SOU 1976:33

Musiken - människan - samhället : musikutbildning i framtidsperspektiv : principbetänkande

Till Statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet

Kungl Maj:t bemyndigade 1970-04-10 chefen för utbildningsdepartementet att tillsätta en organisationskommitté med uppgift att utföra det planeringsar- bete som fordras för en reform av den högre musikutbildningen.

Med stöd av detta bemyndigande tillkallades 1970-04-11 tio ledamöter med generaldirektören Ingmar Wetterblad som ordförande och rektorn Gun- nar Sjöström som sekreterare. Kommittén avlämnade 1971-11-16 betän- kandet Ny högre utbildning av kyrkomusiker (DsU 197115) och 1973-12-13 betänkandet Musikundervisning (DsU 1973119).

Genom regeringsbeslut gavs utredningsarbetet fr. o. m. 1974-10-01 en ny inriktning med hänsyn till de då fastlagda målen för den statliga kultur- politiken. Med anledning härav fick organisationskommittén en ändrad sam- mansättning. Till ledamöter i denna OMUS 74 förordnades studie- sekreteraren Sigfrid Andersson, musikdirektören Carl-Axel Dominique, sångerskan Dorothy Irving, lektorn Bertil Hansson, studieombudsmannen Fritz Karlsson och rektorn Karl-Herman Tapper. Åt Tapper gavs uppdraget att vara kommitténs ordförande och att på heltid leda dess arbete. Flertalet av de tidigare kommittéledamötema engagerades som experter åt kommit- tén.

I bilaga 2 redovisas samtliga experter som medverkat i arbetet med fö- religgande betänkande liksom kommitténs olika sammansättningar fr. o. m. 1970.

Till sekreterare förordnades utbildningsledaren Nils-Olov Halling fr. 0. m. 1972-07-01 och till biträdande sekreterare filosofie kandidaten Berit Ozolins fr.o.m. 1971-07-01. Inom kansliet har vidare tjänstgjort som expert 1:e byråsekreteraren Per Bengtsson fr. om. 1972-01-15 samt som biträden Eva Berndtsson fr. o. m. 1973-06-04, Lisbeth Pihlgren fr. o. m. 1975-07-28 samt Sylvi Selander fr.o.m. 1974-10-28. OMUS får härmed överlämna sitt principbetänkande Musiken - män- niskan samhället. För betänkandet svarar den nu förordnade kommittén.

Göteborg i april 1976

Karl—Herman Tapper

Sigfrid Andersson Carl-Axel Dominique Bertil Hansson Dorothy Irving

Fritz Karlsson

/Nils-Olov Hal/ing Per Bengtsson Berit Ozo/ins

Sammanfattning

Kapitel 1 Organisationskommitténs arbete principbetänkande med konkreta förslag

Kapitel 2 Musiken i samhället. 2.1

2.2

2.3 2.4

2.5 2.6 2.7 2.8

Svenskt musikliv i ett internationellt perspektiv . 2.1.1 Musikens internationella kontaktytor.

2.1.2 Ljudförorening — ett internationellt problem . 2.13 Musik som internationell handelsvara

De musikaliska traditionerna . . . . 2.2.1 Kyrko- och hovmusik. Det borgerliga musikarvet.

Modernistisk musik 2.2.2 Folkmusik . . . 2.2.3 Musik i folkrörelser och samfund. 2.2.4 Vissång och körsång . 2.2.5 Afro-amerikansk musik . 2.2.6 Sammanfattning . Musikens funktioner. . Musik i skola, studiecirkel fri grupp . 2.4.1 Barnkultur . . . 2.4.2 Musiken i skolan . . . . . . . . 2.4.3 Skilda världar behov av ny samverkan för musik-

aktiviteter i alla åldrar. Musik och teknik. Musiken i etermedia. . . . Musikaliskt nyskapande och musikalisk interpretation Sammanfattning

Kapitel 3 Mål och riktlinjer .

Allmänt . . . .

Utgångspunkter för musikutbildningens riktlinjer.

3.2.1 Allmänt . . .

3.2.2 Målen för svensk kulturpolitik . . . . 3.2.2.l Kulturpolitiskt program 1974 .

3.1 3.2

15

25

31 32 32 32 33 34

34 35 36 37 37 38 39 41 41 41

42 43 44 44 46

49 49 49 49 50 50

3.3

4.1 4.2 4.3 4.4 4.5

5.1 5.2 5.3 5.4

6.1

3.2.3 3.2.4 3.2.5 3.2.6 3.2.7 3.2.8 3.2.9 3.2.10 3.2.11

3.2.2.2 Rikskonserter Musik för ungdom Re- gionmusiken . . .

Högskolans allmänna mål och inriktning . Den allmänna skolan. Den kommunala musikskolan Studieförbundens cirkelverksamhet.

Folkhögskolorna .

Förskolan Musiken i svenska kyrkan och andra trossamfund

Sveriges Radio TV. . . . . Kungl. Musikaliska Akademien.

Sammanfattning

3.3.1 3.3.2

Allmänt. . . . Mål och riktlinjer .

Kapitel 4 Några grundproblem vid organisation av högre musikutbildning

Frihet inom organiserade ramar Föränderlighet och förnyelse. Musikens mångfald . Beredskap för musikyrken Terminologi .

Kapitel 5 Attityder i utbildningen .

Öppen, sökande, kritisk attityd.

Att få musik att fungera socialt . En kreativ attityd. . Styrningsmodeller i en musikhögskola.

Kapitel 6 Utbildning efter musiklivets behov

Yrkesroller i musiklivet 6.1.1 6.1.2

6.1.3

6.1.4 6.1.5 6.1.6 6.1.7

Yrkesområden i stort allmänna utbildningslinjer .

OMUS” metod . .

De fyra stora yrkesrollerna.

6.1.2.l Artisten . . . .

6.1.2.2 Instrumentalpedagogen

61.23 Den breda pedagogen . .

6.1.2.4 Läraren i allmänna skolväsendet. 6.1.2.5 Lärarens roll och cirkelledarens — ett spe- ciellt definitionsproblem . . 6.1.2.6 Delvis ny lärarroll i framtidens skola.

Högskollärarroller . .

6.1.3.l Utbildning . . . .

6.1.3.2 Forskning och utveckling

Komponist arrangör — ”musikmakare" Ensembleledare och dirigent .

Kyrkomusiker.

Kombinationsyrken. . .

6.1.7.l Tekniska yrken

6.172 Kulturkommunikation .

52 54 55 57 59 61 62 64 64 65 66 66 67

.71

71 72 72 73 74

77 77 78 79 80

83 83 83 84 84 85 86 87

88 90 91 91 91 95 97 98 98 98 99

6.3

6.4

6.5

6.2.1 6.2.2 6.2.3

6.2.4 6.2.5 6.2.6

6.2.7

Principer för indelning i linjer . Kyrkomusikerlinjen . . . . . . . Pedagogisk utbildning inom musikerlinje — specia- liserade pedagoger . . . . . . Skillnaden musiklärare — specialiserad pedagog. Rytmiklärarutbildningeim Kombinationsutbildningar . . . . 6261 Nuvarande kombinationsmöjligheter 6.262 Lärarhögskolans insatser i lärarlinjen . 6.2.6.3 Musikvetenskap musikhögskola. tvär- kulturella kombinationer m.m. 6.2.6.4 Kulturkommunikativ linje .

6.2.6.5 Utbildning av kulturförmedlare. Folkhög—

skolans roll . 6266 Sammanfattning . . . Instrumentbyggare, pianostämmare etc. .

Samband utbildning yrkesliv.

6.3.1 6.3.2 6.3.3

Linjenämndemas inflytande . . . . . Anställningsformer för musikhögskolans lärare . Praktik för de studerande . . . . .

6.331 Fördelar med varvad praktik . 6332 Fyra former av praktik

6.3.33 Administrativa problem. Musikhögskolors

och lärarhögskolors insatser.

Yrkesrollers olika krav på bred kunskap och fördjupning 6.4.1 6.4.2

6.4.3

6.4.4 6.4.5 6. 4. 6

Skillnader musiklärare — musiker .

Basutbildning och fördjupning för musikläraryrken

6. 4.2.1 Arbetsfalt på musiklärarlinjen. 6.4.2.2 Anställningar som musiklärare 6.423 Basutbildning för musiklärare . 6.4.2.4 Alternativ fördjupningsutbildning på

musiklärarlinjen . . . Musikeryrkens behov av basutbildning.

6.4.3.l Anställningsförhållandena inom musi- kerområdet . 6.4.3.2 Basutbildning och fördjupning för musiker Olika ”genrers" plats i musikutbildningen. Vilka genrer är eftersatta? . Sammanfattning .

Integrerad utbildning. 6.5.1 6.5.2 6.5.3 6.5.4 6.5.5

Allmän debatt om integrationsproblem . Gestaltning och kommunikation i centrum Studiemålet — yrkesrollen i centrum . Lärarfunktioner i integrerad undervisning . Ämnesindelningen under omprövning 6.5.5.1 Ämnesbegreppet. 6.552 Ämnesblock.

6.5.5.3 Några exempel på integrerad utbildning .

6.5.5.4 Sammanfattning.

100 101

102 103 105 105 105 106

107 108

109 110 110 111 111 111 112 112 113

115 118 118 119 119 122 124

128 131

131 132 135 137 139 140 140 141 141 142 143 143 143 145 148

6.6

6.7 6.8

6.9

6.10

7.1 7.2

Metodik i en yrkesanknuten musikutbildning. 6.6.1 6.6.2

6.6.3 6.6.4

6.65

Redan pågående musikpedagogiskt utvecklingsarbete

Samlad dokumentation av musikpedagogisk er— farenhet .

Tillämpad forskning i musikundervisningsmetodik.

Några centrala metodikproblem . 6.6.4] Allmänt . 6.6.4.2 Undervisning i grupp. . . 6.6.4.3 Nybörjarundervisningens metodik 6.6.4.4 Kreativitet, improvisation, rytmik 6.6.4.5 Kommunikativ beredskap Tvärkulturell utbildning .

Läromedel i musikutbildningen . Utbildningsskeden, utbildningstyper, utbildningens längd.

6.81

6.8.2 6.8.3

6.8.4

Den nya högskolans terminologi: grundläggande ut- bildning påbyggnadsutbildning

Termen återkommande utbildning. . . Individuella och lokala linjer, enstaka kurser, fort- bildning och vidareutbildning Utbildningstidens längd .

Antagning till högre utbildning 6.9.1 6.9.2 6.9.3 6.9.4

6.9.5

Direktiven .

Lärarlinjer och kyrkomusikerlinjer.

Musikerlinjen . . . . . Antagning till musikutbildning i kombination med andra högskoleutbildningar.

Överflyttning mellan högskoleutbildningar antag— ning till enstaka kurser, lokala linjer osv..

Redovisningar av utbildningens resultat 6.101 6.102 6.103 6.104 6.105

Allmänt. . . . . . . . Former för resultatredovisning inom utbildningen. Former för information . . . . . Musikerlinjen. Betyg och utbildningsbeskrivningar. Lärarlinjen och kyrkomusikerlinjen

6.10.5.1 Betyg och utbildningsbeskrivningar. 6.10.5.2 Examina, behörighet

Kapitel 7 Kompletterande utbildning.

Utgångspunkt för analys av utbildningsbehoven . . Behov av kompletterande utbildning på musiklärarnas ar-

betsfält .

7.2.1 7.2.2 7.2.3 7.2.4 7.2.5 7.2.6 7.2.7

Förskollärar- och fritidspedagogutbildning . Låg- och mellanstadiet. Åldrarna 7—12 år . Grundskolans högstadium . . .

Öppen gruppverksamhet. Allspel, allsång 1 alla åldrar Gymnasieskolan .

Lyssnarcirklar. . . Nybörjarmetodik för olika åldrar. Undervisning | in- strumentalspel och ensemble .

148 148

149 150 150 150 151 151 153 155 156 157 158

158 159

160 161 162 162 163 164

165

165 165 165 166 166 167 168 168 169

171 171

172 172 174 174 175 176 176

176

7.3

7.4

7.5

7.6

7.27] Enkät om fortbildningsbehov i kommunal musikskola . . . . . . . . 7 2. 7. 2 Cirkelledarens pedagogiska situation

7.27.3 Sammanfattning . . . . . 7.2.8 Olika Specialkurser inom musikterapiområdet. 7.2.9 Komplettering för redan verksamma lärare Kompletterande utbildning för musiker 7.3.1 Pedagogisk komplettering .

7.3.2 Repenoarbreddning — förnyelse — internationellt

utbyte.

Kompletteringsutbildning för lärare inom högre musikut- bildning. Nuvarande organisation och dimensionering av kompletteran-

de utbildningar. . . . .

7.5.1 Splittrat och oöverskådligt område.

7.5.2 Interna kurser.

7.5.3 MPU- projekt . . . . . . 7.5.4 Gemensamma kurser för olika kategorier . Kompletteringsutbildningar — initiativ och ansvar. 7.6.1 Principiella frågeställningar.

7.6.2 Initiativ till intern utbildning. . . 7.6.3 Gemensamma kurser för olika kategorier . 7.6.4 Centrala initiativ — OMUS” fortsättning. 7.6.5 Fördelning av ansvar och resurser för kompletterande

utbildningar . . . . 7.6.5.1 Intern utbildning.

7.6.5.2 Kompletteringsutbildning gemensam för

flera kategorier.

7.6.6 Sammanfattning. Avvägning mellan centralt och 10-

kalt ansvar .

Kapitel 8 Förberedande utbildning 8.1 8.2

Musikundervisningens onda cirkel . . . . Direkt yrkesförberedande musikutbildning just nu .

8.2.1 Enkäter om den förberedande utbildningens kvalitet

och kvantitet . 8.2.2 Gymnasieskolan . . 8.2.3 Gymnasieskolans musiklinje . 8.2.4 Kommunala musikskolan .

8.2.5 Försök i Växjö med samordning gymnasieskola

kommunal musikskola .

8.2.6 Folkhögskolornas musiklinjer.

8.2.7 Studiecirklar . . . . .

8.2.8 Övriga utbildningsmöjligheter. . . . . 8.281 Förberedande kyrkomusikerutbildning. 8.2.8.2 Kopparbergs läns landstings högre mu-

sikskola . . . . . . . 8.2.8.3 Frivilliga insatser från amatörorganisatio- ner o.d. .

176 177 178 179 179 180 180

180

181

182 182 182 186 187 191 191 191 192 193

194 194

195

196

201 201 203

203 204 205 207

208 208 210 211 211

213

213

82.84 Kurser och läger. . . . . . . _ 214 8.285 Musik för ungdom samordnande organ 214 8.286 Självstudier fria grupper, etermedia. _ 215 8.287 Studier hos privatlärare . . . . . 216 8.288 Förberedande utbildning i musikhögsko- , lornas egen regi . . . . . . . . . . 216 [* 8.3 Krav på innehållet i förberedande utbildning . . . . . . 217 8.3.1 Relationer till högre utbildning . . . . . . . . 217 8.3.2 Skilda antagningskrav till olika linjer. . . . . . 218 8.3.3 Behörighet och dispens . . . . . . 218 8.331 Allmän och särskild behörighet . . . . 218 83.32 Dispens från behörighetskrav . . . . . 218 8. 3. 3. 3 Dubbelt förberedelsekrav. . . . . . 219 8.3.4 Viktiga inslag i förberedelsen till de nya linjerna . 219 8. 3. 4. l Färdighetsträning och ensemblespel. . . 219 8.342 Sång och bruksklaver för alla. Eget ska- pande. ... . . . . . . . . . 220 8.343 Musik och samhälle . . . . . . . . 220 8.4 Dimensioneringen av förberedande utbildning . . . . . . 220 8.5 Förstärkning av förberedande utbildning . . . . . . . . 221 8.5.1 Indirekta åtgärder . . . . . 221 8.5.2 Statens ansvar för direkt högskoleförberedelse . . 223 8. 5. 2. ] Statens principiella ansvar . . . . . . 223 85.22 Musiklinjen i gymnasieskolan . . . . 223 8.523 Musikstudier inom kommunal vuxen- utbildning . . . . . . . . 226 8.5.2.4 Problemet dubbelförberedelse . . . . 227 8525 Sammanfattning av OMUS förslagtill mu- sikutbildning inom gymnasieskolan. . . 227 8.5.3 Frivilliga insatser med statligt stöd . . . . . . 229 85.31 Folkhögskolan. . . . . . . . . . . 229 8.532 Studiecirklar . . . . . . . 231 8.533 Anknytning mellan s.k. lägre och högre kyrkomusikalisk utbildning. . . . 232 8. 5. 3. 4 Ökad satsning på kurser. MfU: s uppgifter 233 8.5.4 Preparandkurser . . . . . . 235 8.5.4] Konservatorier knutna till högskolan . . 235

8.542 Framnäs och Ingesunds allmänna linjer. 236 8.543 Kopparbergs läns landstings högre mu-

sikskola . . . . . . . . . . . . . 237 8.5.5 Kommunala musikskolans insatser. . . . . . . 238 8.5.6 Speciella förstärkningsåtgärder. . . . . . . . . 240 8.561 Allmänt . . . . . . . . . . . 240 8.562 Projekt och pilotkurser . . . . . . . 241

8.563 Studiesocialt stöd till deltagare i vissa musikkurser. . . . . . . 242 8.564 Studiesocialt stöd till deltagare i förbere- dande utbildning . . . . . . . . . 243

8.6 Musikstuderande och värnplikten. . . . . . . . . . . 245

8.7

Samordning — utveckling information . . . . 8.7.1 Förberedelsetillfällen en splittrad mångfald. 8.7.2 UMU- ansvar även för förberedande utbildning .

Kapitel 9 Utbildningsplaner och studieorganisation . 9.1 9.2

9.3

9.4

9.5

Allmänt

Utbildningsplaner och lokala kursplaner .

9.2.1 Allmänt. 9.2.2 Fyra allmänna utbildningslinjer .

9.221

9.222 Utbildningsplan för allmänna utbildnings— linjen för musiklärare . _ . . . 9.223 Utbildningsplan för allmänna utbildnings- linjen för kyrkomusiker . . . 9.2.2.4 Utbildningsplan för allmänna utbildnings- linien för kulturkommunikation inom musikområdet. . . . . . 9.2.3 Kommentarer och tillägg till utbildningsplanema . 9.2.31 Enstaka kurser anslutna till linje 9.2.3.2 Individuella studievägar inom linjen 9.2.3.3 Poängtal och nivåer. . . . . . 9.2.3.4 Individuell studieplan. Tilläggstermin. Återkommande utbildning . . . 9.2.3.5 Exempel på underlag för riksövergripande

Studieorganisation.

Utbildningsplan för allmänna utbildnings—

linjen för musiker .

kursplanering .

9.3.1 Högskolan och kulturutbildningarna . 9.3.2 Läsår — terminsindelning

9.3.3 Beslutsprocesserna . . . . . . 9.3.3] Organisationsmodeller i olika regioner. 9.3.3.2 Högskolestyrelse linjenämnd - sam-

planeringsnämnd . . 9.333 Avdelningar — linjedelegationer . 9.3.3.4 UMU- arbete inom högskolan .

Tjänstefunktioner .

9.4.1 Några principer . . . . . . . 9.4.2 Speciella funktioner i den nya högskolan .

9.421 9.422 9.423

9.424

Undervisning .

Utveckling . . . . . . Information — yrkesvägledning, studie— vägledning .

Administration.

Samplanering och samordning.. .

9.5.1 Samverkan mellan musikhögskolorna.

9.5.2 UHÄ: s uppgifter.

Högskolelagens instruktion för UHÄ. UMU- g—ruppen .

9.521 9.522

246 246 246

249 249 249 249 250

250

252

255

255 256 256 257 257

258

258 261 261 262 262 262

264 267 269 269 269 270 270 271

271 272 274 274 274 274 275

10.1 10.2

10.3

10.4

10.5

10.6

10.7 10.8 10.9

111 11.2

9.5.2.3 Regionalt UMU- arbete. . . . . 9.5.2.4 Dokumentation. Musikpedagogisk professur .

Kapitel 10 Dimensionering och lokalisering.

Principiella problem . Försök till dimensionering . . . . 10. 2.1 Dimensionering beräknad 1974. 10.2.2 Direktiven om dimensioneringen . 10.2.3 Beräkning av nuvarande och framtida utbild- ningskapacitet. . . 10.2..31 Principer. . . 10.2 3.2 Nuvarande kapacitet

10. 2. 3. 3 OMUS” beräkningar av dimensioneringen

år 1982 . . Förutsättningar för linjernas lokalisering . 10.3.1 Antalet närvaroplatser.

10.3.2 Direktivens tak för kapaciteten i Stockholm, Göte-

borg och Malmö Speciella lokaliseringsproblem 10.4.1 Stororkester i Stockholm . 10.4.2 Proportionen ettämneslärare tvåämneslärare

10.4.3 Proportionen specialiserad pedagog —— musiklärare .

Lokalisering till icke- -statliga utbildningar.

10.5.1 Utvärderingar och underlag . . .

10.5.2 Högskoleutbildning vid folkhögskolorna. 10.5.3 Örebro musikpedagogiska institut (ÖMI)

10. 5. 4 Svenska Dalcroze- seminariet . . .

Högre musikutbildning utanför direktivens ram . .

10.61 Stockholms Musikpedagogiska Institut (SMI). . 10.6.2 Pedagoglinjen vid ABF:s Folkliga musikskola Motala . . . . . . . 10.6.3 Handledarutbildning i Härnösand .

10.6.4 Planer på ytterligare högre utbildning 10.6.5 Sveriges Radios Musikskola. Edsberg.

Lokalisering av allmänna utbildningslinjer år 1982 .

Kostnadsberäkning för grundläggande utbildning 1982. Dimensioneringen av kompletteringsutbildning.

»

Kapitel 11 Reformens genomförande i tre etapper .

Skillnader mellan nuvarande utbildningar och föreslagna. Reformens genomförande. . 11.2.1 Arbetsåret 1976/77, 11.2.2 Arbetsåret 1977/78. 11.2.3 Arbetsåret 1978/79.

276

277

279 279 281 281 283

283 283 283

286 287 287

288 288 288 290 291 292 292 292 293 294 294 295

297 297 298 298 299 300 301

303 303 303 303 304 305

Bilagor Bilaga 1 Direktiv för kommitténs arbete 1970 och 1974 . . . 307

Bilaga 2 Ledamöter och experter .

Bilaga3 Tabeller och tablåer . . . . . . . . . . . . 329

Tabeller

1. Antal musikcirklar och deltagare i dessa inom studieförbundens

verksamhet 1969/70 till 1974/75. . . . . . 329 2. Allmänna musikcirklar fördelade efter studieförbund 1974/75 (1973/74). . . . . . . . . . . . . . . . . 330

3. Antal sökande och antagna vid prov under vårterminen 1975

| till instrumentalist- och pedagogutbildning vid de statliga musikhögskolorna. . . . . . . . . . . 331

4. Antal sökande och antagna vid prov under vårterminen 1975 till musiklärar-, rytmikpedagog- och kyrkomusikerutbildning vid

musikhögskolorna samt till den särskilda ämnesutbildningen i musik i Göteborg och Malmö . . . . . 331

5. Antal sökande och antagna vid prov under vårterminen 1975 till utbildning vid Folkliga musikskolan, Ingesund, Framnäs folkhögskola, ÖMI och Dalcroze- seminariet . . . . . . 332

6. Antalet lärare 1 musik på grundskolans högstadium och | gym- nasieskolan | de fem län där bristen på behöriga lärare är störst och i de fem län där bristen är minst läsåret 1974/75 . . . 332

7. Musikalisk utbildning eller examen för ickebehöriga musiklärare på grundskolans högstadium och i gymnasieskolan läsåret

1974/75 i landets samtliga län utom Örebro län. . . . . . 333 8. Verksamhet och finansiering vid statsunderstödda musikinsti-

tutioner spelåren 1971/72—1976/77 . . . . . . . 334 9. Sysselsättningen bland personer som påbörjat utbildning i Gö-

teborg till lärare i musik och annat ämne. . . . . . 335 10. Val av annat ämne i lärarkombination bland SÄMUS- studerande

iGöteborg.................335 Tablåer

1. Finansiering, avtal, behörighet rn. m. i fråga om olika musiklä-

; rarfunktioner . . . . . . . 336 2. Kompetensgruppering enligt specialbestämmelser för musiklä-

.' rare vid frivillig kommunal musikundervisning mm. . . . 338 3. Beskrivning av nu gällande betygssystem inom högre mu-

sikutbildning . . . . . . . . 339

4. Lokalisering av högre musikutbildning 1976 . . . . . . . 340 5. Lokalisering av allmänna utbildningslinjer i musik 1982 . . 340 6. Administrativ organisation av en musikhögskola . . . . . 341 7. UMU-gruppen inom UHÄ .

Bilaga 4. Exempel på information om antagningsprov (s. k. provprov vid SÄMUS 1976). . . . . . . . . . . . . 343 Bilaga 5. Musikutbildning i internationellt perspektiv (översikt av

L. Reimers). . . . . . . . . . . . . . . 349 Bilaga 6. Musikutbildning i de nordiska länderna (översikt av L. Reimers). . . . . . . . . . . . . . . . 359

Sammanfattning

Direktiven. OMUS, grundinställning (kap. 1)

När Organisationskommittén för högre musikutbildning med sin nya per- sonsammansättning tillträdde i oktober 1974. var dess uppgift enligt till- läggsdirektiven att dra upp riktlinjer för en musikutbildningsreform med utgångspunkt i den nya kulturpolitiken och "musiklivets totala situation”. Utbildningen skulle kunna fungera i det samtidigt reformerade högsko- lesystemet. Enligt OMUS” bedömning innebär detta, att riktpunkten för planeringen bör bli att åstadkomma en yrkesutbildning anknuten till musiklivets behov.

Det har varit avgörande för OMUS” allmänna synsätt som vi uppfattat den nya kulturpolitiken, att musik inte kan ses som en isolerad konstart, utan måste betraktas som ett viktigt och värdefullt inslag i människors dagliga liv. Kommittén har markerat denna grundinställning med betän— kandets huvudrubrik: Musiken — människan samhället. Musik är alltså både en konstform, berikande och utvecklande för individen, och ett kom- munikationsmedel med väsentliga samhällsfunktioner.

Betänkandets underrubrik lyder: Musikutbildning i framtidsperspektiv. Utbildningen måste planeras med sikte på framtidens musikliv, närmast i varje fall l980-talets. Det är viktigt att fasthålla detta perspektiv i dis- kussionen av förslagen i betänkandet. OMUS har sökt göra realistiska be- dömningar, men som drivkraft för reformer måste hela tiden fmnas en kulturpolitisk vilja som siktar bortom de närmast liggande problemen.

Musiken i samhället (kap. 2)

OMUS såg som sin första uppgift för att kunna odla framtidsperspektivet att skapa sig en översiktlig bild av det nutida musiklivet och om möjligt göra en pejling av tänkbara tendenser för den kommande 10-årsperioden.

Kapitlet Musiken i samhället är ett försök till en sådan allmän översikt, som baseras i huvudsak på expertgruppers material. Svenskt musikliv sätts in i ett internationellt sammanhang — effekterna på gott och ont av vidgade internationella kontakter berörs. Till den miljöförstöring som hotar hela mänskligheten som följd av industrialismen hör också ljudföroreningspro- blemet. I avsnittet om svenska musikaliska traditioner påpekas dominansen

hittills i musikutbildningen av 1700- och 1800-talets musikarv, liksom det nuvarande starka inflytandet på populärmusiken från afro-amerikanskt tra- ditioner. En viss renässans kan märkas för inhemska folkliga muszktra- ditioner. Sociologiska undersökningar visar att musiklivet hotas av er. viss likriktning samtidigt som man kan spåra tendenser till ökat aktivt mu- sikintresse på olika områden, t. ex. i den alternativa musikrörelsen. Barn och ungdom utsätts för starkt tryck av kommersiella krafter och upplever mycket splittrade musikmiljöer. Ett avsnitt behandlar musikens funktion i stort i människors liv; särskilt framhålls de ännu ej överblickbara effekterna av den musik som tvingas på oss av kommersiella skäl i snart sag: alla miljöer. Den moderna teknikens förut oanade möjligheter kan få både ne- gativa och positiva effekter för framtidens musik. Etermedia har ett stort kulturpolitiskt ansvar. Slutavsnittet tar upp temat: musik måste skapas — för alla miljöer, mänskliga situationer, för alla samhällsgrupper.

OMUS konstaterar i sin sammanfattning att vi befinner oss i ett kntiskt skede. Vad kommer att dominera i en framtid: musikens utveckling som kulturföreteelse eller dess utnyttjande som en vara? Människor har ett starkt behov av musik, och kommersiella intressen har förstått att utnyttja det. En rad skäl anförs av kommittén för en satsning på musikutbildning: många människor berörs av musik som'fritidsintresse och medel till gemenskap, kommersialismens negativa effekter kan här direkt motverkas på ett känsligt och utsatt område.

Satsning på musikutbildning är enligt OMUS en form av framsynt so— cialpolitik.

Mål och riktlinjer (kap. 3)

Högre musikutbildning i Sverige har tidigare haft Musikaliska akademiens bedömning som en rikslikare: när nu utbildningen förs in under UHÄ:s ansvar, är det angeläget att formulera dess mål och riktlinjer för dess verk- samhet.

Efter en genomgång av den nya kulturpolitikens viktigaste punkter och dess konsekvenser för musikutbildningen beskrivs som bakgrund till OMUS” målbeskrivningsförslag en rad redan fastlagda målformuleringar som berör musikområdet, bl. a. för Regionmusiken och Rikskonserter, för den allmän- na skolan och kommunala musikskolan, för studiecirklar och folkhögskolor, för förskolan och för musiken i trossamfunden. OMUS kritiserar utkastet till ny högskolelag för dess universitetspräglade syn på högskolans uppngter, som där förefaller vara primärt teoretiskt vetenskapliga. Termer som ”forsk- ning" och ”vetenskap" dominerar, medan kulturutbildningarnas verksam- het som syftar till konstnärlig och pedagogisk förnyelse syns falla utanför.

I kapitlets sammanfattning formulerar OMUS ett förslag till mål för den högre musikutbildningen och söker därtill ange principiella riktlinjer för dess verksamhet i 22 punkter.

Principiella problem och attityder (kap. 4 och 5)

OMUS söker 1 kap. 4 fånga några av de övergripande problem kommittén mött i planeringsarbetet. Fri utveckling av musik som konst och kommu-

nikation måste vara livsluften för all musikutbildning. Organisationsramar måste finnas, men de skall konstrueras så, att de inte blir bindande och hämmande. Administrativa hänsyn skall inte få hindra önskvärd utveckling. OMUS betonar nödvändigheten av kontinuerlig förnyelse efter musiklivets , behov utbildningen måste därför stå i ständig kontakt med yrkeslivet. '; Innehåll och metodik skall växa fram i fruktbart samspel mellan lärare, studerande och företrädare för musikyrkena. Musiklivet kännetecknas av rik mångfald, men där finns tyvärr inte sällan ett skråtänkande med tillsynes oöverstigliga barriärer mellan vissa musikformer och ömsesidig misstro. De nya utbildningarna måste bereda plats för alla genrer; musiklärarna måste ha en generös attityd gentemot de mest olika musiktyper.

Det svåraste dilemmat för en utbildningsorganisatör är dock att inom tidsramen få plats för det alltmer komplicerade och mångsidiga stoffet. OMUS vill peka på några särskilda risker, t. ex. att instrumentalstudierna tränger undan andra viktiga ämnesområden. Samtidigt måste man vara med- veten om att instrumentalskicklighet är produkt av en mognadsprocess som ej kan forceras. OMUS måste utgå ifrån att 4-åriga utbildningar inte kan göra studerande kompetenta i egentlig mening för musikyrken man bör snarare tala om en beredskap för att påbörja yrkesverksamhet. Det är fråga om livslång utbildning, och det bör vara en rättighet för alla inom mu- sikyrken att återkomma till skolan för att förnya sig och fördjupa sin mu- sikaliska färdighet och kunskap.

I ett särskilt avsnitt diskuterar OMUS terrninologiska frågor, lanserar bl. a. det danska ordet ”bruksklaver” och samlingstermen "komponist", talar för de generella termerna "musiker” och ”musiklärare”, liksom ”ensemble” för allt musicerande i grupp samt uppehåller sig vid innebörden i ordet "kvalitet", bl. a. dess moraliska dimension.

Kap. 5 diskuterar de attityder som utbildningarna bör söka stimulera hos de studerande; dessa kan vara väl så betydelsefulla som kunskaper och färdigheter. De principiella riktlinjerna talar om en öppen, sökande, kritisk attityd som en förutsättning för den ständiga förnyelsen av musiklivet. Den nya kulturpolitiken innebär bl. a. att musikens sociala funktion får stor be- tydelse. Alla musiker och musiklärare har ett pedagogiskt ansvar. De stu- derande måste därför stimuleras till uppsökande verksamhet i olika miljöer: att aktivera till lyssnande och till musicerande. En kreativ attityd till musiken är inte bara ett slagord — eget skapande är ett väsentligt inslag i metodiken för alla åldrar och stadier; det förutsätter även en mindre auktoritär lärarroll.

En musikutbildning kan styras av olika värderingar. Den kan inriktas efter ett kvalitetsbegrepp, präglat av lärarnas kunskaper, attityder och in- tressen eller mot ett studiemål i en eftersträvansvärd idealroll, t. ex. som solist, medan de som inte kan förverkliga den drömmen intar andra platser i "pyramiden" som pedagog osv.

OMUS anser sådana principer vara oförenliga med den nya kulturpolitiken. Utbildningen bör styras dels av de studerandes strävan att utveckla sina personliga anlag, dels av behoven i en planerad yrkesroll. Yrkesroll får dock ej ses som fast etablerad anställning även frilansmusiker eller fri expe- rimentator är yrkesroller. Den studerande måste ställa sina personliga in- tressen och sin speciella begåvning i relation till realistiska studiemål. Tek- niska färdigheter eller vissa kunskapsnivåer bör icke ses som självändamål, utan ställas i relation till studiemålen.

Utbildning efter musiklivets behov (kap. 6)

Kap. 6 bör ses som det centrala kapitlet i principbetänkandet. Här diskuteras relativt ingående konsekvenserna av en yrkesutbildning anknuten till mu— siklivets behov.

Inledningsvis diskuteras musiklivets yrkesroller. OMUS har bl. a. arbetat med fyra expertgrupper som sökt precisera utbildningsbehoven för fyra cen- trala yrkesroller: artisten (musikern), instrumentalpedagogen, den breda pe- dagogen och läraren i allmänna skolväsendet. Utöver referat av gruppernas resultat förs även in synpunkter från olika avnämare. Högskollärarroller behandlas i ett avsnitt för sig, bl. a. med ett referat av synpunkterna från expertgruppen för forskning och musikalisk förnyelse. Yrkesrollsöversikten innefattar även komponisten-arrangören-musikmakaren, ensembleledaren. kyrkomusikern och olika kombinationsyrken där musik ingår.

Med utgångspunkt i yrkesrollsanalysen föreslår OMUS/yra allmänna ut- bildningslinjer: för musiker, musiklärare, kyrkomusiker samt för kulturkom— munikation med inriktning på musikområdet. Rytmiklärarutbildningen fö- reslås bli variant av lärarlinjen. På musikerlinjen kan utbildas s.k. spe- cialiserade pedagoger; specialiseringen kan gälla genrer, instrument eller and- ra ämnen. OMUS hoppas att anslutningen till den nya högskolan skall öppna vägen för en rad kombinationsutbiIdningar, ofta i nära samverkan med mu- sikvetenskap, i form av tvärkulturella kombinationer etc. Den kulturkom- munikativa linjen kan innebära kombinationer med bl. a. journalistik. bib- lioteksyrken, teknik och naturvetenskap, medicin och socialvård. drama och film. Instrumentbyggare, pianostämmare o.d. bör enligt OMUS icke utbildas inom den högre musikutbildningen det bör särskilt utredas hur dessa utbildningsbehov bäst tillgodoses i olika yrkestekniska linjer. Ett vik- tigt avsnitt i kap. 6 visar olika möjligheter att hålla ett nära samband mellan utbildning och yrkesliv. Det kan garanteras dels genom lin/enämndernas inflytande, genom lärarnas kontakt med yrkeslivet men framför allt genom en varvad praktik. OMUS föreslår att alla studerande skall ha rätt till praktik under utbildningstiden under tre perioder: l. auskultation vid orienteringen om yrkesroll, arbetsplats, samhälle — 2. handledd och självständig övning i yrkesrollen — 3. en ”lärlingsperiod” som ofta bör vara sammanhängande en termin. Praktiken på musikerlinjen organiseras genom resp musikhög- skola i samarbete med Rikskonserter: musiklärarlinjens praktik däremot föreslås organiserad genom ett antal lärarhögskolor över hela landet. Sprid- ningen har regionalpolitisk och kulturpolitisk motivering. Lärarkandidaterna bör beredas tillfälle praktisera i t.ex. en kommuns totala musikmiljö.

Med utgångspunkt i delfunktioner inom yrkesområdet diskuteras vilka moment som bör ingå i musikerlinjens respektive musiklärarlinjens s.k. basutbildning och fördjupningsutbildningar. Inom musiklärarrollen kan man urskilja 7 viktiga arbetsfält: 1. Barn under 7 år. 2. Barn 7—12 år. 3. Ungdom i grundskolans högstadium arbetsfältets metodik liknar öppen gruppverk- samhet i alla åldrar. 4. Gymnasieskolan — arbetsfältet här påminner om lyssnarcirklar och kulturkommunikativ verksamhet. 5. Nybörjarmetodik — allmän eller instrumentspecifik. 6. Instrumentalundervisning och ensem- bleledning över nybörjarstadiet. 7. Kvalificerad undervisning av samma typ som 6. OMUS förutsätter att samarbete etableras skola — musikskola kyrka

studieförbund etc. så att framtidens lärare kan arbeta både i skolor och i frivilligt musikliv.

På musikerlinjen motsvaras arbetsfälten av 4 huvudinriktningar som dock delvis sammanfaller hos den enskilde musikern: instrumentalspel eller sång, ensembleledning, komposition/arrangemang, pedagogik.

OMUS gör utifrån yrkesrollsanalyserna en detaljerad beskrivning av bas- utbildningarnas innehåll och i musiklärarlinjens fall även en beskrivning av vilka olika fördjupningsalternativ som leder till musiklärarexamen.

I detta sammanhang behandlas begreppet "eftersatta genrer". Ett av de väsentliga inslagen i en musikutbildningsreform blir högskolans ansvarsta- gande för samtliga genrer i musiklivet, inte bara de nu dominerande re- pertoartraditionerna. OMUS vill indela musikutbildningen i 6 repertoarom- råden: l. Europeisk musik före 1750, 2. Europeisk musik 1750—1900, 3. Nutida musik, 4. Afro-amerikansk tradition, 5. Nordisk folkmusik, 6. Övriga etniska gruppers folk- och konstmusik. Härigenom skulle man kunna ga- rantera en viss bredd i basutbildningen och olika möjligheter till specia- lisering. Utbildningarna bör stå beredda att medverka till förnyelse av in- strumentala möjligheter och repertoarinriktningar. Det är viktigt att utbild- ningen härvidlag byggs upp efter varje genres egenart på dess egna villkor i anslutning till den naturliga pedagogik som vuxit fram hos traditions- bärarna. De frivilliga organisationerna bör utöva direkt inflytande på ut- bildningen. OMUS pekar i fråga om de eftersatta genrerna särskilt på behovet av snabbutbildning av specialiserade pedagoger för att kunna uppfylla kraven på bredd i den reformerade utbildningen.

Avsnitt 6.5 diskuterar hur utbildningen skall kunna integreras. Utifrån utbildningens centrala syften musikalisk gestaltning och kommunikation bör stor vikt läggas vid projekt och tillämpade övningar i så naturlig yrkesmiljö som möjligt. Även i utbildningens första fas, där det gäller att ge basfär- digheter och basfakta som underlag bör man hela tiden sikta till den praktiska tillämpningen. OMUS föreslår även att man av praktiska skäl kan sam- manföra ämnen som naturligt hör samman till större ämnesblock.

I 6.6 pläderar OMUS för ett dokumentationscentrum i musikpedagogik och en professur i tillämpad musikpedagogik för att ge stomme och ledning för den utveckling och förnyelse av musikundervisningsmetodiken som hör samman med reformförslagen. Inte minst viktigt är att vi i Sverige tillgodogör oss internationella erfarenheter. OMUS exemplifierar med särskilt angelägna områden: gruppundervisningsmetodik, nybörjarundervisning, kreativitet improvisation rytmik, kommunikativ beredskap.

Avsnitt 6.7 behandlar temat musikutbildningens läromedel. Här är ett genomgående problem det kommersiella beroendet och svårigheter som sammanhänger med upphovsrätten. En särskild OMUS-grupp utreder dessa frågor. Avsnitt 6.8 tar upp utbildningstidens längdi anslutning till terminologin i den nya högskolan. OMUS menar att man inom instrumentalistutbild- ningen måste vara öppen för att vissa instrument, bl. a. beroende på otill- räcklig förberedande utbildning, kommer att kräva längre tid än den be- räknade 4-årsperioden. Antagningsproblemen diskuteras i 6.9 OMUS föreslår att riksgiltiga antagningsprov bör finnas vid musiklärarlinjema i likhet med den nuvarande kyrkomusikerlinjen och SÄMUS.

Det sista avsnittet (6.10) tar upp betygsproblematiken. OMUS måste här

avvakta de ställningstaganden som kommer att göras i fråga om hela hög- skolan. Kommittén förordar individuellt profilerade utbildningsbeskrivning- ar som värdefull information till arbetsgivare och allmänhet.

Kompletterande utbildning (kap. 7)

I kap. 7 söker OMUS ge en översikt över behoven av kompletterande ut- bildningar. OMUS utgår därvid inte i första hand från nuvarande tjänster och behörighetsvillkor, d.v.s från facklig utgångspunkt, utan kommittén vill se till de yrkesverksammas behov av förnyelse och vidgade arbetsfält med tanke på musiklivets utveckling. Musikutbildningens eftersläpning i förhållande till musiklivets förändringar har skapat ett mycket stort uppdämt behov av kompletteringsutbildning. OMUS pekar på en rad områden: för— skollärarutbildningen, grundskolans undervisning på alla stadier, liksom gymnasieskolans. Enkäter visar den allvarliga bristen på utbildade lärare i den allmänna skolan. Kommunala musikskolans inre förnyelse kräver intensiv lärarfortbildning. Studiecirklarnas expansion och ökat intresse för amatörmusicerande i olika grupper ställer krav på intensifierad ledarskolning. På musikersidan berörs särskilt satsning på de eftersatta genrerna i sam- verkan med olika intresseorganisationer och pedagogisk utbildning av mu- siker för nya kulturpolitiska uppgifter. OMUS ger även en deskriptiv översikt över nuvarande fortbildningsmöjligheter. Det finns en förvirrande mångfald av interna kurser. Statens satsning på fortbildning gemensam för olika ka- tegorier inskränker sig i huvudsak till SÖ:s sommarkurser för lärare i stu- diecirklar och kommunala musikskolor. OMUS redovisar 1 7.5.3 det prak- tiska musikpedagogiska utvecklingsarbete (MPU-arbete) som påbörjats av kommittén som en begynnande fortbildning av högskolelärare.

OMUS föreslår att kompletteringsutbildningen i fortsättningen liksom nu bör stödjas via flera kanaler den värdefulla interna skolningen i regi av arbetsgivare, amatörorganisationer, olika folkrörelser etc. bör få ökade re- surser. Särskilt angelägen avgörande för möjligheten att genomföra mu- sikutbildningsreformen blir satsningen på fortbildning av högskolans lärare under de närmaste åren. Samtidigt bör även den kursverksamhet som är gemensam för olika kategorier byggas ut: det bör ske regionalt, men även genom att musikhögskolorna anordnar kompletteringskurser i egen regi. Det är viktigt att sommarkurser och läger utnyttjas samtidigt både för för- beredande utbildning, studerandepraktik och kompletteringsutbildning.

OMUS föreslår att regionstyrelserna rekommenderas att inrätta referens— grupper, regionala musikutbildningsråd, som bl.a. skulle kunna inventera efterfrågan och utbud av kompletteringsutbildning. Kommittén föreslår där- till att som OMUS” fortsättning en särskild arbetsgrupp inom UHÄ får i uppdrag att kartlägga behovet av kompletteringsutbildning och leda den interna fortbildningen av högskolans lärare samt pilotkurser och projekt det som nu sker med speciellt anslag för musikpedagogisk utvecklings- och försöksverksamhet (MPU-anslag). OMUS kallar gruppen UMU-gruppen (UMU= utveckling av musikutbildningen).

OMUS diskuterari avsnitt 7.6 hur statsstöd kan utgå till kompletterings- utbildning, bl.a. den finansiering som sker på ett administrativt smidigt sätt via folkhögskolor och studieförbund. Dessa frågor bör ytterligare be-

handlas av folkhögskoleutredningen och folkbildningsutredningen. Kom- mittén anser att frilansmusiker bör få stipendier för att delta i komplet- teringskurser via de i den tredje kulturpropositionen (prop. 1975/76:135) föreslagna konstnärsnämnderna.

Förberedande utbildning (kap. 8)

Den musikundervisningens ”onda cirkel" som OMUS 70 beskrev i sitt be- tänkande 1973 består alltjämt. Utbildningen av klasslärare ger otillräcklig grund för undervisningen i låg- och mellanstadiet, lärarbristen i grundskola och gymnasieskola består, vilket indirekt försämrar rekryteringen till mu- sikyrkena i framtiden etc. Resurserna för förberedande musikutbildning 'är ojämnt geografiskt fördelade. OMUS redovisar en enkät till landets alla kommunala musikskolor som visar anmärkningsvärda skillnader t.o.m. mellan de stora centralorterna.

OMUS beskriver den förberedande utbildningens nuvarande former: all— männa skolans resurser, kommunal musikskola, studiecirklar, folkhögsko- lor, de speciella gymnasielinjerna, privatundervisning m. m. Enkäter bland högskolestuderande visar att den sistnämnda fortfarande spelar en mycket stor roll. Gehör, improvisation. eget skapande tycks fortfarande förekomma i relativt liten utsträckning i högskoleförberedelsen.

I avsnitt 8.4 om förberedelseutbildningens dimensionering sammanfattas nuläget så att det totalt kvantitativt finns tillräckligt många förberedelse- tillfällen, men de är ojämnt fördelade över landet och de svarar inte kva- litativt mot den högre utbildningens krav, allrahelst inte efter reformen. OMUS menar, att en ökad satsning på förberedelsestudier alltid får en gynn- sam kulturpolitisk effekt. Även om vederbörande inte när ett eftersträvat musikyrke, får man fler skickliga amatörmusiker.

OMUS anser att det övergripande ansvaret för förberedande musikut- bildning skall åvila staten, och föreslår en rad förstärknings- och samord- . ningsåtgärder. Förskollärare- och klasslärarutbildningen bör organiseras så litt förskolan resp. grundskolan tillförsäkras lärare med god formell och reell kompetens på musikområdet. Den obligatoriska musikundervisningen på grundskolans högstadium bör tas upp till förnyad prövning i samband med .äroplansöversynen.

OMUS ansluter sig i stort till SÖ:s förslag till musiklinje inom gym- nasieskolan, alltså en tvåårig linje med en ettårig högre specialkurs, och vill att nya linjer snabbt tillkommer så att varje län får en sådan fullständig linje i någon centralort. OMUS anser i motsats till SÖ att den högre spe- cialkursen bör få ordnas separat eftersom många musikintresserade gått andra ' gymnasielinjer och behöver ett ”konservatorieår” före högskolestudiema', vidare vill OMUS att antagningen inte som nu ska ske efter betyg, utan med ett flexibelt system, där hänsyn tas till musikalisk begåvning och till instrumentval för att möjliggöra ensemblespel inom skolan.

Med anledning av kraven på allmän behörighet (gymnasiala studier) vill OMUS att hänsyn skall tas inom gymnasieskolorna till de krav på ”dubbel förberedelse” som musikyrkesintresserade måste uppfylla genom att fär- dighetsträningen måste bedrivas intensivt under skoltiden, parallellt med andra studier. OMUS avvisar i princip tanken att bygga in förberedelseår

i högskolorna själva. Folkhögskolan spelar en viktig roll för många som högskoleförberedelse. Den resursram som folkhögskoleutredningen föresla- git för folkhögskolornas musiklinjer anser OMUS vara alltför snäv och bun- den för att möjliggöra en önskvärd utveckling. Statsbidragen för musik- studiecirklar bör få en översyn genom den sittande folkbildningsutredningen, som även bör beakta förberedelsemöjligheterna för vuxna. Kantorsutbild- ningen bör få en naturlig anknytning till kyrkomusikerlinjen.

De läger och sommarkurser som anordnas för ungdom, bl. a. av amatör- organisationer och studieförbund, bör få ökade resurser Musik för ungdom (svensk gren av Jeunesses Musicales) bör ännu mer än nu verka som sam- ordnande och stödjande organ för vidgade internationella kontakter och en förnyelse och utökning av kursverksamheten, där ensemblespelet och kreativa inslag kan betyda mycket som stimulans för förberedande studier. OMUS föreslår 'att studiestöd enligt vissa villkor skall beviljas alla som bedriver förberedande musikyrkesstudier. Det är en orättvisa att nu endast studerande i gymnasieskola och folkhögskola får studiehjälp. OMUS vill också främja sommarkursverksamheten genom generella rese- och inac- korderingsbidrag till deltagare. I avsnitt 8.6 föreslår OMUS att en arbetsgrupp med representanter för musikutbildningen, försvaret och Regionmusiken bör överväga om inte musikstuderande skulle kunna fullgöra sin värnplikt i form av musikaliska insatser.

Avslutningsvis föreslår OMUS att förberedande utbildning bör bli föremål för samma kartläggning och samordning som kompletteringsutbildning av den centrala UM U-gruppen i UHÄ i samråd med regionala musikutbildnings- råd. De pilotkurser och projekt som planeras tjänar både förberedelseut- bildningens syften och fungerar som kompletteringsutbildningar. Inför mu- sikutbildningsreformen 1978 är det angeläget att i god tid nå ut med in- formation om ändrade antagningsvillkor och kurs- och konferensverksamhet för berörda lärare i förberedande utbildningar.

Utbildningsplaner och studieorganisation (kap. 9)

OMUS föreslår formuleringar av utbildningsplaner för de fyra allmänna ut- bildningslinjema för musiker, musiklärare, kyrkomusiker samt för kultur- kommunikation. I planerna anges bl. a. villkoren för musiklärarexamen och examen som specialiserad pedagog samt behörighetsvillkoren för antagning som utom allmän gymnasial behörighet även innefattar kunskaper i historia. De lokala kursplanerna kommer att bli linjenämndemas angelägenhet, men OMUS betonar vikten av samverkan mellan dem så att inte skolorna ut- vecklas alltför mycket åt olika håll under inledningsskedet efter reformen. Påbyggnadsutbildningar och enstaka kurser kan enligt H 75:s tolkning av högskolereforrnens innebörd i stor utsträckning föras till de allmänna lin- jerna. Med hänsyn till de ojämna möjligheterna till förberedande studier bör skolorna kunna erbjuda individuella studievägar med kompletterande studier inom utbildningamas ram under det första studieåret. Innebörden av poängberäkning och nivågradering berörs — sådana frågor kommer liksom rekommendationer till innehåll i lokala kursplaner att detaljerat behandlas av särskilda arbetsgrupper under OMUS-arbetets sista etapp.

Avsnitt 9.3 innehåller förslag till ny studieorganisation. De statliga hög- skolorna föreslås indelade i 2 avdelningar, en för utbildningar av lärare, kyrkomusiker och för kulturkommunikation, en för musiker. Avdelningarna föreslås få särskilda utbildningsledare och skall ledas av nämnder samman- satta av företrädare för personal, studerande och yrkesliv. Där fler avdel- ningar f1nns vid samma arbetsenhet skall därutöver finnas en förvaltande nämnd, ”samplaneringsnämnd”. Läsåret skall omfatta 40 veckor. Beslut bör i möjligaste mån delegeras ned så nära utbildningen som möjligt dvs. till linjenämnd eller ytterligare till s. k. linjedelegationer. OMUS föreslår att högskolorna i varje fall under ett övergångsskede kan arbeta med en utvecklingsgrupp med särskilda UMU-resurser. Bl. a. borde ett tvärkulturellt forsknings- och utvecklingsarbete byggas upp i samspel med övriga kul- turutbildningar.

OMUS tar inte i detta skede upp tjänsteorganisationen, men diskuterar vilka funktioner som erfordras i den nya utbildningen. Utöver de ovan- nämnda utbildningsledarna behövs en ”rektors”- eller ”prefekt”-funktion för att hålla samman arbetsenheten OMUS vill ej arbeta med universitetens institutionsbegrepp. ”Rektorn” kan lämpligen även vara ledare för utveck- lingsgruppen.

Varje linje behöver ”praktikorganisatörer” och ”yrkesvägledare”. De ge- mensamma resurser som är knutna till ämnesblocken, liksom administrativa problem, kan handläggas av deltidsanställda ”studierektorer”. OMUS plä- derar för att i lärartjänster skall kunna ingå administrativa uppdrag, un- dervisning och utvecklingsansvar i olika proportioner — utvecklingsarbete skall överlag bedömas på samma sätt som forskning inom andra högsko- lesektorer. Lärare skall kunna tjänstgöra inom hela landet om de är efter- frågade specialister; det är också angeläget finna former för högskolläramas deltidsarbete ute i yrkeslivet.

1 9.5 diskuteras nödvändigheten av samråd och samverkan mellan ut- bildningarna inte minst när det gäller information utåt och antagningsför- farandet. Den i kap. 7 och 8 nämnda UMU-gruppen och dess samverkan med UHÄ, dokumentationscentrum och professuren i musikpedagogik be- handlas ur organisatorisk synvinkel. OMUS föreslår att UHÄ:s kulturpo- litiska ansvar markeras i högskoleförordningen t. ex. genom att UHÄ åläggs samverka med statens kulturråd.

Dimensionering. Lokalisering (kap. 10)

Med utgångspunkt i OMUS 70:s dimensioneringsberäkningar och direktiven gör OMUS 74 en kalkyl hur utbildningarna borde vara dimensionerade och lokaliserade 1982. OMUS poängterar att man i fråga om musikutbildning inte kan satsa snävt utifrån arbetsmarknadsprognoser. Det är i själva verket alltid fråga om en kulturpolitisk vilja: aktiv kulturpolitik innebär medveten satsning på utbildning. OMUS räknar fram som ett exempel ett behov av 1530 närvaroplatser i musikhögskolornas grundläggande utbildningar och påbyggnadsutbildningar 1982 — däri ingår icke kompletteringsutbildningar i olika institutioner och organisationer eller regionernas lokala linjer och kurser.

OMUS föreslår en ökad satsning på tvåämneslärare — sådan utbildning bör förläggas även i Stockholm. Kommittén anser det däremot orealistiskt att bygga musikerutbildningen i Stockholm på permanent stororkesteröv- ning, såvida dimensionen 425 närvaroplatser skall kunna uppehållas, sam- tidigt som platser reserveras för eftersatta genrer. Stororkesterutbildningen bör enligt OMUS kunna lösas på andra vägar genom praktik och gemen- samma insatser av alla skolor. Viss utbildning av specialiserade pedagoger, bl. a. i eftersatta genrer, bör läggas i de icke-statliga skolorna.

OMUS har låtit utvärdera verksamheten i Folkliga musikskolan, Inge- sund, Framnäs folkhögskola, Örebro musikpedagogiska institut och Svenska Dalcroze-seminariet och föreslår att musiklärarlinjer lokaliseras där efter för- handlingar mellan staten och resp. huvudman. ] kapitlet finns även en be- skrivning av de högre utbildningar som bedrivs vid Stockholms Musik- pedagogiska Institut med statsbidrag via Vuxenskolan samt ABF:s folkliga musikskola i Motala. Dessa skolors framtida ställning inom eller utanför högskolesystemet blir avhängig av folkbildningsutredningens ställningsta- ganden som väntas hösten 1976. Deras metod att på ett fritt och flexibelt sätt bedriva utbildning av pedagoger i nära anslutning till praktiska erfa- renheter kan i viss mån bli förebild för den framtida högre musikutbild- ningens relationer till yrkeslivet och den kommande kompletteringsutbild- ningen.

Avslutningsvis skisserar OMUS lokaliseringen av utbildningar 1982 och konstaterar att det finns utrymme för ytterligare en musikhögskola med lärarlinje. Linköpings högskoleregion saknar f. n. grundläggande musikut- bildning inom sitt område och bör i så fall i första hand komma ifråga. Kommittén visar som ett ”räkneexempel” kostnaden för denna utbyggda musikutbildning med 1530 platser och gör även en kalkyl över kostnaderna för en påskyndad fortbildning av de redan yrkesverksamma under den kom- mande 10-årsperioden — en synnerligen angelägen satsning, om inte reform- arbetet skall stagnera.

Reform i tre etapper (kap. 1 1)

OMUS kommer redan i anslagsframställningen för 1977/78 att föreslå att de statliga högskolorna inrättar linjenämnder och börjar bygga upp en stu- dieorganisation så att reformen kan införas i sin helhet 78-07-01, då regering och riksdag tagit ställning till OMUS” förslag i detta betänkande. Under 1976/77 kommer OMUS att från metodik- och kursplaneringsgrupper få rekommendationer till kursinnehåll och metodutveckling. Gruppen som ut- reder frågor om läromedel och upphovsrätt lämnar sitt material. Ev kan regionalt en kanläggning påbörjas om utbildningsmöjligheterna. OMUS” centrala uppgift blir att skriva anslagsframställningen för 1978/ 79 och där- med beräkna resursbehovet för det första reformåret.

Organisationskommitténs arbete — principbetänkande med konkreta förslag

Organisationskommittén för högre musikutbildning (OMUS) har som fram- går av direktiv och förteckning över ledamöter i bilagorna 1 och 2 varit i verksamhet sedan 1970. I oktober 1974 fick kommittén en helt ny per- sonsammansättning, och det är denna kommitté med sex ledamöter (i be- tänkandet för undvikande av missförstånd ibland betecknad som OMUS 74 i motsats till OMUS 70), som har ansvaret för utformningen av hela detta principbetänkande enligt tilläggsdirektiven från 1974.

OMUS hade ursprungligen 1970 karaktären av organisationskommitté, dvs. dess uppgift var att förverkliga de riksdagsbeslut som bl.a. var en följd av det betänkande som framlades av 1965 års musikutbildningsut- redning år 1968. 1 De nya direktiv kommittén erhöll 1974 visar emellertid att OMUS i mycket | måste börja om från början med att diskutera grundläggande principer. Det beror delvis på att en rad väsentliga reformer, som påverkar musikutbild- J ningen, genomförts sedan 1968. En genomgripande organisatorisk omdaning på kultur- och utbildningsområdet var på väg redan då, men den har nu börjat avsätta definitiva resultat. Vi har fått läroplaner för grundskola och gymnasium 1969 och 1970, Institutet för Rikskonserter har utvecklat sin verksamhet och den nya Regionmusiken börjat ta form. Framför allt har vi fått principerna för en ny kulturpolitik och en högskolereform fastlagda 1974 och 1975. Systemet börjar få konturer, även om fortfarande vissa oklar- heter består om fördelning av ansvar och resurser. Härvidlag kommer OMUS” principbetänkande i vissa fall för tidigt för att tydliga lösningar skall kunna preciseras.

Orsaken till att OMUS fått i uppdrag att göra sitt betänkande principiellt med utgångspunkt i ”musiklivets totala situation” torde dock framför allt vara, att det diskussionsläge och de attityder 1965 års utredning utgick ifrån vid sina bedömningar av behoven i svenskt musikliv har förskjutits på många områden. Den kulturpolitiska situationen för musikens del har med andra ord förändrats i många avseenden sedan 1968.

Här kan anföras fem exempel: 1. De tekniska resurserna för människor att musicera och lyssna till musik

har vidgats genom datateknik, elektronik etc. Massmedias inflytande har ökat.

De kommersiella styrkrafterna har blivit effektivare, centraliserade i

multinationella företag.

3. Olika etniska grupper från i-länder och u-länder förs allt närmare va- randra, skilda kulturrnönster konfronteras alltmer direkt.

4. I vårt land har manifesterats i det enhälligt antagna kulturpolitiska pro- grammet en vilja till reell kulturdemokrati över konventionella gränser mellan socialgruppema.

5. I alla samhällsgrupper utvecklas en större medvetenhet om musiklivets sociala och politiska sammanhang. Proteströrelser växer fram emot ris- kerna i ett starkare inflytande av tekniska styrmedel och kommersiell maktkoncentration.

OMUS vill anknyta till de ovan antydda tendenserna när vi i detta be- tänkande söker dra upp riktlinjer och organisationsramar för en musikut- bildning i framtidsperspektiv.

Kommitténs grundsyn markeras av att vi kallar betänkandet Musiken — människan — samhället. Musiken kan enligt vår uppfattning inte ses som en isolerad konstform. Musik är en verkande kraft, ett viktigt inslag 1 män- niskors dagliga liv. Musik kan vara en berikande utvecklande kraftkälla för den enskilde men är samtidigt ett kommunikationsmedel med väsentliga sociala funktioner. Ett närmande mellan musikens yrkesutövare: musiker, musiklärare och samhället i meningen de många människorna i olika åldrar och grupper är en av kulturpolitikens viktigaste förutsättningar. Dess syfte är att alla människor skall kunna känna musiken som en skapande kraft i sitt eget liv. Vi har därför kallat vårt översiktskapitel (kap. 2) Musiken i samhället.

Även om betänkandet kan sägas ha en principiell uppläggning, har kom- mittén dock underhand funnit det vara lämpligt att på många områden framlägga så konkreta och entydiga förslag som möjligt. Det är vår för- hoppning att vi därigenom skulle kunna påskynda genomförandet av den angelägna reformen av högre musikutbildning så att den kan ske i möjligaste mån parallellt med att musikutbildningen inlemmas i den nya högskolan. Vi hoppas också att det förhållandet att våra förslag är konkreta skall leda till en konstruktiv diskussion som underlag för praktiska reforrnåtgärder.

OMUS 74 har liksom den tidigare kommittén samtidigt fungerat som provisorisk tillsynsmyndighet och har även haft ansvaret för de nya två- ämneslärarutbildningama (SÄMUS), liksom för det musikpedagogiska för- söks- och utvecklingsarbetet (MPU), som drivits med särskilda anslag.

Det har varit värdefullt för kommittén att på detta sätt naturligt komma i nära kontakt med verksamheten ute på fältet i utbildningarna. Vi har överhuvud, särskilt under första skedet av vårt utredningsarbete, sökt kom- ma i kontakt med så många olika intressegrupper som möjligt inom mu- siklivet och har hela tiden sökt underbygga alla våra överväganden med material och synpunkter direkt från arbetsfälten. Kommittén har besökt samtliga utbildningar i samband med sammanträden, och ledamöter har personligen deltagit i ett stort antal sammankomster med olika organisationer och personalkategorier.

Det har varit vår ambition att alla väsentliga organisationer i musiklivet skall vara företrädda i eller åtminstone ha viss anknytning till expertgrup-

pernas arbete. Vår metod har genomgående varit att utnyttja experter i grupper eller enskilt för speciella uppgifter inom det mångfacetterade och komplicerade utredningsområdet. Det omfattande material vi samlat kom- mer att utnyttjas för försöksverksamhet och detaljarbete under vår sista utredningsetapp 1976/77, men vi räknar med att det oumbärliga musik- pedagogiska dokumentationscentrum, som vi föreslår skall komma till stånd från 1977-07-01, skall överta det rikhaltiga materialet då OMUS-arbetet av- slutas.

Sammanlagt har ett 100-tal experter anlitats från hela musiklivet, bl. a. de tidigare OMUS-ledamötema. Det har därvid förutsatts att experterna i sin tur skall arbeta med referensgrupper inom sitt beredningsområde. Ett 30-tal arbetsgrupper har varit eller är i verksamhet.

Under det första skedet arbetade två grupper, som var utsedda för att ge en så bred bakgrund som möjligt, fram det material som givit underlag till kapitel 2 Musiken i samhället. Därefter började med detta underlag fyra yrkesrollsgrupper sitt arbete (för artister, instrumentalpedagoger, breda pedagoger, lärare) deras material, liksom några specialexperters förslag, kommenterades i sin tur av ett stort antal berörda intressenter på musik- utbildningsområdet. Resultatet av detta arbete redovisas i hela kapitel 6, speciellt avsnitt 6.1. I anslutning till projektet Musiken i samhället utgavs en debattbok ”Vi tycker om musik” för att stimulera till allmän diskussion om musiklivets tendenser, och ett antal diskussionsaftnar anordnades vid musikutbildningama. Boken ledde till debatt bl.a. i så måtto att den kri- tiserades på sina håll för att vissa delar av musiklivet sades ha blivit för- bigångna i dess 16 artiklar, bl.a. körlivet, de frikyrkliga samfundens och skolans musikliv.

I nästa skede påbörjade metodik- och kursplanegrupper det arbete som ännu blott befinner sig i inledningsfasen, nämligen att som ledning för linjenämndemas arbete beskriva metodik och kursinnehåll, att som fort- bildning anordna symposier, konferenser och kurser och att ev. publicera metodikmaterial, läromedel e. (1. som underlag för det kommande doku- mentationscentrum. De grupper som redan är verksamma finns förtecknade i avsnitt 7.5.4 med en översikt över deras arbetsområden.

Kompletteringsutbildningskapitlet (7) och förberedelsekapitlet (8) har fått större delen av sitt underlag från två särskilda arbetsgrupper. Speciella ut- värderingsgrupper har tillsammans med resp. skolor sammanställt ett rik- haltigt material som belyser verksamheten i Framnäs folkhögskola, Folkliga musikskolan, Ingesund, Örebro musikpedagogiska institut, Svenska Dalc- roze-seminariet och Stockholms Musikpedagogiska Institut. Materialet är underlag för OMUS” förslag i kapitel 10 och för de vidare förhandlingar som skall föras i lokaliseringsfrågor kommande år.

Betänkandet behandlar inte lokal- och utrustningsfrågor, eftersom un- derlaget för dessa utretts tidigare av OMUS 70 och statsmakterna redan tagit ställning till lokalramar för de statliga utbildningarna. Sådana frågor har OMUS 74 alltså endast handlagt som tillsynsmyndighet. I fråga om de icke statliga utbildningar som nämns i våra direktiv: Framnäs, ÖMI, Dalcroze-seminariet har kommittén påbörjat arbetet med lokalprogram och återkommer i dessa frågor när utbildningamas status blivit närmare klarlagd. Inom kyrkomusikens område är två arbetsgrupper verksamma: en för

översyn av den reformerade högre utbildningen, en för utbildning av kan- torer och orgelspelare.

En grupp för organisationsfrågor har ännu bara påbörjat sitt arbete kom- mande år skall de förbereda OMUS” förslag till ny tjänsteorganisation samt den eventuella anslutningen av de ovannämnda fristående högre utbild— ningarna till högskolesystemet. Parallellt med de hittills nämnda grupperna arbetar hela tiden grupper med mer övergripande problemställningar. Grup- pen för forskning och musikalisk förnyelse får en del av sitt arbete redovisat i avsnitt 6.1 och kommer att få vidare bereda de frågor om forskning och utveckling, ev. fakultetsnämnder för konstnärlig utbildning etc. som vi an- tyder i kap. 9. En grupp arbetar med läromedel, upphovsmannarätt och den problematik som hänger samman med de punkter i våra riktlinjer som talar om att högre musikutbildning skall stå fri från kommersiella hänsyn (jfr. avsnitt 6.7). En särskild beredningsgrupp har sysslat med tillsynsfrågor.

OMUS har i den grundsyn på musikutbildningen som präglar betänkandet så gott vi kunnat försökt följa de allmänna tendenser vi funnit i experternas synsätt, fast vi inte på varje punkt av naturliga skäl kunnat direkt hänvisa till respektive experter i vår diskussion. Våra konkreta förslag är snart sagt överallt resultatet av experternas arbete, även om vi med vår här redovisade metod inte kan säga exakt var den enskilde expertens eller grup- pens förslag varit avgörande för vår formulering i betänkandet.

OMUS vill alltså framhålla att vi haft ambitionen att i görligaste mån framträda som tolkar för representativa opinioner inom musikutbildningen, sådana de framstår i det omfattande materialet.

Vid våra sammanställningar har vi funnit att många frågor i själva verket inte är i sak så kontroversiella som de ibland brukar förefalla i den allmänna debatten. Konkretionen i våra förslag innebär att vi i vissa frågor tagit entydig ställning och då i regel för den ståndpunkt som vi i kommittén funnit vara den som står bäst i samklang med den nya kulturpolitiken och våra direktiv. Kommittén är själv helt enig i alla sina förslag.

Eftersom slutfasen av arbetet med detta betänkande sammanfallit med förberedelserna till högskolereforrnen, har vi inte till alla delar kunnat ge fullständiga förslag till studieorganisation. När det gäller t. ex. betygspro- blemen och relationerna mellan folkbildning och högskola, folkhögskola och högskola måste vi avvakta andra utredningars ställningstaganden och skall återkomma senare med mer utarbetade förslag.

Som redan direktiven förutsätter har vi i fråga om kursplaner och metodik endast kunnat ge allmänna rekommendationer, eftersom huvuddelen av detta arbete liksom uppbyggandet av en ny tjänsteorganisation skall göras i nästa etapp.

Överhuvud är det väsentligt när det gäller att bedöma OMUS” rekom- mendationer och förslag att det ännu inte är klart, vilka ansvariga besluts- fattare som till sist kommer att låta dem ta form i konkreta åtgärder. I vissa fall blir det riksdagen, t. ex. ifråga om resursfördelning, i andra fall regeringen, UHÄ, regionstyrelse eller enhetsstyrelse. Den nya högskole- organisationen med dess strävan att delegera besluten så nära utbildningarna som möjligt medför att det inte sällan kommer att bli Iinjenämnderna i de enskilda skolorna, som har att förverkliga OMUS, rekommendationer och förslag.

Grupper och enskilda har under arbetets gång tillställt oss en rad värdefulla förslag och synpunkter. Någon gång har de innehållit förväntningar att OMUS genom sitt förslag till utbildningsreform skulle kunna radikalt re- formera musiklivets förutsättningar, rentav hela samhällets ekonomiska struktur:, ibland har det antytts att förutsättningslösa mer vetenskapliga un- dersökningar borde göras, innan OMUS kan lägga sitt organisationsförslag. Vi har inom OMUS självfallet sett som vår möjliga uppgift att begränsa oss till att med de synpunkter och det faktaunderlag vi hunnit samla lägga förslag till ramar för en utbildning.

De arbetsformer vi har använt har alltså inneburit att vi anlitat som med- hjälpare ett stort antal av dem som arbetar i musiklivet och inom utbild- ningarna. Deras starka engagemang för musikens framtid och beredvillighet att utöver normal arbetsinsats delta konstruktivt i OMUS” arbete ger oss en stark förväntan att det praktiska reformarbetet som redan på vissa om- råden igångsatts kommer att fortsätta på ett naturligt sätt inom ramen för en ny organisation. Vårt reformförslag bygger på en fortlöpande förnyelse av utbildningen. allteftersom en aktiv kulturpolitik kommer att leda till ett växande behov hos människor att själva skapa musik, att musicera och att lyssna till levande musik.

2. Musiken i samhället

att musiken ! att ingen gräns finns för dess

utvidgning liksom det intefinnsför matematiken

och för käns/Olivers variation, förgrening, kär/ekens och hatets ännu okända for/ner

Göran Sonnevi, Det omöjliga, 1975

Människor har i alla kända samhällen sjungit, spelat och lyssnat till musik. Denna ”musik" är och har varit mångskiftande vad beträffar form. struktur. funktion och innebörd. Musikens förmåga att skapa förståelse och gemen— skap. insikt och känsloupplevelser berikar varje samhälle. Man kan därför påstå att ett mått på ett samhälles kulturella nivå är arten och graden av frihet och möjlighet för människor att utöva, skapa. lyssna till och uppleva musik.

i Musikutbildning är en viktig inteckning i vår framtid. Ett reformarbete inom den högre musikutbildningen måste utgå från musiklivet i dagens | Sverige men se detta i ett internationellt perspektiv.

Ett reformarbete kräver kunskap om de musikaliska traditioner som finns I i landet, hur dessa växt fram under samhällets förändring, vilka historiska arv som skapats och skall bevaras. vilka nya musikaliska strömningar som behöver stöd för att kunna växa sig starka trots trycket från konservativa värderingar och kommersiella krafter.

Arbetsgrupper tillsattes av OMUS. för att kring temat "Musiken i sam- hället” ge en bakgrund till musikutbildningen.1 Kapitel 2 bygger på arbetsgruppernas material samt tillgängliga musiksociologiska och sta- tistiska undersökningar om musik och musikliv i Sverige.2

1 Två grupper med sammanlagt 18 företrädare för olika riktningar i musiklivet arbetade delvis var för sig. Sekreterare var Jan Ling. 2Här bör främst nämnas Göran Ny/of Musikvanor i Sverige. publicerad som bilaga till SOU 1967z9. undersökningar utförda inom Rikskonserter. bl. a. publicerade i IRK:s årsböcker och i tidskriften Utfall. musiksociologiska undersökningar och projekt vid institutionerna for musikvetenskap i Göteborg, Uppsala. Stockholm. bl. a. Musiklivet på en industriort (Stenungsund), Musiklivet i Halmstad, Skaraborgsprojektet (samtliga i Göteborg). Härom Jan Ling, Music-sociological projects in Gothenburg (International review of the aesthetics and sociology of music. Vol. 11 no 1 — 1971). Musiklivet i Skaraborg (Svensk Tidskrift för Musikforskning vol. 57/1975) Nylöf arbetar f.n. på en sammanställning av musiksociologisk forskning i Sverige sedan 1965. Hara/d Swedner drev redan på 60-talet sociologisk forskning i kulturfrågor.

3 Härom bl. a. Wilfred Mel/ers, Orpheus Redivi- vus (Anglo-American Conference on "The Fu- ture of Music Edication" — Asian Music in the Schools, 1974). 4 Se t. ex. Alain Danielou, The Situation of Music and Musicians in Coun- tries of the Orient, Inter— national Music Council II, 1971. Härom även Krister Malm i artikeln "Afrika”, Sohlmans musiklexikon 1975.

5 Set. ex. Invandrarnas kulturcentrums vårpro- gram på Södra Teatern i Stockholm 1976, där 15 nationaliteter medverkar. Engelsk skolmusik har mycket berikats av det stora inslaget invandrar- barn — en positiv effekt av "the multiracial society" (de många rasernas sam- hälle) (Anglo-American Conference, 1974). 6 Om hörselskadors inver- kan, se bl. a. Sten Johans- son, Den vuxna befolk- ningens hälsotillstånd, ut- drag ur kap 3 i betänkande om Svenska folkets lev- nadsförhållanden, 1970. Se även uppsats vid Göte- borgs universitet ”Buller- skadans effekt på musik— upplevelsen”, stencil 1975. Fortsatta undersök- ningar bedrivs under led— ning av S-M Thorsén.

2.1. Svenskt musikliv i ett internationellt perspektiv

2.1.1. Musikens internationella kontaktytor

Det svenska musiklivet är i ett globalt perspektiv att betrakta som en na- tionellt särpräglad del av ett sammanhängande europeiskt och nordame- rikanskt musiksamhälle. Detta "internationella musiksamhälle” står i stän- dig kontakt med sydamerikanska, afrikanska och asiatiska musikkulturer. Processen har varit och är i stort sett densamma som alltid när kulturer möts: en konfrontation mellan olika slag av musik, musikuppfattningar och musikfunktioner som på gott och ont ger upphov till nya former och nya strukturer. Orientalisk filosofi och världsåskådning har på senare år varit en betydande inspirationskälla för en stor del av det konstnärligt syf- tande musikskapandet, oavsett genre, i såväl USA som Europa.3 Detta frivil- liga upptagande av andra kulturers musik står i bjärt kontrast till hur väster- ländsk musik under kolonialism och imperialism tvingas på den tredje värl- den. Konsekvenserna av det sistnämnda är mest negativa. Så har t. ex. en schablonartad underhållningsmusik från USA och Europa helt styrd av kommersiella intressen trängt in i de orientaliska musiksamhällena liksom i de afrikanska med deras rikt facetterade musikaliska funktioner, skurit av deras hjärterötter och skapat hybridforrner som fungerar på samma sätt som västerländska förlagor. Utbildning i europeiska musiktraditioner från 1700—1800-talen, främst i piano, violin och romanssång, har skjutit undan den inhemska musikutbildningen till musikaliska reservat.4

I Sverige, liksom i andra europeiska industriländer, har vi de senaste åren å andra sidan upplevt hur invandrargrupper från de mest skilda håll med för oss främmande musiktraditioner berikat vårt musikutbud och givit stimulerande impulser till vårt musikliv.S

Det är av vikt att man i musikutbildningen ger en så vid allmänorientering om kultur och samhällsliv i olika länder att de utifrån kommande mu- sikaliska strömningarna kritiskt granskas, att en musikhistorisk förståelse för olika stilars uppkomst, spridning och nuvarande funktion skapas. och att Sveriges insats som en del av ett europeiskt-nordamerikanskt musik— samhälle bedöms och värderas.

2.1.2. Ljudförorening — ett internationellt musikproblem

Sverige besväras i likhet med många industrinationer av en långt uppdriven ljudförorening. Bullret på arbetsplatser och i tätorter är så allomfattande att det inte längre uppfattas av människor som dagligen vistas där. Hör- selskadorna är ett av våra allvarligare hälsoproblem. som på olika sätt även påverkar musiklyssnandet och musikutövningen.6 Svåra hörselskador in- verkar påtagligt på musiklyssnandet. Däremot är det svårare att avgöra på vad sätt lättare hörselskador inverkar, då psykologiska faktorer fungerar så att invanda musikaliska strukturer kan upplevas även om de bara delvis kan uppfattas. Man tror sig höra det man en gång hört. Människors förmåga att lyssna in sig på nya ljudstrukturer kan emellertid försvåras. På arbets- platser. i offentliga lokaler osv. skvalar ofta en ljudkuliss vars syfte är att dölja det oönskade bullret. Den ständiga ljudslummen blir ett så invant

tillstånd att människorna frivilligt omger sig med bakgrundsmusik för att undgå en i och för sig kanske välbehövlig tystnad. Följden blir att människor i många fall får svårigheter att lyssna koncentrerat och därmed uppleva olika slag av ljud och musik. Det finns risk för att ljudslummen så deformerar vår förmåga att lyssna att vi i en framtid blir oförmögna att aktivt bekämpa ljudförorening. Problemet har internationell räckvidd och borde ägnas större uppmärksamhet. Framtidens musiklärare måste även utifrån detta perspek- tiv mer medvetet än tidigare söka utveckla individens förmåga till diffe— rentierad lyssning och musikupplevelse. Det finns åtskillig musik som är anpassad till den förstörda ljudmiljön7, medan annan kräver fullgott öra och medveten lyssning.

2.1.3. Musik som internationell handelsvara

I länder med marknadsekonomi produceras och distribueras musiken i stor utsträckning som en vara.8 Musikverkets varukaraktär liksom många mu- sikers beroende av marknadssystemet styr i stor utsträckning musikens material, form och funktioner och vårt sätt att uppleva musik. Detta är också förklaringen till den amerikanska och västeuropeiska underhållnings- musikens kvantitativa dominans i vårt svenska musiksamhälle. Underhåll- ningsmusiken är hårt knuten till kommersiella intressen och lanseras med hjälp av olika reklam- och förs'a'ljningsmetoder.9 Den är "funktionsmusik" i den bemärkelsen att den uppfyller behov som uppstått i samhället och som är möjliga att ekonomiskt utnyttja. "Kommersiell musik" har kritiserats från många håll i musiksamhället, från orkestermusiker, körorganisationer, folkmusiker, jazz- och popmusiker etc.10 Inom den nya kulturpolitiken har denna musik ofta tagits som exempel på de "kommersialismens negativa verkningar" som skall motverkas. "Den fria marknadens lagar" är oförenliga med kulturpolitikens allmänna synsätt i den mån de medför att ekonomiska vinstintressen blir dominerande styrkrafter för musiklivets utveckling. Detta politiska ställningstagande skall ses mot bakgrunden av att enbart under en tioårsperiod, 1965—75, har en viss likriktning av musikvanorna ägt rum 7 Se t. ex. R Murray-Schafer. The New Soundscape, 1969, Straarup, Funktionel Musik, Publimus 1974. Se vidare Lundin, An Objective Psychology of Music, 1969, Music in Industry, kap 15, som båda påvisar hur musikaliska strukturer medvetet skapas med dynamiska, rytmiska, melodiska och klangliga begränsningar. 8Om musikens varukaraktär, se T W Adorno "Om musikens fetischkaraktär och lyssnandets regression". Dissonanzen Göttingen 1956. Se även Stroh. Zur Soziologie der elektronischen Musik, 1975, kap 2 och framställ- ningen i Musiken i samhället, OMUS' bok Vi tycker om musik 1975. 9Tommy Rander & Håkan Sandblad, Rockens Roll, Ordfront 1975. kap 10, Theres no business like show business. Se vidare Musikens makt, nr 8, 1975, artikeln Rocken i stordrift. Philip Tagg, Pop i örat, Sveriges Radios utbildningsprogram 1975. Som exempel på den svenska mu- sikmarknadens utveckling, se analys i Music Week, London Jan 17, 1976, s. 6, som med bl. a. Veckans affärer gör en analys av den svenska grammofon- och kassett— bandsförsäljningens expansion under de senaste åren. 10 En samlad manifestation för en icke-kommersiell musikkultur ägde rum i aktionen mot Eurovisionsfestivalen i Stockholm våren 1975. 1 kommittén för Alternativ festival 1975 ingick ca 40 kulturorganisationer. Lokala arrangemang ägde rum på 20 orter. l huvudfestivalen i Stockholm deltog 850 artister, varav 70 musikgrupper och 20 solister. Se även Per Svensson, Folkrörelserna och musiken i Vi tycker om musik, 1975.

i Sverige enligt Göran Nylöfs sammanställning av musiksociologiska rap- porter och undersökningar.

Det kommersiella musiklivet utestänger sannolikt många människor från variation i de musikaliska upplevelserna. Lyssnarna inkapslas genom att enbart höra på upprepade schabloner i en musikaliskt trång upplevelsevärld. Dessa frågor har uppmärksammats i svensk kulturdebatt tidigare än i flertalet västeuropeiska länder. Samma problem finns f. ö. i åtskilliga länder i Öst- europa, där man på olika sätt sökt finna lösningar. ! USA är de kommersiella styrkrafterna så dominerande att en allmän debatt inte kan föras från samma utgångspunkt som i Sverige. För musikutbildningen är den musikaliska likriktningen ett stort problem med internationell räckvidd.

2.2. De musikaliska traditionerna

2.2.1. K yrko- och hovmusik. Det borgerliga musikarvet. M odernistisk musik

Den högre musikutbildningen har hittills nästan uteslutande haft till mål att bevara och utveckla det musikaliska arvet på konsertens, operans, kam— marmusikens och kyrkomusikens område. Man bör här skilja mellan det borgerliga musikarv från 1750—1900 som i obruten tradition levt till våra dagar och den äldre kyrko- och hovmusik som först under de sista tre decennierna börjat odlas i vårt land efter centraleuropeiskt och amerikanskt mönster.ll Termen borgerligt musikarv har sin utgångspunkt i musikens historiska och sociala ursprung, men söker inte ange dess funktion i det nuvarande musiksamhället. Nylöfs undersökningar visar att under den sista lO-års- perioden har det borgerliga musikarvets snäva förankring i ett smalt socialt skikt av högutbildade och ekonomiskt välsituerade förändrats. Man kan iaktta en breddning av publikintresset i olika ålders- och socialgrupper. Mu- siken har också fått alternativa funktioner. eftersom dess distribution inte längre enbart är knuten till konsertinstitutioner och hemmusicerande utan framför allt sprids genom grammofon och radio. I stället för "det borgerliga musikarvet” talar OMUS i kap. 6 om repertoarområdet ”europeisk musik 1750—1900". De under 1900-talet skapade musikverken med viss anknyt- ning till det borgerliga musikarvet. vilka ibland brukar benämnas moder- nistisk musik”, har också först under senare årtionden fått en mer framskjuten

” Termen kyrko- och hovmusik tar fasta på musikens sociala och historiska ursprung. Jfr C—A Moberg, Från kyrko- och hovmusik till offentlig konsert, 1942. En möjlighet vore att i stället för äldre hov- och kyrkomusik använda beteckningen "feodal musik". Men eftersom den feodala kulturens upplösning och den borgerliga kulturens framväxt griper in i varandra på så många plan blir en sådan term alltför generaliserande. 1 kap. 6 talar OMUS om repertoarområdet "europeisk musik före 1750”.

12 Modernistisk musik används här enligt Maegaards bok "Musikalisik modernism". 1967. Här avses således den musik som uppstod i "brottet" mellan den tonala mu- siktraditionen i och med Wienskolan och de olika neo—historistiska och avant-gar— distiska strömningar som fram till vår tid kännetecknat 1900-talets estetiskt syftande musikkultur. Ett ständigt experimenterande med uttrycksmedel och form med eller mot konsertpublikens invanda lyssnarvanor och en successiv anpassning efter fram— växande massmediaformer är några karakteristiska drag. OMUS talar i kap. 6 om repertoarområdet ”konstmusik efter 1900”.

plats i den högre musikutbildningen. Sverige skiljer sig i detta avseende inte nämnvärt från övriga europeiska länder i öst eller väst. Begränsningen av den högre musikutbildningen till det borgerliga musikarvet är helt naturlig då såväl musikstuderande som lärare och kulturpolitiker har sett detta arv som "den enda stora konsten” utifrån en socialt avgränsad kulturideologi. Även i den kommande musikutbildningen är denna musikaliska tradition självklart en av de centrala. Sannolikt kommer detta rika arv mer till sin rätt i ett större sammanhang, som en del av en kultur med syfte att nå många människor. Därvid krävs att musiker och musiklärare har en historisk kunskap och medvetenhet, som gör att de förmår levandegöra musiken och förstå den i dess sociala och historiska sammanhang. Den period är definitivt förbi, när musikutbildningen återspeglade 1800-talets marknads- situation, och då undervisning sågs som något nödvändigt om för den fram- gångsrike — eller misslyckade instrumentalsolisten eller sångaren.

De västerländska musiktraditionerna har alltsedan 1700-talet strävat bort från socialt bundna funktioner till att ge lyssnaren en autonom estetisk upplevelse,

"musiken som en skärm för attfä vara ensam ? Stora delar av den västerländska musiken fungerar så ' '.

Göran Sonnevi, Det omöjliga, 1975

Även inom dessa traditioner finns dock alltjämt gemenskapsfunktioner, t. ex. samhörigheten vid musicerande och lyssnande och i den särskilda musik som skrivits för kyrka och olika ceremonier.

2.2.2. Folkmusik

Den praktiska förbindelsen finns där, musik/ör gång, brud/åtar, skänk/åtar, och allt det sköna, som upp/”ordrar till dans. Folket har aldrig haft råd att vara opraktiskt, där/br skyggar man för konsertsalarna.

Stig Sjödin

Andra musikaliska traditioner"viktar” relationerna social funktion—estetisk upplevelse annorlunda än de musikarv som ovan berörts.

Ett exempel härpå är den svenskafalkmusiken. Denna utgör ett musikaliskt traditionsarv från främst böndernas, hantverkarnas, fiskarnas och daglö- narnas kultur. Den sammanhänger beträffande funktioneri många fall med folkmusiken ute i Europa, men dess profil är mer "nationelf än någon annan musiktradition beroende på kulturell isolering och traditionsmed-

'3 På Svenskt Visarkiv har ett omfattande material insamlats om svensk folk- musik i dess nutida tradi- tioner, delvis med musik- sociologisk ansats. Värde- fullt material har utgivits på skivmärket Caprice. ” Dokumenterat t. ex. i skivinspelningen Unga Dalaspelmän, Caprice RIKS LP F 5 Stereo. '5 Vid konferens anord- nad av Sveriges Spelmäns Riksförbund och IRK den 11-12.l.76 i Stockholm framgick att folkmusiken nu finner olika funk- tioner i industrisamhället. Vid en planerad konfe- rens augusti 1976 skall dessa funktioner doku- menteras och diskuteras. 16 Folkrörelsesångens tra— ditioner finns nu doku- menterade bl. a. på Land Du Välsignade, skivmär- ket Caprice, 1973. 17 Se Göte Strandsjö, Om kommersialism bland an- nat, Hemmets vän, 12.6.75.

vetande, kanske även en viss kulturkonservatism. Då man talar om inhemsk folkmusik bör man också i sammanhanget nämna den särpräglade mu- sikaliska tradition som utformats av samerna.

Den folkmusikaliska traditionen har filtrerats genom olika insamlares prin- ciper: jakten på äldre kvarlevor i allmogetradition har först under de senaste decennierna förvandlats till ett försök att dokumentera hela den musik- kultur, som var huvudparten av det svenska folkets umgängesmusik i helg och söcken.13 I utbildningen har detta traditionsarv endast förekommit spo— radiskt; enstaka folkmelodier har ingått i folkskolans läseböcker. låtar har spelats som övningsstycken i violinundervisning etc. Alltsedan 1900-talets början då man på allvar började upptäcka att dessa musikaliska traditioner var på väg att försvinna, har man i stället sökt bevara musiken genom att anordna tävlingar och spelmansstämmor. Därmed hoppades man att musiken skulle kunna leva vidare i ett slags ”reservat" trots landsbygdens avfolkning och allmogekulturens upplösning. Inom spelmansrörelsen och inom organisationer som Svenska Ungdomsringen fortsatte folkmusik och folkdans att leva vidare i mer eller mindre traditionsnära tappningar av den ursprungliga allmogens musikkultur. Bland det mest intressanta inom svensk folkmusik i dag är hur traditionen upptas och förs vidare av en yngre generation spelmän med historisk insikt, musikaliskt kunnande och medvetet syfte att bevara och levandegöra ett musikarv.14 Vid spelmans- stämmor är inslaget av yngre spelmän markant. Denna nya musikrörelse är spridd över hela landet som en musikalisk folkrörelse utan påtaglig kom- mersiell och statlig styrning.15 Det är sannolikt främst här som den högre musikutbildningen kan hämta lärare och pedagogik. ”Reservattenken” mås- te överges, samtidigt som utbildning och forskning garanterar att de regionala folkmusikstilarna, de 5. k. folkmusikaliska dialekterna, bevaras. Härvid bör uppmärksammas att en rad speciella funktioner är förknippade med svensk folkmusik t. ex. anknytningen till provinsiella högtider, dans och fest. Vad som här sagts gäller också invandrargruppemas folkmusiktraditioner.

2.2.3. Musik i folkrörelser och samfund

Inom olika folkrörelser utvecklades under 1800-talet en stor musikalisk ak- tivitet.16

Inomfrikyrkan finns alltsedan dess begynnelse en ständig strävan att med hjälp av kända melodier föra fram det kristna budskapet i sång och spel. I dag utnyttjas i vissa samfund den kommersiella underhållningsmusikens modeller, mest från USA. Man har också kopierat de kommersiella dis- tributions- och försäljningssystemen. Inom de samfund som "säljer Jesus med musik” finns emellertid även kritiska röster mot samfundsmusikens kommersialisering.17

Under de senaste decennierna har svenska kyrkan på många håll närmat sig frikyrkans öppenhet mot musikaliska uttryckssätt som tidigare varit sam- fundet främmande. Kyrkorummet upplåtes for jazzkonserter eller gospel. De större frikyrkliga församlingarna har å sin sida upptagit alltmer av den traditionella historiska kyrkomusiken. Kyrkornas musikaliska profil påver- kas således i rätt hög grad av musiklivets förändring beträffande stil och repertoar. För kyrkomusiker innebär detta att de ställs inför nya krav på

musikalisk orientering i olika stilar och musikaliska former. oavsett om deras verksamhet ligger inom frikyrkan eller svenska kyrkan. En inten- sifierad debatt kring musikens funktion och en ökad kompositionsverk- samhet av kyrkomusik förutsätter också kyrkomusiker med samhällsorien- tering och öppenhet mot nya musikaliska strömningar.

Arbetarrörelsens musik har sin begynnelse i 1800-talets senare hälft, då arbetarkörer och -orkestrar, kampsånger och solidaritetsvisor börjar växa fram. Bland de olika musikaliska och ideologiska strömningarna inom denna folkrörelse har åtskilliga traditioner upphört, medan andra levt vidare fram till våra dagar. På 30—40-talen kan man skönja en förändring, då arbetarsånger kom att användas mer som intern allsång än som utåtriktad kampsång. ABF:s musikfostrande insatser resulterade i nya pedagogiska former i syfte att förmedla och i viss mån popularisera det borgerliga musikarvet. De spe- ciella arbetarkörerna och -orkestrarna som funnits sedan sekelskiftet skilde sig snart inte beträffande musik och funktion från andra amatörkörer och -orkestrar. Inom nykterhetsrörelsen kan man iaktta en motsvarande utveck- ling.

Den aktiva samhällskritik som nu finns hos många pop- och rockgrupper kan betraktas som ansatser till återupptagandet av en tynande tradition av politisk kampmusik. Även i de etablerade folkrörelserna finns på senare är liknande tendenser till en kampsångens renässans. Musiken är nu ofta en internationell symbol för kampen mot förtryck och förnedring: sånger av Theodorakis, Victor Jara osv. är centrala i musikgruppers repertoar. Denna typ av musik söker i princip hålla sig utanför musikmarknadens vinstintressen av ideella skäl eller strävan efter oberoende. Den nya "mu- sikrörelsen” har bidragit till ett pånyttfött intresse för allsång och allspel.

2.2.4. Vissäng och körsång

En mycket livskraftig musiktradition i Sverige är vissången. Alltifrån Bell- mans dagar finns i Sverige en rik sångtradition med melodier och texter som speglar borgaridyll, social verklighet, känslostämningar etc. Diktare från olika samhällsskikt har spritt sina alster till kända melodier, och kom- positörer har inspirerats till att skapa nya melodier för människornas var- dagsmusik. Vistraditionen är även i dag en av de mest intressanta då det gäller musikaliskt nyskapande i Sverige. Yrkestrubadurer och amatörer är bärare av denna viktiga tradition. Vissången måste uppmärksammas i mu- sikutbildningen, men dess konstnärliga särart måste respekteras.

Körsången har en stark och levande tradition i Sverige med många va- rianter inom och utom kyrkliga samfund och andra folkrörelser. Enligt vissa beräkningar skulle drygt 2 % av svenska folket vara aktiva körsångsamatörer (ca 200.000 personer). Den samhällsstödda musikutbildningen måste se som sitt ansvar att skola lärare och musiker, som kan vidareutveckla svensk körtradition.18

2.2.5. A fro-amerikansk musik

Olika slag av afro-amerikansk musik dominerar i dag kvantitativt musik- utbudet i Sverige.19 Denna musikaliska tradition kom till Sverige under

"3 Lars Edlund, Den nya körmusiken i Minnes- skrift vid Kgl Musikaliska Akademiens 200—årsjubi- leum 1971. Se bilaga 3, ta- bell 1.

'9 Krister Malm, ”Afro- amerikansk musik” i Sohlmans musiklexikon, 2 uppl. 1975, avser här— med former och bland- ningar av afrikanska mu- siktyper och andra musik- sorter. Se även Bertil Sun- din, Musikkulturer Trycket på ungdomen, Ord & Bild 5, 1972. Gun- nar Lindgren, .lazzen får alltfler användningsom- råden, Musikern nr 4, 1975.

20 En analys av schlager- kulturen i Sverige ges av Holger Larsen i Det finns en sångi fjärran, s. 138 if, i Vi tycker om musik. äe även samma publika- tion, Musiken i samhället, Jan Ling s. 30 ff. 38 Musiken i samhället SOU l976:33

20-talet, växte sig småningom starkare för att under 40—50-talens starka amerikainflytande bli den mest omfattande delen av vårt musikliv. Den afro-amerikanska musiken hör nära samman med nya medier som revo- lutionerade också det svenska musiklivet: grammofon, radio och senare TV, kassett och bandspelare.

I musikutbildningen har denna musikaliska tradition ansetts ligga utanför det egentliga ansvarsområdet. Jazz och framför allt popmusik har haft svå- righeter att bli accepterade som fullvärdiga musikaliska uttryckssätt i järn- förelse med övrig konstmusik. Detta kan bero på att jazz och pop har sitt ursprung i annan etnisk och social miljö och medvetet brutit mot vedertagna traditionella estetiska och sociala normer. I konsekvens med musikens funk- tioner har den afro-amerikanska musiken i likhet med den borgerliga mu- siken under 1800-talet utvecklats efter två linjer, dels till en säljbar vara i form av underhållningsmusik, dels som en estetiskt, konstnärligt krävande uttrycksform. Den enkla "säljinriktade" musiken av underhållningskaraktär och den mer seriöst syftande formen utnyttjar samma musikaliska stilmedel, men på olika nivåer av teknisk svårighet och konstnärlig ambition och med högst olika krav på omväxling och förnyelse. Underhållningsmusiken, som knyter att även till andra populära traditioner som folkmusik och vistradition är kopplad till dans och fyller ett mycket viktigt behov av förströelse.20 På grund av dess viktiga funktion för ett flertal människor har den mer öppet än annan musik utnyttjats av vinstintressen och knutits till den in- ternationella nöjesindustrins massproduktion av musikvaror. Musikens vär- de har kommit att bedömas i konsumtionssiffror, i antalet köpta grammo- fonskivor eller i antalet röster i topp- och hitlistor. Den seriöst syftande jazz- och popmusiken har kommit i ett besvärligt läge mellan en av tradition sanktionerad konstmusik och en kommersiellt styrd underhållningsmusik. Musiklivet måste berikas genom att den högre musikutbildningen i likhet med musiksamhället i övrigt värnar om det viktiga musikaliska nyskapan- det inom jazz och pop, vars stilmedel är förankrade i musiksmaken hos hu- vudparten av den svenska ungdomen.

2.2.6. Sammanfattning

Det finns fler intressanta variationer och nyanser i svenska musiktraditioner som inte kunnat nämnas i en så översiktlig framställning som denna. De givna exemplen visar emellertid bredden av musiklivet och en viss obalans mellan musiktraditionerna och vad musikutbildning hittills tagit ansvar för. För ett levande musikliv är det viktigt att fortlöpande granska musiktra- ditionerna och se till, att "reell yttrandefrihet" i kulturpolitisk mening skall gälla inom musikutbildningens område. Detta bör på sikt leda fram mot en förändring av musiklivet i riktning mot demokratisering och konstnärlig förnyelse.

Musiklärare i det allmänna skolväsendet och frivilliga musiklivet behöver en musikalisk bredd som gör dem skickade att möta människor från olika musikaliska miljöer. Det är också viktigt att musiker och musiklärare i linje med den nya kulturpolitiken ges en utbildning som betonar musikens kommunikativa roll.

I l . l !

Ett exempel på hur olika musiktraditioner kan smältas samman och skapa en ny musikalisk miljö på grundval av ett lokalt initiativ visar exemplet Käglinge by i OMUS" bok Vi tycker om musik. I samma bok ger skildringen av Rikskonserters försök i Härjedalen och skolprojektet med musicalen Espe- ranza i Härnösand praktiska demonstrationer av hur man kan engagera många människor musikaliskt genom att anknyta till lokala resurser och traditioner.

De musikaliska traditioner som hittills blivit eftersatta i den högre mu- sikutbildningen måste på olika sätt ges plats i det reguljära kursinnehållet. Det bör framhållas att varje tradition har sin estetiska och sociala egenart som kräver specialister och specialutbildning av pedagoger.

2.3. Musikens funktioner

Musik kan inte sägas emot med annat än ny musik

Göran Sonnevi, Det omöjliga, 1975

Musik är en kulturform som når de flesta människor. Vi kan inte ”undgå" den i vårt samhälle, där snart sagt alla livets funktioner beledsagas av musik: livets och årets högtider, film, teater, TV, talprogram, sportprogram i radio, restaurangbesök, flygresor osv. Det stora musikintresset exploateras av den kommersiella nöjesindustrin, som har en väletablerad reklam- och försälj- ningsapparat. Gentemot tendenser till musikalisk likriktning, orsakad av den musikaliska massproduktionens dominans, kan man samtidigt iaktta ett aktivare musikintresse än tidigare hos vissa grupper i samhället. Antalet besök vid konserter och operaföreställningar ökar,21 den uppsökande kon- sertverksamheten i alla genrer vidgas alltmer. De kommunala musikskolor- na beräknades 1975 ha 300.000 elever (1970 ca 250.000 elever). Studieförbun- den rapporterar ett stigande antal studiecirklar i ämnet musik (197024 500, 1973131 000, 1975:36 500 —jfr. bil. 3, tabell 1). På många håll i landet har där- till på senare år uppstått nya musikföreningar, ofta kallade ”Musikforum", knutna till Kontaktnätet Riksorganisation för icke kommersiell kultur.22 Vid sidan av de multinationella skivbolagen har en rad små skivbolag bil- dats, oftast med musikgrupper som initiativtagare, vilka spelar in okänd mu- sik av okända musiker. Uppslutningen kring den s. k. ”Alternativmelodifes- tivalen” i Sverige 1975 är ett exempel på att det finns många inom musikli- vet bland enskilda, grupper och organisationer som eftersträvar alternativ till ett kommersiellt musiksamhälle.

En av möjligheterna till att bekämpa ”kommersialismens negativa verk- ningar" inom musiklivet torde vara att skapa friska levande alternativ till musik som tillkommit i spekulativt syfte. Detta kan i vårt samhälle un- derbyggas av en musikutbildning som icke intar en fördömande attityd utan kritiskt bedömer och konstruktivt medverkar till att utveckla mu- sikaliska grundspråk.

Musik till dans och underhållning, dvs. den musik som flertalet lyssnar till, är f. n. till största delen en vinstbaserad bransch utanför det samhälls-

2' Se bilaga 3, tabell 8. 22 Kontaktnätet bildades i november 1974. Det be- står f. n. av omkring 70 föreningar med ca 3500 medlemmar.

stödda musiklivet. Detta kan knappast vara förenligt med den nuvarande kulturpolitikens målsättning.

Nya funktioner kräver musiker med annan utbildning än tidigare, t. ex. i Regionmusiken under uppväxt och profilering, eller i socialpedagogisk försöksverksamhet med musik.23 En breddning av musikens funktioner förutsätter en reformerad högre musikutbildning.

Forskningen kring musikens funktioner i bemärkelsen musikens verkan bör fördjupas genom en systematisk analys av konkreta musiksituationer. av det musikaliska materialets struktur och av olika människors reaktioner och upplevelser.24 Musiken har stor betydelse som bärare av känslor och stämningar. Musik kan ”laddas" genom att den sammanställs med text, bild. ceremoni etc, varvid budskapet ofta fördjupas. Musiken ger möjligheter till rika associationer, eftersom den inte avbildar utan symboliserar. Mu- sikens grundspråk är universellt för alla människor, men dess speciella funk- tioner utlöses inte utan den förståelse av musikens symboler som skapas av en kulturtraditions normer.

Hur upplever då olika människor musik? Musikupplevelsen är både in- dividuell och kollektiv, innefattar både personliga känsloupplevelser och social gemenskap. Musik kan inte upplevas på exakt samma sätt två gånger. Vi är beroende av i vilken situation musiken framföres, vår sinnesstämning o.s.v. Varje musiker och musiklärare bör söka bilda sig en uppfattning om skiftande sätt att uppleva musik, om musikens verkan etc. I detta pro- blemkomplex är det kanske mest väsentligt att uppmärksamma olika lyss- narvanor som utbildats, bl. a. som en följd av skilda musikslags verkan och funktioner. Den musik som serveras i varuhus, hotell, flygplan etc är tillverkad för icke-koncentrerad lyssning. Den påtvingade bakgrundsmu- siken kan ofta fungera som ljudterror för en medveten musiklyssnare, medan andra kanske aldrig förmår tillägna sig ett aktivt lyssnande i traditionell mening, utan alltid upplever musiken som en neutral behaglig ljudmatta. Är således nya musikfunktioner på väg att i grunden avtrubba många män- niskors förmåga att lyssna koncentrerat? Vad innebär detta för den enskilde och för musiksamhället? Sådana frågor måste vara väsentliga inför en fram- tidsplanering av musikutbildning och musikliv.

Det är en central pedagogisk uppgift att skapa ett aktivt medvetet mu- siklyssnande och ge lyssnaren förmåga att med hjälp av olika slag av musik berika sitt känsloliv och sin förståelse för olika musikaliska yttringars ur- sprung och värden. Detta skulle kunna leda till att fler för sin egen del kan urskilja de musikformer som nu fungerar som negativa element i vårt kulturliv.

23Se Prop 1970:3l angående Regionmusik. Den socialpedagogiska försöksverksamheten bedrivs inom Rikskonserter. Se t. ex. Tonfallet 22, 1974, Bark och Malm, Musik på bamstugan — behöver inte vara svårt.

24 En rad undersökningar med denna målsättning har bedrivits av bl. a. Vladimir Karbusicky, Empirische Musiksoziologie, 1975. Ansatser till liknande forskningar har utförts även i Sverige, bl. a. undersökte Ian Ling i samband med expertarbetet de olika musikattityderna hos arbetsgruppernas medlemmar, samt hos ett urval personer inom andra fält av musiklivet: musikkritik, schlagerindustri etc. En preliminär ge- nomgång av materialet visar tendenser till att människor med samma utbildning ger likartade reaktioner på den musik, som man är specialiserad på, medan okända musikgenrer kunde värderas diametralt olika. Det förefaller således som om invanda normer i hög grad skulle påverka upplevelsen av musik.

Alternativa konsertformer inom och utom orkesterinstitutionerna, Sveri- ges Radios programpölitik, folkbildningsarbetet, skolornas insatser — alla måste medverka i detta syfte. Musikutbildningen har i detta sammanhang ett stort ansvar.

2.4. Musik i skola, studiecirkel, fri grupp

Samverkan mellan samhällsinstitutioner, frivilliga organisationer och grup- per är särskilt angelägna, då det gäller att förbättra musikundervisningen ? på alla stadier.

! 2.4.1 Barnkultur

Nordisk Kulturkommission höll 1969 ett seminarium över ämnet "Barn och kultur”. Det arbete som då inleddes har fortsatt i de nordiska länderna, bl. a. i en pågående svensk utredning om barnkultur. Själva begreppet barn- kultur innebär, att barndomen har ett egenvärde, att barnets glädje över sina aktiviteter är ett mål i sig själv. Barnkulturen lever sida vid sida med vuxenkulturen, men barnen behöver de vuxnas stöd för att kunna utveckla sina sinnen och» förmågor. Detta stöd är särskilt viktigt idag med tanke på den väldiga exponering av olika slags intryck som barn utsätts för genom massmedia och som nödvändiggör styråtgärder från samhällets sida inte minst då det gäller musiken.

Som förra OMUS redan framhållit i sitt betänkande Musikundervisning (DsU 1973:19), kan de attityder inför musik barnen möter i sina tidigaste åldrar vara avgörande för hela deras kommande livsinställning. Deras mu- sikupplevelser i hemmiljön, förskolan och grundskolans lågstadium kan be- stämma deras senare musikaliska möjligheter.

2.4.2. Musiken i skolan

I sin översiktliga inledning och i sina förslag hade 1965 års musikutbild- ningskommitté en optimistisk syn på den nya grundskolans och gymna- sieskolans möjligheter att vidareutveckla det växande musikintresset bland barn och ungdom. Läroplanerna för grundskolan och gymnasieskolan, Lgr 69 och Lgy 70, är uppgjorda med sådana ambitioner, men vi måste nu konstatera att samhället hittills icke satsat tillräckligt av ekonomiska och personella resurser för att fullfölja dem. Som OMUS tidigare framfört direkt till statsrådet, fullgörs våren 1975 mindre än hälften av undervisningen i grundskolans högstadium av behöriga lärare. En stor del av dessa har genomgått en förkortad särskild lärarutbildning (s. k. SMU-kurser). Fördel- ningen över landet är ytterst ojämn (bil. 3 tabell 6). Vissa regioner saknar nästan helt behöriga lärare. Som redan konstaterats i OMUS-betänkandet Musikundervisning är därtill utbildningen av lärare för musikundervisning på låg- och mellanstadiet klart otillräcklig, något som också understryks kraftigt av remissinstanserna.

Lärarutbildningen för alla stadier måste alltså reformeras och förstärkas

för att möta skolväsendets behov. Det gäller även den nya förskollärare- och fritidspedagogutbildningen.

2.4.3. Skilda världar — behov av ny samverkan för musikaktiviteter i alla åldrar

Tyvärr finns ofta tendensen, att barn och än mer ungdomar kommer att uppleva hemmet, skolan, kamratkretsen som olika musikmiljöer, helt skilda från varandra. På sina håll kan de frivilliga organisationernas och samfundens musikverksamhet bland barn och ungdom forma en värld för sig, avskild från den obligatoriska skolans musik, som i sin tur är avgränsad från den kommunala musikskolans verksamhet för särskilt intresserade. Därtill kom- mer ytterligare de fria gruppernas musicerande på deras egna villkor. Den tidigare levande musiktraditionen inom skolorna har tyvärr ofta gått förlorad i konkurrensen med alla övriga musikaktititeter. I framtidens skola kommer förhoppningsvis dörrarna att stå öppna för folkrörelsers och andra gruppers frivilliga aktiviteter i SIA-propositionens anda. Vi skulle på detta sätt få en ny skolmusiktradition.

[ vissa länder, t. ex. i USA och England, finns fortfarande en livaktig skolmusik, men där finns problemet, att de flesta upphör att musicera efter skoltiden.

I Sverige borde den rikt förgrenade studiecirkelverksamheten, knuten till samfund och folkrörelser, kunna ytterligare utveckla fritidsmusicerandet i alla former över åldersgränserna. En sådan utveckling är redan igång. Under tiden 1970—75 ökade antalet musikcirklar och antalet deltagare i sådana cirklar med c:a 50 %. Ökningen gäller alla områden, men faller ojämnt. För vissa instrument redovisas ökningar med 100—300 % (se bil. 3, tabell 1).

En sådan ökning av intresset för frivilligt aktivt musicerande måste in- nebära ett starkt stigande behov av ledare och lärare. Musiklärarutbildningen måste ges ett sådant innehåll, sådana praktikmöjligheter och sådana di— mensioner. att den glädjande utveckling som antyds i statistiken inte stag- nerar kvantitativt och kvalitativt. Sådana samverkansformer i tjänsteor- ganisationen måste skapas mellan stat, kommuner och frivilliga organi- sationer och fria grupper av alla slag, att varje kommun kan bygga upp lärarresurser att stimulera ett musikliv för alla generationer: "music as a dimension of lifelong education” (musik som ett led i en livslång person- lighetsutveckling) för att citera mottot för den stora internationella mu- sikpedagogkonferens som hålles i Montreux sommaren 1976.

2.5. Musik och teknik

Största delen av den musik som nordborna dagligen lyssnar till är mekaniserad, dvs. den sprids via radio, grammofonskivor el- ler band. K vantitativt sett är den mekani- serade musiken den överlägset viktigaste musiksektorn/ör ögonblicket, och dess in— flytande kan väntas växa ytterligare.”

Den tekniska utvecklingen på musikområdet kan å ena sidan innebära en hämmande styrning av repertoar och utförande, å andra sidan skapa nya musikaliska uttrycksmöjligheter och pedagogiska hjälpmedel. Här kan nämnas några tänkbara tendenser i framtiden. Massproduktion av ”perfekta" inspelningar riskerar att sätta den tekniskt & fulländade musiken före den levande. Vissa s. k. stora artisters tolkningar på band eller grammofonskiva kan leda till likriktning av musikutbud och tolkningar av musikverk, så att publiksmaken stelnar. Vissa former av levande musikunderhållning har redan ersatts av musik genom högtalare. Det kan innebära en likriktning av repertoaren och medför även att kon- takten mellan musikanter och publik upphör. För den nyskapande musikern innebär de tekniska framstegen oändliga gestaltningsmöjligheter alltifrån olika kombinationer instrument elektronik till datastyrd elektronmusik och olika multimediaformer. Enkla instrument med elektronisk apparatur ersätter akustiska instrument som fordrar mer av hantverksskicklighet. Det kan betyda nya intressanta musikformer och flera aktivt musicerande, men samtidigt medföra en stan— dardisering eller ett förytligande av det musikaliska uttrycket. Elektron- musiken öppnar i form av enkel bandslöjd o.d. spännande nya tillfällen ' till skapande musik i elementära stadier av skolan och folkbildningsarbetet, liksom musikstudioanläggningar möjliggör vissa förbättringar av undervis— ningsmetodiken. Grammofonen och bandspelaren har redan betytt en re- volution för gehörsmusicerandet. De har blivit ovärderliga hjälpmedel i all musikundervisning, även om vissa lärare har en benägenhet att låta dem ersätta aktivt musicerande. Det är möjligt, att videokassetten i framtiden kan medverka till en effektivare musikutbildning, t. ex. i form av distansun- dervisning inom fortbildningen. Som framgår av de delvis motsägande prognoserna ovan hör detta fält till de mest svårbedömbara, om man försöker skönja hur framtiden kommer att gestalta sig och vilka krav som kommer att ställas på högre musik- 25 Nordiska Rådets utred- utbildning. De kulturpolitiska målen innebär att den samhällsstödda ut— ningsserie(NU 1975—14). bildningen skall satsa på aktivt musicerande och fritt nyskapande. De tek- Långtidåpedömning för . . . . . . det allmankulturellaom- niska landvmnmgarna får under alla förhållanden en Sjalvskriven plats Vid rådet,NOMUS-NYTT planeringen av framtidens musikutbildning. febr. 19765. 11)

2.6. Musiken i etermedia

På samma sätt som konsert- och operamusik under lSOO-talet utgjorde en inspirationskälla och förebild för hemmusicerandet kan radio och TV nu spela en avgörande roll för ett ökat, aktivt musicerande men då måste dess programpolitik planeras med en sådan målsättning. F.n. kan man skilja mellan en direkt och en indirekt pedagogisk insats för musikutbildningen i radio och TV.

Indirekt utgör populära program med musikinslag en viktig skolning i vissa slag av musik: man lär sig melodier, harmonier. klanger under sti- mulerande och underhållande former. För dem som är utbildade eller in- skolade i konstmusiken finns en särskild musikradio, P2. Ungdomsradions program i P3 bevakar nyheter inom pop- och rockmusiken, vilket sannolikt är av stor betydelse för olika musikgruppers stil och repertoarval.

Direkt pedagogiskt syfte har exempelvis skolradions serier för grundskola och gymnasium, vilka ofta använts också utanför skolan i folkbildnings- sammanhang och i högre undervisning.

Av musikpedagogiska serier kan man skilja mellan sådana som har en verkan på lång sikt, t. ex. Radiokonservatoriets. vars läroböcker och program utgör standardutrustning i musikutbildning, och sådana som direkt upp- ammar intresse och aktivitet hos ett stort antal lyssnare och tittare t. ex. Ulf Åhslunds uppmärksammade gitarrkurs i radio och TV.

Ett allt mer utvecklat samarbete mellan musikutbildning och etermedia i fråga om musikpedagogiska satsningar måste planeras i framtiden. Eter- medias musikpolitik i dess helhet måste ständigt värderas utifrån kultur- politiska målsättningar, eftersom den i hög grad påverkar grundförutsätt- ningarna för musikutbildningen och musiklivet. En kritisk granskning bör ständigt göras av musikpolitiken i svensk radio och TV från dessa utgångs- punkter.

2.7. Musikaliskt nyskapande och musikalisk interpretation

Den repertoar som är av intresse för ton- sättare och tonsättarutbildning är den som ännu icke existerar.

Gunnar Bucht

I den högre musikutbildningen har tonvikten hittills legat på att ge teknisk och konstnärlig förmåga att tolka verk huvudsakligen från det borgerliga musikarvet. Detta är en viktig del av en musikers utbildning. I framtiden kommer det alltid att behövas specialister för att tolka och återge denna del av traditionsarvet. En strävan att nå perfektionism i framförandet av ett begränsat antal verk riskerar emellertid att gå ut över förmågan att själv skapa musik. Denna utveckling är en parallell till konsertinstitutionernas, i vilken traditionsarvet helt dominerar över musikaliska nyskapelser.26 En 26 Jfr. FST:s undersök- viktig komplettering beträffande det borgerliga musikarvet torde vara att ning, redovisadiTonfallet man i musikutbildningen ger de studerande successrv skolning | att Själva 3:76. skapa musik med hjälp av de musikaliska verktyg man lär sig hantera vid

spel av J S Bach. Mozart, Beethoven etc. Inom bl. a. pianopedagogiken finns på grundnivå många intressanta försök i den riktningen som borde fullföljas. Jazz- och popmusik hämtar ofta idéer från konstmusiken. Man kan förmoda. att den skaparprocess som finns inom jazz och pop på motsvarande sätt skulle kunna inspirera nytolkningar av det borgerliga musikarvet.

I den högre musikutbildningen har hittills undervisning i komposition kontinuerligt endast bedrivits vid Musikhögskolans i Stockholm kompo- sitionsklass med inriktning mot modernistisk musik.

Man kan skilja mellan musikskapande enskilt och i grupp. Båda före- kommer i snart sagt alla musikaliska stilar. Dock är övervägande antal ton- sättningar inom nutida konstmusik skapade av enskilda tonkonstnärer, me- dan pop- och jazzmusik mestadels skapas av musikaliska kollektiv. Gunnar Bucht skiljer i ett expertarbete mellan "noterad musik”, som möjliggör en beräknad gestaltning över en längre tidsrymd, ”improviserad musik" som t. ex. förutsätter spontana reaktioner på medspelares impulser, "bandmusik", en sammanfattande term för elektronisk musik o.d. Inom den högre mu- sikutbildningen är det av vikt att alla musikaliska uttryckssätt utvecklas. I musikhistorien har fram till l800-talets mitt ofta en "improviserad musik" varit själva grundmaterialet för en senare framställd "noterad musik". Det finns åtskilligt som talar för att det musikaliska skapandet bör utgå från olika slag av spontana improvisationer utifrån de musikaliska verktyg som musikern har till sitt förfogande. På samma sätt vinner utbildningen i elek- tronisk musik på kunskap om ljud och ljudkällor. experiment med konkreta ljud inspelade med bandspelare etc. Det finns inget som talar emot att olika former av "noterad musik". "improviserad musik" och "bandmusik" kombineras i utbildningen. I varje fall måste den viktiga utbildningen i att tolka det borgerliga musikarvet kompletteras med olika kreativa moment för att nya musikaliska funktioner i samhället skall kunna tillgodoses och kulturpolitikens tes om konstnärlig förnyelse förverkligas. Framför allt är det viktigt att man såsom tidigare framhållits ger utbildning i skapandet av populär musik, så att en fritidsmusik som ger rekreation i ordets egentliga bemärkelse kan erbjudas människor som alternativ till en passiviserande musik gjord i spekulationssyfte. Musik behöver skapas eller tidigare musik arrangeras och omformas för det regionala musiklivet som är under framväxt. Detta är av vikt för en decentralisering av kulturområdet. 1 Musik behöver skapas för nya sociala funktioner. för de mest skilda mu— l sikmiljöer: skolor. föreningssammankomster, arbetsplatser. inte minst med : hänsyn till eftersatta gruppers erfarenheter och behov. * Musik behöver skapas för en konstnärlig förnyelse som ger oss nya ljudande

versioner av verkligheten. MUSIK BEHÖVER SKAPAS

2.8. Sammanfattning

Musik er ikke luksus, men et nödvendigt led i hele samfunds/iver.

Dansk lagstiftning om musik 1976.

Översikten av musiken i det svenska samhället ger en bild av expansiv ut- veckling. Den visar, att det svenska folket har ett mycket starkt behov av musik. De kommersiella vinstintressenterna har förstått att utnyttja detta behov. Svenskarna använder en ansenlig del av sina ökade inkomster till köp av musikvaror. Enligt uppgifter från Grammofonleverantöremas För- ening beräknades sålunda försäljningen i Sverige av grammofonskivor, kas- setter etc. ha uppgått till ett värde av 60 milj. kr 1965, 550 milj. kr år 1975. Detta motsvarar en sjufaldig ökning av försäljningsvolymen.27

Den massproducerade s.k. underhållningsmusiken är den kvantitativt dominerande sektorn av musiklivet. Vi kan dock under de senaste åren iaktta, att en rad alternativ till musikindustrins massproduktion är under framväxt: traditionell och experimentell konstmusik, folkmusik. jazz, pop och musik i nya sociala funktioner. En del av dessa alternativ är alltjämt * svåråtkomliga för stora samhällsgrupper. Yrkeslivets hårda tempo, buller- störda arbetsplatser och en främlingskänsla i det moderna industrisamhället kan för många medföra en flykt till en passiv konsumentattityd också i inställningen till musiken. Musiklivet kan med visst fog sägas vara en känslig barometer som registrerar förändringar i kulturutvecklingen. De tendenser som i långsiktiga framtidsperspektiv hotar kulturlivet i stort: kommersia- lisering i negativ mening. likriktning, passivisering av människor. får ett starkt genomslag på musikområdet. Det torde omvänt också vara så. att en medveten samhällssatsning på musikundervisning och musikyrkesut- bildning kan få stor effekt i vår nuvarande kritiska kulturpolitiska situation och påverka många människors kultursyn.

Sammanfattningsvis kan sägas. att en rad skäl kan anföras för att satsa på kulturpolitiskt målmedvetna åtgärder i syfte att förstärka den högre mu- sikutbildningen samtidigt som den organiseras inom den nya högskolan.

]. Musik är en kvantitativt stor sektor av kulturlivet. Många människor kan intresseras och engageras.

2. En musikutbildning som strävar att kritiskt bevaka musiklivets ut- veckling och att stå fri från kommersiella hänsyn kan utgöra en viss garanti för att kvalitetsambitioner blir styrande mer än ekonomiska vinstintressen.

3. Musik i vid mening kan omedelbart och spontant fungera som medel 27 till gemenskap och social kommunikation i det nya kulturprogrammets anda FÖfSäUn_mgen åf.1975_ för alla generationer och mellan generationerna. Musik verkar som medium svarar, enligt SCB.t 1963 . .. . . .. . .. års penningvärde mot416 direkt på kanslolivet och kan fungera frigörande och stimulerande aven milj.kr. bland psykiskt och fysiskt handikappade.

4. Musik fungerar som förmedlare av vänskap och förståelse över na- tionsgränser och Språkbarriärer.

5. Musik är ett redan etablerat fritidsintresse för många. Det kan med välutbildade lärare och musiker utvecklas som en skapande aktivitet för människors självförverkligande och ge den alltmer vidgade fritiden innehåll och mening. Alltför många är ännu blockerade för musikens möjligheter att berika deras liv.

Satsning på musikutbildning kan betraktas som en form av framsynt socialpolitik.

Den nya högskolan skall enligt den allmänna målbeskrivningen i förslaget till ny högskolelag verka för demokrati och välfärd. Den nya musikhög- skolans insats för människorna i vårt samhälle skall ses i detta perspektiv.

3 Mål och riktlinjer

Perfection of means and confusion of goals seems to character/ze our age.

F uI/ändning av medlen och för- virring om målsättningarna tycks känneteckna vår tid.

Albert Einstein, fysiker och musikant

3.1. Allmänt

Före 1970 hade Kungl. Musikaliska Akademien ansvaret i stort för den högre musikutbildningens nivå och kvalitet i Sverige. Sedan 1970 har OMUS fungerat som provisorisk tillsynsmyndighet för musikhögskolorna. Efter 1976-10-01 kommer UHÄ enligt förslag från Centrala organisationskom- mittén för högskolereformen (H 75) att överta tillsynsansvaret för den högre musikutbildningen, liksom för det nya universitets- och högskoleväsendet i övrigt. Hittills har icke något samlat försök gjorts att precisera den högre musikutbildningens mål och ansvarsområden. I samband med högskole- reformen är det nödvändigt att formulera målen för musikutbildningen i stort, och att ange ansvarsområden och principiella riktlinjer för dess verk- samhet. I ett särskilt kapitel 9 föreslår OMUS utbildningsplaner för de sär- skilda linjerna och skisserar den framtida studieorganisationen.

3.2. Utgångspunkter för musikutbildningens riktlinjer

3.2.1. Allmänt

OMUS har nu en fastare grund att bygga på än 1965 års Musikutbildnings- kommitté då den 1968 framlade sitt utbildningsförslag, eftersom OMUS i allt väsentligt kan utgå ifrån det kulturpolitiska målprogram som fastlades av en enhällig riksdag i maj 1974. För de särskilda utbildningslinjerna och deras yrkesinriktade studiemål har OMUS att beakta en rad målskrivningar som gjorts under senare år. Regionmusiken är under profilering; Institutet för Rikskonserter utvecklar alltmer sin verksamhet i båda fallen statliga organ med kulturpolitiskt syfte. Skolväsendet har undervisningsmålen an- givna i läroplan för grundskolan (Lgr 69), läroplan för gymnasiet (Lgy 70) och läroplan for särskolan (Lsä 73). I nära anslutning till dem har formulerats målbestämningar i Kommunförbundets handbok ”Den kommunala mu- sikskolan" 1975. Under våren 1976 har Folkhögskoleutredningen (SOU 1976216) beskrivit folkhögskolans kulturpolitiska möjligheter och musikens

roll i folkhögskolan. Folkbildningsförbundets estetiska kommitté har nyligen sökt sammanfatta vissa riktlinjer för studiecirklarnas musikverksamhet. Barnstugeutredningen har i sina betänkanden om förskola (SOU 1972:26) och barnpedagogutbildning (SOU 1975167) beskrivit de musikutbildnings- behov som där kan komma i fråga. Radioutredningen har ännu inte framlagt sitt betänkande men dess direktiv anger vissa principiella riktlinjer för eter- medias verksamhet. Beslut fattades om den nya högskolan i maj 1975 (Prop. 1975z9), men som vi nedan diskuterar (3.2.3) kvarstår vissa principiella oklar- heter om kulturutbildningarnas ställning. I avsnitt 3.2.11 behandlas över- siktligt Musikaliska akademiens nuvarande uppgifter.

OMUS gör i det följande en sammanfattning av de viktigaste målfor- muleringar och allmänna principer som berör utredningens område och söker sedan formulera målen för den högre musikutbildningen och i 22 punkter ange de viktigaste riktlinjerna för dess framtida utformning och innehåll. I detta avsnitt kommer vi inte att driva en särskild argumentation för vårt förslag till mål och inriktning.

Alla de överväganden vi senare gör i betänkandet får ses som motiveringar för och konsekvenser av den grundsyn som präglar riktlinjerna och hela vårt principbetänkande.

3.2.2. M ålen för svensk kulturpolitik 3.2.2.1 Kulturpolitiskt program 1974 i

Riksdagen antog i maj 1974 ett program för ny kulturpolitik på grundval av propositionen 1974z28.

Dess kapitel 25.3 om målen för kulturpolitiken citeras här nedan i vissa för OMUS arbete väsentliga avsnitt.

"Kulturpolitiken är ett led i statens samlade politiska insatser. De övergripande mål som styr arbetet med att förändra samhället måste även gälla kulturpolitiken som därmed får ses som ett av flera instrument för att skapa ett samhälle som präglas av jämlikhet och som ger människor möjligheter till ett rikare liv" (5. 293).

Målen för den statliga kulturpolitiken sammanfattas på följande sätt (5. 295).

l. Kulturpolitiken skall medverka till att skydda yttrandefriheten och skapa reella l förutsättningar för att denna frihet skall kunna utnyttjas.

2. Kulturpolitiken skall ge människor möjligheter till egen skapande aktivitet och främja kontakt mellan människor.

3. Kulturpolitiken skall motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet.

4. Kulturpolitiken skall främja en decentralisering av verksamhet och beslutsfunk- tioner inom kulturområdet.

5. Kulturpolitiken skall i ökad utsträckning utformas med hänsyn till eftersatta gruppers erfarenheter och behov.

6. Kulturpolitiken skall möjliggöra konstnärlig och kulturell förnyelse.

7. Kulturpolitiken skall garantera att äldre tiders kultur tas till vara och levandegörs.

8. Kulturpolitiken skall främja ett utbyte av erfarenheter och ideer inom kultur- området över Språk— och nationsgränserna.

I det följande utvecklas närmare innebörden i de olika delmålen. Ne- danstående citat anger för OMUS” betänkande viktiga synsätt:

Yttrandefrihet s. 296

"Det tillkommer de politiska organen att svara för kulturpolitikens utformning men detta får inte innebära att också verksamhetens innehåll styrs av dem. Detta måste i princip gälla även i fråga om verksamheten inom statliga eller till övervägande del statsunderstödda kulturinstitutioner.

Gemenskap och aktivitet s. 297

I den fria skapande verksamheten existerar inte den i många kulturaktiviteter mar- kerade rolllördelningen mellan producent och mottagare. Deltagarna har möjligheter att föra fram uppfattningarna och värderingar och kan också själva bestämma in- riktningen på verksamheten. Medskapande och medinllytande stimuleras genom gruppverksamhet. Genom att aktiviteterna bedrivs i mindre anspråksfulla former och i för deltagarna kända miljöer är verksamheten även ett värdefullt instrument för att komma i kontakt med tidigare kulturellt inte aktiva grupper.

En omfattande amatörverksamhet på kulturområdet bidrar till att skapa intresse för och öka efterfrågan på de yrkesverksamma kulturarbetarnas insatser och produkter och ger ökad respekt för deras yrkeskunnande.

Våra folkrörelser har en central roll i vår demokrati och kan genom sin verksamhet skapa intresse och engagemang för olika samhällsfrågor. Kulturarbete och samhälls- debatt ingår i ett naturligt samspel i folkrörelsernas arbete. Bl. a. därför är de viktiga instrument i arbetet med att omdana samhället.

Insatser för att öka människors möjligheter till egen kulturell aktivitet bör ges hög prioritet i den framtida kulturpolitiken.

Frigörelsefrån kommersialism s. 297, 298 Lönsamhet får inte bli avgörande för verksamheten inom kulturområdet.

j Speciellt viktigt är det att samhället erbjuder alternativ till det privata kulturutbud » som bedrivs i rent spekulationssyfte.

Decentra/isering s. 2 98, 2 99

En vidgad geografisk fördelning av den samhällsstödda kulturverksamheten är ett verksamt medel att åstadkomma en reell jämlikhet i kulturlivet.

Samhället bör ta till vara folkrörelsernas möjligheter att utveckla den lokala kul— turverksamheten och kraftfullt stödja dem.

Insatser/ör eftersatta grupper s. 300

De grupper som bör uppmärksammas särskilt är bl.a. barn, handikappade. insti- tutionsvårdade. invandrare och andra etniska grupper samt människor i glesbygd.

Konstnärlig och kulturelljörnyelse s. 300, 301

I institutionernas verksamhet är den konstnärliga förnyelsen en självklar del . . . Möj- ligheter till meningsutbyte bör därför skapas. I detta arbete för att förändra insti- tutionernas verksamhet utifrån nya förutsättningar och krav är inte bara den konst— närliga gestaltningen av intresse utan också formerna för kontakt mellan institution och publik.

Äldre tiders kulturs. 301

Samhällets insatser för äldre tiders kultur får inte begränsas till ett passivt bevarande. Kraftfulla åtgärder måste till för att levandegöra och föra vidare vårt kulturarv. I detta arbete bör föreningar och organisationer verksamma inom detta område spela en aktiv roll.

Internationella kontakters. 302

Enskilda och grupper av kulturarbetare samt institutioner bör beredas ökade möj- ligheter till kontakt med utländsk publik. På samma sätt bör utländska grupper och enskilda konstnärer ges tillfälle till verksamhet i Sverige.

Numera har vårt lands befolkning ett betydande inslag av invandrare. Samhället måste aktivt stödja dem i deras arbete för att upprätthålla och utveckla den kultur de fört med sig hit. Dessa kulturmönster utgör också ett värdefullt inslag i det svenska samhället, som berikar och inspirerar vår egen kulturella utveckling."

Den nya kulturpolitiken har redan lett till en rad ekonomiska satsningar från statens sida, som bl. a. får effekter inom musikområdet. Här kan vi särskilt nämna statligt stöd till fonogramutgivning och anslagen till kul— turprogram inom föreningslivet som innebär en ökning av musikers upp- sökande verksamhet samt anslagen till experiment inom amatörområdet som kan medföra en förnyelse av amatörmusicerandet i folkrörelserna.

Vidare förutses ökade resurser till s. k. fria grupper och en medveten satsning på nya musikinstitutioner ute i olika regioner. Senast har den in- neburit stöd till orkestrar i Örebro och Västerås. musikteatrar i Umeå och Karlstad, samt en regional ensemble i Oskarshamn.

Inom primärkommuner och landsting utreder man eller har redan påbörjat ett kulturpolitiskt utvecklingsarbete i linje med riksdagsbeslutet 1974. Det kommer att påverka både musikers och musiklärares arbetsförhållanden och deras behov av utbildning och fortbildning.

På den statliga sektorn slår det kulturpolitiska programmet igenom i pro- fileringen av Regionmusiken och i utvecklingen av Institutet för Rikskon- serter (IRK). Deras speciella målprogram behandlar vi i avsnitt 3.2.2.2.

I kap 3.3 nedan låter vi som en sammanfattning av detta kapitel de kul- turpolitiska målen utgöra stommen i OMUS” förslag till principiella riktlinjer.

3.2.2.2 Rikskonserter — Musik för ungdom — Regionmusiken

Stiftelsen Institutet för rikskonserter har enligt sina av regeringen 1974 fast- ställda stadgar (2 ;) till ändamål:

"att främja musiklivet genom att ge råd och informera i frågor om konsertverk- samhet och andra musikframträdanden. anordna och förmedla konserter som kom-

plcttering till annan musikverksamhet i landet samt i övrigt verka för musiklivets utveckling.

Det åligger stiftelsen särskilt att informera om och främja nya tendenser i svenskt musikliv, verka för kontakter med musiklivet i utlandet. främja utvecklingsarbetet med skolkonsertverksamhet. Stiftelsen skall i sin verksamhet samverka och samråda med statliga och kommunala myndigheter. Svenska riksteatern. Kungl. Teaterns ak- tiebolag. övriga institutioner. organisationer och organ som företräder musiklivet och andra konstområden. folkbildningsorganisationerna."

Styrelsen har i sina egna ännu gällande målformuleringar från 1971 citerat Prop. I968:45. där Rikskonserters huvudsyfte anges vara "att ge en så bred allmänhet som möjligt ett utbud av musik av konstnärligt hög kvalitet." Styrelsen har som delmål speciellt framhållit. att repertoaren bör vara allsidigt sammansatt. varvid en viktig inriktning är nutida musikskapande. att in- formation. läromedelsproduktion och konsultverksamhet är väsentliga inslag i IRK:s arbete. liksom sociologiska undersökningar av lyssnarvanor och sam- spelet mellan levande musik. etermedia och fonogram. Rikskonserters verk- samhet bör inriktas mot ett decentraliserat utbud. men även mot vidgade internationella kontakter. Väsentliga uppgifter är även att ge arbetsuppgifter åt svenska musiker och tonsättare samt en egen produktion av fonogram.

Musikför ungdom (MfU) är svensk sektion av den internationella fede- rationen av Jeunesses Musicales (JM). f. n. representerad i 35 länder. och skall fungera som samarbetsorgan för folkbiIdningsorganisationerna. de kommunala musikskolorna (representerade av Kommunförbundet) och Rikskonserter (IRK). MfU har egen styrelse med representanter för ovan nämnda organisationer. IRK svarar för personal och övriga kansliresurser.

MtUzs målgrupper är ungdom ca 12—25 år. och omfattar både musicerande (amatör- halv- och helprofessionell nivå) och lyssnande ungdom.

Verksamheten har hittills fördelat sig på i huvudsak följande områden: musikläger. stipendiat- och artistutbyte med utlandet. interna konserter.

MfU:s organisation är f. n. under omprövning.

Regionmusiken har fungerat som egen statlig myndighet sedan 1973. I SFS 446:I973 har dess uppgifter fastställts enligt följande stadga:

"(2 &) Regionmusiken har till uppgift att framföra musik inom det allmänna mu- siklivet och försvaret. Regionmusiken skall utföra musik i statsceremoniella sam- manhang."

Särskilda villkor gäller för samarbetet mellan Regionmusiken och försvaret respektive Institutet för rikskonserter. bl. a. i fråga om den omfattande skol- konsertverksamheten. Styrelsen är sammansatt med hänsyn till olika kul- turpolitiska intressen. där bl.a. folkbildning och musikutbildning finns fö- reträdda. Regionmusiken arbetar f.n. inom 8 regioner. ledda av region- kapellmästare. Den omfattar ca 600 anställda musiker.

Ett omfattande proftleringsarbete har inletts framför allt inriktat på att skapa ett varierat utbud av mindre ensembler. Den tidigare utbildnings- verksamheten överförs fr. o. m. arbetsåret l976/ 77 helt till högskolans an- svarsområde. Den av Rikskonserter tillfälligt drivna fortbildningen överförs fr.o.m. 1.7.1976 till Regionmusiken själv.

3.2.3. Högskolans allmänna mål och inriktning

Högskolelag och andra författningar för högskolan föreligger då detta be- tänkande går i tryck endast i form av utkast (DsU l975zl9).

Högskolelagen inleds med Allmänna föreskrifter. Definitionen av hög- skolans verksamhet anges i förlagets första paragraf: "Inom högskolan be— drivs utbildning och forskning".

I fortsättningen används genomgående dessa termer och därtill betonas högskoleutbildningens vetenskapliga grund. Det heter sålunda i 25 (kur- siveringarna här gjorda av OMUS):

"Utbildningen och forskningen inom högskolan bygger på vetenskaplig grund och skall bedrivas med beaktande av samhällslivets behov och enskildas önskemål. Ut- bildningen och forskningen skall främja utvecklingen av välfärd och demokrati samt öka förståelse för och kunskaperna om andra länder och internationella förhållanden.

Verksamheten skall så anordnas att samband mellan utbildningen ochforskningen tryggas. Till verksamheten hör att sprida kännedom om villkoren för vetenskapligt arbete. om vilka erfarenheter och kunskaper som vunnits genom vetenskap/ig verk- samhet samt om vilken tillämpning dessa erfarenheter och kunskaper kan få.

3ä Forskningen inom högskolan är fri och obunden.

6 & Utbildningen omfattar grundläggande högskoleutbildning och forskarurbi/dning. Inom högskolan meddelas även annan utbildning enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen utser. l

7 & Forskarutbila'ning bygger på grundläggande högskoleutbildning eller annan där- * med jämförlig utbildning eller erfarenhet. * l I I utkastet till förordning med instruktion för statliga högskoleenheter heter det i 77 &: "Behörig till tjänst som rektor är den som är skickad för tjänsten med hänsyn till vetenskapliga och pedagogiska kvalifikationer”.

De skrivningar som föreslås i utkastet äger enligt OMUS” uppfattning tillämpning på en högskola av det tidigare universitetets typ. men inte på de kulturutbildningar som 1977-07-01 skall ingå i den nya högskolan. Väl- villiga uttolkare kan mena att "forskning” och "vetenskap" här har en , mycket vid mening och innefattar konstnärlig förnyelse och konstnärlig ; gestaltning. Detta är dock inte normalt språkbruk. och risken är uppenbar. att kulturutbildningarna får en särställning och blir diskriminerade vid be- dömningar av anslag till forskningsändamål osv.. om den föreslagna for- muleringen kvarstår som lagtext.

U68 (SOU 1973:2) definierar i kap. 1.6.1 sid. 59 forskning som "sys- tematiskt sökande efter ny kunskap och nya teorier”. Högskolepropositionen (prop. 197529) gör i sin målskrivning kap. 3 sid. 418 ff. ingen särskild hän- visning till kulturutbildningarnas forskningsmotsvarighet utan följer U 68 i huvudsak.

OMUS har i särskilt yttrande till Centrala organisationskommittén för högskoleutbildning (H 75) föreslagit en principiell omprövning av samtliga de formuleringar i lagen. där "forskning" och "vetenskap" nämns. Det föreliggande lagförslaget begränsar sig till de teoretiska utbildningsinslagen och anknyter där ensidigt till tidigare universitetstradition. De påbyggnads-

utbildningar som OMUS föreslår skall ingå i den högre musikutbildningen utöver grundläggande utbildning kan inte hänföras till forskning; dirigenter. komponister. sångare och instrumentalister på vad som nu kallas diplomnivå liksom specialiseradepedagoger. musikterapeuter etc. är inte forskare.

Det är knappast vetenskapliga meriter som här skall åberopas eller ve- tenskapligt syfte som motiverar utbildningen. Det är fråga om utveckling och förnyelse av musiken som konst och kommunikationsmedium. alltså praktisk musikalisk och pedagogisk verksamhet.

Det är alltså angeläget att Högskolelagen kompletterar begreppet forskning med "utvecklingsarbete på kulturområdet och det pedagogiska området" e. d.

Högskolelagens formulering på denna punkt får även viktiga konsekvenser för tjänstebeskrivningar och tjänsteorganisation i den nya högskolan. For- skarutbildningsutredningen (FUN) bör få i uppdrag att beakta. att det för kulturutbildningarnas del i deras påbyggnadsutbildning och i deras förnyelse- och utvecklingsverksamhet inte är fråga om forskare och forskning i strikt vetenskaplig mening. OMUS bygger i sina överväganden om de olika lä- rarfunktionerna i den nya musikhögskolan på att konstnärligt och peda- gogiskt utvecklingsarbete skall kunnajämställas med vetenskaplig forskning och anser. att kulturhögskolornas befattningshavare fackligt härvidlag skall bedömas på samma sätt som "forskare" och "vetenskapsmän”.

OMUS finner det vara en angelägenhet av största vikt att kulturutbild- ningarna inte får en sämre ställning än övriga högskolor när de ansluts till den nya högskolan. och att lagen nu utformas så att den ger garantier för en jämställdhet mellan högskolor med olika utbildningar.

3.2.4. Den allmänna skolan

Kapitlet Mål och riktlinjer i Läroplan för grundskolan (Lgr 69) sätter eleverna i centrum för skolans arbete. betonar deras individuella och sociala utveck- ling och skolans särskilda ansvar för de elever som av fysiska. psykiska eller andra skäl har svårigheter i skolarbetet. Det sägs att skolan bör ta vara på alla möjligheter att berika och utveckla elevernas känsloliv. Bland annat måste skolan söka lära dem uppfatta och njuta av konst. litteratur. musik och natur. samt frigöra deras personliga uttrycksmöjligheter och på olika sätt låta dem få ge utlopp åt fantasi och spontan skaparlust.

Målkapitlet betonar även att skolan bör främja en aktiv kulturmiljö. Den bör direkt stimulera till fritidsverksamhet. friluftsliv. idrott. sång. musik. teckning och målning och uppmuntra eleverna att delta i förenings- och bildningsverksamhet. De synpunkter som anförs i det kapitel i Lgr 69 som bär rubriken ”Skolans inre arbete” får större vikt och delvis andra accenter genom den proposition som lagts 1976 om förnyelse och utveckling av detta arbete (SIA-propositionen 1975/76:39).

Ämnet musik skall enligt timplanen omfatta följande timtal:

Årskurs 1 2 3 4 5 6 7 8 9

I

A nta/ vtt'

talmusik.

Målet för musikundervisningen i grundskolan formuleras i Lgr 69 på följande sätt:

"Musikundervisningen skall berika elevens liv i och utanför skolan samt skapa förutsättningar för en personlig musikupplevelse dels genom aktivt musicerande. dels genom lyssnande till musik.

Undervisningen skall ge eleverna praktisk erfarenhet av såväl vokal som instru- mental musik samt förtrogenhet med musikens elementa. Den skall stärka musik- intresset och fördjupa musikförståelsen. Skolans musikliv skall befordra kontakten med musiklivet i samhället i övrigt och stimulera till fortsatt musicerande efter av— slutad skolgång."

l anvisningar och kommentarer betonas sångens grundläggande betydelse och ges exempel på hur instrumentalspelet kan stimuleras. Särskilda avsnitt ägnas åt röstvård. gehörsutveckling. skapande (vari ingår även rörelse och dramatisering) och lyssnande. Läroplanssupplementet har formen av en ut- förlig handbok i musikundervisning.

Målkapitlet i Läroplan för gymnasieskolan Lgy 70 innehåller samma grundtankar som Lgr 69. Här betonas mera som gymnasieskolans syfte att utveckla ett självständigt och kritiskt betraktelsesätt. Det framhålles sär- skilt att samhälls- och kulturaktiviteter skall belysas "med en historisk aspekt”.

”Estetisk-praktiska ämnen ger eleverna möjlighet att uppöva sin skapande förmåga samt att utveckla sina förutsättningar att uppleva de uttrycksformer som tar rytm och ton. form och färg i sin tjänst." "Särskilt viktigt är att eleverna ges tillfälle till engagemang för estetiska frågor och till egen ska- pande verksamhet.”

Musik förekommer alternativt med teckning på de tvååriga ekonomiska och sociala linjerna. samt på den treåriga samhällsvetenskapliga linjen. Musik som särskilt tillval ingåri den tvååriga vårdlinjen och i treårig humanistisk och naturvetenskaplig linje.

Dessutom förekommer ett tillvalsämne musik estetisk specialisering på vissa tvååriga linjer samt därtill musik som specialisering inom en försöksverksamhet med tvååriga musiklinjer på 5 orter.

Målet för ämnet konst- och musikhistoria i de treåriga humanistiska. naturvetenskapliga och samhällsvetenskapliga linjerna sägs vara att eleven skall

förvärva en djupare förståelse för estetiska värden i enskild och samhällelig miljö. utveckla förmågan att uppleva skilda epokers kulturliv samt skaffa sig kunskap om de sköna konsternas betydelse för människan.

För tillvalsämnet musik gäller målet att eleven skall vidga och fördjupa förmågan att uppleva musik. utveckla musikaliska anlag och intressen. öka sin förståelse för och sina insikter i musik samt stifta bekantskap med mu- siklivet utanför skolan.

För musik. estetisk specialisering formuleras målet så att eleven skall tillfredsställa sitt musikintresse genom att själv utöva musik. genom att lyssna till verk i ett större sammanhang och genom att djupare tränga in i musikens teori.

Högstadiets elever kan delta frivilligt i körsång. solosång och instrumen-

Den försöksverksamhet som bedrivs med speciell gymnasielinje i musik har nyligen utvärderats och behandlas nedan i samband med förberedande utbildning (kap 8). Särskild försöksverksamhet med estetisk variant av gym- nasieskolans tvååriga sociala linje finns i Stockholm och Linköping. Stock- holm har därtill ett särskilt musikgymnasium. I anvisningarna som återfinns i supplementet till Lgy 70 framhålls i konst- och musikhistoria vikten av att utgå från för eleverna välbekant musik och film. i tillvalsämnet läggs vikten vid aktivt musicerande.

Särskolan bedrivs enligt läroplan för särskolan (Lsä 73) i förskola. skola för grundundervisning. träningsskola eller yrkesskola. Det heter i målbe- skrivningen. att särskolan så långt det är möjligt skall söka lära eleven att uppfatta och njuta av konst. litteratur. musik och natur samt frigöra hans personliga uttrycksmöjligheter och på olika sätt låta honom få ge utlopp åt fantasi och spontan skaparlusta. Enligt kursplanen skall eleven genom undervisning i musik få praktisk erfarenhet av vokalt och instrumentalt musicerande samt i samband därmed kännedom om enkla musikaliska be- grepp. stimuleras till att genom enkel skapande verksamhet uttrycka sig med musik. få kontakt med olika musikstilar samt med musiklivet i sam- hället. stimuleras till musikalisk verksamhet i och utanför skolan.

Huvudmoment är: I. Sång och spel 2. Skapande verksamhet 3. Lyssnande. Skapande verksamhet innefattar bl. a. rörelse till musik. imitation. impro- visation och gruppupplevelse.

I supplementdelar till läroplanen ges detaljerade anvisningar hur under- visningen kan bedrivas med förenklade instrument osv.

Läroplaner i såväl Lgr 69 som Lgy 70 och Lsä 73 är föremål för fortlöpande översyn inom SÖ. Aktuellt från SÖ 1975/76:42 innehåller Riktlinjer för läroplansöversyn ifråga om arbetet med grundskolans fortsatta utveckling. Där sägs bl. a.. att man bör överväga att omarbeta ämnenas huvudmoment så att dessa inte längre är stadieuppdelade utan gemensamma för hela grund- skolan. Musikämnet finns ej särskilt omnämnt.

Direktiv för en allmän översyn av gymnasieskolan håller på att formuleras våren 1976. LUT 74. 1974 års lärarutbildningsutredning. har i mars 1976 publicerat som diskussionsunderlag skriften LärarrolI-lärarutbildning. där aktuella utvecklingstendenser inom skolan skisseras (se 6.1.2.6).

3.2.5. Den kommunala musikskolan

I så gott som samtliga kommuner i landet anordnas frivillig musikunder- visning. som helt bekostas av resp. kommun samt i förekommande fall med hjälp av elevavgifter. Totalt undervisas ca 300000 elever på skilda instrument och i skilda ämnen. Antalet verksamma lärare är ca 5000.

Inom Svenska Kommunförbundet har sedan 1971 en arbetsgrupp. Kom- munförbundets musikpedagogiska råd (KMPR). arbetat med att samman- ställa ett material för att ge kommunerna vägledning vid planering av arbetet i den kommunala frivilliga musikundervisningen.

Detta material har 1975 behandlats av Kommunförbundets skoldelegation och dess styrelse och föreligger i bokform våren 1976.

Om musikskolans uppgift sägs följande (avsnitten 2.1 och 2.2):

Den kommunala musikskolans huvuduppgift är att ge frivillig individualiserad musikundervisning utöver den som anordnas genom den allmänna skolan.

Verksamheten bör bedrivas i nära kontakt med musikundervisningen i grundskola och gymnasieskola samt vara inordnad under det allmänna skolväsendets mål: "att meddela eleverna kunskaper och öva deras färdigheter samt att i samarbete med hemmen främja elevernas utveckling till harmoniska människor och till dugliga och ansvarskännande samhällsmedlemmar" (Skollagen l ;)

Undervisningen bör dessutom ansluta till de mål och riktlinjer som gäller för grund- skolan (Lgr 69 sid. IO—I8).

Också vuxna elever bör i någon utsträckning kunna tas emot av musikskolan för vissa former av undervisning.

Det är från allmänna synpunkter önskvärt att till undervisningen i musikskolan kan antas alla som anmäler sig. Om detta för närvarande av ekonomiska skäl är omöjligt. bör det vara ett mål att uppnå på sikt".

Vuxna

Dans (ämneskurser)

| l l I | I | | l

9 7 Särskild Allmän kurs Öppen _=l kurs g TUPP- verksamhet

l I | I l l 16-19 I år I | l l I | | | I l ]

Grundskolan

Grundläggande dansunder— visning

Grundkurs 2 | _ .. __ __ __ __ ___ __. __. ___ ___ _________ _T_ __ __ __ __

Grundkurs l

Förskola

Figur 3:] Den kommunala musikskolans pedagogiska organisation.

Källa: Handboken Den kommunala musikskolan.

Förslaget till organisation framgår av figur 3.1: grundkursen pågår under lågstadieåren. ämneskurserna utgör huvuddelen av musikskolans verk- samhet och omfattar studier i instrument eller sång enskilt eller gruppvis. ev. även teoretiska studier. Alla elever i ämneskursen bör delta i någon form av ensembleverksamhet. För elever utan direkt studieintresse. men med lust för gemensamma musikaktiviteter. kan anordnas öppen gruppverk-

samhet med möjlighet till mycket varierade arbetsformer och skiftande mu- SOU l976:33 sikaliskt innehåll. Elever med särskild fallenhet och stort intresse för musik bör inom musikskolans ram kunna få sådan kva/incerad unde/visning att den ger möjlighet till vidare musikstudier inom högre utbildning. Genom dessa elevers deltagande i ensembler och annan verksamhet stimuleras de övriga eleverna. Att inom musikskolan hålla samman elever med olika förutsätt— ningar för musik är både ett pedagogiskt och ett socialt mål.

Organisationsavsnittet innehåller även något av en programförklaring om kommunala musikskolans innehåll och syfte.

Inom alla former av undervisning bör ges stort utrymme åt skapande aktiviteter. Musikskolan inrymmer såväl musikundervisning med allmänt studiesyfte som förberedande musikutbildning och musikverksamhet i grupp. Dess arbete får därigenom både bredd och djup. Den mångskiftande verksamheten tar sig även uttryck i att musikskolan spänner över skilda musikaliska områden. såväl olika genrer inom västerländsk konstmusik som folkmusik och aktuella musikaner. En viktig uppgift för musikskolan är också att upprätthålla och levandegöra lokala musiktraditioner.

Även om det är musikskolans huvuduppgift att skapa intresse och för- utsättningar för ett aktivt musicerande i olika former och på olika färdig— hetsnivåer. bör musikskolan också bidra till att utveckla goda musiklyssnare. Vid sidan av det praktiska musicerandet är det därför angeläget att eleverna får kännedom om musikarter. tonsättare. musikstilar. musikinstrument, mu- sikformer etc. och att denna kunskap vidgas utöver det område som är direkt anknutet till det egna instrumentet.

Kommunala musikskolan bör intimt samverka med den allmänna skolan. Ett kontinuerligt och organiserat samarbete mellan musikskola och folk- bildning bör byggas upp i varje kommun. Handboken betonar även vikten av samverkan mellan musikskolan och hemmen. liksom mellan musik- skolan och övrig fritidsverksamhet.

Boken innehåller en rad rekommendationer och anvisningar som OMUS tagit hänsyn till i principbetänkandet. Där finns förslag om gemensamma riktlinjer och allmänna mål. liksom vissa långsiktiga idéer som kan utvecklas inom respektive kommun efter lokala förutsättningar.

3 . 2 . 6 Studie/'o'rbundens cirkelverksamhet

Från en musikcirkelutredning inom folkbildningsförbundet har OMUS er- hållit ett utkast till allmänna målformuleringar för studieförbundens cir- kelverksamhet. Härnedan citeras för OMUS-betänkandet särskilt intressanta utdrag:

"Musikcirkel är den gängse benämningen på en grupp människor vilka bedriver gemensamma och planmässiga studier inom musikområdet. För den statsbidrags- berättigade musikcirkelverksamheten svarar de 10 erkända Studieförbunden genom sina lokalavdelningar.

Studiecirkeln spelar en mycket framträdande roll i det svenska folkbildningsarbetet. Den bör så långt som möjligt anpassas till deltagarnas förväntningar. vilka främst bestäms av tillgänglig fritid och den musikaliska begåvningens beskaffenhet och ut- vecklingsstadium. Arbetet i musikcirkeln blir därför mångskiftande.

] musikcirkeln övas förmågan att uppleva musik till gagn för det egna musicerandet. Där skapas också tillfällen till kamratlig och demokratisk samvaro mellan människor med olikartad ekonomisk. social och kulturell bakgrund. Att uppnå praktiska ftir— digheter och uppvisningsbara kunskaper får alltså inte framstå som det enda målet.

Musikcirkelverksamheten kan slutligen. som följd av folkrörelseanknytningen. fungera i sin rörelses mötesverksamhet som bärare av budskap eller för skapande av samhörighet och därmed bidra till en väsentlig del av rörelsens kulturella och sociala uppgift."

Övergripande mål

Genom arbetet i musikcirkeln ska deltagarna ges tillfälle och stöd att förvärva och vidareutveckla

dels musikaliska kunskaper och färdigheter. och dels estetisk och social medvetenhet.

Dessa övergripande mål kan ej isoleras från varandra utan är ömsesidigt relaterade. Bryts de ner i olika delmål går även dessa in i varandra. vilket gäller nedanstående målbeskrivning. Den är här arrangerad från betoning på kunskaps-oeh färdighets- . moment till betoning på estetiska. sociala och värdemässiga moment. Uppställningen l avser således inte avspegla de olika delmålens vikt och värde.

Delmål 3

Genom att utöva och uppleva musik, enskild och tillsammans med andra. ska del- tagarna: * l. Oka instrumentala och/ eller sånglekniska färdigheter liksom./ärdighe/er med andra l musikaliska uttrycksmedel. % Kommentar: Med färdigheter avses förmåga att spela. sjunga eller på annat sätt skapa musik. Vi måste komma ihåg att förutsättningarna. vilket redan påpekats i . inledningen. kan vara ytterst skiftande för de olika deltagarna. De flesta kommer ' till musikcirkeln för att tillägna sig eller förbättra en färdighet. Arbetet i cirkeln måste * bedrivas så att det skapas förutsättningar för varje deltagare att nå så goda färdigheter , som möjligt. Alla kan inte komma lika långt men alla kan komma en bit på väg. l Genom färdigheter. även på blygsam nivå. uppnås också kunskaper och större mu- l sikupplevelse. Färdighetsträning kan ingå i cirkelns gemensamma arbete. t. ex. i form , av samspel. men vikten av övning mellan sammankomsterna måste understrykas. l cirkeln bör tillfälle ges till diskussioner kring inlärnings- och studietcknikproblem. 2. Utveckla/örmåga att upp/alla musiken som medel/ör kommunikation oclt personlig utveckling.

Kommentar: Samspel. även på mycket elementär nivå. är av stor betydelse såväl 1 för cirkelns gemenskap som för den enskilde deltagarens musikaliska och personliga * utveckling. Samspelssituationer med möjlighet till improvisation och personliga ini- tiativ bör eftersträvas. Musikalisk kreativitet liksom förmågan att uppleva musikens lustbetonade aspekter bör uppmuntras.

3. Få kontakt med och tillägna sig olika slags musik samt musiktraditionerfrån andra kulturer.

4. Fördjupa kunskaper om musikaliska genre/'s och traditioners teori. historia. ljudkäl- lor. former, innehå/l, avsikter och/irnk/ioner.

5. Utveckla/örmågan att värdera. ta ställning till oclt bilda egna åsikter om musik.

6. Ökad öppenhet och vidsvnrher vad gäller olika musikaliska ljud, former, attityder. värderingar och traditioner.

7. Utveckla/örmågan att på ett nyanserat sätt kunna sam/ala om musik och anknyta/ide ämnesområden.

förmer såväl i teoretiska studier som i utövande verksam/tet. SOU 1976:33

8. Jäm/öra och sammansmälta kunskaper om musik med andra konstnärliga uttrycks-

9. Skapa goda relationer till människor med olikartad geografisk, ekonomisk. social och kulturell bakgrund genom rnusikcirkelns till/ällerr till kamrat/ig och demokratisk samvaro. l0. Utveckla känsla och ansvar/ör den egna ortens musikliv. "

Som FÖVUX-utredningen visat i sitt huvudbetänkande (SOU 1974154). är studiecirkelmetoden särskilt väl lämpad för dem som har bristfällig grund- utbildning. Studiecirkelns arbetssätt kan dock med fördel användas på alla stadier. (Jfr. Högskolepropositionen 7519 s. 422). Inom studieförbundens ram bedrivs i vissa musikcirklar förberedande musikutbildning. i några fall även högre musikutbildning. bl. a. is. k. universitetscirklar. En särskild utredning har tillsatts av regeringen (1975-10-30) för att klargöra gränsdragningen mel- lan verksamhetsområdena för Studieförbunden å ena sidan och den mer institutionella vuxenutbildningen i högskolan och det allmänna skolväsendet å den andra. Utredningen skall även behandla studieförbundens roll i den nya kulturpolitiken. I direktiven nämns anpassningen av studiecirklarnas statsbidragsvillkor till den fritt kollektiva skapande verksamhet som den nya kulturpolitiken skall stödja. Kritik har därtill från flera håll. bl.a. i remisser till OMUS” förra betänkande. ofta framförts. att studiecirkelvill- koren som de nu är utformade inte är särskilt väl anpassade till musik- studiernas och amatörmusicerandets behov. men detta nämns icke uttryck— ligen i direktiven.

Studieförbunden har utvecklat egna läromedel på musikområdet. en del av dem väl lämpade även för högre musikutbildning. De senaste åren har forskning bedrivits inom projektet "Studiecirkeln som pedagogisk situation" vid Pedagogiska institutionen. Stockholms universitet. Musikcirklarna finns där behandlade i särskilda delrapporter.l

Musikcirklarnas fördelning på olika studieförbund och aktiviteter framgår av tabellerna 1 och 2 i bilaga 3.

3.2.7. F olkhögskolor'na

Musiken har traditionellt varit ett viktigt inslag i den nordiska folkhögskolan. i den svenska folkhögskolans kurser ingick sålunda den unisona sången som en viktig del av den dagliga samvaron på lektioner och fritid på samma sätt som i den ursprungliga danska folkhögskoletraditionen med dess an- knytning till Grundtvig. Alltjämt är musik det enda ämne som är obli- gatoriskt i alla årskurser enligt gällande folkhögskolestadga. Folkhögsko- leutredningen (SOU l976zl6) föreslår att inga obligatoriska ämnen längre skall finnas. eftersom varje skola skall ges mycket stor frihet att välja mål- grupper. planera sitt eget kulturutbud och utvälja medarbetare.

Utredningen sammanfattar i sitt förslag till ny folkhögskoleförordning folkhögskolans uppgifter på följande sätt (17)

"ä 2 Folkhögskolan har till uppgift att tillgodose behov av bildning och utbildning hos enskilda. grupper. organisationer och samhälle.

Verksamheten skall till innehåll och form vara sådan att den ökar individens med- vetenhet om sina egna Och omvärldens villkor. utvecklar självständighet och sam—

' IAN-rapport l65. 175 (1975). Jfr. nedan 7.2.7.2.

arbetsförmåga. stimulerar till såväl social som kulturell inlevelse och insats. stärker viljan och förmågan att i solidariet med andra aktivt påverka arbetsliv och samhälle.

Inom ramen för dessa syften kan studierna även ge yrkesinriktade kunskaper och färdigheter."

Utredningen framhåller (6.1.1) som folkhögskolans mål att den med ut- gångspunkt i kursdeltagarnas livssituation skall främja deras personlighets— utveckling. Detta innebär enligt utredningen. att folkhögskolan kan och bör göra betydelsefulla insatser på det kulturella området. Mot Kulturrådets första betänkande (SOU 1972166) riktades i remisserna från flera håll kritiken. att rådet alltför litet behandlat sambandet utbildning — kultur och därför också förbigått folkhögskolans möjligheter att göra kulturpolitiskt värdefulla insatser. Av folkhögskoleutredningen framgår att folkhögskolorna med sitt fria arbetssätt. sina naturliga kontakter med den omgivande regionen och sin anknytning till olika rörelser kan spela en mycket viktig roll i den nya kulturpolitiken.

Hela kap. 8 ägnas åt en analys av "folkhögskolornas kulturpolitiska möj— ligheter" både som centra för egen skapande verksamhet och som mottagare och förmedlare av professionella kulturinsatser. Särskilt betonar utredningen folkhögskolornas särskilda förutsättningar att med sin fria resursanvändning l kulturellt stimulera handikappade. pensionärer. invandrargrupper och et- niska minoriteter. Utredningen har också framhållit folkhögskolans möj- lighet att till sig knyta kulturarbetare som lärare och medhjälpare. »

Folkhögskoleutredningen behandlar i ett särskilt avsnitt (13.1.3) verk— samheten vid musiklinjerna. Läsåret 74/75 fanns musiklinjer eller ämnes- kurser i musik om 30 veckor eller mera på 17 folkhögskolor. Utredningen föreslår att dessa linjer i fortsättningen skall kunna bedriva förberedande utbildning för högre studier. OMUS återkommer till detta i kap. 8.

Yrkesutbildning bedrivs vid en del folkhögskolor på kulturområdet. Folk- högskoleutredningen har i avsnittet Folkrörelserna och folkhögskolan sär- skilt nämnt den utbildning av församlingsmusiker som förekommer vid en rad folkhögskolor. Den föreslår själv kulturförmedlarutbildning. Tidigare har utredningen förklarat att viss yrkesutbildning kan förekomma på folk- högskola, främst inom kultur- och fritidssektorn för kommuners och folk- rörelsernas räkning. Huruvida högre utbildning för musikyrken såsom nu sker vid Framnäs och Ingesund skall förekomma inom folkhögskolorna. och på vad sätt folkhögskolan i framtiden kan medverka med kurser i kom- pletterande utbildning skall Folkhögskoleutredningen ta ställning till i ett särskilt andra betänkande. Den får då också beakta de förslag till lärarlinje som OMUS här framlägger.

3.2.8. Förskolan

Barnstugeutredningen har i sitt betänkande Förskolan 1 (SOU l972z26) i avsnittet 5.9.4. sid. 211 f. "Musik: höra och göra ljud” gjort en detaljerad beskrivning av musikens roll som dagligt inslag i förskolan.

Experten B. Sundin har i en särskild bilaga med utgångspunkt i defi- nitionen av musik som ”ett sätt att organisera ljud och rörelser” (sid. 261 f.) beskrivit målen för förskolans musik. Musikundervisningen bör enligt

Sundin inte ses. som tidigare huvudsakligen skedde. ur emotionella aspekter. Förskolan skall hjälpa barnet till en rik och differentierad utveckling. där kunskaper. intresse och glädje är huvudbegrepp.

Den musikaliska träningen i barnstugan bör hjälpa barnen att

l) utveckla medvetande om och känslighet för ljud och rörelser (sensorisk träning). 2) bibehålla och utveckla spontanitet och kroppslig frihet inför musik (ex- pressiv kreativitet). 3) utveckla behärskning av den egna kroppens uttrycksmedel. balans mellan spänning och avspänning.

l 4) utveckla en positiv attityd till musik. en attityd kännetecknad av både ' nyfikenhet och uppskattning.

5) uppleva en ej åldersbunden gemenskap genom musik. utveckla samarbete och hänsyn.

' 6) lära enkla begrepp i musik (svar på "Vad hörde du? Vad hände i mu— siken?" och liknande frågor. kontrast som hög/låg etc.) och om musik (varför. var och hur folk gör musik. berättelser om musik och musiker. verbaliseringar av känslor inför musik etc.). 7) utveckla vissa grundläggande färdigheter genom öra. röst och kropp och

genom användning av olika rytm- och melodiinstrument.

I den barnpedagogiska utbildning som barnstugeutredningen föreslagit i sitt senaste betänkande "Utbildning i samspel" (SOU l975:67) ingår musik i ämnesblocket Kommunikation. Studierna syftar till att

1) utveckla de studerandes självförtroende och säkerhet inför musik 2) utveckla den musikaliska uttrycksförmågan (genom sång. spel. andra ljudaktiviteter. bandinspelningar etc.) 3) utveckla förmågan att använda musik som medel för kommunikation. samverkan och personlig utveckling 4) grundlägga förståelsen för den egna betydelsen och funktionen inom för- skolverksamhet och fritidsverksamhet för barn och ungdomar med av- i seende på deras musikaliska utveckling * 5) ge en utvecklingspsykologisk orientering om barns och ungdomars spe- ciella möjligheter och begränsningar i musikaliskt hänseende 6) grundlägga förståelse för den betydelse musik och olika ljudaktiviteter har för barnets jagutveckling. begreppsbildning och kommunikation 7) utveckla medvetenhet om hela ljudmiljöns betydelse 8) ge orientering om musikmarknadens och massmedias sätt att fungera och hur musik fungerar socialt.

Utredningen anser att musiken är en synnerligen viktig del av innehållet i förskole- och fritidsverksamhet. Det väsentliga är att pedagogen genom sin egen inställning till musik stimulerar till spontant ljud— och musik- skapande. De studerande skall ha tillfälle att utveckla egen uttrycksförmåga i musik och förståelse för musik. Utredningen föreslår dock. att ämnet in- strumentalmusik som nu finns i förskollärarutbildningen skall utgå.

3.2.9. Musiken isvenska kyrkan och andra trossamfund

För musiken i den svenska kyrkan finns ingen målsättning formulerad ut- över vad som stadgas om kyrkosång i ännu gällande 1686 års kyrkolag:

"Kyrkolagen av år 1686 kap. 13

Om kyrkosång & l Uti lörsamlingarna skall man också lova Gud med sång. spel och musik. ; 2 Musiken på orgel eller med andra instrumenter måste intet så långt utdragas. att församlingen därav i sin säng bliver hindrad att lova Gud med egen röst. vilket bör ske ordentligen och samdräkteligen. varken för hastigt eller för långsamt; varuppå kyrkoherden äger inseende hava också när det gäller förhållandet mellan lörsam- lingssången och orgelmusiken."

Den kyrkliga musiken har genomgått många förvandlingar sedan denna lag antogs för snart 200 år sedan. Under den allra senaste tiden har kyrkans och frikyrkans musik fått nya uppgifter och nya former. Kyrkorummen , används t. ex. allt mer som konsertlokaler. Musiken har fått inslag av andra ; genrer än de traditionellt kyrkliga. Vid kyrkomötet 1975 diskuterades in- i gående och antogs ett tillägg till Den svenska psalmboken att brukas och i prövas i församlingarna som ett första led i försöken att åstadkomma en ny psalmbok.

Ärkebiskopen uttalar sig i sina maningsord i bönedagsplakatet 1976 särskilt om den nya kyrkosången:

"Den förnyelse och det nyskapande av psalm och kyrklig visa. som vi upplevt de senaste åren. har härigenom beretts ingång också i kyrkans or- dinarie gudstjänster”. (SFS l975:1048).

Inom de frikyrkliga samfunden förekommer ett rikt musikliv och även en omfattande musikpedagogisk verksamhet. ofta i studiecirkelform enligt studieförbundens principer.

Dessa trossamfunds musik är i allmänhet inriktad efter de religiösa bud- skap som musiken skall förmedla.

3.2.10. Sveriges Radio-TV

Inriktningen av den framtida programpolitiken i Sveriges Radio TV är sedan 1974 föremål för övervägande i en särskild utredning. Regeringens allmänna syn på denna fråga avspeglas i direktivens ord om musikpolitiken i etermedia: '

"Musiken är av utomordentligt stor betydelse i Sveriges Radios programverksamhet. främst i ljudradion. Både för musikundervisningen i skolan. i det fria musikbild- ningsarbetet och inom institutionerna på musikområdet ställs allt större krav på en helhetssyn på musiken. som bl. a. innebär att utvecklingsarbetet inriktas på att göra gränserna mellan olika musikaliska genrer och företeelser mindre markerade. Det kan således sägas vara både en utbildningspolitisk och kulturpolitisk strävan att verka för ett bredare och mera allsidigt musikintresse och i detta syfte bredda repertoaren och bryta isoleringen mellan olika musikformer och musikgenrer liksom mellan olika lyssnargrupper. Mot denna bakgrund är det naturligt att musikprogrammen i radio och TV utformas så att skilda former av musik ges en likvärdig presentation. Den renodling av musikvalet som f. n. görs i ljudradions program verkar inte i denna riktning. Det finns skäl för de sakkunniga att uppmärksamma detta förhållande."

32.11. Kungl. Musikaliska Akademien

Kungl. Musikaliska Akademien instiftades av Gustav III den 8 september 1771. Akademien har enligt sina stadgar till huvudsaklig uppgift ”att främja tonkonsten och vårda musiklivet". Fram till 1970 innebar detta att aka- demien hade det direkta ansvaret för den högre musikutbildningen och hade som särskild uppgift att ha överinseende över musikhögskolan i Stock— holm.

Då den högre musikutbildningen enligt riksdagsbeslutet 1970 omorga- niserades så att de statliga högskolorna i Göteborg och Malmö inrättades och OMUS blev provisorisk tillsynsmyndighet. skulle dock Musikaliska Akademien för att citera departementschefen i statsverkspropositionen 1970 "på ett fritt och obundet sätt fullfölja sin musikfrämjande verksamhet. om- fattande både allmän bevakning och initiativ över hela musiklältet”. Aka- demiens sekreterare å sin sida sammanfattade dess kvarstående uppgifter | efter omorganisationen 1970 med följande ord i årsberättelsen 1970:

! "Här kan också erinras om att akademien fortsättningsvis har viktiga förvaltnings- ! uppgifter rörande det till akademien anslutna biblioteket och musikhistoriska museet. i att akademien fortfarande har betydelsefulla åligganden inom musikutbildningens och kyrkomusikens områden och att akademien handhar och fördelar huvudparten av de stipendier av statlig och enskild art som tilldelas tonsättare och musikstuderande. Akademien behåller sin uppgift som fristående remissinstans i alla större musikä- renden och kommer även i fortsättningen att aktivt följa utvecklingen inom mu- sikutbildningens. den professionella orkesterverksamhetens samt amatörmusikens områden och även inom körlivet.

I årets anslagsäskande har akademiens styrelse dessutom angivit två områden där akademien önskar ta initiativ. det ena gäller organisationen av det internationella musiksamarbetet och det andra gäller en ökad publikationsverksamhet i akademiens skriftserie."

Akademiens preses Seve Ljungman har i Svenska musikperspektiv (Aka-

l demiens jubileumsskrift 1971) sammanfattat med ett citat från utländska l källor uppgiften för en akademi som ”ett organ där ledamöterna väljs för i sina kvalifikationer. oberoende av dagens läge och bekymmer (exempelvis ; den politiska situationen). Deras uppgift är att sikta mot framtiden. De . skall se de stora linjerna." * Akademiens beskyddare är Hans Maj:t Konungen. i styrelsen utser aka- demien själv 7 ledamöter. regeringen 2. Akademiledamöterna utses av ti- digare ledamöter genom inval. Akademien har för närvarande det direkta ansvaret för biblioteket. och till akademien är knutet Musikhistoriska mu- seet. Budgetåret 1975/76 har den tilldelats 2 200000 kr i statligt anslag. Enligt årsboken 1975 arbetar den med en kyrkomusikerkommitté. en or- gelnämnd. en publikationsnämnd. en skolmusikkommitté. en musik- akustisk nämnd. en stipendienämnd för utlandsstipendier och en tonsät- tarstipendienämnd. Orgelnämndens verksamhet har till syfte att ”främja nutida kvalitetsorgelbyggeri. att vårda det föreliggande orgelbeståndet och att medverka till en sund utveckling av orgelkonsten.” Akademien har genom kyrkomusikkommittén alltjämt tillsynen över kurser för avläggande av organist- och kantorsexamen samt orgelspelarexamen (prop. 75/76:135). Akademien beslutar om fördelning av stipendier till musikelever. men kom-

mer enligt den nyssnämnda propositionen i framtiden icke att handlägga tonsättarstipendierna. eftersom dessa skall beslutas av den nya konstnärs- nämnden. Akademien har utsett inspektörer till läroanstalter. bl. a. Stock- holms Musikpedagogiska Institut. För närvarande är akademien huvudman för Stiftelsen Elektronmusikstudion i Stockholm. Frågorna om elektron— musikens framtida ställning är för närvarande under utredning. På aka- demiens initiativ har 1975 tillsatts en musikakustisk nämnd med företrädare för rumsakustik. hörselforskning. ljudåtergivning. musikinstrumentens akustik och tonpsykologi. Ett endagsseminarium anordnades 1975 i sam- arbete med Tekniska Högskolan i Stockholm.

Årsboken 1975 innehåller en relativt utförlig redogörelse för verksamheten vid musikhögskolan i Stockholm. alltså den skola som akademien tidigare hade speciellt ansvar för. och en rapport om examina och diplom vid samtliga statliga högskolor. Ett väsentligt inslag i akademiens arbete är de inter- nationella utblickarna och kontakterna. och akademien har tagit initiativ till ett särskilt sekretariat för dessa frågor. I akademisekreterarens årsbe- rättelse 1975. som söker belysa med stadgarnas formulering "utveckling på musiklivets olika områden inom och utom riket". omnämns bl.a. att akademien medverkat till kontakter med OMUS angående ett institut för ny musik samt ett institut för ”autentisk odling av äldre tiders musik". Akademisekreteraren uttalar sig på följande sätt om målsättningsfrågorna: "Vad som är ofrånkomligt för en klok utbyggnad av Musik-Sverige är klart deklarerade mål. Detta måste sägas rent ut även efter den statliga kultur— politikens målformuleringar. som med politisk skicklighet alltför ofta und- viker att besvara så konkreta frågor."

Det ingår icke i OMUS” direktiv att överväga någon förändring av aka- demiens ställning inom musikutbildningen sedan omorganisationen gjordes 1970. OMUS kommer eventuellt i senare sammanhang att ta upp stipen- diatfrågorna och biblioteket.

3.3. Sammanfattning

3.3.1. Allmänt

OMUS har sökt att göra en sammanfattande bedömning av de problem och delvis motsägande tendenser som avspeglas i de senaste årens mu- sikdebatt och i expertmaterialet Musiken i samhället. Vi har ovan citerat olika målformuleringar som gjorts på en rad viktiga områden som berör musikutbildningen och därmed fått en viss insikt i aktuella attityder till musik och musikundervisning i skolväsen. trossamfund och folkrörelser. Stommen i OMUS” utredningsarbete och riktpunkten för alla de förslag vi här framlägger är dock åttapunktsprogrammet för den nya kulturpolitiken som citerades ovan 3.2.2.

Som en sammanfattning av OMUS” erfarenheter och överväganden vill vi. innan vi mer detaljerat framlägger våra förslag till en svensk musik— utbildning i framtidsperspektiv. formulera ett övergripande mål för den högre musikutbildningen och i 22 punkter ange vad OMUS anser bör vara rikt- linjerna för högre musikutbildning i Sverige.

3.3.2. M ål och riktlinjer Mål

Målet för den högre musikutbildningen är att ge dem som ämnar bli yrkesverk- samma inom musikområdet sådana kunskaper, färdigheter och attityder, att de ärförbereddafo'r att arbeta inom svenskt musikliv i linje med de allmänna prin- ciperna/ör den svenska kulturpolitiken. De skall genom utbildningen bli medvet- na om sitt ansvar för att levandegöra det musikaliska kulturarvet i vid mening samt/ör att utveckla och förnya musiklivet.

Principiella riktlinjer

De av den svenska riksdagen 1974 angivna målen för kulturpolitiken innebär enligt OMUS” uppfattning här nedan angivna särskilda ansvarsområden för den högre musikutbildningen. De 22 punkterna är ordnade i anslutning till de 8 delmålen i det kulturpolitiska beslutet som finns uppräknade ovan i 3.2.2: Yttrandefriheten (1.2). skapande aktivitet och kontakt mellan män- niskor (3.4.5.6.7). kommersialismens negativa verkningar (8.9.10). decen- tralisering (11.12.13). eftersatta gruppers behov (14.15.16). förnyelse (17.18.19). bevarande av äldre kultur (20). internationalisering (21). Den 2213 punkten refererar till det övergripande målet i kulturrådets betänkande om en mänsklig miljö.

1) Den högre musikutbildningen skall medverka till att reella förutsätt- ningar skapas för största möjliga yttrandefrihet på musikområdet. Den skall eftersträva att arbeta oberoende av genrebegränsningar med en öppen sö- kande attityd gentemot skiftande musikaliska uttrycksmöjligheter. Den skall fungera som ett fritt forum för ny experimentell musik och andra sådana musikaliska uttrycksformer som kan ha svårt att bli uppmärksammade och prövade inom ramarna för vårt musikliv.

Den högre musikutbildningen skall stimulera till en levande debatt med

. ständig prövning av de olika estetiska. psykologiska och sociala element som ingår i bedömningar av musikens kvaliteter.

2) Den högre musikutbildningen skall verka för att ett rikt och mångsidigt utbud av musikalier. läromedel och pedagogisk litteratur blir tillgängligt och kritiskt granskat på olika nivåer av undervisning och utbildning. Den har ett speciellt ansvar för att musikalier och litteratur publiceras oberoende av kommersiella hänsyn.

3) Den högre musikutbildningen skall vara så organiserad och tillämpa sådana pedogogiska metoder att de studerandes förmåga till eget skapande utvecklas och förstärks under studietiden. Den skall därtill eftersträva att ge de studerande sådana attityder och färdigheter att de senare som yr- kesverksamma artister och pedagoger kan uppmuntra och inspirera till ska- pande aktiviteter.

4) Den högre musikutbildningen skall anordna fortbildning och vidareut- bildning även för sådana individer eller grupper som spontant utvecklat

egna musikaliska aktiviteter. t. ex. pop- och jazzgrupper. sådana som spelar folkmusik eller arbetar med elektronmusik.

5) Den högre musikutbildningen ansvarar för en vidareutveckling av mu- sikens möjligheter att skapa gemenskap mellan människor. Musiken som kommunikation och sociala sidor av musiklivet måste vara väsentliga inslag i den högre musikutbildningen. Utbildningen skall göra de studerande rus- tade att i sin framtida yrkesroll kommunicera med människor i olika sam- manhang. både vid estradframförande av musik och om det gäller att mu- sikaliskt aktivera grupper i olika miljöer. Det skall t. ex. ingå som en naturlig del i yrkesrollen att muntligt eller skriftligt förbereda en publik inför en musikupplevelse och att med olika medel söka frigöra människor från ne- gativa förhandsinställningar till vissa musikformer.

6) Den högre musikutbildningen skall ge de studerande aktuell kunskap om och praktisk erfarenhet av det folkliga musiklivets och amatörmusi- cerandets villkor.

7) Den högre musikutbildningen skall orientera de studerande om den svenska kulturpolitikens mål och medel. bl. a. formerna för samhällets kul- turstöd. fackliga förhållanden. folkrörelsernas verksamhet. skolundervis- ningen och musikutbildningens organisation. Utbildningen skall särskilt söka ge de studerande allsidig information om arbetsmarknaden på mu— sikområdet.

8) Den högre musikutbildningen skall principiellt stå oberoende gentemot kommersiella hänsyn i betydelsen privatekonomiska intressen. Detta skall gälla såväl valet av repertoar och läromedel som kursernas inriktning.

9) Den högre musikutbildningen skall göra de studerande rustade att analysera musikfunktionerna och musikverk så att de blir medvetna om hur musik kommersiellt kan utnyttjas med negativ verkan för kulturlivet.

10) Den högre musikutbildningen har ansvar även för sådana genrer och musikformer som hittills varit underrepresenterade i utbildningen. Dit hör såväl olika former av improvisatorisk musik som folk- och konstmusik från skilda kulturmiljöer. Utbildningen bör i enlighet med sitt kulturpolitiska ansvar söka stödja och utveckla sådana former av populärmusik som skapas utifrån konstnärliga. sociala och pedagogiska ambitioner och inte i kom— mersiellt spekulationssyfte.

11) Vid lokalisering av den högre musikutbildningen bör eftersträvas jäm- likhet för studerande från olika landsdelar att nå utbildningsonen. Man skall även beakta den betydelse utbildningen kan ha för det regionala mu- siklivet. Samtidigt måste hänsyn tas till att begränsade resurser ej kan splitt- ras på för många enheter. I de fall då endast en eller ett fåtal specialut- bildningar kan anordnas. eftersom resurserna annars skulle bli alltför splitt- rade. måste dessa utbildningar anses ha ett ansvar för hela landet. och ett samarbete skall etableras mellan högskoleenheterna så att alla berörda studerande får möjlighet att utnyttja utbildningen.

12) Samhällets politiskt ansvariga och anslagsbeviljande organ skall ange målen för och göra principiella avgränsningar av resp. linjes ansvarsområde. ge dem uppgifter att tillgodose olika gruppers behov och ange vilka hu- vudmoment som bör ingå i utbildningen. Varje linje eller kurs skall själv inom de angivna ramarna utveckla innehållet och metodiken i undervis- ningen under ständig samverkan mellan lärare. studerande och represen- tanter för yrkeslivet.

13) Varje linje eller kurs inom den högre musikutbildningen skall utan organisatoriska hinder kunna ta initiativ för att skapa en viss egen profil t. ex. i anslutning till det lokala och regionala musiklivets möjligheter och behov.

14) Den högre musikutbildningen skall hos samtliga studerande söka ska- pa intresse för behovet av musik inom olika hittills eftersatta grupper i vårt samhälle samt en förståelse för deras särskilda svårigheter. Utbildningen skall ge de studerande praktisk erfarenhet av metoder att ge olika grupper möjligheter till direkt upplevelse av musik. även gravt fysiskt eller psykiskt handikappade. De 5. k. omusikaliska är ur kulturpolitisk synvinkel intres- santa målgrupper.

15) Väsentligt är att barn och ungdom genom aktivt deltagande i opre— tentiöst musicerande får en positiv upplevelse av sin egen skapande förmåga. Nybörjarmetodiken måste speciellt beaktas inom den högre musikutbild- ningen och utvecklas så att alla oberoende av musikalisk fallenhet kan upp- leva lusten att själva musicera och i skolan grundlägga ett bestående mu- sikintresse.

16) Den högre musikutbildningen har ett ansvar för att olika invandrar- grupper stimuleras att odla sina egna musikaliska traditioner.

17) Den högre musikutbildningen har ett principiellt ansvar för musiklivets förnyelse och skall själv eftersträva att initiera och pröva nya uttrycksformer. De som är verksamma inom utbildningen måste vara lyhörda för nya mu- sikformer och musikaliska behov som växer fram inom olika grupper. både i Sverige och på det internationella fältet. Den högre musikutbildningen skall ständigt kritiskt bevaka musiklivet och skall söka medvetandegöra de studerande om pågående förändringar. antingen dessa orsakas av sam- hällets omvandling. de betingas av ny teknik eller hör samman med nya konstnärliga intryck.

18) Den högre musikutbildningen skall etablera ett fortlöpande samarbete med den musikvetenskapliga forskningen liksom med forskning och ut- vecklingsarbete i övriga grenar av den nya högskolan för ett ömsesidigt utbyte av erfarenheter på olika fält.

19) Den högre musikutbildningen skall avsätta särskilda resurser för fort— bildning av de lärare som arbetar inom högskolorna. så att de kan tillgodogöra sig nya rön i metodik och pedagogik. Det är viktigt att de olika högsko- leenheterna och linjerna samverkar så att lärare inom samma ämnesområden kan ge varandra impulser och erfarenheter.

20) Den högre musikutbildningen skall göra de studerande medvetna om olika musikgenrers och enskilda musikverks historiska och sociala bak- grund samtidigt som de skall inspireras att ge äldre tiders musik friska levande tolkningar.

21) Den högre musikutbildningen skall arbeta i ständig växelverkan med musikutbildning och musikliv utanför Sveriges gränser. Utbyte av lärare , och studerande över nationsgränserna ger kunskap om andra länders och % folks musikaliska traditioner och särprägel. men kommer samtidigt att sti— mulera utbildningarna inom Sverige att utforma sin egenart.

22) Den högre musikutbildningen skall göra de studerande medvetna om att det moderna industrisamhället medför allvarliga risker för en allmänt försämrad ljudmiljö för människan.

Alla musikutbildade bör vara beredda att medvetandegöra människor om 1 ljudmiljöns problem och stimulera till insatser för förbättrade akustiska mil— jöer i hemmen. på arbetsplatserna och ute i det övriga samhället.

4 Några grundproblem vid organisation av högre musikutbildning

En kommitté med uppdrag att föreslå utbildningsplaner. kursplaner och tjänsteorganisation för en högre musikutbildning i det nya svenska hög- skolesystemet ställs inför en rad speciella problem.

4.1. Frihet inom organiserade ramar

Musik är en uttrycksform som är beroende av stor frihet för att utvecklas som konst och kommunikationsmedel. Musikutbildning innebär en utveck- ling av individers särpräglade begåvning. en tillfredsställelse av deras per- sonliga uttrycksbehov. men kräver också ständig övning av praktiskt mu- sicerande tillsammans med andra i skiftande ensembleformer och ständigt varierad pedagogisk verksamhet. Risk finns att själva organisationsramen för en utbildning kan hämma och begränsa den frihet att förnya musiken som är så väsentlig. Administrativa hänsyn kan t. ex. leda till att redan etablerade musikformer blir dominerande. Dessa har ofta entydiga studiemål i form av fasta tjänster i en senare yrkesverksamhet. och utbildningen till sådana yrkesroller är på många sätt enklare att organisera än en utbildning för frilansverksamhet. På samma sätt kan en fast anställd lärarstab inom högskolan binda utbildningsinnehållet och göra ett redan inarbetat kurs- system svårt att förändra efter nya behov. t. ex. musik i nya genrer.

Likafullt måste givetvis den musikutbildning som samhället svarar för eller stöder ges en organisation med rimlig administrativ stadga. De allmänna medel som avsätts för att stödja den måste fördelas och redovisas. och de som arbetar inom utbildningen måste ha anställningstrygghet och god— tagbara arbetsvillkor.

Kommittén måste sträva efter att konstruera ramar som tillåter utbildare och studerande att fritt utveckla musiken som konst och kommunika- tionsform. samtidigt som samhället behåller möjligheten att garantera en resursfördelning alltefter aktuella behov i det svenska musiklivet.

4.2. Föränderlighet och förnyelse

Som framgår av kapitlet Musiken i samhället kan musikens villkor förändras snabbt. De tankegångar och värderingar som präglade 60-talets musikdebatt och musikutbildningskommitténs förslag 1968 förefaller nu på flera punkter föråldrade. Omkring år 1982 kommer de första större grupperna ut i yr- kesverksamhet av dem som genomgått den av OMUS föreslagna refor- merade utbildningen. Om vi binder en utbildningsreform vid de behov vi finner angelägna 1976. finns stor risk att utbildningen kommer att verka med en ständig eftersläpning i relation till tidens krav. Det förefaller dock å andra sidan omöjligt att nu ge tillförlitliga prognoser om musiklivets behov vid 80-talets mitt.

OMUS måste följaktligen försöka bygga musikutbildningens ramar så. att en garanti för kontinuerlig förnyelse finns inbyggd i systemet. Innehållet i olika utbildningsmoment måste kunna omprövas alltefter förändrade be- hov. Enligt vår uppfattning är detta möjligt endast om utbildningsinsti— tutionerna står helt öppna för påverkan från yrkeslivet och samhället i övrigt. Det kan ske om de studerande t.ex. genom varvad praktik hela utbild- ningstiden kan få en realistisk uppfattning om yrkets krav. och om ut- bildningens lärare i sin tjänst kan inräkna löpande erfarenheter från ar- betsmiljöerna i de yrken de utbildar för och ständigt ha tid avsatt för fort- bildning och vidareutbildning tillsammans med kolleger. Musikutbildning- ens innehåll och metoder måste växa fram i ett fruktbart samspel mellan de direkt utbildningsansvariga. de studerande och representanter för sam- hället. främst yrkeslivet.

4.3. Musikens mångfald

Det svenska samhället präglas av pluralism; kapitlet Musiken i samhället vittnar om musiklivets brokiga. om man så vill. förvirrande mångfald. l diskussionen kring OMUS-boken "Vi tycker om musik” har från flera håll omvittnats att svenskt musikliv tyvärr alltför ofta också utmärks av ett skråtänkande. Särskilt mellan vissa intresseområden finns till synes oöver- stigliga barriärer och ömsesidig misstro.

En kommitté som skall organisera modern musikutbildning möter dessa problem ställda på sin spets. Skall utbildningsinstitutionerna. som för när- varande har sin verksamhet koncentrerad mest till vissa etablerade mu- siktyper. i framtiden ansvara för alla tänkbara områden och genrer. t.ex. jazzen. popmusiken. folkmusiken och olika former av s. k. underhållnings— musik? OMUS” direktiv har där redan tagit ställning; samhällsstöd skall utgå även till utbildning i sådana genrer som hittills fått utveckla sin egen pedagogik med ringa eller intet stöd från det allmänna. Ett problem som genast inställer sig för utbildningsorganisatören gäller huruvida vissa av dessa genrer överhuvud kan pedagogiskt utvecklas inom en institutionell organisation. I varje fall har många experter framhållit att t. ex. svensk folk- musik och jazz måste var för sig odla sin särskilda pedagogik efter sin egenart. En annan intressant fråga är om en ”pluralistisk" utbildning inom en in-

stitution får negativa verkningar. antingen i form av ständig konfrontation och irritation eller kanske tvärtom genom en utslätning och nivellering. Många menar att ett möte mellan olika musikformer inom samma utbildning i längden kommer att motverka misstro och misstänksamhet och leda till fruktbart ömsesidigt utbyte. En musiklärare. verksam i allmänna skolvä- sendet eller de kommunala musikskolorna och studieförbunden. måste i alla händelser kunna möta studerande i alla åldrar på deras eget plan. dvs. ha en så generös attityd till och bred kunskap om helt olika musikformer att han kan inspirera människor med skiftande bakgrund och intressen.

4.4. Beredskap för musikyrken

Avsnitt 4.3 för oss in på det kanske svåraste dilemmat för en utbildnings- organisatör 1976 inom de flesta högskoleutbildningar. men inte minst på musikområdet. Hur skall en utbildning inom ramen för en rimlig studietid kunna inrymma ett stoff som ständigt blir mer komplicerat och mångfaldigt. Våra resurser att kunna lyssna till musik i de mest fulländade utföranden växer oavbrutet — också resurserna att studera hela världens musikskatt; samtidigt ger oss den nya elektroniken möjligheter att skapa aldrig hörda ljudkombinationer. Det framställs som ett självklart krav inte minst på mu- siklärarsidan att utbildningen skall ge bred musikalisk allmänorientering. samtidigt som de studerande får öva sig att möta olika gruppers behov. Detta är en svår uppgift redan i teorin. Därtill kommer att musik är ett praktiskt ämne. Läraren bör åtminstone hjälpligt kunna instrumentalt eller vokalt demonstrera olika stilar och musicera i de genrer som hans elever har mest intresse av. Än värre blir dilemmat för musikerutbildningen. om framtidens musikpublik kräver av t. ex. orkestermusikern att han ska ge konstnärliga tolkningar av hittills oprövade musikformer med ny notering. underlag för improvisation etc. Uppsökande konsertformer kommer därtill att förutsätta en beredskap hos framtidens musiker att arbeta i varierande ensembletyper i etermedia eller inför publik av den mest skiftande sam- mansättning.

I detta sammanhang kan utbildningsplanerare ha anledning att ställa sig frågan: vad kommer den hantverksmässigt skicklige musikern att få för position i en värld. där nya raffinerade möjligheter till tonalstring och ton- förvandlingar eller nya lättspelade instrument enligt vissa uppfattningar kommer att göra den musikaliske hantverkaren överflödig? Just nu tenderar knappast den levande musiken att trängas tillbaka — snarare verkar ett ökat amatörmusicerande leda till stigande intresse för direktupplevelse av musik.

En annan sida av problemet kvarstår emellertid. Kommer ett ökat krav på teknisk perfektion att leda till en allt hårdare driven färdighetsträning med sikte på absoluta topprestationer? Vilket pris är vi beredda att betala för en sådan elitmusik? Ska vi tvingas acceptera att musikern begränsar sig som personlighet i övrigt. att han eller hon i sin ständiga träning inte kan få tid till intresse för andra mänskliga uttrycksformer. för allmänna samhällsproblem eller egna fackliga frågor. I all musikutbildning kan det finnas en risk av liknande slag. [ musicerandet kan den studerande klan iaktta sina egna tekniska och konstnärliga framsteg. Det kan lätt bli så

att instrumentalstudierna undantränger andra ämnesområden. som kanske är mer vaga och svårfångade men väl så viktiga. t. ex. de för en yrkesmusiker väsentliga teoretiska och principiella frågorna inom det ämnesblock vi kallar Musik och samhälle. Här finns onekligen avvägningsproblem som utbild- ningsledningen och den enskilde studerande ständigt måste bevaka.

Ett viktigt memento i all musikutbildning är att en musikalisk färdig- hetsträning kräver tid; en konstnärlig mognadsprocess kan icke forceras. Å andra sidan kan det inte accepteras att studerande upptar plats så länge inom utbildningslinjen. att berättigade krav på nyantagning icke kan till- fredsställas.

Varje utbildningsorganisation brukar bli utsatt för motsägelsefull kritik beroende på skilda individuella behov. En del studerande upplever att den leder till överkrav. andra att den ger de studerande alltför begränsade kun- skaper och vyer. Man blir föga hjälpt i musikutbildningen av att förenkla resonemangen till enkla alternativlösningar av typen: bredd eller specia— lisering. I varje särskilt fall måste utbildningsledning. yrkeslivets represen- tanter och framför allt den studerande själv pröva vad som kan vara en rimlig avvägning i balansen mellan bredd och specialisering med sikte på Studiemålet. yrkesrollen. och med hänsyn till Utbildningstidens rimliga längd.

Inför ökande krav på musiker och musiklärare måste OMUS i sina förslag utgå ifrån det realistiska synsättet att musikutbildningen kan garantera en- dast ett visst mått av allmän orientering. kunskaper. färdigheter och till- lämpningspraktik. en viss beredskap att påbörja ett yrkesmässigt arbete i musiklivet. Vi måste inom den högre musikutbildningen. inte minst med tanke på musiklivets snabba föränderlighet. räkna med att en proportionellt mycket stor resurs måste avsättas till fortbildning och vidareutbildning. där de redan yrkesverksamma kan återkomma som studerande i delkurser. kon- ferenser och seminarier för utveckling och förnyelse.

4.5. Terminologi

Musik är i sig själv ett kommunikationsmedel. ett slags språk. Men det är ofta svårt att till ord överföra musikaliska upplevelser. En svårighet i all musikpedagogik är att verbalt formulera och därmed meningsfullt kunna diskutera musikfrågor eller presentera musikverk. OMUS har på samma sätt ställts inför språkliga svårigheter. t. ex. en rad termer som icke är allmänt accepterade eller entydiga. Vi har i vissa fall sett oss nödsakade att tillgripa nya termer: ett exempel på detta är ordet "bruksklaver" som vi lånat från danska språket för att beteckna den form av praktiskt bruksmusicerande på klaviaturinstrument. framför allt piano. som vi anser bör vara obligatoriskt för studerande i alla utbildningar. och som nära sammanhänger med det ämnesblock som vi med en annan ny term kallar "Material/ör musikalisk gestaltning". Enligt OMUS” uppfattning bör en särskild term begagnas. för att utbildning i detta pianospel icke skall förväxlas med studier i piano med sikte på konsertant spel.

Ibland utnyttjar OMUS tidigare använda termer. men ger dem en specin avgränsad innebörd. I direktiven till OMUS begagnas termen "artist". Vi

använder i stället genomgående beteckningen musiker. Genom hela betän- kandet kommer vi att begagna ordet musiklärare för dem som genomgått den relativt breda grundläggande utbildningen på lärarlinjen. ”Musikinstruk- tör" lanserades som term i Framnäs och Ingesund. då ”instruktör” var en vanlig term i studieförbunden. Den är numera inaktuell. OMUS anser att musikinstruktörer helt faller in under kategorin musiklärare och kommer icke att använda termen.

Termen ”musikpedagog" används inte i betänkandet som yrkesbeteck- ning (se vidare 6.2.4). OMUS använder beteckningen specialiserad pedagog för dem som utbildats inom musikerlinje (i vissa fall även lärarlinje) som specialister på visst instrument (eller i sång) och/eller viss instrumentgrupp resp. specialister inom en viss genre och som samtidigt har fått pedagogisk utbildning. De kan lämpligen betecknas efter sin specialitet: violinpedagog. sångpedagog. klarinettpedagog. folkmusikpedagog. jazzpedagog etc. Ordet solist som tidigare varit flitigt i bruk för all instrumentalistutbildning an- vänder vi enbart i dess egentliga betydelse.

Med "ensemb/e" avser vi allt musicerande i grupp. Orkestern är alltså en stor ensembleform. kören en vokalensemble etc. För att förenkla ter- minologin talar vi i utbildningsplanen om instrumental- och vaka/musiker, men annars betraktar vi i de flesta sammanhang människorösten som ett instrument bland andra och avgränsar särskilt det vokala endast om miss- förstånd kan uppstå.

Som beteckning på alla som yrkesmässigt skapar ny musik i upphovs- rättslagens mening har vi beslutat oss för termen "komponisr". "Tonsättare” är mindre lämpligt eftersom det för tanken till en viss typ av komponist. och vi vill se yrkesrollen breddad över alla genregränser. "Kompositör" vore också en möjlig term. eftersom den för närvarande är vanligare än "komponist" i allmänt språkbruk. men vi har menat. att det avgörande bör vara det osökta tillfället att införa samma term i svenskan som i danskan och norskan.

Ett begrepp som ofta används i internationell musikpedagogisk termi— nologi "ar "animation", "animatör". Med animation avses att inspirera män- niskor till musikalisk aktivitet. Det är en självklar viktig funktion inom all undervisning och folkbildning för vad OMUS kallar musiklärare. men det bör också kunna vara en inriktning i utbildningen av musiker. att de utöver sin konsertanta verksamhet utbildas att som "animatörer" aktivera olika grupper. t. ex. spela tillsammans med barn. ungdom och vuxna i olika miljöer — även med psykiskt och fysiskt handikappade. och aktivera dem att musicera. Med svensk folkbildningstradition är det i och för sig inte nödvändigt med en ny term för denna viktiga funktion.

Vissa ord är värdeladdade och samtidigt något diffusa till innebörden och kan lätt missförstås eller skapa debatt på felaktiga förutsättningar efter- som de fått karaktären av slagord. Dit hör t. ex. "seriös". "kommersiell". "kreativitet". "kvalitet”. Dessa ord är dock nödvändiga att använda i de- batten om mål och metoder trots att de används alltför ofta som modeord utan täckning. I varje sammanhang där vi använder uttryck av denna typ söker vi klargöra exakt vad vi menar. Vi försöker undvika termer av typen "seriös" om de inte kan anses någorlunda klart definierade av samman- hanget

Ett av dessa värdeladdade ord. som ständigt återkommer i debatten är "lova/iret”. Det är samtidigt ytterst svårt att exakt definiera. eftersom det inte är något entydigt begrepp. Det kan gälla själva musiken. ibland används det om upplevelsen av musiken. ofta avser det snarast färdighetsnivån hos den som musicerar. Kvaliteten i en viss musikform kan också definieras sociologiskt: musik uppfattas av en viss grupp äga god kvalitet eftersom den motsvarar denna grupps förväntningar. Kvaliteten i en musiklärares pedagogiska verksamhet bör bedömas utifrån den effekt hans undervisning har i den grupp han arbetar i. I fråga om den högre utbildningens kvalitet kan sägas att den bör värderas utifrån hur väl utbildningen lyckas tillgodose de behov som för de studerande är väsentliga i relation till deras personliga studiemål. eller om man vill formulera det så. den yrkesroll de önskar för— verkliga i musiklivet. Kvalitetsbegreppet har i många sammanhang en mo- ralisk dimension. I materialet Musiken i samhället och debattboken dis- kuteras på flera ställen musiken som vara i ett marknadssystem och den konflikt som uppstår mellan musiken som handelsvara och musiken som kulturprodukt.

Den samhällsstödda utbildningen måste alltid se musiken i förhållande till en ambition. ett ansvar. OMUS använder i sina riktlinjer på varje punkt termen utbildningens ansvarsområden. Utbildningen måste ge de studerande tillfälle att tillägna sig en yrkesetik. där det står klart att de musikutbildade icke kan använda sitt yrkeskunnande på vilka villkor som helst. i vilka syften som helst. I detta synsätt ligger något av en kvalitetsdefinition.

Enligt OMUS" uppfattning kan musikutbildning icke arbeta utifrån ett fixerat kvalitetsbegrepp. utan måste ständigt ställa under kritisk granskning de värderingsnormer som används vid bedömning av olika musikaliska eller pedagogiska prestationer.

En rad termer slutligen måste omprövas då vi står i begrepp att införliva musikutbildningen med den nya högskolan. OMUS söker i betänkandet använda de termer som införts i förslaget till ny högskolelag. men då be- tänkandet går till tryckning har terminologin på högskoleområdet såvitt vi kan förstå icke ännu stabiliserats. Det är alltså möjligt att vissa här använda begrepp kan missförstås genom att de under slutfasen av högskolereformen ges en annan innebörd än här.

Kommittén har själv i 3.2.3 kritiserat. att högskolepropositionen och för- slagen till ny högskolelag använt endast termen "forskning" och inte termer som "utvecklingsarbete och/eller konstnärlig och pedagogisk förnyelse". vilket enligt OMUS" mening kan innebära risker för viss diskriminering av kulturutbildningarna i den nya högskolan.

För "arbetsenheten för utbildning i musik" tillåter vi oss använda den hittills vedertagna termen musikhögskolan. Det måste då stå klart att detta icke är en statusterm eller innebär en värdering i och för sig det betyder en postgymnasial yrkesutbildning för musiker och/eller musiklärare. Ter- men kommer med samma innebörd att fr. o. m. 1977-07-01 kunna användas om utbildning i Framnäs. Ingesund och Örebro. Den del av dessa skolors verksamhet som är postgymnasial yrkesutbildning är således högskoleut- bildning i musik (musikhögskola).

Hur vi i övrigt sökt anpassa musikutbildningens termer till den nya hög- skolans terminologi. framgår av våra överväganden och förslag.

5 Attityder i utbildningen

social and political commitment without commitment to articu/ateness and poet/y will do little for the world beyond trans- jormning it into a monstrous discotlieque. free and equal/y brutalizing to all.

John Simon. New York. 1970

(fritt översatt: socialt och politiskt engage- mang ittan en medveten strävan efter det äkta och poetiska kommer att göra fo'ga för världen tttom att/örvandla den till ett monstruöst diskotek, fritt och på jämlika vil/kor lika brutaliserande för alla)

Genom utbildning förmedlas kunskaper. färdigheter och attityder. Det är relativt lätt att precisera vad som avses med kunskaper och färdigheter. De attityder som det ingår i musikutbildningens mål att stimulera hos de studerande kan det däremot vara desto svårare att definiera i ord. Ändå är de attityder som präglas i kulturutbildningar väl så väsentliga som de teoretiska kunskaperna och praktiska färdigheterna. Inte minst vid all ut— bildning av pedagoger måste man beakta. att den utbildades attityd gentemot ämnet och eleverna kan vara avgörande för hans yrkesskicklighet.

I de riktningsangivelser som gjorts i kapitel 3 nämns några attityder som bör prägla inriktningen av den högre musikutbildningen.

5.1. Öppen. sökande. kritisk attityd

I de principiella riktlinjernas punkt 1 talas om en "öppen. sökande attityd gentemot skiftande musikaliska uttrycksmöjligheter".

Här kommer givetvis undervisningen om historiska. sociologiska. antro- pologiska sammanhang i det ämnesblock som OMUS kallar ”Musik och samhälle" i centrum. I begreppet "öppenhet" innefattas attityder av ge- nerositet och tolerans mot det som verkar artskilt och främmande. antingen det är fråga om nya experiment eller olika kulturers särpräglade konst- och folkmusik. För musiklärarna innebär den öppna attityden särskilt en ärlig vilja att ständigt utifrån deras egna förutsättningar söka förstå de värderingar och smakriktningar de möter hos olika grupper i samhället. Alla kategorier musikutbildade måste med hänsyn till punkterna 5 och 14 i riktlinjerna vara beredda att skapa musik för. musicera med eller undervisa också grupper eller enskilda som icke tillhör dem som blivit privilegierade med en utpräglad musikalisk begåvning eller haft möjlighet nå en hög grad av egen mu- sikerfarenhet Den högre musikutbildningen kan framgent inte binda sig vid vissa genrer och uttrycksmedel som de enda "kvalitetsbärande". Med

den öppna inställningen sammanhänger en attityd av kritisk analys och värdering. Kvalitetsfrågorna måste ständigt omprövas och kan inte avfärdas med svepande generaliseringar eller allmänna talesätt. Musikern bör vara beredd att motivera sitt repertoarval. och läraren på samma sätt sitt metodval inför olika typer av elever. Det borde kunna bli mycket stimulerande om den praktik som senare närmare kommer att diskuteras också kan innefatta kritiska iakttagelser på olika auskultations- och praktikplatser. erfarenheter som sedan gemensamt diskuteras och värderas i utbildningarna. De stu- derande kan på detta sätt redan under utbildningstiden ge positiva bidrag till den förnyelse som de senare skall medverka till i sin yrkesroll inom musiklivet och musikundervisningen på olika stadier.

5.2. Att få musik att fungera socialt

Musiken har en väsentlig social kommunikativ funktion. Alla musiker och musiklärare har med andra ord ett pedagogiskt ansvar.

Ett av de väsentligaste inslagen i en musikutbildning med kulturpolitiska förtecken är att stimulera de studerande att söka sig fram till nya mu- sikmiljöer. att vidga kretsarna av intresserad publik och skapa flera aktivt musicerande.

I debattboken Vi tycker om musik representerar Dorothy Irving och Eje Thelin två olika grundinställningar. Eje Thelin menar att musiken skall tala för sig själv —- artisten skall låta instrumenten tala. han bygger på en viss rit eller ritual som inte får pratas sönder i förväg. Dorothy Irving menar att vi har mycket att vinna genom att få kontakt med publiken även utanför musikmediet så att den blir beredd till ett aktivt lyssnande. Det kan givetvis inte vara rimligt att kräva av alla utbildade att de skall framträda som skribenter och föreläsare om sin musik. Eje Thelins metod kan vara den riktiga i hans speciella fall. Alla arrangörer av musik i skolor och i skiftande folkbildningssammanhang kan vittna om vad god kontakt mellan musiker och publik och en riktig "musiksvenska" i meningen rätt kommentar i rätt ögonblick kan betyda för de närvarandes musikupplevelse. Den normala framtida konsertsituationen torde för de flesta icke bli det strålkastarbelysta podiet i en fullsatt konsertsal utan snarare en okonventionell musikmiljö för växlande publiktyper. oftast icke specialister. Även i massmedia inför en TV-kamera eller radiomikrofon brukar man gärna eftersträva en avspänd ”mänsklig" kontakt mellan musiker och publik.

Med musikens sociala funktion sammanhänger inte bara den pedagogiska förmågan att aktivera till lyssnande utan också kanske framför allt att ak- tivera andra till musicerande. För läraren på alla stadier. cirkelledaren. en- sembleledaren etc är detta en central attityd. En utvidgad praktik i samhällets olika musikmiljöer borde på ett naturligt sätt stimulera både vilja och förmåga hos de flesta att animera olika människor till musikaliska aktiviteter.

Med krav på intensiva instrumentalstudier kan följa en viss risk för per- sonlig isolering. Man kan redan under utbildningstiden söka motverka den genom vidgat utrymme för ensemblespel och gruppundervisning där in- strumentövningarna integreras med träning i gehör. rytm och improvisation.

5.3. En kreativ attityd

Musik machen muss in jedem Alter. ati/"jeder Strife. fiir jede Gesellscha/tsschicht und jilrjedes GeseI/scha/issystem heissen: Förderung det" Spon- taneität, der Kreativ/tät, des Spie/triebes.

Att musicera måste i varje ålder. på varje stadium, _Rjr varje samhällsskikt och för varje samhällssystem betyda: att stimulera spontanitet, kreativitet, lust att spela.

Järg Wyttenbach. Schweiz. i debatt- artikeln: Weg zu "Spielräumen".

zu einem ”Bauhaus" fiir Musik? Weg mit den Konservatorienl 1973

Def./örsta mötet med musiken

Avgörande för musiklivets utveckling på längre sikt är de attityder till musik som grundläggs redan vid barnens första möte med musiken i hem och förskola. Musikundervisningen på de första grundskolestadierna är också av mycket stor betydelse. All erfarenhet talar för att upplevelsen av att själv aktivt musicera är en grundläggande förutsättning för ett musikintresse senare i livet. Särskild omsorg måste därför. som poängteras 1 riktlinjernas punkt nr 16. ägnas åt att utforma metodiken vid det första mötet med musik. Alltför tidigt insatta prestationskrav. t. ex. på perfektion i utförandet. eller införande av konkurrenssituationer med utgallring av mindre begåvade. kan blockera mångas möjlighet till musikupplevelse. Eget skapande bör dominera det första umgänget med musik. Det kan ge ett musikaliskt själv- förtroende. Men det kräver samtidigt en mindre auktoritär lärarroll än den vi hittills traditionellt mest utbildar till. Gehörsträningen måste spela en central roll i nybörjarmetodiken både vokalt och instrumentalt.

Kreativitet

Nära sammanhängande med det ovan sagda är den allmänpedagogiska at- tityd som brukar kopplas till begreppet "kreativitet". dvs. läraren skall söka på alla sätt stimulera den studerandes eget skapande. Ibland brukar "krea- tivitet" användas som allmänt honnörsord med opreciserat innehåll. men uppfattat så. att den studerande hela tiden skall pröva sig fram. söka egna vägar. skapa sin egen tolkning eller sin egen musik. har det en avgörande innebörd när det omsätts i praktisk pedagogik och metodik.

Kreativitetspedagogik förutsätter en grundsyn på relationerna mellan lä- rare och studerande. där läraren har rollen av inspirerande vägledare snarare än dominerande auktoritet. Sådana attityder skulle ha stor betydelse för en förnyad musikundervisningsmetodik i linje med den nya kulturpolitiken — på alla stadier från förskolan till högskolans kvalificerade yrkesutbildningar.

5.4. Styrningsmodeller i en musikhögskola

Man kan tänka sig olika styrande principer i en högre utbildning. En kan beskrivas så att utbildningen präglas av ett kvalitetsbegrepp. definierat främst av de i utbildningen verksamma lärarnas kunskaper. attityder och intressen. En annan ledande princip kan sägas bestå i att de ytterst eftersträvade stu- diemålen är att uppnå särskilt ansedda och framstående yrkeskategorier. t. ex. solistrollen. De som under en ständigt pågående gallringsprocess inte når pyramidens toppskikt får inta andra platser i systemet. t. ex. pedagogens eller lärarens roll. De här något förenklat och karikerat framställda styr- ningsmodellerna torde som ledande principer för en högre musikutbildning överensstämma föga med den nya kulturpolitiken. De torde inte heller vara ! förenliga med en verklighetsnära bedömning av framtida yrkesroller i ett ' vitalt musikliv ute i regioner och kommuner. ' OMUS föreslår att utbildningen skall styras av två huvudprinciper. De ! studerande måste genom utbildningen utveckla sina personliga musikaliska uttrycksmöjligheter. men utbildningen måste samtidigt nära anknyta till de musikaliska behoven i samhället. OMUS har i konsekvens härmed låtit den föreslagna utbiIdningsorganisationen framförallt styras av de utbildades tänkta yrkesroller i det framtida musiklivet. Yrkesroll får i detta samman- I hang givetvis inte uppfattas som en fast funktion i ett visst fixerat sam- manhang. såsom en bestämd anställning eller liknande. En fritt skapande experimentator. en frilansmusiker inom jazzen osv. har självfallet en yr- kesroll. Den studerande måste ständigt ställa sina personliga intressen och sin speciella begåvning i relation till en realistisk syn på musikens funktion i samhället. Tekniska färdigheter eller vissa kunskapsnivåer skall aldrig ses som ett självändamål för utbildningens egen skull. utan bör alltid bedömas i perspektiv av det tänkta Studiemålet.

De studerande måste före inträdet i musikhögskola göra ett val om de främst tänker sig en lärarutbildning eller en utbildning till musiker. I båda fallen måste de studerande om det är fråga om en fullständig grund- läggande utbildning räkna med att utbildningens inledningsskede. den s. k. basutbildningen. skall garantera var och en viss bredd i fråga om orientering på olika arbetsfält liksom i fråga om olika musikformer. Den studerande bör sedan under utbildningstiden få göra nya vägval som innebär fördjupning på vissa yrkesområden. Det är väsentligt att alla hela tiden hålls realistiskt orienterade om de tänkbara konsekvenserna av de val de gör. Praktiker- farenheter borde kunna ge viss vägledning. var den enskilde studerande har sina brister att komplettera och vilka uppgifter han eller hon sannolikt är bäst lämpad för.

Självfallet måste en konstnärlig utbildning ge tillfälle för individer och

grupper att göra exklusiva val för att deras begåvning eller experimentvilja skall komma till sin rätt. Vad ovan sagts om den yrkesrollsanknutna at- tityden innebär ingalunda att alla musikutbildade stöps i samma form. Vårt musikliv är som tidigare konstaterats i hög grad pluralistiskt. Med den här föreslagna typen av styrning är risken för likriktning och ensidighet mindre än i de utbildningstyper som skisserades i inledningen till detta avsnitt. Den öppenhet som det talats om i punkt nr I bland riktlinjerna och som knyts till tesen om reell yttrandefrihet liksom punkt nr 17 om initiativ till nya uttrycksformer och lyhördhet för aktuella krav i musiklivet har i själva verket sin förutsättning i en fortlöpande nära kontakt mellan musikutbildningen och de enskilda människornas eller gruppernas situation i vårt samhälle och deras speciella behov av musik.

6. Utbildning efter musiklivets behov

6.1. Yrkesroller i musiklivet

6.1.1. OMUS' metod

För att så konkret som möjligt förankra studieorganisationsförslaget i mu- siklivets reella behov har OMUS låtit en rad experter studera vad kommittén kallat olika "yrkesroller" på musikområdet. OMUS tillsatte sålunda våren 1975 fyra arbetsgrupper med uppdrag att lägga fram synpunkter. hur de tänkt sig den idealiska utbildningen för fyra centrala yrkesroller: artisten. instrumentalpedagogen. den s. k. breda pedagogen och läraren i det allmänna skolväsendet. Frågeställningarna kunde också formuleras: vilka förväntning- ar kommer det svenska samhället under 1980-talet att ställa på dem som utbildats i den nya musikhögskolan.

Varje grupp var principiellt sammansatt så att där skulle finnas repre- sentanter för dem som är verksamma i respektive yrkesroll. både dem som nyligen genomgått utbildningen och dem som hade längre yrkeserfarenhet. Vidare skulle i möjligaste mån olika instrument och genrer finnas repre- senterade. Där skulle också finnas sådana som arbetade inom nuvarande utbildningar.

Orsaken till att OMUS skilde på instrumentalpedagogen och den breda pedagogen var att man både från folkbildningens och de kommunala mu- sikskolornas sida framhållit att man utöver specialiserade pedagoger behövde en "allmänpedagog". en roll som var instrumentalt mer mångsidig och gen- rebred än de pedagoger som nuvarande musikhögskolor utbildade och sam- tidigt hade en bredare anknytning till olika musikmiljöer.

Grupperna fick vissa direktiv: bl. a. skulle moment såsom kulturpolitisk orientering. kreativ inriktning i metodiken och ”kommunikativ beredskap” ingå i alla utbildningar. Instrumentalpedagogen skulle vid sidan om sina pedagogiska uppgifter också kunna vara verksam som stämledare i ama- törorkestrar. Artistgruppen skulle diskutera även ensembleledatens roll.

Det visade sig snart att resultaten skulle bli mest intressanta. om varje grupp inte följde en given gemensam mall för utbildningsorganisationen. utan arbetade efter sin egen metod och med de perspektiv respektive grupp fann mest fruktbara. Gruppernas samlade material förelåg i september 1975

och utsändes då för kommentarer och kompletterande synpunkter till sty— relsen. lärarna och eleverna vid varje högskola och dessutom till ett 80-tal berörda fackliga och ideella organisationer.

Utöver de experter som anlitats i de fyra huvudgrupperna har OMUS riktat särskilda frågor till t. f. professorn i komposition Gunnar Bucht om ”kreativa roller" och till professorn i dirigering Stig Westerberg om diri- gentutbildning samt till universitetslektor Bertil Sundin om förskolans musik (förskollärarutbildarens och fritidspedagogutbildarens yrkesroller). En grupp arbetar med musikvetenskaplig forskning och musikalisk förnyelse. I skri- velser och personliga intervjuer har därtill OMUS sökt få en uppfattning om önskemålen från en rad olika organisationer om utbildningar för särskilda yrkesroller.

Det rikhaltiga materialet har i allt väsentligt bildat grundval för det prin- cipiella organisationsförslag som här framläggs och kommer sedan också att stå till förfogande för att lämna stoff till dem som skall arbeta med kursplaner och metodiska anvisningar i nästa etapp av OMUS” arbete.

Av utrymmesskäl gör vi i detta avsnitt endast korta sammanfattningar av de mest karaktäristiska dragen i materialet. Vi återkommer sedan ständigt i våra överväganden och förslag till olika synpunkter som framlagts av ex- perter och kommentatorer.

6.1.2. De Årra stora yrkesrollerna 6.1.2.1 Artisten

Artistgruppen hade en komplicerad. mångfacetterad uppgift. Begreppet artist innefattar många skiftande yrkesroller.

Gruppen inleder med en principiell diskussion om skillnader i villkoren för olika musikaliska genrer. Fastän det finns exempel på eftersatta genrer även inom utbildningen för den s.k. västerländska konstmusiken. är det nu fråga om att infoga helt nya genrer i högre utbildning. Gruppen betonar särskilt skillnader i pedagogiska metoder som betingas av att t. ex. folkmusik. jazz och pop traderas gehörsmässigt och innefattar starka kreativa element. Svårigheter uppstår vid antagning av studerande och bedömningar av prov. eftersom man inte kan arbeta med preciserade skriftliga förlagor och for- mulera kvalitetskriterier. Det finns en stor spridning av musikaliska ideal inom dessa genrer; ofta eftersträvas det unika och personliga. kanske t. o. m. det avvikande. Gruppen tar avstånd från synsättet att grundläggande in- strumentteknik generellt skulle vara densamma oavsett genre. Den fram- håller. att gehörstraderad musik kan vitalisera gängse musikpedagogik. om denna musik får plats inom musikhögskolorna. och att olika traditionsbärare under samma tak kan ge varandra inspiration till förnyelse. men säger sam- tidigt. att undervisning i t. ex. folkmusik och jazz ofta är beroende av vissa miljöer för att fungera väl. Utbildning i gehörstraderade genrer kan knappast baseras på fasta tjänster.

Gruppen framhåller vidare. att utbildning för gehörstraderade och im- provisatoriska genrer bör samordnas med tonsättarutbildning. Gruppen pläderar för en mycket flexibel utbildning. där möjligheter ges till långt- gående specialisering. men även till artistisk mångsidighet. Kombinationer

med pedagogisk verksamhet förordas. liksom inträngande studier i mu- sikverkens sociala och kulturhistoriska bakgrund. Nutida musik bör vara en obligatorisk del i all instrumentalundervisning. Gruppen tänker sig en indelning av utbildningen i tre faser motsvarande vad OMUS kallar bas-. fördjupnings- och påbyggnadsutbildning. Mindre ensembler bör i sin helhet kunna gemensamt återkomma för specialisering i den tredje fasen.

Enskilda medlemmar i artistgruppen har var för sig exemplifierat gruppens synsätt på sitt specialområde. Några behandlar t. ex. jazzens och popens utbildningsbehov. Huvudproblemen sägs vara: att hitta metoder för ett öppet och rättvist antagningsförfarande. att kompensera luckor i traditionell mu- sikkunskap (notering. satslära osv.). att åstadkomma en studiegång som tar till vara och utvecklar improvisationsmusikerns individuella uttrycks- kraft. samtidigt som han inte fjärmas från studerande med annan artist- inriktning. En detaljerad plan framläggs för utbildning av gitarrist och gi- tarrpedagog på högt specialiserad nivå inom det klassiska området. vidare planer för dirigentutbildning och ensembleledarutbildningar. I fråga om folk— musik av spelmanstyp sägs att där bör förekomma pedagogisk utbildning snarare än artistisk. Folkmusikpedagoger bör utbildas för att accepteras i musikskolor som speciallärare. Symfonimusikerutbildning har behandlats relativt utförligt: allt orkesterspel av god klass förutsätter goda kammar- musiker — instrumentalister bör som ett obligatorium jämförbart med stu- dium på huvudinstrumentet och dess solorepertoar ägna sig åt kammar- musik. Gruppen har även senare diskuterat orkesterutbildningens utform- ning med representanter för de nuvarande utbildningarna.

Delade meningar framkommer i en del kommentarer till artistgruppens material. De gäller dock mest detaljer. t. ex. synen på genrernas särart eller vissa av de utbildningsinslag gruppen förordat.

Artistgruppens synpunkter återfinns inarbetade i de förslag till musikerlinje som OMUS lägger fram i betänkandet.

Som gruppen påpekat. får vissa artister f. n. sin utbildning utanför den högre musikutbildning som OMUS utreder. Det gäller scenartister och ope- rasångare där specialutbildningen sker på lyriska scenskolelinjen i Göteborg och musikdramatiska skolan i Stockholm. Vissa specifika artistroller: ”po- pulärauktorer”. ”yrkestrubadurer”. dansmusiker osv. saknar f. n. samhälls- stödd utbildning. OMUS anser att lämplig utbildning i framtiden här skall kunna erbjudas i den kompletterande kursverksamheten i samråd med re- spektive intresseorganisationer.

6.1.2.2 Instrumentalpedagogen

lnstrumentalpedagogens yrkesroll var definierad redan i direktiven till ar- betsgruppen som en pedagog för förberedande musikutbildning i gymna- sieskolor. folkhögskolor. kommunala musikskolor. studieförbund etc. med funktion också som stämledare i amatörorkestrar osv. Gruppen uppställer inledningsvis övergripande mål för pedagogutbildningen: den bör sikta till att främja den studerandes personlighet i sin helhet. präglas av öppenhet i attityden. högt utvecklad förmåga att kommunicera. verklighetsförankring i dagens samhälle. För att utbildningens innehåll skall få verklig pedagogisk tyngd. kräver gruppen hög skicklighet på instrumentet redan vid antagningen

och en minimiålder av 20 år. Gruppen avvisar antagningsprov i under- visningsskicklighet. framhåller nackdelarna med ett provtillfälle och förordar en provperiod för de sökande. innan de blir definitivt antagna. Var och en bör få fördjupa sig i sin genre: särskilda folkmusik-. jazzpedagoger etc. bör utbildas.

Pedagogerna utbildas lämpligen ensemblevis. Gruppen framhåller att pe- dagogen bör genomgå en särskild kurs i röstvård. liksom kurser i psykologi. rytmik och improvisation för att kunna fullgöra sina uppgifter. Nivågra- deringssystem bör inte användas för färdighetskurser instrumentalt och vo- kalt. eftersom det konstnärliga framförandet vid redovisningen bör vara avgörande. Det är svårt att ange timplaner. eftersom varje skola bör få en egen profil. varje instrument har sina egna villkor. hänsyn måste tas till linjeledarens arbetssätt etc. De höga antagningskraven innebär. att prepa- randkurser bör anordnas. Den förberedande utbildningen måste innehålla ett stort mått av ensemblespel. improvisation och allsidiga repertoarstudier.

En kritisk kommentar mot alltför snäv specialisering av pedagoger fram— förs av gruppen för förberedande utbildning som talar om att denna kan leda till en icke önskvärd ytterligare markering av genregränser.

Den roll som gruppen ovan beskrivit har OMUS föreslagit få beteckningen ”specialiserad pedagog". och dess utbildningsbehov bör tillgodoses främst inom musikerlinjen. (Se spec. 6.2.3. 6.2.4).

6.1.2.3 Den breda pedagogen

I remissema till OMUS 70:s betänkande Musikerundervisning (DsU 1973:19) hade från flera håll. bl. a. från Kommunförbundets och studieförbundens sida. framkommit önskemål om en ”allmänpedagog” med bredare instru- mentfärdighet och ett vidare användningsområde än den mer specialiserade musikpedagog som f.n. utbildas.

Som svar på en särskild enkät som OMUS sände ut till studieförbund gav t. ex. ABF:s ledning följande beskrivning av det utbildningsbehov som där bedöms viktigast för ledarna i ABF:s sammanlagt ca 8 300 musikcirklar (1974/75):

1 första hand önskar vi att cirkelledarna ska kunna undervisa i grupp. En gedigen utbildning av att arbeta med människor i grupp fordras i framtiden. Större delen av musikaktiviteten efter att det direkta elementära undervisningstadiet lämnats. be— drivs inom musiksektorn i grupp (ensembleverksamhet. smågrupper etc.). Musikle- darna måste ha flexibilitet såväl inför olika typer och genrer inom musiken som inför deltagarna. Att kunna arbeta med såväl yngre som äldre är viktigt. Att kunna i sin undervisning eller ledaruppgift utgå från gruppen själv är synnerligen viktigt. Musiken ska inte styra gruppen utan gruppen ska styra musiken.

Den framtida musikpedagogutbildningen skall ge ledarna sådana kunskaper att man friare kan hantera musiken i sin undervisning (själv göra mindre arrangemang anpassade efter den gruppsituation man befinner sig i). ABF kräver vidare att fram— tidens musikutbildning tar betydligt större hänsyn till den nutida musiken såväl "den klassiska" som musik av typen pop och svensktopp. Slutligen vill ABF framhålla att den framtida musikpedagogutbildningen på ett helt annat sätt än hittills måste integrera kunskaper om samhället vari musiken utövas och verkar. Framtida mu- sikpedagoger måste vara medvetna om musikens roll för såväl folkrörelser. som grup— per av samhällsmedborgare och den enskilda människan.

En särskild yrkesrollsgrupp. där bl. a. Kommunförbundets musikpeda- gogiska råd och Studieförbunden var representerade. arbetade med att skis— sera en utbildning av "breda pedagoger”. Gruppen valde att lägga fram ett principiellt förslag utan att knyta det till en särskild pedagogfunktion i kommun eller organisation. l målbeskrivningen sägs att den breda pe- dagogen skall kunna vara verksam i många olika arbetsmiljöer. Han skall kombinera kunskaper och färdigheter i musik med en social medvetenhet. Centralt för gruppens synsätt är att praktiken skall vara ett viktigt inslag i utbildningen. även allmän samhällspraktik utan musikinslag. Gruppen räknar med att en stor del av utbildningen skall ske i sammanhållen grupp. Ämnessamverkan skall vara en naturlig arbetsmetod. Flera exempel på äm— nesintegration ges. bl. a. hur musikhistoria studeras kombinerat med en- semblespel. hur ett projekt. t. ex. "Folkrörelser" genomförs med olika inslag. även 5. k. temagestaltning. där dans. drama. bild kommer in. Studieplanen medger viss specialisering. t. ex. på huvudinstrument.

Viss kritik framfördes mot gruppens förslag i kommentarerna. Denna typ av pedagog riskerar. sades det bl. a.. att bli en "Mädchen fiir alles". en tusenkonstnär som inte är specialist på något. om man inte garanterar fördjupning på vissa områden.

OMUS har i sina förslag till studiegång för alla linjer tagit intryck av gruppens principiella resonemang. att praktikerfarenheter skall styra utbild- ningen. Flera kommentatorer framhöll att utbildningen av breda pedagoger och lärare borde göras gemensam. OMUS har också tagit fasta på detta i sitt förslag till utbildningsplan för musiklärarlinjen.

6.1.2.4 Läraren i allmänna skolväsendet

Enkäter om nuvarande lärarutbildning och lärarroll

OMUS gick 1975 ut med enkäter till ett antal nyutexaminerade ettämnes- lärare och ettämneslärare under utbildning vid musikhögskolorna i Stock- holm. Göteborg och Malmö. Vissa tendenser kan uttolkas ur materialet (89 svar) om lärarkandidaternas och lärarnas syn på utbildning och yrkesroll. 31 resp. 18 svarade att de ämnade söka eller redan hade musiklärartjänst i allmänna skolväsendet. 26 sade sig inte vilja söka. medan 14 ännu inte bestämt sig.

Den allmänna uppfattningen bland dem som svarat var att man fått en bred allmänmusikalisk utbildning. men den innehöll för få moment som kan användas i den direkta undervisningssituationen och den hade inte i tillräcklig grad inrymt egentlig lärarförberedelse. Undervisningen på grund- skolan ter sig föga lockande av flera skäl: den höga undervisningsskyldig- heten. ämnets låga status i jämförelse med andra skolämnen. disciplin- svårigheter. mest på grund av stora klasser med elever som har mycket skiftande musikbakgrund på grund av bl. a. ojämn undervisning på lägre stadier av grundskolan samt dåliga lokal- och materielresurser. Läroplanen är svår att realisera eftersom eleverna har musik i klass 7 och 9 men ej i klass 8. Betyg skall dock sättas i årskurs 9.

En annan synpunkt var att utbildningen vid musikhögskolan var så so- listiskt inriktad att den skapade ett övervägande intresse för huvudinstru-

mentet. Därför fanns en benägenhet att söka lärartjänst vid kommunal mu- sikskola där man skulle kunna få undervisa intresserade elever i små grupper på det egna instrumentet.

Liknande synpunkter framförs i brev från bl. a. elevkåren vid musik- högskolan i Stockholm.

De enkäter som samtidigt gjordes bland dem som arbetade som handledare under det praktisk-pedagogiska året pekar även entydigt på att lärarkan- didaterna när de kommer ut till skolorna har en gedigen musikalisk skolning på de traditionella högskoleområdena. men i allmänhet är relativt dåligt förberedda i repertoar och färdigheter för lärarrollen i klassrummet.

Gruppens förslag

Gruppen hade ett enklare arbete än de övriga tre i så måtto att Studiemålet för allmänna skolans lärare är relativt fixerat i Lgr 69 och Lgy 70. Gruppen menar att en huvudlinje i lärarutbildningen bör vara att levandegöra be- greppet musik i hela dess vidd: historisk musik likaväl som våra dagars musikformer. Undervisningen tänks så integrerad som möjligt. Med ut- gångspunkt i musikhistorien behandlas i satslära. gehör. ensemblespel. kör- sång. piano etc. den epok eller genre som är aktuell. Utbildningen i praktiska lärarsituationer sprids ut över hela studietiden. auskultationer och övnings- undervisning bör påbörjas så tidigt som möjligt. Varje vecka skall en dub- bel föreläsning stå till förfogande för att medvetandegöra den blivande läraren om aktuell debatt och skapa en musiklärare som är öppen för skola och samhälle och för de förändringar som sker. Gruppens förslag innefattar en detaljerad studieplan. där man särskilt kan notera. hur varje moment skall ge de studerande konkret material att använda i klassrumssituationer.

Kritik riktades från några kommentatorer mot gruppens överbetoning av nutida populär musik på bekostnad av den historiska musiken. vidare mot att denna "förlängda SÄMUS" inte gav på det extra året så mycket mer än vad redan SÄMUS, särskild ämnesutbildning i musik. skall ge på 3—4 terminer.

OMUS menar att det i och för sig är värdefullt att — som gruppen fått i uppdrag att göra — renodla skolaspekten på musikundervisning. men att OMUS i sitt förslag till Iärarlinje måste kombinera rollen "bred pedagog" med den här tänkta lärarens.

6.1.2.5 Lärarens roll och cirkelledarens — ett speciellt definitions- problem

Under arbetsåret 1974/75 fanns 36 500 studiecirklar i musik rapporterade i verksamhet. För alla dessa fanns ledare anställda med växlande kvali- fikationer och funktioner beroende på cirkelns karaktär.

Två perspektiv kan anläggas på cirkelledarrollen. Den kan ses ur syn- vinkeln vad en cirkelledares önskvärda attityd är med hänsyn till studie- cirkelns metod och syfte. Allan Malmgren. ABF. säger härom i skriften "Om våra musikcirklar” 1972 (sid. 40).

"Det är fråga om att utöva ett ledarskap som en kamrat bland kamrater. Inte

att som ensam ansvarig för cirkelns framsteg söka pressa på deltagarna mesta möjliga mått av kunskaper inom ramen för en fastställd tidsplan."

I fortsättningen sägs dock. att en cirkel med barn och ungdom inte kan ledas utifrån samma förutsättningar som cirklar för vuxna.

Den allmänna attityd av dialogpedagogik och aktivitet. som engagerar alla deltagare. och som bör prägla en studiecirkel behöver enligt mångas mening överföras mer och mer till hela vårt skolväsen på alla stadier. även till högskolenivån. vilket högskolepropositionen f. ö. särskilt nämner (Prop. 197519 sid. 422).

En annan synvinkel på cirkelledarrollen är vilka kvalifikationer man kan kräva i cirkelns specifika ämne. Detta beror givetvis på cirkelns syfte. dvs. deltagarnas studiemål. En cirkelledare i musik behöver inte i och för sig ha musikkunskaper eller musikaliska färdigheter som överstiger genom- snittet i cirkeln. Hans/hennes uppgift kan vara främst organisatörens sam- talsledarens. Det finns i sådana cirklar ett studiematerial. skrivet eller lju- dande. som ger kunskapsstoff och metodiska anvisningar. Denna typ av cirkelledarskap gäller t. ex. en rad lyssnarcirklar och även i viss grad cirklar i ensemblespel. Det finns även för viss instrumentalundervisning material. som bygger på att ingen av cirkelns medlemmar är kvalificerad i ämnet.

I många fall är dock cirkelns ledare samtidigt och framför allt undervisare i mer traditionell mening. Det är ofta fallet i språkcirklar och gäller även många cirklar i musik. Om cirkelns syfte t. ex. är instrumentalskicklighet är det nödvändigt att en utbildad lärare anlitas. bl. a. med hänsyn till riskerna för att en felaktig användning av instrumentet annars grundläggs. Det bör också understrykas. att i kvalifikationerna för en lärare som skall fungera i studiecirklar självfallet skall ingå att läraren har tillägnat sig Studiecirkelns metodik att arbeta. t. ex. att tillämpa gruppmetodik. och att han känner till folkbildningsarbetets principer och grundläggande syften i den rörelse som anordnar studiecirkeln.

Cirkelledare och lärare arvoderas högst olika av studieförbunden. En sär- bestämmelse gäller för folkhögskolelärare som utnyttjas i Studieverksamhet. De arvoderas i enlighet med de statliga avtalen för folkhögskolans lärare. och för dem erhålls 100 % statsbidrag.

1 Malmgrens bok "Om våra musikcirklar" finns sid. 39 en ordlista med förslag till en ABF's speciella terminologi.

"Istället/ör vill vi tala om Lärare Cirkelledare Elev Deltagare Lektion Sammankomst Läxor Hemarbete Lektionssal Studierum Undervisning Studier Läroböcker Studiematerial Läroplaner Studieplaner"

Denna ordlista kan vålla missförstånd om den tolkas så eller användes som argument för att cirkelledarskap inte skulle kräva välutbildade lärare. OMUS har i sina överväganden och förslag utgått från att alla som har lärarfunktioner i skolor. studiecirklar. frivilliga organisationer etc. ut-

bildningspolitiskt måste behandlas lika. Kravet på ämneskvalifikationer skall bero helt av undervisningens syfte i respektive yrkesroll. De studiecirklar som kräver kvalificerade lärare skall kunna anlita sådana. Den speciella kvalifikation som det innebär att kunna fungera i svensk folkbildning. skall den högre utbildningen också ansvara för genom löpande kontakt med folk- bildningsarbetet. praktik i studiecirklar och orientering om musiken i sam- hället. Någon generellt kortare utbildning för studiecirkelledare med lärar— funktioner kan inte komma på fråga. OMUS anser alltså att man i detta betänkande måste utgå ifrån en allmän terminologi som hänför sig till yr— kesrollens reella uppgifter. Vi använder termen musiklärare för dem som utbildas för att undervisa i instrumentalspel eller andra musikaliska ak— tiviteter. Vi anser att högskolornas ansvar för utbildning till sådana lärar- funktioner skall avse även "cirkelledaruppgifter" i studiecirklar där de är nödvändiga.

6.126. Delvis ny lärarroll i framtidens skola

Den pågående lärarutbildningsutredningen (LUT 74) hari mars 1976 utgivit ett diskussionsunderlag Lärarroll lärarutbildning. där utredningen presen- terat en rad frågeställningar som berör alla pedagog- och lärarroller inom den högre musikutbildningen. Man skisserar där fyra aktuella utvecklings- tendenser inom skolan: mot ett vidgat ansvarsområde. mot en förändrad elevroll. mot en förändrad inlärningsprocess. mot en öppen skola. Man upp- ställer också frågor. vilka konsekvenser dessa tendenser får för den framtida utbildningen till lärarrollen.

Ett vidgat ansvarsområde för skolan medför att lärarna behöver fördjupade kunskaper om samhället. mer av övning i gruppsamtal och konfliktlös- ningsteknik. En förändrad elevroll innebär att läraren behöver mer erfarenhet av elevmedverkan i utbildningen. mer övning att skapa elevsamverkan. En förändrad inlärningsprocess innebär mer av ifrågasättande och infor- mationssökande undervisning. Den öppna skolan medför att lärarna behöver bl. a. ökad kännedom om hur lagarbete mellan lärare fungerar. mer kontakt med närsamhället utanför skolan: föräldrar. kommunala organ. föreningsliv. arbetsliv.

LUT 74 tar även upp till diskussion organisationen av lärarutbildningen. ifrågasätter bl. a. om utbildningen inte borde omfatta flera ämnen och flera stadier än nu. om den inte borde innefatta mer av aktivt informations- sökande. Den borde vara problemorienterad och mer inriktad på inskolning på själva arbetsplatsen. De problemställningar som LUT 74 här samlat är aktuella genom hela OMUS” betänkande. såväl i övervägandena om och förslagen till organisation av musikutbildningen som i diskussionen om metodikfrågor.

6.1 .3 H ögskollärarroller

En bra lärare — enligt den etiska modell vi har som utgångspunkt — är inte en som sä- ger sanningen om vilket samhälle vi lever i, utan en som ställer problemet om ele- vernas egen existens som/ramtida delta- gare i det.

Erling Lars Dale. Pedagogiken i samhället

6131. Utbildning

Utkastet till högskolelag formulerar i 4 ?; högskolans syfte på följande sätt:

"Syftet med utbildning är att de studerande skall få kunskaper, färdigheter och kritisk sko/ning och att deras personliga utveckling skall främjas. Utbildningen skall vidare främja den enskildes yrkesfdrberedelse eller vidareutveckling i yrket".

Lagtexten har här alltså snarast framhävt högskoleundervisningens all- mänt personlighetsutvecklande karaktär.

Lärarrollen i högre utbildning bör varken då det gäller kunskaper. fär- digheter eller attityder avvika i sin art eller principiella inriktning från de pedagogiska roller som skisserades ovan i 6.1.2. Det är tvärtom angeläget att utbildarna på de högre stadierna har nära personlig kännedom om för- hållandena inom de arbetsfält de utbildar för. antingen det nu är fråga om ensembler. skolor eller studiecirklar. Särskilt viktigt är det att utbildarna själva använder de metoder och intar de attityder som är tillämpliga på resp. arbetsfält och repertoarområden. Den fortbildning och vidareutbildning som kontinuerligt skall erbjudas högskolornas lärare måste framför allt gälla en förnyad kontakt med yrkeslivets behov.

Särskilt väsentligt är det t. ex. att förskollärarutbildare och fritidspeda- gogutbildare liksom utbildare av klasslärare och ämneslärare i framtiden får genomgå speciella fördjupningskurser där de övar den metodik och den musik som är adekvat för resp. stadium.

6.1.32 Forskning och utveckling

Vetenskaplig forskning i egentlig mening. dokumenterad i skrift förekom- mer anknuten till högre musikutbildning i ämnet musikvetenskap som f. n. endast har en professur i Uppsala. Fr.o.m. 1976-07-01 skall ytterligare en professur inrättas i Göteborg. Musikvetenskapliga institutioner finns f.n. i Uppsala. Stockholm. Göteborg och Lund. En lektorstjänst i musikveten- skap föreslås inrättad i Karlstad. OMUS har bl. a. med hänsyn till planerade lärarlinjer i Arvika och Örebro tillstyrkt förslaget. Forskningen har hittills framför allt haft teoretisk inriktning och har haft mycket begränsad an- knytning till den utbildning som bedrivits vid musikhögskolorna.

En särskild arbetsgrupp inom OMUS har framlagt synpunkter på utveck- lingen av forskning och musikalisk förnyelse. Gruppen hänvisar till två aktuella texter av Ingmar Bengtsson: Fakta

Sthlm 1971. 283—307 samt. Vår underutvecklade forskningi musik. i Huma- nistisk forskning 1974/2. s. 19—23.

Gruppen har gett följande lägesbeskrivning i fråga om musikvetenskapen idag.

Ämnet musikvetenskap finns f. n. vid fyra av våra universitet (Uppsala. Stockholm. Göteborg och Lund). ljämförelse med andra ämnen (t. ex. litteraturhistoria och konst— vetenskap) har musikvetenskap varit och är starkt underutvecklad vad gäller personella och ekonomiska resurser en situation som saknar motstycke i de övriga nordiska länderna eller i västvärlden överhuvudtaget. Ämnet har bara en enda lärostol (pro- fessur).

Det finns endast en handfull forskare och lärare vid universiteten. Dessa är till stor del sysselsatta med administrativa och pedagogiska uppgifter. Forskningspoten- tialen är idag mycket liten.

Musikvetenskaplig forskning har hittills främst ägt rum inom de mer traditionella områdena (historia. stilanalys. kritiska utgåvor av äldre musik. svensk folkmusik etc.) Så gott som all denna forskning har endast rört europeisk konstmusik. Även inom dessa traditionella områden råder eftersläpning. Så har man ännu inte lyckats få fram en acceptabel handbok i svensk musikhistoria på grund av de många outforskade bitarna. Under 1960-talet växte en naturvetenskaplig—empirisk musikforskning fram. speciellt i Uppsala(rytmforskning)och vid KTH i Stockholm(musikakustik). Samtidigt utvecklades empirisk musiksociologi. främst i Göteborg. Spridda forskningsinsatser beträffande svensk folkmusik och undantagsvis utomeuropeisk folk- och populär- musik har förekommit. framför allt utanför universitetens ram vid särskilda insti— tutioner. arkiv och museer. Någon pedagogisk forskning eller massmediaforskning har knappast förekommit (undantag några få undersökningar dels i form av 60 - poänguppsatser dels vid SR/PUB samt den till större delen hemligstämplade forskning som bedrivs av den kommersiella musikindustrin). Antalet studerande inom ämnet har vuxit avsevärt under 1970-talet. F. n. finns 33 doktorander. alla formellt inskrivna i Uppsala där den enda forskarutbildningen finns.

Gruppen skisserar även i vilken riktning strävandena till musikalisk/ör— nyelse borde gå.

Ovanstående översikt av musikvetenskapen idag antyder att en samhällsinriktad forskning (musiksociologi. musikantropologi etc.) har börjat växa fram de senaste 10 åren. Detta är en tendens som också finns internationellt. De traditionella historiska och ljud (not) strukturinriktade metoderna har kompletterats med naturvetenskapliga. beteendevetenskapliga. samhällsvetenskapliga och antropologiska metoder. intresset för musikens användning. funktioner och sociala sammanhang har ökat mycket starkt de senaste åren.

Den nya inriktningen inom musikvetenskapen kan nog delvis ses som ett resultat av den erfarenhet som gjorts av praktiskt utövande musikmänniskor. att samhällets strukturomvandling. dvs. nya produktionssätt som för med sig nya sociala miljöer. har gått så fort att formerna för musik inte hunnit förändras lika fort. Detta innebär att de nya miljöerna inte fått sitt eget musikliv. Det finns i dessa miljöerliksom i alla andra mänskliga kulturer ett behov av fungerande musik. men dessa former för och av musik har i de flesta fall ännu inte hunnit växa fram.

Den ovan skisserade situationen har lett till två olika huvudlinjer inom de senaste decenniernas musikaliska förnyelse.

Den ena linjen går ut på att skapa en musik som både är anpassad till mark— nadsekonomin och hjälpligt kan tillfredställa behovet av musik i de nya miljöerna. Detta är vad vi brukar kalla den kommersiella musiken. eftersom dess utformning

och funderingar om musikvetenskap i Sverige. i Svenska musikperspektiv.

främst styrs av marknadsekonomins krav och först i andra hand av det verkliga behovet i de nya miljöerna. Bl. a. använder man sig av marknadsföringstekniker som mer är avsedda att skapa efterfrågan än avslöja behov. Till denna sektor hör både den rent kommersiella musikindustrin som drivs med vinstmotiv och de allmän- finansierade musikinstitutioner som är uppbyggda efter och styrs av marknadseko- nomiska modeller. t.ex. konsert- och operahus. de flesta icke-kommersiella radio- och TV-företagen etc.

Den andra linjen utgörs av grupper av musikutövande människor i de nya miljöerna som i sin verksamhet försöker finna fungerande musikaliska former för sin miljö. En del av dessa människor är s. k. amatörer. dvs. försörjer sig på annan produktion än musikalisk. andra är yrkesverksamma som musikskapare. dvs. försörjer sig på att tillfredställa behovet av musik. Verksamheten går inom denna förnyelselinje omed- vetet och oorganiserat eller medvetet och organiserat ut på att avslöja. kartlägga och tillfredställa de verkliga behov av musik som finns i de nya sociala miljöerna (livs- situationerna). Linjen har kallats den "icke-kommersiella". den "alternativa". den "progressiva”" m. m.

Den kommersiella förnyelselinjen har sedan länge tillämpat en intim koppling mel- lan forskning och förnyelse. De stora företagen inom musikindustrin har forsknings— avdelningar som sysslar med musiksociologi och inte minst musikpedagogik i me- ningen framtagning av effektiva former för överförande av musikaliska vanor och beteenden från en grupp eller en individ till en annan. Eftersom den kommersiella linjen också är nära lierad med massmedia har man givetvis koncentrerat sig på former för massmediapedagogik och masskommunikation. Denna forskning är till större delen hemligstämplad.

inom den andra linjen har musikvetenskaplig forskning tillämpats i mycket liten skala. Detta beror på att institutionerna för musikvetenskap och musikutbildning hittills till stor del sysslat antingen med grundforskning eller historiska problem eller varit helt inriktade på att utbilda folk för sociala miljöer som var dominerande när dessa institutioner fick sin nuvarande form under l800-talets slut och l900-talets början. Det innebär att dessa institutioner alltmer kommit att konservera kunskaper. färdigheter och pedagogiska former som gradvis förlorat sin förankring i samhället i övrigt. Det är nu av största vikt att ändra detta och finna sätt att knyta samman den institutionella musikundervisningen och forskningen med den musikaliska för- nyelse som går ut på att tillfredställa de verkliga behoven av musik i de nya miljöerna.

Medvetenheten om det ovan skisserade förloppet har gradvis vuxit i vårt land och på andra håll i världen. Studier av kulturantropologer som Oscar Lewis och pe- dagoger som Paulo Freire har klart visat att om inte en allsidig utveckling av nya kulturformer får ekonomiska möjligheter och stöd av systematisk forskning och med- vetandegörande pedagogik kommer obalansen mellan den snabba tekniska utveck- lingen och den långsamma "naturliga" framväxten av nya kulturformer att öka allt mer. Detta leder till allt fler lokala och nationella sociala katastrofer — till total pas— sivisering och apati. Dessa gradvis framväxande insikter speglas bl. a. i den nya kul- turpolitiken och i OMUS" 22 punkter.

Bland forskarna insåg många redan tidigt vikten av att göra sina resultat lätt- tillgängliga ("populärvetenskapliga" framställningar). På senare år har många forskare gått in för att kombinera forskningen med omedelbar aktiv spridning av resultaten t. ex. i form av TV- och radioprogram eller läromedel (skolradio. skivor och häften). En del har själva börjat en dialog med individerna i de undersökta musikmiljöerna genom direkt feedback av resultaten för att åstadkomma förändring. förnyelse. Detta har kallats "aktionsforskning".

Bland pedagoger och artister har en liknande utveckling ägt rum. Här har den ökade medvetenheten om nödvändigheten av fungerande musikformer i de nya mil- jöerna tagit sig uttryck i olika former av "animatörs-" verksamheter. uppsökande

verksamhet och s. k. samhällsarbete på musikområdet. En del av denna verksamhet har gått ut på att få gamla musikstrukturer att fungera i de nya sammanhangen (s. k. "onifunktionering"). andra mer direkt på att skapa nya strukturer (ljudverksiad. ljudlek. musiklådor. experiment i otaliga små band med el.-instrument och live-elek- tronik etc.),

Det är av stor vikt att den redan i praktiken påbörjade aktiva kontakten mellan forskning och musikalisk förnyelse får samhällets stöd på ett helt annat sätt än hittills.

Resurserna för ett systematiskt samarbete mellan forskning och en ickekommersiell musikalisk förnyelse är idag helt otillräckliga jämfört med den kommersiella sidans resurser. De flesta av de ovan nämnda artistiska och kulturpedagogiska verksam- heterna har inte utvärderats vetenskapligt.

Bristen på forskningsresultat och medveten icke-kommersiell förnyelse på mu- sikområdet och kulturområdet istort har bl. a. lett till kriser inom samhällsplanering och massmedia. Man finner att relevanta fakta och aktivitetsformer för att uppnå den nya kulturpolitikens mål i stor utsträckning saknas.

Gruppen skisserar olika förslag till kombinationsutbildningar. där insatser från musikvetenskap och musikhögskola ingår. ett musikpedagogiskt cent- rum samt en musikpedagogisk professur. Dessa förslag behandlas av OMUS nedan (6.2 och 6.6).

Gruppen föreslår slutligen att en särskild musikforskningsnämnd tillsätts med följande uppgifter:

att ge och förmedla råd och synpunkter på planerade forskningsprojekt — att vara remissinstans och referensgrupp i frågor som rör musikforskning att hjälpa till att skaffa pengar till forskningsprojekt — att ta egna initiativ beträffande musikforskning och fördela egna medel till sådana.

Gruppen säger avslutningsvis att denna forskningsnämnd skulle sam- arbeta intimt med forskningsråd. kulturråd och andra anslagsbeviljande or— gan. Ordet "forskning" bör enligt gruppens uppfattning i detta sammanhang ges en vid mening och förutom strikt vetenskaplig forskning även innefatta försöksverksamheter och musikaliska förnyelse- och utvecklingsprojekt.

OMUS har ovan i 3.2.2 framfört som sin uppfattning att "forskning" och "vetenskap” inte utan vidare kan ges en sådan ny språklig innebörd. OMUS har där framhållit angelägenheten av att "forskning" och "veten- skap" i den nya högskolelagen kompletteras med sådana termer som kan täcka in det konstnärliga och pedagogiska utvecklingsarbete som ingår i den högre musikutbildningens ansvar. OMUS föreslår även att Forskar- utbildningsutredningen (FUN) får i uppdrag att särskilt beakta forskarrollens motsvarigheter på kulturutbildningens område.

Det musikpedagogiska utvecklingsarbete OMUS f. n. bedriver sker helt på expertbasis. När den av OMUS föreslagna reformen träder i kraft. bör en del av dessa insatser permanentas och ingå som reguljära delar av lä- rarfunktionerna vid högskolorna. OMUS kommer nedan att föreslå kom- binationsutbildningar. inrättande av en musikpedagogisk professur. orga- nisation av ett musikpedagogiskt centrum och i kapitel 9 lämnas förslag om hur forsknings- och utvecklingsarbetets motsvarighet inom musikhög- skolorna skall kunna organiseras genom utvecklingsgrupper och hur utveck- lingen av musikutbildningen skall handläggas av den s. k. UMU-gruppen

inom UHÄ efter 1977—07—01. OMUS diskuterar i avsnitt 9.3.3.4 även möj— ligheten att skapa en "konstnärlig fakultet” gemensam för kulturutbild- ningarna för tvärkulturella forsknings- och utvecklingsprojekt o.d.

6. i .4 K omponist — arrangör ”musikmakare”

En rad uppmärksammade inlägg i debatten har på senare år gjorts om yr- kesrollen tonsättare — komponist i relation till övriga musikerroller. Viss kritik har bl. a. framförts mot den mer exklusiva form av kompositions- utbildning som hittills funnits lokaliserad till Stockholm med en särskild professur i komposition. Ett gemensamt drag i artiklar av bl. a. Folke Rabel och Jan Bark2 och en skrivelse från Föreningen Svenska Tonsättare liksom i G Buchts expertmaterial är att man måste ”avdramatisera” komponistrol- len. En ljudbyggande. skapande attityd bör känneteckna all musikunder- visning och allt musicerande.

I tidigare traditioner i europeisk musik. liksom i afro—amerikansk tradition och folkmusikaliska sammanhang. oftast även i populärmusik och dans- musik. är rollen som musiker musikant en syntes av komponist. arrangör. ensembleledare och instrumentalist, förenad i en samlad funktion och i en och samma person.

Folke Rabe har som ett översättningslån lanserat termen musikmakare (music maker). L Reimers ger i den internationella översikten (se bilaga 5) intressanta exempel från USA. Canada och England på hur man nu åter söker integrera de kreativa musiker- och musiklärarrollerna: tonsättaren i klassrummet. comprehensive musicians (”allomfattande musikanter") etc. Det ovan skisserade synsättet var bakgrunden till att OMUS använde termen "kreativa roller” vid beskrivningen av de ijämforelse med den traditionella tonsättaren vidgade musikskaparrollerna.

Den av den traditionella rollfördelningen betingade motsättningen mu- siker — komponist tog sig uttryck i att man då från musikerhåll kritiserade ordvalet. eftersom man menade. att OMUS" term kunde uppfattas så att orkestermusikerrollen icke var att betrakta som kreativ utan som en enbart reproducerande funktion. OMUS anser som framgår av grundsynen i våra förslag att alla musikeryrkesroller skall vara kreativa. alltså ett betrak- talesätt som överensstämmer med F Rabes syn på ”musikmakaren”.

Experten G Buchts uppgift var att som kreativa roller närmare beskriva de yrkesroller som har att göra med skapandet av "en musikrepertoar som ännu icke existerar”.

Bucht skiljer i sitt material på noterad. improviserad och bandad musik. I det sistnämnda ingår en rad olika former av tekniskt mekaniskt framställd musik. När det gäller produktionssituationen skiljer han på individuell mu- sikuppftnning och kollektiv. Han föreslår att komponist/arrangörsutbildning skall förläggas till i varje fall musikhögskolorna i Stockholm. Göteborg och Malmö. Antagningvillkoren bör vara generösa. bl.a. i den meningen att redan visat intresse i sig är en merit. I utbildningen skall ingå allmän sam- 1 Utbildning förmusik- hällspraktik. och den skall organiseras både som allsidig basutbildning och %%??ÅNUUM mUSik-4 specialiserad påbyggnad. 2 ' ,

En rad arbetsfält nämns för framtidens komponister/arrangörer av musik: Synpunkterpå kompos—

. . . _ tionsundervisning.Nuti— l) "konsertsalen” ! th mening. "podie-musik" där mu5tken är skapad da musik,4l974/75.

för ett förhållande musiker/publik. Problem har uppstått genom att den nutida experimentella musiken inte funnit gensvar hos stora publikgrupper. Ensemblerna spelar en stående äldre repertoar. Ökat behov av nykomponerad musik kan emellertid förväntas genom de nya kulturpolitiskt motiverade anslagen till musik i föreningar och ensemblernas uppsökande verksamhet. liksom den form av beställningar av musik för regionensembler etc. som sker bl. a. genom Rikskonserter.

2) amarö/verksamheren som också förutsätts få utökat Stimulansbidrag be- höver musik för alla nivåer.

3) teater, film, etermedia, inte minst de sistnämnda. behöver en för mediet särskilt skapad musik.

4) rrossamfunden kyrklig musik för allsång. körsång. ensembler etc. Till denna kategori kan även föras musik för olika folkrörelsers behov.

5) skolorna. ! Därtill kommer att kommuner/landsting kan tänkas anställa komponister

för vissa perioder att verka inom resp. region. Bucht talar även om behovet av musikskapare som lärare och menar slutligen. att experimentatorn. den frie forskaren. i sig är en viktig yrkesroll.

"Utrymme för kreativa utopier måste finnas. Svenskt musikliv kan icke vara betjänt av att enbart ha komponister som har som sin huvudsakliga uppgift att serva mu- sikavnämare. Man behöver tvärtom även komponister som struntar i all yrkesrolls- musik. som i sig förenar experimentatorn. utopisten. anarkisten. ja t. o. m. destruk- tivistens egenskaper."

Expertförslaget sändes på remiss till en rad berörda organisationer. Några menade i kritiska kommentarer. att Bucht trots allt för mycket beskrivit en traditionell tonsättarroll och att han varit för optimistisk när det gäller komponisternas arbetstillfällen. Föreningen svenska tonsättare (FST) har t. ex. gjort en undersökning av andelen svensk musik i symfoniorkestrarnas generalprogram (Tonfallet 3:76) som visar att levande svenska tonsättare f. n. svarar för endast 10 % av det totala utbudet. Andra framhöll. att Bucht för litet beaktat rekryteringsproblemen; den skapande attityden borde främjas redan i den förberedande utbildningen och de kreativa begåvningarna upp- muntras. [ en kommentar betonas vikten av att anknyta till våra folkliga traditioner i form av kollektiv improvisation (vardagens musikaliska krea- tivitet). En del kritiker hävdar särskilt energiskt att de som skapar inte får sälja sig på avnämarnas villkor. Försök att skapa "alternativ musik" till den kommersiella innebär allvarliga risker. att man blir underställd kom- mersialismens villkor. De som utbildar sig till kreativa roller skall präglas | av stark social medvetenhet. men det skall inte betyda att de måste binda sig vid samhällets villkor. De skall skapa sina egna studiemål. !

OMUS kommer i sitt förslag att lägga in musikaliskt skapande (gestaltning) som en ledande princip i alla linjers utbildningsplaner. OMUS anser att i varje fall elementära kurser för arrangörer och komponister bör förekomma som fördjupning och påbyggnad i alla musikhögskolor. Dessa kurser skall ; organiskt höra samman med sådana inslag i den obligatoriska basutbild- 4 ningen. Häri ingår också det skapande av ny musik som behövs som underlag . för musicerande inom den högre musikutbildningen själv.

OMUS vill också betona vikten av att det musikaliska skapandet icke

isoleras från övriga konstnärliga uttryck och kommunikationsformer. På det kreativa området är samverkan nödvändig med dans. drama. film. bild och dikt.

6.1.5 Ensembleledare och dirigent

Heltidsanställningar eller heltidssysselsättning som ensembleledare före- kommer endast inom Regionmusiken och i fråga om vissa ensembledi- rigenter (kapellmästare) o.d. Kvalificerad dirigentutbildning med sikte på sådan yrkesverksamhet förekommer enbart vid musikhögskolan i Stock- holm. där endast några få genomgår utbildning. Åren 1970—1975 har sam- manlagt 8 personer utbildats till dirigenter.

Ensembleledarefunktionen förekommer f. n. huvudsakligen som del av en verksamhet som lärare, kyrkomusiker eller ev. musiker. Inte sällan är det fråga om att man förenar en ensembleverksamhet som musiker (sångare) på högsta nivå med en funktion som pedagog eller ledare på lägre nivåer i ungdoms- eller amatörverksamhet.

Ensembletyper av de mest skiftande slag förekommer i den frivilliga un- dervisningen. Följande torde vara de mest förekommande i dagens mu- sikskolor:

Ungdomssymfoniorkester Blåsorkester Stråkorkester Storband Spelmanslag Jazzgrupp Gitarrensemble Popband Mandolinensemble Blandad ensemble Blockllöjtensemble Kör Trio, kvartett etc. Öppen grupp

Ensembleledaren har i regel en pedagogisk och instruerande roll samtidigt med den egentliga ledarfunktionen. En viktig del av ensembleledarnas arbete består i förenkling. transkription av musik eller egna arrangemang anpassade till den grupp de arbetar med.

OMUS har i uppdrag enligt 1970 års direktiv att föreslå en utbildning till korister. Enligt OMUS” uppfattning bör ingen utbildning av enbart ko- rister ske. eftersom behovet av heltidsanställda sångare är litet. Däremot bör utbildningen organiseras så att de kvalificerade körsångarna samtidigt blir utbildade till pedagoger och ensembleledare. Försök med körledare- (körpedagog-) utbildning har startats vid musikhögskolan i Stockholm under läsåret 1975/76.

OMUS använder i rubriken till denna rollbeskrivning avsiktligt termen ensembleledare. I varje fall den grundläggande utbildningen bör gälla både ensemblesång a capella. ensemblesång kombinerad med instrumentensem- ble och ensemble med enbart instrument för att tillgodose det mångsidiga behovet. Det synes tidigare ha varit en brist i dirigentutbildningen. att den alltför ensidigt inriktats på instrumentalensemble och för litet på vokalmusik.

OMUS föreslår nedan. att viss ensembleledarutbildning blir obligatorisk på lärarlinjen och kyrkomusikerlinjen. frivillig på musikerlinjen. att för- djupningsutbildning i olika typer av ensembleledarskap ges i direkt anknyt-

ning till denna basutbildning på samtliga tre linjer, och att dirigentutbildning anordnas som påbyggnad på musikerlinjen.

6.1.6 Kyrkomusiker

OMUS har inte tillsatt någon särskild grupp för att diskutera kyrkomu- sikernas yrkesroll. främst av den anledningen. att kyrkomusikerna som enda musikyrkesgrupp redan 1972 fått en reformerad utbildning.

Gällande utbildningsplan bygger på en behovsanalys efter liknande prin- ciper som nu tillämpas på övriga yrkesroller. En särskild grupp inom OMUS har i uppdrag att ge förslag till bl. a. förstärkningar av den s. k. lägre kyr- komusikaliska utbildningar som skall samordnas med övrig musikutbild- ning. Organister har inom svenska kyrkan ett fast reglerat tjänstesystem som även innefattar möjligheter till tjänstekombinationer kyrka-skola-kom- mun. Förslag har framlagts om att även för kantorer söka få till stånd för- enade tjänster mellan kommun och kyrka med tanke på kantorernas insatser i musikskolor etc. Regeringen har avvisat ändringar f.n. i detta syfte av gällande stadga. men hänvisar till OMUS” arbete med ny lärar- och pe- dagogutbildning.

Förändringar har på senare år skett i kyrkomusikens innehåll (se ovan 2.3.3) svenska kyrkans musik har anpassats mer till nutida folkliga tra- ditioner. samtidigt som kyrkor alltmer används som konsertlokaler. även för profan musik (se H. Göransson. ”Musik i Herrans namn” i OMUS” bok Vi tycker om musik). Frikyrkorna har ett mycket rikt musikliv med en bred provkarta på former och stilar. De har inte framställt speciella krav på den högre musikutbildningens innehåll för egen räkning. kanske bl. a. beroende på att deras kyrkliga musik till stor del baseras på icke direkt yrkesmässig verksamhet. Deras representanter har dock ofta framhållit be- hovet av körpedagogisk utbildning. De kyrkliga samfundens ungdomsverk- samhet betyder mycket för den förberedande utbildningen. vilket också av- speglar sig i det proportionellt stora inslaget av musikstuderande med kyrklig bakgrund. Svenska kyrkans studieförbund (SKS) och Frikyrkliga studieför- bundet(FS) svarar för närmare hälften av hela studiecirkelverksamheten i musik. SKS hade 1974/75 7000 cirklar med 111000 deltagare. FS 6200 cirklar och 100 000 deltagare av totalt resp. 36 000 cirklar med 430 000 del- tagare.

OMUS föreslår i stort ingen förändring av kyrkomusikerlinjens innehåll utom vad beträffar det praktisk-pedagogiska inslaget. men vill samordna lägre och högre kyrkomusikalisk utbildning och anordna kurser för organist- och kantorsexamina som fördjupningsvariant på musiklärarlinjen.

6.1 .7 K ombinarionsyrken 6.1.7.1 Tekniska yrken

Samhällslivets snabba förändringar har drivit fram behov av en rad yrken och tjänster som för kort tid sedan var okända. Den tekniska utvecklingen i etermedia. fonogram och produktion av ”mekanisk musik”. elektronmusik etc. har medfört nya musikyrken. såsom varierande slag av musiktekniker.

studiotekniker och ljudingenjörer. I Tyskland. England och Polen förekom- mer särskilda utbildningar av kvalificerade ljudtekniker. ”Tonmeister". Sve- riges Radio har lämnat OMUS ett värdefullt material med en internationell översikt över musikteknisk utbildning. Det mesta av sådan utbildning sker f. n. i vårt land internt inom företag. någon utbildning för musiktekniker i teater- och konsertsammanhang förekommer knappast f.n. Behovet av kvalificerade tekniker kanske numerärt inte är så stort att det skulle berättiga till att anordna allmänna utbildningslinjer för detta ändamål. men utbild- ningar måste i alla händelser anordnas i form av lokala linjer osv.

En annan typ av tekniker som i varje fall indirekt har med musikutbildning att göra är forskare. ingenjörer och projektörer med kunskap nog för att bevaka vår allmänt hotade akustiska miljö vid industrianläggningar. bo- stadsbyggande och allmän samhällsplanering.

6.1.7.2 Kulturkommunikation

I den kulturpolitiska debatten används ofta ordet ”kulturförmedlare” bl. a. i Kulturrådets betänkande Konstnären i samhället (SOU 1975:14). Enligt OMUS” uppfattning är termen något missvisande och förlegad på det sättet att den snarast knyter an till 60-talets av kommersiellt språkbruk påverkade syn på produktion. distribution och konsumtion av kultur. Ordet ”förmedla” i pedagogiska sammanhang kritiseras även i Riktlinjer för läroplansöversyn (Aktuellt från SÖ 1975/76:42). eftersom det hör ihop med en auktoritär lärarroll. OMUS vill hellre använda ordet ”kulturkommunikation" än kul- turförmedling.

I kulturpolitisk mening torde den bäste kulturkommunikatören. om man därmed avser den som lyckas inspirera andra till kulturell aktivitet. vara den som tillhör samma socialgrupp. som är arbetskamrat etc.. med andra ord den som har en ställning motsvarande studiecirkelledaren i folkbild- ningsarbetet. De erfarenheter som gjordes vid försöken med uppsökande verksamhet på arbetsplatser för att intressera för vuxenutbildning (FÖVUX) visar att människor naturligt påverkas starkast av dem som de identifierar som sitt eget folk.

En annan lämplig ”kulturkommunikatör" är den konstnärligt verksamme. t. ex. den skicklige yrkesmusikern. som kan uppträda som ”animatör” och inspiratör.

Svårast att lyckas om det gäller att inspirera till kultur borde den ha som uppfattas ha en mer traditionell lärarroll liknande t. ex. den traditionella föreläsarens.

Det ovan sagda gäller främst kulturaktiviteter i folkrörelser bland det stora flertalet människor. Inom massmedia: i pressen. radio och TV. liksom i institutioners utåtriktade verksamhet finns roller som journalister och vad som med en vag yrkesbeteckning. som kan täcka många olika arbetsinsatser. kallas ”producenter”. Nära besläktade med dessa är de som arbetar i bib- lioteken som numera har en betydande öppen verksamhet också med fo- nogrammusik och lyssnarcirklar.

En rad administrativa poster i massmedia. muséer. kulturnämnder och musikinstitutioner borde besättas med människor som genomgått viss mu- sikutbildning.

OMUS föreslår nedan en linje för kulturkommunikation där det finns olika kombinationer av praktisk och teoretisk musikutbildning tillsammans med andra högskoleämnen.

6.2. Yrkesområden i stort — allmänna utbildningslinjer

6.2.1. Principer för indelning i linjer

När man sammanfattar yrkesrollsmaterialet (6.1). finner man. att de yrken som musikutbildningen siktar till syns ha i princip två olika inriktningar.

I det ena fallet är den yrkesverksamme främst inriktad på att uttrycka sig musikaliskt på konstnärligt kvalificerad nivå: det kan innebära att sjunga eller spela för och med olika publikgrupper. att som ensembleledare studera in och leda musikverk eller att arrangera och komponera musik som är avsedd att framföras.

I det andra fallet är yrkesverksamhetens huvudsakliga syfte att undervisa olika grupper om musik. att stimulera och inspirera till musicerande. att ge handledning i instrumentspel. sång. gehör. ensemblemusicerande etc.

I det första fallet är det fråga om musikerfunktioner, i det andra lärar- funktioner. Erfarenheten visar att dessa funktioner sällan ftnns renodlade hos den enskilde. Det vore därför felaktigt att konstruera utbildningarna så. att musikerstuderande konsekvent ginge miste om pedagogisk utbild- ning. eller att lärarkandidater inte kunde utveckla ett relativt kvalificerat musicerande.

I fråga om vissa yrken. t. ex. kyrkomusiker. är det tydligt att de kräver både konsertanta och pedagogiska specialfärdigheter. Detsamma gäller den yrkesroll som OMUS i förarbetena kallat instrumentalpedagog med en verk- samhet parallellt som lärare och musiker. t. ex. stämledare i amatörorkestrar o. d., ensembleledare osv.

Det förefaller dock OMUS ändamålsenligt att i stort avgränsa utbildning- arna efter de två principiellt olika yrkesinriktningarna genom en fördelning på två allmänna utbildningslinjer:

I. en utbildningslinje för musiklärare och 2. en utbildnings/inje för musiker.

Till utbildning inom musiklärarlinjen hänförs de som siktar till vad som i yrkesrollsmaterialet kallades lärarroller eller breda-pedagog-roller. Musi- kerlinjen avses täcka de bebhov som instrumentalpedagoggruppen och ar- tistgruppen anfört som väsentliga.

En sådan uppdelning kommer också att förenkla det administrativa för- farandet vid resursfördelningen i den nya högskolan. eftersom musikerlinjen förs till sektorn för utbildning för kultur- och informationsyrken och mu- siklärarlinjen förs till sektorn för utbildning för undervisningsyrken.

6.2.2. K yrkomusikerlinjen

Kyrkomusikerlinjen har i direktiven för högskolereformen förts till sektorn för utbildning för kultur- och informationsyrken. Dess ställning i förhållande till de i 6.2.1 föreslagna två allmänna utbildningslinjerna kräver en särskild diskussion.

Linjen har redan fått en studieorganisation anpassad till högskolesystemet och följer sedan 1972 en av OMUS fastställd allmän studieplan.

Eftersom linjen redan tillämpar OMUS—principen med yrkesanknytning. finns inget behov av att ompröva dess ställning som allmän utbildningslinje eller studieplanens innehåll. Det som sannolikt behöver förändras med an- ledning av förslagen i detta betänkande är den praktisk-pedagogiska ut- bildningen för dem som väljer de föreslagna fördjupningsalternativen inom lärarlinjen.

Det system med centralstyrda läroplaner som tillämpades 1972 inom uni- versitetsområdet och till vilket kyrkomusikerlinjen anpassades skall enligt förslag till ny högskolelag ersättas med ett mer decentraliserat system. Endast utbildningsplanen skall vara centralt fastställd; kursplanerna skall beslutas lokalt. Det skulle för kyrkomusikerlinjens del innebära att åtminstone en del av de kursplaner OMUS hittills fastställt ersätts med rekommendationer. En särskild expertgrupp inom OMUS är f.n. sysselsatt med en översyn av linjens kurser.

Flera argument kan anföras för att kyrkomusikerlinjen bör arbeta i nära samband med musiklärarlinjens ansvariga inom en musikhögskola. Den inriktning på musikens sociala och kommunikativa funktioner och den gen- rebredd som bör prägla lärarlinjen. torde vara synnerligen önskvärd för fram- tidens kyrkomusiker med tanke på deras aktivitet i trossamfundens för- samlingsarbete.

Kyrkomusikerlinjen har redan nu riksgiltig antagning med gemensamma prov. ett system som också kan förordas för lärarlinjernas del. men som knappast kan komma i fråga för musikerlinjen. Den utbildningsplan som följs inom kyrkomusikerlinjen kommer som framgår av OMUS” förslag i det följande att likna lärarlinjens snarare än musikerlinjens i fråga om för- delningen mellan kursmoment. t. ex. om man ser till de proportionellt stora inslagen av vad OMUS kallat ämnesblocken ”Musik och samhälle" och "Material för musikalisk gestaltning", av ensembleledning m. m. I avsnitt 6.3.2 föreslås den planerade praktiken på lärarlinjen bli knuten till arbetsfält i skola, folkbildning och frivilligt musikliv. En sådan typ av praktik. or- ganiserad genom lärarhögskolor. bör ge framtidens kyrkomusiker goda kon- takter för kommande verksamhet i svenska kyrkan eller frikyrkliga samfund. I varje fall tidigare kombinerade många en kyrkomusikalisk utbildning med utbildning för lärarbehörighet. I den nya utbildningsmodellen kan detta ske så att kyrkomusikerlinjens studerande auskulterar och praktiserar i skolor på samma villkor som lärarlinjens.

Inom musiklärarlinjen bör å andra sidan tillfälle ges för vissa lärarkan- didater att specialisera sig på kyrkomusik till den nivå som motsvarar nu- varande organist- och kantorsexamen. Behovet av församlingsmusiker, stu- diecirkelledare. ungdomsledare etc. i trossamfundens musikverksamhet är f. n. mycket stort. Här kan alltså en samverkan mellan linjerna skapa en

naturlig, för båda parter värdefull koppling mellan kyrkomusiker och de musiklärare som väljer kyrkomusikalisk fördjupning.

Mot en koppling kyrkomusikerlinje — lärarlinje talar att teologi och re- ligionsvetenskap förts till sektorn kultur- och informationsyrken och inte till sektorn för undervisningsyrken.

I den lokala musikhögskolans organisation bör det enligt vår mening vara mest ändamålsenligt att föra linjen till den avdelning som vi ikapitel 9 nedan kallar "avdelningen för utbildning av musiklärare, kyrkomusiker och kulturkommunikatörer m. m." Kyrkomusikerlinjen bör beträffande kursin- nehållet ledas av en särskild linjedelegation under linjenämnden för musik— lärarutbildning m. m.

Eftersom kyrkomusikerutbildning planeras förekomma endast på sådana musikhögskoleorter där både musiker- och musiklärarlinje finns. kommer kyrkomusikerna i naturlig kontakt med studerande inom båda linjerna. Lin- jens ev placering i anslutning till linjenämnden för musiklärarutbildning kommer därför på intet sätt att försämra möjligheterna för kyrkomusiker- linjens studerande att samverka inom skolan också med blivande musiker.

När det gäller de budgetmässiga frågeställningama på UHÄ- och region- styrelsenivå, bör det vara möjligt att bibehålla den sektorsindelning som fö- reslagits av den Centrala organisationskommittén för högskolereformen (H 75). Denna indelning innebär att kyrkomusikerlinjen förs till sektorn för utbildning till kultur- och informationsyrken tillsammans med bl.a. musikerlinjen och linjen för kulturkommunikation.

6.2.3. Pedagogisk utbildning inom musikerlinje — specialiserade pedagoger

Viss pedagogisk basutbildning bör erbjudas alla musiker bl. a. med hänsyn till den allmänna beredskap för uppsökande verksamhet bland nya typer av publik som den nya kulturpolitiken förutsätter; därtill måste vad OMUS vill kalla specialiserade pedagoger få en omfattande pedagogisk skolning del- vis av samma art som musiklärarens. samtidigt som deras högt specialiserade färdighet på ett huvudinstrument eller inom vissa genrer gör att deras ut- bildning dock i regel måste föras till samma linje som musikerutbildningen.

Man bör kunna tänka sig tre huvudtyper av specialiserade pedagoger ut- bildade inom musikerlinjens ansvarsområde. Det finns självfallet olika va- rianter av och kombinationer mellan nedanstående typer.

Instrumentspecialiserade pedagoger

Instrumentspecialister kan vara mer eller mindre genrebreda beroende på instrumentet och deras personliga intresse och begåvning. De kan i vissa fall kombinera en hög specialiseringsgrad som konsertanta musiker med ett brett användningsområde som pedagoger. Som konkret exempel kan nämnas klarinettister (som ofta har saxofon som naturligt biinstrument). Inom musikerlinjen bör de få utbildning att spela i olika musikaliska stilar. även svensk folkmusik. jazz och pop. och samtidigt utbildas att undervisa och ge viss instrumental handledning i olika genrer. Man får dock räkna med att de kan vara högt specialiserade endast i en eller ett par genrer.

En sådan lärartyp bör bli värdefull i förberedande utbildning för mer avan- cerade elever. men kan även göra insatser på sitt specialgebit i konsertanta sammanhang. t. ex. i amatörorkestrar och andra små eller stora ensembler. Andra instrumentspecialiserade pedagoger kan vara relativt genrebreda experter t. ex. på slagverk. sång (med ensembleledning). piano m. fl. klaver- instrument.

Genrespecialiserade eller ämnesspecialiserade pedagoger

Denna kategori är för närvarande den vanligaste typen inom nuvarande musikpedagogutbildning. såsom pedagoger ofta specialiserade på europeisk konstmusik 1750—1900. Här bör förnyelse ske genom rekrytering bland så- dana som nu är yrkesverksamma som skickliga instrumentalister och arrangörer inom de s.k. eftersatta repertoarområdena. för en 1-årig eller 2-årig grundläggande pedagogutbildning för verksamhet i skolor och cirklar. Hit hör t. ex. typen jazzpedagog, expert på att instrumentalt och verbalt förklara jazzens stilar och uttrycksmedel. eller en folkmusikpedagog som på samma sätt kan beskriva och illustrera dialekter i nordisk (svensk) folkmusik. Man kan i detta sammanhang också nämna pedagoger inom den elektroniska musiken, ensembleledarpedagoger eller experter på gehör, sats/ära och/eller komposition och arrangering. Sådana genre- eller ämnesspecialiserade peda- goger kan sannolikt inte beredas full tjänst inom i varje fall en mindre kommun. men kan bli mycket anlitade i en region eller i flera samverkande musikskolor utöver att de givetvis förutsätts bedriva parallell konsertverk- samhet eller liknande. De kan göra värdefulla insatser inom den högre mu- sikutbildningen och t. ex. som traditionsbärare och specialister inom sina respektive genrer vara av avgörande betydelse för en förnyad utbildning vidgad till nya områden.

Musikerutbildade med pedagogisk påbyggnad

Musiker som är instrumentalspecialister bör beredas tillfälle att utöver grund- läggande musikerutbildning genomgå en frivillig pedagogisk påbyggnads- utbildning för att kunna fungera som pedagoger och praktikhandledare pa- rallellt med konsertverksamheten. Med tanke på arbetsmarknadssituationen bör de flesta sångare. gitarrister eller konsertpianister skaffa sig en sådan pedagogisk påbyggnad.

Gemensamt för alla specialiserade pedagoger är en utbildning i allmän pedagogik och nybörjarmetodik på samma grunder som gäller för lärare (se 6.4.3).

6.2.4. Skillnaden musiklärare — specialiserad pedagog

Yrkesbeteckningarna musiklärare och musikpedagog används f. n. inte kon- sekvent. Handboken "Den kommunala musikskolan" använder genom- gående för samtliga undervisare termen lärare. Den sektion inom Fack- lärarförbundet som bevakar även dessa "musiklärares" intressen och pe- dagogiska fortbildning kallas RSM = Riksförbundet Sveriges Musikpeda- goger. medan musiklärare och SÄMUS-utbildade lärare. huvudsakligen

verksamma i allmänna skolväsendet och ibland även i kommunala mu- sikskolor ofta är medlemmar i MR = Musiklärarnas riksförbund. Nuvarande ettämnesutbildning leder till musiklärarexamen.

I en framtida organisation skulle man kunna få en viss reda i terminologin om man utgår från den linje vid vilken vederbörande är utbildad.

Utbildningslinjerna kommer som en konsekvens av kravet på anknytning till yrkesområdet i stort att skilja sig främst däri att blivande musiklärare får en bred basutbildning med sikte på öppen verksamhet i olika genrer och grupper; de får praktisk instrumentkännedom på en rad instrument och relativt omfattande kurser i vad OMUS kallar ”Musik och samhälle” och ”Material för musikalisk gestaltning”. De motsvarar alltså som tidigare nämnts närmast en syntes av de båda yrkesrollerna bred pedagog och lärare i det allmänna skolväsendet i OMUS” förberedande grupparbeten.

lnstrumentspecialiserade pedagoger däremot är redan från början inriktade mot en större instrumental färdighet. De kommer i de fiesta fall inte att inom den grundläggande utbildningens tidsram kunna få musiklärarens bre— da sociala erfarenhet. men däremot bör de. om de har genomgått fullständig grundläggande utbildning (ca 8 terminer) ha fått omfattande skolning i arrangemang. ensembleledning och instrumentundervisningens metodik för alla stadier.

Inom musiklärarlinjen kan vissa studerande som utbildar sig med in- riktning på instrumental nybörjarundervisning och ensemblespel hinna re- lativt långt i sin instrumentspecialisering och i sin utbildningsprofil komma specialiserade pedagoger ganska nära. Sådan genre- och ämnesspecialisering inom nutida musik. folkmusik, jazz osv. behöver inte. som i 6.2.3 förutsattes. i första hand komma ifråga för redan yrkesverksamma musiker. utan kan med fördel ske i fördjupningsutbildning också inom musiklärarlinjen. I så fall kan man alltså tala om musiklärare med specialisering på jazz. folkmusik etc.

För deltagande i fördjupningsutbildning och påbyggnadskurser i ensem- bleledning och komposition är genomgången musiklärarlinje en väl så god grund som musikerlinjen. och dessa kurser bör därför kunna följa på båda utbildningslinjerna. Andra påbyggnadsutbildningar kommer normalt att bygga på en speciell utbildningslinje. så bör exempelvis utbildning för viss solistisk verksamhet kräva genomgången musikerlinje på grund av att lä- rarlinjen inom tidsramen inte ger tillräckligt utrymme för långt drivna egna instrumentala studier. Påbyggnadskurser på musikterapeutiska områden kommer att kräva en grund inom musiklärarlinje etc.

Begreppen specialiserad pedagog resp. musiklärare ger en anvisning om på vilken linje vederbörande har fått sin utbildning; läraren har en garanterad bredd genom sin basutbildning. Om den här föreslagna terminologin blir gängse efter reformen. kommer ”musikpedagog" att bli en allmän term som endast anger att personen i fråga sysslar med någon form av mu- sikpedagogisk verksamhet. Termen ger däremot ingen vägledning om ve- derbörandes pedagogiska eller musikaliska utbildning. I detta betänkande kommer vi konsekvent att undvika termen ”musikpedagog” för att inte missförstånd skall uppstå.

6.2.5. R ytmiklärarutbildningen

Rytmiklärare utbildas för närvarande inom en särskild linje vid musikhög- skolan i Malmö och vid Svenska Dalcroze-seminariet i Stockholm.

Rytmikpedagogiken utgår från principen att musikupplevelser kommer bäst till uttryck. då ett musikaliskt förlopp tolkas via kroppsrörelser. Det innebär ett speciellt intresse för elementära musikaliska beteenden och re- aktioner. En sådan pedagogisk inriktning är inte bara av värde för fritt mu- sicerande och skapande i grupp. utan innebär också en metodik av värde för träningen av gehör. improvisationsförmåga etc. på alla stadier. Mycket i den moderna rytmikpedagogikens synsätt och metodik borde påverka all utbildning av lärare och musiker.

Lärare i rytmik har börjat få en allt mer betydelsefull plats på musik- . undervisningens olika stadier. inte bara i förskolan. grundskolan och ut- bildningen av fritidspedagoger osv. Det gäller bl.a. utbildningen av för- skollärarutbildare. inom musikterapins olika områden och utbildning för insatser i omsorgsverksamhet. Rytmiklärarna får på så sätt viktiga använd- ningsområden också inom den högre musikutbildningen och den förbe- redande musikutbildningen. Av särskilt intresse är att utbildning i rytmik ger naturliga bryggor över till andra kulturutbildningar: dans. drama. bild- konst osv. Handboken Den kommunala musikskolan talar i sitt kap 6 om det ökande intresset för dans. drama och bild parallellt med musiken.

Det är alltså av många skäl angeläget att rytmiklärarutbildningen inte isoleras från den övriga högskoleutbildningen i musik utan organiseras så. att den ständigt kan påverka denna. Den bör föras samman med musik- lärarlinjen och få karaktär av en särskild profilerad variant av dess fyraåriga utbildning. Utöver den gemensamma basutbildningen kan det tidsutrymme som andra lärarkandidater utnyttjar för instrumentspecialisering osv. an- vändas för rytmikpedagogiska fördjupningskurser. Alla skolor med lärarlinje bör förutom rytmik i basutbildningen ge tillfälle till kortare eller längre fördjupningskurser i ämnet. Det understryker behovet av rytmikutbildning på flera orter i landet.

Den grupp som arbetat med utvärdering av Svenska Dalcroze-seminariet har påvisat. att den nuvarande lokaliseringen av rytmiklärarlinje till endast Stockholm och Malmö har lett till en mycket ojämn fördelning av ryt- miklärare med koncentration till dessa två regioner.

6.2.6. Kombinationsutbildningar

6.2.6.I Nuvarande kombinationsmöjligheter

En av fördelarna med att musikutbildningarna fr.o.m. 1977-07-01 orga— niseras inom universitets- och högskoleväsendet är att många vägar därmed öppnas till olika kombinationsutbildningar. För närvarande förekommer så- dana kombinationsmöjligheter. att i vissa fall studier i musikhistoria och musikteori inom musikhögskolorna kan tillgodoräknas vid musikvetenskap- liga studier och vice versa. Vidare kan de provisoriska utbildningar av lärare i musik och annat ämne. där SÄMUS ingår. sägas vara en form av kom- binationsutbildning.

6.262. Lärarhögskolans insatser i lärarlinjen

För närvarande svarar musikhögskolorna själva helt för lärarpraktik och pedagogisk och metodisk skolning av ettämneslärare och musikpedagoger.

OMUS” direktiv 1974 säger att OMUS bör utgå ifrån att den praktisk- pedagogiska utbildningen av ettämneslärare organisatoriskt sett t. v. bör vara knuten till den institution (musikhögskola eller motsvarande) som anordnar ämnesutbildningen. Om systemet innebär att musikhögskolan skall svara för hela den praktisk-pedagogiska utbildningen. har det uppenbara svagheter. Musikhögskolorna måste i detta fall utan direkt samband med all övrig lärarutbildning skapa egna kontakter med skolväsendet för praktik. ett eget handledarsystem osv. Lärarkandidaterna i musik får då lätt en särbehandling ute på skolorna. Det är föga rationellt. att musikhögskolorna måste bygga upp egna pedagogiska institutioner för undervisning i allmän-pedagogik. skolorganisation etc. Man kan tillägga den kulturpolitiska aspekten att mu- siklärarutbildningen icke får isoleras från övriga lärarutbildningar. kulturen får ej avskärmas från skolväsendet och vice versa.

I den framtida organisationen bör man utgå från att lärarhögskolorna skall svara för en del av den praktisk-pedagogiska utbildningen för mu- siklärare. Härigenom borde musiklärarens anknytning till den allmänna lä- rarrollen stärkas. och musiklärarutbildningen kan senare följa med i det reformarbete som 1974 års lärarutbildningsutredning (LUT 74) överväger för alla lärarkategorier.

Det vore lämpligt att lärarhögskolorna. som ju fr.o.m. 77-07-01 skall svara även för utbildningen av förskollärare och fritidspedagoger. toge ansvar för de delar av basutbildningen som rör allmän beteendevetenskap. utveck- lingspsykologi. gruppdynamik. klassrumsmetodik och studiecirkelmetodik. inlärningsmetodik liksom skolorganisation och principiella synpunkter på lärarrollen. Därtill bör lärarhögskolan ansvara för undervisningen om stu- dieförbund och folkrörelser. kommunala musikskolan och övriga frivilliga musikorganisationer.

Likaså bör lärarhögskolorna svara för praktikadministrationen. Ett oefter- givligt villkor är dock. som närmare berörs nedan i avsnittet 6.3.3. att lä— rarhögskolorna anställer organisatörer och lärare med viss förankring i eller i varje fall god kännedom om musiklivets och musikundervisningens alla olika grenar. alltså icke som nu enbart undervisningen i det allmänna skol- väsendet. Det gäller kontakterna med förskola. kommunal musikskola. folk- högskola. studieförbund och trossamfund. frivilliga organisationer av typen RSAO. körförbund etc. Om OMUS” förslag till lärarutbildning skall kunna få regionalt genomslag. bör flertalet lärarhögskolor runt om i landet engageras som praktikförmedlingar. medan de lärarhögskolor som ligger närmast re— spektive musikhögskola i första hand svarar för baskurser och närpraktik.

Huvudparten av lärarlinjens praktisk-pedagogiska utbildning bör ändå ske vid musikhögskolorna. Det är nödvändigt att metodikundervisningen i de praktisk-musikaliska delarna. dvs. i fråga om instrumentalundervisning. ge- hör. improvisation. rytmik. arrangering osv. sker där alla ämnesspecialister finns. Metodiken måste här integreras med ämnesstudierna.

Den nya musiklärarutbildningen bör icke fungera som en kombinations- utbildning i den mening att två högskoleinstitutioner bidrar med separata

inslag. Det är angeläget med hänsyn till den varvade praktiken att utbild- ningen fungerar enhetligt och samplanerat. Linjenämnden måste i detta fall ha en sådan styrfunktion. att lärarutbildningen icke upplevs som delad i två avdelningar. De som inom lärarhögskolorna engageras i musikutbild- ningen måste vara helt införstådda med musikhögskoledelens metodik och mål. Såvida det inom de blivande lärarhögskolornas organisation icke blir möjligt att uppfylla de krav på vidgade kontakter. nya personella resurser och konstruktion med varvad praktik. som OMUS' förslag förutsätter. bör vårt förslag omprövas i den del som rör lärarhögskolornas medverkan.

6.263 Musikvetenskap musikhögskola. tvärkulturella kombina- tioner m. m.

De i avsnittet yrkesroller (6.1) nämnda musikyrkena med anknytning till journalistik. handel. teknik. vårdsektorn etc. borde få den praktisk-musi- kaliska delen av utbildningen förlagd till musikhögskola eftersom där finns utrustning och lärarspecialister. Det är naturligt att musikinslaget i sådana yrkesroller byggs upp genom att praktisk musik och musikvetenskap på olika sätt kombineras eller integreras. Omvänt måste det vara ändamålsenligt där det är geografiskt möjligt. såsom redan sker i Göteborg och Malmö. att lärare inom ämnesblocket Musik och samhälle tjänstgör i sambruk mellan musikvetenskap och musikhögskola.

Det har från musikvetenskapligt håll också betonats. att de som inriktar sig mot en senare forskarutbildning borde ha mer av praktisk-musikaliska färdigheter och kunskaper. På samma sätt som sker i Danmark och i många andra länder borde det också här i framtiden vara mycket vanligt att de som ägnar sig åt musikvetenskap toge 20-poängs-. 40-poängskurser o.d. i form av praktisk-musikaliska kurser vid musikhögskolor.

En brist i den hittillsvarande ordningen har varit att kombinationer mellan musikstudier och studier vid scenskola. dansskola eller i teater-. film-. konst- vetenskap inte kan räknas samman i en examen. Det är synnerligen angeläget att möjligheter ges till olika "tvärkulturella” kombinationer med praktiska och teoretiska inslag inom sektorn för utbildning för kultur- och informa- tionsyrken.

Den nu tydliga tendensen till isolerad utbildning inom musikyrkena måste på alla sätt motverkas. Inslag av "tvärkulturella" studerande på musik— högskolorna skulle föra med sig stimulerande kontakter med andra konst— former och vetenskapliga synsätt.

I fråga om exempelvis musikteknikerutbildning borde ett fruktbart sam- arbete med enstaka kurser och individuella linjer kunna etableras mellan Dramatiska institutet och musikhögskolorna. när det gäller musikens an- vändning i olika sceniska och filmiska sammanhang. i etermedia etc. Likaså borde naturvetenskaplig eller teknisk utbildning kunna förenas med mu- sikutbildning som grundval för senare forskning. t. ex. kring akustiska pro- blem och elektronmusik. En annan tänkbar kombinationsmöjlighet är ut- bildningar inom vårdsektorn: till socialpedagog eller arbetsterapeut. där prak- tiskt musicerande borde vara ett värdefullt inslag. OMUS vill föreslå. att även naturvetenskapliga. tekniska och medicinska eller samhällsvetenskap-

liga studier skall kunna ingå i den kombinationslinje för kulturkommu- nikation OMUS behandlar i nästa avsnitt.

6.264. Kulturkommunikativ linje

Kombinationsutbildningar blir särskilt viktiga som underlag för de olika yrkesroller som kulturförmedlare. som den nya kulturpolitiken förutsätter.

En arbetsgrupp för grundutbildningsfrågor inom den fakultetsberedning för humaniora och teologi som är verksam inom UKÄ. har utarbetat förslag till en allmän utbildningslinje för kulturkommunikation. (H 75-information 1/76:PM bil 3).

Linjen bygger på en basutbildning om 20 poäng med stora inslag av allmän språklig skolning. kritisk analysmetod. kulturpolitik och sociologi. Till denna kan fogas ämnesområdesstudier på 60 till 100 poäng. Musik är icke nämnt i de exempel. som framlagts. men OMUS antar. att såväl praktisk-mu- sikaliska studier som musikvetenskap kan fogas in bland ämnesområdena.

OMUS anser det i och för sig värdefullt. att högskolan anordnar en kul- turkommunikativ linje i anslutning till den nya kulturpolitiken. Den kon— centration på utpräglat kritiskt analyserande teoretiska ämnen och inrikt- ningar som linjen företer i föreliggande exemplifierande förslag gör den emellertid föga ändamålsenlig. såvida dess syfte skall vara en utbildning för aktiv kulturförmedling i linje med kulturpolitikens mål. Som OMUS ser det. borde t. ex. en basutbildning för sådana yrkesroller i första hand ge mycket av reell kontakt med dem som kulturförmedlare skall kom- municera med: svenska folket i studiecirklar. fria och frivilliga rörelser och olika samhällsgrupper.

Basutbildningen bör. om de föreslagna teoretiska momenten ändå måste ingå. omfatta mer än 20 poäng. Vi räknar med. som också antyds i utkastet. att de slutgiltiga förslagen till kulturkommunikativ linje kommer att ut- arbetas i nära samråd med representanter för folkbildning och folkrörelser som kan tänkas anlita dessa ”kulturkommunikatörer". Detta gäller även de delar av utbildningslinjen som hänför sig till olika ämnesområden. OMUS ser det nödvändigt. att en utbildning för kulturkommunikation håller kon- tinuerlig kontakt med olika arbetsfält under ämnesstudierna. så att dessa blir tillräckligt realistiska och praktiskt inriktade. Det är olämpligt att lägga praktikprojekten samlade sist i utbildningen.

Det är vidare synnerligen angeläget att högskolans (universitetets) lärare. på samma sätt som OMUS föreslår i fråga om musikhögskolorna. blir in- förstådda med vad de reella yrkesuppgifterna i kulturkommunikation in- nebär. Om man icke mer konkret och praktiskt inriktar linjen mot yrkesrollen måste det även vara mycket svårt att ange lämpliga dimensioner för en sådan allmän utbildningslinje med tanke på reella arbetsmarknadsbehov.

Departementschefen har i prop. 1975/761135 s. 207 uttalat. att "någon egentlig längre grundutbildning för kulturförmedlande uppgifter inte bör . införas." Han säger i det följande. att man bör satsa på mer differentierade i insatser i form av vidareutbildning och fortbildning. *

OMUS anser. att det finns risk för att en rad viktiga och värdefulla kom- binationsutbildningar på kulturområdet kommer att bli missgynnade. om man inte med den vida definition av linjebegreppet som UKÄ-gruppen

ovan tillämpat kan sammanföra det rikt differentierade fältet till allmänna utbildningslinjer där även grundläggande utbildning kan ges relativt va- rierande innehåll. Vi förutsätter dock att linjerna blir mer verklighetsan- knutna och yrkesanpassade än det ovan kritiserade förslaget.

I avsnittet 6.1.7 finns en rad kombinerade yrkesroller nämnda där musik ingår som väsentlig del i yrken inom journalistik. biblioteksverksamhet. socialpedagogik. psykoterapi. dramatik. filmarbete. ljudteknik. Alla dessa yrken borde enligt kommitténs mening kunna kallas kulturkommunikativa. Sådana yrkesroller kan lätt falla utanför högskolans intresse. om ingen instans känner särskilt ansvar för dem. De moment av praktisk musikalisk ut- bildning som bör ingå. oftast tillsammans med musikvetenskap i större eller i mindre proportioner. får i konsekvens härmed en ännu mer profilerad ka- raktär i fråga om studiemål än utbildningarna för musiker. musiklärare och kyrkomusiker. Den torde dock i princip få så mycket gemensamt med lä- rarutbildningen i fråga om historiska. psykologiska och allmänmusikaliska inslag att dess linjenämnd kan ansvara för den mer detaljerade kursut— formningen inom musikhögskolan och den förs till samma avdelning som lärare och kyrkomusiker.

OMUS vill därför föreslå. att en speciell variant av den allmänna ut- bildningslinjen för kulturkommunikation inrättas: en allmän utbildningslinje fo'r kulturkommunikation pa' musikområdet.

Arbetsgrupper inom OMUS har framlagt förslag till utbildningsplaner för sådana varianter där musikvetenskap och praktiskt musik ingår i olika pro- portioner. Expertgruppen för forskning och musikalisk förnyelse har sålunda föreslagit en linje med inriktning på massmedia. Representanter för mu- sikvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet och musikhög- skolan i Stockholm föreslår en musikmedialinje.

6.265. Utbildning av kulturförmedlare. Folkhögskolans roll

Kulturrådets slutbetänkande "Konstnärerna i samhället" (SOU 1975114) har i avsnittet 1162 sid. 32—35. sid. 333—340 fört en principiell diskussion om hur kulturförmedlarutbildning borde anordnas. Här framförs att utbildning- en till kulturförmedlande uppgifter främst bör anordnas som vidareutbild- ning av redan yrkesverksamma — dvs. dem som alltså redan behärskar det konstnärliga mediet i praktiken. Vidare bör utbildning för kulturförmed- laruppgifter inom olika rörelser främst vara en intern fråga för respektive rörelse.

OMUS understryker dessa synpunkter som riktiga och väsentliga även vid en tillämpning på musikområdet. Vi finner dock termen "kulturför- medling" alltför snäv. eftersom den antyder ett distributionstänkande — ett förhållande producent — konsument — som vi finner alltför begränsat när det gäller musikområdets aktiviteter. Vi tänker även på de nya möjligheter som öppnas genom anslagen till experimentverksamhet på amatörområdet och de vida ramarna för anslagen till program i föreningslivet.

Kulturrådet finner folkhögskolorna med deras ofta naturliga anknytning till folkrörelser och deras regionala verksamhet vara särskilt lämpliga för kulturförmedlarutbildning. OMUS ansluter sig helt till denna uppfattning i kulturrådsbetänkandet. I form av intern fortbildning i olika rörelser an-

ordnas på många folkhögskolor redan kulturförmedlarkurser med inslag av musik. På folkhögskolorna finns också stora möjligheter till den "tvärkul- turella” kontakt OMUS finner nödvändig för att bryta musikens isolering. Det bör vara en viktig uppgift för folhögskoleutredningen i dess fortsatta överväganden om folkhögskolans roll i högskoleorganisationen att bedöma. hur delkurser inom högskolelinjer för kulturkommunikation kan förläggas till folkhögskola. även den variant OMUS föreslagit under 6.264 med prak- tisk-musikaliska inslag. Departementschefen har i Prop 1975/76:135 s. 208 uttalat. att kulturförmedlarutbildning i första hand bör läggas på folkhög- skolor. men utesluter inte. att även högskoleutbildning kan förekomma. Det bör gå att finna kontaktvägar mellan folkhögskolans och högskolans utbildningar.

6.266. Sammanfattning

OMUS föreslår att musikhögskolan utöver att svara för de tre allmänna linjerna för musiker. musiklärare och kyrkomusiker skall stå öppen för ut- bildningar i kombination med andra högskoleinstitutioner eller arbetsen- heter.

OMUS föreslår bl.a.. att den allmänna utbildningslinjen för kulturkom- munikation får en speciell variant med inriktning på musikområdet. Vi föreslår vidare. att man i fråga om den föreslagna linjen för kulturkom- munikation gör den mindre teoretiskt inriktad och mer praktiskt inriktad på kommunikation i egentlig mening. liksom att praktisk musik i olika kombinationer med musikvetenskap skall ingå i linjens ämnesområden.

OMUS anser att folkhögskolan vore ett naturligt forum för kulturkom- munikativ utbildning. särskilt i form av olika tvärkulturella vidareutbild- ningar av musiker och musiklärare. och att folkhögskoleutbildningen i sitt andra betänkande bör överväga om sådan högskoleutbildning kan förläggas till folkhögskola.

OMUS anser vidare. att man vid dimensionering av en treårig allmän utbildningslinje för kulturkommunikation måste beakta. att behovet av "kulturförmedlare" i mycket stor utsträckning kommer att täckas genom vidareutbildning av redan yrkesverksamma och intern utbildning inom folk- bildningsorganisationer o. d.

6.2.7. Instrumentbyggare, pianostämmare etc

F. n. finns inom musikhögskolan i Stockholm en utbildning av pianostäm- mare. Enligt OMUS” uppfattning faller en fullständig grundläggande utbild- ning av pianostämmare utanför vad en arbetsenhet för utbildning i musik på högskolenivå (musikhögskola) bör ansvara för. Instrumentbyggare. pianostämmare osv. bör utbildas inom särskilda yrkestekniska linjer inom gymnasieskolan. Pianostämmarutbildningen är f. ö. under utredning inom SÖ.

Inom högskolan bör däremot mer än nu praktisk instrumentvård i fråga om alla instrument ingå i momentet praktisk instrumentkännedom. Kurser i enkelt instrumentbygge för pedagogiska ändamål bör ges som fritt val

och fördjupning. liksom självfallet kurser om konstruktion och vård av olika äldre instrument och deras varianter inom folkmusik och konstmusik.

Enligt uppgift hör instrumentbyggandet till den kategori av hantverksyr- ken som är i behov av särskilt stöd för att få återväxten av yrkesskickliga ar- betare tryggad. OMUS föreslår att en särskilt arbetsgrupp med representanter för i yrket verksamma. för musiker och för utbildningsmyndigheter får i uppgift att föreslå lämpliga utbildningsformer.

6.3. Samband utbildning — yrkesliv

Den 5. k. högre musikutbildningen dvs. den musikaliska yrkesutbildningen — har föga med verkligheten att göra. Dess jör- hdllande till behoven är mycket diffust.

Folke Rabe. Utbildning för musikmakare. Nutida musik, 4 1973/74, 5. 33

6.3.1. Linjenämndernas inflytande

En grundförutsättning för att musikutbildningen skall kunna fungera i sam- spel med yrkeslivet är att alla vägar hålls öppna för ömsesidig information och personliga kontakter. Ett direkt samband utbildning — yrkesliv etableras i fortsättningen genom att yrkeslivet enligt principerna för den nya högskolan får direkt representation i linjenämnderna. OMUS anser därför att linje- nämnderna skall ha ett avgörande inflytande över utbildningens innehåll och dess inriktning mot studiemålen. Även i vissa av de linjedelegationer som OMUS föreslår i det följande kan representation från yrkeslivet vara önskvärd.

6 . 3 . 2 A nställningsformerjb'r musikhögskolans lärare

En annan väg till direkt samband utbildning — yrkesliv är att säkerställa högskolelärarnas fortlöpande kontakt med musikyrkena.

Lärarna inom utbildningen borde genom smidiga anställningsformer få möjlighet att uppehålla en naturlig kontinuerlig kontakt med yrkesområdet. I fråga om musiker sker detta i viss mån redan nu genom att i synnerhet instrumentallärarna ofta är yrkesverksamma i orkestrar eller som frilansare parallellt med verksamheten i utbildningen. Det vållar vissa problem. om det är fråga om en dubbelanställning som binder tid vid turnéer. fasta re- petitioner. konserter etc. och försvårar ett engagemang från lärarens sida i högskolans inre arbete. I fråga om lärare kan liknande svårigheter uppstå. Dubbelanställningar kan överhuvud vara en otillfredsställande lösning med tanke på vad den reformerade utbildningen kommer att kräva av helhjärtat lärarengagemang i högskolearbetet. I varje fall högskolelärare med minst halvtidstjänstgöring bör inte vara splittrade mellan två huvudarbetsgivare.

Man bör i stället söka skapa anställningsformer med olika alternativ till växelspel utbildning — yrkesliv. Internationella förebilder finns för hur detta kan ordnas. Lärarna kan t. ex. arbeta parallellt i utbildning och i olika un- dervisningstyper eller former av musikerverksamhet så. att arbetet ute i musiklivet kan räknas tjänsten inom utbildningen tillgodo. Läraren skulle också kunna pendla mellan vissa verksamhetsår ute i musiklivet och vissa år inom utbildningen.

Det är synnerligen angeläget med tanke på musiklivets variationsrikedom att gästlärare och andra tillfälliga lärare engageras i stor utsträckning. inte minst inom de kursavsnitt som avser hittills eftersatta genrer. I fortbild- ningskurser måste gästlärarsystemet i stor utsträckning tillämpas. Man bör även utnyttja resurserna för att ofta anlita gästlärare från de nordiska länderna och utifrån det internationella fältet i övrigt för att de studerande skall få en direkt inblick i musiklivet utanför Sverige.

Vid läraranställning i högre musikutbildning bör de perioder vederbörande har arbetat ute i musiklivet räknas som en merit. Det gäller i synnerhet för dem som skall undervisa inom lärarlinjen. Dessa lärare bör ha erfarenhet av det allmänna skolväsendet. de kommunala musikskolorna. studiecirklar och kurser av olika slag. Sådana erfarenheter skall vara obligatoriska för den som skall undervisa i metodik för blivande musiklärare eller specia- liserade pedagoger. På motsvarande sätt kan vid anställningen av lärare på musikerlinjen deras specialkunskaper och yrkeserfarenheter inom vissa repertoarområden vara avgörande meriter vid en anställning.

6.3.3. Praktik för de studerande 6.3.3.I Fördelar med varvad praktik

Hela den principiella syn OMUS anlägger på utbildningens kontakt med samhället innebär att den måste bygga på att de studerande kan uppehålla en kontinuerlig kontakt hela utbildningstiden med yrkeslivet. Detta kan bäst ske genom s.k. varvad praktik. De behov de studerande upplever under praktikperioderna kan då styra deras efterfrågan på utbildning och bidra till en realistisk syn på situationen inom musikyrkena. Praktiken kommer givetvis också att stärka den studerandes motivation inför olika moment i utbildningen. Därtill kan praktiken på samma gång ge en positiv kul- turpolitisk effekt och få regionala återverkningar om man kan låta prakti- kanterna spridas över hela landet. En praktikant får härigenom också möj- lighet att söka sig tillbaka till sin egen hemort eller hemregion både för den auskulterande första praktiken och då det gäller längre praktikperioder. På det sättet kan man också tänka sig att vederbörande senare är beredd att återvända för att ta anställning där han eller hon redan är rotad. och man kan alltså undvika den ur regionalpolitisk synpunkt negativa effekten att de högskolestuderande. som nu ofta sker. sugs in i de stora tätorternas musikliv.

Praktiken borde få en äterkopplingsejfekt genom att den kritiska inställning vi eftersträvar hos de studerande tar sig uttryck i en aktiv kritisk syn på praktikfältet. Denna kan sedan ge underlag för givande diskussioner om praktikerfarenheterna bland kamraterna inom musikhögskolorna. Man får

på detta sätt samtidigt samlad kännedom i musikhögskolorna om musik- livets förändringar och regionala skiftningar. Detta sätt att utnyttja praktiken borde över huvud bidra till att hos de studerande skapa den eftersträvade attityden av medansvar och beredskap för aktiva insatser i musiklivet.

6.332. Fyra former av praktik

En arbetsgrupp med representanter för SÖ. UKÄ och Arbetsmarknadssty- relsen lade ijuni 1975 fram en rapport Praktik där man beskriver och klargör praktikfrågor över hela fältet. Den av OMUS här förordade varvade praktiken med en auskultationsperiod. en period av handledd och självständig praktig samt till slut en mer sammanhängande praktikperiod hör närmast till de praktiktyper som rapporten kallar "inbyggd utbildning" och "företagsförlagd utbildning”. Den liknar närmast de former av praktik som f.n. tillämpas av lärarhögskolor. socialhögskolor. journalisthögskolor och bibliotekshög- skolan.

Nuvarande system för lärarutbildning såväl för ettämneslärare som för SÄMUS-lärare innebär i princip att utbildningen omfattar en sammanhäng- ande period av ämnesutbildning och som avslutning en koncentrerad prak- tisk-pedagogisk utbildning. Kritiken mot detta system är massiv i alla de förslag som lämnats till OMUS. När det gäller just ämnet musik. upplevs det mycket otillfredsställande att ämnesutbildning pågår för sig i tre år och att sedan de studerande plötsligt försätts i olika klassrumssituationer eller gruppmiljöer där de förväntas aktivt musicera med barn och ungdom. Det måste ju tvärtom vara erfarenheten av reaktioner inför musik i olika grupper som motiverar innehållet i utbildningen till musiklärare. Denna måste till stor del bygga på att lärarkandidaten successivt lär sig behärska metoder att aktivera en grupp musikaliskt.

Praktiken bör först efter en viss översiktlig information innefatta aus- kultationer inom olika arbetsfält och musikmiljöer som de studerande själva . är med om att välja ut som intressanta inom respektive linje. Den första auskultationen bör ge breda erfarenheter av samhället och musiklivet. Den grupp som arbetade med yrkesrollen bred pedagog föreslog att de blivande allmänpedagogerna borde praktisera relativt länge i olika miljöer utanför musikområdet. Lärarhögskolans utbildning innehåller redan viss sådan all- män samhällsinriktad praktik (SIP). LUT 74 har i sina direktiv fått uppdrag att ytterligare överväga sådana praktikformer. Den av oss här tänkta första auskultationen kan mycket väl ha delvis en allmän inriktning i form av besök i olika samhällsmiljöer. men vi kan icke inom de snäva tidsramar som musikutbildningen f. n. har till sitt förfogande pressa in krav på längre allmän auskultation för alla i första skedet. Det är likaså svårt f. n. att sätta in arbetslivserfarenhet som förutbildningskrav. även om den i och för sig är önskvärd som en värdefull bakgrund till en mer socialt medveten lä- rarattityd.

Efter cirka tre terminers utbildning bör anordnas handledda övningar i metodik. ensemblespel m.m.. ibland inom eller nära musikhögskolan. i vissa fall som projekt utanför skolorten. Musikhögskolan bör kunna erbjuda praktik också genom att skolan själv står öppen för allmänheten med kon-

serter som de studerande har ställt samman och själva kommenterar. work- shop—aktiviteter etc. Dessa handledda övningar övergår smidigt mer och mer i moment av självständiga övningar, där praktikanten får ta mer eget ansvar. Därutöver bör de studerande få en längre sammanhängande praktikperiod — en lämplig term vore kanske ”lärlingskap" under t. ex. ett halvår (en termin) i de fall då detta är möjligt. Då det gäller ensemblespel i fria grupper eller solistisk verksamhet och i förekommande fall pedagogisk verksamhet kan det vara bättre att dela upp detta lärlingskap i kortare perioder.

I fråga om musiklärarna, som ofta ska ha praktik i olika skolformer (kom- munal musikskola. grundskola. gymnasieskola). folkbildningsarbete eller i körer och amatörorkestrar. torde det vara lämpligt att förlägga hela lär- lingskapet till en ”musikmiljö". t. ex. i en kommun. ev. en förort. stadsdel e. d. och inleda denna period med allmänna auskultationer i den totala samhällsmiljön.

Man kan tillämpa och bör ha rätt att pröva flera olika praktikvarianter med hänsyn till resp. högskolas möjligheter och den enskildes önskemål. Det bör t. ex. stå öppet. huruvida lärlingskapet ska läggas sist i hela utbildningen för att möjliggöra en mjuk övergång till yrkeslivet, eller om den skall förläggas under t. ex. den näst sista terminen för att den sista terminen skall kunna an- vändas till fria val eller till de kompletteringar som den studerande finner nödvändiga efter sin erfarenhet under praktiken.

En mycket lämplig praktikform i varje fall då det gäller självständig övning och lärlingskap är större eller mindre projekt där praktikanterna engageras i ett målmedvetet lagarbete tillsammans med handledare. lärare och musiker på platsen för att planera och genomföra ett visst program. som sedan kan utvärderas och redovisas. (Se exempel i 6.5.5.3). Etermedia. t. ex. den nya lokalradion. borde vara intresserade av dylika projekt. där yrkesverksamma och praktikanter kan samverka t. ex. med skolor och folkrörelser i en kom- mun.

Eftersom praktiken är en integrerad del i den totala utbildningen måste enligt OMUS mening de studerande finansiera praktiken med studiemedel. Detta innebär att en studerande inte kan uppbära arvode för sina insatser under praktikperioderna. Det är också viktigt att föra förhandlingar med de fackliga organisationerna. så att praktiken inte upplevs som ett intrång i reguljär yrkesverksamhet. Den måste uppfattas som ett inslag i utbildningen och får inte användas för vikariat eller för sådana arbetsinsatser som bör utföras av de redan yrkesverksamma.

Sedan år 1972/73 har en praktikantverksamhet för instrumentaliser i sym- foniorkestrar anordnats på initiativ av SAMI (Svenska Artisters och Musikers Intresseorganisation). Denna praktik har finansierats till större delen med SAMlzs egna medel. men staten har bidragit med anslag ur medlen för särskilda kulturella ändamål. År 1974/75 anslogs sålunda kr 100000 av en total kostnad av kr 580000. Medlen har huvudsakligen använts till ar- vodering av praktikanterna och deras handledare. SAMI—praktiken skiljer sig alltså från den av OMUS föreslagna praktiken inom alla linjer i så måtto att praktikanterna i OMUS-förslaget endast får studiemedel (och rese- och traktamentsersättningar) icke arvode. SAMI-praktikanterna har uttagits av SAMI efter visst samråd med berörda musikhögskolor. Orkerstrarna har utsett handledare. OMUS” praktiksystem måste fungera helt på utbildnings-

ledningens ansvar: följdriktigt skall handledarna därför anställas och ar- voderas av resp. högskola- dock givetvis efter överenskommelse med ar- betsgivare. orkestern osv.

Praktikanterna kan givetvis inte påtvingas de olika arbetsmiljöerna. Det kan knappast betraktas som en kommuns skyldighet att ta emot praktikanter. lika litet som t.ex. en orkersters. Man kan förutsätta att berörda skolor. ensembler. regionmusikavdelningar. studieförbund. etermedia. fria grupper etc. i sitt eget och musiklivets intresse kommer att inom rimliga gränser hjälpa till med utbildningen av en ny generation yrkeskunniga.

När det gäller orkesterpraktik o.d.. bör den lokala handledaren kunna påfordra provspelning för att kontrollera om en praktikant är mogen att praktisera i just den önskade orkestern. Inom musikerlinjen är det inte självklart att den studerande får fullgöra praktiken i den orkester. ensemble e. d. han/hon själv önskar. Specialiserade pedagoger kan praktisera t.ex. i en kommun. där de får tillämpa både sina metodiska kunskaper i undervisning på olika stadier och sina färdigheter som ensembleledare i amatörorkestrar. jazzgrupper etc.

För komponister/arrangörer kan tänkas många intressanta praktikvaria- tioner: skapande verksamhet i samarbete med de studerande på lärar- och musikerlinjerna för deras ensemblespel. auskultationer i skolor. på arbets- platser. i amatörgrupper (även teatercirklar. bland dansare osv.) för att ge den skapade musiken en konkret social förankring: "lärlingskap” i form av en längre tids skapande verksamhet i en viss miljö. för en kommun. en viss folkrörelse etc.

Studerande inom ensembleledarutbildning torde på liknande sätt” själva kunna medverka till att skapa åt sig inspirerande praktiktillfällen i olika musikmiljöer. Dirigentaspiranter borde i lärlingskapsperioden få pröva sina kunskaper och färdigheter på att tillsammans med handledaren göra delar av program eller sammanställa och genomföra ett kvällsprogram med någon av våra symfoniorkestrar.

6.3.3.3 Administrativa problem. Musikhögskolors och lärar- högskolors insatser

En varvad praktik skapar givetvis en rad av administrativa svårigheter, särskilt under en övergångstid innan kontakter är etablerade. Praktiken kan medföra vissa pedagogiska olägenheter i jämförelse med nuvarande system. Prak- tikperioderna kan t. ex. upplevas som avbrott i en kontinuerlig studiegång. Detta problem kan lösas åtminstone delvis. om man i allmänhet förlägger praktiken under sådana delar av terminen och i sådana sammanhang att perioderna kommer samlade som '”intensivveckor” och inte inverkar stö- rande på rytmen i övrigt under terminen.

En invändning mot en utbildningsgång splittrad av praktikavbrott brukar vara att instrumentalstuderande kräver kontinuerlig ”tillsyn” varje vecka. Det torde dock vara möjligt att tänka sig större beting för de studerande över praktikperioden och därtill eventuellt ett assistentsystem eller former av direktkontakt mellan instrumentallärare. handledare och studerande så att instrumentalfärdigheten kan utvecklas under praktikperioden. I själva verket måste ju praktiken i sig innebära en intensiv instrumental träning

i olika sammanhang. Det borde kunna göras vinster i pedagogisk effektivitet om instrumentallärarna regelmässigt samarbetar med dem som i olika en- sembleuppgifter skall handleda praktikanternas instrumentalspel.

Det är också klart att varvad praktik innebär organisatoriska problem, f ram- för allt genom de stora kontaktytor som måste upprättas mellan utbild— ningarna och yrkeslivet. Särskild personal måste anställas för att klara sådana kontakter. Det kommer t. ex. säkerligen att ta viss tid. innan handledar- problemet har lösts genom att tillräckligt många handledare kunnat utbildats för verksamheten ute i landet. Först efter omkring fem år kan de som själva har erfarenhet av den nya grundläggande utbildningen börja utnyttjas som handledare. Det nyss skisserade systemet med spridning på många orter borde dock underlätta anskaffandet av handledare.

För organisationen av praktiken inom musikerlinjen bör musikhögskolan själv ansvara. Vid varje musikerlinje måste minst en praktikotganisatör an— ställas som ständigt bevakar praktikmöjligheterna och förmedlar kontakterna mellan praktiksökande och arbetsplatser. Detta system innebär en stor för- bättring för många musikstuderande i jämförelse med det nuvarande. särskilt för frilansmusiker. Det betyder att det aktivt uppsökande arbete som varje studerande f.n. måste ägna sig åt under slutskedet av sin utbildning för att slå igenom som frilansmusiker eller för att skaffa sig en anställning i fasta ensembler hädanefter kommer att stödjas direkt av utbildningsin- stitutionen. I fråga om musikerpraktiken måste en central service till alla musiklinjer i landet byggas upp för att ge uppslag och förmedla personliga kontakter med konsertanordnare och olika lämpliga musikmiljöer. Riks- konserter borde med sin överblick över hela landets musikaktiviteter och sitt regionala kontaktnät kunna medverka i planeringen av olika former av uppsökande verksamhet inom skilda regioner. turnéer till skolor osv. för ensembler och fria grupper. Praktiken för lärare och specialiserade pe- dagoger kan sannolikt bäst organiseras genom lärarhögskolorna. som ju redan har en praktikadministrativ erfarenhet beträffande förskolor. det allmänna skolväsendet och i vissa fall även det fria folkbildningsarbetet och folk- högskolorna. Om musiklärarkandidaterna ska kunna få tillfredsställande praktikmöjligheter med de yrkesrollsinriktningar de kommer att få i den kommande utbildningen. måste till lärarhögskolorna som handledare och administratörer knytas personer som är direkt engagerade i t. ex. studie- cirkelarbetet på musikområdet. i frivilliga organisationer som RSAO. SOR o. d. och som har nära kontakt med de olika trossamfundens arbete. Särskilt viktig blir kontakten med arbetet i respektive regions kommunala musik- skolor. Om vi ska tillämpa samma kulturpolitiska synsätt som vi nyss gjorde i fråga om de blivande musikernas praktik. måste vi i fråga om lärar- kandidaterna finna det felaktigt. om endast de lärarhögskolor. som ligger inom den närmaste räjongen för en musikhögskola. skulle bli engagerade i praktikverksamhet. dvs. lärarhögskolorna i Malmö. Mölndal. Karlstad. Örebro. Stockholm och Luleå. Det ur regionalpolitisk synvinkel mest ef- fektiva och rättvisa torde vara att ett stort antal lärarhögskolor bleve in- volverade i detta arbete. således även en del av de högskolor som enligt

Lista över lärarhögskolor lämpliga som praktikcentra (Jfr. Information från H 75. nr 1 / 76)

Län Län

Luleå ms. Is. fp. fö BD Stockholm äl. ms. ls. fp. fö A. B Härnösand fp. fö Y. Z Linköping äl. ms. 15. fp E Umeå äl. fo. ms. ls AC Jönköping ms. ls. fp. fö F Falun fp. fö W Karlstad ms. ls. fp. fö S * Gävle fp. fö. ms. Is X Mölndal äl. ms. 15. fp. fö O. P. R. (N) 1 Uppsala fp. fö. ms. Is C Växjö fp. fö G 1 Västerås fp. fö U (D) Kalmar fö. ms. ls H. K Örebro fp. fö T Malmö äl. ms. ls. fp. fö L. M. (N)

fp = fritidspedagogutbildning fö = förskollärarutbildning äl = ämneslärarutbildning

ms = mellanstadielärarutbildning ls = lågstadielärarutbildning

lärarutbildningspropositionen (75/76289) har direkt ansvar endast för den grundläggande utbildningen av förskollärare och fritidspedagoger.

Flera lärarhögskolor har vid kontakter med OMUS uttalat sitt stora intresse för att kunna engagera sig som "relästationer" för praktiken. Hela den prak- tikplan som OMUS här föreslår förutsätter dock att lärarhögskolorna. obe- roende av vilka uppgifter de eljest har i utbildningsväsendet. anställer or- ganisatörer som kan samverka med t.ex. fortbildningsavdelningarna vid länsskolnämnderna. musikkonsulenterna i allmänna skolväsendet. studie- ombudsmän eller bildningskonsulenter. musikledare etc. inom de frivilliga organisationerna. representanter för folkhögskolorna och naturligtvis särskilt de kommunala musikskolornas ledningar inom regionen. Om högskole- regionerna skapar särskilda regionala musikutbildningsråd (regionala UMU- grupper) som härnedan föreslås av OMUS (se kap 9) borde dessa om så är lämpligt kunna använda vissa lärarhögskolor också som centra för regional högre musikutbildning i form av lokala linjer och enstaka kurser. Om skolans samarbete med det frivilliga kulturlivet skall kunna fungera i linje med Lgr 69 och SIA-propositionen. måste lärarhögskolorna såvitt vi förstår även på andra områden än musiken organiseras så. att de. som OMUS* förslag innebär. kan fungera som bryggor mellan skola. folkbildning och fria or- ganisationer.

Ett särskilt problem med den varvade praktiken uppstår genom att lä- rarhögskolorna f.n. tillämpar ett varvat system endast i klasslärarutbild- ningen. medan ämneslärarutbildningen i princip har samma system som nuvarande ettämneslärarutbildning vid musikhögskolorna. Det kan vålla speciella problem framför allt i fråga om tvåämnesutbildningen i musik (SÄMUS-typen). Den förskollärarutbildning som fr. o. m. nästa år skall för- läggas till ett antal lärarhögskolor använder dock samma varvade system som klasslärarutbildningen. Som tidigare nämnts. vill OMUS sätta som ett oeftergivligt villkor för en effektiv utbildning av musiklärare att lärarhög- skolorna här oavsett skolform anpassar sig till det varvade systemet.

6.4. Yrkesrollers olika krav på bred kunskap och fördjupning

6.4.1. Skillnader musiklärare — musiker

Problemet hur kraven på bred kunskap och fördjupning fördelas i fråga om olika yrkesroller har olika karaktär på musiklärarlinjen och musikerlinjen.

Man måste under alla förhållanden kunna kräva av musiklärare, att de är ”musikaliskt allmänbildade". De måste ha bred kännedom om musikens olika stilar och uttrycksformer genom tiderna. De skall kunna med enkla medel illustrera dem musikaliskt. De bör också kunna ge råd och hjälp till elevgrupper som sysslar med egen musik. Vidare har man en förväntan att musikläraren skall kunna aktivera skilda grupper till allsång. allspel eller enkelt ensemblemusicerande. En koncentration på enbart bred kunskap utan fördjupning på något eller några områden skulle emellertid medföra en risk för ytlighet som skulle göra musikläraren olämplig för många uppgifter inom de musikmiljöer där man har behov av hans tjänster.

När det gäller musiker kan man inte ställa samma grundkrav på bred baskunskap. men det är naturligtvis också här önskvärt med en så stor allmänbildning på musikområdet. att vederbörande har förståelse för de speciella uttrycksmedlen i olika musikformer och har ett underlag för att göra kritiska värderingar i musikfrågor. För framtidens orkestermusiker torde kraven komma att stiga på bred förtrogenhet med de mest växlande ut- trycksformer. Det förväntas nu mer än tidigare av en orkestermusiker att han skall kunna spela äldre musik på ett autentiskt och stiltroget sätt. Den nutida musiken bygger ofta på vitt skilda musiktraditioner och kan ha inslag av improvisation. elektronik och nya notationer.

Då det gäller frilansmusiker måste man räkna med att de skall ha rätt till en långt gående fördjupning inom de områden som de finner angelägna för att utveckla sin musikaliska egenart. Under alla förhållanden måste mu— sikerlinjen ge stora möjligheter till hög specialiseringsgrad i fråga om ett instrument eller inom särskilda repertoattraditioner.

En viktig principiell skillnad i musikerlinjens och musiklärarlinjens all- männa inriktning när det gäller specialiseringsproblematiken kan formuleras så. att musiklärarkandidaterna ofta måste komplettera sina brister innan de kan utveckla sina speciella intressen. medan det för musikerstuderande är mer legitimt att satsa tid på utveckling av egna specialanlag och -intressen. Den som t. ex. är skicklig jazzpianist redan vid antagningen till lärarlinjen måste på grund av lärarrollens krav använda mycken tid till att lära sig spela i andra stilar. t. ex. wienklassisk eller modern europeisk musik. En jazzpianist på musikerlinjen däremot kan ofta fördjupa sig än mer i sin egen genre.

Den fullständiga grundläggande utbildningen på en allmän linje för mu- siker resp musiklärare måste enligt OMUS uppfattning organiseras så att den i sig kan uppfylla två villkor.

1. Den måste kunna ge vad OMUS vill kalla en allmän beredskap/ör mu- siker- respektive musikläraryrken. Detta sker genom en basutbildning för respektive linje. Dess mål är att ge en gemensam grundval för dem som utbildas på linjen. Basutbildningen måste i båda fallen byggas så. att den garanterar en viss bredd. "en musikalisk allmänbildning”.

2. Den måste ge speciell beredskap för de yrkesroller inom lärarområdet. respektive musikerområdet som vederbörande vill inrikta sig mot. Detta sker genom fördjupningsutbildning och tillvalskurser. För att finna en lämplig organisation av linjerna bör man med utgångs- punkt i yrkesrollerna söka analysera fram: I. vilka delområden eller delkurser som måste finnas med i basutbildningen för att den ska garantera allmän beredskap för musikeryrken. respektive allmän beredskap för musikläraryrken.

2. inom vilka delområden en högskola med allmän musiker- respektive musiklärarlinje måste kunna garantera fördjupning,

3. vilka delområden som därutöver är önskvärda eller möjliga.

6.4.2. Basutbildning och fördjupning för musikläraryrken 6.421 Arbetsfält på musiklärarlinjen

För att kunna se dels vilka moment en orienterande översikt eller bred allmän musikerfarenhet bör omfatta. dels vilka avsnitt som lämpar sig för specialisering eller fördjupning. kan det vara fruktbart att söka dela upp ett helt stort yrkesområde som musiklärarnas i en rad delfunktioner. Vilka funktioner inom musiklärarens totala yrkesområde kan man då avgränsa?

Eftersom lärarnas viktigaste uppgift är att aktivera människor i olika mil- jöer. borde det vara lämpligt att utgå ifrån de arbetsmiljöer och grupper som musikläraren skall tänkas verka inom.

ArbetsfäIt I . En grupp för sig är barnen i jörsko/eäldern. Särskilda attityder. musikaliska färdigheter och kunskaper om barns utveckling och reaktioner är nödvändiga om man skall lyckas stimulera små barns musikaktiviteter.

Arbets/äh 2. Åldersgrupperna 7—12 år är en annan relativt naturlig avgräns- ning som dock innefattar stora variationer. De motsvarar låg- och mel- lanstadiet i grundskolan. Kommunala musikskolan skall framgent enligt den handbok som Kommunförbundet arbetat fram ha sin grundkurs (mot- svarighet till tidigare FU) inom åldrarna 7—9 år och förordar att försök görs med ett system med kompanjonlärare på detta stadium. Här krävs fort- farande i mycket samma attityder som i arbetsfält 1. Studieförbunden och ungdomsorganisationerna kan komma att efterfråga fler och kunnigare hand- ledare för barn i dessa åldrar om SIA-propositionen får effekt.

Arbetsfält 3. Åldersklasserna 13—16 är kan vara en tacksam åldersgrupp att arbeta inom för den som kan möta ungdomens eget musikintresse. men kan också vara en ytterst svårarbetad kategori. om läraren saknar utbildning att anknyta till ungdomens eget musicerande. Ungefär samma krav ställs på lärare i grundskolan och på de lärare inom kommunala musikskolor som skall leda vad ovannämnda handbok kallar öppen gruppverksamhet. lik- som på dem som skall verka inom den öppna fritidsverksamhet av olika slag som drivs av folkrörelser och andra grupper i samhället bland både ungdom och äldre. För att bli kompetent att leda den reguljära undervisningen på grundskolans högstadium. måste läraren också utbildas för att förmedla det kunskapsstoff som anges i Lgr 69. Den resurs för instrumentalunder- visning som finns i det allmänna skolväsendet på högstadiet används oftast för de speciella verksamhetsfält som här nedan kallas nybörjarundervisning

på instrument samt undervisning i ensemblespel etc. (arbetsfält 5. 6 och 7).

Arbetsfält 4. Gymnasieskolan har på vissa linjer obligatorisk undervisning i musik. Den förutsätter goda kunskaper i historia. även konsthistoria, med tanke på den samverkan med teckningslärama som Lgy 70 förutsätter. Även andra ”tvärkulturella" inriktningar är av värde: drama. film. dans etc. Vad man kan fordra av undervisningen här liknar de krav man kan ställa på en lärare i folkhögskola eller en kvalificerad handledare för lyssnarcirklar i musik inom folkbildningsarbetet. De attityder och kunskaper som krävs i gymnasieskolan erinrar också om olika kulturkommunikativa roller: att kom- mentera musik muntligt eller skriftligt i samband med konserter e. d. SÖ har 1976 publicerat ett expertarbete Konst och musik. Här framhålls. att musikämnet på gymnasiet bör vara ett personlighetsutvecklande upplevel- seämne snarare än ett kunskapsämne. Gymnasieskolans instrumentalun- dervisning som tillval i estetisk specialisering eller på särskild musiklinje bör liksom grundskolans föras till arbetsfälten 5. 6 och 7 nedan.

Arbets/äh 5. Vad som dominerar inom de kommunala musikskolorna vid sidan av grundkurserna är nybörjarundervisningen på olika instrument. Denna krävandé och ansvarsfulla uppgift upptar även en stor del av verksamheten inom Studieförbunden och i privatundervisningen. Metodiken varierar. be- roende på nybörjarens ålder. Lärarna måste här alltså ha kunskap om barns och vuxnas olika reaktioner vid inlärning. Det är dels fråga om en allmän principiell metodik för nybörjarundervisning som bör ingå i all basutbildning. dels en instrumentspecifik nybörjarmetodik. Den allmänna nybörjarmetodiken hör nära samman med attityder i fälten 1 och 2 ovan.

Arbetsfält 6. En viktig lärarroll är handledningen av dem som instrumen- talt kommit över nybörjarstadiet och deltar i ensemblespelet i vad den kom- munala musikskolan kallar ”ämneskurser". Denna roll innefattar både in- strumental (vokal) övning och ensembleledning liksom handledning av ska- pande verksamhet. Det är att hoppas att en vidgad verksamhet i körer. instrumentalensembler etc. i linje med SIA-propositionen skall kunna bli en gemensam angelägenhet för grundskolan/gymnasieskolan och den fri- villiga verksamheten. Lärarinsatserna här avser hela det stora amatörmu- sikområdet i olika folkrörelser. trossamfund. studieförbund osv.

Arbets/äl! 7. Man kanske också bör särskilja ytterligare en kategori. även om gränserna är flytande till fält 6. nämligen de lärare som kan leda un- dervisning/ör mer avancerade elever när det gäller olika instrument. ensem- blespel och musikteoretiska ämnen. Dessa lärare bör på ett tidigt stadium få sig anförtrodda de elever som visar särskild fallenhet för musikyrken eller ett utpräglat musikintresse. Lärare som har tillräckliga kvalifikationer för detta kan anställas inom förberedande utbildning och högre utbildning för yrkesmusiker och skickliga amatörer. t. ex. i gymnasieskolans musik- linjer. kvalificerade kurser inom kommunala musikskolor och studieför— bund. i folkhögskolor etc. Till denna kategori skall väl även räknas lärare inom lärarlinjerna på musikhögskolorna. Inom fält 7 kommer sannolikt mest vad OMUS kallar specialiserade pedagoger att undervisa.

Om vi närmare studerar den lärarverksamhet vi beskrivit ovan kan vi urskilja att den har skiftande inriktningar: 1-4 omfattar mer av kollektiv verksamhet. 6 och 7 mer av individuellt färdighetsinriktad verksamhet.

Det centrala i OMUS” syn på läraruppgifter är att en lärares attityd skall vara sådan att han/hon utbildats att fungera både öppet kollektivt och med inriktning på utveckling av individuella färdigheter. Metodiken har allt att vinna på att läraren genom utbildning i gruppundervisning kan arbeta i grupp och ensemble även inom fälten 5—7.

En basutbildning som ger alla lärarkandidater tillfälle att pröva på verk- samhet inom fälten 1 och 2 (bland barn upp till 12 år) har flera positiva effekter. För det första är det nödvändigt för dem som arbetar med ung- domsskolan (grundskolans högstadium och gymnasieskolan) att konkret känna till musikundervisningens innehåll och metodik i tidigare stadier. Vidare måste alla instrumentalundervisare grundligt lära känna barnens re- aktioner och inlärningsförmåga i tidiga åldrar. Pedagogen måste ha en hel- hetssyn på individens musikaliska utveckling. Mer allmänt kan sägas att den attityd inför musik och musikaliskt skapande som är nödvändig för lärarrollen vid mötet med barn i tillämpliga delar bör överföras till metodiken på högre nivåer. Ett underlag för detta skapas här på ett naturligt sätt genom basutbildningens konstruktion.

En viktig övergripande motivering för en basutbildning innefattande mu- sicerande med alla generationer slutligen hör samman med den allmänna lärarrollen som också innefattar musikläraren. Det är icke musiken som är det centrala utan människan. Musiken skall inte ses som avkoppling och förströelse utan som medel att utveckla barnens verklighetsuppleverlse. Musikalisk aktivitet innefattar sinnesträning. kommunikationsförmåga. be- greppsträning. kreativitet och utveckling av olika färdigheter.

Utöver dessa stora arbetsfält kan en rad speciella lärarfunktioner kräva sina motsvarigheter i fördjupningsutbildningar inom den grundläggande mu- siklärarutbildningen. Dit hör t. ex. en specialisering påförsko/emetodik med sikte på de krav som kommer att ställas på dem som skall bli verksamma som musiklärare inom lärarhögskolornas förskollärarutbildning och fritids- pedagogutbildning. likaså en motsvarande metodikspecia/isering på olika sta- dier av grundskolan resp. gymnasieskolan för senare utbildning till lärarutbil- dare. Den högre musikutbildningen själv behöver dessa och andra lärare som handledare inom lärarlinjerna. Man kan som ovan anfördes (6.2.4) också tänka sig kurser i t. ex. elektronmusik. pop. jazz. eller olika länders folkmusik som genrespecialisering inom fälten 6 och 7 ovan. Ett arbetsfält för sig är kyrkomusiken. Det torde vara angeläget både för svenska kyrkan och de frikyrkliga samfunden att intressera lärare för en viss kyrkomusikalisk spe— cialisering. t. ex. motsvarande organist- och kantorsexamen. för att möta de stora behov som finns inom svenska kyrkan och andra trossamfund av församlingsmusiker. ungdomsledare etc. Inom omsorgsverksamhet av oli- ka slag finns också skiftande arbetsfält. t. ex. i sjukvården och socialvården med vad vi med en alltför generell term kallar musikterapi och som förutom musikalisk aktivering (s. k. animation) i sig innefattar många deluppgifter. specifika för olika typer av handikappade (rörelsehindrade. hörselskadade. utvecklingsstörda etc.). Slutligen kan nämnas administrativa, ledandefunk- tioner i olika former av organiserad musikundervisning.

6.4.2.2 Anställningar som musiklärare

Om man skall bedöma vad allmän beredskap för läraryrken respektive spe- ciell beredskap för musiklärare bör innebära. bör man undersöka de nu- varande anställningsalternativen för musiklärare och framtidsprognoserna. Anställningsförhållanden inom musikyrkena erbjuder f. n. en provkarta på de mest olika arbetsgivare och tjänstekombinationer. Inom musiklärarom- rådet gäller för det allmänna skolväsendets del behörighetsbestämmelser. som i vissa avseenden måte anses föråldrade och som i anslutning till den av OMUS föreslagna reformen bör ses över och delvis omarbetas. Inom de kommunala musikskolorna finns vissa avtalsbundna tjänster och an- ställningsvillkor. men i övrigt ett relativt lösligt system växlande från kom— mun till kommun. Studieförbunden och de frivilliga organisationerna har ännu friare villkor för sina medhjälpare på musiklärarsidan. Det är ännu icke helt klart vad SIA-propositionen (1975/76:39) kommer att leda till för konsekvenser i fråga om relationerna mellan det statliga skolväsendet å ena sidan och å andra sidan den frivilliga verksamhet som drivs av kom- muner. studieförbund. ungdomsorganisationer och andra huvudmän. Än mindre kan man nu överblicka vilka följder ett utbyggt samarbete i pro- positionens anda kan leda till för framtida tjänstekonstruktioner.

SIA-propositionen föreslår stimulansåtgärder för en vidgad samverkan mellan skola och arbetsliv. skola och föreningsverksamhet. Kommunerna skall få fritt disponera en förstärkningsresurs för detta ändamål. Det för- utskickas vidare att kommunen tills vidare skall svara för utgifterna till den kommunala musikskolan i samma utsträckning som hittills — förstärk- ningen tänks alltså inte gälla t. ex. sådan musikverksamhet bland barn och ungdom som där redan bedrivs. Statsrådet säger sig dock (5. 260) dela Kom- munförbundets åsikt. att den nuvarande statliga resursen för frivillig mu- sikundervisning skall få samordnas med den kommunala musikskolan.

Handboken Den kommunala musikskolan uttalar sitt positiva stöd för den redan rådande tendensen till allt närmare samarbete mellan de kom- munala musikskolorna och det allmänna skolväsendet. en samverkan som redan nu faller sig naturlig i det stora flertalet kommuner. där Skolstyrelsen ansvarar för båda.

OMUS måste i sina ställningstaganden och planeringen av musiklärar- utbildningen räkna med att denna redan påbörjade samverkan mellan det allmänna skolväsendet och de kommunala musikskolorna kommer att bli allt intimare. och att flertalet musiklärare i framtiden kommer att arbeta parallellt inom båda. Ett sådan förhållande skulle också bidra till att lösa de problem som uppstått genom att lärarna på grundskolans högstadium nu har en alltför betungande och ensidig uppgift i att ständigt arbeta med klassundervisning i stora grupper med skiftande intressen och kunskaper. I de otillfredsställande arbetsförhållandena ligger en väsentlig orsak till den mycket svåra brist på kompetenta lärare i grundskolan som OMUS påtalat i en särskild skrivelse till statsrådet våren 1975 (se 2.4.2. 7.2.3). Det måste vara stimulerande och värdefullt för alla lärare. om tjänstgöringen kunde fördelas mera jämnt mellan högstadieundervisning i heterogena grupper och instrumentalundervisning. ensembleledning etc. i grupper där alla vill mu- sicera tillsammans. På detta sätt kan också lärare i grundskolan naturligt

och direkt påverka elever att ägna sin fritid åt aktivt musicerande. Det måste bli betydligt lättare att organisera en musikundervisning. positiv för alla. om skolan och kommunala musikskolan samverkar i ständigt växelspel. Härmed skulle också motverkas tendensen att verksamheter utanför skolan slår ut de skolmusiktraditioner som på sina håll ännu existerar och som innebär att ett särskilt musikliv utvecklas inom skolans ramar. Det borde vara positivt för ett bredare musikintresse. om de kommunala musiksko- lornas lärare i framtiden alltså oftare än nu identiska med skolväsendets kan medverka till en restauration av musicerandet inom den allmänna skolan. i skolorkestrar. körer. pop- och jazzgrupper. musikteatergrupper etc.

I detta sammanhang borde de försök som handboken "Den kommunala musikskolan” föreslår (kap. 4). med "kompanjonlärarskap" på grundskolans lågstadium. fylla en viktig uppgift och utvidgas, där så är lämpligt. till för- skola och mellanstadium. Det är dock viktigt. att de ordinarie lärarna på dessa stadier inte kopplas bort från ansvaret att integrera musiken i all un- dervisning och att grundskolans mål: ”musik för alla. för alla" bibehålls. Kompanjonlärarskapet borde fungera som en stimulerande ”ömsesidig fort- bildning".

Vad som här sägs om kommunala skolor. gäller givetvis i alla tillämpliga delar om studieförbund och andra fria och frivilliga organisationer. som — om SIA-propositionens intentioner blir verklighet kommer att kunna driva musikalisk verksamhet inom skolans väggar.

Det borde med god vilja vara möjligt att provisoriskt lösa problemen med lärarnas anställningsvillkor trots de skiftande och komplicerade vill- koren för samhällsstöd (se bilaga 3 tablå l). Skolan har statligt reglerade tjänster. kommunala musikskolor reglerade tjänster utan statsbidrag. svens- ka kyrkan har statligt avlönade och reglerade tjänster. studiecirklar får stats- bidrag och kommunala bidrag och har tjänster enligt avtal med respektive studieförbund. Fria samfund och övriga organisationer får bidrag efter skif- tande grund. ] kulturpropositionen (197428 5. 313) signalerar statsrådet att han kommer att framlägga förslag om samordnat stöd till olika verksam- hetsformer på kulturområdet inklusive musiken.

Kommunerna har enligt min mening gjort en värdefull insats genom uppbyggnaden av musikskolorna. Från kulturpolitisk synpunkt bör en bred verksamhet eftersträvas. De kommunala insatserna bör vidgas till andra konstområden än musiken. Det bör emellertid ske i intim samverkan med föreningslivet. Jag delar också remissinstan- sernas uppfattning att en närmare samverkan mellan olika former av kommunal kulturverksamhet inom och utanför skolan är önskvärd. Organisationskommittén för högre musikutbildning har bl. a. presenterat vissa tankegångar och förslag be- träffande olika former av kommunal musikundervisning i betänkandet (Ds U 1973:19). Musikundervisning. som nu remissbehandlas. Sedan remissbehandlingen avslutats avserjag att föreslå Kungl. Maj:t att utredningen om skolan. staten och kommunerna i samarbete med statens kulturråd prövar hur en bättre samordning mellan skolans obligatoriska undervisning och frivillig kommunal verksamhet för barn och ungdom inom skilda konstområden påverkar statsbidragsfrågorna.

En av samordningssvårigheterna förorsakas av att skilda bestämmelser gäller för lärare och ledare inom olika kommunala verksamheter. för kyrkomusiker och för ledare inom studiecirkelverksamhet. Möjligheter till samordning av arbetsuppgifter inom mer än en verksamhetsform bör därför undersökas. Jag avser att i annat sam- manhang återkomma till Kungl. Maj:t i denna fråga.

1970 års OMUS har redan tidigare i betänkandet Musikundervisning (DsU 1973:19) föreslagit statsbidrag till de kommunala musikskolorna.

lnnan formerna för statsbidrag till kommuners kulturella insatser i en framtid definitivt regleras. bör varje kommun i det kulturpolitiska program- mets och SIA-propositionens anda kunna söka sig fram till praktiska lös- ningar för att effektivt utnyttja kommunens resurs av musiklärare. Dessa lärare bör kunna användas för hela det spektrum av frivillig verksamhet med olika huvudmän i skiftande kombinationer som finns i kommunen. Kommunerna bör därtill tillämpa de former av interkommunal samverkan som kan bli lämpliga enligt de rekommendationer som ges i handboken "Den kommunala musikskolan” (kap. 8).

OMUS kan i varje fall inte tänka sig något annat framtidsperspektiv än att vi nu måste planera utbildningen så. att framtidens musiklärare. kyr- komusiker. specialiserade pedagoger och musiker i samverkan skall kunna bidra till musikundervisningen och det frivilliga musiklivet i sin kommun (kommundel. förort) — på alla tänkbara arbetsfält med de proportioner i vars och ens tjänstgöring som motsvarar hans/hennes verkliga kunskaper och intressen.

OMUS föreslår i konsekvens härmed för musiklärarna en allmän bas- utbildning med sikte på funktioner inom arbetsfältet förskolestadiet. 7—12 årsåldern. högstadieåldrarna. gymnasieskolan och allmän nybörjarmetodik (samt motsvarande verksamheter bland barn. ungdom och vuxna i folk- rörelser. trossamfund och fria organisationer). OMUS föreslår därtill inom den grundläggande utbildningen tillfälle till olika kombinationer av för- djupnings- och specialiseringsutbildning på valda arbetsfält: grundskolan. gymnasieskolan. undervisning i instrumentalspel. ensembleledning och an- nan musikalisk gestaltning på olika nivåer. Utbildningen skall göras så yr- kesanknuten och verklighetsnära. att lärarna är beredda att i samverkan med varandra stimulera det aktiva musikintresset ute i kommunerna.

6.4.2.3 Basutbildning för musiklärare

En lärarkandidat kan rimligtvis inte under en begränsad utbildningstid på t. ex. fyra läsår hinna få en fullständig beredskap att börja yrkesverksamhet på alla de sju stora arbetsfält som vi skisserat i föregående avsnitt. Ett problem vid konstruktion av en musiklärarlinje blir att avväga vad som ska föras till den gemensamma basutbildningen mot vad som kan hänvisas till för- djupningsutbildningen.

Basutbildning bör som ovan konstaterats innebära. att lärarkandidaten har prövat på verksamhet i de fem första arbetsfälten. Basutbildningen bör inte ha karaktären av ett slags ytlig snabb "sight-seeing" inom musiken. men den skall inte heller förväntas i sig ge en fullständig förberedelse för en kvalificerad yrkesverksamhet inom något visst arbetsfält. Frågan blir då först hur lång och omfattande basutbildningen ska få vara. och vidare vilka kurser i fördjupningsdelen som skall rekommenderas för att ge en speciell beredskap för olika lärarroller.

Ytterligare en problemställning är: när skall den studerande välja för- djupningsalternativ redan vid antagningen. efter en eller två terminer eller skall han/hon få bestämma sig strax före kursstarten?

Vi kan börja med den sistnämnda problematiken. Det torde vara ad- ministrativt svårbemästrat. inte minst med de utspridda praktikmiljöer OMUS tänker sig. att en studerande normalt skall få vänta med valet av fördjupningsalternativ till en kort tid före kursens början. Det rimliga vore. att de studerande redan i sin ansökan kunde ange. om de söker i första hand till ettämnes- eller till tvåämneslärarutbildning. vidare vilka huvud- instrument e. d. de främst tänker sig. På ett mycket tidigt stadium i an- slutning till utbildningens början bör den studerande i samråd med yrkes- vägledare och sin egen studiehandledare staka ut en preliminär studieväg som anger hur han/hon tänker sig den kommande Studiegången. Den stu- derande bör sedan under intryck av auskultationer och andra erfarenheter i basutbildningen kunna ändra sin först planerade studieväg om den visar sig olämplig.

Basutbildning. fritt val och fördjupningsutbildning kan icke ses åtskilda enkelt och schematiskt på det sättet att basutbildningens samtliga moment kommer tidsmässigt i sin helhet före tillval och fördjupning. Självfallet måste t. ex. de som väljer instrumentundervisning och ensemblespel som fördjup- ningsalternativ. dvs. arbetsfält 6. få påbörja sin egen instrumentalövning redan från den första terminen.

Det torde vara ett samhällsintresse och av vikt för de studerandes val av realistiska studiemål att arbetsmarknadsmässiga bedömningar kan göras om hur olika fördjupningsutbildningar skall dimensioneras t. ex. i fråga om grundskolans högstadium. gymnasieskolan. Det kan också vara önskvärt att beräkna fördelningen av studerande på vissa instrumenttyper med hänsyn till efterfrågan ute i landet. De lärarspecialiseringar som täcker angelägna bristområden på arbesmarknaden måste bli tillgodosedda. Denna anpassning till arbetsmarknadens behov sker bäst genom att högskolan bl. a. med speciell personal kan ge både aspiranter och studerande en fortlöpande information och rådgivning.

I detta principbetänkande kan OMUS inte mer detaljerat gå in på vad en obligatorisk basutbildning bör innehålla och innehållet i de fördjupnings- utbildningar som bör komma i fråga för den speciella beredskapen till olika arbetsfält. Vi kan här endast skissera en översikt som en illustration till våra tankegångar. Arbetet med att söka precisera vilka moment som är mest angelägna och vilken metodik som bör tillämpas har redan påbörjats i ett antal särskilt utsedda expertgrupper. I förslaget till ny högskolelag sägs att de lokala enheterna själva skall få avgöra kursplanerna. och OMUS har i de principiella riktlinjer vi ovan föreslagit (3.4) för den högre musikut- bildningen framfört att linjenämnden på varje musikhögskola bör ha stort inflytande över val av metodik och innehåll inom de angivna ramarna. Genomgången basutbildning skall dock innebära garanti för att den ex- aminerade musikläraren fått en bred grund av faktakunskaper och färdig- heter praktiskt tillämpade i de centrala arbetsfälten. Skolorna skall alltså inte kunna göra sådana avvikelser från utbildningsplanen att basutbildning- ens bredd äventyras.

En god utgångspunkt för beräkning av basutbildningens längd och de viktigaste moment som bör ingå i den ger de erfarenheter man redan gjort i den försöksverksamhet vid SÄMUS (särskild ämnesutbildning i musik) som nu pågått i fem år. Målet för SÄMUS är enligt den allmänna Studieplanen

"att bibringa de studerande sådana färdigheter i musik som krävs för att de skall kunna aktivera och leda de olika verksamheter som förekommer inom det allmänna skolväsendets obligatoriska musikundervisning". SÄMUS har alltså ett studiemål som är begränsat till yrkesrollen inom ar- betsfälten 3 och 4 ovan (grundskolans högstadium och gymnasieskolan). Dessa två arbetsfält täcker dock in en väsentlig del av den gemensamma bredd som är önskvärd inom alla läraryrken.

SÄMUS har utvärderats av särskilda OMUS-experter och därtill av de studerande och lärarna inom utbildningen. Det allmänna omdömet är att utbildningen i och för sig ger i stort sett det underlag som krävs för yr- kesrollen. men den tid av tre terminer (60 poäng) som beräknats vara till- räcklig anses av lärarna och eleverna vara alltför kort tillmätt. och utvär— derarna betonar att utbildningstakten blir mycket forcerad. Om man skall beräkna basutbildningens längd i relation till nuvarande SÄMUS. bör man ha klart för sig att i den planerade basutbildningen tillkommer en viss aus- kultation och tillämpad praktik samt ett tillägg av vissa moment med sikte på barn i åldrarna upp till 12 år. Samtidigt måste man ta i beräkningen att basutbildningen å andra sidan icke bör innehålla det speciella kunskaps— stoff som krävs i gymnasieskolan och grundskolans högstadium. Dock måste ju basutbildningen som "musikalisk allmänbildning" rimligen innehålla mu- sikhistoriska grundkunskaper som är erforderliga för att läraren skall kunna leda en öppen verksamhet och kommentera musik i studiecirklar osv. OMUS utgår från att basutbildningen inklusive viss auskultation och praktik bör kunna rymmas inom tidsmarginalen 60 poäng (3 terminer). Tvåämneslä— rarens utbildning efter reformen bör omfatta en med ettämneslärarna ge- mensam basutbildning plus fördjupning med sikte på grundskola och gym- nasieskola. Detta kommeri realiteten att innebära en utökning av nuvarande SÄMUS med ungefär 20 poäng. dvs. att det gällande treterminsalternativet för lärarbehörighet utgår och utbildningen blir generellt fyra terminer.

Man bör både i basutbildning och fördjupningsutbildning skilja mellan tre typer av kurser (delkurser. kursmoment): A. kurser (kursmoment). som ger basfakta och bas/ärdigheter, B. metodikkurser, dvs. direkt övning av praktis- ka lärarfunktioner, C. praktik ute på arbetsfälten. Alla tre typerna — alltså även den första kurstypen — skall vara medvetet inriktade på verksamheten i det eller de arbetsfält som utbildningen gäller.

Terminologin i de kursmoment vi här nedan räknar upp som lämpliga inslag i en basutbildning har i allt väsentligt hämtats från SÄMUS" ut- bildningsbeskrivningar och yrkesrollsgruppernas material.

A. Fakta och./ärdigheter i lärarnas basutbildning

l. Yrkesroll, arbetsplats, samhälle. Vad innebär olika lärarroller. Skollivets or- ganisation. Vad innebär SIA. De frivilliga organisationerna (studieförbund. folkrörelser. musikorganisationer av alla slag). Kulturpolitisk översikt.

2. Beteendevetenskaplig orientering: Allmän utvecklingspsykologi. Musi- kens psykologi. Inlärningsteknik. Gruppdynamik.

3. Musikens verktyg. Att behandla rösten väl i tal och sång. Att utveckla förmågan till primavistasång och improvisatorisk användning av rösten. Att på piano och gitarr kunna aCkompanjera melodier i olika genrer och stilarter

i de vanligaste tonarterna (bruksklaver. bruksgitarr). Transpositions- och improvisationsövningar. Grundfärdigheter på ett urval instrument. främst slagverk. bas. blockflöjt eller annat melodiinstrument med pedagogisk an- vändbarhet. Elementär praktisk kännedom om de viktigaste instrumenten. Erfarenhet av enkel improvisation i grupp med röst och olika instrument.

Att gehörsmässigt uppfatta och beskriva musikaliska struktureringsprin- ciper. Att omsätta klingande och noterade förlaga i egen praktisk musik- utövning. Praktiska kunskaper om satstekniska normer tillämpade i egna skriftliga sats- och instrumentationsuppgifter. (Övningarna här görs med utgångspunkt i olika musikstilar.) Grunderna i ensembleledning för kör och instrumentalensemble. Att styra skilda typer av improvisation. Instuderings- teknikens grunder. Att själv deltaga i vokal och instrumental improvisation i grupp. Att uppleva musik och rörelse i samverkan. Att med musik. rörelse och andra uttrycksmedel gestalta dramatiska förlopp.

Elementära kunskaper om ljudapparatur och färdighet att använda främst bandspelare för upptagning. återgivning och bearbetning av ljud.

Elementära kunskaper om akustiska grundbegrepp. kännedom om psy- kologisk och socialpsykologiska undersökningar om ljud— och musikupp- levelser.

4. Musikhistoria med musikantropologi och musiksociologi. Översikt av mu- siken som konst och samhällsföreteelse genom tiderna och i olika delar av världen. Kännedom om de vanligaste struktureringsprinciperna för mu- sik.

5. Musik som terapi. Orienteringskurs om hur musik kan användas i om- sorgsverksamhet och sjukvård.

B. M etodikkurs

Undervisningen om basfakta och inövning av basfärdigheter i A skall hela tiden styras av arbetsfältens behov i fråga om undervisningsmetodiken. valet av övningsrepertoar etc.

Basutbildningsskedets resultat bör främst redovisas i form av projekt och praktik med sikte på följande arbetsfält med följande huvuduppgifter 1. att musicera med barn under 7 år

2. att aktivera barn musikaliskt i åldern 7—12 år (gruppmusicerande. in- troduktion av vissa instrument etc.)

3. att musicera med ungdom och vuxna

4. att leda studiecirklar. kommentera musik etc. för ungdom och vuxna (driva "kulturkommunikativ” verksamhet)

5. allmän nybörjarmetodik i anslutning till 1 och 2.

C. Auskultation och praktik på arbetsfälten

Basutbildningen bör inledas med en orienterande auskultation i t. ex. en kommuns musikmiljöer. även i form av en bredare samhällsorientering. Övningen och redovisningarna i dess slutskede bör förknippas med viss praktik i naturliga yrkesmiljöer som representerar miljöerna 1—4 ovan.

Figur 6.) Basutbildning/ör musiklärare.

BASFÄRDIGHETER OCll BISKUNSKAPER

ALLMÄN BEREDSKAP YRKESROLL - ARBEISPUTS - SAMHÄLLE (YAS) I'll och mt Kulturpolitisk översikt Rytlik, rörelse, "spinning Lirarro'llar

Skol: - !ludisclrkoi - Husik'liv

.. ______________ _ l MTERIAL FÖR GESTALTNING : IILLÄHPNING | | Eic-entår sång : | PEDAGOGIK - PSYKOLOGI I Bruksgitsrr : lEl'ODlK ATI UNDERVISA : Baieendevctenskaplig Bruksk'lavsr : l MUSIK FÖR OCll AKTIVERÅ : orientering: sit spels flerstållig sats : IlLL MUSIK ! FÖLJANDE : inläminqstcknik sckordmalys .. | . . gehör, ilprovisstion : ARBETSFALT | utvecklingspsykoloqt, sti skaps, art-anger. och : barngrupp 7 år : spec "uk ' olika åldrar _ . . kolponera for skolbruk : barngrupp 7_12 år ' (gruppdynaltk) Praktisk insirulent- , ' ungdo- 13-16 år I kännednl, förutol : ' MUSIK OCH SAMHÄLLE ' vuxna (allspel, allsång] : bruksklaver, gitarr, sång: : gynnasiaskols ' Hustkhtstorisk oversikt slagverk, blockflöjt, bas | lyssnat-cirkel : Sociologiska och antropologiska | I ' all-än nybörjaruatodik : synpunkter enseålospel : Reperiolrolråden och genrer | |

auskultaii on i de

viktigaste grupperna

handledd övning och självständig övning i de viktigaste 'iypgrupperns'

6.424. Alternativ fördjupningsutbildning på musiklärarlinjen

Liksom basutbildningen bygger fördjupningsutbildningen på studier för att uppnå grundkunskaper och färdigheter enligt A. ovan. men de av linje- nämnderna fastställda kurserna för godkäntnivån skall här ännu mer än i basutbildningarna redovisas i samband med metodisk tillämpning och prak- tiseras i yrkeslivets miljöer.

Lärarrollen hör framför allt samman med tre stora arbetsområden och vi bör först se på hur fördjupningsutbildningen där kan fördelas:

]. Utbildning för grundskolan. speciellt dess högstadium (innefattar även liknande aktiviteter för äldre i studiecirklar o.d.) arbetsfält 2 och 3.

2. Utbildning för gymnasieskolan (inklusive motsvarande verksamhet i folkhögskolor. studieförbund osv.) arbetsfält 4.

3. Utbildning för instrumentalundervisning och ensembleledning ar- betsfält 5. 6 och 7.

För en fullständig förberedelse för grundskolans högstadium krävs utöver basutbildningen ökade kunskaper. främst inom området "Musik och sam- hälle”. speciella kunskaper om skolorganisationen och lärarens roll. vidgad repertoar för klassrumsbruk i form av illustrerande musikexempel. enkla

arrangemang för grupper av växlande sammansättning etc. Tillämpade öv- ningar erfordras i klassrumssituationer. ev. även i studiecirklar och andra grupper och praktik av mer självständigt slag. kulminerande i ett "lärlings- stadium” med praktik i egna lektionsserier liknande den som erbjuds övriga ämneslärare vid lärarhögskolan men med komplettering i studiecirklar o. d. OMUS beräknar den sammanlagda tidsåtgången till 30 poäng (1 1/2 termin) inklusive praktiken.

För den som parallellt förbereder sig för grundskola och gymnasieskola tillkommer för den senare skolformen en ytterligare utökad kurs i musikens historia. sociologi och antropologi med inövning av egna enkla illustrationer på instrumentet. Därtill kommer ytterligare praktik av ämneslärartyp inom gymnasieskolor och/eller folkhögskolor. ev. även studiecirklar. OMUS kal- kylerar med en tidsåtgång av ca 20 poäng (1 termin) utöver basutbildning och fördjupning för grundskola.

Om fördjupning för gymnasieskolan genomförs ensam. kan den beräknas till ungefärligt 40 poäng (1 läsår).

För instrumentalundervisning och ensembleledning kan inget fast poängtal anges. Här kan bara sägas. att den studerande kan ägna sitt hu- vudinstrument och ev. andra instrument så mycket tid som återstår att lägga inom tidsramen i proportion till de andra inslag vederbörande önskar medta i sin yrkesförberedelse. Dessa inslag görs i form av tillval och ingår i den studieplanering eller studieväg han/hon valde vid utbildningens början med sikte på en yrkesroll. I studieplanerna måste alltid skälig tid reserveras för praktik. Instrumentalundervisningen bör arbeta med nivåkurser. liksom inom den nuvarande kyrkomusikerlinjen. definierade t. ex. utifrån reper- toarens komplexitetsgrad. Det är viktigt att poängtera. att en kurs i in- strumentalundervisning icke innebär endast individuell spelträning. I kursen måste ingå kreativa inslag. arrangering. verkanalys osv. och givetvis en stor del undervisningsmetodik. Det är viktigt att använda relativt mycken tid och omsorg på nybörjarmetodiska problem i all instrumentalundervisning. För alla alternativ inom lärarlinjen blir det alltid nödvändigt med en bred repertoarkännedom.

En lång rad tillvalskurser av växlande längder och i sig eventuellt indelade i olika nivåer kan tänkas ingå i fördjupningsdelen av lärarnas grundläggande utbildning. i den mån de får plats inom tidsramarna. Även dessa tillvals- kurser bör innefatta praktik och gärna inriktas mot projekt på respektive arbetsfält.

Exempel på tillvalskurser

Kyrkomusik (organist- och kantorsexamen) komposition. arrangering rytmik. gehör. improvisation. ljudskapande ensembleledning. som i sin tur kan specialiseras t. ex. på kör eller olika typer av instrumentalensembler ' skolledaradministration musikterapi (med olika specialiseringar) förskolemetodik metodik för grundskolans låg- och mellanstadium

metodik för grundskolans högstadium metodik för gymnasieskolan metodik i vuxenutbildning

sikhögskolor) jazz

pop svensk folkmusik olika etniska gruppers musik äldre europeisk musik nutida musik

ljudverkstad

Det är viktigt att avväga vilka fördjupningsalternativ som skall ingå som ett minimum för att den studerande skall sägas ha avlagt musiklärarexamen, OMUS beräknar. att följande möjligheter kan ges till alternativa val av speciell yrkesberedskap för en musiklärarexamen: För alla gäller som obligatorisk grund basutbildning på 60 poäng. Det återstår för fördjupningsutbildning sammanlagt 100 poäng. om normal stu- dietid inklusive praktik räknas till 8 terminer (8 x20 poäng).

A. Grundskolan. speciellt dess högstadium 30 Gymnasieskolan 20 För tillval återstår: instrumentalundervisning. rytmik. kyrkomusik etc. 50 p.. varav ca 10—15 åtgår till praktik.

B. Grundskolan. speciellt dess högstadium 30 För tillval återstår: instrumentalundervisning. rytmik. kyrkomusik etc. 70 p.. varav ca 15—20 åtgår till praktik.

C. Gymnasieskolan 40 För tillval återstår: instrumentalundervisning. rytmik. kyrkomusik etc. 60 p.. varav ca 15 åtgår till praktik.

D. Koncentration till instrumentalundervisning utan speciell

beredskap för grundskola eller gymnasieskola etc. För instrumentalundervisning och andra tillval disponeras således 100 p.. varav 25 p. bör avsättas till praktik. E. Musikdelen äv tvåämneslärarutbildning (motsvarande nuvarande SÄMUS) 50 p. inklusive praktik. Det skulle innebära. att sam- manlagt ca 100 p. ägnas åt musik och musikpedagogik. 60 p. åt ämnesstudier och metodik i det andra ämnet. Den allmänna pe- dagogiken och skolkunskapen blir gemensamma för båda ämnena. OMUS anser att kritiken mot att 60 poäng skulle räcka för lä- rarbehörighet vilket gäller vid nuvarande SÄMUS —är befogad. Enligt OMUS” uppfattning innebär den i linje med LUT 74s di- rektiv stadieövergripande basutbildning som här föreslås och svå- righeten att forcera praktiska instrumentalstudier vägande argu- ment för att musikämnesdelen i tvåämneslärarutbildningen kräver 80 poäng.

(de 5 sistnämnda främst med tanke på lärare inom lärarhögskolor och mu-

De lärare som valt fördjupningsutbildning inom grupperna A—C kan sägas ha speciell beredskap för att tjänstgöra både inom det allmänna skolväsendet och den frivilliga verksamhet som de använt tillvalsmöjligheten för att för- bereda sig till.

D har endast allmän. icke speciell beredskap för den allmänna skolans verksamhet.

E har i varje fall inte inom utbildningen förvärvat färdighet på sitt in- strument tillräckligt för att arbeta inom instrumentalundervisning. I fallet D bör för musiklärarexamen krävas. att de studerande icke styckar sönder den disponibla tiden (100 poäng = 5 terminer) i en mängd delkurser. utan specialiserar sig på ett eller gärna två instrument. inberäknat sång och rytmik. så att de kan göra fullvärdiga insatser på åtminstone något område.

B A 5 U 1 B | L 0 H 1 H G F 0 Q 0 J U P H 1 N G S & L T E R N A 1 | V

(med olika kombinationer]

baskunskaper metodik för olika åldersgrupper Grundskola (spec 'öastadium) moisv

och basfärdigheter allmän nybörjarmetodik Gymnasieskola

instrumentalundervisning

Q-itmik

Kyrkomusik

F Ö Q D J U P N I N G 5 U 1 8 1 L 0 H l ” G

kan cåbörjas

Läsår 1 7 3

Figur 6.2 Skiss över musiklärarlinjens uppläggning.

6.4.3. Musikeryrkens behov av basutbildning 6.431 Anställningsförhållandena inom musikerområdet

Anställningsförhållandena inom musikerområdet ger oss föga vägledning för en prövning av indelning i yrkesfunktioner och arbetsfält.

Fast anställda musiker finns huvudsakligen i Regionmusiken. (1975 ca 600 heltidsanställda) i de statsunderstödda symfoniorkestrarna (1975 ca 600 heltidsanställda. jämför bilaga 3. tabell 8) och i vissa teaterensembler o.d. Många musiker får en viss anställningstrygghet som pedagoger i musikskolor och inom den högre musikutbildningen e. (1. I övrigt är majoriteten hänvisad till frilansverksamhet som musiker och privatundervisare.

Det ligger en risk för en obalans i utbildningamas inriktning i det för- hållandet att en del studerande har möjlighet till trygga ensembleanställ- ningar. medan andra f. n. endast är hänvisade en osäker frilansmarknad. De studerande kan alltså frestas att i första hand sikta till etablering i fasta ensembler.

Det kan också leda till att utbildningarna innehållsmässigt tar för stor

hänsyn till de etablerade avnämarna. dvs. till de fasta ensemblernas yr- keskrav och ger för litet spelrum åt frilanssidan. Det kan bli särskilt ödes— digert då det gäller de områden som nedan behandlas som "eftersatta genrer" (6.4.5). Resursfördelningen till musikutbildningen måste följaktligen avpas- sas så att typiska frilansområden garanteras en rimlig andel.

Det är en kulturpolitisk fråga av stor vikt som icke hör direkt till OMUS" område hur samhället i olika former kan stödja frilansmusikernas yrkes- verksamhet. t. ex. i form av inkomstgarantier. anställningar i landsting och kommuner osv. Dessa problem har senast tagits upp i betänkandet Konst- närerna i samhället (SOU 1974:l4) och i kulturpropositionen 1976 (Prop 75/762135). En särskild komplikation. som berörs i avsnitt 7.6 uppstår inom fortbildningen och vidareutbildningen. där arbetsgivarna ofta kommer att ge sina anställda tillfälle till kurser på betald arbetstid. Vem betalar fri- lansarnas förlorade förtjänst under kurstid?

6.432. Basutbildning och fördjupning för musiker

Om vi skall söka särskilja musikerfunktioner i stort på motsvarande sätt som vi ovan gjorde i fråga om lärarna kan vi inte tillämpa samma indelning i arbetsfält efter målgrupper som vi där fann naturlig.

Om vi nämligen söker definiera musikernas arbetsfält efter musikmil- jöerna och de grupper som finns där. resulterar detta i en sådan variation och mångfald att man knappast kan finna några naturliga avgränsningar: podiemusik för betalande publik. konserter av uppsökande typ. musik för etermedia. musik i skolor etc. Denna indelningsprincip är av föga intresse för att lösa problemet hur basutbildning och fördjupning ska fördelas.

Däremot kan man naturligt urskilja fyra dominerande yrkesinriktningar: ]. instrumental- (vokal-)musik där huvudparten utgörs av ensemblespel i olika former

2. kompositions- och arrangemangsverksamhet som uppvisar ett oändligt antal varianter med tanke på målgrupper. ensembleformer. personlig ut- trycksvilja etc.

3. ensembleledning

4. pedagogisk verksamhet. ibland som huvudsaklig yrkesroll t. ex. vid musikhögskola eller oftast i kombination med de tre ovannämnda yrkes- funktionerna.

För pedagogen kan man i sin tur skönja många målgrupper. dvs. arbetsfält. gemensamma med lärarnas. nämligen 5. 6 och 7: nybörjarstadiet (instru- mental-. vokalelever). elever över elementärstadiet respektive avancerade elever.

Givetvis kan i fråga om den enskilde musikern alla tänkbara kombi- nationer mellan rollerna förekomma i olika proportioner. och det är viktigt att inriktningarna icke uppfattas som från varandra skarpt avgränsade yr- kesroller.

Som ovan anförts (6.1.3). kan den framtida yrkesrollen för en musiker innebära en syntes av arrangör. ensembleledare och komponist. där inslaget av skapande verksamhet är det centrala "musikmakarens" roll för att använda Folke Rabes term.

Komponist- och arrangörsutbildning bör i konsekvens härmed inte kon-

centreras till endast ett seminarium eller en påbyggnadsutbildning vid mu— sikhögskolan i Stockholm. utan anknytas organiskt som fördjupning och/el- ler påbyggnad till den utbildning om material för musikalisk gestaltning som ingår i musikerlinjens och musiklärarlinjens basutbildningar. Härmed kan också redan genom naturlig samverkan inom utbildningarna motverkas den klyfta mellan tonsättare och utövande musiker som inte sällan kommit till synes i diskussionen.

Ensembleledarutbildning bör redan i elementära stadier och än mer på fördjupningsnivåerna förenas med övningar i arrangering. De experter som på OMUS” uppdrag arbetar med att närmare utforma förslag till kursinnehåll och metodik i fråga om komposition/arrangering och ensembleledning skall i utbildningamas uppläggning följa OMUS” synsätt att yrkesinriktningarna inte skall renodlas var för sig utan integreras organiskt.

Varje allmän musikerlinje skall i sin grundläggande utbildning garantera åtminstone elementär utbildning som grundval för fördjupnings- eller på- byggnadskurser med inriktning mot de fyra huvudområdena: instrumen- talspel (sång). komposition. ensembleledning. pedagogisk verksamhet.

Däremot kan man knappast kräva att alla musikerstuderande obligatoriskt skall ha i varje fall mer omfattande utbildning för alla dessa fyra inriktningar i sin basutbildning.

Man kan då fråga sig. vad det är för basutbildning som skall vara gemensam för alla som genomgått fullständig grundläggande utbildning till musiker. Vad är det med andra ord för ”musikalisk allmänbildning” som borde till- komma alla musiker oavsett specialisering? I detta sammanhang bör un- derstrykas den skillnad som bör finnas i grundsynen på olika utbildnings- moment inom en lärarlinje och en musikerlinje. På musikerlinjer kan inte termen ”obligatoriska kurser” användas lika självklart som då det för lä- rarkandidater gäller basutbildning för en lärarexamen. I musikerutbildningen måste generellt ges större valfrihet och möjlighet att gå individuella stu- dievägar.

OMUS anser dock att man inom denfullständiga grundläggande utbild- ningen till musikeryrken skall betrakta följande fem kurser som obliga- toriska.

1. En allmän orientering om musikeryrkena delvis i form av auskul- tationer. OMUS använder som rubrik för denna delkurs ”Yrkesroll — arbets- plats samhälle" (YAS). Auskultationerna kan läggas in som studiebesök i olika miljöer där musiker kan tänkas fungera: ungdomsgårdar. vårdan- stalter. föreningar som med de nya kulturanslagen bedriver experiment- eller programverksamhet etc.

2. En genomgång av de kulturpolitiska målen som underlag för en fort— löpande diskussion om olika kvalitetsvärderingar. om musik i skilda miljöer och om utvecklingen av svenskt musikliv.

3. En allmän pedagogisk beredskap för alla musiker: beteendevetenskaplig orientering. särskilt musikpsykologi. gruppdynamik och elementär peda- gogik samt instuderingsteknik. färdigheter och kunskaper i tal- och röstvård. ”musiksvenska” (förmåga att i skrift och tal kommentera musik). scen- teknik. avspänning. plastik. Allt detta kan tillsammans med samhällsorien- teringen och de kulturpolitiska kunskaperna i moment 2 bilda underlag för de "kommunikativa attityder" som hänger samman med den stude-

randes utbildning till att aktivt medverka i olika musikmiljöer (se 6.645).

4. Färdigheter och kunskaper inom de moment som ryms i samlings- termen Material för musikalisk gestaltning alla studerande skall med hjälp av huvudinstrumentet och pianot som ”bruksklaver” arbeta kreativt med grunderna i gehör. sats. rytm. improvisation. notläsning. strukturanalys etc. Det är viktigt att denna basutbildning nära samspelar med de påbörjade parallellt löpande instrumentstudierna och siktar till behoven i ensemblespel och för pedagogernas del ensembleledning och arrangering.

5. Översiktliga kunskaper i Musik och samhälle från olika epoker och mu- sikvärldar: verkanalys utifrån stilhistoriska. sociologiska. antropologiska ut- gångspunkter. Detta är även viktigt som underlag för den pedagogiska upp- sökande verksamhet som kan ingå i den specialiserade utbildningens senare skeden. Verkanalysen skall ske även praktiskt-musikaliskt. Härtill kommer breddningsaspekten in: alla fullständigt utbildade musiker bör få tillfälle att lära sig ”musikaliskt” och i viss mån verbalt förklara karaktäristiska drag i de väsentligaste uttrycksforrnema i de musiktraditioner som domi- nerar svenskt musikliv.

Det är svårt att exakt beräkna poängtal för denna basutbildningsdel i en fullständig musikerutbildning på 4 år. På grundval av vissa expertbe— dömningar beräknar OMUS 20 poäng som ett minimum. Om de instru- mentala kraven höjs i fråga om förmåga att spela i olika stilar. är 30 ett rimligare poängtal (alltså en sammanlagd tid av 1 1/2 termin). I detta tal inräknas den under perioden förekommande praktiken.

För dem som väljer att utbilda sig till specialiserade pedagoger tillkommer redan i basutbildningen auskultationer och tillämpningskurser på lärarlinjens arbetsfält 1. 2 och 5. alltså musik med förskolebarn och allmän nybörjar- metodik. Det är viktigt att dessa blivande pedagoger på samma sätt som lärarna tillägnar sig en helhetssyn på människans musikaliska utveckling.

I fråga om fördjupningsutbildning kan icke fasta alternativ ställas upp för något slags ”musikerexamen" i stil med vad som gäller kyrkomusiker och musiklärare. Däremot kan man tänka sig att man definierar ett poängtal inklusive praktik för den pedagogisk-metodiska delen i en specialiserad pe- dagogs särskilda beredskap. Man skulle kunna avlägga en pedagogexamen. om vissa minimikrav är uppfyllda.

För musiker i övrigt blir det uppställda Studiemålet och den beräknade tidsgränsen helt avgörande. Viktigt är att musikerlinjen inte självklart skall inriktas i huvudsak för instrumentalisten i symfoniorkester e. d.. utan det bör prövas från fall till fall vilken typ av ensemblemusiker. genre etc. som den studerande skall utbilda sig till.

I nästa avsnitt diskuterar vi ytterligare en principiell garanti. som enligt OMUS uppfattning måste gälla utbildningen av både musiklärare och mu- siker. nämligen en garanti för att utbildning i båda fallen kan erbjudas inom alla väsentliga "genrer” eller för att använda ett neutralare ord som vi skall precisera nedan — väsentliga ”repertoarområden”.

6.4.4. Olika "genrers" plats i musikutbildningen

Om detta ord ”musik" är heligt och reser- verat för 1700- och l800-talens instru- ment kan vi bygga ut det mot en mer me- ningsfull term: ”organiserat ljud ' '.

John Cage. Ingenting.

Som framgått av översikten Musiken i samhället råder en obalans mellan den nuvarande musikutbildningens innehåll och musikutbudet ute i sam- hället. Inte bara så att musikutbildningen hittills inte tagit ansvar för att utveckla den enkla populärmusiken. utan den har även av olika skäl be- gränsat sig till vissa musikaliska traditioner när det gäller musik med kva- lificerade konstnärliga ambitioner.

Det är bara att konstatera att vad vi skulle kunna kalla ”europeisk musik l750—l900" dominerar repertoaren. Den gör det redan i den förberedande utbildningens strävan att ge elever en god grund. eftersom denna musik har räknats till musikhögskolornas så att säga självklara ansvarsområde.

Radikala förändringar är nu på väg i fråga om hela detta synsätt. OMUS” direktiv och de principiella riktlinjer vi ovan fastställt som en konsekvens av kulturpolitiken innebär att de allmänna utbildningslinjerna i framtiden skall ha lärarresurser osv. så att de kan erbjuda praktisk-musikalisk under- visning inom alla de väsentliga repertoarområdena isvenskt musikliv.

Det uppstår givetvis genast en diskussion om vad vi då ska mena med repertoaromi'dde och vad som är väsentligt eller oväsentligt.

I själva verket är det med utgångspunkt från OMUS” synsätt angeläget och önskvärt att denna diskussion fortlöpande kommer att prägla arbetet i utbildningarna. Det är nämligen helt i linje med den öppna kritiska syn vi eftersträvar. En debatt om genrers karakteristiska. vad som är väsentligt och värdefullt i dessa etc. är en del av den ständiga kvalitetsdiskussion som aldrig får stelna i schablonartade värderingar. Det skall aldrig vara självklart vad som inte kan spelas eller vad som måste sjungas.

OMUS vill inte. då det gäller att ge underlag för överväganden hur en breddningsgaranti skall åstadkommas. använda det vaga ordet ”genre” som tycks kunna beteckna både stora enheter typ "jazz”. ”folkmusik” och be- gränsade: ”dixieland” eller ”gånglåtar”.

Man skulle kunna tänka sig att man med en praktisk organisatorisk moti- vering ungefärligt indelade musiken i några stora "repertoarområden”. ln- delningen görs i fullt medvetande om att den aldrig kan vara invändningsfri för ambitiösa teoretiker. Den utgår endast från ett praktiskt syfte: att få en garanti dels för att varje musikhögskola skall ge blivande lärare och musiker en tillfredsställande orientering om resp. repertoarområde. dels för att fördjupningsutbildning skall erbjudas inom varje område.

OMUS föreslår följande repertoarområden: ]. europeisk musik före 1750 (även nordisk musik). Här inryms alltså fram- för allt repertoar från medeltid. renässans. barock.

2. europeisk musik [750—1900 (även nordisk musik). Detta område domi- nerar f.n. den högre musikutbildningen.

3. konstmusik efter 1900. Här innefattas "nutida musik”. "framtidens mu- sik”. experimentell musik av alla de slag.

4. afro-amerikansk tradition. Som redan konstaterats i kapitlet Musiken i samhället är utbudet inom detta repertoarområde kvantitativt dominerande i våra dagars Sverige. Hit hör t.ex. alla former av jazz- och popmusik.

5. nordiskfo/kmusiki vid mening. särskilt svensk musiktradition. Här avses inte bara spelmansmusik. vistradition etc. utan även folkrörelsernas musik och nutida populärmusik.

6. övriga etniska gruppers folk- och konstmusik. Det sjätte repertoarområdet är i själva verket inget område i sig utan innefattar en mängd repertoar- områden från olika kulturkretsar i världen.

Repertoarområdena är naturligtvis inte klart avgränsade från varandra. Den afro-amerikanska musiken kännetecknas t. ex. i dag av att den påverkas av en mångfald traditioner från Europa och Asien. T Millroth citerari OMUS" bok Vi tycker om musik. 1975. s. 165 ett yttrande av Bernt Rosengren: ” . . .jazzmusiken ärju en form som inte utvecklats i isolering utan snappar upp inslag från många olika musikkulturer. Vi gör en musik som är obe- gränsad. som är en blandning av allt: popmusik. orientalisk folkmusik. svensk folkton. blues. noterad seriös musik osv." I dessa frågor skall man i det praktiska utbildningsarbetet givetvis inte vara formalist. Det väsentliga är att ingen intressant musik blir utestängd.

Musik inom de olika repertoarområdena innebär ofta musik på skilda instrument. inte sällan instrument med annan användning än den vanliga. En öppenhet inför olika stilar innebär också nya instrument och instru- mentkombinationer i den högre utbildningen.

Det är väsentligt för en nödvändig förnyelse av musikutbildningen. att alla repertoarområdena verkligen kommer till sin rätt vid antagningar av studerande. utformning av kursinnehåll. kursredovisning och bedömning av studerandes prestationer. liksom vid anställning av lärare. Man bör tänka sig en organisatorisk garanti i form av särskilda ”genrebevakningsgrupper” eller ”repertoarområdesdelegationer”. Dessa arbetsgrupper skulle förslagsvis arbeta med delegationsuppdrag från linjenämnden för musikerlinjen. De skulle bestå av specialister utvalda bland lärarna och representanter för de yrkesverksamma. De skulle svara för att godkäntkurserna inom basutbild- ningen ger acceptabel musikalisk bredd och "allmänbildning” och att för- djupningsutbildning anordnas med tillfredsställande innehåll. Det skulle också höra till dessa gruppers ansvar att följa den svenska och internationella utvecklingen inom resp. repertoarområde.

I fråga om område 6 olika etniska gruppers musik — får man utöver den allmänorientering som ges i basutbildningen — tänka sig att musik- högskolor med intresserade studerande anställer lärare för fördjupningskur— ser i respektive folkgrupps musiktradition.

6.4.5. Vilka genrer är eftersatta ?

Först i dessa sista dagar har folkets musik blivit salongsfähig och erövrat etermedierna. Nu är det fint att kunna nynna en låt från M ockjjärd och Delsbo och antyda de knepiga trio/erna.

Stig Sjödin

Direktiven använder begreppet ”eftersatta genrer". Det är nödvändigt att precisera vad OMUS avser med detta begrepp. I den allmänna diskussionen om resurser till musikutbildningen brukar med visst fog anföras. att alla områden av musiklivet kan påstås vara eftersatta. eftersom musikutbild- ningarna allmänt sett hittills icke givits särskilt generösa resurser i Sverige. Om man jämför med vissa satsningar som görs i de nordiska länderna eller andra europeiska länder. är det lätt att finna en lång rad avsnitt av musikområdet vara eftersatta. åtminstone om man jämför med länder som är särskilt frikostiga mot vissa musiktraditioner. Det kan t. ex. sägas. att svenska musikhögskolor med våra nuvarande lönegrader och tjänster icke kan konkurrera med USA eller jämförliga europeiska länder. t. ex. Danmark. om det gäller att locka hit internationella kapaciteter som fasta eller tillfälliga lärare. Danmark har 27 professurer. Norge 6. Finland 8 och Sverige 4. Vidare kan man med visst fog påstå att satsningen på äldre musik t. ex. ba- rockmusik, inte motsvarar det växande intresset för sådan i god mening museal musik här hemma. Det här i sin tur inspirerats av de satsningar som görs ute i Europa på utbildning av musiker att spela efter tidstrogen uppförandepraxis med autentiska instrument. Andra eftersatta områden är t.ex. körledarpedagogiken om man ser till det stora körsångsintresset ute i landet.

Vad OMUS i första hand måste mena med begreppet ”eftersatt genre” är dock de ”repertoartraditioner” som först på allra sista tiden överhuvud börjat räknas in under utbildningens ansvarsområde. Hit hör områdena 4—6 ovan. alltså afro-amerikansk tradition, nordisk folkmusik och hela sektorn folk- musik konstmusik från övriga etniska grupper. Det kan även sägas att om- rådet 3. särskilt vad det gäller ”framtidens musik". är underdimensionerat i relation till sin betydelse. Det är dock viktigt att vi i denna diskussion håller i minnet att område 3 — den nutida musiken i realiteten ofta är identisk med eller starkt inspirerad av just de olika etniska gruppernas mu- siktraditioner. Eftersom här råder en så markant obalans mellan utbildning och yrkeslivets realiteter. måste snabbt en kraftig specialsatsning göras för att utbildning skall kunna erbjudas på de nya repertoarområdena. Denna satsning måste koncentreras i två riktningar.

1. Tillräckligt många genrespecialiserade pedagoger måste snabbt utbildas för att kunna tillgodose behovet på lärarlinjerna. i musikerlinjernas bas- utbildning (för breddningsgarantin) och i den grundläggande utbildningen av specialiserade pedagoger.

2. Lämpliga former för dessa nya utbildningar måste samtidigt utprövas med stöd av erfarenheter i liknande kurser på andra håll. Intressanta er- farenheter av utbildning i afro-amerikansk tradition finns t. ex. i USA. Ös-

terrike (Graz) men börjar även samlas inom våra egna SÄMUS-utbildningar. i Ingesunds-kurser m. m. Dessa erfarenheter bör utnyttjas och kompletteras i pilotkurser och symposier.

Det är att hoppas att olika repertoanraditioner nu inte längre på samma sätt som tidigare skett spelas ut mot varandra i en ofruktbar debatt. där argumentationen förs efter linjen antingen/eller. vi och de. En nödvändig satsning på nya ansvarsområden får inte äventyras genom att den ställs i motsats till utvecklingen och förnyelsen av de tidigare etablerade områdena av utbildningen.

Särskilt två problem måste beaktas. Afro-amerikansk tradition och svensk folkmusik har f.n. icke tillräckligt många pedagoger anställda inom hög- skoleutbildningarnas lärarstaber. Det är därför viktigt att specialister och traditionsbärare snabbutbildas pedagogiskt för att kunna få anställning vid högskolorna. Ofta kan det i fråga om dessa typer av utbildning med dess många växlande aspekter och ständiga förnyelser vara lämpligt att anlita gästlärare och tillfälliga lärare i stor utsträckning. Mer än i utbildningen av orkester- och ensemblemusiker är de studerande nämligen frilansmusiker. De är intresserade av att komplettera sin egen personliga profil och efterfrågar alltså ofta en rik provkarta på specifika utbildningsmoment som icke en fast lärarstab kan väntas svara för.

Det är väsentligt att ta hänsyn till att dessa repertoarområden ofta är förknippade med vissa musikmiljöer. särskilda sociala förhållanden etc.. om de skall kunna utveckla sin egenart. En del genrer har t. o. m. utvecklats som protest mot tidigare ”akademisk" högskolemiljö och etablerad utbild- ning. Det är alltså inte alls självklart. ofta inte ens önskvärt. att utbildningen försiggår i högskolornas lokaler. utan den kan med fördel förläggas i så naturliga miljöer som möjligt: för spelmansmusikens del alltså som redan nu sker. t. ex. i form av kurser ute i bygden i anslutning till spelmans- stämmor; när det gäller yrkestrubadurer. genom kurser i deras mest in- spirerande miljöer. för jazzens del t. ex. med work-shops i anslutning till klubbar etc. Utbildningen bör ofta kunna kombineras med musikteater. dans med viss publik osv. Under alla förhållanden måste en musikerut- bildning inom de eftersatta områdena byggas upp efter varje genres egenart på dess egna villkor. Det finns redan en viss ”pedagogik” eller snarare en rad organiskt framvuxna pedagogiska former som fungerar inom jazz- musik. liksom inom åtminstone vissa typer av folkmusik. Man måste till varje pris undvika att högskoleutbildningen leder till en nivellerad. glättad ”skolupplaga” av musikformen. Däremot kan sannolikt den utbildning som drivs på ett riktigt. ”kreativt” och samtidigt lyhört analyserande sätt komma att förbättra och utveckla de pedagogiska naturmetoder som tidigare använts. Experter inom blocken ”Material för musikalisk gestaltning” eller ”Musik och samhälle” kan inom musikhögskolorna här göra en pionjärinsats.

Då det gäller de ”eftersatta genrerna" är det i högsta grad nödvändigt att utbildningen blir yrkesanknuten också i så måtto att de frivilliga or- ganisationer som arbetar t. ex. inom jazzen eller folkmusiken får utöva ett direkt inflytande på utbildningen. Det kan underlättas om ansvaret för ut- bildning regionaliseras. så att varianter kan erbjudas i olika delar av landet. dels med musikhögskolornas egna resurser. dels utanför högskolorna i form av särskilda resurser som OMUS föreslår kommer att ställas till region-

styrelsernas förfogande för att disponeras till en lokalt profilerad verksamhet med individuella och lokala kurser och linjer.

] de SÄMUS-utbildningar som pågått i Göteborg sedan 1971. i Malmö sedan 1973 har undervisningsmetodik inom de här berörda nya genrerna redan regelbundet prövats för en sådan genrebred typ av lärarutbildning som enligt OMUS” förslag skall vara obligatorisk även för ettämneslärare. De där vunna erfarenheterna blir en värdefull grundval för den systematiska uppbyggnaden av nya utbildningsformer som OMUS redan påbörjat med hjälp av anslagen för musikpedagogiskt utvecklingsarbete (MPU).

Det utvecklingsarbete inom musikutbildningen som måste ske i för- längningen av OMUS” uppdrag efter 1977-07-01 måste ha som en central uppgift att så snabbt som möjligt bygga upp ändamålsenliga utbildnings- former för vad vi här har kallat de eftersatta genrerna. Med ledning av den allmänna debatten och en systematisk kartläggning som måste orga- niseras för att få en översikt av utbildningsbehoven. bör det årligen göras en ständig prövning var särskilda medel bör sättas in inom olika s.k. re- pertoarområden för att möta angelägna behov. Vissa kvoteringar bör t. ex. kunna göras för nyantagningar av studerande. Detta gäller givetvis även nya vägar att levandegöra det europeiska musikarvet osv. liksom utveck- lingen av den ”historiska" musiken på äldre instrument och i äldre en- sembletyper och satsningar på nya experiment.

En konsekvens av OMUS-reformen på längre sikt borde vara att inga s. k. repertoarområden skulle kunna rubriceras som ”eftersatta" inom högre musikutbildning.

6.4.6. Sammanfattning

Sammanfattningsvis kan alltså sägas att OMUS söker lösa problemet att garantera både bred kunskap och fördjupning för yrkesrollen på följande sätt:

Varje musikhögskola som anordnar grundläggande utbildning i form av allmänna utbildningslinjer för musiklärare skall garantera en basutbildning som ger allmän beredskap för musikläraryrken genom vissa kunskaper. fär- digheter och tillämpad praktik för de väsentligaste lärarrollerna (på de vik- tigaste arbetsfälten). Skolan skall samtidigt garantera en möjlighet till för- djupning (specialisering) för arbetsfält som ingår i till musiklärarexamen.

Musikerlinjen skall i den fullständiga grundläggande utbildningen erbjuda en viss gemensam basutbildning. Denna skall ge grundförutsättningar för musikaliskt skapande och en ”musikalisk allmänbildning” för musikeryr- ken. som kan tjäna som grundval för kritisk bedömning av musik och uppsökande verksamhet i olika miljöer.

Varje allmän utbildningslinje för musiker eller musiklärare skall i den grundläggande utbildningen som basutbildning garantera att de studerande får kunskaper och färdigheter i fråga om de väsentligaste repertoartradi- tionerna i svenskt musikliv. På samtliga dessa repertoarområden skall den högre musikutbildningen därtill kunna erbjuda möjligheter till fördjupning och specialisering. En stor satsning måste göras på de områden som ut- bildningen tidigare inte tagit ansvar för. Ett rikt utbud av kompletterande

kurser skall kunna ge de intresserade möjlighet att vidareutbilda sig på fler arbetsfält. förnya sitt vetande och sina musikaliska färdigheter.

6.5. Integrerad utbildning

6.5.1. Allmän debatt om integrationsprob/em

Svårbemästrade problem i alla typer av utbildning är hur man skall åstad- komma integration mellan olika moment så att utbildningen upplevs av de studerande som en helhet och inte splittrad i separata kurser och ämnen. Problemen hör nära samman med frågan hur Studiemålet skall slå igenom ; i organisationen och sammanhänger med det sätt att angripa grundläggande ? pedagogiska frågor från nya utgångspunkter som börjat växa fram mer och ; mer i den aktuella debatten. Man betonar alltmer anknytningen mellan ; skolan, samhällets verklighet och yrkeslivets reella behov, de studerandes motivation för utbildningen, deras egen skapande aktivitet och möjligheter att påverka utbildningens innehåll. Utbildning ses nu ofta som ett lagarbete. , där lärarens huvudsakliga uppgift inte längre är att meddela fakta eller att agera som "tränare" och bedömare av prestationer. Diskussionen återspeglas i vissa på senare tid utkomna betänkanden och propositioner om studie- organisation och undervisningsplanering.

De 74-05-31 givna direktiven för den pågående lärarurutbildningsutred- ,» ningen (LUT-74) liksom propositionen om skolans inre arbete, SIA ! (1975/76:39) talar om förändrade lärarroller med vidgade sociala funktioner. LUT-74 har våren 1974 utgivit ett diskussionsunderlag ”Lärarroll — lärar— utbildning”. Eftersom högre musikutbildning till stor del innefattar utbild- ning för kommunikativa (pedagogiska) uppgifter, måste de nya lärarrollerna ; påverka också musikhögskolornas arbetssätt. .

Barnstugeutredningens betänkande Utbildning i samspel (SOU l975:67) ut- säger redan i sin titel något väsentligt om sin pedagogiska grundsyn. OMUS -, skulle ha kunnat rubricera sitt eget principbetänkande med samma ord för 5 att markera sin allmänna syn på utbildning. Utredningen säger i sin sam- » manfattning, sid. 14.

"Lagarbere föreslås därför känneteckna utbildningamas alla delar. Det medger de studerandes och lärarnas nära och reella samverkan med varandra. Det öppnar vägar både för de studerandes inbördes samarbete och för lärarnas samarbete med varandra. Planeringen av studiernas uppläggning skall göras av lärare och studerande gemen- samt. Även de studerandes självstudier föreslås i stor utsträckning användas för Ia- garbete.

Utbildningarna föreslås inrikta sin pedagogik på att medvetandegöra och formulera problem samt syfta till ett värdeval. Frågor och problemområden som de studerande själva formulerar i samspel med lärarna bör vara utbildningens kärna.

Studiernas utgångspunkt skall vara verkliga problem med anknytning till den fram- tida arbetsinsatsen. Bearbetning av dessa skall styra arbetet. Studierna föreslås därför organiseras i projekt. Vid projektorienterade studier är arbete i grupp/lagarbeteten dominerande arbetsformen. Gruppen/arbetslaget planlägger och genomför en under- sökning. Lärarna fmns med i arbetslaget som en resurs. som handledare.

Betänkandet Folkhögskolan (SOU 1976116) ägnar stort utrymme åt folk- högskolans arbetsformer och utvecklar i ett särskilt kapitel (7) dess metodik. Utredningen talar om vikten av problemorienterade studier, av informa- tionssökande på fältet och ett lagarbete inom skolan där lärare och elever samverkar. Lärarna måste vara lika "inlärningsintresserade" som eleverna.

Enligt OMUS” uppfattning bör den framtida högre utbildningen i musik givetvis med tillämpning på sina speciella studiemål — i mycket kunna bygga sin utbildningsplanering och sina arbetsformer på liknande principer. [ samband med den föreslagna reformen bör utbildningarna alltså målmed- vetet påbörja försök att successivt utvecklas till "utbildningar i samspel" i mer än en bemärkelse.

6.5.2. Gestaltning och kommunikation i centrum

lt don't mean a thing ifit ain 't got that swing.

Duke Ellington

En väg till ökat samspel och större koncentration av högskolans arbete är att söka samla utbildningen kring de för musikyrkena centrala funk— tionerna. OMUS skulle vilja sammanfatta dem under de allmänna termerna: gestaltning och kommunikation.

Gestaltning är ett samlingsbegrepp för alla former av musikaliskt uttryck: sång. spel, musikskapande och improvisation. ensembleledning.

Kommunikation avser pedagogisk verksamhet i vidaste mening: kontakt med andra människor för att aktivera dem att musicera och att lyssna till musik etc.

Principen för utbildningsplanering bör alltså vara att de kunskaper som de studerande erbjuds, de färdigheter de övar in, de attityder som under- visningssituationerna bidrar till att förmedla. samlat skall leda fram till att de studerande kan gestalta musik och/eller kommunicera med människor genom musik- och om musik.

Varje utbildningsmoment har två faser: ]. De studerande erbjuds att lära in översiktliga basfakta (baskunskaper) och att öva grundläggandefärdigheter. Det bör alltså inte vara fakta för deras egen skull eller färdighetsträning i största allmänhet. Syftet skall vara moti- verat av tillämpningen i nästa fas.

2. Det centrala i varje utbildningsmoment är den praktiska övningen av gestaltning och kommunikation. Ju närmare dessa övningar kan föras verk- lighetens situationer. desto bättre. OMUS har ovan (6.3) argumenterat för att varvad praktik skall ingå periodvis i hela utbildningen. Redovisningen av kunnande och färdigheter skall alltså slutligt ske inte som interna skol- angelägenheter utan direkt i samband med yrkeslivets verklighet.

6.5.3. Studiemålet — yrkesrollen i centrum

Om musikalisk gestaltning och kommunikation är det centrala. kan inga enskilda ämnen eller moment uppfattas som självändamål.

Linjenämnderna och linjedelegationerna inom respektive högskola har ansvar för att kursernas innehåll och metodik överensstämmer i kvaliteter och kvantitet med målen i stort för respektive kurs och linje. De ansvarar också för att redovisningarna och utvärderingarna för respektive kursmo- ment står på en tillfredsställande nivå.

Den studerandes planerade yrkesroll är hans/hennes motivation. Varje delmoment vägs in av den studerande själv i samråd med lärarna alltefter dess väsentlighet för respektive studiemål.

Om redovisningarna av gestaltning och kommunikation skall vara mindre "skolmässiga". mer verklighetsnära, måste de ofta ha karaktären av samlade projekt, där lärare och studerande samverkar, kanske ofta även med yr— kesverksamma.

En projektorienterad utbildning medför en rad administrativa problem och innebär delvis nya lärarfunktioner.

6.5.4. Lärarfunkiioner i integrerad undervisning

Inom högre musikutbildning är lärartätheten mycket hög. Många utbild- ningsmoment, t. ex. instrumentalundervisning, kräver hög specialisering. Ett stort antal tillfälliga timlärare anlitas. Risken är uppenbar, att lärarna har svårt att träffa samma för att planera och samråda. De kommer lätt att koncentrera sig var och en på sin specialitet. De studerande kan på detta sätt få svårt att skapa sig en helhetssyn. Deras möjligheter till en helgjuten gestaltning försvåras eller omintetgörs, om t. ex. gehörsträning drivs för sig utan sammanhang med instrumentala studier eller instudering av musikaliska verk sker utan koppling till en verkanalys, där musiken sätts in i ett historiskt, socialt sammanhang. Lika illa blir det om den enskilda instrumentövningen drivs så ensidigt att de studerande inte tillämpar den parallellt i ensemblespel med andra instrument. Specialister kan i entusi- astiskt nit för sitt ämne hamna i ett slags revirtänkande, driva upp kraven på sitt särskilda fält och söka påverka de studerande att satsa oproportionerli gt hårt inom deras område.

Om man vill motverka att läraren i första hand upplever sig som äm- nesspecialist. kan detta ske bl. a. genom att läraranställningarna framgent inte knyts till ett "ämne" utan till en uppgift eller flera funktioner för en viss utbildningslinje. I tjänstebeskrivningen kan markeras vad lärarens spe- ciella uppgift är men där bör också ingå skyldigheter och rättigheter att som del av tjänstgöringen delta i samplanering och projektverksamhet e. d.

Om utbildningen skall på varje punkt bli motiverad i Studiemålet och om samlade projekt med inriktning på gestaltning och kommunikation skall kunna genomföras, är det oundgängligen nödvändigt att lärarna i linjedele- gationer och andra samrådskonferenser kan träffas för att tillsammans med de studerande planera och utvärdera centrala teman och projekt i utbild— ningarna. Tjänstetid och utbildningstid måste avsättas kontinuerligt för så- dan verksamhet.

6.5.5. Ämnesindelningen under omprövning 6.5.5.1 Ämnesbegreppet

En vanlig kritik mot högskoleutbildning har varit, som nyss antyddes, att de studerande upplever den som uppsplittrad på "ämnen”, vart och ett styrt av en specialist som har sin metod, sin terminologi och sina speciella utbildningsmål och krav på de studerande. som han/hon kan motivera med sitt särskilda kunnande baserat på erfarenhet. "Ämnesbeteckningar" kan inom musikutbildningen vara lika exklusiva som "genrebestämningar" inom musiken. Vad man menat med ämne och avgränsat som speciell kurs på betyg, intyg o.d. synes tidigare ha följt traditioner från utländska konservatorier och de lärarspecialiseringar som där vuxit fram i anslutning till vissa musiktraditioner. Utbildningen till musiklärare har t. ex. varit upp— delad på ett stort antal ämnen: musiklära, gehörslära. kontrapunkt, har— monilära, välläsning, musikalisk satslära. formlära med repertoarkännedom. instrumentation med instrumentkännedom. kördirigering, orkesterdirige- ring. blockflöjt och knäppinstrument osv.

I och för sig är ”ämne" en händig term, om man därmed avser ett visst område av baskunskap och basfärdighet som fordras som underlag eller verktyg för musikalisk gestaltning och kommunikation.

"Ämnena” griper emellertid hela tiden in i varandra och det är omöjligt att skarpt avgränsa dem från varandra. Ofta innebär de i själva verket olika infallsvinklar på samma problem eller funktion. Faran i ämnestänkandet ligger i att ämnet, drivet av specialisten, blir ett självändamål, och att det enskilda ämnet går före helhetsfunktionen.

6.5.5.2 Ämnesblock

För att förhindra en splittrande och oöverskådlig ämnesindelning skulle man kunna dela in det kunskapsstoff som skall meddelas respektive de basfärdigheter som skall inövas i några få ämnesblock. Ämnesblocken skall uppfattas som en praktisk åtgärd för att fördela ansvaret för olika sidor av högskolans arbete och organisera service till de studerande, så att de vet var de kan finna den.

De olika moment som finns upptagna inom de här skisserade blocken får ses som exempel. Vissa moment kan lika gärna föras till det ena blocket som till det andra. Listorna gör icke anspråk på fullständighet eller fixerade termer. De illustrerar en princip.

Block 1. "Allmän beredskap för musikyrken"

tal, röst, avspänning, rörelse, rytmik, fritt skapande beteendevetenskaplig orientering: gruppdynamik, musikens psykologi inlärningsteknik färdighetstråningens problem (instuderingsteknik etc.) övrig psykisk fysisk beredskap inför klassrumssituationer, konsertant verk— samhet osv. att i tal och skrift kommentera musik

Block 2. "Musik och samhälle"

verkanalys utifrån historiska, antropologiska, sociologiska utgångspunkter aktuell kulturpolitik

orientering om yrkesroll — arbetsplats — samhälle (YAS) praktisk biblioteks— och arkivkännedom (som grund för de studerandes eget sökande efter fakta, repertoar etc). musikens funktion nu och i framtiden.

Block 3. "Materia/jär musikalisk gestaltning"

allmän musiklära (akustik, tonsystem, ljudlära, notation, beskrivningssys- item)

gehör (improvisation, rytm etc.) grunderna för komposition och arrangering

satslära

kännedom om musikinstrument, instrumentvård, instrumentbygge (även praktisk = PRIK) färdighetsövningar med hjälp av bruksklaver (speciellt piano), elementär sång, bruksgitarr, slagverk, kontrabas, blockflöjt och även andra instrument med pedagogisk användbarhet, musikteknik, ljudverkstad. Hit hör ansvaret för den elektronmusikstudio som bör vara ansluten till högskola med allmän utbildningslinje

Block 4. ”Instrumentalspel, enskilt och iensemble, samt ensembleledning”

Inom detta block får man räkna med en rad sektioner: stråk-, träblås, bleck- blås-, sträng- och klaverinstrument, slagverk, sång etc.

Specialister måste finnas på olika ensembletyper och former för ensem- bleledning.

Block 5. "Pedagogik"

I fråga om allmän pedagogik och undervisningsmetodik måste man som ovan anförts i 6.262 räkna med att vissa insatser görs genom lärarhögskolan i dess nya former, medan huvudparten av ämnesmetodiken ligger inom musikhögskolans ansvar. Lärarhögskolan bör svara för följande tre typer av pedagogisk utbildning:

a) Den allmänna pedagogiken, utvecklingspsykologi, skolorganisation. SIA-propositionen innebär att här innefattas även folkrörelsernas och andra frivilliga gruppers aktivitet i skolväsendet: förskola, kommunal musikskola, studieförbund inräknas även i organisationsområdet.

b) Lärarrollen i förskola, fritidspedagogutbildning, grundskola, gymna- sium, studiecirkel.

c) Praktikorganisationen ute i olika regioner (jfr. 6.3.3). Uppgiften att leda och organisera ämnesblockens service kan ges till vissa lärare som "studierektorsuppdrag" på deltid. Studierektorn för blocket Instrumentalstudier kommer att bl. a. ansvara för den komplicerade orga- nisationen av övningsensembler. Studierektorn för Pedagogikblocket orga- niserar samarbetet med lärarhögskolan och metodikundervisningen. Stu-

dierektorn i ämnesblocket Material för musikalisk gestaltning ansvarar bl. a. för ljudlaboratoriet (elektronmusikstudion).

Ämnesblocken får naturligtvis under inga förhållanden arbeta avskilda från varandra och utvecklas till något slags självstyrande enheter, "insti- tutioner” inom högskolan. I så fall skulle de göra mer skada än nytta. Det är viktigt att poängtera, att det centrala i utbildningen är tillämpningen i gestaltning och kommunikation av de genom ämnesblocken meddelade baskunskaperna och färdigheterna.

Block 2 ! Block 1 Block 3 Musik och sarnhälle | Allmän musikyrkesberedskap Material för musikalisk Orientering gestaltning Yrkesroll | Kunskaper och färdigheter Kunskaper Arbetsplats | Tal, "?51 _ Akustik Samhäue | Avspänning, rörelse. rytmik Tonsvstem Fritt skapande Notation

i———

Kunskaper om fakta och problem I— _ _ _ _ _ Beskrivningssystem Historiska ] | Sociologiska Kunskaper och färdigheter

_ Antropologiska aspekter I (med hjälp av bruksklaver, gitarr, Musikens funktioner sång etc.) Kulturpolitik Gestaltning Gehör. rytm

improvisationsprinciper

Färdigheter Grunder för komposition och Biblioteks- och arkivkännedom arrangering

Sats Kommunikation Praktisk instrumentkännedom Ljudverkstad _1 Tillämpning av färdigheter och | gråzgåglk % kunskaper från blocken | BIOCk 4 l l Instrumentalspel Metodik | Kunskaper och färdigheter

_L, Redovisningar Enskild övning

Allmän pedagogik Projekt Ensemblespel Utvecklingspsykologi Rakt/k Nybörjarmetodik Ensembleledning Lärarroller

Speciell metodik i musik (block 3 och 4)

___—___]

Figur 6.1? Skiss över ämnesblock och integration.

! Skolorganisation | l |

| | | l | |

6.5.5.3 Några exempel på integrerad utbildning

Vid The Royal Northern College of Music i Manchester, England, pågår sedan några år försök med ett nytt slags instrumentalist- och sångareut- bildning under ledning av skolans rektor, John Manduell. Undervisningen i ensemble, dramatisk gestaltning, strukturanalys, musikhistoria och stil- historia integreras och samlas kring bestämda instuderingsprojekt. Även undervisning i sång, instrumentalspel och gehörsträningen påverkas av pro- jekten, som fördelas på perioder under läsåret. De ger den studerande under

en fyraårig studietid grundlig träning i att uppfylla varierande och konkreta yrkesfordringar inom musikteater och konsertverksamhet. Skolan besökte t.ex. Sverige och Danmark våren 1976 och presenterade vid turnén ett projekt som innefattade 2 operaföreställningar och 2 fullständiga symfo- niorkesterprogram. Rektor Manduell var inbjuden att presentera sin pro- jektorienterade utbildningsplan vid Nordiska konservatorierådets möte i Hel- singfors 1976.

En intressant variant av integration föreslås av yrkesrollsgrupperna som behandlat lärarrollen i allmänna skolväsendet resp. breda pedagogrollen. In- tegrationen avser här både baskunskapsfasen och tillämpningsfasen. Om man sätter ämnet musikhistoria (musik och samhälle) i centrum, kan man få en integrationsprincip som givetvis inte kan tillämpas genom hela ut- bildningen konsekvent, men som kan ge den viss koncentration i linje med yrkesrollens behov: i detta fall undervisning i grundskola och gymnasium. Praktisk instrumentkännedom och enkelt ensemblemusicerande får ett na- turligt samband med musikhistorien och verkanalysen.

SÄMUS i Malmö har i den egna utbildningen med viss framgå prövat denna integrationsmodell. Framförandet av Carl Orffs "Carmina Burana” vid SÄMUS i Malmö 1976 var ett större projekt i linje med detta system. Ett arbetslag bestående av företrädare för ämnena dramatik, instrumen— talensemble, körsång, sång- och slagverksutbildning arbetade under höstens första 8 veckor ämnesvis med valda delar av verket, efter hand sattes delarna samman och presenterades slutligen offentligt i en scenisk version för kör, solister, 5 slagverksspelare och 2 flyglar.

Nämnas kan också skolkonsertprojekt "Musik i en värld där visor är vapen": 5 grupper om 4 studerande i varje fick var för sig arbeta fram ett program med den rubriken, tänkt att framföras för en högstadiepublik Program sammanställdes, sånger instrumenterades, övades in solistiskt och ensemblemässigt och gavs en scenisk dräkt. Efter intern uppspelning med efterföljande debatt och putsning av programmen presenterades de för ett 25-tal skolor runt om i Skåne.

1 SÄMUS Göteborg spelar grupparbeten i musikhistoria en viktig roll med syfte att skapa klassrumsfungerande material. Så här redovisas arbets— gången för ett typiskt sådant exempel:

Efter en översiktsföreläsning om utomeuropeisk musik har man delat in klassen i grupper. I det här fallet valde man grupper som passade ihop med gehörsunder- visningen för att kunna arbeta gemensamt med analys av musikmaterialet.

Varje grupp fick hand om ett kulturområdet Afrika, Indien. Europeisk folkmusik. Amerika, indonesien.

Uppgiften bestod i att genom ett musikexempel och beskrivningar av kulturen kring detta belysa musikens struktur och användning i utomeuropeiska kulturer.

Afrikagruppen valde att leta efter en av de ursprungligaste samhällsformerna man kunde hitta på denna kontinent.

Nästa steg blev då att bege sig till bibliotek (för SÄMUS Göteborgs del finns det skolans, stadens och universitetets att välja på) för att leda efter material. 1 det här fallet fann man på UB en skiva och en bok om musiken hos BaMbuti—pygmeerna. Man delade ut uppgifter åt varandra som bestod i att läsa in sig på olika allmänna frågor kring afrikansk musik och afrikansk kultur (historia. religion etc). Därefter jobbade man med musikmaterial och valde ut ett stycke som var rimligt att transponera och uppföra. Här kunde man utnyttja gehörslektioner för att arbeta med nedtecknandet

av musiken. (Det känns ofta nyttigt att låta arbetet med det klingande material ta lång tid, eftersom det ingående studiet av en låt blir en serie av olika upplevelser där man steg för steg närmar sig en förståelse för t. ex. afrikansk musik överhu- vudtaget).

Grupparbetet redovisades (som brukligt är) i en stencil och med ett muntligt fram- trädande där gruppen pratade om de allmängiltiga kunskaper man kunde få ut av BaMbuti-stammens musik. I samband med redovisningen kunde man i klassen ge— mensamt utföra den i stencilen nedtecknade sången.

Vid musikhögskolan i Göteborg gjorde lärarkandidaterna i årskurs 4 våren 1976 ett projekt i form av en musikalisk-dramatisk presentation inför publik av musikmiljöer 1906: Musikalisk salong i en grosshandlares hem och Halta Lottas krog. För ett sådant arrangemang krävs insatser från Allmän be— redskap men framför allt från Musik och samhälle, Material för gestaltning (arrangemang av tidstypisk musik) och givetvis instrumentalstudier i en- semble. En särskild lärare instruerade det sceniska framförandet som även innefattade dialog och danser.

Några illustrerande (fingerade) exempel kan belysa hur en integrerad re- dovisning kan förberedas och fungera:

1. En delkurs avser gestaltning i instrumentalspel. Sådana kurser kommer att finnas både inom lärarlinjen, avsedda för arbetsfältet ämneskurs på kom- munal musikskola eller instrumentalundervisning i studiecirkel, och på sam- ma nivå inom musikerlinjen. Kurserna blir något olika inriktade om det gäller utbildning av musiker för ensemblespel eller av specialiserade pe— dagoger på instrumentet i fråga. Följande ämnesblock borde enligt skissen ovan medverka till att den studerande får underlag kunskaps- och färdighetsmässigt för sin redovisning (sitt gestaltningsprov) eller med andra ord: en studerande kan söka den handledning han behöver hos lärare inom nedanstående ämnesblock:

a) lnstrumenta/Iäraren ger enskild undervisning och leder övningar i en- semblespel för att ge tekniska och konstnärliga förutsättningar för den stu- derande att spela de valda verken från det repertoarområde (de repertoar- områden) som delkursen gäller. Redovisningar bör ofta ske i naturligt en- semblesammanhang. Läraren har själv kanske tillräckliga kunskaper för att analysera verkets struktur vid instuderingen. Annars medverkar för detta moment

b) Specialist från blocket Materia/jär musikalisk gestaltning (sats, gehör etc) 0) Från blocket Musik och samhälle får den studerande anvisning på lit- teratur eller direkt personlig handledning för att göra en verkanalys ur mu- sikhistoriska, antropologiska, eller sociologiska synvinklar. Specialister på det repertoarområde (eller de repertoarområden) delkursen avser bör med- verka.

d) En redovisning skall alltid innefatta moment av kommunikativ bered- skap, dvs. de studerande skall vara beredda att skriftligen och/eller munt- ligen redogöra för varför de spelar verken, i vilka miljöer de skulle kunna framföras, hur de kan tänka sig presentera verken i olika musikmiljöer etc. Det är lämpligt att en redovisning sker just i en speciell miljö för att föra studierna så nära yrkeslivets verklighet som möjligt. För förberedelserna i detta avsnitt kan de studerande få handledning från blocket Allmän be- redskap och ev. Musik och samhälle.

e) På en lärarlinje (pedagogutbildning inom musikerlinje etc.) skall i stu- dierna fortlöpande ingå metodiska frågor:inlärningsteknik,instuderings- problem osv. Vid redovisningar skall alltsåi så fall behandlas även metodiska problem och föras diskussioner med vilka motiv resp. verk kan sättas in i instrumentalundervisning — för vilka kategorier, på vilken nivå etc.

2. Ett projekt som handledd och självständig praktik för musiker och/eller musiklärare gäller musikalisk "animation" av en grupp utvecklingsstörda. De studerande som valt projektet vänder sig till blocket Musik och sam— hälle för faktaunderlag om de utvecklingsstördas behov, organisationen av omsorgsverksamhet etc., gör orienterande studiebesök och anstaltsstudier. Allmän-beredskaps- eller pedagogiklärare ger musikpsykologiska eller pe- dagogiska informationer. Genom experter i Material för musikalisk ges- taltning ges tips och konkreta förslag. Lämpliga arrangemang och samspels- former utarbetas.

6.5.5.4 Sammanfattning 1

OMUS kan icke föreslå någon enhetlig modell för att lösa integrations- problemen i högre musikutbildning. Här finns inga patentlösningar och enkla administrativa grepp. Det är fråga om att sätta i gång en utvecklingsprocess, där lärarnas och de studerandes intresse och engagemang kommer att i varje högskola driva fram olika profilerade alternativ till en utbildning samlad kring de väsentliga studiemålen. !

6.6. Metodik i en yrkesanknuten musikutbildning

What is needed is not only change through learning, but also learning to change.

Det är nödvändigt inte bara att förändra genom att lära sig, utan också att lära sig att förändra

Udo Kasemets, Eight Edicts on Education.

6.6.1. Redan pågående musikpedagogiskt utvecklingsarbete

Om yrkeslivets behov och krav skall styra utbildningen, måste detta in- nebära, att den metodik som används inom den nya högskolans kurser utformas så nära de tänkta yrkessituationerna som möjligt. Ett relativt om- Å fattande musikpedagogiskt utvecklingsarbete (MPU) har med särskilda an- slag redan igångsatts av OMUS med detta syfte. Det innefattar för det första , symposier och konferenser, där lärare från olika högskolor kan mötas till pe— l dagogisk debatt, för det andra pilotkurser, där metodik för att möta olika yrkeskrav och för utbildning i nya genrer kan prövas ut, för det tredje projekt inom högskoleutbildningarnas ramar. En redogörelse för pågående s. k. MPU- arbete ges i avsnittet 7.5.3.

Den mest omfattande försöksverksamheten har hittills bedrivits inom SÄMUS, särskild ämnesutbildning i musik i Göteborg (sedan 1971) och Malmö (sedan 1973). Ytterligare en sådan utbildning skall enligt budget- propositionen startas i Framnäs, Piteå, hösten 1976. I SÄMUS har hela utbildningar tre till fyra terminer konstruerats för lärarrollen i grundskola och gymnasium. Den yrkesrollsanknutna metodik man där söker sig fram till kommer att ge värdefull vägledning för metodiken i den reformerade musikhögskolan.

6.6.2 Samlad dokumentation av musikpedagogisk erfarenhet % OMUS har konstaterat ett stort intresse för förnyelse av metodiken bland l lärare och pedagoger på alla stadier. Det MPU—arbete som ännu bara befinner sig i inledningsfasen visar att intressanta idéer och värdefulla erfarenheter » finns på många håll hos enskilda lärare och lärargrupper. Lovande försök, t. ex. i gruppundervisning, improvisation, nybörjarmetodik, pågår runt om -* i landet — utom i musikhögskolorna själva, i förskolor, grundskolor, kom- ' munala musikskolor, studiecirklar och olika organisationer. Det är dock en allvarlig brist att vi saknar en samlad dokumentation av hittillsvarande erfarenheter, dvs. en dokumentation som inte bara redovisas som ”hör— sägen”, spontana personliga kontakter eller i vissa läromedel och tidskrifts- artiklar.

Ännu mer hämmande är bristen på fortlöpande information om de rön som görs och den för svensk utbildning väsentliga debatt som förs på det internationella fältet. ISME (International Society of Musical Education) har förbindelser främst med SMPU (Svensk Musikpedagogisk Union) som sam- verkar med NMPU (Nordisk Musikpedagogisk Union). SMPU drivs dock som en helt ideell sammanslutning med knappa resurser. (.lfr L Reimers” översikt i bilaga 5).

I samband med de reformer som här föreslås i den av staten stödda högre utbildningen är det enligt OMUS” uppfattning angeläget att staten nu tar ansvar för ett dokumentationscentrum, lämpligen förlagt i anslutning till en av högskolorna. Där skall böcker, tidskrifter och på annat sätt do- kumenterat material om musikutbildning inom och utom Sverige systematiskt samlas, katalogiseras och göras tillgängligt för alla. Härifrån skulle alla som sysslar med undervisning och utbildning i musik kunna få kännedom om metodikerfarenheter inom alla stadier och genrer av un- dervisningsfältet.

Viktigt är t. ex. att de erfarenheter av olika projekt, som OMUS redan samlat och samlar, kan komma musikpedagoger över hela landet till godo. Det vore lämpligt att detta musikpedagogiska centrum genom en periodisk tidskrift och/eller en skriftserie kunde ge fortlöpande möjligheter för alla att följa inhemskt och internationellt utvecklingsarbete.

Till staben av medhjälpare vid detta centrum är det angeläget att knyta en särskild expert som kontinuerligt bevakar det internationella fältet.

Förslag har framställts att ett dokumentationscentrum borde byggas upp på samnordisk bas. OMUS anser att ett centrum självfallet bör arbeta i intim samverkan med NMPU (Nordisk Musikpedagogisk Union) och de övriga nordiska ländernas utbildningar. Sverige har dock sina särskilda ut-

gångspunkter, intressen och behov i fråga om skolorganisation, folkrörelser och kulturpolitik (jfr Reimers” översikt i bilaga 6), och framför allt har vi här med hänsyn till den stora musikutbildningsreformen behov av att ett centrum byggs upp snabbt och effektivt.

OMUS anser angelägenhetsgraden så hög, att vi i anslagsframställningen för budgetåret 1977/78 kommer att framlägga förslag om att ett sådant centrum börjar byggas upp redan 1977. Det bör redan finnas i verksamhet när reformen genomförs. Det MPU-arbete som redan utförts och som pågår får också på detta sätt en kontinuerlig samlad dokumentation, så att det kan komma alla tillgodo som är verksamma i musikundervisning och mu- sikutbildning.

6.6.3. Tillämpad forskning i musikundervisningsmetodik

Det ovannämnda musikpedagogiska utvecklingsarbetet som OMUS leder är för närvarande icke knutet till någon samordnande instans för tillämpad forskning. Det existerar nämligen ingen målmedveten systematisk forskning inom det musikpedagogiska fältet i Sverige, vilket är synnerligen anmärk- ningsvärt i relation till det stora antal personer som är sysselsatta med mu— sikundervisning och den stora sektor av svenska folket som direkt berörs av sådan undervisning.

På snart sagt varje fält inom musikundervisningsmetodik som OMUS- arbetet berör finns viktiga frågeställningar att belysa och samband att ut- forska; inom instuderingstekniken, rytmiken, gehörsträningen, undervis- ningen i improvisationsspel, gruppundervisningsmetodiken för att bara näm- na några exempel.

Det måste enligt OMUS” uppfattning vara en angelägenhet av första ord- ningen att inrätta en professur i tillämpad musikpedagogik med hela den högre musikutbildningen som ansvarsområde. Denna forskningsledares pri- mära uppgift skulle vara att planera projekt inom området musikunder- visningsmetodik, främst sådana projekt som anknyter till de kulturpolitiska målen och de reformer som OMUS föreslår, dvs. en yrkesanknuten ut- bildning till musiklärare och musiker och en lämplig förberedande utbildning till denna. Forskningsresultaten skulle genom kompletteringskurserna för fortbildning och vidareutbildning och det i 6.6.2 nämnda dokumentations- centrum komma hela musiklivet till godo.

Det vore enligt OMUS” uppfattning lämpligt att den här nämnda pro- fessuren bleve tillsatt redan från 1977-07-01 samtidigt som det nyssnämnda dokumentationscentrum för musikpedagogik med även internationell be- vakning började byggas upp. Även professorns samordning av forsknings- projekt borde ha inletts som en grundval för reformen innan den nya or- ganisationen genomförs från 1 juli 1978 enligt OMUS' förslag.

6.6.4. Några centrala metodikproblem 6.6.4.1 Allmänt

OMUS kan icke i detta principbetänkande gå in på en översikt över hela det komplicerade metodikfältet. Vi vill endast peka på några centrala om-

råden för att belysa betydelsen av systematisk dokumentation och sam- ordnade forsknings- och utvecklingsprojekt.

6.642. Undervisning i grupp

I de principiella riktlinjerna (punkterna 5, 14, 15) har betonats musikens sociala och kommunikativa roll. Det är naturligt, att gruppundervisning i olika former är av stor betydelse i utvecklingen av framtidens musik- pedagogik. Instrumentalstudier har traditionellt bedrivits på elementära sta- : dier till stor del som enskild övning med läraren som handledare. På senare i år har intresset blivit alltmera utbrett att tillämpa metoder med eleverna * samlade i grupper.

Bakgrunden har väl delvis varit den stora anhopningen av elever vid kommunala musikskolor och det deltagarantal (minst 5) som krävs i stu- diecirklar, men det har framför allt visat sig att gruppmetoder, skickligt tillämpade, ofta kan vara mer stimulerande och effektiva än den gamla metoden en lärare — en elev.

En särskild expertgrupp har tillsatts av OMUS för att kartlägga grupp- undervisningsproblemen och samla de intressanta erfarenheter som redan gjorts i musikskolor och studiecirklar i fråga om olika instrument, instru- mentkombinationer och olika former av skapande verksamhet etc.

Gruppundervisning är en självklar metod i lägre åldrar, men det har också visat sig vara en metod att höja motivationen och glädjen att musicera bland nybörjare på instrument, särskilt om eleverna får ägna sig åt ensem- blespel med inslag av improvisation. T Fölep har inom OMUS” MPU-försök redovisat en snabbare utveckling av bl.a. intonationsfärdighet i fråga om violin vid gruppundervisning i gehörsspel. Gruppmetoder i den förberedande utbildningen av instrumentalmusiker lägger god grund för blivande ensem- blemusiker. På högre stadier kan man även med fördel öva instrumen- taltekniska moment i grupp.

Det är angeläget att de studerande inom musikhögskolornas egen grund- läggande utbildning själva får pröva sådana arbetssätt och övningar att de vinner egna erfarenheter av gruppmetodik på olika nivåer.

När det gäller gruppundervisning inom musikerutbildningen synes det råda något delade meningar om effekten av tidigt insatt ensembleträning, om man får döma av de förslag som kommit OMUS tillhanda. Här är ett viktigt fält för förutsättningslös forskning och debatt. Så mycket är klart, att redan den förberedande utbildningen före högskolan bör innefatta va- rierade erfarenheter av ensemblespel, att den helt dominerande yrkesrollen bland musiker är ensemblespelaren, och att en instudering av stilar och uttryckssätt för de flesta instrument kräver olika former av ensemblemu- sicerande.

6.6.43. Nybörjarundervisningens metodik

Det har ovan nämnts, att det första mötet med musiken kan ha avgörande betydelse; det gäller i hög grad också det första mötet med musikens in- strument. Det centrala i lärarens arbete på nybörjarstadiet består i att hålla

elevernas intresse levande genom stimulerande musikalisk samvaro i form av enkelt ensemblespel osv. Läraren skall ständigt kunna anpassa musi— kaliska arrangemang till elevernas möjligheter, t. ex. utifrån elevens sång— repertoar. Lärarna har ett stort ansvar att anpassa nybörjarmetodiken till elevens anlag och ambitioner. Det kan vara stor skillnad på metodiken för barn och för vuxna. Alltför höga förväntningar från lärarens sida om snabba framsteg kan avskräcka elever som på sitt åldersstadium främst vill se musiken som möjlighet till lek och förströelse. Samtidigt är det angeläget att läraren har ingående kunskap om hur man undviker manér och felaktiga spel- eller sångmetoder, som i senare stadier av instrumentalstudierna kan leda till svårigheter, hämningar och spänningar.

Över huvud måste stor vikt läggas i lärarnas utbildning i instrumen- talundervisning och praktisk instrumentkännedom vid riskerna för felaktiga spelvanor. Lärarna måste också tränas att bli observanta, vilka elever som har utpräglad fallenhet för kvalificerat musicerande, och som bör beredas möjlighet till studier för specialiserade pedagoger. Det bör dock inte ske så att de speciellt musikintresserade blir isolerade som en grupp för sig. För ömsesidig stimulans är det viktigt att de mest kvalificerade övar i en- semble med dem som inte studerar med sikte på musikyrken. Ett kon- tinuerligt lagarbete måste etableras inom musikskolor och studieförbund mellan lärarna för att varje elev ska få bästa utbyte av sina studier.

Lärarna måste genom sin egen utbildning ha fått en sådan genrebredd och mångsidig kännedom om metodik, att de kan välja för varje situation riktiga repertoaralternativ och metodiska grepp, t. ex. i form av stimulerande kreativ gruppundervisning. Undervisningen bör ofta vara kreativ också i så måtto att den ger tillfälle för eleverna till egen musikproduktion.

Nybörjarmetodiken i fråga om sång och instrument är ett mycket om- fattande och betydelsefullt område för dokumentation och forskning. Rika erfarenheter finns här på det internationella fältet att ta lärdom av.

En väsentlig problematik och ett viktigt forskningsfält är vilka instrument som är lämpliga för barn, om särskilda barninstrument skall användas osv. Handboken ”Den kommunala musikskolan" (avsnitt 4.4.5) ifrågasätter blockflöjtens dominanta användning som nybörjarinstrument i grundkur- serna för barn. Nya intressanta instrumenttyper lämpliga för barns första musicerande har på sistone lanserats, t. ex. melodica, dragflöjt och de 5. k. choroi-flöjterna.

6.6.4.4 Kreativitet, improvisation, rytmik

A class should be an hour of a thousand discoveries. F or this to happen, the teacher and the student should first discover each other.

En lektion bör vara en

timme av tusen upptäckter. För att detta skall kunna ske, bör läraren och den studerande först upptäcka varandra.

R. Murray Schafer, komponist och pedagog, Vancouver, Canada: ”The Rhinoceros in the Classroom.”

Kreativitet är en ofta använd term i debatten om kulturaktiviteter, men också i den allmänna pedagogiska debatten förekommer ordet ofta med en ganska vag innebörd. Med kreativitetspedagogik menas allmänt den me- todik som låter elevens nyfikenhet och egna skapande vara dominerande drivkrafter i inlärningsprocessen. Den lärarroll som sammanhänger med detta synsätt har kommit i förgrunden under debatten kring skolans inre arbete (SIA).

Inom all musikundervisning på alla stadier torde attityden, att elevernas (de studerandes) eget aktiva skapande skall stå i centrum, vara en fun- damental princip för metodiken. En kreativ pedagog söker först pejla ele- vernas musikaliska intressen och förväntningar för att sedan utifrån dessa skapa underlag för musicerandet. Genom att låta eleverna själva bygga med musikens material kan man bedriva en naturlig gehörsträning.

Många pedagogikforskare menar att iakttagelser av hur barn reagerar mu— sikaliskt i tidiga åldrar ofta ger viktigt underlag för diskussion av hur in-' studering av musik och musikaliskt skapande i senare stadier skall ske på ett riktigt sätt.

Begreppet improvisation är inte entydigt i den musikpedagogiska debatten. OMUS avser med termen främst spontana melodiska, rytmiska, klangliga eller dynamiska förändringar av ett givet musikmaterial. Med utgångspunkt i olika traditioner kan detta sätt att kreativt arbeta med musikens uttrycks- medel vara pedagogiskt mycket givande på alla musikundervisningens sta- dier. En metodisk fördel är t. ex. att man med de enklaste former och ett mycket begränsat tonförråd kan skapa musik, där alla kan medverka, var och en efter sin förmåga. Improvisation i olika former är samtidigt ett av de väsentligaste konstnärliga uttrycksmedlen, och en systematisk övning att använda olika improvisationsprinciper är viktiga inslag i högre musik- utbildning.

Rytmik som i sig innefattar rytmik. rörelse, gehörslära och improvisation syftar till att förvandla kroppen till ett musikaliskt uttrycksfullt instrument

via en lång rad övningar, vilka tillsammans avser att inom individen skapa ett ton- och rytmmedvetande — och genom upprepade erfarenheter ton- och muskelminne — samt sinne för behärskning av rörelserna i styrke-_ rums- och tidsförhållandena. De improvisatoriska aktiviteterna som särskilt präglar rytmiken understryker den skapande förmågans betydelse vid allt musicerande. Kontinuerliga rytmikstudier kan vara mycket fruktbara, inte bara i elementär undervisning utan även i avancerade stadier av högre mu- sikutbildning i samspel med övningar att stärka det inre hörandet, minnet, form-, rytm— och klangkänslan liksom improvisations- och kompositions- övningar. De europeiska konstmusiktraditioner som dominerat högre mu- sikutbildning har tenderat att överbetona notskriften, underskatta den di- rekta gehörstraderingen och har på detta sätt riskerat att förlora förbindelsen med den folkliga musikens levande rytmiska traditioner. De folkliga mu- siktraditioner från alla delar av världen vi nu kan komma i kontakt med bör kunna stimulera den högre utbildningen att åter integrera rytmiken och rörelsen i all musikalisk verksamhet.

Om utbildningen av ensemblemusiker skall bli framgångsrik, måste den ge grundläggande kunskaper om musikens material och gestaltningsmöj- ligheter, så att gehöret utvecklas samtidigt med instrumentfardigheten. Mu- sikerna måste med andra ord ha gehörsmässig täckning för vad de spelar. De skall ha nått en sådan kunskap om det spelade verkets formella upp- byggnad, stil, tradition, uppförandepraxis att de kan göra en personlig, in- siktsfull tolkning. I praktiska utbildningssituationer får detta synsätt också konsekvensen att musikhistoria med verkanalys ständigt måste påverka in- studeringen under instrumentala övningar. !

Det stoff som OMUS sammanfattat i blocket Material för musikalisk gestaltning måste lämnas så stort utrymme i alla utbildningar att de stu- derande får vidgade möjligheter att utnyttja musikens uttrycksmedel för eget skapande och improvisation och i sin metodik för den kommande musikundervisningen med egna elever. [ utbildningen av lärare, specia- liserade pedagoger och ensembleledare måste ingå utbildning i arrangemang, och elementär komposition, eftersom de i klasser, grupper, amatörensembler etc. ständigt ställs inför uppgiften att arrangera musik anpassad till de röster och instrument som för tillfället finns tillgängliga.

Det är en viktig förutsättning för meningsfulla studier i material och gestaltning, att alla studerande i högre utbildning kan använda bruksklaver och/eller andra "bruksinstrument". Pianot bör kunna utnyttjas av alla i högre utbildning för ackompanjemang, studier av harmoni och klang, struk- turanalyser, olika former av improvisation, förenklat gehörs- och a vista-spel o. d. OMUS vill för denna typ av pianospel eller spel på andra klaviatur- l instrument använda termen ”bruksklaver" till skillnad från det konsertanta pianospelet solo eller i ensemble. Den förberedande utbildningen till mu- sikyrken bör erbjuda alla elever övningar i bruksklaver och sång för till- lämpning i elementär musikalisk gestaltning. Det bör diskuteras om inte . all nybörjarundervisning i piano och gitarr borde utgå ifrån instrumentens i bruksfunktioner. i

Gehör, rytmik, improvisation är centrala moment i all undervisning, men i i Sverige lider vi tyvärr brist på läromedel och saknar en samlad doku- mentation av de intressanta försök som redan gjorts. OMUS har i lärar-

symposier och expertgrupper sökt påbörja en planering av utvecklingen inom dessa områden.

6.6.4.5 Kommunikativ beredskap

Musiken är ett medium för kommunikation mellan människor. Det är en självklarhet att metodiken vid utbildningen av musiklärarna i varje moment måste lägga huvudvikten vid kontakten mellan lärare och elev, liksom aktiveringen till musikalisk gemenskap mellan elever. Läraren måste träna förmågan att skapa en positiv atmosfär i undervisningssitua- tioner genom rätt förberedd yttre miljö, genom sitt eget uppträdande med grundval i en praktisk psykologisk kunskap som får honom/henne att vara lyhörd för olika gruppreaktioner. Utbildningen måste omfatta träning av , röst, rörelse, användning av tekniska hjälpmedel: ljud och bild, men för ; musiklärare och specialpedagoger tillkommer den särskilda metodik som i krävs för att direkt få musik att fungera som kommunikationsmedel. i Den nya kulturpolitiken innebär, att en helt annan vikt än tidigare måste l läggas vid liknande pedagogiska funktioner i utbildningen av musiker. För ? alla blivande ensembleledare är det i princip nödvändigt med samma skol- ning som av lärarkandidaterna. Det fordrar psykologisk insikt och social medvetenhet att t. ex. leda en kör och bidra till sammanhållning och en- tusiasm inför uppgiften. Praktiskt taget alla instrumentalister kan i framtiden räkna med att bli engagerade i olika former av uppsökande verksamhet. Regionmusikavdelningarna kommer av den hittills gjorda profileringen att döma att i övervägande utsträckning arbeta i småensembler och uppsöka olika musikmiljöer. 5. k. fria grupper av alla de slag i skilda genrer kommer mer än nu att stödjas av samhället, sannolikt bl. a. genom att de temporärt anställs inom regioner (kommuner) för undervisnings- och folkbildnings- verksamhet. Även inom de större statsunderstödda orkestrarna med fast anställda musiker torde man få räkna med att den redan nu förekommande delningen i mindre kammarensembler och konserterande grupper kommer att fortsätta och utvecklas än mer.

Framtidens musiker måste alltså redan genom sin grundläggande utbild- ning ha fått utveckla en i god mening pedagogisk attityd, dvs. en beredskap till kommunikation och direktkontakt med sin publik om man vill använda detta internationella begrepp: till funktionen som ”animatörer”. Det innebär att en hel rad frågeställningar måste aktualiseras genom hela utbildningen i de olika kursmomenten och kursredovisningarna. En musiker måste vara beredd att analysera problem av följande typ: "För vilka spelar jag? Vad har dessa människor för social bakgrund? Vilken musik skall jag välja? Vad kan de om den här musiken? Har de hört den förr? Kan vi rent av musicera tillsammans? Vad behöver den här publiken veta om musiken? Vad behöver den veta om mig? Ska jag försöka förklara tonsättarens syfte musikens ursprungliga miljö — dess sociala och politiska sammanhang?” Utbildningen måste ge blivande musiker handledning om hur de i böcker och tidskrifter kan söka nödvändiga fakta. De måste träna sig att i olika situationer skriftligen eller muntligen kommentera musiken för publik i en stil som passar deras egen personlighet. I beredskapen för publikkontakt och kommunikation ingår också röstvärd, mikrofon- och ljudanläggnings-

teknik, ljussättning, AV-teknik, sceniskt uppträdande (att utnyttja "sce- nens” resurser).

Ett viktigt moment i sammanhanget är kulturpolitisk allmänbildning. Inte minst för frilansmusiker är det angeläget med en konkret kännedom om hur svenskt kulturliv fungerar organisatoriskt: hur beställs konserter, vilka myndigheter och organisationer skall jag samarbeta med: läns- bildningsförbund, studieförbund, skolor, samfund, musikföreningar och jazzklubbar: hur fungerar Regionmusiken, Institutet för Rikskonserter, de l statsunderstödda orkestrarna, Statens Kulturråd? ?

Man får inte heller glömma teatrarnas och andra kulturformers verk- l samhet. I planeringen av musikernas praktikperioder måste handledarna . ägna särskild omsorg åt att praktikanterna får realistiskt tillämpa kunska- perna och färdigheterna för aktiv "kulturkommunikation". Den kultur— kommunikativa verksamheten kommer i framtiden att bli en särskilt vär- : defull sida av en yrkesmusikers insats för ett rikare musikliv i linje med den nya kulturpolitiken. ;

6.6.5. Tvärkulturell utbildning

En intressant aspekt som delvis hör samman med metodiska problem är hur renodlat musikalisk en musikutbildning bör vara. "Musik" kan härledas ur ett grekiskt uttryck som betyder ”musernas konst”, dvs. egentligen in- nefattande all humanistisk bildning. I modernt svenskt språkbruk avser ju musik enbarttonkonsten. Vår tids musikutbildning har ibland tenderat , att dra musikutbildningens gränser skarpt och snävt. Utbildningen kan bli , så specialiserad att den förlorar kontakten med andra kulturutbildningar. Orsaken har bl. a. varit att instrumentalstudier för orkestermusiker och so- lister kräver en så långt driven specialövning att det knappast finns tid för andra studier eller intressen.

En isolering av musikhögskolor från övriga kulturutbildningar innebär ] emellertid inte bara en risk för snäva horisonter och försvagad samhälls- ! kontakt i de studerandes personlighetsutveckling. Det kan i längden leda ' till en försämring av musiklivets egna utvecklingsmöjligheter. l

Levande musik skall fungera i människors miljöer. Den vinner gensvar ! genom att uttrycka relationer och stämningar, inspirerade av händelser i ' samtiden, av bildkonst och ordkonst. Dans och dramatik hör till de musiska lekar som ända sedan antiken hört nära samman med tonkonsten.

Det är därför nödvändigt att utbildningen inte renodlas så till det mu- sikaliska, att de studerande inte kan uppleva musikens naturliga samband med andra konst- och kommunikationsformer. Riskerna är mindre i två- ämnesutbildningar. Man borde med den nya högskolans kombinationsmöj- ligheter kunna uppmuntra tvåämneskurser med konst/musik, film/musik, dans/ musik, teater/ musik etc., där både praktisk konstnärlig utbildning och teoretisk vetenskaplig skulle kunna förenas alltså för musikhögskolans del vissa baskurser på musiker- resp. musiklärarlinjen.

För musikläraren, som skall undervisa i grundskola och gymnasieskola är kunskaper om dramats, bildkonstens och filmens historiska samband med olika musikgenrer obligatoriska. För komponister/arrangörer och en- sembleledare är det likaså nödvändigt att från ämnesexperter inom blocket

Musik och samhälle bilda sig en uppfattning om uttrycksformer inom dansen och dramat (filmen) med tanke på kommande musikaliska insatser i sådana sammanhang. Också för instrumentalisternas del är en sådan orientering angelägen. Samverkan med scenskolor och dansskolor bör vara naturliga inslag under studietiden, även i form av t. ex. uppsökande praktikprojekt.

Inom förberedande utbildning samt i det regionala utbudet av enstaka kurser kan folkhögskolorna erbjuda mijöer som ofta har en naturlig an- knytning till folkrörelser och folkbildning och ger rika tillfällen till tvär- kulturella kontakter. Inom kursverksamheten de närmaste åren bör över- huvud olika former av tvärkulturella temakurser stimuleras som viktiga inslag i ett musikpedagogiskt utvecklingsarbete. Särskilt gäller detta kul- turkommunikativa uppgifter.

6.7. Läromedel i musikutbildningen

Läromedel i fråga om musikutbildning innefattar läroböcker och annat skri- vet material, men framförallt musikalier (noter) av alla slag och fonogram. Det är inom alla stadier av musikundervisning och musikutbildning ett komplicerat problem att anskaffa läromedel som är anpassade till reSp. nivå. Skoladministrationen och lärarna måste ägna mycket av sin arbetstid till detta.

I de allmänna riktlinjerna (3.4) har OMUS uttalat, att utbildningarna i princip skall stå fria gentemot kommersiella hänsyn i betydelsen private- konomiska intressen. I en annan passus sägs att musikhögskolorna skall ansvara för ett rikt och mångsidigt utbud av musikalier för undervisnings- ändamål och andra läromedel. För närvarande hämmas högskolornas möj- ligheter härvidlag av en rad svårigheter.

En läromedelsproduktion, som till allra största delen är styrd av mark- nadskrafter, kan inte erbjuda en repertoar med önskvärd bredd och variation för alla stadier när det gäller musikalier. Även olika upphovsrättsliga spärrar hindrar här en fri utveckling av musikutbildningen. I fråga om läroböcker och liknande läromedel, liksom handböcker för lärarna och musikpedago- giska skrifter innebär de begränsade upplagorna inom vårt språkomårde, att det kan vara mycket svårt att överhuvud få sådan litteratur tryckt och förlagd. På fonogramsidan är situationen något bättre genom den samhälls- stödda produktion av grammofonskivor med pedagogiskt intresse som be- drivs av bl. a. Institutet för Rikskonserter. Även för den högre musikut- bildningen värdefulla initiativ har på senare år tagits av Sveriges Radio och vissa studieförbund.l

I detta sammanhang bör också nämnas de begränsade lånemöjligheter som erbjuds inom den nuvarande biblioteksorganisationen.

Ett annat för musikundervisningen viktigt område är produktionen och utvecklingen av musikinstrument och musikteknisk apparatur. Kommer- siella styrkrafter kan här spela stor roll på ett område där kostnads- och kvalitetshänsyn är viktiga för den enskilde och samhället med ett växande intresse för eget musicerande i hem, skolor och folkrörelser.

De här ovan skisserade problemen blir akuta, om man i enlighet med

1 Exempel på kurser som används i OMUS' MPU- verksamhet: Radiokonservatoriet 1968 förf. S. Andersson Bo Wallner. Brevskolans kurser: Jazz — handledning för dig som lyssnar (förf . J. Bruér och L. Westin) Jazz- och popimprovisa- tioner (förf. G. Lindgren och L. Åberg) Vi tycker om musik, Or- ganisationskommittén för högre musikutbildning (OMUS)

Ljudverkstad (ny upplaga 1975) (förf. J. Bark och F. Rabe)

OMUS” förslag vill reformera och förnya musikutbildningen. De förslag som OMUS framlägger till mer av kreativa inslag i utbildningen, till får- digheter för lärare att vara sina egna musikarrangörer och läromedelsskapare etc. räcker inte långt om man vill åstadkomma en bred förnyelse av läromedel och studiematerial.

Den nya kulturpolitiken signalerar aktiva motåtgärder mot kommersia- lismens negativa verkningar. Musikutbildning är ett speciellt känsligt om- råde, där samhället måste ta ansvar och göra målmedvetna insatser för att motverka ett kommersiellt tryck som kan verka negativt och hämmande. Sådana avtal bör t.ex. träffas som möjliggör ett vidgat fritt begagnande för undervisningssyften av legalt skyddade verk. Samhället bör mer än nu stödja läromedelsproduktion och skapa bättre och rikhaltigare bibliotek för lån av musikalier och fonogram.

Nordiska ministerrådet beslöt i maj 1975 att nationella kommittéer skulle tillsättas för en översyn av upphovsrättslagstiftningen. Det heter i minis- terrådets riktlinjer:

"En allmän strävan vid reformarbetet bör vara att främja ett större och mera rik- haltigt kulturutbud.

En viktig målsättning bör vara att den upphovsrättsliga lagstiftningen utformas så att den i den praktiska tillämpningen kan fungera på ett ändamålsenligt sätt. Den individuella upphovsrätten måste alltjämt vara lagstiftningens utgångspunkt.

För att de moderna tekniska hjälpmedlen för kulturspridning skall kunna användas på områden där angelägna behov linnes, bör emellertid. i den mån det är förenligt med gällande konventioner, ökade möjligheter skapas att utnyttja skyddade verk utan individuellt samtycke från rättighetshavarna och mot att vederlag ges i kollektiva former. De problem som den nuvarande ordningen har inneburit för såväl upphovs— män och andra rättighetshavare som utnyttjare av deras verk bör genom sådana särordningar kunna bemästras."

En svensk sakkunnigutredning tillsattes av regeringen i mars 1976. OMUS har funnit läromedelsproblemen vara så väsentliga, att vi i samband med reformarbetet ansett oss på vår sektor böra kartlägga, på vilka vägar kommersiella styrkrafter inverkar på undervisning och utbildning, och hur de kan hämma en önskvärd framtida utveckling. En särskild expertgrupp har tillsatts av OMUS för att belysa effekterna av nu rådande system. Den kommer också, där så är möjligt, att ge konkreta förslag till förändringar. Någon redovisning kan ännu inte ges av resultaten.

6.8. Utbildningsskeden, utbildningstyper, utbildningens längd

6.8.1. Den nya högskolans terminologi: grundläggande utbildning — påbyggnadsutbildning

De principer vi i detta kapitel hävdar som väsentliga för den framtida mu- ; sikutbildningen — anknytningen till yrkeslivet — står i nära överensstämmelse l med det allmänna synsättet i hela den reform av högskoleväsendet som ] skall genomföras 1977-07-01. 4

Det är angeläget, att den reformerade musikutbildning som nu skall införas l i högskoleorganisationen tillämpar samma organisationssystem och termi-

nologi som den nya högskolan så långt detta är möjligt. Här nedan följer några konsekvenser för den föreslagna reformen som måste beaktas, om man skall diskutera utbildningstidens längd.

Med grundläggande utbildning menas den utbildning som de allmänna ut- bildningslinjerna svarar för. Vid musikhögskolor som har tilldelats allmän utbildningslinje skall erbjudas möjligheter att genomgå fullständig sådan grundläggande utbildning. Enstaka kurser eller delkurser inom grundläg— gande utbildning kan därtill förekomma.

Som tidigare diskuterats i 6.3 föreslår OMUS att den grundläggande ut- bildningen består dels av en basutbildning som garanterar viss bredd som allmän beredskap för musikeryrken resp. läraryrket, dels,/öraj'upnings- eller speeia/iseringsutbi/dningar. Basutbildningen behöver inte tidsmässigt vara av- slutad innan specialiseringen börjar vissa valfria kurser, t. ex. i instru- mentalundervisning på lärarlinjen påbörjas lämpligen redan i årskurs 1.

Utöver denna grundläggande utbildning talar högskolelagen om möjlig- heter till påbyggnadsutbildning. På musikerområdet kan räknas till denna kategori en rad av specialutbildningar.

[. Komposition och arrangemang.

2. Ensemble/edning och dirigentutbildning.

3. Vidare kan föras hit det som nu kallas diplomstudier inom sängar- och inst/'timentalistutbildningarna.

4. Inom instrumentalistutbildningen kan även pedagogutbildning läggas som påbyggnad. Alla de fyra ovannämnda påbyggnadsutbildningarna förs till musiker- linjens ansvarsområde. Det måste dock stå klart att antagningen skall stå öppen för studerande som fått grundläggande utbildning till musiklärare i fråga om I och 2, i fråga om kyrkomusiker gäller detta även kategori 3. I fråga om I och 2 kan studerande i vissa fall antas utan att ha genomgått grundläggande utbildningar. På musiklärarlinjen kan påbyggnadsutbildningar tänkas i fråga om spe- ciella arbetsfält i första hand följande: I. sko/administration, 2. olika former av musikterapi, 3. lärarutbildning för olika högskolor, även högre musikut- bildning.

6.8.2. Termen återkommande utbildning

I högskolesituationen begagnas ofta termen återkommande utbildning, Här- med avses en förläggning av utbildningen till perioder varvade med yr- kesverksamhet.

] fråga om musikyrkena kan det t. ex. bli fråga om att vissa studerande önskar förlägga grundläggande utbildning över en längre tid med inlagda perioder av yrkesarbete. Det torde vara föga rekommendabelt för de flesta i fråga om reguljär fullständig musiker- och lärarutbildning. Särskilt pro- blematiskt kan det bli inom musiklärarlinjen som ofta bygger på samman- hållen undervisning.

Däremot måste man räkna med att den nya utbildning som OMUS här föreslår icke kan anses helt avslutad med musiklärarexamen, kyrkomusi- kaliska examina. examina för specialiserade pedagoger eller det påbörjade professionella arbetet som frilansmusiker eller ensembleanställd.

OMUS vill i alla sammanhang betona, att den grundläggande utbildningen icke i och för sig ger fullständig yrkeskompetens. Den ger en beredskap för yrkesverksamhet, som efter perioder med yrkeserfarenheter behöver kompletteras med nya kurser. Detta sammanhänger även med musiklivets ständiga förnyelse. I konsekvens härmed måste högskolorna i framtiden ta ett ansvar för kurser som återkommande utbildning för de tidigare stu- derande som en tid varit yrkesverksamma och som önskar förnya eller komplettera kunskaper och färdigheter.

6.8.3. Individuella och lokala linjer, enstaka kurser, fortbildning och vidareutbildning

Utöver grundläggande utbildning med påbyggnader förekommer individuella och lokala linjer liksom ensraka kurser, vilka kan vara fristående eller vara delar av de allmänna linjernas grundläggande utbildning, påbyggnadsut- bildningar, eller delar av vissa individuella och lokala linjer.

OMUS borde kunna ta fasta på vad som uttalats i Information från H 75 nr I/76 s. 4:

"Vissa utbildningar, som i prop. 197519 behandlats som enstaka kurser, bör också lämpligen karakteriseras som påbyggnadsutbildningar med hänsyn till att de regel- mässigt bygger på viss högskoleutbildning eller har direkt anknytning till viss allmän utbildningslinje. Detta gäller bl. a. fortbildningen av journalister, vidareutbildningen av sjuksköterskor, vidareutbildningen av klasslärare till ämneslärare samt viss fort- och vidareutbildning inom kulturområdet. Det finns anledning att i planering m. m. behandla sådana kurser tillsammans med närmast berörda allmänna utbildningslinjer och sålunda inte som enstaka kurser i allmänhet. Enligt ovannämnda budgetdirektiv skall också medel för enstaka kurser av detta slag budgetåret 1977/78 beräknas under anslagen för yrkesutbildningssektorerna."

Det skall alltså vara möjligt att utöver den reguljära fullständiga utbild- ningen tänka sig ett otal varianter och kurskombinationer.

Detta flexibla system är synnerligen värdefullt för en fri och fruktbar utveckling av en yrkesanknuten högre musikutbildning i framtiden. Ut- bildningen måste kunna anpassas till nya behov, vilket för redan yrkes- verksamma innebär ständiga behov av vidareutbildning och fortbildning. Med vidareutbildning menas studier som leder till en ny verksamhet, t. ex. så att en lärare blir ensembleledare, en musiker studerar komposition. Med fortbildning avses principiellt en anpassning till nya erfarenheter eller ändrad organisation inom samma yrke som tidigare. Utöver utbildning på linjer eller i enstaka kurser som klart definierad vidare- och fortbildning behövs i vårt rikt differentierade musikliv individuella och lokala kurser för en rad musiker och lärare som upplever behov av viss grundläggande utbildning eller personlig förnyelse. Vi har slutligen (6.4) redan talat om den utbild- ningsverksamhet som behöver byggas upp inom hittills eftersatta genrer i samarbete med ideella organisationer och rörelser.

Vi måste alltså utöver satsningarna på de allmänna utbildningslinjernas grundläggande utbildningar och påbyggnadskurseri fråga om musikområdet få en proportionellt stor satsning på utbildningslinjer i de nu möjliga fria flexibla formerna: dels som komplement inom musikhögskolornas egen

verksamhet, dels ute i regionerna, där regionalstyrelserna kommer att dis- ponera en egen resurs för högre musikutbildning för att möta lokala behov. Icke minst blir det viktigt att avsätta en stor resurs under det kritiska första skedet av OMUS-reformen på fortbildning och vidareutbildning av alla pe- dagogiskt verksamma inom den högre utbildningen.

I kapitel 7 kommer vi att mera utförligt belysa behovet av kompletterande utbildningar och hur det organisatoriskt kan mötas.

6.8 .4 U tbildningstidens längd

Det differentierade kurssystemet med rätt till återkommande utbildning och fortbildning kan göra det komplicerat att precisera vad som exakt avses med begreppet utbildningstid.

] OMUS” första direktiv 1970 talas dels om en 4-årig utbildning av ettämneslärare, vari skulle kunna ingå en 3-årig musikpedagogisk utbildning utan praktisk-pedagogiskt påbyggnadsår. Vidare skulle musikpedagogutbild-

. ningar utformas så att de med olika modeller kan avslutas efter två år, tre eller fyra år. Instrumentalist- och sångarutbildningen skall vara 4-årig.

Direktivens utbildningsmodeller har i våra förslag till linjer modifierats till innehållet, framförallt har'den varvade praktiken tillkommit för musiker och specialiserade pedagoger och de allmänpedagoger som OMUS överlag nu vill kalla musiklärare. Även de utbildningar som finns i Framnäs, Inge- sund, Örebro vill OMUS ge samma studieorganisation som de statliga hög- skolorna, dvs. 4-åriga lärarlinjer med I-årig praktik inom utbildningstiden.

Den enda utbildning som kan klart tidsangivas är den grundläggande utbildningen. Dock finns även här en komplikation. Det har i fråga om musikerutbildningen med fog framhållits att högskoleutbildningens tid be- stäms av den förberedande utbildningens kvalitet. En effektiv förberedande utbildning på instrumentet beträffande intonation, teknik och ensemble- musicerande samt i fråga om grunderna i material för musikalisk gestaltning innebär att högskoleutbildningen kan göras kortare. Vi kommer i kapitel 8 att utförligare behandla de möjligheter till förberedande utbildning som för närvarande står till buds och ge vissa förslag hur de kan förbättras.

Det har också diskuterats, om instrumentvalet påverkar utbildningstidens längd. De flesta tycks anse, att violinen (violan), åtminstone med nuvarande förutbildningsmöjligheter, för de fiesta kräver en längre studietid. Detta beror främst på de tekniska svårigheter instrumentet erbjuder, t. ex. ifråga om intonationen, med krav på långa övningstider, men också på de krav som i allmänhet ställs på en bred repertoarkännedom för den som skall utbildas till ensemblemusiker. .

Det är relativt lätt att definiera, när en grundläggande utbildning till mu- siklärare kan anses avslutad. Lärarexamen kan erhållas efter åtta terminers studier med fullgjord godkänd basutbildning och godkända fördjupnings- alternativ inklusive praktik (för 2-ämneslärarnas del efter fem terminer). De fria-val-kurser som de studerande inte hunnit med inom åtta-termi- nersperioden får de ev. söka till som påbyggnadsutbildning. Överutbildning bör icke ske med ytterligare fördjupningskurser, förrän den studerande enligt den för honom uppgjorda tidsplanen klarat de för lärarexamen obligatoriska

avsnitten. (Se ovan 6.4.2 om basutbildning och fördjupningsutbildning för musiklärare).

Svårare är att avgöra, när den grundläggande utbildningen för en en- semblemusiker skall anses avslutad. Det är knappast lämpligt att räkna med absolut fasta tider. Instrumentell skicklighet är beroende av en personlig mognadsprocess. Självfallet är detta inte minst påtagligt när det gäller sånga- re. För en del kan sju terminer inklusive praktik vara tillfyllest, för andra behövs nio, kanske särskilt som ovan antyddes när det gäller violinister. I fråga om specialiserade pedagoger får man i viss mån räkna med dub- belpraktik med både pedagogiska och konsertanta inslag som kan förlänga utbildningen.

Tidigare har tilläggsterminer beviljats särskilt skickliga musiker för vidare diplomutbildning. Detta kommer nu att hänföras till kategorin påbyggnads- utbildning utanför den grundläggande utbildningen. Denna påbyggnad bör vara spärrad och kräva ny ansökan och antagningsprov. I stället bör begreppet tilläggsterminer användas om den extra studietid som efter motiverad och av lärare tillstyrkt ansökan kan beviljas dem som behöver komplettera sitt kunnande inför yrkesverksamheten. Spärrar måste givetvis sättas hur många tilläggsterminer som kan beviljas maximalt. Hänsyn skall alltid tas till ut- nyttjandet av skolans resurser, bl. a. rättvisan gentemot nya sökande till grundläggande utbildningar.

6.9. Antagning till högre utbildning

6.9.1. Direktiven

I OMUS-direktiven 1970 ges en rad anvisningar vad OMUS bör överväga vid bedömningen av lämpliga former för tillträde till högre utbildning, bl. a. breddad och varierad antagning, förenkling och förkortning av antagnings- förfarandet, t. ex. så att musikgymnasiers betyg skulle kunna gälla, samt central antagning.

Som generell princip för antagning bör i konsekvens med OMUS” syn på yrkesanknytningen gälla, att linjenämnderna eller av dem delegerade organ fastställer och värderar proven, att följaktligen yrkeslivsrepresentanter och studerande medverkar vid provens utformning, genomförande och be- dömning.

Den linjeindelning vi ovan diskuterat förutsätter helt olika antagnings- förfaranden till lärare- och kyrkomusikerlinje å ena sidan, musikerlinje å den andra, liksom en speciell antagningsprocedur till linjen för kultur- kommunikation eller andra kombinationsutbildningar

Antagningsproblemen hänger nära samman med den förberedande ut- bildningens utformning. Detta kommer vi att diskutera i ett särskilt avsnitt (kap 8), och där behandlas även den viktiga frågan hur informationen skall ske till de studerande om antagningsvillkor och lämplig förberedande ut- bildning.

6.9.2. Lärarlinjer och kyrkomusikerlinjer

Som gemensamt tillträdeskrav rör lärarlinjerna bör gälla gymnasiekompe- tens, dvs. allmän behörighet. OMUS föreslår även att kunskaper i historia skall krävas motsvarande tvåårig gymnasiekurs på social linje. Därtill kom- mer den särskilda behörigheten, dvs. den musikaliska färdighet och kunskap om musikens material och former som är en förutsättning för att följa bas- utbildningen på lärarlinjen. Den särskilda behörigheten måste prövas, efter- som det här är fråga om en praktisk musikalisk utbildning. Det alternativ som direktiven antyder, att musikgymnasiebetyg skulle gälla, är uteslutet bl. a. p. g. a. att den tvååriga försökslinjen hittills icke ger behörighet i historia eller för studier i det andra ämnet i tvåämnesutbildning och dessutom finns endast på fem orter i landet. I fråga om antagning till lärarlinje bör liksom till kyrkomusikerlinje en gemensam antagning kunna ske vid alla de skolor, där allmän utbildningslinje anordnas. Den modell för antagning som ut- prövats vid SÄMUS bör stå som förebild, eftersom den visat sig ge till- fredsställande utslag i fråga om musikalitet och bredd (se bilaga 4). För den sökande som ämnar specialisera sig som instrumentallärare ut- över basutbildningen, kan kompletterande färdighetsprov krävas för det pla- nerade huvudinstrumentet och ev. ett biinstrument. Det torde vara ofrån- komligt med hänsyn till dimensionering och planläggning av utbildning och praktik att de studerande i sin ansökan klargör, om de i första hand söker till ettämnes- eller tvåämnesutbildning, vidare vilka huvudinstrument de önskar få undervisning på inom lärarlinjen (se ovan 6.4.2.3).

Det synes svårt att finna acceptabla prov som ger direkta tillförlitliga utslag i fråga om lärarlämplighet. Däremot kan man sannolikt i den riktning som SÄMUS prövat finna provtyper som testar sådana musikaliska attityder och kunskaper som är lämpliga för lärarroller, t. ex. gehörsspel, röstbehand- ling, intresse för spontant ensemblespel, musikalisk bredd.

Försök har initierats av OMUS och skall genomföras i Stockholm, Gö- teborg och Malmö vid antagningarna våren 1976 till ettämnesutbildningarna läsåret 1976/77.

OMUS återkommer med mer detaljerade förslag till antagningsförfarande, sedan resultat redovisats från gjorda försök, men utgår ifrån att gemensamma riksgiltiga antagningsprov kan göras till basutbildningen i alla lärarlinjer liksom till kyrkomusikerlinjen. Proven borde dock kunna göras mindre kost- samma och mer förenklade än de nuvarande SÄMUS- och kyrkomusiker- antagningarna, utan att därför ge missvisande utslag. Bl.a. borde mindre kvalificerade sökande kunna gallras bort på förhand, och okynnesanmäl- ningar kan begränsas genom depositionsavgifter. Det bör undersökas om inte antagningsprov kan ske vid alla skolor för hela landets behov, så att de sökande oavsett hemort kan pröva vid närmaste musikhögskoleon.

Som närmare kommer att beröras i kapitel 8 om förberedande utbildning, är det viktigt, att lärare i skolor som sysslar med denna får klan för sig, att instrumental skicklighet att spela noterad musik icke i sig kvalificerar för antagning vid lärarlinjer, om den ej förenas med bred musikalitet.

6.9.3. M usiker/injen

Det torde vara omöjligt att tänka sig enhetlig antagning till musikerlinje, antingen det är fråga om grundläggande utbildning eller påbyggnadskurser. Strängt taget får många studievägar här karaktären av individuell studiegång. Det måste vara viktigt att varje sökande i förväg får noggrann information om olika studievägar och själv om möjligt anger vad han i första hand, i andra hand osv. siktar till.

Proven för den som planerar att bli instrument- respektive genrespecia- liserad pedagog; den som vill bli ensembleinstrumentalist, och den som , har specifik sångbegåvning måste utformas vart för sig i relation till stu- l diemålet. Å andra sidan bör enskilda med udda specialbegåvning få pröva * utan deciderad studieplan. De måste ges möjlighet att visa sin musikaliska särart och få rådgivning vilken väg de bör välja för att sedan besluta sig för studievägen. Än mer grannlaga blir uttagningen till fördjupningskurser och påbyggnadsutbildningar (t.ex. av ensembleledare eller av arrangö- rer/komponister). När det gäller antagning av specialister på vad vi ovan ! kallat eftersatta genrer eller på udda repertoarområden bör bland bedömarna alltid ingå yrkesrepresentanter eller genrespecialister.

Med tanke på vad OMUS ovan föreslagit som gemensam basutbildning för dem som skall genomgå fullständig grundläggande utbildning till mu- siker, bör antagningsproven förutom spel på huvudinstrumentet innehålla ett prov i enkelt spel på bruksklaver (piano) eller sådant ackordsinstrument där samtidigt kunskaper i satslära, rytm och gehör visar sig. Den sökande skall på detta sätt ådagalägga sin förmåga att följa basutbildningen.

Antagningsproblemen i fråga om musikerlinjen sammanhänger med di- mensioneringsfrågorna, speciellt kvoteringen till olika typer av instrumen- talister och repertoarområden (genrer). Hittills synes antagningen i Stock- holm, Göteborg och Malmö ha styrts av huvudsakligen fyra principer.

1. Att fylla behov av olika instrumentalister för att ge skolan en fungerande

orkesterutbildning; 2. Att ge utbildningens lärare full tjänstgöring; |

3. Att ge de utpräglat begåvade sökande tillfälle till utbildning;

4. Att fylla de brister på vissa instrumentalistområden som bedömes vä- sentliga i musiklivet. Ur musiklivets synpunkt torde de två sistnämnda faktorerna vara mest relevanta, medan princip nr 2 borde vara sekundär. Lärartjänstgöringen bör som OMUS föreslår i senare sammanhang kunna lösas på ett mera fiexibelt sätt, och de enskilda högskolelärarnas möjligheter till full tjänstgöring kan icke få vara en styrfaktor i fråga om antagningen av sökande och därmed för högskolans och hela musiklivets inriktning. Ovanstående principer kan vara nog så komplicerade att administrera antagningen efter, men kan ändå fungera relativt rättvist och ändamålsenligt så länge musikerlinjernas ansvar omfattar nästan enbart symfoniorkestrars och regionmusikavdelningars be- hov plus vissa solisters individuella studiemål och är begränsat huvudsak- ; ligen till repertoarområdet europeisk musik l750—I900. ] Med det synsätt OMUS nu anlägger att den högre utbildningen ska mot- 1 svara hela musiklivets behov blir antagningen en betydligt mer komplicerad ; angelägenhet. i

Eftersom s. k. eftersatta genrer skall ha en rättmätig plats i utbildningen, bör under ett övergångsskede en viss minimikvot fastställas för varje årskurs, så att en successiv uppbyggnad av utbildning för dessa genrer kan garanteras. På samma sätt som t. ex. kyrkomusikerutbildningen får speciella resurser kan man tänka sig att t. ex. de olika musikerlinjerna får resurser tilldelade för att utbilda genrespecialiserade pedagoger inom afro-amerikansk tradition, som sedan i sin tur kan medverka som utbildare vid lärarlinjer och mu- sikerlinjer. Vidare kan exempelvis tänkas, att en viss kvot på samma grunder avsätts eller medel för musikpedagogiskt utvecklingsarbete tillsammans med skolans resurser används för försök med utbildning av pop- och jazzin- strumentalister. Härvid kan liksom vid utbildning av orkestermusiker den ovannämnda första antagningsprincipen tillämpas, dvs. skolan antar instru- mentalister i lämpliga kombinationer för att bilda intressanta övningsen- sembler, alternativt antas hela redan verksamma ensembler för utbildning inom individuella linjer.

6.9.4. Antagning till musikutbildning i kombination med andra högskoleutbildningar

De som önskar antas till kurser inom praktisk musikutbildning vid mu- sikhögskola för kombinationer i kulturkommunikativ linje eller för senare musikvetenskaplig forskning etc. bör i regel få redovisa den särskilda be- hörigheten för resp. kurs genom ett enkelt instrumentalprov eller intyg om annan kurs som gett motsvarande kunskapsnivå (t. ex. musikhistoria eller musikteori).

Sådana kurser, där den instrumentala färdighetsnivån ofta förutsätts re- lativt elementär, hör lämpligen under musiklärarlinjens ansvarsområde.

6.9.5 Överflyttning mellan högskoleutbildningar, antagning till enstaka kurser, lokala linjer osv.

Basutbildningar och fördjupningskurser, liksom enstaka delkurser bör kunna preciseras till innehållet eller nivåbestämmas efter ett i samråd mellan mu- sikutbildningarna upprättat system. Om varje kurs konsekvent inplacerades i systemet, skulle överflyttning mellan högskoleenheter, antagning till en- staka kurser och lokala linjer etc. så småningom kunna ske smidigt och förenklat utan särskilda prov. Ett intyg från en musikhögskola eller annan kursanordnare borde då kunna vara tillfyllest för att vederbörande studerande skulle kunna antas t. ex. vid en utbildning på högre nivå vid en annan skola.

6.10. Redovisningar av utbildningens resultat

6101. Allmänt

Hur skall musikutbildningens innehåll och resultat (nivå) redovisas? Frå- geställningen är väsentlig för samspelet mellan utbildning och yrkesliv. Hit hör alltså problemen, hur och när prov skall utföras, om utbildningen ska

leda till vissa examina, viss behörighet etc, hur betyg och intyg skall utfärdas. Frågan är mycket komplicerad och måste lösas olika på de skilda linjerna.

6102. F ormer för resultatredovisning inom utbildningen

Generellt kan sägas att en kontinuerlig bedömning av utbildningsresultaten ofta är att föredra framför ett enda samlat helt avgörande slutprov. Likaså är en indelning av kurser i etapper i form av delkurser (eller nivåer) av flera skäl i de flesta fall lämpligare pedagogiskt och ger en rättvisare möjlighet till bedömning. Det är väl även en allmän iakttagelse att utbildningen blir bättre yrkesanpassad om ”prov" kan förläggas till naturliga yrkesmiljöer, i musikutbildningens fall i form av musikalisk aktivering och handledning i klassrumssituationer, ensemblespel i en autentisk miljö osv.

6. 10.3 F ormer för information

Den officiella information som i form av skriftliga intyg, betyg, examensbevis e. d. lämnas om utbildningen måste utformas så att den blir av värde för

I. de studerande som genomgått utbildningen

2. institutioner där de utbildade ämnar fonsätta sina studier

3. arbetsgivare som vid tillsättning av tjänster av olika slag måste kunna särskilja olika sökande

4. de fackliga organisationerna så att de får en så klar bild som möjligt av utbildningens nivå i stort och de speciella kurser den utbildade genomgått. Härigenom blir det möjligt för resp. organisation att i förhandlingssituationer kunna särskilja olika gruppers kompetens

5. samhället i övrigt för att möjliggöra en bedömning av utbildningens värde i olika sammanhang.

Den högre musikutbildningen kommer att ingå som en del av den re- formerade högskolan fr. o. m. 1977-07-01. I den av riksdagen antagna pro- positionen om den nya högskolan sägs bl.a. följande:

”Det värderingssystem som f. n. har vidast tillämpning inom högskolan innehåller tre steg: underkänd, godkänd och väl godkänd. I likhet med U 68-beredningen ansluter jag mig till förslaget att denna betygsskala tills vidare skall utgöra riktpunkt för be- tygssättningen inom högskolan. Möjligheter till variationer även i detta avseende bör, som bl. a. UKÄ förordat, finnas.

Man bör sålunda för en kurs eller utbildningslinje kunna använda färre betygssteg, dvs. avstå från att använda betyget väl godkänd. I en del fall, t. ex. i fråga om VISS konstnärlig utbildning som i dag saknar betygssättning, bör man även i fortsättningen kunna avstå från att använda betyg.”

Utbildningsdepanementet har tillsatt en enmansutredning för att kanlägga nuvarande system för utvärdering och betygssättning inom alla de utbild- ningar som kommer att ingå i den nya högskolan. Det sammanställda mate- rialet skall användas som underlag för den arbetsgrupp som utbildnings- departementet avser att tillsätta under våren 1976 med uppgift att framlägga ett konkret förslag till betygssystem för den nya högskolan.

I samråd med utredaren har OMUS gjon en översiktlig kartläggning av

nuläget (stadga och praxis vid tillämpning av betygsättning) och inhämtat synpunkter från utbildningarna, elevkårerna, fackliga organisationer och re- presentanter för arbetsgivarna hur intyg, betyg, utbildningsbeskrivningar etc. bör vara utformade. Som framgår av bilaga 3, tablå 3 används olika betygssystem vid snan sagt varje högskoleutbildning. För arbetsgivaren l1ksom för de studerande måste det system eller snarare den brist på system som nu råder vara mycket otillfredsställande. I samband med musikutbildningsreformen måste enhet- liga principer utarbetas för informationen och bedömningen.

OMUS kan i detta betänkande icke lägga fram några konkreta förslag i dessa frågor, eftersom vi måste avvakta depanementets betygsutredning och de principiella ställningstaganden som kan väntas för hela högskole- området, särskilt i fråga om betyg i lärarutbildning. Vi ber alltså att få åter- komma med definitiva förslag. Vi vill endast framföra några synpunkter som underlag för en fortsatt diskussion.

6.10.4 Musikerlinjen. Betyg och utbildningsbeskrivningar

Det sades i fråga om tillträde till musikerlinje, att många studievägar var att anse såsom individuella, och att antagningsproven därför måste vara individualiserade. I konsekvens härmed kan man knappast heller tänka sig enhetliga normer för värdering av studerandes prestationer och utbildnings- resultaten.

Det torde med andra ord vara praktiskt ogenomförban att ge graderade betyg på musikerlinjen. Den främsta motiveringen för betyg, nämligen att de ger en möjlighet för arbetsgivaren att gradera sökande med samma ut- bildning och för den sökande att åberopa fasta meriter, bortfaller dessutom, eftersom det naturliga sättet att pröva sökande är provspelning. Detta gäller även instrument- och genrespecialiserade pedagoger etc. som i regel sam- tidigt är utövande musiker.

Däremot skulle en relativt utförlig utbildningsbeskrivning vara av stort värde för mottagaren. De genomgångna kurserna i basutbildning och för- djupningsdel skulle där finnas beskrivna i fråga om omfattning och stu- diemål. Denna utbildningsbeskrivning bör vara kortfattad och skriven på ett språk som kan förutsättas vara begripligt för anställaren. Den bör när det gäller instrumentutbildningar o. cl. ange med repenoarexempel den kom- plexitetsnivå kurserna gällt. Praktiken bör beskrivas i form av särskilda intyg, liksom de projekt som kan vara av särskilt intresse. Utbildningsbeskriv- ningarna bör vara hållna i sakligt deskriptiv ton, om möjligt utan värdeord. Det finns risk för inflation i värdeomdömen, liksom OMUS” betygsenkät visar tendensen till inflation i höga betyg.

Det har anförts i debatten, att det för administrationen är alltför tidsödande och komplicerat att sammanställa dylika individuellt profilerade utbildnings- beskrivningar. Sannolikt kan förfarandet göras smidigt genom vissa rutiner, formulär e. d. I alla händelser måste dessa former av utbildningsbeskriv- ningar bedömas vara av mycket ston värde för mottagarna när det gäller anställningar i specialiserad pedagogisk verksamhet eller kombinationer av uppgifter, t. ex. i en kommun, och de kan samtidigt ge värdefull information utåt om musikhögskolornas verksamhet.

Utbildningsbeskrivningarna kan också vara av stort värde för antagningar till påbyggnadskurser och fortbildnings- eller vidareutbildningskurser i and ra högskolor.

6.10.5 Lärarlinjen och kyrkomusikerlinjen

6.10.5.1 Betyg och utbildningsbeskrivningar

Vid anställning av lärare och kyrkomusiker uppstår andra problem än när det gäller musiker. Provspelningsförfarandet kan sällan tillämpas. Prov i klassrumssituationer, med nybörjarmetodik, ensembleledning e. (1. vid en- staka tillfällen gör sällan rättvisa åt de sökandes pedagogiska förmåga i den vardagliga lärargärningen. !

I

Inom det allmänna skolväsendet krävs f. n. betyg för lärarbehörighet; inom kommunala musikskolor, folkhögskolor, studieförbund etc. tillämpar arbetsgivaren i regel fri prövning med kombinationer av olika metoder. Också inom musikområdet har en livlig debatt förts om betygsättningens : positiva och negativa konsekvenser och möjligheterna att ersätta betygs- systemet med andra bedömningsmodeller. Från studerandehåll, särskilt inom SÄMUS-utbildningarna, har energiska protester framförts mot betygs- sättningen.

För ett bibehållande av den i högskolereformen föreslagna tregradiga ska- lan; väl godkänd godkänd icke godkänd anförs bl. a. följande argument: i frånvaro av betyget Väl godkänd kommer betyget Godkänd att täcka en alltför stor variation av prestationer. Graderade betyg ökar studiemotiva- tionen. Betyget Väl godkänd ger möjlighet för arbetsgivaren att välja i en konkurrenssituation och ger samtidigt den anställningssökande en möjlighet att överklaga anställningsbeslut med klara meriteringsfakta. Mot tregradig skala anförs bl. a. följande: Gränsen mellan godkänd och väl godkänd blir ' godtycklig och kan ej jämföras mellan olika skolor. Betygssättning driver ' fram en konkurrensanda som stör en god studiemiljö och de arbetsformer med gruppaktiviteter etc. som är mest önskvärda. De kvantitativt mätbara områdena inom utbildningen övervärderas, dvs. ofta de områden som inom kulturutbildningar och pedagogiska utbildningar är minst intressanta.

OMUS vill i detta sammanhang anföra att det med en basutbildning ! och fördjupningsutbildning som föreslås kan vara tänkbart att tillämpa be- | tygsgradering i basutbildningen i varje fall i vissa kurser. De försök som hittills gjorts vid SÄMUS tyder dock på att betyg i de kurser som avser ! ensemblespel, animerande gruppverksamhet och andra viktiga delar av lä- , rarfunktionerna är särskilt svåra att gradera. I fördjupningsavsnitten torde . det vara mycket komplicerat att använda graderade betyg. De betyg som i såfall skulle sättas i lärarskicklighet borde t. ex. vara svåra att sammanfatta eftersom det gäller mycket olika kvaliteter, t. ex. grundskolans högstadium, nybörjarmetodik eller gymnasiets mer teoretiska kurser. Framför allt kom- mer varje musiklärare att uppvisa så varierande utbildningsprofiler, att ar- betsgivaren snarare måste vara mer intresserad av hur profilen passar med de aktuella behoven än av en samlad betygssumma eller ett sammanfattande betyg. Med den syn OMUS ovan i avsnittet 6.4.2.2 anlagt på anställningarna av musiklärare i, kombinerad verksamhet för olika kommunala organ, sam-

fund och folkröielåer kan man i en framtid förvänta sig att Skolstyrelsen eller andra huvudinän går ut med specificerade tjänstebeskrivningar i de annonser som ledigförklarar tjänsterna. Det skulle innebära att arbetsgivare och studerande är mest intresserade av det slags utförliga konkreta utbild- ningsbeskrivningar som ovan föreslogs i fråga om musikerlinjen.

De tidigare SÄMUS-lärarna, dvs. tvåämneslärarna, erbjuder liksom andra kombinationsutbildningar med övrig högskola, t. ex. inom linjen för kul- turkommunikatörer, speciella svårigheter, eftersom det här blir fråga om kombinationer med kurser för fil. kand. examina, där de övriga kursdelarna tillämpar en tregradig bedömningsskala.

Sammanfattningsvis vill alltså OMUS uppskjuta ett slutgiltigt ställnings- tagande i betygsfrågan, men pläderar för att den högre musikutbildningen under alla förhållanden — alltså oberoende av hur högskolorna i övrigt ställer sig till betygsproblemet — bör tillämpa ett system med intyg som innehåller konkreta individuellt profilerade utbildningsbeskrivningar.

6.10.5.2 Examina, behörighet

Behörighetsproblemet måste enligt OMUS uppfattning tas upp i särskild ordning, sedan OMUS principförslag slutbehandlats. Det vore olyckligt om den föreslagna organisationens relationer till nuvarande behörighetsregler skulle binda möjligheterna att göra bästa möjliga studieorganisation. Det torde vara rimligt att ett visst kompetenssystem infördes, som kan bedömas efter samma grunder av olika arbetsgivare. Genomgången basutbildning för lärare plus vissa alternativ i fördjupningsutbildningarna inklusive praktik skulle kunna utgöra en sådan grundval vid kompetensbedömningarna, lik- som uppfyllda minimikrav för speciell pedagogexamen på musikerlinje.

OMUS förslår i utbildningsplanerna (avsnitt 9.2) vissa minimikrav för musiklärarexamen och examen som specialiserad pedagog.

7. Kompletterande utbildning

Continuing education should be an in- tegral part of the teachereducation pro- cess. . . procedures should be as flexible as possible and adaptable to teachers' in- dividual needs and the special features of each region.

Fortbildning bör vara en integrerad del av all lärarutbildning. . . så flexibel som möjligt, anpassad till individuella behov och varje regions särdrag.

Rekommendation till utbildningsministrar, utfärdad vid UNESCO:s International Con- ference on Education, sept. 1975

7.1. Utgångspunkt för analys av utbildningsbehoven

Under en längre tid har utbudet av musikutbildning i Sverige varit klan otillräckligt. Det har framför allt varit ojämnt anpassat till musiklivets reella behov.

Man måste räkna med att det föreligger ett stort uppdämt behov av kom- pletterande utbildning bland många som är yrkesverksamma som lärare eller musiker. Åtskilliga har på grund av den knappa tillgången på mu- siklärare fått åta sig läraruppgifter trots ingen eller bristfällig pedagogisk och musikalisk skolning. Samhällsstödd utbildning har hittills saknats prak- tiskt taget helt inom vissa repertoarområden. OMUS” föreslagna reformer kommer i sig själva att leda till än mer ökade krav på utbildningskom- plettering bland alla dem som utbildats efter en äldre ordning.

Om vi utgår från indelningen i högskolans nya organisation är det för den ene fråga om kompletteringar inom grundläggande utbildning inom de allmänna utbildningslinjernas ramar, för andra ligger de önskade kurserna inom pdbyggnadsomrddet. Om vi i stället ser problemet ur yrkeslivets syn- vinkel är det för många fråga om fortbildning för att bättre fylla yrkets krav, medan det för andra gäller vidareutbildning för nya viktiga uppgifter inom yrket.

Gränserna är flytande mellan dessa kategorier. OMUS kommer i detta kapitel konsekvent att söka bortse från utbild- ningsorganisatoriska eller fackliga utgångspunkter, eftersom de inte bör vara avgörande faktorer när man vill beräkna utbildningsbehovens storlek och fördelning.

Man bör alltså icke på detta stadium låsa resonemangen om behoven vid sådana fackliga synpunkter som vad de olika kurserna innebär för möj- ligheter till bättre anställningsvillkor, högre lönegrader etc. inom den nu- varande tjänsteorganisationen. Det vore principiellt felaktigt att binda moti-

ven för utbildningsintresset vid de befordringsgångar, avancemangsmöjlig- heter etc. som nu gäller. Man bör i stället utgå ifrån musiklivets, musik- pedagogikens behov av stimulans till förnyelse och utveckling. De fackliga konsekvenserna blir en senare förhandlingsfråga. Vi kommer att genom- gående använda termen kompletterande utbildning (kompletteringsutbild- ning) för att täcka hela fältet. Vi avser därmed vad den enskilde yrkes- verksamme musikern eller läraren behöver komplettera i fråga om kunskaper och färdigheter för att göra en för honom själv och samhället mer meningsfull insats i musiklivet, bättre utveckla sin egenart och utnyttja sina personliga resurser.

I följande avsnitt vill vi försöka analysera vilka behov av kompletterande utbildning som förefaller mest angelägna de närmaste åren. Det torde vara fruktban att härvid utgå från i stort sett samma disposition som i kap. 6. Vi kan däremot icke i detta principbetänkande annat än genom vissa exempel gå in på en beskrivning av de kurstyper som skulle vara lämpliga för att möta behovet. Däremot kommer vi att söka sammanfatta hur det ekonomiska ansvaret för kompletteringskurserna skulle kunna delas upp mellan olika intressenter, vidare hur statens anslag till kompletterande mu- sikutbildning lämpligen skulle kunna fördelas på centrala resurser, tilläggs- anslag till de allmänna utbildningslinjerna och anslag till de olika regionerna för lokal användning. Behovet av kompletterande utbildning sammanhänger nära med utvecklingen av musikutbildningen i framtiden. Vi vill också i anslutning till detta avsnitt ge synpunkter på hur ett system för utveckling av musikutbildning skulle kunna byggas upp sedan OMUS slutfön sitt upp- drag.

7.2. Behov av kompletterande utbildning på musiklärarnas arbetsfält

En översiktlig sammanställning över aktuella behov av kompletterande ut- bildning kan för musiklärarnas del bäst disponeras efter de i 6.4.2 föreslagna arbetsfälten.

7.2.1. F örskollärar- och fritidspedagogutbildning

De som avlagt musiklärarexamen har f.n. behörighet att tjänstgöra som lärare i musik vid förskoleseminariet. Ingen som helst specialutbildning ges inom musikhögskolorna för denna uppgift.

En stor utbyggnad förestår nu av lärarhögskolorna för att utbilda för- skolelärare och fritidspedagoger. Barnstugeutredningen ger i betänkandet "Utbildning i samspel” musiken en central betydelse i förskolans innehåll. Utredningen föreslår (s. 81) att "de studerande skall ha tillfälle att utveckla egen uttrycksförmåga i musik och förståelse för musik. De bör också ges tillfälle till egen experimentell verksamhet med ljud och bygga musik i grupp”. Samtidigt framhåller utredningen att hanteringen av konventionella instrument icke är ett "måste” och föreslår att ämnet ”instrumentalmusik"

som finns i förskollärarutbildningen utgår och endast blir ett frivilligt ämne där de studerande hänvisas till studiecirklar etc. Det framgår dock ej om ”sång" betraktas som konventionellt instrument. Det kan starkt ifrågasättas om de studerande kan utveckla egen uttrycksförmåga i musik utan att tränas instrumentalt. Det är sannolikt att bakom utredningens förslag ligger en kritisk inställning mot det hittillsvarande instrumentalstudiet som koncen- trerats för mycket på färdighetsträning utan samband med förskolans mål och metodik. . . Den lärare som i den reformerade musikutbildningen enligt OMUS” plan specialiserar sig för fältet förskollärarutbildning måste kunna ge undervisning om musik och i rörelse, sång, allmän musiklära och in- strumental färdighet, som är nära knuten till förskollärarens behov just sådana de beskrivits i utredningens betänkande s. 193—195.

Problem kring instrumentalundervisning vid lärarhögskolor och försko- leseminarier har behandlats av en arbetsgrupp för forsknings- och utveck- lingsarbete i musik, tillsatt av SÖ (Se Forsknings- och utvecklingsarbete rörande ämnen med praktisk-estetisk inriktning. En konferensrapport. Skol- överstyrelsen, Byrå L3:1, 1976).

Arbetsgruppen säger: ”Ett ofta förekommande missnöje från såväl ut- bildare som lärarkandidaters sida antyder att denna undervisning släpar efter ifråga om innehåll och metoder” och kommer med vissa förslag för att anpassa undervisningen efter dagens situation.

För att musiken i förskollärarutbildningen de närmaste åren inte skall bli osystematisk och eftersatt i strid med den ambitiösa allmänna målsätt- ning som ”Utbildning i samspel" tilldelar musikämnet i förskolan, måste kursverksamhet snarast igångsättas inom den högre musikutbildningen för att kompletteringsutbilda redan verksamma musiklärare för de nya upp- gifterna i den kommande förskollärarutbildningen. Sådana kurser måste ock- så erbjudas de lärare som nu är under utbildning vid musikhögskolorna. Erfarenheter inom rytmiklärarutbildningarna i Svenska Dalcroze-seminariet, Stockholm, och musikhögskolan i Malmö borde ge gott underlag för det kursinnehåll och den metodik som är aktuell.

Det torde också vara angeläget att ge alla musiklärare tillfälle till studier i den nya förskolans mål och metodik i musik. Musiklärare som utbildats efter en äldre ordning har ej fått utbildning om den totalsyn på människans musikaliska utveckling som är önskvärd för alla lärare. Den rytmik, det fria skapande med anknytning till dans, drama, bild och form etc. som ingår i förskolemetodiken är dessutom av intresse för lärarens verksamhet även på andra stadier.

Traditionellt har förskolans pedagogik skilt sig från grundskolans. Den förra har betonat barnets hela utveckling, den senare barnets prestationer. Den förra har försökt arrangera situationer där barn själva kan lära, utan instruktioner, medan den senare betonat direkta instruktioner.

Denna skillnad tenderar att minska, bl. a. genom olika pågående försök med integration mellan förskola och grundskolans lågstadium, där man i varje fall på en del håll försöker finna någon form av syntes både värdemässigt och metodiskt, mellan de båda systemen (jämför synsättet på ”grundkursen” i handboken ”Den kommunala musikskolan”). Detta bör givetvis även på- verka musiklärarutbildningen i riktning att arbeta fram en integrerad pe- dagogik för de aktuella åldersgrupperna, så att man inte ena året undervisas

efter ett sätt och nästa år efter ett helt annat. Ett sådant integrerat arbetssätt finns påbörjat i finsk musiklärarutbildning (jfr bilaga 6).

7.2.2. Låg- och mellanstadiet. Åldrarna 7—12 år

De lärare som nu utbildas som klasslärare på låg- och mellanstadiet blir — som underströks redan i OMUS-betänkandet Musikundervisning (DSU 1973:19, s. 69—70) ofullständigt utbildade för att fullgöra sina uppgifter enligt Lgr 69, kanske framförallt som en följd av att musik på grund av gymnasieskolans nuvarande konstruktion icke är ett obligatoriskt ämne vid antagningen, och att det delvis är alternativ till gymnastik inom lärarhögskolorna. Detta för musikundervisningen i stort ödesdigra problem kan på lång sikt lösas endast genom en förändrad klasslärarutbildning i musik, vilket icke ligger inom området för OMUS" direktiv. Kompletterande utbildning på detta område ges redan nu under insyn av SÖ inom dess fortbildningsverksamhet framförallt genom de fortbildningskonsulenter i musik som är knutna till länsskolnämnderna. Denna verksamhet måste ytterligare intensifieras. Det är OMUS” förhoppning att dessa konsulenter i framtiden nära knyts till den praktikorganisation som skall gälla för de kommande utbildningslinjerna för musiklärare och som skall möjliggöra att studerande inom musiklärarlinjer skall få praktik även inom grundskolans lägre stadier.

Handboken Den kommunala musikskolan föreslår att musikskolornas grundkurser skulle kunna öppnas för alla barn och bli en allaktivitet som byggs samman med grundskolans undervisning för barn. Därtill föreslås i handboken att undervisningen på låg- och mellanstadiet i grundskolan de närmaste åren skulle kunna stimuleras och förbättras genom det system av "kompanjonlärare" som redan praktiseras på sina håll inom lågstadiet. Statsbidrag utgår redan till vissa av de musikgrupper som drivs av ungdomsorganisationer och folkrörelser bland barnen i åldrarna 7—12 år. Om intentionerna i SIA-propositionen fullföljs, kommer behovet att öka av sådana kompanjonlärarinsatser även i de frivilliga organisationerna.

Om alla dessa för musiklivets breddning mycket viktiga uppslag och för- slag genomförs måste en satsning på kompletterande utbildning göras för lärare av alla kategorier när det gäller modern musikundervisningsmetodik för barn i åldrarna 7—12 år. Kurser måste alltså här erbjudas lärarna inom allmänna skolan, kommunala musikskolor och i studieförbund etc. De pro- jekt, t. ex. det 5. k. ROS-projektet, som med framgång drivits i samverkan mellan SÖ och Sveriges Radio ger intressant stoff för en sådan verksamhet.

7.2.3. Grundskolans högstadium

Endast knappt 50 % av de lärare som undervisade 1975 vid musiklektioner på grundskolans högstadium var behöriga för uppgiften. Enkäter som gjordes våren 1975 påvisar en situation som kan betecknas som katastrofal (se bilaga 3, tabellerna 6 och 7).

SÖ föreslog i samråd med OMUS i april 1975 några åtgärder som på kort sikt skulle kunna förbättra läget något.

Vissa kategorier skulle det t. ex. vara möjligt att snabbt vidareutbilda. bl.a. följande:

1) Den reserv av läraraspiranter som nu avvisas från lärarhögskolan på grund av den mättade marknaden i ämnen som svenska, matematik, his- toria, engelska. Bland dem finns troligen ett antal musikbegåvade och mu- sikintresserade som efter en förutbildning kunde placeras in i utökad SÄ- MUS-utbildning. Till denna grupp kan föras även de behöriga ämneslärare * som f. n. undervisar i musik utan särskild utbildning i detta ämne.

2) Icke-behöriga som nu undervisar i musik ute på skolorna, bl. a. mel- lanstadielärare. 3) övertaliga klasslärare med musikutbildning.

För grupp 2 och 3 kan tänkas olika typer av kompletteringsutbildning för högstadiekompetens. Vidgad kompetens beträffande grupperna 2 och 3 överensstämmer med den allmänna prövning av en lärarroll över sta- diegränserna som finns i direktiven för lärarutbildningsutredningen (LUT 74).

Hittills har dessa förslag icke lett till konkreta åtgärder. Kompletteringsutbildningar kommer att behövas under lång tid framöver. De bör som OMUS tidigare föreslagit främst erbjudas dem som ligger relativt nära en fullständig behörighet. Utöver de tre kategorier som nämndes i förslaget 1975 bör tilläggas ytterligare de som utbildats till musikinstruktörer i Framnäs och Ingesund och som fått viss utbildning på dets. k. FU-området (förberedande undervisning) och inom grundskolan och vidare alla de som visat utpräglat intresse för arbete i klassrumssituationer, men nu är verk- samma på andra håll inom musiklivet.

Behovet är därutöver stort för dem som redan är behöriga för grundskolans högstadium och verksamma på området att få en kompletteringsutbildning för att tillgodogöra sig de projekt som utvecklats inom SÖ, men framförallt de vidgade erfarenheter som det pågående reformarbetet inom musiklä- rarlinjema kan ge. Det gäller särskilt en breddning av repertoaren för att möta ungdomarnas behov i klassrummet och en utbildning i improvisation och arrangemang. En stor del av denna komplettering bör kunna ske suc- cessivt genom SÖ:s egen fortbildningsavdelning.

7.2.4. Öppen gruppverksamhet. Allspel, allsång i alla åldrar

Intresset för ett fritt musicerande är i tilltagande inom öppen ungdoms- verksamhet och hela föreningslivet. I fritidscentra borde "allspel" och "all- sång" kunna utvecklas för alla åldrar inte minst för pensionärerna. Det finns stort behov av öppna verkstäder och den form av fri "animations- verksamhet" som möjliggör spännande möten mellan musiker. musikska- pare och en öppen publik. De nya anslagen till fritt kollektivt skapande och föreningsarrangemang kan komma att öka denna typ av kulturaktivitet. Kompletterande kurser (ofta i form av öppna verkstäder) bör anordnas i alla regioner för både musiklärare och musiker.

7.2.5. Gymnasieskolan

Också i gymnasieskolan finns stor brist för närvarande på behöriga lärare (ca 40 %). Det bör ifrågasättas om inte särskilda kompletteringsutbildningar skulle anordnas för sådana som önskar medverka som lärare, men som endast har teoretisk studiebakgrund, t. ex. musikvetenskap, konstvetenskap. Kurser med 40, 60 eller 80 poäng praktisk musik och pedagogik på lärarlinjen borde ge god kompetens för insatser i gymnasieskolans obligatoriska un- dervisning i musik och i konst- och musikhistoria. Om den nya musiklinjen inom gymnasieskolan med dess högre specialkurs, som SÖ föreslagit, verk- ligen skall kunna fungera som förberedande utbildning för den högre mu- sikutbildningen i dess reformerade skick fordras kompletteringsutbildning av redan anställda lärare och dem som skall anställas i de nya skolor som kommer att inrättas. Det är angeläget att gymnasieskolans musiklinje skall kunna erbjuda de studerande en kreativ undervisning med bred kännedom om olika repertoarområden om linjen skall kunna tjäna som grundval för den kommande yrkesutbildningen. (Jämför nedan 8.5.2).

7.2.6. Lyssnarcirklar

Antalet studiecirklar i musiklyssnande visar en markant ökning 1969 till 1975 (+ 175 96). Studieförbunden kan här tänkas kräva kompletteringsut- bildningar i musikhistoria, folkmusik och kanske särskilt jazz-pop för lärare i lyssnargrupper, kommentatorer till konserter, kulturförmedlare av alla ka- tegorier. Som ovan anförts (6.2.6) är utbildning till kulturförmedlare på mu- sikområdet till mycket stor del en fråga om kompletteringsutbildningar av redan verksamma lärare och framför allt musiker.

En forskningsrapport om cirkelledarens pedagogiska situation refereras nedan i samband med instrumentcirklarna (7.2.7.2).

7.2.7. Nybörjarmetodik för olika åldrar. Undervisning i instrumentalspel och ensemble

7.2.7.1 Enkät om fortbildningsbehov i kommunal musikskola

OMUS gjorde våren 1975 tillsammans med Kommunförbundets Musik- pedagogiska Råd (KMPR) en enkät bland lärarna i kommunala musikskolor i syfte att få fortbildningsbehovet belyst.

Enkäten omfattade 270 lärare i 28 kommuner. Av lärarna hade 178 enbart tjänst i musikskolan, övriga även inom folkhögskolan, studieförbund eller allmän skola. Enkäten har ännu ej hunnit grundligt analyseras av Kom- munförbundet, men KMPR:s sekreterare har ändå gjort en allmän tolkning som grund för OMUS” överväganden.

Drygt 8l % av lärarna ansåg att deras utbildning absolut eller ganska väl svarade mot de krav som tjänsten ställer. Endast 11.8 % var negativa. 17 lärare (6.3 %) har inte svarat.

Lärarna är sålunda förvånansvärt nöjda med sin utbildning. Detta beror troligen i rätt hög grad på avsaknaden av övergripande mål och kursplaner för musikskolan. Varje lärare kan faktiskt idag utforma undervisningen efter sina egna förutsättningar

och sin egen utbildning. Om den svarar mot ett utbildningsbehov hos elever och samhället och mot den musikutveckling som ständigt äger rum reflekterar man tro- ligen mindre över. Lärarna i musikskolan är betydligt mer isolerade från varandra och från musikskolans ledning än t. ex. grundskolans lärare. Tillfälle till pedagogiska diskussioner saknas nästan helt.

Något planerat utvecklingsarbete och någon mera utbredd försöksverksamhet finns knappast alls.

Pedagogiska problem av typen gruppundervisning, gehörspel, improvisation, ny musik av skilda slag, folkmusik osv. kringgår man genom att helt enkelt utesluta dessa moment/undervisningssätt ur sin undervisning.

Slutsatsen blir att lärarnas utbildning måste göra dem både medvetna om ovan nämnda problem och kunniga på dessa områden. Från musikskolor behövs en kraf- tigare pedagogisk styming mot de nämnda områdena. Tillfällen till pedagogisk debatt och metodisk fortbildning måste skapas i högre grad än nu. Lärarnas isolering måste brytas.

När det gäller fortbildning anser 41,5 % av lärarna att de fått detta i sådant som varit väsentligt för deras arbete. Drygt 50 % av lärarna är dock missnöjda med hit- tillsvarande fortbildning.

54,5 % av lärarna anser att det skulle vara värdefullt om det funnes en musik- pedagogisk utbildning som ger kompetens för både grundskola och musikskola. 45,6 % anser att sådana kombinerade tjänster bör skapas men endast 33,7 % skulle vilja ha en tjänst bestående av t. ex. 25 vtr i musikskola och 5 vtr i ett studieförbund.

Av de 270 lärarna har 36 genomgått SÖ:s musikpedagogiska kurser och anser dessa i allmänhet (23 st) vara bra eller mycket bra.

På frågan om huruvida inslag av samhällsorientering på kultur- eller musikområdet funnits i utbildning eller fortbildning svarade 159 nej och 59 ja. Från 52 kom inget svar. Ett mindre antal lärare har uppgivit att de fått sådan undervisning inom ramen för sin grundutbildning. huvudsakligen i ämnet musikhistoria. Flertalet lärare anger att de fått utbildning genom kursverksamhet av skilda slag.

Ett mycket klart behov av kulturorientering föreligger sålunda både i grundut- bildning och fortbildning.

7.2.7.2 Cirkelledarens pedagogiska situation

Som ett led i forskningsprojektet Studiecirkeln som pedagogisk situation vid Pedagogiska institutionen, Stockholms universitet har Gun-Britt Her- mansson i juni 1975 publicerat en delrapport ”Om musikcirklar” (IAN-rapport nr 165) som behandlar musikcirkelledarens pedagogiska situation. Delrap- porten berör främst instrumental- och ensemblecirklarna och innehåller för utbildningen av cirkelledare intressanta synpunkter.

Här understryks bl. a. svårigheten för cirkellärare att få daglig informell kontakt med arbetskamrater, något som annars brukar vara en av de naturligt fungerande fortbildningsmetodema.

"Lärare vid samma skola utnyttjar detta vid de tillfällen de träffas; vid raster, lunchbordet. kollegiesammanträden och håltimmar.

Dessvärre finns knappast denna möjlighet för cirkelledare. Musikcirkelledare inom en och samma lokalavdelning i t. ex. ABF har olika tider, ofta olika lokaler, över huvud taget har de mycket få "naturliga" tillfällen att träffas kanske inte förrän vid den fest som avdelningen ofta anordnar vid ett studieårs slut. Många är dessutom ensamma om sitt ämne vid den lokalavdelning där de är ledare, speciellt när det gäller undervisning i enskilda instrument.

Vardagskontakten mellan ledarna är viktig inte minst för att de ska våga pröva de nya grepp och metoder de läst om eller funderat på. Utebliven vardagskontakt kan ha till effekt. att någon aktiv debatt om ledarfrågor inte förs på lokalplanet och att varje enskild ledare får brottas och svettas och ensam försöka klara ut de problem han/hon stöter på."

Delrapporten som framför allt bygger på intervjuer och samtal med del- tagare och ledare i ABF-cirklar betonar studieförbundets intresse av att me- todiskt skola sina ledare att följa de principer som kännetecknar den egna rörelsen i fråga om ämnesval, attityder till deltagarna etc. ABF har för detta syfte ett speciellt system.

Rapporten diskuterar även innehållet i de av SÖ sedan 1973 bedrivna musikpedagogiska kurserna (beskrivna nedan 7.5.2). Enligt rapportören har studiecirkelledarna varit underrepresenterade vid dessa kurser. "Kurserna vänder sig inte primärt till musikledare inom folkbildningen, och särskilt mycken kännedom om folkbildning får man inte heller under dessa kurser."

Sammanfattningsvis konstaterar rapportören: "Antalet ledarkurser för musikcirkelledare är litet i förhållande till verksamhetens omfattning. De ledare, som har pedagogisk utbildning, är i de flesta fall utbildade att un- dervisa individuellt. Många musikcirkelledare saknar således utbildning för och erfarenhet av gruppundervisning.

Även deltagarna saknar ofta erfarenhet av musikundervisning i grupp. De har kanske inte heller erfarenhet av arbetsstudier i andra ämnen och är vana vid en studieform där läraren bestämmer och eleverna rättar sig efter läraren.”

7.2.7.3 Sammanfattning

En stor del av dem som nu är verksamma i musikskolor och cirklar har sannolikt inte fått tillfälle till en allmän utbildning om beteendevetenskapliga problem, t. ex. metodik för olika åldrar, inlärningsteknik och specifik in- studeringsteknik för olika typer av instrument och i fråga om olika mu- sikstilar. Ett särskilt viktigt kapitel är gruppundervisningsmetodik, som en stor del av lärarna för närvarande icke fått någon som helst utbildning för, och som kräver tillämpade övningar och praktik för att fungera och leda till det gruppmusicerande som i sin tur är förutsättning för ensemblespel. Det är angeläget att instrumentallärarna kan träffas även över gränserna för sina specialområden för att skapa det lagarbete kring den enskilde elevens anlag och behov som blir nödvändigt i den nya kommunala musikskolan. I samband med presentationen av den kommunala musikskolans handbok har man i anslutning till SIA talat om nödvändigheten av ”MIA”, mu- sikskolans inre arbete. En sådan inre förnyelse förutsätter en ständig kom- pletterande utbildning av alla lärare.

Ett allmänt problem, gemensamt för musikskolor och studieförbund, är att lärarna ofta är så instrumentalt begränsade att skolorna har svårt att möta elevernas växande och alltmer varierade behov. Det måste finnas en stor marknad för kompletterande kurser, där lärare kunde utbilda sig i ny- börjarmetodik på ett andra instrument. Den kraftiga ökningen av antalet studiecirklar visar på ett starkt behov av utbildning till ensembleledare.

De som redan är verksamma som körledare och ledare för andra ensembler borde regionalt sammankallas till återkommande kurser för att lära sig den senaste utvecklingen inom metodiken och genom stimulerande gästlärare inspireras till ett friskt repertoarval och till nya ambitioner inom sina resp. områden.

Både Kommunförbundets och studiecirkelforskarens kommentarer be- tonar vikten av ett rikt utbud kurser för kategorin musiklärare, eftersom dessa på grund av sin specifika undervisningssituation lätt blir isolerade från stimulerande kollegiala diskussioner till vardags.

7.2.8 Olika Specialkurser inom musikterapiområdet

Med termen musikterapi har här sammanförts en rad specialområden, där kursverksamhet framför allt borde kunna anordnas som komplettering för redan verksamma lärare.

Dit hör kurser i "animation" med musik för psykiskt sjuka eller ut- vecklingshämmade, rytmik för rörelsehindrade och utvecklingen av musik för hörselsvaga och döva. Ett intressant område är utbildningen av spe- ciallärare för de 5. k. omusikaliska. Försök på det sistnämnda området har påvisat hur man genom att lösa blockeringarna mot musik ibland kan frigöra barnens hela personlighet.

Musikterapin intar sedan decennier en framträdande plats som terapiform i USA och flera europeiska länder, bl. 3. Danmark. I Sverige har vi knappast mer än påbörjat utvecklingen av detta viktiga och stora fält. SÖ anordnade i januari 1974 ett samnordiskt symposium kring musikterapi. I anslutning till detta bildades Svenska Förbundet för Musikterapi.

Musikvetenskapliga institutionen i Lund har i en skrivelse till UKÄ kri- tiserat en UKÄ-utredning om utbildning i psykoterapi och psykosocialt ar- betssätt för att den helt förbigått musikterapin i sitt förslag till framtida utbildning av psykoterapeuter.

OMUS anser, att det bör utredas av en särskild arbetsgrupp hur mu- sikterapiområdet kan utvecklas och hur den praktisk-musikaliska utbild- ningen därvid skulle kunna medverka.

7.2.9 Komplettering för redan verksamma lärare

Vad vi ovan beskrivit av utbildningsbehov kommer ytterligare att förstärkas, allteftersom OMUS” föreslagna reform byggs ut. Den största skillnaden mel- lan majoriteten av nu verksamma instrumentallärare som f. n. oftast kallas "musikpedagoger" och de nya musiklärare som utbildats kommer att vara att de senare har dels en bredare basutbildning med praktikerfarenhet av verksamhet i olika grupper, dels i allmänhet en större bredd i kunskaper om Musik och samhälle och musicerande i olika stilar.

Skillnaden mellan de nya ettämneslärarna och de tidigare är att lärarna efter reformen har utbildningen mer direkt anpassad till olika undervis- ningssituationer och en större repertoarbredd.

Det måste generellt bli en rättighet för de redan verksamma att delta i kompletteringskurser med ett innehåll som motsvarar det som ges i den kommande reguljära lärarlinjen.

7.3 Kompletterande utbildning för musiker

När vi sökte precisera yrkesrollerna, fann vi att musikerlinjen i viss män kan uppfattas som en rad individuella linjer eftersom de studerandes ut- bildningsbehov här är mycket varierande. Behovet av kompletterande ut- bildning är givetvis också mycket individuellt. Här skall anges några om- råden som förefaller särskilt angelägna.

7.3.1 Pedagogisk komplettering

Ett stort antal musiker arbetar som pedagoger utan pedagogisk och metodisk utbildning. Här behövs kurser i vad OMUS kallar YAS (Yrkesroll—arbets- plats—samhälle) och allmän pedagogik liksom i nybörjarmetodik och kurser för utbildning av specialiserade pedagoger. Inom denna kategori ryms också de pedagogiska kurser för jazz- och popmusiker, traditionsbärare inom folk- musiken etc. som efterlystes i avsnittet om ”eftersatta genrer” (6.4.5) med sikte på behovet av pedagoger på dessa områden inom alla former av musikundervisning. I detta sammanhang kan också nämnas den nöd- vändiga vidgade kursverksamheten kring ”kommunikativ beredskap” för de redan yrkesverksamma, eftersom den s.k. uppsökande verksamheten inom alla ensembletyper kan väntas öka.

Erfarenheterna av sådan redan pågående kompletteringsutbildning i Riks- konserters regi av regionmusiker borde ge vägledning om innehåll och me- todik i sådana kurser.

7.3.2 Repertoarbreddning förnyelse internationellt utbyte

I diskussionen (6.4.5) om vilka genrer som var eftersatta visades den bris- tande överensstämmelsen mellan musiklivets reella innehåll och utbildning- ens kapacitet och fördelning.

Kompletteringsbehov finns inom alla s.k. repertoarområden. Här kan endast anföras några särskilt viktiga exempel:

Uppförandepraxis i äldre musik (barockmusik etc), kurser i modernistisk musik (experimentell nutida musik) för alla kategorier ensemblemusiker.

Inom områdena afro-amerikansk tradition och svensk folkmusik kurser på alla nivåer inom blocket Material för musikalisk gestaltning (arrangering, sats, improvisation). Häri ingår även det som innefattas i begreppet po- pulärmusik.

Kontakten med de många invandrargrupperna i vårt land med intressanta inslag av olika musikformer borde inspirera till en rad kompletterande kurser.

Självfallet måste kompletteringskurserna även innefatta fördjupning av den egna specialiteten genom tillfällen att möta stimulerande kolleger. Här- vidlag måste ett utökat internationellt utbyte vara särskilt betydelsefullt.

Äldre musiker och lärare kan genom att delta som ”pedagogiska prak- tikanter” i sommarläger med kurser av olika slag komma i kontakt med ungdomliga musikanter för gemensam skolning på nya repertoarområden och fördjupning av de redan etablerade. Jämför kapitel 8.

Som särskilt angelägna former av kompletteringsutbildning, inte minst för musiker, ser OMUS tillfällen till studier vid utländska musikhögskolor. F. n. finns begränsade möjligheter till stipendier bl. a. genom Musikaliska akademien; dessa stipendier är i regel finansierade genom fondmedel. Staten borde komplettera med egna insatser betydligt mera än nu i linje med kul- turpolitikens internationella inriktning. I framtiden bör man räkna med myc- ket mera av utbyte och clearing med utländska högskolor både i fråga om lärare och studerande.

7.4 Kompletteringsutbildning för lärare inom högre musikutbildning

Alla de behov av kompletteringsutbildning vi ovan nämnt för lärare och musiker i avsnitten 7.2 och 7.3 gäller även den högre musikutbildningens egen lärarstab.

Det blir avgörande för möjligheterna att genomföra reformerna, om till- räckligt stora resurser snabbt kan sättas in för symposier, konferenser och kurser med alla de lärare som är eller kommer att bli verksamma inom de kommande utbildningarna. Det gäller såväl heltidsanställda lärare som timlärare och mer tillfälliga specialister.

Sådan fortbildningsverksamhet har redan satts igång genom OMUS” MPU- resurs. Det är viktigt att dessa symposier och kurser tar upp alla de or- ganisatoriska och metodiska problemställningar som detta betänkande be— handlar (bl.a. i avsnittet 6.6.4). Det är framför allt angeläget, att lärarna utgår i diskussionen från de kulturpolitiska mål som motiverar de föreslagna förändringarna.

OMUS föreslår som framgår av kapitel 9 att en ny tjänsteorganisation införs 1978-07-01. Samtliga lärare knyts därvid till specificerade uppgifter i det nya linjesystemet. De lärare som nu tjänstgör inom högre utbildning måste under åren närmast före reformen och under övergångstiden erbjudas rika tillfällen att delta i kompletterande utbildning, så att de kan medverka i vissa nya eller vidgade funktioner som det nya systemet kan medföra.

De anslag som nu anvisas under rubriken Musikpedagogisk utvecklings- och försöksverksamhet (MPU) bör kraftigt förstärkas under 1977/ 78 för att möjliggöra fortbildningskurser som kan göra skolorna rustade att på ett smi- digt sätt övergå till den nya organisationen.

7.5 Nuvarande organisation och dimensionering av komplet- terande utbildningar

7.5.1 Splittrat och oöverskådligt område

OMUS söker i det följande ge en översikt över den nuvarande komplet- teringsutbildningens omfattning och organisation. Den kan inte på något sätt göra anspråk på att vara fullständig eftersom området är splittrat och oöverskådligt. Det är svårt att urskilja hur proportionen mellan kostnader för den enskilde och bidrag från det allmänna är fördelad och att bedöma huru- ; vida utbildningen verkligen tillgodoser reella behov kvantitativt och kvalita- l tivt.

Musikutbildning av kompletteringstyp är f. n. uppsplittrad på en mängd intressenter och inte sällan beroende av enskilda initiativ. Resurserna för- ; delas ojämnt och oregelbundet. Statsanslag kanaliseras på en mängd vägar via olika organisationer och myndigheter. Extra resurser tillkommer ofta i form av kanslihjälp från andra institutioner, bidrag på speciella villkor från primärkommuner, landsting och privata fonder.

OMUS har i den följande beskrivningen liksom i förslagsavsnittet 7.6 spaltat utbildningarna i tre kategorier: 1. utbudet av intern kursverksamhet, 2. fortbildningen av den högre musikutbildningens personal, 3. utbudet av gemensamma kurser för olika musikyrkeskategorier. De två sistnämnda typerna kommer delvis att sammanfalla.

Om man närmare studerar kursernas innehåll. konstaterar man snan, att man i många fall inte kan särskilja kompletterande kurser från förbe- redande kurser eller amatör- och folkbildningsverksamhet. Särskilt när det gäller det fria utbudet av sommarkurser och läger visar det sig, att kurserna vänder sig till heterogena målgrupper.

De riktar sig inte sällan till fyra kategorier samtidigt:

1. Sådana som förbereder sig till högskolestudier ;

2. Musikhögskolestuderande som behöver särskild stimulans i något ämne inom utbildningen eller — oftast — praktik i ensemblespel

3. Redan yrkesverksamma som behöver kompletteringsutbildning

4. Amatörer som är rena fritidsmusikanter. Denna kategoriblandning är i regel en fördel snarare än en nackdel. Den 1 blir ofrånkomlig och vanlig under en övergångstid, då lärarna för att fungera i den nya utbildningen måste skaffa sig den genrebredd, öva det impro- visationsmusicerande etc. som deras tidigare grundutbildning inte gav dem. Därvid befinner sig lärare och blivande studerande inte sällan på samma plan. Enligt OMUS” mening bör detta kunna utnyttjas metodiskt till att ge större utbyte för alla kategorieri både lärarfortbildning, studerandepraktik

och högskoleförberedelse.

7.5.2 Interna kurser

En stor del av utbildningskompletteringen i musik har formen av interna kurser anordnade av olika myndigheter och organisationer för deras egna anställda eller medlemmar. Här nedan beskrivs de viktigaste anordnarna

av interna utbildningar och några av de kurstyper och den service som oftast förekommer.

Sko/överstyrelsen har en särskildfortbildningsavdelning f. n. administrativt knuten till lärarhögskolan i Linköping. Den har sedan 1968 riksansvar för fortbildning av lärare i musik. Verksamheten har bl.a. innefattat

kurser, konferenser och studiedagar för lärare i musik inom förskolan, grund- skolan, gymnasieskolan, kommunala musikskolan och det frivilliga folkbildnings- arbetet

— utbildningskurser, seminarier och symposier för lärarutbildare, statliga och kom- munala fortbildningskonsulenter i musik m. fl. — gemensamma symposier för musikutbiIdningsansvariga inom de nordiska län- derna — forsknings— och utvecklingsarbete inom musikutbildningsområdet framtagning och distribution av studiematerial, infomationsskrifter, ITV-produk- tion, AV-hjälpmedel m. m. rörande musikundervisning — samverkansprojekt med Sveriges Radio, Rikskonserter, kommunala utvecklings- block etc.

idéutbyte med skilda utländska institutioner och musikutövare

Fortbildningsavdelningen har under senaste 5-årsperiod anordnat 34 större kurser, symposier och konferenser. utgivit 10 läromedel och haft 4 FoV-grupperi verksamhet. vilket dragit en total kostnad (statliga medel) av 1,1 milj. kr.

Bland kurstitlarna kan nämnas: Fritt musikaliskt skapande Musikundervisning i åk 7 Musikundervisningen i gymnasieskolan Musikundervisningen i grundskolan och kommunal musikskola Aktuell tonårsmusik

Jazz, pop och improvisation Rytm och skapande (ROS 1, 2 och 3) Sommarkursprojekt med Sv. Radio, Rikskonserter och 90% av Sveriges kommuner, ca 40 000 deltagare i minst 2 hela studiedagar. (Omfattande materialproduktion och studieledarutbildning) Musiken i särskolan. Musikterapi Skapande verksamhet i musik Kan alla lära sig sjunga? (utvecklingsprojekt med försök med sånggruppskliniker på sångsvaga barn etc.)

Därutöver har en rad fortbildningskurser o.d. vänt sig till lärare och instruktörer i musik och andra lärarkategorier (t. ex. svenska, teckning, fritidsledare, dramatik).

Serviceverksamhet vid fonbildningsavdelningen har omfattat en rad uppgifter — allt ifrån råd och anvisningar om instrumentvård, köp och underhåll av musikan- läggningar till idéblad om undervisningsmetodiska problem, om musiken och kul- turpolitiken och kurshänvisningar för enskilda som önskar förkovra sig t. ex. i gitarr, ensembleledning etc. Servicebehovet har kontinuerligt ökat.

Studiecirklar och idédebatter arrangeras även i stor omfattning via fortbildningsav- delningen.

Länsskolnämnder bedriver därtill på skolområdet egen verksamhet med hjälp av särskilda fortbildningskonsulenter i musik, som bl. a. arrangerar studiedagar för olika kategorier av musiklärare.

Kommunförbundet saknar egna medel för fortbildningsverksamhet, men hjälper kommunerna att administrera kurser för kommunala tjänstemän såsom skolchefer, förtroendevalda och kommunala musikledare. Sedan fe- bruari 1976 finns en person heltidsanställd på kommunförbundet dels för handläggning av fortbildningsfrågor, dels för att leda fortbildningskurser. Tidigare anordnades 3 kurser per år, men kursutbudet ökar nu i anslutning till handboken Den kommunala musikskolan. Innevarande år beräknar man starta 7 kurser. Tidigare rekryterades deltagarna ur samtliga ovannämnda kategorier och blandades på kurserna. Numera separerar man deltagarna. Sålunda finns det 3 kurser bara för förtroendevalda. Kurser för musikledare kommer troligen att anordnas regionalt.

Institutet för Rikskonserter administrerar f. n. fortbildningen och vidareut- bildningen av regionmusiker. Ansvaret för denna verksamhet beräknas 76- 07-01 bli överförd till styrelsen för Regionmusiken. Totalt förfogar man 1975/76 över 886 000 kr till detta ändamål, därav sammanlagt ca 350000 kr för produktionsmedel: lärare, kursmaterial, lokalhyror. Anslaget har suc- cessivt trappats ner sedan 1972/73, då det var 1,3 mkr. Utbildningen tjänar främst till att skola regionmusiker för nya uppgifter i samband med pro- fileringsplanerna. Kurserna omspänner ett brett register alltifrån fördjup- ningskurser i instrument och olika traditionella ensembleformer till mer speciella ämnen såsom kurser för kapellmästare, arrangörer, kurser med rubriken ”Fest i folkton”, ”Stadspiparensemble”, ”Renässansmusik”, ”Bar- ockmusik", ”Balett”, "Modern musik med gruppen Harpans kraft". Scenisk beredskap är ett ofta återkommande tema med hänsyn till den uppsökande verksamheten.

Kyrkomusikorganisationernas samarbetskommitteé (KOSK ) bedriver kom- pletteringsutbildning av i huvudsak två slag, dels kurser för oexaminerade orgelspelare, dels kurser i övrig kyrkomusik. Den första kategorin omfattade 1974/ 75 tre typer av kurser, 8 längre, sammanhängande kurser under som- maren, högst 35, minst 10 dagar; 3 läsårs- eller terrninskurser med regelbun- det återkommande kursdagar samt 6 weekendkurser 2 eller 3 dagar med uppgift att testa kunskapsnivån och ge vägledning för de fortsatta studierna. Inom den andra kategorin anordnandes 40 kurser. varav 37 äg- nades åt körsång, kurserna förlades till 10 av landets 13 stift (3 utomlands). Sammanlagda antalet kursdeltagare var ca 2000 (föregående år 1400).

Bidrag till kurserna lämnades bl. a. genom Musikaliska Akademien (65 000 kr) och Kulturrådet (80000 kr). Totalkostnaden beräknas till 240000 kr. En stor del finansieras genom deltagarnas kursavgifter. Kyrkomusikeror- ganisationerna önskar obligatorisk betald fortbildning efter mönster av den som gäller för präster. Fortbildningen skulle enligt deras förslag finansieras av kyrkofonden och staten gemensamt. En motion härom har väckts vid senaste kyrkomötet.

Studiehrbunden bedriver intern utbildning och fortbildning av cirkelledare. Statsanslag utgår till att organisera utbildningen samt till att framtaga pe- dagogiska hjälpmedel. Budgetpropositionen för 1976/ 77 anvisar härför drygt

10 milj. kr. Medlen fördelas till de 10 studieförbunden. Det är däremot omöjligt att utläsa hur stor del härav som avsätts för musikledarutbildning, men man kan anta att satsningen på musikområdet bör vara ungefär pro- portionell till musikcirklarnas andel av totalantalet cirklar dvs. ca 15% (alltså ca 1,5 milj. kr).

Riksförbundet Sveriges A matörorkestrar ( RSAO) arbetar enligt stadgar an- tagna 1975 på ideell grund med huvuduppgift att stimulera till aktivt ama- törmusicerande och verka för att höja medlemmarnas musikaliska kvaliteter. F. n. är ca 400 orkestrar anslutna med ca 30 000 musikanter. RSAO anordnar dirigentkurser dels inom landet, dels på det samnordiska planet i samverkan med Nordisk Amatörunion (NAMU). Tre kurser har 1975/76 ordnats på distriktsplanet. RSAO anordnar dessutom ett antal instrumentalkurser och stämmor, ofta på samnordisk bas. Kurserna finansieras genom statsbidrag som förmedlas via Kulturrådet. Budgetåret 1975/ 76 är totalanslaget 285 000 kr, varav ca 35 % utnyttjas för kursändamål.

Sveriges Orkesterföreningars Riksförbund (SOR) är samorganisation för 77 offentligt verkande orkestrar (1976) med symfonibesättning relativt jämnt fördelade över landet och med ca 3000 orkestermedlemmar, såväl yrke- smusiker som amatörer. SOR disponerar 1975/ 76 150000 kr i statsbidrag förmedlade genom Kulturrådet, varav huvudparten f. n. används till kurs- verksamhet. SOR anordnar dels dirigentkurser, dels orkesterkurser. I båda fallen står kurserna öppna för 80st egna musiker, studerande i högre mu- sikutbildning samt för musikintresserade i allmänhet. Kurserna anordnas ofta i samarbete med folkhögskolor. Dirigentkurserna arrangeras tillsam- mans med Norrköpings orkesterförening.

Körsam sedan 1971 samlande organ för nästan samtliga körorgani- sationer i landet, driver en omfattande egen kursverksamhet, från grund- och fortbildningskurser på olika nivåer till s. k. dirigentkollegier för körledare av alla kategorier. Hittills har man nått ca 600—700 körledare genom kol- legierna. I samarbete med IRK har även hållits dirigentkurser på hög nivå med deltagare från hela Norden. Speciella former av ledarkurser prövas ofta, t. ex. ”Work-shop kring amerikansk körmusik” 1972 samt symposier kring gosskörproblematik och om kör och dramatik. På koristsidan kan nämnas de högre kurs för korister som 1976 anordnas för tredje gången. Kulturrådet anvisar för 1975/76 150000 kr till kursverksamheten. Medlen används främst till lärarkostnader. Körsam kartlägger dessutom kursverksamheten på körområdet och informerar landets körledare och korister om kursmöj- ligheter. Ett stort antal interna kurser anordnas av olika körorganisationer lokalt och centralt, och i många fall har de karaktärer av kompletterande utbildning.

Olika ideella eller fackliga organisationer bedriver på sina speciella om- råden intern utbildning som kan sägas vara kompletteringsutbildningar inom högskolefältet.

Svenska artisters och musikers intresseorganisation (SAMI) har i samarbete med Svenska Musikerförbundet tidigare anordnat kurser inom landet i hu-

vudsak för fast anställda instrumentalister, varvid arbetsgivarna svarat för deltagarkostnader, SAMI för utbildningen. Vissa ensemblekurser med ut- ländska gästlärare har också förekommit. F. n. ger SAMI stipendier för sånga- re som deltar i sommarkuser i utlandet, bl. a. i Salzburg (1975/7616 deltagare). SAMI har som ovan nämnts (6.332) framför allt engagerat sig ekonomiskt i en speciell praktikantverksamhet i orkesttrar.

Svenska Facklärarjörbundet, till vilket är anslutet Riksförbundet Sveriges Musikpedagager (RSM) anordnar årligen viss skolledarutbildning. Musiklä- | rar-nas Riksförening (MR) är inte bara engagerad i fackliga utan även pe- | dagogiska frågor. l l l

En rad specialorganisationer driver viss egen fortbildnings- och utveck- Iingsverksamhet, ibland med internationellt utbyte; här nedan en lång lista dock utan anspråk på fullständighet.

Svenska Blockflöjtpedagogförbundet, Svenska Pianopedagogförbundet, j Röstpedagogers förbund, Tal- och sångpedagogförbundet, Sveriges Spelmäns ; Riksförbund, Svenska sektionen av ESTA (stråkpedagogernas internationella l sammanslutning), Svenska förbundet för Musikterapi, Föreningen Svenska i J azzmusiker, Svenska J azzn'ksförbundet. 1

7.5.3 MPU-projekt

Någon egentlig fortbildning i form av kursverksamhet har tidigare icke ex- j isterat för musikhögskolornas lärare. I samband med OMUS” reformarbete har dock de senaste åren utdelats särskilda anslag för musikpedagogisk ut- vecklings- och försöksverksamhet. (MPU-anslaget).

Anslaget var 1974/ 75, då det första utdelades 100 000 kr. Läsåret 1975/ 76 disponerades 310000 kr och budgetåret 1976/77 slutligen har anslagits 570000 kr för musikpedagogisk utvecklings- och försöksverksamhet.

Höjningen sammanhänger med att OMUS i sina nya direktiv i oktober 1974 ålades att vid sidan av det egentliga utredningsarbetet medverka i praktiskt reformarbete.

OMUS tolkade detta så att MPU-anslaget som första året mest använts till enstaka projekt inom de statliga högskolorna av OMUS alltmer satsas på symposier och konferenser av fortbildningskaraktär ofta sammankopplade med expertarbetet.

Ett antal arbetsgrupper för metodik och kursplanering har bl. a. i uppgift att kartlägga problemen, samt föreslå metodik och läromedel. Grupper arbe- tar hittills, i följande ämnen: material för musikalisk gestaltning, (satslära, gehör, instrumentation etc.), musik och samhälle, gruppundervisningsmeto- dik, ensembleledarrnetodik, tal- och röstvård, bruksklaver, förskolans meto- dik, improvisation, folkmusik, ljudverkstad.

Nedanstående Iärarsymposier/ kurser har redan hållits eller är planerade att hållas under 1976:

1. Symposium kring ämnet gehörsskolning och satslära med instrumen- tation 2. Symposium kring ämnet musikhistoria

3. Kulturpolitisk orientering 4. Konferens inom kyrkomusikerlinjen

5. Symposium för lärare i gehörs-spel och improvisation

6. Kurser kring röst, tal och sång

7. Symposium med pianolärare kring ”bruksklaver” och gehörsspel

8. Kurs för pianolärare i gehörsspel och gehörsspelsmetodik

9. Gruppundervisningsmetodik 10. Sommarkurs i komposition

11. Ensembleledarmetodik 12. Konferens för samtliga lärare i piano vid musikhögskolorna och SÄMUS

Symposier och kurser planeras därutöver på bl. a. följande områden 1. försöksutbildning för folkmusikpedagoger (SMH),

2. konferenser om och utbildningar i jazz- och pep-improvisation, 3. fortbildningskurser i förskolans musikmetodik

4. ljudverkstad

Följande försök inom vissa musikhögskolor har även helt eller delvis ka- raktären av kompletteringsutbildningar:

1. utbildning av ensemblepedagoger(SMH)

2. individuella utbildningslinjer (GMH)

3. körpedagogisk linje (Framnäs)

För närvarande kan nämnas att på initiativ av skolorna följande försöks- projekt är under arbete eller har redan slutförts:

Projekt kring improvisation (SMH) Försök med gehörsspel inom musikpedagogisk utbildning (SMH) Svensk/ nordisk musikhistoria (SMH) Undervisning i svensk folkmusik (SMH) TV-apparatur i dirigeringsundervisning (GMH) Elementär violinundervisning byggd på gehörsspel (GMH) Övningar i uppsökande konsertverksamhet (GMH och MMH) Gruppundervisning/gehörsspel på piano (MMH) Förberedande sångundervisning (MMH) Uppföljning av igångsatta försök med gehörsspel på piano och elementär sångutbildning (MMH) Diverse projekt bl.a. kring musikterapi samt frivilliga rytmikaktiviteter i anslutning till skoldagen (Dalcroze-seminariet) Undervisning i improviserade musikformer för lärare och elever i pianopeda- gogiska klassen (ÖMI)

Studier vid Elektronmusikstudion (EMS) av elever från Framnäs folkhög- skola

7.5.4 Gemensamma kurser för olika kategorier

För närvarande bedrivs kursverksamhet över kategorigränserna med direkt centralt statligt stöd genom i huvudsak två kanaler: Skolöverstyrelsens som- markurser och de kurser som stöds av Musik för ungdom.

Sko/överstyrelsen disponerar ett särskilt anslag ( l975/ 76: 220000 kr) för pedagogiskt utvecklingsarbete i musik, merparten (ca 200 000 kr) utnyttjas för musikpedagogiska kurser. Kurserna drivs av SÖ i samverkan med Folk- bildningsförbundet och Svenska kommunförbundet. Kurserna läggs ut på folkhögskolorna i Lunnevad. Bollnäs och Ingesund som ämneskurser vilket gör att folkhögskoleanslaget för lärarelöner kan utnyttjas. Statsanslaget an- vänds för resekostnader över 100 kr och inackordering samt vissa produk- tionskostnader.

Kurserna har som huvudsakliga målgrupper ledare i studieförbundens musikcirklar och lärare i kommunala musikskolor. Målet är ”att utveckla deltagarnas färdigheter i gruppundervisning, öka ämneskunskaperna samt stärka förståelsen för det psykologiska samspelet mellan lärare och delta- gare”.

Sedan 1973 organiseras kurserna om vardera en vecka under sommar- ferierna.

Kurserna består av ett huvudämne och ett eller två biämnen. Varje hu- vudämne är uppdelat i olika områden, och i varje delkurs studeras ett bestämt område av huvudämnet.

Varje delkurs är i'sig ett avslutat helt och kan därför under vissa för- utsättningar genomgås utan sammankoppling med andra delkurser. Men kurserna kan också av den som så önskar individuellt byggas samman till en längre pedagogisk utbildning.

Det nuvarande kurssystemet har avlöst de av SÖ tidigare anordnade mu- sikpedagogiska kurserna, de s.k. kompetenskurserna. Sex delkurser mot- svarar utbildningen i de tidigare kurserna under förutsättning att tre av dessa sex har instrumental- eller sångmetodik som huvudämne.

Huvudämnen är instrumentalmetodik (piano, violin, gitarr, blockflöjt, dragspel, flöjt, klarinett/ saxofon, bleckblås, sång, slagverk) musikverksam- het med barn, improvisation och ljudskapande, ensembleledning, musika- liskt hantverk, musikhistoria, pedagogik. Biämnen kopplas efter ett visst system till huvudämnet: psykologi, musiklära, gehörslära, musik och sam- hälle, organisationsfrågor. Ämnena kan variera efter behovet är efter år.

Kurserna står i princip öppna för alla intresserade. Verksamheten om- fattade 1975 totalt ett 40-tal kursveckor för 287 personer (totala antalet del- tagarveckor var 483).

Majoriteten av deltagarna är anställda vid de kommunala musikskolorna, men många arbetar parallellt i olika organisationer. Intresset för kurserna är stort. 483 sökande anmälde sig 1975. Antalet sökta kursplatser var 1315, 396 platser var tillgängliga. Enligt uppgift finns 1976 ca 520 sökande. Del- tagarna tas ut av en kommitté med representanter för SÖ, arrangörsskolorna, musikhögskolorna, Folkbildningsförbundet och Svenska Kommunförbun- det.

Institutet/ör Rikskonserter i sig ansvarar efter 1976-07-01 icke för egentlig utbildning även om vissa av institutets verksamhetsformer t. ex. stöd till socialpedagogiska projekt, folkmusik eller workshops samt förberedelse för skolturnéer och stöd till vissa internationella projekt griper in i utbildnings- området. Vissa kompletteringsutbildningar skulle inte komma till stånd utan detta indirekta stöd från IRK.

Musikför ungdom som f. n. är administrativt knutet till IRK är däremot direkt involverat i en omfattande utbildningsverksamhet. Som tidigare nämnts i 3.222 är MfU en svensk sektion av Jeunesses Musicales och spelar därför en särskilt viktig roll som förmedlare av internationella kon- takter.

I styrelsen för MfU sitter representanter för de inblandade samhällsorganen och organisationerna. MfU:s administration är f.n. under omprövning.

Direkt över statsbudgeten anslås 1975/76 260000 kr till kurser, därtill kommer att MfU har tillgång till IRK:s kansli. I övrigt finansieras kurserna med anslag från de mest olika håll lokalt och centralt även i form av privata satsningar. År 1976 kommer man t. ex. att driva ett folkloreprojekt med 15 000 kr i anslag via Kulturrådet. Huvudparten av verksamheten är de s.k. MfU-lägren som har formen av samarbetsprojekt med musikskolor, studieförbund (på riksplanet/regional/lokalt), länsbildningsförbund, folk- högskolor, SÖ, RSAO/RUM m.fl. Å'r 1974/75 anordnades 26 läger med sammanlagt 1 530 deltagare (därav 2 utomlands med tillsammans 113 del- tagare).

"Samtliga musikläger bör betraktas som en del i en musikutbildning för ungdom genom att komplettera den utbildning som bedrivs av institutioner och organisationer. Ibland försöker man dra en gräns mellan vad som skall betraktas som yrkesutbildning och vad som skall hänföras till verksamhet för amatörmusicerande. En sådan gräns- dragning måste bedömas som svår.

Varje yrkesutövande musiker har i sin utbildning en mängd moment, som helt sammanfaller med vad den s. k. amatören ägnar sig åt i sitt musicerande och många goda amatörer övergår efter hand till arvoderat heltidsmusicerande och betraktas då som yrkesmusiker."

Musiklägerverksamheten är huvudsakligen att hänföra till kategorin för- beredande utbildning. Målsättningen framgår av beskrivning nedan i 8.286. MfU-lägren kan dock spela en stor roll även som kompletteringsutbildning för redan yrkesverksamma, varför OMUS i detta sammanhang vill belysa några för detta kapitel viktiga inslag i verksamheten.

Musiklägren kan t. ex. ofta fungera som praktikplatser för musiker och musiklärare. MfU har t. ex. även bedrivit handledarutbildning för handi- kappade i samarbete med Stockholms Musikpedagogiska Institut (SMI). Vad som MfU-rapporten här säger om Regionmusikens medverkan f. n. kan gälla även instrumental- och vokalpedagoger och musiklärare av olika typer.

Yngre regionmusiker har sedan Regionmusikens tillkomst i viss utsträckning del- tagit i de internationella musiklägren i Ingesund, Bollnäs och Groznjan, Jugoslavien, och det nordiska lägret i Lund. Till viss del har också samma lärarkrafter utnyttjats vid utbildningen av regionmusiker och vid MfU-lägren. Målsättningen är i stora drag gemensam. Regionmusiker kan delta i MfU-läger som stämledare, repetitörer, di- rigenter, ledare för kammarmusikensembler, turnerande Iägerartister, solister eller som ”vanliga” lägerdeltagare. Arbetet som instruktörer och handledare för unga musiker (ev. blivande orkester- el. regionmusiker) bör utgöra en viktig del av deras yrkes- utbildning. Repertoarkännedom, stilanalys, uppförandepraxis o. d. är ytterligare några ex. på ämnen. som ingår i den gemensamma målsättningen. ”Vanliga” vuxna elever vid lägren har liksom regionmusikerna medverkat vid skol-, intern- och kvällskon- serter.

Länslägren har ett ungefärligt geografisk avgränsat rekryteringsområde och länsbildningsförbund som administrativt ansvariga. Studieförbund, musik- skola, folkhögskola kan stå som huvudansvariga för riks- eller regionalkurs.

Förläggningen sker i allmänhet på folkhögskola. Lägren finansieras genom anslag från kommun, landsting, stat och folkbildning, genom bidrag från organisationer, föreningar eller fonder och genom elevavgifter.

Förutom orkesterspel, kammarmusik, sång som dominerar bland äm- nena förekommer improvisationsövningar, gruppdiskussioner med utgångs- punkt i spelrepeitoar, musiklyssning, rytm-rörelse och gehörsövningar, etc.

En 5. k. huskomponist har medverkat vid flera av musiklägren. Han har haft till uppgift att aktivera samtliga elever kring ett eller flera vid lägret komponerade verk med för eleverna ovanliga och intressanta musikaliska uttrycksformer och notationsprinciper och med hänsyn tagen till deras olika kunskapsnivåer. Många läger har haft en speciell musikalisk profil man har t. ex. kunnat knyta an till en lokal folkmusiktradition, som ibland av- speglats i lägerkompositionen.

Speciellt anslag kan utgå till enligt MfUzs styrelse intressanta, nyorienterande, stu- diemålsinriktade projekt. Med nyorienterande läger kan t. ex. avses läger med ljud- verkstad, elektronisk musik eller annan nutida musik. Läger av nyorienterande slag kan också tänkas ta upp frågor, som rör "scenisk beredskap", t. ex. kommunikation mellan ensemble och otränad publik, Beteckningen nyorienterande läger bör också täcka in läger, där samspel mellan olika uttrycksformer såsom musik — rörelse, musik bilder, musik — färg och form osv. äger rum.

Folkhögskolorna är som ovan nämnts direkt inblandade i form av stats- understödda ämneskurser i både SÖ:s och MfU:s verksamhet. Därtill kan läggas ett ytterligare utbud av kortkurseri musik på den egna folkhögskolans initiativ. Folkhögskolan har där samverkat med andra lokala eller regionala organ. OMUS har inte ansett det möjligt att här söka renodla de specifika folkhögskoleinsatser som kan sägas ha inslag av kompletterande yrkesut- bildning.

Vi vill bara i detta sammanhang för att ange den totala dimensionen — oavsett om kurserna är att hänföra till de öppna eller interna — till enbart kompletteringsutbildning, förberedelseutbildning eller folkbildning eller alla dessa tre element i varierande proportion, att 1974/ 75 anordnades 174 kort- kurser på sammanlagt 6128 elevveckor med 4 852 deltagare av 40 folk- högskolor (med kortkurs avses kurs kortare än 8 veckor).

Kurserna erhöll i Statsanslag för lärarlöner enligt en ungefärlig beräkning sammanlagt 2 milj. kr. inklusive lönekostnadspålägg.

Fördelningen framgår av nedanstående tabell:

Tabell 711 Kurser kodade som musikkurser 1974/75 vid folkhögskolor Kurser som inte berättigar deltagarna till studiestöd, dvs kortare än 56 dagar Arrangörer: 39 skolor + 1 lilialskola.

Antal dagar Kurser Deltagare Elevveckor

l— 2 23 641 241

1 3— 4 28 639 402 1 5— 7 75 I 628 1 628 1 8—11 29 I 045 i 447 12—18 15 676 I 387 19—25 _ — _ 26—55 4 223 1 023 Summa 174 4 852 6 128

Vissa studieförbund kan även sägas anordna kompletterande utbildning som icke är avsedd vara intern utbildning för egna ledare. Ett exempel är Vuxenskolan genom Stockholms Musikpedagogiska Institut (SMI). Denna verksamhet som ofta avser s. k. återkommande utbildning diskuteras nedan i kap. 10.

7.6. Kompletteringsutbildningar — initiativ och ansvar

7.6.1. Principiella frågeställningar

Tre frågeställningar är viktiga när det gäller hur kompletterande utbildningar skall administreras i den nya högskolan.

Vilka skall ta initiativ till dem? Vilka skall ha ansvar för att genomföra och administrera dem? Hur skall resurser kanaliseras till olika kurstyper och sammanhängande med detta hur skall man få en garanti för att angelägna bristområden kommer i första hand vid resursfördelningen?

7.6.2. Initiativ till intern utbildning

I propositionen om den nya högskolan (prop. 197519) betonas att stort ut- rymme skall ges för lokala och regionala initiativ. Beslutandefunktioner skall i princip föras ner så nära de berörda som möjligt. Det överensstämmer med vad OMUS ovan anfört om vikten av att de utbildningar med sam- hällsstöd som nu påbörjas i s. k. eftersatta genrer, t. ex. jazz och folkmusik, präglas av de önskemål som framförs av de yrkesverksamma och de olika intresseorganisationerna likaså det kulturpolitiska intresset av anknytning till det regionala musiklivet. Det är viktigt, att t. ex. lärarutbildningen för studieförbundens behov påverkas direkt av dem som berörs av den, att trossamfunden får göra kompletteringskurser anpassade till sina behov, lik- som körorganisationerna till sina, RSAO-avdelningarna (ungdomsorkestrar- na) till sina osv. Det torde också i sådana fall ofta vara så, att de organisationer som arbetar på länsplanet eller regionalt bättre än centrala samorganisationer kan se de mest angelägna behoven.

Fördelen av lokala och regionala initiativ torde också gälla interna ut- bildningar för de kommunala musikskolorna. Om kurser kring centrala te- man anordnas länsvis eller rent av för en eller några kommuner kommer de att vinna i genomslagskraft och effektivitet. För regionmusikavdelning- arna liksom andra ensembler kan på samma sätt de lokala initiativen till fort- bildning leda till snabba och värdefulla resultat. Ett bra exempel på det regio- nala initiativets fördelar visar länsskolnämndemas fortbildningsavdelningar som kan göra konkreta nyttiga insatser när det gäller musikundervisningen.

Utöver de lokalt och regionalt förankrade kurserna krävs kurser interre- gionalt eller för hela landet. Studieförbunden och de olika ideella organisa- tionerna eller intresseorganisationerna, typ Pianopedagogförbundet, Region- musiken, SÖ, Kommunförbundet etc. behöver även ta initiativ till och genomföra centrala kurser — dels för ämnen som är så specialiserade att de inte kan få tillräckligt många deltagare till regionala kurser, dels för att främ- ja sammanhållningen i hela landet och utbilda ledare och lärare som i sin tur i ett senare led skall arbeta lokalt och regionalt.

7.6.3. Gemensamma kurser för olika kategorier

Det vore olyckligt, om all kompletteringsutbildning bleve bunden till yr- keskategori eller arbetsgivare, så att t. ex. lärare eller musiker från olika arbetsfält aldrig kunde studera musikalisk gestaltning eller gemensamma musikfrågor i kurser över kategorigränser. Det betonas från både studie- förbundens och de kommunala musikskolomas sida, att den för vårt lokala musikliv så nödvändiga kopplingen mellan grundutbildning i musikskolor och vidarestudier i frivilliga organisationer, studiecirklar etc. inte kommer till stånd på grund av att de olika läkarkategoriema alltför sällan kommer i direkt kontakt med varandra. Sådana kurser skulle kunna åstadkommas genom kommunala/regionala initiativ från kulturnämnder, läns- bildningsförbund etc., men dessutom måste de sannolikt stimuleras genom centrala initiativ. Musikhögskolorna bör därför i sin övergripande ning få en extra resurs beräknad för att ta initiativ till eget utbud av kom- pletterande kurser. Hit skulle söka (. ex. de som vill komplettera kunskaper och färdigheter inom grundläggande utbildning allt ifrån enkel komposition och arrangering till instrumentalspel eller instrumentalundervisningsmeto- dik på högre nivåer än de utbildats för. Musikhögskolornas utbud av kom- pletterande kursverksamhet bör riktas som erbjudande till hela landet. Hög- skolorna borde ta särskilt ansvar för att anordna kurser på sådana områden som lätt blir eftersatta och bortglömda om de ej bevakas: modernistisk musik, äldre "museal” musik, etniska gruppers speciella musik etc.

Det vore också värdefullt, om kompletteringsutbildning kunde ordnas gemensamt för flera kategorier inom varje högskoleregion för sig utöver musikhögskolornas utbud. Musikhögskolorna fördelar sig ojämnt inom de sex högskoleregionema. Linköpingsregionen saknar f. n. helt musikhögskola med allmän linje. En lämplig form för att få fram dylika regionala initiativ vore ett musikutbildningsråd, knutet som referensgrupp till resp. högsko- leregions styrelse och där inrättade utbildningsnämnder för kultur- och

informationsyrken respektive för undervisningsyrken. Det torde bli svårt för en regionstyrelse med dess mångfacetterade uppgifter att bevaka en så omfattande och rikt varierad sektor som regionens behov av musikutbildning utan att arbeta med en sådan särskilt utsedd referensgrupp. Där borde finnas representanter för arbetsgivarintressen, fackliga och ideella organisationer i musiklivet. Genom rådets kartläggning av de regionala behoven och dess förslag till angelägna kurser finge regionstyrelsen ett underlag för att begära resurser till kompletterande enstaka kurser eller lokala linjer, som sedan kunde ordnas gemensamt för t. ex. allmän skola kommunal musikskola studieförbund SOR RSAO körförbund osv.

Det är betydelsefullt, inte minst med OMUSI allmänna synsätt på musi- kerns och lärarens funktion över alla ”skrågränser” i kommunens musikliv, att sådana kurser anordnas där deltagare från olika delar av musiklivet får mötas. Musikutbildningens kanske största svaghet just nu är att olika genrer eller olika organisationer arbetar var för sig med vattentäta skott mellan va- randra.

7.6.4. Centrala initiativ — OM US ' fortsättning

Den reform som OMUS föreslår med nära kontakt musikutbildning — mu- sikliv kommer inte att kunna genomföras bara i och med att en ny or- ganisationsram fastställs och nya utbildningsplaner formellt träder i kraft. Det avgörande är att skapa centrala resurser för rådgivning, information och samordning för att reformens intentioner ska förverkligas. Från centralt håll måste initiativ kunna tas till kompletteringskurser, särskilt på de nyckel- områden, där reformens realiserande beror av snabba insatser eller där för- söksverksamhet måste göras på helt nya fält. Avgörande blir här vad som be- rörts under 7.4, nämligen att den högre utbildningens egna lärare och de bli- vande praktikhandledama i första hand snabbt erbjuds tillfällen till informa- tion, samråd och egna kursinitiativ, så att de kan fungera som något av pion- järer och piloter för utvecklingen av den nya musikutbildningen. Idealet vore givetvis att den högre utbildningens lärare och handledare låge generellt ett steg före och hela tiden kunde inspirera de lokala och regionala initiativ vi ovan nämnde.

Den centrala tillsynsmyndigheten UHÄ kommer att ha ansvaret för hela den interna personalutbildningen, innefattande alla lärare som på heltid, som timlärare eller mera tillfälligt arbetar inom den högre musikutbild- ningens system av linjer och kurser. Enligt uppgift är läsåret 1975/ 76 drygt 450 lärare anställda vid de läraranstalter som berörs av OMUS” direktiv. Det ger en uppfattning om dimensioneringen av denna fortbildning. Det är angeläget — i varje fall under den första övergångstiden att en central instans, förslagsvis en referensgrupp inom UHÄ, sätts in såsom provisorisk förstärkning av UHÄ:s centrala resurs. Den skulle få i specialuppdrag att arbeta med alla de särskilda frågor som inställer sig då musikutbildnings- reformen skall genomföras. Denna grupp bör genom anställd expertis också tjäna som rådgivande organ för musikhögskolorna, den bör kontinuerligt följa de olika etapperna vid övergången till det nya systemet, och den bör samtidigt kunna ta initiativ till konferenser, symposier och kompletterings-

kurser för alla den högre musikutbildningens lärare. OMUS använder för denna grupp, som alltså utgör ett slags ”OMUS” fortsättning”, termen UMU-gruppen. UMU står för "utveckling av musikutbildning”. Gruppens uppgifter behandlas närmare ur organisatorisk synvinkel i avsnitt 9.522.

Det är synnerligen angeläget att lärare från samtliga skolor under de första åren kan träffas regelbundet för att få till stånd en samplanering av kurser och utbildningar. Den första tiden får den nya utbildningen i många delar karaktären av försöksverksamhet. UMU-gruppen måste därför själv också få ta initiativ till pilotkurser och försöksprojekt av den typ som nu bedrivs för OMUS” s. k. MPU-anslag. (MPU = Musikpedagogisk utvecklings- och försöksverksamhet).

7.6.5 Fördelning av ansvar och resurser för kompletterande utbildningar ,

7.6.5.1 Intern utbildning

Det har alltmer blivit en praxis att den interna fortbildningen och vida- .' reutbildningen av personalen inom ett företag betraktas som arbetsgivarens ! ansvar. Det innebär i detta fall, att i varje fall kortkurs- och konferens- i verksamheten i musikutbildningen ska ske på betald tjänstetid, och att eljest ledighet beviljas generellt för studier som kan göra vederbörande bättre ; skickad att fullgöra sina uppgifter.

Hela den kompletterande utbildningen av den högre musikutbildningens | lärare skall efter denna princip bekostas ur UHÄ:s resurser för fortbildning. l Det är angeläget att den högre musikutbildningen redan för budgetåret ' 1977/ 78 får ett speciellt anslag för att ge lärarna inom utbildningen möjlighe- : ter att förbereda sig för sina nya instanser. 3

Den interna utbildning, som bedrivs inom statliga eller kommunala organ 1 och som respektive organ tagit initiativet till, bör på samma sätt i stor ut- % sträckning bekostas av myndigheten själv, det gäller även kostnader för lära- j re, studiematerial osv. Detsamma gäller de interna kursverksamheter som i olika studieförbund redan nu bedriver för olika medlemsorganisationers räk- j ning och t. ex. den interna utbildning av körledare och korister som Körsam anordnar i egen regi med anslag från Kulturrådet. OMUS förutsätter att sam- ma statsbidragsbestämmelser som nu tillämpas kommer att gälla även i fort- sättningen. Bidragen till studieförbund, amatörorganisationer etc. bör för- stärkas med anledning av reformens krav på information och förnyelse.

Ett särskilt problem uppstår i fråga om frilansmusikerna. Risk är att denna inom musikområdet centrala grupp blir förbigången eftersom frilansmusi- kerna ju i realiteten har ”svenska folket” som arbetsgivare men inte har an- ställning hos någon bestämd organisation.

Enligt OMUS, uppfattning bör de av statsrådet (prop. l976/ 76: 135) före- slagna lönegarantiema för konstnärer ha som naturlig konsekvens ett sam- hälleligt ansvar för ersättning till de frilansmusiker av olika kategorier som förlorar arbetsförtjänst p. g. a. deltagande i kurser, som är av så kort varaktig- het att studiemedel i vanlig mening inte kan utgå. OMUS föreslår att konst- närsnämnden utöver vad som nämns i propositionen s. 236 också får i upp- drag att i samråd med de fackliga organisationerna svara för ersättningar för kursdeltagande motsvarande vad andra arbetsgivare står för. Dessa problem

bör skyndsamt lösas så att frilansmusikerna redan från början kan få möjlig- het delta i kompletterande utbildning inom eftersatta genrer osv. i den ut- sträckning som är önskvärd.

7.6.52. Kompletteringsutbildning gemensam för flera kategorier

De 1 7.6.3 nämnda regionala och interregionala kurserna, gemensamma för flera intressenter, bör stimuleras och delvis finansieras inom högskolesyste- met i den mån de är att betrakta som högre utbildning, alltså på samma nivå som högskolornas egna kurser. Den av Skolöverstyrelsen hittills bedrivna fortbildningen och vidareutbildningen av studieförbundens cirkelledare m. fl. med sitt öppet utåtriktade kurserbjudande bör höra under högskolor- nas ansvarsområde och i varje fall under en övergångstid innan ansvaret eventuellt kan delegeras till regionerna sedan resursbehoven blivit mer full- ständigt inventerade — ombesörjas av den föreslagna expertgruppen inom UHÄ (UMU-gruppen). Anslaget till sådana kurser bör med hänsyn till bety- delsen av denna för studieförbund och kommunal musikskola gemensam- ma utbildning kraftigt förstärkas. Det har nu stått oförändrat under en längre period.

Till musikhögskolorna bör utgå som ett tillägg till resurserna för de allmän- na utbildningslinjerna en särskild del reserverad för kompletteringskurser som skall vara öppna för sådana deltagare som icke genomgår fullständig grundläggande utbildning eller antas till de speciella påbyggnadsutbildning- arna. Dessa kompletterande kurser på olika nivåer kan även motiveras med det ansvar för kompletterande återkommande utbildning som varje musik- högskola måste ta som en konsekvens av OMUS” argumentation i bl. a. avsnitt 4.5. En fyraårig musikutbildning som OMUS hävdar där är i sig icke till fyllest för yrkeskompetens i egentlig mening. En grundläggande utbildning får ses endast som en beredskap för kommande insatser på yr- kesområdet. OMUS har ju också framhållit att de som genomgått utbild- ningen måSte ha rätt till att återkomma för att förnya sina kunskaper med hänsyn till musiklivets ständiga förändring.

Därtill kommer de initiativ till lokala linjer och enstaka kurser som i framtiden skall finnas hos regionstyrelserna själva. OMUS menar att en tredje kanal för resurser till kompletterande kurser bör gå till de kurser som initieras av de föreslagna regionala musikutbildningsråden.

En särskild problematik uppstår vid fördelningen av resurser eftersom man för den kompletterande utbildningen utnyttjarfolkhögskolorna. De är särskilt lämpade för detta ändamål genom sina intematmöjligheter. Det 20- tal folkhögskolor som f.n. har musiklinje har därtill tillgång till speciella lärarresurser och musikutrustning. För folkhögskolorna gäller f. n. särskilda statsbidragsbestämmelser. Det bör ankomma på folkhögskoleutredningen att närmare uttala sig, huruvida kompletterande yrkesinriktad utbildning inom den högre musikutbildningen skall få förekomma finansierad genom folkhögskolans statsbidragssystem. Eftersom en så stor och central del av kortkursema f. n. finansieras som ämneskurser, torde den av folkhögsko- leutredningen föreslagna totalresursen på 20000 elevveckor inte vara till- räcklig som vi närmare anför i 8.5.3.1. En annan komplikation utgör de

kompletterande utbildningar som bedrivs av vissa studieförbund icke i syfte att utbilda ledare för den egna verksamheten eller för syften som ligger inom respektive rörelses intresseområde utan där utbildningarna direkt har karaktären av t. ex. kompletterande utbildning för kommunala musikskolans lärare. I dessa senare fall ber OMUS att få hänvisa till den utredning om avgränsningen mellan folkbildning och övrig utbildning som har tillsatts av statsrådet och som beräknas framlägga sitt betänkande hösten 1976.

Problemet högskoleundervisning på folkhögskola och i studieförbund be- rörs även nedan i kap. 10.

7.6.6. Sammanfattning. Avvägning mellan centralt och lokalt ansvar

OMUS har gjort ett försök ovan att inventera behoven av kompletterande utbildningar och att diskutera ansvarsfrågor och resursfördelningsprinciper. Den allmänna slutsatsen är att sådana utbildningar f. n. förekommeri mycket liten omfattning i relation till de verkliga behoven. Området är svårgenom- trängligt, OMUS” kanläggningsförsök demonstrerar den komplicerade mångfald och ojämnhet som utmärker svenskt musikliv — inte minst organisationslivet på musikområdet. Statens kulturråd är f. n. sysselsatt med att mer systematiskt utreda, hur amatörverksamhetens organisationer funge- rar på musikområdet. Mångfalden är både en styrka och en svaghet. Styrkan är att initiativen och ansvaret ligger fördelade på många människor, att olika genrespecialiseringar, folkrörelseintressen osv. kan odlas. Svagheten ligger i att resursernas användning f. n. knappast kan överblickas. Satsningen från det allmänna kan i vissa fall bli mindre effektiv genom att den plottras bort i småposter. Områden som inte etablerat de rätta kanalerna eller redan har fast rotade traditioner riskerar att bli eftersatta. Tillgången på specialister * inom Sverige är begränsad och räcker i många fall bara till för ett riksplanerat ' kursutbud. Framför allt kan kompletteringsutbildningama i de separata or- , ganisationerna alltför lätt hamna utanför det pedagogiska reform- och för- ] nyelsearbete som nu planeras. ' OMUS har övervägt olika förslag till samordning. Om man skulle söka l åstadkomma reda och ordning i ordets egentliga bemärkelse i fråga om ] kursernas mångfald, kommer man alltför lätt att åstadkomma en central- | dirigering med en byråkratisk apparat och risker för en hämmande likrikt- ning. Det gäller, så vitt vi förstår, att åstadkomma en balans mellan å ena sidan en central instans som överblickar hela kursverksamheten och har vissa rådgivande, stimulerande, resursfördelande funktioner, å andra sidan kursintressenter på riksplanet i frivilliga organisationer, ansvariga myndig- heter etc., men även kursanordnare regionalt och lokalt runt om i landet. Den kompletterande kursverksamheten har en sådan nyckelroll i förnyelsen av utbildningen i samband med högskolereformen genom fortbildningen av lärarna i högskolan att samma centrala organ bör ansvara för att reformen blir genomförd och att kursverksamheten utvecklas. Detta organ bör enligt OMUS” uppfattning inte ha en centraldirigerande effekt utan rådgivande och stimulerande.

Sammanfattning

OMUS vill alltså föreslå följande organisation för den stora satsning av re- surser, som blir nödvändig de närmaste åren, om vi skall kunna åstadkomma en förnyelse av musikutbildningen i kulturpolitikens anda.

1. Den interna kursverksamheten får ökade resurser genom att den för varje område anslagsbeviljande myndigheten avsätter ett högre belopp för vidgat kursutbud. Det innebär att SÖ ökar fortbildningen av sina lärare regionalt och centralt, liksom Kommunförbundet då det gäller sina. Regionmusikens interna fort- bildning byggs ut. OMUS vill i detta sammanhang erinra om de förslag till utbildningar av lärare för grundskolans högstadium som OMUS och SÖ i samråd lade fram i anslagsframställningen för 1976/77 och som finns refererade ovan 7.2.3. Körsam, RSAO, SOR etc. får ökat anslag för kurser genom Kulturrådet. Studieförbundens särskilda bidrag till pedagogisk verksamhet bör ökas med hänsyn till deras kulturpolitiska möjligheter etc. OMUS anser det alltså viktigt att den interna kursverksamheten i musik inte bara fortgår som tidigare på resp. myndighets och organisations ansvar utan att dessa kurser får ökade resurser från samhällets sida både statligt, landstingskommunalt och primärkommunalt. De utgör en integrerad del av det kulturpolitiska programmet. Det bör därför stå klart att de tidigare satsningarna icke skall dämpas i förväntan på en utökad statlig satsning på högskolesektorn. De statliga resurserna för kompletterande musikutbild- ning när det gäller intern utbildning kan effektivast också framgent ka- naliseras över dessa redan inarbetade vägar. Det innebär alltså i samband med musikutbildningsreformen 1977/78 att utbildningspolitiska skäl för höjningar skall kunna anföras utöver de kulturpolitiska.

2. Den resurs som motsvarar vad övriga arbetsgivare satsar på intern fortbildning eller deltagande i fortbildnings- och vidareutbildningskurs skall från statens sida satsas på någon form av ”studiestipendier” till de fri- lansmusiker, komponister etc. som deltar i kompletteringskurser. Stipendier skall utgå ur en ekonomisk resurs som förvaltas av konstnärsnämnden på samma sätt som lönegarantin.

3. OMUS avvaktar Folkhögskoleutredningens yttrande i dess andra be- tänkande huruvida kanaliseringen av resurser för viss kompletteringsut- bildning via folkhögskoleresursen skall ske på samma fria sätt som hittills. Såvitt vi kan finna, blir det en svår administrativ omreglering, om folk- högskolorna ej kan utnyttjas lika fritt och smidigt som hittills för dessa kombinerade kulturpolitiskaoch utbildningspolitiska syfte. Det är i många fall omöjligt som vi anfört i 7.5.1 att renodla om en kurs har fortbildande eller folkbildande syfte.

4. Den grupp inom UHÄ för utveckling av musikutbildning (UMU) som föreslås inrättad för att efter OMUS” avveckling 1977-07-01 medverka till reformens genomförande skall inom detta uppdrag även ha ansvaret för

fortbildning och vidareutbildning av lärarpersonalen som måste inten- sifieras fr. o. rn. 1977

uppbyggandet av det dokumentationscentrum som påbörjar sin verk- samhet 1977-07-01 och som genom särskild expertmedverkan även skall svara för kartläggningen av den kompletterande utbildningen i alla former inom landet, så att UMU-gruppen skall ha en systematisk överblick över området (se avsnitt 6.6.2).

Den ”kurskatalog” som nu publiceras av SÖ som en service för alla utbildningsintresserade bör i stället publiceras av det dokumen- tationscentrum som föreslås. I varje fall samtliga kurser som drivs med statsbidrag i någon form borde till detta centrum inkomma med re- dovisning av genomförda kurser och samtidigt låta ”registrera” de kur- ser som planeras.

. initieringen och stimulansen av projekt, pilotkurser och kurser på sär- skilda bristområden inom musikutbildningsområdet. Genom den kon- tinuerliga överblicken som ges genom dokumentationscentrum kan UMU-gruppens experter få en uppfattning om var i landet, inom vilka arbetsfält och repertoarområden etc. bristen är störst. Dessa kurser kom- mer att delvis sammanfalla med kategorin fortbildningskurser för hög- skollärare ovan.

. den resurs som nu tilldelas SÖ för musikpedagogiska kurser. Den för- stärks och förvaltas av UMU-gruppen genom en av den utsedd särskild arbetsgrupp med bred representation liknande den i den nuvarande SÖ-gruppen.

Själva genomförandet av kurser och projekt delegeras i regel av UMU- gruppen till musikhögskolor eller särskilda experter.

Det är angeläget att UMU-gruppen disponerar en egen resurs av ”snabba” pengar för att kunna sätta in dessa när behov anmäler sig.

5. Vid varje statlig musikhögskola borde inrättas en särskild utvecklings- grupp som skulle ansvara för fömyelsearbetet i samband med reformen i samverkan med UMU-gruppen (se 9334). Varje musikhögskola bör ha en kursadministration, beredd att organisera dels från UMU delegerade spe- cialkurser, intern lärarfortbildning, återkommande utbildning, bl. a. för redan yrkesverksamma, dels ett eget utbud av sådana för olika kategorier ge- mensamma kurser som resp. skolas lärare är specialister på och/eller som det antas vara ett stort behov av.

6. Varje regionstyrelse rekommenderas att bilda någon form av ”regional UMU-grupp”, en referensgrupp för musikutbildningsfrågor med bred re- presentation från musikundervisning och musikliv. Lämplig term vore re- gionalt musikutbildningsråd. Rådet gör en kartläggning av regionens speciella musikutbildningsbehov som skulle kunna tillgodoses genom lokala linjer eller kurser inom regionen resp. måste kräva riksövergripande eller inter- regionala kurser. 198 Kompletterande utbildning sou l976:33

ledningen och planeringen av den högre musikutbildningens interna

7. OMUS kan inte förrän resultaten av den föreslagna inventeringen gjorts regionalt och centralt ange det reella behovet av ökade resurser för kom- pletteringsutbildningar. Vissa generella beräkningar görs dock i avsnitt 10.9. Under den första etappen 1977—78 måste i alla händelse ett särskilt stort belopp avsättas för verksamhet med intern fortbildning för den högre mu- sikutbildningens lärare och handledare och försök med nya genrer etc. Regionalt borde redan 1977—78 preliminära belopp avsättas för viss kurs- verksamhet på musikområdet. Dessa bör gälla som försöksanslag innan det står klart hur stort det reella behovet är.

8 Förberedande utbildning

8.1. Musikundervisningens onda cirkel

Det betänkande det tidigare OMUS utgav 1973 "Musikundervisning” (Ds U 1973:19) analyserade de principiella problemen i den förberedande mu- sikutbildningen. Av betänkandet och de många synpunkterna i remissbe- handlingen framgick betydelsen av det första mötet med musik i förskola och grundskola, vikten av att den allmänna nybörjarundervisningen blir stimulerande och kreativ, liksom riskerna med en felaktig instrumentun- dervisning i de första stadierna. Det framgick att om den allmänna mu- sikundervisningen i grundskola och gymnasieskola verkligen kunde uppfylla de ställda målen och följa de givna läroplanerna (Lgr 69, Lgy 70), borde det finnas ett relativt gott underlag för rekrytering av framtidens yrkesmu- siker.

Tyvärr befinner sig musikutbildningen just nu i något av en ond cirkel, som det måste till extra resurser och målmedvetna åtgärder för att bryta. Otillräcklig utbildning av förskollärare och klasslärare i musik, av grund- skolans och gymnasieskolans musiklärare liksom av lärare i frivilliga skolor och cirklar hindrar att barn och ungdom får utveckla sina musikaliska anlag, vilket i sin tur medför sämre underlag och minskad rekrytering för nästa generations lärare osv. Den särskilda arbetsgrupp som för OMUS 74:s räk- ning diskuterat den förberedande utbildningens problematik har ytterligare understrukit "den onda cirkelns" negativa verkningar. Den undersökning som gjordes av tillgången på behöriga eller i varje fall utbildade musiklärare våren 1975 visade att lärarbristen på detta område kunde betecknas som katastrofal: mellan 50 och 60 % av lärarna på grundskolans högstadium saknar behörighet, 40 % av lärarna i gymnasieskolan (jfr bilaga 3, tabell 6).

Problemen i den förberedande utbildningen måste även ses ur aspekten regional kulturpolitik, vilket denna undersökning också belyste. Undersök- ningen visade att tillfällena till god musikundervisning i grundskola och gymnasieskola är mycket ojämnt fördelade över landet. Detta är inte bara fråga om ett glesbygdsproblem.

Arbetsgruppen har våren 1976 gjort enkätundersökningar även om de kommunala musikskolomas resurser. Undersökningarna utgick ifrån en be-

räkning av antalet veckotimmar i den kommunala musikskolan per 100-talet elever i grundskolan. 204 kommuner har svarat. Medelvärdet är 10 vecko- timmar kommunal musikundervisning per 100-talet elever i grundskolan. Stora skillnader föreligger mellan kommuner. Ekerö, Krokom, Leksand och Lycksele satsar mest (19 vtr). Det finns en viss generell skillnad mellan norr och söder i landet. Samtliga 16 kommuner som ligger högst i sin satsning befinner sig norr om en linje Dalsland Östergötland. Av de 12 kommuner som satsar minst ligger 8 i Skåne. Enjämförelse mellan Stockholm, Göteborg och Malmö visar anmärkningsvärt stora skillnader: Stockholm redovisar 1 en så hög satsning som 18 vtr, Göteborg och Malmö 4 vtr. !

Stora insatser inom den förberedande utbildningen görs i folkrörelser och frivilliga organisationer, i studieförbund och folkhögskolor. Här blir ur de | musikintresserade barnens och ungdomarnas synvinkel fördelningen på oli- ka orter än mer ojämn. ; 1

För att få en jämförelse kan man t. ex. beräkna den procentuella andelen deltagare i musikcirklar av det totala antalet invånare över 10 år i olika län. Man finner då en relativt stor spännvidd mellan de län som uppvisar den högsta resp. lägsta andelen. Jönköpings, och Östergötlands län redovisar sålunda inemot 10 % musikcirkeldeltagare, Uppsala, Skaraborgs, Örebro och , Västerbottens län 7—8 %, medan Stockholms, Blekinge, Malmöhus, Hal- lands och Jämtlands län enligt materialet endast har ca 5 % cirkeldeltagare av totalbefolkningen över 10 år.

Musikundervisningens kvantitet och kvalitet är mycket beroende av per- sonresurser, av ortens ”eldsjälar” och olika rörelsers genomslagskraft i re- gionen. Påfallande är den stora betydelse som frikyrkliga rörelser har när det gäller att fånga ungdomars intresse för sång och spel, inte minst på blåsinstrument. ;

Det bör framhållas i detta sammanhang — och det betonades redan av den tidigare kommittén (OMUS 70) att hela det kontinuerliga undervis- ningssystem som den tidigare militärmusikaliska skolan (regionmusiksko- 'lan) utgjorde har avvecklats. Det betydde särskilt mycket i fråga om blå- sarutbildning. Någon medveten satsning från samhällets sida för att kom- pensera detta bortfall har icke gjorts hittills.

OMUS kommer i detta betänkande inte att mer utförligt analysera och ge material om de första stadiernas musikundervisning eftersom den dis- kuterats ingående i betänkandet Musikundervisning och i den efterföljande l remissomgången. Ingen markant förändring har inträffat sedan 1973. De förslag till förbättrad lärarutbildning vi framlägger genom organisationen av den nya samlade allmänna utbildningslinjen för musiklärare har utgått från de behov som påvisats i betänkandet Musikundervisning, i remisserna och i våra expertgruppers arbete.

OMUS koncentrerar sig här på de sista stadierna av förberedelse. alltså den i egentlig mening direkt yrkesförberedande utbildningen. Den försiggår för närvarande huvudsakligen i gymnasieskolor, folkhögskolor, vissa kon- servatorieliknande skolor och kurser, i kommunala musikskolor. studie- cirklar och i privatundervisning.

8.2. Direkt yrkesförberedande musikutbildning just nu

8.2.1. Enkäter om den,/örberedande utbildningens kvalitet och kvantitet

OMUS” särskilda arbetsgrupp för förberedande utbildning har gjort tre mer omfattande enkäter. Två av dem — våren 1975 och hösten 1975 — vände sig till studerande i de första årskurserna i olika linjer vid SMH, GMl—l, MMH, SÄMUS Göteborg och Malmö, ÖMI, Svenska Dalcroze-seminariet, Folkliga musikskolan i Arvika och Framnäs folkhögskola i Piteå. De stu- derande tillfrågades hur de förberett sig för högskolestudierna.

I den senare undersökningen som refereras mer utförligt här svarade 283 studerande i årskurs 1 på frågor om sin förberedande utbildning.

Grupppen har sammanfattat några intressanta iakttagelser i enkätsvaren. På frågan ”Var fick Du Din musikaliska utbildning?” fördelar sig svaren sålunda

% Enbart kommunal musikskola 9 Enbart friv musikundervisning i den allmänna skolan 0,4 Enbart studieförbundens cirklar 0 Enbart musikgymnasium 0_7 Enbart musiklinje vid folkhögskola 1,8 Enbart privatstudier 5,3 Kommunal musikskolajämte annan musikutbildning 64 Frivillig musikundervisning i allmänna skolan jämte annan musikutbildning 34 Studieförbundens cirklar jämte annan musikutbildning 203 Musikgymnasium jämte annan musikutbildning 12 Musiklinje vid folkhögskola jämte annan musikutbildning 24] Privat undervisning jämte annan musikutbildning 463

Kommunala musikskolan svarar som väntat för en stor andel av förbe- redande utbildning. Privat undervisning förekommer i större utsträckning än man kunde förmoda, vilket understryker behovet av ökade samhälleliga satsningar på den förberedande utbildningen.

Ett visst mått på fördelningen av musikundervisningen på ämnen i olika former av förberedande utbildning kan man få genom att summera det antal studieterminer som de studerande totalt använt inom varje ämne eller ämnesgrupp.

Tabell &] Totala antalet studieterminer i förberedande musikutbildning, fördelat på ämnen och utbildnings- former. Enkätsvar från 283 musikstuderande.

Stråk Sträng Bleck Trä Piano Ensemble Sång Teori

Kommunal musikskola 976 179 188 667 1355 740 288 273 Frivillig musik

i allmän skola 78 34 18 67 252 97 96 102 Studiecirklar 15 16 22 38 56 18 137 43 Gymnasieskola 57 22 8 40 64 112 108 193 Folkhögskola -98 51 42 129 194 219 320 471 Privatundervisning 162 60 22 57 734 16 224 145

Pianospelet dominerar som synes i kommunal musikskola, frivillig un- dervisning och privatundervisning, men ensemble är på frammarsch och har relativt sett höga siffror i gymnasiets musiklinje och folkhögskolans musiklinjer. Ensemble betyder här i regel dock spel i små ensembler, icke i skolorkestrar e. (1.

Vid vilken ålder och varför man bestämde sig för att bli yrkesmusiker framgick av svaren på en del frågor. I åldern 15—20 år beslutar man sig i stort sett för att bli yrkesmusiker. Vid SÄMUS kan man möjligen se en tendens att välja yrke något senare. Bland orsakerna till yrkesvalet nämns främst intresse (11,7 %), arbetsmarknaden (4,2 %), enda sorts utbildning man kunde tänka sig (3,5 %), lärarinspiration (2,8 %).

Med siffror från 1—5 angav de studerande hur de förberedande studierna har motsvarat de krav som ställs vid inträdesproven.

Tabell 8:2 Värdering av förberedande studier i relation till inträdeskrav. Genomsnitt ienkätsvar från 283 musikstuderande. ] = dålig, 5 = bra.

Teori Gehör. Instrumental- improvisation undervisning. sång Kommunal musikskola 2,4 2,1 3,1 Frivillig musik i allmän skola 2,5 1,7 2,8 Studiecirklar 2,4 3,1 2,8 Gymnasieskola 3.3 3.2 3.9 Folkhögskola 4,0 3,8 3,9

Av de 85 kommunala musikskolor som ”betygsatts” har några skolor inom vissa ämnesområden fått mycket höga poäng, men då antalet avgivna omdömen per skola i dessa fall varit lågt (1—2), kan man inte dra några säkra slutsatser av detta. Samma resonemang kan föras beträffande de låga poängen. Folkhögskolans musiklinjer fungerar enligt enkäten bättre som förberedande utbildning än gymnasiets musiklinje, som emellertid startade först höstterminen 1971 som försöksverksamhet.

Som en sammanfattning av enkätsvaren om "brister och förtjänster" i den förberedande utbildningen kan nämnas att improvisation och gehörsspel allmänt sägs få för litet undervisningstid.

I undersökningen våren 1975 svarade 100 studerande. Den innehöll inte lika specificerade uppgifter, men gav i stort sett samma resultat och visade samma tendenser som den här refererade höstundersökningen.

8.2.2. Gymnasieskolan

Enligt Lgy 70 kan ämnet musik efter ett komplicerat system ingå i olika linjer, dels som obligatoriskt valämne parallellt med teckning, dels som frivilligt valämne i form av estetisk specialisering. Dessutom förekommer frivillig undervisning i instrumentalmusik, solosång och körsång. Musik som estetisk specialisering medger en i stor utsträckning individuellt an- passad studiegång med möjlighet till specialstudier av olika moment. ln- dividualisering kan ske, eftersom grupperna som regel blir ganska små. Det timtal som står till buds för frivillig undervisning — en veckotimme för

varje fullbordat 45-tal elever — ska också delas med teckning och dramatik och kan därför bli otillräckligt. Det stora problemet är emellertid här liksom i grundskolans högstadium lärarbristen.

Sedan höstterminen 1972 förekommer även försöksverksamhet med es- tetisk variant av gymnasieskolans tvååriga sociala linje i Stockholm och Linköping. Årskurs 1 och 2 har här 6 resp. 5 veckotimmar för studier i estetiska ämnen såsom musik, rytmik, formgivning och miljökunskap, dra- matik, konstnärlig dans, film- och TV-kunskap. Bland övrig musikunder- visning i gymnasieskolan kan också nämnas Stockholms musikgymnasium. Ett relativt litet antal elever går enligt expertgruppens uppgift härifrån vidare till högre musikutbildning.

8.2.3. Gymnasieskolans musiklinje

Försök med tvåårig musiklinje vid gymnasieskola bedrives sedan 1971/72 i Stockholm, Göteborg, Malmö, Karlstad och Härnösand med två paralleller i Stockholm och en på var och en av de övriga orterna.

Syftet med den tvååriga musiklinjen anges i Kungl Maj:ts proposition l970:2 (sid. 99) vara att tillfredsställa elevernas ”önskemål om en yrkes- mässigt betonad musikalisk utbildning med möjlighet till mera speciali- serade studier i musik, samtidigt som linjen skall kunna utgöra grund för fortsatta studier utanför den musikaliska sektorn”. För denna linje gäller i tillämpliga delar vad som är föreskrivet för de tvååriga ekonomiska och so- ciala linjerna i gymnasieskolan.

Timplanen upptar ämnena svenska, engelska, samhällskunskap, mate- matik, tillvalsämne och gymnastik. Därjämte ingår musikaliskt satsstudium, rörelse, instrument/sång med flera olika studiealternativ, vokal träning, en— semble, fritt valt musikarbete och timme till förfogande. Utvärdering av försöksverksamheten med tvåårig musiklinje har gjorts under år 1975. Till grund för denna utvärdering har legat enkäter som besvarats av skolledare, lärare och elever vid musiklinjen.

[ den elevenkät som gjordes av SÖ:s utvärderingsgrupp bland eleverna på gymnasieskolans musiklinjer 1973 och 1974 ger eleverna följande svar om sin yrkesinriktning:

68 resp. 72 % uppgav att de tänkt sig ett musikyrke och av dessa avser 21 resp. 20 % att söka musiklärarutbildning, 0 resp. 6 % kyrkomusikerutbildning, 23 resp. 29 % instrumentalpedagogutbildning, 10 resp. 6 % sångpedagogutbildning 26 resp. 33 % till soliststudier och (sångar- eller instrumentalistutbildning) 20 resp. 6 % 2-ämneslärarutbildning vid SÄMUS.

En naturlig följd av den starka yrkesinriktningen som kan utläsas ur ovan- stående redogörelse blir också att både under 1973 och 1974 önskade 80 % av de svarande en förändring av timplanen innebärande en förstärkning av musikundervisningen.

Den här visade trenden har enligt aktuell uppgift från SÖ snarast förstärkts. Av den gjorda utvärderingen av verksamheten framgår att musiklinjen

icke fungerat tillfredsställande som förberedande utbildning för studier vid musikhögskolor. Studietidens längd är inte tillräcklig för att eleverna annat än i undantagsfall ska nå den färdighetsnivå som krävs för antagning till högre musikutbildning. Som förberedelse till rytmiklärarutbildningen har dock musiklinjens rörelseundervisning fungerat väl.

Musiklinjen ger i likhet med övriga tvååriga linjer f. n. inte allmän be- hörighet till högre studier, men kommer att ge sådan behörighet fr. o. m. 1977-07-01. Det förhållandet att den nuvarande timplanen endast rymmer ett begränsat antal allmänna ämnen har medfört kompletteringsstudier för elever som velat studera utanför den musikaliska sektorn.

För att komma tillrätta med linjens svagheter, framför allt när det gäller att förbereda för högre musikutbildning, föreslår SÖ hos regeringen att för- söksverksamheten med musiklinje gradvis upphör från läsåret 1976 och att en tvåårig musiklinje samma är inrättas vid de fem skolor där försöks- verksamheten nu bedrivs. Enligt SÖs förslag bör en ettårig högre specialkurs också få inrättas vid dessa skolor från läsåret 1976/77.

Förslaget till ny musiklinje innebär vissa förändringar av musiklinjens nuvarande timplan beträffande ämnenas rubricering och timtal samt att historia och körsång införs som nya ämnen.

Den högre specialkursen bör enligt förslaget både vara yrkesinriktad och förbereda för vidare studier. Ur båda aspekterna bör musikämnena dominera timplanen. De allmänna ämnen som föreslås böra ingå i timplanen är svens- ka, språk — där eleverna har att välja mellan engelska, B-språk, C-språk eller en nybörjarkurs i italienska samt gymnastik. Därjämte föreslås en timme till förfogande. 4

För sådana elever som inte har förkunskaper motsvarande två årskurser av gymnasieskolan i ämnena svenska, engelska, B-språk eller C-språk bör enligt förslaget genom samläsning med elever på andra studievägar göras möjligt att studera dessa ämnen på den nivå som svarar mot elevernas förkunskaper. Det bör dessutom för samtliga elever vara möjligt att utbyta undervisning i ett av dessa ämnen mot fördjupning i något eller några av de för studievägen karaktäristiska ämnena. Gymnastikämnet bör få en in- riktning mot ifrågavarande elevgrupps speciella behov. Det bör innehålla konditionsträning samt rörelseskolning och ergonomiska moment med syfte att förebygga framtida besvär eller yrkesskador. Däremot bör sådana moment undvikas i vilka eleverna riskerar att få skador som kan inverka menligt på deras musikstudier. Enligt förslaget skall de musikämnen som föreslås ingå i den tvååriga musiklinjen återfinnas även i timplanen för specialkursen. Ämnet rörelse föreslås dock utgå och ersättas med skapande i grupp, där samverkan fö- rekommer mellan olika uttrycksmedel såsom rörelse-bild-ljud-dramatik.

Ingen ändring av intagningsbestämmelserna föreslås för musiklinjen. Be- hörig till intagning till den högre specialkursen föreslås vara den som genom- gått tvåårig musiklinje eller har motsvarande kunskaper i de för musiklinjen specifika ämnena. SÖ kommer att utfärda närmare bestämmelser angående behörighet och intagning.

Enligt SÖ bör mot bakgrund av det redovisade elevintresset, det stora behovet av möjligheter till förberedande, yrkesmässigt betonad musikut- bildning samt samhällets behov av bl.a. kunniga musikartister och mu-

siklärare en gradvis utökning av antalet orter med musiklinje ske. SÖ har tidigare i yttrande 1974-05-03 över OMUS, betänkande ”Musikundervis- ning” framhållit: "Sedan utvärdering gjorts bör möjligheten prövas att inrätta flera musiklinjer, eventuellt en i varje län”. I förslaget säger sig SÖ inte nu beredd att ange utbyggnadstakten, utan avser att återkomma i denna fråga i samband med anslagsäskandena för budgetåret 1977/78.

Vid övervägande om på vilka orter den nya musiklinjen skall kunna inrättas bör man enligt SÖ utgå från vikten av en geografisk spridning så att linjerna finns inom rimligt avstånd från elevernas hemorter. Dessutom bör vid den fortsatta successiva spridningen av musiklinjen hänsyn tas till elevintresse och utbildningskapacitet vid den högre musikutbildningen samt till tillgången på de speciella lokal- och personalresurser som erfordras för sådan linje.

Behovet av den högre specialkursen kommer enligt SÖ:s uppfattning att vara stort. Det är sannolikt att man måste räkna med en tillströmning av sökande inte enbart från musiklinjen utan även från andra linjer. Sådana sökande kan ha fått sin musikutbildning utanför gymnasieskolan och genomgått särskild prövning i de ämnen som ingår i musiklinje. SÖ föreslår därför, att specialkurs får inrättas från läsåret 1976/77 med en klass vid var och en av de skolor som nu har musiklinje.

Även beträffande den fortsatta dimensioneringen av den högre speci- alkursen avser SÖ att återkomma i samband med sina anslagsäskanden.

8.2.4. Kommunala musikskolan

Den kommunala musikskolan spelar som ovan konstaterats en viktig roll i den direkt förberedande utbildningen.

I handboken Den kommunala musikskolan sägs att ett av målen för musikskolans ämneskurs (instrumentalundervisningen och sångundervis- ningen) skall vara att förbereda yrkesinriktade elever för högre musikut- bildning. Detta förslås ske genom att eleverna deltar i s.k. särskild kurs, vilket bl.a. innebär högre tempo i studierna och mera tid för enskild un- dervisning.

Handboken anger färdighetsträningen som en väsentlig beståndsdel i mu- sikerutbildningen. Man anser att denna bör starta tidigt om eleverna i de övre tonåren ska nå erforderlig färdighetsnivå.

Även för elever på högstadiet och i gymnasieåldern bör musikskolan tas i anspråk.

Musikskolan bör enligt handboken disponera över vissa medel för extra insatser att användas för de särskilt musikbegåvade eleverna:

"Det kan gälla att ge elever flera lektioner i veckan på huvudinstrumentet, att låta elever få flera biämnen, att ta in en mycket ung elev till individuell undervisning redan från början, att låta en elev resa till en kvalificerad lärare i annan kommun någon eller några gånger per månad, att ge en viss lärare möjlighet att komma till musikskolan för speciell undervisning med regelbundna mellanrum osv".

Vissa kommunala musikskolor satsar mer målmedvetet på förberedande utbildning än andra, t.ex. Stockholm och Eskilstuna. De kommunala musikskolorna har fått en sådan förankring i kommu-

nernas kulturliv att de, näst efter biblioteken, totalt sett representerar den största utgiftsposten i kommunernas kulturbudget. Dock kan musikskolans ställning (som konstaterats i den ovannämnda enkäten 8.1) variera kraftigt från kommun till kommun, beroende på tradition och kulturpolitisk vil- jeinriktning. Det finns skäl att anta, att verksamhetens omfattning inte kommer att förändras i någon högre grad de närmaste åren. I pedagogiskt och organisatoriskt avseende torde man dock kunna räkna med vissa för- ändringar. Kommunförbundets handbok pekar på nya aktiviteter och på pedagogiska idéer som knyter an till senare tids musikpedagogiska debatt. Grundkursens förändring, ökat utrymme för sång, gehörsspelning samt im- provisation får tjäna som exempel i detta avseende. Helt avgörande är gi- vetvis i vilken takt handbokens förslag genomförs.

OMUS” speciella expertutredning om musikskolomas kapacitet att göra direkt förberedande insatser redovisas nedan 8.5.4 i direkt anslutning till kommitténs överväganden och förslag.

8.5.2. F örsöki Växjö med samordning gymnasieskola — kommunal musikskola

Inom det pedagogiska utvecklingsblocket i Växjö startades hösten 1975 ett försöksprojekt som syftar till samordning av möjligheterna till musikstudier i gymnasieskolan och kommunala musikskolan. Musikutbildningen förläggs till och administreras av Katedralskolan och kan väljas av gymnasieskolans elever oavsett linje. Under den första terminen deltar 27 elever i försöket.

Projektets organisation medför att dessa elever belastas med ett relativt stort antal lektioner per vecka. De flesta elevernas timplan kommer under det första året att omfatta 38 till 40 vtr. Eftersom dessa elever utöver den nödvändiga låxläsningen för de allmänna ämnena måste ägna mycket fritid till färdighetsövning på sina instrument, framstår deras studiesituation som relativt pressad. Någon utvärdering här ännu ej presenterats.

8.2.6. Folkhögskolornas musiklinjer

Läsåret 1975/76 finns musiklinjer, s. k. utvidgad musikundervisning eller ämneskurser i musik om 30 veckor eller mer vid ett 20-tal folkhögskolor. (I fortsättningen används beteckningen ”musiklinjer" för alla dessa kurser.) Av dessa har fem en tilldelning av 4,0 lärartimmar per elevvecka, fem har 2,8 och återstoden har som alla andra folkhögskolor 2,2 lärartimmar per elevvecka. Härtill kommer att två folkhögskolor utöver allmänna för— beredande linjer bedriver pedagog- och instruktörsutbildning på högsko- lenivå. Dessa skolor, Folkliga Musikskolan i Ingesund, Arvika och Framnäs i Piteå, behandlas särskilt i kap. 10.

_ Flera skolor har gjort framställningar om höjt lärartimtal för sina mu- sikkurser.

Eftersom varje folkhögskola har stor frihet att själv bestämma målen för sin verksamhet växlar musiklinjernas målsättning från skola till skola. Förutom det grundläggande syftet att ge en god musikalisk grundutbildning anger de flesta musiklinjer i sin målsättning två punkter, nämligen att ge

eleverna tillfälle till personlig utveckling och att förbereda för högre mu- sikutbildning. Därutöver betonar några skolor musiklinjens anknytning till behov inom folkrörelser och folkbildning. Några skolor anger att de vill förbereda för organist- och kantorsexamen.

Musiklinjerna omfattar från en till tre årskurser. Därtill förekommer vid ett par skolor påbyggnadskurser med speciell målsättning. Antagning av elever görs på olika sätt. Vid nio skolor förekommer inträdesprov i några fall kombinerade med intervjuer med de sökande. Ett par skolor gör sitt urval av elever under en veckolång preparandkurs som ordnas för de sökande varje sommar. Övriga gör intagningen på grundval av dels betyg och intyg de sökande har skickat in, dels samtal med referenser som de uppgivit.

Flera skolor tar hänsyn till vilka instrument de sökande spelar, detta med tanke på dels skolans resurser av lärare och instrument, dels önsk- värdheten att kunna ordna ensemblespel. Några skolor ger företräde åt elever som har inriktning på visst slags musikutövning, t. ex. kyrkomusik. Vid de skolor som ordnar preparandkurser för de sökande före antagningen blir lärarnas samlade bedömning av deltagarnas förutsättningar för att bedriva musikstudier avgörande för vilka som antas.

Det är framför allt två slags sysselsättning som eleverna vid en folk- högskolas musiklinje ägnar sig åt efter avslutade studier där. Det ena är fortsatta musikstudier, det andra musikalisk yrkesverksamhet, t. ex. som musiklärare, studiecirkelledare, församlingsmusiker eller utövande jazz- eller popmusiker.

Innehållsmässigt dominerar helt naturligt musiken i utbildningen, men i regel ingår också allmänna, dvs. icke-musikaliska ämnen. Vanligast bland dessa är svenska och därnäst psykologi, religionskunskap, samhällskunskap, ett eller flera moderna språk, konsthistoria, litteratur, historia, aktuell orien— tering med flera ämnen. Antalet timmar som ägnas åt allmänna ämnen varierar men ligger i mer än hälften av fallen på mellan 7 och 13 vecko- timmar.

De skolor som har musiklinjer uppfattar dennas betydelse för skolan i dess helhet som stor. den berikar tillvaron i skolan, ger den fest och färg. Några påpekar att den ger skolan värdefull PR.

På olika sätt deltar musikeleverna i evenemang i den omgivande bygden. Detta sker dels genom att de medverkar i lokala och regionala orkestrar, dels genom att ensembler av olika slag från skolan deltar i kulturevenemang utanför skolan. En inte obetydlig del av dessa insatser görs genom med- verkan i föreningsmöten, besök på ungdomsgårdar. ålderdomshem, vårdin- rättningar m. m. Samarbete med folkrörelseorganisationer, kyrkoförsamling- ar, kommuner och landsting förekommer.

Ovanstående översikt finns detaljerat utförd i betänkandet Folkhögskolan (SOU l976:16) avsnitt 13.1.3.

Utöver musiklinjernas många kurser anordnar folkhögskolorna en mängd kortare s. k. ämneskurser som ibland ingår i förberedande utbildning. Jfr. ovan 7.5.4.

Folkhögskoleutredningen har i sina överväganden och förslag (13.2.3) sid. 288 uttalat sig för att ”förberedelse för högre studier inom de olika konst- arterna även i fortsättningen bör kunna vara en uppgift för estetiska spe- cialkurser inom folkhögskolan”. Utredningen anser dock att sådana kurser

inte bör enbart inriktas på förberedelse för högre studier och pekar på att bland musiklinjernas elever bör samtidigt med dem som förbereder sig för högre studier också finnas de som kan göra värdefulla amatörinsatser i när- samhället, de som kan utbildas för folkrörelsernas behov etc. Linjerna bör enligt utredningen omfatta även allmänna ämnen med den problemcen- trerade pedagogik utredningen i stort rekommenderar för folkhögskola (6.1.5 sid. 132). I ett särskilt avsnitt (sid. 291) kritiseras den typ av inträdesprov som görs vid ett enda tillfälle. De överensstämmer knappast med folk- högskolans allmänna målsättning. Elevantagning bör ske på grundval av en så omfattande bedömning av de sökandes livssituation och utvecklings- förmåga som möjligt. Utredningen antyder, att i varje fall de skolor som inte har riksrekrytering och stor sökandefrekvens bör anordna den typ av "förberedande kurs” såsom antagningsmetod som redan finns vid vissa musiklinjer. ? Folkhögskoleutredningen har förståelse för att musiklinjerna för sin en- skilda undervisning behöver större resurser än vad folkhögskolekurser nor- l malt får sig tilldelade. Det gäller inte bara de linjer som bedriver förberedande 1 utbildning. Utredningen föreslår att resurser inte ska utgå som nu efter ' fasta normer för vissa skolor. SÖ får fördela en årlig resurs på 20 000 elev- veckor till de skolor som ansöker härom, och SÖ förutsätts då också se till en viss regionalpolitisk rättvis spridning och en fördelning till olika rö- relser. Resursen 20 000 elevveckor motsvarar ungefär den högsta nuvarande tilldelningen (4.0 lärarveckotimmar per elevvecka) till det antal elevveckor som läsåret 1974/75 fanns totalt vid de längre specialkurserna i musik.

8 . 2 . 7 Studiecirklar

Av den totala cirkelverksamheten under budgetåret 1974/ 75 är knappa 15 % studiecirklar i musik. Utvecklingen av musikcirkelverksamheten speglas i tabell 8:3. Musikcirkelverksamhet förekommer inom samtliga tio av SÖ godkända studieförbund. De studieförbund som har anknytning till tros- samfund och nykterhetsrörelsen har en större andel musikcirklar i sin verk- samhet än de övriga förbunden.

Tabell 813 Antalet studiecirklar i musik, studietimmar och deltagare 1972-74

Antal Antal Antal

_ cirklar studietimmar deltagare 1972/73 30.799 827.008 382.435 därav vokalmusik 10.563 282.034 181.260 instrumentalmusik 18.236 493.975 181.272 1973/74 32.932 889.001 400.513 därav vokalmusik 10.628 284.714 185.517 instrumentalmusik 20.095 548.285 193.474 1974/75 36.489 1.029315 428.136 därav vokalmusik 11.230 310.879 193.349 instrumentalmusik 21.965 620.698 205.986

När antalet deltagare diskuteras bör man komma ihåg att körer och i viss mån också ensembler ofta arbetar så att samma grupp redovisas som cirkel två gånger samma år. Samma personer deltar ofta även i flera stu- diecirklar parallellt.

Att mäta musikcirklarnas betydelse som förberedelse för högre musik- studier i statitiska termer är svårt för att inte säga ogörligt. Flera av stu- dieförbunden bedriver en betydande verksamhet för barn i förskoleåldern. I den verksamheten ingår musik och rytmik. För ungdomar som slutat den obligatoriska skolan men som av olika skäl inte kan (skolan tar av ålders- eller konkurrensskäl inte emot) eller inte väljer att direkt fortsätta i förberedande musikundervisning på heltid kan deltagande i musikcirkel- verksamhet utgöra en viktig del i förberedelserna för högre musikstudier. ”Deltagande i” kan inrymma såväl att man är deltagare i musikcirkel som att man arbetar som ledare. För människor som i vuxen ålder vill lära sig spela är studiecirkeln oftast det enda tillgängliga alternativet.

Vissa studieförbund redovisar speciella musikskolor med olika inriktning, exempelvis ABF och FS. På sina håll förekommer det att musikskolor i studieförbunds regi fyller de uppgifter som på andra orter den kommunala musikskolan svarar för, t. ex. ABF i Landskrona och Motala och FS i Söl- vesborg. Vidare finns en del musikskolor med anknytning till studieförbund som har en något annorlunda målsättning. Det gäller t. ex. Stockholms mu- sikpedagogiska institut (Vuxenskolan), Svenska artist- och musikerskolan (Medborgarskolan), Stockholms musikkonservatorium (TBV), ABF:s cirkel- ledarutbildning i Kristinehamn, Improvisationsskolan i Örebro (Studiefräm- jandet) och Operastudio 67 (Vuxenskolan). En del av dessa kan förmodas spela en viss roll som förberedande utbildning.

Många av studieförbundens medlemsorganisationer har en mångskiftande musikalisk aktivitet som av Studieförbunden redovisas som studiecirkel- verksamhet. Som exempel kan nämnas frikyrkliga organisationers musik- skolor och föreningars körer. Även om man inte kan mäta de olika ak- tiviteternas betydelse för den förberedande musikutbildning i klart angivna procent, måste den mångskiftande verksamhet som finansieras via studie- cirkelanslagen ses som en mycket viktig resurs för högskoleförberedande musikstudier.

8.2.8. Övriga utbildningsmöjligheter

8.2.8.l Förberedande kyrkomusikerutbildning

För att bli antagen som elev i kyrkomusikerlinje vid musikhögskola måste den sökande genomgå inträdesprov i orgelspel, pianospel, sång samt ge- hörsskolning och satslära. Vissa ämnen är enligt de allmänna studieplanerna nivågraderade. De möjligheter till förutbildning som står till buds är hu- vudsakligen:

l. Statliga kurser för avläggande av organist- och kantorsexamen 2. Kurser vid Sköndalsinstitutets kyrkomusikaliska linje

3. Kurser vid vissa folkhögskolor, t. ex. Geijerskolan och Oskarshamns folk- högskola, (dels kurser som omfattar ett eller flera läsår dels sådana som pågår ett visst antal veckor under sommartid).

Gymnasieskolans musiklinje

Privatstudier Organists eller kyrkokantors fria musikundervisning Kommunal musikskola Studiecirklar företrädesvis i de kyrkliga och frikyrkliga Studieförbunden Kyrkliga musikskolor

Pweewé

Studerande som avlägger organist- och kantorsexamen med höga betyg kan anses ha de kunskaper och färdigheter som krävs för inträde vid musik- högskolornas kyrkomusikerlinje. Studierna i vissa folkhögskolors kyrkomu- sikaliska kurser kan avslutas med organist- och kantorsexamen. Examen kan ej avläggas på studieorten, varför examinanden har att avlägga före- skrivnaprov på de orter, där examination äger rum. År 1975 avlade ca 180 personer organist- och kantorsexamen. Vid folkskoleseminarier anord- nades tidigare varje år 5. k. vinterkurser för blivande klasslärare som var intresserade av att avlägga organist- och kantorsexamen. Dessa kurser blev ett naturligt underlag för rekrytering till de statliga kurserna. OMUS” ar- betsgrupp för utbildning av kantorer m.fl. har ansett att de s.k. vinter- kurserna är av stort värde för att rekrytera blivande skolkantorer varför gruppen föreslagit att vinterkurser ånyo igångsätts vid lärarhögskolorna.

Det ringa antalet gymnasieskolor med musiklinje har hittills helt naturligt inte kunnat spela någon större roll i detta förutbildningssammanhang, vilket

också framgår av en av OMUS utsänd enkät till studerande vid musik- högskola och SÄMUS. En framtida utbyggnad av musiklinjerna blir av betydelse också för kyrkomusikerutbildningen.

Privatstudier kan givetvis direkt anpassas till gällande inträdeskrav. Om- nämnda enkät visar att en stor del (3/4) av studerande på kyrkomusiklinje bedrivit privata studier före inträde på musikhögskola. Studietiden har va- rierat mellan 1 och 9 år.

Organists och kyrkokantors fria musikundervisning 5 resp. 2 vecko- timmar å 60 min. är i första hand en resurs för kyrkomusiken i för- samlingarna men kan också utnyttjas av församlingsbor som förberedelse för fortsatta studier vid musikhögskola. Detta gäller i första hand orgelspel, men även pianospel, satslära och sång bör i detta sammanhang kunna stu- deras.

Vissa kommunala musikskolor har lärarresurser som kan tas i anspråk för kyrkomusikerutbildning. Den ovannämnda enkäten visar t. ex. att ca 50 procent av de studerande på kyrkomusikerlinje, som besvarat enkäten spelat orgel i kommunal musikskola i mer eller mindre omedelbar anslutning till studierna vid musikhögskola.

De kyrkliga och frikyrkliga Studieförbunden anordnar studiecirklar i äm- nen som ingår i kyrkomusikerutbildningen. Huvudsyftet med dessa cirklar är bl.a. att ge deltagarna förutsättningar för medverkan i församlingarnas musikliv utan egentlig tanke på att avlägga någon examen. För ett mindre antal studerande har dock dessa studiecirklar utgjort ett viktigt led i för— beredande utbildning.

Endast ett fåtal församlingar inom svenska kyrkan har någon form av kyrklig musikskola. Som exempel kan nämnas Kyrkliga musikskolan i Ud- devalla, som sedan starten 1962 har fungerat som förberedande utbildnings- linje för ett antal studerande vid musikhögskola.

Antalet sökande till musikhögskolornas kyrkomusikerlinje har hittills va- rit så stort att många som vid inträdesproven visat sig uppfylla föreskrivna krav ändå måste avvisas. Antalet antagna studerande för läsåret 1975/ 76 var ca 20 procent av antalet sökande. Ca 80 procent av alla som genomgick inträdesprov var godkända i samtliga prov.

8.282. Kopparbergs läns landstings högre musikskola

Kopparbergs läns landsting tog initiativ till en ”högre musikskola" höst- terminen 1967 för atti anknytning till landskapets musiktraditioner förbättra instrumentskickligheten bland ungdom. Utbildningen är 2-årig och förbe— reder för inträde vid musikhögskola eller annan högre utbildningsanstalt. Kurserna omfattar instrumentspel med tonvikt på stråkinstrument, sång och musikteoretiska ämnen. F.n. går 18 elever i årskurs 1, 14 i årskurs 2. Under åren 1969—75 har 111 elever genomgått 2-årig utbildning. Av dessa har inte mindre än 70 under samma tid vunnit inträde vid högre musik- utbildning.

Utbildningen står öppen för sökande från hela landet. Inträdesåldem är f.n. 16 år. Statliga studiemedel beviljas icke de studerande. Landstinget har hittills svarat även för dessa. Av eleverna är bland dem som nu utbildas 50 % från länet, övriga fördelar sig på 8 olika län. I årskurs I saknar 6 av 18 elever allmän gymnasial behörighet, i årskurs II 6 av 14. I årskurs I har 9 elever genomgått 3-årig gymnasieskola, i årskurs II 6. (Siffrorna avser läsåret 1975/76).

8.2.8.3 Frivilliga insatser från amatörorganisationer o.d.

Riksomfattande amatörorganisationer gör värdefulla insatser inom den för- beredande utbildningen genom sin instruktions- och ensembleverksamhet. Deras verksamhet har redan berörts i avsnittet 7.5.4 i samband med kom- pletteringsutbildning. Riksförbundet Sveriges A matörorkestrar (RSAO) omfat- tar mest blåsarensembler, men har på senare år även börjat ta upp andra instrument. RSAO bedriver genom RUM (Riksförbundet Unga Musikanter) verksamhet bland ca 18 500 ungdomar i ca 160 ungdomsorkestrar och stor- band. Verksamheten expanderar. RSAO kan i sina blåsarensembler för ung- dom anknyta till en internationell tradition, särskilt stark i länder som Norge, Holland, Tyskland, England, USA. RSAO/RUM var f. ö. värdar för det internationella samarbetsorganet CISPM:s konferens i Gävle sommaren 1975, då ett Swedish Youth Symphony Band, sammansatt av unga mu- sikanter från hela landet, framträdde. RSAO bedriver en omfattande kurs- verksamhet som betyder mycket för att öka intresset för speciellt blåsar- musik.

Även SOR, Sveriges orkester/öreningars riksjörbund, centralorganisation för de lokala amatörorkestrarna, gör direkt och indirekt insatser i ensemble-

skolningen av blivande yrkesmusiker. Samspelet amatör professionella kommer sannolikt att i en framtid betyda mer än nu för musikutbildningens

utveckling. Körsam, samlingsorganet för Sveriges körer och deras lokala eller na-

tionella förbund, driver en omfattande instruktions- och kursverksamhet som bildar en naturlig inkörsport till musikyrken för många ungdomar.

8.2.8.4 Kurser och läger

Varje år anordnas ett stort antal musikkurser på skilda platser i landet. För åtskilliga deltagare är kurserna ett led i en förberedande musikutbildning. Kurserna pågår företrädesvis under sommartid och har som regel en längd av 1—2 veckor, i enstaka fall upp till 6 veckor. I SÖ:s samlingsprogram över sommarkurserl975, som dock inte ger en fullständig redovisning,upp- togs drygt 100-talet musikkurser. Folkhögskolor, studieförbund och länsbildningsförbund stod helt eller delvis som arrangör för 76 av dessa.

Kurserna ingår i de flesta fall i ett komplicerat mönster av samverkande rörelser och amatörorganisationer av den typ som nämndes 1 7.5.4 vid be- skrivningen av kompletterande utbildningar: länsbildningsförbund, studie- förbund, folkhögskolor.

Några exempel på mer speciella arrangemang kan nämnas. Nordiska ung- domsorkestern i Lund har formen av en 18-dagars sommarkurs. Den ar- angeras av Lunds teater- och musiknämnd i samarbete med Rikskonserter och Musik för ungdom. Den går in i sitt 26:e verksamhetsår och får därmed vara den äldsta kursen av denna typ i Norden. Kursen står öppen för ung- domar mellan 16 och 30 år från hela Norden (i vissa fall även från utom- nordiska länder). Verksamheten drivs förutom med bidraget från Rikskon- serter med anslag från Lunds kommun och Malmöhus läns landsting.

Lundgrenska stiftelsen anordnar varje sommar förberedelsekurser för högre musikutbildning om ca 2 veckor för unga violinister. Deltagarna i åldern 9—16 år rekryteras från hela landet till ett antal av 25—30 och får delta i högst tre kurser.

I Ingesund anordnas varje sommar en improvisationskurs med flera av de främsta svenska jazzmusikerna som lärare. Deltagare har varit såväl spel- sugna ungdomar som musiklärare.

I en stor del av sommarkursverksamheten är Musik för ungdom enga- gerad.

8.285 Musik för ungdom samordnande organ

Musik för ungdom (MfU) svensk avdelning av den internationella or- ganisationen Jeunesses Musicales (om syfte se 3.222) —är f. n. det enda organ som med statliga medel driver understödjande och samordnande ar- bete för att ge ungdom tillfällen till internationella musikaliska kontakter och som har en viss överblick över den kortkursverksamhet som kan ge högskoleföreberedelse. MfU:s viktigaste uppgift är att stimulera den s.k. musiklägerverksamheten. MfU har f.n. en särskild konsulent anställd för detta och har tillgång till Rikskonserters administrativa resurser.

MfU-konsulenten beskriver lägren på följande sätt:

Deltagarna vid musiklägren blir så småningom medlemmar i lokala kammarmu— sikensembler och körer, SOR-orkestrar, regionensembler etc. Många går vidare till musiklinjer vid folkhögskola eller musikhögskola.

De övergripande målen för musiklägren är att öva deltagarnas instrumental-' eller sångtekniska färdigheter, att utveckla deltagarnas musikaliska känslighet och receptivitet, att iensemblemusicerande och andra skapande gruppaktiviteter utveckla förmågan till samarbete, att förmedla kunskaper i teori, historia, utveckling och uttrycksformer för den musik lägret arbetar med, att ge deltagarna tillfälle att lyssna till och samtala om musik, kulturliv och sam- hälle samt uppmuntra till ställningstagande och värderingar, som stimulerar en obunden och fördomsfri inställning, att låta deltagarna få information om och kontakt med andra musikgrenar och konstyttringar än vad de i första hand ägnar sig åt, att genom information och samtal behandla olika publikgruppers mottagarsitua-

tion — miljöer, vanor, attityder och andra barriärer. kommunikationsmetodik med särskild tonvikt på samtalsmetodik m.m.

Kurserna i Groznjan syftar bl.a. till att genom internationellt samarbete skapa förståelse för och ge kunskap om andra kulturer och samhällssystem att ge tillfälle till nära kontakt med äldre folkliga musiktraditioner och öka kun— skapen om landets nutida musikutveckling att ge information om och genom offentliga och interna konserter öka kännedo- men om och intresset för nordisk musik att medverka till att realisera gällande överenskommelse om kulturutbyte Jugo- slavien—Sverige.

MfU:s administrativa organisation berörs närmare under 7.5.4 i anslutning till lägerverksamhetens betydelse för den kompletterande utbildningen.

8.286 Självstudier fria grupper, etermedia

Ett av de mera markanta inslagen i musiklivet under 1960-talet är den enskildes ökade möjligheter till högklassig musikåtergivning i hemmiljön. Denna utveckling diskuteras i Konsertbyråutredningens betänkande Fono- grammen i musiklivet (SOU 1971:73), och Kulturrådet behandlar den i sitt betänkande ”Ny kulturpolitik” (SOU 1972:66 kap. 5.6 sid. 206—207).

S. k. fri kollektiv skapande verksamhet inom musikområdet vilar ofta på grunder som är avhängiga av den kommunikationstekniska utvecklingen. De utvidgade möjligheterna till självstudier, som denna utveckling skapar, bidrar till att öka behoven av högre musikutbildning. Särskilt för gehörs- traderade musikformer har parallellt med den kommunikationstekniska utvecklingen använts ljudband och grammofonskivor som läromedel — ofta i kombination med lärar- och/eller musikkontakter. Musik är inte bara ett uttrycksmedel för individen, utan också ett sätt att kommunicera med andra. Det är därför angeläget att de som bedriver självstudier också bereds tillfälle att musicera tillsammans med andra. Det sker i stor utsträckning i mer

* IAN-rapport nr 165, Pedagogiska institutionen, Stockholms universitet.

eller mindre organiserade former inom den s. k. "musikrörelsen" som grupp- musicerande. Den i 7.2.7.2 nämnda forskarrapporten] om musikcirklar in- nehåller även en intressant redogörelse för hur en fri folkmusikgrupp funge- rar enligt rapportören ger den gott resultat genom kollektiv medverkan utan ledare eller studieplan.

I detta sammanhang bör också påpekas den betydelse som olika kurser i radio och tv av typ radiokonservatoriet, tv-kursen i gitarr- och block- flöjtsspelning kan ha för musikundervisningen i stort och för den förbe- redande utbildningen i synnerhet.

Enligt uppgifter, som utarbetats på OMUS” förfrågan i samråd mellan SR och TRU, finns intresse och goda förutsättningar för en utveckling av musikundervisning och musikutbildning genom etermedia, där i en framtid även videokassetter skulle kunna komma till användning.

8.287. Studier hos privatlärare

Den tidigare helt dominerande formen av förberedelse för högre studier i musik bestod i privatlektioner. Om eleven hade privilegiet bo i — eller råd att bosätta sig i — en stad med musikkonservatorium eller i Stockholm med Kungl. Musikaliska Akademien, tog eleven ofta lektioner för lärare som själva även ansvarade för antagning till och undervisning i högre mu- sikutbildning. Det kan alltså ha förekommit att samme lärare som givit privatlektionerna som slutspurt i förberedelsen sedan suttit i antagningsjuryn och bedömt om de egna privatelevernas prestationer var tillräckliga för hög- skolestudier i tävlan med de andra sökandenas.

Enkätsvar från studerande vid musikhögskolor och i annan högskoleut- bildning visar att 52 % alltjämt 1975 hade bedrivit åtminstone en del av sina förberedelsestudier som privatlektioner. Man har till största delen tagit lektioner i instrumentalmusik och sång, men i betydande utsträckning också i teori. Se tabell 811 i avsnitt 8.2.1.

Privatlärare svarar alltså för en ansenlig del av förberedande musikut- bildning. Det hari regel också inneburit att eleverna fått stå för hela konst- naden själva.

8.288. Förberedande utbildning i musikhögskolornas egen regi

I Sverige har de statliga musikhögskolorna i regel inte anordnat preparand- kurser i egen regi, såsom är vanligt i andra länder, t. ex. Danmark och Finland. Utbildningsgången vid Framnäs folkhögskola och Folkliga mu- sikskolan, Ingesund har delvis haft karaktären av direkt högskoleförbere- delse. De allmänna linjerna där har delvis tjänat som direkt förberedelse för de egna instruktörs- och pedagoglinjema på högre nivå, delvis för inträde vid de statliga skolorna. Vid Ingesund har t. ex. under perioden 1968—75 26 studerande av 74 på de allmänna linjerna gått vidare till högre mu- sikutbildning.

I Framnäs har sedan skolans tillkomst därtill anordnats sommarkurser i musik, under senare år i form av 3-veckrirskurser, som varit direkt pre- parerande och kombinerade med inträdesprövningar. Enligt uppgift skall denna kurstyp upphöra.

Expertgruppen för förberedande utbildning har för sin del kritiserat nu- varande antagningssystem med ett enda provtillfälle där den sökandes pres- tation bedöms i pressad situation. Gruppen föreslår en antagning liknande den som Framnäs tidigare praktiserat med en kombination av preparandkurs och successiv prövning under t.ex. en vecka.

Vid musikpedagoglinjerna vid musikhögskolorna i Stockholm, Göteborg och Malmö utgör övningsundervisning en del av utbildningen. Studerande vid dessa linjer får under lärares ledning undervisa i instrumentalmusik och sång på olika nivåer. De elever som undervisas såsom s. k. ”objekt” är som regel i åldrarna 9—20 år. Enligt uppgifter från musikhögskolorna går ett visst antal av dessa elever vidare till högre musikutbildning inom samma skola (i Stockholm 1—2 elever per år, i Göteborg 3—4 och i Malmö 9—10 elever per år). Systemet är olika utformat vid skolorna; det förefaller f.n. mest medvetet genomfört i Malmö.

8.3. Krav på innehållet i förberedande utbildning

8.3.1. Relationer till högre utbildning

Den förberedande utbildningens innehåll måste givetvis i första hand vara beroende av den högre utbildningens inriktning.

Den högre utbildningen har som ovan framgått tidigare haft ett av tradition begränsat ansvarsområde. De lärare som varit bestämmande för den för- beredande utbildningens innehåll, antingen de undervisat privat eller i mu- sikskola och kurser av olika slag, har själva varit utbildade vid högskolan. De har fört vidare högskolans traditionella värderingar i fråga om vad som varit ”högskolemässigt" och skulle krävas i antagningsproven till nästa ge- neration högskolestuderande. På detta sätt kan man få något av en sluten kretsgång, ett låst system utan förnyelse.

Den modell för högre utbildning som OMUS föreslår skall vara knuten till yrkeslivets behov och den nya kulturpolitiken. Det måste innebära att också den förberedande musikutbildningen måste kontinuerligt förnyas så att den inte ger eleverna en förberedelse med fel proportioner, anpassad till redan föråldrade antagningskrav. Förberedelsen måste framför allt, lik- som den högre utbildningen, bidra till att grundlägga en attityd av öppenhet, kreativitet osv., som ovan behandlats i kapitlen 5 och 6. Eleverna skall ivarjefall inte ha blivit snävt begränsade redan på detta Stadium. Överhuvud bör antagningsprov vara så beskaffade och förberedelsestudierna bedrivas i en sådan anda att en begränsad inriktning på provets detaljinslag inte skall kunna bli utslagsgivande vid antagning.

Den reformerade utbildningen kommer att ge större utrymme för andra repertoarområden och musikformer än den europeiska konstmusik 1750—1900 som hittills dominerat. Det borde ge flera med skilda musikaliska profiler möjligheter att förbereda sig för musikyrken. Den förberedande ut- bildningen bör med ett brett register kunna tillvarata elevers särskilda anlag och intressen mer än förut.

OMUS 74 ställer sig tveksam till det förslag som den tidigare kommittén OMUS 70 ställt (DsU 1973:19 s. 119) att centralt utfärdade anvisningar

eller kursplaner borde konstrueras för hela det förberedande fältet åtminstone på mer "målbestämda stadier" och att dessa anvisningar borde ange kom- petenskrav för lärarna. Sådana anvisningar riskerar att binda förberedelsen alltför mycket vid det som går att formellt precisera, vid vissa repenoar- områden eller attityder. Enligt OMUS” uppfattning måste man här ge an- visningarna i form av rikhaltig och tydlig information från skolorna till alla berörda om antagningsvillkoren för olika linjer. Viss ledning för att bedöma nivå och kursinnehåll får man f. ö. genom de läroplaner och an- visningar som SÖ utfärdar för de högre specialkurserna på gymnasieskolans musiklinje.

8.3.2. Skilda antagningskrav till olika linjer

I avsnittet 6.9 ovan diskuterades antagningskraven till olika linjer.

Där framgår att lärarlinjen kommer att kräva mer av musikalisk bredd. gehörsspel, ensemblemusicerande än av speciell instrumentfärdighet, även om det senare är ett plus för den som vill välja fördjupningskurser med specialisering på visst eller vissa instrument. Den nya lärarlinjens antag- ningsprov kommer sannolikt att bygga på erfarenheterna från SÄMUS-an- tagningen. I bilaga 4 redovisas SÄMUS' ”provprov” våren 1976. Se även avsnitt 6.9.

Musikerlinjen kommer att ge plats för mer personliga profiler hos de sö- kande, men givetvis framför allt ställa större krav på instrumental färdighet. Även här är bredd i och för sig ofta en fördel.

8.3.3. Behörighet och dispens 8.3.3.1 Allmän och särskild behörighet

För antagning till den fullständiga grundläggande utbildningen vid samtliga linjer skall krävas allmän behörighet enligt högskoleförordningen.

Det är enligt OMUS” uppfattning icke rimligt att studerande skall antas som har endast allmänna grundskolekunskaper. Det är inte förenligt med den utbildning som skall ges i samhällsorientering, historia, pedagogik etc. och de krav som kan ställas på muntligt och skriftligt framförande.

För samtliga linjer vill OMUS därtill föreslå att kunskaper i historia mot- svarande 2-årig kurs på social linje skall krävas. Orsaken är den stora vikt som måste läggas vid förmågan att se musiken i dess historiska sammanhang både när det gäller lärare och musiker.

8.3.3.2 Dispens från behörighetskrav

Dispens från allmän behörighet bör enligt OMUS, uppfattning endast i rena undantagsfall beviljas när det gäller tillträde till fullständig grundläggande utbildning. De studerande som antas med dispens bör i så fall genom hög- skolans försorg alltid erbjudas studier för allmän behörighet parallellt med högskolestudier. Dispens kan främst gälla vissa individuella studiegångar. Allmän gymnasiebehörighet skall vara ett praktiskt taget undantagslöst vill- kor för examina som musiklärare, kyrkomusiker, specialiserad pedagog med

i i i i

4-årig utbildning. Beträffande förkunskaper i ämnet historia kan dispens ges i vissa fall i fråga om musikerlinjen, men knappast i fråga om de övriga linjerna. Om dispenser beviljas alltför generöst finns speciellt risk för att baskunskaperna i blocket Musik och samhälle blir otillräckliga för högsko- lenivån hos alltför många studerande, så att utbildningens önskade nivå inte kan uppehållas.

För kompletteringskurser kan inte allmän behörighet generellt krävas även om den ofta är önskvärd — inte heller för pedagogisk komplettering i form av 40-poängskurser t. ex. för genrespecialiserade pedagoger.

8.3.3.3 Dubbelt förberedelsekrav

De musikstuderande får en mer pressad studiesituation än de flesta andra som sysslar med högskoleförberedelse.

Eleverna skall under sin tid i gymnasieskolan dels fullgöra sina vanliga studier med hemuppgifter osv., dels delta i t. ex. kommunala musikskolans lektioner och ensembleövningar, dels för det tredje träna sin egen färdighet, vilket de måste göra i hemmet under fritiden. I fråga om vissa instrument, t. ex. violin, kan åren då gymnasieskolan pågår, dvs. 15—18 årsåldern, vara en avgörande tid om vederbörande verkligen skall kunna utvecklas till en god instrumentalist.

OMUS” expertgrupp har påpekat, att skolförordningen 9 kap. 28% ger möjlighet att studera som extra elev eller specialelev. Det borde kunna tolkas så att enstaka elever kan få dispens från vissa ämnen, dvs. genomgå ett slags ”privat" musiklinje för sin del. I varje fall bör man hoppas på att skolornas ledning är medvetna om att de som vill förbereda sig till mu- sikyrken har krav på sig om ett slags dubbel utbildning när de går i vanliga gymnasieskolan utan musiklinje. De borde i varje fall kunna räkna på samma stöd och förståelse som de elever som ägnar sig åt idrott. Riksidrottsförbundet driver sedan 1972/73 försöksverksamhet i samarbete med specialidrotts— förbund med kombination av gymnasieskolutbildning och idrottsträning. Syftet är att göra det lättare att kombinera utbildning med idrottsträning på elitnivå. Verksamheten omfattar 1975/76 230 elever i 7 idrottsgrenar på 7 orter.

8.3.4. Viktiga inslag i förberedelsen till de nya linjerna

8.3.4.1 Färdighetsträning och ensemblespel

Självfallet spelar den instrumentala färdigheten en stor roll särskilt för bli- vande musiker Det är viktigt att eleverna redan under förberedelsetiden övas i ensemblespel. Särskilt för vissa typer av ensemblemusiker krävs in- tensiva träningsperioder under ungdomsåren som alltför litet tillgodoses inom ramen för nuvarande förberedelsemöjligheterna. Det syns vara an- geläget att eleverna inte blir alltför snävt inriktade utan att de tidigt fått pröva på olika repertoarområden (genrer) och de variationer i instrument- sammansättning som betingas av olika stilar.

8.3.4.2 Sång och bruksklaver för alla. Eget skapande

För alla läraraspiranter men även för blivande musiker borde förberedelsen innefatta elementär sång och den typ av bruksmusicerande på piano (ge- hörsspel, ackompanjemang etc.) som OMUS kallat "bruksklaver". De bli- vande lärarna behöver dessutom kunna hantera även en gitarr på samma sätt.

På alla linjer är det angeläget att de studerande redan under förbere- delseåren fått en kreativ ”musikbyggande” inställning. Redan på ett förberedande stadium bör eleverna lära sig något av "det musikaliska hant- verket". Det är viktigt att högskoleförberedelsen inte blir präglad av per- fektionistiskt notbundet reproducerande. Över hälften av de tillfrågade, 150 av de 260, i OMUS” enkät bland högskolestuderande svarade nej på frågan om deras förberedelse stimulerat dem till eget musikaliskt skapande. Endast 110 anger att de fått skriva vokala och instrumentala arrangemang, fått undervisning i komposition och improvisation, ensembleledning, rytmik- studier, spel i olika grupper (jazz, pop, klassisk ensemble), visackompan- jemang, bandslöjd.

För dem som ämnar bli musiklärare krävs t. ex. redan nu vid antag- ningsprovet till SÄMUS ensemblemusicerande i olika funktioner, en bredd i sånglig repertoar — utöver en ”klassisk” sång, en blues, jazzlåt eller visa, en improvisation över en ackordföljd. (Se bilaga 4).

8.3.4.3 Musik och samhälle

Även om antagningsproven icke innehåller direkta frågor om mål och prin- ciper för svensk kulturpolitik, om musikyrkena i vårt samhälle etc., bör en god förberedelse innefatta saklig orientering och diskussion om musiken i samhället, vad vi inom högskolelinjema kallat YAS (Yrkesroll-arbetsplats- . samhälle). i

De lärare som arbetar i förberedelsestadiet bör genom fortbildning få till- ' fälle att kontinuerligt hålla sig informerade om de aktuella problemen. Det är givetvis alltid olyckligt om ungdomar får inpräglade attityder och vär- deringar i fråga om musik som begränsar deras framtida utveckling. Lärarna bör alltså i enlighet med den allmänna synen på lärarrollen stimulera eleverna redan i förberedande stadier till debatt om musikens villkor och olika kva- litetsvärderingar, inte söka påtvinga dem en värdeskala med fixerade normer. i

8.4. Dimensioneringen av förberedande utbildning

Vid antagningen till högre musikutbildning har t.o.m. höstintagningen i SÄMUS Göteborg 1975 i allmänhet inga problem funnits för antagnings- nämnderna att fylla platserna med lämpliga studerande. En rundfråga från expertgruppen våren 1976 till rektorer och utbildningsledare visar, att antalet sökande till högre musikutbildning med nuvarande dimensionering i stort sett hittils varit tillfredsställande, vilket även framgår av sammanställning bilaga 3 tabellerna 3—5. Här kan avläsas de stora variationerna i fråga om intresset för olika instrument och antagningsmöjlighetema. Endast ca 14 %

av i proven godkända flöjtister antogs, omkring 30 % av klarinettister, block- flöjtspelare och gitarrister, drygt 50 % av violinister, cellister, medan i fråga om mer udda instrument som altfiol, fagott, tuba, harpa etc. de flesta god- kända också blev antagna.

I de förberedande utbildningarna är efterfrågan på platser stor. Till årskurs I vid folkhögskolors musiklinjer sökte 1974 1512 personer, av vilka 340 eller ca 22 % antogs.

Platser i musiklinjerna på de 5 försöksorterna har, trots att den 2-åriga linjen givit relativt dåligt underlag för såväl musikstudier som andra hög- skolestudier, varit utomordentligt efterfrågade. År 1975 låg sålunda antag- ningspoängen bland de högsta för någon gymnasielinje i landet.

Statistikens siffror talar sitt tydliga språk om det stora intresset för mu- sikyrken. De utslagna sökandes reella förutsättningar att utbilda sig för ett musikyrke framgår icke av siffrorna. Tyvärr är många som redan nämnts handikappade redan av de geografiskt orättvist fördelade förberedelsetill- fallena. Den förberedande utbildningens innehåll har hittills i många fall inte motsvarat de mottagande skolornas krav. De genom musikutbildnings- reformen ändrade kraven kommer dänill att behöva en viss övergångstid innan de slår igenom i de sökandes reella kunskaper och färdigheter.

De som svarar för antagningen till högre utbildning kommer nog för ganska lång tid framöver att tvingas acceptera en ojämn standard hos de sökande beroende på otillräckliga förberedelsemöjligheter.

Man skulle kunna sammanfatta den förberedande utbildningens proble- matik så, att det kvantitativt totalt sett finns tillräckligt många förberedel- setillfällen men de är alltför ojämnt utspridda. Vad som framför allt brister är undervisningens kvalitet.

Det bör sägas, att den utbyggnad kvantitativt av musikutbildningen på gymnasial nivå och den studiesociala satsning OMUS nedan föreslår sam- tidigt måste ses som en värdefull allmänt kulturpolitisk satsning.

Förberedelsen för högre studier är värdefull även om den inte leder till en utbildningsplats vid musikhögskola. Den kan utveckla egna personliga musikupplevelser och betyda mycket för musiklivet på en ort genom att vederbörande kan verka som amatörmusiker, ungdomsledare, studiecirkel- ledare osv. Förberedelseutbildningen kan lika litet som den högre utbild- ningen dimensioneras snävt efter arbetsmarknadsmässiga utgångspunkter.

8.5. Förstärkning av förberedande utbildning

8.521 Statens principiella ansvar

Staten måste anses ha ett övergripande ansvar för den direkta förberedelsen till den av staten anordnade högre musikutbildningen. Ansvaret måste in- nebära att alla som har intresse och fallenhet för högre musikstudier skall oberoende av hemvist och personlig ekonomi kunna få tillgång till för— beredande utbildning. Det är lätt konstaterat, att statens insatser hittills inte uppfyllt de krav man här kan ställa. Den direkt förberedande utbildning som initierats och drivs av staten inom det allmänna skolväsendets ramar inskränker sig till gymnasieskolans musiklinje.

8.5.1. Indirekta åtgärder

OMUS behöver här inte upprepa den förstärkning och breddning av all grundläggande musiklärarutbildning som OMUS* förslag i detta betänkande innebär. Den kommer direkt att på längre sikt påverka förberedande ut- bildning på de flesta stadier. För att de akuta bristerna ska avhjälpas krävs speciellt att det av OMUS (i kap 7) föreslagna programmet för förstärkningar av kompletteringsutbildning påbörjas omedelbart och genomförs snabbt.

Den förra kommittén (OMUS 70) framhöll redan i Musikundervisning (DsU 1973:19), att förskolan och grundskolans lågstadium är de svagaste

länkarna i musikundervisningssystemet. De är samtidigt nyckelstadier i grunden för all musikundervisning. OMUS, reformförslag kan endast i andra hand genom bättre utbildning av lärarhögskolelärare och ett utbildnings- underlag i den nya lärarutbildningen för ett visst kompanjonlärarsystem påverka musikundervisningen av de yngsta barnen. Den allvarligaste bristen, som många berörda med skärpa framhållit, är de icke adekvata kraven för särskild behörighet till förskollärare- eller klasslärarestudier. De nu gällande antagningsprinciperna omöjliggör enligt mångas utsago, att dessa lärarka- tegorier kan bli fullt kompetenta att handha den undervisning de skall an- svara för. Antagningsprinciperna i sin tur har sin förklaring i brister i gym- nasieskolans musikundervisning. Om musik enligt bl.a. Barnstugeutred- ningens betänkande Utbildning i samspel (SOU l975:67) skall vara ett cen— tralt kommunikationsämne i förskolan (jfr. målsättningen citerad i 3.2.7), om de studerande bl. a. skall "utveckla förmågan att använda musik som medel för kommunikation, samverkan och personlig utveckling" måste detta rimligen förutsätta att de i gymnasieskolan eller andra skolformer tidigare studerat musik mer än bara som orienteringsämne. Till yttermera visso föreslår utredningen att instrumentalmusik i själva förskollärare- och fri- tidspedagogutbildningen enbart skall vara frivilligt studiecirkelämne. OMUS har i en särskild skrivelse till statsrådet kritiserat utredningen på denna punkt och förordat, att instrumentalmusik skall kvarstå som ämne, men att undervisningen instrumentalt och vokalt ska helt anpassas till för- skolläraryrkets behov. OMUS anser det orimligt att en olycklig formell kon- struktion av gymnasielinjerna med ett ojämnt utbud av möjligheter till mu- sikstudier skall i längden få blockera en gynnsam utveckling av hela den svenska musikundervisningen.

OMUS vill alltså föreslå

att de ansvariga i samband med högskolereformen tar upp frågan om särskilda behörighetsvillkor i form av vissa tidigare musikstudier för tillträde till linjerna för fritidspedagog- och förskollärarutbildning.

att den kommande reformering av klasslärarutbildning som nu utreds av lärarutbildningsutredningen (LUT 74) tillförsäkrar grundskolan lärare med god formell och reell kompetens på musikområdet.

att den aviserade översynen av gymnasieskolan även innefattar en ny prövning av utrymmet för ämnet musik i de gymnasielinjer som förutsätts ge behörighet för förskollärare- och fritidspedagogutbildning samt klasslä- rarutbildning.

OMUS vill i detta sammanhang även erinra om vad den tidigare kom- mittén (OMUS 70) föreslog i betänkandet Musikundervisning (DsU 1973:19 s. 12)

att möjligheterna till en valfri, mer omfattande kurs i musik av det slag som nu finns i form av estetisk variant på tvåårig linje i Stockholm och Linköping kan spridas till fler orter i landet.

I de Riktlinjer för läroplansöversyn (Arbete med grundskolans fortsatta utveckling) som publicerats i Aktuellt från SÖ nr 42 1975/76 finns ingenting sagt direkt om musikämnets ställning i grundskolan. Den egendomliga pla- ceringen av ämnet musik på högstadiet i årskurserna 7 och 9 med ett uppehåll

i årskurs 8 hör inte till de läroplansproblem som särskilt påpekats. Den nuvarande splittrade ämnesindelningen rimmar dock illa med den strävan till successiv personlighetsutveckling hos eleven och det integrerade arbets- sätt som både de anförda riktlinjerna och lärarutbildningsutredningens (LUT 74) debattunderlag om nya lärarroller talar om.

OMUS föreslår,

att frågan om den obligatoriska musikundervisningens ställning i grund- skolans högstadium tas upp till förnyad prövning i samband med läroplans- översynen.

8.522. Musiklinjen i gymnasieskolan

Stommen i förberedelsen för högre musikstudier borde ha varit en musiklinje inom gymnasieskolan. 1965 års Musikutbildningskommitté föreslog därför 1968 att 25 musikfackskolor skulle inrättas spridda till varje län. Av dem har hittills blivit en tvåårig linje, som drivits på försök sedan 1971 på 5 orter. , På en musiklinje i gymnasieskolan kan två krav ställas: för det första : att musikstudiema där verkligen skall vara tillräckligt intensiva för att de i begåvade skall vara förberedda att bli godkända vid ett inträdesprov till musikhögskolan, för det andra att dess allmänbildande del skall vara nog omfattande för att de som inte väljer musikyrken skall kunna bli behöriga ' till andra högre studier. ' Försökslinjen hade redan från begynnelsen uppenbara brister. Den in- nehåller icke ämnet historia vilket är en svårt brist både med hänsyn till , allmänbildningen, och med tanke på att musikhögskolans utbildning kom- i mer att kräva en allmän historisk bakgrund för studierna i Musik och sam- hälle. Dess musikundervisning var klart otillräcklig som förberedelse. För- l beredande musikstudier kan i de flesta fall inte komprimeras inom en två- årsperiod. Särskilt fatalt var därtill att det samtidigt startade försöket med tvåämnesutbildningar (SÄMUS) inte kunde rekrytera elever från musiklin- jerna, eftersom dessa saknade särskild behörighet för det andra ämnet. OMUS har haft tillfälle att fortlöpande ta del av SÖ:s utvärdering och

har kunnat följa diskussionen inom SÖ och avvägningen mellan olika al- ternativ till permanent linje.

Ursprungligen diskuterades en treårig sammanhållen linje som skulle ge dels viss särskild behörighet för högskolestudier av den typ som treårig gymnasielinje kan ge, dels en sammanhållen ändamålsenlig musikförbe- redelse. Den musiklinje som SÖ hösten 1975 presenterat regeringen som sitt definitiva förslag omfattar dock en tvåårig utbildning plus möjligheter att välja en ettårig specialkurs. Förslaget bearbetas f. n. inom utbildnings- departementet.

OMUS har hela tiden pläderat för att de som siktar till musikhögsko- lestudier skulle ha rätt till treårig gymnasial utbildning. Kommittén har dock för sin del intet att erinra mot att linjen får konstruktionen med tvåårig linje + ettårig specialkurs.

En treårig linje baserad i ett relativt fåtal orter kommer nämligen att ha den nackdelen att den alltjämt ger föga av geografisk rättvisa. Om Spe- cialkursen däremot konstrueras så att den kan anordnas separat på fler orter, vinner man flera fördelar. Vuxna musikintresserade eller sådana som genom- gått andra gymnasielinjer och som då kanske studerat parallellt vid t. ex. kommunal musikskola skulle här erbjudas en möjlighet till statsunderstödd förberedelse till musikhögskolestudier.

SÖ vill inrätta en specialkurs redan hösten 1976 vid de skolor som redan har försökslinjen. OMUS har i särskild skrivelse till statsrådet framhållit, att det ärsynnerligen angeläget att specialkursen kommertill stånd omgående. De ungdomar, som nu deltar i det bevisligen otillräckliga tvååriga försöket, måste få tillfälle att med statligt stöd fortsätta sina musikstudier. Den brist- fälliga förberedelse som orsakat problem för alltför många ungdomsgenera- tioner kommer redan som det nu är att vålla svårigheter för det planerade positiva reformarbetet i högskolan för lång tid framöver. Det är därför i högsta grad angeläget att påskynda utbyggnadstakten av gymnasielinjerna. Det är t. ex. anmärkningsvärt att inget musikgymnasium finns norr om Härnösand och att tättbefolkade områden i Mellansverige helt saknar statligt stödd musikförberedelse inom gymnasieskolor. Lokaliseringen av musiklinjer är en kulturpolitisk och regionalpolitisk fråga. Linjen har hittills varit mycket efterfrågad trots dess brister i att ge formell behörighet. SÖ:s skrivelse nämner för åren 1973—75 siffrorna 245, 304, 249 förstahandssökande till 100 elev- platser. Medelbetygspoängen vid intagningen i Stockholm var 1975 4,06, Göteborg 4,22, Karlstad 3,91, Härnösand 3,70, Malmö 4,25, dvs. bland de högsta vid någon gymnasielinje. Med hänsyn till den mycket stora efter- frågan som de sökande visat, är det principiellt felaktigt att hålla tillbaka utbyggnaden som hittills skett. Skolväsendet skall ju principiellt söka anpassa sig till elevernas önskemål om linjeval. Här har ett stort elevintresse för en utbildningsväg blivit åsidosatt.

SÖ föreslår att den högre specialkursen får inrättas "med en klass-vid var och en av de skolor där försök med musiklinje nu bedrivs”. . ."

Enligt OMUS” uppfattning borde i princip möjlighet ges att anordna Specialkurser på betydligt fler orter, där lärarresurser och elevintresse finns. Ett av de starkaste skälen för att en konstruktion med tvåårig linje + ettårig specialkurs är bättre än en treårig sammanhållen utbildning är nämligen att det bereder möjlighet för dem som genomgått andra gymnasielinjer att

få specialstudera musik. De siffror som redovisas i 8.2.2 från Kopparbergs högre musikskola vittnar om att majoriteten av eleverna där (62 %) redan nu lagt musikstudiema ovanpå en gymnasiebehörighet de redan besitter. Kravet på allmän behörighet för studier till musikhögskola kommer san- nolikt att förstärka denna tendens. Det torde vara naturligt för många att skaffa sig ”normal” gymnasiebehörighet i första hand, studera parallellt vid kommunal musikskola på fritiden, och uppskjuta en inriktning mot musikyrken till 17—18-årsåldern. Med en specialkurs separat på flera orter skulle man kunna skapa just den efter individuella behov anpassade ”kon- servatorielinje” där f.n. så många upplever en lucka i utbildningsgången till musikhögskola. Även med en fullt utbyggd fördelning enligt OMUS, framtidsperspektiv, där en gymnasial musiklinje finns i varje län, kommer många att sakna musiklinje på hemorten. Det omvittnas från de nuvarande försökslinjerna att inackordering utanför hemorten för många I6-åringar innebär en svår social situation, särskilt då det gäller att få hyggliga tillfällen att öva på sitt instrument. Det har ofta visat sig att många tvekar att av bl. a. ekonomiska och personliga skäl flytta från hemorten för gymnasiala studier. Statens ansvar för möjligheten till högskoleförberedelse bör få kon- sekvensen att den kompletterande specialkursen skall finnas på åtminstone de större orterna i hela landet. En lokal högre specialkurs kan f. ö. samtidigt ha stimulerande effekt på ortens musikliv. Även kulturpolitiska skäl talar alltså för att specialkurserna inte bör bindas till orter med tvåårig linje. Enligt SÖ:s förslag skall ingen generell förändring ske av antagningen till linjen; till den högre specialkursen däremot skall SÖ utfärda bestäm- melsen om behörighet och antagning. OMUS anser det nuvarande antagningsförfarandet med schablonmässig beräkning av genomsnittligt grundskolebetyg mycket otillfredsställande. Den nu arbetande parlamentariska betygsutredningen (BU), tillsatt 1973, torde någon gång hösten 1976 framlägga förslag till viss revision av nu- varande principer för tillträde till gymnasieskola. Förslaget väntas med ut- gångspunkt i den diskussionspromemoria som utgavs i september 1974 in- nebära att man skall kunna dämpa betygshetsen i avgångsklasserna. De matematiskt beräknade antagningsnormerna skall modifieras genom att and- , ra urvalsinstrument även kan användas för att bedöma de sökandes möj- i ligheter att tillgodogöra sig linjens undervisning. Såvitt OMUS kan bedöma, gynnar nuvarande principer för antagning till musiklinjer vissa typer av sökande som knappast torde sammanfalla med de mest musikintresserade eller dem som borde fått genomgå linjen med hänsyn till sin speciella mu- Sikbegåvning. Musik kan vara vissa elevers specialbegåvning trots att de uppvisar ett lågt genomsnitt i övrigt men de har då ingen chans till mu- sikstudier med nuvarande system. De som t. ex. ägnar sig åt musicerande " i grupper osv. på fritiden istället för läxläsning men som genom sitt starka 2 .Vid SAMUS-utbild-

. . .. . . . . . 2 ningarna finns en over— mu51k1ntresse ar presumtiva yrkesmusrker missgynnas definitivt .Statsmak- väldigande manlig majori— terna har redan beviljat idrottsbegåvade elever en viss särställning då det tenkanske beroende på gäller studier vid gymnasieskolor. Det är märkligt om man med formella altJaZZ'OCh p0p"'mresse'

. .. .. . . . . _ rade där fått en chans till h1nder skulle utestänga de sarsk1lt musrkbegåvade från den linje som särskilt utbildning På gymnasie—

anordnats för dem. skolans musiklinjer där: F. n. tillämpas ett generellt system, där 30 % får antas på s. k. fri kvot. emm ar kaoma'majon'

. .. . tet. 114 flickor, 66 pojkar. Denna avser dock 1 regel aldre elever med arbetserfarenhet. Kvoten utnyttjas (1975 / 76)

f. n. av betydligt färre än vad som vore möjligt. Intagningen ombesörjs av den lokala intagningsnämnden för resp. skolort, och musiklinjens ledning eller lärare har inget som helst inflytande.

Enligt OMUS” mening borde för musiklinjerna såväl vid intagningen till åk 1 som till specialkursen ett kvotsystem införas, där bedömningen av de sökandes kvalifikationer delegerades till en grupp av lärare vid linjen. Man borde därvid söka nå de verkligen musikbegåvade även bland de lö—åringar som icke har toppbetyg från grundskolan.

En annan lämplig väg som bör tillämpas vid sidan av den förra är att anta elever även efter vissa instrumentkvoter liknande vad som sker vid musik- högskolan. Istället för att ta in en orimligt stor andel t. ex. av pianister som man nu kan tvingas till kan man av samtliga som har ett betygspoängtal för— slagsvis över 3,5 ta in blåsare, sångare, violinister, slagverkare etc. i vissa pro- portioner så att man får garanterad möjlighet till ett stimulerande ensemble- spel inom skolans arbete.

Det också enligt OMUS” uppfattning nödvändiga införandet av ämnet historia i SÖ:s förslag har medfört att vissa andra ämnen i årskurs 1 fått minskat timantal. Kritik har framförts från en del lärare och elever i den nuvarande linjen mot SÖ-förslaget att de kreativa inslagen i musikämnena de första åren minskats. Från OMUS” sida är vi givetvis, som vi anfört i 8.3, angelägna att musiklinjens undervisning i stort skall präglas av samma anda som högskoleutbildningen där det kreativa elementet starkt betonats (jfr avsnitten 6.5 och 6.6). Det är alltså viktigt att instrumentalundervis- ningen, liksom studierna i allmän musiklära och körsång i sig blir så kreativa som möjligt.

Såvitt vi kan bedöma borde det kunna ske, om linjen i läroplanerna ges re- lativt stor frihet i resursanvändningen t. ex. i fördelningen mellan undervis- ning enskilt och i grupp. Man måste kunna anpassa undervisningen nära till elevernas behov och ge stort utrymme för deras skapande aktiviteter och egna projekt. En viss rörlighet borde kunna vara tillåten även i de läroplaner som blir fastslagna som definitiva. I detta sammanhang kan understrykas nödvändigheten av den administrativaförstärkning som SÖ föreslagit. Musik- undervisning kräver ett större antal specialiserade lärare än de flesta andra ämnen redan det en svårighet för administrationen att bemästra, därtill kommer de nyssnämnda kraven på kreativitet och projektorientering som är starkt beroende av en effektiv administration. OMUS har förståelse för att det kan vara svårt att göra linjens utformning permanent, innan OMUS” eget förslag till högskolelinjer fastställs, men det är med hänsyn bl.a. till lärartryggheten och möjligheterna att påskynda en utbyggnad viktigt att försöksverksamheten inte blir alltför långvarig. Den bör avpassas så att linjen kan göras permanent, samtidigt med att den planerade övergripande över— synen av gymnasieskolan slutförs.

8.523. Musikstudier inom kommunal vuxenutbildning

Enligt nu gällande bestämmelser får ämneskurs i bl. a. musik enligt läropla- nerna för grundskolans högstadium och gymnasieskolan samt konst— och musikhistoria enligt gymnasieskolans läroplan anordnas inom kommunal vuxenskola endast efter SÖ:s prövning i varje särskilt fall. Kurser i estetiska

ämnen enligt gymnasieskolans läroplan får anordnas i sådan skola under för- utsättning att flertalet av eleverna som studiemål har fullständig kompetens enligt läroplanen för estetisk variant inom gymnasieskolan. (Aktuellt från sö 1970/71:12).

F. n. förekommer knappast musikutbildning inom kommunal vuxensko- la. Det beror framför allt på att någon permanent gymnasielinje inte existe- 5 rar, dels på att ämnet musik hör till dem som vid gränsdragningen mot stu- ; dieförbundens ansvarsområde förts till folkbildningsarbetet.

Det är viktigt att förhållandet vuxenskola-studieförbund på detta område närmare utreds av den arbetande folkbildningsutredningen. Den högre spe- cialkursen, särskilt om den lokaliseras på fler platser än den tvååriga linjen, bör kunna ge bättre tillgång till musikstudier för vuxna.

Det är i alla händelser angeläget att vuxna erbjuds fler studietillfällen på mer kvalificerad nivå och att de stimuleras att utnyttja dem.

8.524. Problemet dubbelförberedelse

Kravet på gymnasial behörighet som nu gäller fr. o. m. 1977-07-01 kan som ovan påpekats i 8.333. betyda avsevärda problem för många ungdomar all- rahelst som gymnasieskolans musiklinje med den musikanpassade studie- gången inte alls hunnit utbyggas när bestämmelsen träder i kraft. Musik- studerande kan inte som många andra som bedriver yrkesförberedande stu- dier koncentrera sin förberedelse periodvis, t. ex. studera allmänbildande ämnen i 2—3 år, helt avstå från musiken och sedan återuppta den. Musiköv- ningar måste pågå kontinuerligt. Då den nu allmänna behörigheten 2-årig gymnasieskola — blir obligatorisk, måste de lokala skolmyndigheterna och , skolledningama uppmärksammas på problemet med de musikintresserades ' ”dubbelförberedelse”. Ungdomarnas situation kan förbättras om elevernas lärare i musik och de ansvariga för skolan kan samarbeta och göra de mo- difikationer i den teoretiska utbildningen som kan behövas med hänsyn till elevens situation. De försök som gjorts i Växjö, refererade ovan i 8.2.5, har ännu icke utvärderats, men varje tillfälle bör självfallet utnyttjas att samplanera t. ex. musikstudier i kommunal musikskola och gymnasiestudier så att eleverna inte förlorar intresset att gå vidare.

Om specialkursen i musik kunde som OMUS föreslår förläggas separat till fler orter, skulle pressen på de elever som tvingas till dubbelförberedelse bli mindre eftersom de kunde lägga slutfasen av sin musikförberedelse efter de teoretiska gymnasiestudierna. Myndigheter har visat stort tillmötesgåen- de för idrottsungdomens speciella svårigheter. Det är självklart att man på samma sätt bör se till de musikbegåvades möjligheter.

8.525. Sammanfattning av OMUS” förslag till musikutbildning inom gymnasieskolan

OMUS har i ovanstående resonemang av naturliga skäl främst utgått från den gymnasiala musiklinjen såsom förberedelse för högre musikutbildning. Självfallet har den en central funktion i svenskt musikliv, även oavsett förberedelsen för högre utbildning, såsom allmän grund för musikintresse-

rade och även som lämpligt underlag för yrkesverksamhet i många musiktek- niska yrken, inom handel och distribution, där det inte är nödvändigt med utbildning även inom högskolan.

Inte minst med hänsyn till den nya kulturpolitikens inriktning på allmänt musicerande och satsning på amatörverksamhet fyller musiklinjen en viktig uppgift på kulturområdet.

I. OMUS ansluter sig i huvudsak till SÖ:s förslag. Gymnasielinjen bör allt- så organiseras som en tvåårig musiklinje + en ettårig högre specialkurs. OMUS vill särskilt understryka att denna ettåriga kurs bör kunna stå öppen för studerande från andra linjer i gymnasieskolan och för äldre studerande som förvärvat motsvarande förkunskaper. OMUS betonar vikten av de ad- ministrativa förstärkningar SÖ föreslagit.

2. OMUS anser att staten enligt sitt ansvar för social och geografisk jämlik- het snabbt bör bygga ut ett system av musiklinjer i gymnasieskolan, så att i varje fall en sådan linje finns i minst en centralort inom varje län. Den ettåri- ga speciallinjen bör kunna anordnas på fler orter än den tvååriga musiklin- jen. OMUS anser, att den om intresse och lärarkrafter finns skall kunna an- ordnas separat för dem som redan genomgått tvåårig gymnasieskola eller genom yrkesverksamhet etc. har motsvarande kunskaper.

3. OMUS anser att försöksverksamheten bör upphöra så snart ske kan, och att musiklinjen skall göras till en permanent institution så att en stomme av lärare snarast kan anställas på fasta tjänster.

4. OMUS anser att antagningen till musiklinjen icke kan ske som nu efter schablonmodeller. Kvoter skall inrättas för bevisligen speciellt musikbegå— vade och musikintresserade som ej erhållit höga genomsnittsbetyg från grundskolan. Intagningsnämnden bör delegera intagningen till lärare från musiklinjen. Kvotering skall dessutom göras bland andra eljest likvärdiga sökande efter deras instrumentval for att garantera ensemblespelsmöjlighe- ter i gymnasieskolan.

5. OMUS anser att läroplanen för musiklinjen bör ge möjlighet till rörlig resursanvändning inom totalramarna i fråga om musikämnena, så att ut- rymme ges för elevernas egen skapande aktivitet.

6. OMUS föreslår att möjligheten till förberedande utbildning för vuxna särskilt uppmärksammas av den sittande folkbildningsutredningen.

7. OMUS föreslår att SÖ och representanter för den högre utbildningen gemensamt går ut med en information till landets skolledningar och klargör vilka problem som kan uppstå för de ungdomar som parallellt tvingas arbeta med musikförberedelse och gymnasiestudier.

8. OMUS föreslår att SÖ tillsammans med UHÄ anordnar informations- konferenser och fortbildningskurser för lärarna i de gymnasielinjer som medverkar i förberedande utbildning så att utbildningen i "musik och sam-

hälle" (kulturpolitik), i kreativa moment som gehör, improvisation, musika— liskt skapande och i fråga om repertoarbredd motsvarar de krav som den kommande högre utbildningen kan ställa.

8.5.3. Frivilliga insatser med statligt stöd 8.531 Folkhögskolan

Varje folkhögskola har stor frihet att själv bestämma målen för sin verk- samhet. Detta medför, att också musiklinjernas målsättning skiftar från skola till skola. Detta förhållande torde komma att bestå, om folkhögskoleutred- ningens principiella inställning i betänkandet (SOU l976:16) vinner gehör. Ingenting tyder på att folkhögskolornas frihet kommer att beskäras. De flesta av folkhögskolornas musiklinjer ser som en av sina uppgifter att för- bereda för högre musikutbildning. Detta gäller i allmänhet även sådana linjer som har annan huvuduppgift, t. ex. att utbilda ledare för insatser inom folkrörelser och folkbildningsarbetet. Av en undersökning, företagen av folk- högskoleutredningen vårterminen 1975, framgår att av 191 elever som våren 1974 avslutade sina studier vid musiklinjerna inom folkhögskolan kom 63 in på olika slag av högskoleutbildning på musikområdet.

Kommittén är medveten om att den inte genom sina förslag kan styra inriktningen av verksamheten vid folkhögskolans musiklinjer. Eftersom fler- talet av dessa linjer har som ett syfte att förbereda för högre musikutbildning, och ett inte obetydligt antal av de studerande där faktiskt kommer in vid olika högre musikutbildningsanstalter, är det emellertid angeläget att även folkhögskolornas musiklinjer beaktar de allmänna kraven på förberedande utbildning. Musiklinjemas inriktning torde f. n. särskilt i fråga om för- beredelsen till lärarlinjen — väl överensstämma med OMUS, allmänna syn- sätt. OMUS, liksom folkhögskoleutredningen, anser det väsentligt att de som siktar till musikyrken kommer i nära kontakt både med samhälls- frågorna och med andra konstarter och kommunikationsformer som drama, dans, dikt. Inte minst för elever med mer allmänna intressen för estetiskt skapande borde tvärkulturella folkhögskolekurser kring temaprojekt bild- ord-ton-rörelse vara stimulerande. OMUS anser det angeläget att musiklin- jerna inom denna skolform i betydande omfattning bereder plats också för studier av kunskapsstoff som inte uteslutande hör hemma på det musikaliska området.

Vi vill också betona att folkhögskolans frihet från centralt utfärdade fö- reskrifter om läroplaner och kurslängd ger skolformen möjligheter att snabbt och smidigt anpassa sig till uppkommande behov vilket är en stor fördel. Folkhögskolan bör kunna vara mycket användbar för den kompletterande förberedelsen i form av intensivträning i ensemblespel, musikteori o. d. som så många elever är i behov av, liksom för experiment med nya genrer. i Den enskilda folkhögskolan kan följa utvecklingen inom den region där den verkar och inom de folkrörelseorganisationer som den på ett eller annat sätt kan ha anknytning till ur OMUS” synvinkel en annan av folkhög- skolans fördelar, liksom internatformen som ger rika tillfällen till ensem- blespel, gemensamma projekt och problemorienterad undervisning. Redan

OMUS” direktiv pekar på att folkhögskolan främst är en skola för vuxna — den står öppen för de kategorier äldre elever som inte kan eller vill utbilda sig inom t. ex. den barn- och ungdomsdominerade allmänna skolan eller kommunala musikskolan. Vi vill speciellt peka på de möjligheter folkhög- skolan har att ge allmän och särskild behörighet för högskolestudier för dem som vill söka till tvåämnesutbildningar av SÄMUS-typ. För personer som har erforderliga musikkunskaper men saknar behörighet för studier i det andra ämnet kan det vara lämpligt att söka till en folkhögskola med mu- siklinje, eftersom de där får tillfälle att både studera allmänna ämnen och parallellt utveckla sin musikaliska färdighet. Vi menar också att det bör finnas möjlighet för elever vid folkhögskola utan musiklinje att parallellt med studier vid folkhögskola fortsätta sin musikaliska utbildning vid den kommunala musikskolan på orten.

En långtgående samordning av innehållet i studierna vid folkhögskolans musiklinjer är varken möjlig eller önskvärd. Det torde emellertid vara av stort värde om lärare och elevrepresentanter vid dessa linjer regelbundet finge tillfälle att mötas för utbyte av erfarenheter. SÖ bör avsätta resurser för att årligen anordna konferenser för dessa grupper. De som arbetar som lärare vid folkhögskolornas musiklinjer bör erhålla samma information som övriga inom förberedande musikutbildning och beredes tillfälle delta i det regionala UMU-arbetet och fortutbildningen.

OMUS har för sin del intet att erinra mot de i 8.2.6 refererade synpunkterna från folkhögskoleutredningen på antagning till folkhögskolornas musiklinjer. Kritiken mot att en momentan prestation vid ett antagningsprov blir av- görande är berättigad. Förberedande studier i mer heterogena grupper kan vara berikande på annat sätt än att öka den sökandes individuella färdighet. Under alla förhållanden är det felaktigt om antagningsprovet blir utformat så, att t. ex. instrumentala prestationer blir det enda antagningskriteriet.

Å andra sidan måste kortare kurser i t. ex. ensemblespel bygga på ett relativt homogent elevmaterial i fråga om instrumental teknisk nivå. Folk- högskolorna torde ha mycket att lära varandra och musikhögskolorna genom att på de konferenser som föreslås diskutera bl. a. elevantagnings- kriterier och provteknik.

Beträffande förslaget om extra lärarresurser till musiklinjerna — en to- talresurs på 20000 elevveckor att fördelas av SÖ vill OMUS anföra att principen i och för sig är god. Särskilt viktig är utredningens synpunkter att skolorna inte alltför ensidigt skall satsa på musik, och att fördelningen av anslaget ger SÖ möjlighet att prioritera skolor som har viss bredd i sin verksamhet. Nackdelen ligger i att en låsning till 20000 samtidigt innebär en begränsning av utvecklingsmöjligheterna.

Enligt OMUS” mening måste man räkna med ett växande musikunder- visningsbehov. Trenden är redan nu sådan vilket vi visat i bl. a. kap. 2. Om kulturpolitiken får önskad effekt och om det intresse, som spekulativ kommersiell musik hittills utnyttjat, övergår i intresse för den typ av mu— sicerande som musiklinjerna syftar till, är det olyckligt om extraresursen till musiklinjerna skall stå fixerad vid 1977 års satsning: 20 000 elevveckor. Risken är också att vi med en fast resurs återigen får en speciell grupp musikprivilegierade skolor, och att SÖ trots allt får föga utrymme för att flytta över resurser från en skola till en annan av regionalpolitiska skäl.

eller att stimulera en intressant nysatsning på en skola, sedan väl en första fördelning en gång skett. OMUS” främsta invändning gäller dock utgångs- punkten för bedömningen av resursens storlek: det ungefärliga antal elev- veckor som fanns 1974/ 75 vid längre Specialkurser i musik.

OMUS förutser en stor ökning av resurskrävande kortkurser i musik — både inom förberedande utbildning och som vi visat i kap. 7 inom sektorn kompletteringszitbi/dning. Att ge statligt stöd till sådana kurstyper via folk— högskoleanslaget kan vara ett smidigare och rörligare system än tilldelning via högskoleresurser eller andra bidragsformer. Den reella utgiften för staten blir snarast lägre genom att anslaget tas ut via folkhögskolans administration. Den spärr som innebär att statsbidrag icke skall tas ut från två håll till samma sak måste självfallet kunna kontrolleras särskilt om den kommande kartläggningen av kurserna ger en enklare överblick över kursernas finan- siering (jfr. OMUS' överväganden i kap. 7 om kompletteringsutbildning).

OMUS vill alltså av ovannämnda skäl uttala sig för en rörligare resurs — OMUS önskar att det redan i det första principbeslutet klart anges att SÖ i varje anslagsframställning kan inkomma med förslag om höjning av denna specialresurs, om musikundervisningsbehovet så påkallar.

Sammanfattning avfo'rslag ifråga om folkhögskolan

OMUS vill alltså i överensstämmelse med folkhögskoleutredningens be- dömning rekommendera folkhögskolekurser som förberedelse för musik- utbildning.

OMUS föreslår att folkhögskolornas lärare ges tillfälle delta i alla de in- formationskonferenser och fortbildningskurser som ingår i utvecklingen av musikutbildningen i samband med reformen, och att SÖ samlar musiklin- jernas elever och lärare till konferenser om folkhögskolekursernas speciella innehåll och metodik.

OMUS anser folkhögskolutredningens förslag om en totalresurs för högre undervisningstäthet på musiklinjer att fördelas årligen av SÖ vara en lämp- ligare form än nuvarande system med speciellt avvägda satsningar på varje skola.

OMUS ifrågasätter dock om en fixering vid 20000 elevveckor, baserad på viss tilldelning till de långa kurserna vid musiklinjer 1974/75, är försvarlig. OMUS anser, att SÖ i sin framställning om anslag till folkhögskolorna varje år får motivera satsningens storlek med hänsyn till aktuella behov. Sats— ningen måste också tas med i beräkningen kortkursverksamheten och den bör ökas i takt med musikintressets ökning i en expansiv kulturpolitik.

8.532 Studiecirklar

Lika litet som i fråga om folkhögskolorna kan och bör statliga organ och myndigheter ställa krav på studiecirklarnas innehåll. De måste präglas av frihet och frivillighet. Just därför kan de också vara särskilt värdefulla för förberedande musikundervisning. Vad engagemanget för rörelsers praktisk- musikaliska mål kan innebära demonstreras bl.a. av den betydelse som trossamfundens ensembler och körer har för rekryteringen till musikyrken.

Det kan vara tveksamt om studiecirkelformen skall utnyttjas för en snäv förberedelse till antagningsprov av typen preparandkurs. OMUS anser ju f.ö. principiellt att förberedelsen inte bör ske med alltför ensidig inriktning på enskild färdighetsträning. Studiecirklarna borde liksom folkhögskolorna genom sin fria konstruktion på grundval av kursdeltagarnas intresse och behov — kunna ännu mer än som redan skett bilda ett naturligt experi— mentalfält för att pröva nya former för förberedande utbildning i fråga om både läromedel och metoder. Det gäller inte minst den kreativa attityd, den improvisationsvana och den gruppmetodik som är så centrala moment i förberedelsen till studier på lärarlinjen. Det gäller också studier i nya genrer och på udda instrument.

OMUS anser emellertid att statsbidragsvillkoren för musikcirklarna be- höver en översyn. De behöver anpassas bättre till reella behov. Denna över- syn bör ses som en speciell deluppgift för den utredning som tillsattes i november 1975 för att analysera en rad problem inom folkbildningsområdet. De frågor som här är av intresse rör närmast utredningsdirektivens avsnitt 2.6 om ”Folkbildning — annan fritidsverksamhet".

OMUS föreslår vidare, att lärarna i musikcirklar inbjuds att delta i kom- pletterande utbildning på samma villkor som övriga lärarkategorier för in- formation och förnyelse av förberedelsearbetet.

8.533 Anknytning mellan s.k. lägre och högre kyrkomusikalisk utbildning

För kommittén syns det viktigt att alla tillfällen tillvaratas att samordna utbildningar inte bara mellan musikhögskolornas sidoordnade kurser och linjer utan även med andra musikutbildningsvägar som t. ex. organist- och kantorsutbildningen. Som nämnts i avsnittet 8281 kan kantorsutbildning- en utgöra ett förskede i en kyrkomusikalisk högre utbildning. En person, som avlägger organist- och kantorsexamen med höga betyg, kan anses ha de kunskaper och färdigheter som krävs för inträde vid musikhögskolornas kyrkomusikerlinje.

OMUS tror att om kantorsutbildningen får en terminologi och studie- organisation som nära anknyter till den högre kyrkomusikerutbildningen kan detta både underlätta och stimulera fortsatta studier inom den högre , utbildningen. Inte minst bör samordningen bidra till mindre skarpa gränser mellan olika utbildningar för i princip samma yrkesroll. I syfte att nå dessa samordningsmål föreslår vid följande åtgärder. De nuvarande ämnena i or- ganist- och kantorsexamen får i huvudsak samma benämning som på kyr- komusikerlinjen i enlighet med följande:

Nuvarande benämning Föreslagen benämning

orgel solistiskt orgelspel liturgiskt orgelspel

sång samma som nuvarande pianospel

Nuvarande benämning Föreslagen benämning harmonilära med musik- och gehörsskolning och satslära (motsvarande gehörslära i huvudsak nivå A inom ämnesområdet ge-

hörsskolning och satslära med instrumen- tation på kyrkomusikerlinjen)

orgelkännedom orgelvård kördirigering liturgisk sång och kör- och ensembleled- ning (finns ej på kyrkomusikerlinjen) liturgik (nytt ämne)

Liksom på kyrkomusikerlinjen är följande ämnen nivågraderade: solistiskt orgelspel, liturgiskt orgelspel, sång, pianospel samt gehörsskolning och sats- lära.

Icke-nivågraderade ämnen är orgelvård, liturgisk sång och kör- och en- sembleledning, liturgik.

För godkänd organist- och kantorsexamen skall fordras att ha fått godkänt betyg på lägst nivå A i de nivågraderade ämnena enligt nu gällande fordringar på kyrkomusikerlinjen. I de icke-nivågraderade ämnena krävs också godkänt betyg enligt fordringarna för de studieplaner i dessa ämnen vilka måste utarbetas särskilt för kantorsutbildningen.

För kommitten syns det viktigt att momentet tal- och röstvård ges ett väl tilltaget utrymme inom sångämnet.

Kantorsutbildningens studieorganisation bör vara sådan att en studerande som visar särskilt goda anlag i något nivågraderat ämne kan avlägga prov även på högre nivå än A-nivån. I princip skulle en kantorsstuderande ha möjlighet att avlägga prov på alla de nivåer som kyrkomusikerlinjens stu— derande kan pröva på. Men om detta av praktiska skäl, bl. a. den omfattande och tidsödande nivåredovisningen, låter sig göra, får närmare undersökas. Det är troligt att nivå C bör vara den övre gränsen i kantorsutbildningen. Kommittén menar, att den föreslagna samordningen kan ske utan att kraven på kvantitet behöver höjas inom kantorsutbildningen i förhållande till nu- läget. Den föreslagna studieorganisationen innebär en förbättrad yrkesbe- redskap liksom den redan reformerade kyrkomusikerlinjen.

8.534 Ökad satsning på kurser. MfU:s uppgifter

Den kursverksamhet som drivs av amatörorganisationer, studieförbund, länsbildningsförbund, folkhögskolor m. fl. och som översiktligt beskrevs i 8284 och 8285 fungerar f. n. som en oumbärlig komplettering av den förberedande utbildningen för många.

Genom dessa kurser får många som var och en på sin hemort kan vara relativt isolerade på sin nivå och med sitt speciella musikintresse tillfälle till ensemblespel med kamrater i samma utbildningsfas och till intensiv- träning på de områden, där deras yrkesförberedelse brister. På kurserna möts högskolestuderande, redan yrkesverksamma amatörer och sådana som mer medvetet siktar till yrkesförberedelse. Det är angeläget, att antalet av dessa

kurser utökas, bl. a. borde kommunala musikskolor stimuleras också genom statliga stödåtgärder att mer systematiskt samla deltagarna i sina särskilda kurser till läger och kurser i ensemblespel, improvisationsövningar. gen- respecialisering (jazz, folkmusik) etc.

Deltagarna i den rikt förgrenade kursverksamheten bör av musikhög— skolorna ses som särskilt värdefulla målgrupper för information om de nya högskolornas arbete. Lärare borde alltså kunna medverka för att introducera deltagarna i antagningsvillkor, lämplig förberedelse, arbetsmarknadssitua- tionen etc. Kursmiljön ger osökta tillfällen till mer ingående personlig råd- givning om musikyrken. Kurser som efter samråd med musikhögskolorna kan anses speciallt lämpliga som förberedelse kan redan i utannonseringen ange, att kursen kan utnyttjas som förberedande musikyrkesutbildning och att information ges om musikhögskolornas arbete.

Ett av de mest effektiva sätten att få kurser och läger att fungera som informationskanaler om musikutbildning är att engagera musikhögskolornas studerande i informationsarbetet. Det fungerar så redan nu att musikhög- skolestuderande ofta deltar i sommarkurser. Man skulle i fortsättningen , kunna låta en del kurser i samråd med resp. arrangör tjänstgöra som praktikprojekt ingående i högskolestudierna. Det är överhuvud angeläget * att mer medvetet använda sommarkursverksamheten för pedagogiska för- sök.

Den verksamhet som Musik för ungdom (MfU) bedriver är av stor be- tydelse för den förberedande utbildningen. MfU borde mer än nu kunna tjäna som ett samordnande, rådgivande och inspirerande organ för en kurs— verksamhet över skolformemas och organisationernas gränser. MfU har en särskilt stor uppgift när det gäller att stimulera det i fråga om kurs- och läger så värdefulla internationella utbytet. MfU håller f. n. på att om- organiseras i fråga om sina relationer till Rikskonserter. OMUS anser det synnerligen angeläget att MfU — oavsett hur resurserna kommer att ka- naliseras till dess verksamhet — kommer att nära samverka med UMU— gruppen inom UHÄ för en medveten satsning på det yrkesförberedande inslaget i kurserna, inte minst de internationella kontakterna. Det är också viktigt att de organisationer och myndigheter som är direkt involverade i kurs- och lägerverksamheten får insyn i och inflytande över MfUzs arbete, så att organisationen kan fungera som ett gemensamt serviceorgan.

Liksom när det gäller den kompletterande kursverksamheten anser OM US att också de förberedande kurserna skall stödjas främst genom de statliga och kommunala organ som tidigare bidragit till verksamheten. De som * förut tagit initiativ och ansvar bör i huvudsak även i fortsättningen göra det. Det innebär att de anslag som beviljats via Statens kulturråd till amatör- organisationerna bör förstärkas, liksom till studieförbundens kursverksam- het. Som OMUS tidigare anfört, anser vi den samlade resursen 20 000 elev- veckor till folkhögskolorna, som folkhögskoleutredningen föreslagit, alltför snäv. om vi ser den i perspektiv av en nödvändig utökning av kortkurs- verksamheten i musik.

Utöver ökad satsning genom tidigare kanaler till den rikt förgrenade kurs- verksamheten är det enligt OMUS” uppfattning nu erforderligt att sätta in speciella stimulansåtgärder dels i form av studiesocialt stöd dels genom särskilda projekt och pilotkurser på utpräglade bristområden samordnade

med musikpedagogiska projekt ledda av den s.k. UMU-gruppen. Dessa åtgärder behandlas särskilt i avsnittet 8.5.5.

Sammanfattning

1. OMUS anser, att de olika fria och frivilliga amatörorganisationer, studieförbund osv. som bedriver kurs- och lägerverksamhet i egen regi bör få förstärkta statliga anslag till sin kursverksamhet från Statens Kulturråd och andra anslagsbeviljande statliga organ och myndigheter. Musikutbild- ningsreformens behov av förstärkt förberedelseutbildning och organisatio- nernas värdefulla insatser där en ytterligare motivering för anslagsförstärk- ning utöver den rent kulturpolitiska.

2. OMUS föreslår vidare, att musikhögskolorna vid sommarkurser och läger ställer lärarkrafter till förfogande för information om högre utbildning och stimulans till yrkesförberedande studier, och att musikhögskolestude- i rande som praktikanter deltar i kurserna.

3. OMUS föreslår, att Musik för ungdom ges resurser för att i samarbete med UMU-gruppen kunna fungera som ett samordnande, rådgivande organ för förberedande utbildning särskilt när det gäller det internationella ut- bytet, men även på det riksövergripande och interregionala planet inom i landet.

8.5.4 Preparandkurser

. 8.5.4.1 Konservatorier knutna till högskolan

I utlandet är det vanligt, att förberedande ”konservatorielinjer" finns direkt anslutna till musikhögskolan själv. Så är t. ex. fallet i Danmark och Finland.

Enligt OMUS* uppfattning är detta system inte att rekommendera för Sveriges del. I och för sig kan systemet vara effektivt, inte minst ur hög- skolelärarnas synvinkel, eftersom de kan följa en studerandes utveckling under en längre period. Allrahelst i nuvarande läge, då musiklinjerna är otillräckligt utbyggda, besväras högskoleutbildningen av de studerandes ojämna kunskaper. Ett par konservatorieår skulle göra kunskapsunderlaget jämnare anpassat till högskolornas ambitioner. I realiteten betyder det att man generellt förlänger högskoletiden för alla 1—2 år genom att tillägga ett inledningsstadium. Följden blir, att lärarresursen vid högskolan blir upp- bunden med uppgifter i den förberedande utbildningen — förberedelsestadiet och högskolan själv kan då ännu mer än nu bli ett slutet system. Det är principiellt otillfredsställande att samma lärare som sysslat med förberedelse sitter i de nämnder som sedan avgör vilka som skall få delta i högskolans , utbildning. Risken finns också att de studerande under förberedelsetiden 1 blir ”skolpräglade" _så att de kommer ifrån situationen i musiklivets verk- i lighet. Att antas till förberedelsen innebär i själva verket att man är antagen l

till utbildning. Det är svårt att förklara och kompensera ett avbrott efter l—2 förberedelseår vid högskolan på högskolans ansvar. Därtill kan läggas

att dylika konservatorielinjer tenderar att koncentrera all förberedelse till centralortens musikmiljö. De som kommer utifrån kan sällan bryta sig direkt in i systemet eftersom de inte har den speciella högskolepräglade förbe- redelsen. Intresset för förberedelsestudier ute i landet kommer att avta, efter- som de inte upplevs motiverade. Vi förlorar den positiva kulturpolitiska effekten av yrkesförberedelseambitoner utspridda på många håll i landet.

Däremot borde kontakten mellan högskolan och förberedelsestudierna bli förstärkta genom det av OMUS föreslagna praktikantsystemet. Om pe- dagogpraktiken via lärarhögskolorna sprids ut över hela landet kommer många aspiranter i kontakt med högskolans metoder och attityder via prak- tikanten och handledarna. Det system som nu med viss framgång tillämpas vid musikhögskolan i Malmö med inbyggd övningsskola kan då sägas funge- ra t.o.m. i decentraliserad form (jfr 8288).

OMUS anser dock att högskolorna tämligen generöst måste tillämpa ett slags system med individuella kompletterande kurser vid antagningen av studerande, så länge förberedelsen är så bristfälligt anordnad ute i landet som nu. De olika linjerna skall alltså kunna anta sökande men ansvara för att dessa under den första högskoletiden kompletterar sin utbildning i ett eller annat avseende, dock inte som privatstuderande aspiranter e. d.

8542. Framnäs” och Ingesunds allmänna linjer

Vad som här sägs om negativa effekter mot högskoleanknutna förbere- delsekonservatorier kan också anföras i fråga om de 5. k. allmänna linjerna vid Ingesund och Framnäs. Dessa linjer har dock redan ifrån början haft som målsättning att åtminstone delvis fungera som rekryteringskällor för musikhögskolorna, bara till viss del för de egna instruktörs- och pedagog— linjerna.

OMUS föreslår nu en lokalisering av musiklärarutbildning till båda plat- serna. Med riksintagning till dessa linjer torde risken bli mindre för att den allmänna linjen huvudsakligen uppfattas som rekryteringskälla till den egna högskolan. Denna av OMUS föreslagna musiklärarlinje erbjuder f. ö. i sig ett brett spektrum av pedagogik och instrumental skicklighet, som skulle kunna medföra att skolorna genom sin lärarstab bleve relativt mång- sidiga. De allmänna linjerna vid Framnäs och Ingesund bör ha goda möj- ligheter till den kombination av allmän samhällsinformation, bred musik- kunskap och viss instrumental specialisering enskilt och i ensemblespel, som kan ge god grund för högskolans musikyrkeslinjer. Framnäs och Inge- sund har av hävd anslag och status som folkhögskolor — Ingesund dock efter en särskild stadga. Båda utbildningarna anordnas i lokal anslutning till annan folkhögskoleundervisning. De bör därför framgent fungera i sin förberedande del som folkhögskolor i linje med folkhögskoleutredningens förslag. Även Ingesund bör härvid följa de allmänna folkhögskoleförord- ningen i fortsättningen. Ett närmande till mer folkhögskolemässigt kur- sinnehåll av Ingesunds allmänna linje som tidigare varit mycket ensidigt musikspecialiserad skulle enligt OMUS” uppfattning enbart vara till fördel för skolans insatser i den högskoleförberedelse som blir aktuell efter mu-

sikutbildningsreformen. En speciell fråga i sammanhanget är antagningsåldern. Enligt OMUS”

uppfattning bör både Ingesund och Framnäs söka dispens för elever i 16- årsåldern med hänsyn till vikten av att instrumentalt begåvade får tillfälle att kombinera musikstudier och studier för allmän gymnasial behörighet.

Det måste dock stå klart att den förberedande linjen skall vara reel/t för- beredande, alltså hjälpa elever till en högskolebehörighet som innefattar de allmänna ämnena. I förekommande fall kan det då bli nödvändigt att låta vissa elever förbereda sig i 3 år för att deras studiesituation inte ska bli alltför pressad.

8.543. Kopparbergs läns landstings högre musikskola

Kopparbergs läns landstings högre musikskola i Falun har en speciell ut- formning som påminner starkt om Ingesunds allmänna linje. Skolan uppvisar liksom Ingesund goda resultat när det gäller rekrytering till musikhögsko- lorna. Särskilt ensemblespelet odlas i Faluskolan. Hittills har skolan inte givit gymnasial allmän behörighet. Om den skall fortsätta sin verksamhet som förberedande utbildning, måste den alltså liksom Ingesund kombinera instrumentalstudierna med allmänbildande ämnen. Enligt uppgift finns vid skolan under årskursen 1975—1976 12 av 32 elever som saknar den allmänna behörighet som kommer att krävas fr.o.m. 1977-07-01. Skolan har f.n. en lägsta antagningsålder av 16 år.

Kopparbergs läns högre musikskola intar en särställning i så måtto att skolan icke har några som helst statsbidrag utan drivs helt med landstingsme- del. Från landstingets sida har upprepade försök gjorts att på olika vägar få statsbidrag till skolan. Man har bl. a. prövat att få skolan förklarad som filial till Folkliga musikskolan, Ingesund; man har diskuterat att skolan skulle förvandlas till en ämneskurs ansluten till folkhögskolan i Fornby, Borlänge, som också ägs av landstinget. En tredje möjlighet som nu ak- tualiseras är att förvandla skolan till musiklinje vid gymnasieskolan i Falun. Den sist föreslagna varianten av gymnasial musiklinje, alltså med ett tredje år som specialkurs skulle kunna förenas med den högre musikskolans nu- varande karaktär. Ett fjärde alternativ slutligen har landstinget självt fö- reslagit i en skrivelse till OMUS, nämligen att skolan på något sätt skulle få statsbidrag såsom speciell konservatorielinje.

OMUS finner den högre musikskolans verksamhet värdefull. Vi ser det dock nödvändigt att skolan om den skall fortsätta med sin yrkesförberedande karaktär under alla omständigheter måste erbjuda de elever som saknar tidigare gymnasiebehörighet en gymnasial utbildning parallellt med verk- samheten i skolan. Vidare anser kommittén, att skolan är anpassad till nu- varande statliga högskolor med instrumentalistutbildning, men måste införa vissa av de inslag den reformerade högre utbildningen kräver, t. ex. i form av samhällsorientering och repertoarbredd. Skolans nuvarande form av in- tagningsprov hindrar den från att fungera som gymnasielinje. Man bör dock observera att den schematiska betygsintagningen till gymnasieskolan enligt OMUS” förhoppning kommer att modifieras. En komplikation om man vill lokalisera musiklinje i Falun är att en annan primärkommun i Kopparbergs län önskar få sådan linje lokaliserad där. Alternativet att organisera den högre musikskolan som en folkhögskolekurs ansluten till landstingets folk-

högskola Fornby är inte utesluten med hänsyn till vad som anförs i folk- högskoleutredningens betänkande om möjligheten att lokalisera kurser utan- för folkhögskoleorten. Skolan kommer emellertid då att konkurrera med de redan etablerade folkhögskolorna om den resurs som folkhögskoleutred— ningen föreslagit. Denna måste alltså höjas i motsvarande grad över 20 000 elevveckor.

Det förefaller OMUS uteslutet att staten skulle lämna ett för den för— beredande musikutbildningen så intressant skolförsök som Faluskolan titan statsbidrag och dess elever utan studiemedel, när staten som vi ovan mar- kerat har ett ansvar för den förberedande utbildningen och f. n. har så få förberedelsemöjligheter organiserade. Med hänsyn till att den typ av ”kon- servatorieutbildning” i skarven mellan grundskola/gymnasieskola och mu- sikhögskola, som man prövat i Falun är av stort intresse för rekryteringen till musikhögskolorna vill OMUS föreslå som ytterligare ett tänkbart al- ternativ att Kopparbergs läns landstings högre musikskola skulle få karak- tären av speciell försöksverksamhet i gymnasieskola med separat högre spe— cialkurs av den typ OMUS föreslagit i avsnitt 8.525. Förutsättningen är då givetvis att skolan kommunaliseras och samverkar med övrig gymna- sieutbildning i Falun. Om linjen skulle kunna anordnas som försök med separat högre specialkurs 1—2 år, kunde den blivande UMU-gruppens ex— perter i samarbete med lärarna vid linjen göra pedagogiska försök för att utröna hur en förberedande utbildning av typen separat högre specialkurs bör organiseras, dess läroplaner, metodik och samverkan med tidigare gym- nasieutbildningar och yrkesverksamhet, och man kunde här samla värdefull erfarenhet om hur högre Specialkurser skulle kunna utformas i framtiden för att bäst fylla sitt syfte.

Beträffande de konservatorieliknande utbildningar som finns inbyggda i vissa kommunala musikskolor anser OMUS att deras statsbidragsfråga bör lösas i anslutning till den principiella lösningen av hela frågan om anslag till kommunernas musikskolor. När det gäller den konservatorieliknande förberedande verksamhet som vissa studieförbund bedriver bör statsbidrags- problemen behandlas av folkbildningsutredningen i anslutning till deras dis- kussion i gränsdragningsfrågorna mellan yrkesutbildning och folkbildning. Beträffande elevernas möjlighet att få studiemedel kommer OMUS i avsnitt 8564 att lägga förslag att alla förberedelsestudier härvidlag skall behandlas lika oavsett inom vilka institutioner eller organisationer den förläggs.

8.5.5. Kommunala musikskolans insatser

Den kommunala musikskolan kommer i fortsättningen alltjämt att spela en viktig roll i den förberedande utbildningen särskilt eftersom de gymnasiala musiklinjernas utbyggnad till varje län ännu kommer att ta viss tid och de ändå icke kommer att täcka hemorterna för alla intresserade. Dessutom kommer självfallet majoriteten att skaffa sig sin gymnasiala behörighet i vanliga 2- och 3-åriga linjer och söka musikaliskt kvalificera sig i musik— skolan. Det är att hoppas att musikskolomas samverkan med gymnasieskolor skall bli så intim och skolmusiken restaureras så att eleverna också inom gymnasieskolan kan få spela och sjunga i ensembler med sina egna skol- kamrater.

OMUS anser det angeläget, att de förslag till pedagogisk organisation och verksamhetsinriktning som anges i Kommunförbundets handbok om den kommunala musikskolan genomförs, eftersom handbokens rekommen- dationer på flera punkter anger förändringar, vilka enligt vår mening torde innebära en förstärkning av den förberedande utbildningen.

OMUS lät våren 1976 företa en särskild expertutredning av de kommunala musikskolomas nuvarande kapacitet att ta emot mer kvalificerade elever.

En enkätundersökning, som delvis refererades ovan i 8.1 för att illustrera den geografiska ojämlikheten, besvarades av 201 kommunala musikskolor.

Följande resultat kan vara av visst intresse för en bedömning av kom- munala musikskolans möjligheter att medverka i förberedande utbildning.

På frågan om gymnasieelever får delta i den kommunala musikundervisningen svarar 84 % av kommunerna ja och 16 % nej. De flesta av nejsvaren kommer från kommuner som redovisar en låg satsning.

Att döma av enkäten tycks möjligheterna för vuxenelever att delta vara begränsade. Sålunda svarar 39 % av kommunerna nej på denna fråga. 28 % av kommunerna svarar ju med förbehåll som t. ex. "endast ensemble”, "i mån av plats”, ”vissa in— strument" m.m. Även här dominerar nejsvaren bland kommuner som redovisar

låg satsning.

En viktig fråga avsåg musikledarens egen bedömning av musikskolans möjligheter att klara den förberedande musikutbildningen. Fyra svarsalternativ gavs:

48 % svarade: "Ja, inom de flesta instrument/ämnen" 21 %: "Ja, inom vissa instrument/ämnen" 9 %: ”Endast undantagsvis" 22 %: ”Nej”.

Anmärkningsvärt är, att av de 24 kommuner som redovisar den högsta satsningen svarar endast 8 enligt svarsalternativ l. Orsaken är förmodligen att det i vissa mindre kommuner sker en mycket stor kommunal satsning inom vissa ämnesgrupper eller stadier och att möjligheterna till undervisning på högre nivå saknas.

Endast 25 av de 201 kommunerna svarar ja på frågan om samverkan sker med andra kommuner.

De kommunala musikledarna har angett ungefärligt hur många elever över grund- skoleåldern som förbereder sig för inträde vid högre musikutbildning. En samman- räkning visar att ca 2 000 elever f. n. enligt ledarnas uppfattning deltar i direkt för— beredande musikutbildning. Siffran får emellertid tas med reservation eftersom mu- sikledaren sällan har exakt kontroll över vilka elever som deltar i undervisningen med sikte på framtida yrkesverksamhet. Siffran bör också bedömas med hänsyn till att inte alla musikskolor besvarat enkäten.

OMUS” expert tolkade enkätundersökningen på följande sätt:

Kvantiteten förberedande musikutbildning i kommunala musikskolor täcker mer än väl det totala behovet, om man bortser från den ojämna fördelningen över landet.

C:a hälften av kommunerna anser sig kunna klara högskoleförberedelsen för de flesta instrument/ämnen.

Många mindre kommuner klarar trots avsevärd kommunal satsning inte förbe- redande musikutbildning.

Ungdomar bl. a. i Göteborg och Malmö (liksom stora delar av Skåne) har betydligt sämre möjligheter inom kommunala musikskolan till förberedande musikutbildning än ungdomar i genomsnittskommuner.

Möjligheterna för vuxenelever att få sin förberedelse i kommunal musikskola är starkt begränsade.

Samverkan mellan kommuner förekommer hittills endast i mycket ringa utsträck- ning. lnsatser bör därför göras för att åstadkomma samverkan mellan kommuner och mellan kommuner och studieförbund.

Centrala insatser t. ex. i form av initiativ till interregional eller riksövergripande kursverksamhet behövs för att utjämna regionala orättvisor.

Vid bedömning av enkätsvaren ovan bör man hålla i minnet att kommunala mu- sikskolomas ledningar ännu knappast känner till de riktlinjer för en förändrad för- beredande musikutbildning som OMUS” förslag innebär. Man utgår sannolikt från musikskolomas möjligheter att medverka i den traditionella utbildningen med i första hand symfoniorkestrars instrument.

OMUS” sammanfattning:

Förberedande utbildning är primärt att anse som ett statligt ansvar. Kom- munala musikskolans insatser för förberedande utbildning blir därför en av de speciella motiveringar som vid sidan av de allmänt kulturpolitiska skälen kan anföras för statlig bidragsgivning till musikskolomas verksam het.

OMUS kommer nedan i avsnittet 8.5.6.4 att föreslå vissa särskilda för- stärkningsåtgärder som berör kommunala musikskolorna, bl.a. av studie- social karaktär och för stimulans av gemensamma kurser.

OMUS anser att staten bör understödja de kommunala musikskolomas inre pedagogiska förnyelse och anpassning till den reformerade utbildningens krav på förberedelserna genom en omfattande satsning på kompletterings- utbildning av lärare till vilken musikskolomas personal skall inbjudas.

8.5.6. Speciella jörstärkningsåtgärder 8.5.6.1 Allmänt

Den avgörande insatsen för en allmän bättre förberedelse till högskolestudier måste enligt OMUS” uppfattning få formen av en satsning på musikgym- nasier i varje län och högre Specialkurser i alla större tätorter.

I avvaktan på denna långsiktigt enda möjliga lösning, om vi ser yrkes- förberedelsen som ett statligt ansvar, utnyttjar samhället t.v. fria och fri- villiga satsningar i kommuner, folkhögskolor, studieförbund, amatörorga- nisationer osv. för att säkra rekryteringen till musikyrken.

Staten måste alltså på bred front stödja alla dessa frivilliga insatser, svara för utbildningen och fortbildningen av deras lärare och för en samordnad information. Därtill måste staten rimligen ta visst ansvar för studiestöd till alla som driver yrkesförberedande studier på heltid eller deltid.

En analys av den förberedande utbildningens brister i fråga om innehållet visar att därtill förstärkningsåtgärder på särskilt svaga punkter bör insättas med omedelbar verkan.

Enligt samfällda uttalanden från högskolornas och den förberedande mu- sikutbildningens representanter är den förberedande musikutbildningen framför allt bristfällig i fråga om den instrumentala skickligheten hos de sökande till musikerlinjen eller till instrumentalpedagogisk utbildning:

1. De sökande har haft alltför liten möjlighet till intensivträning på sina in- strument.

2. De sökande har haft alltför få tillfällen till övning i ensemblespel. Många som i och för sig haft utpräglad begåvning för musikeryrken går förlorade på vägen till följd av att tillräckligt stimulerande tillfällen till un- dervisning i instrument och ensemblespel inte erbjudits under de för ett sådant specialiserat yrkesval viktiga ungdomsåren (i grundskolans högsta- dium, under och omedelbart efter gymnasietiden). Musikintresserade ung- domar kommer inte i för dem avgörande skeden i kontakt med de kva- lificerade lärare som skulle kunna föra dem vidare.

3. En tredje svårighet som kommer att existera i varje fall de närmaste åren, torde bli brister i förberedelsen för speciellt musiklärarlinjen när det gäller gehörsspel, improvisation. eget skapande, bruksklaverspel och gen- rebredd. De olika förberedelsealternativen kan där inte förväntas ha hunnit anpassa sig till nya antagningsvillkor och det saknas ofta lämpliga lärare och passande metodik.

4. Orsaken till att ungdomar avbryter ansatser till en förberedande mu- sikutbildning kan slutligen också vara ekonomiska. De studiesociala orätt- visorna är anmärkningsvärda på musikutbildningsområdet: vissa utbild- ningsvägar erbjuder statlig studiehjälp, andra inte. Dyrbara preparandstudier för privatlärare avskräcker sannolikt många.

8.5.6.2 Projekt och pilotkurser

En av de viktigaste åtgärderna för att förbättra den förberedande utbildningen vore att staten genom UKÄ och Sö i samråd toge initiativ till informa- tionskonferenser och kompletteringskurser för de lärare i olika frivilliga organ som nu är direkt verksamma i förberedande utbildning.

Införmationskonferenser borde helst redan under läsåret 1976/ 77 kunna anordnas i varje region som ett led i UMU-verksamheten där representanter för olika högskolelinjer, UMU-experter på de speciella bristområdena och de som är ansvariga för eller lärare inom de organ och organisationer som driver förberedande verksamhet skulle kunna diskutera fram vilka gemen- samma insatser t. ex. i form av interkommunal regional kursverksamhet som skulle kunna göras i resp. region för att förbättra musikyrkesförbe— redelsen. Före dessa regionala konferenser borde en inventering göras av resp. områdes förberedelsetillfällen som underlag för diskussionen. Särskilda musikpedagogiska projekt skulle kunna läggas in i den kursverksamhet som redan finns och som beskrivits i 8.2.8.4, 8.2.8.5. Man kan här uppnå i samma kurs en flerdimensionell effekt:

1. Projektledare och informatörer från den högre utbildningen (både hög- skolelärare och praktikanter bland de studerande) prövar metoder att för- bättra undervisningen i ämnet och ger samtidigt värdefull kontakt med högskolan och information om musikutbildningens villkor.

2. Lärare inom förberedelseutbildning deltar som assistentlärare och med- hjälpare och får därigenom själva en praktisk kompletteringsutbildning.

3. Elever som befinner sig på förberedelsestadiet blir trimmade inom de

i 8.5.5.l nämnda bristområdena och får inspiration att gå vidare.

Projekt liknande de ovanstående planeras redan 1976/77 inom MPU— arbetet. Utöver de kurser som ordnas av resp. organisation borde UMU— gruppen själv kunna initiera pilotkurser på särskilt viktiga områden. UMU- gruppens resurser som slussas via UHÄ bör kunna utnyttjas till detta, efter- som kurserna som vi visade i exemplet ovan samtidigt fungerar som lä» rarutbildning inom de fortbildningsprojekt som hör samman med reformen. Kurserna har med andra ord karaktären av försök med övningsundervisning ' eller praktikundervisning. .;

8.5.6.3 Studiesocialt stöd till deltagare i vissa musikkurser

Varje år anordnas företrädesvis under sommaren som vi ovan konstaterat & ett stort antal kurser speciellt i ensemblespel men även andra ämnen med ' olika arrangörer. Kurserna är som regel öppna för ungdomar inom ett visst län eller från hela landet, också — ofta på utbytesbas — för utländsk ungdom. ] Elever från t. ex. mindre kommuner får härigenom möjlighet att delta i ensemblespel på relativt avancerad nivå.

För ungdomar i mindre kommuner eller i kommuner med mindre väl utvecklat musikliv är kursverksamhet på regional nivå en nödvändighet för deras högskoleförberedelse. Det förekom mer enligt OM US mening alltför ofta, att elever som nått långt i sin instrumentala utveckling saknar möjlighet att delta i för stadiet lämplig ensembleverksamhet och av lokala musiklärare rekommenderas att delta i samspelsgrupper som inte ger dem tillfredsstäl- : lande möjligheter till vidareutveckling. Det är givetvis angeläget att dessa ,' elever, i mån av tid, deltar i ensembler på lägre nivå för att därigenom inspirera sina kamrater, men detta får inte utgöra den enda möjligheten för deras ensemblespel.

Den samverkan över kommungränserna som f. n. förekommer i alltför liten utsträckning bör enligt OMUS” mening utvecklas, så att elever från olika kommuner mera regelbundet kan få tillfälle till ensemblespel på avan- cerad nivå. Likaså har vi ovan påpekat värdet för många ungdomar att få delta i kurser t. ex. i improvisation, gehörsspel, rytmik eller inom speciella repertoarområden för att möjliggöra deras förberedelse till musiklärarlinjen i som efter reformen kommer att ställa delvis vidgade förberedelsekrav i jäm- förelse med nuläget.

OMUS anser att deltagandet i denna för förberedande utbildning oum— ! bärliga kursverksamheten bör stimuleras genom ett särskilt bidrag av stu— i diesocial natur till eleverna. Den översiktliga undersökning vi gjort bär * vittne om att deltagarkostnaderna vid kurserna är mycket ojämnt rabatterade beroende på de bidragskanaler som kunnat utnyttjas. Det kunde bli ett enhetligare och rättvisare system om i varje fall de samhälleliga insatserna koncenterades till produktionssidan via arrangören, bl. a. MfU, alltså lärar- kostnader, lokaler, pedagogisk planering, förberedelse, information och upp- följning samt att samhället därutöver efter en viss schablonmodell bidrog till ”konsumtionssidan”, till deltagarnas resor och uppehälle, i detta fall elever i en direkt förberedelsesituation. Eftersom det är svårt att särskilja vilka elever vid en viss kurs som är ”amatörer” resp. ”yrkesförberedande" borde

det rimliga vara liksom när det gäller musiklinje- eller folkhögskoleelever att alla får bidrag. Däremot skulle man kunna fastställa ett visst antal kurser som genom sin målsättning är klart lämpliga för dem som har yrkesplaner. Det skulle främst vara fråga om kurser som är av kategoriövergripande karaktär och som kan ingå i UMU-gruppens utvecklingsarbete.

Den av OMUS här föreslagna modellen bör jämföras med de principer som nu gäller för SÖ:s musikpedagogiska kurser, där staten (delvis via folk- högskoleanslagen) svarar för ”'produktionskostnaderna” och samtidigt sti- pendierar deltagarna med fritt uppehälle + resekostnader över 100 kr. När det gäller icke yrkesarbetande ungdom i en yrkesförberedelsesitation borde det vara väl så angeläget ur rättvisesynpunkt att de finge del av liknande förmåner.

OMUS föreslår alltså att eleverna vid ett antal interkommunala, regionala eller riksrekryterade kurser inom och utom Sverige skall erhålla förslagsvis resekostnaden över 100 kr och därtill delar av uppehållskostnaderna enligt en schablonbedömning täckta genom statliga stipendier. För att erhålla bi- drag skall ledaren (arrangören) för resp. kurs insända ansökningar till SÖ som bör vara tillsynsmyndighet för denna verksamhet på gymnasieskolans nivå.

En särskilt arbetsgrupp med representanter för SÖ, UMU-gruppen och arrangerande institutioner och organisationer skall avgöra vilka kurser som skall kunna komma ifråga. Ett särskilt statligt bidrag över SÖ:s budget bör utgå till dessa kursstipendier.

Det är svårt för OMUS att i detta principbetänkande göra en kostnads- beräkning, men vi kan nämna att om vi t.ex. tar den kurs- och läger- verksamhet 1974/75 där MfU medverkade som ett mått för minsta tänkbara dimension rör det sig om ca 2 000 deltagarveckor inom och utom landet och 1 500 deltagare. 1 så fall skulle resebidragen röra sig omkring 300000 kr, inackorderingssubventionen 400000 kr, beräknad efter 200 kr/vecka.

Det torde vara en riktpunkt att räkna med att en satsning motsvarande 1 700000 kr i nuvarande penningvärde vore ett rimligt anslag.

En del av det samhällsstöd som nu fördelas ojämnt på deltagarsidan kan sedan i stället överföras på produktionssidan till flera och mer resurskrävande kurser och kursinslag.

8.5.6.4 Studiesocialt stöd till deltagare i förberedande utbildning

Till följd av den splittring på olika institutioner och organisationer som f. n. kännetecknar den förberedande musikutbildningen uppstår svåra stu- diesociala orättvisor. Man kan uttrycka det så, att de som måste utnyttja kommunala musikskolor, studiecirklar och privatundervisning för att för- bereda sina högskolestudier blir dubbelt drabbade. För det första får de betala för studierna: musikskolor och studiecirklar kräver i motsats till gymna- sieskolor och folkhögskolor deltagaravgifter, för det andra går de miste om det statliga studiestödet.

OMUS har sökt utreda möjligheten att ge studiestöd till dem som inte får privilegiet att studera i gymnasieskola eller folkhögskola där nuvarande studiestödsförfattningar äger tillämpning. Studiestödet omfattar bl.a. stu- diehjälp och studiemedel. Följande regler tillämpas f. n.:

Elever i åldern 16—19 år som bedriver gymnasial utbildning kan få stu- diehjälp, vilken f.n. omfattar:

Studiebidrag 150 kr/mån

Resetillägg 85—195 kr/mån (bostad-skola)

lnackorderingstillägg 170 kr/mån + 2—4 fria hemresor per månad

Inkomstprövat tillägg 20—75 kr/mån (fr.o.m. 17 år)

Behovsprövat tillägg högst 110 kr/mån

Återbetalningspliktiga högst 2600 kr/läsår studiemedel högst 4 000 kr/ läsår för inackorderad elev.

För att studiehjälp skall utgå krävs i regel att eleven deltar i heltidsun- dervisning under en period av minst åtta veckor. Elever 20 år och äldre kan få studiemedel omfattande:

Studiebidrag ] 998 kr/läsår Äterbetalningspliktig del 11 583 13 581

För deltidsstudier utgår lägre belopp.

I de fall den studerande har egen inkomst reduceras studiemedlen enligt särskilda regler.

Villkoret för studiestöd är att läroanstalten eller utbildningslinjen är statlig, statsunderstödd eller ställd under statlig tillsyn, men vid sidan av gym- nasieskolan och övriga statliga läroanstalter finns enskilda skolor som är godkända för studiestöd.

I Förteckning över läroanstalter och utbildningslinjer vid vilka statligt studiestöd utgår (Centrala studiestödsnämnden 1975-09-30) finns sid 10—12 36 sådana skolor upptagna. En del av dessa företer principiellt stora likheter med den yrkesinriktade förberedande utbildning vi här diskuterar.

Enligt nuvarande regler är elever vid kommunala musikskolor och sådana som studerar i studiecirklar o.d. utestängda från möjligheten att få stu- diestöd. Särskilt berörda av detta förhållande är studerande som efter gym- nasieskolan eller efter en tids förvärvsarbete väljer att genom dessa stu- dieformer förbereda sig för inträde till högre musikutbildning.

Den förberedande musikutbildningen bör enligt OMUS” mening betraktas som gymnasial utbildning, eftersom syftet är att förbereda elever för inträde vid musikhögskola. Man måste vara införstådd med att den gymnasiala förberedelsen till högre musikutbildning med de särskilda behörighetskrav som ställs ifråga om musikalisk färdighet för många måste innebära kon- centration på enbart musikaliska ämnen periodvis.

För gymnasial utbildning utgår som tidigare sagts studiehjälp till elever i åldern 16—19 år och studiemedel till elever över 20 år. Båda stödformerna består av en bidragsdel och en återbetalningspliktig del. Enligt gängse princip bör studerande i förberedande utbildning ha tillgång till både bidrags- och återbetalningsdelarna.

Enligt den nuvarande organisationen beslutar studiemedelsnämnderna om studiemedel.

Staten som har ansvaret för förberedande musikutbildning har f. n. inte någon speciell tillsynsmyndighet för musikundervisningen i kommunala musikskolor, studieförbund etc. Vi har dock ovan konstaterat att studiestöd redan ges till elever vid vissa skolor som fått tillsynen ordnad på särskilda villkor. Detta måste vara möjligt också vid kommunala musikskolor och studieförbund.

Enligt OMUS” uppfattning borde det vara tillfyllest att den lokala sko/- styrelsen som i regel är huvudman för den kommunala musikskolan Stöde som garant för att vederbörande går i regelbunden utbildning för lärare i skola eller cirkel med sikte på musikyrkesförberedelse. Skolstyrelsen kunde i sin tur basera sitt godkännande av vederbörande på intyg från de kom- munala musikledaren eller motsvarande. Den senare kan genom prov osv. kontrollera utbildningens nivå och framsteg. Bestämmelser får utfärdas om minimiantal lektioner och studiernas bredd i relation till den tänkta hög- skolelinjen. Studiestödet bör maximeras till högst två läsår.

Det är mycket svårt att göra en beräkning hur många som skulle söka det föreslagna Studiestödet eftersom någon direkt enkät inte kunnat göras. De flesta av de 2000 elever som nämns i expertenkäten ovan 8.5.5 pa- rallellstuderar med gymnasieskolan. Om vi antoge att det kommer att gälla ca 1 000 elever/ år, skulle detta betyda en statlig satsning av 2 millioner kronor i nuvarande penningvärde om det icke återbetalningsbundna stödet är 2000 kr/år.

8.6. Musikstuderande och värnplikten

Värnpliktstjänstgöringen kan för de musikstuderande medföra särskilda pro— blem. Vi har tidigare anfört, att de som studerar musik som högskole- förberedelse måste syssla med sina instrumentala övningar kontinuerligt. Avbrott en längre tid eller alltför oregelbundna övningstider eller besvärliga övningsförhållanden kan betyda tillbakagång eller rent av omöjliggöra ett tänkt val av musikyrke. Värnpliktstiden kan efter vad OMUS underhand erfarit för inte så få instrumentalspecialister innebära ett direkt avbräck i studierna särskilt om tjänstgöringen görs på förband med påfrestande ma- nuella inslag. Om studierna fortfarande ligger på förberedande stadium be- tyder det inte sällan att vederbörande slår musikstudiema ur hågen.

Eftersom musik som underhållning och ceremoni fortfarande är ett mi- litärt intresse och en uppgift för Regionmusiken, kan man fråga sig om inte i varje fall instrumentalister skulle kunna få göra sin värnplikt helt eller delvis som praktiserande musiker. De skulle då kunna bli en naturlig komplettering och förstärkning till Regonmusik-resursen, få en intressant musikalisk praktik som kan jämföras med inslag i den tidigare militär- musikaliska utbildningen och samtidigt undgå de risker för studieavbrott som militärtjänsten kan innebära.

OMUS vill föreslå att en arbetsgrupp med representanter för försvaret, Regionmusiken och musikutbildningen får i uppdrag närmare belysa denna

fråga, som kanske främst berör förberedelsestuderande i sin ur musikut- bildningssynpunkt känsligaste ålder, men även högskolestuderande.

8.7 Samordning — utveckling information

8.7.1. Förberedelsetillfdllen — en splittrad mångfald

Avsnittet om förberedande utbildning ger ett intryck av förvirrande mång- fald och brist på sammanhang. Sannolikt har OMUS inte lyckats redovisa alla tänkbara bitar i pusslet. Man får samtidigt en föreställning om hur svårt det måste vara för de ungdomar som vill söka sig till musikyrkena att finna en väg till högre musikutbildning genom vad som ibland liknar en labyrint, om det ens finns någon möjlig väg på den egna orten. Det måste också vara mycket svårt för SYO-konsulenter, yrkesvägledare ute ' i landet och musikhögskolorna själva att ge riktig information till aspi- ranterna. Speciellt har OMUS velat fästa uppmärksamheten vid den ojäm- likhet i fråga om studiesociala förmåner som kännetecknar de nuvarande förhållandena. Denna otillfredsställande ordning kan, som OMUS redan konstaterat, ej konsekvent förbättras förrän musiklinjen anordnas permanent ialla län som en stomme utifrån vilken sedan kompletteringar och personliga varianter kan planeras och anordnas.

Differentieringen hade som vi konstaterat i 7.6 vissa fördelar när det gällde kompletteringsutbildningar. I fråga om förberedelsen är behovet av samordning, speciellt samordnad information desto starkare. Statens över- gripande ansvar för förberedelseutbildningen måste ta sig uttryck i en statlig satsning dels på samordnad kartläggning av förberedelseområdet dels på fortlöpande information till alla berörda.

8.7.2. UM U -ansvar även för förberedande utbildning

I avsnitt 7.6.4 har OMUS föreslagit att en expertgrupp inom UHÄ, den s.k. UMU-gruppen, efter 1977-07-01 får i uppdrag att kartlägga behovet av kompletteringsutbildning och även samla information om den utbildning som erbjuds. Enligt OMUS” uppfattning går inte den förberedande utbildningen att särskilja från övriga musikutbildningssektorer om man vill arbeta med att ”utveckla musikutbildningen”. I beskrivningen av de kompletterande kort- kurserna och utbildningslägren sommartid konstateras att samma kurs ofta med fördel riktar sig till 4 kategorier samtidigt: elever på förberedelsestadiet, högskolestuderande, redan yrkesverksamma och rena amatörer. Särskilt un— der kommande reform- och förnyelseskede är det ofrånkomligt inte minst i fråga om nya genrer eller eftersatta ämnesområden — att elever och lärare finns på samma nivå. UMU-gruppen skall initiera pilotkurser och projekt för kompletteringsutbildningar av lärare som skall verka just inom förbe— redande utbildning, högskolans studerande praktiserar med fördel på som- markurserna etc. OMUS föreslår därför att UMU-gruppen får i uppdrag att kartlägga även den förberedande utbildningens brister och resurser. Lämpligt vore, att denna kartläggning inleddes genom att de av respektive

regionstyrelse tillsatta referensgrupperna — de regionala musikutbildningsråden — utredde även den förberedande utbildningens problem i den egna regionen. Man skulle i förlängningen kunna tänka sig att varje region inte bara ginge ut med information om det rika utbudet av högre utbildning utan även om den förberedande utbildningens resurser inom den egna regionen. Den viktigaste informationen i form av annonser, prospekt etc. bör dock utgå från musikhögskolorna själva — lämpligen genom att det samarbetsråd av utbildningsledare vi föreslagit nu ger ut ett gemensamt prospekt om den grundläggande utbildningen på alla linjer.

Det är angeläget att UMU-gruppen på detta område samarbetar nära med Musik för ungdom (MfU) och med kursarrangörerna för att få en överblick över kurs- och lägerverksamheten inom och utom landet.

OMUS kommer även att föreslå, som berörs i kapitel 9, att en särskild yrkesvägledare anställs vid varje linje på respektive musikhögskola med uppgift att informera såväl inåt till de studerande som utåt till allmänheten och dem som är särskilt intresserade.

Den bästa informationseffekten kommer troligen att uppnås genom den av OMUS föreslagna varvade praktiken — i allmänna skolan, cirklar, mu- sikskolor och organisationer. Särskilt informativ kan denna praktik bli om den förläggs direkt till den kursverksamhet som domineras av ungdom som vill pröva om musiken skulle kunna bli deras framtida yrke.

9 Utbildningsplaner och studieorganisation

9.1. Allmänt

I kapitel 6 har kommittén diskuterat de principer som bör gälla för mu- sikutbildningen, om den skall kunna fungera i nära samband med mu- sikyrkenas behov, med skolan, folkrörelserna och musiklivet.

Svensk musikutbildning skall nu, samtidigt som hela det svenska hög- skoleväsendet nyorganiseras, för första gången i sin historia få en orga- nisationsram fastställd. Det är därför angeläget, att OMUS redan i detta principbetänkande söker formulera konkreta förslag till utbildningsplaner och studieorganisation. Vi kommer också att ge förslag om hur besluts— processer och styrfunktioner bör ske i den nya musikhögskolan. OMUS anser sig däremot icke kunna föreslå en tjänsteorganisation i detta stadium. Vi menar, att tjänsternas rubricering och lönegradsplacering kan bli föremål för noggrann prövning med berörda fackliga organ först sedan vårt prin- cipiella förslag till studieorganisation antagits. Tjänsteorganisationen måste också sättas i relation till systemet i övriga högskolor. OMUS kommer där- emot att i den mån det är möjligt söka precisera vilka personella resurser som sannolikt behövs för att våra förslag skall fungera. Vi kommer även att antyda några av de principer som den nya tjänsteorganisationen borde bygga på för att underlätta administrationen av den nya musikhögskolan och anpassa tjänstekonstruktionen till i vissa avseenden nya administratörs- och lärarroller.

9.2. Utbildningsplaner och lokala kursplaner

9.2.1. Allmänt

1 förslaget till ny förordning om högskoleutbildning 520, *21 (Ds U 1975119 5. 26—27) sägs, att utbildningsplan för allmän utbildningslinje skall gälla för samtliga utbildningsanstalter vid vilka linjen anordnas, och att utbildnings- planerna fastställs av UHÄ. I de fall SÖ är tillsynsmyndighet skall UHÄ och SÖ fastställa planeri samråd. Utbildningsplaner för lokal utbildningslinje fastställs enligt förslaget av respektive linjenämnd. för individuell utbildnings- linje av den styrelse som inrättar linjen.

För kurs som ingår i allmän eller lokal utbildningslinje finns en kursplan (524). Sådan plan fastställes av den linjenämnd till vars ansvarsområde kur- sen hör.

I den kommentar som H 75 utgivit i Information från H 75 nr 1/76 5. 3 finns principen formulerad:

Planer för kurser, vare sig det är fråga om kurser som ingår i utbildningslinjer eller om fristående enstaka kurser, skall i den nya organisationen helt vara lokala angelägenheter. Det innebär t. ex. för de nuvarande filosofiska fakulteternas område att ordningen med centralt fastställda normalstudieplaner kommer att försvinna.

Såvitt OMUS kan bedöma innebär detta att yrkesrepresentanter. lärare och studerande vid de enskilda skolorna kommer att få relativt stor rö— relsefrihet att forma kursinnehållet. Regeringen skall fastställa den av OMUS föreslagna allmänna utbildningslinjens omfattning och inriktning i stort; den egentliga utbildningsplanen utfärdas av central högskolemyndighet. me— dan däremot linjenämnderna vid varje arbetsenhet kommer att fastställa den lokala planen och lärarna och de studerande tillsammans med vissa yrkesrepresentanter i de av OMUS föreslagna delegationerna kommer att styra det detaljerade genomförandet av intentionerna.

Eftersom musikutbildningen för första gången överhuvud kommer att tillämpa riksgiltiga utbildningsplaner, torde det vara nödvändigt att ge re- lativt detaljerade rekommendationer i fråga om kursinnehållet. Det är också angeläget med hänsyn till lärarfortbildningen under den första övergångs- tiden att utbildningarna planerar sin kursfördelning och vissa kursnivåer i nära samråd så att de inte tolkar utbildningsplanens innebörd olika och utvecklas i helt skilda riktningar. Givetvis är det önskvärt och värdefullt att de olika skolorna utvecklar en egen profil, men det bör ske inom rimliga gränser, t. ex. då det gäller kraven för musiklärarexamen. Nackdelen med en långt driven lokal frihet vid kursutformningen är också att svårigheter kan uppstå vid byte av studieort eller när delkurser även används som enstaka kurser i fortbildningen. Varje delkursnivå bör därför vara någorlunda klart preciserad. Under alla förhållanden måste de lokala kursplanerna söka använda en gemensam terminologi.

9.2.2. Fyra allmänna utbildningslinjer

OMUS söker i de närmast följande avsnitten formulera utkast till utbild— ningsplaner för de föreslagna fyra allmänna utbildningslinjerna för musiker, musiklärare och kyrkomusiker samt för den kulturkommunikativa linjen på musikområdet.

9.2.2.l Utbildningsplan för allmänna utbildningslinjen för musiker

Inom den allmänna utbildningslinjen för musiker skall ges en grundläggande musikalisk och pedagogisk utbildning som förbereder de studerande för yrkesverksamhet på olika områden inom musiklivet:

som instrumental- eller vokalmusiker, såväl i orkestrar och andra former av ensembler som i solistisk verksamhet,

som komponister och arrangörer eller som ensembleledare. Yrkesverksamheten kan även innefatta vissa pedagogfunktioner i det all— männa skolväsendet. den frivilliga musikundervisningen och folkbildnings- arbetet. högskoleutbildningen samt övriga funktioner av liknande slag inom musiklivet i Sverige eller på det internationella fältet.

Utbildningen skall verka för en förnyelse och utveckling av musiklivet i enlighet med riksdagsbeslutet om den statliga kulturpolitiken 1974 och de allmänna riktlinjer för högre musikutbildning som angivits i (här anges beteckningen på regeringsbeslutet om riktlinjer som i OMUS” före- slagna utformning återfinns i avsnitt 3.3.2).

Utbildningen skall syfta till att främja de studerandes personliga utveck- ling och deras förmåga till kritisk värdering av musiken såsom konstnärligt uttryck och kommunikationsmedium.

Särskilt skall utbildningens syfte vara att ge de studerande sådana kun— skaper. färdigheter och attityder. att de kan gestalta musik på en konstnärlig nivå, och att de kan förmedla musikaliska upplevelser i olika sociala sam- manhang.

Inom linjen skall i den fullständiga grundläggande utbildningen ges en basutbildning med nedan angivet innehåll samt tillfälle ges till fördjup- ningskurser och specialiseringar på instrumentalspel eller sång, på skapande verksamhet, ensembleledning, pedagogisk verksamhet eller andra musikyr- kesfunktioner inom särskilda genrer eller repertoarområden.

Den grundläggande utbildningen till musiker skall i regel omfatta högst 160 poäng; studietiden skall till viss del avsättas till praktik inom det pla- nerade yrkesområdet.

Basutbildningen bör omfatta 20—30 poäng. Dess syfte är att ge ett underlag för gestaltande och kommunikativ verksamhet inom musikeryrken och den skall innehålla följande moment:

. översiktliga kunskaper om arbetsmarknad och kulturpolitik,

. kunskaper i tal- och röstvård, psykologi och pedagogik som bakgrund till instuderingsteknik och inlärningsmetodik,

. översiktliga kunskaper om musik och samhälle, speciellt som bakgrund

till analys av musikaliska verk ur historiska, sociologiska, antropolo- giska synvinklar,

. kunskaper och vissa färdigheter att musikaliskt gestalta de viktigaste repertoarområdena i svenskt musikliv,

. kännedom om psykologisk och sociologisk forskning som rör musi- kaliska upplevelser samt problemen kring den akustiska miljön,

kunskaper om musikens material och uttrycksmedel,

grundläggande färdigheter

att med hjälp av instrument ackompanjera, transponera och impro— visera att gehörsmässigt uppfatta och beskriva musikaliska strukturerings- principer att omsätta klingande och noterad förlaga i eget musicerande,

att arrangera musik och göra enkla kompositioner, . elementära kunskaper om vanlig ljudapparatur,

. elementära kunskaper om akustiska grundbegrepp.

Basutbildningen bör organiseras så att studierna på specialinstrumentet eller andra fördjupningskurser skall kunna påbörjas och pågå parallellt.

Vid musikerlinjen kan avläggas examen som specialiserad pedagog. Stu- dierna i pedagogik och metodik skall därvid omfatta minst 40 poäng, varav 10 poäng avsätts till praktik. Pedagogisk utbildning kan läggas antingen som inslag i en 160-poängsutbildning, såsom enstaka kurs eller som på- byggnad.

För antagning till musikerlinje krävs allmän behörighet enligt bestäm- melserna i Förordning om tillträde till högskoleutbildning (föreligger f. n. endast i form av utkast).

Som särskilt antagningsvillkor gäller sådana kunskaper och musikaliska färdigheter som erfordras för att tillgodogöra sig den planerade utbildningen. Speciella antagningsprov anordnas i regel vid varje skola. där sådan linje anordnas.

Kommentar: För att undvika missförstånd böri själva planen därtill kanske utsägas att studier i de flesta av basutbildningens moment icke är avslutade i och med det underlag denna utbildning givit — de flesta ingår sedan och utvecklas alltmer i fördjupningsutbildningen.

9.2.22. Utbildningsplan för allmänna utbildningslinjen för musiklärare

Inom den allmänna utbildningslinjen för musiklärare skall ges en grund- läggande musikalisk och pedagogisk utbildning som förberedelse för yr- kesverksamhet på olika arbetsfält inom undervisningsområdet. Yrkesverk- samheten kan gälla det allmänna skolväsendet, den frivilliga musikunder- visningen och folkbildningen, förskolan och fritidspedagogiken, högskoleut- bildningen samt övriga liknande funktioner inom musiklivet i Sverige eller på det internationella fältet.

Utbildningen skall verka för en förnyelse och utveckling av musiklivet i enlighet med riksdagsbeslutet om den statliga kulturpolitiken 1974 och de allmänna riktlinjer för högre musikutbildning som angivits i (här anges beteckningen på regeringsbeslutet om riktlinjer som återfinns i OMUS” föreslagna utformning ovan i avsnitt 3.3.2). Utbildningen skall syfta till att främja de studerandes personliga utveckling och deras förmåga till kritisk värdering av musiken som konstnärligt uttryck och kommunikationsme- dium. Särskilt skall utbildningens syfte vara att ge de studerande sådana kunskaper, färdigheter och attityder,

att de kan undervisa i ämnet musik och belysa musiken i historiska, so- ciologiska och kulturpolitiska perspektiv, att de kan inspirera människor att lyssna aktivt till musik, att själva mu- sicera och att skapa musik.

Inom linjens utbildningar skall dels ges en gemensam basutbildning med den inriktning och de kursmoment som anges nedan, dels erbjudas tillfälle till fördjupningskurser med inriktning mot olika arbetsfält.

Den grundläggande utbildningen till ettämneslärare i musik skall omfatta 160 poäng; för lärare i musik och annat ämne skall musikdelen omfatta 110 poäng. I studietiden bör ingå 40 resp. 25 poäng i form av praktik inom yrkesområdet. Basutbildningen skall i båda fallen omfatta 60 poäng. Dess syfte skall vara att ge de studerande ett sådant underlag för kommunikativ och gestaltande verksamhet att de kan musicera med grupper av barn, ung- dom och vuxna och inspirera sådana grupper till aktivt lyssnande och eget musicerande.

Basutbildningen skall innefatta följande obligatoriska moment:

. en översikt över musiklivet och den aktuella_ku/turpolitiken, den all- männa skolans syfte och dess organisation. den frivilliga musikun- dervisningen i skolor och folkrörelser som underlag för en diskussion om lärarrollen,

. kunskaper på det beteendevetenskapliga området: utvecklingspsykologi, gruppdynamik, inlärningsteknik osv. som grundval för övningar i kom- munikation,

. kunskaper och färdigheter för att utveckla rösten i tal och sång, att sjunga primavista och använda rösten improvisatoriskt,

. kunskaper och färdigheter i fråga om musikens material och uttrycksmedel

att kunna på bruksklaver, framför allt piano, och på gitarr ackom- panjera melodier från olika repertoarområden i vanliga ton