskas till 111, 139 och 117 för att bli statistiskt jämförbara. Den kraftigt sjunkande tendens som utgiv- ningen av norsk skönlitteratur uppvisat fram till 1963 har alltså brutits och vänt, dock inte mer än att totalutgivningen låg på samma nivå som under tidigare skeden.

För att kunna belysa frågan om inköpsordningens läsfrämjande effekt hade kulturrådet utfört två enkäter till biblioteken. På grund av stort bortfall och andra osäkerhetsfaktorer har dessa enkäter emellertid inte givit något gott underlag för bedömningen. Som ett huvudintryck kan ändå anges att utlåningen av de stödköpta böckerna varit förhållandevis svag. Detta gäller i synnerhet lyriken.

[ kulturrådets rapport redovisas också kostnaderna för inköpsord- ningen. För de tre försöksåren uppgick beloppet till ca 7,8 mkr, dvs ca 2,6 mkr per år. Därav gällde 59 % inköp av böcker, 20% författarhonorar och 21 % bindning och expedition. År 1965 hade för inköpsordningen avsatts 2,7 mkr — av kulturfondsmedel på 15 mkr. Det kan således konstateras att ordningen under försöksperioden blev något billigare än beräknat. Om emellertid utgivningen 1966 — då antalet inköpta titlar var som störst — skulle visa sig vara representativ, skulle kostnadsramarna snart riskera att sprängas.

Karantänsordningen fick ingen verkan med hänsyn till inköp av böcker 1966. Däremot påverkades inköpet av kommande böcker från de förfat- tare som fått sina böcker från 1966 awisade. Av de 21 böcker som avvisades 1966 överklagades besluten i 6 fall. Dessa bedömdes av besvärs- utskottet som godtog 2 av böckerna. Vederbörande författare löstes då från karantänen och var berättigade till automatiskt inköp 1967. Av de övriga 19 författare som fortfarande stod i karantän gav 5 ut nya böcker 1967. Endast 2 av dessa sändes in för värdering och båda avvisades. Av 1967 års utgivning avvisades 6 böcker medan 13 inte hade anmälts av förlagen. Det kan således konstateras, att endast ett fåtal avvisningsbeslut har överklagats, att endast ett fåtal av de författare som stod kvar i karantän gav ut nya böcker 1967 och att antalet böcker som värderats och avvisats var betydligt lägre 1967 än 1966.

Under åren 1965—1967 har sammanlagt 59 titlar som i efterhand blivit avvisade enligt karantänsordningen inköpts. De samlade kostnaderna för dessa titlar uppgick till 1 040 tkr, dvs 13,5 % av totalkostnaderna. Fem av dessa titlar kunde emellertid fritas från att betecknas som under- måliga. Kostnaderna för de återstående titlarna skulle då belöpa sig på 945 tkr eller 12 % av totalkostnaderna.

Kulturrådets slutsats av erfarenheterna 1965—1967 var att inköpsord- ningen hade motsvarat de förväntningar som ställts på den och att den därför borde få status som en fast ordning. Rådet gick alltså i princip in för en automatisk inköpsordning. Avgörande för ståndpunkten var den risk för dirigering av litteraturen som är knuten till varje ordning som bygger på subjektiva värderingar. ,

Rådet pekade emellertid också på behovet av att — inte minst av ekonomiska skäl — förhindra att förläggare och författare utnyttjar ord-

Kategori 1965 1966 1967 1968 1969 1970 1971 1972 Totalt Prosa 76 88 74 90 75 85 84 92 664 Lyrik 43 48 48 51 60 65 68 66 449 Dramatik 5 12 5 11 5 8 6 5 57

Totalt 124 148 127 152 140 158 158 163 1 170

ningen genom att belamra den med uppenbart undermåliga verk. Detta var huvudavsikten med karantänsordningen. Rådet menade att denna inte verkat tillräckligt länge för att ge fullt utslag, men att det ändå stod klart att den skulle få avsedda verkningar och därmed leda till betydande besparingar. Rådet föreslog därför att den skulle behållas som ett fast led i ordningen men att den tvivelaktiga beteckningen karantän skulle utgå och ersättas med ”placering på värderingslista”.

Vidare föreslog kulturrådet vissa justeringar, av vilka den viktigaste är att fristående förlag efter ansökan och facklig värdering kan få samma status som förlag tillhörande de två stora förläggarföreningarna.

Kirke- og undervisningsministeriet var isitt utlåtande enigt med Norsk kulturråd om att inköpsordningen borde få status som en fast ordning, men tillade: ”Dette betyr imidlertid ikke at alle detaljer låses fast. Virk— ningen av innkjopsordningen bor holdes under stadig observasjon, og eventuelle misbruk eller uheldige utslag må sokes avbotet etter hvert.” [ början av 1969 fattades beslut i stortinget i enlighet med departementets utlåtande.

Utvecklingen från 1968

Idag, 1973, sedan inköpsordningen verkat som fast ordning i fem år, kvarstår i huvudsak det positiva intryck som redovisades i kulturrådets rapport 1968. Utgivningen _ mätt i antalet inköpta titlar — har ytterliga— re ökat från den höga nivå som uppnåddes under de tre försöksåren, vilket framgår av tabell 4.11 ovan. Samtidigt har antalet böcker som av- visats efter värdering stadigt minskat vilket antyder att karantänsystemet haft en sanerande effekt. Det enda negativa inslaget i denna bild är att ökningen endast i mindre utsträckning gällt prosan, varför en inte obe- tydlig förskjutning från prosa till lyrik ägt rum under perioden.

Författarnas utgivningsmöjligheter har alltså ökat, detsamma gäller deras ekonomiska vederlag, vilket framgår av följande sammanställning över utbetalda honorar (tkr) från kulturfonden under perioden:

Författarhonorar från kulturfonden

1965 1966 1967 1968 1969 1970 1971 1972

335 575 525 635 605 700 805 845

1 År1973 inköptes 93 prosaverk, 87 diktsam- lingar och 7 skådespel, alltså tillsammans 187 titlar. Som synes har lyrikens expansion fort- satt i accelererande takt, vilket torde samman- hänga med att arkpriset beräknats alltför högt. Jfr sidan 154 nedan.

Även intrycket av en relativt svag utlåning av stödköpsböcker kvarstår i huvudsak oförändrat. Naturligtvis har inköpsordningen medfört att böc- ker gjorts tillgängliga på biblioteken på ett helt annat sätt än tidigare. Tillgänglighetskravet måste emellertid — vilket bla erfarenheterna från litteraturutredningens biblioteksförsök visar — kompletteras med krav på bibliotekens allmänna standard, öppethållande, informationsåtgärder m m för att böckerna också skall komma att utnyttjas. En biblioteks— enkät som genomfördes 1971 visade bl a att endast mellan 20 och 80 av de 158 titlar som utkom 1970 skulle ha anskaffats av de flesta bibliotek om inköpsordningen inte hade funnits. Detta resultat återspeglar ett dåligt intresse från låntagarnas sida. Eftersom enkäten även i övrigt gav nedslående resultat har berörda myndigheter beslutat om en informa- tionskampanj vid biblioteken i syfte att öka intresset för ny norsk skönlitteratur.

Den relativt lugna prisutveckling som kännetecknade de tre försöks— åren har emellertid utbytts mot en märkbar och kontinuerlig prisökning efter 1967 (se tabell 4.12). Den måttliga prisökningen 1963—1967 måste naturligtvis tillskrivas de plötsliga och påtagliga förbättringarna i för- lagens arbetsbetingelser som inträdde genom inköpsordningen och moms- befrielsen. Därefter har priserna räknat i genomsnitt per år ökat med 7 % för prosan och 9 % för lyriken, vilket är mer än vad som gäller för Sverige under motsvarande period. Då bör man emellertid hålla i minnet att de norska bokpriserna ligger på en lägre nivå och att Sverige dessförinnan upplevt en mycket stark prisökning på böcker.

Ökningen av antalet inköpta titlar — främst lyrik — och den märkbara prisökning som inträdde sedan inköpsordningen permanentats har givet- vis inneburit ökade kostnader för inköpsordningen. Från 1965 till 1972 har utgifterna i det närmaste fördubblats från 2,3 till 4,3 mkr. Detta förhållande har blivit en källa till oro för kulturrådet, eftersom det kan gå ut över andra former av litteraturstöd. Därför har kulturrådet beslutat om några ytterligare justeringar av avtalet i syfte att pressa kostnaderna. Dessa förändringar, som man kommit fram till efter förhandlingar med de två förläggarföreningarna och Den norske Forfatterforening, går i korthet ut på följande:

Fr o m 1973 köps diktsamlingar inte längre in till det åsatta bokpriset minus rabatt utan till ett fast pris per ark. Detta arkpris har för 1973 satts till 4:60 kr för böcker i boktryck och 3:60 för böcker i offset. Från dessa priser drages vanlig rabatt. Denna konstruktion är avsedd att lägga större utgifter på förlagen.

Fr o m 1972 betalar kulturrådet honorartillskott upp till 5 000 sålda exemplar, mot tidigare upp till 8 000 sålda exemplar.

Tabell 4.12 Prisutvecklingen i Norge 1963—1972, häftat pris i kr.

Kategori 1963 1965 1966 1967 1968 1969 1970 1971 1972

Prosa 21:00 21:16 23:56 22:18 24:18 25:49 27:51 30:56 30:36 Lyrik 16:90 16:14 17:30 15:44 16:88 17:02 19:11 22:84 22:25 Dramatik 17:10 17:62 16:25 20:00 18:37 11:75 23:91 30:30

Norsk kulturråds beslut att tillstyrka en permanentning av inköpsord- ningen var i första hand baserad på de positiva effekter som kunde iakttas under försöksåren. En annan viktig faktor var att de utlåtanden som kom från berörda partsrepresentanter var övervägande positiva. Ordningen ansågs verksamt ha bidragit till en ökad bredd och mångsidighet i utgivningen av norsk skönlitteratur och gjort de utgivna böckerna bättre tillgängliga runt om i landet. Framför allt hade den seriösa men svårsålda litteraturens villkor avsevärt förbättrats. Detta betyder emellertid inte att full enighet råder i Norge om inköpsordningens utformning och omfatt- ning. På vissa punkter har en hård och intensiv kritik förekommit.

[ centrum för debatten har frågan om automatisk princip eller urval stått. En vanlig invändning mot automatiskt verkande regler har varit att dessa leder till att anslag för kulturfrämjande syften används till inköp av undermåliga böcker. Från många håll förespråkades att inköpen begrän- sades till speciellt värdefulla böcker eller att dåliga böcker gallras ut. En sådan ställning intogs från början av biblioteksdirektör Anders Andreas- sen, som var en av tre medlemmar i den av departementet 1965 tillsatta litterturkommitté som hade att dra upp riktlinjerna för och sköta förhandlingar om inköpsordningen. Kulturrådsledamoten, sedermera statsrådet, Kjell Bondevik anslöt sig till detta synsätt. Kraven på urvals- förfarande har varit speciellt starka från bibliotekshåll, varvid förutom kvalitetsaspekten också önskemålet om ett biblioteksmässigt urval varit av betydelse. Vissa politiker, journalister och delar av författarkåren har också riktat skarp kritik mot ordningens automatik.

1 polemik mot dessa synpunkter har påpekats att varje form av urval kan föra med sig allvarliga konsekvenser. Ett urval i förrn av förhands- värdering på manuskriptstadiet skulle kunna påverka förlagens utgivning på ett sätt som liknar offentlig censur med användning av offentliga medel. Om urvalet å andra sidan sker vid en värdering av redan utkomna böcker reduceras mycket kraftigt inköpens gynnsamma verkningar i form av prissänkning och minskad risk för förläggare och författare. Dessa synpunkter framfördes i första hand från politiska kretsar, men omfatta- des i stort också — av lätt förståeliga skäl * av förläggare och de flesta författare.

Som tidigare visats stannade kulturrådet för en automatisk ordning, men såg sig senare föranlåtet att införa en kvalitetsspärr, karantäns- ordningen. Syftet var att söka förena automatikens fördelar med åtgärder som kan säkerställa att ordningen inte stödjer eller t o m utnyttjas till att främja undermåliga böcker eller böcker utan litterära pretentioner. Denna nya ordning har fått ett i huvudsak positivt mottagande. Det anses allmänt att den inte ändrar inköpsordningens neutrala karaktär, men att den ändå har haft en sanerande effekt.

lnvändningarna mot karantänsordningen har i huvudsak gått ut på att det inte är de underkända böckerna som drabbas utan ”nästa bok” av respektive författare. Ordningen som sådan hindrar alltså inte att kultur- pengar går till viss undermålig litteratur. År 1971 föreslog Den Norske Forleggerforening att förlagen skulle förbinda sig att till staten återbetala

kostnaden för de 1000 exemplar som inköpts av titlar som senare avvisats mot att respektive författare inte skulle få sina efterföljande böcker placerade på värderingslista. Kulturrådet avvisade framställningen med motiveringen att de ekonomiska konsekvenserna av värderingsliste- systemet efter hand har reducerats starkt i förhållande till inköpsord- ningens samlade kostnader.

Karantänsordningen har också kritiserats för att den på ett otillbörligt sätt utpekar författare som undermåliga genom att ”sätta dem i karan- tän”. Den enda effekten av denna kritik är att begreppet karantän utbytts mot uttrycket ”placering på värderingslista”.

Debatten har också i stor utsträckning gällt de avgränsningar som gjorts. Begränsningen till de två förläggarföreningarnas medlemmar har motiverats med kostnadsskäl, praktiska skäl och i viss mån kvalitetsskäl. Nu fanns det uppenbarligen förlag utanför dessa organisationer, vilkas utgivning stod fullt i klass med vissa föreningsmedlemmars. De först— nämnda hade visserligen möjlighet att ansöka om stöd för enskilda titlar. Bortsett från de problem i form av extra arbete och förseningar som var förknippade därmed innebar förfaringssättet en klar diskriminering efter- som dessa titlar i förväg skulle bedömas med hänsyn till litterär kvalitet medan andra bara får passera. Denna olägenhet har numera till viss del undanröjts genom att icke anslutna förlag efter ansökan kan få samma status som medlemsförlagen.

lnköpsordningens begränsning till och premiering av skönlitteratur på facklitteraturens bekostnad har varit föremål för stark kritik. Förhållan- det har ansetts vara speciellt betänkligt i en tid då facklitteraturen dominerar såväl bibliotekens utlåning som bokhandelns försäljning och då gränserna mellan litteraturgenrerna blir alltmer flytande. Att dra gränserna med hjälp av ett klassifikationssystem som endast har med bibliografisk teknik att göra uppfattas som olämpligt. Av de kategorier som faller utanför den automatiska ramen har i första hand litterära essäer och dokumentärlitteratur framhävts.

Mot denna kritik har invänts att ett utökande av ordningen till att gälla även facklitteratur skulle skapa nya avgränsningsproblem såvida man inte är beredd att låta ordningen gälla alla tryckta skrifter som formellt kan definieras som böcker. I alla händelser skulle en utvidgning totalt spränga inköpsordningens kostnadsramar. Utgångspunkten för inköpsordningen var att främja utgivningar av den krisdrabbade norska skönlitteraturen. Några allvarliga tendenser för fackboksutgivningen hade inte förmärkts. Facklitterära böcker skrivs dessutom i huvudsak av personer som är yrkesverksamma inom sina specialområden, personer som inte har förfat- tarskapet som levebröd och därför inte är beroende av stöd.

Vad sedan gränsdragningen mot skönlitteraturen närstående kategorier beträffar har kulturrådet noterat att det är allt vanligare att moderna skönlitterära författare använder dokumentärt stoff som ämne och att de inte bör möta svårigheter i denna strävan. Men å andra sidan hävdar kulturrådet att staten måste värja sig mot att automatiskt inköpa en växande produktion av journalistiska dokumentärskildringar. Det är omöjligt att inom automatikens ram utvidga stödet till i och för sig önskvärd litteratur och samtidigt förhindra att även icke önskvärd

litteratur kommer med. Om man ändå väljer att ta in nya genrer i ordningen uppstår snart krav på ytterligare utvidgningar, krav som blir svåra att principiellt avvisa. Kulturrådets lösning på problemet innebär att böcker som formellt inte hänföres till skönlitteraturen kan komma med efter ansökan om de har ”dikterisk preg”. Denna metod ligger som synes inom inköpsordningens ram samtidigt som anknytningen till skönlittera- tur upprätthålls.

Såsom ovan antytts synes målsättningen att sänka bokpriserna så att nya norska böcker blir mer konkurrenskraftiga på marknaden inte ha uppfyllts. Sedan inköpsordningen gjordes permanent har den genomsnitt- liga prishöjningen varit 7 ä 9 procent per år. Detta förhållande har med viss oro noterats av det norska kulturrådet. Nu skall situationens allvar inte överbetonas. Prishöjningar är ofta ofrånkomliga på grund av löpande kostnadshöjningar, vilka tenderar att bli speciellt kännbara under perio. der av utgivningsökningar. Det finns emellertid uppenbara risker förenade med ett system som innebär att staten för allmänna medel garanterar stora inköp av en vara, vars pris producenten själv bestämmer. Ju högre pris förläggarna sätter på en bok, desto högre intäkter får de via inköpsordningen. Invändningen att förlagen också måste tänka på de enskilda bokköparnas reaktion och därför iaktta större försiktighet vid prissättningen är visserligen teoretiskt riktig, men i många fall utan praktisk betydelse, eftersom ett flertal titlar — oberoende av åsatt pris — har en obetydlig försäljning vid sidan av biblioteken. Att prisutvecklingen i Norge inte har blivit starkare, kan i stället i viss mån tillskrivas avtalsförhållandet mellan förlagen och staten. Kulturrådet har betonat att ordningen baseras på ett tillitsförhållande till norska förlag och förbehål- ler sig rätt att ”på grundval av vunna erfarenheter eller av budgetmässiga hänsyn göra justeringar i ordningens ram och omfång”.

Ett delproblem som också uppmärksammats i debatten är den snabba ökningen av lyrikutgivningen. 1966, stödordningens andra år, utgavs 88 prosaverk och 48 lyriksamlingar; fem år senare var relationerna 84 och 68. Motsvarande siffror för 1963, alltså två år innan ordningen infördes, var 51 för prosan och endast 30 för lyriken. Flera kritiker har funnit denna lyrikexpansion olycklig. De menar att den inte motsvarar lyrikens verkliga ställning inom litteraturen och därför för med sig verk av sämre kvalitet. Riktigheten i denna bedömning har bestridits av andra, som dessutom pekat på att det ändå finns en kvalitetsspärr mot undermålig litteratur. Det står emellertid klart för alla parter att detta stora utbud av lyrik i endast obetydlig utsträckning nått ut till den vanlige bokläsaren: lyrikens utlånings- och försäljningssiffror är avgjort lägre än för andra kategorier. Även om det ideella tillgänglighetsmålet ganska väl tillgodo- setts, uppfattas situationen allmänt som otillfredsställande.

Från bibliotekshåll har stark kritik riktats mot stödköpsordningen. Denna har visserligen inneburit att folkbiblioteken kommit i blickpunk— ten som aldrig förr, men den anses ändå vara för starkt inriktad på produktionssidan eftersom utdelandet av friexemplar inte har komplet— terats med andra åtgärder för att nå ut till läsarna. Sålunda har Norsk Bibliotekarlag (NBL; motsv Svenska Folkbibliotekarieförbundet) i ett uttalande hävdat att norska folkbibliotek är dåligt rustade för att arbeta

aktivt för en spridning av norsk litteratur, både med hänsyn till personal, lokaler och bokinköpsanslag. NBL menar vidare att inköpsordningen främst har betydelse för de små biblioteken. Men man får inte bortse från att bokinköpsanslagen på många håll stagnerat som en följd av ordningen. NBL understryker också inköpsordningens tekniska svagheter: sena leveranser och mindre tillfredsställande bindning, både vad hållbarhet och utseende beträffar.

Påståendet att den norska inköpsordningen inte har fått avsedda effekter i distributionsledet torde inte bestridas av någon. Det kan naturligtvis hävdas att huvudsyftet med ordningen inte var att stödja folkbiblioteken utan att skapa förutsättningar för en livskraftig norsk nationallitteratur. Inte desto mindre har situationen i distributionsledet alltmer uppmärksammats under senare år och önskemål och förslag om kompletterande åtgärder i läsfrämjande syfte har blivit allt vanligare.

Kostnader för en direktkopiering av den norska inköpsordningen

Med ledning av det material som insamlats för den kartläggning av svensk bokproduktion 1965—1970 som redovisats i En bok om böcker har utredningen gjort vissa beräkningar av vad det skulle kosta att tillämpa den norska inköpsordningen i Sverige. Det är emellertid viktigt att komma ihåg att ett införande av en inköpsordning skulle påverka utgivnings- och prisnivån och därmed de totala kostnaderna för stödet. Därför blir beräkningen till en del illusorisk.

Beräkningen omfattar sådana nya svenska titlar som enligt Bibliogra— fiska Institutet kan klassificeras som skönlitterära. Massmarknadslittera- turen har dock uteslutits. Av praktiska skäl och med hänsyn tagen till svenska förhållanden är avgränsningarna inte desamma som i det norska systemet. Sålunda ingår även titlar från förlag utanför förläggarför- eningarna. Å andra sidan har ej tillfälliga utgivare av svensk skönlitteratur tagits med. Kostnaderna har beräknats efter en rabatt av 44,5 % på konsumentpriset inkl moms.

1965 1966 1967 1968 1969 1970

Antal titlar 255 277 228 288 254 248 lnköpskostnader, mkr 2.9 3,5 3,1 3,7 3,5 3,2

Under motsvarande tid ökade inköpskostnaderna i Norge från 1,4 till 2,1 milj norska kr, vilket uttryckt i svensk valuta (kurs 0:75) blir 1 resp 1,6 milj kr. Att kostnaden skulle bli så mycket större i Sverige berori första hand på en klart högre utgivningsnivå, men även på högre priser.

Till inköpskostnaderna kommer utgifter för bindning, expedition och frakt. [ Norge motsvarar dessa ungefär 30 procent av inköpskostnaden. Med samma kostnadsrelation i Sverige skulle för 1970 till inköpskost— naden på 3,2 milj kr ha kommit ca 1 milj kr _ vilket tillsammans gör 4 år 4,5 milj kr. I Norge finns som ovan påpekats ett extra författarstöd inom inköpsordningens ram: royaltyn har höjts från 15 till 20 procent och

staten står för halva författarersättningen upp till en viss försäljning. Om även ett sådant stöd skulle ingå i ett eventuellt svenskt system, tillkom- mer drygt 1 milj kr och de totala kostnaderna — beräknade efter 1970 års utgivning — skulle uppgå till 5 år 5,5 milj kr.

4.6.4. Modell för alternativ till norska inköpsordningen

Litteraturutredningen har vid utvärderingen av det norska systemet också arbetat med alternativa stödmodeller. Målet har varit att finna en metod väl anpassad till svenska förhållanden, en metod som tar till vara de uppenbara positiva sidorna i en inköpsordning av norsk modell men som också undanröjer de problem ett övertagande av detta system skulle medföra i Sverige.

De positiva effekterna avser som ovan visats förbättrade utgivnings— möjligheter, gynnsammare ekonomiska villkor för författarna samt för- bättrad tillgänglighet av böckerna runt om i landet. Problemen hänger samman med riskerna för prisspekulation, sned fördelning mellan prosa och lyrik i utgivningen och ibibliotekens bokbestånd samt relativt dåligt utnyttjande av de inköpta böckerna. ] Sverige är vidare biblioteksväsen- det mer omfattande och därmed mer kostnadskrävande än i Norge. Om folkbiblioteken gratis garanteras viss litteratur, som de annars åtminstone delvis skulle ha köpt själva, finns det risk för att anslagen till bokinköp skärs ned i motsvarande mån.

Problemet har därför varit att finna en modell som i möjligaste mån uppfyller bl a följande villkor: I! den skall utesluta möjligheten för förlagen att spekulera ihöga priser; förläggarna skall inte få mer pengar från staten ju högre pris de sätter på sina böcker, D den skall innebära att stödexemplaren fördelas på ett sådant sätt att de blir utnyttjade och att utsändandet av friexemplar inte tas som förevändning att reducera befintliga kommunala anslag till bibliote- kens bokinköp, [: den får inte konstrueras så att den ensidigt gynnar viss delkategori på en annans bekostnad. Utredningen har funnit att ett stöd som relateras till böckernas omfång är det bästa alternativet till en prisanpassad ersättning. Modellen är prisneutral. Förläggarna vinner ingenting på att höja priset. Stödbeloppet stiger alltså inte med priset, och stödformen som sådan påverkar inte prisbildningen i höjande riktning. Modellen tar ändå hänsyn till upp- komna kostnader eftersom de flesta och största kostnadsposterna ökar med sidantalet. Två viktiga undantag finns dock: intensivt redaktionellt arbete och påkostade illustrationer fördyrar produktionen i förhållande till omfånget. Modellen är därför mindre lämplig för tex flertalet fackböcker och för bilderböcker för barn.

Problemet att på ett lämpligt sätt sprida stödexemplaren är en distributionsfråga och behandlas på annan plats i detta betänkande. Här skall emellertid pekas på vilken betydelse fördelningen kan ha för stödformens effekt i produktionsledet. Det förhållandet att exemplaren gratis utsändes till biblioteken eller till bokhandeln kan innebära att dessa

bokförmedlares behov av att köpa samma böcker minskar. Därigenom kan förlagens totala ordinarie försäljning påverkas och verkningarna av stödformen i utgivningsledet reduceras i motsvarande mån. Hur stor denna effekt på den ordinarie försäljningen blir beror till viss del på hur och för vilka syften stödexemplaren fördelas. Om de endast får användas som påseende- eller arkivexemplar på biblioteken eller som läsexemplar för litteraturkritiker eller bokhandelsmedhjälpare torde effekten bli ringa. Om exemplaren däremot sändes enbart till abonnemangsboklådor för försäljning kan återverkningarna på den ordinarie försäljningen bli betydande, åtminstone för populära titlar som har en hög försäljning, jämnt fördelad över landet.

Stödet kan beräknas per sida eller — ännu hellre — per ark om 16 sidor. Ett skäl för det senare alternativet är att varje nytt ark innebär en extra kostnadsinsats. Vidare begränsas antalet möjliga stödbelopp för den enskilda titeln betydligt. Förutom ersättningen per ark bör varje titel erhålla en fast ersättning efersom vissa grundkostnader är desamma oavsett en boks omfång. Stödet per titel bör alltså bestå av en fast del samt en rörlig del som multipliceras med antalet ark. Detta stöd kallasi det följande arkersättning.

Arkersättningsmodellen

I syfte att belysa vilken ekonomisk effekt för enskilda titlar som en inköpsordning enligt norsk modell respektive en arkersättning skulle få presenteras nedan ett antal räkneexempel. En norsk modell innebär som bekant att staten av varje stödberättigad titel till förlagsnettopris inköper 1000 exemplar, vilka utsändes till folkbiblioteken. En arkersättning innebär alltså att stödet utgår som en viss ersättning i förhållande till bokens volym. Som motprestation bör förlagen ställa ett visst antal exemplar till statens förfogande. Det är möjligt att välja olika nivåer på ersättningens och motprestationens storlek. Antalet stödexemplar blir beroende av hur många böcker som anses erforderliga för att gynnsamma effekter i distributionsledet skall kunna uppnås. Eftersom förlagens nuvarande priser inte är satta med hänsyn till avsevärda stödköp är det rim- ligt att arkersättningen bestäms till en nivå som gör det totala stödbeloppet i förhållande till antalet levererade exemplar lägre än vid en inköpsordning av norsk modell, antingen genom att det absoluta beloppet blir lägre eller genom att antalet stödexemplar blir större eller också genom en kombi- nation därav.

Det är på sin plats att notera att de uträkningar som avser den norska modellen i ett viktigt avseende avviker från systemet sådant det praktise- ras i Norge. Där har författarnas royalty ökat inom ramen för inköps- ordningen och staten svarar för halva författarersättningen upp till en viss försäljning. Dessa regler motiverades med hänsyn till de norska författar— nas synnerligen utsatta läge. 1 nedanstående exempel förutsätts att förlagen med hjälp av intäkterna från stödordningen skall betala för— fattarna full royalty för de stödköpta exemplaren. Förlagen har därvid möjlighet att från denna ”skuld” dra det garantibelopp — motsva- rande försäljning av en viss del av upplagan — som författaren

erhållit i förskott och får behålla oberoende av uppnådd försäljning. Från författarens och förläggarens synpunkt kan stödexemplaren således jäm- ställas med vanlig försäljning och avräknas mot garantibeloppet. Effekten blir _ i de fall den ordinarie försäljningen inte motsvarar utbetalt garantihonorar — att förläggaren avlastas en viss del av författarersätt- ningen.

Ytterligare en faktor bör hållas i minnet vid tolkningen av räkne- exemplen. Av praktiska skäl kan endast hänsyn tas till en titels direkta kostnader, dvs de kostnader som inte skulle ha uppstått om titeln inte givits ut. De övriga kostnaderna, de som gäller administration, försäljning, reklam, distribution och lager är inte inräknade eftersom de svårligen kan fördelas på enskilda titlar. Exemplen är trots detta av informativt värde eftersom utredningens intresse är inriktat på de mer svårsålda titlarna. För sådana titlar kan täckning av de egna kostnaderna uppfattas som ett mått på framgång.

Det bör vidare erinras om att den begärda motprestationen på ett visst antal exemplar kommer att påverka förlagens upplagesättning. Det är dock omöjligt att i föreliggande räkneexempel ta vederbörlig hänsyn till sådana effekter.

De första räkneexemplen nedan baseras på tre utvalda skönlitterära titlar inom olika delkategorier från 1971 års utgivning. Det bör observe— ras att titlarna inte i alla avseenden är representativa. De ger emellertid en god uppfattning om vissa grundläggande olikheter mellan kategorierna.

Roman Roman Lyrikbok häftad pocket häftad Konsumentpris inkl moms, kr 30:— 14:50 21 :— Antal ark 11 10 4 Upplaga, ex 3 000 3 500 2 000

De direkta kostnaderna för de valda titlarna uppgår till

Roman Roman Lyrikbok häftad pocket häftad Fasta produktionskostnader, kr 8 800 6 000 3 600 Rörliga produktionskostnader, kr 5 200 3 200 1 800 Garantihonorar, kr 4 250 2 050 3 000 Iixtrahonorara för stödexemplar, kr 1 065 515 750 Direkta kostnader, kr 19 315 11 765 9 150

Jämförelser görs mellan den norska modellen och arkersättningsmodel- len, den sistnämnda i två alternativa nivåer. Den första nivån motsvarar en total stödkostnad av ungefär den norska modellens omfattning; däremot begärs ytterligare 250 exemplar — sammanlagt alltså 1250 exemplar som motprestation från förlagen. ] det andra alternativet förutsätts också att 1 250 exemplar ställs till förfogande. Däremot har arkersättningen beräknats så att den totala stödkostnaden motsvarar ungefär 80 procent av det första alternativet. För de enskilda titlarna innebär de tre alternativen:

a Gäller ej den norska modellen.

Norsk modell: köp av 1 000 exemplar till förlagsnettopris Arkersättning 1: en fast ersättning på 2 500 kr och 1 000 kr per ark; motprestation 1 250 exemplar. Arkersättning 2: en fast ersättning på 2 000 kr och 800 kr per ark; motprestation ] 250 exemplar.

Tabellen nedan visar för de tre titlarna stödbeloppets storlek och hur många procent av de direkta kostnaderna som täcks därav (täcknings- grad) enligt de tre alternativen.

Roman Roman Lyrikbok häftad pocket häftad Stödbelopp, kr norsk modell 14 800 7 150 10 350 arkersättning 1 13 500 12 500 6 500 arkersättning 2 10 800 10 000 5 200 Täckningsgrad, % norsk modell 81 64 123 arkersättning 1 70 106 71 arkersättning 2 56 85 57

Som synes varierar täckningsgraden tämligen starkt såväl inom som mellan modellernalen norsk ordning gynnas framför allt lyrikboken, vilket inte är överraskande eftersom en sådan i regel är kalkylerad till en lägre försäljning än 1 000 exemplar och därigenom får ett i förhållande till omfånget högt pris. När stödet i stället relateras till bokens omfång blir täckningsgraden påtagligt reducerad, vilket en jämförelse med den första arkersättningsmodellen ger vid handen.

För pocketboken är förhållandet ungefär det motsatta. Denna kategori är kalkylerad för en högre försäljning vilket förutsätter ett lägre pris. Därför spelar ett stödköp av 1 000 exemplar en relativt mindre roll. En arkersättning blir däremot gynnsam eftersom kostnaderna per ark är tämligen låga på grund av det enkla och standardiserade utförandet.

Olikheterna i täckningsgrad för den häftade romanen är betydligt mindre och beror huvudsakligen på skillnader i totalersättningens nivå i förhållande till antalet begärda exemplar. Vad stödbeloppets betydelse för de enskilda titlarnas ekonomi beträffar kan konstateras att det — om man bortser från de extremt höga värdena — motsvarar 2/3 å 3/4 av de direkta kostnaderna enligt den norska modellen och det högre arkersätt- ningsalternativet. Med den lägre arkersättningen täcks drygt hälften av kostnaderna.

Det är även av intresse att se hur försäljningsbehovet _ det antal exemplar av en titel som behöver säljas för att de direkta kostnaderna skall täckas — förändras när olika former av stödåtgärder sätts in. Tabellen på nästa sida visar försäljningsbehov för de ovan nämnda titlarna före stöd respektive efter stöd enligt de tre alternativen.

Tabellen illustrerar också den påtalade skillnaden i kalkylering mellan en pocketbok och en lyrikbok. Pocketboken behöver säljas i stort antal för att täcka sina egna kostnader, medan lyrikboken har ett förhållande- vis litet försäljningsbehov. Tabellen visar också att försäljningsbehovet

Roman Roman Lyrikbok häftad pocket häftad Försäljningsbehov, ex 1 utan stöd 1 325 1 800 810 2 med stöd a) norsk modell 325 800 — b) arkersättningl 550 — 360 c) arkersättning 2 810 350 540

kraftigt reduceras genom att stöd insätts. Vid den norska modellen minskar det genomgående med 1 000 exemplar. Vid de valda arkersätt- ningsmodellerna är den totala effekten inte lika stark men ändå påtaglig. Det kan i övrigt konstateras att skillnaden i försäljningsbehov efter stöd mellan de tre titlarna är mindre vid arkersättningsmodellerna än vid den norska modellen, vilket beror på att — vid de förstnämnda — reduktionen i försäljningsbehov varit starkare ju större detta behov ursprungligen var. Det bör dock betonas att effekten för pocketboken varit väl extrem. Hittills redovisade räkneexempel har utgått från titlarnas verkliga upplagor. I en situation med utgivningsstöd kan man inte helt bortse från möjligheten att förläggare för vissa titlar kan begränsa upplagan och endast trycka för stödköpsordningen och eventuellt sambindningen. Antag att detta skulle ske med den häftade romanen från exemplen ovan vid en inköpsordning av norsk modell. Antag vidare att förläggaren — med ledning av egen erfarenhet eller sonderingar i bibliotekskretsar — kan beräkna sambindningsförsäljningen till 350 ex, vilket skulle innebära en totalförsäljning av 1 350 ex. Under sådana förhållanden vore en upplaga på 1 500 ex fullt tillräcklig. Framställningskostnaderna blev då ca 11 200 kr och royaltyn ca 5 800, tillsammans 17 000 kr. De 1 350 sålda exemplaren skulle ge en intäkt på 20 000 kr, vilket alltså skulle innebära ett bidrag för täckande av de fasta kostnaderna på 3 000 kr. Detta vore ett inte oävet resultat om man betänker att titeln under angivna omständigheter skulle dra obetydliga reklam-, försäljnings- och distribu- tionskostnader. Förläggaren kunde också vara säker på att en höjning — inom rimliga gränser — av priset skulle innebära högre bidrag. Om konsumentpriset vore 35 kr i stället för 30 kr skulle bidraget bli ungefär 5 400 kr, dvs en ökning med ca 2 400 kr. Vid en arkersättning vore motsvarande risker avsevärt mindre. För- läggaren har för det första naturligtvis ingen glädje av att manipulera med priset. Det är på ett helt annat sätt möjligt att välja en ersättningsnivå så att inget missbruk kan förekomma. För att ytterligare motverka risker för missbruk kan man införa minimikrav på den tekniska kvaliteten samt på antal typer per ark.

I det föregående har vissa jämförelser gjorts mellan stödordning av norsk modell och arkersättningsmodell rörande utfallet för titlar inom olika kategorier. I det följande presenteras nya räkneexempel som avser att närmare belysa skillnaden mellan olika nivåer av arkersättningsmodel- len. För att exemplen skall bli så realistiska som möjligt och för att de absoluta värdena skall få en konkret innebörd som underlag för bedöm- ningen av de olika nivåernas ekonomiska räckvidd görs uträkningarna på

ett antal ”normaltitlar”. Grunddata för dessa titlar har beräknats med ledning av insamlat material från olika förlag. Kostnader och pris är uttryckta i 1973 års penningvärde.

Roman Roman Lyrikbok häftad pocket häftad Antal ark (sidor) 13 (200) 11 (170) 5 (70) Pris inkl (exkl) moms, kr 40:— (34:—) 17:— (14:50) 22:— (18:70) Förlagets nettopris, kr 19:72 8:40 10:85 Royalty, kr 5:67 2:40 3:10 Upplaga, ex 3 000 4 500 2 000 Garantihonorarmotsv, ex 1 000 1 500 670

De direkta kostnaderna för normaltitlarna kan beräknas uppgå till.

Roman Roman Lyrikbok häftad pocket häftad Fasta produktionskostnader, kr 9 000 7 500 4 000 Rörliga produktionskostnader, kr 6 000 5 500 2 000 Garantihonorar, kr 5 700 3 600 2 100 Extrahonorar för stödexemplar, kr 1 4003 — 1 800b Direkta kostnader, kr 22 100 16 600 9 900

Nedanstående tabell visar hur många procent av de direkta kostnader- na som täcks av stödet enligt tre olika alternativ. Dessa alternativ överensstämmer helt med de tidigare tillämpade (jfr ovan 5 161 f). Det första alternativet har endast medtagits för att möjliggöra en jämförelse med den norska modellen.

Roman Roman Lyrikbok häftad pocket häftad Stödbelopp, kr norsk modell 19 700 8 400 10 850 arkersättning 1 15 500 13 500 7 500 arkersättning 2 12 400 10 800 6 000 Täckningsgrad, % norsk modell 95 51 119 arkersättning 1 70 81 76 arkersättning 2 56 65 61

Denna tabell visar — jämfört med tidigare räkneexempel — att den stora skillnaden i täckningsgrad mellan pocketboken och lyrikboken vid de två arkersättningsmodellerna är väsentligt lägre än vid tidigare räkne- exempel. Detta beror till största delen på att det i det här fallet rör sig om en pocketbok med större upplaga och därmed större tryckkostnader och garantihonorar. Om upplagan görs mindre minskar dessa poster och täckningsgraden blir större. Täckningsgraden för de olika titlarna ligger enligt det högre arkersättningsalternativet kring 70—80 procent, vilket innebär att förlagens nettobehållning av stödintäkterna till ungefär 3/4 täcker de direkta kostnaderna för respektive titel. Enligt det lägre

a Gäller ej den norska modellen.

b Skall vara 1 000 kr för den norska modellen.

alternativet är täckningsgraden som synes genomgående ca 15 procent- enheter mindre.

Tabellen nedan anger för de tre titlarna vad de olika stödbeloppens storlek skulle motsvara i ordinarie försäljning. Från stödbeloppen har först dragits utgifter i samband med stödordningen, vilket vill säga royalty för stödköpta exemplar som inte täcks av garantibeloppet. Det resterande beloppet 'är förlagets nettobehållning. Om detta divideras med förlagsnettopriset erhålls ett mått på hur många exemplar som skulle behöva säljas för att motsvarande belopp skulle uppnås.

Roman Roman Lyrikbok häftad pocket häftad Motsvarar i försäljning, ex Norsk modell 1 000 1 000 1 000 Arkersättning ] 715 1 650 525 Arkersättning 2 560 1 285 390

De angivna värdena kan sägas representera det sämsta tänkbara utfallet för respektive normaltitel ien stödordning. Vid det första arkersättnings- alternativet skulle den häftade romanen — även om den inte säljs i ett enda exemplar på vanligt sätt — få en intäkt som motsvarar en försäljning av 715 exemplar. Vid det andra skulle stödintäkten motsvara 560 exemplar. Det är notabelt att pocketboken har betydligt högre värden än andra kategorier. Detta måste emellertid ses mot bakgrunden av att den är en lågmarginaltitel och därför behöver hög försäljning för att täcka sina egna kostnader. Det motsatta kan i vissa mån sägas gälla för lyrikboken.

Förlagens ekonomiska behållning av detta stöd är som tidigare fram- hållits beroende av huruvida utsändningen av friexemplar negativt på- verkar den ordinarie försäljningen. Om böckerna till övervägande del levereras till bokhandeln för försäljning blir effekten starkare än om de sändes till biblioteken för att där användas utanför den ordinarie utlåningsverksamheten. Oberoende av vilken metod som väljes skulle ett eventuellt försäljningsbortfall för det mer svårsålda sortimentet inte tillnärmelsevis nå upp till de värden som anges i tabellen, varför stödet bör vara av stort värde för sådana titlar. Däremot kan det vara helt ointressant för en synnerligen populär titel, som i och för sig ej är i behov av stöd för att bli utgiven. En intressant slutsats av det ovan sagda är att stödet _ om stödexemplaren sprides på visst sätt — kan få en starkare inriktning på svårsålda än på lättsålda titlar.

För att kunna bedöma förlagsrisken i utgivningsögonblicket är det även av intresse att beräkna hur många ytterligare exemplar som måste säljas genom ordinarie kanaler för att förlaget skall få sina direkta kostnader täckta. Talen i tabellen på nästa sida har erhållits genom att de direkta kostnader som inte täcks av stödbeloppet har dividerats med de intäkter förlagen skulle erhålla för ytterligare sålda exemplar, när återför- säljare och författare fått sitt.

Tabellen visar att skillnaden mellan de två arkersättningsalternativen är 200 år 250 ex för den häftade romanen, omkring 450 ex för romanen i pocket och närmare 200 ex för lyrikboken. Man kan återigen notera det

Roman Roman Lyrikbok häftad pocket häftad F örsäljningsbehov, ex Norsk modell 70 1 170 — Arkersättning 1 470 420 310 Arkersättning 2 690 870 500

kraftiga utslaget för pocketboken, vilket dock till en del är naturligt eftersom man vid denna bokkategori arbetar med högre upplagetal.

Vid bedömningen av möjligheterna att fylla det återstående försälj— ningsbehov som tabellen utvisar är det att märka att den ordinarie biblioteksförsäljningen återstår. Den genomsnittliga försäljningen av skönlitteratur för vuxna via sambindningen år 1972 var 536 exemplar (jfr s. 140). Att variationen mellan enskilda titlar kan vara betydlig har klart belagts i avsnitt 4.6.2. Allmänt gäller dock att ”gångbara” böcker som säljer bäst via bokhandeln också har den högsta försäljningen via sambindningen. Värdena i tabellen ovan kan med fördel jämföras med de uppgifter om försäljning via sambindningen för enskilda titlar och för förlag som redovisats i det nämnda avsnittet. Vid studiet bör man hållai minnet att den genomsnittliga biblioteksförsäljningen per titel kan komma att minska som en följd av en stödordning, genom att antalet titlar som konkurrerar om bibliotekariernas intresse troligen kommer att öka. En sådan utveckling torde emellertid motverkas av biblioteksväsen- dets fortsatta expansion.

Fördelar och nackdelar med en arkersättningsmodell

Den ovan skisserade arkersättningens viktigaste fördel jämfört med en stödköpsordning av norsk modell skulle vara att den är relativt manipule- ringssäker. Detta har huvudsakligen två orsaker: 1 Modellen är prisneutral. Det ligger inte i förläggarens intresse att kalkylera med höga priser eftersom stödbeloppets storlek inte påverkas av det åsatta priset. En låg— respektive högprissatt bok får sålunda samma stöd förutsatt att de har samma omfång. Man kan t o ni i vissa fall även räkna med att modellen stimulerar till lågprissättning. Eftersom omfattande institutionsköp blir oberoende av priset, torde detta komma att sättas med större hänsyn till den bokköpande allmänheten. Eftersom denna är priskänsligare än institutionsköparna bör effekten kunna bli lägre priser. 2 Modellen är anpassningsbar. Subventionseffektens storlek bestäms av följande faktorer: ersättningen per ark och antalet stödexemplar samt de senares spridning i distributionsledet. Möjligheten att variera dessa faktorer är större än vid det norska systemet. Sådana variationer kan framför allt motiveras med att stödbehovet är olika för olika utgiv- ningskategorier. Vidare varierar behovet av bokexemplar mellan olika kategorier. Det är fullt möjligt att ta hänsyn till en sådan skillnad utan att ändra på beloppets storlek, eftersom det senare inte är direkt köpplat till antalet stödexemplar. En avgörande restriktion är dock att kravet på motprestation inte får sättas så högt att stödet blir verknings-

löst. Slutligen kan stöd- och bokbehovet ändras från ett år till ett annat, totalt eller kategorivis. Med dessa grundläggande egenskaper hos modellen sammanhänger en väsentlig praktisk fördel som berör stödkostnadernas storlek och vad som kan erhållas därav. Man kan nämligen hävda att med arkersättningsmodel- len bestämmer staten vilket belopp som skall tillföras förlagen/litteratu- ren i produktionsstöd medan den norska modellen ger förlagen möjlig— heter att påverka detta via prissättningen. Staten måste i det senare fallet förbinda sig att betala stödet utan att veta vad det kostar eller vad det ger för avkastning i antal titlar. Om man tänker sig en stödköpsordning som en viktig beståndsdel i ett totalt litteraturstöd som tilldelas ett samlat anslag finns det risk för att den generella stödformen äter ut stödet till andra områden inom litteraturstödets ram.

Med en arkersättningsmodell är det möjligt att bemästra detta problem genom att bestämma en kostnadsram. Man kan med ledning av den aktuella utgivningsnivån sätta upp ett önskvärt mål uttryckt i antal titlar. Med ledning av detta titelantal, genomsnittligt omfång och ersättning per ark kan den totala kostnadsramen bestämmas. Om utgivningsmålet inte uppnås fördelas totalkostnaden på ett mindre antal titlar och ersättningen per ark blir större vilket kan stimulera förläggarna till en ökad utgivning nästkommande år. Om utgivningen i stället blir större än beräknat blir den genomsnittliga ersättningen mindre. Det bör dock observeras att en sådan konstruktion förutsätter att stödet skall utbetalas i efterhand. [ sammanhanget kan noteras att bestämmandet av en kostnadsram under- lättar möjligheterna att införa kvoteringar. Det kan sålunda föreskrivas att en viss litteraturkategori eller en viss kategori av förlag inte skall kunna erhålla mer än en viss angiven andel av totalbeloppet.

Arkersättningens viktigaste fördel gentemot en inköpsordning av norsk modell är som ovan framhållits att den är prisneutral. Mot detta kan ställas nackdelen att den — vid en strikt tillämpning _ inte tar hänsyn till sådana faktorer som påverkar totalkostnadernas storlek utan att i motsvarande mån avspegla sig i sidantalet. Dit hör bl a bokens bindning och tekniska utformning samt nedlagt arbete i förhållande till textmäng- den och förekomsten av illustrationer. Av dessa är de två sistnämnda de viktigaste eftersom de berör innehållets kvalitet. En extra satsning på någon av de nämnda faktorerna premieras alltså inte vid en arkersätt— ningsmodell. Vid en norsk modell beaktas de i den mån de är inkalkylera- de i priset.

Med denna brist hos arkersättningsmodellen sammanhänger risk för spekulation i två bemärkelser. Den första — och allvarligaste — rör textinnehållet. Modellen kan te sig speciellt lockande för utgivare av triviallitteratur. En hög ersättning per ark skulle utgöra ett väsentligt tillskott för lätt hopkomna och relativt omfångsrika massmarknadsut— gåvor. En stödform som i likhet med den norska modellen bygger på bokens pris skulle däremot relativt sett ”missgynna” denna kategori som bygger på lågprissättning och massdistribution. Vikten av att sådan litteratur så långt möjligt utesluts från en automatisk stödform är därför minst lika stor vid en arkersättning som vid en inköpsordning av norsk modell.

Den andra spekulationsrisken ligger i den typografiska utformningen. Man kan inte helt utesluta risken för att vissa mindre nogräknade förläggare i syfte att öka ersättningen för ett givet verk vidtar åtgärder som är ägnade att öka bokens arkantal. Tänkbara möjligheter är därvid ”luftigare” typografi, mindre sidyta eller blanka sidor. Mot detta talar delvis det faktum att ett ökat arkantal innebär vissa merkostnader, tex för pappersförbrukning och intagning i maskiner.

Det är alltså huvudsakligen på de ovan nämnda punkterna som arkersättningsmodellen skiljer sig från den norska modellen. I övriga avseenden är metoderna i stort sett likvärdiga. De verkar båda stimuleran- de på utgivningen — inte minst av svårsåld litteratur — förbättrar författarnas ekonomiska vederlag för böckerna och har återverkningar i distributionsledet. Risker för otillbörlig styrning föreligger inte. Å andra sidan kan båda metoderna innebära att kulturmedel används till inköp av undermålig litteratur, om inte någon form av avgränsande spärrar införes för att upprätthålla en viss kvalitetsnivå. Även med sådana spärrar är det dock svårt att förhindra att stödmedel används för titlar som redan är lönsamma och som skulle ha kommit ut i alla händelser. Denna olägenhet kan emellertid kompenseras av att dessa attraktiva titlar utnyttjas i distributionsledet.

4.6.5. Selektiva stödformer

Som nämnts i inledningen till detta kapitel skiljer sig selektiva stödformer från generella i det att de förutsätter någon form av bedömning i det enskilda fallet. En sådan bedömning kan då göras av en nämnd med på området speciellt sakkunniga personer som inom ramen för tillgängliga medel självständigt fattar beslut. Syftet med ett selektivt förfarande inom litteraturstödets område är i första hand att garantera att kulturmedel utgår till kvalitetslitteratur som behöver stöd och därmed motverka att stora anslag förbrukas på litteratur som redan är lönsam och därför inte i behov av stöd för att komma ut. Kravet på bedömning gör att stödfor- men — i synnerhet när stödet utgår i förhand — är mest lämpad för litteraturkategorier inom vilka utbudet är känt.

Selektivt stöd kan tänkas i flera olika former. Det kan utgå i förhand som bidrag för vissa angivna projekt eller i efterhand som förlustutjäm- ningar och/eller belöningar för ett urval titlar. Ett selektivt stöd kan även få formen av ett stödköp, som begränsas till ett antal utvalda titlar. Som ett selektivt stöd i viss mening kan man också se litterära pris eller specialdestinerade anslag för olika litterära ändamål. Selektiva stödformer kan principiellt indelas i två huvudtyper.

Projektbidrag i förhand innebär att stödet i det enskilda fallet knytes till en bestämd titel (projekt). Det kan då beräknas medledning av förkalkyler. Denna typ av bidrag är mest lämpad för sådana titlar som tidigare publicerats i någon form på svenska eller annat språk och som enligt sakkunnig bedömning skulle fylla ett tomrum i det svenska bokutbudet. Det bör alltså vara fråga om klassiker eller standardverk — svenska eller utländska, äldre eller nyare — som på grund av höga initialkostnader eller erfarenhetsmässigt dålig försäljning uppfattas som

alltför riskabla eller olönsamma och därför inte kan göras tillgängliga på den svenska bokmarknaden inom ramen för nuvarande förlagsverksam- het. Bidragstypen kan därför karakteriseras som en utgivningsgaranti för ekonomiskt olönsam men angelägen litteratur. Ett sådant stöd fördelas på ett begränsat antal titlar. men utgår i gengäld med ett relativt stort belopp per titel.

Förslag till titlar kan väckas av förlagen själva genom att dessa helt enkelt sänder in ansökan om bidrag för visst projekt. En urvalsnämnd skulle emellertid också kunna ta egna initiativ eller fånga upp sådana från annat sakkunnigt håll, som tex litteraturhistoriker, kritiker, författare, översättare och bibliotekarier. Det är därvid möjligt att tillämpa ett normalt anbudsförfarande: nämnden låter meddela att den vill ha ett bestämt verk utgivet och anger vilka villkor som måste uppfyllas med avseende på pris, upplaga, tekniskt utförande och lagerhållning. Den som sedan ger det fördelaktigaste anbudet får uppdraget.

Belo)iiizgar/produktionsbiclrag [ efterhand innebär i princip att stöd utgår till ett urval kvalitetstitlar när utgivningen för en viss period föreligger i sin helhet. Detta stöd kan — ijämförelse med projektbidrag — sägas ha en svagare anknytning till den enskilda titeln i den meningen att ett direkt orsakssamband mellan stödåtgärd och utgivningsbeslut inte kan påvisas. Därför torde stödformens nettoeffekt uttryckt i utgivnings- ökning komma att avvika — uppåt eller nedåt — från det antal titlar som erhållit stöd. Stödformen bör i första hand tillämpas på kategorier som har svårigheter på marknaden, men där bristerna inte kan konkretiseras med exempel på enskilda titlar och där utbudets karaktär gör generella stödformer mindre lämpliga, tex på grund av svårigheter att genom automatiska avspärrningar utesluta icke önskvärd litteratur.

Det är därför naturligt att ett stöd i efterhand fördelas på ett större antal titlar, men utgår med ett lägre belopp per titel än ett förhandsstöd. Det blir då ingen utgivningsgaranti i det enskilda fallet utan snarare en allmän utgivningsstimulans för en kategori. Om stödet göres generöst och kommer att omfatta ett .stort antal titlar närmar det sig en sorts utgivningsgaranti för en hel kategori och kommer då i praktiken att förete klara likheter med ett generellt system.

Det är möjligt att låta efterhandsstödet utgå även till lönsamma titlar som en utgivningsbelöning. Mot detta talar det faktum att dessa titlar ej behöver stöd, varför åtgärden innebär högre stödkostnad än nödvändigt eller går ut över stödet till svårsålda titlar. För en belöning även till lönsamma titlar talar — förutom det faktum att en uteslutning förutsätter extra kontrollarbete med efterkalkyler och medför svår gränsdragning mellan lönsamt och inte lönsamt — risken för att stimulanseffekten på utgivning av kvalificerad litteratur kan avta vid vetskapen om att vissa av dessa titlar ej kommer att få stöd.

Fördelar och nackdelar med selektivt stöd

Den väsentligaste fördelen med selektiva stödformer är att stödet kan styras till den del av utgivningen som verkligen behöver det och att stödets storlek väl kan avpassas efter behovet. Ingen risk föreligger att stöd

utbetalas till litteratur av undermålig kvalitet. Det är också möjligt att om man så önskar förhindra att stöd utgår till lönsamma titlar som inte äri behov därav för att komma ut. Genom dessa viktiga begränsningar kan ett selektivt stöd även med en måttlig totalinsats tillförsäkra de utvalda titlarna ett verkningsfullt stöd och därmed främja den kvalificerade litteraturen inom kategorin i fråga.

En annan viktig fördel är att de selektiva stödformerna går att förknippa med villkor i fråga om prissättning, utförande, lagerhållning etc. Detta gäller dock endast stöd som utgår i förhand via anbudsför- farande eller projektbidragsansökningar. Dessa senare stödtyper skiljer sig alltså fördelaktigt från alla övriga stödmodeller i fråga om möjligheterna att uppnå låga priser och god lagerhållning.

Vanskligheterna med selektivt stöd sammanhänger med det faktum att det förutsätter central bedömning av en sakkunnig nämnd ivarje enskilt fall. Om inte nämndens ledamöter väljs med största omsorg i syfte att skapa mångfald med avseende på intresseinriktning och värderingar föreligger risker för att ovidkommande politiska eller moraliska aspekter inverkar på besluten. Det kan bla föreligga risk för att en nämnd tillämpar en alltför konventionell linje och väjer för det nya och obekanta i form och uttryck, vilket vore ägnat att motverka en förnyelse och utveckling av genrerna. Vilken väg nämnden än väljer att beträda är faran stor att den smak som kommer till uttryck vid olika avgöranden kan bli vägledande för den framtida utgivningen på området. I dessa sammanhang bör också riskerna för påtryckningar utifrån beaktas.

De påtalade riskerna är givetvis störst vid ett system med förhandsstöd. Därför är denna stödform som tidigare påpekats lämpligast för kategorier inom vilka utbudet är känt och överblickbart. Om stödet får en sådan begränsning bortfaller i stort sett invändningarna. Om stödet i stället fastställs och utbetalas i efterhand vidgas användningsområdet utan att riskerna tilltar. Nämndens arbete underlättas av att hela årsproduktionen föreligger vid bedömningstillfallet och att recensioner etc om de olika böckerna finns att tillgå. Därigenom underlättas också en offentlig diskussion av nämndens beslut. Det kan vidare framhållas att riskerna för styrning vid en selektiv stödform minskar om nämndledamöterna konti— nuerligt byts ut. Dessutom torde riskerna vara mindre inom litteratur- området än inom andra kulturområden på grund av det stora antalet projekt (titlar).

4.6.6. Litteraturstöd i andra länder

Utredningen har i det föregående presenterat och diskuterat olika former för ett statligt litteraturstöd i produktionsledet. I sitt arbete har utred- ningen vidare inhämtat uppgifter om förekomsten av litteraturstödjande åtgärder i andra länder.

Utredningen har företagit tre studieresor utomlands, nämligen till Norge, framför allt för att studera den s k norska stödköpsordningen, till Holland och till Ungern. Vidare har utredningen med hjälp av utrikes- departementet insamlat material om bokbranschen iytterligare ett tiotal länder, nämligen Danmark, Finland, Island, Storbritannien, Frankrike,

Västtyskland, Italien, Sovjetunionen, Polen, Tjeckoslovakien, Förenta Staterna och Kanada.

Ett direkt statligt engagemang i större utsträckning synes — vid sidan av den norska inköpsordningen — enbart förekomma i de kommunistiska staterna. Staten styr där i princip samtliga förhållanden på bokmarkna- den, på ett sätt som vore otänkbart i vårt land med dess etablerade tryckfrihet. Förlagsverksamheten bedrivs helt i samhällets regi. Syste- mets utformning kan variera från land till land men vissa huvuddrag är gemensamma.1 Statliga stödåtgärder ingår som ett led i den allmänna förlagspolitiken. Staten kan göra transfereringar mellan olika litteratur- kategorier och gynna sådana som anses speciellt värdefulla. Det torde också vara vanligt att bokutgivningen som sådan prioriteras, varför medel överförs från andra samhällssektorer.

I med Sverige jämförbara länder, dvs sådana som har ett förlagssystem liknande vårt, har utredningen inte — med undantag för den norska inköpsordningen — funnit några former för litteraturstöd av särskilt intresse. I den mån litteraturstöd förekommer i dessa länder är det av selektiv natur och av mycket begränsad räckvidd. Det kan däremot konstateras att vissa länder — såsom Västtyskland, Frankrike och Holland — har en väl utvecklad branschstatistik och därmed en betydligt bättre kännedom om sin bokutgivning och om förhållandena på bokmarknaden i stort än vad som var fallet i Sverige innan litteraturutredningen inledde sitt arbete.

1 Se En bok om böcker, SOU 1972:80, kapitel 18.

5. Försäljning av böcker

5.1 Bokens olika vägar till läsaren

Enligt utredningens beräkningar såldes under år 1972 sammanlagt ca 25 miljoner böcker till allmänheten. Läroböcker är då undantagna. Av försäljningen svarade bokhandeln och Pressbyråns distributionsnät för vardera något mer än 10 miljoner exemplar och bokklubbarna för 4 miljoner böcker. Under samma år svarade folk- och skolbiblioteken sammanlagt för ca 70 miljoner boklån. Dessa siffror ger emellertid inte någon rättvisande bild av hur böckerna utnyttjas. Utredningens läsvane- studier kan härvidlag ge en viss vägledning. Under en l4-dagarsperiod hade 1 896 intervjuade personer sammanlagt läst i 1 788 böcker.1 I tabell 5.1 visas på vilka olika vägar dessa böcker nått läsarna.

Två av tre lästa böcker hade köpts av privatpersoner. Något mer än 30 procent av antalet lästa böcker lånades alltså från bibliotek medan samma kanal när det gällde antalet förmedlade böcker svarade för mer än 70 procent.

Tabell 5.1 Olika vägar på vilka boken når läsaren, procentuell fördelning. (Källa: Läs- och bokvanor, SOU 197220 5 355.)

Anskaffningssätt Procent Genom eget köp 36,1 därav via

bokhandel . 13,6

Pressbyrån etc 5,9 bokklubb, postorder, läsecirkel 12,4 annat köp 4,2 Som förutsätter annans köp 29,2 därav

present 10,5 lån av bekanta 14,8 boken fanns hemma 3,9 Genom bibliotekslån 31,9 Övrigt 2,8

100

1 Se Läs och bokvanor, SOU 1972:20 S 102 1' och S 335 ff.

Man måste emellertid vara försiktig vid tolkningen, eftersom de två datasammanställningarna inte är direkt jämförbara. Intervjuundersök- ningen omfattar bara de vuxnas läsvanor, medan sammanställningen rörande antalet förmedlade böcker även omfattar barn. Dessa utnyttjari betydligt högre utsträckning än de vuxna biblioteken; man räknar med att barnen svarar för åtminstone hälften av bibliotekslånen. Det är därför självklart att bibliotekets roll blir större i den sammanställning där barn och ungdom beaktats. Även andra omständigheter kan motivera försiktig- het i tolkningen. lntervjuundersökningen är sålunda inte gjord på en rikspopulation, utan bland invånarna i utredningens fem undersöknings— områden. Dessa valdes bl a med syfte att få med kulturfattiga miljöer av olika slag.

Även om de båda datasammanställningarna måste omges med vissa reservationer kan man dra vissa slutsatser från dem. De för enskilt bruk köpta böckerna motsvarar bara något mer än en tredjedel av det antal lån som årligen förmedlas via biblioteken. De köpta böckerna utnyttjas emellertid mer än de lånade eftersom de under lång tid finns tillgängliga i hemmiljö. De köpta böckerna får därför väsentligt större betydelse — kanske to m större än de bibliotekslånade » om man ser till hur läsarna får tillgång till böckerna. För barn och ungdom torde dock biblioteken vara den klart viktigaste källan för bokläsning.

Även inom gruppen köpta böcker torde utnyttjandegraden variera med inköpskälla. Enligt ovan nämnda beräkningar köps således årligen något mer än 10 miljoner böcker från både pressbyrånätet och bokhandeln, medan läsvaneundersökningen _ se tabell 5.1 — visar att bokhandels- köpta böcker är väsentligt mer utnyttjade än pressbyråköpta; bokhan- delsköpta böcker bevaras vanligtvis i hemmiljö medan pressbyråböcker är en ”läs- och slängartikel”.

5.2 Bokens olika vägar mellan förlag och köpare

] utredningens branschstudier1 finns i kap. 145 på olika ställen upplys- ningar och data om bokdistributionen, vilka sammantagna ger en god bild av förhållandena. I bilaga H har en del av dessa data använts för att i samlad och något förenklad form visa på vilka vägar böckerna når konsumenterna. Syftet med bilagan har inte varit att redovisa några exakta data, sådana finns i den nämnda branschstudien och kommeri några fall att lämnas längre fram i detta kapitel. Målsättningen har i stället varit att ge en överskådlig bild. Tyvärr är detta inte liktydigt med att figuren är lättfattlig; därtill har böckerna alltför många distributions- vägar.

Figuren redovisar försäljningen av allmänlitteratur till konsumentpriser exkl moms. Läroböckerna har således exkluderats. De olika leden har lagts bredvid varandra. Först redovisas förlagen, där uppdelning gjorts i svenska och utländska förlag. Till höger om förlagen redovisas grossist- ledet. Som synes går bara en knapp tredjedel av bokförsäljningen via grossister. Övriga två tredjedelar är svärtade på figuren. En tredjedel går direkt från förlagen till detaljisterna och resterande tredjedel går direkt från förlag till köpare.

1lin bok om böcker, SOU 1972:80.

Till höger om grossisterna finns detaljisterna upptagna. Abonnemangs- bokhandeln har, som framgår, en kraftig dominans. Mer än en tredjedel av försäljningen när köparna utan att ha passerat någon egentlig detalj- handel. Denna försäljning, som på figuren motsvaras av de svärtade områdena, går direkt till köparna via postorder, bokklubbar, hemförsälj- ning och Bibliotekstjänst.

Längst till höger redovisas köparna. Bibliotek och större institutionella kunder har redovisats för sig. Gruppen ”privata köpare”, som alltså svarar för ca 85 procent av försäljningen, innehåller inte bara privatpersoner. Företag etc finns också bland dessa köpare.

De proportioner de olika leden, och enheterna inom dessa, fått i figuren bygger på konsumentpriser exkl moms. Av figuren kan man alltså inte utläsa något om förädlingsvärdets utveckling.

5.3 Kommersiell bokgrosshandel

Av bilaga H framgår alltså att mer än två tredjedelar av bokförsäljningen inte passerar något grossistled. Abonnemangsbokhandeln får sålunda huvuddelen av sina leveranser direkt från såväl svenska som utländska förlag och nästan en tredjedel av förlagens försäljning går direkt till kunderna via postorder, bokklubbar och hemförsäljning.

Den totala försäljningen av allmänlitteratur uppgår till 456 mkr och därav går 136 mkr eller 30 procent via grosshandel. Tre grossister svarar vardera för en verksamhet som motsvarar en försäljning av ca 40 mkr. Dessa är: Seelig & Co som betjänar abonnemangsbokhandel och B-bok- handel, AB Svenska Pressbyrån som förmedlar böcker till ca 14000 mindre försäljningsställen och Bibliotekstjänst AB som förmedlar böcker till biblioteken.1 Därtill kommer några mindre grossister som sköter förmedling av utländsk litteratur samt några varugrossister som vid sidan av andra varor också sköter distributionen av böcker till sina kunder.

De olika grossistenheterna finns beskrivna i utredningens bransch- studie, främst i kapitlen 1 och 3. Nedan tas vissa aspekter rörande några grossister upp.

5.3.1 Seelig & Co

Som framgår av bilaga H betjänar Seelig & Co huvudsakligen abonne- mangs- och B-bokhandel. För den senare handhar Seelig för närvarande all distribution. Med abonnemangsbokhandeln sköter däremot förlagen själva huvuddelen av sina kontakter. Seelig svarar vanligtvis även i dessa fall för speditionen, dvs samordningen av den fysiska transporten av böckerna från Stockholm till boklådorna.

Endast de stora förlagen har funnit det lämpligt att sköta distributio— nen till detaljhandeln själva. Mindre och medelstora förlag har inte denna möjlighet. Det skulle ställa sig alltför dyrt. Dessa förlag utnyttjar i stället Seelig för lagerhållning, beställningsmottagning, utsändning, fakturering, bokföring etc. Naturligtvis utnyttjas dessa Seeligs tjänster också av personer som ger ut böcker på eget förlag.

De större förlagen — och några medelstora — har också egna försäljare,

1 Bibliotekstjänst AB bc- handlas nedan i avsnitten 6.2.5 och 6.6.6.

som reser runt till landets boklådor och marknadsför förlagets böcker. Mindre förlag har naturligtvis inte heller denna möjlighet, men också i detta fall utgör Seelig ett alternativ. Förlag kan nämligen mot avgift anlita en särskild försäljningsavdelning hos Seelig. Förlaget kan på detta sätt tre gånger årligen presentera sin utgivning för landets bokhandlare via kringresande försäljare.

Av avsättningsmässigt ganska liten betydelse för branschen totalt är Seeligs s k centrallager. Detta lager innehåller ca 23 000 titlar, vilket avses motsvara samtliga för en allmän publik aktuella böcker. 1 lagret finns således även böcker från de större förlagen som har egen distribution. Tanken är att detaljisterna härigenom skall kunna göra kompletterings— köp från en enda källa och på så sätt spara tid och kostnader.

Centrallagret utnyttjas av såväl abonnemangs- som B-bokhandel. För den senare gruppen är lagret livsviktigt eftersom det i praktiken är dessa boklådors bästa möjlighet till leveranser på hyggliga villkor.

Seelig tillhandahåller även annan service för bokhandeln, bl a bokupp- lysningstjänster och den s k till kund service. Denna senare innebär att en kund kan beställa och betala en icke lagerförd bok ibokhandeln och därefter få den hemsänd med post från Seelig.

5.3.2 Pressbyrån

AB Svenska Pressbyrån fungerar som grossist åt sammanlagt ca 14 000 återförsäljare. Av dessa är något mindre än tio procent Pressbyråns egna kiosker. Bokgrossistverksamheten har stora likheter med företagets tid- nings- och tidskriftsdistribution. En stor del av de förlagsprodukter som förmedlas kan också ses som en blandform av böcker och tidskrifter; de är billiga och utkommer i serier med jämn periodicitet; de impulsköps ofta och slängs efter läsandet.

Bokutbudets inriktning kan till en del förklaras av grossisttjänsternas utformning. Pressbyråns rutiner är till största delen anpassade till mass- marknadsförlagens behov: av varje boktitel sänds ett stort antal exemplar ut enligt på förhand bestämda mallar. (Mottagningsställena är klassifice- rade, liksom varje bok som ingår i en serie.) Böckerna utsänds med full returrätt och osålda exemplar återkallas efter förhållandevis kort tid. Returerna är genomsnittligt stora och de returnerade böckerna makuleras oftast.

Kvalitetsförlagen har av naturliga skäl svårigheter att inordna sina böcker i en sådan apparat. Kontakten med abonnemangsbokhandeln har gjort att dessa förläggare vant sig vid att i stor utsträckning sälja sina böcker i fast räkning, att böckerna, om de returneras, är i sådant skick att de kan saluföras senare, samt att böckerna lagerhålls i bokhandeln under väsentligt längre tid. De mera omfattande satsningar som gjorts från kvalitetsförlagen att sälja via Pressbyrån har oftast lett till betydande förluster. Det är bara vissa enstaka bästsäljare som går ut till de större försäljningsställena inom Pressbyråns distributionsnät.

Konsumentvärdet, exkl moms, av de försålda böckerna uppgick år 1970 till 44,2 mkr, vilket jämfört med värdet 1966 innebar en ökning med 31 procent. Ökningen är jämfört med förändringarna hos andra

kanaler som säljer böcker till en allmän publik mycket stor — näst bokklubbarnas den största.

Ser man till konsumentvärdet svarar Pressbyrån för en relativt liten del — knappt tio procent — av bokförmedlingen till allmänheten; motsvaran- de värde för fackbokhandeln är ca 50 procent. Om man däremot beräknade antalet försålda böcker blir Pressbyråns andel väsentligt större. Enligt utredningen ovan redovisade beräkningar förmedlade de 14 000 försäljningsställena år 1970 sammanlagt ca 10 miljoner böcker. Siffran för fackbokhandeln var ungefär lika stor. Av den totala kommer- siella bokförsäljningen till allmänheten som uppskattades till 25 miljoner exemplar svarade Pressbyrån alltså för ca 40 procent.

5 .4 A bonnemangsbokhandeln 5.4.1 Struktur'

Som framgår av figur 5.1 är abonnemangsbokhandeln värdemässigt dominerande när det gäller försäljningen av allmänlitteratur; av en totalomsättning år 1970 på 456 mkr svarade abonnemangsbokhandeln för 217 mkr eller 48 procent.

Allmänlitteraturen svarade bara för ca 40 procent av boklådornas totala försäljning. En annan viktig post var läroböcker, som såldes till ett värde av 131 mkr. Försäljningen av tidningar och tidskrifter upp- gick till 13 mkr medan pappersvaror och övriga varor såldes för 138 mkr.

Abonnemangsbokhandelns totalförsäljning exkl moms år 1970 kan alltså beräknas till cirka en halv miljard kronor.

Boklådorna ägs och sköts i mycket stor utsträckning av självständiga företagare. Antalet förlagsägda boklådor har minskat under senare år genom att Bonnierkoncernen avvecklat sin bokhandelsrörelse. Esselte- koncernen har genom fusionen med Almqvist & Wiksell nio boklådor i sin ägo. I övrigt är det huvudsakligen varuhuskedjorna som äger ett flertal boklådor. År 1970 ingick 21 fullsorterade boklådor i varuhuskedjor. Därav svarade KF/Domus för flertalet (17). Det förekommer också i några fall att privatpersoner äger mer än en boklåda. Huvudintrycket är ändå att bokhandelsbranschen i ovanligt hög utsträckning består av småföretag. Under senare år har man heller inte kunnat urskilja några koncentrationstendenser. Vissa iakttagare menar dock att en utveckling mot ökad koncentration är oundviklig, och att den också är önskvärd om bokhandelsnätet skall hållas intakt.

Antalet abonnemangsboklådor har under det senaste decenniet inte ändrats nämnvärt. Om man bortser från filialer fanns det år 1960 301 A-boklådor. Motsvarande siffra för åren 1965 och 1972 var 313 resp 295. I augusti 1973 fanns 297 stycken.2 När det gäller antalet abonne- mangsboklådor kan man alltså inte peka på någon nämnvärd försämring under de senaste tretton åren.

Under perioden har förändringar inom bokhandelsbeståndet inträffat; ett sjuttiotal abonnemangsboklådor har lagts ned eller övergått till B-bokhandel och nästan lika många har alltså tillkommit, antingen genom nyetablering eller genom övergång från B-bokhandel.

] En noggrann redovis- ning av bokhandelsstruk- turen finns i lin bok om böcker SOU l972:80 kapitel 3.

2 Uppgifterna bygger på material från Bokhandla— reförcningcn.

Endast en liten andel av nedläggningarna har drabbat orter där bokhandeln i fråga varit ensam. Huvudparten har inträffat i medelstora och stora städer. I Stockholm har t ex elva abonnemangsboklådor lagts ned under trettonårsperioden.

Nyetableringarna har i ganska stor utsträckning skett på samma orter där nedläggningar tidigare förekommit. Det är inte fråga om övertagan- den, utan en bokhandel har lagts ned och en annan har etablerats på annan plats och av annan person i orten. Många nyetableringar har också gorts i expanderande tätortsområden. Ett tiotal av de nystartade abonne- mangsboklådorna är inrymda i Domusvaruhus.

I en typ av expanderande orter är nyetableringar ovanliga. Det gäller orter av renodlad sovstadskaraktär. Flertalet nybyggda förorter i Stock- holms—, Göteborgs- och Malmöregionerna saknar således abonnemangs- bokhandel. Däremot har, som redan antytts, många medelstora men expanderande städer fått nya boklådor. På dessa platser finns förutom den boende befolkningen också de viktiga institutionella kunderna — skola, bibliotek och företag — vilka i betydande utsträckning saknas i storstädernas förortsområden. Utredningens undersökningar visar att en betydande del av bokförsälj- ningen är koncentrerad till ett mindre antal boklådor; tolv procent av boklådorna svarade således år 1970 för närmare 40 procent av försälj- ningen, och en fjärdedel av boklådorna svarade för cirka 60 procent av bokförsäljningen. Ett mycket stort antal boklådor har en omsättnings- mässigt ganska obetydlig bokhantering. 52 stycken svarar tex för fyra procent av omsättningen.

Man kan också urskilja en icke obetydlig koncentration till tätorts- områden. Varannan boklåda finns i orter med mer än 30 000 invånare och var fjärde i storstadsområdena Stor-Stockholm, Stor-Göteborg och Stor-Malmö. Även om övriga boklådor ligger ganska jämnt spridda över landet, har cirka 15 procent av landets befolkning mer än 25 km till närmaste abonnemangsbokhandel.

Studerar man förekomsten av abonnemangsboklådor regionalt, finner man som väntat att Norrland har det klart glesaste bokhandelsnätet. Denna servicenivå motsvaras också av en relativt låg försäljning per invånare. Detta gäller inte bara Norrland utan även andra glesbygds- områden. I sådana säljs, enligt utredningens beräkningar, vanligtvis en halv bok per invånare och är via abonnemangsbokhandeln. Motsvarande siffra för de tre storstäderna och universitetsorterna ligger nästan genom- gående betydligt över 1,5. Det är notabelt att Pressbyrån som har ungefär samma totalförsäljning, räknat i antal sålda böcker, inte uppvisar samma regionala olikheter som abonnemangsbokhandeln. Glesbygds- och stor- stadsregioner har ungefär lika stor försäljning via Pressbyrån, nästan genomgående inom intervallet 1,1—1,5 försåld bok per invånare och år.

5.4.2 Abonnemangsbokhandelns lönsamhet

Utredningens undersökningarl visar att lönsamheten år 1970 genomsnitt- ligt sett var tillfredsställande för abonnemangshandeln. Rörelseresultatet — 1 En bok om böcker genomsnittligt 90 000 — var sådant att det gav ägaren en ersättning som SOU 1972:80, s 155 ff.

väl täckte en föreståndarlön och dessutom gav ränta på satsat kapital. Boklådorna hade också kunnat utnyttja de möjligheter till konsolidering som skattereglerna medger. En jämförelse med en liknande undersökning för år 1961 visar att likviditet och soliditet genomsnittligt blivit bättre är 1970.

Genomsnittssiffrorna ger emellertid en inte helt rättvisande bild. Det fanns klara skillnader mellan olika boklådor i lönsamhetsavseende. Tio procent av de undersökta boklådorna gick sålunda med förlust, medan andra boklådor lämnade avsevärda vinster.

De boklådor som gav sämst resultat utgör ingen homogen grupp. Av undersökningen framgår också att om boklådorna indelas istora, medel- stora och små, visar varje grupp genomsnittligt samma lönsamhet. De större boklådorna hade visserligen absolut sett större vinster, men i förhållande till omsättning och satsat kapital var situationen likartad. Några skillnader i lönsamhet mellan boklådor med olika försäljningsin- riktning kunde inte heller urskiljas. Boklådor med hög resp låg andel försäljning till skolor och bibliotek ger sålunda ungefär samma avkast- ning.

Å andra sidan visar undersökningen att boklådor med hög försäljning till skolor och bibliotek för sin lönsamhet är mycket beroende av denna försäljning, huvudsakligen bestående av kommunala inköp. Marginalen och bruttovinsten av denna försäljning är visserligen låga, men kostnaderna är också låga och försäljningen är koncentrerad till lågsäsong. Rörelse- resultatet för försäljningen till kommunerna ligger därför lika högt som för annan försäljning dvs 5 procent.

Undersökningen visar att en förlust av försäljningen till kommunerna skulle få kännbara effekter för många boklådor. Ägaren av en tänkt genomsnittsboklåda skulle i ett sådant läge kunna ta ut en ersättning motsvarande en ordinär föreståndarlön, men verksamheten skulle inte längre lämna någon avkastning på satsat kapital. För boklådor med stor försäljning till kommunerna — mer än 50 procent av totalförsäljningen — skulle avkastningen i många fall bli otillräcklig. Ett stort antal boklådor — främst sådana som är ensamma på mindre orter # har en försäljning som till betydande del har kommunala avnämare.

Beroendet av försäljningen till kommunerna har under det senaste decenniet ökat. Försäljningen till skolor, som är mest betydelsefull, har mer än tredubblats i fasta priser mellan åren 1961 och 1970. Den har under samma period ökat sin andel av totalförsäljningen från 12 till 24 procent. Även försäljningen till bibliotek ökade absolut sett betydligt under perioden, men andelen av totalförsäljningen steg inte påtagligt.

5.4.3 Abonnemangsbokhandelns arbetsbetingelser Försäljning till kommunerna

Som framgått av föregående avsnitt har försäljningen till kommunerna under det senaste decenniet omsättningsmässigt ökat kraftigt och också fått en allt större betydelse för många boklådors lönsamhet. Genom införandet av fria priser den 1 april 1970 har en viss osäkerhet vad gäller

i ; försäljningen till kommunerna inträtt. j Bruttopriserna och etableringskontrollen innebar att A-boklådorna : tidigare i praktiken hade ett lokalt monopol på försäljningen till kom- . munala institutioner; om det fanns flera boklådor i en kommun infördes många gånger kvoteringar av de kommunala inköpen.

När konkurrensbegränsningarna försvann förbättrades kommunernas förhandlingsmöjligheter väsentligt. På många orter infördes ett anbuds- förfarande. Följderna för försäljningen till skola resp bibliotek har inte blivit likartade. Försäljningen till skolor var och är störst; är 1970 uppgick försäljningen av läroböcker till 131 mkr. Utredningens branschstudierl visar att läroboksförsäljningen via abonnemangsbokhandeln under det första året efter de fria prisernas införande totalt sett inte minskade. Däremot kunde man finna en omfördelning inom bokhandeln så att en viss koncentration till de större enheterna blev märkbar. De senare hade i anbudsgivningen slagit ut mindre, lokala boklådor. Som en följd av priskonkurrensen försämrades under perioden också bokhandelns marginaler på skolboks- försäljningen något. Totalt sett förändrades emellertid situationen endast obetydligt under denna period.

Bokhandelns starka ställning som läroboksförsäljare förklarades till stor del av de avtal som fanns mellan fackbokhandel och läromedelsför- lag. Avtalen var så utformade att de gav boklådorna klara fördelar framför andra förmedlare och köpare. Fr o m april 1972 införde förlagen emellertid ett nettoprissystem för skolböcker, som gav samma villkor för alla kundkategorier. De nya reglerna innebar bl a att kommunerna själva med fördel kunde uppträda som köpare. ,

Trots kommunernas förbättrade konkurrensläge kom bokhandeln också försäljningsåret 1972/73 att behålla sin marknadsandel. Försälj- ningen blev tom större än den varit år 1970. Det är troligt att marginalerna på försäljningen till skolor genomsnittligt försämrades ytterligare något. Kvar står dock intrycket att kommunerna inte utnytt- jat de nya inköpsmöjligheterna utan i stor utsträckning anlitat lokala boklådor. Detta kan bero på att man från kommunalt håll, när alla kostnader sammanslagits, funnit bokhandeln vara det billigaste alterna- tivet. Det kan också ha sin grund i ett kommunalt ansvar för den kommersiella bokförmedlingen; man köper läromedel via den lokala bokhandeln till något högre priser i syfte att främja boklådans fortbe- stånd och garanterar därmed en försäljning av allmänlitteratur till kommunens invånare. Försäljningen till bibliotek uppgick år 1970 till 35 mkr och var således väsenligt mindre än försäljningen till skolor. Sedan år 1970 har försälj- ningen både absolut och relativt minskat.

Ungefär två tredjedelar av försäljningsvärdet för år 1970 bestod av s k sambindningsförmedling. Resterande tredjedel motsvarade bokhandelns egentliga bokförsäljning till biblioteken. Många upplevde bokhandeln som en onödig mellanhand för sambindningsböckerna. Vid införandet av fria priser övergick därför många kommuner till direktleveranser mellan Bibliotekstjänst och biblioteken. Endast cirka 20 procent av sambind- ningsförsäljningen går nu via bokhandeln.

1 En bok om böcker. SOU1972280, S 153.

Boklådornas sammanlagda bidrag för sambindningsförmedlingen för år 1970 har beräknats till 2,5 mkr. Det är alltså absolut sett inga stora avbräck som följt på försäljningsbortfallet. Bortfallet torde dessutom vara ganska jämnt spritt över landet och över olika boklådetyper. Genom att bokhandelns insatser och kostnader för sambindningsverksamheten var mycket låga torde bortfallet dock ha fått relativt stor inverkan på nettovinsternas storlek.

Bokhandelns direktförsäljning till biblioteken är svår att uppskatta. Konkurrensen på detta område har också ökat. Bibliotekstjänst har breddat sitt sortiment och vissa specialföretag har ökat sina satsningar. Detta gäller tex försäljningen av utländsk orginallitteratur. Samtidigt har emellertid bibliotekens mediaanslag ökat så kraftigt att bokhandeln i abso- luta tal bör ha minst lika stor direktförsäljning till biblioteken nu som år 1970. Vissa, delvis osäkra, uppgifter tyder torn på en icke obetydlig ökning av den direkta bokhandelsförsäljningen till biblioteken.

Av försäljningen till kommunerna är det således bara sambindningsför- säljningen som till stor del försvunnit. Övrig försäljning har snarast ökat. Däremot torde marginalerna på denna försäljning för flertalet boklådor ha försämrats.

Läget för den lönsamhetsmässigt viktiga försäljningen till kommunerna är ännu inte klart. Många kommuner prövar i dagsläget olika inköpsvägar för att få underlag för ett mera definitivt framtida val. En dämpad optimism kan redan nu skönjas från bokhandelshåll, framför allt på orter där bokhandeln är ensam. I många sådana kommuner har synen på den lokala boklådans uppgift och betydelse förändrats på ett för bokhandeln- positivt sätt.

Försäljning till allmänheten

Under tiden mellan näringsfrihetsrådets beslut om införande av fria priser är 1965 och beslutets ikraftträdande år 1970 fördes en ibland intensiv debatt om de fria prisernas konsekvenser. Det är notabelt att man därvid endast i undantagsfall berörde följderna för försäljningen till kommuner- na och de konsekvenser en förlust av denna försäljning kunde få på möjligheten att saluföra annan litteratur. Debatten kom istället ensidigt att handla om försäljningen av allmänlitteratur.

Kritikerna menade att de fria priserna skulle medföra att ett smalt sortiment av bestsellerlitteratur skulle vinna på reformen. Denna littera- tur skulle nå ut till nya försäljningsställen _ t ex varuhus och kiosker — och där säljas till väsentligt reducerade priser. Bokhandeln skulle tvingas att följa med i prissänkningarna på denna för lönsamheten viktiga försäljning, och grunden för en fullsorterad bokhandel skulle därvid försvinna. Den svårsålda litteraturen skulle endast finnas tillgänglig på ett fåtal försäljningsställen i storstäder och universitetsorter.

Näringsfrihetsrådet motiverade sitt beslut bl a med att sådana negativa effekter inte behövde följa på ett avskaffande av bruttopriserna. Rådet väntade sig to m en allmän förbättring för bokförsäljningen genom att böckerna skulle komma att säljas av ett större antal återförsäljare och genom nya försäljningskanaler samt att, som en följd av detta, priserna

skulle sjunka.

Nu, något mer än tre år efter reformens införande, kan man konstatera 'att ingendera parten fått rätt. Fackbokhandeln har fortfarande samma stora betydelse i försäljningen av allmänlitteratur. Vissa andra kanaler har börjat saluföra ett fåtal frekventa titlar, men totalt sett är effekten av denna försäljning både omsättnings- och konkurrensmässigt nästan för- sumbar.

Inte heller på prissidan har följderna blivit de väntade. Utredningens undersökningarI visar inte några prisdifferenser av betydelse, vare sig mellan bokhandeln och andra försäljningskanaler eller mellan olika boklådor inom fackbokhandeln. Några varuhus har hållit en lägre pris- nivå, men några större effekter på bokhandelns försäljning har detta, som påpekats, inte fått. Det finns konkreta uttryck för bokhandelns starka konkurrensläge gentemot annan bokförsäljande handel: på Bokhandlare- föreningens rekommendationer, men mot förläggarnas vilja, har man med få undantag höjt priserna med cirka fyra procent. Införandet av fria priser har bidragit till förändringar i försäljnings- politik, försäljningsmetoder, butiksplanering, avtal etc inom bokhandels- branschen. Sådana förändringar inträdde redan när beslutet fattades år 1965 och har sedan kontinuerligt pågått. Genom att bokhandeln tidigare varit skyddad från konkurrens fanns på många håll en konserva- tiv syn på försäljningens bedrivande och en viss förnöjsarnhet med sakernas tillstånd. De åtgärder som bokhandelsbranschen själv efter 1965 satte in som en följd av införandet av fria priser torde därför i stort ha haft positiva effekter för den bokköpande allmänheten.

En följd av reformen var att det gamla kommissionssystemet inte kunde behållas.2 Ett nytt avtal slöts därför är 1970 mellan Bokförlägga- reföreningen och Bokhandlareföreningen. Detta avtal innebar i praktiken att hantering och regler i stort sett blev oförändrade. A-boklådorna — eller abonnemangsboklådorna som de kallades i det nya avtalet — fick genom funktionsrabatter etc klara förmåner framför andra försäljningskanaler. Övergången till systemet med fria priser blev därför mjuk.

År 1973 slöts, efter en längre tids förhandlingar, ett nytt avtal. Fördelen för fackbokhandeln i relation till annan handel finns kvar, men avtalet innebär en brytning med den gamla fullsorteringstanken. Kravet att varje boklåda i abonnemang skall ta emot samtliga böcker från i avtalet deltagande förlag, och att man dessutom skulle hålla ett brett backlistsortiment, gavs genom detta avtal upp. Den enskilda boklådan skall enligt det nya avtalet välja mellan olika abonnemangsalternativ från varje enskilt förlag. Genom nya returregler kommer lagerhållningen också med stor sannolikhet att minska. Vissa krav på minimisortiment från det enskilda förlaget har införts, varför detta är garanterat en given spridning av de titlar man vill profilera. Vissa rabattregler stimulerar också bokhandlarna att hålla en viss backlist.

Det nya avtalet kommer knappast att medföra några allmänna och genomgripande förändringar. Redan tidigare hade man på många håll släppt ambitionen att upprätthålla en fullsorterad bokhandel. Avtalet får därför till en del ses som en bekräftelse på ovan angivna utvecklings- tendens.

1En bok om böcker. SOU 1972:80, s 151 ff.

2 En redovisning av kom- missionssystemet finns i En bok om böcker, SOU 1972:80 s131 f.

Ett studium av bokhandelsbranschens problem visar också att önske- målet om ett finmaskigt nät av boklådor med full sortering svårligen låter sig förenas med kravet på lönsamhet. Skillnaden mellan olika boklådors kundunderlag, både vad gäller omfattning och inriktning, är alltför stor. Det är därför orealistiskt — och troligtvis också skadligt — att sätta upp samma abonnemangs- och lagerhållningsregler för en storstadsboklåda med en omsättning överstigande 10 mkr, som för en boklåda som betjänar en mindre ort och som svårligen kan nå en omsättning över- stigande något hundratal tusen kronor.

Ett bokhandelsnät med differentierad ambitionsnivå torde därför bli oundvikligt. Detta hindrar inte att miniminivån för såväl sortiment som service kan och bör sättas ganska högt.

Det fanns risk att avtalet och de friheter det gav den enskilde bokhandlaren skulle orsaka onödigt stora skillnader mellan olika typer av boklådor. Det är ännu för tidigt att definitivt uttala sig om avtalets konsekvenser, men boklådornas teckning av abonnemang hos de olika förlagen ger en ganska ljus bild. Den avgjort vanligaste formen är 5 k fullständigt abonnemang, vilket innebär att flertalet boklådor frivilligt valt samma abonnemangsform som man tidigare varit låst vid. Resultatet tyder på att de större förlagen fått något fler fullständiga abonnemang än de mindre. Detta är emellertid bara en nyansskillnad och utfallet för de mindre förlagen får också sägas vara mycket gott. Någon kritik mot avtalet efter abonnemangsteckningen har heller inte förekommit.

Den nya avtalsformen innebär emellertid att det föreligger en ständig risk för sänkning av bokhandelsbranschens standard. Inom branschen finns visserligen en utbredd övertygelse om att det stora sortimentet och den goda servicen är en förutsättning för bokhandelns fortbestånd. Utvecklingen för annan fackhandel visar dock på stora problem och man bör inte bortse ifrån möjligheten att boklådorna, om ekonomiska problem uppstår, söker lösa dessa genom att, när abonnemangsavtalen skall förnyas, kraftigt minska sortimentet och på annat sätt sänka servicenivån. I ett sådant läge kommer den goda, men svårsålda, littera- turen från mindre och medelstora förlag att vara den utgivningssektor som drabbas först.

5.4.4 Abonnemangsbokhandelns framtidsutsikter

Som redovisats ovanl visade utredningens studier inte på några klara skillnader vad gäller lönsamhet mellan olika grupper av boklådor, vare sig indelningen gjordes efter omsättningens storlek eller inriktning. Studierna avsåg situationen är 1970, men denna slutsats torde alltjämt ha sin giltighet. Införandet av fria priser har således inte gynnat någon boklåde- typ framför någon annan.

Ett möjligt undantag utgör de allra största boklådorna. Enligt en spridd uppfattning har dessa under senare år haft svåra ekonomiska problem att brottas med. Några undersökningar som belägger detta finns inte.

I senare års diskussioner om bokhandelns framtid har tanken på olika former av kedjebildningar förts fram. Man har bl a tänkt sig en form av

1Se 3178.

kedjebildning, där fördelarna skulle vinnas genom stora sammantagna inköp Och ökad möjlighet till rationell hantering. Det finns några exempel på denna typ av kedjebildning. Omfattningen är ganska begrän- sad och senare års utveckling tyder inte på någon ökning. (I extremfallet av denna kedjetyp har det enskilda försäljningsstället endast en försäljan- de funktion. Inköp och administration sköts centralt. Ett exempel på denna försäljningsform inom bokförsäljningens område utgör Press— byrån.)

En annan form av kedjebildning utgår från en moderboklåda till vilken ett antal mindre satellitboklådor är knutna. De senare behöver inte vara ensidigt inriktade på bokförsäljning; ett bokställ i en tobaksaffär e d har nämnts som exempel på en ny sådan försäljningsform. Exempel på denna kedjebildningsform saknas i Sverige, trots att diskussionen om den förts under åtskilliga år. Många menar to m att sådana kedjebildningar är en förutsättning för ett bevarande av nuvarande småboklådor.

Som redan påpekats är medelåldern bland bokhandlarna hög. Det finns således relativt många bokhandlare som snart kommer att lämna verksam- heten. En försvårande omständighet är att en inte obetydlig andel av dessa personer saknar naturliga efterträdare i form av släktingar eller anställda som är villiga att köpa rörelsen. En bidragande orsak till en sådan brist på intresse kan vara att verksamheten har stagnerat. Någon omplanering av butiken och andra åtgärder för att förbättra förutsätt- ningarna har således inte gjorts. Om butiken tas över av en annan person måste denne, om han planerar fortsätta verksamheten under längre period, göra ganska stora investeringar. Härtill behövs i allmänhet banklån, som kan vara besvärliga att utverka.

En annan företeelse som redan påpekats är den relativt obetydliga nyetableringen inom bokhandelssektorn. Särskilt påfallande är avsakna- den av boklådor i de större städernas förorter. Som en trolig anledning till denna brist nämndes att boklådor i dessa områden inte kunde påräkna den för lönsamheten viktiga försäljningen till skolor och bibliotek. Konkurrensen om butikslokalerna i nya förortsområden är dessutom numera hård. Även i detta fall behövs därför stora initiala satsningar, vilka oftast måste finansieras via banklån.

5.4.5 Olika stödformer

Det är inte bara bokhandeln utan även övrig fackhandel, som under senare decennier har omvandlats: mindre enheter har slagits ut, sortimen- tet har begränsats och möjligheterna till personlig service har minskat.

Denna utveckling inom olika detaljhandelsbranscher har oftast betrak- tats som ett nödvändigt led i utvecklingen. I några fall har emellertid ingrepp från det allmänna ansetts motiverade för att förhindra en alltför drastisk utveckling.

I ett delbetänkande från glesbygdsutredningen, Kommersiell service i glesbygder (SOU 1972:13), diskuteras statliga insatser, främst sådana som syftar till att förbättra inköpsmöjligheterna av livsmedel i glesbygdsom- råden. De slutsatser man kom fram till redovisas nedan.

Omvandlingen inom detaljhandeln är en relativt allmän företeelse i västvärldens länder. På många håll har utvecklingen inom bokhandels— branschen ansetts vara värd speciell uppmärksamhet. I flertalet länder har man kvar konkurrenshindrande bruttopriser. Med bruttopriserna följer vanligtvis också etableringskontroll. Bruttopriserna är, förutom i Sverige, avskaffade i Frankrike, Kanada, USA och Australien. I Kanada har emellertid en statligt tillsatt kommission föreslagit att kommunala inköp skall göras via fackbokhandeln. Andra exempel på statsmakternas favori- sering av bokhandeln finner man i de länder där bokbranschen är befriad från moms eller där momsen är reducerad.

Däremot finner man inga exempel på att stat eller kommun genom direkta subventioner sökt stödja bokhandeln. Några försök från det allmännas sida att förbättra bokhandelns kapitalanskaffningsmöjligheter har inte heller gjorts.

I vissa länder har emellertid bokbranschen internt sökt förbättra kreditmöjligheterna. Sålunda har i Holland inrättats en stiftelse, som genom förmånliga lånevillkor möjliggör för bokhandelsmedhjälpare att ta över boklådor, samtidigt som den gamla ägaren dels via stiftelsen omedelbart får hela köpeskillingen, dels garanteras del i framtida vinst. Stiftelsens verksamhet har varit framgångsrik och från bokhandelshåll menar man att i det fall stiftelsen inte funnits skulle de nu övertagna boklådorna antingen ha lagts ned eller ha övertagits av bokhandelskedjor.

Glesb ygdsu tredn ingen Som ovan påpekats har glesbygdsutredningen avlämnat ett delbetänkan- de, Kommersiell service i glesbygder (SOU l972zl3). Där behandlas huvudsakligen situationen på dagligvarusidan. Nedan återges utredningens förslag sådant det sammanfattats i prop. 1973:1 (Bilaga 12, Handels- departementet).

Enligt utredningen böri första hand en fungerande kol- lektiv persontransportapparat upprättas. De lokala ser- viceorternas verkningsavstånd bör då kunna vidgas till tre är fyra mil. Det större kundunderlaget bör bidra till en ökad lönsamhet och därmed ökande möjligheter att i de utvalda orterna på sikt vidmakthålla ett tillfredsställande serviceutbud. Enligt utredningens synsätt bör en kon- centration av serviceutbudet till dessa orter, med de givna förutsätt- ningarna, innebära en acceptabel lösning av serviceproblemet.

Som ett komplement till en fungerande kollektiv persontransportappa- rat bör enligt utredningen h e m 5 ä n d nin g 5 s e r vi c e ordnas. I första hand bör befintliga kommunikationsmedel användas så att olika transportbehov kan samordnas. Utredningen föreslår att kommunerna reducerar hushållens fraktkostnader för hemsändningen. Reduktionens storlek och omfattning bör avgöras av kommunerna i samband med en kommunal planering av verksamheten.

För att underlätta distributionen av beställda varor, bör glesbygds- kommunerna i vissa fall inrätta funktioner som varuombud. Dessa skulle förvara eller vidaredistribuera varorna i de fall beställaren ej direkt nås via det utnyttjade kommunikationsnätet. Behovet av varuombud är beroen- de av det system för hemsändningen som används. Det kan sålunda begränsas genom att lantbrevbäringen utnyttjas för hemsändningen.

Statsbidrag till glesbygdskommuner i allmänna stödområdet för kost- nader för fraktreduktion och varuombud föreslås utgå enligt samma princip som bidrag för social hemhjälp. Om särskilda skäl föreligger, bör bidrag kunna utgå även till glesbygdskommuner utanför allmänna stöd— området. Länsstyrelsen föreslås bli beslutande instans för bidrag inom stödområdet.

Dessa åtgärder kan visa sig otillräckliga för att garantera den önskade servicestandarden. För att kunna bevara en stationär serviceapparat med godtagbar spridning kan det då vara nödvändigt med ett samhällsstöd till serviceföretag på strategiska platser.

Utredningen avvisar d rifts st ö (1 som ett medel att bevara en stationär serviceapparat. Stora avvägningsproblem och höga kostnader skulle sannolikt bli följden av ett sådant stöd. Vidare är driftsstöd inte neutralt från konkurrenssynpunkt. Utredningen betonar också, att endast sådana enheter bör bevaras, som på sikt kan drivas med viss lönsamhet. Ett driftsstöd är inte förenligt med detta synsätt.

Utredningen förordar i stället ett statligt in v e s t e r i n g 3 s t 6 (1, som efter särskild prövning skall kunna utgå till näringsidkare som bedriver verksamhet inom kommersiell service av mera grundläggande betydelse. Stödet bör utgå för finansiering av ny-, till- eller ombyggnad av affärslokal eller annan byggnad som behövs för verksamheten eller för anskaffning av inventarier och utrustning. Investeringsstödet bör endast utgå om rörelsen kan antas bli bestående på längre sikt. Detta kan i vissa fall förutsätta att sortimentet i rörelsen utvidgas eller att mottagaren åtar sig utökad service i form av beställningsberedskap.

Utredningen ställer sig restriktiv till stöd till den ambulerande handeln på grund av dess effekter på den stationära handeln och det faktum att den sällan når utanför områden som med fördel betjänas av stationär handel. I särskilda fall bör investeringsstöd kunna utgå till teknisk utrustning 1 fordon.

Bidrag i form av lån, avskrivningslån eller en kombination av dessa föreslås utgå med högst 2/ 3 av investeringskostnaderna. Avskrivningslån bör utgöra högst 35 %, i särskilda fall högst 50 %, av den stödberättigade kostnaden. Beslut i stödärenden avseende stödområdet bör fattas av länsstyrelsen, medan beslut avseende enheter utanför stödområdet bör fattas av Kungl. Maj:t.

För att trygga ett fortsatt serviceutbud på särskilt viktiga orter, bör i vissa fall kommuner kunna köpa och rusta upp bu- tik s f a s t ig h e t e r för att sedan hyra ut dessa till lämpliga närings- idkare. Statligt bidrag härför bör, enligt utredningen, utgå till glesbygds- kommuner inom allmänna stödområdet med 50 % av kommunernas kostnader.

Näringsidkare som erhåller investeringsstöd föreslås kunna få statlig k r e d i t g a r a n t i för att finansiera anskaffning av varulager, dock högst avseende hälften av kapitalbehovet.

Statens kostnader beräknas av utredningen till 3 milj. kr. per år för fraktreduktioner; till 2 milj. kr. per år för varuombud; till 3 milj. kr. per år för investeringsstöd och till 2 milj. kr. per år för kommunernas anskaffning och upprustning av butikslokaler.

Som underlag för beslut istödärenden bör enligt utredningen kommu- nerna utarbeta översiktliga planer för serviceförsörj- n i n g e n . Av planerna bör framgå på vilka orter en bestående stationär service är särskilt angelägen.

Samhällsorganen föreslås ta initiativ till kontinuerliga s a m rå d i strukturfrågor med bl a handelns organisationer och träffa överenskom- melser om varsel vid planerade nedläggningar.

Förslagen har karaktären av försöksverksamhet och bör kunna om- prövas efter en femårsperiod.

Departementschefen anslöt sig i nämnda proposition i stort till utred- ningens bedömning. Frågan om förbättring av de kollektiva transporterna hänsköts till chefen för kommunikationsdepartementet. Departements- chefen ansåg att behovet av varuombuden var svårt att bedöma varför han inte ansåg sig kunna förorda statligt bidrag till sådana kostnader. I frågan rörande statligt bidrag till subventioner för att reducera fraktkost- naden vid hemsändning anslöt sig departementschefen till utredningens förslag. Detsamma gällde frågan om investeringsstöd både i form av lån och avskrivningslån samt i frågan om statliga kreditgarantier till närings— idkare för anskaffning av varulager. Näringsutskottets betänkande med anledning av propositionen (NU 1973144) redovisar inga avvikande synpunkter. Riksdagen biföll proposi- tionen (Rskr l973zl61) och anvisade för budgetåret 1973/74 ett förslags- anslag av 2 100 000 kr. till Bidrag till kommersiell service i glesbygd m m och medgav dessutom att kreditgaranti för lån till anskaffning av varulager beviljades i enlighet med vad som förordats i propositionen intill ett belopp av 1 000 000 kr. Vidare anvisades över kapitalbudgeten ett investeringsanslag av 500 000 kr.

Regler om tillämpning av stödformerna finns i SFS 1973:636. Där bestäms att stöd prövas av länsstyrelsen såvitt gäller hemsändningsbidrag och av konsumentverket såvitt gäller investeringsstöd. Till konsument- verket är en rådgivande glesbygdsnämnd knuten. Av de åtta ledamöterna representerar två detaljhandeln.

Riksdagens beslut gällde dagligvaruhandeln, dit bokhandeln inte kan räknas. I propositionen sägs bla: ”Stödet bör i första hand utgå till dagligvarubutiker. Annat serviceutbud på den lokala nivån bör i allmän- het kunna vidmakthållas på annat sätt, bl a genom att dagligvarubutiken utvidgar sortimentet och håller beställningsberedskap för andra varor.” På annat ställe sägs det: ”Orter med sådan (lokal) karaktär beträffande serviceutbud bör kunna nås på 30—45 minuter med kollektiva trafikme- del och där bör finnas vissa grundläggande servicefunktioner. Service- funktioner på den sk regionala nivån bör kunna nås inom ett par timmars restidsavstånd.” I utredningen sägs att det på den lokala serviceorten bör finnas ”bl a livsmedelsbutik, järnhandelssortiment, färg- handelssortiment, textilvarusortiment, apotek, möjligheter att beställa vin- och Spritdrycker, bensinförsäljning, viss reparationsservice, frisör samt bank jämte vissa servicefunktioner av icke-kommersiell karaktär”. Som regional service räknas tjänster från varuhus och mera kvalificerad fackhandel. Till denna senare grupp torde man alltså i propositionen räkna bokhandeln. Beräkningar rörande restid till fackbokhandeln finns visserligen inte, men de uppgifter om resavståndet i km till fackbokhandeln som lämnats i En bok om böcker1 tyder på att en stor majoritet av landets befolkning har mindre än ”ett par timmars” restidsavstånd till en bokhandel.

Enligt riksdagsbeslutet skall stödet utgå till glesbygdskommuner i skogslänens inre delar och endast i särskilda fall, efter beslut av Kungl. Maj:t till kommuner i andra delar av landet.

Som framgår av tidigare redogörelse för abonnemangsbokhandelns situation är det inte bara boklådor i glesbygderna som har problem; de

1 En bok om böcker SOU1972180 s172.

ekonomiska villkoren för existerande boklådor i stadsmiljö är många gånger besvärande. Ofta saknas boklådor i mindre städer och i storstäder- nas förortsområden.

Former för stöd till abonnemangsbokhandeln

Glesbygdsutredningens resonemang kring olika stödformer är i stor utsträckning giltiga för bokhandeln. Sålunda är invändningarna mot driftsstöd relevanta liksom fördelarna med olika former av investerings— stöd.

Glesbygdsutredningen anförde tre skäl för avvisandet av driftsstöd. Det skulle bli för dyrt, det skulle leda till svåra avgränsningsproblem och det skulle på ett menligt sätt påverka konkurrensförhållandena. Alla tre invändningarna är giltiga för bokhandeln.

Som redovisats är lönsamheten skiftande inom bokhandelsbranschen. Något mönster i skillnaderna mellan olika typer av boklådor har inte gått att urskilja. Detta gäller vid alla prövade former av kategorisering, vare sig. denna har gjorts efter omsättningsstorlek, försäljningsinriktning eller lokalisering.

Ett generellt verkande driftsstöd med målsättningen att göra de mest utsatta boklådorna lönsamma skulle som en följd av det nämnda bli mycket dyrt och dessutom leda till en utmanande hög vinst för redan nu lönsamma boklådor. Om i stället ett selektivt verkande statligt driftsstöd väljes leder detta till oöverskådliga avgränsnings— och kontrollproblem. Särskilt svåra blir problemen på sikt då man tvingas avgöra om fortsatt stöd skall utgå till en klart olönsam boklåda samt om man genom stöd bör främja tillkomsten av boklådor som inom kort kan väntas bli olönsamma. (Väljer staten i stället att stödja bokhandeln via investerings- stöd förutsätter detta att stödet går till sådana enheter ”som på sikt kan drivas med viss lönsamhet”.l Statsmakterna måste alltså vid bidragsgiv- ningen utgå ifrån att verksamheten på lång sikt fungerar utan kontinuerli- ga tillskott från statens sida. Detta innebär inte nödvändigtvis att boklådan från strikt företagsekonomisk utgångspunkt förutsätts bli lön- sam; förlustutjämningsbidrag kan tex tänkas komma från kommunalt håll.)

Med ett driftsbidrag följer även rent bidragstekniska problem. Ett driftsstöd kan åstadkommas antingen genom att boklådornas intäkter ökas eller genom att deras utgifter minskas. Om stödet relateras till någon intäktspost gynnas de som redan har stor försäljning. Staten har heller inga större möjligheter att höja intäkterna genom påverkan av bokin- köpens omfattning. Sådana möjligheter har däremot kommunerna som svarar för de betydelsefulla inköpen till skolor och bibliotek.

En länkning av stödet till någon av kostnadsposterna ter sig också svårgenomförbar. Dels skulle man, som idet tidigare fallet, främst gynna dem som redan nu har stor omsättning. Dels skulle en statlig inblandning på bokhandelns kostnadssida, om den får större omfattning, påtagligt påverka förutsättningarna för bokhandelsavtalets ingående. I detta avtal regleras inte bara bokinköpskostnader utan även till en del lagerhållnings- kostnader samt indirekt frakt- och marknadsföringskostnader.

1 Citatet hämtat från näringsutskottets utlåtan- de över glesbygd sutred- ningen. NU l973z44.

Ovan berörda svårigheter kan i vissa fall undvikas. Ett stöd som innebär att ett grundsortiment av bokutgivningen gratis ställs till bok- lådornas förfogande kan tom komma att gynna de mindre enheterna mer än de större. Genom att stödbeloppet absolut sett blir detsamma oavsett boklådornas omsättning bör stödeffekten bli större hos dem som har begränsad omsättning. Om stödformen anordnas på sådant sätt att staten ersätter förlagen för gratisexemplaren bör de nuvarande reglernai bokhandelsavtalet inte heller komma att ifrågasättas.

En viktig fördel med ett investeringsstöd har redan antytts: staten tar inte på sig något stadigvarande ansvar, varför avgränsningsproblemet och behovet av kontinuerliga omprövningar försvinner. Ett investeringsstöd kan också hållas på en sådan nivå att kostnaderna för staten blir rimliga.

Det sagda innebär inte att en stödfomt där staten främjar bokhandelns investeringsmöjligheter blir mindre effektiv än vad t ex ett direkt drifts- stöd kunnat bli. Om man utgår från ett givet stödbelopp torde ett användande av medlen till olika former av investeringsstöd ha störst verkan.

[ avsnittet 5.4.4 om abonnemangsbokhandelns framtid nämndes att många butiker inom en snar framtid är i behov av omplanering och ombyggnad. [ samma avsnitt påpekades att nyetableringar, särskilt i nyuppförda förortsområden, ofta är förenade med höga initialkostnader av investeringskaraktär. Även allmänt sett måste bokhandeln, för att inom ett framtida distributionssystem skapa en konkurrenskraftig sektor för kvalificerad bokförsäljning, i god tid söka effektiva och rationella försäljningsformer. Sådana insatser kommer troligen i allt högre utsträck- ning att kräva kännbara investeringskostnader.

I det statliga stödet till kommersiell service i glesbygd förekommer det, som nämnts, tre former av investeringsstöd: avskrivningslån, investerings- lån och kreditgaranti. Samtliga tre torde kunna användas för främjande av bokhandeln. I anslutning till diskussionen om abonnemangsbokhandelns framtid nämndes att många boklådor har svårigheter med kreditanskaffning. Det finns inget som pekar på att situationen — om man bortser från konjunkturrnässiga variationer — i en framtid kommer att bli bättre. Bokhandeln skulle därför vara hjälpt av kreditgarantier.

[ glesbygdsstödet kan kreditgaranti bara lämnas för anskaffning av varulager. För bokhandeln torde detta ändamål inte vara fullt så väsent- ligt; till följd både av sedvana och fungerande bokhandelsavtal uppmunt- rar förlagen, genom olika ekonomiska förmåner, abonnemangsbokhan- deln till lageruppbyggnad. Det kan emellertid vara motiverat att staten lämnar kreditgarantier för andra investeringsändamål. Förläggarna har, som närmare kommer att utvecklas nedan, ett intresse av att stödja bokhandelns investeringar. Detta stöd torde huvudsakligen komma att manifestera sig i kreditgarantier. Ett samarbete mellan stat och förläggare med finansieringen av ett investeringsstöd torde förutsätta att staten som möjlig stödform tar upp kreditgarantier.

[ vissa fall torde man, för att uppnå önskade bokinköpsmöjligheter, bli tvungen att skapa låneformer, som på ett mera direkt sätt kan ses som subventioner från staten. I sådana fall finns de båda statliga investerings-

stödsformerna avskrivningslån och investeringslån att tillgå. (Dessa stöd- former är, som påpekats, redan utvecklade i stödet till kommersiell service i glesbygderna samt även i vissa andra regionalpolitiska samman- hang. Ett statligt investeringslån är i jämförelse med vanliga banklån förmånligare både vad gäller ränte- och amorteringsvillkor. Kravet på säkerhet är dessutom lägre. Ett avskrivningslån är amorterings- och räntefritt och avskrives med en femtedel efter varje år som förflutit sedan lånet utbetalades. Avskrivningslånet får motsvara högst 35 procent eller, om särskilda skäl föreligger, högst 50 procent av sammanlagda investe- ringskostnaden. Avskrivningslån och investeringslån får tillsammans mot- svara högst två tredjedelar av nämnda kostnad.) Behovet av dessa förmånliga lånefonner måste prövas från fall till fall. Vissa redan fungerande boklådor bör p ga otillräckligt kundunderlag kunna komma ifråga. [ undantagsfall kan det också vara skäligt att ge lönsamma boklådor sådant stöd. Så är tex försäljning och lagerhållning av litteratur från exklusiva språkområden många gånger förlustbringande. En bokhandlare som garanterar en sådan lagerhållning bör inte undanhål- las investeringsstöd enbart med motiveringen att övrig försäljningsverk- samhet är vinstgivande.

Störst behov av ett generöst investeringsstöd torde nyetablerade boklådor ha. Tillkomsten av boklådor i mindre städer och i förortsom- råden bör effektivt kunna stimuleras av ett statligt investeringsstöd. Utan sådant stöd är det troligt att många expanderande områden förblir bokhandelslösa. Det saknas visserligen lönsamhetskalkyler för olika, hypotetiska nyetableringar av boklådor, men utredningens lönsamhets- studier tyder på att initialkostnaderna vid nyetablering kan uppfattas som avskräckande höga. Utländska erfarenheter visar på samma problem.

Inom många branscher stimulerar producenterna detaljhandeln, främst med syftet att åstadkomma rationaliseringar och nyetableringar. Detta sker genom satsningar från enskilda producenter men också genom bildande av finansieringsinstitut vilkas verksamhet samtliga producenter bekostar. Producenterna är oftast större och kapitalstarkare än den enskilde detaljisten. Dessutom ligger det naturligtvis i producenternas intresse att det finns en effektiv och heltäckande detaljhandel som tar hand om försäljningen av de tillverkade produkterna.

Förutsättningar för sådant utbyte finns också mellan förläggare och bokhandlare. Visst finansieringsstöd har tidigare lämnats både av enskil- da förlag och av sammanslutningar. Under senare år har behoven av och kraven på ett finansieringsinstitut blivit starkare. [ det senaste bokhan- delsavtalet finns det en uttalad överenskommelse. Det heter: ”Genom bestämmelserna om abonnemang kommer förlagen även i fortsättningen att bidra till bokhandelns finansiering av varulagret. Denna finansiering blir dock mindre än tidigare. Förlagen har emellertid framhållit att man avser att bibehålla en skälig finansiering och därför räknar med att före den 1 april 1974 bilda ett gemensamt finansieringsinstitut.” l Bokförläg- gareföreningens styrelse har man inlett ett visst förberedelsearbete; enligt planerna skall ett bolag bildas med ändamålet att genom borgensåtagande medverka till långfristiga krediter till bokhandlare för nyetablering och övertagande av butiksrörelse. Man räknar med en borgenskapacitet på

6—9 mkr. Svenska Bokförläggareföreningen har i en skrivelse den 5 oktober 1973 till litteraturutredningen hemställt att utredningen i sina förslag till stöd åt bokdistributionen ger plats åt en stödform som stimulerar bokhandelns investeringar. Föreningen ansåg vidare frågan vara av så central betydelse för branschen att ett snabbt underhandsbeslut från statsmakterna vore önskvärt.

Förläggarna har alltså ett intresse av att genom ekonomiska satsningar uppmuntra investeringsviljan inom bokhandeln. Detta intresse är helt kommersiellt. Därutöver har staten ett intresse, grundat på kulturpoli- tiska argument, av att genom ytterligare investeringsstimulans få till stånd ännu fler nyetableringar, övertaganden och rationaliseringar.

Det är svårt att ange var gränsen mellan förläggarnas och statens åtaganden skall dras. Frågor rörande ansvarsområde och eventuellt samarbete kan bara lösas genom förhandlingar mellan parterna. Av detta skäl finns det ingen anledning att här närmare ange vilken omfattning ett statligt stöd bör ha och inte heller vilken uppdelning på olika investe- ringsstödformer man bör välja. Frågor rörande handläggning och admi- nistration bör också avgöras efter de tänkta förhandlingarna.

5.5 B-bokhana'eln

5.5.1 Struktur och lönsamhet1

I början av l940-talet erbjöd Svenska Bokförläggareföreningen pappers— handlare och andra återförsäljare med öppen butik möjligheten att etablera sig som B-bokhandlare. Återförsäljaren förband sig att ta emot ett begränsat boksortiment i kommission. Övriga titlar fick rekvireras från förlagen.

Antalet B-bokhandlare steg successivt så att de vid 1960-talets början uppgick till ca 220. Därefter inträdde en likaså successiv minskning. I oktober 1973 fanns det, enligt uppgift från Sveriges B—bokhandlareför- bund, endast 151 B-bokhandlare.

Förändringarna inom B-bokhandlargruppen har varit ännu större än vad ovanstående siffror visar. Således har även under nedgångsperioden nya B-boklådor kommit till, dels genom nyetablering, dels genom att A—boklådor övergått till att bli B-boklådor. Denna övergång skedde huvudsakligen i samband med bruttoprisets avskaffande. Å andra sidan övergick vid samma tillfälle ett 25-tal B-boklådor till att bli fullsorterade abonnemangsboklådor. Resterande minskning svarar de återförsäljare för som antingen helt lagt ned bokförsäljningen eller övergått till att saluföra Pressbyråns sortiment.

B-boklådorna är huvudsakligen lokaliserade till mindre orter där abonnemangsbokhandel saknas. På sådana orter är alltså B—bokhandeln den enda kanalen för kvalificerad litteratur. Även i ett regionalt perspek- tiv fmns B—bokhandeln där abonnemangsbokhandeln saknas; den förra är således ganska rikligt förekommande i det inre av Norrland, norra Värmland, Dalsland samt västra Småland.

Under kommissionstiden fungerade Bokcentralen som grossist. Detta distributionsföretag, som ägdes av förläggarna, svarade även för informa-

* En utförligare beskriv- ning av dessa frågor finns iEn bok om böcker, SOU 1972:80, s134 och 140 samt 173 ff.

tion etc. År 1970 övertog Seelig & Co funktionen som grossist och den 1 juli 1973 avvecklades Bokcentralen helt, varvid Seelig & Co också övertog

informationsuppgifterna. Försäljningen via B-bokhandeln är begränsad; år 1969 uppgick total-

försäljningen av böcker till drygt 15 mkr. Av denna summa svarade allmänförsäljningen och försäljningen till kommunerna (skolor och bib— liotek) för ungefär var sin hälft. Försäljningen torde sedan 1969 ha minskat. Framför allt har den kommunala försäljningen gått tillbaka.

Utredningen har inte tillgång till några undersökningar om B-bokhan- delns lönsamhet. Denna tycks, precis som i fallet med abonnemangsbok- handeln, variera starkt. Det är emellertid mycket som talar för att situationen genomsnittligt är sämre för B-bokhandlarna. Dels har avveck- lingarna varit många, dels har ett antal B-boklådor på senare tid avstängts från leverans från Seelig p g a uteblivna betalningar. B-bokhandlarna har i motsats till abonnemangsbokhandlarna inga större svårigheter att avveck- la bokförsäljningen: denna utgör vanligtvis en mycket begränsad del av butikens totala försäljning.

Förlagen har inte några starkare motiv att stödja etablering och rationalisering inom B-bokhandeln. Försäljningen är alltför begränsad. (Totalförsäljningen av allmänlitteratur via B-boklådorna är inte större än motsvarande försäljning via en av de större abonnemangsboklådorna.) När kommissionssystemet försvann slöts inget nytt avtal med B-boklådor— na. Dessa erbjöds i stället att bli grossistkunder hos Seelig. Bland förläggarna ansågs B—boklådorna utgöra en så heterogen grupp att man svårligen skulle finna en enhetlig lösning. Förläggarna förordade därför att B-boklådorna delades upp i tre lika stora grupper. De femtio största skulle övergå till att bli abonnemangsboklådor och som sådana huvudsak— ligen nöja sig med minimiabonnemang (vanligtvis en tredjedel av fullt abonnemang). Mellangruppen ansågs kunna stanna kvar som grossist- kunder hos Seelig, medan de femtio minsta B-boklådorna skulle övergå till att anlita Pressbyrån som grossist. Mycket — bl a den hittillwarande utvecklingen — talar för att huvudparten av B-boklådorna stannar kvar som grossistkunder hos Seelig. Detta företag kommer troligtvis att utveckla både den viktiga informationssidan och möjlighetema till abon- nemang på provexemplar.

5.5.2 Stödformer

Det är mycket som talar för att nedläggningen av B-boklådor kommer att fortsätta om förutsättningarna inte radikalt ändras. Lönsamheten är ofta dålig, konkurrensen från alternativa försäljningsvaror är betydande, och det är förhållandevis lätt att avveckla bokförsäljningen. Även om omsätt- ningen inom B-bokhandeln är obetydlig skulle en sådan utveckling drabba många personer, eftersom flertalet B-boklådor är ensamma på orter med ett stort omland.

För- och nackdelarna med olika stödformer på abonnemangsbokhan- delssidan är i huvudsak desamma på B-bokhandelns område. Ett generellt driftsstöd måste således avvisas som orealistiskt. (Se avsnitt 5.4.5.) Också för B-bokhandeln kan en gratistilldelning av viss förstagångsutgivning

förväntas få positiva effekter. Dessa bör, om tilldelningen är densamma, bli särskilt stora för B-bokhandeln, eftersom stödet i förhållande till omsättningen blir relativt stort. Dessutom bör en sådan tilldelning garantera en annars inte given bredd i B-bokhandelns sortiment.

B-bokhandelns behov av investeringar är väsentligt mindre än den fullsorterade bokhandelns. Behovet finns emellertid och svårigheten att skaffa kredit torde vara större för de mindre B-bokhandlarna. Olika former av statligt investeringsstöd torde därför få positiv verkan, inte minst för möjligheterna till nyetablering. Det finns ingen direkt anledning att ha bestämmelser och förutsättningar som skiljer de två bokhandels- typerna åt i stödhänseende.

5.6 Övrig detaljhandel 1

Andra återförsäljare än fackbokhandeln —— i första hand Pressbyråns återförsäljare och de varuhus som inte har abonnemangsboklåda — sålde 1970 böcker för 56 mkr, vilket motsvarade ca 20 procent av den allmänlitteratur som såldes via återförsäljare.

5.6.1 Pressbyråns återförsäljare

Av landets totalt ca 60000 försäljningsställen för varor av något slag ingår ungefär var fjärde (14 000) i Pressbyråns distributionsnät. Av dessa 14 000 återförsäljare utgör 9 procent (1 200) Pressbyråns egna kiosker. Pressbyråns övriga återförsäljare består till övervägande del — ca 60 procent — av enskilda kiosker och tobaksaffärer. Därtill kommer livs- medelsbutiker, frukt- och konfektyrbutiker, snabbköp, hotell/motell etc. Av pressbyrådetaljisternas totala bokförsäljning 1970 på 44 mkr svarade de egna kioskerna för ca en fjärdedel, medan den största återförsäljar- kategorin — de enskilda kioskerna — stod för ca 30 procent.

Pressbyråns distributionsnät har en jämnare fördelning över landet än bokhandel och bibliotek. i stort sett följer fördelningen befolkningens lokalisering, dock med en viss överrepresentation för glesbygdsområden, vilket innebär att dessa har fler sådana försäljningsställen per 1000 invånare än andra områden. Även försäljningen har en relativt jämn fördelning: är 1970 låg antalet sålda böcker per invånare i 58 av de 70 regioner som ingår i den av Pressbyrån tillämpade områdesindelningen inom intervallet 1,1—l,5.

Sortimentet är som ovan påpekats hårt inriktat på den torftiga massmarknadslitteraturen för vuxna och barn. Därutöver förekommer i viss utsträckning hobbyböcker och enstaka bästsäljare från de allmän- utgivande förlagens sortiment. Före april 1970, när bokbranschens dispens från bruttoprisförbudet fortfarande gällde och när bokhandeln hade ensamrätt på alla titlar över en viss prisgräns, hade Pressbyråns återförsäljare i stort sett endast möjlighet att föra pocketböcker och barnböcker. Införandet av fria priser och upphävandet av ensamrätten har inte medfört att återförsäljarna i märkbar grad breddat sitt sortiment till att även omfatta dyrare böcker. Inte heller har någon förändringi kvalitetshänseende kunnat märkas.

1 Se En bok om böcker, SOU 1972:80, S. 148 ff och 180 ff.

5.6.2 Varuhus

Varuhusens totala försäljning av allmänlitteratur uppgick 1970 till ca 35 mkr. Därav utgör nära 20 mkr försäljning genom ca 20 fullsorterade varuhusboklådor, anslutna till abonnemangsavtalet, samt ca 3 mkr försälj- ning av Pressbyråns sortiment.

De stora varuhuskedjorna för emellertid också ett annat sortiment som de beställer direkt från förlagen. Värdet av denna försäljning uppgick år 1970 till ca 12 mkr, varav Åhlénkoncernen svarade för hälften, medan den andra hälften fördelades ungefär lika mellan konsumentkooperativa varuhus och EPA-varuhusen. Ungefär 350 varuhus, huvudsakligen belägna i tätorter, kan beräknas föra detta sortiment, vilket ger en försäljning av ca 40 000 kr per försäljningsställe. Sortimentet är förhållandevis litet och huvudsakligen inriktat på populär skön- och facklitteratur samt barn- och ungdomslitteratur från kvalitetsförlagens utgivning.

5.6.3 Villkoren för detaljistförsäljning av böcker utanför fackbokhandeln

För de detaljister utanför fackbokhandeln som saluför böcker spelar bokförsäljningen en underordnad roll. Böcker svarade för endast ca 2 procent av det totala försäljningsvärdet hos Pressbyråns egna kiosker. För de varuhus som saknar fullsorterade bokavdelningar torde andelen vara ungefär lika låg.

För de nämnda återförsäljarna är en varas omsättningshastighet en avgörande faktor vid val av sortiment. Varan skall ge en god avkastningi förhållande till det utrymme den tar i anspråk. Det är uppenbart att en stor del av den seriösa litteraturen inte uppfyller detta mål. Däremot har den kvalitetslitteratur som är populär och lättsåld en relativ fördel genom den höga återförsäljarrabatten vilken är avpassad efter specialhandelns be- hov.

I stort sett är dock villkoren för bokförsäljning väsensskilda mellan flertalet pressbyrådetaljister och varuhusen. De sistnämnda kan bedriva en bred och omfattande bokförsäljning på ekonomiska grunder. Antalet varuhus med fullsorterade bokavdelningar har ökat under det senaste årtiondet. Även om bokförsäljningen skulle ge sämre avkastning än annan försäljning på motsvarande utrymme kan den vara motiverad av service- skäl eller som ett medel att locka kunder.

När det gäller Pressbyråns återförsäljare i allmänhet — särskilt kiosker och tobaksaffärer — är restriktionerna fler. Lagringsutrymmet är begrän— sat. Möjligheterna till kundinformation och marknadsföring är obetydli- ga, eftersom kontakten med kunderna är snabb och ytlig. Dessa försälj- ningsställen saluför huvudsakligen dagligvaror såsom tidningar, frukt, konfektyr, tobak o d. Även på böcker ställs kraven att de skall säljas snabbt, vilket förutsätter låga priser och ett lättillgängligt och ”säljande” utförande. Pressbyrådetaljistema är vidare beroende av de rutiner som Pressbyrån lagt upp för distributionen av tidningar och tidskrifter. För att böcker på ett rationellt sätt skall kunna inordnas i detta system är det en fördel att de utkommer periodiskt och att de har en stor upplaga som kan fördelas på försäljningsställena.

Det är uppenbarligen endast den serietillverkade massmarknadslittera- turen som till fullo motsvarar de krav som denna distributionsapparat ställer. Från de enskilda återförsäljarnas synpunkt torde — i synnerhet som böcker överhuvudtaget spelar en marginell roll i deras verksamhet * möjligheten att i nämnvärd utsträckning sälja kvalificerad litteratur te sig avlägsen, eftersom de är hänvisade till Pressbyrån som distributör.

5.6.4 Tänkbara stödåtgärder för massdistribution av kvalitetslitteratur

Som framgått av det föregående sprides och försäljes böcker på i huvudsak två vägar: billiga utgåvor av torftig massmarknadslitteratur tillhandahålls i ca 14 000 försäljningsställen i Pressbyråns distributions- nät; den mer kvalificerade och samtidigt betydligt dyrare litteraturen utbjuds huvudsakligen via 300 abonnemangsboklådor som är koncentre- rade till stora och medelstora städer. Medan massmarknadsutgåvorna har en genomsnittlig försäljning på nära 20 000 exemplar ligger den normala försäljningen för t ex en kvalitetsroman ofta omkring 1 000 exemplar.

Detta behöver inte betyda att människor i allmänhet skulle sakna intresse för läsning av kvalificerad litteratur. Tvärtom talar t ex den höga och starkt stigande biblioteksutlåningen av skönlitteratur för att ett stort intresse föreligger. Även erfarenheterna från 1940— och 50-talens sk folkböcker visar att intresset för upplevelseläsning — även av kvalificerat slag — är betydande om bara utgåvorna är lätt tillgängliga och har ett lågt pris.

Utgivningen av folkböckerna startades 1940 av Folket i Bilds förlag (FiB), men idén med billigbokutgåvor för en stor allmänhet var betydligt äldre. En framgångsrik serie av denna typ var redan under senare delen av 1800-talet Bonniers Öreskrifter för folket. Dessa innehöll enkla småberät- telser om ”Kung Oskar och skogvaktaren”, ”Den blivande bispen” osv, men också folklivsskildringar av tex Björnson och Almqvist. Vidare förekom i olika sammanhang masspridning av enklare facklitteratur, religiös litteratur samt kriminalberättelser. De sistnämnda ansågs emeller- tid vara av undermålig kvalitet och ha en fö'rråande inverkan; framgångs- rika kampanjer genomfördes mot ”Nick Carter—böckerna”.

Det första radikala försöket med en billigbokutgivning av erkänd litteratur under l900-talet var Nordiska Förlagets 25-öresböcker, som började utkomma år 1910. Serien innehöll till största delen goda _underhållniiigsromaner av främst engelska men även franska och tyska författare. Vidare innehöll serien en rad av världslitteraturens främsta verk. 25-öresböckerna hade under en period norrnalupplagor på ca 60 000 exemplar. Hård konkurrens från andra förlag, från den expande- rande veckotidningsmarknaden, från det nya mediet filmen samt starkt stigande papperspriser anses ha samverkat till seriens tillbakagång, som inföll under 1910-talets senare del.

Under 1920 och 30—talen förekom en del mer eller mindre lyckade och mer eller mindre långvariga försök med billigbokutgivning, tills alltså Folket i Bild år 1940 startade utgivningen av sina folkböcker. Serien inriktades främst på svensk arbetar- och folklivsskildring i omtryck av författare som Jan Fridegård, Moa Martinson, Ivar Lo-Johansson, Josef

Kjellgren, Albert Viksten och Bernhard Nordh. Priserna var mycket låga: vid starten drygt en krona och ännu efter 10 år inte mer än 1:45 för häftat exemplar. Minimiupplagan kalkylerades först till 20 000 exemplar men ändrades senare till 50 000. En rad utgåvor såldes i mer än 100 000 exemplar. En starkt bidragande orsak till framgången var att man kunde bygga upp ett nät av 10 000 bokombud på arbetsplatserna. Målsättningen var att varje ombud skulle sälja 10 exemplar av varje bok.

Seriens framgång lockade andra förlag till efterföljd. År 1947 startade Bonniers genom Bonniers Folkbibliotek (BFB) arbetsplatsförsäljning av ett jämförbart sortiment. Det försteg som FiB hade genom folkrörelse- kontakterna uppvägdes av den backlist som Bonniersföretaget hade tillgång till.

Under 1950-talet började en nedgång, vilken i början av 1960-talet ledde till en nedläggning av FiB:s folkböcker och av förlagets tidning Folket i Bild. Orsakerna är ännu långtifrån klarlagda. Liksom vid 25-öresbokens tillbakagång kan man peka på en rad samverkande faktorer: hårdnande konkurrens från andra folkboksserier, främst BFB (som lades ned först 1970) och nya populärpocketserier, svårigheter att finna lämpliga utgivningsobjekt som var fria eller kunde förvärvas för utgivning, stigande kostnader, konkurrens från bättre betalda extraarbe- ten för ombuden samt det ökande tempot på arbetsplatserna som försvårade ombudsförsäljningen.

Omkring år 1960 fick pocketboken sitt genombrott i Sverige. I början publicerades dels nya utgåvor av populär och kvalificerad skönlitteratur dels populärvetenskaplig litteratur. Senare kom pocketboken också allt- mer till användning för den expanderande utgivningen av kurs- och debattlitteratur. Trots det i inledningsskedet låga priset kunde dessa böcker inte få någon masspridning via Pressbyrån. De försök som gjordes i den riktningen synes ha varit alltför halvhjärtade och tillfälliga. Däremot lyckades den hårt standardiserade massmarknadslitteraturen genom pris- billighet och effektiv distribution fånga upp en del av intresset för upplevelse- och förströelseläsning.

Sedan dess har massmarknadslitteraturen — delvis på den kvalificerade litteraturens bekostnad — ständigt stärkt sin ställning. Denna kategori är väl anpassad efter Pressbyråns försäljningsrutiner. Den kvalificerade litteraturen har däremot, främst på grund av högre priser, betydande svårigheter att nå spridning via denna kanal. Pressbyrån liksom de enskilda försäljningsställena visar av lönsamhetsskäl föga intresse för sådan litteratur.

Teoretiskt innebär emellertid Pressbyråns återförsäljarnät en utmärkt möjlighet att uppfylla några av utredningens viktiga målsättningar: att vinna nya läsargrupper och att ge många människor tillfälle att på ett bekvämt sätt genom köp förvärva god litteratur. Därmed avses inte endast presumtiva läsare som saknar bokhandel på sin hemort utan även sådana som av andra skäl sällan kommer i kontakt med bokhandeln.

Det synes som om denna möjlighet i dagsläget inte kan utnyttjas på kommersiella grunder. För att kvalitetsböcker med framgång skall kunna konkurrera med massmarknadslitteraturen krävs sannolikt att de skall ha

mycket låga priser, periodisk utgivning, standardiserat utförande och ett lättillgängligt innehåll samt att de marknadsförs på ett effektivt sätt. Flera av dessa villkor kan naturligtvis i och för sig uppfyllas för ett begränsat sortiment, men eftersom avkall inte får göras på den litterära kvaliteten och eftersom berörda parter bör ha rimlig ersättning för sitt arbete kan kvalitetslitteraturen, utgiven för en inhemsk marknad, aldrig komma att konkurrera på lika villkor med den maskinmässigt kompone- rade litteraturen. Bakom den sistnämnda kategorin står i stor utsträck- ning internationella syndikat, vilkas resurser ger dem ett kraftigt övertag i konkurrensen.

Om en lågprisutgivning av kvalitetslitteratur skall komma till stånd torde subventioner bli nödvändiga. Ett stöd måste då utgå i sådan omfattning att nämnda villkor blir uppfyllda, framför allt att priset kan sättas på en låg och konkurrenskraftig nivå.

En subvention kan tänkas utgå i olika former. Den kan utbetalas i förhand till enskilda förlag för särskilda projekt, där förlagets motpresta- tion skulle bestå i att utbjuda en viss minimiupplaga till ett visst maximipris. Den kan också utbetalas i efterhand till förlagen som en kombinerad förlustutjämning och belöning för särskilda lågprisutgåvor.

Det är emellertid osannolikt att sådana åtgärder skulle bli tillräckligt effektiva. Framför allt skulle kraven på serieform med periodisk utgiv- ning och standardiserat utförande svårligen kunna uppfyllas. För att problemet skall kunna få en tillfredsställande lösning krävs mer enhetliga satsningar, i form av speciella förlag eller.förlagsavdelningar.

Modell för ett massmarknadsförlag

I det följande presenterar utredningen en översiktlig modell över hur ett massmarknadsförlag för utgivning av kvalitetslitteratur skulle kunna utformas. Det bör observeras att gjorda beräkningar inte gör anspråk på att vara exakta. Syftet är snarare att ange storleksordningen av den subvention som kan komma att erfordras.

Massmarknadsförlagens pocketutgåvor ligger för närvarande på ett genomsnittligt pris under 5 kr inkl moms. För att kvalitetsutgåvor skall kunna utgöra ett slagkraftigt alternativ bör de ligga i samma prisläge. l nedanstående räkneexempel utgår vi därför från ett pris av 5 kr för vuxenlitteraturen. Detta pris motiveras även av att det kan uppfattas som en psykologisk prisgräns: ökningar därutöver skulle säkerligen ha en starkt hämmande effekt på försäljningen. För barn- och ungdomsböcker bör priset om möjligt sättas ännu lägre, eftersom den konkurrerande kiosklitteraturen prismässigt ligger mycket lågt.

De utvalda titlarna skall ha reella möjligheter att till de angivna priserna säljas via Pressbyråns 14 000 återförsäljare. Därför bör de bestå av sådan litteratur (svensk eller utländsk) som är i god mening attraktiv för en större publik utan att man gör avkall på kvalitetskravet. Utgåvorna bör vidare ha ett i teknisk mening standardiserat utförande och utges i form av en pocketserie med tilltalande layout och typografi.

Det är orealistiskt att tänka sig att helt nya titlar skulle kunna utges under angivna villkor. Det skulle kräva betydande subventioner att förmå

förläggare och författare att ställa attraktiva titlar till förfogande för denna ligprismarknad och därmed avstå från de vinstmöjligheter som den gängse marknaden erbjuder för titlar av detta slag. Däremot ligger det i nämnda parters intresse att nå en ny publik efter det att titeln har haft sin ordznarie försäljningsperiod. En inriktning på redan publicerad littera- tur är emellertid inte endast betingad av nödvändighetsskäl utan har även reella fördelar. Urvalet av populära och ”läsfrämjande” titlar underlättas om utbidet redan är känt.

Vid bedömningen av lämplig omfattning för verksamheten anmäler sig två mctstridiga önskemål: behovet av att bygga upp ett mångsidigt sortiment och viljan att undvika en direkt konkurrens mellan de olika utgåvorna. En utgivningsplan på en titel per månad torde vara ett minimum för att sortimentskravet skall uppfyllas på ett tillfredsställande sätt. Mer än en titel per vecka vore å andra sidan riskabelt åtminstone under :nledningsskedet innan utfallet ännu är känt. I nedanstående räkneexempel räknas med en ny titel varannan vecka — dvs 26 titlar per år — inom vardera vuxenlitteraturen och barn- och ungdomslitteraturen. . Hälften förutsätts vara svenska verk och hälften översättningar.

Vid beräkning av tänkbart försäljningsutfall kan populärpocketserier- nas försäljningssiffror tjäna som utgångspunkt. Enligt utredningens branschstudier ligger genomsnittet per titel omkring 17 000 exemplar motsvarande 70 procent av de tryckta upplagorna. Gentemot dessa serier har de skisserade kvalitetsserierna nackdelen att de utvalda verken finns eller har funnits i andra utgåvor och således redan lästs av ett relativt stort antal människor. Mot detta kan ändå hävdas att man genom den nya försäljningsformen når en delvis ny publik. Därtill kommer att böckerna i de nya serierna i denna speciella försäljningsmiljö kommer att vara unika och därmed ha större uppmärksamhetsvärde, speciellt som de av många kommer att uppfattas som mer värda sitt pris än de gängse pressbyråböckerna. Mot den bakgrunden bör upplage- och försäljnings- talen för en kvalitetsserie för vuxna kunna ligga i storleksordningen 30 000 resp 20 000 exemplar per titel. Eftersom barn- och ungdoms- böcker i regel har bättre försäljning än vuxenböcker bör talen för denna kategori kunna uppskattas till 45 000 tryckta och 35 000 sålda exemplar per titel. Med den omfattning som planerats torde verksamheten kunna drivas med en fast personal på fyra personer. En förlagschef sköter förhandling- arna med andra förlag och ansvarar för utgivning och ekonomi. Därutöver behövs två redaktioner (en för vuxen- och en för barnlitteratur) samt en kontorist. Vissa redaktionella tjänster samt tjänster för marknadsföring och distribution köps utifrån.

Konsumentpriset inklusive moms har satts till 5 kr för vuxenböckerna och 4 kr för barn- och ungdomsböckerna, vilket exklusive moms blir 4:25 kr resp 3:40 kr. Förlagets intäkt erhålles om man från de sistnämnda priserna drar 50 procent för återförsäljarrabatt och distribution, vilket ungefär motsvarar nivån för små förlag utan egen distribution. Genom- snittsupplagan per titel har som tidigare nämnts beräknats till 30000 exemplar för vuxenlitteraturen och 45 000 exemplar för barnlitteraturen. Den genomsnittliga försäljningen har beräknats till 20 000 resp 35 000

Tabell 5.2 Intäkter och kostnader för det skisserade massmarknadsför- laget, i tusen kr per år.

Intäkter Försäljning av vuxenböcker 1 100 Försäljning av barn- och ungdomsböcker 1 550 2 650 Kostnader Produktion, vuxenböcker 900 Produktion, barn- och ungdomsböcker 1 300 Författarersättning 400 Förlagsrättigheter 150 Löner, inkl sociala kostnader 350 Marknadsföring 300 Övriga kostnader (kontorslokaler, styrelse,

räntamm) 150 3 550 Underskott 900

exemplar per titel för de två kategorierna. Omfånget för vuxenböckerna torde komma att ligga på ett genomsnitt av 200 sidor. Barn- och ungdomsböckernas omfång är svårare att beräkna eftersom denna katego— ri är mer heterogen: såväl tunna bilderböcker som mer omfångsrika textböcker kan komma att ingå i serien. Författarroyaltyn har bestämts med hänsyn till att det gäller återutgivning: 10 procent för svenska och 5 procent för utländska författare. Viss ersättning till förlagen för titel- rättigheter 0 d kan beräknas till ca 3 000 kr per titel.

Eftersom ett viktigt syfte med verksamheten är att vinna nya bokläsare kommer stora krav att ställas på en effektiv marknadsföring. Utgifterna för detta ändamål bör därför vara av minst samma storleksordning som gäller för skönlitterära förlag i allmänhet, en tiondel av intäkterna. Under introduktionsperioden kan särskilda satsningar vara motiverade.

I tabell 5.2 redovisas de beräknade intäkterna och kostnaderna för det skisserade massmarknadsförlaget. Det bör återigen betonas att värdena är ungefärliga och osäkra. Detta gäller i synnerhet intäkterna, eftersom det är omöjligt att förutsäga vilka försäljningssiffror som kommer att uppnås.

Enligt beräkningen skulle företagets subventionsbehov för ett normalt verksamhetsår uppgå till ungefär 900000 kr. Några väsentliga kostnadsbesparingar är inte möjliga inom den angivna utgivningsramen. Det är inte heller troligt att subventionsbehovet skulle bli mindre med en högre prissättning. Att för vuxenlitteraturen gå över den tröskel som femkronorsnivån utgör skulle sannolikt få en så negativ effekt på försäljningen att totalintäkten blev lägre.

Endast en försäljning utöver den väntade skulle kunna leda till ett lägre subventionsbehov. Förlagets intäkt per sålt exemplar när författare, distributör och återförsäljare fått sitt, kan beräknas till 1:80 kr per vuxenbok och 1:45 kr för barn- och ungdomsböckerna. För full kostnadstäckning krävs en genomsnittlig försäljning på 45 000 exemplar (av 60 000 tryckta) per titel för vuxenlitteraturen och 70 000 exemplar (av 90 000 tryckta) per titel för barn- och ungdomslitteraturen.

Massmarknadsförlaget kommer att behöva en förberedelsetid för att

planlägga verksamheten och vidtaga vissa marknadsföringsåtgärder, innan utgivningen kan starta. Även för denna period, som kan beräknas till 3 a 6 månader, måste subventioner utgå, eftersom utgifter för personal, kontor o d samt informationskampanjer skall bestridas.

När det gäller ägandeförhållandena kan olika lösningar tänkas. Förlags- branschen skulle — mot uppfyllande av de givna ambitionerna i bl a pris- och kvalitetshänseende — kunna driva förlaget i egen regi och för detta erhålla viss subvention. En annan möjlighet är ett direkt samarbete mellan staten och branschen. Även författarna kan uppfattas som en naturlig part i detta sammanhang. Också inom ramen för ett sådant samarbete kan man tänka sig ett visst risktagande från förlagens sida. Ett tredje alternativ vore ett helstatligt förlag som mot erforderlig ersättning förvärvar lämpliga utgivningsobjekt.

Med tanke på syftet att sprida god litteratur till bredare folklager kan det finnas skäl för att organisationer med bred folklig förankring — såsom studieförbunden — beredes tillfälle att deltaga i samarbetet.

5.7. Förlagens direktförsäljning

Direktförsäljning från förlag till slutlig konsument sker huvudsakligen på tre olika sätt: bokklubbsförsäljning, postorderförsäljning och hemförsälj- ning. Enligt utredningens branschstudierl såldes 1970 via dessa kanaler böcker för ca 130 mkr, vilket skulle utgöra knappt en tredjedel av den totala försäljningen av allmänlitteratur, allt räknat till konsumentpris exklusive moms.

5.7.1 Bokklubbar

Bokklubbar är en distributionsform som förutsätter att konsumenten är medlem i en klubb. Medlemmarna förbinder sig att köpa ett visst antal volymer eller för ett visst belopp. I gengäld får de vissa medlemsför- måner, vanligen i form av lägre priser: de kan erbjudas speciella lågprisut- gåvor av förlagets tidigare utgivning, de kan också få möjlighet att köpa nyutkommen litteratur till ett lägre pris än i bokhandeln. Medlemmarna informeras om sortimentet i speciella medlemstidningar eller -folders. I dessa ingår i regel ett specialerbjudande om en eller flera böcker, vilka automatiskt sänds ut om inte medlemmen avbeställt på förhand. Utsänd- ningen av böcker till medlemmarna sker i regel via posten, men kontakt mellan medlem och förlag kan också etableras via bokhandeln, som då förmedlar informationen, tar emot beställningar och levererar böckerna.

År 1972 fanns i Sverige ett tiotal bokklubbar. De flesta och största av dem utbjuder huvudsakligen romaner av välkända författare samt viss populär facklitteratur men det finns även några mindre bokklubbar som är inriktade på speciella kategorier såsom lyrik, kristen litteratur, ekono- misk litteratur och science fiction. Under de senare åren har utvecklingen gått mot ett vidgat sortiment med en ökad andel förstagångsutgivning.

Bokklubbsverksamheten har expanderat påtagligt under senare år. I dagsläget torde den totala årliga försäljningen vara på god väg mot 70

1 En bok om böcker. SOU l972:80, s 72 ff.

mkr, vilket skulle innebära en knapp fördubbling på endast tre år. Det totala medlemsantalet kan beräknas till 450 000 och antalet förmedlade volymer till mer än 4 milj. Den genomsnittliga medlemstiden torde vara l ä 2 år. Sedan 1960 har omsättningen blivit ca 15 gånger större. Då priserna under samma tid ungefär dubblerats synes antalet förmedlade volymer ha blivit sju gånger större under perioden. Startandet av Bonniers Bokklubb och Månadens Bok samt Bra Böckers fortsatta expansion har kraftigt bidragit till ökningen. Det avgjort största företaget inom bokklubbssektorn är Bonniers som med sina tre egna bokklubbar jämte delägarskap i Månadens Bok svarar för ungefär två tredjedelar av omsättningen och av det totala medlemsantalet. Trots den starka expan- sionen är bokklubbsverksamheten mindre omfattande i Sverige än i vissa andra länder. Så är tex endast var tjugonde svensk bokklubbsmedlem mot var tionde tysk.

5.7.2 Postorder

Gränsen mellan bokklubbar och postorderföretag kan ibland vara svår att dra. I båda fallen utnyttjas posten för bokinformation och bokutsänd- ning. Den väsentligaste skillnaden är att postorderföretägen inte har några kontraktsbundna medlemmar, som ikläder sig vissa förpliktelser för att ta del av prisförmånerna. Dessa företag använder i stället adressregister och bearbetar mottagarna med en intensiv reklam. Det har därvid förekommit att vissa företag i strid med gällande lagbestämmelser tillämpat principen om automatisk utsändning, när mottagarna inte i förväg avbeställt erbjudna böcker.

Postorderförsäljningen av böcker domineras av ett fåtal förlag — utanför Svenska Bokförläggareföreningen — som mer eller mindre specia- liserat sig på denna verksamhet. Det Bästa och Förlagshuset Norden svarade 1970 för närmare 60 procent av den totala försäljningen på ca 40 mkr. De utbjudna titlarna är få till antalet och ligger utanför det gängse bokhandels- och pressbyråsortimentet. I huvudsak rör det sig om över- sättningar av anglosachsisk underhållningslitteratur resp olika slag av större verk.

5.7.3. Hemförsäljning

Hemförsäljning innebär att säljaren eller dess representant uppsöker kunden i dennes hem och att köpekontrakt — vanligen på avbetalning — där upprättas i skriftlig form. Försäljaren demonstrerar verket eller presenterar reklammaterial för kunden. Denna försäljningsform används huvudsakligen för omfattande och komplicerade verk som kräver en noggrannare presentation såsom stora uppslagsböcker. Sortimentet är med nödvändighet mycket litet.

År 1970 såldes böcker via hemförsäljning till ett värde av ca 55 mkr, varav de största förlagen — K G Bertmarks, Almqvist & Wiksell, Natur och Kultur samt Bonniers — svarade för drygt hälften. Hemförsäljningen har under senare är märkbart stagnerat vilket sammanhänger med den minskade försäljningen av stora verk (jfr s 125 ff).

Bokklubbarnas starka frammarsch får ses mot bakgrunden av de obestrid- liga fördelar som försäljningsformen erbjuder vissa grupper av förläggare och konsumenter. Förläggaren kan genom att utbjuda ett populärt urval av sin utgivning till ett lågt pris nå en ny och bredare publik. Det låga priset möjliggörs av det begränsade urvalet och den stora marknaden, vilket sammantaget ger utrymme för höga upplagor. Genom att konsu- menterna är kontrakterade medlemmar kan förläggaren ganska väl förut- se det kortsiktiga försäljningsutfallet, vilket underlättar bedömningen vid upplagesättning och andra kostnadsinsatser. Viktigt för bokklubbens lönsamhet är hur många böcker varje medlem köper och hur många år medlemmen stannar kvar i klubben. Med hjälp av medlemstidningar, medlemsblad eller dylikt har förläggaren möjligheter till en verkningsfull presentation av sortimentet och kan därigenom också utöva en viss styrning av intresset, inte minst genom valet av specialerbjudanden.

För många konsumenter — framför allt sådana som är ovana bokhan- delsbesökare och ovana bokläsare — innebär bokklubbar ett sätt att till ett relativt lågt pris få tillgång till lättläst litteratur. Även flitiga bokläsare som inte är hårt bundna av sortimentet kan ha fördel av bokklubbar som en möjlighet att begränsa kostnaderna för bokinköp. För bokläsare, som bor på orter utan bokhandel, utgör bokklubbar ofta den enklaste möjligheten att genom köp förvärva kvalificerad litteratur.

Det är emellertid förenat med stora svårigheter att starta en bokklubb. Informationen om bokklubben och medlemsvärvningen kräver tillsam- mans med uppbyggandet av en distributionsapparat stora kostnader. Vidare förutsätts ofta tillgång till attraktiva titlar som är lämpliga för denna försäljningsform. Verksamheten måste få en betydande omfattning för att bli lönsam. Därför är bokklubbsverksamhet i huvudsak en angelägenhet för storförlagen.

Från konsumentsynpunkt torde den vanligaste invändningen vara att sortimentet är begränsat i två bemärkelser, dels till böcker från de förlag som driver bokklubb, dels till ett bestsellerbetonat urval av dessa förlags utgivning. Ibland hävdas också att bokklubbar underhåller ett status- tänkande kring böcker: de låga priserna och det ofta uniformerade utförandet kan göra bokklubbar till ett praktiskt sätt att snabbt fylla bokhyllan med vackra och jämna bokryggar.

Postorderföretagen använder sig huvudsakligen av på särskilt sätt utarbetade adressregister och distribuerar reklammaterial till de presumti- va kunderna. Utbytet är betydligt mer osäkert än vid bokklubbsförsälj- ning eftersom mottagarna är okända och inte heller har åtagit sig några förpliktelser gentemot förlagen. Denna grundläggande förutsättning kan till en del förklara den inriktning och utformning som postorderförsälj- ningen av böcker har fått. Verksamheten domineras av ett fåtal specialin- riktade förlag och sortimentet är i huvudsak av underhållningskaraktär. Utgåvorna ges ofta en anslående praktutformning. Marknadsföringen är intensiv och kännetecknas ofta av ”exklusiva erbjudanden för den utvalda konsumenten.”

Postorderförsäljningens problem har fått en viss belysning genom ett

intressant försök av tidningen ICA-kuriren att 1970 via postorder sälja kvalificerad och lättläst litteratur från det aktuella bokhandelssortimen- tet. Ett 80-tal titlar från ett antal förlag valdes ut och presenterades i en 8-sidig annons i tidningen. Viss information förmedlades också på förstasidan och på ledarsidan. Tidningen hade under 1970 en medelupp- 1aga på ca 730 000 exemplar. Av prenumeranterna var ca 90 procent husmödrar. Enligt en läsundersökning exponerades 1970 det genomsnitt- liga numret för sammanlagt ca 1 500 000 personer. Därav beräknades en tredjedel vara män.

Utfallet av försöket måste betecknas som klart negativt. När rekvisi- tionstiden gick ut efter ungefär en månad hade ca 300 personer sammanlagt beställt endast ca 900 exemplar. Beställarnä var relativt jämnt spridda över riket, drygt hälften av dem boende i bokhandelslösa orter. Storstäderna var underrepresenterade i förhållande till sin andel av

befolkningen. Den ekonomiska satsningen uppgick till ca 100 kr per beställd bok

eller ca 350 kr per beställare. Resultatet för de utvalda titlarna var betydligt sämre än för ICA-förlagets egna titlar, vilka huvudsakligen utgörs av husmorshandböcker. Avvikelsen från det gängse sortimentet samt det faktum att titlarna i regel kunde erhållas snabbare och billigare (ej porto eller förskottsavgift) i den lokala bokhandeln kan ha bidragit till det dåliga resultatet. Det bör också understrykas att experimentet var av tillfällig karaktär. Rekvisitionstiden var kort och antalet titlar relativt litet. Vidare torde informationsåtgärderna inte ha varit tillräckliga: annonserna, som hade fått en anspråkslös och relativt anonym utform- ning, infördes endast vid ett tillfälle. Hemförsäljning har traditionellt varit den viktigaste försäljningsformen för uppslagsböcker och andra större verk. Möjligheten att bedriva denna aktiva försäljningsform — parallellt med andra former — har ansetts vara en förutsättning för utgivning av uppslagsverk, med tanke på produktens sammansatta karaktär, det höga priset samt det stora försäljningsbehovet. Hemförsäljning är en i hög grad löneintensiv försäljningsform (enligt uppgift motsvarar distributionskostnaderna ca 60 procent av försäljnings- värdet mot ca 40 procent vid bokhandelsdistribution). Hemförsäljningen har därigenom drabbas av snabbare kostnadsökningar än andra försälj- ningsfonner och kommit i ett sämre konkurrensläge gentemot dessa. Efter den 1 april 1970, när förbudet mot fasta bruttopriser på böcker trädde i kraft och priset alltså blev tillåtet som konkurrensmedel, har förutsättningarna för hemförsäljning ytterligare försämrats. Det blev betydligt svårare att bedriva denna aktiva och kostsamma direktförsälj- ning, när olika återförsäljare såsom stormarknader utan större olägen- heter kunde hålla lägre priser, vilket bl a utnyttjades i syfte att locka kunder till butikerna. Därtill kommer att hemförsäljning genom åren fått en allt sämre klang. Försäljningsformen uppfattas som påträngande, kunden hamnar lätt i ett psykologiskt underläge gentemot en erfaren och övertygande försäljare, ett förhållande som ibland utnyttjats av mindre nogräknade företag från olika branscher. Med dessa allmänna svårigheter att bedriva hemförsäljning sammanhänger också de problem som är förknippade med utgivning av uppslagsverk. Ökande produktionskostna-

der och ökande distributionskostnader har lett till kontinuerliga och påtagliga prisstegringar, vilka orsakat ett betydande köpmotstånd.

5.7.5. Tänkbara stödåtgärder för direktförsäljning

Även om villkoren väsentligt förbättras för fackbokhandeln kan den inte väntas få en fullständig täckning över landet. Pressbyrån, som redan har en sådan täckning, kommer å andra sidan även efter förutsatta förbätt- ringar i sin bokförmedling att uppvisa ofrånkomliga bristeri både service och sortiment. Utredningens primära målsättning att alla människor, oavsett bostadsort, skall ges möjlighet att förvärva all kvalitetslitteratur kan således inte förverkligas med hjälp av dessa båda kanaler.

I direktiven till utredningen berörs detta problem. Det heter där: ”Vid den förut nämnda experimentella biblioteksverksamheten bör försök göras även med biblioteksförsäljning av litteratur direkt till allmänheten eller med en av biblioteken organiserad postorderförsäljning av littera- tur.”

Utredningen har inte i egen regi bedrivit några försök med bokförsälj- ning via biblioteken. Däremot hade vid tiden för utredningens tillsättande viss experimentverksamhet med bokförsäljning i bibliotekslokaler skett i Helsingborg under mer än två år och i Tyresö under en halvårsperiod. I Helsingborg bedrevs verksamheten i samarbete mellan stadsbiblioteket som upplät lokalen och stadens tre boklådor som svarade för sortiment och personal; i Tyresö samarbetade biblioteket enligt ungefär samma principer med en stor boklåda belägen i det centrala Stockholm. Även om förutsättningarna var olika på de båda försöksorterna, t ex vad gällde närheten till en ”normal” bokhandel, blev resultatet av försöken att bedriva bokförsäljning med god service och hygglig sortimentsbredd i bibliotekslokaler likartat: det ekonomiska utfallet blev sådant att en fortsatt verksamhet omöjliggjordes. Några ytterligare försök i denna riktning har därefter inte gjorts i landet.

De vunna erfarenheterna kan dock inte utgöra en tillräcklig grund att utdöma bokförsäljning på bibliotek som distributionsform. Därtill hade de gjorda experimenten en alltför begränsad omfattning såväl när det gäller varaktighet som bokutbud. En ny verksamhet av denna typ behöver tid för att slå igenom. Det utbjudna sortimentet bör vara brett och spegla det som finns tillgängligt i bokhandeln. Ett visst psykologiskt motstånd från bibliotekshåll mot att bedriva ekonomisk verksamhet på biblioteken kombinerat med personalens bristande vana vid de nya arbetsrutinerna kan utgöra väsentliga hinder för framgång. Även bok- lånares bristande erfarenhet av att använda biblioteken som köpkälla kan därvidlag spela en viss roll. Om emellertid kraven på lönsamhet skjuts i bakgrunden kan bokförsäljning på bibliotek motiveras av önskemålet att erbjuda människor på bokhandelslösa orter tillfälle att köpa kvalificerad litteratur.

Utredningen har, i enlighet med direktiven, insamlat uppgifter om bl a försök i andra länder med bokförsäljning på bibliotek. Med hjälp av utrikesdepartementet har en enkät genomförts omfattande följande länder: Danmark, Norge, Finland, Island, Storbritannien, Frankrike,

Västtyskland, Holland, Italien, Sovjetunionen, Polen, Tjeckoslovakien, Ungern, Förenta staterna och Kanada. Inte i något fall uppgavs bokförsäljning på bibliotek förekomma eller ha förekommit.

Genom bibliotekens jämna spridning över landet utgör ändock bokförsäljning via bibliotek en användbar metod att ge alla människor möjlighet att förvärva kvalitetslitteratur. Även andra metoder kan tänkas. I föregående avsnitt har utredningen presenterat de vanligaste direktkana- lerna mellan förlag och bokköpare. Av dessa måste dock hemförsäljning och annan form av uppsökande försäljning ses som ett orealistiskt alternativ; De ökande svårigheterna att bedriva hemförsäljning har tidigare påpekats, liksom folkboksförlagens svårigheter att under 1960-talet hålla en kår av bokombud på arbetsplatserna. Därtill kommer att sortimentet med nödvändighet måste vara relativt litet vid denna typ av försäljning.

Som ovan nämnts är gränsen mellan bokklubbar och postorderföretag ibland svår att dra och båda formerna erbjuder goda möjligheter till en effektiv bokspridning, För bokklubbsidén talar dess obestridliga fram- gångar under det senaste årtiondet; å andra sidan vore det mindre ändamålsenligt att inrätta en subventionerad bokklubb eftersom utred- ningens målsättning är att ge människor möjligheter att köpa alla böcker utan att samtidigt binda dem vid bestämda åtaganden. Från den syn- punkten kan en postorderverksamhets friare form erbjuda tillräckligt utrymme utan att samtidigt ställa krav på konsumenterna.

Utredningen har inte genomfört några försök med en postorderförsälj- ning av litteratur av det skälet att det torde vara olämpligt att starta försöksverksamhet i liten skala. Det i avsnitt 5.7.4 redovisade försöket av ICA-kuriren tyder på detta. För att postorderalternativet skall ges en rättvis chans, måste administration och distribution fungera perfekt, sortimentet vara fullständigt och, framför allt, informationen kring böckerna vara rikhaltig och lockande.

Även om dessa villkor uppfylldes är det osäkert huruvida en postorderverksamhet skulle kunna utgöra ett gott alternativ till en fullsorterad bokhandel på orter där sådan saknas. Däremot skulle införandet av en postorderkanal skapa möjligheter till köp av den litteratur som människor på bokhandelslösa orter efterfrågar. Det skulle också kunna bidra till att vinna nya bokköpare.

För att en postorderverksamhet skall kunna uppnå dessa mål måste bl a följande krav ställas på den:

El kanalen skall kunna utnyttjas av alla oavsett bostadsort

El erbjudande till utnyttjande skall finnas på lätt tillgängliga platser

21 sortimentet skall vara fullständigt Zl informationen kring verksamheten och kring böckerna skall vara rikhaltig och lockande 3 rekvisitionsförfarandet för den enskilde konsumenten skall vara enkelt El distributionen av de beställda böckerna skall fungera perfekt.

Modell för en postorderverksamhet

I det följande presenteras och diskuteras en modell av hur en postorderverksamhet kan utformas för att uppfylla de uppställda målen och villkoren. Modellen kan sammanfattas i följande punkter:

3 beställningsblanketter med tryckta adresser och betalt porto finns tillgängliga inte bara på landets ca 2 500 postkontor utan också på landets ca 2 500 bibliotekslokaler, jleveranserna till konsumenten sker från ett centralt grossistföretag eller, där så befinnes lämpligt, från den lokala bokhandeln, E två kataloger framställes: en fullständig katalog i postverkets regi där endast titlarnas grunddata redovisas; en katalog med ett brett urval i branschens regi där titlarna får en mer omfattande och lockande presentation, El båda katalogerna distribueras till de 5 000 post- och bibliotekslokaler- na, D priset för konsumenten — inklusive portoavgifter — får ej ligga över eller väsentligt under det gängse priset i bokhandeln, El allmänna informationsåtgärder vidtas i syfte att göra den nya

verksamheten känd för en bred allmänhet.

Kravet att kanalen skall kunna utnyttjas av alla oavsett bostadsort uppfylles väl genom att beställningen sker via posten. Beställningsblan- ketter och informationsmaterial bör finnas tillgängliga på landets ca 2 500 postkontor. Även landets ca 2 500 bibliotekslokaler kan vara väl lämpade för ändamålet. Med dessa 5000 över landet jämnt spridda lokaler skulle god täckning uppnås.

Biblioteken är även lämpade av andra skäl. Där finns det redan en vana vid och en kunskap om böcker, som kan vara till stor nytta i den föreslagna verksamheten. Bibliotekspersonalen kan stå till tjänst med information och även bokbeståndet kan vara bokköparna till hjälp. Ett problem med bokbeståndet är emellertid att aktuella titlar, i synnerhet de uppmärksammade, oftast är utlånade.

Postanstalterna har i fråga om geografisk spridning lika stora fördelar som biblioteken. Det finns också, åtminstone teoretiskt, en möjlighet att där nå en bredare allmänhet än på biblioteken. För att denna möjlighet skall kunna utnyttjas förutsättes att bokinformationen utformas så att den verkligen kan intressera allmänheten för bokbeställningar.

Verksamhet av liknande typ förekommer nu på postanstalterna. På varje sådan finns upplysningsmaterial och beställningsblanketter för prenumeration av tidskrifter. Att Poststyrelsen själv tror på en satsning visar det faktum att man därifrån spontant tog kontakt med utredningen i syfte att undersöka intresset för startandet av en postorderverksamhet på boksidan. Detta intresse dikterades dessutom -— vilket man betonade — av verkets önskemål att öka portointäkterna.

Beställningsmöjligheterna behöver inte vara bundna till post och bibliotek. Blanketter kan även, tillsammans med informationsmaterial, spridas till hemmen. Blanketterna bör ha påtryckt adress och betalt svarsporto, varför köparen endast skulle behöva ange författare och titel

eller det på varje bok angivna ISB-numret (ISBN, International Standard Book Number). Denna numrering, som nyligen är införd, finns angiveni varje bok och på Bibliografiska institutets bokförteckningar. Om en postorderverksamhet kommer till stånd bör ISBN kunna anges i samband med annonsering och recensering.

För att postorderverksamhet skall kunna bli framgångsrik krävs en effektiv distribution med goda lagringsmöjligheter. Alternativet att böckerna skulle beställas direkt från respektive förlag vore opraktiskt och oekonomiskt; opraktiskt för den enskilde köparen som måste hålla reda på förlagets namn och adress, oekonomiskt för många förlag som inte har denna typ av verksamhet. Det är vidare från kostnadssynpunkt en avsevärd fördel om redan befintliga institutioner kan användas. Det finns i landet idag två företag verksamma med distribution av kvalificerad litteratur: Seelig & Co som betjänar bokhandeln och Bibliotekstjänst AB som ombesörjer inbindning och leverans av biblioteksböcker. Båda dessa företag vore väl lämpade för ändamålet. De har väl inarbetade kontakter med landets förlag och de har god vana att leverera böcker till ett stort antal adressater spridda över landet. De har även goda lagringsmöjligheter. I detta avseende kan Seelig ändå sägas ha en viss fördel med sitt omfattande centrallager av aktuell och gångbar litteratur. Vad detta lager och några av Seeligs övriga funktioner betyder bl a för de små förlagens och de små boklådornas konkurrenskraft har diskuterats ovan i avsnitten 4.3 och 5.3.1.

Det främsta syftet med en postorderverksamhet skulle alltså vara att ge människor som inte har nära tillgång till bokhandel möjligheter att köpa den litteratur som de efterfrågar. Trots denna inriktning kan man inte utesluta att vissa människor via postorder köper böcker som de annars skulle ha köpt i bokhandeln. Detta skulle åtminstone gälla om postorder- alternativet vore märkbart billigare. För postorderköp talar också flera bibliotekslokalers öppethållande på kvällarna, postens och bibliotekens bredare kontaktyta mot allmänheten samt det relativt bekväma beställ— ningsförfarandet.

Å andra sidan torde det vara mindre sannolikt att de som har lätt att nå en bokhandel eller är vana bokhandelskunder skulle övergå till att köpa via postorder. I bokhandeln får de en direkt service och har möjligheter att själva bläddra igenom och orientera sig i böcker av olika slag. Även om några av dessa möjligheter skulle erbjudas genom bibliote- kens postorderservice kvarstår det faktum att man vid postorderalterna- tivet måste vänta några dagar på de böcker, som man i bokhandeln i regel kan erhålla utan väntetid.

Mycket talar sålunda för att de personer som i första hand kommer att köpa böcker på postorder är sådana som antingen har långt till närmaste boklåda eller som av olika skäl drar sig för att gå in i en bokhandel. Det är t o m möjligt att den utökade information om böcker och propaganda för bokinköp, som bör vara förknippad med öppnandet av den nya försäljningskanalen, på kort eller på lång sikt kan locka nya kunder till bokhandeln.

Det finns även en möjlighet för bokhandeln att direkt deltaga i en postorderverksamhet. Detta skulle kunna ske genom lokala överenskom-

melser mellan bibliotek och bokhandel med den innebörden att en lokal boklåda - och inte det centrala distributionsföretaget — får in alla beställningar inom området och ansvarar för att dessa effektueras. I områden som har fler än en boklåda kan man tänka sig ett samarbete mellan dessa företag. Huruvida sådana lösningar vore till fördel eller nackdel för den bokbeställande konsumenten kan inte sägas generellt. Å ena sidan kan lokala företag åstadkomma snabbare leveranser, å andra sidan kan de inte förväntas ha en lika bred lagerhållning som ett centralt distributionsföretag. Därtill kommer olikheter mellan bokhandelsföretag inom olika områden.

Postorderförsäljning som den nu bedrivs kan karakteriseras som en lågpriskanal för ett begränsat antal titlar i förhållandevis stora upplagor. Distributionen sker centralt och kostnader för personal och lokaler kan något begränsas genom en relativ obundenhet i tid och rum: arbetet kan utföras på ordinarie arbetstid och lokalerna kan utan olägenhet placeras på billig tomtmark. De låga priserna möjliggörs alltså genom att de långa seriernas ekonomi utnyttjas i såväl produktions- som distributionsled.

En postorderverksamhet av det slag som skisseras i detta avsnitt skulle på flera punkter avvika från detta mönster. Sännärket är den kulturpoli- tiska inriktningen, vilken förutsätter att verksamheten i princip inriktas på alla människor, alltså även icke-bokläsare, och på samtliga titlar, alltså även exklusiva titlar med låg omsättningshastighet. Mot denna ekono- miska nackdel står fördelen att befintliga distributionsorgan skulle kunna utnyttjas.

När en verksamhet kommit igång och om den når en viss omfattning bör den vanliga återförsäljarrabatten på 40—44 procent ge utrymme för att täcka dels de befordringsavgifter som är förknippade med post- order och dels övriga distributionskostnader. Antag att den årliga försäljningen skulle bli 250000 exemplar. Detta skulle motsvara att i genomsnitt en bok skulle förmedlas per försäljningsställe och vecka. Om de sålda böckerna betingar ett genomsnittligt cirkapris exklusive moms på 25 kr skulle den totala återförsäljarmarginalen motsvara ett värde på ca 2,6 mkr. De direkta postavgifterna kan beräknas till ca 2:50 per beställning, alltså sammanlagt ca 625 000 kr. Då är portot för bokleveransen (som trycksak), beställningsblanketter och inbetalningen inräknad. Den återstående summan, ca 2 mkr, skulle då utnyttjas för de med postorderverksamheten sammanhängande utgifterna till distribu- tionsföretaget och till informationsverksamhet.

Även om priserna vid postorderköp skulle kunna sättas lägre än de som gäller vid bokhandelsköp finns det skäl som talar emot en sådan prissätt- ning. Verksamhetens huvudmål är att söka avhjälpa de rådande bristerna i den fysiska bokdistributionen, inte att konkurrera med bokhandeln. Om postorderpriserna påtagligt underskred bokhandelspriserna skulle detta kunna få menliga konsekvenser för bokhandelns försäljning. Å andra sidan kan hävdas att konsumentens utgifter vid postorderköp — inklusive porto för beställning, leverans och betalning — inte skall vara större än vid bokhandelsköp, bla av det skälet att postorderköp innebär viss väntetid.

I en postorderverksamhet med angivna syften ställs stora delvis

motstridiga krav på informationsåtgärder. De möjligheter som verksam- heten erbjuder bör få en fullständig presentation samtidigt som informationen till den ovane bokläsaren bör få en lockande utformning. Postverket har vid underhandskontakter med utredningen förklarat sig berett att låta framställa och till landets samtliga postanstalter distribuera en fullständig katalog där olika grunddata redovisas. Det äri första hand uppgifter som titelns namn, författare, pris och ISBN som bör komma ifråga. Katalogen skulle finansieras genom att de medverkande förlagen betalar allt efter det utrymme som deras titlar tar i anspråk. Man kan tänka sig olika uppläggningar på katalogen: antingen kan katalogen få en helt enhetlig utformning där endast ovan angivna grunddata redovisas eller också kan den erbjuda förläggarna ett val mellan olika notisstor- lekar. Förteckningen kan lämpligen utgöras av en pärm i A4-format med utbytbara sidor, där förändringar och tillägg kan göras. Materialet i pärmen bör förnyas helt åtminstone en gång per år.

Denna förteckning måste kompletteras med en katalog som får ett mer ”säljfrämjande” utförande, eventuellt i stil med existerande bokhandels- kataloger. Antalet titlar begränsas något, men katalogen bör ändå innehålla ett brett urval av god litteratur, som får en fylligare och ' populärare presentation. En sådan katalog kan lämpligen framställas i branschens regi och finansieras av de deltagande förlagen. Ett omfattande katalogarbete förekommer redan där. Ett införande av postorderförsälj- ning ligger dessutom i förlagens intresse. Om varje försäljningsställe skulle förmedla en bok per vecka skulle detta ge förlagen en försäljning på ca 250 000 ex, motsvarande ett nettovärde av 3 a 4 m kr.

Eftersom den skisserade verksamheten i stor utsträckning kan läggas ut på befintliga organ kan de fasta kostnaderna för framför allt distribution hållas på en låg nivå. De väsentligt nya utgifterna ligger på framställning och distribution av kataloger och på andra slags informationsåtgärder eftersom en postorderverksamhet med angiven inriktning ställer nya krav just på dessa områden. Eftersom emellertid bruttomarginalen på de sålda böckerna är tämligen stor, kan verksamheten när den når en viss omfattning väntas bli självfinansierande.

Det är ändå uppenbart att projektet innehåller flera osäkerhets— moment. Det viktigaste är givetvis försäljningen och därmed de intäkter som erhålles för att täcka de fasta kostnaderna. För att verksamheten skall komma igång torde statliga subventioner bli nödvändiga, i första hand för olika informationsåtgärder.

Subventionsbehovets storlek kan omöjligen fastställas utan ingående kalkyler och utan förhandlingar med berörda intressenter. Behovet är naturligtvis också avhängigt av ambitionsnivån. Så skulle tex tillgänglig- hetsmålet i och för sig kunna nås utan extra insatser på katalogsidan. Om emellertid erforderligt katalog- och beställningsmaterial skall komma till stånd och spridas inte bara till de olika försäljningsställena utan också till många hushåll och om nödvändiga allmänna informationsåtgärder kring de nya bokinköpsmöjligheterna skall genomföras torde en årlig subven- tion i storleksordningen en halv miljon kronor krävas i inledningsskedet.

6. Utlåning av böcker genom bibliotek

6.1 Allmänt

I utredningsdirektiven berörs i olika sammanhang folkbibliotekens roll vid litteraturdistributionen. Utredningens läsvanestudier har påvisat hur betydelsefull denna roll är. Biblioteksförsöken har klargjort att bibliote- ken med ökade och i viss mån omdisponerade resurser har förutsättningar att effektivisera och vidga sin verksamhet på litteraturspridningens område. Kulturrådet har i sitt betänkande betonat folkbibliotekens centrala plats i kommunernas kulturliv. Mot denna bakgrund är det naturligt att utredningen ägnat biblioteksverksamheten betydande upp— märksamhet.

Man brukar tala om fyra typer av bibliotek: folkbibliotek, forsknings- bibliotek, företagsbibliotek och skolbibliotek. Folkbiblioteken har en generell uppgift: de är bibliotek för alla. De tre andra bibliotekstyperna riktar sig till bestämda målgrupper: forskarna och de studerande vid forskningsinstitutionerna, företagens personal, skolornas elever och lära— re. Från utredningens synpunkter är folkbiblioteken och skolbiblioteken särskilt betydelsefulla. Detta kapitel kommer att behandla folkbibliote- kens insatser och de åtgärder som kan vidtagas för att öka dessa biblioteks möjligheter att effektivt medverka vid litteraturspridningen. Skolbibliotekens uppgifter kommer att närmare tas upp i kapitel 7.

I samband med redovisningen av biblioteksförsöken lämnades en översikt över folkbibliotekens målsättning, organisation och utveckling.1 Den följande framställningen återger huvudpunkterna härav. I fråga om de statliga insatserna på biblioteksområdet hänvisas till kapitel 1 ovan.

6.2 Folkbibliotekens organisation

Folkbiblioteksväsendet kan beskrivas som en pyramid där basen utgörs av de lokala kommunala biblioteken och överbyggnaden representeras först av länsbiblioteken och ovanpå dem av lånecentralerna. Med länsbibliote- ken avses här och i fortsättningen även stifts- och landsbiblioteken, som har i stort sett samma funktioner. Det är en låneorganisation, tillkommen i rationaliseringssyfte. Den förutsätter att de lokala biblioteken anskaffar

1 Försök med biblio- tek. SOU 1972:61, s 61—72.

den mest frekventa litteraturen, länsbiblioteken den mindre frekventa och lånecentralerna den minst frekventa. Folkbiblioteken förutsätts inte själva köpa in all litteratur: den litteratur som inte kan erhållas inom folkbibliotekssystemet får under vissa betingelser som regel inlånas från forskningsbiblioteken eller bibliotek i utlandet.

länsbiblioteken har också rådgivande funktioner gentemot de lokala biblioteken. Central service åt biblioteken ges genom skolöverstyrelsen, som är tillsynsmyndighet för länsbiblioteken och lånecentralerna och fördelar det statliga stöd som utgår till folkbiblioteken. Bibliotekens kommersiella serviceorgan är Bibliotekstjänst AB, ägt av Sveriges allmän- na biblioteksförening och Svenska kommunförbundet.

6.2.1 Kommunala bibliotek

Med få undantag1 har de lokala folkbiblioteken primärkommun eller förbund av primärkommuner som huvudman. Mellan åren 1905 och 1965 utgick generella statsbidrag till verksamheten. Efter 1965 svarar kommunerna praktiskt taget ensamma för alla kostnader. Till de kommu- nala bibliotek, som samtidigt är länsbibliotek eller/och lånecentraler, utgår dock bidrag av stats- och — när det gäller länsbiblioteken _ landstingsmedel. Som framgår av kapitel 1 utgår vidare vissa selektiva statsbidrag.

De kommunala folkbibliotekens utveckling har följt två huvudlinjer: å ena sidan har resurserna centraliserats i anslutning till den nya indel- ningen i kommuner, å andra sidan har man strävat efter att decentralisera utbudet. Inom de nya kommunerna har ett fast organisationsmönster börjat växa fram med huvudbibliotek i centralorten, biblioteksfilialer i de större samhällsbildningarna, mindre utlåningsstationer på platser där befolkningsunderlaget inte är tillräckligt för en filial samt bokbussar i ytterområden och glesbygd. Detta innebär att bibliotekssystemens antal i stort sett överensstämmer med kommunernas, medan utlåningsställena är ungefär tio gånger så många.2 I utlåningsställenas antal är då inte inräknade bokbussarnas hållplatser. Uttryckt i siffror innebär detta att antalet bibliotekssystem den 1 januari 1974 blir 278. Antalet fasta utlåningsställen kan beräknas till ca 2 700.

Vid sidan av bokbussarna och bokbilarna förekommer olika former av uppsökande verksamhet. Den viktigaste är den s k boken-kommer-verk- samheten, dvs hemsändning av böcker till personer, som på grund av sjukdom eller andra handikapp inte har möjlighet att själva besöka biblioteket.

Till det lokala biblioteksmönstret hör en strävan att mer eller mindre fast samordna annan av det allmänna finansierad biblioteksverksamhet i kommunen med den som det kommunala biblioteket bedriver. Sjukhu- sens bibliotek fungerar i stigande omfattning som filialer i det kommuna- la bibliotekssystemet. Det kommunala biblioteket handhar som regel biblioteksverksamheten vid fångvårdsanstalterna. Mellan folkbibliotek och skolbibliotek existerar olika former av samarbete. Ett uttryck för samma strävan är kommunaliseringen av de tidigare studiecirkelbiblio-

1 Undantag är dels

de statliga stifts- och landsbiblioteken, dels Jämtlands läns bibliotek, som ägs gemensamt av Östersunds kommun och Jämtlands läns landsting.

2 Försök med biblio— tek, SOU 1972:61, s 80 f.

teken. Deras uppgifter har successivt övertagits av de kommunala bib- lioteken.

6.2.2 Länsbibliotek

Länsbiblioteken — i varje län finns antingen ett länsbibliotek eller ett stifts- och landsbibliotek — fungerar som lokala bibliotek för den kommun där de är belägna och har samtidigt till uppgift att bistå övriga lokala bibliotek i länet med litteratur och rådgivning.

Med de kommunala bibliotekens ökande resurser har länsbibliotekens verksamhet successivt fått en annan inriktning än tidigare. I begynnelse- skedet hade de som sin viktigaste uppgift att genom utsändande av s k vandringsbibliotek i största allmänhet komplettera de lokala bibliotekens bokresurser. I takt med utbyggnaden av de kommunala bibliotekens resurser har under senare är behovet av allmän komplettering minskat. Länsbiblioteken skall enligt gällande föreskrifter anskaffa litteratur och jämförligt material av den beskaffenhet att de lokala biblioteken inte själva rimligen bör köpa den. Det är alltså numera främst speciallitteratur som länsbiblioteken lånar ut till biblioteken i länet. Samtidigt har den rådgivande verksamheten fått ändrad karaktär. Medan länsbiblioteken tidigare i stor utsträckning gav hjälp vid bokvalet har rådgivningen mer och mer kommit att gälla administrativa och organisatoriska problem. Hjälp vid bokvalet får biblioteken genom Bibliotekstjänsts sambindnings- service.1

6.2.3 Lånecentraler

Lånecentralerna är en påbyggnad på länsbiblioteken, tillkommen i syfte att ytterligare rationalisera bibliotekens bokinköp. De har till uppgift att tillhandahålla sådan mera speciell litteratur och jämförligt material som länsbiblioteken rimligen inte har anledning att anskaffa. Av de tre lånecentralerna är två förlagda till länsbibliotek (Malmö och Umeå), den tredje till Stockholms stadsbibliotek. De arbetar inom var sin räjong av landet: lånecentralen i Malmö betjänar södra och västra Sverige, lånecen- tralen i Stockholm Mellansverige och lånecentralen i Umeå Norrland. I fråga om invånarantal är de båda förstnämnda räjongerna ungefär lika stora, medan Umeåräjongen är avsevärt mindre. I princip skall de särskilda kostnaderna för verksamheten helt bestridas av statsmedel, men det förutsätts — i analogi med vad som gäller för länsbiblioteken — att värdbibliotekets hela bokbestånd skall stå till förfogande för utlåning genom lånecentralen.

Det lokala biblioteksväsendets utbyggnad har erfarenhetsmässigt med- fört en ökad efterfrågan också på litteratur av mera speciellt slag. Anordningen med länsbibliotek och lånecentraler har visat sig vara ett ändamålsenligt sätt att tillgodose behovet av speciallitteratur inom rimliga ekonomiska gränser.

Lånecentralernas verksamhet visar en kraftig ökning under senare år. Antalet expedierade län har ökat från 29300 är 1969 till 40 500 år 1972, dvs med 38 %.

1 Se nedan under 6.2.5.

6.2.4 Den statliga tillsynsmyndigheten

Skolöverstyrelsen är tillsynsmyndighet för folkbiblioteken. För ändamå- let finns inom överstyrelsen en bibliotekssektion, som numera är inord- nad under undervisningsavdelningen för vuxenutbildning och där inom folkbildningsbyrån (byrå V 1). Bibliotekssektionen handlägger enbart frågor rörande folkbiblioteken; ärenden rörande skolbibliotek sorterar under avdelningen för lärarutbildning och pedagogiskt utvecklingsarbete.

Fram till 1965 var bibliotekssektionens arbete i betydande omfattning inriktat på frågor som sammanhängde med de då utgående generella statsbidragen till folkbiblioteksväsendet. Härtill kom att sektionen t o m läsåret 1971/72 hade den direkta ledningen av bibliotekarieutbildningen. Den rådgivande verksamheten var samtidigt omfattande. Att de först anställda tjänstemännen fick titeln bibliotekskonsulent antyder den vikt man redan från början fäste vid den konsulterande verksamheten.

Efter omläggningen 1965 av det statliga stödet till folkbiblioteken kom den rådgivande verksamheten att dominera bibliotekssektionens arbete.1 Konferensverksamheten byggdes ut, och sektionen fick till sitt förfogande specialister inom olika områden av biblioteksverksamheten. Sektionen handlägger vidare ärenden rörande länsbibliotek och låne- centraler och vissa andra bibliotek med statliga bidrag. Vad bibliotekarie- utbildningen beträffar administrerar sektionen t o m budgetåret 1973/74 utbildningskurserna för deltidsanställd bibliotekspersonal.

Chef för sektionen är en avdelningsdirektör, som vid sin sida har en byrådirektör och en byråsekreterare. Till sektionen är vidare knutna sex konsulenter, av vilka två sysslar med utvecklingsverksamhet, en med organisation och rationalisering, en med social biblioteksverksamhet, en med barn- och ungdomsbiblioteksverksamhet och en med informations- och konferensverksamhet. Härtill kommer kanslipersonal, expeditions- vakt och fn en arkivarbetare. Personalen är fördelad på en administrativ sektor och en utvecklingssektor.

6.2.5 Bibliotekstjänst

Bibliotekstjänst AB är bibliotekens gemensamma serviceorgan. Aktie— majoriteten innehas av Sveriges allmänna biblioteksförening, en samman- slutning med både bibliotek och enskilda personer som medlemmar. En minoritetspost ägs av Svenska kommunförbundet. Skolöverstyrelsen är representerad i styrelsen. Tillsammans med sina motsvarigheter i Dan- mark, Finland och Norge står bolaget som huvudman för ett skandina- viskt företag, Scandinavian Library Center, med säte i Köpenhamn och inriktat på export.

Bibliotekstjänst tillhandahåller biblioteken tjänster och material inom alla de områden där fördelar kan nås genom samverkan. Utan tillgång till den service, som företaget ger, hade de kommunala biblioteken inte kunnat utvecklas i den takt som skett. För utredningen är den sk sambindningen av särskilt intresse. Den innebär i korthet att Biblioteks- tjänst låter verkställa central inbindning av all-viktigare litteratur som har intresse för folkbiblioteken och som utges i landet. Bindningen grundar

1Jfrkap1,s64.

sig på förhandsbeställningar från biblioteken, som till sin ledning får beställningslistor med kommenterade förteckningar över den väntade bokutgivningen. Till grund för förteckningarna ligger av förlagen insända förhandsexemplar, som genom Bibliotekstjänsts försorg underkastas granskning av särskilda lektörer. Den information som ges ibeställnings- listorna har i många fall ett starkt inflytande på bibliotekens bokval. Böckerna inköps av Bibliotekstjänst i ark från förlagen och levereras till biblioteken i bundet skick antingen via bokhandeln eller direkt från Bibliotekstjänsts distributionscentral. En detaljerad redogörelse för sam- bindningsförfarandet återfinns i Litteraturutredningens biblioteksstudier, kapitlen 3, 4 och 5. Bibliotekstjänst har expanderat kraftigt. Omsättningen, som 1970 uppgick till 23,6 miljoner kronor, var 1972 37,8 miljoner kronor. Praktiskt taget samtliga bibliotek i landet utnyttjar den service som företaget ger.

Bibliotekstjänsts expansion kan väntas fortsätta. Bla har bolaget avancerade planer på dataservice till biblioteken.

6.3 Folkbibliotekens resurser

Som framgår av ett par här återgivna diagram från utredningens biblio- teksstudier (figur 6.1 och 6.2) har folkbiblioteksverksamheten utvecklats starkt och oavbrutet under de senaste decennierna.' Ökningen har gällt både utlåning och resurser. Undersökningar från senare år pekar emeller- tid entydigt på en påfallande ojämnhet i fråga om standard mellan de olika kommunerna. Kulturrådet konstaterar2 att folkbiblioteken fort- farande visar stora skillnader sinsemellan såväl i verksamhetens kvalitet som i fråga om dess bredd, men framhåller samtidigt att utvecklingsten- densen i landet i dess helhet är entydig.

o/r> 250 _ Bokbestönd _..— Utlåning — ---- Summa kostnader 200

150

19105

1950

1 En utförlig analys av resurserna 1970 återfinns i Försök med bibliotek, SOU 1972:61, 5115— 137.

2 Ny kulturpolitik, SOU 1972:66, s 281.

Figur 6.1 Kommunala bibliotek. inkl central- bibliotek. Procentuell utveckling 1930—1950. Kostnader i 1930 års penningvärde.

olo 700

600

_ Summa kostnader- — — — Personalkostnoder --—-- Utlåning -----Bokbe5+ånd

Figur 6.2 Kommunala bibliotek, inkl. läns- och landsbibliotek. Procen- tuell utveckling 1950— 1970. Kostnader i 1950 års penningvärde.

500

400

300

200

0 a— ——r— r 1950 1955 1950 1955 1970

Några siffror hämtade ur utredningens biblioteksstudier belyser situa- tionen. Medan kommuner i storleksordningen 40 000—50 000 invånare det undersökta året hade en medelkostnad för biblioteksverksamheten av något mer än 42 kronor per invånare och år var genomsnittskostnaden för riket ca 25 kronor och kostnaden i de minsta kommunerna, med mindre än 8 000 invånare, 12:45. Även om man har anledning att anta att den pågående kommunsammanläggningen kommer att medföra för- bättringar för invånarna i småkommunerna, är skillnaderna mellan kom— munerna stora nog för att inge oro.l

En närmare analys av kommunernas bibliotekskostnader visar att det inte enbart är kommunstorleken som är avgörande för de kommunala insatsernas omfattning. Det kommunala huvudmannaskapet innebär att standarden växlar med resurser och vilja. Det ligger i sakens natur att kommunernas prioriteringar varierar. Man kan konstatera att utjäm- ningen kommunerna emellan har hunnit väsentligt längre när det gäller sociala förmåner än när det gäller kulturell service. Möjligheterna för en enskild att utnyttja litteraturen varierar med bosättningsorten.

Den ojämna standarden gäller alla sidor av biblioteksverksamheten: utbud, tillgänglighet, lokaler, personal, aktiviteter. Utbudets storlek i förhållande till invånarantalet varierar starkt, verksamheten bland barn

1 En undersökning av de kommunala biblio— tekens utgiftsstater för 1973 visar för de mins— ta kommunerna en medelkostnad av 21:34 och ett genomsnitt för riket av 39:94. Se Bib- lioteksbladet 1973 s 214. Då uppgifter saknas för vissa kom— muner torde båda siff- rorna vara något för höga.

och ungdom kan vara livlig i den ena kommunen men praktiskt taget saknas i den andra, service till gamla och handikappade kan i det ena fallet ha stor omfattning och i det andra lysa med sin frånvaro. Kommuner med i stort sett samma invånarantal och samma befolknings- struktur kan ha högst varierande bokinköpsresurser. Ett par exempel hämtade från fyra länsbibliotek: 1972 utgjorde mediaanslaget i Kristian- stad (56 000 invånare) 409 000 kronor, i Kalmar (53 000 invånare) 522 000 kronor, i Luleå (59 000 invånare) 700 000 kronor ochi Gotland (54 000 invånare) 355 000 krönor. I sexton kommuner med 13 000— 16 000 invånare varierade posten för media mellan 53 000 och 173 000 kronor; medelvärdet var ca 110 000 kronor. Åtta kommuner i storleksord- ningen 9 000—10 000 invånare hade mediaanslag som varierade mellan 51 000 och 175 000 kronor. Ett annat exempel: sju kommuner i storleksordningen 12 000—14 000 invånare anslog 1972 vardera 130 000 kronor för inköp av media; samma belopp anvisades i en kommun med 22000, en med 24000 och en med 36000 invånare. I samtliga nu relaterade fall rör det sig om kommuner med heltidsanställd biblioteka- riepersonal. Dessa problem tas närmare upp i de avsnitt som diskuterar stödet åt kommunala bibliotek (jfr 10.33).

6.4 Biblioteksförsöken 6.4.1 Syften och förlopp Enligt sina direktiv skulle Litteraturutredningen låta verkställa ett par experimentella biblioteksundersökningar i anslutning till den studie av läs- och bokvanor i landet, som direktiven hade ålagt utredningen att låta företa. Syftet skulle vara att undersöka på vilket sätt biblioteken skulle kunna nå nya läsare, särskilt inom kulturfattiga orter eller befolknings- grupper. ”Det sociologiska materialet”, hette det i direktiven, ”bör därvid bilda underlag för bibliotekens planläggning av sina informations- åtgärder, serviceformer och allmänkulturella verksamhet.” Effekten av vidtagna åtgärder borde mätas och bibliotekens lokala organisations- former uppmärksammas. I direktiven talas även om organiserandet av bokklubbs- och bokförsäljningsverksamhet genom biblioteken liksom om samarbete mellan biblioteken och organisationer som Författarcentrum, Riksteatern, Riksutställningar och Rikskonserter samt Folkbildningsorga- nisationernas föreläsningsbyrå och studieförbunden. Av praktiska skäl gjordes försöken inom samma fem samhällen, där de sociologiska undersökningarna hade företagits. Tre av samhällena var stadsdelar i större städer, Skärholmen i Stockholm, Kirseberg i Malmö och Oxhagen i Örebro. Skärholmen och Oxhagen var nya samhällsbild- ningar med ny bebyggelse och nyinflyttad befolkning, medan Kirseberg var ett gammalt utkantsområde med delvis slumartad bebyggelse och låg utbildnings- och inkomstnivå. De två återstående samhällena var belägna i Norrland, båda inom Skellefteå kommun. Det rörde sig dels om innersta- den i Skellefteå med gammal bebyggelse, dels om Jörns tidigare kommun med glesbygd och avfolkningsproblem. Försöken pågick från den 2 februari till den 30 november 1970. En utförlig redogörelse för försöken har publicerats i volymen Försök med bibliotek. Litteraturutredningens

biblioteksstudier (SOU 1972:61). I redogörelsen ingår försöksledarnas rapporter, en sammanställning av resultaten och en sammanfattande diskussion av utredningens båda experter, Harald Swedner (de sociolo- giska aspekterna) och Bengt Hjelmqvist (de biblioteksmässiga syn- punkterna).

Till grund för planeringen av biblioteksförsöken låg sex antaganden.

1. Graden av biblioteksutnyttjande hänger samman med utbudets omfatt- ning, differentiering och svårighetsgrad.

2. Graden av utnyttjande hänger samman med utbudets tillgänglighet: bibliotekets läge och öppethållande, böckernas presentation, persona- lens möjlighet att ge service.

3. Graden av utnyttjande hänger samman med bibliotekets informations- åtgärder.

4. Graden av utnyttjande hänger samman med aktiviteter utanför bok- distributionen.

5. Graden av utnyttjande hänger samman med biblioteksverksamhetens integration med annan kulturell och social verksamhet inom kom- munen.

6. Graden av utnyttjande hänger samman med biblioteksverksamhetens förankring hos allmänheten.

Försöken var centralt planerade, men de olika biblioteken hade stor frihet när det gällde detaljutformningen. Resultatet har blivit, att försöks- biblioteken inom den givna ramen kunde uppvisa en rikt varierad provkarta på olika åtgärder i syfte att åstadkomma ett bättre biblioteks- utnyttjande.

En rad åtgärder vidtogs för att mäta effekten av de olika försöken. För varje bibliotek utsågs ett kontrollbibliotek, som skulle ge jämförelse- material. De i försöken deltagande biblioteken gjorde löpande anteck- ningar om försökens utformning, registrerade den mätbara verksamheten och antecknade iakttagelser och erfarenheter. Nya låntagare fick ange orsaken till att de sökte upp biblioteket. Boklånen analyserades stick- provsvis före och efter försöken med avseende på bokens genre, låntaga— rens kön, ålder, civilstånd, yrke, inkomst och bostadsadress. Av särskild vikt för resultatbedömningen var den postenkät som anordnades efter försöksperiodens slut, och som i sina frågeställningar anslöt till den intervjuundersökning som låg till grund för de sociologiska undersök- ningarna under året före försöksåret.

Som redovisningen utvisar, har det inte varit möjligt att med de använda metoderna mäta effekten av varje särskild åtgärd. Om man bortser från utlåningssiffrorna, kunde försöksbiblioteken inte uppvisa något jämförelsematerial från föregående år. Det var vidare — med endast fem bibliotek engagerade — inte möjligt att hålla de olika försöken isolerade från varandra, vilket skulle ha gett en bättre utgångspunkt för mätningar. Det finns också anledning att understryka, att försöksbiblio- teken inte representerade ett allsidigt urval. I och för sig intressanta bebyggelsemiljöer hade av kostnadsskäl lämnats utanför. Som framgår av Läsvanestudiernal avviker befolkningen i de fem undersökningsområdena i flera avseenden från riksgenomsnittet.

' Läs— och bokvanor, SOU 1972:20, s 87 ff.

Med dessa reservationer kan man konstatera att försöken i den utformning de fick gav en värdefull belysning av en rad väsentliga biblioteksproblem och visade på vägar att nå befolkningsgrupper, som tidigare stod främmande för litteraturen eller hade svårighet att komma i kontakt med den.

Försökens effekt på biblioteksvanorna inom befolkningen i de fem undersökta områdena har summerats på följande sätt.1 Det genomsnitt- liga antalet besök per invånare hade ökat i samtliga fem undersöknings- områden. Den andel besökare, som hade besökt något bibliotek minst en gång under de senaste fem månaderna, hade också ökat i samtliga områden. Detsamma gäller i fråga om den procentuella andelen av de intervjuade, som hade utnyttjat minst tre av bibliotekens servicemöjlig- heter. En undersökning av skolbarnens biblioteksvanor visade likaledes på ett ökat utnyttjande av bibliotekens utbud av servicemöjligheter. Den andel av de intervjuade i åldern 16—69 år som hade lånat böcker på bibliotek ökade också från 1969 till år 1970. Skillnaden mellan skolele- vernas bibliotekslånande under år 1970 gick i samma riktning. Resultaten står i god överensstämmelse med resultaten av bibliotekens egna mät- ningar av utlåningsfrekvensen. Antalet utlånade böcker ökade i samtliga fem undersökningsområden för att under år 1971, efter försökens avslutande, öka betydligt mindre eller t o rn sjunka. I de fyra områden, där jämförbara siffror kunde erhållas, utgjorde ökningen av antalet utlånade böcker per invånare lägst 14,8 % (Oxhagen) och högst 41,4 % (Jörn). Ökningen av utnyttjandefrekvensen var större för de vuxnas del än för skolbarnens. De nya lånen kom främst från vuxna, i och för sig rimligt med tanke på att försöken huvudsakligen riktade in sig på den vuxna befolkningen.

Av särskilt intresse med hänsyn till biblioteksförsökens syfte är konstaterandet, att socialgrupp 111 vid samtliga försöksbibliotek hade ökat sin relativa andel av utlåningen bland förvärvsarbetande låntagare.

[ följande avsnitt diskuteras några av de frågeställningar, som biblio- teksförsöken aktualiserade.

6.4.2 Organisationsfrågor

Enligt utredningsdirektiven skulle bibliotekens lokala organisationsfor- mer uppmärksammas vid försöken. Såvitt redovisningen utvisar var det särskilt två frågor som tilldrog sig uppmärksamhet. Den ena gällde bibliotekets ställningi förhållande till andra kommunala organ, den andra kan sammanfattas i alternativen centralisering eller decentralisering.

En förutsättning för försöken var att de skulle göras i samråd och samverkan med så många intressenter som möjligt. Många kontakter togs, bl a med skolmyndigheter, barnavårdsmyndigheter, de sociala organen, fritidsnämnderna och folkbildningsorganisationerna. I ett fall gjordes ett försök till samordning av det kommunala utbudet inom den sociala sektorn och i ett annat fall inom den kulturella. Några av biblioteken hade lokaler i anslutning till fritidsgårdar och samarbetade i olika avseenden med dem.

Vid tidpunkten för försöken hade inget av de deltagande biblioteken

1 Försök med biblio- tek, SOU 1972:61, s 482 ff.

kulturnämnd som huvudman. Det samarbete som fanns på det kulturella området hade alltså inte den organisatoriska förankring, som en övergri- pande kulturnämnd innebär. I och med att biblioteken i allt större utsträckning kom att syssla med allmänkulturell verksamhet blev emeller- tid — som rapporterna utvisar — behovet av samplanering inom kultursek- torn starkt framträdande. Försöken visade vidare att det förelåg ett behov av samplanering mellan biblioteket och de kommunala organ, som i övrigt svarar för undervisning, barna- och ungdomsvård, fritidsverksam- het, åldringsvård och annan socialvård. I den avslutande diskussionen av försöksresultaten betonas betydelsen av bibliotekets integration med annan kommunal verksamhet. Det framhålls att biblioteken inte får planeras och inte får fungera som isolerade företeelser. Deras plats är i ett större sammanhang, de skall ses som ett av många led i samhällets service på olika områden. Det är inte fråga om konkurrens utan om samarbete, om gemensam planläggning, om fördelning av arbetsuppgifter mellan främst kulturella och sociala organ.

Försöken belyste även frågan om centralisering eller decentralisering av biblioteksverksamheten. Kommunsammanläggningarna har medfört en stark centralisering av bibliotekens ekonomiska resurser, men samtidigt har man strävat efter att decentralisera verksamheten. Både de sociolo- giska undersökningarna och biblioteksförsöken synes ge vid handen att en långtgående decentralisering av låneutbudet medför ett ökat utnytt- jande.l Det framgår av rapporterna att även relativt korta avstånd kan utgöra hinder för biblioteksbesök. Det finns anledning att särskilt dröja vid två av de försök som gjordes i syfte att i rent yttre mening förkorta vägarna till bibliotekets böcker.

Det ena försöket innebar distribution genom bokbussar. Av rapporter- na framgår, att bokbussen också i ett relativt tätbefolkat samhälle visade sig vara en attraktiv distributionsform. I glesbygden visade den sig överlägsen andra utlåningsmetoder i den mån man får döma av utlånings- frekvensen. Nackdelarna — relativt långt mellan besöken, korta uppehåll, tider som för många var obekväma, ingen fast bibliotekslokal — synes ha uppvägts av fördelarna: ett större bokutbud, specialutbildad personal och mångdubblat antal serviceställen.

Det andra försöket avsåg bibliotek på arbetsplatser. Av liknande art var försöken med böcker på offentliga institutioner, kvartersbibliotek, utlå ning på skyddade verkstäder etc. Försöken med bibliotek på arbetsplatser var en klar framgång. Det mest omfattande försöket gjordes i Kirsebergi Malmö. Det har fortsatt efter försöksperiodens slut och samtidigt vidgats att omfatta även andra områden i Malmö. Den fortsatta försöksverksam- heten, till vilka ekonomiskt stöd lämnats dels av utbildningsdepartemen- tet, dels av skolöverstyrelsen, har planerats av en av skolöverstyrelsen tillsatt arbetsgrupp där även utredningen varit representerad.2 I anslut- ning till försöket har verksamheten vid fyra företag analyserats i en undersökning av Anders Järnegren, Britta Järnegren och Fosco Ventura.3

Försöket innebar att man på ett antal företag ställde upp boksamlingar om något hundratal volymer. Som regel placerades de i lunchrummen. En bibliotekarie gjorde regelbundna besök, och de som arbetade på företaget hade möjlighet att erhålla hjälp och råd. Den som önskade en bestämd

1 Jämför även den i försöksvolymen ingående redogörelsen för geogra— fiska variationer i till- gången till de kommunala folkbibliotekens tjänster. SOU 1972:61, s 73 ft".

? Arbetsgruppen har bestått av avdelningsdi- rektör Ulf Dittmer, byrå- direktör Dag Hallberg, f avdelningsdirektör Bengt Hjelmqvist, sociolog An- ders Järnegren, sekretera— re Göran Löfdalil, biblio— tekskonsulent Jan Rist— arp och byrådirektör Ulla Stahre.

3 Undersökningen har publicerats i en skrift med titeln: Böcker på jobbet. lin undersökning av fyra arbetsplatsbiblio- tek. Sthlm 1973.

bok utanför det urval som var tillgängligt kunde beställa denna, antingen muntligt när bibliotekarien gjorde besök eller skriftligt med hjälp av en blankett som fanns tillgänglig.

Med ledning av intervjumateriälet från den fortsatta arbetsplatsutlå- ningen i Malmö har fördelarna med denna typ av decentraliserad utlåning sammanfattats i fem punkter.

1. Böckerna fanns på en plats där man vistas dagligen.

2. Utlåningsförfarandet saknar de ”institutionella” drag som ofta är knutna till de vanliga biblioteken.

3. Bokbeståndet är överblickbart vilket speciellt gynnar den ”sökande” biblioteksutnyttjaren.

4. Den personliga kontakten mellan bibliotekspersonal och anställda innebär att det kan uppstå en dialog mellan biblioteket och utnyttja- ren, något som kan medföra att bokbeståndet anpassas till den senares intressen och önskemål. 5.1 och med att bokutlåningen för vissa grupper blir en gemensam angelägenhet kommer böckerna att utnyttjas mer intensivt. Inom gruppen kan de bli föremål för samtal eller diskussioner.

Intervjumaterialet belyser även frågan, i vilken utsträckning de som utnyttjar arbetsplatsbiblioteket tidigare utnyttjat något bibliotek, om de gjort detta men slutat, eller om de fortfarande lånar på andra bibliotek. Av redovisningen framgår att det fanns en rätt stor andel personer vilka från stadsbibliotekets synpunkt kunde betraktas som ”återvunna” låntaga- re, tex bland äldre som kanske inte utnyttjat något bibliotek sedan 1930-talet, bland yngre som endast utnyttjat bibliotek under den tid då de gick i skolan, bland sådana som tex på grund av flyttningar eller giftermål avbrutit sitt biblioteksutnyttjande för att senare inte återta det. Man påträffar även personer som slutat utnyttja det vanliga biblioteket i och med arbetsplatsbibliotekets tillkomst. Biblioteket på arbetsplatsen blev en ersättning för det vanliga biblioteket. Det fanns dessutom en relativt stor grupp som samtidigt utnyttjade arbetsplatsbiblioteket och andra bibliotek. Intervjuarna påpekar att det begränsade och överskådliga boksortimentet i arbetsplatsbiblioteket kunde innebära att man började låna böcker som man tidigare ej kommit i kontakt med. På det vanliga biblioteket lånade man böcker som man i förväg kände till och var intresserad av, medan man på arbetsplatsen lånade sådan litteratur som såg "intressant” ut.

Intervjumaterialet visar att många inte anser sig ha tid att läsa och att andra har svårigheter att placera in ett biblioteksbesök bland aktiviteter som är nödvändiga eller upplevs som mer väsentliga. För den senare kategorien öppnar biblioteket på arbetsplatsen möjligheter som tidigare varit stängda. Biblioteksböckerna blir lika lättåtkomliga som kioskens böcker och har därmed goda förutsättningar att kunna konkurrera med den sortens litteratur.

Experimenten innefattade också försök med böcker på institutioner av typen barnavårdscentraler och socialbyråer. Som ett generellt omdöme kan sägas att alla försök som gjordes att föra ut litteraturen från bibliotekshyllorna till miljöer, där människor hade sitt arbete eller dit de

sökte sig av andra anledningar, togs emot med påtagligt intresse. Över huvud har försöken i denna del visat decentraliseringens betydelse. Genom att förkorta avståndet mellan litteraturen och läsarna — och avdramatisera låneproceduren — når man nya bokläsare.

I den sammanfattning som avslutar försöksvolymen framhålls det att biblioteksmyndigheterna bör känna ansvar för att alla offentliga miljöeri kommunen blir utrustade med böcker. Försöken visar att behovet förelåg.

6.4.3 Utbudet

Biblioteksförsöken omfattade även försök med bokutbudets utformning. Man anskaffade lättläst litteratur: böcker som kunde betecknas som lättlästa ställdes upp på särskilda hyllor, ett av biblioteken anskaffade litteratur av det slag som brukar säljas i tidningskioskerna, för barnen köptes på försök serier av illustrerade klassiker i kondenserad form. I tre av samhällena var antalet invandrare stort: böcker på invandrarspråken anskaffades där i betydande utsträckning, samtidigt som man tog kontakt med invandrargrupperna i syfte att intressera dem för biblioteksbesök. Vid försöken prövades även effekten av att anskaffa aktuell och efterfrå- gad litteratur i flera exemplar än vad som normalt sker i biblioteken.

Försöken gav vid handen att det förelåg ett påtagligt behov av lättläst litteratur. [ många fall har den lättlästa litteraturen funnits i biblioteket: problemet har varit att finna den. Att döma av försöksrapporterna är det emellertid inte bara en fråga om böckernas uppställning och presentation. Det är också en produktionsfråga: man önskar mer lättläst kvalitetslitte- ratur att sätta i händerna på ovana läsare.

De försök som gjordes att anskaffa s k kiosklitteratur gav inte något entydigt resultat. I urvalet dominerade äventyrsromaner och kärleks- romaner av mer eller mindre schablonartat snitt. Utlåningen var relativt livlig. Den slutsats man skulle kunna dra är väl närmast den att även den enklare underhållningen kan ha en uppgift att fylla i biblioteket, i första hand för att demonstrera att biblioteket inte önskar att uppträda som förmyndare gentemot sina besökare. Å andra sidan står det klart att biblioteket som offentlig institution inte kan okritiskt acceptera all den litteratur som i dag erbjuds i kioskerna. I den offentliga debatten har man i anslutning till litteraturutredningens olika studier starkt kritiserat kioskernas utbud, och saken blir inte bättre, om biblioteken erbjuder samma sortiment.

Försöken visade klart de svårigheter, som biblioteken har när det gäller att tillgodose invandrarnas litteraturbehov. Svårigheterna gällde böcker- nas anskaffande, urvalet, allsidigheten och de otillräckliga inköpsresurser- na. Till detta kom att det inte alltid var lätt att få kontakt med invandrargrupperna. När man fick kontakt, var det påtagligt att verksam- heten hade stora utvecklingsmöjligheter. Biblioteket blev en träffpunkt för invandrargrupperna och en informationscentral om och för in- vandrarna.

Det försök som innebar att man anskaffade efterfrågad litteratur i ett relativt stort antal exemplar hade som bakgrund det faktum, att i

normala fall en inköpt bok inte kan uppnå mer än ca 17 utlåningar per år, förutsatt att lånetiden är tre veckor och utnyttjas helt. Om man räknar med att biblioteket i ett samhälle med 25 000 invånare har 5 000 inskrivna låntagare når boken i det tänkta exemplet endast 3,5 promille av låntagarna per år. Man kan förkorta lånetiden — så sker normalt med mycket efterfrågade böcker och försök med förkortad lånetid ingick i försöksserien — och man kati sannolikt räkna med att många böcker, även om lånetiden inte förkortas, kommer att återlämnas efter kortare tid än tre veckor, men även om så sker är det klart att de bibliotek som vill ge sina låntagare möjlighet att följa den litterära debatten eller den aktuella diskussionen måste anskaffa ett avsevärt antal exemplar av de böcker det gäller. Vid försöken anskaffades som högst 25 exemplar per titel. Det är uppenbart att även 25 exemplar kan vara otillräckligt, och rapporterna understryker att väntetiden för dem som ställt sigi kö efter de efterfrågade böckerna visserligen avsevärt förkortades, men att det skulle krävas mycket stora ekonomiska insatser om kölistorna helt skulle försvinna.

[ redogörelsen för försöken framhålls att bibliotekets bokutbud bör anpassas efter den miljö där biblioteket verkar. Det är önskvärt, påpekar utredningens sociologiska expert, att de som gör bokinköpen har en god kunskap om de lokala förhållandena i bibliotekets verksamhetsområde och känner väl till det existerande bokbeståndet på det bibliotek som böckerna är avsedda för. Undersökningarna av de studerade biblioteken har visat brister i båda dessa avseenden.

6 .4.4 Arbetsformer

1 stor utsträckning kom försöken att syssla med bibliotekens arbetsfor- mer. Som en av orsakerna till det positiva mottagande som biblioteks- verksamheten på arbetsplatserna fick anges de enkla utlåningsformerna. Också i andra sammanhang betonas vikten av enkla utlåningsrutiner och lättbegriplig presentation av böcker och annat utlåningsmaterial. För- söken pekade vidare på betydelsen av personligt utformad _ och kontinuerlig — information om biblioteket och dess resurser, på vikten av regelbundna kontakter med massmedia och på önskvärdheten av ett öppethållande som var anpassat till fritid och läsvanor. Informationen följde oftast vanliga mönster, men man använde också mera ovanliga former som dörrknackning och prat om böcker i ett varuhus, kundradio. Försöken att hålla biblioteken öppna på söndagar gav enbart goda resultat.

En viktig och omfattande del av försöken föll under begreppet ”allmänkulturell verksamhet”. Man utnyttjade biblioteket som forum för konstutställningar, konserter och teaterföreställningar, man anordnade möten med författare och arrangerade debatter i aktuella ämnen. Man hade livlig verksamhet bland barnen, man sysslade med information om kommunala förhållanden: särskilt intressanta var de debatter rörande stadsdelens planeringsfrågor, som ett par av stadsdelsbiblioteken anord- nade och som visade på bibliotekets möjligheter att förmedla kommuni- kation mellan samhällsinvånarna å ena sidan och tjänstemän och för-

troendemän å den andra, en kommunikation i båda riktningarna. Det fanns sociala inslag i bilden: biblioteken fungerade som träffpunkter och tog på sig uppgifter som syftade till att ge barn och vuxna tillfällen till meningsfull sysselsättning och aktiva ställningstaganden.

Försöken med allmänkulturell verksamhet avsåg att belysa på vilka sätt biblioteket kunde komplettera den verksamhet som andra institutioner bedriver på de berörda områdena. Resultatet måste anses övertygande. Biblioteket har i sina lokaler, i sitt läge och i sin personal naturliga förutsättningar att göra en insats på den allmänkulturella sidan — i samarbete med andra organ — och samtidigt ett värdefullt tillfälle att föra ut sitt eget budskap.

Kulturrådet1 anser att folkbiblioteken i flertalet kommuner bör utgöra den institutionella grunden för ett mer differentierat kulturutbud. Biblio- teken bör erbjuda ett alternativ till det kommersiella kulturlivet när det gäller att skapa aktivitet i närmiljön. Försöken gav belägg för att programmet kan genomföras.

Kulturrådet talar om flertalet kommuner. I de största kommunerna kan förhållandena vara annorlunda, och biblioteksförsöken visade, att biblioteket hade lättare att hävda sig som kulturellt centrum i samhällen av stadsdelstyp eller glesbygd. I ett samhälle som Skellefteå tätort var erfarenheterna inte lika positiva.

6.5 Målsättning och behov

Folkbibliotekssakkunniga formulerade år 1949 i betänkandet Folk- och skolbibliotek (SOU l949z28) en målsättning för folkbiblioteken som alltjämt har aktualitet. Det heter bl a:

”Folkbiblioteket skall fylla sin uppgift genom att till medborgarnas förfogande kostnadsfritt ställa böcker och annat material för förmed- ling av tankar och ideer: tidskrifter, tidningar, kartor, bilder, film, grammofonskivor. Det skall välja detta material så att det bäst svarar mot medborgarnas behov, självfallet inom de gränser, som hänsynen till elementära konstnärliga krav uppdraget. Det skall lämna vägledning vid samlingarnas utnyttjande och aktivt verka för att största möjliga antal medborgare kommer i kontakt med de värden, som biblioteket representerar. Det skall samarbeta med alla andra organisationer, som har kulturell verksamhet på sitt program: skolor, universitet, museer, folkbildningsorganisationer, föreningar osv. Det skall stå i centrum för bildningsarbetet.”

När formuleringen gjordes var det få, om ens något, bibliotek som helt svarade mot den beskrivning som målsättningen innehöll.

Den utveckling som skett efter 1949 och som redovisas i försöksvoly- men2 och diagrammen 'ovan3, med bokbestånd och utlåning nära fyrdubblade, har i princip försiggått inom ramen för 1949 års målsätt- ning. Det som 1949 närmast var utopi är i dag verklighet: biblioteken tillhandahåller andra media än böcker, de bedriver en omfattande informationsverksamhet, de ägnar sig åt uppsökande verksamhet, de gör insatser på det allmänkulturella området, de står på ett annat sätt än tidigare i centrum för bildningsarbetet.

1 Ny kulturpolitik, SOU 1972:66, s 285.

2 Iförsök med biblio— tek, SOU 1972:61, s 69.

3 S 213 f.

Kulturrådet har i sitt betänkande1 konstaterat att folkbiblioteken intar en central plats i kulturlivet.

”De har en stor ämnesmässig bredd, de arbetar med en rad olika medier och de svarar i växande utsträckning för allmän-kulturella arrangemang. Detta i kombination med ökat öppethållande och en allt mer differentierad och målgruppsinriktad service har fört biblioteken i kontakt med långt större grupper av människor än andra kulturinsti- tutioner.”

Samtidigt konstaterar rådet att mycket återstår att göra innan bibliote- ken mer allmänt kan fungera som kommunala kulturhus med verksamhet över hela kulturområdet.

Läs- och bokvaneundersökningen samt biblioteksförsöken har i olika avseenden bestyrkt att mycket återstår att göra inte bara när det gäller bibliotekets funktion som kulturcentrum. Bristerna är lika påtagliga när det gäller bibliotekets centrala funktion som distributör av litteratur. Försöken har visat på olika vägar att avhjälpa bristerna, vägar som inneburit ingrepp i organisation, utbud och verksamhetsformer. Någon i grunden ändrad målsättning i förhållande till 1949 års program har å andra sidan inte aktualiserats. Däremot har man anledning tala om en förskjutning av tyngdpunkten, inte i den meningen att litteraturen i vid bemärkelse inte skulle vara det centrala i biblioteksverksamheten utan i så måtto att bibliotekets uppgifter som förmedlare av kultur i vidare mening ges ökat utrymme. Som skäl för bibliotekens agerande på det allmänkulturella området har tidigare anförts, att biblioteken därigenom fått möjlighet att nå fram till nya låntagare. Enligt den syn som Kulturrådet företräder och som Litteraturutredningen delar har den allmänkulturella verksamheten i den form biblioteken bedriver den ett

egenvärde.

Litteraturutredningen delar likaså Kulturrådets uppfattning att biblio- teken bör utvidga den avgiftsfria mediadistributionen inom ton- och bildkonst och så långt möjligt även på filmområdet. Liksom Kulturrådet finner utredningen vidare önskvärt att biblioteken ytterligare utvidgar den differentierade verksamhet, som tar sikte på olika grupper i sam- hället. Kulturrådets förslag att biblioteken skall bli dokumentationscen- traler för den lokala verksamheten bl a på kulturområdet ligger helt inom ramen för den tidigare refererade målsättningen.

Det finns anledning att starkt understryka vikten av att biblioteken tar till vara alla möjligheter att fungera som ortens kulturella centrum. Möjligheterna är betydande: det har bl a biblioteksförsöken visat. Utveck- lingen går i dag klart i riktning mot ett bibliotek som fyller funktioner inom snart sagt alla sidor av kulturlivet i nära samarbete med samhällets kulturella och sociala organ och i samverkan med såväl ideella organisa- tioner som kommersiella företag, främst då bokhandeln. Det ligger utanför utredningens uppgifter att i detalj belysa denna utveckling och de krav på stöd från det allmänna som kan motiveras av bibliotekens verksamhet utanför litteraturdistributionen. Här skall endast fastslås att de nya uppgifterna inte får inkräkta på de gamla. För att kunna fylla funktionen som kulturellt centrum behöver biblioteken förstärkta re- surser. Som försöken har visat krävs resursförstärkning också när det

] Ny kulturpolitik, SOU 1972:66, S 284 f.

gäller de primära uppgifterna, om biblioteken skall ha möjligheter att fullfölja den utveckling som är på gång i riktning mot en breddning av verksamheten och målmedvetna strävanden att nå så stora delar av befolkningen som möjligt. Till någon del kan det vara fråga om ompriori- teringar inom nuvarande resursramar, bl a i anslutning till rationaliserings- åtgärder inom biblioteksområdet? Vid sidan härav behövs emellertid betydande resursförstärkningar. Den form dessa kan ta diskuteras i följande avsnitt.

6.6 Olika stödmöjligheter 6.6.1 Lagstiftning

Som ovan framhållits är biblioteksväsendets standard starkt varierande. Standardskillnadema år märkbara vid en jämförelse kommunerna emellan men också vid en jämförelse mellan olika delar av samma kommun. För att skapa en jämnare standard har man i olika sammanhang föreslagit att staten genom lagstiftning skulle ålägga kommunerna att inrätta bibliotek.

Sockenbiblioteken, de nuvarande folkbibliotekens föregångare, var tänkta som ett obligatoriskt komplement till folkskolan. 1842 års folkskolestadga gav prästerskapet i uppdrag att verka för tillkomsten av till församlingarna knutna bibliotek. Att det var fråga om ett obligato- rium framgår av en razzia, som justitiekanslern genomförde i slutet på 1850-talet.2

Bestämmelserna i folkskolestadgan fick begränsad räckvidd, eftersom man utgick ifrån att församlingarna själva skulle bestrida kostnaderna för biblioteksverksamheten. Detsamma gällde för övrigt även om kostnader— na för folkskolan. Under hela 1800—talet avvisade riksdagen konsekvent motionsvis väckta förslag om bidrag till folkbiblioteksväsendet. Bibliote- ken var en kommunens angelägenhet och icke statens. Det statsbidrags- system, som genomfördes vid 1905 års riksdag, innebar inga skyldigheter för kommunerna att upprätta bibliotek. Det bidrag, som beslöts, var ett stimulansbidrag, som förutsatte minst samma belopp från bibliotekets ägare. Under de sextio år, som statsbidragen utgick, var bidragens karaktär oförändrad.

Frågan om obligatoriska bibliotek diskuterades emellertid, naturligt nog, i de tre offentliga utredningar angående folkbiblioteksväsendet, som genomfördes under 1900-talets första hälft. För den första utredningen, avlämnad 1911, svarade Valfrid Palmgren, det moderna folkbiblioteks- arbetets pionjär i Sverige. Hon var inte främmande för tanken på obligatoriskt genomförda folkbibliotek. Hon framhöll att om man över huvud taget medgav att det var nödvändigt och riktigt att kommun och stat sörjde för skolväsendet, fordrade konsekvensen att man medgav att kommunen och staten på liknande sätt borde sörja för biblioteksväsen- det. Hon underströk emellertid att det under dåvarande förhållanden inte var tänkbart att i vårt land som på en del ställen i utlandet lagstifta för upprättande av offentliga bibliotek i kommunerna.

Folkbibliotekssakkunnigas betänkande från 1924 diskuterade likaledes frågan om bibliotek i varje kommun. I betänkandet framhölls att målet

1 Biblioteksarbete. En översyn av verksamheten vid kommunala bibliotek. Betänkande avgivet av 1970 års rationaliserings- utredning vid folkbiblio— teken. Lund 1972.

2 Justitiekanslern efter— lyste i skrivelse till dom- kapitlen vilka åtgärder prästerskapet vidtagit i och för inrättande av sockenbibliotek enligt folkskolestadgans bc- stämmelser. Resultatet blev att 818 nya socken- bibliotek tillkom under de närmaste fem åren. B. Hjelmqvist, Utvandrare och nybyggare, Biblio— teksbladet 1960, s 543 ff.

för statens understödjande av folkbiblioteksväsendet måste vara att varje allvarligt studieintresse skulle kunna bli i möjligaste mån tillfredsställt och att envar, som behövde hjälp och anvisningar vid sin läsning, skulle ha tillfälle att få detta.

”Rent teoretiskt sett”, hette det i fortsättningen, ”kan det synas, som om bästa vägen att nå detta mål vore, att man i varje kommun sökte skapa ett bibliotek, som verkligen kunde fylla alla de krav, som studieintresserade kommunmedlemmar kunde ställa på detsamma med hänsyn till både bokbestånd och ledning. Det behöver emellertid knappast framhållas, att ett dylikt resultat endast skulle kunna vinnas under oerhört stora kostnader för staten. Det kan nämligen aldrig tänkas, att man i fråga om det stora flertalet kommuner skulle på denna väg kunna få till stånd en biblioteksutveckling av den omfatt- ning, som med hänsyn till det uppställda målet måste anses nödvändig, om man bibehölle principen, att statens bidrag skulle fullt uppvägas av ett från orten själv lämnat.”

I stället för ett obligatoriskt genomfört folkbibliotekssystem föreslog de sakkunniga, att de dittillsvarande understödsprinciperna skulle bibe- hållas men understödsbeloppen undergå en väsentlig höjning.1

Folkbibliotekssakkunniga framhöll i sitt betänkande, Folk- och skol- bibliotek, 1949, att biblioteksverksamheten var behäftad med iögonen- fallande brister. De underströk att det borde bli en statens uppgift att organisera biblioteksverksamheten så, att varje medborgare under såvitt möjligt lika villkor kom i åtnjutande av de fördelar den erbjöd och fortsatte:

”En följd av denna grundsyn . . . måste bli, att biblioteksverksamheten blir obligatoriskt genomförd över hela landet — obligatoriskt irealite- ten om än inte formellt. Starka skäl kan anföras för att staten ensam skall bära kostnaderna. Då vi i våra förslag stannat för att kostnaderna skall delas mellan stat och kommun, har vi framför allt vägletts av en önskan att kunna bibehålla kommunen som huvudman för biblioteksverksamheten. Ett förstatligande skulle beröva verksam- heten det kommunala intresse och den kommunala kontroll, som kan betraktas som en av förutsättningarna för ett framgångsrikt arbete, och försvåra en anpassning efter de lokala förhållandena. . . . Vi bibehåller alltså kommunens rätt att själva bestämma om biblioteksväsendets lokala utformning, men samtidigt har vi sökt formulera statsbidrags- bestämmelserna så, att en kvalitativ och kvantitativ utökning av biblioteksverksamheten främjas i högre grad än tidigare.”2

De sakkunniga förordade alltså inte något förstatligande. De fann det inte heller motiverat att ålägga kommunerna att upprätta folkbibliotek. De underströk emellertid att kravet på obligatoriska folkbibliotek var sakligt starkt motiverat. Det heter:

”Under senare år har uppfattningen om folkbiblioteken som självklara komplement till det obligatoriska skolväsendet allt mera gjort sig gällande såväl i vårt land som i våra nordiska grannländer och den anglosachsiska världen . .. Med den ståndpunkt, som vi intagit till frågan om ett förstatligande av biblioteksväsendet, synes det emellertid icke motiverat att ålägga kommunerna att upprätta folkbibliotek. Resultatet torde bli detsamma, om man genom statsbidrag gör det ekonomiskt möjligt för varje kommun att organisera en biblioteksverk- samhet. Folkbibliotekens nuvarande fördelning är för övrigt sådan, att

1 Betänkande med ut- redning och förslag ang det fria och frivilliga folk— bildningsarbetet, SOU 19245.

2 Folk- och skolbiblio- tek, SOU 1949:28, s 42 f.

efter kommunindelningsreformens genomförande nästan undantagslöst

åtminstone ett bibliotek av folkbibliotekskaraktär kommer att finnas i

varje kommun." De sakkunnigas förslag, som aldrig genomfördes, innebar — som redan nämnts i kapitel 1 ovan _ att kommunerna skulle bidraga till biblioteks- verksamheten med ett visst belopp per skattekrona, lika för alla kommu- ner, medan staten skulle lämna ett bidrag som var så avpassat att totalt samma belopp per invånare skulle stå till förfogande för biblioteksverk— samheten.

I sitt yttrande över folkbibliotekssakkunnigas betänkande konstatera— de styrelsen för Svenska folkbibliotekarieföreningen med beklagande att de sakkunniga inte ansett sig kunna förorda obligatoriska folkbibliotek. Styrelsen ansåg att folkbiblioteken borde göras obligatoriska i likhet med folkskolorna, vilket inte behövde utesluta ett bibehållande av kommunen som huvudman. Även om ett omedelbart genomförande av frågan av olika skäl knappast kunde tänkas, borde detta, i likhet med vad som skett exempelvis beträffande vissa reformer inom folkskoleväsendet, kunna ske inom en viss övergångstid. I likhet med Folkbibliotekarieföreningen hävdade Sveriges Allmänna Biblioteksförening att man endast genom formligt åläggande för kommunerna att inrätta folkbibliotek inom överskådlig tid kunde få fram en effektiv biblioteksorganisation över hela landet.

Skolöverstyrelsen tillstyrkte sakkunnigförslaget: "Överstyrelsen finner i likhet med de sakkunniga icke skäl föreligga att nu införa obligatoriska folkbibliotek. Komma de föreslagna statsbidragsbestämmelserna att ge- nomföras, torde emellertid frågan om skyldighet för kommunen att upprätta bibliotek kunna upptagas på nytt vid en senare tidpunkt.” Så skedde också tretton år senare. I sin petitaframställning för budgetåret 1963/64 framlade överstyrelsen ett förslag om skyldighet för kommun att upprätta och underhålla folkbibliotek. Överstyrelsen fann mot bak- grunden av bibliotekets centrala position i samhällets kulturliv och dess betydelse som stöd åt skolväsende och folkbildningsarbete att ett

obligatoriskt biblioteksväsen var lika naturligt och motiverat som en obligatorisk grundskola. Överstyrelsen konstaterade samtidigt att standar— den på folkbiblioteksområdet var synnerligen ojämn och iflertalet kom- muner otillfredsställande. Sedan departementschefen med hänvisning till remissinstansernas avvisande eller tveksamma inställning till förslaget förklarat sig inte vara beredd att förorda någon ändring av bidragsgrun- derna, hemställde överstyrelsen i skrivelse den 23 mars 1963 att frågan om folkbibliotekens organisatoriska och ekonomiska problem gjordes till föremål för utredning. I skrivelsen betonades att värdet av ett obligato- rium främst torde ligga däri, att det framhöll biblioteksväsendet som en samhällelig uppgift, som ger kommunerna ett direkt ansvar på ett område, där hittills alltför stor tvekan förefunnits i fråga om huvudman— naskap och samhällsbetydelse. Avsikten var däremot inte att med obligatoriet ålägga kommunerna några i princip nya bördor och inte heller att föreskriva en detaljreglering på ett område som hittills saknat en sådan. En följd av överstyrelsens framställning var den översyn av bidragssystemet, som verkställdes inom dåvarande ecklesiastikdeparte-

mentet och som resulterade i en departementspromemoria av den 15 oktober 1963. Promemorian föreslog väsentligt ökade bidrag till folkbib- lioteken men berörde inte obligatoriefrågan. Inte heller detta förslag kunde genomföras. I stället föreslog Kungl Maj:t vid 1965 års riksdag att bidragen till de kommunala folkbiblioteken skulle avlösas samtidigt som kommunerna skulle erhålla skatteutjämningsbidrag av betydande omfatt- ning.

Vid 1965 års riksdag framfördes motionsvis ett förslag om utredning angående införande av lag om obligatoriska kommunala folkbibliotek.l Statsutskottet avstyrkte motionen och yttrade att ”biblioteksväsendet kan anses vara så starkt förankrat i den kommunala verksamheten, att det finns anledning räkna med att kommunerna uppfyller sina skyldigheter på detta område utan att obligatorielagstiftning tillgripes.” Riksdagen följde utskottet.

Vid 1972 års riksdag aktualiserades frågan på nytt. I motion 1972:1049 hemställde motionärerna (fru Hjelm-Wallén m fl, 5) att riks- dagen hos Kungl Maj:t skulle begära översyn av folkbibliotekens ställning i vad avser obligatoriskt biblioteksväsen av viss minimistandard samt kostnadsansvaret mellan stat och kommun för folkbiblioteksverksam- heten. Motionärerna ansåg att krav på regional jämlikhet på kulturens och utbildningens områden borde innebära att en viss grundstandard på biblioteksverksamheten garanterades alla medborgare. En bibliotekslag- stiftning kunde enligt motionärerna innehålla minimibestämmelser och riktlinjer angående bl a öppethållande, lokalens beskaffenhet, antal tjäns- ter, kompetenskrav för personalen och bokbestånd.

Kulturutskottet inhämtade yttranden från skolöverstyrelsen, Svenska kommunförbundet och Sveriges Allmänna Biblioteksförening. Översty- relsen och biblioteksföreningen tillstyrkte utredningen, medan kommun- förbundet avvisade den. Kulturutskottet påpekade i sitt utlåtande att det fortfarande fanns stora standardskillnader mellan bibliotek i olika kom- muner, främst då mellan tätorter och glesbygdsområden, och underströk, att även om fullständig jämlikhet i fråga om biblioteksservice mellan alla delar av landet är svår att uppnå borde dock en så likvärdig standard som möjligt eftersträvas och betraktas som ett angeläget rättvisekrav. Som sin principiella uppfattning hävdade utskottet att den bok- och informations- förmedlande service som biblioteken traditionellt ger ej bör vara avgifts- belagd. Med hänsyn till pågående arbete inom 1968 års litteraturutred- ning och kommunalekonomiska utredningen ansåg sig utskottet emeller- tid inte böra föreslå riksdagen att göra en framställning till Kungl Maj:t av det slag motionärerna begärde.2 Riksdagen följde utskottet.

Unesco har i olika sammanhang uppmärksammat frågan om obligato- riska folkbibliotek. I ett manifest från 1949 fastslog Unesco bl a:

”Som en demokratisk institution, organiserad av folket för folket, skall folkbiblioteket vara: upprättat och underhållet under lagens beskydd (under clear authority of law); helt eller huvudsakligen understött av allmänna medel; öppet för fri användning på samma villkor för alla samhällsmedlemmar, utan hänsyn till yrke, tro, klass eller ras.”

Manifestet talar som synes om lagstiftning men drar inte ut de

1 1965 11274 hrr Tage Johansson 0 Uno Hed- ström ang folkbib- lioteken, 11:332 hr R. Lassinantti rn fl d:o.

2 KrU1972z22.

fullständiga konsekvenserna: lagstiftningen måste innebära att alla med— borgare skall ha möjlighet att utnyttja bibliotekens tjänster. I den omarbetning av manifestet, som verkställts i anslutning till internationella bokåret 1972, har man formulerat nästa steg: ”Folkbiblioteket skall vara upprättat enligt lag (under the clear mandate oflaw), så utformad att den garanterar folkbiblioteksservice för hela landet.”

I en av Unesco 1971 utgiven skriftl konstaterar författaren, den framstående engelske biblioteksmannen Frank M.Gardner, att trettio länder i dag har effektiv bibliotekslagstiftning. Bland länderna finns utvecklingsländer som Ghana, Tanzania och Botswana, länder med centraldirigerad ekonomi som Tjeckoslovakien och Ungern och federala stater som Kanada och Förenta staterna. Av de skandinaviska länderna har Danmark och Norge lagstiftningsvägen ålagt kommunerna att upp- rätta bibliotek. Av de västeuropeiska staterna är det endast Irland och Storbritannien som kan uppvisa lagstiftning på biblioteksområdet. Att lagstiftning saknas i länder som Frankrike, Belgien, Holland och Italien beror enligt författaren på att de moderna folkbiblioteksidéerna först på ett relativt sent stadium accepterats i dessa länder. Även i länder med lagstiftning på biblioteksområdet finns givetvis problem som inte är lösta. Ett gemensamt mönster finner författaren i all nyare bibliotekslagstift- ning: man strävar efter att få till stånd större enheter med tillräckliga resurser för en tillfredsställande service och man upprättar ett centralt, rådgivande organ med uppgift att stimulera fram förbättringar av biblio- tekens service. Av särskilt intresse är de danska och engelska bibliotekslagarna. Danmark fick sin första bibliotekslag år 1920. Den har reviderats upprepade gånger, och nu gällande lag är av 1964. Enligt lagen är varje kommun skyldig att upprätta och underhålla ett folkbibliotek. Stora statsbidrag utgår, och i anslutning därtill är biblioteken underkastade kontroll av den statliga tillsynsmyndigheten. Kulturministern kan vidare utfärda föreskrifter rörande biblioteksverksamhetens organisation och bedrivande, inklusive anvisningar rörande bokbestånd, personal och lokaler. Anvisningar av detta slag har utfärdats rörande bl a bokbestån- dets storlek och årliga tillväxt.

Den danska riksdagen behandlar fn ett förslag till revision av 1964 års lag. Vad det statliga stödet angår innebär förslaget att detta * på liknande sätt som skedde i Sverige 1965 — inbakas i blockbidrag efter objektiva kriterier — befolkningstal, antal barn, antal pensionärer, kom- munens areal etc. Trots att de direkta statsbidragen bortfaller kvarstår i princip de bindande föreskrifter, som ingår i nu gällande lag. Den statliga tillsynsmyndigheten skall kvarstå i sin nuvarande form med uppgift att bl a utarbeta vägledande normer för biblioteksverksamheten.

Den engelska bibliotekslagen är av relativt sent datum. Den trädde i kraft 1965. Till skillnad från den danska lagen av 1964 innehåller den inga bestämmelser om statliga bidrag men ger kulturministern betydande befogenheter att övervaka och främja folkbiblioteksväsendet i England och Wales. Kulturministern skall efter samråd med vederbörande lokala biblioteksmyndighet göra upp planer för biblioteksväsendets organisation inom området i fråga. Lagen innehåller allmänna riktlinjer för bokbe-

1 Gardner,!” M, Public Library Legislatien: A Comparative Study, Paris 1971.

stånd och andra medier, framhåller att biblioteket skall uppmuntra både vuxna och barn att utnyttja den service biblioteket ger och förordar samarbete med andra biblioteksorgan inom verksamhetsområdet. Lagen föreskriver vidare fria boklån. Om en lokal biblioteksmyndighet inte fullgör sina skyldigheter enligt lagen, gör kulturministeriet en undersök- ning, och i extrema fall kan ministeriet antingen uppdraga åt annan myndighet att svara för biblioteksverksamheten eller själv överta den. Annan myndighet kan t ex vara en länsmyndighet.

Den relativt fylliga redogörelse som här lämnats rörande tidigare diskussioner och ställningstaganden i frågan om obligatoriska bibliotek är motiverad av dagens biblioteksdebatt, där man från vissa håll pekar på lagstiftning som det säkraste botemedlet när det gäller att komma till rätta med de standardskillnader som finns mellan bibliotek i olika kommuner.

För frågans bedömning är det viktigt att skilja mellan å ena sidan en lag om obligatoriska bibliotek, dvs skyldighet för kommun att organisera biblioteksverksamhet i kommunen, och å andra sidan en lagstiftning, som lämnar mer eller mindre detaljerade föreskrifter angående bibliotekens standard. För svenskt vidkommande har frågan om obligatoriska biblio- tek endast teoretiskt intresse. När den nya kommunindelningen är genomförd den 1 januari 1974, kommer alla kommuner att ha kommu- nala bibliotek. En lagstiftning, som enbart ålägger kommunerna att upprätta bibliotek, skulle alltså inte ha någon reell betydelse.

Läget blir ett annat, om den tänkta lagen skulle innehålla föreskrifter och riktlinjer angående biblioteksverksamheten, antingen dessa är utfor- made i detalj eller mera allmänt hållna. Kommunsammanläggningen innebär visserligen att det kommer att finnas minst ett bibliotek i kommunen, men den omständigheten att en tidigare bibliotekslös kom— mun förs till en större kommunal enhet är givetvis inte någon garanti för att kommunens invånare får sin bokförsörjningsfråga löst. Biblioteksför- söken har visat betydelsen av en decentraliserad biblioteksverksamhet, ett tillräckligt omfattande öppethållande, en utåtriktad uppsökande verk- samhet. Om dessa grundläggande krav inte är uppfyllda, blir biblioteken ett bibliotek för de få, inte för de många. En lagstiftning skulle kunnai princip fastslå allas lika rätt till bokförsörjning. En bibliotekslag skulle vidare — liksom Unescos manifest — kunna innehålla föreskrifter om fria boklån och samarbete biblioteken emellan. I och för sig rör det sig här om självklarheter som har en lång och obruten tradition bakom sig i vårt land. Vad särskilt angår avgiftsfriheten torde den i dag inte ifrågasättas av någon väsentlig opinion; som Kulturrådet framhåller måste den vara en självklar del av den fortsatta bibliotekspolitiken.1 Den bör rimligen gälla inte bara för själva boklånen utan för all service från bibliotekets sida.

Utöver de elementära föreskrifterna om lika rätt till bokförsörjning, fria boklån och samarbete kommunerna emellan kan man som innehålli en bibliotekslagstiftning tänka sig mer eller mindre detaljerade normer om bokbestånd, lokaler och personal. [ den av Unesco utgivna tidigare omnämnda skriften om bibliotekslagstiftning förtecknas i 22 punkter bestämmelser som kan tänkas ingå i en bibliotekslag. Förutom här redan nämnda frågor beröres bl a behovet av ett centralt rådgivande organ som

1 Ny kulturpolitik, SOU 1972:66, s 509.

skall stå till vederbörande ministers förfogande och ett sekretariat som skall biträda ministern och det rådgivande organet.

När man i Sverige föreslår en bibliotekslagstiftning är tanken bakom förslaget att man genom en lag skall kunna komma till rätta med variationerna i standard kommunerna emellan. Som diskussionen utvisar är avsikten inte att pålägga kommunerna bördor som i princip är nya och man vill heller inte ingripa i kommunernas frihet att utforma sitt biblioteksväsen med hänsyn till lokala intressen och lokal struktur. Den frihet man vill beskära är friheten att vägra ta det ansvar för bokförsörj- ningen som det stora flertalet kommuner har påtagit sig. Den rätt man vill garantera är rätten för den enskilde medborgaren — även om han bor i glesbygd, även om han av andra handikapp är hindrad att utnyttja bibliotekets normala service — att få tillgång till de verktyg han behöver för sin utbildning, de böcker han behöver för sin bildning, sin förströelse, sin konstnärliga upplevelse.

Det synes sannolikt att en lagstiftning, som innehåller preciserade normer för biblioteksverksamhetens omfattning och bedrivande, i läng- den inte tjänar det syfte som förslagsställarna vill uppnå. Normer föråldras snabbt. Till detta kommer att normer av denna typ riskerar att bli miniminormer och kan komma att hålla tillbaka utvecklingen. I den form den engelska lagstiftningen fått är risken för miniminormer elimine- rad så till vida som några normer inte ingår i lagtexten. Däremot har vederbörande ministerium rätt att utfärda vägledande anvisningar. Det danska lagförslaget är uppbyggt efter samma principer. Detaljerade normer ingår inte i förslaget, men kulturministern kan utfärda regler för katalogisering och klassificering, lånesamarbete mellan de offentliga biblioteken samt öppningstidernas placering. Den statliga tillsynsmyndig- heten skall som tidigare nämnts alltjämt öva tillsyn över folkbiblioteken. Dess viktigaste uppgift blir att ge biblioteken råd och vägledning.

I diskussionen kring frågan om lagstiftning eller inte har gjorts gällande att en lagstiftning måste förutsätta generella statsbidrag. Statsmakterna har inte möjlighet att ålägga kommunerna uppgifter, såframt inte staten svarar för större eller mindre delar av kostnaderna för den verksamhet som avses. Man bortser då från att statsbidrag i realiteten utgår till biblioteksverksamheten, fastän det inbakats i det allmänna skatteutjäm— ningsbidraget. Något formellt hinder för en lagstiftning, som inte kombi- neras med generella statsbidrag, föreligger givetvis inte. Däremot är det klart att ett åläggande för kommunerna att effektivisera i detta fall biblioteksverksamheten kan komma att påverka fördelningen av kostna- derna mellan stat och kommuner. Frågan berör arbetsområdet för den 1971 tillsatta utredningen om kommunernas ekonomi. Utredningen skall bl a belysa konsekvenserna av att man bibehåller statsbidrag som stimule- rar kommunala aktiviteter. Utan att föregripa utredningsresultatet har man anledning att antaga att en eventuell justering av kostnadsfördel- ningen mellan stat och kommuner inte kommer att innebära att nya specialdestinerade bidrag införs. Till ytterligare belysning av frågan kan framhållas att varken den engelska lagen eller det danska lagförslaget förutsätter några generella statsbidrag.

De här redovisade synpunkterna på frågan om en bibliotekslagstiftning

1. En lagstiftning som enbart ålägger kommunerna att upprätta bibliotek är obehövlig efter den 1 januari 1974, i den meningen att bibliotek kommer att finnas i samtliga kommuner efter detta datum.

2. En lagstiftning som ger detaljerade föreskrifter om biblioteksverksam- heten riskerar att motverka sitt syfte, eftersom normer snabbt föråld— ras och miniminormer i vissa fall uppfattas som maximinormer.

3. En lagstiftning som ger en central myndighet resurser och möjligheter att — på det sätt som förutsättes i den engelska bibliotekslagen och det danska förslaget till ny bibliotekslag — ge vägledning åt biblioteken, generellt och enskilt, kan vara en mera effektiv metod att påverka utvecklingen i en gynnsam riktning än lagfästa normer.

4. Om en lagstiftning föranleder krav på ökade ekonomiska insatser från kommunernas sida påverkar detta den allmänna kostnadsfördelningen mellan stat och kommuner.

Den regionala biblioteksverksamheten, för vilken staten och lands- tingen i princip bär ansvaret, regleras fn genom en bidragskungörelse.1 Genom att bygga ut kungörelsen med ett avsnitt, som redovisar dels syftet med den med allmänna medel bedrivna biblioteksverksamheten, dels dennas organisation i stora drag, skulle det vara möjligt att tillgodose några av önskemålen bakom kravet på bibliotekslagstiftning utan att därför ingripa i kommunernas hävdvunna rätt att efter egna åtaganden svara för litteraturförsörjningen inom sina olika områden. Vid precise— ringen av biblioteksverksamhetens syfte skulle det finnas anledning att understryka att det är fråga om en kostnadsfri service, bedriven i samarbete kommunerna emellan. I fråga om den lokala biblioteksverk- samheten skulle kungörelsen kort och gott konstatera, att ansvaret för denna ligger hos vederbörande kommun. Ett avsnitt skulle vidare kunna precisera tillsynsmyndighetens uppgifter och befogenheter.

En kungörelse med detta innehåll skulle få stora likheter med den föreslagna danska bibliotekslagen. Danskt och svenskt biblioteksväsen har tidigare i sin utveckling i stor utsträckning följt parallella linjer. Då de generella statsbidragen slopades i Sverige 1965, medan den danska lagen av 1964 tillförsäkrade biblioteken statligt stöd med upp till 45 procent av driftskostnaderna, föreföll det som om de båda länderna skulle gå skilda vägar. När man nu i Danmark, åtta år efter Sverige, föreslår att de generella statsbidragen skall avskaffas, är parallelliteten återställd. Det finns skäl som talar för att den likartade synen på biblioteksväsendet får uttryck i likartade bestämmelser.

Vinsten av en ”bibliotekslagstiftning” i den begränsade form, som här diskuterats, är främst att ansvarsfördelningen mellan stat, landsting och kommuner klarlägges. Några snabba resultat i form av ökad aktivitet på biblioteksområdet har man knappast anledning att vänta sig. För att inom rimlig tid komma till rätta med standardskillnaderna kommunerna emellan krävs selektiva åtgärder, som diskuteras närmare i nästa avsnitt.

1 SFS 1966:108, änd- rad senast 197l:125.

Till de kommunala biblioteken utgick, som tidigare nämnts, fram till 1965 generella statliga stöd av stimulanskaraktär. I den diskussion som fördes i anslutning till omläggningen 1965 uttalades farhågor för att kommunerna skulle vara ovilliga att åtaga sig den merkostnad, som bortfallet av det statliga stödet innebar. Farhågorna var ogrundade. Under femårsperioden 1965—1970 ökade kostnaderna för biblioteksverk- samheten med, i fast penningvärde, 78,6 procent. Liknande farhågor har framkommit i samband med den överenskommelse om tillfälligt skatte- stopp som i april 1972 träffades mellan regeringen å ena sidan och Svenska kommunförbundet och Svenska landstingsförbundet å andra sidan. En undersökning har här visat att kommunernas biblioteksutgifter trots skattestoppet inte minskat eller ens stagnerat. Man redovisar tvärtom en ökning, helt parallell med de ökningar som till följd av det större skatteunderlaget har kunnat genomföras för andra verksamhets- grenar.

Den förståelse för biblioteksverksamhetens betydelse, som kommuner— na på detta sätt ådagalagt, får emellertid inte undanskymma det faktum att det under åtskillig tid framåt kommer att finnas kommuner, som saknar viktiga grundförutsättningar för en effektiv biblioteksverksamhet. Det är främst fråga om kommuner, som bildats genom sammanläggning av smärre enheter med outvecklad biblioteksverksamhet. Det kan också vara fråga om kommuner, där befolknings- och bebyggelsestrukturen är sådan, att en effektiv biblioteksverksamhet skulle kräva exceptionellt höga kostnader i förhållande till befolkningstal och ekonomisk bärkraft. Två typer av åtgärder synes här komma i fråga. Å ena sidan kan man tänka sig ett statligt ekonomiskt stöd till kommuner som behöver upprusta sin biblioteksorganisation från grunden, å andra sidan bör det vara möjligt att temporärt låta länsbiblioteket helt eller delvis övertaga biblioteksverksamheten i kommuner, som har svårigheter att på egen hand åstadkomma en effektiv biblioteksorganisation. En kombination av åtgärderna kan givetvis tänkas.

Redan nu utgår ett selektivt statligt stöd till de kommunala biblio- teken. Det sker inom ramen för anslagsposten till Utvecklingsverksamhet mm under anslaget Bidrag till folkbibliotek (l973/74:V111 BSZ). Som framgår av redovisningen i kapitel ] utgick ursprungligen under denna anslagspost allmänna bidrag till utvecklingsarbete vid folkbibliotek. Bi- dragen var femåriga och förutsatte att det bidragsmottagande biblioteket följde en av respektive kommun uppgjord och av skolöverstyrelsen godkänd utvecklingsplan. Denna typ av bidrag har successivt avvecklats under senare är. Avvecklingen har bl a motiverats med att bidragen, som förutsatte motsvarande prestation från kommunens sida, i huvudsak kommit stora kommuner till del, medan kommuner med svagare resurser inte kunnat utnyttja bidragsmöjligheten. Ur samma anslagspost har även utgått de s k punktbidragen, dvs stöd till lokala initiativ på biblioteks- området.1 Som regel har vederbörande kommun haft att tillskjuta ett lika stort belopp som det statliga bidraget. [ fråga om mindre kommuner har statens andel av kostnaderna varit proportionsvis större.

1 Se ovan kapitel 1

Inom ramen för punktbidragen torde det vara möjligt att tillgodose många av de önskemål, som enligt litteraturutredningens uppfattning måste anses beaktansvärda. För glesbygdens vidkommande är bidrag till inköp av bokbussar angelägna. Bibliotek som har för avsikt att starta verksamhet på arbetsplatser bör kunna få bidrag till initialkostnaderna. Liknande startbidrag bör kunna ges till kommuner, som har för avsikt att inrätta filialer eller utlåningsstationer i områden där lånemöjligheter tidigare saknats. Liksom hittills bör bidrag kunna utgå till anskaffande av apparatur för musikåtergivning och liknande materialkostnader i sam- band med annan allmänkulturell verksamhet. Där så är motiverat bör den bidragsfördelande myndigheten i fråga om samtliga bidrag av denna typ kunna medge att bidraget får utgå utan att vederbörande kommun behöver deltaga i kostnaden.

Punktbidragens räckvidd är begränsad. Det borde vara möjligt att komplettera punktbidragen med en ny bidragsform, som skulle avse en generell upprustning av en svag biblioteksorganisation. Syftet skulle vara att genom ett upprustningsbidrag utan krav på motprestation från kommunens sida skapa grundförutsättningar för en effektiv biblioteks- verksamhet. Bidraget skulle ges utan närmare direktiv för dess använd- ning, men man kunde utgå från att det i första hand skulle utnyttjas för uppbyggandet av ett grundbokbestånd, tillräckligt stort för att svara mot en rimlig efterfrågan.

Upprustningsbidraget skulle liksom punktbidragen fördelas av den statliga tillsynsmyndigheten. Vid prövningen av inkomna ansökningar skulle hänsyn tagas dels till de befintliga biblioteksresursernas relation till befolkning och bebyggelse, dels till vederbörande kommuns större eller mindre möjligheter att inom rimlig tid bygga upp en biblioteksorganisa- tion av genomsnittlig standard. Upprustningsbidraget borde i princip vara ett engångsbidrag men förutsättes av praktiska skäl kunna fördelas på förslagsvis tre år. En förutsättning för de här antydda lösningarna med punktbidrag och upprustningsbidrag skulle givetvis vara att anslagsposten till Utvecklingsverksamhet m m kraftigt förstärktes.

En annan åtgärd i syfte att temporärt eller för längre tid öka bibliotekens effektivitet skulle kunna bestå i att länsbiblioteket åtog sig bokförsörjningen i sådana delar av länet, där de kommunala resurserna inte räckte till. Så skedde redan under länsbiblioteksverksamhetens tidigaste år. Det var inte ovanligt att ett länsbibliotek helt svarade för bokförsörjningen i någon kommundel genom att kontinuerligt sända dit vandringsbibliotek. Denna typ av verksamhet förekommer fortfarande, även om länsbibliotekens boksändningar och bokdepåer som tidigare nämnts i allt större omfattning består av speciallitteratur, som komplette— rar ett kommunalt biblioteks resurser. [ England är länsbiblioteksuppgif— ten inte som i Sverige knuten till primärkommunala bibliotek. Man har särskilda s k county libraries, som genom bokbussar och filialer svarar för biblioteksverksamheten i de delar av grevskapet, som saknar egna biblio- tek.l Bla av kostnadsskäl är en sådan lösning inte aktuell i Sverige. Däremot finns det anledning att överväga, om inte länsbiblioteken i större utsträckning än nu skulle kunna åtaga sig biblioteksuppgifter i glesbygds- och utkantsområden. I den mån verksamheten inte faller inom

1 I samband med kom- munreformen 1972 har grevskapen fått ansvaret för all folkbiblioteksverk- samhet i sina områden. Tidigare kommunala bib- liotek har fått grevskapet som huvudman.

ramen för den av länsbiblioteket bedrivna bokbussverksamheten, skulle förutsättningen vara ett avtal mellan länsbibliotek och vederbörande kommun. Avtalet skulle kunna innebära att länsbiblioteket helt övertog verksamheten. Alternativt kunde avtalet avse filialverksamhet inom viss del av kommunen. Avtalet borde i princip vara tidsbegränsat. l kommu— ner med dåligt utgångsläge kunde avtalet förutsätta, att kommunen erhöll upprustningsbidrag av den typ som ovan redovisats. Även om den väsentliga kostnaden för denna typ av verksamhet skulle åligga veder- börande primärkommun skulle vissa kostnader drabba länsbiblioteket och kompenseras genom ökade bidrag från stat och landsting. Frågan berörs ytterligare i avsnittet nedan om länsbiblioteken.

När det gäller de kommunala bibliotekens allmänkulturella verksamhet bör denna i stödhänseende jämställas med liknande verksamhet bedriven av andra institutioner. Detta skulle innebära att biblioteken skulle kunna få del av det av Kulturrådet föreslagna lokala aktivitetsstödet och de likaledes av Kulturrådet föreslagna statsbidragen till kulturarrangemang.l

En liknande syn kan anläggas på frågan om statligt stöd till biblioteks- lokaler. Som Kulturrådet framhåller2 bör lokalfrågorna i en kommun ses som en helhet. Konsekvensen blir att folkbibliotekslokaler inrymda i en skola i bidragshänseende jämställes med skollokaler, att kvarterslokaler som inrymmer bibliotek skall kunna byggas med statliga bostadslån och att stödet till allmänna samlingslokaler, som nu innefattar endast mindre bibliotekslokaler i anslutning till samlingslokalerna, vidgas till att omfatta även lokaler som i första hand är avsedda för biblioteksändamål.

I fråga om bibliotekens verksamhetsformer har försöken aktualiserat en rad önskemål i syfte att skapa bättre kontakt mellan allmänheten å ena sidan, biblioteken och litteraturen å den andra. Av tänkbara åtgärder är några kostnadskrävande. Framför allt krävs det mer personal, om man vill nå nya grupper av läsare. Den uppsökande verksamheten är klart personalintensiv i den meningen att varje län inom den uppsökande verksamhetens ram kräver en proportionsvis större personalinsats än ”normala” lån. En extern verksamhet av typen bibliotek på arbetsplatsen kräver därtill förhållandevis stora insatser av böcker och andra medier: vid en uppsplittring på många små enheter går man på många sätt miste om stordriftens fördelar. Utredningen föreslår i annat sammanhang att de böcker, som enligt den föreslagna litteraturstödsmodellen skall tillföras biblioteken, i viss utsträckning skall kunna utnyttjas i den externa biblioteksverksamheten. När det gäller andra kostnader för extern verk- samhet — som rimligen bör bedrivas av samtliga bibliotek i landet — är punktstöd av ett eller annat slag den enda stödform som kan komma i fråga om man inte vill återinföra generella bidrag. Eftersom punktstödet i princip är av engångskaraktär, blir stödmöjligheten begränsad till att avse kostnader för material (t ex boktoppar) eller engångsåtgärder av typen propaganda- och reklamkampanjer, såframt man inte vill luckra upp bestämmelserna och fördela punktstödet på en följd av år, med andra ord ge det formen av ett startbidrag under en uppbyggnadsperiod.

Andra önskemål kan tillgodoses genom omläggning av arbetsrutiner eller omprioritering av verksamhetsgrenar. Det skulle då lämpligen kunna ankomma på den centrala biblioteksmyndigheten att ge generella rekom-

1 Ny kulturpolitik, SOU 1972:66, s 357 ff, 369 f.

2 Ny kulturpolitik, SOU 1972:66, s 433 ff.

mendationer på detta område och på länsbiblioteken att i de enskilda fallen ge råd och anvisningar. Över huvud taget är den väsentliga insatsen från samhällets sida en fortlöpande central och regional rådgivning och information, förmedlad genom den centrala biblioteksmyndigheten och länsbiblioteken.

6.6.3 Länsbiblioteken

Vid bedömandet av de åtgärder som kan vidtagas för att förbättra litteraturförsörjningen via biblioteken är det naturligt att man särskilt uppmärksammar länsbibliotekens roll. När institutionen kom till som resultat av 1920—talets biblioteksutredning var den tänkt som en påbygg- nad på de lokala biblioteken. Länsbiblioteken — eller som det då hette centralbiblioteken — skulle bistå de lokala biblioteken med böcker och rådgivning. Länsbibliotekarien fick inspektionsrätt över de lokala biblio- teken, yttrade sig över statsbidragsansökningar och gav, vid sidan av den bokliga servicen, råd och anvisningar i bibliotekstekniska frågor. Det är ingen överdrift att i dag beteckna länsbiblioteken som ryggraden i det svenska folkbiblioteksväsendet.

Kulturrådet understryker i sitt betänkande! att länsbiblioteken, trots bristande resurser, i dag utgör ett viktigt komplement till de lokala biblioteken och har visat en stor vilja att omstrukturera sin verksamhet efter behoven inom regionen. Kulturrådet tillägger:

”Om länsbiblioteken skall kunna få en reellt utjämnande och komplet- terande funktion är det dock nödvändigt att ge dem en ivissa delar ny struktur och att tillföra dem ökade resurser.”

För länsbiblioteken gäller av skolöverstyrelsen den 30 december 1966 utfärdade anvisningar.2 Det heter där bl a att största möjliga samordning bör ske mellan de lokala biblioteken, länsbiblioteken och lånecentralerna vid anskaffande av litteratur. Det förutsätts att de lokala biblioteken anskaffar mer efterfrågad litteratur samt litteratur med lokal anknytning. Länsbiblioteken skall därutöver inbördes eftersträva en planmässig sam- verkan vid inköp av specialarbeten. Utöver vad som sammanhänger med litteraturförsörjningen skall länsbibliotek i samarbete med skolöverstyrel- sens bibliotekssektion verka för en planmässig utbyggnad av biblioteks- verksamheten i länet. Vad detta innebär utvecklas närmare på följande sätt:

”I detta syfte skall länsbibliotek uppmärksamt följa utvecklingen inom länets biblioteksväsen och bistå de kommunala myndigheterna vid den lokala biblioteksverksamhetens planering och organisation. Länsbiblio- teket skall därvid verka för att utbyggnaden sker i samverkan mellan de kommunala biblioteken inbördes samt mellan bibliotek, skolväsen, bildningsarbete och annan kulturell verksamhet samt i förekommande fall ta de initiativ som kan vara påkallade. Fortlöpande rådgivning bör lämnas i bibliotekstekniska frågor, om bibliotekslokaler och inredning, om normer och kostnadsberäkningar i samband med budgetarbete och långtidsplanering samt om utkommande litteratur och annat material.

Särskild uppmärksamhet bör ägnas de problem som avser gamla, sjuka, handikappade, intagna vid kriminalvårdsanstalter och andra kategorier med svårigheter att utnyttja bibliotekens ordinarie service.

1 Ny kulturpolitik, SOU 1972:66, s 285.

2 Enligt den gemensam- ma rekommendation, sorn Svenska kommun- förbundet och Svenska landstingsförbundet ut- färdat 1969—05—09, bör anvisningarna vara vägle- dande för berörda kom- muner och landsting.

Länsbibliotek bör fungera som informationscentral för de lokala biblioteken samt verka för att dessa i sin tur lämnar god informations- service.

Länsbibliotek skall hålla regelbunden kontakt med bibliotekens styrelser och personal. Det är angeläget, att företrädare för länsbiblio- teket genom personliga besök i de lokala biblioteken håller sig underrättade om det aktuella läget. För överläggning om frågor av gemensamt intresse skall länsbibliotek ordna årliga möten med företrä- dare för länets kommunala bibliotek.

Länsbibliotek skall verka för att allmänheten får ökad kännedom om biblioteksväsendets resurser, verksamhetsformer och servicemöjlig— heter.”

1966 års föreskrifter speglar den utveckling som ägt rum. När det gäller bokförsörjningen, har länsbiblioteken som tidigare nämnts succes- sivt avvecklat den verksamhet som under folkbibliotekens uppbyggnads- period var dominerande: utsändningen av vandringsbibliotek med den mest efterfrågade litteraturen. I och med att de kommunala biblioteken fått ökade resurser och blivit mer eller mindre självförsörjande på detta område har länsbiblioteken efter hand kunnat inrikta sin boklåneservice på specialarbeten av den typ, som de lokala biblioteken inte har anledning att anskaffa. [ många län har den mobila verksamheten ändrat karaktär. Länsbibliotekens bokbussar, som gick från bibliotek till biblio- tek, ofta bara två gånger om året, med möjlighet för bibliotekarierna att ur bussens bokförråd plocka ur ett relativt stort antal böcker som komplettering till det egna bokbeståndet, har i flera län ersatts av bokbilar, som en gång i månaden eller oftare besöker de kommunala biblioteken och medför beställda böcker. Det kan röra sig om enstaka arbeten, men det kan också vara fråga om en samling böcker på invandrarspråk, litteratur rörande vissa ämnen, grundböcker för en studiecirkel osv. I brådskande fall eller om länsbiblioteket inte förfogar över en bokbil utsänds de enstaka lånen per post.

[ fråga om uppgifterna utanför bokförsörjningen kan man konstatera att den rådgivande verksamheten har stor omfattning både när det gäller planläggningen i stort av de kommunala bibliotekens organisation och när det gäller olika sidor av den dagliga verksamheten. Företrädare för länsbiblioteken har emellertid understrukit, att länsbibliotekens personel- la resurser är otillräckliga för mera specialiserad rådgivning. Det viktigaste rädgivningsinstrumentet i dag är de länsmöten, som anordnas en eller ett par gånger om året med deltagande av länsbibliotekets personal samt personal och förtroendemän från de kommunala biblioteken i länet.

Länsbibliotekens verksamhet är i princip kundstyrd. De ger service till de bibliotek och de enskilda personer i länet som begär tjänster av det ena eller andra slaget. Den principiella karaktären av kundstyrt organ har i realiteten inte hindrat länsbibliotekens personal från att erbjuda sina tjänster eller oombedda föreslå åtgärder till förbättrande av de lokala bibliotekens service. Som framgår av 1966 års anvisningar har länsbiblio- teket fortfarande i uppgift att ”verka för en planmässig utbyggnad av biblioteksverksamheten i länet”. När man diskuterar de insatser, som länsbiblioteken kan göra för att förbättra litteraturförsörjningen i länet,

ligger det nära till hands att lägga särskild vikt vid en övergripande planering. Om man avvisar tanken på en statlig reglering av biblioteks- verksamheten, men samtidigt finner det angeläget att biblioteksverksam- heten effektiviseras och standardskillnaderna kommunerna emellan såvitt möjligt elimineras, är det ett tänkbart alternativ att länsbiblioteken åläggs som en av sina huvuduppgifter att följa biblioteksutvecklingen i länet och göra de framställningar som bevakningen kan föranleda. Om resultatet inte skall bli ett slag i luften, måste länsbiblioteken samtidigt ges sådana bokliga och personella resurser, att biblioteket kan övertaga bokförsörj- ningen, helt eller delvis, inorn eftersatta områden. Frågan har berörts i föregående avsnitt. Som där har nämnts, kan länsbibliotekets åtaganden innebära att ett eftersatt område får regelbundna besök av länets bokbuss. Alternativt kan det vara fråga om att länsbiblioteket upprättar en bokdepå i ett sådant område. Ett större ingrepp kan få den formen, att länsbiblioteket enligt avtal med vederbörande kommun åtar sig antingen hela biblioteksverksamheten i kommunen eller väsentliga delar av den.

Det kan diskuteras, i vilken utsträckning kommunerna skall betala länsbiblioteket för dess tjänster. 1 normala fall finns det ingen anledning att den ena kommunen själv skall svara för sina bibliotekskostnader, medan den andra skulle kunna överlåta kostnaderna på länsbiblioteket. Det rimliga bör vara att den kommun som anlitar länsbiblioteket på här antytt sätt köper tjänsterna av biblioteket. Som riktpunkt vid fastställan- det av priset bör lämpligen kunna tjäna ett riksmedelpris per invånare, fastställt av den centrala biblioteksmyndigheten. Eftersom den service som länsbiblioteket ger, rimligen bör ligga över genomsnittet för landet, är det sannolikt att det fastställda priset inte täcker länsbibliotekets alla kostnader. Det föreslagna Upprustningsbidraget kan underlätta finansie- ringen. De ökade resurser som länsbiblioteken därutöver behöver bör beaktas vid avvägningen av kostnadsfördelningen mellan stat och lands- ting.

Då här som en möjlighet till förbättrad biblioteksservice föreslås att länsbiblioteken skall få möjlighet att ingripa, är förutsättningen att ingripandena skall vara av temporär karaktär. Målet måste vara att varje kommun själv skall kunna svara för kommuninvånarnas bokförsörjning. Länsbibliotekets medverkan bör främst komma i fråga under ett upp- byggnadsskede eller gälla kommuner där biblioteksfrågorna är särskilt svårlösta som följd av t ex bebyggelsens struktur.

De bevakningsuppgifter som på detta sätt kan åläggas länsbiblioteken bör kunna inriktas inte endast på eftersatta kommuner eller eftersatta kommundelar utan också på eftersatta befolkningsgrupper.

1966 års anvisningar talar om gamla, sjuka, handikappade] , intagna vid kriminalvårdsanstalter och andra kategorier med svårighet att utnyttja bibliotekens ordinarie service. Länsbiblioteken kan här genom råd och hjälp stimulera de lokala biblioteken att taga sig an de olika grupperna men de kan också själva organisera tex en boken-kommer-verksamhet i länets landsbygd. Två grupper har efter 1966 fått speciell akutalitet: vuxenstuderande och invandrare. På vuxenutbildningsområdet kan länsbib- lioteken tjäna som informationscentraler för de lokala biblioteken och

1 lin försöksverksam— het med utvidgad tal- boksutlåning till vissa handikappgrupper kom- mer att påbörjas hösten 1973 i skolöverstyrelsens regi. Den kommer att beröra bl a fyra län med länsbiblioteken som an— svariga för verksamheten där.

dämtöver tillhandahålla tex mindre frekvent kurslitteratur, bandade kurser och annat AV—material. Liknande uppgifter bör kunna åläggas länsbiblioteken i fråga om invandrarna. Som utredningen föreslår i kapitel 8 bör särskilda medel anvisas för att förstärka länsbibliotekens bestånd av litteratur på invandrarspråken. Medlen är avsedda för en engångsupprustning. Därutöver bör länsbiblioteken tillföras medel för komplettering och vidmakthållande av den anskaffade invandrarlittera- turen. Även här är det fråga om en bevakningsuppgift. Länsbiblioteken bör känna till vilka invandrargrupper som finns i länet och stimulera de lokala biblioteken att ta kontakt med invandrargrupperna, att anskaffa lämplig litteratur och att i övrigt ge den service som kan vara påkallad — biblioteksförsöken har gett exempel på olika tänkbara åtgärder.

En tredje grupp, som under senare år ställt stora krav på länsbibliote- kens — och de lokala bibliotekens — resurser, är de universitetsstuderan- de. Man kan räkna med att anspråken kommer att öka med den högre utbildningens fortsatta decentralisering.

Ännu en sida av länsbiblioteksverksamheten är av direkt betydelse för litteraturförsörjningen. Enligt 1966 års anvisningar skall länsbiblioteken bla lämna fortlöpande rådgivning till de kommunala biblioteken om utkommande litteratur och annat material. Den service som här åsyftas är främst den genomgång av nyutkomna böcker, som brukar förekomma vid länsbibliotekets årliga möten med bibliotekarierna i länet. Som tidigare nämnts har Bibliotekstjänsts sambindningsservice i stor utsträckning kommit att svara för denna typ av rådgivning. Länsbibliotekens rådgiv- ning bör i stället kunna ta sikte på en bredare allmänhet. Det föreligger ostridigt ett behov av information om litteratur, en information som endast i begränsad omfattning ges av massmedia. Svaren på de attityd- frågor som ställdes i anslutning till biblioteksförsöken visade en klart positiv inställning hos allmänheten till litteratur och läsning, något som bör kunna ge en god grund att bygga en information på. Utredningen föreslår i kapitel 10 att bl a länsbiblioteken skall tilldelas presentations- exemplar av nyutkommen litteratur. Enligt förslaget skall litteraturen under viss tid vara utställd på länsbiblioteket, alltså i bokstavlig mening presenteras för allmänheten. Rimligtvis bör presentationen följas uppi muntlig eller skriftlig form. När motsvarande presentation görs vid andra bibliotek i länet, som själva fått presentationsexemplar eller ordnat någon tillfällig utställning av nyutkommen litteratur, bör personal från länsbib- lioteket kunna medverka.

Den intervjuundersökning som låg till grund för Litteraturutredningens studier rörande bok- och läsvanor visade att informationen kring biblio- teksverksamheten var bristfällig, och biblioteksförsöken gav belägg för vikten av en slagkraftig och kontinuerlig information om den service som biblioteken kan ge. Informationen är främst en uppgift för de lokala biblioteken, men det finns utrymme för en insats också från länsbiblio- tekens sida. Det finns exempel på länsbibliotek som redan nu samordnar den lokala biblioteksinformationen, och länsvis organiserade informa- tionskampanjer skulle sannolikt ge större slagkraft åt de budskap som biblioteken vill bära fram.

Även när det gäller den allmänkulturella verksamheten kan länsbiblio-

teken tänkas åtaga sig samordnande uppgifter, givetvis i samverkan med andra länsorgan på området.

Litteraturutredningen föreslår i kapitel 10 att länsbiblioteken skall stå som mottagare av de böcker, som enligt den föreslagna litteraturstöds— modellen skall levereras till biblioteken. Länsbiblioteken skall sedan bestämma om böckernas fördelning enligt riktlinjer som den centrala biblioteksmyndigheten utfärdar. Riktlinjerna bör rimligen ge länsbibliote- ken förhållandevis fria händer vid fördelningen, men vissa användnings- områden bör kunna prioriteras, t ex bibliotek på arbetsplatser, biblioteks— verksamhet i glesbygd, social biblioteksverksamhet etc. De vägledande synpunkterna bör vara å ena sidan att böckerna skall bli placerade där de kan väntas bli bäst använda, å andra sidan att de skall användas i ”ny” verksamhet — avsikten är inte att överflytta på staten inköpskostnader som kommunerna för närvarande bär.

Folkbibliotekssystemets uppbyggnad med de lokala biblioteken i botten, länsbiblioteken i mitten och lånecentralerna i toppen är ett uttryck för den samverkan biblioteken emellan, som redan tidigt upp- ställdes som mål för folkbiblioteksväsendet.

I praktiken utnyttjas möjligheterna till län biblioteken emellan, inter- urbana lån, inte i den omfattning som skulle vara rationell. Den breddning av utbudet som den interurbana utlåningen kunde erbjuda är inte sällan en chimär. En av orsakerna är den tidsutdräkt som är förenad med ett interurbant lån, en annan den kostnad som lånet förorsakar. Tidsutdräkten söker man nedbringa genom att använda telex för beställ- ningar. Vad kostnaden angår kan den bli så stor att det är avgjort fördelaktigare för det lokala biblioteket att inköpa och inte låna vederbörande arbete, trots att man är medveten om att sannolikheten för att det skall efterfrågas fler gånger inte är stor. En väsentlig del av kostnaderna är portokostnad, som belastar länsbiblioteket/lånecentralen vid lånets utlämnande och det kommunala biblioteket vid dess återläm- nande. Även i andra fall (lån mellan huvudbibliotek och filialer, lån till låntagare i kommunen bosatt utanför biblioteksorten) utgör portokost- naden en belastning, som ytterst innebär att framför allt glesbygden får en sämre bokförsörjning än den skulle ha kunnat få.! Sveriges Allmänna Biblioteksförening har i skrivelse till Konungen den 29 maj 1970 föreslagit att åtgärder snarast möjligt vidtas så att postavgifterna för försändelser innehållande biblioteksböcker i interurban lånetrafik mellan bibliotek (biblioteksfilialer och motsvarande) ej behöver betalas av de enskilda biblioteken eller kommunerna. Föreningen tänker sig två alter- nativa lösningar. Den ena innebär att de kommunala biblioteken tiller- kännes tjänstebrevsrätt. Den andra innebär ett förfarande, enligt vilket porto inte skall behöva erläggas vid inlämningen utan i efterhand debiteras statsverket. Postverket har yttrat sig över framställningen och anser sig inte kunna tillstyrka att de kommunala biblioteken erhåller tjänstebrevsrätt. Vad det andra alternativet angår föreslår postverket — för den händelse Kungl Maj:t anser att ifrågavarande förmedlingsverksam- het skall stödjas av statsmedel på annat sätt än genom direkta anslag till de kommunala biblioteken — att Sveriges Allmänna Biblioteksförening för de kommunala bibliotekens räkning ansöker om s k rikstillstånd för

1 Ett exempel på den service som skulle kunna ges är det försök med bokutlåning genom lant- brevbärare som pågår i Bengtsfors kommun och som finansieras genom statligt punktbidrag.

svarsförsändelser. Sådant tillstånd beviljas av poststyrelsen. Med ledning av postanstalternas räkningar fastställer poststyrelsen den ersättning som skall gäldas av statsverket. Kungl Maj:t har den 12 februari 1971 förordnat att förslaget skall överlämnas till Litteraturutredningen för att tagas under övervägande vid fullgörandet av utredningens uppdrag.

För biblioteksverksamheten i allmänhet och främst för de mindre biblioteken är den interurbana låneverksamheten av grundläggande bety- delse. Den utgör förutsättningen för en rationell inköpspolitik och gör det möjligt för de mindre kommunernas bibliotek att erbjuda sina lånare ett mera varierat utbud än befolkningsunderlaget i och för sig skulle motivera. Det förslag om stöd till invandrarnas bokförsörjning, som utredningen lägger fram i kapitel 8, bygger i stor utsträckning på interurbant låneutbyte. Under sådana omständigheter skulle det innebära klara fördelar om kostnaderna för den interurbana låneverksamheten kunde nedbringas. Om tjänstebrevsrätt för kommunala bibliotek måste anses utesluten, föreligger möjlighet att på det sätt postverket antyder låta statsverket bestrida portokostnaderna för de interurbana lånen. Alternativt kan man tänka sig att interurbana låneförsändelseri portohänseende behandlas på samma sätt som blindskrift och talböcker, som enligt bestämmelser befordras kostnadsfritt. En annan lösning, som skulle befria de lokala biblioteken från portokostnader vid län från länsbibliotek eller lånecentraler, skulle kunna ha den formen, att porto- kostnaderna enligt reglerna för svarstillstånd debiterades länsbiblioteken och lånecentralerna och att hänsyn till detta togs vid fastställandet av till länsbibliotek och lånecentraler utgående statsbidrag.

Kulturrådet har i sitt betänkande Ny kulturpolitikl funnit att den nuvarande organisationen av länsbiblioteken inte är helt tillfredsställande. Landstingen är trots att de lämnar betydande bidrag till länsverksam- heten i de flesta fall orepresenterade i bibliotekens styrelser. ”Det skulle vara rimligt” heter det, ”med en formell representation i bibliotekets styrelse enligt principen att ekonomiskt ansvar berättigar till medinfly- tande. Biblioteken kan emellertid av formella skäl som primärkommunala institutioner inte ha landstingsrepresentation.”

Kulturrådet redovisar olika organisatoriska lösningar. En är att lands- tingen sluter avtal med primärkommunen om fullgörande av länsbiblio— teksuppgifterna. I och med ett sådant avtal kan landstinget skaffa sig ett visst inflytande över länsbiblioteksverksamheten. En annan lösning skulle vara, att länsbiblioteken omvandlades från kommunala förvaltningar till exempelvis stiftelser. En sådan lösning finner Kulturrådet inte invänd- ningsfri ”åtminstone i nuvarande läge, då länsbiblioteksuppgifterna är en förhållandevis liten andel av de kommunala bibliotekens totala arbets- uppgifter”. Rådet anser att frågan om länsbibliotekens organisationsform bör studeras ytterligare av det föreslagna nya Kulturrådet.

Som Kulturrådet framhåller är ingen av de angivna lösningarna till— fredsställande. Stiftelseformens svagheter är påtagliga. Även om läns- bibliotekens uppgifter som länsorgan skulle öka i den omfattning som diskuterats i det föregående, kommer stadsbiblioteksuppgifterna att vara dominerande. Avtalsformen ger landstingen möjlighet att ställa krav i olika avseenden. De kan därtill fästa villkor i samband med bidragsgiv-

1 SOU 1972:66, s 286.

ningen. Flera länsbibliotek har löst frågan om landstingsintlytande på så sätt, att i stads/länsbibliotekets styrelse ingår en av landstinget utsedd adjungerad ledamot. För att ge ytterligare utrymme åt landstingets inflytande kan exempelvis landstinget ges rätt att utse två adjungerade ledamöter. För att markera att ärenden som gäller bibliotekets funktion som länsbibliotek reellt inte bör handläggas av den kommunalvalda styrelsen, finns möjlighet att delegera ärendena till bibliotekschefen och föreskriva att han skall före sitt beslut höra de av landstinget utsedda adjungerade ledamöterna av styrelsen. Med hänsyn till att länsbiblioteks- verksamheten i väsentlig grad är beroende av landstingets bidrag kan man utgå från att landstinget med det antydda förfaringssättet erhåller sitt berättigade inflytande vid länsfrågornas handläggning. Ett parallellfall erbjuder länens AV-centraler, vilka som regel är integrerade med den kommunala läromedelscentralen.

Sammanfattningsvis kan konstateras att länsbiblioteken är att betrakta som det kanske viktigaste instrumentet för en utjämning av standardskill- naderna i biblioteksservice kommunerna emellan. Genom att öka läns- bibliotekens resurser, både materiella och personella, bör det vara möjligt att till rimliga kostnader ge de kommunala biblioteken ett effektivt stöd. En förutsättning är att länsbiblioteken, som hittills i huvudsak bedrivit kundstyrd verksamhet, får till uppgift att därutöver aktivt bevaka biblioteksutvecklingen i länet med rätt och skyldighet att ta kontakt med de kommunala organen i frågor som berör biblioteksverk- samhetens planering. Det är angeläget att länsbiblioteken vid sin bevak- ning uppmärksammar sådana sidor av litteraturförsörjningen som erfaren- hetsmässigt ofta är försummade, tex litteratur till invandrare, till åldringar, sjuka och handikappade, till vuxenstuderande, till personer som på grund av sina arbetsförhållanden har svårigheter att utnyttja den vanliga biblioteksservicen. Länsbibliotekens samordnande uppgifter kan väntas öka både i omfattning och betydelse i och med biblioteksverksam— hetens fortsatta expansion. Till de uppgifter, som länsbiblioteken bör kunna åtaga sig, hör bl a uppgiften att samordna — och organisera » en till allmänheten riktad information om litteratur och bibliotek. 1 läns- bibliotekens samordnande verksamhet bör vidare kunna infogas upp- giften att bland länets bibliotek fördela de böcker som enligt den av utredningen föreslagna litteraturstödsmodellen skall tillföras biblioteken. Utredningen återkommer i kapitel 10 till konkreta förslag angående förstärkningar av länsbibliotekens resurser. Här skall endast en princip- fråga beröras. För närvarande är statens stöd till länsbiblioteken uppdelat på ett fast bidrag till varje bibliotek och ett belopp för tilläggsbidrag, som disponeras av tillsynsmyndigheten och fördelas mellan länsbibliotek, som har särskilt stora kostnader för sin verksamhet. Skolöverstyrelsen har i sina anslagsframställningar de senaste åren _ med instämmande från kommun- och landstingsförbunden — föreslagit att tilläggsbidragen slopas samtidigt som ett särskilt belopp anvisas för experimentverksamhet på länsområdet. Om länsbiblioteken anförtros nya uppgifter enligt de riktlinjer som här är föreslagna och som bl a innebär att ett länsbibliotek skall kunna åtaga sig den direkta bokförsörjningen inom kommun eller del av kommun, blir det nödvändigt med differentierade bidrag även i

fortsättningen. lämpligast torde vara att bidragen uppdelas på ett fast bidrag för täckande av länsbibliotekets grundkostnader och rörliga bidrag som efter behovsprövning fördelas av tillsynsmyndigheten. Därvid bör den rörliga delen vara proportionsvis större än för närvarande. En lösning som innebar att staten svarade för grundkostnaden medan de rörliga kostnaderna föll på landstingen är ett tänkbart alternativ, men starka skäl talar för att staten svarar för kostnader som avser att utjämna standard- skillnader mellan kommunerna. Det torde också vara lättare att effektivt utnyttja de föreslagna Upprustningsbidragen, om samma myndighet har att besluta såväl om Upprustningsbidrag som om länsbibliotekens tilläggs- bidrag.

Vad som i det föregående sagts om länsbiblioteken har tillämpning även på stifts- och landsbiblioteken som i sina län svarar för länsbiblio- teksuppgifterna. Utredningen utgår från att stifts- och landsbiblioteken kommer att kommunaliseras enligt föreliggande förslag.

6.6.4 Lånecentraler

De tre lånecentralerna är, som nanmet antyder, helt inriktade på låneservice. De har liksom länsbiblioteken viktiga roller i en rationell litteraturdistribution bl a — som framgår av kapitel 8 — för invandrarnas bokförsörjning. Verksamheten ökar år från år i takt med den lokala biblioteksverksamhetens utbyggnad. Som skolöverstyrelsen påpekat i sina anslagsäskanden under de senaste åren är emellertid resurserna otillräck- liga. Sannolikheten talar för att utnyttjandet skulle öka i avsevärd omfattning om resurserna förstärktes.

Från bibliotekshåll har framlagts förslag om upprättandet av en fjärde lånecentral, förlagd till Göteborg och avsedd för de västsvenska länen, som nu i huvudsak betjänas av lånecentralen i Malmö. Man har pekat på de tidsvinster som skulle kunna göras, och man har framhållit fördelarna av den resursförstärkning som skulle ske i och med att ännu ett stort bibliotek dels skulle inköpa speciallitteratur med tanke på lånecentrals- uppgiften, dels skulle ställa sitt bokbestånd till förfogande för de lokala biblioteken i en helt annan utsträckning än för närvarande. På längre sikt synes förslaget motiverat. För närvarande torde det vara riktigare att tillföra de befintliga lånecentralerna ökade resurser. För den händelse det skulle föreligga behov av en fjärde lånecentral för Västsverige, kan det för övrigt diskuteras om den inte borde förläggas till stadsbiblioteket i Borås, som därigenom skulle kunna få en välbehövlig förstärkning av sitt mediabestånd, med tanke på den roll biblioteket spelar för biblioteks- högskolan.

Ett av de problem som litteraturutredningen haft anledning att särskilt beakta är frågan om vilka åtgärder som behövs för att garantera att äldre, klassisk litteratur skall finnas tillgänglig för intresserade läsare, när förlag och boldådor minskar sin lagerhållning. Frågan har sammankopplats med det förslag om upprättande av ett depåbibliotek, som lagts fram från bibliotekshåll.

Ett danskt depåbibliotek, Folkebibliotekernes Depotbibliotek, upprät- tades 1968. Det har i huvudsak tre syften. Det skall för det första ta

emot, bevara i erforderlig omfattning, utlåna och i övrigt disponera över böcker som folkbiblioteken inte har användning för. Det skall för det andra tala om för biblioteken när en fackbok kan anses föråldrad och mogen att kasseras. Det skall för det tredje som clearingcentral erbjuda både folkbibliotek och forskningsbibliotek att få övertaga dubbletter som depotbiblioteket inte behöver för sin egen räkning. Biblioteket, som har lokaler i Danmarks biblioteksskoles byggnad, hade intill mars 1973 fått mottaga gott och väl 200 000 volymer och hade den 1 oktober 1972 en personal som omfattade tre bibliotekarier, en biblioteksassistent och en annan assistent förutom deltidsanställd kontorspersonal och ett antal studerande från biblioteksskolan. Under de första tio månaderna av budgetåret 1972/73 lånade man ut 10 339 volymer. Av inkomna beställ- ningar kunde 53 % effektueras. De totala kostnaderna utgjorde 1972/73 658000 dkr. För budgetåret 1973/74 har beräknats en kostnad om 753 000 dkr.

För Sveriges del kan det vara tveksamt om det föreligger behov av ett depåbibliotek av den danska typen. 1 och för sig är det riktigt att de lokala biblioteken inte har anledning att i magasin förvara böcker som praktiskt taget aldrig utlånas. Det måste också anses önskvärt att dubbletter eller andra böcker med ingen eller obetydlig utlåningsfrekvens tillföres bibliotek som kan ha glädje av dem. Det är vidare påtagligt att biblioteken skulle ha nytta av en institution som hade möjlighet att ge fortlöpande information om i sakligt hänseende föråldrade böcker, så att dessa kan gallras ut från de öppna hyllorna. Likaså är det självfallet viktigt att den klassiska litteraturen finns tillgänglig för län. Det torde emellertid vara möjligt att tillgodose önskemålen utan att för ändamålet tillskapa ett bibliotek av den omfattning som det här skulle bli fråga om. Till en början kan fastslås att ett ”musealt” bibliotek inte inryms under folkbiblioteksbegreppet. Att för all framtid bevara det svenska trycket är en uppgift för de s k arkivbiblioteken. Litteratur som aldrig används bör saklöst kunna gallras bort från folkbibliotekens hyllor. Den utlåning som sker från det danska depåbiblioteket har i Sverige sin närmaste motsvarig- het i den utlåning som sker från lånecentralerna. De har var för sig bokbestånd som vida överstiger beståndet i den danska institutionen. Vad särskilt den klassiska litteraturen beträffar kan man räkna med att den finns att tillgå hos lånecentralerna. Den fortlöpande rådgivningen angåen- de föråldrade böcker bör kunna tas om hand av Bibliotekstjänst; den har nära anknytning till sambindningsservicen. Vad slutligen angår bibliote- kens äldre, magasinerade bestånd är olika utvägar tänkbara. Man kan — som skett i några fall — överlämna föråldrad litteratur till länsbiblioteket med rätt för detta att fritt förfoga över böckerna.

På liknande sätt kan böckerna överlämnas till någon av lånecen- tralerna. Det lokala biblioteket kan sälja böcker som det inte har bruk för och som inte kan komma till användning i andra bibliotek — också det har skett i något fall.1 Samma möjlighet bör finnas för länsbiblioteket eller lånecentralen. Det är tänkbart att lånecentralerna även kan ta på sig uppgiften att erbjuda andra bibliotek att få övertaga böcker som insänts eller anmälts till lånecentralen och som denna inte anser sig behöva. Det är också tänkbart att uppgiften anförtros Bibliotekstjänst eller något

1 Frågan om det lämp- liga i att biblioteken för- säljer utgallrade böcker har diskuterats vid sam- råd mellan skolöverstyrel- sens bibliotekssektion och en rad kommun- och biblioteksrepresentanter, varvid man rekommende- rat biblioteken att ställa sig avvaktande i väntan på att frågan ytterligare belyses.

organ som står nära forskningsbiblioteken — den äldre litteraturen kan beräknas främst komma till användning när man bygger upp nya bibliotek med forskningsuppgifter.

6.6.5 Den statliga tillsynsmyndigheten

Utmärkande för länder med avancerat folkbiblioteksväsen är, som tidiga- re antytts, den vikt man tillmäter ett centralt, rådgivande organ med uppgift att stödja och stimulera biblioteksverksamheten. I Sverige tillkom ett sådant organ redan 1913, då två bibliotekskonsulenter knöts till dåvarande ecklesiastikdepartementet. Danmark och Norge var den gången föregångsländer. I Danmark hade man haft motsvarande befattningshava- re sedan 1899, i Norge sedan 1902. I England och Förenta staterna var det länge biblioteksföreningarna, som ensamma svarade för den rådgivan- de verksamheten. Intressant är att man även där under senare år tillskapat statliga organ av en typ som har stora likheter med den skandinaviska. Betydelsen av ett statligt rådgivande organ med sekretariat och inspektö- rer framhålles, som redan nämnts, i den tidigare citerade av Unesco utgivna skriften om bibliotekslagstiftning.

Som framgår av kapitel 1 ovan är numera skolöverstyrelsen tillsyns— myndighet i Sverige. Folkbiblioteksärendena handläggs av en sektion för biblioteksfrågor. Man kan konstatera att den nuvarande sektionens tidigare motsvarigheter successivt fått ändrade uppgifter i och med folkbiblioteksväsendets utveckling. För de första bibliotekskonsulenterna gällde det att med statsbidragens hjälp bringa ordning och reda i den vildvuxna flora, som folkbiblioteken den gången utgjorde. Som hjälp vid bokvalet utarbetades en grundkatalog. Enhetliga katalogregler och ett enhetligt klassifikationssystem kom till stånd, och utbildningskurser för personal på olika nivåer startades. Med centralbibliotekens (senare läns- bibliotekens) tillkomst skapades en mellaninstans, som kunde övertaga delar av rådgivningen till de lokala biblioteken. När Bibliotekstjänst kom till, kom företaget att successivt ta över viss rådgivning vad gällde bokvalet. De generella statsbidragen upphörde 1965 och med dem den statliga kontroll av biblioteksverksamheten som var knuten till dem. Utbildningen av heltidsanställd personal, som bibliotekskonsulenterna haft som ämbetsåliggande sedan 1926, övertogs slutligen 1972 av biblio- tekshögskolan i Borås. Den avveckling som sålunda skett har gett bibliotekskonsulenterna/bibliotekssektionen möjligheter att mera konse- kvent än tidigare inrikta sitt arbete på planering, rationalisering och specialiserad rådgivning.

Planeringsarbetet har framför allt varit knutet till de bidrag för utvecklingsverksamhet, som tillkom i samband med att de generella statsbidragen försvann. Förutsättningen för bidrag var att vederbörande kommun presterade en utvecklingsplan som skulle godkännas av tillsyns- myndigheten. Planeringsarbetet har haft större omfattning än vad antalet beviljade bidrag ger vid handen. I syfte att erhålla bidrag har ett mycket stort antal kommuner gjort upp utvecklingsplaner och därvid sökt samarbete med skolöverstyrelsen. I de fall då planerna inte lett till några bidrag har de likväl givit kommunerna värdefulla riktlinjer för deras

utvecklingsarbete.

Rationaliseringsarbetet har varit nära förbundet med planeringsverk- samheten. Två stora rationaliseringsundersökningar har genomförts under medverkan av bibliotekssektionens personal.1

Vad slutligen den speciella rådgivningen angår, har bibliotekssektionen under senare år haft anställda ett antal konsulenter med praktiska erfarenheter av olika sidor av biblioteksverksamheten. Den specialrådgiv- ning som skett vid sidan av den mera allmänna rådgivningen vid kurser och konferenser har tagit sikte på sådana områden av biblioteksverksam- heten, som krävt speciell sakkunskap. För närvarande är till sektionen knutna konsulenter för rationaliserings- och planeringsarbete, för barn- och ungdomsarbete, för social biblioteksverksamhet. Ett nära samarbete är etablerat mellan bibliotekssektionen och den konsulent, som inom kriminalvårdsstyrelsen handlägger frågor rörande fångvårdsanstalternas biblioteksverksamhet. En tjänsteman är ansvarig för den allmänna infor- mations- och konferensverksamheten. En sammanställning som belyser arten och omfattningen av biblioteks- sektionens konferens- och rådgivningsverksamhet under budgetåret 1972/73 redovisas i bilaga C.

Sammanlagt rör det sig om 34 konferenser, förlagda till olika delar av landet. Till detta kommer en omfattande rådgivning per brev och telefon, som bl a också berör planering av bibliotekslokaler.

Den proposition till 1965 års riksdag, som låg till grund för omlägg- ningen av det statliga stödet till folkbiblioteken (1965:5), innebar i sak en gränsdragning mellan kommunernas, landstingens och statens åtagan- den. Kommunerna förutsattes svara för den lokala biblioteksverksam- heten med vissa selektiva statliga stimulansstöd, länsbiblioteksverksam- heten skulle i princip bekostas av landsting och stat gemensamt, låne- centralerna av staten. Staten skulle därutöver svara för vissa special- bibliotek (för svenskar i utlandet, Tornedalens bibliotek, Svenska sjö- mansbiblioteket), för central rådgivning till biblioteken samt för biblio- tekarieutbildningen. Kulturrådet har i sitt betänkande inte föreslagit någon principiell ändring av ansvarsfördelningen mellan kommuner, landsting och stat. I fråga om de centrala statliga insatserna framhåller Kulturrådet att det finner det ”utomordentligt angeläget att åtgärder snarast vidtas för att på central nivå underlätta en fortsatt utveckling av folkbiblioteksväsendet inom ramen för det allmänna kulturella utveck- l'ingsarbetet”.2 I sammanhanget diskuterar Kulturrådet ett av Sveriges Allmänna Biblioteksförening 1970 i skrivelse till Kungl Maj :t framlagt förslag om upprättande av en biblioteksöverstyrelse med samordnande och långtidsplanerande funktioner. Kulturrådet, som på denna punkt tagit kontakt med litteraturutredningen, har ingående diskuterat försla- get, alternativt att det administrativa ansvaret för folkbiblioteksväsendet förs över till det föreslagna nya Kulturrådet. Det tredje alternativet, att alltjämt inordna folkbiblioteksväsendet i skolöverstyrelsens administra- tiva apparat, finner Kulturrådet mindre tillfredsställande och hänvisar därvid till Riksrevisionsverkets förvaltningsrevisionella studie av skolöver- styrelsen, där verkets slutsats är att skolöverstyrelsens befattning med folkbiblioteken bör kunna upphöra och uppgifterna föras över till annat

1 Organisation och ar- betsmetoder vid kommu— nala bibliotek, Lund 1960. — Biblioteksarbete. En översyn av verksamhe- ten vid, kommunala bib- liotek, Lund 1972.

2 Ny kulturpolitik, SOU 1972:66, s 410.

Som ett centralt motiv för en biblioteksöverstyrelse har, påpekar Kulturrådet, angetts behovet av enhetliga arbetsmetoder och hjälpmedel för samtliga bibliotek. Kulturrådet pekar å andra sidan på bibliotekens traditionella roll och lämplighet som bas för kulturell verksamhet av olika slag, där boken utgör en viktig men inte den enda beståndsdelen. Rådet finner dessa senare motiv som de mest angelägna att tillgodose genom en administrativ reform, och framhåller att samordningsproblemen mellan folkbibliotek och vetenskapliga bibliotek synes möjliga att lösa på annat sätt än genom inrättande av en biblioteksöverstyrelse. Samarbetet mellan forskningsbiblioteken kan förstärkas genom en omorganisation av forsk— ningsbiblioteksrådet som med en ändrad sammansättning och förstärkta resurser bör kunna få utvidgade arbetsuppgifter. Det bör vara möjligt, heter det, att här som på andra områden kunna skapa former för en samverkan mellan det föreslagna nya Kulturrådet och ett sålunda refor- merat ”biblioteksråd”. Som ytterligare skäl mot en biblioteksöverstyrelse anför Kulturrådet de sannolika svårigheterna att få till stånd en för alla bibliotek gemensam överstyrelse med ansvar också för de vetenskapliga biblioteken. Det kan sannolikt aldrig bli tal om att någon annan myndighet än universitetskanslersämbetet tilldelas ett huvudmannaansvar för universitetsbiblioteken. Inte heller de strategiska anslagsavvägningarna kan gärna läggas på en biblioteksöverstyrelse.1

Kulturrådet föreslår alltså, att de ärenden som nu handläggs inom skolöverstyrelsens bibliotekssektion överförs till det nya Kulturrådet, som bör överta ansvaret för de statliga bidrag som utgår till lokal och regional folkbiblioteksverksamhet och för rådgivning. Till rådet bör även överföras handläggningen av tidskriftsstödet och det stöd som i övrigt kan tänkas komma att utgå till annan litterär verksamhet. Kulturrådet förutsätter att det inom den nya myndighetens organisation skall finnas nämnder med självständig beslutanderätt. En nämnd för litteratur och bibliotek föreslås inrättad.

När det gäller att bedöma vilken form en central folkbiblioteksinstans bör ha, har man att utgå från de uppgifter som skulle åvila ett sådant organ. De kan i korthet sammanfattas på följande sätt.

1. Bidrag till länsbibliotek och lånecentraler.

2. Andra bidrag till folkbiblioteken, inklusive Upprustningsbidrag, punkt- stöd och bidrag till speciella biblioteksformer (bibliotek för svenskari utlandet, Svenska sjömansbiblioteket, Tornedalens bibliotek).

3. Tillsynsmyndighet för länsbibliotek, lånecentraler och annan av stats- medel bekostad folkbiblioteksverksamhet.

4. Vägledande normer för folkbiblioteken.

5. Informations- och konferensverksamhet.

6. Rådgivning till biblioteken i planerings-, organisations- och rationalise- ringsfrågor.

7. Försöksverksamhet.

Om man graderar uppgifterna efter det värde de kan ha för biblioteks- verksamhetens effektivisering finns det skäl att lägga särskild vikt vid de konsultativa uppgifterna inklusive försöksverksamheten (4—7). Om man

1 Ny kulturpolitik, SOU 1972:66, s 411.

å ena sidan finner en statlig reglering av biblioteksverksamheten mindre tillfredsställande och å andra sidan accepterar principen att varje medbor— gare bör ha lika tillgång till bibliotekens service, blir alternativet till detaljlagstiftning en centralt organiserad saklig information om lämpliga sätt att utforma en tillfredsställande biblioteksservice.

Kulturrådet har i sitt betänkande mycket starkt betonat ”bibliotekets traditionella roll och lämplighet som bas för kulturell verksamhet av olika slag”. Självfallet är detta riktigt. Men lika självfallet är att bibliotekets allmänkulturella funktioner inte får undanskymma bibliotekets grund- uppgift: att distribuera litteratur. Folkbiblioteken kan inte ensamma lösa den uppgiften utan måste samarbeta med andra bibliotekstyper både inom och utom landets gränser. En institution som Bibliotekstjänst betjänar alla typer av bibliotek. Sveriges Allmänna Biblioteksförening är ett samlande organ för folk- och forskningsbibliotek. Med dessa utgångs- punkter är en organisatorisk samverkan mellan bibliotek av olika typer naturlig. En samplanering är nödvändig, om bokförsörjningen skall bli effektiv.

Å andra sidan kan man inte bortse från vad Kulturrådet anför om svårigheterna att få till stånd en för alla bibliotek gemensam överstyrelse med ansvar också för de vetenskapliga biblioteken. Svårigheterna synes för närvarande vara så stora att andra vägar måste väljas för att säkra den samverkan som är ofrånkomlig och oundgänglig.

Då man inte torde kunna räkna med en fristående folkbiblioteksmyn- dighet, motsvarande tillsynsmyndighetema i Danmark och Norge, har man att överväga två alternativ till frågans lösning. Det ena alternativet innebär att folkbiblioteksfrågorna liksom hittills handläggs inom skol- överstyrelsen. Motiveringen skulle närmast vara det samband som finns mellan folkbibliotek och folkbildningsarbete. Det andra alternativet skulle vara det som Kulturrådet har stannat för: att inom det nya Kulturrådet skapa en gemensam sektor för litteratur och bibliotek. Motiveringen är den redan nämnda, bibliotekens roll som bas för kulturell verksamhet. Av de båda alternativen är det senare avgjort att föredraga. Det sätter in biblioteken i ett större och mycket väsentligt sammanhang.

En förutsättning är emellertid att former skapas för samverkan mellan folkbiblioteken och andra bibliotek. En möjlighet skulle vara att Kultur- rådets bibliotekssektor blev företrädd i det omorganiserade Forsknings- biblioteksrådet, som samtidigt fick en representant i den föreslagna nämnden för litteratur och bibliotek inom Kulturrådet. Det kan emeller- tid ifrågasättas om en sådan lösning är tillfredsställande på längre sikt. Forskningsbiblioteksrådet är till sin karaktär ett chefsråd med rådgivande funktioner. En gemensam planering på biblioteksområdet förutsätter samråd också på andra nivåer och berör även biblioteksverksamhet utanför Kulturrådet och Forskningsbiblioteksrådet.

Kulturrådet föreslår en gemensam nämnd för litteratur och bibliotek. I varje nämnd bör, heter det, finnas allsidig sakkunskap inom nämndens ämnesområden. Allsidigheten bör garanteras på så sätt att nämnderna inte görs alltför små utan förslagsvis har ett tiotal ledamöter vardera. Om den angivna målsättningen skall kunna realiseras, kan det ifrågasättas, om

inte kravet på allsidighet och effektivitet skulle bättre tillgodoses med två nämnder, en för litteratur och en för bibliotek, eventuellt en gemensam nämnd uppdelad på två sektioner. Man kan knappast förutsätta, att personer med sakkunskap på biblioteksområdet samtidigt har erforderlig sakkunskap för att på ett tillfredsställande sätt kunna handha ärenden inom litteraturstödsområdet och vice versa. För att uppnå allsidighet på biblioteksområdet bör nämnden som ett minimum ha representanter för länsbiblioteken, för de större, de medelstora och de mindre kommun- biblioteken, för olika personalkategorier, för de kommunala huvud- männen, för specialbiblioteken och, som tidigare nämnts, för Forsknings- biblioteksrådet. Den samverkan mellan olika kulturområden, som bör eftersträvas, kan lösas genom gemensamma sammanträden. När det gäller biblioteken, är samverkan naturlig också med de föreslagna nämnderna för teater, dans, film och musik och för konst, museer och utställningar.

Enligt Kulturrådets betänkande skall det nya Kulturrådet överta personalen vid skolöverstyrelsens folkbibliotekssektion. Den biblioteks- enhet, som därmed blir knuten till Kulturrådet, bör liksom den tidigare bibliotekssektionen som huvuduppgift ha att ge biblioteken råd, vägled- ning och information. Enheten bör i erforderlig omfattning kunna insamla och bearbeta uppgifter om biblioteksverksamheten såväl i Sverige som i utlandet och på lämpligt sätt förmedla dem till biblioteken. Det bör vara särskilt angeläget att enhetens personal medverkar vid biblioteks- planeringen genom att informera om läget i andra kommuner och ge förslag till lösningar i syfte att få till stånd en jämnare biblioteksstandard i landet utan tillgripande av lagstiftning. Målet bör vara att ge biblio- tekens huvudmän bästa möjliga underlag för de beslut som skall fattas.

Den rådgivning som är knuten till länsbiblioteken kan i första hand väntas beröra praktiska problem av lokal karaktär. I normala fall torde det inte vara möjligt att till länsavdelningarna knyta specialister, som mera systematiskt kan biträda tex vid utbyggnaden av barn- och ungdomsbiblioteksverksamheten i länet. Vad man där kan åstadkomma är att förfrågningar på ett specialområde kan vidarebefordras till de specialister som länsbiblioteket förfogar över i egenskap av kommunalt bibliotek, i det tänkta fallet alltså till personal vid barn- och ungdoms- avdelningen. Praktiska och ekonomiska skäl talar för att den principiella rådgivningen förläggs till den centrala enheten. Därmed är inte sagt att det inte på längre sikt kan vara tänkbart att länsbiblioteken kan behöva specialister på något eller några av de områden det är fråga om.

Litteraturutredningens biblioteksförsök har visat på några verksam- hetsgrenar, där biblioteken genom målmedvetna och systematiska insat- ser bör kunna nå nya låntagare och skapa ett fördjupat intresse för litteratur och läsning. Dit hör barn- och ungdomsverksamheten, den sociala biblioteksverksamheten (verksamhet bland sjuka, handikappade, åldringar, interner osv), verksamheten bland invandrare, den allmänkultu- rella verksamheten. En till Kulturrådet knuten konsulentverksamhet, som är inriktad på dessa och liknande områden, måste ses som en naturlig uppföljning av biblioteksförsöken. Syftet måste vara dubbelt: å ena sidan gäller det att stimulera biblioteken till åtgärder, å andra sidan verka för att åtgärderna är rationella i effektivitets- och kostnadshänseende.

En analys av biblioteksförsöken visar att det vid sidan av den principiella rådgivningen kan föreligga behov av en rådgivning i tekniska biblioteksfrågor. Dit hör bl a frågor rörande utformningen av reklam- och propagandamaterial och frågor rörande teknisk utrustning av olika slag. Sådana frågor bör lämpligen kunna hänvisas till Bibliotekstjänst, som inom ramen för sin kommersiella verksamhet kan förutsättas ha expertis att ställa till förfogande.

Kulturrådet räknar med att det i stor utsträckning skall vara möjligt att tillgodose behovet av expertkontakter genom tillsättning av expertgrup- per och arbetsgrupper av olika slag. Att det föreligger behov av expert- grupper och arbetsgrupper även för bibliotekens del är uppenbart. Arbetsgrupper av detta slag har tid efter annan tillsatts av skolöverstyrel- sen. och behovet torde snarast öka med breddningen av bibliotekens verksamhet.

6.6.6 Bibliotekstjänst Av de undersökningar som ingår i Litteraturutredningens biblioteksstu- dier framgår att Bibliotekstjänsts sambindning spelar en central roll för bibliotekens bokinköp. De i sambindningshäftena publicerade lektörsbe- dömningarna är det oftast använda hjälpmedlet vid bokvalet. Med hänsyn härtill och med hänsyn till den reella monopolställning som Biblioteks- tjänst intar är det utomordentligt angeläget att lektörerna vid sin bedömning lägger sig vinn om saklighet och objektivitet. Företaget har varit starkt medvetet om sitt ansvar och tillsatt granskningsnämnder, som i efterhand granskar lektörernas verksamhet och tar ståndpunkt till kritik, som kan ha riktats mot bedömningarna. En åtgärd i samma syfte är metoden att i tveksamma fall anlita två eller flera bedömare. Vill man öka allmänhetens insyn i bedömningsverksamheten borde det vara möjligt att publicera granskningsnämndernas protokoll. Gransknings- nämnderna utses för närvarande på följande sätt: företagets styrelse — som består av representanter för Sveriges Allmänna Biblioteksförening, Svenska kommunförbundet och skolöverstyrelsen — beslutar om sam- mansättningen av granskningsnämnden för vuxenböcker och utser ordfö- rande i granskningsnämnden för barn— och ungdomsböcker. Övriga ledamöter i nämnden för barn- och ungdomsböcker utses av respektive SAB:s specialgrupp för barn- och tonårsverksamhet, sektionen för barn- och ungdomslitteratur inom Sveriges Författarförbund samt Skolbibliote- karieföreningen inom Sveriges Lärareförbund. Vidare ingår i nämnden en barnpsykolog rekommenderad av Barnpsykologiska forskningsinstitutet. Vill man än mer markera den vikt man lägger vid sambindningsomdöme- nas objektivitet och granskningsnämndernas integritet borde ytterligare åtgärder kunna övervägas. Dels vore det tänkbart att utse ledamöterna i vuxennämnden på motsvarande sätt som gäller för barn- och ungdoms- nämnden, dels skulle ordförandena i de båda nämnderna kunna utses av något organ utanför Bibliotekstjänst. Analysen av Bibliotekstjänsts beställningsstatistik från 1970 visar att den vanligaste beställningsstorleken för biblioteken totalt rör sig om 100—199 exemplar per titel.1 Några enstaka titlar har beställningsstor-

1 Försök med biblio— tek, SOU 1972:61, 5163 f.

lekar upp till 1 999 exemplar per titel. Antalet redovisade bibliotek är 800. Av siffrorna framgår — och förhållandet bestyrks av uppgifter i andra sammanhang — att det tillhör sällsyntheterna att ett bibliotek inköpet samma titel i något större antal exemplar. Som tidigare nämnts innebär detta att det endast blir några få privilegierade som får möjlighet att läsa den nyutkomna litteraturen. Huruvida Bibliotekstjänst har någon möjlighet att påverka utvecklingen är svårt att säga. I princip avstår företaget från att via häftenas sammanställning söka påverka bibliotekens bokurval. Undantag är den markering som görs av vissa vuxenböcker för att framhålla de titlar som kan anses vara av förstahandsintresse. En tänkbar men icke problemfri möjlighet skulle vara att på något liknande sätt markera böcker av god kvalitet som kan väntas få en sådan efterfrågan, att de direkt bör inköpas till stora och medelstora bibliotek i förhållandevis många exemplar.

Den presentation av nyutkomna böcker som görs i sambindningshäf- tena riktar sig till biblioteken och bibliotekarierna. Det ligger nära till hands att fråga, om inte den recensionsapparat som Bibliotekstjänst byggt upp för sambindningens räkning, skulle kunna utnyttjas för att ge även låntagarna information om nyutkomna böcker. Det borde vara möjligt att till rimliga kostnader åstadkomma en fortlöpande översikt över den nyutkomna litteraturen med huvudvikten lagd vid information om författare, innehåll och svårighetsgrad. Uppgifterna skulle kunna presenteras i lämplig form och eventuellt även inklistras i den bok det gällde. Med en konsumentupplysning av detta slag skulle man minska risken för att en låntagare får ”fel” bok. Därutöver skulle materialet kunna användas vid den postorderförsäljning, som diskuteras i kapitel 10.

7. Skolbibliotek

Enligt utredningsdirektiven innefattas läroböcker inte i området för utredningen. Som framgår av en senare formulering i direktiven ingår emellertid i det vidare begreppet läromedel ”sådan barn- och ungdoms- litteratur, skönlitteratur och faktalitteratur som i stor utsträckning kommer till användning i studiearbetet”. Ordet skolbibliotek nämns inte.

När man överväger vad som från samhällets sida kan göras för att underlätta bokspridningen, kan man emellertid inte bortse från den mycket väsentliga roll som skolbiblioteken Spelar och bör spela genom att tillhandahålla ”läromedel” av den här antydda typen. Skolbiblioteket blir därigenom ett av de viktigaste instrumenten när det gäller att hos unga åldersgrupper grundlägga intresse för böcker och läsning.

Frågan om litteraturen i skolan har utredningen gjort till föremål för en särskild studie, som publicerats som en separat bilaga till detta betänkande1 . Studien har utarbetats av en expertgrupp under ordföran- deskap av utredningens ledamot Stellan Arvidsonz. Studien berör hela skolväsendet — från förskolan till vuxenutbildningen. Vad gäller barn- stugorna hävdar expertgruppen att dessa bör utrustas med kvalitativt och kvantitativt tillfredsställande boksamlingar. Gruppen framhåller att för- skoleelevernas tillgång till böcker skulle kunna mångdubblas genom ett systematiskt samarbete mellan bibliotek och barnstugor. En billig form av verksamhet som redan praktiseras av många bibliotek är vandrande bokuppsättningar, som också kan komma barnstugorna till godo. En samverkan mellan bibliotek och förskola måste enligt gruppens uppfatt- ning betraktas som en kompletterande åtgärd. Eleverna i förskolan måste i första hand på sin egen lek- eller arbetsplats kunna välja mellan många, varierande och kvalitativt fullgoda böcker. Gruppen understryker vikten av ett riktigt bokurval. Förskolans boksamlingar — och folkbibliotekens barnavdelningar — behöver förstärkas inte minst med tanke på att barnen i förskoleåldern annars i stor utsträckning är hänvisade till den massmarknadsproducerade barnlitteratur som säljs i pressbyråkiosker, snabbköp och varuhus. Bokurvalet måste utgöra en meningsfull motvikt till skräplitteraturen för barn.

Skolbibliotekens roll i grundskolan och gymnasieskolan behandlas av expertgruppen i ett särskilt kapitel om skolbiblioteket och den fria litteraturläsningen.

1 Litteraturen i skolan, SOU 197311.

2 Övriga medlemmar av expertgruppen har varit ad- junkten Lennart Badersten, professorn Staffan Björck, författaren Inger Brattström docenten Sven-Gustaf Ed- qvist och docenten Lars Furuland.

Delvis i polemik mot utredningen ”Förslag om läromedlens organisation” (Sö 1969) framhåller expertgruppen att den inte kan acceptera tendensen att överföra litteratur för förströelseläsning från skolbiblioteket till folkbibliotekens barn- och ungdomsavdelningar. Den fria läsningen är en uppgift för skolans undervisning: genom sin uppläggning och sina metoder skall undervisningen leda eleverna fram till intresse för studier på egen hand, och till intresse för läsning av skönlitteratur, till förmågan att tillgodogöra sig det lästa och att leva sig in i det och njuta av det. Utlåning av böcker för fritidsläsning ingår i skolans uppgifter och måste integreras både med bibliotekets dagliga verksamhet och med undervis- ningen i olika ämnen. Det är en uppgift inte bara för bibliotekets personal utan även för läraren i hans dagliga arbete. Men skolbiblioteket får på inga villkor isoleras från kommunbiblioteket. Nära samarbete bör inledas för att vänja eleverna att gå till kommunbiblioteket på sin fritid.

I fråga om grundskolan konstaterar expertgruppen att lån på skolbib- liotek starkt avtar i frekvens med högre årskurs. Expertgruppen kräver mera energiska insatser på högstadiet för att få elever i åk 7—9 att bibehålla sina läsvanor och bli mer aktiva låntagare i skolbibliotek och folkbibliotek. Vad expertgruppen, här nedan kallad EG, i övrigt anför om skolbiblio- tekets organisation på grundskolestadiet återges här i sin helhet.

Skolbibliotekets funktioner är mångskiftande. Det skall tjäna lärarna i deras förberedelsearbete. Det skall bilda underlaget för elevernas själv- ständiga arbete under lektionerna. Det skall möjliggöra en fri orientering i böckernas värld. Det skall tillhandahålla böcker för fri läsning och för hemlån. Funktionen gäller alla ämnen och alla skolstadier.

Detta betyder att bestämda krav kan ställas på skolbiblioteket med avseende på lättillgänglighet, öppethållande, lokalyta, inredning, bokbe- stånd och personal.

Böckernas placering. För att böckerna lätt skall kunna utnyttjas i det dagliga skolarbetet måste de finnas lätt tillgängliga för lärare och elever i klassrum, ämnesrum och i det gemensamma bokrummet. I Lgr 69 (Läroplan för grundskolan) ingår samtliga dessa boksamlingar i skolans låromedelscentral vilken även omfattar övriga läromedel, såsom AV-me- del, laborativ utrustning och teknisk apparatur.

För EG verkar termen skolbibliotek som samlingsbegrepp för de informationsbärande läromedlen mest adekvat. Även de allmänna biblio- tekens medieresurser har vidgats till att omfatta AV-medier. Det är viktigt att påvisa sambandet och skapa kontinuitet med biblioteken utanför skolans värld.

Eleverna på de lägre stadierna är mer beroende av att böckerna finns nära till hands än eleverna på högstadiet, som skall lära sig att själva söka sig fram till litteraturen. Klassbiblioteken på låg- och mellanstadiet bör utöver handböcker, uppslagsböcker och annan facklitteratur innehålla litteratur för lästräning och upplevelseträning. Dessa samlingar bör kunna kompletteras med litteratur från bokrum och från folkbibliotekets bokbestånd.

De förslag som lagts fram i ett antal kommuner om att överföra all fiktionslitteratur från skolbiblioteken innebär att man samtidigt flyttar över utlåningsfunktionen. Detta är en utväg som möjligen kan ha fog för sig om kommunbiblioteket är inrymt i skolbyggnaden, men åtgärden

behöver inte ens i detta fall tillämpas generellt. Det är av utomordentligt stor betydelse att skolan förfogar över fiktionslitteratur för att vid rätt tillfälle kunna stimulera eleverna till fri läsning. Fiktionslitteraturen kan för övrigt inte alltid skiljas från övrig litteratur. Böcker om böcker — litteraturhistoria, litteraturkritik, bibliografier — bör finnas på samma ställe som böckerna själva och göra sin tjänst som stimulerande faktorer. Enligt EG:s bestämda uppfattning bör alltså också skönlitteratur ingå i skolbiblioteket, såväl i klassbibliotek som i bokrum. Vidare är det väsentligt att även skolbiblioteken tillhandahåller litteratur på invandrar- språken i erforderlig utsträckning. Självklart är att små skolenheter kan få problem med att tillhandahålla ett så rikhaltigt urval av fiktionslitteratur som behövs för att tillgodose elevernas skiftande behov. Man bör därför samtidigt sträva efter att i kommunerna rusta upp det totala beståndet av barn— och ungdomslitteratur och betrakta detta som en rörlig resurs att användas i såväl skola som folkbibliotek.

Öppethållande. För att skolbiblioteket skall kunna fungera dels som studiebibliotek, dels som utlåningsbibliotek krävs att skolbiblioteket är öppet hela skoldagen. En lärare skall kunna gå dit med en klass, en elevgrupp eller en enskild elev när helst behov av biblioteksbesök gör sig gällande i undervisningen.

Enskilda elever eller elevgrupper skall kunna arbeta i biblioteket på egen hand både under lektionstid och mellan lektioner. Böcker skall när som helst kunna hämtas till undervisningslokalerna om de för tillfället behövs där.

För övervakning, om sådan anses nödvändig, och utlåning, bokuppsätt- ning och bibliotekstekniska rutiner behövs en kontorist, för bokurval, handledning av elever och rådgivning till lärare behövs en bibliotekarie.

EG föreslår att det i skolstadgan fastslås att skolbiblioteket skall hållas tillgängligt hela skoldagen. Ett sådant öppethållande skulle också komma den fria litteraturläsningen till godo. Eleverna skulle få möjlighet att i lugn och ro orientera sig i bokbeståndet, skaffa sig en överblick och välja de böcker som lockar.

Personal. Vid flertalet skolenheter finns en bibliotekarie. l grundskolan år bibliotekarien i allmänhet en lärare, som har kortare biblioteksutbildning. Han får ett visst arvode per klass och läsår för att sköta biblioteket vid sidan av sin ordinarie tjänstgöring. Ibland kan viss nedsättning av undervisningsskyldigheten erhållas för pedagogiskt biblioteksarbete. En- ligt avtalet innefattar arvodet ”tid för Skolbibliotekets öppethållande för service till lärare och elever intill 30 minuter per påbörjat lOO-tal elever och vecka”. Dock kan kommunen ”på grund av särskilda omständighe— ter” fastställa längre tid för bibliotekets öppethållande, varvid skolbiblio- tekarien erhållit ett lönetillägg per timme. Tyvärr påtar sig kommunen dock i allmänhet ej denna extra ekonomiska börda.

Eftersom det i skolbibliotekariens arbetsuppgifter även ingår visst bibliotekstekniskt arbete, som måste skötas vid sidan av den direkta handledningen av lärare och elever, inskränks bibliotekets öppethållande i allmänhet till ett par timmar i veckan. Dessa timmar används mest för rutinmässiga göromål i samband med utlåning av böcker, medan mycket liten tid ägnas åt de pedagogiska funktionerna. [ jämförelse med de i föregående avsnitt uppställda kraven ter sig detta helt otillfredsställande. Biblioteket skall vara tillgängligt hela skoldagen. Det bibliotekstekniska arbetet bör kunna reduceras till ett minimum genom samarbete med ortens bibliotek och/eller Bibliotekstjänst. Bibliotekarien får därigenom ökad tid för sina pedagogiska uppgifter.

Bibliotekariens uppgifter är att undervisa i bibliotekskunskap, ge lärare och elever handledning i bibliotekets användning och övervaka att

bokbeståndet används på det pedagogiskt riktiga sättet. Han har också huvudansvaret för att bokurvalet är det riktiga och för undervisningen adekvata. Hans roll som stimulator kan inte överskattas.

Ett ofrånkomligt villkor är att bibliotekarien har gott om tid för kontakter med skolans lärare. Endast läraren har _ eller kan ha — kännedom om elevernas intressen, mognad och läsfärdighet och känner dennes behov av läsning. Läraren saknar emellertid ofta den breda bokkännedom som erfordras för rådgivning vid fri upplevelseläsning. Samarbete måste här äga rum. Detta gäller inte minst klassbibliotekets sammansättning.

Önskvärt är att varje skolenhet (rektorsområde) har en heltidsanställd bibliotekarie. Problemet är i första rummet ekonomiskt. Men det hari detta avseende flera sidor. Oerhörda kostnader har under senare decennier lagts ner på skolans läromedel. Samtidigt har i olika sammanhang påvisats, att läromedlen över huvud taget utnyttjas dåligt i grundskolan. Därför försöker man finna nya lösningar på läromedelsfrågan, vari även skolbiblioteket är inbegripet. Ett förslag är framlagt om inrättande av en tjänst som skolintendent inom varje skolenhet. Denna skall ansvara för samtliga läromedel i skolan och se till att de utnyttjas i undervisningen. De krav man bör ställa på den nya funktionen med avseende på skolans litteraturundervisning och den därmed sammanhängande fria läsningen är att befattningshavaren bör ha en utbildning som motsvarar en biblioteka- ries arbetsuppgifter, bl a god litteraturkännedom, främst i fråga om barn- och ungdomslitteraturen, och kunskap om modern litteraturpedagogik. Önskvärt vore att skolintendenten hade både pedagogisk utbildning och biblioteksutbildning.

Med hänsyn till sistnämnda önskemål är två alternativ tänkbara. Intendenten kan vara fackutbildad bibliotekarie med någon pedagogisk utbildning, eller han kan vara lärare med viss biblioteksutbildning.

Vid den nya bibliotekshögskolan som startade höstan 1971 utbildas bibliotekarier för såväl forskningsbibliotek som folkbibliotek och skol- bibliotek. Det förslag som framlades i utredningen om bibliotekarie- utbildning rörande påbyggnadskurs för lärare med bibliotekarieuppgifter inom grundskolan hänsköts av departementschefen till läromedelsutred- ningen, som dock ej tog upp problemet. För närvarande existerar alltså inte någon utbildning för kategorin lärare med bibliotekarieuppgifter, förutom den fortbildning i form av pilotkurser för läromedelsfunktio- närer som skolöverstyrelsen startade sommaren 1972.

Expertgruppen understryker vikten av att skolbibliotekarieutbild- ningen får en form och en omfattning som bibliotekets uppgifter i grundskolan kräver. Man kan därvid tänka sig båda de angivna alterna- tiven, det ena för större skolor, det andra för mindre som saknar underlag för heltidstjänster. Slutmålet bör vara bibliotekarietjänster på heltid. De ökade kostnader- na härför uppvägs sannolikt av det bättre utnyttjandet av det kapital, som en skolas läromedel representerar.

7.2. Gymnasieskolan

Också när det gäller gymnasiebiblioteken betonar expertgruppen vikten av att lärare och bibliotekarie motiverar eleverna att läsa böcker. För detta ändamål behövs ett rikhaltigt urval av fiktionslitteratur och populär facklitteratur att tillgå i skolans bibliotek. Lärare och bibliotekarier måste tillsammans finna metoder att stimulera eller väcka elevernas läsintresse. Varje lärare bör se om sin uppgift att integrera skönlitteratu- ren i sitt ämne genom att ge anvisning om böcker som kan ha anknytning till det behandlade lärostoffet.

Vad expertgruppen anför om gymnasiebibliotekets organisation åter- ges i sin helhet.

Gymnasiebibliotekets grundläggande uppgifter är desamma som för grundskolans bibliotek. Bibliotekets roll som det viktigaste läromedlet i undervisningen ökar i gymnasieskolan med ett större krav på självständig- het och individualisering. Biblioteket blir ett studiebibliotek, en informa- tionscentral och en arbetsplats där eleverna kan få den studiefostran och arbetsträning som inletts i grundskolan. Men bibliotekets roll som utlåningscentral får inte glömmas bort, uppgiften att stimulera till läsning utanför själva undervisningen är väl så viktig. Den kontinuerliga lästrä— ningen är en förutsättning för att eleverna skall kunna klara de moment av planering, informationssökning, val och behandling av stoff och slutligen redovisning av arbetsuppgifter som krävs enligt läroplanen. Den fria läsningen blir på samma gång mål och medel.

För att kunna förverkliga dessa intentioner krävs en effektiv organisa- tion av biblioteket med avseende på personal, bokbestånd, lokaler, öppethållande osv.

Man kan på goda grunder anta att biblioteksresurserna är obetydliga på gymnasieskolor med i huvudsak yrkeslinjer. För integreringen med gymnasieskolan 1970 fanns ej i skolstadgan krav på skolbibliotek i dåvarande yrkesskolorna. Anslaget till böcker var blygsamt, följaktligen fordrades ej någon bibliotekarie för skötseln av boksamlingarna och inte heller någon speciell lokal för uppställning av böcker. Organisation av biblioteksverksamhet på dessa skolor har av allt att döma påbörjats endast i ringa omfattning. Detta är förståeligt — om också icke försvarligt — med tanke på att statsbidragsbestämmelserna är formulerade så att dessa skolor ej har möjlighet att erhålla statsbidrag för kostnader för bl a bibliotekspersonal. Detta schablonbidrag utgår till skolor med utbild- ningslinjer som motsvarar det gamla gymnasiet och fackskolan. Sist- nämnda gymnasieskolor har i allmänhet halvtidsanställd fackutbildad gymnasiebibliotekarie vilket i sin tur borgar för en relativt god biblioteksorganisation.

Böckernas placering. Gymnasiebiblioteket omfattar skolans samtliga boksamlingar. Merparten av litteraturen finns samlad i det centrala biblioteket, men även lärosalar och institutioner är utrustade med ett referensbestånd i huvudsak bestående av uppslagsböcker och handböcker med stor användningsfrekvens.

I institutioner för svenska förvaras ofta klass- och gruppuppsättningar av skönlitteratur som i allmänhet används inom den schemabundna litteraturundervisningen. Ett bättre resursutnyttjande vore att avstå från inköp av klassuppsättningar, och i stället köpa fler titlar igruppuppsätt— ningar och sätta ut dessa i det centrala biblioteket där de även kan utnyttjas för den fria läsningen. Fiktionslitteraturen blir härigenom också lättare åtkomlig för lärare i andra ämnen som vill integrera skönlitterära skildringar i sitt ämne.

Öppethållande. Gymnasiebiblioteken är i allmänhet öppna under hela skoldagen, varför eleverna kan utnyttja biblioteket under håltimmar och lunchuppehåll för fri läsning. Eftersom flertalet bibliotek endast har halvtidsanställd bibliotekarie är möjligheten för den enskilde eleven att få råd och vägledning vid val av litteratur ganska begränsade. EG vill även i detta sammanhang slå fast ett ovillkorligt krav på att gymnasiebiblio- teken hålls öppna minst hela skoldagen. Med tanke på den alltmer expanderande vuxenundervisningen bör öppethållandet utsträckas även till kvällstid.

Personal. Gymnasiebiblioteken sköts i allmänhet av halvtidsanställda bibliotekarier, dvs biblioteksutbildad personal, eventuellt med kortare kurser om biblioteken i undervisningens tjänst.

I kursplanen för svenska på de tvååriga linjerna rekommenderas samarbete mellan lärare och bibliotekarie, när det gäller elevernas introduktion och fortsatta självständiga arbete i biblioteket. Med en bättre grundutbildning och fortbildning för den pedagogiska delen av bibliotekariens arbete skulle en viktig förutsättning för detta samarbete kunna skapas. Tyvärr begränsas även detta av reservationen ”i mån av tid” för den halvtidsanställda bibliotekariens del. Tidsbristen inverkar också på möjligheterna till direkt kontakt med eleverna. Bibliotekarien kan nå endast ett fåtal av eleverna på en skola. Vid vissa större skolenheter har dock gymnasiebibliotekarien kunnat beredas heltids- anställning vid skolan. Därmed har förutom en rimlig personell konti- nuitet väsentligt bättre resultat för inköpsverksamhet, bokvård, handled- ning och utlåning kunnat uppnås.

Det har även för gymnasieskolans del diskuterats, om skolbiblioteka- rien skall vara en lärare med viss biblioteksutbildning eller en biblioteka- rie med viss pedagogisk utbildning. Det är möjligt att olika stadier kräver olika lösningar av frågan. Men också skolenhetens storlek är av betydelse. Om EG för grundskolans del rekommenderar båda alternativen, blir rekom— mendationen för gymnasieskolans del lösningen med biblioteksutbildad bibliotekarie. I allmänhet är gymnasieskolan en stor skolenhet. Med tanke på elevernas förestående övergång till helt privat eller i varje fall friare biblioteksanvändning kräver gymnasieskolan ett skolbibliotek och en skolbibliotekarie med starkare anknytning till folkbibliotekets för- hållanden. Yrkesbibliotekarien har som regel bättre överblick över det totala bokbeståndet och aktuell litteratur i olika ämnen, större möjlig- heter att förmedla lån utifrån och naturligare förutsättningar att skapa kontakt med kommunbiblioteken.

Också för gymnasieskolans del rekommenderar EG heltidsanställning för bibliotekarien. Inte minst motiveras detta av nödvändigheten av nära samarbete med lärarna. När det gäller att föra eleverna fram till läslust och läsförståelse, varvid valet av böcker för fri läsning spelar en avgörande roll, krävs både lärarens kännedom om eleven och bibliotekariens bokkunskap. Men för detta samarbete behövs den tid som endast heltidsanställningen garanterar.

7.3 Samverkan skola — folkbibliotek

Då expertgruppen hävdar, att utlåningen av skönlitteratur alltjämt skall vara en uppgift både för grundskolans och för gymnasieskolans bibliotek, utesluter detta inte ett nära samarbete mellan skolan och ortens folkbibliotek. En så nära kontakt som möjligt är enligt gruppens mening av största betydelse för elevernas fortsatta litteraturläsning. När det gäller barn i förskoleåldern förordar gruppen att bestämmelser utfärdas att som villkor för statsbidrag till barndaghemmen krävs ett kontinuerligt samarbete med folkbiblioteken och att i den kommande allmänna förskolans program ett sådant samarbete påbjuds. ] skolstadgan bör vidare klart utsägas, att skolan har skyldighet att ta vara på de tjänster som biblioteken erbjuder. Gruppen pekar på olika möjligheter att stimulera elevernas intresse för kontakt med folkbibliotekens olika avdelningar.

För att den fria läsningen i skolorna skall stärkas fordras enligt expertgruppen

att skolbiblioteket är öppet hela dagen, att tillgången på fiktionslitteratur är riklig och mångsidig, att utlåningsverksamheten intensifieras, att biblioteket förestås av en befattningshavare som är väl utbildad för sin uppgift, att heltidstjänster inrättas på gymnasiebiblioteken och på de större grundskolebiblioteken, att bibliotekarien integreras i skolarbetet, inte minst i svensklärarnas ämneskonferenser, att kontoristhjälp står till bibliotekariens hjälp i nödvändig utsträckning, att större inslag av litteraturkännedom och kunskap om bibliotekets utnyttjande i undervisningen ingår i lärarutbildningen, att reguljär utbildning och fortbildning av lärare med bibliotekarieupp- gifter anordnas, att biblioteksverksamheten vid såväl grundskola som gymnasieskola stöds i form av ökade statliga bidrag, samt att samarbetet utökas mellan skola och kommunbibliotek.

Utredningen återkommer till sina överväganden i denna fråga i avsnitt 10.5.1.

8. De språkliga minoriteternas litteraturförsörjning

I de nordligaste delarna av landet har Sverige en ursprunglig samisk- och finsktalande befolkning, och genom den invandring som ägt rum sedan mitten av 1940—talet har stora grupper tillkommit med annat modersmål än svenska. Den vanligaste orsaken för flyttning till Sverige har varit de bättre möjligheter att erhålla arbete som kunnat erbjudas här, men flyktinginvandring och den allmänna internationaliseringen av samhälls— livet har också medverkat till att antalet invandrare ökat.

Utgångspunkten för det svenska samhällets förhållande till invandrarna har varit att de skall tillförsäkras en med övriga befolkningsgrupper likvärdig tillgång till samhällsservice av olika slag. I första hand har detta gällt frågor om social och ekonomisk grundtrygghet. Den kulturella samhällsservicen däremot har genom sin oftast språkbundna karaktär endast i begränsad mån nått ut till invandrarna, likaså har möjligheterna att här bevara och vidareutveckla det egna språket och kulturarvet ännu inte i tillräcklig grad blivit föremål för samhällets aktiva intresse.

I litteraturutredningens direktiv påpekas att ”beträffande bok- och tidskriftsförsörjningen till de språkliga minoriteterna i Sverige” samråd skall ske med lnvandrarutredningen. De båda utredningarna har mot denna bakgrund gemensamt utarbetat detta kapitel. lnvandrarutred- ningen ansluter sig sålunda till de överväganden och förslag som förs fram ikapitlet.

8.1 Statistisk bakgrund

lnvandrarutredningen har uppskattat antalet personer i Sverige med annat modersmål än svenska för några större grupper. Dessa uppskatt- ningar, som avser läget är 1970, återges i tabell 8.1. Det måste under- strykas att det rör sig om tämligen grova uppskattningar, främst på grundval av FoB 1970. Några beräkningar av antalet personer som har norska, danska, tyska eller engelska till modersmål har invandramtred- ningen inte gjort, då underlaget för sådana beräkningar är betydligt osäkrare för dessa grupper. Uppskattningarna avser antalet personer med visst modersmål. Detta behöver inte betyda att dessa personer använder språket aktivt inom tex familjekretsen eller att de identifierar sig med motsvarande gruppi Sverige.

Tabell 8.1 Uppskattat antal personer i Sverige med annat modersmål än svenska för några större grupper år 1970.

Språk Antal Därav svenska personer medborgare Finskaa 230 000 76 000 Estniska 24 000 22 000 Serbiska 18 000 750 Grekiska 12 000 200 Ungerska 10 000 5 000 Kroatiska 9 000 350 Samiskab 5 000 5 000 Italienska 7 000 1 500 Polska 5 000 3 000 Lettiska 4 000 3 600

Av de i tabellen ingående grupperna är samerna och en del av de finskspråkiga autoktona, dvs ursprungliga, minoriteter i Sverige, medan de övriga grupperna i huvudsak består av invandrare och barn till invandrare (jfr avsnitt 8.4).

Under kriget kom ett stort antal flyktingar till Sverige, bla från Estland och Lettland. Under hela efterkrigstiden har flyttningsrörelserna mellan de nordiska länderna (främst Finland) och Sverige, i synnerhet efter tillkomsten av den gemensamma fria arbetsmarknaden, varit omfat— tande. Strax efter kriget kom relativt många invandrare från Tyskland och under 1950-talet från Italien. Från mitten av 1960—talet har en större invandring från Medelhavsländerna skett.

Invandringens omfattning har varierat mycket starkt mellan olika är, med en stark stegring av antalet invandrare under 1960-talets senare del. Under perioden 1969—1970 ökade Sveriges folkmängd med mer än 100 000 invånare genom invandringen, medan flyttningsrörelsen mellan Sverige och utlandet under år 1972 resulterade i en nettoutflyttning av närmare 12 000 personer. Både antalet i Sverige bosatta utländska medborgare och de nationaliteter de representerar kan ändras kraftigt under en relativt kort tid. Vid årsskiftet 1972/73 var 406 705 utländska medborgare bosatta i Sverige fördelade på mer än 100 olika nationalite- ter. De flesta nationaliteterna är emellertid representerade med endast ett litet antal personer. De största nationsgrupperna framgår av tabell 8.2.

De utländska medborgarna i Sverige är i genomsnitt betydligt yngre än totalbefolkningen. Vissa grupper har en ojämn könsfördelning så att de omfattar betydligt flera män än kvinnor. Flera grupper har en allmän utbildningsnivå som är likvärdig med eller överstiger den svenska befolk- ningens, men samtidigt finns, framförallt bland invandrarna från Medel- havsländerna och från andra världsdelar, grupper med mycket kort formell utbildning.

Invandrarna i Sverige är koncentrerade till vissa områden i södra och mellersta Sverige. Närmare hälften av alla kommunblock i Sverige hade vid årsskiftet 1971/72 mindre än 500 utländska medborgare i sin befolkning, medan 46% av de utländska medborgarna fanns i de 14 kommunblock som hade minst 5 000 utländska medborgare.

3 Antalet finskspråkiga bland de finländska invandrarna (och deras barn) har uppskattats till 200 000 och antalet finskspråkiga i Torneda- len till 30 000. Ofta upp- ges den finskspråkiga be— folkningen i Norrbotten omfatta 40 000 personer men den siffran har an- getts för år 1950 och det är troligt att antalet har sjunkit.

11 Se avsnitt 8.4.12.

Tabell 8.2 Utländska medborgare i Sverige den 31.12.1972 efter medborgarskap, kön och ålder. Medborgarskaps— Samtliga Därav 1 (1 an Efter kön Efter ålder Män Kvinnor —6 7—15 16—24 25—66 67—

Finland 196 999 97 929 99 070 34 005 31 278 37 940 92 209 1 567 Jugoslavien 40 726 21 656 19 070 7 182 4 738 7 580 20 988 238 Danmark 29 292 16 758 12 534 3 874 6 038 3 650 15 331 399 Norge 26 674 13 000 13 674 4 049 4144 3 815 14 220 446 Tyskland 19 213 10 659 8 554 3 934 2 798 1 560 10 538 383 Grekland 16 853 9 341 7 512 3 162 2 041 2 308 9162 180 Italien 7 093 4 523 2 570 1 313 975 657 4 061 87 USA 6 397 3 593 2 804 854 777 860 2 707 1 199 Storbritannien 5 922 3 313 2 609 1 213 823 667 3 134 85 Polen 5 529 2 354 3 175 492 509 1 062 3 397 69 Turkiet 5 078 3 101 1 977 940 835 900 2 357 46 Ungern 4 836 2 985 1 851 617 475 617 3 080 47 Österrike 4 525 2 907 1 618 992 570 369 2 570 24 Tjeckoslovakien 4 240 2 321 1 919 480 457 606 2 668 29 Spanien 3 793 2 330 1463 799 409 343 2 211 31 Ovriga länder 29 535 17 454 12 081 5 919 3 109 4 056 16 062 389

Samtliga 406 705 214 224 192 481 69 825 59 976 66 990 204 695 5 219

En sammanfattning av tillgängliga uppgifter om bl a de utländska medborgarnas demografiska egenskaper, sysselsättningsförhållanden, ut- bildning och regionala fördelning finns i de delbetänkanden som invand- rarutredningen har publicerat (SOU 1971 :51 och 1972183).

8.2 Motiv för kulturstöd till språkliga minoritetsgrupper

Som anfördes i inledningen till detta kapitel har genom invandringens karaktär av arbetskraftsimmigration de sociala och ekonomiska frågorna stått i förgrunden både i den allmänna invandrardebatten i Sverige och i samhällets ställningstaganden i invandringspolitiska frågor. Även i förhål- lande till de inhemska minoritetsgrupperna (tornedalsfinnarna och sa- merna) kan detta i viss mån sägas gälla.

Allteftersom de grundläggande sociala frågorna börjat kunna lösas och invandrarna börjat rota sig i det svenska samhället har de språkliga och kulturella aspekterna kommit att inta en alltmer central plats både i den interna diskussionen inom minoritetsgrupperna och i den allmänna svenska debatten. Som ett resultat av den pågående diskussionen har krav formulerats på en mer vittgående tolkning av begreppen ”likställdhet” och ”en med övriga befolkningsgrupper jämbördig behandling”. Liksom samhället för medborgarna i allmänhet påtar sig viktiga uppgifter utöver de elementära sociala trygghetsfrågorna, kan det sägas vara ett allmänt rättvise- och jämlikhetskrav att samhället gör detta även i förhållande till invandrarna och de inhemska minoriteterna. Främst gäller det att tillförsäkra dessa grupper delaktighet i samhällets kulturella serviceutbud.

Självfallet kan det sägas att detta utbud — exempelvis teater, radio,

television, press och litteratur — även står till minoritetsgruppernas förfogande, men genom dess språkbundna karaktär är det givet att utnyttjandet av utbudet förutsätter inte bara kunskaper i utan också behärskning av svenska språket. Detsamma gäller möjligheterna till aktivt deltagandc i det kulturella livet. En väg att överbrygga denna klyfta mellan m_noritetsgrupperna och den svenska majoritetsbefolkningen är att effektvt lära invandrarna svenska. Långtgående åtgärder från samhäl— lets sida har också vidtagits i detta avseende. Det måste emellertid, utan att det kan uppfattas som en låg ambitionsnivå, sägas vara ett orealistiskt mål för invandrarnas svenskinlärning, åtminstone vad gäller dem som kommit lit i vuxen ålder, att generellt utgå från att de uppnår en med genomsnittssvensken jämgod behärskning av svenska språket, vilket kan sägas vara förutsättningen för utnyttjande av språkbundet kulturstoff. Vidare krn skillnader i ursprungslandets och det svenska samhällets kulturella traditioner utgöra ett ytterligare hinder för att tillägna sig det svenska kulturutbudet. Mot bakgrund av ovanstående kan det sägas att om samhället ikläder sig ett ansvar för kulturell service även till de invandrade befolkningsgrupperna förutsätter detta, åtminstone vad gäller den första invandrargenerationens vidkommande, ett aktivt stöd till verksamhet som sker på invandrarnas egna språk.

Vid sidan av de rent språkliga och sociala omständigheterna spelar individens upplevelse av sig själv en central roll i hans anpassning till det omgivande samhället. Speciellt viktig är denna identitetsupplevelse för medlemmar av olika minoritetsgrupper. Att ge detta identitetsbegrepp en entydig definition är svårt. Det centrala i begreppet är människans känsla av kontinuitet i jagupplevelsen, en subjektiv känsla av personlig kontinui- tet och av att man delar väsentliga karakteristika med andra, framför allt det egna språket. Termen identitet uttrycker alltså både en ömsesidig relation och en känsla av inre solidaritet med en grupps ideal. Identitets- bildning är inte bara en process som innebär att man identifierar sig själv med andra, utan det handlar också om att låta sig själv bli identifierad av andra som medlem i vissa sammanhang. Det handlar om att samhället bekräftar en individs tillhörighet och tilldelar honom roller och uppgifter i vilka han kan känna igen sig själv och känna sig igenkänd av andra. I denna identitetsbildning spelar ofta upprätthållandet av och respekten för det egna modersmålet en fundamental roll.

Det är naturligt för flertalet invandrare att vilja bevara den ursprung— liga identitetsupplevelsen, samtidigt som de inom vissa områden, tex ekonomiskt, kan eftersträva en fullständig assimilering med majoritets- befolkningen. Det är vidare naturligt att intressegemenskapen med befolkningsmajoriteten med tiden successivt ökar, och därigenom föränd— ras även tyngdpunkten för identitetsupplevelsen så att den överflyttas från ursprungslandet till det nya hemlandet. Takten i denna process är ofta avhängig av gruppens möjligheter att i det nya landet bygga upp egna och från ursprungslandet mer eller mindre fristående institutioner, kulturella uttrycksformer och lojaliteter. Denna önskan till bevarad identitetsupplevelse förklarar också varför exempelvis många sådana som är av samiskt ursprung men inte talar samiska och inte heller är verksamma inom de traditionellt samiska näringarna ändå identifierar sig

med den samiska befolkningen. Detta anpassningsmönster med bevarad identitet har i den svenska invandrings- och minoritetsdebatten kommit att betecknas med termen ”integration”. Behovet av kontinuitet i identitetsupplevelsen förklarar även de strävanden till gruppbildning som kan konstateras bland många invandrare. Behovet av egna organisationer och förverkligandet av dessa strävanden varierar emellertid starkt mellan olika invandrargrupper beroende på skillnader i numerär och på sociala, ekonomiska, kulturella och politiska faktorer.

En person kan byta språk och identitet, men detta är normalt en mycket långvarig process, som ibland kan leda till personlighetskriser och sociala störningar. I speciellt den amerikanska litteraturen har stor uppmärksamhet ägnats åt de identitetskriser som kan drabba andra generationens invandrare. Den egna identitetsupplevelsens stora betydelse för en harmonisk social anpassning understryks kraftigt i nyare litteratur, och i vissa länder, tex i Kanada, har sådana socialpsykologiska tanke- gångar fått utgöra grundvalen för kultur- och minoritetspolitiken.

Mot denna bakgrund kan det sammanfattningsvis framhållas, att starka skäl talar för att samhället genom stöd till verksamhet inom invandrar- och minoritetsorganisationerna och genom att tillhandahålla ett kultur- utbud på minoritetsspråken verksamt kan bidra till dessa befolknings- gruppers anpassning till det svenska samhället och därigenom förebygga sociala och psykiska störningar hos individen. Ett sådant stöd kan även motiveras med hänsyn till en eventuell framtida återutvandring till det gamla hemlandet.

8.3. Stödformer

Om man finner att det är i samhällets intresse att stödja minoritetssprå- ken i landet och olika etniska gruppers kulturella egenart så kan ett sådant kulturstöd förmedlas genom två slag av åtgärder. Generella kulturstödjande åtgärder kan genomföras inom ramen för de gängse kulturpolitiska anordningarna. Sådana åtgärder tar sikte på hela nations- eller språkgrupper. Exempel på sådana åtgärder är tex sändningar på finska i radio/TV eller tillhandahållande av böcker på minoritetsspråk på de allmänna biblioteken. Selektiva kulturstödjande åtgärder för invand- rare och minoriteter kan ta sikte på enskilda grupper eller organisationer som manifesterat en vilja att själva arbeta för bevarande och utveckling av det egna språket och det kulturella arvet. Exempel på sådana åtgärder är stöd till verksamhet bedriven av invandrar- och minoritetsorganisationer. Det är naturligtvis svårt att dra en skarp gräns mellan dessa slag av kulturstöd för språkliga minoriteter.

En fördel med generella kulturstödjande åtgärder kan sägas vara att sådana åtgärder kommer alla personer som behärskar ett visst språk tillgodo, oavsett om de vill eller kan hålla kontakt med en grupp i Sverige och delta i den gruppens aktiviteter. Stöd som förmedlas via olika minoritetsorganisationer blir gärna begränsat till personer som på ett aktivt sätt känner samhörighet med gruppen i fråga, även om tex bibliotek som minoritetsföreningar driver oftast kan antas vara tillgäng- liga även för andra intresserade. Samtidigt kan det hävdas att stöd via

minoriteternas egna organisationer ger ett verkligt medinflytande till gruppen som är svårt att organisatoriskt uppnå vid generella stödåtgärder.

8.4 Aktuella grupper

Invandrar- och minoritetsgruppernas verksamhet varierar kraftigt, delvis på grund av gruppernas olika storlek och geografiska koncentration, men skillnader finns även mellan grupper av ungefär samma storlek. Skalan går från informella sammanträffanden mellan gruppens medlemmar till ”sam- hällen” (infrastrukturer) inom majoritetssamhället med en mängd olika institutioner. Generellt sett har flyktinggrupper — som ju i stor utsträck- ning har varit avskurna från kontakter med hemlandet — haft större behov av att bedriva en egen kulturell verksamhet i Sverige än andra in- vandrare.

De större minoritetsgmpperna har utvecklat riksorganisationer som kan vara uppbyggda på olika sätt och som, vid sidan av sin uppgift att stödja regionala och lokala föreningar, ofta har till syfte att företräda gruppen i fråga inför myndigheter o a. Sådana riksorganisationer finns förutom för samerna bl a också för de finska, finlandssvenska, estniska, judiska, lettiska, jugoslaviska, italienska och grekiska grupperna. Motsva- rande utveckling pågår även i en del andra grupper. Självfallet varierar riksorganisationernas styrka genom stora skillnader i medlemsantal, organisationsform och ekonomiska resurser.

Lokala föreningar finns för ett stort antal nationaliteter. De lokala för- eningarnas antal uppgår till mer än 500 st.

Vid sidan av organisationer och föreningar av ”allmän” karaktär finns inom invandrar- och minoritetsgrupperna även många specialiserade föreningar och sammanslutningar, ofta sådana som arbetar i anslutning till eller som underavdelningar av motsvarande svenska organisationer. Särskilt vanliga är idrottsföreningar, religiösa sammanslutningar, ung- domsföreningar, föreningar som driver (kompletterings-)skolor och iviss utsträckning politiska föreningar.

Flertalet invandrar- och minoritetsföreningar bör betraktas som delar av det svenska föreningsväsendet, bl a av det skälet att de personer som är aktiva inom föreningarna oftast har vistats i Sverige en längre tid och är etablerade här. Genom sin förankring i det svenska samhället kan de egna föreningarna utgöra en viktig anpassningsfaktor när det gäller att slussa in nyinflyttade landsmän i den svenska miljön. Det svenska samhället borde därför ha ett stort intresse av att understödja föreningarnas ansträng- ningar att få kontakt med nyinflyttade och också stärka deras möjlighe- ter till information om det nya landet.

I det följande ges en kortfattad beskrivning av sådana invandrar- och minoritetsgrupper som med hänsyn till sin numerär är mest aktuella i detta sammanhang.

8.4.1. Finskspråkiga

Närmare 200 000 finska medborgare var vid årsskiftet 1972/73 kyrko- bokförda i Sverige. Antalet naturaliserade fd finska medborgare kan

beräknas till drygt 50 000. Vissa undersökningar tyder på att ungefär en femtedel av de finska medborgarna har svenska som modersmål. I Tornedalen är den ursprungliga befolkningen i stor utsträckning finsk- språkig. Hela antalet personer med finska som modersmål kan beräknas till ungefär 230000 personer, varav ungefär 50 000—60 000 är barn under 15 år. Ca 80 000 är svenska medborgare. Invandringen av finlän- dare till Sverige har försiggått under hela efterkrigstiden. I slutet av sextiotalet blev flyttningen från Finland till Sverige mycket omfattande. Under 1972 har flyttningsrörelsen fortfarande varit mycket stor men resulterat i en nettoutvandring av ca 7 000 personer från Sverige till Finland. Ungefär hälften av alla invandrare i Sverige kommer från Finland, i flertalet kommuner är finländarna den dominerande invandrar- gruppen. Andelen personer med högre utbildning är låg i gruppen. De flesta finländska invandrare är sysselsatta i tillverkningsindustrin.

Finska organisationer finns på ett stort antal orter i Sverige. Ett hundratal finska föreningar med tillsammans ca 43 000 medlemmar är sammanslutna i Riksförbundet finska föreningar i Sverige. Riksförbundet utger bl a en tidning på finska, ”Ruotsin suomalainen”, som utkommer en gång i veckan. Upplagan är fn ca 5 000. Skönlitteratur på finska avsedd för den sverige-finska befolkningen har däremot utgivits endast i några fall. Riksförbundet har antagit ett samhälls- och kulturpolitiskt program i vilket sägs bl a följande:

”Riksförbundets kulturpolitiska planering baseras på det faktum, att sverigefinnarna till sin huvuddel hör till den kroppsarbetande befolk- ningen. Eftersom den kulturella verksamheten bör vara tillgänglig för så många som möjligt anser riksförbundet det vara nödvändigt att den kulturella verksamhet som är nära förbunden med massorna fortlöpande stärks. — — — Till de grundläggande förutsättningarna för den sverige- finska kulturens utveckling hör att den finskspråkiga pressens ställning i landet allsidigt förbättras, att den finskspråkiga radioverksamheten till sin omfattning och kvalitet förstärks, att finskspråkiga televisionsprogram produceras i Sverige och att kvaliteten på de televisionsprogram som införskaffas från Finland förbättras, att bibliotekens finskspråkiga service i avsevärd grad ökas samt att en mångsidig bokutgivning på finska möjliggörs i Sverige.”

8.4.2. Engelskspråkiga

Antalet engelskspråkiga i Sverige är omöjligt att beräkna beroende på att de tillhör många olika nationaliteter och kommer från ett stort antal länder. Antalet i Sverige bosatta brittiska medborgare uppgår till 5 900 personer och antalet amerikanska medborgare i Sverige till 6 400 perso- ner. Bland de amerikanska medborgarna återfinns ett antal svensk-ameri- kaner som har återvänt till Sverige.

De engelsktalande invandrarna i Sverige har inte någon sådan infra- struktur att det kan vara berättigat att tala om dem som en enhetlig språklig minoritet i Sverige.

8.4.3. Tyskspråkiga

Den 31.12.1972 fanns i Sverige 19 000 tyska medborgare och 4 500 österrikiska medborgare. Dessutom finns personer med tyska som mo- dersmål bland de schweiziska medborgarna i Sverige. Bland i Tjeckoslova- kien födda personer finns många sudettyskar. Antalet naturaliserade tyskar uppgår förmodligen till ungefär 30 000 personer. Liksom beträf— fande de engelsktalande är det omöjligt att närmare beräkna antalet personer med tyska som modersmål i Sverige. Man kan även på samma sätt ifrågasätta om samtliga tyskspråkiga i Sverige kan anses utgöra en språklig minoritet.

Enligt invandrarutredningens intervjuundersökning är det endast myc- ket få tyska invandrare som inte har lärt sig svenska. Utbildningsnivån är hög, genomsnittet ligger över den svenska befolkningens. Flertalet tyska invandrare som är gifta har gift sig med en svensk medborgare.

Invandringen från Tyskland var stor strax efter andra världskriget. Under slutet av 1940-talet och under 1950-talet hade den en klar karaktär av arbetskraftsinvandring. Betydligt fler kvinnor än män kom från Tyskland till Sverige under 1950-talet. Sedan dess har invandringen från Tyskland ändrat karaktär väsentligt. Numera är invandrarna från Tyskland ofta specialutbildade och männen överväger.

8.4.4. Jugoslaviska grupper

Den 31.12.1972 var 40700 jugoslaviska medborgare bosatta i Sverige. Den arbetsmarknadsbetingade invandringen från Jugoslavien började i mitten av 1960-talet och kulminerade år 1970. Under senare år har invandringen från Jugoslavien präglats av att anförvanter till tidigare invandrare har kommit hit. Under 1972 registrerades något fler jugoslaver som utvandrare från Sverige än invandrare till Sverige. Antalet naturalise- rade jugoslaver är f n ganska litet men kan väntas stiga när större grupper av invandrare från 1960-talet uppnår kvalifikationstiden för svenskt medborgarskap (sju år).

Exakta uppgifter om nationalitetsfördelningen bland jugoslaverna i Sverige finns inte. Enligt invandrarutredningens intervjuundersökning var ca hälften av de under åren 1964—1968 invandrade jugoslaverna serber, medan knappt en fjärdedel var kroater och resten fördelades mellan slovener, makedoner, albaner och några mindre minoritetsgrupper i Jugoslavien. Svenska uppgifter om de jugoslaviska invandrarnas nationa- litetsfördelning efter 1968 saknas, men då denna invandring i huvudsak har varit familjepräglad kan man anta att den nationella fördelningen inte har påverkats särskilt starkt. Detta antagande bekräftas av uppgifter i den jugoslaviska folkräkningen år 1971. Det innebär att det troligen fn bor ca 20 000 serber, ca 10 000 kroater och några tusen makedoner resp 310vener i Sverige. Jugoslaverna är i huvudsak bosatta i södra Sverige och utgör där i många kommuner den största utlänningsgruppen.

Enligt tillgängliga uppgifter är de jugoslaviska invandrarnas genomsnitt- liga utbildning tämligen lång men bland jugoslaverna finns även en inte obetydlig grupp med mycket kort formell utbildning.

Jugoslaviska föreningar finns på många orter i Sverige, ibland uppde- lade efter nationalitetsgrupperna bland jugoslaverna. En riksorganisation finns men befinner sig fortfarande i ett uppbyggnadsskede.

8.4.5. Ester

Åren 1943—1944 kom ca 25 000 ester som flyktingar till Sverige. Antalet personer med estniska som modersmål som fn är bosatta i Sverige är svårt att beräkna. Flertalet ester är numera svenska medborgare och någon statistisk redovisning av dem förekommer inte. lnvandrarut- redningen har beräknat att ca 24 000 personeri Sverige har estniska som modersmål. Av dem är en stor del födda i Sverige.

Det förekommer en livaktig föreningsverksamhet bland esterna; antalet estniska organisationer i Sverige har beräknats vara ca 150. I Stockholm och Göteborg finns sexåriga estniska grundskolor där både estniska och svenska är undervisningsspråk. Esterna är den språkliga minoritet i Sverige som har de mest utvecklade kulturinstitutionerna, med bl a en betydande bokutgivning på estniska. De senaste åren har ca 25 böcker årligen getts ut på estniska i Sverige. Hela produktionen sedan år 1944 uppgår till ca 950 titlar. Försäljningen av böckerna sker i stor utsträck- ning i bokklubbsform. Flera estniska tidningar och tidskrifter utkommer i Sverige; därav är Eesti Päevaleht (Estniska Dagbladet), som utkommer två gånger i veckan och har en upplaga på ca 2 600, den viktigaste.

Estniska författarföreningen har i en framställning till litteraturutred- ningen och invandramtredningen framhållit att ”den estniskspråkiga litteraturen hittills (1969) har saknat allt samhälleligt stöd” och hemstäl- ler om följande åtgärder för att underlätta den estniskspråkiga bokutgiv— ningen i Sverige: 1) stödköp till biblioteken av estniskspråkiga i Sverige utgivna skönlitterära böcker; detta bl a med hänsyn till de estnisktalande pensionärerna; 2) visst bidrag till tryckningskostnader för att möjliggöra den estniskspråkiga litteraturens fortsatta utgivning, samt 3) visst bidrag till svenska översättningar av i Sverige bosatta estniskspråkiga författares verk.

8.4.6. Letter

Antalet personer med lettiska som modersmål kan uppskattas till ca 4 000 personer varav de flesta är svenska medborgare. Gruppens bosätt- ning i Sverige och bakgrund är densamma som för den estniska gruppen.

Flera lettiska organisationer är verksamma i Sverige. En viss bokutgiv- ning förekommer i Sverige på lettiska. I USA, Kanada och England, där stora grupper letter bor, finns flera lettiska förlag och tidskrifter vilkas verksamhet även täcker Sverige.

8.4.7 Greker

Den 31.12.1972 var 16 850 grekiska medborgare bosatta i Sverige. Den grekiska invandringen till Sverige blev betydande i mitten av 1960-talet och har sedan dess pågått fortlöpande. Under senare år har många

familjemedlemmar till tidigare invandrade kommit. Antalet naturalisera- de greker är fn mycket litet. Bland grekerna finns en del som tillhör den slavomakedonska språkgruppen. En del av grekerna i Sverige talar den s k pontiska dialekten. Några uppgifter om utbildningsnivån hos gre- kerna i Sverige finns inte. I gruppen ingår emellertid ett inte obetydligt antal personer med mycket kort formell skolutbildning.

Grekerna i Sverige är koncentrerade till storstadsområdena, där de ofta arbetar i serviceyrken, och till mindre brukssamhällen framför allt i Småland, där de ibland utgör den dominerande utlänningsgruppen. Livlig föreningsverksamhet förekommer bland grekerna.

8.4.8. Ungrare

Den 31.12.1972 var 4 800 ungerska medborgare bosatta i Sverige. I folkräkningen 1970 anges 10 851 personer vara födda i Ungern, varav 6 982 var svenska medborgare. Antalet personer i Sverige med ungerska som modersmål kan antas vara ca 10000, varav flertalet är svenska medborgare. Den ungerska gruppen består väsentligen av flyktingar som dels överfördes till Sverige åren efter 1956, dels har kommit under senare delen av 1960-talet.

Bland ungrarna i Sverige finns bl a ett antal religiösa och politiska föreningar med i huvudsak lokal anknytning.

8.4.9 Italienare

Den 31.12.1972 bodde i Sverige 7100 italienska medborgare. Den italienska invandringen till Sverige började i slutet av 1940-talet till en del genom organiserad rekrytering av arbetskraft i Italien. Invandringen var betydande under 1950-talet och början av 1960-talet. Sedan 1967 har utvandringen av italienska medborgare från Sverige varit större än invandringen hit. Trots att många italienare har varit i Sverige länge är antalet naturaliserade lågt, ca 1 500 personer. Många italienska män är gifta med svenskor.

Italienarna i Sverige är i stor utsträckning koncentrerade till några bosättningsorter, bla Västerås. De italienska klubbarna i landet är anslutna till en riksorganisation.

8.4.10. Polacker

Den 31.12.1972 var 5 500 polska medborgare kyrkobokförda i Sverige. Enligt FoB 1970 fanns då i Sverige 10 851 personer födda iPolen varav 5 395 var svenska medborgare. Invandringen från Polen har varit relativt stor under senare är, framförallt av polska judar. En del av dessa har kyrkobokförts i Sverige såsom statslösa, men en del ingår förmodligen i de ovan nämnda siffrorna. Bland de i Polen födda personerna finns även ett tämligen stort antal judar som kom till Sverige strax efter andra världskriget. Antalet personer år 1970 med polskt modersmål beräknas av lnvandrarutredningen uppgå till 5 000 personer.

Utbildningsnivån bland de polska flyktingarna är mycket hög. Ett flertal polska föreningar är verksamma i Sverige.

Den 31.12.1972 var 5 100 turkar bosatta i Sverige. Den turkiska invandringen till Sverige började i mitten av 1960-talet och var i början präglad av en stark manlig övervikt. Under senare år har familjemedlem- mar 1 större utsträckning kommit till Sverige och en könsutjämning skett. I gruppen finns personer med mycket kort formell utbildning. Turkarna är i stor utsträckning koncentrerade till några större orter i Sverige.

8.4.12. Samer

Antalet samer i Sverige brukar anges till 10 000, men en del av dessa är inte samisk-språkiga. Senast uppgifter om språkförhållandena bland samerna insamlades i en folkräkning var år 1945 då 4100 personer uppgavs ha samiska som hemspråk i familjen, medan 5 000 hade eller hade haft samiska som språk i föräldrahemmet. Drygt 2000 samer beräknas få sin utkomst från rennäringen.

Samiska skriftspråk har utvecklats, men antalet böcker på samiska är obetydligt. Efter 1945 har ett tiotal samiska böcker kommit ut i Sverige. Tidskriften Samefolket, som fn (budgetåret 1972/73) åtnjuter ett stat- ligt stöd om 50 000 kr, har text i huvudsak på svenska, men i Norge utkommer två blad på samiska och i Finland ett. Nomadskolornas undervisningsspråk är svenska och samiska. Samernas folkhögskola i Jokkmokk är öppen även för icke-samiska elever men är inriktad på den samiska kulturen. Sameutredningen, som har i uppdrag att undersöka samernas kulturella situation, har i ett delbetänkande (Ds U 1973z2) presenterat vissa förslag beträffande folkhögskolan. Samebyarna och ett antal sameföreningar tillhör Svenska Samernas Riksförbund som torde vara den starkaste minoritetsorganisationen i Sverige.

8.5. Litteraturförsörjningen för de språkliga minoriteterna 8.5.1 Litteraturproduktion och distribution

Bokproduktion på annat språk än svenska med sikte på i Sverige bosatta personer förekommer, som visats ovan, endast på ett begränsat antal språk. Vad gäller invandrarna har den hittills huvudsakligen omfattat produktion av informationsmaterial, läro- och handböcker. Det har i dessa fall oftast gällt en av svenska myndigheter beställd och finansierad utgivning av från svenska översatta verk. Om en begränsning sker till den skönlitterära bokutgivningen inom den egna gruppenär denna mest omfattande i den estniska språkgruppen (se avsnitt 8.4.5). Även i övrigt är bokutgivningen i stort begränsad till de grupper som har kommit till Sverige som flyktingar, t ex letter, polacker och ungrare, även om en viss litterär aktivitet förekommer bland exempelvis samerna. Däremot har skönlitteratur på finska för en sverige-finsk publik hittills i Sverige utkommit endast i några fall; det har då vanligen varit fråga om pornografisk litteratur, som av tryckfrihetsskäl inte kunna komma uti Finland. Några i Sverige verksamma finskspråkiga författare har däremot

utkommit på förlag i Finland med arbeten som behandlar svenska förhållanden.

I viss mån sker försäljning av böcker från invandringens synpunkt aktuella språk genom den svenska bokhandeln. Denna försäljning avser dock huvudsakligen att tillfredsställa svenskars behov och urvalet titlar är starkt begränsat. Tidningar och tidskrifter liksom även viss populärlitte- ratur på invandrarspråk distribueras i begränsad omfattning genom Pressbyrån. För vissa grupper finns inom gruppen särskilt uppbyggda försäljningsorganisationer, antingen på privat initiativ eller genom någon organisation. Ofta torde religiös och politisk litteratur spridas på detta sätt. Direkta köp från ursprungsländerna förekommer självfallet också; det kan antas att i synnerhet finnarna tillgodoser sitt inköpsbehov på detta sätt eller genom de försäljningsorganisationer i Finland, som upprättat dotterföretag här. Någon siffermässig uppskattning av hur omfattande den beskrivna verksamheten är kan inte lämnas med tillgång- ligt underlag.

Till frågan om kulturell service till invandrarna knyter sig inte enbart problemet om tillgången på litteratur på det egna språket och möjlighe— terna att få sådan litteratur publicerad, utan också frågan om hur invandrarna skall kunna bli delaktiga av aktuella kulturella strömningari Sverige. Som anfördes under avsnitt 8.2 torde det vara orealistiskt att tänka sig att invandrarna åtminstone vad den första generationen beträf- far helt skall kunna tillgodogöra sig litteratur på svenska. En väg att till en del lösa detta problem är att använda sig av översättningar från svenska till invandrarspråken. Vad i synnerhet de större invandrargrup- perna beträffar, främst då finnarna, sker en viss utgivning av svensk litteratur i översättning i invandrarnas ursprungsländer. Det är angeläget att denna litteratur sprids i Sverige och också återfinns i de svenska biblioteken. Det är dock inte troligt att förefintliga behov kan lösas enbart genom distribution av i ursprungsländerna utgiven litteratur, utan en viss beredskap kan förmodligen behövas för översättning och utgivning av litterära verk i Sverige till invandrarspråk, som är avsedda för de i Sverige boende invandrargrupperna.

På motsvarande sätt är det av vikt att den svenska publiken får tillgång till de inom invandrar- och minoritetsgrupperna utgivna litterära alstren. Detta kan ske genom olika former av stöd till översättningar från minoritetsspråken till svenska.]

8.5.2. Bibliotekens roll

Som antyds i avsnitt 8.5.1 är flertalet invandrares möjligheter att genom kommersiella och andra kanaler tillfredsställa sitt litteraturbehov vanligt- vis starkt begränsade. Detta innebär att bibliotekens kulturella ansvar för invandrar- och minoritetsgrupperna mot denna bakgrund i vissa avseen- den kan sägas vara större än vad som gäller för den svenska befolkningen i allmänhet. Detta har ställt stora krav på folkbiblioteken.

På åtskilliga håll i landet har man från bibliotekens sida gjort stora ansträngningar för att kunna tillgodose invandrargruppernas behov av litteratur. Som exempel kan nämnas Stifts- och landsbiblioteket i Väster-

1 Jfr bl a avsnitt 10.2.2 som tar upp frågan om stöd till översättningslit- teraturen.

ås, som varit centrum för en uppsökande verksamhet bland i första rummet finskspråkiga invandrare inom Västerås kommun och Västman- lands län. I samband med litteraturutredningens försök] ägnade ett par av försöksbiblioteken särskild uppmärksamhet åt invandrarproblemen. Försöken innebar inte bara att litteratur anskaffades för olika invandrar- grupper utan också att biblioteken på olika sätt sökte komma i kontakt med invandrarna. Bl a förekom debatt- och informationskvällar, delvis i invandrarnas egen regi. De frågor som togs upp var sådana där en dialog mellan befolkningsgrupperna var lätt att åstadkomma: skolfrågor, mino- ritetsgruppers behandling i pressen, familjesituationen. Även utställnings- verksamhet förekom. Resultatet av försöksverksamheten har summerats på följande sätt: ”Försöken har. . . visat att biblioteken har stora förutsättningar att kunna bli ett kontaktcentrum för invandrargmpperna och en informationscentral, som kan ge information i båda riktningarna: till invandrarna om svenska förhållanden och till hemmabefolkningen om invandrarnas problem.”

En förutsättning för att ett bibliotek skall kunna fylla den antydda rollen är givetvis att biblioteket är rustat att ta emot invandrarna, dvs kan erbjuda dem de tjänster de efterfrågar, främst då i form av ett rikhaltigt och varierat bokurval. En god kontakt med invandrargrupperna förutsät— ter vanligen att biblioteket arbetar aktivt uppsökande. En god hjälp i detta arbete kan oftast erhållas genom samarbete med lokala invandrar- föreningar. Genom biblioteket kan också samhällsinformation kanaliseras ut till invandrargrupperna, och lyckas biblioteket med sin uppgift att skapa en god kontakt med invandrarna är det omvittnat att invandrarna upplever biblioteket som en neutral institution som man gärna uppsöker.

I detta sammanhang bör påpekas att det endast är ett förhållandevis begränsat antal kommuner som har en större andel invandrare i sin befolkning (se tabell 8.3). De statliga stödåtgärder som kan komma ifråga för att förbättra bibliotekens service inom detta område bör därför bli av selektiv karaktär.

1 Försök med bibliotek (SOU 1972:61) s 216 ff, 285 ff, 333 ff. Dessa frå- gor tas även upp i kapitel 6 i detta betänkande.

Tabell 8.3 Kommunblocken i Sverige efter antal och andel utlänningar i befolkningen vid årsskiftet 1971/72.

Antal ut— Andel utlänningar (%) Samt- länningar liga —0.9 1.0—1.9 2.0—2.9 3.0—4.9 5.0—6.9 7.0—9.9 100—14.9 15.0—

— 99 25 7 32 100— 199 6 33 2 1 42 200— 499 3 14 20 19 1 1 58 500— 999 6 10 20 12 5 2 1 56 1000—1999 3 5 10 13 5 3 39 2 OOO—4 999 1 3 6 12 4 5 31 5 OOO—9 999 1 2 1 3 7 10 000— 1 3 3 7 Samtliga 34 63 38 54 35 27 15 6 272

Källa: Råtabeller hos SCB.

Det bokbestånd, som biblioteken i dag kan tillhandahålla invandrarna på deras eget språk, tillhör dels de lokala biblioteken på de olika invandrar- orterna, dels bibliotek med uppgifter på det regionala planet (länsbiblio- tek, lånecentraler). Till detta regionala bestånd är även att räkna de böcker på invandrarspråk, som inköpts av bibliotek anslutna till den s k ABC-planen (en plan för fördelning av inköp på främmande språk mellan de trettio största folkbiblioteken i landet).

Några aktuella siffror för det lokala beståndet av litteratur på invand— rarspråk existerar inte. Med ledning av enkätmaterial, i huvudsak från 1969—1970,1 har det varit möjligt att göra vissa uppskattningar av det antal böcker på invandrarspråk, som de lokala biblioteken i dag kan ställa till förfogande. En viss uppskrivning av siffrorna från 1969—1970 har då gjorts med ledning av senare företagna stickprovsmätningar. Sammanlagt rör det sig om ca 180 000 volymer. En sammanställning har gjorts som visar beståndets fördelning på de olika språkgrupperna i proportion till dessas storlek.2 Antalet volymer per invånare varierar från 0,1 (isländska, portugisiska, arabiska) till 1,3 (spanska och ryska, beståndet i detta fall huvudsakligen avsett för svensk publik). För litteratur på finska är siffran 0,8 volymer per invandrare, för polska och ungerska 1,1, för grekiska och Jugoslaviens språk 0,3. I samtliga fall har invandrare med svenskt medborgarskap inte medräknats. Om så hade skett, hade otillräckligheten hos det förefintliga bokbeståndet varit ännu mera framträdande.

Materialet är inte tillräckligt detaljerat för att man skall kunna bedöma hur bokbeståndet fördelar sig på olika litteratur- och ämnesgrupper. Den enkät, som gjorts i Stockholms län, visar emellertid att barn- och ungdomslitteraturen är dåligt representerad. Vid undersökningstillfället hade exempelvis en av Stockholms förortskommuner med över 1000 finska barn ett utbud på endast 64 finska barn— och ungdomsböcker, en annan förortskommun med över 200 finska barn hade inte en enda barnbok att erbjuda.

Sannolikt har den senaste tidens debatt om bibliotekens service till invandrarna lett till nyanskaffningar i många kommuner. Speciellt gäller det inköp av finsk litteratur. Det kan dock antas att en betydande efter- släpning ännu råder vad beträffar bibliotekens möjligheter att tillfredsställa invandrarnas litteraturbehov.

Enkätmaterialet belyser inte skolbibliotekens bestånd av litteratur på de olika invandrarspråken. Sannolikheten talar för att skolbiblioteken endast i undantagsfall anskaffat litteratur på invandrarspråk i nämnvärd omfattning, trots att antalet invandrarelever flerstädes uppgår till höga tal. Bristerna i detta avseende kan i viss mån förklaras genom skolans ambition och strävan att snabbt lära invandrarbarnen svenska.

För det regionala beståndet av litteratur på invandrarspråken finns aktuella siffror. Sammanlagt rör det sig om 46 800 volymer. Häri ingår dels lånecentralernas bestånd, dels beståndet i de till ABC-planen anslut- na biblioteken, länsbibliotek och andra, i den mån de enligt planen svarar för inköp av litteratur på invandrarspråk, Bestånden i de länsbibliotek, som inte har någon sådan uppgift, har inräknats i de lokala bestånden.

1 Föreningen Nordens enkät ”Biblioteken och de finska invandrarna” 1970, lnvandrarutred- ningens kommunenkät 1970 samt en av länsbib— lioteket i Stockholms län våren 1972 gjord enkät rörande förhållandena i detta län.

2 Bilaga 1 till den rapport från SO som refereras närmare på s 273.

Enligt sina direktiv skall litteraturutredningen vid sitt arbete behandla även tillgängligheten av utländsk, speciellt nordisk litteratur på original- språken. l direktiven talas vidare om bok- och tidskriftsförsörjningen till de språkliga minoriteterna i Sverige.

Utredningen berör i annat sammanhang frågan om tillgängligheten av utländsk litteratur för personer med svenska som modersmål.1 När det gäller de språkliga minoriteterna är problemet tvåfaldigt. Å ena sidan gäller frågan om det behövs någon form av produktionsstöd för littera- turutgivning på invandrar- och minoritetsspråk, som förekommer i Sverige. Å andra sidan är det fråga om invandrarnas bokförsörjning och då i främsta rummet genom de kommunala biblioteken. I samband härmed är det skäl att överväga om åtgärder behövs för att underlätta invandrarnas egna köp av litteratur från hemlandet.

Utredningen behandlar i annat sammanhang frågan om produktions- stöd och berör där möjligheterna till stöd för bokutgivning på invandrar- språk.2

När det gäller bokförsörjningen är det uppenbart att denna i mycket stor utsträckning måste ske genom biblioteken. I överensstämmelse med den allmänna syn på invandrarpolitiken som statsmakterna i olika sammanhang framlagt (jfr prop 19681142) måste utgångspunkten vara att invandrarna om möjligt skall beredas samma bokliga service som befolk- ningen i övrigt. Ansvaret för detta bör rimligen åvila samma myndigheter som svarar för bokförsörjningen i övrigt, dvs på det lokala planet kommunerna och de kommunala biblioteken, på det regionala planet länsbiblioteken med kostnadsfördelning mellan landsting och stat samt lånecentralerna, helt bekostade av statsmedel. En inom SÖ tillsatt arbetsgrupp med representanter för bl a statens invandrarverk och Svens- ka Kommunförbundet har i en promemoria av den 2 november 1972 angående invandrarnas litteraturförsörjning bemött den ofta hörda in- vändningen att behovet av litteratur på invandrarspråk är kortsiktigt genom att invandrarna antingen lär sig svenska eller återutvandrar. Arbetsgruppen påpekar att den fullständiga övergången till ett nytt språk är en process som sträcker sig över flera generationer. Även återutvand- ringen är ett skäl för sådana insatser 1 bibliotek och skola, som gör det möjligt för invandrarna att behålla sitt modersmål. Det gäller inte minst invandrarbarnen. Till detta kommer att även invandrare som blir svenska medborgare och lär sig behärska svenska språket kan vilja ha tillgång till litteratur på modersmålet och stimulera sina barn att hålla kontakten med språk och kultur i hemlandet. Man kan också, påpekar gruppen, förutsätta att stora grupper invandrare aldrig kommer att ha annat än bristfälliga kunskaper i svenska.

Arbetsgruppen framhåller vidare, att bibliotekens service till invandrar- na skall tillgodose behoven av samhällsinformation, yrkeskunskap och förströelse på samma sätt och i samma grad som den svenske medborga— rens behov tillgodoses. Detta innebär inte bara att biblioteket inköper ett antal böcker och annat material på invandrarnas språk. Det innebär också att utbudet bör utformas så, att invandrarna stimuleras till att skaffa sig

1 Jfr avsnitt 10.4.2. 2 Jfr avsnitt 10.2.2.

kunskap om det nya landet och det nya språket samtidigt som de ges möjlighet att bibehålla kontakten med det gamla landets språk och kultur.

En tillämpning av principen att invandrarna i görligaste.mån skall beredas tillgång till litteratur i samma utsträckning som svenska medbor- gare förutsätter en betydande upprustning av bibliotekens bestånd av litteratur på invandrarspråk. Litteraturutredningen och invandrarutred- ningen (i fortsättningen benämnda utredningarna) delar arbetsgrup- pens uppfattning att kostnaderna för denna upprustning måste delas mellan stat och kommuner. Utredningarna kan också ansluta sig till förslaget att uppbyggnaden av bokbeståndet bl a av praktiska skäl bör ske under en femårsperiod. Eftersom det från centralt håll snarast är fråga om en engångsupprustning bör statsmakterna kunna fatta ett principbe- slut om dessa insatser vid ett och samma tillfälle. De kostnader som därutöver behövs för att vidmakthålla och förnya litteraturbeståndet bör enligt utredningarnas mening bestridas i den ordning som eljest gäller för inköp till biblioteken.

Sözs arbetsgrupp har vid sina kostnadsberäkningar utgått från att det antal böcker som erfordras för en god bokförsörjning kan uppskattas till 3 volymer per invandrare. Utgångspunkten har därvid varit gängse riktlinjer för beräkningen av det kommunala bibliotekets bokbehov som enligt en är 1972 framlagd utredning1 uppskattas till 2,5—3,5 volymer aktuell utlåningslitteratur per invånare. I begreppet volym ingår såväl tryckta som icke-tryckta media, t ex tidningar och tidskrifter, ljudband, grammofonskivor.

Sözs arbetsgrupp utgår i sina beräkningar från ett invandrarantal av 304000. Detta innebär att de stora invandrargrupper som talar engelska, tyska, franska, norska och danska inte är medräknade. Arbetsgruppen menar att dessa invandrare är betydligt bättre tillgodo- sedda än invandrare med annat modersmål. Antalet erforderliga volymer blir alltså (304 000 x 3 =) 912 000. l biblioteken nu befintligt bestånd av litteratur på invandrarspråk utgör enligt 8.5.3 (187 000 + 46 800 = i runt tal) 234 000 volymer. Nyanskaffning bör följaktligen ske av (912 000—234 000 =) 678 000 volymer.

Enligt arbetsgruppens förslag skall bokbeståndet fördelas mellan ett lokalt bestånd hos primärkommunernas bibliotek och ett centralt bestånd hos länsbibliotek och lånecentraler. I princip skall två tredje— delar tillföras det lokala beståndet och en tredjedel det centrala. För det lokala beståndet skall kommunerna svara, men arbetsgruppen räknar med att bidrag för ändamålet skall kunna erhållas ur de medel som skolöverstyrelsen disponerar för bidrag till lokala initiativ på biblioteksområdet (punktbidrag). Kostnaderna för det centrala bestån- det föreslås helt skola åvila statsverket. Kommuner med mindre än 100 invandrare inom samma språkgrupp skall enligt förslaget inte bygga upp något lokalt bestånd. Bokförsörjningen skall i detta fall åvila länsbibliotek och/eller lånecentral.2

Sözs arbetsgrupp har i sina beräkningar utgått från en medelkostnad per inköpt bok av 27 kr. De lokala kostnaderna för bokens färdigstäl- lande för biblioteksbruk (inköp, katalogisering etc) beräknas till 9 kr. Med dessa beräkningsgrunder blir den totala kostnaden för inköp av 678 000 volymer c 24,4 milj kr. Härav beräknas för det centrala bokbeståndet 11,95 milj. Summan fördelar sig med 9,25 milj för länsbibliotekens del och 2,7 milj för lånecentralernas. Utöver detta uppstår vissa centrala kostnader för litteraturens anskaffande (urval,

1 Biblioteksarbete. En översyn av verksamheten vid kommunala bibliotek. Betänkande avgivet av 1970 års rationaliserings- utredning vid folkbiblio- teken. 1972.

2 Se närmare arbets- gruppens rapport.

recension, presentation, central katalogisering etc) beräknade till ca 4,5 milj kr.

Det lokala beståndet skall som nämnts enligt arbetsgruppens förslag bekostas av kommunerna med stöd av statliga punktstöd. Gruppen räknar med ett sammanlagt stöd av 2,9 milj kr, vilket skulle betyda att kommunerna skulle svara för en kostnad av i runt tal 9,5 milj kr. Om den kommunala insatsen fördelas på fem år, kan enligt arbetsgruppens beräkningar upprustningen genomföras inom ramen för en treprocen- tig höjning av nu utgående kommunala bokanslag. Siffran är en genomsnittssiffra: för kommuner med starka inslag av invandrargrup- per blir kostnaderna större, medan belastningen på andra blir ingen eller obetydlig.l

Som inledningsvis nämndes ansluter sig de båda utredningarna i princip till arbetsgruppens förslag. Starka skäl talar för att staten lämnar väsentliga bidrag till den planerade upprustningen och därvid koncentre- rar bidragen till den del, som avser verksamheten på det regionala planet. Vad storleken av bokbehovet beträffar, torde det emellertid vara motive- rat att räkna med en något lägre siffra än den som arbetsgruppen använt, 3 volymer per invandrare. Man får i detta sammanhang inte bortse från att litteratur även på andra språk än det egna invandrarspråket liksom i biblioteken befintligt annat material kan utnyttjas av invandrare.

Som tidigare framhållits uppstår vissa speciella kostnader vid anskaff- ningen av böcker från utlandet. Med ett rationellt anskaffningsförfarande bör det vara möjligt att i bokpriset inräkna ett anskaffningsbelopp, som bestämmes efter schablonmässiga grunder utan hänsyn till de verkliga kostnaderna i det enskilda fallet; dessa är givetvis större per volym ju färre exemplar som beställes av en och samma titel. Bokanskaffningen på de små invandrarspråken erhåller härigenom ett speciellt och nödvändigt stöd.

Vad som här sagts motiverar enligt utredningarnas mening att den statliga insatsen beräknas till ett lägre belopp än vad SÖ:s arbetsgrupp har föreslagit, detta trots att antalet invandrare, som framgår av den statistis- ka bakgrunden ovan, torde vara något högre än vad arbetsgruppen har räknat med. För engångsupprustningen av det centrala beståndet beräk- nar utredningarna ett erforderligt belopp av 12 milj kr, varav 9,3 milj bör avse länsbibliotekens verksamhet och 2,7 milj kr lånecentralernas. De föreslagna beloppen är avsedda att täcka även de centrala kostnaderna i anslutning till litteraturens anskaffande. Som inledningsvis nämndes har utredningarna ingen erinran mot SÖ:s arbetsgrupps förslag att beloppet i praktiken fördelas på fem år. Även om en snabbare upprustningstakt skulle vara önskvärd, är en femårsperiod att föredra bl a av hänsyn till bibliotekens arbetsbelastning och de mellan språken synnerligen varierande inköpsmöjligheterna. Den sammanlagda årliga kostnaden blir alltså 2,4 milj kr, varav 1,86 milj kr bör tillföras länsbiblioteken och 540 000 kr lånecentralerna. Beloppen bör disponeras av den statliga tillsynsmyndigheten för länsbibliotek och lånecentraler, fn SÖ, för fördelning biblioteken emellan efter grunder, som myndighe- ten har att fastställa i samråd med statens invandrarverk och i huvudsak- lig överensstämmelse med de riktlinjer som arbetsgruppen lagt fram. Utgångspunkten bör alltså vara invandrargruppernas storlek inom resp

1 Se närmare arbets- gruppens rapport.

områden. Vid fördelningen bör tillses, att även mycket små invandrar- grupper erhåller rimliga valmöjligheter. Det bör även överlämnas till myndigheten att besluta på vad sätt de centrala kostnaderna i anslutning till böckernas anskaffande skall täckas. Som följd av de snabba föränd- ringar som kan ske i fråga om invandringens omfattning liksom i fråga om de nationaliteter som invandrarna representerar bör som villkor för bidrag föreskrivas att inköpta böcker vid mera betydande förändringar skall erbjudas andra länsbibliotek och/eller någon av lånecentralerna. Utöver den engångsupprustning, som de här föreslagna bidragen är avsedda att möjliggöra, krävs en ordinarie förstärkning av länsbibliote- kens och lånecentralernas resurser, bl a för att vidmakthålla och förnya beståndet av invandrarlitteratur. Litteraturutredningen tar upp dessa frågor i kapitel 10.

De båda utredningarna kan även i princip ansluta sig till Sözs arbetsgrupps förslag med avseende på de lokala litteraturbestånden. Det torde dock även här vara motiverat att räkna med en något lägre ambitionsnivå än vad arbetsgruppen utgått från. Litteraturutredningen går i kapitel 10 in på storleken av de belopp som bör ställas till förfogande för lokala initiativ på biblioteksområdet. I detta sammanhang kan emellertid erinras om att Kungl Maj:t iproposition till 1973 års riksdagi enlighet med arbetsgruppens förslag har räknat med ett första belopp om 500000 kr för de kommunala bibliotekens inköp av litteratur på invandrarspråk. De båda utredningarna förutsätter även i detta fall att inköpta böcker vid mera betydande förändringar i fråga om invandrar- underlaget erbjuds andra bibliotek.

Sözs arbetsgrupp berör inte frågan om invandrarbarnen och skolbiblio- teken. Det är emellertid uppenbart, att samma starka skäl som anförts för en upprustning av de kommunala biblioteken kan anföras när det gäller skolbiblioteken. Invandrarbarnen bör ha möjlighet att i skolans bibliotek få tillgång till litteratur på sitt modersmål, då läsning av litteratur på det egna språket utgör en avgörande förutsättning för elevernas möjligheter att bevara och vidareutveckla sitt modersmål. Bibehållen språkkunskap är inte bara viktig med tanke på elevens harmoniska utveckling, utan äri många fall även grundförutsättningen för elevens möjligheter att kom- municera med föräldrarna i hemmet. Vidare är det angeläget att skolan med tanke på de många invandrarfamiljer som återutvandrar medverkar till att upprätthålla barnens kunskaper i modersmålet så att de kan undgå nya anpassningssvårigheter i hemlandet. I sammanhangen kan också hänvisas till Läroplan för grundskolan (Lgr 69) s 217, där det med tanke på läsundervisningen i finska sägs följande: ”I skolans boksamlingar bör ingå ett allsidigt urval texter på elevernas modersmål. Samverkan med kommunbibliotek är värdefull när det gäller att förse eleverna med läsmaterial, anpassat efter ålder och intresse. Eleverna bör vänjas att besöka bibliotek och lära sig hitta i större boksamlingar.” I likhet med vad som föreslagits i fråga om folkbiblioteken bör kommunerna svara för det erforderliga lokala bokbeståndet. Lämpligen bör ett samarbete kunna komma till stånd mellan folk- och skolbibliotek. Därutöver bör skolbib- lioteken kunna anlita länsbiblioteken och lånecentralerna på samma sätt som föreslagits i fråga om folkbiblioteken.

Sözs arbetsgrupp berör inte heller i sin rapport biblioteksservicen på invandrarspråk till fångvårdsanstalter, sjukhus och andra vårdinstitutioner av olika slag. Det är emellertid viktigt att invandrare som vistas på sådana institutioner får tillgång till litteratur på modersmålet. Det kan förmodas att människor i isolerade förhållanden, ofta utan möjlighet till kontakt med landsmän, har ett speciellt behov av god litteraturförsörjning. Utredningarna utgår från att institutionerna vid sina bokanskaffningar tar hänsyn till det föreliggande behovet — i förekommande fall i samarbete med de kommunala folkbiblioteken — och att länsbibliotekens och lånecentralernas resurser utnyttjas även i dessa fall.

8.5.5. Sammanfattning

En huvudprincip i den svenska invandringspolitiken är att invandrarna skall ha en med andra medborgargrupper jämförlig ställning när det gäller tillgången till samhällsservice av olika slag. Detta bör även gälla möjlighe- ten att bevara det egna språket och kulturarvet. Litteraturutredningen och lnvandrarutredningen tillmäter biblioteken en mycket viktig roll i detta sammanhang. Ansvaret för invandrarnas litteraturförsörjning bör åvila samma myndigheter som svarar för bokförsörjningen i övrigt.

De båda utredningarna föreslår en engångsupprustning av det centrala bokbeståndet till en kostnad för statsverket av 12 milj kr , varav 9,3 milj kr bör avse länsbibliotekens verksamhet och 2,7 milj kr lånecentralernas. Kostnaderna kan av praktiska skäl slås ut över en period av 3 a 5 år, men beslut om upprustning bör fattas i ett sammanhang. Den föreslagna upprustningen kompletterad med de av utredningarna förutsatta förstärk- ningama av de lokala (kommunala) bokbestånden framstår som helt nödvändig om biblioteken skall kunna fylla sina servicefuntioner gentemot invandrargrupperna. Det föreslagna engångsbeloppet bör inte ses enbart i relation till nuvarande centrala insatser inom biblioteks- området utan även till de omfattande åtgärder som under senare år vidtagits för att förbättra invandrarnas sociala situation, tex genom svenskundervisningen, som kostar mer än 60 milj kr årligen för statsverket.

9. De vuxna läshandikappades litteraturförsöij ning

I arbetet med litteraturspridningens problem var det angeläget för utredningen att söka få ett grepp om de läshinder av olika slag, som existerar i dagens samhälle. Utredningen har därvid också kommit in på problem som snarast ligger inom handikapputredningens område. De båda utredningarnas sekretariat har haft samråd i dessa frågor och litteraturutredningen, som slutför sitt arbete tidigast, publicerar de överväganden och förslag som detta arbete föranlett. Handikapputred- ningen kommer i sitt fortsatta arbete att närmare överväga hithörande frågor.

Som framgår av rubriken handlar följande genomgång endast om de vuxna handikappades litteraturförsörjning. Orsakerna till detta är att de läshandikappade barnens svårigheter i första hand är ett pedagogiskt problem och därmed en uppgift för skolan samt att hithörande frågor redan lett till att betydande insatser gjorts för att komma till rätta med dessa barns speciella lässvårigheter. Detta kommer med stor sannolikhet att medföra att hela problemets struktur och omfattning har förändrats när dessa barn när vuxen ålder.

9.1 Olika former av läshandikapp

Först under senare år har man på allvar uppmärksammat att många grupper i samhället av olika skäl är hindrade att ta del av det existerande litteraturutbudet. Till dessa grupper hör syn- och gravt hörselskadade, rörelsehindrade samt psykiskt utvecklingsstörda. Till dessa relativt lätt identifierbara kategorier kommer den sannolikt mycket stora grupp människor vilkas läshinder betingas av att de helt enkelt är ovana vid att läsa.

Forskningen kring dessa gruppers respektive läshinder var ända till för några år sedan av mycket ringa omfattning. Sedan år 1968 har emellertid inom ramen för en arbetsgrupp vid SÖ (den s k LL-gruppen — LL står för lättläst litteratur) vissa undersökningar genomförts beträf- fande läshinder hos vuxna psykiskt utvecklingsstörda och vuxna med

medfödd eller under späd ålder förvärvad grav hörselskada eller dövhet.1 Dessa undersökningar visar, att behovet av en kontinuerlig, systematisk forskning inom detta område är utomordentligt stort. Detta gäller i ännu högre grad om den bristande vana att läsa som hos många människor ut— vecklas till ett verkligt läshinder. Hithörande problem har hittills inte uppmärksammats i någon större utsträckning; dock sökte litteraturutred— ningen ta hänsyn även till sådana faktorer vid genomförandet av sin för- söksverksamhet vid biblioteken under år 1970.2

9.1.1 Synskada

Antalet blinda, gravt synskadade och synsvaga i Sverige är svårt att ange. Enligt de senaste uppskattningarna torde antalet helt blinda vara ca 12 000 och antalet gravt synskadade (personer med ledsyn men utan lässyn) ca 18 000.3 Antalet synsvaga (personer med synrester men med starkt nedsatt syn) uppskattas av låginkomstutredningen till ca 130 000.

Åldersfördelningen inom dessa grupper har stor betydelse vid bedöm- ningen av deras olika läshinder och läsönskemål. Så är 79 % av de blinda och gravt synskadade 50 år eller äldre medan endast ca 7 % av dessa grupper är mellan 16 och 29 år. Allt talar för att samma fördelning även gäller för gruppen synsvaga. Det finns emellertid även andra skäl att göra noggranna distinktioner när man bedömer dessa läshinder och läsbehov. Effekten av en synskada står i relation inte bara till synskadans gravhet utan också till den ålder, vid vilken den förvärvats. Svåraste följden får skadan om den är medfödd eller förvärvad vid så tidig ålder att synminnen helt eller delvis saknas. Detta är självklart en viktig faktor vid en analys av de synskadades läshinder.

Den helt blinda eller gravt synskadade kan ju endast ta del av sådan text som framställts i blindskrift eller i talboksforrn. Till detta kommer emellertid för den synskadade som helt eller delvis saknar synminnen varierande svårigheter att tillgodogöra sig text, som förutsätter en begreppsbildning baserad på synupplevelser. För den övervägande delen av de synsvaga är läshindren av huvudsakligen teknisk natur och torde kunna avhjälpas med vissa typografiska lösningar som tex större stilgra- der och bättre papperssorter.

9.1.2 Hörselskada

Av ca 500 000 hörselskadade i landet har ca 8 000 antingen en medfödd eller under späd ålder förvärvad grav hörselskada eller dövhet. Den tidiga dövheten eller grava hörselskadan hämmar på ett avgörande sätt den språkliga utvecklingen och begreppsutvecklingen. En läsundersökning rörande hörselskadades läsproblem4 visar, att personer i denna grupp har svårt att förstå abstrakta begrepp (även egennamn), vissa verb (företrädes- vis i böjd form), konjunktioner och adverbiella uttryck, adjektiv och adverb samt elliptiska och idiomatiska uttryck.

Den refererade undersökningen dokumenterar behovet av litteratur som tar hänsyn till dessa speciella språkliga handikapp och påvisar dessutom nödvändigheten av en utvidgad och fördjupad forskning på

1 Skolöverstyrelsens arbetsgrupp för lättlästa böcker. De inom denna grupp företagna läsunder- sökningarna har letts av ill lic Maja Witting.

2 Se Försök med bib- liotek, SOU 1972:61, kapitel 6.

3 Litteraturförsörjning för synskadade. En utred— ning av De blindas biblio- tek m m, Sthlm 1971 (Stencil).

4 Läsundersökningen gällde Jules Verne Jorden runt på 80 dagar dels i originalversionen, dels i en bearbetad version och företogs vid en omskol- ningskurs i Uppsala för gravt hörselskadade.

området. Denna bör inriktas på frågan om sambandet mellan graden av hörselnedsättning och innehållsförståelsen.

9.1.3 Psykisk utvecklingsstörning

1967 års Lag angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda avser ”psykiskt utvecklingsstörda, som på grund av hämmad förståndsut- veckling för sin utbildning eller anpassning i samhället eller i övrigt behöver särskilda omsorger genom det allmänna”. De av denna definition omfattade brukar erfarenhetsmässigt beräknas uppgå till ca 1% av befolkningen, dvs i runt tal 80 000 personer. Av dessa torde ca 50 000 personer vara vårdbehövande.l

Det främsta läshindret för de psykiskt utvecklingsstörda är den primära bristen på förmåga att uppfatta och särskilja sinnesintryck och den därav föranledda svårigheten att bygga upp ett normalt ord- och begreppsförråd. Genom att erfarenhetsvärlden för den psykiskt utveck- lingsstörde i olika grad är begränsad, kommer ordförrådet att till största delen omfatta konkreta ord och begreppsförrådet i första hand sådana begrepp som är knutna till den närmaste, konkreta omgivningen. Dessa begränsningar innebär för den utvecklingsstörde, att läsförståelsen in- skränks till framställningar som är starkt konkretiserade och som beskri— ver situationer, förhållanden och fakta med direkt anknytning till hans/hennes upplevelse- och erfarenhetsvärld.

9.1.4 Rörelsehinder

Det är svårt att ange hur många rörelsehindrade personer det finns i landet. Tillgängliga uppgifter — från bla låginkomstutredningen, De handikappades riksförbund och Handikappförbundens centralkommitté — visar, att det i varje fall rör sig om minst en halv miljon människor. Av dessa är den grupp för vilken handikappet utgör ett hinder vid läsning tämligen liten, men omöjlig att ens uppskattningsvis ange storleken av. Detta beror bla på svårigheten att klart definiera gradskillnaden i handikappet i relation till den nödvändiga fysiska förmåga som just läsning av böcker fordrar. Det bör observeras att handikappet för vissa svårt rörelsehindrade är av temporär art, men att dessa givetvis under kortare eller längre tid ändå har behov av speciell litteraturservice.

De rent mekaniska läshinder som uppstår vid läsningen för svårt rörelsehindrade har att göra med oförmågan eller svårigheten att hålla i böcker, vända blad etc. Dessa problem kan emellertid förväntas bli lösta genom den allt bättre service i fråga om tekniska läshjälpmedel som nu- mera finns eller är på väg att införas.

Huvudproblemet för merparten av de rörelsehindrade ligger egentligen i svårigheten att över huvud taget komma åt böcker i boklådor, bibliotek m m. Detta problem är kvantitativt av en betydande omfattning, vilket kan exemplifieras med att uppemot 75 % av landets bibliotekslokaler enligt biblioteksundersökning 19702 är ”knappast godtagbara eller helt otillfredsställande” (det sista omdömet gäller inte mindre än 42 % av de undersökta lokalerna) vad beträffar tillgängligheten för rörelsehindra-

! Karl Grunewald (red), Psykiskt utveck- lingsstörda barn, ung- domar, vuxna, Sthlm 1969.

2 Biblioteksarbete. En översyn av verksamheten vid kommunala bibliotek, Lund 1972, s 109.

de. Till detta kommer att den rullstolsbundne även i ett handikappvänligt bibliotek inte själv kan nå mer än en del av böckerna på en hylla och det krav detta ställer på insatser från bibliotekspersonalens sida.

9.1.5 Dubbla handikapp

För en del personer försvåras situationen i hög grad av att handikappet är dubbelt. Så finns t ex i gruppen psykiskt utvecklingsstörda personer med rörelsehinder, och bland de synskadade en mindre grupp dövblinda. Speciella insatser krävs för att hjälpa dessa grupper.

9.1.6 Brist på läsvana

De grupper som hittills behandlats är förhållandevis lätta att urskilja och metoderna att övervinna deras skiftande läshinder kan åtminstone till en del sägas vara av teknisk natur. Betydligt svårare att urskilja är den stora befolkningsgrupp för vilken ovana vid läsning utvecklats till ett verkligt läshinder. Detta läshinder har i sin tur ett klart samband med svårigheten eller oförmågan att uttrycka sig.

De försök och undersökningar som utförts av litteraturutredningen har påvisat att läsvanorna varierar med socialgruppstillhörighet och utbild- ningsnivå, men även att tillgången på böcker i ett visst område, alltså bokdistributionens utformning, spelar en roll härvidlag.1 Det är i och för sig anmärkningsvärt att forskningen om läsvanor så länge varit av så ringa omfattning och dessutom huvudsakligen uppehållit sig vid läsvanorna i de ”läsvana” grupperna. I skriften ”Bokläsare”, som ger en internationell översikt över forskningen på detta område, skriver författarinnan att hon förutom litteraturutredningens undersökningar inte påträffat en enda stu- die ”där man sökt kartlägga vare sig läsarens eller icke-läsarens inställning till bokläsning. Detta är en allvarlig lucka i forskningen som blir särskilt betydelsefull i sammanhang där man söker påverka människors läsvanor, t ex öka intresset för visst slags litteratur.”2

9.2 Bokutgivningen för vuxna med läshandikapp 9.2.1 Anslagsutveckling I Sözs anslagsäskanden för budgetåret 1966/67 begärdes för första gången ett anslag till kulturstöd åt handikappade kallat Bidrag till handikappades kulturella verksamhet. Som en särskild anslagspost inom ramen för detta bidrag togs handikappades bokförsörjning upp. Där påtalades det att — med undantag för de synskadade — få initiativ tagits när det gällt att utforma litteraturutgivningen på ett sådant sätt att handikappades behov tillgodoses. SÖ tog i denna första skrivning främst upp frågan om språkligt och typografiskt förenklad litteratur för vuxna psykiskt utvecklingsstörda och språkfattiga döva och begärde ett anslag på 250 000 kr för utgivning av s k easy readers. Det var dock först budgetåret 1968/69 som ett särskilt anslag på

1 Se litteraturutred— ningens läsvanestudier ”Läs- och bokvanor i fem svenska samhällen” (SOU 197220, 5 565 ft).

? Lilian Nowak, Boklä- sare, Sthlm 1971, s 76.

60 000 kr beviljades för framställning av lättläst litteratur inom ramen för Bidrag till handikappades kulturella verksamhet. Budgetåret 1969/70 ökade anslaget till 100000 kr, 1970/71 till 125000 kr, 1971/72 till 175 000 kr. För budgetåret 1973/74 uppgår anslaget till 250 000 kr. Ur anslagsposten bekostas dels ”framställning av lättläst och ordförenklad litteratur (s k easy readers) för sådana handikappade som har speciella svårigheter att tillgodogöra sig vanligt textmaterial, dels böcker med stor stil”.

9.2.2 Utgivning

Den bokutgivning som hittills skett med sikte på vuxna med läshinder är relativt obetydlig till omfånget och har huvudsakligen varit ett resultat av ovan nämnda statliga stöd. Produktionen av litteratur för synskadade är dock förhållandevis väl etablerad. [ fråga om talböcker (böcker inlästa på band) har De blindas förening och Bibliotekstjänst AB sedan 1964 fram- ställt sammanlagt nära 4 500 titlar (ca 3 700 av DBF), vilka t o m 1970 sålts i ca 28 000 ex.1 I takt med att talboksproduktionen ökat och rönt allt större efterfrågan har produktionen av punktskriftsböcker (böcker utformade i Braille-skrift) minskat avsevärt och risker föreligger att denna minskning kommer att fortsätta. Med nuvarande inriktning är det orealis- tiskt att räkna med en ökning av antalet låntagare av punktskriftsböcker. Dock bör här betonas att punktskriftsboken är oersättlig som lexikon, uppslagsbok och handbok. Därför behövs inte minst för studerande och yrkesutövande synskadade men också för alla som i det dagliga livet be- höver använda en uppslagsbok eller en handbok en betydligt ökad pro- duktion av sådan litteratur i punktskrift.2 Dessutom kan otvivelaktigt den direkta läsningen i punktskrift vara till fördel för upplevelsen av skönlitteratur. Läsaren är då oberoende av den tolkning av texten, för— medling av upplevelse som en uppläsning alltid innebär.

Vad beträffar böcker avsedda för synskadade har Data-reprografr ABi Göteborg — utan statligt stöd — producerat ungefär 60 titlar, fotografiskt uppförstorade till A4—format. Dessa böcker har hittills sålts i ca 1 000 exemplar per titel och har ett genomsnittspris på ca 45 kr. Det är här fråga om en synnerligen förtjänstfull utgivning. En olägenhet med denna utgivning är emellertid att böckernas format blir otympligt. Under våren 1972 har Bonniers utkommit med en försöksserie på fem böcker med stor stil, för vilken ett statligt produktionsstöd på 85 tkr utgått. Dessa utgåvor har satts med en typstorlek som är ungefär en och en halv gång den vanliga. Eftersom texterna satts om har böckerna i detta fall kunnat ges ut i normalt format. Genomsnittspriset på serien blev ca 44 kr.

Inom ramen för det arbete som skolöverstyrelsens LL-grupp bedrivit — i gruppen ingår läsforskare, särskole- och hörselpedagoger samt bibliote- karier — har tio titlar producerats i speciella bearbetade utgåvor för vuxna psykiskt handikappade och språkfattiga hörselskadade personer. Bearbetningen har huvudsakligen bestått i en språklig förenkling och en förkortning av den ursprungliga texten.

Böckerna i denna LL-serie3 utges i pocketformat, omfattar i regel 80—120 sidor, är illustrerade och har i övrigt en typografiskt lättillgäng—

1 Den genomsnittliga produktionskostnaden per intalad titel var under första hälften av 1971 ca 1 000 kr. Medelpriset för biblioteken per inköpt titel var 1972 ca 98 kr exkl moms. Talböcker får f n försäljas endast till biblioteken.

? Jfr Litteraturförsörj- ning för synskadade. En utredning av De blindas bibliotek m m Sthlm 1971 (Stencil, s 46).

3 I serien Lättlästa böc- ker har to m hösten 1972 utgivits följande titlar: Bengt Danielsson, Söderhavsberättelser; Alexandre Dumas, Gre- ven av Monte Christo; Per Anders Fogelström, Som- maren med Monika; Jascha Golowanjuk, Min gyllene väg till Samar- kand; Thor Heyerdal, Kon Tiki; Josef Kjellgren, Smaragden; Josef Kjell- gren, Guldkedjan; Sally Salminen, Katrina; Bo Setterlind, Det finns en glädje; George Bernhard Shaw, Pygmalion.

ligare utformning. Genomsnittspriset är 15 kr och försäljningen uppgick till ca 4000 exemplar per titel. För att utgåvornas pris, trots extra kostnader för den språkliga och tekniska bearbetningen, skulle kunna hållas på en låg nivå har ett speciellt produktionsstöd utgått. Detta varierade mellan 9 och 16 tkr per titel och uppgick i genomsnitt till 12 tkr.

Förutom framställning av bearbetade böcker har arbetsgruppen som målsättning att stimulera författare att skriva direkt för de avsedda målgrupperna. Denna typ av utgivning har emellertid visat sig vara svår att få igång; LL-gruppen utlyste därför sommaren 1972 en litterär pristävling för att få fram originalmanuskript till ”korta romaner, längre noveller och berättelser för vuxna med lässvårigheter och/eller begränsad språkförståelse”. Intresset för denna pristävling har varit stort.l Gruppen har vidare haft i uppdrag att genomföra viss forskning.2

Litteratur i förkortad och/eller bearbetad form utgives också på rent kommersiell basis. En stor del av denna utgivning består av klassiker, men också av böcker av utpräglad bestsellertyp i starkt förkortade versioner. Den utgivning av klassiker, som det här är fråga om, utgörs i första hand av versioner där textmängden tämligen godtyckligt reducerats. Resultatet blir inte sällan tvivelaktigt.

En alldeles speciell kategori litteratur i förkortad och bearbetad form, är de sk illustrerade klassikerna. Dessa har serietidningens form och utförande, och är i första hand avsedda för barn- och ungdomsgrupper; litteraturutredningens biblioteksstudier visar (SOU 1972:62, kapitel 6) att det föreligger ett visst behov av en sådan litteratur, också bland vuxna.

Utmärkande för de senast berörda typerna av utgivning är att den visserligen är oenhetlig men oftast av tvivelaktig karaktär. Mot bakgrunden av bla utredningens biblioteksförsök kan hävdas att det. råder en stark brist på god, ej schabloniserande men dock lättläst litteratur. Massrnarknadslitteraturen får därför ofta tjäna som substitut.

Biblioteksstudierna visar också att det rent allmänt föreligger ett behov av en litteratur, som till sin form är mer lättillgänglig än den normala utgivningen. Detta gäller inte endast skönlitteratur, utan även den i detta sammanhang ofta förbisedda fack- och debattlitteraturen. Ett av de få försök härvidlag som gjorts, är Utbildningsförlagets serie ”Utbildnings- pocket”. Böckerna i denna serie är utformade med stor typografisk tydlighet, ordförklaringar och ett lättfattligt språk, vars svårighetsgrad anges med s k lix—tal.3

9.3. Utredningens överväganden

Genomgången nedan begränsas till åtgärder inom de problemområden, som behandlas under punkterna 9.1.1—9.1.5 ovan. Problem i anslutning till läshinder som har sin upprinnelse i bristande läsvana tas upp i olika sammanhang i detta betänkande, bl a i målsättnings- och förslagskapitlen.

Vad som hittills gjorts för att tillgodose de här berörda befolknings- gruppernas litteraturbehov är otillräckligt. Språkhandikapp skapar svåra hinder när det gäller kommunikation med andra grupper isamhället. En

' Vid tävlingstidens utgång hade 151 manu- skript inkommit.

2 Arbetsgruppen har hittills utfört ett tiotal undersökningar, av vilka sju föreligger i färdigt skick. Tre av dessa är läsundersökningar bland vuxna psykiskt utveck- lingsstörda, en är en läs- undersökning rörande hörselskadades läspro- blem, en är en biblioteks- undersökning vid tre in— stitutioner för psykiskt utvecklingsstörda, en ett försök med lyrikläsning samt de två övriga under- sökningar rörande bib- lioteks- och studiegrupps- verksamhet vid ett vård- hem för psykiskt utveck- lingsstörda.

3 Läsbarhetsindex (lix) är ett mätinstrument för en texts läsbarhet som utgår ifrån menings— och ordlängd, där menings- längd är det genomsnitt- liga antalet ord per me— ning och långa ord står för procenttalet ord som har mer än sex bokstäver. Systemet gör inte än- språk på att kunna mäta mer än en aspekt av läs- barheten och kan sålunda inte användas som det enda måttet på en texts läsbarhet.

solidarisk kulturpolitik bör syfta till att rasera sådana hinder och så långt möjligt göra alla grupper delaktiga av kulturutbudet.

Behovet av anpassad litteratur kan grovt delas in i två kategorier. Dels är det fråga om en i tekniska avseenden anpassad, dels om en språkligt bearbetad litteratur.

De tekniska synpunkterna gäller talböcker, böcker iblindskrift, böcker med stor stil eller med andra typografiska förenklingar. Vidare är det fråga om tekniska hjälpmedel såsom bladvändare, apparatur för textför- ston'ng etc.

Det största behovet av tekniskt anpassad litteratur föreligger hos den stora gruppen synskadade. Vad beträffar dessa gruppers litteraturförsörj- ning anförde litteraturutredningen i sitt remissvar (den 19.1.1972) på den tidigare nämnda utredningen ”Litteraturförsörjning för synskadade m m” bl a följande: ”Enligt litteraturutredningens mening bör ett statligt stöd i princip ha till syfte att göra det möjligt för synskadade iolika åldrar att oberoende av bostadsort och på ett enkelt sätt genom köp till rimliga priser eller genom lån få tillgång till så stor del av litteraturen som möj- ligt. En förutsättning härför är, anser litteraturutredningen, en ökad, sub- ventionerad produktion av talböcker, böcker med stor stil etc, vidare ett intimt samarbete mellan centrala och lokala bibliotek samt ett undan- röjande av de upphovsrättsliga hinder, som enligt utredningsmannen bl a leder till att enskilda synskadade ej själva har rätt att köpa talböcker.” Detta problem gäller även för ej synskadade som vill köpa talböcker.

Det bör framhållas att ett statligt stöd bör utgå även till produktion av böcker i punktskrift (i synnerhet uppslagsböcker, handböcker etc).

Litteraturutredningen vill uttrycka sin sympati för de förslag som framläggs i utredningen ”Litteraturförsörjning för synskadade” och som förts vidare i Sözs petita för budgetåret 1973/74 (under punkten BS7azl). Skolöverstyrelsen föreslår således där att DBF:s bibliotek, belä- get i Stockholm, blir ett självständigt centralbibliotek med staten som huvudman och en styrelse som är direkt ansvarig för verksamheten. Till— synsmyndighet bör vara densamma som för annan biblioteksverksamhet i landet.

Det centrala specialbibliotekets uppgifter blir att vara a centralt punktskriftsbibliotek b centralt talboksbibliotek c studielitteraturbibliotek d informationscentral Avtal sluts med DBF om statens övertagande av biblioteket och om köp av vissa tjänster. Vidare bör avtal slutas med DBF och Biblioteks- tjänst AB om produktionen. Avtal sluts också med Stockholms kommun och landsting om ersättning för överutnyttjande av det centrala special- biblioteket.l

Centralbibliotekets huvuduppgifter bör vara utsändning av depositio- ner och förmedling av lån till lokala bibliotek samt direktutlåning i huvudsak inom Stockholms län. Vidare är det angeläget att frågan om upphovsrätten löses så att talboksservicen snarast kan vidgas till flera handikappgrupper och att enskilda handikappade får rätt att köpa talböcker.

1 ”Litteraturförsörjning för synskadade” nämner som alternativ till denna organisationsform möjlig- heten att DBF:s bibliotek övertas av en särskild stif- telse. Även detta alternatii kan övervägas under förut- sättning att det i så fall kommer att röra sig om er statlig stiftelse.

Denna satsning kräver med utgångspunkt i 1972/73 års siffror en uppräkning av anslaget med 855 000 kr till 2745 000. Överstyrelsen föreslår vidare i anslutning till den ovan nämnda utredningens målsätt- ning och kostnadsberäkningar en kraftigt ökad satsning på detta område under de närmaste fem åren och beräknar för 1977/78 ett anslag om avrundat 4 321 000, dvs en ökning per år med i genomsnitt ca 400 000 kr. Litteraturutredningen ansluter sig till detta förslag. (Problem rörande produktionen av böcker med stor stil behandlas nedan).

Ansvaret för att rörelsehindrade som behöver bladvändare och andra liknande hjälpmedel får tillgång till sådana åvilar samhället inom ramen för landstingens statsunderstödda hjälpmedelsverksamhet. Handikappade erhåller hjälpmedel på ordination av läkare, distriktssköterska, arbets- terapeut, sjukgymnast eller kurator.

I dagens kulturpolitiska debatt intar kravet på kulturell jämlikhet en central plats. En rad faktorer avgör graden av jämlikhet vad gäller människors möjligheter till att få del av det samlade kulturutbudet. En av de mest markant isolerade grupperna är de läshandikappade. En övergri- pande målsättning för litteraturproduktionen i landet måste ta hänsyn till de här behandlade gruppernas handikapp och därav föranledda läshinder etc. En sådan målsättning måste innehålla klara riktlinjer om att en tillräckligt stor del av produktionen avpassas efter dessa gruppers behov vad gäller den tekniska och språkliga utformningen av litteraturen.

Produktionen av tryckt litteratur avsedd för läshandikappade medför, som tidigare framhållits, speciella kostnader för den språkliga och tekniska bearbetningen. Eftersom det är angeläget att hålla priserna på en förhållandevis låg nivå torde därför ett speciellt stöd för denna verksam- het vara nödvändigt. Stödbehovets storlek beror naturligtvis i stor ut- sträckning på vilken försäljning som kan uppnås och är därför mycket svår att förutbestämma. Här nedan lämnas räkneexempel för de två kategorierna ”Lättlästa böcker” och ”Böcker med stor stil”. (Nuvarande stöd redovisas i avsnitt 9.2.1 .)

Förutsättningar. Den språkförenklade och förkortade boken (LL- boken) kan med fördel utges i pocketversion medan boken med stor stil på grund av sitt omfång bör utges i inbunden form. Vad prisfrågan beträffar, kan maximipris på 15 respektive 30 kr (inkl moms) anses lämpliga för dessa specialutgåvor; de blir därigenom ungefär 25 procent billigare än normalutgåvor av respektive boktyp.

Lättlästa böcker. Om man antar att den genomsnittliga försäljning på 4 000 exemplar som titlarna i LL-serien noterat är representativ också för framtida utgåvor kan följande grovvärdering av stödbehovet goras.

Ett pris på 15 kr inkl moms motsvarar 12:50 kr exkl moms och (med en återförsäljarrabatt på 40 %) ett förlagsnettopris på 7:50 kr. Detta ger, om försäljningen uppgår till 4 000 exemplar, en förlagsin- täkt på 30 tkr per titel.

Den tekniska framställningskostnaden för en normal pocketbok som tryckts i 6 0001 exemplar är ungefär 13 tkr.2 LL-boken drar på grund av sitt mindre omfång lägre kostnader för sättning och papper vilket dock delvis motverkas av vissa extra kostnader för formgivning— en.

Författarens royalty skall enligt normalkontraktet utgöra minst

1 6 000 exemplar har valts enligt antagandet att 2/3 av den tryckta uppla- gan säljs.

2 Jfr En bok om böcker, SOU l972:80, S 193 figur 6.3.

16 2/3 % av cirkapriset exklusive moms för varje sålt exemplar. Vad LL-boken beträffar tillkommer dock kostnaden för den viktiga och svåra språkliga bearbetningen. Detta arbete utföres ofta av författaren själv eller vid äldre litteratur av kvalificerade bearbetare och kan beräknas dra en kostnad motsvarande en halv författarersättning enligt normalkontraktet. Med ledning av dessa schabloner kan den totala ersättningen till författare och eventuella bearbetare vid en försäljning av 4 000 exemplar beräknas till 9 tkr.

Framställningskostnaden och författarersättningen uppgår således tillsammans till drygt 20 tkr. Enligt utredningens branschstudier svarar övriga kostnader, dvs förlagets samkostnader inklusive reklam, för ungefär 45 % av totalkostnaden. Om samma förhållande antas råda här blir totalkostnaden för en ordinär LL-bok ungefär 38 tkr, vilket innebär ett underskott på ca 8 tkr. Ett stöd till utgivning av lättlästa böcker bör följaktligen ligga i storleksordningen 10 tkr per titel för att verksamheten skall gå ihop och ge en rimlig avkastning.

Böcker med stor stil. Ett pris på 30 kr inkl moms motsvarar 25 kr exkl moms och (med en återförsäljarrabatt på 40 %) ett förlagsnetto- pris på 15 kr. Med en försäljning på 4 000 exemplar, vilket kan anses realistiskt med tanke på det konkurrenskraftiga priset, erhålles en förlagsintäkt på 60 tkr per titel.

Den tekniska framställningskostnaden för en normal inbunden bok med en upplaga på 6 000 exemplar är knappt 20 tkr. En bok med stor stil torde dock på grund av sitt större omfång dra ytterligare några tusen kronor i tekniska kostnader.

Lägges därtill en författarersättning enligt normalkontraktet på 17 tkr erhålles en direkt kostnad på sammanlagt ungefär 40 tkr. Om övriga kostnaders andel liksom tidigare beräknas till 45 % blir total— kostnaden för en genomsnittlig bok i stor stil ungefär 72 tkr, vilket innebär ett underskott på ca 12 tkr. Med ledning av dessa siffror kan ett stöd på omkring 15 tkr per titel anses rimligt för denna utgivning. Stödbehovet blir emellertid mindre om verket inte är royaltypliktigt.

De titlar, såväl nyutkomna som klassiker, som väljs för utgivning i LL-version och med ”stor stil” bör uppfylla vissa krav på kvalitet och lättillgänglighet och dessutom ha förutsättningar att överleva en längre tidsperiod. Ett syfte med den utökning av verksamheten som utredningen föreslår är nämligen att bygga upp ett relativt stort grundsortiment som ger målgrupperna i fråga en hygglig valfrihet. En årlig utgivning på 20 titlar av vardera kategorin bör uppfattas som ett minimikrav om målet skall nås inom rimlig tid. Med en genomsnittlig lågerhållningstid på 10 är per titel kan ett sortiment på 200 titlar inom vardera kategorin uppnås på 10 år. För detta ändamål krävs då ett produktionsstöd på omkring 500 000 kr per år. Dessutom kan ett lagerstöd bli aktuellt.

Med hänvisning till ovanstående ekonomiska faktorer och med hänsyn till behovets angelägenhetsgrad framstår kravet på allmän insyn i produk- tionen som nödvändigt. Så länge prissättningskravet och kravet på allmän insyn uppfylls, är det inte av avgörande betydelse vilket eller vilka förlag som åtar sig produktionen av dessa böcker.

Formerna för denna produktion bör bl a inbegripa ett direkt samar- bete med författare men även med bildkonstnärer. Detta samarbete kan ges olika former, som bör utarbetas vid den enhet som får i uppdrag att administrativt handha stödet till denna bokutgivning. Man kan tänka sig upprättandet av projektbundna produktionsgrupper, som omfattar både

ord- och bildkonstnärer och har i uppgift att inom givna ekonomiska ramar framställa litteratur för handikappade eller ovana läsare. Med tanke på bristen på erfarenheter och nödvändigheten av att stora hänsyn tas till typografiska, bildmässiga och språkliga faktorer vid framställningen bör idén om ett slags litterär verkstad kunna ge goda resultat. Man kan självklart också tänka sig både ett beställnings- och stipendieförfarande för denna bokproduktion.

Den expertgrupp som för litteraturutredningens räkning gått igenom litteraturens ställning i skolan har också redovisat liknande förslag för att lösa de problem som sammanhänger med framställning av anpassad litteratur. Det heter i gruppens rapport bl a: ”Ett stöd, som kunde bli av betydelse för barn- och ungdomslitteraturens utveckling i Sverige, vore inrättandet av arbetsstipendier för enskilda författare och/eller bildkonst— närer eller lag av barnboksskapare för att producera böcker och annat läsmaterial. Stipendierna bör i första hand gälla projekt inom sådana områden av barnlitteraturen som ur pedagogisk, konstnärlig och social synpunkt kan bedömas vara särskilt angelägna och där den nuvarande utgivningen uppenbarligen inte täcker behoven. För närvarande är exem- pelvis litteraturen för läsretarderade barn och ungdomar samt för olika grupper av invandrarbarn sådana bristområden.”1

Även distributionen av denna litteratur möter flera problem. En viss kluven inställning beträffande marknadsföringen av de bearbetade böc- kerna har märkts från förlags- och författarhåll. Man vill genom special- arrangemang i bokhandeln tex undvika att den vanliga köparen köper den bearbetade versionen i stället för originalutgåvan.

Frågan om marknadsföring och distribution av rubricerad litteratur måste penetreras närmare för att den skall nå en tillfredsställande lösning. Det är således inte alldeles självfallet att bokhandeln är den bästa distributionsformen för att böckerna skall nå de tilltänkta målgrupperna. Folkbiblioteken med sin differentierade service till olika låntagarkatego- rier i samhället har givetvis en mycket viktig uppgift i sammanhanget. Men utöver folkbibliotekens insatser krävs en intensifierad uppsökande verksamhet från myndigheter, folkbildningsorganisationer m fl för att nå ut till vuxna med läshinder.

Ansvaret för urvalet av titlar, bearbetningar osv bör ligga på den myndighet som har ständiga kontakter med ”målgrupperna” och därmed insikt i sakfrågorna. Det ekonomiska ansvaret, genomgång av kalkyler, uppföljning av försäljningsresultat och förhandlingar med förlagen samt ”marknadsföring” bör dock ske i samråd med den instans som kommer att handha övriga former av litteraturstöd.

De resonemang och räkneexempel som anförts ovan leder till en ökning av anslagsbehoven jämfört med 1972/73 på 1 280 000 kr. Ökningen av medlen bör fördelas på följande sätt:

a) Biblioteksverksamhet m m för synskadade m fl 855 000 b) Bokproduktion 325 000 c) Litterär verkstad 100 000

1 Litteraturen i skolan, SOU 1973:1,s 37. Jfr också kapitel 10, s 360 i detta betänkande.

De samlade kostnaderna blir med ovan angivna utgångspunkter 3 345 000 kr fördelade på

a) Biblioteksverksamhet m m för synskadade m fl 2 745 000 b) Bokproduktion 500 000 c) Litterär verkstad 100 000

10 Utredningens förslag

10.1. Förutsättningar

l föregående kapitel har utredningen mot bakgrunden av sina olika undersökningar redovisat sin syn på bokkulturens nuvarande situation. Med den målsättning för samhällets kulturpolitik inom litteraturområdet, som utredningen angett i kapitel 3, måste utredningen dra slutsatsen att de existerande villkoren för framställning och spridning av böcker ej motsvarar behoven av kvalificerad information och litterärt utbyte. Utredningen föreslår därför att statsmakterna beslutar bygga ut det indirekta stöd som nu utgår till litteraturen med principiellt nya stödfor-

mer.

Tryckfriheten sådan den är garanterad i tryckfrihetsförordningen är en självklar grund för all litterär verksamhet i vårt land. Tryckfrihetens reella värde sammanhänger med de möjligheter som i praktiken står till buds att utnyttja den. Utredningens förslag om direkt stöd till utgivning av litteratur motiveras bl a av önskemålet att förbättra dessa möjligheter.

Som visats i de föregående kapitlen är problemen inom litteraturområ- det av synnerligen skiftande natur, och olika delvis motstridiga krav kan ställas på stödets utformning.

Det är ett gemensamt intresse för upphovsmän och läsare att ett

- litteraturstöd

El medverkar till att trygga yttrandefriheten och D bidrar till att öka yttrandemöjligheterna, dvs förbättrar publicerings- möjligheterna för sådan litteratur som ej är direkt lönsam. Vissa allmänna läsarintressen beträffande stödets utformning skulle kunna sammanfattas i tre punkter. Ett stöd bör El garantera en allsidig utgivning som tillgodoser önskemål hos ett stort

antal grupper med olika intressen, El ge människor god möjlighet att informera sig om och få tillgång till den litteratur de efterfrågar på ett enkelt sätt via län eller köp oavsett bostadsort, D leda till lägre bokpriser.

Vill man vinna nya grupper i samhället för läsning av god litteratur måste ytterligare krav ställas på stödets inriktning. För att tillgodose detta syfte bör stödet

El ge den uppsökande, externa biblioteksverksamheten väsentligt bättre resurser, Cl möjliggöra utgivning och spridning av goda och samtidigt någorlunda lättlästa böcker till låga priser, Zlge skolan bättre möjligheter att fostra eleverna till läsning av god

litteratur, stimulera folkrörelsernas medverkan i läsfrämjande aktiviteter av olika slag,

E främja utgivning av s k LL-litteratur i vidaste mening.1

Ur upphovsmannasynpunkt kan vidare det kravet ställas på ett littera- turstöd att det bör ge författare och översättare bättre möjligheter att utöva sin verksamhet.

Vissa krav på utformningen av litteraturstödet betingas av de olika villkor, som råder för olika litteraturkategorier. I detta sammanhang vill utredningen göra en principiell distinktion mellan nyskriven, alltså tidigare ej publicerad litteratur på svenska, och sådan litteratur som tidigare utkommit i någon form på svenska eller främmande språk. Med hänvisning till den diskussion om olika stödformer som förts i avsnitt 4.6 finner utredningen att stödet i det första fallet, i den mån det skall lämnas i förhand, bör utgå enligt automatiskt verkande regler inom vissa ramar, framför allt för att undvika risken för otillbörlig styrning. I det andra fallet blir det däremot oundvikligt med ett urval bland de nästan oändliga möjligheter till utgivning som föreligger. När det gäller översätt- ningarna från främmande språk bör dessutom kravet ställas att översätt- ningsarbetet skall vara av god kvalitet.

Som framhållits i kapitel 3 gör kravet på lönsamhet i utgivningen det inte möjligt att inom bokområdet fullt ut förverkliga de tidigare redovisa- de målsättningarna. Det bör samtidigt erinras om att utredningsdirektiven anger att de produktionsfrämjande åtgärder som kan komma i fråga ej bör ”syfta till att avlasta förlagen deras normala utgifter”. De restriktio- ner som marknadsekonomin medför inom denna sektor får dock ej bli avgörande för hur utgivningen inom en viss litteraturkategori skall se ut.

Andra allmänpolitiska krav kan också ställas på en reform inom detta område. Man bör söka undvika att ett framtida stöd — även om däri ingår åtgärder av generell natur — medför att skattemedel går till undermålig schablonlitteratur. Vidare skall självfallet kostnaderna för reformen kunna hållas under kontroll — även om alltså viss automatik ingår —— samtidigt som det är angeläget att de konkreta effekterna av ett stöd på olika kostnadsnivåer kan överblickas och beräknas.

En viktig aspekt är också de fördelningspolitiska konsekvenserna av ett reformprogram inom litteraturens område. Kulturpolitiska reformer har en tendens att i första hand komma dem tillgodo som i någon mening redan är kulturkonsumenter. Åtgärder som syftar till stor bredd i utgivningen kommer teoretiskt alla tillgodo men i praktiken snarast de redan boksynta. Därför krävs samtidigt energiska uppsökande åtgärder för bokspridning i syfte att bryta ner läsbarriärer av olika slag.

Också frågan om bokpriserna kan ses i detta sammanhang. Böcker upplevs som dyra. Att detta utgör ett starkt hinder för privata inköp är självklart, vilket belagts bl a genom utredningens sociologiska undersök-

1 LL står för lättläst litte- ratur för läshandikappa- de. Se vidare kapitel 9.

ningar. Ett studium av bokhandelns försäljning till privata kunder visar samma sak: denna del av bokhandelns omsättning har med stigande prisnivå i stort sett stagnerat under 1960-talet. En viktig förutsättning för en ökad försäljning av kvalitetsböcker är således lägre priser. Å andra sidan anser utredningen — och här saknar vi av naturliga skäl empiriska data — att det i många fall skulle krävas en kraftig sänkning för att allmänheten skulle uppleva böcker som billiga. En i och för sig betydande sänkning av priset på en originalroman med 15 kr från t ex 52 till 37 kr skulle säkerligen ej vara tillräcklig för att nå en sådan effekt men skulle naturligtvis gynna dem som redan köper böcker.

De faktorer som är av betydelse för bokprisnivån har närmare analyserats i avsnitt 4.4.5. Rent allmänt kan sägas att en stor bredd i utgivningen motverkar låga priser och att begränsningen av vårt språkom- råde ytterligare förstärker denna tendens. Härtill kommer att höga priser på originalutgivningen har blivit en förutsättning för förlagen att finansie— ra sin verksamhet. Om man vill uppnå både bredd i utgivningen och en kraftig generell prissänkning för hela denna utgivning krävs svåruppskat- tade men högst betydande subventioner.1 Därtill kommer att det ovan nämnda behovet av åtgärder inom bokdistributionen i stort kvarstår oförändrat.

Motsättningen mellan bred och mångsidig utgivning å ena sidan och låga bokpriser å den andra behöver emellertid ej hårdras. Eftersom biblioteken tillhandahåller litteratur kostnadsfritt reduceras åtminstone delvis nackdelarna med de höga bokpriserna. Utredningen vidhåller kravet på bredd i utgivningen. När det gäller priset förordar utredningen en mycket kraftig sänkning på några delar av sortimentet, bl a med syftet att nå dem som idag köper den ytterst billiga kiosklitteraturen eller också inte alls köper böcker.

Vissa allmänt prisdämpande effekter beräknas också uppnås som en följd av de produktionsstödjande åtgärder av olika slag som utredningen föreslår.

Även andra skäl har bidragit till att utredningen går på denna linje. En generell subventionering av utgivningen i syfte att nedbringa priset på böcker till 10 alternativt 20 kr skulle förutsätta ett så komplicerat regelsystem och därmed skapa sådana kontrollproblem i fråga om förlagens kalkyler att metoden ej synes möjlig att genomföra inom ramen för nuvarande förlagssystem. Det skulle också bl a förutsätta en omorga- nisering av förlagsersättningarna till upphovsmännen, där staten på något sätt finge kompensera dessa för det inkomstbortfall som en sådan sänkning av prisnivån sannolikt skulle innebära. En dylik total omlägg- ning av bokutgivningen torde endast kunna ske inom ramen för ett kraftigt subventionerat statligt förlag eller förlagssystem, som då i princip finge vara berett att överta den samlade bokutgivningen i landet. Detta skulle kunna leda till en så stark styrning av utgivningen att den vore betänklig från många synpunkter. Utredningen kan inte förorda en sådan lösning.

Genomgången av några av de krav som från olika utgångspunkter kan ställas på utformningen av ett litteraturstöd visar att en sammanvägning av delvis motstridiga önskemål måste ske men också att någon enda

1 En sänkning av samtliga bokpriser med 15 % — motsvarande kostnaderna för en momsbefrielse — skulle redan den kosta ca 110 milj kr.

generell lösning på problemen ej står till buds. Även om alltså helt olika typer av åtgärder måste tillgripas för att lösa tex de problem som sammanhänger med bredden i utgivningen å den ena sidan och massmark- nadsutgivningen å den andra kan sammanfattningsvis följande allmänna krav ställas på utformningen av ett system för litteraturstöd: El det bör vara sammanhållet, överskådligt och lättadministrerat och samtidigt ge garantier för mångsidighet i bedömningar och värderingar, [] åtgärder i produktionsledet bör ha återverkningar även i distributions- och konsumtionsleden, E! effekterna av stödet bör verka prisdämpande och motverka koncentra- tionstendenser i utgivningen.

10.2 Utgivningsstöd 10.2.1 Olika stödformer

] föregående avsnitt har utredningen diskuterat några av de krav som kan ställas på utformningen av ett litteraturstöd. I avsnitt 4.6 har vi gått igenom olika tänkbara stödformer, angett deras för- och nackdelar samt .ort vissa kostnadsberäkningar. Utredningen skall här redovisa sin syn på de olika stödformerna och börjar med de generella.

Momsb efrielse

Från framför allt branschhäll har starka krav rests på att böcker skall befrias från mervärdeskatt, vilket, menar man, skulle stödja bokproduk- tionen och sänka bokpriserna. Att befria bokbranschen från moms skulle medföra ett inkomstbortfall för staten på ca 110 milj kr.1 Bokkulturen skulle inte främjas i relation till detta belopp. En stor del av bokproduk- tionen, framför allt den mera svårsålda kvalitetslitteraturen, skulle endast i mycket begränsad omfattning gynnas av en sådan stödform. Eftersom stödet skulle vara relaterat till omsättningens storlek skulle det komma att till största delen tillfalla den redan lättsålda litteraturen. Det är vidare inte möjligt att förutse hur förlagen skulle förhålla sig. Håller de fast vid sina gamla kalkyler skulle de nya böckerna teoretiskt sett kunna bli 15 % billigare än vad de annars skulle ha varit, men i så fall förbättras heller inte förlagens utgivningsbetingelser. Troligare är väl att förlagen ändrar sina kalkyler så att en stor del av denna summa stannar kvar i produktionsledet. Den prissänkning som skulle uppnås skulle inte alls motsvara momsens storlek och måste betecknas som högst marginell.

Relationerna mellan olika utgivningskategorier torde vid en momsbe- frielse förbli oförändrade och det finns ingen anledning att tro att förlagen i gemen skulle föra en annan och generösare utgivningspolitik som en följd av denna stödform. Eftersom svårigheterna för den litteratur som riktar sig till mindre läsargrupper kommer att bestå trots denna betydande utgift för statskassan måste till detta belopp även läggas kostnaderna för andra former av stöd, som oundgängligen måste insättas för att främja även denna del av utgivningen.

Dessutom kan rent allmänt anföras att det ligger utanför utredningens

1 Siffran baserar sig på branschens omsättning år 1970.

uppdrag att gå in på skattefrågor, och att riksdagen så sent som förra året avslog en motion om slopande av mervärdeskatten på böcker och musikalier.l Utredningen avvisar alltså tanken på att befria böcker från mervärdeskatt med den huvudmotiveringen att inte ens betydande belopp kan garantera positiva effekter. Bedömningen av dessa problem kommer givetvis att påverkas av den fortsatta allmänna utvecklingen av frågan om mervärdeskatt.

Biblio teksersa'ttning

Krav på en biblioteksersättning till förlagen har rests från just denna intressentgrupp. Kravet motiveras ytterst med att bibliotekens kostnads- fria utlåning innebär ett intrång i upphovsrättslig mening. Denna fråga behandlas av den i kapitel 3 omnämnda samnordiska upphovsrättskom- mittén, varför den egentligen rättsliga och politiska diskussionen av detta problem torde bli aktuell först isamband med att kommittén framlägger resultaten av sitt arbete. Emellertid kan anmärkas att kraven på en biblioteksersättning i vissa hänseenden synes förutsätta att samhället skulle stå i ekonomisk skuld till förlagen. Detta förefaller högst tveksamt. Snarare förhåller det sig så att samhället genom sina åtgärder inom framför allt utbildningsområdet men även på annat sätt skapar goda betingelser för en omfattande förlagsverksamhet. Generellt sett är också denna verksamhets omfattning mycket stor i jämförelse med andra länders. Biblioteksväsendets expansion har inneburit en kraftig stimulans inte bara för läsningen utan också för utgivningen av böcker. De klagomål, som från förlagshåll ofta riktas mot biblioteken för att dessa köper för få exemplar av vissa titlar i det egna förlagets utgivning, synes också tyda på att utredningen ej är ensam om denna bedömning.

Man kan emellertid bortse från rätts- eller rättviseargumenten och endast betrakta ett stöd till förlagen irelation till deras biblioteksförsälj- ning som en form för litteraturstöd bland andra. Vare sig stödet relateras till bokens pris eller utgår med ett fast belopp för varje köpt exemplar leder detta till att olika kategorier i utgivningen får starkt varierande stöd. Samma effekt skulle uppnås om stödet relaterades till utlåningsfre- kvensen. Höga värden skulle uppnås av många titlar i underhållningsgen- ren som detektivromaner, av titlar skrivna av kända och etablerade svenska och utländska författare som även i övrigt säljer bra, medan däremot sådan litteratur som anses svårare, till vilken grupp tex lyriken räknas, har en relativt låg biblioteksförsäljning. Modellen ger således ingen tillfredsställande stimulans för utgivning av sådan litteratur som har svårigheter på marknaden.

Om man emellertid avstår från att ge stödformen en generell karaktär och inför avtrappningsregler i någon form, i kombination med en garantisumma i botten för varje inköpt titel för att utjämna variationerna i biblioteksförsäljningen, kvarstår ändå allvarliga nackdelar. Stödet tillfal- ler helt förlagen. Modellen ger alltså iförsta hand effekt i produktionsle- det och får inga direkta återverkningar i övriga led. Det torde också vara svårt att kombinera modellen med någon form av prispressande åtgärder.

1 Jfr motion 1972z427 av hrr J—E Wikström (fp) och N Carlshamre (m) ang slopande av mervär- deskatten på böcker och musikalier och skatteut— skottets utlåtande 1972118. Se även avsnitt 4.6.1.

En ersättning relaterad till bokens pris kan t o m verka i motsatt riktning.

Utredningen avvisar således tanken på en biblioteksersättning till förlagen med hänvisning till de invändningar av både principiell och praktisk natur som redovisats ovan.

Norska inköpsordningen

Den modell för stödköp av nyutkommen inhemsk skönlitteratur, som sedan 1965 existerar i Norge, i svensk debatt vanligen kallad ”den norska stödköpsordningen”, har ingående presenterats och diskuterats i avsnitt 4.6.3. Varje utkommen skönlitterär norsk bok stödköps automatiskt i 1000 exemplar av staten. De stödköpta böckerna överlämnas sedan gratis till folkbiblioteken. Målsättningen för stödköpsordningen kan

sammanfattas i fyra punkter: El förbättra författarnas royalty, El sänka bokpriserna på norska böcker så att de bättre kan hävda sig på marknaden,

[] skaffa de förlag som ger ut ny norsk skönlitteratur större trygghet mot förluster, [] främja läsningen av ny norsk skönlitteratur genom att tillgängliggöra den i folkbiblioteken. Det norska kulturrådet menar i en rapport att stödköpsordningen väl motsvarat förväntningarna.1 Utredningen delar denna åsikt. Även om ordningen var starkt omstridd till en början — särskilt kritisk var man från bibliotekshåll — synes alla berörda parter i dag eniga om att

stödköpsordningen ej går att undvara.

Starka krav har i den allmänna debatten rests på att en sådan inköpsordning skulle införas även här i landet. Utredningen hyser också sympatier för de grundprinciper i denna stödmodell, som innebär automatiska utgivningsgarantier för en trängd litteraturkategori och bidrar till att göra denna bättre tillgänglig runt om i landet.

Utredningen vill dock ej förorda en kopiering av den norska modellen. Det kan i första hand anföras att de problem som motiverade införandet av denna stödordning var av delvis annat slag än de som gäller för den svenska bokkulturen. Utgivningen av ny norsk skönlitteratur uppvisade en starkt sjunkande tendens och många upplevde den norska litteraturens fortbestånd som hotad. 1963, två år före stödordningens införande, utkom således endast 86 norska skönlitterära originalverk. Det framstod därför som naturligt att införa ett stödsystem som enbart tog sikte på att lösa detta allvarliga problem. I Norge synes man också i allmänhet anse att systemet med generella stödköp endast bör användas för inhemsk skönlitteratur. Utredningen finner det emellertid angeläget att söka sådana former för stöd, i vilka också annat slags litteratur låter sig inordnas.

Invändningar kan också resas av skäl som framför allt hänger samman med biblioteks— och bokprisproblematiken. De svenska bibliotekens bokinköp har en väsentligt större omfattning än i Norge. Om staten generellt garanterar de kommunala folkbiblioteken viss litteratur gratis, som de annars åtminstone delvis skulle ha köpt själva, kan man befara att

1 Redegjorelse _til Kirke- og undervisningsdeparte- mentet om lnnkjopsord- ningen för ny norsk skjonnlitteratur, Desember 1971.

kommunala förtroendemän kommer att skära ner bokanslagen imotsva- rande män och låta dessa medel komma någon annan verksamhetsgren inom eller utom biblioteket tillgodo. Det statliga stödet till litteraturen kan komma att holkas ur på detta sätt.

Prisfrågan är väsentlig för utredningen. Vi kan därför i detta samman— hang inte bortse från de risker som ligger i att för allmänna medel i stora kvantiteter automatiskt inköpa en vara, vars pris producenten själv bestämmer. Särskilt för sådan litteratur som har liten försäljning vid sidan av biblioteken kan det föreligga risk för en omotiverat hög prissättning. I varje fall finns inget direkt incitament för lägre bokpriser inbyggt i modellen. Det kan noteras att det norska kulturrådet också aviserat att det har för avsikt att närmare gå in på frågan om bokprisutvecklingen. Det heter på annat ställe i den ovan nämnda rapporten

”at ordningen er basert på et tillitsforhold til norske forlag og deres konsulenter. Utgifterne til denne generelle stotteordning bor heller ikke i de naermeste år bli vesentlig storre enn de alt er, idet dette ville gå ut

över Kulturfondets muligheter til andre stottetiltak . . .”

Ett delproblem som också kan uppmärksammas i detta sammanhang är den snabba ökningen av lyrikutgivningen i Norge. 1966, stödordningens andra år, inköptes 88 prosaverk och 48 lyriksamlingar; fem år senare var relationerna 84 och 68. Motsvarande siffror för 1963, alltså två år innan stödordningen infördes, var 51 för prosan och endast 30 för lyriken. Denna utveckling är en källa till bekymmer för Kulturrådet eftersom ”salgs— og utlånstall for lyrikk samtidig viser meget svake resultater”.

I syfte att komma till rätta med dessa problem har därför Kulturrådet efter förhandlingar med de norska förlagen från den 1.1.1973 infört nya bestämmelser för stödköpen av lyrik. Rådet köper inte längre lyriken till normala förlagspriser utan erlägger i stället en fast ersättning per ark. Rådets inköpspris beräknas alltså i relation till bokens tjocklek, varefter sedvanliga rabatter dras av.

Riskerna för prismanipulation och för att en urholkning av stödet kan ske genom direktanknytningen till de kommunala biblioteken är de huvudinvändningar utredningen vill rikta mot den norska stödköpsord- ningens utformning.

Selektiva stödformer

Selektiva stödformer skiljer sig principiellt från de generella därigenom att de förutsätter någon form av bedömning i det enskilda fallet. Fördelarna med sådana stödformer är uppenbara: stödet kan styras till den del av utgivningen som verkligen behöver det och stödets storlek kan väl avpassas efter behovet. Vanskligheterna ligger i de problem som alltid är förknippade med fördelningen av allmänna medel inom kultursektorn.

Utredningen finner, som framhållits ovan, att förhandsstöd till tidigare opublicerad svensk skönlitteratur bör ske efter automatiskt verkande regler inom på förhand givna ramar för att undvika risker för otillbörlig styrning. I övriga fall är det däremot nödvändigt med ett sakkunnigt urval bland de nästan oändliga möjligheter till utgivning som föreligger. I dessa

fall bedöms alltså endast litteratur som redan är känd. Möjligheter till offentlig insyn, diskussion och kritik av beslut föreligger. Utredningen finner sålunda projektbidrag i förhand och förlustutjämningar eller belöningar i efterhand vara lämpliga former för stöd för vissa litteraturka- tegorier.

Skillnaderna mellan generellt och selektivt stöd bör dock i praktiken ej överdrivas. En stödform som den norska stödköpsordningen har en inbyggd selektivitet, som gör den möjlig som praktisk stödform, förlust- utjämningar i efterhand närmar sig en sorts utgivningsgaranti om ett större antal titlar kan komma ifråga. Allmänt kan sägas att riskerna med stödformer som vilar på bedömningar av olika slag snarare är mindre inom litteraturområdet än inom andra kultursektorer, eftersom antalet projekt/titlar blir så mycket större inom detta område på grund av bokens produktionsekonomiska fördelar.

En viktig fördel med selektiva stödformer är vidare att de går att förknippa med villkor i fråga om prissättning, utförande, lagerhållning etc. Härmed skapas alltså de förutsättningar för en aktiv kulturpolitik inom litteraturens område som krävs för att utredningens olika delmål skall kunna uppfyllas.

1022. Förslag En översikt

Litteraturutredningen vill som stöd i produktionsledet föreslå ett system av utgivningsgarantier av både generell och selektiv natur. Stödet bör i görligaste mån relateras till de faktiska kostnaderna och ej till det pris förlagen åsätter sina böcker eller till den biblioteksförsäljning dessa uppnår. Stödet är avsett att stimulera till utgivning av kvalitetslitteratur inom de litteraturkategorier som av olika skäl har svårigheter inom ramen för nuvarande utgivningsbetingelser.

Förlagen bör för att erhålla stöd fullgöra en motprestation. Denna består i leverans av ett visst antal exemplar av de böcker som i olika former erhållit stöd. Dessa böcker göres sedan tillgängliga i alla delar av landet i avsikt att öka läsningen både genom lån och köp. Stödordningen förutsätter någon form av avtal mellan staten å ena sidan och förlagen å den andra. De förlag som ej kan eller vill fullgöra önskad motprestation kan givetvis fortsätta sin utgivning utanför den föreslagna stödordningen.

Utredningen föreslår ett generellt stöd inom en viss ram för ny svensk skönlitteratur för vuxna och ett selektivt stöd för övrig skönlitteratur, barn- och ungdomslitteratur samt viss facklitteratur. Det selektiva stödet kan utgå i för- eller efterhand. Det bör understrykas att det nedan presen- terade förslaget bör ses som en modell, som sedan kan bli föremål för förhandlingar mellan berörda intressenter.l

De titlar som erhåller stöd — oavsett på vilket sätt — ställs med vissa undantag i 1 250 exemplar till statens förfogande. Dessa böcker skänkes sedan till bibliotek och bokhandel och fördelas i stort på följande sätt:

500 ex till landets 24 länsbibliotek att i första hand användas till nystartad uppsökande biblioteksverksamhet och till att utjämna regionala

1 Se närmare avsnitt 10.9.

300 ex eller ett exemplar vartdera till dem av landets folkbibliotekssys— tem som önskar motta dem för att användas som presentationsexemplar så att allmänheten kan informera sig om och få en överblick över viktiga delar av utgivningen.

300 ex eller ett exemplar vardera till landets abonnemangsboklådor för att upprätthålla sortimentsbredden inom vissa utgivningsområden och samtidigt ge bokhandeln den subvention som uppstår vid försäljningen av dessa friexemplar,

150 ex eller ett exemplar vardera till landets B-boklådor (grossistkun- der) i samma syfte.

Motiven för den föreslagna fördelningen anges närmare nedan. Till detta kommer förslag om speciella åtgärder för kategorierna stora verk (encyklopedier), litteratur för invandrare samt för läshandikappade.

Den ovan beskrivna stödordningen avses få positiva effekter både för bibliotek och bokhandel. För att förbättra bokspridningen föreslås dessutom andra åtgärder i avsikt att tillgängliggöra böcker både för lån och köp. De regionala skillnaderna i landets biblioteksservice bör utjäm- nas genom utvidgat stöd till länsbiblioteken. Den framgångsrika försöks- verksamheten med arbetsplatsutlåning bör främjas i särskilda former.

Genom att föreslå grundandet av ett speciellt massmarknadsförlag vill utredningen få fram kvalitetslitteratur till lågpris.

Massmarknadsförlaget kan endast ge ut ett mindre antal titlar per år. För att underlätta allmänhetens inköp av böcker, framför allt utanför det relativt begränsade antal platser som har egen bokhandel, föreslås inrättandet av en särskild postorderservice i anslutning till främst biblio- tek och postkontor.

Dessutom föreslås att stat och bransch gemensamt inrättar en fond för att främja nya initiativ av olika slag inom bokbranschen, nyetableringar av förlag och boklådor etc.

Avslutningsvis behandlas möjligheten av läsfrämjande åtgärder på olika områden.

Stödets fördelning på olika litteraturkategorier Ny svensk skönlitteratur för vuxna

Utredningen föreslår införandet av ett generellt stöd till den nya svenska skönlitteraturen för vuxna inom en viss ram. För att en titel skall erhålla stöd bör den enligt utredningens mening uppfylla följande tre förutsätt-

ningar:

El texten skall genom upplagan i fråga till sin övervägande del publiceras för första gången Cl titeln skall av Bibliografiska Institutet vid Kungl Biblioteket i Stock- holm klassificeras inom avdelningarna Hc(s) Samlingar, Hc.01 Roma- ner och noveller m m, He 018 Aforismer, Hc.02 Dramatik, Hc.03 Poesi och Hc.04 Essäer, El titeln skall ha inköpts via Bibliotekstjänsts sambindning i minst 40 exemplar fördelade på minst 24 olika bibliotek.

Skälen till de föreslagna avgränsningarna är följande. Stödformen syftar till att främja utgivning av ny svensk skönlitteratur, varför sådan prosa som redan tidigare varit publicerad, t ex i följetongs- eller artikel- form, i princip ej bör ifrågakomma. Nyutgivningen av svenska klassiker föreslås längre fram i detta kapitel få stöd i annan ordning (se 5310 ff).

Som skönlitteratur bör alltså i detta sammanhang endast räknas titlar som klassificeras som romaner, noveller, dramatik, poesi, essäer och aforismer. I princip förtecknas och klassificeras all litteratur som ges ut i landet av Bibliografiska Institutet vid Kungl Biblioteket i Stockholm i Svensk bokförteckning. Skönlitteraturen återfinns under signaturen H., svensk skönlitteratur i original under Hc. Med den begränsning inom avdelningen skönlitteratur som utredningen föreslår kommer titlar som klassificeras inom underavdelningar såsom Hc.017 Kåserier m rn, Hc.07 Folkdiktning, Hc.08 Dialektlitteratur, Hca. Fornsvensk litteratur och Hci. Tecknade serier och skämtteckningar ej att erhålla stöd. En genomgång av utgivningen inom dessa kategorier visar att den är av en annan karaktär än skönlitteraturen i övrigt. Vidare pekar utredningens lönsamhetsstudier på att den största av de uteslutna kategorierna ”Kåseri m m” ej är i behov av utgivningsstöd.1

Den metod utredningen valt för att definiera begreppet skönlitteratur i detta sammanhang ansluter i princip till den som gäller för stödköpsord— ningen i Norge, där den har fungerat tillfredsställande. Utredningen är emellertid medveten om att metoden i praktiken kan ge upphov till vissa gränsdragningsproblem.

Gränsen mellan skönlitteratur för vuxna och för ungdom kan i några fall vålla bekymmer, likaså gränsen mellan skönlitteratur med religösa motiv och den rena uppbyggelselitteraturen. Enligt uppgift från Biblio- grafiska Institutet rör det sig dock om ett mycket litet antal titlar per år, som vållar osäkerhet i dessa hänseenden. Liknande erfarenheter redovisas från Bibliotekstjänst AB i Lund.2 Det finns således ingen anledning att förmoda att den valda metoden skulle fungera sämre i Sverige än i Norge.

Ett annat gränsdragningsproblem hänger samman med den utvidgning av själva genren skönlitteratur som ägt rum under de senaste decennierna, och som lett till att gränserna mot framför allt dokumentärlitteratur av olika slag har blivit mindre skarpa. Det är inte ovanligt att en bok, som behandlar ett visst ämne på ett sådant sätt att den ger direkt faktakun- skap och därför klassificeringsmässigt är att hänföra till facklitteraturen, samtidigt innehåller avsnitt av starkt skönlitterär prägel. Det kan röra sig om naturskildringar av olika slag, porträtt av personer och levnadsöden, konstnärligt förtätade beskrivningar av händelseförlopp etc.

De klassificerande institutionerna är självfallet medvetna om denna utveckling. I praktiken förs ”osäkra” verk av författare, som är mest kända för sina skönlitterära böcker, oftast till avdelningen H. Vidare finns möjligheten att tillgripa s k dubbelklassificering, dvs hänföra en bok både till avdelningen skönlitteratur och till en viss fackavdelning, något som i dessa fall väl torde svara mot både författarens intentioner och bokens ”dubbla” användningsområden.

I den mån Bibliografiska Institutet och Bibliotekstjänst klassificerar någon enstaka bok på olika sätt bör alltså Bibliografiska Institutets

1 Bilaga D redovisar ut- givningen inom de ute- slutna kategorierna åren 197041972.

2 Bibliotekstjänst AB har en egen katalog- och klas- sificeringsavdelning, som i första hand behandlar den litteratur som er- bjuds folkbiblioteken via sambindningen. De båda institutionerna, som del- vis har olika behov att fylla, samråder i de fall man är osäker i sin be- dömning.

bedömning sådan den slutgiltigt fastställs i Svensk Bokförteckning vara avgörande. En dubbelklassificerad bok bör räknas som skönlitteratur om en signatur hänför boken till någon av de stödberättigade skönlitterära kategorierna.

De ovan skisserade gränsdragningsproblemen bör sålunda ej överbeto— nas. Utredningen finner emellertid att skäl kan tala för att författare och förlag bör ha en möjlighet att besvära sig över Bibliografiska Institutets klassificeringsbeslut om oförutsedda problem i dessa avseenden skulle uppstå. Om en sådan situation skulle inträffa kan en särskild besvärs— nämnd inrättas som har till uppgift att dels avgöra dylika besvärsärenden, dels långsiktigt bevaka klassifikationssystemets överensstämmelse med genreutvecklingen. En sådan nämnd skulle vid behov kunna verka för t ex en utvidgad praxis av systemet med dubbelklassificering. Nämnden skulle lämpligen kunna bestå av fyra personer varav en utses av Kungl Bibliote— ket, en av Sveriges Allmänna Biblioteksförening, en av Sveriges Författar- förbund och en (litteraturvetare) av statens humanistiska forskningsråd. Utredningens överväganden på denna punkt är att se som ett uttryck för vårt önskemål att skapa garantier för en generös bedömning av vad som bör ses som skönlitteratur och därmed eliminera eventuella framtida risker för att själva stödformen skall verka konserverande på den litterära genreutvecklingen.

Som den tredje förutsättningen för att en skönlitterär titel skall komma in i stödordningen föreslås alltså att titeln i fråga skall ha inköpts via Bibliotekstjänsts sambindning i minst 40 exemplar av minst 24 olika bibliotek. Avsikten med detta är att litteratur under en viss kvalitetsgräns eller angelägenhetsgrad sållas bort.

Enighet torde råda om att en begränsning måste finnas för att inte allt tryck som formellt kan klassificeras som skönlitteratur skall kunna få stöd. Med utredningens förslag sker denna avgränsning ej genom centrala beslut, vilket som tidigare framhållits kan medföra risker ifråga om otillbörlig styrning, utan decentraliserat på ett stort antal bibliotek. Ett studium av bibliotekens inköp via sambindningen visar att den seriösa litteraturen nästan undantagslöst klarar den angivna gränsen. En och annan debutsamling lyrik kan komma i kläm, men detta får vägas mot de stora fördelar metoden i övrigt erbjuder. Dessutom kan förmodas att de 24 länsbiblioteken kan komma att köpa något annorlunda, när man vet vad biblioteksinköpen innebär ur litteraturstödsynpunkt. Då kan invänd- ningen att det trots allt kan komma med en del mindre god litteratur i stödordningen vara svårare att bemöta. Utredningen vill dock hävda att om minst tio procent av landets bibliotekssystem köper in en bok så får det på gott och ont anses innebära att boken ifråga har ett allmänt intresse. Dessutom får även denna invändning vägas mot fördelen att undvika en central bedömning.

De böcker som uppfyller de tre ovan angivna kriterierna erhåller således automatiskt produktionsstöd förutsatt att det utgivande förlaget i avtal med staten förbundit sig att fullgöra viss motprestation. Denna bör bestå i att förlaget ställer ett visst antal exemplar av den stödberättigade titeln till statens förfogande.

I den modell som här presenteras förutsätts en motprestation på 1 250

exemplar. De böcker som på detta sätt ställts till statens förfogande görs sedan tillgängliga i alla delar av landet. Detta sker genom att de på vissa villkor skänks vidare till landets bibliotek och boklådor i avsikt att stimulera till ökad läsning både genom lån och köp.

Landets 24 länsbibliotek bör erhålla 20 exemplar vartdera av varje stödd titel. De cirka 500 exemplar av varje titel som på så sätt tillförs landets bibliotekssystem är inte avsedda att direkt införlivas med länsbib- liotekens bokbestånd. De är i stället ämnade att ingå som ett viktigt led i den förstärkning av länsbibliotekens resurser, som utredningen närmare går in på längre fram i detta kapitel. De bokresurser som härigenom ställs till länsbibliotekens disposition skall i första hand användas för nystartad uppsökande biblioteksverksamhet på arbetSplatser och institutioner, ut- ökad användning av bokbussar etc, verksamhetsgrenar som framför allt i initialskedet är mycket bokkrävande.

Sådan ny verksamhet kan initieras av länsbiblioteket självt, men också av folkbiblioteken ute i länet, som då alltså kan få temporära resursför- stärkningar. Länsbiblioteken avses alltså på detta och andra sätt få möjligheter att utjämna regionala skillnader i boktillgång och biblioteks- service.

Vidare bör varje kommun, som så önskar, för sitt folkbibliotek erhålla ett exemplar vardera av varje stödd titel. Inte heller de cirka 300 exemplar som härigenom kan beräknas gå till landets folkbibliotek är avsedda att direkt införlivas med bibliotekens ordinarie verksamhet. Utredningen föreslår i stället att de kommuner, som vill motta dessa böcker, samtidigt skall förbinda sig att under en viss tid, förslagsvis 4 a 5 månader, tillhandahålla dem som presentationsexemplar för allmänheten.

Det är en ofta påtalad brist att biblioteksbesökarna inte har möjlighe- ter att kontinuerligt orientera sig i den aktuella utgivningen. De nya efterfrågade böckerna lånas oftast ut direkt och de exklusivare delarna av utgivningen, t ex lyriken, köps många gånger in relativt sparsamt. Dessa nya böcker bör presenteras samlat och på ett attraktivt sätt — gärna tillsammans med tidningar och aktuella tidskrifter i en ”nyhetszon” i biblioteket — så att besökarna konkret kan informera sig om och få en överblick över viktiga delar av utgivningen.

Som redan antytts föreslår utredningen att modellen skall användas även för litteratur som får stöd i annan ordning. Detta innebär att biblioteken på motsvarande sätt och för samma syften får tillgång till väsentliga delar av nyutgivningen av klassiker, utländsk skönlitteratur i översättning, barn— och ungdomslitteratur och även viss facklitteratur.

Presentationen av de nya böckerna kan ske antingen på huvudbibliote- ket eller på någon lämplig filial. Utredningen tänker därvid särskilt på filialer i sådana kommundelar som saknar egen bokhandel. Detta av det skälet att presentationsexemplaren också bör kunna fungera som god informationshjälp för den postorderförsäljning av böcker, som utred- ningen föreslår på annan plats i detta betänkande.1

I samband med genomgången av den norska stödköpsordningen påtala- de utredningen risken för att ett statligt stöd till litteraturen skulle kunna urholkas om de kommunala folkbiblioteken generellt garanterades viss litteratur gratis.2 I den föreslagna modellen finns inget inslag som kan

1 Se vidare avsnitt 10.4.4.

2 Ses293 f

motivera en sänkning av de kommunala bokinköpsanslagen.

De exemplar som länsbiblioteken förfogar över används till ny verk- samhet och går först efter prövning och endast temporärt vidare till folkbiblioteken ute länet. Folkbiblioteken måste alltså även fortsättnings- vis göra sina inköp som vanligt.

Länsbiblioteken själva kan eventuellt i någon utsträckning komma att ändra inriktningen på sina inköp. Detta får emellertid studeras under den försöksverksamhet som under alla omständigheter måste föregå en permanentning av modellen;1 Om inriktningen i någon män skulle komma att förändras talar sannolikheten för att resultatet skulle bli att inköpen av facklitteratur kunde öka något.

Presentationsexemplaren till de kommunala folkbiblioteken skall ej vara iordningställda för biblioteksbruk. Detta faktum jämte den omstän- digheten att böckerna under en längre tid varit i bruk som presentations- exemplar gör det i hög grad osannolikt att biblioteken därefter skulle ta på sig kostnaden för att binda om böckerna och införliva dem med sina ordinarie samlingar. Däremot bör de åtminstone till en del kunna komma till användning för extern verksamhet.

Det är således enligt utredningens mening inte sannolikt att förlagens biblioteksförsäljning kommer att minska på grund av den föreslagna fördelningen av böcker till biblioteken.

Presentationsexemplaren kan å andra sidan komma att medverka till ökade bokinköp från allmänhetens sida. Om verksamheten med postor- derförsäljning ger gynnsamma resultat bör förlag och bibliotek överväga möjligheten av att sluta ett specialavtal, som gör det möjligt att inordna även sådan litteratur som ej erhållit statligt stöd i systemet med presentationsexemplar på biblioteken.

Som tidigare framhållits är det utredningens målsättning att stimulera till ökad läsning både via län och köp. Utredningen vill därför föreslå att ett exemplar av varje stödd titel på vissa villkor skänkes till var och en av landets ca 300 abonnemangsboklådor och till dem av landets ca 170 B-boklädor (grossistkunder), som uppfyller vissa minimikrav i fråga om sortimentsbredd och service.

Som visats i kapitel 5 finns påtagliga risker för att mindre och även medelstora boklådors sortimentsbredd kommer att minskas inom den närmaste framtiden. Denna utveckling har redan inletts och det senaste avtalet mellan förlag och bokhandel pekar på att branschen accepterat en allmän standardsänkning och dessutom en relativ försämring för de mindre enheterna. B-bokhandeln har inte alls inordnats i detta avtal.2 Utredningen har tidigare uttalat som en målsättning att även förbättra människors möjligheter att köpa god litteratur ialla delar av landet. Den ovan skisserade utvecklingen bör därför motverkas. En naturlig åtgärd i detta syfte är, menar utredningen, att låta bokhandeln inordnas i den föreslagna stödordningen. Därigenom garanteras sortimentsbredden inom vissa utgivningsområden och samtidigt erhåller bokhandeln en viss sub- vention, nämligen det överskott som uppstår vid försäljningen av dessa friexemplar.

Friexemplaren bör självfallet ej få ingå i bokhandelsreturerna till förlagen. Vidare bör de boklådor som erhåller friexemplar förbinda sig

] Se närmare avsnitt

10.9.

2 Se vidare avsnitt 10.4.2.

att ej sälja dessa till annan bokhandel. Risker skulle annars kunna uppstå för att vissa affärsidkare köper upp framförallt de mera svårsålda friexemplaren från en del landsortsboklådor för vidare försäljning till starkt reducerade priser i tex större städer. Syftet med ordningen, att sprida mindre efterfrågad litteratur till alla delar av landet, skulle därmed förfelas; dessutom skulle i ett sådant fall vissa rubbningar i den ordinarie försäljningen också kunna inträffa.

Berättigade att erhålla friexemplar bör de boklådor vara som biträder branschavtalet mellan förlag och bokhandel, vilket bl a stipulerar vissa krav vad gäller sortimentsbredd och service. Behovet av vissa specialvill- kör för B-bokhandeln diskuteras i avsnitt 10.4.2.

Ett spörsmål i sammanhanget är i vilken utsträckning de cirka 450 friexemplar, som förutses i denna modell, inkräktar på den ordinarie försäljningen. Det föreligger ingen undersökning som kan ge ett exakt svar på denna fråga. Erfarenheterna pekar emellertid klart på att exklusivare litteratur säljs i ett förhållandevis begränsat antal boklådor i större städer med akademiska utbildningsanstalter, medan ett fåtal mycket populära titlar kan tänkas få avsättning i varje boklåda. Vilka konsekvenser detta får för stödet till utgivningen diskuteras nedan.1

Leveransen av de 1 250 exemplaren kan ske utan extra administrativa omgångar samtidigt med ordinarie leveranser, till bokhandeln via Seelig & C0 och till biblioteken via Bibliotekstjänst. Utarbetandet av detaljrutiner överlåtes lämpligen åt de två nyss nämnda distributionsföretagen.

Prisfrågan är väsentlig för utredningen. Vid genomgången av den norska stödköpsordningen ovan pekar utredningen på de risker som ligger i att för allmänna medel i stora kvantiter automatiskt inköpa en vara, vars pris producenten själv bestämmer. Utredningen finner det därför olämp- ligt att relatera utgivningsstödets storlek till det pris förlaget åsätter en viss titel. Stödet bör i stället baseras på den enskilda titelns omfång, beräknat i ark (16 sidor).

Vi kallar detta för arkersättning. Arkersättningsprincipen medför att en låg- och en högprissatt bok får samma produktionsstöd förutsatt att de är lika tjocka. Förlagen tjänar alltså ej på att sätta höga priser. Man kan to m i vissa fall även räkna med att arkersättningen stimulerar till lågprissättning. Med arkersättningsprincipen bestämmer således statsmak- terna vilket beIOpp som skall tillföras litteraturen i produktionsstöd medan en stödköpsordning efter norsk modell ger förlagen möjligheter att i viss mån bestämma detta belopp på egen hand.

Utredningen föreslår att arkersättningen baseras på en mindre, fast del per titel, eftersom vissa grundkostnader är desamma oavsett en boks omfång, och en rörlig del, som multipliceras med antalet ark. Vid en detaljutformning får vissa justeringar göras med hänSyn till att kostnaden per ark varierar vid olika utföranden; vidare bör ett normalantal typrum per ark anges som grundval för ersättning.

Stödet till den nya svenska litteraturen kommer att bli en del av de medel som kan väntas utgå till litteraturstöd. Det kan föreligga en risk för att stödet till denna sektor, som utgår automatiskt, kan komma att gå ut över stödet till övriga sektorer, som förslås få stöd på annat sätt. Utredningen föreslår därför och av skäl som redovisas nedan att stödet

1 Se s 303 f.

till den nya svenska litteraturen beräknas i relation till ett visst antal titlar varje år.

Om man antar att man som målsättning skulle sätta en utgivning om 400 titlar svensk skönlitteratur per år och om man vidare antar att genomsnittsboken omfattar 11 ark samt att varje ark bör stödjas med 1 000 kr och varje titel med 2 500 kr för att utgivningen skall bli den målsatta blir stödbehovet 400 x 1 000 x 11 + 400 x 2 500 = 5,4 milj kr. Totalbeloppet kan alltså beräknas i förhand och utbetalningarna görs i efterhand, då man kan överblicka årets utgivning. Om utgivningen underskrider 400 titlar blir ersättningen större än beräknat, vilket bör medföra en ökning i utgivningen under nästkommande år. Om utgiv- ningen i stället blir större, blir ersättningen per ark mindre.

En budgetteknisk osäkerhetsfaktor kvarstår visserligen: böckerna kan genomsnittligen bli väsentligt tjockare från ett år till ett annat vilket automatiskt medför en högre budgetbelastning. Denna osäkerhet fram— står dock som tolerabel i jämförelse med den som vidlåter en stödköps- ordning av norsk modell. Å andra sidan vill utredningen särskilt framhålla att vi ser det som en fördel att den breda epiken ej kommer att missgynnas genom den föreslagna stödordningen.

Även i övrigt finner utredningen att arkersättningsprincipen erbjuder klara fördelar. Den håller totalkostnaderna inom en önskad ram samtidigt som den anger en önskad effekt uttryckt i antal titlar. Därigenom uppnås också att argumenten i en diskussion om litteraturstödets omfattning kan konkretiseras. Olika bud kan anges i antalet titlar och de ekonomiska konsekvenserna kan lätt räknas ut. Man får på så sätt en parallell till annan anslagsdiskussion inom kultursektorn; anslagen kan överflyttas i ”verksamhetstermer” — x kronors anslagshöjning till Riksteatern ger ytterligare y antal föreställningar etc.

Men det föreligger å andra sidan en mycket viktig skillnad. Den ram som anges är inte på något sätt absolut, väsentligt fler titlar kan komma ut, om intresse föreligger. Vi har i exemplet ovan räknat med 400 titlar. Även om 500 titlar skulle komma ut måste det bidrag som i så fall skulle utgå till varje titel fortfarande betraktas som ett gott stöd.

Räkneexemplet ovan är också utredningens förslag till tänkbar dimen- sionering av stödet till ny svensk skönlitteratur i inledningsskedet. Skälen härtill lämnas i det följande. Utredningen vill dock först erinra om att stödordningen bör ses som en modell. De olika delar den bygger på kan förändras, tillsammans eller var för sig, vilket enligt utredningens mening är en fördel med den valda modellen.

Låt oss börja med antalet titlar. År 1970 utkom 562 svenska titlar inklusive nya upplagor, antologier och urval. Om man tar bort massmark- nadsserier och pornografiska verk blir siffran 494. Om man vidare tar bort nya upplagor, urval och liknande samt utgåvor från förlag med oregelbunden utgivning — som gett ut mindre än 15 titlar åren 1965— 1970 och som är i stort sett försumbara i detta sammanhang — blir antalet utgivna titlar 248. För åren 1965—1969 ser motsvarande siffror ut så här:

1965 1966 1967 1968 1969 1970 255 277 228 288 254 248

Enligt utredningens undersökningar har den årliga bokutgivningen i landet räknat i antalet titlar aldrig haft större omfattning än under slutet av 1960—talet.1 1968 års siffra utgör alltså en absolut topp. Med hänsyn härtill finner utredningen att en årlig utgivning om 400 titlar som kan uppfylla de tre inledningsvis uppställda kraven fn är ett rimligt mål för en aktiv litteraturpolitik.

Andelen lyrik i utgivningen av svensk skönlitteratur har under det senaste decenniet i genomsnitt utgjort omkring 25 %. Av erfarenheterna från den norska stödköpsordningen att döma föreligger sannolikhet för att lyrikutgivningen ökar snabbare än prosautgivningen inom ramen för ett automatiskt verkande stödsystem. Utredningen föreslår att stödet till lyriken kvoteras och vid årets slut beräknas på högst 25 % av antalet stödda titlar. Om man skulle stanna för en ram på 400 titlar får lyrikstödet således beräknas på högst 100 titlar.2 Om fler lyriksamlingar skulle utkomma får endast denna andel fördelas vilket medför att en lägre arkersättning utgår. Om lyrikandelen underskrider 25% bör ej högre arkersättning utgå. Med andra ord bör arkersättningen till lyriken enligt utredningens mening ligga fast upp till en utgivningsandel på 25 % stödberättigade titlar; vid en högre utgivningsandel utgår ej högre totalbe- lopp utan stödet fördelas i stället på ett större antal titlar.

Stödet till lyriken räknat i kronor torde enligt arkersättningsprincipen komma att ta ca 15 % av totalbeloppet i anspråk. Att andelen av kostnaderna blir lägre än andelen av titlarna beror på att lyrikböckerna genomsnittligt endast har ca hälften så många ark som prosaböckerna. För att bestämma en lämplig arkersättningsnivå har en rad beräkningar gjorts, som närmare redovisas i avsnitt 4.6.4. Utredningen har därvid utgått från de kostnader som skulle uppstått om 1 000 exemplar enligt norsk modell inköpts av 1970 års skönlitterära utgivning. Denna kostnad har sedan legat till grund för en omräkning till arkersättning. Arkersätt- ningen har sedan i två olika redovisade alternativ hållits på ungefär samma nivå respektive sänkts med ca 20 %. I båda fallen begärs ytterligare 250 exemplar — sammanlagt alltså 1 250 ex — som motpresta- tion från förlagen. Utredningen finner en lägre ersättningsnivå än i den norska modellen befogad. De priser, på vilka utredningen baserat sina beräkningar, har självfallet ej satts med hänsyn till de stödeffekter som avsevärda statliga inköp skulle medföra. Detta innebär att ett stöd beräknat på nuvarande priser skulle bli för högt.

Vidare kommer, som redovisats ovan, förlagens biblioteksförsäljning med all sannolikhet ej att minskas på grund av den föreslagna fördel- ningen av böcker till biblioteken: länsbiblioteken skall använda sina stödexemplar till nystartad verksamhet och folkbiblioteken, som ju ej får några utlåningsexemplar automatiskt, torde komma att göra sina inköp oberoende av stödordningen.

Något annorlunda förhåller det sig med de 450 exemplar som är avsedda att gå till bokhandeln för vidare försäljning. Som ovan nämnts pekar erfarenheterna på att den exklusivare litteraturen säljs i ett förhållandevis begränsat antal boklådor. Detta innebär att försäljnings- bortfallet blir minst för den svårsålda delen av utgivningen. Detta lederi sin tur till att nettoeffekten av utgivningsstödet blir störst för de titlar

1 Jfr En bok om böcker, SOU l972:80, kapitel 8.

2 Förstagångsutgivningen av svensk lyrik inklusive utgåvor på eget förlag un- der perioden 1965—1972 har uppgått till 1965 1966 1967 1968 100 104 85 86

1969 1970 1971 1972 73 70 67 69

som har svårast att hävda sig på marknaden och minst till dem som i och för sig ej är beroende av stöd för att bli utgivna. Å andra sidan är det just dessa sistnämnda titlar som kommer att ge bokhandeln ett visst bidrag medan de förstnämnda för vissa mindre boklådor kan te sig mindre intressanta. Modellen har alltså utformats så att den fördelar stödeffek- terna till både produktions- och distributionsleden.

Eventuellt kan frågan om användningen av bokhandelns 450 exemplar överlåtas åt branschen själv. Om branschens intresseorganisationer hellre skulle vilja använda böckerna som läs— och presentationsexemplar för bokhandelsanställda och kunder — men alltså ej till försäljning — bör även detta kunna prövas av statsmakterna. Om total oenighet inom branschen skulle uppstå på denna punkt kan också en strykning av dessa 450 exemplar övervägas. Modellen fungerar även utan dem. Arkersätt- ningens nivå finge dock justeras med hänsyn härtill.

I sammanhanget bör även påpekas att utredningen föreslår inrättandet av en helt ny försäljningskanal — postorder via bl a biblioteken — och en rad andra åtgärder som är avsedda att förbättra förlagens villkor. Utredningens förslag bör ses och bedömas som en helhet.

I avsnitt 4.6.4 redovisas arkersättningens utfall på några olika nivåer. För att konkretisera de delvis komplicerade överväganden som ligger bakom modellen belyses nedan arkersättningens betydelse för en ”nor- maltitel” på några alternativa nivåer med ett räkneexempel. Utredningen är medveten om att den begärda motprestationen på 1 250 ex kommer att påverka förlagens upplagesättning. Det är omöjligt att i föreliggande räkneexempel ta vederbörlig hänsyn till sådana effekter, men frågan bör hållas under uppsikt under den försöksperiod som bör genomföras innan stödordningen ges en definitiv utformning.

Vi utgår från en häftad svensk roman på 200 sidor (13 ark). Priset är 40 kr inkl moms, dvs 34 kr exkl moms. Förlagsnettopriset kan beräknas till 19172 kr och royaltyn enligt normalkontraktet till 5:67 kr/ex. Upplagan är 3 000 ex och författaren får garantihonorar för 1 000 ex. Förlaget ställer 1 250 ex till statens förfogande.

De direkta kostnaderna för normaltiteln kan (i 1973 års priser) beräknas uppgå till

Fasta produktionskostnader 9 000 kr Rörliga produktionskostnader 6 000 kr Författarhonorar för 1 250 ex 7 100 kr

22 100 kr

Nedanstående tabell visar hur många procent av de direkta kostnader- na som täcks av stödet enligt tre olika alternativ, varvid alt 1 endast medtagits för att underlätta jämförelser med inköp enligt norsk modell av de 1 250 ex som åtgår i distributionsledet.

Alt 1 = köp av 1 250 ex till förlagsnettopris enligt norsk modell (alltså 1 250 x 19:72) Alt 2 = arkersättning på 2 500 kr som fast och 1 000 kr som rörlig del (alltså 2 500 + 1 000 x 13); motprestation 1 250 ex Alt 3 = arkersättning på 2 000 kr som fast och 800 kr som rörlig del (alltså 2 000 + 800 x 13); motprestation 1 250 ex

Alt 1 Alt 2 Alt 3 Norsk modell Arkersättn Arkersättn Stödbelopp 24 650 kr 15 500 kr 12 400 kr Direkta kostnader 22 100 kr 22 100 kr 22 100 kr Täckningsgrad 112 % 70 % 56 %

Stöd enligt alternativ 1 innebär således att förlaget får sälja 1 250 ex till staten för normalt förlagspris. Vid alternativ 2 och 3 motsvarar stödet en normal förlagsförsäljning på 715 respektive 560 ex.1

En synnerligen populär titel, som i och för sig ej är i behov av stöd för att bli utgiven, kan tänkas bli såld i var och en av de 450 boklådor som förutses få ett friexemplar. Därmed skulle ett försäljningsbortfall på lika många exemplar kunna uppstå. Emellertid ger även alt 3 — det ogynn- sammaste alternativet _ ett ekonomiskt tillskott i ett sådant fall och detta även om biblioteksförsäljningen av titeln i fråga av någon anledning skulle minska med ett 50-tal exemplar. För en exklusivare titel blir som tidigare visats försäljningsbortfallet litet och därmed stödeffekten större.

lntressantare för att bedöma förlagsrisken i utgivningsögonblicket är emellertid att beräkna hur många ytterligare exemplar som måste säljas för att förlaget skall få sina direkta kostnader täckta.

Alt 1 Alt 2 Alt 3 Norsk modell Arkersättning Arkersättning Underskott efter stöd — 6 600 kr 9 700 kr Behov av ytterligare försälj- ning — 470 ex 690 ex

Det är då att märka att ordinarie biblioteksförsäljning återstår. Den genomsnittliga försäljningen av skönlitteratur för vuxna (både översätt- ning och original) via sambindningen år 1972 var 536 exemplar. Ett förlag som under samma är huvudsakligen givit ut ambitiös svensk skönlitteratur hade en genomsnittlig biblioteksförsäljning på ca 400 exemplar.

Om antalet utgivna titlar ökas som förutsett skulle det kunna medföra att den genomsnittliga biblioteksförsäljningen per titel sjunker. Å andra sidan torde denna utveckling kompenseras av biblioteksverksamhetens fortsatta expansion.

Ovan berörda problem visar nödvändigheten av att den föreslagna stödordningen först införs på försök innan nivåer och omfattning läggs fast mera permanent och att även därefter de olika faktorer som påverkar stödets realinnehåll kontinuerligt hålls under kontroll. Det kan här i förbigående nämnas att detta i stor utsträckning torde kunna ske med hjälp av den statistik som redan finns.

Sekretariatets beräkningar rörande arkersättningens effekter gör att utredningen stannat för alt 2 ovan. I den modell utredningen framlägger

'1 För ett närmare stu- dium av förutsättningar- na för räkneexemplet se avsnitt 4.6.4.

förutsätts således en ersättning per stödd titel med 2 500 kr i fast stöd och 1 000 kr/ark. Detta innebär att en genomsnittlig prosatitel erhåller ca 15 500 kr i produktionsstöd medan motsvarande siffra för en genom- snittlig lyriktitel blir ca 7 500 kr.

Produktionskostnaderna för en pocketutgåva är lägre än för en ordinarie utgåva. Med hänsyn härtill föreslås att ersättningen för en titel i pocketutförande skall utgå med ett fast stöd på 2 500 kr och med 800 kr/ark.1 Den här föreslagna ersättningen förutsätter för båda typer av utförande att författaren erhåller en royalty på 16 2/3 % på förlagets cirkapris.

De siffror sekretariatet utgått från i sina beräkningar av arkersättnings- nivån bygger på 1973 års prisnivå. När det gäller vissa principiella bakgrundsberäkningar har även värden från tidigare år måst användas. En ny beräkning torde bli nödvändigi samband med att stödet införs. En av fördelarna med modellen är att den lätt kan justeras med hänsyn till prisutvecklingen.

Arkersättningens nivå är beräknad så att däri ingår normal royalty till författarna för de 1 250 ex som förlagen ställer till statens förfogande. Detta innebär i praktiken en förbättring av författarnas garantihonorar till vilket sedan skall läggas direkt royalty från och med första exemplaret som säljs på vanligt sätt. Detta medför att förlaget får ett större stöd för en titel med blygsam försäljning, vilket varit en av intentionerna vid konstruktionen av stödmodellen.

Utredningen har ingående diskuterat om ett pristak i någon form skall införas för att en titel skall kunna ifrågakomma för stöd men avstår från detta bl a med hänvisning till den tidigare förda diskussionen av prisfrå- gan. Däremot bör ett tak sättas på den rörliga delen av arkersättningen så att inte oskäligt höga belopp utbetalas om utgivningen kraftigt skulle underskrida den angivna målsättningen. Utredningen föreslår att detta tak bör sättas till 1 100 kr/ark för normalutgivning och 900 kr/ark för pocketböcker.

De förlag som biträder en överenskommelse om stöd enligt ovan angivna riktlinjer bör förbinda sig att leverera samtliga titlar som automatiskt ingår i stödordningen, dels för att undvika krångel med enskilda titlar, dels för att garantera att inte plötsliga luckor uppstår hos de boklådor och bibliotek som skall erhålla böcker och informera om utgivningen.

Utredningen har tidigare starkt understrukit att en allsidig utgivning kräver en spridning av utgivningsbesluten. En liknande syn har också kommit till uttryck i ett uttalande antaget vid Sveriges Författarförbunds vårstämma den 5 maj 1972, som tillställts utbildningsministern.

Däri krävs bl a att regeringen skall vidtaga åtgärder för att ”motverka maktkoncentrationen inom kulturproduktionen”. Det kan noteras att det dominerande förlagets andel av förstagångsutgivningen av svensk skönlitteratur för vuxna räknat i antalet titlar utgjort ca 30% under perioden 1965—1970. Denna andel har framförallt genom nedskärningar i utgivningen sjunkit avsevärt under de därpå följande två åren. 1972 uppgick den till ca 20 %.

Utredningen har övervägt vilka möjligheter det finns att inom ramen

1 En mer utförlig kalkyl återfinns i avsnitt 4.6.4.

för stödordningen förhindra en alltför stark dominans av ett eller ett par förlag utan att å andra sidan äventyra stödordningens syfte att vidga utgivningen av ambitiös svensk skönlitteratur. Olika spärregler kan här tänkas tex relaterade till antalet titlar eller till stödbeloppens storlek. Utredningen har som en provisorisk lösning och medveten om vissa komplikationer stannat för det sistnämnda alternativet bl a för att und- vika administrativt merarbete. Utredningen förslår sålunda att inget för- lag bör få erhålla mer än 20 % av det stöd som årligen utgår till den nya svenska skönlitteraturen. Om ett förlags utgivning skulle vara så stor att denna gräns överskrids, fördelas i stället stödbeloppet på förlagets samt- liga stödberättigade titlar, vilket alltså innebär att arkersättningen per titel blir mindre för detta förlag. Vidare förutser utredningen att den föreslagna stödformen — tillsammans med övriga åtgärder — skall under- lätta startandet av nya förlag.

Om missbruk av arkersättningsprincipen skulle uppstå och omotivera- de förändringar inträda i den svenska skönlitteraturens typografiska utformning kan detta förhindras genom att bestämmelser införs om ett minimiantal typrum per ark som förutsättning för att en titel skall kunna få stöd. Om en sådan åtgärd skulle bli nödvändig skulle minimiantalet kunna sättas till ca 24 000 typrum/ark. Likaså finns möjligheten att in- föra bestämmelser om ett minimiantal ark för att en utgåva skall komma i åtnjutande av stöd.

Skäl kan tala för att en ökning av utgivningen från den nivå som föreligger vid det tillfälle stödordningen införs till den nivå som anges i målsättningen ej bör eftersträvas under ett och samma år. Framför allt torde mindre förlag och eventuella nya förlagsbildningar ha svårt att så snabbt tillgodogöra sig de expansionsmöjligheter stödformen erbjuder. En övergångsbestämmelse av den innebörden att ökningen skall ske över tex en treårsperiod bör därför övervägas. Om utgivningsnivån vid stödordningens införande skulle uppgå till 250 titlar skulle således det samlade stödbeloppet för år 1 kunna beräknas på 300, för år 2 på 350 och år 3 på 400 titlar.

Utredningen föreslår alltså att stödet till den nya svenska skönlitteratu- ren för vuxna skall utgå enligt arkersättningsprincipen. Som en tänkbar första målsättning har vi angivit en total utgivning av 400 titlar/år. Kostnaderna för själva produktionsstödet kan då beräknas till ca 5,4 milj kr. Därav torde ca 4,65 milj kr komma att gå till prosan och 0,75 milj kr till lyriken.1

Distributionen av gratisexemplaren till bokhandeln skall inte orsaka staten några kostnader. Dessa bör bestridas av branschen på sätt som gäller för abonnemangsexemplar i övrigt. Kostnaden för att distribuera 320 000 band till biblioteken kan maximalt beräknas till lika många kronor. Kostnaden för sambindning av de ca 200 000 böcker, som skall gå till länsbiblioteken, kan beräknas till ca 1 mkr. Statens sammanlagda kostnader för stödordningen blir sålunda ca 6,7 milj kr.

Stödordningen bör införas på försök under en treårsperiod. Därefter bör en värdering kunna göras och beslut fattas om en mer definitiv utformning varvid självfallet även följderna av utredningens övriga förslag bör beaktas.

1 Kostnaderna har beräk- nats på följande sätt: 300 titlar prosa på i genom- snitt 13 ark får 2 500 kr som grundbidrag och 1 000 kr i arkersättning (= 300 x 2 500 + 300 x 13 x 1 000); 100 tit-

lar lyrik på i genomsnitt 5 ark får 2 500 i grund- bidrag och 1 000 kr i arkersättning (= 100 x 2 500+100 x 5 x1000).

Allmän enighet torde råda om betydelsen av att kvalificerad utländsk skönlitteratur kontinuerligt görs tillgänglig på svenska. Om detta ej sker finns risker för en provinsialisering av svenskt litterärt liv, en risk som utan tvivel är särskilt allvarlig inom ett mindre språkområde såsom det svenska. Som framgått av redovisningen i avsnitt 4.1.3 inger relationerna mellan svenskt och utländskt i den totala utgivningen inga bekymmer. Däremot är det starkt oroande att den seriösa litteraturens andel av över- sättningarna sjunker, vilket alltså innebär att massmarknads- och under- hållningslitteraturens andel ökas. Åtgärder måste vidtagas för att bryta denna utveckling.

Utredningen finner att detta ej kan åstadkommas inom ramen för en automatisk stödordning. Det skulle i en sådan ordning ej gå att skilja ut den rena underhållningslitteraturen, som ju i alla fall översätts, varför en stor del av stödet måste beräknas komma denna tillgodo. En dylik stödform ger således inte förlagen någon stimulans att introducera här i landet mindre bekant litteratur och då särskilt sådan som kommer från udda språkområden.

En annan väsentlig nackdel med en automatik inom detta område ligger i de affärsmässiga förutsättningarna för förvärv av utländska rättigheter. De svenska förlagen konkurrerar ofta om samma titlar. Priset för rätten att översätta en bok bestäms lika mycket eller mer av konkurrenssituationen i det köpande landet än av det utländska förlaget eller dettas agent. Om ett automatiskt stöd skulle utgå är det ihög grad troligt att detta skulle förstärka de svenska förlagens inbördes konkurrens och därmed deras benägenhet att betala mer för de utländska rättigheter— na. Stödmedlen skulle alltså troligen i viss utsträckning snarare komma utländskt än svenskt förlagsväsen till del.

För att komma till rätta med dessa problem föreslår utredningen införandet av ett riktat stöd i syfte att ge den svenska publiken enjämn och god tillgång på samtida seriös utländsk skönlitteratur på svenska. Endast titlar som i originalversion utgivits mindre än 20 år tillbaka i tiden bör kunna komma ifråga för detta stöd. Stödet bör fördelas av en nämnd. Denna skall sammansättas av personer med dokumenterad sakkunskap på området. Nämnden skall arbeta självständigt inom ramen för tilldelade medel. För att garantera mångsidighet i bedömningen bör nämndens ledamöter successivt bytas ut.1 Stödet bör få formen av produktions— bidrag, som efter ansökan från förlagen utbetalas en gång årligen i efterhand.

Genom att stödet utgår i efterhand undvikes några av de nackdelar som berörts ovan. Nämndens arbete underlättas av att hela årsproduktio- nen föreligger vid bedömningstillfället och att recensioner etc om de olika böckerna då finns att tillgå. Därigenom underlättas också en offentlig diskussion av nämndens beslut.

Som framgått av avsnitt 4.1.3 utkom under åren 1965—1969 ca 400 skönlitterära bokhandelstitlar i översättning i genomsnitt per år medan antalet är 1972 sjunkit under 300. Däremot ökade utgivningen av översatta massmarknadstitlar från ca 400 till ca 500 under samma tid.

1 En samlad framställ— ning av organisationspro- blemen återfinns i avsnitt 10.9.

Förstagångsutgivningen av översättningslitteratur som ej ingår i mass- marknadsserier har under perioden 1965—1969 årligen uppgått till knappt 200 titlar. 1970 sjönk den till ca 160 och 1972 torde den ha uppgått till ca 140 titlar. I denna beräkning ingår ej utgåva från förlag med oregelbunden utgivning av skönlitteratur — mindre än 15 titlar under perioden 1965—1970. (Jfr s 302 fovan.)

Utredningen vill i ett inledningsskede förorda att ett 60—tal titlar tilldelas produktionsbidrag i efterhand. Därigenom skulle mellan varan- nan och var tredje ny skönlitterär översättning utanför massmarknadspro- duktionen erhålla stöd. Härtill kommer det stöd till översättningar av klassiker som föreslås nedan. Det föreslagna stödet kan sägas fungera som en förlustutjämning i efterhand och innebära både en belöning för och stimulans till kvalitetsutgivning.

En särskild fråga som måste ägnas ökad uppmärksamhet är översätt- ningens kvalitet. En rad undersökningar som gjorts vid olika universi- tetsinstitutioner och som representerar skilda språkområden visar ”att översättningarnas kvalitet inte alltid 'är vad de kunde och borde ha varit".1 Orsakerna härtill torde inte endast vara att söka i att det ekonomiska utbytet för översättning av framför allt kvalitetslitteratur inte är tillfredsställande eller att arbetet ofta bedrives under stark

tidspress. Utredningen vill därför erinra om det förslag som redovisats i utred—

ningens branschstudier och som går ut på att även koppla in universiteten på arbetet att höja översättningarnas kvalitet. Där föreslås inrättandet av en ”avdelning för teoretisk och tillämpad översättningsvetenskap” för— lagd till institutionen för lingvistik vid Stockholms universitet. Avdel- ningen skulle tjäna dels som samordnande vetenskapligt kontaktorgan för övriga språkinstitutioner i landet, dels fungera som serviceorgan för översättare, bokförlag och andra instanser med behov av realiaupplys- ningar och översättningsgranskning. Utredningen förordar att statsmak- terna låter pröva möjligheterna att tilldela institutionen ovan skisserade uppgifter och ställer sig helt allmänt bakom tanken att utnyttja universi- tetens möjligheter att företaga kvalificerad granskning av översättningar.

Nämnden bör alltså vid fördelningen av produktionsbidrag ta hänsyn till översättningarnas kvalitet. Den bör därför ha möjlighet att från fall till fall engagera språkinstitutioner eller andra sakkunniga för gransk- ningsuppgifter.

Vidare bör nämnden ha till uppgift att noggrant följa prisutvecklingen inom denna utgivningssektor. Utredningen finner att nämnden vid fördel- ningen av produktionsbidrag särskilt borde uppmärksamma de titlar, som i förhållande till sitt omfång prismässigt ligger under genomsnittet för hela utgivningssektorn.

Nämnden bör i praktiken kunna arbeta på ungefär följande sätt. På sammanträde förslagsvis i maj fördelas stöd till föregående års utgivning. Ansökningarna från förlagen bör innehålla uppgifter om böckernas pris, omfång och försäljning. Nämnden bör alltså i sin bedömning ta hänsyn till kvalitet och försäljningsutfall samt eftersträva mångsidighet vad gäller både titlarnas fördelning på olika originalspråk och på olika förlag. Nämnden bör därvid ta hänsyn till att översättningar från andra språkom-

1 En bok om böcker, SOU 1972:80, s 450.

råden än det engelska har större svårigheter att komma ut och därför är i större behov av stöd.

Utredningen föreslår att produktionsstödet skall utgå relativt schablon- artat enligt den tidigare beskrivna arkersättningsprincipen. De direkta utläggen för att utge en översättning av genomsnittlig storlek (15 ark = 240 s) i 3 000 ex kan beräknas till ca 25 000 kr. Om stöd utgår med 2 500 kr som fast del och 800 kr/ark erhåller en sådan titel 14 500 kri produktionsbidrag. För att förlaget därefter skall få sina återstående direkta kostnader täckta behövs en försäljning på ca 550 ex om bokens pris är satt till 40 kr inkl moms; vid ett pris på 30 kr måste förlaget sälja ca 700 exoch vid ett pris på 20 kr ca 1 050 ex för att nå samma mål.

Som motprestation krävs i detta fall att förlagen ställer 500 ex till statens förfogande. Titeln är då ej längre aktuell varför det synes omotiverat att sända ut presentationsexemplar till bokhandel och folk- bibliotek. Däremot bör länsbiblioteken erhålla 500 ex för att utjämna de regionala skillnaderna i boktillgången och garantera att denna litteratur förblir tillgänglig på biblioteken i tillräcklig utsträckning.

Utredningen finner den ersättningsnivå som redovisats ovan rimlig. Förlagets motprestation uppgår i dessa fall endast till 500 ex. Dessa fördelas i efterhand och på ett sådant sätt att något försäljningsbortfall av betydelse ej uppstår.

Utredningen föreslår alltså ett stöd till utgivning av ett 60-tal titlar ny skönlitteratur i översättning. Kostnaderna för detta beräknas till 870 000 kr. Därtill kommer kostnader för sambindning och distribution av länsbibliotekens 30 000 exemplar, som beräknas till 150 000 kr. Vidare tillkommer nämndens administrationskostnader. Kostnaderna för nämn— dens arbete kan beräknas till högst 30000 kr. Statens sammanlagda kostnad för detta stöd blir sålunda 1 050 000 kr.

Klassikerutgivningen

Produktionsstöd. Utredningens undersökningar har med all önskvärd tydlighet dokumenterat den svårartade bristsituation som råder för till- gängligheten av både svenska och utländska klassiker. Detta gäller såväl för klassiker i egentlig mening som för den s k allmänt erkända 1900-tals- litteraturen. Situationen synes också förvärras för vart är som går. Denna utveckling kan ej accepteras. Det är en självklar och angelägen uppgift för samhället att ta tillvara och levandegöra äldre tiders litteratur. Utred- ningen föreslår därför att ett särskilt stöd införs för att främja utgivning och lagerhållning av svenska och utländska klassiker och allmänt erkänd svensk och utländsk l900-talslitteratur för såväl vuxna som barn. Endast titlar som i originalversion utgivits minst 20 år tillbaka i tiden bör kunna komma ifråga för detta stöd. Emellertid bör stödet inte begränsas till att endast gälla utgivning av enskilda titlar. Det bör även kunna utgå till antologier av olika slag liksom till flerbandsutgåvor av enskilda författare eller inom olika epoker, genrer eller litteraturkretsar.

Även stödet till utgivning av klassiker bör fördelas av en nämnd bestående av speciellt sakkunniga på området, som dessutom successivt byts ut.

Stödet bör utgå i form av produktionsbidrag i förhand och förknippas med vissa villkor vad gäller pris och lagerhållningstid. Ett lämpligt prisläge bör — beroende på omfånget — kunna vara 10 a 15 kr för en titel i ordinarie utgivningsform. Det förlag som erhåller stöd får förbinda sig att lagerhålla den stödda titeln i fem år samt att därefter överlåta rätten till annat förlag, statligt eller enskilt, att på lämpligt sätt göra omtryck eller på annat sätt reproducera och lagerhålla titeln efter denna tid, om förlaget själv ej vill göra det. Om dessa villkor uppfylls bör klassikerna få en god chans att fungera som en sorts litterär stapelvara i bokhandeln.

De ansökningar om produktionsbidrag som inlämnas till nämnden skall åtföljas av en noggrann kalkyl. Nämnden skall emellertid också vara fri att ta egna initiativ eller fånga upp sådana från annat håll än från förlagen. Nämnden kan därvid använda sig av ett normalt anbudsförfaran- de: nämnden bekantgör att den vill ha ett bestämt verk utgivet, anger samtidigt villkoren för pris, upplaga, utförande och lagerhållning och låter sedan den som givit det fördelaktigaste anbudet få uppdraget.

Produktionsbidragens storlek måste beräknas så att klassikerstödets två huvudsyften, ett lågt pris och en god lagerhållning, uppnås. Nedan ges några räkneexempel, som belyser bidragsbehovet för ett par olika typtitlar.

Vi utgår från en översättningsroman i häftat utförande på 240 sidor. Priset är 15 kr inkl moms eller 12:75 exkl moms. Ungefär hälften avgåri distributionskostnader. Förlagsnettopriset kan alltså beräknas till 6:40 kr. Titeln trycks i 7 500 ex. Översättningskostnaderna kan f n normalt beräknas till ca 6 000 kr och kostnaderna för lagerhållning till 10 öre per lagerhållen volym och år. Förlaget ställer 1 250 ex till statens förfogande. Kostnaderna för utgivningen av denna titel kan beräknas till ca 32 000 kr. Tabellen nedan visar hur stor andel av de direkta kostnaderna som täcks vid fyra alternativa ersättningsnivåer.

Alt 1 Alt 2 Alt 3 Alt 4 Produktionsstöd 15 000 kr 20 000 kr 25 000 kr 30 000 kr Täckningsgrad 47 % 63 % 78 % 94 %

lntressantare för att bedöma förlagsrisken i utgivningsögonblicket är emellertid, som tidigare nämnts, att beräkna hur många ytterligare exemplar som måste säljas för att förlaget skall få sina direkta kostnader täckta.

Alt 1 Alt 2 Alt 3 Alt 4 Underskott efter stöd 17 000 kr 12 000 kr 7 000 kr 2 000 kr Behov av ytterligare försäljning 2 650 ex 1 875 ex 1 100 ex 300 ex

Med hänsyn till att ordinarie biblioteksförsäljning återstår och att boken åsatts ett lågt pris torde man på goda grunder kunna anta att den under en femårsperiod uppnår en försäljning på åtminstone 2 000 ex. Ett

produktionsbidrag i storleksordningen 18 000—20 000 kr får därför anses lämpligt i detta fall.

Eftersom klassikerstöd även skall kunna utgå för utgivning av ”erkänd 1900—talslitteratur”, som utkommit minst 20 år tillbaka i tiden, kan också royaltypliktiga verk förekomma inom denna stödform. Vi utgår från en sådan svensk roman i häftat utförande på 200 sidor. Priset är även i detta fall 15 kr, upplaga, distributions- och lagerhållningskostnader desamma som i föregående exempel. Royaltyn uppgår till 16 2/3 %. Förlaget ställer 1 250 ex till statens förfogande. Kostnaderna för utgiv- ningen av denna titel kan beräknas till ca 28 000 kr.

Nedan visas hur stor andel av de direkta kostnaderna som täcks vid fyra alternativa ersättningsnivåer.

Alt 1 Alt 2 Alt 3 Alt 4 Produktionsstöd 15 000 kr 20 000 kr 25 000 kr 30 000 kr Täckningsgrad 54 % 71 % 89 % 107 %

För att förlaget skall få sina direkta kostnader täckta krävs i de olika fallen följande försäljning.

Alt 1 Alt 2 Alt 3 Alt 4 Underskott efter stöd 13 000 kr 8 000 kr 3 000 kr — Behov av ytterligare försäljning 2 425 ex 1 250 ex 470 ex

[ detta fall synes ett produktionsbidrag i storleksordningen 16 000—— 18 000 kr vara motiverat. Om titeln i räkneexemplet ovan vore royaltyfri borde stödbeloppet med i övrigt oförändrade förutsättningar kunna minskas med åtminstone 5 000 kr.

Utredningen föreslår att 1 milj kr avsätts i produktionsbidrag, vilket bör medföra att minst ett 50—tal klassiker årligen kan ges ut på ovan angivna villkor. Utredningen anser att ca en tredjedel av stödbeloppet bör gå till utgivning av svenska klassiker och ca två tredjedelar till de utländska.

Särskilda kvalitetsanspråk kan ställas på översättningarna av just klassiker. Detta förutsätter bl a att översättarna erhåller en god ersättning för sitt arbete, något som i dag ofta icke är fallet. I övrigt hänvisas till de åtgärder i syfte att höja översättningarnas kvalitet som diskuterats i föregående avsnitt. De bör givetvis vidtagas också vid klassikeröversätt- ningarna.

De förlag som erhåller stöd skall som motprestation ställa 1 250 ex av den stödda titeln till statens förfogande. Dessa fördelas sedan till bibliotek och bokhandel på samma sätt som den nya svenska skönlittera— turen. Kostnaderna för att distribuera 40 000 band till biblioteken beräk- nas till lika många kronor. Kostnaderna för sambindning av de 25 000 band som skall gå till länsbiblioteken beräknas till 125 000 kr. Till detta kommer nämndens administrationskostnader på 30 000 kr. Totalkostna- den för stöd till utgivning av klassiker blir sålunda ca 1,2 milj kr.

Lagerstöd. Som framgår av utredningens branschstudier1 beror klassiker- beståndets otillräcklighet inte bara på att nyutgivningen är vikande utan också på att enskilda titlar utanför serierna har sålts ut eller på annat sätt försvunnit ur lagerhållningen.

Denna utveckling har varit successiv men speciellt stark under den senaste femårsperioden. Mycket tyder på att strikt företagsekonomiska bedömningar blivit vanligare på förlagen. Lagerhållningskostnaderna — dels i form av kapitalkostnader och dels i form av lageromkostnader — har stigit och blivit alltmer uppmärksammade under senare år. Detta har inneburit att titlar som inte uppnått en viss årlig minimiförsäljning realiserats eller makulerats. Åtskilliga klassiker som tidigare under decen- nier räknats som stapelvaror har på detta sätt under senare år försvunnit. Speciellt drabbade är naturligtvis de mer exklusiva och svårsålda titlarna.

Utredningen finner det angeläget att hejda ovan beskrivna utveckling och att aktivt främja lagerhållningen av litteratur med bestående värde. Det synes enklast och effektivast att införa ett stöd där ett visst belopp utgår för varje lagerfört exemplar. Kontakter med branschrepresentanter och utredningens egna beräkningar tyder på att ett sådant stöd kan hållas ganska lågt och ändå få önskad effekt. Ett belopp om 10 öre per lagerhållet exemplar och år får anses vara lämpligt. Stödet bör under en försöksperiod få en sådan utformning och omfattning. Efter en treårs- period torde formerna kunna fastställas mera definitivt. Eventuellt får man då lämna den enkla form som här föreslagits för att bl a ta hänsyn till den enskilda titelns omfång och produktionskostnad.

l branschstudierna gjordes en uppskattning av antalet lagerförda klassikerutgåvor år 1971. Sammanlagt kom man fram till en siffra om ca 1 500 utgåvor, uppdelad på svenska klassiker (300), allmänt erkänd svensk 1900-[alslitteratur (350), utländska klassiker (450) och allmänt erkänd utländsk IQOO-talslitteratur (400). Av dessa titlar har en inte obetydlig del försvunnit under senare år, och några av dem som fortfarande lagerförs finns i så små upplagor att man knappast kan räkna med dem. Som visats i branschstudien finns också en rad verk i dubbla, ibland ända upp till nio, utgåvor. Med tanke på att en del utgåvor av olika skäl, t ex dålig översättning, kan anses vara umbärliga bör antalet för stöd aktuella klassikerutgåvor kunna beräknas till ca 1 000. Det ligger naturligtvis inte i samhällets intresse att stimulera förlagen till att hålla för stora upplagor. Stödet bör därför endast utgå upp till en upplaga om 3 000 exemplar. Man bör också ställa vissa minimikrav på den lagerhållna upplagans storlek. Upplagor under 100 exemplar bör sålunda inte komma ifråga för stöd. Som argument härför kan man bl a anföra att stödbeloppen skulle bli så små att de inte skulle få någon stimulanseffekt utan endast orsaka administrativt besvär.

Alla nu utgivna klassiker och allmänt erkända titlar, som utgivits i originalversion för mer än 20 år sedan, bör kunna komma ifråga för detta stöd. De titlar som i en framtid kommer att utges med produktionsstöd skall dock inte omedelbart kunna komma ifråga för lagerstöd. [ villkoren för produktionsstöd stipuleras, som framgått ovan, att förlaget förbinder sig att lagerhålla den stödda titeln i fem år. Först efter denna period kan produktionsstödda titlar bli aktuella för lagerstöd.

1 En bok om böcker, SOU 1972:80,s 398.

Den genomsnittliga lagerhållningen för de 1 000 titlarna skulle kunna uppskattas till ca 2 000 exemplar per titel. Kostnaden för stödformen kan då beräknas till 1 000 x 2 000 x 0:10 = 200 000 kr. Utredningen finner detta belopp vara lämpligt som förstaårsanslag för lagerstöd åt klassiker o d. Anslaget bör handhas och utdelas av den ovan beskrivna klassikernämnden. Förlagen skall årligen till nämnden skicka ansök- ningar om stöd. [ ansökningarna anges lagerhållningen av varje titel. Varje förlag skall vid kontroll kunna redovisa angivna exemplar.

Man kan anta att lagerhållningsproblemet i en framtid kommer att ägnas allt större uppmärksamhet. Den tekniska utvecklingen torde kom- ma att medföra ökade möjligheter att rationellt lagerhålla litteratur på annat sätt än i form av tryckta överupplagor i förlagens lagerlokaler. Det kan också diskuteras om inte vissa fördelar står att vinna genom införandet av ett centralt lagringssystem för angelägen litteratur. Vidare undersökningar och studier av dessa problem bör göras, eventuellt i samarbete mellan stat och bransch. I de överläggningar som förutsätts mellan staten och branschen i frågor rörande litteraturstödet bör även denna problematik dryftas.

De samlade kostnaderna för klassikerstödet blir enligt utredningsförsla- get ca 1,4 milj kr/år uppdelat på 1,2 milj kr i produktionsstöd och 0,2 milj kr i lagerstöd.

Facklitteratur

Bokens betydelse som kunskaps- och informationskälla är självklar och har också starkt framhävts i utredningens målsättningskapitel. Utred- ningen har emellertid lagt tyngdpunkten för sina undersökningar och förslag inom det skönlitterära området. Att så skett beror endast på de olikartade förutsättningar, som gäller för utgivning av fack- respektive skönlitteratur.

För facklitterär utgivning föreligger — till skillnad från skönlitterär — oftast ett klart definierbart behov, även om det är fråga om sinsemellan så varierande produkter som en vetenskaplig avhandling, en lärobok, en debattbok i ett aktuellt ämne eller en handbok i trädgårdsskötsel. 1 ett samhälle som vårt, där utbildning och fortbildning, studiecirklar och självstudier främjas och uppmuntras på olika sätt, skapas ett ständigt behov av faktaböcker i vidaste mening som på ett gynnsamt sätt påverkar utgivningsmöjligheterna. Man kan t o rn hävda att utgivningen av facklit- teratur redan åtnjuter ett starkt indirekt stöd av generell natur genom de åtgärder staten vidtagit, framför allt inom utbildningssektorn. Utgiv- ningen av facklitteratur har också mer än fördubblats under de senaste 20 åren; under de senaste fem åren har i genomsnitt ca 5 500 facklitterära titlar per år utgivits, en både absolut sett och i relation till övriga länder aktningsvärd siffra.l

I princip har utgivningen ökat inom alla ämnesområden; för en viktig del av ökningen har debattlitteratur i framför allt ekonomiska och politiska frågor, utgiven i pocketutförande, svarat.2 *Detta innebär naturligtvis inte att alla kategorier inom facklitteraturen expanderar. Tydliga brister kan iakttas i utgivningen av t ex grundligare essäer och översättningar av

1 Jfr En bok om böcker, SOU 1972:80, s 212 ff.

2 På sistone synes eniel- lertid en nedskärning av utgivningen av detta slags litteratur ha inträffat.

vissa internationella standardverk, som det ofta refereras till i svensk och utländsk debatt.

Utredningen ser sålunda inget behov av att införa något generellt statligt stöd till utgivningen av facklitteratur. Att finna former för generellt stöd till en viss begränsad del av facklitteraturen är ytterst svårt. Utredningen har ej lyckats finna någon lösning på avgränsningsproble- men, man hamnar i valet allt eller intet.

Utredningen vill heller inte i enlighet med tidigare uttalade principer föreslå ett selektivt förhandsstöd till ny, ännu ej publicerad facklitterär utgivning på svenska.

Författarna av facklitteratur får således liksom hittills, i den mån förlagen ej förmår uppfylla rimliga förpliktelser, förlita sig till arbetssti- pendier och projektbidrag från författarfonden, forskningsråden, kultu- rella fonder, till akademiska stipendier etc. Behovet av ytterligare insatser längs dessa vägar bör övervägas av ansvariga instanser.

Utredningen vill emellertid föreslå att den instans, som kommer att anförtros administrationen av litteraturstödet, närmare skall pröva olika möjligheter att göra även debattböcker med litterär prägel delaktiga i det stöd, som automatiskt skall utgå till den nya svenska skönlitteratu- ren.1

Däremot vill utredningen nu föreslå införandet av ett direkt statligt stöd för att tillgodose det dokumenterade behovet av översättningar av större internationella standardverk av allmänt intresse inom olika områ- den.? Stödet bör fördelas av speciellt sakkunniga, som successivt bytes ut. Stödet bör utgå som produktionsbidrag i förhand och förknippas med vissa villkor framför allt vad gäller lagerhållningen men också vad gäller priset på sätt som beskrivits i föregående avsnitt om klassikerutgivningen. Även i detta fall bör de sakkunniga kunna arbeta både med ansökningar och på eget initiativ. Utredningen föreslår att 400 000 kr avsätts för denna stödform, vilket bör medföra att ett 20-tal sådana verk kan utkomma årligen.

De förlag som einåller stöd skall som motprestation ställa 1 250 ex till statens förfogande. Dessa vidarebefordras sedan till bibliotek och bokhan- del på sätt som tidigare beskrivits. Kostnaderna för att distribuera 16 000 band till biblioteken beräknas till 16 000 kr. Kostnaderna för sambindning av de 10 000 band som skall gå till länsbiblioteken beräknas till 50 000 kr. Därtill kommer administrationskostnader om 15 000 kr. Den samlade kostnaden för detta stöd blir alltså ca 480 000 kr.

Barn och ungdomslitteratur ”Intresset för läsning och förmågan att läsa med urskillning och behåll— ning grundläggs i barndomen. Bokbrist ibarndomsmiljöerna och försum- melser i den tidiga lästräningen kan för all framtid blockera tillträdet till litteraturen.” Så inleder en av utredningen tillsatt expertgrupp sitt förord till en studie av litteraturens roll i skolan.3 Gruppen framhåller bl a en svårighet som lärarna under senare år ställts inför, nämligen det starkt ökade utbudet av triviallitteratur för barn och ungdom genom Pressby- råns kiosker och andra lättillgängliga försäljningsställen. Undermåliga

1 Jfr även den ovan på s 297 f förda diskussionen om systemet med dubbel- klassificering.

2 Jfr avsnitt 4.1.3 och SOU 197 2:80, kapitel 14. 1 det sistnämnda kapitlet redovisas tillgängligheten av facklitteratur på svens- ka inom några olika spe- cialområden och jämförs med den internationella utgivningen på dessa om- råden. Studien syftade framför allt till att belysa problem inom den sektor av den svenska bokutgiv- ningen som berör ut- ländska förhållanden. De utgivningsområden som behandlades var Sovjet, Östeuropa, Mellersta Östern-krisen, EEC (EG), Strategi, Latinamerika och Afrika "söder om Sahara”. Luckorna i ut- givningen var påtagliga och all sannolikhet talar för att liknande brister råder inom en rad olika ämnesområden.

3 Litteraturen i skolan, SOU 1973:1.

och schablonartade bilderböcker och fabriksmässigt producerade serier av barn- och ungdomsböcker riskerar att ensidigt påverka barnens läsning och hämma deras smakutveckling. Här måste en motvikt skapas av kvalitetslitteratur, som bör göras tillgänglig på ett bättre sätt både för köp och lån och i samverkan mellan skola och bibliotek. Utredningen återkommer till det senare problemet i avsnitt 10.5.1.

Som visats i avsnitt 4.1.3 har utgivningen av barn— och ungdomsböcker starkt expanderat under det senaste decenniet. Utredningens branschstu- dier visar också att denna utgivningssektor var den enda som totalt sett hade rimlig lönsamhet. Det föreligger alltså inte av ekonomiska skäl något behov av generellt stöd för denna utgivning. Däremot föreligger ett starkt behov av att garantera en god och jämn utgivning och spridning av kvalificerad barn- och ungdomslitteratur, både i original och i översätt- ning. Detta måste ske om man vill nå målet att skapa goda läsvanor och en kritisk inställning till skräplitteraturen.

Utredningen håller fast vid sin princip att icke selektivt förhandsstödja ny, tidigare ej publicerad svensk litteratur utan föreslår i stället ett produktionsstöd i efterhand för att främja utgivningen av kvalitetsböcker för barn och ungdom. Stödet bör fördelas av en nämnd. Denna skall vara sammansatt av personer med dokumenterad sakkunskap inom området, vilka successivt bytes ut för att garantera mångsidighet i bedömningen. Nämnden skall liksom övriga föreslagna nämnder arbeta självständigt inom ramen för tilldelade medel. Även i detta fall underlättas nämndens arbete — liksom den offentliga diskussion nämndens beslut kan föranleda — av att hela årsproduktionen föreligger vid bedömningstillfället och att recensioner etc om de olika böckerna finns att tillgå.

Utredningen är medveten om att förslaget om selektivt stöd kan bli föremål för delade meningar. Vi finner dock att ett generellt stöd dels icke fn är ekonomiskt motiverat, dels skulle riskera att misskrediteras genom att även gynna schablonlitteraturen. Utredningens olika förslag till stöd för utgivningen är kopplade med åtgärder som är avsedda att förbättra spridningen och därmed läsningen av den litteratur som erhåller stöd. Detta gäller även för barn- och ungdomslitteraturen. De titlar som erhåller stöd avses, som närmare utvecklas nedan, spridasi 1 500 ex tilli första hand institutioner o d där barn vistas.

[ den allmänna debatten och i skrivelse till utredningen från organisa- tioner och institutioner som Barn- och ungdomsboksrådet, Sveriges Förskollärares Riksförbund, Stockholms förskoleseminarium, Sveriges författarförbund och Föreningen Svenska tecknare har rests starka krav på åtgärder för att väcka och vidmakthålla barns och ungdoms intresse för läsning av värdefull litteratur. Kvalitetsfrågan har därvid ställts i centrum. Den av litteraturutredningen tillsatta expertgruppen har i sin studie kring litteraturens ställning i skolan (SOU l973:1) starkt under— strukit dessa krav. lnom ramen för ett generellt stödsystem kan inte undvikas att även sådan litteratur, som ovan nämnda organisationer vänder sig mot, skulle komma att distribueras i 1 500 ex till barninstitutioner av olika slag. En sådan ordning synes mindre välbetänkt. Dessutom kan man inte bortse från att ansvariga bibliotekarier och pedagoger mycket väl skulle kunna

komma att vägra att ta emot och använda den litteratur som stödsyste- met avser erbjuda dem om inte ett urval gjordes. Det kan i sammanhanget nämnas att man i Norge, där man ju använder ett generellt stödsystem för ny inhemsk skönlitteratur för vuxna, med statsmedel köper ett mindre antal titlar barnlitteratur — 1972 var det 32 titlar — som sedan sänds ut till institutioner av olika slag.

Även om utredningen sålunda inte förordar ett generellt stöd bör dock så många titlar medtagas att urvalsproblemet blir mindre ömtåligt. Utredningen föreslår att 100 titlar tilldelas produktionsstöd i efterhand. Stödet bör gå både till svensk originalutgivning och till översättningar. En viss kvot bör årligen avsättas för konstnärligt illustrerade barnböcker. Med den föreslagna omfattningen kan ungefär var tredje bok utanför den seriemässigt producerade schablonlitteraturen stödjas. Som en jämförelse kan nämnas att Bibliotekstjänsts kvalitetsurval, som baseras på ett års utgivning, brukar omfatta ett 80—tal titlar. Stödet kommer att innebära både en belöning för och stimulans till kvalitetsutgivning.

Böckernas utseende varierar starkt inom denna utgivningsgenre både vad gäller format och utförande; här finns allt från pekboken till den normala löpande texten. Det är därmed förenat med betydande svårighe- ter att inom denna utgivningssektor använda den arkersättningsmodell som i övrigt föreslagits. Utredningen föreslår därför att produktionsstö- det bör utgå med 50% av bokens pris eller m ao att ett visst antal exemplar — 1 500 # stödköpes i efterhand med 50 % rabatt. Rabattsat- sen motiveras dels av det höga antalet exemplar, dels av att inköpen sker ett år efter utgivningen, då boken haft sin normala försäljningsperiod. Som tidigare betonats är prisfrågan viktig för utredningen. De olika stödåtgärder utredningen föreslår förutsätts leda till lägre bokpriser. Den ovan föreslagna metoden för stödköp av barn- och ungdomslitteratur skulle teoretiskt sett kunna innehålla en risk för att förlagen kunde höja priserna på kvalitetsböcker. Utredningen finner emellertid denna risk ytterst liten. Stödköpen sker i efterhand. Boken har varit ute på markna- den under ett år och förlagen är naturligtvis beroende av den normala försäljningen under denna tid. Ett högt pris skulle leda till visst köpmot- stånd; vidare vet inte förlagen med säkerhet vilka böcker som väljs ut för stödköp.

[ syfte att eliminera eventuella incitament till prishöjningar föreslår dock utredningen att ett ersättningstak införes. Medelpriset på Biblio- tekstjänsts kvalitetsurval ligger fn på ca 15 kr. Utredningen föreslår att statens produktionsstöd skall maximeras till 8 kr per exemplar. Av varje utvald titel stödköpes alltså 1 500 exemplar. Dessa fördelas sedan till bokhandel och bibliotek på samma sätt som skönlitteraturen för vuxna, dock med den skillnaden att länsbiblioteken i detta fall erhåller 750 ex för att kunna ge institutioner o (1 där barn vistas en god bokförsörjning.

Som ovan antytts finns en liknande stödordning för barn— och ungdomslitteraturen i Norge, den s k lilla inköpsordningen. Även idetta fall inköps ett visst antal titlar — vanligen 30 a 35 — i efterhand ur def gångna årets produktion. Inköpen ombesörjs av en Speciell nämnd med åtta ledamöter, som utnämns av Kirke- og undervisningsdepartementet

efter förslag av olika organisationer. I nämnden sitter bibliotekarier, lärare, psykologer och barn- och ungdomsboksförfattare. Titlarna inköps i 500 ex och fördelas sedan direkt till barninstitutioner av olika slag.

Utredningens förslag skiljer sig alltså från den norska ordningen främst genom fördelningen av de stödköpta böckerna. Utredningen har ingående prövat tanken på att föreslå ett distributionssätt liknande det i Norge. Utredningen finner det emellertid ändamålsenligare att låta även dessa böcker fördelas via bibliotekssystemet. Det är utredningens uppfattning att barn som vistas på sjukhus etc är bättre betjänta med en allmänt förbättrad biblioteksverksamhet på dylika institutioner. De förslag om förstärkning av länsbibliotekens resurser som lämnas nedan har bl a detta syfte.

Vad gäller den stora brist på böcker som råder inom förskolan' och som skulle kunna lindras genom en direktfördelning av stödköpta böcker vill utredningen i korthet anföra följande. Inom ramen för en framtida allmän förskola, som alltså ingår som en integrerad del i det övriga skolsystemet, bör alla läromedel för detta stadium — och dit hör i hög grad böcker — finansieras och administreras på sätt som gäller för skolsystemet i övrigt. Däremot bör, som närmare utvecklas nedan, ett intimt samarbete ske mellan bibliotek och förskola.2 Genomsnittspriset för de titlar som kommer ifråga för stöd torde ligga kring 15 kr. Staten betalar således i genomsnitt 7:50 per exemplar, vilket vid inköp av 100 titlar i 1 500 exemplar innebär en kostnad på 1 125 000 kr för produktionsstöd till barn- och ungdomslitteraturen. Kostnaderna att distribuera 105 000 band till biblioteken uppgår till 105 000 kr. Där- till kommer sambindningen av länsbibliotekens 75 000 exemplar som torde erfordra 375 000 kr. Slutligen kan nämndens administrationskost- nader beräknas till 30 000 kr. Den samlade kostnaden för detta stöd blir alltså ca 1 635 000 kr.

I övrigt bör nämnden få i uppdrag att, om behov uppstår, förbereda införandet av ett lagerstöd motsvarande det som ovan föreslagits för klassiker.

Företagsstrukturen inom förlagsområdet

Som framgått av avsnitt 4.2 är förlagskoncentrationen betydande inom flera viktiga utgivningskategorier. Om utvecklingen girige därhän att ett fåtal personer skulle svara för nästan alla utgivningsbeslut inom väsentliga områden kan detta medföra ett allvarligt hot mot både utgivningens mångsidighet och litteraturens utveckling. Det är därför viktigt att de föreslagna stödformerna inte ger upphov till en ytterligare förlagskoncen- tration. Utredningen finner det angeläget att samhället därutöver främjar nyetablering av förlag samt de mindre förlagens fortbestånd och utveck- ling.

Utredningen har alltså tagit hänsyn till koncentrationsproblemen i sina förslag om produktionsstöd. Arkersättningen innebär i sig att mindre förlag får en relativt sett gynnsammare ställning. Kapitalbehovet blir nämligen mindre genom att den ekonomiska risken att ge ut en titel minskar. Det försteg som de större förlagen har genom sina möjligheter

1 Med förskola avses här alla de institutioner som arbetar med barn som ännu ej börjat grundskolan.

? Jfr avsnitt 10.5.1.

att anskaffa kapital reduceras därmed. Dessutom skall, som framgått ovan, inget förlag kunna erhålla mer än 20 procent av det samlade stöd, som utgår till svensk skönlitteratur. Även vid fördelningen av det selektiva stödet har utredningen rekommenderat att respektive nämnder skall eftersträva mångsidighet i förlagshänseende.

De former för produktionsstöd, som utredningen föreslagit, är neutrala i relation till olika företagstyper på förlagsområdet. Förlag ägda av enskilda, av staten, av kooperativa sammanslutningar eller av folkrörelser- na kan således i lika mån utnyttja stödformerna. Det är önskvärt med en tävlan mellan olika typer av företag inom förlagsområdet även i fram- tiden. I den mån de nu dominerande privatägda förlagen försummar viktiga utgivningsuppgifter kan det visa sig angeläget att andra typer av förlag vidgar sina insatser.

Det kan anmärkas att det statliga förlaget Liber AB med dotterföretag har principiella möjligheter att redan nu bedriva en allmän utgivning.

Vad beträffar folkrörelseförlagen kan det hävdas att folkrörelsernas betydelsefulla roll i det svenska samhället gör det angeläget att bättre möjligheter skapas för dem att även bedriva förlagsverksamhet. Utred- ningens förslag främjar även folkrörelseförlagen men utredningen har avstått från att framlägga särskilda förslag för denna förlagstyp med hänsyn till att detta måste betraktas som en del av det större problemet, nämligen vilka krav folkrörelserna kan ställa i fråga om statligt stöd till sin verksamhet. Problem i samband härmed kan förtjäna att uppmärk- sammas vid utformningen av det statliga stödet till folkrörelserna.

För upphovsmännen kan det te sig angeläget att vinna insyn i och inflytande över själva utgivningen. Detta är bakgrunden till de initiativ till producentkooperativ verksamhet inom förlagsområdet som förekommit under senare år. Utredningens positiva inställning till sådana försök har kommit till uttryck idess rekommendationer till utbildningsdepartemen- tet att lämna statligt stöd vid startandet av Författarförlaget och av ”För- fattares bokmaskin".1

De väsentligaste förutsättningarna för mångfald i förlagshänseende ligger emellertid inom branschen själv. De gemensamma och enhetliga avtalen med bokhandeln samt det förhållandet att denna är självständig gentemot storförlagen garanterar relativt goda försäljningsmöjligheter för de mindre förlagen. Gemensamma satsningar på katalogmaterial gör det också möjligt för dessa att utan stora fasta kostnader informera allmän— heten om sin utgivning. I avsnitt 4.3.2 visas också att utformningen av Seeligs verksamhet har en avgörande betydelse för småföretagens arbets- villkor. Dessa kan hos Seelig bl a köpa tjänster som storförlagen själva ombesörjer. Branschens agerande i dessa frågor bör därför följas även i fortsättningen.

Utredningen finner emellertid att även direkta statliga insatser måste göras för att garantera en spridning i utgivningsbesluten. I avsnitt 4.3 visas att även mycket små förlag behöver ett icke obetydligt startkapital samt att detta behov är speciellt stort om utgivningen skall inriktas på svensk skönlitteratur. I samma avsnitt påpekas att lånemöjligheterna i bank är mycket begränsade för sådana förlag.

Utredningen föreslår därför inrättandet av en statlig fond med syftet

1 Jfr remissyttranden den 30 september 1969 ang stöd till Författarför- laget och den 3 septem- ber 1973 ang ”Förfat- tares bokmaskin”. För- fattares bokmaskin kan beskrivas som en kol- lektiv tryckericentral, som skall göra det möj- ligt för författare att själva producera sina böcker till självkostnads- pris. För ett närmare studium av Författar- förlagets verksamhet hänvisas till analysen ibilaga G, 5 438.

att dels stödja nyetablering, dels förbättra förutsättningarna för mindre och medelstora förlag. Fonden bör i sitt arbete beakta behovet av olika förlagstyper och därvid också främja etablering av regionala förlag för att motverka koncentrationen av förlagsverksamhet till Stockholm.

Fonden bör vidare främja tillkomsten av faciliteter för att ge ut böcker på eget förlag till självkostnadspris. Utredningen finner det vara en tilltalande målsättning att ge många människor tillfälle att utan större kostnader publicera sig i bokform. En på några punkter subventionerad service — tex i form av lokalhyra och del av lönekostnader för någon anställd — som hjälper en skribent att förvandla ett manus till en bok medför inga orimliga kostnader. Det kan nämnas att Författares bok- maskin begärde 21 000 kr i statligt stöd vid startandet av en verksamhet av liknande slag.

Själva framställningskostnaden för en bok på 150 sidori en upplaga på tex 500 ex kan beräknas till ca 2000 kronor. Detta förutsätter att författaren själv bidrar med visst arbete. Inom en sådan kostnadsram får den enskilde möjlighet att se sitt manus i tryck och sprida det inom en begränsad krets. De problem som sammanhänger med en mer allmän spridning av boken ifråga löses inte därmed.

Fonden bör i sitt arbete också beakta de språkliga minoriteternas speciella problem i förlagshänseende.

Verksamheten bör i första hand inriktas på utlåning av pengar. Fonden bör kunna satsa på projekt som innebär betydande risktagande. Amorte- rings- och räntevillkoren bör kunna göras mycket fördelaktiga. Det årliga underskottet för fondens utlåningsverksamhet behöver inte bli stort. Utredningen har räknat med en total utlåning om 3 milj kr. Underskottet bör i sådant fall inte överskrida 200 000 kr. Utlåningsbesluten bör fattas av en särskild fondstyrelse.

Det utländska inflytandet i den svenska förlagsverksamheten är mycket begränsat; endast ett fåtal förlag ägs av utländska intressenter. Dessa förlag verkar huvudsakligen på postorder-, massmarknads- och bok- klubbsområdet.

I några länder har emellertid inflytande från utländskt förlagsväsen blivit omfattande och oftast uppfattats som besvärande. Det gäller huvudsakligen mindre länder tillhörande stora språkområden. I Kanada har problemet redan fått politiska konsekvenser. En statlig kommission har nyligen lämnat förslag till stödformer, vilkas syfte är att minska de USA-ägda förlagens inflytande på den kanadensiska bokutgivningen.

Holland är ett exempel på att inflytande kan förekomma också från länder med annat språk; både Tyskland och Storbritannien har relativt betydande förlagsintressen i Holland trots att den inhemska förlagsnä- ringen är väl utvecklad. Det är därför inte uteslutet att utländska kapitalintressen i en framtid kan komma att söka sig även till den svenska bokmarknaden. Enligt uppgift har det i olika sammanhang också före- legat planer på inköp av svenska förlag. En utveckling, som ginge därhän att viktiga svenska förlag skulle komma under dominerande utländskt inflytande, måste betecknas som olycklig. Samarbete mellan svenska och utländska förlag bör välkomnas, men om utländska intressen — vare sig de är av ekonomisk, politisk eller ideell art — finge möjligheter att

påtagligt påverka bokutgivningens inriktning skulle en allvarlig situation uppstå.

En betydande del av den svenska bokutgivningen sker på förlag, vilkas bolagsordning innehåller en s k utlänningsklausul. Enligt en lag från år 1916 -- kompletterad år 1973 — måste sådana bolag inhämta Kungl. Maj:ts tillstånd om mer än 20 procent av bolagets aktiekapital överförsi utländsk ägo.

l lagtexten heter det att Kungl Maj:t kan förbjuda försäljning till utländska intressenter i det fall transaktionen skulle strida mot ”väsent— liga allmänna intressen”. En försäljning av ett viktigt svenskt förlag till utländska intressenter får anses strida mot väsentliga allmänna intressen.

Alla förlag är inte aktiebolag och alla aktiebolag har inte en utlännings- klausul i sin bolagsordning. Risken för ett okontrollerbart utländskt inflytande i svensk bokutgivning kvarstår alltså.

Nyligen har en statlig utredning angående utländskt övertagande av svenska företag tillsatts.1 Litteraturutredningen anser det önskvärt att ifrågavarande utredning tar upp frågor som rör utländskt inflytande inom olika mediasektorer, bl a boksektorn, och att man särskilt prövar förut- sättningarna att genom lagstiftning begränsa utländska intressens möjlig- heter att påverka den svenska bokutgivningens inriktning.

10.3 Biblioteken 10.3.1 Allmänt

De i anslutning till utredningens biblioteksförsök genomförda sociologis- ka undersökningarna, biblioteksförsöken själva och analyserna av dem samt tillgänglig statistik ger entydigt vid handen, att folkbibliotekens betydelse för litteraturdistributionen för varje år blir allt större. Orsaker- na är många: biblioteken är som regel de äldsta kommunala kulturinstitu- tionerna och har i många kommuner fått sina krav väl tillgodosedda, behovet av litteratur och förmågan att utnyttja litteratur har ökat, biblioteken och bibliotekspersonalen har målmedvetet strävat efter att nå så många av samhällets invånare som möjligt, staten har genom olika stödåtgärder i form av direkta bidrag och systematisk rådgivning gett impulser till utveckling, rationalisering och samverkan. Till de ökade utlåningssiffrorna har även en i sig negativ omständighet medverkat, nämligen de höga bokpriserna. Dessa har sannolikt gjort det attraktivare för många att utnyttja biblioteken för att tillgodose sitt läsintresse. lntervjuundersökningen i de fem samhällena visade bl a, att ju mer bokintresserad man var, ju fler böcker man läste, desto större andel av dessa böcker fick man tag i genom att låna dem på bibliotek.

Parallellt med folkbibliotekens utveckling som distributörer av littera- tur går en annan utveckling, som ger biblioteket en central plats i det kommunala kulturlivet över huvud. Kulturrådet pekar på att biblioteken har en stor ämnesmässig bredd, att de arbetar med en rad olika media och att de i växande utsträckning svarar för allmänkulturella arrangemang.2

Den roll folkbiblioteken redan Spelar gör det angeläget att precisera de krav som kan ställas på en effektiv biblioteksorganisation mot bakgrun-

1 Utredningen tillsattes den 10 augusti 1973 och har i riksdagsberättelsen erhållit beteckningen Ju 1973117.

2 Ny kulturpolitik, SOU 1972:66, s 284.

den av de bedömningar som utredningen gjort i olika sammanhang. Biblioteket skall i rent yttre mening vara lättillgängligt. Det innebär en decentraliserad organisation, tillräckligt öppethållande, uppsökande verk- samhet, enkla rutiner. Det skall inte finnas några ekonomiska hinder för den enskilde att utnyttja biblioteket: boklånen skall vara kostnadsfria. Bokutbudet skall ha bredd, kvalitet och en sammansättning som svarar mot befolkningens intressen. Det skall med andra ord finnas lättläst litteratur vid sidan om komplicerade specialarbeten, de mycket efterfrå- gade arbetena skall finnas i tillräckligt antal exemplar, och det skall finnas ett effektivt fungerande samarbete mellan biblioteken så att det ena biblioteket kan låna av det andra de böcker som det inte självt äger. I biblioteksverksamheten skall finnas starka inslag av allmänkulturell verk- samhet.

Det framgår av de redovisningar som gjorts i anslutning till utred- ningens studier av läs-, bok- och biblioteksvanor att folkbiblioteken trots en genomsnittligt god standard långt ifrån alltid fyller de här nämnda kraven. Standarden är mycket ojämn, bokbestånden otillräckliga, stora befolkningsgrupper står praktiskt taget främmande för biblioteksverk- samheten. Utredningen kommer i det följande att i anslutning till de stödåtgärder som diskuterats i kapitel 6 lägga fram förslag som syftar till standardutjämning och standardförbättring. Vägledande för utredningen har därvid varit en önskan att göra litteraturen tillgänglig för vad som i utredningsdirektiven har kallats för å ena sidan ”grupper med ett ådagalagt men ej tillgodosett behov” av litteratur och å andra sidan ”helt nya grupper av läsare”, grupper som av fysiska, psykologiska eller ekonomiska orsaker hindras från att få kontakt med böckerna. Förslagen läggs fram under rubrikerna Allmänna föreskrifter, Stöd åt kommunala bibliotek, Stöd ät länsbibliotek, Stöd åt lånecentraler, Tillsynsmyndig- het, Bibliotekstjänst.

Generellt kan om förslagen inom detta utredningsavsnitt sägas att de i flera fall innebär ett preciserat ställningstagande från utredningens sida även i detaljfrågor. Detta skiljer denna framställning från de avsnitt som behandlar produktionen och den kommersiella distributionen av böcker. Orsaken är närmast den att förslagen berör ett område, som länge varit föremål för statsmakternas åtgöranden och där problemen ingående belysts i utredningar, petitaframställningar och riksdagsdebatter. För övriga utredningsavsnitt föreslås däremot principiellt nya statliga stödåt- gärder som först måste prövas på olika sätt innan de kan få en mera slutgiltig form. Därtill kommer att biblioteksverksamheten helt bedrives med allmänna medel vilket gör att konsekvenserna av olika åtgärder lättare låter sig beräknas.

I särskilda kapitel behandlar utredningen frågan om stöd till de språkliga minoriteternas och de vuxna läshandikappades litteraturförsörj- ning. Däremot har utredningen inte ansett sig böra ta upp frågor rörande den litteraturförsörjning som bekostas av medel under andra huvudtitlar än utbildningsdepartementets (bibliotek inom krigsmakten, bibliotek vid fångvårdsanstalterna). Utredningen nöjer sig med att understryka vikten av att de här berörda biblioteken får tillräckliga resurser för att kunna erbjuda ett bokurval av erforderlig omfattning och sammansättning.

10.3.2 Allmänna föreskrifter

Så länge man har kunnat tala om modern folkbiblioteksverksamhet i vårt land har det stora flertalet av de lokala biblioteken haft kommunen som huvudman. Under de sextio år, då staten gav direkt stöd till verksamhe- ten, var vissa villkor fästade vid bidragen. Villkoren innefattade bla föreskrifter angående fria boklån, bokbeståndets karaktär, öppethållan- det, bibliotekariens kompetens, lokalernas lämplighet. Bibliotekariens kompetens och lokalernas lämplighet skulle prövas av tillsynsmyndighe- ten. För närvarande finns inga generella bestämmelser för de kommunala biblioteken. Verksamheten regleras av varje kommun för sig. Den enda form av vägledande anvisningar som finns är de rekommendationer, som utfärdats i anslutning till rationaliseringsundersökningarna 1960 och 1972 och bakom vilka står representanter för skolöverstyrelsen, kom- munförbundet och de anställdas organisationer.

I kapitel 6 har lämnats en utförlig redogörelse för den diskussion som förts kring frågan om lagstiftning på biblioteksområdet. Utredningen är inte beredd att föreslå någon lagstiftning som skulle binda kommunerna i den ena eller andra riktningen. Man har all anledning att antaga att det engagemang, som kommunerna visat i fråga om biblioteksverksamheten, kommer att fortsätta utan några statliga påtryckningar. En lagstiftning, som enbart skulle ålägga kommunerna att upprätta bibliotek, är lika litet påkallad: med 1974 års ingång kommer som tidigare nämnts alla kommuner att ha biblioteksverksamhet. Å andra sidan anser utredningen att det är angeläget att statsmakterna fastställer vad som är folkbiblio- teksverksamhetens mål och vem som bär ansvaret för verksamhetens utformning på olika nivåer. För närvarande regleras det statliga stödet till länsbibliotek och lånecentraler genom en kungörelse.1 Enligt utred- ningens mening bör kungörelsen kunna byggas ut med ett kort inledande avsnitt, där syftet med biblioteksverksamheten preciseras och där man vid preciseringen kan fastslå att fria boklån och samverkan biblioteken emellan är grundläggande drag. Till de nuvarande bestämmelserna om länsbibliotek och lånecentraler kan fogas en paragraf, som säger att ansvaret för den lokala biblioteksverksamheten vilar på kommunen.

När det gäller länsbibliotek och lånecentraler är läget ett annat. Till båda verksamheterna utgår statligt stöd, ett stöd som enligt utredningens förslag nedan bör avsevärt ökas i samband med att biblioteken får vidgade uppgifter. På samma sätt som för närvarande är fallet bör uppgifterna preciseras av statsmakterna.

Utredningen bifogar ett förslag till kungörelse om statsbidrag till folkbiblioteksväsendet mm (bilaga E). Förslaget bygger dels på den nuvarande kungörelsen om statsbidrag till länsbibliotek och lånecentraler, dels på de anvisningar, som skolöverstyrelsen utfärdat i anslutning till kungörelsen.

Skulle den ojämna biblioteksstandarden kommunerna emellan bli bestående för någon längre tid eller utvecklingen inom biblioteksområdet ta en annan inriktning än för närvarande — om kommunerna t ex mot all förmodan och statsmakternas intentioner skulle avgiftsbelägga viss biblio- teksservice — finns det anledning att på nytt aktualisera frågan om bibliotekslagstiftning.

1 SFS 1966:108 med ändring senast 1971: 25.

10.3.3 Stöd åt kommunala bibliotek

Då man överväger vilka åtgärder som kan vidtagas för att öka bibliote- kens möjligheter att effektivt bidraga till litteraturspridningen är det två frågor som står i förgrunden. Den ena frågan sammanhänger med den ojämna standarden biblioteken och kommunerna emellan, den andra med den externa biblioteksverksamheten, dvs verksamheten utanför biblio- tekslokalerna och främst på arbetsplatserna. Erfarenheterna från biblio- teksförsöken ger vid handen, att det finns en rad andra åtgärder som påkallar bibliotekens uppmärksamhet, men de bör kunna genomföras utan särskilt stöd av statsmedel. Det kan gälla omläggning av rutiner, det kan vara fråga om bättre information, om andra bokurvalsprinciper, om annan uppställning av böckerna, om ökat öppethållande bl a söndagar, om samplanering och samverkan med andra kommunala organ och andra bibliotek, bl a skolbiblioteken. Det kan gälla tillskapande av ”konsument- råd” eller någon annan form för biblioteksutnyttjarnas medinflytande. Åtgärderna bör i flertalet fall kunna genomföras inom ramen för redan utgående anslag. ] andra fall kan man inom kommunerna ha anledning att överväga en omprioritering, minska bibliotekets service på ett område och öka den på ett annat, främst i syfte att gynna de nu missgynnande. Utredningen utgår från att kommunerna vid sin fortsatta biblioteksplane- ring kommer att ägna särskild uppmärksamhet åt dessa och andra åtgärder som kan leda till ett bättre och vidgat utnyttjande av bibliote— kens litteraturservice. För att komma till rätta med den ojämna standarden kan man — om man inte lagstiftningsvägen vill reglera biblioteksverksamheten — enligt utredningens mening tillgripa tre typer av statliga åtgärder. Man kan för det första genom information, råd och exempel stimulera kommunerna att göra insatser på biblioteksområdet. Man kan för det andra ge ett selektivt statligt stöd för upprustning och utrustning av ineffektiva biblioteksenheter. Man kan för det tredje ge länsbiblioteken resurser och möjligheter att åtminstone temporärt överta bokförsörjningen i sådana delar av länet där vederbörande kommun saknar förutsättningar att på egen hand organisera en meningsfull verksamhet. Utredningen återkom- mer nedan under punkten 10.36 till frågan om central information och under punkten 10.3.4 till länsbibliotekens insatser. I detta avsnitt be- handlas frågan om stöd till de kommunala bibliotekens utrustning och upprustning.

Som framgår av redovisningen i avsnitt 1.1 utgår för närvarande ett statligt stöd till utvecklingsverksamhet mm vid folkbiblioteken. För budgetåret 1973/74 har under denna rubrik anvisats 3 185 000 kr. Av beloppet är 1,3 mkr avsedda för punktinsatser, därav 0,5 mkr för förbättring av litteraturförsörjningen för invandrare. Vid fördelningen av övriga medel bör enligt statsverkspropositionen särskild hänsyn tas till glesbygdens problem. Utredningen finner det angeläget att de till punkt- insatser avsedda medlen kraftigt förstärks.

En väsentlig förutsättning för att glesbygdens biblioteksproblem skall kunna lösas är en ökad användning av bokbussar. 1970 års rationalise— ringsutredning beträffande folkbiblioteken har gjort ingående undersök- ningar angående bokbussverksamheten och har en klart positiv inställning

till bokbussens användning i glesbygdsområden.1 Av intresse är utredar- nas påpekande, att det i vissa fall kan finnas skäl att överväga om det på orter där en utlåningsstation ersätts av bussverksamhet går att komplette- ra denna med annan service. Som exempel nämnes fall när biblioteket disponerar en lokal som är värdefull från uppehålls- och miljösynpunkt eller som kan användas för allmänkulturell verksamhet, sagostunder eller liknande. Litteraturutredningen finner synpunkten beaktansvärd även om det står helt klart att det endast kan vara fråga om ett komplement. I glesbygden är bokbussen överlägsen varje annan form för litteraturdistri- bution.

[ sina anslagsäskanden för budgetåret 1972/73 anförde skolöverstyrel- sen att dittills endast ett par kommuner ansett sig kunna ansöka om punktbidrag för anskaffande av bokbuss. Orsaken till det ringa antalet ansökningar har enligt överstyrelsen varit att kommunerna enligt praxis fått bestrida halva kostnaden själva. För att effektivt förbättra glesbyg- dens bokförsörjning fann överstyrelsen det vara nödvändigt att bidrag lämnades utan krav på motprestation från sådana kommuner, som inte hade ekonomiska resurser att göra en egen insats. Överstyrelsen ansåg sig i inledningsskedet inte kunna räkna med bidrag till mer än tio kommuner eller kommunblock, vilket — med en kostnad per buss av ca 80 000 kr — skulle kräva punktbidragsinsatser om ca 800 000 kr. I sina anslagsäskan- den för 1973/74 nämner överstyrelsen, att ansökningar om bidrag till inköp av bokbussar då inkommit avseende 1,54 mkr och att ansökningar- na för budgetåret 1973/74 kunde beräknas avse ett belopp av ca 2 mkr.

Utredningen sympatiserar med skolöverstyrelsens uppfattning, att bidrag för inköp av bokbussar måste ges utan krav på motprestation från den mottagande kommunens sida. Kommunens kostnader för utrustning och drift blir ändå avsevärda, även om man måste hålla i minnet, att bokbussutlåning är en förhållandevis billig distributionsform om man räknar kostnaden i relation till antalet utlämnade lån.2 Bidrag till inköp av bokbussar bör utgå till kommuner med stor glesbygd och förhållande- vis svag ekonomi. Med ledning av bedömningar gjorda inom skolöversty- relsens bibliotekssektion beräknar utredningen, att ca 150 kommuner, utöver dem som redan anskaffat buss, kan komma i fråga för bidrag. En lämplig bokbuss kostar i dagens penningvärde ca 125 000 kr. Med dessa utgångspunkter skulle totalkostnaden blir 18,75 mkr. Om kostnaden för- delas på fem år blir årskostnaden 3,75 mkr. Med hänsyn till den förslitning som sker måste man räkna med att ett visst medelsbehov kommer att finnas även efter femårsperiodens utgång.

Bokbussarna representerar endast en sida av den upprustning som krävs för att bibliotekens böcker skall kunna nå ut till eftersatta grupper. För att inom överskådlig tid kunna åstadkomma en jämnare standard biblioteken emellan krävs betydande engångsinsatser i kommuner med svag biblioteksorganisation. Det kan gälla kommuner som uppkommit genom sammanläggning av en rad småkommuner med inga eller obetyd- liga biblioteksresurser, men det kan också gälla andra kommunbildningar där biblioteken av olika skäl inte har följt med i utvecklingen. Framför allt. är det mediabeståndet som behöver upprustas, dels i allmänhet, dels för att möjliggöra en decentralisering av utlåningen, bl a i samband med

1 Biblioteksarbete. En översyn av verksamheter. vid kommunala bibliotek, Lund 1972, s 142 ff.

2 Biblioteksarbete, Lund 1972, s 148 f.

startandet av bokbussverksamhet. Också andra sidor av biblioteksverk- samheten kan behöva upprustas. Inom ramen för punktbidragen föreslår utredningen en ny bidragsform, upprustningsbidrag, att utgå till kommu- ner för en allmän upprustning av biblioteksverksamheten. Bidraget skall i princip ha karaktären av engångsbidrag men bör kunna fördelas på högst tre är bl a med tanke på att bibliotekspersonalen skall kunna hinna med upprustningen jämsides med sitt ordinarie arbete.

För att kunna erhålla upprustningsbidrag bör kommunen kunna styrka det föreliggande behovet och möjligheterna att inom rimlig tid bygga upp en tillfredsställande biblioteksorganisation samt utfästa sig att svara för driftkostnaderna. I särskilda fall bör bidrag kunna utgå utan krav på mot- prestation från kommunens sida. För bidragens storlek bör sättas en övre gräns av förslagsvis 100 000 kr. Om man räknar med att 20—30 bibliotek årligen ansöker om upprustningsbidrag kan anslagsbehovet beräknas till 2 mkr per år. Bidragen bör kunna avvecklas senast efter en tioårsperiod.

Utredningen förordar ännu en form av selektivt stöd till de kommuna- la biblioteken. Biblioteksförsöken har klart visat vikten av att biblioteken bedriver en extern utlåningsverksamhet. Framför allt har det visat sig, att utlåningen på arbetsplatser varit en effektiv metod att nå grupper, som tidigare av olika skäl inte tagit kontakt med biblioteket. Verksamheten är kostnadskrävande, även om kostnaden per län är låg.1 Utredningen har diskuterat olika vägar att stödja den och funnit, att ett punktbidrag av hittillsvarande modell inte innebär tillräcklig stimulans för att en kom- mun skall ta upp arbetsplatsverksamhet. I viss utsträckning kan man räkna med att böcker som enligt litteraturstödsmodellen tillföres de kommunala biblioteken kan användas i arbetsplatsverksamhet men inte heller detta löser kostnadsfrågan för kommunerna. Enligt utredningens mening behövs det flerårigt stöd för att kommunerna i någon större omfattning skall starta biblioteksverksamhet på arbetsplatserna. Stödet bör syfta till att minska initialkostnaderna för biblioteken och bör kunna utgå under högst tre år i följd. Efter de tre årens slut förutsättes verksamheten ha nått en sådan stabilitet och en sådan självklarhet, att kommunen är beredd att ta på sig det ekonomiska ansvaret. Utredningen föreslår, att bidrag till biblioteksverksamhet på arbetsplat- ser utgår med högst 5 000 kr per utlåningsställe och år. För att komma i fråga för bidrag bör arbetsplatsen normalt ha minst 100 anställda. Den bör besökas av bibliotekarie minst en gång per vecka. Med kravet på minst 100 anställda blir det som regel endast stora och medelstora kommuner som kan komma i fråga för bidrag. Som biblioteksförsöken visade, var behovet av särskilda arbetsplatsbibliotek mindre påtagligt i en ort av Jörns storlek än i Skellefteå och Malmö. Undantagsvis bör emellertid även arbetsplatser med ett lägre antal anställda än 100 kunna komma i fråga vid bidragsgivningen. Hur många arbetSplatser det finns av den angivna storleken kan inte med säkerhet uppges, men utredningen räknar med att bidrag det första året kommer att sökas för ett par hundra arbetSplatser för att de följande åren öka kraftigt. Under andra året beräknas 300 nya arbetsplatsbibliotek tillkomma, under tredje året 400. Kostnaden som'under första året stannar vid 1 mkr skulle då under tredje året utgöra 4,5 mkr. Under de därpå följande åren räknar utredningen

1 Böcker på jobbet, Lund 1973, s 92 ff.

med ett oförändrat medelsbehov till dess reformen genomförts i sina huvuddrag.

Ur anslagsposten Utvecklingsverksamhet mm utgår för närvarande förutom bidrag till de kvarvarande utvecklingsbiblioteken samt bidrag för särskilda lokala initiativ (punktbidrag) dels kostnad för två experter för utveckling och planering, dels medel för informationsåtgärder och övriga centrala åtgärder.

Expertkostnaden och medlen för informationsåtgärder och övriga centrala åtgärder bör ställas till det centrala biblioteksorganets förfogan- de och redovisas under anslaget till denna. Återstoden av anslagsposten jämte de av utredningen här föreslagna bidragen till inköp av bokbussar, 3,75 mkr, till upprustning av bibliotek, 2 mkr, och till biblioteksverksam- het på arbetsplatser, 1 mkr, bör sammanföras till en anslagspost, Bidrag till kommunala bibliotek. Förslaget innebär, att bidragen till inköp av bokbussar minskas efter fem år, att upprustningsbidragen avvecklas efter tio år och att bidragen till biblioteksverksamhet på arbetsplatser succes- sivt höjes till 4,5 mkr. Också dessa senare bidrag är att betrakta som startbidrag och bör följaktligen kunna avvecklas vid lämplig tidpunkt.

Som framgår av kapitel 6 bör de kommunala bibliotekens allmänkul- turella verksamhet i stödhänseende kunna jämställas med liknande verksamhet bedriven av andra institutioner. Om Kulturrådets förslag till lokalt aktivitetsstöd och bidrag till kulturarrangemang förverkligas finner utredningen att det borde prövas om inte bestämmelserna för stödåtgär- derna skulle kunna ges en sådan utformning, att även biblioteken skulle kunna stå som bidragsmottagare.

Vidare föreslår utredningen en översyn av gällande bestämmelser för statligt stöd till kommuner vid nybyggnad, ombyggnad och inredning av bibliotekslokaler. Som framhålles i kapitel 6 bör folkbibliotekslokaler inrymda i en skola i bidragshänseende kunna jämställas med skollokaler. Vidare borde kvarterslokaler som inrymmer bibliotek kunna byggas med statliga bostadslån. Slutligen bör prövas i vad mån stödet till allmänna samlingslokaler även skulle kunna omfatta lokaler, som i första hand är avsedda för biblioteksändamål.

Utredningen vill slutligen understryka, att det stöd som ges åt länsbibliotek och lånecentraler är ett indirekt stöd till de kommunala biblioteken som därigenom kan ge service också åt personer med specialintressen, utan att därför behöva utnyttja sina begränsade inköps- resurser för mindre frekvent litteratur.

10.3.4 Stöd åt länsbibliotek

Det fortlöpande stöd, som från statens sida kan lämnas folkbiblioteks- verksamheten, bör enligt utredningens mening främst koncentreras till länsbiblioteken. Som framgår av kapitel 6 bör länsbibliotekens redan nu viktiga roll för den regionala litteraturförsörjningen kunna byggas ut i syfte att ge kommunerna ett effektivare stöd. Utredningen fäster särskild vikt vid att länsbiblioteken får till uppgift att bevaka litteraturförsörj— ningen i länet och göra de framställningar och förslag som detta kan leda till. Bevakningen bör enligt utredningens mening inriktas på litteraturför-

sörjningen till erfarenhetsmässigt eftersatta grupper: glesbygdens befolk- ning, kulturfattiga befolkningsgrupper, språkliga minoriteter, personer som på grund av sjukdom eller andra handikapp, bla patienter på vårdinstitutioner, inte kan utnyttja bibliotekens ordinarie service, vuxen- studerande, däri inräknade studerande vid högskolor och andra högre undervisningsanstalter. I anslutning till bevakningsuppgiften bör länsbib- liotek kunna träffa avtal med den kommun som så önskar angående övertagande i större eller mindre delar av bokförsörjningen i kommunen. Åtgärden bör endast vidtagas i fall då det är tydligt, att kommunen just då inte har tillräckliga resurser för att själv svara för en effektiv biblioteksverksamhet. Ett avtal bör följaktligen ha temporär karaktär. Kommunen har därmed ej avlyfts det ansvar för biblioteksverksamheten, som ger biblioteken en önskvärd lokal förankring.

Den av utredningen föreslagna litteraturstödsmodellen förutsätter vid sin tillämpning medverkan från länsbibliotekens sida. Utöver de presenta- tionsexemplar, som länsbiblioteket liksom andra kommunala bibliotek skall kunna tilldelas, skall till länsbibliotekets förfogande ställas ytterliga- re ett antal exemplar av de böcker som ingår i stödsystemet. Böckerna skall genom länsbibliotekets försorg fördelas för biblioteksverksamhet i länet enligt riktlinjer som kan komma att meddelas av det centrala biblioteksorganet, som förutsättes samråda med landstingsförbundet i fråga om fördelningen mellan länen.

Ännu en sida av länsbibliotekens verksamhet finner utredningen angelägen: uppgiften att samordna och förmedla information till länets allmänhet om litteratur och bibliotek. Vid sidan av den lokala informa- tionen kan en systematisk information på länsnivå — bl a i anslutning till bibliotekens ”presentationsexemplar” — vara ett effektivt medel för att nå en ny bibliotekspublik och nya bokläsare. Att länsbiblioteksverksamheten i princip knutits till det största kom- munala biblioteket i länet har enligt all erfarenhet visat sig vara en rationell och ändamålsenlig anordning. Från administrativ synpunkt är organisationen inte invändningsfri. Länsbibliotekets huvudman är veder- börande kommun, och landstinget, som ger betydande bidrag till läns- verksamheten, kan av formella grunder inte vara representerat i styrelsen. Till detta kommer att länsbiblioteket — inte minst som följd av de nya uppgifter som biblioteken enligt utredningens förslag erhåller — i vissa lägen kommer att fatta beslut i ärenden som berör andra kommuner, t ex vid fördelningen av de böcker som ingår i litteraturstödet. Olägenheterna torde emellertid inte vara större än att de bör kunna bemästras utan att man behöver tillgripa tungrodda lösningar. Utredningen erinrar om att länens AV—centraler som regel är integrerade med de kommunala läro- medelscentralerna.

Utredningen rekommenderar enligt det förslag som diskuteras i kapitel 6, att biblioteksstyrelserna (kulturnämnderna) i de kommuner, där det kommunala biblioteket samtidigt är länsbibliotek, med sig adjungerar två representanter för vederbörande landsting. För att ytterligare stärka landstingets inflytande kan ärenden rörande länsverksamheten formellt delegeras till länsbibliotekarien, som innan han fattar beslut skall höra representanterna för landstinget. Rekommendationer i de här berörda

frågorna bör lämpligen utfärdas av Svenska kommunförbundet och Svenska landstingsförbundet.

Sveriges Allmänna Biblioteksförening har föreslagit att åtgärder vidtas så att postavgifterna för försändelser i interurban lånetfafik mellan bibliotek inte behöver betalas av biblioteken eller kommunerna. Utred- ningen är medveten om den belastning som portoavgifterna innebär men är inte beredd att föreslå att de kommunala biblioteken tillerkännes tjänstebrevsrätt eller att portokostnaderna debiteras statsverket. Sådant det svenska lånesystemet är konstruerat, är emellertid lån mellan å ena sidan de kommunala biblioteken och å andra sidan länsbibliotek och lånecentral av fundamental betydelse. Detta gäller bl a för invandrarnas bokförsörjning enligt det förslag som utredningen lägger fram. Utred- ningen finner för sin del motiverat att de lokala biblioteken i lånetrafik med länsbibliotek och lånecentraler skall slippa att betala returporto för lånade böcker. Portokostnaderna bör därvid enligt reglerna för svarstill- stånd debiteras de långivande biblioteken.

En förutsättning för att länsbiblioteken skall kunna åtaga sig denya vidgade uppgifterna är givetvis, att dessa biblioteks ekonomiska resurser stärkes. Länsbiblioteksverksamheten finansieras för närvarande i huvud- sak genom bidrag från stat och landsting. I fråga om flertalet länsbiblio- tek gäller, att vederbörande kommun därutöver svarar för vissa delar av kostnaderna. Utredningen har ingen anledning att närmare gå in på den nuvarande fördelningen av kostnaderna men delar den på kommunalt håll uttryckta uppfattningen, att stat och landsting i princip skall bekosta länsverksamheten. Vad kostnadsfördelningen mellan stat och landsting angår, synes det motiverat, att staten ensam svarar för de kostnader som följer av utredningens förslag med avseende på bevakning av biblioteksut- vecklingen i länet, litteraturförsörjningen till de Språkliga minoriteterna, informationen om litteratur och bibliotek och fördelningen av de böcker som enligt den föreslagna litteraturstödsmodellen skall tillföras bibliote- ken genom länsbiblioteket. Vid bestämmandet av det statliga bidraget till länsbiblioteken bör vidare hänsyn tas till utredningens förslag, att portokostnaderna vid återställandet av lån enligt reglerna för svarstill- stånd skall debiteras länsbibliotek och lånecentraler. Utredningens förslag att länsbiblioteken under vissa förutsättningar skall kunna åtaga sig större eller mindre delar av bokförsörjningen i en kommun utgår från att avtal skall träffas mellan länsbiblioteket och kommunen. Utredningen föreslår, att kommunen därvid skall betala en rimlig andel av kostnaderna enligt normer som fastläggs av det centrala biblioteksorganet. Riktpunkten för normerna bör vara den kostnad per invånare, som kommuner av jämförlig storlek genomsnittligt har att bestrida. Viss kostnad kan därutöver falla på länsbiblioteket. Utredningen föreslår, att länsbiblioteket gottgöres för detta genom särskilt bidrag ur de medel för länsbiblioteksverksamhet som enligt utredningens förslag nedan ställs till det centrala biblioteksorganets förfogande.

Med hänsyn till de nya uppgifternas karaktär behöver länsbiblioteken framför allt förstärkning på den personella sidan. Utredningen räknar med att bevakningsuppgifterna, den samordnande verksamheten, infor- mationsverksamheten samt uppgifterna i anslutning till litteraturstödet

kommer att kräva ett tillskott till varje länsbiblioteks personal motsvaran- de 3 tjänster. 2 tjänster beräknas för bibliotekariepersonal och 1 tjänst för biträde med kontorsgöromål. Av de föreslagna bibliotekarietjänsterna bör en gälla verksamhet bland barn och ungdom. Kostnaderna kan beräknas till i runt tal 140 000 kr per bibliotek. För kostnader i samband med informationsverksamheten samt portokostnader i den interurbana låneverksamheten beräknar utredningen ett belopp per bibliotek av ca 40 000 kr. Utredningens förslag innebär alltså, att det nuvarande bidraget till länsbiblioteken, 70000 'kr, höjs med 180000 kr per bibliotek. Utredningen har övervägt om bidragets storlek bör differentieras med hänsyn till variationerna länen emellan i fråga om invånarantal och ytvidd etc, men — i likhet med skolöverstyrelsen och kommunförbundet — funnit det rimligare, att de lägre kostnaderna i de mindre länen får ett uttryck i lägre landstingsbidrag. De särskilda förhållanden som gäller i fråga om Gotlands län och kommun motiverar ett undantag: utredningen föreslår, att det statliga bidraget till länsbiblioteket i Gotlands län fastställes till (70 000 + 80 000 =) 150 0000 kr. Till det statliga centralorganets förfogande bör vidare ställas 400 000 kr att användas för särskilda bidrag till länsbibliotek som enligt avtal med viss kommun åtager sig att medverka vid bokförsörjningen i kommunen.

Utredningen utgår från att stifts- och landsbiblioteken kommunalise- ras. Den totala kostnaden för förslaget blir då (23 x 180 000 + 1 x 80 000 + 400 000 =) 4,62 Mkr. Härtill kommer det engångsanslag för litteratur åt invandrare som enligt utredningens förslag i kapitel 8 skall utgå till länsbiblioteken under en femårsperiod. Även efter femårs- periodens slut bör länsbiblioteken tilldelas medel för inköp av invandrar- litteratur. Vilken omfattning behovet kommer att ha kan inte preciseras idag.

1035 Stöd åt lånecentraler

Enligt utredningens mening fyller lånecentralerna en viktig funktion som det sista ledet i folkbibliotekens låneorganisation. De kompletterar länsbibliotekens service och har, som närmare beröres i kapitel 6, möjligheter att åtaga sig ytterligare uppgifter på litteraturförmedlingens område. Utredningen kan emellertid inte förorda, att en fjärde lånecen- tral inrättas. Det torde vara mer angeläget att de nuvarande lånecentraler- nas resurser förstärks. Skolöverstyrelsen har i sina anslagsframställningar de senare åren framhållit att de nuvarande bidragen är otillräckliga, och från de berörda kommunernas sida har man understrukit, att en sänkning av servicegraden måste ske, om inte bidragen får sådan storlek att kommunerna erhåller full täckning för sina kostnader.

En sänkning av servicegraden skulle enligt utredningens mening vara olycklig. Utredningen delar uppfattningen, att staten skall svara för hela kostnaden för lånecentralerna. Utan att ingå på några detaljer i fråga om beräkningsgrunderna, tillstyrker utredningen, att lånecentralerna får den begärda kostnadstäckningen, för budgetåret 1973/74 beräknad till 648 000 kr mot i riksstaten upptagna 400 000 kr. Med tillägg för den föreslagna postersättningen beräknar utredningen att anslagsposten skall

ökas med 0,3 Mkr. Som framgår av utredningens förslag i kapitel 8 bör vissa medel ställas -_till lånecentralernas förfogande för anskaffande av litteratur för invandra- re, att utgå under en femårSperiod.

10.3.6 Tillsynsmyndighet

Som utredningen närmare utvecklat i kapitel 6 är alternativet till en lagstiftning om biblioteksverksamhetens utformning en centralt organise- rad saklig information om lämpliga sätt att organisera en tillfredsställande biblioteksservice. Ett sådant centralt organ finns nu i skolöverstyrelsens bibliotekssektion. Motsvarigheter finns bl a i Danmark, Norge, England och USA. Betydelsen av ett sådant organ understryks i Unescos biblio- teksmanifest.

Utredningen föreslår i likhet med kulturrådet att folkbiblioteksärende- na i fortsättningen skall handläggas inom det föreslagna nya kulturrådet. Detta bör i första hand ha rådgivande uppgifter men bör samtidigt övertaga den uppgift som tillsynsmyndighet för länsbibliotek, lånecentra- ler och annan av statsmedel bekostad folkbiblioteksverksamhet, som skolöverstyrelsen nu svarar för. Till uppgifterna bör vidare höra att fördela de statliga medel, som anvisas för folkbiblioteksändamål och organisera försöksverksamhet i den utsträckning medel ställs till förfogan- de för ändamålet.

I likhet med kulturrådet finner utredningen, att en särskild biblioteks- överstyrelse inte nu bör komma till stånd. Åtgärder bör dock vidtagas för att garantera en nära samverkan mellan folkbiblioteken och andra bibliotek.

För att skapa ett brett underlag för ställningstaganden inom kulturrå- det i folkbiblioteksfrågor föreslår utredningen att den planerade nämn- den för litteratur och bibliotek uppdelas på två sektioner, en sektion för litteratur och en för bibliotek.l Det skulle då bl a bli möjligt att låta representanter för olika bibliotekstyper och biblioteksintressen bli före- trädda i nämnden.

När det gäller den enhet för biblioteksfrågor, som enligt kulturrådets förslag skall upprättas inom det nya kulturrådet och övertaga personalen vid skolöverstyrelsens bibliotekssektion, vill utredningen understryka vikten av att enheten får erforderliga resurser för rådgivning och informa- tion till biblioteken inte minst inom de områden där brister i biblioteks- servicen kan påvisas och där utredningens biblioteksförsök kunnat visa på vägar att avhjälpa dem. Det är också angeläget, att enheten — liksom bibliotekssektionen nu — får diSponera medel för centrala åtgärder till främjande av folkbibliotekens verksamhet, däribland även för experi- mentverksamhet vid kommunala bibliotek eller länsbibliotek.

Utredningen anser sig inte böra lämna något detaljerat förslag till biblioteksenhetens sammansättning. Genom att de nu till bibliotekssek- tionen knutna konsulenterna övertages bör enheten ha möjligheter att lämna rådgivning inom de centrala områdena av biblioteksverksamheten. Utredningen räknar med att kulturrådet därutöver vid behov skall kunna tillsätta expertgrupper och arbetsgrupper för behandling av speciella biblioteksfrågor.

1 Se närmare om organi- sationsfrågor iavsnitt 10.9.

Bibliotekstjänsts betydelse som biblioteksvärldens gemensamma service- organ har utredningen haft anledning att belysa i många sammanhang. Företagets expansion är anmärkningsvärt stark, samtidigt som man har all anledning att antaga att bolaget kan ytterligare utveckla sin service.

Utredningen är medveten om de problem som är förknippade med sambindningsservicen. Även om verksamheten fn synes fungera tillfreds- ställande, vilket genomförda undersökningar visar,1 är det viktigt att utvecklingen från tid till annan studeras av en utomstående instans. Som led i sin strävan efter opartiskhet har företaget tillsatt två gransknings- nämnder, en för vuxenlitteratur och en för barn- och ungdomslitteratur. Med hänsyn till det dominerande inflytande som sambindningslistorna har för bibliotekens bokinköp synes det vidare motiverat att företaget dels bereder intresserade parter tillfälle att utse ledamöter i gransknings- nämnden för vuxenlitteratur — så sker redan när det gäller att utse ledamöter i granskningsnämnden för barn- och ungdomslitteratur — dels anmodar lämplig utomstående instans att utse ordförande i nämnderna.

Utredningen föreslår i avsnitt 1022 att de böcker som enligt den föreslagna litteraturstödsmodellen skall överlämnas till biblioteken distri- bueras av Bibliotekstjänst mot skälig ersättning. Bibliotekstjänst beräknas likaledes få ökade uppgifter i samband med inköpen av invandrarlitte- ratur.

10.3.8 Kostnader för genomförandet av utredningens förslag, mkr

De sammanlagda årliga kostnaderna för genomförande av utredningens förslag inom bibliotekssektorn framgår av följande sammanställning.

A. Bidrag till kommunala bibliotek

Bokbussar 3,75 mkr Upprustningsbidrag 2 mkr Bibliotek på arbetsplatser 4,5 mkr 10,25 mkr B. Bidrag till länsbibliotek 4,62 mkr C. Bidrag till lånecentraler 0,3 mkr

Summa 15,17 mkr

Bidraget till bibliotek på arbetsplatser föreslås successivt stiga från 1 till 4,5 mkr. Vid utbyggt arbetsplatsutlåningsstöd blir de årliga merkost- naderna för biblioteksstödet drygt 15 mkr.

Härtill kommer av utredningen i kapitel 8 föreslaget bidrag till invandrarnas bokförsörjning, 12 mkr, fördelat på fem år med 2,4 mkr/år, därav 1,86 mkr till länsbiblioteken och 0,54 mkr till lånecentralerna.

Statsverkets totala årliga kostnad för folkbiblioteksverksamheten vid bifall till utredningens förslag = kostnader för bibliotek inom krigsmak- ten och kriminalvården inte inräknade — erhålls, om man till ovanstående belopp lägger i riksstaten under rubriken Bidrag till folkbibliotek anvisat anslag. För budgetåret 1973/74 uppgår anslaget med avdrag av det i posten Länsbibliotek ingående beloppet för tilläggsbidrag till länsbiblio- tek samt tillägg av merkostnad = under detta anslag — vid kommunalise-

1 Se Försök med biblio- tek, SOU 1972:61, kapi- tel 5.

ring av stifts— och landsbiblioteken till i runt tal 5,9 mkr. Totalkostnaden na för biblioteksstödet blir då ca 17,5 mkr första året och vid utbyggt arbetsplatsutlåningsstöd 21 mkr/år. Därtill kommer även engångsbidraget till invandrarnas bokförsörjning.

10.4 Försäljning av böcker 1041 Allmänt

Att äga böcker tillåter en av tiden oberoende och återkommande kontakt med boken som inte är möjlig vid lån. Läsandet kan också bli mera aktivt, anteckningar kan göras om man själv rår om boken. En stor fördel är att barn och ungdom på ett naturligt sätt kommer i kontakt med litteraturen och stimuleras till läsande, om en boksamling finns i hemmet.

Mot denna bakgrund finner utredningen det motiverat att stat och kommun söker främja försäljningen av kvalitetsböcker. Skillnaden i bokinnehav mellan olika socialgrupper är påtaglig. Låginkomstutred- ningens material uppvisar i dessa hänseenden samma bild som våra egna undersökningar.

Bokförsäljningens inriktning har förändrats på ett olyckligt sätt. Det senaste decenniet här — som påvisats i annat sammanhang — både utgivnings- och försäljningsmässigt inneburit en kraftig frammarsch för kiosklitteraturen medan den kvalificerade litteraturen stagnerat och på senare tid gått tillbaka.

Den kvalificerade litteraturens svaga försäljning — såväl absolut som relativt — kan delvis förklaras av försäljningsapparatens utformning och de höga priserna på denna litteratur.

De höga priserna på kvalificerad litteratur medför att många bokläsare drar sig för att köpa en nyutkommen bok i originalupplaga. Senare års kraftiga prisutveckling på pocketböcker — speciellt de skönlitterära — har vidare medfört att dessa förlorat karaktären av billigbok. Detta har skapat ökat utrymme för kiosklitteraturen, som ligger kvar på en genomsnittlig prisnivå under fyra kronor. '

Vad gäller försäljningsapparaten är de knappt 300 abonnemangsbok- lådorna koncentrerade till större tätorter. De ca 170 B-boklådorna är jämnare spridda över landet, men har ett begränsat sortiment. Hos boklådorna finns ett serviceintresse och man har iallmänhet eri bokkun- nig personal. Mot de knappt 500 fackboklådorna står 14 000, geografiskt jämnt spridda, försäljningsställen tillhörande Pressbyråns distributions- nät.

Utredningen finner skillnaden i förutsättningar hos de två försäljnings- systemen i hög grad olycklig: ett system med ett fåtal försäljningsställen som saluför kvalificerad men dyr litteratur, ett annat som på ett stort antal jämnt spridda försäljningsställen säljer en i dubbel mening billig litteratur. Utredningen skulle gärna se att den kvalificerade litteraturen finge de fördelar som kiosklitteraturen nu har. Bokklubbarna går, som tidigare nämnts, kraftigt framåt; antalet förmed- lade exemplar har under de senaste tolv åren sjudubblats. I en tid då bokhandelsförsäljningen stagnerar har alltså bokklubbarna blivit en allt

En del kritiker av bokklubbar menar att dessa på ett icke önskvärt sätt gynnar ett fåtal populära författare på övriga författares bekostnad. Utredningen anser det inte vara principiellt felaktigt att litteratur, som kan förväntas få stor efterfrågan, på olika sätt göres mera tillgänglig. Om man verkligen vill nå en bred allmänhet med ett kvalificerat bokutbud måste man acceptera att vissa titlar inom detta kan vara mer lämpade än andra. Det är tom möjligt att förlagen — på grund av oförmåga att samarbeta och/eller bristande ekonomiska incitament — i alltför liten utsträckning fört fram de titlar som kunnat nå en bredare allmänhet.

Det finns också andra vägar att utnyttja dessa möjligheter. Det är sålunda troligt att kvalificerad litteratur, presenterad i en serie, till ett pris som är vanligt för massmarknadsserier, framgångsrikt skulle kunna säljas vid sidan av Pressbyråns övriga utbud.

10.4.2 Fackbokhandeln Abonnemangsbokhandeln

Abonnemangsbokhandeln är den enda kanal som till försäljning tillhanda- håller ett brett sortiment av kvalitetslitteratur, och som i allmänhet erbjuder god service. Det är därför angeläget att förbättra förutsättningar- na för abonnemangsbokhandelns fortbestånd och utveckling.

Utredningen är medveten om att många boklådor har ekonomiska problem, och att orsakerna till dessa problem kommer att bestå. I en alltmer effektivitetsinriktad detaljhandel måste all specialhandel som bedrivs med målsättningen god service och bredd i sortimentet räkna med att få det svårare. Detta gäller alla branscher.

Vissa av de omställningar bokhandeln tvingats till har positiva inslag. Den tidigare monopolställningen ledde stundom till passivitet och konser- vatism. Verksamheten — och främst då kontakten med köparna — synes på många håll under senare år ha fått nytt liv.

Enligt en ganska allmänt spridd missuppfattning är alla abonnemangs- boklådor likvärdiga. I själva verket har kvaliteten på sortiment och service alltid varit mycket blandad. Vissa tecken i senare års utveckling tyder på att en standardförsämring inträtt, som framför allt gällt de mindre boklådorna. Det senaste avtalet med förlagen synes förstärka denna utveckling.

Utredningen är medveten om att bokhandelns sortiment och service måste anpassas till kundunderlaget. Följsamheten får dock inte bli total, om bokhandelns bestånd skall betraktas som ett samhällsintresse. Vissa grundkrav måste, enligt vår mening, alltid vara uppfyllda. Ett sådant är att det i varje bokhandel skall finnas någon som kan lämna kvalificerad information om bokutbudet. Ett annat är att bokhandeln tillhandahåller alla efterfrågade böcker; om de inte finns på plats så genom rekvisition inom kort tidrymd.

Det är sålunda angeläget att bokhandeln inte blir beroende av ett strikt lönsamhetstänkande. Detta gäller dess sortiment och service men också — och kanske framför allt — dess förekomst. Antalet abonnemangsboklådor

som lagts ned är inte speciellt stort med tanke på de omställningsproblem som förelegat. Alla nedläggningar är inte heller lika oroande. Om en av flera boklådor i en stor stads centrum tvingas slå igen, är detta inte lika allvarligt som om en boklåda som är ensam på sin ort och dessutom försörjer ett större omland med böcker tvingas upphöra.

Det bör i detta sammanhang noteras att många större tätorter inte har = och heller aldrig har haft = en fullsorterad boklåda. Också många förorter saknar boklåda. En stor del av landets befolkning har därför svårt att få kontakt med bokhandel.

Utredningen är medveten om att en målsättning där varje tätort har en fullsorterad boklåda är orealistisk. Men det borde åtminstone finnas en sådan boklåda i varje blivande storkommuns centralort. Det bör också ges möjligheter att köpa kvalitetslitteratur i alla större förortsområden.

Ett generellt ekonomiskt stöd till bokhandeln kan dock ej förordas. Som utvecklats i avsnitt 5.4.2 har boklådorna skiftande lönsamhet. Många boklådor ger en god avkastning till sina ägare. Att i ett sådant läge föreslå ett generellt ekonomiskt stöd ter sig inte motiverat. Det är inte heller säkert att alla som skulle ha behov av stöd bör få sådant. För att ta ett redan antytt exempel: om en mindre bokhandel i Stockholms centrala delar skulle få ekonomiska problem så torde det vara svårt att hävda att detta skulle motivera statliga subventioner. Det kan nämnas att gles- bygdsutredningen funnit alltför stora svårigheter förenade med ett direkt driftsstöd till en så fundamental distributionsgren som livsmedels- handeln i glesbygder.1

Bokhandeln önskar heller inte själv direkta statliga subventioner av generellt slag. Enskilda bokhandlare och representanter för Svenska Bokhandlareföreningen har i flera sammanhang påpekat detta.

Vissa boklådor kan dock behöva stöd, men prövning måste då ske från fall till fall. Det ligger nära till hands att kommunerna står för denna prövning och i förekommande fall beslutar om stöd. Kommunerna är redan genom sina insatser på bibliotekssidan och för läroboksanskaffning- en engagerade på bokområdet. Ett kommunalt ansvar för den kommer- siella bokförmedlingen på orten skulle därför naturligt anknyta till tidigare åtaganden. Tanken att kommunerna skulle kunna garantera sina invånare bokinköpsmöjligheter har också förts fram från Svenska Kom- munförbundet. [ förslag lämnade av kommunalrässkommittén2 föreslås kommunerna få rätt att stödja och bedriva sådan för invånarna viktig serviceverksam- het, som annars inte skulle förekomma inom kommunen. Om detta förslag genomförs skulle det alltså bli möjligt för kommunerna att inte bara stödja bokhandeln utan även driva sådan i egen regi. Kommunerna bör alltså ta på sig ansvaret för att försäljningen av litteratur fungerar på ett tillfredsställande sätt för kommunens invånare. Man kan då tänka sig olika alternativ. Kommunen kan — i mån av behov — subventionera en existerande boklåda. Den kan på lämpligt sätt stimulera till nyetablering. Men utvecklingen kan på många håll också gå därhän att kommunerna själva tvingas sköta försäljningsverksamheten. Utredningen föreslår längre fram i detta kapitel åtgärder som bl a syftar till att göra det lättare för kommunerna att ikläda sig detta ansvar.

1 Kommersiell service i glesbygder, SOU 1972:13.

? Kommunal kompe- tens, SOU 1971:84.

Många kommuner har redan visat ortens bokhandel sitt intresse. För många boklådor - främst dem mindre på mindre orter — är den kommuna- la försäljningen av skol— och biblioteksböcker mycket viktig. Genom bruttoprisernas avskaffande år 1970 försvann den faktiska monopolställ- ning som den lokala bokhandeln tidigare haft i fråga om de kommunala inköpen. Möjligheten öppnade sig då för kommunerna att spela ut olika boklådor mot varandra eller att vända sig till större bokhandlare utanför orten. Detta skedde till en början på många håll. På senare tid har man kunnat förmärka ett tilltagande intresse från kommunernas sida för ortens egen bokhandel. Utredningen vill fästa kommunernas uppmärksamhet på den betydelse som de kommunala inköpen har för bokhandelns lönsamhet. Inköp via bokhandeln kan gagna denna utan att affärsmässiga principer behöver åsidosättas. Det kan ligga en lockelse i att gå förbi den lokala bokhandeln om man därvid kan minska kommunens utgifter. Vinsten är dock ofta kortsiktig, framför allt om man samtidigt genom direkta subventioner vill och måste garantera bokhandelns fortlevnad.

Utredningen är medveten om kommunernas skiftande förmåga att stödja bokhandeln. Det är många gånger boklådor i de ekonomiskt mest trängda kommunerna som behöver hjälp. Utredningen har inte funnit något medel att rätta till denna obalans. Dessutom är det svårt att motivera bidrag för utjämning mellan kommuners förmåga att stödja just bokhandeln. De statliga stödinsatserna till de finansiellt svagare kommu- nerna är och bör vara av mer generell natur.

Utredningen är också medveten om att de kommunala förtroendemän- nens intresse för bokhandeln varierar och därmed också det stöd som kan förväntas utgå till bokhandeln i olika kommuner. Från rättvisesynpunkt kan sådana skillnader te sig stötande för den enskilde. Man bör dock inte bortse från att grunden för den kommunala självstyrelsen är att väljarna i kommunen, och inte staten, skall bestämma inriktning och omfattning hos den service som kommunerna skall bjuda sina invånare. Om väljarna önskar en bättre bokhandelsservice har de sålunda möjlighet att driva på de kommunala förtroendemännen i denna fråga.

Även om kommunerna bör ha ansvaret för den kommersiella bokför- sörjningen på respektive ort, anser utredningen, att staten bör svara för vissa insatser. Utredningen föreslår två former för sådana insatser. Den ena innebär att boklådorna får vissa böcker gratis, den andra innebär ett statligt engagemang i en lånefond med målsättningen att främja bok-

handelns vidareutveckling. Gratisexemplaren är ett led i ovan beskrivna litteraturstödsmodell. Varje abonnemangsboklåda erhåller alltså i princip ett exemplar av varje boktitel som erhållit statligt stöd. Utredningen anser inte att denna stödåtgärd kan få någon större betydelse för bokhandelns lönsamhet. För vissa ekonomiskt trängda boklådor kan den dock komma att betyda en lättnad. Nettostödet kan maximalt beräknas bli ca 9000 kronor per boklåda. Detta förutsätter att alla böcker säljs till fullt pris varför det faktiska stödet torde komma att bli betydligt mindre.

Ett väsentligt argument för denna stödform är att den uppmuntrar till och möjliggör bredd i sortimentet. Denna effekt är betydelsefull i en tid

då det finns en tendens = främst bland mindre boklådor — att minska sortimentsbredden.

En förbättring av bokhandelns lånemöjligheter är till stor del en branschangelägenhet. Det finns också = som framgått av avsnitt 5.4.5 = långtgående planer på bildandet av ett finansieringsinstitut i Svenska Bokförläggareföreningens regi. Den sammanlagda utlåningskapaciteten beräknas där till 9 mkr. Villkoren vad gäller ränta och amorteringstid kommer att hålla sig till vad som är brukligt. Resultatet blir att banker — genom att förlagen ställer upp som borgensmän — beviljar boklådor lån som dessa annars inte fått. Institutet kommer dock att pröva varje

borgensförbindelse. De lånade pengarna kan komma att användas till olika ändamål. Det

väsentligaste torde bli etablering av boklådor. Det kanske allvarligaste hotet mot den existerande bokhandeln är den höga genomsnittsåldern bland bokhandlarna kombinerad med medhjälparnas tvekan att överta boklådor. För att bokhandelsmedhjälpare skall kunna ta över en redan befintlig boklåda behöver de få bättre möjligheter att låna kapital. Ett tredje ändamål för vilket pengar kan lånas ut är ombyggnader etc.

Lånemöjligheterna kommer att regleras av förlag och banker. Besluten kommer i princip att dikteras av lönsamhetssynpunkter. De lånemöjlig- heter som på detta sätt kommer till stånd är välkomna. Utredningen anser emellertid samtidigt, att man från samhälleliga utgångspunkter kan motivera en utlåning som inte enbart bygger på företagsekonomiska överväganden. Utredningen föreslår därför att staten genom vissa insatser förändrar lånebetingelserna.

Med de statliga insatserna bör följa förändringar i låneverksam- hetens omfattning och villkor. Enligt Svenska Bokförläggareföreningens intentioner skall utlåningens totala omfattning, som redan nämnts, kunna bli ca 9 mkr. En väsentlig ökning av detta belopp kan visa sig motiverad. Villkoren i lånegivningen bör förbättras både vad gäller räntesats och amorteringstid. Utredningen vill dock påpeka att dessa förbättringar inte bör bli generella. Om rent affärsmässiga villkor är tillräckliga skall man naturligtvis nöja sig med sådana. Lånens ändamål bör i första hand vara desamma som de ovan angivna. Den största andelen bör gå till nyetablering av boklådor. Utredningen anser att borgensmän- nen i sådana fall bör vara beredda att ta betydande risker.

Utredningen kan också tänka sig att lån beviljas för andra ändamål. Vissa säljfrämjande insatser bör sålunda kunna komma ifråga. En be- tydande sovring måste dock till; man bör bara satsa på projekt som gäller kvalitetslitteratur och där man vänder sig till en bredare allmänhet. Dessutom är det väsentligt, att man inte stödjer projekt, som ligger inom branschens normala åtaganden.

Hittills har huvudsakligen mindre och ekonomiskt icke framgångsrika boklådors problem berörts. Hinder för att fördelaktiga lån går till större och t o m vinstgivande boklådor bör emellertid generellt inte uppsättas. Om sådana boklådor t ex satsar på en sortimentsgren som är ekonomiskt riskabel men kulturellt önskvärd, så bör medel kunna utgå. Möjligheterna att köpa viss utländsk skönlitteratur på originalspråket har för att nämna ett exempel försämrats under senare år.

Någon begränsning av långivningen till abonnemangsbokhandlarnas krets synes inte motiverad. Nedan kommer B-bokhandlarna att föras fram som lämpliga låntagare. Även andra som säljer, eller har för avsikt att sälja, kvalificerad litteratur bör kunna komma ifråga. En tänkbar grupp är kommunerna. Vi tänker då speciellt på kommuner som saknar bokhandel eller har svag ekonomi. Vidare bör övervägas i vad mån den kvalificerade antikvariatshandeln kan beredas möjligheter till län i detta sammanhang.

Utredningen har i kapitel 5 redovisat det statliga stöd som utgår till kommersiell service i glesbygd. Utredningen anser att de former för investeringsstimulans = kreditgaranti, investeringslån och avskrivningslån = som används i glesbygdsstödet också bör kunna användas på bok- handelns område.

Omfattningen av ett sådant statligt stöd och inriktningen på olika former av investeringsstöd bör bli föremål för förhandlingar mellan statsmakterna och branschen. Detsamma gäller formen för en eventuell samverkan mellan de båda parterna. Utredningens underhandskontakter med bokbranschen har visat att det föreligger ett betydande intresse för samarbete med staten om ett sådant institut. Branschen har dock för egen del först på ett sent stadium konkretiserat sin linje i denna fråga.

B-bokhandeln

I det föregående har vi talat om abonnemangsbokhandeln. Även B-bok- handeln måste emellertid räknas till fackbokhandeln. Den totala omsätt- ningen är visserligen inte särskilt stor: den samlade B-bokhandeln säljer ungefär lika mycket som en enda större abonnemangsbokhandel. Bok- lådor av denna typ är emellertid ofta företrädda på mindre orter, där de utgör enda möjligheten till köp av kvalitetslitteratur. Sortimentet är inte alltid så brett, men en inte oväsentlig andel av boklådorna skulle lika gärna kunna ingå bland abonnemangsboklådorna. Ett drygt tjugotal av de sistnämnda var för övrigt B-boklådor före år 1970.

Utredningen fäster därför stor vikt vid att B-boklådorna inte bara får möjligheter, utan även förbättrade sådana att sälja ett kvalificerat bokutbud. Det vore mycket olyckligt om B-boklådor, som är ensamma på mindre orter, skulle tvingas till nedläggning eller kvalitetsförsämring.

Utredningen ser därför mycket allvarligt på de problem som B-bok- lådorna under den allra senaste tiden har drabbats av. Det gäller de faktiska nedläggningar som redan har inträffat, men också det förhållan- det att ett flertal boklådor råkat i betalningssvårigheter. Ett allvarligt tecken på kommande problem är att B-bokhandeln inte inordnats i det senaste avtalet med förläggarna. Avtalet har to m medfört olägenheter genom att systemet för leveranser och information till B-bokhandeln måste omprövas.

Förlagen synes inte visa något större intresse för B-bokhandeln. Utbytet av satsningar på information och säljfrämjande förlagsrabatter är inte stort. Enligt vår mening bör förlagen ändå, eventuellt i samarbete med en grossist, söka finna avtalsformer som möjliggör för B—bokhandeln att hålla en tillfredsställande sortimentsbredd av kvalitetslitteratur.

Utredningen inser att sortimentet måste vara begränsat. Däremot bör varje B-bokhandel kunna uppfylla kravet på god service i den meningen att alla böcker i praktiken skall kunna rekvireras. Det är också väsentligt att B-boklådorna erhåller löpande uppgifter om utgivningen, så att personalen kan lämna en kvalificerad information.

Det har förekommit diskussioner om att Pressbyrån skulle överta grossist- och informationsfunktionen för flertalet B—boklådor. Detta skulle i princip kunna bli en lämplig lösning. Pressbyrån betjänar nu ett par hundra försäljningsställen, som har eller skulle kunna ha en liknande inriktning och ambition som de mindre B-boklådorna. En samordning av inköps- och informationsfunktionen borde kunna ge fördelar. Med den brist på ambitioner som i dagsläget präglar Pressbyråns bokhantering skulle emellertid ett samgående kunna få allvarliga konsekvenser för B-bokhändelns möjligheter att svara för ett kvalificerat bokutbud.

Bibliotekstjänst lämnar genom sambindningsrecensioner, bibliografica etc en omfattande information till biblioteksväsendet. Det är inte möjligt att inom ramen för Bibliotekstjänsts nuvarande verksamhet finna former för en ändamålsenlig bokinformation åt B-bokhandeln. Om man emeller- tid ej kan finna någon acceptabel lösning på B-bokhandelns informations- behov föreslås att möjligheterna till ett samarbete mellan B-bokhandeln och Bibliotekstjänst i detta hänseende undersöks.

Kommunerna bör av samma skäl som anförts beträffande abonne- mangsbokhandeln ta ansvaret för B-bokhandelns vidareutveckling. Spe- ciellt viktigt är det naturligtvis att man direkt eller indirekt stöder sådan bokhandel som är ensam på sin ort. Som ovan antytts föreslår utredningen att också B-bokhandeln skall komma i åtnjutande av de statliga stödinsatser, som föreslagits gälla för abonnemangsbokhandeln. B-bokhandelns dagssituation och framtidsut- sikter tycks vara sämre än övrig bokhandels. Motiven för stöd är därför minst lika stora. Även om sortimentet är begränsat och brister i övrigt kan påvisas, så bör man betänka att alternativet många gånger är en fullständig dominans för Pressbyråns sortiment.

När det gäller fonden och lånemöjligheterna från denna, föreligger ingen anledning att sätta upp några Specialregler för B-bokhandeln.

För gratisexemplaren av statsunderstödda boktitlar kan vissa särbe— stämmelser vara motiverade. Många av dessa titlar är så exklusiva, att de på rent kommersiella grunder endast skulle saluföras i ett fåtal B-bok- lådor. Boklådorna bör därför naturligtvis ha rätt att tacka nej till erbjudandet. Men man bör troligen också sätta upp vissa krav på tex sortimentsbredd för de boklådor som vill komma ifråga för gratisexem- plar. Detta bör ske inom ramen för de förutsatta överläggningarna mellan stat och bransch. Man får dock inte fästa för stor vikt vid den kommersiella gångbarheten. Även om en bokhandel för att få gratisexem- plaren sålda måste realisera en betydande del menar vi att stödformen har fyllt en väsentlig funktion redan genom att exklusiva böcker funnit en köpare.

Utredningen har ovan föreslagit statliga stödåtgärder för såväl abonne- mangs- som B-bokhandel. Vi vill dock återigen poängtera att helt avgörande för fackbokhandelns framtid är den omfattning i vilken

kommunerna tar sig an problemet med försäljning av kvalitetslitteratur. Utredningen förutsätter därför att kommunerna tar sitt ansvar på detta mycket väsentliga område.

10.4.3 Pressbyrån och massmarknadslitteraturen

Det finns ca 60 000 butiker och försäljningsställen i landet som saluför varor av något slag.1 Pressbyrån når med sitt utbud av böcker ungefär vart fjärde sådant försäljningsställe. Här finns alltså en utmärkt möjlighet att föra ut god litteratur till en bred köpekrets. Pressbyrån har i stället kommit att bli landets främsta distributör av underhaltig litteratur. Detta är belagt i utredningens undersökningar. Stark kritik har riktats mot Pressbyrån från olika håll.

AB Svenska Pressbyrån startades år 1905 som den svenska pressens organ för distribution och försäljning av dagstidningar, veckotidningar och andra periodiska skrifter. Senare tillkom även enklare böcker, oftast av seriekaraktär. Producenterna av dessa anpassade sig efter Pressbyråns distributionsrutiner som i avsevärd grad skiljer sig från Seeligs, t ex vad angår returer.

Pressbyrån kan inte genom att anföra kvalitetsskäl förvägra tidnings-, tidskrifts- eller bokproducenter sina tjänster, om Pressbyrån skall behålla sin status som neutral grossist och distributör. Om Pressbyrån genom- förde en uttalat selektiv distributionspolitik måste man vidare räkna med att andra kommersiella krafter övertar spridningen av den undermåliga litteraturen.

Av de ca 14 000 detaljister, som använder Pressbyrån som grossist, är de flesta privatägda kiosker, tobaksaffärer, pappershandlare, varuhus och liknande; endast ca 1 200 försäljningsställen, i huvudsak kiosker, ägs av Pressbyrån. Under senare år har varusortimentet regelmässigt ökat vid de olika försäljningsställena; tobak, sötsaker, frukt, souvenirer, vissa daglig- varor etc har kommit till.

De detaljister som betjänas av Pressbyrån kan, bl a av utrymmesskäl, endast ha ett begränsat boksortiment. Kravet på information kan inte heller sättas högt. Det borde emellertid vara möjligt att i ökad utsträck- ning hålla kvalitetslitteratur tillgänglig, särskilt vid de försäljningsställen där man redan har en tämligen omfattande bok- och tidskriftsförsäljning.

Enligt utredningens bedömning har Pressbyrån visat obetydligt intresse att komplettera sin traditionella distribution med kvalitetsböcker och ta itu med de problem som är förknippade därmed.

Det bör noteras att Pressbyrån till övervägande del ägs av landets tidningar. Dessa pläderar allmänt, på ledar- och kultursidor, för att den kvalificerade litteraturen skall få en bättre spridning. Orsakerna till kvalitetslitteraturens svaga ställning inom Pressbyråns distributionsnät är också att söka hos förlagen själva. Kvalitetsförlagen skulle genom gemensamma satsningar ha kunnat presentera delar av sin utgivning i sådan form och till sådant pris, att den bättre passat in i pressbyråsammanhang. Bristande samarbetsförmåga och lönsamhets- incitament tycks ha varit de väsentligaste hindren.

Även om Pressbyråns attityd till kvalitetslitteraturen väsentligt skulle

1 En bok om böcker, SOU 1972:80 s 180.

ändras kan, med aktuella utgivningsformer, försäljningen av god litteratur inte väntas motsvara utredningens ambitioner. De höga priserna och den Splittrade marknadsföringen är de främsta hindren för en omfattande försäljning till en allmänhet, som saknar vana vid böcker.

Inte minst prisproblemet är viktigt. Som tidigare anförts synes en generell sänkning av bokpriserna till en mycket låg nivå ej vara möjlig att genomföra inom ramen för nuvarande förlagssystem. I stället föreslås en mycket kraftig sänkning av priset på några delar av sortimentet, framför allt med syftet att nå dem som idag köper den ytterst billiga kiosklittera- turen eller också av olika skäl inte alls köper böcker.

Ett lämpligt sätt att åstadkomma detta skulle vara att starta ett massmarknadsförlag av det slag som beskrivits i avsnitt 5.6.4. Inom ramen för tex två serier utges årligen 26 skönlitterära titlar för vuxen publik och lika många för barn och ungdom. Titlarna som förutsätts ha varit utgivna tidigare i annan form får inte ha ett högre försäljningspris än 5 kronor. Eventuellt bör priserna på barn- och ungdomsböckerna sättas ännu lägre, eftersom den konkurrerande kiosklitteraturen prismässigt ligger mycket lågt. Utgivningen bör omfatta såväl svensk som översatt skönlitteratur — lämpligen i lika proportioner. Både klassiker och nutida författares verk bör ingå i utgivningen.

Sådana serier kan bli ett slagkraftigt alternativ till Pressbyråns nuvarande sortiment. Även andra försäljningskanaler bör kunna komma ifråga. Inte minst bokhandeln kan ha ett intresse av att ta upp en sådan utgivning i sitt sortiment. Just avsaknaden av verkligt billiga böcker har åtskilliga bokhandlare ansett vara det allvarligaste hindret för att nå ut till en större allmänhet med sin försäljning.

De insatser utredningen hittills har föreslagit i produktions- och bokhandelsled är huvudsakligen ägnade att garantera en bred utgivning. reSpektive möjligheter att genom inköp ta del av denna. Sådana insatser kommer främst att gynna redan kvalificerade läsare, däremot kommer man knappast genom dessa åtgärder att vinna så många nya. För att lyckas med detta krävs även helt andra insatser. Det är utredningens förhoppning att startandet av ett massmarknadsförlag skall tjäna det uppställda syftet att nå nya läsargrupper.

De gamla ”folkböckerna” bör till en del kunna tjäna som förebild för massmarknadsserierna. I avsnitt 5.6.4 lämnas en kort redovisning av folkbokens historia. Under blomstringsperioden gick böckerna ut i upplagor om mer än 100 000 ex och såldes på arbetsplatser etc för någon eller några kronor. Titlarna = antalet var ganska begränsat = skulle ha en folklig förankring samtidigt som kravet på litterär kvalitet oftast sattes högt. Utredningen menar att man även vad gäller massmarknadsserierna måste acceptera ett relativt begränsat titelantal för att möjliggöra låga priser och omfattande spridning, så att böckerna kan köpas av en bred allmänhet.

Utredningen vill återigen peka på att kontakten med lättillgänglig men kvalificerad litteratur så småningom också kan leda till ett läsande av mera udda och komplicerad litteratur. Denna, i bibliotekssammanhang mycket omdebatterade, möjlighet skall inte underskattas.

Satsningen på de två massmarknadsserierna bör ses som inledande

försök. I det fall det blir framgångsrikt bör man utvidga verksamheten till att också omfatta serier med mera svårtillgänglig litteratur.

Utredningens kalkyler — som redovisas i avsnitt 5.6.4 = pekar mot att subventionsbehovet för de angivna massmarknadsserierna under ett inled- ningsskede skulle uppgå till i runda tal 900 000 kr. Detta bygger bl a på antagandet att för vuxenlitteraturens del 30 000 exemplar skulle produ- ceras och att 20 000 exemplar skulle säljas av varje titel. Om siffrorna i stället bleve 60 000 respektive 45 000 exemplar skulle inga subventioner

behövas.

Överläggningar mellan stat och övriga intressenter — Svenska Bokför- läggareföreningen, folkbildningsorganisationerna och Sveriges Författar- förbund = bör inledas så snabbt som möjligt. Eventuellt måste därefter vissa kompletterande undersökningar göras. Branschen bör, i det fall man kan uppfylla de givna ambitionerna, ges tillfälle att driva massmarknadsförlaget i egen regi. Om detta inte är möjligt bör ett speciellt förlag bildas, med staten, Svenska Bokförläggareföreningen och folkbildningsorganisationerna som ägare. Formerna för ett sådant före- tags bildande och skötsel bör bestämmas först efter förhandlingar mellan ovannämnda intressenter.

10.4.4 Biblioteksförsäljning och postorderförsäljning

Även om villkoren väsentligt förbättras för fackbokhandeln kan den inte väntas få en fullständig täckning över landet. Pressbyrån, som redan har en sådan täckning, kommer å andra sidan även efter förutsatta förbättringari sin bokförmedling att uppvisa ofrånkomliga brister i både service och sortiment. Utredningens primära målsättning att alla människor, oavsett bostadsort, skall ges möjlighet att förvärva all kvalitetslitteratur kan således inte förverkligas med hjälp av dessa båda kanaler.

I direktiven till utredningen berörs detta problem. Det heter där: ”Vid den förut nämnda experimentella biblioteksverksamheten bör försök göras även med biblioteksförsäljning av litteratur direkt till allmänheten eller med en av biblioteken organiserad postorderförsäljning av littera- tur.”

Utredningen har inte i egen regi bedrivit några försök med bokförsälj- ning via biblioteken. Bestämmelserna rörande den kommunala kompe- tensen var sådana att biblioteken inte i egen regi kunde starta och sköta bokförsäljning. För det andra hade vid tiden före de fria prisernas införande bokhandeln ensamrätt på en betydande del av bokförsälj- ningen. En försäljning av böcker via biblioteken kunde därför endast ske med bokhandelns medverkan. Det senare hindret är sedan den 1.4.1970 undanröjt och även på kompetenssidan har vissa lättnader inträtt. Som framgått av avsnitt 10.4.2 har kommunalrättskommitten isitt betänkan- de, Kommunal kompetens (SOU 1971:84) föreslagit att kommunerna skall få rätt att stödja och bedriva sådan för invånarna viktig serviceverk- samhet, som annars inte skulle förekomma inom kommunen. Biblioteken torde alltså framledes ha reella möjligheter att bedriva bokförsäljnings- verksamhet.

Vid tiden för utredningens tillsättning hade viss experimentverksamhet

med bokförsäljning i bibliotekslokaler skett i Helsingborg under mer än två år och i Tyresö under en halvårsperiod. I Helsingborg bedrevs verksamheten i samarbete mellan stadsbiblioteket som upplät lokalen och stadens tre boklådor som svarade för sortiment och personal; i Tyresö samarbetade biblioteket enligt ungefär samma principer med en stor boklåda belägen i det centrala Stockholm. Även om förutsättningarna var olika på de båda försöksorterna, t ex vad gällde närheten till en ”normal” bokhandel, blev resultatet av försöken att bedriva bokförsäljning med god service och hygglig sortimentsbredd i bibliotekslokaler likartat: det ekonomiska utfallet blev sådant att en fortsatt verksamhet omöjliggjor- des. Några ytterligare försök i denna riktning har därefter inte gjorts i landet. Av en enkät som utredningen genomfört med hjälp av utrikes- departementet framgår att bokförsäljning på bibliotek ej heller synes förekomma i utlandet.

Som framgått tidigare får formerna för det kommunala ansvaret för den kommersiella bokförsäljningen bli beroende av de lokala förhållan- dena. Den av utredningen föreslagna bokhandelslånefonden bör som framhållits ovan (avsnitt 10.4.2) också kunna användas för utlåning till kommuner som önskar främja den kommersiella förmedlingen av kvalificerad litteratur. Utredningen vill då för sin del inte bortse från att ”bokhandel-i—biblioteket”, i vissa fall kan visa sig vara ett ändamålsenligt alternativ. Utredningen har heller inte genomfört några försök med en av biblioteken organiserad postorderförsäljning av litteratur. Anledningen till detta är att vi bedömde det som olämpligt att starta en försöksverk- samhet i liten skala. Om man vill ge postorderalternativet en rättvis chans, måste leveranserna fungera perfekt, sortimentet vara fullständigt och, framför allt, informationen kring böckerna vara rikhaltig och lockande. Det är vidare av stor vikt att erbjudandet till utnyttjande finns på platser där människor befinner sig. För att detta skall uppfyllas måste omfattande grundsatsningar göras.

Utredningen anser inte att postorderförsäljningen är ett fullvärdigt alternativ till försäljning via fackbokhandeln. Å andra sidan skulle införandet av en sådan kanal skapa möjligheter till köp av böcker på de platser i landet som idag har en otillfredsställande kommersiell bokför- sörjning.

Utredningen föreslår därför att försök med en postorderförsäljning startas med statlig hjälp. Modellen för verksamheten finns beskriven i avsnitt 5.7.5. Vi tänker oss att informationsmaterial och beställningsblan- ketter fmns utplacerade på ca 5 000, över riket jämnt spridda, lokaler. Härifrån skall man, till priser som motsvarar bokhandelns, kunna rekvire- ra önskade böcker, som efter en tid levereras per post. På detta sätt ges landets invånare möjlighet att oavsett bostadsort inköpa kvalitetslittera- tur. De ca 5 000 lokaler utredningen tänker på består till ungefär lika delar av landets bibliotek och postanstalter. Biblioteken är lämpade av flera skäl. För det första är de relativt väl fördelade över landet. För det andra finns där redan en vana vid och en kunskap om böcker, som kan vara till stor nytta i den föreslagna verksamheten. Personalen kan alltså stå till

tjänst med information, och även bokbeståndet kan vara bokköpare till hjälp. Ett problem med bibliotekens bokbestånd är att nyutkomna titlar, i synnerhet de uppmärksammade, oftast är utlånade. För att råda bot på denna brist har vi, som redovisats ovan, föreslagit att varje folkbiblioteks- system skall erbjudas ett gratisexemplar av alla stödda titlar att användas som presentationsexemplar. Vi har därvid inte minst tänkt på behovet i postordersammanhang. Vi hoppas därför att biblioteken skall kunna samordna presentationsexemplarens utplacering med placeringen av informations- och beställningsmaterial för postorderverksamheten.

Utredningen anser en naturlig utveckling vara att biblioteken ger sina besökare möjlighet att välja mellan lån och köp. Verksamheten bör emellertid inte begränsas till bibliotekens lokaler. Rekvisitions- erbjudanden kan även lämnas i anslutning till bibliotekens externa verksamhet, bl a via bokbussarna.

I sammanhanget kan nämnas att konsertbyråutredningen lagt fram ett liknande förslag om postorderförsäljning av fonogram via biblioteken. Förslaget mötte från så gott som samtliga remissinstanser positiva reaktioner.

Postanstalterna har i fråga om geografisk spridning lika stora fördelar som biblioteken. Det finns också, teoretiskt, en möjlighet att där nå en bredare allmänhet än på biblioteken. Det är därför viktigt att informationen utformas så att den verkligen kan intressera allmänheten för bokrekvisitioner.

Verksamhet av liknande typ förekommer nu på postanstalterna. På varje sådan finns upplysningsmaterial och beställningsblanketter för prenumeration av tidskrifter. Att poststyrelsen själv tror på en satsning visar det faktum att man därifrån spontant tog kontakt med utredningen i syfte att undersöka intresset för startandet av en postorderverksamhet på boksidan. Detta intresse dikterades dessutom — vilket man poäng— terade — av verkets önskemål att öka portointäkterna.

Även om bibliotek och postanstalter är avsedda att bilda grunden för postorderverksamheten, anser utredningen att även andra institutioner skall kunna komma ifråga. Det kan sålunda falla sig naturligt för pressbyrådetaljisterna att komplettera sin bokservice med att ge reella möjligheter för kunderna att rekvirera böcker från ett fullständigt sortiment. Vi nämnde tidigare att postorderservicen bör följa bibliotekens externa utlåningsverksamhet. Arbetsplatsutlåningen torde fortsättningsvis komma att bli en väsentlig del av denna verksamhet. Utredningen föreslår att man därvid också satsar på bokförsäljning. Sådana satsningar bör också kunna göras utan bibliotekens medverkan, och då gärna i folkbildningens regi. Rekvisitionsmöjligheterna skall inte vara institutionsbundna. Beställ- ningsblanketter bör kunna spridas till hemmen. Vid rekvisitionen skall köparen ange författare och titel eller det på varje bok angivna ISB- numret (ISBN, International Standard Book Number). Denna numrering av boktitlarna är nyligen införd och man kan anta att ISBN kommer att anges i samband med annonsering och recensering. Beställningsblanketterna bör i princip gå till en grossist, som garanterar snabba leveranser. Både Seelig & Co och Bibliotekstjänst AB skulle

kunna uppfylla ett sådant krav. Utredningen förordar, efter vissa över- väganden, Seelig. Detta företag har redan ett omfattande centrallager. Om ett anlitande av Seelig innebär att detta lagers existens främjas, är detta ytterligare ett motiv för att anlita företaget. (Jämför nedan avsnitt 10.4.5.)

Utredningen är medveten om att förslaget om postorderförsäljning kan stöta på viss kritik från bokhandelshåll. Det är i och för sig naturligt att man där med viss skepsis ser på olika åtgärder som vidtages i syfte att sälja böcker via andra kanaler än sortimentsbokhandeln. Sådana åtgärder har under senare år vidtagits inte minst från förlagshåll genom startandet av bokklubbar och andra former av direktförsäljning.

Man kan, det bör medges, inte bortse från möjligheten att postorder- verksamheten kan ta några kunder från bokhandeln. För detta skulle t ex kunna tala bibliotekens öppethållande på kvällarna, postens och biblio- tekens bredare kontaktyta mot allmänheten och det relativt bekväma beställningsförfarandet.

Å andra sidan kan med fog antas att den försäljning som sker via postorderverksamheten blir ett komplement till försäljningen via bok- handeln. De bokköpare som vant sig vid en bokhandels service och sortiment, vid möjligheten att själva bläddra igenom och orientera sig i böcker av olika slag torde uppfatta postorderalternativet som mindre tillfredsställande. Däremot torde detta alternativ te sig tilltalande för dem som antingen har långt till närmaste boklåda eller som av olika skäl drar sig för att gå in i en bokhandel. En del av dessa nya bokköpare kan med stigande krav på sikt bli bokhandelskunder. Den utökade information om böcker och propaganda för bokinköp som förutsätts ske inom ramen för postorderverksamheten bör rimligen också få positiva följder för den existerande bokhandeln.

Utredningen anser att de möjligheter som kan finnas till samarbete på olika plan bör tillvaratas.

Utredningen känner sympati för tanken att enskilda boklådor åtmin- stone delvis skall kunna sköta leveranser av postorderböcker. Överens- kommelser skulle kunna träffas mellan bibliotek och bokhandel med den innebörden att de beställningar som sker via biblioteken leds till den lokala boklådan. Det är då väsentligt, att denna kan garantera lika snabba leve- ranser som den centrala grossisten,och att man håller samma priser.

Utredningen anser att konsumentpriset för köp via postorder skall vara detsamma som vid bokhandelsköp. I priset skall då portot för bokför- sändelsen ingå. Vidare skall konsumenten ha tillgång till beställningsblan- ketter med påtryckt adress och betalt porto. När verksamheten kommit igång och nått en viss omfattning bör den vanliga återförsäljarmarginalen på 40—44 procent ge utrymme för att täcka dessa och andra distribu- tionskostnader, varför bokpriserna via denna kanal kanske to ni skulle kunna sättas lägre än i bokhandeln. Utredningen vill dock inte förorda en sådan prissättning med tanke på de negativa konsekvenser den skulle kunna få för bokhandelns försäljning.

Informationskatalogerna bör vara av två vitt skilda slag: en som ger en fullständig förteckning av bokutbudet, och en med ett mindre antal titlar, men där den enskilda titeln får en mera omfattande presentation.

Den fullständiga katalogen bör bara kategorivis redovisa titel, för- fattare, pris och ISBN. Postverket har vid underhandskontakter påtagit sig ansvaret för att en sådan katalog framställs och distribueras. Varje förläggare får betala en viss summa för varje titel som införs i katalogen. Denna summa får inte göras så hög att den kan utgöra ett reellt hinder för en titels införande. Om så ändå skulle bli aktuellt måste detta förhindras genom att subventioner utgår till postverket.

Den andra katalogen skall alltså på ett mer aktivt sätt vända sig till den ovane bokläsaren. Den bör_ därför få ett mer attraktivt och ”säljande” utförande och innehålla ett brett urval av god litteratur. Det är önskvärt att presumtiva bästsäljare ej får ett alltför stort utrymme.

Denna katalog bör kunna framställas av branschen. Ett omfattande katalogarbete förekommer redan där. Ett införande av postorderförsälj- ning ligger dessutom i förlagens intresse. Om varje försäljningsställe skulle förmedla en bok per vecka skulle detta ge förlagen en försäljning på ca 250 000 exemplar motsvarande ett nettovärde på 3 ä 4 mkr.

Ansvaret för att verksamheten skall komma igång bör ligga hos staten. Någon omfattande organisation är inte behövlig. Nästan alla arbetsupp- gifter bör kunna läggas ut på befintliga organ. De fasta kostnaderna kan därigenom begränsas betydligt.

Målsättningen bör vara att verksamheten efter en tid skall bli själv- finansierande. Under ett inledningsskede kan emellertid subventioner behövas. Initialkostnaderna gäller främst framställning och distribution av katalogmaterial samt satsningar av engångskaraktär. Man bör tex i samband med starten ge en omfattande presentation i press och andra media av de nya bokinköpsmöjligheterna.

Enligt utredningssekretariatets uppskattningar skulle ca 0,5 mkr be- hövas i subventioner under inledningsåret. Utredningen vill dock betona att ett exakt stödbelopp kan fastställas först efter noggranna kalkyler och förhandlingar med bransch och grossist.

10.4.5 Seelig & Co

Fackbokhandelns grossist är, som närmare behandlats i avsnitt 5.3.1, Seelig & Co. Utredningen vill i detta sammanhang betona en aspekt i företagets verksamhet. Det gäller den betydande roll en sådan grossist har för mindre enheter, bland såväl förlag som boklådor.

I avsnittet 4.3.2 redovisas en katalog över de förutsättningar som måste vara uppfyllda för att små och nyetablerade förlag skall ha en möjlighet att konkurrera med storförlagen. Därav framgår också, att Seelig & Co har en nyckelroll i sådana sammanhang. De små förlagen kan köpa tjänster såsom lagerhållning, distribution och to m aktivt försälj- ningsarbete på bokhandeln. Mindre förlag har vidare i Seeligs namn kunnat lämna gemensamma erbjudanden till bokhandeln.

Av redovisningen i avsnitt 5.3.1 framgår att Seelig också har en liknande betydelse för mindre abonnemangsboklådor. Seeligs leveranser- bjudanden betraktas ofta som förmånligare än de enskilda förlagens. För B-bokhandeln finns i dagsläget inget alternativ till Seelig, när det gäller leveranser av kvalitetslitteratur.

Utredningen anser att den roll, som Seelig har i detta sammanhang, är mycket väsentlig varför inskränkning i servicen är allvarlig, vare sig en sådan beror på åtgärder från de större förlagen eller Seelig självt. Utvecklingen inom denna sektor bör därför hållas under särskild uppsikt.

10.4.6 Sammanfattning och kostnadsberäkning för utredningens förslag angående bokförsäljningen Fackbokhandeln är och kan väntas förbli den viktigaste kanalen för försäljning av kvalitetslitteratur. Abonnemangsbokhandeln är naturligtvis väsentligast, men även B-bokhandeln måste — trots den obetydliga försäljningen — främjas. Dessa boklådor är ofta kvalitetsböckernas enda utpost i många regioner. Utredningen har föreslagit inrättandet av två stödformer för fackbokhandeln: gratisexemplar för att stimulera till sortimentsbredd, samt utvidgade och förmånliga lånemöjligheter via en fond för att initiera nyetablering och förnyelse. Dock bär kommunerna yttersta ansvaret för att en god bokhandelsservice erbjuds kommunens invånare.

Pressbyråns ägare bör inse sitt ansvar. Det är ett kulturellt svek att denna viktiga kanal i realiteten diskriminerar kvalitetslitteraturen. Utred- ningen föreslår inrättandet av ett speciellt massmarknadsförlag och förväntar att den kvalitetslitteratur som på detta sätt kommer ut, främst genom sin prisbillighet, skall bli ett slagkraftigt alternativ till de massmarknadsserier som nu dominerar Pressbyråns bokutbud.

Utredningen föreslår vidare startandet av försöksverksamhet med bok- försäljning via postorder. Huvudsyftet med förslaget om postorderförsälj— ning via bibliotek och postkontor — sammanlagt närmare 5 000 ställen — är att skapa möjligheter för allmänheten att inköpa kvalitetslitteratur i alla delar av landet. Försäljningen kan totalt sett bli relativt omfattande. Även en så försiktig prognos som en försåld bok per försäljningsställe och vecka ger en årlig totalförsäljning av 250 000 böcker.

De årliga kostnaderna för statens medverkan i den ovan nämnda lånefonden är svåra att beräkna. De beror på omfattningen av räntesub- ventioner och risktagande. Eftersom vi har rekommenderat stor genero- sitet i båda fallen har vi uppskattat behovet av statliga insatser för täckande av underskott till 0,5 mkr/år.

Den årliga förlusten för det föreslagna massmarknadsförlaget har i våra kalkyler beräknats till 0,9 mkr, medan stödbehovet till försök med post- orderverksamhet under ett inledningsskede kan uppskattas till 0,5 mkr.

Sammanlagt skulle alltså den kommersiella bokförmedlingen enligt utredningens förslag årligen erhålla ett direkt stöd om ca 1,9 mkr. Därtill kommer den subvention som fackbokhandeln erhåller genom gratis- exemplaren. Dessa gratisexemplar skulle motsvara en inköpskostnad på omkring 4 mkr.

10.5 Läsfrämjande

De förslag till litteraturstöd utredningen presenterat ovan är utformade så att de kan förväntas ge goda läsfrämjande effekter. Stödet till utgivningen

är direkt kopplat med olika former av distributionsstöd. Förslaget om inrättandet av ett speciellt massmarknadsförlag för kvalitetslitteratur, om förbättrad bokförsörjning för de Iäshandikappadel, om bokutlåning på arbetsplatser, om förstärkning av stödet till bokbussar och om ökade resurser till länsbiblioteken tar direkt sikte på att tillföra den goda litteraturen nya läsare. Nedan diskuteras dessutom under några olika rubriker ytterligare åtgärder som bör vidtagas i läsfrämjande syfte. Utredningen vill i detta sammanhang gärna framhålla värdet av det arbete som enskilda organisationer såsom tex Litteraturfrämjandet, Barn- och ungdomsbokrådet och studieförbunden genom sin cirkelverksamhet kontinuerligt bedriver för att stimulera intresset för läsning.

Det har i debatten framförts förslag bla om en allmänt hållen bokpropaganda. Utredningen har övervägt denna fråga men vill som sin mening framföra att långsiktiga målinriktade åtgärder av den typ utredningen föreslår leder till säkrare resultat. Emellertid bör framhållas att den av utredningen föreslagna postorderverksamheten bl a kommer att medföra en väsentligt ökad information om bokutgivningen som också kan kombineras med direkt läspropaganda. Om det därutöver föreligger behov av en mer allmän bokpropaganda synes det ligga i bokbranschens intresse att själv organisera en sådan. En verksamhet av detta slag i branschregi existerar t ex i Holland.

10.5.1 Skolan

Utredningen har i sitt målsättningskapitel framhållit den stora betydelse som måste tillmätas skolan när det gäller att väcka och vidmakthålla intresset för läsning av värdefull litteratur. Utredningen har därför tillkallat en särskild expertgrupp som fått i uppdrag att översiktligt gå igenom litteraturläsningens villkor på undervisningsväsendets olika stadier även om dessa frågor ej direkt nämns i utredningsdirektiven. Expert- gruppen har tagit upp litteraturläsningens problem från förskolan till och med lärarutbildningen; läroplaner och andra bestämmelser har granskats och ställts i relation till dagens situation, framför allt med hjälp av de erfarenheter gruppens ledamöter fått i sin yrkesverksamhet. Gruppen framför i sin redan tidigare nämnda rapport ”Litteraturen i skolan” (SOU 1973:1) en rad förslag och yrkanden som syftar till att förbättra litteraturens och läsningens ställning på de olika undervisningsstadierna.

Utredningen saknar kompetens att närmare ta ställning till de detaljförslag i tex utbildnings-, organisations. och läroplansfrågor som expertgruppen framlägger men utgår från att dessa seriöst prövas i de instanser som formar skolans och då särskilt svenskämnets fortsatta utveckling. Utredningen vill särskilt understryka vikten av att skolan bedriver en systematisk och individualiserad lästräning. Expertgruppens förslag till tjänster som ges i kapitlet Forskning om barn- och ungdomslitteratur kan kräva en kommentar. Gruppens avsikt med förslagen har varit att så konkret som möjligt understryka behovet av ytterligare personella resurser på detta viktiga område — utöver de förslag till tjänster för den litteraturpedagogiska forskningen, som redan framförts och prioriterats av skilda institutioner och myndigheter.

1 Se kapitel 9.

Utredningen vill starkt framhäva den vikt expertgruppen fäster vid att de uppväxande får god tillgång till böcker. Som framgått av kapitel 7 måste skolbiblioteket tillmätas stor betydelse i detta sammanhang. Skolbiblioteket har till uppgift att vara ett arbetsinstrument i undervis- ningen och att svara för utlåning av böcker för fri läsning. Denna dubbla arbetsuppgift har såtillvida varit till skada för bokutlåningen som denna fått för kort tid till sitt förfogande eller rent av flyttats bort från skolan. Utredningen delar helt expertgruppens åsikt att utlåningsverksamhet är en del av skolans pedagogiska verksamhet och bör vara inordnad i denna.

För att skolan på ett verkningsfullt sätt skall kunna främja den fria litteraturläsningen krävs därför bl a att skolans boksamlingar är tillgäng- liga hela dagen, att tillgången på skönlitteratur är riklig och mångsidig och att utlåningsverksamheten intensifieras. Organisatoriskt kan detta ske på olika sätt med hänsyn till de olika lokala förutsättningar som råder, men det synes ostridigt att de kommunala resurserna utnyttjas bäst om ett nära samarbete råder mellan skolans verksamhet och ortens folk- bibliotek. Utredningen föreslår att skolöverstyrelsen får i uppdrag att utarbeta sådana föreskrifter att ovan angivna målsättning för skolbiblio— teken uppnås. Detta förutsätter bla att skolbiblioteksverksamheten tillföres ökade ekonomiska resurser.

Det krävs sålunda en systematisk samverkan på alla plan mellan skola och folkbibliotek för att kontinuerligt stimulera barn och ungdom att låsa bra böcker. Av särskild betydelse är att samarbetet mellan förskola och bibliotek fungerar väl, så att barnen i förskoleåldern från början får en god och naturlig kontakt med kvalitetslitteraturen. Utredningens förslag om stöd till utgivning av barn- och ungdomslitteratur, den fördelning av de stödda böckerna som där förutses samt förslagen om nya tjänster för barn- och ungdomsbibliotekarier vid länsbiblioteken bör verkningsfullt bidraga till att ge dessa krav på samverkan ett konkret innehåll.

Inom ett område bör skolan enligt utredningens mening vidtaga särskilda läsfrämjande åtgärder. Detta gäller läsning av lyrik. Denna genre ställer inte sällan speciella krav på sina läsare men kan just därför ge unika läsupplevelser i utbyte. Vissa initialsvårigheter iläsning av lyrik torde bidraga till att många människor känner ett visst motstånd mot denna litteraturgenre.

Utredningens förslag till stöd åt den nya svenska litteraturen kan förväntas leda till en ökad utgivning av lyrik. Utredningen finner det angeläget att åtgärder samtidigt vidtages i syfte att främja förståelsen för och läsningen av poesi hos den uppväxande generationen. Detta bör ske genom en utökning av den verksamhet med författarbesök i skolorna som redan förekommer, men också, anser utredningen, därigenom att skådespelare engageras för att levandegöra poesin för eleverna och hjälpa dem fram till en mångsidig läsupplevelse. Utredningen föreslår att skolöverstyrelsen erhåller ett speciellt anslag på 100 000 kr för detta ändamål och samtidigt uppdraget att upplysa skolorna om möjligheterna att utnyttja detta anslag.

Litteraturutredningen för på olika ställen i detta betänkande tagit upp problem som är förknippade med utgivning och spridning av barn- och ungdomslitteraturen. Däremot har hittills ej Svenska Barnboksinstitutet och dess verksamhet behandlats. Utredningen har funnit det lämpligast att göra detta i särskilt avsnitt.

Utredningen hade redan på ett tidigt stadium i sitt arbete anledning att diskutera frågor som berörde Svenska Barnboksinstitutet. I en skrivelse från chefen för utbildningsdepartementet den 7 juni 1972 erhöll dessutom litteraturutredningen uttryckligen i uppdrag att överväga Svenska Barnboksinstitutets framtida ställning och organisation. Detta uppdrag föranleddes närmast av de ekonomiska svårigheter som institutet hade att kämpa med och som bl a ledde till att institutet nödgades an- söka om förstärkning av statsbidraget för det löpande budgetåret 1972/73.

Litteraturutredningen har genom ett remissvar av den 13 september 1972 yttrat sig över institutets ovannämnda ansökan och tillstyrkt en uppräkning av statsbidraget. I sin skrivelse har utredningen framhållit att det, med hänsyn till den betydelse som måste tillmätas institutets arbetsområde, skulle vara olyckligt om dess verksamhet måste skäras ned kort tid innan förslag till åtgärder inom området kan väntas. Utredningen anmälde i remissvaret sin avsikt att ta upp problemet om institutets ställning och organisationsform på längre sikt i sitt huvudbetänkande.

I den tidigare nämnda skriften ”Litteraturen i skolan” (SOU 1973:1) har utredningens speciella expertgrupp för barn- och ungdomslitteraturen redovisat sin syn på Svenska Barnboksinstitutet och avgivit sina förslag till en reform av institutets organisation och verksamhet. Litteraturut- redningen ansluter sig i allt väsentligt till expertgruppens framställning och återger den här i dess helhet.

Organisation, historik, ekonomi, verksamhet

Svenska Barnboksinstitutet är en stiftelse, bildad år 1965. Stiftare var Stockholms stads biblioteksnämnd å Stockholms stads vägnar — Stock- holms Universitet, Svenska Bokförläggareföreningen och Sveriges Ung- domsförfattareförening. Enligt stiftelseurkunden skall stiftelsens ändamål vara

att insamla och katalogisera på svenska språket utgiven barn- och ungdomslitteratur; att skapa ett forsknings- och referensbibliotek för en förutsättningslös vetenskaplig bearbetning av den på svenska språket utgivna barn- och ungdomslitteraturen; att samla och arkivera värdefullt originalmaterial, som har förbindelse med barn- och ungdomslitteraturen; att verka för en utvidgad undervisning och forskning om barn- och ungdomslitteratur; att stå forskare, förlag, press, radio, TV och andra institutioner och enskilda till tjänst med upplysningar om barn och ungdomslitteratur.

Enligt stiftelseurkunden skulle stiftarna göra följande prestationer:

Stockholms stad skall vid institutets upprättande ställa personal till förfogande och svara för institutets administration.

Stockholms Universitet skall inom ramen för sin forsknings- och utbildningsverksamhet befrämja stiftelsens arbete för de uppgifter, som anges i & 2, i första hand genom att ställa personal till förfogande.

Svenska Bokförläggareföreningen skall genom sina medlemmar lö- pande överlämna arkivexemplar av barnlitteraturen.

Sveriges Ungdomsförfattareförening skall till institutet överlämna sitt barnboksarkiv och skall även i fortsättningen ställa arkivalier till förfogande.

I stiftelseurkunden heter det vidare att ”stiftelsen kan upplösas endast om stiftarna äro härom ense. Därest stiftelsen skulle upplösas skola stiftelsens tillgångar tillfalla institution, ägnad att fortsätta stiftelsens verksamhet”. Stadgarna anger att varje stiftare har att utse en ledamot av styrelsen och en suppleant för denne. Styrelsen utser inom sig ordförande och vice ordförande och vidare inom eller utom sig sekreterare och skattmästare.

Institutet erhöll år 1967 sina nuvarande lokaler i den sk Slaktar- gården, Tjärhovsgatan 36. Fastigheten tillhör Stockholms kommun, som renoverat den och därefter hyrt ut den till institutet. Institutets bokbestånd omfattade 31.12 1971 barn— och ungdomsböcker 17 277 volymer och handböcker 2 588 volymer. Barnbokssamlingen har byggts upp genom gåvor från främst förläggarna, men även från vissa bibliotek och privatpersoner samt genom en deposition från dåvarande Sveriges Ungdomsförfattareförening. Handbokssamlingen har till största delen förvärvats genom köp. Den är i sitt slag den fullständigaste som finns i Sverige och en av de större specialsamlingarna i Europa. Institutet prenumererar på ett sextiotal tidskrifter från hela världen rörande barn- och ungdomslitteratur.

Över handbokssamlingen finns dels en fullständig kortkatalog, dels en 1970 som stenciltryck utgiven förvärvskatalog, försedd med stickords- register. Över barnbokssamlingen finns huvudkatalog 1956-1970, titel- katalog 1956—1970 och vissa specialkataloger för åren 1966#1970.

Följande publikationer har utgivits: förvärvskatalog över handbokssam- lingen, ”Studier kring tant Grön, tant Brun och tant Gredelin” av docent Pär Bergman, utgörande nr 1 i institutets skriftserie samt ”Robinson Crusoe i svensk dräkt” av intendent Margareta Winquist (nr 2 i serien; ligger färdig för tryckning). Vidare har institutets föreståndare publicerat ett flertal uppsatser i svenska och utländska tidskrifter rörande svenska barnböcker och institutets verksamhet.

Institutet har planerat och medverkat vid genomförandet av ett antal utställningar av svenska barnböcker både i Sverige och utomlands. På uppdrag av Sveriges Allmänna Biblioteksförening har institutet anordnat två kurser om barnlitteratur. Demonstrationer av institutet och dess samlingar har återkommande anordnats främst för grupper av studerande vid förskoleseminarier, lärarhögskolor, universitet och biblioteksskola. Ett stort antal förfrågningar vid besök på institutet, per telefon eller brev har årligen besvarats (1971 891 besök och 400 ingående och lika många utgående brev).

Institutets personal har hittills bestått av 1 heltidsanställd, nämligen föreståndaren (fram till 30.6 1972 avlönad av Stockholms kommun genom biblioteksnämnden). Fr o rn 1967 har därutöver funnits ] kontorist, i genomsnitt på 3/4 tid, samt timtjänstgörande biblioteksut- bildad personal (i genomsnitt ca 500 timmar per år). Vidare har ett mindre antal amanuenstimmar ställts till förfogande av Stockholms universitets litteraturvetenskapliga institution.

Sammanlagt har i institutet och dess verksamhet fram till 30.6 1972 investerats ca 800 000 kronor (tabell 101), varav från stiftarna 540 000

kr, från fonder 94 000 och i statsbidrag fro rn budgetåret 1969—1970 165 000. (Under 1972/73 utgår statsbidrag med 110 000 kr.) Tillskotten från stiftarna, inkl 3 000 kr vardera i stiftelsekapitel, uppgår 30.6.72 till för Stockholms stad 385 000 kr (varav för föreståndarlönen 245 000 kr), från Stockholms universitet 27 000 kr, från Svenska Bokförläggareför— eningen 105 000 kr (varav böcker 62 000 kr) och från Sveriges Ungdoms- författareförening 23 000 kr (varav böcker 17 000 kr).

Expertgruppens utgångspunkter vid frågans bedömning

Expertgruppen —— i det följande kallad EG _ delar den grundsyn på barn- och ungdomslitteraturens betydelse, som bla Barn- och ungdomsboks- rådet (svensk sektion av International Board on Books for Young People, IBBY) givit uttryck för i ett öppet brev till litteraturutredningen. Barn- och ungdomsboksrådet, till vilket är anslutet ett stort antal svenska organisationer såsom politiska kvinnoförbund och andra folkrörelser, lärar- och författarförbund m fl, har i sin framställning till utredningen starkt betonat, att barn- och ungdomsboken är ett av de viktigaste medlen för att hos barnet utveckla språkkänslan och stimulera intellektet och fantasin och därigenom grundlägga en positiv personlighetsut- veckling.

Som framgått av föregående kapitel i denna skrift föreligger ett stort behov av olika åtgärder för att skapa goda läsvanor hos barn och ungdom och stimulera till läsning av litteratur som ur kulturella och sociala synpunkter kan betecknas som värdefull. Medvetandet om det angelägna i en sådan uppgift har vuxit successivt under l960— och 1970-talen. Senast har detta eftertryckligt framgått av förskoleutredningens be- tänkande, vari man understryker att den språkliga stimulans som barnen får i de tidiga åldrarna är av utomordentlig betydelse för deras vidareutveckling. Berättelsen, sagan och poesin tillmätes stor betydelse i förskolans verksamhet och ”receptiva aktiviteter kring litteratur bör ges stort utrymme på förskolans program”. (SOU 197226 5 168 f och s 215 ff.)

Under 1960-talet framträde det starkt ökande intresset för barn- och ungdomslitteraturen på en rad olika sätt. Från skolmyndigheternas sida har sedan länge krav rests på att olika lärarkategorier i sin teoretiska och metodiska utbildning skulle erhålla undervisning om barn— och ungdoms- litteraturen. Dessa krav har successivt och i allt högre grad uppfyllts genom att detta moment både för klasslärare och ämneslärare i svenska kommit att ingå i utbildningen vid lärarhögskolorna och i viss mån också vid förskoleseminarierna. Även vid universiteten har momentet införts i ämnet svenska fr o m läsåret 1970/71.

Vid universiteten har studiet av barn- och ungdomslitteraturen nu också börjat bedrivas på forskarutbildningsnivån. I en utredning som statens humanistiska forskningsråd företagit 1971/72 om den huma- nistiska vetenskapens aktuella utvecklingstendenser och framtida ställ- ning, påpekar arbetsgruppen för de estetiska vetenskaperna att litteratur— vetenskapliga avhandlingar om barnlitteraturen påbörjats vid flertalet lärosäten. Man betonar att det härvidlag är den pedagogiska utvecklingen och skolans behov som kommit att ställa helt nya krav på en forskning på barnlitteraturens område även i Sverige.

Även på en rad andra sätt har det växande intresset för barnlittera— turen dokumenterats. Undersökningar som bedrivits vid Stockholms universitets litteraturvetenskapliga institution visar att recensionerna i dagspressen av skönlitteratur minskat mellan 1956 och 1968, men att barn- och ungdomslitteraturen härvidlag är ett undantag och uppvisar en påtaglig ökning. Lånen av barn- och ungdomslitteratur har ökat synner— ligen snabbt och kan beräknas ha uppgått till över 35 miljoner lån år

1970 av totalt drygt 70 miljoner boklån i de svenska folk- och skolbiblioteken.

Barnbokskurser och barnboksdagar, som anordnats under senare år och som i flera fall varit samnordiska arrangemang, har tilldragit sig stor uppmärksamhet och i regel varit övertecknade. Nordiska kulturkom- missionen bekostade exempelvis 1969 ett symposium i Stockholm, från vilket skriften Barn och kultur (1972) utgavs med en rad krav på ökade samhälleliga insatser i Nordens alla länder för barnkulturen. Liknande krav restes vid seminariet ”Barnboken idag”, arrangerat hösten 1972 av Nordens folkliga akademi i Kungälv. En barnboksdag som hösten 1972 arrangerades av Författarcentrum och sektionen för barn- och ungdoms— litteratur i Sveriges Författarförbund hade beräknats för ett femtiotal deltagare men arrangemangen fick lov att förändras så att närmare fyrahundra kunde beredas plats.

Slutligen kan för utredningens del nämnas att intresset för barn- och ungdomslitteraturen också framträtt genom en rad inkomna skrivelser, vari brister och missförhållanden i produktions-, distributions- och konsumtionsleden för barnlitteraturen har påpekats av organisationer och institutioner som Sveriges författarförbund, Föreningen Svenska teck- nare, Sveriges Förskollärares Riksförbund, Stockholms Förskolesemi- narium och Barn- och ungdomsbokrådet. Vidare har i dessa skrivelser bristerna i lärarutbildningen inom barn- och ungdomslitteraturens om- råde starkt påtalats.

Stiftandet av Svenska barnboksinstitutet 1965 är att betrakta som ett tidigt utslag av detta nya intresse för barn- och ungdomslitteraturen och dess funktion i vårt samhälle.

Institutets uppgifter

Svenska Barnboksinstitutets uppgift är att föra ut information om barnlitteraturen och dess betydelse i det svenska samhället. Enligt EG:s mening bör institutet i huvudsak ha följande verksamhetsområden (jfr den ovan citerade stiftelseurkunden):

A. Bibliotek, dokumentation Insamla och katalogisera på svenska språket utgiven barn- och ungdomslitteratur samt upprätta och för allmänheten tillhandahålla ett forsknings- och referensbibliotek bestående av den nordiska och viktigaste internationella facklitteraturen. B. Forskning Verka för framväxten av en ökad svensk forskning om barn— och ungdomslitteratur och över huvud taget om barns och ungdoms läsning. C. Undervisning Verka för en utvidgad och förbättrad undervisning om barn- och ungdomslitteratur, speciellt för olika lärarkategorier från förskollärar- till ämneslärarstadiet. D. Information Bedriva information i anslutning till verksamheten under punkterna B och C, varvid svenska forskares och lärares behov av internationella kontakter på området beaktas. Meddela information a) direkt till allmänheten samt b) till allmänheten via företrädare för press, radio, TV, bibliotek, skola, ungdomsarbete osv; dessa informationsförmed- lare bör få möjligheter till upplysningar, bibliografisk service etc genom sakkunnig personal på institutet.

Samtliga dessa uppgifter framstår som ytterst angelägna med hänsyn till de skilda behov och de krav på samhälleliga insatser som exemplifie- rats i föregående avsnitt. Barnlitteraturområdet måste enligt EG:s mening

Barnboksinstitutet har emellertid i sin hittillsvarande verksamhet på grund av klart otillräckliga ekonomiska resurser inte på långa vägar kunnat tillfredsställa de informations- och servicekrav som ställts på institutet. Kritik som framförts i pressen mot institutets sätt att fungera bör ses i detta sammanhang.1 Knappast någon torde när institutet 1967 inledde sin utåtriktade verksamhet ha vågat räkna med en så snabb expansion som skett under de gångna fem åren på undervisnings- och forskningssidan och även vad beträffar allmänhetens intresse för barnlitteraturen. Särskilt lärarut- bildningen vid universitet och lärarhögskolor har kommit att ställa omfattande krav på institutets verksamhet. Studenter och lärarkandidater vänder sig i stor utsträckning till institutet för att få material och bibliografisk service i samband med specialarbeten som bedrivs inom ramen för deras utbildning. Ännu mer krävande i nuläget är för institutet den synnerligen angelägna uppgiften att ge information och service åt berörda universitetslärare och metodiklektorer i svenska, vilka i sin tjänstgöring genom kursplanereformerna fått i uppgift att undervisa de blivande lärarna om barns och ungdoms läsning. Det bör i sammanhanget framhållas att inte bara länsbiblioteken utan även universitetsbiblioteken i stort sett saknar utländsk facklitteratur om barn- och ungdomslittera- turen och att katalogiseringen av de svenska barnböckerna, vilka ju tidigare ytterst sällan gjorts till föremål för vetenskapliga undersökningar, måste betecknas som bristfällig för vissa perioder.

Man torde vid institutets start ha underskattat storleken av institutets första arbetsuppgift, som ju är grundläggande för samtliga övriga funktioner: att ta hand om och genom olika typer av kataloger bearbeta den växande barnboksutgivningen samt att upprätthålla ett referens- och handboksbibliotek med allsidig representation av den internationella forskningen om barnlitteratur. Övriga uppgifter har därför inom den mycket snäva ekonomiska ram som stått till buds inte kunnat bedrivas på det sätt som varit önskvärt och i en utsträckning som tillnärmelsevis motsvarat behoven.

Expertgruppens förslag Stiftelseformen

EG föreslår att Stiftelsen Svenska Barnboksinstitutet ombildas till en statlig stiftelse. Utom staten bör i denna ingå de fyra ursprungliga stiftarna (Stockholms kommun, Stockholms universitet, Svenska Bokför- läggareföreningen och Sveriges Ungdomsförfattareförening — numera Sektionen för barn- och ungdomslitteratur inom Sveriges Författarför- bund). Dessutom bör ytterligare några i detta sammanhang viktiga myndigheter och organisationer upptagas i stiftelsen och därigenom tillförsäkras representation i styrelsen.

EG förutsätter alltså vid konstruktionen av sitt förslag, att stiftelse- modellen bibehålles, vilket innebär

att Stockholms kommun åtager sig att stå för lokalkostnaderna så länge barnboksinstitutet ligger kvar i sina nuvarande lokaler (jfr nedan om lokalfrågan) att Svenska Bokförläggareföreningen fortsätter att kostnadsfritt till institutets bibliotek överlämna den nyutgivna barn- och ungdoms- litteraturen att övriga ursprungliga stiftare fortsättningsvis stöder institutet samt att de nytillkomna stiftarna enligt nedanstående förslag, på sätt som senare närmare får utredas, inträderi stiftelsen.

1 Se bla Annika Holm i DN 21.11.1970 och debatt i Barn och kultur nr 2, 1971.

Detta förslag synes bäst garantera en fortsatt kontinuerlig verksamhet vid institutet.

Styrelsen

EG fäster största vikt vid att institutet får en breddad och förstärkt styrelse. Först då synes det bli möjligt för institutets styrelse att kunna dels täcka hela intresseområdet, dels med kraft föra institutets talan i alla frågor som gäller barnlitteratur och barnkultur. Kungl Maj:t äger enligt förslaget utse ordförande och ytterligare en ledamot i styrelsen. Övriga stiftare utser en ledamot vardera.

Styrelsen föreslås bestå av följande ledamöter:

Ledamöter Utsedd av

Ordförande Ledamöter

Kungl Maj :t

Kungl Maj:t

Stockholms kommun Stockholms universitet Svenska Bokförläggareföreningen Sektionen för barn— och ungdomslitteratur inom Sveriges författareförbund

QUI-5005)»—

7 Föreningen Svenska Tecknare 8 Skolöverstyrelsen 9 Sveriges Allmänna Biblioteksförening 10 Folkbildningsförbundet

Styrelsen utser inom sig ett arbetsutskott. Institutets föreståndare bör fungera som styrelsens sekreterare.

För att institutet och styrelsen skall kunna hålla god kontakt med olika målgrupper för verksamheten som inte omedelbart är företrädda i styrelsen bör en eller flera referensgrupper kunna organiseras, innehål- lande tex företrädare för universitetsstuderande och lärarkandidater, doktorander i barnlitteraturforskning, förskollärare, bamboksrecensenter och andra representanter för massmedier samt för olika lärarkategorier i vilkas tjänstgöringsskyldighet det ingår att meddela undervisning om barn- och ungdomslitteratur.

Tjänsterna och deras inriktning

För att uppnå en utökning och fördjupning av institutets verksamhet måste en ansenlig förstärkning av de ekonomiska och personella resurserna komma till stånd.

EG har övervägt ett väsentligt mer omfattande alternativ än det som här nedan presenteras, men stannat för att en mindre enhet, vars arbetsuppgifter det är jämförelsevis lättare att precisera, för närvarande är att föredra. Ett sådant klart avgränsat förslag har också den fördelen framför en större organisation att vara mer flexibelt och lättare kunna anpassas till de kulturpolitiska och administrativa reformer som kan komma att genomföras sedan Kulturrådets och litteraturutredningens slutbetänkande behandlats. Som statlig stiftelse torde institutet i hän- delse av förvaltningsmässiga reformer som berör organisation och administration av statens insatser på kulturområdet kunna hänföras till de verksamheter som tillhör Nya kulturrådets sektor.

En rad av de registrerande, litteratursociologiska och informativa uppgifter och den verksamhet i lässtimulerande syfte, som barnboks- institutet avses bedriva, vore synnerligen önskvärd även för vuxenlittera- turens del. Om ett organ med detta vidare syfte upprättas kan emellertid

ett barnboksinstitut av den typ som här föreslås, ingå som en klart avgränsad självständig del inom en större organisation.

EG har övervägt frågan om Svenska Barnboksinstitutet borde inrättas som en avdelning inom en större biblioteksinstitution, tex Kungliga Biblioteket, men inte funnit några väsentliga fördelar med ett sådant arrangemang. Den här föreslagna utvecklingen av institutet tillmötesgår de befogade och tidigare berörda önskemålen om förbättrade service- funktioner och initiativtagande på barnkulturområdet från institutets sida. Därvid skulle en rad av de önskemål som framfördes vid det nordiska barnlitteratursymposiet på Hässelby 1969 och som vidareförtsi skriften ”Barn och kultur” tillgodoses. EG finner dock att den uppgift som i skriften tilldelas ett framtida barnboksinstitut är väl omfångsrik och skulle leda till en överdriven centralisering av aktiviteterna på området. Forsknings- och undervisningsfunktionerna vill EG alltså sprida över universiteten1 men däremot lägga en biblioteks- och katalogiserings- service som bas för institutets arbete. Vidare vill EG ha en aktiv utåtriktad informationsverksamhet vid institutet.

De verksamheter som institutet härovan har tilldelats bör kunna fördelas på fyra tjänstemän, av vilka en tillika är föreståndare och har att svara för den administrativa ledningen. Man bör enligt EG:s mening eftersträva klart avgränsade kompetensområden för de olika befattnings- havarna. Var och en skall helst ha att svara för ett huvudområde, inom vilket vederbörande förvärvat speciell kompetens.

Utan att här i detalj ingå på en arbetsfördelning som styrelsen har att uppdra riktlinjerna för tillsammans med föreståndaren, vill EG dock peka på de typer av tjänster som bör finnas vid institutet för att det skall vara funktionsdugligt och kunna fylla sina ovan angivna uppgifter.

Tjänsterna bör således inriktas mot arbetsuppgifter inom 1) biblioteks- området (två tjänster), 2) det litteraturpedagogiska området (kontakterna med skolan) och 3) informationsområdet (kontakter med massmedier och kursverksamhet).

EG anser således att institutet bör i huvudsak utnyttja en av de nedan föreslagna tjänsterna för litteraturpedagogisk verksamhet och en för informationsverksamhet. Det bör särskilt framhållas att för närvarande stora belopp årligen investeras i lärarlöner, lokalkostnader, studiemedel osv för det studium av barn- och ungdomslitteraturen som under de senaste åren har inletts vid lärarhögskolor, förskoleseminarier och universitet. För att denna nya undervisning skall kunna bli effektiv och tillfredsställande ur kvalitativ synpunkt krävs en service, som den nu föreslagna litteraturpedagogiska tjänsten närmast skulle svara för. Det behov av läsfrämjande åtgärder som EG tidigare påvisat skulle också i viss mån kunna tillgodoses genom en sådan till institutet knuten tjänst. Beträffande tjänsten för information och kursverksamhet föreligger ett dokumenterat behov av förbättrad service för en större allmänhet men framför allt för personer verksamma inom området, såsom författare, kritiker, journalister osv. För bibliotekssidan räcker det inte med en befattningshavare vilket framgått av erfarenheterna från institutets hittillsvarande verksamhet.

Utgående från främst föreståndarens kompetensområde kan styrelsen avgöra tjänsternas inriktning i samband med deras ledigförklarande och även i övrigt pröva de omfördelningar av arbetsuppgifterna som kom- mande erfarenheter föranleder. Föreståndaren svarar för den administra- tiva ledningen av institutet.

Institutet bör för att kunna fullgöra ovan angivna verksamhet tilldelas åtminstone följande tjänster:

1 bibliotekarie l tjänst för kurser/information 1 litteraturpedagog

En av dessa tre befattningshavare tjänstgör tillika som föreståndare.

1 Jfr SOU 1973:1, kapitel 10.

l biblioteksassistent 1,5 kontorist l vaktmästare timavlönad personal (I 000 tim) redogörare (arvode)

Kostnaderna för löner, vilka är specificerade i tabell 10.2, uppgår till 368 000 kr (inkl sociala kostnader).

Lokalerna

EG:s förslag förutsätter som tidigare nämnts att Stockholms kommun åtar sig att stå för lokalkostnaderna så länge barnboksinstitutet ligger kvar i sina nuvarande lokaler i Slaktargården. Hyran är f n beräknad till ca 20 000 kr per år. Lokalerna i Slaktargården är ingalunda idealiska men institutet har dock här vissa utvidgningsmöjligheter, vilket en utredning från institutets styrelse visar. I uthuslängan finns en hittills ej restaurerad bod, som kan inredas till bokmagasin, samt ett ej restaurerat stallut- rymme, som kan inredas till forskar- och studierum. Vidare finns två stora vindar, som kan inredas till sammanträdesrum för kurser respektive arbetsrum. Genom omläggning till compactus av hyllsystemet i det nuvarande bokmagasinet kan dess hyllkapacitet mer än fördubblas. Även vid den föreslagna utvidgningen av verksamheten finns således expan- sionsutrymme inom den nuvarande fastigheten för en tid av minst 5 år.

EG finner med anledning av vad här anförts att institutet tills vidare kan fortsätta i sina nuvarande lokaler, dock under förutsättning att Stockholms kommun fortsätter upprustningen av sitt kulturhus i enlighet med den plan som ovan refererats. Det är emellertid nödvändigt att man under den närmast kommande femårsperioden planerar för en för verksamheten lämpligare lösning av lokalfrågan.

Bok- och tidskriftsinköpen, informationsverksamheten

Under se sex år som institutet bedrivit sin verksamhet har från olika fonder erhållits tillsammans 94 000 kr för bokinköp, dvs i genomsnitt ca 16 000 per år. Man torde inte kunna räkna med att fondmedel i nämnvärd utsträckning framdeles kan stå institutet till buds, eftersom fondanslagen speciellt beviljats åt institutionen under dess uppbyggnads- skede. Den senaste årsbudgeten upptar av övriga tillgängliga medel ca 12 000 kr för bokinköp, men denna summa är uppenbarligen för låg med hänsyn till ämnesområdets omfattning och snabba tillväxt. Det kan för övrigt nämnas att kostnaderna för de internationella tidskrifterna och övrig facklitteratur senaste åren uppvisat en årlig automatisk ökning med 10 å 15 procent. EG har stannat för att för närvarande föreslå en årlig post på 60 000 kr för bok- och tidskriftsinköp o d. (Somjämförelse kan nämnas att Statens psykologisk-pedagogiska bibliotek för innevarande budgetår har 150 000 till förfogande för bokinköp.) Övriga omkostnader har i förslaget till beräknade driftskostnader upptagits till 35 000 kronor; häri ingår då bl a medel som utgår för informationsverksamheten. EG vill med anledning av detta påpeka att den föreslagna budgeten inte kan rymma annan publikationsverksamhet än utgivningen av stencilbulletiner o d från institutet. Det bör ankomma på den nya styrelsen att efter en uppbyggnadsperiod inkomma med förslag om hur institutets publika- tionsverksamhet skall vara organiserad och i samband härmed begära medel till denna verksamhet. EG finner det för sin del lämpligt att samråd därvid sker med Bibliotekstjänst.

Genom den föreslagna stiftelsekonstruktionen förutsättes bokförlägga- reföreningen även fortsättningsvis kostnadsfritt överlämna den nyutgivna barn- och ungdomslitteraturen till institutets bibliotek.

Tabell 10.] Svenska Barnboksinstitutet. Bidrag lämnade till institutets verksamhet 1966—1972. Tkr.

Ändamål

Givare

Sthlms kommun

Föreståndarelön (exkl soc kostn) Övr pers kostn Hyra, inredning o d Böcker Stiftarkapital Anslag, driftsbidrag etc

År

1966/67 1967/68 1968/69 1969/70 1970/71 1971/72

245

80

3 57

Totalt 385

Sthlms universitet

Bokför- läggare- föreningen

Ungdoms- författare- föreningen

Fonder

Statena

62 40

27

105

Givare

Sthlms kommun

40 45 85 60 90 65

Sthlms universitet

Bokför- läggare— föreningen

Ungdoms- författare- föreningen

Fonder

20 15 25 15 15 15 23

25 33 15 13

Statena

10 55 100

Totalt 385

Nmmmmm lx

a För budgetåret 1972/ 73 har statsanslag beviljats med 110 tkr.

105

95

165 800

Tabell 10.2 Svenska Barnboksinstitutet. Beräknade driftskostnader för budgetåret 1973/74 enligt EG:s förslag. Tkr.

Löner 1 föreståndare, lgr A 28a 59 1 tjänst för kurser/information, lgr A 22 45 l litteraturpedagog, lgr A 22 45 l biblioteksassistent, lgr A 22 45 1,5 kontorist, lgr A 13 46 1 vaktmästare, lgr A 13 31 timavlönad personal 1 000 tim 16

redogörararvode 6

Sociala kostnader 75 Personalkostnader totalt 368 Övriga kostnader tidskrifter, böcker, bindning etc 60 övriga omkostnader 35 95 Totalt 463

Barnboksförlagen bidrar med nyutkommen litteratur; Stockholms kommun står för lokalhyran (ca 20 tkr). Föreståndarens lönegradsplacering bör göras till föremål för förhandlingar.

Förslagets innebörd och kostnaderna för genomförandet

EG föreslår en omkonstruktion av Svenska Barnboksinstitutet till en statlig stiftelse med ett antal intressenter, representerande myndigheter och organisationer med anknytning till barn- och ungdomslitteratur- området. Den nya organisationsformen bör vara en förutsättning för ett ökat ansvarstagande från statens sida för institutets framtid. Ett genomförande av det framlagda förslaget utgör enligt gruppens mening den bästa garantin för en kontinuerlig fortsättning av verksamheten. Samtidigt skapas möjligheter att åstadkomma den utvidgning och förbättring av institutets verksamhet som nu framstår som helt nöd— vändig.

Kostnaderna för den föreslagna reformen innebär en merutgift för staten på 353 000 kr i jämförelse med de anslag som utgår till institutet för budgetåret 1972/ 73. En detaljerad tablå över kostnaderna lämnas i tabell 10.2. De samlade kostnaderna uppgår enligt förslaget till 463 000 kr varav för löner 368 000 kr och för bokinköp och övriga omkostnader 95 000 kr.

Försöksverksamhet med barnlitteratur Litteraturutredningen ansluter sig till expertgruppens förslag till reform av Svenska Barnboksinstitutet och dess verksamhet och vill med en komplettering göra det till sitt eget.

I direktiven till litteraturutredningen står att ”bedömningen av stöd åt kulturellt värdefull barn- och ungdomslitteratur inte bör begränsas till

'(]I detta fall är innehava— ren av bibliotekarietjäns- ten satt som förestån- dare. Enligt gruppens förslag skall dock även tjänsten för kurser/infor- mation och den littera- turpedagogiska tjänsten kunna kombineras med föreståndarskapet. Detta innebär att motsvarande omplaceringar i lönegra- derna då får ske.

böcker utan innefatta även andra former av litteraturutbud bland barn och ungdom, tex utgivning av seriemagasin som kan anses kulturellt värdefulla och som befordrar goda läsvanor”.

Utredningen finner — inte minst med tanke på erfarenheterna från utredningens egna biblioteksexperiment1 — det angeläget att en försöksverksamhet igångsätts inom detta område.

Den ovan nämnda expertgruppen säger på ett ställe i sin rapport: ”Ett stöd, som kunde bli av betydelse för barn- och ungdomslitteraturens utveckling i Sverige, vore inrättandet av arbetsstipendier för enskilda författare och/eller bildkonstnärer eller lag av barnboksskapare för att producera böcker och annat läsmaterial. Stipendierna bör i första hand gälla projekt inom sådana områden av barnlitteraturen som ur pedagogisk, konstnärlig och social synpunkt kan bedömas vara särskilt angelägna och där den nuvarande utgivningen uppenbarligen inte täcker behoven.”

Bristen på en kvalificerad produktion av bild/ordberättelser i en prisbillig serieform är uppenbar för var och en som tagit del av det nuvarande utbudet.

En försöksverksamhet på detta område bör således inbegripa ett direkt samarbete mellan ord- och bildkonstnärer. Detta samarbete kan ges olika former, som bör kunna utarbetas inom Svenska Barnboksinstitutet, om institutet får den organisation som ovan föreslagits.

Det konstnärliga arbetet skulle kunna . bedrivas i några olika projektgrupper. Man kan tänka sig ett både beställnings- och stipendieförfarande för att få igång en försöksproduktion. Möjligheterna att för detta ändamål utnyttja författarfonden bör undersökas. Bristen på konkreta erfarenheter från en dylik verksamhet bör enligt utredningens mening göra idén om ett slags litterär verkstad värd att pröva.

Utredningen föreslår därför att Svenska Barnboksinstitutet får i uppdrag att förslagsvis med en kostnadsram på 100 000 kr utarbeta en detaljerad plan för denna försöksverksamhet. Om en omorganisation av Svenska Barnboksinstitutet av någon anledning ej skulle komma till stånd bör uppdraget i stället gå till den nämnd som avses handlägga frågor om stöd till barn— och ungdomslitteraturen.

1053 Information om böcker i press, radio och television Radio och television

I den intervjuundersökning som ingick i litteraturutredningens tidigare omnämnda läsvanestudier tillfrågades de intervjuade bl a om hur de fått kännedom om de böcker de läst. Det visade sig att samtal med anhöriga och bekanta var det vanligaste sättet att skaffa information på. Den ”informationsvägen” angavs för ca 40% av de lästa böckerna. Näst vanligast var att de intervjuade fått kännedom om de lästa böckerna i samband med ett biblioteksbesök. Den informationsvägen nämndes för ca 25 % av böckerna. Endast i 4 % av fallen sattes en läst bok i samband med information via radio eller TV.2 '

I den diskussion som under senare år förts om olika tänkbara åtgärder

1 Jfr Försök med bibliotek, SOU 197226], s 333.

2 Se närmare Läs— och bokvanor, SOU 1972220, 5 333 ff.

att förstärka litteraturens ställning i samhällslivet har televisionen ofta stått i fokus. Stora förhoppningar har ställts till detta mediums möjligheter att med sin stora genomslagskraft popularisera boken såsom källa till upplevelse och information. Det synes emellertid numera råda en utbredd besvikelse över de försummelser, som man anser att Sveriges Radio gjort sig skyldig till i detta avseende.

Denna besvikelse — som ibland också riktas mot ljudradion — torde i allmänhet vara grundad på personliga värderingar och iakttagelser och inte på väl dokumenterade data. Någon inträngande studie i ämnet föreligger inte. Utredningens egna resurser har varit otillräckliga för en sådan uppgift. Utredningen finner det därför önskvärt att någon kompetent institution intresserar sig för frågan och analyserar det rådande utbudet av litteraturinformation mot bakgrund av de krav man kan ställa på radion och televisionen.

Utredningen finner för egen del att den påtalade besvikelsen över Sveriges Radios programpolitik inom detta område i mycket är förklarlig, men vill i sammanhanget göra en distinktion mellan de båda etermedierna. Ljudradion har en mer omfattande verksamhet på området. Där finns fasta programpunkter för bevakning av nyutkomnen litteratur och för mer djupgående analyser av vissa verk eller författarskap. Därutöver erbjuds regelbundet direktkontakt med litteraturen i form av uppläsningar. Televisionen däremot — och där kan ingen nämnvärd skillnad mellan kanalerna märkas — synes endast göra punktinsatser. [ nyhetsprogram och kulturmagasin, där litteraturen i regel svarar för en försvinnande del av innehållet, presenteras av och till något Speciellt uppmärksammat verk. Det förekommer inte någon löpande litteraturbevakning.

[ svar på frågor från utredningen i detta ämne har representanter för de två TV-kanalerna hänvisat till mediets bristande möjligheter. Sålunda vill företrädarna för TV 1 inte utan vidare ”åta sig en rutinmässig bevakning av t ex bokutgivningen som bestäms utifrån andra krav än mediets egna, tex av andra kulturproducenters och -distributörers önskemål om uppmärksamhet”.1 Man vill i stället själv ”formulera de aktualitets- och andra kriterier som skall avgöra bokens och författarens andel i aktualitetsbevakningen. Som en i sista analysen viktigare uppgift än den rena bokutgivningsbevakningen mäste TV 1 under alla omständigheter se att kunna stimulera författarna till arbete direkt för TV-mediet.” Företrädarna för TV 2 säger i sitt svar att det finns risk för att en stor del av den nyutkomna skönlitteraturen försummas ”beroende på den korta sändningstidens begränsade möjligheter och på att den inte är omedelbart attraktiv som programstoff”.1 Utredningen har inte blivit övertygad av de framförda argumenten. I andra länder har fängslande och uppskattade program om litteratur kunnat göras med utnyttjande av televisionens speciella möjligheter. Ej heller tar de framförda synpunkterna tillräcklig hänsyn till televisionens ansvar. Information om litteratur främjar ju också andra och långt viktigare intressen än producenters och distributörers, och litteraturen som medium avspeglar och påverkar samhället på ett rikt och mångfasetterat sätt, vilket borde kunna ge betydande möjligheter till

[Skrivelse från Sveriges Radio till litteraturutred- ningen den 13.23.1970, litteraturutredningens diarienummer 43/70:A.

uppslagsrika och i god mening attraktiva programpunkter.

Utredningen anser att det rådande utbudet av programpunkter om litteratur i televisionens båda kanaler inte på ett tillfredsställande sätt uppfyller stadgandet i 7 5 i Sveriges Radios avtal med staten att programmen skall ”i skälig omfattning tillgodose olika intressen i fråga om bland annat religion, musik, teater, konst, litteratur och vetenskap”. Den nuvarande begränsade omfattningen kan inte anses vara skälig med tanke på litteraturens viktiga roll i samhällslivet.

Pressen

Dagspressen har traditionellt spelat en avgörande roll för den viktiga del av litteraturinformationen som utgörs av bokrecensioner. Dagspressens ställning på området kan fortfarande betecknas som dominerande. Enligt de undersökningar rörande recenserandet av skönlitteratur som redovisas i kapitel 16 ilitteraturutredningens branschstudier1 har emellertid denna verksamhet minskat i omfattning. Ett viktigt skäl därtill är naturligtvis nedläggandet av ett stort antal tidningar. Därtill kommer att många av de kvarvarande tidningarna jämfört med tidigare synes uppmärksamma ett relativt mindre antal titlar, vilka i stället ofta får ett något större utrymme. Förhållandet gäller dock inte barn- och ungdomslitteraturen, där antalet recenserade böcker ökat väsentligt. Till en del sammanhänger säkerligen litteraturrecensionernas relativa tillbakagång med den breddade syn på begreppet kultur som gjort sig gällande i debatten. Kultursidorna behandlar numera viktiga allmänpolitiska frågor såsom miljövård, socialvård etc. i större utsträckning än tidigare. Även om man har en positiv inställning till ett vidgat kulturbegrepp, måste man konstatera att följden har blivit en minskad litteraturinformation.

Utredningen finner minskningen i recensionsverksamheten oro- väckande. Den leder också till en koncentration av det litterära inflytandet till ett mindre antal tidningar (= recensenter) samtidigt som den medför sämre information och lässtimulans för många människor. För enskilda författare, som redan tidigare haft svårt att bli uppmärksammade, kan utvecklingen ha mycket allvarliga konsekvenser. Deras verk blir behandlade av ett allt mindre antal recensenter, de får sämre utsikter att erhålla en allsidig och rättvis bedömning och större svårigheter att nå en publik, med de följder detta kan ha för det fortsatta författarskapet.

Förslag

Utredningen har i det föregående konstaterat att den litteraturinforma- tion, framför allt i form av bokrecensioner, som förekommer i våra största massmedia på vissa punkter är klart bristfällig. Utredningen lägger stor vikt vid en omfattande recensionsverksamhets möjligheter att ge en bred, mångsidig och stimulerande information om nyutkommen littera- tur.

Utredningen har övervägt dessa frågor men anser sig ej kunna gå in på

1En bok om böcker, SOU l972:80, s 459 ff.

problem rörande massmedias verksamhet, som kan antagas bli behand- lade av andra utredningar. Utredningen begränsar sig till att uttala en förhoppning om att presstödet på ett effektivt sätt skall stoppa tidningsdöden, att överlevande tidningar skall utöka sin recensionsverk- samhet och att televisionen skall besinna sitt ansvar och starta en litteraturbevakning värd namnet.

I syfte att lindra bristen på en tillräckligt omfattande recensionsverk- samhet har utredningen övervägt behovet av en särskild recensionstid- skrift som skulle innehålla presentation och recension av alla nya böcker av allmänt intresse. Med hänsyn till de farhågor för central åsiktsdirige- ring som tillkomsten av en mer eller mindre auktoriserad recensionstid- skrift kunde medföra har utredningen ej velat ta ställning för ett sådant förslag. Vid ökat anslag för tidskriftsnämnden kan förutsättningar eventuellt uppstå att trygga utgivningen av mer än en tidskrift med recensionsverksamhet som huvuduppgift. [ avvaktan härpå finner utred- ningen det angeläget att tidskriftsnämnden ställer sig positiv till redan existerande tidskrifters ambitioner att göra insatser på området. Sådana insatser står i samldang med önskemålet om att många stämmor skall höras i debatten. Dessutom kan litteraturinformationen därigenom spridas till nya läsargrupper.

I enlighet med denna syn föreslår utredningen att tidskriftsnämnden tilldelas ett extra anslag, specialdestinerat för litteraturinformation i form av bokrecensioner. Medel ur anslaget skall kunna utgå till kulturtidskrif- ter, ideella tidskrifter och facktidskrifter för särskilda litteraturfrämjande projekt såsom recensionsbilagor eller extra recensionsnummer. Den närmare utformningen av stödet bör överlåtas på tidskriftsnämnden. Utredningen finner det lämpligt att i inledningsskedet avsätta 250 000 kr för ändamålet.

10.5.4 Studieförbunden

Läsfrämjande verksamhet bör icke inriktas på endast bokrecensioner och annan mediainformation. Om nya grupper isamhället skall kunna vinnas för bokläsning är direktkontakt med människan i hennes vardagsmiljö av största vikt. Från denna synpunkt liksom från andra har upphörandet av bokförsäljning på arbetsplatser, främst av de 5 k folkböckerna, haft negativa konsekvenser.

På annan plats i detta betänkande föreslår utredningen, i avsikt att återknyta kontakten bok—arbetsplats, att biblioteken startar bokutlåning på arbetsplatserna. Här skall uppmärksamheten fästas på möjligheten att för andra former av sådan kontaktverksamhet anknyta till studieförbun- den med deras breda folkliga förankring och dokumenterade litteratur- intresse. Studieförbunden har under en lång följd av år genom studie- cirklar i litterära ämnen och i andra former gjort ovärderliga läsfrämjande insatser. Man kan också peka på att några studieförbund varit med om att bilda, respektive ingår som intressenter i Stiftelsen Litteraturfrämjandet. Denna stiftelse anordnar ett årligt boklotteri, vars behållning går till stipendier åt författare, illustratörer, översättare och journalister samt annan litteraturfrämjande verksamhet.l

1 De mest uppmärksam- made prisen är: ”Littera— turfrämjandets stora pris” på 50 000 kr, ”Sto- ra romanpriset” och ”Carl-Emil Englundspri— set” på 15 000 kr vartde— ra. Dessutom utger stif- telsen lotteriets bokvins- ter dels på eget förlag och dels i samproduktion med olika förlag.

Utredningen finner det angeläget att främja studieförbundens läsfräm- jande verksamhet och föreslår därför att de för sådana ändamål tilldelas årliga anslag på 500 000 kr, medel som de inom angiven ram får använda efter eget skön. Utredningen finner det önskvärt att medlen inledningsvis kunde komma till användning för en försöksverksamhet med bokförsäljning på arbetsplatserna. För att uppnå en god kontakt på arbetsplatserna är det naturligt att en sådan verksamhet sker i samarbete med löntagarorganisationerna. Utredningen har också i samråd med representanter från LO och TCO samt ABF och TBV dragit upp riktlinjerna för hur en bokförsäljning på arbetsplatserna skulle kunna organiseras och finansieras. Berörda parter har visat stort intresse för att inleda en sådan verksamhet, men utredningen har ej erhållit medel för försök i denna riktning.

Självfallet bör även övriga studieförbund kunna deltaga i denna verksamhet.

Huvudsyftet skulle alltså vara att söka återknyta kontakten bok—arbets- plats och därmed möjliggöra en bredare spridning av lättillgänglig kvalitetslitteratur. De presumtiva deltagarna kontaktas på sina arbets- platser och erbjudes genom att gå in i en läsecirkel möjlighet att läsa ett flertal böcker (vanligen 10) av vilka de behöver betala endast en, som efteråt får behållas.

Verksamheten drives i samarbete mellan staten och berörda fack- och studieförbund. Avtal träffas med bokhandlare eller förlag i frågor rörande bokpris och distribution. Studieförbunden utväljer försöksorter och ombesörjer all erforderlig direktkontakt med medlemmarna därstädes. De olika parterna utformar gemensamt informationsmaterial och utarbetar instruktioner för handläggare på olika nivåer.

I princip skall all litteratur som finns tillgänglig i bokhandeln kunna ingå i cirklarna. Om man emellertid vill använda för ändamålet mer lämpad litteratur kan studieförbunden tillsammans eller vart för sig utforma en förteckning med ett tiotal olika cirklar.

Eftersom den föreslagna verksamheten i stor utsträckning kommer att vända sig till personer som av olika skäl ej är vana vid bokinköp föreslår utredningen att cirkelmedlemmarnas köpkostnader kraftigt reduceras. Tio kronor per bok bör vara ett attraktivt erbjudande, speciellt som det innefattar möjlighet att läsa ytterligare nio.

En försöksverksamhet enligt ovanstående riktlinjer och förutsättningar torde enligt utredningens bedömning kräva ett initialstöd på 500 000 kr. Se detaljerad kostnadskalkyl m m i bilaga F.

10.5.5 Författarcentrum

Författarcentrum bildades, som framgått av avsnitt 1.3.1, 1967 i syfte att söka etablera kontakter direkt mellan författarna och deras läsare. Dess viktigaste funktion är att verka som förmedlingscentral för författares medverkan vid olika typer av programverksamhet på institutioner av olika slag såsom bibliotek, skolor, fångvårdsanstalter, sjukhus etc. Författarcentrum uppträder också som initiativtagare till och arrangör av olika större och samlade aktiviteter som kulturdagar, författarturnéer,

lyrikaftnar osv.

I direktiven till utredningen heter det: ”Som ett led i arbetet med att utveckla konsumtionsfrämjande åtgärder bör de sakkunniga försöksvis pröva om den verksamhet för att etablera kontakter mellan författare och publik, som redan har påbörjats genom Författarcentrum och biblioteken, kan ytterligare stödjas och utvecklas.” Så har också skett inom ramen för utredningens biblioteksförsök.1

Utredningen vill erinra om att utvecklingen gått starkt framåt på detta område sedan direktiven skrevs. Den kommunala kulturorganisationen har på många håll fått fastare former, och allt fler kommuner bedriver, inte minst via biblioteken, en organiserad allmänkulturell verksamhet. In i bilden kommer också de förslag kulturrådet framlagt om statsbidrag till kulturarrangemang som syftar till att ”stimulera till interna och offentliga framträdanden under utnyttjande av enskilda kulturarbetare, yrkesmässigt och icke yrkesmässigt arbetande fria grupper samt institu- tioner”.2 Sammantaget bör detta leda till en ökad, lokalt initierad efterfrågan på bl a framträdanden av författare. Det är därför väsentligt att statsmakterna tilldelar Författarcentrum sådana förmedlingsresurser att denna efterfrågan kan mötas. Utredningen finner att Författarcentrums verksamhet i allt väsentligt funnit sin form och ser f n inga behov av en reformering eller förändring av densamma. Det synes utredningen lämpligt att denna även i fortsättningen byggs upp kring rådgivning och lokala initiativ och att den egeninitierade verksam- heten koncentreras till enskilda större initiativ som i sin tur får stimulerande inverkan på olika lokala arrangörer.

10.6 Specialstöd

Nedan redovisas förslag till stöd inom tre specialområden, nämligen stöd till utgivning av uppslagsverk, stöd till de språkliga minoriteternas och till de vuxna läshandikappades litteraturförsörjning. Kostnaderna för dessa former av litteraturstöd motiveras av delvis andra skäl än vad som gäller för utredningens övriga förslag. Kostnaderna bör också ses i samband med och vägas mot andra kostnader inom respektive område, dvs. kostnaderna för utbildning och forskning, för övriga förbättringar av invandrarnas sociala situation och för de handikappades kulturförsörjning i stort. De två sista problemen har ägnats särskilda kapitel — kapitlen 8 och 9 _ som utarbetats i samråd med invandrar- respektive handikapput- redningen. I detta avsnitt ges endast ett sammandrag av kostnadskon- sekvenserna av de förslag som där framförs.

10.6.1 Uppslagsverk

Den rådande situationen för utgivning, spridning och lagerhållning av uppslagsverk har belysts i avsnitt 4.4.3. De tre största svenska uppslags- verken Nordisk Familjebok, Svensk Uppslagsbok och Bonniers Lexikon har realiserats och slutsålts under år 1973. Efter denna lagerrensning återstår endast ett fåtal mindre verk på den svenska marknaden. Något nytt uppslagsverk med den omfattning och inriktning som de tre ovan

1 Se Försök med biblio- tek, SOU 1972:61, kapitel 6. 2 Ny kulturpolitik, SOU 1972:66, S 370.

nämnda, nu slutsålda verken representerar, är inte att vänta. En sådan utgivning är med nuvarande betingelser för kapitalkrävande och för riskabel för att något svenskt förlag skulle kunna satsa på den.

Det är möjligt att på internationell basis skapa uppslagsverk till lägre kostnad och lägre risker för utgivarna. Den typen av lösningar har emellertid uppenbara brister. Det är enligt utredningens bestämda uppfattning uteslutet att sådana verk skulle kunna svara mot den svenska utbildningens och forskningens behov, beroende bl a på den oundvikliga snedfördelningen mellan svenskt och utländskt stoff och på de svårbe- mästrade värderingsproblem som då anmäler sig. Möjligheterna till samarbete på det nordiska planet bör emellertid i högre grad än hittills kunna prövas. Detta gäller särskilt utgivning av större specialverk.

Utgivningen av en i Sverige koncipierad och redigerad nationalencyklo- pedi motiveras av ett starkt allmänintresse. Utbildningen, forskningen och inte minst allmänbildningen i landet är starkt beroende av att ett stort och tillförlitligt uppslagsverk, som dessutom hålls aktuellt, kommer till stånd. Enligt utredningens mening måste statsmakterna ta ansvar för att så sker.

Utredningen finner det väsentligt att en svensk nationalencyldopedi ges möjligheter till en bred spridning. Detta förutsätter ett lågt pris, vilket med tanke på de rådande utgivningsvillkoren kan uppnås enbart genom en kraftig subventionering. En översiktlig kalkyl visar att ett pris på t ex 800 kr för ett verk på 20 band å 750 sidor förutsätter en subvention på ca 20 milj kr. Om man räknar en produktionstid på tio år skulle sålunda en årlig subvention på ca 2 milj kr krävas för att få till stånd en utgivning av ett stort svenskt uppslagsverk.

Kalkylen ovan är översiktlig. De ekonomiska villkoren för utgivning och spridning av stora verk är av helt annan art än för övrig utgivning. Det krävs därför specialundersökningar för att få ett samlat grepp om dessa problem.

Utgivningen av ett statligt subventionerat stort uppslagsverk kan ske enligt tre olika huvudalternativ: staten kan (1) samarbeta med ett förlag, (2) med flera förlag (branschen) eller också (3) ta på sig hela ansvaret och anlita eller inrätta ett helstatligt förlag eller en statlig myndighet för ända— målet. (Jfr Svenskt biografiskt lexikon.1 )

Litteraturutredningen föreslår därför att statsmakterna omedelbart låter genomföra en särskild utredning av de problem som är förknippade med en statssubventionerad encyklopediutgivning. Denna utredning bör, eventuellt efter förhandlingar med berörda parter, föreslå lämplig företagsform för en sådan utgivning och vidare väga några olika kostnadsalternativ mot varandra. Den företagsform som väljs bör även kunna utnyttjas för att ta hand om annan utgivning av stora verk såsom facklexikon, vetenskapliga samlingsverk inom olika områden etc som kan bli aktuell i en framtid.

10.6.2 De språkliga minoriteternas litteraturförsörjning

De problem som är förknippade med de språkliga minoriteternas litteraturförsörjning har behandlats i kap 8. En huvudprincip i den

1 Jfr noten på s 77.

svenska invandringspolitiken är att invandrarna skall ha en med andra medborgargrupper jämförlig ställning när det gäller tillgång till samhälls- service av olika slag. Detta bör även gälla möjligheten att bevara det egna språket och kulturarvet. Litteraturutredningen och invandrarutredningen tillmäter biblioteken en mycket viktig roll i detta sammanhang.

Ansvaret för invandrarnas litteraturförsörjning bör åvila samma instan- ser som svarar för bokförsörjningen i övrigt.

De båda utredningarna föreslår en engångsupprustning av det centrala bokbeståndet till en kostnad av 12 milj kr. Kostnaderna kan av praktiska skäl slås ut över period av 3 ä 5 år, men beslut om upprustning bör fattas i ett sammanhang.

10.63 De vuxna läshandikappades litteraturförsörjning

1 kap 9 görs en genomgång av några av de problem som sammanhänger med de vuxna läshandikappades litteraturförsörjning. Vad som hittills gjorts för att tillgodose dessa befolkningsgruppers litteraturbehov är helt otillräckligt. Språkhandikapp skapar svåra hinder när det gäller kommuni- kation med andra grupper i samhället. En solidarisk kulturpolitik bör syfta till att rasera sådana hinder och så långt möjligt göra alla grupper delaktiga av kulturutbudet.

De överväganden och räkneexempel som görs i kapitel 9 leder till en årlig ökning av anslagsbehoven jämfört med 1972/73 på 1 280 000 kr. De samlade kostnaderna skulle med denna utgångspunkt bli 3 345 000 kr.

10.7 Noter och musikalier

l direktiven till litteraturutredningen tas frågan om noter upp på följande sätt: ”Distributionen av noter kan antas möta delvis samma problem som distributionen av viss kvalitetslitteratur. De sakkunniga bör därför även aktualisera frågan om förmedlingen av noter genom försäljning och biblioteksverksamhet.”

Utredningen har sökt använda modeller och idéer som legat till grund för utformningen av litteraturstödet vid behandlingen av denna fråga. Utredningen har därvid funnit att de problem som är förknippade med handeln med noter är av sådan natur att de väsentligen måste ses och sättas i samband med övriga förhållanden inom musiksektorn. De allmänna förutsättningarna inom musik- och litteraturområdena är i sin tur så artskilda att utredningen inte har sett sig i stånd att på ett sakkunnigt sätt belysa problemen och föreslå adekvata åtgärder.

Det kan vidare ifrågasättas om inte produktionsfrågorna måste behandlas parallellt med distributionsproblemen. I fråga om utgivningen av noter kan med viss rätt påstås att svårigheterna liknar dem vi känner igen från det litterära fältet: dels är det svårt för unga och nya tonsättare att bli utgivna, dels blir lagerhållningen av klassiker allt sämre.

Det är inte ovanligt att svenska tonsättare har givit ut — och ger ut — sina verk i utlandet. Noten är internationell vara och en nationsgräns utgör inget hinder. Även om det kan vara till fördel för en svensk tonsättare att komma ut på ett utländskt förlag med goda resurser, kan

detta på sikt få negativa följder för svenskt musikliv. Nyutgivningen av äldre, men ännu skyddade verk, kan härigenom ytterligare försvåras. De utländska rättsinnehavarna kan rimligen inte känna något större ansvar inför just den svenska musikkulturen. Man nöjer sig med att behålla den s k utföranderätten.

Skillnaderna i utgivningsbetingelserna för musik å den ena sidan och litteratur å den andra är så stora, att endast ekonomiska resonemang av mera allmän art kan överflyttas från den ena sektorn till den andra. En väsentlig skillnad hänger samman med den ovan nämnda utföranderåtten. Musikförlagen är genom sin anslutning till STIM andelsberättigade i av denna organisation inkasserade licensbelopp för offentliga utföranden och för försäljning av grammofoninspelningar av rättsskyddade förlags- verk. Ett studium av musikutgivningens villkor i landet måste således även ta hänsyn till dessa faktorer.

Även på distributionssidan föreligger klara skillnader mellan musik— och bokhandeln. I bokhandeln är böckerna en huvudartikel. I musik- handeln spelar noterna en kvantitativt underordnad roll i förhållande till andra musikhandelsvaror såsom grammofonskivor, musikinstrument, ofta också radio— och TV-apparater, bandspelare etc. Nothanteringen i musikhandeln kräver en i förhållande till försäljningsvärdet opropor- tionerligt stor arbetsinsats, vilket är förklaringen till musikhandelns obenägenhet att hålla ett någorlunda rikhaltigt sortiment av notutgåvor.

I syfte att främja distributionen av noter skulle troligen ett system med presentationsexemplar av nyutgiven svensk musik på biblioteken liknande det som föreslagits för ny svensk litteratur kunna övervägas. En lönsamhetsundersökning av notutgivningen måste då först genomföras, så att lämpliga ersättningsnivåer kan fastställas. Det är dock möjligt att ett lagerhållningsstöd kombinerat med informations- och postorderservice i tex Institutet för Rikskonserters regi på ett smidigare och effektivare sätt skulle lösa notdistributionens speciella problem. Det kan erinras om att Rikskonserter redan har ett visst ansvar för produktion och distribution av fonogram.

Utredningen föreslår att statsmakterna genom TMR, Institutet för Rikskonserter eller särskild sakkunnig låter utreda de specialproblem som är förknippade med utgivning och spridning av noter.

10.8 Övrigt

I utredningsuppdraget ingick även ”att överväga i vilka former man lämpligast löser uppgifterna att organisera viss utbildning för författare och översättare och att främja översättning och spridning av svensk litteratur i utlandet”.

Som utredningen framhållit i sitt målsättningskapitel skrivs det alltför få kvalitativa men någorlunda lättlästa böcker. Det påpekades vidare att samhällets politik på bokområdet ej bör ges en sådan inriktning att författarna känner sig befriade från kraven att vinna läsare. Möjligheten för författare till fortbildning i bl a detta hänseende är således av intresse inte endast för upphovsmännen utan även för bokkonsumenterna. Utred- ningen har emellertid avstått från att framlägga förslag om särskilda

samhällsinsatser för utbildning eller fortbildning av författare och över- sättare. Detta måste i första hand ses som en fråga för deras fackliga organisationer.

Efter den omorganisering, som genomförts av upphovsmännens fack— liga organisationer sedan direktiven skrevs, har dessa nu fått väsentligt bättre resurser och därmed även praktiska förutsättningar att på ett lämpligt sätt aktualisera hithörande frågor.

I och för sig har frågan om författarutbildning ofta diskuterats men denna diskussion har aldrig lett fram till några konkreta resultat. Om man skulle önska vidtaga åtgärder inom detta område anmäler sig otvivelaktigt en hel rad svåra problem. Kan man utbilda sig till att bli författare? Det är visserligen känt att skribenter kan skolas till att fabricera triviallittera- tur efter vissa mallar, men det synes i högsta grad tveksamt att det skulle vara möjligt att lära ut hur man skriver kvalitetslitteratur.

Utbildningen av bildande konstnärer kan ej utan vidare anföras som en parallell, bl a på grund av att materialkännedom och handhavandet av olika tekniker där ingår som viktiga komponenter.

Man kan inte utbilda sig till författare annat än genom eget arbete, egna ständiga försök. Men en utbildning, avsedd för unga människor som tänker sig en framtid som författare, skulle ändå kunna göras meningsfull. Går man till författaryrket oförberedd, möter man svårigheter som man skulle ha undgått om man fått den adekvata yrkesförberedelsen. En utbildningskurs för blivande författare skulle kunna tänkas ha följande innehåll:

1. Svensk språklära. Tradition och nybildning. Talspråk och skriftspråk.

2. Stilistik. Studium av äldre och nyare författares stil. Kommunikations- problem: författaren och hans läsare. . De litterära genrerna och deras krav. . Litterär komposition. . Verslära. Den fria versen och dess krav. Litterär rytmik. . Litteraturkännedom. Svensk och allmän litteraturhistoria. Den moder- na litteraturen.

7. Litteraturanalyser.

8. Allmänbildning. De främmande orden, deras härledning, betydelse och

användning.

9. Ekonomiska och sociala aspekter på författaryrket. Auktorsrätten. Förlag och marknadsfrågor. Utformningen av en sådan kurs skulle i mycket bli beroende av hur lång tid som ställs till förfogande. Ekonomiskt genomförbar skulle kursen bli genom att infogas i vuxenutbildningen. Mycket av det här skisserade innehållet i en kurs för blivande författare kan också användas när det gäller utbildning och fortbildning för översättare. Översättaren skall behärska inte bara det eller de ut- ländska språk han översätter från utan också svenska, och punkterna l, 2 och 8 blir aktuella även för honom. Viktigast är emellertid, att översätta- ren står i nära kontakt med det språk, vars litteratur han skall tolka i svensk dräkt. Som en form för fortbildning kan man betrakta de resor, för vilka stipendier utdelas bl a av författarfonden. De frågor som sammanhänger med spridning av svensk litteratur i

O'X'UI-b-w

utlandet bör i allt väsentligt ses inom ramen för de normala relationerna mellan förlag och författare å ena sidan och utländska förlag å den andra. Viss förmedlingshjälp kan lämnas av bl 3 Svenska Institutet. Denna kan förstärkas och bör då särskilt inriktas på kontaktskapande verksamhet, bidrag till deltagande i och arrangerande av internationella författar- och översättarsymposier etc. Medel härför ställs redan nu till förfogande via tredje huvudtiteln (utrikesdepartementet).

Svenska Institutet har förstatligats och det är naturligt att ansvaret för denna verksamhet ligger kvar där. Institutet bör emellertid få bättre resurser. Nya initiativ bör kunna tas inom detta område. Därvid bör dock beaktas att ömtåliga urvalsproblem kan uppstå om ett direkt stöd lämnas till översättning av vissa titlar. Dessutom kan man inte bortse från risken att vissa svenska författare, som ändå skulle ha funnit en utländsk förläggare, inte får sina övriga verk översatta om stödet av någon anledning skulle upphöra. Det synes därför mest meningsfullt att institu- tet vid sidan av sin kontaktskapande verksamhet inriktar sig på att lämna en lämpligt utformad kontinuerlig information om den svenska nyutgiv- ningen och helt låter själva utgivningsbesluten bli en fråga mellan berörda intressenter.

10.9 Organisationsformer

Om statsmakterna bifaller utredningens förslag till nya former för litteraturstöd innebär detta att en statlig verksamhet inledes på ett område där tidigare erfarenhet saknas. Särskild uppmärksamhet måste därför ägnas åt att ge denna nya verksamhet en lämplig organisations- form.

Problemen inom denna kultursektor är av annan natur än inom utbildningsdepartementets övriga ansvarsområden. Den privata företag- samheten har hittills spelat en helt dominerande roll på litteraturområdet och ej varit beroende av statligt stöd. Hänsyn måste tas till de speciella ekonomiska, upphovsrättsliga och branschtekniska realiteter som däri- genom skapats.

Utredningen lägger fram sina förslag i form av ett principbetänkande. Den slutliga utformningen av t ex arkersättningsavtalet, postorderförsälj- ningens organisation, massmarknadsförlagets företagsform eller reglerna för samverkan mellan stat och bransch inom det föreslagna finansierings- institutet kan fastställas först efter överläggningar mellan berörda parter.

Utredningens förslag ställer sålunda särskilda krav på utbildningsde- partementet redan vid beredningen av reformförslagen. Sedan betänkan- det remissbehandlats synes det oss lämpligt att departementet överväger bildandet av ett särskilt beredningsorgan med uppgift att tillsammans med berörda intressenter detaljbehandla förslagen och de synpunkter därpå som kan framkomma i remissbehandlingen och den allmänna debatten.

Även om det med hänsyn till det ovan sagda torde vara mindre lämpligt att nu föreslå en till alla delar fast organisationsplan för administrationen av det statliga litteraturstödet, vill utredningen ändå relativt utförligt redovisa sin syn på hithörande problem.

Utredningen har, som framgår av detta betänkande, bedrivit sitt arbete med utgångspunkt i de olika litteraturkategorierna och deras skiftande problem. Som visats i det föregående leder detta till växlande krav på stödets utformning. För de litteraturkategorier som föreslås erhålla ett selektivt stöd finner utredningen det sålunda nödvändigt att besluten om stöd fattas av personer, som har dokumenterad sakkunskap på området och som dessutom successivt byts ut så att riskerna för läsning vid speciella smak- eller intresseriktningar undvikes. Härav följer att stöd- besluten inom varje litteraturkategori bör fattas av speciellt sakkunniga.

Utredningen förslår därför, som framgått ovan, att tre självständigt arbetande specialnämnder får i uppdrag att administrera olika delar av ett kommande litteraturstöd. Nämnderna bör organisatoriskt och administra- tivt hållas samman inom det organ som kan förväntas komma till stånd som en följd av kulturrådets förslag.1 Vidare föreslås vissa styrelser och med bokbranschen gemensamma organ för viss affärsverksamhet. Här- nedan lämnas en översikt över de olika administrativa organ som presenterats tidigare i detta kapitel i samband med genomgången av respektive verksamhetsområde.

Ny svensk skönlitteratur för vuxna föreslås erhålla ett generellt stöd inom en viss ram. Sedan beslut om ramen fattats krävs endast visst administrativt arbete. Något behov av en nämnd på detta område föreligger alltså ej.

Ny skönlitteratur i översättning föreslås få stöd i form av produktions- bidrag, som efter ansökan från förlagen utbetalas en gång årligen i efterhand av en speciell nämnd. Nämnden bör bestå av fem ledamöter. Nämnden bör kunna fördela stödet till föregående års utgivning vid två sammanträden årligen, som lämpligen bör förläggas till maj. Kostnaderna för nämndens arbete kan beräknas till 30 000 kr.

Klassikerutgivningen föreslås få stöd i form av produktionsbidrag i förhand. Stödet fördelas av en speciell nämnd efter prövning av inkomna ansökningar. Nämnden, som bör bestå av fem ledamöter, skall också vara fri att ta egna initiativ. Dessutom skall nämnden besluta om lagerstöd. Kostnaderna för nämndens arbete kan beräknas till 30 000 kr.

Facklitteraturen föreslås få stöd i form av produktionsbidrag i förhand till vissa översättningsprojekt. Stödet bör fördelas av speciellt sakkunniga. Kostnaderna för detta arbete, som eventuellt kan knytas till redan bestående institutioner inom olika ämnesområden, kan preliminärt beräk- nas till 15 000 kr.

Barn- och ungdomslitteraturen föreslås få ett produktionsstöd i efter- hand. Stödet utbetalas en gång årligen av en speciell nämnd som gör sitt urval ur föregående års utgivning. Nämnden bör bestå av fem ledamöter. Nämnden bör kunna fatta beslut om stöd vid två årliga sammanträden, som lämpligen bör förläggas till maj. Kostnaderna för nämndens arbete beräknas till 30 000 kr.

Utredningen föreslår inrättandet av en statlig fond med syftet att dels stödja nyetablering, dels förbättra förutsättningarna för mindre och medelstora förlag. Fondstyrelsen bör inte bestå av bara ekonomisk expertis; även kulturpolitisk erfarenhet bör finnas företrädd. Vidare bör Svenska Bokförläggareföreningen vara representerad i styrelsen.

1 Om en reform av kul— turadministrationen ej skulle genomföras bör de olika specialnämnderna hållas ihop inom ramen för en litteraturnämnd med gemensamt kansli.

Utredningen föreslår inrättandet av en bokhandelslånefond i form av ett finansieringsinstitut i syfte att på olika sätt främja bokhandeln. Finansieringsinstitutet bör bedrivas i samverkan mellan stat och bransch. Formerna för denna samverkan bör bli föremål för förhandlingar mellan parterna. I styrelsen för finansieringsinstitutet bör förutom parterna även Svenska kommunförbundet vara företrätt.

Utredningen föreslår inrättandet av ett massmarknadsförlag med upp- gift att utge kvalitetslitteratur till synnerligen låga priser. Förlagets företagsform bör bestämmas först efter överläggningar mellan staten och övriga intressenter — Svenska Bokförläggareföreningen, folkbildnings- organisationerna och Sveriges Författarförbund.

Utredningen föreslår att en postorderförsäljning startas med statlig hjälp i syfte att ge människor möjlighet att förvärva den litteratur de efterfrågar oavsett bostadsort. Någon speciell organisation är icke nöd- vändig eftersom de olika arbetsuppgifterna kan läggas ut på befintliga organ. Formerna för en subventionsordning i inledningsskedet bör fast- ställas av statsmakterna efter överläggningar med poststyrelsen, branschen och grossistföretag. ' För att fullgöra sekretariatsfunktionen åt de tre litteraturnämnderna

och andra särskilda sakkunniga krävs ett kansli med tre handläggande tjänstemän och en kontorist. I kansliets uppgifter skulle då också ingå att utvärdera övrig statlig litteraturstödjande verksamhet och följa utveck— lingen i stort inom litteraturområdet. Detta kansli skulle därmed ha ansvaret för att behövlig statistik över utgivning, kostnadsutveckling etc. tas fram, så att effekterna av det statliga litteraturstödet kan studeras och underlaget för bedömningar av ersättningsnivåer etc hålls aktuellt.l

Ovanstående är alltså en skiss över utredningens förslag till den organisation som skall administrera de nya formerna av statlig verksam- het inom litteraturområdet. Därtill kommer frågorna om administratio— nen av det utökade stödet till folkbiblioteken samt verksamheten vid det omkonstruerade Svenska Barnboksinstitutet.

För närvarande handläggs frågor rörande det statliga stödet till folk- biblioteken inom skolöverstyrelsens bibliotekssektion. Utredningen före- slår, som redan nämnts i avsnitt 10.3.6, i likhet med kulturrådet att folkbiblioteksärendena i fortsättningen skall handläggas inom det före- slagna nya kulturrådet.2

Litteraturutredningen föreslår i avsnitt 10.5.2 en omkonstruktion av Svenska Barnboksinstitutet till en statlig stiftelse med ett antal intressen- ter representerande myndigheter och organisationer med anknytning till barn- och ungdomslitteraturområdet. Den nya organisationsformen bör vara en förutsättning för ett ökat ansvarstagande från statens sida. Utredningen lägger vikt vid att institutet får en breddad och förstärkt styrelse som kan täcka hela intresseområdet och föra institutets talan i alla frågor som gäller barnlitteratur och barnkultur.

Litteraturutredningen har på många punkter haft god nytta av kultur- rådets arbete. Utredningen har också tagit hänsyn till den organisation av den nya kulturadministrationen som där föreslås.

Utredningen kan emellertid ej godta den del av den föreslagna organisationsformen som förutsätter att alla frågor rörande statligt stöd

1 Om tidskriftsnämnden administrativt skulle föras till samma organ som litteraturnämnderna bör detta kansli kunna överta sekreterarfunktio- nen även åt denna nämnd.

2 Om en reform av kul— turadministrationen ej skulle komma till stånd bör folkbiblioteksären- dena ligga kvar inom skolöverstyrelsen.

till litteratur, bibliotek och tidskrifter skall handhas av en och samma nämnd. Några få personer kan omöjligen vara sakkunniga inom hela detta område.

Vidare kommer inom varje område att behandlas en sådan mängd ärenden att nämndledamöterna antingen skulle tvingas till täta samman- träden eller också se sig nödsakade att delegera de flesta enskilda besluten till tjänstemän. Följden därav skulle bli att rådstanken urholkades. Det kan i sammanhanget påpekas att riksdagens intentioner med inrättandet av tidskriftsnämnden därmed skulle åsidosättas.

Ett system med en gemensam nämnd samt referensgrupper för de olika stödformerna löser inte problemet. Det torde vara uteslutet att vinna kvalificerade personer för så grannlaga uppgifter som att fördela littera- tur- och tidskriftsstöd, om de inte kan handla på eget ansvar. En referensgrupp måste riskera att gruppens råd inte följs, men ledamöterna blir ändå delvis ansvariga för förändringar beslutade av överordnad instans.

Detaljbeslut inom litteraturstödsområdet måste fattas på ”kulturråds- nivå” eftersom det inte, som fallet är inom övriga kultursektorer, finns andra organ att delegera dylika beslut till. Utredningen har, av skäl som redovisats ovan, avstått från att föreslå inrättandet av ett litteraturinstitut — i analogi med Filminstitutet — med uppgift att hålla samman och administrera det samlade statliga litteraturstödet. En enhetlig fasad löser inga problem.

Utredningen har medvetet valt att sprida inflytandet över litteratur- stödsfrågorna på ett flertal händer. Systemet med speciella litteratur- nämnder och olika andra stödorgan skapar goda förutsättningar för en sakkunnig behandling av dessa komplicerade frågor och ger dessutom många personer insyn och inflytande. De olika specialnämnderna och övriga stödorgan har väl definierade uppgifter, och det föreligger knap- past någon risk för att de skall glida in på varandras arbetsområden.

De av utredningen föreslagna litterära nämnderna och övriga litteratur— stödsorgan har behov av samarbete t ex i budget- och utvärderingsfrågor, dels sinsemellan, dels med administrationen av det statliga stödet till folkbiblioteken. Detta skulle kunna åstadkommas genom att låta den av kulturrådet föreslagna gemensamma nämnden för litteratur och bibliotek arbeta på två sektioner.

Samarbetet mellan organen för litteraturstöd och bibliotekssektionen kan tänkas ske på olika sätt, tex genom ett gemensamt sammanträde med alla ledamöter någon gång årligen eller genom att t ex ordförandena i de olika litteraturstödsorganen bildar en litteratursektion och dels har något eget sammanträde, dels några gemensamma sammanträden med bibliotekssektionen per år. Viss praktisk samordning kan givetvis även ske på tjänstemannaplanet.

Kostnaderna för administrationen blir enligt utredningens organisa- tionsplan 105 000 kr för arbetet i litteraturnämnderna. Därtill kommer kostnaderna för biblioteksnämndens arbete och för de fyra tjänsterna på kansliet. Dessa kostnader har i princip räknats in i det förslag beträffande det nya kulturrådets organisation, som presenterats i utbildningsdeparte-

mentets promemoria DsU 197319. Kansliarbetet för biblioteksnämnden medför ej ökade kostnader för statsverket, eftersom det nya kulturrådet förutsätts övertaga denna personal från skolöverstyrelsens bibliotekssek- tion.

10.10 Förslagens innebörd och kostnader

Ett huvudmål för litteraturutredningens arbete är, som framhållits i avsnitt 3.3, att skapa bättre möjligheter för fler människor att läsa god litteratur. Om detta mål skall kunna uppnås krävs att sådan litteratur görs tillgänglig i två bemärkelser: dels i produktionsledet, vilket innebär att en tillräcklig bredd i utgivningen måste garanteras, dels i distributionsledet, vilket innebär att allmänheten måste få möjlighet att på ett enkelt sätt via län eller förvärv få tillgång till god litteratur oavsett bostadsort.

Utredningen anser att ett förverkligande av de förslag som framförtsi det föregående effektivt skulle främja dessa målsättningar. De nya formerna för stöd till utgivning av god litteratur syftar till att garantera bredd och mångsidighet. Sammankopplingen av produktionsstödet med ett stöd till spridning av denna litteratur via både bibliotek och fackbok- handel skall ge allmänheten i landets olika delar möjlighet att ta del av utgivningen.

Därtill kommer förslaget om inrättandet av en postorderservice avsedd att skapa förutsättningar för landets invånare att oavsett bostadsort inköpa kvalitetslitteratur. Inrättandet av ett massmarknadsförlag med utgivning av prisbillig kvalitetslitteratur bör dessutom kunna skapa ett slagkraftigt alternativ till de bokserier som nu dominerar Pressbyråns utbud.

Olika läsfrämjande åtgärder föreslås för att vinna nya grupper i samhället för läsning av god litteratur. Förslagen till stöd av folkbiblio- teken syftar t ex särskilt till att stimulera dessa att gå ut i samhället med sina böcker, att bedriva utlåningsverksamhet i olika former utanför bibliotekslokalerna. Vid bifall till utredningens förslag kan den regionala obalansen i biblioteksservicen motverkas utan att lagstiftningsåtgärder behöver tillgripas.

Förslagen kan väntas ge författare och översättare väsentligt förbättra- de möjligheter att utöva sin verksamhet: författarna kommer att få det lättare att få sina verk utgivna och översättarna erhåller vidgade möjlig- heter att arbeta med utländsk kvalitetslitteratur. Dessutom förbättras det ekonomiska utbytet för upphovsmännen som en följd av utredningens förslag.

Vidare medför förslagens konstruktion att upphovsmännen får en självständigare ställning gentemot förlagen. Om man tex hade valt en konstruktion som tillfört förlagen ett visst subventionsbelopp att an- vändas efter eget skön, skulle inga förändringar i relationen mellan förläggare och författare ha inträtt. När stödet i stället går till själva utgivningen av ett manuskript innebär detta att författarens möjligheter att själv välja förlag ökar, eftersom först tillgången till ett manuskript ger förlaget möjlighet att få del av det föreslagna utgivningsstödet. Möjlig- heterna till författarkooperativ förlagsverksamhet torde även underlättas

betydligt genom utgivningsstödets utformning.

För förlagens del innebär förslagen bl a att de kan kalkylera sina böcker på ett annat sätt än för närvarande, vilket bör ha gynnsamma konsekvenser på prissättningen. Utgivningsstödet har utformats så att det kan förväntas motverka koncentrationstendenser i utgivningen. Vidare bör inrättandet av en förlagslånefond underlätta nyetableringar av förlag och bidra till att vidmakthålla en mångsidig förlagsbild.

Av principiell betydelse är att statsmakterna, vid bifall till utred- ningens förslag, skapar förutsättningar för att driva en aktiv kulturpolitik inom litteraturområdet; de föreslagna stödformerna är utvecklingsbara och avsedda att möta även kommande förändringar på området. Kon- struktionen av den motprestation som förutses inom ramen för utgiv- ningsstödet kan uppfattas som ett steg mot en prissättning på böcker, som är mindre beroende av marknadskrafterna.

Kommunerna bör enligt utredningens mening ha ansvaret för bokför- sörjningen för sina invånare. Detta bör gälla inte blott lån utan även köp av böcker. Den föreslagna sammankopplingen av postorderförsäljningen med de kommunala biblioteken bör bl a ses mot denna bakgrund.

Bokhandelslånefonden, som också bör stå öppen för kommunerna, är avsedd att ge bokhandeln bättre möjligheter till nyetablering, utbyggnad och rationalisering. Gratisexemplaren till bokhandeln bidrar till att upprätthålla en önskad sortimentsbredd även i medelstora och mindre boklådor samt ger dessutom bokhandeln viss ekonomisk stimulans.

Nedan lämnas till sist en översikt över de årliga kostnaderna för ett genomförande av utredningens förslag samt en sammanställning över antalet stödexemplar inom olika litteraturkategorier och deras fördelning på olika mottagare.

Årskostnaa'er för litteraturstöd enligt utredningens förslag, tkr

A. Utgivningsstöd 11 490 Kategorier Utgivnings- Omkost- Summa stöda nadere

Ny svensk skönlitteratur 5 400b 1 320 6 720 Ny skönlitteratur i översättning 875 180 1 055 Klassiker (svenska och utländska) 1 200C 200 1 400 Facklitteratur (utländsk) 400 80 480 Barn- och ungdomslitteratur (svensk

och utländsk) 1 125(1 510 1 635

Summa %00 2290 11290

Bidrag till förlagslånefond 200

Anm: a Som motprestation skall förlagen ställa sammanlagt 767 500 bokexemplar till statens förfogande. Förlagens marginella kostnader för att trycka dessa böcker kan

beräknas till ca 1,5 mkr. Detta ger dock inte en fullständig bild av kostnadsproble- matiken. b Stödexemplaren berättigar de svenska författarna till en sammanlagd royalty av ca 2,5 mkr. I praktiken behöver dock förläggarna inte betala ut hela detta belopp eftersom en del därav kan avräknas mot det utbetalda garantihonorar som inte motsvaras av en normal förlagsförsäljning. En mycket grov beräkning ger vid handen att författarnas del av utgivningsstödet skulle uppgå till ca 2 mkr. C Därav gäller 200 tkr ett särskilt stöd för lagerhållning av redan befintliga klassi- kerutgåvor. d De svenska barn- och ungdomsboksförfattarnas del av stödet torde uppgå till ca 125 tkr. eKostnader för inbindning och distribution av de böcker som går till de kom— munala biblioteken.

B. Bibliotek 15 170 a.

1 Bidrag till kommunala bibliotek 10 250 Inköp av bokbussar (utgår i 5 år) 3 750 Upprustningsbidrag (utgår i 10 år) 2 000 Arbetsplatsutlåningb (ut- gåriS a 10 år) 4500 2 Bidrag till länsbibliotek 4 620 3 Bidrag till lånecentraler 300

Anm: & Därutöver tillförs biblioteksväsendet 511 000 av de bokexemplar som utgör förlagens motprestation för produktionsstödet samt ca 70 000 bokexemplar för invandrares litteraturförsörjning. b Under l:a året utgår 1 mkr, under 2:a året 2,5 mkr, därefter 4,5 mkr.

C. Försäljning av böcker 1 900 Bidrag till bokhandelslånefond 500a Bidrag till massmarknadsförlag 900 Bidrag till postorderförsäljning (avvecklas efter hand) 500 Anm:

3 Därutöver tillförs den samlade fackbokhandeln ca 250 000 av de bokexemplar som utgör förlagens motprestation för produktionsstödet. Bokhandelns gratis- exemplar skulle motsvara en inköpskostnad på omkring 4 mkr.

D. Läsfra'mjande åtgärder 1 300 Skolöverstyrelsen, lyrikläsning i skolorna 100 Svenska Barnboksinstitutet, inkl. försöksverk-

samhet 450 Tidskriftsnämnden, recensionsbidrag 250 Studieförbunden, läsecirklar på arbetsplatser 500 Summa A—D 29 860

E. Övriga åtgärder 5 700

Utgivning av svensk encyklopedi (utgår i 10 år) 2 000 Invandrares litteraturförsörjning (utgåri 5 år) 2 400 Läshandikappades litteraturförsörjning 1 300 Totalt 35 560

Antalet stödexemplar inom olika litteraturkategorier och deras fördelning på olika mot- tagare. Antal titlar som får stöd.

Kategorier Antal Antal stödexemplar titlar Läns- Kommunala Abon.- B- Totalt bibla bibl bokh bokh

Ny svensk skönlitteratur 400 200 000 120 000 120 000 60 000 500 000 Ny skönlitteratur i över-

sättningb 60 30 000 — — — 30 000 Klassiker (svenska och ut-

ländska) 50 25 000 15 000 15 000 7 500 62 500 Facklitteratur (utländsk) 20 10 000 6 000 6 000 3 000 25 000 Barn- och ungdomslitteratur (svensk och utländsk) 100 75 000 30 000 30 000 15 000 150 000

Totalt 630 340 000 171 000 171 000 85 500 767 500

Anm: aVidare erhåller under en femårsperiod länsbiblioteken ca 55 000 och lånecentralerna ca 15 000 bokexemplar i genomsnitt per år för invandrares litteraturförsörjning. bStödet utgår i efterhand. Titlarna är då ej längre aktuella, varför det synes omotiverat att sända ut presentationsexemplar till de kommunala biblioteken eller friexemplar till bokhandeln. Jfr ovan s. 310.

Reservation av Per Ahlmark

Utredningen lägger fram ett stort antal konkreta förslag. Tillsammans kan de troligen avsevärt förbättra läget för litteratur utgiven i Sverige. Om de flesta förslag råder enighet inom utredningen. På fyra punkter vill jag däremot anmäla avvikande mening mot utredningens resonemang och slutsatser.

Momsen pä böcker

I sitt förslag till tidskriftsstöd (”Statligt tidskriftsstöd”, utbildningsdepar- tementet 1970:17) tog litteraturutredningen upp frågan om mervärde- skatt på tidskrifter. Jag anförde i reservation på denna punkt bla

följande:

”Man tar upp mervärdeskatten på tidskrifter och medger att ”skäl kan tala för att det skulle vara lämpligt om enhetliga skattebestämmelser kunde införas för hela området det tryckta ordet. Men snabbt avbryter man detta resonemang; det skulle ”gå långt utöver utredningens begränsade uppdrag”. Utredningen föreslår i stället att alla tidskrifter, där detär skattetekniskt möjligt, ska beläggas med mervärdeskatt.

Vi skulle då få ett läge där dagspressen är befriad från moms, veckotidningar har moms, de flesta tidskrifter får moms och böckerna har moms. Genom att den indirekta skatten har kommit att öka ganska snabbt spelar den en allt större roll för ekonomin inom olika grenar av ”det tryckta ordet'. De som befrias från moms får en viktig konkurrens- fördel i jämförelse med dem som måste betala moms. På samma gång har på senare är skillnaden minskat mellan olika typer av tryckta publika- tioner. Genom sina söndagsbilagor konkurrerar dagstidningar med vecko- press. Med sina temanummer konkurrerar tidskrifter med böckerna. Med korta och snabbt utgivna ”pamfletter' konkurrerar böckerna med tid- skrifterna. Därför hör frågan om moms på tidskrifter samman med synen på mervärdeskatt på andra typer av tryckta skrifter.

Befrielse från mervärdeskatt kan vara en väg att ge en generell stimulans åt en bransch på detta område. Den används redan för

dagspressen. Starka krav har rests att också bokmarknaden ska moms- befrias för att stödja bokproduktionen och sänka bokpriserna. Skäl i samma riktning kan anföras också för tidskrifter. Men utredningen diskuterar dem inte, har inte ens fått fram siffror på vad allmän momsbefrielse för tidskrifter skulle kosta och vad allmän momspålägg- ning kan ge. Jag vill däremot inte se moms-frågan för tidskrifterna som ett isolerat problem och kan därför personligen inte instämma i utred— ningens slutsats på denna punkt.” '

Remisskritiken blev på denna punkt mycket hård mot utredningens förslag, som lyckligtvis inte genomfördes när tidskriftsstödet byggdes ut år 1971.

Jag vidhåller min principiella syn på nackdelarna av ett system där vissa delar av det tryckta ordet är momsbelagda medan andra inte är det. Samtidigt är jag medveten om att en momsbefrielse av hela bokområdet skulle vara relativt dyr och, enligt utredningens beräkningar, kosta omkring 110 miljoner kronor per år i uteblivna inkomster (s 136). Goda skäl kan anföras för att ett så stort belopp fn kan användas bättre på andra stödinsatser för att underlätta för främst skönlitteraturen.

Det får inte hindra en utveckling, där momsbelastningens snedvridande effekter mellan olika slag av tryckta skrifter minskas. Mycket talar för att det längre fram av flera skäl blir nödvändigt att genomföra ett skatte- system i Sverige med skilda nivåer på den indirekta skatten för olika slags varor. Om man också då bedömer ett fullständigt borttagande av momsen på t ex böcker som en alltför dyr reform att genomföra i ett steg kan det bli naturligt att sänka den del av ”det tryckta ordet”, som idag har full moms, till en lägre nivå av indirekt beskattning. (En utjämning av momseffekterna får däremot självfallet inte ske så att man inför mervär- deskatt på den del av tryckta skrifter, tex dagspressen, som idag inte belastas av den.) Erfarenheterna från Norge visar att momsbefrielsen för böcker där på ett positivt sätt har påverkat utgivningen av bl a skönlitte- ratur.

Biblioteksersättning till förlagen

Efter de senaste årens debatt är det numera nästan allmän uppfattning att författare har rätt till ersättning när deras verk lånas ut på bibliotek. Riksdagens majoritet har höjt ersättningsbeloppet till en nivå som idag inte är lika orimligt låg som tidigare.

Skäl kan anföras också för biblioteksersättning till förlagen. Man kan se det antingen som en ersättning för att vissa exemplar av förlagens försäljning, nämligen de som går till biblioteken, står till allmänhetens förfogande och ofta lånas ut till ett stort antal människor. Eller man kan betrakta biblioteksersättning till förlagen såsom en sorts stödform, vilket utredningen gör (s 292).

Biblioteksersättningen till förlagen bör i någon form knytas till bibliotekens inköp av böcker. Man får på så sätt ett slags kvalitetsgaranti, och kommer i praktiken att nästan helt stödja seriösa förlag. Man får ett beslutsfattande om stödet som är starkt decentraliserat genom att den

sammanlagda effekten av inköpen från bibliotek över hela landet blir avgörande för ersättningen. Man kan vidare utan tekniska svårigheter avgränsa stödet till vissa genrer eller vidga stödet till områden som inte täcks av den stödköpsordning som utredningen förordar. Genom ett tak för högsta ersättning eller nertrappning av beloppet vid större försäljning kan man hindra att de böcker, som ändå säljs bäst till biblioteken och troligen ekonomiskt klarar sig hyggligt, får en alltför stor del av denna ersättning. En skiss till konstruktion av sådan biblioteksersättning till förlagen återfinns på sidorna 140 ff.

I större länder än Sverige, främst USA, är bibliotekens inköp av nya böcker en ofta avgörande inkomstkälla för förlagen. Det stora antalet bibliotek kan från början garantera en försäljning som inte är möjlig i ett litet land med färre bibliotek. En ersättning till förlagen, knuten till biblioteksförsäljningen, får därigenom ungefär samma effekt som om antalet bibliotek ökades, som om landet ”blev större”.

Utredningen medger (s 146) de fördelar som denna stödform kan ha: decentraliseringen, den kvalitetsstimulans som följer av att bibliotekens inköp får större betydelse för förlagen, den enkla administrationen av och flexibiliteten i systemet samt den dämpning av konjunktursväng- ningarna som ett ensidigt beroende av allmänhetens bokinköp innebär.

De nackdelar som utredningen drar fram tycks mig däremot starkt överdrivna. Man talar om risken för ”konformism” genom att en yrkesgrupp, bibliotekarierna, får ett avgörande inflytande på stödets fördelning. Men utredningen föreslår i andra sammanhang att litteratur- stöd ska beslutas av några få personer i en central nämnd. Där är risken för ”konformism” tydligen inte avgörande. Det är förvånande att man anför detta skäl mot ett system som i stället bygger på att flera hundra bibliotekarier, spridda över landet, oberoende av varandra fattar sina beslut.

Utredningen säger vidare att biblioteksersättningen är ”mest intressant för förlag med en starkare inriktning på underhållningslitteratur än för seriöst arbetande förlag”. Men tabell 4.9 på sidan 146 visar i själva verket att de förlag för vuxenlitteratur som skulle erhålla störst ersättning med denna stödform är Bonniers/Aldus, Norstedts/PAN, Forum, Almqvist & Wicksell, Wahlström & Widstrand, Raben & Sjögren samt Askild & Kärnekull. Är dessa inte ”seriöst arbetande förlag”?

Denna lista på förlag visar också en annan sak. Utredningen är orolig för att biblioteksersättning till förlagen skulle stödja tex ”detektiv- romaner” men missgynna ”litteratur som anses svårare” (s 292). Det går säkert att visa på böcker där sådana effekter kan uppstå också med det avtrappningssystem som utredningen skisserar. Men viktigare än att dra fram enskilda fall är att diskutera den samlade effekten av ett sådant förlagsstöd. Och de beräkningar som sekretariatet gjort visar alltså att det i stort sett är förlag, som ger ut kvalificerad skönlitteratur, som skulle få nya resurser genom detta stöd.

Det är inte heller korrekt att påstå att biblioteksersättning till förlagen kan stimulera dessa att höja priserna på sina böcker, vilket utredningen antyder (s 293). Man kan ge den ersättning, som utgår i relation till bibliotekens inköp, formen av ett pris som sätts som en andel av det

arkersättningsbelopp, som ska ges förlagen enligt utredningens förslag till stödköpsordning för svensk skönlitteratur. Utredningen har ju med arkersättningen visat hur man med fasta regler kan anknyta stödet till produktionskostnaden och samtidigt omöjliggöra spekulationer med ett alltför högt pris. På ett liknande sätt kan man tekniskt lösa motsvarande problem med en biblioteksersättning till förlagen.

Däremot är det sant som utredningen säger att stöd av det här slaget ”ograverat (går) till förlagen” (s 148). Detta kan förväntas få positiva effekter på utgivningen och villigheten att satsa på böcker som man annars skulle tveka för. Men klart är att någon sorts biblioteksersättning till förlagen bara kan bli en del av litteraturstödet och enbart komplettera de förslag som utredningen i övrigt lägger fram. Det finns goda skäl atti den fortsatta behandlingen av utredningens förslag noga pröva tanken på en biblioteksersättning till förlagen.

Översättningarna och stödköpsordningen

Utredningen har lagt ner ett omfattande arbete på att utforma en stödköpsordning för ny svensk litteratur. Genom automatiskt verkande regler ska man hindra både otillbörlig styrning och diskussioner i efterhand om stödets storlek. En stödköpsordning med den uppbyggnad utredningen föreslår kan ge författare och förlag en väsentlig känsla av säkerhet: försäljningen av 1 250 exemplar är i stort sett garanterade redan före utgivningen.

Samtidigt vet vi att den kategori litteratur som drabbats hårdast av nerskärningar de senaste åren är seriös översatt skönlitteratur. ”Från 1965 till 1972 har antalet svenska original minskat med 5 a 10 procent och antalet översättningar med drygt 30 procent. Nedgången för sist- nämnda kategori har huvudsakligen inträffat under de tre senaste åren, medan antalet svenska original under motsvarande tid legat på en relativt jämn nivå” (s 101). I den allmänna debatten har man gång på gång påpekat att det starkt minskande antalet översättningar av god utländsk skönlitteratur är oroande. ] en tid då internationell samverkan och förståelse för andra länders sociala och kulturella förhållanden spelar en allt större roll blir det allt färre böcker från omvärlden som når svenska läsare.

Därför är det beklagligt att utredningen från stödköpsordningen undantar just översatt skönlitteratur. Visserligen säger man (5 308) att det finns risker för ”en provinsialisering av svenskt litterärt liv, en risk som utan tvivel är särskilt allvarlig inom ett mindre språkområde såsom det svenska”. Och man noterar nedgången av ”den seriösa litteraturens sjunkande andel av översättningar (som) starkt oroande”. Men därefter anför utredningen främst tre skäl mot att översatt skönlitteratur ingår i en stödköpsordning.

För det första: i en stödköpsordning skulle det ”ej gå att skilja ut den rena underhållningslitteraturen” (s 308).

Men för svensk skönlitteratur har utredningen sökt lösa just det problemet genom regeln att en titel måste ha köpts via Bibliotekstjänsts sambindning i minst 40 exemplar av minst 24 olika bibliotek. ”Avsikten

med detta är att litteratur under en viss kvalitetsgräns eller angelägenhets- grad sållas bort. Utredningen vill dock hävda att om minst 10 procent av landets bibliotekssystem köper in en ny bok så får det på gott och ont anses innebära att boken i fråga har ett allmänt intresse. Dessutom får även denna invändning vägas mot fördelen att undvika en central bedömning” (s 298). Exakt samma konstruktion kan nyttjas vid en stödköpsordning för översatt skönlitteratur och exakt samma argument kan anföras för den.

För det andra: om svenska förlag i förväg visste att tex en utländsk roman i översättning kom att ingå i en stödköpsordning skulle man kanske tvingas betala mer för rätten till boken. Det skulle ”snarare komma utländskt än svenskt förlagsväsen till del” (s 308).

Normalt utgår ersättning till utländska förlag enligt relativt standardi- serade normer. Men risken för prishöjningar på rätten till böcker i andra länder kan naturligtvis uppstå i enstaka fall. Bara en stor osäkerhet om de ekonomiska möjligheterna att ge ut en viss bok kan i alla lägen avskräcka från en konkurrens som driver upp priset. Men en av stödköpsordningens fördelar är just att minska denna känsla av osäkerhet för att därmed öka utgivningen av skönlitteratur. Detta borde gälla också för översättningar- na.

För det tredje: när det gäller översättningar är det, i motsats till svensk skönlitteratur, ”nödvändigt med ett sakkunnigt urval bland de nästan oändliga möjligheter till utgivning som föreligger. I dessa fall bedöms alltså endast litteratur som redan är känd. Möjligheter till offentlig insyn, diskussion och kritik av beslut föreligger” (s 2940.

Denna distinktion är inte helt klar. Ibland tycks utredningen mena att det ges ut så mycket böcker i världen att det vore orimligt om allt som översattes kom att ingå i en stödköpsordning. En annan tolkning är att utredningen inte anser ”censurrisken” med en selektiv stödform intres— sant i det här fallet, eftersom böckerna redan finns skrivna och utgivna på originalspråket. Den tredje innebörden i de citerade meningarna är att man med belöningar i efterhand kan diskutera — men inte genomdriva någon ändring av besluten — om det verkligen var de bästa böckerna som fick stödet. Samtliga dessa tolkningar tycks mig skäligen ointressanta. Man kan naturligtvis föra fram mer eller mindre spetsfundiga skillnader mellan svenska och utländska böcker för att motivera skilda typer av stödform. Men avgörande är att den översatta skönlitteraturen befinner sig i ett särskilt utsatt läge och har drabbats av stora nerskärningar, att utredningen själv oroligt talar om en risk för ”provinsialisering av svenskt litterärt liv” som en följd av bland annat dessa nerskärningar, att den översatta, seriösa skönlitteraturen därför bör få samma typ av stöd som svensk skönlitteratur, att utredningens förslag om belöningar till 60 översättningar, utdelade i efterhand av en nämnd med några få personer, ger en alldeles för stor risk för otillbörlig styrning, samt att därför den översatta skönlitteraturen bör ges en särskild inköpsord- ning — ej ingå i den svenska _ efter liknande principer som för svensk

Denna uppfattning tycks Sveriges Författarförbund och Författar- förlaget dela. Den 9 maj 1972 instämde nämligen Sveriges Författar- förbund i en skrivelse av den 30 september 1971 från Författarförlaget till litteraturutredningen, där man begär att översättningar inte undantas från en inköpsordning. Att utredningens majoritet ändå vill undanta just översättningar är beklagligt. Selektiva stödformer där varje titel ska bedömas av en statlig nämnd innebär för denna del av bokområdet en orimligt stor maktkoncentration.

Lex Bonnier

Flera av utredningens förslag har som syfte och får troligen som effekt att koncentrationen av en stor del av utgivningen till några få förlag motverkas. Utredningen säger själv bl a att

”utgivningsstödet har utformats så att det kan förväntas motverka koncentrationstendenser i utgivningen. Vidare bör inrättandet av en förlagslånefond underlätta nyetableringar av förlag och bidra till att vidmakthålla en mångsidig förlagsbild” (s 375).

Det är glädjande att denna värdering har påverkat utredningens förslag. Däremot finner jag ett av dessa förslag betänkligt till konstruk- tion och möjliga effekter. Inget förlag ska kunna få mer än 20 procent av det stöd som går till ny svensk skönlitteratur, skriver man. ”Om ett förlags utgivning skulle vara så stor att denna gräns överskrides, fördelas i stället stödbeloppet på förlagets samtliga stödberättigade titlar, vilket alltså innebär att arkersättningen per titel blir mindre för detta förlag” (s 307)

Utredningen föreslår denna regel som ett ”provisorium” och säger sig vara ”medveten om vissa komplikationer”. Tyvärr redovisar inte utred- ningen dessa komplikationer för läsarna. Låt mig belysa två av svaghe- tema:

1. Inget ”förlag” ska alltså kunna få mer än 20 procent av pengarna från stödköpsordningen. Meri utredningen vägrar diskutera begreppet ”förlag”, ett ord som man medvetet valt och gjort vagt för att undvika ytterligare svårigheter. Det betyder i detta sammanhang förlagsenhet. Bonniers är ett förlag, Aldus/Delfin ett annat, Forum ett tredje (samtliga helägda av Bonniers). Om Bonniers finner att man under ett visst är börjar närma sig en utgivning som påminner om läget före de senaste årens nedskärning riskerar förlaget att komma över 20-procentstaket. Man kan då undvika effekten av denna spärregel antingen genom att inom koncernen formellt inrätta ännu ett förlag, som får ta hand om viss utgivning, eller ge ut ett antal nya svenska romaner på Forum eller inom Aldus/Delfin. Därmed minskar man den inom ”Bonniers” utgivna andelen. På ett artificiellt sätt kommer därför ett stort förlag alltid att kunna se till att ingen av förlagsenhetema slår huvudet i 20—procentstaket. Jag tror inte att svensk litteraturpolitik är betjänt av en regel vars effekter är så uppenbart lätta att undgå.

2. Låt oss ändå anta att det idag största förlaget vägrar anpassa administrationen av sin utgivning till denna 20-procentsregel. Vilken har Bonniers ställning varit under de senaste åren för utgivningen av ny, svensk skönlitteratur? Utredningens sekretariat har här gjort en uppskatt- ning, som trots vissa felkällor torde ge någon bild av utvecklingen:

Förstagängsutgivning av svenska original

Bonniers Totalt Lyrik, sep Romaner/ Lyrik Övrigta Summa % % noveller 1965 53 35 11 99 30 335 35 100 66 49 48 6 103 28 369 46 104 67 56 22 9 87 25 353 26 85 68 58 23 13 94 24 386 27 86 69 60 25 5 90 27 337 34 73 70 55 23 15 93 29 322 33 70 71b (46) 18 (8) 72 24 295 27 67 72b (35) 14 (6) 55 19 297c 20 69c Totalt 412 208 73 693 26 2 694 32 654

Obs att utgivning på eget förlag ingår i totalvärdena. Om man inte räknar med sådan utgivning är Bonniers andel några procentenheter större än vad tabellen anger.

3 I kategorin övrigt ingår kåserier, essäer, dramatik och aforismer. b Siffrorna inom parentes är beräknade. Summorna är dock exakta. C Observera att dessa värden är något underskattade. Jfr kap 4.

Enligt sekretariatets beräkningar var Bonniers utgivning av ny, svensk skönlitteratur under 1972 ungefär 20 procent av den samlade utgiv- ningen, efter att tidigare legat betydligt högre. De hårda nerskärningarna har alltså fört ner Bonniers till den relativa andel, som litteraturutred— ningen anser vara den gräns ovanför vilken inget stöd bör utgå.

Men anta att Bonniers trots detta återtar något av sin tidigare andel, ökar utgivningen och når tex 24 procent av ett års utgivning av svensk skönlitteratur! Vad händer då?

Jo, Bonniers får i denna situation i praktiken full arkersättning enligt stödköpsordningen för de böcker som ligger inom de första 20 procen— ten. För de övriga 4 procenten utgår ingenting. Men för samtliga 24 procent måste Bonniers fullgöra sin motprestation, nämligen till staten leverera 1 250 exemplar av varje ny, svensk skönlitterär bok. Det betyder att staten ger Bonniers ett stöd för varje bok under 20 procent men lägger en pälaga på varje bok över 20 procent. Förlaget straffas helt enkelt för att det varit alltför framgångsrikt.

Jag kan förstå en regel som begränsar den andel som varje förlag kan få av litteraturstödet under förutsättning att regeln inte är löjligt enkel att komma undan. Men jag kan omöjligt förstå en regel som direkt beskattar ett förlag som nått en viss andel av utgivningen genom att det utan ersättning tvingas lämna 1 250 exemplar av varje bok också över denna andel.

Det är troligen dessa effekter som utredningens majoritet själv kallar ”komplikationer” utan att beskriva dem. Själv finner jag komplikatio- nerna värda att öppet analyseras, varefter det bör framgå att utredningens förslag på denna punkt inte kan antas.

Särskilda yttranden

Nr 1 av Stellan Arvidson

1. Alltsedan den liberala samhällsekonomien bröt igenom under andra hälften av sjuttonhundratalet, har utgivningen av böcker i sina huvud- delar varit kommersiell. Boken har varit och är en vara. Den produceras för en varumarknad. Bokförläggaren har i princip ingen annan drivfjäder än förhOppningen om vinst. Han kan vara stolt över sitt företag och angelägen om att uppehålla dess anseende, och han kan med hänsyn härtill tillåta sig avsteg från den principiella grundprincipen, men sådana avsteg kan endast vara tillfälliga. Han är underkastad den liberala eller rättare sagt kapitalistiska ekonomins lagar: hans företag måste gå ihop och ge avkastning. Han riskerar eljest att bli utmanövrerad från marknaden. Hans bokutgivning måste dikteras av utsikten till vinst: den är och måste vara kommersiell. Boken — liksom konstverket och tonsättningen — skiljer sig emellertid i många avseenden från de flesta andra produkter som utbjuds som varor. Den kan inte utan vidare jämställas med en pennkniv eller ett paket ljus. Boken är en personlig skapelse av sin upphovsman, författaren. Denne vill nå sin publik, de läsare som skulle ha intresse och glädje av att ta del av vad han skrivit. Men mellan honom och läsekretsen står bokförlaget, som bedömer och måste bedöma författarens manuskript enbart med hänsyn till utsikterna att få ut vinst av utgivningen. Dessa utsikter är inte kongruenta med de värden — mänskliga, konstnärliga, kunskapsmässiga — som manuskriptet representerar. Ett för förhållandet författare-läsekrets främmande element, bokförlagets kommersiella intresse, står emellan och är utslagsgivande för manuskriptets öde, med återverkningar både på upphovsmannens livs- och arbetsvillkor och på läsekretsens möjligheter till bokkonsumtion. I vilket ekonomiskt system som helst måste kostnader nerläggas på bedömning, sättning och tryckning av manuskriptet, på papper och på bokens bindning och distribution. Men endast vid kapitalistisk bokutgiv- ning spelar mellanhandens, bokförlagets, utsikt till vinst en avgörande roll för om ett manuskript utges och hur det utges. Bokförlagens kommer-

siella intressen bestämmer utgivningens inriktning och omfattning.

Det kommersiella systemets avigsidor är lätta att ange. Värdefulla manuskript, vilkas utgivning bedöms som ekonomiskt osäker, riskerar att bli outgivna. Angelägna utländska verk, som inte beräknas ge vinst, blir inte översatta. Klassikerna, de svenska och de utländska, finns tillgängliga endast i mycket begränsad utsträckning. Utgivna verk, som inte omedel- bart når tillfredsställande försäljning, lanseras inte reklammässigt och förblir obeaktade. Böcker, som inte kan påräkna fortsatt god försäljning, makuleras och försvinner definitivt ur lagren, så att inte ens biblioteken, tex de nyuppsatta, kan anskaffa exemplar. I krissituationer skärps alla dessa tendenser: utgivningen stramas åt.

Principiellt kan sägas, att böcker inte utges efter angelägenhetsgrad och att någon systematisk fostran till litterär smak inte äger rum genom bokförlagens försorg. Demokratisk strävan efter ett allsidigt och kvalita- tivt bokurval motverkas.

Till det kommersiella systemets avigsidor hör också prissättningen på böckerna. Kvalitetsböcker har alltid varit dyra (försöken med kvalitativa billigböcker har alltid i det långa loppet slagit fel). Låginkomsttagare har under alla tider stått utanför möjligheterna att bli bokägare. Under de sistförflutna två decennierna har medelinkomsttagarna råkat ut för samma öde. Bokpriserna har pressats i höjden. Prisstegringen har tidvis varit mycket kraftigare än stegringen av prisindex och kraftigare än stegringen av framställningskostnaderna synes motivera. Priset på nyut- komna romaner, för att nämna ett exempel, har pressats upp så högt, att köpmotståndet blivit påtagligt. Att man kunnat sätta priserna så högt hänger samman med att det finns grupper av köpare, som inte är alltför priskänsliga, nämligen biblioteken och presentgivarna. Direktkonsumen- terna har däremot i stor utsträckning tvingats avstå. Det kommersiella systemet, dvs den privata äganderätten till bokförlagen, har på detta sätt kommit i uppenbar motsättning till det privata bokägandet.

Samtidigt gör sig emellertid en annan tendens gällande, också den ett utslag av ohejdad kommersialism. Marknaden invaderas i allt större utsträckning av kiosklitteratur, dvs lättlästa böcker, som vädjar till en dålig eller urartad publiksmak och som är så billiga, att vem som helst kan skaffa sig dem. De är billiga, därför att de multinationella företag, som låter dem tillverkas på främst amerikanska litteraturfabriker, sörjt för deras spridning i alla kapitalistiska länder; massupplagorna medger låga priser. I Sverige tillhandahålls denna litteratur, som är konstnärligt och mänskligt undermålig men dessutom ofta medvetet reaktionär, antidemokratisk och rasistisk, i de 14 000 kiosker och andra försäljnings- ställen som står till Pressbyråns förfogande. Bakom distributionen står ett par tre ansvarslösa svenska bokförlag. Deras böcker är de enda som många läsare har råd och tillfälle att skaffa sig. Det säljs numera lika många böcker genom kioskerna som genom bokhandeln.

Bokmarknaden har genom dessa båda huvudtendenser kommit i klar motsättning till alla demokratiska kultursträvanden.

Direktiven för litteraturutredningen förutsätter, att det kommersiella systemets grunder lämnas orubbade. Utredningen har arbetat med denna förutsättning.

Bokutgivningen är emellertid en viktig sektor av det kulturella livet. På samma sätt som skolor och bibliotek, teatrar och muséer bör bokutgiv- ningen stå i tjänst hos folkuppfostran och smakskolning, kunskapsmedde- lande och kvalitet. Den kan inte motsvara denna målsättning, så länge det kommersiella intresset är utslagsgivande. För statsmakterna blir det därför angeläget att finna vägar som leder bort från litteraturområdets kommersialism.

2. De krav, som från ett demokratiserat samhälles sida kan ställas på bokbranschen, kan givetvis formuleras på olika sätt. De är många och av skiftande innebörd. En gemensam grundval för all diskussion om bokbranschens problem i vårt land är tanke-, yttrande- och tryckfriheten. Författarna skall kunna företräda vilka politiska, sociala, religiösa, moraliska och litterära åsikter de önskar, och läsarna skall ha tillgång till böcker och skrifter som företräder alla dessa åsikter. Samhälls- och livsåskådningsdebatten måste vara fri, och rätten att utge skrifter i tryck måste garanteras envar, enskilda, korporationer och organisationer. Man kan visserligen diskutera innebörden av den ordets frihet, som finns i kapitalistiska länder med formaldemokrati. Man kan peka på att det behövs kapital för att starta och driva ett bokförlag eller att utge en bok. Man kan erkänna, att den enskildes frihet att genom tryckt skrift kommunicera med sina medmänniskor i mycket är illusorisk. Men man måste slå fast, att så länge en grupp människor har möjlighet att genom sammanskott utge en från de allmänna värderingarna avvikande pamflett är friheten i princip bevarad. Från denna frihet kan vi inte avstå. Å andra sidan kan vi inte nöja oss med att friheten är bevarad endast i princip. Inom den kommersiella bokutgivningen finns, liksom i tidnings- världen, starka tendenser till inskränkning av möjligheten att ge ut sina tankar i tryck. Oroväckande koncentrationstendenser inom förlagsvärl- den har den sista tiden gjort sig gällande. Samtidigt har en kraftig åtstramning av utgivningen ägt rum. Svårigheterna att få manuskript utgivna i bokform har ökat. Dessa tendenser kan skärpas av konjunktu- rerna men är inte tillfälliga. De sammanhänger med utvecklingen inom det kommersiella förlagssystemet, som i sin tur är en del av det kapitalistiska produktionssystemet i stort. Det aktuella hotet mot ordets frihet har internationell bakgrund och är av kommersiell art. Någon politisk strid vid bedömningen av här relaterade fakta torde inte behöva befaras. Principiellt torde alla riktningar vara ense om att vakthållningen kring ordets frihet är en angelägen kulturuppgift. Vid diskussionen av bokbranschens problem torde man därför kunna enas om det grundkrav, som kan formuleras så:

1. Alla åtgärder till främjandet av svensk bokproduktion mäste syfta till att bevara och stärka ordets frihet

Vid tillämpningen av denna regel bör man observera, att ordets frihet inte är en angelägenhet enbart för dem som skriver. Den är lika viktig för dem som läser. Friheten gäller inte blott dem som vill uttrycka sina tankar och

känslor, den gäller också alla dem som önskar ta del av dessa tankar och känslor. Principen gäller både författarnas och läsarnas frihet. Den har därför konsekvenser på många områden.

En omedelbar konsekvens har den för vår syn på bokpriserna. Böcker är dyra och har en tendens att bli allt dyrare. Detta innebär, att många människor inte kan bli bokköpare och bokägare. Författarnas rätt att med sina tankar och känslor nå ut till de många och de mångas rätt att få ta del av författarnas skrifter är starkt beskuren redan genom prissätt- ningen på den nyutkomna och aktuella litteraturen. Därför torde man kunna enas också om följande krav:

2. Bokpriserna skall hållas så låga, att också låginkomsttagare skall kunna bli regelbundna bokköpare

Kravets förverkligande skulle innebära, att bokägandet blir en angelägen- het för alla samhällsgrupper och en möjlighet för alla hem.

Bokägandet är emellertid inte enbart en kvantitativ angelägenhet. Om låginkomsttagarna eller andra nyvunna läsargrupper köper dålig eller underhaltig litteratur, tex den som nu sprids genom kioskerna, är föga vunnet. Man torde därför kunna enas också om ett kompletterande krav:

3. Spekulation i dålig publiksmak skall systematiskt motverkas

Formuleringen är inget rop efter censur eller förbud, företeelser som helt strider mot punkt 1. Den innehåller inte heller någon önskan om ingripanden mot de ansvarslösa förlag, som nu med framgång skaffar sig profit på utgivningen av skräplitteraturen. Den innesluter däremot anspråk på samhället i stort, på utbildningsväsendet, på folkbildnings- verksamheten, på biblioteken, på massmedia — och på bokbranschen själv. Den sistnämnda måste uppbyggas så, att spekulation i dålig publiksmak får alltmer minskat utrymme.

De tre här formulerade kraven kan betraktas som allmänna grundregler eller utgångspunkter när det gäller bokbranschens sanering eller reforme- ring.

Lika väsentlig men betydligt mer kontroversiell är frågan om principer- na för urvalet av de böcker som ges ut. Ovan har framhållits, att urvalet nu dikteras av kommersiella synpunkter. Det betyder, att mycken underhaltig litteratur ges ut. Men det betyder också, att mycken värdefull litteratur inte kommer ut. Man har i första rummet pekat på tre kategorier böcker som har svårigheter att göra sig gällande vid kommer- siell bokutgivning: klassikerna, den kvalificerade utländska skönlittera- turen i svensk översättning och den del av den nyskrivna svenska skönlitteraturen som bedöms som svårsåld. Enighet synes råda om att åtgärder är nödvändiga för att förbättra läget för dessa kategorier. Med utgångspunkt häri kan följande tre krav formuleras:

4. Klassikerna, både de svenska och de utländska, skall utges systema- tiskt i för en bred svensk publik tillgängliga utgåvor. Med ”systematisk” avses, att inga väsentliga luckor lämnas kvar.

5. Modern utländsk skönlitteratur översätts och utges med målsättningen att det bästa från alla språkområdena görs tillgängligt i svensk språkdräkt

6. Varje svenskt manuskript, som bedöms som konstnärligt eller på annat sätt mänskligt värdefullt, skall utges i bokform

Det nya i dessa formuleringar är användandet av ordet skall. Kraven är riktade till bokbranschen i dess helhet. Den bokläsande allmänheten alltifrån älskarna av den grekiska och romerska antiken till konsumen- terna av god modern underhållningslitteratur har rätt att som ägare eller lånare ha tillgång till ett rikligt urval av de bokkategorier som berörs av punkterna 4 och 5. När det gäller punkt 6 är det fråga om rätt både för författaren (att bli utgiven) och för läsaren (att få tillgång till den nyskrivna skönlitteraturen).

En fråga, som omedelbart dyker upp, speciellt med hänsyn till punkt 6, gäller principerna för urvalet av böcker som skall utges. Kan det på något sätt objektivt fastställas, vilka klassiker som i första rummet bör ifrågakomma, vilka utländska moderna romaner som med hänsyn till sitt litterära värde bör översättas och vilka svenska skönlitterära manuskript som är så litterärt eller mänskligt värdefulla att de inte får förbli opublicerade? Svaret på denna fråga är ja. Objektivitet kan, åtminstone tillnärmelsevis, uppnås genom ett allsidigt, rullande och självständigt jury— system, som längre fram skall presenteras.

För undvikande av missförstånd vill jag gärna understryka, att vid bedömningen av böcker eller manuskript för utgivning den kommersiella synpunkten ofta sammanfaller med den litterära. Det är ofta så, att det är en boks litterära värde som skapar dess säljbarhet. Men alltför ofta bedöms den litterärt värdefulla boken som kommersiellt riskabel och blir följaktligen avvisad. I stället utges i alltför stor omfattning litterärt värdelösa böcker. Jag tror därför, att allmän uppslutning kan väntas kring följande punkt:

7. Urvalet av böcker och manuskript för utgivning bör ske objektivt med hänsyn endast till konstnärligt eller annat mänskligt värde

Här har inte begagnats ordet skall utan ordet bör, detta med hänsyn till att förbud mot utgivandet av dålig litteratur inte kan komma i fråga. Såsom kravet här har formulerats innebär det snarast en bedömnings- grund vid jämförelsen mellan olika slag av utgivningssystem. Ett system som förmår motsvara kravet i punkt 7 bör föredragas framför ett system som inte motsvarar kravet.

Det finns ytterligare några krav på bokbranschen i dess helhet, krav som inte är lika grundläggande som de tidigare formulerade men som erfarenhetsmässigt ändå är betydelsefulla:

8. Upplagorna måste visserligen som hittills bestämmas med hänsyn till beräknad avsättning, men nytryck skall regelbundet ske i de fall då en upplaga slutsålts

9. Utgivna böcker skall bevaras aktuella så länge som möjligt, inte bara för en säsong; böcker, som inte längre säljs, bevaras i lager

Dessa krav motsvarar allmänt omfattade önskemål men skall i det följande konkretiseras. Till svagheterna inom bokbranschen hör också de som vidlåder

distributionen av böcker. Biblioteksväsendet står i princip alla till tjänst vid utlåning av böcker. Litteraturutredningen framlägger förslag till sådan effektivisering av bokutlåningen, att inte bara i princip utan också i praktiken alla människor skall nås av det bokutbud som sker genom biblioteksutlåning. Ett motsvarande system för försäljning av böcker saknas. Den nuvarande bokhandeln når inte ut på samma sätt som bibliotek gör eller kommer att göra. Men den borde kunna nå samma effektivitet. Litteraturutredningen har pekat på möjligheten att ålägga kommunerna samma ansvar för försäljningen av böcker som de nu (utan bibliotekslagstiftning) påtagit sig för utlåningen av böcker. Mera långt- gående förslag diskuteras i det följande. Som regler för reformsträvan- dena på detta område bör gälla:

10. Bokförsäljningen skall organiseras så, att nätet av försäljningsställen blir lika tätt som det nuvarande nätet av kiosker

ll. Samverkan skall äga rum på det kommunala planet mellan bokhan- del, kioskväsende, bibliotek samt skol- och bildningsväsende för ökad spridning och försäljning av böcker

Av punkterna ovan berör 6 och 7 författarnas rättsliga ställning. Författarna är i dag beroende av bokförlagens utgivningspolitik och kan inte ställa krav på att ett manuskript skall utges. De nämnda punkterna fastslår, att manuskriptet, om det bedöms som litterärt tillfredsställande, skall utges. Den enda godtagbara invändningen mot denna regel är den, att vi kan riskera att få en sådan uppsjö på böcker, att marknaden inte har förmåga att suga upp den, radikala prissänkningar till trots. Den riktiga utvägen är i så fall att höja den litterära anspråksnivån. Man bör emellertid som mål för strävandena på detta område kunna fastslå följande krav:

12. Författarna befrias från beroendet av bokförlagens kommersiella intressen

Det är lätt att konstatera, att den nuvarande svenska bokutgivningen inte ens tillnärmelsevis uppfyller något enda av de tolv här uppställda kraven. Branschen fyller med andra ord mycket illa sin samhälleliga uppgift. Härom råder säkerligen enighet. Inte minst bokförlagen själva kräver åtgärder från samhällets sida för att förbättra branschens lönsamhet och öka dess möjlighet att fylla sina samhälleliga funktioner. Branschens nödläge är också utgångspunkten för litteraturutgivningens direktiv och arbete.

3. Frågan, huruvida vi alltjämt skall ha kommersiell bokutgivning eller inte, kan omformuleras på följande sätt: Finns det möjligheter att genom samhälleliga åtgärder men utan att rubba den kommersiella grundvalen så sanera branschen, att den kan motsvara kraveni tolvpunktsprogrammet? Från branschen själv eller rättare sagt från de till bokförläggarförening- en anslutna förlagen har inkommit förslag till samhälleliga åtgärder för att förbättra branschens lönsamhet, dvs åtgärder som inte rubbar utan i stället stärker bokutgivningens kommersiella struktur. Om man bortser

från det politiskt orealiserbara och orealistiskal kravet på momsbefrielse, begär man åtgärder av två slag. Man önskar att staten genom inköp skall garantera en del av upplagan för varje nyutgiven skönlitterär svensk bok, och man önskar direkt subventionering av viss annan utgivning. De nämnda åtgärderna tillstyrks också av Författarförlaget och av Sveriges författarförbund. Man menar, att åtgärderna i första rummet skulle bli ett stöd åt de små förlagen.

Litteraturutredningen, som långt före bokförlagens framställningar i enlighet med sina direktiv arbetat med lösningar av detta slag, har funnit dem beaktansvärda. Enligt utredningens förslag genomförs en inköpsord- ning efter norskt mönster, dock i efter svenska förhållanden anpassad form. Staten inköpet 1 250 exemplar av varje nyutkommen skönlitterär bok, sedan vissa avgränsningar, som bla utestänger kiosklitteraturen, skett. Dessa exemplar ställs till det allmännas förfogande enligt regler som i detta sammanhang inte behöver diskuteras. Därjämte föreslås, att klassikerna subventioneras genom projektstöd i förväg och kvalificerade översättningar liksom barn- och ungdomslitteraturen genom produktions- stöd i efterhand.

Situationen på den svenska bokmarknaden har en tid varit sådan, att många litterärt värdefulla manuskript förblivit outgivna, därför att förlagen bedömt utsikten till vinst på utgivningen som liten eller obefintlig. Genom inköpsordningen får förlagen större möjligheter att publicera manuskript, vilkas utgivning eljest skulle ha tett sig ekonomiskt riskabel. Den garanterade försäljningen av 1250 exemplar till staten tillsammans med den icke obetydliga försäljning till biblioteken som man kan räkna med är i de flesta fall tillräckligt stor att tillförsäkra förlagen så goda inkomster på en utgåva, att risken för att denna skall medföra en kännbar förlust är liten. Man kan räkna med att antalet per är utgivna svenska original därigenom kommer att väsentligt öka. Därmed skulle syftet med inköpsordningen vara uppnått.

Projekt- och efterhandsbidragen bör kunna betyda, att svenska och utländska klassiker kommer att utges i större utsträckning än nu och att modern utländsk skönlitteratur blir bättre tillgodosedd på den svenska bokmarknaden; i fråga om de sistnämnda liksom om barn- och ungdomslitteraturen kommer belöningarna i efterhand att verka stimule- rande på strävandena till ett kvalitativt urval i nyproduktionen.

Tillsammans med övriga stimulerande åtgärder, som litteraturutred- ningen föreslår, bör de nämnda reformerna avsevärt förbättra den svenska bokutgivningens villkor och bidra till att mildra eller övervinna den kris som hotar.

Jag ansluter mig alltså helt till dessa förslag. Man får emellertid inte bortse ifrån att de av litteraturutredningen föreslagna åtgärderna är otillräckliga, om det gäller att uppfylla de krav som uppställts i tolvpunktsprogrammet.

Mest iögonenfallande är, att åtgärderna inte är ägnade att åstadkomma en radikal sänkning av bokpriserna (p 2). Man skulle kunna införa ett pristak för de böcker, som ingår i inköpsordningen, men detta pristak skulle avse enbart att förhindra uppenbara missbruk av systemet, inte att sänka böckernas genomsnittspris. Man kan räkna med att förlagen, om de

lSe5291 f.

tillämpar realistiska kalkyler, skall finna det möjligt att med hjälp av garantiupplagorna något sänka bokpriserna, eftersom man inte i kalkylen behöver räkna med en rad bakslag i form av helt osålda upplagor. Någon säkerhet för att förlagen önskar tillvarata denna möjlighet finns emeller- tid inte. Allraminst ges det någon säkerhet för att det blir fråga om den radikala prissänkning som är nödvändig.

Detta innebär i sin tur, att den litterärt värdefulla litteraturen alltjämt kommer att ha svårigheter att säljas till den breda publiken och att konkurrera med den massproducerade skräplitteraturen.

När det gäller den sistnämnda understryker litteraturutredningen, att det är nödvändigt om man på allvar vill ta upp konkurrensen att skapa en icke-kommersiell massutgivning av goda böcker, utgivna i serier och till priser som är lika låga som dagens kiosklitteratur. Man föreslår följaktligen en samhällelig utgivning av god litteratur till kioskpriser. Det är en nödvändig åtgärd, som har mitt hela stöd. Men man är här inne på en annan lösning än den kommersiella.

Lösningen i fråga är emellertid inte avsedd att beröra normalutgiv- ningen av böcker. Problemet med de höga bokpriserna kommer att kvarstå olöst. Detta betyder att branschen alltjämt dåligt kommer att fylla sin samhälleliga funktion, att förse svenska folket med kvalitativt godtagbara böcker till överkomliga priser.

De av litteraturutredningen i övrigt föreslagna åtgärderna på bokpro- duktionens område medför förbättring, när det gäller bokmarknadens försörjning med klassikerutgåvor och med modern utländsk skönlittera- tur i översättning. Hur långt en systematisk utgivning av klassikerna (p 4) på detta sätt framtvingas, är emellertid osäkert. Utgivningen kan inte beräknas ge drömvinster, och den kommer att vara beroende av förlagens aktuella resurser, deras allmänna inriktning och deras speciella intresse av att lansera en viss bok eller bokserie.

Något liknande gäller översättningarna av modern utländsk skönlittera- tur (p 5). De luckor i utgivningen, som litteraturutredningen har konstaterat och som är både många och anmärkningsvärda, gäller inte den lättlästa underhållningslitteraturen, som är tillräckligt tillgodosedd, utan den litterärt högklassiga, ibland svårtillgängliga och ofta krävande litteraturen. Inte heller i fråga om den kan förlagen räkna med jätteupplagor och drömvinster. Trots subventionerna kommer förlagen av samma skäl som gäller beträffande klassikerna att vara restriktiva i fråga om den högklassiga översättningslitteraturen.

Vidare: varken inköpsordningen eller subventionssystemet stimulerar förlagen att utge ett nytryck eller en ny upplaga av en bok som slutsålts (p 8). I motsats till första upplagan, som ingår i inköpsordningen, utges andra upplagan helt på förlagets egen risk, och om det är tveksamt om en ny upplaga eller ett nytryck lönar sig, kommer förlaget att säga stopp nu som tidigare. Måhända använder man i stället resurserna till utgivandet av en ny bok, som kan räkna med den statliga garantin.

De föreslagna statliga åtgärderna skyddar inte osålda restupplagor mot makulering och förstörelse och stimulerar inte till ökad lagerhållning (p 9). Ett undantag utgör klassikerutgåvorna, där vissa specialåtgärder föreslås.

Inte heller betyder de föreslagna åtgärderna någon sanering av urvalet av svenska manuskript för utgivning. Angelägna böcker prioriteras inte framför likgiltiga. Någon objektiv värdering av manuskripten efter deras litterära halt (p 7) blir det inte heller nu fråga om. Urvalet kommer alltjämt att dikteras av förlagens kommersiella intressen.

Detta betyder, att det väsentliga kravet (p 6), att varje svenskt originalmanuskript med konstnärligt värde skall utges i bokform, inte heller kan tillgodoses. Fler manuskript än tidigare kommer med hjälp av inköpsordningen att utkomma, men därmed är steget långt till förverk- ligande av principerna, att alla goda manuskript skall nå fram till tryckpressarna. Författarens rätt att få ut sitt manuskript fastslås inte. Författarna fortsätter att vara beroende av förlagens utgivningspolitik (p 12). De kan inte framtvinga en utgivning, har ingen instans att vädja till, när förlagen säger nej, och får nöja sig med de beslut förlagsled- ningarna fattar. Dessa beslut dikteras och måste dikteras av kommersiella synpunkter.

När det gäller distributionen av böcker har litteraturutredningen ägnat länesidan stor uppmärksamhet och på grundval av omfattande försök visat på vägar till tillfredsställande effektivitet. Försäljningssidan har erbjudit större svårigheter. Boklådorna är detaljhandelsföretag och har liksom så många andra sådana drabbats av lönsamhetsproblem. Bokhan- del finns i allmänhet endast i mera betydande tätorter och når ut endast till en ringa del av befolkningen. Utredningen föreslår postorderförsälj- ning med hjälp av biblioteken och postanstalterna. Vilken omfattning en sådan försäljning kommer att få står i vida fältet. Under alla förhållanden löser den inte bokhandelns lönsamhetsproblem. Utredningen föreslår en viss subventionering i den formen, att varje boklåda erhåller gratis- exemplar av de böcker som ingår i stödköpsordningen. Vidare öppnar utredningen vägen till ett kommunalt bokhandelssystem, som kan betyda konsolidering av de nuvarande boklådorna och en expansion av bokhan- deln till tätorter som nu saknar boklåda. Ändå är vägen lång redan till ett systematiskt samarbete mellan bokhandel, kioskväsende, bibliotek samt skol- och bildningsväsende (p 11). Stötestenen är uppenbarligen kiosk- väsendet, vars kommunalisering utredningen inte ansett sig böra föreslå.

Samtidigt som bokhandeln brottas med svårigheter blomstrar kiosk- väsendet. Och via kioskerna distribueras skräplitteraturen. Litteratur- utredningen hoppas på en ny policy från Pressbyråns sida. Utredningen föreslår en icke-kommersiell utgivning av litterärt kvalificerad underhåll- ningslitteratur till kioskpriser. Förslaget ingår som ett led i strävandena att motverka skräplitteraturen (p 3) och bör kunna ge betydande resultat. Åtgärden betecknar emellertid en brytning med det kommersiella systemet. Den tillmötesgår kravet att bokhandelsnätet blir lika tätt som kiosknätet (p 10), i och med att kioskerna får tillfälle att erbjuda riktig litteratur i icke obetydlig omfattning. För större effektivitet i detta avseende fordras dock, att kioskerna anknyts till det lokala bokhandels- systemet, dvs blir bokhandelsfilialer i smått, vilket också skulle medge, att skräplitteraturen utan att försvinna dock lades åt sidan. Endast en kommunalisering av kioskerna kan lösa den lokala bokdistributionens problem, men också denna lösning är av icke-kommersiell natur.

Sammanfattningsvis kan för det första konstateras, att inköpsord- ningen och subventionssystemet — som båda kommer att vara mycket betydelsefulla och som också enligt min mening bör genomföras — visserligen avsevärt förbättrar förlagens och författarnas läge men ingalunda löser de för vår bokutgivning centrala och väsentliga proble- men, och för det andra att de föreslagna reformerna på bokdistributio- nens område kan komma att bli betydelsefulla men inte löser bokhan- delns ekonomiska problem och inte skapar den bokhandelsservice som ensam kan garantera att boken också köpvägen når ut till den stora allmänheten.

Man kan också uttrycka saken så, att den kommersiella bokutgiv- ningen och den kommersiella bokdistributionen inte ens med det betydande stöd som litteraturutredningens förslag innebär kommer att kunna fylla sina samhälleliga funktioner, sådana dessa preciserats i tolvpunktsprogrammets elva sista punkter. Det säger sig självt, att därmed inte heller kravet i punkt 1, som berör tryckfriheten, kommer att kunna tillgodoses.

4. En framtid för svensk bokutgivning, som motsvarar kraven i de tolv punkterna, kan inte skapas på den kommersiella vägen. Den skulle kunna skapas genom en socialisering av bokbranschen av samma typ som i en rad socialistiska länder, där samhällsägda bokförlag svarar för hela bokutgivningen, håller låga bokpriser, arbetar efter kvalitetsprinciper och effektivt förhindrar utgivandet av mindervärdig litteratur. Denna väg står oss emellertid inte öppen, eftersom den innebär en censur som ingenstädes förnekas. De socialistiska länderna använder bokutgivningen för att främja folkets ideologiska fostran och för att stödja det socialistiska uppbyggnadsverket. I Sverige saknas en statsmakt med sådana befogenheter. Den i grundlagen befästa tryckfriheten kan inte förenas med en styrning av bokutgivningen, och hela det politiskt— demokratiska systemet kräver frihet för en var att uttrycka sig i utgiven skrift. Lösningen måste sökas längs den tredje vägen, blandekonomins. Det betyder, att man vid sidan av privata och kooperativa upprättar samhällsägda förlag. Deras uppgift skulle vara att medverka till förverk- ligandet av tolvpunktsprogrammet, ensamma eller i samarbete med övriga förlag. Samhällsägda förlag existerar redan i Sverige. Till dem hör Allmänna förlaget med huvuduppgift att utge officiellt tryck och Utbildningsför- laget med uppgift att utge läromedel. Ett samhällsägt förlag med främsta uppgift att utge skönlitteratur skulle alltså inte vara någon främmande fågel i den svenska förlagsvärlden. Att starta ett samhällsägt förlag med resurser att ge den svenska bokutgivningen en ny inriktning kräver betydande investeringar från det allmännas sida. Startkapitalet måste vara så stort, att man kan anskaffa hela det behövliga maskineriet, från pappersbruk till de fototekniska apparater för mångfaldigande som behövs för modern högrationaliserad framställning av böcker. Teknisk och organisatorisk expertis av hög rang

bör kunna knytas till förlaget. Resurserna bör från början vara så betydande, att man avsevärt kan förbilliga både bokframställningen och distributionen.

Förlaget bör ägas av det allmänna men skötas av ett för ändamålet bildat, självständigt bolag. Bolagsordningen skall fastställas av riksdagen. Den ansvariga styrelsen kan förslagsvis väljas av

staten (3 ledamöter) riksdagspartierna var för sig (5 ledamöter) kommunförbundet (2 ledamöter) arbetsmarknadens organisationer (4 ledamöter) Sveriges författarförbund (2 ledamöter) folkbildningsförbunden (2 ledamöter) skolöverstyrelsen Sveriges allmänna biblioteksförening Sveriges radio Svenska bokhandlarföreningen

en kritikerorganisation

de anställda (2 ledamöter)

Detta utgör en församling på 25 personer. Varje ledamot bör ha en personlig suppleant. Styrelsen tillsätter verkställande direktör och led- ning. Den fastställer också årliga riktlinjer för förlagets verksamhet. Med denna konstruktion står företaget fritt gentemot staten, dock med undantag för kapitalanvisningarna.

Någon fara för byråkratisering innebär detta system inte. Mönstret har varit ett vanligt kapitalistiskt aktiebolag, endast med den skillnaden att styrelsen inte representerar aktieägare utan utses av de intressenter som bör vara angelägna om att förlaget sköts på bästa sätt. Bolagsledningen har större rörelsefrihet än ledningen för ett vanligt aktiebolag.

Från liberalt håll kommer gentemot ett allmänägt förlag att göras gällande, att en bokproduktion i allmän ägo måste komma att stagnera, därför att vinstintresset saknas.

Inom den privatkapitalistiska förlagsverksamheten finns vinstintresset i princip hos aktieägarna. I egenskap av aktieägare har de emellertid ingen befattning med företagets skötsel. Förlaget sköts av löneanställda, alltifrån verkställande direktören till springpojkarna på tryckeriet. Också i det samhällsägda förlaget sköts verksamheten av löneanställda, som inte har vinstintresse men som måste förutsättas ha samma ambition att göra sitt bästa som de anställda i ett privat bolag. Liksom i ett privatägt företag kan en ledning, som inte arbetar tillfredsställande, utbytas. Drivfjädern för en anställd att göra sitt bästa är densamma som i det kapitalistiska företaget: anseendet för skicklighet, utsikten till avance- mang eller till högre lön, tillfredsställelse i arbetet och med arbetsresul- taten. Att de sistnämnda inte bedöms efter företagets vinst betyder för den anställde mindre. Det finns andra mätinstrument: företagets ratio- nella skötsel, bokutgivningens kvalitet, graden av rationalisering, den köpande allmänhetens intresse för utgivningen, bokprisernas successiva sjunkande, omvårdnaden om författarna.

Tekniskt och organisatoriskt erbjuder det samhällsägda förlaget inga större vanskligheter än vilket privatägt företag som helst. Problemen ligger på annat håll.

5. Innan dessa problem behandlas, bör det samhällsägda skönlitterära förlagets uppgifter anges. De kan tänkas vara följande.

A. Att utge litterärt fullgoda böcker i massupplagor och till kioskpriser Litteraturutredningen har i olika sammanhang betecknat utgivningen av den nuvarande kiosklitteraturen som en samhälls- och kulturfara. Den 3 k triviallitteratur, som nu utges av ett par tre beryktade förlag och som sprids genom Pressbyrån till kiosker och andra lättillgängliga försäljnings— ställen, är underhaltig. Den tillverkas maskinmässigt enligt stereotypa mallar, i de flesta fall på amerikanska litteraturfabriker. [ bästa fall är denna litteratur oförarglig men genom sin låga nivå smakförsämrande och genom sin verklighetsförfalskning fördummande. Men ofta är de bok- serier, som utbjuds i kioskerna och som har en stor och regelbunden läsekrets, av vida farligare slag. De har definitivt till uppgift att fördumma, att uppamma våldsmentalitet och sadism och att utbreda de råaste reaktionära tänkesätt, inte minst rasism. Dessa bokserier ockrar medvetet på den enklare publiksmaken, i och med att de söker tillfredsställa behovet av spänning och tillmötesgår sensationslystnaden, men samtidigt står de i tjänst hos fascistiska eller halvfascistiska samhällsintressen, som genom masspridningen söker indoktrinera den stora allmänheten världen över.

Att denna litteratur säljs och läses beror på att den är prisbillig och lättåtkomlig och ofta den enda som kan erhållas till överkomligt pris och den enda som finns till hands för de läsare som söker underhållning men som inte finner vägen till bibliotek eller bokhandel.

Det finns många sätt att komma denna litteratur till livs. En gång lyckades det de svenska folkrörelserna att genom bojkott göra slut på försäljningen i Sverige av den beryktade Nick Carter-serien. Nu har denna serie kommit tillbaka, synbarligen i än värre form. Alltjämt skulle det vara möjligt att genom bojkottaktioner komma åt kiosklitteraturens värsta serier.

En annan utväg vore att genom överenskommelser med Pressbyrån och kioskägarna i övrigt hindra eller försvåra försäljningen av dessa serier. En kommunalisering av kioskväsendet skulle möjliggöra en helt förändrad försäljningspolitik.

Förutsättningen för åtgärder mot triviallitteraturen med utsikt att lyckas är emellertid, att man som ersättning kan erbjuda böcker och bokserier av fullgott slag till samma billiga priser och genom samma vidsträckta försäljningsnät som den nuvarande kiosklitteraturen. Ingen- ting talar för att läsarna av triviallitteraturen inte skulle föredra kvalificerad underhållningslitteratur, om denna vore lika prisbillig och lättåtkomlig.

För en sådan utgivning borde ifrågakomma både svensk och översatt litteratur, både vuxenlitteratur och barn- och ungdomsböcker, både nyskriven och äldre litteratur. Hänsyn bör tas till lättlästhet och underhållningsvärde utan att man ger efter på kravet på litterär klass.

Den stora svårigheten ligger uppenbarligen däri, att böckernas pris måste sättas mycket lågt. Att på kommersiell väg ta upp konkurrens med en bokfabrikation, som är inriktad på massförsäljning över hela världen,

är utsiktslöst. Utgivningen måste alltså vara icke-kommersiell, vilket bl a betyder att den inte är avsedd att ge vinst. Sannolikt behövs icke obetydliga investeringar, som inte kan påräknas ge ränta. Uppgiften att skapa ersättning för den nuvarande kiosklitteraturen får emellertid anses vara så kulturpolitiskt central, att den bör kunna påräkna kraftigt ekonomiskt stöd från det allmännas sida.

B. Att ge ut den klassiska litteraturen Med klassiker menades förr den grekiska och romerska antikens författare. Ordet har senare fått en vidare användning och betecknar numera betydande författare från alla epoker. Även levande, ännu aktiva författare har upphöjts till klassiker.

På svenska finns antikens författare, de stora fransmännen från 1600-talet, upplysningstidens skriftställare och 1800-talets stora berätta- re, för att endast nämna några betydelsefulla grupper, mycket sparsamt företrädda i modern språkdräkt och i för köp tillgängliga utgåvor. I än högre grad gäller detta om övriga epoker och om litteraturen från de flesta europeiska länder liksom om den icke-europeiska litteraturen. Att utfylla alla dessa luckor är en viktig och mycket omfattande kulturupp- gift. Vad det gäller är att göra världslitteraturens mästerverk allmänt tillgängliga för en bred svensk publik. Med tillgänglig menas här att de skall kunna köpas till rimligt pris i bokhandeln och finnas ibiblioteken.

I vissa fall är det rimligt, att man nöjer sig med en klassisk författares främsta bok; hans övriga produktion kan vara av mindre intresse. Iandra fall är ”valda” skrifter på sin plats: man söker ge en föreställning om en författares produktion utan att avse fullständighet. När det gäller mycket betydande författare bör ”samlade” skrifter komma i fråga.

Uppgiften att på detta sätt göra världslitteraturens mästerverk tillgäng- liga på svenska är ofantlig, och utgivningen måste ta långa tidsperioderi anspråk. Redan bristen på kvalificerade översättare, speciellt när det gäller andra Språk än danska, norska, engelska, tyska och. franska, lägger hinder i vägen. Uppgiften kräver också systematik och noggranna över— väganden av vad som är väsentligt och centralt.

När det gäller våra egna stora författare från gångna århundraden och in på 1900-talet, är uppgiften lättare. Verken finns redan på svenska, och att modernisera språket är inte tillåtet. Också här kan det vara fråga om enstaka verk, om ”valda” skrifter och om ”samlade” skrifter. I den mån allt detta finns har det ofta försvunnit ur bokhandeln; i många fall har inte heller biblioteken verk av denna typ att erbjuda. Även när det gäller utgivandet av svensk klassisk litteratur är systematik nödvändig.

Den klassiska litteraturen, både den svenska och den utländska, kräver sakkunniga inledningar och kommentarer. Sakkunskap av hög rang måste därför medverka.

Det samhällsägda förlaget bör med fördel kunna överta den verksam- het, som nu bedrivs av Svenska Vitterhetssamfundet, som sedan 1907 utger vetenskapliga utgåvor av svenska klassiker, i regel samlade skrifter. Kommentaren är både i fråga om språkliga och om litteratur- och kulturhistoriska förklaringar på högsta vetenskapliga nivå. Samfundet åtnjuter ett otillräckligt statsanslag och utgivningen går av ekonomiska

skäl mycket långsamt. Ofta hinner utgivarna dö innan verket fullbordats. Utgivarna är för övrigt kraftigt underbetalda.

Det säger sig självt, att utgivningen av svenska och utländska klassiker inte kan bli ekonomiskt lönsam, om böckerna skall kunna erbjudas till låga priser.

C. Att ge ut översättningar av modern litteratur Åtstramningen på den svenska bokmarknaden har hårdast drabbat översättningarna av aktuell utländsk skönlitteratur. Visserligen utges alltjämt främst angelsachsisk underhållningslitteratur i svensk översätt- ning, och kiosklitteraturen, som till största delen består av (dåliga) översättningar, blommar. Men de kvalificerade utländska verken har drabbats hårt.

Också före den aktuella åtstramningen har översättningsverksamheten varit inriktad på lättsåld underhållningslitteratur. De betydande verken har i överraskande hög grad förblivit oöversatta. Luckorna är många och stora. Omdömet gäller inte bara exotiska litteraturer på svårtillgängliga språk såsom japanska, kinesiska och arabiska; det gäller ihög grad den oss närstående finska, och det gäller länder i vår närhet, där språket inte bereder svårigheter: danska, norska, holländska. Inte minst gäller om- dömet om de stora språkområdena, det engelska, det tyska, det franska och det spanska. Öststaternas litteratur översätts knappast alls, fast dessa stater i förvånande utsträckning ger ut svenska arbeten i översättning.

Den svenska kommersiella bokmarknaden har på detta område helt misskött sin samhälleligt kulturella uppgift. Det har inte lönat sig att låta de svenska läsarna vara i fortlöpande kontakt med den nyutkommande litteraturen ute i världen. Om vi inte vill bli helt isolerade här hemma och hamna i litterär provinsialism, måste samhället självt överta uppgiften att i svensk språkdräkt utge det väsentliga av det som skapas på andra språk. Tydligen kan denna uppgift inte lösas på kommersiell grund.

D. Att utge svårsåld litteratur Vid kommersiell bokutgivning måste av naturliga skäl svårsålda böcker inta en särställning. En bok kan givetvis vara svårsåld på grund av att den är dålig; i så fall har utgivningen ur alla synpunkter varit ett misstag. Men också litterärt högklassiga verk kan vara svårsålda. Dit hör den experi- menterande litteraturen; den kan till form eller till innehåll verka främmande för läsarna. Även andra böcker än de experimenterande kan vara krävande för läsaren, böcker vilkas form eller innehåll är svårtillgäng- liga och vilkas läsning bereder möda. Till den svårsålda litteraturen hör också vissa genrer, lyrik, dramatik, essäistik, vilka utan att vara svårtillgängliga dock aldrig när någon stor läsekrets. Till den svårsålda litteraturen hör till sist många böcker, som trots lättlästhet och trots god kritik inte når nämnvärd försäljning; orsakerna kan vara skiftande.

De svårsålda böckerna — eller de böcker som av förlagen bedöms som svårsålda — utges numera ytterst sparsamt.

Konjunkturer kan svänga, men den svårsålda litteraturen kommer alltid att befinna sig i särställning, så länge bokutgivningen domineras av kommersiella synpunkter. Också här blir det samhällets uppgift att överta

den funktion som de kommersiella förlagen knappast kan ha. Det samhällsägda förlaget ensamt har möjlighet att garantera, att varje fullgott svenskt manuskript kommer ut i bokform.

E. Att utge en svensk encyklopedi Den nedåtgående utvecklingen på bokmarknaden har inte minst gått ut över uppslagsverken. När det gäller nationalencyklopedier har Sverige länge hållit sig i nivå med de stora kulturländerna. Nordisk familjebok, speciellt dess andra upplaga, var ett mönsterverk. Tredje upplagan var däremot en besvikelse; den var tillkommen i skuggan av Svensk uppslagsbok, var en förenkling av denna och en enkel kommersiell spekulation. Vårt hittills främsta encyklopediska verk är Svensk uppslags- bok, vars andra upplaga både i fråga om fullständighet, utförlighet, saklighet och utstyrsel är förebildlig. Den är numera föråldrad. Planerna på en tredje upplaga har skrinlagts.

Luckan har i någon mån utfyllts av mindre uppslagsverk, av vilka Bonniers varit det mest utförliga. Dessa verk synes numera vara utgångna, och någon satsning på en ny stor svensk encykIOpedi tycks inte förberedas.

Uppgiften är mycket omfattande: utgivningen kräver nära nog ett helt universitet som bas (jämför Svensk uppslagsbok! ). Det är närmast uteslutet, att den numera kan lösas på kommersiell grundval; men det är ur kulturella och medborgerliga synpunkter nödvändigt att den löses.

Att ge ut en encyklopedi, till omfattningen större än Svensk uppslagsbok — med det enormt växande kunskapsstoffet skulle en mindre encyklopedi te sig som en tillbakagång — skulle kräva en särskild avdelning inom det samhällsägda förlaget. Eftersom utgivningen inte är av skönlitterär natur, kan man tänka sig att skapa ett särskilt samhällsägt förlag med uppgift att utge uppslag5verk. Sannolikt skulle det dock vara ändamålsenligt att kombinera utgivningen av skönlitteratur med utgiv- ningen av en encyklopedi, eftersom resurserna därigenom kunde samord- nas och bättre utnyttjas.

F. Att utge en litterär tidskrift Behovet av en allsidig, informerande och debatterande litterär tidskrift har länge varit skriande. Tidskrifter har startats, men deras livslängd har blivit allt kortare, och även etablerade tidskrifter har måst läggas ner. Inte ens det nya, av litteraturutredningen föreslagna tidskriftsstödet har åstadkommit någon markant förändring.

För det samhällsägda förlaget bör utgivandet av en modern, allsidig och för den stora allmänheten avsedd litteraturtidskrift vara en naturlig

uppgift.

G. Att utge erbjuden skönlitteratur De i avsnitten A—F ovan skisserade deluppgifterna för ett samhällsägt förlag är av kompletterande natur. Man kan till dem lägga andra, t ex att utge skönlitteratur för de olika invandrargrupperna och för handikappa- de. Hur viktiga alla dessa deluppgifter än är, löser de inte de i de tolv punkterna uppställda problemen, om man undantar punkterna 3 (kam-

pen mot triviallitteraturen), 4 (klassikerna) och 5 (översättningarna). Vill man med förlagets hjälp lösa de övriga uppgifterna, måste huvuduppgif- terna vara normal utgivning av erbjudna skönlitterära manuskript. De härmed förenade problemen upptas till behandlingi fortsättningen.

6. Bland de tolv punkterna finns två som handlar om författarnas rätt att få ut sina manuskript i bokform. Punkt 6 fastslår, att varje manuskript med litterärt värde skall ges ut. Punkt 7 talar om att fastställandet av det litterära värdet skall ske objektivt. Upprättandet av ett stort samhällsägt förlag för utgivning av skönlitte- ratur är helt beroende av att kravet i punkt 7 till alla delar kan uppfyllas. Anklagelsen för litterär maktkoncentration kommer eljest omedelbart att resas och dra undan den politiska grunden för förlagets verksamhet. I ett privatkapitalistiskt bokförlag har ledningen fria händer att anta eller refusera ett manuskript. I det samhällsägda förlaget kan det inte och får det inte gå till på det sättet. Ett erbjudet manuskript med litterärt värde skall ges ut, dvs förlaget har skyldighet att anta och utge det. Ett erbjudet manuskript utan litterärt eller annat mänskligt värde får å andra sidan inte ges ut. Problemet ur urvaISSynpunkt ligger uppenbarligen i om det litterära värdet objektivt kan fastställas. Det kan gå till på följande sätt. Varje manuskript, som erbjuds förlaget, granskas av en av förlaget oberoende jury, bestående av exempelvis tre personer. Om manuskriptet godtas av juryn skall det ges ut. Det behövs en rad olika juryer, och manuskriptets författare skall själv kunna välja jury. Av dessa juryer kan en vara vald av Sveriges författarförbund; om förbundet anser det lämpligt, kan det utse två juryer, en t ex bestående av äldre författare, den andra i så fall av yngre författare. Förbundet kan också utse juryer för speciellt barn— och ungdomslitteratur, för lyrik, för dramatik, för essäistik. På samma sätt kan Sveriges allmänna biblioteksförening utse en eller flera juryer. Dagspressens litteraturkritiker kan, såvida de organiserar sig, utse sin jury. Universitetens litteraturinstitutioner kan anförtros att tillsätta en egen jury, inte nödvändigtvis bland egna medlemmar. Också Svenska akademien och samfundet De Nio bör, om de önskar, få utse juryer, likaså Författarcentrum. Vid behov dubbleras eller flerdubblas antalet juryer. Jury utses för ett kalenderår. Varje är bör någon av medlemmarna utbytas. Juryns utslag skall vara motiverat och hållas tillgängligt för författaren. ] synnerhet bör negativt utslag vara försett med exakt motivering. Kanske nöjer sig författaren med ett sådant utslag; kanske föranleder det honom att omarbeta manuskriptet. Om han inte nöjer sig med utslaget, bör han ha rätt att vända sig till en annan jury. Det ärinte nödvändigt att denna känner till det föregående utslaget. Ett allsidigt jurysystem garanterar författarens rätt att få ett litterärt värdefullt manuskript utgivet. Skulle det bli ett större tillopp av litterärt godtagbara manuskript än marknaden kan uppsuga, måste kraven på litterärt värde (anspråksnivån) höjas. Skulle erfarenheten visa, att uppenbara orättvisor trots jurysystemets allsidighet begås, måste man överväga tillsättandet av en litteraturom-

Vid urvalet av utländsk skönlitteratur för översättning och utgivning bör i princip samma system kunna tillämpas. Också vid urvalet av utländska skönlitterära verk bör det konstnärliga värdet vara avgörande, varvid beaktas att också högklassig underhållningslitteratur tillgodoses. Enligt punkt 5 i tolvpunktsprogrammet skall en allsidig utgivning ske, så att alla språkområden kommer med i bilden. Men då den aktuella utländska skönlitteraturen, alla länder tillsammantagna, är omätligt stor och den svenska marknaden begränsad, måste urvalet ske främst efter angelägenhetsgraden. Den nödvändiga avvägningen måste ske inom ett särskilt organ, som står till förlagsledningens förfogande. I detta organ bör sitta specialister på olika nationallitteraturer och representanter för översättarnas sektion inom författarförbundet. Olika juryer bör stå till detta organs förfogande.

7. När det gäller det samhällsägda förlagets utgivning, garanterar det här skisserade systemet att vid urvalet av böcker kvalitetskravet sätts i förgrunden.

Mot kvalitetskravet brukar från liberalt håll invändas, att det innebär censur; det inskränker läsarens valfrihet; man måste ta hänsyn till ”vad folk vill läsa”. Detta försvar för människornas rätt till dålig litteratur bör bedömas mot bakgrunden av litteraturens villkor i stort: det som kommer ut är alltid ett urval, varigenom läsarnas valfrihet inskränks — läsaren får inte tillgång till det som inte utges. På detta sätt är bokutgivningen alltid en form av censur, och frågan blir, vilken form av censur man föredrar, den kommersiella, där lättsåldheten är avgörande, eller den icke-kommer- siella, dikterad av kvalitetskravet.

Rätten till lätt, lättillgänglig och underhållande läsning är legitim. Böckerna behöver därför inte vara underhaltiga. Att den nuvarande, helt undermåliga kiosklitteraturen säljs och läses beror på att den är prisbillig och lättåtkomlig; ofta är den den enda som erbjuds. Det är här inte fråga om läsarens valfrihet utan om motsatsen: läsaren har intet val.

Till detta kommer, att det samhällsägda förlaget ju inte har monopol på bokutgivning. Det står andra förlag fritt att utge triviallitteratur. Det vore i och för sig önskvärt, att denna inte kom ut, eftersom den ur alla synpunkter är underhaltig. Men förbud kan inte komma i fråga.

Det samhällsägda förlagets politik måste gå ut på att återställa läsarnas valfrihet. Utgivningen måste bl a inriktas på att få fram en fullgod ersättning för triviallitteraturen och ett rikare urval av underhållande läsning.

8. Punkt 2 i tolvpunktsprogrammet gäller prissättningen på böckerna. Bokpriserna skall hållas så låga, att också låginkomsttagare skall kunna bli regelbundna bokköpare. Tidigare har redogjorts för möjligheterna för ett samhällsägt förlag att i konkurrens med triviallitteraturen utge underhållande kvalitetsböcker i serier till kioskpriser, dvs några kronor per exemplar.

Låga bokpriser är emellertid ur samhällelig och kulturell synpunkt nödvändiga Också när det gäller normalutgivning av nya böcker, svenska original eller översättningar. Det samhällsägda förlaget måste hålla priserna så låga, att det upphäver köpmotståndet. En roman på 300 sidor bör inte få kosta mer än tio kronor.

Det är tänkbart, att en utgivning kan bli självbärande även med dessa låga priser. Frånvaron av vinstsynpunkter i kalkylerna, de större upplagorna vid sänkta priser och en högrationaliserad produktion kan tänkas få denna effekt. Författarförlaget har trots små resurser lyckats komma i närheten av den angivna lägprisnivån. Rimligen bör det samhällsägda förlaget sträva efter att så långt som möjligt bli självekono miserande, om inte för annat så för att kunna hävda sig gentemot de anslagsbeviljande myndigheterna.

I klarhetens intresse bör man vid diskussionen av anslagen till det samhällsägda förlaget skilja mellan två slags utgivning. Vissa av förlagets uppgifter — att ge ut bokserier till kioskpriser, att utge klassikerna, att utge de moderna utländska mästerverken i översättning, att utge den svårsålda litteraturen, att utge en litteraturtidskrift, att skapa en svensk nationalencyklopedi — måste betraktas som förlustbringande och kräver subvention. En subvention av denna art behöver inte föranleda princi- piella invändningar. Det är här fråga om kulturpolitiska utgifter, utan vilka de nämnda uppgifterna inte skulle kunna lösas.

Frågan om subvention till normalutgivningen av ny svensk skönlittera- tur och av utländsk skönlitteratur i översättning i avsikt att hålla priserna nere kommer däremot att vara kontroversiell. Jag återkommer till denna fråga i nästa avsnitt. Sänkningen av bokpriserna är emellertid så viktig, att subvention, om den behövs, inte kan avvisas.

För statsmakterna bör utgifterna för att få till stånd en rik och allsidig bokutgivning till överkomliga priser vara väl använda pengar, lika ofrånkomliga som utgifter för skolor och bibliotek, för folkbildningsverk- samheten, för teatrar och muséer. Av de många millioner kronor som staten tar in genom moms på böcker bör en ansenlig del kunna användas för insatser på bokutgivningens område.

Det är inte främst om kostnadsnivån som striden kommer att stå, när statsmakterna skall ta ställning till förslaget om ett stort samhällsägt bokförlag. Skall en rik och prisbillig utgivning av skönlitteratur garanteras — och detta är en central och ofrånkomlig kulturuppgift — måste under alla förhållanden betydande statliga ekonomiska insatser göras. Striden kommer att stå på ett helt annat fält.

9. Från liberalt håll kommer att hävdas, att det samhällsägda förlaget är onödigt, eftersom de statliga anslagen lika gärna och med samma effekt kan gå till redan existerande och eventuellt nytillkommande kommer- siella bokförlag. Tanken bakom den liberala ståndpunkten är den, att man på detta sätt bevarar den fria konkurrensen på lika villkor och räddar det privata initiativet, som bör vara en tillgång på ett område så känsligt för nya vindar som den litterära bokutgivningen. Litteraturutredningen föreslår stöd åt den kommersiella bokutgivningen

på många olika sätt. Viktigast är inköpsordningen, som garanterar försäljning av 1 250 exemplar av varje av biblioteken accepterad nyutgiven svensk skönlitterär bok. När det gäller klassikerutgivningen föreslås projektbidrag efter ansökan, och när det gäller kvalificerade utländska böcker i översättning föreslås efterhandsbidrag. De kommersiella förlagens ställning kommer därigenom att avsevärt förbättras. Som jag tidigare påvisat, skapas emellertid härigenom inga garantier för sänkning av bokpriserna. Men om man vill åstadkomma en radikal sådan sänkning bör detta enligt den liberala uppfattningen inte ske genom upprättandet av ett samhällsägt förlag; samma resultat skulle nås genom subvention av de kommersiella förlagen.

Den liberal, som resonerar på detta sätt, glömmer emellertid, att en bransch, som inte kan stå på egna ben, är dömd att förlora sin självständighet. Staten kan inte ge bidrag till vilken bokutgivning som helst: den kan till exempel inte understödja utgivningen av Nick Carter-serien. De statliga bidragen måste alltså prövas; genom subventio- nering får staten kontroll över de privata förlagens utgivning, och den förlagens frihet, som liberalen slår vakt om, blir en chimär. Vidare måste staten ha kontroll över att bidragen fyller sin prissänkande uppgift: förlagen förlorar bestämmanderätten över priserna. Med all säkerhet kommer förlagen själva att awisa subventioner av denna typ.

Härtill kommer en annan och avgörande sak. Såsom tidigare under- strukits, arbetar ett privatkapitalistiskt bokförlag för att ge sina ägare vinst. Enligt liberal ideologi är kommersialismen som sådan sund och riktig, den ensam garanterar framåtskridande och kvalitet. Ett kommer- siellt bokförlag har därför ingen anledning att ta emot statsbidrag, om inte utsikterna till vinst därigenom bevaras eller ökar. Statsbidraget kommer därigenom att bilda underlag för privat profit. Det vore rimligt, om skattebetalarna vägrade att vara med om en understödspolitik i sådant syfte.

Det har tidigare konstaterats, mot bakgrunden av kraven i tolvpunkt- programmet, att den privata bokbranschen misslyckats med att fylla sin samhälleliga funktion. Den förmår inte förse bokmarknaden med tillräckligt antal titlar och med litterärt godtagbara böcker till billiga priser. Den har inte ens varit inriktad på detta och har inte kunnat vara det: dess uppgift har i stället varit att skapa vinster åt sina ägare. Ett statligt subventionssystem skulle inte rubba detta grundläggande för— hållande. Det skulle inte skapa garanti för att de kommersiella bokför- lagen verkligen utger de litterärt värdefulla manuskript som de erbjuds. Det skulle inte garantera, att förlagen tillsammans åstadkommer en systematisk utgivning av klassikerna eller en tillräckligt omfattande utgivning av den samtida utländska skönlitteraturen. Det skulle inte garantera, att förlagen systematiskt motverkade spekulation i dålig publiksmak. Förlagen måste alltjämt i enlighet med sin kommersiella struktur kalkylera med vinst, de kommer alltjämt att föredra verk som kan räkna med säker avkastning, och de kommer inte att vara intresserade av kvalitetssynpunkter om de ekonomiska riskerna är stora. Även med ett generellt statsstöd till de kommersiella förlagen skapar man ingen garanti för att någon enda av punkternai tolvpunktsprogrammet

Den privatägda bokbranschen har haft ett århundrade på sig att åstadkomma en bokutgivning som motsvarar de samhälleliga behoven, men det har visat sig att detta är omöjligt på kommersiell grund. När kommersialismen genom tiderna och i den aktuella situationen visat sig inte mäkta fylla sin uppgift, är det på tiden att den träder åt sidan. Den varken kan eller bör förbjudas. Men en ny grund, en icke-kommersiell, måste läggas.

Initiativet måste övergå till samhället. Det gäller att skapa förutsätt- ningarna för en bokutgivning, inte inriktad på vinst men med en ldar samhällelig och kulturell målsättning, nämligen att garantera den svenska litteraturens fortbestånd och ge allmänheten riklig tillgång till kvalifice- rad litteratur till billiga priser. Ett samhällsägt förlag, arbetande enligt de riktlinjer som ovan har angivits, kan ensamt lösa litteraturens aktuella och framtida problem. Konstaterar man detta, måste man också acceptera, att förlagets bokutgivning subventioneras inte bara när det gäller säruppgifter utan också — i fall det skulle behövas — när det gäller normalutgivning av böcker.

Startandet av ett stort samhällsägt bokförlag innebär ju inte att man ger detta monOpolställning. De privatägda förlagen har kvar sina möjligheter att på kommersiella grunder utge böcker. Deras ställning kommer att stärkas genom inköpsordningen. De kommer att profitera på koncentrationstendenserna inom branschen. De har sin frihet att ta nya initiativ. Men de kommer att ha kvar sin belastning, själva kommersia- lismen. Utan ett stort samhälleligt förlag kommer den nuvarande olyckliga trenden — allt mer begränsad utgivning, lutning åt den enklare underhållningslitteraturen, stigande bokpriser — inte att kunna brytas.

Skulle det samhällsägda förlaget mot förmodan bli helt dominerande, skulle detta inte betyda någon katastrof. De bakomliggande samhälls- intressena, representerade i styrelsen, borgar för att övermakten inte skulle missbrukas. De av riksdagen fastställda riktlinjerna för förlagets bokutgivning med ett rullande jurysystem garanterar objektivitet och generositet i utgivningen. Förlaget står under allmänhetens och författar- nas kontroll och med den offentliga kritikens strålkastarljus mot sig. Och något monOpol i egentlig mening kan det aldrig bli fråga om. Nyetable- ringsrätten består under alla förhållanden, och ett stagnerande eller förstelnat samhällsägt förlag skulle snabbt få konkurrenter.

Det samhällsägda förlaget är inget självändamål. Det har bestämda uppgifter att lösa. Det skall garantera en kvalitativt och kvantitativt tillfredsställande bokutgivning och billiga bokpriser. För att förverkliga detta syfte kan förlaget tänkas samarbeta med andra förlag, erbjuda dern tjänster och samråda med dem om utgivningsplanerna. [ synnerhet bör samarbete kunna ske med mindre förlag och med på olika sätt Specialiserade förlag. Men ingenting hindrar att samarbete också etableras med de stora förlagen, allt till bokutgivningens fromma.

10. Punkterna 8 och 9 i tolvpunktsprogrammet hänger samman med svagheter i den kommersiella utgivningen. När en upplaga slutsålts bör

nytryck ske, men i det kommersiella systemet äger detta rum endast när förlaget är säkert på att försäljningen också i fortsättningen blir god. I många fall slutsäljs en upplaga utan att nytryck sker, och i sådana fall blir boken åtkomlig endast antikvariskt. Vid icke—kommersiell utgivning bör tillses, att en restupplaga garanteras. Den nu allt vanligare makuleringen av restupplagor innebär ett fruktansvärt slöseri; de överblivna böckerna kunde ju lika gärna delas ut gratis och komma till nytta; för det icke-kommersiella förlaget bör liknande utvägar sökas. Lagerhållningen är dyr; rimligt vore med ett centrallager någonstans i landet för alla överblivna böcker. Ett sådant centrallager kunde knytas till det samhälls- ägda förlaget men stå öppet också för andra förlag. Lagstiftning med förbud mot makulering bör övervägas.

Punkterna 10 och 11 i tolvpunktsprogrammet behandlar bokdistribu- tionens lokala problem. För det samhällsägda förlaget är det av vikt att dess intentioner på utgivningens område har sin motsvarighet på distributionen. dvs att man lokalt har ett icke-kommersiellt men effektivt detaljförsäljningssystem. Därmed sammanhängande problem diskuteras i mitt särskilda yttrande nr 2.

11. Punkt 12 i tolvpunktsprogrammet gäller författarnas ställning till förlagen. I det kommersiella systemet är författaren beroende inte bara av förlagens lektörer utan också av förlagsledningens bedömning av bokens försäljningsmöjligheter. Författaren är i regel den svagare parten; hans enda utväg vid en refusering är att vända sig till ett annat förlag. Hans manuskript bedöms emellertid också där som en presumtiv handelsvara och kan trots litterära förtjänster läggas åt sidan. En helt ny ställning får författaren genom de regler för antagning av böcker som ovan föreslagits för det samhällsägda förlaget. Manuskriptets litterära eller på annat sätt mänskliga värde bedöms inte av förlagsled- ningen utan av juryer, vilkas sammansättning bestäms av andra instanser. Inga kommersiella synpunkter läggs på utgivningen. Förlagets ekono- miska intressen står inte emellan författaren och hans tilltänkta läsare. Författaren kan vara säker på att få manuskriptet utgivet, om det är gott. Skulle en jury visa sig oförstående, kan författaren gå till en annan jury. Om manuskriptet är gott, kommer alltid någon jury att acceptera det, och sedan har det samhällsägda förlaget skyldighet att anta och utge det. Författaren är inte längre rättslös. Frågan om vilken ersättning en författare skall få för sin bok är facklig. Det nu gällande normalkontraktet är ett resultat av överläggningar mellan författarnas och förläggarnas organisationer. Vid en allmän sänkning av bokpriserna genom det samhällsägda förlagets tillkomst kan det tänkas, att författarens inkomst på en utgiven bok sjunker: det är inte säkert, att den minskade inkomsten på varje försålt exemplar uppvägs av ökningen av antalet försålda exemplar. Den nya situationen kan komma att erfordra en revidering av normalkontraktets royaltybestämmelser. Det samhällsägda förlaget bör i denna fråga ta upp förhandlingar med Sveriges författarförbund. Frågan om författarnas rättsliga ställning gentemot förlagen är

däremot inte enbart facklig. Så länge det kommersiella systemet är förhärskande, måste författarna finna sig i en kommersiell bedömning av manuskriptens värde. Det är för författarna väsentligt, att en radikal förändring här kommer till stånd. Endast gentemot ett samhällsägt förlag kan författaren rikta rättsliga anspråk på att hans manuskript bedöms enbart på grundval av litterärt värde.

12. Förverkligandet av förslaget om ett stort samhällsägt förlag för utgivning av skönlitteratur kommer att omgestalta den svenska skönlitte- rära bokutgivningen, i och med att det skapar en ny grundval för den litterära produktionen i landet och för läsarnas tillgång till litteratur. Viktigast är att det samhällsägda förlaget, om det får den storlek och den struktur som här förutsatts, på ett helt annt sätt än det kommersiella systemet garanterar ordets frihet. Författarna frigörs från bokförlagens kommersiella intressen och får fastslagen sin rätt att få sina manuskript utgivna. Läsarna får rikligare tillgång till böcker: klassiker, högkvalifice- rade samtida utländska mästerverk i översättning, samtida svensk litteratur. Genom en radikal sänkning av bokpriserna görs utgivningen tillgänglig för alla. Samtidigt som ordets frihet på detta sätt för första gången garanteras, sker en höjning av bokutgivningens kvalitet. Det blir möjligt att ta upp kampen mot triviallitteraturen på bred front. Den högklassiga klassiska litteraturen utges systematiskt. Utgivningen av samtida utländsk skön— litteratur sker efter angelägenhetsgrad. Inga goda svenska manuskript förblir outgivna. Dessutom hindras böckerna att i förtid försvinna från marknaden. På kommersiell bas kan dessa resultat inte nås. Genomgår man kraven i tolvpunktsprogrammet skall man finna, att intet enda av dem kan uppfyllas vid kommersiell bokutgivning men att det samhällsägda förlaget kan uppfylla dem alla. Förslaget utgör emellertid bara en principskiss. De organisatoriska, tekniska och ekonomiska problem som är förenade med grundandet av ett samhällsägt förlag kräver ingående undersökningar. En specialutred- ning är nödvändig. Den kan företagas av expertis från AB Statsföretag eller av en särskild statlig utredning.

Nr 2 av Stellan Arvidson

I arbetet för ökad spridning och läsning av böcker har kommunerna alltid haft en viktig roll. Förskola och skola har varit kommunala institutioner; folkbildningsarbetet har haft kommunalt stöd; biblioteken har varit en kommunal angelägenhet. Ändå är det så, att de kommunala krafterna endast ofullständigt och osystematiskt tagits i anspråk för bokens sak. Här finns en kraftreserv, som, om den mobiliserades, skulle kunna åstadkomma ett nytt läge.

1. Kulturarbetarna I var och en av våra storkommuner finns ett betydande antal människor, som yrkesmässigt eller amatörmässigt ägnar sig åt konstnärlig eller

Till dem hör först och främst de skapande eller utövande konstnärer— na: författare och översättare, målare, skulptörer och grafiker, tonsättare, solister samt orkester- och körmedlemmar, regissörer och skådespelare, dansare, arkitekter, konsthantverkare. Nationellt samarbetar alla dessa genom sina riksorganisationer i KLYS (Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd). Med fördel skulle de kunna samman- sluta sig till lokala KLYS-organisationer för att motverka den enskilda konstutövarens isolering och för att åstadkomma ett samgående när det gäller gemensamma framträdanden och när det är fråga om att påverka kommunens anslagsbeviljande myndigheter till understöd åt det konst— närliga arbetet inom kommunens gränser. Stipendier, arbetslokaler, ett konstnärscafé, i bästa fall ett kulturhus är uppnåbara mål.

De skapande och utövande konstnärerna är emellertid inte de enda kulturarbetarna i en kommun. Till kulturarbetarna måste räknas alla de som är sysselsatta med utbildning eller undervisning i estetiska ämnen. Man kan i detta sammanhang nämna skolans lärare i ämnen som svenska, musik, teckning (bildkunskap), gymnastik (med dans och rytmik), slöjd och hemkunskap. Inom folkbildningsverksamheten är andra personer verksamma som handledare och studiecirkelledare iestetiska ämnen. Till kulturarbetare av denna typ hör också tjänstemännen vid de estetiska institutionerna, bibliotek, vissa muséer, konstinstitutioner och teatrar samt personer som är engagerade i konsertverksamhet, konstutställnings- verksamhet och filmstudioverksamhet.

Recensenterna av litteratur, teater, konserter, utställningar hör också till de aktiva kulturarbetarna.

De som i egenskap av ägare eller anställda arbetar i bokhandel, konsthandel, musikhandel hör också dit.

Till de kulturella krafterna måste också räknas medlemmarna i litteraturklubbar, musikgrupper av olika slag (körer, ensembler), film- klubbar, amatörteatergrupper, dans- och rytmikgrupper, konstklubbar, studiecirklar i estetiska ämnen och många enskilda som privat sysslar inom motsvarande områden.

Slutligen får till kommunens kulturarbetare räknas ledamöterna av skolstyrelsen, av biblioteksstyrelsen och inte minst av kulturnämnden.

Att organisatoriskt förena alla dessa till arbete till förmån för det konstnärligt-kulturella livet i kommunen är en viktig uppgift. Den kan lösas genom bildandet av en för dem alla öppen förening med en rad skilda konstnärliga aktiviteter på sitt program. En sådan förening kan göra anspråk på anslag från kommunen.

De av kulturarbetarna, som är verksamma på litteraturens område, författare och översättare, lärare och studieledare i svenska eller litteratur, bibliotekstjänstemännen, litteraturrecensenterna, de bokhan- delsanställda och medlemmar i litterära klubbar och litteraturstudiecirk- lar borde med fördel kunna sammansluta sig i en estetisk förening i bokens tjänst, gärna inom ramen för den allmänna kultursammanslut- ningen.

2. Kulturcentrum Om kulturarbetarna inom en kommun eller på en ort sammanslöte sig, borde målsättningen vara att skapa ett levande kulturcentrum för kommunen eller orten. Ett kulturcentrum kan utgöras av ett kulturhus, uppfört för ändamålet och med lokaler för aktiviteter på ordkonstens, bildkonstens, ton- konstens och scen— och filmkonstens områden. Kulturhuset är emellertid ingen nödvändighet. Ett kulturcentrum kan skapas genom samarbete mellan ortens kulturella institutioner och begagna de lokaler som dessa förfogar över. Sådana institutioner är skolorna, biblioteken, museerna, teatrarna, konstinstitutionerna. Vilken som helst av dessa institutioner kan tänkas som initiativtagare till den samverkan som är ett kultur- centrums idé. I första rummet måste denna samverkan bäras upp av kulturarbetarna själva. De behöver ett forum, där de på ett naturligt sätt kan träffas, där de kan överlägga om gemensamma angelägenheter och där de kan förenas om gemensamma framträdanden och manifestationer. Men i första rummet skulle ett kulturcentrum möjliggöra för kulturarbetarna att komma i kontakt med övriga innevånare i kommunen. För närvarande saknas på de flesta håll ett organiserat samarbete mellan kulturarbetarna och ortens organisationer. Inom de fackliga, politiska och ideella organisationerna på en ort finns ofta ett latent intresse för kulturproblemen och för den konstnärliga kulturen, men detta intresse tillvaratas alltför ofta mycket dåligt. Ett kulturcentrums väsentliga uppgift skulle vara att skapa organisatoriska anknytningar mellan ortens kulturarbetare och organisationerna på platsen. Hur detta är möjligt har institutioner som Författarcentrum, Teatercentrum osv visat. På samma sätt bör ett kulturcentrum kunna skapa förbindelser mellan kulturarbetarna och företagen på orten, vilkas medverkan kan vara av betydelse i många avseenden, inte minst de ekonomiska. Vilken roll bör i detta sammanhang tillmätas biblioteket? Bibliotekets huvuduppgift är att låna ut böcker. Från bibliotekets synpunkt måste varje engagemang inom ett kulturcentrum syfta till att underlätta bokutlåningen, göra den mer attraktiv, skapa förbindelser med nya grupper av presumtiva boklånare. Om andra aktiviteter än bokut- låning knyts till biblioteket, måste syftet med dem vara att öka boklånarnas krets. Men varje aktivitet av kulturell art, som förläggs till biblioteket, skapar ökat intresse för dettas egentliga uppgift. Nya människor vänjer sig att komma till biblioteket och att känna sig hemma där. Naturliga uppgifter för biblioteket är utlåning också av talböcker, av musikskivor (diskotek) och av konst (artotek). Enligt litteraturutred- ningens förslag skall biblioteket under vissa förhållanden kunna sälja böcker, direkt eller via postorder. Ofta anordnas av biblioteket litteraturaftnar och författarträffar. Nyutkommen litteratur presenteras. Ett systematiskt samarbete mellan bibliotek och bokhandel är däremot sällsynt. Ingenting vore dock naturligare än samverkan mellan bokutlånare och bokförsäljare. Verksam-

heterna bör kunna gå hand i hand. Den som lånar ut böcker bör också antingen kunna sälja dem eller hjälpa kunden att gå över den för många människor svåröverstigliga tröskeln till bokhandeln. Den som säljer böcker bör vara angelägen att hänvisa kunden till biblioteket för vidare orientering, tex angående den inköpte författaren. Där så är möjligt inryms bokhandeln i biblioteksbyggnaden.

I och med att biblioteket på de nämnda sätten skaffar sig nya kontakter uppstår emellertid inte något kulturcentrum. För att kunna bli ett sådant måste biblioteket till sitt förfogande ha lokaler utöver de egentliga biblioteksutrymmena.

I första rummet behövs en tillräckligt stor hörsal. Den bör vara avsedd för föreläsningar och möten, konserter, teater och film. Kulturellt viktigast synes vara att till biblioteket knyta en kommunal filmstudio, som visar sådana experiment- och kvalitetsfilmer som inte finner vägen till de kommersiella biograferna.

Därnäst behövs en rad mindre rum för Studieverksamhet. Studiecirklar och aktiva grupper av skilda slag på det estetiska området har sitt naturliga hem i den byggnad där biblioteket finns inrymt. Samarbete med studiecirkelverksamheten på orten har länge hört till vissa biblioteks angelägnaste uppgifter.

Slutligen behövs utrymmen för utställningsverksamhet. Bildkonst, arkitektur, stadsplanering, natur- och hembygdsvård har anknytningar till bibliotekens normala uppgifter: utställningsverksamhet kräver som kom— plement tillgång till litteratur.

För att driva ett kulturcentrum av denna typ, dvs hålla i gång kontinuerlig verksamhet, krävs inte bara lokaler utan sannolikt också viss personalförstärkning. Men framför allt krävs samarbete med ortens övriga kulturella institutioner, med kulturarbetarna och med organisationerna på orten.

På orter, där det inte är möjligt att ge biblioteket de här nämnda lokalresurserna, bör samarbete upprättas mellan biblioteket och en närbelägen skola med samlingslokal, mindre rum (ev klassrum) för studiecirkelarbete och utrymmen för utställningar. Man förlorar där- igenom den omedelbara lokalanknytningen till biblioteket, men det skall ändå vara möjligt att genom ett intimt samarbete med ifrågavarande skolenhet låta de till skolan förlagda aktiviteterna direkt betjänas av biblioteket och öppna vägar dit. I stället för en skola kan biblioteket för att fylla lokalbehovet samarbeta med ett medborgarhus eller ett Folkets hus.

På större orter med många kulturella institutioner räcker biblioteket inte till för att kunna ta hand om utställningsverksamhet, teater, konsertliv, föreläsningar och film. Ett museum, en teater, en orkester kan inte underordnas biblioteksväsendet. Men också på större orter bör man kunna till biblioteket knyta så många aktiviteter som möjligt. Ingenting hindrar, att biblioteket därvid söker inordna sig i ett systematiskt samarbete mellan de olika institutionerna. I ett kommunalt kulturhus har ett bibliotek sin givna plats.

Initiativet till skapande av ett kulturcentrum kan givetvis utgå från andra instanser än biblioteket. Om de KLYS—anslutna kulturarbetarna är

tillräckligt många, har de anledning att ta saken i egna händer. De kan hos kommunens myndigheter ansöka om det nödvändiga ekonomiska stödet; för framgång krävs sedan samverkan med ortens kulturinstitutio- ner och organisationer. Initiativet kan vidare tas av företrädarna för ortens folkbildningsverksamhet. Det kan också tas av kulturnämnden. Men vem som än från början har ledningen kommer biblioteket att vara integrerat i verksamheten.

3. Bokförsäljningen Begreppet kulturcentrum kan ytterligare vidgas. Bokspridning hör till de väsentliga kulturella uppgifterna. Men bokspridning sker inte bara genom bokutlåning utan också genom bokförsäljning. Bokutlåningens betydelse har ständigt ökat och spelar en allt större kulturell roll. Men vikten av att hemmen är försedda med egna böcker har därigenom inte minskat. Böcker säljs på många vägar. Man kan köpa böcker vid hemförsäljning genom förlagsagenter, genom att vara medlem i en bokklubb, via post- order och genom besök på ett bokförsäljningsställe, en bokhandel, ett antikvariat, en kiosk. Kungsvägen är bokhandeln. Litteraturutredningen har ägnat uppmärksamhet åt bokhandelns pro- blem. Den har konstaterat att bokhandeln dras med stora svårigheter, som främst har med dålig lönsamhet att göra. Vissa åtgärder för att stödja bokhandeln föreslås, men de är av perifer art. Någon genomgripande strukturförändring diskuteras inte. Utredningen har inte önskat föreslå åtgärder som skulle kunna rubba det kommersiella systemet. Också åt kioskväsendet har utredningen ägnat uppmärksamhet. Den har inte kunnat undgå att konstatera, att den kvantitativt betydande bokförsäljningen genom kioskerna är inriktad på litterärt undermålig och socialt skadlig litteratur. Men inte heller i fråga om kioskerna föreslår utredningen reformer som skulle kunna rubba det kommersiella syste- met. Den viktigaste åtgärden, som utredningen föreslår, är statligt stöd åt en kvalitativt tillfredsställande bokutgivning som genom låga priser kan ta upp konkurrensen med skräplitteraturen. Ät bibliotekens roll som möjliga bokförsäljare har utredningen ägnat mindre intresse men dock föreslagit, att kommunens bibliotek skall kunna tillhandahålla nyutkommen litteratur till påseende och till försäljning och att stå till tjänst vid förmedling av böcker via postorder.

Det har ansetts vara en kommunal uppgift att låna ut böcker. Biblioteken är kommunala. Att bedriva bokförsäljning har däremot inte varit en kommunal angelägenhet. Lagstiftningen har rentav lagt hinder i vägen härför.

En sanering och en effektivisering av bokförsäljningen kan emellertid endast ske på kommunal väg. Det bör vara en kommunal kulturell uppgift att sälja böcker likaväl som att låna ut böcker. Härför fordras lagändringar.

Ett kommunalt bokförsäljningssystem skulle kunna tänkas vara organi- serat på följande sätt.

I varje kommun skall finnas minst en central bokhandel, ägd av kommunen. Den bör vara nära anknuten till det centrala biblioteket, i gynnsammaste fall delande lokaler med detta. Men den kan givetvis vara

belägen på annan central plats i kommunen. Dennna centrala bokhandel betjänar inte endast allmänheten utan också de kommunala institutioner- na. Den skall vara ett serviceorgan åt biblioteket och åt skolorna. När bokhandeln är kommunägd uppstår inte någon intressekonflikt i fråga om distributionen av böcker till bibliotek och skolor; bokhandelns sakkunskap står till dessa institutioners förfogande och hjälper till att göra inköpssystemet smidigt. Å sin sida bör bibliotek och skolor kunna hjälpa till att göra bokhandeln till ett kulturcentrum i smått: bibliotekens bokpropaganda kan komma bokhandeln till godo, författaraftnar och information om nykommen litteratur kan vara förlagd till bokhandelns lokaler; också skolornas bokinformation kan anknyta till bokhandeln.

Till den centrala bokhandeln knyts ett nät av filialer, dvs mindre försäljningsställen för böcker. Sådana kan vara inrymda i alla bibliotek. Viktigast är emellertid, att kioskerna inlemmas i det kommunala bokförsäljningssystemet. Med kiosker åsyftas här i främsta rummet sådana som säljer de tidningar, tidskrifter och böcker som förmedlas till dem av Pressbyrån.

Dessa kiosker är i många avseenden privilegierade genom att vara placerade vid centrala träffpunkter, vid järnvägs- och busstationer och andra knutpunkter där många människor går förbi. Pressbyrån har överenskommelse med Statens Järnvägar om kioskmonopol på järnvägens mark. I andra fall har överenskommelse träffats med ifrågavarande kommun. Vid en kommunalisering av kioskväsendet bör inlösen av kioskerna ske. De förvandlas därefter till filialer åt den kommunägda bokhandeln.

En kommunägd kiosk fungerar i princip som en pressbyråkiosk avi dag. Den tillhandahåller i rik utsträckning dagstidningar och tidskrifter, och den kan sälja också läskedrycker, godsaker och tobaksvaror. Den säljer också böcker. Genom kommunaliseringen och samordningen med bokhandeln bör den sistnämnda uppgiften få större omfattning. En markant skillnad ligger emellertid däri, att man inte inriktar sig på den massproducerade skräplitteraturen, inte skyltar med den, inte håller den i lager, endast förmedlar den på direkt begäran med de dröjsmål som betingas av rekvisitionssystemet.

Den centrala bokhandeln placerar i kioskerna sådan nyutkommen litteratur som kan väntas få avsättning där. Om litteraturutredningens förslag till statsunderstödd utgivning av god men lättläst litteratur till mycket låga priser går igenom, kommer kioskerna att bli lämpliga försäljningsställen för denna. Men uppenbarligen är böcker av detta slag inte tillräckliga. Även nyutkommen litteratur i övrigt bör i lämpligt urval tillhandahållas i kioskerna. Speciell omsorg bör man nedlägga på uppgiften att ordna bokförsäljning genom de kiosker som betjänar områden på långt avstånd från den centrala bokhandeln; urvalet bör här vara rikligare, och snabbrekvisition från bokhandeln skall vara garanterad.

Ett kommunalt bokförsäljningssystem kan tänkas åsamka kommunen förluster. Utgifterna för att täcka dessa motiveras på samma sätt som utgifterna för biblioteken och för kulturell verksamhet i övrigt. Ett välskött bokförsäljningssystem kan emellertid också tänkas ge kommu- nen inkomster. Om bokhandeln för närvarande dras med lönsamhets-

problem, så gör i varje fall inte kioskväsendet det.

Ett kommunalt bokförsäljningssystem innebär inte något monopol. Privata boklådor kommer alltjämt att finnas. Vilken affär som helst, en livsmedelsaffär eller en bensinmack, kan för övrigt sälja böcker. Varuhus och tobaksaffärer kommer att kunna erbjuda den kommunala bokhan- deln konkurrens. Den massproducerade skräplitteraturen kommer i större utsträckning än nu att förmedlas till allmänheten genom t ex tobaksaffä- rerna. Det väsentliga är, att man genom det kommunala bokhandelssyste— met garanterar en effektiv bokdistribution och att man genom filialerna- kioskerna får den goda kontakt med en bred allmänhet som boklådorna har haft så svårt att nå. Först genom ett kommunalt bokförsäljningssys- tem, sådant det ovan skisserats, kan man komma till rätta med den ineffektivitet och den snedvridning som bokdistributionen för närvarande lider av och som ytterst sammanhänger med det kommersiella systemets brist på ansvarskänsla och oförmåga att lösa de kulturella problemen.

Ovanstående tre avsnitt vill peka på möjligheterna till kulturell integra— tion på det kommunala planet. Bokutlåning och bokförsäljning har kommit in i centrum för kommunens intresse och omsorg. De har samtidigt kombinerats med varandra, blivit en enda uppgift i stället för två åtskilda. Ett kommunalt kulturcentrum bör vidgas till att omfatta också denna uppgift.

De här framförda förslagen motsvarar punkterna 10 och 11 i det tolvpunktsprogram som framlagts i mitt yttrande nr 1. Det är fråga om skissförslag. Den närmare utformningen kräver särskild utredning.

Bilaga A Utredningsdirektiven

Utdrag ur protokollet över utbildningsdrenden hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 6 juni 1 968.

Chefen för utbildningsdepartementet, statsrådet Palme, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om utred- ning rörande litteraturstöd m m och anför.

l Bokförmedlingens villkor

Önskemålet att ge olika kultur- och konstverksamheter en bredare förankring i samhällslivet och göra fler människor delaktiga av de upplevelser som därigenom erbjuds har under de senaste åren föranlett en rad initiativ från statens sida som inriktats på att förbättra distributions- förutsättningarna inom olika områden. Exempel på åtgärder i detta syfte är 1963 års filmreform och verksamheterna med rikskonserter och riksutställningar.

Sedan bokutredningen år 1952 avgav sitt betänkande (SOU 195223) har samhällets insatser för att förbättra den litterära kulturens villkor främst inriktats på utbyggt stöd åt författarna och åtgärder inom biblioteksväsendet.

Den stigande levnadsstandarden och framför allt utbildningsväsendets expansion har under det sista årtiondet medfört ökad produktion och försäljning av böcker. Denna ökning hänför sig dock främst till facklitte- ratur och läroböcker. En motsvarande ökad spridning av skönlitteraturen till fler och större grupper tycks ha uteblivit. I debatten har man sökt en förklaring till detta i utvecklingen mot ökat inflytande från bildmedia, framför allt televisionen. Man har i samband med sådana förklaringar manat fram bilden av den traditionella skönlitteraturen som en konst- form på väg att konkurreras ut av modernare media eller i varje fall tvingad att modifiera eller förvandla sig och finna nya former.

Oavsett vilka förändringar i bokkulturen som utvecklingen så småning— om kan leda till, väcker dagens situation frågan om de existerande villkoren för framställning och spridning av böcker motsvarar behoven av kvalificerad information och litterärt utbyte.

Böcker och tidskrifter kan i och för sig lättare än övriga massmedia

svara mot en mångfald informationsbehov. Detta har sin grund i de tekniska och ekonomiska förhållandena vid bokframställning. Mer än vad som gäller för tidningsutgivning, ljudradio- och TV-verksamhet och filmproduktion medger tryckningsförfarandet en starkt differentierad produktion. Böcker kan ges ut inte bara för stora utan också för relativt små konsumentgrupper. Därmed kan boken bli ett instrument lika väl för komplicerad vetenskaplig information eller litterära experiment som för bred underhållning. Om alltså framställningsprocessen medger ett mer differentierat kulturutbud än för andra media, visar undersökningar av läsvanor och bokvanor i olika länder att bokens möjligheter som kulturförmedlingsinstrument är jämförelsevis begränsade.

Resultaten av de sociologiska undersökningar på området, som man hittills har utfört i Sverige, tyder på att betydande skillnader i läsvanor och bokköp finns mellan olika grupper i samhället. Personer i högre inkomstgrupper och med bättre utbildning läser betydligt fler och bättre böcker Och tidskrifter än personer i lägre inkomstgrupper Och med lägre utbildning. Läsfrekvensen bland kvinnor i sistnämnda grupper är anmärk- ningsvärt låg. Både ekonomiska faktorer och traditionella attityder fungerar i vissa befolkningsgrupper som spärrar mot anskaffning och läsning av kvalificerad litteratur. Den torftiga eller undermåliga litteratu- ren, som ges ut i spekulationssyfte och håller ett lågt pris, tycks vinna spridning särskilt inom kulturfattiga grupper, medan de goda böckerna som Ofta ligger högt på prisskalan hamnar hos dem som också på annat sätt kommer i kontakt med ett kvalificerat kulturutbud. Stora grupper nås inte alls av utbudet av böcker och tidskrifter.

Bokläsandet bestäms av ett samspel mellan sådana förhållanden hos publiken som utbildning, inkomst, kön, ålder etc och sådana faktorer som böckernas innehåll, pris, distributionssätt osv. Därtill kommer de varierande institutionella förutsättningarna för bokutbudet i olika delar av landet. Samspelet mellan Olika faktorer är dock fn otillräckligt utforskat.

Vad priserna på svenska originalböcker beträffar har det i debatten hävdats, att de numera ligger så högt att de skapar ett köpmotstånd bland enskilda konsumenter. Man har därvid hänvisat till att bokprisindex under senare år visar en mycket kraftigare stegring än konsumentprisin- dex. Det är inte osannolikt att höga priser verkar som en spärr mot regelbundna köp från aktiva bokläsares sida. Strävanden att vidga efterfrågan till de stora grupper där endast ett latent läsintresse finns motverkas också härav. I detta sammanhang bör dock framhållas, att nuvarande bokprisindex inte är en representativ mätare av prisutveckling- en på bokmarknaden i dess helhet. Detta index har hittills baserats enbart på nya svenska romaner som säljs i bokhandel. Fn utarbetas inom statistiska centralbyrån en ny typ av index, som bygger på prisuppgifter beträffande flera grupper av litteratur.

Ett positivt drag i bokutgivningen under 1960-talet har introduktionen av pocketboken varit. Pocketboken har flera från kulturspridningssyn- punkt positiva egenskaper. Till dem hör det lägre priset och de enklare formerna för försäljning inom och utom bokhandeln. Denna nya bok- form förefaller ha kunnat tillgodose en del litteraturbehov som den

Beslut av stor betydelse för bokdistributionens utveckling meddelades av näringsfrihetsrådet den 17 mars och den 28 oktober 1965. Enligt dessa beslut upphör den hittillsvarande dispensen från bruttoprisförbudet den 31 mars 1970. Konkurrensbegränsningarnas hävande kan väntas verka i prissänkande riktning och leda till att handeln med böcker rationaliseras.

En fråga som särskilt uppmärksammades av näringsfrihetsrådet var omläggningens återverkan på spridningen av litterärt värdefulla böcker. Farhågor hade uttryckts att det skulle bli minskade möjligheter för både utgivning och spridning av viss sådan litteratur. Rådet erinrade om att den kulturellt värdefulla litteraturen omfattade inte bara svårsålda utan också lättsålda böcker. Den kulturellt värdefulla men svårsålda svenska skönlitteraturen uppskattades utgöra l å 2 % av den totala bokförsälj- ningen. I fråga om utgivningen framhöll rådet att, oavsett vilket bokhan— delssystem man har, det torde vara nödvändigt i vart fall för de större bokförlagen att i eget intresse satsa på ett antal lovande författare, på vilkas verk man till en början måste räkna med att göra förluster. Avsättningsunderlaget för kvalificerad litteratur utgjordes redan nu i stor utsträckning av bibliotek. Försäljningen till dem skulle givetvis kunna bestå och utvecklas även med ett modifierat bokhandelssystem. Rådet antog också att biblioteken skulle kunna ytterligare bidra till spridningen av sådan litteratur genom utvidgad presentation av böckerna för allmän- heten ed. Slutligen framhöll rådet att man kunde tänkas finna nya former för stöd av litterärt värdefulla alster genom medverkan från det allmänna.

Enligt näringsfrihetsrådets beslut den 6 december 1965 upphör även för noter den hittillsvarande dispensen från bruttoprisförbudet den 31 mars 1970.

2 Nuvarande statliga stödåtgärder

Från samhällets sida har man i Sverige hittills, utöver ett provisoriskt utformat stöd till tidskrifter, inte utvecklat några särskilda former för direkt stöd till utgivning eller distribution av litterära verk. De nuvarande statliga utvecklings- och stödåtgärderna inom litteraturområdet är, såsom jag redan inledningsvis angav, koncentrerade till biblioteksverksamheten och till Olika former av författarstöd.

Efter omläggning av stödet till de kommunala folkbiblioteken genom beslut av 1965 års riksdag (prop 1965z50, SU 124, rskr 313) tillkom ett statligt stöd till utvecklingsverksamhet. Bidraget utgår till kommuner dels för en långsiktig upprustning av biblioteken, dels som punktstöd för lokala initiativ. Tilldelningen av bidrag för långsiktig upprustning skall grunda sig på en utvecklingsplan, som görs upp i samråd med skolöver- styrelsen.

Ett statligt stöd för främjande av kontakten mellan författare och publik utgår genom anslaget till bidrag till föreläsningsverksamhet m m. Enligt gällande bestämmelser för denna verksamhet kan förutom bidrag till egentliga föreläsningar statsbidrag utgå även för uppläsning och dramatisk framställning som har en kulturellt ambitiös och konstnärligt

syftande inriktning. Inom ramen för stödet till studiecirkelverksamhet kan statligt bidrag erhållas till kostnaderna för medverkande expert eller fackman som ej tillhör studiecirkeln men engageras för att tex närmare belysa innehållet i en litterär produktion. Ett begränsat statligt bidrag för anordnande av författarkvällar utgår till Författarcentrum.

Det statliga tidskriftsstödet tillkom för ett par år sedan och utgår fn till ett tjugotal kulturtidskrifter. Bidragsgivningen har en provisorisk utformning.

Den viktigaste formen av författarstöd utgör den s k biblioteksersätt- ningen. Från ett särskilt riksstatsanslag överförs årligen till Sveriges författarfond medel som används dels för individuell ersättning till författare och översättare, dels för pensioner, stipendier mm. Andra stödformer är de sk konstnärsstipendierna, som för författarnas del vanligen utgår i form av större arbetsstipendier om 12 000—15 000 kr per år, och de 5 k konstnärsbelöningarna, vilka utgår med ett värdebeständigt belopp under innehavarens återstående livstid.

3 Framställningar och motioner

I flera Olika sammanhang har aktualiserats önskemål om att bygga ut det nuvarande statliga stödet till författare och till tidskriftsutgivning. Dess- utom har mot bakgrund av de förhållanden i fråga om den hittillsvarande bokspridningen, som jag i det föregående berört, förslag lagts fram om Olika statliga stödåtgärder eller om utredningar rörande sådana åtgärder.

Bland de framställningar som gjorts hos Kungl Maj:t kan nämnas skrivelser från Fria litterära yrkesutövarnas centralorganisation (Flyco) om betydande höjningar av nuvarande författarersättningar och från Konstnärliga och litterära yrkesutövares samorganisation (KLYS) om införande av en svensk motsvarighet till det norska systemet med inköp av s k presentationsexemplar av ny inhemsk skönlitteratur till de kommu- nala biblioteken. Sveriges författareförening har framfört liknande förslag samt dessutom föreslagit en utredning angående bokmarknaden. Även Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening i Stockholm har fört fram förslag om en bokutredning och har dessutom, liksom författareförening- en och Svenska bokhandlareföreningen, kommit in med förslag i anslut- ning till beslutet om fri prissättning på böcker. Författareföreningen, bokhandlareföreningen och Svenska akademien har föreslagit en ompröv- ning av grunderna för den allmänna varuskatten på böcker.

I ett flertal motioner i riksdagen under de senaste åren har ökade statliga insatser inom det aktuella området föreslagits. I motioner till årets riksdag 11:203, 763 och 771 harförts fram förslag Om höjning av biblioteksersättningens grundbelopp. Vidare har framlagts förslag om litterär uppläsningsverksamhet i skolor och bildningsorganisationer (II: 765) och om undantag för böcker från allmän varuskatt (111169). I en motion (11244) har framlagts förslag i fråga om det statliga tidskriftsstö- det.

En rad förhållanden som i det föregående har berörts rörande bokkon- sumtionens förutsättningar och litteraturens villkor motiverar enligt min mening en utredning om formerna för litteraturstöd. Särskilda sakkunni— ga bör tillkallas för denna uppgift.

'Området för utredningen bör innefatta såväl böcker som tidskrifter, dock med undantag för vetenskapligt tryck och läroböcker. För de stödåtgärder som kan komma att aktualiseras, bör gälla de avgränsningar jag angeri det följande.

Den är 1966 tillsatta läromedelsutredningen har till uppgift att utreda bl a frågor rörande produktion, distribution och inköp av läromedel. I begreppet läromedel ingår också sådan barn- och ungdomslitteratur, skönlitteratur och faktalitteratur som i stor utsträckning kommer till användning i studiearbetet. Samråd bör därför ske med läromedelsutred- ningen.

För bedömning av var konsumtionsfrämjande åtgärder är påkallade och vilken metodik som bör tillämpas för sådana åtgärder bör de sakkunniga låta göra särskilda undersökningar.

De sakkunniga bör bl a låta företa en studie av läs- och bokvanor med särskild hänsyn till distributionsförutsättningarna. En viktig uppgift vid en sådan studie är att försöka bedöma sambandet mellan å ena sidan det existerande bokutbudet genom försäljning och biblioteksverksamhet och å andra sidan bokköp, bokinnehav, biblioteksutnyttjande och läsaktivite- ter. Denna studie bör göras inom ett begränsat antal geografiska områ- den, där man samtidigt har möjlighet att noggrant kartlägga bok— och tidskriftsutbud via bokhandel, bibliotek etc.

Vidare bör i anslutning till det förut nämnda statliga stödet till utveckling av de kommunala bibliotekens verksamhet ett par experimen- tella biblioteksundersökningar kunna göras med syfte att utnyttja resul- taten av de sociologiska undersökningarna. Det sociologiska materialet bör därvid bilda underlag för bibliotekens planläggning av sina informa- tionsåtgärder, serviceformer och allmänkulturella verksamhet. Effekten av vidtagna åtgärder bör mätas och bibliotekens lokala organisationsfor- mer uppmärksammas.

Som ett led i arbetet med att utveckla konsumtionsfrämjande åtgärder bör de sakkunniga försöksvis pröva om den verksamhet för att etablera kontakter mellan författare och publik, som redan har påbörjats genom Författarcentrum och biblioteken, kan ytterligare stödjas och utvecklas. Möjligheten till samarbete med verksamheterna för riksteater, riksutställ- ningar och rikskonserter liksom med folkbildningsorganisationernas före- läsningsbyrå och studieförbunden bör därvid uppmärksammas. De nya initiativ som kan erfordras bör särskilt inriktas på kulturfattiga orter och befolkningsgrupper.

I nära anslutning till konsumtionsfrågorna står de problem rörande bokdistributionen som de sakkunniga har att ta upp till granskning. Syftet med detta avsnitt i utredningsarbetet skall vara att klarlägga vad som från samhällets sida kan göras för att underlätta spridningen av den kvalitetslitteratur som har svårigheter att nå ut. Det är angeläget både att

utbudet når grupper med ett ådagalagt men ej tillgodosett behov och att det när helt nya grupper av läsare.

Även om jag i det föregående har avsett främst svensk litteratur i originalutgivning och omtryck samt utländsk litteratur i svensk översätt- ning, så bör även tillgängligheten av utländsk, speciellt nordisk litteratur på originalspråken behandlas vid utredningsarbetet. Därvid bör beträffan- de bok- och tidskriftsförsörjningen till de språkliga minoriteterna i Sverige samråd ske med bl a med den nyligen tillsatta utredningen om invandrares anpassningsproblem m m.

Distributionen av noter kan antas möta delvis samma problem som distributionen av viss kvalitetslitteratur. De sakkunniga bör därför även aktualisera frågan om förmedlingen av noter genom försäljning och biblioteksverksamhet.

Mot bakgrund av de behov av och möjligheter till åtgärder som man finner vara för handen på konsumtions- och distributionsområdena bör de sakkunniga granska om det är påkallat att genom särskilda produk- tionsstödjande åtgärder främja viss bokutgivning. Uppmärksamhet bör framför allt ägnas former av stöd som har återverkningar inte endast i produktionsledet utan även i distributions- och konsumtionsleden, varvid tex möjligheterna att få till stånd utgivning av prisbilliga utgåvor av ny svensk skönlitteratur bör undersökas. Bibliotekens roll och möjligheter även i detta sammanhang bör klarläggas. De kategorier av litteratur för vilka stödåtgärder kan övervägas av utredningen bör i princip begränsas till sådan skönlitteratur, barn- och ungdomslitteratur samt facklitteratur — bortsett från facklitteratur av handbokstyp — som är kulturellt värdefull och behöver men inte på annat sätt får stöd för att komma ut. Det bör inte vara fråga om insatser som syftar till att avlasta förlagen deras normala utgifter.

En metod som har tillkommit för att ge effekt i flera avseenden har sedan år 1965 prövats i Norge. Jag avser den förut nämnda ordningen för stödköp av nyutkommen inhemsk skönlitteratur i form av presentations— exemplar till folkbiblioteken. Denna inköpsordning syftar till att höja författarnas bokintäkter, sänka bokpriserna, ge större trygghet för förläg- gare av ny inhemsk skönlitteratur och främja spridningen av sådan litteratur. De sakkunniga bör beakta de synpunkter för och emot systemet som har framförts i debatten och den slutliga värdering av försöksverksamheten som väntas bli framlagd för det norska stortinget i höst.

Beträffande stödet till tidskrifter bör gälla att de sakkunniga bör söka finna en utformning av stödet så att det får en reell stimulanseffekt utan att samtidigt fixera beståndet av kulturtidskrifter.

Bedömningen av stöd åt kulturellt värdefull barn- och ungdomslittera- tur bör inte begränsas till böcker utan innefatta även andra former av litteraturutbud bland barn och ungdom, tex utgivning av seriemagasin som kan anses kulturellt värdefulla och som befordrar goda läsvanor.

Den genomgång som de sakkunniga skall göra bör också omfatta en omprövning av de nuvarande statliga insatserna för direkt författarstöd. De sakkunniga bör därvid väga Olika möjliga insatser för författar- och litteraturstöd mot varandra inom hela området och se till den samlade

verkan som man vill eftersträva. Sveriges författarfond administrerar medel ur anslaget för författarer- sättningar och är stipendiemyndighet för författar- och översättarstipen- dierna. De sakkunniga bör överväga om de former av statligt stöd som kan komma att föreslås eventuellt bör handhas av ett gemensamt organ med vissa utredningsresurser. De sakkunniga bör därvid ta särskild hänsyn till behovet av nära samverkan med administrationen av de statliga insatserna för främjande av folkbiblioteksverksamheten. De sakkunniga bör också överväga i vilka former man lämpligast löser uppgifterna att organisera viss utbildning för författare och översättare och att främja översättning och spridning av svensk litteratur i utlandet.

Resultatet av de sakkunnigas arbete bör kunna framläggas i etapper om detta kan ske inom ramen för den helhetssyn som utredningen bör eftersträva.

På grund av det anförda hemställer jag att Kungl Maj:t bemyndigar chefen för utb ildningsdepartementet

att tillkalla högst fem sakkunniga med uppdrag att utreda frågan om litteraturstöd m m,

att utse en av de sakkunniga att vara ordförande, att besluta om experter, sekreterare och annat arbetsbiträde åt de sakkunniga.

Vidare hemställer jag att Kungl Maj:t föreskriver att de sakkunniga får samråda med myndigheter samt begära uppgifter och yttranden från dem,

att ersättning till sakkunnig, expert och sekreterare skall utgå i form av dagarvode enligt kommittékungörelsen den 28 juni 1946 (nr 394), om ej annat föreskrivs,

att kostnaderna för utredningen skall betalas från åttonde huvudtitelns kommittéanslag.

Slutligen hemställer jag att Kungl Maj:t medger att statsrådsprotokollet i detta ärende offentliggörs omedelbart.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj:t Konungen.

Bilaga B Översikt över innehållet i

litteraturutredningens tidigare publicerade volymer

Läs- och bokvanor i fem svenska samhällen

Litteraturutredningens läsvanestudier SOU 1972120 Innehåll

1. Undersökningens bakgrund och syfte 2 De fem undersökningsområdena 3 Jämförande beskrivning av de fem undersökningsområdena

4 Läsningens roll i fritidslivet i de fem undersökningsområdena 5 Läs- och bokvanor hos den vuxna befolkningen i de fem undersök- ningsområdena — lntervjuundersökningen 6 Läs- och bokvanor bland skolbarnen i de fem undersökningsområdena

— Skolbarnsundersökningen

7 Bibliotekslånen inom de fem undersökningsområdena — Boklåne— undersökningen 8 Sambandet mellan bokutbudet och boktillgången i de fem undersök- ningsområdena

Försök med bibliotek Litteraturutredningens biblioteksstudier SOU 1972:61 Innehåll

1 Biblioteksväsendets målsättning, organisation och utveckling 2 Geografiska variationer i tillgången till de kommunala folkbibliote- kens tjänster 3 Bibliotekens resurser och resursfördelning år 1970 4 Bibliotekens bokinköpspolitik år 1970 5 Analys av Bibliotekstjänsts sambindningslistor och deras roll för bibliotekens bokinköp 6 Biblioteksförsök 6.2— Redovisning av utredningens biblioteksförsök ort för ort (Kirseberg, 6.6 Oxhagen, Skärholmen, Skellefteå, Jörn). 6.7 Jämförande redovisning av försöken

6.8. Förändringar i biblioteksutlåningen inom de fem undersökningsom- rådena

6.9 En analys av effekten av den intensifierade biblioteksverksamheten på biblioteksvanor och läs- och bokvanor hos befolkningen i de fem undersökningsområdena 7 Summering av erfarenheterna från försöksverksamheten

En bok om böcker Litteraturutredningens branschstudier SOU 1972:80 Innehåll

1 Strukturen inom bokförlagsbranschen 2 Litteraturkategoriers lönsamhet 3 Bokhandelns struktur 4 Bokhandelns lönsamhet 5 Regionala skillnader i bokförsäljningen 6 Tekniska framställningskostnader 7 Prisutvecklingen för böcker 8 Svensk bokutgivning under 1900-talet — en översikt 9 Utgivningen av skönlitteratur 1965—1970 10 Utgivningen av lyrik 1965—1970 11 Utgivningen av böcker i massmarknadsserier 1965—1970 12 Utgivningen av kvalitetspocketböcker 1954—1969 13 Finns klassikerna att köpa? Lagerhållningen av klassiker och allmänt erkänd 1900-talslitteratur 14 Tillgänglighet av litteratur på några specialområden 15 Kring översättningsproblematiken 16 Jämförande stickprovsundersökningar rörande recenserandet av skön- litteratur 1956 och 1968 17 Bokproduktionen i världen. En statistisk översikt 18 Några problem kring produktion och distribution av böcker i Sovjet- unionen och de östeuropeiska länderna

Litteraturen i skolan SOU 1973:1 Innehåll

1 Inledning 2 Skolkommissionen 3 Skolberedningen 4 Grundskolans läroplan 5 Intentioner och verklighet 6 Förskolan

7 Grundskolan

8 Gymnasieskolan 9 Skolbiblioteket och den fria litteraturläsningen 10 Pressbyrån och den fria litteraturläsningen

11 Vuxenutbildningen 12 Ämneslärarutbildningen i svenska 13 Forskning om barn- och ungdomslitteratur 14 Svenska Barnboksinstitutet 15 Utgivningen av barn- och ungdomslitteratur 1965—1970

Utredningen har vidare, som nämnts i kap. 2, publicerat ett delbetän- kande "Statligt tidskriftsstöd” (utbildningsdepartementet 1970:17 sten- cil) samt deltagit i publiceringen av skriften ”Kulturarbetarnas inkomster. En studie av kulturrådet, litteraturutredningen ooch låginkomstutred-

ningen" (Publica 1971).

Bilaga C

Konferenser anordnade av SÖ:s bibliotekssektion budgetåret 1972/73

Sammanställningen nedan är avsedd att belysa arten och omfattningen av bibliotekssektionens konferens- och rädgivningsverksamhet under budget- året 1972/73

Datum Konferenslokal Konferensämne

Deltagare

1972-10-05 -—06 1972-10-20

1972-10-20

1972-11-09 —10

1972-11-15 -16

1972-11-23

1972-11-29

1972-12-12

1973-01-09

1973—01-21 -—27

1973-01-23

1973-01-26

Lindgårdens ålderdoms- hem, Vänersborg

Konstmuseet, Västerås

Stads- och länsbiblio- teket, Kristianstad

Rönneberga kursgård, Lidingö

Stads- och länsbiblio- teket, Gävle

Stadsbiblioteket, Norrköping

Stads— och länsbiblio- teket, Kristianstad

Esso Motor Hotell, Borås

Stifts- och landsbib- lioteket, Växjö

Park Hotel, Sandefjord, Norge Biblioteket, Täby

Konsthallen, Härnösand

Biblioteksverksamhet på psykiatriska sjukhus

Artoteksverksamhet på bibliotek

Social biblioteksverksam- het,

Kulturrådets slutbetän- kande, Litteraturutred- ningens biblioteksstudier

Kulturrådets slutbetän- kande, Litteraturutred- ningens biblioteksstudier

Kommunal information

Biblioteksarbete. 1970 års rationaliseringsutredning (NRU)

Biblioteksarbete. 1970 års rationaliseringsutredning (NRU)

Biblioteksarbete. 1970 års rationaliseringsutredning (NRU)

Barnbiblioteksarbete i glesbygdsområden

Biblioteksarbete. 1970 års rationaliseringsutredning (NRU)

Kommunal information

Bibliotekarier vid psykiatriska sjukhus

Bibliotekarier vid kommunala bibliotek

Representanter för biblio— teksstyrelser och social- nämnder i L län

Läns- och landsbiblioteka- rier

Bibliotekschefer i kommun- block med mer än 25 000 invånare

Bibliotekarier och kommunala förtroendemän

Bibliotekarier, biblioteks- kontorister och kommunala förtroendemän i I, L, M och N län

Bibliotekarier, biblioteks- kontorister och kommunala förtroendemän i 0, P, R och F län

Bibliotekarier, biblioteks- kontorister och kommunala förtroendemän i E, G, H och K län

Bibliotekarier från de nor- diska länderna

Bibliotekarier, biblioteks- kontorister och kommunala förtroendemän i AB län

Bibliotekarier och kommunala förtroendemän

Datum Konferenslokal Konferensämne

Deltagare

1973-02-08

1973—02-14 -—15

1973-02-15

——16

1973—02—18

1973-02-22

197 3-02-27

1973-03-01

1973-03—06

1973-03—14 —15

1973-03-22 -23

1973-03—28

1973-03-29

1973—04-03

197 3-04-05 --06 1973-04-12

1973—04—27

Stifts- och landsbib- lioteket, Västerås

Hotell Roxen, Linkö- ping/Stadsbiblioteket, Norrköping

Esso Motor Hotel, Huddinge

Stadsbiblioteket, Malmö

Bibliotekstjänst AB, Lund

Västgöta nation, Uppsala

Bibliotekssektionen, Stockholm

Stads- och länsbiblio- teket, Falun

Stadsbiblioteket, Norr- köping/ Regionsjukhuset, Linköping Grand Hotell, Borås

Stadsbiblioteket, Umeå

Garnisonen, Stockholm

Stadsbiblioteket, Norrköping

Stadshotellet, Vaxholm

Stifts- och landsbib- lioteket, Västerås

Garnisonen, Stockholm

Biblioteksarbete. 1970 års rationaliseringsutredning (NRU)

Barnbiblioteksverksamhet

F olkbildningsarbetet och folkbiblioteken

Biblioteksarbete. 197 0 års rationaliseringsutredning (NRU) Biblioteksarbete. 1970 års rationaliseringsutredning (NRU)

Barnbiblioteksverksamhet

Lånecentralernas verksam- het

Biblioteksarbete. 1970 års rationaliseringsutredning (NRU)

Social biblioteksverksam- het

Länsbibliotekens verksam- het Biblio teksarbe te. 1970 års rationaliseringsutredning (NRU)

Biblioteksverksamhet vid allmänna häkten samt häk- tena vid Långholmen och Hall

Invandrarnas litteratur- försörjning

Länsbibliotekens verksam- het

Barnbiblioteksverksamhet

Bibliotekens utvecklings- arbete

Bibliotekarier, biblioteks- kontorister och kommunala förtroendemän i D, T och U län

Representanter för bibliotek, kommunala förtroendemän, andra förvaltningar som sysslar med barn i E län Representanter för studie- förbunden, folkhögskolorna och folkbiblioteksväsendet

Personal vid Malmö stads- bibliotek

Personal vid Biblioteks- tjänst AB

Representanter för bibliotek, kommunala förtroendemän, andra förvaltningar som sysslar med barn i C län Stadsbibliotekarierna och föreståndarna för lånecen- tralerna i Stockholm, Malmö och Umeå

Bibliotekarier, biblioteks- kontorister och kommunala förtroendemän i C, S, W och X län Representanter för biblio- teksverksamhet och social- vårdande myndigheter i E län

Läns- och landsbiblioteka- rierna

Bibliotekarierna, biblioteks- kontorister och kommunala förtroendemän i Y, Z, AC och BD län Berörda kriminalvårdsdirektö- rer, styresmän vid häktena, bibliotekschefer vid berörda bibliotek samt bibliotekarier som ansvarar för biblioteks- verksamheten vid häktena Bibliotekarier och kommunala förtroendemän i invandrar- kommunerna i B, D och E län Bibliotekariepersonal vid länsavdelningarna Representanter för bibliotek, kommunala förtroendemän och andra förvaltningar som sysslar med barn i U län Ordförande i kommunstyrelsen, biblioteksstyrelsen/kultur- nämnden samt bibliotekschefer i berörda kommuner

Konferensämne

Deltagare

Datum Konferenslokal 1973-05-03 Laholrnens hotell, —04 Strömstad 1973-05-17 Källstorpsgården, Trollhättan 1973-05-23 Hotell Lerdalshöjden, —27 Rättvik 1973-05-28 Stadsbiblioteket, Luleå 1973-06-04 Länssparbankens sam— lingssal, Karlstad 1973-06-04 Garnisonen, Stockholm —06

Folkbibliotekens allmän- kulturella verksamhet m m

Invandrarnas litteratur- fö rsörj ning

Biblioteksbyggnader. Anglo-skandinavisk konfe- rens

Biblioteksarbete. 1970 års rationaliseringsutredning (NRU)

Barnbibliotekens samarbete med andra institutioner

Det officiella tryckets användning i bibliotekens informationsarbete

Bibliotekschefer i kommuner med mindre än 25 000 invånare

Bibliotekarier och kommunala förtroendemän i invandrar- kommunerna i N, O, P, R och S län

Bibliotekarier från England, Danmark, Norge, Finland, Island och Sverige Bibliotekspersonal vid Luleå stadsbibliotek samt deltids- bibliotekarierna i BD län

Representanter för barnbib- liotek och andra institutio- ner, förvaltningar och orga- nisationer som arbetar med barn och ungdom

Bibliotekarier som vid de kommunala biblioteken ansva- rar för informationstjänst

Bilaga D Utgivningen inom kategorierna Hc.017, Hc.07, Hc.08, Hca. och Hei.

åren 1970—1972

Av kapitel 10 framgår att den förutsedda stödordningen för ny svensk skönlitteratur för vuxna ej avses omfatta vissa kategorier, som klassifi- ceras som skönlitteratur. Nedan redovisas utgivningen inom dessa kate- gorier under åren 1970—1972.

Hc.01 7. Kåserier m rn

1970

Kal. Göteborgsvitsar . . . hOppusslade av S. Schånberg. Storfiskarn talar om . . . Svenska folkets underbara historier samlade av T. Skogman.

Svenska folkets underbara historier. Utvalda av E. Kjerrman och S. Mangs.

Alving, B., Vi vid gräsrötterna. Arenhill, Å., Adress Arenhill. Cello, (pseud.), Bland töntar och troll. Danielsson, T., Grallimmatik. Danielsson, T., Tage Danielssons Typer. Ehrenmark, T., Mannen i sjömanskostymen. Ehrenmark, T., En smörgåsätares bekännelser. Eklundh, B., Det rastlösa läskpapperet. Falstaff Fakir, (pseud.), Falstaff, fakir. Fredriksson, G., & Strand, D., Söndag med Struve. Grönköping. Liv och leverne 1970. Gunnar på Lid-arrende, (pseud.), & Ewert Nidriste, (pseud.), Maktspelet i Svitjod.

Gustafsson, L., Konsten att segla med drakar och andra scener ur privatlivet.

Hallgren, B., Farfars honung.

Hedlund, O., Det vackra folket och andra minnen av Oscar III.

Herr Sandberg, (pseud.), Gågatan Sverige. Jacobsson, H., Kubiken, det ärjag det. Kar de Mumma, (pseud.), Rapport från en ishink. Katz, M., Som damerna kanske vet.

Lindén, S., Lärare, behövs dom? Lindén, S., Skolstollar. Mr Trend, (pseud.), Er tillgivne Mr Trend. Mr Trend, (pseud.), & Frantzén, L., Målarbok för pol OlMånsson, L., (pseud.), Sock it to me, Daddy O,! Red Top, (pseud.), Det ljusröda giftet. Westman, L., Hur är läget? Zetterholm, G., Tämja elefanter.

1971

Funderingsbok för badrum och andra våtutrymmen. Sammanställd av S. Lindén. Hallandshumor. Urval sammanställt av 0. Christiansson.

Humor. . . . Antologi sammanställd av R. och L. Falkenland.

Saltat & pepprat. Våra bästa kåsörer serverade av L. Holmqvist. Svensk humor från Hasse Z. till Hans Alfredson. I urval av E. Lundegård (Eld). Svenska folkets underbara historier. Utvalda av E. Kjerrman och S. Mangs.

Alving, B., Bang bit för bit.

Andersson, D., Lördagsbetraktelser. Cello, (pseud.), Rapport från Kåsörgården. Danielsson, T., Tage Danielssons Postilla.

Ehrenmark, T., ”. . . men gladjag är ändå! ”

Gunnar på Lid-arrende, (pseud.), & Ewert Nidriste, (pseud.), Men vad hände i Svitjod? Hernström, Å., & Wallin, G., Kållevitsar. Kar de Mumma, (pseud.), & Hasse Z., (sign.) Monologer, (talskiva).

Lindén, S., Jag — en lärare. Lindén, S., Lärare, behövs dom? Mattsson, G., Så rulla våra öden. Olsson, J. O., Ur välunderrättad källa.

Söderqvist, Å., & Åberg, L., Upptaget.

Thorvall, K., I min trotsålder.

Zetterström, M., Dagblad.

1972 Svenska folkets underbara historier.

Saltat & pepprat. Våra bästa kåsörer serverade av L. Holmqvist. Svensk humor under 100 år. 306 lumparhistorier.

Alving, B., Bang talar ut. Andersson, D., Brödkortsromantik. Axelsson, S., AprOpä. Burgman, F., Hej där nere!

Cello, (pseud.), Till min egen lilla skatt. Ehrenmark, T., Hamlet i fotbollsskor. Grafström, G., & Åberg, L., Svenskt skämtlexikon. Gunnar på Lid-arrende, (pseud.), & Ewert Nidriste, (pseud.), Råd och rön i Svitjod. Hallgren, B., Glo inte så romantiskt! Hernström, Å., Kvickrötter.

Kaj, (pseud.), 40 stycken Kaj. Kar de Mumma, (pseud.), Fibbans bästa monologer, tillägnade Stig Järrel.

Mattsson, G., Vals go, mitt herrskap. Ohrlander, G., Gormander slår tillbaka. Red Top, (pseud.), Mina samlade liv. Söderqvist, Å., & Åberg, L., Lathund för ordblajare. Thorvall, K., Jag vet hur det känns. Zetterholm, G., Enrisfolket. Zetterholm, G., Himlastegen. Zetterström, M., Dagarna i våras.

Hc. 0 7. Folkdiktning 1970

Svenska ordSpråk. Valda av M. v. Platen. Sveriges sägner i ord och bild.

1971 Svensk folkpoesi. I urval av B. af Klintberg och F. Zetterholm. Svenska barnvisor och barnrim.

1972 Holm, P., Ordspråk och talesätt. Ström, F., Svenska ordstäv. Svenska folksägner. Utg. av B. af Klintberg.

He. 08. Dialektlitteratur 1970 På mål. Värmländska dialektdikter i urval av K. Warmland.

1971 Kaustinen, E., Mittjils byrallor.

1972 Wolgers, B., Röster från Vattudalen.

Hca. Fornsvensk litteratur 1970 Samlingar utg. av Svenska fornskriftsällskapet.

1971 Samlingar utg. av Svenska fornskriftsällskapet.

1972 Samlingar utg. av Svenska fornskriftsällskapet.

Hei. Tecknade serier och skämtteckningar 1970

Bjarre, T., Flygsoldat 113 Bom. Bjarre, T., Oskar. Gahlin, T., Salon Gahlin. Gummesson, G., Åsa-Nisse. Lindberg, E., Filip och Kaspersson. Lindén, S., Staffans stollar. Moberg, R., & Bjarre, T., Lilla Fridolf. Näslund, N. A., Stjärnsmällen. Persson, E., Agust. Persson, E., Kronblom. Petersson, R., & Egerbrandt, N., 91 Karlsson. Rit-Ola, (pseud.), Biffen och Bananen. Ströyer, P., Ströyers dagbok. Årets topphumor.

Andersson, O., Mannen som gör vad som faller honom in. Comics. Engström, A. Kolingens poesialbum. Eriksson, E., Pavan. Fantomens stora presentbok. Farris, J., Hel-garvs lilla förrymda. Fiichsel, F., I bilens vänkrets. Goscinny, R., & Uderzo, A., Asterix. Tvekampen. Goscinny, R., & Uderzo, A., Asterix och hans tappra galler. Goscinny, R., & Uderzo, A., Asterix och Kleopatra. Goscinny, R., & Uderzo, A., Asterix och vikingarna. Hel-garvs lilla runda. Karlsson, E., Bilder. Läderlappen och Robin på nya fantastiska äventyr. Schulz, C. M., Lyckan finns på taket av en hundkoja. Schulz, C. M., Men Snobben, vad tar du dej till? Schulz, C. M., Snobben. Schulz, C. M., Snobben, Karl & Co. Schulz, C. M., Snobben och hans värld. Stangenberg. K., Fridolf Celinder. Wicke, (pseud.), 112.

1971

Anders, (pseud.), Anders” långschal. Bjarre, T., Flygsoldat 113 Bom.

Bjarre, T., Oskar. Gahlin, T., Salon Gahlin. Gummesson, G., Åsa-Nisse. Lindberg, E., Filip och Kaspersson. Lindén, S., Staffans stollar. Moberg, R., & Bjarre, T., Lilla Fridolf. Näslund, N. A., Stjärnsmällen. Persson, E., (pseud.), Agust. Persson, E., (pseud.), Kronblom. Petersson, R., & Egerbrandt, N., 91 Karlsson. Rit—Ola, (pseud.), Biffen och Bananen. Ströyer, P., Ströyers dagbok.

Andersson, O., En fin affär och andra historier. Buck Danny. Operation Mercury. Charlier, J.-M., & Uderzo, A., Jaktfalkarna. Comics. Den stora serieboken. Goscinny, R., & Uderzo, A., Asterix drar i fält. Goscinny, R., & Uderzo, A., Asterix och britterna. Gröndahl, N., Katt å råtta. Gröndahl, N., Liten svinsamling. Hel-garvs lilla fräcka. Hergé, (pseud.), Karamakos utbrott. Hergé, (pseud.), S/S Manitoba svarar inte. Hergé, (pseud.), Det svarta guldet. Hergé, (pseud.), Det sönderslagna örat. Kapten Gråskägg under dödskalleflagg. Morris, (pseud.), & Goscinny, R., Dalton City. Morris, (pseud.), & Goscinny, R., Diligensen. Morris, (pseud.), & Goscinny, R., Jesse James. Morris, (pseud.), & Goscinny, R., Ömfotingen. Nitka, L., Pornographics. Remacle, M., & Denis, M., Viktor Viking och det magiska mjödet. Schulz, C. M., Snobben, flygarässet. Schulz, C. M., Snobben, Karl och lagledartröjan. Sovjetmänniskor i Krokodil. Thelwell, N., På hugget. Thomasson, B., Filosofiska gubbar eller Hednatro, skoj och annat förnuftigt. Will, (pseud.), & Tillieux, M., Tim och Tommy. Skuggan av en vålnad.

1972 Anders, (pseud.), Anders” långschal. Dennis. Gahlin, T., Salon Gahlin. Gummesson, G., Åsa-Nisse. Kauka, R., Fix & Foxi. Lindberg, E., Filip och Kaspersson. Lindén, S., Staffans stollar.

Lindh, L., Leendets Lindhs roliga gubbar. Moberg, R., & Bjarre, T., Lilla Fridolf. Persson, E., (pseud.), Agust. Persson, E., (pseud.), Kronblom. Petersson, R., & Egerbrandt, N., 91 Karlsson, Ströyer. P., Ströyers dagbok.

Ander, J.-E., Politik — inte bara ord. Bjarre, T., & Moberg, R., Lilla Fridolf.

Breinholst, W., Det är din dag idag. Breinholst, W., Hurra det blev en baby. Breinholst, W., Leve brudparet. Breinholst, W., Såg det med blommor. Charlier, J.—M., & Giraud, J., Fort Navajo. Charlier, J.-M., & Uderzo, A., Jaktfalkarna. Charlier, J.-M., & Uderzo, A., Jetpiloterna. Charlier, J.-M., Satellittjuvarna. De Bartolo, D., & Davis, J., Mad ser gamla reprisfilmer. Dennis den förskräcklige. Dennis en julängel?

Dennis lever rövare. Goscinny, R., & Uderzo, A., Asterix & Obelix. Romarnas skräck. Goscinny, R., & Uderzo, A., Asterix på Olympiaden. Gulle, (pseud.), En bok om kärlek. Hart, J., Leve B. C.

Hergé, (pseud.), Destination New York. Hergé, (pseud.), Direktör Pumps testamente. Karl-Alfred. Lill-Pär och Quarken. — Den magiska pärlan. Mera bus med Dennis. Morris, (pseud.), & Goscinny, R., Apache-klyftan. Morris, (pseud.), & Goscinny, R., Billy the Kid. Morris, (pseud.), & Goscinny, R., Bröderna Dalton får en chans. Nitka, L., Pornographics. Parker, B., & Hart, J., Trollkaren från Id.

Peyo, (pseud.), Hotet från Svarsmurferna. — Den flygande Smurfen. Peyo, (pseud.), Smurfrik den store. Prohias, A., Madzs X & Y.

Remacle, M., Citronätarna. Remacle, M., & Denis, M., Hos skottarna. Remacle, M., & Denis, M., ls i nord och ost i syd. Remacle, M., Myteriet på Hoppetossan. Toonder, M., Tom Puss, äventyr. Will, (pseud.), & Rosy, (pseud.), Tim och Tommy.

Bilaga E Förslag till kungörelse om statsbidrag till folkbiblioteksväsendet m m

1 & Den genom samhällets försorg bedrivna folkbiblioteksverksamheten har till syfte att främja studier, utbildning och annan kulturell aktivitet genom att kostnadsfritt och i samverkan mellan bibliotek av alla slag ge vuxna och barn oavsett bostadsort tillgång till böcker och andra resurser för information, kunskap, bildning, förströelse och konstnärlig upplevelse.

Kommentar: Formuleringen överensstämmer i huvudsak med SÖ:s anvisningar för länsbibliotek, landsbibliotek och lånecentraler 1966-12-30 (cit i fortsättningen Anv.). Jfr Skollagen: Den genom samhällets försorg bedrivna undervisningen av barn och ungdom har till syfte etc.

Det danska lagförslaget: Folkebibliotekerne skal fremme oplysning, uddannelse og kulturel aktivitet ved vederlagsfrit at stille boger og audiovisuelle samlinger till rådighed for voxne og born og virke som informationscentrale.

2 5 För inom kommun bedriven lokal folkbiblioteksverksamhet svarar kommunen. Kommun må kunna träffa avtal med annan kommun eller med länsbibliotek om medverkan vid litteraturförsörjningen.

3 5 I varje län finnes ett länsbibliotek med uppgift att biträda de lokala biblioteken i länet. Som länsbibliotek må av Konungen godkännas ett för ändamålet lämpat folkbibliotek.

45 I den omfattning så befinnes lämpligt må upprättas lånecentraler med uppgift att biträda länsbibliotek vid litteraturförsörjningen. Som lånecentral må av Konungen godkännas ett för ändamålet lämpat folk- bibliotek.

5 & Länsbibliotek och lånecentral står under inseende av Kulturrådet, som i övrigt bistår folkbiblioteken med information och rådgivning.

Kommentar: Kung 1966:108: Länsbibliotek och lånecentral skola stå under skolöverstyrelsens inseende.

6 5 Det åligger länsbibliotek 1 att tillhandahålla bibliotek och enskilda i länet litteratur och jämförligt

material som icke finnes hos folkbibliotek inom länet och som icke är av beskattenhet att böra inköpas av sådant bibliotek,

2 att lämna folk— och skolbibliotek i länet råd och anvisningar i fråga om bibliotekens skötsel, 3 att i mån av medel för ändamålet efter avtal med kommun i länet åtaga sig att för viss tid svara för större eller mindre delar av litteratur— försörjningen inom kommunen, 4 att verka för ett rationellt biblioteksväsen, höjd biblioteksstandard och ökat läsintresse i länet, 5 att därvid ägna särskild uppmärksamhet åt litteraturförsörjningen till grupper och enskilda med svårigheter att utnyttja bibliotekens ordinarie service, 6 att planlägga och medverka vid litteraturförsörjningen till språkliga minoriteter inom länet, 7 att medverka vid fördelningen inom länet av litteratur, som till följd av statliga stödåtgärder på litteraturområdet ställes till bibliotekens förfogande, 8 att verka för att allmänheten inom länet får kännedom om biblioteks- väsendets resurser, verksamhetsformer och servicemöjligheter samt 9 att medverka i boklåneverksamhet även utom länet.

Kommentar: Formuleringarna i första, andra, fjärde och nionde att- satserna hämtade från Kung 1966:108. Samma formuleringar finns i instruktionerna för stifts— och landsbiblioteken (l972z459—462).

Formuleringarna i femte och åttonde att-satserna återgår på Anv.

7 5 Det åligger lånecentral 1 att inom det verksamhetsområde som Kulturrådet bestämmer till- handahålla bibliotek och enskilda litteratur och jämförligt material som icke finnes hos länsbibliotek och som icke är av beskaffenhet att böra inköpas av sådant bibliotek samt 2 att bistå bibliotek inorn verksamhetsområdet med bibliografiska under- sökningar, kvalificerat referensarbete samt lokalisering av litteratur som icke ingår i lånecentralens bokbestånd. Kommentar: Formuleringen i första att-satsen hämtad från Kung 1966:108. Formuleringen i andra att-satsen återgår på Anv. Skolöver- styrelsen utbytt mot Kulturrådet.

Så När tjänst som chef för länsbibliotek blir ledig, skall styrelsen för biblioteket kungöra den till ansökan i Post- och Inrikes Tidningar och i en eller flera av ortens tidningar.

Styrelsen skall inhämta yttrande från Kulturrådet om sökande med hänsyn till insikter och praktisk bibliotekserfarenhet är kompetent till tjänst som anges i första stycket. Rådet må i yttrandet ange de sökande i den ordning de anses böra komma i fråga till tjänsten. Till innehavare av tjänsten får styrelsen icke utse annan än den som rådet förklarat kompetent.

Kommentar: = 4 & Kung 1966:108. Skolöverstyrelsen utbytt mot Kulturrådet.

95 Statsbidrag till kostnader för länsbibliotek och lånecentral utgår med belopp som Kungl. Maj:t bestämmer. Kommentar: Kung 1966:108 med ändring 1971125: Statsbidrag till kostnader för länsbibliotek utgår med högst 70 000 kronor för år. Medföra geografiska eller andra förhållanden särskilt höga kostnader för bibliotekets länsverksamhet, kan i mån av tillgång på medel tilläggsbidrag utgå. Statsbidrag till kostnader för lånecentral utgår med belopp som Kungl. Maj:t bestämmer.

105 Nedlägges verksamheten som länsbibliotek eller lånecentral be- slutar Kulturrådet i vad mån litteratur och annat material skall överföras till annat bibliotek. Kommentar. = 7 & Kung 1966:108. Skolöverstyrelsen utbytt mot Kulturrådet.

11 & Kulturrådet meddelar de anvisningar och fastställer de formulär som fordras för tillämpningen av denna kungörelse.

Kommentar: = 8 & Kung 1966:108. Skolöverstyrelsen utbytt mot Kulturrådet.

Bilaga F Beräkning av kostnader för

försöksverksamhet med läsecirklar på arbetsplatser

Som omtalats i avsnitt 10.5.4 har litteraturutredningen haft planer på att tillsammans med ABF och TBV genomföra viss försöksverksamhet med läsecirklar på arbetsplatser. Försöksverksamheten, som skulle ha inletts hösten 1972, kunde pga utebliven medelstilldelning inte komma till stånd.

I planeringsarbetet ingick ganska ingående kostnadsberäkningar. Nedan återges ett utdrag från en sekretariatspromemoria med en kostnadskalkyl. De olika kostnadsposterna kommenteras och inledningsvis lämnas, i fem punkter, en kort redovisning av hur försöket tänktes genomföras:

1. De båda folkbildningsorganisationerna väljer gemensamt ut ett tiotal orter. Målsättningen är dels att få fram orter som är någorlunda representativa, dels att såväl ABF som TBV skall ha fasta ombud på varje ort. På flertalet orter räknar man med att samtliga arbetsplatser skall kunna ingå i försöken men på de större blir ett urvalsförfarande nödvändigt. Sammanlagt beräknas 100 000 personer erbjudas ingå i cirklarna, varav cirka 10 000 kan väntas bli medlemmar.

2. Under hösten 1972 erbjuds de anställda ingå i läsecirklar. Varje medlem skall betala 10 kronor och erhåller för detta en bok och får möjlighet att läsa ytterligare nio. Varje läst exemplar kostar då medlemmen en krona.

3. Under våren skall kontakter med lokal- och arbetsplatsombud, avtal med bokdistributörer och bokhandel, överenskommelser rörande in- formationsmaterial etc vara avklarade. 4.1 princip skall all litteratur som finns tillgänglig i bokhandeln kunna ingå i cirklarna. Troligtvis bör dock ABF och TBV i samarbete med utredningen sammanställa en lista med ett tiotal förslag till bokurval. Listan bör vara klar i början av sommaren. Cirkelverksamheten torde sedan kunna starta i månadsskiftet september-oktober.

5. Viss utvärdering av försöksverksamheten bör göras.

Budget Fasta kostnader 1.1 Central information och lokal administration 50 000 kr 1.2 Framställning av informationsmaterial,

beställningsblanketter, cirkulationslistor etc 50 000 kr 1.3 Utvärdering 50 000 kr Summa fasta kostnader 150 000 kr

Rörliga kostnader

1.4 Bokanskaffning 315 000 kr Genomsnittligt bokhandelspris 35 kr ./. 10 procents rabatt = 31:50 kr) (31 :50 s 10 000) 1.5 Ersättning till arbetsplatsombud 50 000 kr (5 x 10 000) 1.6 Tryckning och distribution av informations- material etc 35 000 kr Summa rörliga kostnader 400 000 kr Summa totala kostnader 550 000 kr (150 000 + 400 000) Summa intäkter 100 000 kr (10 x 10 000) Subventionsbehov 450 000 kr (550 000 — 100 000)

Kommentar till de olika kostnadsposterna

1.1 För att informationen skall kunna nå ut till de olika orterna räknar vi med att lokalombud från samtliga orter och från såväl ABF som TBV måste samlas i Stockholm under mars månad. Resor, trakta- mente och lokaler får betalas av utredningen. På varje ort samlar så lokalombuden sina respektive arbetsplatsom- bud för information. Representanter från litteraturutredningen och centrala sådana från folkbildningsorganisationerna bör därvid också närvara. 1.2 Här har bara tagits med fasta kostnader (redaktionella, lay-out, sättning etc). Informationsmaterialet bör innehålla ett tiotal bokurvalsförslag och dessutom ytterligare cirka 400 boktitlar som kan väljas. Varje titel ges en kortfattad presentation. 1.3 I denna post räknas kostnader för två sociologer som skall studera verksamheten på de olika orterna. Dessutom tillkommer kostnader för frågeformulär samt slutlig utvärdering av undersökningen. 1.4 FOlkbildningsorganisationerna har oftast överenskommelser med bokhandeln om 10 procents rabatt på studielitteratur etc. Genom- snittspriset torde inte kunna göras lägre eftersom pocketböcker etc. ej tål tio genomläsningar. 1.5 Representanterna från folkbildningsorganisationerna föreslog till en början en högre ersättning. Den här kalkylerade torde vara ett minimum. 1.6 Dessa kostnader är helt beroende på informationsskriftens upplaga 120 000 ex) samt hur mycket som tryckes på övrigt material.

Litteraturutredningen har inte gjort någon kalkyl som motsvarar dagens kostnadsläge; en sådan kalkyl blir ändå inaktuell när en eventuell försöksverksamhet skall startas. Sekretariatet har dock gjort vissa beräk- ningar. Enligt dessa skulle subventionsbehovet år 1973 ha ökat till ca 500 000 kr.

Bilaga G Författarförlaget

Författarförlaget är ett producentkooperativt företag som i den ekono- miska föreningens form ägs och drivs av författare. Ijuni 1973 var ca 225 författare medlemmar. Enligt stadgarna har föreningen till ändamål ”att främja sina medlemmars ekonomiska intressen genom att utge eller på annat sätt sprida konstnärliga och litterära verk, som har medlemmar till upphovsmän, samt att saluföra och i övrigt sprida litterära och konstnärli- ga allmänkulturella produkter”.

Den förlagspolitiska målsättningen är enligt företrädare för förlaget ”att ge ut en ny och viktiglitteratur till låga priser, ge författarna ett direkt inflytande över bokutgivningen, motverka maktkoncentrationen inom förlagsbranschen och nå nya läsargrupper”.

Förlaget bildades i oktober 1969. Utredningen ställde sig från början positiv till en försöksverksamhet i produktionsledet och föreslog i ett remissyttrande av den 30 september 1969 att ”Statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet i den form som befinns lämplig måtte anslå 150 000 kr för att möjliggöra Författarförlagets verksamhet”.

Avgörande för utredningens ställningstagande var att förlagets program syntes svara mot de intentioner som kommer till uttryck i bl a följande passus i utredningsdirektiven: ”Uppmärksamhet bör framför allt ägnas former av stöd som har återverkningar inte endast i produktionsledet utan även i distributions- och konsumtionsleden, varvid t ex möjligheter- na att få till stånd utgivning av prisbilliga utgåvor av ny svensk skönlitteratur bör undersökas”.

Författarförlaget beviljades ett anslag på 125 000 kr från utbildnings- departementet. Dessutom erhöll förlaget i inledningsskedet ett bidrag på 100 000 kr från Kooperativa Förbundet. I mars 1971 beviljade vidare utbildningsdepartementet ett räntefritt lån om 250000 kr att nyttjas som arbetande kapital i verksamheten.

I syfte att öka författares insyn i och inflytande över bokutgivningen har förlaget inrättat en delvis ny förrn av lektörssystem med författare som lektörer. I regel läser två lektörer utanför styrelsen varje manus. De lämnar utlåtande oberoende av varandra. Lektören vet vem som skrivit respektive manus. Författaren får ta de] av lektörsutlåtande och får även

Tabell G.]. Författarförlaget. Titlarnas försäljning per den 30.9.1973. Antal ex.

Titlar utgivna år 1970 Dickson, Vart har folket tagit vägen? 903 Jersild, Vi ses i Song My 16 857 Stannow, Erövrarna — en_indianbok 877 Parling, Kringränd 13 127 Pettersson, Berättelser kring Slen- Moberg, Sänkt sedebetyg 8 914 trianen _ 808 Engström, Är de vuxna inte riktigt Hasselmark, Dagar ' enrum 552 kloka? 7 045 Knutsson, Arjag den du ser? 432 Lundkvist, Långt borta, mycket nära 5 978 . . ., Tranströmer, Mörkerseende 5 361 TUI!" ulgtvna 1" 1972 Lo-Johansson, Jordproletärerna 4 975 Delblanc, Trampa vatten 14 120 Lindblom, Djävla nuläge 4 624 Palm, Ett år på LM 10 978 Åkesson, Ljuva sextital 4 566 Jersild, Uppror bland marsvinen 7 004 Runeberg, Stenhugg 3 803 Wernström, Mordet på Lillan 4 448 Aurell, Fransk bilderbok 3 447 Jönsson, Emilia, Emilia! 3 846 Key-Åberg, Lovsånger 2 929 Forssell, Visor svarta och röda 3 380 Palm/Widerberg, Gräddvargen 2 777 Hammarberg- Åkesson, Mina kvinnor, Fridell, Återblick och framtidssyn 2 400 min storfamilj 3 301 Rowan, Napalmgudinnan 2 256 Haming, Stålbadet 3 164 Möllerstedt, Ett turisthotell i Talgre, Rapport om socialhjälps. skärgården 1 883 tagare 2 231 Lagrup, [ Slä1VfÖfSVaY 1 677 Granlid, Hotellsaga 2 164 Schött, En skuggboxares memoarer 2 145 Titlar utgivna år 1971 Hedenius, Om människans mora- Hägg/Werkmäster, Frihet, jämlikhet, 115153 Villkor , ., 2 057 systerskap 9 062 Gahrton, Revolution pa svenska 1 943 Wernström, Hemligheten 4 922 Berner, Kolchos _ , 1 795 Evander, Sista dagen iValle Hed- Klartext. MarXistisk litteratur- mans liv 4 482 kmlk _ _ 1414 Allansson, Ombordarna 3 637 Lo-Johansson, Statarskolan i litte- ”Detta djävla Norrland”, antologi 3 098 raturen. 1 402 Etiopien, Kenya, Tanzania, Zambia, Norén,.ViltspeglarD ,, 1 379 4 resor del I 2 726 Bergquist, Brev fran haktet 1 308 - ) - - -- Zennström, [ bestämt syfte 1 161 Zåfjåfåhåålylz ?;nämf'rhmbia, 2 636 Lybeck, Mitt iden nordiska idyllen i 056 4 resor, del II 2 614 Soderberg, Ros for enorevolution 996 Johnson, Nattövning 2 524 Backström, Minnen fran den nya Säfve, Rebellerna iSverige 2 356 klassen , _ 884 Widerberg, Jag heter Siv 2 174 Larsson, Vla Negativa 746 Ågren, Krigshistoria 2 066 Geijerstam, Genomfard 553 Aggiläzrå, En aldre herre med 1 720 Titlar utgivna våren 1973 Bergkvist, Misstag på söndag 1 594 Moberg, Otrons artiklar 16 396 Bergquist, Mitt mål — ett onyanserat Hägg/Werkmäster, Kvinnor och sex 6 378 angrepp på fångenskapen 1 578 Dahl, När jag var sjuk 6 272 Palm, Lyckans murare 1 556 Palm, Husesyn 2 059 Hedenvind-Eriksson, Med rallar- Arvidson, Tjelvars eld 1 814 kärra mot dikten 1 444 Martin, Party för lyckliga ostar 1 727 Lindgren, Hur skulle det vara om Andersson, Över skaklarna 1 588 man vore Olof Palme? 1 177 Smith, Medan ljuset är 1 436 Henmark, Mitt liv med Emil av Säfve, Jag byggde Panamakanalen 1 357 Jenny Punctell 1 106 Åkesson, Dödens ungar 1 331 Sjöstrand, Fantasins nödvändighet 1 050 Hammarberg-Åkesson, Äntra vardagen 1 317 (våren) Utgivningsår 1970 1971 1972 1973 Totalt Antal sålda ex per titel 5 448 2 284 3 063 3 788 3 440 SOU 1974:5 439

veta lektörens namn. Styrelsen tar därefter ställning till eventuell utgiv- ning. Medlem som refuseras kan överklaga i styrelsen. Lektörsutlåtandena är konfidentiella om författaren ej önskar annat. Varje utlåtande omfattar i regel en A4-sida med motivering för av— eller tillstyrkande.

Författarförlaget har gjort stora ansträngningar att etablera direktkana- ler med konsumenterna och att söka nå nya köpargrupper. Förlaget inrättade redan första året ett abonnemangssystem, där kunderna mot att de köpte 10 av de 17 titlarna till fullt pris gratis erhöll förlagets tidskrift (sedermera minskades abonnemangsåtagandet till köp av 5 titlar per år). Värvning av abonnenter har — i kombination med en allmän informa— tionsverksamhet om förlaget och dess målsättningar _ skett genom medlemmars och andras direkta insatser samt genom en omfattande direktutsändning av informationsmaterial från förlaget till olika grupper.

Medlemmar har var och en på sin ort eller på ”författarturnéer” hållit föredrag och haft uppläsningari olika föreningar, på vårdinstitutioner, på bibliotek, i folkhögskolor och andra skolor, i bildningsförbund etc. Spridning av kataloger har skett bl a via folkrörelseorganisationer, verk- stadsklubbar och bildningsorganisationer.

Författarförlaget har under sin verksamhetstid tillställt utredningen ett omfattande material rörande utgivningens omfattning och inriktning, upplage- och försäljningsvärden, priser, bokslut etc. Med ledning av detta material har utredningen sammanställt några centrala uppgifter kring förlagets verksamhet, vilka redovisas i det följande.

Förlagets utgivning har hittills nästan uteslutande gällt svensk littera- tur. Samtliga titlar har givits ut ipocketform med enhetlig typografi och layout. Sedan starten 1970 t o m 1973 har sammanlagt 90 titlar givits ut, varav ca 80 är nya verk. Innehållet i de övriga titlarna har tidigare publicerats, antingen i bok- eller artikelform. Av de ca 80 nya verken kan _ med reservation för svårigheterna att dra gränser mellan genrerna — ca 60 betecknas som skönlitterära. Av dessa 60 skönlitterära titlar är ca en tredjedel diktsamlingar, vilket synes innebära att Författarförlaget har en större andel lyrik än flertalet förlag med skönlitterär utgivning. Fem titlar kan betecknas som skönlitterära debutverk. Av de ca 20 fackböckerna är merparten debatt- och rapportböcker inom det samhällsvetenskapliga området. Många av dessa har stark skönlitterär prägel.

Tabell G.l visar försäljningsresultat per den 30.9.1973 för de 77 titlar som utkommit tom våren 1973. För höstutgivningen 1973 föreligger ännu inga försäljningssiffror. Titlarna redovisas efter utgivningsår och fördelas inom varje år efter antal sålda exemplar. Vid en jämförelse mellan titlar från olika är bör man hålla skillnaden i försäljningstid i minnet.

Den genomsnittliga försäljningen för ovanstående titlar var närmare 3 500 exemplar. Medianförsäljningen — dvs försäljningen för den titel som ligger i mitten i en rangordningsskala — var ca 2200 exemplar. Ungefär 10 procent av titlarna har sålts i mindre än 1 000 exemplar. Av dessa titlar var nästan alla diktsamlingar. Ungefär fem procent av titlarna har uppnått en försäljning av minst 10 000 exemplar.

Nedanstående tabell, som årsvis redovisar genomsnittligt pris (exkl moms) och Sidantal för förlagets 90 hittills utgivna titlar, visar att

prisökningen för förlagets böcker under perioden 1970—1973 uppgår till ca 40 procent. Höjningen i absoluta tal är dock på grund av det låga utgångsläget relativt begränsad. Det genomsnittliga sidantalet har legat relativt konstant kring 150 sidor per titel.

1970 1971 1972 1973 Antal titlar 17 25 24 24 Pris per titel, kr 10:20 11:30 13:95 14:30 Antal sidor per titel 153 142 154 144

Förlagets viktigaste försäljningskanal är — trots den uttalade målsätt- ningen att finna nya distributionsvägar — bokhandeln som svarat för ungefär hälften av förlagets totala försäljning. Abonnemangsförsäljningen är emellertid den näst viktigaste kanalen med knappt en fjärdedel av totalvärdet. Antalet abonnenter var i juni 1973 1 750, en 50-procentig ökning efter första verksamhetsåret. Ungefär en tredjedel av abonnenter- na är bosatta i mindre orter eller glesbygdsområden. Förutom bokhan- dels- och abonnemangsförsäljning är försäljningen till bibliotek och bokkaféer av betydelse för förlaget.

Efter en viss stagnation 1971 kunde förlaget 1972 notera en 25— procentig försäljningsökning, från ca 490 000 till ca 620 000 kr. Denna påtagliga förbättring beror dels på bättre försäljning av nyutkomna titlar, dels på att förlaget kunnat bygga upp ett backlistsortiment. Det sist- nämnda är inte minst viktigt vid abonnemangsförsäljningen. Det har nämligen visat sig att abonnenterna i allt större utsträckning kompletterar sin nyhetsbeställning med böcker ur den tidigare utgivningen. Ett ökat backlistsortiment torde främja värvningen av abonnenter, eftersom dessa därmed erbjudes ett större urval och får bättre möjligheter att uppfylla sina minimiåtaganden.

Författarförlaget har i dagsläget fyra utgivningsår bakom sig. Under denna tid kan förlaget inte sägas ha uppnått målsättningen att öppna nya distributionsvägar och samtidigt nå nya läsare. Trots stora ansträngningar svarar direktförsäljningen endast för en mindre del av totalförsäljningen. I juni 1973 hade förlaget cirka 600 abonnenter bosatta på mindre orter och i glesbygden. Mycket talar för att förlagets böcker inte i nämnvärd utsträckning nått nya läsargrupper. Förlagets köpekrets torde snarare till en alldeles övervägande del inrymma redan litteraturintressera— de men ofta priskänsliga personer som har slutit upp och blivit trogna köpare av förlagets böcker. För många av dessa torde Författarförlaget ha kommit att förknippas med begreppet prisbillig kvalitetslitteratur. Man kan därför inte bortse från möjligheten att själva förlagsnamnet många gånger stimulerar till köp.

Det mest slående resultatet av Författarförlagets verksamhet torde nämligen vara att det under sina fyra första år givit ut sammanlagt ca 60 nya skönlitterära verk i lågprisutgåvor. De för förstagångsutgivning av svensk skönlitteratur förhållandevis låga priserna kan delvis förklaras av att verken utgivits i pocketform med en enkel och standardiserad utformning och att utgåvorna har ett begränsat omfång och en ”luftig typografi”. Å andra sidan bör här erinras om två väsentliga skillnader från

traditionell skönlitterär pocketutgivning: pocketutgåvan har inte före- gåtts av en högprisutgåva, med det överskott som en sådan brukar föra med sig, åtminstone när det gäller lättsåld litteratur; författaren erhåller full royalty enligt normalkontraktet, dvs 16 2/3 procent av priset för varje sålt exemplar, trots att det rör sig om lågprisutgåvor.

Möjligheten att driva en lågprislinje är vidare starkt beroende av försäljningsutfallet. Det synes som om förlagets priser har haft en stimulerande effekt. De värden för median— och genomsnittsförsäljning- en som redovisats ovan ligger nämligen klart över motsvarande värden för den totala skönlitterära förstagångsutgivningen, redovisade i utredningens lönsamhetsstudie.

När det gäller prisfrågan — och även förlagets verksamhet i stort — bör framhållas att förlaget i två viktiga avseenden haft ett gynnsamt utgångs- läge. För det första fanns redan vid starten ett stort antal etablerade författare som var villiga att låta publicera sina manuskript på förlaget, vilket därigenom besparades stora utgifter för introduktion av nya författare. För det andra erhöll förlaget startbidrag på sammanlagt 225 000 kr vilka nu är utnyttjade.

Förlagets ekonomiska situation kan inte sägas vara bekymmersfri. Detta gäller såväl lönsamheten som likviditeten. De löpande kostnaderna har även under det resultatsmässigt bästa året överskridit intäkterna. De likvida medlen understiger klart de kortfristiga skulderna och värderingen av lagret synes vara alltför optimistisk.

Slutintrycket måste ändå bli positivt. Om man antar att ett generellt stöd till ny svensk skönlitteratur enligt utredningens arkersättningsmodell hade existerat under den tid som Författarförlaget drivit sin verksamhet och att utgivningen inte påverkats därav, skulle förlaget hittills ha erhållit en arkersättning på sammanlagt 850 a 900 tkr. Sedda mot denna bakgrund ter sig — även när hänsyn tagits till förlagets kostnader och intäktsbortfall i samband med stödet — de utnyttjade bidragen på 225 tkr och förlagets ekonomiska problem som ett lågt pris för det uppnådda utgivningsresultatet.

Bilaga H Böckernas väg från förlag till

(Svärtat område innebär att gros—

köpare år 1970

(konsumentpris exkl. moms i milj. kr)

Förlag

sist- och/eller detaljhandel inte 34 existerar)

Grossister Detaljister

Biblioteks tjänst

42

,. Hemförsäljning 54

Bokklubbar 36

Direktförsäljning per post

Köpare

Bibliotek 42

41 Pressbyrån Pressb rån detaljis er 44 44 %yenska Varuhuskedior Varuhus 12 Erivata 0'39 Seelig B-bokh. 9 Opere 422 394 47 därav 9 till B-bokhandeln [___—. Direkt Abonne- leverans mangs förlag - bokhandeln bokhandel 217 145 ___L ___________ Utländska l förlag 30 Institutioner Grossh. 4 J j_20 J 443

Summary

1 Present state efforts in the field of literature

Chapter 1 gives an account of current state measures to support and promote development in the literary sector. These are concentrated to library activities, and to various forms of effort on behalf of writers and translators. They also include a certain amount of support to various associations connected with the literary sector.

For the fiscal year 1973/74, state grants totaling approx. SKr. 24 million have been made to support literature. These break down as follows:

1. Libraries (excl. research libraries and College of Librarianship) 9,076,000 2. Compensation to writers and translators 14,461,000 3. Other purposes 500,000

It should be observed that these sums only include the grants directly reported to the National Budget. A certain amount of state support to the literary sector is also paid, in various ways, via government Offices, research councils and other state institutions and authorities. lt should be mentioned also that the total costs of library activities — excluding the research libraries and College of Librarianship amounted in 1972 to approx. SKr. 300 million. About 97 % of this figure was covered by local authority grants, and about 3 % by direct state grants. On the other hand, the costs of the research libraries and College of Librarianship in Borås are met entirely from state funds. Sums of SKr. 55.4 and 4.8 million respectively have been allocated for these purposes in the fiscal year 1973/74.

2 The functions and working procedure of the Literary Commission

The central functions of the Commission are, to quote its directives, to consider how far ”existing conditions for the production and dissemina- tion of books meet people's needs for qualified information and literary experience”. In accordance with its directives, the Commission has tried

to design and implement with its work on the basis of the consumer/ readefs interests, with due consideration to the concern expressed in these directives that quality literature should ”reach entirely new groups of readers”.

In accordance with its directives, the Commission has cempleted a large-scale programme of investigation, including also certain practical library experiments. The results of these activities have previously been published in four separate volumes, entitled ”Book and reading habits in five Swedish communities. The Literary Commission,s studies on reading habits” (SOU 1972120), ”Experiments with libraries. The Literary Commissionls studies on libraries” (SOU 1972:61), ”A book about books. The Literary Commission*s studies of the book trade” (SOU 1972:80) and ”Literature in the school” (SOU 197321). The Commission has also assisted in publishing a pamphlet entitled ”The incomes of cultural workers. A study by the Arts Council, the Literary Commission and the Commission on Low Incomes” (Publica 1971).

The Commission, in its work, has had repeated contacts and talks with the representatives of government authorities, institutions, organisations and other commissions. Views on subjects relevant to the field of inquiry have been obtained from authors, publishers, bookshops and libraries.

The experts found it suitable to detach from their work the question of support to magazines, which is dealt with in a special report ”State support to magazines” (Ministry of Education 1970:17, stencil). The Commission”s proposals provided the basis for the introduction of permanent support for magazines from and including the fiscal year 1971/72. (Cf. Government Bill 1971147, KrU 14, rskr 206 and SFS 1971:681.)

3 Aims of the Commission

Chapter 3 discusses the rules of literature in the community (3.1), its present situation (3.2), and the Commission's assessments regarding the aims of cultural policy in the literary field (3.3). By way ofintroduction, the Commission states as follows.

The function of literature in the community, the theoretical problems of creative writing in the broadest sense, have been debated for more than two thousand years. Writers and philosophers have published recommendations and formulated laws for literature, and have also on various occasions with the powers that be laid down certain literary doctrins and forbidden deviations from these, all this to get literature to adopt a certain shape, play a certain role or communicate certain ideas. But literature has continually broken out of the frameworks set, renewed its form, taken over new matter and created for itself — and the surrounding world — new standards against the wishes of those in power.

Literature, like other forms of art, is dependent on the climate of the surrounding community. We have here a complicated, illusive, mutual relationship: literature — those who live by, on, for, with or against it — is part of the social reality; it is influenced by this reality, at the same time as it helps fashion it.

Literature, books, have played a major role in the ongoing process of spiritual and political transformation. It has often had a long-term effect, and it has served, to quote from Heinrich Böll”s Nobel speech, as ”a good hiding-place: not for dynamite, but for ideas with a delayed detonative effect in society”. Literature has been able, as it were, to see the contemporary situation against the light, vivifying and keeping alive mankind”s dreams and experience.

At the same time, literature — like the other arts — is an end in itself. It has its counterpart in a love of reading, a sort of aesthetic joy in form of experience resembling the pleasure to be obtained from playing music, or _ why not? — a ball-game. Great importance must be assigned also to this aspect of literature — Horace, after all, ascribed to it the function not only of benefitting but distracting. This is particularly true if we are concerned to understand its influence on the reader.

Books have always been an efficient means of conveying thoughts and feelings over time and space from one human being to another. Are they still? Are not books, perhaps above all traditional fiction as an art form, in process of being competed off the market by more modern media, which can take over their role as a central source of information and experience?

In the Commission's opinion, it is impossible, on the information available, to make any really reliable long-term forecast in this matter. It is self-evident that books will be subjected in the future to increased competition, in the sense that new media are emerging. A more important factor in assessing development over the last decades is that books have so far been able to hold their own, in spite of new advances made in the media. It can fairly be assumed that a general social development involving improved conditions of life, more education and greater information via the other media will still not threaten the position of books, but if anything reinforce it.

It is hardly surprising, in itself, that books should have withstood the onslaught of the ether media, the cinema and the mass press. Books enjoy a wealth of advantages by comparison with these. The technical and economic terms on which books are published permit a far more differentiated supply than is the case with magazine publishing, radio, television and the cinema.

Books have definite advantages over other media. Their future, however, is by no means free from problems. The economic conditions under which books are published and spread have gradually been changed, in such a way as to threaten the great range and variety that are among their major advantages. Even if the restrictions are to some extent different to those that apply in, say, newspaper publishing, we can observe parallel trends — and dangers — in the entire sector of the printed word.

In the case of books, the more their character as a mass medium is reinforced, i. e. the more a producer invests in getting the general public to consume the same thing at the same time, the fewer titles can compete for the publicls interest on equal terms, and the more costly, hazardous — but in certain cases highly profitable — will publishing become. Such a

development limits the reader”s freedom of choice, and the wn'ters” opportunities of expression.

As already mentioned, the Commission”s studies of the present situation of literary culture in Sweden have previously been published in separate appendices to this report. Chapters 4, 5, 6 and 7 analyse and discuss, against this background, the terms on which books are published, sold and lent. Section 3.2 contains certain basic observations made during these studies, presenting also problems of importance for the Commission,s work.

The Commission*s studies on reading habits show that reading plays an important role in peoples everyday lives. The population of the Commis- sion*s five areas of investigation devoted on average 25—30 hours per week to ”mass media activities”, to watching television, listening to the radio and reading newspapers, magazines, periodicals and books. One tenth of these hours were devoted to reading, more or less independently of domicile or education. On average, two to three of these reading hours were devoted to the reading of books.

The investigation, however, revealed considerable differences in the structure and quality of reading. In this respect, such factors as education, income, age and sex are obviously very important. Another result, however, of the analyses made of reading habits, a result very important to the Commission”s work, is that differences in the standard of book distribution lead to structural differences in reading between different geographical areas. Reading is formed to some extent by the market supply, by the physical availability of books.

The Commission”s studies on reading habits also suggest that the low-level literature sold from stalls achieves roughly the same spread in different educational and income brackets. With quality literature, on the other hand, there is a clear correlation with educational level. It is obvious that an adequate educational level is in itself no guarantee that people will read good books, but it is a necessary condition for any wider reading of qualified literature.

The possession of books, as measured in Shelf-metres, differs con- spicuously with social class. The study shows that libraries covering five or more Shelf-metres are rare in socio-economic group III, while collec- tions of less than five Shelf-metres are rare in socio-economic group I. Material collected by the Commission on Low Income presents a similar picture. The public libraries have in this respect an important corrective function to fulfill.

Many of those interviewed, however, devoted little or no time whatsoever to reading books. Some 40 % said they had not read a work of fiction for fifteen or more minutes at the time on any occasion during the preceding year. On the other hand, the attitude of those interviewed to reading books was consistently positive. About 90 % considered such an occupation extremely valuable. Whether this judgment is due to insight or convention, the existing discrepancy between attitudes and the actual use of books warrants a certain optimism as regards the effect of various measures to promote reading. Those interviewed believe, for their part, that the most important obstacles to increased reading were the

The Literary Commission's directives emphasise the key position of libraries as a mediator of literature. They are in a particularly good position to meet the demands of the directives, in broadening the basis for qualified literature, correcting the distorsions of the market, and breaking down any socially dictated barriers to reading.

Loans from public and school libraries have successively increased since the Thirties, and amounted in 1972 to approx. 75 million loans, of which roughly half to children and young people. In recent years, the rate of increase has steadily accelerated. It is self-evident, but perhaps worth pointing out, that this expansion of library activities, owing to a growing interest in reading, has at the same time greatly stimulated both the reading and publication of books.

Library activities are a matter for the municipal authorities. They are entirely voluntary, and arranged without help or hindrance of any laws or centrally published regulations. In 1972, as mentioned above, the municipalities” aggregate costs for public libraries amounted to almost SKr. 300 million. Although the Swedish library systern in general has achieved a high level (this according also to foreign observers), it should be emphasised that development has not been uniform throughout the country, The Commission”s studies on libraries show that the libraries” working conditions and results differ greatly from area to area.

The Commission's studies on libraries also report the results of experiments it performed in 1970 to win new groups of the community as library users and readers. These experiments, which were performed in the same places as the studies on reading habits, showed clearly and unambiguously that such efforts to promote the libraries also give results. A combination of lending outside the library premises, at places where people spend time every day (e. g. at places of work), a better supply of books and extended opening hours, good information, and integration with other municipal units, plus lively cultural activities in general, increased both use of the library and lending very considerably.

The public libraries, as already indicated, are also an important economic factor in the publishing world. Their total book purchases in 1972 amounted to some SKr. 55 million. It is of great importance for the publishing houses what sort of literature the libraries invest in, and how, for instance, they distribute their purchasing budgets — on numerous copies of literature that is greatly in demand, or over a wide range of titles. The municipality*s choice of purchasing channel for its library books and school books is of importance to the book trade. The economic importance of the libraries for writers is clear from Chapter 1, which reports how ”library compensation” has developed. Such compen- sation amounted in 1972 to some SKr. 12 million. A survey made by the Commission amoung publishing houses shows that this sum is only a couple of million kronor lower than payments by publishers to writers and copyright-holders in the form of royalties and lump fees.

A major part of the Commission”s studies has related to the publishing of books, its scale and given terms. These investigations are presented in the Commission”s studies on the book trade, which also describe the

According to the UNESCO statistics, which must be interpreted with great caution, Sweden is fifteenth in the world as regards number of titles published per year. On a per capita basis, Sweden finds itself high up the scale, together with various other small Western European countries with a high degree of industrialisation and educational level. Publication per capita, however, gives us no reliable picture of the extent to which requirements are met. It can reasonably be supposed that the population of a small country has the same basic need of a broad, all-round selection as those living in a large country.

Books in Sweden are produced and sold mainly by private enterprise. No subsidies are made by the public sector. Within the arts, literature is the sector that has survived longest without direct support from the community.

The production economy of literature has given it certain advantages. The openings for new establishment are greater in publishing than in the contexts of other media. In spite of this, there is a considerable concentration to a few publishing houses, even if their relative shares of publication in fiction, for instance, have decreased slightly in the past few years. If, on the other hand, we reckon by publishing groups, then we can speak of an increased concentration, following Esseltes purchase of Almqvist & Wiksell. With this purchase, the five largest publishers of fiction, covering a good 50% of publication, are now incorporated in two groups, Bonniers and Esselte. In terms of turnover, these two groups answer for a full 65 % of the fiction published in the regular form.

ln recent years, publishers have adopted a more restrictive policy. This, of course, has its background in deteriorating economic conditions. To some extent, the causes are probably temporary, and ascribable to fluctuating levels of general business. It is also probable that the decline in publication has followed a general self-examination on the part of publishing houses. Economic considerations seem at present to play a greater role in deciding what to publish, while cultural ambitions have declined.

However, the problems of publishing houses are not identical. As already suggested, it is mainly the larger houses that have been forced to cut down publication. Also, the situation differs with different categories of publication. In the main, the publication of specialised literature has increased in the last decade. An exception, however, is provided by the larger-scale works, publication of which has fallen sharply. Literature for children and young people noted a powerful expansion until 1970, followed by drastic cuts. The publication of quality literature has stagnated since the mid Sixties, and in recent years fallen. This decline has mainly hit the particularly unprofitable sub-categories, such as quality prose translations and Swedish poetry. During the same period, the literature sold at stalls has greatly improved its position.

The prices of original books increased sharply for most of the Sixties. The increase was much faster than the general level of prices on the Consumer Price Index. Prices have subsequently lain fairly still at a high level, which means that price development in the past few years has been

calmer than for goods in general. The price of paperbacks, on the other hand, has continued to rise. The prices of fictional paperbacks have risen particularly sharply. This means that the buying opportunities of the less well-off consumers have been restricted.

No technical advances leading to major savings in cost can be expected in the book sector. There is also very little opportunity of further rationalisation. Both production and distribution will thus continue to be very labour-intensive. At the same time, we can expect productivity improvements in other branches. This means that the book sector, if it retains the same ambitions as at present in respect of service and breadth of assortment, will run into increasing difficulties. On these assumptions, a need will arise for outside economic assistance.

If such economic assistance is not forthcoming, publishers will probab- ly be forced to limit the number of titles. Such a view is indicated both by factors of production economy (the advantages of large editions are steadily increasing) and marketing factors (in the competition for people”s leisure time, the book sector has to make increasingly great efforts). In certain countries, such as West Germany, we can already see examples of this trend: certain major publishing houses are backing a very limited number of titles, for which they are accepting marketing costs which by Swedish standards are remarkably high.

Publishers have also become more restrictive as regards keeping books in stock. The aim of selling as many copies as possible in as short & time as possible is contrary to the old idea of books as staple commodities. A failure to achieve immediate sales results more and more frequently in rapid remaindering or disposal.

When it comes to the commercial mediation of books, the fully assorted book trade is encountering ever greater problems. With the rapid translation undergone by the retail trade, a process which is still continuing, these problems are common to practically all kinds of special trade. The book trade, however, remained longer under the protection of extensive restrictions to competition than the rest of the retail sector. When retail price maintenance was abolished on 1.4.1970, the big institutional customers could play off the different bookshops against each other, or turn to other distributors.

As already indicated, the transition to a more cost-conscious retail trade has made it difficult for the book trade to maintain its emphasis on service, and provide a full assortment. The demand for an increased turnover of stock has forced many book sellers to reduce the depth and breadth of their assortment. The Commission,s studies on structure and profitability show that many bookshops are in considerable trouble, and that the sector has hardly any potential for expansion under present conditions. One must observe, however, that the specialised book trade is alone in offering a broad range of high-quality books.

According to the Commission's calculations, the book trade sells about 10 million books a year to the general public. About as many again are sold via the sales points supplied by the Press Bureau. A third channel, the book clubs, answers for less than 4 million volumes sold.

Sales by book clubs thus answer for something over 15% of the

commercial supply. These clubs have expanded greatly in the past decade, and comparisons with conditions abroad suggest further possibili- ties of expansion.

The Press Bureau”s supply of books is predominantly ofa very simple character. Its very limited assortment is available at some 14,000 points of sale. These are evenly distributed throughout the country, and are thus to be found even in the smaller communities. The just under 300 fully assorted bookshops, on the other hand, are concentrated to the large and medium towns. People in rural and minor urban districts thus usually have only the Press Bureau's assortment to choose from when buying books.

Sales via the Press Bureau, and publication by the houses using the Press Bureau as their main channel of sale, have grown up in the last few decades. The expansion of ”stall literature” has been facilitated by the fact that products are highly standardised, and marketed on a multinatio- nal basis.

One main objective of the Literary Commission has been to create better opportunities for more people to read good literature. If this objective is to be achieved, good literature must be made available in two senses: a) at the production level, which means that an adequate breadth of publication must be guaranteed, b) at the distribution level, which means that the general public must be able in a simple manner to borrow or purchase such literature, regardless of where they live. There are great shortcomings in this respect. The demand for profitability makes it impossible, in the book sector, fully to realise the goals desired. In view of the shortcomings in the publication and dissemination of books documented by the Commission in its extensive studies, the Commission finds it necessary that the state and local authorities should assume a much greater responsibility also for this sector of culture. The communi- ty should create the conditions necessary for an all-round publication and adequate spread even of such literature as is not directly profitable. With its demand for availability, the Commission is thus concerned to offset the restrictions to which the market economy gives rise in this sector of culture.

Given the objective of making good literature available to more people, the Commission has to make some sort of balance between two subsidiary targets: namely improved opportunities to buy and to borrow good books.

If one wishes really to pursue the aim of winning over more people, and new groups, to reading good books, one is inevitably faced with the problem that there are far too few books of high quality that are relatively easy to read. The Commission”s studies on libraries document in various ways the shortage of current, easily available quality literature that every active mediator of literature experiences in his daily work. The problem applies both to ”ordinary” publication, and the goal- directed publication of ”ER” literature for persons with reading handicaps.

The Commission s demand for broad publication presupposes a spread- ing of decisions whether or not to publish. This, at the same time, is a strong argument against any concentration to a few publishing firms,

which will centralise decisions on the publication and increase the risk of certain types of important publication being neglected. In such a situation, writers will become excessively dependent on far too few decision-makers, and the consumers of books will find their freedom of choice impaired.

The Commission, by the terms of its directives, is to study ”present state efforts in the direct support of writers”. The situation in this respect has decisively altered since the directives were written. As indicated in Chapter 1, for instance, ”library compensation” has risen sharply, from just under SKr. 3 million 1968/69 to approx. SKr. 13 million 1973/74, owing to a decision by Parliament, and to the great increase in lending. The demands voiced by authors for the right to negotiate on such compensation have lead to talks between the Associa- tion of Swedish Authors and the Ministry of Education concerning the structure of compensation.

Full right to negotiate on ”library compensation” presupposes amend- ments to the present Copyright Act. This would raise numerous legal problems, both theoretical and practical, which concern not only literature but the entire field of copyright. Technical and other develop- ments that have taken place since the present copyright legislation have made it necessary to undertake a more general review of this legislation. A joint Nordic committee has been appointed for this purpose. Represen- tatives of the copyright-holdem, organisations are taking part in the work of this committee as experts. Since the entire field is being handled by another committee with special competence in these matters, the Literary Commission has not taken it up for discussion.

The situation as regards other compensation and support has also changed, owing mainly to the work of the Arts Council (Kulturrådet). The Arts Council has been charged with an overriding inquiry covering all groups of ”cultural workers”, and including the social security aspects. This inquiry is being pursued in close cooperation with the cultural workers' professional organisations. The Arts Council is to devote an entire report to this problem. It would seem inadvisable, in such a situation, to suggest special solutions for a specific group of cultural workers, or changes to the present system. To avoid overlapping and to achieve an evaluation and discussion of these questions in a single context, the Commission, after consultation with the Arts Council, has refrained from considering this problem in any detail. Even if the Commission has thus not directly considered the economic situation of copyright holders, the measures proposed by the Commission to promote the publication and dissemination of books will have positive consequen- ces also in this respect.

The Commission is obviously aware of the distinction between the physical availability of a work, and the individual”s opportunity to avail himself of it. The former can be achieved by various measures of literary policy, the latter is a result of individual aptitudes and social measures of a partly different and more long-term character. The role played by education in this context is well documented, not least by the Commis- sion*s own studies on reading habits. The greatest importance must be

ascribed to the school, when it comes to awakening and maintaining an interest in the reading of valuable literature. This question is illustrated in the Commission,s separately published pamphlet on the role of literature in teaching.

The basic evaluations of the Commission can be summed up as follows. Cultural policy in respect of literature should encourage and make it possible for more and more people to read good books, help to secure the freedom of speech, contribute to increased opportunities for expression and in this way permit artistic and cultural renewal, preserve and bring to life the literature of earlier periods and other countries, and in this way secure the continued development of Swedish literature.

4 Publication and publishing houses

Chapter 4 discusses and analyses in detail the conditions under which literature is published. The development for different categories of publication, sales development, the structure of the publishing houses and the conditions under which they work are illustrated in detail. The account is based essentially on the studies previously published in ”A book about books” (SOU l972:80). Some central observations from these studies have been presented in the preceding section.

It was observed, among other things, that the Sixties were characte- rised for the most part by an optimistic publishing policy, combined with a sharp increase in prices, and reduced sales per title. The latter part of the decade saw a resistance to purchasing on the part of the general public, owing partly to the steadily rising level of prices. This lead, among other things, to cut-downs in important sectors of publication. The factors determining the level of book prices — and thus contributing to the development observed — are described in section 4.4.6.

To sum up, we can note that the demand for broad, all-round publication within a limited language area runs the risk of producing a low average demand for title. Since revenues — and not sales — are the relevant measure of economic success, and since major groups of buyers are fairly insensitive to price, it is in the interests of publishers to exact the highest possible price from consumers who are used to books and willing to buy, reaching the others by low—priced special editions. It can be maintained, in other words, that the price level of the original publication is largely adapted to what the least price-sensitive customers are willing to pay. In this respect, gift buying is particularly important.

Against this background, a marked reduction of prices over the entire range would undoubtedly stimulate sales, but would probably not produce an increase in revenues on publication in aggregate. Such a measure is therefore economically uninteresting, or at least hazardous, for publishers, writers and book dealers alike. Only the desire of those concerned, above all the writers, to reach a wider public could provide any incitement to cut prices. Generally speaking, we can say that there are few factors that tend to keep prices down in the book trade, compared with other sectors.

In the situation that emerged in the late Sixties, it seems to have been

necessary for the publishers concerned, mainly the larger houses, to get to grips with the negative development of sales in another way. It is partly against this background that we must see the recent cuts in publication. These cuts have also played a major role in the general debate on literary conditions. They have been seen as reflecting a crisis in publishing, a crisis produced not only by the general economic recession, but also — and more importantly — by a marked deterioration in the conditions under which books are published. It should be emphasised at once that the concept of a ”crisis in publishing” is of little interest from the Commission,s point of view. The question whether a crisis exists is relevant only if the publishing sector in aggregate has a well defined and quantified aim of literary policy, which must the whole time be met. This is not the case. Publishers cannot disregard the principles of economic profit. If operations give a poor financial result, they must take measures that do not always agree with the aims of public policy on literature.

The changes noted in publication cannot be said to have arisen from any literary crisis, from a steadily declining interest in and need for reading books. The needs of the educated society for factual books in the broadest sense has already been stressed. The Commission”s sociological studies has revealed a considerable interest in reading of various types, even in what are supposed to be culturally disadvantaged environments. The expansion of the library system, with sharply rising circulation figures, points in the same direction. There would thus seem to be more reason to speak of a crisis for certain categories of publication. Economic conditions in publishing are such as to favour the easily accessible, the standard formula, the familiar, at the expense of the work of craftsman- ship, the demanding, the unknown. The clearest evidence of this is the expansion of mass market literature at the expense of quality literature. This applies particularly to books for children and young people.

In certain categories, the crisis is already a fact. The publication of serious fiction in translation has been hard hit. The publication of quality reference books has stopped altogether. In the field of Swedish fiction, cuts have affected above all poetry, and many beginners. Since these categories, according to the Commission,s studies, are clearly unprofit- able, these measures have surely lead to improved financial results for the publishers concerned, at least in the short terms. Since a broad publica- tion of first works is a necessary condition for a regrowth of authors, and thus for the renewal and development of Swedish literature, such measures are hazardous in the longer term. The risks, of course, are primarily of a general cultural nature, but the publishers also run a strictly business risk in that they can miss future bestsellers in this way.

In the second part of Chapter 4 (section 4.6), the Commission presents the details of various models for state support to literature at the production level, making certain estimates as to their cost. The advan- tages and disadvantages of these different forms of support are discussed. The types of support considered are a) general — exemption from VAT, library compensation, and a purchasing system on the Norwegian model or similar — and b) various methods of selective support. The Commis-

sion's judgments on different forms of support are reported in Chapter 10.

5. Commercial Book Distribution

This chapter deals with the sale books, both via wholesalers and retailers of various kinds and direct from the publishers to individual customers. It is almost entirely based on the survey findings previously published in the Government report ”A Book about Books (SOU 1972 180 _ Swedish only). Some general observations concerning the most important sales Channels have already been presented in the summary of Chapter 3 (page 445).

Section 5.1 considers the various routes taken by the book to the reader in the light of the Commission”s study of reading habits. Section 5.2 gives an outline description of the sales Channels through which the book passes from the publisher to the buyer.

The commercial Wholesale book trade (see section 5.3) is dominated by two enterprises, viz Seelig & Co., which is a specialist literature Wholesaler, and AB Svenska Pressbyrån, which supplies some 14,000 small retail establishments, most of them kiosks and tobacconists. Among other things it is noted in this section that Seeligs storage and distribution functions are of great importance to srnall booksellers and publishers.

The subscription book trade is dealt with in section 5.4. In 1970 this sales channel accounted for roughly half the total turnover in general literature and it is by far the most important channel in the diffusion of qualified literature. Bookshops are to a very great extent owned and run by independent small entrepreneurs. The number of bookshops has not changed significantly over the past decade: upwards of seventy have closed down or changed to class B bookshops, and almost the same number of shops have appeared as a result of new firms being started or class B bookshops increasing their range. lt is difficult to attract booksellers to small communities, where there is often a lack of major institutional customers.

The researches undertaken by the Commission indicated that the average profitability of the subscription book trade in 1970 was satisfac- tory, but averages do not give an entirely correct picture. Ten per cent of the bookshops investigated ran at a loss. Bookshops supplying schools and libraries depend on these sales for their profitability. The loss of sales to local government bodies would have disastrous consequences for many bookshops.

A large proportion of sales to local authorities has disappeared following the introduction of free prices and of so-called joint binding sales to libraries. On the other hand sales to schools or direct sales to libraries do not appear to have declined, though the profit margins of the book trade have probably diminished where sales of this kind are concerned.

Sales to the general public would seem to have been relatively unaffected by the introduction of free prices as regards both turnover

and price levels. It is worth noting in this context that many of the opponents and advocates of fixed gross prices had expected far-reaching changes as a result of the reform.

Following the introduction of free prices, agreements with publishers have secured the subscription book trade much the same advantages over other branches of the book trade as previously. The agreement concluded in 1973 abandons the requirement ofa full selection, but the majority of bookshops have voluntarily elected to order all titles published by the majority of publishers. Differences of aspiration between individual bookshops are probably destined to increase, but it is possible for a certain minimum level of range and service to be retained.

Many bookshops are in danger of closing down when their owners retire and nobody is prepared to take over. The average age of the country's booksellers is very high. Another problem is the lack of bookshops in new housing areas, not least on the outskirts of major cities.

Various possible means of supporting the book trade are discussed in a special section, 5.4.5. Particular interest is devoted to the support being given to commercial services in thinly populated areas as from the budget year 1973, as proposed by the Rural Population Commission (SOU 1972:13— Swedish only). The forms of investment aid used in this connection — depreciation loans, investment loans and guarantee loans — should also be applicable to the subscription book trade. As with support to thinly populated areas, it is hard to imagine direct state operational support of the book trade. The views taken by the Commission concerning different forms of support are presented in the chapter outlining its proposals (section 10.4.2).

Section 5.5 deals with the B book trade. Specialist bookshops not stocking the full range have encountered serious problems in recent years. The number of bookshops has declined steeply during the past decade, nor do publishers seem to find any particular inducement to sponsor new enterprises and efficiently measures in this sector.

Forms of state support which can be used to stimulate the subscrip- tion book trade should also be able to benefit the B book trade.

Section 5.6 deals with book retailers outside the specialist book trade, above all the approximately 14,000 retailers in the Pressbyrån distribu- tion network. Among other things it is observed that book sales are of secondary importance to these retailers, who are primarily concerned with newspaper sales and that only third rate mass market literature has been able to maintain the low prices and rapid turnover demanded by this distribution channel.

Theoretically speaking the Pressbyrån retail network provides an excellent opportunity of conveying good literature to a wide circle of readers. Experience of the ”popular library” publications of the l940s and 19505 has shown that there is a good potential market for genuine literature — even of an advanced kind — if only it can be published in readily accessible form and at low prices. But since quality literature published for a domestic market can never hope to compete on equal economic terms with internationally sponsored mass literature, there

would seem little prospect of this form of distribution being made commercially viable. In section 5.6.4 the Commission presents a model for & state-subsidized mass marketing publishing enterprise publishing — at low prices and in serial form — quality literature for children and adults which it is genuinely possible to sell via the 14,000 shops and stands of the Pressbyrån organization. The Commission”s proposals regarding the design of this venture are outlined in the chapter containing its proposals (section 10.4.3).

Section 5.7 deals with direct sales by publishers — via book clubs, mail order and door-to-door sales , which in 1970 accounted for just under one-third of the value of sales of general literature. Book clubs have expanded rapidly in the past decade. This is because they facilitate efficient planning and effective marketing and also because they enable their members to buy attractive literature at relatively low prices. On the other hand door-to-door sales have stagnated, due to the increasing difficulty of selling major works.

The mail order method has not yet been harnessed to any considerable extent in the distribution of quality literature. One effort in this direction made in 1970 by the magazine ICA-kuriren was a failure. But mail order distribution seems to present an opportunity of attaining the Commission”s goal of enabling people to buy the literature they want irrespective of where they live. In order for this to be economically viable, storage and distribution must be entrusted to existing bodies. To achieve the goal defined, the range ofliterature offered must be complete and the information supplied must be abundant and attractive. A model for mail order activities with this end in view is presented in section 5.7.5. The Commission”s proposals concerning the design of the system are outlined in the chapter on proposals (section 10.4.4).

6 The distribution of books via libraries Chapter 6 describes the public library organisation, with the municipal libraries as base, and the county libraries and lending centres as regional superstructures. The municipal libraries have followed two main lines of development: on the one hand, resources have been coordinated follow- ing the new division into municipal authorities; on the other hand, efforts have been made to decentralise the supply. Lending by the county to the municipal libraries has come to relate increasingly to special literature, while their advice is more and more on administrative and organisational problems. The state inspecting authority is the Board of Education. The libraries have a common service unit in Biblioteks— tjänst AB (Library Service, Ltd.), owned by the Swedish Public Library Association and the Swedish Federation of Local Authorities. Section 6.4 describes the library experiments arranged by the Commis— sion. Sections 6.4.2—6.4.4 discuss some of the questions arising from these experiments (organisation, supply, working procedures). Section 6.5 is devoted to the library*s objectives and needs, and emphasises the importance of libraries taking every opportunity to function as the district”s cultural centre, although without letting their

Against the background of the wide variation in library standards from one area to another, section 6.6 reports a number of possible fomis of support, designed primarily to achieve a parity between library services in different parts of the country. This section includes a detailed report of previous discussion on the subject of library legislation. It is stressed that the right that any legislation would be designed to guarantee is that of the individual citizen, regardless of his place of domicile, to have access to the literature he needs for his training, education, amusement and artistic experience. It is maintained, at the same time, that legislation containing specified norms for the scale and conduct oflibrary activities will not in the long run serve the purpose desired by those in favour of legislation. However, a specification of the purpose and structure of library activities could conceivably be incorporated in the Ordinance regulating state grounds to the public libraries.

As an alternative to legislation, one can imagine a system of selective support to specific municipalities. Two types of measure, it seems, can be considered, on the one hand, state support to municipalities needing to refit their library organisation from scratch; on the other hand an opportunity for the county library temporarily to take over, partly or entirely, library operations in municipalities that have difficulty in achieving an efficient organisation on their own. In addition to this, it should be possible to increase the spot support already extended; such support should aim, among other things, at promoting library activities at places of work.

The new or extended duties that can be assigned to county libraries include a watching breath to ensure the availability of literature to neglected groups (immigrants, handicapped). They should also be able to organise information on literature and libraries for the general public. On the subject of the interlibrary lending centres (6.4.4), the report discusses various possibilities of guaranteeing the availability at libraries of older, classical literature.

Section 6.6.5 considers the state inspecting authority for the public libraries. All countries with an advanced library system attach great importance to a central, consultative body with the task of supporting and stimulating library activities.

The role played by Bibliotekstjänst”s system of collective binding for library purchases is illustrated in section 6.6.6.

7 School libraries

The Commission has already devoted a special study to the role of literature in schools, previously published in a separate appendix to this report (SOU 197311). The study was compiled by a group of experts. The group maintains that it cannot accept the tendency to transfer literature for light reading from the school library to the public libraries” departments for children and young people. Free reading is a matter for teaching in the schools: by its structure and methods, formal teaching should lead pupils to become interested in studies on their own, and in

the reading of fiction, giving them the capacity to avail themselves of what they have read, be enthused by it, and enjoy it. The lending of books for leisure reading is one of the schoolls tasks, and must be integrated both with the daily activities of the library, and with teaching in different subjects. This is a function not only for the library staff, but also for the teacher in his daily work. On no account, however, must the school library be isolated from the municipal library. A close collabora- tion should be initiated, to accustom pupils to visiting the municipal library in their free time.

In the case of the basic (9-year) comprehensive school, the group notes that loans from school libraries fall off rapidly in the higher classes. lt demands more energetic efforts to get pupils in Grades 6—9 to maintain their reading habits, and become more active users of the school and public libraries.

In the case of children of pre-school age, the group recommends that regulations be published requiring, as a condition for state grants to day nurseries, a continuous collaboration with the public libraries; such collaboration should be statutory in the impending general pre—school system. Pre-school pupils must above all be able to choose at their own place of play or work between a wide variety of books of adequate quality. The group emphasises the importance of a proper selection of books. The pre-school's book collections — and the childrenls depart- ments of public libraries — need to be reinforced, particularly in view of the fact that children of pre—school age must otherwise resort to a large extent to the mass-market literature for children that is sold at Press Bureau stalls, in self-service stores and department stores. The selection made must provide a meaningful counterweight to the low-quality literature for children.

To reinforce free trading in the schools, the group considers it necessary

that the school library should be open all day, that pupils should have a broad, all-round access to fiction, that lending activities should be intensified, that the library be run by a person well qualified for the job, that full-time posts be established at the secondary—school libraries, and at the larger basic comprehensive school libraries, and that collaboration between the school and municipal library be in- creased.

8 The supply of literature for the linguistic minorities The Commission's directives suggest that it should consult with the Commission on Immigrants ”as regards the supply of books and maga- zines for Sweden”s linguistic minorities”. The two commissions have therefore jointly compiled Chapter 8, which discusses these questions. The Commission on Immigrants thus endorses the judgments and proposals presented in the chapter. The chapter starts with a statistical background description, reporting

among other things the number of persons in Sweden belonging to major groups with other native languages than Swedish. The motives for cultural support to the linguistic minorities are discussed. This is followed by a brief description of the different immigrant and minority groups. The special problems connected with the supply of literature to these minorities are then illustrated, with Special emphasis on the role and resources of the libraries. The two commissions refer to the Literary Commission*s library experiments, which have shown that the libraries are in every position to become a contact centre for immigrant groups, and an information centre that can work in both directions, informing the immigrants on conditions in Sweden, and the native pOpulation on the problems experienced by immigrants. A necessary condition for the library to fulfill this role, of course, is that it should be equipped to receive immigrants, i. e. be able to offer them the services they demand, above all in the form of a rich and varied selection of books.

The approach of the two commissions to these problems can be summarised as follows. A basic principle of Swedenls immigration policy is that immigrants should enjoy equal status with other groups of citizens as regard access to various social services. The same should apply to the opportunity to preserve their own language and cultural heritage. The two commissions attach great importance to the libraries in this context. Responsibility for the supply ofliterature to immigrants should rest with the same responsibilities as answer for the supply of books at large.

The commissions propose a once-for—all improvement of the central bookstock at a cost to the state of SKr. 12 million of which SKr. 9.3 million should relate to the county libraries and SKr. 2.7 million to the inter-library lending centres. These costs can for practical reasons be spread over a period of 3—5 years, but the decision as such should be made in a single context. The improvement proposed, supplemented with the reinforcements the Commissions assume will be forthcoming for the local (municipal) library stocks, is absolutely necessary if the libraries are to be able to fulfill their service functions vis-a-vis the immigrant groups. The proposed once-for-all sum should be seen not only in relation to the central efforts currently being made in the library sector, but also in relation to the extensive measures taken in recent years to improve the social situation of immigrants, e. g. by instruction in Swedish, which costs the state over SKr. 60 million a year.

9 The supply of literature to adults with reading handicaps

ln its work on the dissemination of literature, the Commission found it urgent to acquire a picture of the various obstacles to reading that exist in the modern community. With this, the Commission has also ap- proached problems that lie rather in the competency of the Commission for handicapped persons. The secretariats of the two commissions have had consultations on these questions, which will be further considered by the Commission for the Handicapped in its subsequent work.

As clear from the heading, the following account deals only with the supply of literature to adult handicapped people. The reasons for this are

that the difficulties experienced by children with reading handicaps constitute primarily a pedagogic problem, and are thus a task for the school, and that related problems have already lead to considerable efforts to deal with the special reading difficulties of such children.

The chapter starts with a review of different types of reading handicap. This is followed by a report on the present publication of books for adults with reading handicaps. For the fiscal year 1973/74, the Board of Education has been granted a sum of SKr. 250,000 under the item ”Grant for cultural activities by the handicapped” to promote the production of easily read literature with a simplified vocabulary (ER literature) for those handicapped who experience special difficulty in availing themselves of ordinary text material, and books in large print.

The greatest need for technically adapted literature exists among those with impaired sight, who constitute an important group. The Commis- sion would express its sympathy for the proposals put forward in the report ”The supply of literature for persons of impaired vision” and carried further in the Board of Educationls budget requests for 1973/74 (under point B57azl).

The production of printed literature for those with reading handicaps entails Special costs for linguistic and technical editing. Since it is important to keep prices at a relatively low level, special support for such activities would seem necessary.

The titles, new and classical, selected for publication in an ER version and in ”large print”, should meet certain requirements in respect of quality and appeal, and also be likely to survive for some period of time. One purpose of the expansion of such activities proposed by the Commission is to build up a fairly large basic assortment, that will offer the target groups in question a decent freedom of choice. This would require support to production of about SKr. 500,000 per year. The question of support for stocking can also arise.

The procedures applied in such production should involve direct collaboration not only with writers, but also with artists. One can imagine a system of project-specific production groups, incorporating both writers and artists, and with the task of creating literature for handicapped or unaccustomed readers within set economic frameworks. In view of the lack of experience in this field, and the necessity of paying great attention to typographical, visual and linguistic factors in produc- tion, the idea of a sort of literary workshop could give good results.

The arguments presented above entail an increase in monetary require— ments of SKr. l,280,000 compared with 1972/73. This increase should be distributed as follows:

a) Library activities etc. for persons with

impaired vision, and others SKr. 855,000 b) Production of books SKr. 325,000 c) Literary workshop SKr. 100,000

On the above assumptions, the aggregate cost would be SKr. 3,345,000, distributed as follows:

a) Library activities etc. for persons with

impaired vision, and others SKr. 2,745,000 b) Production of books SKr. 500,000 c) Literary workshop SKr. 100,000

10. The Commission ”s Proposals 10.1 Premises

The Commission feels that existing conditions for the production and diffusion of books do not match the need for qualified information and literary experience. The Commission therefore proposes that the Govern- ment resolve on new principles of support in addition to the indirect aid already being supplied to literature.

Considerations of profitability in the publishing business preclude the full realization in the book sector of the goals outlined in Chapter 3. At the same time it will be recalled that, in the words of the Commission”s terms of reference, the measures of production promotion which may be considered should not ”aim at relieving the publishers of their normal overheads”. But the restrictions imposed by the market economy in this sector should not be allowed to dictate publishing policy in a particular category of literature.

Books are considered expensive. The important factors influencing the level of book prices are analysed in section 4.4.5. Generally speaking a wide range of publication counteracts low prices and this tendency is further reinforced by the limitations of our language area. To this must be added the fact that high prices for original publications have become an essential means for the publishers to finance their activities. A combination of diversity of publication and heavy reductions of the whole range of prices would require a degree of subsidization which, although difficult to state in exact terms would be very high indeed. (A mere 15 per cent reduction of all book prices — corresponding to the cost of VAT relief — would cost roughly Skr. ] 10 million.)

But the conflict between a wide range of publications and low book prices should not be too rigidly interpreted. At least part of the disadvantage of high book prices is counteracted by public libraries supplying literature free of charge. The Commission affirms the need for a wide range of publishing. A very drastic reduction of prices in some parts of this range is recommended, among other things with a view to attracting those who today buy the very cheap literature supplied by news stalls or else do not buy any books at all.

Certain general price—inhibiting effects are also expected to result from the various measures recommended by the Commission with a view to stimulating production.

Other considerations too have induced the Commission to adopt this view. A general subsidization of publishing activities with a view to

reducing the price of an ordinary sized novel to Skr. 10 or 20 would require such a complex system of rules and would accordingly create such problems regarding the auditing of publishers” estimates, that the method would appear impracticable with the present structure of publishing.

Briefly, the following general requirements can be made ofa future system of literary subsidization:

it should be coherent, straightforward and easy to administer and at the same time provide guarantees of versatility of assessment and evaluation, measures at the production stage should also have repercussions at the distribution and consumption stages, the effects of subsidization should be to restrain prices and to counteract tendencies towards concentration in the publishing busi- ness.

In this section the Commission presents its view of various forms of support, starting with forms of general nature.

VATrelief

Particularly within the trade, insistant demands have been made for the exemption of books from VAT, which it is maintained would stimulate production and bring down prices. The abolition of VAT on books would represent a loss of some Skr. 110 million in revenue to the state. (This figure is based on the turnover of the book trade in 1970.) Publishing and reading would not be stimulated to an extent comparable to this loss of revenue.

Since this support would be related to turnover, most of it would benefit literature which already sells easily. The price reduction achieved would not by any means correspond to the VAT revenue lost and would in fact be marginal in the extreme.

Since moreover the difficulties confronting the literature addressed to smaller groups of readers would still remain despite this considerable loss of revenue, the expenditure which this represents would have to be augmented by the other forms of support which would inevitably have to be instituted for the benefit of less popular fields of publishing.

The exemption of books from VAT is rejected by the Commission, above all because not even a generous exemption can be guaranteed to have positive effects.

The demand for library royalties for publishers has been voiced by this very group of interests. The principal argument in justification of the demand is that free lending by public libraries represents an infringement of copyright. This question is being considered by the Scandinavian copyright committee mentioned in Chapter 3. lt should be observed, however, that in certain respects the demand for library royalties appears to presuppose an economic debt on the part of society to the publishers. This is an extremely dubious contention.

The expansion of public libraries has been a great stimulus not only to reading but also to the publication of books.

But one cannot disregard arguments oflaw or equity, merely regarding support to publishers in relation to their sales to libraries as one of many forms of literary support. Whether the support given is related to book prices or is made payable at a fixed rate for each copy sold, the support given will vary considerably from one publishing category to another. The same effect would ensue if support were to be related to lending frequency. High figures would be achieved by titles which sell easily in any case, while on the other hand literature which is considered more difficult, e g poetry, has a relatively low rate of library sales. This model. then, falls to provide an adequate stimulus for the publication of literature which has difficulty in holding its own in the market.

If however one refrains from support of a general character and if de—escalation rules of one kind or another are introduced to even out variations in library sales, grave disadvantages will still remain. The support would accrue entirely to the publishers. Consequently this model primarily influences the production stage and has no direct repercussions on other stages. Again it would probably be difficult to combine this model with any form of price restraint. Compensation or royalties geared to book prices could indeed have the reverse effect.

The Commission therefore rejects the idea of library royalties to publishers in view of the practical difficulties and the objections of principle outlined above.

The Norwegian purchasing aid system

The model for purchasing aid for the benefit of newly published native fiction and poetry which has existed in Norway since 1965 is presented and discussed in detail in section 4.6.3.

Vigorous demands have been made for the introduction of a similar system in Sweden, and the Commission sympathizes with the basic principles of this support model, which represents automatic publishing guarantees for a category of literature in difficulty and helps to make such literature more readily available throughout the country.

Objections can be raised above all for reasons connected with pro- blems concerning libraries and book prices. Swedish libraries purchase books on a far larger scale than their Norwegian counterparts. If the state were to guarantee local public libraries a free supply of certain items of

literature which they would otherwise _ in part at least _ have purchased themselves, it is to be feared that local authorities would reduce their book budgets accordingly and devote the funds thus released to some other branch of activities either within the library or outside it. Government support for literature could be emasculated in this way.

The Commission would call attention to the risks inherent in the automatic purchasing out of public funds of large quantities of a commodity whose price is determined by the producers. The main objections of the Commission to the Norwegian purchasing aid system concern the risk of price manipulation and of Government support being emasculated by the direct link between this aid and public libraries.

Selective support

Selective support in its various forms differs from general support in that it presupposes some form of assessment in the individual case. The advantages of support on these lines is obvious: support can be chan- nelled into the publishing sector which really needs it and the amount of support given can be tailored to actual needs. The drawbacks to this arrangement are to be found in the problems — e.g. the risk of improper control — which are always associated with the distribution of public funds in the cultural sector.

The Commission therefore flnds that advance support to previously unpublished fiction and poetry in Swedish should follow automatic rules in a predetermined framework. In other cases on the other hand the need is for an expert selection from among the practically infinite publishing opportunities available. ln these cases an assessment will only be made of literature which is already known. Possibilities exist for the public inspection, discussion and criticism of the decisions taken. The Commis- sion thus finds advance project grants and compensation for losses or rewards post facto to be suitable forms of support for certain categories of literature.

Another important advantage of selective forms of support is that they can be combined with conditions with regard to pricing, design, stocks etc. In this way the preconditions for active cultural policy in the literary sector can be created which are needed in order for the various subsidiary objectives defined by the Commission to be attained.

As a means of support at the production stage, the Literature Commis— sion proposes a system of general and selective publishing guarantees. Support should as far as possible be related to actual costs and not to the price which the publishers put on their books nor on the library sales achieved by their books. The support is designed to stimulate the publication of quality literature in categories which for various reasons find it difficult to hold their own in present publishing conditions.

A quid pro quo should be required of publishers in return for the support given them. This will consist in the delivery ofa certain number of copies of the books receiving different forms of support. These books will then be made available in all parts of the country with a view to increasing the reading of them by sales and by public lending. The support systern presupposes some form of agreement between state and publishers. Publishers who are unwilling or unable to offer the requisite quid pro quo may of course continue their activities outside the proposed support scheme.

The Commission proposes general support within a certain framework for new Swedish fiction and poetry for adults and selective support for other forms of fiction and poetry, literature for children and young persons and certain items of non—fiction. Selective support can be awarded in advance or post facto. It should be stressed that the Commission”s proposals are to be viewed as a model which can subse— quently be negotiated on by the interested parties.

Subject to certain exemptions, 1,250 copies of each title obtaining support in any form are to be placed at the disposal of the state. These books will then be given to libraries and booksellers and, basically, distributed as follows:

500 copies to the 24 county libraries throughout the country primari- ly for use in newly established library catchment activities and in the elimination of regional differences in book resources.

300 copies or one copy each to those public libraries wishing to receive them as presentation copies so that the general public can acquire information concerning important sectors of publishing.

300 copies or one copy each to subscription bookshops throughout the country with a view to maintaining a wide selection in certain publishing sectors and also providing the book trade with the subsidy resulting from the sale ofthese free copies.

150 copies or one copy each to B bookshops (Wholesale customers) throughout the country, to the same end.

To this are added proposals regarding special measures for major works (encyclopaedias), literature for immigrants and literature for persons with reading handicaps.

The support scheme described above is intended to have positive effects both on libraries and on the book trade. To increase the distribution of books, other measures are also proposed with a view to making books available for borrowing and purchasing. Regional differen- ces between library amenities throughout the country should be evened out by increasing the support given to county libraries. The successful experiments that have been made with work place loans should be promoted in special forms.

The Commission proposes the establishment of a special mass market publishing enterprise aimed at producing quality literature at low prices.

To make it easier for the general public to buy books, especially outside the relatively small number of places with bookshops of their own, it is proposed that a special mail order service be introduced, based above all on libraries and post Offices.

It is also proposed that two funds be established for the promotion of new initiatives of various kinds within the book trade, the establishment of new publishing houses and bookshops etc.

Finally, consideration is given to the possibility of measures in various sectors for the encouragement of reading.

The distribution of support between different categories of literature New Swedish fiction and poetry for adults

The Commission proposes the introduction of general support for new Swedish literature for adults within a particular framework. In order for a title to qualify for support, the Commission feels that it should satisfy the following three requirements:

the overwhelming proportion of the text should be published for the first time in the edition in question, the title must be classified by the Bibliographical Institute of the Royal Library in Stockholm in one of the following categories: Hc(s) Anthologies, Hc.01 Novels and short stories etc., Hc.018 Aphorisms, Hc.02 Drama, Hc.03 Poetry and Hc.04 Essays, the title must have been purchased via the joint binding service of the Library Service Agency in at least 40 copies by at least 24 different libraries.

The purpose of the last of these restrictions is to sift out literature falling below a certain level of quality or urgency.

Books satisfying the above three criteria will thus receive production support automatically, provided the publisher concerned has undertaken in an agreement with the state to deliver a certain quid pro quo, namely to place at the disposal of the state a certain number of copies of the book thus qualifying for support.

The proposed model does not contain anything to justify or occasion a reduction of local book purchasing allocations. Nor in the Commission's view is there any likelihood of publishers” library sales being impaired by the proposed distribution of books to libraries.

The Commission has previously adopted the aim of also improving people's ability to buy good literature in every part of the country. The Commission feels that a natural recourse to this end is for the book trade to be included in the proposed scheme of support. This will guarantee the selection available in certain publishing sectors and at the same time provide the book trade with a certain subsidization in the form of the surplus resulting from the sale of free copies. The question of how the 450 free copies allotted to the book trade are to be used may possibly be left to the book trade itself to decide.

In its review of the Norwegian purchasing aid system, the Commission remarks on the risks inherent in the use of public funds for the automatic purchase of large quantities of a commodity whose price is determined by the producer himself. The Commission therefore finds it inappropriate for the size of publishing support to be related to the price charge by the

publisher for a particular title. Instead support should be based on the size of the individual title in sheets (16 pages).

This we term sheet royalties. The principle is for a high price book and a low price book to qualify for the same production support if they are of equal thickness, so that publishers do not gain anything by charging higher prices. In some cases, indeed, the sheet royalty principle can be expected to encourage low prices. On the basis of this principle the state will thus determine the amount to be allotted to literature in the form of production support, whereas a purchasing aid system on Norwegian lines tends to leave the determination of this amount to the publisher.

The Commission proposes that support for new Swedish literature be computed in relation to a certain number of titles every year.

Assuming that a goal were to be set of 400 Swedish literary titles to be published per year and also assuming that the average book comprises ] l sheets and that each title should be subsidized at a rate of Skr.2,500 and each sheet at a rate of Skr. 1,000 in order for publishing to attain the volume desired, the support requirement would be 400x2,500 + 400x1,000x11=Skr. 5.4 million. Thus the total amount can be cal- culated in advance and payments made post facto when an overall view is obtainable of the year”s publishing.

The frame thus indicated is by no means absolute: far more titles can be published if there is sufficient interest. In the above example we have bargained for 400 titles. Even if 500 titles were to appear, the grant payable for each title could still be regarded as a valuable aid.

The specimen calculation above also represents the Commissionls proposal with regard to a possible dimensioning of support for new Swedish literature during the initial stage.'

During the past decade poetry has on average comprised roughly 25 per cent of publications of Swedish literature. Judging by experience from the Norwegian purchasing aid system, there is a certain danger of poetry publishing increasing faster than prose publishing in the context of an automatic system of support. The Commission therefore proposes that support for poetry be made subject to a quota and computed at the close of the year to a maximum of 25 per cent of the number of titles receiving support.

A series of estimates have been undertaken in order to determine a suitable sheet royalty rate. These are described in detail in section 4641. The calculations made by the secretariat concerning the effects of sheet royalties have led the Commission to opt for an alternative providing for Skr. 2.500 basic support per qualifying title plus Skr. ] ,000 per sheet. This means that an average prose title would receive approxi- mately Skr. 15,500 in production support while the corresponding figure for a poetry title would be roughly Skr.7,500.

The production cost of a pocket edition is less than that of an

1 lf we disregard mass market series and pornographic publications, new editions, selections and suchlike and books from irregular publishers, the numbers of titles published year by year between 1965 and 1970 were as follows: 255, 277, 228, 288, 254 and 248.

ordinary edition. It is therefore proposed that the royalty on a pocket title be payable at a fixed rate of Skr.2,500 and at Skr. 800 per sheet. The royalty proposed here presupposes the receipt by the author ofa royalty corresponding to 16 2/3 per cent of the retail price recommended by the publisher.

The figures on which the secretariat s calculations of the sheet royalty rate are based refer to the level of prices in 1973. Figures from previous years have also had to be used for certain background calculations concerning principles. A new computation will probably be necessary if and when the support is introduced. One of the advantages of the model is that it can easily be adjusted to price developments. The Commission wishes to emphasize the necessity of the support scheme proposed being introduced experimentally before levels and scale are determined more permanently. Even beyond the finalization stage, the various factors affecting the real content of the support should be kept under continu- ous observation.

The level of the sheet royalty is calculated to include a normal royalty to the authors for the 1,250 copies placed at the disposal of the state by the publishers. In practice this implies an improvement of the remunera- tion guaranteed to the authors, to which must be added a direct royalty as from the first copy to be sold in the usual way. Consequently a publisher will receive more support for a title which sells in small quantities, which has been one of the intentions behind the construction of the support model.

The publishers subscribing to a support agreement in accordance with the above guidelines should undertake to deliver all the titles automati- cally included in the support scheme.

The Commission has considered the possibilities available in the context of the support scheme of preventing the undue predominance of one or two publishing houses without at the same time jeopardizing the aim of the support scheme to broaden the publication of serious Swedish literature. Various restrictions are conceivable, e.g. in relation to the number of titles or to the size of the support payable. While realizing that certain complications can arise, the Commission has opted for the latter salution, among other things in order to avoid adding to the administrative burden. Thus the Commission proposes that no publisher should receive more than 20 per cent of the support annually given to new Swedish literature. If the publishing volume of a particular house should be so great that this limit is passed, the support will instead be divided between all the titles published by that house and qualifying for support, with the result that the sheet royalty per title will be reduced. The Commission predicts moreover that the proposed support scheme — together with other measures — will make it easier for new publishing houses to be established.

Thus the Commission proposes that support for new Swedish litera- ture fo: adults be based on the sheet royalty principle. We have specified 400 tit es per annum as a conceivable aim to start with. The cost of the actual production support can then be estimated at approximately Skr. 5 .4 million Of this some Skr. 4. 5 million will probably be awarded for

prose works and Skr. 0.75 million for poetry.

The distribution of free copies to the book trade must not involve the state in any expense. The costs involved should be borne by the trade in the manner applying to subscription copies generally. The cost of distributing 320,000 volumes to public libraries would at a maximum estimate be the same number of kronor. The joint binding costs of the 200,000 or so books for the county libraries can be estimated at approximately Skr.l million. Thus the total cost of the support scheme to the state would be approximately Skr.6.7 million.

The support scheme should be introduced for an experimental period of three years, after which it should be possible for an evaluation to be undertaken and a decision reached concerning more permanent arrange- ments. In the latter context, of course, the implications of the other proposals put forward by the Commission should also be considered.

Translations of new literature for adults

Few would question the importance of serious foreign literature continu- ously being made available in Swedish. Without this being done, literary activity in Sweden is in danger of provincialization, and this danger is particularly serious in a small language area. As is made clear in the account presented in section 4.1.3, relations between Swedish and foreign literature do not present any cause for concern taking publishing activities as a whole. On the other hand it is profoundly disturbing to note that the proportion of serious literature in translated publications is declining, which means that the proportion of mass market and enter— tainment literature is rising. Steps must be taken to reverse this trend. The Commission finds that this cannot be done through the medium of an automatic support scheme. Support on these lines would not provide publishers with any inducement to introduce less familiar literature in this country, least of all literature from minor language areas.

To solve this problem, the Commission proposes the introduction of specific support designed to secure for the Swedish reading public a regular and good supply of contemporary serious foreign literature in Swedish translation. Only titles whose original editions were published less than 20 years ago should be eligible for this support, which should be awarded by a special committee made up of persons with a manifest knowledge of the subject. This committee should operate independently within the framework dictated by its allocation. There should be a steady turnover of membership in order to guarantee breadth of judgment. The support should be given the form of a production grant payable post facto once every year following application by the publishers.

The Commission would recommend the award of production grants post facto for some 60 titles during an initial period. To this must be added the support also proposed for translations of the classics, which can be said to take the form ofa post facto equalization oflosses and to represent both an inducement and a reward for quality publishing.

When awarding production grants, the committee should take into account the quality of the translations. lt should therefore be enabled to

engage language institutions or other experts for examination purposes on an ad hoc basis.

The quid pro quo required in this case would consist in the publishers placing 500 copies at the disposal of the state. At this juncture a title is no longer a novelty, so that there seems no cause for presentation copies being sent to the book trade and public libraries. On the other hand the county libraries should be given 500 copies to even out regional differences in book resources and to ensure that the literature concerned is sufficiently available through the libraries.

The cost of the proposed support for 60 titles is estimated at Skr. 870,000. To this must be added the joint binding and distribution costs of the 30,000 copies for the county libraries, which are estimated at Skr. 150,000. The administrative overheads of the committee are estimated at a maximum of Skr. 30,000. Thus the total cost of this support to the state would be Skr. 1 ,050,000.

Classical publications Production support The investigations conducted by the Commission have revealed the severe shortage of copies of Swedish and foreign classics. This applies both to classics in the true sense of the term and to what is termed generally acclaimed literature from our own century. The situation seems to be worsening year by year. This cannot be accepted. It is a self-evident and urgent task of society to preserve and revive the literature of the past. The Commission therefore proposes the introduction of a special support scheme to promote the publication and storage of Swedish and foreign classics and of generally acclaimed Swedish and foreign literature of the twentieth century for children and adults. Only titles whose original versions appeared 20 or more years ago should be eligible for this support.

Support for the publication of classics should also be distributed by a special committee made up of experts on the subject and with a regular turnover of membership.

This support should take the form of an advance production grant and should be made subject to certain conditions regarding price and stock maintenance. Between Skr. 10—15 (depending on size) should be a suitable price level for an ordinary publication title.

Applications to the committee for production grants should be accompanied by exact estimates. But the committee must also be at liberty to take initiatives of its own or to act on initiatives from other sources besides publishers. In this connection the committee can employ an ordinary tendering procedure whereby it announces that it wishes a particular work to be published, at the same time specifying its conditions with regard to price, edition, design and stock maintenance, whereupon the commission is awarded to the applicant putting in the most favourable tender. The size of production grants must be computed in such a way as to attain the two principal aims of support for classical

The Commission proposes that Skr. 1 million be allocated for produc- tion grants, which should make it possible for about 50 classics to be published every year on the terms indicated above. The Commission feels that roughly one-third of the support should be devoted to the publica- tion of Swedish classics and the remainder to foreign classics.

Special demands of quality can be made of translations of the classics. This presupposes among other things that translators are properly paid for their work, which is often not the case at present.

The publishers receiving support are in return to place 1,250 copies of each title supported at the disposal of the state. These copies will then be distributed to public libraries and the book trade in the same way as new Swedish literature. The cost of distributing 40,000 copies to the public libraries is estimated at the same number of kronor. The joint binding costs of the 25,000 volumes for the county libraries are estimated at Skr. 125,000. To these must be added the committee's administrative over— heads of Skr. 30,000. Thus the total cost of the support given to the- publication of classical works of literature would be approximately Skr. 1.2 million.

Stockpiling support

Studies of the book trade undertaken by the Commission have revealed that the insufficiency of the available repertoire of classical works is due not only to a decline in new editions but also to individual titles outside the serial publications being sold out or having disappeared in other ways from existing stocks.

The Commission finds that there is a great need for active measures to encourage the maintenance of stocks of literature of lasting value. The simplest and most effective course would seem to be for a support scheme to be introduced whereby a certain amount is paid for each copy kept in stock. The sum of 10 öre per stored copy can be said to be appropriate.

In the light of the Commission's studies of the trade, the number of classics eligible for support can be estimated at approximately 1,000.

All classics and ”generally acknowledged titles” at present published and having originally appeared more than 20 years ago should be made eligible for this support.

Average stocks of the 1,000 titles could be estimated at approximately 2,000 copies per title. The cost of the support scheme can in this case be estimated at l,000x2,000x0.10 = Skr. 200,000. The Commission regards this amount as an appropriate first year's allocation for stock main- tenance of classics etc. This allocation should be administered and distributed by the classics committee mentioned-above. Applications for support are to be sent by publishers to the committee once every year.

The total cost of support for the classics on the lines proposed by the Commission would be approximately Skr. 1.4 million, comprising Skr. 1.2 million in production support and Skr.0.2 million in stock maintenance support.

Non—fiction

The importance of the book as a source of knowledge and information is self-evident and has been vigorously asserted in the chapter presenting the Commissions goals. But the main emphasis of the Commission”s inquiries and proposals has been on literature. This is solely due to the different circumstances surrounding the publication of literature and non-fiction respectively.

Publications of non-fiction have more than doubled over the past twenty years. During the past five years an average of some 5,500 non-fiction titles have been published annually, an impressive figure both in absolute terms and by international standards.

Of course, this is not to say that all categories of non-fiction are expanding. There are patent deficiencies e.g. in the publication of more advanced essays and translations of certain standard international works to which reference is frequently made in the course of Swedish and international debates.

The Commission sees no need for the introduction of general state support for the publication of non—fiction.

On the other hand the Commission would propose the introduction of direct state support to cater for the manifest need of translations of major standard international works of general interest in various sectors. This support should be distributed by special experts who are successive- ly replaced. The support should take the form ofan advance production grant and should be subject to certain conditions above all concerning the maintenance of stocks but also concerning prices, on the lines described in the previous section with regard to the publication of classical works of literature. Here too the experts should be enabled to work both on the basis of applications and on their own initiative. The Commission proposes that Skr. 400,000 be appropriated for this form of support, which should make it possible for some 20 works of the kind in question to be published each year.

The publishers receiving support are in return to place 1,250 copies at the disposal of the state. These copies will then be forwarded to libraries and bookshops in the manner described previously. The cost of distribu- ting l6,000 volumes to public libraries is estimated at Skr. 16,000. The joint binding of the 10,000 volumes destined for the county libraries is estimated to cost Skr. 50,000. To this must be added Skr. 15,000 in administration overheads. Thus the total cost of this support will be approximately Skr.480,000.

Literature for children and young persons

Reading interest and the ability to read with discernment are established during childhood. Lack of books in childhood environments and neglect of early reading instruction can permanently cut off the individual from access to literature. Inferior, superficial picture books and mass produced series of books for children and young persons are liable to have a one-sided effect on childrens reading and inhibit the development of

their literary taste. A counterweight of quality literature must be created here and this should be made more readily available for purchasing and borrowing and on a joint basis by schools and libraries. The Commission returns to consider the latter problem in section 10.5.1.

As is shown in section 4.1.3, the publication of books for children and young persons has expanded rapidly during the past decade. The Commissions study of the trade also shows that this was the only sector with a reasonable overall profitability level. Accordingly there is no financial cause for any general support for this branch of publishing. On the other hand there is a great need to guarantee a good and steady publication and distribution of high quality literature for children and young persons, both original works and translations. This is essential if we are to achieve the aim of creating good reading habits and a critical view of pulp literature.

The Commission adheres firmly to its principle of not awarding advance support on a selective basis to new and previously unpublished Swedish literature. Instead a scheme of post facto production support is proposed with a view to encouraging the publication of high quality books for children and young persons. This support should be distributed by a committee made up of persons with a manifest knowledge of the sector and successively replaced to guarantee breadth of judgment. Like the other committees proposed, this committee is to operate indepen- dently within the bounds dictated by its allocation.

The Commission realizes that opinions may differ concerning the proposal of selective support, but we feel that general support is not economically justifiable at present and also that it would be liable to fall into disrepute as a result of favouring sub-standard as well as quality literature. The intention is for 1,500 copies of each title qualifying for support to be distributed primarily to institutions etc. frequented by children.

Although the Commission does not advocate general support, a sufficient number of titles should be included to render the problem less delicate. The Commission proposes that 100 titles be awarded post facto production support. This support should be awarded both to original Swedish works and to translations. A certain quota should be set aside each year for artistically illustrated childrens books. Support on the scale proposed would cover approximately one-third of the books published in this sector apart from mass—produced sub-standard works.

The application to this publishing sector of the sheet royalty model proposed elsewhere is surrounded by formidable difficulties. The Com- mission therefore proposes that production support be paid at a rate of 50 per cent of the price of the book, in other words that a certain number of copies _ 1,500 — be purchased for aid purposes after publication and at a discount of 50 per cent. This discount rate is justified by the large number of copies and by purchases being made after publication, when the book has completed its normal sales period.

To eliminate any incitement to increase prices, the Commission proposes the introduction of a maximum aid limit. The average price of the Library Service Agencys quality selection is at present in the region

of Skr. 15. The Commission proposes that state production support be subject to a maximum limit of Skr.8 per copy.

The average price of the titles eligible for support is probably in the region of Skr. 15. The state pays on average Skr.7:50 per copy. The total cost of this support is estimated at Skr. 1,63 5,000.

The committee should also be asked, should the need arise, to make preparations for the introduction of stock maintenance support corre- sponding to that proposed above for classical literature.

Entrepreneurial structure in the publishing sector

As is shown in section 4.2, there is a heavy concentration of enterprise in several important categories of publishing. If developments were to reach the pitch of a small number of people determining practically all publication in important fields, this could pose a serious threat to the diversity of book publication and to literary development. ln drawing up its proposals for production support, the Commission has therefore taken account of the problems of enterpreneurial concentration.

The Commission also feels that direct state action must be taken to guarantee a broad participation in publishing decisions.

The Commission therefore proposes that a state fund be set up to support the establishment of new publishing enterprises and to improve the circumstances of small and medium sized firms. In the course of its work this fund should observe the need for different types of publishing enterprises and should moreover encourage the establishment of regional publishers with a view to counteracting the concentration of publishing activities in Stockholm.

The fund should also promote facilities for the private publication of books at cost price. The Commission finds it a worth while aim for many people to be enabled to publish their work in book form without incurring heavy expenditure. Subsidized services in certain respects — e.g. a grant paying the rent for premises and covering part of the wage costs of an employee — helping a writer to convert a manuscript into a book do not imply any unacceptable costs.

The fund should also take into account the special publishing prob- lems of linguistic minorities.

First and foremost the activities of the fund should focus on financial loans. The fund should be able to invest in projects entailing a considerable assumption of risk. Terms of amortization and interest could be made extremely favourable. The Commission has bargained for loans totalling Skr. 3 million, in which case the deficit should not exceed Skr. 200,000. Applications for loans should be decided by a special fund committee.

Foreign influence on Swedish publishing is at present very limited, but the Commission feels that the Government Commission recently set up on the subject of foreign take—overs of Swedish enterprises (1973117) should consider matters connected with foreign influence in different media sections, the book sector included, and that a special study should

be made of the feasibility of legislation to limit the ability of foreign interests to influence Swedish book publishing policy.

10.3 Libraries 10.3.1 General

The sociological surveys undertaken in conjunction with the Commis- sion's library experiments, the library experiments themselves and ana- lyses of the same together with available statistics reveal that public libraries are becoming more important year by year where the distribu- tion of literature is concerned.

Moreover libraries have come to occupy a central position in local cultural life generally. The Cultural Council refers among other things to the increasing responsibilities assumed by local libraries in connection with general cultural arrangements.

The part already played by the public libraries is such that a definition is urgently needed of the demands that can be placed on an efficient library organization. A library must be accessible in a purely external sense (decentralized organization, adequate hours of opening, catchment activities, simple routines). Book loans must be free of charge. The supply of books must have breadth, quality and a composition matching the interests of the population. There must be effective co-operation between libraries so that one library can borrow from another books which it does not have on its own shelves. Library activities must include a high proportion of general cultural activities.

Despite their high average standard, public libraries by no means always satisfy the requirements thus defined. Standards are very uneven, book resources inadequate, and large population groups are excluded from library activities. In connection with the measures of support discussed in chapter 6, the Commission presents proposals aimed at an equalization and improvement of standards.

In chapter 6 an exhaustive account is given of the discussion that has taken place on the subject of legislation in the library sector. The Commission is not prepared to propose any legislation that would be binding on local authorities.

However, the Government must establish what the goals of public library activities are to be and who is to be responsible for the planning of those activities at different levels. This can be effected by means of certain additions to the proclamation at present governing state support to county libraries and county cultural centres.

Should the unevenness of library standards as between different localities continue for any length of time, or if developments in the library sector should take a different turn form what is at present the case — e.g. if local authorities, contrary to all expectation and to the intentions of the national Government, were to impose charges for

certain library amenities — there will be cause to reconsider the matter of legislation in the library sector.

10.3.3. Support for municipal libraries

Two questions predominate. One of these is connected with the uneven- ness of standards as between different libraries and different municipali- ties (local authorities), the second with extra-mural library activities, above all with library activities in factories and other work places. There are a number of other measures requiring the attention of public libraries, but it should be possible for these measures to be taken without any special support out of goverment funds.

Three lines of national policy are conceivable with a view to the equalization of standards. Firtsly, increased information, guidance and example can all serve to encourage local authorities to redouble their efforts in the library sector. Secondly, selective Government support can be awarded for the improvement and equipment of sub-standard libra- ries. Thirdly, the county libraries can be given the resources and opportunities to enable them , at least on a temporary basis 4 to take over responsibility for book supplies in parts of a county where the local authorities concerned lack the means to organize proper activities on their own.

Central information is covered in 10.3.6, county library activities in 10.3.4.

A reinforcement of existing grants for spot measures in local libraries is proposed by the Commission with a view to the improvement and equipment of sub-standard libraries. These grants are intended to enable municipalities incorporating large thinly populated areas and with rela- tively poor finances to acquire travelling libraries and also to facilitate a general refurbishing of libraries in municipalities where library organiza- tion is weak. Grants for travelling libraries are estimated at Skr. 18.75 million, to be disbursed at a rate of Skr. 3.75 million annually over a five—year period. Improvement grants — which it is proposed should not exceed Skr. 100,000 per library — are estimated at Skr. 2 million annually over a ten-year period.

The Commission advocates a further form of selective support for local libraries. The Commissions library experiments have clearly demon- strated the need for libraries to maintain extra-mura] lending activities. Above all lending activities at factories and other work places have proved an effective means of reaching groups which for various reasons have not had dealings with public libraries before. Support will be needed over a period of several years to enable the municipalities to initiate library activities at work places on any considerable scale. This support should be aimed at bringing down the initial expenditure incurred by the libraries and should be payable for up to three consecutive years.

The Commission proposes that grants for work place library activities be payable at a maximum of Skr. 5,000 per lending place and year. In order to be eligible for a grant, a work place should normally employ at least 100 persons, in exceptional cases fewer than that number. Expendi-

ture during the first year is expected to be limited to Skr.l million, rising thereafter to Skr. 4.5 million during the third year. Financial require- ments are then expected to remain constant during the succeeding years until the main content of the reform has been implemented.

The general cultural activities of municipal libraries should for pur- poses of support be treated on a level with similar activities sponsored by other institutions.

A review should be undertaken of existing regulations governing state support to local authorities in connection with the construction, rebuild— ing and furnishing of library premises.

10.3.4. Support for county libraries

The ad hoc support which can be given by the state to public library activities ought in the Commission”s view to be concentrated mainly on the county libraries.

The county libraries should be given the task of supervising literature amenities in their counties. In connection with this supervisory function, a county library should be empowered to conclude an agreement with a municipality wishing to be temporarily relieved of its book supply function in greater or smaller portions of a locality.

The application of the literature support model proposed by the Commission presupposes the co—operation of the county libraries. Im- portance is also attached to the co-ordination and communication by these libraries of information to the general public in each county concerning literature and libraries.

Obviously the financial resources of the county libraries will have to be improved if they are to be able to undertake the new and increased tasks thus envisaged. The Commission shares the view expressed at municipal level that county activities ought in principles to be financed by county councils and the national Government. As regards the division of costs between state and county councils, it seems appropriate for the state alone to bear the cost of the Commissionls proposals concerning the supervision of library developments in the counties, the supply of literature to linguistic minorities, information about literature and libraries and the distribution of the books which according to the proposed model of support for literature are to be supplied to local libraries via the county libraries. Consideration should also be given to the Commission*s proposal that postage on books etc. being returned by borrowers should be charged to county libraries and county centres by means e.g. of postage prepayment.

According to the Commission”s estimates, personnel increases must be made at each county library corresponding to three appointments (two for library staff and one for clerical assistance). One of the librarian appointments thus proposed should be concerned with activities for children and young persons. The cost involved can be estimated at roughly Skr. 140,000 per library, to which must be added expenditure in connection with information activities and the postage costs of inter- urban lending activities, estimated at Skr.40,000 per library.

A further Skr. 400,000 should be placed at the disposal of the central national body for special grants to county libraries undertaking by agreement with particular municipalities to help in supplying books to certain areas.

The Commission assumes that diocesan and rural libraries will be placed under municipal control. This will entail a total expenditure of Skr.4,62 million.

10.3.5. Support for lending centres

Existing grants should be increased by Skr.0.3 million so as to avoid a deterioration of service standards.

10.3.6 Supervisory authority The Commission seconds the Cultural Council's proposal that public library affairs in future be placed under the jurisdiction of the proposed new Cultural Council. The functions of this council ought primarily to be of an advisory nature, but it should also assume the function of supervisory authority for county libraries, lending centres and other state-financed public library activities which are at present the responsi- bility of the National Board of Education. The tasks of the new countil should also include the distribution of Government funds allocated for public library purposes and the organization of experimental activities to the extent permitted by available resources.

The Commission wishes to underline the importance of the unit of the council covering library affairs being given sufficient resources for guidance of and information to individual libraries. It is also important for this unit to be given resources for central measures for the promotion of public library activities, including experimental activities at municipal or county libraries.

The tasks of the Library Service Agency are expected to increase in connection with the distribution of the books which according to the proposed model of support to literature are to be supplied to the libraries and also in connection with purchases ofliterature for immigrants.

In view of the paramount influence of joint binding activities on book purchases by libraries, there would seem to be cause for the enterprise to give outside instances the opportunity of greater insight into joint binding services.

A. Grants to municipal libraries

Travelling libraries Skr. 3.75 million Improvement grants Skr. 2 million Work place libraries Skr.4.5 million Skr. 10.25 million B. Grants to county libraries Skr. 4.62 million C. Grants to lending centres Skr. 0.30 million

Total Skr. 15.17 million

It is proposed that the grant for work place libraries be successively raised from Skr. ] to 4.5 million, Given increased work place lending aid, the increase in annual expenditure on aid to libraries will be upwards of Skr.15 million.

To this must be added the grant of Skr. 12 million proposed by the Commission in Chapter 8 towards books for immigrants, payable over a period of five years at Skr.2.4 million per annum, Skr. 1.86 million of this amount going to the county libraries and Skr.0.54 million to the lending centres.

Annual state expenditure on public library activities in the event of the Commissions proposals being accepted — excluding library costs within the armed forces and criminal welfare — would be approximately Skr. 17.5 million for the first year and Skr. 21 million per annum following the expansion of work place lending aid. To this must also be added a non-recurrent grant towards books for immigrants.

10.4 Commercial book supply 10.4.1 General

The ownership of books permits a recurrent contact independent of time which is not possible with borrowing. Reading can also be more active — the owner of a book is free to make notes in it. One great advantage of ownership is that children and young persons come naturally into contact with literature and are encouraged to read if there are books in their homes.

The Commission therefore considered that it isjustifiable for the state and local authorities to try to promote the sale of quality literature.

10.4.2. The specialist book trade The subscription book trade

The subscription book trade is the only sales channel offering a wide range of quality literature, generally combined with a good standard of service. The conditions for the maintenance and development of the subscription book trade must therefore be improved.

It should be noted that many large conurbations do not have (and

never have had) a full-range bookshop. Many suburbs have no bookshop at all. Consequently a large proportion of the country's population have difficulty in getting in touch with the book trade.

The Commission realizes that it would be unrealistic to aim at a full-range bookshop for every urban area. But there ought to be at least one such bookshop in the central town of each prospective municipal region. Facilities for the purchase of quality literature should also be provided in all large suburban areas.

However, general financial support for the book trade is not to be recommended. As is made clear in section 5.4.2, profitability varies from one bookshop to another. Many bookshops earn their owners a good profit. General financial support is therefore not justifiable. Nor is it certain that everybody who could do with support should receive it. One might mention that the Government Commission on thinly populated areas found that there were insuperable difficulties involved in direct operational support to such a fundamental branch of distribution as grocery stores in thinly populated areas.

Nor does the book trade itself desire direct state subsidies of a general nature. This has been made clear in a variety of connections by individual booksellers and by the Swedish Booksellers* Association.

Certain bookshops may need support, however, but each individual case must be decided on its own merits. The obvious course would be for the municipalities to take such decisions and award support where appropriate.

Thus the municipalities should assume responsibility for ensuring that the sale of literature functions satisfacorily for the benefit of their inhabitants. Various alternatives are then conceivable. The municipality can subsidize an existing bookshop insofar as this is necessary. It can use suitable means to encourage the establishment ofa new bookshop. But in many places developments are likely to be such that the municipalities are forced to run sales activities themselves.

At the same time as commercial book sales in individual areas should be a municipal concern, the Commission feels that certain contributions should be made by the state. Two such contributions are proposed. One of these is for bookshops to receive certain books free of charge. The other implies state participation in a credit fund aimed at promoting the further development of the book trade.

The free copies mentioned here form part of the literature support model described earlier. Thus each subscription bookshop would in principle receive one copy of each title qualifying for state support. The Commission does not feel that this form of support can have any appreciable effect on the profitability of the book trade, but it may give relief to certain bookshops in financial straits. The net amount of support can be estimated at a maximum of some Skr. 9.000 per bookshop, assuming that all books are sold at their full prices: on this account the actual amount of support received will probably be far less.

One important argument in favour of this form of support is that it encourages and facilitates a wide selection. This is an important effect at a time when the tendency — particularly among smaller bookshops — is

An improvement of credit facilities in the book trade is very much a concern of the trade itself. The Swedish Publishers, Association has far-reaching plans for the establishment of a finance institute with an estimated total lending capacity of Skr. 9 million. Interest and amortiza— tion terms will conform to customary practices. The money lent will be applied to the establishment of new businesses, acquisitions of existing bookshops, rebuilding etc.

Credit facilities will be regulated by publishers and banks. Decisions will in principle be determined by considerations of profitability. The credit facilities thus created will be welcome, but at the same time the Commission feels that there is social justification for credit which is not based solely on considerations of business economics. The Commission therefore proposes that certain measures be taken by the state to alter the conditions on which loans are granted.

These measures on the part of the state should be accompanied by changes in the scope and terms of credit activities. As stated above, the plans entertained by the Swedish Publishers, Association envisage loans totalling approximately Skr. 9 million. The Commission considers that an increase of this amount is justified. Credit terms should be improved with regard to both interest rates and amortization.

There seems no reason for credit facilities to be reserved for the subscription book trade. Class B bookshops are also recommended below as recipients of such aid. Other businesses selling or intending to sell qualified literature should also be eligible. One conceivable group is the municipalities, particularly those with no bookshop or with poor fi- nances. Consideration should also be given to the possibility of loans to the serious second hand book trade in this connection.

The nature of the collaboration between state and trade through the medium of a credit institute should be made the subject of negotiations between the parties concerned.

The class B book trade

For the same reasons as have already been stated with reference to the subscription book trade, the municipalities should assume responsibility for the further development of the class B book trade. It is of course particularly important for direct or indirect support to be given to a bookshop which is the only one in its area.

The Commission proposes that the state support advocated for the subscription book trade also be extended to the class B book trade. The present day situation and future prospects of the class B book trade appear to be worse than those of the rest of the trade, so that support is no less necessary here. Although the range of these bookshops is limited and although one could point to other deficiencies, it should be borne in mind that very often the only possible alternative is the complete predominance of the Pressbyrån news stall range.

There is no call for special rules applying to the class B book trade where the fund and credit facilities from the same are concerned.

Certain special regulations may be needed with regard to free copies of state aided titles.

10.4.3 Pressbyrån news stalls and the literature of the mass market

There are about 60.000 news stalls and kiosks throughout the country selling goods of one kind or another. The selection of books sponsored by the Pressbyrån organization reaches roughly one in every four of these establishments. Here then is an excellent opportunity of distributing quality literature to a wide circle of readership. Instead the Pressbyrån organization has become the countryls foremost distributor of sub- standard literature. This is borne out by the Commission”s researches. Serious criticism has been levelled at the Pressbyrån organization from several quarters.

Pressbyrån cannot deny its services to producers of newspapers, periodicals or books on grounds of quality if it is to retain its status as a neutral Wholesaler and distributor.

The Commission finds that Pressbyrån has shown little or no interest in adding quality books to its traditional distribution and tackling the problems which this would imply.

The reasons for the poor standing of quality literature in the Pressbyrån distribution network are also to be found in the publishing business. Lack of co-operation and lack of profit incentive appear to have constituted the main obstacles.

The Commission therefore proposes the establishment of a mass marketing publishing firm of the kind described in greater detail in section 5.6.4: 26 literary titles are to be published each year for adults and the same number for children, e.g. in two separate series. These titles, which it is presumed will have been published previously in another form, are not to cost more than Skr. 5. The prices of the books for children and young persons may possibly be made lower still, because the rival news stall literature is very cheap. Both Swedish and foreign literature should be published and both classical and contemporary authors should be represented.

A publishing range of this kind could provide a powerful alternative to the existing Pressbyrån stock in trade.

The two mass market series should be seen as an initial experiment. If they are successful, series of more advanced literature should also be included.

The Commission”s estimates indicate a subsidy requirement of ap— proximately Skr. 900.000 for the above mentioned mass market series during an initial period. This estimate is based among other things on the production of 30.000 copies of works for adults with 20.000 copies of each title being sold. If instead the figures were to be 60.000 and 45.000 copies respectively, no subsidies would be needed.

Discussions should be started as soon as possible between the state and other interested parties — the Swedish Publishers” Association, the popular education associations and the Union of Swedish Authors. Assuming it can meet the standards set, the trade should be given the

opportunity of running the mass market publishing enterprise on its own. If this is not possible, a special publishing house should be established with the state, the Swedish Publishers” Association and the popular education associations as joint owners. The manner in which an enter- prise of this kind is to be formed and run should only be determined following negotiations between the interested parties mentioned above.

10.4.4. Mail order sales

Even with a substantial improvement in its conditions, the specialist book trade cannot be expected to cover the entire country. On the other hand the Pressbyrån organization, which already has this coverage, will continue to display inevitable deficiencies of service and range even following the presumed improvements to its book supply service. Thus the prime objective of the Commission, viz. for everybody regardless of their locality of residence to be given the opportunity of acquiring all quality literature, cannot be realized through these two Channels.

Book sales via public libraries could be a viable alternative for the future. The relaxation of regulations concerning municipal powers and the abolition of the monopoly of the book trade following the introduc- tion of free prices in 1970 should offer the municipalities a genuine opportunity of sponsoring the sale of books.

The Commission proposes that state-aided experiments be started with mail order book selling. The Commission does not regard mail order sales as an equal alternative to sales via the specialist book trade. On the other hand the introduction of a channel of this kind would provide facilities for the purchase of books in parts of the country which today do not have satisfactory commercial facilities of this kind. The success of mail order sales appears conditional on their being based on a wide range of books, on information being readily available and on facilities being available on people,s doorsteps.

Information material and order forms should be distributed via public libraries and post Offices (some 5.000 premises altogether).

The Commission feels it is a logical development for libraries to offer their visitors a choice between buying and borrowing. However, these activities should not be confined to library premises.

The mail order service should follow the extra-mural lending activities of public libraries. In future work place loans will probably come to constitute an important part of these activities. The Commission pro- poses that the sale of books also be sponsored in this connection. Ventures of this kind could also be run without the participation of public libraries — in which case they could well be sponsored by the popular education movement.

Ordering facilities should not be tied down to institutions: it should be possible for order forms to be distributed to private homes.

The Commission feels that the consumer price of mail order purchases should be the same as that of bookshop purchases and should include postage on the consignment. Prepaid order forms with a printed address should also be made available to consumers.

Two very different information catalogues should be provided: one containing an exhaustive list of the books offered and another with a smaller number of titles but with a more comprehensive presentation of each title.

If each ”sales point” could sell one book a week this would give an annual sale of 250.000 copies.

The responsibility for activities being launched should rest with the state. No elaborate organization is necessary. Nearly all the tasks involved could be entrusted to existing bodies, thus limiting fixed costs con- siderably.

The aim should be for activities to become self-financing after a time, though subsidies may be needed during an introductory period.

According to the Commission secretariat, some Skr. 0.5 million in subsidies will be needed during the initial year. However, the Commission would emphasize that an exact amount can only be established following careful estimates and negotiations with the trade and wholesalers.

Seelig & Co. are the wholesalers catering for the specialist book trade. Section 4.3.2 includes a catalogue of the conditions which have to be satisfied to enable small and newly established publishers to compete with large publishing firms. This catalogue shows quite clearly that Seelig & Co. occupy a key position in such matters. Small publishers can purchase services such as storage, distribution and even active sales work at bookshops. Again smaller publishers have been able to make joint offers to the book trade via Seelig. The account in section 5.3.1 shows that Seelig plays a similar important part where small subscription bookshops are concerned.

The Commission feels that the part played by Seelig in this context is extremely important and that restrictions of such services are a serious occurrence, whether they be due to actions taken by the large publishing firms or by Seelig themselves. A particularly close watch should therefore be keept on developments in this sector.

The annual cost of state participation in the credit fund mentioned above is hard to gauge, for it would depend on the scale of interest subsidies and the assumption of risk. Since we have recommended great generosity in both respects, we have estimated the state contribution needed to balance deficits at Skr.0.5 million.

We have estimated the annual loss on the proposed mass market publishing enterprise at Skr. 900.000, while the support needed for experimental mail order activities during an initial year can be put at Skr. 500.000.

Altogether, then, the Commissionls proposals would mean ap- proximately Skr. 1.9 million per annum in direct support to the book

trade. To this must be added the subsidy received by the specialist book trade in the form of free copies. These free copies would correspond to purchasing costs of approximately Skr.4 million.

10.5 Promotion of reading

The proposals for the support of literature presented by the Commission above are designed in such a way that they can be expected to be an effective means of encouraging reading.

In the course of the current debate, proposals have been made among other things for book propaganda in general terms. The Commission has considered this question but is of the opinion that long-term specific measures of the type here proposed would have more definite results.

10.5.1. Schools

In the chapter setting out its goals, the Commission has referred to the great importance which must be attributed to schools in the matter of arousing and maintaining popular interest in the reading of worth-while literature. The Commission has therefore summoned a special group of experts to carry out a survey of the conditions of the reading of literature at different levels throughout the school system.

The Commission is not qualified to pronounce any opinion on the detailed proposals put forward by the group of experts e.g. concerning educational, organizational and curricular matters, but it is assumed that these proposals will be given due consideration by those responsible for shaping the future development of the school systern, particularly where Swedish is concerned. The Commission would particularly stress the importance of schools providing systematic and individualized reading instruction.

The commission would call particular attention to the importance attached by the group of experts to young persons being given generous access to books. As is shown in Chapter 7, great importance must be attached to school libraries in this context.

It follows that, in order for schools to be able effectively to stimulate the free reading of literature, their book collections must be accessible all day, there must be a diversity and abundance of literature and lending activities must be intensified. The Commission proposes that the Na- tional Board of Education be commissioned to draw up regulations ofa kind calculated to realize the above specified objectives for school libraries. This in turn presupposes among other things that school library activities are given adequate financial resources.

Systematic co-operation is needed at all levels between schools and public libraries so that children and young persons are continuously encouraged to read good books. It is particularly important for nursery schools and public libraries to co-operate well, so that children of pre-school age acquire good and natural contacts with quality literature from the very outset.

There is one sector, namely poetry reading, in which the Commission

feels that special measures for the encouragement of reading should be *taken by schools. The Commission proposes that the National Board of Education be given a special allocation of Skr. 100.000 for the promotion of the understanding and reading of poetry and that the Board also be instructed to provide schools with information on the availability of this allocation.

10.5.2 The Swedish Institute for Children's Books

In the report entitled ”Literature in Schools” (SOU 197321) mentioned previously, the Commission's special group of experts on literature for children and young persons has stated its views concerning the Institute for Children*s Books and submitted proposals regarding a reform of the organization and activities of that Institute.

The group of experts proposes the conversion of the Institute into a state foundation with a number of sponsors representing authorities and associations concerned with literature for children and young persons. The new form of organization should be a condition for an increased assumption by the state of responsibility for the future of the Institute. In the opinion of the group, the implementation of this proposal would constitute the best possible guarantee of a continuation of the Institute”s activities and would at the same time would create facilities for that expansion and improvement of the Institutels activities which now appears to be essential.

The cost of the proposed reform represents an increase of Skr.353.000 in state expenditure as compared with the grants allocated to the Institute for the budget year 1972/73.

The Literature Commission seconds the proposals of the group of experts for a reform of the Swedish Institute for Children”s Books and its activities and with certain additions would adopt these proposals as its own.

According to the Commission”s instructions, ”the assessment of support for literature of cultural worth for children and young persons should not be confined to books but should also include other forms of literature catering for children and young persons, e.g. the publication of comics which can be regarded as of cultural value and which promote good reading habits”. The Commission considers that experimental activities are needed in this sector. The lack of a quality production of word and picture stories in a low—price comic form is obvious to anybody who has studied the existing range.

Experimental activities in this sector should therefore include direct collaboration by artists and writers. This collaboration can assume a variety of forms which it should be possible to plan through the Swedish Institute for Children”s Books, provided the Institute is given the organization proposed above. The Swedish Institute for Children's Books should therefore be commissioned to draw up a detailed plan for these activities. It is suggested that the Institute be given a budget of Skr. 100.000 for this purpose.

Radio and television

The discussion which has taken place in recent years concerning various possible means of improving the position of literature in society has often centred on television. Great hopes have been pinned on the ability of this medium, with its enormous impact, to popularize the book as a source of experience and information. However, there would now seem to be widespread disappointment at the neglect which the Swedish Broadcasting Corporation is felt to have been guilty of in this respect.

It seems fair to say that this disappointment — which sometimes also concerns radio broadcasting — is based more on personal value judg- ments and observations than on well-documented data. No penetrating study of the subject has been undertaken. The Commissionls own resources have not been sufficient for such a task. The Commission therefore feels that it would be desirable fo.r some competent institution to study the matter and to analyse the current output of literary information in relation to the demands that can be made of radio and television.

For its own part the Commission finds that the disappointment referred to concerning the Corporation's programme policy in this sector is to a great extent understandable, but would distinguish in this context between the two media radio and television. Radio broadcasting includes more comprehensive activities in this sector, while television — and no great distinction can be observed here between the two channels — seems to confine itself to isolated initiatives. Some much publicized work may be presented now and again in the course of news broadcasts and arts programmes, in which as a rule literature provides a minute proportion of the programme content. There is no day-to-day monitoring of cultural events.

The Commission feels that the current repertoire of literary pro- gramme items in the two television channels does not satisfactorily implement the stipulation of Article 7 of the Agreement between the Corporation and the Government of Sweden that programmes ”shall satisfy, to a reasonable extent, different interests within religion, music, drama, art, literature, science, etc.” The present limited range of programmes cannot be termed reasonable in view of the important part played by literature in society.

The press

The daily press has by tradition played a vital part in the important sector of literary information constituted by book reviews. The position of the daily press in this sector can still be termed paramount, but its activities have diminished in quantity. One important reason for this diminution is of course the discontinuation of a large number of newspapers.

The Commission is alarmed by the diminution of reviewing activities, which also tends to concentrate literary influence in the hands of a small

number of newspapers (= reviewers), at the same time as it entails inferior information and reading stimulus for many people.

Proposals

The Commission has already observed that the literary information, above all in the form of book reviews, provided by our largest mass media is palpably deficient in certain respects. The Commission attaches great importance to the ability of comprehensive reviewing activities to provide a breadth and diversity of stimulating information on newly published literature.

The Commission has considered these matters but does not feel in a position to investigate problems concerning the activities of the mass media, which will presumably be considered by other commissions.

To relieve the shortage of sufficiently comprehensive reviewing activi- ties, the Commission proposes that the Periodicals Board be given an extra allocation specially earmarked for literary information in the form of book reviews. Funds from this allocation should be available to cultural journals, ideological journals and specialist journals for particular projects of literary promotion such as review supplements or extra review editions. The details concerning this support should be left to the Board to decide. The Commission feels that Skr.250.000 would be a suitable amount to set aside for this purpose during an introductory stage.

10.5.4 The adult education associations

If new groups in society are to be won over to the reading of books, direct contact with people in their everyday surroundings is of the utmost importance. From this and other points of view, the discontinua- tion of book sales at work places, especially the so-called popular books, has had negative consequences.

Elsewhere in this report the Commission proposes the initiation by public libraries oflending activities at work places with a view to reviving the links between books and the working environment.

The Commission feels that measures are urgently needed to stimulate the reading promotion activities of the adult education associations and it therefore proposes that they be given annual grants of Skr. 500.000 to this end, this money to be used within the predetermined framework as they themselves see fit. The Commission feels it would be desirable for this money to be applied to experimental catchment activities involving sales of books at work places. Activities of this kind must of course be organized in consultation with the trade unions in order to achieve good contact at work places. In consultation with representatives of the Confederation of Swedish Trade Unions (LO) and the Central Organiza- tion of Salaried Employees (TCO) together with the adult education organizations of these two union bodies (ABF och TBV), the Commis- sion has drawn up guidelines for the organization and finance of book vending at work places. The parties consulted have shown great enthu— siasm for the introduction of activities of this kind, but the Commission

Naturally other voluntary education organizations should also be given the opportunity of participating in these activities.

The principal aim should thus be to revive the link between books and the working environment and so facilitate a wider distribution of readable quality literature. The prospective participants can be ap- proached at work and invited to join a book circle offering them several books (usually 10) to read, of which they need only pay for one, which they then keep.

Since the activities proposed will to a great extent focus on people who for one reason or another are not accustomed to buying books, the Commission proposes a heavy reduction in purchasing costs for the benefit of book circle members. Skr. 10 per book should be an attractive offer, especially as it entitles each member to read an additional nine titles.

The most important function of the Writers” Centre is to act as an agency for the participation of authors in programme activities of various kinds at institutions of various kinds such as libraries, schools, prisons, hospitals etc. The Writers” Centre also initiates and arranges various major and combined events such as cultural days, writers” tours, poetry evenings etc.

It is important for the state to allot the Writers” Centre the agency resources that will enable it to meet the demand for its services. The Commission has found that the activities of the Centre have to all intents and purposes evolved a suitable form so that at present they do not require any reforms or changes. The Commission feels that it is appropriate for these activities to continue to be based on guidance and local initiatives and for the activities initiated by the Centre to be confined to individual major events which in turn provide a stimulus to various local arrangers.

An account is given below of proposals for support to three special sectors, viz. support for the publication of works of reference and support for literary amenities for linguistic minorities and adults with reading disabilities. Expenditure on these forms of literary support is justified in somewhat different terms from those applied to the other proposals put forward by the Commission. Such expenditure should also be related to and balanced against other expenditure within each of the sectors concerned, i.e. education and research expenditure and expenditure on other improvements to the social condition of immigrants and on general cultural amenities for the handicapped. The last two problems have been made the subjects of special chapters.

The three largest Swedish works of reference, Nordisk Familjebok, Svensk Uppslagsbok and Bonniers Lexikon, were sold out at reduced prices in 1973, with the result that only a small number of minor works remain on the Swedish market. No new work of reference on the scale and with the scope of the above three works — now out of print — is to be expected.

The publication of a national encyclopaedia conceived and edited in Sweden is a matter of great public interest. Education, research and — not least # general knowledge in the country are greatly dependent on the availability of a large and reliable work of reference which is also kept up to date. It is the Commission”s opinion that the Government must assume responsibility for this need being met.

The Commission considers it important to facilitate the wide distribu- tion of a Swedish national encyclopaedia. This presupposes a low price, which given the present condition of the publishing trade can only be achieved by dint of heavy subsidization. An overall estimate shows that a price of, say, Skr. 800 for a work comprising twenty volumes of 750 volumes each presupposes a subsidy of approximately Skr. 20 million. Thus allowing for a production period of ten years, an annual subsidy of approximately Skr. 2 million would be needed to bring about the publication of a major Swedish reference work.

The Literature Commission therefore proposes that the Government immediately order a special investigation of the problems connected with the state-subsidized publication of an encyclopaedia. This inquiry should result, possibly after negotiations with interested parties, in proposals concerning the sponsorship of such an enterprise and also in a compari- son of various costing alternatives. The sponsorship chosen should also be capable of managing the publication of other major works of reference such as technical dictionaries, scientific anthologies in various sectors etc., which may be required at a future date.

10.6.2. Literary amenities for linguistic minorities

The problems associated with literary amenities for linguistic minorities are considered in Chapter 8, where as has already been mentioned, proposals are submitted for a non-recurrent improvement of the central book resources of libraries at a cost of Skr. 12 million of the state. For practical reasons, this expenditure may be spread out over a period of3 to 5 years, but decisions concerning these improvements should be taken in a single continuum.

Chapter 9 contains a review of some of the problems associated with literary amenities for adults with reading disabilities.

As previously mentioned, the considerations put forward in this chapter point to an annual increase in allocation requirements of Skr.

l.280.000 compared with 1972/73. This would give a total expenditure of Skr. 3.345.000.

10.7 Sheet music

The instructions given to the Literature Commission have the following to say concerning sheet music: ”The distribution of sheet music can be presumed to encounter some of the same problems as the distribution of certain quality literature. The experts should therefore also raise the question of the distribution of sheet music by means of sales and library activities”.

In considering this question the Commission has endeavoured to utilize models and ideas forming the basis of its design of a support scheme for literature. In doing so the Commission has found that the problems associated with the sale of sheet music are of such a nature that they must in all significant respects be related to conditions within the music sector generally. The general conditions of the literary and musical sectors are so different in nature that the Commission has felt unable to elucidate the problems of the musical sector competently and propose solutions to them

It is also questionable whether questions of production have to be treated conjointly with problems of distribution.

A system of presentation copies of newly published Swedish music at public libraries resembling that proposed for new Swedish literature could probably be considered as a means of promoting the distribution of sheet music. A profitability survey of music publishing must be carried out first so as to establish suitable levels of remuneration. It is possible, however, that stock maintenance support combined with information and mail order services sponsored e.g. by the Foundation for Nationwide Concerts would provide a more flexible and efficient solution to the problems of sheet music distribution. It will be recalled that the Foundation already has a certain responsibility for the production and distribution of recorded music.

The Commission proposes that the Government, acting through the medium of the Council for Theatres and Music, the Foundation for Nationwide Concerts or a specially appointed expert, investigate the special problems associated with the publication and diffusion of sheet mu51c.

10.8 Miscellaneous

The tasks of the Commission also included consideration of ”the best way of organizing certain training facilities for writers and translators and of promoting the translation and diffusion abroad of Swedish literature.”

The Commission has however refrained from putting forward pro- posals regarding special public measures for the training or further training of writers or translators. This must be regarded primarily as a matter for the union organizations of those concerned.

Following the reorganization of the union organizations of our

sponsors subsequent to the compilation of our instructions, the said organizations have acquired far better resources and practical facilities for the suitable consideration of matters under this head.

The issues connected with the distribution of Swedish literature abroad should to all intents and purposes be seen in the context of ordinary relations between publishers and writers on the one hand and foreign publishers on the other. Certain liaison facilities can be provided e.g. by the Swedish Institute. These facilities can be reinforced, in which case they should be particularly aimed at activities designed to establish contacts, grants for the attendance and arrangement of international symposia of writers and translators and so forth.

The Institute should, however, be given better resources. New initia- tives could be taken in this sector. Apart from its work in establishing contacts, the best proposition here would seem to be for the Institute to concentrate on providing regular information of a suitable kind con- cerning new publications in Sweden, the actual publishing decisions being left entirely to those concerned.

10.9 Forms of organization

If the new forms of support for literature proposed by the Commission are approved by the Government, this will imply the inauguration of state activity in a sector where previous experience is lacking. Special care must therefore be taken to provide this new activity with a suitable form of organization.

The problems of this cultural sector differ from those characterising the other spheres for which the Ministry for Education and Cultural Affairs is responsible. Hitherto private enterprise has occupied an overwhelming position in the literary sector and has not been dependent on state support. Allowance must be made for the special realities this has given rise to with regard to finance, copyright and trade practice.

The Commission”s proposals are presented in the form of a discussion of principles. The ultimate design e.g. of the sheet royalty agreement, of mail order organization, of the entrepreneurial structure of the mass market publishing enterprise or the rules governing collaboration be- tween state and book trade within the proposed finance institute cannot be determined until discussions have taken place between those con- cerned.

As stated previously, the Commission proposes that three indepen- dently operating committees be given the task of administering different portions of a future scheme for the support ofliterature. Organizational- ly and administratively these committees should be linked within the body which can be expected to be established as a result of the proposals of the Cultural Council. Certain boards are also proposed as well asjoint bodies together with the book trade for certain business activities.

A secretariat comprising three handling officers and a clerical assistant is needed for the three literary committees (support for new Swedish literature in translation, publication of classical works, literature for children and young persons) and other special experts (support for

non-fiction). The tasks of this secretariat should also include the evaluation of other forms of state support for literature (support for new Swedish literature, the credit funds, the mass market publishing enter- prise, mail order activities) and to observe developments in the literary sector generally. Thus the secretariat would be responsible for the maintenance of necessary publishing statistics and the computation of cost developments etc. so that the effects of state support for literature could be studied and the basis for the assessment of remuneration levels etc. kept up to date.

At present matters concerning state support for public libraries are handled by the Library Section of the National Board of Education. As previously stated, the Commission seconds the Cultural Council's pro- posal that matters concerning public libraries in future be handled by the proposed new Cultural Council.

The Commission feels it is important for the Swedish Institute for Children's Books to be given a reinforced and more diverse governing body which can cover the entire field of interest and act as the Institute”s spokesman in all matters concerning children's literature and cultural amenities for children.

The Commission has deliberately chosen to distribute influence in matters concerning support for literature between a large number of hands. The system of special literary committees and various other auxiliary bodies increases the prospects of these complex issues being competently handled and it also gives a large number of people both insight and influence.

The literary committees and other auxiliary bodies proposed by the Commission will need to co-operate e.g. on matters of budgeting and evaluation, both with each other and with the administration of state support for public libraries. This could be arranged by letting the joint board on literature and libraries proposed by the Cultural Council work in two sections.

10. 10 Implications and cost of the proposals

One of the main objectives of the work ofthe Literature Commission, as was stated in section 3.3, is to give more people better opportunities of reading good literature. In order for this objective to be attained, good literature must be made available in two senses, viz. at the production stage, which means that a sufficient breadth of publishing activities must be guaranteed, and also at the distribution stage, which means that the public must be given ready access to good literature, either through loans or by sale, regardless of where they live.

The Commission is convinced that the implementation of the pro- posals outlined above would be an effective contribution towards the attainment of these ends. The new forms of support for the publication of good literature are designed to guarantee breadth and diversity. The combination of production support with support for the distribution of this literature via both libraries and specialist bookshops is intended to make the products of publishing available to people everywhere in the

country.

To this is added the proposal regarding the institution of a mail order service to enable people to buy quality literature Wherever they live. The establishment of a mass market publishing enterprise issuing quality literature at low prices should moreover provide a powerful alternative to the series of books at present dominating the stock in trade of the Pressbyrån organization of news stalls.

Various measures for the promotion of reading are proposed with a view to winning new groups of society over to the reading of good literature. Thus the proposals regarding support for public libraries are particularly aimed at encouraging public libraries to take their books out into society at large, to organize extra-mural lending facilities of various kinds. If the Commission”s proposals meet with approval, the regional imbalance of library services can be counteracted without resort to legislation.

The Commission”s proposals can be expected to result in a great improvement in the working conditions of writers and translators: writers will find it easier to get their works published and translators will be given greater opportunity of working on quality literature from other countries. The Commission”s proposals will also improve the financial returns for authors.

The Commission”s proposals also give the author a more independent position vis å vis the publishers. lf for instance a construction had been chosen giving the publishers a certain subsidy to be used at their own discretion, no change would have resulted in the relationship between publishers and writers. When support is instead devoted to the actual publication of a manuscript, this increases the ability of the author to choose his own publisher, because no publisher can receive the proposed publication support until he has acquired the manuscript. The design of the publication support scheme should also serve to increase considerably the possibilities of publishing on a co-operative basis by authors them- selves.

Seen from the publishers” point of view, the proposals imply among other things that they can draw up estimates for their books in a completely different manner from the present practice, and this should have favourable effects on their pricing. Publishing support has been designed in such a way that it can be expected to counteract the tendency towards concentration within the publishing trade. Moreover the establishment of a publishers” credit fund should make it easier for new publishing enterprises to be established and so help to maintain the diversity of the publishing world.

If the Commission's meet with approval, it is of fundamental importance for the Government to create facilities for the conduct of an active cultural policy within the literary sector; the proposed reforms of support for literature are capable of development and are also intended to meet future changes in the sector. The construction of the quid pro quo foreseen within the context of publishing support can be seen as a step towards book pricing which is less dependent on the mechanism of the market.

It is the Commissions opinion that the municipalities (i.e. local authorities) should be responsible for catering for the book needs of their inhabitants. This should apply not only to the lending but also to the sale of books. The proposed combination ofmail order sales with local public libraries is among other things to be seen in these terms.

The book trade credit fund, which should also be open to local authorities, is designed to create better opportunities of new establish- ments, expansion and business efficiency in the book trade. The free copies given to the book trade will help to maintain a desirable breadth of selection even in small and medium-size bookshops and will also provide the book trade with a certain economic stimulus.

Finally a survey is given of the annual cost of implementing the Commission”s proposals, together with a summary of the number of support copies within various literary categories and their allocation between different recipients.

Annual cost ofsupport for literature in accordance with the Commission 's proposals, Skr. 1.000

A. Publishing support 11 490 Categories Publishing Overheadse Total supporta

New Swedish literature 5 400b 1 320 6 720 New literature in translation 875 180 1 055 Classics (Swedish and foreign) 1 200C 200 1 400 Non-fiction (foreign) 400 80 480 Literature for children and young

persons (Swedish and foreign) l 125Cl 510 1 635

Total 9 000 2 290 11 290

Grant to publishers, credit fund 200 Notes: 3 In return publishers are to place a total of 767,500 books at the disposal of the state. The marginal cost to the publishers of printing these books can be put at approximately Skr. 1.5 million. However, this does not give a complete picture of costing problems. b The support copies entitle the Swedish authors to a total royalty of approxi- mately Skr. 2.5 million. ln practice, however, the publishers will not have to disburse the whole of this amount because part of it can be deducted on the strength of the guaranteed royalty already paid and not corresponding to normal publishing sales. At a very rough estimate, the authors” share of the publishing support would amount to Skr.2 million. C Of this Skr. 200.000 takes the form of special support for maintaining stocks of existing editions of the classics. d Swedish writers for children and young persons would probably receive about Skr, 125.000 of this amount. e The cost of binding and distributing the books given to the local public libraries.

l Grants to local libraries 10 250 Purchases of travelling libraries (payable for 5 years) 3 750 Improvement grants (payable for 10 years) 2 000 Work place loans (payable for 5—10 years) 4 50013 2 Grants to county libraries 4 620 3 Grants to lending centres 300

Notes: aThe library system will also receive 521.000 of the copies making up the publishers” quid pro quo for production support, together with approximately 70.000 copies towards literary amenities for immigrants. b Skr.1 million will be paid during the first year, Skr. 2.5 million during the second year and Skr.4.5 million thereafter.

C. Commercial book distribution 1 900 Grants to the book trade credit fund 500a

Grants to the mass market publishing enterprise 900 Grants for mail order sales (gradually eliminated) 500

Note: 3 The entire specialist book trade will also receive approximately 250.000 of the copies making up the publishers” quid pro quo for production support. The free copies received by the book trade would correspond to purchasing costs in the region of Skr.4 million.

D. Measures to promote reading 1 300

National Board of Education, poetry reading in schools 100 Swedish Institute for Children”s Books, including

experimental activities 450 Periodicals Board, review grants 250 Adult education associations, work place

reading circles 500

Total A —D 29 860

E. Miscellaneous measures 5 700

Publication of a Swedish encyclopaedia (payable for

10 years) 2 000 Literary amenities for immigrants (payable for 5 years) 2 400 Literary amenities for adults with reading disabilities 1 300 Total 35 560

No. support copies in various literary categories and their allocation between various recipients. No. of titles receiving support.

Categories No. No. support copies titles County Local Subscr. B- Total libraries libraries book book trade trade New Swedish literature 400 200 OOOa 120 000 120 000 60 000 500 000 New literature in translation 60 30 000b — — — 30 000 Classics (Swedish and foreign) 50 25 000 15 000 15 000 7 500 62 500 Non-fiction (foreign) 20 10 000 6 000 6 000 3 000 25 000 Literature for children and young persons (Swedish and foreign) 100 75 000 30 000 30 000 15 000 150 000 Total 630 340 000 171 000 171 000 85 500 767 500 Notes: aOver a five-year period the county libraries and lending centres will also be receiving an average of some 55.000 and 15.000 copies per annum respectively towards literary amenities for immigrants. 5 This support is awarded retrospectively. By this time the titles are no longer new, so that there would seem to be no point in sending presentation copies to local libraries or free copies to the book trade. Cf. supra, p. 470.

Kronologisk förteckning

Orter i regional samverkan. ln. Ortsbundna levnadsvillkor. In. Regionala prognoser i planeringens tjänst. ln. Ortsbundna produktionskostnaden ln. Boken. Litteraturutredningens huvudbetänkan— de. U.

PIPPNr'

Systematisk förteckning

Utbildningsdepartementet

Boken. Litteratu rutred ningens huvudbetänkande. [51

Inrikesdepartementet

Expertgruppen för regional utredningsverksamhet. 1. Orter i regional samverkan. [1]'2. Ortsbundna levnadsvillkor. [2] 3. Regionala prognoser i plane- ringens tjänst. [3] 4. Ortsbundna produktionskost- nader. [4]

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.

. .....W— ___-"a—