SOU 1977:31

Studiestöd

Till Statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet

Genom beslut den 25 september 1975 bemyndigade regeringen chefen för utbildningsdepanementet att tillkalla tio sakkunniga för att utreda det stu— diesociala stödet. Med stöd av detta bemyndigande tillkallades den 30 sep- tember 1975 såsom sakkunniga dåvarande kanslirådet Johnny Andersson, riksdagsledamoten Ingrid Diesen, ombudsmannen Hans Fogelström, riks- dagsledamoten Pär Granstedt, riksdagsledamoten Doris Håvik, dåvarande utredningssekreteraren Ulf W. Lundin, ombudsmannen Eva Nilsson-Schut- ze, dåvarande utredningschefen Sten Westerberg, ombudsmannen Uno Westerlund och riksdagsledamoten Bengt Wiklund.

Den 27 november 1975 tillkallades därutöver dåvarande förbundsordför- anden Olle Hansson och filosofie kandidaten Roland Rydin.

Johnny Andersson utsågs att såsom ordförande leda de sakkunnigas ar- bete.

Fr.o.m. den 1 augusti 1976 har efter Eva Nilsson-Schutze förordnats riksdagsledamoten Lena Öhrsvik. Fr. o. m. den 16 september 1976 har efter Roland Rydin förordnats odontologie kandidaten Göran Lindblad. Fr. o. m. den 1 oktober 1976 har efter Hans Fogelström förordnats ombudsmannen Tore Andersson. Fr. o. m. den 20 oktober 1976 har efter Sten Westerberg förordnats utredningssekreteraren Lillemor Mundebo.

Som experter i utredningen förordnades den 12 december 1975 hovrätts- assessom Johan Annell och kammarrättsfiskalen Sören Jansson, den 7 ja- nuari 1976 dåvarande statistikchefen Göran Svanfeldt, den 26 april 1976 hovrättsassessorn Harald Rangnitt, den 4 november 1976 departements- sekreteraren Sören Kindlund, den 9 november 1976 depanementssekrete- raren Ingrid Dalén samt den 13 december 1976 avdelningsdirektören Jan Sibe.

Göran Svanfeldt har under tiden 1 oktober 1976 t.o.m. den 31 mars 1977 varit anställd av utredningen på halvtid för att medverka vid sam- manställning av statistiskt material.

Sören Jansson entledigades som expert genom beslut den 16 november 1976.

Som sekreterare i utredningen förordnades fr.o.m. den 30 september 1975 departementssekreteraren Richard Lagercrantz. Som biträdande sekre- terare förordnades fr.o.m. den 1 november 1975 juris studeranden Björn Sundström, fr. o. m. den 1 december 1975 byrådirektören Brittmari Ekholm samt fr. o. m. den 15 januari 1976 filosofie studeranden Lars-Ola Dahlquist.

Inom sekretariatet har vidare Anna-Lisa Martins tjänstgjort som kontors- biträde fr.o.m. den 1 januari 1976.

De sakkunniga antog den 5 november 1975 namnet studiestödsutred- ningen.

Utredningen behandlar i detta betänkande den framtida utformningen av studiehjälps- och studiemedelssystemen. Mot bakgrund av en inledande redogörelse för det utbildningspolitiska reformarbetet under de senaste åren och utvecklingen av studiestödet sedan 1964 års studiesociala beslut pre- senterar utredningen alternativa principförslag på såväl studiehjälps- som på studiemedelsområdet.

Utöver dessa förslag behandlar utredningen också översiktligt den fram- tida administrationen av studiestödet samt vissa detaljfrågor som utred- ningen i direktiven fått i uppdrag att överväga.

Genom beslut den 28 oktober 1976 bemyndigade regeringen chefen för utbildningsdepartementet att utfärda tilläggsdirektiv till utredningen. Enligt dessa direktiv skulle utredningen skyndsamt behandla frågan om avskaf- fande av ekonomiprövningen mot makes ekonomi vid beviljning och åter— betalning av studiemedel. I en promemoria, överlämnad till departements- chefen den 28 oktober 1976, har utredningen belyst effekterna av ett sådant avskaffande av den s.k. makeprövningen.

Utredningen har avgivit remissyttranden till utbildningsdepartementet över följande betänkanden (SOU 1975:99 och 100) Samerna i Sverige. Stöd åt språk och kultur, (DsU 1975118) Utbildning m.m. för 16—19-åringar, rapport från gymnasiegruppen, (SOU 1976:16) Folkhögskolan, (Ds U 197611) Den högre utbildningen inom bild- och formområdet samt (SÖ PM 1976- 03-26) Behörighetsgivande förutbildning för utländska studerande.

Under utredningsarbetets gång har utredningen mottagit ett flertal skri- velser från myndigheter, organisationer och enskilda. De flesta av dessa är av sådan karaktär att de kan beaktas först i ett senare skede av utredningens arbete.

Utredningen får härmed, i enlighet med givna direktiv, avlämna sitt prin- cipbetänkande ”Studiestöd - alternativa utvecklingslinjer”. Till detta be- tänkande fogas som bilaga utredningens detaljerade beräkningar (DsU 1977:10) Studiestöd — Alternativa utvecklingslinjer — Tabellbilaga till studie- stödsutredningens betänkande. I början av hösten 1977 kommer utredningen att överlämna en detaljerad redogörelse för utredningens undersökningar (DsU 1977:11) Studerande med studiemedel.

Det betänkande som utredningen nu lägger fram är avsett att utgöra underlag för en förhoppningsvis bred diskussion om studiestödets framtida utformning. Bl. a. denna diskussion bör sedan läggas till grund för en pre- cisering av utredningens direktiv såvitt avser vilka av de här framlagda alternativa principförslagen som bör utvecklas. Utredningen är enig om att föra fram till debatt de alternativa principförslag som presenteras i betän- kandet. Den är också enig om huvuddragen i förslagens utformning. När det gäller enskildheter i förslagen har utredningen p. g. a. betänkandets åsyf- tade karaktär — att vara ett diskussionsunderlag — inte ansett sig behöva eftersträva en total enighet. Det innebär att enskilda ledamöter kan i vissa

enskildheter ha en något avvikande mening utan att anse sig böra redovisa dessa i särskilda yttranden.

Stockholm i juni 1977

Johnny Andersson

Tore Andersson Ingrid Diesen Pär Granstedt Olle Hansson Doris Ha'vik Göran Lindblad Ulf W. Lundin Lillemor Mundebo Uno Westerlund Bengt Wiklund Lena Öhrsvik /Richard Lagercrantz

Lars-Ola Dahlquist Brittmari Ekholm Björn Sundström

Sammanfattning

Den utbildningspolitiska bakgrunden (Kap. 1)

De nuvarande statliga studiestöden — studiehjälpen och studiemedlen — till- kom i början av 1960-talet. De utformades mot bakgrund av en utbild- ningsorganisation som i hög utsträckning präglades av att utbildningsvägar med skilda mål löpte parallellt med varandra utan pedagogisk eller orga- nisatorisk samordning. Utbildningssystemet var slutet i den bemärkelsen att möjligheterna att fortsätta till en högre utbildningsnivå var beroende av vilken skolform man valde i tio- eller elvaårsåldern.

Grunderna i det statliga studiestödet har i stort sett legat fast sedan början av 1960-talet. Utbildningsväsendet har emellertid på samtliga utbildnings- nivåer varit föremål för en genomgripande reformering. Utredningen redogör i kap. 1 för huvuddragen i denna reformverksamhet.

Kapitlet avslutas med en utförlig beskrivning av hur sociala och eko- nomiska faktorer påverkar valet mellan utbildning och arbete samt valet mellan olika typer av utbildningar. Utredningen konstaterar därvid att de för elevernas framtida utbildning och yrkesverksamhet avgörande valen till stor del sker redan i grundskolan. Den sociala härkomsten påverkar valet av kurser och tillvalsämnen på grundskolans högstadium och sedan direkt eller indirekt valet av fortsatt utbildning på gymnasial nivå och eventuella senare högskolestudier. Övergången till högskolestudier är således enbart det sista steget i den selektionsprocess som kontinuerligt sker under ele- vernas väg genom hela utbildningsväsendet.

Hembakgrundens betydelse för elevernas utbildningsval är mest fram- trädande vid övergången från grundskolan till gymnasieskolestudier men fortsätter genom hela utbildningsväsendet.

Det starka sambandet mellan de studerandes hembakgrund och val av utbildning beror, enligt utredningen, till stor del på andra faktorer än rent ekonomiska skillnader. Mycket talar för att hemmiljön, bl. a. i form av familjens utbildningstraditioner, föräldrarnas utbildning och liknande, spelar en avgörande roll för barnens skolgång och val av utbildning och yrke. En del undersökningar som refereras i kapitlet visar emellertid att eko- nomiska förhållanden, t. ex. i form av svårigheter att finansiera studierna efter grundskolan, spelar en inte oväsentlig roll för vissa grupper av elever. Speciellt för den grupp som får den kortaste utbildningen kan de ekonomiska förhållandena ofta ha avgörande betydelse. Med tanke på bl. a. dessa grupper

anser utredningen det angeläget att en kraftig förbättring kommer till stånd av studiestödet för i första hand ungdomar i gymnasiala studier. Stödet bör, enligt utredningens mening, konstrueras så att det blir störst för de grupper vars utbildningsval i dag påverkas negativt av ekonomiska för- hållanden. För dessa elevgrupper är det angeläget att försöka skapa eko— nomiska möjligheter till ett mer förutsättningslöst utbildningsval.

Enligt utredningens mening är det däremot mera tveksamt om studie- stödet för högskolestudier spelar en lika stor roll för ungdomarnas utbild- ningsval. Andra åtgärder, t. ex. nya behörighetsregler och lokalisering av utbildningen till nya orter, har emellertid visat sig kunna markant påverka rekryteringen. Enligt utredningens mening bör studiestödet på högskolenivå bättre än f.n. anpassas till strävan att till sådana studier rekrytera även förvärvsarbetande.

Samhällets stöd till barnfamiljerna (Kap. 2)

Utredningen konstaterar inledningsvis att stöden till de högskolestuderande samt till de vuxenstuderande har stått i centrum för den studiesociala de- batten under senare år. Studiehjälpen har däremot rönt ringa uppmärksam- het. På motsvarande sätt har den statliga utredningsverksamhet, som prak- tiskt taget oavbrutet pågått på det studiesociala området sedan mitten av 1960-talet, till övervägande del varit inriktad på stöden till de äldre stu- derande. Den enighet som i början av 1960-talet rådde om att stödet till yngre studerande i den gymnasiala utbildningen spelade en avgörande roll i strävandena att bryta den sociala och ekonomiska selektionen i utbild- ningsväsendet har inte återspeglats i den senare allmänna debatten eller i utredningsverksamheten. Utredningen diskuterar olika tänkbara förkla- ringar till detta.

En orsak som därvid nämns är att studiehjälpen utgör en del av famil- jepolitiken och att det därför har varit svårare att föra en fristående debatt om den. Samhällets stöd till barnfamiljerna är ju splittrat i den bemärkelsen att en del av stödet ges via studiesociala förmåner, en del via skattesystemet och en del via socialpolitiken. Medan man t. ex. på studiemedelsområdet har kunnat visa hur de utgående bidragsformerna halkat efter i standard- utecklingen, har motsvarande jämförelse på studiehjälpsområdet krävt en komplicerad sammanvägning av de olika familjepolitiska stöden.

Utredningen har i detta kapitel försökt ge en total bild av de olika eko- nomiska och andra förmåner som kan utgå till tonåringarna eller till deras föräldrar. Inledningsvis redogör utredningen för vilka principer som hittills har legat till grund för studiehjälpens uppbyggnad. Därefter redovisas hur de olika studiehjälpsförmånerna har utvecklats sedan de tillkom.

Målet för studiehjälpen är alltjämt att den skall medverka till att förverkliga samhällets utbildningspolitik. Den skall vara ett stöd i strävandena att inom ramen för skolorganisationen bereda alla ungdomar, oavsett social och eko- nomisk bakgrund och oavsett bostadsort, möjligheter till en utbildning för

vilka de har förutsättningar och intresse. Samtidigt utgör studiehjälpen en del av samhällets stöd till familjerna. Tillsammans med andra åtgärder inom familjepolitiken och skattepolitiken skall den bidra till att utjämna kost- naderna för barnens uppfostran och utbildning.

När studiehjälpen utformades i mitten av 1960-talet bedömdes de för- måner som kunde utgå inom studiehjälpen till en familj med ringa inkomster vara tillräckliga för att täcka kostnaderna för ett barn som bedriver gym- nasiala studier. Stöden inom studiehjälpssystemet kom emellertid så små- ningom att urholkas, i synnerhet de selektiva inkomst- och behovsprövade tilläggen.

Utredningen visar att under den tid som gått sedan studiehjälpssystemet tillkom har samhällets stöd till barnfamiljerna i en rad andra hänseenden förstärkts. Bamfamiljernas disponibla inkomster har därför totalt sett blivit större och detta gäller i synnerhet barnfamiljer med låga inkomster. Ut- redningen visar att någon samordning av de skilda familjepolitiska stöden emellertid inte skett.

Samhällets ambition är att alla ungdomar skall kunna få en gymnasial utbildning. Skillnader i ekonomiskt och socialt hänseende skall därvid inte tillåtas påverka utbildningsvalet. Samtidigt får emellertid de allra flesta barn- familjer, och i synnerhet de som har låga inkomster, uppleva att deras dis- ponibla inkomster minskar när barnen bedriver gymnasiala studier. Orsaken till detta är att alla de familjepolitiska stöden är knutna till skilda åldersregler.

Utredningen anser att de minskningar som har påvisats i de flesta barn- familjers disponibla inkomster när barnen börjar gymnasieskolan är all- varliga. Även om det i många fall inte rör sig om så stora belopp och även om minskningama måste ses i relation till den totala disponibla inkomsten, kan det i vissa fall påverka attitydema till studier och kanske därigenom också beslutet att över huvud taget fortsätta studierna efter grundskolan.

I enlighet med direktiven har utredningen gjort en genomgång av de olika former av indirekta studiesociala förmåner som förekommer. Utred- ningen konstaterar därvid att en klar och entydig avgränsning av vad som kan betraktas som en indirekt studiesocial förmån är svår att göra. Ut- redningen har valt att belysa vissa indirekta studiesociala förmåner, samtidigt som andra inte alls berörs.

Enligt Studiestödsutredningens mening är de indirekta studiesociala stö- den på det gymnasiala stadiet inte av sådan omfattning att den framtida studiehjälpens totalnivå bör påverkas av dem.

Avslutningsvis redogör utredningen för de olika former av studiestöd som kan utgå på arbetsmarknadspolitiska grunder. Utredningen konstaterar därvid att bidragssystemet inom arbetsmarknadsutbildningen är väsentligt förmånligare än studiehjälpssystemet. Det fordras därför en klar avgränsning av arbetsmarknadsutbildningens uppgifter gentemot ungdomsskolans om inte uppenbara orättvisor skall uppstå mellan olika ungdomsgrupper. Man skulle också riskera att många ungdomar inte sökte sig direkt till gym- nasieskolan efter den obligatoriska skolan utan i stället efter en tids ar- betslöshet försökte få sina utbildningsbehov tillgodosedda inom arbetsmark- nadsutbildningen. Detta vore olyckligt också ur den synvinkeln att kurserna i arbetsmarknadsutbildningen är kortare och mera ensidigt yrkesinriktade än kurserna i gymnasieskolan. Ungdomarnas möjligheter till fortsatt ut-

bildning efter genomgången arbetsmarknadsutbildning skulle därvid bli säm- re än om de gått i gymnasieskolan.

Enligt utredningens mening bör en sådan höjning av den framtida stu- diehjälpen eftersträvas att de nu nämnda problemen röjs undan.

Samhällets stöd till studerande över 20 år (Kap. 3)

Kapitlet innehåller en redogörelse för de olika former av studiestöd som kan utgå till den som fyllt 20 år. Huvudvikten har därvid lagts vid stu- diemedelssystemet. Inledningsvis redogör utredningen för den studiesociala debatt som föregick 1964 års riksdagsbeslut om studiemedel. Därefter redogörs för de huvudprinciper på vilka studiemedelssystemet har byggts upp. Utvecklingen sedan 1964 tecknas kortfattat. Sedan följer en översiktlig be- skrivning av övriga studiestödsformer, nämligen särskilda former av vux- enstudiestöd, utbildningsbidraget inom arbetsmarknadsutbildningen, utbild- ningsbidraget för doktorander samt studiestödet vid grundutbildning för vuxna.

För att belysa i vilken omfattning olika studerandegrupper utnyttjar stu- diemedel har utredningen låtit genomföra två undersökningar. Resultatet av dessa undersökningar redovisas senare i en särskild rapport ”Studerande med studiemedel” (Ds U 1977111). 1 kapitlet redovisas endast kortfattat re- sultaten av undersökningarna.

Av undersökningarna framkom bl. a. följande. De studerande vid uni- versitet och högskolor som omfattades av utredningens undersökningar be- stod till stor del av personer över 25 år. Många förvärvsarbetade parallellt med studierna, många hade familj att försörja. Den genomsnittsstuderande, som den studiesociala utredningen i början av 1960-talet utgick ifrån vid konstruktionen av studiemedelssystemet, kom direkt från gymnasiet, bedrev heltidsstudier utan sidoinkomster från förvärvsarbete och hade ännu inte skaffat sig de större kostnader som familjebildning ofta för med sig.

Studie- och familjeförhållandena för de som studerade hösten 1975 va- rierade däremot avsevärt. Till följd härav varierade också de studerandes studieftnansiering och allmänna ekonomiska situation. Inom utbildningar som inte lätt låter sig förenas med i vart fall något mera omfattande för- värvsarbete hade flertalet studerande studiemedel som huvudsaklig stu- diefinansiering. Andelen studerande inom dessa utbildningar som utnyttjar studiemedel synes inte ha minskat nämnvärt. Dock torde andelen stude- rande som endast utnyttjar bidragsdelen ha ökat även inom denna grupp.

Inom de fria fakulteterna var andelen deltidsstuderande hög. En betydande andel av de studerande kombinerade emellertid heltidsstudier med får- värvsarbete. Endast ca en tredjedel av de studerande vid dessa fakulteter hade studiemedel som huvudsaklig studiefmansiering.

De viktigaste sätten att finansiera studierna vid sidan av studiemedel var inkomster från eget eller makes arbete samt besparingar från tidigare eget arbete. Endast ca en tredjedel av de deltidsstuderande uppgav el-zo-

nomiska orsaker till att de studerade på deltid i stället för på heltid.

Utredningen har kunnat notera en tydlig tendens till att studerande från arbetarhem något oftare än övriga studerande utnyttjade studiemedel för att finansiera sina studier. De observerade tendenserna får emellertid, enligt utredningens mening, betraktas som påfallande små jämfört med de stora skillnader som i många andra utbildningssammanhang föreligger mellan studerande från olika hemmiljöer. I vilken utsträckning studiemedel ut- nyttjas förefaller därför inte i någon högre grad påverkas av den sociala bakgrunden.

Gränsdragningen mellan studiehjälps- och studiemedelssy- stemen

(Kap. 4)

Under den tid som har gått sedan de studiesociala stöden tillkom i början av 1960-talet har regering och riksdag vid en rad tillfällen tagit upp frågan om vilka principer som skall gälla för gränsdragningen i det studiesociala systemet. Utgångspunkten har vid varje tillfälle varit att det är nödvändigt med någon form av differentiering av studiestödet eftersom vissa elever tillhör föräldraekonomin, medan andra själva finansierar sina studier. Vid samtliga tillfällen har de studerandes ålder ansetts som det lämpligaste kri- teriet för att bedöma om de studerande normalt skall anses tillhöra för- äldrarnas ekonomiska hushållning eller inte.

Två principer har därvid varit vägledande. Enligt den ena principen bör huvuddelen av de elever som bedriver gymnasiala studier tillhöra samma studiesociala system. Främst praktiska skäl har talat för en sådan diffe- rentiering efter skolform. Enligt den andra principen bör en gränsdragning mellan de båda studiesociala systemen eftersträvas som är så enkel att ad- ministrera som möjligt.

Den gräns, som i överensstämmelse med dessa principer, har dragits mel- lan de båda studiesociala systemen har ända fram till år 1974 kommit att sammanfalla med myndighetsåldem. Därefter har myndighetsåldem sänkts till 18 år och gränsen mellan de studiesociala systemen bibehållits vid 20 år.

Studiestödsutredningen diskuterar i detta kapitel tre olika förslag till gräns- dragning i det framtida studiesociala systemet. Dessa förslag är:

1. Studiehjälp till 18 år, därefter studiemedel.

2. Studiehjälp till 18 år, därefter ett nytt särskilt studiesocialt stöd för 18—19-åringar, därefter studiemedel.

3. Studiehjälp till 20 år, därefter studiemedel. Studiestödsutredningen diskuterar utförligt för- och nackdelarna med de nämnda förslagen till framtida gränsdragning. Utredningen menar att framför allt två principer bör läggas till grund för den framtida gränsdragningen. För det första bör myndighetsåldem ut- göra den gräns efter vilken det skall vara möjligt att — med hjälp av det statliga studiestödet — själv finansiera sina studier. För det andra bör de

ungdomar som kommer från hem med svag ekonomi inte behöva skuldsätta sig, i varje fall inte i högre utsträckning än i dag, för att skaffa sig en gymnasial utbildning.

Med ledning av bl. a. dessa principer föreslår utredningen att gränsen mellan studiehjälps- och studiemedelssystemen även i fortsättningen dras vid 20 år. Utredningen föreslår emellertid samtidigt att myndighetsåldem får utgöra den gräns i studiehjälpssystemet vid vilken den studerande får lyfta så stort sammantaget studiesocialt stöd att det räcker för att på egen hand finansiera studierna. Samma maximala studiestöd som i studieme- delssystemet bör således kunna utgå till den som har fyllt 18 år.

Utredningen föreslår att detta åstadkommes så att den som är myndig ges rätt att utnyttja de återbetalningspliktiga studiemedlen i den utsträckning som krävs för att fylla ut skillnaden mellan studiemedelssystemets maxi- mibelopp och det icke-återbetalningspliktiga bidrag som i framtiden kan utgå i studiehjälpssystemet.

Enligt utredningens mening är det ytterst otillfredsställande att myndiga ungdomar inte enligt gällande regler äger denna möjlighet att på egen hand finansiera sina gymnasiala studier. Utredningen föreslår därför — som ett provisorium — att de 18—19-åringar som har flyttat hemifrån omedelbart bör få utnyttja de återbetalningspliktiga studiemedlen i den utsträckning som är nödvändig för att kunna finansiera studierna. De återbetalnings- pliktiga medlen prövas således för denna grupp inte mot föräldraekonomin. För att en sådan regel inte skall komma att påverka l8—l9-åringama att flytta hemifrån bara för att själva kunna finansiera sina studier, föreslår utredningen emellertid samtidigt att även de 18—19-åringar som bor kvar i föräldrahemmet skall kunna få utnyttja de återbetalningspliktiga studie- medlen på detta sätt men att därvid, liksom i dag, prövning sker mot för- äldrarnas ekonomi.

Utredningen föreslår att den provisoriska reformen genomförs från den 1 juli 1978. Kostnaderna för denna reform beräknas till 56 milj. kr.

Alternativa utvecklingslinjer för studiehjälpen (Kap. 5)

Utredningen föreslår att ett antal förändringar genomförs i det familjepo- litiska stödet utanför studiehjälpens område. Syftet med detta förslag är att undanröja de minskningar i den disponibla inkomsten som många barn- familjer råkar ut för under barnens gymnasiala studier.

Enligt nuvarande regler kan bidragsförskott och barnpension från folk- pensioneringen utgå till dess att barnet fyllt 18 år. Utredningen föreslår att dessa familjepolitiska stöd får fortsätta att utgå så länge som studie- hjälpsförmånerna utgår, dvs. längst tills dess att barnet fyllt 20 år.

Det statliga bostadsbidraget är f. n. samordnat med det inkomstprövade tillägget i studiehjälpssystemet i fråga om såväl åldersgräns — 17 år — som utgående belopp — 75 kr./mån. Enligt utredningens mening kan denna sam- ordning inte vidmakthållas vid en framtida reformering av studiehjälpen

enligt något av de alternativ utredningen skisserar i detta kapitel. Skälet till detta är att ett ekonomiskt stöd, som har till syfte att stimulera till och möjliggöra gymnasiala studier, måste sättas in vid en tidpunkt då valet mellan arbete och fortsatta studier görs, dvs. i regel när barnet fyllt 16 år. Vidare måste, konstaterar utredningen, det ekonomiska stödet vara av en helt annan storlek än det som f.n. kan utgå i form av inkomstprövat tillägg.

Utredningen föreslår att det statliga bostadsbidraget upphör att utgå till den som får studiehjälp. Beträffande det statskommunala bostadsbidraget förutsätter utredningen emellertid att nuvarande samordning med studie- hjälpen vidmakthålls. Detta innebär att det statskommunala bostadsbidraget utgår för barn som studerar, så länge barnet erhåller studiehjälp.

Utredningen har beräknat kostnaderna för de föreslagna höjningarna av åldersgränserna för bidragsförskott och barnpension till ca 20 milj. kr.

Utredningen framlägger, mot denna bakgrund, förslag till tre alternativ för studiehjälpen. Dessa alternativ är följande:

Alternativ 1 : Grunden till nuvarande studiehjälp får ligga fast men de se- lektiva stöden ökas väsentligt. Alternativ 2: Förstärkning av det generella stödet i studiehjälpssystemet, dvs. av studiebidraget. De selektiva stöden bortfaller. Alternativ 3: Beskattat studiebidrag. De selektiva stöden bortfaller.

Vid utformningen av dessa olika alternativ för studiehjälpen har utred- ningen utgått ifrån att de i kapitel 2 redovisade tröskeleffekterna i barn- familjernas disponibla inkomster har undanröjts. Uppmärksamheten har där- med kunnat riktas på den nivå stödet bör ha för att det skall få en re- kryteringsfrämjande effekt. Den nivå stödet därvid får i alternativen bevaras sedan under hela utbildningen, förutsatt att studierna fullföljs innan den studerande fyller 20 år.

När det gäller storleken av den framtida studiehjälpen konstaterar ut- redningen att den nuvarande samordningen av bidragsbeloppens storlek mel- lan delar av studiehjälpen och motsvarigheten inom de familjepolitiska stöd- formerna inte längre är möjlig. Den tidigare jämförelsen med de famil- jepolitiska förmånerna har, enligt utredningens mening, förlorat sin aktua- litet. Det är i dag möjligt för stora grupper ungdomar i åldern 16—19 år att välja mellan studier och ett i många fall välbetalt förvärvsarbete. l-Ios många av dessa ungdomar finns en klart uttalad önskan att tjäna egna pengar och därmed frigöra sig från det ekonomiska beroendet av föräldrarna. Också hos föräldrarna kan motsvarande intresse för att barnen skall ta ett förvärvsarbete finnas. Barnen kan då klara av — eller i varje fall bidra till sin egen försörjning — och därmed förbättra familjens ekonomi. Vid ut- redningens bedömning av studiehjälpens storlek har dessa faktorer beaktats.

Genom en kraftig höjning av studiehjälpsförmånerna skulle det också vara möjligt att komma till rätta med de problem som f. n. är förknippade med skillnaden mellan studiehjälpen och utbildningsbidraget inom arbets- marknadsutbildningen.

Enligt utredningens mening är en naturlig utgångspunkt att de samman- lagda förmåner som i framtiden skall kunna utgå för de mest behövande ungdomarna i studiehjälpssystemet skall kunna konkurrera med arbetsmark-

nadsutbildningens utbildningsbidrag för ungdomar. Det innebär att de fram- tida studiehjälpsförmånema för de mest hjälpbehövande bör utgå med ytter- ligare 750 kr./ mån. Eftersom emellertid kostnaden för en sådan reform skulle bli ansenlig har utredningen även räknat med ett antal andra lägre nivåer på det framtida studiestödet.

Utredningen visar att om det framtida studiehjälpssystemet utvecklas enligt alt. 1 får samhället antingen acceptera att de 5. k. marginaleffekterna blir höga i normala inkomstlägen eller att även höginkomsttagarna får del av stödet. Enligt utredningens mening är den sistnämnda effekten att fö- redra.

Om studiehjälpen utvecklas enligt alt. 2 uppnås ett system som är enkelt att administrera och lätt att överblicka. Dessutom uppstår inga problem med höga s. k. marginaleffekter. Nackdelen med detta system är emellertid att kostnaderna för samhället blir ansenliga om det framtida studiestödet skall ligga på en sådan nivå som utredningen har förordat.

Om studiehjälpen utvecklas enligt alt. 3 uppstår samma effekt. Stödet utgår till alla familjer med barn i gymnasiala studier. En förstärkning av den storleksordning som utredningen finner erforderlig blir därför mycket kostsam.

Avslutningsvis gör utredningen en jämförelse mellan de tre alternativa modellerna för studiehjälpen inom en kostnadsram om ytterligare 500 milj. kr.

Alternativa utvecklingslinjer på studiemedelsområdet (Kap. 6)

Utredningen erinrar inledningsvis om att den fortsatta planeringen av ut- bildningsväsendet på alla nivåer ovanför den obligatoriska skolan bl. 3. skall utgå från den s. k. återkommande utbildningen som en modell för individens utbildningsplanering. Åtgärder bör således vidtas som främjar en växling mellan studier och yrkesverksamhet. Eftersom det studiesociala stödet skall bidra till att förverkliga de utbildningspolitiska målen, redogör utredningen för de krav som den återkommande utbildningen ställer på det framtida studiesociala stödet. Dessa krav är följande:

1. Studiestödets totalbelopp måste vara så stort att det blir ekonomiskt möjligt för förvärvsarbetande att avbryta sitt förvärvsarbete för studier för kortare eller längre tid. Totalbeloppet bör emellertid under den närmast överblickbara tiden inte överstiga vad som kan utgå i utbildningsbidrag i arbetsmarknadsutbildningen och i särskilt vuxenstudiestöd.

2. Eftersom studier i den återkommande utbildningen skall kunna fö- rekomma under en individs hela förvärvsaktiva tid måste studiestödet kunna utgå i princip upp till pensionsåldern.

3. Maximeringen av rätten till studiestöd kan inte, som i dag, uttryckas i antal terminer som studiestöd har uppburits, utan studiestödet får begränsas antingen till ett visst antal studiestödsmånader på heltid eller till ett visst totalbelopp.

4. Studiesocialt stöd bör även fortsättningsvis utgå i princip efter behov.

Behovsprövningen måste dock ta större hänsyn än i dag till de studerande som kombinerar sina studier med förvärvsarbete.

5. Studiebidragets storlek och de sociala trygghetsreglerna vid återbetal- ningen bör kombineras så att återbetalningsbördan inte blir tyngre för de vuxenstuderande än för de ungdomsstuderande.

Utredningen presenterar följande tre alternativa utvecklingslinjer för stu- derande på studiemedelsområdet:

Alternativ ]: Studielön — hela studiestödet utgår i form av icke-återbetal- ningspliktigt bidrag. Alternativ 2: Studielån — den återbetalningspliktiga delen är räntebärande och räntan är avdragsgill vid inkomsttaxeringen. Alternativ 3: Studiemedel — förändringar i nuvarande system.

Utredningens alternativ om studielön är uppbyggt på följande sätt. 1 botten finns ett grundbelopp som skall täcka de nödvändiga studiekostnaderna. Grundbeloppet har förutsatts motsvara vad som i dag maximalt kan utgå inom studiemedelssystemet. Om den studerande tidigare haft förvärvsin- komster som överstiger detta grundbelopp är studielönen så stor att den ersätter bortfallet av dessa inkomster upp till 3500 kr./mån. före skatt, dvs. ungefär vad som maximalt kan utgå i utbildningsbidrag inom arbets- marknadsutbildningen. Utredningen utgår vidare från att studielönen är be- skattad. Från dessa utgångspunkter beräknar utredningen den disponibla inkomsten för studerande i olika familje- och studiesituationer. En jäm— förelse görs därvid med de förmåner som kan utgå i nuvarande studie- medelssystem. Avslutningsvis diskuterar utredningen för- och nackdelar med den föreslagna studielönemodellen. Merkostnaderna för en sådan re- form beräknas till ca 1,2 miljarder kr. vid oförändrat studerandeantal, till ca 2,3 miljarder kr. vid en 50-procentig ökning resp. till 3,4 miljarder kr. vid en fördubbling av antalet studerande med studiestöd.

Utredningens studielånealternativ skiljer sig från nuvarande studieme- delssystem endast däri att det är räntebärande och att denna ränta är avdragsgill vid inkomstbeskattningen. De jämförelser med nuvarande stu- diemedelssystem som utredningen presenterar visar att studielånealterna- tivet är fördelaktigare än nuvarande studiemedel i återbetalningshänseende först när den beskattningsbara inkomsten överstiger 65 000—70 000 kr., be- roende på om studielånet löper med 8 eller 10 procents ränta.

1 utredningens tredje utvecklingsalternativ har olika tänkbara förändringar i det nuvarande studiemedelssystemet skisserats. Alternativet innehåller för- slag till dels en höjning av totalbeloppet och bidragsdelen, dels olika för- ändringar av reglerna för återbetalning. Utredningen visar effekterna av en höjning av totalbeloppet från nuvarande 140 till 150 resp. 200 procent av basbeloppet. Vidare illustrerar utredningen effekterna för den enskilde stu- deranden av en höjning av bidragsdelen från nuvarande 2 178 kr. till 25 resp. 33 1/3 procent av de nämnda totalbeloppen. Utredningen visar också hur en beskattning av bidragsdelen påverkar den disponibla inkomsten. Ut- redningen konstaterar därvid att en beskattning blir fördelaktig för den som bedriver heltidsstudier och inte har några förvärvsinkomster. Vidare blir ett beskattat studiebidrag fördelaktigt för den som har hög inkomst.

Kostnaderna för en höjning av studiemedlens totalbelopp till de nämnda nivåerna blir ansenliga. En höjning till 150 resp. 200 procent av basbeloppet skulle leda till en merkostnad i förhållande till nuläget på ca 140 resp. 630 milj. kr. med oförändrat antal studiemedelstagare.

Utredningen konstaterar att när studiemedelssystemet tillkom i mitten av 1960-talet var gruppen studerande tämligen homogent sammansatt vad avser ålder, tidigare förvärvsarbete etc. Det var då naturligt att studiestödet i vad avser totalbelopp och studiebidrag, om man bortser från bamtillägget, utgick med samma belopp till samtliga studiemedelstagare. Som utredningen visar i kap. 3 gäller inte längre denna förutsättning. Kostnaderna med en generell höjning blir dessutom betydande. Med hänsyn härtill är det, enligt utredningens mening, motiverat att utöver en viss generell höjning också överväga en höjning av totalbeloppet och studiebidraget som endast till- kommer vissa studerandegrupper med större behov än andra.

Enligt utredningens mening är emellertid de höjningar av totalbeloppet som diskuterats rimliga. En höjning av totalbeloppet till exempelvis 150 procent av basbeloppet skulle endast innebära att studiemedlens köpkraft återställdes till 1965 års nivå. En höjning av totalbeloppet till 200 procent av basbeloppet skulle, enligt utredningens beräkningar, innebära att de stu- derande fick del av samma standardförbättring som andra jämförbara grup- per.

En höjning av totalbeloppet medför en i motsvarande grad ökad skuld- börda för den enskilde om reglerna i gällande studiemedelssystem i övrigt inte ändras. Det är därför enligt utredningen nödvändigt att kombinera en eventuell höjning av totalbeloppet med en höjd bidragsdel och/eller för- ändrade återbetalningsregler. I de beräkningar utredningen har gjort har bi- dragsdelen förutsatts vara 25 och 33 1/3 procent av resp. totalbelopp. Vid en förändring av reglerna för återbetalning bör i första hand följande för- ändringar komma i fråga: Höjning av avgiftsgränsen, ändrade regler för maximal studiemedelsavgift. Utredningen belyser effekterna av olika al- ternativa förändringar i dessa hänseenden. Enligt ett av alternativen maxi- meras studiemedelsavgiften till en viss procent av inkomsten i stället för som i dag del av inkomsten över avgiftsgränsen. För att en sådan förändring inte skall skapa nya tröskeleffekter har procentsatsen föreslagits vara olika stor i olika inkomstlägen.

Avslutningsvis pekar utredningen, i enlighet med direktiven, på ett antal tänkbara förändringar för att uppnå ett mjukare inträde av återbetalningen.

Utredningen har kostnadsberäknat sina olika förslag till förändringar i återbetalningssystemet.

Organisation, administration (Kap. 7)

Utredningen konstaterar inledningsvis i detta kapitel att det på detta stadium av utredningsarbetet knappast är meningsfullt att i detalj utarbeta admi- nistrativa lösningar för det framtida studiestödet. Det bör ske först sedan

ställning har tagits till vilka av utredningens alternativ som skall bearbetas till färdiga förslag. Utredningen har emellertid ansett att det bör kunna vara fruktbart för dess fortsatta arbete att få synpunkter på vissa principiella frågor kring administrationen av studiestödet. För detta ändamål redovisas i detta kapitel först huvuddragen av den nuvarande administrationen för studiestödet. Därefter skisseras tre alternativa former för studiestödets ad- ministration samt anges några av de för- och nackdelar som är förenade med dem.

I utredningens första alternativ ersätts nuvarande studiestödsorgan, dvs. studiemedelsnämnder, vuxenutbildningsnämnder samt skolstyrelser/rekto- rer (studiehjälpsärenden) med ”länsstudiestödsnämnder”. Länsstudiestöds- nämnderna har förutsatts kunna utnyttja studiestödsinformationssystemet, det s.k. STIS-systemet. I alternativ 2 behålls nuvarande studiestödsorgan för beslut om studiestöd, medan försäkringskassoma/riksförsäkringsverket anlitas för viss administrativ service, t. ex. beloppsberäkning och utbetalning. Det tredje alternativet innebär att vissa rationaliseringar görs inom ramen för nuvarande organisation. STIS-systemet skulle kunna utnyttjas av alla studiestödsmyndigheter för administrativa funktioner såsom beloppsberäk— ning och utbetalning.

Utredningen har renodlat de olika alternativen i syfte att underlätta dis- kussionen. De olika alternativen kan givetvis variera i både utformning och kombination. Därav följer att andra kombinationer än de som utred- ningen presenterar är tänkbara. De alternativ som utredningen har valt är därför inte uttryck för något ställningstagande att just dessa skulle vara att föredra framför andra.

Utredningen har inte utrett de ekonomiska konsekvenserna av de olika alternativen. Utredningen har inte heller utvecklat vilka rationaliserings- vinster som de olika alternativen skulle kunna medföra. I det senare ut- redningsarbetet kommer utredningen att mer i detalj utreda formerna för studiestödets administration.

Övriga frågor (Kap. 8)

1971 års riksdag fattade beslut om nya regler för utländska studerandes principiella rätt till svenskt studiestöd. Enligt direktiven skall studiestöds- utredningen belysa erfarenheterna av tillämpningen av dessa regler samt, om utredningen fann det påkallat, även se över de utländska studerandenas studiesociala situation.

I kapitlet redogör utredningen för innehållet i 1971 års riksdagsbeslut samt för de erfarenheter som hittills har gjorts av de särskilda studiesociala reglerna för utländska studerande. Utredningen redovisar därefter resultatet av den enkät utredningen har utfört med ett antal myndigheter och or- ganisationer med kännedom om utländska studerandes studiesociala situa- tion.

Utredningen föreslår att informationen till utländska studerande om stu-

diestöd m. m. förstärks kraftigt. Utredningen föreslår vidare, i enlighet med vad centrala studiestödsnämnden (CSN) nyligen har föreslagit, att pröv- ningen av rätten till studiestöd till invandrarbarn överförs från delegationen för utländska studeranden (DUS) till lokal nivå. En sådan decentralisering av handläggningen skulle kunna leda till förkortade behandlingstider såväl för denna grupp sökande som för övriga grupper, eftersom DUS härigenom skulle avlastas hälften av sina ärenden.

En annan fråga som tas upp i detta kapitel är hur samhällets studiesociala stöd bör utformas för att geografiska hinder för gymnasiestudier skall kunna undanröjas. Utredningen erinrar därvid om att samhället under senare år på olika sätt markerat sitt ansvar för att alla ungdomar skall kunna få en gymnasial utbildning. Kommunerna har därvid fått ett ansvar inte bara för att tillhandahålla den gymnasiala utbildningen, utan också för att aktivt verka för att sociala och ekonomiska hinder för ungdomars gymnasiala stu- dier undanröjs. Detta ökade kommunala ansvar har kommit till uttryck bl. a. i det av riksdagen våren 1976 fattade beslutet om reformering av skolans inre arbete. Det ökade kommunala ansvaret för ungdomars gym- nasiala utbildningar har även markerats i direktiven till flera nu arbetande statliga utredningar.

Mot denna bakgrund erinrar Studiestödsutredningen om att i dag inte någon myndighet har det direkta ansvaret för att tillräckliga rese- och in- ackorderingsmöjligheter finns för gymnasieeleverna. Kommunerna har endast ett ansvar för att rese- och inackorderingstilläggen i studiehjälps- systemet betalas ut enligt gällande regler. Däremot har de inget ansvar för hur eleverna tar sig till skolan eller för hur de är inackorderade. Samtidigt är mer än hälften av gymnasieskolans elever beroende antingen av skolskjuts eller av inackordering på skolorten. Eleverna och deras föräldrar har själva att sörja för alla de praktiska problem som kan följa av t. ex. dåliga allmänna kommunikationer eller dåliga inackorderingsmöjligheter på skolorten. Vid valet mellan studier och förvärvsarbete efter den obligatoriska skolan kan dessa omständigheter påverka eleven att avstå från fortsatta studier.

Utredningen föreslår att kommunerna får ett samlat ansvar för gymna- sieelevernas resor och inackordering på samma sätt som kommunerna i dag har ansvaret för elevers resor och inackordering i den obligatoriska skolan. Kommunerna bör därvid även ha det ekonomiska ansvaret för verk- samheten. De särskilda rese- och inackorderingstilläggen kan därvid slopas. Förslaget innebär att kostnadsfördelningen mellan stat och kommun för- ändras. Enligt utredningens mening måste kommunerna kompenseras för de ökade kostnaderna. Detta bör ske i ett större sammanhang. 1976 års kommunalekonomiska utredning har, enligt sina direktiv, att se över den framtida kostnadsfördelningen mellan stat och kommun och att därvid söka begränsa de kommunala utgifternas utgiftstakt. Enligt Studiestödsutredning- ens uppfattning är det naturligt att kommunalekonomiska utredningen tar upp det nu framförda förslaget.

Frågan om särskild ersättning för rese- och boendekostnader i samband med studiepraktik och studieresor tas slutligen, i enlighet med direktiven, upp till behandling i detta kapitel.

Utredningen konstaterar därvid att sedan direktiven skrevs har regeringen vid två tillfällen utfärdat nya förordningar om bidrag till studerande för

kostnader i samband med studieresor och studiepraktik. Genom den första förordningen, som utfärdades våren 1976, har rese- och bostadsbidragen under praktik höjts för flera studerandegrupper. Den andra förordningen, som utfärdades våren 1977, innebär att enhetliga regler för reseersättning m. in. under praktik har skapats för samtliga utbildningar inom den statliga högskolan.

Enligt utredningens mening återstår emellertid många frågor att lösa inom detta område. Som exempel kan nämnas att studerande inom den kom- munala högskolan inte omfattas av samma bestämmelser som övriga hög- skoleutbildningar. Ett annat exempel är förhållandena inom gymnasieskolan där praktik förekommer på ett flertal studievägar, men där stor oklarhet råder om ersättningsfrågor m.m.

Utredningen har för avsikt att i det fortsatta utredningsarbetet närmare undersöka bl. a. dessa frågor.

.__. .._ .. ..'|. .'L _. . .."'1' '.1'.' _._.. _.._ .|"_|. |.,-|1.5_- ',.' 1" __ ""_1"l',|'__',"|,'.u:_.'. _""_|_ '_ ""_'1"1,1.|. '_—|.j.| .1'1',' .. _.|_ ..' - ' " '"' "' "|-—- .|. . . |... .. .- .. :' : '.| .' " " " "|.'..- W&W"? "' 1'1"'|"|'|'"'."___"111' "'-l-"|1F_|"|', """"'",""""""'""" ""'|1"';|""',' _':_:'1|'-'""1 "" _',ll,,,' '._ ?HL "'"'""'|"'"" :" 1".'," ..'..:._"||'.f ...', ,,,l',',1'|'_':'_' '_|_'_' '_'|'"__ '__'|_'"' ',: .'_,':_:', ||'_'_..!','1'..' .

"”'"," _ ||. _._._..._' _ ___ _,_'- _,1'-'|""._ _ .._' ___1.____ _'__» '_|. "_,_- _ |.'.' ". |.'.1...' . ,,|.l|_' ,, .' .-, _,,,,__,,' .,..._, ,-— -__.|..,r. '|.,,_.

] '$,.|1:_'.'"»"","'" i..". " " " . ',.1. ..»»'."_1' , ... 1'11'1,.'_' '| | "' __|.._. _ ,.. , ",| |._'_"' .. _ 1'_'-.,_'__ .__..:1_'__ . ,_»-_ _'_"_|,'|_'_'|.' .1'".||.,__'__ __'_-__'____n__|

| '.' | ' | 1." .' ... .'|" '| .'l ." '. '_'|.|' _. ' ' ... . ' ... . '.' ..i__'""

.'_-':'" |_'. .,'_|_1_,_,'L '-

', , -_ ,, .— . 511111"!an ||||-.|. ...' .-|—' " ' '.-.'. ". .... 1,” .'.I " - "i".. ' . ||__ _,_.._ '., '|'.1'1,"J|"|| .__ _ __'___,., ', .. _.i. .1..___-.._'_:,||. ._.____. ____. __

,- ,. ., .

_. __ _—|:l '. 1 1,1 — ' .. |.' |.|_._.,,, -i .. .., -., "'.-..' '.."'"J'.'.. | " ' ' ""-',-'|" ”_'.””" ,,_ ._,,a _'.: |".. ..".,_." '. '!'|_ .'.|_|. '|. mn||1e|r|"',gr||| |

' w...-' '_|,'l | |||. ||T

"" " :'||"»» || T"*' ""

__ .. ,,,. ..- __ |"_»_,'»'":-Tt'|_'_'_" '._-"m"._-_" ._".'F"-_'.!.'|"" "' ..'i "".-'|"|:j|'....»'|. nuit "IEILulT'U IZ'L' .. ."."..|..'»'".-J. ' ' ':'”»'"""|"'. "- " '.'." » .nu-'n'. |||l-a.||-|||...|| | .ru. 1"'."..'.""""|l""'"'"||"L"' ,,,|_|_, .. ..,1'»_»_ j : ' _” "_: _ ,d|_,________ ___,____,______.._.,,,|, .. ""'__:___'_|'_. |1.,'_'_'I._'_"',,|__"' "' |*|,.,.»'| ""|-_',, ” ,'7_|._".|'.|.|'"-' " ' .. __ - .. '.| .. 'tlzi't |'."','—».,- - ,, ,_,.||,.,_-..', ___|, Hurra,—|- i.!!ntil .|.: -|-..., ...,. " "11" _____"|.____., ,.,"...11 _,..,,_,__,_'_,_|7"1|" " "|. |?_'_"_."_r."' |'|' L:, ;,ämwnmm_ ,_|-.._,' ._:_', ,I, .

|__|:__1_"l__':'_1'_;'_l| '- 'l'l_'_ |l|| |H'1'l' .r__ _ ..|: |' .__ , .,- ,_,_ ,. ., '_'-':'"- "-"|' ...', ':||||t|_'|.| ,,|| lit.-.. -'-'-|"'.|

' '| ".' |.' """'||',"" ".l.'.-"" "' "_... ..|'| " ,.. . ""» " "" 21,13» '.'.'.||.":'."' " » .,||'_'..,".-'.":|.'.'.'|.1 '1»:"|"|.- .-. ""' "' ut,, "| -|_,. ....

"i.. I"|

l' .ålnålil'l. |, |..' _| '.

: . , ..| ..| ,.,... ._'.l .|. , ' ' ." .....'.|..'"", .. . .|"' |, "_'_', " ' .

',.'||'._ __. '| |. 1_'_-"'||'_."' | |'_'_|_ r.,

”, .'_, __,',:..,l.."'|:,,.,',.,",'_'__"|| 'l,1,,-' . ., '|."||,,.,,,,_'1.|

,..". ___|."._'_"'_.._1.'_.|_ '_'"'||. |._' |. ' ',"'..|_1'_»'»' -' .'|' i:,

|» »'11 »»|

|. , .._ .. '_ . .__|. |.'.."_ .._ ".._.._'.._""___'_'.- .. .. f ' . ..| .—_1'__»» li___ ,».»___ r|,__ ______,_1|____ _ , " " 1__|', "'|', '___|_- ,|_ ___._._:|__—_ _ _ __,1 PL . _ »» . " '1"'."_ _|" »|» ..f.| ",'..»- '."i.|.|".' |".. .""'" ' .:'|.,. '| .._'..'__;"..'".I. ".,' __. .l '..'l '..""-__- '_,-.»..._ ' ,__" '-"'_""_.'_'_""|1___'_' '. --:l .: " ' ' '. __ (|..'. '_'»' __'|.'.|| | ".". ',"': _|'_' '" "_'.'"'_ ' "" 121-". ' "||'. _ _|J.'.'_"_ "_ ' , |'_|."_,|.. :.. . .' . ' u.-_' - -— .. .. ' .| ,|_'- . |..|' _ - .' ." .. . .'.. " . 't|,_| __ .... l', ' .. '_ .. ,, ,|..|-,—" -.l . .',, .. .- ...,,..' '...,.._. _____ .- _. .., _ . _ '. - r', _ _ __' __| . .|....__ ' |," ' _ '. __:._','.--'.'|'_ ', . . - ,_ _'_.-_, ..|.__'. .'_.__E|. "b:" | _-»___.. __ |1- | _ i________,»_- _| ||, ||,|___ ||_,, .|_”( |__|» ,»1, "11.3 " '" | " ..' __' .'_"'."' lä' _-",.| : "-.-' .'"' ' ,|_ ' ,' _ __'|,.__. ...,, |_.'_ ..,_..U_ -- ., _ ___ _l___'_'__"_ ._' _.|_ _ .;r'.____ |, _. __ _ '._ _____-1_ _l_._ ,. -,_._.__ ___" _|,-|__||1,___1|__| |w_||____',__|,-" __ .. ,__', ____'__1__,_ __ _"__l ' , .. .', ry.-'.'. :.- ..|-.'. '.._;-,". .|"'." ,|,, _ ,- __ ___,” ._ __J.|.| _ _..__'_'_ _,____'__,,,________ _'_..___ _'|_.__ -|- " |.=.. __ .' . , ',_._ '- ..|'. . ||_-,..».',_ ___" |__ " l."'. "u,".__'"_ .|_'_' ' ”w.l' .. "" "__'.'", "" .. .. . '."' ., .".| _|,_ " |" ' _,| '_ .' '.,,, ,, _-,'. .. :|... ,, :,|. .. _ ,, ».|,... ' ' "" - ' ',,,'-" ' " .,._, ... . '.||"'-|' ||.11'.'.-.. "..| ' "”| .. ' ", 'l...".'_." __,_ _ :. ____ __ . ., _,|| .|_._.._,.. _.._ , _ _, .»... , , _|. '__]..._ ." _'_- ' "'|.11"_:|...|'|, . |'__ "..1"_1_ ', '_ ,,'.l ""i, '_' " , ' ' ,-_-. |_.- '1'1':_,','_ .'. _1'.'.. " _. ",|| ,,.'. .. '." .__ _ __,_ -|||___ |__ _ ||_ || »» |_,__ _'___ ____|| __ . _'. . __...'.., .|__'.'|'|__|'., '..|' ..",_"_'|__ __-_ .--___ " .- _,_ "' . " " . ." """' ".'.' _|. "» ' "" " ' | - _, " , |','.T ', . _|" _. "..',,_._-__ ,_"._,l'... | _ .__. . , _ _ ., _____.,__'_ ':',, __ , __ .. ..__,____.__.,_, .. ' .' .'.. - ' '. ...-.-..|. . '. ' . |- »: ' "' " "

.|1 ....". _. '| -|' '| " . .'”-" . "."."|'-'-|".' ..| | '. i. .. '..J.| "|__. | . ' '| '.| |' . " " ... .|. -1" " .|." | _'— ." ' , '__'_ . '__ |,'__|"”1.'.'._" "" -. " . "|": '. .i' " ".".":."_'j-_'_ |1||| .'"'" "

'. ' .. .. ' ' ""i, .., "..| ".. _.. ' . '. " '| "| ||_-" ,,,, .__ .__ __ |..|_ |. ._11,__,__,_._____ .., . ._ _____________ "-||_ ___ . .|...__.._,,_ ,_1._'- _r _ f_i, . "__ . -_-"..,,... '.._,l'...|._____.. ., '.|,__ "_._ _ |""'- -."_'. "". .' " . - -- .,—|, .-,.-, l' ' ' »» _, _.'|'-_.. | __ _,'_» " " . :'.'. '__...L, , _-.....__l . | "_|. '_' , ,','|"'.. ".11' ,__' '__ |.' 5 '- .. "lt ' .. ' ' ' .. ' . "| |||. "' ,.. "' " f'_'_'_- ..".'...'.| ' -|'|' '

i""'=' '. .” " .. ""13' ".' " '.C' |. ||_. '.'.J '|'. || |.'. .'"

.',', , " .'." __ -. 'r ".-' "| . _ __.,' . .' _-l',..' __ l' .. .. - _ |.»» ..__|,_.: ,, - _ . .. ..__ . '.._. i....

_',," j_ _",Ö ,',"'.._'_,.'. ' "| _._,, ' __1'_ ||_" -. ___ _' _. _. - _._._w' _,|,.._,_,.._ _ ,11_'H:::',',_'_..___._,_-. "_, »|'||_|-'_"_»» _|_-_'_"|__ _,| _ '- f' ""

" 1|"'. ' ,'-'- | L | ..' "' _..'_'r| ..| ,. . .. ,, .. _._ _.'. . ,--. ... .' _

. _.,_| .-' » ... "l

_ "_' , _ ,'|.._'_| _"__ '1_'_ |_'. '_'|_,_| -__.- '_' ," _', _._"_, _._ "_".. .'L"' "'."' ' _'______ |.'”. "_|" _._." . | . ...'|1-_|||-

," _ _ ' ' |_'.'.,_.:_ '_:_ _ . |,.__ _, ,, ,.,, ",_'|.,»'-». '-..-,,5-,' -|-|. l..-n' .||-»:. . ___» _. _ __ _,-,_ - _ __ _ _ _ ,__ |'|."__""'_'_ _. . .__ s_ : | .'_-_ » , .,|:|.'- ,_-j_, ,____. . _, _|,_ __ _r...._,'11 |l'_ _..":_»|»'_ ' in:, i .|.. '_ .... ..| __..__| ._,. ,,7_,,,, _ ||_.___ , _ _.' ._ _____ .. '_'.' _', :. __.|. ' _ .||_,. .|_ .__".._ '__ __._'||',"| .. ____'_1'1_._,_ Hm,—,,», " . . .v' _'| ,. ..-' .','" " |. .. .. _ ||_ ..| _' . .. ' .." "....." .. . 11 ", ___|. 'i' ., " .._',_,_ .|. _','.-.'|'" .. !" Milli: En ':.....' ,—'1 '| " _'.,'.. __ _|, _, .' ::lz':1.|":l_._'.'...'_'_,'.'_- 1411)?" l'. |.'." _" " ".|_ '.|... _. '.,»' I"; ".l"|',"_'_ "l., ' .,,|", ..,| . ' »|| '-

1. Den utbildningspolitiska bakgrunden

1.1. Inledning

Huvuddragen i det nuvarande statliga studiestödet, studiehjälpen och stu- diemedlen, utformades i början av l960-talet. De har sin bakgrund i den då pågående omstöpningen av utbildningsväsendet och antaganden om in- dividernas studiemönster. ] det följande lämnas en kortfattad redogörelse för denna bakgrund. Det utbildningspolitiska reformarbetet under 1960- och 1970-talen beskrivs därefter i stora drag. Kapitlet avslutas med en utförlig beskrivning av hur sociala och ekonomiska faktorer påverkar valet mellan utbildning och arbete eller valet mellan olika typer av utbildningar. Dessa uppgifter utgör en viktig del av grunden för utredningens förslag till re— formering av det statliga studiestödet.

1.2. Den obligatoriska skolan

Under 1950-talet präglades utbildningsväsendet av att utbildningsvägar som väl hade skilda mål, men låg på samma nivå, löpte parallellt med varandra utan nämnvärd pedagogisk eller organisatorisk samordning. Utbildnings- systemet kan sägas ha varit slutet i den bemärkelsen att möjligheterna att fortsätta till en högre utbildningsnivå var beroende av vilken skolform man valde i tio- eller elva-årsåldern. Flertalet elever förutsattes följa en sam- manhållen ungdomsutbildning och ingen nämnvärd rekrytering förutsattes ske från dem som en gång övergått till förvärvsarbete. Resultatet av den tidiga differentieringen i tio till elvaårsåldern blev en social uppdelning som för många, kanske för flertalet, fick avgörande inflytande på såväl inriktning av deras verksamhet under resten av livet som deras ställning i sociala, kulturella och ekonomiska hänseenden.

För såväl 1946 års skolkommission som de följande skolutredningarna under 1950- och 1960-talen var ett huvudmål för reformarbetet att skapa en demokratisk skola. Alla ungdomar skulle ges lika möjligheter att genom utbildning förbereda sig för att kunna fungera både som enskilda individer och som samhällsmedborgare. För att uppnå detta borde alla dels få en god allmän grundutbildning, dels ges lika möjligheter till fortsatt utbildning. Ekonomiska, sociala, kulturella och geografiska hinder för att uppnå dessa mål skulle så långt möjligt röjas undan.

År 1962 fattade regering och riksdag, på grundval av ett förslag från

1957 års skolberedning, beslut om att en 9-årig grundskola successivt skulle införas samtidigt som folkskolan och realskolan skulle avvecklas.

En av utgångspunkterna för beslutet var att den nya skolan skulle ge en mera omfattande allmänbildning till eleverna än vad skolan tidigare hade gett. Vidare borde uppdelningen på skilda utbildningsvägar skjutas upp. En demokratisk skola krävde återhållsamhet med att vid en viss bestämd ålder skilja eleverna från varandra. Särskilt stor borde återhållsamheten vara om man räknade med att de olika studievägarna mera allmänt kom att anses ha olika värde och ge olika social prestige.

Riksdagsbeslutet år 1962 innebar att den obligatoriska skolan delades in i tre stadier om vartdera tre år, varav de två första, lågstadiet och mel- lanstadiet, förutsattes vara i sin helhet sammanhållna. I årskurserna 7 och 8 skulle eleverna under flertalet av veckans lektioner hållas samlade i en för alla gemensam undervisning. i sista årskursen kunde eleverna sedan välja bland nio linjer, varav vissa med mer teoretisk, andra med mer praktisk inriktning. Endast några av linjerna gav emellertid behörighet för fortsatta studier i gymnasiet.

Redan i samband med 1962 års grundskolebeslut höjdes röster för ett ännu mer sammanhållet högstadium. I prop. 1962:54 uttalade föredragan- den att, även om de principiella grunderna för högstadiets utformning gav stöd åt önskemålet om en starkare sammanhållning av högstadiet, var det av pedagogiska skäl inte genomförbart vid den tidpunkten. Föredraganden bedömde det dock inte osannolikt att utvecklingen skulle komma att leda till att vissa tillval och linjer blev ianspråktagna i endast begränsad utsträck- ning, vilket i sinom tid kunde ge anledning till att se över läroplanen.

Redan år 1967 — fyra år innan 1962 års grundskolebeslut skulle ha genom- förts i hela landet — konstaterade skolöverstyrelsen (SÖ) att huvuddelen av eleverna valde de teoretiska studiealternativen i sista årskursen framför övriga alternativ. Valen påverkades dessutom av elevernas sociala och eko- nomiska bakgrund.

SÖ föreslog att linjeuppdelningen i den avslutande årskursen skulle slopas och inslagen av direkt yrkesinriktad undervisning utgå. Varje elev skulle i stället kunna välja ett av tillvalsämnena tyska, franska, teknik. konst eller ekonomi i de tre sista årskurserna. Alla tillvalsämnen skulle ge lika be- hörighet vid ansökan om inträde i gymnasiala skolor.

År 1968 beslöt regering och riksdag om en förändring av grundskolan i huvudsak i enlighet med SÖ:s förslag.

1.3. Den gymnasiala utbildningen

På det frivilliga skolstadiet fanns det vid slutet av 1950-talet — precis som på det obligatoriska stadiet — fiera olika skolformer med sinsemellan olika mål. Det fanns t.ex. allmänna gymnasier. tekniska gymnasier, handels- gymnasier, tekniska skolor och olika slag av yrkesskolor. Endast det all- männa gymnasiet hade som mål att förbereda för högre studier. Eleverna skulle där ges en allmän bildning på vilken sedan en vid universitet och högskolor meddelad utbildning för akademiska yrken kunde bygga.

Under 1950-talet var reformarbetet på det gymnasiala stadiet relativt be- gränsat. Redan tidigt hade man emellertid förutsatt att en omfattande och genomgripande översyn av den gymnasiala utbildningens många olika pro- blem skulle behöva tas upp i början av 1960-talet som en följd av utveck- lingen på det obligatoriska stadiet. Även utvecklingen inom den högre ut- bildningen — universitet och högskolor — med en förväntad ökad tillström- ning motiverade ett sådant utredningsarbete.

En av utgångspunkterna för reformeringen av den gymnasiala utbild- ningen i början av 1960-talet var att få till stånd en mer sammanhållen planering av denna utbildning. Varken organisatoriskt eller innehållsmässigt borde olika utbildningar på detta stadium strikt hållas isär. En annan strävan var att ge alla elever på det gymnasiala stadiet en bred referensram. Vidare skulle elevens val av Studieväg inte heller på detta stadium få påverkas av var han eller hon var bosatt, eller av vilka ekonomiska förutsättningar vederbörande hade för att bedriva studier.

På grundval av förslag från 1960 års gymnasieutredning och från fack- skoleutredningen beslöt regering och riksdag år 1964 om en första sam- ordning av utbildningsvägarna på det gymnasiala stadiet. En kommunal skola, benämnd gymnasium, ersatte de tidigare allmänna gymnasierna, de tekniska gymnasierna och handelsgymnasierna och en ny skolform, be- nämnd fackskola, infördes. Samtidigt började de tekniska skolorna att av- vecklas och en grundläggande reformering av den s. k. yrkesutbildningen inleddes.

År 1971 genomfördes en ytterligare samordning av utbildningsvägarna på det gymnasiala skolstadiet. Gymnasiet, fackskolan och yrkesskolan sam- manfördes till en enda skolform — gymnasieskolan.

Två huvudprinciper följdes vid utformningen av den nya skolan. För det första byggdes yrkesutbildningen upp efter samma principer som den övriga gymnasiala utbildningen, dvs. genom en successiv differentiering. Inslagen av allmänna ämnen ökade. Svenska gjordes till ett obligatoriskt ämne och samhällsorienteringen förstärktes genom att ett nytt ämne — ar- betslivsorientering — infördes som ett obligatoriskt ämne. Dessutom fick alla elever på de yrkesinriktade studievägarna i gymnasieskolan möjligheter att genom ett tillvalssystem ytterligare bredda den allmänna bildningen.

Den andra principen som följdes vid utformningen av den nya skolan var att det på varje gymnasieskoleort skulle eftersträvas att åstadkomma ett någorlunda allsidigt urval av studievägar. Man skulle försöka undvika att organisera nya gymnasieskolor med en ensidig inriktning mot ett enda område, t. ex. enbart det tekniska eller enbart det ekonomiska. Under 1950- talet hade det funnits endast ett 60-tal orter i landet med allmänna gymnasier. Vid planeringen av gymnasieskolan utgick man från ca 120 s.k. gymna- sieregioner som var och en borde erbjuda eleverna allsidiga valmöjligheter.

1.4. Gymnasieskolans kompetensvärde m.m.

Tidigt var man i utbildningsplaneringen medveten om att karaktären hos en skola där det finns stor frihet att välja Studieväg i hög grad bestäms av de inträdeskrav som gäller för de eftergymnasiala studierna. När den första samordningen av de gymnasiala skolformerna genomfördes år 1964

togs denna fråga upp. I prop. 19642171 uttalade föredraganden att stor för- siktighet måste iakttas när kompetenskrav uppställs så att inte personer genom formella bestämmelser utestängs från verksamheter för vilka de har reella förutsättningar. Föredraganden föreslog att dessa frågor skulle bli fö- remål för ett särskilt utredningsarbete. I november 1965 tillkallades ett antal sakkunniga för att utreda gymnasie— och fackskoleutbildningens kompe- tensvärde m.m. — den s.k. kompetensutredningen.

På grundval av kompetensutredningens förslag fattade regering och riks- dag år 1972 beslut om bl.a. den principiella utformningen av de allmänna behörighetsvillkoren för tillträde till högre utbildning samt om riktlinjer för fortsatt utredning av främst utformningen av särskilda förkunskapskrav samt regler för urval och antagning till högre utbildning. Efter fortsatt ut- redningsarbete av den s. k. kompetenskommittén tog regering och riksdag år 1975 ytterligare ställning till behörighets- och urvalsfrågor för högskolan.

1975 års beslut innebar att alla högskolestuderande måste uppfylla vissa allmänna behörighetskrav medan särskilda förkunskapskrav kunde få variera mellan olika utbildningsvägar i högskolan.

Allmän behörighet för högskolestudier kan, enligt 1975 års beslut, numera uppnås dels genom utbildning, dels genom ålder och yrkesverksamhet. I gymnasieskolan skall alla minst tvååriga studievägar ge allmän behörighet under förutsättning av att utbildningen har slutförts och att ämnena svenska och engelska har ingått i viss omfattning i studierna. Även vissa utbildningar i gymnasieskolan som är kortare än två år skall kunna ge allmän behörighet under förutsättning att de bygger på obligatorisk förutbildning eller praktik.

Den allmänna behörigheten för högskolestudier kan, som nämnts, även uppnås genom ålder och yrkesverksamhet. Den som fyller 25 är senast under det kalenderår då inskrivning sker och som varit yrkesverksam i minst fyra år — eller på annat sätt har skaffat sig motsvarande erfarenhet — har allmän behörighet för högskolestudier. Dessutom uppställs samma krav på förkunskaper i engelska som för gymnasieelever.

1975 års beslut innebar också att reglerna om urval till högre utbildning förändrades. En strävan var därvid att skapa ett system som bättre än det tidigare kunde bidra till att minska den sociala snedrekryteringen till hög- skolan bl.a. genom att låta arbetslivserfarenhet tillgodoräknas som merit vid urval av sökande.

Syftet med de nya behörighets- och urvalsreglerna är att få till stånd en bredare och mer allsidig rekrytering till högre studier.

1.5. Högskolan

Som har framgått av det föregående styrdes elevströmmarna till universitet och högskolor under 1950- och 1960-talen i allt väsentligt av gymnasiets dimensionering. Detta samband mellan å ena sidan gymnasiet och å andra sidan universitets- och högskoleväsendet har successivt minskat under se- nare år. Högskolan har öppnats för även andra än ungdomsstuderande och utbildningens inriktning har förändrats.

I fortsättningen redogörs kortfattat för några av frågorna i 1960- och 1970- talens utbildningspolitiska debatt om denna utbildningsnivå samt för de viktigaste reformerna som har genomförts i syfte att ”öppna” universiteten.

Som har framgått av det föregående ökade ungdomsutbildningen kraftigt under 1950- och 1960-talen, samtidigt som allt fler ungdomar började söka sig till sådana utbildningsvägar som höll möjligheterna öppna till alternativa yrkesområden och som även kunde utgöra lämplig förberedelse för olika former av fortsatt utbildning. Denna utveckling var delvis en följd av den ekonomiska utvecklingen i samhället. Föräldrar hade fått bättre möjligheter att bekosta sina barns skolgång. Samtidigt ökade emellertid svårigheterna för många ungdomar att få arbete om de endast hade en kort eller allmän utbildning. I den utbildningspolitiska debatten framhölls det ofta att elever från t. ex. det allmänna gymnasiet i många fall inte ansåg sig ha annat val än att påbörja studier vid universiteten och då särskilt vid de ospänade, s.k. fria fakulteterna.

Under l950-talet fortsatte ca tre fjärdedelar av eleverna från allmänt gym- nasium till universitet och högskolor. Denna ”höga” övergångsfrekvens upp- levdes som problemfylld och i ett flertal betänkanden under 1960-talet dis- kuterades arbetsmarknadsutsikterna för de universitetsstuderande. Man övervägde olika sätt att styra tillströmningen till högre studier. Sedan tanken på spärrar till de filosofiska fakulteterna avvisats inriktades ansträngningarna på att minska studietiderna och öka genomströmningen vid dessa fakulteter.

En annan strävan var att få samma grad av målinriktning på studierna vid filosofisk fakultet som vid övriga fakulteter och vid fackhögskolorna. Ett uttryck för denna strävan var 1969 års studieordning. Den kan ses som ett försök att tillmötesgå behovet på ökad yrkesinriktning av studierna vid de fria fakulteterna. Vid sidan av nämnda reformarbete har ett intensivt reformarbete bedrivits för att i ökad utsträckning göra utbildningen på denna nivå tillgänglig för vuxna.

Yrkesinriktade studiekurser(YRK-kurser) inom de filosofiska fakulteterna började anordnas fr. o. m. läsåret 1969/ 70 vid samtliga universitet och uni- versitetsfilialer. Kurserna omfattade normalt 20 poäng och ingick bland de valfria studiekurserna i utbildningslinjernas avslutande delar. Syftet med dessa YRK-kurser var bl.a. att de skulle kunna ingå som ett led i fort- bildningen och vidareutbildningen för redan yrkesverksamma. De tekniskt inriktade studiekurserna (TEMA-kurser), som_började anordnas läsåret 1971/72 vid filosofisk fakultet, hade liknande syften.

Även den s. k. externa universitetsutbildningen har fyllt en viktig funktion för de äldre studerande. Som exempel kan nämnas den decentraliserade universitetsutbildningen som började anordnas läsåret 1966/ 67 av dåvarande universitetskanslersämbetet (UKÄ) i samarbete med kommunerna samt den försöksverksamhet med nya former för distribution av högre utbildning som på förslag av 1968 års utbildningsutredning (U 68) försöksvis började prövas i början av 1970-talet. Extern utbildning meddelades också per kor- respondens och i statsbidragsberättigade universitetscirklar som anordnades av studieförbund och folkhögskolor. Huvuddelen av deltagarna i univer- sitetscirklarna var i allmänhet förvärvsarbetande, de flesta på heltid. Efter ett omfattande utredningsarbete av den år 1968 tillkallade utbild-

ningsutredningen och sedan dess förslag och remissynpunktema på detta beretts av en särskild parlamentarisk beredning, beslöt 1975 års riksdag med anledning av prop. 1975:9 att reformera högskoleutbildningen. 1975 års riksdagsbeslut har sedermera kompletterats genom beslut av riksdagen vid 1976/ 77 års riksmöte. Genom detta beslut har, på grundval av förslag i prop. 1976/77:59, också en högskolelag antagits. Högskolereforrnen träder i kraft den 1 juli 1977.

En huvuduppgift för den nya högskolan skall, enligt riksdagens beslut, vara att ytterligare öka utbildningens tillgänglighet. särskilt för andra stu- derandegrupper än de traditionella och därmed främja den sociala utjäm- ningen. De nya regler för behörighet och urval till högskolestudier som riksdagen redan 1972 fattade principbeslut om och som utredningen har redogjort för i det föregående år ett av medlen för att nå detta mål. Ett annat viktigt medel är lokaliseringen av högskoleutbildningen. Högskoleut- bildning skall i framtiden finnas på 21 orter eller par av örter. Den fortsatta utbyggnaden av högskolan skall ske på andra orter än de som har traditionell universitetsutbildning. Utbildningsutbudet skall utvecklas i Linköping och de nuvarande f'ilialortema. På fyra orter, eller par av orter, nämligen i Sunds- vall/ Härnösand, Falun/Borlänge,Jönköping samt Kalmar,skall en utbyggnad i första hand påbörjas.

En annan huvuduppgift är att bredda och differentiera högskoleutbild- ningen. Ett enhetligare och vidare högskolebegrepp skall därvid ligga till grund för planeringen. Det innebär bl.a. att eftergymnasiala utbildningar som hittills inte har räknats till den traditionella universitets- och högsko- leutbildningen framdeles skall planeras gemensamt i den nya högskolan, t.ex. utbildning till sjuksköterska, förskollärare eller laboratorieassistent.

All grundläggande högskoleutbildning skall organiseras på utbildnings- linjer, allmänna, lokala och individuella. Därutöver skall finnas kortare ut- bildningsvägar i form av enstaka kurser med andra behörighets- och ur- valsregler än vad som gäller för utbildningslinjerna. De enstaka kurserna skall bl.a. tillgodose behoven av fortbildning och vidareutbildning.

Ett viktigt inslag i den nya högskolan är principen om återkommande utbildning. Vad denna princip innebär utvecklas i följande avsnitt där ut- vecklingstendenserna inom såväl gymnasieutbildningen som högskoleut- bildningen kortfattat tecknas.

1.6. Utvecklingstendenser

I den utbildningspolitiska debatten restes tidigt frågan om inte gymnasie- skolan borde göras obligatorisk, eftersom de flesta av de elever som inte fortsatte sin utbildning efter grundskolan kom från hem där studietradition saknades och där familjeekonomin var svag. Olika alternativ för hur en sådan skolplikt skulle kunna vara organisatoriskt utformad uppställdes. An- tingen kunde den innebära krav på en sammanhängande elva—tolvårig utbildning eller ett mera tänjbart system där de sista skolåren kunde genom- föras före en viss uppnådd ålder och således inte behöva ske i omedelbar anslutning till grundskolan.

Utan att gå in på denna debatt skall här endast nämnas att argumenten mot en förlängd obligatorisk skolgång varit klart övervägande. Bl.a. har man pekat på att den flexibilitet i utbildningsplaneringen som är särskilt viktig i en studieorganisation som vill främja återkommande utbildning måste gälla hela Utbildningssystemet efter den obligatoriska skolan. Man borde därför i stället arbeta efter den modellen att alla bör ha rätt till fortsatt utbildning efter grundskolan och att samhället har ett ansvar för att denna rätt så långt som möjligt kan utnyttjas av den enskilde.

I diskussionen om återkommande utbildning, dvs. att varva perioder av studier och yrkesverksamhet, har gymnasieskolans framtida organisation spelat en stor roll. Man har bl. a. sagt att eftersom i dag endast vissa linjer i denna skola ger yrkesförberedelse har eleverna inte ett reellt val mellan yrke och studier efter skolans slut. Man har vidare sagt sig att eftersom de linjer som har en stark studieförberedande prägel i större utsträckning rekryterar sina elever från högre socialgrupper, finns det en betydande risk för att det sociala urval som redan gjorts vid inträdet i gymnasieskolan förstärks vid övergången från gymnasieskolan till fortsatt verksamhet.

Tanken har därför väckts att gymnasieskolan skall ge både studie- och yrkesförberedelse på alla utbildningslinjer. Med detta vill man vinna dels att valmöjligheterna blir större efter gymnasieskolan, dels att eventuellt val av fortsatta studier skall kunna träffas mot bakgrund av den vidare in- formation om egna intressen och möjligheter i arbetslivet som en yrkes- verksamhet kan ge.

Idén om återkommande utbildning som utgångspunkt för planeringen av utbildningsväsendet har nyligen fått en officiell sanktion i och med riks- dagens ställningstaganden till förslagen från U 68, sysselsättningsutredning- en och från utredningen om skolans inre arbete (SIA). Hösten 1976 till- kallades en särskild utredning med uppgift att lägga fram förslag om för- ändringar av den gymnasiala utbildningen enligt de nämnda riktlinjerna. l direktiven till gymnasieutredningen framgår dessutom följande.

Den framtida organisationen av gymnasieskolan bör vara mångsidig. Den bör kunna erbjuda såväl utbildningsvägar med en gemensam bas som vänder sig mot breda yrkesområden och som har inslag av både yrkes- och stu- dieförberedelser, som studiealternativ med korta, starkt specialiserade, yr- kesinriktade kurser. En sådan framtida organisation bör medföra möjligheter till ökad samverkan mellan gymnasieskolans studievägar, kommunal vux- enutbildning och arbetsmarknadsutbildning. En närmare samverkan måste bygga på hänsynstagande till både ungdomars och äldres situation och resp. utbildningsfomis egenart och uppgifter. Möjlighet att välja den studieform som är mest ändamålsenlig med hänsyn till individens situation är ofta en förutsättning för framgångsrika studier. Utredningen skall därför även överväga de för- och nackdelar som är förknippade med hel- resp. del- tidsstudier.

Även frågan om kontinuerlig intagning i gymnasieskolan skall behandlas av gymnasieutredningen. I direktiven sägs det även att fler ungdomar i framtiden skall kunna beredas plats i gymnasieskolan. För att åstadkomma detta behöver utbildningsutbudet förändras. Dels behöver nya utbildnings- vägar skapas, dels behöver utbildningsutbudet på lokal nivå göras bredare. Utredningen får därför till uppgift att pröva gymnasieskolans dimensionering.

I direktiven understryks att det fortfarande finns en social snedrekrytering i gymnasieskolan. Många studievägar har också en stark könsmässig sned- fördelning. Dessa förhållanden får senare effekter i arbetslivet, bl. a. genom fortsatt uppdelning i manliga och kvinnliga yrken. Genom att den rådande uppdelningen av arbetsuppgifter på arbetsmarknaden avspeglas i skolan får inte utbildningen den jämlikhetsskapande verkan som skolreformen har åsyftat. Utredningen skall inrikta arbetet på att föreslå åtgärder som kan förändra dessa förhållanden.

Som övergripande mål för såväl gymnasieutbildningen som högsko- leutbildningen har angivits att planeringen av utbildningen bör vara sådan att återkommande utbildning främjas.

Karakteristiskt för återkommande utbildning är att studierna fördelas över en längre tid och sker vid flera tillfällen, i princip under en individs hela yrkesverksamma liv. Den utbildning som nu ges i en i stort sett samman- hängande utbildningsperiod uppdelas på ett antal studieperioder med själv- ständiga utbildningsmål. Återkommande utbildning medför samtidigt att gruppen studerande ovanför den obligatoriska skolan blir mindre homogen, med avseende på ålderssammansättning och tidigare erfarenheter, än för närvarande.

Fördelarna med den återkommande utbildningen ligger framför allt i att den ständigt ger nya chanser till utbildning för dem som inte utnyttjat utbildningsmöjligheterna i ungdomsåren.

Genom kopplingen mellan utbildning och yrkesverksamhet, mellan teori och praktik, tillfredsställer den återkommande utbildningen också mångas behov av ett mera näraliggande mål för studierna. De mellanliggande pe- rioderna av yrkesverksamhet kan bidra till att skapa motivation för studierna genom att de vidgar referensramarna och ger erfarenheter som underlättar det fortsatta utbildningsvalet.

Ett av huvudmotiven för att främja återkommande utbildning är att denna har stora möjligheter att åstadkomma en jämnare social fördelning av ut- bildningsresurserna. I detta hänseende gäller inte något annat mål för den återkommande utbildningen än för samhällets utbildningspolitik i övrigt.

För den som lägger upp sina studier enligt den återkommande utbild- ningens princip kommer antalet valtillfallen mellan studier och yrkesverk- samhet att öka. Vid sådana val tenderar. ungdomar från hem som saknar studietradition erfarenhetsmässigt att välja yrkesverksamhet. Om den åter- kommande utbildningen därför inte stöds av en rad åtgärder utanför och inom utbildningsväsendet kan följden bli att från början svagt motiverade grupper, ofta från hem utan studietradition, förblir svagt motiverade och stannar kvar i en tidigt vald yrkesverksamhet, medan möjligheterna till sammanhängande utbildning i första hand utnyttjas av ungdomar från eko- nomiskt och utbildningsmässigt gynnade miljöer.

En rad reformer som kommer att underlätta framväxten av den åter- kommande utbildningen har redan genomförts. Dessa reformer är samtidigt ett uttryck för vilka grupper i samhället som i första hand måste ges ett aktivt stöd för att återkommande utbildning skall bli en realitet, nämligen de korttidsutbildade vuxna. Som exempel på sådana reformer kan nämnas förtroendemannalagen, lagen om rätt till ledighet för studier, propositionen om vidgad vuxenutbildning och studiestöd åt vuxna samt högskolereformen.

1.7. Den sociala selektionen inom utbildningsväsendet 1.7.1 Inledning

Ett huvudmotiv för alla tidigare förslag om ett utökat studiestöd har varit strävan att förbättra studiemöjligheterna för dem som på egen hand eller med hjälp av föräldrarna har haft svårt att finansiera sina studier. Syftet har varit att hjälpa dem som deltar i utbildning samtidigt som man har hoppats på att kunna bredda rekryteringen till studier och därmed minska den sneda sociala rekryteringen till praktiskt taget all icke-obligatorisk ut- bildning.

Ambitionerna att bredda rekryteringen till utbildning ovanför den ob- ligatoriska skolan bygger på en lång rad iakttagelser av att ungdomars utbildningsval är starkt beroende av föräldrarnas yrke och utbildning. I både äldre och nyare forskningsrapporter brukar barnens sociala bakgrund klas- sificeras efter i första hand faderns yrke. Den vanligaste indelningen brukar vara en fördelning på tre 5. k. socialgrupper, vilka har ungefär följande in- nebörd:

Socialgrupp 1 ägare och ledare av större företag samt högre tjänstemän, ofta med högskoleutbildning Socialgrupp 2 tjänstemän på lägre nivåer, jordbrukare, hantverkare, verk- mästare, förmän Socialgrupp 3 arbetare, vilka i sin tur ibland uppdelas på yrkesutbildade och icke-yrkesutbildade.

I det följande refereras undersökningar som använt sig av denna social- gruppsindelning eller av en mera detaljerad indelning baserad på föräld- rarnas yrke och/eller utbildning. Eftersom de redovisade uppgifterna har hämtats från en rad olika rapporter förekommer i de redovisade tabellerna varierande sociala indelningar. Uppgifter om föräldrarnas utbildning avser ibland fadern, ibland "målsman” och ibland den förälder som har den högsta utbildningen. Trots den kritik som kan riktas mot de vanligen använda måtten på social bakgrund har de emellertid fördelen av att de fungerar som ett sammanfattande mått som statistiskt återspeglar skillnader mellan olika samhällsgrupper.

I det följande lämnas en kort redogörelse för de uppgifter om den sociala selektionen inom utbildningsväsendet som fanns tillgängliga vid början av 1960-talet och som utgjorde bakgrund till 1964 års beslut om det studiesociala systemet. I det därpå följande avsnittet presenteras en översikt över den i dag tillgängliga informationen om den sociala selektionen. Avslutningsvis diskuteras utifrån det redovisade materialet vilka krav som bör ställas på ett framtida studiesocialt stöd utifrån strävandena att ungdomarnas val av studier skall kunna göras oberoende av ekonomiska förhållanden.

1.7.2. Bakgrunden till studiestödsreformen år 1964

Under åren närmast före och efter år 1960 genomfördes en rad undersök- ningar där den sociala selektionen inom utbildningsväsendet grundligt be— lystes. Dessa undersökningar kom att spela en viktig roll som bakgrund för riksdagens beslut år 1964 att skapa ett helt nytt studiesocialt system.

I rapporten, (SOU 1958:11) Beräkning av reserverna för högre utbildning, visade 1955 års universitetsutredning att om man utgick från Skolbetygen i årskurs 4 fanns det ett stort antal barn som endast genomgick folkskolan, trots att de kunde förväntas klara studier i realskola och gymnasium. Flertalet av dessa barn kom från hem utan studietraditioner och från orter som sak- nade gymnasium och realskola.

I en undersökning som genomfördes av 1960 års gymnasieutredning, (SOU 1963115) Vägen genom gymnasiet, belystes den planerade övergången till gymnasium bland elever i sista årskursen inom försöksskolan/enhetsskolan, realskolan och flickskolan. Undersökningen visade bl. a. att över 70 procent av eleverna från socialgrupp 1 planerade att fortsätta till gymnasium, medan motsvarande andel för elever från socialgrupp 3 var knappt 30 procent. Poj- karna planerade oftare än flickorna att fortsätta studierna i gymnasium. Planerna på fortsatta studier var också beroende av medelbetyg och fö- rekomsten av gymnasium på hemorten. Bland pojkarna från socialgrupp ], med betyg över medianen, planerade nästan 100 procent att fortsätta studera i gymnasium. Bland flickorna från socialgrupp 3, vars betyg var lägre än medianen och vars föräldrar hade lägre utbildning än realskola, var motsvarande andel 11 procent.

I samma undersökning visades även att valet av linje i gymnasiet var beroende av den sociala bakgrunden. Det s. k. allmänna gymnasiet, vilket i första hand förberedde för högskolestudier, rekryterade elever från so- cialgruppema 1 och 2. Det tekniska gymnasiet och handelsgymnasiet re- kryterade i huvudsak elever från socialgruppema 2 och 3.

Samma faktorer som påverkade övergångsfrekvensen till gymnasium — betyg, kön, socialgrupp och föräldrarnas utbildning — påverkade också den säkerhet eleverna kände vid valet. Det föreföll emellertid som om den sociala bakgrunden hade en större och betygen en mindre betydelse för den säkerhet eleverna kände vid valen än för övergången som sådan.

I samma undersökning tillfrågades eleverna om sina motiv för att bedriva fortsatta studier resp. att avstå från studier. De skäl som därvid rangordnades högst av eleverna sammanhängde med deras yrkesplaner och deras anpass- ning till skolarbetet. Ett av de motiv, som anfördes som skäl till att inte påbörja gymnasiestudier, var föräldrarnas brist på ekonomiska möjligheter att låta dem bedriva studier. Av avsevärt större betydelse för valet att inte fortsätta studierna var emellertid elevernas lust att börja arbeta och tjäna pengar. Bland pojkar med höga betyg uppgav mer än hälften detta motiv för beslutet att inte fortsätta studierna.

I en annan undersökning som 1960 års gymnasieutredning och studie- sociala utredningen lät göra kartlades den sociala bakgrunden för de elever som åren 1959 och 1960 började i gymnasium. Denna undersökning re- dovisades i betänkandet (SOU 1963:53) Studentrekrytering och student- ekonomi. Barnen från akademikerhem utgjorde över 16 procent av nybörjarna i det allmänna gymnasiet, men bara drygt 4 procent av nybörjarna på tekniskt gymnasium och handelsgymnasium. Barn till bl. a. arbetare, jordbrukare och hantverksmästare utgjorde däremot en större andel bland nybörjarna på de senare gymnasieformema än bland nybörjarna på det allmänna gym- nasiet. Den studiesociala utredningen visade vidare i betänkandet att för en tänkt

elevgeneration som gått i folkskolans klass 4 år 1945 och som examinerats från universitet och högskolor läsåret 1959/60 hade barnen från socialgrupp 3 utgjort drygt 57 procent av eleverna i årskurs 4, medan motsvarande andel bland de examinerade läsåret 1959/ 60 var ca 16 procent. Förskjutningen mot en sjunkande andel elever från socialgrupp 3 hade skett vid övergången till realskola och under tiden fram till gymnasieexamen. Däremot fann man att bland dem som år 1957 examinerats från olika gymnasieformer var över- gången till fortsatta studier för manliga studenter i stort sett oberoende av den sociala bakgrunden. Även för kvinnorna förelåg måttligt stora skill- nader i studiebenägenhet beroende på social bakgrund. Det förelåg däremot ett klart samband mellan den sociala bakgrunden och vilken typ av fortsatta studier de studerande valde. Akademikerbarnen valde oftare än andra lä- karutbildning, medan arbetarbarnen oftare än flertalet andra grupper valde korta och yrkesinriktade eftergymnasiala utbildningar.

Den studiesociala utredningen konstaterade att övergången till univer- sitets- och högskolestudier. räknat i förhållande till alla ungdomar i åldern 20—24 år, var högre i län med universitet än i övriga län. Däremot var det endast små skillnader i övergångsfrekvenserna mellan de län som sak- nade universitet.

Beträffande skuldsättningen bland examinerade läsåret 1959/60 fann ut- redningen att denna i första hand berodde på utbildningens längd och i vilken omfattning de examinerade bott hemma under studietiden. Aka- demikerbarnen hade oftare än andra kunnat bo hemma. Arbetarbam hade i mindre utsträckning än övriga grupper lånat pengar av föräldrarna, medan barn till officerare, direktöreroch motsvarande hade de lägsta studieskulderna.

Det var mot bakgrunden av ovanstående uppgifter om den sociala bak- grundens betydelse som riksdagen år 1964 beslöt att kraftigt förstärka det studiesociala stödet och därvid framför allt stödet till yngre studerande i gymnasial utbildning.

1.7.3. Den sociala selektionen sedan början av 1960-talet Valen inom grundskolan

Inledningsvis kan konstateras att det vid sidan av den i det följande re- dovisade selektionen inom grundskolan sker en viss selektion genom att uppskattningsvis två till tre procent av grundskoleeleverna inte fullföljer årskurs 9. 1 en undersökning av sådana elever i Stockholm som slutade grundskolan under åren 1964—1968 visades att föräldrarna till dessa elever ofta var förhållandevis unga och ofta bodde trångt (Emanuelsson och Ji- veskog, 1973). Tre fjärdedelar av föräldrarna hade yrken som krävde ingen eller föga yrkesutbildning. Flertalet av studieavbrytarna synes därför komma från hem utan tidigare studietraditioner. Redan före grundskolans slut fö- rekommer således en social utslagning.

Inom ramen för den sammanhållna skolgången t. o. m. årskurs 9 väljer eleverna i årskurserna 7—9 allmän eller särskild kurs i engelska och mate- matik. Elevernas val påverkas av kön, elevernas allmänna betygsnivå, den sociala bakgrunden samt eventuella planer på fortsatta studier. Av tabell 1.1 framgår att eleverna med lågt medelbetyg oftast väljer allmän kurs medan elever med betyg över medelvärdet i stor utsträckning väljer särskild kurs.

Tabell 1.1 Elever som slutade grundskolans årskurs 9 vt 1974 efter kursval, medelbetyg och kön. Procent

Kursval Medelbetyg Betygs- Samtliga ——-——— uppgift Lägre än 3,0 3,(FSD saknas

Män Kvinnor Män Kvinnor

Engelska, allmän

matematik, allmän 56 57 9 14 35 30

Engelska, allmän matematik, särskild 13 5 8 4 4 7

Engelska, särskild matematik, allmän 9 22 6 18 12 13

Engelska, särskild matematik, särskild 21 15 77 64 9 49 Övriga 1 1 0 0 40 1 Samtliga procent 100 100 100 100 100 100 antal 21 400 14 300 24 000 29 100 600 89 400

Källa: SÖ/Pl, Låga betyg i 9-an, 1976.

Tabell 1.2 visar att andelen som valt särskild kurs i både engelska och matematik, liksom även medelbetygen varierar betydligt beroende på faderns yrke. Det kan noteras att ganska stora skillnader föreligger mellan barn till akademiker och högre tjänstemän utan akademisk examen — grupper som båda brukar inräknas i socialgrupp 1. Detta visar att socialgruppema 1 och 2 lika lite som socialgrupp 3 utgör särskilt homogena grupper.

Tabell 1.2 Kursval och medelbetyg bland elever som slutat årskurs 9 i grundskolan 1974 efter faderns yrke och utbildning. Procent

Faderns yrke Andel elever som läst Medelbetyg och utbildning särskild kurs i både

engelska 0. matematik

Män Kvinnor Män Kvinnor Akademiker 84 80 3,94 4,06 Högre tjänstemän utan akademisk examen 71 67 3,74 3,85 Övriga tjänstemän 59 53 3,64 3,82 Yrkesutbildade arbetare 41 46 3,58 3,75 Ovriga arbetare 36 34 3,50 3,62 Okänd 46 39 3,53 3,70

Samtliga 50 48 3,66 3,78

Källa: SCB, Information i prognosfrågor 197616.

Enligt 1962 års läroplan valde eleverna i grundskolan mellan olika linjer i årskurs 9. Av tabell 1.3 framgår det starka samband som fanns mellan

Tabell 1.3 Elever som slutade grundskolans årskurs 9 vt 1972 efter linje, målsmans yrke/utbildning och kön. Procent

Målsman (faderns och Män Kvinnor

moderns högsta yrke __

och utbildning) 9 g” Övriga en- Tvåboksta- Okänd Samtliga 9 g” Övriga en- Tvåboksta- Okänd Samtliga bokstaviga viga linje Proc Antal bokstaviga viga linje Proc Antal linjerb linjerf linjerb iinjeif

Akademiker 89 10 l — 100 2 200 85 10 I 4 100 2 400 Högre tjänstemän utan

akademisk examen 60 30 7 Övriga tjänstemän 40 40 17 Yrkesutbildade arbetare 24 47 24 Övriga arbetare 19 45 30 Okänt 20 43 28

100 6 500 63 28 5 100 13 000 47 37 14 100 8 500 40 42 16 100 18 000 32 42 24 100 3 200 34 41 21

100 5 300 100 11 800 100 8 100 100 17900 100 2 700

QNNMV NMWNDON

Samtliga 33 41 22 5 100 51 400 43 38 17 3 100 48 200

a Gymnasieförberedande linje. b Humanistisk, teknisk, merkantil, socialekonomisk och estetisk linje. e Allmän-praktisk, teknisk-praktisk, handels- och hushållsteknisk linje.

är i hög grad beroende av hembakgrunden, se tabell 1.4. män än för kvinnor. Även valen av tillvalsämnen enligt 1969 års läroplan

Källa: SCB, Information i prognosfrågor l976:6.

den sociala bakgrunden och elevens val av linje. Det kan vidare noteras att skillnaden i linjeval beroende på den sociala bakgrunden var större för SOU 1977:31

Tabell 1.4 Elever som slutat grundskolans årskurs 9 vt 1974 efter tillvalsämne, fa- derns yrke/utbildning och kön. Procent

Faderns yrke/ Språka Konst Eko- Tek— Okänt Samtliga utbildning nomi nik Proc Antal Män Akademiker 84 (69) — 1 15 — 100 2 800 Högre tjänstemän utan 63 (51) 2 6 29 1 100 7 500 akademisk examen Övriga tjänstemän 52 (35) 1 7 39 0 100 8 200 Yrkesutb. arbetare 33 (23) 1 8 57 1 100 7 500 Övriga arbetare 33 (20) 3 9 54 1 100 16 700 Okänt 46 (27) l 7 43 3 100 3 100 Samtliga män 46 (32) 2 7 45 1 100 45 800 Kvinnor Akademiker 93 (80) 3 3 0 0 100 1 900 Högre tjänstemän utan 89 (61) 4 7 — O 100 7 300 akademisk examen Övriga tjänstemän 77 (54) 6 17 0 O 100 8 100 Yrkesutb. arbetare 70 (42) 7 23 0 0 100 6 900 Övriga arbetare 61 (32) 7 31 0 0 100 16 000 Okänt 64 (36) 8 28 0 0 100 3 400 Samtliga kvinnor 72 (45) 6 22 0 0 100 43 600

(1 Uppgifterna inom parentes avser andelen elever som läst särskild kurs i tyska eller franska.

Källa: SCB, Information i prognosfrågor 1976z6.

Det starka sambandet mellan kursval och social bakgrund innebär att det redan på högstadiet sker en social selektion som i praktiken begränsar elevernas möjligheter att välja vissa typer av fortsatta studier efter grund- skolan. Det starka sambandet mellan tillvalsämnen och å ena sidan social bakgrund och å andra sidan valet av fortsatta studier innebär vidare att entydiga tendenser till social selektion framkommer inom ramen för valet av tillvalsämnen.

Val av studier efter grundskolan

1 en rapport publicerad av U 68, (SOU 1971:61) Val av utbildning och yrke. redovisades uppgifter om planer och attityder insamlade från elever i årskurs 9 födda år 1953. Det fanns stora skillnader mellan elevernas faktiska val av verksamhet efter grundskolan och de val de hade velat göra, ifall de inte hade behövt ta hänsyn till betyg, vad de tidigare valt, vad föräldrarna tyckte och kostnadsskäl, se tabell 1.5. Av tabell 1.5 framgår att skillnaderna var större bland elever från so- cialgrupp 3 än bland elever från socialgrupp ]. Bland elever från socialgrupp 3 valde 25 procent gymnasiestudier, men ytterligare 15 procent skulle ha velat välja gymnasiestudier om de hade kunnat bortse från betyg, redan gjorda val av kurser, ekonomi m. m. De angivna valen i årskurs 9 stämde

väl med de svar eleverna tidigare gett på motsvarande fråga i årskurs 6. Även betygen i årskurs 6 hade ett nära samband med elevemas val av sysselsättning efter årskurs 9. Redan i årskurs 6 fanns det därför stora möj- ligheter att bedöma vilka elever som skulle fortsätta studierna efter grund- skolan.

Tabell 1.5 Val av verksamhet efter grundskolan bland elever födda år 1953 som år 1969 gick i årskurs 9 efter socialgrupp. Procent

Socialgrupp Val Studier i Arbete Obe- Summa __ stämda procent Gymna- Fack- Yrkes- planer sium skola skola Socialgrupp ] Fritt 83 10 l 3 3 100 Verkligt 81 11 2 6 — 100 Socialgrupp 2 Fritt 59 15 13 9 4 100 Verkligt 45 21 20 7 7 100 Socialgrupp 3 Fritt 40 18 24 15 3 100 Verkligt 25 21 34 13 7 100

Med/i'll! val avses de val eleverna uppgav då de uppmanades bortse från betyg, kursval i grundskolan, föräldrarnas åsikter samt ekonomi.

. Med verk/ig! val avses de val eleverna uppgav sig ha gjort inför avgången från grund- skolan.

Källa: Val av utbildning och yrke, SOU 1971261.

Tabell 1.6 visar verksamheten våren 1973 bland elever som år 1972 slutade grundskolan. Det framgår bl.a. att ca 90 procent av akademikerbamen fort- satte att studera efter grundskolan. Motsvarande andel bland arbetarbarn var drygt 60 procent. Andelen med förvärvsarbete varierade däremot från 8 procent bland akademikerbamen till 30 procent bland arbetarbarnen. An- delen arbetslösa varierade mellan 0 och 4 procent beroende på kön och social bakgrund. Barnen till arbetare och övriga tjänstemän hade den högsta arbetslösheten mätt i procent av alla eleverna. Om man däremot, på det sätt som är vanligt i arbetslöshetsstatistiska sammanhang, sätter andelen arbetslösa i relation till förvärvsarbetande och arbetssökande (det 5. k. relativa arbetslöshetstalet) försvinner i stort sett skillnaden i andelen arbetslösa mel- lan de olika grupperna.

Av de ungdomar som förvärvsarbetade fanns huvuddelen av männen i tillverkningsarbete, medan husligt arbete var vanligast bland kvinnorna. Detta är den viktigaste förklaringen till att de heltidsförvärvsarbetande män- nen hade en median månadslön på ca 1 200 kr., medan kvinnorna endast hade 730 kr. Variationen i lönen var dock stor. Bland de förvärvsarbetande planerade 10 procent av männen och 22 procent av kvinnorna att börja studera inom det närmaste året.

De stora skillnaderna mellan barn från olika hemmiljöer föreligger även beträffande valet av linje i gymnasieskolan. För att ta extremgrupperna kan man notera att akademikerbamen i huvudsak valde de tre- och fyraåriga linjerna, medan arbetarbarnen oftast valde de yrkesinriktade tvååriga lin-

Tabell 1.6 Elever som slutade grundskolan våren 1972 fördelade på verksamhet våren 1973 och faderns yrke/ utbildning. Procent

Verksamhet efter avslutad Faderns yrke/utbildning grundskola

Jordbruk Folkskol— Akade- Direktö- Handlan- Högre Övriga Arbetare Ej yrkes- Samtliga med bi- lärare miker rer, dis- de, hant- tjänste- tjänste- verksam- näringar m.fl. ponenter verks- män, män ma, upp- m.fl. mästare office- gift sak- m: fl. rare nas

Män Studier 68 86 91 83 73 84 76 64 49 70 därav 3- o 4—åriga linjer 18 53 74 44 31 50 28 15 15 27 därav 3-årig Na-linje 10 22 39 10 9 18 9 4 5 10 därav 2-årig SO, Ek och Te 10 21 16 16 16 14 12 8 13 därav övr 2-åriga linjer 34 6 16 22 13 27 29 19 24 Förvärvsarbete 23 11 13 23 14 20 31 15 23 Sökt men ej fått arbete 1 1 — — 1 1 2 3 2 2 Övrig verkSamhet, okänd verksamhet 7 2 0 4 3 1 2 2 34 5

5008

Samtliga 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100

Kvinnor Studier 73 77 89 88 71 81 75 62 45 68 därav 3- o 4-åriga linjer 20 30 67 61 23 39 23 14 11 22 därav 3-årig Na-linje 7 13 22 4 4 13 6 3 3 6 därav 2-årig So, Ek o Te 17 26 1 10 21 23 24 17 8 18 därav övr 2-åriga linjer 27 18 13 25 14 17 22 14 19 Förvärvsarbete 20 23 23 14 21 29 21 23 Sökt men ej fått arbete 1 — 1 2 1 3 4 4 3 Övrig verksamhet, okänd verksamhet 6 0

05 0500”)

lr; .— V Vä N 0

30 6

Samtliga 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100

Källa: SCB, pressmeddelande 1976z4l.

jerna. Största skillnaden förelåg beträffande valet av treårig naturvetenskaplig linje, som mer än någon annan linje ger behörighet för många olika spärrade högskoleutbildningar. På denna linje återfanns 31 procent av alla akade- mikerbarn men endast 3 procent av alla arbetarbarn. Män med höga grund- skolebetyg från arbetarhem sökte ofta till el- och teleteknisk linje och flickor med höga betyg från arbetarhem sökte ofta till social linje eller till vårdlinjen.

Tabell 1.7 Sökande och antagna till gymnasieskolan bland elever som slutade grund- skolan 1974 efter faderns utbildning. Procent

Faderns utbildning Påbörjat Sökt, men Sökt, men Ej Samtliga

studier tackat nej ej anta- sökt till plats gen Proc Antal

Universitet/högskola 91 5 2 2 100 6 300 Gymnasium och

liknande 88 5 3 4 100 8 500 Yrkesskola och

liknande 79 8 4 9 100 12 500 Folkhögskola/real—

skola 85 7 3 5 100 4 200 Folkskola 66 12 5 17 100 40 300 Annan utbildning 72 9 6 13 100 400 Vet ej 59 11 7 23 100 9 600

Samtliga 71 10 5 14 100 81 800

Källa: Vem slutar efter grundskolan? SÖ/Pl 1976:9.

Tabell 1.7 visar att endast ca fem procent av de elever som slutade grund- skolan år 1974 uppgav sig ha sökt men inte erbjudits någon plats. Elever vars fader saknade utbildning utöver folkskolan hade i större utsträckning än övriga elever låtit bli att söka till gymnasieskolan och hade också ofta tackat nej till erbjuden plats. Avsaknaden av utbildningstraditioneri hemmet synes således spela en viktig roll vid barnens val av eventuella studier efter grundskolan, men det kan inte uteslutas att de ekonomiska förhållandena i hemmet också spelar en viktig roll.

I en uppföljning som SCB och SÖ gjort är 1975 av elever som år 1971 slutade grundskolan framkom bl.a. att endast sex procent av akademiker— barnen fyra år efter grundskolans slut inte börjat utbildning i gymnasie- skolan. Motsvarande andel var 27 procent bland dem som uppgav att fadern endast hade folkskoleutbildning. Ju längre utbildning fadern hade desto mindre andel av eleverna fullföljde den linje till vilken de antagits.

Detta torde delvis bero på att linjebyten och studieavbrott är vanligare på gymnasieskolans tre- och fyraåriga linjer, vilka rekryterar större andelar av barnen från hem med studietraditioner. Men det kan också tänkas åter- spegla att selektionen bland barn till kortutbildade sker genom att många inte börjar studierna i gymnasieskolan, medan en större del av selektionen bland t. ex. barn till universitets-och högskoleutbildade sker under gym- nasieskolstudierna. Se tabell 1.8.

Det är emellertid också vän att notera att ju längre utbildning fadern hade desto mindre andel av studieavbrytarna gjorde ett definitivt studie-

avbrott. Ett studiemisslyckande i gymnasieskolan blev ett definitivt stu- dieavbrott för hälften av dem som hade en fader med folkskola. Ca 90 procent av barn till universitets- och högskoleutbildade, som avbröt studierna på den linje till vilken de först antagits, fortsatte däremot att studera inom de närmaste åren efter avbrottet.

I den sistnämnda undersökningen tillfrågades de elever som avbrutit stu- dierna i gymnasieskolan om orsakerna till studieavbrottet. Av ca 12000 studieavbrytare var det 3 procent som angav att ekonomiska problem varit den viktigaste orsaken till avbrottet och 6 procent som angav att ekonomiska problem varit en bidragande orsak. Värt att notera är också att det var

, . = C 2 a _5, : o-O _SCD .— m_D H;; 0 : nm>0m .— 'U B&N-OC _: = var» .. ln ooo—oh oo 0 :E Gåegå ,? rx rxrxoo-nrx rx O : (z.—:moo ln w rx : OS &: n— 1: _ .s, _ g 8 gegga % :=. ”U : © rxlnrx rx : ca ( *0 v % w __ m _ =" B E : _ ax E %) _|. _ = g _ s % sasse % : o ':? ii.—"å .se : m'a—og; & eu Hm... _. ”GH-U ä & _rås :: % ”4527, m v Insorxrxrx se & >. : . : :: = en '- a s'- &! -— "” EEE & = .. ” xo _roN N w ” 5 55 (m:.— N m NN & .:; = 't; 'i _a ? :; :: cu o) ._. m ': E” 5 = "' && E = O _. : o »o sov—termen in >, : ä _'5 'a' (: —— en .å ">” "5 ä 5 m 2 2 %, få rn E > : 3 .2 :i % Enå- & 9. a (I) _: m :, _a m m L]. (n:: 00 ln Nm—ln— N i : å är : E E .2 _. >_ Han () 'U 5 en är? 3 = |. ._ CD": ln v NN—o— N m & :c :. ä - 5 2 .a ”= _... '* :'— EP'E' ln ix casa—o o C E 5- 8 LLQ-:.- 0 o sexorna-nin xo % 5. L- : . GJ ”& |: ") .; '%CE 0.) E' > 150 _> :: _ _Säå .a: i E ._,oom o :) rx—rxxoso m = m _ u.l._'r7, -— -— Nvm N B & o 49 % _ ... 2 == g e & S..-”IE __': _S 5 ': .å &" 3— : & oo 'o 2 N; .._ in..: 8 C __ L— —- : eau _: __ —— &) o "C :OO 0 x : l— e:: _l :: ..C O 5! 2 :e 50 U) ._9 )E ,,, o "5 _q 1: r:. ao : 2.2 5 än; Em jag 3 v-. (I) Zäoåufås 5 _E : & a:vmub-ggga E —— & o &) >E=”=xxr: & N .c" —— texta—__ _- rn E > == "% C>s=h=oocqj 0 AB r—8 u. DO >— u.u.(> rn ==

5 procent av pojkarna, men knappt 2 procent av flickorna, som angav eko- nomiska problem som viktigaste avbrottsorsak. Bland studieavbrytarna på tvååriga linjer var det 13 procent som angav ekonomiska problem som hu- vudorsak eller bidragande orsak till studieavbrottet. medan motsvarande andel för eleverna på de tre- och fyraåriga linjerna var 4 procent. Det finns således en tydlig tendens till att ekonomiska problem oftare orsakar stu- dieavbrott bland pojkar på tvååriga linjer än bland övriga gymnasieskole- elever.

Rekrytering till högskolestudier

Av tabell 1.9 framgår att det under perioden 1957 till 1967 skedde en allmän ökning av andelen gymnasieexaminerade som fortsatte till studier vid uni- versitet och högskolor samtidigt som skillnaderna i övergångsfrekvens mel- lan deolika grupperna minskade något. Som synes ökade övergångsfrekvensen för arbetarbarnen — dock färre procentenheter för arbetarbarnen än för hela gruppen av gymnasieexaminerade.

Tabell 1.9 Examinerade från gymnasium 1957. 1962 och 1967. Fördelning efter målsmans yrke/ut- bildning samt andel som inom fem år inskrivits vid universitet och högskolor. Procent

Målsmans yrke/ Studentexamen 1957 Studentexamen 1962 Studentexamen 1967 utbildning

Relativ Andel som Relativ Andel som Relativ Andel som fördel- övergått fördel- övergått fördel- övergått ning till univ. ning till univ. ning till univ. samt- studier samt- studier samt- studier liga inom 5 år liga inom 5 år liga inom 5 år Jordbrukare 1 1 50 10 54 9 56 Folkskollärare 5 60 3 66 2 70 Akademiker 18 77 17 80 13 83 Officerare 1 60 2 70 1 75 Direktörer 6 57 6 67 6 76 Handlande 14 49 12 55 12 62 Högre tjänstemän 14 58 16 65 18 73 Övriga tjänstemän 11 53 12 59 15 64 Arbetare 20 47 22 51 24 56 Summa procent 100 56,6 100 61,7 100 66,2 Bortfall procent 4 2 7

Källa: Promemorior från SCB 1976114.

Att ökningen i övergångsfrekvensen för arbetarbarnen blev så måttlig (se tabell 1.9) kan tänkas bero dels på att arbetarbarnen ofta avlade examen vid tekniskt gymnasium och handelsgymnasium, varifrån övergången till fortsatta studier under hela perioden varit låg, dels på att arbetarbarn med gymnasieutbildning ofta sökt sig till korta yrkesutbildningar, som ej ingår i tabellen.

Som bakgrund till skillnaderna i övergångsfrekvensen till fortsatta studier kan nämnas U 6815 undersökning år 1969 av planer och intressen rörande fortsatta studier bland elever i gymnasiets avslutningsklasser i Västmanland

' Traditionella högskolor: I princip universiteten och de högskolor som före 1976 lydde under univer- sitetskanslersämbetet, UKÄ,samtjordbrukshög— skolor. Lärarhögskoloroch seminarier ingår ej.

och i fackskolans avslutningsklasser i Göteborg och Västmanland, (SOU 1971:61) Val av utbildning och yrke. Elever från socialgrupp 3 var för sitt val av högskolestudier mera beroende av goda framtida löner för högsko- leutbildade än elever från de två övriga socialgruppema. Eleverna från so- cialgrupp 3 var vidare mera oroade av tanken på framtida studieskulder än övriga elever. Samtidigt visade undersökningen att eleverna från so- cialgrupp 3 oftare än övriga elever kunde tänka sig att övergå till korta, mera yrkesinriktade kurser och utbildningar än de traditionella högskoleut- bildningarna. Bland fackskoleelevema noterades att intresset för framtida högskolestudier var störst bland elever från socialgrupp 3.

I samma undersökning fann man också skillnader i yrkesambitioner be- roende på den sociala bakgrunden. Pojkarna från socialgrupp 1 ville ofta t. ex. bli läkare och civilingenjörer i första hand, medan övriga pojkar helst ville bli gymnasieingenjörer eller liknande. Även bland flickorna fanns skill- nader. Flickor från socialgrupp 1 ville t. ex. helst bli psykologer medan små- skollärare var ett vanligt förstahandsval bland flickor från socialgruppema 2 och 3.

Detta stämmer väl med den nedan refererade iakttagelsen att utbildnings- expansionen har medfört att barn från socialgrupp 1 på högskolenivå i väx- ande grad under 1960—talet har valt de s.k. högstatusutbildningarna.

Tillströmningen till traditionella universitet och högskolor1 ökade snabbt t. o. m. läsåret 1968/69, varefter tillströmningen minskade. Huvuddelen av både ökningen och minskningen gällde de fria fakulteterna. Främst för de fria fakulteternas del ökade fr. o. m. slutet av 1960-talet andelen studerande som var 25 år och äldre. Genom SCB:s högskoleregister är det möjligt att med ganska stor säkerhet följa hur den sociala rekryteringen till traditionella universitet och högskolor samtidigt förändrades.

Av tabell 1.10 framgår att den stora ökningen av antalet första gången inskrivna läsåren 1962/63—1974/75 innebar vissa förskjutningar av de första gången inskrivnas hembakgrund. De redovisade mellanliggande åren har valts därför att läsåret 1968/69 innebar en topp i antalet första gången in- skrivna och läsåret 1970/71 därför att andelen barn från arbetarhem upp- nådde sitt hittills högsta värde detta läsår.

Tabell l.10 Andelen första gången inskrivna vid universitet och högskolor efter fa- derns yrke. Procent

Faderns yrke 1962/63 1968/69 1970/71 1974/75 Jordbrukare 8 7 8 8 Folkskollärare 4 2 3 3 Akademiker 21 17 14 15 Direktörer, officerare m.fl. 9 6 6 6 Handlande 13 12 1 l l 1 Högre tjänstemän 18 22 21 21 Övriga tjänstemän 11 13 14 13 Arbetare 16 21 23 23 Summa 100 100 100 100

Samtliga som lämnat uppgift 10 200 28 300 23 900 20 200 Samtliga första gången inskrivna 10 700 31200 27600 24400

Som framgår av tabell 1.10 skedde en fortlöpande utjämning av den sociala bakgrunden t.o.m. läsåret 1970/71, varefter en viss minskning skett av andelen förstagångsinskrivna från arbetarhem. Till någon del sammanhäng- de den höga andelen från arbetarhem läsåret 1970/ 71 med att minskningen av tillströmningen skedde olika snabbt för olika grupper, varvid minskningen bland studerande från arbetarhem till en början skedde långsammare än för många andra grupper.

Beträffande förändringen av tillströmningen efter läsåret 1968/69 visar SCB:s statistik att bland förstagångsinskrivna under 25 år har andelen ar- betarbarn minskat något. Den sociala selektionen bland de yngre har sålunda t.o.m. ökat något sedan läsåret 1968/69. Samtidigt har emellertid antalet studerande som är 25 år eller äldre fortlöpande ökat. Bland de äldre kommer ca 30 procent från arbetarhem. Den sjunkande tillströmningen till universitet och högskolor har således inneburit en viss skärpning av den sociala se- lektionen bland de yngre. Samtidigt har de ökade möjligheterna att studera vid universitetens filosofiska fakulteter utan att ha gymnasieutbildning, liksom även andra åtgärder som ökat möjligheterna för äldre att bedriva universitetsstudier, medfört en stark ökning av antalet äldre förstagångs- inskrivna från arbetarhem.

1 U 68:s betänkande, (SOU 1971:61) Val av utbildning och yrke, visades att det under 1960-talet, parallellt med att andelen studerande från arbe- tarhem ökade totalt sett, skedde en förskjutning av rekryteringen till de spärrade enskilda universitets- och högskoleutbildningama, såsom läkarut- bildning, tandläkarutbildning etc., men även till juristutbildningen. Inom dessa ökade bl. a. andelen akademikerbarn på ett sätt som har medfört att dessa karakteriserats som ”prestigeutbildningar”. De som har examinerats från prestigeutbildningarna har som regel haft säkrare framtidsutsikter på arbetsmarknaden än de som har examinerats från de filosofiska fakulteterna. Andelen studerande från arbetarhem var däremot högre vid socialhögskolor och ämneslärarutbildning än vid övriga fakulteter (motsvarande). Av SCB:s rapport Högskolestatistik Il framgår att benägenheten att byta studieinriktning vid universitet och högskolor varierar betydligt mellan grup- per med olika hembakgrund. På samma sätt som tidigare har visats för gymnasieskolan bytte t. ex. akademikerbamen oftare studieinriktning än öv- riga grupper. Ofta skedde byten från ospärrad till spärrad utbildning. Bortsett från att bl. a. akademikerbamen ofta tog lång tid på sig innan de avlade examen — vilket beror på bytena av studieinriktning och den höga andelen akademikerbarn på långa universitetsutbildningar — förelåg inga stora skill- nader i examensfrekvens bland studerande med olika hembakgrund. Efter grundexamen föreligger emellertid tydliga skillnader, beroende på hembak- grund, i övergången till forskarutbildning. De studerande har olika praktiska och ekonomiska möjligheter att söka sig till utbildning långt från hemorten. Utbildningar som bara finns på en eller ett fåtal ställen får därför ofta i huvudsak yngre studerande och stu- derande från hem med studietraditioner. Genom att sprida en utbildning till många orter blir utbildningen tillgängligare för de studerande som av förvärvsarbete, familjeskäl etc. är bundna till hemorten. Genom att hög- skoleutbildning under 1960- och 1970-talen har bedrivits på ett flertal orter utanför de gamla universitetsorterna har därför rekryteringen till högsko-

lestudier breddats. Att de nya högskoleorterna fått en större andel studerande från socialgrupp 3 framgår av tabell 1.11.

Tabell 1.11 Första gången inskrivna vid universitet och högskolor 1972/73 efter ut- bildningsort och faderns socialgrupp. Procent

Utbildningsort Faderns socialgrupp Summa 1 2 3 Uppsala 38 38 24 100 Lund 40 38 22 100 Göteborg 38 38 24 100 Stockholm 46 33 21 100 Umeå 21 43 35 100 Örebro 28 38 34 100 Linköping 35 37 28 100 Karlstad 29 43 28 100 Växjö 25 47 28 100 Luleå 21 39 40 100 Östersund 22 36 41 100 Borås 20 37 43 100 Samtliga 39 37 24 100 därav i Uppsala, Lund, Göteborg och Stockholm 42 37 22 100 Umeå, Linköping samt filialerna 28 41 31 100

Källa: Hammarberg och Häggström. Den högre utbildningens lokalisering och di- mensionering. Geografiska rapporter från Umeå universitet A13 (1974).

En undersökning som gjorts av SCB och UHÄ (Promemorior från SCB 197616) visar vidare att det bland manliga studerande inom filosofisk fakultet, som deltar i undervisning på deltid eller 5. k. decentraliserade kurser utanför högskoleorterna, finns en mycket hög andel studerande vars föräldrar endast hade folkskoleutbildning.

Uppnå'dd utbildning inom olika generationer

I en serie rapporter rörande elever som 1938 gick i årskurs 3 i Malmö har Torsten Husen m. fl. redovisat samband mellan å ena sidan social bakgrund, betyg och begåvningstest i årskurs 3 m. m. och å andra sidan dessa elevers fortsatta skolgång och yrkesval (se t. ex. Talent, Opportunity and Career av Torsten Husen m.fl. 1969).

Detta material visar tydligt det starka sambandet mellan hemmiljö och skolgång, yrkesval och uppnådd inkomst senare i livet för en grupp födda omkring 1929. Fägerlind har i en statistisk studie av männen i samma material visat att uppgifterna om faderns socialgrupp och utbildning Jämte uppgifter om intelligenskvot (IQ) vid 9-års ålder förklarat ca 47 procent av variationen i uppnådd utbildningsnivå. Den lön som männen i Mal- mömaterialet uppnådde vid 42 års ålder var sedan i hög grad beroende av den uppnådda utbildningsnivån. Slutsatsen av Fägerlinds studie är att ekonomisk och kulturell status överförs från generation till generation genom att det utgångsläge barnet har vid ca 10 års ålder via utbildningsväsendet

överförs till utbildningsmässiga och ekonomiska resurser vid vuxen ålder. Den uppnådda utbildningsnivån påverkar i hög grad lönen senare under livet. Däremot hade föräldrarnas socialgrupp statistiskt sett inget eller ringa direkt inflytande på lönen senare under livet.

För yngre generationer föreligger av naturliga skäl ännu inte samma möj- ligheter att utvärdera hela den selektion som sker under vägen genom ut- bildningsväsendet och på arbetsmarknaden. Den 5. k. individualstatistikens uppföljning av uppnådd skolutbildning t.o.m. 21 års ålder bland elever födda 1948 och 1953 visar att andelen barn som uppnår gymnasieutbildning ökat främst bland de grupper som bland födda 1948 hade den lägsta andelen med gymnasieutbildning, nämligen bland barn till arbetare och jordbrukare (Promemorior från SCB 197618). För de grupper som hade de högsta an- delarna gymnasieutbildade — bl. a. akademikerbamen — har däremot denna andel minskat. I tabell 1.12 redovisas vidare den andel bland födda år 1948 som t. o. m. läsåret 1973/74 inskrivits vid traditionella universitet och hög- skolor. Andelen inskrivna akademikerbarn var i denna åldersgrupp drygt sju gånger högre än andelen arbetarbarn.

Tabell 1.12 Andel barn födda 1948 som inskrivits vid universitet och högskolor efter målsmans yrke/utbildning. Procent

Målsmans yrke/utbildning Samtliga barn Andel av samtliga födda 1948 födda 1948 som in- fördelade efter skrivits vid tra- målsmans yrke/ ditionella univer- utbildning sitet och hög— skolor

Jordbrukare m.fl. 14 9 Folkskollärare 1 43 Akademiker 3 81 Officerare 1 61 Direktör m.fl. 1 . . Handlande 10 18 Högre tjänstemän utan akademisk examen 9 43 Övriga tjänstemän 10 23 Arbetare 51 11

Samtliga 100 19

Uppgifterna avser individualstatistikens urval av barn födda 1948 och hur stor andel av dessa som t. o. m. 1972/73 inskrivits vid traditionella universitet och högskolor.

Källa: Högskolestatistik lI, Promemorior från SCB 197615.

1.7.4. Studiestödets betyde/se

De studieekonomiska förhållandenas betydelse för uppkomsten av den be- tydande sociala selektion som fortfarande förekommer inom utbildnings- väsendet är föga kända. Mycket talar för att hemmiljön, bl.a. i form av familjens utbildningstraditioner, föräldrarnas utbildning och liknande, spelar en avgörande roll för barnens skolframgång och val av utbildning och yrke. Ovan har emellertid även visats att ekonomiska förhållanden, t. ex. i form

av svårigheter att finansiera studierna efter grundskolan, spelar en inte ovä- sentlig roll för vissa grupper av elever. Speciellt för den grupp som får den kortaste utbildningen kan de ekonomiska förhållandena ofta ha avgörande betydelse. I en undersökning av de kortutbildade männen inom den ovan nämnda gruppen av födda år 1948 har visats att dessas intresse för att skaffa sig någon utbildning utöver den obligatoriska skolan i hög grad var beroende av om de kunde erbjudas studier med studieförmåner som i stort sett svarade mot den avstådda lönen (Rubensson, Rekrytering till vuxenutbildning, 1975).

Det starka sambandet mellan social bakgrund och föräldrarnas inkomster framgår av tabell 1.13. Även om icke-ekonomiska faktoreri uppväxtmiljön torde spela en stor roll för barnens skolframgång och utbildningsval är det uppenbart att dessa förhållanden är kombinerade med stora skillnader i fråga om föräldrarnas ekonomi. Vad detta praktiskt kan betyda har illustrerats av U 68 1 (SOU 1971:61) Val av yrke och utbildning. Det var således bland studenter från allmänt gymnasium under mitten av 1960-talet en lägre andel studenter från socialgrupp 3 som haft eget rum under gymnasietiden än bland studenter från socialgruppema ] och 2. Likaså var det färre studenter från socialgrupp 3 som varit utomlands för språkstudier eller som fått pri- vatlektioner under skoltiden.

Tabell 1.13 Föräldrarnas sammanlagda inkomst av tjänst m. m. före skatt efter för- äldrarnas högsta yrke/ utbildning.

Föräldrarnas högsta Sammanlagd utbildning/yrke inkomst, median Akademiker 88 800 Högre tjänstemän utan akademisk examen 58 400 Övriga tjänstemän 43 700 Yrkesutbildade arbetare” 30 900 Övriga arbetare 31 700 Okänd 7 400 Samtliga 36 500

Uppgifterna avser föräldrarnas inkomst 1970 för samtliga barn födda 1955.

a Den relativt sett låga lönen för yrkesutbildade arbetare beror på att till denna grupp har även förts alla jordbrukare, vilka som regel har en låg taxerad inkomst.

Källa: SCB, Information i prognosfrågor 197616.

En annan aspekt på sambandet mellan uppväxtmiljö och ekonomiska förhållanden är det i samma undersökning visade förhållandet att barn från socialgrupp 3 är mindre benägna att skuldsätta sig för att uppnå en viss utbildning. Samtidigt är barn från socialgrupp 3 för valet av högre utbildning mera beroende än barn från socialgruppema 1 och 2 av att utbildningen leder till ett välavlönat arbete. En utjämning av lönerna för personer med olika utbildning kan därför tänkas medföra att hemmens utbildningstra- ditioner kommer att spela en större roll för barnens utbildningsval, ifall inte andra faktorer kan kompensera bortfallet av den utbildningsstimule- rande effekt som utsikterna till framtida höga löner innebär.

1.7.5. Utredningens slutsatser

Till stor del sker de för elevernas framtida utbildning och yrkesverksamhet avgörande valen redan i grundskolan. Det starka sambandet mellan elevernas hembakgrund och val av utbildning beror till stor del på andra faktorer än rent ekonomiska skillnader. På sikt torde dessa skillnader, åtminstone delvis, kunna utjämnas. Utbyggnaden av förskolan, reformer på arbetslivets område, bidragen till bättre bostäder för barnfamiljerna, kan förväntas bidra härtill.

De ovan refererade undersökningarna har emellertid visat att det finns grupper av elever vars val på olika sätt är beroende av studieekonomiska förhållanden. Med tanke på dessa grupper anser utredningen det angeläget att en kraftig förbättring kommer till stånd av studiestödet för i första hand ungdomar i gymnasiala studier. Stödet bör i görligaste mån konstrueras så att det blir störst för de grupper vars utbildningsval i dag påverkas negativt av ekonomiska förhållanden. För dessa elevgrupper är det angeläget att försöka skapa ekonomiska möjligheter till ett mer förutsättningslöst utbild- ningsval.

Det är däremot mera tveksamt om studiestödet för högskolestudier spelar en lika stor roll för ungdomarnas utbildningsval. Andra åtgärder, t. ex. nya behörighetsregler och lokalisering av utbildningen till nya orter, har emellertid visat sig kunna markant påverka rekryteringen. Enligt utredningens mening bör studiestödet på högskolenivå bättre än f. ri. anpassas till strävan att till sådana studier rekrytera även förvärvsarbetande.

Utredningen vill i detta sammanhang peka på vikten av att man även fortsättningsvis följer utvecklingen av den sociala selektionen i anslutning till utbildningsväsendet. Olika utbildningsreforrner och studiesociala åtgärder bör fortlöpande utvärderas i fråga om sina effekter på den sociala selektionen.

2. Samhällets stöd till barnfamiljerna

2.1. Studiehjälpen

2.1.1. Inledning

I den studiesociala debatten under senare delen av 1960- och under 1970- talen har stöden till de högskolestuderande samt till de vuxenstuderande stått i centrum för debatten. Däremot har studiehjälpen rönt ringa upp— märksamhet. På motsvarande sätt har den statliga utredningsverksamhet — som praktiskt taget oavbrutet pågått på det studiesociala området sedan 1965 — till övervägande del varit inriktad på stöden till äldre studerande. Den enighet som i mitten av 1960-talet rådde om att stödet till yngre stu- derande i den gymnasiala utbildningen spelade en avgörande roll i strä- vandena att bryta den sociala och ekonomiska selektionen i utbildnings- väsendet har inte återspeglats i den senare allmänna debatten eller i ut- redningsverksamheten.

En orsak till det kan vara att de äldre studerande i studiestödshänseende är frikopplade från föräldraekonomin och därmed helt hänvisade till stu- diestödet för sitt uppehälle. De kan därigenom ha kommit att betraktas som en mera utsatt grupp än de studerande inom studiehjälpen, vilka alltjämt ingår i föräldraekonomin. Dessa antogs genom den utbyggda familje- och bostadspolitiken indirekt ha fått sin situation förbättrad.

Genom att studiehjälpen utgör en del av familjepolitiken har det också varit svårare att föra en fristående debatt om den. Samhällets stöd till barn- familjerna är splittrat i den bemärkelsen att en del av stödet ges via stu- diesociala förmåner, en del via skattesystemet och en del via socialpolitiken. Medan man t. ex. på studiemedelsområdet har kunnat visa hur de utgående bidragsformerna halkat efter i standardutvecklingen, har motsvarande jäm- förelse på studiehjälpsområdet krävt en komplicerad sammanvägning av de olika familjepolitiska stöden. Enligt utredningens mening finns det starka. skäl att ånyo uppmärksamma det ekonomiska stödet till yngre studerande och föra in deras problem i den allmänna debatten.

Syftet med detta kapitel är att ge en total bild av de olika ekonomiska och andra förmåner som kan utgå till tonåringar, eller till deras föräldrar.

I det följande redogör utredningen för vilka principer som hittills har legat till grund för studiehjälpens uppbyggnad. Därefter redovisas hur de olika studiehjälpsförmånerna har utvecklats sedan de tillkom. I det därpå följande avsnittet sätts studiehjälpsförmånerna in i ett större familjepolitiskt

sammanhang där bl. a. olika tröskeleffekter i barnfamiljernas disponibla in- komster påvisas. Senare beskrivs kortfattat olika former av s.k. indirekta studiesociala stöd samt den praxis som har utvecklats i vissa kommuner att låta socialbidrag utgå till barnfamiljer för att de skall kunna ha sina barn i gymnasieskolan. Slutligen redogörs för de olika former av ekonomiska bidrag som på arbetsmarknadspolitiska grunder kan utgå till ungdomar.

2.1.2. De grundläggande principerna för studiehjälpen

Det nuvarande studiehjälpssystemet utformades i början av 1960-talet av den s. k. studiehjälpsutredningen. I betänkandet (SOU 1963:48) Bättre stu- diehjälp utvecklade denna bl. a. allmänna synpunkter på vilka mål som borde gälla för studiehjälpen och vilka principer som borde följas vid ut- formningen av stödet. Vad utredningen därvid föreslog följdes av regering och riksdag år 1964 när beslut fattades om det nya studiesociala stödet på gymnasial nivå (prop. 1964:138, SäU 1964:I, rskr 19641290).

Studiehjälpen skulle enligt studiehjälpsutredningen ingå som ett led i ut- bildningspolitiken. Den skulle vara ett stöd i strävandena att bereda alla ungdomar, oavsett social och ekonomisk bakgrund och oavsett bostadsort, möjligheter till den utbildning för vilken de hade förutsättningar och intresse. Därigenom skulle valet mellan fortsatt skolutbildning och förvärvsarbete påverkas till utbildningens fördel.

Samtidigt skulle studiehjälpen utgöra en del av samhällets stöd till fa- miljerna. Tillsammans med åtgärder inom familjepolitiken och skattepo- litiken skulle den bidra till att kompensera kostnaderna för barnens upp- fostran och utbildning.

Det studiesociala stödet borde, enligt studiehjälpsutredningen, vara enhet- ligt i regler och tillämpning samt enkelt och överskådligt för den enskilde. Av praktiska skäl bedömde dock utredningen en differentiering av stu- diestödet som ofrånkomlig med hänsyn till att de studerande befann sig i så olika studieekonomiska situationer.

Men de olika studiesociala stöden borde — så långt det var möjligt — utformas så att en samordning på olika nivåer inom systemet underlättades. En nämnare redogörelse för studiehjälpsutredningens överväganden i denna fråga lämnas i kap. 4.

Som har framgått av föregående kapitel lät den studiesociala utredningen analysera betydelsen av ekonomiska och sociala faktorer vid elevernas val mellan utbildning och arbete. Utredningen kunde därvid konstatera att det främst var inför inträdet i gymnasiala skolformer, som barn till arbetare och lägre tjänstemän var tveksamma till att fortsätta sin utbildning. Stu- diehjälpsutredningen ansåg därför att samhällets åtgärder för att stimulera en vidgad och bättre rekrytering i första hand borde sättas in på denna nivå. Studiehjälpsutredningen föreslog att ett särskilt inkomstprövat tillägg samt ett särskilt behovsprövat tillägg skulle ingå i studiehjälpssystemet vid sidan av ett generellt studiebidrag. Dessa tillägg skulle ha till syfte att stimulera en breddad rekrytering till de gymnasiala skolformerna. Utredningen be- tonade emellertid att studiehjälpen måste betraktas som en sammanhäng- ande helhet, där de olika komponenterna stöder och kompletterar varandra.

Ett viktigt mål för studiehjälpsutredningen var vidare att skapa mera likvärdiga utbildningsmöjligheter för ungdom i glesbygd och mindre tätorter. Utredningen förordade därför en förstärkning av stödet till både inackor- derade och dagligen resande studerande. Stödet till inackorderade borde i princip täcka familjens merkostnader. Utredningen lät därför undersöka hur stora dessa merkostnader var för barnfamiljerna och anpassade in- ackorderingstillägget därefter.

Stödet till de dagligen resande eleverna borde utgå enbart efter avståndet mellan hem och skola för att underlätta skolans arbete med studiehjälpen.

Enligt utredningens förslag skulle studiehjälp utgå endast om studierna bedrevs på heltid och var av en viss minsta längd. 1 de fall deltids- studerande hade behov av studiestöd borde de, ansåg utredningen, utnyttja studielånen.

Beträffande studiernas längd ansåg utredningen att studiehjälpen borde avse ”egentlig skolutbildning” och inte kortare kurser av olika slag. Ut- redningen föreslog att som huvudregel skulle gälla att studierna skulle om- fatta minst fyra månader för att studiebidrag och tillägg skulle få utgå. När regering och riksdag tog ställning till denna fråga, sattes gränsen till åtta veckor vilket innebar att praktiskt taget alla elever i gymnasiet föll inom tidsramen.

2.1.3. Den närmare utformningen av studiehjälpen är 1964

På grundval av nämnda allmänna riktlinjer och principer fattade regering och riksdag år 1964 beslut om att studiehjälpen skulle få den utformning som framgår av tabell 2.1.

Tabell 2.1 Studiehjälpsförmånerna enligt 1964 års riksdagsbeslut

Form av studiestöd Månadsbelopp 1 kr.

1964

Elev som påbörjat de gymnasiala studierna före 21 års ålder: Studiebidrag 75 Inkomstprövat tillägg, högst 75 Behovsprövat tillägg 75 Inackorderingstillägg 100 Resetillägg, högst 75 Elev som påbörjat de gymnasiala studierna efter 21 års ålder: Studiebidrag 175

Bidragen och tilläggen för båda grupperna av elever kunde kompletteras med lån ur allmänna studielånefonden. Högsta lånebelopp var 5000 kr. per läsår.

Elever i grundskolan, som uppnått sådan ålder att de inte längre kunde komma i åtnjutande av allmänt barnbidrag, skulle erhålla studiehjälp i form av förlängt barnbidrag.

Rätt till inkomstprövat tillägg skulle föreligga om den studerandes och hans föräldrars sammanlagda beskattningsbara inkomst vid senaste taxering till statlig inkomstskatt inte översteg 20 000 kr. Översteg den studerandes och hans föräldrars sammanlagda förmögenhet 20000 kr., skulle en femtedel

av det överskjutande beloppet jämställas med beskattningsbar inkomst. Om den studerande var gift skulle makens inkomst och förmögenhet beaktas i stället för föräldrarnas.

Inkomstprövat tillägg kunde enligt 1964 års beslut utgå med följande belopp.

Tabell 2.2 1964 års inkomstprövningsregler för det inkomstprövade tillägget

Beskattningsbar inkomst, kr. Månadsbelopp i kr. 1964 0 — 8 000 75 8 000 — 12 000 50 12 000 — 20 000 25

Under läsåret 1965/ 66 utbetalades inte mindre än 81 249 inkomstprövade tillägg. Närmare 50 procent av samtliga elever i gymnasiala skolformer fick således del av detta rekryteringsfrämjande studiesociala stöd.

Det behovsprövade tillägget var främst avsett för barn till ensamstående vårdnadshavare med mycket låga inkomster, men även elever från full- ständiga familjer skulle kunna få bidrag om synnerliga skäl förelåg. Beloppet — 75 kr./ mån. — hade avvägts med hänsyn till önskvärdheten av att i nämnda fall söka åstadkomma en nära nog fullständig täckning av utgifterna i sam- band med elevens utbildning. Vid avvägningen hade emellertid hänsyn tagits inte bara till andra förmåner inom studiehjälpssystemet utan också till en rad betydelsefulla förbättringar som hade skett för bl. a. ensamstående mödrar genom social- och skattepolitiska åtgärder.

En av förutsättningarna för att behovsprövat tillägg skulle kunna utgå var att sökanden fick maximalt inkomstprövat tillägg. Vid bedömningen av behovet skulle alla de förhållanden som var av betydelse för familjens ekonomiska situation beaktas, dvs. även sociala förmåner, periodiska un- derstöd, antal syskon m.m.

Läsåret 1965/66 utbetalades sammanlagt 9 520 behovsprövade tillägg. Närmare sex procent av de studerande i gymnasiala skolformer fick således detta tillägg.

2.1.4. Förändringar av studiehjälpen efter år 1964

Av tabell 2.3 framgår i vilken utsträckning de olika bidragen inom stu- diehjälpen har förändrats sedan införandet.

Det förlängda barnbidraget höjdes genom beslut av 1965 års riksdag från 60 till 75 kr. (prop. 19651109). Därefter har det förlängda barnbidraget och studiebidraget utgått med samma belopp. Beloppen har dessutom följt ut- vecklingen av det allmänna barnbidraget. De studiesociala förmånerna utgår dock endast under läsårets nio månader.

År 1968 infördes statliga och statskommunala bostadstillägg. De statliga bostadstilläggen knöts bl. a. till antalet barn under 16 år och upphörde när barnet fyllde 16 år. Reformen aktualiserade vissa justeringar av det in- komstprövade tillägget. För att undvika att många familjer skulle få försäm- rade ekonomiska villkor när barnet uppnått 16 års ålder höjdes det in-

komstprövade tillägget med 25 kr./ mån. till studerande med hemmavarande syskon under 16 år (prop. 1969116). År 1971 ersattes grund- och tilläggsbeloppen inom det statliga bostads- tillägget av ett enhetligt inkomstprövat stöd med 75 kr./mån. för varje barn. Åldersgränsen för bostadstillägg höjdes från 16 till 17 år. För att få en ökad samordning mellan de statliga bostadstilläggen och studiehjälpen ansågs det nödvändigt att göra vissa förändringar av det inkomstprövade tillägget. 1972 års riksdag (prop. 1972z27) beslöt att det inkomstprövade till- lägget skulle utgå fr. o. m. kvartalet efter det då den studerande fyllde 17 år. Tillägget skulle, som dittills, utgå med högst 75 kr./mån. Syskontill- [ägget om 25 kr./ mån. togs bort. Inkomstprövningen skulle grundas på föräl- drarnas till statlig inkomstskatt taxerade inkomst i stället för som tidigare den beskattningsbara inkomsten. Anknytningen till bostadstillägget utfor- mades så att familjernas disponibla inkomst inte skulle reduceras då ett studerande barn fyllde 17 år. Reduktion skulle ske efter samma principer som gällde för bostadstillägget, vilket innebar att minskningen av stödet skulle ske i långsammare takt än dittills. Stödet för studerande med syskon under 17 år eller med syskon över 17 år som bedrev studier skulle beräknas efter fördelaktigare grunder än för studerande utan sådant syskon. Genom reformen skulle betydligt fler studerande kunna få inkomstprövat tillägg. Framför allt skulle familjer med flera barn få ett förstärkt stöd. Inkomst- gränserna har därefter höjts i takt med att motsvarande gränser höjts för bostadstillägget. För läsåret 1977/ 78 är inkomstgränsen för att erhålla ore- ducerat stöd 35 000 kr. 1 kap. 4 och 5 kommer utredningen att närmare behandla samordningen mellan bostadsbidragen och studiehjälpen.

Tabell 2.3 Studiehjälpens olika belopp budgetåren 1964/65—1977/78

Form av studiestöd 64/65 65/66 66/67 67/68 68/69 69/70 70/71

Förlängt barnbidrag 60 75 75 75 75 75 75/100 Studiebidrag 75 75 75 75 75 75 75/100 Inkomstprövat tillägg,

högst 75 75 75 75 75 750 75 Behovsprövat tillägg 75 75 75 75 75 75 75 Resetillägg 30—75 30—75 30—75 40—100 40—100 40—100 50—110 Inackorderingstillägg 100 100 100 100 100 100 125

71/72 72/73 73/74 74/75 75/76 76/77 77/78 Förlängt barnbidrag 100 100/110 110/125 125 125/150 150 175 Studiebidrag 100 100/110 110/125 125 125/150 150 175 Inkomstprövat tillägg,

högst 75 75 75 75 75 75 75 Behovsprövat tillägg 75 90 90 110 110 130 150 Resetillägg 60—120 65—130 65—130 75—145 85—195 95—235 105—255 Inackorderingstillägg 125 125 150 150 170 190 230

a 1969-07-01 infördes förhöjt inkomstprövat tillägg, vilket innebar att elever med hemmavarande syskon under 16 år kunde få ytterligare 25 kr., dvs. maximalt 100 kr. i inkomstprövat tillägg. Detta förhöjda tillägg avskaffades år 1972.

Det behovsprövade tillägget höjdes år 1972 från 75 till 90 kr./ mån. (prop 1972z27). Samma år beslöts att även det behovsprövade tillägget skulle be- räknas bl.a. efter föräldrarnas till statlig inkomstskatt taxerade inkomst. Den taxerade inkomsten frck inte överstiga 21 000 kr. för att tillägget skulle ' utgå. År 1974 (prop. 1974zl4) höjdes tillägget till 110 kr./mån. Inkomstgrän- serna har därefter justerats efter samma principer som för det inkomstprö- vade tillägget. Fr. o. m'. läsåret 1977/78 kan 150 kr./mån. utgå i form av behovsprövat tillägg.

Som framgår av sammanställningen i det föregående höjdes 1964 års in- ackorderingstillägg i studiehjälpssystemet läsåret 1970/ 71 (prop. 1970:77) från 100 till 125 kr. Den senaste ändringen av detta tillägg gjordes i 1977 års budgetproposition. Fr.o.m. den 1 juli 1977 utgår därmed inackorderings- tillägget med 230 kr./mån.

I prop. 19641138 uttalade departementschefen om resetilläggen att dessa snabbt skulle kunna anpassas till höjningar avjärnvägstaxan. 1967 års riksdag (prop. 1967185) fattade beslut om ändring av grunderna och beloppen för resetilläggen. Beslutet innebar bl. a. att en strikt färdvägsregel infördes som medförde förbättringar för eleverna. Resetillägg skulle utgå med lägst 40 kr./mån. för en färdväg om minst 6 km och högst med 100 kr./mån. för en färdväg om minst 35 km. Resetilläggen har därefter, som framgår av sammanställningen, höjts vid ett flertal tillfällen till följd av de taxeändri ngar som har ägt rum. Under läsåret 1977/ 78 kommer resetillägg att kunna utgå med lägst 105 kr./mån. och med högst 255 kr./mån.

Utöver vad som framgår av sammanställningen utgår fr.o.m. läsåret 1975/76 ersättning till inackorderad elev för resa till hemmet. Elev med inackorderingstillägg som har högst 25 mil mellan skol- och hemort får rätt till fria hemresor fyra gånger per månad. Elev som har över 25 mil mellan skol- och hemort får rätt till högst två resor per månad. Hemre- seersättning skall normalt utgå i form av s.k. hemresekort för kollektiva färdmedel, men för bortåt hälften av eleverna utgår kontant ersättning. Bi- dragsformen prövas tills vidare på försök.

2.1.5. Utnyttjandegrad, statistik m. m.

I det föregående har redovisats hur de olika beloppen inom studiehjälps- systemet har förändrats sedan 1964. Det har därvid framgått att de selektiva stöden i studiehjälpssystemet — dvs. de inkomst- och behovsprövade till- läggen — inte har höjts i samma utsträckning som de andra förmånerna i systemet. Detta gäller i synnerhet det inkomstprövade tillägget som fort- farande utgår med samma belopp som vid mitten av 1960-talet, dvs. med 75 kr./mån. Av tabell 2.4 framgår på vilka nivåer studiehjälpsförmånerna skulle ha legat om de hade indexreglerats år 1964.

Tabell 2.4 Studiehjälpen i förhållande till inflationen

Stödform Månadsbelopp, kr. Erforderlig höjning” ___—— (basbelopp 11 100) 1964/65 1977/78 (basbel. (basbel. Med kr. Till kr. Procent 4 800) 11 100)

Förlängt barnbidrag 60 175 0 (139) 0 Studiebidrag 75 175 0 (173) 0 Inkomstprövat tillägg.

högst 75 75 98 173 131 Behovsprövat tillägg 75 150 23 173 15 Resetilläggb 3(»75 105—255 — — — Inackorderingstillägg 100 230 1 231 0

a Den höjning av beloppen som erfordras för att bidrag och tillägg 1975/76 skall vara lika stora som 1964/65 i fast penningvärde. b Skall enligt statsmakternas uttalande i princip följa utvecklingen för SJ:s månads- biljetter för buss.

Som har nämnts i det föregående utgick sammanlagt 81 249 inkomstprö- vade tillägg till gymnasiestuderande ungdomar läsåret 1965/66. Ca hälften av samtliga elever på det gymnasiala stadiet berördes sålunda av detta stöd. Utvecklingen sedan dess framgår av tabell 2.5.

Tabell 2.5 Antalet beviljade inkomstprövade tillägg samt beviljade belopp under pe- rioden 1965/66—1975/76

Budgetår Beviljade inkomstprövade Beviljat belopp, tillägg, antal Mkr. 1965/66 81 249 26.8 1966/67 73 459 27,2 1967/68 69 795 29,1 1968/69 64 912 26,2 1969/70 59 405 30,2 1970/71 53 379 27,2 1971/72 46 529 23,7 1972/73 31 145 15,5 1973/74 26 702 12,9 1974/75 21 524 10.6 1975/76 16 523 8,0

Under perioden minskade således antalet beviljade tillägg med 64 726 eller med drygt 79 procent. Det finns llera orsaker till detta. En orsak är att antalet yngre elever i gymnasial utbildning har minskat. En annan orsak är att familjeinkomsterna har ökat på grund av att kvinnorna förvärvsarbetar i allt större utsträckning. Dessutom är det sannolikt så att barn till låg- inkomsttagare är jämförelsevis underrepresenterade i gymnasieskolan, vilket ytterligare bidragit till att allt färre elever har kommit att bli berättigade till stöd.

Den statistik som finns på studiehjälpsområdet visar vidare på vilka ut- bildningsvägar i gymnasieskolan de elever i allmänhet återfinns som uppbär det inkomstprövade tillägget.

Tabell 2.6 Andelen elever i gymnasieskolan med studiebidrag som haft inkomstprö- vat tillägg under perioden 1971/72—1974/75. Procent

Gymnasieskolan 1971/72 1972/73 1973/74 1974/75

3- och 4-årig linje 15,9 11,0 9,9 7,9 2-årig ek.soc.tekn. linje 26,2 14,5 12,7 10,3 Övriga 2—åriga linjer samt

Specialkurser 36,3 21,0 18,7 15,5 Samtliga 24,0 15,2 13,8 11,5

De ungdomar som hade föräldrar med ringa inkomster studerade således i allmänhet på de kortare utbildningsvägarna i gymnasieskolan. Det var få elever på de långa teoretiska utbildningsvägarna i gymnasieskolan som hade inkomstprövat tillägg.

Det behovsprövade tillägget har, på motsvarande sätt som det inkomstprö- vade tillägget, successivt minskat i betydelse. Detta framgår av tabell 2.7.

Tabell 2.7 Antalet beviljade behovsprövade tillägg under perioden 1965/66—1975/76 samt beviljat belopp

Budgetår Beviljade behovsprövade Beviljat belopp, tillägg, antal Mkr. 1964/65 7 883 4,7 1965/66 9 520 6,0 1966/67 7 934 5,0 1967/68 10 532 6,6 1968/69 11 156 6,9 1969/70 9 709 6,2 1970/71 8 472 5,3 1971/72 6 648 4,2 1972/73 9 089 6,8 1973/74 6 214 4,7 1974/75 4 689 4,0 1975/76 3 983 3,6

Även antalet elever som erhållit behovsprövade tillägg har således minskat under perioden. Minskningen har emellertid varit mindre än för det in- komstprövade tillägget. En mycket stor del av dem som söker behovsprövat tillägg får avslag på sina ansökningar. Detta framgår av tabell 2.8.

Tabell 2.8 Antalet beviljade och avslagna ansökningar om behovsprövat tillägg under perioden 1964/ 65—1975/ 76

Budgetår Ansökningar Totalt Beviljade Avslagna % avslag

1964/65 24 312 7 883 16 429 67,6 1965/66 20 639 9 520 11 119 53,9 1966/67 17 398 7 934 9 464 54,4 1967/68 21 259 10 532 10 727 50,5 1968/69 20 564 11 156 9 408 45,6 1969/70 19 424 9 709 9 715 50,2 1970/71 17 009 8 472 8 537 50,2 1971/72 14 941 6 648 8 293 55,5 1972/73 19 492 9 089 10 403 53,4 1973/74 15 916 6 214 9 702 61,0 1974/75 11 561 4 689 6 872 59,4 1975/76 9 120 3 983 5 137 56,3

1 kap. 1 har utredningen visat att ungdomar, som kommer från hem med en stark utbildningstradition, i allmänhet söker sig till någon av de längre teoretiska studievägarna i gymnasieskolan. Mot denna bakgrund kan tabell 2.9 vara av intresse.

Tabell 2.9 Andelen elever i gymnasieskolan med studiebidrag som haft behovsprövat tillägg under perioden 1971/72—1974/75. fördelade på utbildningsvägar. Procent

Gymnasieskolan 1971/72 1972/73 1973/74 1974/75 3- och 4-åriga linjer 2,0 2,7 1,9 1,3 2-årig ek.soc. tekn. linje 3,4 4,4 3,0 2,4 Ovriga 2-åriga linjer samt Specialkurser 5.6 6,8 4,8 3,6 Samtliga 3,4 4,5 3,1 2,4

Andelen elever från hem där ekonomin är svag är således större på de kortare yrkesinriktade studievägarna i gymnasieskolan.

Det har också sitt intresse i sammanhanget att se i vilken utsträckning de studerande skuldsatt sig för sina studier. Detta framgår av tabellerna 2.10 och 2.11.

Tabell 2.10 Antalet elever som beviljats studielån enligt studiehjälpsreglementet un— der perioden 1965/66—1972/73

Budgetår Totala antalet Antalet bevil- Procent av det Lånets ge-

elever jade lån totala antalet nomsnitt-

elever liga storlek 1965/66 213 436 20 939 9,8 2 951 1966/67 228 193 24 190 10,6 3 193 1967/68 232 600 27 928 12,0 3 144 1968/69 237 000 27 757 11,7 3 132 1969/70 256 100 35 448 13,8 3 737 1970/71 258 700 42 514 16,4 3 645 1971/72 259 200 36 597 14,1 3 843 1972/73 261 500 31 553 12,1 3 821

Denna tabell omfattar studielån till såväl s. k. yngre som s. k. äldre elever i gymnasial utbildning. Av det totala antalet lån under åren 1971/72 och 1972/ 73 avsåg ca 6000 under vandera året yngre elever. Ca 30 procent av ansökningarna från yngre elever avslogs, medan motsvarande andel för det totala antalet ingivna ansökningar, dvs. från såväl yngre som äldre elever, varierade från 10 till 18 procent.

Studiehjälp i form av återbetalningspliktiga studiemedel beviljades yngre elever fr. o. m. läsåret 1973/74. Av tabell 2.11 framgår antalet elever som beviljats sådana studiemedel under läsåren 1973/74 till 1975/76.

Tabell 2.1] Antalet elever i studiehjälpssystemet som beviljats återbetalningspliktiga studiemedel samt beviljat belopp under perioden 1973/74—1975/76

Termin Antal elever som Beviljat belopp, Beviljat belopp, beviljats åb-medel Mkr. Mkr.

Ht 1973 3 092 3,6 Vt 1974 3 874 5,8 9—4

Ht 1974 2 205 2,7 Vt 1975 2 806 4,4 7.1

Ht 1975 1 873 2,6 Vt 1976 2 221 3,6 6—2

Budgetåret 1975/ 76 beviljades således återbetalningspliktiga studiemedel till ett sammanlagt belopp av 6,2 milj. kr. Detta är 0,9 milj. kr. mindre än under föregående budgetår. Till samma kategori av studerande beviljades budgetåret 1972/73 studielån med sammanlagt ca 12 milj. kr. Kreditgiv- ningen till de yngre eleverna företer således en nedåtgående trend både i fråga om antal elever och totalt beviljat belopp. Lånedelen per studerande tycks dock ha ökat något från ht 1973 till vt 1976.

Orsaken till denna utveckling torde främst vara att CSN — i enlighet med regeringens och riksdagens intentioner — varit restriktiv vid prövning av ansökningar om återbetalningspliktiga studiemedel för yngre elever. Fri- beloppet har varit detsamma som för inkomst- resp. behovsprövat tillägg.

Detta har medfört ett minskat antal beviljningar och en stor avslagsprocent (30 procent avslag 1974/ 75, jämfört med 7 procent för äldre elever i gymnasial

utbildning).

2.1.6. Sammanfattning och slutsatser

Målet för studiehjälpen är alltjämt att den skall ingå som ett led i samhällets utbildningspolitik. Den skall vara ett stöd i strävandena att inom ramen för skolorganisationen bereda alla ungdomar, oavsett social och ekonomisk bakgrund och oavsett bostadsort, möjligheter till den utbildning för vilken de har förutsättningar och intresse.

Samtidigt utgör studiehjälpen en del av samhällets stöd till familjerna. Tillsammans med andra åtgärder inom familjepolitiken och skattepolitiken skall den bidra till att utjämna kostnaderna för barnens uppfostran och ut- bildning.

De grundläggande principerna för studiehjälpens uppbyggnad har inte förändrats sedan systemet tillkom.

När studiehjälpen utformades i mitten av 1960-talet bedömdes de för- måner som kunde utgå inom studiehjälpen till en familj med ringa inkomster vara tillräckliga för att täcka kostnaderna för ett barn som bedrev gymnasiala studier. Stöden inom studiehjälpssystemet kom emellertid så småningom att urholkas och då i synnerhet de selektiva inkomst- och behovsprövade stöden.

Utredningen har visat hur andelen elever med inkomst- och behovsprövat tillägg har minskat för varje år. Läsåret 1965/66 hade närmare hälften av det totala antalet elever med studiebidrag också inkomstprövat tillägg. Läs— året 1975/76 hade endast åtta procent av eleverna detta tillägg. Det be- hovsprövade tillägget utgick till ca 10000 ungdomar läsåret 1965/ 66 men endast till ca 4000 ungdomar läsåret 1975/76.

Den huvudsakliga orsaken till denna utveckling är att familjeinkomsterna har ökat på grund av att kvinnorna i allt större utsträckning har förvärvsar- bete. Ökningarna i familjeinkomsten har således för många inneburit att de inkomst- och behovsprövade tilläggen har bortfallit.

Sammanfattningsvis konstaterar utredningen att samhället reellt minskat studiestödet till ungdomsstuderande som kommer från hem med svag ekonomi. Eftersom emellertid studiehjälpen är en del av samhällets famil- jepolitiska stöd kan inte några mer definitiva slutsatser dras innan studie- hjälpsförmånerna vägts in i detta större familjepolitiska sammanhang. Detta kommer att göras i följande avsnitt.

2.2 Socialpolitik — skattepolitik under det senaste decenniet

2.2.1 Inledning

När studiehjälpsutredningen i början på 1960-talet utformade grunden för studiehjälpen satte den in denna i ett större sammanhang, där en avvägning kunde göras mot alla andra ekonomiska förmåner som barnfamiljerna erhöll

till följd av samhällets social- och skattepolitik. Det var bl. a. denna av- vägning som ledde till den kraftiga satsningen på studiehjälpen i 1964 års studiesociala beslut. Studiehjälpsutredningen fann nämligen att många för- måner till barnfamiljerna minskade eller upphörde helt i samband med att barnen fortsatte sin utbildning efter den obligatoriska skolan. Orsaken till detta var att många regler inom social- och skattepolitiken knutits till barnets ålder. När barnet t. ex. fyllde 16 år upphörde inte bara barnbidraget och vissa andra sociala förmåner utan skattereglerna upphörde också att vara särskilt gynnsamma för barnfamiljerna.

1 föregående avsnitt har en redogörelse lämnats för de viktigaste för- ändringarna på studiehjälpens område sedan 1964. I detta avsnitt skall en motsvarande redogörelse lämnas för hur de familjepolitiska stöden inom social- och skattepolitiken har utvecklats sedan 1964. Därefter redovisas hur de familjepolitiska stöden påverkar familjernas ekonomi när deras barn bedriver gymnasiala studier. Avsnittet inleds med en redogörelse för hur dagens familj ser ut samt för dess inkomstförhållanden.

2.2.2 Dagens familj — antal barn m. m. jämte inkomstförhållanden

År 1975 fanns det 1 144600 familjer i landet med barn under 18 år. Av dessa hade 45 procent ett barn, 40 procent två barn och 15 procent tre barn eller fler. Inkomsterna för barnfamiljerna varierade med bamantal, ålder och med familjetyp, vilket framgår av sammanställningen av medelin- komster i tabell 2.12. Sammanställningen ger endast en grov föreställning om inkomstförhål- landena. Med den reservationen kan det emellertid ändå vara intressant att notera att i åldersgruppen 35—49 år, där de flesta barnfamiljer har sina barn i gymnasieskolan — eller i varje fall ett av dem — är det allra vanligast att båda makarna förvärvsarbetar och att de har två barn. Medelinkomsten är ca 82 000 kr. Totalt fanns det i denna grupp ca 166 000 hushåll år 1975, av vilka nära 60 procent hade en inkomst som översteg 70 000 kr. Av den fullständiga statistiken framgår vidare att av de barnfamiljer där inkomsten understeg den dåvarande inkomstgränsen för att få inkomstprövat tillägg — 32000 kr. — var ensamstående med barn den allra största gruppen.

För att belysa antalet barnfamiljer i åldersgrupperna 35—64 år som år 1975 hade barn i åldrarna 14, 15, 16 och 17 år har statistiska centralbyrån (SCB) på utredningens uppdrag ytterligare bearbetat inkomststatistiken. Utredning- en har därigenom kunnat få fram uppgifter om det antal barnfamiljer som år 1977 har barn i åldrarna 16—19 år samt deras inkomstförhållanden 1975. Det har emellertid inte varit möjligt att få uppgifter om vilka av dessa som bedriver studier, resp. vilka som förvärvsarbetar.

Tabell 2.12 Medelinkomsten (den sammanräknade inkomsten) 1975 per hushåll efter familjetyp, hushållsföreståndarens ålder samt antalet barn i åldrarna 0—18 år. Antalet hushåll har angivits inom parentes

Hushållsföreståndarens 0 barn 1 barn 2 barn 3 barn ålder” . Familjetyp el. llera

20—34 år Gifta sammanboende, 76 800 71 800 68 900 64 300 båda har inkomst (50 929) (103 000) (123 368) (31 867) Gifta sammanboende, 38 700 46 500 50 000 49 300 en har inkomst (2 569) (11 145) (30 499) (10 759) Övriga män 33 400 43 100 45 000 41 400 (574 620) (4 467) (1 193) (225) Övriga kvinnor 27 000 24 100 19 200 15600 (278 369) (97 621) (41 562) ( 10 669)

35—49 år Gifta sammanboende, 84 000 82 300 81 900 80 300 båda har inkomst (79 425) (115 129) (165 728) (78 439) Gifta sammanboende, 55 600 57 400 58 400 56 400 en har inkomst (8 782) (16 494) (33 376) (23 113) Övriga män 40 800 52 200 54 700 51 600 (169 254) (7 238) (2 904) (955) Övriga kvinnor 34 900 33 900 30 700 24 400 (82 244) (36 030) (20 586) (9 253)

50—64 år Gifta sammanboende, 75 600 80 200 81 600 77 900 båda har inkomst (335 208) (76 595) (24 643) (7 641) Gifta sammanboende, 54 500 55 700 55 500 49 600 en har inkomst (91 987) (18 508) (6 465) (2 820) Övriga män 36 400 51 700 55 600 46 100 (173 500) (3 272) (664) (182) Övriga kvinnor 30 600 31 400 28 300 21 400 (204 436) (11 085) (1 638) (324)

a Avser den under inkomståret 1975 uppnådda åldern. För gifta sammanboende avses mannens ålder. Källa: Statistiska meddelanden N 1976124.

Tabell 2.13 visar resultaten av SCB:s beräkningar.

Av tabellen framgår att av familjer med barn i åldrarna 14—17 år är den övervägande delen, ca 84 procent, gifta/sammanboende. 1 drygt 80 procent av dessa familjer har båda föräldrarna inkomst, medan den tidigare vanliga situationen med mannen som ensam försörjare förekommer endast i knappa två fall av tio. Antalet gifta/ sammanboende där bara en har inkomst understiger också antalet ensamstående. Denna senare grupp domineras av kvinnor, vilkas andel av denna familjetyp uppgår till ca 84 procent.

Tabell 2.13 Familjer med barn i åldrarna 14-17 år efter familjetyp och inkomstklass. År 1975

Familjetyp Antal familjer i nedanstående inkomstklasser. Tkr. Summa

0— 30— 35— 40— 45— 50— 55— 60— 65— 70— 299 34.9 39.9 44.9 49.9 54.9 59.9 64.9 69.9

Gifta samman- boende, båda har inkomst 4971 2910 4440 6854 10053 13124 15709 18320 19956 142815 239152

Gifta samman-

boende, en har inkomst 5 168 2 708 4445 6 168 5 859 4 570 3 268 2 478 1 750 8 892 45 306

Ensamstående män 1 213 567 954 1 337 1 225 935 622 448 319 1 374 8 994

Ensamstående kvinnor 20 409 5 644 6 485 5 385 2 982 1 765 1 099 711 480 1 077 46 037 Summa 31 761 11 829 16 324 19 744 20119 20 394 20 698 21 957 22 505 154 158 339 489

%

Gifta D Ensamstående

60

Diagram 2.1 Inkomst/ör- ' delning efter,/ami/jetyp. 0— 30— 35— 40— 45— 50— 55— 60— 65— 70— Tkr Procent. 29,9 34,9 39,9 44,9 49,9 54,9 59,9 64,9 69,9

Inkomstfördelningen mellan de olika familjegrupperna är, som framgår av tabellen och diagram 2.1, mycket ojämn. Av de gifta familjeenheterna har drygt 53 procent en inkomst som överstiger 70000 kr. Motsvarande andel för de ensamstående är 4,6 procent. Detta förklaras självfallet till stor del av att de gifta/sammanboende i så hög utsträckning har två in- komster i familjen. Men också i de gifta/sammanboende familjerna där bara en har inkomst är andelen inkomsttagare över 70 000 väsentligt högre än för de ensamstående.

På motsvarande sätt som de gifta/sammanboende familjeenheterna har flest inkomsttagare i de högre inkomstlägena, överväger gruppen ensam- stående inkomsttagare i de lägre inkomstskikten. Drygt 50 procent av de ensamstående har en inkomst som understiger 35 000 kr., medan mot- svarande siffra för de gifta familjeenheterna är 5,6 procent.

2.2.3 Samhällets direkta familjepolitiska stöd Barnbidraget

Det allmänna barnbidraget är ett av de viktigaste ekonomiska stöden till barnfamiljer. Det infördes 1948 och utgår utan särskild ansökan till dess att barnet fyller 16 år. Tabell 2.14 visar bidragets storlek i förhållande till

penningvärdeförändringen.

Tabell 2.14 Barnbidrag och penningvärdeförändring

År Barnbidrag per Barnbidrag efter barn under konsumentpris- 16 år, kr./år index

”___—___—

l 2 3

___—.___—

1948 260 272 1950 260 280 1952 290 387 1958 400 463 1960 450 487

1962 550 522 1964 700 554 1965 900 581 1966 900 620 1968 900 659

1970 900 723 1971 1 200 779 1972 1 200 826 1973 1 320 881 1974 1 500 973

1975 1 500 1 065 1976 _. 800 1 173

Konsumentprisindex återspeglar förutom den egentliga penningvärdeut- vecklingen också de förändringar som skett av den direkta skatten. Bl. a. har under perioden omsättningsskatt införts. Denna har senare förändrats till mervärdeskatt. Som framgår av sammanställningen har dessa skatte- höjningar liksom den egentliga penningvärdeförsämringen väl kompense- rats. Barnbidragets köpkraft är betydligt större i dag än 1948.

Bostadsbidraget

Bostadsbidraget är en annan viktig del av det ekonomiska stödet till barn- familjerna. Det första bostadsstödet kom till i slutet av 1940-talet på förslag av bostadssociala utredningen. Det avlöstes den 1 januari 1969 av ett nytt statligt bostadstillägg.

Det gällande systemet för bostadsbidrag består av två delar. Bidrag kan utgå till hushåll såväl med barn, som utan barn. Den ena delen, som utgörs av ett statligt bidrag på f. n. 900 kr. per barn och år, utgår utan bostadsvillkor. Den andra delen, den statskommunala, står i relation till hushållens bo- stadsutgifter och utgår med 80 procent av utgiften mellan vissa hyresgränser. F. n. gäller som nedre hyresgräns per månad 350 kr. Den övre hyresgränsen per månad är 700 kr. för makar utan barn och 825 kr. för makar med ett eller två barn. För ensamstående ligger den i intervallet 600—975 kr.

Bostadsbidragen är inkomstprövade. Prövningen sker i huvudsak mot den till statlig skatt taxerade inkomsten året före bidragsåret. I fråga om makar läggs deras inkomst samman vid beräkningen av bidragen. Pröv- ningsreglema för bostadsbidragen överensstämmer — vilket har framgått av föregående avsnitt — i huvudsak med prövningsreglerna för det inkomstprö— vade tillägget i studiehjälpssystemet.

Bostadsbidrag till barnfamiljer utgick i december 1974 till 522 000 hushåll, vilket innebar att ungefär varannan barnfamilj erhöll bidrag. Antalet barn- familjer som uppbar bidrag i december 1975 var 570000. Orsaken till ök- ningen av antalet bidrag torde ha varit ändrade inkomstprövningsregler och höjda bostadskostnader. Antalet barn, för vilka bidrag utbetalades under nämnda år, var drygt en miljon.

F. n. utgår statligt och statskommunalt bostadsbidrag till dess att barnet har fyllt 17 år. Statskommunalt bostadsbidrag kan utgå även för barn över 17 år, om förlängt barnbidrag eller studiehjälp utgår. Statskommunalt bo- stadsbidrag till hushåll utan barn kan fr. o. m. den 1 januari 1977 utgå om den sökande, eller i fråga om makar, en av dem, har fyllt 18 år.

Reglerna för bostadsbidrag har nyligen ändrats. Till grund för ändringen låg betänkandet (SOU 1975:51) Bostadsförsörjning och bostadsbidrag. Det hade gemensamt utarbetats av boendeutredningen och bostadsfrnansierings- utredningen. Ett av utredningamas förslag var att en gemensam åldersgräns på 18 år skulle tillämpas inom bostadsbidragssystemet. Regering och riksdag tog emellertid inte ställning till frågan utan ansåg att detta borde anstå till dess att Studiestödsutredningen slutfört sitt arbete. 1 kap. 4 och 5 kommer utredningen att närmare diskutera detta.

Bidragsförskottet och barnpensionen

Lever ett barns föräldrar åtskilda betalar vanligen den av föräldrarna, som inte har vårdnaden om barnet, underhållsbidrag för barnet. För att hindra att barnet blir lidande till följd av den underhållsskyldige förälderns even- tuella försumlighet eller oförmåga att betala har bidragsförskott införts. Om bidragsförskott som motsvarar underhållsbidrag har utgått blir den under- hållsskyldige föräldern återbetalningsskyldig för bidragsförskottet. Bidrags- förskott kan också utgå utan att motsvaras av underhållsbidrag om un— derhållsbidrag inte har fastställts eller om det ligger under bidragsförskottets nivå (utfyllnadsbidrag).

Bidragsförskott utgår fr.o.m. 1 januari 1972 normalt med 40 procent av basbeloppet (för maj 1977 11100 kr.). Bidragsförskott utgår t.o.m. den månad varunder barnet fyller 18 år.

Fram till 1970 utgick bidragsförskottet t. o. m. den månad varunder barnet fyllde 16 år. När åldersgränsen höjdes var ett av motiven till åtgärden att förbättra situationen för de studerande barnen. 1 prop. 1970165 som låg till grund för beslutet framhöll föredraganden:

"Eftersom flertalet 16-åringar numera fortsätter sina studier några år kan det uppstå ekonomiska svårigheter när bidragsförskottet upphör då barnet fyller 16 år. I fråga om andra familjepolitiska förmåner gäller att allmänna barnbidraget ersätts av stu- diehjälpen när barnet fyller 16 år. Bostadstillägget till barnfamiljerna omfattar delvis även 16—17-åringar som uppbär studiehjälp. Delvis motsvaras även bostadstillägget av förmåner inom studiehjälpen. Det ekonomiska stöd som bidragsförskottet utgör bonfaller däremot helt utan att ersättas av någon motsvarighet inom studiehjälpen.

Det förhållandet att bidragsförskottet upphör när barnet fyller 16 år drabbar i särskilt hög grad de sämst ställda bland de ensamstående barnförsörjarna. Det finns enligt min mening anledning att utsträcka den garanti som bidragsförskottet utgör till att gälla intill dess barnet fyller 18 år."

Avlider förälder utgår barnpension från folkpensioneringen och, beroende på den avlidnes inkomstförhållanden, eventuellt från ATP. Stödet till barnet utgår i dessa fall alltid med minst 40 procent av basbeloppet. Barnpension från folkpensioneringen utgår till dess barnet fyller 18 år.

F amiljepolitiska stöd i skattesystemet

Skattesystemet ses f. n. över av bl. a. 1972 års skatteutredning. Utredningen har därvid som en av sina huvuduppgifter att bedöma de fördelningspolitiska aspekterna. Enligt sina direktiv skall utredningen beakta bl. a. marginalef- fekterna, dvs. den sammanlagda effekten av skatteökning och bidragsminsk- ning vid stigande inkomst. Den skall därvid uppmärksamma såväl kon- struktionen av statliga bidragssystem som frågan om beskattning i stället för inkomstprövning av bidragen.

F. n. är det framför allt tre skatteregler som direkt berör barnfamiljerna. Det är regeln om individuell beskattning av makar, reglerna om förvärvsav- drag samt reglerna om s. k. skattereduktion. Dessa regler tillkom genom beslut av 1970 års riksdag.

Har makar med hemmavarande barn under 16 år båda haft förvärvsin- komster, s.k. A—inkomst, får den make som haft den lägsta A-inkomsten

göraförvärvsavdrag. Avdraget uppgår i princip till 25 procent av inkomsten, men är maximerat till 2 000 kr. Förvärvsavdrag fårockså göras av inkomstta- gare med A-inkomst och hemmavarande barn under 16 år förutsatt att inkomsttagaren är gift men inte lever tillsammans med sin make eller är ensamstående. Förvärvsavdraget är detsamma oavsett antalet barn. Syftet med avdraget är att kompensera de särskilda barntillsynskostnader som upp- kommer då båda föräldrama eller den ensamstående föräldern förvärvsar- betar.

Vid skatteberäkningen medges i vissa fall ett avdrag på den uträknade skatten, s. k. skattereduktion, med maximalt 1 800 kr. Denna reduktion med- ges dels gift person vars make saknar till statlig inkomstskatt taxerad in- komst, dels ensamstående med hemmavarande barn under 18 år. Gift person vars make har en statlig taxerad inkomst understigande 4 500 kr. erhåller skattereduktion med 40 procent av skillnaden mellan 4500 kr. och den taxerade inkomsten. När den andre makens taxerade inkomst uppgår till 4500 kr. upphör således rätten till skattereduktion.

Sammanställning av familjepolitiska stödformer

De nu beskrivna ekonomiska stödforrnema för barnfamiljer har samman- ställts i tabell 2.15. Därvid har även några andra stödformer medtagits.

Tabell 2.15 Översikt över existerande stödsystem budgetåret 1977/78

Familjestöd och skatter

Typ

Barnbidrag

Statligt bostadsbidrag Statskommunalt bostadsbidrag Bidragsförskott och barnpension från folkpensio— neringen Barnpension

från ATP

Ingen motsvarighet

.—

Skattereduktion för ensam— stående föräldrar Förvärvsavdrag för samboende Förvärvsavdrag för ensamstående

Bidrag/av- drag per år

12 x175 kr.

12 x 75 kr. Beroende på hyran Garanterat 40 % av bas- beloppet

Beroende på inkomsten

] 800 kr.

Högst 2000 kr.

i avdrag från inkomsten

Högst 2000 kr.

i avdrag från inkomsten

Utgår längst t.o.m. barnet

blivit 16år 17år 17år 18år 19år 18år 16år 16år

Studiehjälpen

Utgår till Typ Bidrag per år Utgår för barn i åldern Utgår till

Alla

Familjer med låg tax. inkomst

99

Barn till ensam— stående föräldrar

Barn till änkor och änklingar

Alla inkomst- tagare

Alla där båda föräldrarna förvärvsarbetar Alla förvärvs- arbetande

Studiebidrag

Inkomstprövat tillägg Statskommunalt bostadsbidrag Ingen motsvarighet

Ingen motsvarighet

Behovsprövat

tillägg Inackorderings—

tillägg Ingen motsvarighet

n n

9 x 175 kr. 9 x 75 kr. Beroende på hyran 9 x 150 kr. 9 x 230 kr.

16—19 år 17—19 år 17—19 år om studiehjälp utg. 16—19 år 16—19 år

Alla barn 'som studerar

Familjer med låg taxerad inkomst

ss

"

Boende på annan ort

' Riksdagen beslöt den 3 juni 1977 att höja barnbi- draget och studiebidraget till 175 kr./mån fr.o.m. den 1 juli 1977. Denna höjning har inte kunnat beaktas i de följande tabel— lerna och resonemangen. Den i prop. 1976/77:100 föreslagna höjningen av det behovsprövade tilläg- get har däremot medta- gits.

2.2.4 Sammanvägning av de olika,/amiljepolitiska stöden — tröskeleffekter

Nedan visas exempel på hur de olika familjepolitiska stödformerna påverkar barnfamiljernas disponibla inkomster i olika inkomstlägen. I bilaga (DsU 1977110) redovisas beräkningarna av den disponibla inkomsten för barn- familjer i olika inkomstlägen. I denna bilaga redovisas de närmare förut- sättningarna för dessa beräkningar. Observera att alla uppgifter avser 1977, vilket medför att skillnaderna mellan familjer med barn i olika åldrar inte återspeglar förändringen för en enskild familj är från år.]

Av tabell 2.16 framgår vilka förändringar som inträffar i olika inkomstlä- gen för en ensamstående som har ett barn som omedelbart efter den ob- ligatoriska skolan påbörjar gymnasiala studier.

Tabell 2.16 Skillnad i skatt och bidrag för ensamstående med 1 barn i åldern 16 resp. 17 år etc. År 1977

Barnets ålder”

17 18 19 20 21

Årsinkomst 30000 kr. Skatt — 675 — — 1 800 — — Barnbidrag — 1 800 — — — — Studiebidrag + 1 350 — — — 600 — 750 Bostadsbidrag — — 900 — — 1 610 — 1 150 Inkomstprövat tillägg — + 675 — - 300 -— 375 Behovsprövat tillägg + 1 250 - — — 600 — 650 Bidragsförskott — — — 4 280 — —

Totalt + 125 — 225 — 6 080 - 3 110 — 2 925

a Fyller 17 år etc. i slutet av året.

När barnet blir 17 år försvinner förvärvsavdraget i inkomstbeskattningen varför skatten blir 675 kr. högre per år. Samtidigt försvinner det allmänna barnbidraget på 1 800 kr. I stället tillkommer studiebidraget i studiehjälps- systemet, men detta bidrag utgår endast under läsårets nio månader, varför det totalt blir en minskning med 450 kr./år. Det enda bidrag som är helt nytt, är det behovsprövade tillägget. Det utgår just för de gymnasiala stu- dierna och är ograverat ända tills studierna har fullbordats i 18—19-årsåldern. När barnet blir 18 år upphör det statliga bostadsbidraget. I dess ställe utgår det inkomstprövade tillägget med samma belopp. Det tillägget utgår emel- lertid, i likhet med studiebidraget, endast under nio månader varför det vid denna åldersgräns blir en minskning i denna familjs disponibla inkomst. När barnet blir 19 år uppstår den verkligt stora tröskeleffekteri i det aktuella fallet, eftersom då bidragsförskottet upphör att utgå. Dessutom upphör den s. k. skattereduktionen.

De nu nämnda effekterna skall ses mot den bakgrunden att en gymnasial utbildning för de allra llesta inte har avslutats förrän efter myndighetsåldem. Vidare skall erinras om att samtliga familjepolitiska stöd, utom studiehjälpen

och det statskommunala bostadsbidraget, utgår oberoende av om tonåringen bedriver gymnasiala studier eller förvärvsarbetar.

I tabell 2.17 jämförs ensamstående med en inkomst på 40 000 resp. 60 000 kr. som har barn på gymnasial nivå i olika åldrar.

Tabell 2.17 Skillnad i skatt och bidrag för ensamstående med 1 barn i åldern 16 resp. 17 år etc. År 1977

Barnets ålder”

17 18 19 20 21

Årsinkomst 40000 kr.

Skatt — 914 — — 1 800 — — Barnbidrag — 1 800 — — — — Studiebidrag + 1 350 — — — 600 — 750 Bostadsbidrag — — 900 — 300 - 1 785 — 1 275 Inkomstprövat tillägg — — — — — Behovsprövat tillägg — — — — — Bidragsförskott — — — 4 280 — —

Totalt —1364 —900 —6380 —2385 —2025

Årsinkomst 60000 kr.

Skatt — Barnbidrag — Studiebidrag + Bostadsbidrag _ _ 900 _ 300

Inkomstprövat tillägg — _ _ _ _ Behovsprövat tillägg _ _ _ _ _ Bidragsförskott — _ - 4 230 _ _

1261 — —1800 — — 1800 —— — I

Totalt — 1 711 — 900 — 6 380 - 600 — 750

" Fyller 17 år etc. i slutet av året.

Sammanställningen visar att det även i dessa inkomstlägen uppträder avsevärda tröskeleffekter i den disponibla inkomsten för ensamstående för- sörjare när barnet blir äldre. Orsakerna är desamma som i det första exemplet. Skillnaderna mellan exemplen är att de selektiva stöden i studiehjälpssy- stemet — de inkomst- och behovsprövade tilläggen — helt har upphört i dessa inkomstlägen. Det gäller givetvis också det statliga bostadsbidraget eftersom samma inkomstprövningsregler som för det inkomstprövade till- lägget ligger till grund för detta.

Utredningen harjämfört de nu påvisade tröskeleffekterna i den disponibla inkomsten med motsvarande tröskeleffekter i mitten av 1960-talet när det studiesociala systemet just hade reformerats. Utredningen har därvid funnit att tröskeleffekterna under den gångna tioårsperioden något förstärkts. Detta gäller även för andra familjetyper än ensamstående. Generellt kan sägas att tröskeleffekterna blivit mindre för höginkomsttagare under den gångna tioårsperioden och större för låginkomsttagare.

1 tabell 2.18 redovisas för olika inkomstlägen hur den disponibla inkomsten är beroende av barnets ålder för en familj där den ene av makarna för- värvsarbetar och de har ett gemensamt barn.

Tabell 2.18 Skillnad i skatt och bidrag för gift med hemmamake och 1 barn i åldern 16 resp. 17 år etc. År 1977

Barnets ålder"

17 18 19 20 21

Årsinkomst 30000 kr. Skatt — Barnbidrag — 1 800 — — — — Studiebidrag + 1 350 — — — 600 — 750 Bostadsbidrag — — 900 — — 1 050 — 750 Inkomstprövat tillägg - + 675 — — 300 — 375 Behovsprövat tillägg + 1 250 — — — 600 — 650 Bidragsförskott — —

Totalt + 800 — 225 — - 2 550 — 2 525

Årsinkomst 40000 kr. Skatt — Barnbidrag — 1 800 — — — — Studiebidrag + 1 350 — — — 600 — 750 Bostadsbidrag — — 900 — — 1 225 — 875 Inkomstprövat tillägg — — — — — Behovsprövat tillägg — — — — — Bidragsförskott — — — — —

Totalt — 450 — 900 —— — 3 450 —— 1 625

Årsinkomst 60000 kr. Skatt _ Barnbidrag _ 1 800 _ _ _ Studiebidrag + 1 350 Bostadsbidrag _ Inkomstprövat tillägg — Behovsprövat tillägg _ _ _ _ _ Bidragsförskott _ _ _ _ _

Totalt — 450 - 720 — - 600 — 750

" Fyller 17 år etc. i slutet av året.

Utredningen vill här erinra om att för en enskild familj blir tröskelef- fekterna inte lika lätta att iaktta som i ovanstående tabell. eftersom löner m. m. i kronor räknat som regel ökar från år till år. Under år med begränsad reallöneökning bör dock de framräknade tröskeleffekterna relativt väl svara mot förändringarna av familjens disponibla inkomst.

Tabell 2.19 visar vilka tröskeleffekter som uppstår i familjens ekonomi när båda makarna förvärvsarbetar.

Tabell 2.19 Skillnad i skatt och bidrag för gift inkomsttagare med heltidsarbetande make och 1 barn i åldern 16 resp. 17 år etc. År 1977

Barnets ålder"

17 18 19 20 21

Årsinkomst 30000 kr.!) Skatt — 542 — _ _ _ Barnbidrag _ 1 800 _ _ _ _ Studiebidrag + 1 350 — — — 600 — 750 Bostadsbidrag — — 900 — — 1 050 — 750 1nkomstprövat tillägg - + 675 — — 300 — 375 Behovsprövat tillägg + 1 250 — — — 600 — 650 Bidragsförskott — _ _ _ _

Totalt + 258 — 225 — — 2 550 — 2 525 Årsinkomst 40000 kr.b _ 577 Skatt — 586 _ _ _ _ Barnbidrag — 1 800 — - — _ Studiebidrag + 1 350 — — — 600 — 750 Bostadsbidrag - — 900 — 300 — 1 250 - 875 1nkomstprövat tillägg — _ _ _ _ Behovsprövat tillägg _ _ _ _ _ Bidragsförskott _ _ _ _ _

Totalt — 1027 — 900 — 300 — 1 825 — 1 625 Årsinkomst 60000 kr.b — 577 Skatt — 675 — _ _ _ Barnbidrag _ 1 800 _ _ _ _ Studiebidrag + 1 350 — - — 600 — 750 Bostadsbidrag — — 900 — 300 — — 1nkomstprövat tillägg _ _ _ _ _ Behovsprövat tillägg _ _ _ _ _ Bidragsförskott _ _ _ _ _

Totalt - 1027 » 900 — 300 — 1 350 — 750

a Fyller 17 år etc. i slutet av året. b Makarna har 75 resp. 25 procent av inkomsten.

Även i denna familjesituation minskar den disponibla inkomsten för fa- miljer när barnen blir äldre. Som framgår av de mer detaljerade beräkning— arna, se DsU 1977210, inträffar samma förhållande om det finns två barn i familjen, varav det ena barnet bedriver gymnasiala studier. Till följd av de familjepolitiska stödens konstruktion ligger emellertid då den disponibla inkomsten på en betydligt högre nivå.

Som har framgått av avsnitt 2.2.2 var den allra vanligaste familjesitua- tionen att båda makarna förvärvsarbetade och att de hade två barn. Deras gemensamma inkomster var i genomsnitt ca 82000 kr. Tabell 2.20 visar vad som händer med dessa barnfamiljers disponibla inkomster, när det äldsta barnet i familjen passerar olika åldersgränser under sina gymnasiala studier.

Tabell 2.20 Skillnad i skatt och bidrag för gift inkomsttagare med heltidsarbetande make och 2 barn. varav det äldsta är i åldern 16 resp. 17 år etc. År 1977

Årsinkomst 82000 kr. Barnets ålder”

17 18 19 20 21 Skatt _ _ _ _ _ Barnbidrag _ 1 800 _ _ _ _ Studiebidrag + 1 350 — — — 600 — 750 Bostadsbidrag _ _ _ _ _

Inkomstprövat tillägg _ _ _ _ _ Behovsprövat tillägg _ _ _ _ _ Bidragsförskott _ _ _ _ _

Totalt — 450 — 600 — 750

” Fyller 17 år etc. i slutet av året.

Tabell 2.20 visar att även en tvåbarnsfamilj med 82000 kr. i inkomst får uppleva en viss minskning av sin disponibla inkomst när det äldsta barnet i familjen övergår till gymnasiala studier i 16-årsåldern. Denna minsk- ning blir sedan ännu större när också det yngsta barnet i familjen går över till gymnasiala studier. Då bortfaller nämligen förvärvsavdraget på 2000 kr. För dessa familjer uppkommer dock inte några ytterligare tröskeleffekter i den disponibla inkomsten när deras barn passerar olika åldersgränser under de gymnasiala studierna.

2.2.5 Sammanfattning och slutsatser

Under den tid som har gått sedan studiehjälpssystemet tillkom har sam- hällets stöd till barnfamiljerna i en rad hänseenden förstärkts. Barnfamil- jernas disponibla inkomster har därför blivit större och detta gäller i synnerhet de barnfamiljer som har låga inkomster. Som Studiestödsutredningen emel- lertid har visat i detta kapitel har någon samordning av de skilda famil- jepolitiska stöden inte skett, i varje fall inte om man betraktar utvecklingen från en utbildningspolitisk synvinkel. Samhällets ambition är att alla ung- domar skall kunna få en gymnasial utbildning. Ekonomiska och sociala hinder för studier skall undanröjas. Samtidigt får de allra flesta barnfamiljer — och i synnerhet de som har låga inkomster — uppleva att deras disponibla inkomster minskar när barnen bedriver gymnasiala studier.

Studiestödsutredningen anser att de minskningar som har påvisats i de flesta barnfamiljers disponibla inkomster när barnen börjar i gymnasieskolan är allvarliga. Även om det i många fall inte rör sig om så stora belopp och även om minskningama måste ses i relation till den totala disponibla inkomsten kan de i vissa fall påverka attitydema till studier och därigenom kanske också beslutet att över huvud taget fortsätta studierna efter grund- skolan. Detta torde i vart fall gälla de barnfamiljer där det inte finns någon egentlig studietradition.

Enligt Studiestödsutredningens mening bör de studiesociala stöden och de familjepolitiska stöden utformas så att barnfamiljerna inte får någon sänk- ning av sin disponibla inkomst, när deras barn går över från grundskolan

till gymnasieskolan eller under tiden i gymnasieskolan. Som utredningen tidigare har konstaterat räcker emellertid detta inte för att stimulera till studier i gymnasieskolan. Utredningen tänker därvid särskilt på ungdomar som kommer från hem där föräldrarna saknar studietradition eller där in- komsterna är låga.

Enligt utredningens mening bör de beskrivna tröskeleffekterna undan- röjas. Det bör vara en utgångspunkt för reformeringen av studiehjälpen. De allra flesta barnfamiljer skall inte behöva uppleva att den disponibla inkomsten minskar varken när deras barn påbörjar de gymnasiala studierna, omedelbart efter grundskolan, eller under dessa. Detta innebär att de fa- miljepolitiska stöden måste utformas med hänsyn också till de utbildnings- politiska effekterna. Det är i linje med att samhället har ett ansvar för att alla, oberoende av ekonomiska och sociala faktorer skall kunna fullfölja en gymnasieutbildning under ungdomsåren.

För det framtida studiehjälpssystemet bör därutöver gälla att det skall ha en rekryteringsfrämjande effekt. Det innebär att studiehjälpen kraftigt måste förstärkas i framtiden. Dessutom måste stöden kunna erbjudas ung- domarna omedelbart efter den obligatoriska skolans slut. Det är då ung- domarna för första gången väljer mellan utbildning och arbete som ger egen inkomst.

2.3 Vissa andra familjepolitiska stödformer

] de flesta kommuner torde det vara en allmänt omfattad princip att det inte är en uppgift för social- eller barnavården att svara för den enskildes kostnader i samband med studier. Regering och riksdag har påtagit sig an- svaret för medborgarnas utbildning dels genom att svara för kostnaderna för utbildningsinstitutionerna, dels genom att lämna olika studiesociala för- måner.

Oaktat denna principiella inställning till kostnader för studier tvingas emel- lertid många av landets social- och barnavårdsmyndigheter att ta ställning till ansökningar om bidrag för att enskilda personer skall kunna finansiera sina studier. Orsakerna till dessa ansökningar är antingen att det statliga studiestödet är otillräckligt eller att något studiestöd över huvud taget inte kan utgå. Centrala anvisningar och riktlinjer för kommunernas prövning av dessa frågor saknas. Praxis varierar därför från kommun till kommun. Allmänt kan sägas att kommunerna har som huvudregel att inte bevilja socialhjälp till studier på högskolenivå. Det anses att sådana studier bör finansieras via det statliga studiemedelssystemet.

Hjälp ges endast i undantagsfall. Det kan t. ex. gälla familjer där tillfällig hjälp lämnas till minderåriga barns uppehälle eller till personer som p. g. a. sjukdom eller handikapp har svårigheter att klara studierna på avsedd tid. Det skall således föreligga synnerliga skäl eller akut behov. Socialhjälp utgår praktiskt taget aldrig mera kontinuerligt till högre studier.

När det emellertid gäller studerande i åldrarna 16—20 år i gymnasieskolan är praxis avsevärt mildare. I regel beviljas socialhjälp för fullföljande av studier på denna nivå. Det händer därvid att hjälpen ges mera fortlöpande.

Några noggrannare prövningar av studielämplighet och studieresultat görs normalt inte.

De sociala myndigheternas praxis, som den har börjat forma sig såvitt avser gymnasiestudier, visar att studier på denna nivå alltmera betraktas som en självklar del i ungdomens uppfostran. Därmed blir det också, som utredningen tidigare har antytt, mindre meningsfullt att söka skilja mellan det stöd till barnfamiljerna som är familjepolitiskt betingat och det stöd som skall vara utbildningspolitiskt motiverat.

Studiestödsutredningen konstaterar samtidigt att det förhållandet att de sociala myndigheterna får bidra till att ungdomar från hem med svag eko- nomi kan fullfölja sina gymnasiestudier talar för att studiehjälpen, om den skall ha studierekryterande effekt, måste höjas avsevärt.

2.4 Indirekta studiesociala stöd 2.4.1 Inledning

Enligt direktiven till Studiestödsutredningen skall studiehjälpsförmånerna sättas in i ett större sammanhang där alla ekonomiska stödåtgärder till barn- familjer som har ungdomar som bedriver gymnasiala studier skall beaktas. l direktiven nämns därvid även de 5. k. indirekta studiesociala förmånerna. Utredningen bör

"också beakta de olika studiesociala förmåner av indirekt karaktär som förekommer. Målet bör vara att skapa en helhetsbild av samhällets totala stöd till ungdomsstu- derande i gymnasieskolan och i utbildning på motsvarande nivå."

En klar och entydig avgränsning av vad som kan betraktas som en indirekt studiesocial förmån är svår att göra. Med en vidsträckt tolkning av begreppet kan såväl olika former av familjepolitiska stöd räknas som indirekta stu— diesociala förmåner, som samhällets kostnader för utbildningsinstitutioner- na. Med en mer snäv tolkning av begreppet kan endast sådana förmåner räknas som indirekta studiesociala förmåner, som syftar till att minska de studerandes levnadsomkostnader, t. ex. subventionering av kost och logi, subventionering av läromedelskostnader, resekostnader etc. Utredningen är medveten om att den ena tolkningen av begreppet indirekta studiesociala förmåner glider in i den andra. Utredningen har därför valt att i det följande belysa vissa indirekta studiesociala förmåner samtidigt som andra inte alls berörs. Olika former av löneförmåner under studier berörs t. ex. inte, trots att sådana förmåner under senare år har ökat i omfattning.

2.4.2 Några indirekta studiesociala förmåner på gymnasial nivå

Den fria skollunchen är den indirekta studiesociala förmån som torde vara av störst ekonomisk betydelse. Alla elever i gymnasieskolan har f. n. fria skolluncher. Även många elever i den kommunala vuxenutbildningen har denna förmån. Värdet av den fria skollunchen har av Svenska kommun— förbundet uppskattats till 725 kr./läsår.

Fria eller subventionerade läromedel på det gymnasiala stadiet förekom- mer i de allra flesta kommuner. Redan i slutet av 1960-talet hade två tred-

jedelar av landets kommuner infört fria läromedel för eleverna i gymna- sieskolan.

Enligt vad Studiestödsutredningen har erfarit kommer den år 1976 till- kallade utredningen (U l976:04) om läromedelsmarknaden (ULÄ) att bl. a. kartlägga i vilken utsträckning studerande på gymnasial nivå erhåller fria läromedel. Resultaten från denna kartläggning kommer att presenteras hös- ten 1977.

Inom studiehjälpssystemet utgår ett resetillägg. Många elever har dock kostnader för resor till skolorten som inte täcks av detta tillägg. Eleverna eller deras föräldrar får därför själva betala dessa merkostnader. Enligt vad utredningen emellertid har erfarit från bl. a. utredningen (U 1972206) om Skolan, staten och kommunerna (SSK) har många kommuner börjat erbjuda också gymnasieeleverna fria Skolskjutsar. Dessa samordnas därvid med skol- skjutsarna för grundskolans elever. Kommunerna får då själva uppbära de resetillägg eleverna eller deras föräldrar skulle ha uppburit, men utkräver inte en eventuell merkostnad för skolskjutsverksamheten. Utredningen kommer i kap. 8 att närmare ta upp dessa frågor.

Inte heller inackorderingstillägget i studiehjälpssystemet torde täcka de kostnader gymnasieelever eller deras föräldrar har för inackordering på skol- orten. Det är svårt att få en samlad bild av i vilken utsträckning de gymnasiala skolornas huvudmän subventionerar inackorderingskostnaderna. När det gäller folkhögskolorna har emellertid folkhögskoleutredningen i sitt betän- kande, (SOU 1976: 16) Folkhögskolan, visat att en genomgående trend under de senaste åren har varit att de studerandes inackorderingskostnader kraftigt har subventionerats — på vissa skolor med upp till 500—600 kr./mån. Det är svårare att få ett begrepp om hur förhållandet är för de elever som går i gymnasieskolan, eftersom flertalet elever inackorderar sig i privatrum, hos släktingar el. dyl. De kostnader eleverna och deras föräldrar därvid får bära varierar därför kraftigt.

Skolhälsovårdsutredningen har i sitt betänkande, (SOU 1976:46) Skolhäl- sovård, redovisat en kartläggning av skolhälsovårdens resurser. År 1974 varierade kommunernas kostnader för skolhälsovården högst avsevärt: från 29 till 228 kr./elev. Den genomsnittliga kostnaden utgjorde ca 66 kr. Såväl landets tio glesast som tio tätast befolkade kommuner hade en kostnad för skolhälsovården som låg över genomsnittskostnaden. 1 de tio tätast be- folkade kommunerna var genomsnittskostnaden ca 77 kr., medan den i de tio glesast befolkade kommunerna var ca 94 kr./elev.

2.4.3 Sammanfattning och slutsatser

I Sverige har det samhälleliga studiestödet till övervägande del inriktats på direkta ekonomiska förmåner till de studerande. Dessa förmåner har man i princip velat göra så kraftiga att de skulle täcka de studerandes samtliga kostnader under studierna.

På det gymnasiala stadiet finns, om man bortser från de generella fa- miljepolitiska stöden, ett antal förmåner som kan betraktas som indirekta studiesociala förmåner. De kanske mest betydelsefulla förmånerna är fria skolluncher och fria läromedel.

Enligt Studiestödsutredningens mening är de indirekta studiesociala stö- den på det gymnasiala stadiet inte av en sådan omfattning att de framtida studiehjälpsförmånernas totalnivå bör påverkas av dem.

25. Arbetsmarknadspolitiska stöd till ungdomar 2.5.1 Inledning

Som har framgått av kap. 1 är det en stor grupp elever som inte fortsätter sina studier efter grundskolan utan som söker sig direkt ut i förvärvslivet. Vad som händer med dessa elever har utredningen redogjort för i nämnda avsnitt. Här skall utredningen i korthet redogöra för de olika former av ekonomiska stöd som arbetsmarknadsmyndigheterna kan erbjuda dessa ungdomar. Syftet med redogörelsen är att fullständiga bilden av vilka olika förmåner och bidrag samhället erbjuder ungdomar när de befinner sig i tonåren.

2.5.2 Arbetsmarknadsutbi/dning

De grundläggande villkoren för arbetsmarknadsutbildning återfinns i 1355" arbetsmarknadskungörelsen (1966z368, omtryckt l976:269). Där sägs att ar- betsmarknadsutbildning får beviljas den som är eller löper risk att bli ar- betslös eller är svårplacerad på arbetsmarknaden, har fyllt 20 år samt söker arbete genom arbetsförmedlingen och förmedlingen därvid finner utbild- ningen vara ägnad att medföra stadigvarande arbete som inte kan komma till stånd utan utbildningen.

När det gäller ungdomarnas situation är den delen av bestämmelserna som innehåller den s. k. 20—årsgränsen av störst intresse. Utredningen kom- mer att i kap. 4 närmare redogöra för vilka motiven har varit för denna gränsdragning i arbetsmarknadsutbildningen samt hur denna gränsdragning förhåller sig till motsvarande gränsdragning i det studiesociala systemet.

Huvudregeln är således att arbetsmarknadsutbildning endast får beviljas den som har fyllt 20 år och uppfyller övriga i 13 å i arbetsmarknadskungö- relsen angivna villkor.

Från denna huvudregel görs följande undantag. Den som är under 20 år kan beviljas arbetsmarknadsutbildning om han har försörjningsplikt mot eget barn, är handikappad eller är flykting. Dessa grupper kan därvid beviljas arbetsmarknadsutbildning vid lämplig läroanstalt —- AMU-center, folkhög- skola. gymnasieskola el. dyl. Till den som har vårdnaden om eller fullgör underhållsplikt mot eget barn utgår därvid 90 kr. i dagpenning samt 10 kr. i form av stimulansbidrag. Till den som är handikappad eller flykting utgår 55 kr./dag samt 10 kr. i Stimulansbidrag.

Vidare kan den som inte fyllt 20 år beviljas arbetsmarknadsutbildning vid AMU-center om vederbörande uppfyller villkoren för kontant arbets- marknadsstöd. Därvid utgår 55 kr./dag samt stimulansbidraget.

Utöver de nu nämnda undantagen från 20-årsregeln har föreskrivits att åldersgränsen inte skall gälla vid 5. k. riksyrkesskola. Dessa ungdomar får således utbildningsbidrag med 55 kr./dag jämte stimulansbidraget.

Utbildningsbidraget utgår under fem dagar per vecka. Bidraget är skat- tepliktigt och ATP-grundande. Vid utbildning utom hemorten kan eleven få traktamente. Viss ersättning för resekostnader och undervisningsmaterial kan också utgå. Utbildningsbidraget utbetalas genom försäkringskassan.

Utöver de nu nämnda ekonomiska bidragen till ungdom kan följande nämnas. Mot bakgrund av problemen för ungdomar under 20 år att få arbete har regeringen fattat beslut om att tillfälligt vidga möjligheterna för ung- domar under 20 år att få tillträde till arbetsmarknadsutbildning. Detta gäller tillträde till

1. S. k. ALU-kurs (ALU = arbetsliv och utbildning).

2. Vakant elevplats vid AMU-center. I båda fallen gäller att bidrag utgår motsvarande vad som gäller enligt studiestödsförordningen, dvs. 150 kr./mån., samt att ett Stimulansbidrag om 200 kr. utgår efter avslutad kurs om fyra—nio veckor resp. 400 kr. efter kurs om minst tio veckor. Tabell 2.20 visari vilken utsträckning ungdomar fått dispens från gällande 20-årsgräns i arbetsmarknadsutbildningen andra halvåret 1975.

Tabell 2.20 Ungdomar som påbörjat arbetsmarknadsutbildning under andra halvåret 1975 med dispens från ZO-årsregeln

Dispensorsak Antal Utbildning vid riksyrkesskola 269 Handikappad 1 876 Flykting 63 Ensamstående med försörjningsplikt 196 Övriga med försörjningsplikt 66 ALU-kurs 1 678 Ledig plats på AMU-center 299 Lokaliseringsutbildning 597 Summa 5044 — därav under 18 år 2596 — därav som utbildades i det reguljära utbildningsväsendet 191

Källa: Arbetsmarknadsstyrelsen, statistiksektionen.

Av tabell 2.20 framgår att den allra vanligaste orsaken till dispens från 20-årsgränsen i arbetsmarknadsutbildningen var att vederbörande var han- dikappad. Samma förhållande gällde under det första halvåret 1975. Då var motsvarande siffra 1555 jämfört med 1876 andra halvåret.

Tabell 2.21 Ungdomar som påbörjat arbetsmarknadsutbildning under första halv- året 1976. Fördelning efter kursanordnare/kurstyp och ålder

Kursanordnare/kurstyp Ålder Under 18 år 18—19 år

Skolöverstyrelsens AMU-kurser 1 092 2 163

därav riksyrkesskola 104 31 Företagsutbildning 118 387 Reguljära utbildningsväsendet 57 168 Ovriga kursanordnare 20 49 Uppgift saknas 149 276

Samtliga 1 436 3 043

Källa: Preliminära uppgifter från arbetsmarknadsstyrelsen.

Av tabell 2.21 framgår att de allra flesta ungdomar som genomgår ar- betsmarknadsutbildning återfinns utanför det reguljära utbildningsväsendet. Ur studiesocial synvinkel innebär detta en fördel eftersom då inte studerande med i övrigt likartade förhållanden i så stor utsträckning behöver uppleva att skilda studiesociala förmåner utgår för samma utbildning. Till denna fråga återkommer utredningen senare.

Under trycket av de senaste årens höga ungdomsarbetslöshet har på flera håll i landet gjorts försök att via kommunala anslag öka möjligheterna att ge utbildningsbidrag till ungdomar under 20 år. I Kopparbergs län har t. ex. landstinget fr.o.m. budgetåret 1972/73 anslagit medel för olika åtgärder för att bereda arbetslösa ungdomar utbildning eller arbete. Åtgärderna har vidtagits i samarbete med länsarbetsnämnden. Av särskilt intresse för stu- diestödsutredningens överväganden är de utbildningsbidrag som landstinget därvid utbetalar till ungdomar som utnyttjar lediga platser vid AMU-center. Landstinget betalar till dessa ungdomar ett bidrag som motsvarar det kon- tanta arbetsmarknadsstödet samt stimulansbidraget. Skulle landstinget inte göra detta skulle ungdomarna endast kunna få studiehjälp.

Kommittén för översyn av arbetsmarknadsutbildningen (KAMU) redo- visade i sitt betänkande (SOU 1974:79) Utbildning för arbete bl.a. erfa- renheterna från den nu nämnda försöksverksamheten i Kopparbergs län. Kommittén uppgav därvid att den grupp ungdomar som fram till år 1974 fått utbildningsbidrag och utbildning vid AMU-center hade haft mycket låga genomsnittsbetyg från grundskolans årskurs 9. Bl.a. därför hade de haft svårt att komma in på någon utbildningslinje i gymnasieskolan. Många av ungdomarna hade också olika typer av sociala problem.

2 . 5 . 3 A rbets/öshets/ör'säki'ing

För att få ersättning från arbetslöshetskassa måste man ha varit medlem i kassan i minst tolv månader. Man måste också under den senaste tolv- månadersperioden ha haft förvärvsarbete i viss omfattning. Tolvmånaders- perioden kan i vissa fall förlängas, t. ex. vid sjukdom. Jämställd med arbetad tid är t. ex. tid då man fått föräldrapenning i samband med barns födelse eller fullgjort värnplikt.

Ersättningen från arbetslöshetsförsäkringen varierar från 50 till 130 kr./dag

beroende på vilken arbetslöshetskassa man tillhör. Ersättningen ges normalt först efter fem dagars arbetslöshet under en period av högst fem veckor. Dessa fem dagar måste man ha varit anmäld hos arbetsförmedlingen som arbetslös och arbetssökande. Ersättningen utbetalas i regel varannan vecka. Ersättning ges för högst fem dagar i veckan och under längst 300 dagar.

Enligt arbetssökandestatistiken från november 1976 var det totalt 963 ungdomar under 20 år som hade upparbetat rätt till ersättning från arbets- löshetsförsäkringen. Därav var 148 ungdomar under 17 år. Från den 1 januari 1977 kan dessa ungdomar beviljas arbetsmarknadsutbildning även utanför AMU-center, t. ex. vid gymnasieskola.

2.5.4 Kontant arbetsmarknadsstöd

Den som är arbetslös men inte är medlem i arbetslöshetskassa kan få kontant arbetsmarknadsstöd (KAS). Stödet kan också utgå till den som inte har varit medlem länge nog i arbetslöshetskassa för att få ersättning. Enligt huvudregeln måste man ha förvärvsarbetat minst fem av de senaste tolv månaderna för att ha rätt till kontant arbetsmarknadsstöd. Tolvmånaders- perioden kan i vissa fall förlängas, t.ex. vid sjukdom och värnplikt.

Även ungdomar har rätt till det kontanta arbetsmarknadsstödet. Reglema har därvid gjorts något mildare med hänsyn till svårigheten för dessa grupper att få ett arbete. En tonåring som således varit arbetslös minst tre månader efter avslutad utbildning har rätt till det kontanta arbetsmarknadsstödet.

Det kontanta arbetsmarknadsstödet utbetalas av försäkringskassan med 55 kr./dag. För den som haft deltidsarbete före arbetslösheten eller söker deltidsarbete är stödet 28 kr./dag.

Egen inkomst, egen och makes förmögenhet, pensioner och livränta kan minska det kontanta arbetsmarknadsstödets storlek. Man får som regel kon- tant arbetsmarknadsstöd sedan man har varit anmäld som arbetslös på at- betsförmedlingen i fem dagar. Ersättningstiden är högst 150 dagar.

Enligt arbetssökandestatistiken från november 1976 fanns det totalt 2 960 ungdomar under 20 år som fick det kontanta arbetsmarknadsstödet. Därav var 920 ungdomar under 17 år. Vid samma tidpunkt var sammanlagt ca 14 800 ungdomar arbetslösa i landet. Ytterligare ca 11000 ungdomar var sysselsatta i beredskapsarbete.

2.5.5 Sammanfattning och slutsatser

Enligt huvudregeln får arbetsmarknadsutbildning endast beviljas den som fyllt 20 år. Från denna regel finns dock en rad undantag för vilka redogjorts i det föregående. Enligt den senaste tillgängliga statistiken från arbetsmark- nadsstyrelsen beviljade arbetsmarknadsmyndigheterna under första halvåret 1976 ca 4 500 ungdomar dispens från denna 20-årsregel. Ungefär en tredjedel av dessa ungdomar var under 18 år. Den vanligaste dispensorsaken var att vederbörande var fysiskt handikappad.

De studiesociala förmåner som utgick till dessa ungdomar varierade högst avsevärt. Till vissa ungdomar utgick endast 150 kr./ mån. medan till andra ungdomar utgick 100 kr. /dag. I allmänhet var utbildningen förlagd till AMU—

center. Det hörde till undantagen att ungdomarna frck sin arbetsmarknads- utbildning inom det reguljära skolväsendets ram.

I november 1976 fanns det totalt ca 1 000 ungdomar under 20 år som uppbar ersättning från arbetslöshetsförsäkringen samt totalt ca 3 000 ung- domar som fick det kontanta arbetsmarknadsstödet. Därtill kommer 11 000 ungdomar i beredskapsarbete.

Som har framgått av det föregående avser 20-årsgränsen mellan arbets- marknadsutbildningen och ungdomsutbildningen endast möjligheten att med utbildningsbidrag genomgå arbetsmarknadsutbildning. Kurserna vid AMU-center står öppna även för ungdomar under 20 år om det finns lediga utbildningsplatser. Ungdomarna får då genomgå kurserna med studiehjälp.

Bidragssystemet inom arbetsmarknadsutbildningen är väsentligt förmån- ligare än studiehjälpssystemet. Uppenbara orättvisor mellan olika ungdoms- grupper skulle därför kunna uppstå om inte en klar avgränsning av arbets- marknadsutbildningens uppgifter gentemot ungdomsutbildningen fanns. Dessutom skulle man riskera att många ungdomar inte sökte sig direkt till gymnasieskolan efter den obligatoriska skolan utan i stället efter en tids arbetslöshet försökte få sina utbildningsbehov tillgodosedda genom ar- betsmarknadsutbildning. Detta vore olyckligt också ur den synvinkeln att kurserna i arbetsmarknadsutbildningen i allmänhet är kortare och mera en- sidigt yrkesinriktade än kutsema i gymnasieskolan. Ungdomarnas möjlig- heter till fortsatt utbildning, efter genomgången arbetsmarknadsutbildning, skulle därvid bli sämre än om de gått i gymnasieskolan. Enligt utredningens mening bör en sådan höjning av de framtida stu- diehjälpsförmånerna eftersträvas att de nu nämnda problemen elimineras. Denna fråga behandlas nämnare i kap. 5.

3. Samhällets stöd till studerande över 20 är

3.1. Inledning

I detta kapitel redogör utredningen för de olika former av studiestöd som kan utgå till studerande över 20 år. Tyngdpunkten ligger — av naturliga skäl — på studiemedelssystemet.

Kapitlet inleds med en kortfattad redovisning av den studiesociala debatt som föregick 1964 års riksdagsbeslut om studiemedel. Därefter redogörs för de huvudprinciper på vilka studiemedelssystemet byggdes upp. Utveck- lingen sedan år 1964 tecknas kortfattat.

Utredningen har gjort två undersökningar som delvis belyser utnyttjan- defrekvensen av studiemedel för olika studerandegrupper. Resultatet av un- dersökningarna redovisas sist i detta kapitel.

Det särskilda vuxenstudiestödet, utbildningsbidraget inom arbetsmark- nadsutbildningen, utbildningsbidrag för doktorander samt studiestödet vid grundutbildning för vuxna behandlas kortfattat. Utredningen har därvid lagt tonvikten vid den principiella uppbyggnaden av dessa studiestödsformer.

3.2. Studiemedel

3.2.1. Den studiesociala debatten och studiemedelsreformen

1 den studiesociala debatten under 1950-talets senare hälft och under början av 1960-talet dominerade frågan om det framtida studiestödet skulle utgöras av studielön eller om det i sin helhet skulle bestå av lån. De flesta av dem som deltog i debatten argumenterade för att studiestödet inom en snar framtid borde utgå i form av återbetalningsfria medel som skulle täcka den studerandes utgifter under studietiden. Följande motiv var centrala för dem som förespråkade ett studielönesystem. Ett sådant system skulle stimulera ungdomar till fortsatta studier och på så vis bidra till att motverka den sociala snedrekryteringen till högre studier. Vidare skulle ett studie- lönesystem minska de negativa effekter som en skuldsättning ansågs med- föra. Ytterligare ett argument var att man genom att införa studielön skulle kunna minska de framtida löneskillnaderna mellan akademiker och andra löntagare.

Studiesociala utredningen tog upp denna debatt och diskuterade om det var lämpligt och möjligt att införa generell stipendiering eller studielön.

Med studielön avsåg utredningen därvid kontanta bidrag som skulle mot- svara den studerandes genomsnittliga studiekostnader. Utredningen fann att väsentliga skäl kunde anföras till förmån för studielön men menade emellertid att det vid ”den aktuella tidpunkten” inte fanns förutsättningar för att genomföra en sådan reform. Avgörande för utredningens ställnings- tagande var därvid att ett studielönesystem skulle belasta statsfinanserna alltför hårt. Utredningen ansåg dessutom att studielön inte skulle bidra till att minska löneskillnaderna mellan akademiker och andra. Ett studielö- nesystem skulle därmed, ansåg studiesociala utredningen, gynna akademiker i förhållande till andra löntagargrupper. Alla skulle få bidra till akademikernas studiekostnader via skatter, men dessa senare skulle ändå få högre löner i framtiden.

Den studiesociala utredningen valde i stället att föreslå ett studiesocialt system, studiemedelssystemet, som till största delen skulle bestå av åter- betalningspliktiga medel. För att motverka de nackdelar som normalt är förenade med skuldsättning föreslog utredningen att återbetalningsreglerna skulle förses med sociala trygghetsgarantier. Vidare skulle en del av stödet utgöras av ett återbetalningsfritt studiebidrag. Bidraget skulle utformas så att en eventuell successiv höjning av detsamma inte skulle försvåras eller förhindras. I själva verket presenterades detta system som nära nog ett steg i riktning mot studielön.

När regering och riksdag år 1964 lade grunden till studiemedelssystemet och därvid följde de förslag den studiesociala utredningen lagt fram togs även frågan om en framtida studielön upp till diskussion. Samtliga riks- dagspartier utom Sveriges kommunistiska parti enades därvid om att en studielön måste anses höra hemma i ”ett samhälle med en helt annan in- komststruktur än den som förekommer i dagens Sverige” (SäU 1964:1, s. 81).

Studiestödsutredningen har velat ge denna bakgrund till 1964 års stu- diestödsreforrn dels därför att tanken på studielön som finansieringsmodell för högre studier lever kvar i den studiesociala debatten, dels för att ett av utredningens alternativ i kap. 6 utgörs av en studielön.

3.2.2. De grundläggande principerna för studiemedlen

En grundläggande princip för studiemedelssystemet var att alla som var i behov av hjälp för att finansiera sina studier skulle få tillräckliga medel härför. Reglerna skulle vara enkla och schablonartade och utformas så att alla som uppfyllde vissa villkor skulle ha ovillkorlig rätt till studiemedel.

S tudiemedlens maximibelopp

Då studiesociala utredningen skulle bestämma storleken av studiemedlens maximibelopp utgick utredningen från de genomsnittliga studiekostnader som 1957 års studentekonomiska undersökning hade kommit fram till och som överensstämde med de dåvarande statsstipendienämndernas beräkning- ar. De genomsnittliga studiekostnaderna beräknades därvid vara drygt 6 000 kr. för ett läsår om tio månader. Utredningen ansåg dock att det var rimligt att beräkna maximibeloppet även med utgångspunkt i andra jämförbara

grupper i samhället. Med ledning av denna jämförelse fann utredningen att maximibeloppet för en ensamstående studerande utan barn skulle uppgå till ungefär 6 500 kr. per läsår i 1963 års penningvärde. Med utgångspunkt i dessa beräkningar fastställdes maximibeloppet per läsår till 140 procent av basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Genom anknytningen till basbeloppet gjordes studiemedlen värdebeständiga. Totalbeloppets stor- lek skulle därmed automatiskt följa penningvärdets växlingar. Däremot av- visade utredningen tanken att också göra studiemedlen standardbeständiga. Utredningen fann visserligen goda skäl tala för att även de studerande skulle få del av den allmänna standardstegringen i samhället men föreslog ändå att frågan om standardföljsamhet skulle regleras genom särskilt beslut av regering och riksdag.

För studerande med vårdnad om eller underhållsskyldighet mot barn skul- le, enligt utredningen, de ordinarie studiemedlen kunna visa sig vara otill- räckliga. Dessa studerande borde därför kunna få återbetalningspliktiga barn- tillägg. Barntilläggen föreslogs utgå med 25 procent av basbeloppet per läsår och barn under 16 år.

Studiebidraget

När det gällde att bestämma storleken av studiebidraget utgick utredningen från att det studiesociala stödet på skilda nivåer skulle samordnas så långt som möjligt. En skillnad i bidragets storlek mellan 5. k. äldre studerande inom studiehjälpssystemet och studerande inom studiemedelssystemet skul- le, enligt utredningen, kunna leda till spänningar inom det studiesociala systemet som helhet. Bidragets storlek fastställdes därför till 1 750 kr. per läsår. Detta belopp motsvarade vad som, enligt studiehjälpsutredningens förslag, skulle utgå i förhöjt studiebidrag till äldre studerande. År 1965 ut- gjorde bidraget 25 procent av det totalbelopp som kunde utgå i studiemedel.

Behovsprövning

En av de grundläggande principerna för studiemedelssystemet var att stu- diestödet skulle utgå till den som hade behov av ekonomiskt stöd för sina studier. Studiemedlen skulle därför vara behovsprövade såväl mot den stu- derandes egen som mot hans makes inkomst och förmögenhet. Behovs- prövningen utformades efter schablonartade regler som bl.a. innebar att inkomster och förmögenhet upp till ett visst belopp — det 5. k. fribeloppet — inte skulle påverka rätten till studiemedel. Fribeloppet värdesäkrades genom att det uttrycktes i procent av basbeloppet i den allmänna försäk- ringen.

I vissa fall skulle redan beviljade studiemedel kunna återkrävas ome- delbart. Detta skulle kunna bli fallet om den studerande gjorde avbrott i studierna efter det att studiemedlen beviljats eller om inkomst eller för- mögenhet skulle öka utöver ett visst belopp.

M eritprövning

I det studiestödssystem som föregick studiemedelssystemet hade endast den som hade uppnått en viss betygsnivå i sitt studentbetyg rätt till stu-

diestöd. Denna studielämplighetsprövning hade av flera skäl kritiserats starkt och studiesociala utredningen föreslog därför att alla som hade vunnit till- träde till högre utbildning också skulle ha rätt till studiemedel under första studieåret utan att studielämpligheten prövades. Detta ansågs stämma över- ens med principen att tillströmningen till högre studier i så liten utsträckning som möjligt skulle vara beroende av den familjeekonomiska bakgrunden. Till tidigare inskrivna studerande däremot skulle studiemedel utgå endast om den studerande hade uppnått sådana studieresultat att det kunde anses sannolikt att studierna skulle slutföras inom normal tid. Med normal tid avsågs därvid att den studerande inom en viss bestämd tid — en termin eller ett läsår — skulle ha slutfört vissa fastställda resultat. Hänsyn skulle tas till personliga förhållanden som kunde ha påverkat studieresultaten.

Maximitid

Utredningen ansåg att det skulle finnas en viss längsta tidrymd under vilken studiemedel skulle kunna utgå. Anledningen till att fastställa en sådan maxi- migräns var att man därigenom dels skulle förhindra att någon bedrev alltför långvariga studier, dels skulle begränsa skuldsättningen. Maximitiden skulle avvägas så att samtliga grundexamina skulle hinnas med. Utredningen stan- nade för en gräns om 16 terminer. Om särskilda skäl fanns skulle studiemedel emellertid kunna utgå för längre tid än 16 terminer.

Med samma motivering ansåg utredningen att studiemedel inte skulle kunna utgå till studerande som nått förhållandevis långt upp i åren. Den som fyllt 40 år skulle därför, enligt utredningen, inte ha rätt till studiemedel. Undantag från denna regel skulle kunna göras t. ex. om den studerande inte hade påbörjat studierna förrän vid relativt hög ålder eller om han vid fyllda 40 år hade förhållandevis liten del av studierna kvar. Vidare skulle undantag kunna göras för den som hade avbrutit sin utbildning i unga år för t. ex. äktenskap och familjebildning och som senare önskade fullborda utbildningen.

Återbetalningsreg/ema

När utredningen utformade återbetalningsreglerna var en utgångspunkt att de olägenheter som var förenade med det dåvarande konventionella stu— dielånesystemet skulle undanröjas. Utredningen föreslog därför bl. a. att den enskildes betalningsförmåga snarare än skuldens storlek skulle vara avgö- rande för storleken av det årliga återbetalningsbeloppet. Syftet var att mot- verka att de årliga återbetalningarna blev alltför betungande. Återbetalningarna skulle vidare indexregleras, dvs. knytas till basbeloppet i den allmänna försäkringen. I gengäld skulle lånet vara räntefritt. För att motverka en orimlig ökning av skulden vid stark inflation skulle en s.k. jämförelseräntemetod införas. Därmed skulle den återbetalningsskyldige ga- ranteras att skulden inte ökade mer än vad som motsvarade 60 procent av norrnalräntan för statens utlåningsfonder. Härigenom skulle den åter- betalningsskyldige kompenseras för att denna ”ränta” inte är avdragsgill vid inkomsttaxering. Man räknade då med en marginalskatt på ca 40 procent. Genom att återbetalningarna indexreglerades skulle de årliga återbetal-

ningarna bli lika stora i fast penningvärde. I övrigt utformades återbetal- ningsreglerna enligt följande principer.

El Återbetalningstiden skulle vara jämförelsevis lång; lånet skulle i princip ha återbetalats när den återbetalningsskyldige fyllt 50 är. |:] Den återbetalningsskyldige skulle få rätt till uppskov med återbetalningen under ett visst år om inkomst och förmögenhet — det 5. k. avgiftsun- derlaget — inte översteg ett visst minimibelopp — den s. k. avgiftsgränsen — vilken skulle indexregleras. Vid beräkningen av avgiftsunderlaget skulle den återbetalningsskyldige få göra avdrag med ett visst belopp om han hade barn under tio år. Cl Den återbetalningsskyldige skulle i vissa fall få rätt till nedsättning av avgiften även om avgiftsunderlaget översteg avgiftsgränsen', den årliga avgiften skulle inte behöva vara större än vad som motsvarade 25 procent av skillnaden mellan avgiftsunderlag och avgiftsgräns. Vidare skulle fin- nas en spärregel som innebar att avgiften inte skulle behöva vara större än tio procent av avgiftsunderlaget. El För att undvika att återbetalningar av relativt små belopp skulle spridas över ett stort antal år infördes en minimiavgift. Denna fastställdes till en tiondel av basbeloppet per år. El Återstående avgifter skulle avskrivas när den återbetalningsskyldige fyllt 65 år och vid dödsfall.

3.2.3. Förändringar av studiemedlen efter år 1964

Till skillnad från studiehjälpen har studiemedlen varit föremål för en i stort sett oavbruten utredningsverksamhet sedan de infördes och vissa föränd- ringar har också genomförts. 1 det följande ges en kortfattad redogörelse för utvecklingen av studiemedelssystemets centrala delar.

Genom beslut vid 1969 års riksdag höjdes den övre åldersgränsen för rätt till studiemedel till 45 år. Studiemedel skulle fortfarande kunna utgå till den som var äldre om särskilda skäl förelåg.

I betänkandet, (SOU 1974162) Studiestöd åt vuxna, föreslog kommittén för studiestöd åt vuxna (SVUX) att den övre åldersgränsen skulle höjas till 60 år. I proposition 1975223 framhölls att denna fråga borde ses över av Studiestödsutredningen. I avvaktan därpå föreslogs att en liberalare praxis än dittills skulle tillämpas vid prövningen av ansökningar från studerande över 45 år. Riksdagen biföll förslaget. I enlighet med de riktlinjer som angavs i propositionen har CSN utfärdat anvisningar för prövningen av ansökningar från dessa studerande. Liksom tidigare skall hänsyn tas till utbildningens längd, sökandens tidigare utbildning samt om den planerade utbildningen är av betydelse för den studerandes fortsatta yrkesverksamhet. Därutöver skall hänsyn tas till hur stor den totala återbetalningsbördan skulle bli om den sökande beviljades maximala studiemdel under hela utbild- ningstiden. Med utgångspunkt i dessa anvisningar skall studiemedel kunna utgå till studerande som är högst 57 år.

Grunderna för behovsprövningsreglerna i studiemedelssystemet har i stort sett varit oförändrade sedan systemet infördes. Några justeringar och kom- pletteringar har emellertid gjorts. I det följande redogör utredningen i korthet för dessa.

Fribeloth för egen inkomst har sedan studiemedelssystemet infördes och fram till den 1 juli 1976 varit 80 procent av basbeloppet per läsår. 1976 års riksdag beslöt att höja fribeloppet till 110 procent av basbeloppet per läsår. Samtidigt beslöt riksdagen att reduktionsreglerna skulle mildras.

De nya reglerna innebär — med det basbelopp som gäller för höstterminen 1977, 11 100 kr. — att studiemedlen reduceras om den sökandes egen inkomst överstiger 12 210 kr. per kalenderår. Om inkomsten överstiger 41 500 kr. upphör rätten till studiemedel.

I tilläggsdirektiv den 28 oktober 1976 uppdrogs åt Studiestödsutredningen att utarbeta ett underlag för en avveckling av prövningen mot makes inkomst såväl vid tilldelning som vid återbetalning av studiemedel. I promemorian den 28 oktober 1976 ”Behovsprövning gentemot makes ekonomi”, har ut- redningen överlämnat ett sådant underlag till regeringen. I prop. 1976/ 77: 100 har regeringen föreslagit att makeprövningen — såväl vid tilldelningen som vid återbetalningen av studiemedel — skall avvecklas under en treårsperiod. Riksdagen beslöt i enlighet med propositionen.

Med anledning av att frågan om makeprövningen sålunda redan behand- lats kommer utredningen inte i detta avsnitt att redogöra för de förändringar som har skett på detta område.

Genom 1969 års riksdagsbeslut om ny studieorganisation vid de filosofiska fakulteterna infördes formella möjligheter att bedriva deltidsstudier vid dessa fakulteter. 1 studiemedelssystemet saknades emellertid regler för prövningen av ansökningar från deltidsstuderande. År 1971 beslöt riksdagen därför att införa rätt till deltidsstudiemedel. För att ha rätt till deltidsstudiemedel skulle den studerande dels bedriva studier på minst halvtid, dels ha rimliga skäl till att inte studera på heltid. Vuxenstuderande däremot skulle beviljas del- tidsstudiemedel utan prövning av skälen. Efter beslut av 1975 års riksdag kan deltidsstudiemedel numera utgå till alla deltidsstuderande utan sådan prövning.

Maximibeloppet för deltidsstudiemedel är 70 procent av basbeloppet per kalenderår, dvs. hälften av det belopp som utgår för heltidsstuderande. Fri- beloppen för egen och makes inkomst är högre än vad som gäller för hel- tidsstudiemedel.

Sedan den 1 juli 1976 är, när det gäller deltidsstuderande, fribeloppet för egen inkomst 280 procent av basbeloth per kalenderår. Detta innebär att studiemedlen reduceras om den sökandes årsinkomst överstiger 31 080 kr. Studiemedel upphör att utgå om inkomsten är större än 44 500 kr./år.

I samband med att de 5. k. äldre eleverna inom studiehjälpssystemet över- fördes till studiemedelssystemet aktualiserades frågan om särskilda behovs- prövningsregler för korttidsstuderande. År 1973 beslöt riksdagen att införa provisoriska regler för denna kategori studerande. Reglerna innebär i korthet att den som studerar kortare tid än hel termin får ha högre inkomst, innan studiemedlen reduceras, än den som bedriver studier under en hel termin. Fribeloppet varierar efter studietidens längd enligt vad som framgår av tabell

3.1. Efter beslut av 1974 års riksdag har nya regler för återbetalning av stu- diemedel införts. Reglema har trätt i kraft etappvis under åren 1974—76. Med de nya reglerna avskaffades den tidigare gällande kombinationen av index- och jämförelseränteberäkning av studiemedelsskulden och en ny me-

Tabell 3.1 Fribeloppets storlek per kalenderhalvår l förhållande till studietidens längd. Basbelopp 11 100 kr

JJ,—___—

Studietidens Maximala Fribelopp i längd i månader studie- medel 96 av bas- Kr. beloppet ___/,__— — 2 3 456 75 8 225

2,5 4 320 70 7 770 3 5 184 65 7 215 3,5 6 048 60 6 660 4 6 912 55 6 105 4,5 7 776 55 6 105

___/f—

tod infördes. Denna innebär att skulden räknas upp efter ett s. k. regleringstal som är det för den enskilde gynnsammaste talet av konsumentprisutveck- lingen och ett särskilt fastställt garantital om 1,032 enheter. Den totala skul- den resp. den årliga avgiften kan därmed inte öka med mer än 3,2 procent per år. Den avsedda långa återbetalningstiden kan därigenom hållas samtidigt som den årliga avgiften blir lägre än som tidigare har varit fallet.

Riksdagens beslut innebar vidare att de sociala trygghetsreglerna förbätt- rades. Sålunda höjdes avgiftsgränsen från två och ett halvt till tre och ett halvt basbelopp. Den maximala årliga avgiften fastställdes till ett lägre belopp än tidigare; 20 i stället för 25 procent av skillnaden mellan avgiftsgräns och avgiftsunderlag. Reglerna om hänsynstagande till makes inkomster för- bättrades något för de inkomstsvaga grupperna. Slutligen infördes rätt till hel avskrivning av studiemedlen vid sjukdom, handikapp el. dyl.

Som tidigare har framgått uppgick studiebidraget till 25 procent av to- talbeloppet när studiemedlen infördes år 1965. Bidragets andel av total- beloppet har därefter successivt sjunkit. Genom beslut av 1974 års riksdag höjdes studiebidraget så att det utgjorde 17 procent av studiemedlens to- talbelopp. Samtidigt uttalade riksdagen att bidragsdelen i fortsättningen bor- de bli föremål för mer regelbundna omprövningar och anpassas till för- ändringar av penningvärdet.

3.2.4. Vissa statistiska uppgifter

De statistiska uppgifterna på studiemedelsområdet har varit mycket spar- samma. Föga har t. ex. varit känt om vilka som utnyttjar studiemedlen m. m. 1 föreliggande avsnitt redovisar utredningen vissa statistiska uppgifter som i huvudsak är hämtade från CSst petita de senaste åren. Som har nämnts i inledningen till detta kapitel kommer utredningens undersökning om utnyttjandegrad m.m. att presenteras i slutet av kapitlet.

Av tabell 3.2 framgår att antalet studiemedelstagare ökade kraftigt från det studiemedelssystemet infördes och fram till läsåret 1970/71. Därefter har antalet sjunkit i stort sett kontinuerligt. En orsak härtill kan vara den minskning av antalet studerande vid de filosofiska fakulteterna som tog sin början omkring år 1970. En annan orsak kan vara att andelen äldre studerande och andelen deltidsstuderande vid i synnerhet de filosofiska

fakulteterna har ökat stadigt framför allt under 1970-talet. Dessa grupper utnyttjar av flera skäl inte studiemedel i lika hög grad som andra studerande. Många försörjer sig t. ex. genom förvärvsarbete vid sidan om studierna. En tredje orsak till minskningen av antalet studiemedelstagare kan vara att arbetsmarknadsutsiktema för de långtidsutbildade försämrades i början av 1970-talet.

När det gäller andelen studerande som utnyttjat studiemedel visar tabell 3.2 att andelen studiebidragstagare sjunkit i stort sett kontinuerligt sedan systemet infördes. Andelen som också utnyttjat återbetalningspliktiga me- del, däremot, steg fram till 1969/70 för att därefter sjunka i ganska rask takt. Anledningen till att andelen studiebidragstagare minskat på detta sätt är svår att förklara tillfredsställande. Några undersökningar har, som nämnts, inte heller gjorts på detta område. En av orsakerna kan vara att behovs- prövningsreglerna inte följt med i den snabba inkomstutvecklingen i sam- hället. Detta leder till att alltfler studerande inte kan få studiemedel till följd av att de har för höga inkomster. Inte minst kan detta gälla det ökade antalet studerande som endast bedriver studier under kortare tid, del av en termin etc.

Utredningen konstaterade i det föregående att andelen studerande som utnyttjat återbetalningspliktiga medel minskade kraftigt under perioden 1969/70 till 1975/76. Av tabell 3.3 framgår att andelen studiemedelstagare som endast har utnyttjat studiebidraget också har ökat kontinuerligt fr. o. m.

Tabell 3.2 Antal studerande vid eftergymnasiala läroanstalter som utnyttjat studiemedel läsåren 1965/66—1975/76

Läsår Uppskattat an- Antal stude- Andel stude— Antal stude- Andel stude- tal stude- rande som rande som rande som rande som rande fått studie- fått studie- fått åb- fått åb-

bidrag bidrag % medela medel %"

65/66 90 400 H 66 870 74 H 56 304 62

V 66 371 73 V 56 870 63

66/67 104 100 H 76 396 73 H 68 465 66

V 76 099 73 V 68 864 66 67/68 123 300 H 87 815 71 H 81 543 66 V 87 701 71 V 82 190 67 68/69 134 200 H 97 208 72 H 91 933 69 V 97 364 73 V 92 674 69 69/70 145000 H 103313 71 H 99 721 69 V 103 552 71 V 99 689 69 70/71 155000 H 107170 69 H 103 547 67 V 106 408 69 V 101 797 66 71/72 153 500 H 103 876 68 H 93 368 61 V 99 224 65 V 86 186 60 72/73 151 700 H 93 537 62 H 76 895 51 V 90 144 59 V 73 576 49 73/ 74 144 000 H 84 666 59 H 65 689 46 V 81 137 56 V 62 434 44 74/ 75 138 000 H 74 510 54 H 58 502 42 V 77 172 56 V 59 153 43 75/76 132 000 H 77 303 59 H 61 103 46 V 74 669 57 V 59 776 45

Tabell 3.3 Antalet studerande som har utnyttjat återbetalningspliktiga studiemedel i procent av antalet studeran- de som har utnyttjat studiebidrag budgetåren 1965/66—1975/76

Termin Budgetår

65/66 66/67 67/68 68/69 69/70 70/71 71/72 72/73 73/74 74/75 75/76

HT 84 90 93 94 97 97 90 82 78 79 79 VT 86 90 94 95 96 96 87 82 82 77 80

Tabell 3.4 Studiemedel, basbelopp och konsumentprisindex 1965—1976

___—______________________-_—_——

Ar Studiemedel Bidrag, % Basbelopp Konsumentprisindex (1965 = 100) ————————— av total- Total- Bidrag belopp Total- Index för Index för belopp index livsmedel bostad 1965 100 100 100 vt 3 500 875 25 5 000 ht 3 500 875 25 5 000 1966 106 107 107 vt 3 600 875 24 5 200 ht 3 850 875 23 5 500 1967 111 110 111 vt 3 850 875 23 5 500 ht 3 990 875 5 700 1968 113 111 115 vt 3 990 875 22 5 700 ht 4 060 875 22 5 800 1969 116 115 121 vt 4 060 875 22 5 800 ht 4 060 875 22 5 800 1970 124 125 133 vt 4 200 875 21 6 000 ht 4 410 875 20 6 300 1971 134 136 137 vt 4 480 875 20 6 400 ht 4 830 875 18 6 900 1972 142 148 143 vt 4 830 875 18 6 900 ht 4 970 875 18 7 100 1973 151 157 157 vt 5 110 875 17 7 300 ht 5 320 878 17 7 600 1974 166 167 182 vt 5 530 878 16 7 900 ht 5 950 999 17 8 500 1975 183 187 196 vt 5 950 999 17 8 500 ht 6 300 999 16 9 000 1976 201 211 214 vt 6 790 999 15 9 700 ht 6 790 1 089 16 9 700

läsåret 1971/72. Denna utveckling torde bl. a. kunna förklaras av en ökad rädsla för skuldsättning hos de studerande, vilken i sin tur till en del kan ha sin grund i att arbetsmarknadsutsiktema försämrats för vissa långtids- utbildade.

Tabell 3.4 visar dels hur studiemedlens totalbelopp har utvecklats under perioden 1965-1976, dels hur konsumentprisindex har ökat under motsva- rande period.

Studiemedelsbeloppet är knutet till basbeloppet inom den allmänna för- säkringen som i sin tur är relaterat till konsumentprisindex. Genom an- knytningen till basbeloppet skulle studiemedlen bli värdebeständiga. För studerande liksom för låginkomsttagare i allmänhet är emellertid utgifter för bostad och livsmedel en tyngre post i budgeten än för övriga medborgare. Av tabellen framgår att index för dessa varor har stigit snabbare än totalindex. När dessa faktorer beaktas kan det sålunda konstateras att studiemedlen inte har varit helt värdebeständiga.

Slutligen visar tabellen att Studiebidragets andel av totalbeloppet har sjun- kit från 25 procent vårterminen 1965 till 16 procent höstterminen 1976.

3.3. Övriga studiestödsformer

3.3.1. Särskilt vuxenstudiestöd/ör längre studier

Särskilt vuxenstudiestöd för längre studier kan utgå för studier på en nivå motsvarande grundskolans högstadium och gymnasieskolan. På högsko- lenivån är stödet t. v. begränsat till studerande inom yrkesteknisk högsko- leutbildning (YTH).

Vuxenstudiestödet är uppbyggt enligt principen om inkomstbortfall. Det innebär att den studerande till en viss gräns skall ersättas för det inkomstbort— fall han drabbas av genom att ta ledigt från arbetet. Vidare består stödet till övervägande del av bidrag. Bidraget är beskattat.

Vuxenstudiestödet är i vissa hänseenden knutet till utbildningsbidraget inom arbetsmarknadsutbildningen. Den studerande kan således inte få ett högre belopp i vuxenstudiestöd än vad han skulle ha fått om han haft utbildningsbidrag. Det särskilda vuxenstudiestödet består av ett bidrag som före skatt uppgår till 65 procent av utbildningsbidraget inkl. Stimulansbidrag. Därutöver utgår återbetalningspliktiga studiemedel med ett så stort belopp att det totala stödet efter skatt blir lika stort som utbildningsbidraget efter skatt. De återbetalningspliktiga medlen utbetalas efter samma regler som gäller i studiemedelssystemet.

Grundläggande krav för att ha rätt till vuxenstudiestöd är att den sökande har förvärvsarbetat (motsvarande) i en sådan omfattning att han eller hon har förvärvat ATP-poäng under minst fyra år. Eftersom antalet studiestöd är begränsat måste vid bedömningen ett urval ske bland dem som söker vuxenstudiestöd, — undantag görs för studerande inom YTH där alla som har antagits har rätt till vuxenstudiestöd. Vid urvalet skall hänsyn tas till den sökandes tidigare utbildning, antalet år på arbetsmarknaden, särskilt betungande försörjningsbörda m.m.

3.3.2. Särskilt vuxenstudiestödjör kortare utbildning, tim- och dagstu- diestöd

Tim- och dagstudiestöden är avsedda för vuxna som deltar i studiecirklar resp. korta ämneskurser vid folkhögskola.

Timstudiestödet kan utgå till arbetstagare som deltar i prioriterad stu- diecirkel under lägst 10 och högst 35 timmar under två på varandra följande kvartal. Ersättning utgår med 22 kr./tim. Dagstudiestödet, som består av inkomstbidrag och internatbidrag, kan utgå för studier i kortare ämneskurser vid folkhögskola under lägst två och högst fem dygn under två på varandra följande kvartal. Inkomstbidraget utgår med 110 kr./dygn och intematbi- draget med 100 kr./dygn. Timstudiestödet och inkomstbidraget beskattas. Gemensamt för dessa stöd är att de skall motsvara en schabloniserad ersätt- ning för förlorad arbetsförtjänst. Internatbidraget däremot skall ersätta kost- nader för intematvistelse i samband med kurs vid folkhögskola.

Även antalet tim- och dagstudiestöd är begränsat, varför ett urval görs bland de sökande. Vid urvalet ges personer med bristfällig utbildning fö— reträde framför sådana som har längre utbildning. Vidare tas särskild hänsyn till personer med skiftarbete eller i övrigt mycket obekväm arbetstid. Även andra anställda med tungt och slitsamt arbete ges företräde.

3.3.3. Studiestöd vid grundutbildning för vuxna

Riksdagen beslutade våren 1976 att införa ett särskilt studiestöd för dem som deltar i grundutbildning för vuxna, dvs. sådan utbildning som syftar till att ge grundläggande kunskaper i bl. a. att läsa, räkna och skriva. Re- formen trädde i kraft den 1 juli 1976. Studiestödet utgår för lägst 5 och högst 25 undervisningstimmar per vecka. Totalt kan stödet utgå för 1 100 undervisningstimmar. Detta studiestöd är avsett att täcka större delen av inkomstbortfall för förlorad arbetsförtjänst eller att utgöra bidrag för hem- arbetande studerande. Stödet som utgår i form av ett beskattat bidrag uppgår per undervisningstimme till lägst 8 kr. för hemarbetande och högst 18 kr. för arbetstagare.

3.3.4. Utbildningsbidragjör doktorander

Efter beslut av riksdagen vid 1975/76 års riksmöte har de tidigare dok- torandstipendiema ersatts av utbildningsbidrag för doktorander.

Utbildningsbidragen för doktorander består i sin helhet av beskattnings- bara bidrag. Bidragen är pensions- och sjukpenninggrundande. De är knutna till utbildningsbidragen inom arbetsmarknadsutbildningen och utgår med belopp som ligger i mitten av det intervall inom vilket utbildningsbidrag utgår, dvs. mellan 2 860 och 3 740 kr./mån. Beloppet för vårterminen 1977 är 3300 kr./mån.

3.3.5. Utbildningsbidrag inom arbetsmarknadsutbildningen

1 kap. 2 har utredningen mer ingående redogjort för de villkor m. ni. som gäller för att få arbetsmarknadsutbildning. Vidare finns i kap. 2 en redo- görelse för villkoren för att få arbetslöshetsunderstöd och kontant arbets-

marknadsstöd. Utredningen skall därföri föreliggande avsnitt endast i kort- het behandla denna form av studiestöd.

Sedan den 1 januari 1976 utbetalas utbildningsbidragen enligt ett nytt system. Systemet är grundat på principen om inkomstbortfall och har knutits till arbetslöshetsförsäkringen. Utbildningsbidragen består av ett stimulans- bidrag som utgår till alla studerande med 10 kr./dag, dvs. 220 kr./mån. Vidare består stödet av dagpenning som varierar i storlek beroende på om den studerande är arbetslöshetsförsäkrad eller ej. F . n. är den lägsta dag- penningen 120 kr./dag och den högsta 160 kr./dag. Utbildningsbidragen är skattepliktiga och ATP-grundande.

Möjligheterna att få utbildningsbidrag för studier på högskolenivå eller för icke-yrkesinriktade linjer i gymnasieskolan är begränsade. En grund- läggande regel är därvid att studiemedel alltid skall utgå i första hand för sådana utbildningar. Först om ansökan om studiemedel har avslagits kan utbildningsbidrag i vissa fall utgå. Det gäller då nästan uteslutande han- dikappade studerande som genom sitt handikapp inte kan följa normal stu- dietakt.

3.4. Utredningens undersökningar

3.4.1. Undersökningamas genomförande

Under 1970-talet har andelen studerande på högskolenivå som har utnyttjat studiemedel successivt sjunkit. Detta framgår bl. a. av tabell 3.2. Mycket litet har emellertid varit känt om orsakerna till att vissa studerande inte har studiemedel och att denna andel har ökat. Uppenbart har, parallellt med att andelen studiemedelstagare sjunkit, en ökning skett av andelen äldre studerande och studerande som kombinerar studier och förvärvsarbete. Orsakssammanhangen bakom denna utveckling är emellertid oklara. Å ena sidan har sagts att svårigheterna för många studerande att finansiera sina studier med studiemedel skulle ha bidragit till att en växande andel stu- derande har tvingats försörja sig genom förvärvsarbete i stället för på stu- diemedel. Å andra sidan har möjligheterna till högskolestudier för äldre successivt ökat fr. o. m. slutet av 1960-talet, samtidigt som möjligheterna till deltidsstudier förbättrats särskilt inom de filosofiska fakulteterna, t. ex. genom kurser på deltid, kvällstid etc. Begreppet återkommande utbildning har, som nämnts i kap. 1, införts som ett mål för både den enskildes och samhällets utbildningsplanering.

För att kartlägga den aktuella situationen i fråga om utnyttjandet av stu- diemedel har utredningen gjort två undersökningar. En utförlig redogörelse för dessa lämnas i en särskild rapport: Studerande med studiemedel, Ds U 1977111. I det följande ges endast en kortfattad beskrivning av undersök- ningarna och de viktigaste resultaten.

SCB har ett centralt register som omfattar alla studerande inom det tra-

ditionella högskoleområdet.1 Från detta register hämtades bl. a. uppgifter om de studerande som var närvarande i olika utbildningar höstterminen 1975. Dessa uppgifter utnyttjades, efter det att tillstånd inhämtats från da- tainspektionen och berörda myndigheter, för de två olika undersökningar som utredningen har genomfört. Utredningen har också samrått med Sve- riges Förenade Studentkårer (SFS) om formerna för undersökningarnas genomförande.

[ den första undersökningen jämfördes uppgifter om de ca 106000 stu- derande, som enligt SCB:s register var närvarande vid traditionella högskolor höstterminen 1975, med uppgifter i CSN:s register om vilka studerande som hösten 1975 erhöll studiemedel och hur stor den eventuella totala stu- diemedelsskulden var. Uppgifter om skuldsättningen erhölls även för dem som 1975 avlade examen vid traditionella högskolor. Vid bearbetningen av CSN:s register medtogs även uppgifter om studerande inom ett antal utbildningar, vid sidan av traditionella högskolor, se t. ex. tabell 3.8, vilka berättigar till studiemedel. Även uppgifter om samtliga de ca 11000 som antogs till gymnasieskolans linjer och längre Specialkurser höstterminen 1975 och var äldre än 19 år samt ett slumpmässigt urval om 400 elever äldre än 19 år som fullföljde gymnasieskolans linjer vårterminen 1976 togs med. Sambearbetningen av CSN:s och SCB:s register gjordes så att inget nytt register med individidentifierade uppgifter erhölls. Denna undersökning be- nämns i fortsättningen registerbearbetningen.

I den andra undersökningen gjordes ett urval av sammanlagt 7 000 stu- derande höstterminen 1975 i första hand inom traditionella universitet och högskolor som ingick i SCB:s register. Även i detta fall medtogs studerande inom vissa andra utbildningar, se tabell 3.8. Urvalet gjordes så att inom olika utbildningar eller grupper av utbildningar som regel 400 studerande slumpmässigt utvaldes. Studerande i forskarutbildning och studerande som vid inskrivningen var utländska medborgare medtogs inte. De studerande som utvalts fick per post en blankett med frågor om studier, förvärvsarbete m.m. under sommaren och höstterminen 1975. I vissa fall skedde även telefonintervjuer. Svar erhölls från ca 83 procent av de studerande. Denna undersökning benämns i fortsättningen enkätundersökningen.

Registerbearbetningen har den fördelen att den i princip omfattar samtliga studerande. Inga slumpmässiga fel av den typ som erhålls i urvalsunder- sökningar förekommer därför i de redovisade resultaten. Förekomsten av en åt två procent felaktiga personnummer i SCB:s register medför dock en liten underskattning av andelen studiemedelstagare.

I bearbetningen av enkätundersökningen uteslöts ett par procent av de studerande eftersom de uppgav sig inte ha studerat aktivt (men som ingick i SCB:s register, t. ex. därför att de tenterat). I den följande redovisningen

1 Med det traditionella högskoleområdet förstås här utbildningar inom det förutvarande universitetskanslersämbetets förvaltningsområde samt ytterligare några utbildningar som, åtminstone sedan 1960-talet, betraktats som högskoleutbildning: teologiska, ju- ridiska, medicinska, filosofiska, tekniska, odontologiska och farmaceutiska fakulteterna samt handelshögskolan, lantbrukets högskolor, gymnastik- och idrottshögskolor, sjuk- gymnastutbildning, socialhögskolor,joumalisthögskolor, bibliotekshögskolan samt lä- rarhögskolornas ämneslärarlinjer.

av resultaten ingår endast uppgifter för aktiva studerande som har besvarat enkäten. Bland dem som inte besvarat enkäten förefaller studerande med en låg studieaktivitet vara överrepresenterade. Sammantaget medför detta att uppgifterna från registerbearbetningen och enkätundersökningen inte är helt jämförbara. Det förhållandet att enkätundersökningen endast omfattade en liten del av de studerande vid berörda högskolor medför också att re- dovisningen i tabellerna inte kan ske med samma detaljerade uppdelning på kön, ålder, olika utbildningsvägar etc. som i registerbearbetningen. Re- sultaten från enkätundersökningen måste också tolkas med större försik- tighet. Den visar tendenser, men redovisade procenttal måste omgärdas med reservationer, bl. a. beroende på slumpfel och ett bortfall på i genomsnitt 17 procent.

3.4.2. Studiemedelsutnyttjandets beroende av kön, ålder, studieinrikt- ning och studieort

[ SCB:s register över alla studerande vid universitet och högskolor, när- varande höstterminen 1975, ingår även deltidsstuderande och studerande som under höstterminen bara har avlagt examen eller någon tentamen. På motsvarande sätt ingår i CSN:s register över studiemedelstagare höstter- minen 1975 även studerande som haft studiemedel för deltidsstudier eller haft studiemedel under bara en del av terminen.

Tabell 3.5 bygger på registerbearbetningen, dvs. på uppgifter om samtliga studerande i SCB:s register. Uppgifterna om studiemedel i CSN:s register har delats upp beroende på om de studerande haft studiemedel i form av bidrag och lån för heltidsstudier hela terminen (4 månader), för deltidsstudier hela terminen eller för studier del av terminen, oberoende av om studierna bedrivits på heltid eller deltid. De studerande som endast önskat erhålla bidragsdelen — oberoende av studiernas omfattning — redovisas se- parat. Tabell 3.5 visar att av samtliga studerande vid traditionella universitet och högskolor hade 44 procent studiemedel under höstterminen 1975. Bland de studerande inom grundläggande högskoleutbildning ("grundutbildning”) sjunker andelen med studiemedel från 71 procent bland studerande i åldern t. o. m. 24 år till endast 4 procent bland studerande som är 45 år och äldre. Om man jämför åldersgrupp för åldersgrupp föreligger inga större skillnader mellan andelen män och andelen kvinnor som har studiemedel.

För samtliga män resp. kvinnor var skillnaden emellertid hela sex procent, vilket beror på att kvinnorna i genomsnitt var något äldre än männen. Kvin- norna utnyttjade oftare än männen endast bidragsdelen. Tabellen visar också att endast ett fåtal studerande hade studiemedel (lånedel och bidragsdel) kortare tid än hela terminen eller för deltidsstudier.

Studerande inom forskarutbildningen finansierade endast i ringa utsträck- ning sina studier genom studiemedel. De finansierade i stället oftast sina studier genom doktorandstipendier, tjänster vid högskolan eller genom annat förvärvsarbete. Inom den lilla gruppen av forskarstuderande upp till 24 år hade över 30 procent av männen och 50 procent av kvinnorna studiemedel. Både bland de yngsta forskarstuderandena och bland de äldre var andelen med studiemedel högre inom de humanistiska och samhällsvetenskapliga

fakulteterna än inom övriga fakulteter. Av forskarstuderande med studie- medel var det över en tredjedel som endast utnyttjade bidragsdelen. P. g. a. studiemedlens ringa betydelse för de forskarstuderandes studiefinansiering och att studiefinansieringsfrågorna för denna studerandegrupp tidigare har behandlats av forskarutbildningsutredningen i betänkandet (Ds U 1975:11) Utbildningsbidrag för doktorander ingår uppgifter om forskarstuderande inte i den följande redovisningen.

Tabell 3.5 Studerande vid traditionella universitet och högskolor ht 1975 med uppgift om andel studiemedelstagare efter studienivå, kön och ålder. Procent

Studerande som vid sin första inskrivning vid traditionella universitet och högskolor ej var svenska medborgare medtogs ej vid registerbearbetningen.

Studienivå Antal Andel med lån och bidrag Andel Samtliga kön, ålder stude- ___—_ med med rande Heltid Deltid Mindre endast studie- totalt hela hela än hela bidrag medel terminen terminen terminen Grundutbildning Män -24 år 26 947 57,0 0,3 1,2 12,2 70,6 25—34 år 22 860 30,3 0,2 0,9 4,9 36,4 35—44 år 3 689 12,8 0,2 0,4 1,1 14,5 45— år 2051 3,0 0,0 0,1 0,4 3,6 Samtliga 55 547 41,1 0,3 1,0 8,0 50,3 Kvinnor —24 år 17 110 53,7 0,4 1,0 15,7 70,8 25—34 år 14 958 23,4 0,6 0,5 5,5 30,0 35—44 år 4485 12,5 0,6 0,3 2,7 16,1 45— år 2 745 2,9 0,3 0,2 0,7 4,0 Samtliga 39 298 33,9 0,5 0,7 9,3 44,3 Forskarutbildning Män —24 år 293 21,2 0,7 0,3 10,6 32,8 25—34 år 5 888 7,4 0,1 0,2 5,1 12,7 35—44 år 1922 3,1 0,2 0,1 1,1 4,4 45— år 531 1,3 0,0 0,0 0,0 1,3 Samtliga 8 634 6,5 0,1 0,1 4,1 10,9 Kvinnor —24 år 109 24,8 0,0 0,0 26,6 51,4 25—34 år 1 798 8,2 0,3 0,2 6,0 14,7 35—44 år 735 3,3 0,1 0,3 1,2 4,9 45— år 334 0,6 0,0 0,0 1,5 2,1 Samtliga 2 976 6,7 0,2 0,2 5,1 12,2 Grundutbildning och forskarutbildning 106 455 35,0 0,3 0,8 8,1 44,3

De samhällsvetenskapliga, humanistiska och tekniska fakulteterna om- fattade tillsammans närmare två tredjedelar av de studerande vid tradi- tionella universitet och högskolor vid undersökningstillfället, medan många av de övriga utbildningarna, för vilka uppgifter nedan redovisas, hade relativt få studerande. Åldersfördelningen varierade påtagligt mellan olika utbild- ningar. Inom de flesta utbildningar var andelen 24 år och yngre högre bland kvinnorna än bland männen. Det stora antalet kvinnor, 25 år och äldre, vid de humanistiska och samhällsvetensakpliga fakulteterna medförde dock att kvinnorna, inom traditionella universitet och högskolor, som ovan har nämnts, i genomsnitt var äldre än männen.

Olikheter mellan olika utbildningar förklarar till stor del skillnaderna mel- lan enskilda utbildningar i fråga om andelen studiemedelstagare. Medan ca 95 procent av samtliga elever i sjuksköterskeutbildning och förskollä- rarutbildning hade studiemedel var motsvarande andel endast ca 30 procent för de stora humanistiska och samhällsvetenskapliga fakulteterna. Om jäm- förelsen begränsas till studerande i åldern t. o. m. 24 år varierade andelen studiemedelstagare mellan 95 och knappt 60 procent. Allmänt gäller att andelen studiemedelstagare var hög inom utbildningar med mycket ob- ligatorisk undervisning och där möjligheterna till deltidsstudier var små eller obefintliga. Speciellt gällde detta de korta och mest yrkesförberedande utbildningarna, som t. ex. sjuksköterskeutbildningen, förskollärarutbild- ningen och sjukgymnastutbildningen. Värt att notera är vidare att utnytt- jandegraden av studiemedel var hög bland äldre elever inom de nyss nämnda utbildningarna, men även bland äldre elever vid t. ex. praktisk—pedagogisk ämneslärarutbildning och bibliotekshögskolan.

Vissa utbildningar, t. ex. vid de matematisk-naturvetenskapllga, tekniska och farmaceutiska fakulteterna, uppvisade relativt höga utnyttjandeandelar för studerande t.o.m. 24 år, men väsentligt lägre andelar för äldre stu- derande. Detta torde sammanhänga med att de studerande under de första åren i stor utsträckning studerar på heltid, men senare under studierna över- går till att kombinera studier och förvärvsarbete, bl. a. i form av amanuens- och assistenttjänster vid den egna högskolan.

De humanistiska och samhällsvetenskapliga fakulteterna hade de lägsta utnyttjandeandelarna både bland män och kvinnor inom olika åldersgrupper — endast kvinnor i åldern 25—34 år inom matematisk-naturvetenskaplig fa- kultet hade en lika låg andel. Detta torde sammanhänga med att studier inom dessa fakulteter ofta går att kombinera med förvärvsarbete. Under- visningen är inte obligatorisk och inte alltid förlagd till sådana tider att förvärvsarbete försvåras. Vidare möjliggör undervisningen ofta långsammare och till individuella förhållanden anpassad studietakt. I kursutbudet ingår dessutom kortare kurser avsedda för även andra grupper än dem som läser hela terminerna med sikte på en examen.

Studerande med studiemedel för deltidsstudier förekom i någon större omfattning endast vid de filosofiska fakulteterna (dvs. vid de humanistiska, samhällsvetenskapliga och matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna), där andelarna uppgick till 0,4-0,8 procent beroende på kön och fakultet. Studiemedel för del av termin var ovanligt vid flertalet utbildningar.

Andelen studerande som endast utnyttjade bidragsdelen var inom flertalet utbildningar högre bland kvinnorna än bland männen. Inom de humanis-

tiska och samhällsvetenskapliga fakulteterna var det endast ca 6 procent av samtliga studerande som utnyttjade enbart bidragsdelen, men denna låga andel sammanhänger med den låga andelen studiemedelstagare över huvud taget. Inom många andra utbildningar utgjorde andelen studerande med enbart bidrag över 10 procent. Se tabell 3.6, i vilken utbildningar medtagits med extremt höga och låga andelar. Skillnaderna mellan de olika utbild- ningarna blir dock något mindre om antalet som endast erhöll bidragsdelen räknas i procent av samtliga studiemedelstagare.

Tabell 3.6 Studerande som endast utnyttjade bidragsdelen inom studiemedelssyste- met. Procent

Uppgifterna i tabellen avser endast studerande i grundutbildning inom vissa utbild-

ningar.

Utbildning Andel av samtliga Andel av studiemedels- studerande som en- tagare som endast ut- dast utnyttjat bi- nyttjat bidragsdelen dragsdelen Män Kvinnor Män Kvinnor

Teologiska fakulteter 17,1 14,3 24,6 23,3 Humanistiska fakulteter 5,9 6,9 18,4 26,0 Samhällsvetenskapliga fakul-

teter 5,5 5,6 17,1 19,7 Odontologiska fakulteter 10,8 17,2 11,9 18,9 Sjukgymnastutbildning 11,5 21,4 12,5 23,3 Praktisk-pedagogisk ämnes-

lärarutbildning 14,8 17,0 17,1 21,4 Bibliotekshögskolan 16,2 19,2 19,9 23,6 Samtliga traditionella universi-

tet och högskolor 8,0 9,3 15,9 21,0

Konstfackskolor 7,8 8,4 9,5 10,9 Musikhögskolor 22,5 21,6 28,3 24,1 Sjuksköterskeutbildning 21 ,0 29,4 21,9 30,9 Förskollärarutbildning 13,8 25,1 14,2 26,6 Avgångna från gymnasiesko-

lans linjer över 19 år 33,1 36,7 44,0 52,2

Andelen studerande med studiemedel varierade mellan olika Studieorter. Delvis beror detta på att olika orter har olika utbildningar. Men även för en och samma utbildning förelåg ofta markanta skillnader i andelen stu- diemedelstagare på olika orter. Skillnaderna torde delvis bero på att de stu- derande ofta har olika ålderssammansättning på skilda orter. En annan för- klaring kan vara att vissa orter har många yngre heltidsstuderande som rekryterats från andra orter, medan andra orter huvudsakligen har en lokal rekrytering med många deltidsstuderande. Även möjligheterna att finna deltidsarbete på studieorten torde vara av betydelse. Andelen studieme- delstagare var som regel lägst i Stockholm och högst i Uppsala och Lund.

De studerandes utnyttjande av studiemedel var också beroende av hur lång utbildningen var och hur långt de studerande hunnit i studierna. Stu- derande som endast deltog i korta utbildningar (t. ex. enstaka studiekurser

inom de filosofiska fakulteterna) hade studiemedel i mindre utsträckning än andra studerande. Likaså var det några procent av de studerande som påbörjade långa utbildningar — t. ex. läkarutbildning, apotekarutbildning etc. — som inte utnyttjade studiemedel under den första terminen eller det första läsåret, men som senare under studierna utnyttjade studiemedel. Å andra sidan förekommer det att studerande senare i studierna får inkomster av sådan omfattning, t. ex. lärartjänst vid högskolor, att de inte längre får stu- diemedel. Sammantaget medför detta att andelen studiemedelstagare var högre bland dem som höstterminen 1975 hade läst ett par terminer än dem som nyligen påbörjat studierna. Se tabell 3.7.

Tabell 3.7 Studerande med studiemedel eller som någon gång haft studiemedel efter kön och antal studieterminer. Procent

Uppgifterna avser studerande vid traditionella högskolor, låg- och mellanstadielä- rarutbildning samt antalet studieterminer vid dessa utbildningar.

Kön Antal studieterminer enligt SCB:s re- gister

1 3 5 6 7—9

Andel med studiemedel ht 75 Män 59 63 63 59 56

Kv 54 68 63 55 46 Andel som någon gång Mån 64 82 87 86 90 haft studiemedel Kv 64 77 81 81 82

Andelen som någon gång haft studiemedel ökade successivt ju flera ter- miner studier hade bedrivits. Bland yngre studerande på linjer med i huvudsak heltidsstudier, t.ex. läkarutbildning, civilingenjörsutbildning etc., hade 90—100 procent av de studerande som läst minst fem terminer haft studiemedel. För övrigt kan noteras att bland de kvinnliga studerande i åldern 25—34 år som påbörjade studier vid humanistiska och samhälls- vetenskapliga fakulteter och som inte tidigare bedrivit studier vid tradi- tionella universitet och högskolor, hade ca 30 procent tidigare haft stu- diemedel, troligen i samband med klasslärarutbildning, vårdutbildning och liknande.

3.4.3. De studerandes huvudsakliga verksamhet

Genom enkätundersökningen har det varit möjligt att belysa och delvis förklara de stora variationerna i utnyttjandet av studiemedel som konsta- terats föreligga mellan bl. a. studerande i olika åldrar och i olika utbildningar.

I tabell 3.8 redovisas andelen studerande som hade någon form av för- värvsarbete under terminen samt andelen som hade heltidsarbete. Det fram- går att ca en tredjedel av de studerande uppgav att de hade deltidsarbete under hösten 1975, medan 19 procent av männen och 12 procent av kvin- norna uppgav att de hade heltidsarbete. Deltidsarbete var således väsentligt vanligare bland kvinnliga studerande.

Tabell 3.8 Studier, huvudsaklig sysselsättning, förvärvsarbete, studiemedel m. m. höstterminen 1975

Tabellen utgör en sammanställning av olika uppgifter insamlade genom enkätundersökningen. Dessutom ingår i tabellen uppgifter om antalet studerande och studiemedelstagare enligt registerundersökningen (SCB). Kolumn 14 anger andelen studerande i enkätundersökningens urval som uppgav att de

ej hade studerat den aktuella terminen. I kolumn 15 anges hur stor andel av de studerande (exkl. de ej aktiva) som är representerade av de inkomna svaren i enkätundersökningen. Procent

Utbildning (forskarut- Kön Studier Huvudsaklig Förvärvsar- Huvudsaklig studie- Studiemedel Antal Ej stu- Repre-

bildning ingår ej) på hel- sysselsättn. betande finansiering enligt stude- derande senta- tid hela rande enligt tivitet termi- Stu- Förv.- Hel- Samt- Förv.- Studie- Annat Regis- Enkä- enligt enkä- i en- nen dier arbete tid liga arbete medel ter ten SCB ten käten

(1) (2) (3) (4) (5) (6) (7) (8) (9) (10) (11) (12) (13) (14) (15)

25 57 57 4 008 37 56 61 1 799 29 56 58 5 807 5 77

Teologiska och juri- Män 78 83 15 16 42 30 diska fakulteter Kv 79 86 8 10 28 19 Samtl 78 84 13 14 38 27

333

Filosofiska fakulteter Mån 53 58 39 35 55 47 31 22 34 44 28 780 Kv 40 48 41 26 53 45 22 33 29 29 25 484 Samtl 47 53 40 31 54 46 27 27 32 37 54 264 14 78

därav —24 år Män 79 84 12 13 38 25 48 27 60 72 11098 Kv 68 79 14 12 38 20 48 32 59 63 8 887 Samtl 75 82 13 12 38 23 48 29 59 69 19 985 12 79

25—34 år Mån 40 46 51 46 65 59 25 16 22 29 ' 12 925 Kv 26 32 55 36 62 57 11 32 17 16 10 440 Samtl 35 40 53 42 64 58 19 23 20 24 23 365 18 74

35—44 år Män 22 28 70 62 68 71 10 19 Kv 25 33 53 24 54 53 5 42 Samtl 24 31 60 40 61 60 7 33

12 2 913 3648 9 6561 12 84

|x 050000

45— år Mån 12 12 84 65 72 82 — 18 0 1 844 Kv 17 26 64 36 63 67 — 33 1 2 509 Samtl 15 21 71 48 68 73 — 27 2 0 4 353 10 84

NN

Fackhögskolor och Män 96 96 2 3 12 7 67 26 70 82 22 759 övriga fakulteter Kv 95 90 3 4 12 5 66 29 75 81 12 015 Samtl 95 94 2 4 12 6 67 27 72 82 34 774 12 87

Forts. tabell 3.8

Utbildning (forskarut- Kön Studier Huvudsaklig Förvärvsar- Huvudsaklig studie- Studiemedel Antal Ej stu- Repre-

bildning ingår ej) på hel- sysselsättn. betande finansiering enligt stude- derande senta- tid hela rande enligt tivitet termi- Stu- Förv.- Hel- Samt- Förv.- Studie- Annat Regis- Enkä- enligt enkä- i en- nen dier arbete tid liga arbete medel ter ten SCB ten käten

(1) (2) (3) (4) (5) (6) (7) (8) (9) (10) (1 1) (12) (13) (14) (15)

Samtliga traditionella Mån 73 76 21 20 35 29 48 23 50 61 55 547 universitet och hög- Kv 60 64 27 18 38 30 37 33 44 48 39 298 skolor Samtl 68 71 23 19 37 29 44 27 48 56 94 845 13 81 lågstadielärarutbild- Män 100 89 — — —- — 78 22 87 100 84 ning” Kv 99 92 1 67 31 92 82 1 972 Samtl 99 92 1 2 9 68 30 92 82 2 056 3 94

NN O _— N

Mellanstadielärar- Mån 91 92 7 9 19 1 70 29 87 83 1 379 utbildningb Kv 100 96 - 2 9 1 67 32 37 84 2 348 Samtl 97 95 3 4 12 1 68 31 87 84 3 727 7 86 Förskollärarutbild- Män 100 93 4 — 15 4 82 14 97 96 431 ning Kv 99 96 — 1 9 63 34 94 88 4 647 Samtl 99 96 1 1 10 64 33 95 89 5 078 — 92

MM IN

58 35 96 90 562 67 31 95 90 5 134 2 66 32 95 90 5 696 1 94

Sjuksköterskeutbild- Män 100 90 — — ningc Kv 99 87 — 1 Samtl 99 87 — 1

N moooo

Konstfackskolord Män 85 88 12 11 27 12 70 18 82 76 360 Kv 85 89 9 9 32 13 69 18 77 80 548 Samtl 85 89 10 10 30 13 69 18 79 79 908 1 80 Musikhögskolor Mån 96 96 3 5 34 22 53 25 79 78 444 Kv 99 98 1 2 28 9 64 27 90 88 342 Samtl 97 97 2 4 31 16 58 26 84 83 786 2 88

a Uppgifter om elever som ht 1973 till ht 1975 påbörjat lågstadielärarutbildning

b Uppgifter om elever som vt 1973 till ht 1975 påbörjat mellanstadielärarutbildning c Elever i grundutbildning

d Elever i studiemedelsberättigade utbildningar vid konstfackskolan i Stockholm och konstindustriella skolan i Göteborg

Forts. tabell 3.8

Utbildning (forskarut- Kön bildning ingår ej)

(1) (2) (3)

Stu- dier

(4)

Studier Huvudsaklig på hel- sysselsättn. tid hela termi- nen

Förv.- arbete

(5)

Förvärvsar- betande

Hel- tid

(6)

Samt- liga

(7)

Huvudsaklig studie— finansiering

Förv.- arbete

(8)

Studie- medel

(9)

Annat

(10)

Studiemedel enligt

Regis- ter

(11)

Enkä- ten

(12)

Antal stude- rande enligt SCB

(13)

Ej stu- Repre- derande senta- enligt tivitet enkä- i en- ten käten (14) (15)

Sjöbefälsskolor Män Kv Samtl

Samtliga högskolor 1 Män enkätundersökningen Kv Samtl

därav —24 år Män Kv Samtl 25—34 år Män Kv Samtl 35—44 år Män Kv Samtl

45— år Män Kv Samtl Intagen till gymnasie- skolans linjer och Män specialkurser, över Kv 19 år Samtl

Avgångna från gymna- Män sieskolans linjer, Kv över 19 år Samtl

97 89 97 75 73 74

9 1 90 90

62 57 60 38 46 43 17 32 27 94 96 96 99

98 100 98 77 73 75 93 89 91 67 57 63 40 52 47 16 37 30 91 93 93

100 100 100

2 2 2

20 18 19

5 4 5

30 31 31 57 37 45 79 52 62

MNW

11 8

19 12 16

VÄ

29 21 26 51 17 31 62 41

lftll'i 1

13 17 14

34 29 3 1 21 18 20 47 41 45 60 40 49 68 54 58

18 12 14 23 12 18

2 1 2

27 21 24 11 8 9 41 34 38 59 38 46 77 54 62 10 3 5 15 5 11

58 83 60 49 47 48 63 62 62 38 34 37 21 23 22

39 32 34 37 33 35

41 17 39 24 32 28 26 30 29 21 32 25 20 39 32 22 39 33 51 65 61 48 62 54 88 93 89 53 58 55 72 80 76 40 39 40 17 27 23

5 9 7

62 56 58 75 70 73

84 89 84 63 61 62

81 81 81 48 43 46

24 30 28

2 9 6

74 54 60 76 75 75

991 82 1 073

59 798 54 371 114169 29 271 28 209 57 480 24 577 17 833 42 410

3 863 5 385 9 248 2 087 2 944 5 031 3 654 7 380 11 034 3 732 2 436 6 168

11 83

1 84

Samtliga

________________________—_____—————

Ser man till de olika studieinriktningarna kan man konstatera att av äldre studerande inom de filosofiska fakulteterna var det 60—70 procent som ar- betade under terminen. Bland de yngsta studerande inom de filosofiska fakulteterna förvärvsarbetade 38 procent. Däremot var det endast omkring 10 procent av de studerande vid t. ex. låg- och mellanstadielärarutbildning- arna och vid sjuksköterskeutbildningen som förvärvsarbetade parallellt med studierna. Ser man till andelen med heltidsarbete under terminstid blir skill- naderna ännu större. Över 60 procent av de äldre manliga studerande vid de filosofiska fakulteterna hade heltidsarbete, medan heltidsarbete knappast förekom bland de studerande i t. ex. sjuksköterskeutbildning, förskolese- minarier etc. Om man däremot ser till de studerande som uppgav sig ha varit heltidsstuderande blir skillnaderna mellan de fria fakulteterna och öv- riga högskolor mindre markanta. Både heltidsarbete och deltidsarbete under terminstid var dock dubbelt så vanligt bland studerande inom de fria fa- kulteterna som bland studerande inom övriga högskoleutbildningar.

Vid sidan av uppgifterna om hur många studerande som förvärvsarbetade är det av intresse att se vad de studerande själva ansett vara deras "hu- vudsakliga" sysselsättning under höstterminen 1975. För männens del över- ensstämmer andelen förvärvsarbetande på heltid ganska väl med andelen som uppgav förvärvsarbete som sin huvudsakliga sysselsättning. För kvin- nornas del var andelen förvärvsarbetande på heltid dock lägre än andelen som uppgav förvärvsarbete som huvudsaklig sysselsättning. Detta torde sammanhänga med att en hel del äldre kvinnor arbetar på deltid jämsides med studierna, men anser förvärvsarbetet vara den huvudsakliga syssel- sättningen. På motsvarande sätt kan konstateras att det var flera studerande som uppgav studier som huvudsaklig sysselsättning än som ansåg sig studera på heltid. Även i detta fall var skillnaden störst för äldre kvinnor.

Stora skillnader förelåg helt naturligt i fråga om den tid de studerande lade ned på sina studier. Av heltidsstuderande inom de fria fakulteterna (dvs. de filosofiska fakulteterna jämte de juridiska och teologiska fakul- teterna) var det endast ca 30 procent som uppgav sig använda minst 40 timmar per vecka för studierna. Motsvarande andel för studerande vid övriga utbildningar var ca 70 procent. Ca 10 procent av de heltidsstuderande vid de fria fakulteterna uppgav att de använde minst 50 timmar per vecka för studierna, medan motsvarande andel för övriga utbildningar var ca 30 pro— cent. I gengäld uppgav ca 30 procent av de heltidsstuderande vid de fria fakulteterna att de använde mindre än 30 timmar per vecka för studierna.

Till bilden av de fria fakulteterna hör också att studieavbrott där är van- ligare än inom annan högskoleutbildning. Av dem som besvarade enkäten uppgav, inom de fria fakulteterna, 7 procent att de hade avbrutit studierna under terminen utan att detta från början hade varit avsikten och 13 procent att de hade studerat mindre intensivt än de hade planerat. Motsvarande andelar var 1 resp. 4 procent inom övriga delar av traditionella universitet och högskolor och t.o.m. ännu lägre för övriga undersökta högskoleut- bildningar. Bland studerande inom de fria fakulteterna som endast hade studerat en del av terminen hade en fjärdedel avbrutit studierna på ett sätt som inte hade varit planerat vid studiernas början och en fjärdedel hade studerat mindre än planerat.

3.4.4. Studiefinansieringen

Det är av flera skäl svårt att kartlägga hur de studerande finansierar sina studier. Det beror bl. a. på att många studerande, antingen de är gifta/sam- manboende eller bor hos föräldrarna, tillhör ett hushåll, för vilket det är svårt att fastställa hushållets kostnader för den studerande eller hur denna del av hushållets utgifter finansieras. Andra problem är att de studerandes inkomster och utgifter kan variera under loppet av ett läsår och att den studerande samtidigt eller under loppet av ett år utnyttjar flera metoder för att finansiera sina studier. Under 1974 och 1975 gjorde SCB, på uppdrag av regeringen och i samarbete med CSN, två provundersökningar för att relativt detaljerat kartlägga de studerandes inkomster och utgifter. Det visade sig emellertid vara svårt att få de studerande att lämna de efterfrågade upp- gifterna, varför någon fullständig undersökning aldrig gjordes. Erfarenhe- terna från de tidigare provundersökningama har emellertid utnyttjats för utredningens enkätundersökning.

l enkäten tillfrågades de studerande om hur de huvudsakligenfinansierade sina studier/sitt uppehälle under hösten 1975. Resultatet av denna fråga redovisas i tabell 3.9. En uppdelning har gjorts på kön och de studerandes egna uppgifter om studiernas omfattning under hösten.

Av tabellen framgår att av de heltidsstuderande vid de fria fakulteterna var det endast ca 50 procent som angav studiemedel som huvudsaklig stu- diefinansieringskälla. Övriga heltidsstuderande vid dessa fakulteter uppgav en rad olika finansieringskällor, varvid inkomster av eget arbete terminstid eller tidigare var den vanligaste inkomstkällan. Den stora betydelse som förvärvsarbete under terminstid hade för studerande inom de fria fakul- teterna sammanhänger med att dessa, som ovan nämnts, tycks ha haft mera tid över för andra aktiviteter vid sidan av studierna. Av heltidsstu- derande vid övriga utbildningar, både inom och utom traditionella uni- versitet och högskolor, var det ca 70 procent som uppgav studiemedel som huvudsaklig form för studiefinansiering.

För deltidsstuderande spelade studiemedlen en ringa roll för studiefinan- sieringen. Inkomst av eget arbete var i stället den vanligaste huvudsakliga finansieringsformen. En del deltidsarbetande kvinnor vid de fria fakulteterna och övriga högskoleutbildningar finansierade sina studier huvudsakligen genom makes inkomster.

Övriga finansieringsformer spelade en mycket liten roll som huvudsaklig finansieringskälla. Det utesluter inte att besparingar, eget arbete, bidrag från föräldrar etc. kan vara vanligt förekommande, utan att därför svara för den huvudsakliga Studiefinansieringen. Exempelvis framgår det av undersök- ningen att studerande, som huvudsakligen finansierade studierna genom tidigare arbete, till stor del även hade inkomster av förvärvsarbete under terminstid. Det kan vidare noteras att utbildningsbidrag från AMS var van- ligast bland elever som börjat eller slutat gymnasieskolan efter 19 års ålder. Bidrag från föräldrar och andra var vanligast bland de elever, äldre än 19 år, som hade slutat gymnasieskolan.

Närmare hälften av de studerande som endast utnyttjade bidragsdelen i studiemedelssystemet uppgav att de finansierade sina studier huvudsak- ligen genom medel som de tjänat genom tidigare arbete. Även finansiering

Tabell 3.9 Huvudsaklig studiefinansiering efter utbildning, kön och studiernas omfattning höstterminen 1975. Procent

Utbildning Kön Stu- Pri- Lån Arbete Betald Makes Tidi- Eget Bidrag AMS- Sti— Prak- An- Ej Sum- Antal Studiernas die- vat av ter- tjänst- (mot- gare eller från bi- pen- tik- nat svar ma stude- omfattning me- bank- för- mins- ledig- sv.) eget makes föräld- drag dier lön rande del lån äldrar tid het arbete arbete (mot- rar m.fl. sv.) m.fl. kapital

(1) (2) (3) (4) (5) (6) (7) (8) (9) (10) (11) (12) (13) (14) (15) (16) (17) (18)

.. M 33 — 1 45 3 2

Fria fakulteter 8 1 3 — 1 — 1 1 100 24 655 Kv 23 — — 43 5 13 7 2 2 1 — — 2 1 100 18 422 Samtl 29 — 1 44 4 7 7 2 2 1 1 — 2 1 100 43 077

därav heltids- Mån 52 — 2 18 4 studerande Kv 47 1 l 9 hela terminen Samtl 50 1 1 15 5

11 12 11 3 — 1 1 1 - 100 13841 1 — — 3 — 100 7800 4 1 1 — 2 — 100 21641 % NM") (”30511")

00

därav deltids- Män studerande Kv hela terminen Samtl

— — 85

._. _. | | I .— I N ._.

100 7 901 100 8 164 — — 78 2 8 2 1 1 — — — 1 1 100 16065

.— N 1 | | | _— N 2 v—lf't : | | INQ'NO

därav stude- Mån 12 — 1 rande endast Kv 12 — — del av terminen Samtl 12 — —

N

N | | |

m I

100 2 859 2 — 3 — — —— 2 100 2 407 2 — — 1 2 100 5 266

r—(NDON .— N __ m $$$

Övriga utbild- Män 67 1 1 12 3 3 — — — l 1 100 18 737 ningar vid Kv 66 — 2 5 — 11 10 1 3 — — — 1 — 100 9 073 traditionella Samtl 67 1 1 6 — 5 11 2 3 — — — 1 1 100 27 810 universitet och högskolor

("i | [x

därav heltids- Mån 70 1 1 5 3 — — — 1 1 100 17 902 studerande Kv 69 — 2 3 — 10 9 1 3 — — — l — 100 8 638 Samtl 70 1 1 4 3 — — — 1 1 100 26 540

Forts. tabell 3.9

Utbildning Kön Stu- Pri- Lån Arbete Betald Makes Tidi- Eget Bidrag AMS- Sti- Prak- An- Ej Sum- Antal Studiernas die- vat av ter- tjänst- (mot- gare eller från bi- pen— tik nat svar ma stude- omfattning me- bank- för- mins- ledig- sv.) eget makes föräld- drag dier lön rande del lån äldrar tid het arbete arbete (mot- rar m.fl. sv.) m.fl. kapital

(1) (2) (3) (4) (5) (6) (7) (8) (9) (10) (11) (12) (13) (14) (15) (16) (17) (18)

14 1 1 l — - — 1 100 3 283 12 1 4 — — — — 1 100 13 812 13 1 3 — — — -— 1 100 17095

Övriga högskole- Män 65 — utbildningar Kv 66 - Samtl 66 —

800500 _— mmm v—MN

13 1 12 1 12 l

1 — — — 1 100 3113 100 13 584 — — — — 1 100 16697

därav heltids- Män 68 — 1 4 2 studerande Kv 66 — Samtl 67 - 2 3 1

_— | l | | -—vm 00000 .— N 63

N

— 1 — 1 1 100 46 675 100 41 307 — — — 1 1 100 87 982

Samtliga hög- Män 49 - 1 27 2 3 10 skolestuderande Kv 47 — 2 21 Samtl 48 — 1 24 2 7 10 2

.— _. 1 | 1 mmm N ox : m N

12 3 3 — 1 — 1 1 100 34 856 11 2 4 — — — 1 — 100 30 023 12 2 4 — — - 1 1 100 64 879

därav heltids- Män 63 1 1 10 studerande Kv 62 1 2 4 Samtl 62 1 2

F'tONNO MN IN

Intagna i gym- Män 39 - 1 10 5 7 17 — 2 14 — — 4 1 100 2 821 nasieskolans Kv 32 — 2 3 14 11 1 24 — — — 100 6 588 linjer och spe- Samtl 34 — l 5 12 7 13 1 2 21 — — 100 9409 cialkurser, över 19 år

N IN

'— NM

100 3 032 100 2 108 100 5 140

Avgångna från Mån 37 — 3 15 — 1 16 l 6 17 — — 1 gymnasieskolans Kv 33 — 4 5 — 12 1 1 1 14 15 — — 1 linjer, över Samtl 35 — 3 11 — 6 14 1 9 16 - — 1 19 år

MVM

genom arbete under studietiden, bidrag från föräldrar och — för kvinnorna — genom makes inkomster var vanligt i denna grupp (andelar som uppgick till mellan 10 och 20 procent). Vidare kan noteras att hälften av de studerande som uppgav bidrag från föräldrar och andra som huvudsaklig finansierings- källa bodde i föräldrahemmet. Det kan vidare konstateras att bland stu- derande vars studier i huvudsak finansierades av föräldrarna hade kvinnorna oftare än männen inkomster av förvärvsarbete.

Av samtliga högskolestuderande i enkätundersökningen förvärvsarbetade 71 procent under perioden från 1 juni 1975 till terminsstarten. Andelen som förvärvsarbetade under sommarferierna varierade dock för studerande på olika utbildningar och med olika kön och ålder. Bland män inom de fria fakulteterna som var 35 år eller äldre hade ca 80 procent arbete under sommaren, varav flertalet på heltid. För kvinnorna var motsvarande andel ca 60 procent och en lägre andel hade haft heltidsarbete under sommaren. Bland samtliga högskolestuderande som var 35 år eller äldre hade 73 procent av männen och 35 procent av kvinnorna arbetat på heltid under större eller mindre del av sommaren. Den lägsta andelen förvärvsarbetande som- martid förekom bland studerande vid musikhögskolorna, ca 55 procent.

De studerande uppvisar mycket stora variationer i fråga om sammanlagda inkomster under juni—december. Studerande vid de fria fakulteterna hade högre inkomster än studerande vid övriga utbildningar. Detta beror bl. a. på att bland studerande vid de fria fakulteterna ingick många äldre del- tidsstuderande med höga inkomster — närmare hälften av männen och ca en femtedel av kvinnorna som deltidsstuderade hela terminen tjänade minst 30000 kr. under juni—december. Även om man begränsar jämförelserna till att gälla heltidsstuderande hela terminen var inkomsten juni—december något högre för studerande vid de fria fakulteterna än för övriga högsko- lestuderande. Exempelvis tjänade 19 procent av heltidsstuderande män och 11 procent av heltidsstuderande kvinnor inom de fria fakulteterna minst 10000 kr., medan motsvarande andelar för övriga utbildningar inom tra- ditionella universitet och högskolor var 9 procent för båda könen. Skill- naderna sammanhänger rimligtvis med att även de heltidsstuderande vid de fria fakulteterna, som ovan nämnts, använde mindre tid för studierna än övriga högskolestuderande på heltid. En annan förklaring är att den högre genomsnittsåldern för studerande inom de fria fakulteterna medförde att många studerande hade yrkeserfarenheter och därför även hade bättre betalt arbete.

Av samtliga deltidsstuderande högskolestuderande angav endast 5 procent att skälet till deltidsstudier var att de ej ville skuldsätta sig. Ca 15 procent av de deltidsstuderande angav att de av ekonomiska skäl ej kunde studera på heltid. I denna grupp ingår således studerande som inte kunde få stu- diemedel eller som inte kunde finansiera heltidsstudier genom studiemedel eller på annat sätt.

3.4.5. De studerandesfamiljesituation och bostads/örhd/landen

Av samtliga högskolestuderande som var representerade i enkätundersök- ningen var 26 procent gifta (inkl. dem som sammanbodde med en person

med vilken de hade gemensamt barn, dessa jämställs enligt studiestödslagen med gifta). Andelen gifta ökar med stigande ålder. Se tabell 3.10.

Av samtliga högskolestuderande i undersökningen hade 21 procent bam' under 17 år, varav hälften hade ett barn och övriga två eller flera barn. Vidare var 3 procent ensamstående föräldrar, dvs. ca ett tusen män och två tusen kvinnor. Eftersom även barn ingår för vilka försörjningsskyldighet förelåg var emellertid inte alla dessa ensamstående med barn vårdnads- havare.

Tabell 3.10 Studerande i enkätundersökningen fördelade på utbildning, kön, civilstånd och antal barn. Procent.

Gifta innefattar sammanboende med vilken den studerande har gemensamma barn Barn avser endast barn under 17 år, inkl. barn för vilka den studerande har försörjningsplikt

Utbildning Kön Ogifta Gifta Ej Summa Antal Ålder svar stude- lnga Ett Två Inga Ett Två rande barn barn eller barn barn eller flera flera barn barn Högskoleutbild- ning, grundut- bildning —24 år Män 94 l — 3 1 — — 100 25 000 Kv 91 l — 5 3 — — 100 23 000 Samtl 93 1 — 4 2 — — 100 48 000 25—34 år Män 56 3 — 12 15 13 — 100 17 400 Kv 45 5 3 15 16 16 — 100 11 400 Samtl 52 4 1 13 15 14 — 100 28 800 35—44 år Mån 22 6 5 5 13 47 2 100 2 800 Kv 19 5 9 9 14 43 — 100 4 300 Samtl 20 3 7 8 13 45 1 100 7 100 45— år Män 9 l 1 38 21 30 — 100 1 500 Kv 29 1 2 28 14 24 1 100 2 600 Samtl 22 1 2 32 17 26 1 100 4 100 Samtliga Män 73 2 — 8 8 9 — 100 46 700 Kv 67 3 2 9 8 11 — 100 41 300 Samtl 70 2 1 9 8 10 — 100 88 000 Intagna i gymna- Män 74 — 3 3 10 10 — 100 2 800 sieskolans linjer Kv 57 4 6 6 11 15 1 100 6 600 och specialkurser. Samtl 62 3 5 5 10 13 1 100 9 400 över 19 år Avgångna från Mån 87 — 1 1 4 6 1 100 3 000 gymnasieskolans Kv 69 3 6 2 7 13 — 100 2 100 linjer, över Samtl 80 1 3 l 5 9 — 100 5 100 19 år

___—.___—

Kommentar: Andelen ogifta och ensamstående är högre bland avgångna från gymnasieskolan än bland intagna i gymnasieskolan. Detta beror i första hand på att bland intagna ingår många äldre som intagits i gymnasieskolans specialkurser.

Av samtliga högskolestuderande bodde 11 procent i föräldrahemmet, 21 procent i studentbostad eller elevhem, 64 procent i egen bostad samt 4 procent i inackorderingsmm. Bland studerande i åldern t. o. m. 24 år bodde 17 procent i föräldrahemmet och 30 procent i studentbostad eller elevhem. Andelen som bodde i föräldrahemmet var högst bland yngre studerande inom de filosofiska fakulteterna. Bland studerande t. 0. m. 24 år inom dessa fakulteter bodde 23 procent i föräldrahemmet. (Bland studerande t.o.m. 24 år vid de filosofiska fakulteterna som studerade sin första, andra eller tredje termin bodde 35 procent i föräldrahemmet.) Andelen som bodde i föräldrahemmet sjönk med stigande ålder och stigande antal studieterminer, medan andelen som bodde i egen bostad i stället ökade. Den höga andelen inom de filosofiska fakulteterna som bodde i föräldrahemmet bör ses mot bakgrund av att denna utbildning finns på flertalet större orter i landet och att utbildningen till stor del är ospärrad.

Andelen studerande som uppgav att de inte bodde på studieorten varierade i första hand beroende på ålder, men även beroende på utbildning och kön. Bland studerande i sjuksköterskeutbildning bodde ca 95 procent på stu- dieorten, medan endast 82 procent av de studerande vid de filosofiska fa- kulteterna bodde på studieorten. Av studerande i åldern t. 0. m. 24 år inom de filosofiska fakulteterna bodde 90 procent på studieonen, medan bland studerande i samma åldrar inom övriga högskoleutbildningar ca 95 procent bodde på högskoleorten. Bland samtliga studerande i åldern 35—44 år bodde omkring två tredjedelar på studieorten medan denna andel var ca 75 procent bland studerande som var 45 år och äldre. — Helt naturligt sammanhänger dessa skillnader nära med skillnader i andelen gifta och andelen deltids- studerande i olika åldersgrupper. Bland studerande i åldern t.o.m. 34 år var det en något större andel kvinnor än män som inte bodde på studieorten, medan det motsatta förhållandet rådde för studerande i åldern 35 år och äldre. Av studerande med familj bodde ca 10 procent under terminen på annan ort än familjen.

3.4.6. Den sociala bakgrundens inverkan på den studiesociala situationen

Vid registerbearbetningen har SCB:s uppgift om yrke och ev. högskole- examen för de studerandes föräldrar kunnat utnyttjas för att se eventuella skillnader i studiemedelsutnyttjande för studerande med olika hembak- grund. Som framgår av tabell 3.11 var skillnaderna i fråga om andelen stu- derande med studiemedel inte särskilt stor om man ser till de olika ål- dersgrupperna var för sig. Dock finns en klar tendens till att studerande från arbetarhem och studerande t. o. m. 34 år från folkskollärarhem oftare utnyttjade studiemedel än studerande i genomsnitt. Barn till direktörer, disponenter m. fl. samt flickor från jordbrukarhem utnyttjade däremot mind- re ofta studiemedel än genomsnittet. De skillnader som förelåg för samtliga studerande med en viss typ av bakgrund — oberoende av ålder — var däremot i hög grad beroende av olika åldersfördelningar inom de olika grupperna. De observerade skillnaderna får snarast betraktas som påfallande små, jäm- fört med de stora skillnader som i många andra utbildningssammanhang föreligger mellan studerande från olika hemmiljöer. Man kan med andra ord säga att studiemedelssystemet bland dem som påbörjat högskoleutbild-

ning fungerar påfallande neutralt i förhållande till hembakgrunden. Detta utesluter dock inte att t. ex. rädslan för skuldsättning kan vara olika stor beroende på den studiesociala bakgrunden eller att studerande från olika hemmiljöer i olika grad får ekonomiskt stöd från hemmet vid sidan av studiemedlen. Utredningen har inte ansett det vara möjligt att försöka kart- lägga detta.

Inte heller i enkätundersökningen framkom särskilt stora skillnader mellan studerande med olika hembakgrund utöver vad som sammanhänger med de ovan nämnda skillnaderna mellan olika studieinriktningar och ålders- grupper vad gäller de studerandes bakgrund. Dock kan nämnas att stu- derande från arbetarhem i mindre utsträckning än övriga studerande bodde i föräldrahemmet, vilket endast delvis beror på att de studerande från ar- betarhem i genomsnitt är äldre än övriga grupper.

3.4.7. Den genomsnittliga skuldsättningen för examinerade år 1975

Genom registerbearbetningen har det varit möjligt att kartlägga skuldsätt- ningen för examinerade under år 1975 vid traditionella universitet och hög- skolor. Av tabell 3.12 framgår det att andelen examinerade med studie- medelsskuld varierar från 72 procent bland receptarierna till 96 procent bland veterinärerna. Den genomsnittliga skuldsättningen (för examinerade med studiemedelsskuld) varierar från drygt 15 000 kr. för nyexaminerade recep-

Tabell 3.11 Andelen studiemedelstagare bland studerande vid traditionella universitet och högskolor samt låg- och mellanstadielärarutbildning efter ålder, kön och faderns yrke/utbildning. Procent I tabellen har uppgifter endast särredovisats för några olika yrkesgrupper. Uppgift inom parentes avser andelen som endast erhöll studiemedlens bidragsdel.

___—”___.—

Arbe- tare

74(13) 76(15)

39(5) 36(6)

17(1) 240)

6(1) 6(1)

51(8)

Samtliga högskole- studerande

71(12) 74(17)

37(5) 32(6)

15(1) 18(3)

3(0) 5(1)

51(8)

Ålder Kön Faderns yrke/utbildning Jord- Folk- Akade- Direk- bru- skol- miker törer kare lärare m.fl. m.fl. ”___—___.— —24 år Män 72(13) 77(11) 71(13) 64(12) Kv 74(23) 82(18) 73(17) 67(16) 25—34 år Män 36(7) 39(6) 38(5) 34(5) Kv 32(8) 35(7) 31(6) 26(7) 35—44 år Män 17(1) 8(1) 12(1) 5(0) Kv 19(5) 7(2) 146) NO) 45— år Män 2(0) 0(0) 3(0) 2(0) Kv 7(2) O(O) 2(0) 2(0) Samtliga Män 45(8) 58(8) 56(10) 50(9) Kv 48(14) 56(12) 51(11) 43(10) Samtl 46(11) 57(lO) 53(10) 47(9)

Antal studerande 6 200 2 800 15 700 4 300

52(10) 52(9)

19 500

48(10) 50(9)

100 500

tarier till över 50000 kr. för nyexaminerade tandläkare och veterinärer.

För vissa examina överstiger genomsnittligt antal terminer med studie- medel markant den för examen normala studietiden. Detta sammanhänger med att vissa examina ofta avläggs av studerande som tidigare bedrivit andra studier, ibland för att vinna inträde vid spärrad utbildning, ibland därför att de har bytt studiemål. Exempel på examina med många exami- nerade som tidigare bedrivit andra högskolestudier är akademisk sekrete- rarexamen, tandläkare, veterinärer och bibliotekarier.

Om man ser till enskilda examina och åldersgrupper föreligger inga större skillnader i skuldsättningen mellan män och kvinnor, bortsett från att skuld- sättningen bland examinerade, 25 år och äldre, är markant lägre bland kvin- norna än bland männen. Detta sammanhänger rimligtvis med att äldre kvin- nor som studerar ofta försörjs genom maken.

De skillnader i skuldsättning mellan män och kvinnor som framträder i tabell 3.13 tycks i första hand bero på att kvinnorna i genomsnitt väljer något kortare utbildning och mindre ofta får långa utbildningstider genom byten av utbildning.

Tabell 3.12 Andel med studiemedelsskuld och genomsnittlig studiemedelsskuld vid slutet av år 1975 för examine- rade år 1975

Uppgifter om genomsnittligt antal terminer med studiemedel och om genomsnittlig studiemedelsskuld avser endast de examinerade som hade studiemedelsskuld

Examen Antal exami- Genomsnittligt Andel med Genomsnittlig nerade antal terminer studieme- studiemedels- med studie- delsskuld, SkU|d för skuld- medel procent satta Teol. kand. 199 9 84 35 800 Jur. kand. 655 10 88 39 400 Läkarexamen 806 12 94 47 100 Fil. kand. vid hum. f. 1 128 8 76 30000 Fil. kand. vid samh. f. 1 759 7 79 29 700 Fil. kand. vid mat.nat. f. 901 8 88 30800 Fil. pol.mag. 88 9 92 34 000 Akademisk sekr. 34 8 85 31 900 Psykolog 879 9 79 32 400 Civilingenjör (motsv.) 1 765 9 92 37 400 Ämneslärarutbildning 1 389 9 90 37 300 Ekonomexamen inkl. civilek 1245 7 80 28 300 Tandläkare 287 12 94 50 500 Receptarie 74 4 72 15 500 Apotekare 41 9 95 37 900 Veterinär 49 13 96 57 000 Jägmästare 39 9 90 42 600 Agronom (motsv.) 91 10 95 38 100 Gymnastikdirektör 253 5 86 24 300 Sjukgymnast 240 5 83 22 700 Logoped 31 10 84 35 300 Socionom 1 554 8 90 32 200 Journalist 145 6 86 26 200 Bibliotekarie 313 11 89 41 800 Samtliga ovanstående examina 13 965 8 86 34 300

Tabell 3. 13 Antal studieterminer, andel med studiemedel och genomsnittlig studiemedelsskuld vid slutet av år 1975 för examinerade år 1975. Uppgifter om genomsnittligt antal terminer med studiemedel och om genomsnittlig studiemedelsskuld avser endast de examinerade som hade studiemedelsskuld. Bland de examinerade ingår även examinerade som avlagt for- skarexamen och vissa andra förberedande examina.

Kön Antal Genomsnittligt antal Genomsnittligt Andel med Genomsnittlig Ålder exami- studieterminer enligt SCB antal terminer studiemedels- studieskuld för nerade ___—__— med studie- skuld skuldsatta Vid fakultet Totalt inom medel eller motsv. traditio- där examen nella hög- avlagts skolor Mån —24 år 2 488 6 8 7 88 27 100 25—34 år 6 581 9 13 9 91 36 700 35-44 år 727 9 13 6 50 29 700 45— år 202 7 10 6 28 32900 Samtliga 9 998 8 11 8 86 33 900 Kvinnor —24 år 2 225 5 7 6 87 25 900 25—34 år 3 575 8 13 9 90 36 200 35—44 år 746 8 11 6 51 24 500 45— år 285 7 9 5 17 21900 Samtliga 6 831 7 11 8 82 31 700

3.4.8. Några sammanfattande kommentarer

De studerande vid universitet och högskolor som omfattades av utredning- ens undersökningar bestod till stor del av personer över 25 år. Många för- värvsarbetade parallellt med studierna, många hade familj att försörja. Den genomsnittsstuderande, som den studiesociala utredningen i början av 1960- talet utgick ifrån vid konstruktionen av det studiesociala systemet, kom däremot direkt från gymnasiet, bedrev heltidsstudier utan sidoinkomster från förvärvsarbete och hade ännu inte skaffat sig de större kostnader som en familjebildning ofta för med sig.

Studie- och familjeförhållandena för dem som studerade hösten 1975 va- rierade däremot avsevärt. Till följd härav varierade också de studerandes studiefinansiering och allmänna ekonomiska situation. För utredningen har det endast varit möjligt att ytligt kartlägga i vilken utsträckning de studerande utnyttjat studiemedel och hur de vid sidan härav finansierade sina studier. 1 det följande görs en kort sammanfattning av dessa resultat.

Inom utbildningar som inte lätt låter sig förenas med i vart fall något mera omfattande förvärvsarbete hade flertalet studerande studiemedel som huvudsaklig studiefinansiering. Detta synes innebära att andelen studerande med studiemedel inte minskat nämnvärt bland de studerande i dessa ut- bildningar. Dock torde andelen studerande som endast utnyttjar bidragsdelen ha ökat även inom denna grupp.

Inom de fria fakulteterna var andelen deltidsstuderande hög. En betydande andel av de studerande kombinerade emellertid heltidsstudier med för-

värvsarbete. Endast ca en tredjedel av de studerande vid dessa fakulteter hade studiemedel som huvudsaklig studiefinansiering.

Möjligheterna att inom de filosofiska fakulteterna bedriva deltidsstudier torde, jämsides med tillträdesbestämmelserna och systemet med avgränsade kurser, vara de viktigaste skälen till det stora antalet äldre studerande inom dessa fakulteter.

De viktigaste sätten att finansiera studierna vid sidan av studiemedel var inkomster från eget eller makes arbete samt besparingar från tidigare eget arbete. Endast ca en tredjedel av de deltidsstuderande uppgav eko- nomiska orsaker till att de deltidsstuderade i stället för att studera på heltid.

Utredningen har kunnat notera en tydlig tendens till att studerande från arbetarhem något oftare än övriga studerande utnyttjade studiemedel för att finansiera sina studier. De observerade tendenserna får emellertid, enligt utredningens mening, betraktas som påfallande små, jämfört med de stora skillnader som i många andra utbildningssammanhang föreligger mellan studerande från olika hemmiljöer. [ vilken utsträckning studiemedel ut- nyttjas påverkas därför inte i någon högre grad av den sociala bakgrunden.

4. Gränsdragningen mellan studiehjälps- och studiemedelssystemen

4.1. Inledning

Enligt direktiven till Studiestödsutredningen skall en utgångspunkt för över— synen av det studiesociala systemet vara att det även i framtiden bör finnas ett särskilt stöd till de yngre eleverna inom gymnasieskolan (motsvarande) samt ett särskilt stöd till högskolestuderande. Dessa båda stöd bör, enligt direktiven, skilja sig åt vad gäller den totala nivån. Det sammanhänger med att de studerandes ekonomiska situation är olika vid gymnasie- resp. högskolestudier. Gymnasiestuderande är normalt beroende av föräldrarnas ekonomi och har endast undantagsvis försörjningsbörda. Motsatt förhållande råder vanligtvis för högskolestuderande.

En annan utgångspunkt för Studiestödsutredningens arbete skall enligt direktiven vara att det vid sidan av särskilda studiestöd för gymnasie- studerande — studiehjälp — resp. högskolestuderande — studiemedel — skall finnas en tredje förmånligare stödform för vuxna — särskilt vuxenstudiestöd — i enlighet med vad riksdagen beslutade år 1975.

1 det följande kommer utredningen att från dessa utgångspunkter diskutera frågan var den framtida gränsen mellan studiehjälp och studiemedel skall gå. Avgränsningen gentemot det särskilda vuxenstudiestödet kommer ut- redningen att ta upp i ett senare betänkande.

Avsnittet inleds med en redogörelse för hur barnfamiljernas ekonomi och tonåringarnas rättsliga ställning påverkas av olika åldersgränser. Därefter redogörs för vilka principer som hittills har legat till grund för gränsdrag- ningen i det studiesociala systemet samt för liknande gränsdragning inom andra stödformer. Den nya myndighetsåldem får därefter utgöra utgångs- punkten för en diskussion om var den framtida gränsen mellan de stu- diesociala stödformerna skall dras. Avsnittet avslutas med ett förslag till gränsdragning.

I senare avsnitt i detta betänkande kommer utredningen att lägga fram alternativa riktlinjer för studiestödens utveckling. De allra flesta av dessa alternativ är uppbyggda på antagandet att den framtida gränsen mellan de båda stödformerna är dragen enligt det förslag utredningen framför i detta avsnitt. 1 ett av alternativen diskuteras emellertid ett studiestöd som utgår oberoende av den studerandes ålder. Någon gränsdragning är därvid inte nödvändig.

4.2. Konsekvenser av olika åldersgränser

4.2.1. Bamfamiljernas ekonomi

Utredningen har 1 kap. 2 visat hur de disponibla inkomsterna för barnfamiljer i vanliga inkomstlägen — vid oförändrad lön — successivt minskar när deras ungdomar tar sig igenom gymnasieskolan. Orsaken är att olika åldersgränser gäller för olika familjepolitiska stödformer. För t. ex. barnbidragen gäller en 16-årsgräns, för bostadsbidragen en 17-årsgräns, för bidragsförskotten och förvärvsavdragen en 18-årsgräns, för barnpension från ATP en 19-års- gräns samt för studiehjälpen en 20-årsgräns. Som har framgått av kap. 2 kan minskningama i barnfamiljernas disponibla inkomster för vissa grupper bli ansenliga till följd av dessa olika åldersgränser.

4.2.2. Tonåringarnas rättsliga ställning

När en person fyller 16 år ökar i olika hänseenden hans eller hennes rättsliga handlingsförmåga. I valet mellan förvärvsarbete och fortsatta studier har visserligen föräldrarna ett inflytande så till vida att 16-åringen måste ha föräldrarnas samtycke att ta arbete. Men om han eller hon har sådant tillstånd för förvärvsarbete, får vederbörande själv råda över sin arbetsförtjänst. Här- igenom lösgör sig den förvärvsarbetande l6-åringen från föräldraekonomin, blir inordnad i sjukförsäkringen, kan ansluta sig till arbetslöshetskassa och får börja tillgodoräkna sig ATP-poäng. Samtidigt upphör i princip föräld- rarnas ansvar för barnets uppehälle. Det är dock vanligt att många ungdomar till en början bor kvar i föräldrahemmet och erhåller någon form av eko- nomiskt stöd från föräldrarna.

De ungdomar som efter att ha slutat skolan inte får något arbete kan efter viss tid få kontant arbetsmarknadsstöd. Även över dessa medel får 16-åringen själv råda.

Föräldrarnas underhållsskyldighet gentemot barnet kvarstår om han eller hon inte börjar förvärvsarbeta utan fortsätter sin utbildning. 1 föräldrabalken anges att underhållsskyldigheten skall fortsätta till dess ”barnet erhållit den utbildning som med hänsyn till föräldrarnas villkor och barnets anlag må finnas tillbörlig”. Underhållsskyldigheten behöver alltså inte i och för sig upphöra för att barnet t. ex. blir myndigt.

1 ekonomiskt avseende betraktas en l6-åring, som fortsätter att studera, som medlem av familjeekonomin också så till vida att rätten till studiehjälp bedöms med hänsyn till den egna och föräldrarnas sammanlagda inkomst och förmögenhet. 16-åringen disponerar inte själv över den studiehjälp som utgår, utan det gör föräldrarna. Inkomster av feriearbete o.dyl. har den studerande 16-åringen däremot, liksom den förvärvsarbetande 16-åringen, rätt att själv råda över. När den studerande fyller 18 år utgår emellertid studiehjälpsförmånerna direkt till den studerande även om vederbörande är medlem av familjeekonomin.

18-årsåldern kan ses som den definitiva vuxengränsen. Visserligen upphör inte, formellt sett, föräldrarnas försörjningsplikt. Men i och med denna ålder blir barnet myndigt och får därigenom full rättslig handlingsförmåga.

18-åringen har rösträtt och är valbar till olika offentliga uppdrag. Som har framgått av det föregående får 18-åringen även själv disponera

de studiehjälpsförmåner som kan utgå. l8-åringen kan även själv utnyttja den återbetalningspliktiga delen i studiehjälpssystemet utan att inhämta för- äldrarnas samtycke eller godkännande.

4.3. Grundprinciperna för gränsdragningen i det studiesociala systemet

4.3.1 1965 års gränsdragning

Studiehjälpsutredningen behandlade i sitt betänkande, (SOU 1963:48) Bättre studiehjälp, frågan om avgränsningen av studiehjälpen gentemot studieme- delssystemet. Trots att utredningen ansåg att det från många synpunkter skulle vara önskvärt med ett system som omfattade samtliga elever i de frivilliga utbildningsfortnerna var, enligt utredningen, en viss differentiering av studiestödet ofrånkomlig. Denna differentiering borde grundas på skill- naderna i elevernas studieekonomiska situation.

Utredningen ansåg att den viktigaste skillnaden i elevernas ekonomiska situation var betingad av om de tillhörde familjens ekonomiska hushållning eller inte. Det enklast användbara kriteriet vid bedömning om eleven till- hörde familjens hushållning var, enligt utredningen, elevens ålder. Utred- ningen föreslog därför en differentiering av studiestödet med ledning av elevernas ålder, varvid 21 år — den dåvarande myndighetsåldem — fick utgöra gräns. Av praktiska skäl bedömdes det som angeläget att studiehjälpen utgick enligt samma regler under elevens hela skoltid. Åtskillnaden mellan äldre, från föräldrarnas ekonomi fristående, elever och yngre elever, tillhörande föräldrarnas hushållning, föreslogs därför också bli avhängig av vid vilken ålder eleven påbörjade sina studier vid läroanstalten eller utbildningslinjen.

Utredningens förslag upptogs oförändrade i prop. 1964:138 angående stu- diesocialt stöd till studerande ungdom och godtogs också av riksdagen.

Till studerande, som började sina gymnasiala studier före det år under vilket han fyllde 21 år, skulle således studiehjälp utgå i form av studiebidrag jämte tillägg och eventuellt studielån. Till annan studerande på gymnasial nivå, s. k. äldre studerande, skulle studiehjälpen kunna utgå i form av förhöjt studiebidrag och studielån.

4.3.2 1969 års gränsdragning

Redan efter några år framfördes kritik mot dessa bestämmelser. De ansågs bl. a. från administrativ synpunkt vara svåra att tillämpa av Skolstyrelser och rektorer. 1 t. ex. fall då elev påbörjade utbildning före 21 års ålder på en ort och efter fyllda 21 år fortsatte sina studier på annan ort kunde det vara svårt för skolstyrelse eller rektor att få fram tillräckliga uppgifter för att veta vilken form av studiehjälp som skulle utgå.

Åtskillig kritik framfördes också av föräldrar och elever mot förhållandet att vissa studerande efter fyllda 21 år fick sitt studiestöd prövat med hänsyn till föräldrarnas ekonomi. Särskilt i de fall elever påbörjade sin gymnasiala utbildning i 19—20—årsåldern och fortsatte studierna under tre år eller mera

var det svårt att förstå motiven för att de vid studiehjälpsprövningen skulle anses vara beroende av föräldrarnas ekonomi.

År 1968 föreslog dåvarande centrala Studiehjälpsnämnden, bl. a. mot bak- grund av denna kritik, en övergång till en strikt åldersregel. Vid uppnådda 21 år skulle eleven i studiehjälpshänseende anses som fristående från för- äldrarnas ekonomi oavsett när studierna påbörjades.

Frågan om en strikt åldersgräns togs också upp i riksdagsmotioner år 1968. I sitt yttrande över dessa ansåg andra lagutskottet det ytterst angeläget att bestämmelsen om åldersgräns snarast reviderades för att åstadkomma en strikt 21-årsregel. Nya bestämmelser borde, enligt utskottet, träda i kraft läsåret 1969/ 70. I prop. 1969zl6 framlades ett förslag med denna innebörd för riksdagen. Föredraganden erinrade därvid bl.a. om att ett förslag om sänkning av myndighetsåldem från 21 till 20 årjust lagts fram (prop. 1969:25)och anförde:

"Även om nuvarande avgränsning mellan yngre och äldre elever inte bestäms med utgångspunkt i bestämmelserna om myndighetsåldem, skulle ett fasthållande vid en 2l-årsgräns i nuvarande situation sannolikt komma att möta invändningar. En sänkning av åldersgränsen till 20 år kan inte anses ändra grunderna för vår stu- diesociala politik enligt 1964 års beslut."

Enligt föredragandens mening borde alltså åldersgränsen anpassas till den nya myndighetsåldem, dvs. sänkas med ett år, vilket också blev riksdagens beslut.

4.3.3 1972 års gränsdragning

År 1971 föreslog centrala studiehjälpsnämnden, efter förslag av en särskild arbetsgrupp inom nämnden, att de 5. k. äldre eleverna inom gymnasieskolan och andra gymnasiala skolor skulle överföras till studiemedelssystemet. Nämnden erinrade i sin skrivelse bl.a. om att dittills gällande ordning i många fall hade medfört en dubblering av ansökningsförfarandet, hand- läggningen av ansökningarna och utbetalningen av studiehjälpen. Nämnden påpekade också att studiestödet för äldre elever inom gymnasial utbildning i flera hänseenden var sämre än för elever inom eftergymnasial utbildning. Det gällde t. ex. lånebeloppets storlek, återbetalningsreglerna och den tid för vilken studiestöd utgick. Nämnden föreslog att alla elever som var 20 år eller däröver skulle bli behandlade helt lika i studiestödshänseende oavsett om utbildningen var gymnasial eller eftergymnasial. Förslaget togs upp i prop. 1972:27. Före- draganden förordade att äldre studerande vid studievägar som dittills hade tillhört studiehjälpssystemet skulle föras över till studiemedelssystemet. Härigenom skulle man också vinna att de vuxna som fortsatte att studera t. ex. vid någon högskola fick samordnade återbetalningar.

Riksdagen godkände förslaget.

4.3.4 1974 års gränsdragning

År 1974 ändrades myndighetsgränsen från 20 till 18 år. Som en konsekvens av den sänkta myndighetsåldem gjordes en rad ändringar av andra 20-års-

gränser inom Skilda samhällsområden (prop. 1974244). Principen var att en anpassning till myndighetsåldem skulle ske överallt där det inte fanns spe- ciella skäl för annat. Beträffande gränsen mellan äldre och yngre elever i studiestödssystemet uttalade föredraganden i nämnda proposition:

"Inom studiestödssystemet innebär 20-årsgränsen en avgränsning mellan yngre och äldre studerande. Efter samråd med chefen för utbildningsdepartementet förordar jag att någon ändring nu inte görs i fråga om denna åldersgräns. Jag vill erinra om att vissa frågor som rör det studiesociala systemet övervägs inom kommittén (U 1969151) för studiestöd åt vuxna. Inte heller bestämmelserna om utbildningsbidrag i arbetsmarknadskungörelsen (l966:368) bör ändras nu. Jag vill erinra om att frågor som rör den framtida utformningen av arbetsmarknadsutbildningen f.n. övervägs av kommittén (ln 1972:04) för översyn av arbetsmarknadsutbildningen.”

De utredningar som den föredragande departementschefen hänvisade till i sitt anförande redovisade senare sina överväganden i bl. a. denna fråga. SVUX förordade därvid i sitt betänkande, (SOU 1974:62) Studiestöd åt vuxna, en bibehållen 20-årsgräns mellan studiehjälps- och studiemedelssystemet. Kommittén motiverade sitt ställningstagande på följande sätt.

"Studiehjälpen riktar sig till studerande i gymnasial ungdomsutbildning. Många avslutar inte sin gymnasieskoleutbildning förrän i 20-årsåldern. Under studietiden är eleverna vanligen faktiskt beroende av föräldraekonomin. Studiehjälpen är som nämnts avsedd bl. a. som ett familjepolitiskt stöd till inkomstsvaga familjer. Över- vägande praktiska skäl talar därför enligt SVUX för att man inte skall överge nuvarande åldersgräns för studiehjälpen."

KAMU förordade i sitt betänkande (SOU 1974:79) Utbildning för arbete på motsvarande sätt att en 20-årsgräns även i fortsättningen skulle gälla i arbetsmarknadsutbildningen. Kommittén motiverade sitt ställningstagande bl. a. med att samma gräns borde finnas i arbetsmarknadsutbildningen som i det studiesociala systemet.

4.3.5. Sammanfattning och slutsatser

Under den tid som har gått sedan det studiesociala stödet tillkom i början av 1960-talet har statsmakterna vid en rad tillfällen tagit upp frågan om vilka principer som skall gälla för gränsdragningen i det studiesociala systemet. Utgångspunkten har vid varje tillfälle varit att det är nödvändigt med någon form av differentiering av studiestödet, eftersom vissa elever tillhör föräldraekonomin, medan andra själva finansierar sina studier. Vid samtliga tillfällen har de studerandes ålder ansetts som det lämpligaste kri- teriet för att bedöma om de studerande normalt skall anses tillhöra för- äldrarnas ekonomiska hushållning eller inte.

Två principer har därvid varit vägledande för den närmare avgränsningen av det samhälleliga studiestödet till ungdomar. Enligt den ena principen bör huvuddelen av de elever som bedriver gymnasiala studier tillhöra samma studiesociala system. Främst praktiska skäl har talat för en sådan diffe- rentiering efter skolform. Enligt den andra principen bör en gränsdragning mellan de båda studiesociala systemen eftersträvas som är så enkel att ad- ministrera som möjligt.

Den gräns, som med tillämpning av dessa principer, har dragits mellan de båda studiesociala systemen har ända fram till år 1974 kommit att sam- manfalla med myndighetsåldem. Därefter har myndighetsåldem varit 18 år och gränsen mellan de studiesociala systemen 20 år.

4.4. Avgränsning av arbetsmarknadsutbildningen i förhållande till ungdomsutbildningen

KAMU tog i sitt betänkande, (SOU 1974:79) Utbildning för arbete, som tidigare har nämnts, upp frågan om avgränsningen av arbetsmarknadsut- bildningen mot ungdomsutbildningen. KAMU underströk därvid starkt gymnasieskolans ansvar för att alla ungdomar får någon form av yrkes- utbildning och inträning i ett yrke. KAMU förklarade sig inte beredd att förorda någon generell sänkning av ZO-årsgränsen för deltagande i arbets- marknadsutbildning. Gränsen borde vara densamma som i det studiesociala systemet. De undantag från 20-årsregeln — som Studiestödsutredningen har redogjort för i avsnitt 2.5 — borde emellertid, enligt KAMUzs uppfattning, få finnas kvar.

I prop. 1975245 där KAMUzs förslag togs upp ansåg föredraganden att den nedre åldersgränsen för deltagandet i arbetsmarknadsutbildning även i fortsättningen skulle vara densamma som gällde för det reguljära stu- diestödet för vuxna, dvs. 20 år. Åldersgränsen skulle liksom hittills avse rätt till utbildningsbidrag. I den mån det fanns lediga utbildningsplatser var det, enligt föredragandens mening, inget som hindrade att ungdomar kunde få genomgå AMU-kurser med reguljärt studiestöd. ] likhet med KAMU och de flesta remissinstanser tillstyrkte föredraganden också att de hittillsvarande undantagsreglerna för denna ZO—årsgräns skulle få finnas kvar.

Riksdagen godkände förslagen i propositionen.

4.5. Avgränsningen av bostadsbidragen

Som framgått av kap. 2 reformerades nyligen reglerna för bostadsbidrag. Till grund för reformeringen låg betänkandet (SOU 1975:51) Bostadsför- sörjning och bostadsbidrag. Det hade gemensamt utarbetats av boendeut- redningen och bostadsfmansieringsutredningen. Ett av utredningamas förslag var att nya åldersgränser skulle införas för bostadsbidragen.

Boende- och bostadsfrnansieringsutredningarna föreslog att den framtida åldersgränsen för bostadsbidrag till familjer med barn generellt skulle sättas till 18 år. Utredningarnas främsta motiv för detta förslag var att få bort skillnaderna i bidrag mellan familjer där barnen studerade resp. förvärvsar- betade eller fortsatte utbildningen utan studiehjälp efter 17 år. Ett annat motiv var att underlätta administrationen av bostadsbidragen. Enligt ut- redningarna har kommunerna stora svårigheter att kontrollera den faktiska skolgången för berörda ungdomar.

Utredningarna föreslog även att den åldersgräns vid vilken bostadsbidrag till hushåll utan barn kunde börja utgå skulle sänkas från 20 till 18 år. Utredningarna menade att det inte fanns någon anledning att behålla en regel som fick till följd att ungdomar enbart av ekonomiska skäl hindrades att skaffa egen bostad. Även ungdomar i åldern 18—20 år kunde behöva ekonomiskt stöd i form av bostadsbidrag för att skaffa egna bostäder.

Utredningarna erinrade om att det statliga bostadsbidraget och det in- komstprövade tillägget inom studiehjälpssystemet har varit samordnade vad gällde bl.a. åldersgränsen. En höjning av denna gräns från 17 till 18 år för bostadsbidragen till barnfamiljerna borde därför, enligt utredningamas mening, påverka även bestämmelsen om åldersgränsen för det inkomstprö- vade tillägget.

I prop. 1975/76:145 där bostadsutredningarnas förslag togs upp anförde chefen för bostadsdepartementet bl. a. följande beträffande åldersgränserna:

"Med hänsyn till det samband som finns mellan det studiesociala systemet för ungdomar upp till 20 års ålder och bostadsbidragen till barnfamiljer anser jag det inte lämpligt att för barnfamiljernas del vidta någon ändring i bostadsbidragssystemet isolerat. Frågan om det studiesociala stödsystemet utreds f. n. inom studiestödsut- redningen. Frågan om att ändra åldersgränsen för bidragsberättigande barn inom bo- stadsbidragssystemet bör anstå till dess nämnda utredning har redovisat resultaten av sitt arbete.

En sänkning av åldersgränsen för rätt till eget bostadsbidrag finner jag däremot angelägen och möjlig att genomföra redan nu. Många ungdomar lämnar föräldra- hemmet före ZO-årsåldern, t. ex. för att studera på annan ort eller för att få ett för- värvsarbete. De har då givetvis samma behov som alla andra av att få disponera en god bostad under trygga förhållanden. De har också rätt att få hyra egna lägenheter, innan de har fyllt 20 år. Mot bakgrund härav förordar jag i likhet med boende- och bostadsfmansieringsutredningarna att åldersgränsen för rätt till statskommunalt bostadsbidrag för hushåll utan barn sänks från 20 till 18 år. Förslaget medför, om det genomförs. en anpassning till myndighetsåldem och till den åldersgräns som tillämpas i bosättningslånesystemet för hushåll utan barn.”

Riksdagen biföll förslaget.

4.6. Några utgångspunkter för en framtida gränsdragning

Innan Studiestödsutredningen övergår till att diskutera för- och nackdelar med några olika gränsdragningar i det framtida studiesociala systemet, vill utredningen ge några utgångspunkter för detta resonemang.

I direktiven till utredningen framhålls att ungdomsstudier på gymnasial nivå även i fortsättningen skall kunna genomföras utan att skuldsättning i någon nämnvärd utsträckning skall behöva tillgripas. Det framtida stu- diestödet till ungdomsstuderande skall därvid utgöra ett komplement till föräldraekonomin. Detta innebär bl. a. att studiestödet på denna nivå måste sättas in i ett familjepolitiskt sammanhang där en avvägning kan göras mot andra former av ekonomiska stöd som utgår till barnfamiljerna.

Enligt direktiven till utredningen skall vidare de kraftigaste rekryterings- främjande åtgärderna förläggas till det föräldraprövade studiestödssystemet.

Detta innebär bl. a. att föräldrarnas bristande förmåga att bekosta sina barns gymnasiala studier skall kompenseras av det studiesociala stödet. Samtidigt

' skall emellertid studiestödet för dessa grupper vara så generöst att det sti- mulerar till studier.

En tredje utgångspunkt för de följande resonemangen är att den framtida gränsdragningen i det studiesociala systemet måste vara lätt att administrera samt enkel att förstå för den enskilde eleven.

Studiestödsutredningen kommer från dessa utgångspunkter att diskutera tre olika förslag till gränsdragning i det framtida studiesociala systemet. Dessa förslag är:

I. Studiehjälp till 18 år, därefter studiemedel.

2. Studiehjälp till 18 år, därefter ett nytt studiesocialt stöd för 18—19- åringar, därefter studiemedel.

3. Studiehjälp till 20 år, därefter studiemedel.

Härvid förutsätts att både studiehjälpssystemet och studiemedelssystemet kan tänkas behöva kompletteras med andra bidragsregler etc. än de som f. n. existerar. Studiestödsutredningen har utöver dessa tre alternativ till framtida gräns- dragning mellan olika delar av det studiesociala stödet övervägt en rad andra alternativ. Bl. a. har utredningen övervägt att låta elevernas faktiska stu- diesociala situation få avgöra vilket studiesocialt system eleven skall hänföras till. Om en elev t. ex. flyttar hemifrån någon gång under tonåren och där- igenom bryter sig loss ur familjeekonomin skulle han tillhöra det icke-för- äldraprövade studiesociala systemet. Utredningen har även diskuterat möj- ligheten att låta den tidpunkt då de gymnasiala studierna påbörjas få bli avgörande för till vilket system eleven skulle föras. Om t. ex. eleven påbörjar de gymnasiala studierna före myndighetsåldem skulle han tillhöra det för- äldraprövade bidragssystemet. Om han däremot påbörjar studierna efter myndighetsåldem skulle han tillhöra det andra systemet, alternativt ett tredje mer förmånligt system. Utredningen har emellertid inte i detta betänkande velat utveckla något av de nu nämnda förslagen till framtida gränsdragning i det studiesociala systemet. Orsaken härtill har främst varit att en gräns- dragning enligt någon av de nämnda principerna skulle blivit svår att ad- ministrera. Den skulle därigenom omöjliggöra den förenkling av det stu- diesociala systemet som utredningen har eftersträvat.

I det följande kommer utredningen således att belysa konsekvenserna av de tre nämnda förslagen till framtida gränsdragning i det studiesociala systemet. Gemensamt för dem är att de inte speglar alla de olika studiesociala situationer elever kan befinna sig i under gymnasiestudierna. En del elever kommer därför även i fortsättningen att anse att avgränsningen av stu- diehjälpen — oberoende av vilket av de tre förslagen till avgränsning man väljer — inte tillgodoser just den studiesociala situation som de befinner sig i. Ett sådant resultat är emellertid ofrånkomligt om det framtida re- gelsystemet skall bli någorlunda enkelt och lätt att överblicka.

4.7. Tre alternativ till gränsdragning 4.7.1 Studiehjälp till 18 år, därefter studiemedel

När det studiesociala stödet tillkom för drygt tio år sedan sammanföll, som har framgått av det föregående, gränsen mellan de två studiesociala systemen med myndighetsåldem. Skillnaderna i ungdomarnas ekonomiska självstän- dighet vid studier resp. vid förvärvsarbete framstod inte då som så markanta. Det samma kunde sägas år 1970 när både myndighetsåldem och gränsen i det studiesociala systemet sänktes till 20 år. När emellertid myndighets- åldern år 1974 sänktes till 18 år men gränsen mellan de studiesociala stöd- formerna fick ligga kvar vid 20 år började kritiken växa sig allt starkare mot att man inte även i ett studiesocialt sammanhang skulle betraktas som ”myndig" och fristående i förhållande till föräldraekonomin. Många 18—19- åringar som brutit sig loss ur familjeekonomin fann att de enligt gällande studiesociala regler saknade möjligheter att själva finansiera sina studier. De gavs inte ens rätt att låna pengar — återbetalningspliktiga studiemedel — i en utsträckning som räckte för att klara uppehållet.

Studiestödsutredningen har bl. a. mot denna bakgrund allvarligt övervägt om inte gränsen mellan de studiesociala systemen i framtiden borde följa den nya myndighetsåldem. I det följande belyser utredningen de viktigaste konsekvenserna av en sådan förändrad gränsdragning.

En av de principer som hittills har legat till grund för gränsdragningen mellan de studiesociala stödformerna har, som har framgått av det föregående, varit att huvuddelen av eleverna i en och samma skolform bör tillhöra samma studiesociala system. Med en framtida gräns mellan de studiesociala systemen vid myndighetsåldem skulle huvuddelen av eleverna vid folk- högskolorna och den kommunala vuxenutbildningen komma att tillhöra studiemedelssystemet. Detta skulle vara en stor fördel. Eleverna vid dessa skolformer skulle inte behöva byta studiesocialt system mitt under sina studier. Dessutom skulle eleverna inte behöva uppleva att en skillnad i ålder på endast några år skulle ge skilda studiesociala förmåner.

För gymnasieskolans elever skulle emellertid en framtida gräns vid 18 år mellan studiehjälps- och studiemedelssystemet komma att innebära att inemot 60000 elever mitt under sina gymnasiala studier fick gå över till studiemedelssystemet. Grundprincipen att elever i en och samma skolform bör tillhöra samma studiesociala system skulle därigenom få överges. Från den utgångspunkten skulle således en framtida gräns vid 18 år mellan de studiesociala systemen vara mindre lämplig för gymnasieskolans elever.

De flesta elever i gymnasieskolan uppbär i dag endast studiebidraget i studiehjälpssystemet. Detta bidrag har alltid varit lägre än det studiebidrag som utgår i studiemedelssystemet. En övergång till studiemedelssystemet vid 18 år skulle därför för dessa elever innebära ekonomiska fördelar.

De elever som i dag uppbär de inkomst- och behovsprövade tilläggen i studiehjälpssystemet, dvs. de elever som kommer från hem där föräldrarna har ringa inkomster, erhåller däremot ett större sammanlagt bidrag än stu- derande inom studiemedelssystemet. För dessa elever skulle en övergång till studiemedel vid 18 års ålder innebära en kraftig försämring av de stu- diesociala förmånerna.

Som har framgått av kap. 2 är det dock i dag endast en mycket liten grupp som erhåller dessa förmånligare stöd i studiehjälpssystemet.

Enligt vad Studiestödsutredningen har förordat i kap. 2 måste studie- hjälpen kraftigt förstärkas i framtiden. Oberoende av hur denna förstärkning görs måste den, i en helt annan utsträckning än i dag, utgå till de studerande som kommer från hem med svag ekonomi. En 18-årsgräns mellan de två studiesociala systemen skulle därför, om utredningens förslag följs, komma att innebära att antalet elever, som mitt under sina gymnasiala studier får vidkännas en försämring av sina studiesociala förmåner, ökar. En sådan konsekvens av en framtida gränsdragning vid myndighetsåldem kan inte accepteras.

Det skulle strida både mot det grundläggande målet för samhällets stu- diesociala stöd att ingen skall behöva skuldsätta sig i någon nämnvärd ut- sträckning för att under ungdomsåren genomföra gymnasiala studier, och mot målet att samhället har ett särskilt ansvar för de ungdomar som kommer från hem där ekonomin är svag. Om gränsen därför i en framtid skall dras vid myndighetsåldem måste särskilda åtgärder vidtas för de 18—19-åringar som fortfarande bedriver gymnasiala studier och till följd av föräldrarnas ekonomi är helt beroende av det statliga studiestödet.

4.7.2. Studiehjälp till 18 år, därefter ett nytt studiesocialt stödjb'r 18—19- äringar, därefter studiemedel

Utredningen har försökt bilda sig en uppfattning om den studiesociala si- tuationen för de ca 60 000 18—19-åringar som fortfarande bedriver gymnasiala studier.

För att få ett begrepp om hur stor del av hela gruppen 18—19-åringar som faktiskt har lämnat föräldrahemmet och det direkta föräldraberoendet har utredningen granskat den folk- och bostadsräkning som genom- fördes år 1970. Utredningen har därvid kunnat konstatera att endast en liten grupp ungdomar i de aktuella åldrarna har rapporterats som in- nehavare av eget hushåll, trots att det i materialet även ingick de ungdomar som förvärvsarbetade. I vilken utsträckning ungdomarnas beteende sedan dess har förändrats har utredningen inte kunnat belysa. Inom kort kommer emellertid resultaten av 1975 års folk- och bostadsräkning att publiceras. Det kommer då att framgå om ungdomarna i ökad utsträckning har lämnat föräldrahemmet till följd av t.ex. den sänkta myndighetsåldem år 1974 eller till följd av den förbättrade situationen på bostadsmarknaden under senare år.

Enligt utredningens mening finns det skäl att i det här sammanhanget erinra om att föräldrarna har en underhållsskyldighet gentemot sina barn oberoende av om barnen har flyttat hemifrån eller ej. Som har framgått av avsnitt 4.2 gäller föräldrarnas underhållsskyldighet, enligt föräldrabalkens regler, till dess ”barnet erhållit den utbildning som med hänsyn till för— äldrarnas villkor och barnets anlag må finnas tillbörlig”.

Mot denna bakgrund kan följande fråga ställas: Skall ett nytt studiesocialt system för 18—19-åringar vara beroende av föräldraekonomin eller inte?

Om det särskilda studiestödet inte behovsprövas gentemot föräldrarnas ekonomi bör totalbeloppet som kan utgå till l8—l9-åringar vara lika stort

som totalbeloppet i studiemedelssystemet, eftersom man då utgår från att huvuddelen av dem som är myndiga frigjort sig från föräldrarnas ekonomi och själva finansierar sina studier. Bidragsdelen i det nu nämnda total- beloppet måste dessutom vara minst lika stor som den bidragsdel i stu- diehjälpssystemet som utgår till den som kommer från hem med svag eko- nomi. I annat fall skulle dessa elever få uppleva att de studiesociala förmånerna försämrades när de blev myndiga.

Under förutsättning av att även den framtida studiehjälpen, som sägs i direktiven, kommer att prövas mot föräldrarnas ekonomi, blir innebörden av ett icke-föräldraprövat studiestöd för 18—19-åringar således, att de elever som kommer från hem där ekonomin är svag kan genomföra sina gymnasiala studier utan att under studietiden få försämrade studiesociala förmåner. För de elever däremot som kommer från hem där föräldrarnas ekonomiska villkor är goda innebär förslaget en väsentlig förbättring av de studiesociala förmånerna när de blir myndiga. Föräldrarnas underhållsskyldighet för 18—19-åringarna skulle således minska i samma utsträckning som ett sam- hällsbidrag till de studerande utgick. Ungdomarna skulle också kanske kom- ma att påverkas att flytta hemifrån tidigare än de eljest hade planerat.

Enligt utredningens mening är det tveksamt om samhället på detta sätt bör ta över en del av den underhållsskyldighet föräldrar har mot sina barn. Frågan är om man inte på andra sätt kan gå de grupper till mötes som själva önskar finansiera sina studier och som av den ena eller andra an- ledningen inte vill vara ekonomiskt beroende av sina föräldrar efter myn- dighetsåldem. Utredningen återkommer i det följande till detta.

Ett icke-föräldraprövat studiestöd för l8—l9-åringar skulle vidare — fort- farande under förutsättning att det framtida studiehjälpsstödet för 16—18- åringar är föräldraprövat — kunna påverka elevernas utbildningsbeteende i en riktning som inte skulle stå i överensstämmelse med samhällets ut- bildningspolitiska ambitioner. En del elever kan nämligen förutsättas skjuta upp sina gymnasiala studier till myndighetsåldem när det mer förmånliga studiestödet börjar utgå. Utredningen bedömer emellertid denna risk som liten, eftersom flertalet av de elever det är fråga om torde komma från hem där det finns en stark utbildningstradition. Sambandet mellan god ekonomi i föräldrahemmet och benägenheten att omedelbart efter grund- skolan skaffa sig en gymnasial utbildning är ju, som utredningen har visat i kap. 1, mycket starkt. Men även en måttlig minskning av studiebenä- genheten efter avslutad grundskola bland barn från hem utan studietra- ditioner är enligt utredningens uppfattning olycklig.

För de ungdomar som kommer från hem med svag ekonomi skulle ett särskilt studiesocialt stöd för 18—19—åringar å andra sidan kunna innebära fördelar ur rekryteringssynpunkt. Många av dessa ungdomar väljer ju, som har framgått av kap. 1, att omedelbart efter den obligatoriska skolan gå ut i förvärvslivet. Ett särskilt förmånligt stöd för l8—l9-åringar skulle kunna få en positiv rekryteringseffekt på dessa grupper. Samhället skulle ha markerat att dessa ungdomar fått en ”förnyad chans” att få en skuldfri gymnasial utbildning under de sista ungdomsåren. Som emellertid kommer att framgå av det följande kan denna rekryteringseffekt också uppnås inom ramen för en bevarad 20-årsgräns mellan de två studiesociala systemen.

Ur statsfinansiell synvinkel skulle slutligen ett icke-föräldraberoende stu-

diestöd för 18—19-åringar leda till stora framtida ekonomiska åtaganden för samhället. Dessa åtaganden skulle inte stå i någon rimlig proportion till den låga rekryteringsfrämjande effekt det samhälleliga studiestödet skulle åstadkomma för ifrågavarande elever från hem med god ekonomi.

Om det särskilda studiestödet emellertid i stället skulle utgå efter en be- hovsprövning gentemot föräldrarnas ekonomi skulle motivet försvagas för att över huvud taget ha ett särskilt studiesocialt stöd för 18—19-åringar. De elever i 16- och 17-årsåldern som kommer från hem med svag ekonomi skulle då fortfarande, precis som i det icke-föräldraprövade studiestödet, inte uppleva någon skillnad när de passerar myndighetsåldem. De elever däremot som kommer från hem med god ekonomi skulle endast vara be- rättigade till en eventuell icke-behovsprövad bidragsdel i det särskilda stödet. Den enda motiveringen som skulle kvarstå för särskilt studiesocialt stöd för 18—19-åringar skulle vara om denna generella bidragsdel skulle göras större än i studiehjälpssystemet eller om behovsprövningsreglerna skulle utformas annorlunda.

4.7.3. Studiehjälp till 20 år, därefter studiemedel

Om gränsen mellan det föräldraprövade och det icke-föräldraprövade stu- diestödet även i fortsättningen dras vid 20 år skulle huvuddelen av eleverna i gymnasieskolan komma att tillhöra samma studiesociala system. Eleverna skulle inte behova gå över från ett system till ett annat mitt under sina gymnasiala studier. Dessutom skulle en sådan gränsdragning inte leda till att samhället tog över en del av föräldrarnas underhållsskyldighet mot sina barn. Dessa skäl talar för att den framtida gränsen mellan studiehjälps- och studiemedelssystemet bör gå vid 20 år.

Det avgörande skälet för en sådan gränsdragning är emellertid att sam- hållet inte får svika sitt ansvar för de elever som kommer från hem med svag ekonomi. Dessa elever måste få behålla de förmånliga stöden i stu- diehjälpssystemet till dess de har avslutat de gymnasiala studierna. För- månerna måste kunna utgå oförändrade även om de t. ex. väljer att studera på någon av de längre teoretiska studievägarna i gymnasieskolan och därvid mot slutet av studierna passerar 18-årsgränsen.

När det gäller sambandet mellan en framtida 20-årsgräns i det studiesociala systemet och myndighetsåldem vid 18 år, vill utredningen erinra om att den som är myndig redan i dag själv ansöker om studiehjälp och själv uppbär studiehjälpsförmånerna. Detta innebär att de 18—19-åringar, som har föräldrar som saknar ekonomisk förmåga att bidra till deras underhåll, i det framtida studiehjälpssystemet kommer att vara ekonomiskt helt själv- ständiga. Invändningen att en 20-årsgräns i det studiesociala systemet in- skränker den ekonomiska självständigheten kan däremot komma från de elever i åldern 18—19 år som till följd av behovsprövningen gentemot för- äldrarnas ekonomi inte får tillräckliga studiesociala förmåner för att själva kunna finansiera sina studier.

Utredningen har redan tidigare påpekat det otillfredsställande i att myn- diga ungdomar helt skall sakna möjligheter att själva finansiera sina studier.

Det kan t. ex. vara fråga om en 18- eller 19-åring som efter några års för- värvsarbete återvänder till studier vid t. ex. en folkhögskola och därvid upp- lever det som svårt att på nytt vara hänvisad till föräldraekonomin. Ut- redningen har därför övervägt att, med en bevarad 20-årsgräns i det stu- diesociala systemet, tillmötesgå dessa ungdomars krav på att själva finansiera sina studier. Utredningen har stannat för följande förslag.

Alla elever i studiehjälpssystemet får fr. o.,m. myndighetsåldem utnyttja de återbetalningspliktiga studiemedlen i den utsträckning som behövs för att komma upp till ett sammanlagt stöd som motsvarar vad som kan utgå enligt studiemedelssystemet. Under förutsättning av att det framtida stu- diehjälpsstödet utgår efter en behovsprövning i förhållande till föräldrarnas ekonomi, skulle regeln innebära att den elev som kommer från det eko- nomiskt svagaste hemmet, och därför får det största bidraget, inte skulle behöva låna i någon nämndvärd utsträckning för att själv finansiera sina studier. Den elev däremot som till följd av behovsprövningsreglerna endast blir berättigad till ett mindre bidrag i studiehjälpssystemet skulle behöva skuldsätta sig i nästan samma utsträckning som i studiemedelssystemet för att själv finansiera sina studier. Utredningen förutsätter emellertid att antalet elever som på detta sätt kommer att utnyttja hela lånedelen i stu- diehjälpssystemet kommer att bli ringa. Flertalet föräldrar kommer liksom hittills att fortsätta att bidra till l8—19-åringarnas underhåll under det att de fullbordar de gymnasiala studierna. De kommer inte att låta sina barn skuldsätta sig för de gymnasiala studierna. Ett indraget underhåll från myn— dighetsåldem skulle för övrigt strida mot föräldrabalkens regler om för- äldrarnas underhållsskyldighet.

Sammanfattningsvis skulle den gränsdragning utredningen har förordat i det framtida studiesociala systemet främst ta sikte på de ungdomar som kommer från hem där ekonomin är svag. De framtida kraftiga stöden för dessa ungdomar får inte upphöra att utgå förrän ungdomarna i allmänhet har avslutat sina gymnasiala studier. Även andra ungdomar får emellertid med utredningens förslag möjlighet att själva finansiera sina studier. Ut— redningens förslag kan därvid inte anses strida mot det grundläggande målet för studiehjälpen att ingen i någon nämnvärd utsträckning skall behöva skuldsätta sig för sina gymnasiala studier.

Avslutningsvis skall utredningen belysa hur den framtida gränsdragning- en i det studiesociala systemet kommer att påverka gränsdragningen inom arbetsmarknadsutbildningen och inom bostadsbidragssystemet.

Som har framgått av det föregående har ungdomsutbildningen och ar- betsmarknadsutbildningen alltid avgränsats från varandra genom en gemen- sam åldersgräns. Syftet med detta har framför allt varit att markera att gymnasieskolan har det primära ansvaret för att unga människor får en yrkesutbildning, och att arbetsmarknadsutbildningen först därefter i princip skall kunna komma i fråga.

Under de senaste åren har ungdomarnas svårigheter på arbetsmarknaden och gymnasieskolans bristande resurser tvingat fram en rad undantag från 20-årsgränsen i arbetsmarknadsutbildningen. I dag får således många ung- domar en yrkesutbildning på AMU-center där utbildningsbidrag utgår med över 1 000 kr./mån. Med sådana studiesociala förmåner är det lätt att förstå

betydelsen av att arbetsmarknadsutbildningen avgränsas gentemot ung- domsutbildningen.

Vid remissbehandlingen av KAMUzs förslag visade sig flertalet remiss- instanser positiva till en bibehållen 20-årsgräns i arbetsmarknadsutbildningen, vilket har framgått av det föregående. Många underströk vikten av att av- gränsningen mot ungdomsutbildningen på detta sätt klart kom till uttryck genom en bibehållen åldersgräns. Samtidigt framhöll många att gymna- sieskolan i framtiden borde ta ett ökat ansvar för att alla ungdomar skulle få en grundläggande yrkesutbildning. Bl.a. kraven på ett väl fungerande studiesocialt stöd för sådana studier borde därvid tillgodoses.

En bibehållen 20-årsgräns mellan studiehjälps— och studiemedelssystemet innebär således — ur arbetsmarknadsutbildningens synvinkel — en fördel. Studiehjälpen avgränsas även i fortsättningen så att huvuddelen av de ung- domsstuderande i gymnasial utbildning innefattas i samma studiesociala system. Det samhälleliga ansvaret för att alla ungdomar skall få en gymnasial utbildning skulle dessutom klart markeras.

Som har framgått av det föregående har det sedan år 1972 funnits en samordning bl. a. mellan det inkomstprövade tillägget i studiehjälpssystemet och det statliga bostadsbidraget. Denna samordning har tagit sig uttryck i dels en gemensam åldersgräns vid 17 år, dels gemensamma inkomstpröv- ningsregler och utgående belopp. Vidare har det funnits en samordning mellan det statskommunala bostadsbidraget och studiehjälpen, men den samordningen har enbart tagit sig uttryck i en gemensam övre åldersgräns — 20-årsgränsen.

Nyligen har bostads- och boendefinansieringsutredningarna föreslagit att en ny övre åldersgräns skulle införas för bostadsbidragen, nämligen 18 år. Förslaget är vilande i avvaktan på studiestödsutredningens arbete.

Utredningen kommer att i kap. 5 närmare ta upp frågan om vilken sam- ordning som bör eftersträvas mellan samhällets familje- och bostadspolitiska stöd och den framtida studiehjälpen. I detta sammanhang vill utredningen endast framhålla vikten av att de familjer som har barn som bedriver gym- nasiala studier i åldrarna 16—20 år inte skall behöva sänka sin bostadsstandard under barnens utbildning. En god bostadsmiljö utgör en förutsättning för en god studiemiljö.

4.8 Förslag till gränsdragning

Som har framgått av det föregående föreslår utredningen att myndighets- åldem i fortsättningen får utgöra den gräns i det studiesociala systemet vid vilken den studerande får lyfta så stort sammantaget studiesocialt stöd att det räcker för att på egen hand finansiera studierna. Samma maximala studiestöd som i studiemedelssystemet bör således kunna utgå till den som har fyllt 18 år.

Utredningen föreslår att detta åstadkommes så att den som är myndig ges rätt att utnyttja de återbetalningspliktiga studiemedlen i den utsträckning som krävs för att fylla ut skillnaden mellan studiemedelssystemets maxi- mibelopp och det icke-återbetalningspliktiga bidrag som i framtiden kan utgå i studiehjälpssystemet.

Utredningen föreslår i övrigt att nuvarande regler kvarstår oförändrade. Detta innebär att det icke-återbetalningspliktiga bidraget i det framtida stu- diehjälpssystemet skall fortsätta att utgå tills eleven har avslutat de gym- nasiala studierna, dock längst till 20-årsåldern.

4.9 Förslag till omedelbara åtgärder för 18—19-åringar

En av de principer utredningen har förordat är att myndiga ungdomar i gymnasiala studier själva skall kunna finansiera sina studier inom studie- hjälpssystemet. Som utredningen tidigare har framhållit är det otillfreds- ställande att de nuvarande reglerna i studiehjälpssystemet inte ger ung- domarna denna möjlighet. Utredningen lägger i detta betänkande fram al- ternativa principförslag om långsiktiga förändringar av det studiesociala stö- det. Enligt utredningens mening bör detta emellertid inte hindra ett ome- delbart genomförande av den nämnda principen. Utredningen föreslår därför att den som har fyllt 18 år och bedriver gymnasiala studier skall få rätt att utnyttja de återbetalningspliktiga studiemedlen i studiehjälpssystemet i den utsträckning som behövs för att dessa tillsammans med studiebidraget och tilläggen skall ge ett studiestöd som i stort sett motsvarar det högsta beloppet inom studiemedelssystemet.

Utredningen har övervägt möjligheten att låta den nämnda provisoriska regeln gälla alla 18—19-åringar som bedriver gymnasiala studier. En sådan regel skulle bl.a. vara lätt att administrera. Den skulle emellertid snabbt kunna leda till kraftigt ökade statsutgifter för studiesociala ändamål utan att detta föregåtts av en samlad prioritering av olika angelägna åtgärder inom studiestödsområdet. Utredningen har därför - trots de administrativa svårigheter som kan följa — stannat för att förorda att endast de 18—19-åri ngar som har flyttat hemifrån får utnyttja de återbetalningspliktiga medlen i den utsträckning som har angivits ovan. De återbetalningspliktiga medlen prövas således för denna grupp inte mot föräldraekonomin. För att en sådan regel inte skall komma att påverka 18—19-åringar att flytta hemifrån bara för att själva kunna finansiera sina studier, föreslår utredningen emellertid sam- tidigt att även de 18—19-åringar som bor kvar i föräldrahemmet skall kunna få utnyttja de återbetalningspliktiga studiemedlen på detta sätt, men att därvid, liksom idag, en prövning sker mot föräldrarnas ekonomi.

För att en elev skall ha rätt att bedömas fristående från föräldraekonomin när det gäller återbetalningspliktiga studiemedel bör krävas, att denne sta- digvarande har flyttat hemifrån och har annan bostad än föräldrarna. Ur administrativ synpunkt är det angeläget att finna ett enkelt kriterium för detta. Det bör därför krävas att eleven vid tidpunkten för ingivande av ansökan om återbetalningspliktiga studiemedel är kyrkobokförd under annan adress än föräldrarna.

Elev som flyttat hemifrån och som önskar bli bedömd fristående från föräldrarna, när det gäller de återbetalningspliktiga studiemedlen, bör inte kunna få inackorderingstillägg. Inackorderingstillägget är geografiskt be- tingat med hänsyn till föräldrahemmets läge i förhållande till skolan. När eleven flyttat hemifrån saknas grunden för detta tillägg. Det kan inte heller

anses vara befogat att medge rätt till fria hemresor för sådan elev.

I det fall eleven under studietiden nödgas betala hyra för bostad såväl på den ordinarie bostadsorten som på studieorten, bör extra återbetalnings- pliktiga studiemedel kunna utgå i likhet med vad som tillämpas inom stu- diemedelssystemet.

CSN handlägger nu ansökningar om återbetalningspliktiga studiemedel samt behovsprövat tillägg till yngre elever i gymnasiala studier, dvs. elever som är högst 19 år. Skolstyrelserna prövar rätten till studiebidrag jämte andra tillägg än behovsprövat tillägg. CSN bör också fortsättningsvis handha prövningen av rätten till återbetalningspliktiga studiemedel.

Av administrativa skäl är det angeläget att schablonisera reglerna för be- räkning av återbetalningspliktiga studiemedel till 18- och 19-åringar. I annat fall uppstår behov av omfattande kontakter mellan Skolstyrelserna och CSN för att få fram t. ex. uppgifter om vilka bidrag som beviljats i ett enskilt fall. Detta skulle i sin tur medföra avsevärt förlängda väntetider för beslut om studiestödet.

Basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring är för maj 1977 11 100 kr. Beräknat på detta basbelopp blir studiemedlen för nio månaders studier 15 540 kr. I studiebidrag, inkomstprövat tillägg och behovsprövat tillägg kan till de s.k. yngre eleverna i gymnasial utbildning utgå högst 3600 kr. enligt de belopp som gäller fr.o.m. den 1 juli 1977 (1575 + högst 675 + högst 1 350 kr.). För att studiestödet till l8—19-ån'ngar i maximalfallet skall uppgå till nämnda belopp fordras att de återbetalningspliktiga studie- medlen uppgår till ca 12 000 kr. För merparten av eleverna utgår dock endast studiebidrag med 1575 kr. för nio månaders studier.

Skäl talar för att den totala stödramen inom de provisoriska reglerna för merparten av eleverna läggs 2 000 kr. under det maximala studiemedels- beloppet eller således vid 13 600 kr. med ett basbelopp på 11 100 kr. I åter— betalningspliktiga studiemedel utgår då högst 12 000 kr. Detta innebär att det totala stödbeloppet för de mest behövande eleverna, nämligen de som uppbär såväl högsta inkomstprövat tillägg som behovsprövat tillägg ändå blir lika stort som för äldre elever i gymnasial utbildning samt elever i eftergymnasial utbildning.

För elever som har minst sex kilometer till skolan tillkommer resetillägg i vanlig ordning. För elever som inte flyttat hemifrån och som är i behov av inackordering på skolorten, och för vilka de återbetalningspliktiga stu- diemedlen skall prövas mot föräldrarnas ekonomi, tillkommer inackorde- ringstillägg.

Behovsprövningen av de återbetalningspliktiga studiemedlen till elever som flyttat hemifrån bör ske enligt samma regler som gäller inom stu- diemedelssystemet.

När det gäller elever som bor hemma bör den nedre gränsen för det ekonomiska underlaget för behovsprövningen höjas från nuvarande 38 000 till 45000 kr.

I det följande visar utredningen med några exempel effekterna av de föreslagna reglerna.

SOU 1977231 Gränsdragningen mellan . . . Avser såväl elev som flyttat hemifrån Avser elev som bor hemma men som som elev som bor hemma. är inackorderad på skolorten.

l. Studiebidrag 1 575 Studiebidrag ] 575 Återbetalningspliktiga Inkomstprövat tillägg, studiemedel, högst 12000 hö st 675

—— Be ovsprövat tillägg 1350 Kr. 13575 Återbetalningspliktiga studiemedel, högst 12 000

2. Studiebidrag 1 575 Inackorderingstillägg 2 070 Inkomstprövat tillägg, _ högst 675 Kr. 17 670 Återbetalningspliktiga Fria hemresor tillkommer studiemedel, högst 12 000

Kr. 14 250

3. Studiebidrag 1575 Inkomstprövat tillägg, högst 675 Behovsprövat tillägg 1 350 Återbetalningspliktiga studiemedel, högst 12000

Kr. 15 600

4. Studiebidrag 1575 Inkomstprövat tillägg, högst 675 Behovsprövat tillägg 1 350 Återbetalningspliktiga studiemedel, högst 12 000 Resetillägg, högst 2 295

Kr. 17 895

Har eleven flyttat hemifrån sker behovsprövning av de återbetalnings— pliktiga studiemedlen mot elevens egen inkomst och förmögenhet samt, i förekommande fall, mot makes/jämställds inkomst och förmögenhet.

Har eleven inte flyttat hemifrån sker behovsprövningen av de återbe- talningspliktiga studiemedlen mot elevens och hans föräldrars inkomst och förmögenhet.

När det gäller inkomstprövat och behovsprövat tillägg sker en prövning i förhållande till elevens och föräldrarnas ekonomi oavsett om eleven flyttat hemifrån eller inte. Utredningen har beräknat kostnaderna för reformen till 56 milj. kr. Till grund för beräkningarna har legat antagandet att ca 4000 18—19-åringar lämnat föräldrahemmet och utnyttjar den återbetalningspliktiga delen med i genomsnitt 90 procent av maximalt belopp. Till grund för beräkningarna har vidare legat antagandet att ca 3 000 l8—19-åringar som bor i föräldra- hemmet kommer att utnyttja i genomsnitt 50 procent av maximalt belopp. Reformen bör kunna genomföras den 1 juli 1978.

5. Alternativa utvecklingslinjer för studiehjälpen

5.1. Inledning

Utredningen har i kap. 1 visat att, trots de stora förändringar som har skett inom utbildningsväsendet, endast smärre förändringar har kunnat noteras i rekryteringen till gymnasial utbildning, sedan det studiesociala stödet till- kom. Visserligen har antalet elever på alla utbildningsstadier ovanför den obligatoriska skolan ökat kraftigt, men fortfarande lever mönstret från det gamla parallellskolesystemet kvar: Elevernas sociala och ekonomiska bak- grund spelar stor roll vid deras val mellan utbildning och arbete och mellan olika slag av utbildning. Den sociala bakgrunden påverkar valet av kurser och tillvalsämnen redan i grundskolan och därmed direkt eller indirekt valet av fortsatt utbildning inom gymnasieskolan och senare inom högskolan. Övergången till högskolestudier är således fortfarande ett av de sista stegen i en urvalsprocess som sker fortlöpande under elevernas väg genom ut- bildningsväsendet. Hembakgrundens påverkan sker av allt att döma främst vid övergången från den obligatoriska skolan till eventuella gymnasiestudier.

Tillströmningen till högre studier påverkas av många olika faktorer vilkas inbördes samband är svårt att överblicka. Därav följer att det knappast är möjligt att väga dessa faktorer var för sig. I det utbildningspolitiska re- formarbetet har man bl. a. därför ansett det nödvändigt att söka kombinera olika åtgärder för att skapa ett utbildningssystem där inte längre de eko- nomiska, sociala och geografiska faktorerna styr elevströmmarna. Studie- stödet är ett av de instrument samhället har till sitt förfogande för att för- verkliga detta mål. Sen differentiering, uppbyggnad av studie- och yrkes- orientering på alla utbildningsnivåer, förändrade behörighets- och urvals- regler för högre studier är några andra inslag i utbildningspolitiken som syftar till att förändra rekryteringsmönstret inom utbildningsväsendet.

Under senare år har en medvetenhet vuxit fram om att ungdomarnas val av utbildning inte kan förändras enbart genom utbildningspolitiska åt- gärder. Samhället måste även på andra områden än det utbildningspolitiska driva en reformpolitik med målet att utjämna skillnaderna mellan med- borgarna i sociala och ekonomiska hänseenden. Utbildningspolitik kan där- vid inte isoleras från t. ex. socialpolitik, ekonomisk politik, arbetsmarknads- politik eller lokaliseringspolitik.

Som utredningen har visat i kap. 2 är det framför allt i fråga om stödet till ungdomar i gymnasieskolan som detta större perspektiv på rekryteringen till utbildning måste anläggas. Samhället har påtagit sig ett ansvar för att

alla ungdomar skall kunna få en gymnasial utbildning. För att fullgöra detta ansvar fordras en samordning av reformpolitiken mellan olika samhälls- sektorer.

I det följande framlägger utredningen tre alternativ för utveckling av stu- diehjälpen. Dessförinnan föreslår utredningen emellertid ett antal föränd- ringar i det familjepolitiska stödet utanför studiehjälpens område, vilka syftar till att röja undan de i kap. 2 redovisade tröskeleffekterna i dagens system.

5.2. Förändringar i det familjepolitiska stödet utanför studiehjälpens område

De grundläggande familjepolitiska förmånerna, barnbidrag och bostadsbi— drag, motsvaras inom studiehjälpen av studiebidrag och av inkomstprövat tillägg, med den skillnaden att stödet inom studiehjälpen är begränsat till nio månader. Däremot saknar följande familjepolitiska stöd motsvarighet inom studiehjälpen:

1. Bidragsförskott, som kan utgå till dess att barnet fyller 18 år

2. Barnpension från folkpensioneringen som kan utgå till dess att barnet fyller 18 år

3. Förvärvsavdrag som får göras till dess att barnet fyller 16 år

4. Skattereduktion (det 5. k. 1 800-kronorsavdraget) som är ett avdrag från skattesumman och som medges ensamstående föräldrar med hemmava- rande barn under 18 år.

Enligt vad utredningen har visat 1 kap. 2 är de olika åldersgränserna för de nu nämnda familjepolitiska stödformerna den främsta orsaken till de minskningar i den disponibla inkomsten många barnfamiljer råkar ut för under barnens gymnasiala studier. Det är alltså dessa stöd som, enligt ut- redningens förslag 1 kap. 2, i framtiden bör avvägas även med hänsyn till att stimulera till fortsatt utbildning.

Utredningen vill erinra om att de uppräknade familjepolitiska stödfor- merna till sin huvuddel tar sikte på ensamstående föräldrar. Undantag från detta är förvärvsavdraget som också får göras av gifta/sammanboende för- äldrar. Av den inkomststatistik utredningen har redovisat i kap. 2 framgår att gruppen ensamstående med barn i allmänhet har mycket låga inkomster. De skiljer sig markant från andra familjetyper. Trots de olika familjepolitiska stödformer som finns, har dessa familjer regelmässigt också låga disponibla inkomster. Detta innebär att en minskning av den disponibla inkomsten för dem som är ensamstående blir kännbar även om det kanske inte alltid rör sig om så stora belopp. Minskningen kan vara tillräcklig för att påverka attitydema till studier i många av dessa familjer och därigenom kanske också beslutet att över huvud taget fortsätta studierna efter grundskolan.

En möjlig väg att lösa problemen vore att generellt höja åldersgränsen för bidragsförskottet liksom åldersgränserna för de andra familjepolitiska stöden till 20 år, så att dessa stödformer kunde utgå lika länge som stu- diehjälpsförmånerna.

Det finns dock starka skäl mot att använda en sådan generell metod.

Den ger i vissa fall ett omotiverat stöd till ungdomar som förvärvsarbetat och som då kan ha goda inkomster. Dessutom skulle en sådan förlängning av de familjepolitiska stödformerna inte ge någon rekryteringsfrämjande effekt. Kostnaderna för samhället skulle vidare bli stora.

Utredningen vill i stället förorda att bidragsförskottet och barnpension från folkpensioneringen fortsätter att utgå så länge som studiehjälpsförmå- nerna utgår, dvs. längst till att barnet fyller 19 år. En rekryteringsfrämjande effekt skulle därigenom kunna uppnås. Går barnet ut i förvärvslivet något år efter den obligatoriska skolan kvarstår möjligheterna att fram till 20- årsåldern få ett betydande "studiestöd” så snart studierna återupptas.

Utredningen vill i detta sammanhang erinra om att föräldrarnas under- hållsskyldighet enligt föräldrabalkens regler fortsätter till dess ”barnet erhållit den utbildning som med hänsyn till föräldrarnas villkor och barnets anlag må finnas tillbörligt”. Det innebär att underhållsskyldigheten alltså inte i och för sig behöver upphöra bara för att barnet t. ex. blir myndigt.

Frågan om föräldrarnas underhållsskyldighet gentemot sina barn utreds f. n. av familjelagssakkunniga, som förväntas lämna ett betänkande om dessa frågor inom kort. Enligt studiestödsutredningens mening bör, i den kom- mande utformningen av underhållsskyldigheten, reglerna för denna inte förändras på så sätt att de kommer i konflikt med de förslag som stu- diestödsutredningen ovan redovisat.

Frågan om skattesystemets utformning i framtiden behandlas f.n. av 1972 års skatteutredning. I dess uppdrag ingår bl. a. att pröva förvärvsavdrag och skattereduktion. Studiestödsutredningen har för skatteutredningen re- dovisat de problem som uppstår genom att skattelättnaden bortfaller under tiden ett barn studerar utan att det skett några förändringar i familjens ekonomiska eller sociala situation. Detta problem drabbar, som ovan re- dovisats, hårdast de ensamstående föräldrarna.

En möjlighet att komma till rätta med även dessa problem är att behandla de nämnda skatteförmånerna på samma sätt som har föreslagits för bidragsförskottet och barnpensionen. Skatteförmånerna skulle därvid få fortsätta att utgå även efter det att barnet passerat den övre åldersgränsen, under förutsättning att studiehjälp utgår. En annan möjlighet är att det inkomstprövade studiestödet läggs på en sådan nivå att det täcker de bort- fallna skatteförmånerna.

Studiestödsutredningen vill emellertid inte föreslå någon av dessa för- ändringar av ifrågavarande familjepolitiska skatteförmåner. Utredningen för- utsätter att skatteutredningen i sitt fortsatta arbete beaktar också dessa pro- blem. Ett framtida skattesystem bör vara så utformat att barnfamiljerna inte av skatte- eller bidragstekniska skäl får en sänkning av sin disponibla inkomst under sina barns gymnasiala studier.

Det statliga bostadsbidraget är f. n. samordnat med det inkomstprövade tillägget i studiehjälpssystemet i fråga om såväl åldersgräns — 17 år — som utgående belopp — 75 kr./ mån. Denna samordning kan inte vidmakthållas vid en framtida reformering av studiehjälpen enligt något av de alternativ utredningen i det följande skisserar. Skälet till detta är att ett ekonomiskt stöd, som har till syfte att stimulera till och möjliggöra gymnasiala studier, måste sättas in vid den tidpunkt då valet mellan arbete och fortsatta studier görs, dvs. i regel då barnet fyller 16 år. Vidare måste

det ekonomiska stödet vara av en helt annan storlek än det som f. n. kan utgå i form av inkomstprövat tillägg.

Samordningen mellan det statliga bostadsbidraget och studiehjälpen kom- mer således, med utredningens förslag, att brytas. För att emellertid inte en ny tröskeleffekt i framtiden skall uppkomma i barnfamiljernas ekonomi när barnet fyller 17 år - de förlorar då det statliga bostadsbidraget utan att det ersätts av något annat — föreslår utredningen att det statliga bo- stadsbidraget upphör att utgå till dem som får studiehjälp.

De ungdomar som fortsätter att studera kompenseras för detta bortfall genom ett förmånligt studiestöd från 16 års ålder. Utredningen vill erinra om att när riksdagen år 1971 beslöt att höja åldersgränsen för bidragsbe- rättigande barn inom bostadsbidragssystemet från 16 till 17 år, uttalade so- cialförsäkringsutskottet att reformen syftade till att hjälpa familjer med ungdomar som var arbetslösa eller som var ute i förvärvslivet men som hade låga inkomster. Utredningens förslag till sänkt åldersgräns står således i överensstämmelse med riksdagens uttalande i anslutning till 1971 års beslut.

När det gäller det statskommunala bostadsbidraget har utredningen vid utformningen av sina alternativ förutsatt att nuvarande samordning mellan bostadsbidrag och studiehjälp vidmakthålls. Det innebär att det stats- kommunala bostadsbidraget utgår för barn som studerar så länge barnet erhåller studiehjälp.

Studiestödsutredningen har beräknat kostnaderna för de föreslagna höj- ningarna av åldersgränserna för bidragsförskott och barnpension till ca 20 milj. kr.

5.3. Alternativa utbyggnadsmodeller för studiehjälpen

5.3.1. Inledning

I detta avsnitt kommer utredningen att presentera tre alternativa modeller för hur studiehjälpen kan byggas ut. Dessa modeller är följande:

Alt. 1 = Grunden till nuvarande studiehjälp får ligga fast men de selektiva stöden ökas väsentligt Alt. 2 = Förstärkning av det generella stödet i studiehjälpssystemet, dvs. av studiebidraget. De selektiva stöden bortfaller. Alt. 3 = Beskattat studiebidrag. De selektiva stöden bortfaller.

I fortsättningen kommer utredningen att beteckna de olika modellerna alt. 1, alt. 2 och alt. 3.

För alt. 1 och 2 har utredningen förutsatt att de nyss framförda förslagen till förändringar av bidragsförskott, barnpension och bostadsbidrag genom- förs samt att skattesystemet förändras i den riktning utredningen förordat. För alt. 3 har utredningen vid beräkningen av olika familjers disponibla inkomster vid ett beskattat studiebidrag utgått från nuvarande skatteregler.

Vid utformningen av de olika alternativen för studiehjälpen har utred- ningen således inte utgått från de i kap. 2 redovisade tröskeleffekterna i barnfamiljernas disponibla inkomster. Dessa förutsätts vara undanröjda.

Uppmärksamheten har i stället riktats mot den nivå stödet bör ha för att det skall få en rekryteringsfrämjande effekt. Den nivå stödet därvid får i alternativen bevaras sedan under hela utbildningen förutsatt att studierna fullföljs innan den studerande fyller 20 år.

5.3.2. Storleken av den framtida studiehjälpen

1 kap. 2 har utredningen visat att de inkomst- och behovsprövade stöden inom studiehjälpen till stora delar förlorat den betydelse de hade när de infördes år 1964. En kraftig förstärkning av studiehjälpen är enligt utred- ningen nödvändig för att motverka den sneda rekrytering till högre ut- bildning som fortfarande är mycket påtaglig.

De förstärkningar som måste göras är av den storleksordningen att den nuvarande samordningen av bidragsbeloppens storlek mellan delar av stu- diehjälpen och motsvarigheten inom de familjepolitiska stödformerna inte längre är möjlig. Den tidigare jämförelsen med de familjepolitiska förmå- nerna har, enligt utredningens mening, förlorat sin aktualitet. Det är i dag möjligt för stora grupper ungdomar i åldern 16—19 år att välja mellan studier och ett i många fall välbetalt förvärvsarbete. Hos många av dessa ungdomar finns en klart uttalad önskan att tjäna egna pengar och därmed frigöra sig från det ekonomiska beroendet av föräldrarna. Också hos föräldrarna kan motsvarande intresse för att barnen skall ta ett förvärvsarbete finnas; barnen kan då klara av, eller i varje fall bidra till, sin egen försörjning och därmed förbättra familjens ekonomi. Vid en bedömning av studiehjälpens storlek måste dessa faktorer beaktas.

Genom en kraftig höjning av studiehjälpsförmånerna skulle det också vara möjligt att komma till rätta med de problem som f. n. är förknippade med skillnaden mellan studiehjälpen och utbildningsbidraget inom arbets- marknadsutbildningen.

En naturlig utgångspunkt är att de sammanlagda förmåner som i framtiden skall kunna utgå för de mest behövande ungdomarna i studiehjälpssystemet skall kunna konkurrera med arbetsmarknadsutbildningens utbildningsbidrag för ungdomar.

F. n. kan 65 kr./dag utgå i utbildningsbidrag till en person under 20 år som befinner sig i arbetsmarknadsutbildning. Detta motsvarar 1 430 kr./ mån. Efter skatt återstår 1 146 kr./mån. Inom studiehjälpssystemet kan i dag utgå 175 kr./mån. i studiebidrag, 75 kr./mån i inkomstprövat tillägg och 150 kr./mån. i behovsprövat tillägg, dvs. tillsammans 400 kr./mån.

De framtida studiehjälpsförmånerna bör således för de mest hjälpbehö- vande utgå med ytterligare ca 750 kr./mån. för att ligga i nivå med ut- bildningsbidraget. I de följande utvecklingsalternativen är detta ett nivå- alternativ för det framtida studiestödet. Eftersom emellertid kostnaden för en sådan reform skulle bli ansenlig har utredningen även räknat med ett antal andra nivåer på det framtida studiestödet. En närmare redogörelse för hur utredningen fastställt dessa nivåer lämnas under alt. 1.

En annan gemensam utgångspunkt för de följande alternativen har angivits i kap. 4. Utredningen har där föreslagit att studiehjälpssystemet, även i framtiden, skall avgränsas genom en 20-årsgräns. Ungdomar som har fyllt 18 år, dvs. har blivit myndiga, skall emellertid utöver studiehjälps-

förmånerna kunna utnyttja återbetalningspliktiga studiemedel i den ut- sträckning som behövs för att studiestödet sammanlagt skall kunna utgå med samma belopp som om de hade haft studiemedel. I de följande al- ternativen för studiehjälpen tas emellertid endast upp bidragsdelen i det framtida stödet. Detta innebär att de olika alternativen senare får kom- pletteras med regler om i vilken utsträckning ungdomarna i åldern 16—18 år jämväl får utnyttja återbetalningspliktiga studiemedel.

I alternativen tas inte heller de nuvarande rese- och inackorderingstilläggen upp. Dessa kommer att behandlas särskilt i kap. 8. Utredningen har emel- lertid beaktat värdet av dessa stödformer vid resonemangen om lämpliga nivåer i det framtida studiehjälpssystemet.

5.3.3. Alternativ 1

Det nuvarande stödsystemet innehåller som grundstöd ett belopp lika för alla — studiebidraget — ett inkomstprövat tillägg som är beroende av familjens inkomster och ett behovsprövat tillägg som också är beroende av familjens inkomster men också av vissa andra förhållanden.

1 kap. 2 har utredningen visat att det behovsprövade tillägget har en mycket liten omfattning i dag. Om man väljer att bygga ut det selektiva stödet finns det, enligt utredningens mening, starka skäl för att slå ihop de inkomstprövade och behovsprövade tilläggen till ett inkomstprövat till- lägg.

I detta alternativ skall redovisas fördelar och nackdelar med en sådan förstärkning av det selektiva inkomstprövade stödet.

Margina/effekter

Av tabell 5.1 framgår att marginaleffekterna redan vid förhållandevis blyg- samma inkomster i dag blir mycket kraftiga för de barnfamiljer som är berättigade till både bostadsbidrag — statligt och statskommunalt — och in- komstprövat tillägg inom studiehjälpen. Stiger inkomsten ökar inte bara skatten utan olika bidrag bortfaller eller reduceras.

I viss utsträckning har man sökt undvika en del sådana marginaleffekter genom att samordna reglerna för avtrappningen av olika samhällsstöd. Så t. ex. är inkomstprövningen av bostadsbidrag och inkomstprövat tillägg f. n. samordnad på så sätt att vid beräkningen av inkomstprövat tillägg hänsyn tas till antalet yngre syskon. Om yngre syskon finns påbörjas inkomstre- duceringen av det inkomstprövade tillägget vid den högre inkomstnivå där det statliga bostadsbidraget (75 kr./mån. och barn) är reducerat till noll kronor. Någon motsvarande samordning finns emellertid inte när det gäller det statskommunala bostadsbidraget och det inkomstprövade tillägget utan dessa kan i vissa lägen reduceras i samma inkomstskikt.

I följande sammanställning gör utredningen ett försök att beskriva de marginaleffekter som kan uppkomma i några normala inkomstlägen. Sam- manställningen avser effekter av nuvarande skatte- och bidragssystem. Det bör observeras att exemplen endast är teoretiska. I praktiken prövas de olika bidragsformerna mot en två år gammal inkomst. Dessutom justeras in- komstgränserna fortlöpande för att bl. a. undvika alltför kraftiga marginal—

Tabell 5.1 Marginaleffekter för en tvåförälderfamilj. Båda föräldrarna har inkomst. Maximalt bostadsbidrag utgår. Två barn 12 och 18 år gamla. Det äldsta studerar i gymnasieskolan. Inkomstprövat tillägg 75 kr./ mån. Makarna svarar för 25 resp. 75 procent av den totala inkomsten. lnkomstöknlngen beräknad på den högre in- komsten. Procent.

Familjens Procentuellt bortfall av en inkomstökning genom Summa taxerade inkomst Statlig Kommu- Reducering Reducering Reducering skatt nal skatt av statligt av stats- av det bostadsbi— kommunalt selektiva drag bostadsbi- stödet drag 30 000 4 27 0 0 0 31 35 000 6 27 15 0 0 48 40 000 10 27 0 15 15 67 45 000 10 27 0 15 0 52 50 000 15 27 0 15 0 57 55 000 21 27 0 24 0 72 60 000 26 27 0 24 0 77 65 000 26 27 0 0 0 53 70 000 35 27 0 0 0 62

effekter. Dessa teoretiska exempel är således något förenklade för att un- derlätta förståelsen av de följande resonemangen.

Av tabell 5.1 framgår att den familj där makarna har en gemensam inkomst på 40 000 kr./ år får behålla 33 procent av en löneökning — eftersom de olika bidragsformerna trappas av med stigande inkomst. På motsvarande sätt får den familj som t. ex. har en gemensam inkomst på 60000 kr./år behålla 23 procent av en löneökning, vilken tillfaller den av makarna som har den högsta inkomsten.

Tabell 5.2 Marginaleffekter för en tvåförälderfamilj. Båda föräldrarna har inkomst. Maximalt bostadsbidrag utgår. Två barn 12 och 18 år gamla. Det äldsta studerar i gymnasieskolan. Inkomstprövat tillägg 475 kr./ mån. Makarna svarar för 25 resp. 75 procent av den totala inkomsten. Inkomstökningen beräknad på den högre in- komsten. Procent.

Familjens Procentuellt bortfall av en inkomstökning genom Summa taxerade inkomst Statlig Kommu- Reducering Reducering Reducering skatt nal av statligt av stats- av det skatt bostadsbi- kommunalt selektiva stödet drag bostadsbi- drag 30 000 4 27 O' 0 0 31 35 000 6 27 15 0 0 48 40 000 10 27 0 15 15 67 45 000 10 27 0 15 15 67 50 000 15 27 0 15 15 72 55 000 21 27 0 24 24 96 60 000 26 27 0 24 24 101 65 000 26 27 0 0 24 77 70 000 35 27 0 0 0 62

Utöver de nu nämnda tröskeleffekterna vill utredningen i korthet erinra om att de familjer, där inkomsttagarna har studiemedelsskulder att betala, drabbas av ytterligare en avtrappningsregel som kan föra upp den totala marginaleffekten till över 100 procent i normala inkomstlägen.

Utredningen har från de nu nämnda utgångspunkterna funnit att om det selektiva stödet i studiehjälpssystemet kraftigt förstärks, med bibehål- lande av de nuvarande avtrappningsreglerna, kommer marginaleffekterna att öka för många av de barnfamiljer som berörs av bidraget. Detta framgår av tabell 5.2 där det inkomstprövade stödet har förutsatts vara 475 kr./mån.

Som framgår av tabellen kommer marginaleffekterna att ligga nära och i vissa fall över 100 procent av inkomstökningen. Utredningen har övervägt olika möjligheter att komma till rätta med dessa problem.

En möjlighet är att ytterligare samordna bostadsbidragen och det selektiva stödet i studiehjälpssystemet. Den regeln kunde införas att de olika för- månerna reducerades i tur och ordning. Reduktionen av det inkomstprövade tillägget skulle då påbörjas först när hela bostadsbidraget reducerats till noll kronor. Effekterna av en sådan samordning redovisas i tabell 5.3.

Av tabellen framgår att marginaleffekterna avsevärt skulle sänkas i många inkomstlägen vid en sådan samordning av avtrappningsreglerna för bo- stadsbidrag och inkomstprövat studiestöd. Samtidigt skulle emellertid, med en sådan ökad samordning av avtrappningsreglerna, det selektiva stödet i studiehjälpssystemet komma att utgå till ännu fler barnfamiljer med höga inkomster. Om det selektiva stödet t.ex. skulle sättas till 475 kr./mån. skulle en liten del av det kunna utgå även vid en årsinkomst på 83000 kr. om förutsättningarna är de samma som i tabellerna 5.2 och 5.3. Har

Tabell 5.3 Marginaleffekter av ett samordnat system för en tvåförälderfamilj. Båda föräldrarna har inkomst. Maximalt bostadsbidrag utgår. Två barn 12 och 18 år gam- la. Det äldsta studerar i gymnasieskolan. Inkomstprövat tillägg 475 kr./ mån. Ma- karna svarar för 25 resp. 75 procent av den totala inkomsten. Inkomstökningen be- räknad på den högre inkomsten. Procent.

Familjens Procentuellt bortfall av en inkomstökning genom Summa taxerade inkomst Statlig Kommu- Reducering Reducering Reducering skatt nal skatt av statligt av stats- av det bostadsbi- kommunalt selektiva drag bostadsbi- stödet drag

30 000 4 27 0 0 0 31 35 000 6 27 15 0 0 48 40 000 10 27 0 15 0 52 45 000 10 27 0 15 0 52 50 000 15 27 0 15 0 57 55 000 21 27 0 24 0 72 60 000 26 27 0 24 0 77 65 000 26 27 0 0 24 77 70 000 35 27 0 0 24 86 75 000 36 27 0 0 24 87 80 000 37 27 0 0 24 88 85 000 37 27 O 0 0 64

en familj två eller fleraäbarn i gymnasieskolan måste det selektiva stödet för dessa läggas ihop och därefter reduceras på samma sätt som ovan har föreslagits om inte marginaleffekterna skall bli mycket stora. Detta gör att stödet för en familj med t. ex. två barn i gymnasieskolan inte är helt bort- reducerat förrän vid en inkomst av 107 000 kr. om stödet ligger på nivån 475 kr./ mån. Vid ett högre hyrestak för det statskommunala bostadsbidraget (f. n. 825 kr./ män. för en tvåbarnsfamilj) och ett större selektivt stöd kommer den inkomst där det selektiva stödet upphör att utgå att ligga på ännu högre nivå. Man bör i detta sammanhang dock ha i minnet att även om stöd fortfarande utgår vid förhållandevis höga inkomster är de belopp som utgår små. Inkomstprövningen ger en kraftig omfördelningseffekt även inom den grupp som får del "av stödet.

Utredningen har vid sina överväganden funnit att en kraftig höjning av det framtida selektiva stödet i studiehjälpssystemet är så viktig att samhället får acceptera antingen att marginaleffekterna blir höga i normala inkomstlä- gen eller att även höginkomsttagare får del av stödet. Enligt utredningens mening är den sistnämnda effekten att föredra. I det följande redovisas emellertid båda alternativen.

Olika nivåer på det selektiva stödet

I en särskild bilaga till detta betänkande, (DsU 1977:10), visar utredningen i ett antal tabeller vad som händer vid en framtida ökning av det selektiva stödet i studiehjälpssystemet. Tabellerna är uppdelade i två huvudgrupper. Den första gruppen, grupp A, omfattar sex tabeller, motsvarande vardera en beloppsnivå på det selektiva stödet. I den gruppen har utredningen räknat med de nuvarande reduktionsreglerna, dvs. med dem som är samordnade med det statliga bostadsbidraget som utgår till syskon.

Den andra gruppen, grupp B, omfattar också sex tabeller. De är baserade på förutsättningen att avtrappningen av det selektiva stödet påbörjas först efter det att såväl det statliga som det statskommunala bostadsbidraget är helt avtrappat.

Tabellerna förutsätter vidare att maximalt bostadsbidrag utgår. Hyres- kostnaderna har därvid förutsatts ligga vid den övre hyresgränsen för er- hållande av bostadsbidrag. I-Iur samordningen av avtrappningsreglerna skall utformas om denna förutsättning inte föreligger, har utredningen bedömt som en teknisk fråga som kan tas upp i ett senare betänkande.

De för tabellerna gemensamma beloppsnivåerna är 225, 316, 475, 625, 775 och 996 kr./mån.

Den lägsta nivån, 225 kr., motsvarar det högsta sammanlagda belopp som för läsåret 1977/ 78 kan utgå i inkomstprövat och behovsprövat tillägg. Det närmast högre beloppet, 316 kr., motsvarar vad som kunde utgå i in- komstprövat och behovsprövat tillägg år 1964, justerat i takt med basbe- loppets ökningl. Det högsta månadsbeloppet, 996 kr./mån., är vad som skulle behöva utgå till en studerande för att denne, tillsammans med det generella studiebidraget, skulle få samma disponibla medel som en elev inom arbetsmarknadsutbildningen i åldern 16-20 år2.

Mellan den nuvarande studiehjälpens nivå och den nivå som motsvarar utbildningsbidragets, har utredningen - utöver 316-kronorsnivån — räknat

] Härvid har hänsyn inte kunnat tas till den senaste höjningen av basbeloppet.

2 Riksdagen beslöt den 3 juni 1977 att höja barnbi- draget och studiebidraget till 175 kr./mån. fr.o.m. den ljuli 1977. Av arbets- tekniska skäl har utred- ningen inte kunnat beakta denna höjning i de följan- de beräkningarna. Den re- dan i prop. 1976/77:100 föreslagna höjningen av det behovsprövade tilläg- get har däremot beaktats.

Tabell 5.4 Inkomster (familjens sammanlagda taxerade inkomst) vid vilka det selek- tiva stödet kan utgå. Familjer med ett barn. A = Nuvarande avtrappningsregler. B = Samordnade avtrappningsregler.

Månads- Inkomst vid vilken Inkomst vid vilken Inkomst vid vilken belopp stödet börjar redu- 50 % av stödet ut- stödet upphör att kr. ceras går utgå A B A B A B

225 32 100 59 100 41 000 64 000 48 000 69 000 316 32 100 59 100 44 100 67 000 55 000 74 000 475 32 100 59 100 51 000 71 000 63 000 82 000 625 32 100 59 100 55 000 74 000 70 000 89 000 775 32 100 59 100 59 000 78 000 78 000 97 000 996 32 100 59 100 65 000 85 000 90 000 108 000

med tre andra nivåer på det månatliga stödet. Utredningen har därvid utgått från att stödet för en inkomsttagare med 50000 kr. i taxerad inkomst och ett barn skulle vara totalt 400, 550 resp. 700 kr./ mån. Det inkomstprövade stödet skulle då behöva uppgå till 250, 400 resp. 550 kr./mån. Med till- lämpning av det reduktionstal som gäller inom dagens regelsystem skulle det oreducerade inkomstprövade tillägget behöva vara 475, 625 resp. 775 kr./mån.

Det kan i detta sammanhang nämnas att den lägsta av dessa tre nivåer, 475 kr./mån., mycket nära ansluter till vad som i Stockholms kommun beräknas för en hemmaboende 16—19-åring som studerar vid fastställandet av hela familjens socialhjälpsbehov. Riksdagen fastställde år 1975 (SkU 1975/ 76:32) regler för existensminimum. Dessa regler ansluter nära till so- cialhjälpsnormerna i Stockholms kommun.

I det följande redovisar utredningen vilka effekter som uppkommer vid en framtida förstärkning av det selektiva stödet i studiehjälpssystemet. Som tidigare har nämnts redovisas utredningens fullständiga beräkningar i den särskilda bilagan.

Som framgår av tabell 5.4 skulle en samordning av avtrappningsreglerna — alt. B — leda till att studiestödet skulle utgå i höga inkomstklasser. Av

Tabell 5.5 Antal studerande som får de! _av det selektiva stödet vid olika stödnivåer." A = Nuvarande avtrappningsregler. B = Samordnade avtrappningsregler.

Månads- Antal elever som Antal elever som Antal elever som belopp får fullt stöd får 50 % av stödet får någon del av kr. stödet A B A B A B

225 29 000 90 000 48 000 102 000 64 000 115 000 316 29 000 90 000 57 000 108 000 76 000 126 000 475 29 000 90 000 68 000 118 000 95 000 142 000 625 29 000 90 000 79 000 127 000 115 000 155 000 775 29 000 90 000 88 000 135 000 134 000 167 000 996 29 000 90 000 102 000 146 000 155 000 175 000

a Uppgifterna bygger på det material utredningen har framställt med hjälp av SCB, och som presenteras i kap. 2.

tabell 5.5 framgår hur många studerande som skulle få del av stödet enligt de olika alternativen.

K ostnadsberäkningar, alternativ 1

De kostnadsberäkningar utredningen har utfört baserar sig på dagens elevantal. För att illustrera kostnaderna av en ökad studierekrytering har utredningen dessutom räknat med en kostnadsnivå där studierekryteringen förutsätts ha ökat med 20 procent. En sådan beräkning kan aldrig bli särskilt precis. Så t. ex. är det omöjligt att veta hur stor den rekryteringsfrämjande effekten av ett stöd är, och även om man vet detta är det vanskligt att uppskatta kostnaderna. Det är sannolikt att de nyrekryterade ungdomarna skulle få ett högre bidrag än genomsnittet, men hur mycket högre går inte att fastställa. Utredningen har därför avstått från andra kostnadsberäkningar vid en förstärkt rekrytering än en schablonmässig uppräkning med 20 procent.

Månads- Total kostnad med Total kostnad med 20 % belopp dagens elevantal ökad studierekrytering kr. Mkr. Mkr.

A B A B 225 97 206 116 247 316 157 306 188 367 475 282 499 338 599 625 427 701 513 841 775 602 917 722 1 100 996 887 1 257 1 065 1 502

5.3.4. Alternativ 2

I föregående alternativ har redovisats effekterna av en förstärkning av det inkomstprövade stödet i studiehjälpssystemet. Utredningen har visat att en kraftig förstärkning av detta stöd skulle leda till att även familjer med höga inkomster skulle få del av stödet. Om det selektiva stödet t. ex. läggs på en nivå som motsvarar vad som kan utgå i utbildningsbidrag till en tonåring — dvs. 996 kr./mån., skulle stödet vara reducerat till noll kronor först vid inkomster på över 100000 kr./år — under förutsättning att av- trappningsreglerna för bostadsbidragen och det selektiva stödet samordnas på det sätt utredningen beskrivit. Vid en inkomst på drygt 80000 kr./år skulle, vid samma förutsättningar, ca hälften av stödet komma att utgå. Utredningen har därtill visat att marginaleffekterna med ett sådant system skulle bli ansenliga.

Eftersom det fördelningspolitiska instrument som samhället — utöver skat- tesystemet — har till sitt förfogande leder till sådana konsekvenser har ut- redningen funnit det naturligt att även överväga ett utvecklingsalternativ för studiehjälpen där hela förstärkningen av stödet läggs på det nuvarande studiebidraget. Det utgår generellt — lika för alla. Något framtida selektivt stöd skulle därvid inte finnas.

Fördelarna med ett sådant system skulle vara uppenbara. Det skulle vara lätt att administrera och lätt att överblicka för den enskilde. De problem med höga marginaleffekter som har redovisats i föregående alternativ skulle dessutom bortfalla.

Nackdelarna med systemet skulle emellertid vara lika uppenbara. Om man t. ex. lägger det generella stödet på den lägsta nivå utredningen har räknat med — 375 kr./mån. inkl. studiebidraget på 150 kr./mån. — skulle den ytterligare kostnaden för samhället bli ca 400 milj. kr. För den kostnaden skulle man i det föregående alternativet ha fått ett inkomstprövat stöd på antingen 400 eller 600 kr./mån. beroende på om avtrappningsreglerna för det inkomstprövade tillägget samordnats med avtrappningsreglerna för bo- stadsbidrag eller ej.

Om man till dessa belopp lägger studiebidraget kan det generella stödet på 375 kr./mån. jämföras med 550 eller med 750 kr./mån. enligt alt. 1.

En ytterligare redovisning av individuella effekter av de olika alternativ utredningen redovisar återfinns i avsnitt 5.6.

Kostnadsberäkningar, alternativ 2

Månadsbelopp Total kostnad med Total kostnad med 20 % kr. dagens elevantal ökad studierekrytering Mkr. Mkr.

225 397 476 316 557 668 475 838 1 006 625 1 103 1 324 775 1 367 1 640 996 1 757 2 108

5.3.5. Alternativ 3

Under senare år har frågan om beskattning av olika sociala förmåner och ersättningar varit föremål för prövning i en rad utredningar. Skatteplikt har också införts för olika ersättningar som träder i stället för förvärvsinkomster. Som exempel kan nämnas sjuk- och föräldrapenning, arbetslöshetsersätt- ning och kontant arbetsmarknadsstöd. Även inom det studiesociala området har tillkommit en rad stödformer som gjorts skattepliktiga, t. ex. utbild- ningsbidrag för doktorander och bidrag i det särskilda vuxenstudiestödet. Gemensamt även för dessa ersättningar är att de i viss utsträckning ersätter ett inkomstbortfall.

Vid sidan av de samhälleliga ersättningar som under vissa givna för- utsättningar ersätter en förvärvsinkomst finns sociala förmåner som utgår även jämsides med förvärvsinkomster och som syftar antingen till en generell inkomstförstärkning för mottagarna (det allmänna barnbidraget och det stat- liga bostadsbidraget) eller till att stimulera mottagaren i viss bestämd riktning (t. ex. det statskommunala bostadsbidraget, studiebidragen inom studiehjäl- pen och studiemedlen).

Bidragen inom studiehjälpen utgör en inkomst för bidragstagaren. Ur prin-

cipiell synvinkel vore det därför en fördel om bidragen, liksom andra in- komster, kunde beskattas. En beskattning motiveras även av önskemålet om ett förenklat studiehjälpssystem. Beskattningen onödiggör särskilda in- komstprövningssystem och undanröjer problemen med att åstadkomma ett aktuellt och rättvisande inkomstbegrepp. Studiestödsutredningen har därför sett det som angeläget att som ett alternativ för studiehjälpen belysa ef- fekterna för olika familjetyper av ett beskattat bidrag.

Idet följande visar utredningen hur ett beskattat bidrag inom studiehjälpen påverkar olika barnfamiljers disponibla inkomster. Som jämförelse redovisas vilka effekter nuvarande studiehjälpsförmåner, dvs. studiebidrag, in- komstprövat och behovsprövat tillägg, ger. Jämförelserna bygger på de för- utsättningar som har angivits i avsnittet 5.2. De fullständiga beräkningarna redovisas i bilaga (DsU 1977:10).

Av tabell 5.6 framgår att om det beskattade studiebidraget sätts till 657 kr./mån. får den som är ensamstående uppleva en sänkning av den dis- ponibla inkomsten när barnet börjar i gymnasieskolan, bl. a. beroende på att bostadsbidraget minskar med en högre taxerad inkomst. Den ökning av den disponibla inkomsten som redovisas när barnet passerar 18-årsgränsen beror på att bidragsförskottet fortsätter att utgå så länge som studiehjälp utgår. Ökningen skulle ha varit ännu större om även skattereduktionen

Tabell 5.6 Skillnad i disponibel inkomst med skattepliktigt studiebidrag jämfört med nuvarande regler. Ensamstående med ett barn. År 1977. Vid beräkningen har förut- satts att bidrag utgår 9 mån./år.

__________..———_———

Inkomst, Skatte- Skillnad i disponibel inkomst med skattepliktigt studie— kr. pliktigt bidrag jämfört med nuvarande regler studiebi- drag, kr. Barnets ålder”

16 17 18 19 20 21 24 000 657 — + 465 + 690 +4 970 + 2 221 — 30 000 — — 135 + 90 +4 070 +1 830 — 36 000 — — 105 + 570 +4 848 +2 190 — 42 000 — — 236 + 664 + 4 944 + 2 333 — 24 000 824 - +1 419 +1 644 +5 924 + 2 786 — 30 000 — + 362 + 587 +4 567 + 2 260 — 36000 — + 442 +1117 +5 395 +2 544 — 42 000 — + 237 +1 137 + 5 417 + 2 630 — 24000 1128 — +3113 +3 388 +7 318 +3668 — 30 000 — +1415 +1640 +5 620 +3 006 — 36 000 — + 1 397 + 2 072 + 6 350 + 3 177 — 42 000 — + 900 + 1 800 +6 080 + 3 187 — 24 000 1 418 — +4 186 +4 411 + 8 391 +4 419 - 30000 — +2 386 +2 611 +6 591 +3575 — 36000 — +2 237 +2912 +7 190 +3 769 — 42000 — +1504 +2 404 +6 612 +3675 —

a Fyller 16 år etc. i slutet av året.

fortsatt att utgåtill 20-årsåldern.

Först vid ett beskattat studiebidrag på 824 kr./ mån. kompenseras bortfallet av det nuvarande studiestödet för de inkomsttagare som i tabellen har lägre inkomst än 36 000 kr. För inkomsttagarna över 36000 kr. reduceras bo- stadsbidraget allteftersom det beskattade studiebidraget ökar.

I tabell 5.7 belyses effekten av ett skattepliktigt studiebidrag för en familj där båda makarna förvärvsarbetar. Utredningen har förutsatt att det skat- tepliktiga studiebidraget betraktas som s. k. B-inkomst. Det innebär att stu- diebidraget läggs ovanpå den av makarnas inkomster som är högst. Som framgår av tabellen saknar det således betydelse hos vem bidraget beskattas om makarna har lika stor taxerad inkomst. Är familjens inkomst däremot ojämnt fördelad blir det stor skillnad i skatt när bidraget betraktas som B-inkomst. Utredningen har därför även övervägt möjligheterna att låta ett beskattat studiebidrag i stället delasjämnt mellan makarna eller i inbördes proportion till deras inkomster. En sådan regel skulle emellertid innebära att en helt ny princip infördes i skattesystemet. Dessutom skulle regeln vara svår att genomföra rent tekniskt. Den fördelningspolitiska effekten skulle därtill försvagas.

Tabell 5.7 Skillnad i disponibel inkomst med skattepliktigt studiebidrag jämfört med nuvarande regler. Makar som båda förvärvsarbetar och har ett barn. År 1977

Inkomst, kr. Skatte- Skillnad i disponibel inkomst med skatte- pliktigt pliktigt studiebidrag jämfört med nu- Man Hustru studiebi— varande regler drag, kr.” Barnets ålder!7 16 17—19 20 21 40 000 40 000 657 — + 1 664 + 961 — 48 000 32 000 — +1 045 + 642 — 56 000 24 000 — + 823 + 468 _ 64 000 16 000 — + 714 + 408 — 40 000 40 000 824 — + 2 377 + 1 398 — 48 000 32 000 — +1613 + 962 — 56 000 24 000 — + 1 368 + 775 — 64 000 16 000 — +1 170 + 703 — 40 000 40 000 1 128 — +3 610 +2 137 — 48 000 32 000 — + 2 627 + 1 542 — 56 000 24 000 — + 2 340 + 1 325 — 64 000 16 000 — +1 993 +1 233 — 40 000 40 000 1 418 — +4 606 +2 821 — 48 000 32 000 — + 3 584 + 2 090 — 56 000 24 000 — + 3 257 + 1 849 — 64 000 16 000 — +2 670 +1 671 —

a Beskattas som B-inkomst. b Fyller 16 år etc. i slutet av året.

Av tabell 5.7 framgår att någon förändring av den disponibla inkomsten inte inträffar när barnet i familjen blir 17 resp. 18 år. Orsaken härtill är att varken bostadsbidrag, förvärvsavdrag eller skattereduktion utgår i dessa inkomstlägen och vid denna familjesituation.

Om makarna i exemplet har en ännu högre gemensam inkomst blir re- sultatet detsamma med den skillnaden att beloppen ligger på en högre nivå. Detta framgår av tabell 5.8.

Som framgår av dessa tabeller skulle ett stort antal barnfamiljer få del av en förstärkning av studiehjälpen om den beskattades. Detta framgår än tydligare av de mer detaljerade beräkningarna i bilagan. Även barnfamiljer med mycket höga inkomster skulle komma att få stora bidrag för barnens studier. Precis som det generella studiebidraget i alt. 2 skulle det beskattade studiebidraget aldrig komma att helt upphöra.

Tabellerna visar också att ett beskattat studiebidrag — med nuvarande skatteregler — skulle komma att utgå till barnfamiljer utan hänsyn till den ekonomiska bärkraften i familjen. Antalet barn eller fördelningen av in- komsterna makarna emellan är två faktorer som i hög grad påverkar barn- familjernas faktiska disponibla medel. Den disponibla inkomsten är mycket större i en familj där båda makarna vardera tjänar 50 000 kr./år och endast

Tabell 5.8 Skillnad i disponibel inkomst med skattepliktigt studiebidrag jämfört med nuvarande regler. Makar som båda förvärvsarbetar och har ett barn. År 1977

inkomst, kr. Skatte- Skillnad i disponibel inkomst med skatte- ———————— pliktigt pliktigt studiebidrag jämfört med nu- Man Hustru studiebi- varande regler drag, kr.”

Barnets ålderb

16 17-19 20 21 50 000 50 000 657 — + 891 + 502 — 60 000 40 000 — + 773 + 436 — 70 000 30 000 — + 364 + 239 — 80 000 20 000 — + 124 + 76 — 50 000 50 000 824 — + 1 453 + 822 — 60 000 40 000 — +1 304 + 739 — 70 000 30 000 — + 744 + 492 — 80 000 20 000 — + 489 + 286 — 50 000 50 000 1 128 — + 2 461 +1 391 — 60 000 40 000 — +2 234 +] 278 — 70 000 30 000 - + 1 431 + 896 — 80 000 20 000 — +1 148 + 658 — 50 000 50 000 1 418 — + 3 404 +1 930 — 60000 40000 — +3 021 +1788 — 70000 30000 — +2087 +1261 — 80000 20000 - +l778 +1008 —

a Beskattas som B-inkomst. b Fyller 16 år etc. i slutet av året.

har ett barn än i en familj där inkomstfördelningen mellan makarna är 90 OOO—10000 kr./år och där det finns flera barn.

Utredningen vill erinra om att skatteutredningen enligt sina direktiv har att från mera övergripande synpunkter ta upp frågan om beskattning i stället för inkomstprövning av statliga bidragssystem. Studiestödsutredningen för- utsätter att jämväl samhällets studiesociala stöd därvid blir föremål för över- väganden.

Kostnadsberäkningar, alternativ 3

Studiebidragets Kostnad storlek, kr./mån. Mkr. 657 200 824 310 1 128 500 1 418 680 1 736 870 2 264 1 170

5.3.6. De olika alternativen — en jämförelse

Utredningen har valt att jämföra de olika alternativen för studiehjälpen utifrån en kostnadsnivå på en halv miljard kronor. Utredningen har valt denna nivå bl. a. därför att den skulle ge ett selektivt stöd enligt alt. 1 B

Tabell 5.9 Effekter av de föreslagna alternativen

Alternativ 1 Alternativ 2 Alternativ 3 A B Månadsbelopp inkl. studiebidrag. kr. 840 625 433 1 128 Antal studerande som får oreducerat bidrag 29 000 90 000 196 000 0 Antal studerande som får någon del av stödet 122 000 141 000 196 000 196 000 Högsta inkomst där oreducerat stöd utgår 32 000 59 000 obegränsad 0

Högsta inkomst där någon del av stödet utgår, ] barn 73 000 82 000 obegränsad obegränsad

som skulle motsvara vad som i socialhjälpssammanhang i Stockholms kom- mun beräknas för en hemmaboende gymnasiestuderande i åldern 16—19 år. Som har framgått av det föregående överensstämmer socialhjälpsnor- merna i Stockholms kommun ganska väl med de regler för existensminimum som riksdagen fastställde år 1975.

Utredningen har även jämfört de olika alternativen utifrån andra kost- nadsnivåer. Dessa jämförelser redovisas i bilaga, (DsU 1977:10).

Tabell 5.9 visar hur stort det sammanlagda studiestödet skulle bli om ytterligare 500 milj. kr. anvisades för studiehjälpen. Vidare framgår av ta- bellen antalet mottagare som skulle få del av stödet och vid vilka inkomster det skulle kunna utgå.

l tabellerna 5.10—5.12 visas hur stort det totala studiestödet enligt alt. 1—3 blir för den enskilde studeranden i olika familjesituationer. Eftersom det statskommunala bostadsbidraget påverkas av storleken av bidraget i alt. 3 har även detta bidrag medtagits i tabellerna.

Tabell 5.10 Storleken av studiestödet och det statskommunala bostadsbidraget.

Förmsä/mingar: Tabellen avser en tvåförälderfamilj där båda föräldrarna har inkomst. Makarna svarar för 25 resp. 75 procent av familjeinkomsten. [ familjen finns två barn som är 12 resp. 18 år gamla. Det äldsta barnet bedriver gymnasiala studier. Maximalt statskommunalt bostadsbidrag utgår.

Familjens Månadsbelopp kr. taxerade inkomst Alternativ 1 Alternativ 2 Alternativ 3

A B

30 000 1 220 1 005 813 1 088 35 000 1 220 1 005 813 1 002 40 000 1 170 980 788 877 45 000 1 046 918 726 760 50 000 920 855 663 630 55 000 780 785 593 532 60 000 580 685 493 472 65 000 420 585 433 433 70 000 320 485 433 418 80 000 150 285 433 398 90 000 150 150 433 334 120 000— 150 150 433 272

Tabell 5.11 Storleken av studiestödet och det statskommunala bostadsbidraget.

Förutsättningar: Tabellen avser en tvåförälderfamilj där båda föräldrarna har inkomst. Makarna svarar för 25 resp. 75 procent av familjeinkomsten. I familjen finns två barn som är 17 resp. 19 år gamla. Båda barnen studerar i gymnasieskolan. Maximalt statskommunalt bostadsbidrag utgår.

Familjens Månadsbelopp kr. taxerade inkomst Alternativ 1 Alternativ 2 Alternativ 3 A B 30 000 2 060 1 630 1 246 1 630 35 000 1 986 1 593 1 209 1 490 40 000 1 860 1 530 1 146 1 338 45 000 1 736 1 468 1 084 1 155 50 000 1 610 1 405 1 021 1 019 55 000 1 470 1 335 951 952 60 000 1 285 1 235 866 884 65000 1 185 1 135 866 837 70 000 1 085 1 035 866 799 80 000 885 835 866 706 90 000 685 635 866 615 120 000— 300 300 866 519

Tabell 5.12 Storleken av studiestödet och det statskommunala bostadsbidraget.

F örutsättningar: Tabellen avser en enförälderfamilj med ett barn som är 18 år gammalt. Barnet studerar i gymnasieskolan. Maximalt statskommunalt bostadsbidrag utgår,

Familjens Månadsbelopp kr. taxerade inkomst Alternativ ] Alternativ 2 Alternativ 3 A B 30 000 1 220 1 005 813 914 35 000 1 183 968 776 790 40 000 1 095 905 713 691 45 000 971 843 651 536 50 000 845 780 588 423 55 000 705 710 518 412 60 000 520 610 433 398 65 000 420 510 433 362 70 000 320 410 433 309 80 000 150 210 433 278 90 000 150 150 433 272 120 000— 150 150 433 227

Avslutningsvis visar utredningen i tabell 5.13 vilka teoretiska marginal- effekter de olika alternativen skulle kunna ge.

Tabell 5.13 Totala marginaleffekter av alternativen 1—3 för en tvåförälderfamilj. Båda har inkomst. Maximalt bostadsbidrag utgår. Två barn 12 och 18 år gamla. Det äldsta studerar i gymnasieskolan. Makarna svarar för 25 resp. 75 procent av den to- tala inkomsten. Inkomstökningen beräknad på den högre inkomsten. Procent.

Sammanlagd Sammanlagt skatte- och bidragsbortfall i taxerad procent av en inkomstökning inkomst Alternativ 1 Alternativ 2 Alternativ 3 A B 30 000 31 31 31 52 35 000 48 48 48 57 40 000 67 52 52 63 45 000 67 52 52 72 50 000 72 57 57 77 55 000 96 72 72 62 60 000 101 77 77 63 65 000 77 77 53 63 70 000 86 86 62 64 75 000 87 87 63 65 80 000 64 88 64 70 85 000 64 64 64 70

"i.

'"'” _” ii.-11.33

"_ I.” 135-'i'; -

.tJW-tv-w ” .. . ina-E .. .» »..» 'i'.:n. - . ' |.'-:|-

' 1|.|.'||

.. -. |— i .'_"J ”31 '." |! 'r i :* 1"J"*'5|;-.|l” . .1 _._ __'”.erle

rea

6. Alternativa utvecklingslinjer på studiemedelsområdet

6.1. Inledning

De hittillsvarande utbildningspolitiska målen har, genom utbildningspla- nering och studieorganisation, stimulerat till en lång sammanhängande ut- bildningsperiod i ungdomsåren. Det studiesociala system som infördes 1965 anpassades också därefter.

Som har framgått av kap. 1 skall den fortsatta planeringen av utbild- ningsväsendet på alla nivåer ovanför den obligatoriska skolan bl. a. utgå från den s.k. återkommande utbildningen som en modell för individens utbildningsplanering. Åtgärder bör vidtas som främjar en växling mellan studier och yrkesverksamhet.

Eftersom det studiesociala stödet skall bidra till att förverkliga de ut- bildningspolitiska målen, är det nödvändigt att inledningsvis kon redogöra för de krav som den återkommande utbildningen ställer på det studiesociala stödet. Först därefter presenteras olika alternativa studiefinansieringsmo- deller.

6.2. Några grundläggande krav på det studiesociala stödet 6.2.1 Nivåer på studiestödet

Studiestödet är avsett att utgöra den ekonomiska grunden för studier. Stu- diestödet bidrar härigenom till att undanröja eller i vart fall minska eko- nomiska, sociala och geografiska hinder för att genomgå utbildning på hel- eller halvtid. I detta hänseende kan ett väl fungerande studiestöd ha större betydelse för vuxenstuderande än för ungdomsstuderande. För de vuxna är ekonomiska, sociala och geografiska hinder ofta stora och svåra att övervinna p. g. a. ekonomiska åtaganden och förpliktelser. bundenhet till olika familjesituationer. svårigheter att lämna en tryggad anställning med regelbundna förvärvsinkomster etc.

Studier i stället för fortsatt yrkesverksamhet innebär normalt bortfall av förvärvsinkomster, helt eller delvis. Om återkommande utbildning skall te sig som ett verkligt alternativ är det därför av väsentlig betydelse att senare liggande studieperioder inte förorsakar väsentligt större påfrestningar på eko- nomin än tidigare perioder.

Nuvarande studiemedel är ofta otillräckliga för de personer som hunnit

skaffa sig stora fasta levnadsomkostnader genom några års förvärvsverk- samhet. Studiemedelsbeloppet täcker inte förlusten ens av relativt låga in- komster. Det innebär att den som efter en tids förvärvsarbete vill övergå till studier i allmänhet får vidkännas en sänkt levnadsstandard. När det nuvarande studiestödet infördes i början av 1960-talet avvägdes studie- stödets maximibelopp, som utredningen har visat 1 kap. 3, mot de normala behoven hos den som påbörjar studier i omedelbar anslutning till studierna i grundskolan och gymnasieskolan.

Ett karakteristiskt drag i nuvarande studiemedelssystem är således att alla studerande i princip erhåller ett lika stort studiestöd för samma studietid. Om den principen vidmakthålls även i ett framtida studiestödssystem måste det maximala studiestödsbeloppet ligga väsentligt högre än i dag om studier skall bli ett realistiskt alternativ även för vuxna förvärvsarbetande med mått— liga inkomster.

Alternativet till ett sådant enhetligt studiestöd är ett studiestöd diffe- rentierat efter behov. En sådan behovsdifferentiering kan göras på många olika sätt. En möjlighet är att låta den tidigare förvärvsinkomsten få avgöra studiestödets storlek. Såväl utbildningsbidraget inom arbetsmarknadsutbild- ningen som det särskilda vuxenstudiestödet är i princip uppbyggda på en sådan differentiering. En annan möjlighet är att differentiera studiestödet med hjälp av någon annan faktor än den tidigare inkomsten, t. ex. antal barn. Utredningen har inte i detta betänkande velat ta ställning till på vilket sätt en eventuell framtida differentiering av studiestödet bör ske.

Som har framgått av kap. 3 är det särskilda vuxenstudiestödet och ut- bildningsbidraget inom arbetsmarknadsutbildningen samordnade med va- randra bl. a. i fråga om nivåerna på de utgående stöden. Samma minimi- resp. maximibelopp gäller således för de båda stödformerna. Enligt utred- ningens uppfattning är det inte lämpligt att f. n. höja maximibeloppet i studiemedelssystemet utöver vad som maximalt kan utgå i dessa stödformer. Huvuddelen av studiemedlen skall visserligen återbetalas i motsats till vad som gäller för de två andra studiestöden. Det avgörande för den studerande när det gäller möjligheterna att försörja sig under studietiden är emellertid studiestödets totalbelopp. På motsvarande sätt är det, enligt utredningens uppfattning, inte lämpligt att i ett differentierat studiemedelssystem ha ett minimibelopp som överstiger det lägsta beloppet i de två andra stödformerna. Om studiestödet i stället utgår med samma belopp till alla — ett enhetligt studiestöd — utgör minimibeloppet för utbildningsbidraget och för det sär— skilda vuxenstudiestödet på samma sätt en gräns som inte bör överskridas.

När det således gäller nivåerna på det framtida studiestödet bör de nu nämnda utgångspunkterna gälla oberoende av vilket utvecklingsalternativ som väljs. Utredningen kommer senare i detta kapitel att ytterligare ta upp de nu nämnda frågorna.

6.2.2. Maximitid

I studiemedelssystemet finns f. n. två regler som maximerar rätten till stu- diestöd i tiden och som kan sägas direkt motverka de utbildningspolitiska ambitionerna att möjliggöra studier enligt den återkommande utbildningens princip. Enligt den ena regeln får studiemedel inte beviljas den som är

äldre än 45 år. Om det föreligger särskilda skäl får dock studiemedel beviljas även den som är äldre än 45 år. Med nuvarande liberala tillämpning av åldersgränsen medges studiemedel uppåt 55-årsåldern. Enligt den andra re- geln får studiemedel innehas högst 16 terminer — oavsett om studiemedel innehas endast en del av en termin eller för halvtidsstudier.

Dessa regler infördes främst för att den enskilde inte skulle ådra sig större skuldbörda än han hade förmåga att klara av. Reglerna avsåg samtidigt att förhindra att studier blev alltför långvariga. Som tidigare har framhållits var det i första hand med sikte på de ungdomsstuderande som dessa regler utformades. Andelen äldre studerande i utbildningar för vilka studiemedel kunde utgå var då relativt liten. Denna grupp har emellertid, som har fram- gått av kap. 3. successivt vuxit. Om återkommande utbildning i en framtid blir allt vanligare. kommer andelen äldre studerande att öka ytterligare. Dessa omständigheter motiverar en ändring av reglerna om längsta tid för innehav av studiemedel.

6.2.3. Behovsprövning

Även reglerna om behovsprövning i förhållande till den studerandes egen inkomst utformades med tanke på behoven hos ungdomsstuderande som övergår direkt från gymnasiala till eftergymnasiala studier på heltid under helt läsår. Successivt har därefter särskilda regler tillkommit för deltids— studerande och för dem som studerar under endast en del av en termin. Syftet med dessa regler var att förhindra att de deltids- och korttidsstu- derande skulle få ett sämre stöd än de heltidsstuderande.

Särskilt oförmånliga är nuvarande behovsprövningsregler för dem som studerar endast någon eller några få månader under ett halvår. Redan en relativt måttlig inkomst under resten av halvåret medför att studiemedlen bortfaller eller i vart fall reduceras kraftigt. Även för de heltidsstuderande är emellertid behovsprövningsreglerna oförmånliga om studierna kombi- neras med förvärvsarbete på t. ex. kvällstid, på helger och under sommar- månaderna.

1 ett system med återkommande utbildning är det, enligt utredningens mening, nödvändigt att behovsprövningsreglerna utformas så att studier blir ett realistiskt alternativ även i ekonomiskt hänseende för de nu nämnda studerandegrupperna.

Den anpassning av behovsprövningsreglerna som därvid är nödvändig — i den mån behovsprövningen i sin nuvarande utformning över huvud taget bedöms lämplig — är att studiestödet inte skall reduceras av att den studerande har inkomster av måttlig omfattning.

6.2.4. Återbetalningsskyldighet

Återbetalningsreglerna i studiemedelssystemet utformades mot bakgrund av att eftergymnasial utbildning i regel var avslutad i 25-årsåldern. Åter— betalningen kunde därmed normalt påbörjas några år före 30-årsåldern för att pågå drygt 20 år.

Redan den omständigheten att den vuxenstuderande påbörjar sin återbe- talning vid en högre ålder än den ungdomsstuderande medför. med samma

skuldbelopp, en större årlig återbetalningsbörda för den vuxenstuderande än för den ungdomsstuderande. Visserligen innehåller studiemedelssystemet sociala trygghetsregler som bl. a. möjliggör hel eller delvis befrielse från återbetalningen ett visst år när betalningsförmågan är svag. Detta innebär dock ingen definitiv avskrivning utan endast att avgiften skjuts upp till ett senare år. Först vid 65 års ålder avskrivs kvarvarande återbetalnings- skyldighet.

Även andra faktorer bidrar till att återbetalningsbördan blir större för den vuxenstuderande. För att kompensera brister i tidigare utbildning behöver många vuxna 5. k. överbryggande utbildning, dvs. utbildning på grundskole- och gymnasieskolenivå. Merparten av dagens ungdom genomgår sådan ut- bildning huvudsakligen utan att behöva skuldsätta sig. Även om det sär- skilda vuxenstudiestödet har sin tyngdpunkt på vuxnas behov, så är ändå många vuxna tills vidare hänvisade till studiemedelssystemet för att fr- nansiera sina studier också på dessa utbildningsnivåer.

En tredje faktor som medför att skuldbördan blir större för den som studerar i vuxen ålder är att vuxna oftare än ungdomsstuderande har barn och också måste utnyttja möjligheten till barntillägg. Barntillägg är åter- betalningspliktiga och ökar därmed den totala skulden.

Enligt utredningens mening måste det framtida studiestödet utformas så att återbetalningsbördan inte blir större för dem som i vuxen ålder skaffar sig en utbildning än för ungdomsstuderande.

6.2.5. Studiebidrag — återbetalning

Studiebidraget har två väsentliga funktioner. Det minskar återbetalnings- bördan efter studierna och verkar rekryteringsfrämjande. Studiebidraget har således ingen betydelse för försörjningsmöjligheterna under studietiden. Av- görande härför är i stället storleken på det totala studiestödet.

För att främja den återkommande utbildningen och göra det möjligt för vuxna att studera är det, som har framgått, nödvändigt att höja nivån på studiestödets totalbelopp. Om emellertid en sådan höjning inte samtidigt åtföljs av en höjning av bidragsdelen och/eller en förändring av återbe- talningsreglerna skulle återbetalningsbördan bli mer betungande än i dag.

En utveckling av utbildningsväsendet mot återkommande utbildning för med sig kravet att det studiesociala stödet skall vara utformat så att varken den totala eller den årliga återbetalningsbördan blir större för den som be- driver studier i vuxen ålder än för dem som studerar i ungdomsåren.

6.2.6. Sammanfattning

Sammanfattningsvis bör följande grundläggande krav ställas på ett studie- socialt stöd för att det skall främja eller åtminstone inte motarbeta den återkommande utbildningen.

1. Studiestödets totalbelopp måste vara så stort att det blir ekonomiskt möjligt för förvärvsarbetande att avbryta sitt förvärvsarbete för studier under kortare eller längre tid. Totalbeloppet bör emellertid under den närmast

överblickbara tiden inte överstiga vad som kan utgå i utbildningsbidrag i arbetsmarknadsutbildningen och i särskilt vuxenstudiestöd.

2. Eftersom studier i den återkommande utbildningen skall kunna fö- rekomma under en individs hela förvärvsaktiva tid måste studiestödet kunna utgå i princip upp till pensionsåldern.

3. Maximeringen av rätten till studiestöd kan inte, som i dag, uttryckas i antal terminer som studiestöd har uppburits utan får begränsas antingen till ett visst antal studiestödsmånader på heltid eller till ett visst totalbelopp.

4. Studiesocialt stöd bör även fortsättningsvis utgå i princip efter behov. Behovsprövningen måste dock ta större hänsyn än i dag till de studerande som kombinerar sina studier med förvärvsarbete.

5. Studiebidragets storlek och de sociala trygghetsreglerna vid återbetal- ningen bör kombineras så att återbetalningsbördan inte blir tyngre för de vuxenstuderande än för de ungdomsstuderande.

6.3 Tre alternativa utvecklingslinjer

I det följande kommer utredningen att presentera tre alternativa utveck- lingslinjer för studiemedelssystemet. Dessa är följande:

Alternativ 1. Studielön — hela studiestödet utgår i form av icke-återbetal- ningspliktigt bidrag. Alternativ 2. Studielån — den återbetalningspliktiga delen är räntebärande och räntan därmed avdragsgill vid inkomsttaxe- ringen. Alternativ 3. Studiemedel — förändringar i nuvarande system.

6.3.1 Studielön

Som har framgått av kap. 3 har tankarna på studielön som finansierings- modell för i första hand högre utbildning allt sedan studiesociala utred- ningens tid hållits levande i den studiesociala debatten.

Ursprungligen avsågs med begreppet studielön ett bidrag som till sin stor- lek motsvarade den lön den studerande skulle ha haft om han i stället hade valt att förvärvsarbeta. Innebörden av begreppet studielön har emel- lertid i den allmänna debatten successivt kommit att förändras. Redan den studiesociala utredningen använde t. ex. begreppet studielön som beteckning på kontanta bidrag, som motsvarande genomsnittliga studieutgifter. Det grundläggande motivet för att införa studielön var att studier borde betraktas som ett arbete, jämförbart med annat slag av förvärvsarbete.

Under senare år har en variant till den mera traditionella studielöne- modellen förekommit i den allmänna debatten. Denna studiefinansierings- modell bygger på principen om inkomstbortfall, dvs. samma princip som ligger till grund för t. ex. utbildningsbidraget inom arbetsmarknads- utbildningen och det särskilda vuxenstudiestödet. I enlighet med vad som har sagts i det föregående om nivåerna på det framtida studiestödet, kan en studielönemodell konstrueras antingen så att en generell lika stor ”lön” utgår till alla studerande eller så att ”lönens” storlek inom vissa gränser

motsvarar den tidigare förvärvsinkomsten. Utredningen har valt det senare alternativet. Utredningens alternativ om studielön är uppbyggt på följande sätt. I botten finns ett grundbelopp som skall täcka de nödvändiga stu- diekostnaderna. Grundbeloppet har förutsatts motsvara vad som i dag maximalt kan utgå inom studiemedelssystemet. Om den studerande tidigare haft förvärvsinkomster som överstiger detta grundbelopp är studielönen så stor att den ersätter bortfallet av dessa inkomster upp till 3 500 kr./mån. före skatt, dvs. ungefär vad som maximalt kan utgå i utbildningsbidrag inom arbetsmarknadsutbildningen.

Utredningen utgår vidare från att studielönen är beskattad. Därigenom bortfaller behovet av sådana särskilda behovsprövningsregler som finns i nuvarande studiemedelssystem. En beskattning gör det samtidigt möjligt att räkna studielönen som pensionsgrundande inkomst.

Utredningen har förutsatt att studielönens grundbelopp skall kunna utgå till alla studerande som är berättigade till utbildningsplats och som uppfyller föreskrivna krav på studieresultat. För rätt till studielön utöver grundbe- loppet har utredningen ansett det rimligt att samma krav på förvärvsarbete m. m., som gäller för rätt till särskilt vuxenstudiestöd, bör gälla.

Från de nu nämnda utgångspunkterna har utredningen beräknat den dis- ponibla inkomsten för studerande i olika familje- och studiesituationer. Be- räkningarna redovisas i särskild bilaga till detta betänkande (Ds U 1977:10). I samma bilaga finns en jämförelse mellan nuvarande studiemedelssystem och utredningens alternativ om studielön. För den som således vill studera hur studielönen mer i detalj har utformats hänvisas till nämnda bilaga.

Utredningen har förutsatt att studielönen skall kunna utgå till de stu- derande som idag har studiemedel, dvs. normalt från 20 års ålder. Samma åldersgräns gäller även för övriga alternativa stödformer i detta kapitel. Ut- redningen har även övervägt att låta studielönen utgå från l6-årsåldern. Ett sådant krav på en framtida studielönemodell har på senare år framförts från olika håll. De flesta elevorganisationema vid de gymnasiala utbild- ningarna har t. ex. framfört ett sådant krav. Ett argument som därvid ofta anförs är att studier bör jämställas med arbete. En 16-åring äger rätt att själv förfoga över inkomst från eget arbete. Ett annat argument för en 16- årsgräns är att en beskattad studielön direkt till den studerande öppnar möj- ligheter att inordna även gruppen gymnasiestuderande i försäkringssyste- men.

Utredningen vill i detta sammanhang erinra om att ett av dess alternativ för studiehjälpen består i ett generellt, obeskattat bidrag som inte prövas mot föräldrarnas inkomster. Den högsta nivån på detta generella bidrag uppgår, enligt vad som framgår av kap. 5, till vad som kan utgå i utbild- ningsbidrag till tonåringar inom arbetsmarknadsutbildningen.

Även ett enhetligt studiesocialt system med studielön till samtliga stu- derande efter den obligatoriska skolan måste, enligt utredningens mening, innehålla olika nivåer på stödet. De studiesociala förmåner som maximalt kan utgå i form av utbildningsbidrag inom arbetsmarknadsutbildningen bör inte kunna överskridas. Utredningen har i övrigt inte funnit anledning att mer i detalj utveckla detta alternativ.

Avslutningsvis skall utredningen — från mera principiella utgångspunkter

— diskutera för- och nackdelar med en studielön enligt den modell utred- ningen har valt.

För den studerande har studielönen den fördelen att den inte leder till någon skuldsättning. Denna omständighet bör kunna underlätta rekryte- ringen av i utbildningshänseende eftersatta grupper som upplever skuld- sättningen som ett studiehinder. Rekryteringsetfekten är emellertid svår att bedöma. Om man med en studielön ändå inte når de mest angelägna grupperna kan effekten i stället bli att de grupper som redan nu rekryteras till utbildning får förstärkta förmåner och att — med tanke på sambandet mellan utbildningsnivå och inkomst (se kap. 1) — studielönen därmed för- stärker inkomstskillnaderna mellan olika grupper i samhället. På lång sikt är det dock möjligt att en studielön kan komma att bidra till att inkomstskill- naderna i samhället minskar.

Det är inte säkert att ett studielönesystem blir särskilt enkelt i admi- nistrativt hänseende. Nuvarande regler inom studiemedelssystemet för t. ex. behovsprövning och återbetalning blir visserligen överflödiga, men nya regler torde få tillkomma i vad avser t. ex. närvarokontroll, resultatredovisning etc.

Den inkomstrelaterade studielönen svarar bättre än nuvarande studie- medelssystem mot de krav på ett studiesocialt system som den återkom- mande utbildningen ställer. Inom vissa gränser möjliggör detta alternativ att förvärvsarbete kan varvas med studier utan att standardsänkningen under Studieperioden blir alltför kännbar.

För studielönealternativet blir de statsfinansiella åtagandena mycket be- tydande. Merkostnaden för en inkomstrelaterad studielön skulle — vilket framgår av det följande — bli ca 1,2 miljarder kr. vid oförändrat stude- randeantal, ca 2,3 miljarder kr. vid en 50-procentig ökning resp. 3,4 miljarder kr. vid en fördubbling av antalet studerande med studiestöd. Därvid har skatten på studielönen räknats bort.

En studielönereform väcker sannolikt krav på avskrivning av återbetal- ningspliktiga studiemedel. Kostnaderna för en total avskrivning har utred- ningen beräknat till 7,9 miljarder kr. eller 393 Mkr. per år fördelade på 20 år.

Beräkning av kostnaderna för en studielön

I Kostnaderna för nuvarande system budgetåret 1977/78: Studiebidrag enl. kap. 4 studiestödslagen (SSL) 229 Mkr. Återbetalningspliktiga medel enl. kap. 4 (SSL) 806 Mkr.

II Kostnader för en inkomstrelaterad studielön på mellan 2 500 kr. och 3 500 kr./mån. Skatten beräknad efter preliminärskattetabell 1977, 27 kr. i kommunal utdebitering. Procentsatserna utgör ett genomsnitt av skatte- tabellens fyra kolumner:

a) Vid oförändrat antal helårsstuderande med studiestöd

50000 x 2500 x 9 = 1125 Mkr. — 21 % i skatt: 889 30000 x 3000 x 9 = 810 Mkr. — 23 % i skatt: 624 30000 x 3500 x 9 = 945 Mkr. — 27 % i skatt: 690

2 203 Avgår: Kostnaderna för nuvarande system — 1035 Merkostnad: 1 168

b) Vid en 50-procentig ökning av antalet studiestödstagare

75000x2500x9=1688—21%iskatt: 1333 45000x3000x9=1215—23% iskatt: 936 45000x3500x9=1418—27%iskatt: 1035

3304. Avgår: Kostnader för nuvarande system — 1035 Merkostnad: 2 269

c) Vid en fördubbling av antalet studiestödstagare

100000x2500x9=2250—21%iskatt: 1778 60000x3000x9=1620—23%iskatt: 1248 60000x3500x9=1890—27%iskatt: 1380

4406. Avgår: Kostnader för nuvarande system — 1035 Merkostnad: 3 371

111 Kostnader för en avskrivning av samtliga återbetalningspliktiga stu- diemedel:

Studiemedelsfondens fordringar _på återbetalningspliktiga studiemedel uppgick vid årsskiftet 1976/77 till totalt 7 858 Mkr. En avskrivning fördelad på 20 år ger en kostnad på 393 Mkr./år.

IV Kostnader för en studielön på 1 430 kr./mån. till elever i åldern 16—19 år i gymnasial utbildning:

a) 196 000 helårsstuderande (beräknat på samma sätt som antalet hel- årsstuderande i kap 5). 196000 x 1430 x 9 = 2523 Mkr. — 17 % i skatt: 2094 Mkr.

b) 235000 helårsstuderande (en ökning med 20 %) 235000 x 1430 x 9 = 3024 Mkr. — 17 % i skatt: 2510 Mkr.

6.3.2 Studielån

Ingen hävdar numera, i motsats till vad som var fallet i början på 1960-talet, att högskolestudier bör finansieras enbart med lån. Förklaringen till att denna ståndpunkt har övergivits torde vara den förändrade arbetsmarknadssitua- tionen för högskoleutbildade. En lånefrnansiering av högskolestudier be- traktas inte längre som en ”säker investering”.

De skilda uppfattningarna om studiemedlens utformning kretsar numera i betydande utsträckning kring frågan om vilken nivå bidragsdelen i dem skall ha. En annan av de frågor som har diskuterats livligt är om den åter- betalningspliktiga delen i studiemedlen även i fortsättningen skall vara in- dexreglerad eller om ett konventionellt lån med avdragsrätt för räntan skall ersätta denna.

De nuvarande reglerna om återbetalning av studiemedel skiljer sig på en rad viktiga punkter från vad som gäller för konventionella kreditsystem.

1 studiemedelssystemet finns olika s.k. sociala trygghetsregler som be- gränsar återbetalningsskyldigheten i vissa fall. Dessutom är återbetalnings- tiden relativt lång, den s.k. periodiseringen är jämnt fördelad över hela återbetalningstiden och återbetalningen påbörjas inte förrän två år efter det år den studerande senast uppbar studiemedel. För ett konventionellt lån gäller däremot att återbetalningstiden ofta är betydligt kortare och att pe- riodiseringen är ojämnt fördelad så att återbetalningsbördan är störst i början av återbetalningen för att successivt minska, men framför allt att återbe- talningen är ovillkorlig så till vida att hänsyn till betalningsförmågan inte tas. De återbetalningspliktiga studiemedlen räknas vidare upp med ett spe- ciellt regleringstal och den årliga avgiften och skulduppräkningen är inte till någon del avdragsgill vid inkomstbeskattningen. Konventionella län där- emot löper med ränta som är avdragsgill.

Utredningen har i det följande konstruerat ett studielån av konventionell typ men med samma sociala trygghetsregler som i studiemedelssystemet. Ett studielån av denna kraktär är inte möjligt att erhålla som vanliga banklån utan betydande statliga garantier. Kostnaderna för dessa garantier torde mot- svara kostnaderna för de sociala trygghetsreglerna i nuvarande studieme- delssystem. Studielånesystemet, som det här presenteras, skiljer sig således från studiemedelssystemet endast däri att det är räntebärande och att denna ränta är avdragsgill vid inkomstbeskattningen.

Utredningens jämförelse av studiemedelsfinansierade resp. lånefinansie- rade studier bygger i övrigt på följande förutsättningar:

1. Studiemedel beviljas och återbetalas enligt nu gällande regler. Hänsyn har i den följande jämförelsen således inte tagits till att andra regler för uppräkning av studiemedelsskulden gällde före år 1975. Det förutsätts att maximala studiemedel beviljas under tre år och att hel studiemedelsavgift erläggs under hela återbetalningstiden (20 år).

2. Studielån beviljas med samma belopp som utgåri återbetalningspliktiga studiemedel. Därutöver utgår samma bidrag som i nuvarande studieme— delssystem.

3. Den ränta som belöper sig på studietiden och de två följande amor— teringsfria åren kapitaliseras.

4. Studielånet löper med åtta procents ränta (dvs. samma ränta som dis- kontot våren 1977) och amorteras på 20 år. I särskild bilaga till detta be- tänkande (Ds U 1977: 10) redovisas motsvarandejämförelse med ett studielån som löper med tio procents ränta (dvs. två procent över diskontot våren 1977).

Tabell 6.1 visar skuldsituationen för en studerande som fr.o.m. vår- terminen 1972 studerat tre år och som uppburit maximala återbetalnings- pliktiga studiemedel resp. studielån med samma belopp. Pengarna lyfts den 1 februari och den 1 september.

Tabell 6.1 Jämförelse studiemedel—studielån. Skuldens storlek efter avslutade studier År/ Återbetal- Studie- Skuld den 31/ 12 Total skuld 31/ 12 termin ningsplik- lån _— _— tiga stu- Återbetal- Studie- Återbetal- Studie- diemedel ningsplik- lån ningsplik- lån tiga stu- tiga stu— diemedel diemedel 1972 vt 3 955 3 955 4 071 4 245 ht 4 095 4 095 4 139 4 204 8 210 8 449 1973 vt 4 235 4 235 4 359 4 546 ht 4 442 4 442 4 489 4 560 17 320 18 231 1974 vt 4 652 4 652 4 788 4 993 ht 4 951 4 951 5 004 5 083 27 667 29 765

Efter avslutade studier uppgår, som framgår av tabell 6.1, studiemedels- skulden till 27 667 kr. och studielåneskulden till 29 765 kr. Efter studierna följer två återbetalningsfria år (1975 och 1976) under vilka studiemedlen räknas upp till 29 446 kr. per den 31/ 12 1976 och studielånet, inklusive kapitaliserad ränta för dessa år, till 34718 kr. vid samma tidpunkt.

Tabell 6.2 visar den totala utgiften för återbetalning av studiemedel på 29446 kr. Studiemedelsskulden har uppräknats med 3,2 procent för vart och ett av de 20 återbetalningsåren.

Tabell 6.2 Återbetalning av studiemedel. Årlig studiemedelsavgift resp. total utgift

Återbetal- Saldo Saldo den Uppräknat Studie- ningsår den l/1 1/1 minus saldo den medels- avgift 31/12 avgift

1977 29 466 27 993 28 889 1 473 78 28 889 27 369 28 245 1 520 79 28 245 26 676 27 530 1 569 80 27530 25911 26740 1619 81 26 740 25 069 25 871 1671 82 25 871 24 147 24 920 1 724 83 24 920 23141 23 882 1 779 84 23 882 22 046 22 751 1 836 85 22 751 20 856 21 523 1 895 86 21 523 19 567 20 193 1 956 87 20193 18175 18 757 2 018 88 18 757 16 675 17 209 2 082 89 17209 15059 15541 2150 90 15 541 13323 13 749 2218 91 13749 11460 11827 2289 92 11 827 9 464 9 767 2 363 93 9 767 7 329 7 564 2 438 94 7564 5048 5210 2516 95 5210 2613 2697 2597 96 2 697 0 0 2 697 (2 680)

Summa utgift (= kostnad) 38 897

___—_____________—_——

Tabell 6.3 visar den totala utgiften för amortering av ett studielån på 34 718 kr.

Tabell 6.3 Amortering av studielån. Årlig utgift resp. total utgift

Amorte- Saldo Saldo den Amortering Ränta ringsår den 1/1 31/12 mi-

nus amor—

tering

1977 34 718 32 982 1 736 2 777 78 32 982 31 246 1 736 2 639 79 31 246 29 510 1 736 2 500 80 29510 27 774 1 736 2 361 81 27 774 26 038 1 736 2 222 82 26 038 24 302 1 736 2 083 83 24 302 22 566 1 736 1 944 84 22 566 20 830 1 736 1 805 85 20 830 19 094 1 736 1 666 86 19 094 17 358 1 736 1 528 87 17 358 15 622 1 736 1 389 88 15 622 13 886 1 736 1 250 89 13 886 12150 1736 1111 90 12150 10414 1736 972 91 10 414 8 678 1 736 833 92 8 678 6 942 1 736 694 93 6 942 5 206 1 736 555 94 5 206 3 470 1 736 416 95 3 470 1 734 1 736 278 96 1 734 0 1 734 139 Summa utgift 34 718 + 29 162 = 63 880

De faktiska kostnaderna för återbetalningen av studielånet är, eftersom räntan är avdragsgill vid inkomsttaxeringen, beroende på den återbetalandes inkomster och därmed sammanhängande marginalskatt. I tabell 6.4 är kost- naderna beräknade enligt två olika alternativ: Det första (1), där endast under amorteringstiden erlagd ränta är avdragsgill (huvudregel i kommunalskat- telagen) och det andra (11), där avdrag medges även för den under studietiden och de amorteringsfria åren upplupna och kapitaliserade räntan (8 388 kr.). Denna ränta fördelas då över amorteringstiden och de årliga amorteringarna minskar med samma belopp.

Tabell 6.4 Faktisk kostnad för återbetalning av studielån

Marginal- Alternativ 1 Alternativ Il skatt i % ——-———————-— Amone- Ränte- Kostnad Amorte— Ränte— Kostnad ring kostnad totalt ring kostnad” totalt 50 34 718 14 581 49 299 26 330 18 775 45105 55 34 718 13 123 47 841 26 330 16 898 43 229 60 34 718 11 665 46 383 26 330 15 020 41 350 65 34 718 10 207 44 925 26 330 13 143 39 473 70 34 718 8 749 43 467 26 330 11 265 37 595 75 34 718 7 291 42 009 26 330 9 388 35 718 80 34 718 5 832 40 550 26 330 7 510 33 840 85 34 718 4 374 39 092 26 330 5633 31 963

a Under studietiden och de två amorteringsfria åren upplupen och kapitaliserad ränta uppgår till 8 388 kr. Ränteutgifterna totalt uppgår således till 37 550 kr.

Tabell 6.5 visar marginalskattens storlek i olika inkomstlägen inkomståret 1977.

Tabell 6.5 Marginalskattens storlek i olika inkomstlägen inkomståret 1977 räknat efter en kommunal utdebitering på 27 kr

Beskattningsbar Marginal- Beskattningsbar Marginal— inkomst skatt i % inkomst skatt i % 15 OOO—20000 31 55000— 60000 64

20 000—25 000 33 60 000— 65 000 65 25 000—30 000 37 65 000— 70 000 70 30 000—35 000 42 70 000— 80 000 75 35 000—40 000 48 80 000—100 000 76 40 000—45 000 53 100000—150000 80 45 000—50 000 62 150 000— 85 50 000—55 000 63

Sammanfattningsvis kan utredningen konstatera att ett studielån enligt alternativ 1 (se tab. 6.4) inte i något inkomstläge är förmånligare än nuvarande återbetalningssystem för studiemedel.

Alternativ 11 (se tab. 6.4 och 6.5) blir förmånligare än studiemedelssystemet vid en beskattningsbar inkomst som överstiger ca 65 000 kr. Beskattnings- bara inkomster på dessa nivåer motsvaras av bruttoinkomster som är be- tydligt högre. Om studielånet i stället löper med tio procents ränta blir alternativ 11 förmånligare vid en beskattningsbar inkomst som överstiger ca 70000 kr.

På motsvarande sätt blir ett studielånealternativ oförmånligare om den beskattningsbara inkomsten understiger de nyss nämnda nivåerna. Den stu- derandes kostnader stiger med sjunkande inkomst. Detta medför att statens kostnader i motsvarande grad minskar.

Enligt utredningens mening inskränker sig fördelarna med ett studie-

' Basbeloppet för ht 1977 är 11 100 kr. Av arbets- tekniska skäl har utred- ningen i sina beräkningar i detta kapitel använt bas- beloppet för mars 1977, 10 700 kr.

lånesystem i förhållande till nuvarande studiemedelssystem till att det av många kan upplevas som enklare och mer lättöverskådligt, eftersom det överensstämmer med återbetalningen av konventionella krediter.

6.3.3 Förändringar i nuvarande studiemedelssystem

Utredningen har i början av detta kapitel uppställt ett antal krav på det framtida studiesociala stödet. Dessa krav har utformats mot bakgrund av att de studerande i dag inte utgör den homogena grupp som de var bara för tio år sedan. Av den i kap. 3 redovisade undersökningen framgår t. ex. att andelen äldre studerande har ökat kraftigt och att andelen med för- sörjningsbörda och med förvärvsarbete parallellt med studierna också har stigit.

I detta alternativ visar utredningen hur det nuvarande studiemedelssy- stemet skulle kunna förändras för att bättre svara mot dessa krav. Alter- nativet innehåller förslag till dels en höjning av totalbeloppet och bidrags- delen, dels olika förändringar av reglerna för återbetalning.

Utredningen visar effekterna av en höjning av totalbeloppet från nuva- rande 140 till 150 resp. 200 procent av basbeloppet. Räknat efter basbeloppet 10 700 kr.] motsvarar detta en höjning från 14 980 kr. till 16 050 resp. 21 400 kr. för nio månaders heltidsstudier. I särskild bilaga (Ds U 1977:10) beräknar utredningen den disponibla inkomsten för studerande i olika familje- och studiesituationer.

I bilagan visas också effekterna för den enskilde studeranden av en höjning av bidragsdelen från nuvarande 2 178 kr./år (14,5 % av dagens totalbelopp) till en fjärdedel resp. en tredjedel av totalbeloppen 140, 150 och 200 procent av basbeloppet. Utredningen visar också hur en beskattning av bidragsdelen påverkar den disponibla inkomsten.

Den som mer i detalj vill studera hur dessa förändringar av totalbelopp och bidragsdel påverkar den studerandes disponibla inkomst hänvisas till denna bilaga. Där framgår också skillnaderna i förhållande till nuvarande system. Utredningen har emellertid — vilket framgår senare i detta kapitel — ur materialet valt ut fyra vanliga studie- och familjesituationer där för- ändringarna i den disponibla inkomsten till följd av att bidraget beskattas redovisas.

Höjning av totalbeloppet

Till grund för utredningens alternativa nivåer på studiemedlens totalbelopp — 150 resp. 200 procent av basbeloppet — ligger följande resonemang. Riksdagen bestämde år 1964 det högsta beloppet för studiemedel till 140 procent av basbeloppet. Till grund för beslutet låg, som har redovisats i kap. 3, dels 1957 års studentekonomiska undersökning, dels konsumtions- nivån hos övriga jämförbara grupper i samhället. Genom anknytningen till basbeloppet gjordes studiemedlen värdebeständiga. Riksdagen avvisade tan- ken på automatiskt verkande regler för att också trygga standardbestän- digheten, dvs. regler som skulle ha medfört att de studerande automatiskt via studiemedlen fått del i samhällets allmänna standardökning. Denna fråga borde i stället, liksom på övriga jämförbara områden, enligt riksdagens ställ-

ningstagande regleras genom beslut i efterhand. Riksdagen förutsatte dock att frågan om standardföljsamheten skulle ägnas fortlöpande uppmärksam- het så att någon mer betydande eftersläpning inte skulle uppkomma för de studerande.

Som har framgått av kap. 3 har studiemedlen, trots basbeloppsanknyt- ningen, inte varit helt värdebeständiga. Den främsta orsaken till detta är att konsumentprisindex för de stora utgiftsposterna — livsmedel och bostad — i de studerandes, liksom i alla låginkomsttagares budget, har stigit snabbare än totalindex, som ligger till grund för basbeloppets storlek. En annan orsak är slopandet i början av 1970-talet av de särskilda statliga subventionerna till studentbostäder, vilket kommer att slå igenom i form av höjda hyror med början 1977—78. Samtidigt fick visserligen ensamstående utan barn rätt till bostadsbidrag, men få studerande torde i realiteten, trots den nu nämnda hyreshöjningen, komma upp till bidragsberättigande hyra. Enligt utredningens bedömning krävs en höjning av studiemedlens totalbelopp, från nuvarande 140 procent, till omkring 150 procent av basbeloppet för att återställa 1965 års köpkraft. Utredningen vill i sammanhanget erinra om att även 1968 års studiemedelsutredning i betänkandet (SOU l971:87) Reformer inom studiemedelssystemet föreslog en sådan höjning av total- beloppet. Om hänsyn dessutom tas till standardutvecklingen för de tidigare nämnda jämförbara grupperna så krävs, som framgår av tabellerna 6.6 och 6.7, en höjning till ca 200 procent av basbeloppet.

Jämförelsen gäller endast gruppen studerande som går direkt från gym- nasieskolan till eftergymnasial utbildning. Utredningen är medveten om att denna grupp inte längre är helt dominerande bland de studerande inom studiemedelsberättigande utbildning. Utredningen har ändå valt att göra denna jämförelse för att kunna illustrera utvecklingen sedan 1965.

Tabell 6.6 Disponibel inkomst för ensamstående heltidsstuderande 9 månader utan barn. Två månaders förvärvsarbete. Löpande priser

1965 1975

Inkomst 2 månader, brutto 1916a 6150”

Avdrag, sjukförsäkringsavgift 150 145

Avdrag, kommunalskatt — — Taxerad inkomst 1 760 6 000 Beskattningsbar inkomst — 1 500

Folkpensionsavgift 10 — Sjukförsäkringsavgift 10 — Skatt — 217 Inkomst 2 månader, netto 1896 5933 Studiemedel 7 093 12 985 DiSponibel inkomst 8 989 18 918

a Inkomsten under sommarmånaderna har förutsatts motsvara lön till sjukvårdsbi- träde.

Som framgår av tabell 6.6 har den disponibla inkomsten — uttryckt i löpande priser — ökat med ca 10000 kr. under den gångna tioårsperioden.

Om den disponibla inkomsten för 1965 räknas om i 1975 års penningvärde blir den ca 16500 kr. och ökningen således ca 2500 kr.

I tabell 6.7 har utredningen gjort motsvarande beräkningar av hur den disponibla inkomsten förändrats för en ensamstående förvärvsarbetande i åldern 20—30 år utan barn. Uppgifterna om inkomsterna är hämtade från SCB:s löpande inkomststatistik.

Tabell 6.7 Disponibel inkomst för ensamstående förvärvsarbetande 20—30 år utan barn. Löpande priser

1965 1975 Inkomst — brutto 12 583 33214 Avdrag sjukförsäkringsavgift 204 500 Avdrag kommunalskatt ] 459 — Taxerad inkomst 10 920” 32 710 12 37817 Beskattningsbar inkomst 8620” 28 160 10 mob Folkpensionsavgift 436 — Sjukförsäkringsavgift 232 — Skatt 2 861 10 050 Disponibel inkomst 9 054 23 164

a Till statlig inkomstskatt b Till kommunal inkomstskatt.

Tabell 6.7 visar att den disponibla inkomsten, som år 1965 uppgick till ca 9000 kr., dvs. samma summa som den heltidsstuderande i tabell 66 kom upp till, stigit med drygt 14 000 kr. Omräknat i 1975 års penningvärde uppgick den disponibla inkomsten 1965 till ca 16 500 kr., vilket ger en real- ökning åren 1965—1976 på ca 6700 kr.

Standardförbättringen för de förvärvsarbetande i nämnda inkomstläge har således under perioden 1965—1975 uppgått till drygt 40 procent. Detta innebär att studiemedlens totalbelopp måste höjas från nuvarande 140 till drygt 190 procent av basbeloppet för att den heltidsstuderande skall komma upp i samma konsumtionsnivå. Enligt utredningens mening torde detta motsvara knappt 200 procent av basbeloppet räknat för år 1977.

Av tabell 6.8 framgår de disponibla medlen med ett totalbelopp på stu- diemedlen på 140, 150 resp. 200 procent av basbeloppet - dvs. 14 980 kr., 16 050 resp. 21 400 kr. med basbeloppet 10 700 kr. — för nio månaders hel- tidsstuderande i olika familjesituationer. För studerande med barn utgår därutöver ett barntillägg på 25 procent av basbeloppet — dvs. 2 675 kr. Vidare har vid framräknandet av de disponibla medlen beaktats de olika famil- jepolitiska bidragen, 1 bilaga DsU 1977:10 redovisar utredningen mera i detalj förutsättningarna för tabellen. Där framgår också de disponibla medlen för studerande med olika förvärvsinkomster och med varierande omfattning av studierna.

Tabell 6.8 Disponibla medel vid olika totalbelopp på studiemedlen för nio månaders heltidsstuderande i olika familjesituationer. Inga förvärvsinkomster

Familjesituation Disponibla medel med följande totalbelopp i procent av bas- beloppet 140 150 200

Ensamstående utan barn 15 700 16 770 22 120 Ensamstående med barn" 25 315 26 486 31 835 Gift med barn och hemmamakea 23235 24306 29655

a Till studerande med barn uppgår totalbeloppen. med hänsyn till bamtillägget, till 165. 175 resp. 225 procent av basbeloppet.

I enlighet med vad som sagts i det föregående bör inte en generell höjning av totalbeloppet i studiemedelssystemet överstiga minimibeloppet för ut- bildningsbidrag vid arbetsmarknadsutbildning. En höjning av studiemedlen till 150 procent av basbeloppet skulle för en ensamstående utan barn ligga drygt 300 kr./mån. under utbildningsbidragets minimibelopp. En höjning till 200 procent av basbeloppet skulle däremot ligga ca 275 kr./mån. över nämnda belopp.

Det särskilda barntillägget i studiemedelssystemet har inte någon mot- svarighet i utbildningsbidraget. Detta medför att en studerande med t. ex. två barn redan med nuvarande totalbelopp på studiemedlen kommer upp till minimibeloppet för utbildningsbidrag.

Beskattning av studiebidraget vid olika totalbelopp

I utredningens direktiv anges bl. a. att effekterna av en beskattning av ett höjt studiebidrag bör redovisas. 1 tabellerna 6.9 till 6.12 visar utredningen i enlighet härmed hur den disponibla inkomsten förändras i olika studie- och familjesituationer om totalbeloppet i studiemedelssystemet höjs och studiebidraget beskattas. Studiebidraget har, i dessa fyra tabeller, förutsatts utgöra en tredjedel av de olika totalbeloppen. Tabellerna utgör ett utdrag ur ett mer omfattande material som redovisas i bilaga (Ds U 1977:10). De olika studie- och familjesituationer som redovisas i det följande har valts därför att de, vilket har framgått av utredningens undersökningar 1 kap. 3, är representativa för studiemedelstagarna.

Den disponibla inkomsten definieras i tabellerna som summan av för- värvsinkomst, studiemedel, bostadsbidrag, barnbidrag och bidragsförskott minus skatt och daghemsavgift. Förvärvsinkomsten har antagits uppgå till lägst 2000 kr. och högst 5000 kr. i månaden.

DiSponibel inkomst har beräknats dels med obeskattat studiebidrag, dels med beskattat studiebidrag. De Obeskattade studiemedlen har beräknats till 140, 150 och 200 procent av basbeloppet (10700 kr.). De beskattade studiemedlen har beräknats till så stort bruttobelopp att ensamstående utan barn som studerar på heltid och har en förvärvsinkomst om 6000 kr./år får samma disponibla inkomst som erhålles med Obeskattade studiemedel. För studerande på deltid uppgår studiemedlen till hälften av det belopp

som beräknats för heltidsstuderande. För studerande med barn har stu- diemedlen ökats med 25 procent av basbeloppet. Förutsättningarna i övrigt redovisas i bilaga (DsU 1977:10).

Tabell 6.9 Ensamstående utan barn. Heltidsstudier under 9 månader

Studiemedel Disponibel inkomst när förvärvsinkomsten är, kr./år i procent av basbeloth Beskattade studiemedel Obeskattade studiemedel

0 6 000 12 000 0 6 000 12 000 140 17307 21567 25827 15700 21568 25 713 150 18 378 22 638 26 898 16770 22 638 26 783 200 23 727 27 987 32 211 22 120 27 988 32 133

Tabell 6.9 visar att den disponibla inkomsten för en ensamstående utan barn som studerar på heltid under nio månader är lika stor vid ett beskattat som vid ett obeskattat studiebidrag om förvärvsinkomsten är 6000 kr./år. Detta har, som tidigare nämnts, också utgjort utgångspunkten för utred- ningens beräkningar av nivån på det beskattade studiestödet. Som framgår av tabellen innebär detta att den disponibla inkomsten blir större vid ett beskattat studiebidrag än vid ett obeskattat om förvärvsinkomst saknas. Om förvärvsinkomsterna överstiger 6 000 kr./år blir skillnaden i disponibel inkomst mellan de olika alternativen endast marginell.

Tabell 6.10 Ensamstående med ett barn. Deltidsstudier under 9 månader

Studiemedel Disponibel inkomst när förvärvsinkomsten är, kr./år i procent av basbeloppet Beskattade studiemedel Obeskattade studiemedel

15 000 22 500 30 000 15 000 22 500 30 000

140 32 089 36 685 41 017 32 065 36 709 38 982 150 32 665 37 251 41 583 32 600 37 244 39 517 200 35 085 39 645 44 173 35 055 36 699 42 192

Tabell 6.10 visar att den disponibla inkomsten inte påverkas av att stu- diebidraget beskattas förrän inkomsten vid sidan av studiemedlen är relativt hög. Vid en inkomst på 30 000 kr. medför en beskattning av studiebidraget en ökning av den disponibla inkomsten på ca 2000 kr.

Tabell 6.11 Gift med hemmamake. Deltidsstudier under 5 månader

Studiemedel Disponibel inkomst när förvärvsinkomsten är, kr./år i procent av basbeloppet Beskattade studiemedel Obeskattade studiemedel

15 000 22 500 30 000 15 000 22 500 30 000

140 28 018 38 999 42 178 28 094 38 930 39 534 150 28 333 39 295 42 493 28 390 38 939 39 830 200 29 884 40 781 43 726 29 876 40 526 41 316

Tabell 6.11 visar att för den som studerar på deltid under fem månader och är gift med hemmamake är skillnaden mellan ett beskattat och ett obeskattat bidrag endast marginell, detta under förutsättning att förvärvsin- komsterna är ringa. När inkomsterna ökar blir det beskattade alternativet förmånligare, huvudsakligen beroende på att studiemedlen reduceras med stigande inkomst i det Obeskattade alternativet.

Tabell 6.12 Gifta som båda förvärvsarbetar. en av makarna studerar på deltid under 5 månader. Den andra makens inkomst uppgår till 48 000 kr

Studiemedel Disponibel inkomst när förvärvsinkomsten är, kr./år i procent av basbeloppet Beskattade studiemedel Obeskattade studiemedel

19000 38000 47500 19000 38000 47500

140 51 258 62 499 67 354 51 322 62 922 64 470 150 51 573 62 795 67 669 51618 62 985 64 766 200 53 136 64 281 68 992 53 104 64 632 66 252

Tabell 6.12 visar i likhet med tabell 6.11 att fördelarna med ett beskattat studiebidrag ökar med stigande inkomst.

Sammanfattningsvis kan sägas att en beskattning av studiebidraget blir fördelaktig för den som bedriver heltidsstudier och inte har några för- värvsinkomster under året. Vidare blir ett beskattat studiebidrag fördelaktigt för den som har hög inkomst. Detta beror på att de Obeskattade studie- bidragen, till skillnad från de beskattade, är behovsprövade i förhållande till inkomsten.

K ostnadsberäkningar

I det följande redovisas utredningens kostnadsberäkningar för tidigare dis- kuterade höjningar av dels totalbeloppet, dels bidragsdelen inom studie- medelssystemet. Tabell 6.13 visar kostnaderna med ett obeskattat bidrag och tabell 6.14 kostnaderna med ett beskattat bidrag. 1 kolumnerna Mer- kostnader har kostnaderna för nuvarande system, 229 milj. kr. i studiebidrag och 1 112 milj. kr. i återbetalningspliktiga studiemedel, fråndragits. Kostnadsberäkningarna bygger på följande förutsättningar:

1. Studiemedlens totalbelopp uppgåridetobeskattade alternativet till 140, 150 resp. 200 procent av basbeloppet, eller i kronor uttryckt till 14980, 16050 resp. 21400 kr., räknat efter basbeloppet 10700 kr.

2. 1 det beskattade alternativet har de olika nivåerna på totalbeloppet satts så att en ensamstående studerande utan barn och med inkomster vid sidan av studierna på omkring 6 000 kr. erhåller ungefär samma disponibla inkomst som i det Obeskattade alternativet. Totalbeloppen brutto blir därför 16168, 16659, 17380, 17790, 23140 resp. 23715 kr.

3. Bidragsdelen är i samtliga alternativ satt till 25 resp. 33 1/3 procent av totalbeloppet.

4. Antalet studiemedelstagare har beräknats till 110000, dvs. det antal studerande som läsåret 1977/78 beräknas utnyttja bidragsdelen i studie-

medelssystemet. Detta innebär ett något ökat antal studiemedelstagare jäm- fört med läsåret 1975/76. Vid en 50-procentig ökning av antalet studie- medelstagare blir motsvarande siffra 165000 samt vid en fördubbling av antalet studiemedelstagare 220000. Antalet studiemedelstagare som också utnyttjar den återbetalningspliktiga delen har förutsatts vara 83 500, också detta en viss ökning i förhållande till läsåret 1975/76. 1 procent uttryckt motsvarar detta 75,9 procent av det totala antalet studiemedelstagare. Stu- diemedelstagarna beräknas utnyttja i genomsnitt 96 procent av bidragsdelen och, med hänsyn till bamtillägget, 104 procent av den återbetalningspliktiga delen.

5. 1 det beskattade alternativet har förutsatts att de studerande i genom- snitt har 6000 kr. i inkomst vid sidan av studiemedlen.

6. Skatt har beräknats efter preliminärskattetabell för 1977, 27 kr. i kom- munal utdebitering. kolumn 1 och den på bidragsdelen belöpande skatten har fråndragits i totalsumman.

Ett dilfer'entierat studiemedelssystem ?

Som har framgått av föregående avsnitt skulle kostnaderna för en höjning av studiemedlens totalbelopp till de nivåer som här har diskuterats bli an- senliga. En höjning till exempelvis 200 procent av basbeloppet skulle leda

Tabell 6.13 Kostnadsberäkningar för höjning av totalbelopp och bidrag inom studiemedelssystemet, obeskattat bidrag. Mkr

Nivå på Antal studie- Kostnader Merkostnader totalbelopp/ medelstagare ——_——

bidrag Bidragsdel Återbetalnings- Bidragsdel Återbetalnings- Totalt

pliktig del pliktig del

140/25 110 000 395 976 166 — 136 30 165 000 593 1 463 364 351 715 220 000 791 1 951 562 839 1 401

140/33 110 000 527 867 298 — 245 53 165 000 791 1 301 562 189 751 220 000 1 055 1 734 826 622 1 448

150/25 110 000 424 1 045 195 — 67 128 165 000 636 1 568 407 456 863 220 000 848 2 091 619 979 1 598

150/33 110 000 565 929 336 — 183 153 165 000 847 1 394 618 282 900 220000 1 130 1 858 901 746 1 647

200/25 110 000 565 1 394 336 282 618 165 000 847 2 091 618 979 1 597 220 000 1 130 2788 901 1 676 2577

200/33 110 000 753 1 239 524 127 651 165 000 1 130 1 858 901 746 1 647 220 000 1 506 2 478 1 277 1 366 2 643

till en merkostnad i förhållande till nuläget på ca 650 milj. kr. vid oförändrat antal studiemedelstagare. Om bidragsdelen utgör 33 procent av detta to- talbelopp skulle ökningen i statens utgifter falla på bidragsdelen med 524 milj. kr. och på den återbetalningspliktiga delen med 127 milj. kr. Om bi- dragsdelen i stället utgör 25 procent av det nämnda totalbeloppet skulle motsvarande siffror bli 336 milj. kr. resp. 282 milj. kr. En höjning av to- talbeloppet till 200 procent av basbeloppet tillsammans med en höjning av bidragsdelen skulle sannolikt leda till att antalet studiemedelstagare skulle öka. En 50-procentig ökning av antalet studerande skulle leda till en mer- kostnad för staten på ca 1 600 milj. kr., varav 618 milj. kr. resp. 901 milj. kr. hänför sig till bidragsdelen och 979 milj. kr. resp. 746 milj. kr. hänför sig till den återbetalningspliktiga delen.

De nu nämnda kostnaderna avser således en generell höjning av total- beloppet och studiebidraget i studiemedelssystemet. Alla studiemedelstagare skulle få del i förstärkningen av studiestödet. Endast de nu gällande be- hovsprövningsreglerna alternativt skattereglerna skulle i framtiden diffe- rentiera studiestödet mellan studiemedelstagarna.

Utredningen har i kap. 3 visat att gruppen studiemedelstagare var tämligen homogent sammansatt vad avser ålder, tidigare förvärvsarbete etc., när nu- varande studiemedelssystem tillkom. Det var då naturligt att studiestödet

Tabell 6.14 Kostnadsberäkningar för höjning av totalbelopp och bidrag inom studiemedelssystemet, beskattat bidrag. Mkr

_________________.—__——_—————————

Nivå på Antal studie- Kostnader Skatt Merkostnader totalbelopp/ medelstagare —————————— bidrag Bidragsdel Återbetalnings- Bidrags— Återbetalnings- Totalt

pliktig del del pliktig del

140/25 110000 427 1053 131 67 — 59 8 165 000 640 1 580 196 215 468 683 220 000 854 2 106 261 364 994 1 358

140/33 110 000 586 964 178 179 — 148 31 165 000 880 1 447 267 384 335 719 220 000 1 173 1 929 356 588 817 1 405

150/25 110 000 459 1 132 139 91 20 111 165 000 688 1 698 208 251 516 767 220000 918 2 264 278 411 1 152 1 563

150/33 110000 626 1030 185 212 — 82 130 165 000 939 1 545 277 433 433 866 220 000 1 252 2 060 370 653 948 1 023

200/25 110 000 611 1 507 185 197 395 592 165 000 916 2 261 277 410 1 149 1559 220 000 1 222 3 014 370 623 1 902 2 525

200/33 110 000 835 1 373 249 357 261 618 165 000 1 252 2 059 373 650 947 1 597 220 000 1 670 2 746 498 943 1 634 2 577

___—___”

vad gäller totalbelopp och studiebidrag, om man bortser från bamtillägget, utgick med samma belopp till samtliga studiemedelstagare. När nu denna förutsättning inte längre gäller och då kostnaderna med en generell höjning blir betydande är det, enligt utredningens mening, motiverat att utöver en viss generell höjning överväga en höjning av totalbeloppet och studiebidraget som endast tillkommer vissa studerandegrupper med större behov än andra.

Enligt utredningens mening finns det emellertid skäl att erinra om att de generella höjningar av totalbeloppet som i det föregående har diskuterats inte ter sig oskäliga. En höjning av nuvarande totalbelopp till 150 procent av basbeloppet skulle som utredningen har visat endast innebära att stu— diemedlens köpkraft återställdes till 1965 års nivå.

En höjning av totalbeloppet till 200 procent av basbeloppet skulle innebära att de studerande fick del av samma standardförbättring som andra jäm- förbara grupper.

Enligt utredningens mening bör en eventuell differentiering av totalbe- loppet i studiemedelssystemet således kombineras med en generell höjning av detta belopp. Utredningen har inte funnit anledning att i detta betänkande närmare gå in på frågan om storleken på varken den generella eller den differentierade höjningen av totalbeloppet. Utredningen vill emellertid be- tona att ett grundläggande krav på studiestödet även fortsättningsvis måste vara att det är tillräckligt stort för att de studerande skall kunna täcka sina studiekostnader. Ur den synvinkeln spelar fördelningen mellan lån och bi- drag en underordnad roll.

Enligt utredningens mening torde det dock vara orealistiskt att i stu- diemedelssystemet ha ett totalbelopp som är så stort att vuxna förvärvsar- betande skall kunna återvända till studier under längre perioder och därvid i stort sett kunna bibehålla sin standard. Detta följer i och för sig redan av vad utredningen sagt i det föregående om att totalbeloppet i studie- medelssystemet inte bör överskrida vad som maximalt kan utgå i det sär- skilda vuxenstudiestödet och utbildningsbidraget inorn arbetsmarknadsut- bildningen. Däremot bör det vara möjligt att, med i stort sett bibehållen standard, under kortare perioder återvända till mer koncentrerade studier eller att kunna bedriva studier på deltid.

Tanken att differentiera studiestödet är, som utredningen tidigare visat, inte ny i studiesociala sammanhang. Såväl det särskilda vuxenstudiestödet som utbildningsbidraget inom arbetsmarknadsutbildningen utgår med olika belopp till olika studerande. För rätt till dessa studiestöd uppställs vissa krav. Utredningen har inte gått in på frågan om vilka krav som bör gälla för rätt till ett högre totalbelopp i ett eventuellt differentierat studiemedels- system. Utredningen vill emellertid erinra om att om återkommande ut- bildning i framtiden skall kunna bli ett realistiskt alternativ för allt fler grupper i samhället, torde det vara nödvändigt att ta hänsyn till bl. a. ålder och försörjningsbörda vid fastställandet av rätten till det högre totalbeloppet.

En höjning av totalbeloppet medför en i motsvarande grad ökad skuld- börda för den enskilde om reglerna i gällande studiemedelssystem i övrigt inte ändras. Det är därför nödvändigt att kombinera en eventuell höjning av totalbeloppet i studiemedelssystemet — såväl den generella som den diffe- rentierade höjningen — med antingen en höjd bidragsdel och/eller förändrade

återbetalningsregler. [ de beräkningar utredningen har gjort (se DsU 1977:10) har bidragsdelen,

som nämnts, förutsatts vara 25 alternativt 33 1/ 3 procent av resp. totalbelopp. Beräkningarna kan således illustrera hur ett differentierat totalbelopp kan kombineras med en höjd bidragsdel och hur den disponibla inkomsten därvid påverkas i olika familje- och studiesituationer.

Enligt utredningens mening talar många skäl för att kombinera ett höjt totalbelopp i studiemedelssystemet med förbättringar framför allt på åter- betalningssidan. En höjd bidragsdel tillkommer alla studerande, de sociala trygghetsreglerna i återbetalningssystemet däremot endast de betalnings- svaga. Härigenom får förbättringarna en fördelningspolitisk effekt. De för- ändringar i återbetalningssystemet som därvid i första hand bör komma i fråga är följande:

13 Höjning av avgiftsgränsen El Ändrade regler för maximal studiemedelsavgift.

Som kommer att framgå av det följande är de nu nämnda förändringarna i återbetalningssystemet motiverade oberoende av eventuella höjningar av totalbeloppet. En höjning av totalbeloppet skulle emellertid förstärka kraven på förändringar i återbetalningssystemet. Utredningen har förutsatt att åter- betalningsreglerna i ett framtida studiemedelssystem skall vara enhetligt utformade. Ett integrerat studiestödssystem för både ungdoms- och vux- enstuderande, som skall kunna utnyttjas under olika perioder av individens aktiva tid, kräver enhetlighet i återbetalningssystemet.

Höjning av avgiftsgränsen

Som har framgått av kap. 3 inträder återbetalningsskyldighet för studiemedel vid ett avgiftsunderlag (normalt den taxerade inkomsten) på ca 37 000 kr. (år 1977). Om denna s. k. avgiftsgräns höjs skulle detta medföra ökad trygg- het såväl för ungdoms- som vuxenstuderande. 1 tabell 6.15 visar utredningen hur den maximala studiemedelsavgiften påverkas om nuvarande avgifts- gräns på 3 1/2 basbelopp höjs. Studiemedelsavgiftens storlek uttrycks dels i procent av den taxerade inkomsten, dels i kronor.

Som framgår av tabell 6.15 får — med nuvarande avgiftsgräns — en person som har en taxerad inkomst på t.ex. 50000 kr. en maximal studieme- delsavgift på 2 520 kr., dvs. 5 procent av den taxerade inkomsten. Vid en taxerad inkomst på t. ex. 60 000 kr. uppgår den maximala studiemedelsav- giften till 7,5 procent av den nämnda inkomsten. Vid 75 000 kr. i taxerad inkomst utgör avgiften 10 procent etc. Uttryckt i procent av nettolönen — dvs. inkomst efter skatt — skulle motsvarande siffror i stället vara 8, 13 resp. 19 procent. Avgifter av denna storleksordning är dock ovanliga. Av samtliga de som år 1977 påförts studiemedelsavgift hade t. ex. endast 0,2 procent en avgift överstigande 4000 kr. Om avgiftsgränsen i stället höjs till 4 1/2 basbelopp skulle studiemedelsavgiften uppgå till 380 kr. eller 0,7 procent av den taxerade inkomsten på 50 000 kr. Är den taxerade inkomsten i stället 60000 kr. blir — med samma avgiftsgräns — studiemedelsavgiften 2 380 kr. eller 4 procent av den taxerade inkomsten. Med 75 000 kr. i taxerad

inkomst blir studiemedelsavgiften 5 370 kr. eller 7,2 procent av den taxerade inkomsten.

En höjning av avgiftsgränsen från 3 1/2 basbelopp till exempelvis 4 1/2 basbelopp påverkar den totala marginaleffekten endast för de återbetalnings- skyldiga som befinner sig i inkomstskiktet 37 500—48 150 kr. För dessa minskar den sammanlagda marginaleffekten med 20 procent. Detta beror på 20-procentsregeln, som säger att studiemedelsavgiften får uppgå till högst 20 procent av skillnaden mellan avgiftsunderlaget (normalt den taxerade inkomsten) och avgiftsgränsen. För dem som även efter höjningen ligger ovanför avgiftsgränsen kommer den totala marginaleffekten att bli oför- ändrad, även om avgiften minskar.

Ändrade reglerjör maximal studiemedelsavgift

Som framgår av tabell 6.15 kan den årliga studiemedelsavgiften redan i måttliga inkomstlägen uppgå till en ansenlig del av den taxerade inkomsten, detta trots den i det föregående nämnda 20-procentsregeln. En annan effekt av avtrappningsreglerna i återbetalningssystemet är att de tillsammans med skattesystemet och reduktionsreglerna för bostadsbi- dragen teoretiskt kan ge marginaleffekter på över 100 procent i inkomstlägen över 54000 per år (jfr. kap. 5). Marginaleffekten av avtrappningsreglerna

Tabell 6.15 Maximal studiemedelsavgift i förhållande till taxerad inkomst och avgiftsgräns i kr. och procent av taxerad inkomst. Gällande regel om maximal avgift (20-procentsregeln) har tillämpats i samtliga fall

Taxerad inkomst

37 400

40 000 42 800 44 000 46 000 48 100

50 000 52 000 53 500 56 000 58 000

60 000 65 000

70 000 75 000

80 000 85 000

3,5 basbelopp 4,5 basbelopp

Avgiftens storlek i kr. med Avgiftens storlek i % av den taxerade avgiftsgränsen inkomsten med avgiftsgränsen 3,5 basb. 4 basb. 4,5 basb. 5 basb. 3,5 basb. 4 basb. 4,5 basb. 5 basb. 0 0 0 0 0 0 0 0 520 0 0 0 1,3 0 0 0 1 080 0 0 0 2,5 0 0 0 1 320 240 0 0 3,0 0,5 0 0 1 720 640 0 0 3,7 1,4 0 0 2 150 1 070 0 0 4,4 2,2 0 0 2 520 1 440 380 0 5,0 2,9 0,7 0 2 920 1 840 780 0 5,6 3,5 1,5 0 3 220 2 140 1 080 0 6,0 4,0 2,0 0 2 720 2 640 1 580 500 6.6 4,7 2,8 0,9 4 120 3 040 1 980 900 7,1 5,2 3,4 1,6 4 520 3 440 2 380 1 300 7,5 5,7 4,0 2,2 5 520 4 440 3 380 2 300 8.5 6,8 5,2 3,5 6 520 5 440 4 380 3 300 9.3 7,8 6,2 4,7 7 520 6 440 5 380 4300 10,0 8,6 7,2 5,7 8 520 7 440 6 380 5 300 10,6 9,3 8.0 6,6 9 520 8 440 7 380 6 300 11,2 9,9 8,7 7,4

= 37450. 4 basbelopp = 42800. = 48150. 5 basbelopp = 53500

inom återbetalningen uppgår till 20 procent, reduktionen av bostadsbidragen sker med 24 procent vid inkomster över 54 000 kr./år och marginalskatten i motsvarande inkomstlägen överstiger 60 procent. En inkomstökning i dessa inkomstlägen skulle således teoretiskt kunna ge en minskning i den dis- ponibla inkomsten.

Marginaleffekter av denna storleksordning är oacceptabla. Reglerna om Studiemedelsavgiftens storlek i förhållande till inkomsten bör därför för- ändras. En möjlighet är därvid att maximera studiemedelsavgiften till en viss procent av inkomsten i stället för en del av inkomsten över avgifts- gränsen som i dag. För att en sådan förändring inte skall skapa nya alltför kraftiga tröskeleffekter måste procentsatsen sannolikt vara olika stor i olika inkomstlägen.

Ett alternativ till att bestämma den maximala studiemedelsavgiften i pro- cent av den taxerade inkomsten är att modifiera den nuvarande s.k. 20- procentsregeln. Studiemedelsavgiften skulle således kunna uppgå till exem- pelvis 15 eller 10 procent av skillnaden mellan avgiftsunderlag och avgifts- gräns i stället för gällande 20 procent. Enligt utredningens mening är dock - framför allt i infomationshänseende — den förra metoden att föredra fram- för denna senare.

I det följande visar utredningen hur en förändring enligt det förra al- ternativet skulle kunna åstadkommas.

Avgiftsgränsen bibehålls vid nuvarande 3 1/2 basbelopp. Avgiften tillåts inte i något inkomstläge överstiga 5 procent av den taxerade inkomsten. Mellan avgiftsgränsen och 51/2 basbelopp, dvs. med basbeloppet 10 700 kr. mellan 37 450 och 58 850 kr. i taxerad inkomst, ökar procentsatsen suc- cessivt i enlighet med vad som framgår av tabell 6.16.

1 tabell 6. 17 jämförs den maximala studiemedelsavgiften enligt nuvarande regler med den maximala avgiften i enlighet med tabell 6.16. Det bör emel- lertid påpekas att ytterst få studiemedelstagare i praktiken kommer upp i sådana studiemedelsavgifter som i tabellen har angivits för inkomsttagare över 60000 kr. i taxerad inkomst. Av de personer som år 1977 fick sin studiemedelsavgift fastställd för första gången, var det endast 44 som kom upp i en avgift på mer än 5 000 kr. Av tabellen framgår dels att avgiften är mindre uttryckt i både kr. och procent av den taxerade inkomsten, dels att ökningstakten är väsentligt långsammare än med gällande regler — mellan 1 och 5 procent jämfört med nuvarande 20 procent. Härigenom blir den

Tabell 6.16 Maximal studiemedelsavgift i förhållande till inkomsten

Taxerad inkomst Maximal studiemedelsavgift I kr. I bas— 1 kr. 1 % av belopp tax. ink. — 37450 — 3,5 0 0 37 451 — 42 800 3,5 — 4,0 375 — 428 1 42 801 — 48 150 4,0 — 4,5 856 — 963 2 48151 — 53 500 4,5 — 5,0 1445 — 1605 3 53 501 — 58850 5,0 — 5,5 2140 — 2354 4 58 851 — 5,5 - 2942 — 5

sammanlagda marginaleffekten för en återbetalningsskyldig med en taxerad inkomst på t. ex. 60000 kr. ca 80 procent i stället för de ca 100 procent som i dag teoretiskt gäller.

1 det följande visar utredningen i tre exempel hur ett höjt, differentierat totalbelopp, kombinerat med nu nämnda förändringar i återbetalningsreg- lerna, påverkar återbetalningsbördan för olika studerandekategorier. Utred- ningen har räknat efter basbeloppet 10 700 kr.

Ex. 1 Direkt efter gymnasieskolan genomgår en ensamstående kvinna med ett barn en treårig socionomutbildning. Hon lyfter maximala studie- medel som utgör 150 procent av basbeloppet. Studiebidraget uppgår till 2 178 kr., dvs. 13,6 procent av totalbeloppet. Utöver totalbeloppet erhåller hon dessutom ett barntillägg. Efter avslutade studier uppgår skulden till 49 641 kr. Beloppet skall återbetalas på 25 år. Studiemedelsavgiften för det första avgiftsåret uppgår därför till 1986 kr. Med en taxerad inkomst på 50000 kr. får hon, med nuvarande regler, erlägga full avgift. Om däremot de åter- betalningsregler tillämpas som utredningen beskrivit i tabellerna 6.16 och 6.17, blir avgiften reducerad till 1 500 kr. Först när den taxerade inkomsten uppgår till ca 54 000 kr. blir - enligt de sistnämnda reglerna — vederbörande skyldig att erlägga full studiemedelsavgift, dvs. 1986 kr.

Ex. 2 Om kvinnan i det föregående exemplet i stället väljer att gå direkt ut i förvärvslivet efter gymnasieskolan skulle följande studiesociala förmåner kunna erbjudas henne om hon påbörjade den treåriga utbildningen först

Tabell 6.17 Maximal studiemedelsavgift i förhållande till den taxerade inkomsten med nuvarande regler och i enlighet med tabell 6.16

Taxerad inkomst Maximal studiemedelsavgift enligt

Nuvarande regler Tabell 6.16 1 % av I % av taxerad taxerad 1 kr. inkomst inkomst 37 400 0 0 0 0 40 000 520 1,3 400 1 42 800 1 080 2,5 428 1 44 000 1 320 3,0 880 2 46 000 1 720 3,7 920 2 48 100 2 150 4,4 962 2 50 000 2 520 5,0 1 500 3 52 000 2 920 5,6 1 560 3 53 500 3 220 6,0 1 605 3 56 000 3 720 6,6 2 240 4 58 800 4 290 7,1 2 352 4 60 000 4 520 7,5 3 000 5 65 000 5 520 8,5 3 250 5 70 000 6 520 9,3 3 500 5 75 000 7 520 10,0 3 750 5 80 000 8 520 10,6 4 000 5 85 000 9 520 11,2 4 250 5 90 000 10 520 11,7 4 500 5 95 000 11 520 12,1 4 750 5 100 000 12 520 12,5 5 000 5

när hon var 35 år: I maximala studiemedel utgår 200 procent av basbeloppet. Av detta totalbelopp utgörs 25 procent av bidrag. Hon lyfter dessutom barntillägg. När hon avslutat studierna uppgår studiemedelsskulden till 56 175 kr. Efter två återbetalningsfria år påbörjar hon återbetalningen. Skul- den uppgår då tili 59 828 kr. och hon är 40 år gammal. Skulden skall åter- betalas under 15 år. Den årliga studiemedelsavgiften uppgår till 3 989 kr. Med en taxerad inkomst på 60000 kr. får hon — eniigt nuvarande regler - erlägga full avgift. Om däremot de återbetalningsregler tillämpas, som utredningen beskrivit i tabellerna 6.16 och 6.17, blir avgiften reducerad till 3000 kr. Först när den taxerade inkomsten uppgår till ca 80000 kr. blir hon — enligt de sistnämnda reglerna — skyldig att erlägga full studieme- delsavgift, dvs. 3989 kr.

Ex. 3 Om kvinnan i de föregående exemplen i stället väljer att återvända till studier först när hon är 50 år, bedriver hon kanske studier enbart på halvtid. Följande studiestöd skulle då kunna erbjudas henne: 1 maximalt studiestöd utgår 100 procent av basbeloppet. Studiebidraget får utgöra en tredjedel av detta totalbelopp. Något barntillägg förutsätts inte längre utgå. Om hennes studier pågår under två år blir hennes studiemedelsskuld 15 193 kr. det år hon skall påbörja återbetalningen. Eftersom hon då är 54 år har hon tolv återbetalningsår. Det första avgiftsåret blir avgiften i 266 kr. Om hennes taxerade inkomst är 50 000 kr. får hon betala full avgift enligt såväl de gällande som de föreslagna reglerna. Om den taxerade inkomsten däremot är 45 000 kr. uppgår den maximala avgiften, enligt gällande regler till ca 1500 kr. och till ca 900 kr. enligt de föreslagna reglerna.

Förändringar för att uppnå ett mjukare inträde av återbetalningen

I direktiven till utredningen har angivits att de sakkunniga ”bör undersöka möjligheterna till ett mjukare inträde av återbetalningen än som nu sker”. i enlighet härmed har utredningen övervägt om följande förändringar i åter- betalningsreglerna skulle kunna genomföras. Förändringarna förutsätts där- vid bli genomförda oberoende av om de framtida återbetalningspliktiga med- len utgår i form av indexbundna studiemedel eller i form av konventionella lån med ränta.

Enligt nuvarande regler är studiemedelsavgiften reellt lika stor under det första återbetalningsåret som under det sista. Detta betyder emellertid inte att återbetalningsbördan nödvändigtvis behöver vara lika stor under hela återbetalningstiden. Tvärtom förhåller det sig normalt så att återbetalnings- bördan — åtminstone när det gäller ungdomsstuderande — är störst i början för att sedan successivt sjunka. Detta sammanhänger med att återbetal- ningsperiodens första år, även om den föregås av två återbetalningsfria år, i tiden vanligtvis sammanfaller med andra ofta betydande kostnader för t. ex. bosättning, familjebildning etc., samtidigt som inkomsten är som lägst.

En bättre överensstämmelse mellan betalningsskyldighet och betalnings- förmåga skulle antagligen uppnås genom att utöka antalet återbetalningsfria år, exempelvis från nuvarande två till fem. Förhoppningsvis kommer här- igenom ett större antal återbetalningsskyldiga att dels ha hunnit med en stor del av sina initiaikostnader, dels kommit en bit högre på inkomstskalan.

Med en sådan generell förändring av återbetalningsregiema kan emellertid en förbättrad anpassning mellan återbetalningsskyldighet och återbetalnings- förmåga inte uppnås i det individuella fallet.

För att inte förkorta den långa återbetalningstiden (en av förutsättningarna för att den årliga återbetalningsbördan skall kunna hållas på en rimlig nivå) måste samtidigt nuvarande 50-årsgräns höjas med motsvarande antal år. Med en utökning av antalet återbetalningsfria år till fem år skulle således återbetalningen pågå t. o. m. det år den återbetalningsskyldige fyller 53 år i stället för 50 år som gäller f.n.

En ofrånkomlig effekt av en sådan förändring blir att antalet ”reservår”, dvs. de år under vilka sådan kvarstående studiemedelsskuld skall betalas, som på grund av uppskov eller nedsättning inte betalats under ordinarie återbetalningsperiod, minskar.

Ett mjukare inträde av återbetalningen kan också uppnås genom en annan fördelning i tiden av den totala återbetalningsskyldigheten än den som gäller f. n., t. ex. genom att låta Studiemedelsavgiftens storlek även reellt öka från en lägre nivå i början av återbetalningsperioden till en högre nivå i slutet.

Effekterna härav blir visserligen en generellt sett förbättrad situation i början av återbetalningstiden, men med denna förbättring följer en mot- svarande försämring i slutet av perioden som likaledes är generell. Denna förändring ger inte utrymme för individuella hänsynstaganden till försämrad betalningsförrnåga under återbetalnigsperiodens senare del.

En tredje möjlighet att minska återbetalningsbördan i början av återbe- talningen ligger i att utsträcka den totala återbetalningstiden utöver nu- varande 50-årsgräns även för dem som avslutat sina studier i relativt unga år. Härigenom minskar självfallet den årliga studiemedelsavgiften och också den årliga återbetalningsbördan. Med en sådan förändring försvinner de ti- digare nämnda reservåren. Detta medför att uppskov eller nedsättning av avgiften ett eller flera år leder till antingen omedelbar och definitiv av- skrivning eller tiil att ett motsvarande belopp läggs till kvarstående skuld. Med det senare alternativet ökar de återstående årliga avgifterna.

[ återbetalningssystemet finns f. n. två regler som tillkommit för att för- hindra att återbetalningen av relativt små studiemedelsskulder sprids över en alltför lång tid. Den ena regeln säger att studiemedelsavgiften inte får fastställas till ett belopp som understiger en tiondel av basbeloppet, den andra att studiemedelsskuld som understiger två tiondelar av basbeloppet skall återbetalas i sin helhet under ett och samma år. Med basbeloppet för 1977, 10 700 kr., innebär dessa regler en studiemedelsavgift på minst 1 070 kr. resp. 2140 kr.

Utvecklingen under senare år har lett till att en majoritet av de åter- betalningsskyldiga, p.g.a. den nämnda ”entiondeisregeln”, inte kommer i åtnjutande av den långa återbetalningstid som är huvudregeln i återbe- talningssystemet. ”Tvåtiondelsregeln” drabbar i första hand vuxna kort- tidsstuderande - en grupp som ökar kraftigt i antal. Vissa av de förslag till förändringar för att uppnå ett mjukare inträde av återbetalningen som utredningen diskuterat i det föregående förutsätter att också de två nu nämn- da reglerna ändras.

Kostnadsberäkningar för förändringar i återbetalningsreglerna

De förändringar i återbetalningsreglerna som utredningen i det föregående har diskuterat leder till ett minskat inflöde av studiemedelsavgifter till stu- diemedelsfonden. Detta leder till att staten i motsvarande utsträckning måste tillskjuta medel till fonden. Dessa ökade statsutgifter är svåra att i detalj beräkna. Den främsta orsaken till detta är att beräkningarna måste bygga på antaganden om den framtida löneutvecklingen för gruppen återbetal- ningsskyldiga. Sådana antaganden är av naturliga skäl vanskliga att göra.

1 det följande har utredningen inskränkt sig till att endast i grova drag ange kostnaderna för de olika förändringarna i återbetalningsreglerna. Till grund för beräkningarna har lagts de senast kända uppgifterna om avgifts- underlagets storlek m. m. för de återbetalningsskyldiga. Uppgifterna avser år 1975. De redovisas i tabell 6.18 samt i det följande.

Tabell 6.18 Antal återbetalningsskyldiga fördelade med hänsyn till avgiftsunderla- gets storlek. År 1975

Avgiftsunderlaga Antal återbetalningsskyldiga — 31 500 72 000

31 600 — 35000 11 000 35 100 — 40 000 18 000 40 100 — 50 000 33 000 50 100 — 60 000 19 000 60 100 — 23 000

a Vid beräkningen av avgiftsunderlagets storlek har hänsyn inte tagits till ev. ma- kes/jämställds ekonomi men väl till förekomsten av barn.

Tabell 6.18 visar att om ev. makes/jämställds inkomst inte beaktades hade ca 70 000 personer år 1975 ett avgiftsunderlag som understeg avgifts- gränsen 3,5 basbelopp (31 500 kr.). En höjning av denna avgiftsgräns till 4 basbelopp skulle det nämnda året ha lett till att ytterligare ca 12 000 åter- betalningsskyldiga skulle ha hamnat under avgiftsgränsen. En höjning av avgiftsgränsen till 4,5 resp. 5 basbelopp skulle ha lett till att, utöver de nämnda 70 000, ytterligare ca 30 000 resp. 50 000 återbetalningsskyldiga legat under den nämnda gränsen.

Den totalt debiterade studiemedelsavgiften år 1975 för de drygt 176000 avgiftsskyldiga uppgick till 186,5 milj. kr. Genomsnittsavgiften var således ca 1050 kr. Genom 22600 beslut om helt uppskov och 1 860 beslut om nedsatt avgift under år 1975 minskade den debiterade avgiften till 161,3 milj. kr. På grund av uppskov helt eller delvis bortföll således 25,2 milj. kr. Genomsnittsavgiften för de 22600 avgiftsskyldiga som beviljats helt uppskov uppgick till ca 1 100 kr.

En höjning av avgiftsgränsen skulle — med i övrigt oförändrade förhål- landen — ha medfört en kostnadsökning år 1975 enligt följande:

Vid 4 basbelopp + 7,3 milj. kr Vid 4,5 basbelopp + 18,2 milj. kr. Vid 5,0 basbelopp + 30,3 milj. kr.

Kostnaderna för en höjning av avgiftsgränsen till nämnda nivåer skulle för år 1977 ligga ca 50 procent högre. Kostnaderna skulle således uppgå till 11 milj. kr., 27,3 milj. kr. resp. 45,5 milj. kr.

Vid utredningens beräkningar av kostnaderna för en sådan ändring av återbetalningsreglerna att studiemedelsavgiften inte tillåts överstiga en viss procent av den taxerade inkomsten, har samma förutsättningar, som har nämnts i det föregående, legat till grund. Kostnaderna för denna förändring i återbetalningsreglerna har beräknats till mellan 15 och 20 milj. kr. Ut- redningen har därvid förutsatt att de nämnda förbättringarna kommer samt- liga avgiftsskyldiga till del.

Utredningen har slutligen diskuterat olika tänkbara förändringar i gällande återbetalningsregler för att uppnå ett mjukare inträde av återbetalningen. En möjlighet som därvid har nämnts är att antalet återbetalningsfria år utökas från nuvarande två till fem år. Kostnaden för en sådan reform skulle — med samma förutsättningar som tidigare — bli ca 50 milj. kr. det första budgetåret, ca 100 milj. kr. det andra budgetåret och ca 150 milj. kr. det tredje budgetåret.

En annan möjlighet som också har nämnts är att höja nuvarande 50- årsgräns till 65 år. Kostnaderna för en sådan reform skulle det första bud- getåret bli ca 16 milj. kr. under förutsättning att regeln om den längre åter- betalningstiden endast får gälla dem, för vilka studiemedelsavgift fastställs för första gången.

7. Organisation, administration

7.1. Inledning

Studiestödsutredningen har enligt sina direktiv också till uppgift att se över de administrativa rutinerna rörande studiestöd. Syftet skall därvid vara att åstadkomma en effektiv administration väl anpassad till det framtida stu- diestödet. På den skall vidare ställas samma krav som på formerna för studiestöd, nämligen att vara överblickbar och lättillgänglig för den som utnyttjar de skilda slagen av studiestöd.

I det föregående har utredningen skisserat alternativa förslag till studiestöd på såväl den nuvarande studiehjälpens område som studiemedlens område. Det är på detta stadium av utredningens arbete knappast meningsfullt att i detalj utarbeta administrativa lösningar för det framtida studiestödet. Det bör ske först sedan ställning har tagits till vilka av utredningens alternativ som skall bearbetas till färdiga förslag. Utredningen har emellertid ansett att det bör kunna vara fruktbart för dess fortsatta arbete att få synpunkter på vissa principiella frågor kring administrationen av studiestödet. För detta ändamål redovisas i förevarande kapitel först huvuddragen av den nuvarande administrationen för studiestödet. Därefter skisseras tre alternativa former för studiestödets administration samt anges några av de för- och nackdelar som är förenade med dem. Frågan om de olika beslutsorganens samman- sättning tas ej upp.

7.2. Nuvarande administration av studiestödet

Utredningen har tidigare redovisat de nuvarande formerna för studiestöd. För varje form av studiestöd riktas ansökan om sådant till skilda studie- stödsmyndigheter.

En yngre elev i gymnasial utbildning ansöker om studiehjälp hos skol- styrelse/rektor. Ansökan lämnas in på skolan. En äldre elev i grundsko- leutbildning eller gymnasial utbildning kan söka utbildningsbidrag hos länsarbetsnämnden, särskilt vuxenstudiestöd hos vuxenutbildningsnämn- den eller studiemedel hos studiemedelsnämnden. Studerande inom hög- skolan ansöker om studiemedel. De studerande inom försöksverksamheten med yrkesteknisk högskola kan även söka särskilt vuxenstudiestöd. Elever som söker studiehjälp i form av behovsprövat tillägg eller återbetalnings- pliktiga studiemedel skall lämna in sin ansökan till CSN:s studiehjälps-

sektion. Studiestödsansökningar från elever som avser att studera i utlandet prövas av CSN:s utlandssektion. Även utbetalningen av studiestödet skiftar med Stödform. Utbetalning av studiehjälpen sker på sätt som skolstyrel- se/ rektor bestämmer. Studiemedel betalas ut genom studiemedelsnämnden. Utbildningsbidrag och vuxenstudiestöd betalas ut genom försäkringskassan. De administrativa organen för handläggning av de olika studiestödsformerna har olika geografiska verksamhetsområden. CSN är central studiestödsmyn- dighet. Dess verksamhetsområde omfattar därför hela landet.

Studiemedelsnämndens verksamhetsområde utgörs av en region som i huvudsak sammanfaller med motsvarande högskoleregion. Verksamheten omfattar prövning av studiemedelsansökningar från elever som avser att studera på skolor som ligger inom regionen. Regionerna är sex till antalet.

Vuxenutbildningsnämndens och länsarbetsnämndens verksamhetsområ- de utgörs av ett län. Verksamheten omfattar prövning av studiestödsan- sökningar från elever som är bosatta inom länet. Eleverna kan i princip söka sin utbildning var som helst i landet.

Skolstyrelse/rektor prövar studiehjälpsansökningar på lokal nivå (främst kommunen) från elever som studerar på skolor som hör till skolstyrelses/rek- tors ansvarsområde.

Organisationen för handläggning av studiestödet är således omfattande och svår att överblicka. En sammanfattande bild av den ges i figur 7.1.

Principen att varje form av studiestöd skall prövas av en särskild myn- dighet leder till att ingen myndighet har möjlighet att göra en allsidig be- dömning av vilken av stödformerna som bäst motsvarar elevens situation. Detta medför bl. a. att elever med likartade förhållanden i samma utbildning kan få skilda studiestöd, något som uppfattas som ”orättvist”. Denna ord- ning har också medfört praktiska olägenheter, t. ex. att studiestödsansökan till följd av bl. a. brister i informationshänseende, ofta hamnar hos fel myn- dighet. CSN får varje månad hundratals ansökningar vilka borde ha skickats till andra studiestödsorgan. Motsvarande gäller för vuxenutbildningsnämn- derna och studiemedelsnämnderna. De studerande uppfattar dessutom reg- lerna för de olika stödformerna som komplicerade. Många anser därför att det är besvärligt att söka studiestöd.

För att få en mer enhetlig administration av studiestödet måste vissa organisatoriska förändringar vidtas. I det följande analyseras olika förslag med detta syfte. I ett alternativ ersätts nuvarande studiestödsorgan med ”länsstudiestödsnämnder”. I ett annat uppdras utbetalningen av studiestöd åt försäkringskassorna och riksförsäkringsverket (RFV). Vidare diskuteras ett alternativ som syftar till att rationalisera framför allt utbetalningen av studiestöd inom ramen för nuvarande organisation.

7.3. Några utgångspunkter

7.3.1. Önskemål och krav pa" studiestödsorganisarionen

I en diskussion om en ändamålsenlig administration för studiestödet kan det vara naturligt att bl. a. utgå från de önskemål som en enskild studie— stödstagare kan tänkas ställa:

[] Den studerande vill veta vilket eller vilka slag av studiestöd som han kan erhålla samt hur han söker studiestödet D Den studerande vill på ett ställe ha tillgång till erforderliga blanketter o.dyl. El Den studerande vill att hans studiestödsansökan skall behandlas på kort

tid samt att pengarna skall betalas ut snabbt (ev. regelbundet) och med rätt belopp Figur 7.) Studiestödsadmi- nistrationen 1977-07-01

Utbetalning

Utbetalning

CSN ” STIS-systemet

ADB-system

Utbetalning

Försäkrings- kassa

Skolstyrelse

f

Länsarbets— Vuxenutbild- Studiemedels- CSN Sk ' nämnd ningsnämnd nämnd Beviljnings— o a enheten

Utbild- Vuxen- Studie- Studie- Tim- nings- studie- hjälp i hjälp er- bidrag stöd form av sätt— återbet- ning medel Arbetsmark- Vuxenstude- Gymnasial ut- Gymnasial utbild- Grund- nadsutbild- rande i grund- bildning för ning för yngre ut- ning skole- och äldre elev elev bild— gymnasial ut— Eftergymnasial ning bildning utbildning för Studier vid Studier utom- vuxna YTH lands

” Studiestödets informationssystem

El Den studerande vill kunna ”förstå” studiestödssystemet, dvs. han har krav på att systemet skall vara överskådligt och grundat på enkla regler och med en ”klar” administration.

Dessa önskemål är i dag endast delvis tillgodosedda. Enligt utredningens mening måste, för att önskemålen skall kunna uppfyllas, ökad vikt bl. a. läggas vid följande arbetsuppgifter inom administrationen för studiestödet.

Cl Information till både enskilda studerande och vidareinformatörer (t.ex. kuratorer och konsulenter) om studiestödet

El Uppföljning av studiestödets effekter inom verksamhetsområdet

D Utveckling av effektiva administrativa hjälpmedel som utan avkall på säkerheten kortar ner tiden för handläggning av ansökningar om stu- diestöd

EJ Förenkling av blankettmaterial

El Förbättrad samverkan mellan skilda organ och myndigheter som hand- lägger studiestöd, eventuellt utveckling av gemensamma kanslier.

Utredningen vill vidare stryka under att kontakterna med de studerande underlättas om besluten om studiestöd fattas på lokal nivå. Handläggningen av studiestödet bör därför vara så långt möjligt decentraliserad. Att finna en lämplig organisatorisk nivå för handläggningen av studiestödsärenden blir därför en fråga om att åstadkomma en rimlig avvägning mellan kravet på nära kontakt med de studerande och kravet på låga administrationskost- nader. Styrande för valet av handläggningsnivå torde i det här fallet vara:

I:! Regelsystemets komplexitet Genom en centralisering av ärendehandläggningen kan man uppnå en viss enhetlighet i tillämpningen av reglerna. En decentralisering är därför rimlig bara om enhetligheten kan uppnås på annat sätt eller saknar betydelse. Om regelsystemet är omfattande eller komplicerat kan det vara svårt för ett litet administrativt organ att till fullo behärska det. En långt driven decentralisering kan därför omöjliggöras av att det krävs alltför många tjäns- temän med en specialkunskap som kan vara svår att underhålla. Dessa problem föreligger i administrationen av det nuvarande studiehjälpssyste- met. Är reglerna å andra sidan enkla och sällan föremål för förändringar ökar möjligheterna till decentralisering.

El Behovet av kontaktvägar Ju större behovet är av kommunikation mellan sökanden och myndigheten desto nödvändigare är det att handläggningen är decentraliserad. Ingen me- tod för skriftlig inforrnationsöverföring kan ersätta muntlig rådgivning. Kor- tare kommunikationskanaler medför dessutom billigare och snabbare in- formationsöverföring och mindre risk för att informationen förvrängs.

D Behovet av kännedom om lokala förhållanden Ju större behovet är av kännedom om enskilda personers förhållanden och lokala utbildnings- och arbetsmarknadsförhållanden desto nödvändigare är en decentraliserad handläggning.

D Ärendevolymen De administrativa kostnaderna är sällan proportionella mot ärendevolymen. En liten myndighet kan ofta få högre kostnader per ärende än en stor bl. a. till följd av att vissa reserver måste byggas in i verksamheten. Små myn- digheter är t. ex. mycket känsliga för störningar till följd av sjukdom och personalomsättning. En myndighet med en större ärendevolym kan uppnå bättre ekonomi till följd av att en viss specialisering kan genomföras. Vidare blir det ekonomiskt lönsamt att utnyttja kvalificerade tekniska hjälpmedel, t. ex. automatisk databehandling (ADB). Ju större den totala ärendemängden är desto större blir således möjligheterna att decentralisera handläggningen.

7.3.2. Avgränsning av studiesektorn

CSN och övriga studiestödsmyndigheter kan sägas utgöra delar i ett om- fattande system för transferering av medel. Andra betydelsefulla delar i detta sammanhang utgör arbetsmarknadsmyndigheterna (AMS och länsarbetsnämnderna/arbetsförmedlingarna) och socialförsäkringsmyndig- heterna (RFV och försäkringskassorna). Utredningen har i det föregående pekat på de samband som finns mellan dessa båda sektorer och utbild- ningssektorn. I det följande belyser utredningen kortfattat dessa samband ur administrativ synvinkel såvitt avser studiestöds- och bidragsgivning.

Utbi ld- nings— dragsför-

bidrag skott AMU-centra

Bostads-

Utbildnings- bidrag bidrag, övr utbildn

> _ 0' ('D .-. U! 3 a: i ;t— : m o. m In (17 x .. o 1 :) Vuxen- studiestöd

Figur 7.2 Nuvarande gränsdragning mel/an sek- torerna för arbetsmark- nadsstöd, familjestöd. stu- diestöd och utbildning

Figur 7 .3 En alternativ sek- torindelning

Studiestödet har en utbildningspolitisk målsättning. Detta förhållande medför naturligtvis en nära anknytning till utbildningssektorn. Det föreligger emellertid vissa svårigheter att ange gränserna för studiestödssektorn. De delar som naturligen hör hit är de stödformer som riktar sig direkt till stu- derande över 20 år som frivilligt söker en viss utbildning, dvs. i första hand studiemedlen och vuxenstudiestödet.

I gränsen mellan arbetsmarknadsstöd och studiestöd finns utbildnings- bidragen, vilka åtminstone ursprungligen utgick för arbetsmarknadsutbild- ning för arbetslösa. Utbildningsbidrag kan numera även utgå i fall där ar— betslöshet inte föreligger. Det kan då också utgå för utbildningar för vilka även andra studiestödsformer tillämpas. Någon klar gräns mellan arbets- marknadsutbildning där endast utbildningsbidrag kan utgå och övriga ut- bildningar där varierande stödformer kan vara aktuella finns således inte. Ur administrativ synvinkel vore en sådan önskvärd.

I gränsen mellan studiestödssektorn och familjestödssektorn finns stu— diehjälpen. Självständiga studiehjälpsformer bör lämpligen kunna admini- streras inom studiestödssektorn. Familjestödsformer med en viss utbild- ningspolitisk målsättning torde kunna hänföras till familjestödssektorn (jfr avsnitt 5.2).

Ett alternativ till ovan angivna sektorindelning utgörs av sektorindel- ningen enligt figur 7.3. De i detta sammanhang relevanta sektorerna anses vara arbetsmarknadssektorn, socialförsäkringssektorn och utbildningssek- torn.

Arbets- marknads— sektorn

Utbildnings- sektorn

Socialförsäkrings- sektorn

Sjukförsäkring Studiestöd

Pension Familjöstöd

Med denna sektorindelning skulle en särskild ”socialförsäkringsadmini- stration” kunna utvecklas, dvs. man skulle kunna fortsätta att bygga ut försäkringskasseadministrationen. Det finns emellertid viss risk för att sär- arten i de olika stödformerna går förlorad i strävan att uppnå en i inskränkt mening ”effektiv” verksamhet. De utbildningspolitiska målen för studie- stödet skulle kunna komma att tunnas ut vilket på lång sikt torde leda till en försämrad måluppfyllelse. Effekten skulle bli att utbildningssektorn undandras ett betydelsefullt verktyg för att uppnå utbildningspolitiska mål.

Om man undantar studiehjälpen är studiestödssystemet dessutom i stort sett självständigt i förhållande till andra stödformer inom socialförsäkrings- sektorn varför några egentliga administrativa samordningsvinster inte kan göras.

Av studiestödsmyndigheterna krävs mycket god kännedom om utbild- ningsväsendet och de utbildningspolitiska målen, vilket talar för att stu- diestödet även i administrativt hänseende bör vara nära knutet till utbild- ningssektorn.

7.3.3. Studiestödets informationssystem

På uppdrag av regeringen utvecklar CSN i samråd med statskontoret ett nytt ADB-baserat informationssystem för den studiefmansiella verksam- heten. Systemet som förkortas STIS (studiestödets informationssystem) pla- neras vara fullt utbyggt den 1 juli 1978. Det kommer att vara uppbyggt kring en central databas för studiestödstagare. CSN och studiemedelsnämn- derna kommer att ha tillgång till systemet genom ca 50 bildskärmsterminaler. Systemet används därvid på följande sätt.

Ansökan om studiemedel inlämnas till studiemedelsnämnden/CSN där den ankomstregistreras. När nämnden fattat beslut om tilldelningen regi- streras beslutet, tillsammans med identifikationsdata och lämnade ekono- miuppgifter, via terminal. Beslutsmeddelanden och andra dokument skrivs ut av systemets centrala dator. Beloppsberäkningen har i de flesta fall auto- matiserats. Alla utbetalningar av studiestöd sker genom s.k. studiestöds- anvisningar efter det att den studerande företett godtagbar studieförsäk- ran/ -intyg. Studiestödsanvisningarna är genom särskilda överenskommelser möjliga att lösa in på valfritt post- eller bankkontor. Den nya utbetalnings- rutinen tillämpas för studiemedel redan från 1 juli 1977. Frågan om möj- ligheterna för de studerande att få studiemedlen insatta direkt på konto utreds f. n. av CSN. Detta är en förutsättning för att bankerna skall kunna fortsätta bevilja s.k. förskottslån.

I STIS-systemet ingår även funktioner för bl. a.

El skulduppdatering, med utsändning av årliga saldobesked D uppskov med återbetalningen El återkrav av felaktigt uppburet studiestöd [] sjukförsäkring för studiemedelstagare.

Genom systemet underlättas den ekonomiska redovisningen av utbetalat studiestöd samt statistikframtagning. I systemet ingår även ett register med uppgifter om samtliga skolor och utbildningar med statligt studiestöd.

Även om systemet i första hand är avsett för administration av studie- medelssystemet har det medvetet byggts så flexibelt att även andra stu- diestödsformer kan tas in i systemet om så befinns lämpligt. Det är således möjligt att ansluta andra studiestödsmyndigheter genom bildskärmstermi- naler till STIS-systemet.

7.3.4. Samordning inom studiehjälpssystemet

I avsnitt 5.2 har angivits några utgångspunkter för den framtida utform- ningen av studiehjälpen. Enligt förslagen bör vissa familjepolitiska stöd- former, vilka saknar motsvarighet inom studiehjälpen, ges också en ut- bildningspolitisk målsättning. Förslagen ställer krav på viss samordning mel- lan studiestödsmyndigheterna och försäkringskassorna samt de kommunala förmedlingsorganen för bostadsbidrag. De i det följande redovisade tekniska lösningarna för denna samordning ger inte anspråk på att vara fullständiga. De har medtagits för att visa att samordningen kan lösas på ett relativt enkelt sätt. Vissa av lösningarna förutsätter datainspektionens godkännande.

Bidragsförskott och barnpension

Utredningen har tidigare föreslagit att bidragsförskott och barnpension för barn som bedriver studier med studiehjälp skall fortsätta att utgå intill dess barnet fyller 20 år.

Uppgift om barn med barnpension eller om barn vars föräldrar får bi— dragsförskott kan av RFV löpande aviseras till CSN (STIS-systemet) någon månad innan barnet fyller 18 år. Om det därvid visar sig att förmånen skall fortsätta att utgå skrivs en beslutsblankett ut av STIS-systemets dator. Blanketten skickas därefter till studiestödsmyndigheten där blanketten kom- pletteras med uppgift om hur länge förmånen skall utgå. Meddelandet till- stålls därefter försäkringskassan.

Bostadsbidrag

Utredningen har tidigare föreslagit att bidragsförskott och barnpension för bostadsbidraget och studiehjälpen skall brytas. När barnet går över till stu- diehjälpssystemet vid 16 års ålder lämnas meddelande om detta till kom- munens förmedlingsorgan. Härigenom upphör bostadsbidraget att utgå.

När det gäller det statskommunala bostadsbidraget har utredningen för- utsatt att någon form av samordning mellan bostadsbidrag och studiehjälp vidmakthålls, Meddelande om att barnet studerar med studiehjälp kan tas fram ur STIS-systemet och tillställas förmedlingsorganet.

Studieavbrott skall av studiestödsmyndigheten meddelas förmedlingsor- ganet.

7.4. Några alternativ för utveckling av studiestödsadministra- tionen

7.4.l Inledning

I det följande kommer några modeller för administration av studiestödet att analyseras. I det första alternativet ersätts nuvarande studiestödsorgan med ”länsstudiestödsnämnder”. I alternativ 2 behålls nuvarande studie- stödsorgan för beslut om studiestöd medan försäkri ngskassorna/ RFV anlitas för viss administrativ service, bl. a. beloppsberäkning och utbetalning. Det tredje alternativet utgår från nuvarande organisation. Vissa rationaliseringar kan göras genom att myndigheterna kan anlita STIS-systemet.

Alternativen har renodlats för att underlätta diskussionen. Det finns na- turligtvis anpassningar inom alternativen som kan vara värda att pröva. Det vore t. ex. möjligt att i alternativ 2 överväga att ersätta nuvarande stu- diestödsorgan med ”'länsstudiestödsnämnder”.

Kostnadskonsekvenserna av de olika alternativen är svåra att bedöma. Eftersom alla alternativen emellertid innebär en ”rationalisering” av nu- varande studiestödsadministration är det rimligt att anta att förslagen på sikt leder till kostnadsminskningar per behandlat ärende. Största rationa- liseringsvinsten torde därvid uppkomma genom att ett nytt utbetalnings- system för studiehjälp kan tillämpas. Av större betydelse är emellertid att förändringarna kan antas leda till att studiestödsmyndigheterna ges möj- lighet att verka på ett effektivare sätt än för närvarande.

Eftersom alternativ 1 och 2 i det följande innebär att staten övertar delar av den administration som i dag ligger på kommunerna vill utredningen dock inte utesluta att dessa alternativ kommer att leda till kostnadsökningar för staten. För kommunerna skulle förslagen emellertid leda till en kost- nadsminskning.

Sammanfattningsvis har utredningen således inte utrett de ekonomiska konsekvenserna av ett utbetalningssystem i enlighet med vad som sagts i det föregående. Utredningen har också avstått från att närmare utveckla vilka rationaliseringsvinster som eventuellt kan göras. Någon utvärdering beträffande beräknat antal ärenden, handläggningsrutiner och personalbehov har inte heller gjorts. Utredningen avser att senare, efter remissomgången, mer i detalj utreda formerna för studiestödens administration.

Utredningen vill slutligen framhålla att den framtida administrationen av studiestödet kan sägas bestå av två huvuddelar. Den ena utgörs av be- slutsorgan — nämnd eller styrelse, lokal, regional och central — och kan- sliresurser. Den andra utgörs av databaserat system med olika funktioner vid skilda administrativa åtgärder, t. ex. utbetalning, återkrav, inkomstpröv- ning m. m. Dessa två huvuddelar kan variera i både utformning och kom- bination. Därav följer att också andra kombinationer av de två huvuddelarna är tänkbara än de som utredningen i det följande presenterar i de tre al- ternativen. Utredningens val av alternativ är således inte uttryck för något ställningstagande att just dessa skulle vara att föredra framför andra.

7.4.2 "Länsstudiestödsnämnder'* (alternativ 1 )

Samhällsorganisationen har kommit att karakteriseras av ökad komplexitet med krav på integration och samordning. Inom många sektorer måste bl. a. till följd av olika reformer nya samordningsvägar sökas. Detta har skett bl. a. i form av att integrerade ADB-system har byggts upp (t. ex. centrala bilregistret och RFV:s system) eller särskilda ”integrationsorgan” har in- rättats (jfr brottsförebyggande rådet och Svenska kommunförbundet). Dessa åtgärder som syftar till samordning och samverkan har lett till en i viss utsträckning komplex och oöverskådlig samhällsadministration. De stora ADB-systemen har dessutom ökar samhällets sårbarhet.

Ett alternativ till utökad integration kan vara en klarare sektorindelning av förvaltningen. Målsättningen för varje sektor liksom gränserna till andra sektorer bör därvid klart anges. Inom varje sektor kan därefter lämpliga administrativa hjälpmedel utvecklas. Behovet av informationsutbyte mellan sektorer kan tillgodoses med enkla, väl definierade rutiner. Ett sådant in- formationsutbyte kräver självfallet i vissa fall datainspektionens godkän- nande.

Detta skulle även ge den fördelen ur integritetssynpunkt att registeran- vändandet på ett säkert sätt kan särhållas med hänsyn till varje registers avgränsade ändamål. Det blir härigenom lättare att upprätthålla en av de grundläggande principerna i datalagstiftningen, nämligen att information som insamlats för ett visst ändamål inte skall få i individbunden form an- vändas för andra ändamål.

Inom studiestödssektom skulle en enhetligare organisation än den nu- varande kunna skapas genom att tilldelningen av alla former av studiestöd sker genom länsvisa administrativa organ ("länsstudiestödsnämnder”) i stäl- let för genom nuvarande studiemedelsnämnder, vuxenutbildningsnämnder samt skolstyrelser/rektorer (studiehjälpsärenden).

Den främsta vinsten skulle i detta alternativ vara den rent administrativa samordningen. Bedömningen av stöd enligt de skilda stödformerna skulle kunna ske endera av delegationer inom en nämnd eller genom skilda organ som har gemensamt kansli. Det skulle därvid vara möjligt att låta de olika stödformerna ha de skilda utgångspunkter för bedömningen som gäller för närvarande.

Så t. ex. kan som nu prövningen av studiehjälp och studiemedel avse studerande vid skolor inom länet medan däremot prövning av vuxenstu- diestöd avser sökande bosatta inom länet. Denna skillnad motiveras främst av de olika kriterier som gäller för att få de skilda stöden. Vid prövning av studiemedel läggs särskild vikt vid studieresultaten medan vid prövning av de skilda slagen av vuxenstudiestöd urvalssituationen är den centrala. I båda fallen fordras ingående lokala kunskaper men av helt olika karaktär.

Studiestödssektorn omfattar enligt detta alternativ till studiestödsorga- nisation studiehjälp, studiemedel och vuxenstudiestöd. Till arbetsmarknads- sektorn har fötts utbildningsbidrag för arbetsmarknadsutbildning. Utred- ningen har övervägt att till studiestödssektorn hänföra utbildningsbidrag för arbetsmarknadsutbildning inom det reguljära utbildningsväsendet. Här- igenom skulle Iänsstudiestödsnämnden ges stora möjligheter att pröva vilken studiestödsform som bäst motsvarar elevens situation. Denna möjlighet har

emellertid avvisats eftersom arbetsmarknadsmyndigheterna därigenom skulle fråntas ett betydelsefullt verktyg för att uppnå arbetsmarknadspölitiska mål.

Den administrativa utformningen till följd av denna gränsdragning mellan sektorerna framgår av figur 7.4. Länsstudiestödsnämnderna förutsätts kunna utnyttja STIS-systemet genom anslutning via bildskärmsterminaler (se av- snitt 7.3.3). Det bör ankomma på skolorna att samla in studiehjälpsansök- ningar, tillse att ansökningshandlingarna så långt möjligt är fullständiga samt överlämna dem till Iänsstudiestödsnämnderna. Länsstudiestödsnämn- derna skulle kunna ge visst administrativt stöd till länsarbetsnämnderna/ar- betsförmedlingarna på följande sätt. När beslut har fattats om att utbild- ningsbidrag skall utgå kan ärendet överlämnas till Iänsstudiestödsnämnden för registrering via terminal i STIS-systemet. Härigenom skulle belopps- beräkningen kunna ske automatiskt samt beslutsmeddelanden och utbe- talningshandlingar skrivas ut maskinellt. Genom denna samordning för- hindras även att studiestöd utgår dubbelt. För att bl. a. undvika att studerande hänvisas fram och tillbaka mellan myndigheterna bör ett nära samarbete mellan Iänsstudiestödsnämnden och länsarbetsnämnden/arbetsförmedlingen eftersträvas. En bättre ömsesidig kunskap kan uppnås, t. ex. genom att informationsutbytet i viss utsträckning formaliseras. Det kan också vara lämpligt att söka uppnå en lokalmässig samordning.

Utbetalning

STIS-systemet

"Länsstudie- stödsnämnden"

Länsarbets— nämnd

Arbets- Övrig utbildning Gymna- Grund- marknads- sieut- utbild- utbildning bildning ning

för yngre för elev vuxna

Figur 7.4 Organisationsal- ternativ ]

7.4.3 Försäkringskassan/RF V (alternativ 2)

De allmänna försäkringskassorna har sedan lång tid ansvarat för beslut om och utbetalning av allmänna pensions- och sjukförsäkringsförmåner. Under senare år har de vidare helt eller delvis tagit över administrationen av andra bidrag. Så har varit fallet med allmänna barnbidrag, bidragsförskott, arbets- skadeförsäkring, kontant arbetsmarknadsstöd, den särskilda sjukförsäkring- en för studerande, studiestöd till vuxna, utbildningsbidrag samt dagpenning till värnpliktiga. Ofta inskränker sig försäkringskassornas befattning med dessa senare nämnda bidrag till beräkning och utbetalning.

Försäkringskassoma har god geografisk spridning med minst ett kontor i varje kommun. De har vidare ett omfattande uppgiftsunderlag och väl inarbetade rutiner för administrativa uppgifter av olika slag. Man torde uppnå rationaliseringsvinster om man sammanför beräkningar och utbetalningar av bidrag till ett och samma ställe. Vidare kan serviceskäl tala för en sådan samordning.

Utvecklingen har således gått mot en ökad administrativ samordning av det socialpolitiska bidragssystemet genom att fler uppgifter förts över till de allmänna försäkringskassorna. Flera stödformer av betydelse för stu- diestödet administreras emellertid av kommunala organ. Försäkringskassoma och RFV använder sig av ADB och har huvudsystem för vissa bidrag och utbetalningssystem för andra. Nästan all ADB-bear- betning sker centralt vid RFV:s tekniska byrå, där man har olika databaser. Till dessa finns ett mycket omfattande terminalnät. Vid utbetalning av bidrag som beslutats av annan myndighet har försäkringskassorna givetvis goda möjligheter att kontrollera om annan ersättning utgår.

Mot denna bakgrund är en tänkbar utveckling av studiestödsadministra- tionen att man till försäkringskassorna/RFV överför vissa administrativa funktioner (t. ex. registrering av beslut, studiekontroll och utbetalning) me- dan beslutsfunktionen ligger kvar på nuvarande studiestödsorgan. ADB- driften av STIS-systemet skulle därvid förläggas till RFV:s datoranläggning i Sundsvall. Den administrativa utformningen av detta alternativ framgår av figur 7.5.

Genom denna administrativa lösning underlättas samordningen mellan studiestödet och andra bidragsformer. Man kan vidare effektivt förhindra att flera grundstöd utgår samtidigt. Det torde även vara möjligt att på sikt uppnå vissa kostnadsminskningar.

Försäkringskassoma har i förhållande till studiestödsmyndigheterna en stor spridning i landet. Det är emellertid tveksamt om detta har någon betydelse för de studerande eftersom information om möjligheterna att få studiestöd, om meritfrågor, om ärenden under behandling o.dyl. lämnas av studiestödsmyndigheterna. Betydande information om studiestödet läm- nas dessutom av skolkuratorer, studerandeorganisationer m.fl. Det bör emellertid vara möjligt för försäkringskassorna att lämna enklare information till de personer som söker studiestöd.

En väsentlig nackdel med de lösningarna är naturligtvis att ingen av studiestödsmyndigheterna kan göra en samlad bedömning av vilken stöd- forrn som bäst motsvarar elevens situation.

RFV:s register innehåller en inforrnationsmängd som både till djupet och bredden saknar motsvarighet i landet. Datainspektionen kan visserligen fö- reskriva att uppgifter som insamlats för visst ändamål och lagrats i ett visst register inte får användas för andra ändamål. Erfarenheten har emellertid visat att det är svårt att hos allmänheten skapa tilltro till garantier att upp- gifterna i ett visst register endast används för ett avgränsat ändamål. Detta förhållande talar för att det ur opinionssynvinkel kan vara mindre önskvärt att för studiestödets del bygga ut samverkan med försäkringsadministra- Fig”, 7_5 O,ga,,isa,io,,5a/_ tionen. temat/v 2

RFV ADB-system

Utbetalning

Återbetalning

Försäkrings- kassa

Sko Istyrelse

Skola

Studie- Studie- Tim- CSN

Beviljnings- enheten

Studiemedels- nämnd

Vuxenutbild- ningsnämnd

Länsarbets- nämnd

hjälp i hjälp er— form av sätt- återbet- ning medel Arbetsmark- Vuxenstude- Gymnasial ut- Gymnasial utbild- Grund- nadsutbild- rande i grund- bildning för ning för yngre ut- ning skole- och äldre elev elev bild- gymnasial ut- Eftergymnasial ning bildning utbildning för Studier vid Studier utom- vuxna YTH lands

Den organisatoriska utformningen i detta alternativ, som i huvudsak mot- svarar det som nu gäller för vuxenstudiestödet, leder till en ”organisations- bild" som av de studerande kan uppfattas som oklar. Om man t. ex. önskar överklaga ett beslut skall besvärsskrivelsen f. n. ställas till CSN eller RFV beroende på vad man överklagar. Denna uppdelning är inte alltid enkel att förstå för den enskilde. Utredningen förutsätter emellertid att om detta alternativ väljs måste sådana oklarheter röjas undan.

7.4.4 Vissa rationaliseringsåtgärder (alternativ 3)

Ett enklare alternativ för utveckling av studiestödsadministrationen är att vissa rationaliseringsinsatser genomförs inom ramen för nuvarande orga- nisation. Grundtanken i alternativ 3 (se figur 7.6) är att för vissa admi- nistrativa funktioner, t. ex. beloppsberäkning och utbetalning, anlita CSN:s STIS-system. CSN:s enheter, studiemedelsnämnderna och vuxenutbild- ningsnämnderna, kan genom terminaler direkt anslutas till systemet. Skol- styrelserna skulle kunna utnyttja systemet genom att beslut i studiehjälps- ärenden stansas och bearbetas i den centrala datorn.

På ett liknande sätt skulle länsarbetsnämnder/arbetsförmedlingar kunna utnyttja systemet för utbetalningen av utbildningsbidrag. Eftersom försäk- ringskassan/ RFV handhar utbetalning av utbildningsbidrag på ett liknande sätt som det som beskrivits ovan, torde en förändring inte ge några väsentliga fördelar utom att man kan förhindra att studiestöd utgår dubbelt i vissa fall.

Den ovan beskrivna rationaliseringen leder knappast till att organisations- bilden blir enklare. Det torde fortfarande vara svårt för den studerande att veta till vilken myndighet han skall vända sig. I likhet med alternativ 2 är en väsentlig nackdel att inget av studiestödsorganen kan göra en samlad prövning av vilken Stödform som bäst motsvarar elevens situation.

SOU 1977:31 Organisation, administration 197 Figur 7. 6 Otganisationsal- ternativ 3 STIS—systemet Skolstyrelse Länsarbets- Vuxenutbild- Studiemedels- CSN Skola nämnd ningsnämnd nämnd Beviljnings- enheten Utbild- Studie- Studie- Tim- nings- hjälp i hjälp er- bidrag form av sätt- återbet- ning medel Arbetsmark- Vuxenstude- Gymnasial ut— Gymnasial utbild- Grund- nadsutbild- rande i grund- bildning för ning för yngre utbild- ning skole- Och äldre elev elev ning gymnasial ut- Eftergymnasial för bildning utbildning vuxna Studier vid Studier utomlands

YTH

* I- - , V , ,,, ' Ifji', _. x' Zf'lr ? ' T'. LIV I ' ' rl.- ___— __ | .- ongum—ad A I” * "JUL" Malm '

puh

8. Övriga frågor

8.1. Studiesocialt stöd till utländska studerande 8.1.1 Inledning

Riksdagen fattade år 1971 beslut om nya regler för utländska studerandes rätt till svenskt studiestöd. Enligt direktiven bör Studiestödsutredningen belysa erfarenheterna av tillämpningen av dessa regler samt, om utredningen finner det påkallat, även se över de utländska studerandenas studiesociala situation.

I det följande kommer utredningen att redogöra för innehållet i 1971 års riksdagsbeslut samt för de hittillsvarande erfarenheter man gjort av de särskilda studiesociala reglerna för utländska studerande. Utredningen kommer därefter att redovisa resultaten av en enkät utredningen har tillställt ett antal myndigheter och organisationer med kännedom om de utländska studerandenas studiesociala situation. Utredningen kommer slutligen att föreslå vissa förändringar av gällande regelsystem.

8.1.2. Gällande regler m. m.

I den proposition som låg till grund för riksdagens beslut (prop. 1971281 SfU 1971129 rskr 19712185) angavs följande allmänna riktlinjer för studiestöd till utländska studerande:

”Det studiesociala systemet bör i fortsättningen liksom hittills bygga på bl. a. för- utsättningen att utlännings rätt till svenskt studiestöd skall vara beroende av hans anknytning till Sverige. Huvudprincipen bör alltjämt vara att endast den som är in- lemmad i det svenska samhället bör ha rätt till svenskt studiestöd. Den utlänning som bosatt sig här i landet huvudsakligen i syfte att skaffa sig utbildning bör däremot inte ha rätt till studiestöd. En tillämpning av det sagda innebär att utlänning som mottagits under sådana omständigheter att det klart kan förutsättas att han kommer att stanna i Sverige bör kunna få studiestöd. Till denna kategori bör hänföras flyktingar. statslösa personer eller utländska medborgare som utan att vara flyktingar av huma- nitära skäl får fristad i Sverige samt icke-asylsökande flyktingar som uttas eller över- förs hit av svenska myndigheter i samråd med internationella fiyktingorgan. Här avses sålunda grupper som bortsett från studie- och studiefinansieringsfrågan har fått tillstånd att vistas i Sverige. I övriga fall bör som villkor för rätt till studiestöd gälla att personen med vederbörliga tillstånd vistats och förvärvsarbetat i Sverige under en sammanhängande period av två år, om ej särskilda omständigheter föreligger, t. ex. en nära familjeanknytning. Givetvis bör studerande som är under 20 år och

är barn till invandrare som fått arbetstillstånd liksom hittills omedelbart få rätt till studiestöd.”

I propositionen föreslogs också att den tidigare decentraliserade hand- läggningen av ärenden om studiestöd till utländska studerande skulle ersättas av central handläggning.

"Som jag framhållit i det föregående har kritik riktats mot nuvarande ordning för handläggning av ärenden om studiestöd åt utlänning. För att nå en större enhet- lighet vid handläggningen av dessa ärenden förordar jag att man till centrala stu— diehjälpsnämnden flyttar över prövningen av principfrågan om utlänning har rätt till studiestöd enligt något av de två studiesociala systemen. Har nämnden en gång funnit detta vara fallet bör nämndens beslut i denna del gälla även när utlänningen senare ånyo ansöker om studiestöd under förutsättning naturligtvis att sökanden då fortfarande är bosatt i Sverige. Sistnämnda fråga i senare ansökningsårenden får som hittills prövas av den beviljande myndigheten.

De frågor som enligt vad jag nyss förordat skall avgöras av centrala studiehjälps- nämnden kan inrymma svåra avgöranden som kräver tillgång till särskild expertis. Jag föreslår därför att det inom centrala studiehjälpsnämnden skapas en särskild dele- gation för behandling av frågor om studiestöd till utländska studerande. ] delegationen bör ingå företrädare för bl.a. utbildnings- och invandrarmyndigheter samt stude- randeorganisationer."

De nya reglerna trädde i kraft den 1 januari 1972. I enlighet med re- geringens och riksdagens beslut inrättades från samma tidpunkt en särskild delegation inom dåvarande centrala studiehjälpsnämnden, delegationen för utländska studerande, DUS.

DUS prövar om utländska studerande skall få principiell rätt till studiestöd medan de lokala myndigheterna (skolstyrelser, studiemedelsnämnder och vuxenutbildningsnämnder) avgör om övriga förutsättningar för rätt till stu- diestöd föreligger.

Ansökan lämnas in till den lokala myndigheten som efter registrering m. m. översänder denna till DUS för prövning. DUS prövar ärendet efter remissyttrande från invandrarverket som ger upplysningar om sökandens uppehålls- och arbetstillstånd, eventuella fiyktingstatus m. m. Finner DUS att den sökande har rätt till studiestöd återsänds ansökan till den lokala myndigheten för vidare handläggning. Om ansökan avslås av DUS återsänds den inte till den lokala myndigheten. DUS” beslut kan inte överklagas.

8.1.3. Tillämpning av reglerna

I enlighet med 1971 års beslut indelas de utländska studerandena i följande fyra grupper: Flyktingar, invandrare, barn till invandrare samt personer med familjeanknytning.

Flyktingar eller därmed jämställda har rätt till studiestöd från det datum då beslut om fiyktingstatus har fattats av invandrarverket. Sökande som är barn till invandrare har i princip rätt till studiestöd fr.o.m. dagen efter ankomsten till Sverige. För att betraktas som barn till invandrare skall sökanden vara omyndig vid inresan till Sverige. Vidare krävs att sökandens föräldrar eller annan legal vårdnadshavare är bosatta

i Sverige och har icke-tidsbegränsat arbete samt uppehålls- och arbetstill- stånd.

Utländska studerande som hör till någon av ovanstående två grupper får i regel mer eller mindre automatiskt rätt till studiestöd så snart de grundläggande villkoren är uppfyllda. För sökande i de övriga två grupperna däremot — invandrare samt personer med familjeanknytning — är DUS” prövning ofta betydligt mer ingående. Det är inte heller självklart att studiestöd kan utgå även om sökanden uppfyller de formella kraven. Det kan finnas sådana omständigheter som motiverar att studiestöd inte bör utgå, t. ex. att den sökande har för avsikt att inom kort lämna landet.

Den som inte är flykting, barn till invandrare eller har andra särskilda skäl för att bosätta sig i landet, t. ex. familjeanknytning, skall för att ha rätt till svenskt studiestöd ha vistats och förvärvsarbetat i Sverige — med vederbörliga tillstånd — under en sammanhängande period av två år. Ar- betstillstånd för denna kategori utländska medborgare måste ha beviljats före inresan till Sverige. Regeln om två års förvärvsarbete innebär med andra ord att den som kommit till Sverige i avsikt att studera och som beviljats uppehållstillstånd för studier — s.k. gäststuderande — i princip inte kan få svenskt studiestöd såvida inte anledningen till vistelsen i landet radikalt skulle ändras, t. ex. genom äktenskap med svensk medborgare. Kravet på förvärvsarbete anses uppfyllt om den sökande har haft minst halvtidstjänst- göring, dvs. 20 timmar per vecka. Vård av egna barn under 16 år jämställs med förvärvsarbete.

Bosättningstillstånd ersattes den 1 januari 1976 med permanent uppe- hållstillstånd. Bosättningstillstånd kunde under vissa villkor beviljas den som vistats två år i landet. I regel hade dessa personer också förvärvsarbetat under motsvarande tid. Den som har erhållit bosättningstillstånd har undan- tagits från kravet på två års förvärvsarbete. Rätt till studiestöd förelåg i sådana fall fr. o. m. kalendermånaden efter det att bosättningstillstånd be- viljats. Permanent uppehållstillstånd kan beviljas efter ett års vistelse i landet. DUS har ännu inte tagit ställning till om permanent uppehållstillstånd skall ge rätt till studiestöd på samma sätt som det tidigare bosättningstillståndet.

Den som har familjeanknytning till Sverige kan undantas från regeln om två års förvärvsarbete. Följande praxis tillämpas. Den som är gift och har sammanbott med svensk medborgare sedan minst ett år har rätt till studiestöd. Den som är gift och sammanbor med svensk medborgare med vilken han har eller väntar barn kan få studiestöd efter kortare tid än ett år. Samma villkor gäller för den som sammanbor utan att vara gift med svensk medborgare med vilken han har eller har haft barn.

Enbart den omständigheten att sökanden är gift med svensk medborgare är således inte tillräckligt skäl för att medge undantag från kravet på två års förvärvsarbete utan det avgörande är om makarna verkligen sammanbor och har sammanbott under den angivna tiden.

Reglerna om familjeanknytning gäller inte för medborgare från andra nor- diska länder. Dessa får inte rätt till svenskt studiestöd enbart på den grunden att de är gifta (motsvarande) med svensk medborgare. Anledningen är att äktenskap med svensk medborgare för dessa Studerande inte anses utgöra bevis för att de är inlemmade i det svenska samhället eller att de kommer att bosätta sig här. Studerande från andra nordiska länder har emellertid

” Fram till 1975—12—31 lämnades ansökningar om studiemedel för gym- nasiala studier till CSN. Därefter handläggs dessa ansökningar av studie- medelsnämnderna.

rätt att ta med sig hemlandets studiestöd till Sverige.

De nu nämnda reglerna innebär att en nordisk medborgare som är gift med en svensk får ett sämre studiesocialt stöd än en utomnordisk med- borgare gift med en svensk. Orsaken till detta är — som framgår av bil. 2 till detta betänkande — att de studiesociala stöden i övriga nordiska länder är sämre än i Sverige.

8.1.4 Vissa statistiska uppgifter Tabell 8.1 visar antalet inkomna ansökningar till DUS under åren 1972—1976.

Tabell 8.1 Antalet inkomna ansökningar till DUS under åren 1972—1976

År Antal Procentuell förändring jämfört med föregående år

1972 6 106 1973 5 715 — 6,4 1974 5 306 — 7,2 1975 5 788 + 9,1 1976 7 290 + 26

Tabell 8.2 visar antalet inkomna ansökningar till DUS under vår- och höstterminerna 1975 fördelade på studiemedelsnämnder, vuxenutbildnings- nämnder, skolstyrelser och centrala studiestödsnämnden (CSNW. Det totala antalet inkomna ansökningar var 5 788.

Tabell 8.2 Antalet inkomna ansökningar till DUS fördelade på studiestödsmyndig- heter. År 1975

Myndighet Ansökningar Antal Procent studiemedelsnämnder 1 423 24,6 vuxenutbildningsnämnder 194 3_4 skolstyrelser 3 115 53,8 CSN 1 056 18,2

Av tabell 8.2 framgår att drygt hälften av ansökningarna hade lämnats in till Skolstyrelserna och således gällde studiehjälp. Den allra största delen av dessa ansökningar kom från gruppen ”barn till invandrare".

Av tabell 8.3 framgår från vilka delar av världen de personer kom som år 1975 fick sina ansökningar behandlade av DUS.

Tabell 8.3 Antalet behandlade ansökningar till DUS år 1975 fördelade på världsdelar

Världsdel Ansökningar Antal Procent Europa 4 685 82,7 (därav Norden 2 889 51,0) Asien 320 5,6 Afrika 147 2.6 Amerika 443 7,8 Australien 9 0,2 Statslösa 62 1,1 Summa 5 666 100

Av tabell 8.4 framgår antalet beslut som DUS fattade under vår- och höstterminerna 1975 fördelade efter den sökandes ålder.

Tabell 8.4 Antalet beslut vid DUS fördelade på den sökandes ålder. År 1975

Ålder Beslut Antal Procent —19 3 172 56,0 20—24 757 13.4 25—29 963 17,0 30—34 501 8,8 35— 273 4,8 Summa 5 666 1000

Av tabell 8.4 framgår att drygt 50 procent av de sökande var under 20 år. Denna grupp kan till största delen hänföras till gruppen ”barn till invandrare”. De utgjorde drygt hälften av det totala antalet ansökningar.

I tabell 8.5 redovisas antalet bifalls-/avslagsbeslut som fattades av DUS under år 1975 fördelade på de olika grupperna av utländska studerande. För resp. grupp redovisas den procentuella andelen bifalls-/avslagsbeslut i förhållande till det totala antalet beslut inom gruppen.

Tabell 8.5 Antalet bifalls- resp. avslagsbeslut vid DUS fördelade på olika sökande- kategorier. År 1975

Grupp Bifallsbeslut Avslagsbeslut Summa __— beslut Antal Proc. Antal Proc.

lnvandrare 1 325 75 434 25 1 759 Flyktingar 640 99 3 1 643 Anknytning 323 85 58 15 381 Barn till invandrare 2 836 98 47 2 2 883

Summa 5 124 90 542 10 5 666

Andelen avslag i grupperna barn till invandrare och flyktingar var, som framgår av tabellen, mycket låg. Detta sammanhänger med att dessa sökande i regel får rätt till studiestöd utan särskild prövning så snart deras tillstånd och status har fastställts. Andelen avslag var betydligt högre i övriga grupper.

Vid en jämförelse med tidigare år kan noteras att andelen avslag i grup- perna barn till invandrare och flyktingar har legat konstant på en låg nivå. Andelen avslag i de övriga grupperna har dock successivt sjunkit.

8.1 .5 Studiestödsutredningens enkät

Utredningen har tillfrågat följande myndigheter och organisationer om deras erfarenhet av de utländska studerandenas studiesociala situation: Skolöver- styrelsen (SÖ), dåvarande universitetskanslersämbetet (UKÄ), Sveriges folk- högskolors elevförbund, Sveriges förenade studentkårer, statens invandrar- verk, invandrarbyråerna i Göteborg, Linköping och Uppsala, Stockholms Studentkårers centralorganisation, styrelsen för internationell utveckling, CSN samt alla studiemedelsnämnder.

I det följande lämnas en redogörelse för de synpunkter m. ni. som dessa myndigheter och organisationer framfört till utredningen.

Information

Så gott som samtliga myndigheter som yttrat sig till utredningen har tagit upp informationsfrågan. Det anses allmänt att informationen till utländska medborgare om studiemöjligheter och studiestödsformer i Sverige är brist- fällig. information om studiestödet i form av broschyrer, folders, anvisningar till ansökningsblanketter, beslutsmeddelanden m. m. är med några få undan- tag avfattade på svenska. Insatser bör göras för att invandrarna skall få information på sitt eget språk eller huvudhjälpsspråk bl. a. om de olika former av studiestöd som står till buds. CSN föreslår att informationen i samband med antagning till utbildning i Sverige förbättras och hänvisar till vad UKÄzs internationaliseringsutredning har anfört i denna fråga i sitt betänkande Ut- bildningens internationalisering (UKÄ-rapport nr 21 1974). Internationali- seringsutredningen anför bl.a. följande:

"Gäststuderande har ofta fått vilseledande information om fördelar och nackdelar med att genomgå grundläggande universitetsutbildning i Sverige. Som källor till sådan information har nämnts svenska beskickningar, SIDA—personal, andra Utlandssven— skar samt i Sverige bosatta landsmän. Det är naturligt. om information som passerar mellanled och som tolkas på ett speciellt sätt av den utländske studenten p. g. a. hans personliga situation, hans obekantskap med svenskt utbildningssystem och svensk utlänningslagstiftning och kanske Språksvårigheter, kan verka vilseledande, även om den grundläggande officiella skriftliga informationen från svensk sida är korrekt och lämpligt utformad. Men nu är det dessutom så, att det officiella skriftliga informationsmaterialet i vissa avseenden måste betecknas som olämpligt utformat.

Vi föreslår, att det officiella svenska informationsmaterialet till utländska studenter omarbetas. Det bör helt inriktas på sitt syfte och inte samtidigt söka utgöra allmän information om den högre utbildningen i Sverige. Materialet bör utgå från motta- garsituationen och ge en realistisk bild av studiesituationen i Sverige. Informationen

bör omfatta huvudlinjerna i den svenska utlänningspolitiken och den olikartade be- handlingen av olika kategorier understrykas. Det bör härvid framhävas att den som kommit hit i syfte att studera inte kan erhålla arbetstillstånd och inte heller få stu- diemedel. Nödvändigheten av tillräckliga svenskstudier före påbörjandet av de egent- liga universitetsstudierna måste klan framgå."

Studiemedelsnämnden i Uppsala menar att många problem skulle kunna undvikas om utländska studerande hade tillgång till utförlig information redan i hemlandet eller direkt efter ankomsten till Sverige. Nämnden konsta- terar också att omkring hälften av de besökande på nämnden är utlänningar, medan antalet ansökningar från denna grupp endast utgör ca tio procent av det totala antalet ansökningar. Detta torde, enligt nämndens mening, bl. a. vara ett uttryck för hur svårt den utländske studenten har att på egen hand tolka information om reglerna och att fylla i ansökningsblanketterna korrekt.

SÖ skriver bl. a. att utländska studerande och deras föräldrar dröjer onödigt länge med att lämna in ansökningar om studiehjälp just p. g. a. att de inte förstår vad de olika bidragsformerna innebär och inte heller känner till hur blanketterna skall fyllas i.

Behandlingstiderna

Flera myndigheter har berört de långa behandlingstiderna vid DUS. CSN konstaterar t. ex. att DUS* behandlingstider visserligen är alltför långa men att detta till största delen beror på att invandrarverket tar lång tid på sig för att besvara DUS” remisser. CSN är emellertid medveten om att de långa behandlingstiderna på invandrarverket beror på att beslut om fortsatta till- stånd för sökandenas vistelse i Sverige inte föreligger. Problemet är särskilt uttalat i ärenden rörande flyktingar. ]nvandrarverket och polismyndighe- terna har för dessa ärenden ofta långa handläggningstider.

En annan orsak till de långa behandlingstiderna är, enligt CSN, att de studerande väntar med att söka studiestöd till dess att undervisningen har börjat. Anhopningen av ärenden vid DUS blir därigenom orimligt stor, i synnerhet under höstterminerna.

Studiemedelsnämnden i Uppsala konstaterar att behandlingstiden ofta uppgår till ca två månader och att de utländska studerandena har mycket svårt att klara sin försörjning under väntetiden. De svenska studerandena har större möjligheter att i en nödsituation vända sig till föräldrar, släkt eller vänner.

De utländska studerandena har dessutom svårare att få extraarbete. Inte heller kan de få de förskott på studiemedlen som vissa banker beviljar och de har små möjligheter att få andra lån p. g. a. att de har svårt att få bor- gensmän. Särskilt stora problem har, enligt nämnden, de flyktingar som har kommit till Sverige med sina familjer.

Studiemedelsnämnden i Stockholm tar också upp flyktingarnas problem. ]nvandrarverket tar, enligt nämnden, många gånger orimligt lång tid på sig för att behandla sådana ärenden. Nämnden anser att de som har antagits som flyktingar och placerats på AMS-förläggning borde kunna få studiestöd så snart de kommit ut från förläggningen även om deras tillstånd formellt

inte är klara. ] praktiken beviljas dessa personer, enligt nämnden, alltid sådana tillstånd varför DUS inte borde behöva invänta invandrarverkets svar innan beslut om studiestöd fattas. Som förhållandena nu är medför denna långa väntan på studiemedel att studierna spolieras den första ter- minen — ibland under ännu längre tid. Den studerande måste försörja sig genom tillfälliga arbeten och kan inte koncentrera sig på studierna vilket i sin tur kan orsaka att studiemedel inte beviljas under kommande terminer.

Även SÖ instämmer i att handläggningstiderna är för långa och anser att den utländske medborgaren bör få DUS” beslut om studiestöd inom en månad efter det att ansökan har lämnats in. Om beslutet dröjer försvinner studiemotivationen samtidigt som det är omöjligt för många att klara eko- nomin under väntetiden.

Språksvårigheter m. m.

Samtliga myndigheter som har redovisat sina erfarenheter rörande de ut- ländska studerandenas studiesociala situation har tagit upp språkproblemen. Den undervisning som ges utländska studerande på högskolenivå i svenska och som motsvarar inträdeskraven vid universitet och högskolor anses inte vara tillräcklig för att de studerande i sina fortsatta studier skall kunna tillgodogöra sig undervisningen och klara studierna inom den tid som stu- diemedelsnämnderna har som norm för att studiemedel skall utgå. Det skapar i sin tur studiesociala och ekonomiska problem. Antalet studieavbrott bland utländska studerande är också stort.

Många utlänningar har också problem med engelska språket. Allt fler studerande kommer nämligen från länder där engelska inte ingår som ob- ligatoriskt språk i undervisningen.

Studiemedelsnämnden i Uppsala framhåller att antalet utländska stude- rande som misslyckas i sina studier är mycket stort. Bl. a. därför blir deras studiesociala situation svår. Främlingskap, isolering, språkproblem och ekonomisk osäkerhet präglar den studiesociala miljön. Nämnden betonar särskilt språksvårigheterna och föreslår att undervisningen i svenska kraftigt utökas och att all utbildning föregås av en längre preparandkurs som förutom svenska borde omfatta undervisning i engelska och samhällskunskap samt studie- och yrkesväg- ledning. En sådan omfattande obligatorisk introduktion för utländska stu- derande skulle enligt nämndens mening minska många av de problem ut- ländska studerande f.n. brottas med.

Också universitetet i Lund betonar att utländska studerande har stora svårigheter att under de första studieåren uppnå de studieresultat som stu- diemedelsnämnderna kräver för att fortsatt studiestöd skall kunna utgå. Universitetet har till utredningen översänt tre undersökningar som gjorts om utländska studerandes studiesituation m. m. Av dessa undersökningar framgår klart att utländska studerande har sämre studieresultat och fler studieavbrott än svenska studerande och att huvudorsaken härtill är bris- tande kunskaper i svenska.

CSN:s erfarenhet är också att utländska studerande har svårigheter att klara de studieresultat som krävs för att fortsatta studiemedel skall utgå och att bristande kunskaper i svenska — och även i engelska — är huvud-

anledningen härtill.

Studiemedelsnämnderna i Stockholm och Uppsala tar upp frågan om hur stor hänsyn som bör tas till att utländska studerande försenas i sina studier av omständigheter som har att göra med Språksvårigheter eller med andra omständigheter av personlig natur. Studiemedelsnämnderna har möjlighet att ta hänsyn till omständigheter av personlig art som försenat studierna. Eftersom utländska studerande genomgår grundläggande utbildning i svenska (4—6 månader) innan de skrivs in vid universitet och högskolor har nämnderna hittills i regel inte ansett sig kunna ta hänsyn till studie- förseningar som har sin grund i Språksvårigheter. Däremot har nämnderna kunnat ta hänsyn till andra omständigheter av personlig natur.

Enligt nämndernas mening har de utländska studerandena emellertid stör- re problem än svenska studerande att skaffa sig en klar bild av studie- stödssystemet och av studiemedelsnämndernas praxis. De känner inte till att de i ansökningarna har möjlighet att ta upp de omständigheter som kan ha försenat dem i deras studier eller att nämnderna kan ta hänsyn till sådana förhållanden. Många avstår också från att över huvud taget söka fortsatta studiemedel. Problemen skulle enligt studiemedelsnämnden i Stockholm kunna avhjälpas om speciella kurativa åtgärder av uppsökande natur sattes in.

Universitetet i Linköping nämner att av de utländska studerande som registrerade sig i något ämne läsåren 1974/75 och 1975/76 var det endast enstaka personer som klarade en hel studiekurs om 20 poäng inom fö- reskriven tid. De svaga studieresultaten fick, enligt universitetets mening, tillskrivas dåliga språkkunskaper.

Gäststuderana'e

Flera myndigheter har pekat på att de gäststuderande ofta har en svår stu- diesocial situation och att det i själva verket är denna grupp utländska stu— derande som har det mest bekymmersamt. Dessa studerande lever i all- mänhet under knappa ekonomiska förhållanden. De bidrag de får från sina familjer i hemlandet eller det studiestöd de får hemifrån räcker i allmänhet inte till för att de skall kunna försörja sig i Sverige. En del av de gäst- studerande försöker klara sitt uppehälle genom att förvärvsarbeta vid sidan av studierna. De arbeten de kan få — dessa studerande saknar arbetstillstånd — är ofta tunga och dåligt betalda.

En orsak till denna situation är att informationen utomlands om svenskt utbildningsväsende, studiestöd, levnadskostnader m. m. i regel är otillräcklig eller direkt felaktig.

Det förekommer, enligt CSN, inte så sällan att gäststuderande efter en längre tids vistelse anpassar sig till förhållandena i Sverige och önskar bosätta sig här. De söker då svenskt studiestöd men kan i regel inte få sådant eftersom de inte uppfyller de formella villkoren. ] sådana fall finns, enligt CSN, inte någon klar praxis när en utländsk medborgare skall betraktas som gäststuderande och när han s.a.s. övergår till att vara invandrare. Tekniska högskolan i Stockholm, som tar upp samma fråga, anser att den skillnad som görs i studiestödssammanhang mellan olika studerandekate-

gorier ofta stämmer illa med verkliga förhållanden. Även gäststuderande kan bli bofasta i Sverige.

8. l .6 Överväganden och förslag

Den begränsade kanläggning som utredningen har gjort har visat att för- hållandena för de utländska studerandena i Sverige rymmer en rad allvarliga problem. En del av dessa hänger direkt samman med brister i administ- rationen/organisationen av studiestödet. Andra har att göra med förhål- landen som inte direkt kan kopplas till studiestödsfrågor.

Utredningen kommer i det följande att ta upp vissa av de frågor som har aktualiserats i samband med kartläggningen. På en punkt kommer utredningen att föreslå omedelbara förändringar i gällande regler.

Bristande språkkunskaper

Bristande förkunskaper i svenska språket skapar svåra studiesociala problem för de utländska studerandena. Den undervisning som de får i svenska anses allmänt inte ge tillräckligt god grund för högskolestudier. De un- dersökningar som har gjorts visar också att utländska studerande i allmänhet har sämre studieresultat än svenska studerande. Svaga studieresultat leder bl. a. till att studerande inte får fortsatt studiestöd. Många utländska stu- derande har dessutom bristande förkunskaper i engelska språket. Utbildning i engelska särskilt avpassad för dessa gruppers behov saknas också.

Utredningen anser inte att det är rimligt att utländska studerande skall drabbas av studiesociala och andra problem till följd av att de inte får den förutbildning de behöver för att klara högskolestudier. En arbetsgrupp inom SÖ har i samråd med representanter för dåvarande UKÄ nyligen i en rapport (SÖ 1976—03-26) Behörighetsgivande förutbildning för utländska studerande föreslagit att en ettårig preparandutbildning för studerande med utländsk förutbildning skall inrättas. Utbildningen syftar till att ge utländska stu- derande allmän behörighet i svenska och engelska för tillträde till den nya högskolan. Förutom undervisning i dessa ämnen skall i utbildningen ingå orientering om svenskt samhällsliv och utbildningsväsende. Vidare skall de studerande få viss studie- och yrkesvägledning samt om det visar sig nödvändigt även träning i Studieteknik.

En sådan utbildning som i princip bör vara obligatorisk såväl för gäst- studerande som för invandrare inkl. flyktingar kommer, om den genomförs, att innebära att de utländska studerandena får en betydligt bättre grund än f. n. att stå på när de påbörjar sina högskolestudier. Risken för studie- misslyckanden blir mindre. De studiesociala problem som grundas i dessa kan därigenom begränsas. Utredningen anser således att den föreslagna för- utbildningen för utländska studerande snarast bör komma till stånd.

Information

] svaren på utredningens enkät framhålls att det finns allvarliga brister i den information om studiestöd m. ni. som utländska studerande får såväl i sina hemländer — vid svenska beskickningar — som vid ankomsten till

Sverige. Infomationen är bristfällig och ibland delvis felaktig. Den infor- mation i fonn av broschyrer, folders, beslut från DUS m.m. som finns, är med några få undantag avfattad på svenska. Det framgår vidare av enkät- svaren att bristande information är anledningen till många av de studiesociala problem de utländska studerandena har.

Informationen till utländska studerande om olika studiestödsformer m. m. bör därför kraftigt förstärkas. Den bör helst ske på de studerandes eget modersmål. Regeringen bör ge CSN/DUS i uppdrag att tillsammans med invandrarverket skyndsamt föreslå hur en förbättrad information till de ut- ländska studerandena skall åstadkommas samt vilka åtgärder som bör vidtas för att de skall få del av den redan i sina hemländer.

Hand/äggning av ansökningar från barn till invandrare

DUS” behandlingstider är, som har framgått av enkätsvaren, förhållandevis långa. Under de hårdast belastade perioderna är det inte ovanligt att be- handlingen av ett ärende tar upp till två månader. Betydligt längre behand- lingstider förekommer också. Långa väntetider kan leda till studiesociala problem; för utländska studerande är dessa problem ofta mer uttalade och kan få svårare följder än för svenska studerande. Det är därför, enligt ut- redningens uppfattning, angeläget att åtgärder vidtas för att nedbringa be- handlingstiderna.

En åtgärd med detta syfte som utredningen anser redan nu bör kunna vidtas är att, som CSN nyligen har föreslagit i en skrivelse till regeringen, överföra prövningen av rätten till studiestöd för barn till invandrare från DUS till lokal nivå. Antalet ansökningar från denna grupp utgör drygt hälften av det totala antalet ansökningar från utländska medborgare. Samtidigt är handläggningen förhållandevis okomplicerad. Antalet tveksamma ärenden är ringa. An- talet avslag för sökande i denna grupp är också mycket lågt, drygt en procent.

En decentralisering av prövningen till lokal nivå skulle av de skäl som nämnts ovan vara förhållandevis enkel att genomföra. Fördelarna med en sådan ordning skulle bl. a. vara följande: Förkortade behandlingstider såväl för denna grupp som för övriga grupper utländska studerande, eftersom DUS härigenom avlastas drygt hälften av sina ärenden. Genom att överföra prövningen till lokal nivå skulle man vidare vinna att besvärsrätten åter- infördes.

För att underlätta handläggningen för de lokala myndigheterna och för att också fortsättningsvis skapa en enhetlig praxis bör tveksamma ärenden av principiell natur underställas DUS för prövning.

Utredningen har för avsikt att i ett senare skede av utredningsarbetet återkomma till de utländska studerandenas studiesociala situation. Då kom- mer bl. a. de problem som utredningen i detta avsnitt pekat på att ånyo tas upp till behandling.

8.2. Rese— och inackorderingstilläggen 8.2.1 Inledning

Ett av de grundläggande målen för samhällets studiesociala stöd till ung- domar är att geografiska hinder för studier måste undanröjas. Rese- och inackorderingstilläggen i studiehjälpssystemet har tillkommit för att för- verkliga detta mål.

] kap. 2 har utredningen lämnat en redogörelse för de principer som ligger till grund för dessa tillägg. Vidare har där redovisats höjningarna av beloppen sedan år 1964 samt de förändringar i regelsystemet som har genomförts.

I detta avsnitt för utredningen ett principiellt resonemang om hur sam- hällets stöd bör utformas för att geografiska hinder för studier skall kunna undanröjas.

8.2.2. Nuvarande omfattning, kostnader m. m.

Skolöverstyrelsen har i en rapport (SÖ/P ] 1975/27) Studieavbrott och lin- jebyte i gymnasieskolan redovisat uppgifter om ca 8000 ungdomar som år 1971 lämnade grundskolan. Deras verksamhet har kanlagts under ca fyra år fram till mars 1975.

Av undersökningen framgår att de allra flesta under sina gymnasiala stu- dier huvudsakligen bodde hemma hos sina föräldrar på skolorten. Sam- manlagt 82 procent av eleverna bodde hemma hos sina föräldrar, varav 59 procent på skolorten och 23 procent på annan ort. En elev av 20 bodde på internat eller elevhem, medan 8 procent var inneboende. Resterande 6 procent hade egen bostad, varav 5 procent på skolorten. Tre elever av fyra bodde således på skolorten.

Beträffande elevernas restider till skolan uppgav drygt fyra procent av eleverna att de hade en restid i vardera riktningen som översteg en timme. För elva procent av ungdomarna tog det 45—60 minuter att komma till skolan. Var tredje elev hade en resväg på mellan 15—30 minuter. En tredjedel av ungdomarna bodde mindre än en kvarts väg från skolan.

Det totala antalet elever som budgetåret 1975/ 76 fick resetillägg uppgick till 85 000. I genomsnitt uppgick tillägget till 771 kr. per elev. Antalet in- ackorderingstillägg uppgick samma budgetår till ca 31 000 med i genomsnitt 1304 kr. per elev.

Det totala antalet personer under 20 år i studiehjälpsberättigande utbild- ningar var år 1975 ca 203 000, vilket innebar att andelen elever som fick resetillägg uppgick till ca 40 procent och andelen som fick inackorderings- tillägg till knappt 15 procent. En majoritet av eleverna i gymnasieskolan fick således antingen rese- eller inackorderingstillägg nämnda år.

Kostnaderna för rese- och inackorderingstilläggen uppgick budgetåret 1975/76 till totalt 106 milj. kr., varav 66 milj. kr. avsåg resetillägg och 40 milj. kr. inackorderingstillägg.

8.2.3. Gymnasial utbildning — rättighet eller skyldighet

Kommunerna har skyldighet att ordna skolskjuts för de elever i den ob- ligatoriska skolan som inte själva kan ta sig till skolan. I de flesta fall erbjuds

elever som bor mer än två kilometer från skolan skolskjuts. Någon mot- svarande skyldighet för kommunerna att ansvara för gymnasieskoleelever- nas resor finns inte.

]nackorderingskostnader för elever inom den obligatoriska skolan täcks helt med kommunala medel. Statsbidrag utgår för lön till föreståndare och biträdande föreståndare samt för byggande av inackorderingshem. När det gäller elevhem för gymnasieskoleelever utgår statsbidrag för byggande eller hyrande av skolhem samt för avlönande av föreståndare för skolhem.

Ett av skälen till att ge eleverna i grundskolan skolskjuts samt till att sörja för att de får tillfredsställande inackordering har varit att denna skol- form, i motsats till gymnasieskolan, är obligatorisk. Man har ansett att det åligger samhället att svara för elevernas resor och inackordering inom den utbildning dessa är föreskrivna att genomgå. För de elever som fonsätter sin utbildning inom gymnasieskolan, anses samhället inte behöva ta samma ansvar, då denna skolform är frivillig. Det kan dock konstateras att gym- nasieskolan f. n. är dimensionerad för ca 90 procent av en årskull 16-åringar, vilket innebär att det finns möjlighet att bereda nästan alla som slutar grund- skolan utbildningsplats i gymnasieskolan. Drygt 70 procent av 16-åringarna utnyttjar i dag möjligheten att få fortsätta sin utbildning direkt efter grund- skolan. Denna grupp ungdomar upplever sannolikt inte skillnaden mellan obligatorisk och frivillig skolgång särskilt starkt, utan ser gymnasieskolan som obligatorisk i den meningen att en gymnasieutbildning är angelägen eller nödvändig för framgång i kommande verksamhet. Detta skulle alltså tala för att några former av tvångsåtgärder inte skulle behöva vara nöd- vändiga för att främja en ytterligare övergång till fortsatt utbildning efter den obligatoriska skolan.

Ett flertal undersökningar i vårt land visar emellertid, vilket har framgått av kap. 1, att många av de elever som inte fonsätter sin utbildning efter grundskolan skulle överväga att studera om de fick ett mera påtagligt stöd för sina fortsatta studier. Ekonomiska och sociala förhållanden spelar fort- farande stor roll för benägenheten hos denna grupp att fortsätta från grund- skolan till gymnasieskolan.

Mot denna bakgrund har man bl.a., vilket också har framgått av kap. ], rest frågan om inte gymnasieskolan borde göras obligatorisk i den me- ningen att skolplikten omfattade elva eller tolv år. Regering och riksdag har dock avvisat detta och i stället förordat att alla bör ha rätt till fortsatt utbildning efter grundskolan och att samhället har ett ansvar för att denna rätt så långt möjligt kan utnyttjas av den enskilde.

8.2.4. Ett ökat kommunalt ansvar

Under senare år har samhället på olika sätt markerat sitt ansvar för att alla ungdomar på detta sätt skall kunna få gymnasial utbildning. Kom- munerna har därvid fått ett ansvar inte bara för att tillhandahålla den gym- nasiala utbildningen, utan också för att aktivt verka för att sociala och eko- nomiska hinder för ungdomars gymnasiala studier undanröjs. Detta ökade kommunala ansvar har kommit till uttryck bl. a. i det av riksdagen våren 1976 fattade beslutet om reformering av skolans inre arbete (prop. 1975/76:39, UbU 1975/76:30, rskr 1975/761367). Det ökade kommunala

ansvaret för ungdomars gymnasiala utbildning har även markerats i di- rektiven till flera nu arbetande statliga utredningar.

Studiestödsutredningen vill mot den här bakgrunden erinra om att i dag inte någon myndighet har det direkta ansvaret för att tillräckliga rese- och inackorderingsmöjligheter finns för gymnasieskoleeleverna. Kommunerna har endast ett ansvar för att rese- och inackorderingstilläggen i studiehjälps- systemet betalas ut enligt gällande regler. Däremot har de inget ansvar för hur eleverna tar sig till skolan eller för hur de är inackorderade.

Som har framgått av det föregående är mer än hälften av gymnasieskolans elever beroende antingen av skolskjuts eller av inackordering på skolorten. Eleverna och deras föräldrar har själva att sörja för alla de praktiska problem som kan följa av t. ex. dåliga allmänna kommunikationer eller dåliga in- ackorderingsmöjligheter på skolorten. Vid valet mellan studier och för- värvsarbete efter den obligatoriska skolan kan dessa omständigheter påverka eleven att avstå från fonsatta studier.

Enligt studiestödsutredningens mening är det motiverat med ett samlat ansvar för gymnasieskoleelevernas resor och inackordering. Eftersom kom- munerna redan i dag har ansvaret för denna verksamhet på det obligatoriska skolstadiet finns det, enligt utredningens mening, goda skäl att de även på det gymnasiala stadiet får ta detta ansvar.

Utredningen vill i sammanhanget erinra om att ett liknande förslag fram- fördes av glesbygdsutredningen i betänkandet (Ds In 1972:1) Utbildning i glesbygder. Förslaget föranledde emellertid inget förslag i prop. 1973:77 och inte heller något beslut i riksdagen. Under senare år har förslaget åter aktualiserats i motioner i riksdagen.

Enligt utredningens mening är det naturligt att om kommunerna får detta ansvar för gymnasieelevernas resor och inackordering, de även får bära det ekonomiska ansvaret för verksamheten. Utredningen vill erinra om att enligt direktiven till 1976 års kommunalekonomiska utredning (KEU-76) bör den som har beslutskompetensen för en verksamhet även ha det ekonomiska ansvaret.

När det gäller skolskjutsverksamheten kan kostnaderna för kommuner med både gymnasieskola och högstadieskola i centralorten hållas nere genom att eventuell överkapacitet i högstadieskolans skjutsar kan utnyttjas. Kom- munen kan även få ett större underlag för att upprätthålla trafikförsörjningen för allmänheten om gymnasieskoleeleverna i större utsträckning reser kol- lektivt till skolan.

När det gäller inackorderingsverksamheten behöver det ökade kommunala ansvaret inte nödvändigtvis innebära att kommunen driver egna elevhem. Kommunen bör dock vara ansvarig för att alla elever som behöver det får en godtagbar inackordering. Kommunerna måste därför aktivt arbeta för att ordna inackordering i privathushåll om inte kommunens egna elev- hem räcker.

Sammanfattningsvis är det nödvändigt att kommunerna mer aktivt söker undanröja geografiska hinder för fortsatta studier efter grundskolan. Kom- munerna bör redan i årskurs 9 i grundskolan fånga upp de elever som kan tänkas avstå från gymnasiala studier därför att resorna till skolorten blir för påfrestande eller för att svårigheterna är för stora för att finna en till- fredsställande inackordering på skolorten.

Enligt utredningens mening bör det nu nämnda kommunala ansvaret för ungdomars resor och inackordering gälla i princip oberoende av om studierna bedrivs i gymnasieskolan, den kommunala vuxenutbildningen eller vid en folkhögskola. Avgörande bör endast vara om de studerande tillhör studiehjälpsberättigande utbildningar eller ej.

8.2.5. Utredningens förslag

Studiestödsutredningen föreslår att kommunerna får ett samlat ansvar för gymnasieelevernas resor och inackordering. Kommunerna bör därvid även ha det ekonomiska ansvaret för verksamheten på samma sätt som kom- munerna i dag har ansvaret för elevers resor och inackordering på det ob- ligatoriska skolstadiet. Principen bör, liksom hittills, vara att huvuddelen av eleverna på det gymnasiala stadiet inte skall behöva ha några kostnader för sina resor till skolorten eller några merkostnader för sin inackordering.

Enligt utredningens mening bör de särskilda rese- och inackorderings- tilläggen slopas i samband med att kommunerna tar över det ekonomiska ansvaret för elevernas resor och inackordering. För den enskilde eleven skulle detta innebära en stor fördel. De nuvarande reglerna om rese- och inackorderingstillägg är mycket invecklade. Om kommunerna får det eko- nomiska ansvaret så behövs det bara en prövning av om eleven över huvud taget är berättigad till skolskjuts resp. inackordering eller ej.

Även för kommunerna medför förslaget en förenkling. Den nuvarande ganska omständliga uträkningen av t. ex. resetilläggens storlek efter olika avståndsklasser skulle upphöra, liksom utbetalningen av tilläggen.

Utredningens förslag innebär att kostnadsfördelningen mellan stat och kommun förändras. Kommunerna får ett ekonomiskt ansvar, de tidigare inte haft, för de gymnasiestuderandes resor och inackordering, samtidigt som statens utgifter för rese— och inackorderingstilläggen upphör. Enligt studiestödsutredningens mening måste kommunerna kompenseras för de nu nämnda kostnaderna. Detta bör emellertid ske i ett större sammanhang. KEU-76 har, enligt sina direktiv, att se över den framtida kostnadsför- delningen mellan stat och kommun och att därvid söka begränsa de kom- munala utgifternas ökningstakt. Enligt studiestödsutredningens uppfattning är det därför naturligt att KEU-76 ges i uppdrag att också ta upp det nu framförda förslaget. Studiestödsutredningen vill i sammanhanget erinra om att kostnaderna för gymnasieelevernas resor och inackordering varierar mel- lan de enskilda kommunerna. KEU-76 skall emellertid enligt sina direktiv även göra en översyn av skatteutjämningssystemet.

8.3. Särskild ersättning för rese- och boendekostnader i sam- band med studiepraktik och studieresor

8.3.1. Inledning

Praktik förekommer inom ett flertal utbildningar som berättigar till stu- diestöd, gymnasiala såväl som eftergymnasiala. Bestämmelser och praxis är växlande när det gäller den ekonomiska ersättningen till den som fullgör

praktik. Vissa praktikanter får lön, andra får bidrag i form av rese- och traktamentsersättning, andra åter är helt hänvisade till det statliga studie- stödet.

] studiestödsutredningens direktiv anges att lärarkandidater som genom- går ämnes- och klasslärarutbildning under sin praktiktid ofta har kostnader för resor mellan skolon och praktikon och att gällande bestämmelser miss- gynnar vissa lärarkandidater. Enligt direktiven bör utredningen undersöka om liknande förhållanden råder inom andra utbildningar, liksom möjlig- heterna att täcka de merkostnader som studerande får när praktik förläggs till annan ort än studieonen.

Sedan direktiven tillkom har regeringen meddelat nya bestämmelser om bidrag till studerande för kostnader i samband med studieresor och stu- diepraktik inom landet. En ny förordning om reseersättning m. m. till stu- derande vid vissa eftergymnasiala utbildningar utfärdades sålunda den 13 maj 1976.

8.3.2. Nuvarande bestämmelser

Ersättning enligt förordningen den 13 maj 1976 kan utgå för studiepraktik eller studieresor som enligt studieplanen ingår som ett obligatoriskt led i utbildningen.

Följande bestämmelser gäller.

Reseersättning utgår för den del av den faktiska resekostnaden som över- stiger 12 kr. Vid flera resor per månad får reseersättning utgå med upp till 300 kr. för den del av resekostnaden som överstiger 50 kr. Kostnaderna avser 2 kl. tågresa eller resa med annat allmänt kommunikationsmedel. Ersättning för bilresa utgår normalt högst med den ersättning som motsvarar resa med allmänt kommunikationsmedel.

Bostadsbidrag för övernattning på annan ort än studie- eller bostadsorten utbetalas för faktiska bostadskostnader avseende billigast skäliga bostad, varvid följande maximibelopp gäller:

— högst 37 kr./natt om studieresan/praktiken omfattar högst 5 dygn på samma ort — högst 185 kr. om studieresan/praktiken omfattar 5—9 dygn på samma ort — högst 20 kr./ natt om studieresan/ praktiken omfattar 10—15 dygn på sam- ma ort — högst 300 kr. om studieresan/praktiken varar 16 dygn — en månad på samma on — högst 300 kr./månad om studieresan/praktiken varar mer än en månad på samma ort.

Bostadsbidrag utgår ej om praktikonen är belägen inom pendlingsavstånd från studieorten eller bostadsorten. Ej heller utgår bostadsbidrag till stu- derande som under längre tid fullgör studiepraktik på annan ort än studie- och hemorten, såvida inte den studerande oundgängligen måste vidkännas kostnad för bostad på studieorten.

De nya bestämmelserna har inneburit att förhållandena förbättrats för flera studerandegrupper. Rese- och bostadsbidragen har höjts och reglerna har blivit mer enhetliga.

För vissa lärarutbildningar fortsatte emellertid tidigare förordning om re- seersättning m. ni. som utfärdades den 30 april 1971 att gälla. För studerande vid dessa läroanstalter beräknades ersättningen för kostnader under praktik efter andra grunder än vad som gällde för övriga utbildningar. Detta innebar bl. a. att studerande vid samma läroanstalt fick ersättning efter skilda regler beroende på vilken utbildning de följde.

Regeringen har emellenid den 12 maj 1977 utfärdat en ny förordning om bidrag till studerande för vissa kostnader i samband med studieresor och studiepraktik. Den nya förordningen innebär att samtliga utbildningar inom den statliga högskolan omfattas av 1976 års förordning om bidrag m. m. och att 1971 års förordning har upphävts. Högskoleutbildningar med kommunalt huvudmannaskap omfattas däremot inte av dessa bestämmel-

ser. ] det följande kommer utredningen att kort redogöra för de regler som

gäller för att få studiemedel resp. studiehjälp under praktiktid.

De som fullgör praktik, som ingår som ett obligatoriskt led i utbildningen, kan i regel få studiestöd. Studiemedel beviljas för praktik som pågår under terminstid. Endast i undantagsfall utgår studiemedel för praktik som pågår under ferietid. Om lön utgår under praktiktiden reduceras studiemedlen enligt gängse behovsprövningsregler.

I vissa fall kan s.k. extra studiemedel, dvs. återbetalningspliktiga stu- diemedel utöver maximibeloppet, beviljas den som har extra kostnader för s.k. dubbelbosättning. Extra studiemedel kan, om vissa villkor uppfylls, utgå till den som har sin familj (make/maka och barn) på studieonen och som fullgör praktik på annan on. Det högsta belopp som kan utgå i extra studiemedel för sådant ändamål är 275 kr. per IS-dagarsperiod.

Även studiehjälp kan utgå under obligatorisk praktik. Reducering av stu- diehjälpen sker om lön eller motsvarande utgår under praktiktiden. Om den studerande fullgör praktiken på annan ort än studieorten kan resetillägg, alternativt inackorderingstillägg utgå. Den som har inackorderingstillägg på studieorten kan emellertid inte få dubbelt inackorderingstillägg om praktiken är förlagd till annan ort än studieorten. ] sådana fall kan inte heller resetillägg utgå för resor mellan studieon och praktikon.

8.3.3. Studiestödsutredningens överväganden

Bestämmelserna om bidrag för kostnader under praktik vad gäller utbild- ningar inom den framtida statliga högskolan har således förbättrats sedan Studiestödsutredningen tillkallades och vissa av de missförhållanden som har påtalats i direktiven till utredningen har därmed avhjälpts. Enhetliga regler har skapats för dessa studerandegrupper samtidigt som bidragen har höjts på flera punkter.

Utredningen kan emellertid konstatera att många frågor som rör prak- tikersättning m. m. fortfarande är olösta. Ett exempel är att läroanstalterna inom den kommunala högskolan inte omfattas av samma bestämmelser som övriga högskoleutbildningar. Ett annat exempel, vilket har framförts bl. a. från studerandehåll, är att de olika bidrag, som kan utgå under praktik på annan ort än studieorten, av många inte anses täcka de reella kostnaderna. Vidare anses bestämmelserna om bostadsbidrag missgynna dem som har

familj och bostad på långt avstånd från studieon och praktikon. Reglerna om reseersättning m. m. är komplicerade. De studerande själva har därför svårigheter att skapa sig en klar bild av vilka villkor som gäller i det enskilda fallet samtidigt som systemet är tungrott för de myndigheter som handlägger dessa ärenden.

För utredningens fortsatta överväganden i dessa frågor krävs emellenid ett säkrare underlag; det är t. ex. nödvändigt att få ett fastare grepp om vilka utbildningar som har praktik, omfattningen av praktiken vid resp. läroanstalt, antalet studerande som fullgör praktik, vilken ersättning som utgår samt de faktiska kostnader de studerande har under praktiktiden. Vad som här har nämnts gäller inte minst förhållandena inom gymnasie- skolan där praktik förekommer inom ett flertal linjer och där jämförelsevis stor oklarhet råder om ersättningsfrågor m. m. Utredningen har därför för avsikt att i ett senare skede av utredningsarbetet närmare undersöka bl. a. dessa frågor.

Studerande inom den kommunala högskolan omfattas, som utredningen har visat, inte av förordningen om bidrag under praktik. Inom högskolan kommer att finnas vissa utbildningar, t. ex. fritidspedagogutbildning och Sjukgymnastutbildning, med både statligt och kommunalt huvudmanna- skap. Den som följer den statliga fritidspedagogutbildningen kommer där- med att få ersättning för kostnader i samband med praktik medan den som följer motsvarande utbildning inom den kommunala högskolan inte kommer att få sådan ersättning. Förhållandena kommer givetvis att skapa missnöje hos de studerande, inte minst därför att dessa själva inte har möj- lighet att välja om de skall följa utbildningen i fråga inom den kommunala eller den statliga högskolan.

Under den senaste tiden har frågan om huvudmannaskapet för högskolan diskuterats. Olika uppfattningar när det gäller det kommunala huvudman- naskapet har därvid framförts. Riksdagen tog i sitt beslut om högskolan (prop. 1976/77:59, UbU 1976/77:20, rskr 1976/77:246) upp bl.a. hithörande frågor. Enligt utbildningsutskottets betänkande bör regeringen ta initiativ till en förutsättningslös utredning om frågan om ett enhetligt huvudman- naskap för högskolan.

Oberoende av om huvudmannaskapet för högskolan i framtiden kommer att vara enhetligt eller delat så bör, enligt studiestödsutredningens mening, den principen gälla att samtliga studerande inom högskolan skall få ersätt- ning enligt samma villkor för ökade kostnader i samband med praktik. Utredningen kommer att ta upp denna fråga i det fonsatta utredningsarbetet.

Bilaga 1 Direktiv

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde 1975-09-25

Utredning om det studiesociala stödet Chefen för utbildningsdepartementet statsrådet Zachrisson anför.

Sedan de nuvarande studiestödssystemen infördes har betydande föränd- ringar skett på den arbetsmarknad som möter de studerande efter deras studier. På familjepolitikens område har omfattande reformer genomförts som delvis förändrat förutsättningarna för studiestödet. Bl. a. till följd härav har detta underkastats en rad delreformer som lett till att studiestödets regelsystem blivit svåröverskådligt. Vidare kommer utbildningen enligt riks- dagens beslut om en reformering av högskolan (UbU l975:17, rskr 19751179) efterhand att alltmer inriktas mot ett system med återkommande utbildning.

Riksdagen har också uttalat att de studiesociala systemen bör göras till föremål för en allsidig och förutsättningslös utredning (SfU l974zl9 s. 67, rskr 19741265). Socialförsäkringsutskottet framhöll i sammanhanget att man särskilt borde undersöka om och i vad mån förenklingar i nuvarande system är möjliga. Till övriga frågor som kunde bli aktuella hörde enligt utskottet frågor om studiemedlens maximibelopp och om behovsprövning mot egen och makes inkomst och förmögenhet vid tilldelning av studiemedel.

Som jag anmält i prop. 1975123 (5. 188) om vidgad vuxenutbildning och studiestöd åt vuxna bör mot denna bakgrund studiehjälps- och studieme- delssystemet nu få en övergripande översyn. Denna uppgift bör anförtros särskilda sakkunniga.

Jag tar i det följande först upp utvecklingen av de studiesociala systemen efter år 1964 och behandlar därefter de frågor om studiestöd för studerande både på gymnasial nivå och högskolenivå som de sakkunniga i första hand bör utreda.

Studiehjälpssystemets utveckling

1964 års riksdag fattade beslut om nya former för studiesocialt stöd till dels studerande vid gymnasium, fackskola, yrkesskola m.fl. skolformer, dels studerande i eftergymnasial utbildning (prop. 1964:138, SäU 1964:1, rskr 19642290). För den första gruppen infördes studiehjälpssystemet och för den senare gruppen studiemedelssystemet. I studiehjälpssystemet drogs en gräns mellan ”yngre” och ”äldre” elever. Gränsen gick vid dåvarande

218

myndighetsålder. För äldre elever som hade barn utgick studiestöd enligt regler som i många avseenden anslöt till studiemedelssystemet. För dessa elever togs t. ex. ingen hänsyn till föräldrarnas ekonomi. Yngre elever i studiehjälpssystemet förutsattes däremot tillhöra föräldraekonomin och stu- diestödet för dem utformades med hänsyn härtill. Den 1 juli 1973 överfördes äldre studerande — dvs. studerande som fyller lägst 20 år under det kalenderår läsåret börjar — vid studievägar inom studiehjälpssystemets område till stu- diemedelssystemet (prop. 1973:63, SfU 1973117, rskr l973z240).

Reglerna för studiehjälp och studiemedel har efter 1964 års beslut kom- pletterats i skilda avseenden.

Studiehjälp utgår i form av studiebidrag, resetillägg, inackorderingstillägg samt inkomstprövat tillägg och behovsprövat tillägg. Dessutom kan åter- betalningspliktiga studiemedel utgå.

Studiemedlen är indexreglerade och utgår per läsår om nio månader med 140 % av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Dess- utom kan barntillägg utgå med 25 % av basbeloppet per år för varje barn under 16 år. Studiemedlen består av dels ett bidrag om högst ca 2.000 kr. per läsår, dels återbetalningspliktiga medel. Studiemedlen är behovsprövade mot egen och makes inkomst och förmögenhet.

Ett av de viktigaste syftena vid utformningen av studiehjälpssystemet var att åstadkomma ett sådant studiestöd som kunde minska de sociala faktorernas betydelse vid valen efter den obligatoriska skolan dels mellan fortsatt utbildning och annan verksamhet, dels mellan yrkesinriktad ut- bildning och utbildning som förberedelse för högre studier.

1964 års reform innebar en betydande" förenkling av det studiesociala stödet för ungdomar i gymnasial eller motsvarande utbildning. Stödformerna utformades så att alla ungdomar skulle ha möjlighet att fortsätta sina studier efter grundskolan. Åskilliga förmåner i studiehjälpssystemet har avsevärt förbättrats sedan reformen trädde i kraft, t. ex. studiebidrag, resetillägg och behovsprövat tillägg. Riksdagen har numera fattat beslut om hemreseer- sättning för inackorderade elever i gymnasial utbildning (SfU 1975214, 5. 63, 81 rskr 19752176).

När studiehjälpssystemet infördes avvägdes de olika stöden inom detta mot de allmänna familjepolitiska stöd som då fanns. Detta var en naturlig följd av att de yngre elever som omfattades av studiehjälpen ansågs tillhöra föräldraekonomin. Sedan år 1964 har betydande förändringar skett på de familjepolitiska och skattepolitiska områdena. Som exempel kan nämnas att barnbidragets årliga belopp höjts från 700 kr. år 1964 till 1 500 kr. år 1975. Därutöver har bl. a. förbättrade statliga och statskommunala bostadstil- lägg införts. Reglerna för det inkomstprövade tillägget inom studiehjälpen har sedan år 1973 anpassats till de regler som gäller för det statliga bo— stadstillägget och har därigenom förbättrats i motsvarande takt.

Ett av målen för studiehjälpssystemet har varit att de studerande inte i någon nämnvärd utsträckning skall behöva utnyttja studielån eller åter- betalningspliktiga studiemedel för att finansiera sina studier. Studiestödet skall med andra ord utgöra ett sådant komplement till föräldraekonomin att denna så långt möjligt inte blir styrande för valet av utbildningsväg i gymnasieskolan.

Sedan år 1964 har de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna kraftigt för-

stärkts. Bl. a. har en omfattande utbyggnad av arbetsmarknadsutbildningen ägt rum. Svårigheterna under senare år för ungdomar i åldern 16 till 24 år att komma ut på arbetsmarknaden har gjort det nödvändigt att låta även personer under 20 år till viss del omfattas av arbetsmarknadsutbildning och andra arbetsmarknadspolitiska stödåtgärder. Riksdagen har numera be- slutat att utbildningsbidrag till personer under 20 år skall utgå med 45 kt./ dag både till dem som enligt nu gällande regler kan få utbildningsbidrag för viss utbildning och till sådana ungdomar som är berättigade till kontant arbetsmarknadsstöd (rskr 19751178). De ungdomar som har vårdnaden om barn föreslås dock få samma belopp som vuxna i motsvarande situation. Detta gäller också ungdomar som förvärvsarbetat i sådan utsträckning att de omfattas av arbetslöshetsförsäkringen. Berättigade till kontant arbets- marknadsstöd är sådana ungdomar som antingen arbetat fem månader under det senaste året eller efter avslutad ungdomsutbildning varit arbetslösa och står till arbetsmarknadens förfogande i tre månader.

1974 års riksdag beslöt om en sänkning av myndighetsåldem från 20 år till 18 år. Detta innebär att den åldersgräns som f. n. gäller för studiehjälpen inte längre överensstämmer med myndighetsåldem.

Studiemedelssystemets utveckling

När studiemedelssystemet infördes var syftet att de studerande som fick studiemedel skulle kunna täcka sina levnadskostnader. Maximibeloppet för studiemedel bestämdes även med hänsyn till konsumtionsnivån hos övriga grupper i samhället. Genom att studiemedlen är anknutna till basbeloppet har de studerande i huvudsak kompenserats för prisstegringarna i samhället. Samtidigt har inom—det allmänna familjestödet bostadstillägg införts dels för gifta eller sammanboende, dels för ensamstående. Sedan år 1964 har som nyss nämnts ytterligare grupper fått del av förmånerna i studieme- delssystemet, nämligen s.k. äldre studerande i gymnasial utbildning och studerande inom vuxenutbildning som bedriver längre studier. I studie- medelssystemet finns som nämnts ett barntillägg på 25 % av basbeloppet för barn under 16 år. När barntillägget infördes var barntillsynen dåligt ut- byggd. Dessutom fanns inte de statliga och statskommunala bostadstilläggen för barnfamiljer. Barntillsynen har på senare år byggts ut kraftigt även om den ännu inte svarar mot alla de behov som föreligger. Nu nämnda reformer har likväl avsevärt förbättrat studerandefamiljernas möjligheter att få tillgång till barntillsyn, vilket bl. a. beror på att denna ofta är behovsprövad. En ytterligare fördel för de studerande är att studiemedel, i detta sammanhang som regel inte räknas som inkomst, varigenom avgifterna blir tämligen låga.

Vid sidan av den nyssnämnda höjningen av bidragsdelen inom studie- medelssystemet har förbättringarna av detta vidare gällt reglerna för åter- betalningen, som gjorts avsevärt mer förmånliga för de studerande. Bl. a. har den totala återbetalningsskyldigheten begränsats. Dessutom har de so- ciala trygghetsreglerna för återbetalning av studiemedel förbättrats. Regler har också införts som medger att studerande under vissa förhållanden får uppbära studiemedel under sjukdom och att därvid de återbetalningspliktiga medlen avskrivs.

Allmänna utgångspunkter för utredningsarbetet

En utgångspunkt för de sakkunnigas arbete bör vara att de studiesociala systemen även framdeles bör bestå av dels stödet till de 5. k. yngre eleverna inom gymnasieskolan (motsvarande), dels stöd till studerande i högsko- leutbildning. Med hänsyn till de studerandes olika situation vid gymnasiala studier respektive högskolestudier är det naturligt med en skillnad mellan dessa två systems totala nivåer. Således är de förra studerandena normalt beroende av föräldrarnas ekonomi och har endast undantagsvis försörjnings- börda. En utgångspunkt bör vidare vara att det vid sidan av ett generellt stödsystem för högskolestudier som till sin huvuddel är förenat med åter- betalningsskyldighet skall finnas ett tredje, förmånligare system i enlighet med det förslag om vuxenutbildningsstöd som riksdagen nyligen har beslutat om (prop. 1975223, SfU 1975114, rskr 1975zl76).

Studiehjälps- och studiemedelssystemen har varit i bruk under en tio- årsperiod. Som jag tidigare redovisat har sedan de infördes en rad föränd- ringar genomförts på familjepolitikens och arbetsmarknadspolitikens om- råden, vilka i varje fall indirekt påverkar effekterna av studiestödet. Samtidigt har främst inom studiemedelssystemet en rad partiella utredningar genom— förts som lett till nödvändiga delreformer. En naturlig följd härav har blivit att reglerna för studiemedelssystemet stegvis byggts ut. De har nu nått en sådan omfattning att det med fog kan hävdas att de är svåröverskådliga. En översyn av reglerna i syfte att förenkla dem blir därför en viktig uppgift för de sakkunniga.

Bidragshöjningar inom det studiesociala systemet blir med nödvändighet mycket kostnadskrävande reformer och måste därför alltid avvägas i ett vidare socialpolitiskt sammanhang, främst inom familje- och bostadspo— litiken. Sådana avvägningar görs fortlöpande inom ramen för de årliga bud- getbesluten. Bedömningar av detta slag bör alltså inte ankomma på de sak- kunniga. Deras översyn bör därför i första hand inriktas på den reformering av nuvarande studiesociala system som utvecklingen på utbildningsområdet motiverar.

Jag tar i det följande först upp stödet till studerande inom gymnasieskolan och därefter stödet till studerande i högskoleutbildning.

Studiestöd till studerande i gymnasieskolan

De uppgifter som föreligger om elevernas val av verksamhet efter grund- skolan tyder på att detta alltjämt är socialt betingat och starkt könsbundet. Elever från lägre socialgrupper väljer oftare än övriga elever att inte fortsätta sina studier elller att genomgå kortare yrkesinriktade utbildningar. Den ur- valsprocess som därigenom uppstår utgör alltjämt ett grundläggande hinder för möjligheterna att jämna ut skillnaderna i rekryteringen till högre studier från skilda socialgrupper och att förändra den könsuppdelade arbetsmark- naden.

Enligt min mening bör därför ett mål för studiestöd till ungdomar i gym- nasieskolan och utbildning på motsvarande nivå alltjämt vara att främja rekryteringen av ungdom till studier över grundskolenivå samt att minska ekonomiska, sociala och geografiska hinder för sådana studier. Studier på

denna nivå bör därför även i fortsättningen normalt kunna genomföras utan att de studerande ådrar sig återbetalningsskyldighet av nämnvärd omfatt- ning.

Många ungdomar väljer i dag att inte direkt fortsätta sina studier efter genomgången grundskola. Till en del kan detta antas bero på att ungdomar i lö—ZO-årsåldern i ett läge, då utsikterna på arbetsmarknaden är ovissa, föredrar att snarast söka sig ett förvärvsarbete i förhoppning om att senare kunna komma tillbaka till utbildning i någon form. Till en del kan det röra sig om en strävan hos ungdomarna att frigöra sig från föräldraberoendet. Till en del åter förklaras beteendet av att ungdomarna inte kan få den ut- bildning i gymnasieskolan som de helst skulle vilja ha. Till en del slutligen kan det röra sig om en allmänt bristande studiemotivation. Familjens eko- nomiska situation spelar fortfarande en stor roll vid ungdomarnas val av utbildning, särskilt när det gäller att välja mellan kortare yrkesinriktad ut— bildning och längre teoretisk utbildning. Av tillgängliga uppgifter att döma förekommer också det slag av studieavbrott som nyss berörts i större ut- sträckning bland ungdomar som kommer från miljöer med ringa eller ingen studietradition än bland övriga ungdomar. Samtidigt kan konstateras att arbetslösheten i åldersgruppen 16—20 år är förhållandevis hög. Det är an- geläget att de sakkunniga försöker ge en klarare bild över vilken roll stu- diestödet spelar i dessa sammanhang.

Ur såväl den enskildes som samhällets synvinkel kan det i många fall- vara en klar fördel att ungdomarna skjuter in perioder av förvärvsarbete i sin studiegång. Studiestödet bör utformas så att det smidigt kan anpassas till ett studiesystem i vilket ungdomarna varvar studier med yrkesverk- samhet eller bedriver gymnasiala studier på deltid. En sådan utveckling ligger också i linje med strävandena att främja återkommande utbildning som jag inledningsvis berört.

De sakkunniga bör mot denna bakgrund närmare analysera vilken be- tydelse familjeekonomin har för ungdomarnas val av utbildning och deras val mellan utbildning och annan verksamhet. Om analysen motiverar det, bör de sakkunniga föreslå sådana förändringar i studiestödet som kan mot— verka att den enskilda familjens ekonomi styr ungdomarnas studieval eller valet mellan studier och annan verksamhet. I detta sammanhang bör de sakkunniga också uppmärksamma det problem som kan uppstå när stu- derande med i övrigt likartade förhållanden men med skilda studiesociala förmåner deltar i samma utbildning.

Genom att myndighetsåldem har sänkts från 20 år till 18 år är många studerande i gymnasieskolan numera myndiga. Gränsen mellan studie- hjälpssystemet och studiemedelssystemet går vid 20 år. Om denna gräns ändras så att den kommer att sammanfalla med den nya myndighetsåldem kommer alla studerandyööver 18 år att omfattas av studiemedelssystemet. Det skulle innebära att många studerande inom gymnasieskolan i betydande utsträckning skulle få finansiera sina studier med återbetalningspliktiga me- del. Det är enligt min mening inte självklart att gränsen mellan studiestöd för yngre och studiestöd för äldre studerande bör följa myndighetsåldem, när denna inte längre motsvarar en naturlig skiljelinje mellan olika nivåer i utbildningssystemet. Avgränsningen mellan de skilda studiestödsformerna påverkar således också tillämpningen av den tidigare angivna principen att

de studerande i gymnasieskolan och i utbildning på motsvarande nivå i huvudsak skall kunna fullfölja sina studier utan att behöva ta återbetal- ningspliktiga medel i anspråk. Vidare har de viktigaste åtgärderna för att motverka social snedrekrytering förlagts till studiehjälpssystemet. Tyngd- punkten i detta avseende bör enligt min mening alltjämt ligga på gym- nasieskolans nivå. En förändrad gränsdragning måste alltså förenas med sådana åtgärder som motverkar social snedrekrytering. De sakkunniga bör analysera denna fråga och bedöma konsekvenserna för den enskilde stu- derande av en sänkt åldersgräns.

I det föregående har jag redogjort för det samband som finns mellan det familjepolitiska stödet och delar av studiehjälpen. Så är t. ex. studiebidrag och inkomstprövat tillägg knutna till olika former av familjestödet. I sitt arbete bör de sakkunniga utreda vilka effekter denna anknytning har för rekryteringen till studier och pröva om den bör kvarstå oförändrad. De sakkunniga bör också belysa tröskeleffekterna i föräldraekonomin av de olika tilläggen och undersöka vilka åtgärder som skulle kunna dämpa eller röja undan dessa utan att studiestödet därigenom blir svårt att överblicka eller förlorar sin socialt utjämnande effekt. Det är betydelsefullt att åtgärder med detta syfte står i samklang med de allmänna fördelningspolitiska strä- vandena. De sakkunniga bör därför också belysa vilka konsekvenser en beskattning av bidragen får för skilda slag av familjer. I sitt arbete bör de sakkunniga vara oförhindrade att behandla även andra former av tillägg inom studiehjälpssystemet än dem som här har nämnts. De bör också beakta de olika studiesociala förmåner av indirekt karaktär som förekommer. Målet bör vara att skapa en helhetsbild av samhällets totala stöd till ungdoms- studerande i gymnasieskolan och i utbildning på motsvarande nivå. Det är slutligen, som nämnts, angeläget att de sakkunniga söker utforma ett regelsystem för studiestödet som är lättfattligt och överskådligt.

Studiestöd till studerande i högskolan

Studiemedelssystemet har successivt kommit att omfatta allt flera grupper studerande. Nya utbildningar har vid skilda tillfällen förts till detta, och sedan den I juli 1973 tillhör, som nämnts, också studerande över 20 år i gymnasial utbildning studiemedelssystemet. Därmed representerar de ut— bildningar för vilka studiemedel kan utgå en betydligt bredare kontaktyta mot arbetsmarknaden än vad som tidigare varit fallet. Det innebär bl. a. att för dem som fått studiemedel uppvisar lönerna när de går ut i arbetslivet en större spännvidd än under t.ex. slutet av 1960-talet. Därtill kommer att i varje fall vid universitetens filosofiska fakulteter antalet deltidsstu- derande och studerande i åldrarna över 25 år ökat kraftigt.

De familjepolitiska åtgärder, som nämnts i det föregående, har haft be- tydelse även för studiemedelstagarna. För en familj med barn där båda föräldrarna studerar är situationen förhållandevis gynnsam när det gäller levnadsnivån under studietiden. Förutom studiemedel till båda föräldrarna kan även barntillägg utgå. Därtill kommer det allmänna familjestödet i form av barnbidrag samt statligt och statskommunalt bostadstillägg. Detta kan i vissa fall medföra att en studerandefamilj med barn har en bättre kon- sumtionsstandard än en annan jämförbar barnfamilj där ingen av föräldrarna

studerar. För ensamstående studerande med enbart studiemedel har den ekonomiska situationen under studietiden inte förbättrats i samma mån som för studerandefamiljer med barn.

Ett av de viktigaste syftena med studiemedelssystemet var — när det infördes — att göra det möjligt för studerande från familjer med svag ekonomi att bedriva högskolestudier. Studiemedelssystemet förutsattes därigenom främja en jämnare rekrytering till högre utbildning från olika socialgrupper. Under senare delen av 1960—talet och de första åren under 1970-talet fortsatte en viss utjämning i detta avseende. Det är emellertid inte möjligt att med säkerhet särskilda den roll bland andra faktorer som studiemedelssystemet spelade i denna utveckling. Därefter har utjämningen avstannat. Enligt min mening bör målet för studiestödssystemet på högskolenivå alltjämt vara att motverka att grupper tvingas avstå från studier. Riksdagen har i anledning av prop. 1975:9 beslutat om en rad åtgärder som syftar till att underlätta för nya grupper att vinna tillträde till högskoleutbildning. Ett viktigt steg mot ett system med återkommande utbildning har vidare tagits genom riksdagens beslut om ett särskilt vuxenstudiestöd för längre studier. Denna nya Stödform avser emellertid främst något äldre studerande med arbets- livserfarenhet som studerar: på lägre utbildningsnivåer. Under överskådlig tid kommer därför behov att finnas av andra slags studiestöd för merparten av de studerande på högskolenivå.

De sakkunniga bör analysera studiemedlens rekryteringseffekt och skill- nader i utnyttjandefrekvens mellan olika studerandegrupper. På grundval av analyser av detta slag bör de sakkunniga pröva vilka åtgärder som bör vidtas inom studiemedelssystemet för att åstadkomma en bättre social re- krytering. Riktpunkten skall vara att de återbetalningspliktiga medlen skall utgöra huvuddelen av studiestödet och att förslag om höjning av bidrags- delen bör åtföljas av en redovisning av effekterna vid en beskattning av denna. En förbättring av förmånerna inom studiemedelssystemet kan al- ternativt ske genom förändringar av återbetalningsreglerna. De sakkunniga bör undersöka möjligheterna till ett mjukare inträde av återbetalningen än som nu sker samt om en sådan förändring kan tänkas påverka rekyrteringen av skilda grupper till högskoleutbildning.

Kommittén (U 1969z51) för studiestöd åt vuxna (SVUX) förde i sitt be- tänkande (SOU 1974:62) fram förslag om förenklingar av studiemedelssys- temet. De sakkunniga bör pröva SVUX, förslag i dessa delar i syfte att förenkla reglerna för studiemedlen. Jag vill här särskilt peka på prövningen mot egen och makes inkomst och förmögenhet. När det gäller den s.k. makeprövningen har denna stegvis avvecklats i inkomstklasser upp till en makeinkomst på ca 47 000 kr. per år vid ett basbelopp 09 400 kr. De sak- kunniga bör överväga att vid studiemedelsutbetalningen på sikt gradvis av- veckla sambandet mellan makars ekonomi på samma sätt som sker inom skattelagstiftningen.

F. n. gäller en övre åldersgräns på 45 år för rätt att uppbära studiemedel. Denna tillämpas förhållandevis generöst. Med hänsyn till att stora grupper studerande inom studiemedelssystemet utgörs av personer som påbörjar sina studier först efter många års förvärvsarbete och att deras studier ofta är inriktade på korta utbildningar bör de sakkunniga överväga SVUX's för- slag att höja den övre åldersgränsen.

Övriga frågor

1972 års riksdag fattade beslut om nya regler för utländska studerandes principiella rätt till svenskt studiestöd. De sakkunniga bör belysa erfaren- heterna av tillämpningen av dessa regler samt, om de anser detta påkallat, även i övrigt se över de utländska studerandenas studiesociala situation.

Lärarkandidaterna som genomgår ämnes— och klasslärarutbildning har un- der sin praktiktid ofta resekostnader för resor mellan lärarhögskoleon och praktikort. De bestämmelser som därvid gäller missgynnar vissa lärarkan- didater. De sakkunniga bör utreda om liknande förhållanden råder inom andra utbildningar samt undersöka möjligheterna att täcka de merkostnader som studerande får beroende på att praktik förläggs till annan ort än stu- dieorten.

De sakkunniga bör vara oförhindrade att ta upp även andra frågor rörande studiestödets tekniska utformning och de administrativa rutiner det för med sig. Så bör de t. ex. kunna överväga möjligheterna att låta utbetalningen av studiestödet handhas av de allmänna försäkringskassorna.

De sakkunniga bör bedriva arbetet så att de senast under första halvåret 1977 kan lägga fram alternativa principförslag om studiestödets utformning för såväl studerande inom gymnasieskolan som studerande i högskolan. Dessa förslag bör åtföljas av kostnadsberäkningar. Jag avser att därefter återkomma till regeringen med förslag om ytterligare riktlinjer för utred- ningsarbetet.

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar chefen för utbildningsdepartementet

att tillkalla högst tio sakkunniga med uppdrag att utreda frågan om de studiesociala systemen,

att utse en av de sakkunniga att vara ordförande, att besluta om experter, sekreterare och annat arbetsbiträde åt de sak- kunniga.

Vidare hemställer jag att regeringen föreskriver att de sakkunniga får samråda med myndigheter samt begära uppgifter och yttranden från dem,

att ersättning till sakkunnig, expert och sekreterare skall utgå i form av dagarvode enligt kommittékungörelsen (1946z394), om ej annat föreskrives samt

att kostnaderna för utredningen skall betalas från åttonde huvudtitelns kommittéanslag.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan.

Tilläggsdirektiv

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde 1976-10-18

Chefen för utbildningsdepartementet, statsrådet Wikström anför.

Genom beslut den 25 september 1975 bemyndigade regeringen dåvarande chefen för utbildningsdepartementet att tillkalla 10 sakkunniga för att utreda det studiesociala stödet.

De sakkunniga, som tagit sig namnet Studiestödsutredningen, skulle bl. a. särskilt uppmärksamma prövningen mot egen och makes inkomst och för- mögenhet i studiemedelssystemet. I direktiven hänvisas till kommittén (U 1969z51) för studiestöd åt vuxna (SVUX) som i sitt betänkande (SOU 1974:62) förde fram förslag om förenklingar av studiemedelssystemet bl. a. med hän- syn till den s. k. makeprövningen. De sakkunniga bör, som framhålls i di- rektiven, ”överväga att vid studiemedelsutbetalningen på sikt gradvis av- veckla sambandet mellan makars ekonomi på samma sätt som sker inom skattelagstiftningen.”

De sakkunniga skall bedriva arbetet så att de senast under andra halvåret 1977 kan lägga fram alternativa principförslag om studiestödets utformning.

Jag bedömer det emellertid som angeläget att frågan om studiemedlens makeprövning tas upp innan utredningen är klar med sina principförslag för hela det studiesociala stödet.

Jag uppdrar därför åt de sakkunniga att skyndsamt inkomma med kost- nadsberäkningar över en avveckling av prövningen mot makes inkomst och förmögenhet i studiemedelssystemet. Kostnadsberäkningarna bör gälla såväl kostnaderna för tilldelningen av studiemedel som kostnaderna i sam- band med återbetalningen. De sakkunniga bör också överväga en teknisk lösning för att inom det nuvarande studiemedelssystemets ram avskaffa makeprövningen.

På grund av det anförda hemställer jag att regeringen bemyndigar mig att uppdra åt Studiestödsutredningen att i samband med sina överväganden skyndsamt behandla frågan om avvecklingen av prövningen mot makes inkomst och förmögenhet i studiemedelssystemet.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan.

$,, ||]i_.'.| _”__'_|» ,,,__',|,,_.___"_|_' ' ; ___|, .. . __ _ ._ _ _ __ , ' > " _,,, . ' ' ," . J' 'ifl' .it-15:35. ' ' |l' _ ""|'"'.._'f.-','|_.'||"""__"|'1'r|' '|,,',',"'_'|,'f|' ' ' "' " '. l|'|'.'J'l|| l'j. _ , ' _- . , ,'.|.l._ " '|.'|"' .. ',—'l.' ' '_;_'_ "", ||, II [' IfIUIIIv-s ' -"?|%?=_I är: Iul'u'hlll EW Fm 'äwrl'a '" 11if I'lwé: hl &” Il-le' ' .'|' ",-_'|:",i'. ". |||-".' ', "." "|. ”",-".|"'” ."" ."'... ',-.. "" ' '»— .. '|'-..."". ",.'. .'.'-'|' '-"." " " "- lill-".' "" "..|-"'|'|.'.'"|r ".. .,,- .L." n " ' " . >

|-,r --' ,., '. "lip

|||-""| | i"

. ' '|".. ' |'__ ,__-""..” ."'. __'_,||"l'- |,|,:|_||'_|I| l' _,_|,_._ |__|.|,','t".__ ”Jun,—|||” .. '._.I' -._ ., ,, |'|_|| .. _ ,__-|, '-

|'. ||. ' |||" "».:l'f. ...'.- . . . _,--"'|,|_._.___,_-,__..,_,, ,; -_,,_..| ___,.__|:_.||,_: " __,l':.'i.'..|._,'..','_ . ' '._.||'| '."' .. J'E' n'lltc lill-' h. " .

' ..| .| "||: . '.--,=|'—- .Ä-Ö'.|."""'fli'il ' ."'-"."'. |..|'_||".|...|.'.||. "" '. |'-"l .- '_.'.'.'.,',;'i|-' |L"'L'.'!l:-'-" |€._l|._.l'.-',F _'_-|||, ”',u'i" .,..r'. ..'.,,u|.'.."|'.'.ir... 'tl. ..= ...i ' ' *

_ .. .|,,"'|.'.. __ ,, __ _ _ _ ..|. _ . '. "l|l. ="-|,.-_',r'|i..|||'|..'... 'i',-.."."|'_|,|r,'..|.*|'.- |-:.|-,:=,.,'._-,1_- man:-... : . , ' .|_. "... ' '.'p . '| ,, ...'-...|,,. ||' ____.|, ___, ..," , .|,., . :|, ",|, _, _ . _, .._, ", .:||., :||: _ . "| ju,, .- ||| u' |.'-1”. .- " "'l'|...',.,.'-J|.,',' - - ||.|.|'l.".|'a” . ,a ..-,,||_ . ..|-..." | -

' ' 'ålrii'|7_|,ii_'_':"' ' _ | " '."' "L' .|." .'..|,|..|,. '*"||.,.'|L' . " .. .l. ' ' : 1|-,.,-, '#' __ '.'-|||. r_i'l,'|',",ll'l.'.'"|'." .. ||| ||| ._'—... ' ,. .'. .|l_.'l':"|.'||':':" ' . ' "11%:le ft.—CT. _|___r___ 't'|||||'u"|"' _',':'.'_".||','_.. || 2 , .—

. "U' |'- ' :|.4gfu'v'fltjm'g' ' .. ' ?"Elffi'. |],"'i..__=|",',n—."".. www". -- ä'HLät't'rtqaw'l'n- imr'm..i1.' .. ' ,. _'. Jill. |1*,,',||:.||||_T"_L|> .| |'_l-l' |. .. "|E—: _ _ » ,,L'H'IM|-_"' mum-,'- .- >|.| amt- |.' " , "'"'" "'.-""".'l :-'l.'ll||li"l ".'|I.'u'l'| F'TF'Hi' "”F. . |

.i|.,|||_'.. _ . . (i: _'_.p '|___ |

|, |.".-,.

' .. ,'|.|','. :"i "'"'I . 'lli' l." ",'IL'. ' '. . .. g.."'|i|||':|,_#",|_"_i'.' ' rf,,” |.'.'_-u1|f' '. F' .:*.'|* ' fbr'ägg,:.";tmH—I'Ll.l'.il',1'7|l'h=f"JM" :... " d:r] "" " .. . I.. ,_ "Rab; .|. |ti||.,,||, , ||. |? .|. ..|-J 5 | ',__? | _; #- .'|,_,','_._|'|n .it... |_I.I'P ' ..'. .-_'.;'.-|j' " ,'||L,-,.|,... |" |'.|'|" ;; 'ifj . .rvgl ,_ |

' ,|_ ' "||.|.' |q,|.|_..—,|| lw__|__d_|_*,_,||,'1|,||..|_,| ,,,. '_,.,,_,.,,,,, -,'|_|" .,Jw|i,._'.l |, |||_..|l _". . "_ ,.1q|_ '.,u

.l|'_|t_'.',,""||'-"".'|.__ ,'."|r '|'_-. 'In-'rt'u'i wu. . |:, ' lw'.'|h,"l.||||.'|||||' |.'i"'_ 'f|,='|' "". " f '). 'if * ,-, w . |", -' ,. |

. _ '|', __ ÖIW'HH'FILH'WMMP ...'...r beat—f

.. || ' _. .:. _ ,"' -ii'l.:.ma'n'

_,, ,, .-"'||. __,__,_| ”||_, '|'. .|.:.'.|'|,

Bilaga 2 Studiestödet i några andra länder

Inledning

I det följande redogörs översiktligt för de studiesociala systemen i Australien, Danmark, England, Finland, Frankrike, Kanada, Nederländerna, Norge samt Västtyskland. Utredningen har valt dessa länder antingen för att belysa olika typer av studiesociala system eller för att spegla systemen i våra grann- länder. I huvudsak har utredningen beskrivit studiestöden till studerande inom eftergymnasial utbildning. Skälet till att studiestöden till gymnasie- studerande inte har berörts i samma utsträckning är att dessa stöd i de flesta länder ingår som en del av det familjepolitiska stödet. Det är därför svårt att göra en beskrivning av dessa studiestöd utan att de sätts in i ett större familjepolitiskt sammanhang, vilket utredningen inte haft möjlighet att göra.

Australien

Det statliga studiestödet skall, enligt australiensiskt synsätt, bidra till att göra det möjligt för alla att studera utan alltför stora ekonomiska uppoff- ringar. Eftersom högre studier förutsätts ge ekonomisk utdelning i framtiden i form av höga löner, anses det att den studerande eller hans föräldrar själva skall bära en del av studiekostnaderna. Studiestödet skall endast täcka de grundläggande behoven hos de studerande. Med det målet har ett nytt studie- stödssystem för studerande inom eftergymnasial utbildning utformats i Au- stralien. Det nya systemet infördes 1974.

Studiestödet består i sin helhet av olika former av bidrag. Det finns bidrag för t. ex. kost och logi, för litteratur, utrustning, studentkårsavgifter samt resor.

Villkor/ör art/ä' studiestöd m. m.

Studiestödet är behovsprövat såväl mot den studerandes egen som mot föräldrarnas inkomst. Därutöver tas hänsyn till flera olika faktorer när det gäller att avgöra hur stort studiestöd som skall utgå till den enskilde stu- deranden. Sålunda beaktas den studerandes ålder och civilstånd. Vidare tas hänsyn till om den studerande bor hemma och om han är ekonomiskt beroende av sina föräldrar. Som exempel kan nämnas att den som är över 25 år får ett högre studiestöd än den som är yngre. Den som har familj att försörja kan likaledes få ett högre belopp än den som är ensamstående.

228

Den som bor hemma hos sina föräldrar får ett lägre belopp än den som inte gör det.

Utöver det studiestöd som utgår direkt till den studerande finns två former av indirekt stöd som utgår till den studerandes föräldrar. Det indirekta stödet består dels av ett särskilt familjestöd, dels av skattelättnader.

Indirekt stöd till föräldrar utgår endast om dessa bidrar till sina barns uppehälle. Storleken av det direkta stödet är beroende av om indirekt stöd utgår till föräldrarna. I sådana fall minskas det direkta stödet i proportion till vad som utgått i indirekt stöd.

Förutom det studiestödssystem som har beskrivits finns ytterligare två former av statligt studiestöd, nämligen ett särskilt stöd för studerande inom lärarutbildning samt ett stöd för dem som har avlagt akademisk grund— examen. Stödet till lärarkandidater utgörs till största delen av bidrag. I vissa fall kan dessutom studielån beviljas. Stödet till dem som avlagt grundexamen består helt av bidrag. De som går lärarutbildning får i regel ett genomsnittligt högre studiestöd än studerande inom övrig eftergymnasial utbildning. Detta studiestöd är emellertid inte behovsprövat utan utgår efter meritprövning. Den som får sådant stöd måste i vissa fall förbinda sig att arbeta som lärare ett visst antal år.

Andel som uppbär studiestöd m. m.

År 1975 fick 58 procent av de universitetsstuderande och 76 procent av studerande inom annan högre utbildning statligt studiestöd.

År 1974 genomfördes en undersökning av de studerandes inkomster och utgifter. Det visade sig att studiestödet utgjorde exakt hälften av inkomsterna för genomsnittsstudenten medan inkomster från förvärvsarbete utgjorde 29 procent och bidrag från föräldrar, besparingar och privata lån 21 procent. Skillnaderna var emellertid stora mellan skilda grupper studerande. För stu- derande från familjer med låga inkomster utgjorde studiestödet 60 procent av inkomsterna, medan motsvarande andel för studerande från familjer med höga inkomster var 33 procent.

Studiestödets belopp m. m.

1974/ 75 var det maximala årliga bidraget för studerande som var ekonomiskt beroende av sina föräldrar och som bodde hemma $ 1 000 (4 500 Skr.). För motsvarande kategori som inte bodde hemma var bidraget $ 1 600 (7 200 Skr.).

För gifta studerande eller andra studerande som inte var beroende av sina föräldrar uppgick det maximala bidraget likaledes till $1600 (7200 Skr.). Gifta studerande med försörjningsplikt gentemot familj däremot kunde få upp till $2500 (11 250 Skr.).

Studiestödet till lärarstuderande är som tidigare nämnts högre än till övriga studerande inom högre utbildning. Således utgick 1974/ 75 mellan $ 1 200 och 52 200 (5 400—9 900 Skr.) till dem som var ekonomiskt beroende av sina föräldrar och som bodde hemma. Till motsvarande kategori som inte bodde hemma uppgick bidraget till mellan $ 1 900 och $ 2 600 (8 550—11 700 Skr.). Gifta studerande med ett barn kunde få $3 510 (15 795 Skr.) i stu- diestöd.

Utvecklings/injer

År 1975 tillsattes en kommitté med uppdrag att utvärdera det nya systemet. Kommittén fann att bidragen för kost och logi var för låga, att behovs- prövningen var orättvis samt att speciella gruppers problem inte tillgodosågs. Kommittén föreslog följande reformer av studiestödet. Det maximala stu- diestödet skulle höjas till en nivå som motsvarade — i stället för nuvarande 65—73 procent — 80 procent av de studerandes genomsnittliga utgifter. En sådan höjning skulle erfordras för att täcka de grundläggande behoven hos de studerande. Vidare föreslogs att man skulle införa studielån med låg ränta som ett komplement till bidragen. De studerande skulle — om lån infördes — i högre utsträckning själva kunna välja på vilken nivå de ville leva under studietiden. Slutligen föreslog kommittén att behovsprövningen mot föräldrainkomster skulle minska och den studerandes ålder i stället spela en större roll vid bedömningen av studiestödets storlek. Förslaget innebar att den studerandes ekonomiska beroende av sina föräldrar gradvis skulle minska från 18 till 24 års ålder. Vid 24 års ålder skulle den studerande helt friställas från föräldraekonomin.

Studiestöd till studerande inom gymnasial utbildning

Behovsprövade bidrag utgår under de två sista åren i gymnasiet. Därutöver kan bidrag utgå för kostnader för litteratur och för inackordering för dem som inte bor på hemorten. År 1975 fick ca 20 procent av gymnasieeleverna studiestöd.

Danmark

År 1970 infördes ett nytt studiestödssystem i Danmark. 1970 års system förändrades i stora delar är 1975. I det följande lämnas en redogörelse dels för 1970 års studiestödssystem, dels för de förändringar som vidtogs 1975.

1970 års studiestödssystem

Studiestödet bestod av bidrag (stipendier) och statslån. Bidragen var skat- tepliktiga för mottagaren. Dessutom fanns möjlighet att få statsgaranterade banklån.

Utbildningens nivå samt den studerandes ålder avgjorde vilket av dessa stöd som skulle utgå. Studiestödet till studerande under 20 år i gymnasial utbildning (motsv.) bestod i sin helhet av bidrag; bidraget för l8—l9-åringar var högre än för l6—l7-åringar vilket förklarades av att den senare gruppen utöver studiestödet fick barnbidrag. Gymnasiestuderande över 20 år samt studerande inom högre utbildning fick studiestöd i form av bidrag och stats- lån. Normalt utgjordes hälften av stödet av bidrag och hälften av lån.

Studiestödet var, oberoende av den studerandes ålder, lägre för den som bodde hemma hos sina föräldrar än för den som inte gjorde det. Vidare var studiestödet högre för gifta än för ogifta.

Bidraget och statslånet var för alla grupper studerande behovsprövat såväl mot den studerandes egen, hans makes som mot föräldrarnas ekonomi.

Behovsprövningen mot föräldrarnas ekonomi trappades successivt av när den studerande fyllt 23 år för att helt upphöra vid 28 års ålder.

Statslånen var räntefria under studietiden. Därefter utgick ränta som med en procent översteg gällande diskonto. Återbetalningen skulle normalt på- börjas ett år efter avslutad utbildning och sträckte sig i regel över tio år.

Alla studerande över 18 år kunde därutöver få statsgaranterade lån. Dessa län var över huvud taget inte behovsprövade. De utgick med ränta även under studietiden. Återbetalningstiden var högst tio år.

1975 års studiestöd

År 1975 avskaffades statslånen. Vidare upphörde skillnaden i studiestöds- hänseende mellan studerande i gymnasial utbildning och studerande i efter- gymnasial utbildning. Åldersgränsen för att få statligt studiestöd fastställdes till 18 år. Studiestödet består därefter av beskattade bidrag och statsga— ranterade banklån. Till 16—17-åringarna utgår i gengäld ett s. k. ungdomsstöd som administreras av socialdepartementet.

Studiestödets storlek

Bidragets maximibelopp fastställs en gång om året. Under läsåret 1976/ 77 är maximibeloppet för ogifta hemmaboende 6 500 Dkr. (4 690 Skr.) och för ogifta ej hemmaboende och gifta 8 700 Dkr. (6 265 Skr.). Lånebeloppet får inte överstiga 13 000 Dkr. (9 360 Skr.). Bidrag och lån får tillsammans inte vara högre än 17000 Dkr. (12240 Skr.).

Vil/kai'för att få studiestöd

Bidragen till dem som är mellan 18 och 22 år behovsprövas såväl mot den studerandes egen, hans makes som mot föräldrarnas ekonomi. För den som fyllt 23 år behovsprövas bidragen endast mot egen och makes ekonomi. Lånen är över huvud taget inte behovsprövade.

Fullt bidrag utgår om föräldrainkomsterna (skattepliktig inkomst) inte överstiger 46 000 Dkr. (33 120 Skr.). Vid en föräldrainkomst om 95 000 Dkr. (68400 Skr.) upphör bidraget att utgå.

En ogift studerande får ha en bruttoinkomst, inkl. studiebidrag, om 25 500 Dkr. (18 360 Skr.) för att få fullt bidrag. lnkomstgränsen för gifta sökande är den dubbla. Vid beräkning av inkomsten tas hänsyn till antalet barn så att från inkomsten dras en summa för varje barn.

Återbetalningsvillkor

Det statsgaranterade lånet utgår med ränta som år 1975 var 13,5 procent. Återbetalningen av länet skall påbörjas omedelbart efter det att studierna avslutats. Återbetalningstiden är i regel åtta, dock högst tio år.

Utvecklings/in/er

År 1975 tillsattes en arbetsgrupp inom undervisningsministeriet med upp- drag att utforma förslag till ett nytt studielånesystem för studerande inom högre utbildning. 1 direktiven till utredningen framhölls att studiestödet

till 16—19-åringar i gymnasial utbildning i framtiden skulle utökas och i sin helhet bestå av ett behovsprövat bidrag. Studiestödet till studerande inom högre utbildning, däremot, skulle enbart utgöras av återbetalnings- pliktiga medel. Anledningen till detta resonemang var bl. a. att denna grupp i regel får betydligt högre inkomster än befolkningen i övrigt.

Under våren 1977 har arbetsgruppen i ett betänkande föreslagit att ett statligt inkomstrelaterat återbetalningspliktigt studiestöd skall införas för studerande inom högre utbildning. Studielånet skall, enligt förslaget, vara värdebeständigt och utgå med maxi- malt 18 000 Dkr. (12 960 Skr.)/år i 1975 års prisnivå. Beloppet avses täcka en studerandes levnadsomkostnader under ett helt kalenderår. Lånet skall inte vara behovsprövat varken mot föräldrars eller makes ekonomi. Däremot skall lånet till viss del vara behovsprövat mot den studerandes egen inkomst. Alla skall dock kunna låna upp till 13 000 Dkr. (9 360 Skr.) utan behovs- prövning.

Lånet som skall vara räntefritt skall återbetalas i reellt penningvärde. Det första året efter det att studierna avslutats skall vara återbetalningsfritt. Vid fastställandet av återbetalningstidens längd samt storleken av de årliga av- gifterna skall hänsyn tas till hur stora inkomster den återbetalningsskyldige förväntas få. Denna beräkning skall göras utifrån de inkomster man normalt får efter att ha genomgått en viss bestämd utbildning. De årliga avgifterna skall vara lägre i början av återbetalningstiden för att därefter successivt höjas. Den som har låga inkomster, är arbetslös etc. skall kunna få uppskov med återbetalningen. '

England

Studiestödet i England tillkom år 1944 då lokala utbildningsmyndigheter gavs befogenhet att bevilja stipendier eller andra former av bidrag till stu- derande i utbildningar över den obligatoriska skolan. Målet skulle vara att möjliggöra för alla att bedriva de studier de önskade utan alltför stora eko- nomiska påfrestningar. 1962 infördes ett bidrag som skulle utgå till uni- versitetsstuderande som bedrev studier på grundexamensnivå. Bidragssys- temet har därefter utvidgats till att gälla också andra delar av den högre utbildningen, t. ex. lärarutbildningen. Studiestödet i England består helt av bidrag.

Bidraget består i de llesta fall av två delar. Den första delen skall täcka avgifter för utbildning; sådana avgifter betalas i regel direkt av den lokala myndigheten till läroanstalten varför den studerande inte får bidraget i sin hand. Den andra delen skall täcka kostnader för uppehälle m. m. Det senare bidraget består i sin tur av två delar, varav den ena är ett bidrag, som utgår till alla universitetsstuderande på grundexamensnivå, till studerande i lärarutbildning samt i viss eftergymnasial utbildning på universitetsnivå. Det andra bidraget utgår efter särskild prövning till studerande i kortare eftergymnasial utbildning, i lokala kurser inom vuxenutbildningen samt till dem som inte uppfyller villkoren för att få det generella bidraget.

Därutöver finns stipendier för studerande som har avlagt grundexamen samt för studerande i lokala kurser inom vuxenutbildningen. Stipendierna

beviljas inte av de lokala myndigheterna utan av utbildningsdepartementet och forskningsråden.

Det maximala belopp som kan utgå i bidrag är avpassat så att det skall täcka alla utgifter en studerande har under 30 veckor av året; däri ingår utgifter för litteratur, utrustning och resor. Maximibeloppet justeras en gång per år.

Alla som antas till universitetsutbildning på grundexamensnivå, och mot- svarande utbildningar, har rätt till ett minimibidrag som f.n. uppgår till £ 50 per är (ca 360 Skr.). Hur mycket som därutöver kan utgå i studiestöd är beroende av olika faktorer. Det tas hänsyn såväl till föräldrarnas som till den studerandes egen och hans makes inkomster. Vid prövningen tas bl. a. hänsyn till hur många barn familjen försörjer. Vidare kan den som inte bor på hemorten få ett högre bidrag än den som gör det. Slutligen tas hänsyn till att vissa kategorier av studerande har särskilt stora utgifter. Sålunda får studerande i London. Oxford och Cambridge ett högre bidrag än övriga studerande. Tilläggsstöd utöver maximibidraget kan utgå för kurser som är längre än genomsnittet, för sommarkurser samt för resekostnader. Vidare kan tilläggsstöd beviljas gifta studerande som har försörjningsplikt mot familj. Alla bidrag till studerande som är under 25 år — det gäller även gifta studerande — prövas mot föräldrainkomsten. Undantag görs endast för dem som före studierna försörjt sig själva genom förvärvsarbete i tre år.

Indirekt stöd i form av skattelättnader utgår till föräldrar som har barn som bedriver heltidsstudier. Storleken av skatteavdraget skall i princip mot- svara den reducering av bidraget den studerande får p. g. a. prövningen mot föräldrainkomsten. Reduceringen av bidraget är emellertid numera större än vad föräldrarna får i skattelättnader. Det beror bl. a. på att inkomstgränsen vid beviljningen inte har höjts i takt med den ökade inflationen.

Andel som uppbär studiestöd

Andelen studerande som uppbär studiestöd är högre i England än i många andra länder. 1972/73 fick sålunda 90 procent av alla heltidsstuderande brittiska studenter i studiestödsberättigad utbildning någon form av stu- diestöd. Om utländska studerande och studerande vid icke-studiestödsbe- rättigade utbildningar inkluderas blir andelen 68 procent. Av dem som fick studiestöd utgick minimibidraget till 8 procent och maximibidraget till 21 procent. Återstående 71 procent fick bidrag av varierande storlek beroende bl. a. på behovsprövningen. En undersökning av de studerandes utgifter och inkomster och studiestödets andel av inkomsterna har nyligen genom- förts i England. Resultaten har emellertid ännu inte publicerats.

Utvecklings/injer

I England förs en ständig debatt om studiestödet. Två frågor som därvid diskuteras är behovsprövningen mot föräldrainkomster och införande av studielån. Behovsprövningen mot föräldrars inkomster har livligt kritiserats och starka krav på att slopa prövningen har förts fram. Man har därvid fört fram dels att föräldrar inte har laglig skyldighet att försörja sina barn när dessa blivit myndiga, dels att det är orimligt att den som är myndig

( 18 år) skall vara ekonomiskt beroende av sina föräldrar. Antalet föräldrar som inte kan eller inte vill försörja sina barn ökar också alltmer. I en un- dersökning bland studerande som företogs 1975 visade det sig att omkring hälften av dem som fått bidraget reducerat p. g. a. föräldrainkomsten inte fått motsvarande ekonomiska stöd från sina föräldrar.

Redan i början av 1960-talet behandlade en utredning frågan om införande av studielån. Utredningen anförde å ena sidan att rättviseskäl talade för att studerande som i framtiden skulle få höga inkomster också skulle stå för en del av kostnaderna för sin utbildning genom att ta studielån. Ut- redningen antog vidare att en studerande som finansierar studierna genom lån känner större ansvar för att genomföra studierna än en som har bidrag. Å andra sidan menade utredningen att införande av studielån skulle avhålla t. ex. studerande från arbetarhem och kvinnor från att studera. Utredningen tog dock inte ställning till frågan för eller emot studielån. Många grupper har emellertid därefter fört fram förslag om att införa studielån. Två ka- tegorier som enligt förslagen skulle kunna få studielån är universitetsstu- derande som avlagt grundexamen samt studerande på grundexamensnivå som får reducerat bidrag.

Studiestödet/'är elever i gymnasial utbildning

Föräldrar med barn i gymnasiet som är över 16 år kan få ett bidrag som är avsett att täcka kostnaderna för barnets uppehälle. Bidraget är behovs- prövat och beviljas av lokala myndigheter. Variationerna är stora från ort till ort dels beträffande andelen elever som får stöd, dels beträffande storleken av stödet. En undersökning som gjordes 1974 visade att andelen elever mellan 16 och 19 år som fick sådant stöd varierade från mindre än 0,1 till 9,6 procent. Av de totala statliga utgifterna för bidrag utgörs endast 4 procent av bidrag till gymnasieelever medan 96 procent utgår till studerande i eftergymnasial utbildning.

En utredning som tillsattes 1974 för att göra en översyn av studiestödet på denna nivå har rekommenderat att elever mellan 16 och 18 år skulle få studiebidrag om föräldrarnas inkomster understeg en viss nivå. I syfte att göra eleverna mer ekonomiskt självständiga föreslogs också att en tred- jedel av bidraget skulle utgå till eleverna själva och resten till föräldrarna. Förslaget har emellertid inte antagits av regeringen med anledning av att nuvarande familjebidragssystem skall reformeras innevarande år. Nuvarande familjestöd och skattelättnader till familjer med barn skall då smältas sam- man till ett nytt barnbidrag. Studiestödet är avsett att ingå i detta famil- jepolitiska system.

Studiestödets storlek m. m.

Beloppen avser läsåret 1975/76. För studerande som inte bodde hemma utgick maximalt £ 740 (5 365 Skr.) och för motsvarande kategori studerande i London utgick högst £ 810 (5 872 Skr.). För dem som bodde hemma var maximibeloppet 51570 (4132 Skr.). Maximalt stöd utgick om föräldrain- komsten inte översteg £ 2 200 (15 950 Skr.). Om föräldrarnas inkomst över- steg £ 8 000 (58 000 Skr.) utgick endast minimibidraget om £ 50 (360 Skr.).

Bidragen till studerande i gymnasieskolan varierade år 1974 från £ 31 (224 Skr.) till 55204 (1479 Skr.).

Finland

Genom studiestödet skall varje studerande, oberoende av ekonomisk ställ- ning och social bakgrund, garanteras lika möjligheter till utbildning. Det finska studiestödssystemet som reformerades 1969 består av ett återbetal- ningsfritt bidrag (studiepenning) samt av ett statsgaranterat studielån med statligt räntestöd. Studiestödet kan utgå till studerande i alla offentligt er- kända utbildningar utöver den obligatoriska skolan. En förutsättning är att studierna bedrivs på heltid.

Villkor för att få studiestöd m. m.

För att få studiestöd krävs att den studerande har normala studieresultat samt att behov av stöd föreligger. Såväl Studiepenningen som studielånet är behovsprövade mot den studerandes egen och hans makes inkomst och förmögenhet. Studiepenningen behovsprövas dessutom för alla kategorier studerande mot föräldrarnas ekonomi under förutsättning att den studerande fortfarande försörjs av föräldrarna. För elever vid gymnasie- och folkhög- skolor (motsvarande) prövas även studielånet mot föräldrarnas ekonomi. Förutsättningen är även här att den studerande försörjs av sina föräldrar. För övriga studerande sker ingen behovsprövning mot föräldraekonomin när det gäller studielån.

Den som är ogift och bor hos sina föräldrar anses vara försörjd av dessa. Samma förhållande gäller för dem som inte bor hemma hos sina föräldrar men som är ogifta och under 20 år.

Följande inkomstgränser tillämpades under läsåret 1975/76. Studielånen reducerades om den sökandes egen inkomst översteg 8000 mark (8 880 Skr.) eller om makars gemensamma inkomster översteg 18 000 mark (19 980 Skr.). Vid inkomstprövningen tas hänsyn till antalet barn. Inkomsten mins- kas med en summa (1975/76 3 000 mark (3 330 Skr.) för varje barn. Stu- diepenning beviljas över huvud taget inte om den sökandes eller hans makes inkomster överstiger ovannämnda inkomstgränser. Föräldrarnas samman- lagda beskattningsbara inkomster fick inte överstiga 16000 mark (17 760 Skr.) för att studiepenning skulle utgå.

De statsgaranterade studielånen utbetalas genom atfärsbankerna. Räntan var 1975/76 9 procent. Därav betalar den studerande endast 4,25 procent under studietiden och ett och ett halvt till två år därefter, medan staten erlägger resterande del. Återbetalningen påbörjas normalt ett och ett halvt år efter det att studierna avslutats. Återbetalningstidens längd är två gånger den tid under vilken den studerande haft studielån, dock högst 14 år.

Andel som uppbär studiestöd

Under läsåret 1974/ 75 fick 124 000 studerande statsgaranterat studielån. Dår- av var ca 45000 studerande vid universitet och högskolor. Det innebar

att ca 50 procent av alla studerande fick studielån och att andelen bland universitets- och högskolestuderande som uppbar studielån var 75 procent. Antalet studerande som under samma läsår fick studiepenning var betydligt lägre, nämligen 84 000. Några uppgifter om hur dessa fördelar sig efter lä— roanstalter har inte varit tillgängliga.

Studiestödets storlek

Studielånet avses täcka skäliga utgifter under ett läsår. Lånets maximibelopp fastställs en gång om året och varierar med hänsyn till vilken utbildning den studerande följer. Läsåret 1975/ 76 var det maximala lånebeloppet för en gymnasieelev 2900 mark (3 200 Skr.) medan motsvarande belopp för universitets- och högskolestuderande uppgick till 7 600 mark (8430 Skr.) för vissa utbildningar och 8600 mark (9540 Skr.) för andra.

Studiepenningen till gymnasiestuderande var mellan 250 och 500 mark per läsår (280—555 Skr.). För studerande vid universitet och högskolor uppgick Studiepenningen till 700 mark (780 Skr.). Det senare beloppet anses motsvara ungefär tio procent av den studerandes årliga utgifter.

Frankrike

Det franska studiestödssystemet skiljer sig i många avseenden från övriga länders i redogörelsen. En stor del av det totala statliga studiestödet utgår i form av indirekt stöd — stöd till den studerandes föräldrar samt subven- tionerade måltider, bostäder etc. för de studerande. Medan man i de flesta andra länder strävar mot att göra den studerande ekonomiskt oberoende av sina föräldrar är grunden för det franska studiestödssystemet att för- äldrarna skall sörja för sina barn tills de börjar förvärvsarbeta. Enligt detta mål skall studiestödet inte vara den huvudsakliga inkomstkällan för de stu- derande utan endast ett tillägg som skall utgå till de familjer som har det sämst ställt. Vidare skiljer sig Frankrike från många av de övriga länderna genom att en proportionellt mycket större del av det totala studiestödet utgår till studerande inom gymnasier än inom högre utbildning.

Det direkta studiestödet

Det direkta studiestödet består av stipendier, rekryteringsstipendier och lån. Huvuddelen utgörs av stipendier. Stipendierna infördes år 1925 för att ge begåvade elever från hem med svag ekonomi möjlighet att studera. Sti- pendierna som under en lång tid endast kom att utdelas till de mest begåvade eleverna utgår numera i första hand till dem som kommer från familjer med låga inkomster. Stipendiets storlek varierar med hänsyn till det behov av stöd som anses föreligga. Behovsprövningen är mycket restriktiv. 1974/ 75 fick t. ex. endast 13 procent av de studerande sådana stipendier. I genomsnitt utgick per elev och är omkring 5000 Fr (4250 Skr.). Rekryteringsstipendier utgår till studerande inom vissa utbildningar, fö- reträdesvis lärarutbildningar. Ett villkor för att få ett sådant stipendium är att den studerande förbinder sig att arbeta ett visst antal år inom det yrke utbildningen leder till. Den här formen av stipendier, som är speciell

för Frankrike, infördes 1950 i syfte att få arbetskraft till vissa bristyrken. Stipendierna prövas endast mot den sökandes meriter och är således inte behovsprövade mot ekonomi. Rekryteringsstipendierna har emellertid mins- kat i betydelse', 1960 utgjorde dessa stipendier 20 procent av det totala stu- diestödet medan motsvarande andel 1974 var 12 procent.

De statliga studielånen utgör endast en liten del av det totala studiestödet. Det finns olika former av lån och villkoren för att få dessa varierar efter låntetypen', vissa lån är kortfristiga och räntefria, vissa utgår med 5 procents ränta. Dessutom beviljar affärsbankerna studielån mot 9,5 procents ränta.

Det indirekta studiestödet

Det indirekta stödet består — som nämnts i det föregående — dels av sub- ventionerade bostäder, måltider etc., dels av stöd till den studerandes för- äldrar. Stödet till föräldrarna utgörs av skattelättnader till dem vars barn bedriver heltidsstudier. Vidare utgår ett särskilt familjestöd.

Följande sammanställning visar den procentuella fördelningen av resp. Stödform. Av sammanställningen framgår att det direkta studiestödet utgör 23 procent av vad som totalt utgår i statligt stöd.

Stipendier (inkl. rekryt. stip.) 23 % Annat stöd (subventionerade bostäder etc.) 27 % Skattelättnader till föräldrar 32 % Familjestöd 18 % Kanada

Ansvaret för den högre utbildningen i Kanada delas mellan den federala regeringen och de sex delstatsregeringarna. Samma förhållande gäller för studiestödet. Det innebär att det finns en rad olika studiestödssystem. Det federala studiestödet kan utgå till studerande i alla delstater. Därutöver har de olika delstaterna särskilda stödsystem som utgör ett komplement till det federala. I denna redogörelse behandlas framför allt det federala stu- diestödet. Vissa jämförelser görs med studiestödssystemet i delstaten On- tario. Först 1964 införde den federala regeringen ett studiestödssystem. I Ontario infördes studiestöd 1966.

När den federala regeringen införde studiestödssystemet var syftet att förhindra att unga begåvade människor avstod från att studera av ekono- miska skäl. Det betonades att målet med studiestödet inte skulle vara att stimulera till studier utan snarare att undanröja hindren för begåvade per- soner att studera. I Ontario har man uttryckt det så att alla begåvade personer som önskar bedriva studier över gymnasienivå skall få tillräckliga medel härför. I det federala studiestödssystemet förutsätts att den studerande och/eller dennes föräldrar själva skall stå för en del av studiekostnaderna. Det är bakgrunden till att studiestöd i form av lån dominerar i Kanada. Det federala studiestödet består till allra största delen av statsgaranterade och räntesubventionerade lån. Därutöver finns stipendier eller bidrag för vissa kategorier studerande. Studerande i Ontario kan dels få ”federala”

lån, dels bidrag som delstaten beviljat. Totalt utgår ungefär lika stora summor i lån som i bidrag.

Förutom direkt studiestöd utgår indirekt stöd genom att de studerande får göra avdrag på skatten för de utbildningskostnader de haft. Systemet fungerar så att de studerande får göra avdrag från sin inkomst med ett belopp som motsvarar de avgifter de betalt till läroanstalten. Dessutom får studerande som har inkomster göra avdrag upp till en viss bestämd nivå för varje månad de bedrivit heltidsstudier. Den totala summan för dessa skatteavdrag motsvarar ungefär den federala regeringens årliga utgifter för studielånen.

Villkor/ör att få studiestöd m. m.

Villkoren för att få studiestöd är i stort sett desamma vare sig det gäller federalt stöd eller delstatsstöd. Studiestödet är behovsprövat mot den stu- derandes egen och föräldrarnas inkomster. Stödets storlek varierar med hän- syn till inkomsterna. Gifta studerande, studerande som är över 25 år eller de som har bedrivit eftergymnasiala studier i mer än fyra år betraktas som fristående från sina föräldrar. Någon behovsprövning mot föräldrars inkomst görs således inte för dessa grupper.

Ande/en studerande somfår studiestöd m. m.

I jämförelse med många andra länder är det i Kanada en förhållandevis låg andel studerande som utnyttjar studiestödet. 1973 fick mindre än en fjärdedel av alla studerande i eftergymnasial utbildning studielån. I Ontario fick omkring 40 procent av alla studerande någon form av studiestöd 1969.

1964 gjordes en undersökning av studenternas inkomster och utgifter. Det visade sig att studiestödet endast utgjorde 29 procent av studenternas inkomster, egna inkomster och besparingar 39 procent samt bidrag från föräldrar 32 procent. Studiestödets andel av inkomsterna har endast ökat obetydligt efter 1964.

Studie/änens återbetalningsregler

De statsgaranterade studielånen utgår utan ränta under studietiden och sex månader därefter. Efter dessa sex månader skall den studerande börja åter- betala lånen. För den som har lånat maximalt är återbetalningstiden tio år. Den som har lånat mindre får kortare återbetalningstid. Återbetalningen av lånen är inte kopplad till den återbetalningsskyldiges inkomster. Förslag i den riktningen har dock förts fram.

Studiestöd till gymnasieelever

Före 1973 utgick studiestöd till familjer med barn mellan 16 och 18 år som bedrev heltidsstudier. Stödet skulle stimulera elever att stanna kvar i skolan.

Detta stöd ersattes 1973 med ett allmänt familjepolitiskt stöd som utgår till alla familjer med barn under 18 år oavsett om de går i skola eller ej. Stödet som utbetalas per månad är lika stort för alla.

Studiestödets belopp m. m.

År 1972 kunde en studerande maximalt låna $1400 (5 600 Skr.) per år. Den totala lånesumman, under hela studietiden, var maximerad till $ 9 800 (39 200 Skr.).

Nederländerna

1 Nederländerna håller man f. n. på att förbereda långtgående reformer av studiestödet för studerande inom högre utbildning. Syftet med reformerna är dels att skapa ett mera rättvist och enhetligt system, dels att öka stu- denternas ekonomiska frigörelse från sina föräldrar. De statliga utgifterna för studiestödet beräknas inte komma att öka men studiestödet skall fördelas efter andra grunder än hittills. Det nya systemet införs stegvis med början läsåret 1975/76. Det nya studiestödet kommer i sin helhet att utgå direkt till de studerande i motsats till det gamla där en del av stödet utgick till föräldrarna och en del till de studerande själva. 1 det gamla systemet var de studerande delvis beroende av föräldrarnas välvilja att bekosta barnens uppehälle. Dessutom tvingades studerande från låginkomstfamiljer att låna pengar i större utsträckning än de som kom från höginkomstfamiljer. I det nya systemet skall de vars föräldrar har det sämst ekonomiskt få det bästa stödet. 1 det följande lämnas en redogörelse dels för nuvarande studiestödssystem, dels för grunddragen i det nya systemet.

Nuvarande studiestödssystem

Grunderna för studiestödet är att den studerandes föräldrar skall ha det huvudsakliga ansvaret för Studiefinansieringen tills den studerande fyllt 27 år. Föräldrarna kompenseras för sina kostnader genom skattelättnader och särskilda familjestöd. Alla föräldrar som har barn under 27 år som bedriver studier har rätt att få sådant stöd under förutsättning att de bidrar till sina barns uppehälle. Storleken av de familjepolitiska stöden är beroende av i hur stor utsträckning föräldrarna bidrar till sina barns försörjning. Studerande från låginkomstfamiljer kan därutöver få behovsprövat studiestöd som till 40 procent består av lån och till 60 procent av bidrag. Särskilda regler finns för gifta studerande, för deltidsstuderande och för studerande över 27 år.

Det nya studiestödssystemet

Det nya studiestödssystemet kommer att bestå av ett grundbidrag som skall ersätta det familjepolitiska stödet. Grundbidraget skall — oberoende av föräldrainkomsten — kunna utgå till alla universitetsstuderande samt till den som fyllt 18 år i gymnasial utbildning. Bidraget blir lägre för den som bor hemma hos sina föräldrar än för den som inte gör det. Studerande från låginkomstfamiljer skall därutöver kunna få tilläggsbidrag. Grundbi- draget skall för den som bor hemma uppgå till ca 5 700 Skr. per år.

Slutligen har en ny form av studielån införts 1975. I motsats till tidigare kan alla som så önskar få studielån.

De lån som utgick enligt det gamla systemet var räntefria och skulle återbetalas inom tio år med lika stora avgifter varje år. Hänsyn togs i regel inte till den återbetalningsskyldiges inkomster. Lånen i det nya systemet är statsgaranterade och utgår med ränta, f.n. 8,5 procent. Om låntagaren blir sjuk, avlider eller råkar i ekonomiska svårigheter kan lånet avskrivas.

Norge

De reformer som under senare år genomförts i Norge på det studiesociala området har varit inriktade dels på att studiestödet skall utgå direkt till de studerande, dels på att de studerande skall få stöd under studietiden och inte därefter. I enlighet med dessa riktlinjer infördes 1972 ett grundbidrag som ersatte tidigare stöd i form av skattelättnader till den studerandes för- äldrar. Fr.o.m. 1960 är räntorna på studielånen inte längre avdragsgilla i deklarationen. Anledningen till denna reform var just tanken att studie- stödet skulle utgå under själva studietiden och inte till dem som slutfört studierna. Avdragsgilla räntor på studielån skulle också gynna dem som hade de högsta inkomsterna vilket inte ansågs rättvist.

Studiestödet består av statliga studielån samt olika former av bidrag. Grundbidraget kan utgå till alla studerande mellan 20 och 30 år. Det utgår efter behovsprövning mot den studerandes egen inkomst och förmögenhet. P. g. a. att många studerande i Norge har långa avstånd mellan hemort och studieort har vid utformningen av studiestödet särskild tonvikt lagts vid att undanröja geografiska hinder. Ett särskilt bidrag, ”bortebuarstipend”, utgår därför oberoende av ekonomiska förhållanden till alla som bor på ett visst minsta avstånd från hemorten. Studerande som är under 20 år kan därutöver få behovsprövade bidrag. Dessa bidrag behovsprövas mot föräldrarnas inkomst och kan endast utgå om verkligt behov av ytterligare studiestöd finns.

Studielånen kan utgå till studerande över 17 år. Om den studerande är under 20 år prövas lånen mot föräldrarnas inkomster. Behovsprövningen mot makes inkomst togs bort år 1976 för såväl grundbidraget som stu- dielånen. Under studietiden och de första 15 månaderna därefter är lånen räntefria. Därefter utgår ränta med f. n. 5,75 procent. Återbetalningstiden är inte fast men de flesta som har en normalstor skuld har 15 års amor- teringstid. En individuell återbetalningsplan grundad på nuvarande och för- väntade inkomster görs upp för var och en. Den som är sjuk eller arbetslös kan få uppskov med återbetalningen. Likaså kan gifta kvinnor som inte har förvärvsarbete få uppskov.

Andel somfär studiestöd m. m.

Läsåret 1974/ 75 uppbar ca 69 procent av alla studerande inom eftergymnasial utbildning någon form av studiestöd. Av de totala statliga utgifterna för studiestödet på denna nivå utgjordes ca 65 procent av lån och 35 procent av bidrag. Studiestödet har beräknats utgöra mer än hälften av de studerandes inkomster medan inkomster från förvärvsarbete utgör 30 procent och bidrag från föräldrar 10 procent.

Studiestödet för elever [ gymnasieskolor

Eleverna i de sista klasserna i gymnasiet får — i likhet med studerande inom eftergymnasial utbildning — särskilt bidrag om de bor på annan ort än hemorten (bortebuarstipend). Därutöver finns behovsprövade bidrag som utgår efter ungefär samma normer som för studerande inom högre utbild- ning. Gymnasieelever kan i regel inte få studielån. Undantag görs dock i vissa fall för elever i tekniska och yrkesinriktade linjer.

Studiestödets storlek m. m.

Beloppen avser läsåret 1975/ 76. Grundbidraget uppgick maximalt till 900 Nkr. per år (720 Skr.).

Maximalt grundbidrag utgick om den sökandes egen inkomst inte översteg 8 000 Nkr. (6 400 Skr.) eller om makars sammanlagda inkomst inte översteg 16 000 Nkr. (12 800 Skr.).

Det särskilda inackorderingstillägget (bortebuarstipend) uppgick till 2 750 Nkr. (2200 Skr.).

Det behovsprövade bidraget för studerande under 20 år utgick maximalt med 3 100 Nkr. (2480 Skr.) om föräldrainkomsten understeg 16 000 Nkr. (12 800 Skr.).

Studielånen utgick med följande belopp. Inackorderade studerande 13850 Nkr. (11080 Skr.) Hemmaboende under 20 år 8300 Nkr. ( 6640 Skr.) Hemmaboende över 20 år 10500 Nkr. ( 8400 Skr.)

Den som var gift och hade barn kunde därutöver få låna 5000 Nkr. (4 000 Skr.) för det första barnet och 2000 Nkr. (1 600 Skr.) för vart och ett av följande barn. Behovsprövningsreglerna var desamma som för grund- bidraget. Föräldrars inkomst (för studerande under 20 år) fick inte överstiga 43000 Nkr. (34400 Skr.) för att maximalt lån skulle utgå.

Västtyskland

1972 infördes i Västtyskland ett nytt studiestödssystem. Studiestödet är i princip detsamma för studerande inom gymnasieskolan som för elever inom eftergymnasial utbildning. Stödet för gymnasiestudier utgår emellertid helt i form av bidrag medan studerande inom eftergymnasial utbildning får stöd både i form av lån och bidrag. De som studerar i eftergymnasial utbildning får ett högre belopp än dem som går i gymnasiet. Gemensamt för studiestödet på båda nivåerna är att den som bor hemma hos sina föräldrar får ett lägre studiestöd än den som flyttat hemifrån.

Villkorjör att få studiestöd m. m.

Studiestödet är behovsprövat såväl mot den studerandes egen och hans makes som mot föräldrarnas inkomst; även för gifta studerande tas hänsyn till föräldrarnas inkomst. För dem som är över 27 år beaktas emellertid inte föräldrainkomsten.

Den övre åldersgränsen för att få studiestöd är 35 år. Endast om synnerliga skäl föreligger kan äldre studerande få stöd. För varje typ av utbildning har det fastställts en maximal tid för vilken studiestöd kan utgå. Studie- resultaten prövas därför inte för varje ny ansökan, men den som har över- skridit maximitiden inom sin utbildning kan mista studiestödet.

Studiestödet för den som studerar vid eftergymnasial utbildning, är konstruerat enligt följande. Den som är berättigad till maximalt stöd får 16—20 procent i form av län. Den som t. ex. får reducerat stöd p. g. a. be- hovsprövningen får mer än 20 procent av studiestödet som lån. Vissa ka- tegorier kan få tilläggsstöd i form av lån. Tilläggslån kan utgå till dem som byter utbildning eller som påbörjar en ny utbildning efter att ha slutfört en annan utbildning. Det kan vidare vara personer som har fått reducerat stöd p. g. a. föräldrarnas inkomst men som inte får hjälp med försörjningen av föräldrarna.

Studielånen är räntefria och återbetalningen skall påbörjas tre år efter exa- men. Den som slutförsina studier på kortaretid än den fastställda maximitiden kan få en del av lånet omvandlat till bidrag. Det årliga återbetalningsbeloppet är relaterat till den återbetalningsskyldiges inkomst; de som inte har för- värvsarbete, t. ex. gifta kvinnor, får uppskov med återbetalningen. Åter- betalningstidens längd varierar efter Skuldens storlek. Normal återbetalnings- tid är fem år men många har betydligt längre återbetalningstid.

Från år 1975 utgår ett särskilt familjestöd till alla föräldrar med barn som bedriver heltidsstudier. Familjestödet består av ett månatligt skattefritt bidrag som utgår oberoende av inkomst. Beloppet varierar efter antalet barn i familjen.

Andel som får studiestöd m. m.

Läsåret 1974/ 75 fick ca 45 procent av alla studerande inom högre utbildning studiestöd. Det innebar en ökad andel jämfört med 1972 när studiestödet infördes. Av dem som 1974/ 75 uppbar studiestöd fick 30 procent det max- imala beloppet.

Studiestödetjör elever i gymnasiala skolor

Villkoren för att få studiestöd på denna utbildningsnivå är, som tidigare nämnts, i princip desamma som i högre utbildning. Gymnasieeleverna får emellertid ett lägre studiestöd än universitetsstuderande. Beloppens storlek varierar efter vilken linje eleven följer. Studiestöd utgår i regel inte för elever i gymnasiets första årskurs. Läsåret 1974/75 fick omkring 25 procent av eleverna studiestöd och av dessa fick 45 procent maximalt stöd.

Studiestödets storlek m. m.

År 1975 var det maximala beloppet för gymnasieelever 2 400 DM/år (4 250 Skr.). Motsvarande belopp för studerande inom högre utbildning var, för dem som bodde hemma, 4920 DM (8 710 Skr.), och för dem som inte gjorde det, 6000 DM (10620 Skr.).

Sammanfattning av utvecklingstendenserna inom det studiesociala området i några länder

De studiesociala system utredningen i det föregående beskrivit har det ge- mensamt att de förändrats under de allra senaste åren. Flera utvecklingslinjer har därvid varit gemensamma för de olika ländernas studiesociala system. 1 det följande redogörs för några av de viktigaste av dessa.

En av de mest påfallande utvecklingslinjerna är att studiestödet — vare sig det utgår i form av lån eller bidrag — i allt högre utsträckning beviljas med hänsyn till den studerandes ekonomiska behov i stället för efter be- tygsmeriter. Australien och Nederländerna hör t. ex. till de länder där stu- diestödet nyligen har utvecklats i den riktningen. Ytterst få länder har fort- farande kvar ett urvalssystem med stipendier som utgår efter den stude- randes betygsmeriter, I Frankrike finns emellertid, som visats, vissa rester kvar av ett sådant system.

En annan utvecklingslinje i många länder är att studiestödet för univer- sitetsstuderande prövas mot den studerandes egen inkomst i stället för mot föräldrarnas inkomst. Detta mönster är särskilt märkbart i de skandinaviska länderna. I Norge, t. ex., togs prövningen mot föräldrainkomster bort 1972 och i många andra länder, t. ex. England, har det varit starka påtryckningar för att få bort behovsprövningen mot föräldrars inkomst.

Syftet med att ta bort behovsprövningen mot föräldrars inkomst har — i de länder där en sådan utveckling skett — varit att göra de studerande ekonomiskt självständiga. F. n. varierar den ålder vid vilken de studerande på detta sätt frigörs ekonomiskt från sina föräldrar från 20 år i Sverige till 27 år i Västtyskland eller Nederländerna. Utvecklingen går i den riktningen att åldersgränsen successivt sänks.

Som har framgått av det föregående har Nederländerna nyligen genomfört ett system där universitetsstuderande i stor utsträckning friställts från för- äldraekonomin. I England utövar de studerande starka påtryckningar för att få till stånd ett liknande system. I Australien har ett förslag nyligen lagts fram om att studerande skall bli alltmer ekonomiskt oberoende från sina föräldrar för varje år mellan 18 och 25. Som systemet nu 'är frigörs de från sina föräldrar först vid 25 års ålder.

Principen att betrakta de studerande som ekonomiskt fristående från sina föräldrar vid en lägre ålder än hittills hänger nära samman med utvecklingen att myndighetsåldem successivt sänkts i t. ex. OECD-länderna. I allt högre utsträckning har man börjat anse det orimligt att unga människor, som ofta redan i 18-årsåldern har rösträtt eller rätt att t. ex. gifta sig, i studiesocialt hänseende fortfarande betraktas som beroende av sina föräldrars inkomster.

En klar utvecklingslinje i många länder är vidare att samordna direkta och indirekta studiesociala stöd. 1 Norge har man redan tagit bort de skat— telättnader som utgått till studenternas föräldrar och i Nederländerna har förslag i den riktningen lagts fram. I Frankrike är emellertid förhållandet det motsatta. Där utgår en stor del av studiestödet direkt till föräldrarna i form av bidrag eller genom ersättning för kost och logi.

1 de flesta länder utgår det studiesociala stödet även i form av lån. Be- träffande avvägningen mellan lån och bidrag är variationen stor. Det är emellertid inte bara därför det är svårt att ange någon entydig utvecklingslinje

för hur denna uppdelning mellan lån och bidrag kommer att utvecklas, utan även därför att uppdelningen i hög grad speglar resp. lands utbild- ningssystem m.m.

1 de flesta länder har dock reglerna för hur studielånen skall återbetalas följt vissa riktlinjer. Återbetalningsbördan sprids över en större del av det yrkesverksamma livet. Återbetalningarna anpassas vidare i stor utsträckning efter den återbetalningsskyldiges inkomst.

De ökade svårigheterna på arbetsmarknaden för akademiker har i vissa länder fått till följd att antalet personer som enligt gällande regler inte behövt återbetala studielånen ökat. Vidare synes den ökade arbetslösheten bland akademiker vara en av orsakerna till att man numera i en del länder upphört att använda studiestödet som ett styrmedel till vissa yrken. Många länder har emellertid fortfarande kvar särskilda former av studiestöd för att locka studerande till ett visst yrke, t. ex. lärare. 1 t. ex. Australien, Frankrike och USA håller man emellertid på att avveckla dessa stödformer eller åtminstone att göra dem mindre betydelsefulla.

Kronologisk förteckning

PPNPS—"PPNf

Totalförsvaret 1977—82. Fö. Bilarbetstid. K. Utbyggd regional näringspolitilc A Sjukvårdsavfall. Jo. Kvinnlig tronföljd. Ju. Översyn av det skatteadministretive sanktionssystemet 1. B. Rätten till vapenfri tjänst. Fö. Folkhögskolan 2. U. Betygen i skolan: U. Utrikeshandelsstatistiken. E. . Forskning om massmedier; U.

Kommunal och enskild väghållning. K . Sveriges samarbete med u—ländema: Ud. . Sveriges samarbete med u—Iånderne. Bilagor: Ud.

Handelsstålsindustrin inför 1980-talet. I. Hendelsstålsindustrin inför 1980—talet. Bilagor. I. . Översyn av jordbrukspolitiken. Jo.

Inflationsskyddad skatteskala. B.

. Radio och tv 1978-1985; U. Kommunernas ekonomi 1975—1985. B. . Svensk undervisning i utlandet. U. . Arbete med näringshjålp. A . Psykiskt awikande lagöverträdare. Ju. . Näringsidkarens avbetalningsköp m. m. Ju. . Båtliv 2. Registerfrågan. Jo. . Kvinnan och försvarets yrken. FÖ. . Revision av vattenlagen. Del 4. Förslag till ny vattenlag. Ju. . Kortare väntetider i utlänningsärenden. A. . Konkursförveltning. Ju. Elektronmusik i Sverige. U. . Studiestöd. U.

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet

Kvinnlig tronföljd. [5] Psykiskt avvikande lagöverträdare. [23] Näringsidkarens avbetalningsköp m.m. 1241 Revision av vattenlagen. Del 4. Förslag till ny vettenlag. [271 Konkursförvaltning. 1291

Utrikesdepartementet

Biståndspolitiska utredningen. 1. Sveriges samarbete med u—län- derna. [13] 2. Sveriges samarbete med u-IEnderna. Bilagor. [141

Försvarsdepartementet

Totalförsvaret 1977—82. 111 Rätten till vepenfri tjänst. 171 Kvinnan och försvarets yrken. [26]

Kommunikationsdepartementet

Bilerbetstid. [2] Kommunal och enskild väghållning. 112]

Budgetdepartementet

Översyn av det skatteadministrativa sanktionssystemet 1. [61 lnflationsskyddad skatteskale. [181 Kommunernas ekonomi 1975—1985. [201

Utbildningsdepartementet

Folkhögskolan 2. [81 Betygen i skolan. 191 Forskning om massmedier. [111 Radio och tv 1978—1985. 119] Svensk undervisning i utlandet. [211 Elektronmusik i Sverige. [301 Studiestöd. [311

Jordbruksdepertementet

Sjukvårdsevfall. 14] Översyn av jordbrukspolitiken. [17] Båtliv 2. Registerfrågan. [251

Arbetsmarknadsdepartementet

Utbyggd regional näringspolitik [3] Arbete med näringshjälp. 1221 Kortare väntetider i utlånningsärenden. [28]

Industridepartementet

Handelsstålsutredningen. 1. Handelsstålsindustrin inför 1980-ta- let. 1151 2. Handelsstålsindustrin inför 1980—talet. Bilagor. [161

Ekonomidepartementet Utrikeshendelsstatistiken. [101

__._—___—

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningamas nummer i den kronologiska förteckningen

. _ _ .. I1'_ ,. __ _ "" ' l' ,. ': _.- . -. . ”_._. _ p. . 'I"— J -.- ."" .= . . - .- "."':P - . _. .- .'.... £. » . '. ||...' . . l. .. _ , ll,c 'l .... i _ .. så.” . . . .thli'g'h" '.' '_.."l. . "| | . . 'T. .._ ...3' .. " - 'l'li""" _ __ '—'m'.i__|'_' __Jj'F & =- |'- ' ' || ' '."L_|;"'".J'_ . " '._.'._. _ .""l _ . , : ..__”. . __ _ |'_"._"_. _ - _. '_ .___. _.." _ _r-._.. _ .'.; .'|'» Häri: F; _. ___ Julia _ ' .r . . '" i," ;." ' , "' " '.' " __ _ä'_'| ___"l.l:""'" . .. . _ '. -' . .. |» . _ .._ .. ' . ...' _'. ' ' ' lä. ". " . fd....m WEW; -

':'lr?

..'-'. '

_ "Tilll in:-_L. '..l _',".- - _'_'-"':! "!rflil'ål'rlg '.'-_l' grill. 'i .

'._? '.'|'=|.| 'i'. ' '+'l'

.. " -.| . -__..... .'. _- " .i.' . ' i | midi-'_' .- ..|! ' 1, %f HMI... -" '::3'. "- '»""'-. "...-... " .' | ' ' ' ..n - |

.. ' ; lvl 1. 7? Å LiberFörlag ,. W" lSBN91-38-03414-x