ww 1981:38 & Arbetsmarknadsdepartementet

Om hets mot folkgrupp

Delbetänkande av diskrimineringsutredningen Stockholm 1981

• Sida 2
•  Original

Omslag Jan Bohman Jernström Offsettryck AB

ISBN 91-38-06312-3 ISSN 0375-250X

Gotab, Stockholm 1981

• Sida 3
•  Original

TILL STATSRÅDET KARIN ANDERSSON

Regeringen bemyndigade den 3 augusti 1978 dåvarande chefen för arbetsmarknadsdepartementet, statsrådet Rolf Wirtén, att till- kalla en särskild utredare med uppgift att göra en utredning om fördomar och diskriminering i fråga om invandrare m fl. Med stöd av detta bemyndigande tillkallades såsom utredningsman dåvarande generaldirektören i statens invandrarverk Kjell Öberg.

Utredningen har antagit namnet Diskrimineringsutredningen.

Till sekreterare i utredningen förordnades departementssekre- teraren Erland Bergman och byrådirektören Bo Swedin. Som assi- stent i utredningen tjänstgör Kerstin Sjeldrup.

I arbetet med föreliggande delbetänkande har deltagit experter- na t f kammarrättsassessorn Nane Cronstedt (fr o m den 1 okto- ber 1979 t o m den 30 juni 1980) och förbundsjuristen Bo Villner (fr o m den 15 januari 1981).

Diskrimineringsutredningen får härmed överlämna delbetänkandet Om hets mot folkgrupp.

Stockholm den 14 maj 1981 Men %em /Erland Bergman

Bo Swedin Bo Villner

• Sida 4
•  Original

"* Mem-mm

_! 15137th -".'r'""-"l':1'cl.h|

.. .: 'I"':|"F-n':|| lä.-'- "" fll'l'il '. l-, . »» ,,

n' mn'J'LlIå! ”Willab [711 '|'»,-

_ki-tl 'Iu *Ufll'i'l'.

? 11 J. . ' llbar—[HV] ITM NF

fraz I'M [ " "31. ng p,...1u » |!!th "1512

.|'

-,:_"i',

ll'u'

Ihlllll'. "

Illllll |

• Sida 5
•  Original

INNEHÅLL

FURFATTNINGSFÖRSLAG

1 SAMMANFATTNING

2 INLEDNING

3 FN—KONVENTIONEN OM AVSKAFFANDET AV ALLA

.|> .::. ;> .::. .b & .|> .::. .b .|> ;> . . . . . . . . . . _. & & xi 0”! U'! 42— (» N -4 0

U'!

FORMER AV RASDISKRIMINERING

UTLÄNDSK RÄTT Danmark Finland

Norge Belgien Frankrike Kanada Nederländerna Storbritannien Förbundsrepubliken Tyskland Usterrike

GÄLLANDE RÄTT BrottsbalkenTryckfrihetsförordningen

RÄTTSTILLÄMPNINGEN

Anmälningar för misstanke om brott mot BrB 16:8

Anmälningar för misstanke om brott mot TF 7:4 p 8

23

27 27 28 29 29 30 31 31 31 32 33

34 34 39

41

41

43

• Sida 6
•  Original

6.3 Domstolsavgöranden 46 7 RIKSDAGSBEHANDLINGEN 47 8 UVERVÄGANDEN OCH FÖRSLAG 52 8.1 Inledning 52 8.2 Brottsobjektet 53 8.3 Oaktsamhetsbrott 65 8.4 Åtalsrätt 66 8.5 Brott mot enskild person 72 8.6 Förbud mot organisationer som främjar rasdiskriminering 73 8.7 Infonnation 76 9 SPECIALMOTIVERING 78 9.1 Bestämmelserna'om hets mot folkgrupp 78 9.2 Åtalsreglerna vid förolämpning 80 BILAGA Internationell konvention om avskaffandet 81

av alla fonner av rasdiskriminering

• Sida 7
•  Original

FÖRFATTNINGSFURSLAG

1. Förslag till

Lag om ändring i tryckfrihetsförordningen

Härigenom förordnas att 7 kap 4 5 8 p tryckfrihetsförordningen skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 45

Med beaktande av det i 1 kap angivna syftet med en allmän tryckfrihet skall såsom otillåtet yttrande i tryckt skrift anses sådan enligt lag straffbar framställning som innefattar:

8. hot mot eller missaktning för folkgrupp av viss ras, med viss hudfärg, av visst nationellt eller etniskt ursprung eller med viss trosbekännelse;

Denna lag träder i kraft den

8. hot mot eller missaktning för grupp av personer på grund av att den tillhör eller inte tillhör folkgrupp

av viss ras, med viss hud— färg, av visst nationellt eller etniskt ursprung eller med viss trosbekännelse;

• Sida 8
•  Original

2. Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom förordnas att 16 kap 8 & brottsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

16 kap 8 5

Den som offentligen eller eljest i uttalande eller an- nat meddelande som sprides bland allmänheten hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp av viss ras, med viss hudfärg, av visst nationellt eller etniskt ur- sprung eller med viss tros- bekännelse, dömes för h e t 5 m 0 t f 0 l k 9 r u p p till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa,

till böter.

Denna lag träder i kraft den

Den som offentligen eller eljest i uttalande eller an- nat meddelande som sprides bland allmänheten hotar eller uttrycker missaktning för grupp av personer på grund av att den tillhör eller inte tillhör folkgrupp av viss ras, med viss hudfärg, av visst nationellt eller etniskt ur- sprung eller med viss trosbe— kännelse, dömes för h e t 5 m o't f 0 l k 9 r u p p till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter.

• Sida 9
•  Original

3. Förslag till Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom förordnas att 5 kap 5 5 första stycket brottsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 5 kap

1 5. Den som utpekar någon såsom brottslig eller klandervärd

i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning, dömes för f ö r t al till böter.

Var han skyldig att uttala sig eller var det eljest med hänsyn till omständigheterna försvarligt att lämna uppgift i saken, och visar han att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den. skall ej dömas till ansvar.

2 5. Är brott som i 1 5 sägs att anse som grovt, skall för 9 r 0 v t f ö r t a l dömas till böter eller fängelse i högst två år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas om uppgiften genom sitt innehåll eller den omfattning i vilken den blivit spridd eller eljest var ägnad att medföra allvarlig skada.

3 &. Den som smädar annan genom kränkande tillmäle eller be- skyllning eller genom annat skymfligt beteende mot honom, dömes, om gärningen ej är belagd med straff enligt 1 eller

2 5, för f ö r 0 l ä m p n i n 9 till böter.

Är brottet grovt, dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.

• Sida 10
•  Original

NuVarande lydelse

5 &. Brott som avses i 1—3 55 må ej åtalas av annan än måls- ägande. Förtal och grovt för- tal, så ock förolämpning mot någon i eller för hans myn- dighetsutövning må dock åta- las av åklagare, om målsägan- de angiver brottet till åtal och åtal av särskilda skäl finnes påkallat ur allmän synpunkt.

Denna lag träder i kraft den

Föreslagen lydelse

5 &. Brott som avses i 1—355 må ej åtalas av annan än måls- ägande. Förtal och grovt för- tal, så ock förolämpning mot någon i eller för hans myn- dighetsutövning må dock åta— las av åklagare, om målsägan— de angiver brottet till åtal och åtal av särskilda skäl finnes påkallat ur allmän synpunkt. Vidare må förolämp— ning mot någon på grund av hans ras, hudfärg, nationella

eller etniska ursprung eller trosbekännelse åtalas av åkla—

gare, om målsägande angiver brottet till åtal och åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt.

• Sida 11
•  Original

1 SAMMANFATTNING

I detta delbetänkande behandlar diskrimineringsutredningen bestämmelserna om brottet hets mot folkgrupp, vilka i nuva- rande utformning gäller sedan l970 till följd av att Sverige ratificerade FN-konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering.

Vårt betänkande innehåller tre lagförslag.

Två av förslagen innebär att bestämmelserna om hets mot folk- grupp i brottsbalken (BrB) 16:8 respektive tryckfrihetsför- ordningen (TF) 7:4 p 8 ändras så att inte bara avgränsade folkgrupper, såsom exempelvis mongoler, vita, jugoslaver, samer, utan även kollektiv av sådana folkgrupper, såsom exem- pelvis invandrare och utlänningar, kan bli föremål för skydd. Bakgrunden till förslagen är att justitiekanslern (JK) och riksåklagaren (RA) vid prövning av flygblad med grovt ned- sättande omdömen om gruppen invandrare i Sverige funnit att tryckfrihetsförordningens och brottsbalkens regler om hets mot folkgrupp inte är tillämpliga i sådana fall. Inom utred- ningen har vi ansett att hot mot eller uttryck för missaktning för grupper av sistnämnda slag är minst lika allvarliga som angrepp mot viss folkgrupp. Vi har därför funnit det nödvän— digt att föreslå ändringar av ifrågavarande lagtexter så att det i fortsättningen blir straffbart att hota eller uttrycka missaktning för t ex gruppen invandrare.

Det tredje lagförslaget avser ändringar av åtalsreglerna när det gäller brottet förolämpning (BrB 5:3). Utredningen har

• Sida 12
•  Original

fått uppgift om att individer tillhörande minoritetsgrupper ofta utsätts för förolämpningar och andra brottsliga hand- lingar på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse. När en enskild person utsätts för hot eller missaktning på sådana grunder gäller inte BrB 16:8 och TF 7:4 p 8 om hets mot folkgrupp, utan i stället de regler i brottsbalken och tryckfrihetsförordningen som skyddar enskilda, såsom BrB 4:5 om olaga hot och BrB 523 och TF 7:4 p ll om förolämpning. Sistnämnda brott hör idag inte under allmänt åtal. När det gäller personer tillhörande här aktuella minoritetsgrupper bör de få bistånd av åklagare när de förolämpas på grund av sin ras, hudfärg, nationella eller etniska ursprung eller trosbekännelse. I annat fall kommer brott av detta slag att lämnas opåtalade, vilket inte kan anses stå i överensstämmelse med konventionsåtagandet. Vi föreslår därför att förolämpning mot någon på grund av hans ras, hudfärg, nationella eller etniska ursprung eller trosbekännelse kan åtalas av åklagare om brottet anges till åtal och åtal är påkallat ur allmän synpunkt, d v s vid mera kvalificerade brottsliga beteenden.

För att dessa regler, som är avsedda att skydda minoriteter av olika slag, skall få effekt är det nödvändigt att ordent- lig information ges. Vi föreslår därför särskilda informa- tionsinsatser till den svenska allmänheten, till minoritets- grupper och till personal vid de myndigheter som har att beivra dessa brott.

Utöver nämnda lagstiftningsfrågor behandlas följande.

I ett par riksdagsmotioner har föreslagits att enskild åtals- rätt skall kunna förekomma vid brottet hets mot folkgrupp. Bakgrunden till detta var att Högsta domstolen fastslagit att någon målsägande inte kan finnas vid detta brott. Motionerna syftade till att organisation företrädande minoritetsgrupper, ävensom enskilda personer tillhörande minoritetsgrupper, skulle få ställning som målsägande och härigenom få åtalsrätt.

• Sida 13
•  Original

Vi har funnit att det inte föreligger något lagtekniskt hinder att genomföra önskemålen om enskild åtalsrätt, men att det

med all sannolikhet inte skulle komma att innebära någon vita— lisering av rättsområdet. För att kunna beivra brottslighet genom enskilda åtal fordras ekonomiska resurser, som varken enskilda eller organisationer av här aktuellt slag torde ha. Det har också varit en tendens inom svensk strafflagstift— ning på senare tid att frångå enskild åtalsrätt. Vi har allt— så funnit att även fortsättningsvis brottet hets mot folkgrupp bör beivras enbart av åklagarmyndigheterna.

Slutligen tar vi ställning till frågan huruvida i svensk lag- stiftning skall införas förbud mot organisationer som främjar rasdiskriminering. I rasdiskrimineringskonventionen finns nämligen en artikel (artikel 4b) som föreskriver att sådana förbud skall införas av de länder som ratificerat konventionen. Sverige har hittills inte infört något sådant förbud och där- för kritiserats i FN:s rasdiskrimineringskommitté. Vi har funnit att något förbud inte behöver genomföras. Skälet är främst att artikeln kan anses tillgodosedd genom att medlem— mar i organisationer av avsett slag kan bestraffas genom reg— lerna om hets mot folkgrupp i brottsbalken och tryckfrihets— förordningen om de för ut organisationens budskap. Vårt ställningstagande grundas även på att det i dagens Sverige inte torde förekomma rasistiska organisationer av någon be- tydelse.

Betänkandet är upplagt på följande sätt.

I kapitel 2 redogör vi för diskrimineringsutredningens upp- gifter och detta delbetänkandes plats i utredningens övriga arbete.

Kapitel 3 behandlar den konvention som utgör grunden för den nuvarande lagstiftningen om hets mot folkgrupp, konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering.

• Sida 14
•  Original

Kapitel 4 innehåller en redogörelse av utländsk rätt på om— rådet.

I kapitel 5 behandlas gällande svensk rätt med avseende på bestämmelserna om hets mot folkgrupp.

I kapitel 6 redogör vi för rättstillämpningen hos polis- och åklagarmyndigheter, JK och domstolar.

Kapitel 7 rör riksdagens behandling av frågan om hets mot folkgrupp.

Kapitel 8 innehåller våra ovan nämnda överväganden och för- slag.

I kapitel 9 finns specialmotiveringen till förslagen om änd- ringar i BrB och TF.

• Sida 15
•  Original

4.3. Norge

I samband med att Norge 1970 ratificerade rasdiskriminerings— konventionen infördes i strafflagen följande bestämmelse:

Med böter eller fängelse intill två år straffas den som genom uttalande eller annat meddelande som framställs offentligen eller på annat sätt sprids bland allmänheten smädar, förhånar eller utsätter för hot, förföljelse eller ringaktning en per— son eller grupp av personer på grund av deras trosbekännelse, ras, hudfärg eller nationella eller etniska ursprung.

Brottet hör under allmänt åtal. Som framgår av texten rymmer bestämmelsen även kränkande yttranden mot enskild person. En enskild kan inte själv väcka talan med åberopandeav detta lagrum. Däremot kan enskild väcka talan om han åberopar strafflagens regler om ärekränkning.

När det gäller artikel 4b stiftades inte någon särskild lag. I norsk lag finns bestämmelser om straff och böter eller fängelse i högst sex månader bl a för den som bildar eller deltar i en förening om föremålet för verksamheten är utövan- de av eller uppmuntrande till straffbar handling eller om medlemmarna förpliktar sig till obetingad lydnad mot någon. Det ansågs därför att någon lagstiftning med anledning av artikel 4b inte krävdes.

4.4. Belgien

I Belgien finns ännu inte någon lagstiftning mot rasdiskri- minering trots att landet redan 1975 ratificerade konven- tionen. Emellertid föreligger ett förslag till sådan lag- stiftning som troligen under år 1981 kommer att antas till lag. Förslaget innebär bl a att det blir straffbart att of— fentligen uppmana till diskriminering, hat eller våld mot en person, en grupp, en sammanslutning eller dess medlemmar på

• Sida 30
•  Original

grund av deras ras, hudfärg, härstamning eller nationella el- ler etniska ursprung. Enligt förslaget skall det vidare vara straffbart att delta i sammanslutning som främjar rasdiskrimi— nering.

4.5 Frankrike

År 1972 infördes en lag angående bekämpande av rasism. Para- graferna 1 och 2 föreskriver mellan en månads och ett års fängelse och/eller 2 000 - 300 000 FrF i böter för den som i tal, skrift, konst eller på annat sätt offentligen provocerar till diskriminering, eller på annat sätt provocerar till dis— krimininering, hot eller våld mot enskild eller grupp på grund av tillhörighet eller icke tillhörighet till ras, nation, re- ligion eller etnisk grupp. I paragraf 3 föreskrivs samma straff för ärekränkning som i övrigt äger rum under omständig- heter som i paragraferna 1 och 2. Paragraf 4 föreskriver fängelse i fem dagar till två månader och/eller böter om 150

- 60 000 FrF för nedsättande tillmälen som riktas mot enskild. Enligt paragraf 5 kan varje organisation, verksam sedan minst fem år och i vars reguljära verksamhet kamp mot rasism ingår, föra enskilds eller grupps talan. Om målsäganden är en en— skild person måste dock denne ge sitt samtycke därtill. Para— graf 9 gör det möjligt för staten att upplösa varje grupp el- ler organisation i vars verksamhet regelmässigt ingår hand- lingar som förbjuds enligt lagen.

Enligt fransk rätt finns tre möjligheter att få till stånd en rättslig prövning. Man kan för det första göra en s k enkel anmälan till allmän åklagare som fritt avgör huruvida målet skall tas upp eller ej. Man kan för det andra kräva domstols- prövning utan förundersökning mot viss avgift. För det tredje kan man göra en anmälan med s k "constitution de partie ci— vile", vilket kräver deponering av mellan 500 och 2 000 FrF. Enligt uppgift föranleder alternativ 1 så gott som aldrig rättslig prövning. Alternativ 2 kan sällan genomföras på grund av bevisproblemen. När det gäller alternativ 3 verkar kostnaden automatiskt hämmande.

• Sida 31
•  Original

4.6. Kanada

Sedan 1970 finns i den kanadensiska strafflagen bestämmelser som straffbelägger hatpropaganda på rasistisk grund. Bestäm- melsen förbjuder uppmaning till folkmord och uppmaning till eller främjande av hat mot någon identifierbar grupp av män— niskor som utmärks genom ras, hudfärg, religion eller etniskt ursprung. Någon lagstiftning om förbud mot organisationer som främjar rasdiskriminering finns inte.

4.7. Nederländerna

Innan konventionen ratificerades fanns i den nederländska strafflagen föreskrifter om straff för den som offentligen genom tal eller i skrift eller bild förolämpade en befolk— ningsgrupp.

När konventionen ratificerades år 1972 infördes straff för

den som i tal och skrift uppsåtligen offentligt uppviglar till hat mot eller diskriminering av andra personer eller till våld mot personer eller andras egendom på grund av deras ras, reli- gion eller övertygelse. Dessutom infördes en bestämmelse som innebär att den som av andra skäl än att ge en faktisk infor- mation offentliggör ett yttrande som han inser eller har skä- lig anledning att inse förolämpar grupp av personer på grund av deras ras, religion eller övertygelse kan bestraffas. Detta innebär allså att i vissa fall uttalanden som är krän- kande för en folkgrupp som görs av obetänksamhet kan bestraf- fas; man har alltså ett slags oaktsamhetsbrott på detta om- råde, dvs uppsåt erfordras ej.

4.8 Storbritannien

Sektion 70 i den brittiska "Race Relations Act” gör det straffbart att publicera eller distribuera skrifter av hotan— de, smädande eller förolämpande natur eller att använda så- dana uttryck på offentlig plats eller vid allmän sammankomst om det kan antas att hat kan uppkomma mot en folkgrupp av

viss ras, med viss hudfärg, av viss nationalitet eller av visst etniskt eller nationellt ursprung.

• Sida 32
•  Original

Den nuvarande bestämmelsen som tillkom 1976 ersatte och skärp- te den bestämmelse som tidigare fanns i sektion 6 av 1965 års "Race Relations Act" som i huvudsak liknade den nuvarande be- stämmelsen. Där ingick dock som rekvisit att den tilltalade skulle ha uppsåt att uppvigla till rashat, vilket numera är borttaget.

Den nuvarande bestämmelsen medför maximalt två års fängelse eller böter. Åtal kan ske enbart av kronjuristen eller med hans samtycke. Denna åtalsrestriktion är ansedd vara nödvän- dig för att undvika att enskilda åtal i olämpliga fall skulle kunna skada relationerna mellan olika etniska grupper och för- svaga det allmänna accepterandet av bestämmelsen.

Såvitt gäller artikel 4b rörande förbud mot rasistiska orga— nisationer har statsmakterna i Storbritannien ansett att rät— ten att bilda politiska organisationer skall inskränkas en- dast i undantagsfall. Lagförbud förekommer därför endast i fråga om organisationer som ägnar sig åt terrorism och sam- hällsomstörtande verksamhet.

4.9. Förbundsrepubliken Tyskland

Enligt paragraf 130 i den västtyska strafflagen, som gäller oförändrad sedan tillkomsten 1960, bestraffas den som genom vissa särskilda handlingar mot "delar av befolkningen" krän— ker andras människovärde på ett sätt som är ägnat att störa den allmänna friden. De i lagen angivna brottsliga handling- arna är dels uppvigling till hat, dels uppmaning till bl a våldshandlingar och dels skymfande eller illvilligt förtal. Med "delar av befolkningen" avses dels de folkgrupper som en— ligt konventionen skall skyddas, dels varje flertal av män— niskor som skiljer sig från övriga människor genom något slags kännemärke, t ex arbetare, bönder, katoliker, utlän- ningar och gästarbetare.

1973 tillkom paragrafen 131 i strafflagen, vilken förbjuder bl a spridning av skrifter som innebär uppvigling till rashat.

• Sida 33
•  Original

De nämnda brotten hör under allmänt åtal och enskilt åtal kan här inte förekomma.

I västtysk lagstiftning fanns redan när konventionen ratifi- cerades förbud mot vissa organisationer. Förbudet gäller bla sammanslutningar som genom sin verksamhet kommer i konflikt med gällande strafflag, varigenom organisationer som främjar rashat kan förbjudas. Hittills har två organisationer för- bjudits på grund av att de ansetts främja rasdiskriminering. De som är medlemnar i eller understödjer sådana organisatio- ner kan bestraffas.

4.10 österrike

1974 infördes i Österrikes strafflag en bestämmelse som gör det straffbart att bland allmänheten på ett sätt som är krän- kande för människovärdet hetsa mot eller uttrycka missakt- ning för folkgrupp bestämd till ras, till folk, till folkstam eller till stat. Någon lagstiftning med anledning av artikel 4b kom inte till stånd. Sedan 1945 gäller dock förbud mot nazistiska organisationer.

• Sida 34
•  Original

5 GÄLLANDE RÄTT

5.1 Brottsbalken

Stadgandet om hets mot folkgrupp i brottsbalken kom till år 1948 och hade till främsta syfte att göra slut på antisemitisk propaganda. Vid 1960 års riksdag behandlades frågor rörande rasdiskriminering och rasförföljelse. Chefen för justitiede— partementet anförde att han för sin del trodde att det mest effektiva medlet - i vart fall på lång sikt - var att motverka rashat och hetspropaganda genom upplysning och uppfostran. En- ligt honom hade det emellertid visat sig nödvändigt att också använda lagstiftning. Departementschefen ansåg dessutom att en skärpning av straffskalan borde övervägas (II kammarens protokoll 2:256). En sådan skärpning ägde rum år 1965 i sam- band med brottsbalkens införande (prop. 1962 10 del C 5 202). Paragrafen, 16 kap 8 & i brottsbalken (BrB), hade följande lydelse: "Hotar, förtalar eller smädar någon offentligen folkgrupp med viss härstamning eller trosbekännelse dömes för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller,

om brottet är ringa, till böter."

År 1970 ändrades paragrafen för att Sverige skulle kunna rati— ficera rasdiskrimineringskonventionen (prop. 1970 87; I LU 1970:41). Stadgandet vidgades på tre viktiga punkter, nämligen i fråga om den brottsliga handlingen, brottsobjekten (d v s vilka som skulle vara föremål för skydd) och offentlighets- rekvisitet (d v s kravet på att gärningen skall begås offent- ligen).

Brottsbalken 16:8 lyder:

• Sida 35
•  Original

"Den som offentligen eller eljest i uttalande eller annat med- delande som sprides bland allmänheten hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp av viss ras, med viss hudfärg, av visst nationellt eller etniskt ursprung eller med viss tros- bekännelse, dömes för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter."

Ändringarna från 1970 innebar följande.

1. Den brottsliga handlingen

Orden "förtalar eller smädar" byttes ut mot "uttrycker miss- aktning för”. Departementschefen ansåg att kränkande uttal- anden borde vara omfattade av straffbestämmelsen även om de inte kunde bedömas som förtal eller smädelser. Han avsåg meddelanden som var nedsättande eller förnedrande för t ex viss folkgrupp och som fick anses överskrida gränserna för en saklig och vederhäftig diskussion. Enligt departementschefen rådde det inte någon tvekan om att även förlöjligande meddel— anden praktiskt taget alltid blev straffbara.

Lagrådet ansåg med hänsyn till yttrandefriheten att straff- barheten borde begränsas till förtal och smädelser.

Första lagutskottet delade departementschefens mening. Ut- skottet ansåg emellertid - mot bakgrund av motioner i frågan - att begreppet missaktning måste tolkas med viss försiktig- het. Härunder borde enligt utskottet inte innefattas alla uttalanden av nedsättande eller förnedrande natur, utan för straffbarhet borde uttalandet överskrida gränsen för en sak- lig och vederhäftig diskussion rörande folkgruppen i fråga.

Flera ledamöter av båda kamrarna hade invändningar mot utbytet av orden "förtalar eller smädar" mot "uttrycker missaktning för". Det vaga i ordet "missaktning" ansågs kunna medföra att förändringen faktiskt var en inskränkning i yttrande— och tryckfriheten.

• Sida 36
•  Original

2 Brottsobjekten

Paragrafen anger som föremål för skydd folkgrupp av viss ras, med viss hudfärg, av visst nationellt eller etniskt ursprung eller med viss trosbekännelse. Det tidigare brottsobjektet var definierat som "folkgrupp med viss härstamning eller tros— bekännelse". Med de nya kategorierna avsåg man följande.

1. Ras. Här avsågs de grupper som brukar upptas i antropo- logiska rasindelningar. Folkgrupp av viss ras. Ut- trycket ansågs omfatta såväl samtliga individer, till- hörande viss rasbestämd befolkningsgrupp, som en be— stämd del av sådan befolkningsgrupp.

2. Folkgrupp av visst etniskt ursprung. Med denna kategori avsågs folkgrupper vari medlemmarna har ett relativt en— hetligt kulturmönster. Samer torde t ex kunna räknas hit liksom i betydande grad folkgrupper vars medlemmar har gemensam nationalitetstillhörighet.

3. Folkgrupp av visst nationellt ursprung. Nationalitets- tillhörigheten är en egenskap som är av särskild vikt ur praktisk synpunkt i en lagstiftning mot rasdiskrimi— nering. Därför nämndes denna grupp särskilt.

En folkgrupp kan ofta inordnas under mer än en av dessa kate- gorier. Brottsobjekten har beskrivits så att de delvis sam- manfaller.

När det gäller brottsobjekten är konventionstexten av in— tresse. Enligt artikel 4 i konventionen åtar sig konventions- stat att bestraffa "allt spridande av på rasöverlägsenhet el- ler rashat grundade idéer". Departementschefen fann att den dittillsvarande bestämmelsen, som innebar att den brottsliga handlingen skulle vara riktad mot en viss folkgrupp, medförde att vissa förkastliga meddelanden var straffria, t ex prisan- de av en viss folkgrupp på sådant sätt att alla andra folk- grupper måste anses smädade. Den brottsliga handlingen var

• Sida 37
•  Original

då inte riktad mot en särskilt utpekad folkgrupp utan mot ett kollektiv av folkgrupper. Departementschefen ansåg emeller- tid att även sådana indirekta påståenden om underlägsenhet borde vara straffbara.

I fråga om hur detta skulle framgå i lagen anförde departe- mentschefen:

”Kommittén har som skyddsobjekt angett såväl ras som raser och såväl folkgrupp som folkgrupper. Bland folkgrupperna nämns folkgrupp av viss ras. Avsikten med användningen av både singular— och pluralformerna har varit att understryka att det för straffbarhet inte skall krävas utpekande av någon eller några raser eller folkgrupper utan att ansvar skall kunna följa även om objektet för den brottsliga handlingen är mer allmänt. Enligt kommittén skall det alltså vara till— räckligt om t ex viss ras prisas på sådant sätt att alla andra raser måste anses smädade.

Även enligt min mening bör bestämmelsen om hets mot folkgrupp kunna tillämpas i sådana fall som kommittén har angett. Den av kommittén åsyftade omfattningen av straffbestämmelsen kan emellertid enligt min mening nås utan användning av plural- formerna. Uttrycket folkgrupp av viss ras får anses omfatta såväl samtliga individer, tillhörande viss rasbestämd befolk- ningsgrupp, som en bestämd del av sådan befolkningsgrupp. Med hänsyn härtill torde det inte vara nödvändigt att bland skyddsobjekten ta med både ras och folkgrupp av viss ras." (Prop. 1970:87 s 73 f.)

5.2. Tryckfrihetsförordningen

Inom tryckfrihetslagstiftningen kan beskrivningarna av brott antingen göras helt inom de allmänna straffstadgandena, vil— ket är vanligast utomlands, eller genom särskilda tryckfri— hetsrättsliga stadganden. I Sverige tillämpas den senare metoden.

För att ett förbud om hets mot folkgrupp skall vara effektivt måste därför ett stadgande finnas även i tryckfrihetsförord— ningen. Sedan 1949, då den nuvarande tryckfrihetsförord- ningen (TF) började gälla, har också ett sådant stadgande funnits där. Den nuvarande bestämmelsen är intagen i TF 7:4 p 8 och har följande lydelse:

"Med beaktande av det i 1 kap angivna syftet med en allmän tryckfrihet skall såsom otillåtet yttrande i tryckt skrift anses sådan enligt lag straffbar framställning som inne— fattar:

8. hot mot eller missaktning för folkgrupp av viss ras, med viss hudfärg, av visst nationellt eller etniskt ursprung eller med viss trosbekännelse;

Tryckfrihetsförordningen är grundlag. Statsmakterna kan inte genom andra författningar än TF begränsa tryckfriheten. Följ- aktligen kan missbruk av tryckfriheten inte föranleda ansvar annat än med stöd av TF. För att detta skall få verklig be-

• Sida 40
•  Original

tydelse måste tryckfrihetsförordningen innehålla egna beskriv— ningar av de yttranden som är brottsliga. Annars skulle tryckfriheten kunna begränsas genom ändring i vanlig lag.

Ett yttrande måste vara straffbart både enligt TF och brotts- balken för att kunna bestraffas som tryckfrihetsbrott.Tryck- frihetsförordningens straffbud kan alltså aldrig sträcka sig längre än brottsbalkens.

Vid bedömningen om ett yttrande är straffbart enligt TF skall alltså beaktas det i TF angivna syftet med allmän tryckfri- het, dvs säkerställandet av medborgarnas rätt att i tryckt skrift fritt yttra sina tankar och åsikter samt meddela upp- gifter och underrättelser i vilket ämne som helst. Vid be- dömningen skall man vidare "alltid fästa sin uppmärksamhet mera på ämnets och tankens än på uttryckets lagstridighet, på syftet än på framställningssättet, samt i tvivelsmål hellre fria än fälla" (TF 1:4).

Tryckfrihetsförordningen har självfallet tillämpning på tryck— ta skrifter, dvs skrifter som framställs i tryckpress. Tryck- frihetsförordningen tillämpas dock även på skrift som är mångfaldigad genom stencilering, fotokopiering eller liknande tekniskt förfarande, om det finns utgivningsbevis för skrif- ten eller om skriften är försedd med uppgift om att den är mångfaldigad samt tydliga uppgifter om vem som har mångfal— digat den och om ort och år för mångfaldigandet.

• Sida 41
•  Original

6 RÄTTSTILLÄMPNINGEN

Anmälningar som rör brott mot brottsbalken 16:8 utreds av polis- eller åklagarmyndigheterna. Om åklagare väcker åtal prövas målet vid de allmänna domstolarna, dvs i tingsrätt, i hovrätt och, om prövningstillstånd meddelas, i högsta dom- stolen.

Vid anmälningar som avser brott mot tryckfrihetsförordningen är justitiekanslern (JK) ensam åklagare. Sedan 1978 avgör JK även ensam frågan om åtal alls skall väckas. Tidigare överlämnades tryckfrihetsärenden av regeringen till JK för åtal. Tryckfrihetsmål upptas vid de tingsrätter inom vars domkrets länsstyrelse har sitt säte och kan därefter överkla- gas till hovrätten och högsta domstolen. Unikt för tryckfri- hetsmålen är att man i första instans har en jury, såvida in— te parterna enas om annat, som vid ansvarstalan har att pröva om brott föreligger. Finner juryn att brott inte föreligger skall den tilltalade frikännas. Om juryn finner motsatsen skall rätten pröva frågan.

6.1 Anmälningar för misstanke om brott mot BrB 16:8

Utredningen har fått del av alla anmälningar rörande brott mot BrB 16:8 under perioden 1973 till och med utgången av november 1980. Under den perioden har det förekommit 74 an- mälningar.

Under perioden 1970 t o m 1979 har det meddelats två domar av- seende detta brott. Domarna grundar sig på en anmälan enligt vilken två personer skulle ha gjort sig skyldiga till brott.

• Sida 42
•  Original

En redogörelse för domen lämnas nedan i avsnittet om domsto— larnas verksamhet. Härutöver har utredningen fått kännedom om ytterligare en anmälan som gjordes 1980 som lett till åtal och fällande dom. Även för denna dom lämnas en redogörelse nedan.

Åtalsfrekvensen har alltså varit mycket låg. I det följande redogör vi för ett par fall som enligt vår uppfattning borde ha lett till åtal men där detta inte skett.

Ett fall rör ett flygblad som inte varit att anse som tryckt skrift med följd att BrB 16:8 varit tillämplig. Anmälan grundade sig på ett flygblad med följande innehåll:

"SVERIGE ÅT SVENSKARNA eller vill Du, att invandrande negrer, mongoler, zigenare och judar skall bli herrar i vårt kära fosterland?

Det var tysta knegande svenskar som gjorde Sverige till vad det är i dag. Låt det även i fortsättningen bli svenskar som bor här.

SVERIGE ÅT SVENSKARNA

Stoppa invandringen - slå vakt om vår nordiska ras — stoppa den fria aborten, som mördar svenskarna innan de föds -

Ill

stoppa importen av färgade adoptivbarn.

Förundersökningen rörande denna anmälan nedlades med motive- ringen_att innehållet i flygbladet inte kunde anses uttrycka sådan missaktning som avses i BrB 16:8.

Det skall tilläggas att ytterligare en anmälan gjordes med an- ledning av flygbladet, men förundersökningen nedlades med samma motivering som i det ovannämnda fallet.

Ett annat fall rörde ett tryckt upprop som spreds inom en skola med följande_innehåll:

"Nationalsocialisterl Juggarna har tagit över vår fina ...skola. Och dom sumptrol- len nöjer sig inte med det. .... Slut upp i vårt nynazis—

• Sida 43
•  Original

tiska parti. Utrotningen av juggar, turkar och judar är själv- klar. Fram för den ariska rasen. Fram för partiet och vår gudomlige ledare Adolf Hitler. Rapportera all kännedom om kommunistisk och antinazistisk verksamhet. Stryp judarna me- dan de ännu är i deras mödrars magar. Upprätta privata gas- kammare på offentlig plats. Skaffa partiemblem som armbindel. Förgör allt motstånd skoningslöst. Ställ upp för partiet. Heil Hitler!"

Förundersökningen med anledningen av anmälan nedlades med mo- tiveringen att det kunde förutsättas att gärningsmännen sak— nade uppsåt att sprida skriften till en obestämd krets utan- för skolan, varför straffbarhet inte ansågs föreligga.

Slutligen skall omnämnas att på senare tid i flera fall an- mälningar gjorts med anledning av flygblad med grovt ned— sättande omdömen om invandrare. Dessa flygblad har inte varit att anse som tryckta skrifter. Då åtal inte väcktes överklagades besluten till riksåklagaren, som med hänvisning till justitiekanslerns bedömning av flygblad med motsvarande innehåll, men som varit att bedöma som tryckta skrifter, lade ned förundersökningen. JK:s motivering i detta ärende liksom texten i flygbladet återfinns nedan.

6.2 Anmälningar för misstanke om brott mot TF 7:4 p 8

I tryckfrihetsmål är justitiekanslern (JK) åklagare. Hets mot folkgrupp såsom brott mot tryckfrihetsförordningen har av JK under perioden 1970-1980 prövats i 26 fall. I inget av dessa har åtal väckts.

Här skall omnämnas några av de fall JK prövat.

Ett ärende avsåg en insändarartikel med rubriken ”Stoppa rit- slakt". Författaren vände sig mot judars och muslimers be- handling av djur vid slakt och avslutade med orden: "Judar och muslimer usch". JK vidtog ingen åtgärd med följande motivering:

"Det tryckfrihetsbrott som det skulle kunna vara fråga om i detta fall är hets mot folkgrupp. Med hänsyn till artikelns

• Sida 44
•  Original

innehåll och till att den är en insändarartikel publicerad tillsammans med andra bidrag av debattkaraktär från tidningens läsekrets anser jag emellertid att förutsättningarna för att med framgång föra talan mot tidningens ansvarige utgivare för hets mot folkgrupp måste bedömas som mycket osäkra. Jag vid- tar därför ingen åtgärd med anledning av anmälan."

Ett annat fall rörde en dagstidningsartikel med rubrik "Polis— mästaren varnar: Akta er för zigenare". Samma dag hade på ledarsidan i tidningen införts en artikel med rubriken "Polis- mästaren i Hudiksvall hetsar mot folkgrupp?". JK ansåg att artikeln i fråga innehöll yttrande om zigenare av den arten att det enligt JK låg nära gränsen för det straffbara området. Med hänsyn till att på tidningens ledarsida tagits bestämt avstånd från uttalandet och alla andra former av hets mot folkgrupp fann JK ej skäl att vidta någon åtgärd.

I en tidning hade förekommit en artikel om en icke namngiven men klart identifierbar folkgrupp som inflyttat till orten. Artikeln anmäldes till JK. Författaren uttryckte missnöje över att folkgruppen slagit sig ner på orten och artikeln innehöll bl a följande passus: "Det var folk som inte alls såg ut som folket i Tälje. Nej då, de var mörka, både i hår- färg och i skinnet och till råga på allt eländet kunde de var— ken förstå eller tala täljiska." JK uttalade att för straff— barhet för hets mot folkgrupp krävs uppsåt att offentligen göra något som är att anse som att hota eller missakta viss folkgrupp. Artikeln innefattade enligt JK inte sådant brott.

I ett antal ärenden på senare tid har JK haft att ta ställning till flygblad med grovt nedsättande omdömen om invandrarna i Sverige. I flygbladen angreps inte någon bestämd folkgrupp av visst nationellt eller etniskt ursprung utan till Sverige inflyttade personer från andra länder.

Ett av dessa flygblad hade bl a följande innehåll:

• Sida 45
•  Original

"SVERIGE DUR LÅT SVERIGE LEVA Invandringen hotar svenskarna. För varje år blir svenskarna allt färre och invandrarna allt fler. Om fyra generationer finns inget svenskarnas Sverige. Invandrarna och deras ättling— ar har totalt ockuperat Sverige. Med kanske en turk som dikta- tor och en neger som utrikesminister. Folket är då ett choklad- brunt blandfolk som inte talar svenska utan olika språk huller om buller.

Detta är ingen skräckvision utan en sannolik verklighet om invandringen får fortgå. Redan idag är invandrarkvinnorna lika många som svenskorna på förlossningsavdelningarna. Samtidigt som arbetslösheten är hög bland unga svenskar.

Politikerna tiger fegt eller pratar runt, medan LO verkar oroad. Experter larmar: Om svenskarna inte får fler barn, blir vi 25 % färre för varje generation. Om 4 generationer har svenskarna dött ut. Ställ politikerna till ansvar! Kräv handlingar nu!

Organiserad brottslighet — bordeller, koppleri, sprit- och spelklubbar - styrs övervägande av sydländska invandrare - och de utvisas inte! De stannar kvar, blir allt fler och för- stör Sverige moraliskt. Talet om att invandrarna inte belas- tar socialvården är lögn, säger en arbetsgrupp vid Lunds Uni— versitet. över en fjärdedel av utomnordiska invandrare ligger socialvården till last, endast 7,5% svenskar, i t ex Malmö.

Invandrarna får gratis nya lägenheter, möbler, färg—TV, disk- maskiner, tvättmaskiner, hyran betald, telefon installerad och samtalen betalda och resor för att få anhöriga hit till Sverige — allt enligt Socialstyrelsens handledning 1977 till socialvårdsarbetare (vilken inte är för allmänheten). Inte undra på att svenskarna måste betala världens högsta skatter!

Detta leder till Sveriges förfall! Stoppa detta nationella självmord! Protestera!"

I sin motivering till dessa beslut uttalade JK att "invandra—

re inte är att anse som folkgrupp i den mening som avses i

16 kap 8 & brottsbalken. Skyddade folkgrupper enligt denna paragraf är enligt JK t ex sådana vars medlemmar har ett re- lativt enhetligt kulturmönster. Begreppet invandrare torde enligt JK innefatta en mångfald olika folkgrupper och utgöra ett alltför obestämt begrepp i detta sammanhang. Av dessa skäl ansåg JK att flygbladen inte innefattade straffbar handling.

• Sida 46
•  Original

6.3. Domstolsavgöranden

Rättslig prövning av ifrågavarande bestämmelser sedan de träd- de i kraft 1970 har förekommit endast sparsamt.

I ett rättsfall i Högsta domstolen (HD) som redovisas i Nytt Juridiskt Arkiv (NJA) 1978 s 3 har avgjorts huruvida någon målsägande kan förekomma vid brottet hets mot folkgrupp. Fal- let rörde Scientologykyrkan, som väckte skadeståndstalan mot en tidnings ansvarige utgivare på den grund att en artikel i tidningen ansågs innefatta brottet hets mot folkgrupp. Frågan var alltså om tryckfrihetsbrott förelåg. HD fann att någon målsägande inte kunde förekomma vid brottet hets mot folkgrupp och avvisade kyrkans talan.

I två fall hittills har brott mot BrB 16:8 tagits upp till

prövning.

Det ena fallet gäller två alkoholpåverkade ungdomar som till en utländsk medborgare ropat: "Jävla svartskalle, gå till hel— vete, till ditt eget land!" Tingsrätten fann att uttalan- dena måste anses som uttryck för missaktning, att de skett offentligt och att de tilltalade därför var skyldiga. Brot- ten bedömdes som ringa. Femton dagsböter utdömdes.

Det andra fallet gäller en föreståndare för en campingplats som vid infarten till denna hade satt upp en skylt med texten "Zigenare får ej beträda campingen". Tingsrätten fann styrkt att den tilltalade genom att sätta upp skylten offentligen ut- tryckt missaktning för folkgrupp. Brottet bedömdes såsom ringa med hänsyn till att ett förhållandevis litet antal per- soner fått del av skyltens meddelande. Fyrtio dagsböter ut- dömdes. Såväl åklagaren som den tilltalade överklagade till hovrätten, som ändrade domen. Hovrätten ansåg att brottet ej var att bedöma som ringa. Påföljden bestämdes till villkor- lig dom, som av hänsyn till allmän laglydnad förenades med bötesstraff. Domen hade vid tidpunkten för tryckningen av detta betänkande ännu inte vunnit laga kraft.

• Sida 47
•  Original

7 RIKSDAGSBEHANDLINGEN

Sedan lagstiftningen 1970 trätt i kraft har den först på sena- re år varit föremål för behandling i riksdagen.

Sålunda framställdes i motionen 1978/79:856 ett yrkande att riksdagen skulle besluta att i 16 kap BrB skulle införas en ny paragraf, 18 5, av följande lydelse:

”Målsägande vid brott enligt 8 5 är företrädare för den folk- grupp som hotats eller utsatts för missaktning."

Bakgrunden till motionen var det ovan nämnda rättsfallet NJA 1978 s 3, vari fastslagits att målsägandetalan inte kan före- komma vid detta brott.

Justitieutskottet avstyrkte bifall till motionen (JuU 1979/80:7) och anförde bl a att det var svårt att tänka sig en ordning med en målsägande vid ett sådant brott. Enligt ut- skottet skulle betydande komplikationer kunna uppkomma vid den praktiska tillämpningen av en sådan bestämmelse, t ex om ri- valiserande organisationer samtidigt önskar företräda en et- nisk grupp. Vidare måste, enligt utskottet, beaktas att det enligt en huvudprincip i svensk rätt är åklagare som väcker åtal vid brott och att varje medborgare har möjlighet att ange brott till åtal och att påkalla prövning hos överordnad åkla— gare om åtal ej väcks. Samtidigt påtalade utskottet vikten av att sådana kriminaliserade yttringar av hets mot eller missaktning för folkgrupp som motionen tar sikte på inte får tolereras och lämnas opåtalade. Härvidlag låg det enligt ut- skottet ett stort ansvar på de rättsvårdande organen, sär—

• Sida 48
•  Original

skilt polis— och åklagarmyndigheter. Riksdagen beslutade i enlighet med utskottets förslag.

I samband med riksdagens behandling av justitieutskottets be- tänkande anförde utskottets ordförande på dess vägnar bl a

följande:

"Det handlar nämligen om en fråga som är väldigt viktig i vår tid och där vi har anledning att se upp mycket noga med hur vi beter oss mot alla de minoritetsgrupper som vi har i vårt land. ... Vi säger att motionen riktar uppmärksamhet på ett samhällsproblem som i takt med ökad invandring till Sverige blivit allt mer påtagligt. Enligt utskottets mening kan så- dana kriminaliserade yttringar av hot mot eller missaktning för folkgrupp som motionen tar sikte på självfallet inte få tolereras och lämnas opåtalade. Härvidlag ligger det, säger vi, ett stort ansvar på våra rättsvårdande organ, särskilt polis— och åklagarmyndigheterna.

Naturligtvis vill inte utskottet med detta uttalande skriva någon polis eller åklagare någonting på näsan om deras tjäns- teåligganden, men vi vill understryka hur viktigt vi anser att detta ärende är och hur viktigt det är att följa upp de olika frågor som uppstår."

(Riksdagens protokoll 1979/80:44; & 15)

I motionen 1979/80:1600 hemställdes att riksdagen hos rege- ringen skulle begära att diskrimineringsutredningen gavs tilläggsdirektiv så att minoriteterna får det skydd som av- ses i FN—konventionen om avskaffandet av alla former av ras-

diskriminering.

I motionen anfördes bl a att den rätt som FN—konventionen (artikel 6) tillförsäkrar envar som har blivit utsatt för diskriminerande handling inte kan sägas ha kommit till klart uttryck i svensk lagstiftning. Härvidlag pekades på att det i brottsbalken upptagna brottet hets mot folkgrupp inte ger den enskilde något direkt skydd, utan endast skyddar "folk- grupp". Denna brist syntes enligt motionen ha försvårat be— stämningen av vem som är målsägande vid ett sådant brott. Frågan om hur innehållet i konventionen på ett tillfredsstäl— lande sätt skall överföras till svensk rätt borde enligt

motionen utredas.

• Sida 49
•  Original

Utskottet avstyrkte bifall till motionen (JuU 1980/81:7) och anförde bl a:

"Frågan om ett svenskt tillträde till den aktuella FN—konven- tionen prövades av riksdagen år 1970. Därvid beslutades lag- stiftning som innebar bl a att i brottsbalken infördes en be- stämmelse om ett nytt brott, olaga diskriminering, samtidigt som tillämpningsområdet för bestämmelserna i brottsbalken och tryckfrihetsförordningen om hets mot folkgrupp vidgades i olika hänseenden. I lagstiftningsärendet gjordes den bedöm— ningen att bestämmelserna i artikel 6 inte påkallade någon särskild lagstiftningsåtgärd från svensk sida.

Vid ställningstagande till motionsspörsmålet vill utskottet till att börja med framhålla att det i första hand är genom den av Sveriges tillträde till FN-konventionen föranledda be- stämmelsen om olaga diskriminering som den enskilde ges straffrättsligt skydd mot rasdiskriminerande handlingar.

Vid detta och andra brott med rasdiskriminerande inslag kan som nyss har nämnts målsägandetalan föras. Att — såsom an- tyds i motionen - så inte kan ske vid brottet hets mot folk- grupp hänger samman med att den straffbelagda gärningen är riktad mot en folkgrupp som sådan och inte mot enskilda in- divider.

Den bedömning som gjordes i 1970 års lagstiftningsärende, näm- ligen att bestämmelserna i artikel 6 i FN—konventionen inte påkallade någon särskild lagstiftningsåtgärd från svensk sida, ansågs av utskottet vid prövning år 1979 av en motion om måls— ägandetalan .vid brottet hets mot folkgrupp alltjämt äga gil- tighet. Utskottet saknar skäl att frångå denna uppfattning. Utskottet anser det därför inte erforderligt med någon ut— redning i det syfte som förespråkas i motionen.

Utskottets ställningstagande innebär emellertid inte att det inte av andra skäl än dem som anförs i motionen kan finnas anledning att undersöka om gällande lagstiftning rörande ras— diskriminering behöver ändras, t ex med hänsyn till problem som den ökande invandringen kan ha gett upphov till. Frågan härom övervägs f n av diskrimineringsutredningen."

Riksdagen anslöt sig till betänkandet.

Vid riksmötet 1979/80 ställdes en fråga till justitieminis— tern huruvida det var förenligt med svensk rättsuppfattning att hets skulle kunna bedrivas mot invandrare som grupp. Bak- grunden till frågan var ett av de ovannämnda besluten av JK enligt vilket JK uttalade att ett flygblad med nedsättande omdömen och påståenden om invandrare inte utgjorde tryckfri- hetsbrott.

• Sida 50
•  Original

Justitieministern framhöll i sitt svar bl a att regeringen tog bestämt avstånd från invandrarfientlig propaganda. Utan att gå in på omständigheterna i det av JK prövade fallet på— pekade justititeministern att en eventuell ändring av bestäm— melserna rörande hets mot folkgrupp måste övervägas noga ef- tersom den skulle få konsekvenser för tryckfriheten. Vidare framhöll han att han till undvikande av missuppfattningar om innebörden av de gällande straffbestämmelserna om hets mot folkgrupp ville påpeka att de för sin tillämpning inte nöd— vändigtvis förutsätter att någon eller några raser eller folkgrupper direkt pekas ut. Straffansvar kunde enligt justi— tieministern komma i fråga även om objektet för den brotts— liga handlingen är mera allmänt. Han hänvisade därvid till förarbetena där det sägs att det är tillräckligt om t ex en viss ras prisas på sådant sätt att alla andra raser måste

anses smädade.

I två likalydande motioner (1980/81:840—841) framlagda av socialdemokratiska ledamöter hemställdes att BrB 16:8 respek- tive TF 7:4 p 8 ändrades så att även invandrare i allmänhet kommer att åtnjuta skydd enligt dessa bestämmelser.

I motionerna anfördes:

"Justitiekanslern har i olika beslut angående ifrågasatt tryckfrihetsbrott med anledning av skrifter som allmänt riktat sig mot invandrare uttalat att begreppet invandrare såsom om- fattande en mångfald olika folkgrupper är ett alltför obe- stämt begrepp för att kunna åtnjuta skydd enligt de förut nämnda bestämmelserna i brottsbalken och tryckfrihetsförord— ningen. Den ståndpunkt som justitiekanslern intagit — och som redan för gällande rätts vidkommande kan dras i tvivels— mål med hänsyn till vissa uttalanden under förarbetena till bestämmelserna (prop. 1970:87 s 73-74) — kan i vart fall inte godtas för framtiden. En fri diskussion om den svenska in- vandrarpolitiken och om invandrarnas förhållanden i Sverige måste självfallet alltid vara möjlig. Men det får inte vara tillåtet att på sådant sätt som anges i nämnda lagrum gene- rellt nedvärdera invandrare i förhållande till landets ur- sprungliga befolkning. Framställningar av denna art kan fram- kalla främlingshat. De medför också betydande risker för att enskilda invandrare eller grupper av invandrare utsätts för diskriminering eller missaktning.

• Sida 51
•  Original

Hithörande frågor torde övervägas av diskrimineringsutred- ningen. Eftersom en lagändring för att få effekt måste om- fatta också tryckfrihetsförordningen, vilket förutsätter två riksdagsbeslut med mellanliggande val, är det emellertid an- geläget att en ändring genomförs så snart som möjligt. Vi förordar att riksdagen redan nu gör sådana ändringar i angivna lagrum att skyddet enligt bestämmelserna om hets mot folkgrupp kommer att omfatta även invandrare i allmänhet. Detta kan ske exempelvis så att i bestämmelserna efter ordet 'missaktning' läggs till orden 'för dem som är invandrare eller', alter- nativt så att efter ordet 'trosbekännelse' läggs till orden 'eller för olika sådana folkgrupper sammantagna'. Den när— mare utformningen av lagtexten får ankomma på vederbörande utskott."

Justitieutskottet avstyrkte bifall till motionen om ändring i brottsbalken (JuU 1980/81:36) med hänvisning till att dis- krimineringsutredningen skulle avge delbetänkande härom. Konstitutionsutskottet kommer enligt uppgift att behandla motionen om ändring i TF under hösten 1981.

• Sida 52
•  Original

8 OVERVÄGANDEN OCH FÖRSLAG

8.1. Inledning

Bestämmelsen om hets mot folkgrupp har med nuvarande utform— ning varit i tillämpning sedan 1970. Endast mycket begränsade erfarenheter finns av hur den verkar i praktiken. Därför kan man fråga sig om det finns anledning att ändra bestämmelsen. Redan de begränsade erfarenheterna visar emellertid att ett flertal bristfälligheter föreligger med den nuvarande lag- stiftningen.

En sådan bristfällighet har uppmärksammats i samband med justitiekanslerns (JK) och riksåklagarens (RÅ) praxis att inte väcka åtal mot uttalanden som uttrycker missaktning för det kollektiv av folkgrupper som utgörs av invandrarna i Sverige. Kritiker, bl a i riksdagen, har uttryckt tvivel på att denna tolkning av lagen överensstämmer med dess syfte. Av redo- görelsen för rättstillämpningen framgår också att brottsanmäl— ningar nästan aldrig leder till åtal, vilket möjligen kan tyda på bristande intresse eller resurser hos polis— och åklagar- myndigheterna för denna fråga. Vidare har vissa riksdagsleda— möter ansett det vara en brist att enskild person eller orga- nisation inte kan väcka åtal vid sidan av åklagare. I FN:s rasdiskrimineringskommitté har Sverige blivit kritiserat för att det i svensk lagstiftning inte (i enlighet med artikel 4b) införts ett förbud för organisationer som främjar rasdiskri-

minering.

• Sida 53
•  Original

8.2 Brottsobjektet

Under efterkrigstiden har Sveriges befolkning i hög grad för- ändrats genom invandringen. Det finns numera i vårt land ett stort antal etniska minoritetsgrupper. Under senare år har det förekommit en rad olika uttryck för hot och missaktning mot dessa grupper, varvid den kollektiva benämningen ”invand— rare" använts. Angreppen har framförallt spritts i flygblad, dvs genom tryckt skrift. Flygbladen har generellt nedvärde- rat invandrarna i förhållande till landets ursprungliga be- folkning. Som tidigare nämnts har en del av dess tryckta skrifter prövats av JK i fråga om tryckfrihetsbrott förelegat enligt 7 kap 4 5 p 8 tryckfrihetsförordningen.

JK har kommit till slutsatsen att "invandrare" inte är att anse som folkgrupp i den mening som avses i 16 kap 8 & brotts- balken och i motsvarande bestämmelse i tryckfrihetsförord- ningen. Enligt JK är t ex sådana folkgrupper skyddade vilkas medlenmar är av samma nationalitet eller sådana vilkas medlem- mar har ett relativt enhetligt kulturmönster. Begreppet in- vandrare omfattar enligt JK en mångfald av olika folkgrupper och är därför ett alltför obestämt begrepp i detta sammanhang.

Som framgår av redogörelsen för rättstillämpningen har RÅ kommit till samma slutsats. Det har då gällt flygblad med motsvarande innehåll, som inte varit att anse som tryckta skrifter.

I den allmänna debatten har JK:s bedömning ifrågasatts. Bland annat har förutvarande sekreteraren i utredningen angående förbud mot rasdiskriminering, framfört kritiska synpunkter i en artikel i Dagens Nyheter (DN 1979—11—20). Han menade att invandrarna som grupp är att anse som folkgrupp enligt be- stämmelsen i brottsbalken och i tryckfrihetsförordningen. Mot bakgrund av uttalandena i prop. 1970:87 menade han att det enligt lagen inte behövde vara fråga om utpekande av någon bestämd folkgrupp eller några bestämda folkgrupper, t ex hit invandrade italienare eller jugoslaver. Lagen torde även om-

• Sida 54
•  Original

fatta ett mer allmänt utpekande av en kategori, bara denna he- står av folkgrupp eller folkgrupper av visst nationellt ur— sprung. Detta nationella ursprung behövde enligt artikeln inte vara detsamma för de i gruppen eller grupperna ingående individerna. ”Invandrare" liksom "utlänningar" torde därför utgöra sådana folkgrupper som kan omfattas av straffregeln om hets mot folkgrupp.

De nämnda angreppen på invandrare i flygblad har bestått i nedsättande omdömen om dem just för att de inte är infödda svenskar. Det är alltså uppenbart att angreppen mot invand- rargrupperna är grundade på att dessa inte har samma natio- nella eller etniska ursprung som svenskarna. Angreppen har ibland även rent rasistiska förtecken.

Någon entydig definition av termen invandrare finns inte.

I det allmänna språkbruket har ordetinvandrare — i sin plu- ralform — under 1970-talet kommit att användas som en sam- lingsbeteckning för i landet bosatta personer med nära ut— ländskt ursprung. I vissa sammanhang görs en bestämning av gruppen till de personer i landet som har utländskt medbor- garskap eller som är statslösa, i andra sammanhang inräknas därutöver de personer som har blivit svenska medborgare genom naturalisation. I en ännu vidare definition räknas även in barn till föräldrar där den ena eller båda är av utländsk härkomst. I statistiska sammanhang förekommer ibland begrep- pet invandrare som beteckning på personer som (under en viss tidsperiod) kyrkobokförts som inflyttade från utlandet, vil- ket då även inbegriper svenska medborgare.

Hur man avgränsar begreppet invandrare - och det brukar som regel inte framgå - varierar i hög grad med sammanhangen och det får naturligtvis betydande konsekvenser för hur många och vilka personer man inbegriper. För närvarande bor i lan— det omkring 425 000 utländska medborgare. De har kommit från ca 150 länder, dvs från nästan samtliga stater på jorden.

• Sida 55
•  Original

Antalet här bosatta naturaliserade svenska medborgare kan be— räknas till ungefär 360 000 personer. Antalet barn som fötts i Sverige sedan föräldrarna blivit naturaliserade och antalet barn med minst en invandrad förälder uppgår sammantaget till uppskattningsvis 350 000. Med den snäva avgränsningen av be- greppet inbegrips sålunda knappt en halv miljon människor

och med den vidare tolkningen mer än dubbelt så många, dvs över en miljon människor.

I vissa sammanhang avgränsas och specificeras noga den grupp av invandrare man avser. Vilka invandrarbarn skall ha rätt till hemspråksundervisning, vilka vuxna invandrare skall ha rätt till ledighet och lön för svenskundervisning, vilka in- vandrare skall ha rösträtt och vara valbara i de kommunala valen, är exempel på frågeställningar där avgränsningen av naturliga skäl ägnats stor uppmärksamhet. I dessa sammanhang är det nödvändigt att exakt definiera för vilka personer i landet samhället utfäster sig att uppfylla vissa åtaganden

och - omvänt - vilka personer som kan kräva dessa rättigheter.

En stor del av den dryga miljon människor som vi, med den vidaste tolkningen av begreppet, kallar invandrare har anam- mat språk, kultur och beteenden som gör att de inte särskilt märkbart skiljer sig från sin svenska omgivning. I all syn- nerhet gäller detta den växande grupp som är födda här i landet. Men möjligheterna och viljan att behålla och ut- veckla sin etniska identitet och att vidarebefordra den till barnen (den s k andra generationen) varierar mycket mellan olika invandrargrupper och — självfallet - mellan olika in- divider inom dessa.

Det av statsmakterna i invandrarpolitiken proklamerade val— frihetsmålet är också ett klart uttryck för samhällets upp- fattning att invandrare i Sverige själva skall få avgöra i vilken utsträckning de vill behålla och utveckla sin egen etniska identitet eller uppgå i en svensk kulturidentitet. För de allra flesta första— och andragenerationsinvandrare

• Sida 56
•  Original

blir dock resultatet inte ett val mellan två möjliga etniska identiteter, utan en identitetsutveckling byggd på såväl ur— sprungslandets som det nya hemlandets kultur och normuppsätt- ning. Detta innebär bl a att en och samma person i vissa sammanhang och miljöer kan känna sig mer tillhörig sin ur- sprungliga etniska grupp och i andra sammanhang känna en mera svensk identitet. Det är ett rimligt antagande att bl a vis— telsens längd i Sverige har betydelse för identitetsuppfatt— ningen.

Ur invandringen växer med tiden minoriteter fram som kan sägas representera skilda former av kollektiva etniska identitets- grupperingar med varierande grad av svenskt inslag. Gemensamt för dessa minoriteter tillsammantagna är endast att de inom sig rymmer personer med annan nationell, kulturell, och språk- lig bakgrund än den svenska majoritetsbefolkningens.

Det finns med andra ord ingen exakt avgränsning av begreppet invandrare som skulle kunna användas i vårt sammanhang. Den närmaste beskrivningen av vad vi här menar med begreppet in- vandrare är helt enkelt ett kollektiv av etniska folkgrupper med nära utländskt ursprung. Invandrare - i singularform - är således en person med visst etniskt eller nationellt ur— sprung och som själv definierar sig som tillhörig invandrar- gruppen eller minoritetsgruppen i fråga. Människor som så- lunda identifierar sig mer eller mindre starkt med sin mino- ritetsgrupp känner sig också mer eller mindre påtagligt som "finnar", "greker", "turkar", ”serber" etc. Ur majoritets- befolkningens synpunkt är i många fall just denna nationella eller etniska bestämning mindre uppenbar än den som uttrycks med benämningen ”invandrare" (eller i vissa fall "utlänningar"y Detta är i sin tur följden av ett allmänt accepterat bruk av den kollektiva benämningen.

Vad som kan anses vara ett allmänt accepterat uttryck under- går förändringar över tid. Dagens benämning "invandrare" kan i morgon ha ersatts med någon annan som vinner allmän ut—

• Sida 57
•  Original

bredning och accept. Detta har mindre betydelse. Det vik- tiga är att den av majoritetsbefolkningen tillskrivna iden- titeten som "invandrare” för invandrarna själva i de flesta fall upplevs som mycket påtaglig, oberoende av var på jorden man har sitt ursprung. Uttryck för missaktning som bygger på denna identitetsbestämning känns därför lika kränkande som om den utgått från en mera preciserad nationell eller etnisk identitetsbestämning.

Ett angrepp riktat mot invandrare kommer följaktligen alltid att rikta sig mot ett obestämt antal folkgrupper av visst et— niskt eller nationellt ursprung. Med detta synsätt är det vidare uppenbart att det alltid med bestämdhet går att peka ut vissa etniska folkgrupper i landet som kan anses angripna när uttalanden av kränkande art om invandrare görs.

Det är också uppenbart att lagstiftaren avsett att uttalan- den av detta slag inte skall vara tillåtna. Det framgår av prop. 1970:87 (s 61) där bl a följande framhålls:

"Den nuvarande regeln om hets mot folkgrupp är begränsad på det sättet att den brottsliga handlingen skall vara riktad mot folkgrupp med viss härstamning eller viss trosbekännelse. Denna begränsning av vilka som är skyddade genom bestämmel- sen torde innebära att vissa slag av förkastliga uttalanden eller andra meddelanden är straffria, t ex prisande på sådant sätt av folkgrupp av viss ras eller med viss hudfärg att alla folkgrupper av annan ras respektive med annan hudfärg måste anses smädade. I dessa fall är den brottsliga handlingen inte riktad mot en särskilt utpekad folkgrupp, utan mot ett kollektiv av folkgrupper. I likhet med kommittén anser jag att även sådana indirekta påståenden om underlägsenhet hos icke särskilt angivna folkgrupper bör vara kriminaliserade."

I konsekvens med detta uttalande torde lagstiftaren ha an- sett det vara otillåtet att fälla ett yttrande av innebörden att svenskar är överlägsna samtliga övriga grupper av annan nationalitet. De här aktualiserade angreppen tar sig i stället uttrycket att folkgrupper med annan nationalitet än den svenska är en svår belastning för det svenska samhället. Det finns inte några vägande skäl för att anse uttalanden av endast den ena typen som straffbara.

• Sida 58
•  Original

Vi har alltså svårt att inse att angrepp som riktar sig mot ett kollektiv av folkgrupper skulle vara mindre allvarliga än dem som riktar sig mot direkt utpekade etniska grupper. Vi an— ser att sådana angrepp på kollektiv är minst lika allvarliga.

JK och RÅ har tolkat lagtexten utifrån ordalydelsen med följ— den att en eller flera nationellt eller etniskt bestämda folk— grupper måste vara direkt eller indirekt utpekade i ett ut- talande för att handlingen skall vara straffbar.

Rasdiskrimineringskonventionen innebär att en konventionsstat är förpliktad att som förbrytelse, straffbar enligt lag, för- klara allt spridande av idéer om överlägsenhet på grund av ras, hudfärg, härstamning eller nationellt eller etniskt ur— sprung. Häri måste anses ingå angrepp riktat mot ett kol- lektiv av folkgrupper på grund av att detta kollektiv inte har visst etniskt eller nationellt ursprung. Detta framgår av artiklarna 1 och 4.

Av artikel 2d framgår dessutom att varje konventionsstat skall förbjuda och med alla lämpliga medel, däribland den lagstift— ning som må vara påkallad av omständigheterna, göra slut på rasdiskriminering från personers, gruppers eller organisatio—

ners sida.

Detta innebär följaktligen att om någon form av hetspropaganda mot folkgrupper förekommer, som enligt konventionen bör straff- beläggas, måste konventionsstaten genomföra lagstiftning så

att sådana handlingar blir förbjudna.

Som en konsekvens av att de angrepp som förekommit motinvand- rargrupperna inom landet inte ansetts vara straffbar handling av de myndigheter som haft att väcka åtal, föreslår vi att be—

stämmelsen hets mot folkgrupp ändras så att det klart framgår av lagtexten att sådana handlingar är straffbara.

• Sida 59
•  Original

Det skall alltså av lagtexten såväl i brottsbalken 16:8 som i tryckfrihetsförordningen 7:4 p 8 framgå att hot mot eller ut- tryck för missaktning av också ett kollektiv av folkgrupper av skäl som har att göra med ras, hudfärg, etniskt eller na- tionellt ursprung eller religion är straffbar handling.

När det sedan gäller utformningen av lagtexten har vi disku- terat flera olika alternativ.

Utgångspunkten har varit att förslaget inte skall kunna inne— bära några oklarheter när det gäller frågan huruvida kollek— tiv av folkgrupper kan vara brottsobjekt. Givetvis skall även de folkgrupper som nu har skydd vara brottsobjekt. Det skall alltså av lagtexten framgå att så snart människor an- grips antingen för att de tillhör viss folkgrupp eller också för att de tillhör ett kollektiv av folkgrupper, skall de i båda fallen åtnjuta skydd. Exempel på det sistnämnda fallet är hot eller missaktning mot t ex invandrare och utlänningar.

Frågan skulle kunna lösas genom en formulering som innebar att hot eller missaktning för människor på grund av deras ras, hudfärg, nationella eller etniska ursprung eller trosbekän— nelse innebar brott. Om t ex invandrare smädas beror det på att gärningsmannen anser att alla i landet som ej har svenskt ursprung i något avseende är mindervärdiga, dvs smädelsen grundar sig på det förhållandet att de i invandrargruppen in- gående individerna icke är av samma nationella ursprung som svenskarna. Med denna formulering får givetvis även de folk— grupper som nu skyddas fortsatt skydd. Ordet "människor” torde dock kunna missuppfattas så att med detta förstås en- skilda individer. Avsikten är emellertid att bestämmelsen endast skall skydda kollektiv av oidentifierbara individer såsom nu är fallet.

Vi har även diskuterat ett förslag av liknande innebörd men där ordet "människor" ersatts med "grupp av personer". Om man studerar uttrycket "grupp av personer på grund av deras natio-

• Sida 60
•  Original

nella ursprung" kan detta tolkas som att fråga är om en grupp där det kan ingå individer av samma eller olika nationella ursprung. Gruppen invandrare består av individer av olika nationella ursprung. En formulering av detta slag tycks kunna lösa det problem vi står inför. Om man emellertid studerar uttrycket "grupp av personer på grund av deras ras" blir si— tuationen en annan. "Ras" är ju singularis och det innebär att grupp i detta sammanhang består av individer tillhörande en och samma ras. Med hänsyn härtill kan det falla sig na- turligt att tolka även uttrycken nationellt och etniskt ur— sprung som singularformer och då kan bestämmelsen eventuellt tolkas så att den inte blir tillämplig på kollektiv av folk- grupper.

Man skulle måhända lösa detta problem genom att ersätta ”ras" med "rastillhörighet". Lagtexten skulle i denna del kunna lyda: "...hotar eller uttrycker missaktning för grupp av personer på grund av deras rastillhörighet, hudfärg, natio- nella eller etniska ursprung eller trosbekännelse....”. Här- vid kvarstår dock fortfarande risker för olika tolkningar av vad som är att hänföra till brottsobjektet.

Vi anser emellertid att problemet bäst löses genom en formu- lering som innebär att varje grupp av personer skyddas som ut- sätts för hot eller missaktning antingen på grund av att den tillhör folkgrupp av viss ras, med viss hudfärg, av visst na- tionellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse, eller också på grund av att den icke tillhör sådan folkgrupp. Med grupp av personer avses inom samhällsvetenskaperna varje mängd av individer med minst ett identifierbart och relevant attri— but gemensamt, t ex bilister, snickare, föräldrar etc. I detta sammanhang avses sådana individer som har något gemensant i fråga om ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung

eller trosbekännelse. Det gemensamma för gruppen kan vara att den tillhör en viss folkgrupp. Lika gärna kan det handla om att en grupp utgörs av ett kollektiv av folkgrupper eller att den inte tillhör viss folkgrupp, t ex gruppen utlänningar

• Sida 61
•  Original

eller invandrare som inte tillhör gruppen svenskar eller gruppen infödda.

Inom straffrätten gäller särskilda krav på tydlighet vid ut- formningen av lagtexter. Det bör helst direkt framgå av lag- texten vilka handlingar som är straffbara. Av den anledningen förespråkar vi ett lagtextförslag av det sistnämnda slaget. Med den utformningen kan det inte råda någon tvekan om att även kollektiv av folkgrupper åtnjuter skydd. Vi återkommer

i specialmotiveringen till frågan om utformningen av bestäm- melsen.

Ett förslag av denna art harmonierar också med den lagstift- ning som särskilt på 1970—talet genomförts med syftet att stärka särskilt invandrarnas rättsliga ställning på olika om- råden.

Vi tänker här särskilt på införandet av kommunal rösträtt och valbarhet för utländska medborgare (prop. 1975/76:23) och ändringarna i regeringsformen där utlänningars grundläg- gande fri— och rättigheter skrivits in (prop. l975/76:209). Vidare bör nämnas att Sverige godkänt europarådskonventionen om migrerande arbetstagares rättsställning (prop. 1977/78: 162). Konventionen reglerar utländska arbetstagares och deras familjemedlemmars rättigheter med avseende på bl a uppehållstillstånd, familjeåterförening, information, bo- stads— och arbetsförhållanden, social trygghet, rättsskydd och rättshjälp. Artikel 6 i denna konvention innebär att fördragsslutande stat skall vidta lämpliga åtgärder ifråga om vilseledande propaganda om in— och utvandring.

Samtidigt har statsmakterna eftersträvat att vidga allmän— hetens kunskaper om invandrarna i Sverige för att minska tendenser till fördomar. Invandrarutredningen ägnade sig åt denna fråga i betänkandet (SOU l974:69) "Invandrarna och minoriteterna". Till följd av ett regeringsförslag (prop. 1975:26) som byggde på utredningens betänkande beslöt riks-

• Sida 62
•  Original

dagen 1975 att inrätta en informationsbyrå vid statens in- vandrarverk med uppgift bl a att öka allmänhetens förståelse för invandrare. Särskilda insatser i denna riktning genom- förs sedan budgetåret 1979/80 av invandrarverket inom ramen för det 5 k "invandrarkunskapsprojektet".

Lagstiftaren och myndigheterna strävar sålunda att komma till rätta med fördomar av olika slag riktade mot invandrare i dagens Sverige. Det framstår då inte som rimligt att tänka sig att angrepp som utsätter invandrarna för hot eller miss— aktning skulle vara tillåtna.

Avslutningsvis vill vi i detta avsnitt ta upp frågan om gräns- dragning för yttrande- och tryckfriheten. Två vitala skydds— intressen kan sägas komma i konflikt med varandra i detta sam— manhang. Å ena sidan skyddet för mänskliga rättigheter så som det kommer till uttryck i artikel 4 i rasdiskrimineringskon- ventionen och å andra sidan skyddet för yttrandefriheten i ett demokratiskt samhälle.

I samband med utformningen i FN av denna artikel förekom en diskussion om det kunde tänkas uppstå konflikt mellan syftet med artikeln och bl a yttrandefriheten. De nordiska länderna föreslog i denna diskussion att man i artikeln skulle ta med en hänvisning till de rättigheter som nämndes i artikel 5, där bl a åsikts- och yttrandefrihet åberopas. Dessutom finns i artikel 4 en hänvisning till deklarationen om de mänskliga rättigheterna vari bl a yttrandefrihet föreskrivs.

Konflikten mellan skyddsintressena var alltså en realitet re- dan vid tillkomsten av konventionen.

I Sverige har denna intressekonflikt varit aktuell åtminstone sedan man under andra världskriget diskuterade en kriminalise— ring av hets mot folkgrupp. Det var strafflagskommittén som i sitt betänkande "Lagstiftning om brott mot staten och all— mänheten" (SOU l944:69) först föreslog denna typ av krimina—

• Sida 63
•  Original

lisering. Redan då insåg man svårigheterna i fråga om gräns- dragningen mot yttrandefriheten och betonade bl a - med hän— syftning på vissa invandrade grupper i Sverige — att "det måste fasthållas att bestämmelsen icke avser att hindra ett sakligt dryftande av de spörsmål till vilka sådana gruppers härvaro ger upphov". Innanför straffbudet föll allt som inte hade karaktären av saklig kritik. Frågan om gränsdragningen kan egentligen synas vara löst i samband med att kriminali— seringen av hets mot folkgrupp genomfördes genom beslut av riksdagen år 1948. Ändå var gränsdragningen föremål för de- batt när 1970 års riksdag hade att besluta om rasdiskrimine— ringskonventionen. I det sammanhanget var det fråga om den ändring i brottsbeskrivningen som regeringen föreslagit. (Tidigare hade det handlat om att hota, förtala eller smäda

- nu föreslogs att hota eller uttrycka missaktning.)

..För dem som kan ha invändningar mot vårt förslag att i lag- texten uttryckligen utvidga brottsobjektet vill vi framhålla att även 1970 års lagstiftning avsåg att skydda "kollektiv av folkgrupper".

Yttrandefriheten och tryckfriheten är grundlagsskyddade rät- tigheter. Regeringsformen (RF) 2:l stadgar att varje med- borgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad bla "yttran— defrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor".

TF bygger på principen om att "ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning" skall säkerställas. Därför skall det stå "varje svensk medborgare fritt att ... i tryckt skrift yttra sina tankar och åsikter ..." (TF l:l). Detta är huvudprinciperna. Härtill kommer att radioansvarighets- lagen och lagen om ansvarighet i försöksverksamhet med när- radio ger skydd för etermedierna som i och för sig kan synas mindre fullgott, men eftersom man i dessa fall bygger på TF:s principer är skillnaden egentligen utan praktisk betydelse.

• Sida 64
•  Original

Man kan sammanfattande säga att när det gäller tryckta skrif- ter så anger TF vad som inte får förekomma. Det förbjudna området utvidgas på massmedieområdet ytterligare av frivil— liga regleringar i de etiska regler som arbetsgivare och ar- betstagare där kommit överens om. Däremot kan statsmakterna inte påbjuda något visst innehåll i tryckta skrifter, exempel- vis i tidningar. Här är det annorlunda med etermedierna: radiolagen och statens avtal med etermedieföretagen innehåller bl a sådana påbud. I detta sammanhang är det väsentligt att notera att medarbetarna i radio/tv faktiskt är ålagda att ak— tivt motverka fördomar på etnisk grund.

Den aktuella gränsdragningen skulle alltså vara klar; inskräme ningarna i yttrandefrihet och tryckfrihet är redan gjorda genom tidigare lagstiftning. Men om vi med vår förändring av brotts— objektet nu ändå anses ha gått för långt skulle detta främst gälla i förhållande till tryckfriheten och TF.

Ändringar i TF:s regler brukar mötas med tvekan. Av formule- ringar dras de mest långtgående slutsatser. Belysande härvid— lag är den ovan nämnda riksdagsdebatten med anledning av prop. 1970:87 om rasdiskrimineringskonventionen.

Det krävs dock ett bättre skydd för invandrarnas mänskliga rättigheter sådana de avses i konventionen. Garantier för ett sådant skydd ligger i den här föreslagna förändringen av bestämmelserna. Garantin för tryckfriheten ligger ytterst i TF:s uppbyggnad med dess anvisning till domstolarna att hellre fria än fälla, med dess särskilda processordning, dess jury- system och omöjligheten att överklaga en friande dom.

Under den tid som utredningen arbetat med detta lagrun har in- tresset för beivrandet av brottet hets mot folkgrupp ökat bland allmänheten, inte minst bland invandrarna. Det kan därför finnas förväntningar som går ut på att alla åsiktsyttaingar som har sitt upphov hos organisationer eller enskilda som är kända för att hysa invandrarfientliga åsikter skulle (unna be—

• Sida 65
•  Original

ivras framdeles. Naturligtvis är så inte fallet. Den gräns- dragning till yttrande- och tryckfrihet som diskuterats ovan medför att en mängd sådana uttryck kommer att falla utanför det straffbara området även i framtiden.

Saklig kritik av invandrarna och av olika etniska grupper etc ska som tidigare nämnts inte vara straffbara. Detsamma gäller givetvis åsiktsyttringar om samhällets invandrings—, invand- rar- och minoritetspolitik och de beslut i sådana frågor som träffas av offentliga organ. En helt annan sak - som är vik— tig att poängtera - är att uttryck för missaktning för invand— rare i Sverige eller för enskilda etniska grupper och liknande inte sällan tar formen av åsiktsyttringar av sistnämnda slag. Någon vars uppsåt är att hota eller uttrycka missaktning för invandrare kan framföra detta som en kritik av invandringens omfattning eller sammansättning. Man får i sådana fall se just till detta uppsåt. I enskilda fall kan därför sådana uttryck vara att hänföra till det straffbara området.

8.3 Oaktsamhetsbrott

I svensk straffrätt gäller som huvudregel att en gärning är belagd med straff endast om den begås uppsåtligen. Med det menas att gärningsmannen har avsikt att begå brottet. Detta gäller också vid brottet hets mot folkgrupp. I undantagsfall är också gärningar begångna utan uppsåt men av oaktsamhet straffbelagda. Exempel på oaktsamhetsbrott är allmänfarlig vårdslöshet och vållande av kroppsskada.

Det kan ifrågasättas om man inte borde införa en bestämmelse som gör det straffbart att av vårdslöshet offentligen göra uttalanden som kan inge fruktan hos folkgrupp eller som ut- sätter den för missaktning.

Det finns också exempel på detta i utländsk lagstiftning.

I holländsk lag finns en bestämmelse som innebär att om man har skälig anledning antaga att ett uttalande som görs offent— ligen är skymfande för en grupp av personer på grund av deras

• Sida 66
•  Original

ras, religion eller övertygelse är det straffbart att yttra sig på det sättet.

Om man inför en regel om hets mot folkgrupp som inte kräver uppsåt skulle man vara tvungen att göra undantag för vissa si- tuationer. Detta skulle i sin tur orsaka många och svåra gränsdragningsproblem och kunna bidra till att allmänheten förlorade respekten för bestämmelsen. Förmodligen skulle det också strida mot det allmänna rättsmedvetandet om någon blev straffad därför han av omdömeslöshet fällt ett utmlandeinne— bärande hot eller missaktning för en folkgrupp. Bestämmelsen skulle också sannolikt ses som ett allvarligt ingrepp i tryckfriheten eftersom alla de brott som nu finns angivna i TF:s brottskatalog förutsätter uppsåt. Vi avstår därför från att vidare diskutera detta alternativ.

8.4 Ätalsrätt

Som framgår av avsnittet om riksdagens behandling av frågor som har med hets mot folkgrupp att göra har i motionen 1978/79:856 föreslagits att BrB 16:8 skall tillföras en be- stämmelse om att målsägande skall finnas vid detta brott och att målsäganden skall utgöras av organisation som företräder den utsatta gruppen. Härigenom förmodades också enligt mo- tionen skadestånd kunna utgå vid detta brott.

För att denna fråga skall kunna belysas redovisar vi här först vissa processrättsliga och skadeståndsrättsliga regler.

Så gott som alla brott, även hets mot folkgrupp, hör under all— mänt åtal. Detta innebär att åklagare har till tjänsteför- pliktelse att åtala brottet. Även enskilt åtal förekommer.

Då förs talan av målsäganden eller annan åtalsberättigad per- son. I sällsynta fall har målsäganden s k exklusiv talerätt, dvs endast målsäganden kan väcka talan. Så är fallet t ex

vid förtal. Även vid brott som hör under allmänt åtal kan enskilt åtal ibland äga rum. Detta framgår av rättegångsbal- ken (RB) 20:8. Principen är den att målsäganden kan åtala

• Sida 67
•  Original

brottet parallellt med åklagaren eller göra detta ensam om åklagaren inte gör det.

Enligt RB 20:8 stycke 4 är målsäganden "den mot vilken brott är begånget eller som därav blivit förnärmad eller lidit skada".

Med uttrycket "den mot vilken brott är begånget" menas rätts- kränkningar som direkt riktar sig mot en viss person. "Den som lidit skada" är den som kan få en skadeståndsfordran genom brottet. Svårast har ansetts vara att ange vem som "blivit förnärmad". Härmed brukar menas en person som är så direkt berörd av ett brott att han framför andra personer bör få åtalsrätt.

Dessa principer leder till att det vid vissa brott inte före— kommer någon målsägande. Detta gäller framför allt vid brott mot allmän ordning, allmän verksamhet och rikets säkerhet. Sålunda har det av Högsta Domstolen fastslagits att någon måls- ägande ej kan finnas vid brottet hets mot folkgrupp (Nytt Juridiskt Arkiv 1978 s 3). Detta rättsfall gällde skadestånds- talan av Scientologykyrkan i Sverige mot en tidnings ansvarige utgivare på den grunden att en artikel i tidningen ansågs in- nefatta brottet hets mot folkgrupp. HD ansåg alltså att måls- ägandetalan inte var möjlig vid sådant brott och Scientology- kyrkans talan avvisades därför.

I HD:s dom uttalades bl a följande:

"Målsägande är den mot vilken brott blivit begånget eller som därav blivit förnärmad eller lidit skada. Scientologykyrkan har, under åberopande av 7 kap 4 5 12 tryckfrihetsförord- ningen och 16 kap 8 5 brottsbalken, grundat sin skadestånds- talan mot ... på sådant otillåtet yttrande i tryckt skrift som innefattar hets mot folkgrupp. Utformningen av angivna lagrum ger vid handen, att de gärningar som avses riktar sig mot en folkgrupp som sådan, inte mot enskilda medlemmar av gruppen. Skyddet för enskilda medlemmar följer endast indi- rekt av att gruppen i sin helhet skyddas. Det ligger i sakens natur att en folkgrupp som sådan inte kan föra talan inför domstol. Den omständigheten att det någon gång kan inträffa

• Sida 68
•  Original

att alla i en folkgrupp tillhör samma organisation medför inte att organisationen kan uppträda som målsägande i rättegång. Såvitt framgår av lagtexten kan således målsägande inte fin- nas vid brottet hets mot folkgrupp eller det däremot svarande tryckfrihetsbrottet. Förarbetena till straffbestämmelserna om hets mot folkgrupp ger inte anledning till annan bedömning. Skyddet för viss folkgrupp - och därmed indirekt dess med— lemmar - ligger i åklagarens skyldighet att åtala, när brott begåtts."

HD har alltså fastslagit att innebörden av RB 20:8 stycke 4 är att någon målsägande ej kan förekomma vid brottet hets mot folkgrupp. Endast åklagare kan väcka talan.

Teoretiskt sett skulle man kunna tillmötesgå kravet i den ovannämnda motionen om att vissa juridiska personer skall be- traktas som målsägande, men detta brott skulle då få ett sär- skilt målsägandebegrepp som inte överensstämmer med reglerna i RB.

Emellertid finns det i gällande svensk rätt exempel på att annan än målsägande kan väcka talan. I en del olika lagar som innehåller straffbestämmelser (den s k specialstraffrätten) förekommer särskilda stadganden om att annan än målsägande har åtalsrätt i fråga om däri kriminaliserade handlingar. Dessa stadganden har sin förklaring i att RB 20:8 stycke 4 tolkas restriktivt. Exempel på detta finns i aktiebolagslagen, la- gen om illojal konkurrens och i jaktlagstiftningen. Enligt RB 20:16 gäller att om det i lag eller författning är stadgat att åtal för brott må väckas av annan enskild än målsägande, skall han i fråga om åtal som väcks av honom anses som måls- ägande.

Om man vill ge organisationer talerätt vid hets mot folkgrupp kan detta ske utan att de betecknas som målsägande.

En regel kan alltså införas i lagtexten om att organisation skall ha enskild åtalsrätt. RB 20:16 blir då tillämplig med följd att organisation får samma rätt som målsägande att väcka talan.

• Sida 69
•  Original

I detta sammanhang måste sägas att någon rätt till skadestånd inte föreligger endast på den grunden att man är målsägande, vilket den nämnda motionen tycks förutsätta. Möjligheterna till skadestånd framgår av den civilrättsliga lagstiftningen, främst skadeståndslagen. Skadestånd kan utgå i följande fall: 1. vid personskada eller sakskada som vållats uppsåtligen eller av vårdslöshet; 2. vid ren förmögenhetsskada vållad genom brott; 3. vid lidande som person tillfogats genom brott mot den personliga friheten, genom annat ofredande som innefattar brott, genom brytande av post- eller telehemlighet, intrång i förvar eller olovlig avlyssning eller genom äre— kränkning eller dylik brottslig gärning.

Av detta framgår att skadestånd aldrig kan utgå vid brottet hets mot folkgrupp. Person— eller sakskada liksom förmögen- hetsskada i skadeståndslagens mening kan överhuvudtaget inte tänkas uppkomma. Som framgår ovan kan till fysisk person vid vissa angivna brott skadestånd för lidande utgå, dock ej vid brottet hets mot folkgrupp. Än mindre kan ideellt ska— destånd komma ifråga för juridisk person, som organisation kan vara.

Vad som alltså på detta område enligt vår mening kan komma ifråga är att ge organisation enskild åtalsrätt. Frågan är då om detta bör ske.

Enligt vår uppfattning har polis- och åklagarmyndigheter inom ramen för befintliga resurser inte alltid prioriterat bevak- ningen av detta rättsområde tillräckligt högt. Detta för- hållande kunde i och för sig vara ett skäl att låta intresse— organisationer få enskild åtalsrätt. Det kan också vara önsk— värt att ge organisationer av detta slag talerätt. Emeller- tid finns det grund att ifrågasätta om organisationer av detta slag har möjligheter att på ett effektivt sätt bevaka efterlevnaden av detta lagrum. De flesta invandrarorganisa- tioner torde sakna ekonomiska förutsättningar att driva de komplicerade processer som det kan bli fråga om.

• Sida 70
•  Original

Den huvudsakliga invändningen mot en sådan ordning är dock en annan. Av lång tradition har vi i Sverige ett rättsväsende där den normala ordningen är att brott påtalas av allmän åkla- gare. Utvecklingen har med tiden allt starkare gått i den riktningen och enskilda åtal har blivit alltmer ovanliga. En- ligt vår mening är det angeläget att denna princip gäller fullt ut också vid brott främst riktade mot invandrar— och minori— tetsgrupper i landet. Det finns därtill en risk för att polis— och åklagarmyndigheter i sådant fall i fortsättningen skulle komma att visa än mindre intresse för brottet hets mot folk- grupp om ansvaret för beivrande av brottsligheten också läggs

i andra händer än dessa myndigheters.

I motionen 1979/80:1600 har krävts att enskild person skall få målsägandestatus vid brottet hets mot folkgrupp.

Enligt vår mening kan kravet rent tekniskt tillgodoses på olika sätt. '

Genom en ändring i lagtexten skulle man kunna låta även en- skild person vara brottsobjekt även i detta lagrum. I den mån viss person utsätts för hot eller missaktning på grund av t ex sin ras, föreligger då brott och den angripne vore då enligt RB 20:4 stycke 4 att anse som målsägande. Emellertid straffbeläggs sådana handlingar redan genom andra regler i brottsbalken. Enligt vår uppfattning finns det inte skäl att ändra bestämmelsen så att den avser även enskilda personer. Detta ställningstagande gjordes också av lagstiftaren i sam- band med 1970 års lagstiftning. Vi återkommer nedan till frågan om brott mot enskild person.

Motionen skulle också kunna tolkas som ett krav på att enskild medlem av en folkgrupp skall få rätt att väcka talan vid ett brottsligt uttalande mot den folkgrupp han tillhör utan att han därför är personligen angripen. Vi anser emellertid att samma skäl som talar mot att ge organisation en målsägande— status eller enskild åtalsrätt (som redovisas ovan) pekar på

• Sida 71
•  Original

att enskild åtalsrätt inte heller bör ges åt enskilda per— soner. Skälen mot detta är här om möjligt ännu starkare. Risken att rättegångar inleds utan tillräcklig grund blir av— sevärt större. Särskilt frågan om rättegångskostnader gör att ett sådant system inte kan förväntas bli effektivt.

Förslagen om att låta organisation eller enskild person föra talan vid brottet hets mot folkgrupp bör alltså enligt vår mening inte genomföras.

Frågan är då om det finns andra vägar att vitalisera tillämp- ningen av bestämmelsen. Det finns mycket som talar för att vid detta brott borde krävas en högre straffsats än för när- varande (fängelse högst två år). En straffskärpning skulle kunna medföra en bättre prioritering hos berörda myndigheter. Vi vill emellertid inte förespråka hårdare straff. Det skulle kunna skapa opinioner som motverkar lagens syfte.

I stället önskar vi påpeka vikten av att berörda myndigheter gör sitt yttersta för att verkligen beivra denna typ av brottslighet. (Jämför det ovan citerade uttalandet av justii tieutskottets ordförande i anslutning till riksdagens behand- ling av motion 1978/79:856.)

I ett kommande betänkande skall vi behandla bestämmelsen om olaga diskriminering som nu regleras i BrB 16:9. Det är möj- ligt att bestämmelser av motsvarande slag kommer att föreslås för samhällsområden som idag inte berörs, främst arbetslivet. Om så blir fallet kan vi komma att överväga behovet av en myndighet med uppgift att bevaka efterlevnaden av de nya be- stämmelserna. En annan uppgift som skulle kunna ges en sådan myndighet är att hålla även andra rättsregler under uppsikt som rör skyddet av minoritetsgrupper, t ex bestämmelsen om hets mot folkgrupp.

• Sida 72
•  Original

8.5 Brott mot enskild person

Handlingar som innebär att en enskild person utsätts för ut- tryck för missaktning på grund av sitt nationella eller et- niska ursprung etc är mycket vanliga. Detta omvittnas bl a från invandrar- och minoritetsorganisationernas sida. Exem— pelvis blir enskilda finnar, jugoslaver, greker etc på arbets- platser och i bostadsområden utsatta för förolämpningar som enbart har deras etniska ursprung som grund.

Naturligtvis kan det i en relationssituation i vissa fall vara svårt att utröna vem eller vilka som är upphovet till att en sådan förolämpning kommer till stånd. I de flesta fall är det dock uppenbarligen fråga om rena trakasserier mot enskilda personer på grund av deras etniska ursprung. Sådana hand— lingar är alltså straffbelagda enligt dels förolämpningsbe— stämmelsen i BrB 5:3 som stadgar om skydd mot kränkande till- mäle, beskyllning eller annat skymfligt beteende, dels be- stämmelsen om olaga hot i BrB 4:5 som stadgar om skydd mot bl a hot om brottslig gärning, dels bestämmelsen om ofredande b BrB 4:7. De senare bestämmelserna faller under allmänt åtal. Detta är dock inte fallet med den förstnämnda. I det fallet kan endast den som är utsatt för brottet väcka talan inför domstol.

När det gäller vissa typer av förolämpning, nämligen sådan mot någon i eller för hans myndighetsutövning, ger BrB 5:5 åklagare vissa möjligheter att åtala efter anmälan från den förfördelade. I samma paragraf anges att förtal och grovt förtal också kan påtalas av åklagare i vissa fall; huvud— regeln är annars där att den som är utsatt själv skall föra talan.,

De handlingar mot enskilda invandrare som det här är fråga om är i de flesta fall att rubricera som förolämpning enligt BrB 5:3. Regeln om att den enskilde i detta fall själv skall stämma en gärningsman inför domstol medför att denna paragraf förlorar den avsedda skyddsverkan för enskilda invandrare.

• Sida 73
•  Original

Det är synnerligen otillfredsställande att en person som blir angripen på grund av sin ras, sin hudfärg, sitt nationella eller etniska ursprung inte utan officiellt stöd kan vinna det skydd han behöver. Detta anser vi måste innebära att en prövning av om åtal är påkallat från allmän synpunkt bör in- föras när det gäller förolämpning på ovannämnda grunder. (När det gäller förtal och grovt förtal kan detta ju ske i vissa situationer.) Vi föreslår därför en förändring av BrB

5:5 första stycket som innebär att brottet förolämpning kan åtalas av åklagare efter anmälan, om åtal är påkallat ur all- män synpunkt.

8.6 Förbud mot organisationer som främjar rasdiskriminering ________________________________________________

Artikel 4b i rasdiskrimineringskonventionen föreskriver för- bud mot organisation som främjar och uppmanar till rasdiskri— minering samt deltagande i sådana organisationer. Artikeln avser en inskränkning av föreningsfriheten som i Sverige varit i princip oinskränkt. I svensk lagstiftning förekom- mer endast ett undantag, nämligen förbudet mot olovlig kår— verksamhet (BrB l8z4). Här stadgas straff för den som deltar i eller bildar en sammanslutning som kan utgöra eller ut- vecklas till militär trupp eller polisstyrka som utan veder— börligt tillstånd förstärker försvaret eller ordningsmakten. Bestämmelsen tillkom i sin första lydelse på 1930—talet.

Någon lagstiftning om organisationsförbud kom emellertid inte till stånd till följd av artikel 4b. Som skäl för detta an— förde departementschefen:

"Med anledning av denna föreskrift kan erinras om att främ- jande av eller uppvigling till straffbar rasdiskriminering kan beivras med stöd av BrB:s medverkansregler resp. uppvig— lingsbestämmelsen i 16 kap 5 & BrB. Medlem i sammanslutning varom nu är fråga kan alltså, liksom givetvis även andra per— soner, i vissa fall redan nu fällas till ansvar för sådana handlingar som enligt den nu aktuella delen av art. 4 skall vara förbjudna. Frågan är om kriminalisering dessutom bör ske dels av annat deltagande i sammanslutning av ifrågavarande slag, dels av bildande av sådan sammanslutning. Som exempel på den förstnämnda kategorin kan nämnas att medlem vidtar åt- gärd som är ägnad att främja rasdiskriminering som är straff-

• Sida 74
•  Original

bar men inte kommer till stånd och att medlem uppmanar till rasdiskriminering som inte är kriminaliserad.

Handlingar av nu angivna slag är självfallet starkt förkast- liga från moralisk synpunkt. Av remissinstanserna har LO och socialvårdsstyrelsen i Malmö förordat förbud mot nu ifråga— varande organisationer under framhållande av att sådant för— bud kan ha förebyggande verkan. Jag vill inte bestrida rik— tigheten i och för sig av denna uppfattning. Den effekt man sålunda vill nå med ett uttryckligt förbud kan emellertid en— ligt min mening i viss utsträckning vinnas genom de förslag till kriminalisering i övrigt som jag har berört förut eller kommer att lägga fram i det följande. Jag anser därför inte att något starkt behov av kriminalisering av nu angivna hand- lingar f.n. föreligger i Sverige. Principiella skäl kan också anföras mot att straffbelägga uppvigling till icke kriminali- serad rasdiskriminering." (Prop. 1970:87 s 64.)

Detta förhållande har sedermera föranlett viss kritik i FN:s rasdiskrimineringskommitté. Flertalet medlemmar i kommittén har menat att artikel 4b tar sikte på ett direkt förbud rik- tat mot organisationer i fråga och att det inte räcker med det indirekta skydd Sverige har.

Från svensk sida har mot kritiken anförts (fjärde FN-rapporten 1979) att varje nation enligt svenskt synsätt har rätt att själv bestämma de tekniska och lagliga metoder som fordras för att införa konventionens bestämmelser samt framhållit att kra— vet tillgodoses i svensk rätt med hjälp av BrB 16:8, som i praktiken gör det till straffbar handling att verka för en så- dan organisation. Sedan konventionen ratificerades i Sverige har emellertid i regeringsformen lämnats utrymme att genomföra en lagstiftning rörande denna del av konventionen.

I RF 2 kap 14 5 andra stycket sägs nämligen att föreningsfri- heten får begränsas om det gäller sammanslutning vars verksam- het innebär förföljelse av folkgrupp av viss ras, med viss hud-

färg eller av visst etniskt ursprung.

Bestämmelsen tillkom på förslag av 1973 års fri- och rättig- hetsutredning för att ge en handlingsberedskap för der hän- delse man i framtiden ville införa en lagstiftning mot rasis- tiska föreningar (SOU l975:75 s 206).

• Sida 75
•  Original

I sitt remissyttrande uttalade JK om förslaget bl a (prop. 1975/76 209 s 235):

"Förslaget torde vara föranlett av Sveriges anslutning till FN—konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskrimi— nering. Enligt JK:s mening kan det ifrågasättas om det be- hövs någon lagstiftning utöver den som gäller hets mot folk— grupp och olaga diskriminering. Denna lagstiftning tvingar eventuella föreningar med rasistiskt program till passivitet. Konventionens krav på lagstiftning som ogiltigförklarar eller förbjuder organisationer av här avsett slag kan därför i prak— tiken anses i allt väsentligt uppfyllt."

I motiven till bestämmelsen i RF uttalade departementschefen (prop. 1975/76:209 s 113):

"JK har ifrågasatt om det är nödvändigt att göra ett särskilt undantag för rasistiska föreningar.

För egen del är jag närmast benägen att instämma med JK vad gäller frågan om förhållandet mellan gällande svensk rätt och rasdiskrimineringskonventionens krav. Som jag anförde i sam- band med att konventionen godkändes av riksdagen (prop. 1970: 87 s 64) uppnår man genom den lagstiftning som har nämnts av JK i viss mån samma effekt som med ett uttryckligt förbud mot rasistiska organisationer och mot deltagande i sådana orga- nisationer. Det förhåller sig emellertid å andra sidan så att konventionstexten uppenbarligen närmast tar sikte på en typ av lagstiftning som skulle innebära en begränsning av den i RF fastslagna föreningsfriheten av ungefär samma slag som den begränsning som ligger i straffstadgandet om olovlig kår- verksamhet. Man bör enligt min mening undvika att utforma grundlagen så att det kan hävdas att denna lägger hinder i vägen för ett fullständigt uppfyllande av Sveriges konventions- åtaganden, och jag vill därför förorda att RF som utredningen har föreslagit uttryckligen gör undantag också för lagstift- ning mot rasistiska föreningar.”

Om man fullt ut vill tillgodose artikel 4b skulle man i brottsbalken kunna införa en bestämmelse liknande BrB 18:4, som gör det straffbart att verka i organisation som ägnar sig åt förföljelse av invandrar— och minoritetsgrupper. Med en sådan bestämmelse skulle samhället tydligt markera sitt ogillande av verksamhet av detta slag. Värdet av bestämmel— sen skulle sannolikt framför allt ligga i detta. Enligt vår uppfattning ger reglerna om hets mot folkgrupp i brottsbal— ken och tryckfrihetsförordningen tillräckligt skydd mot

• Sida 76
•  Original

sådana organisationer eftersom deras medlemmar straffas om de för ut organisationernas budskap. Enligt vår bedömning före- kommer för närvarande i Sverige knappast några mer betydande organisationer med förföljelse av invandrar— och minoritets— grupper på programmet. Skulle sådana organisationer i fram— tiden göra sig mer gällande kan statsmakterna utan grundlags- hinder införa ett organisationsförbud i enlighet med konven- tionens fjärde artikel. Något behov av ett sådant förbud föreliggeralltså enligt vår uppfattning inte för närvarande.

8.7. Information

Det kan inte uteslutas att den (ovan redovisade) mycket be- gränsade tillämpningen av lagrummet om hets mot folkgrupp har att göra med bristande kunskaper om bestämmelsens existens och innehåll och om hur ett beivrande av brott mot den kan ske. En sådan kunskapsbrist kan vara en betydelsefull del av för- klaringen till att anmälningsbenägenheten under 1970—talet varit så låg trots att talrika uttryck för hot mot eller miss- aktning för folkgrupper på etnisk grund förekommit.

Den svenska allmänheten bör på olika sätt, t ex genom annon— seringi dagspressen, göras medveten om lagens existens och motiven härför. Även inom skolan bör information om lagen

spridas.

Det är av särskild vikt att lagregler som är avsedda att skydda minoriteter blir föremål för informationsinsatser i en omfatt- ning och med en utformning som annars inte uppfattas sompåkal- lade. Sådana grupper kan nämligen inte alltid nås med infor- mation på svenska. Vi anser därför att förändringar i be— stämmelserna om hets mot folkgrupp måste åtföljas av betydande ansträngningar att nå ut till alla berörda med relevant infor— mation. Alla tillgängliga informationskanaler bör utnyttjas, såsom annonsering i invandrarpressen, artiklar i ett s k "stornummer" av Invandrartidningens olika språkeditioner, in— formation i etermediernas minoritetsspråksändningar, en broschyr på de 15 vanligaste invandrarspråken etc. Den in—

• Sida 77
•  Original

SOU 1981:38 överväganden och förslag formation som ges bör innefatta såväl fakta om lagen som fak- ta om hur man går till väga när man anmäler brott mot den.

Speciell information bör utarbetas för personal vid polis- och åklagarmyndigheterna.

• Sida 78
•  Original

9 SPECIALMOTIVERING

9.1 Bestämmelserna om hets mot folkgrupp

De nu gällande bestämmelserna i BrB 16:8 och TF 7:4 p 8 om hets mot folkgrupp skyddar folkgrupp av viss ras, med viss hudfärg, av visst nationellt eller etniskt ursprung eller med viss trosbekännelse. I prop. 1970:87 (s 73) sägs att ansvar skall kunna följa även om det angripna objektet är mera all- mänt. Det skall t ex vara tillräckligt om viss ras prisas på sådant sätt att alla andra raser måste anses smädade.

Exempel på mera allmänna begrepp för folkgrupper är "invand- rare" och "utlänningar".

Justitiekanslern och åklagarmyndigheterna som har att väcka talan vid brottslighet av detta slag menar att skyddade folk- grupper är endast sådana vars medlemmar är av samma nationali— tet eller sådana vars medlemmar har ett relativt enhetligt kulturmönster, medan däremot begreppet invandrare, som omfat- tar en mångfald olika folkgrupper, är alltför obestämt.

Denna tolkning från de myndigheters sida som har att väcka åtal leder till att hotelser eller uttryck för missaktning mot t ex invandrare inte beivras.

Vi anser därför att den nuvarande lagtexten bör ändras. Vid utformningen av lagtexter på straffrättens område gäller

särskilt stora krav på tydlighet. Som princip gäller här att det direkt av lagtexten bör gå att utläsa vilka handlingar som

• Sida 79
•  Original

är straffbara. Med beaktande av detta har vi strävat efter en lagtext som så klart som möjligt anger att såväl enskilda folkgrupper som kollektiv av sådana åtnjuter skydd.

Brottsobjekt i den nuvarande lagtexten är ”folkgrupp av viss ras, med viss hudfärg, av visst nationellt eller etniskt ur- sprung eller trosbekännelse". Vi föreslår att uttrycket ”folkgrupp" ersätts med ”grupp av personer". Med "grupp av personer" menas alla slags mängder av individer där medlemmar- na har minst ett identifierbart och relevant attribut gemen- samt. Relevanskriteriet i detta sammanhang är ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse. Exem- pel på sådana grupper är de folkgrupper som i nu gällande lag uttryckligen är skyddade, men även kollektiv av folkgrup— per. Att brottsobjekten är dessa slags kollektiv av människor framgår genom tillägget att för straffbarhet fordras att grup- pen i fråga hotas eller utsätts för missaktning på grund av att den tillhör eller inte tillhör viss folkgrupp. Varje sådan grupp av personer som angrips antingen på grund av att den tillhör eller inte tillhör viss folkgrupp åtnjuter alltså skydd.

Hot eller uttryck för missaktning mot folkgrupper och kollek- tiv därav torde så gott som alltid grunda sig på sådana om- ständigheter. Om t ex folkgrupp av viss ras smädas grundas detta på idéer om mentala skillnader mellan raser och på att någon ras skulle vara överlägsen andra. När ett kollektiv av folkgrupper, såsom invandrare, utsätts för missaktning sker detta i jämförelse med landets ursprungsbefolkning. Gruppen invandrare klandras i sådant fall för att den inte tillhör viss eller vissa folkgrupper.

I likhet med vad som nu är fallet åtnjuter inte enskilda identifierbara individer skydd enligt förslaget. För det fall enskilda blir utsatta för hot eller missaktning på grund av sin ras, hudfärg, etniska eller nationella ursprung eller trosbekännelse gäller i stället andra regler i brottsbalken. Någon målsägande kan inte förekomma vid detta brott.

• Sida 80
•  Original

övriga rekvisit i bestämmelsen, såsom den brottsliga hand— lingen och offentlighetsrekvisitet i BrB 16:8, är oförändra- de och alltså överensstämmande med gällande rätt.

9.2. Åtalsreglerna vid förolämpning

Enligt invandrarorganisationerna förekommer det i ganska stor utsträckning att enskilda individer utsätts för hot eller missaktning på grund av ras, hudfärg, nationellt eller et- niskt ursprung eller trosbekännelse. Det finns redan regler i brottsbalken som ger skydd i dessa situationer, nämligen BrB 5:3 om förtal och BrB 4:5 om olaga hot.

Emellertid skiljer sig åtalsreglerna åt. Brottet olaga hot hör under allmänt åtal, medan brottet förolämpning hör under allmänt åtal endast när brottet riktas mot någon i eller för hans myndighetsutövning.

Vi anser att detta bör ändras så att även förolämpning kan bli föremål för allmänt åtal när brottet riktar sig mot någon på grund av hans ras, hudfärg, nationella eller etniska ur- sprung eller trosbekännelse. Såsom förutsättningar bör då gälla att målsägande angivit brottet till åtal och att åtal är påkallat ur allmän synpunkt.

Många gånger kan det hända att en förolämpad person inte vill dra frågan inför domstol och då bör åtal inte ske. Med rekvi- sitet att åtalet skall vara påkallat ur allmän synpunkt me- nas att åtal skall väckas av åklagare endast i de mer svår- artade fallen, t ex då någon vid upprepade tillfällen utsätts för förolämpning på sin arbetsplats eller i sitt bostadsom-

råde.

• Sida 81
•  Original

Socialdepartementet

Hälso- och sjukvård införSO-talet. 1. Hälsorisker. [1] 2. Ohälsa och vårdutnyttjande. [2] 3. Hälso» och sjukvård i internationellt perspektiv. [3] 4. Utgångspunkter och riktlinjer för det fortsatta arbetet. [4] Lag om vård av missbrukare i vissa fall. [7] Minskat tobaksbruk. [18] Sjukersättningsfrågor. [22] Socialförsäkringens datorer. [24] Bra daghem för små barn. [25] Omsorgskommittén. 1. Omsorger om vissa handikappade. [26] 2. Omsorger om vissa handikappade. Sammanfattning, lagför- slag, specialmotiveringar. [27] Fluor i kariesförebyggande syfte. [32] Sjukresor. [35]

Kommunikationsdepartementet Inrikesflyget under 1980-talet. [12]

Budgetdepartementet Företags obestånd II. [37]

Utbildningsdepartementet

Enhetligt huvudmannaskap för högskolan. [9] Närradio. [13]

Film och TV i barnens värld. [16] Översyn av radiolagen. [19]

Tekniska hjälpmedel för handikappade. [23] Utredningen om forskningens och forskarutbildningens situa- tion. 1. Forskningens framtid. [25] 2. Forskarutbildningens meritvärde. [30] Fristående skolor för skolpliktiga elever. [34]

Jordbruksdepartementet Turism och friluftsliv. Det centrala myndighetsansvaret. [28]

Handelsdepartementet Internationellt patentsamarbete III. [21]

Arbetsmarknadsdepartementet

Ny arbetstidslag. [5] Industrins datorisering. [17] Om hets mot folkgrupp. [38]

Industridepartementet Data— och elektronikkommittén. 1. Datateknik i verkstadsindu-

strin. [10] 2. Datateknik i processindustrin. [11] Effekter av investeringar utomlands. [33]

Kommundepartementet

Översyn av lagen om församlingsetyrelse. [6] Reformerat kyrkomöte, kyrklig lagstiftning m.m. [14] Omprövning av samvetsklausulen. [20] Begravningsverksamheten. [36]

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.

• Sida 93
•  Original

• Sida 94
•  Original