SOU 1984:23

Folkbibliotek i Sverige

Till statsrådet Bengt Göransson

Den 13 december 1979 bemyndigade regeringen dåvarande chefen för utbildningsdepartementet att tillkalla en kommitté med högst nio ledamöter med uppdrag att utreda frågor rörande folkbibliotekens verksamhet. Ledamöter, sakkunniga, experter, sekretariat m.fl. finns förtecknade i bilaga 2. Utredningen antog namnet Folkbiblioteksutredningen 1980 (Fb 80).

Utredningen har hållit 41 sammanträden. Dessutom har samråd ägt rum med ett flertal utredningar, myndigheter och organisationer.

Kommittén har avgivit rapporterna Folkbibliotek i tal och tankar och Skönlitteratur på bibliotek samt debattboken Bilden av biblioteket. Vidare har fyra delrapporter avgivits av arbetsgrupper inom utredningen. Särskilt tillkallade experter har svarat för ytterligare två rapporter. Arbetsgrupper och rapporter förtecknas i bilaga 3.

Remissyttranden har avgivits till utbildningsdepartementet m.fl. med anledning av ett flertal betänkanden och promemorior, vilket framgår av bilaga 3.

Folkbiblioteksutredningen överlämnar härmed sitt slutbetänkande. Upp- draget är därmed slutfört.

Reservationer har avgivits av ledamöterna Elisabeth Fleetwood och Jan Ristarp. Särskilda yttranden har avgivits av sakkunnige Lars Olsson, experterna Benkt—Erik Hedin, Björn Thomasson, Lars Tynell och Margareta Törngren.

Stockholm den 16 april 1984

Gunnar Svensson

Anna Eliasson Elisabeth Fleetwood Barbro Jansson Kent Johansson Kjell Mickelsson Jan Ristarp Birgit Rodhe Iréne Vestlund

/Dag Hallberg Anna-Lena Höglund Karin Ljunggren Kerstin Ullander Ants Viirman

. '|||' |” iil'U'.1 ,_||||_ _

hamn

|| | . ||| | ||

. !. |H'J|!'ll'

||—

|,|| || .'r

|||;

InnehåH

Sammanfattning

1 1.1 1.2 1.3 1.4 1.5 1.6

2.1 2.2 2.3

4.1 4.2

4.3 4.4 4.5 4.6 4.7 4.8 4. 9 4.10 4.11

4.12

Folkbibliotekens mål Folkbibliotekens framväxt

Folkbiblioteket är en unik resurs .

Vad påverkar folkbibliotekets framtid?

Vilka utnyttjar folkbiblioteken? . . Folkbiblioteket och de kulturpolitiska målen Så kan målen formuleras

Folkbibliotekens kultur- och informationsuppgifler Inledning

Folkbiblioteket har en kulturuppgift Folkbiblioteket har en informationsuppgift

Gratisprincipen

Folkbiblioteken medier Öppenhet för alla medier

Boken . . . . . .

4.2.1 Skönlitteratur för vuxna 4.2.2 Facklitteratur för vuxna 4.2.3 Barnens böcker Tidningar och tidskrifter

Fonogram och noter . . . . . Mikrofilmat material för släkt- och amatörforskning Artotek . .

Program och utställningar

Videogram . . . . . . Folkbiblioteken och den samiska litteraturen Medier för invandrare

Medier för läshandikappade

4.11.1 Lättläst litteratur . . .

4. 11. 2 Talböcker och punktskriftsböcker

4. 11. 3 Böcker med stor stil 4.11.4 Videogram för döva Arbete med medierna

11

31 31 32 33 36 37 38

41 41 41 43

47

51 51 52 52 54 56 58 59

62 63

65 66 67 67 68 69 69 70

4.13

5.1 5.2 5.3 5.4 5.5 5.6 5.7

6.1 6.2 6.3

7.1 7.2

7.3

7.4

9 9.1

4.12.1 Urval och inköp

4.122 Översyn

4. 12. 3 Gallring . .

4. 12. 4 Tillgänglighet . .

4. 12. 5 Samarbete med bokhandeln Fjärrlån

Informationsteknologin i folkbibliotekens tjänst Begreppet informationsteknologi Informationsteknologi som hjälpmedel Databaser

Teledata .

Försöksverksamhet . . . . . . Hotet mot den fria tillgången till information Slutsatser

Folkbibliotek i samverkan Principiella synpunkter på samverkan Överenskommelser och avtal Samverkan i praktiken 6.3.1 Inledning . 6.3.2 Barnhälsovård

6.3.3 Barnomsorg

6.3.4 Skola . . .

6.3.5 Äldreomsorg 6.3.6 Arbetsplatser

6.3.7 Studieförbund 6.3.8 Ungdomsorganisationer

Organisation, struktur och planering Inledning . . . . . . . Folkbiblioteket som kommunal förvaltning 7.2.1 Politiker - tjänstemän . . . 7.2.2 Nya former för kommunal demokrati 7.2.3 Personalens roller Folkbibliotekssystemets struktur

7.3.1 Utgångspunkter . .

7. 3. 2 Ansvarsfördelning inom bibliotekssystemet 7. 3. 3 Principiell organisationsstruktur Målstyrd biblioteksplanering

7. 4. 1 Underlag för beslut . . . 7. 4. 2 Problemformulering och kartläggning 7. 4. 3 Resurser och effektivitet . 7.4.4» Mål, genomförande och utvärdering

Ansvarsfördelning stat . kommun

Regionala biblioteksuppgifter En grund att bygga på

70 72 73 73 75 75

79 79 80 81 81 83 84 85

87 87 90 91 91 91 92 94 98 100 103 104

107 107 107 107 109 110 112 112 113 115 116 116 117 118 119

121

125 125

9.2 Nuvarande organisation 9.3 Nuvarande verksamhet . 9.4 Den framtida regionala verksamheten 9.4.1 Länsbibliotek . . . 9.4.l.1 Klarare ansvarsförcielning 9 . 4. 1 .2 Medieförsörjning 9. 4. 1 .3 Informationsförsörjning . 9.4.1.4 Rådgivning och fortbildning . 9.4.1.5 Lokal planering i regionalt perspektiv 9416 Styrning av länsbiblioteksverksamheten 9.4.2 Lånecentraler och depåbibliotek

10 Centrala folkbiblioteksuppgifter 10.1 Inledning . . . . | . 10.2 Statliga myndigheter med anknytning till folkbiblioteken 10.3 Kommunförbunden . .- 10.3.1 Svenska kommunförbundet 10. 3. 2 Landstingsförbundet 10.4 Intresseorganisationer . . . 10. 4. 1 Sveriges allmänna biblioteksförening 10. 4. 2 Övriga intresseorganisationer . . 10.5 Bibliotekstjänst AB— nuläge och framtida roll 10. 5. 1 Starten . — 10.5.2 Organisation» . . 10.5.3 Bibliotekstjänsts roll 10. 5.3.1 Affärsidén . 10. 5. 3. 2 Sambindningen . 10. 5. 3. 3 Katalogisering och BUMS- —systemet 10. 5. 3 4 Förlagsverksamhet 10.5.3.5 Övrig verksamhet 10.5.4 Bibliotekstjänst i framtiden . . . 10.5.4.1 Underlag för bedömningar 10.5.4.2 Några iakttagelser av Sevenco . . . 10.5.4.3 Kommunförbundets BUMS-utredning . 10.5.4.4 Folkbiblioteksutredningens synpunkter och förslag . . . 10.6 Centrala statliga folkbiblioteksuppgifter 1 framtiden 10.6. 1 Huvuduppgiftema 10.6.2 Uppföljning och analys . . . . 10.6.3 Riktlinjer för lånecentraler och länsbibliotek 10.6.4 Statsbidrag . . . . . 10.6.5 Central och regional rådgivning 10.6.6 Konferenser och annan information 10.6.7 Metodutveckling 10. 6. 8 Nordiskt samarbete . . 10. 6. 9 Utbildning av folkbibliotekspersonal 10.6. 10 Nationalbibliografi och andra centrala hjälpmedel 10.6. 11 Statliga biblioteksuppgifter mom specifika områden 10.7 Central samverkan

125 126 128 128 128 129 130 131 132 133 134

135 135 135 142 142 143 144 144 146 146 146 147 147

'147

148 149 151 152 152 152 153 157

158 161 161 162 163 163 164 164 165 167 168 168 169 174

10.8 Statistik . . . . .

10.8.1 Statistiken omprövas 10.8.2 Nuvarande statistik

10.8.3 Behovsbilden . . 10.8.4 Framtida folkbiblioteksstatistik . . . 10. 8. 4. 1 Ett utvecklingsarbete har inletts 10. 8. 4. 2 Centralt producerad statistik 10.8.4.3 Lokalt producerad statistik

11 Statsbidrag till folkbibliotek 11.1 Inledning . 11.2 Skatteutjämningssystemet . . . . 11.3 Erfarenheter av nuvarande statsbidrag till folkbiblioteksverk- samhet . 11. 3.1 Bidragssystemet 1 stort . . . 11. 3. 2 Bidrag till lokal folkbiblioteksverksarrihet 11. 3. 2. 1 Syfte och ändamål . . . 11. 3. 2. 2 Bidragets fördelning efter ändamål och kom- muntyp . . 11. 3. 2. 3 Statsbidragets effekter . . . . 11. 3. 3 Bidrag till regional folkbiblioteksverksamhet 11. 3. 3. 1 Länsbibliotek . . 11. 3. 3. 2 Lånecentraler med depåfunktion . . 11.3.4 Bidrag till litteraturinköp på invandrar- och minoritets- språk 11.4 Sammanfattande bedömning av nuvarande bidragssystem 11.5 Standardskillnader mellan kommunerna 11.6 Överväganden . . . 11.6. 1 Stöd till fortsatt standardutjämning 11. 6. 2 Stöd till medieinköp . 11. 6. 3 Statligt medansvar för bibliografiskt arbete 11. 6. 4 Stimulans för utveckling av nya verksamhetsformer 11. 6. 5 Standardutjämning genom regionala insatser 11.7 Förslag . . 11. 7.1 Statsbidragens syfte 11. 7. 2 Bidragsformer . . 11. 7. 3 Övergång till nytt statsbidrag 11. 7. 4 Finansiering

12 Utbildning . . . 12.1 Folkbibliotekan'er 12.2 Kontorspersonal 12.3 Förmedlare

Reservationer 1 Av ledamoten Elisabeth Fleetwood 2 Av ledamoten Jan Ristarp

176 176 177 178 179 179 179 181

183 183 183

185 185 185 185

186 188 193 193 194

194 195 197 199 199 200 201 201 202 203 203 203 206 206

209 209 212 213

215 217

Särskilda yttranden

1 Av sakkunnige Lars Olsson . . . . . . 2 Av experterna Benkt-Erik Hedin och Margareta Törngren 3 Av experterna Björn Thomasson och Lars Tynell

4 Av experten Björn Thomasson

Bilagor Bilaga 1 Folkbiblioteksutredningens direktiv . Bilaga 2 Ledamöter, sakkunniga, experter och övriga medverkande

Bilaga 3 Arbetsgrupper, konferenser, skrifter, skrivelser och studie- resor

221 222 224 226

227 237

241

Sammanfattning

Folkbibliotekets mål

Folkbiblioteken i Sverige har vuxit fram ur två skilda bibliotekssystem, de kommunala som utvecklades ur sockenbiblioteken och folkrörelsernas bibliotek. En idémässig grundval för dagens folkbibliotek lades av 1946 års folkbibliotekssakkunniga. De mål som då formulerades om folkbibliotekets ansvar för kvalitet och för ett breddat utnyttjande har varit styrande under senare decenniers expansionsperiod.

Mot denna bakgrund konstaterar folkbiblioteksutredningen (Fb 80) i inledningskapitlet att folkbiblioteket är en unik resurs i kultur- och bildningsarbetet, för läsandet, för den fria tillgången till information, för utbildningen och för det lokala kulturlivet. Denna resurs är utan avgifter tillgänglig för alla och envar.

I diskussionen om folkbibliotekets framtida mål pekar utredningen på några faktorer i den allmänna samhällsutvecklingen som är av särskild betydelse. Mediesituationen förändras genom landvinningar inom datatek— nik och kommunikationsteknik. Databaser ersätter tryckt material och bild- och ljudmedier konkurrerar alltmer om människors tid och intresse. Samtidigt ökar informationsutbudet i samhället, vilket gör att informations- mängden blir allt svårare att överblicka och den enskilde får svårt att tränga in i komplicerade frågor och bilda sig en egen åsikt.

Parallellt med denna utveckling reses nya krav på delaktighet i samhälls- arbetet. Ett uttryck för detta är försök med nya typer av förtroendemanna- inflytande i form av kommundelsnämnder o.d. Biblioteket får ökad betydelse som lokalt forum för information och opinionsbildning då strävanden att decentralisera inflytandet skall förverkligas. Även den alltjämt stigande utbildningsnivån i samhället ställer ökade krav på folkbiblioteket. Samtidigt pågår en omstrukturering i arbetslivet som ger människor mer tid att förfoga över.

Genom omfattande invandring har Sverige blivit ett mångkulturellt samhälle. En av den svenska invandrarpolitikens hörnpelare är stödet åt invandrarkulturen och folkbiblioteken är ett av de viktigare instrumenten för att underlätta för invandrarna att bevara det egna språket och hålla kontakt med det ursprungliga hemlandets kultur.

Utredningen måste även konstatera att den samhällsekonomiska situatio— nen väsentligt har förändrats sedan folkbibliotekens expansionsperiod under 1950- och 1960-talen. Möjligheterna att bygga ut den offentliga sektorn

kommer att vara begränsade under lång tid framöver. Detta kommer att ställa ökade krav på folkbiblioteken att omsorgsfullt pröva olika verksam- heter och väga krav på expansion inom olika områden mot den nuvarande resursanvändningen. En fortlöpande diskussion om verksamhetens inrikt- ning är särskilt angelägen med hänsyn till att andelen biblioteksutnyttjare alltjämt är liten för stora grupper.

Fb 80 finner att folkbiblioteken i hög grad kan bidra till att förverkliga de kulturpolitiska mål som riksdagen antog 1974. Från dessa utgångspunkter vill utredningen formulera målen för folkbiblioteken på följande sätt.

Folkbiblioteket är vår viktigaste lokala kulturinstitution och det skall spela en aktiv roll som initiativtagare och samarbetspart i det lokala kulturlivet. Det skall ha ett allsidigt mediebestånd, stå öppet för alla och erbjuda sina tjänster utan kostnad för den enskilde.

Folkbiblioteket skall stimulera människor att söka kunskap och kultur- upplevelser och arbeta målmedvetet för att nå ut med verksamheten till allt flera. Det skall uppmuntra kunskapssökandet och därmed bidra till en ökad medvetenhet och till engagemang i den demokratiska processen. Folkbiblio- teket skall visa respekt för den enskildes önskemål och behov men alltid främja god kvalitet vid val av medier och aktiviteter.

Med en sådan inriktning blir folkbibliotekets verksamhet en del av folkbildningsarbetet i vårt samhälle, ett instrument för livslång utbildning. Folkbiblioteket har vuxit fram inom folkbildningen och detta har hittills i hög grad präglat insatser och målsättningar. Folkbildningsambitioner bör vara vägledande också för framtiden.

Målen måste påverka prioriteringar, verksamhetsformer och arbetssätt. Utredningen anger några handlingslinjer som bidrar till att uppfylla målen.

El Folkbiblioteket skall föra en kamp för boken och läsandet. D Folkbiblioteket skall arbeta för en fri och jämlik tillgång till informa- tion. El Folkbiblioteket skall bygga ut den uppsökande verksamheten. D Folkbiblioteket skall särskilt uppmärksamma barns behov av böcker och läsning.

Folkbibliotekets kultur- och informationsuppgifter

I diskussionen om hur folkbiblioteket kan arbeta i enlighet med dessa handlingslinjer år det ändamålsenligt att särskilja två olika funktioner och tala om folkbibliotekets kulturuppgift resp. informationsuppgift. Med dessa två funktioner gör folkbiblioteket insatser inom utbildningsväsendet. i studieförbundens verksamhet, i den sociala verksamheten, i arbetet med samhällsinformation etc.

I kap. 2 gör utredningen en närmare bestämning av de två uppgifterna. Folkbibliotekets kulturuppgift innebär i första hand ett ansvar för det tryckta ordet och för läsning. Böcker skall inte sättas i motsatsförhållande till andra medier och konstnärliga uttrycksformer, men Fb SO anser att folkbiblioteket bör prioritera boken. Folkbiblioteken är den enda samhälls- institution, fritt tillgänglig för alla, som har ett ansvar för att tillhandahålla

tryckt material. Läsning har stor betydelse för människors möjligheter att vidga sina kunskaper, att möta nya tankar och upplevelser, andra miljöer och epoker, spänning och fantasi. Genom att ständigt söka vägar att öka böckernas tillgänglighet kan folkbiblioteket göra betydelsefulla insatser för att främja läsning bland breda befolkningsgrupper, inte minst bland barn och ungdom.

Folkbibliotekets informationsuppgift beskrives på följande sätt. Folkbiblioteket har till uppgift att som neutral, samhällelig institution förmedla upplysningar och tankar inom alla områden till alla medborgare och att ge tillgång till alla typer av informationskällor. Mediebeståndet skall vara allsidigt. I kontroversiella frågor skall det försöka spegla motstridande intressen och åsikter, så att individen får möjlighet att själv bilda sig en uppfattning.

Folkbiblioteket skall underlätta för den enskilde att utnyttja den grundlagsfästa informations- och yttrandefriheten. Det innebär att folkbib- lioteket har ett ansvar dels för att ge sakupplysningar och bibringa kunskap och bildning i vidare mening, dels för att främja opinionsbildning och låta olika åsikter och röster komma till tals.

Folkbibliotekens informationsuppgift är att ur olika källor, i första hand de egna samlingarna, för användares räkning hämta fakta och att informera om vilka källor som finns tillgängliga.

Folkbibliotekets informationsfunktion bör präglas av en strävan att hjälpa den informationssökande att själv hitta i folkbibliotekets samlingar. Genom uppsökande arbete skall folkbiblioteket stimulera fler människor att utnyttja bibliotekets kunskapsresurser. Människor bör själva välja väg och innehåll i sin bildningssträvan och folkbiblioteket skall stå till tjänst med hjälp och vägledning.

Gratisprincipen

I detta kapitel slår utredningen fast att principen om att folkbibliotekets tjänster skall vara avgiftsfria under lång tid har varit allmänt vedertagen i Sverige. Från demokratisk synpunkt har det varit viktigt att garantera att utnyttjandet av folkbiblioteket inte görs beroende av den enskilde medbor- garens ekonomiska villkor. En avgiftsfri tillgång till information har ansetts vara en förutsättning för öppen debatt och fri opinionsbildning.

Det är angeläget att även i framtiden bibehålla gratisprincipen i folkbibliotekens verksamhet. Folkbiblioteksutredningen avvisar generella låneavgifter, eftersom de kan motverka folkbibliotekets strävanden att nå ut brett och till nya grupper som i dag inte har etablerade biblioteksvanor. Generella avgifter kan bidra till att förstärka den kulturella ojämlikheten och vara ett hinder för samhällets ansträngningar att fritt tillhandahålla information. I ett samhälle som värnar om fri åsiktsbildning och en demokratisk samhällsutveckling får tillgången till information genom folkbiblioteken inte bli beroende av den enskilda medborgarens ekonomiska villkor.

Även informationsförmedling genom databaser bör vara avgiftsfri för den enskilde. I ett läge då väsentlig information endast finns tillgänglig i

elektronisk form kan kostnads- och avgiftsfrågorna bli ett större problem än vad det är i dag. Då måste noga prövas hur samhället även fortsättningsvis skall kunna garantera den enskilde avgiftsfri tillgång till information genom förmedling av folkbiblioteket.

Folkbibliotekets medier

Fb 80 konstaterar att kommunernas medieanslag i reala termer har sjunkit under 1980-talet. Personalanslagen häri större utsträckning klarat sig undan prutningar, vilket dock har begränsat värde om medieanslagen tillåts sjunka alltför mycket. Särskilt i det uppsökande arbetet krävs mycket böcker. Att stärka medieanslagen måste därför ges hög prioritet, enligt utredningen.

Folkbibliotekets förhållningssätt till olika medier diskuteras och utred- ningen anser att folkbiblioteket måste ha en öppen attityd till alla typer av medier. Skilda medier kan på olika sätt spela en betydelsefull roll i fullgörandet av folkbibliotekets kultur- och informationsuppgifter.

Boken har dock en särställning i folkbibliotekets arbete. Folkbiblioteken måste sättas in ett vidare mönster av samhälleligt engagemang för litteratur. Staten ger stöd till utgivning av böcker som aldrig skulle ha kommit ut om den kommersiella marknadens villkor enbart skulle få råda. Som ett led i värnet av åsikts- och yttrandefriheten har samhället ett särskilt ansvar för att udda och kontroversiella böcker kan komma ut. Staten ger därutöver stöd till den kommersiella bokdistributionen. Samhället engagerar sig även för att genom stöd och stimulans främja människors läsning.

Folkbiblioteket är en viktig del av detta mönster genom att det köper kvalitetslitteratur och arbetar för att denna skall upptäckas och läsas. Fb 80 betonar vikten av att folkbiblioteket beaktar sambandet mellan inköp och arbetet med att göra boken tillgänglig och använd av kommunens invånare. Folkbibliotekets primära ansvar är att främja bredd och kvalitet i det lokala kulturlivet. Inköpspolitiken skall inte ensidigt bestämmas av allmänna litteraturpolitiska hänsyn utan måste i första hand relateras till lokalt uppställda kulturpolitiska mål.

Ett särskilt problem är att bokens livslängd på den kommersiella marknaden har blivit allt kortare p.g.a. ökade kostnader för lagerhållning. Folkbiblioteket fyller därför en viktig uppgift genom att köpa och tillhanda- hålla litteratur. Utöver dessa allmänna konstateranden om bokens betydelse i folkbibliotekets arbete förs i kap. 4 diskussioner om skön-, fack- och barnlitteratur. Det gemensamma draget i inköpsmönstret för olika littera- turkategorier är att folkbiblioteket värnar om kvalitet i sina inköp och inte i någon högre grad faller undan för trycket från låntagarna att i större utsträckning köpa underhållningslitteratur eller modebetonade enklare fackböcker. Detta kan utläsas från ett par aktuella undersökningar som genomförts med utredningens medverkan.

I följande avsnitt diskuteras andra medier i folkbiblioteksarbetet: tidning- ar och tidskrifter, fonogram och noter, mikrofilmat material för släkt- och amatörforskning, artotek, Videogram, medier för invandrare och språkliga minoriteter samt medier för läshandikappade. Diskussionen förs utifrån två huvudlinjer. Folkbiblioteket bör å ena sidan inta en öppen attityd till olika

slag av medier. Å andra sidan finns det skäl att noga pröva vilka av insatserna för olika medier som är mest meningsfulla. Det är naturligt att sätta arbetet med läsning och det tryckta ordet i främsta rummet.

Mediekapitlet innehåller också en diskussion av hur folkbiblioteket på olika sätt ständigt bör arbeta med sitt mediebestånd för att göra det intressant och utnyttjat.

Utredningen tar upp vissa frågor kring urval och inköp av böcker, såsom urvalsprocesser, hjälpmedel och inköpskanaler. Bl.a. konstaterar Fb 80 att Bibliotekstjänsts AB (Btj) sambindningsrutin för information om och beställning och leverans av medier till bibliotek är ett oumbärligt hjälpmedel för en rationell mediehantering.

Andra aspekter på mediehanteringen behandlas. Utredningen trycker på behovet av översyn och gallring av folkbibliotekens mediebestånd. Värdet av ett bokbestånd, sett ur låntagarens synvinkel, är inte endast mängden av böcker, utan i hög grad hur tillgängligt och intresseväckande böckerna presenteras. Folkbiblioteken bör öka sina ansträngningar att se över och gallra sina bokbestånd samt systematiskt gå in för mer låntagarvänliga former för medieuppställningar.

Mediekapitlet avslutas med ett avsnitt om fjärrlåneverksamheten. Ett utbyte av medier mellan olika bibliotek och bibliotekssystem är själva ryggraden i det svenska bibliotekssamarbetet. Det är väsentligt att bibehålla och förstärka fjärrlånesamarbetet för att effektivare utnyttja de samlade medieresurserna och för att garantera den enskilde var han än bor i landet möjligheten att ta del av material från andra bibliotek. För att kunna bibehålla dessa möjligheter anser utredningen att det är angeläget att fjärrlånereglerna kontinuerligt ses över och att det då och då genomförs undersökningar som visar hur reglerna följs. En sådan studie har delegatio- nen för vetenskaplig och teknisk informationsförsörjning (DFI) med Fb 80:s medverkan nyligen låtit göra.

Informationsteknologi i folkbibliotekens tjänst

Den informationsteknologiska utvecklingen går allt snabbare och får alltmer allomfattande konsekvenser för den enskilde och för samhället. Med begreppet informationsteknologi avses främst teknikområden såsom mikroelektronik, datateknik, informationsbehandling och telekommunika- tion. För folkbibliotekens verksamhet kommer nya elektroniska medier i form av t.ex. databaser och Videogram att få stor betydelse. Även nya kommunikationsformer för sökning och förmedling av information kan bli viktiga hjälpmedel för folkbiblioteken. Hit räknas onlineteknik och teledata samt telex, telefax, kabel- och eterburen TV etc.

I kap. 5 görs en genomgång av folkbibliotekens erfarenheter av onlinesökningi databaser och teledatabasers möjligheter diskuteras. Däref- ter slår utredningen fast att folkbibliotek måste visa öppenhet för ny informationsteknologi och sammanfattar motiven för detta i fyra punkter. :! Tekniken är ett hjälpmedel för katalogisering av och sökning i folkbiblio-

tekens samlingar och kan även effektivisera informationsutbytet mellan olika bibliotek.

1 Onlineteknik betyder att man söker direkt i databas med hjälp av telefon.

D I takt med att elektroniska medier ersätter tryckt material är det nödvändigt att folkbiblioteken utnyttjar dessa i sitt arbete. D Folkbiblioteken kan medverka i samhällets strävan att lära människor utnyttja datateknik och att ta ställning till teknikens användning och effekter. El Folkbiblioteken kan genom sina erfarenheter ge värdefulla bidrag när det gäller informationsteknologins användaranpassning.

Utredningen föreslår att DFI tar sig an uppgiften att göra recensioner av de databaser som är av mer allmänt intresse och som kan vara av värde för folkbiblioteken att utnyttja. Beskrivningen bör även innehålla vägledande omdömen om databasens kvalitet.

Vidare för utredningen fram förslaget att ett statligt initiativ tas för att inrätta ett experimentbibliotek för prövning av ny informationsteknologis möjligheter och begränsningar i folkbibliotekssammanhang. Här bör olika slag av teknikförsök samlas så att en allsidig kompetens byggs upp till nytta för hela folkbiblioteksväsendet. Försöket bör ledas av DFI och kulturrådet med medverkan från data- och informationsdelegationerna.

Slutligen anser utredningen det synnerligen angeläget att ett statligt initiativ tas till att analysera konsekvenserna för den enskildes informations- frihet av att samhället tar den nya informationsteknologin i sin tjänst. Sådana bedömningar måste leda fram till åtgärder som även i framtiden garanterar fri tillgång till information. Utredningen känner oro för att dessa frågor i nuläget inte i tillräcklig grad bevakas av någon instans.

Regeringen bör ge DFI och kulturrådet tillsammans med datadelegationen och informationsdelegationen i uppdrag att göra vissa utredningar och föreslå åtgärder inom detta område. Arbetet bör leda fram till förslag om vilken information, lagrad i databaser som bör vara tillgänglig fritt och utan kostnad för den enskilde, och hur samhällsansvaret skall preciseras för att garantera detta. Förslag bör även ges till hur informationen i praktiken skall nå fram till den enskilde. Informationsförmedlingens organisation och kraven på databasernas uppbyggnad, söksystem etc. bör preciseras. Folkbib- liotekens roll bör klargöras. Utredningarna bör innefatta beräkningar av kostnader och förslag till hur dessa bör fördelas.

Folkbibliotek i samverkan

Samverkan är en förutsättning för att folkbiblioteket skall kunna bedriva en effektiv uppsökande verksamhet. I kap. 6 diskuterar Fb 80 tre organisato- riska former för samverkan. Sjukhusbibliotek är exempel på institutionell samverkansform som innebär att fullständig folkbiblioteksservice etableras i samverkan med annan part. Iden andra formen ingår folkbibliotekets böcker och t jänsteri andra fövaltningars och organisationers arbete. Folkbiblioteket är beroende av aktiva förmedlare, t.ex. bokombud på arbetsplatser, förskolepersonal, föreningsledare. Den tredje formen avser endast bokdis- tribution genom exempelvis postkontor och butiker i glesbygd.

För att samverkan skall vara framgångsrik krävs ett ömsesidigt engage-

mang. Förmedlare bör känna ett medansvar för att främja läsning och för att folkbibliotekets informationsresurser utnyttjas. För god kvalitet och effek- tivitet i den uppsökande verksamheten krävs ett nära samspel mellan bibliotekarier och förmedlare där bådas kunskaper och erfarenheter tas till vara.

I kap. 6 går utredningen igenom några samverkansområden som dels är aktuella i samtliga kommuner, dels är särskilt angelägna i den fortsatta utvecklingen av det uppsökande arbetet.

Enligt utredningens mening ställer målen för barnomsorgen tydliga krav på att kulturen skall integreras i förskolans arbete. Socialtjänstlagen föreskriver att varje kommun i fullmäktige skall anta en plan för förskole- och fritidshemsverksamheten. Fb 80 anser att kulturinsatser och folkbiblio- tekets roll i dessa skall preciseras i sådana planer.

Folkbiblioteket kan samverka med skolan 3 genom att komplettera med fack- och skönlitteratur, |: genom att hjälpa lärarna att utbilda eleverna att använda biblioteket, |: genom att medverka i det läsfrämjande arbetet och :l i lärarnas fortbildning.

Enligt läroplanen för grundskolan, Lgr 80, har biblioteket stor betydelse i skolans arbete, vilket får konsekvenser för både skolbibliotek och folkbib- liotek. I det pedagogiska arbete som Lgr 80 lägger grunden för krävs att båda biblioteksformerna bibehålles och att de arbetar i samverkan. Det betyder exempelvis att medier kan lånas mellan bibliotekssystemen och att bokurval sker efter gemensamt utarbetade principer.

Utredningen anser att kultur i äldreomsorgen är av stor betydelse för att uppfylla socialtjänstens mål. Äldreomsorgen är, liksom barnomsorgen, prioriterad av samhället. Fb 80 anser därför att folkbiblioteken måste vara beredda till större satsningar på detta område. Boken kommer-verksamhet bör byggas ut liksom folkbiblioteksverksamhet på dagcentraler. Ett intensi- fierat samarbete med pensionärsorganisationerna är angeläget.

Enligt Fb 80:s uppfattning är arbetsplatsbibliotek en bra metod att nå vuxna som inte redan har etablerade biblioteksvanor. De anställdas behov och intresse bör styra verksamhetens uppbyggnad och inriktning. Arbetsplatsbi- blioteket skall ses som en biblioteksform med egen särart och inte enbart som en metod att locka besökare till de fasta biblioteksenheterna.

De fackliga organisationerna, arbetsgivarna och kommunbiblioteken har ett gemensamt ansvar för biblioteksverksamheten på arbetsplatser.

Initiativet till att starta arbetsplatsbibliotek bör komma från de lokala facken. I deras ansvar ingår att utse bokombud, sköta den löpande utlåningsverksamheten och svara för transporter.

Arbetsgivarens roll är att i förhandlingar med de fackliga organisationerna fastställa de praktiska villkoren för verksamheten. Arbetsgivaren kan även bidra ekonomiskt till inredning och utrustning av arbetsplatsbiblioteket.

Folkbibliotekets uppgift bör vara att ställa resurser till förfogande i form av medier och personal för hjälp med bokurval och referenstjänst samt, i samarbete med Studieförbunden, utbildning av bokombud.

Utredningen anser att utbyggnaden av arbetsplatsbiblioteken bör ske i takt med de anställdas beredskap att ta ett delansvar för verksamheten. En

centralt fastställd utbyggnadsplan som förutsätter mekaniskt fördelade statsbidrag kan inte leda till arbetsplatsbibliotek av önskvärd kvalitet.

I och med att studiecirkelbiblioteken kommunaliserades minskade folkbibliotekets roll i det organiserade folkbildningsarbetet. Under senare år har ett förnyat intresse för samverkan kunnat märkas. Denna förändring beror bl.a. på att studieförbunden strävar efter att förändra arbetsformerna i studiecirkeln. Samtidigt har folkbiblioteken ökat sitt uppsökande arbete för att nå dem som inte använder biblioteket. Bildningsorganisationerna med sina breda kontaktytor är värdefulla samverkansparter i detta arbete.

Folkbiblioteket kan hjälpa studieförbunden genom att ställa mediebe— stånd och personalens bokkunskap till förfogande. Bibliotekslokalerna är också en resurs.

Organisation, struktur och planering

Detta kapitel inleder utredningen med att diskutera rollfördelningen politiker - tjänstemän i folkbiblioteksverksamheten. Verksamhetens mål och långsiktiga inriktning bör vara fastställda av kommunfullmäktige. För den löpande verksamheten bör kulturnämnden eller motsvarande besluta om öppethållande, bemanning, uppsökande verksamhet, medieinköpens inrikt- ning etc. Arbetet med riktlinjer och verksamhetsplaner bör bedrivas i samspel mellan förvaltning och förtroendevalda och resp. ansvarsområden bör preciseras.

Utredningen framhåller betydelsen av samverkan mellan olika personal- kategorier inom biblioteksförvaltningen. Biblioteksarbetet bör i större utsträckning kunna organiseras efter arbetslagsmodeller för att på bästa sätt ta till vara personalens kunnande, erfarenheter och intressen.

Utredningen diskuterar sig fram till följande principiella slutsatser beträffande folkbibliotekets struktur. El Kommunen indelas i försörjningsområden på ett sådant sätt att hela kommunen täcks. Någon av de fasta enheterna har det samlade ansvaret för bokförsörjningen inom området och för att informationsbehov kanaliseras till huvudbiblioteket. El Huvudbiblioteket har huvudansvaret för kulturuppgiften och den kvali- ficerade referenstjänsten. Informationsuppgiften skall vara vägledande vid mediebeståndets uppbyggnad. Ansvaret innefattar också att bearbeta de informationsönskemål som förmedlas från andra enheter i systemet. I de minsta kommunerna förmedlas de kvalificerade informationsönske- målen och referensfrågorna till länsbiblioteket. D Filialerna inriktas främst på litteraturförsörjning, läsvägledning, läsfräm- jande insatser och uppsökande arbete. Dessutom skall de svara för viss informationsförsörjning och vara länk till bibliotek med större informa- tionsresurser. Vid uppbyggnaden av mediebeståndet satsas huvuddelen av resurserna på ett rikhaltigt utlåningsbestånd; referensbeståndet anpassas till denna roll. Bokbuss kompletterar nätet av fasta filialer. El Utlåningsställen byggs upp i samverkan mellan filialerna och personalen vid olika institutioner inom föreningslivet och på arbetsplatser.

Cl

D Boken kommer och annan liknande service erbjuds grupper med särskilda behov.

En organisationsstruktur av detta slag ställer krav på effektiva kommunika- tionskanaler mellan biblioteksenheterna. Den innebär även att folkbibliote- kets medier skall kunna flyttas på ett smidigt sätt.

Sist i kap. 7 lägger utredningen vissa synpunkter på metoder för biblioteksplanering. Där betonas att planeringsinstrumentet är ett redskap för kommunpolitikerna att styra verksamheten. Utredningen framhåller vikten av att folkbibliotekets planering blir problemorienterad och grundas på en politisk prioritering av olika behov av biblioteksservice i kommunen. Som underlag för en sådan prioritering behövs en omsorgsfull kartläggning av olika gruppers behov och biblioteksverksamhetens förutsättningar. För detta bör biblioteksförvaltningen utnyttja statistik, prognoser och andra fakta som finns inom övriga förvaltningar och i det lokala föreningslivet. Av stor betydelse är även särskilda undersökningar av biblioteksenheternas utnyttjande. En kombination av statistiska hårddata och kvalitativa bedöm- ningar bör kunna ge ett allsidigt beslutsunderlag.

Ansvarsfördelning stat-kommun

Kommunerna ansvarar för och beslutar om folkbiblioteksverksamhetens mål, inriktning och omfattning. Detta är utgångspunkten för Fb 80:s diskussion om ansvarsfördelning mellan stat och kommun. Utredningens direktiv ger entydiga besked på denna punkt.

Kommunerna har huvudansvaret men stat och landsting svarar ändå för viktiga funktioner som påverkar förutsättningarna för och utformningen av verksamheten. Stat och landsting finansierar gemensamt regionala komplet- terande och rådgivande insatser. Staten finansierar lånecentraler samt kulturrådets centrala rådgivning och konferensverksamhet. Högskolan i Borås svarar för utbildning. Därutöver ger staten vissa punktbidrag till kommunernas folkbiblioteksverksamhet. Staten svarar för forskningsbiblio- tek som är en viktig länk i fjärrlånesamarbetet. Det finns med andra ord ett väl utvecklat samspel mellan stat och kommun.

I kap. 8 berör utredningen — mot bakgrund av krav som förs fram i biblioteksdebatten — en tänkt lagreglering av folkbiblioteksverksamheten. Därvid konstaterar Fb 80 att en bibliotekslag, vars huvudsakliga syfte är att garantera en standardutjämning av biblioteksverksamheten mellan kom- munerna, förutsätter statsbidrag i en omfattning som i nuläget och inom överblickbar framtid inte går att få till stånd.

Den aktuella synen på förhållandet mellan stat och kommun talar mot en bibliotekslag. Sedan flera år, och med särskild intensitet under den allra senaste tiden, pågår ett målmedvetet arbete för att delegera beslutanderätt till kommunerna och minska den statliga regleringen. Kommunsammanlägg- ningar och skatteutjämningssystem har bl.a. banat vägen för denna utveckling.

Fb 80 konstaterar att den allmänna utvecklingen av ansvarsfördelningen stat-kommun inte talar för en bibliotekslag. Samtidigt är utredningen

angelägen att framhålla att det är viktigt att få till stånd en helhetssyn på folkbibliotekens verksamhet. En sådan helhetssyn kan åstadkommas om de förslag till mål och riktlinjer utredningen lägger fram vinner bred anslut- ning.

Regionala biblioteksuppgifter

Utredningen konstaterar inledningsvis att de senaste årens ökade satsning på regionala biblioteksfunktioner har givit goda resultat. Visserligen varierar landstingens bidrag och länsbibliotekens aktivitet från län till län och därmed även kommunernas syn på värdet av den regionala verksamheten. Ändå tycker sig utredningen med fog kunna konstatera att länsbiblioteken gör betydelsefulla insatser framför allt inom följande områden. El Kompletterande medieförsörjning. D Rådgivning och information samt vissa fortbildningsinsatser. D Specialtjänster, bl.a. i form av konsulenttjänster inom vissa delområ- den.

Folkbiblioteksutredningen förordar en fortsatt satsning på regionala biblio- teksfunktioner, eftersom utredningen finner att det är den effektivaste vägen att stimulera och stödja folkbiblioteksverksamhet i små och resurssvaga kommuner. Konsekvensen av detta synsätt i bidragshänseende dras längre fram i betänkandet. Utredningen föreslår att de regionala insatserna förstärks inom nedan nämnda områden.

Det regionvisa samarbete som i dag finns mellan länsbibliotek och kommunbiblioteken i länet när det gäller medieförsörjningen bör förstärkas. Fb 80 anser att regelbundna diskussioner om inköp som leder fram till informella överenskommelser om hur medieförsörjningen i länet bör ordnas medför ett effektivare utnyttjande av de samlade medieresurserna. Sådana regelbundna inköpsdiskussioner kan även ge värdefullt erfarenhets- och kunskapsutbyte. Detta är särskilt angeläget när det gäller speciella medie- områden såsom talböcker och invandrarlitteratur, men även när det gäller mer avancerad facklitteratur och speciell skönlitteratur.

Även beträffande informationsverksamheten finns det anledning att utveckla regionala samverkansformer som ger ett effektivare resursutnytt- jande. Länsbiblioteken bör i större utsträckning än i nuläget ta på sig ett regionalt ansvar för mer kvalificerad informationstjänst. Förutom att detta ställer krav på goda resurser i form av medier och personal med specialistkunskap vid länsbiblioteket, behövs även effektiva kommunika— tionsvägar till länsbiblioteket för att kommunernas folkbibliotek på ett smidigt sätt skall kunna repliera på länsbibliotekets resurser.

Folkbiblioteksutredningen föreslår vidare att länsbiblioteket utvidgar sin rådgivande funktion till fler verksamhetsområden. I första hand synes det angeläget att insatser görs för att stimulera lokal samverkan mellan folkbibliotek och skola respektive studieförbund samt för en utveckling av biblioteksservice till äldre. Länsbiblioteket kan göra viktiga fortbildningsin- satser inom dessa områden.

Länsbiblioteket kan även ge kommuner råd och hjälp för att planera

folkbiblioteksverksamheten. Det lokala folkbiblioteket ansvarar självstän- digt för sin planering men länsbiblioteket kan bistå med metodhjälp, vissa studier och andra insatser av engångskaraktär. Dessutom kan länsbiblioteket medverka till problemlösningar som den enskilda kommunen kan ha svårt att få till stånd, t.ex. när det gäller samverkan med andra kommuner.

Flera parter har intresse av att påverka länsbibliotekens verksamhet: värdkommunen, länets kommuner, landstinget och staten. Statens inflytan- de tillgodoses bl.a. genom utformningen av statsbidragsvillkoren. Enligt utredningens uppfattning bör övriga parters inflytande regleras i avtal i enlighet med det förslag till normalavtal som utarbetats av de båda kommunförbunden.

Centrala folkbiblioteksuppgifter

Detta kapitel inleds med en redogörelse för myndigheter som på olika sätt berör folkbiblioteken. I första hand gäller beskrivningen verksamheten vid kulturrådet och DFI, men en lång rad andra myndigheter har på ett eller annat sätt betydelse för folkbiblioteksverksamheten. En liknande beskriv- ning görs därefter av kommunförbunden, Sveriges allmänna biblioteksföre- ning (SAB) och ytterligare några intresseorganisationer.

Bibliotekstjänst AB

Fb 80 har i direktiv och genom särskilt regeringsbeslut fått i uppdrag att analysera Bibliotekstjänsts AB (Btj) roll för kommunernas bibliotek. Utredningen uppdrog åt en konsult i företagsledning, Sevenco AB, att genomföra en särskild studie av Btj. Denna jämte Svenska kommunförbun- dets nyligen genomförda utvärdering av Btjzs datasystem för biblioteken (BUMS) har varit underlag för utredningens bedömningar och förslag.

Folkbiblioteksutredningen konstaterar att folkbiblioteken behöver Btjzs service för att kunna bedriva sin verksamhet rationellt. Kvalitet och effektivitet i bibliotekens mediehantering är beroende av sambindningssys- temet som Btj utvecklat för information, beställning, utrustning, leverans och katalogisering av medier. Även den centrala katalogdatabasen är ett viktigt rationaliseringsinstrument och innebär att folkbiblioteken kan begränsa sina katalogavdelningar.

Men ändå utsätts Btj för kritik från bibliotekarier, förläggare, författare och andra kulturskribenter. Denna har sin huvudsakliga grund i en inbyggd målkonflikt för företaget. Å ena sidan skall Btj vara ett företag som skall ge kunderna, biblioteken, effektiv service och drivas efter affärsmässiga principer. Å andra sidan förväntas det att Btj skall ta kulturpolitiska hänsyn, hålla låga priser och värna om mindre efterfrågad men litteraturpolitiskt väsentlig litteratur.

Det huvudsakliga motivet för uppbyggnaden av Btjzs centrala katalogda- tabas (BURK) har varit de rationaliseringsmöjligheter som detta instrument innebär för folkbiblioteken. Kostnader för utveckling och drift bör därför huvudsakligen bäras av kommunerna. Men det kan finnas vissa skäl för staten att ikläda sig ett begränsat ekonomiskt medansvar för BURK.

Kostnaderna för katalogisering av invandrarlitteratur är höga, särskilt om de sätts i relation till utnyttjandet. Det finns dock ett allmänt intresse av att denna kataloginformation ändå finns tillgänglig för folkbiblioteken men även för användare utanför de kommunala biblioteken, t.ex. för forskningsbiblio- teken.

Vidare är Btj:s indexering av svenska tidnings- och tidskriftsartiklar av klart nationalbibliografisk karaktär. Detta görs inte av Kungl. biblioteket (KB) i dag. Sådana uppgifter är en del av det nationalbibliografiska arbetet som ankommer på nationalbiblioteket i flera andra länder.

Utredningen anser att ett statligt ekonomiskt stöd till Btj:s bibliografiska arbete är motiverat. Staten bör överta ansvaret för BURK vilket ökar förutsättningarna för en samordning med LIBRIS, dvs. den statliga katalogdatabasen för vetenskapliga bibliotek. Samverkan mellan BUMS- och LIBRIS-systemen bör stärkas. Tekniska och administrativa hinder för detta måste undanröjas. Att göra KB som ansvarar för LIBRIS till gemensam huvudman för biblioteksväsendets centrala katalogdatabaser bidrari hög grad till att stärka förutsättningarna för en integration. Det är en fördel att en huvudman, KB , har policyansvaret för biblioteksväsendets båda centrala katalogdatabaser.

En förändring mot större statligt ekonomiskt och policymässigt ansvars- tagande för Btjzs bibliografiska uppgifter möjliggör även för Btj att mer renodla sin roll som serviceföretag åt kommunala bibliotek. Dels bör det rimligtvis innebära en ekonomiskt förbättrad situation, dels en tydligare avgränsning av Btj :s ansvarsområde. Detta skulle i sin tur kunna möjliggöra för Btj att göra större åtaganden vad gäller lagerhållning av böcker som snabbt hotar att försvinna ur handeln.

Folkbiblioteksutredningen anser att det är väsentligt att Btj stärker sina kontakter med avnämarna och gör ytterligare ansträngningar att utveckla sin verksamhet i nära kontakt med biblioteken. Detta gäller inte minst datorområdet.

Folkbiblioteken behöver en kompetent konsult som kan ge råd vid utvärdering och upphandling av lokala datasystem. Btj skulle kunna fylla den konsultfunktionen vid sidan av att erbjuda en egen lösning genom det nuvarande BUMS-systemet. Btj kan medverka till att specificera kraven på lokala system, inte minst med avseende på samverkan med det centrala katalogiseringssystemet.

Ett offensivt utvecklingsarbete kräver bl.a. goda ekonomiska resurser. Visserligen kan visst ekonomiskt utrymme frigöras genom statlig medfinan- siering av det bibliografiska arbetet men det behövs därutöver investeringari en omfattning som Btj i dag inte har möjligheter att finansiera. För detta behöver Btj väsentligt ökat aktiekapital som bara kan tillskjutas av en ekonomiskt tung majoritetsägare. Eftersom SAB i detta avseende som ideell förening inte kan uppfylla kraven är det angeläget, enligt utredningens uppfattning, att kommunförbundet övertar majoritetsägandet av Btj. I förening med ett statligt övertagande av BURK leder det till en klarare ansvarsfördelning mellan staten, kommunerna och SAB.

Btj blir ett renodlat serviceföretag åt kommunerna, som samtidigt genom sitt förbund går in som majoritetsägare med förutsättningar att styra företaget utifrån strikt kommunala intressen och i nära kontakt med annan

kommungemensam verksamhet. Staten övertar ansvaret för de mer allmänt och nationalbibliografiskt motiverade delarna av Btj:s verksamhet. Samti- digt kan SAB renodla sin opinionsbildande och idégivande roll.

Centrala statliga folkbiblioteksfunktioner

I kap. 10 anger utredningen ett antal centrala statliga uppgifter som påverkar folkbibliotekens verksamhet. Cl Beskrivning av folkbibliotekens utveckling. E Formulering av riktlinjer för lånecentraler och länsbibliotek. E Fördelning av statsbidrag till regional och lokal folkbiblioteksverksam- het.

Rådgivning.

Konferenser och annan information.

Metodutveckling.

Utbildning av folkbibliotekspersonal. Nationalbibliografiskt arbete. Framställning av folkbiblioteksstatistik. Avtalsreglering av folkbibliotekets service till högskolestuderande. Biblioteksservice till intagna i häkten och på kriminalvårdsanstalter. Biblioteksservice till värnpliktiga vid militära förband. Utgivning av talböcker och punktskriftsböcker.

DBL—JDDDDHHD

Folkbiblioteksutredningen föreslår att kulturrådet i samverkan med kom- munförbunden skall ge ut en årlig rapport över folkbibliotekens aktuella situation. Rapporten bör bygga på statistiska centralbyråns (SCB) statistik över resurser, ekonomi och verksamhet. Därutöver bör länsvisa översikter från länsbiblioteken bilda underlag. Rapporten bör kunna ligga till grund för kommunernas diskussion om den lokala verksamhetens utformning. Vidare bör den innehålla bedömningar av aktuella utvecklingstendenser och bl.a. ge underlag för förslag om statsbidragsfördelning och inriktning av utvecklings- arbetet. Rapporten skulle även vara ett värdefullt bidrag för den offentliga debatten om folkbibliotekens utveckling.

Folkbiblioteksutredningen föreslår att formerna för den centrala rådgiv- ningen förändras. Konsulentfunktionen bör ges en flexibel utformning. Fasta konsulenttjänster inom olika expertområden bör ersättas med ett aktivare samspel mellan regionala och centrala rådgivningsinsatser. Kommunerna bör i första hand vända sig till länsbiblioteken. Då länsbibliotekets erfarenheter och kompetens inte är tillfyllest bör kulturrådet antingen självt kunna bistå eller, vilket i många fall kan ge ett mer heltäckande resultat, hänvisa det lokala folkbiblioteket till det eller de bibliotek som har erfarenhet och kunnande inom ifrågavarande område. Ett riksomfattande och av kulturrådet sammanhållet rådgivningsnät, som även kan innefatta vetenskapliga bibliotek, bör vara en effektiv metod att tillvarata olika slags specialistkompetens.

Folkbiblioteksutredningen föreslår att statens kulturråd, kommunförbun- det och SAB i högre grad än hittills samordnar sin konferensverksamhet beträffande innehåll, uppläggning, tidpunkt, deltagare etc.

Folkbiblioteksutredningen föreslår atti första hand kulturrådet, DFI och

kommunförbundet förstärker sina insatser när det gäller metodutveckling av folkbiblioteksverksamheten. En långsiktig utvecklingsplan bör upprättas av kulturrådet i samråd med DFI och förbundet och redovisas i kulturrådets anslagsframställning. Som exempel på angelägen utveckling nämner utred- ningen följande projekt.

Databaser och den enskildes informationsmöjligheter. Experimentbibliotek för ny informationsteknologi. Administrativ datorutveckling. Metoder för läsfrämjande arbete. Samverkan med studieorganisationerna. Biblioteksarbete i äldreomsorgen. Översyn av arbetsrutiner. Metoder för folkbiblioteksplanering.

DDDDDDDD

Folkbiblioteksutredningen föreslår vissa förändringar och kompletteringar av den av SCB framställda årliga statistiken. Uppgiften om mediebestånd bör utgå ur den årliga redovisningen men kan ingå i fördjupade undersökningar. Någon form av besöksstatistik bör istället komplettera den årsvisa rappor- teringen. Vidare bör årsstatistikens produktionstid förkortas avsevärt. För sent inlämnade underlag från kommunerna och en långsam produktionspro- cess vid SCB är problem som SCB och uppgiftslämnarna måste komma till rätta med.

Den årliga statistiken bör, liksom i dag, kompletteras med intermittenta fördjupningar som framför allt ger fakta om den uppsökande verksamheten. Utredningen betonar även behovet av statistik om biblioteksvanor, vilket i första hand kan framställas inom ramen för SCB:s undersökningar om levnadsförhållanden.

Folkbiblioteksutredningen förordar att det lokala folkbiblioteket genom olika statistiska metoder och genom att kombinera hård- och mjukdata förbättrar sina kunskaper om biblioteksutnyttjandet i kommunens olika geografiska delområden. SCB, kulturrådet och kommunförbundet bör bistå genom att utveckla och erbjuda olika statistiska och sociologiska metoder. Centrala instanser bör även kunna ge hjälp vid planering och genomförande av olika moment. Även länsbiblioteken bör kunna medverka i genomföran- det av lokala undersökningar.

Folkbiblioteksutredningen föreslår ett ökat statligt stöd till biblioteksverk- samheten i häkten och på kriminalvårdsanstalter. Förstärkningen skulle syfta till att ge kommunerna kostnadstäckning för biblioteksverksamhet vid häkten samt öppna och slutna anstalter. Utifrån underlag från kriminalvårds- verket bedömer utredningen att det fordras en anslagshöjning på 1,6 milj. kr. Utredningen anser sig inte ha möjlighet att bedöma om finansiering kan ske genom omfördelning inom kriminalvårdsverkets anslagsram.

Folkbiblioteksutredningen föreslår att biblioteksverksamheten vid militä- ra förband rustas upp. Ett lokalt samarbete mellan förbanden och resp. kommun, ev. reglerat genom avtal, är angeläget. Även centralt bör försvarsstaben och kulturrådet förstärka sitt samarbete. Vidare föreslår utredningen att överbefälhavaren utfärdar riktlinjer för vilka resurser som rimligen bör avsättas för en god biblioteksverksamhet på förbanden. Utvecklingen bör noga följas av försvarsstaben.

Folkbiblioteksutredningen föreslår inte någon generell reglering av den

ekonomiska eller verksamhetsmässiga ansvarsfördelningen mellan stat och kommun för högskolestuderandes folkbiblioteksservice. Tidigare problem har i viss mån undanröjts, mycket tack vare senare års förstärkningar av högskolornas bibliotek. Varje kommuns möjlighet att aktualisera en avtalsreglering av dessa förhållanden anser utredningen vara tillfyllest.

Folkbiblioteksutredningen instämmer i talbokskomrnitténs grundsyn beträffande talboksförsörjningen. Distributionen av talböcker bör decentra- liseras och talboks- och punktskriftsbiblioteket (TPB) bör renodla sin roll att producera och fjärrlåna talböcker. Dessutom bör TPB som hittills svara för framställning och utlåning av punktskriftsböcker samt för talböcker för invandrare.

Central samverkan

Många myndigheter och organisationer har intresse av och påverkar förutsättningarna för folkbibliotekens verksamhet. Det finns ett starkt behov av att förbättra samordningen mellan centrala organ med funktioner inom det svenska biblioteksväsendets olika delar. Enligt utredningens bedömning bör detta ske utan att resp. organs ansvarsområde förändras. Det viktiga är att få till stånd ett forum för erfarenhetsutbyte och diskussion.

Folkbiblioteksutredningen föreslår därför att ett statligt biblioteksråd inrättas, som är sammansatt av de statliga myndigheter som har delansvar inom det samlade biblioteksväsendet. De myndigheter som bör vara representerade är statens kulturråd, KB, DFI, SÖ, UHÄ och högskolan i Borås. Rådet bör utses av regeringen.

Någon egen myndighetsutövning skall inte ligga på rådet, som skall ses som ett samrådsorgan. Däremot skall enskilda myndigheters initiativ och beslut kunna förankras i rådet, som även bör kunna aktualisera förslag riktade till myndigheter med biblioteksfunktioner.

Folkbiblioteksutredningen föreslår att ett statligt biblioteksråd får följan- de uppgifter. Cl Samordna policybeslut i biblioteksgemensamma frågor. D Precisera ansvarsfördelningen för olika slag av bibliotek inom skilda verksamhetsområden. D Medverka till översiktliga sammanställningar och bedömningar för hela biblioteksväsendet som underlag för ställningstaganden i stat och kommun. D Medverka till erfarenhetsutbyte och samordning av utvecklingsarbetet inom biblioteksväsendets olika delar. D Samordna kommunikationer mellan centrala statliga organ och enskilda bibliotek. El Samordna statliga biblioteksintressen för att uppnå effektivare central samverkan med kommunförbunden och övriga organisationer med intressen i biblioteksverksamheten. D Verka för ett ökat regionalt och lokalt samarbete mellan bibliotek och andra förvaltningar, organisationer och intressegrupper med anknytning till biblioteksverksamheten.

Biblioteksrådets kanslifunktioner bör inrymmas i kulturrådets organisa- tion.

Statsbidrag

Effekter av nuvarande bidrag

I enlighet med direktiven har folkbiblioteksutredningen prövat effekterna av nuvarande statliga stödinsatser. Utvärderingen har gjorts i samarbete med statens kulturråd och bygger till stora delar på särskilda studier av bidrag till olika ändamål. Resultaten av dessa redovisas i kap. 11. Kapitlet inleds med en beskrivning av skatteutjämningssystemet, eftersom detta är den domine- rande statliga insatsen för stöd till kommuner med svagt inkomstunderlag och höga kostnader till följd av ogynnsamma förutsättningar med avseende på befolkningens åldersstruktur, bebyggelsestruktur och geografiskt läge. Skatteutjämningsbidraget är naturligtvis även avsett att täcka kostnader för kultur- och biblioteksverksamhet, och det särskilda folkbiblioteksbidraget har bara marginell betydelse för den kommunala biblioteksverksamhetens ekonomiska förutsättningar.

Sedan budgetåret 1975/76 har det statliga stödet till folkbiblioteksverk- samheten varit av två slag: ett lokalt bidrag och ett regionalt. Enligt förslaget i budgetpropositionen för budgetåret 1984/85 omfattar det lokala bidraget 11,7 milj. kr. och det regionala 13,4 milj. kr. Därutöver föreslås 4,6 milj. kr. för stöd till kommuner, länsbibliotek och lånecentraler för inköp av litteratur på invandrar- och minoritetsspråk samt 0,8 milj. kr. för vissa gemensamma ändamål.

Enligt regeringens proposition (1975:20) om den statliga kulturpolitiken 2 syftar det statliga folkbiblioteksbidraget till att utjämna standardskillnaderna kommunerna emellan. Det skall vara av engångskaraktär och ha avgörande betydelse för utvecklingen av den verksamhet som deti varje enskilt fall är avsett att stödja. I propositionen anges även vissa bidragsändamål. Kulturrådet fördelar de lokala bidragen i enlighet med dessa.

Allmän upprustning. Bidraget utgår under tre år och avser täcka kostnaderna för förstärkning av kommunens mediebestånd. Numera får 10—15 procent av bidragsbeloppet utnyttjas till annat än medier, t. ex. tillfällig personalförstärkning för gallring och nyinköp.

Arbetsplatsbibliotek. Även denna typ av bidrag har i allmänhet beviljats för en treårsperiod och har utnyttjats för böcker, inventarier, personal etc.

Bokbuss. Bidraget avser täcka anskaffningskostnaden för bokbussen med eller utan böcker.

Barnverksamhet. Bidragen har haft varierande omfattning och avsett såväl medier som personalinsatser.

Övrig verksamhet. Under denna rubrik ryms bidrag till mycket skiftande ändamål. I många fall har bidragen avsetts stimulera utvecklingen av ny verksamhet. Det har i flera fall gällt uppsökande verksamhet inom äldreomsorgen och inom vårdområdet. Inläsningstjänst, talboksförsörjning men även komplettering av bokbestånd har varit återkommande bidragsän- damål.

Sedan bidragssystemen infördes har kulturrådet fördelat ca 100 milj. kr. till lokal folkbiblioteksverksamhet. Närmare hälften av medlen har varit avsedda för allmän upprustning och ca en femtedel har finanserat inköp av

bokbussar. Drygt 10 procent har använts för att starta arbetsplatsbibliotek och ungefär lika mycket har fördelats till barnbiblioteksverksamhet.

Bidrag till länsbibliotek utgår i form av grundbelopp vars storlek är kopplad till den statliga sektorns löneutveckling. Bidraget kan därför sägas vara värdesäkrat. Totalt fördelar kulturrådet 150 grundbelopp, 5, 6 eller 7 per län beroende på resp. läns förutsättningar och behov. I genomsnitt täcker statsbidraget en fjärdedel av länsbibliotekets kostnader. Till övriga kostna- der bidrar landstingen.

Staten svarar för kostnaderna för verksamheten vid de tre lånecentralerna med tillhörande depåfunktion. Vid inrättandet av depåbiblioteken budget- året 1981/82 uppstod vissa problem med finansieringen av de lösningar som lånecentralerna valde. Genom de tillskott som föreslås i budgetpropositio- nen för 1984/85 torde dessa problem vara undanröjda.

Bidraget till inköp av litteratur på invandrar- och minoritetsspråk har fördelats ungefär lika mellan kommuner, länsbibliotek och lånecentraler. Motsvarande kommunala satsningar har medfört att den lokala försörjnings- nivån för denna typ av litteratur har höjts väsentligt. Däremot finns det fortfarande vissa brister när det gäller länsbibliotekens och lånecentralernas bestånd av invandrarlitteratur.

Sammanfattningsvis drar utredningen följande slutsatser angående effek- terna av nuvarande statsbidragsssystem.

Av de lokala folkbiblioteksbidragen är det i första hand det allmänna upprustningsbidraget som verkar utjämnande. Bidragsreglerna innebär dock att kommuner med de allra svagaste bibliotekssystemen inte är berättigade till bidrag. Kulturrådet kräver viss basnivå på verksamheten när det gäller personal och lokaler vilket utestänger ett tjugotal kommuner från bidrags- möjligheten.

Bokbussbidraget kan sägas i viss mån verka utjämnande. Dock utestängs mindre kommuner i ännu högre grad från denna bidragsform eftersom bidrag bara ges till investeringskostnaden. Dessutom medför kulturrådets normer för driften av bokbuss en kostnadsnivå som många kommuner tvekar inför. Övriga former av lokala folkbiblioteksbidrag kan knappast sägas verka utjämnande på biblioteksstandarden.

Däremot har det regionala bidraget till länsbibliotek och lånecentraler en standardutjämnande effekt. Själva grundtanken med den regionala verk- samheten är att bistå kommuner med sådan kompletterande service som de själva inte klarar av inom ramen för sitt primärkommunala biblioteksansvar.

De nuvarande lokala bidragen kan sägas ha sin tonvikt på att nå nya grupper med biblioteksservice. Stödet till barnverksamhet och stora delar av det allmänna upprustningsbidraget är riktat till barn och ungdom. Bussbi- draget gäller främst glesbygdsboende och stödet till arbetsplatsbibliotek och invandrarlitteratur har sina givna målgrupper. Bidrag till övrig verksamhet har även i viss mån stimulerat verksamhet bland särskilda målgrupper. Så har fallet även varit med bidragen till länsbiblioteken.

Till de bidrag som i någon mån har medverkat till utveckling av nya verksamhetsformer kan i första hand räknas stödet till barnverksamhet och övrig verksamhet samt bidragen till länsbibliotek. Uppföljning och systema- tisk vidareförmedling av vunna erfarenheter har dock många gånger saknats.

Nuvarande statliga stödformer bidrar således endast i begränsad omfatt- ning till en standardutjämning mellan kommunerna. Däremot har statsbi- dragen mer allmänt medverkat till att stimulera folkbiblioteksverksamheten. Medvetandet om möjligheten att få statligt bidrag har säkerligen inneburit att många kommuner har utvecklat verksamheten på ett sätt som annars inte skulle skett. Inte sällan har dock denna effekt uppnåtts i kommuner som redan haft en väl utvecklad biblioteksverksamhet och som därför av egen kraft skulle ha kunnat göra motsvarande satsning.

Folkbiblioteksutredningens förslag

Utifrån dessa bedömningar av uppnådda effekter av nuvarande bidragssys- tem drar utredningen slutsatsen att en förändring är angelägen så att bidragets standardutjämnande roll förstärks. Ett flexibelt stöd till enskilda kommuner med svaga folkbibliotek i kombination med förstärkta möjlighe- ter för länsbiblioteken att stödja kommunernas utvecklingsinitiativ anser utredningen ger bättre förutsättningar för att uppnå snabba resultat. Det lokala bidraget bör inte vara bundet till viss typ av verksamhet utan möjligt att disponera för det slags insatser som bäst gagnar utvecklingen i ifrågavarande kommun.

Till grund för bidragsbeslutet bör det finnas en lokalt fastställd utveck- lingsplan, som har utarbetats i samråd med länsbiblioteket. Bidrag till en och samma kommun bör kunna ges under en femårsperiod med ett sammanlagt högsta belopp på 2 milj. kr. per kommun.

Kämpunkten i folkbiblioteksutredningens statsbidragsförslag är i varje enskilt fall väl tilltagna flexibla kommunbidrag i kombination med en slagkraftig regional biblioteksfunktion. Därför föreslår utredningen att länsbibliotekens bidrag förstärks. Ytterligare medel till länsbiblioteken möjliggör en förstärkt kompletterande service beträffande medieförsörjning och kvalificerad informationsservice, bättre möjligheter till rådgivning och utbildning inom olika verksamhetsområden samt större möjligheter att ge mindre kommuner stöd vid planering och utveckling.

Vidare anser folkbiblioteksutredningen att ett statligt stöd bör utgå för att stimulera en metodutveckling av folkbiblioteksverksamheten. Kulturrådet bör ha möjlighet att fördela medel till kommuner för detta. Rådet bör göra en långsiktig plan för utvecklingsarbetet.

Enligt utredningens mening är det fortfarande angeläget att statliga bidrag kan fördelas till kommuner, länsbibliotek och lånecentraler för inköp av litteratur på invandrar- och minoritetsspråk. Nivån på detta bidrag kan dock sänkas. Detta skapar utrymme för ett statligt stöd till länsbiblioteken för inköp av talböcker. Utredningen förordar den distributionsmodell som föreslagits av talbokskommittén, dvs. att länsbiblioteken köper talböcker med visst statligt stöd och att kommunerna genom depositioner o.d. utnyttjar dessa regionalt uppbyggda bestånd.

Folkbiblioteksutredningens direktiv ger inte utrymme för förslag till utökning av statsbidragen till folkbiblioteksverksamhet. Ovan redovisade förslag innebär att utredningen föreslår att befintliga medel omdisponeras enligt följande (i milj.). kr.

Lokalt utvecklingsbidrag 4,6 lnvandrarlitteratur 2 Talböcker 2 Gemensamma ändamål, metodutveckling 2,5 Länsbibliotek 14,9 Lånecentraler 4,5 Totalt 30,5

Skulle möjligheter till ytterligare omprioriteringar finnas inom anslagen till kultur- och utbildningssektorn till förmån för folkbiblioteksverksamheten, anser utredningen det angeläget att förstärka de lokala utvecklingsbidragen till kommuner med låg biblioteksstandard. Därmed påskyndas den utjäm- ning av folkbiblioteksstandarden kommunerna emellan som utredningen har angivit som huvudsyfte med ett statsbidragssystem till folkbiblioteksverk- samheten.

Slutligen bedömer utredningen att kommunerna har ett starkt behov av ett tillskott av barn- och ungdomslitteratur för att ge ytterligare stimulans i arbetet med att föra ut litteraturen till barn- och ungdomsgrupperna. Utredningen vill därför föreslå ett engångsstöd till kommunerna för upprustning av mediebestånden på detta område. Varje kommun bör ha rätt att efter ansökan erhålla ett bidrag som beräknas utifrån antalet barn i kommunen i åldern 7—12 år. Bidraget utformas så att mindre kommuner erhåller ett större belopp per barn än större kommuner.

Bidraget kan sökas en gång under en tvåårsperiod. Staten avsätter 7 milj. kr. för detta ändamål under första året och 4 milj. kr. under det andra. Som villkor gäller att kommunens skolstyrelse och kulturnämnd (eller motsva- rande styrelse för folkbibliotek) inkommer med en gemensam ansökan till skolöverstyrelsen, som administrerar bidraget. Av ansökan skall framgå att bidraget skall användas till inköp av litteratur som skall används i ett läsfrämjande arbete bland barn och ungdom.

Reformen bör finansieras genom omprioriteringar av det statliga stödet till kultur- och utbildningssektorn.

Utbildning

Folkbiblioteksutredningen berör i korthet vissa utbildningsfrågor i det avslutande kapitlet. Utbildning av bibliotekarier sker vid högskolan i Borås sedan början av 1970—talet. De två första terminema, av sammanlagt fyra, är gemensamma för olika bibliotekarieinriktningar. Därefter sker en uppdel- ning på två linjer, folk/skolbibliotekarier och forsknings/företagsbiblioteka- rier. Avnämarna har tidigare riktat kritik mot utbildningen, eftersom den inte i tillräckligt hög grad har tillgodosett de olika kraven på specialistkom- petens som kan ställas för tjänstgöring i skilda biblioteksmiljöer. Folkbiblio- teksutredningen förordar att den nya utbildningen noga prövas med tanke på denna kritik och att möjligheten övervägs att redan från första terminen införa två separata utbildningslinjer. Folkbiblioteksutredningens förslag och synpunkter på bibliotekens verksamhet bör även sätta sin prägel på diskussionen om behovet av att förändra utbildningen. Utvärderingen bör

ske inom ramen för nuvarande organisation. Det är angeläget att avnämarna ges ett tillfredsställande inflytande vid ev. beslut om en framtida föränd- ring.

Folkbiblioteksutredningen framhåller bristen på grundutbildning för folkbibliotekets kontorspersonal. Utredningen förordar att sådan utbildning anordnas på ett antal platser i landet. Eventuellt kan den kommunala vuxenutbildningar (Komvux) i samarbete med lämpliga större folkbibliotek svara för denna utbildning, vars omfattning bör vara ca 8-10 veckor. Skolöverstyrelsen bör få regeringens uppdrag att i samråd med Svenska kommunförbundet utarbeta förslag till kanslistutbildning av folkbiblioteks- personal.

1. F olkbibliotekets mål

1.1. Folkbibliotekens framväxt

Folkbiblioteken i Sverige har sitt ursprung i tidiga folkbildningssträvanden. Länge hade vi i vårt land två parallella folkbibliotekssystem. Det ena var kommunalt med rötter bl.a. i sockenbiblioteken och präglat av de bildade samhällsgruppernas ambitioner att bedriva folkbildning. Det andra var folkrörelseförankrat och framsprunget ur folkrörelsernas eget bildningsar- bete. Detta dubbla system, som är en särpräglat svensk företeelse, levde delvis kvar ännu efter andra världskriget. År 1912 gavs möjlighet till statsbidrag för båda bibliotekssystemen och i 1930 års biblioteksförfattning fastslogs som ett gemensamt mål att ge varje medborgare "var han än bor och vem han än är” möjlighet att ”med minsta möjliga formaliteter låna varje bok han behöver”.

Under efterkrigstiden inleddes ett nytt skede i svensk folkbiblioteksut- veckling, som kännetecknades av snabb resursutveckling, successiv kommu- nalisering av studiecirkelbiblioteken och vidgade arbetsuppgifter för folkbib- lioteken. Denna utveckling löpte parallellt med en genomgripande kommu- nal strukturförändring, varvid antalet kommuner minskade radikalt genom kommunsammanläggningar. Denna process avslutades först på 1970-talet. Den har haft avgörande betydelse för folkbiblioteksväsendets förändring.

En idémässig grundval för folkbibliotekens utveckling gavs av 1946 års folkbibliotekssakkunniga, som i sitt betänkande (SOU 1949:28) Folk- och skolbibliotek formulerar mål och drar upp riktlinjer för utvecklingen. Här betonas vikten av bredd och kvalitet i mediebeståndet och öppenhet inför nya medier, samverkan med organisationer och institutioner och strävan mot ökad jämlikhet i biblioteksnyttjandet. Folkbiblioteket tilldelas en nyckelroll i det lokala kultur- och bildningsarbetet. Dess tjänster skall vara kostnadsfria för den enskilde.

Folkbiblioteket i modern form skapades under 1950- och 1960-talen och dagens folkbiblioteksresurser har till väsentlig del byggts upp under de senaste tre decennierna. Folkbibliotekens utveckling är en av de mest betydelsefulla kulturpolitiska insatserna i vårt land. Folkbiblioteket är den kulturinstitution som är lättast tillgänglig för människor. Biblioteken bedriver en verksamhet som kännetecknas av stor öppenhet: öppenhet mot samhället, mot människor och mot medier.

Folkbiblioteksverksamheten är i dag väl förankrad hos medborgarna och den har allmänt sett lyckats väl med att försvara sin ställning även sedan den

ekonomiska expansionen i kommunerna har avstannat och efterträtts av besparingar.

1.2. Folkbiblioteket är en unik resurs

I dag finns det folkbibliotek i var och en av landets 284 kommuner. Sammanlagt finns i landet nästan 2 000 folkbiblioteksenheter och dessutom ca 125 bokbussar. Från de fasta enheterna bedrivs en stor uppsökande verksamhet till arbetsplatser och förskolor, sjukhus och pensionärshem, fritidsgårdar och militära förband. Folkbiblioteken är våra mest spridda och mest aktiva kulturinstitutioner.

Folkbiblioteket är en unik resurs i kultur- och bildningsarbetet. Dess verksamhet är till gagn El för alla bokläsare. Utan folkbibliotek skulle vårt läsande bli ensidigt och fattigt. Bokklubbar eller bokhandel kan inte ersätta biblioteket. Folkbib— lioteket medverkar till att bredda bokutgivningen och vidga författarnas yttrandemöjligheter. Folkbiblioteket ger oss möjligheter att fördjupa kunskaper och läsupplevelser. Det är härigenom och på grund av sin organisatoriska styrka det viktigaste instrumentet i läsfrämjande arbe- te.

B för den fria tillgången till information. Genom samarbetet biblioteken emellan har folkbiblioteket tillgång till vetenskaplig litteratur och forskningsinformation. Det har dessutom kanaler in i förvaltningsappa- raten och organisationsväsendet och ger i sitt eget arbete plats för meningsutbyte och opinionsbildning. Utan folkbibliotek skulle det vara omöjligt att garantera medborgarna fri tillgång till information. EI för utbildningen. Fria studier och ett undersökande arbetssätt eftersträvas i dag inom så gott som allt studiearbete från grundskola till fortbildning. Detta förutsätter en riklig tillgång på litteratur. Även det mest välförsed- da skol- eller institutionsbibliotek behöver kompletteras av folkbibliote- ket. Folkbiblioteket är också en ovärderlig tillgång för dem som på egen hand vill fördjupa sina kunskaper eller höja sin kompetens i arbetsli- vet.

D för det lokala kulturlivet. Folkbiblioteket är en bas för allmän kulturverk- samhet. Speciellt på platser där biblioteket är den enda kulturinstitutio- nen har det en central roll i det lokala kulturarbetet.

Till det som ger folkbiblioteket dess särställning hör att det står till förfogande för alla och att tjänsterna är avgiftsfria. Detta skapar möjligheter för ett öppet och aktiverande arbetssätt som ger folkbiblioteket en särskild styrka i kulturarbetet. Folkbiblioteket får sin särprägel också av att boken är ett så unikt medium. Böckerna innehåller mänsklighetens samlade kunska- per, tankar och idéer, vad som en gång förskräckt världen och revolutionerat utvecklingen. Boken är jämförd med andra medier enkel att producera och använda. Den är oumbärlig för att bredda, fördjupa och ge nytt liv åt kultur- och samhällsdebatten.

Folkbiblioteket har stora möjligheter. Därför ställs det också stora krav på det. Kraven kommer både från enskilda låntagare och från samhällsorgan

som vill ha bibliotekets hjälp i sitt arbete. Kraven kommer säkert inte att minska i framtiden. Tvärtom kommer den utveckling vi står inför på en rad olika områden att göra biblioteksverksamheten ännu mer angelägen.

Det är omöjligt att måla upp ett framtidsscenario för folkbiblioteket som med säkerhet får giltighet. När vi diskuterar folkbibliotekets mål kommer vi dock inte ifrån att söka bedöma vilka tendenser i samhällsutvecklingen som kan komma att få betydelse för folkbibliotekets framtid.

1.3. Vad påverkar folkbibliotekets framtid?

Mediesituationen förändras

Bibliotekens traditionella medier — böckerna, tidningarna, tidskrifterna och fonogrammen — utmanas av nya tekniska lösningar på kommunikationspro- blemen. Datatekniken utvecklas snabbt. Nya elektroniska medier tillkom- mer, t.ex. text-TV, teledata och telefax. Distributionen av radio- och TV-program förändras radikalt genom Videoteknik, satellitanvändning och kabelutbyggnad.

Idag börjar vi lära känna den nya tekniken och ana vilka förändringar den för med sig. Gradvis kommer ny teknik och nya medier att ställa folkbiblioteken inför nya situationer. Datorerna blir allt vanligare hjälpme— del i biblioteksarbetet. Databaserna ersätter i viss utsträckning tryckt material i bibliotekens informationsverksamhet. Det ökade medieutbudet, framför allt den större tillgången till filmer och TV-program, medför en hårdare konkurrens om människors tid och intresse.

De nya medierna kommer aldrig att göra boken överflödig. Boken är i många avseenden överlägsen. Men den får i framtiden konkurrens om uppmärksamheten och detta påverkar folkbibliotekets arbete. Mycket i det utbud som de nya medierna förmedlar kommer att bestå av slentrianmässigt gjorda underhållningsprogram. Detta ökar folkbibliotekets ansvar för att erbjuda en alternativ kulturverksamhet som håller hög kvalitet.

Folkbiblioteket har redan i dag en viktig roll i den samlade bokförsörj- ningen som komplement till den kommersiella bokdistributionen, i första hand bokhandeln. Om den kommersiella distributionen skulle försämras, trots branschens och statsmaktens ambitioner att vidmakthålla ett effektivt distributionsnät, ökar kraven på folkbibliotekets tjänster.

Informationsutbudet i samhället blir rikare

Mängden av vetenskapliga rön växer lavinartat. Samhällsförhållandena beskrivs och diskuteras fortlöpande genom ett omfattande utredningsarbete. Det starka organisationsväsendet förser oss ständigt med opinionsyttringar, debattinlägg och utredningsrapporter. Mängden information från stat och kommun växer.

Det blir allt svårare att överblicka, värdera och ta ställning till det rika informationsflödet i samhället. Stora delar av informationen styrs av partsintressen: ekonomiska, politiska och idémässiga. I komplicerade frågor är det svårt för den enskilde att tränga in i den information som lämnas och bilda sig en egen åsikt.

Det måste vara en central uppgift för folkbiblioteket att med integritet och självständighet söka strukturera informationsutbudet, göra det överskådligt för medborgarna och ge många människor förutsättningar att kritiskt granska och värdera informationsflödet.

Kraven på delaktighet i samhällsarbetet ökar

1960- och 1970-talen präglades starkt av krav från aktionsgrupper och organisationer att få påverka samhällsplaneringen och ta över ansvaret för olika verksamheter. Kraven på delaktighet och medinflytande har resulterat i att det nu bedrivs ett målmedvetet arbete för att decentralisera beslutan- derätten i samhället och engagera allt fler i den demokratiska beslutspro- cessen. I många kommuner pågår försöksverksamhet med kommundels- nämnder och nya typer av förtroendemannainflytande över kommunala verksamheter.

Dessa ansträngningar att sprida inflytandet över allmänna angelägenheter till allt fler människor kommer säkert inte att avta; tvärtom kommer kraven på delaktighet att öka i framtiden. Men demokratisering åstadkoms inte enbart genom att fler ges en plats i beslutande församlingar. Det måste också föras en debatt där meningarna bryts mot varandra. Opinioner måste komma till uttryck och föras vidare till dem som fått förtroendeuppdragen.

För debatten om kommunala angelägenheter kan biblioteken spela en stor roll. Böcker och andra medier förmedlar de kunskaper som människor behöver för att sätta sig in i nya frågor. Biblioteket är en mötesplats för många där lokala opinionsgrupper kan uttrycka vad de står för. I försöken att starkare förankra lokalt kulturarbete i vardagsmiljön är det viktigt att biblioteken kan vara aktiva.

Utbildningens betydelse ökar

Tack vare den stora utbildningsexpansion vi har bakom oss fortsätter utbildningsnivån att stiga. För 50 år sedan hade endast en av sex i befolkningen mer än sex- eller sjuårig skolgång. I dag har andelen ökat till ungefär två tredjedelar. Vid det kommande sekelskiftet har praktiskt taget alla en minst nioårig grundskoleutbildning. Samma trend återspeglas inom gymnasie- och högskoleutbildningarna. Av dagens skolungdomar genomgår ungefär fyra av fem utbildning i gymnasieskolan. Var femte svensk kommer på sikt att ha högskoleutbildning.

Samtidigt som utbildningsnivån höjs ökar utbildningens betydelse i den utvecklings- och förnyelseprocess som samhälls-och näringsliv genomgår. Målmedvetna studier spelar en allt viktigare roll när människor söker en meningsfull användning av sin lediga tid. Folkbiblioteket är en nödvändig tillgång både för den kursbundna undervisningen och de fria studierna.

För opinionsgruppernas kritiska granskning, föreningarnas ideologiska studier, studiecirklarnas lokalhistoriska undersökningar, det enskilda kun- skapssökandet, forskarna och de fria skribenterna behövs folkbibliotekets resurser och vägledning. Ju mer studieaktiviteten ökar och utbildningsnivån höjs, desto större krav ställs på kvalificerade tjänster.

Fritiden får större betydelse

Under efterkrigstiden har det skett en väsentlig förkortning av arbetstiden. Samtidigt som andelen förvärvsarbetande har ökat starkt i åldrarna 25—60 år har förlängd studietid och tidigare pensionering begränsat den yrkesverk- samma tiden i människors liv. Arbetsdagen har också blivit kortare. Semestern har förlängts och möjligheterna till ledighet från arbetet har ökat. Även om mycket av den lediga tiden används för t.ex. arbetsresor och hemarbete har den skapat möjligheter för fritidsengagemang som kräver mycket tid och intresse. Med ökad fritid har följt en ny inställning till hur fritiden skall utnyttjas. Denna situation är en utmaning för dem som arbetar för att öka kulturintresset och vidga kretsen av deltagare i kulturaktivite- ter.

Förkortningen av arbetstiden kommer säkert att fortsätta. Trots detta kan strukturförändringarna i arbetslivet även framdeles komma att tvinga många till ofrivillig ledighet kortare eller längre perioder.

När den fria tiden ökar kommer det man engagerar sigi vid sidan av arbetet att betyda alltmer för livsinnehållet. Folkbiblioteket måste arbeta för att läsning blir en betydelsefull tillgång i varje människas liv.

Sverige blir ett mångkulturellt samhälle

Sedan länge har vi tagit emot många invandrare i vårt land. Ca 140 nationer är representerade hos oss, många med stora grupper. Samhällets ansträng- ningar har i ett första skede inriktats på att ge invandrarna chans att utveckla sina språkkunskaper på svenska och på det egna språket. Efter hand har de renodlade kulturfrågorna fått ökad betydelse. De riktlinjer som gäller för vårt lands invandrarpolitik fastslår invandrarnas rätt att i det nya landet bevara och utveckla sin egen kultur. Både stat och kommun ger stöd åt invandrarnas kultur.

Att bevara det egna språket och hålla kontakt med det ursprungliga hemlandets litteratur är kanske det allra viktigaste för den som strävar efter att behålla sin kulturella identitet. Invandrarnas krav på att få utveckla sin egen kultur riktar sig alltså i stor utsträckning till folkbiblioteken.

Den ekonomiska situationen är förändrad

Folkbiblioteken i Sverige har vuxit fram under en period av ovanligt stark kommunal expansion. Den gynnsamma ekonomiska situationen från 1950- och 1960-talen har efter hand försämrats. Den ekonomiska expansionen har avstannat. Möjligheterna att bygga ut den offentliga sektorn är därför begränsade. Utveckling och förnyelse måste i stor utsträckning ske genom omprioriteringar.

Alla de utvecklingstendenser vi beskrivit ovan innebär utmaningar för folkbiblioteket. Det är dock inte bara dessa som folkbiblioteket skall möta i framtiden. Också dagens verklighet rymmer problem som kräver en lösning.

Det svenska folkbiblioteksväsendet har allmänt sett en god standard men det är långtifrån fritt från brister. Skillnaderna i biblioteksstandard

kommunerna emellan är stora. Fortfarande har inte minst många små kommuner alltför dåliga biblioteksresurser. Detta problem återkommer vi till senare i kap. 11.

Ett annat problem är att bibliotekets tjänster, som riktar sig till alla, utnyttjas endast av en del av befolkningen. Detta förhållande har stor betydelse för hur det enskilda biblioteket skall lägga upp sitt arbete och därför behöver det belysas redan inledningsvis.

1.4. Vilka utnyttjar folkbiblioteken?

Under de senaste åren har det gjorts flera ingående undersökningar av befolkningens läs- och biblioteksvanor. Särskilt bör nämnas låginkomstut- redningen, litteraturutredningen samt statistiska centralbyråns undersök- ning om levnadsförhållanden (ULF). Samtliga dessa undersökningar uppvi- sari stort sett samma bild, nämligen att läs- och biblioteksvanor påverkas av uppväxtmiljö, utbildningsbakgrund, ekonomiska resurser och ålder.

SCB:s undersökning från 1982, som är den mest aktuella, delar in befolkningen i ”arbetare”, ”lägre tjänstemän”, ”tjänstemän på mellannivå” och ”högre tjänstemän”. Dessa gruppers biblioteksvanor uppvisar mycket tydliga skillnader. 22 procent av arbetarna besöker regelbundet biblioteket. Motsvarande siffra för högre tjänstemän är 46 procent. En jämförelse mellan grupper med olika utbildningsbakgrund ger ännu tydligare skillnader. Andelen regelbundna biblioteksbesökare i en grupp med enbart förgymna- sial utbildning är 22 procent, med gymnasial utbildning 29 procent och med eftergymnasial utbildning 49 procent.

Samma grupper av människor som i ringa eller ingen omfattning använder folkbiblioteken, visar också låg aktivitet i många andra avseenden. Detta gäller bl.a. deltagande i utbildning och frivillig bildningsverksamhet. Detta mönster av låg aktivitet leder också till ett begränsat deltagande i opinionsbildning och i det politiska livet och innebär därmed begränsade möjligheter att påverka den egna livssituationen.

Sociala, ekonomiska och geografiska faktorer utgör hinder för att använda folkbiblioteken. Men även rent fysiska faktorer kan inverka. Nedsatt rörelseförmåga kan göra det svårt eller omöjligt att ta sig till biblioteket, även om man är intresserad av dess tjänster. Intagna på vårdinstitutioner har begränsad rörelsefrihet. Barnen är beroende av vuxnas medverkan och intresse för att utveckla läs-och biblioteksvanor och för dem spelar avståndet till biblioteket en särskilt stor roll. Synskadade, hörselskadade och andra läshandikappade behöver särskilt anpassade medier. Invandrare och språk- liga minoriteter har behov av litteratur och information på det egna språket.

Av utredningsresultat att döma läser inemot en fjärdedel av den vuxna befolkningen inte böcker. För många är läsandet mödosamt och ovant. Ibland kan det också vara förknippat med olustiga minnen från en besvärlig skoltid. Idet moderna samhället, med dess stora utbud av tryckt information, är dessa människor handikappade.

Vår slutsats av dessa iakttagelser är att alltför många står främmande inför folkbiblioteket och dess tjänster.

Mycket återstår att göra för att nå de grupper, som inte har kommit i kontakt med folkbiblioteken. Det gäller att försöka påverka och förändra människors attityder och värderingar men också att ge biblioteksarbetet en mer varierande inriktning.

Aktuella undersökningar, t.ex. av arbetsplatsbibliotek, tyder på att nya verksamhetsformer och nya metoder faktiskt kan förändra läs- och biblioteksvanor, även bland vuxna. Sådan kunskap måste vara vägledande när folkbiblioteken väljer strategi inför framtiden.

1.5. Folkbiblioteket och de kulturpolitiska målen

Folkbiblioteket rymmer stora möjligheter och kan spela en viktig kulturpo- litisk roll. Enligt 1974 års kulturpolitiska mål skall kulturpolitiken El medverka till att skydda yttrandefriheten och skapa reella förutsättningar för att denna frihet skall kunna utnyttjas, D ge människor möjligheter till en egen skapande aktivitet och främja

kontakt mellan människor, motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet, främja en decentralisering av verksamhet och beslutsfunktioner inom

kulturområdet, utformas med hänsyn till eftersatta gruppers erfarenheter och behov, möjliggöra konstnärlig och kulturell förnyelse,

garantera att äldre tiders kultur tas till vara och levandegörs samt främja ett utbyte av erfarenheter och idéer inom kulturområdet över

språk- och nationsgränserna.

DC]

BEIGE!

Var och en av dessa målformuleringar har betydelse för biblioteksverksam- heten. Några är i särskilt hög grad giltiga för biblioteken. Bibliotekens förmedling av det tryckta ordet är omistlig när det gäller att garantera en reell yttrandefrihet. Folkbiblioteksverksamheten är den institutionsbundna verk- samhet på kulturområdet som lättast kan decentraliseras och nå ut även till landsbygd och avlägsen glesbygd. Biblioteksväsendet är en stor icke- kommersiell sektor som kan lyfta fram det som har konstnärlig kvalitet och bjuda motstånd mot skräpprodukter. Dessa exemplifieringar visar hur de kulturpolitiska målen kan kopplas till biblioteken. De illustrerar dessutom hur nödvändiga folkbiblioteken är för att ge konkret innebörd åt 1974 års kulturpolitiska ambitioner.

De kulturpolitiska målen formulerades för nästan exakt tio år sedan. De är fortfarande i hög grad aktuella. De uttrycker ambitioner som är långtifrån uppnådda men fortfarande giltiga och kring vilka det finns en stark och bred uppslutning. Särskilt i ett avseende har det kulturpolitiska läget förändrats under de gångna tio åren. Den kulturella påverkan utifrån — främst från engelskspråkiga länder — har förstärkts genom medieutvecklingen och en ökad kommersialisering. Detta gör det angeläget att slå vakt om vår inhemska kultur och sörja för dess utveckling. I dagens situation förtjänar detta att framhållas tydligare än vad som skedde när målfrågorna diskute- rades under 1970-talet.

Det litterära arvet och det litterära nyskapandet är viktiga delar av vår

kultur. Folkbibliotekets arbete har alltså central betydelse i de strävanden som blir nödvändiga i ett alltmer internationaliserat kulturklimat.

1.6. Så kan målen formuleras

Folkbiblioteksverksamheten är en kommunal verksamhet. Hur folkbibliote- kets resurser skall brukas är ytterst en fråga som de ansvariga förtroende- valda i varje kommun har att ta ställning till. Alla kommunala bibliotek ställs dock inför likartade typer av problem. Erfarenheterna är i hög grad gemensamma och de kulturpolitiska ambitionerna för folkbiblioteken följer knappast kommungränserna. Folkbiblioteken är en av våra viktigaste tillgångar i kultur— och bildningsarbetet som kan utnyttjas med större slagkraft om vi har en gemensam syn på uppgifter och arbetssätt. Inget folkbibliotek kan för övrigt fungera effektivt utan ett nära samarbete inom hela biblioteksväsendet i landet, tvärsöver kommun- och huvudmannaskaps- gränser. För att ett sådant skall komma till stånd behövs det en helhetssyn på folkbibliotekets verksamhet.

Det är en sådan helhetssyn som folkbiblioteksutredningen vill söka åstadkomma genom att lägga fram förslag om hur folkbibliotekens arbete bör inriktas i framtiden. Vinner våra förslag en bred anslutning kan det skapas en samstämmighet som främjar ett fruktbart samarbete och en gemensam utveckling av folkbiblioteksresurserna i landet.

Vi har inledningsvis försökt beskriva folkbibliotekets roll i kultur- och samhällsarbetet. Många nya krav och förväntningar ställs på verksamheten. Samtidigt finns många kvarstående problem och brister att komma tillrätta med. Prioriteringar måste göras både i det dagliga arbetet och när långsiktiga planer görs upp. Hur skall avvägningen göras mellan boken och andra medier ifolkbibliotekets arbete? Hur omfattande skall det utåtriktade arbetet vara i förhållande till verksamheten inom de fasta enheterna?

Frågor av detta slag måste besvaras med hänsyn till de allmänna mål och riktlinjer som skall gälla för folkbibliotekens verksamhet. Enligt folkbiblio- teksutredningens mening bör dessa formuleras på följande sätt.

Folkbiblioteket är vår viktigaste lokala kulturinstitution och det skall spela en aktiv roll som initiativtagare och samarbetspart i det lokala kulturlivet. Det skall ha ett allsidigt mediebestånd, stå öppet för alla och erbjuda sina tjänster utan kostnad för den enskilde.

Folkbiblioteket skall stimulera människor att söka kunskap och kulturupp- levelser och arbeta målmedvetet för att nå ut med verksamheten till alltfler. Det skall bidra till en ökad medvetenhet och till ett engagemang i den demokratiska processen. Folkbiblioteket skall visa respekt för den enskildes önskemål och behov men alltid främja god kvalitet vid val av medier och aktiviteter.

Med en sådan inriktning blir folkbibliotekets verksamhet en del av folkbildningsarbetet i vårt samhälle, ett instrument för livslång utbildning. Folkbiblioteket har vuxit fram inom folkbildningen och detta har hittills i hög grad präglat insatser och målsättningar. Folkbildningsambitionen bör vara vägledande också för framtiden.

Allmänt hållna mål och riktlinjer måste påverka arbetssätt och priorite- ringar. Hur detta bör ske utvecklar vi närmare i de följande avsnitten där vi

bl.a. behandlar medieval, verksamhetsformer och organisation. Vad vi där föreslår innebär sammanfattningsvis att folkbiblioteket arbetar efter följan- de handlingslinjer.

Folkbiblioteket skall föra en kamp för boken och läsandet

Det moderna folkbiblioteket skall arbeta med många medier och visa öppenhet mot den utveckling som sker på medieområdet. Folkbibliotekets kulturpolitiska insats måste dock präglas av att det är vårt viktigaste instrument för att göra böcker tillgängliga och stimulera intresset för läsning. Idag får boken konkurrens om uppmärksamheten från andra medier och denna konkurrens kommer att förstärkas i framtiden. Litteraturens ställning har försvagats både i skola och folkbildningsarbete. Samtidigt ökar insikten om hur mycket språket betyder för människans utveckling. Inget stimulerar språkutvecklingen så som ett regelbundet läsande. Folkbibliotekets viktigas- te uppgift för framtiden blir att föra en kamp för boken och läsandet.

Folkbiblioteket skall arbeta för en fri och jämlik tillgång till information

Informationsflödet ökar kraftigt i vårt samhälle och informationstekniken utvecklas snabbt, främst genom datoriseringen. Det finns risk för att den avancerade tekniken och det svåröverskådliga informationsflödet leder till att vi får en vidgad klyfta mellan oinformerade och välinformerade. Många kan utan större svårigheter få tillgång till fakta, andra vet inte vart de skall vända sig eller hur de skall utnyttja den nya tekniken. Folkbiblioteket har alltid stått till allmänhetens tjänst med hjälp och vägledning när det har gällt att söka information. I det framtida välutvecklade informationssamhället ökar kravet på att folkbiblioteket har en aktiv informationsfunktion och arbetar för en fri och jämlik tillgång till information.

Folkbiblioteket skall bygga ut den uppsökande verksamheten och knyta till sig förmedlare

De flesta folkbibliotek har ett väl utvecklat samarbete med organisationer och institutioner. Uppsökande verksamhet har visat sig vara ett bra sätt att nå kontakt med nya grupper och stimulera bokintresset. Folkbiblioteket kan nå längre ut och verksamheten har möjligheter att ge bättre resultat om folkbiblioteken samarbetar med förmedlare, dvs. personer som arbetar i de miljöer som biblioteket söker upp och som svarar för kontakter mellan låntagare och biblioteket. Förmedlarna kan hjälpa biblioteket att hitta de rätta kontaktvägarna. Deras insats kan också ses som en brukarmedverkan och ett sätt att pröva öppnare arbetsformer i den offentliga sektorn.

Folkbiblioteket skall särskilt uppmärksamma barns behov av böcker och läsning

Barnen är de flitigaste biblioteksbesökarna, meni många fall satsas endast en blygsam del av folkbibliotekets resurser på dem. När kulturanslagen fördelas blir barns behov lätt bortglömda.

Det är viktigt att barnen tidigt kommer i kontakt med böcker. Bokför- sörjningen till förskolan är en angelägen uppgift som kräver folkbibliotekets engagemang. Om litteraturen skall kunna få en större plats i skolan måste samarbetet mellan skolan och folkbiblioteket intensifieras. I dagens samhälle utsätts barn mycket tidigt för ett massmedieutbud som innehåller många undermåliga produkter. Den bästa motvikten mot skräpkultur är en bra barnkultur, t.ex. rika läsupplevelser i tidig ålder.

2. Folkbibliotekets kultur- och informationsuppgifter

2.1. Inledning

I diskussionen om verksamheten inom folkbiblioteket brukar detta tillmätas en kulturuppgift, en informationsuppgift och en utbildningsuppgift. Indel- ningen har gjorts med utgångspunkt från dels vilka tjänster folkbiblioteket erbjuder, dels i vilket sammanhang dessa tjänster utnyttjas. Utbildningsvä- sendet var länge folkbibliotekets främsta samarbetspart. Då kunde det vara naturligt att tala speciellt om en utbildningsuppgift. Det var dock inte någon helt logisk indelning eftersom folkbibliotekets uppgifter inom utbildningen bestod av såväl kultur- som informationsinsatser. Efter hand har folkbiblio- tekets samarbete med omvärlden breddats och nya arbetsuppgifter har tillkommit t.ex. inom den sociala verksamheten i kommunen eller i anslutning till samhällsinformationen.

Utredningen har stannat för att beskriva folkbibliotekets arbete som en kulturuppgift och en informationsuppgift. Dessa uppgifter utförs inom många olika verksamhetsfält och ofta tillsammans med många olika samarbetsparter, i första hand inom utbildningen, forskningen, den offent- liga sektorns informationsverksamhet och den sociala verksamheten. Orga- nisatoriskt har folkbiblioteket sin hemvist inom kultursektorn men det arbete som folkbiblioteket utför ger resultat inom ett betydligt vidare område.

Någon skarp gräns går inte att dra mellan vad som är kulturuppgift och vad som är informationsuppgift. Uppgifterna är besläktade och ibland samman- fallande. För diskussionen om hur folkbiblioteket skall bedriva sitt arbete är det dock ändamålsenligt att särskilja två olika funktioner.

2.2. Folkbiblioteket har en kulturuppgift

Folkbibliotekets ursprungliga kulturuppgift var att ge människor möjlighet att möta den goda litteraturen, öka sin inlevelseförmåga och sin kunskap om människor, tider och miljöer. Även om folkrörelsebiblioteken hade mycket facklitteratur för att tillgodose sina medlemmars behov av att förbättra sina kunskaper i olika ämnen, fick skönlitteraturen stor plats i rörelsebiblioteken och valdes oftast utifrån höga kvalitetskrav.

Kulturuppgiften har med åren vidgats och nya medier och nya verksam- heter har vunnit insteg i folkbiblioteken, såsom fonogram, Videogram, program och utställningar. Särskilt i de mindre kommunerna, där folkbiblio-

teket är den enda kulturinstitutionen, har biblioteket ett brett kulturansvar. Ändå är kärnan i folkbibliotekets kulturuppgift ett ansvar för böcker och läsning.

Många förutspår en snabb och genomgripande förändring av dagens medieförhållanden, som innebär att det tryckta ordets betydelse skall komma att minska till förmån för bildmedier och kombinationer av ljud och bild — t.ex. TV och video - som förmedlas elektroniskt. Folkbiblioteken bör noga följa den tekniska utvecklingen inom medieområdet utan att för den skull okritiskt och villkorslöst anamma den. Varje medium och konstform kan, rätt använd, ha ett värde och fylla en uppgift för att främja allsidig kulturell aktivitet och utveckling. Men i ett läge, då allt fler medier konkurrerar om människornas intresse och fria tid, är det angeläget att det tryckta ordets ställning hävdas. Folkbiblioteken är den enda samhällsinsti- tution, fritt tillgänglig för alla, som har ett ansvar för att tillhandahålla tryckt material.

När vi betonar läsningens betydelse för kunskap, insikt och upplevelser, får detta inte uppfattas som något snävt nyttoinriktat. Att söka kunskap, insikt och förståelse, att utvecklas som människa och medverka i förändrings- processer handlar inte bara — kanske inte ens i första hand — om målinriktad läsningi ett bestämt syfte. Läsning är också lustfyllda strövtåg i litteraturen, möten med nya tankar och upplevelser, andra miljöer och epoker. Läsandets glädje är en kulturell rättighet. Den måste varje människa få möjlighet att uppleva.

Detta gäller i hög grad barnen. Varje barn måste själv erövra sitt språk med hjälp av bild och ord, finna och förstå sin omvärld, få den beskriven och lära sig beskriva den. Det gäller att genom egna erfarenheter komma till insikt om sig själv som självständig individ i samverkan med andra individer. Varje barn, som inte stäcks i sin utveckling, tar denna uppgift på allvar, och i detta på en gång mödosamma och lustfyllda arbete är boken och läsandet ett oumbärligt verktyg, som varje barn måste få möjlighet att bruka.

Mot denna bakgrund är det av största vikt att folkbiblioteket arbetar för att öka tillgängligheten av sitt material och sin service, genom de fasta biblioteken, via bokbussar och genom olika former av uppsökande verksamhet. Insatser som stimulerar till läsning skall prioriteras. Att främja läsning får dock inte bli något mekaniskt eller propagandistiskt. Läsandet som sådant har inte ett egenvärde; det är först när läsandet betyder något för den enskilde som det får sitt värde. Folkbiblioteket måste hjälpa människor fram till insikten om att läsning, förmågan att ta till sig budskap i verbal form, vidgar deras möjligheter att ta ställning till sig själv och sin omvärld.

Det är rimligt att folkbiblioteket, utifrån sina mål och sin folkbildande uppgift, sätter sina kvalitetskrav högt. Folkbibliotekets kulturuppgift inne- fattar ett ansvar för att vidga människors läsvanor och vägleda dem in på okända författarskap och litteraturområden. Likaså innebär kulturuppgiften att folkbiblioteket skall slå vakt om kvalitetslitteraturen. I sitt läsfrämjande arbete och i kontakten med den enskilda läsaren — eller ickeläsaren — måste folkbiblioteket uppträda med stor lyhördhet och respekt för den enskildes läsupplevelser. Men detta innebär inte att man behöver göra avkall på kvalitetskravet.

Folkbiblioteket har ett ansvar för att främja människors kontakt med

boken. Det är dock viktigt att påpeka att folkbiblioteket inte ensamt bär detta ansvar, utan i vissa fall utgör ett komplement till annan verksamhet. Detta gäller särskilt inom olika former av utbildning.

Ansvaret för att barn utvecklar sina läsvanor åvilar i första hand grundskolan. I läroplan för grundskolan, Lgr 80, betonas vikten av läsning och skönlitteratur i skolarbetet. Folkbibliotekets uppgift är att stödja skolan i detta arbete.

Det fria folkbildningsarbetet bör också i samverkan med folkbiblioteket kunna spela en aktiv roll för litteraturspridning och läsfrämjande arbete.

Betydelsen av människors egen delaktighet i kulturellt skapande gäller enligt vår mening även det egna skrivandet. Det är viktigt att människor uppmuntras att skriva egna texter, uttrycka egna tankar och erfarenheter. Amatörskrivandet kan ha betydelse för att utveckla en lokalt förankrad kulturell identitet. Folkbibliotekets uppgifter i detta sammanhang är att tillhandahålla och låna ut de texter som blir resultat av ett lokalt amatörskrivande.

2.3. Folkbiblioteket har en informationsuppgift

Folkbiblioteket har till uppgift att som neutral, samhällelig institution förmedla upplysningar och tankar inom alla områden till alla medborgare och att ge tillgång till alla typer av inforrnationskällor. Mediebeståndet skall vara allsidigt. I kontroversiella frågor skall det försöka spegla motstridande intressen och åsikter, så att individen får möjlighet att själv bilda sig en uppfattning.

Folkbiblioteket skall underlätta för den enskilde att utnyttja den grundlagsfästa informations- och yttrandefriheten. Det innebär att folkbib- lioteket har ett ansvar dels för att ge sakupplysningar och bibringa kunskap och bildning i vidare mening, dels för att främja opinionsbildning och låta olika åsikter och röster komma till tals.

Till folkbibliotekens informationsuppgift hör att ur olika källor, i första hand de egna samlingarna, för användares räkning hämta fakta och att informera om vilka källor som finns tillgängliga.

Den snabba tekniska utvecklingen skapar behov av att ständigt förnya och fördjupa kunskaper. Samhällets struktur med krångliga beslutsprocesser, stor komplexitet och hög specialiseringsgrad gör många gånger samman- hangen svåra att uppfatta för den enskilde. Det överflöd av information som erbjuds genom tidningar, TV, radio och andra massmedier ger ofta en fragmentarisk och splittrad bild av problem och skeenden. Folkbibliotekets roll är att ge helhet och perspektiv genom att tillhandahålla ett brett urval av medier, som kan lämna bakgrunds- och sidoinformation samt att hjälpa människor att finna allsidig kunskap. Folkbiblioteket skall också kunna tjäna som debattforum, en plats där lokala opinionsgrupper får komma med diskussionsinlägg och presentera av nya fakta.

Folkbiblioteket är länken mellan kunskapskällan och den som söker kunskap. Det skall hjälpa den sökande till rätta i folkbibliotekets egna samlingar, ge sakupplysningar samt genom fjärrlån skaffa det material som inte finns på det lokala folkbiblioteket. Kan inte det lokala folkbiblioteket ge

svar, skall hänvisning till rätt källa eller annan informationsförmedlare kunna lämnas. Ovan beskrivna arbete brukar kallas folkbibliotekens referenstjänst. Det kräver breda kunskaper om bokbeståndet och dessutom en pedagogisk förmåga.

Referenstjänsten bör präglas av en strävan att lära den informationssö- kande att själv hitta i folkbibliotekets samlingar.

Folkbiblioteket ska också kunna förmedla information om den enskildes förmåner, rättigheter och skyldigheter samt om organisationers och myndig- heters verksamhet och beslut, dvs. vad man i dagligt tal brukar kalla för samhällsinformation. Detta innebär inte att biblioteket ska tillhandahålla all slags samhällsinformation. Kommunala informationscentraler, fackförvalt- ningar m.fl. är ofta de viktigaste kanalerna för aktuell information. Folkbiblioteket ska dock alltid kunna ge hjälp med hänvisningar. Om kommunen så bestämmer kan folkbiblioteket tilldelas rollen som kommunal informationscentral.

Folkbiblioteket är till för alla och måste därför göra särskilda ansträng- ningar för att nå grupper som av olika skäl möter större hinder än andra att utnyttja det. Detta gäller i hög grad även informationsuppgiften. Det är väsentligt att folkbiblioteket också i sin uppsökande verksamhet ger upplysningar om vilka kunskapsresurser det förfogar över och hur dessa kan utnyttjas med eller utan personalens hjälp. Ett mål för informationsverk- samheten skall vara att minska informations- och kunskapsklyftorna mellan olika grupper i samhället.

Denna målsättning återverkar inte bara på organisation och metoder för informationsarbetet. Den betyder även att folkbiblioteket måste välja medier och hjälpmedel också för att nå sådana grupper som inte aktivt söker efter kunskap och information.

Ett folkbibliotek som står i folkbildningens tjänst skall präglas av ett synsätt, som innebär öppenhet och lyhördhet att möta enskilda människors behov av kunskap. Det viktiga är att individen själv väljer väg och innehåll i sin bildningssträvan, och att folkbiblioteket står till tjänst med hjälp och vägledning att finna den kunskap hon behöver. Dessa strävanden skall även styra folkbibliotekets samarbete med det organiserade bildningsarbetet.

Många barn finner redan tidigt vägen till folkbiblioteket. Det är viktigt att barnen tidigt tillägnar sig en kritisk och nyfiken hållning till kunskap. Skolan har till uppgift att, i samverkan med folkbiblioteket, vänja barn och ungdomar vid att i studier och på fritid söka information och material på folkbiblioteket. Även om huvudprincipen är att skolan står för sina egna läromedel, ser skolan, både grundskolan enligt Lgr 80 och gymnasieskolan, folkbiblioteket som ett läromedel i vidare mening. Skolan skall också stimulera eleverna att bli bokläsare och boklånare. Det är en uppgift för skolan att lära eleverna att på egen hand hitta vägen till folkbiblioteket, och det är, som forskningsrådsnämnden påpekat i samband med sina informa- tionskampanjer, en viktig roll, som folkbiblioteket har att spela när det gäller att förmedla kunskap och information till barn.

Folkbiblioteket skall även i viss utsträckning kunna vara en komplette- rande resurs för högskolestuderande. Primärt är det dock högskolans bibliotek som skall ge de högskolestuderande erforderhg biblioteksser- vrce.

Myndigheter och företag kan också ställa krav på folkbibliotekets informationstjänst. Dessa behov bör dock inte ges samma prioritet som individens behov i bildnings- och undervisningssammanhang.

Kommunen har ett ansvar för att underlätta näringslivets utveckling och i detta ingår att sörja för att behovet av information i t.ex. tekniska och juridiska frågor blir tillgodosett. Stora företag klarar i regel själva sitt informationsbehov men små och medelstora företag kan ha anledning att vända sig till folkbiblioteket för att få hjälp. Mer kostnadskrävande önskemål från näringslivet om folkbiblioteksservice kan kanaliseras över utvecklings- fonden eller branschorganisationerna. Folkbiblioteket bör dock kunna ha en rådgivande funktion. Beslutar kommunen att folkbiblioteket skall vara de kommunala förvaltningarnas fackbibliotek bör detta naturligtvis innebära att medel avsätts så att kommuninvånarnas folkbiblioteksservice inte blir lidande.

3. Gratisprincipen

Principen att folkbibliotekets tjänster skall vara avgiftsfria har länge varit allmänt vedertagen. Biblioteksverksamheten har betraktats som en folkbild- ningsinsats genom vilken läsandet uppmuntras på alla sätt. Avgiftsfria län har varit en självklar förutsättning för det moderna folkbiblioteket. Från demokratisk synpunkt har det varit viktigt att garantera att utnyttjandet av folkbibliotekets resurser inte blir beroende av den enskilde medborgarens ekonomiska villkor. Fri tillgång till information är förutsättningen för öppen debatt och fri opinionsbildning.

Gratisprincipen har slagits fast genom officiella ställningstaganden vid flera olika tillfällen. De generella statsbidragen till kommunerna före år 1965 hade som villkor att bokutlåningen skulle vara avgiftsfri. Riksdagsuttalanden om avgiftsfria län har gjorts i flera sammanhang. Med anledning av litteraturutredningens förslag och regeringens kulturproposition 1975220 uttalade kulturutskottet sitt stöd för gratisprincipen. ”Detta (avstyrkande av yrkande om införande av bibliotekslagstiftning) innebär inte att utskottet underskattar värdet av fria boklån. Tvärtom vill utskottet kraftigt betona betydelsen av att man slår vakt om principen att bibliotekens samlingar skall vara fritt tillgängliga utan avgift”. (KrU 1975:12, s. 25)

Även internationellt har det sedan länge funnits en bred enighet kring gratisprincipen. Ett ofta åberopat dokument i sammanhanget är UNESCO:s manifest om folkbibliotek, som bl.a. slår fast att folkbiblioteken skall förvaltas av samhället och att deras tjänster skall vara avgiftsfria. Fram till år 1965 var de generella statsbidragen till folkbiblioteken förenade med villkoret att tjänsterna skulle vara avgiftsfria. Sedan denna bidragsform, och därmed även villkoret, tagits bort har dock samtliga kommuner hållit fast vid gratisprincipen.

Såväl i Sverige som i den internationella folkbiblioteksdebatten har gratisprincipen motiverats med ideologiska och fördelningspolitiska argu- ment: folkbibliotekets insatser har så väsentlig betydelse för demokrati, yttrandefrihet och fri opinionsbildning att utnyttjandet av dess resurser inte får vara beroende av den enskilda medborgarens ekonomiska villkor.

Debatten kring avgiftsbeläggning av folkbibliotekets tjänster ingår ofta i en bredare diskussion kring frågan i vilken utsträckning samhällets service skall vara skattefinansierad eller avgiftsfinansierad. Ett annat skäl till att avgifter förs på tal är de ökade kostnaderna för fjärrlån och introduktionen av datatjänster.

Med hänsyn till den roll som avgiftsfrågan spelar i den politiska debatten

finns det anledning att pröva de argument för avgifter som brukar föras fram. För resonemangets skull finns det skäl att skilja på olika slag av avgifter som skulle kunna vara aktuella.

1. Diverse administrativa avgifter, t.ex. förseningsavgifter, avgifter för reservationer, kopieringsavgifter, expeditionsavgifter för fjärrlån av mikrofilmade kyrkoarkivalier etc. Praktiskt taget alla folkbibliotek har någon eller några av dessa avgiftsformer.

2. Olika former av generell låneavgift. De avgiftskonstruktioner som vanligen diskuteras är någon form av årskort, individuellt eller familjevis, eller avgift på varje enskilt boklån. Ibland diskuteras också vissa generella undantag, t.ex. för barn.

3. Selektiva avgifter för vissa tjänster, som inte självklart ingår i den traditionella verksamheten. Sådana avgifter diskuteras ibland när det enskilda folkbiblioteket överväger nya åtaganden som inte ryms inom budgetramarna. Ett exempel är förslag om uthyrning av fonogram och Videogram.

4. Ersättning för kostnader som åsamkas det lokala folkbiblioteket genom att det utnyttjar avgiftsbelagda tjänster från andra institutioner, t.ex. sökningar i databaser och vissa fjärrlån från utlandet.

En avgiftsbeläggning av folkbibliotekets tjänster kan ha två syften: D att styra resursutnyttjandet, dvs. genom avgifter begränsa viss typ av utnyttjande och

El att ge intäkter.

Utifrån dessa tänkbara syften ska vi något kommentera de fyra olika typerna av folkbiblioteksavgifter.

Administrativa avgifter, t.ex. för reservationer och vid förseningar, finner vi motiverade för att motverka missbruk av folkbibliotekets service. På några håll tillämpas fjärrlåneavgifter för mikrofilmade kyrkoarkivalier o.dyl. Detta är enligt utredningens mening en tveksam form av begränsningsavgifter. I ett läge då arkivalier finns tillgängliga på mikrofiche finns möjligheter till helt andra lösningar som innebär minskad efterfrågan av fjärrlånebeställningar av mikrofilmer. Detta utvecklas närmare 1 kap. 4.

Att införa generella låneavgifter är principiellt oacceptabelt och praktiskt svårt att genomföra. Vi har följande två principiella huvudinvändningar.

För det första: av de mål och uppgifter som vi har formulerat för folkbiblioteken följer att de skall arbeta aktivt för att nå alla medborgare. Alltjämt finns det stora grupper i samhället som av olika skäl inte är motiverade att använda folkbibliotekets nyttigheter. Att i denna situation införa avgifter skulle ytterligare förstärka den kulturella ojämlikhet som kulturpolitiken vill undanröja.

För det andra: samhällets ansvar för den enskilda medborgarens tillgång till information är grundlagsfäst. Folkbiblioteket är en av samhällets viktigaste garanter för denna rättighet. Om vi vill vidmakthålla en fri åsiktsbildning och en demokratisk samhällsutveckling får tillgången till information genom folkbiblioteken inte bli beroende av den enskilda medborgarens ekonomiska villkor.

Bedömningar i kommuner där avgiftsbeläggning har diskuterats visar att

nettointäkten av en generell låneavgift blir begränsad. Folkbiblioteket tvingas införa nya administrativa rutiner för avgiftsuppbörd och kontroll. Kostnaden för dessa rutiner tar i anspråk en betydande del av de intäkter som låneavgiften ger. Av detta drar vi slutsatsen att generella låneavgifter inte kan förstärka folkbibliotekens ekonomi på något avgörande sätt.

De generella avgiftsmodeller som hittills har presenterats bygger på olika former av låneavgift. Men en stor del av folkbibliotekets service utgörs av tjänster som inte ger utslag i lån: läsning av tidningar och tidskrifter, användning av referensmaterial och annan läsning på platsen. En betydande del av bibliotekspersonalens tidsinsats används för sådan service. Den enskilda medborgarens biblioteksutnyttjande är inte jämnt fördelat mellan boklån och användning av andra tjänster. Även detta förhållande innebär att en avgift, som är relaterad till boklån, skapar orättvisor.

Även den tredje typen av avgifter är vi tveksamma till, dvs. att införa selektiva avgifter för verksamhet som inte ryms inom budgetramama, exempelvis uthyrning av Videogram och fonogram. Sådana avgifter skulle enligt förslagsställarna skapa möjligheter för att utveckla nya verksamheter trots att budgeten inte tillåter expansion. Att ta ut avgifter som täcker alla kostnader för biblioteksservice på nya områden är dock knappast tänkbart. Den ordinarie verksamheten blir sålunda under alla omständigheter lidande. Risk finns att avgiftsbeläggningen — när den väl införts på ett område — sprids till andra områden.

Den fjärde av de diskuterade avgiftstyperna avser tjänster som redan är förenade med kostnader för folkbiblioteken. Sökningar i databaser och vissa fjärrlån, t.ex. från ett vetenskapligt bibliotek, kan numera vara avgiftsbe- lagda institutioner emellan.

Frågan om avgiftsbeläggning av biblioteksservicen från statliga veten- skapliga bibliotek och informationscentraler togs upp i propositionen (1977/78:114) om ett centralt organ för informationsförsörjning, m. m., där förslag presenterades om inrättande av en delegation för vetenskaplig och teknisk informationsförsörjning, (DFI). Propositionsbehandlingen ledde till att DFI fick i uppdrag att utreda förutsättningarna för avgiftsbeläggning av informationsservice. DFI lät en särskild utredning arbeta med frågan och efter att ha inhämtat yttranden över utredningsförslagen föreslog DFI regler för avgiftsbeläggning av statliga bibliotek och informationscentraler. Dessa regler tjänar numera som vägledning för institutionerna. Avsikten med att rekommendera avgifter var i stor utsträckning att öka effektiviteten och reglera lånetrafiken.

Reglerna innebär bl.a att statliga bibliotek och informationscentraler har rätt att avgiftsbelägga informationsservice. Avgifterna skall dock enbart gälla kvalificerad service, t.ex. tidskrävande datatjänster, och de är främst tänkta som ersättningar institutioner emellan, inte som kostnader som skall drabba enskilda låntagare personligen. En enskild forskare får i regel biblioteksavgifterna täckta från det forskningsanslag han disponerar. Redan i propositionen från 1977/78 framhölls särskilt ”att enskildas tillgång till information inte skall försvåras”, och detta uttalande fick stöd både av kulturutskottet och utbildningsutskottet.

Folkbiblioteken svarar i stor utsträckning för den information till enskilda som enligt dessa principiella uttalanden bör ha ett särskilt skydd. Vid

ställningstagandet till avgiftsfrågorna fördes dock i ringa grad diskussion om konsekvenserna för folkbiblioteken. Avgifterna till statliga bibliotek och informationscentraler kan bli betungande för många folkbibliotek om fjärrlånetrafiken och datasökningarna blir omfattande. Transaktioner mel- lan vetenskapliga bibliotek berör i regel institutioner under samma huvudman, staten. Om en institution belastas med särskilt dryga kostnader för informationssökning hos andra kan detta kompenseras över budgeten. Att gottgöra kommunala folkbibliotek som drabbas hårt är inte lika lätt. Problemen för folkbibliotekens del skall inte överdrivas. Med tanke på att lånetrafiken mellan vetenskapliga bibliotek och folkbibliotek förmodligen kommer att öka i framtiden finns det dock anledning att noga följa vilka konsekvenser avgiftsbeläggning av informationsservice inom den statliga sektorn kommer att få för folkbiblioteken. Detta bör vara en uppgift för statens kulturråd.

Vår slutsats är således att vi inte anser det vara förenligt med folkbiblio- tekens mål och uppgifter att göra avsteg från den hävdvunna gratisprinci- pen.

4. Folkbibliotekets medier

4.1. Öppenhet för alla medier

Mediebeståndet är folkbibliotekets främsta arbetsinstrument. Utan ett väl sammansatt mediebestånd blir personal- och lokalresurserna verkningslösa. Mediebeståndets uppbyggnad har också avgörande betydelse för hur folkbiblioteket kan uppnå sina mål och fullgöra sina uppgifter.

Folkbiblioteken måste vara beredda att arbeta med alla typer av medier. Men som vi tidigare har påpekat har folkbiblioteken ett särskilt ansvar för boken och det tryckta ordet. Litteraturen måste vara kärnan även i framtidens folkbibliotek. Särskilt i små kommuner är det främst genom folkbiblioteket som medborgarna kan komma i kontakt med kvalitetslitte- ratur. Folkbiblioteket bör därför koncentrera sina medieanslag på tryckt material, framför allt böcker av god kvalitet. Även arbetssätt och organisa- tion bör utformas med utgångspunkt från detta ansvar. Denna ståndpunkt är giltig oberoende av vilka ekonomiska resurser folkbiblioteket förfogar över.

Under hela efterkrigstiden ökade folkbibliotekens medieanslag i reala termer. Denna trend har dock brutits, och under de senaste åren har medieanslagen minskat. Detta är särskilt oroande när det gäller bokinköpen. Om vår allmänna syn på folkbibliotekens arbete skall kunna tillämpas i praktisk handling, krävs framför allt två saker: dels kunnig och aktiv personal, dels god tillgång på medier, framför allt många böcker. I ett brett uppsökande arbete, som vi förespråkar, behövs många böcker, helst flera exemplar av varje enskild titel. Att i efterhand kompensera brister i bokbeståndet är mycket svårt eller omöjligt på grund av den snabba omsättningen på bokmarknaden.

I den rådande ekonomiska situationen har folkbiblioteken i stort sett lyckats vidmakthålla sina personalresurser, under det att medieanslagen har minskat. Om denna förskjutning av kostnadsbilden fortsätter alltför långt, kan folkbiblioteken inte fullgöra sina uppgifter. En förstärkning av medieanslagen måste därför ges hög prioritet, och det tillgängliga mediean- slaget disponeras med stor medvetenhet.

4.2. Boken

Den tryckta boken är och kommer under överskådlig tid att förbli central för kunskaps- och informationsförmedling och för kulturupplevelser. Därför har samhället engagerat sig för boken i olika avseenden, nämligen El genom att garantera att böcker kan ges ut, även när den kommersiella marknadens villkor inte räcker till för att trygga bredd, kvalitet och mångfald. För att garantera åsikts- och yttrandefrihet har samhället ett särskilt ansvar för udda och kontroversiella böcker. För att möjliggöra konstnärlig förnyelse har samhället också ett ansvar för att böcker, som prövar nya litterära former, kan ges ut, D genom att se till att böckerna når fram till läsarna, kort sagt att bokdistributionen fungerar tillfredsställande samt El genom att arbeta för att människor som ännu inte är läsare kommer i kontakt med böcker och får insikt om de möjligheter som läsandet öppnar, samt att de som redan läser kan vidga sitt läsande.

Folkbibliotekets roll inom dessa ansvarsområden är inte alldeles självklar. Det är inte givet att folkbiblioteket kan eller bör möta alla de krav och förväntningar som ställs av olika parter inom bokvärlden: författare, förläggare, bokhandlare, läsare. Bokutgivningen är rik och mångskiftande, och det är ofrånkomligt att folkbiblioteket måste göra avgränsningar. Innan vi går in på en diskussion om vad som skall vara vägledande vid dessa avgränsningar vill vi peka på ett problem som har stor betydelse för folkbibliotekets arbete med boken.

På den kommersiella bokmarknaden blir bokens livslängd allt kortare. Detta gäller såväl facklitteratur som skönlitteratur och barnlitteratur. Den litteratur som har begränsad efterfrågan har svårt att nå ut via kommersiella kanaler och försvinner snabbt från den lokala bokhandeln, även om den finns kvar på förlaget. Folkbiblioteken fyller en viktig uppgift genom att köpa och tillhandahålla denna litteratur. Det gäller i hög grad skönlitteraturen. När folkbiblioteket vill utveckla nya verksamhetsformer, t.ex. arbetsplatsbiblio- tek, och behöver komplettera sitt bokbestånd med fler exemplar av ett grundbestånd, är detta ofta mycket svårt. Inom barnverksamheten förslits böckerna snabbt, och det finns behov av fortlöpande kompletteringsköp. Nya skolenheter tillkommer och behöver bygga upp sina skolbibliotek. Depåbiblioteken kan åstadkomma en förbättring i detta avseende, åtmin- stone vad gäller tillgången till äldre skönlitteratur för vuxna. De kan dock knappast förbättra situationen beträffande barnböcker. Bibliotekstjänst har en viss lagerhållning av barnböcker, som dock är otillräcklig för att kunna tillgodose folkbibliotekens behov av äldre titlar. Det är därför angeläget att åtgärder vidtas för att förbättra Btj:s lagerhållning av litteratur som hotar att snabbt försvinna ur handeln. Från folkbibliotekens synpunkt vore det värdefullt med ökad återutgivning så att standardlitteraturen, särskilt klassiker och barnböcker, ständigt finns tillgänglig för köp.

4.2.1. Skönlitteratur för vuxna

Ett nyckelord i hela 1900-talets debatt kring skönlitteratur och folkbibliotek är kvalitet. Kvalitetsbegreppet har getts olika innebörd vid olika tider, och

kriterierna för kvalitet har växlat. Begreppet innefattar flera element, bl.a. estetisk kvalitet, allmänna samhälleliga värderingar — t.ex. beträffande könsfördomar, rasdiskriminering, våld o.dyl. — samt individuella läsupple- velser. Detta medför att kvalitetsbegreppet ständigt är föremål för debatt och omprövning. Folkbiblioteket måste för sitt ställningstagande i denna fortlöpande kvalitetsdiskussion vara mottagligt för impulser från läsare och intressegrupper utanför biblioteksväsendet.

I sitt arbete med boken måste folkbiblioteket eftersträva en så god balans som möjligt mellan kulturpolitiska och kvalitetsmässiga hänsyn, yttrandefri- hetsaspekter, de vana och mindre vana läsarnas krav, strävan att nå nya läsare, kanske också författarnas och förlagens förväntningar på att folkbiblioteket skall tillvarata deras litteraturpolitiska intressen. Folkbiblio- teket kommer aldrig att kunna balansera dessa motstridiga krav och intressen utan att bli utsatt för kritik. Ständig kritik och ständig debatt kring folkbibliotekets arbete med skönlitteratur är en del av den kulturmiljö i vilken folkbiblioteket verkar.

I en rapport som utarbetats på vårt uppdrag (Stenberg, Catharina: ”Bara” underhållning eller livskunskap för frigörelse? i Skönlitteratur på bibliotek. Liber 1982. Sid 85 ff.) görs ett försök att gruppera skönlitteraturen i fem kategorier:

D böcker av litterärt värde med liten läsekrets,

böcker av litterärt värde med stor eller mycket stor läsekrets, underhållningslitteratur av godtagbar kvalitet, ”spännande” böcker, detektivromaner, science fiction etc. samt underhållningslitteratur av dålig kvalitet.

ClClClD

Rapporten visar att folkbiblioteken har en ambition att värna om kvalitets- litteraturen och även ge betydande utrymme åt litteratur som når få läsare. Underhållningslitteratur och litteratur av dålig kvalitet köps i relativt begränsad omfattning. Rapporten konstaterar också att folkbibliotekens inköp inte avspeglar den faktiska efterfrågan, så som den kommer till uttryck i antal lån inom de olika litteraturkategorierna. Efterfrågan är större än tillgången beträffande underhållning och spänning men är betydligt mindre än tillgången när det gäller böcker av litterärt värde. Detta tolkar vi som att folkbiblioteken i sina inköp framgångsrikt värnar om skönlitteratur av hög kvalitet och inte slentrianmässigt låter sig styras av utbud och efterfrågan.

Folkbiblioteken satsar betydande belopp på inköp av skönlitteratur som har begränsad efterfrågan. Detta inköpsmönster gäller i stort sett oberoende av kommunstorlek och tillgängligt medieanslag. Många anser, att detta är riktigt, och att folkbiblioteken härigenom visar att de tar ett litteraturpoli- tiskt ansvar för böcker av litterärt värde med liten läsekrets, vad som ofta kallas den smala litteraturen. Somliga debattörer vill gå längre och menar att folkbiblioteken i ännu större utsträckning än i dag borde garantera tillgängligheten för sådan litteratur. Ofta anförs också att folkbiblioteken har ett särskilt ansvar för att tillhandahålla de böcker som har fått statligt litteraturstöd, som ett led i ett litteraturpolitiskt arbete. Vi ser inte detta som självklart. Litteraturstödet är ett utgivningsstöd, dvs. ett försök från statsmaktens sida att garantera att den kvalitetslitteratur som av förlagen inte bedöms som kommersiellt bärkraftig ändå kan komma ut. Naturligtvis

1 När vi talar om "små och medelstora” kom- muner avser vi kom- muner med mindre än 30 000 invånare. Med "små” kommuner avser vi kommuner med mind- re än 10 000 invånare.

arbetar kulturrådet med kvalitetsgränser i administrationen av stödet. Men eftersom alla bra böcker inte får stöd kan litteraturstödet i sig inte betraktas som ett kriterium i folkbibliotekens urvalsarbete. Naturligtvis har folkbiblio- teket ett litteraturpolitiskt ansvar i den meningen att det skall värna om kvalitetslitteraturen, göra denna litteratur tillgänglig och arbeta aktivt för att den skall nå nya läsare. Men det är de mål för verksamheten, som den enskilda kommunen fastställer, som måste vara vägledande vid folkbiblio- tekets val av skönlitteratur.

Den skönlitteratur som i dag har en begränsad läsekrets är en spännande utmaning för folkbiblioteksväsendet. Det är en självklar uppgift för folkbiblioteken att arbeta för att denna litteratur möter nya läsare. Våra undersökningar visar att den läses ganska litet, trots att den utgör en betydande del av folkbibliotekens bestånd av skönlitteratur. Uppenbarligen räcker det inte med att folkbiblioteken köper in dessa böcker och ställer dem på sina hyllor; det krävs också särskilda insatser för att de skall bli lästa. Detta arbete kan stimuleras genom samverkan mellan lokala och regionala folkbiblioteksresurser. De lokala folkbiblioteken, framför allt de små och medelstora, bör kunna komplettera sina bestånd från länsbibliotekenl. Länsbiblioteken bör därutöver ta ett ökat ansvar för att i samverkan med de lokala folkbiblioteken bedriva ett planmässigt arbete i syfte att hos nya läsare väcka intresse för mindre efterfrågad litteratur.

Samtliga folkbibliotek bör vara återhållsamma med inköp av enklare förströelselitteratur, särskilt översatt sådan.

Ett särskilt problem är awägningen mellan svensk originallitteratur och översättningar. Här finns motstridiga intressen; å ena sidan kravet att ge god spridning åt den svenska litteraturen, å andra sidan viljan att tillgodose behovet av utbyte av kulturella impulser över nations- och språkgränser. Folkbiblioteken skall tillhandahålla ett väl sammansatt bestånd av utländsk kvalitetslitteratur i svensk översättning.

4.2.2. Facklitteratur för vuxna

I tidigare skeden av folkbibliotekens utveckling spelade facklitteraturen en betydligt mindre roll än i dag. Men i och med att folkbibliotekets informationsuppgift successivt har vidgats, har facklitteraturen fått större betydelse. Utgivningen av facklitteratur av intresse för folkbiblioteken har också ökat. I dag har det enskilda folkbiblioteket att, enbart via den s.k. sambindningen, ta ställning till nästan 3 000 titlar svenskspråkig facklittera- tur varje år. Till detta kommer en stor mängd titlar på främmande språk, som är relevanta för folkbiblioteken. Man kan fråga sig hur det enskilda folkbiblioteket skall kunna bemästra detta enorma flöde av facklitterära titlar, så att informationsuppgiften kan fullgöras på bästa sätt.

Den svenska facklitteraturutgivningen, dess struktur, kvalitet och bety- delse för folkbiblioteken, har granskats i en studie av fjärrlåneströmmarna inom biblioteksväsendet, som har gjorts på uppdrag av DFI i samarbete med Fb 80 (Mattsson, Inger, Fjärrlån och facklitteratur på folkbibliotek. 1984). Grundmaterialet har dessutom bearbetats av Fb 80.

I undersökningarna har facklitteraturen klassificerats i tre nivåer.

1. Avancerade och speciella, icke-populära verk för forskningsändamål, specialstudier och liknande.

2. Populärvetenskapliga faktaböcker och litteratur skriven i seriöst syfte för intellektuell verksamhet i arbete, i studier och på fritid. Ofta är använd- ningsfrekvensen hög.

3. Enkla populära faktaböcker, ofta modebetonade.

Utifrån dessa studier görs nedan vissa jämförelser mellan utgivningen och folkbibliotekens bestånd, förvärv och utlåning av facklitteratur. Uppgifterna om utgivning avser den litteratur som har erbjudits folkbiblioteken genom Bibliotekstjänsts sambindning under perioden oktober 1980 — september 1981. Uppgifterna om bestånden och nyförvärven — som anger antal titlar — bygger på stickprovsundersökningar vid ett statistiskt representativt urval folkbibliotek, genomförda i början av år 1982. Utlåningssiffrorna bygger på uppgifter från ett antal kommuner som har datorbaserade utlåningsruti- ner.

Slutsatser av dessa jämförelser bör dras med viss försiktighet; det finns flera osäkra faktorer och tänkbara felkällor i grundmaterialet. Bl.a. vet vi att bestånden vid många lokala folkbibliotek är otillräckligt gallrade, vilket medför att de kan ge en inaktuell bild av folkbibliotekens attityd till olika genrer av facklitteratur. De resultat som anger utgivning, bestånd och förvärv avser antal och procentuell fördelning i titlar, medan utlåningssiff— rorna avser exemplar. Mer korrekt hade varit att jämföra utlåningen med exemplarantal för bestånd och förvärv. Att samla in detta grundmaterial bedömdes vara alltför komplicerat och resurskrävande då undersökningen planerades. Trots dessa förbehåll ger materialet underlag för vissa iakttagel- ser.

En jämförelse mellan fackboksutgivning och folkbibliotekens befintliga bestånd, nyförvärv och utlåning av böcker inom de tre nivåerna ger följande bild. Siffrorna anger procent.

Nivå 1 Nivå 2 Nivå 3 Summa Utgivning (titlar) 32 50 18 100 Bestånd (titlar) 27 62 11 100 Nyförvärv (titlar) 14 68 18 100 Utlån (exemplar) 8 49 43 100

Man kan konstatera att böcker inom nivå 1 är kraftigt överrepresenterade i beståndet i förhållande till efterfrågan, uttryckt i lån, under det att nivå 3 är starkt underrepresenterad. Inköpen visar ett mönster, som pekar på att en viss efterfrågeanpassning håller på att ske. Antalet nyförvärvade titlar på nivå 1 ligger långt under både bestånd och utgivning medan nyförvärven på - nivå 3 är i nivå med utgivningen och ligger högre än beståndsnivån.

Om man på motsvarande sätt delar in fackböckerna i ämnesgrupper och relaterar utgivningen till bestånd, nyförvärv och utlåning, får man följande bild. Siffrorna anger procent.

Fritid Humaniora Natur/teknik Samhälle Sum- ma Utgivning (titlar) 9 31 22 38 100 Bestånd (titlar) 8 39 20 34 100 Nyförvärv (titlar) 13 30 21 36 100 Utlån (exemplar) 37 17 35 11 100

Bestånden visar en övervikt för humaniora i förhållande till utgivningen. I nyförvärven finns här en balans. Däremot finns en tydlig överrepresentation i fråga om nyförvärv för fritid och hobbyämnen. Samhällsämnen är i någon mån underrepresenterade i såväl bestånd som nyförvärv. Natur/teknik uppvisar en förhållandevis god balans mellan utgivning, bestånd och nyförvärv. Vi drar slutsatsen, att folkbiblioteken på senare tid har minskat sina inköp inom humanistiska ämnesområden, men att de frigjorda resurserna inte har använts för att exempelvis förstärka bestånden inom natur/teknik, utan har inriktats på att förstärka bestånden inom fritid/hobby. Det massiva efterfrågetrycket, som kommer till uttryck i antalet län, har säkert haft betydelse för denna prioritering.

I sitt förhållningssätt till facklitteraturen står folkbiblioteket inför flera problem. Facklitteraturen svarar för en betydligt större andel av bestånd och förvärv än vad som avspeglas i antalet lån; varje inköpt fackbok lånas alltså statistiskt sett ut betydligt färre gånger än en skönlitterär bok. Denna skillnad är ofrånkomlig, eftersom fackboksutgivningen är väsentligt större än utgivningen av skönlitteratur. Dock används facklitteraturen ofta utan att detta ger utslag i lånesiffror, både i referensarbetet och i annan läsning på platsen. Vidare är efterfrågan väsentligt annorlunda än bestånden och förvärven, både vad avser nivå och ämne. Den enkla hobbyboken svarar för en mycket stor andel av de samlade lånen av facklitteratur, som i sin tur utgör ca 20 procent av den samlade utlåningen.

Inom ramen för sin informationsuppgift har det lokala folkbiblioteket ett ansvar för att tillhandahålla ett bestånd av facklitteratur som täcker alla kunskapsområden. Detta kan åstadkommas med en rimlig resursinsats om man lokalt arbetar med stor medvetenhet vid urvalet av de titlar som införlivas med beståndet. Det är naturligt att det lokala folkbiblioteket i första hand bygger upp sitt bestånd med böcker inom nivå 2, dvs. grundläggande standardverk, vederhäftig populärvetenskapli g litteratur och sakliga faktaböcker. Inköpen av trivial facklitteratur kan minskas, trots att denna litteratur svarar för en stor del av lånen. Dels är den kunskap som finns iden triviala facklitteraturen oftast tillgänglig i den vederhäftiga facklittera- turen, dels är denna triviala facklitteratur ofta billig och lätt tillgänglig genom kommersiella kanaler: bokhandel, varuhus och kiosker. Det lokala behovet av mer speciell facklitteratur tillgodoses bäst genom fjärrlån.

4.2.3. Barnens böcker

Värderingar och vanor som vi tillägnar oss i bamaåren präglar oss även som vuxna. Det gäller också läsvanor och de värderingar som vi får genom läsning. Böcker, inte minst goda bilderböcker, har, även för små barn, en central funktion för begreppsbildning och språkutveckling.

Trots detta bör man inte övervärdera böckernas och läsningens betydelse för barnens utveckling till harmoniska, trygga och toleranta vuxna. Aldrig så mycket böcker och läsning kan ensamma inte kompensera andra brister i barns uppväxtmiljö. Och barn som lever i stimulerande miljö, med god kontakt med föräldrar och andra vuxna, lär knappast få men för livet av att läsa en och annan bok som är litterärt och innehållsligt undermålig.

Denna nyansering och det härav följande konstaterandet, att man måste ha realistiska förväntningar på folkbibliotekets möjligheter att bidra till att förändra barnens kulturmiljö, hindrar inte att vi anser att folkbibliotekets bestånd av barnlitteratur måste byggas upp med medvetenhet och ansvar. Kravet på innehållslig och litterär kvalitet måste sättas mycket högt. Folkbiblioteket har ingen anledning att lägga pengar på köp av dålig barnlitteratur.

Det finns också ett praktiskt skäl till att folkbiblioteket skall satsa på kvalitetslitteratur, nämligen böckernas pris och tillgänglighet. Masslitteratu— ren för barn är billig och finns överallt i deras närmiljö: i kiosker, kvartersbutiker och livsmedelshallar. Kvalitetslitteraturen däremot är för- hållandevis dyr och finns sällan tillgänglig utanför fackbokhandeln. Det innebär att de föräldrar som vill köpa bra böcker till sina barn har svårt att få tag i böckerna och får en ganska kännbar kostnad. Här är folkbibliotekets insatser särskilt viktiga för att ge barnen möjlighet att komma i kontakt med kvalitetslitteraturen.

Under senare år har folkbiblioteken gett barnverksamheten hög prioritet och har ökat sina inköp av barnlitteratur. Vår uppfattning är att folkbiblio- teken generellt sett har godtagbar kvalitet på sina barnboksbestånd. Den debatt som förs kring barnverksamhet vittnar om höga ambitioner, stor medvetenhet och kvalitetstänkande. Det har också skett en betydande utveckling av metoder för att nå ut till barn som inte spontant kommer i kontakt med god litteratur. Särskilt bör nämnas folkbibliotekens samverkan med barnomsorgen.

För barnens möte med böcker och läsning spelar skolan en viktig roll. Skolbibliotekens bokbestånd är därför väl så viktiga som folkbibliotekens. Vårt allmänna intryck — som synes bekräftas i den fortgående barnbiblio- teksdebatten och i vår rapport om samverkan mellan folk- och skolbibliotek — är att standarden på skolbiblioteken är mer skiftande än på folkbibliote- ken, och att bestånden inte alltid håller tillfredsställande kvalitet och ofta är för små.

En anledning torde vara att många lärare och lärarbibliotekarier inte hinner skaffa sig tillräcklig överblick över utgivningen av barnböcker. Här är det naturligt med samverkan, genom vilken lärarens kunskap om barnens behov och förutsättningar kan förenas med folkbibliotekariens breda bokkunskap.

Vi anser också att skola och folkbibliotek lokalt bör eftersträva en gemensam syn på bokurvalsprinciper.

Utgivningen av svenska kvalitetsbilderböcker är internationellt sett av hög standard men otillräcklig. En alltför stor del av bilderboksutgivningen utgörs dock av flernationella produkter som ofta är utslätade och inte är relaterade till en verklighet som barnen kan känna igen och identifiera sig med.

Utgivningen av facklitteratur är otillräcklig, särskilt för de vetgiriga barnen

i åldrarna 10— 12 år. Av barn- och ungdomsböcker i sambindningen är endast 26 procent facklitteratur. En del av fackboksutgivningen för små barn är undermålig genom att den presenterar fakta i ytlig och fragmentarisk form, utan att sätta in demi ett sammanhang som barnen kan förstå. Samtidigt som vi konstaterar brister i utgivningen frågar vi oss om man inte i större utsträckning kan arbeta med fackböcker för vuxna i barnverksamheten. På motsvarande sätt kan viss facklitteratur för barn ha intresse även för vuxna.

4.3. Tidningar och tidskrifter

Dagstidningen är ett populärt medium på folkbiblioteken. I fråga om urvalet av dagstidningar bör folkbiblioteket lägga vikt vid politisk och geografisk bredd. Även i de minsta kommunerna bör man på huvudbiblioteket kunna finna de viktigaste rikstidningarna.

Tidskrifterna är en väsentlig del av mediebeståndet och kompletterar böckerna genom sin aktualitet. De fyller inte bara en funktion som förströelse- eller hobbyläsning. Framför allt är många av dem en källa till information i aktuella ämnen och inom områden, där utvecklingen är snabb och litteraturen hastigt föråldras. De är också värdefulla när det gäller att spegla debatt och att ge kortfattad information.

Det har av biblioteksdebatten framgått att det återstår en hel del för folkbiblioteken att göra för att dels lansera sina tidskrifter mer verknings- fullt, dels använda dem effektivare i informationsarbetet. Först och främst är exponeringen av tidskrifterna betydelsefull — deras ofta attraktiva omslag måste utnyttjas. Möjligheterna att låna ut löpande nummer av tidskrifter bör övervägas. Tidskrifternas roll i informationsarbetet måste stärkas. Inte minst gäller detta för små folkbibliotek med begränsat referensbokbestånd.

Liksom i fråga om böcker bör tidskriftsbeståndet anpassas efter kom- munens/kommundelens struktur. Bra tidskrifter för barn- och ungdom bör anskaffas till alla folkbiblioteksenheter.

En snabb indexering av tidskriftsartiklar är nödvändig för att beståndet skall kunna utnyttjas effektivt. Fr.o.m. årsskiftet 1983/84 erbjuder Biblio- tekstjänst biblioteken onlinesökning av de indexerade tidnings— och tidskriftsartiklarna. Dessa kommer då att registreras och indateras kontinu- erligt, vilket ger en betydligt snabbare tillgång till artikelmaterialet.

Kulturrådet har undersökt hur många prenumerationer folkbiblioteken hade år 1980 av de 188 kulturtidskrifter som budgetåret 1980/81 erhöll statligt tidskriftsstöd. Det visade sig att folkbiblioteken i genomsnitt prenumererade på 43 titlar. Länsbiblioteken hade i genomsnitt 109 titlar och övriga folkbibliotek 37 titlar.

Kulturtidskrifterna är således ganska dåligt representerade på folkbiblio- teken. Orsaken torde vara att efterfrågan upplevs som ringa, även om denna uppfattning sällan bygger på undersökningar av hur tidskrifterna utnyttjas. Trots att åtskilliga kulturtidskrifter vänder sig till en begränsad läsekrets borde folkbiblioteken genom ett målmedvetet arbete med tidskrifterna kunna öka intresset för dem.

Kulturtidskrifterna har stor betydelse genom att nya författare ofta

publicerar sig i dem. Inte minst är invandrarnas kulturtidskrifter betydelse- fulla i detta avseende.

I många kommuner är kulturtidskrifterna inte tillgängliga i handeln, vilket folkbiblioteket givetvis måste beakta.

4.4. Fonogram och noter

På 1960-talet gjorde fonogrammeni större skala sitt intåg på folkbiblioteken. Musikanläggningar installerades, skivor för avlyssning och, mera sällan, utlåning anskaffades. Vid denna tid var det inte så vanligt att man hade kvalificerade grammofonanläggningar i hemmen. Fonogramavlyssningen på folkbiblioteken motiverades oftast med att man ville ge allmänheten möjlighet att lyssna till musik i god ljudåtergivning. Fonogrammen var också ett inslag i 1960-talets ansträngningar att locka nya besökare genom att bredda folkbiblioteksverksamheten.

Fb 80:s undersökning (Ds U 1983: 13) Musik och folkbibliotek visar, atti 67 procent av landets kommuner finns någon biblioteksenhet där man kan lyssna på fonogram. 53 procent av kommunerna lånar ut fonogram på någon biblioteksenhet. Kvaliteten och omfattningen på verksamheten är dock mycket varierande. På flera bibliotek är verksamheten under omprövning. I vissa kommuner har man beslutat att lägga ner den helt, i andra att överföra referenssamlingen av fonogram till utlåning eller att inrikta verksamheten på speciella målgrupper, exempelvis barn.

Sedan starten på 1960-talet har förutsättningarna för folkbibliotekens fonogramverksamhet starkt förändrats. Redan 1977 hade 2/3 av befolkning- en tillgång till stereoanläggning med skiv- eller bandspelare. (Kulturstatistik 1960-1979.) Sedan dess har den tekniska utvecklingen gjort musikanlägg- ningar av god kvalitet och till rimliga priser tillgängliga för allt fler. Stereoanläggningar, bärbara stereobandspelare, kassettdäck etc. är så gott som var mans egendom. Radions musikutbud i stereosändning har ökat. Många människor har möjligheter att kopiera radioutbudet för eget bruk.

'Mot denna bakgrund ställer vi oss tveksamma till en allmän fonogramav- lyssning på folkbiblioteken. Det finns självfallet folkbibliotek där avlyssning- en fungerar väl, t.ex. på de musikbibliotek som finns i några kommuner. En lyckad fonogramavlyssning i större skala kräver emellertid resurser såväl i fråga om fonogrambestånd som specialistpersonal. Där till fordras en väl genomarbetad målsättning, som ansluter till det som sker inom kommunens övriga musikliv. Hellre än att tillhandahålla en medioker verksamhet anser vi att folkbiblioteken bör avstå från fonogramavlyssning.

Musikfackhandel saknas på många orter, vilket har gjort kvalitetsfono- grammen svåråtkomliga för inköp utanför de större städerna. Detta förhållande talar för att de folkbibliotek som vill satsa på fonogramverksam- het i första hand bör låna ut fonogrammen. Det bör observeras att fonogramutlåning kräver hög teknisk kvalitet, t.ex. resurser för rengöring och skötsel av fonogrambeståndet.

Den ökade samordning med kommunens övriga musikverksamhet som t.ex. Fb 80:s rapport redovisar, finner vi mycket positiv. Hur det enskilda folkbiblioteket skall ställa sig till fonogramverksamhet, beror till stor del på

vilken roll det kan spela i kommunens samlade musikliv. F olkbiblioteket bör under alla förhållanden samarbeta med den kompetens på musikområdet, som finns i kommunen.

Folkbiblioteken bör kunna tillhandahålla konsumentupplysning i form av kataloger över kvalitetsfonogram samt hjälpa till med köp av fonogram. Genom sina musiktidskrifter och sin referenslitteratur kan folkbiblioteket också ge stöd och information vid fonogramvalet.

Undersökningen visar, att folkbibliotekens notbestånd är blygsamma. I de flesta kommuner saknas musikfackhandel och behovet av att folkbiblioteket tillhandahåller noter är därför stort.

Noter är dyra i inköp och ett samutnyttjande inom kommunen är därför motiverat. En gemensam registrering av kommunala musikskolans och folkbibliotekets noter skulle kunna underlätta tillgängligheten för såväl musikskolans elever och lärare som för andra utnyttjare. Att ge folkbiblio- teket resurser för registrering av musikskolans notbestånd kan således vara en god investering.

För närvarande står musikbiblioteket inom myndigheten Statens musik- samlingar för de flesta fjärrlån av noter till folkbiblioteken. Vi anser dock att länsbibliotek och lånecentraler bör ta ett ökat ansvar för att tillhandahålla noter. Ett led i arbetet med att förbättra tillgången på noter på folkbiblio- teken är STIM:s (Svenska tonsättares internationella musikbyrå) årliga gratiserbjudande till länsbibliotek och lånecentraler, vilka härigenom får ett urval av musikförlagens utgivning av svensk musik mot att de sprider information om detta till övriga folkbibliotek.

4.5. Mikrofilmat material för släkt- och amatörforsk- ning

Intresset för släkt- och lokalhistorisk forskning har ökat starkt under det senaste decenniet. Genom lokala genealogiska föreningar och studieförbun- dens "Gräv där du står”-cirklar sker denna amatörforskning ofta organise— rat, men många bedriver också släktforskning på egen hand. Folkbiblioteken har en naturlig och viktig uppgift i sammanhanget. Praktiskt taget alla folkbibliotek kan i dag erbjuda besökande amatörfors- kare möjlighet att ta del av mikrofilmat genealogiskt arkivmaterial, huvudsakligen de s.k. mormonfilmerna. Utöver läsapparater för mikrofilmläsning tillhandahåller många folkbi- bliotek material som gäller den egna kommunen. De flesta släktforskare får dock snabbt behov av material utanför kommungränsen och har då möjlighet att genom fjärrlån få detta. Verksamhetens expansion de senaste åren kan mätas med antalet fjärrlån: 80 000 år 1976, 150 000 år 1980 och 250 000 år 1982. Någon avmattning i tillväxten av fjärrlån kan inte märkas. Situationen medför problem både för den enskilde forskaren och för folkbiblioteket. Cl Kataloger och register saknas eller är ofullständiga för stora delar av materialet.

D Det stora utnyttjandet av filmerna leder till långa väntetider, vilket i sin tur ofta medför att filmerna kommer i fel ordning och att släktforskaren tvingas låna samma film flera gånger.

D Stora personalinsatser krävs av folkbiblioteken i arbete med beställning- ar, in- och utlån, kontroll av återlämnad film, meddelande till låntagare etc. Därutöver har folkbiblioteken omfattande portokostnader och kostnader för ersättningsköp av försliten film.

Den nuvarande utvecklingen leder till en allvarlig situation. Befintliga fjärrlåneresurser tas i orimligt hög grad i anspråk av trafiken med mikrofilmat material, som p.g.a. köbildning m.m. blir mycket orationell.

En väg ur detta dilemma kan successivt erbjudas genom den verksamhet som sedan hösten 1982 bedrivs vid projektet Svensk arkivinformation i Ramsele (SVAR). Verksamheten, som den 1 juli 1984 enligt förslag i budgetpropositionen för budgetåret 1984/85 permanentas under riksarkivets ledning, innebäri korthet att filmat arkivmaterial konverteras till mikrofiche som kopieras och försäljs såväl till den enskilde släktforskaren som till folkbibliotek, studieförbund, skolor etc.

SVAR utarbetar register över materialet så att detta blir överblickbart på ett helt annat sätt än vad mikrofilmkatalogerna medger.

För den enskilde forskaren innebär en övergång till mikrofiche helt nya möjligheter att bedriva effektiv forskning. Från SVAR skall man utifrån register av hög kvalitet kunna göra en mer exakt beställning och samtidigt få tillgång till ett mer komplett material än vad som nu är möjligt. Väntetiderna nedbringas. Genom att själv äga mikrofichekopior kan man också gå tillbaka och göra kontroller i sitt eget material.

Det statliga anslaget till riksarkivet för SVAR-verksamheten garanterar att en framställning av mikrofiche kommer till stånd. Produktionstakten blir emellertid i hög grad beroende av de försäljningsintäkter som verksamheten kan ge. En permanent och stor försäljningsvolym är sålunda av stor betydelse för att det påbörjade arbetet skall kunna leda till att inom en relativt snar framtid kyrkoskrivningsmaterial från hela landet finns tillgängligt på mikrofiche.

I detta sammanhang kommer folkbibliotekens förhållningssätt till mikro- fichen att ha stor betydelse. Folkbiblioteken kan antingen som nu erbjuda fjärrlån även av mikrofiche. Med all sannolikhet kommer det för folkbiblio- teken att ställa sig dyrare att fjärrlåna mikrofiche länen emellan än att vid varje beställning köpa från SVAR. Hanterings- och portokostnader för fjärrlån kommer att överstiga inköpskostnaden för en fichekopia. Samtidigt är det tveksamt om folkbiblioteken skall köpa in mikrofiche till en enskild forskare som bara denne utnyttjar och som inte har ett allmänt intresse för folkbibliotekets övriga användare. För att garantera en fortsatt positiv utveckling av släkt- och hembygdsforskningen förordar Fb 80 följande ansvarsfördelning inom detta område.

Staten ger bidrag till fortsatt konvertering av kyrkoskrivnings- och annat genealogiskt arkivmaterial. I takt med att intäkterna ökar kan mikrofiche- framställning ske i ökande tempo.

Kommunernas folkbibliotek ger forskarna stöd och service genom att thandahåHa D mikroficheläsare, El register, D mikrofiche avseende den egna kommunen,

D referensexemplar av länets material vid länsbiblioteket (ej för utlån) samt El handledning och beställningshjälp åt den enskilde som vill skaffa material från SVAR.

Forskaren köper från SVAR vad han behöver av material som gäller andra kommuner än den egna. Bedrivs forskningen i studiecirkelform kan naturligtvis studieförbundet helt eller delvis bekosta materialet.

Fördelarna för den enskilde med denna modell är att han till en begränsad kostnad får tillgång till ett material, vars kvalitet är vida överlägset dagens mikrofilmer och så småningom även avsevärt mer omfattande än det nuvarande. Även folkbiblioteken kommer att på sikt ha fördelar av modellen eftersom behovet av fjärrlån kommer att minska. Visserligen krävs investeringar initialt i mikrofiche och läsapparater. Ficheläsare behöver folkbiblioteken dock för kataloger och annat material på mikrofiche.

Skulle folkbiblioteken bibehålla nuvarande serviceformer måste den orationella mikrofilmhanteringen bibehållas med en växande volym fjärrlån som följd. Detta innebär i sin tur att folkbiblioteken kan nödgas införa fjärrlåneavgifter. I värsta fall får sålunda den enskilde minst lika hög kostnad för att komma över arkivmaterial av betydligt lägre kvalitet, samtidigt som folkbiblioteken får allt större kostnader för servicen till amatörforskarna. Till detta kommer negativa konsekvenser för undervisnings- och arkivväsendet, vilka inte alls har berörts här.

4.6. Artotek

Utlåning av konstverk från artotek har förekommit sporadiskt på folkbiblio- tek sedan 1960-talet. De flesta folkbibliotek, som har engagerat sig i artoteksverksamhet gav sig in på detta i samband med den försöksverksam- het som ägde rum 1973-75 i samverkan mellan Konstfrämjandet och skolöverstyrelsens bibliotekssektion.

Av kulturrådets studie Artotek (1982) framgår att artoteksverksamheten på folkbibliotek i dag är blygsam. Under senare år har den upphört på många håll. Men det finns också exempel på att de forna folkbiblioteksartoteken utvecklats i samarbete mellan folkbiblioteket och en annan kommunal verksamhet, t.ex. konsthallen, museet eller kulturkontoret. Artoteken har i dessa fall kompletterats och samarbetet med lokala konstnärer förbättrats. På sina håll har artoteksverksamheten inriktats mot vissa målgrupper, t.ex. barn och ungdomar via daghem, förskolor och fritidsgårdar eller anställda på olika arbetsplatser.

Erfarenheterna visar, att folkbiblioteken själva har lyckats mindre väl med att utveckla artoteksverksamheten. Däremot har artotek på sjukhus varit framgångsrika och visat sig fylla ett stort behov. Särskilt är detta fallet på långvårdskliniker, mentalsjukhus och vissa avdelningar på större sjukhus, där det finns många långliggare. Såväl patienter som personal tycker att verksamheten är stimulerande. Den medverkar till att göra sjukhusmiljön bättre och patienten aktivare. Artoteksverksamheten på sjukhus är enligt vår mening värd en fortsatt satsning i anslutning till sjukhusbiblioteksverksam- heten.

En framgångsrik artoteksverksamhet fordrar ett brett utbud av konstverk, ett professionellt gjort urval samt pedagogiska insatser av konstkunnig personal. För detta krävs medverkan från dem som svarar för kommunens konstinköp eller eventuella konstverksamhet i övrigt, dvs. museer, konst- hallar eller kulturkontor. En placering av artoteket på folkbiblioteket är givetvis tänkbar, i mindre kommuner kanske den enda tänkbara, men folkbibliotekets uppgift bör då främst vara att sköta rutiner kring förvaring och utlåning.

4.7. Program och utställningar

Program och utställningar är viktiga inslag som hjälper folkbiblioteket i dess arbete med att lyfta fram problem, skapa diskussion, rikta uppmärksamhet på aktuella ämnen, levandegöra folkbibliotekets medier, stimulera till läsning och ge låntagarna möjlighet till kontakt med författare. Utställningen spelar en viktig roll i folkbibliotekets information om samhället. Att ställa ut ett stadsplaneförslag i biblioteket är ett bra sätt att nå många av kommunens invånare.

Folkbiblioteket skall också ge plats för olika opinioner. Att låta folkrörelser, föreningar och aktionsgrupper, som vill påverka samhällsde- batten, föra fram sina åsikter i form av utställningar, väggtidningar och programinslag är en av folkbibliotekets metoder i arbetet för att främja yttrandefriheten.

Program- och utställningsverksamheten måste planeras i nära samarbete med övriga kulturansvariga i kommunen. I de flesta kommuner handläggs kulturförvaltningens allmänkulturella uppgifter av folkbibliotekets personal. I större kommuner utgör folkbiblioteket och den allmänkulturella funktio- nen olika avdelningar i en kulturförvaltning. Gränserna mellan kulturkon- torets respektive folkbibliotekets uppgifter i fråga om program och utställningar är flytande. För att underlätta samarbetet är det dock viktigt att försöka åstadkomma en så klar ansvarsfördelning som möjligt.

Den program- och utställningsverksamhet, som kulturförvaltningen vill genomföra i bibliotekets lokaler bör alltid planeras av kultursekreterare och bibliotekspersonal gemensamt. Bibliotekspersonalen måste vara väl infor- merad om vad som skall ske för att kunna medverka i att skapa intresse för arrangemangen bland besökarna. Folkbibliotekets egen uppgift bör vara att på ett inspirerande sätt komplettera utställningar och program med böcker och annat material. Program som har en särskild folkbiblioteksanknytning, framför allt författarprogram, bör planeras och genomföras av biblioteksper- sonalen i samarbete med kultursekreteraren.

På barnkulturområdet är situationen något annorlunda. Barnbiblioteka- rien är i de flesta kommuner den befattningshavare som är bäst insatt i barnkulturfrågor. Barnkulturassistenter finns ännu endast i ett fåtal kom- muner och många kultursekreterare arbetar mest med vuxenprogram. Barnbibliotekariens kunskaper bör givetvis användas även för den allmän- kulturella verksamheten, men detta fordrar en noggrann analys av arbets- uppgifternas omfattning inom såväl biblioteksverksamheten som den allm- änkulturella verksamheten för barn och ungdom.

4.8. Videogram

Utbudet liksom distributionen av Videogram har under de senaste åren genomgått en förändring till det bättre i fråga om kvalitet, bl.a. genom Sveriges Televisions och postverkets samarbete om distribution av etersända TV-program och kvalitetsfilmer. Detta förhållande gör att det knappast finns några motiv för folkbiblioteken att satsa på att tillhandahålla sådana Videogram för utlåning. Marknadens villkor är dessutom sådana att en allmän utlåning av Videogram av underhållningskaraktär av den typ som i dag finns på den kommersiella marknaden inte är aktuell för folkbiblioteken.

Detta ställningstagande innebär inte att vi helt tar avstånd från att Videogram införlivas med folkbibliotekens samlingar. I många fall utgör videogrammet ett viktigt komplement till andra medier. Det kan gälla exempelvis utbildnings- och kursprogram, dokumentärprogram liksom program med information från myndigheter och föreningar.

På vissa områden kan Videogram ge bättre information än tryckta medier, t.ex. vid instruktioner av olika slag och demonstration av reparationer, dansrörelser, idrottsutövning m.m. Folkbiblioteket får inte vara främmande för att i sådana fall komplettera eller ersätta den tryckta informationen med Videogram. I vissa fall kan detta komma att ske i anslutning till datoran- vändning i samband med t.ex. text- och bildlagring på videoskivor.

Folkbiblioteket bör också tillhandahålla Videogram som framställts av medieverkstäderi kommuner. Sådana verkstäder är ännu så länge fåtaliga, men ett intresse för att stimulera människor att arbeta med den rörliga bilden håller på att växa fram. De medieverkstäder som finns drivs ofta av föreningar, men i ett par kommuner har kulturnämnden inrättat sådana och fler planeras. Syftet med verkstäderna är att lära människor, framför allt barn och ungdomar, att själva använda film- och Videoteknik för att på så sätt bearbeta sitt "FV-tittande, skaffa sig en mer kritisk hållning till den rörliga bilden och dokumentera sin verklighet. Att göra sådana program tillgängliga för visning och hemlån är en uppgift för folkbiblioteket.

Folkbiblioteken bör naturligtvis vara öppna för att anskaffa Videogram som ersätter eller kompletterar sådan information som nu ges i tryckt form. Det kan gälla information från myndigheter, föreningar etc.

För invandrare som är analfabeter eller har dåliga kunskaper i svenska bör Videogram kunna fylla både en kulturell och en informativ funktion. Filmer och TV-program från invandrarnas hemländer är också betydelsefulla, liksom att de själva i videoinspelningar kan dokumentera sin kultur, t.ex. dans, musik, teater. Folkbibliotek i kommuner med många invandrare bör således beakta Videons möjligheter och vara beredda att låna ut och visa Videogram för invandrargrupperna. Här bör samarbete ske med bl.a. invandrarföreningar och invandrarbyråer men också med Utbildningsradion och Svenska filminstitutet.

Folkbibliotekens inköp av Videogram kan lämpligen ske i nära samarbete med den kommunala läromedels/AV-centralen. Vad gäller Videogram för utlåning till institutioner och föreningar, anser vi att en sådan bör ske genom läromedelscentralen. Folkbiblioteken kan genom att de är öppna även efter kontorstid eventuellt fungera som kanal för AV-centralernas utbud. Folkbibliotekens egen videogramutlåning bör emellertid inrikta sig på

enskilda personer.

Vad slutligen angår folkbibliotekens eventuella roll i ett lokalt kabel- TV-nät, vilken aktualiserades i videogramutredningens slutbetänkande (SOU 1981:55) Video, anser vi inte, i konsekvens med vårt ovan förda resonemang, att det inom överskådlig tid finns anledning för folkbiblioteken att avsätta resurser för videogramdistribution via kabel.

Videogram på teckenspråk behandlas i avsnitt 4.11.4.

4.9. Folkbiblioteken och den samiska litteraturen

Samernai Sverige beräknas uppgå till 15 000— 17 000 personer. I Finland och Norge bor uppskattningsvis ytterligare drygt 40000 samer. Det finns tre samiska huvuddialekter, som sinsemellan är mycket olika och därför har separata skriftspråk. Den samiska litteraturen består huvudsakligen av muntlig berättartradition,vars ställning starkt förändrats genom den moder- na samhällsutvecklingen och förändringar i levnads- och kulturvanorna. Från samisk sida betonas att detär angeläget att den muntliga berättartraditionen kan överföras till skriftlig form. Den samiska litteratur som kommer uti tryck måste också genom en fungerande distribution, information och uppsökande verksamhet göras känd bland samer.

Ytterst är litteraturförsörjningen till samerna en fråga om att bevara såväl den samiska litteraturen som samernas språk i en situation då språket hotas till sin existens. Det är viktigt att inte minst barnen får möta sitt språk både som talat språk och som skriftspråk. Genom ökad tillgång på barn- och ungdomsböcker på samiska, kan kontakten med samisk litteratur stimuleras i förskola och skola.

Utgivningen av samisk litteratur i såväl Sverige som Finland har hittills väsentligen koncentrerats på läromedel, medan utgivningen i Norge har varit mer mångsidig. Den tryckta litteraturen utgörs av några hundra titlar med en årlig nyutgivning under senare år på 20—30 titlar i Norden.

Ett av skälen till den hittillsvarande begränsade utgivningen av litteratur på samiska är den outvecklade distributionen. För det första saknas en samnordisk kontinuerlig information om utgivningen. För det andra saknas vid aktuella skolor och folkbibliotek i allmänhet personal, som behärskar samiska och samtidigt har en tillfredsställande litteraturorientering. Vidare saknas kunnande vid de enskilda biblioteken när det gäller att identifiera och tillgodose samernas litteraturbehov.

Det är inte rimligt att förvänta sig att de enskilda folkbiblioteken i alla de berörda kommunerna med egna resurser skall kunna åstadkomma en kvalitativt och kvantitativt tillfredsställande biblioteksverksamhet på det samiska området. De insatser som länsbiblioteken kan göra har därför stor betydelse när det gäller att komplettera medieförsörjningen. Lånecentraleni Umeå, som är knuten till länsbiblioteket, har ett särskilt ansvar som lånecentral för samisk litteratur i hela landet och söker, i mån av tillgänglighet, köpa in all litteratur på samiska och om samer oavsett språk. De resurser som lånecentralen i Umeå har till förfogande för att bedriva denna verksamhet är små. Något verksamt stöd finns därför inte att tillgå för de folkbibliotek som har behov av att utveckla sin biblioteksverksamhet på

samiska området.

Från flera håll har önskemål förts fram om en samisk bibliotekskonsulent- tjänst i Umeå. Konsulenten skulle fungera som rådgivare och samordnare i frågor som rör samernas litteraturförsörjning och bistå folkbiblioteken vid förvärv av samisk litteratur. Vidare skulle konsulenten kunna fylla en angelägen uppgift genom att påbörja ett bibliografiskt arbete inriktat på en samkatalog över samisk litteratur och därigenom komplettera och fortsätta de bibliografier som redan finns. Enligt folkbiblioteksutredningens mening är det angeläget att förstärka insatserna när det gäller den samiska litteraturen. En konsulentverksamhet bör därför komma till stånd. Detta bör kunna ske inom ramen för ett ökat stöd till länsbiblioteket i Umeå.

4.10. Medier för invandrare

Begreppet invandrare är inte entydigt. Vi kan dela in invandrarna i tre grupper: El utländska medborgare som varaktigt bor i Sverige, D utomlands födda personer med svenskt medborgarskap samt Cl barn med svenskt medborgarskap som har förälder/föräldrar födda utomlands.

Dessa tre grupper omfattar tillsammans nästan en miljon människor. För att få ett riktigt beräkningsunderlag för sina inköp _av invandrarlitteratur behöver det lokala folkbiblioteket ta hänsyn till samtliga dessa grupper.

Riksdagen fastställde år 1975 riktlinjer för invandrar- och minoritetspoli- tiken. Om dessa riktlinjer tillämpas för folkbibliotekens arbete innebär de att etniska och språkliga minoriteter skall ges tillgång till böcker och andra medier på sitt modersmål och i övrigt jämställas med majoriteten i fråga om service.

Från budgetåret 1973/74 började statens kulturråd ge bidrag till inköp av litteratur på invandrarspråk. Ungefär samtidigt började Bibliotekstjänst erbjuda sådan litteratur till försäljning. Till en början stod folkbiblioteken ganska handfallna inför invandrarnas önskemål, men efter hand har insikten om deras behov ökat. År 1972 gjorde också skolöverstyrelsens biblioteks- sektion en försörjningplan för invandrarlitteratur, som reviderades av kulturrådet år 1982. Av en undersökning som kulturrådet utförde budgetåret 1978/79 framgick att mediebeståndet per invandrare var mindre än per infödd svensk. De största bristerna fanns på länsbibliotek och lånecentraler, som har en viktig roll i medieförsörjningen till invandrare. På många håll svarar mediebeståndet inte mot språkgrupperna i kommu- nen. Detta beror främst på att kommunernas underlag för behovsbedömning är bristfälligt, eftersom tillgänglig statistik bygger på nationalitet och inte på språk. Statistiska centralbyråns preliminära planer på att ta fram språksta- tistik är av största betydelse för folkbibliotekens möjligheter att bygga upp en adekvat service.

Ett särskilt problem utgör litteratur på de s.k. skolspråken, dvs. engelska, franska, tyska och (i viss mån även danska och norska). Folkbibliotekens bestånd på dessa språk har främst byggts upp med tanke på den svenska

läsekretsen. Men dessa språk är också modersmål eller riksspråk för stora grupper av invandrare från Asien, Afrika och Västindien. Om man betraktar dessa språk som invandrarspråk, får det konsekvenser för beståndets sammansättning, bl.a. andelen facklitteratur och barnböcker.

För barnen, inte minst invandrarbarn födda i Sverige, är kunskaper i modersmålet nödvändiga för att de ska kunna behålla en förankring i hemlandets kultur. Att möta modersmålet inte bara som talspråk utan även i skriftlig form är angeläget för dem.

På många bibliotek lånas bilderböcker och småbarnsböcker på minoritets- språk flitigt, medan utnyttjandet av bestånden för äldre barn är sämre. Vid uppbyggnaden av bestånden för barn och ungdom fordras ett nära samarbete med förskola och skola.

En god medieservice till invandrare innefattar också tidningar och tidskrifter. Tidningar är ett viktigt hjälpmedel för att följa utvecklingen i hemlandet, och det blir ofta orimligt dyrt för den enskilde invandraren att prenumerera på en hemlandstidning. Ett särskilt problem utgör tidningar från länder som invandrarna har lämnat som flyktingar. Här bör folkbiblio- teket fästa särskild vikt vid att tillhandahålla oppositionspress.

Vissa invandrarspråk saknar helt eller har en ytterst blygsam tryckt litteratur, och en del invandrare är analfabeter eller har bristfälliga läs- och skrivkunskaper. Särskilt för dessa grupper kan bandinspelningar och andra AV-medier fylla en funktion.

I detta sammanhang förtjänar också att påpekas att folkbiblioteket, särskilt i kommuner med stora invandrargrupper, bör lägga särskild vikt vid att tillhandahålla litteratur om invandrarnas länder och kultur, avsedd för den svenska befolkningen. Detta kan medverka till att öka förståelsen mellan svenskar och invandrare.

4.11. Medier för läshandikappade

Med läshandikappade avses personer som har olika konstitutionella handi- kapp eller mer eller mindre permanenta hinder för läsning. Medier av intresse för dessa grupper i folkbiblioteken är framför allt lättläst litteratur, talböcker och punktskriftsböcker samt Videogram på teckenspråk.

4.11.1. Lättläst litteratur

Lättläst litteratur, särskilt skapad eller bearbetad för att passa människor med läshandikapp, ges ut med stöd av skolöverstyrelsens arbetsgrupp för lättlästa böcker (LL-böcker, lättläst för vuxna). Även om böckerna är anpassade till psykiskt utvecklingsstörda, ordblinda och barndomsdöva läsare, har de visat sig vara till stor hjälp för en mycket större grupp av människor med begränsad läsförståelse.

Lättläst litteratur i vidare bemärkelse är varken en entydig litteraturkate- gori eller riktad till givna målgrupper. Enskilda läsares tröskel för läsförståelse och därmed krav på läsbarhet kan gälla boken i så skilda avseenden som språket (t.ex. konkret - abstrakt, korta - långa meningar), layout (text - bild), typografi (stor stil) eller medieform (bok - talbok).

Människor med lässvårigheter och läshandikapp har helt naturligt också svårt att själva ta reda på utbudet av lättläst litteratur. Stora krav ställs därför på folkbibliotekens aktiva information och vägledning för att den enskilde skall hitta den för honom/henne läsbara och njutbara litteraturen.

4.11.2. Talböcker och punktskriftsböcker

Talbokskommittén föreslår i sitt betänkande (SOU 1982:7) Talböcker — utgivning och spridning följande mål för den framtida talboksförsörjning- en. EI synskadade och andra talboksberättigadel behöver i princip ha tillgång till de böcker som ges ut i tryckt form, D urvalet av vilka böcker som skall läsas in som talbok måste ske i sådana former att låntagare och bibliotek kan påverka det, D alla talböcker som ges ut bör också erbjudas till försäljning till folkbiblioteken, D talbokslåntagarna skall kunna låna böcker från sitt lokala bibliotek på samma sätt som andra låntagare, Cl TPB skall svara för den centrala talboksutgivningen samt stödja folkbibliotekens talboksverksamhet genom fjärrlån och depositioner av talböcker, främst till länsbiblioteken, och genom information och råd i talboksfrågor.

Huvudtanken i betänkandet, vilken vi ansluter oss till, är att talböcker skall vara en integrerad del av ett folkbiblioteks mediebestånd.

Det lokala biblioteket skall alltid kunna informera om och förmedla talböcker oavsett hur beståndsuppbyggnaden är organiserad i kommunen resp. länet. Framför allt synskadade som saknar möjlighet att själva orientera sig i utbudet behöver vägledning till läsning liksom information om det lokala kulturlivet i övrigt genom sitt lokala bibliotek.

Vår syn på talboks- och punktskriftsbibliotekets (TPB) roll i talboksför- sörjningen överensstämmer med talbokskommitténs. Vi behandlar TPB:s uppgifter närmare i kap. 10 Centrala folkbiblioteksuppgifter.

Vi kan inte finna det motiverat att hela bokutgivningen också ges ut i talboksform, även om det är önskvärt att den årliga talboksutgivningen ökar. Det är enligt vår mening nu mera angeläget att folkbiblioteken förstärker sina bestånd av talböcker efter länsvis fastställda uppbyggnadsplaner i enlighet med talbokskommitténs förslag. Talboksbestånden bör vara sam- mansatta med hänsyn till att den största låntagargruppen — synskadade — i stort sett inte har någon bokmarknad utanför biblioteket att tillgå.

Under senare år har de av Bibliotekstjänst saluförda talböckerna kommit att utgöra en ökande andel av den totala talboksutgivningen. Möjligheten att

1Rätten att framställa talböcker för utlåning till ”blinda och andra svårt vanföra" är fastslagen i lagen om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk (URL). För rätt att låna ut talböcker till grupper som inte nämns i tillämpningsföreskrifterna till URL, finns ett särskilt avtal mellan Sveriges författarförbund och skolöverstyrelsen. Enligt detta avtal är följande grupper utöver synskadade berättigade att låna talböcker: långtidssjuka, rörelsehindrade, konvalescenter, psykiskt sjuka, psykiskt utvecklings- störda, afatiker, dyslektiker och hörselsvaga.

ytterligare öka utbudet - såväl av den årliga utgivningen som av äldre titlar ur TPB:s bestånd - måste ständigt prövas men göras beroende av en bedömning av den rimlige efterfrågan.

Folkbiblioteken och låntagarna kan numera påverka talboksutgivningen också genom den referensgrupp som TPB har inrättat.

Den pågående decentraliseringen av talboksverksamheten har redan lett till en ökad utlåning till såväl synskadade som andra talboksberättigade. Fb 80 anser i likhet med talbokskommittén att denna strävan till decentralisering ytterligare bör stimuleras. Våra förslag på denna punkt lämnas i kap. 11 Statsbidrag.

Vad gäller punktskriftsförsörjningen menar vi i likhet med talbokskom- mittén att denna främst är en uppgift för TPB. Folkbibliotekens roll är att vid behov förmedla lån från TPB och att sprida information om punktskrifts- böcker. I de kommuner där punktskriftstidningar ges ut bör dessa dock finnas tillgängliga på folkbiblioteket.

4.11.3. Böcker med stor stil

Genom bibliotekens satsning på uppsökande verksamhet inom sjukvården och äldreomsorgen har efterfrågan på storstilsböcker ökat. Många äldre personer som är synsvaga kan bara med yttersta svårighet använda sig av optiska hjälpmedel för läsning av längre texter. Tillgången till böcker med stor stil har varierat. Främst har det skett en sporadisk utgivning av äldre skönlitteratur. F.n. finns det ingen utgivning inom landet av storstilsböck- er.

Det är angeläget att en regelbunden utgivning av böcker med stor stil kommer till stånd. De möjligheter som finns att få stöd för storstilsutgivning inom ramen för det statliga litteraturstödet borde utnyttjas.

4.11.4. Videogram för döva

Videogram har fått stor betydelse för de människor som är beroende av teckenspråket för att kunna kommunicera med andra. På video kan döva se program på sitt språk, teckenspråket. Dessa ”Videoböcker” vänder sig i första hand till barndomsdöva, som saknar annat språk än teckenspråket. Ett textat program på TV har ofta en för snabb takt för många döva och dessutom är deras ordförråd inte sällan för litet.

Videoböcker framställs för närvarande dels av Sveriges dövas riksförbund (SDR), dels av Utbildningsradion (UR). Spridningen av videogrammen kommer enligt kommittédirektiven till utredningen om Videogram för döva (U 1983:02) även i framtiden i huvudsak att ske genom de lokala dövföreningarna.

Fb 80 ansluter sig till denna mening och anser följaktligen att folkbiblio- teken inte behöver göra direkta insatser för de dövas videogramförsörjning. Dock bör folkbiblioteken tillhandahålla information om utbudet och vid behov vara beredda att förmedla Videogram till döva i samverkan med den organisation som kommer att få ansvaret för distribution av program på teckenspråk.

4.12. Arbete med medierna

4.12.1. Urval och inköp

För enkelhetens skull talar vi i det följande om "bokurval”, "bokinköp" etc. Vi för också resonemang kring urvalshjälpmedel och annat som i första hand berör arbetet med böckerna. Våra resonemang äger dock giltighet för alla typer av medier. Vi vill också betona att de olika leden i arbetet på att bygga upp mediebeståndet bildar en sammanhängande process.

Vi diskuterar arbetet med urval och inköp i anslutning till tre frågor. El Utifrån vilka kriterier bör urvalet göras? D Vilka skall medverka i urvalsprocessen och fatta beslut om inköp? D Vilka hjälpmedel och inköpskanaler har folkbiblioteket i arbetet?

Proportionerna mellan böcker och andra medier och mellan skönlitteratur för vuxna, facklitteratur och litteratur för barn och ungdom är i hög grad beroende av lokala faktorer. Möjligen kan man göra den allmänna iakttagelsen att barnboksbestånden ofta är för små i förhållande till efterfrågan och till det läsfrämjande arbete som bedrivs.

När det gäller avvägningen av antalet titlar mot antalet exemplar har det lokala bibliotekssystemets struktur stor betydelse. Har man få fasta enheter och en begränsad uppsökande verksamhet behöver antalet exemplar per titel inte vara så stort. Om man arbetar med större decentralisering krävs fler exemplar av varje titel. Omfattande samverkansarbete ställer också stora krav på många exemplar av många titlar och kräver följaktligen större bokanslag. Dessa skillnader i de lokala förutsättningarna gör att det inte går att ange några allmänt giltiga riktvärden för hur många böcker som bör köpas in. Lokalt bör man dock arbeta fram beräkningsgrunder för bokanslagets storlek, som det kan råda enighet kring och som kan vara vägledande vid resurstilldelningen. Härvid bör man beakta bl.a. följande variabler: bokut- givningens omfattning (för normalkommunen i stort sett densamma som antalet titlar som erbjuds via sambindningen), bibliotekssystemets struktur (antal fasta enheter, omfattningen av uppsökande verksamhet och samver- kansarbete), befolkningens ålderssammansättning, förekomst av invandrar- grupper, eventuella lokala särdrag i form av kulturella traditioner, syssel- sättningsstruktur o.d.

Bedömningen av om en bok skall köpas in eller inte måste göras med hänsyn till det lokala folkbibliotekets mål och uppgifter; inköparen måste göra klart för sig i vilket sammanhang just den boken fyller en funktion. Hans egna intressen och värderingar får inte avgöra hans ställningstaganden.

Vi skall här inte behandla de rent tekniska aspekterna på urvals- och inköpsarbetet — rutiner, tidsåtgång o.d. Däremot vill vi lägga vissa principiella synpunkter på urval och inköp.

God kunskap om böcker är naturligtvis en förutsättning för att biblioteks- personalen skall kunna fullgöra sina uppgifter. Det viktigaste sättet att fortlöpande skaffa sig bokkunskap är att medverka i bokurvalsarbetet. Därför bör så många som möjligt delta i detta arbete.

Därmed är det inte givet att all personal bör delta i ”bokmöten”, då det formella inköpsbeslutet fattas. Detta kan göras av en mycket liten grupp, på

grundval av ett beslutsunderlag, som har tagits fram genom bred personal- medverkan och där den erbjudna titeln ställs i relation till befintligt bestånd och tänkt användarsituation. Bibliotekariernas deltagande i inköpsbesluten kan sålunda minskas. Den frigjorda tiden kan i stället användas åt övriga led i bokurvalsarbetet: genomgång av nyinköpt litteratur, översyn och gallring. Ett fortlöpande och aktivt arbete med bokbeståndet ger djupare bokkun- skaper och bättre överblick än ett ibland relativt rutinmässigt och passivt deltagande i bokinköpsmöten. Möten och diskussioner kring bokbeståndet bör mer inriktas på urvalsprinciper, orientering om vissa ämnesområden eller genrer och erfarenheter av användarnas reaktioner inför olika böcker. Ett sådant sätt att arbeta skulle också ge bättre underlag för inköpsbeslut än man i dag ofta har.

Det lokala folkbibliotekets bokurvalsarbete styrs i hög grad av den s.k. sambindningen, en service från Btj. Systemet fungerar i korthet på följande sätt.

Förlagen skickar in manuskript eller korrektur på kommande böcker till Btj:s sambindningsredaktion. Boken skickas av denna till en lektör som avger ett omdöme om den. Svensk skönlitteratur och barnlitteratur bedöms av två lektörer. Lektörernas omdömen, tillsammans med sakupplysningar om boken, sammanställs i ett s.k. sambindningshäfte, som skickas ut till folkbiblioteken var 14:e dag. I häftet anges en sista beställningsdag. På grundval av informationen i dessa häften, och givetvis även annan information, fattar det enskilda folkbiblioteket sina inköpsbeslut och skickar in sina beställningar till Btj. Btj gör en samlad order på de olika titlarna till förlagen. Förlagen levererar böckerna i form av lösa ark, som Btj binder ini biblioteksband och på annat sätt utrustar för biblioteksbruk. Btj katalogise- rar också titlarna och tillhandahåller katalogkort. De färdigrustade böckerna levereras till det enskilda folkbiblioteket, som registrerar dem i sina beståndsförteckningar och ställer dem på sina hyllor.

Genom sambindningen erbjuds också olika former av AV-material. Denna service bygger på rutiner av samma slag som bokservicen.

Bokerbjudandena kommer i tre olika häften, ett för vuxenlitteratur, ett för barnböcker och ett för utländsk litteratur på originalspråk. Härutöver finns olika specialhäften, framför allt för barnlitteratur. Varje sambindningshäfte är alfabetiskt uppställt, med två avdelningar, en för originalutgåvor och en för nya upplagor. Det utländska häftet är indelat efter språk. Varje häfte innehåller det som har flutit in och bearbetats sedan föregående häfte; Btj gör inget urval och har ingen form av styrning av vilka böcker som presenteras. Årligen erbjuds ca 7 000 titlar genom sambindningen, varav ca 4 800 är litteratur på svenska.

Sambindningen har i olika sammanhang utsatts för kritik, främst för sina lektörsomdömen. Författare och kulturskribenter har främst riktat kritiken mot omdömena om ny skönlitteratur, framför allt svensk. De menar, att omdömena är alltför ytliga och kortfattade för att göra en bok rättvisa och att de är otillräckliga för att tjäna som vägledning för bibliotekarierna, vilket enligt kritikerna får den effekten att ny skönlitteratur missgynnas.

Bibliotekariernas kritik har i första hand riktats mot omdömen om facklitteraturen. Man menar, att omdömena ofta inte ger tillräckligt klara besked om bokens svårighetsgrad och att en bok inte relateras till tidigare

litteratur i samma ämne. Lektörerna är ämnesspecialister och har därför svårt att bedöma boken i ett folkbibliotekssammanhang, menar kritikerna också.

Det är naturligt att sambindningen, som spelar en så viktig roll i svenskt bok- och biblioteksväsen, utsätts för kritik. De som vill klaga på en titels behandling, kan dock vända sig till en av sambindningens granskningsnämn- der, som kan besluta att titeln skall få ytterligare omdömen.

Det kan dock entydigt slås fast, att sambindningen är ett oumbärligt hjälpmedel för folkbiblioteken, utan vilket de knappast skulle kunna hantera det stora bokutbudet. De samlade inköpen genom sambindningen innebär också betydande ekonomiska vinster för det enskilda folkbiblioteket. Dessutom är folkbiblioteken i flera avseenden helt beroende av den kringservice som sambindningen innefattar, bl.a. katalogiseringen.

I ett viktigt avseende skulle dock folkbiblioteken behöva mer stöd från sambindningen, nämligen när det gäller att få samlad överblick över en längre tids utgivning inom ett ämnesområde eller en viss genre. Denna brist på överblick är särskilt besvärande inom sådana områden där det under relativt kort tid kommer många böcker. Fågelböcker är ett typexempel på detta. Inom den skönlitterära utgivningen är detektivromaner ett typiskt exempel. Inom sådana områden vore det värdefullt om de nuvarande 14-dagarshäftena kunde kompletteras med ämnes- och genrelistor, där olika titlar kunde presenteras i en jämförande och resonerande form, och kanske, i varje fall för skönlitteraturens del, med dagspressrecensioner.

Ett problem, som delvis hänger samman med det ovan nämnda, är att det lokala folkbiblioteket i den lilla eller medelstora kommunen rimligen inte kan ha den breda erfarenhet och möjlighet till överblick som krävs för att ta ställning till det kontinuerliga flödet av nya böcker. Det gäller både facklitteratur och mer speciell skönlitteratur. Här kan en ökad regional samverkan underlätta arbetet.

4.12.2. Översyn

Inköp av böcker måste alltid relateras till det befintliga bokbeståndet. Varje ny bok måste ses i förhållande till de böcker som redan finns. Om man inte beaktar detta samband kommer bokbeståndet lätt i obalans, eftersom utgivningen delvis är trendpåverkad och fördelas ojämnt mellan olika ämnesområden och genrer.

Ett bokbestånd skall vara levande och föränderligt, och dess sammansätt- ning måste fortlöpande anpassas till verksamhet och behov. Inte minst viktigt är det att ständigt vara uppmärksam på beståndet på öppna hyllor i relation till det magasinerade materialet. Det kan finnas skäl att påminna om det i och för sig självklara faktum, att ett aktuellt, fräscht och begränsat bokbestånd på öppna hyllor bättre tillgodoser användarens behov — framför allt den ovane användarens — än ett bestånd som är så stort och komplett som möjligt. Lika självklart är det att en boks fysiska tillstånd inte skall vara vägledande för eventuell magasinering. Om en bok är hårt sliten men fortfarande aktuell, skall den bindas om och stå kvar på hyllan. Om en annan bok är fräsch men oanvänd, skall den förpassas till magasinet, eller gallras. Relationen titel/antal exemplar på öppna hyllor måste ständigt bevakas uppmärksamt.

Det kan slutligen vara värt att påpeka att magasinet inte skall vara en begravningsplats för nedslitna böcker. Magasinbeståndet är en levande del av bokbeståndet; placering i magasin skall bedömas utifrån efterfrågan, inte utifrån fysiskt skick.

4.123. Gallring

Hur stort bokbestånd skall det lokala folkbiblioteket ha? Är det eftersträ- vansvärt att ha så stort bokbestånd som möjligt? SCB:s biblioteksstatistik visar att antalet band per invånare är störst i mindre kommuner och successivt minskar ju större kommunerna är. Detta innebär inte ovillkorligen att de mindre folkbiblioteken har relativt sett bättre bokbestånd.

Som vi tidigare har påpekat måste bokbeståndet betraktas som levande och föränderligt. Det innebär att beståndet måste gallras i takt med inköpen. Det lokala folkbibliotekets aktiva bokbestånd bör i princip ha en konstant storlek, med förbehåll för att mängden skönlitteratur fortlöpande ökar något och att nya kunskapsfält motiverar en begränsad ökning av fackboksbestån- det.

Behovet av fortlöpande omfattande gallring kan motiveras av två skäl. 3 Ett ekonomiskt. Lokalytan är dyr. Varje bok i det lokala biblioteket, som

inte används, innebär en kostnad, låt vara att den inte är direkt synlig. El Ett dåligt gallrat bestånd innebär risk för att användaren får felaktig

kunskap eller att relevant kunskap drunknar i mängden av inaktuellt material.

Att gallra är svårt. Ett korrekt gallringsbeslut måste grundas på ingående kunskap om det aktuella ämnesområdet och alternativ till den bok som gallras. Den enskilde bibliotekarien tar då gärna det säkra för det osäkra och låter boken stå kvar.

Vi anser att det finns flera goda argument för att det lokala folkbiblioteket kan tillämpa en mer radikal gallringspraxis. Dels kan man, genom ökat regionalt samarbete kring urvalsarbetet, få bättre underlag för gallringsbe- slut. Dels kan det lokala folkbiblioteket förlita sig på den kompetens och överblick som finns vid depåbiblioteken och länsbiblioteken. Genom tillkomsten av depåbiblioteken blir det lokala gallringsbeslutet inte lika oåterkalleligt; om den utgallrade boken via länsbiblioteket skickas vidare till depåbiblioteket, kan ett eventuellt förhastat gallringsbeslut korrigeras, oftast redan på länsbiblioteket.

4.12.4. Tillgänglighet

Man kan ifrågasätta om inte folkbibliotekens nuvarande utförliga katalogi- sering skulle kunna förenklas. I varje fall får katalogiseringsprocessen inte bli ett hinder för att böckerna snabbt når läsaren. Även registrering av nyinköpt litteratur följer i dag på många håll onödigt komplicerade rutiner. Folkbiblioteken måste i dessa avseenden visa större flexibilitet och vara öppna för mer okonventionella lösningar.

Exempelvis bör debattböcker och aktuell skönlitteratur kunna införlivas

med bokbeståndet med en förenklad katalogisering. Man kan också låta ett exemplar av böcker man snabbt vill få ut katalogiseras medan de övriga cirkulerar okatalogiserade.

Detaljeringsgraden för katalogisering av delar av invandrarlitteraturen såväl på Bibliotekstjänst som på många folkbibliotek är orimligt hög och därmed kostsam. Vi anser att sökmöjligheten för litteratur på invandrar- språk inte nämnvärt skulle försämras av en enklare katalogisering. Däremot skulle böckerna snabbare bli tillgängliga för läsaren.

Den tid och därmed de kostnader som ägnas katalogisering måste alltid vägas mot behovet av avancerade sökmöjligheter för den typ av litteratur det gäller.

Av olika undersökningar av människors biblioteksutnyttj ande framgår, att många har svårt att hitta i biblioteket. Stor omsorg bör därför ägnas åt att presentera bibliotekets samlingar på ett pedagogiskt och överskådligt sätt. Målet måste vara att biblioteksanvändaren så långt möjligt på egen hand skall kunna finna den bok eller det ämnesområde han söker. En för användaren logisk hylluppställning, en genomtänkt skyltning, ett välskött bokbestånd och tydliga förklaringar av klassifikationssystemets uppbyggnad och böckernas placering i lokalerna är nödvändiga i varje bibliotek. En god idé är att regelbundet ordna öppna visningar av biblioteket för allmänheten. Alla nyinskrivna låntagare kan inbjudas till sådana. Eller varför inte göra pedagogiska videoprogram som vägleder besökaren?

Med hänsyn till såväl den vane besökaren som nybörjaren bör biblioteket försöka lätta upp den traditionellt strikta bokuppställningen med intresse- grupperingar, tillfälliga bokutställningar, skyltningar etc. Kanske kan man för i första hand den ovane besökaren göra ett bibliotek i biblioteket, dvs. ett mindre, åskådligt uppställt urval av skönlitteratur och böcker inom ett antal aktuella ämnesområden. Många av dem som lånar på t.ex. arbetsplatsbi- bliotek har funnit det lilla bokbeståndet där mer attraktivt än huvudbib- liotekets i deras tycke alltför stora.

Även inom sina väggar bör folkbiblioteket bedriva lässtimulerande verksamhet genom att ställa ut böcker kring olika teman, skylta med aktuella eller förbisedda böcker, med böcker som har svårt att finna läsare etc. Bibliotekets utseende får aldrig bli statiskt eller tråkigt. Det måste varieras så ofta att även den flitige besökaren vid varje besök får nya impulser.

En bokpool, dvs. en från de fasta bibliotekens bokbestånd skild mediesamling, kan vara rationell ur två aspekter. Dels kan den komplettera filialernas bestånd, dels användas för den uppsökande verksamheten. En pool behövs framför allt på bibliotek med många filialer och/eller med omfattade uppsökande verksamhet.

Titlar med låg utlåningsfrekvens kan anskaffas till poolen för cirkulation på filialerna. Deposition av dem på en filial bör då kombineras med särskilda marknadsföringsinsatser under den tid de finns till utlåning där.

För den uppsökande verksamheten behöver poolen främst innehålla många exemplar av aktuella eftertraktade böcker, så att dagcentraler, arbetsplatser etc. inom rimlig tid kan få tillgång till sådana. Poolböckerna kan cirkulera under lång tid utan att de fasta bibliotekens reservations- och kravrutiner störs, vilket ofta blir fallet om böcker till uppsökande verksamhet tas ur huvudbibliotekets eller filialernas bestånd.

Böckerna i poolen bör registreras och katalogiseras enkelt; de kan också vara helt okatalogiserade. Huvudsyftet med inrättande av bokpool är att ge biblioteket tillgång till ett bokbestånd, som man med ett minimum av konventionella rutiner fritt kan arbeta med i den uppsökande verksamhe- ten.

4.125. Samarbete med bokhandeln

Även om Bibliotekstjänst är och förblir folkbibliotekens viktigaste inköps- kanal, bör man inte underskatta bokhandelns möjligheter. För komplette- rande inköp är det framför allt de större och specialiserade bokhandlarna som har betydelse. Det är enligt vår mening rimligt, att den kommunala upphandlingen inte sker på ett så stelbent sätt, att folkbibliotekens mer speciella inköpsbehov via bokhandeln försvåras.

Utöver inköpen via bokhandeln kan andra former av samverkan mellan folkbibliotek och bokhandel spela en viktig rolli det lokala litteraturpolitiska arbetet. Även en bokhandel med begränsade resurser kan genom medvetna åtgärder utvecklas till en betydelsefull kulturpolitisk tillgång i kommunen. Det bör vara möjligt att erbjuda den lokala bokhandelns personal att få delta i studiedagar och konferenser kring litteratur som anordnas av lokala folkbibliotek eller länsbibliotek. Likaså bör folkbiblioteken kunna informera bokhandeln om vilka titlar som särskilt kommer att lyftas fram i bokprat och annat läsfrämj ande arbete, så att bokhandeln kan ha beredskap att möta den efterfrågan som uppstår. Detta gäller inte minst barnböcker. Det är enligt vår mening önskvärt att folkbibliotek och bokhandel gör gemensamma kampan- jer kring viss litteratur. Inte minst kan sådana kampanjer ha ett värde för den litteratur som normalt har svårt att hävda sig kommersiellt. Insatser av detta slag görs redan på flera håll, t.ex. i form av bokutställningar med julklappstips på folkbiblioteket, som följs upp av lågpriserbjudanden och andra marknadsföringsinsatser från bokhandelns sida. Folkbiblioteket bör också i ökad omfattning kunna hänvisa läsare till bokhandeln, när behovet av mycket efterfrågad litteratur inte kan tillgodoses. Kanske kan också folkbiblioteket i samverkan med bokhandeln förmedla böckeri läsecirklar av typen "köp en bok — läs tio”.

Både bokhandel och folkbibliotek arbetar med vägledande litteraturlistor och annan litteraturinformation. Här bör ett systematiskt informationsutby- te kunna ske. Inte minst bör Btj:s lästips och andra urvalsförteckningar planmässigt kunna användas av den lokala bokhandeln. Omvänt bör en del reklammaterial från bokhandeln kunna användas av folkbiblioteket.

4.13. Fjärrlån

Fjärrlån innebär att folkbiblioteket för en låntagares räkning från annat bibliotek lånar medier som det självt inte äger. Syftet är att ge låntagaren tillgång till det material han behöver, oavsett i vilket bibliotek det finns och oberoende av var han bor.

För fjärrlånen finns vissa riktlinjer, antagna av Sveriges allmänna biblioteksförening. Fjärrlånesamarbetet följer den s.k. lånekedjan, som är

hierarkiskt uppbyggd. För folkbiblioteken gäller följande beställningsgång: länsbibliotek- lånecentral- forsknings-, förvaltnings- eller företagsbibliotek. Ett lokalt folkbibliotek vänder sig först till sitt länsbibliotek, som, om det inte har det sökta materialet, remitterar beställningen till lånecentralen. Landet är indelat i tre lånecentralsregioner med lånecentraler i Malmö, Stockholm och Umeå. Endast material som inte kan antas finnas på folkbibliotek beställs direkt från vetenskapligt bibliotek, förvaltningsbibliotek eller företagsbibliotek, från vilka utlåning som regel sker endast om syftet är att främja forskning och studier.

Den utredning om ansvarsbibliotek, som DFI på regeringens uppdrag nu gör, kan komma att innebära förändringar i lånekedjan.

För länsbibliotek och lånecentraler gäller som ett allmänt villkor för statsbidrag att de skall lämna fjärrlåneservice till de lokala folkbiblioteken, i första hand inom sina respektive regioner. Övriga folkbibliotek har i princip ingen skyldighet att låna ut fjärrlån.

DFI har i samarbete med Fb 80 låtit utföra en undersökning av fjärrlånen i ett riksurval om 24 kommuner. Enligt undersökningen utgjorde fjärrlånen år 1981 ca 0,5 procent av folkbibliotekens totala utlåning, i volymer räknat 424 000 län. De flesta fjärrlån lånas in till folkbibliotek i kommuner med upp till 30 000 invånare och beställs oftast på huvudbiblioteken. Ca 80 procent av fjärrlånen effektueras av länsbibliotek och lånecentraler, merparten av länsbiblioteken. I allmänhet följs lånekedjan.

Knappt hälften av fjärrlånen är AV-medier (talböcker räknas som litteratur och är ej inräknade i denna siffra). Merparten av AV-lånen, 45 procent, är mikrofilm, varav de flesta är kyrkoarkivalier för släktforskning. En tredjedel av fjärrlånen avser facklitteratur. Endast 2 procent av fjärrlånen utgörs av litteratur på invandrarspråk.

De ändamål som anges för fjärrlånen är amatörforskning 49 procent, annan fritidsverksamhet 20 procent, studier 12 procent, arbete 11 procent och föreningsarbete 1 procent.

Hälften av fjärrlånebeställarna är högre tjänstemän eller tjänstemän på mellannivå. Deras andel av antalet fjärrlåntagare är nästan tre gånger så hög som deras rikstal, dvs. deras andel av den totala befolkningen. Lägre tjänstemän och studerande använder fjärrlån till en något högre andel än sina respektive rikstal. Arbetare är fjärrlånebeställare i en andel som utgör ungefär hälften av deras rikstal.

Pensionärer är den ålderskategori som i förhållande till sitt rikstal använder fjärrlån mest, i huvudsak beroende på en omfattande släktforsk- ning. Drygt hälften av fjärrlåntagarna är släktforskare, en fjärdedel lånar facklitteratur och 11 procent lånar talböcker.

Större delen av litteraturfjärrlånen gäller facklitteratur. I fjärrlåneunder- sökningen klassificerades facklitteraturen i tre nivåer:

1. Avancerad litteratur för forskningsändamål, specialstudier och liknande ”avancerad”). 2. Populärvetenskapliga faktaböcker och litteratur skriven i seriöst syfte ("populär”). 3. Enkla populära faktaböcker, ofta i modebetonade ämnen och med ytligt och ofullständigt sakinnehåll samt hobbyböcker (”enkel”).

En tredjedel av facklitteraturfjärrlånen gäller ”avancerad”, knappt två tredjedelar ”populär” och 7 procent ”enkel". Det ämnesområde, inom vilket det fjärrlånas mest, är samhälle med 37 procent, därnäst kommer humaniora med 33 procent, naturvetenskap/teknik med 25 procent och fritid med 5 procent.

Vi anser att folkbiblioteket, innan ett fjärrlån av facklitteratur beställs, bör ha undersökt om den kunskap som de egna samlingarna erbjuder är tillfyllest för låntagaren. Den information han söker kan finnas i annan litteratur än i just de titlar han efterfrågar. Att arbeta så ställer stora krav såväl på bibliotekariens facklitteraturkunskaper som på bokbeståndets sammansätt- ning. Det gäller att köpa den eller de böcker, som bäst täcker ett ämnesområde. Detta fordrar också en god Överblick av t.ex. ett års samlad utgivning inom ett ämne.

Titlar som kan hänföras till nivån "enkel” bör inte fjärrlånas. Har det lokala folkbiblioteket t.ex. avstått från inköp av några av många enkla böcker i ett enskilt ämne, kan låntagaren i stället för fjärrlån erbjudas alternativ med liknande kunskapsinnehåll.

Ifråga om böcker på nivån ”populär” bör det lokala folkbiblioteket i första hand överväga inköp. Kostnaderna för ett fjärrlån torde ofta närma sig bokens inköpspris. Huruvida böcker på nivå ”populär” bör fjärrlånas, beror givetvis i hög grad på den beställande kommunens storlek.

På nivån ”avancerad” är fjärrlån i de flesta fall befogade. Naturligtvis hindrar detta inte att även ett mindre folkbibliotek, som bedömer sig ha behov av vissa titlar på nivån ”avancerad”, köper dessa.

Ämnesbeställningar, dvs. önskemål om ospecificerad litteratur inom ett visst ämnesområde, kan tyda på att det beställande folkbiblioteket egentli- gen skulle ha behövt hjälp med referenstjänst. Länsbiblioteken bör vara uppmärksamma på detta och kanske ytterligare inrikta sitt arbete på att tillgodose sådana behov.

När det gäller förhållandevis nyutgiven skönlitteratur bör fjärrlånen begränsas till speciell litteratur med liten läsekrets.

För skönlitteratur, som inte längre finns att köpa, måste undantag göras. Givetvis skall böcker som biblioteket av kvalitetsskäl har avstått från att köpa inte heller fjärrlånas.

Fjärrlån av talböcker kan inte helt jämställas med övriga fjärrlån. Lånekedjan gäller inte på samma sätt som för svartskriftsböcker, eftersom talboksförsörjningen bör ha länet som utgångpunkt. Folkbiblioteken i varje län bör komma överens om hur fördelningen av inköpen mellan länsbibliotek och lokala folkbibliotek skall vara. Fjärrlån och depositioner utöver vad ett län kan tillhandahålla lånas från talboks- och punktskriftsbiblioteket.

Fjärrlån på invandrarspråk utgör en ringa del av den samlade fjärrutlå- ningen. Detta säger dock inte hela sanningen om invandrarnas tillgång till den litteratur som finns på länsbibliotek och lånecentraler, eftersom en stor del lånas ut i form av depositioner. Behovet av att beställa bestämda titlar tycks inte vara så stort, och depositioner fyller kanske bättre behovet av kompletterande litteraturförsörjning. Man kan då också ifrågasätta det stora arbete som läggs ner på utförlig katalogisering av invandrarlitteratur och om Utländska nyförvärv för invandrares del fyller så stor funktion.

Goda hjälpmedel för fjärrlånearbetet är katalogdatabaserna LIBRIS och

BUMS. Genom dem kan det lokala folkbiblioteket snabbare och säkrare än i tryckta beståndsförteckningar och bibliografier få uppgifter om i vilka vetenskapliga bibliotek och folkbibliotek en titel finns. Tidsödande arbete med att belägga beställningar kan sparas. Rutinerna i samband med fjärrlån kan förenklas.

I BUMS-databasen (BURK) finns uppgifter om beståndet på de folkbib- liotek som är anslutna till systemet. Vi anser det dock inte rimligt att alla dessa folkbiblioteks mediebestånd utnyttjas fritt för fjärrlån. Lånekedjan bör bestå även vid utnyttjandet av BURK och endast länsbibliotek och lånecentraler skall ha skyldighet att låna ut material utanför den egna kommunen, om inte kommuner sinsemellan träffar andra överenskommel- ser. Även om sådana överenskommelser innebär att lånekedjan bryts, bör man bibehålla de kriterier som nu gäller för vilken litteratur som bör fjärrlånas.

Ett försök med fjärrlånesamarbete mellan ett antal folkbibliotek som använder BUMS planeras för perioden 1 mars 1984 - 1 mars 1985. Försöket innebär att lånekedjan överges i syfte att ge en snabbare service. Riktlinjerna för vilken litteratur som bör fjärrlånas avser man dock inte att förändra.

Det förekommer att länsbibliotek tillämpar en ganska liberal fjärrlånepo- litik gentemot övriga folkbibliotek inom länet. Vi anser emellertid att fjärrlånereglerna måste följas även i förhållandet länsbibliotek - lokala folkbibliotek.

Ett fritt fjärrlånande av all slags litteratur mellan folkbibliotek av olika storlekar har ibland i biblioteksdebatten anförts som en positiv följd av datorers användning på biblioteken. Vi ställer oss dock tveksamma till att nuvarande principer överges. Helt fria fjärrlån medför en stor risk att sådana kommer att ersätta inköp som kommunen rimligen själv borde stå för. Kommuner med goda medieanslag kommer att utnyttjas av kommuner som ger sina folkbibliotek sämre resurser. Dessutom är fjärrlån kostsamma och ett inköp kan många gånger vara billigare.

Ett fritt fjärrlånande kommer att leda till att de nu väl avgränsade ansvarsnivåerna upplöses och en allmän villrådighet blir följden. Det blir oklart hur ingången till de vetenskapliga bibliotekens bokbestånd skall gå till och vem som svarar för att folkbibliotekssystemets möjligheter först har prövats.

Vi finner det motiverat med en överarbetning av Sveriges allmänna biblioteksförenings riktlinjer för fjärrlån bl.a. utifrån ovanstående synpunk- ter.

5. Informationsteknologi i folkbibliotekens tjänst

5.1. Begreppet informationsteknologi

Den tekniska utvecklingen går allt fortare och får alltmer omvälvande konsekvenser för samhälle och enskilda människor. Datatekniken är en avgörande faktori denna utveckling. Förutom att den i sig har effekter på en lång rad områden påverkar den annan teknikutveckling och används i ökande omfattning i kombination med annan teknik. Detta gäller inte minst inom det informationsteknologiska området, där utvecklingen kanske är allra snabbast. Informationsteknologi innefattar flera teknikområden, främst mikroelektronik, datateknik, informationsbehandling och telekom- munikation. Den hjälper oss att lagra, organisera, söka, komma åt och tolka information i form av text, siffror, bilder och ljud.

Vilka blir de samhälleliga konsekvenserna av olika utvecklingsalternativ och vilken betydelse har de för den enskilde? Bedömningarna är svåra men måste likafullt göras. De framtidsscenarier som görs utgår oftast från det tekniskt möjliga. Vilken utveckling som är ekonomiskt motiverad kan man nog i någon utsträckning räkna med förutses av näringslivet. Men vad som kanske är viktigast i ett samhällsperspektiv, det socialt önskvärda, analyseras och debatteras i mindre utsträckning.

När vi som folkbiblioteksutredning skall försöka precisera folkbibliote— kens roll i ett informationsteknologiskt utvecklingsperspektiv anser vi det nödvändigt att göra det med utgångspunkt i ett samhälleligt helhetsperspek- tiv. Folkbibliotekets betydelse för yttrandefriheten och värnet om demokra- tin blir än viktigare då ny teknik vinner insteg i informationsförsörjningen. I takt med att fakta och forskningsrön av olika slag lagras och förmedlas i elektronisk form måste folkbiblioteket ta ny informationsteknologi i sin tjänst. Detta får dock inte stå i strid med folkbibliotekets ansvar för tryckta medier, vilket vi även har betonat i inledningskapitlen. Ny teknik skall ses som ett komplement och hjälpmedel för att folkbiblioteket effektivt skall kunna fullgöra sina uppgifter.

Vi indelar de tekniker som har betydelse för folkbiblioteken i två grupper:

Lagringsformer Hit räknar vi databaser, Videogram (band och skivor), elektroniska "böcker", datorprogram.

Kommunikationsformer För sökning: online-teknik, teledata. För förmedling: telex, telefax, text-TV, kabel- och eterburen TV.

I följande avsnitt skall vi något kommentera de möjligheter och begräns- ningar som dessa tekniker har i folkbibliotekssammanhang.

5.2. Informationsteknologi som hjälpmedel

Under de år utredningen har arbetat (sedan år 1980) har vi bevittnat en tydlig attitydförändring hos stora delar av folkbibliotekens personal vad gäller inställning till teknik i allmänhet och datorer i synnerhet. Tidigare misstänksamhet, för att inte säga fientlighet, har ersatts av nyfikenhet och öppenhet. Detta måste hälsas med tillfredsställelse, eftersom det finns flera skäl för folkbiblioteken att aktivt engagera sig i den informationsteknologis- ka utvecklingen.

Informationsteknologin erbjuder nya hjälpmedel för biblioteken att hitta i samlingarna av tryckta medier och AV-medier. Här avses främst referens- databaser, centralt producerade och åtkomliga genom telekommunikations- teknik samt lokala databaser.

Fakta som redan finns i tryckt form kan göras direkt tillgängliga i elektronisk form. Fördelen med faktadatabaser är att sammanställningar kan göras mycket effektivt och att fakta kan uppdateras kontinuerligt.

I takt med att kostnaderna alltmer utvecklas till de tryckta pappersbundna mediernas nackdel kommer allt större mängd information att bara framställas i elektronisk form. Här har biblioteken inget val. Vill man bibehålla ett allsidigt mediebestånd måste biblioteken från början införliva elektroniska medieri sina samlingar. Här avses iförsta hand de medier som direkt ersätter tryckt material. (Inställningen till Videogram och fonogram har vi diskuterat i föregående kapitel). Lite förenklat kan det sägas ”bara” innebära att ersätta tryckt text med elektronisk. Dagens teknik ställer dock fortfarande vissa problem. Söktekniken är t.ex. fortfarande många gånger komplicerad. Dessutom är nuvarande bildskärmar otympliga och av dålig kvalitet jämfört med den Skärmtyp som håller på att utvecklas för kommersiellt bruk och som bygger på flytande kristaller. Allt tyder på att de svårigheter som vi möter i dag inom kort kommer att övervinnas.

Ett folkbibliotek med folkbildningsambitioner kan göra en insats i arbetet med att lära svenska folket att utnyttja och behärska dator- och kommunika- tionsteknik. Många människor kan genom egna tillämpningserfarenheter på det lokala folkbiblioteket komma underfund med teknikens förtjänster och begränsningar. Härigenom kan folkbiblioteken bidra till att avdramatisera (den vuxna) allmänhetens förhållningssätt till informationsteknologin, vilket är en förutsättning för en balanserad opinionsbildning och därmed framsynta ställningstaganden av ansvariga politiker m.fl.

Skolan ger undervisning i datateknik och försäljningen av hemdatorer har ökat. Lika väl som folkbiblioteket tillhandahåller böcker om datorer och programmering kan det tillhandahålla instruktionsprogram och andra datorprogram. Detta måste ses som ett viktigt led i datorutbildningen av svenska folket.

Slutligen kan folkbiblioteken vara verkningsfulla organ när det gäller att tillvarata allmänhetens intressen i utvecklingen av informationsteknologin.

Genom att införliva tekniken i folkbibliotekens verksamhet kan folkbib-

lioteken bidra till att föra fram den breda allmänhetens användarsynpunk- ter.

5.3. Databaser

Under det senaste decenniet har fakta av skilda slag lagrats i sådana databaser som endast är åtkomliga för onlinesökning. De senaste åren har antalet sökbara databaser kraftigt ökat i takt med att tekniken förfinats, hårdvaror har blivit billigare och utbildning och erfarenheter breddats till alltfler användare.

Man kan skilja på två typer av databaser: faktadatabaser och bibliografiska databaser eller referensdatabaser. Folkbiblioteken har under senare år börjat pröva båda typerna. Flera högskolor och forskningsbibliotek har mångårig erfarenhet av onlinesökning.

Folkbiblioteken bör betrakta databaserna som ett hjälpmedel bland andra i informationsarbetet. Tekniken skall användas i den mån den kan höja effektiviteten och kvaliteten i detta arbete. Även katalog- och inköpsarbetet kan rationaliseras med onlinetillgång till databaser. De försök som inletts av några kommuner ger stöd för denna bedömning.

I nuläget tycks för folkbibliotekens del referensdatabaser, som närmast är att jämföra med en katalog, ha störst värde. Särskilt användbara tycks de databaser vara som underlättar sökning i folkbibliotekets eget bestånd. Dessutom kan det kanske vara rimligt att ge visst företräde åt databaser som till stor del innehåller referenser till svenskspråkigt material. Men i takt med att faktadatabaser ersätter tryckta publikationer kommer naturligtvis även denna typ att få en större betydelse i folkbibliotekens verksamhet.

En särskild typ av faktadatabaser som inom kort kan komma att utvecklas är den som innehåller myndighetsinformation och annat samhälleligt material. Folkbiblioteken kan vara en av flera förmedlare av information i denna typ av databaser. Folkbiblioteken bör noga följa denna utveckling och med praktiska försök pröva användbarheten av dessa databaser.

Med den typ av databaser och söksystem som finns tillgängliga i dag är förmodligen onlinesökningar effektiva hjälpmedel för större bibliotek, exempelvis länsbibliotek. I takt med att tekniken förenklas och blir mer användarorienterad samt med att kostnaderna sjunker kommer datorbase- rad informationssökning att bli av betydelse även för mindre folkbiblio- tek.

5 .4 Teledata

Möjligheterna att tillgängliggöra och förmedla korrekt och aktuell informa- tion om samhället kommer att förbättras i takt med att ny informationstek- nologi tas i anspråk. För folkbiblioteken är utvecklingen inom teledataom- 1Modem = ID?-(111130! rådet är av intresse. demodulator, for om"

.. .. . . .. . .. . . . vandling av signaler från Teledata ar en sarsklld teknik for att organisera och soka information 1 en datorer och terminaler

databas. Teledatabasen nyttjas på så sätt att en användare ringer upp datorn så att de kan överföras med hjälp av en vanlig telefon, ett modeml, en TV-apparat och en enkel på telenätet.

knappsats. Man kan, om man är behörig och har egen kod, ta fram önskad information på den egna TV-skärmen, dvs. bläddra fram och tillbaka i det inlagda materialet.

Söksystemet kan göras efter olika principer. Trädsökningsmodellen har hittills varit den vanligaste, dvs. man tar sig fram kapitel- och avsnittsvis. Som komplement till detta har det oftast varit möjligt att söka på nyckelord eller direkt på sidnummer. Försök görs att utveckla förenklade sökförfaranden. Man kan räkna med att det i en framtid blir möjligt att ta fram sidor ur databasen med fritt valda sökord som ingång.

I utvecklad form kan teledata göras till ett tvåvägskommunikationsmedi- um. Användaren kan med hjälp av i stort sett samma utrustning kommuni- cera med databasen. Man kan sända meddelanden till andra teledatabas- abonnenter, man kan lägga till och förändra informationen i databasen och man kan med hjälp av inlagda beräkningsprogram t.ex. mata in värden och information av olika slag och få ut beräkningar och svar.

Teledata har varit i bruk i framför allt Japan, England. Förbundsrepub- liken Tyskland och Frankrike under ett antal år. Allmänt kan sägas att erfarenheterna, och därmed utbyggnadstakten, inte har blivit vad man ursprungligen förutsåg. Teledataförsöken bland allmänheten i England och Förbundsrepubliken har utvärderats, och i båda dessa konstateras att Söksystemet är alltför krångligt och tidsödande och att det finns för lite intressant information inlagd. Den senare bristen är naturligtvis till stor del en kostnads- och finansieringsfråga, vilket i sin tur sammanhänger med hur många abonnenter man lyckas få.

Man kan således konstatera att teledata inte, inom det närmaste decenniet åtminstone, kommer att få en bredare användning i hushållen. Framför allt är det de höga kostnaderna som sätter gränser för detta. Däremot kan teledata ha betydelse för vidareinformatörer, förvaltningar, informations- kontor och folkbibliotek. Med sådan användning har visst utvecklingsarbete även påbörjats i Sverige.

Våren 1982 inledde Linköpings kommun ett projekt, finansierat bl.a. av styrelsen för teknisk utveckling. Försöket innebar att information från kommun/landsting/försäkringskassa matades in i televerkets teledatabas. Genom samarbete med postverkets teledataprojekt, Postel, erbjuds sam- hällsinformation via terminaler placerade på ett antal postkontor i Linköping samt på informationsbyrån, bibliotek, bostadsförmedling och liknande samhällsinstitutioner.

Ett nystartat projekt pågår i Örebro. Länsbiblioteket har av datadelega- tionen, DFI och kulturrådet fått medel för en tvåårig försöksverksamhet med teledata på bibliotek. I första hand tänker man sig ett samarbete med de lokala fackliga organisationerna, som man vill erbjuda tillgång till arbets- rättsligt material m.m. från befintliga databaser via teledata. Man kommer även att pröva att ge kommunal information på teledataterminaler utplace- rade i en kommundel som ett led i pågående försöksverksamhet med kommundelsnämnder.

De fördelar teledatamediet kan ha i en framtid är av två slag. För det första ger det möjligheter att snabbt och på ett användarvänligt sätt få information om ett och samma ämne ur olika källor. För det andra ger mediet möjligheter till ajourhållning av informationen på ett sätt som är överlägset de tryckta

mediernas. Det ger också möjligheter till utgallring av inaktuella och felaktiga uppgifter.

5 .5 Försöksverksamhet

Förhållandevis få undersökningar har gjorts för att bedöma informations- teknologins attraktivitet, användbarhet samt ekonomiska, sociala och kulturella konsekvenser för breda befolkningsgrupper. Dessa brister gäller även teknikens roll i folkbibliotekens verksamhet.

Behovet av att inom folkbiblioteksverksamheten göra erfarenheter och bedömningar är emellertid stort. Ett nyligen avslutat tvåårigt projekt vid Halmstads länsbibliotek har varit ett av de mest omfattande, och erfaren- heterna har dokumenterats systematiskt. Utifrån dessa har även Fb 80 givit ut en förteckning över elektroniska databaser som då (augusti 1983) var av primärt intresse för folkbibliotek med namnet Databaser för folkbibliotek (Ds U 1983112). Inte minst i detta sammanhang har intresset från folkbiblio- tekens sida kommit i dagen.

Vi har i detta kapitel anfört flera skäl till varför folkbiblioteken bör följa den informationsteknologiska utvecklingen noga och även ta aktiv del i den. Men för detta krävs erfarenheter och möjligheter att göra bedömningar. Vi finner det angeläget att en kontinuerlig försöksverksamhet kommer till stånd inom folkbibliotekens verksamhet när det gäller utnyttjandet av elektroniska medier och förbättrad telekommunikationsteknik. Erfarenheter från för- söksverksamheten bör göras tillgängliga för andra folkbibliotek m.fl. intressenter.

Det är naturligtvis angeläget att tillämpningsförsök genomförs i olika biblioteksmiljöer med skilda förutsättningar. Samtidigt kan det vara motiverat att vid något folkbibliotek ligga mycket långt framme i försök inom hela det informationsteknologiska området. Ett folkbibliotek skulle kunna göras till experimentbibliotek för många olika slag av teknikförsök. För tillämpning inom folkbiblioteken skulle man på ett ställe bygga upp en samlad kompetens inom detta område. Denna kompetens kan tänkas komma folkbiblioteken till godo på flera sätt. Experimentbiblioteket skulle kunna ge skriftlig rådgivning i form av rapporter o.d. Det kan vara ett studieobjekt för andra bibliotek, som även skulle få tillfälle att ”känna på” olika tekniker.

Ett experimentbibliotek kan även vara en kanal för användarsynpunkter i en aktiv påverkan av dem som utvecklar och producerar elektroniska databaser och annan informationsteknologi.

Som experimentbibliotek av här antytt slag bör man välja ett relativt stort folkbibliotek som redan från början har en verksamhet och ett mediebestånd av hög klass. Det bör även vara ett länsbibliotek med tanke på behovet av atti samspel med folkbibliotek av olika storlek pröva nya tekniker för att effektivisera informationsarbetet.

5.6. Hotet mot den fria tillgången till information

Till sist vill vi ta upp ett problem som vi i dagsläget bara kan ana konturerna av. Hur blir det i framtiden med den enskildes möjligheter att utan kostnad få ta del av myndigheters och organisationers verksamhet och beslut? Är den fria informationstillgången i samhället hotad då alltmer information lagras i datorer och endast finns tillgänglig genom elektroniska medier?

I dag är detta knappast något bekymmer. Ännu har datoriseringen av information inte kommit särskilt långt. Informationen i de databaser som är i bruk kan i stort sett återfinnas i tryckt form, låt vara att databaserna kan vara en snabbare och effektivare väg. Vissa databasproducenter har dessutom erbjudit kostnadsfritt utnyttjande. För sökning i andra databaser har folkbiblioteken kunnat stå för sökkostnaden och servicen har varit gratis för den enskilde.

Men mycket snabbt kommer bilden att förändras. Inom, låt säga fem år, kommer antalet databaser att ha ökat högst väsentligt. Alltmer av informationsproducenternas ansträngningar och pengar kommer att koncen- treras på elektroniska medier till förfång för tryckt information. Det kommer att bli allt svårare och för den enskilde och för bibliotek av olika slag mer tidsödande att utnyttja tryckta medier. Successivt kommer även framställ- ningen av tryckt information att upphöra. Detta gäller redan i dag för vissa indexpublikationer och mycket specialiserade artiklar, men kommer säker- ligen att bli mer vanligt för information och fakta för mer generellt bruk. Även myndigheter och andra institutioner av allmänt samhällsintresse står inom kort inför motsvarande vägval.

Samtidigt får man naturligtvis räkna med att enskilda och allmänna informationsproducenter varken kan eller vill avstå från att ta betalt för utnyttjandet av de elektroniska databaserna. Det finns en ambition hos statliga myndigheter att i större utsträckning försöka avgiftsfinansiera sin service. För att komma över information, som vi i dag med självklarhet anser skall vara fritt tillgänglig för allmänheten, måste den enskilde ha tillgång till en dataterminal, ha kunskaper för att kunna kommunicera med databasen samt ha råd att ta fram den önskade informationen.

Här har folkbiblioteken ett givet ansvar att bistå allmänheten. Men kommer folkbiblioteken att ha råd med detta om, vilket vi anser, gratisprincipen skall bibehållas? Vilka ekonomiska insatser behövs för att förhindra att kommunerna av kostnadsskäl reducerar sin informationsser- vice till allmänheten?

Ett statligt initiativ har tagits när det gäller skyddet av offentlighetsprin- cipen då datatekniken tas i anspråk av myndigheter. I riksdagsbeslutet med anledning av regeringens proposition (1981/82:37) om offentlighetsprincipen och ADB och i anslutande förordning föreskrivs vissa åtgärder som skall underlätta för den enskilde att få tillgång till myndigheters uppgifter. Detta är dock en fråga av annan karaktär och syftar inte till att garantera den enskilde tillgång till information av allmänt slag som vi här har talat om.

5.7. Slutsatser

Vi anser att folkbiblioteken måste visa öppenhet inför utvecklingen av ny informationsteknologi och noga pröva teknikens möjligheter att underlätta och förbättra verksamheten. Motiven kan sammanfattas i fyra punkter. D Tekniken är ett hjälpmedel för katalogisering av och sökning i folkbib- liotekens samlingar och kan även effektivisera informationsutbytet mellan olika bibliotek. D I takt med att elektroniska medier ersätter tryckt material är det nödvändigt att folkbiblioteken utnyttjar dessa i sitt arbete. D Folkbiblioteken kan medverka i samhällets strävan att lära människor utnyttja datateknik och ta ställning till teknikens användning och effekter. D Folkbiblioteken kan genom sina erfarenheter ge värdefulla bidrag när det gäller informationsteknologins användaranpassning.

För att underlätta för folkbiblioteken att orientera sig om och ta ställning till ny teknik föreslår vi följande åtgärder.

Allteftersom antalet sökbara databaser ökar kommer det att bli alltmer angeläget att databaserna ges en fyllig, allsidig och neutral beskrivning och bedömning för att folkbibliotek och andra användare skall kunna ta ställning till om och hur man skall kunna utnyttja dem. Någon form av recension av varje databas som erbjuds till allmänt utnyttjande kommer att bli nödvändig. Denna uppgift bör DFI ta på sig.

Vidare bör ett experimentbibliotek för prövning av informationsteknolo- gins möjligheter i folkbiblioteksmiljö inrättas genom statliga initiativ. Försöksverksamheten bör förläggas till ett länsbibliotek med lånecentral och ledas av DFI, kulturrådet samt data- och informationsdelegationerna.

Slutligen anser vi det synnerligen angeläget att ett statligt initiativ tas till att analysera konsekvenserna för den enskildes informationsfrihet i takt med att samhället tar den nya informationsteknologin i sin tjänst. Sådana bedöm- ningar måste leda fram till åtgärder som även i framtiden garanterar fri tillgång till grundläggande information om samhället. Vi känner om för att dessa frågor i nuläget inte i tillräcklig grad bevakas av någon instans.

Regeringen bör ge DFI och kulturrådet tillsammans med datadelegationen och informationsdelegationen i uppdrag att göra vissa utredningar och föreslå åtgärder inom detta område. Arbetet bör leda fram till förslag om vilken information, lagrad i databaser som bör vara tillgänglig fritt och utan kostnad för den enskilde, och hur samhällsansvaret skall preciseras för att garantera detta. Förslag bör även ges till hur informationen i praktiken skall nå fram till den enskilde. Informationsförmedlingens organisation och kraven på databasernas uppbyggnad, söksystem etc. bör preciseras. Folkbib- liotekens roll bör klargöras. Utredningarna bör innefatta beräkningar av kostnader och förslag till hur dessa bör fördelas.

'R'. ”!:an . *__..,_l_"'.é 'MM kw!"

,,.,*':j . I lll I ' ';'L'. , _1' "_."_,,'k:_ ,

åå.” ,._._. ';1.., ' .. r.. ., , _ ""J""I *: "Ål,". ”,,,-, ,_ .. :. ""'—I"" " ni??. "*'.-. ",""',-' 3 l,. ..::-'i... ' _ . .. ,, ___ ,,.mäl'. ,. __4_,_,.i+_'_m*_,*,,,i_i_ ”"Nä,-”i, "h ___-_ .. _,_

.. -.._-v,...,, få; "3' __r,,.__ä__*_____ .,* .#__,_L ,'*_, _—,,,,—_,,_,;,_,_ """"? .!"lä."_3"",' E_-,,,'i.._t*i_.,, _. .. _,_, .. .. ...,-i. ,'m _,, , _ ',_,..,..., ' "l lå. HM __? $'Ij'jb'lll'4'én'h ""'."_". "uz'lr'Jl'E'i " " - l'.=,T:'.'*. ""i" Mil” ...",-.: . få.-,.'lnrn'ö " ' **.* * ' " r*'.' '..” "" .L'" ”fil ._ ,, , at...-.. _, . _a... ". _, ' %'me' .. ' t.** * *.— "' :"'-'. " _, "f.-,är." * WW _. ,, '.!-,......”J' :'l' '-_r' _',-,,.,,_,__,_,'r,_",,.. " " -,".._, ...;'. !'!* *=_- __.",'.:'.ll'" .r. | " : | | M —,

' %ä'""'*'""""'é'å"” ”små "rt.

, , _*,. Jil,” ...,. -_..:. ,, jfr, ,,??? .,," _ ,*..-,____ lé (',! '.i' lång"-i? .. gv_,,'*.lå$:f_ '.'f' W *V'f',l".'"',-.j-' . * #* *"*_., ..An'f' = '— . ' . .".' "l ' ' ! _,u,4 -'.* », _ "'.',_". gsm, "';; , . — __ - _, f*_m.jliå.,.fl, . ,'iå tr, .._.,'F ! . .

-." .,,,_'._, .. ,. .. "*-,_ , --____.._,,': . . ,. . . ,_.._ __ ' . %"å'r'l'l "& ", $;- _l ' wiki/' ,,,an'mflwrf'l—l ...-i..:

" ' w......az, ..

— ', ' 1. 3 , '#'”; ' ' v- .i', ll? " » "..-= ...en»... .. . _ ”FE-:( '.. ",'ål' _,,|'.."|.,,- t .'f. H*..iÄl'HE'.." **,, .:. '..*

..l: ."='*"'-..J'.'_" _ ] .. . .uq_i_-_._,..- . "nä w,, _

_!,(.,.. _,Fi' .."..*',.'. *. l - ..

- många...... agan-.,... .. ', ma,-m.: "fix.- .,*, *l-"tn'*'.'r.l*,*, - ..... ,,,-. -_ - —. ""-'hijdä'l'l ','-'"'i'rq'fqu, ,l* iE..'t.:..£.7.* .", ** » .= * "gå"—"Öl! *RQPPÄE': _ ,,,. - .,,' ,,.åiu': ,.'. ' '-'r:_.,-=, '. _, ina, ,,,"?! :.." wii-_ nå : T l ..i ___.'_'_'."ll_j. _1_,_l'!"_,,_:,_%',._'_" _'_s,,_ !..glri .'P'**,*. ,'_* ',.Fa_j,:—.* .'-'. . _ & b'_',__'_'_,_ '!åwäf'å 1? hälft-"M få”) *r .: ' ä,,- Humla, &&HM WWW.” *- .— ' . - ,,l samrått»: : ' *. ..llfu'r'll knä,, & ..."*__**z_'!*',1,' -.. :..., r.., .. _ . _- *.' - &,W w-i'lrlwläth'wmm ”*.-. ** ** | ..,. .

,. ".,",_,,,,,,_,______ .,;5,,,**,,.,, ,, ,, (r,? . ,, ,, _ .' ;t"? " al ' -' ..?-'. ” HH”— . måfå., ,, _ _ _.Ir'l ':. n . '. ,, . .,, .. , l .

. '_,_ _j:-".-_'-—."l ...:

all m.., # ',,.,_,.

......a. ,,.,.,.,

%%?-

...-g! '

.. *.": , .,,..._,. "l .

'|': .rr- .::-., _ "#2 |! ,L” (5 _, U.,lt__,'.*. , ,,*|!.

' ,, n-

6. Folkbibliotek i samverkan

6.1. Principiella synpunkter på samverkan

För att nå snabbare och bättre resultat samverkar förvaltningar och organisationer som har gemensamma eller näraliggande mål. I vissa fall är samverkan en förutsättning för att verksamheten skall kunna bedrivas. Insikt om att samverkan över nämndgränserna behövs för att ge kommuninvånarna en bättre service präglar i allt högre grad den kommunala verksamheten. Ett av de senaste tecknen på detta är lagen om lokala organ, som lett till inrättande av kommundelsnämnder i ett antal kommuner. Andra reformer av liknande innebörd är decentraliseringssträvandena inom skolan och socialtjänsten. Det blir också allt vanligare med nämndövergripande samverkansgrupper, knutna till ett geografiskt område.

Åtskilliga förvaltningar och organisationer i en kommun har mål som till stora delar sammanfaller. Överensstämmelsen har på senare år än mer markerats genom den nya läroplanen för grundskolan (Lgr 80), socialtjänst- lagen, målen för kulturpolitiken, riktlinjerna för invandrar- och minoritets- politiken och folkbildningsförordningen. Statens ungdomsråds rapport Ej till salu, kulturrådets projekt Kultur i arbetslivet, Kultur i förskolan m.fl. är exempel på skrifter som har betydelse för folkbiblioteken.

Samverkan är en förutsättning för att folkbiblioteket skall kunna bedriva uppsökande verksamhet med målet att göra så många människor som möjligt delaktiga av den kunskap och läsglädje som folkbibliotek kan erbjuda. Finns böcker i de miljöer där människor dagligen vistas, ökar chansen att väcka deras nyfikenhet och deras lust att börja bläddra, läsa och låna. Har människor verkligt bra böcker för ögonen dagligen kommer många inte att nöja sig med den triviallitteratur, som kanske dittills utgjort deras läsning.

Organisatoriskt kan man tala om tre former av samverkan. Den första är den institutionella formen, som innebär att en mer eller mindre fullständig folkbiblioteksservice etableras i samverkan med en annan part. Verksamhe- ten kan närmast jämföras med en ordinär folkbiblioteksfilial. Exempel är integrerade skol— och folkbibliotek, Sjukhusbibliotek, fängelsebibliotek m.fl.

I den andra formen ingår folkbibliotekets böcker och tjänster. i andra förvaltningars och organisationers arbete. Folkbiblioteket är här beroende av aktiva förmedlare, dvs. personer som har en nyckelposition på den plats där samverkan bedrivs, t.ex. arbetsplatsombud, föreningsledare, förskole- personal etc.

I den tredje formen av samverkan fungerar samverkanspartnern som folkbibliotekets bokdistributör. Det kan gälla t.ex. att folkbiblioteket använder skolförvaltningens transportorganisation eller att postkontor och butiker i glesbygden tillhandahåller böcker för utlån.

Det kan också vara fråga om personer som vill åta sig att hjälpa folkbiblioteket att sprida böcker. Ett vårdbiträde i öppen vård (hemsamarit) kan vara en utmärkt förmedlare som utifrån eget läsintresse stimulerar pensionärerna att läsa. Men folkbiblioteket kan också ta hjälp av de vårdbiträden, som följer pensionären till biblioteket eller här hem böcker åt honom.

Uppsökande verksamhet ställer andra krav på medier, personal och rutiner än vad den fasta verksamheten gör. En avgörande punkt är tillgången på medier. Det är viktigt med många exemplar av de kvalitetsmässigt goda och attraktiva böckerna, så att en nyvunnen läsare inte får vänta för länge på den bok han blivit intresserad av. Många läsare inom den uppsökande verksamheten har mycket kvalificerade önskemål i fråga om böcker. Med tanke på läsare med olika handikapp kan det vara klokt att ha gott om lättlästa böcker, böcker med stor stil och talböcker. Ett särskilt mediebe- stånd, s.k. bokpool, enbart för den uppsökande verksamheten kan behövas, åtminstone om denna är av större omfattning. Ett sådant bestånd kan lånas ut med enklare rutiner än det fasta. Låntagarna inom den uppsökande verksamheten får efterfrågade böcker snabbare och den fasta verksamhetens låntagare slipper vänta på böcker som cirkulerar länge på exempelvis en arbetsplats.

Det finns en inbyggd konflikt mellan den fasta och den uppsökande verksamheten, eftersom rutiner och arbetssätt skiljer sig åt. Därför är det viktigt att all personal känner ett gemensamt ansvar för båda verksamheterna och tar ömsesidig hänsyn till deras skiftande krav.

Folkbibliotekets roll i samverkan med andra bör vara att ställa resurser i form av böcker och personal till förfogande för samverkansparten, som måste visa en uttalad vilja att engagera sig aktivt i verksamheten. Ansvaret för ett gott resultat vilar på båda parter.

I samverkan spelar förmedlarna en avgörande roll. Folkbiblioteket söker samarbete med förmedlarna av två skäl. D Förmedlarna känner de människor folkbiblioteket vill nå. Den sociala kontakten är viktig när det gäller att introducera boken hos den ovane läsaren.

El Om många människor utanför folkbiblioteket engageras för boken skapas en bättre förankring och biblioteket får på sikt en starkare ställning.

Att arbeta genom förmedlare är många gånger ett effektivt sätt att nå ut brett med biblioteksresursema. Den uppsökande verksamheten är till stor del beroende av engagemanget hos förmedlarna. En viktig förutsättning för ett sådant engagemang är att förmedlarna vill och av folkbiblioteket tillåts ta ett ansvar för verksamheten. Ett sådant samarbete med förmedlarna innebär att bibliotekariens traditionella roll förändras.

De minimikrav folkbiblioteket bör ställa på samverkansparten är att denne utser förmedlare, som svarar för att böckerna hålls tillgängliga och som tar emot och vidarebefordrar önskemål till folkbiblioteket. Helst bör förmed-

laren också vara beredd att arbeta läsfrämjande, att komma till biblioteket för att tillsammans med bibliotekarien välja ut böcker samt att delta i

utbildning.

Man kan skilja mellan två huvudtyper av förmedlare. B De som arbetar inom en verksamhet vars mål delvis är kulturpolitiska, och i vars arbetsuppgifter det följaktligen ingår att arbeta med böcker, t.ex. lärare och cirkelledare. D De som i sin yrkesverksamhet möter många människor och därvid jämte sina primära arbetsuppgifter hjälper folkbiblioteket att förmedla böcker och kunskap om böcker och läsningens betydelse, t. ex. personal inom barnomsorgen och bokombud på arbetsplatser.

Naturligtvis kan man inte renodla denna indelning men kan ändå konstatera att de båda typerna av förmedlare ställer olika krav på bibliotekariens insatser. Att ge stöd till den första gruppen kan anses vara en del av folkbibliotekets traditionella informationsuppgift. Att ge en lärare hjälp med boktips och boklåda kring ett tema eller ämnesområde är en del av varje bibliotekaries ordinarie arbete med låntagarvägledning.

Den senare gruppen ställer delvis andra krav. Här måste bibliotekarien mer aktivt och med större personligt engagemang förmedla kunskap om böcker och övrig folkbiblioteksverksamhet.

Ett växande arbete med förmedlare, framför allt av den senare kategorin, innebär att bibliotekariens kunskaper kommer att behöva utvecklas speciellt inom vissa områden.

Hon måste lägga ner tid och omsorg på att sätta sig ini samverkanspartens arbetssätt och på att lära känna de människor hon skall samverka med. Kanske behöver hon t.ex. ett par kvällar delta i fritidsgårdens eller föreningens verksamhet innan hon bokpratar och placerar ut böcker där. Hon bör ha förmåga att på ett okonventionellt och smidigt sätt anpassa biblioteksverksamheten efter samverkanspartens möjligheter och önske- mål.

God kännedom om kommunens kultur- och föreningsliv är nödvändig, likaså kunskap om dess kommersiella kulturutbud. En uppsökande biblio- tekarie måste ha mycket god bokkännedom och ett levande litteraturintres- se. Hennes uppgift är framför allt att verka som pedagog och inspiratör.

Förmedlaren kan inte ersätta bibliotekarien, men bibliotekarien kan inte heller ersätta förmedlaren. Var och en har kvalifikationer, som kombinerade är en förutsättning för en effektiv uppsökande verksamhet. Förmedlaren känner miljön och är väl förankrad i den sociala gemenskapen där och är intresserad av litteratur. Hos arbetskamrater, cirkeldeltagare eller elever väger förmedlarens lästips tungt.

Bibliotekarien har kunskap om böckerna och folkbibliotekets övriga resurser och strävar att utveckla sin förmåga att på ett pedagogiskt sätt ställa denna kunskap till förmedlarens förfogande. Ju mer kunskaper förmedlaren får av bibliotekarien, desto mer kvalificerade krav kommer han att ställa på hennes hjälp, både kvantitativt och kvalitativt. Bibliotekarien kommer genom en aktiv förmedlarkår att i allt högre grad få ägna sig åt uppgifter som kräver hennes specifika yrkeskunskaper.

6.2. Överenskommelser och avtal

För samverkan mellan kommunala förvaltningar bör överenskommelser om verksamhetens mål, inriktning och omfattning göras i anslutning till långtids- och ettårsbudgetar. Detta bör dock inte hindra att samverkansformerna prövas löpande. Målfrågorna bör vara genomdiskuterade och förankrade i både förvaltningarna och nämnderna. Exempelvis bör kulturnämnd och skolstyrelse vara överens om kvalitetsnivån på bokbeståndet i skolbibliotek och folkbibliotek.

Hur kostnaderna för samverkan mellan kommunala förvaltningar fördelas är från kommunalekonomisk synpunkt egalt. Principiellt kan det dock vara av betydelse att de samverkande förvaltningarna gemensamt svarar för kostnaderna. Då fordras utvärdering och planering samt inte minst engagemang och samarbete från båda håll för att verksamheten skall fortleva och utvecklas. En annan modell är att kommunfullmäktige beslutar tillföra kulturnämnden resurser för att ha huvudansvaret för kulturverksamhet inom t.ex. förskolans område.

För samverkan med part, som har annan huvudman än primärkommunen, är huvudregeln att folkbibliotekets samtliga kostnader för verksamheten skall ersättas av huvudmannen. Det gäller t.ex. biblioteksverksamhet vid landstingens och statens vårdinstitutioner som sjukhusbibliotek och krimi- nalvårdsanstalter. Skriftliga avtal mellan parterna bör upprättas för att reglera verksamhetens mål och inriktning. Verksamhetens omfattning fastställs årligen i samband med budgetarbetet.

Denna samverkansform innebär att huvudmannen köper tjänster för sin biblioteksverksamhet av folkbiblioteket. Huvudmannen beslutar om verk- samhetens mål, inriktning och omfattning, och folkbiblioteket erbjuder sin verksamhet med den kvalitet på t.ex. mediebestånd och personal som kulturnämnden beslutat om.

I fråga om biblioteksverksamhet inom landstingens öppenvård, t.ex. barnavårdscentraler och hemsjukvård, som ju i regel utnyttjas endast av kommunens egna invånare, år det rimligt att kommunen står för de huvudsakliga kostnaderna. I dag pågår en förändring mot att samhällets vård och omsorg i större utsträckning sker i hemmet och i bostadsområdet. Exempel på detta är utvecklingen inom primärvården och den inriktning som socialtjänsten anger. Det bör finnas en öppenhet för nya samarbetsformer där det primärkommunala ansvaret för folkbiblioteksverksamheten på ett naturligt sätt kan samspela med annan samhällsverksamhet.

I samverkan med studieförbund, fackliga organisationer etc. är det vederbörande organisation som bestämmer verksamhetens inriktning, utifrån sina egna mål och värderingar. Organisationen måste fritt få profilera sitt urval av folkbibliotekets böcker. Folkbiblioteket å sin sida har full rätt att formulera vissa krav på aktiva insatser från samverkanspartens sida som villkor för att delta i samverkan. Folkbiblioteket anger också de kvalitets- gränser och andra begränsningar av mediebeståndet, som följer av kultur- nämndens allmänna riktlinjer. Det ekonomiska huvudansvaret för böcker och bibliotekspersonal åvilar folkbiblioteket.

6.3. Samverkan i praktiken

6.3.1. Inledning

Vi har betonat att det är principiellt viktigt att folkbiblioteket ökar sina ansträngningar att arbeta uppsökande och i detta arbete söka samverkan med olika förvaltningar, organisationer och intresserade människor. Det finns skäl att försöka konkretisera förutsättningarna för och genomförandet av ett organiserat och väl förgrenat samarbete.

Självklart är det inte en statlig utrednings uppgift att tala om hur en enskild kommun skall gå till väga för att bredda sin verksamhet till allt fler kommuninvånare. Varje kommun måste här själv sätta samman sitt verksamhetsprogram. Det kan dock finnas skäl för oss att diskutera några samverkansområden som är aktuella i alla kommuner oavsett storlek och typ, och som enligt vår mening är särskilt angelägna att vidareutveckla. Vi kommer därför i det följande att beröra folkbiblioteksverksamhet inom barnhälsovården, i barnomsorgen, i skolan,

inom äldreomsorgen, på arbetsplatsen, inom studieförbunden och inom ungdomsorganisationema.

DDDDDDD

För flera av verksamhetsområdena har vi genomfört särskilda delstudier som tidigare avrapporterats fristående. Vi kommer i mycket att hänvisa till men även dra vissa slutsatser av dessa rapporter.

6.3.2. Barnhälsovård

I varje kommun finns minst en barnavårdscentral, oftast i anslutning till en vårdcentral. Barnavårdscentralernas huvudmän är landstingen och centra- lernas uppgift är att kontrollera hälsotillståndet för barn upp till sju år. Därefter övertas den uppgiften av skolhälsovården.

All verksamhet vid barnavårdscentralerna bygger på frivillighet och några obligatoriska kontroller förekommer inte. Ändå når man nästan 100 procent av föräldrarna. Särskilt värdefullt är att man på ett naturligt sätt skapar kontakt med invandrarföräldrarna.

Staten och landstingsförbundet har träffat en överenskommelse enligt vilken landstingen åtar sig att via barnavårdscentralerna erbjuda utbildning för föräldrar till barn upp till ett år. Utbildningens mål formuleras i begreppen kunskap, gemenskap och påverkan. Det sista begreppet uttolkas så, att man vill påverka föräldrarna till större medvetenhet om barn och barns situation i familjen och i samhället.

Olika forskningsresultat visar att den mest betydelsefulla språkutveckling- en sker före fyraårsåldern. Det är viktigt att folkbiblioteken använder möjligheten till uppsökande verksamhet genom barnavårdscentralerna. Därigenom kan de nå så gott som alla föräldrar då deras barn är i en för sin utveckling avgörande ålder och föräldrarna är starkt upptagna av intresset att

ge sina barn en god start i livet.

I de flesta län har samarbete startats eller planeras starta mellan länsbiblioteket och barnhälsovården. Länsbiblioteket har framställt broschy- rer om barns språkutveckling och litteraturens roll samt listor på lämpliga böcker för både föräldrar och barn. Länsbiblioteken anordnar studiedagar för barnavårdscentralernas personal, som består av läkare, sjuksköterskor, logopeder m. fl. Dessa studiedagar genomförs i samarbete med barnhälso- vården och med landstingens utbildningsavdelningar. De lokala folkbiblio- teken står för kontakt med och information till personalen och deponerar böcker på barnavårdscentralerna.

Vårdpersonalen informerar föräldrarna om böckernas roll för barns utveckling. Denna information ingår som en del i barnavårdscentralens allmänna rådgivning till föräldrarna.

6.3.3. Barnomsorg

Socialtjänstlagen (SFS 1980:620) trädde i kraft den 1 januari 1982. I den anges allmänna mål för omsorgen om barn och ungdom. Socialtjänsten anknyter i fråga om barn och ungdom, bl.a. i förarbetena till lagen, också till de mål som tidigare gällde barnomsorgen och som angavs av barnstuge- utredningen i betänkandet (SOU 1972:27) Förskolan Del 1. Målen för arbetet inom barnomsorgen är att B i samarbete med föräldrarna ge varje barn bästa möjliga betingelser att rikt och mångsidigt utveckla sina känslo- och tankemässiga tillgångar, D lägga grunden till att barnet utvecklas till en öppen, hänsynsfull människa med förmåga till inlevelse och till samverkan med andra samt att kunna komma fram till egna omdömen och att B hos barnet lägga grunden till en vilja att söka och använda kunskap för att förbättra såväl egna som andras levnadsvillkor.

Dessa mål ställer enligt vår mening tydliga krav på att kulturen integreras i förskolans arbete. Samma uppfattning uttrycks i Arbetsplan för förskolan, som socialstyrelsen givit ut som en vägledning för kommunerna. Enligt den skall barnomsorgen eftersträva att genom lek och arbete medverka till att barnen utvecklas allsidigt och görs förtrogna med samhället genom kontakter med t.ex. arbetsliv och kulturliv.

I den del av arbetsplanen, som heter Förskolans pedagogiska mål och inriktning framhålls behovet av kultur i förskolan. Som det främsta skälet anger man att barn ofta utsätts för en spekulativ påverkan av ett torftigt och undermåligt kulturutbud. Personalen i förskolan bör ta till vara den kunskap och de resurser som finns på t.ex. bibliotek, muséer, i kulturföreningar och hos kulturarbetare och arbeta för att ge barnen en innehållsrik vardag. Här framhålls bl.a. kulturarvet i form av rim, ramsor, sånger, sagor och berättelser. Ett rikligt urval av böcker och bilder bör finnas i förskolan.

Av olika forskningsresultat framgår dessutom att förskoleåldern är avgörande för barns utveckling. Att kultur når barn så tidigt som möjligt är således väsentligt. Böcker har särskild betydelse för utveckling av barns språkliga förmåga, av deras fantasi och känsloliv liksom av deras förstånd och intellekt.

Som ett led i socialstyrelsens arbete med att utveckla barnomsorgens inre verksamhet har under år 1983 utarbetats ett förslag till pedagogiskt program för förskolan. Förslaget remissbehandlas under våren 1984. Avsikten är att det skall ingå i serien Arbetsplan för förskolan.

Inför den översyn av förskollärar- och fritidspedagogutbildningarna, som universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) fått i uppdrag att utföra, anger regeringen det som önskvärt att utbildningen tar upp den kulturella verksamhetens betydelse för barns utveckling.

I varje kommun skall enligt socialtjänstlagen finnas en av kommunfull- mäktige antagen plan för förskole- och fritidshemsverksamheten. Den skall avse en period av minst fem år. Planen beskriver oftast den kvantitativa utbyggnaden av förskolan.

Med hänsyn till den betydelse som kultur i förskolan tillmäts, anser vi att vikten av kulturinsatser bör betonas i barnomsorgsplanen eller i andra riktlinjer för förskolans arbete. Detta betonas också i kulturrådets rapport Kultur i förskolan (Rapport från kulturrådet 1982r5). Iförordet till rapporten framhåller förutom kulturrådet även socialstyrelsen och kommunförbundet att kulturen har en given plats i kommunernas arbete med att utveckla förskolan.

År 1983 fanns 37 procent av 0—6-åringarna och 15 procent av 7—12- åringarna inom samhällets barnomsorg, dvs. daghem, familjedaghem och fritidshem. Till år 1987 beräknas dessa andelar ha stigit till 44 resp. 21 procent. Man räknar dessutom med att alla sexåringar får del av samhällets barnomsorg genom förskolans deltidsgrupper.

En viktig kompletterande verksamhet har på senare år tillkommit genom de 5. k. öppna förskolorna som inrättas i allt fler kommuner. De vänder sig till hemarbetande föräldrar med förskolebarn samt till kommunalt och privat anställda dagbarnvårdare. På de öppna förskolorna finns förskollärare som kan ge råd, barnen får träffa andra barn etc. I många kommuner kan även barnstugor ge pedagogiskt stöd till föräldrar och dagbarnvårdare.

En för förskolans del viktig reform är kommunernas skyldighet att under vissa förutsättningar ordna hemspråksträning för barn vars föräldrar eller vårdnadshavare begär det.

Hemmets läs- och kulturvanor har den största betydelsen för barns kulturella uppväxtmiljö. Föräldrarna är därför ytterst den viktigaste målgruppen för folkbibliotekens insatser inom barnomsorgen. För att nå föräldrarna kan folkbiblioteket arbeta direkt med dem via t.ex. bok- och biblioteksinformation på föräldramöten, men framför allt försöka inspirera förskolepersonalen att uppmuntra föräldrarna att läsa för sina barn. Inte minst är det viktigt att göra förskolepersonalen uppmärksam på invandrar- barnens behov av böcker på sitt modersmål.

De öppna förskolorna har visat sig utnyttjas till stor del av invandrarbarn och invandrarkvinnor och är alltså en god möjlighet för folkbiblioteket att nå dessa grupper.

Varje barnomsorgsinstitution bör ha ett grundbestånd av böcker att användas som arbetsmaterial och förströelse och komplettera detta med lån från folkbiblioteket. _

Folkbibliotekens verksamhet på förskolor och fritidshem ökade med 27 procent mellan åren 1978 och 1981. Sådan verksamhet förekom år 1981 i 216

kommuner och berörde 64 procent av landets förskole-och fritidshemsplat- ser. Verksamheten är emellertid starkt varierande både kvantitativt och kvalitativt. Dock kan konstateras att det under de senaste åren har skett ett utvecklingsarbete inom biblioteksarbetet i förskolan i många kommuner, inte minst i samband med att tjänster som barnbibliotekskonsulenter inrättats i många län.

6.3.4. Skola

Samhällets utbildningsinstitutioner har ansvaret för litteraturförsörjningen för undervisningsändamål. Skolförordningen stadgar, att det på varje grundskole- och gymnasieskoleenhet skall finnas ett skolbibliotek. Motsva- rande föreskrift saknas i vuxenutbildningsförordningen. Skolbiblioteksverksamheten är numera helt ett kommunalt ansvar. Staten bidrar inte med medel direkt avsedda för skolbiblioteksverksamhet. Landstingen svarar för kostnaderna för biblioteksverksamhet inom den landstingskommunala utbildningen. Folkbibliotekets funktion är att på olika sätt komplettera och samverka med utbildningsväsendets bibliotek, inte att ersätta dem. Inom ramen för sina kultur- och informationsuppgifter är folkbibliotekets roll enligt vår mening i det pedagogiska arbetet att B komplettera med fack- och skönlitteratur i olika ämnen och utbildnings- situationer från lågstadium till högskolenivå, D i samarbete med lärarna lära eleverna använda folkbiblioteket, El ställa sina specialkunskaper om litteratur till förfogande för lärare och elever i läsfrämjande verksamhet och att B medverka i lärarpersonalens fortbildning.

Grundskola

Iläroplanen understryks skolans kulturpolitiska ansvar. Detta ansvar vilar på skolans alla ämnen, men speciellt på de ämnen som har till uppgift att utveckla elevernas uttrycks- och kommunikationsförmåga. Biblioteket är enligt läroplanen en viktig resurs i detta arbete. Läroplanen framhåller, att kultur skall ses som en tillgång i elevernas arbete. Exempelvis kan eleverna genom bild, film, teater och det skrivna ordet åskådliggöra resultatet av olika arbetsuppgifter. Skolan har också ett ansvar att låta eleverna komma i kontakt med samhällets olika kulturyttringar och att genom de fria aktiviteterna få utveckla sina intressen inom olika kulturområden.

Enligt läroplanens kursplaner för ämnet svenska bör barnen på lågstadiet vänjas vid att skaffa sig kunskaper och upplevelse genom att läsa bilderböcker, sagor, rim och ramsor och facklitteratur för barn. För mellanstadiet betonas att barnen skall läsa barn- och ungdomsböcker som ger perspektiv på egna förhållanden och livsfrågor samt lära sig utnyttja fackböcker och handböcker. Högstadieeleeverna skall ta del av ett brett urval av skön— och facklitteratur. För samtliga stadier betonas vikten av att eleverna lär sig utnyttja skol- och folkbibliotek.

Invandrareleverna skall inom ramen för hemspråksundervisningen vänja sig vid att använda litteratur på sitt modersmål. För elever vars modersmål

saknar skriftspråk är bilder, filmer och muntlig berättartradition viktiga inslag i undervisningen. Även i hemspråksundervisningen skall eleverna lära sig använda biblioteket.

Lgr 80 vidgar läromedelsbegreppet till att omfatta det som lärare och elever kommer överens om att använda för att uppnå uppställda mål. Vid sidan av de traditionella läroböckerna behövs t.ex. böcker,. tidningar, tidskrifter, bild- och ljudmaterial etc. Skolans arbetssätt skall innebära att eleverna genom olika arbetsuppgifter tränas att använda inlärda kunska- per.

Även läromedelsutredningen (ULÄ) som år 1980 framlade sitt betänkan- de (SOU 1980:15) Läromedlen i skolan, förespråkar ett vidgat läromedels- begrepp och framhåller att skolbiblioteket som en kollektiv resurs borde kunna utnyttjas mer i skolarbetet. Riksdagen beslöt i stort sett enligt ULÄ:s förslag att minska kommunernas skyldighet att ge eleverna läromedel som gåva. Detta innebär att läromedelsresurserna kan användas betydligt friare än tidigare.

Denna utveckling, som ännu är i sin begynnelse, innebär att skolans bibliotek får betydligt större uppgifter inom undervisningen. Även folkbib- liotekens betydelse för skolan ökar.

Utvecklingen inom skolan kommer förutom av den nya läroplanen att styras av den ändrade organisationen för den statliga skoladministrationen som trädde i kraft den 1 juli 1982. Denna innebär i korthet att ansvarsför- delningen mellan stat och kommun förändras genom att specialdestinerade statsbidrag ersätts av generella bidrag, över vilkas användning kommunen bestämmer. Även inom skolväsendet i en kommun har besluten alltmer flyttats ut till de enskilda rektorsområdena och skolenheterna. Kommunerna får också ansvaret för fortbildningen inom skolans område.

En arbetsgrupp inom Fb 80 har i rapporten (Ds U 1982217) Folkbibliote- kens samverkan med skolan gjort en utförlig nulägesbeskrivning av skolbiblioteken och deras samverkan med folkbiblioteken, analyserat nuläge och väntad utveckling samt lagt förslag till organisation av samverkan. I detta betänkande begränsas framställningen i huvudsak till de viktigaste förslagen i rapporten.

Skolbibliotekets funktion är främst att tjäna undervisningen och vara en resurs i det pedagogiska utvecklingsarbetet. Dessutom är det ett kulturellt och socialt centrum. Det är den enskilda skolstyrelsens uppgift att lägga fast de lokala målen för skolbiblioteksverksamheten och definiera vad som skall innefattas i verksamheten.

Man kan urskilja två typer av samverkan mellan skola och folkbibliotek, dels i fråga om utbildnings- och kulturpolitiska mål, dels i form av en organisatorisk samverkan mellan skolbibliotek och folkbibliotek rörande arbetsmetoder, medier, personal, lokaler etc. Folkbiblioteket kompletterar skolans bibliotek och läromedelssamlingar med sitt såväl allsidigare som mer specialiserade mediebestånd. Elever och lärare har möjlighet att utnyttja folkbibliotekets referens- och informationsservice.

Skolans elever skall enligt läroplanen under skoltiden få göra regelbundna besök på folkbiblioteket. Detta bör ske enligt en plan som fastläggs av skol- och kulturförvaltningen gemensamt. Lärare, skolbibliotekarier och folkbib- liotekarier har ett gemensamt ansvar för klassbesöken. Läraren bör t.ex.

svara för förberedelse och uppföljning, så att besöken inte av eleverna upplevs som en från undervisningen i övrigt lösryckt företeelse. Ingenting hindrar att också lärare kan stå för genomförandet av ett klassbesök på folkbiblioteket. Läraren bör i varje fall alltid aktivt medverka vid sådana besök.

Rapporten dokumenterar mycket positiva effekter av den läsfrämjande verksamhet som på senare år vuxit fram i samarbete mellan skola och folkbibliotek. Denna verksamhet bör planeras i samarbete mellan skolan och folkbiblioteket, så att den sker systematiskt och inte är beroende av initiativ från enskilda lärare eller folkbibliotekarier. Folkbibliotekarierna bör främst arbeta med lärarna genom att fortbilda dem i kunskap om barn- och ungdomsböcker.

Idet läsfrämjande arbetet får inte invandrareleverna glömmas bort. Även om folkbiblioteket inte kan erbjuda bokprat på elevernas modersmål, är det viktigt att ändå skaffa fram böcker och ta hjälp av hemspråksläraren som förmedlare.

Enligt Skolförordningen lyder skolbiblioteken under skolstyrelsen. Vi anser att detta bör vara fallet även i framtiden. Det blir särskilt betydelsefullt med hänsyn till skolbibliotekens ökande betydelse för skolarbetet och deras allt viktigare roll i läromedelsorganisationen. En helhetssyn på skolbibliotek och läromedel kräver att skolstyrelsen har ansvaret för båda.

Skolbiblioteket, liksom folkbiblioteket i en kommun, behöver en central funktion för det bibliotekstekniska arbetet, så att detta inte belastar den enskilda skolans biblioteksansvariga. Detta arbete bör i första hand samordnas med övriga läromedelsrutiner inom kommunens skolväsen. Detta hindrar givetvis inte att läromedels/skolbibliotekscentral samordnas med folkbiblioteket. Framför allt torde detta vara praktiskt i små kommun- er.

För att folkbibliotek och skolbibliotek skall kunna samarbeta och låna medier av varandra, behövs en registrering av skolans biblioteksmedier. En sådan är också oumbärlig om skolans nya arbetssätt skall fungera, så att eleverna själva kan söka i skolbiblioteket. Det är vidare nödvändigt med hänsyn till den större mängden kollektiva läromedel. SAB:s klassifikations- system ser vi som det för närvarande enda alternativet i fråga om registreringssystem. Det är betydelsefullt att skolans elever möts av samma system på såväl skolbibliotek som folkbibliotek. I rapporten redovisas utförligt olika personalkategoriers uppgifter inom skolbiblioteken. Vi anser att det på varje skola bör finnas en personalresurs för skolbiblioteksverksamhet och att också någon på skolan bör vara ansvarig för samverkan med folkbiblioteket. Oavsett hur skolbiblioteksverksamheten är organiserad och dimensionerad på den enskilda skolan, bör varje skola ha tillgång till en fackutbildad bibliotekaries hjälp och råd.

Integrerade bibliotek förekommer i många kommuner. Sådana bibliotek måste innebära ett gemensamt ansvarstagande och en noggrann planering av skol- och kulturförvaltningarna tillsammans. De kriterier som rapporten formulerar för sådan samverkan bör vara genomdiskuterade och ha blivit beslutade innan samverkan startas.

Samverkan mellan folkbibliotek och skolbibliotek behövs också i fråga om inköp och urval av böcker och andra medier. Kulturnämnd och skolstyrelse

bör besluta om gemensamma riktlinjer för litteratururvalet till biblioteken i kommunen.

Gymnasieskola/kommunal vuxenutbildning

År 1966 trädde den gymnasiereform i kraft, som innebar att kommunerna övertog huvudmannaskapet för gymnasierna. Då utarbetades vägledande riktlinjer för gymnasiebibliotekets resursbehov samt bestämmelser om statsbidrag för verksamheten, bl.a. till skolbibliotekarietjänster och medie- inköp. Dessa riktlinjer har sedan reviderats i Gymnasieskolans bibliotek, som utgavs av kommunförbundet m.fl. år 1978.

År 1971 sammanfördes gymnasiet, fackskolan och yrkesskolan till en gemensam gymnasieskola. Många nya, ofta direkt yrkesinriktade linjer tillkom. Statsbidragsbestämmelserna gällande bl.a. bibliotek reviderades dock inte, vilket innebar att de tvååriga yrkesinriktade linjerna inte inräknades i underlaget för beräkning av statsbidrag. Statsbidraget ingår numera i Skatteutjämningsbidraget.

Detta är en av orsakerna till de otillfredsställande skillnader i biblioteks- standard som i dag råder på de flesta håll mellan skolenheter med teoretiska respektive yrkesinriktade och praktiska linjer. En annan är att man sett de senare linjerna som strikt yrkesförberedande och inte bedömt elevernas kulturella fostran vara lika självklar som för de teoretiska linjerna. Mer än vad som är fallet för de teoretiska linjerna har man nöjt sig med läroböcker och varken kompletterat undervisningen med biblioteksböcker eller byggt upp likvärdiga skolbibliotek.

Skolförordningens föreskrift om att det skall finnas bibliotek vid varje grundskole- och gymnasieskoleenhet har ingen motsvarighet i vuxenutbild- ningsförordningen. Men eftersom vuxenundervisningen i många kommuner är förlagd till grundskole- eller gymnasieskoleenheter kan deras bibliotek, med vissa kompletteringar, tillgodose även denna undervisning.

Rapporten Folkbibliotekens samverkan med skolan konstaterar, att vuxenundervisningen och eleverna på de yrkesinriktade linjerna i gymnasie- skolan är de som är sämst ställda i fråga om tillgång till skolbibliotek.

Vi anser det vara skolstyrelsernas uppgift att se till att en jämn skolbiblioteksstandard råder inom gymnasieskolan och vuxenundervisning- en. Erfarenheter från arbetsplatsbibliotek bör även kunna tillföras under- visningen i dessa skolformer.

Folkbibliotekets roll i samverkan med gymnasieskolan och vuxenunder- visningen är dels att komplettera dessa i fråga om litteratur, dels att erbjuda eleverna möjligheter att lära sig söka kunskap i folkbibliotekets större och mer komplicerade bokbestånd. Även samverkan i fråga om läsfrämjande åtgärder bör man kunna finna former för.

Organisatorisk samverkan är inte så vanlig mellan folkbiblioteket och gymnasieskolan/vuxenundervisningen. Dock finns exempel på integration mellan folkbibliotek och gymnasieskolans bibliotek. Medieinköp och bibliotekstekniska rutiner bör också så långt möjligt samordnas.

Många av eleverna inom vuxenutbildningen, särskilt inom grundvux, är invandrare. Grundvux är således en viktig kanal för folkbiblioteket i arbetet med att nå dessa. Folkbiblioteket bör vara berett att dels deponera

invandrarlitteratur och böcker på lätt svenska, dels genom bibliotekslektio- ner visa på sina resurser för dessa ofta biblioteksovana grupper.

6.3.5. Äldreomsorg

Ca 1,4 milj. människor i Sverige i dag är över 65 år. Antalet äldre beräknas vara i stort sett konstant under de närmaste decennierna, men gruppen över 85 år kommer att utgöra en allt större andel av ålderspensionärerna.

En fjärdedel av ålderspensionärerna har social hemhjälp. Därav utnyttjar 87 procent den kommunala hemhjälpen och 13 procent får sjukvård i hemmet. Ca 90 procent av ålderspensionärerna bor i egen bostad och ca 10 procent utnyttjar särskilda boendeformer.

De allra flesta ålderspensionärer klarar sig alltså utan andra insatser från samhällets sida än pension och ev. bostadstillägg. Vårdbehoven är störst i gruppen över 85 år.

Socialtjänstlagen stadgar att socialnämnden skall verka för att äldre människor får möjlighet att leva och bo självständigt och ha en aktiv och meningsfull tillvaro i gemenskap med andra. I den tidigare lagstiftningen låg betoningen på omvårdnaden av de äldre. Samhällets stöd skall nu främst försöka ta till vara pensionärens egen förmåga och utveckla hans resur- ser.

Detta betyder att den kommunala äldreomsorgen kommer att utvecklas mot större insatser inom hemservice, serviceboende, socialjour och färd- tjänst. Även landstingens medverkan inom äldreomsorgen håller på att förändras i riktning mot hemsjukvård. Man eftersträvar en utlokalisering av långtidssjukvården, så att människor kan få vård på så nära håll som möjligt.

År 1975 gjorde pensionärsundersökningen en studie av pensionärernas levnadsförhållanden (SOU 1977:100) Pensionärsundersökningen. Pensionär 75. Bil. B. Intervjuundersökningen. Rapport av statistiska centralbyrån. Den visade bl.a. att deras vanligaste fritidssysselsättningar var att promene- ra, lyssna på radio, se på TV och läsa veckotidningar. Ålderspensionärer deltar i betydligt mindre utsträckning än befolkningen i genomsnitt i kulturaktiviteter utanför hemmet. Ålderspensionärernas kontakter med kultur sker till största delen genom massmedier. Undersökningar från Sveriges Radios publik- och programforskningsavdelning visar att vid sidan av barn i 9—12-årsåldern är pensionärer de flitigaste TV-tittarna. Skillnader- na mellan hög- och lågutbildade pensionärers kulturutnyttjande är stora.

Inte minst inom institutionsvården kan litteratur, bilder, musik etc. enligt åldringsforskare och läkare ha betydelse för att träna minnet. förbättra de äldres kontakt med omvärlden och ge stoff för samtal och diskussioner. Särskilt viktigt är detta på institutioner, där de gamla lätt kan bli passiva. För att verkligen göra litteraturen till en del av vardagen på institutionerna borde personalen få mer tid tillsammans med de gamla, kunna sätta sig ner och läsa högt, samtala med dem kring en bok eller bild. Lika gärna som att uppmuntra pensionärerna att hjälpa till i köket eller gå till terapin, borde man uppmuntra dem att läsa.

Åldersdemens — svårighet att minnas och orientera sig i tiden — kan enligt läkarrön förvärras av bristande intellektuell stimulans. Här har inte minst

arbetsterapeuterna en viktig uppgift att erbjuda inte bara manuell sysselsätt- ning utan även sådan som tränar intellektet.

Vi anser att kultur måste tillmätas stor betydelse för den aktiva och meningsfulla tillvaro i gemenskap med andra som enligt den nya socialtjänst- lagen är målet för kommunernas äldreomsorg. Att många pensionärer utnyttjar samhällets kulturaktiviteter i så liten omfattning är ett starkt skäl för folkbiblioteken att arbeta uppsökande bland dem. En liknande syn på kulturens betydelse framförs i kulturrådets rapport Kultur i vården.

Landets folkbiblioteksverksamhet inom äldreomsorgen omfattar främst boken kommer-service och biblioteksverksamhet på institutionerna. Boken kommer-verksamhet innebär att biblioteket gör hembesök hos rörelsehind- rade eller på annat sätt handikappade, som inte själva kan ta sig till biblioteket. Verksamheten har totalt sett en liten omfattning. Den fanns år 1981 i 188 kommuner och hade 9 900 låntagare. Ofta är boken kommer- verksamheten koncentrerad till huvudbiblioteket.

Biblioteksverksamheten på institutioner omfattade år 1981 ca 80 000 platser i 259 kommuner. Biblioteksservicen är dock kvalitetsmässigt ojämn och kan variera mellan utplacering av boklådor till service med bokvagns- ronder och egen bibliotekslokal på institutionen.

Antalet helårsverken för biblioteksverksamhet inom äldreomsorgen ökade mellan åren 1978 och 1981 från 52 till 68.

Äldreomsorgen är liksom barnomsorgen en av stat och kommuner prioriterad verksamhet. Dess omfattning och betydelse kommer av allt att döma att öka de närmaste decennierna. Folkbiblioteken bör därför vara beredda till större satsningar på detta område.

Den framtida folkbiblioteksverksamheten inom äldreomsorgen kommer delvis att skilja sig från dagens. Den institutionella äldreomsorgen kommer att ta hand om de i fysiskt och psykiskt avseende svagaste pensionärerna och biblioteksverksamheten där kommer att närma sig sjukhusbibliotekens till sin karaktär. Det betyder att den kan bli mer tidskrävande och fordra t.ex. bokvagnsronder.

Boken kommer-verksamheten får en större målgrupp, eftersom allt fler pensionärer kommer att bo kvar hemma. Samtidigt är det viktigt att erinra sig socialtjänstens mål att så många som möjligt själva skall uppsöka samhällets normala service. Ett sätt att beräkna boken kommer-målgruppens storlek i kommunen är att utgå från det antal pensionärer som får hemsjukvård. Till denna siffra måste läggas viss del av övriga pensionärer som får social hemhjälp. Hur stor den delen skall beräknas till beror av t.ex. bokbusser- vicens omfattning, filialernas placering och handikappvänlighet, tillgången till böcker på dagcentralerna m.m. Boken kommer bör ses som en verksamhet som erbjuds dem som har små eller inga möjligheter att använda bibliotekets ordinarie service.

Dagcentralerna kommer att bli fler och skall fungera som öppna mötesplatser för områdets pensionärer. Genom dagcentralerna har folkbib- lioteket möjlighet att nå en del av dem som inte använder socialtjänsten. Pensionärsföreningarna har också ofta verksamhet där. Om det finns lämpliga förmedlare bland pensionärerna själva bör de utnyttjas. Däremot är det antagligen svårare att lägga arbetet med den löpande biblioteksverksam- heten på personalen, såvida inte arbetstid för detta planeras in. Folkbiblio-

teket bör dock försäkra sig om att den pensionär som vill fungera som förmedlare verkligen har de övrigas förtroende.

Biblioteksverksamheten inom äldreomsorgen kan givetvis också betjäna övrig befolkning i bostadsområdet.

Eftersom de flesta pensionärer inte behöver använda socialtjänsten, räcker det emellertid inte med att folkbiblioteket gör insatser inom den kommunala äldreomsorgen.

Pensionärsorganisationerna PRO (Pensionärernas riksorganisation) och SFRF (Sveriges folkpensionärers riksförbund) organiserar nära en tredjedel av landets folkpensionärer. PRO har ca 380000 och SFRF ca 70000 medlemmar. Folkbiblioteket kan samverka med dem på samma sätt som med studieförbund och föreningar i övrigt: samarbeta med cirkelledarna, ordna gruppbesök på biblioteket, komplettera med litteratur etc.

Personalen inom äldreomsorgen, framför allt på servicehus och inom hemhjälpen är en viktig förmedlargrupp. Enligt socialtjänstlagen har de i uppgift att upplysa pensionären om vilken samhällsservice som finns och stimulera honom att delta i olika aktiviteter. Detta innebär ett ansvar för äldreomsorgspersonalen att också se till att pensionären känner till de tjänster kommunens folkbibliotek erbjuder och att hjälpa honom att ta sig till ett bibliotek eller att få boken kommer-service. Vid sidan om denna informerande roll är det självklart önskvärt att äldreomsorgspersonalen också arbetar läsfrämjande. Detta kan naturligtvis aldrig bli ett generellt krav utan får bero av vars och ens läsintresse och förutsättningar i övrigt. En stor del av äldreomsorgspersonalen tillhör de grupper som minst utnyttjar folkbiblioteken. Genom fortbildning och bokprat för dem borde alltså folkbiblioteket nå ett dubbelt syfte.

Äldreomsorgspersonalen arbetar i allt högre grad i arbetslag, vilket kan underlätta för folkbiblioteket att nå resultat. Chansen är större att någon i arbetslaget är eller blir intresserad av läsning och i sin tur kan inspirera de övriga.

Att upprätta äldreomsorgsplaner ärinte obligatoriskt för kommunerna så som fallet är med barnomsorgsplaner. År 1979 rekommenderade dock de båda kommunförbunden primärkommuner och landsting att påbörja ett program- och planeringsarbete för äldreomsorgens utveckling. Kommunför- bundet framhåller i sin skrift Att planera för äldre (1980) bl.a. att kulturnämnden har viktiga uppgifter i detta planeringsarbete. De möjlighe- ter till gemenskap och kontakt som kulturaktiviteter inom äldreomsorgen kan ge, borde utnyttjas betydligt bättre, menar förbundet.

Folkbibliotekets insatser inom olika äldreomsorgsformer bör ingå som en del i kommunens äldreomsorgsplaner. Kultur- och socialnämnd bör gemen- samt besluta om inriktning och omfattning på verksamheten samt planera för dess utveckling.

6.3.6. Arbetsplatser

I sin nuvarande form är arbetsplatsbiblioteken delvis ett resultat av den försöksverksamhet som bedrevs av litteraturutredningen i början av 1970-talet. Den ledde till 1975 års riksdagsbeslut om att statsbidrag kunde sökas av kommuner som ville starta biblioteksverksamhet på arbetsplatser.

Arbetsplatsbibliotek tillkom i många kommuner, såväl med som utan statsbidrag, men oftast på initiativ av folkbiblioteken, som såg dem som en metod att nå ut med böcker till nya grupper.

Olika utvärderingar visar att man genom arbetsplatsbiblioteken verkligen när många som inte läser böcker regelbundet. Kulturrådet finner i sin rapport (198211) Arbetsplatsbibliotek i Sverige att arbetsplatsbiblioteken har en större andel låntagare bland de anställda än vad folkbiblioteken i genomsnitt har bland landets vuxna befolkning. Minst 20—30 procent av dem som utnyttjar arbetsplatsbiblioteken har tidigare inte använt bibliotek. Likaså konstateras i det s.k. Gävleborgsprojektet1 att arbetsplatsbibliotek när många människor som inte annars påverkas av en förbättring av den ordinarie biblioteksverksamheten. Särskilt invandrare är flitiga låntagare. Många av de anställda lånar också åt sina familjer, inte minst åt barnen.

I Gävleborgsprojektet konstateras vidare att arbetsplatsbiblioteken i allmänhet inte fungerar som ”brygga” över till folkbibliotekens övriga enheter. Såväl nya låntagare som tidigare biblioteksbesökare nöjer sig oftast med arbetsplatsbibliotekens begränsade utbud. Det tycks ha egenskaper som tilltalar mer än den stora biblioteksinstitutionen. En liten, överblickbar men ändå varierad boksamling upplevs av många människor som tillräcklig för deras behov.

Att böckerna dessutom nås bekvämt på nära håll spelar naturligtvis också en stor roll.

Liknande erfarenheter redovisas i en utvärdering av Malmö stadsbiblio- teks verksamhet med arbetsplatsbibliotek.2

Arbetsplatsbiblioteket skall vara ett redskap för att främja läsintresset, förmedla kunskaper och stärka yttrandefriheten. Det bör kunna spela en stor roll som resurs i studiearbetet på arbetsplatserna. De anställdas behov och arbetsplatsens förutsättningar skall styra verksamhetens uppbyggnad och inriktning. Arbetsplatsbiblioteket skall ses som en biblioteksform med egen särart och inte enbart som en metod att locka besökare till de fasta biblioteken. Givetvis skall dock arbetsplatsbiblioteken fungera som en del av bibliotekssystemet, och dess låntagare informeras om vad huvudbibliotek och filialer kan erbjuda.

De fackliga organisationerna, kommunbiblioteken och arbetsgivarna har ett gemensamt ansvar för biblioteksverksamhet på arbetsplatser. De fackliga huvudorganisationerna LO och TCO har i olika sammanhang framhållit kulturens roll i arbetslivet och betonat att fackens ansvar för biblioteksverk- samheten måste stärkas. Framför allt LO menar att samhällets kulturpolitik missgynnat LO-medlemmarna och pekar på att av de fackliga organisatio- nerna har LO den lägsta andelen biblioteksutnyttjare i förhållande till antalet medlemmar.

De flesta kommuner har i sin målsättning för folkbiblioteksverksamheten uttalat en vilja att nå grupper som inte besöker de fasta biblioteken. Arbetsplatsbiblioteken är därför ett ansvar för folkbibliotek med ambition att arbeta uppsökande.

Arbetsgivarens roll är att i förhandlingar med de fackliga organisationerna fastställa de praktiska villkoren för verksamheten och storleken på ekono- miska bidrag till den lokala fackklubben för arbetsplatsverksamheten. Vi anser att arbetsgivaren mycket väl kan bidra ekonomiskt på villkor att

1 Gävleborgsprojektet genomfördes under åren 1981—82 i samarbete mellan länsbiblioteket i Gävle, avdelningen för litteratursociologi vid litteraturvetenskapliga institutionen vid univer- sitetet i Uppsala samt högskolorna i Gävle och Borås. Projektet har nyligen avrapporterats i Uppsökande biblioteks- verksamhet. En arbets- bok från Gävleborgspro- jektet 1983. I projektet ingick bl. a. försök med ambulerande arbetsplats- bibliotek.

2 Stig Larsson, Arbets- platsbibliotek i Malmö. En sociologisk rapport. 1983.

bokurvalet sköts av fackklubben i samarbete med folkbiblioteket. En annan förutsättning är att arbetsplatsbibliotekets bokbestånd integreras med folkbibliotekets för att få erforderlig bredd.

Vi anser att initiativ till inrättande av arbetsplatsbibliotek alltid bör komma från facken. Ett sådant initiativ bör leda till ett beslut av styrelsen i den lokala klubben/avdelningen att svara för arbetsplatsbiblioteket. I detta ansvar ingår att sköta den löpande utlåningsverksamheten, att svara för transport och distribution, att utse bokombud och låta dem delta i såväl introduktion som regelbunden fortbildning samt ägna tid och engagemang åt läsfrämjande arbete. Studieförbunden kan också göra viktiga insatser.

Folkbibliotekets uppgift bör vara att ställa resurser till förfogande i form av böcker och övriga medier samt hjälp med bokurval och, i samarbete med studieförbunden, utbildning av bokombuden. Folkbibliotekens personalin- sats i form av besök på arbetsplatsen bör begränsas och i första hand användas för handledning av bokombuden.

Bokombudens deltagande i bokurvalsarbetet bör bestå i att de kommer till biblioteket och väljer böcker ur bibliotekets bestånd med hjälp av bibliotekarien, får hjälp med beställningar, referensfrågor etc. Genom att bokombuden själva väljer ut böckerna, får de en överblick över bokbestån- det och får lättare att i sin tur hjälpa arbetskamraterna.

Det bör alltid finnas utrymme för olika ambitionsnivåer på folkbibliotekets insatser, från väl utbyggda arbetsplatsbibliotek med referenslitteratur och tidskrifter till boksnurror och bokdepositioner. En anpassning till de olika arbetsplatserna är viktig. Inom t.ex. bygg- och transportbranschen är man kanske mer betjänt av flera mindre bokdepositioner än av ett större bibliotek. Det avgörande är alltid det fackliga engagemanget, inte arbets- platsens storlek.

I kulturrådets rapport (1983zl) Kultur i arbetslivet föreslås att det på varje arbetsplats med över 50 anställda skall finnas ett arbetsplatsbibliotek och att det statliga stödet bör byggas ut under en 20-årsperiod. Det finns ca 5 000 arbetsplatser med mer än 50 anställda. Antalet arbetsplatsbibliotek är i dag drygt 400. I sitt ställningstagande till rapporten har kulturrådets styrelse beslutat avvakta folkbiblioteksutredningens synpunkter.

Vi är tveksamma till om det är realistiskt att räkna med en så omfattande utbyggnad. Bra arbetsplatsbibliotek förutsätter initiativ och engagemang från de anställda. Utbyggnaden måste därför bestämmas av de anställdas beredskap att ta ett delansvar för verksamheten och av folkbibliotekets resurser. En centralt fastställd utbyggnadsplan som bygger på mekaniskt fördelade statsbidrag kan aldrig leda till arbetsplatsbibliotek av önskvärd kvalitet, enligt vår mening. Vår syn på statsbidragsgivningen till folkbibliotek innebär att vi inte vill låsa bidraget till viss typ av verksamhet, t.ex. arbetsplatsbibliotek.

Som grund för de avväganden en kulturnämnd/motsvarande måste göra i valet av arbetsplatser som kan få tillgång till folkbibliotekets resurser bör finnas en plan över önskemålen från arbetsplatserna i kommunen som helhet. En sådan plan kan göras upp av de fackliga organisationerna, studieorganisationerna och kulturnämnden tillsammans.

6.3.7. Studieförbund

En av Fb 80:s arbetsgrupper har gjort en särskild studie kring samverkan med studieförbund, publicerad i rapporten (DsU 1982:15) Folkbibliotek och folkbildning i samverkan. Av denna rapport och av den debatt, som har förts bland biblioteksfolk och studieförbundsfolk med rapporten som underlag, drar vi följande slutsatser.

Från folkbibliotekets synpunkt är studieförbunden en särskilt intressant och viktig samverkanspart. Folkbiblioteken och studieorganisationerna har en delvis gemensam historia. I samband med att studiecirkelbiblioteken kommunaliserades minskade dock folkbibliotekets roll i det fria folkbild- ningsarbetet och hade i början av 1970—talet i stort sett upphört. Studieför- bunden utvecklade också verksamhetsformer och metoder — bl.a. när det gällde studiematerial — som gjorde dem mindre beroende av stöd från folkbiblioteket.

En form av samverkan har dock bestått och även utvecklats, nämligen den som gäller allmänkulturella program och utställningar. Denna verksamhet har dock sällan berört folkbibliotekets grundfunktioner utan har mera gällt allmänkulturella uppgifter. Studieförbunden har också använt biblioteket som lokal, oftast dock utan att ta till vara möjligheterna att ta in andra delar av folkbibliotekets resurser och kunnande i samarbetet.

Under senare år har inställningen till samverkan börjat förändras både i folkbibliotekskretsar och bland studieförbundsfolk. Denna förändring har flera orsaker. Studieförbunden strävar efter att förnya arbetsformerna i studiecirkeln, bl.a. genom att minska beroendet av hårt styrda studiemate- rial. Reglerna för statliga bidrag till studiecirklar, som ändrades från budgetåret 1981/82, har banat väg för denna förändring, genom att bidragen inte längre är knutna till exempelvis kostnader för studiematerial utan ger stor frihet beträffande användningen. Folkbiblioteken är i sitt uppsökande arbete beroende av olika samverkansparter som har goda kontakter mot olika grupper och som har förankring bland allmänheten. Studieförbunden har denna breda kontaktyta. De är service- och samverkansorgan för ett växlande antal medlemsorganisationer i dessas studie- och kulturarbete. I studiecirklarna finns många människor som inte är biblioteksanvändare, och studieförbundens kulturverksamhet har betydande omfattning och räck- vidd.

Både studieförbund och folkbibliotek kan sålunda vinna fördelar genom samverkan. Vad kan då de båda parterna mer konkret ge varandra?

Studieförbunden kan använda alla delar av folkbibliotekets resurser — mediebestånd, bibliotekspersonalens kunnande, folkbiblioteket som kanal för information om samhället samt bibliotekslokalerna.

Ett mindre antal cirklar, t.ex. Bygd i förvandling, Gräv där du står o.d., som i hög grad styr sitt eget arbete, kan nästan helt basera detta på folkbibliotekets material. Andra, som arbetar med ett förproducerat studiematerial, kan i större eller mindre omfattning komplettera med bredvidläsningslitteratur. Bibliotekariens kunnande kan användas dels för att ge cirkelledare och deltagare bibliotekskunskap, dels för att ge förslag till kompletterande litteratur. I folkbibliotekets information om samhället utgör information om studieförbundens arbete en naturlig del. Folkbiblioteket kan

också hjälpa till att förmedla kontakt mellan den enskilda medborgaren och ett studieförbund. Biblioteken, inte minst filialerna, kan dels användas som studielokaler när de inte är öppna för allmänheten, dels vara naturliga lokaler för utställningar och annan dokumentation från cirklarnas arbete.

Folkbiblioteket har glädje av studieförbunden framför allt i sitt arbete att nå nya läsare. En metod som ofta har visat sig framgångsrik är att tillsammans med cirkelledaren ställa samman små bibliotek, boklådor, som en cirkel disponerar under ett par månader. Cirkelledaren förmedlar böckerna till deltagarna. Böckerna i dessa boklådor blir ofta lästa och uppskattade, även av dem som normalt inte på eget initiativ läser böcker. Det måste dock framhållas att det är den enskilda cirkeln som själv måste få bestämma om den vill ha en sådan boklåda, och vad som skall finnas i den.

Det kan vara svårt att efter många år av bristande kontakt på nytt få i gång samverkan, särskilt som förutsättningarna på många sätt har förändrats. En framgångsrik samverkan måste därför grundas på en uttalad vilja från båda parter som även innebär att man är beredd att anpassa sig till motparten. Man måste skaffa sig kunskap om varandra och vara beredd att förändra invanda rutiner, yrkesroller och arbetsmetoder.

Studiecirkelledarna är nyckelpersoner i samverkan. De måste vara motiverade att använda folkbibliotekets tjänster och känna att samarbete med folkbiblioteket tillför studiecirkeln nya värden. Utifrån sina egna behov och intressen måste de få möjlighet att lära känna folkbibliotekens verksamhet. De måste också få fortlöpande stöd, både från sitt studieför- bund och från folkbiblioteket.

Även bibliotekspersonalen måste få utbildning om studieförbund och folkbildning. Studiedagar tillsammans med studieförbundsfolk är ofta en bra metod.

Folkbiblioteket måste anpassa sina regler och rutiner till studieförbundens behov. Detta gäller framför allt principer för lokalupplåtelse samt lånetider. En mer omfattande samverkan kan också få betydelse för medieurvalet, framför allt beträffande facklitteratur. Det är ofta lämpligt att folkbiblioteket uppdrar åt någon befattningshavare att vara kontaktperson gentemot studieförbunden. Men samverkan bör inte vara en angelägenhet endast för denne utan är något som berör all personal inom bibliotekssystemet.

Vi har hittills uppehållit oss vid samverkan mellan folkbibliotek och de etablerade studieförbunden. Vårt resonemang äger naturligtvis giltighet även för annat fritt studiearbete som sker utanför studieförbundens hägn. Det är angeläget att uppmärksamma och stödja även sådana studier, inte minst med tanke på betydelsen av ett vitalt och mångskiftande lokalt opinionsarbete.

6.3.8. Ungdomsorganisationer

Det finns anledning att särskilt beröra samverkan med ungdomsorganisatio- nerna med tanke på den vikt vi lägger vid att ta till vara alla möjligheter att påverka och utveckla barns och ungdomars läs- och bokvanor. Folkbibliotekens samverkan med undomsorganisationerna är helt out- vecklad eller, i några få fall, på väg att trevande växa fram. Detta är inte tillfredsställande men ganska naturligt; man har inga gemensamma traditio-

ner och ingen tidigare samverkan att falla tillbaka på.

Våra synpunkter grundas framför allt på de erfarenheter som vanns under det försök med läsfrämjande arbete inom barn- och ungdomsorganisationer, som pågick under åren 1976/77 — 1978/79. Försöket visade, enligt vår uppfattning, att ungdomsorganisationerna har en vilja att mer aktivt arbeta med böcker i sin reguljära verksamhet. På många håll har organisationerna fortsatt med sådant arbete även efter försöksperiodens slut, ofta med hjälp av En bok för alla barn och ungdomar. Försöket visade också att organisatio- nerna ofta är osäkra om på vilket sätt de skall arbeta med böcker.

De bästa och snabbaste resultaten nåddes på de ställen där man hade god kontakt med det lokala folkbiblioteket eller med länsbiblioteket. Det stöd som folkbiblioteket gav var av samma slag som inom samverkan med studieorganisationerna, dvs. komplettering av de böcker som erbjöds inom projektets ram, samt stöd med utbildning, främst bokkunskap, viss bibliotekskunskap samt metodutveckling.

Vi vill dra följande slutsatser av gjorda försök och erfarenheter. D Det är ett värde i sig att ungdomsorganisationerna arbetar med böcker och läsning i sin reguljära verksamhet. Detta kan medverka till att höja kvaliteten i verksamheten och även stärka den idémässiga grunden för de olika ungdomsorganisationerna. D I ungdomsorganisationerna möter barnen böckerna i ett nytt, kanske oväntat sammanhang. De har sökt sig till organisationen därför att de vill få nya kamrater och gemenskap, och kanske därför att de är intresserade av organisationens idémässiga budskap, vare sig detta är religiöst, politiskt eller handlar om fysisk fostran. När de möter boken i denna miljö och upplever den på ett positivt sätt i ett nytt sammanhang kan det för skoltrötta ungdomar vara en välgörande kontrast mot erfarenheterna av läsning i skolarbetet. D Ungdomsorganisationerna måste få arbeta med böcker och läsning utifrån sina egna mål och syften. Men deras arbete med böckerna blir mer framgångsrikt om de får impulser, stöd och hjälp med bokförsörjningen genom folkbibliotekets personal och mediebestånd.

. m 1.11. L 'tL n'-

_.mäti [fl-_ 'Jzuuln :*: II:.L han

,. illH C '|_' ' '..u

. nr.," 11.": . '

"*-i..ij.-.1..'Il. .. a.,! .. .ll' ' HH ”nu - 1.1 . Jllll

ll IK.-j.

,,..f" ' -- ...

7. Organisation, struktur och planering

7.1. Inledning

Det dominerande antalet kommuner i Sverige är befolkningsmässigt små trots senare decenniers kommunsammanläggningar. Vid senaste årsskiftet fanns det 66 kommuner med mindre än 10 000 invånare och 134 kommuner i intervallet 10 000 — 14 999 invånare. Samtidigt kan vi konstatera att de flesta invånarna bodde i stora kommuner. Endast en femtedel av befolkningen återfanns i de 200 minsta kommunerna och två femtedelar bodde i de 11 största.

Trots betydande storleksskillnader anser vi ändå att det är meningsfullt att föra en principiell diskussion med relevans för alla slags kommuner om folkbibliotekets organisation och verksamhetens struktur. I detta kapitel berör vi inledningsvis samspelet mellan de förtroendevalda och bibliotekets tjänstemän. Därefter tar vi upp samarbetet mellan olika personalgrupper i folkbiblioteket.

I ett andra avsnitt ger vi förslag till en principiell organisationsstruktur och lägger synpunkter på olika folkbiblioteksenheters ansvarsområden.

Avslutningsvis diskuterar vi principer för planering av folkbiblioteksverk- samhet och berör något hur en målinriktad planering kan genomföras.

7.2. Folkbiblioteket som kommunal förvaltning

7.2.1. Politiker - tjänstemän

I den lilla och medelstora kommunen utgör folkbiblioteket kommunens verkställande organ på kulturområdet. Ibland — men inte som regel — finns inom förvaltningen en särskild enhet för handläggning av allmänna kulturfrågor. Bibliotekschefen är normalt tillika kulturchef och föredragan- de inför kulturnämnden/motsvarande i alla ärenden, även allmänna kultur- ärenden. I de allra resurssvagaste kommunerna är bibliotekschefen ensam handläggare.

Ofta är fördelningen av resurser — framför allt personalens tid — mellan allmänna kulturfrågor och folkbiblioteksuppgifter oklar, vilket kan försvåra politiska ställningstaganden rörande prioriteringar och resursbehov. Svårig- heterna kan dock minskas genom en mer medveten verksamhetsplane- ring.

I en verksamhet som inte är lagreglerad blir det lokala målsättningsarbetet särskilt viktigt. Om kulturnämnden skall kunna lösa denna uppgift krävs ett nära och förtroendefullt samarbete mellan nämnd och förvaltning.

Av tradition är besluten inom folkbiblioteksverksamheten delegerade till förvaltningen i större utsträckning än på andra kommunala kulturområden. Vid långtgående delegation kan det finnas en risk för bristande insyn i den löpande verksamheten från nämndens sida. Insyn och fortlöpande informa- tion är viktig, inte minst med hänsyn till behovet av att förankra folkbibliotekets verksamhet, både hos kommunledning och hos andra facknämnder. En viktig uppgift för kulturnämndspolitikerna är att föra folkbibliotekets talan i olika sammanhang, både vid formella kontakter med andra förtroendevalda och i den interna debatten inom de olika partierna. Om de skall kunna fullgöra denna uppgift måste de ha goda kunskaper om verksamheten. Här har förvaltningen ett stort ansvar.

En öppen och aktiv attityd från biblioteksförvaltningens sida är en förutsättning för att verksamheten skall bli beaktad vid de övergripande kommunala diskussionerna om resursfördelning och prioriteringar. Detta är viktigt för utvecklingen av folkbiblioteksverksamheten. Men det är också viktigt för att den enskilda kommunen skall se folkbiblioteket som en utvecklingsbar resurs och samverkanspart och inte bygga upp parallella verksamheter — t.ex. för bokförsörjningen till barnomsorgen eller för förvaltningsbibliotek.

De förtroendevalda har ett ansvar för att utforma riktlinjer t.ex. för medieurvalet. Dessa riktlinjer kan ange anslagets fördelning mellan olika medier, mellan barn och vuxna etc. Riktlinjerna skall naturligtvis också innefatta principiella ställningstaganden om kvalitetsgränser o.d. Om förvaltningen skall kunna ta det fulla ansvaret för den löpande verksamheten är sådana riktlinjer nödvändiga. För att kunna utforma sådana måste de förtroendevalda ha god insyn i verksamheten. Detta får dock inte leda till att de engagerar sig i detaljbeslut kring den löpande handläggningen. I delegationen av arbetet ingår att tjänstemännen avgör vilka enskilda titlar som skall köpas in.

Utöver riktlinjer kan det vara lämpligt att kulturnämnden fastställer årliga verksamhetsplaner, grundade på den budget som fullmäktige har beslutat om. Även dessa verksamhetsplaner kan vara relativt detaljerade. öppethål- lande vid olika enheter, bemanning under öppethållande, personalinsatser för uppsökande verksamhet etc.

Grunden för såväl långsiktiga riktlinjer för olika delar av verksamheten som för de årliga verksamhetsplanerna bör vara ett måldokument som efter beredning av kulturnämnden fastställts av fullmäktige. Detta dokument bör ligga till grund för kommunens långsiktiga bedömning av folkbibliotekets resursbehov.

Utifrån dessa politiskt förankrade dokument — allmän målformulering, principiella riktlinjer för verksamheten samt årliga verksamhetsplaner — är det förvaltningens uppgift att bedriva verksamheten. Arbetet med riktlinjer och verksamhetsplaner bör bedrivas i ett samspel mellan förvaltning och förtroendevalda. Det yttersta ansvaret för verksamheten vilar naturligtvis på kulturnämnden.

7.2.2. Nya former för kommunal demokrati

Lagen (SFS 1979:1167) om lokala organ öppnar möjligheter för kommun- erna att arbeta med nya former av förvaltningsorganisation och beslutsorgan. Den ökade friheten har lett till en rik flora av olika försöksmodeller.

En ganska vanlig modell är att man sammanför resurserna inom socialtjänst, skola, kultur och fritid till en enda förvaltning som avgränsas geografiskt, inte som tidigare sektorsvis, och att man skapar ett gemensamt beslutsorgan för alla de fyra sektorerna inom det geografiska området. Organet benämns ofta kommundelsnämnd. Den politiska sammansättning- en i kommundelsnämnden motsvarar sammansättningen av fullmäktige.

Ännu är det relativt få kommuner — ett dussintal — som har infört kommundelsnämnder. Men ytterligare ett 40-tal kommuner diskuterar frågan, och att döma av intresset kan nya former för demokratisk styrning förutses vara vanliga inom en relativt nära framtid.

Det ligger inte i vårt uppdrag att värdera hur den kommunala demokratin skall utvecklas eller vilka förvaltningsmässiga lösningar den enskilda kommunen skall välja. Däremot har vi anledning att ge synpunkter på hur folkbiblioteksverksamheten påverkas av en kommundelsorganisation.

Kommundelsorganisationen kan öppna nya möjligheter att inom ramen för en målsättning som är gemensam för hela kommunen göra lokala anpassningar av verksamheten och profilera den med hänsyn till kommun- delens förutsättningar och behov. Detta gäller särskilt folkbibliotekets kulturuppgift.

Kommundelsorganisationen kan ge ökade möjligheter för folkbiblioteket att effektivisera sin verksamhet, inte minst i olika former av samverkan. Mycket talar för att det är lättare att etablera samverkan med t.ex. skola och barnomsorg om samma beslutande organ är huvudman för dessa verksam- heter och för folkbiblioteket. Konkurrensen om resurser mellan olika sektorer, som i dag kan vara besvärlig för folkbiblioteket, kan också minska när en och samma nämnd fattar beslut rörande flera sektorer, och det blir lättare att göra omfördelningar mellan de olika sektorerna.

Folkbibliotekslokalen i kommundelen kan på ett bättre sätt än i dag bli en naturlig träffpunkt för informationsspridning och opinionsbildning genom att kommundelspolitikerna har ett direkt ansvar för verksamheten. Här kan kommundelspolitiker och opinionsgrupper genom utställningar och pro- gramverksamhet föra fram sina budskap till kommundelens invånare.

Men en kommundelsorganisation har naturligtvis också sina problem. Det kan finnas risk för att folkbibliotekets relativt sett knappa resurser — framför allt personalresurserna — splittras upp på kommundelarna, så att kommun- övergripande verksamheter och serviceformer blir lidande. Detta gäller inte minst informationsservicen. Likaså kan folkbibliotekets resurser försvagas på så sätt att filialpersonalen tilldelas nya arbetsuppgifter som rör allmänna kulturfrågor och administration. Mycket talar för att det från folkbibliotekets synpunkt är de större kommunerna som har mest att vinna på en kommundelsbaserad organisation.

Erfarenheterna av kommundelsreformer är i dag alltför begränsade för att ge underlag för bedömningar av hur folkbibliotekets roll kan gestalta sig. I de kommuner som planerar att göra försök med någon form av kommundels-

organisationer hör man ofta från bibliotekshåll farhågor för att biblioteks- verksamheten skall bli satt på undantag och inte kommer att kunna hävda sina intressen i en förvaltning som domineras av socialtjänsten. Mycket tyder dock på att biblioteksverksamheten har bibehållit sina resurser och i vissa fall rentav fått ökat budgetutrymme genom omprioriteringar i den samlade kommundelsbudgeten.

7.2.3. Personalens roller

Genom att rambudgetering införts i många kommuner detaljregleras inte längre de olika anslagen i budgeten av kommunfullmäktige. Nämnderna ges därmed större frihet att prioritera inom den givna ramen, givetvis i enlighet med kommunens fastställda mål för olika verksamheter. Ett bra beslutsun- derlag för nämnden är nödvändigt för att insatta resurser skall användas rationellt och ge så god effekt som möjligt. Detta kräver en gemensam arbetsinsats från chef och övrig personal.

Den kommunala organisationen har därför på senare år alltmer inriktats på att lägga ut ett medansvar för planering, förberedande budgetarbete och uppföljning på de direkt berörda arbetsenheterna. Därigenom tillvaratas personalens kunskaper och dagliga erfarenhet av olika delar av verksamhe— ten. MBL och andra demokratiseringsreformer i arbetslivet verkar i samma riktning.

Även om bibliotekschefen givetvis alltid har det slutliga ansvaret inför nämnden innebär ett sådant arbetssätt förändringar för såväl chef som övrig personal. Chefens roll utvecklas mer mot att ansvara för att alla anställda arbetar efter de fastlagda målen och mot att få innebörden i dessa att genomsyra biblioteksorganisationen. Att se till att de olika enheternas beslut verkar i samma riktning, att samordna verksamheten är en annan betydel- sefull uppgift för chefen.

För personalen innebär fler befogenheter till arbetsenheterna att det hierarkiska system, som de flesta medelstora och stora folkbiblioteks personalorganisation bygger på, måste luckras upp så att fungerande arbetslag kommer till stånd. Planering, budgetarbete och uppföljning ärinte en angelägenhet enbart för bibliotekarier eller enbart för avdelningschefer. Kontorspersonalen skall vara med i detta arbete.

För att den organisationsstruktur för folkbiblioteksverksamheten som vi skisserari detta betänkande skall kunna genomföras, fordras ett arbetssätt som bygger på tankarna om arbetslag.

Arbetslagsidén vinner insteg på allt fler områden av arbetslivet. Exem- pelvis har personalen inom sjukvården börjat arbeta i vårdlag. Vårdlaget består av personal av olika kategorier, sjuksköterska, undersköterskor, vårdbiträden etc. , och laget tar gemensamt ansvar för ett visst antal patienter och delar på sysslorna. Sjuksköterskan ansvarar för vårdens kvalitet men delar med sig av de arbetsuppgifter som tidigare enbart låg på henne och fungerar som pedagog gentemot arbetskamraterna. På en traditionell vårdavdelning däremot är rollerna fasta, varje kategori utför sina speciella arbetsuppgifter och strukturen i gruppen är hierarkisk.

Ett annat exempel är barnomsorgen, där förskolläraren ytterst ansvarar för kvaliteten i det pedagogiska arbetet på barnstugan, men där barnskötare,

lokalvårdare, kökspersonal m. fl. också arbetar pedagogiskt med barnen.

Arbetslag inom folkbiblioteken kan jämföras med vårdlag och arbetslag inom sjukvård och barnomsorg. Bibliotekarien har samma roll som sjuksköterskan i Vårdlaget och förskolläraren på barnstugan: svarar för att kvaliteten på verksamheten är god, delar med sig av sina kunskaper i ett pedagogiskt arbete och vågar släppa ifrån sig arbetsuppgifter till övrig personal.

Arbetslagstanken innebär inte att yrkesrollerna skall slätas ut eller att alla skall anses kunna utföra alla arbetsuppgifter. Tvärtom kan man i arbetslaget lättare ta till vara de yrkeskunskaper som är specifika för bibliotekarier respektive kanslister och använda dessa kunskaper för uppgifter där de verkligen behövs. Dessutom kan man bättre utnyttja arbetslagsmedlemmar- nas rent personliga talanger och intressen.

Exempelvis innebär bibliotekariens sistahandsansvar för informations- verksamhetens kvalitet inte att hon ständigt måste finnas i informationsdis- ken. På många mindre huvudbibliotek och filialer i landet ställs under lågfrekvent öppettid relativt få frågor som det fordras bibliotekariekunska- per för att besvara. Bibliotekarien bör utnyttjas effektivare än att tjänstgöra i informationsdisken varje öppettimme. Kanslisten bör svara på frågor så långt hon kan och få hjälp av bibliotekarien med det övriga, kanske senare under dagen eller dagen därpå. Ambitionen att omedelbart kunna besvara de frågor där bibliotekariekunskaper skulle ha behövts får vägas mot den arbetsinsats bibliotekarien kan göra på annat håll, om hon inte är bunden till informationsdisken vid tider då frågefrekvensen är låg. Om samarbetet fungerar bra blir gränserna naturliga.

Målet med arbetslag är att ge bättre och smidigare service åt biblioteks- användarna, att öka arbetsglädjen hos alla anställda och att tillvarata mänskliga, professionella och ekonomiska resurser på bästa sätt.

På sina håll fungerar biblioteksverksamheten mer eller mindre utpräglat enligt arbetslagsidén, t.ex. på filialer, i små kommuner och inom uppsökande verksamhet. Modellen borde dock i högre grad vinna insteg även på större biblioteksenheter. Att genomföra den kan vara en lång process och fordrar målmedvetenhet hos biblioteksledningen.

Kulturförvaltningarnas tillkomst har otvivelaktigt ökat tyngden hos kulturfrågorna och inneburit en stark utveckling av den kommunala kultursektorn. Ett fruktbart samarbete mellan närliggande kulturområden har kommit till stånd på många håll.

Dock finns det komplikationer i fråga om den personalunion folkbibliotek/ allmänkulturell funktion, som innebär att de allmänkulturella ärendena framför allt i mindre kommuner handläggs av bibliotekarier. En är att bibliotekarieutbildningen inte ger de kunskaper om kulturverksamhet utöver bibliotek som många bibliotekarier skulle behöva. Bibliotekarieut- bildningen leder naturligt till att bibliotekariernas intresse fokuseras på folkbiblioteksverksamheten. En annan omständighet som inverkar är att politikerna ibland underlåter att precisera allmänkulturella resp. folkbiblio- teksuppgifter och att prioritera mellan dem.

Kultursekreterare/motsvarande finns för närvarande i ett 100-tal kom- muner. Kultursekreterartjänster innebär att folkbibliotekens arbete under- lättas betydligt. Ändå är det inte ovanligt att kultursekreterare och

bibliotekarier upplever varandra som konkurrenter om samma resurser.

Motsättningarna har i de flesta fall sin grund i olika utbildningar, i skillnaden i storlek mellan kulturkontoret och folkbiblioteket och i att uppgifter som tidigare handhafts av folkbiblioteket flyttats över till kulturkontoret, exempelvis program och utställningar.

Vid inrättandet av kulturförvaltningar försummade man i många kom- muner att satsa på gemensam fortbildning kring vad förändringen skulle innebära för tjänstemännen. Denna process fick på de flesta håll äga rum utan att personalen fick hjälp att lösa samarbetsfrågorna. Det är viktigt att nämnd och förvaltning ägnar uppmärksamhet åt dessa samarbets- och rollfrågor. Det är särskilt angelägeti de kommuner där det finns planer på att inrätta kommundelsnämnder. Kulturförvaltningens enda handläggande tjänsteman i en kommundel är oftast bibliotekarien på folkbiblioteksfilialen. Det ligger nära till hands att bibliotekarien får i uppdrag att svara för hela kultursektorn, vilket i så fall fordrar en breddning av yrkesrollen och en fortbildning inom det allmänkulturella området.

7.3. Folkbibliotekssystemets struktur

7.3.1. Utgångspunkter

Dagens lokala folkbiblioteksorganisation är resultatet av en långvarig process, som har pågått under hela efterkrigstiden och i vilken de olika kommunsammanläggningarna har spelat en viktig roll. Bl.a. har de inneburit att bibliotek som en gång skapades för att fungera som huvudbibliotek i en självständig kommun har kommit att inordnas som filialer i ett större bibliotekssystem. Endast undantagsvis har en kommun kunnat bygga upp sitt bibliotekssystem utan att behöva ta hänsyn till befintliga bibliotek och deras etablerade verksamhet. En sådan omställning till delvis nya uppgifter i ett större bibliotekssystem är naturligtvis inte enkel och går inte alltid problemfritt. Långsiktiga struktur- och organisationsmål som bygger på politiska prioriteringar av folkbiblioteksverksamhetens inriktning måste ändå vara styrande.

Biblioteksstrukturen bör planeras utifrån folkbibliotekets båda huvudupp- gifter, kulturuppgiften och informationsuppgiften. Båda dessa uppgifter är lika viktiga och har nära samband med varandra men ställer delvis olika krav på resurser och kompetens.

Det centrala i kulturuppgiften är litteraturförsörjning och läsfrämjande insatser. Den kräver ett aktuellt mediebestånd med tonvikt på böcker, ofta i flera exemplar. Rutinerna för utlåning, registrering och kontroll skall vara enkla och flexibla. Uppgiften kräver också personal med bred litteraturkun- skap som på ett personligt och engagerat sätt kan tala för läsandets betydelse och vägleda människor in i litteraturen. Det är också viktigt med en insikt i litteraturpedagogik. För att fullgöra kulturuppgiften måste folkbiblioteket arbeta uppsökande och i nära samverkan med andra parter. Arbetet utanför de fasta enheterna förutsätter att personalen till stor del arbetar utan kataloger och andra sökhjälpmedel och i stor utsträckning förlitar sig på de egna bokkunskaperna. Ett framgångsrikt samverkansarbete förutsätter

också att bibliotekspersonalen har goda kunskaper om hur olika samhällsin- stitutioner arbetar och under vilka förutsättningar föreningar och organisa- tioner bedriver sin verksamhet.

Informationsuppgiften, som innefattar kvalificerat referensarbete, ställer delvis andra krav. Den förutsätter ett rikt bestånd av referenslitteratur inom alla ämnesområden, ett omfattande och allsidigt tidskriftsbestånd, kartor, myndighetstryck, statistik etc. , samt ett väl sammansatt, allsidigt bestånd av utlåningsmaterial. Vidare krävs vissa tekniska hjälpmedel. Så småningom blir också terminalutrustning för sökning i databaser ett naturligt hjälpme- del. Om informationsuppgiften skall lösas på ett godtagbart sätt krävs för arbetet lämpade och välutbildade bibliotekarier som kan vidmakthålla och utveckla sin kompetens genom dagligt arbete i referenstjänst.

Informationsuppgiften innefattar ingalunda enbart kvalificerat referensar- bete och att ge korrekta svar på ställda frågor. Lika viktigt är det att arbeta för att öka brukarnas förutsättningar att på egen hand söka den information som de behöver, med hjälp av folkbibliotekets material och genom andra källor. Detta kräver aktiva insatser från bibliotekarierna. I sitt väglednings- arbete skall de inte bara söka svaret på den fråga som har ställts utan också förmedla kunskap om hur brukaren själv kan gå till väga. Här finns en intressant men hittills föga uppmärksammad uppgift för folkbiblioteket.

7.3.2. Ansvarsfördelning inom bibliotekssystemet

Utifrån de båda uppgifterna och de olika krav som dessa ställer på mediebestånd och personalens kompetens finns det goda skäl att förorda att olika enheter i bibliotekssystemet skall lägga olika vikt vid endera kultur- eller informationsuppgiften. Särskilt informationsuppgiften kan komma att ställa ökade krav i framtiden.

Ofta hävdas att filialerna skall ha samma verksamhetsprogram som huvudbiblioteket, låt vara i mer begränsad omfattning. Detta kan gälla för stora filialer i de största kommunerna, men knappast för filialer i små och medelstora kommuner. Vi anser att resurserna inom ett bibliotekssystem utnyttjas bäst om filialerna inriktas på att lösa den uppgift som de har de bästa förutsättningarna att klara av.

Det är naturligt att huvudansvaret för informationsuppgiften, framför allt referensarbetet, läggs på huvudbiblioteket. Här finns de största medieresur- serna, här finns de bästa katalogerna och andra sökhjälpmedel som är nödvändiga för att fullgöra informationsuppgiften. Här finns alltid en bibliotekarie. De kommuner som genom kommunsammanläggningar har fått två eller flera resursmässigt likvärdiga bibliotek, bör sträva efter att ett av dessa bibliotek ges huvudansvaret för informationsuppgiften. Detta innebär att huvuddelen av referensbestånd och tidskriftsbestånd samt bibliotekarier med träning i referensarbete koncentreras till detta bibliotek.

Att huvudansvaret för informationsuppgiften läggs på huvudbiblioteket innebär ändå att övriga enheter inom systemet har en betydelsefull roll i informationsarbetet. Varje enhet måste ta ansvar för att fånga upp och vidarebefordra de informationsbehov som de kommer i kontakt med och som de själva inte kan tillgodose. De måste också känna ett ansvar för att i sin uppsökande verksamhet förklara och beskriva bibliotekssystemets informa-

tionsresurser och hur dessa kan bli tillgängliga genom förmedling från filiallen eller bokbussen. Allmänheten måste få veta att varje biblioteksenhet utgör en ingång till det samlade biblioteksväsendets resurser.

De minsta kommunerna kan knappast utveckla de medieresurser och den kompetens som krävs för att lösa informationsuppgifterna fullt ut. Men även i dessa kommuner har invånarna rätt att få tillgång till information via folkbiblioteket. Deras behov kan tillgodoses med stöd från länsbiblioteket. För att också små bibliotek skall kunna stå till tjänst med information på ett tillfredsställande sätt krävs en planmässig regional samverkan. Stödet från länsbiblioteket får dock inte leda till att det lokala folkbiblioteket försummar att bygga upp resurser för sådan information som är specifik för orten eller på annat sätt har särskild lokal betydelse.

Filialerna bör lägga huvudvikten vid kulturuppgiften, litteraturförsörjning och läsfrämjande arbete och bygga upp sitt mediebestånd och personalens kompetens utifrån de krav som denna uppgift ställer. Filialens styrka är närheten till människorna och den lokala förankringen, och detta bör man ta fasta på. De har nära kontakt med de enskilda brukarna, vilket ger dem möjlighet att utveckla förtroendefulla och personliga relationer. De finns nära tänkbara samverkansparter: skolor, barnstugor, institutioner för äldreomsorg, lokalt föreningsliv etc. Härigenom har de goda förutsättningar att utveckla kontakter med de förmedlare som kan finnas vid dessa institutioner och med deras hjälp bygga upp ett nät av Utlåningsställen vid barnstugor, dagcentraler, arbetsplatser och föreningslokaler. Många erfa- renheter, inte minst från arbetsplatsbibliotek, visar att ovana läsare får sitt litteraturbehov bättre tillgodosett genom en begränsad boksamling än genom det stora bibliotekets ofta svåröverskådliga bokbestånd. Även detta bör man ta fasta på när man planerar det lokala bibliotekssystemet.

Bokbussen är ett mycket effektivt medel för litteraturförsörjning, inte minst genom sin flexibilitet. Hållplatserna kan snabbt anpassas till förändrad befolkningsstruktur och nya behov. Bokbussen är därför en naturlig del i ett lokalt bibliotekssystem, som komplement till fasta bibliotek och utlånings- ställen. Vi anser även att behovet av biblioteksservice med mobila enheter kan tillgodoses med olika typer av fordon. I glesbygd med dåligt vägnät, t. ex., kan ett mindre fordon vara det mest ändamålsenliga.

Vi vill också beskriva ansvarsfördelningen inom bibliotekssystemet ur ett brukarperspektiv. Alla människors behov av bibliotekstjänster ärinte alltid desamma utan växlar, både mellan olika människor och för varje människa i olika situationer. Ofta vill man låna en bra bok, utan att närmare ha preciserat för sig vad man söker. Behovet kan uppkomma spontant och behöva tillgodoses snabbt. Då är man bäst betjänt av många, relativt små boksamlingar som är lätt tillgängliga och där man kan låna med ett minimum av formaliteter. Utlåningsställen, t.ex. dagcentraler och föreningslokaler, fungerar väl för dessa behov.

I andra situationer har man behov av en viss bok eller viss kunskap. Behovet kan vara betingat av intresse för ett bestämt författarskap, av en hobby eller av ett problem som måste lösas, t. ex. i arbetet eller privatlivet. Man är beredd att göra vissa ansträngningar för att hitta det man söker. För att folkbiblioteket skall vara till hjälp i en sådan situation krävs ett mer omfattande, väl sammansatt mediebestånd, goda sökhjälpmedel, ofta också

bistånd av en kunnig bibliotekarie. För detta kan även en ganska stor filial vara otillräcklig; här krävs huvudbibliotekets större resurser.

En genomtänkt ansvars- och rollfördelning inom bibliotekssystemet är alltså till gagn för brukarna.

En ansvarsfördelning enligt dessa principer innebär inte att huvudbiblio- teket fritas från ansvar för kulturuppgiften. Huvudbiblioteket är alltid den resursstarkaste enheten i systemet, både i fråga om personal och mediebe- stånd. Huvudbiblioteket är också närbiblioteket för många människor.

7.3.3. Principiell organisationsstruktur

Av ovanstående resonemang anser vi att man kan dra vissa principiella slutsatser beträffande folkbibliotekets organisation. El Kommunen indelas i försörjningsområden på ett sådant sätt att hela kommunen täcks. Någon av de fasta enheterna har det samlade ansvaret för bokförsörjningen inom området och för att informationsbehov kan kanaliseras till huvudbiblioteket. El Huvudbiblioteket har huvudansvaret för kulturuppgiften och den kvali- ficerade referenstjänsten. Informationsuppgiften skall vara vägledande vid mediebeståndets uppbyggnad. Ansvaret innefattar också att bearbeta de informationsönskemål som förmedlas från andra enheter i systemet. I de minsta kommunerna förmedlas de kvalificerade informationsönske- målen och referensfrågorna till länsbiblioteket. El Filialerna inriktas främst på litteraturförsörjning, läsvägledning, läsfräm- jande insatser och uppsökande arbete. Dessutom skall de svara för viss informationsförsörjning och vara länk till bibliotek med större informa- tionsresurser. Vid uppbyggnaden av mediebeståndet satsas huvuddelen av resurserna på ett rikhaltigt utlåningsbestånd; referensbeståndet anpassas till denna roll. Bokbussar kompletterar nätet av fasta filialer. Utlåningsställen byggs upp i samverkan mellan filialerna och personalen vid olika institutioner inom föreningslivet och på arbetsplatser. Cl Boken kommer och annan liknande service erbjuds grupper med särskilda behov.

DD

En förutsättning för att en ansvarsfördelning skall fungera väl från allmänhetens synpunkt är att filialerna verkligen tar sitt fulla områdesansvar och att inga grupper eller områden tappas bort i biblioteksförsörjningen. Vidare måste de interna kontakterna inom bibliotekssystemet fungera. De fasta enheterna måste ha telefonkontakt med varandra och utnyttja annan lämplig teknik för kommunikation; filialernas personal måste kunna repliera på huvudbibliotekets stöd i informationsservice. Böckerna måste kunna flyttas inom systemet på ett smidigt sätt. Bibliotekarier och annan personal måste samverka i arbetslag, där vars och ens kompetens utnyttjas så effektivt som möjligt. Behovet av kontinuerlig fortbildning måste beaktas.

Denna biblioteksstruktur får konsekvenser även för personalresursernas sammansättning. På filialer, i uppsökande verksamhet och på folkbibliotek i små kommuner ställer arbetet krav på breda kunskaper om samhället och folkbiblioteksverksamheten. Folkbiblioteket i stora kommuner behöver

dessutom specialister på informationsarbete, litteraturbevakning etc.

Dessa specialister skall dels kunna ge allmänheten kvalificerad service, dels fungera som konsulter för kolleger som arbetar över ett bredare fält. Informationstjänstens bibliotekarier skall fungera som resurs för den uppsökande verksamheten och filialerna. För folkbiblioteken i de små kommunerna har länsbiblioteket motsvarande uppgift.

Det ställs olika krav på personal med specialistfunktion och personal på filialer och i uppsökande verksamhet, men det är väsentligt att de förra inte betraktas som mer professionella än de senare. Om den struktur vi förordar skall fungera behövs skicklig och välutbildad personal på båda områdena.

Den organisation som vi här har skisserat ger det lokala folkbiblioteket goda förutsättningar att höja kvaliteten på informationsarbetet och öka biblioteksresursernas tillgänglighet genom att i högre grad än hittills decentralisera sin verksamhet, framför allt när det gäller bokförsörjning. Den öppnar också delvis nya arbetsfält för personalen.

7.4. Målstyrd biblioteksplanering

7.4.1. Underlag för beslut

För att skapa en organisationsstruktur och ett resursutnyttj ande som på bästa sätt svarar mot de ambitioner kommunens förtroendevalda formulerar för folkbiblioteket krävs en aktiv planering. En god kunskap om vilka effekter olika satsningar ger och hur de motsvarar kommuninvånarnas behov är nödvändig också för att ge politikerna argument i kampen om resurser till folkbiblioteket. Men planering skall inte ses enbart som ett redskap i budgetarbetet. Den är en kontinuerlig process som innebär en strävan efter att tillhandahålla ett ständigt aktuellt beslutsunderlag för de förtroendeval- da.

Givetvis blir kraven på en god planering särskilt stora i ett kärvt ekonomiskt läge. I kommunförbundets skrift Planering under nya villkor (1983) presenteras planeringsmetoder, avsedda att förändra och förbättra den ekonomiska planeringen i kommunerna, vilkas situation på 1980-talet kännetecknas av knappa resurser. Detta får inte innebära enbart en defensiv anpassning som resulterar i en successiv nedskärning av den kommunala verksamheten. Kommunerna måste finna metoder att bättre utnyttja befintliga resurser, att ompröva olika verksamheter och att väga värdet och effekten av existerande verksamhet mot behovet av ny.

I många kommuner har rambudgetering införts som ett sätt att ge nämnderna ett större ansvar för att verksamheten bedrivs effektivt och för att prioritera inom den av kommunledningen givna ramen. En budgetteknik som prövats i en del kommuner är förnyelsebudgetering eller nollbasbudge- tering. Grundtankarna i den är prioriteringsmöjligheterna, alternativsök- ningen samt helhetssynen på verksamheten. Detta gör den till inte enbart ett hjälpmedel i budgetarbetet utan till ett verkningsfullt planeringsinstru- ment.

Förnyelsebudgetering förutsätter att anställda på olika nivåer utvärderar och lämnar förslag till förändringar av den verksamhet de svarar för.

Härigenom kan man dels tillvarata personalens kunskaper och idéer, dels i ett tidigt skede förankra förändringar och underlätta genomförandet av dem.

7.4.2. Problemformulering och kartläggning

De traditionella stegen i planeringen är kartläggning-analys-målsättning- genomförande-utvärdering. Kritiken mot denna ordning har bl. a. gällt att politikerna alltför sent kommer in i processen — först vid måldiskussionen — och att möjligheterna till politisk styrning därmed begränsas. Ett alternativ som ger bättre styrmöjligheter är att politikerna först formulerar det problem som ska lösas. Sedan inriktas kartläggningen direkt på problemet i fråga, varpå alternativa handlingsmöjligheter tas fram innan konkreta mål formu- leras och genomförandet planeras.

Problemformuleringen kan vara av typen att ta reda på vilka behov av biblioteksservice som kommunens pensionärer har och hur folkbiblioteket tillgodoser detta behov. Uppdraget kan också gälla att planera för en satsning på arbetsplatsbibliotek inom befintliga resurser.

För att kunna göra ett problemrelaterat beslutsunderlag behövs som grund en allmän kartläggning och behovsbedömning för kommunens hela folkbi- blioteksverksamhet. Även biblioteksverksamhet inom andra nämnders eller andra huvudmäns ansvarsområden kan behöva studeras.

För kartläggningen har folkbiblioteket god nytta av de generella förutsätt- ningar för alla nämnders planering, som en del kommuner sammanställt i GPF (gemensamma planeringsförutsättningar). Den upptar bl. a. befolk- ningsprognoser, såväl allmänna som ålders- och kommundelsgrupperade, bostadsbyggnadsprogram samt översikter över befintliga resurser och planerad utveckling inom förvaltningarnas verksamhetsområden. Kollektiv- trafikplanen har betydelse för biblioteksstrukturen, liksom kommunens näringsliv, t. ex. vilka näringsgrenar som dominerar och förekomst av skiftarbete. Organisations- och föreningslivets uppbyggnad och karaktär spelar stor roll. Annan väsentlig kunskap är vilka kommuninvånare som har särskilda behov, t. ex. invandrare, handikappade m. fl.

Våra erfarenheter tyder på att förhållandevis få folkbibliotek kommun- delsvis ställt samman uppgifter av detta slag för att kunna relatera dem till den egna verksamheten.

Kartläggningen behöver följas upp kontinuerligt för att ge indikationer om t.ex. en filials underlag börjar svikta, om öppettiderna behöver ändras, om mediebeståndets sammansättning börjar bli felaktig, om nya behov av uppsökande verksamhet har uppstått etc. En kartläggning kan emellertid inte göras enbart i siffror utan måste också innefatta bedömningar. Exempelvis kan man genom intervjuer med enskilda eller grupper, genom kontakter med representanter för andra förvaltningar, med föreningar etc. ta reda på vilka behov och önskemål kommuninvånarna har i fråga om biblioteksservice. På detta sätt kan man också få en uppfattning om hur befintlig service fungerar, vilka brister och förtjänster människor upplever att den har och vilka förändringar de önskar. En aldrig så ambitiös service kanske ändå på viktiga punkter har sina brister.

Likaså har folkbiblioteken anledning att försöka bedöma om kraven och

önskemålen kan komma att förändras i framtiden. Vad kan t. ex. ökad arbetslöshet i kommunen medföra för förändringar i biblioteksverksamhe- ten? Finns det risk för att de sociala problemen kan bli särskilt stora i något bostadsområde? Kommer segregationen i boendet att öka? Vilka insatser planerar kommunen i övrigt för att förbättra boendemiljön?

Intresset bland kommunerna för framtidsstudier har ökat med anledning av sysselsättningsproblemen, näringslivets strukturförändring, den snabba tekniska utvecklingen och naturligtvis den vikande ekonomin. Vi anser det viktigt att folkbiblioteket är med i diskussionerna kring kommunens framtida utveckling. Folkbiblioteket måste planera efter dessa framtidsbedömningar, och dess resurser måste vara en integrerad del av kommunens satsningar för att möta problemen. Vilken roll spelar exempelvis en biblioteksfilial som träffpunkti ett bostadsområde? Vad betyder läsfräm jande åtgärder för att ge människor en rikare fritid? Vilka behov av informationsförsörjning finns bland näringsidkarna i kommunen och hur skall de tillgodoses? Vilken roll skall folkbiblioteket spela i detta sammanhang? Frågor av denna typ är viktiga att ta upp med kommunledning och nämnder.

7.4.3. Resurser och effektivitet

De flesta folkbibliotek har en god uppfattning om sina totala resurser i mediebestånd, personal etc. och om vad man presterar med dessa resurser i form av utlån, öppettimmar, bokprat m. m. Inte sällan saknas däremot en beskrivning av resurser och service i olika kommundelar. En sådan beskrivning ger upplysning om skillnader mellan biblioteksenheterna. Stora olikheter i fråga om resurser kan tyda på en mer eller mindre slumpartad eller historiskt betingad tilldelning. Varierande standard på servicen kan ha sin grund i avsaknad av konkreta och aktuella mål för respektive enhet och i bristande uppföljning av verksamheten.

En varierande standard på folkbiblioteksverksamheten i olika kommun- delar kan givetvis också vara följden av medvetna politiska prioriteringar. Jämlikhet behöver inte innebära att resurserna sprids så jämnt som möjligt över kommunen. Det kan finnas skäl att satsa mer på en kommundel med många läsovana för att nå fler biblioteksanvändare. Man bör undvika att låta en kartläggning, som visar på olikheter, automatiskt leda till en strävan att utjämna resurstilldelningen.

Ett sätt att mäta folkbibliotekets produktivitet är att använda nyckeltal, dvs. jämförelsetal som uttrycker relationen mellan två mått, t. ex. län per invånare, antal volymer per invånare osv. Nyckeltalen kan vara till hjälp för att mäta biblioteksservicens standard i olika kommundelar, och det är då de relateras till kommundelarna som de ger verkligt användbar information. De kan göras betydligt mer detaljerade för att verkligen spegla verksamhetens status. Hur många volymer barnböcker per barn finns t. ex. på de olika enheterna? Hur högt är antalet län per barn, antalet län per öppettimme etc? På detta sätt kan man ganska enkelt få en indikation på vilka brister som finns i fråga om prestationerna och också härleda orsakerna till dem. Beror de på för små resurser, på felaktiga öppettider etc?

Att producera olika tjänster, att hålla biblioteket öppet, att ha bibliote- karie i informationsdisken, att besöka äldreomsorgsinstitutioner, att bok-

prata i skolklasser är dock inget mål i sig för folkbiblioteket. Det är de effekter som prestationerna ger upphov till som är intressanta.

Ett underlag som är väsentligt vid mätning av folkbibliotekets effekt är att ta reda på hur avståndet mellan bostad och bibliotek påverkar utnyttjandet. Med hjälp av en relativt enkel undersökning kan man få fram upplysningar om hur biblioteken i en kommun utnyttjas. I den undersökning om folkbiblioteksverksamheten i tre Dalakommuner, som Fb 80 gjort, anteck- nades under två veckor alla låntagares adresser, varpå låntagarna indelades i grupper alltefter bostadens avstånd från biblioteket. Genom att'ta reda på det totala antalet invånare i resp. avståndsgrupp fick man fram det procentuella utnyttjandet inom de olika grupperna. I en större kommun kan en postnummerbearbetning av låntagarnas adresser ge värdefull informa- tion. Detta har prövats med framgång i Göteborg.

Men siffror säger inte hela sanningen om en verksamhet. Folkbibliotekets effektivitet kan, lika litet som annan offentlig verksamhet, mätas enbart i siffror. Biblioteksanvändarnas attityder till folkbiblioteket, deras upplevel- ser av dess erbjudanden ger viktig kompletterande information.

Exempelvis kan ett arbetsplatsbiblioteks effektivitet endast delvis mätas i antal utlånade böcker, antal län per anställd etc. För att bedöma dess betydelse behöver folkbiblioteket svar på frågor av typen: har vi lyckats intressera människor på denna arbetsplats för kvalitetslitteratur? Cirkulerar många böcker man och man emellan? Diskuterar man böcker på jobbet? Bedömningarna kan göras i form av enkla intervjuer och genom omdömen av bibliotekspersonal och bokombud.

Något objektivt och entydigt mått på folkbibliotekets effektivitet går knappast att formulera. Det är politikernas sak att avgöra om effektiviteten i en viss verksamhet kan anses tillräckligt hög för att verksamheten skall vara motiverad. Sådana avgöranden kan inte bygga enbart på siffermaterial.

7.4.4. Mål, genomförande och utvärdering

Kartläggningen bör analyseras för att ge besked om vilka biblioteksbehov som finns i kommunen och i vilken mån man lyckas tillgodose dem med nuvarande verksamhet. Brister i resursallokeringen avslöjas. ”Vita fläckar" när det gäller att nå olika målgrupper och att sprida biblioteksverksamheten geografiskt framträder. På en analys av dessa folkbiblioteksverksamhetens brister och förtjänster skall förslag till mål och genomförandeplan bygga.

Politiskt förankrade mål för folkbiblioteksverksamheten saknas fortfaran- de i många kommuner. Där de finns är de ofta av mycket övergripande och abstrakt karaktär. De ger sällan konkreta upplysningar om vilka resultat som skall uppnås eller anvisningar om på vilka vågar man skall arbeta mot målen.

Sådana mål måste kompletteras med konkreta resultatmål. Resultatmålen skall ange vad som skall uträttas inom ett visst verksamhetsområde eller en viss enhet, vilka metoder som skall användas och inom vilken tidsperiod resultatet skall vara uppnått. Tidsperspektivet är viktigt för att göra resultatet avläsbart.

Konkreta mål, som ställer krav på att bestämda resultat skall uppnås inom en viss tidsrymd, är nödvändiga för att en verksamhet skall kunna följas upp

och utvärderas.

Graden av måluppfyllelse måste kunna mätas kontinuerligt också för att politiker och anställda skall få uppleva tillfredsställelsen att ett mål har uppnåtts. Eller, om det inte uppnåtts, kunna analysera orsakerna och förändra eller avbryta verksamheten.

Ett exempel på hur övergripande mål kompletteras med resultatmål kan vara följande.

Som övergripande mål uppställs att arbeta för att nå människor som inte utnyttjar biblioteket. Ett resultatmål skall enligt nämndens beslut vara att folkbiblioteket inom ett år skall ha bokbestånd på alla äldreomsorgsinsti- tutioner, ha etablerat samverkan med pensionärsföreningarna och i samar- bete med socialförvaltningarna ha anordnat fortbildning för alla vårdbiträ- den i öppenvård. Kanske måste ett par alternativa resultatmål med olika ambitionsnivå och resursåtgång formuleras.

Nämnden beslutar om vilka resurser som behövs för att bedriva verksamheten och hur finansieringen skall ske. Resurserna fördelas på olika biblioteksenheter alltefter de behov av biblioteksverksamhet inom äldreom- sorgen som finns inom deras upptagningsområden och de uppgifter de skall svara för.

Resultatmålet kan med utgångspunkt i kartläggningen beskrivas i presta- tionstal för de olika biblioteksenheterna: beräknat antal böckeri bokdepo- sitioner till äldreomsorgsinstitutionerna, antal pensionärsföreningar som skall kontaktas, antal Boken kommer-låntagare etc. Vid utvärderingen kan man konstatera om resultatet uppnåtts eller hur långt man kommit på väg mot det.

Genomförandet av den politiskt beslutade verksamheten vilar främst på bibliotekspersonalen. Att delta i en kontinuerlig utvärdering av verksamhe- ten, att ständigt ifrågasätta sitt arbete och vara öppen för förändringar kan upplevas som påfrestande. Ändå vill vi understryka att planeringen bör ha en god förankring bland de anställda och att de därför måste vara beredda att spela en aktiv roll i förändringsarbetet. Rätten att få pröva okonventionella arbetsmetoder och att få misslyckas är viktig för dynamiken i folkbiblioteks- verksamheten.

8. Ansvarsfördelning stat-kommun

Folkbiblioteksverksamheten är ett kommunalt ansvarsområde. Inga lagar styr folkbibliotekens arbete. Det är kommunernas sak att besluta om verksamhetens mål, inriktning och omfattning. Detsamma gäller all lokal kultur- och fritidsverksamhet.

Detta innebär dock inte att folkbiblioteket bedriver sitt arbete helt oberoende av regionala och statliga organ eller institutioner. Tvärtom, de är i behov av ett mycket nära samarbete med dessa och påverkas därför av hur kultur- och biblioteksfrågor handläggs på andra nivåer än den kommu- nala.

Länsbiblioteket är en viktig samarbetspart. Det har större resurser än de kommunala biblioteken och kan bistå både när det gäller medier och kunskaper. Länsbiblioteken får ekonomiskt stöd från landstingen som bl.a. genom uppföljning av 1974 års kulturpolitiska riksdagsbeslut stärkt in- satserna på kulturområdet.

Det statliga biblioteken har också betydelse för folkbiblioteken. Detta gäller t.ex de vetenskapliga biblioteken och specialbibliotek som talboks- och punktskriftsbiblioteket. För visst utvecklingsarbete svarar DFI. Kungliga bibliotekets nationalbibliografiska uppgifter underlättar väsentligt folkbib- liotekens arbete.

Statens ekonomiska stöd till länsbibliotek och lokal folkbiblioteksverk- samhet är begränsat men bidrar ändå till att utjämna biblioteksstandarden och introducera nya arbetsformer. Dessutom finansieras lånecentralerna med statliga anslag. Kulturrådets insatser när det gäller utveckling och rådgivning har stor betydelse liksom bibliotekshögskolans utbildning och fortbildning.

Det självständiga kommunala folkbiblioteket är med andra ord starkt beroende av ett samspel med bibliotek och institutioner under annat huvudmannaskap och av de insatser som stat och landsting gör på biblioteksområdet.

Den rådande ansvarsfördelningen på biblioteksområdet har ifrågasatts i biblioteksdebatten alltsedan mitten av 1960-talet. Krav har rests på ökade statliga insatser och på en bibliotekslag. Som motiv för en sådan har i första hand nämnts att det behövs mer enhetliga riktlinjer för bibliotekens verksamhet och att staten i större utsträckning bör garantera folkbiblioteken likvärdiga resurser.

Folkbiblioteksutredningen har fått entydiga direktiv att inte föreslå någon förändring av den ansvarsfördelning i fråga om folkbiblioteksverksamheten

som nu råder mellan stat och kommun. Det är ändå svårt att helt utesluta en diskussion om ansvarsfrågorna. En jämnare biblioteksstandard och gemen- samma mål och riktlinjer för folkbibliotekens arbete, som många vill åstadkomma med lagstiftningens hjälp, är t.ex. något som också vi i folkbiblioteksutredningen anser vara eftersträvansvärt. Frågan är hur vi finner det mest ändamålsenliga sättet att uppnå sådana resultat.

Den aktuella synen på förhållandet stat-kommun talar entydigt mot en bibliotekslag. För närvarande pågår ett målmedvetet arbete för att delegera beslutanderätt till kommunerna och minska den statliga regleringen.

Förutsättningarna för att vidga den kommunala självstyrelsen har ökat i och med att kommunerna genom 1970-talets kommunsammanläggningar har en storlek, ekonomisk bärkraft och allmän kompetens som minskar behovet av statlig reglering. Skatteutjämningssystemet har införts och ersatt många tidigare specialdestinerade bidrag för att garantera kommuner och landsting en viss skattekraft och därigenom ge ett ökat utrymme för kommunala initiativ.

Kommunernas ansvar har successivt vidgats, vilket bekräftas i den senaste kommunallagsreformen från år 1977, där kommuner och landsting ges stor frihet att anpassa sin verksamhet till lokala förhållanden. Detta gäller även lagreglerade områden av den kommunala verksamheten. Lagstiftningen inriktas på att ge ramar inom vilka kommunerna har stor frihet. Detaljstyr- ningen från statliga myndigheter frångås alltmer och besluten flyttas till regional eller lokal nivå.

Stat-kommunberedningen inom civildepartementet arbetar för att finna metoder att ytterligare öka kommuners och landstings handlingsfrihet. Även i förutvarande kommundepartementet bedrevs under icke-socialistiska regeringar ett liknande arbete inom stat-kommungruppen, vilket ledde till ett riksdagsbeslut grundat på regeringens proposition (1980/81:80) om ökad kommunal självstyrelse och minskad byråkrati. Samstämmigheten mellan de politiska partierna är således stor.

Vad som håller på att ske är alltså en förskjutning av ansvaret från staten till kommunerna på andra områden än folkbibliotekens. Arbetsvillkoren för de olika kommunala verksamheterna håller på att bli mer och mer likartade.

Statliga bestämmelser för kommunal verksamhet knyts regelmässigt som villkor till de statsbidrag som ges. Om en normering när det gäller t.ex. personaltäthet och medieanslag skall kunna drivas igenom med hjälp av lagstiftning måste staten ta på sig en väsentlig del av kostnaderna för folkbiblioteksverksamheten. Den totala kommunala insatsen för folkbiblio- teken torde år 1983 uppgå till ca 1 300 milj. kr. För att införa en lagstiftning skulle det alltså behövas en mycket kraftig höjning av statsbidraget. Det är svårt att få till stånd en sådan höjning i ett samhällsekonomiskt läge då reformer endast kan genomföras genom omprioriteringar.

Folkbiblioteksutredningen anser i likhet med många förespråkare för en bibliotekslagstiftning att det är viktigt med en helhetssyn på folkbibliotekens verksamhet. Biblioteksverksamheten är i dag en omfattande kommunal verksamhet för vilken det behövs centrala utvecklings- och konsultinsatser. Vi har i många sammanhang framhållit hur viktigt det är att biblioteken oberoende av huvudmannaskap kan samarbeta med varandra. Detta

underlättas av en gemensam syn på centrala frågor.

En helhetssyn kan enligt vår mening åstadkommas utan bibliotekslag. Vi lägger fram förslag om mål och riktlinjer som kan få giltighet för alla folkbibliotek och tjäna som en konkretisering inom folkbiblioteksområdet av de av riksdagen redan beslutade kulturpolitiska målen. Även våra konkreta synpunkter beträffande medieval, organisation och verksamhetsformer kan bli vägledande för folkbibliotekens arbete. Inte heller när det gäller utjämning av standardskillnaderna kommunerna emellan behöver enligt vår mening lagstiftning tillgripas. Vi föreslår ökade insatser från länsbibliotekens sida för att få till stånd ett likvärdigt planerings- och utvecklingsarbete över hela landet. Detta, i förening med statlig bidragsgivning till de sämst rustade kommunerna, bör väsentligt kunna öka effektiviteten i arbetet för att minska skillnaderna i standard mellan de kommunala folkbibliotekssystemen.

9. Regionala biblioteksuppgifter

9.1. En grund att bygga på

Regionalt folkbiblioteksarbete har en mer än 50-årig tradition i Sverige. Redan på 1920-talet insåg man att det enskilda folkbiblioteket, trots statliga driftbidrag, inte på egen hand kunde lösa alla sina uppgifter utan behövde stöd från mer resursstarka bibliotek. Den lösning som valdes var att inrätta s. k. centralbibliotek, senare kallade länsbibliotek. Organisationen var fullt utbyggd år 1953.

Systemet innebar att ett primärkommunalt folkbibliotek i varje län åtog sig uppgiften att fungera som länsbibliotek. Staten gav ett särskilt bidrag för att finansiera denna verksamhet.

Under 1960-talet kompletterades den regionala verksamheten med tre statligt finansierade lånecentraler som en utbyggnad av folkbiblioteksväsen- dets lånekedja. F. n. är man dessutom i färd med att bygga upp depåbibliotek vid lånecentralerna som en ytterligare utveckling av stödet till de lokala folkbiblioteken.

Satsningen på länsbibliotek har visat sig ändamålsenlig. Insatser från länsbiblioteket har på ett effektivt sätt kompletterat den lokala verksamhe- ten, och det är ställt utom allt tvivel att länsbiblioteken har haft stor betydelse för den snabba utvecklingen av folkbiblioteksväsendet under efterkrigstiden. När vi i det följande diskuterar en utveckling av den regionala biblioteks- verksamheten, grundar vi sålunda våra överväganden på erfarenheter från en långvarig och i stort sett väl fungerande verksamhet.

9.2. Nuvarande organisation

Den regionala folkbiblioteksverksamheten har relativt nyligen utretts av statens kulturråd, som redovisade sina ställningstaganden i rapporten (1978: 1) Regionala biblioteksuppgifter. I denna analyseras länsbibliotekens uppgifter och diskuteras hur den regionala verksamheten kan utvecklas. Rapporten ledde till att statens bidrag till länsbiblioteksverksamhet refor- merades inför budgetåret 1979/80. Länsbiblioteken inordnades i det grund- beloppsbaserade bidragssystem som tillämpas för andra regionala kulturin- stitutioner. Antalet grundbelopp till det enskilda länsbiblioteket varierar i dag mellan fem och sju. Utöver statsbidragen finansieras länsbiblioteksverk- samheten med bidrag från landstingen, som svarar för större delen av

genomsnitt ca 70 procent. Landstingsbidragen varierar dock i hög grad i storlek mellan länen.

Lånecentraler och depåbibliotek har kommuner som huvudmän men deras verksamhet finansieras med statliga bidrag.

Den politiska styrningen av länsbiblioteksverksamheten är komplicerad. I 1974 års beslut om statlig kulturpolitik såg riksdagen landstingen som de politiskt ansvariga organen för samhällsstödet till kulturverksamhet på regional nivå. Landstingen har också efter hand vidgat sina kulturpolitiska åtaganden. I fråga om folkbiblioteken är dock landstingets roll inte lika entydig som på t. ex. musik- eller teaterområdena, där till skillnad från biblioteksområdet institutioner inte finns i varje kommun. Samtliga länsbib- liotek — med undantag för det i Östersund — har primärkommunal huvudman och är underställda värdkommunens kulturnämnd/biblioteksstyrelse. Denna samordning med ett kommunalt bibliotek har främst rationella skäl. I några fall har man försökt tillgodose landstingets önskemål om insyn och inflytande genom att adjungera landstingspolitiker till den primärkommunala styrelsen. Erfarenheterna av detta system är dock inte enbart positiva.

Under senare år har det pågått överläggningar mellan de båda kommun- förbunden i syfte att finna en lösning på huvudmannaskaps- och inflytande- frågorna. Den lösning som man har enats om innebär, att landstinget och länsbibliotekets värdkommun sluter avtal, i vilket formerna för den regionala folkbiblioteksverksamheten regleras. Förbunden har också enats om ett förslag till normalavtal. Innebörden i avtalet är att landstinget får ett reellt inflytande över den regionala verksamheten, även om den formella ledningen ligger kvar hos värdkommunens kulturnämnd. De primärkommu- nala intressena i länet tillgodoses genom att kommunförbundets länsavdel- ning enligt avtalsförslaget förutsätts medverka i verksamhetsplaneringen.

9.3. Nuvarande verksamhet

Den bärande tanken i länsbiblioteksorganisationen är, att de regionala insatserna skall komplettera och stödja den lokala folkbiblioteksverksamhe- ten. Länsbiblioteket är en för länets folkbibliotek gemensam resurs, som skall kunna anpassas till varierande behov. Dock skall länsbiblioteket inte kompensera sådana brister i den lokala verksamheten, som är betingade av den enskilda kommunens politiska ställningstaganden. Det regionala stödet skall inriktas på sådana uppgifter som det inte är rationellt att lösa på lokal nivå. Ett regionalt stöd innebär också att de lokala folkbiblioteken kan koncentrera sina resurser på vissa uppgifter, i medvetenhet om att andra uppgifter löses med regionala resurser.

Av den enkät som Fb 80 har gjort bland folkbiblioteken i sex län och som riktade sig till tjänstemännen, framgår att länsbibliotek som visar stor aktivitet möter ett positivt gensvar hos bibliotekstjänstemännen i kommu- nerna. I län med passiva länsbibliotek uttrycker tjänstemännen däremot viss tveksamhet inför en utvidgning av länsbibliotekets verksamhet.

Länsbiblioteksverksamheten innefattar i dag normalt följande huvudom- råden. . D Kompletterande medieförsörjning.

D Rådgivning och information samt vissa fortbildningsinsatser. D Specialtjänster, bl. a. i form av konsulenttjänster inom vissa delområ- den.

Länsbiblioteken är det första ledet i fjärrlånekedjan och effektuerar merparten av de lokala fjärrlånebeställningarna. De tillhandahåller sådan litteratur som har alltför begränsad efterfrågan för att permanent införlivas med det lokala folkbibliotekets bestånd. Behoven varierar givetvis med kommunernas storlek. Länsbiblioteken tillhandahåller också depositioner av sådan litteratur, som har en liten läsekrets och som det därför endast i begränsad omfattning finns anledning att köpa till det lokala folkbiblioteket. Detta gäller framför allt talböcker och litteratur på invandrarspråk. På senare år har länsbiblioteken byggt upp inläsningstjänst för synskadade, i första hand som hjälp åt mindre kommuner, men också för att tillgodose mer speciella inläsningsbehov. I vissa län svarar länsbiblioteken för all inläsnings— tjänst. Åtskilliga länsbibliotek svarar för taltidningsutgivning. Lokal talboks- produktion förekommer också vid länsbiblioteken.

Länsbiblioteken svarar till en del för litteraturförsörjningen till landstings- och statsägda vårdinstitutioner, skolor etc. På många håll har dock de lokala folkbiblioteken genom avtal med huvudmannen övertagit denna service och länsbiblioteken i takt härmed avvecklat sina åtaganden. Denna avtalskon- struktion har förordats av de båda kommunförbunden i en gemensam rekommendation.

De största medie- och referenssamlingarna finns normalt på länsbibliote- ket, vilket i liten grad utnyttjas av kommunbiblioteken för hjälp med referensfrågor. I och med att den nya informationsteknologin vinner insteg på folkbiblioteken har länsbibliotekens roll i folkbibliotekens informations- arbete aktualiserats. I vissa län har man börjat planera för hur ansvaret för datorbaserad informationssökning skall fördelas mellan länsbibliotek och lokala folkbibliotek.

Länsbiblioteken sammanställer också olika slag av litteraturförteckningar och regionala samkataloger, t. ex. över talböcker och invandrarlitteratur.

Kommunsammanläggningarna och den därmed sammanhängande utbygg- naden av den lokala folkbiblioteksverksamheten ledde inte till att behovet av stöd från länsbiblioteken minskade, snarare tvärtom. Men stödet har ändrat karaktär, från hjälp i bibliotekstekniska spörsmål och praktiskt arbete till rådgivning och konferensverksamhet kring t. ex. planerings- och struktur- frågor samt fortbildningsinsatser. Samråd med och information till politikeri kommunerna spelar en allt större roll.

Regional fortbildning för olika kategorier av biblioteksanställda och förtroendevalda är en uppgift vars omfattning har vuxit under senare är. Behovet av fortbildning är stort kring såväl rent yrkesmässiga frågor som kring samverkan, planering etc. Studiedagar och konferenser anordnas ofta i samverkan med andra organ, t. ex. kommunförbundets länsavdelningar och länsbildningsförbunden.

Länsbiblioteken ger ut länsmeddelanden som vänder sig till biblioteks- tjänstemän och förtroendevalda i länet.

Till skillnad från folkbiblioteken i mindre kommuner har länsbiblioteken tillgång till specialister inom olika områden av folkbiblioteksverksamheten. I

stor utsträckning tas dessa specialister — som ingår i värdkommunens organisation —i anspråk i den regionala verksamheten, och värdkommunens kostnader för detta kompenseras genom att länsavdelningens personal gör arbetsuppgifter för värdkommunen. På senare år har konsulenter anställts direkt för det regionala arbetet. Vanligast är konsulenter för barnverksamhet och social biblioteksverksamhet; i några fall finns också konsulenter för invandrarverksamhet.

Länsbiblioteken tillhandahåller i sina lokalsamlingar främst tryckt mate- rial med anknytning till länets historia, natur och kultur. Ofta förekommer även andra medier i lokalsamlingarna, som är en viktig resurs för länets hembygdsforskare. Länsbiblioteken utger också länsbibliografier och infor- merar om hembygdslitteratur.

Lånecentralernas uppgift är att låna ut litteratur, som inte finns på länsbiblioteken samt att bistå folkbiblioteken med lokalisering av litteratur och med kvalificerat referensarbete.

Depåbiblioteken skall svara för insamling och lagerhållning av sådan litteratur som folkbiblioteken vill avhända sig samt för omfördelning av denna litteratur till bibliotek som anmäler behov av den. Vidare skall depåbiblioteken ge råd och vägledning vid gallring av äldre bokbestånd.

9.4. Den framtida regionala verksamheten

9.4.1. Länsbibliotek

9.4. 1 . 1 Klarare ansvarsfördelning

I våra tidigare resonemang har vi argumenterat för en klarare ansvarsför- delning mellan det lokala folkbiblioteket och länsbiblioteket. En precisering av ansvarsnivåerna får naturligtvis betydelse för utformningen av den regionala verksamheten i dess helhet. Gränserna mellan lokalt och regionalt ansvar är beroende av länets kommunstruktur, och kan inte heller dras på samma sätt för alla kommuner i ett län; det är naturligt att en kommun med 7 000 invånare inte kan ha samma självförsörjningsgrad som en med 50 000 invånare. Inom varje län måste man således arbeta fram en ansvarsfördel- ning i en dialog mellan länsbiblioteket och de lokala folkbiblioteken, där man tar hänsyn till olika kommuners förutsättningar. Sådana diskussioner måste vara politiskt förankrade, eftersom de blir vägledande för de olika huvudmännens ekonomiska planering. Vi anser att länsbibliotekens uppgifter även i fortsättningen bör gälla El kompletterande medieförsörjning, D rådgivning och information samt vissa fortbildningsinsatser och El specialtjänster, bl. a. i form av konsulenttjänster inom vissa delområ- den.

Dessutom menar vi att länsbiblioteken bör åta sig ett ökat ansvar för referenstjänst och för informationsförsörjning med hjälp av bl. a. elektro- niska databaser. Länsbibliotekens konsulentuppgifter behöver vidare vidgas till nya områden, t. ex. samverkan med skolan och äldreomsorgen. Slutligen

vill vi framhålla länsbibliotekens roll för en regional biblioteksplanering. I det följande motiverar vi varför vi anser att ökade insatser från länsbiblioteket behövs inom just dessa områden.

9.412. Medieförsörjning

Vi har i det föregående förordat att det lokala folkbiblioteket skall ta ett större ansvar än i dag för den frekventa kvalitetslitteraturen, såväl fack- som skönlitteratur, och att det skall vara helt självförsörjande vad gäller barnlitteratur. I gengäld skall länsbiblioteket ta ett större ansvar för specialiserad facklitteratur och skönlitteratur med begränsad läsekrets, och arbeta för att denna litteratur blir känd och spridd i den lokala verksamheten. En sådan fördelning innebär att man kan göra lokala överenskommelser om vissa begränsningar i fjärrlånetrafiken inom länet, som innebär att trivial- litteratur och ett grundbestånd av fack- och skönlitteratur inte fjärrlånas. Fördelningen leder också till att länsbiblioteket måste arbeta mer aktivt och planmässigt med bokdepositioner och temabibliotek. Särskilt skönlitteratur med begränsad läsekrets kan länsbiblioteket medverka till att lyfta fram. Temabibliotek med lyrik, årets debutanter o. d., kompletterade med informationsmaterial, kampanjer, författarbesök och annan programverk- samhet, kan vara en god hjälp för små och medelstora folkbibliotek i deras arbete med skönlitteraturen.

Vi menar givetvis inte att något lokalt folkbibliotek skall avstå från inköp som anses nödvändiga. En regional samverkan inom medieförsörjningen får inte innebära att ansvarsgränserna lokalt — regionalt slås fast en gång för alla. Arbetsfördelningen måste fortlöpande diskuteras och revideras, bl. a. genom återkommande regionala konferenser och studiedagar kring medie- försörjningsfrågorna. Genom sådana överläggningar vinner alla parter fördelar. Det lokala folkbiblioteket får genom diskussioner med länsbiblio- teket bredare och säkrare beslutsunderlag för sina egna inköpsbeslut. Kontakterna med kolleger i andra kommuner ger erfarenhetsutbyte och vidgad bokkunskap. Länsbiblioteket får genom den ökande kunskapen om de lokala bestånden och behoven på lokal nivå vägledning för hur det regionala mediebeståndet skall byggas upp. Sist, men inte minst: genom samverkan kring medieförsörjningen får varje folkbibliotek i länet tillgång till de samlade erfarenheterna och kunskaperna hos alla bibliotekarier i länet. Ur ett sådant planmässigt kunskaps- och erfarenhetsutbyte kan det växa fram en regional medieförsörjningsplan, grundad på informell samver- kan inom länet.

För vissa medierär det av särskild betydelse att utarbeta en regional försörjningsplan. Vi avser främsttalböcker och invandrarlitteratur. För invandrarlitteraturen finns en centralt utarbetad plan som tidigare omnämnts i kap. 4. Synskadade och andra talboksberättigade har hittills i stor utsträckning lånat talböcker direkt från länsbiblioteken och från talboks- och punktskriftsbiblioteket (TPB). Arbetsfördelningen mellan olika nivåer har varit oklar och på många lokala folkbibliotek har talböcker inte funnits tillgängliga för utlåning.

Vi anser att talboksberättigade skall kunna låna böcker och få övrig biblioteksservice från sitt lokala folkbibliotek. Många mindre kommuner har

dock så få synskadade att det inte är motiverat att köpa mer än möjligtvis ett litet grundbestånd av talböcker. Däremot bör även små lokala folkbibliotek ta ett ansvar för att tillhandahålla talböcker genom depositioner och fjärrlån, i första hand från länsbiblioteket, eller, i andra hand, från TPB som fungerar som lånecentral för talböcker.

Större kommuner bör stå för en större andel egna inköp och endast komplettera med böcker från länsbiblioteket och TPB.

TPB:s direktutlåning till enskilda synskadade bör snarast möjligt övertas av de lokala folkbiblioteken.

En decentralisering av detta slag förutsätter en överenskommelse om ansvarsfördelningen för talboksförsörjningen mellan kommuner och lands- ting, som reglerar hur verksamheten skall organiseras och vilka resurser som behövs. En sådan planering bör ingå som ett led i den regionala biblioteksplanering som vi föreslår skall göras i varje län.

Vår syn på talboksförsörjningens organisation ansluter till de förslag som framlades av talbokskommittén år 1982. Liksom kommittén anser vi, att förändringarna måste genomföras utifrån rådande förutsättningar i olika län. Ändringarna i ansvarsfördelningen får inte drabba låntagarna i form av försämrad service och måste därför ske successivt. Länsbiblioteken bör emellertid arbeta för att påskynda genomförandet av direktutlåning från de lokala folkbiblioteken.

9.4.1.3 Informationsförsörjning

Även på informationsområdet anser vi att det finns goda skäl att utveckla regionala samverkansformer som ger större effektivitet. I kap. 7 visade vi hur de kommunala resurserna kan utnyttjas effektivare genom en klarare ansvarsfördelning inom organisationen. Samma synsätt kan tillämpas i ett regionalt perspektiv.

De lokala folkbiblioteken tycks i dag i ganska begränsad omfattning ta hjälp av länsbiblioteken i referensarbetet. Lokala informationsönskemål har huvudsakligen vidarebefordrats till länsbiblioteken genom ämnesbeställ- ningari fjärrlånekedjan. Ofta kan då länsbiblioteket konstatera att den sökta informationen finns i medier som det lokala biblioteket redan äger eller borde överväga att köpa. Detta visar att de lokala folkbiblioteken, framför allt de små och medelstora, har behov av regionalt stöd i informationsarbe- tet.

Vår bedömning är att det lokala folkbiblioteket skall utveckla sin kompetens när det gäller det informations— och referensarbete som inte kräver vidlyftiga resursinsatser i form av speciella medier och teknik. Likaså bör det utveckla sin information kring lokala förhållanden. Länsbiblioteket bör ta ett ökat ansvar för de former av referens- och informationsarbete som kräver stora resurser i form av medier, teknik och specialistkunskaper. Naturligtvis måste det enskilda folkbiblioteket själv ta ställning till hur mycket resurser som skall satsas på mer krävande referenstjänst. Större kommuner kan givetvis göra större åtaganden. Vår principiella ståndpunkt är dock att det lokala folkbiblioteket i allmänhet har mycket att vinna på planmässig regional samverkan kring informationsuppgiften.

Det kan vara värt att påpeka att i en sådan samverkan är länsbiblioteket inte enbart den givande parten. Det lokala folkbiblioteket även i den lilla kommunen kan utveckla stort kunnande inom specifika ämnesområden, som andra bibliotek kan ha glädje av. Inte minst primärkommunala lokalsam- lingar är av stort intresse i detta sammanhang.

För att tillgodose små och medelstora företags informationsbehov behövs ett samarbete med länsbiblioteket. Även högskolan samt regionala utveck- lingsfonder och liknande organ kan anlitas. Ansvarsfördelningen mellan de olika organen i en sådan samverkan måste överenskommas dem emellan, utifrån det enskilda länets resurser och förutsättningar.

9.4.1.4 Rådgivning och fortbildning

Vägledande i den regionala verksamheten skall vara att länsbibliotekets insatser inte skall ersätta lokala insatser utan skapa förutsättningar för att de lokala resurserna kan utnyttjas effektivare. Det bör också påpekas, att länsbiblioteket så långt det är möjligt bör samarbeta med andra regionala organ.

I takt med att kommunernas folkbiblioteksresurser har ökat, har länsbibliotekens insatser förskjutits från direkta stödinsatser och praktisk medverkan i den lokala verksamheten mot mer generellt verkande åtgärder, t. ex. i form av konferens- och fortbildningsinsatser. Vi anser att denna utveckling är riktig och bör fortsätta.

Bibliotekskonsulenter på regional nivå bör inte gå in i den löpande lokala verksamheten med t. ex. bokprat, bokurvalsarbete o. d. I stället bör de arbeta med att fortbilda den lokala bibliotekspersonalen, stimulera olika samverkansformer i kommunerna genom konferenser och studiedagar, utarbeta generellt användbart informationsmaterial etc.

Under vårt arbete har vi konstaterat, att en utveckling av rådgivnings- funktionen är särskilt angelägen på följande områden. D Samverkan mellan skola och folkbibliotek. Den nya läroplanen för grundskolan betonar på nytt bibliotekets betydelse i skolarbetet, något som tidigare hade tonats ned. Denna betoning ställer också vidgade krav på det lokala folkbiblioteket. Länsbiblioteken kan göra viktiga insatser för att stimulera lokal samverkan, t. ex. i form av expertmedverkan vid studiedagar för lärare, lärarbibliotekarier och bibliotekspersonal, littera- turlistor för temastudier etc.

D Utveckling av biblioteksservice till äldre. Gruppen ålderspensionärer kommer att öka under kommande år. Samtidigt pågår en genomgripande förändring av äldreomsorgens och långvårdens organisation med ökad satsning på servicebostäder och hemsjukvård. Båda dessa förhållanden ställer nya krav på folkbibliotekens service. Denna service är i dag förhållandevis outvecklad på många håll, både metodmässigt och volymmässigt. Här kan länsbiblioteken hjälpa kommunerna att utveckla verksamheten t. ex. genom att fortbilda vårdpersonalen. D Folkbibliotekets samverkan med studieförbund och med det fria opi- nions- och bildningsarbetet. Detta är ett arbetsfält, där mycket återstår att göra men där intresset för samverkan har vuxit sig starkare under de senaste åren. Även här kan länsbiblioteken bistå med råd när verksam-

heten skall startas, kanske framför allt genom expertmedverkan i cirkelledarutbildning.

Gemensamt för dessa områden, liksom för andra verksamhetsgrenar där länsbiblioteken kan göra insatser, är att effektiva insatser förutsätter nära samverkan med andra regionala organ: kommunförbundets länsavdelnin gar, länsskolnämnder, länsbildningsförbund, studiedistrikt osv. Länsbiblioteken bör utveckla ett fortlöpande samarbete med dessa organ.

Vi bedömer fortbildningsinsater som en av länsbibliotekens viktigaste uppgifter i framtiden. Fortbildning behövs för de många förmedlargrupper, som folkbiblioteken samarbetar med. Men även bibliotekspersonalen har, med den snabba förändring som folkbiblioteksverksamheten genomgår, ett konstant behov av fortbildning. Länsbiblioteken har ett ansvar för att förmedla erfarenheter av projekt, experiment och nyheter till biblioteksper- sonal och även till politiker i länet.

Till fortbildningens organisation och till samverkan mellan olika fortbild- ningsarrangörer återkommer vi i kap. 12, som tar upp utbildningsfrågor.

9.4.1.5 Lokal planering i regionalt perspektiv

Vi har i kap. 7 betonat vikten av att det lokala folkbiblioteket utvecklar sin planering och relaterar planeringen till mål, servicebehov och resurser. Vi vill nu lägga ett regionalt perspektiv på planeringsprocessen.

Vi har tidigare i detta kapitel hävdat synsättet att folkbiblioteken i ett län bör ses som en samlad resurs, där de olika enheterna, lokala och regionala, med bibehållen självständighet samverkar för gemensam nytta. Detta synsätt bör även prägla planeringsarbetet.

Det lokala folkbiblioteket ansvarar självständigt för sitt planeringsarbete, som ju måste samordnas med annan kommunal planering. Det är viktigt att betona att personal från länsbiblioteket inte kan göra planeringsarbetet åt ett lokalt folkbibliotek; planering är en fortlöpande process som måste utföras av dem som ansvarar för den lokala verksamheten. Däremot kan länsbiblio- teket ge fortlöpande stöd och råd genom t. ex. studiedagar kring olika metoder för planering. Hjälp med större undersökningar och analyser som grundlag för planering bör länsbiblioteket också kunna ge. I de minsta kommunerna kan länsbiblioteken eventuellt temporärt gå in med personal- förstärkningari det löpande arbetet för att avlasta den ordinarie personalen under den tid den behöver frigöras för ett grundläggande planeringsarbe- te.

Genom sin regionala överblick kan länsbiblioteket medverka till problem- lösningar som den enskilda kommunen kan ha svårt att få till stånd. Ett enkelt och tydligt exempel är bokbussverksamheten. Den enskilda kommu- nen kan kanske inte bära kostnaderna för en egen buss, men flera kommuner i samverkan kan bygga upp bokbussverksamhet.

Med de lokala planerna som grund kan också länsbiblioteket på ett bättre sätt planera hur de regionala resurserna skall utvecklas och disponeras. Om exempelvis en kommun planerar att utveckla folkbiblioteksverksamheten inom äldreomsorgen, kan länsbiblioteket i god tid bygga upp sin beredskap att stödja denna utveckling genom särskilda fortbildningsinsatser och annan hjälp.

Utifrån de lokala planerna kan också landstinget få ett säkrare underlag för sin bedömning av länsbibliotekets resursbehov.

En regionalt samordnad planering kan också göra det lättare för staten att bedöma var dess stödinsatser gör bäst nytta för att stimulera utveckling och utjämning. Det måste vara lättare att pröva en bidragsframställning, om den kan ses i ett större sammanhang. En annan fördel ur statens synpunkt är att man får en bredare och djupare kunskap om folkbiblioteksväsendets tillstånd, problem och utvecklingslinjer, vilket gör det lättare att planera de statliga stödformerna och stödinsatserna.

Det är viktigt att påpeka att en förbättrad regional planering inte nödvändigtvis behöver leda till att man skapar en vidlyftig byråkratisk apparat. Mycket av den kunskap, som krävs för en regional planering, kan inhämtas i det löpande arbetet; det nya som kan krävas, är att denna kunskap sammanställs och redovisas i mer genomtänkt och genomarbetad form.

9416. Styrning av länsbiblioteksverksamheten

I länsbiblioteksverksamheten möts flera olika intressenter, som var och en

har goda skäl att vilja påverka verksamheten. D Landstinget, som är huvudfinansiär och politiskt ansvarigt.

El Länets kommuner, som har intresse av att den regionala verksamheten utformas utifrån deras lokala förutsättningar och behov. El Värdkommunen, som driver verksamheten, och därmed har ett naturligt intresse av att inte primärkommunala resurser tas i anspråk för regionala insatser.

EI Staten, som år delfinansiär i verksamheten och därför kan ställa vissa krav på dess inriktning.

I en väl fungerande och effektiv regional verksamhet måste alla dessa parter ha rimlig möjlighet att påverka verksamhetsutvecklingen.

Statens inflytande bör enligt vår uppfattning tillgodoses genom generella föreskrifter och villkor som knyts till bidragsgivningen. Vi återkommer till detta i kap. 11. Staten bör däremot inte påverka den löpande verksamhe- ten.

Övriga parters intressen tillgodoses enligt vår uppfattning bäst genom en avtalskonstruktion av det slag som de båda kommunförbunden har enats om. Idet förslag till normalavtal som har utarbetats anges, att det är landstinget som har det politiska ansvaret och som anger de ekonomiska ramarna för verksamheten, samt de huvudområden som verksamheten skall innefatta. Värdkommunens kulturnämnd ska före beslut rörande länsbiblioteksverk- samheten inhämta landstingets synpunkter och beakta dessa. Avtalet garanterar också värdkommunen full kostnadstäckning för verksamheten. De övriga kommunernas intressen tillgodoses genom att kommunförbundets länsavdelning ges möjlighet att medverka i verksamhetsplaneringen.

Hittills har endast ett fåtal län valt att reglera länsbiblioteksverksamheten genom avtal. Erfarenheterna från dessa län är positiva. Inte minst viktigt är det, att landstinget genom avtalskonstruktionen får ett större intresse för verksamheten och därmed också känner ett ökat ansvar för den långsiktiga verksamhetsutvecklingen.

Vår uppfattning är att regionala avtal är en praktisk och smidig form för att

reglera olika intressenters inflytande på länsbiblioteksverksamhetens utformning och kan utgöra en god grund för regional samverkan.

9.4.2 Lånecentraler och depåbibliotek

Såväl lokala folkbibliotek som länsbibliotek har ökat sina mediebestånd och personalresurser, Allt fler folkbibliotek har fått och kommer att få möjlighet att söka litteratur online i BUMS, LIBRIS och andra databaser.

Trots detta bedömer vi som framgår av avsnittet om fjärrlån i kap. 4, att lånecentralerna även fortsättningsvis kommer att behövas för medieförsörj- ningen och för den kvalificerade referenstjänsten. Onlinetekniken kommer sannolikt att innebära en ökad efterfrågan på fjärrlån. Denna efterfrågan kan inte tillgodoses även om lokala folkbibliotek, som har sina mediebestånd katalogiserade i BUMS, skulle vara beredda att låna ut fjärrlån. I avsnittet om fjärrlån har vi betonat vikten av att fjärrlånekedjan i sina huvuddrag bibehålls för att garantera att folkbiblioteken inte onödigtvis belastar forsknings- och företagsbiblioteken.

En annan effekt av datortekniken på lånecentralsverksamheten blir att dess depåfunktion sannolikt kommer att få växande betydelse. Genom datorisering får man på biblioteken tillgång till detaljerad statistik över hur samlingarna används och därmed helt andra möjligheter än i dag att gallra ut och överföra till depåbiblioteket det material som sällan används på det lokala biblioteket.

10. Centrala folkbiblioteksuppgifter

10.1. Inledning

I vår tidigare diskussion av det lokala och regionala folkbiblioteksarbetet har vi flera gånger berört samspelet med centrala instanser såsom statens kulturråd, kommunförbunden, Sveriges allmänna biblioteksförening etc. Vi skall i detta kapitel knyta ihop resonemangen och försöka ge en bild av hur vi ser på denna samverkan mellan olika nivåer för att uppnå en för kommunerna så effektiv verksamhet som möjligt. Vi vill belysa hur centrala organ kan komplettera, stödja och stimulera en utveckling av folkbiblioteks- verksamheten.

Vi inleder med att kortfattat beskriva verksamheten vid myndigheter och andra centrala organ. Därefter diskuterar vi olika centrala statliga biblio- teksuppgifter och en ansvarsfördelning för dessa samt i vilka avseenden de statliga myndigheterna har anledning att samverka med kommunförbunden och andra organisationer. Här tar vi exempelvis upp verksamhetsredovis- ning, konferens- och rådgivningsverksamhet och metodutveckling. Vi framför vissa synpunkter på statens centrala uppgifter beträffande talboks- försörjning och biblioteksservice till värnpliktiga vid militära förband samt intagna på häkten och kriminalvårdsanstalter. Även nordiskt samarbete på biblioteksområdet berörs i korthet.

Ett särskilt avsnitt ägnas därefter åt Bibliotekstjänst AB (Btj), och vi diskuterar översiktligt vilken roll företaget bör ha för folkbiblioteken.

Slutligen tar vi upp behovet av en förbättrad samordning mellan de olika centrala biblioteksorganen och övriga centrala instanser med partiella folkbiblioteksuppgifter i syfte att uppnå en uttalad ansvarsfördelning inom ramen för en gemensam bibliotekspolitik.

10.2. Statliga myndigheter med anknytning till folk- biblioteken

Det finns ingen central myndighet som ensam har ansvar för biblioteksverk- samheten.

Många statliga myndigheters verksamhet berör dock på ett eller annat sätt folkbiblioteken. Somliga har direkta uppgifter inom folkbibliotekens verk- samhetsfält, medan andra myndigheter har en mer indirekt anknytning. Vi skall kortfattat beröra myndigheter av båda slagen och kommer att följa en

indelning av myndigheterna i fyra grupper.

1. Myndigheter med uppgifter inom folkbibliotekens verksamhetsområde. Hit räknar vi statens kulturråd (KUR), skolöverstyrelsen (SÖ), delegationen för vetenskaplig och teknisk informationsförsörjning (DFI), universitets- och högskoleämbetet (UHÄ), kungl. biblioteket (KB) och talboks- och punktskriftsbiblioteket (TPB).

2. Myndigheter vilkas verksamhet har betydelse för folkbiblioteken och som ser folkbiblioteken som ett av flera fora för sin verksamhet. I denna grupp finns ett stort antal myndigheter, såsom t. ex. socialstyrelsen, styrelsen för internationell utveckling (SIDA), invandrarverket, Riksutställningar och konsumentverket. Till denna grupp hör även vissa tillfälliga organ såsom informationsdelegationen och datadelegationen.

3. Myndigheter som har ett ansvar för en avgränsad sektor inom folkbibliotekens verksamhetsområde. Hit räknar vi kriminalvårdsverket och överbefälhavaren (ÖB).

4. Myndigheter som påverkar förutsättningarna för folkbiblioteken. Här avser vi främst högskolan i Borås och statistiska centralbyrån (SCB).

Statens kulturråd

Statens kulturråd, som började sitt arbete år 1974, har ett direkt ansvar för statliga insatser inom områdena teater, dans och musik, litteratur, folkbib— liotek och kulturtidskrifter, bildkonst, museer och utställningar samt kulturverksamhet inom folkbildning och organisationer.

Kulturrådet har vidare ett indirekt ansvar för kulturpolitiska aspekter på utvecklingen inom t.ex. kulturminnesvård och massmediefrågor, samt inom andra samhällssektorer som skola, barnomsorg.. samhällsplanering och arbetsmarknad.

Kulturrådet har till uppgift att samordna insatser på kulturområdet, bedöma behovet av statliga anslag för olika ändamål, planera för den framtida kulturpolitiken, fördela bidrag till kulturell verksamhet och ge råd och information åt en rad parter som kommuner, landsting, organisationer, kulturarbetare m.fl. Information sker bl.a. genom rapporter, utredningar och debattskrifter. Rådet ordnar egna och deltar i andras konferenser och seminarier och har därutöver direkta kontakter med en rad parter.

En annan viktig uppgift för rådet är att utreda kulturpolitiska frågor och följa kulturpolitisk forskning och utveckling.

Kulturrådet leds av en styrelse. Mycket av beslutsfattandetår delegerat till fyra nämnder för olika kulturområden. En av nämnderna är nämnden för ärenden om litteratur och bibliotek (LB- nämnden). Styrelse och nämnder utses av regeringen.

Kulturrådet skiljer sig från de flesta andra myndigheter genom att ett stort antal representanter för kultur- och samhällslivet medverkar i arbetet. I styrelse och nämnder ingår närmare femtio representanter för konstnärer, politiska partier, kommuner, landsting och organisationer. Dessutom deltar representanter för olika områden inom kulturlivet i arbets- och referens- grupper, som har en viktig rådgivande roll vid t.ex. bidragsfördelningar. Härigenom. har rådet en bred kontaktyta mot både kulturlivet, och organisationslivet.

Kulturrådets kansli är uppdelat på en utrednings- och planeringsavdel- ning, en sekretariatsavdelning, en administrativ avdelning och en informa- tionsenhet. Inom kansliet arbetar ett sjuttiotal personer.

Utbildnings- och planeringsavdelningen svarar för kulturrådets långtids- planering, planerar och genomför utredningar och utvecklingsprojekt, gör översikter över resultat och utveckling inom kulturpolitiken, lämnar förslag till reformer m.m.

Sekretariatsavdelningen ansvarar för kulturrådets årliga anslagsframställ- ning, bidragsfördelningar, remisser, rådgivning, uppläggning av konferenser m.m. Avdelningen fungerar som sekretariat åt de olika nämnderna och deras arbetsgrupper. Avdelningen är indelad i fyra enheter som motsvarar de olika nämnderna.

Inom enheten för litteratur, bibliotek och kulturtidskrifter handläggs det statliga litteraturstödet, det statliga stödet till kulturtidskrifter samt frågor som rör folkbiblioteken.

Folkbiblioteksfrågorna övertog kulturrådet från skolöverstyrelsen, vars folkbibliotekssektion tidigare handhaft rådgivning och bidrag till folkbiblio- teken.

För biblioteksfrågorna finns vid rådet för närvarande (i årsverken räknat) två handläggartjänster, tre och en halv konsulenttjänster och en och en halv assistenttjänst.

Den rådgivande funktionen har under olika perioder haft tyngdpunkten på olika områden av folkbibliotekens verksamhet. I dag gäller rådgivningen i första hand barn- och ungdomsbiblioteksverksamhet, social och uppsökande verksamhet, bokbussverksamhet och biblioteksservice i glesbygdsområden, arbetsplatsbibliotek, biblioteksverksamhet bland invandrare samt folkbib- liotekens lokaler. Resurserna är ojämnt fördelade på olika områden. Så t.ex. ägnas handläggningen av biblioteksfrågor inom invandrarområdet (såväl rådgivning som bidragsfördelning) i genomsnitt ca tio timmar per vecka.

Som ett led i rådgivningen och informationen till kommunerna håller kulturrådet regelbundet konferenser, till vilka landets samtliga kultur- nämndsordförande och biblioteks- eller kulturchefer inbjuds (vart tredje halvår). Två gånger om året träffas landets länsbibliotekarier i rådets regi, varannan gång tillsammans med politiker från länsbibliotekens styrelser och landstingens kulturnämnder, varannan gång tillsammans med cheferna för länsavdelningarna vid länsbiblioteken.

En sammanhållande och informationsförmedlande roll spelar rådets årliga konferenser med länsbibliotekens konsulenter t.ex. inom barnbiblioteks- verksamheten.

Genom utredningar och andra skrifter har rådet sökt bidra till utveckling- en inom olika områden i folkbibliotekens verksamhet. Som exempel kan nämnas Regionala biblioteksuppgifter (1978), Skola och folkbibliotek i samverkan (1978), Postorderförsäljning av böcker genom bibliotek (1980), Folkbibliotekens service till invandrare och språkliga minoriteter (1980), Folkbibliotekens verksamhet för barn (1980), Bibliotekens uppsökande verksamhet för äldre (1981), Biblioteksservice i glesbygd (1981), Folkbiblio- tekslokaler — en handbok (1981), Arbetsplatsbibliotek i Sverige (1982) och skriftserien Barnkultur i praktiken (1982-83).

Sedan år 1982 driver kulturrådet ett projekt av delvis ny karaktär, det s.k.

Dalaprojektet. I bred samverkan med bl.a. SÖ, folkbildningsorganisationer- na, folkbiblioteksutredningen och bokutredningen genomförs under en treårsperiod en koncentrerad satsning på ett brett läsfrämjande arbete i Kopparbergs län. Projektet syftar till att genom lokal och regional samverkan mellan folkbibliotek, skola, folkbildning och massmedia öka människors läsning och utnyttjande av folkbiblioteken. En mängd delprojekt har påbörjats i länets samtliga kommuner, till stor del finansierade genom bidrag från kulturrådet. Erfarenheterna hittills är i stort positiva. En utvärdering är att vänta under år 1984.

Bland andra större projekt som kulturrådet arbetar med för närvarande eller just har avslutat kan nämnas Kultur i förskolan, Kultur i arbetslivet och Kultur i vården. I samtliga ägnas folkbiblioteksfrågorna stort utrymme. Utredningen Kommunerna, staten och kulturen innefattar också analyser av folkbiblioteksverksamhet.

Som den statliga myndigheten på området spelar kulturrådet en roll i det nordiska och internationella bibliotekssamarbetet. Årligen sker överlägg- ningar med de övriga nordiska bibliotekstillsynsmyndigheterna, som också utger den engelskspråkiga tidskriften Scandinavian Public Library Quarter- ly. Tillsammans med Library Association i England arrangerar de också med viss periodicitet anglo-skandinaviska bibliotekskonferenser. Kulturrådet är medlem i den internationella biblioteksorganisationen IFLA (International Federation of Library Associations and Institutions).

Utöver den rådgivande och informerande funktionen har kulturrådet uppgiften att fördela de statliga bidragen till lånecentraler, länsbibliotek och lokala bibliotek. Ett särskilt anslag utgör bidragen till inköp av litteratur på invandrar- och minoritetsspråk. Vidare utgår bidrag till biblioteksverksam- het bland svenskar i utlandet och till vissa gemensamma ändamål i folkbibliotekens verksamhet.

Bidragen till lokal biblioteksverksamhet är selektiva och av engångska- raktär. De söks och fördelas en gång om året. Av 135 ansökningar budgetåret 1982/83 kunde endast 43 beviljas främst beroende på medelsbrist. Genom att bidragsärendena handläggs av respektive konsulenter på olika specialområ- den, t.ex. bokbussverksamhet, arbetsplatsbibliotek, barnbiblioteksverksam- het, kan rådgivning och statsbidragsfördelning samverka. Statsbidragen behandlas närmare i kap. 11.

Skolöverstyrelsen

SÖ hade fram till omorganisationen år 1981 en central enhet inom myndigheten som svarade för utrednings- och projektarbete inom skolbib- liotekens område. Enheten gav även råd till skolorna beträffande biblioteks- verksamhetens utformning. Frågeställningar i anslutning till integrerad verksamhet och övriga samarbetsformer med folkbibliotek hade en central roll i enhetens verksamhet.

Vid omorganisationen fördelades arbetet med biblioteksfrågorna på avdelningar med ansvar för grundskolan, gymnasieskolan resp. vuxenutbild- ningen. Därvid upphörde den samlade bevakningen av biblioteksfrågorna och utvecklingsprojekt av mer allmän karaktär.

Det kan konstateras, att omorganisationen har försvårat möjligheterna till samråd i biblioteksfrågor för exempelvis kulturrådet.

Delegationen för vetenskaplig och teknisk informationsförsörjning

Riksdagen beslöt år 1978 inrätta ett centralt organ för informationsförsörj- ning. Beslutet motiverades bl.a. med att samhället blivit alltmer beroende av information och dokumentation och med att detta avser såväl den traditionella forskningsverksamheten som forskning och utveckling inom näringslivet och den offentliga sektorn, planeringsverksamhet osv. Detta ställde också krav på forskning och utveckling för informationsförsörjning, liksom på övergripande planering och samordning. Vad gäller folkbibliote- kens roll anfördes i propositionen (1977/78:114) om ett centralt organ för informationsförsörjning m. m. att ” — — — kraven på informationsservice vid varje enskilt bibliotek, såväl vetenskapligt bibliotek som folkbibliotek, kommer att öka och i många fall avse sådana områden där biblioteket i dag inte ger service. Även detta kommer att öka folkbibliotekens roll för informationsförsörjningen.

Mot den bakgrunden är det av yttersta vikt att samverkan mellan vetenskapliga bibliotek och folkbibliotek kan byggas ut och att möjligheterna till direkt samarbete och gemensamt utnyttjande av resurserna tas till vara. — — — Det bör vara en angelägen uppgift bl.a. för den föreslagna delegationen för informationsförsörjning att kontinuerligt se över samarbetsmöjligheter och på annat sätt främja samverkan.”

DFI är enligt sin instruktion central myndighet för frågor om övergripande planering och samordning av informationsförsörjningen för forskning och utvecklingsarbete eller liknande verksamhet. Delegationen lägger särskild vikt vid informationsförsörjningen inom de av riksdag och regering i forsknings- och industripolitiken prioriterade forsknings- och utvecklings- områdena.

Av de mål för DFI som beskrivs i dess verksamhetsplan 1983/84—1987/88 finns två med särskild relevans för folkbiblioteken:

”att genom samordning och bättre utnyttjande av befintliga resurser underlätta för användarna att snabbt få tillgång till information i för dem användbar form samt

att utveckla och sprida användning och metoder och hjälpmedel för en effektiv informationsförsörjning.”

När man i samma verksamhetsplan inventerar de huvudsakliga bestånden av information inom det vetenskapliga och tekniska området nämns vid sidan av forskningsbibliotek, informationscentraler m.fl. också folkbiblioteken. Folkbiblioteken betraktas således som en resurs i den nationella informa- tionsförsörjningen.

DFI beskriver användarna i fyra kategorier: forskare industri och näringsliv offentlig verksamhet organisationer m.m.

DUBB

Man betonar att behovet av vetenskaplig och teknisk informationsförsörj- ning inom bl.a. den kommunala och landstingskommunala sektorn ökat mycket starkt under senare år. Behoven är mycket skiftande och för alla samhällsområden. En samordning av olika informationstjänster och infor- mationssystem måste ske för att dessa skall kunna tillgodoses.

Till kategorin organisationer m.m. hör bl.a. fackliga organisationer, folkrörelser och andra ideella organisationer, massmedier och enskilda. DFI anför att deras efterfrågan på information ökar starkt. Många av dessa grupper är mycket små och deras informationsbehov behöver studeras närmare. För att tillfredsställa dessa gruppers behov krävs anpassade, lättanvända system, ett fungerande samarbete inom bibliotekssystemet i stort, kompetent personal vid biblioteken samt andra mellanhänder.

DFI anför att folkbiblioteken i detta sammanhang torde kunna spela en större roll än de gör i dag.

DFI är en mycket ung myndighet. Man har dock genomfört, eller håller på att genomföra, några projekt av betydelse för folkbibliotekens verksamhet. Som exempel på försök som finansierats av DFI kan nämnas den tvååriga verksamheten i Halmstad med onlinesökning i databaser.

I DFI:s instruktion betonas betydelsen av samverkan mellan olika bibliotek. Ett projekt som DFI har finansierat inom detta område är en utredning om samordnad ämnessökningi LIBRIS och BUMS. Detta har i sin tur lett till att DFI tagit initiativ till ett utvecklingsarbete för att öka samverkan mellan de båda systemen.

Inom området hjälpmedelsutveckling kan ett par exempel nämnas. DFI har finansierat dels ett utarbetande av gemensamma katalogiseringsregler för alla typer av svenska bibliotek vilket träder i kraft den 1 januari 1985, dels en översyn av SAB:s klassifikationssystem.

Någon regelbunden rådgivningsverksamhet eller deltagande i folkbiblio- tekskonferenser förekommer däremot inte från DFI:s sida.

Universitets- och högskoleämbetet

Som huvudman för de vetenskapliga biblioteken inom högskolan har UHÄ viss betydelse för folkbibliotekens verksamhet i frågor som avser fjärrlåne- samarbetet och övrig informationsförsörjning. De allmänna riktlinjer för högskolans verksamhet som UHÄ utarbetar samt de särskilda anslagen till högskolebiblioteken har direkt återverkan på samverkansmöjligheterna inom hela biblioteksväsendet.

Kungl. biblioteket

Av KB:s uppgifter är det främst det nationalbibliografiska arbetet, exempelvis framställningen av Svensk bokförteckning, som är väsentligt för folkbiblioteken. KB svarar även för driften av LIBRIS, vilket är ett bibliografiskt hjälpmedel också i folkbibliotekens verksamhet.

Talboks- och punktskriftsbiblioteket

TPB har ansvar för huvuddelen av den svenska talboksframställningen. Till övervägande delen köps och utnyttjas talböckerna av folkbiblioteken. TPB har numera ett organiserat samarbete med folkbiblioteksrepresentanter i frågor som gäller talboksproduktionen. Kopiering och försäljning sker genom avtal med Bt j. Viss direktutlåningsverksamhet finns fortfarande kvar vid TPB även om denna verksamhet successivt håller på att avvecklas. TPB kommer dock att bibehålla sin funktion som lånebibliotek i fjärrlånearbe- tet. ' ' '

Socialstyrelsen

Vi har tidigare nämnt ett par kulturrådsprojekt, Kultur i förskolan och Kultur i värden, som har direkt koppling till socialstyrelsens verksamhet. Socialstyrelsen har även medverkat i dessa. Därutöver förekommer kontak- ter mellan kulturrådets bibliotekskonsulent för uppsökande och social folkbiblioteksverksamhet och olika tjänstemän inom styrelsen. Socialstyrelsen har fattat principbeslut om att inrätta ett särskilt råd för kulturfrågor inom förskolan. Det kommer att knytas till byrån för barn- och familjefrågor och ha företrädare för olika samhällsområden. I det rådet kan

socialpolitiska, utbildningspolitiska och kulturpolitiska aspekter på försko- lan mötas.

Informationsdelegationen

Regeringen tillsatte år 1981 den s. k. informationsdelegationen med uppgift att se över möjligheterna till en effektivisering av myndigheters informa- tionsgivning till allmänheten. Delegationen har i sitt arbete ägnat folkbiblio- teken stor uppmärksamhet och gjort en särskild studie av folkbibliotekens service i detta avseende i ett urval av kommuner. Visserligen har informationsdelegationen ett tidsbegränsat mandat men man kan förmoda att någon form av central bevakning av dessa frågor kommer att finnas permanent i framtiden.

Datadelegationen

Till datadelegationens uppgifter hör att bredda allmänhetens kunskaper om datatekniken, dess användning och konsekvenser. Detta har vi närmare berört i kap. 5 och nöjer oss med att räkna in delegationen i raden av statliga centrala organ med intressen av en samverkan med folkbiblioteken. Delegationen är en av flera intressenter i ett projekt vid Örebro stadsbiblio- tek vars syfte är att bredda erfarenheterna av att utnyttja elektroniska databaser (se även 5. 82).

Högskolan i Borås

För utbildning av landets bibliotekarier av olika kategorier svarar högskolan i Borås. Bibliotekarieutbildningen är ett statligt instrument för långsiktig påverkan av folkbibliotekens verksamhet.

I viss utsträckning bedrivs även forsknings- och utvecklingsverksamhet i anslutning till utbildningen. I några fall sker detta i samarbete med andra universitet och högskolor samt med kulturrådet.

Statistiska centralbyrån

En annan faktor av långsiktig betydelse för folkbibliotekens utveckling är den centralt producerade biblioteksstatistiken. Den årliga statistiken över folkbibliotekens resurser och verksamhet, med fördjupning vart tredje år, är en viktig information lokalt, regionalt och centralt i diskussion och beslut om folkbibliotekens verksamhet.

Utöver den reguljärt producerade statistiken har SCB utfört specialbear-

betningar och andra uppdrag för andra biblioteksorgans räkning, exempelvis kulturrådet, DFI och Fb 80.

10.3. Kommunförbunden

10.3.1. Svenska kommunförbundet

Svenska kommunförbundet bildades år 1968 genom sammanläggning av Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund. Kom- munförbundets högsta beslutande organ är kongressen, som hålls vart tredje år, året efter det år då kommunalval ägt rum. Kongressen väljer styrelsen som består av personer, valda på politiska grunder. För beredning av ärenden inom olika områden utser styrelsen delegationer.

Kommunförbundets uppgifter är att tillvarata kommunernas gemensam- ma intressen, främja samverkan mellan dem samt på olika sätt bistå dem i deras verksamhet. Stora delar av den kommunala verksamheten är reglerad av statsmakternas beslut och förbundets uppgift är sålunda bl.a. att företräda kommunernas intressen gentemot statliga instanser. På liknande sätt företräder förbundets länsavdelningar länets kommuner i förhållande till landsting, länsstyrelse, länsskolnämnd och övriga regionala myndigheter.

Förbundet fungerar som arbetsgivarorganisation för kommunerna och är förhandlingspart gentemot personalorganisationerna på det kommunala området. Även i fråga om andra typer av avtal är kommunförbundet förhandlingspart för kommunerna.

Kommunförbundet har en rådgivande funktion, i vilken också ingår att åta sig särskilda uppdrag för enskilda kommuner. Till informations- och rådgivningsuppgifterna hör en omfattande kurs- och konferensverksamhet som riktar sig till såväl förtroendevalda som tjänstemän i kommunerna. Kommunförbundet utger tidskriften Kommunaktuellt.

De allmänna uppgifter, som här skisserats, gäller även för kulturområdet. Folkbiblioteksfrågor handläggs, liksom övriga frågor som rör kulturnämn- dernas verksamhetsområde, av kultursektionen, som ingår i den ena av kommunförbundets två kommunalpolitiska avdelningar. Ärenden som rör den kommunala musikskolans verksamhet handläggs också av kultursektio- nen trots att musikskolan i de flesta kommuner sorterar under skolstyrel- sen.

För beredning av remissvar och andra frågor till styrelsen svarar kulturdelegationen, som har nio ledamöter.

Kultursektionen är också en resurs för länsavdelningarna i deras arbete med kulturfrågor, inte minst i deras kurs- och konferensverksamhet. I åtta län finns särskilda kulturdelegationer, i de övriga behandlas kulturfrågorna i regel av skol- och kulturdelegationer.

Även kommunförbundets övriga avdelningar och sektioner har i samar- bete med kultursektionen rådgivande uppgifter gentemot kulturförvaltning- arna. Exempelvis svarar juridiska avdelningen i samarbete med kultursek- tionen för förslag till reglemente för kulturnämnder och biträder kultursek- tionen med avtal inom kulturområdet, såsom normalavtal för sjukhusbiblio-

teksverksamhet och länsbiblioteksverksamhet. Organisationsavdelningen utför uppdrag som gäller enskilda kommuners organisation av kulturförvalt- ningarna samt utvärderingar av den typ som nyligen gjorts av BUMS- systemet. Revisionsavdelningen gör förvaltningsrevisioner. Skolsektionen bevakar frågor som rör läromedel och skolbibliotek.

I samarbete med personalpolitiska avdelningen genomförs kurs- och konferensverksamhet, såväl centralt på kommunskolan i Sigtuna som ute i landet. Länsavdelningarna svarar för en betydande del av kursverksamhe- ten, ofta enligt modellprogram som utarbetats av förbundet centralt. Detta gäller t.ex. kursen för bibliotekskanslister.

Under flera år har såväl centralt som av länsavdelningarna genomförts kurser, som främst har tagit upp frågor om målsättning, utvärdering och uppföljning av folkbiblioteksverksamheten.

Under åren 1983 och 1984 genomförs t.ex. seminarieserien Förnyelse av biblioteksverksamheten, som omfattar sju seminarier. Serien tar i samarbete med enskilda kommuner upp problem och frågeställningar kring olika typer av lokala förnyelseprojekt.

Kultursektionen utger skrifter inom olika kulturområden. De som främst berört folkbiblioteksverksamhet är Kommunerna och kulturen (1977) och Börja med barnen (1979). F.n. pågår inom kultursektionen ett projekt om verksamhetsplanering inom kultursektorn.

Kulturdelegationen eller kultursektionen representerar förbundet i bl.a. kulturrådets styrelse och Bibliotekstjänsts styrelse. I olika kommittéer och utredningar som rör biblioteksfrågor finns i allmänhet representanter för förbundet, exempelvis i folkbiblioteksutredningen, talbokskommittén och i kulturrådets större projekt, som Kommunerna, staten och kulturen (KOSK), och Kultur i förskolan. Samarbetet med kulturrådet består i underhandskontakter i olika frågor. Sådana kontakter förekommer också med TPB, kriminalvårdsstyrelsen, landstingsförbundet och de fackliga organisationerna. I samarbete med kulturrådet, SÖ och landstingsförbundet samt med fackliga organisationer genomförde kommunförbundet åren 1976— 78 en utredning om gymnasieskolans bibliotek (1978).

Kommunförbundet utgav tidigare statistik över kommunernas kulturverk- samhet. Under de senaste åren har denna statistik utgivits i samarbete med kulturrådet och statistiska centralbyrån men bygger på kommunförbundets statistikuppgifter. Kommunförbundet är representerat i en arbetsgrupp kring kulturstatistik på statistiska centralbyrån, i vilken också ingår kulturrådet, landstingsförbundet samt utbildningsdepartementet.

10.3.2. Landstingsförbundet

Landstingsförbundet är en samarbetsorganisation för landets landsting. Medlemmar i förbundet är samtliga 23 landsting samt kommunerna Göteborg, Malmö och Gotland. Dessa kommuner har hand både om uppgifter som normalt förekommer i en kommun och de som vanligen tillhör landstingens ansvarsområde. Landstingsförbundet leds av en politiskt sammansatt styrelse på 17 ledamöter, utsedd av kongressen, som hålls vart tredje år. Styrelsen utser i sin tur fem politiska beredningar, bl.a. en

utbildnings- och kulturberedning. Beredningarnas uppgift är framför allt att förbereda de frågor som styrelsen senare skall ta ställning till.

Förbundet företräder landstingen i alla större gemensamma frågor vid kontakter med regering och riksdag, med statliga myndigheter och perso- nalorganisationer. Det sker i allmänhet genom förhandlingar och överlägg- ningar, framför allt i ekonomiska frågor, eller genom att förbundet medverkar i utredningar och kommittéer.

Förbundet fungerar också som arbetsgivarsidans centrala förhandlingsor- ganisation när det gäller löner och anställningsvillkor för landstingens anställda. Landstingen är skyldiga att följa de avtal som förbundet sluter centralt. Förbundet spelar vidare en viktig roll som remissinstans i många frågor som är betydelsefulla för landstingens verksamhet.

Landstingens arbetsuppgifter inom kultursektorn spänner över många områden. Vid sidan av bl.a. länsmuseiverksamhet, konstnärlig utsmyckning och stöd till organisationslivet svarar landstingen även för viss biblioteks- verksamhet. De finansierar tillsammans med staten länsbibliotekens verk- samhet och har det ekonomiska ansvaret för sjukhusbiblioteken. En viktig del i förbundets arbete med kulturfrågorna är att tillvarata landstingens gemensamma intressen genom deltagande i olika utredningar, kommittéer och arbetsgrupper. Inom biblioteksområdet har förbundet haft en representant i talbokskommittén och folkbiblioteksutredningen. Andra aktuella utredningar där förbundet medverkar eller medverkat är kulturrå- dets utredningar Kommunerna, staten och kulturen och Kultur på vårdin- stitutionerna. Underhandskontakteri olika frågor tas regelbundet bl.a. med kulturrådet och kommunförbundet.

Varje år ordnar utbildnings- och kulturavdelningen ett antal kurser och konferenser för landstingens förtroendemän och tjänstemän. Dessa konfe- renser är oftast byggda kring ett tema och är av policyskapande karaktär. Under senare år har även fortbildningskurser i kulturfrågor ordnats för olika kategorier av landstingsanställda. Dessutom deltar kultursekreteraren som föreläsare, främst på konferenser som arrangeras av landstingen.

Landstingsförbundet utger debattskrifter och initierar utredningar inom olika kulturområden. Förbundets kongresskrift Landstingen i kulturpoliti- ken. Den regionala rollen och förbundets nyligen påbörjade utredning Samordning av landstingens biblioteksverksamhet är några exempel.

Sedan år 1979 ger förbundet ut en statistisk sammanställning över landstingens kulturanslag. Skriften utges vartannat år.

10.4. Intresseorganisationer

10.4.1. Sveriges allmänna biblioteksförening

Sveriges allmänna biblioteksförening (SAB), som bildades år 1915, är en ideell förening, vars främsta uppgift är att främja svenskt biblioteksväsen inom ramen för de mål som riksdagen fastställt för forskning, undervisning och kulturpolitik. Detta gör SAB genom att stimulera till debatt och vara opinionsbildande inom biblioteksområdet vid exempelvis kurser och konfe- renser som föreningen arrangerar för biblioteksanställda, förtroendevalda

och andra som är intresserade av bibliotek. Det sker också genom årsmöten och den debatt som förs i föreningens tidskrift Biblioteksbladet, grundad år 1916. Föreningen gör vidare uttalanden i angelägna bibliotekspolitiska frågor, t.ex. om målsättning för folkbiblioteken (1970) och om avgifter på boklån (1981). Föreningen verkar för samarbete mellan bibliotek och organisationer, institutioner, folkrörelser m.m. I detta arbete har föreningen ett omfattande kontaktnät, är representerad i ett flertal styrelser och engagerad i samarbetsprojekt i utvecklingsarbete. SAB har också interna— tionella kontakter, och medverkar såväl i nordiskt som internationellt bibliotekssamarbete, t.ex. i IFLA. SAB fungerar som remissinstans.

På tillskyndan av SAB skapades år 1951 företaget Bibliotekstjänst AB som ett service-, utvecklings- och rationaliseringsorgan för alla typer av bibliotek. SAB äger Btj tillsammans med Svenska kommunförbundet och innehar 5/6 av aktierna. (Se vidare avsnitt 10.5.) I det praktiska arbetet förekommer täta kontakter mellan företaget och olika grupper inom SAB.

Stora och kostnadskrävande projekt, där SAB medverkar, som revidering och utveckling av såväl katalogregler som SAB:s klassifikationssystem, drivs och bekostas av bl.a. DFI och KB.

SAB är en förening för alla typer av bibliotek: folkbibliotek, skolbibliotek, forsknings- och företagsbibliotek samt sjukhusbibliotek. Varje bibliotekstyp har en egen sektion inom föreningen. Praktiskt taget samtliga kommuner i landet är medlemmar i SAB. I föreningen finns också en sektion för enskilda medlemmar såsom biblioteksanställda, förtroendevalda, författare, stude- rande vid högskolan i Borås, kulturarbetare och andra som är intresserade av biblioteksfrågor. Det finns omkring 1 500 enskilda medlemmar. SAB har även ett antal specialgrupper som arbetar med särskilda frågor, t.ex. med AV-medier, barn och tonår, information, kontaktarbete och allmänkulturell verksamhet, länsbibliotek och uppsökande biblioteksverksamhet. Dessutom har en specialgrupp för referensfrågor nyligen bildats. Olika arbetsgrupper bevakar angelägna frågor t.ex. SAB:s ulandsgrupp. Styrgruppen i ADB- frågor kommer våren 1984 att lägga fram förslag till ADB-policy för SAB. Föreningen håller varje år årsmöte som är öppet för alla medlemmar. Då utses representantskapet, som är SAB:s högsta beslutade organ. Det består av 80 ledamöter. 40 av dessa väljs av sektionen för folkbibliotek, medan de övriga fyra sektionerna väljer vardera 10 ledamöter.

Föreningsstyrelsen ansvarar för det verkställande och löpande arbetet under perioden mellan årsmötena. Varje sektions ordförande ingår automa- tiskt i föreningsstyrelsen. Dessutom väljer folkbibliotekssektionen ytterliga- re tre ledamöter till styrelsen. Styrelsen har nio ledamöter plus suppleanter. Ordförande i SAB väljs vart tredje år av representantskapet. Denne är också enligt praxis ordförande i Btj.

SAB:s nuvarande organisation från år 1968 har genom åren varit utsatt för kritik och omprövningar. Den anses alltför komplicerad med sin blandning av institutioner och enskilda medlemmar, politiker och tjänstemän. Det har dock inte gått att nå enighet om någon annan organisationsform.

10.4.2. Övriga intresseorganisationer

En rad intresseorganisationer och samarbetsorgan har betydelse för folkbib- lioteksväsendet och spelar en roll i kultur- och biblioteksdebatten.

Folkbildningsförbundet är ett samverkansorgan för den samlade samhälls- stödda folkbildningen. Medlemmar är de tio studieförbunden, Svenska folkhögskolans lärarförbund samt SAB. Folkbildningsförbundet är aktivt i frågor som rör ökad samverkan inom den organiserade folkbildningen. Detta har bl.a. skett genom konferensverksamhet. Förbundets regionala organ är länsbildningsförbunden.

LO och TCO har vid sina senaste kongresser antagit kulturpolitiska program, som direkt och indirekt ställer krav på folkbiblioteken. I sitt arbete kan de främja folkbiblioteksfrågorna, dels i den interna opinionsbildningen inom sina medlemsorganisationer, dels gentemot samhället, bl.a. genom att de är företrädda i kulturrådets styrelse.

Bibliotekspersonalen är organiserad i Sveriges kommunaltjänstemanna- förbund (SKTF) inom TCO, Svenska kommunalarbetareförbundet (SKAF) och DIK-förbundet inom SACO. Särskilt DIK har varit aktivt i biblioteks- debatten, såväl genom sin tidskrift som genom konferenser och kurser. Även SKTF har på senare tid engagerat sig i debatten.

Föreningen Bibliotek isamhälle (BiS) är en organisation för biblioteksan- ställda och biblioteksanvändare med socialistisk samhällssyn. BiS vill på socialistisk grund verka för ett progressivt biblioteksväsen och anser att biblioteksfrågor inte kan behandlas isolerat från andra samhällsfrågor. BiS arbetar med opinionsbildning genom sin tidskrift, Bibliotek i samhälle, genom möten och konferenser och genom att fungera som remissinstans.

Sveriges författarförbund spelar självklart en betydelsefull roll i den svenska bok- och biblioteksdebatten. Dess samverkan med folkbiblioteksvä- sendet har alltid varit naturlig, och har på sistone tagit sig uttryck i kampanjer tillsammans med SAB och DIK-förbundet för att främja läsning och folkbiblioteksverksamhet.

Även bokbranschens organisationer har fortlöpande kontakter med biblioteksväsendet främst genom samverkan med SAB och Btj.

10.5. Bibliotekstjänst AB — nuläge och framtida roll

10.5.1. Starten

Den nya biblioteksförfattningen år 1930 gav underlag för en expansion av det svenska folk- och skolbiblioteksväsendet. Detta medförde i sin tur en i bibliotekskretsar livlig diskussion om möjligheterna till en rationalisering inom vissa delar av biblioteksarbetet. Vad mani första hand efterlyste var en central försäljningsorganisation med biblioteken som kunder. Sveriges allmänna biblioteksförening stödde tanken och ställde erforderligt kapital till förfogande för att starta Bibliotekens Försäljningscentral (BFC) år 1936. BFC tillhandahöll främst kontorsmaterial som varje bibliotek behövde men också standardprodukter för biblioteksinredningar. BFC kan sägas vara ursprunget till dagens Bibliotekstjänst.

I utredningsbetänkandet (SOU 1949:28) Folk- och skolbibliotek föreslogs

bl.a. inrättandet av ett centralt serviceorgan av väsentligt större omfattning än den befintliga försäljningscentralen. Tanken var att erbjuda biblioteken hjälp genom central katalogisering, urval, inbindning och utrustning av böcker, produktion av biblioteksteknisk litteratur etc.

SAB tog fasta på förslaget och förklarade sig berett att starta ett serviceorgan i anslutning till föreningens kansli i Lund.

Under namnet Bibliotekstjänst startade verksamheten år 1951. Det nya företaget fortsatte med den centrala katalogisering som sedan en tid bedrivits av SÖ:s bibliotekskonsulenter. Även utgivningen av småskrifter och handböcker, som sedan många år bedrivits av SAB, kom nu att ingå i Bibliotekstjänsts arbetsuppgifter.

Företaget var från början en ekonomisk förening men ombildades till aktiebolag år 1960.

10.5.2. Organisation

Bibliotekstjänst AB är nu ett aktiebolag som till fem sjättedelar ägs av SAB- och till en sjättedel av Svenska kommunförbundet. Aktiekapitalet uppgår f.n. till 4 milj. kr.

I företagets styrelse ingår förutom representanter för ägarna även representanter för staten och de anställda. Den direkta ledningen av företaget handhas av en verkställande direktör som vid sin sida har en ledningsgrupp. I takt med att Btj utvecklats har också organisationen under årens lopp förändrats. På senare tid har två helägda dotterbolag etablerats. Btj Datafilm AB, som utvecklats ur Btj :s tryckeri, har till uppgift att leverera varor och tjänster till såväl moderföretaget som externa kunder. I Btj Produkter AB har alla verksamheter kring bibliotekens inredning, utrust- ning och materielförsörjning samlats.

Hela koncernen omsätter årligen omkring 300 milj. kr., varav moderbo- laget ca 230 milj. kr. Totalt har koncernen ca 340 anställda.

10.5.3. Bibliotekstjänsts roll 10.5.3.1 Affärsidén

Enligt Btj:s egen allmänt formulerade målsättning skall företagets verksam- het syfta till att ge företrädesvis kommunala folk- och skolbibliotek den service biblioteken önskar. Btj skall erbjuda och sälja tjänster och hjälpmedel som effektiviserar och utvecklar biblioteksverksamheten. Före- taget skall drivas efter affärsmässiga principer.

Huvudtanken är att det blir billigare för det enskilda biblioteket att överlåta vissa moment i verksamheten på ett centralt organ - moment som alla bibliotek, eller åtminstone många bibliotek, har i sin verksamhet. Alla kommuners folkbibliotek utnyttjar i dag Btj:s tjänster för sina medieinköp. Biblioteken har helt byggt upp sina administrativa rutiner på den centrala service Btj ger och utan tvekan har detta inneburit en rationalisering av folkbibliotekens verksamhet.

Vi skall i den följande nulägesbeskrivningen kort beröra Btj:s verksamhet inom några huvudområden, nämligen sambindningen, katalogisering och BUMS-system, förlagsverksamhet samt viss övrig verksamhet.

10532. Sambindningen

Sambindningssystemet innebär att biblioteken genom recensions- och beställningshäften två gånger per månad får information om nya böcker. Därutöver utkommer specialurvalskataloger, som även tar upp äldre böcker. Genom sambindningen kan bibliotekens böcker utrustas centralt och merparten bindas direkt i biblioteksband. Sambindningen ger biblioteken en möjlighet att sprida bokinformation till alla delar av bibliotekssystemet. Sambindningens målsättning är enligt Btj D att så tidigt som möjligt orientera biblioteken om nyutkommande litteratur, El att erbjuda böckerna i biblioteksutrustat skick (biblioteksband eller biblioteksutrustat förlagsband) till ett så fördelaktigt pris som möjligt och D att sörja för att biblioteken får böckerna så snart som möjligt efter utgivningen.

Den stora bokutgivningen innebär svårigheter för biblioteken att orientera sig i mångfalden av titlar. Svårigheten accentueras av det faktum att dagspressen bara recenserar en bråkdel av de böcker som kommer ut. Informationsmöjligheterna är därför begränsade och alternativet till den recension som sambindningen ger är i många fall endast förlagsreklam. I fråga om sådana böcker som recenseras gäller emellertid att sambindnings- utlåtandena i regel kommer före dagspressrecensionerna. Detta ställer höga krav på sambindningsinformationens kvalitet och därmed på de lektörer som bedömer böckerna.

Lektörerna rekryteras bland bibliotekarier, lärare och andra ämnesspe- cialister. Personer som är anställda vid Bibliotekstjänst får inte anlitas som lektörer. Btj engagerar f.n. ca 600 lektörer.

Vanligen bedöms böckerna på korrekturstadiet. Böcker för vuxna recenseras normalt endast av en lektör, medan böcker för barn och ungdom bedöms av två lektörer: en folkbibliotekarie och en skolbibliotekarie eller lärare, beroende på att böckerna är avsedda för både folkbibliotek och skolbibliotek. All ny svensk skönlitteratur bedöms också av två lektörer. Även andra vuxenböcker får i vissa fall två lektörsomdömen. Det händer då en bok av sin lektör får ett negativt omdöme som inte avser bokens fackliga tillförlitlighet e.d. Boken skickas vanligen i sådana fall till ytterligare en lektör och bägges omdömen publiceras i sambindningshäftet.

Sambindningens urvalsprinciper har förändrats genom åren. Vid sambind- ningens start strävade man efter att erbjuda ett kvalitetsurval där lektörernas omdömen avgjorde urvalet. Böcker som lektörerna avstyrkte uteslöts. I dag, däremot, tas alla titlar upp som svenska förlag skickar in och erbjuds i sambindningshäften även om recensionen är negativ.

Sambindningen torde svara för ca 80 procent av folkbibliotekens bokinköp. Det är emellertid viktigt att notera att inköpen inte enbart styrs av det omdöme som boken har fått i sambindningshäftet. Senare pressrecen- sioner, t.ex., kan föranleda efterbeställningar som då vanligen expedieras som plastade förlagsband. Barnböcker finns dock ofta i lager som biblio- teksband. Genomsnittligt lagervärde är ca 8 milj. kr.

Granskningsnämnderna — en för vuxenböcker, en för barn- och ungdoms- böcker och en för utländsk litteratur — har bl.a. till uppgift att kontinuerligt följa och kritiskt granska sambindningens recensioner. De bedömer också kompetensen hos lektörerna.

Författare, förlag och övriga som anser någon bok felaktigt bedömd i sambindningen kan vända sig till granskningsnämnden för prövning. Nämnden tar då ställning till om boken skall få en ny recension eller om någon annan åtgärd bör vidtas. Granskningsnämnden sammanträder två gånger om året. Då går man igenom de sambindningshäften som skickats ut under senaste halvåret. Under tiden mellan sammanträdena hålls fortlöpan- de kontakt mellan sambindningsredaktionen och granskningsnämndernas ledamöter.

I den utländska sambindningen arbetar man med färdiga böcker, alltså inte korrektur. Btj följer kontinuerligt de större förlagens nyhetslistor samt utländsk förlags- och bokhandelspress, deltar i internationella bokmässor och utställningar etc. Tänkbara titlar rekvireras och utsänds till lektörer som recenserar böckerna om recensioner inte redan finns tillgängliga i dags- och fackpressen eller tidigare sambindningshäften. Eftersom den utländska sambindningen gör ett urval bland det som publiceras på engelska, tyska, franska, finska m.fl. språk erbjuds endast böcker som fått positiva recensioner. I övrigt överensstämmer den utländska sambindningens rutiner med den svenska.

Till sambindningen hör också en AV-medieredaktion. Den arbetar med en avdelning för talböcker, en för grammofonskivor och kassetter och en för övriga AV-medier. Övriga AV-medier, dvs. bildband, diaserier, språkkurser o.d. erbjuds via den ordinarie sambindningen medan talböcker och grammofonskivor/kassetter erbjuds ivar sin serie recensions/beställningshäf- ten.

För presentationen av språkkurser och bildband/diaserier används lek- törer på samma sätt som i sambindningen. Talböckerna presenteras med utdrag ur sambindningsrecensionema av motsvarande svartskriftsböcker. Kommentarerna till grammofonskivorna skrivs av de experter som svarar för urvalet.

Btj Tidskriftsservice är organisatoriskt en redaktion inom sambindningen. I tidskriftsservicen erbjuds prenumerationsmöjlighet på ca 2 200 svenska och utländska tidskrifter och tidningar. Servicen innebär också information om förändringar på tidskriftsmarknaden.

10.5.3.3 Katalogisering och BUMS-systemet

Alla medier - böcker, grammofonskivor, talböcker, språkkurser etc. - som Btj tar upp i sina beställningshäften och publikationer katalogiseras och klassificeras av företaget enligt de allmänt använda svenska katalogreglema (KR-76) och det svenska klassifikationssystemet, det s.k. SAB-systemet.

Redan år 1968 inleddes, efter beslut av SAB:s styrelse, ett utvecklings- projekt kring ADB för bibliotek. Som ett resultat av detta började den bibliografiska databasen byggas upp först med utländska titlar och med tidskriftsartiklar och senare även med tidningsartiklar. År 1974 påbörjades inläggning av svenska titlar i databasen.

Denna databas på över 800 000 titlar utgör nu den vitala delen i ett databaserat utlånings- och medieregistreringssystem som Btj utvecklat speciellt för svenska behov och svenska förhållanden. Detta system som fått namnet BUMS (Bibliotekens Utlånings- och Mediekontroll System) är tänkt att göra det möjligt för biblioteken att tillgodose låntagarnas ökade krav på service och information till en rimlig kostnad. Systemet är i varierande omfattning i bruk i ett 50-tal kommuner.

BUMS-systemet utgöres i huvudsak av två delsystem — BUMS-katalog och BUMS-cirkulationskontroll. Den årliga tillväxten i BUMS-systemets cent- rala katalogdatabas (BURK) är omkring 60—70 000 titlar. Databasen innehåller alla slags medier, även periodica, och ambitionen att få med allt av intresse för biblioteken är hög, vilket framgår av följande tabell.

Tabell 1. Inlagda titlar i BURK okt. 82 — nov. 83

Mediekategori Antal Procentuell titlar fördelning

Allt som erbjuds i svensk sambindning (barn- och vuxentitlar)1 4 200 6 Allt som erbjuds i utländska sambindningshäften (fin- ska, nordiska språk, "skolspråk") 2 100 3 AV-medier (talböcker, musik, noter, diaserier, språk- kurser m.m. i sambindning och anmälningar från BUMS-bibliotek. Stor del utgörs av TPB:s talböcker) 14 300 20 Allt som erbjuds i Btj:s invandrarpaket (ofta ”svåra” språk) 1 200 2 All periodica i sambindning och anmälningar från BUMS-bibliotek 21 800 31 Utländska nyförvärv anmälda från deltagande bibliotek (ej BUMS-bibliotek) 3 200 5 Anmälningar för nyförvärvslistor (Stockholm, Mal- mö) 9 100 13 Anmälningar från BUMS-bibliotek av nyförvärv (stor del utländsk litteratur) 6 600 9 Anmälningar från BUMS-bibliotek (av äldre material) i 11 samband med anslutning till BUMS 8 000

Summa 70 500 100

1 Inkluderas även svensk skönlitteratur i nya upplagor blir antalet titlar ca 5 000.

Sammanställningen visar att Btj strävar efter att lägga in alla slags medier och att katalogposter som härrör från "vanliga” bokförvärv utgör en mindre del. Den visar även att flera bibliotek bidrar med underlag för katalogisering. Det är framför allt Stockholms bibliotekssystem som jämte BUMS-anslutna bibliotek medverkar genom s.k. primärkatalogisering, vilken kontrolleras och kompletteras av Btj. Därutöver arbetar Btj med underlag från olika specialbibliotek, exempelvis talboks- och punktskriftsbiblioteket.

Btj:s årliga kostnader för katalogisering kan beräknas till ca 7,5 milj. kr. Katalogiseringskostnaden per titel varierar kraftigt från något tiotal till flera hundra kronor. Genomsnittskostnaden är omkring 100 kr. per titel. Katalogiseringskostnaden slås ut över den totala verksamheten och täcks således av intäkter från Btj:s produkter.

Alla böcker är försedda med en unik streckkodsetikett. Med en terminal och ljuspenna kan nya medier registreras som tillförda bibliotekens bestånd. Uppgiften lagras tillfälligt i terminalen och överförs i princip en gång per dygn via telenätet till Btj:s dator i Lund.

Månatligen görs en databearbetning varvid en mikrokortkatalog kan framställas som ersätter bibliotekens kortkatalog. Mikrokortkatalogen består av en årlig grundkatalog samt av ackumulerade tillväxtkataloger.

BUMS-cirkulationskontroll omfattar lånerutiner med reservations- och kravkontroll. Rutinen möjliggör automatiskt reservation av alla medier samt framställning av påminnelser och krav m.m. Registrering av lån sker med hjälp av ljuspenna. Låntagarnas lånekort med streckkod kombineras vid avläsning med streckkoden i boken. I systemet finns också låntagarregister med uppgifter om låntagarna. När en bok återlämnats försvinner all sammankoppling av titel och låntagare. Registrering kan också ske med hjälp av tangentbord. Uppgifterna överförs i princip en gång per dygn till Btj:s dator samtidigt med eventuella beståndsregistreringar.

Alla bibliotek, dvs. även icke BUMS-anslutna bibliotek, kan också med hjälp av terminal få tillgång till uppgifter i Btj:s databas. Denna tjänst kallas för BUMS-sök och ger f.n. möjlighet att söka titlar utifrån författarnamn, titel, katalogsignum och BUMS-nummer. Man kan se vilka bibliotek som innehar resp. titel, var den är lokaliserad och om den är utlånad.

10.5.3.4 Förlagsverksamhet

Btj:s förlagsprodukter avser att underlätta för bibliotekarier och låntagare att utnyttja de olika medier biblioteket förfogar över samt att informera om biblioteken och deras olika verksamhetsgrenar. En mycket stor del av utgivningen är periodisk. Svenska tidningsartiklar är en index, som utkommer med månadshäften och kumulerad årsvolym. Den ger bibliogra- fiska referenser till innehållet i ett 50-tal svenska dagstidningar. Hela materialet mikrofilmas. Dessutom görs papperskopior på recensioner ur ett antal större dagstidningar. Svenska tidskriftsartiklar är den andra stora indexpublikationen. Den registrerar innehållet i ca 450 svenska tidskrifter och årsböcker och utkommer med månadshäften, kumulerade kvartalshäf— ten och en kumulerad årsvolym.

De fem senaste årgångarna av dessa två index finns tillgängliga för onlinesökning i en speciell databas. Basen innehåller 250 000 referenser. Varje år tillföres ca 50 000 nya referenser, så att databasen alltid innehåller uppgifter från de senaste fem åren.

Utländska nyförvärv är en samkatalog över de större svenska folkbiblio- tekens inköp av utländsk litteratur på originalspråk. Sin största användning har publikationen i bibliotekens fjärrlåneverksamhet. Genom att materialet är uppdelat efter språk har publikationen också blivit ett hjälpmedel i servicen till invandrarna. Utländska nyförvärv finns även tillgänglig på mikrokort.

Utgivningen inom Btj:s förlag består i övrigt av debattböcker och biblioteksteknisk litteratur men också av litteraturlistor och foldrar som i första hand vänder sig till bibliotekens kunder.

10.535. Övrig verksamhet

Btj:s verksamhet finns till övervägande del i Lund men lagerhållning och distribution av böcker och övriga medier sker i Stockholm (Larsboda). Verksamheten där finns i samma fastighet som Librex bokbinderi med möjlighet till integrerad verksamhet i binderi och distribution. Aktiekapita- let i Librex AB ägs till en tredjedel av Btj.

Btj produkter AB är ett helägt dotterbolag specialiserat på inredning, biblioteksmaterial och AV-utrustning. I produktprogrammet ingår hyllsys- tem, bokvagnar, katalogskåp, expeditionsmöbler, utställningssystem och i övrigt all biblioteksteknisk materiel och utrustning som krävs för en fungerande biblioteksmiljö. Inredningsservice på konsultbasis är också en viktig del i verksamheten.

Sedan några år har Btj också en betydande exportverksamhet inom inredningsområdet. Framför allt har Btj lyckats etablera en marknad inom arabvärlden såväl när det gäller inredning av universitetsbibliotek som av folk- och skolbibliotek.

Btj:s tryckeri har också ombildats till helägt dotterbolag som utgör en självständig producent av tryckta produkter dels med konventionell tryck- eriteknik, dels med datorprinter och laserteknik. Mikrofilmprodukter och ljudbandskopiering för bl.a. talböcker är andra etablerade verksamhetsom- råden. Produktionen sker såväl för moderbolag som för externa kunder och har expanderat starkt under senaste verksamhetsåret.

10.5.4. Bibliotekstjänst i framtiden

10.5.4.1 Underlag för bedömningar

Enligt utredningsdirektiven skall folkbiblioteksutredningen diskutera sam- verkan mellan olika centrala organ med folkbiblioteksuppgifter, däribland Btj. Företaget har vidare i en skrivelse till regeringen 1982-02-24 tagit upp frågor om ev. ersättning från staten för uppgifter av nationalbibliografisk karaktär, som företaget enligt egen bedömning fullgör. Efter att ha inhämtat synpunkter från kulturrådet, DFI och KB har regeringen hänskjutit ärendet till Fb 80. Utredningen har därför sett sig föranlåten att tränga förhållandevis djupt in i frågor som rör den roll Btj har och bör ha i folkbibliotekens verksamhet och som rör relation och ansvarsfördelning mellan Btj och övriga kommunala och statliga centrala organ.

Under utredningsarbetets gång har vi funnit behov av medverkan från utomstående expertis för att få ett allsidigt underlag för bedömningen. Vi uppdrog därför åt ett företag, Sevenco AB, konsulter i företagsledning, att göra en särskild studie av Btj. Vårt uppdrag till Sevenco har formulerats enligt följande. ”Att med hänsyn till Btj:s allmänna bibliotekspolitiska ställning få en genomlysning av Btj:s verksamhet, dess organisation, finansiering och ägarförhållanden som underlag för en diskussion om den roll som Btj spelar i dag och den roll Btj bör spela i framtiden som bibliotekens serviceorgan. ”

Sevenco har genomfört ett stort antal intervjuer med representanter för SAB, Btj och dess styrelse, bibliotek, kommunrepresentanter samt folk

inom databranschen. Utredarna har även tagit del av det omfattande material som finns i form av böcker och debattartiklar samt rent allmänt sökt följa diskussionen under den tid de arbetat med uppdraget. Sevenco har även fått tillgång till Btj :s redovisning, kalkyler och planer — vilka delvis varit strikt företagsinterna — samt internt material från biblioteken. Undersökningen har genomförts under försommaren och hösten 1983 av Civilekonomerna Hans Eisler och Bo Olin. Uppdraget kommer att redovisas i konsultrappor- ten "Bibliotekstjänst vadan och varthän”.

I rapporten utgår Sevenco från överväganden ur bibliotekens resp. Btj:s synvinkel och drar slutsatser av övergripande karaktär. Därefter diskuteras och föreslås vissa förändringar i företagets verksamhet och organisation. Förslagen knyter delvis an till de frågor Btj tog upp i sin skrivelse till regeringen och behandlar områdena lektörsverksamhet, katalogisering, invandrarlitteratur, datastrategi, fjärrlån och ägarförhållanden.

Vi skall i det följande sammanfatta några av de synpunkter och förslag som Sevenco för fram.

Parallellt med denna studie har Svenska kommunförbundet gjort en utredning av BUMS-systemet. Utredningen kom till stånd efter en framställ- ning från Uppsala kommun och har genomförts i samråd med SAB och Btj. Förbundets utredningsrapport är ännu inte publicerad, men vi har haft tillfälle att under hand ta del av rapportutkast.

Våra slutsatser av dessa rapporter blir dock av mer principiell karaktär, eftersom vi anser att det i första hand bör ankomma på Btj:s ägare att närmare pröva förslagens bärkraft.

10.542. Några iakttagelser av Sevenco

Kulturpolitisk roll och sund affärsmässighet

I Btj:s omvärld, bland kunder, ägare och andra biblioteksintressenter, finns en oklarhet i uppfattningarna om företagets mål. Sevenco konstaterar:

”Btj är ett kommersiellt företag som befinner sig mitt på gränslinjen mellan det kulturella/bibliotekspolitiska området och det kommersiella området samtidigt som det saknas något annat övergripande biblioteksor- gan. D Den dominerande ägaren är en ideell förening, vars främsta syfte är att främja det svenska biblioteksväsendet framför allt utifrån kulturella utgångspunkter.

Kunderna/biblioteken är kulturella institutioner som bekostas med allmänna medel och vars tjänster ställs avgiftsfria till allmänhetens förfogande. ' D Författare, förlag, m.fl. anser också att Btj skall ta ett kulturpolitiskt ansvar eftersom det är ett ”biblioteksägt” företag.

Ägare, kunder och andra intressenter ställer således krav på Btj utifrån kulturella/bibliotekspolitiska utgångspunkter därför att annan instans sak- nas, samtidigt som Btj har svårt att avleda dessa krav.

Följden har blivit att Btj:s verksamhet avviker från målsättningen och kännetecknas av en blandning av kulturella och kommersiella ambitioner,

vilket verkar frustrerande såväl på Btj:s egen personal som på Btj:s omvärld.”

Detta dilemma förklarar mycket av den kritik biblioteken riktar mot företaget. Sevenco finner att biblioteken känner sig osäkra om den roll Btj anser sig ha. Är Btj ett renodlat kommersiellt företag, hur starka är de kooperativa inslagen och hur långt sträcker sig företagets kulturpolitiska ansvar? Btj kritiseras även för bristande marknadsorientering, dvs. att företaget uppträder alltför monopolistiskt och tar för lite hänsyn till kundernas behov. Dessutom anser flera kritiker att Btj:s tjänster är dyra. Denna uppfattning förstärks av kundernas brist på insyn i prissättningen av Btj:s produkter.

Därutöver gör Sevenco den allmänna iakttagelsen, att företag med kooperativa inslag ofta kritiseras av medlemmarna, som samtidigt är ägare och kunder, för dålig service, höga priser och brister i utbudet. En bärande idé bakom Sevencos förslag är därför att renodla Btj:s uppgifter och ge företaget en mer uttalad roll att vara bibliotekens gemensamma servicefö- retag som bör drivas efter rent affärsmässiga principer.

Sambindningen

Sevenco konstaterar att sambindningen är ett oumbärligt hjälpmedel för biblioteken i deras medieinköp. Samtidigt konstateras att lektörsverksam- heten utsätts för kraftig kritik från vissa författare och förläggare. Sevenco drar följande slutsats:

”Sevenco har inte inom ramen för sitt uppdrag i sak granskat lektörsverk- samheten. De principer som tycks vara vägledande för verksamheten har bara ett stort fel - det är Btj som står som huvudman. Med de väsentliga kulturpolitiska värden som kan tänkas stå på spel kan det inte vara riktigt att ett kommersiellt företag står som 'policyhuvudman'. Det rör sig som vi ser det om en identzfikations- och trovärdighetsfråga.”

Detta föranleder Sevenco att lämna följande förslag: "Vi föreslår att lektörsverksamheten helt bryts ut ur Btj. Det bildas ett särskilt organ, eventuellt i anslutning till SAB med ansvar för uppläggning, urval av lektörer, regler för lektörsverksamheten, granskning och överkla- gande. En utbrytning av dessa funktioner kan i allt väsentligt ske utan men för effektiviteten i sambindningssystemet.”

Sevenco föreslår även att lektörsverksamheten skall finansieras genom avgifter som relateras till kommunernas befolkningsmängd eller motsvaran- de.

Katalogisering och bibliografisk databas

Idet svenska biblioteksväsendet finns två centrala system för katalogisering och lagring av bibliografisk information om bibliotekens bestånd och förvärv, det kommunala BUMS-systemet och det statliga LIBRIS- systemet.

LIBRIS-systemets centrala katalogdatabas för forskningsbiblioteken innehåller omkring 1 milj. poster. Inläggning sker efter en kooperativ modell, dvs. forskningsbiblioteken katalogiserar sina inköp med hjälp av terminal och fast uppkopplade telelinjer. Dessutom indexeras på maskinell

väg katalogposter som övertas från British Library. KB har driftsansvaret och DFI svarar för utvecklingen. Någon retrospektiv katalogisering av äldre bestånd förekommer inte i LIBRIS.

Sevenco konstaterar, att Btj:s katalogiseringskostnader är mycket ojämnt fördelade över olika titlar. Skillnaderna blir ännu större om katalogiserings- kostnaden fördelas per köpt exemplar eller per utlån.

Detta blir särskilt tydligt då man analyserar katalogiseringen av invand- rarlitteratur. Sevenco uppskattar Btj :s kostnader för detta till ca 2,5 milj. kr. Dessa kostnader tas till övervägande del ut vid sidan av priset på invandrarpaketen, dvs. som ett påslag på Btj:s övriga produkter. Därtill kommer katalogisering vid andra bibliotek, framför allt vid Stockholms stadsbibliotek. Sevenco har beräknat dessa kostnader till 2,5 milj. kr. enbart för invandrarlitteraturen.

Detta är, menar Sevenco, exempel på problem av två slag. Btj tillämpar en katalogiseringspolicy med ambitioner som inte står i samklang med vad som är försvarbart, strikt affärsmässigt sett. Kulturpolitiska ambitioner tar överhanden. Exemplet visar enligt Sevencos uppfattning även att det förekommer orationellt dubbelarbete i katalogiseringen. Primärkatalogise- ringen vid biblioteken kan utnyttjas bättre.

Sevenco konstaterar vidare att Btj anser sig ha ensamrätt till innehållet i BURK, vilket försvårar bibliotekens möjligheter att göra egna datorlösning- ar med anpassning till lokala förutsättningar.

Sevenco har följande ändringsförslag. BURK "byter ägare" och övertas antingen av ett organ i anslutning till SAB eller av annan lämplig instans inom biblioteksvärlden, t.ex. KB. Det senare alternativet underlättar samordning med LIBRIS. Btj förvaltar BURK på uppdragsbasis, men den nya ägaren avgör bl.a. katalogiserings- policy och ekonomiska villkor för detta arbete. Därigenom skapas förutsätt- ningar för olika finansierings- och avgiftsmodeller. Den helt övervägnade delen av finansieringen föreslås ske direkt över den kommunala budgeten (t.ex. efter folkmängd). Staten kan genom bidrag bekosta vissa bibliotek- spolitiskt betingade katalogiseringsambitioner. Nya möjligheter skapas för ökad tillgänglighet av databasens innehåll. Btj ersätts för nedlagt kapital i uppbyggnaden av BURK. Sevenco sammanfattar sin bedömning av huvud- mannaskapets förändring till

”att Btj:s verksamhet renodlas, att Btj:s prissättning i fortsättningen blir entydigare, att ambitionsnivån inom katalogiseringen fastläggs på ett biblioteksöver- gripande sätt med utgångspunkt i en redovisning där ambitioner klart kan ställas mot kostnader,

att katalogiseringsverksamheten får en mer kooperativ prägel, att ersättning för katalogisering utgår till alla som får uppdraget att katalogisera,

att konkurrensen när det gäller BURK-produkter, katalogkort, utländska nyförvärv, etiketter och sambindning på sikt ökar."

Datorstrategi

Analysen av förutsättningarna för Btj:s långsiktiga utvecklingsarbete inom datorområdet sammanfattar Sevenco på följande sätt.

El Biblioteken behöver Btj:s tjänster vad avser inköp och kataloguppgif- ter. E! Vissa bibliotek vill utveckla egna system för bestånd, cirkulationskontroll m.m. D Den allmänna datautvecklingen går mycket snabbt mot decentraliserade system.

Sevenco gör mot denna bakgrund följande bedömning.

”Vår bedömning är att Btj får mycket svårt att hålla fast vid sin ”centralistiska” linje med tanke på vissa biblioteks agerande. Om Btj ändå gör det, är det risk för en splittring inom biblioteksvärlden. Å andra sidan bedömer vi Btj:s möjligheter att utveckla ett passande lokalt alternativ som små med tanke på Btj:s ekonomi. Eftersom ett blandat centralt/lokalt bibliotekssystem torde vara det mest rationella anser vi därför att Btj bör främja de lokala systemen i samverkan med de leverantörer som redan nu finns eller som kommer att dyka upp när marknaden öppnar sig. Btj kan inte ha en strategi som går emot bibliotekens långsiktiga önskemål och krav.”

Sevenco är inte övertygat om effektiviteten i en central fjärrlånerutin vilken förutsätter ett centralt beståndsregister. Man hänvisar till att fjärrlånevolymen utgör en liten andel av den totala utlåningen (0,5 procent).

Ägarförhållanden

Sevenco finner att nuvarande ägarförhållanden med SAB som majoritets- ägare vållar flera problem.

"Btj har totalt sett blygsam lönsamhet. Företaget har dessutom en jämförelsevis låg soliditet (låg andel eget kapital).

Eftersom huvudägaren (SAB) saknar möjlighet att via aktieägartillskott förbättra soliditeten tvingas Btj att finansiera sin expansion och sin utveckling via ökade företagsvinster. Förutsättningarna härvidlag synes oss mindre gynnsamma.

Det krävs enligt vår uppfattning att ägarstrukturen förändras så att ett ökat kapitaltillskott av ägarna kan ske (vilket i sin tur möjliggör en ökad upplåning), men dessutom krävs det att Btj koncentrerar sitt utvecklingsar- bete och därigenom gives möjligheter att planera detta bättre än vad som hittills tycks ha varit fallet. Ett utvecklingsarbete måste dimensioneras med en utgångspunkt i framtida intäkter och kostnader och inte efter vad som ”råkar” finnas tillgängligt årligen i form av disponibelt överskott.

Till detta kommer att SAB med sina biblioteksövergripande ambitioner spelar någon form av dubbelroll som både ägare och köpare av Btj:s produkter kopplat till ett (något diffust) övergripande biblioteksansvar.

Ett ytterligare problem är att SAB i sig självt är en ytterst disparat organisation där många olika typer av enskilda medlemmar ingår likaväl som bibliotekssektioner där inslaget av tjänstemän är mycket betydande. Det är inte att förvänta att en sådan konstellation skall kunna ha en klar och gemensam uppfattning om vad man vill av Btj och hur man vill utkräva sitt ägaransvar.”

Sevenco diskuterar olika förändringsmöjligheter och tvekar inför att staten eller något affärsdrivande företag skulle komplettera ägarstrukturen.

Man förordar i stället att kommunförbundet köper in sig i Btj. Förslaget motiveras på följande sätt.

"Förbundet Spelar redan i dag i betydande utsträckning rollen som leverantör av varor och tjänster till kommunerna och har därmed den erfarenhet och de kontakter som är nödvändiga. Kommunförbundets ställning torde också i stor utsträckning garantera att biblioteken skulle uppleva att kommunförbundet *garanterade' Btj:s utbud. Inte minst denna egenskap borde ha stor betydelse för BUMS-systemets framtida förankring inom biblioteksvärlden.”

10.543. Kommunförbundets BUMS-utredning

Kommunförbundets BUMS-utredning framhåller, att LIBRIS och BUMS kompletterar varandra och att utvecklingsarbetet bör vara inriktat på att förbättra samverkan mellan systemen, inte att slå samman databaserna. BUMS-utredningen betonar särskilt att det måste göras möjligt att i maskinläsbar form fritt utbyta bibliografiska poster mellan databaserna. För detta krävs överenskommelser mellan Btj och staten beträffande ekono- miska, administrativa och tekniska frågor.

BUMS-utredningen för därutöver fram en mängd synpunkter. Vi skall här kort återge några med relevans för folkbiblioteksutredningens övervägan- den.

BUMS-utredningen förordar en kooperativ katalogiseringsmodell av den typ som finns inom LIBRIS-systemet.

BUMS-utredningen förordar att Btj särskiljer kostnaderna för katalogi- sering dels för att kunna ersätta de bibliotek som bidrar till den gemensamma katalogiseringen, dels för att kunna införa ett debiteringssystem som bygger på principen att kommunen får betala en avgift satt i relation till antal invånare e.d.

BUMS-utredningen förordar att Btj utvecklar möjligheter att göra databasen sökbar för fritextsökning.

BUMS-utredningen betonar även vikten av att Btj utvecklar systemet för att datorisera fjärrlånetrafiken. (Se avsnittet om fjärrlån i kap. 4.)

I sin värdering slår BUMS-utredningen fast, att BUMS-systemet är ett vid internationell jämförelse komplett system som består både av en central katalogdatabas och ett flertal biblioteksrutiner, såsom mikrofilmkatalog, cirkulationskontroll, reservationskontroll, statistikrutiner etc. BUMS-utred- ningen anser det helt klart att systemet kan ge biblioteken rationaliserings- vinster, även om de inte väljer att ta hem dessa i form av sänkta kostnader.

Samtidigt konstaterar BUMS—utredningen att det under senare år har utvecklats olika nyckelfärdiga system som på ett elegantare sätt än BUMS löser cirkulationskontroll och liknande rutiner, men som många gånger är ineffektiva utifrån katalogiseringsaspekten. BUMS-utredningen drar ingen bestämd slutsats av denna iakttagelse utan rekommenderar biblioteken och Btj att hålla dörrarna öppna för såväl lokala som nuvarande centrala lösningar. Systemutvecklingen samt utvecklingen av ekonomi och teknik för datorkommunikation får vara bestämmande. Dock anser BUMS-utredning- en att det är viktigt att utvecklingen av en fjärrlånerutin underlättas. Detta

innebäri praktiken ett krav på att ett centralt beståndsregister upprättas och kontinuerligt uppdateras.

10.5.4.4 Folkbiblioteksutredningens synpunkter och förslag Problembilden

Vi finner att folkbiblioteken i dag för att bibehålla en rationell verksamhet är helt beroende av den service Btj ger. Utan sambindningen skulle kvaliteten i bibliotekens inköp och övrig hantering av medier klart försämras samtidigt som ett sådant alternativ skulle medföra större administrativa kostnader. Även den centrala katalogdatabasen är ett viktigt rationaliseringsinstrument och innebär att folkbiblioteken kan begränsa sina katalogavdelningar väsentligt.

Ändå utsätts Btj för stark kritik. Sevenco har i sin rapport analyserat orsakerna till kritiken och vi anser att analysen i stort är riktig. Btj är ett affärsdrivande aktiebolag och i enlighet med detta förväntar ägarna att företaget skall drivas efter affärsmässiga principer. Det innebär att företaget skall utveckla och erbjuda biblioteken produkter som är attraktiva, dvs. kan medföra rationaliseringsvinster för kommunerna. Btj måste sätta sina priser så att verksamheten inte går med förlust utan helst lämnar ett överskott.

Men ägarna är även kunder som arbetar med kulturpolitiska målsättningar i en ”antikommersiell” anda. I denna roll kan folkbiblioteken ha svårt att acceptera Btj :s affärsmässiga policy. Man kräver låga priser och kulturpoli- tiska hänsyn av sitt serviceföretag.

Även vissa författares och förläggares kritik av sambindningen har sin grund i denna inbyggda målkonflikt. Man kräver, att Btj skall ta ett större litteraturpolitiskt ansvar i sin lektörsverksamhet och i sina prisförhandlingar med förlagen. Vi anser inte att en ändring av huvudmannaskapet för lektörsverksamheten undanröjer risken för kritik mot den. Det är kanske inte heller önskvärt. Ett ständigt ifrågasättande av ett så känsligt och grannlaga moment i biblioteksverksamheten är nödvändigt för att bibehålla vitaliteten och undvika en för biblioteken ödesdiger slentrian. Det finns dessutom inget organ som naturligt kan ta över verksamheten.

Dessutom tror vi att det vore ineffektivt att bryta ut lektörsverksamheten ur sambindningssystemet. Delarna är integrerade och systemet är i stor utsträckning datoriserat för att leveranstiderna skall kunna hållas nere så mycket som möjligt. Däremot vore det värdefullt om Btj tog initiativ till ett organiserat menings- och erfarenhetsutbyte, i form av seminarier e.d., med författare, kulturjournalister, bibliotekarier m. fl., för att skapa en bättre Ömsesidig förståelse för resp. ståndpunkter. Syftet skall inte vara att hejda kritiken utan att göra den mer saklig samt att ge impulser till ev. förändringar i sambindningens rutiner.

Bibliotekens kritik av Btj kan även ses som en följd av att Btj självt inte är helt på det klara med hur man skall hantera kulturpolitiska hänsyn och affärsmässiga krav. Ett uttryck för denna tveksamhet är Btj:s inledningsvis nämnda skrivelse till regeringen där företaget begär statsbidrag för vissa av sina åtaganden.

Sammanfattningsvis begär Btj bidrag för central katalogisering, mot bakgrund av behovet av utvecklingsarbete för datorbaserade biblioteksruti- ner. Ett tänkt katalogiseringsstöd avser främst de årligen ca 18 000 titlar som utgörs av litteratur på invandrarspråk. Utvecklingsarbetet bör enligt Btj inriktas på förbättringar av sökmöjligheterna i olika bibliografiska databaser samt utveckling av en central fjärrlånerutin.

Statligt bibliografiskt ansvar

Det huvudsakliga motivet för uppbyggnaden av BURK har varit de rationaliseringsmöjligheter som detta instrument innebär för folkbibliote- ken. Kostnader för utveckling och drift bör därför huvudsakligen bäras av kommunerna. Men det kan finnas vissa skäl för staten att ikläda sig ett begränsat ekonomiskt medansvar för BURK. Kostnaderna för katalogise- ring av invandrarlitteratur är höga, som Btj har framhållit, särskilt om de sätts i relation till utnyttjandet. Det finns dock ett allmänt intresse av att denna kataloginformation ändå finns tillgänglig för folkbiblioteken men även för användare utanför de kommunala biblioteken, t.ex. för forskningsbiblio- teken.

Vidare är Btj:s indexering av svenska tidnings- och svenska tidskriftsar- tiklar av klart nationalbibliografisk karaktär. Detta görs inte av KB i dag. Sådana uppgifter är en del av det nationalbibliografiska arbetet i flera andra länder.

Inom det bibliografiska området pågår en utveckling mot integrerade rutiner. Detta kommer sannolikt att innebära ett ökat behov av ömsesidigt utbyte av katalogiseringsunderlag mellan KB och Btj. En sådan utveckling underlättas genom den nyligen beslutade harmoniseringen av reglerna för katalogisering och klassificering.

Statligt ansvar för BURK

Vi finner således, att ett statligt ekonomiskt stöd till Btj:s bibliografiska arbete är motiverat. Det skulle naturligtvis kunna ske i form av årliga bidrag såsom Btj föreslår i sin skrivelse. Vi finner dock att en lösning som innebär att staten övertar ansvaret för BURK ger fördelar utöver det rent ekonomiska stödet till Btj. Därigenom ökar förutsättningarna för en samordning med LIBRIS. Vi anser att samverkan mellan BUMS- och LIBRIS-systemen måste stärkas. Dubbelarbete måste så långt möjligt undvikas vad gäller inläggning av katalogposter. Samtidigt måste förutsättningarna för utbyte av kataloginformation mellan systemen förbättras. Tekniska och administrativa hinder för detta måste undanröjas. Att göra KB till gemensam huvudman för biblioteksväsendets centrala katalogdatabaser anser vi stärker förutsättning- arna för en högre grad av integration.

Vi anser dessutom att det är en fördel att en huvudman, KB, har policyansvaret för biblioteksväsendets båda centrala katalogdatabaser. Ett statligt övertagande av BURK förutsätter att man i förhandling mellan parterna kan komma överens om ekonomisk kompensation till Btj och framtida fördelning mellan statsbidrag och användaravgifter för finansiering av driften.

Bibliotekstjänst som serviceföretag

En förändring mot större Statligt ekonomiskt och policymässigt ansvarsta- gande för Btjzs bibliografiska uppgifter möjliggör även för Btj att mer renodla sin roll som serviceföretag åt kommunala bibliotek. Dels bör det rimligtvis innebära en ekonomiskt förbättrad situation, dels en tydligare avgränsning av Btj:s ansvarsområde. I samband med en avlastning av Btj:s kostnader för bibliografiskt arbete borde Btj kunna göra mer långtgående åtaganden när det gäller lagerhållning av litteratur.

Vi anser, att det är väsentligt att Btj stärker sina kontakter med avnämarna och gör ytterligare ansträngningar att utveckla sin verksamhet i nära kontakt med biblioteken. Detta gäller inte minst datorområdet.

Vi anser, att folkbiblioteken behöver en kompetent konsult som kan ge råd vid utvärdering och upphandling av lokala system. Btj skulle kunna fylla den konsultfunktionen vid sidan av att erbjuda en egen lösning genom det nuvarande BUMS-systemet. Btj kan medverka till att specificera kraven på lokala system, inte minst med avseende på samverkan med det centrala katalogiseringssystemet.

Utvecklingen inom dator- och telekommunikationsområdet går i en takt som gör det omöjligt för icke-experter såsom biblioteken, att följa med. Btj bör bistå biblioteken när det gäller god framförhållning för att på ett rimligt sätt utnyttja ny teknik.

Ägarförhållanden

Ett offensivt utvecklingsarbete kräver bl.a. goda ekonomiska resurser. Visserligen kan visst ekonomiskt utrymme frigöras genom statlig medfinan- siering av det bibliografiska arbetet, men det behövs därutöver investeringar i en omfattning som Btj i dag inte har möjligheter att finansiera. För detta behöver Btj väsentligt ökat aktiekapital samt en i övrigt ekonomiskt tung majoritetsägare. Eftersom SAB som ideell förening inte kan uppfylla dessa krav är det enligt vår mening angeläget att kommunförbundet får köpa en majoritetspost av aktier för att därefter tillföra Btj nytt ägarkapital. I förening med ett statligt övertagande av BURK leder det till en klarare ansvarsfördelning mellan staten, kommunerna och SAB.

Btj blir ett renodlat serviceföretag åt kommunerna, som samtidigt genom sitt förbund går in som majoritetsägare med förutsättningen att styra företaget utifrån strikt kommunala intressen och i nära kontakt med annan kommungemensam verksamhet. Staten övertar ansvaret för de mer allmänt och nationalbibliografiskt motiverade delarna av Btj:s verksamhet. Samti- digt kan SAB renodla sin opinionsbildande och idégivande roll.

Genomförande

Folkbiblioteksutredningen har under hand kontaktat företrädare för KB, kommunförbundet och SAB och diskuterat förändringar av det slag som antytts ovan. Något ställningstagande till förslagen har naturligtvis inte kunnat ske. Däremot har vi funnit ett intresse hos parterna att närmare pröva dessa frågor inom ramen för förhandlingar.

10.6 Centrala Statliga folkbiblioteksuppgifter i fram- tiden

10.6.1 Huvuduppgifterna

Som framgått av beskrivningen ovan finns det en rad statliga myndigheter och enskilda organisationer som på olika sätt är involverade i och har intresse av folkbibliotekens verksamhet. Hur klarar folkbiblioteken att fånga upp och värdera alla önskemål och synpunkter? Hur kan kommuner föra fram önskemål till alla de instanser som på olika sätt påverkar möjligheterna att utveckla folkbiblioteksverksamheten? Dessa frågor leder in i en diskussion om existerande möjligheter till central samordning.

Vi för denna i slutet av kapitlet. Dessförinnan skall vi beskriva de centrala huvuduppgifterna. Därvid utgår vi från ett förslag till precisering av statens centrala folkbiblioteksuppgifter och diskuterar hur samverkan kan ske med kommunförbund, SAB och andra organisationer.

Utöver särskilda engångsinsatser av utredningskaraktär, som exempelvis vår utredning, vill vi ange statens löpande centrala folkbiblioteksuppgifter på följande sätt.

En viktig central uppgift för staten är att B följa och beskriva folkbibliotekens utveckling.

På basis av regelbunden rapportering bör staten i samråd med kommunför- bunden m. fl. analysera förändringar, dra slutsatser och föreslå åtgärder för framtiden. De instrument staten har att tillgå är B riktlinjer för den helt eller delvis statligt finansierade regionala verksam- heten (lånecentraler och länsbibliotek), D fördelning av statsbidrag till lånecentraler, länsbibliotek och lokala folkbibliotek, D rådgivning, El konferenser och annan information samt El planering, genomförande och finansiering av metodutveckling.

Staten har även centrala funktioner när det gäller att påverka förutsättning- arna för folkbibliotekens verksamhet. Här avser vi i första hand

El ansvar för utbildningen av bibliotekarier och annan folkbiblioteksperso- nal och D KB:s nationalbibliografiska arbete samt de stödfunktioner som finns i anslutning till detta.

Naturligtvis finns det ytterligare centrala statliga ansvarsområden som påverkar folkbiblioteken, såsom mål och riktlinjer för skolan och för socialtjänsten, regler för bidrag till folkbildningsverksamheten, litteratur- och massmediepolitik etc. Det skulle dock föra alltför långt att i detta sammanhang försöka göra en heltäckande beskrivning.

Inom ramen för vårt betänkande kan det dock vara motiverat att ägna uppmärksamhet åt statens roll för folkbiblioteksverksamhet i vissa statliga institutioner. Till det centrala-statliga ansvarsområdet i folkbibliotekssektorn vill vi räkna servicen till

Cl högskolestuderande, D intagna i häkten och på kriminalvårdsanstalter samt [] värnpliktiga vid militära förband.

Till de målgruppsspecifika centrala ansvarsområdena hör även statens ansvar för D utgivningen av talböcker och punktskriftsböcker.

Vi skall i det följande utveckla vissa synpunkter på innebörden av det centrala statliga ansvaret, vilken eller vilka centrala myndigheter som bör vara involverade samt behovet av med- och samverkan med ickestatliga intressenter.

10.6.2 Uppföljning och analys

Staten bör löpande rapportera folkbibliotekens utveckling beträffande resurser, verksamhet och resultat. Målgruppen för information är i första hand kommunerna, men även statliga myndigheter är beroende av regel- bunden information. Därutöver finns naturligtvis en stor målgrupp i politiker, massmedier, organisationer, andra delar av biblioteksväsendet, allmänheten etc.

Kulturrådet bör göra årsvisa sammanställningar som tar sin utgångspunkt i SCB:s årliga statistik. I avsnitt 10.8 återkommer vi med synpunkter på statistikfrågorna. Här förutsätter vi, att den årliga centralt producerade statistiken innehåller basfakta om resurser och verksamhet.

Ett annat väsentligt underlag för kulturrådets årsrapporter bör vara redovisningar från länsbiblioteken angående den aktuella bibliotekssituatio- nen i resp. län. Här vill vi återknyta till vårt resonemang i kap. 9. Där förutsatte vi att länsbiblioteken successivt bygger upp ett rapporteringssys- tem som omfattar samtliga kommuner i länet. Avsikten är att länsbiblioteken skall få ett underlag för sin planering av regionala insatser. Samma underlag kan användas för årliga länsöversikter till kulturrådet.

Vi vill betona, att vår avsikt inte är att kulturrådet årligen skall framställa omfattande tabellverk om folkbiblioteken. Viktigare är analyserande krönikor som tar fasta på utvecklingstendensema. Redovisningen bör knyta an till de mål och handlingslinjer som vi diskuterat inledningsvis i betänkandet. Den bör även ansluta till de ändamål vi föreslår beträffande statsbidrag till folkbibliotek. Syftet är att ge signaler till stat och kommun om behov av förändringar och åtgärder.

Vi förutsätter även att de viktiga samverkansfrågorna tas upp i kulturrå- dets årliga folkbiblioteksrapport. Bedömningar i detta avseende kommer till stor del att bygga på länsbibliotekens material. Det finns därför anledning för kulturrådet att samråda med olika centrala organ kring dessa bedömningar, exempelvis med SÖ, socialstyrelsen, folkbildningsförbundet etc.

Som underlag till årsrapporten förutsätter vi att även kriminalvårdsverket och försvarsstaben lämnar bidrag. Se vidare avsnitt 10.6.11.

Vi utgår från att kulturrådet samråder med kommunförbunden när det gäller de årliga bedömningarna av verksamheten. Därvid skapas en naturlig plattform för gemensam analys och planering av resp. organs åtgärder utifrån

de slutsatser som kan dras. Vilka dessa åtgärder kan vara skall vi strax återkomma till. Det är även väsentligt att brett upplagda årliga överlägg- ningar kan ske med DFI och representanter för vetenskapliga bibliotek.

Även fortsättningsvis bör kulturrådet i form av utredningsprojekt belysa delområden av folkbiblioteksverksamheten. De rapporter om exempelvis arbetsplatsbibliotek och glesbygdsservice som givits ut under senare år har varit användbara i olika sammanhang. På liknande sätt upplever vi att Fb 80:s delrapporter har initierat diskussioner, studiedagar och andra aktiviteter i län och kommun. Kulturrådet bör göra en plan för hur utredningar av detta slag kan genomföras. Det är väsentligt att planen förankras hos olika intressenter. Planen bör redovisas i kulturrådets anslagsframställning. (Se vidare avsnitt 10.6.7 om metodutveckling.)

Engångsundersökningar av här antytt slag behöver inte nödvändigtvis genomföras av kulturrådets egen personal. Det kan ligga ett stort värde i att kulturrådet tillfälligt knyter till sig en projektledare för en utredningsuppgift, vilket också har skett vid olika tillfällen.

10.6.3 Riktlinjer för lånecentraler och länsbibliotek

Staten finansierar en stor del av den regionala folkbiblioteksverksamheten: lånecentraler och depåbibliotek fullt ut och en mindre del av länsbibliotekens verksamhet. Det är därför rimligt att staten ger riktlinjer för hur dessa resurser bör utnyttjas. Naturligtvis Skall detta ske i samråd med kommun- förbunden och andra intressenter.

För lånecentralernas verksamhet kan detta ske på två sätt. Statens bidrag till verksamheten regleras i förordning. Denna bör innehålla villkor som regeringen har anledning att utfärda utifrån riksdagsbeslut. Enligt vår mening bör dessa riktlinjer i stort sett vara oförändrade. Staten kan genom kulturrådet därutöver styra lånecentralernas verksamhet i särskilda anvis- ningar. Rådet bör löpande diskutera lånecentralernas framtida verksamhet t.ex. beträffande depåfunktionen, medieförsörjningen, åtgärder för att utnyttja ny informationsteknologi och samverkan med de vetenskapliga biblioteken.

På motsvarande sätt bör staten i en ny bidragsförordning ange villkoren för bidragsgivningen till länsbiblioteken. På grundval av denna utfärdar kulturrådet tillämpningsanvisningar för bidragsansökan. Därutöver kan det vara motiverat att kulturrådet i samråd med kommunförbunden ger vägledning till länsbiblioteken beträffande inriktningen av de regionala insatserna. Härvid skall beaktas behovet av länsvisa anpassningar som beslutas av resp. landstingskommun, värdkommun och kommunförbundets länsavdelning.

10.6.4 Statsbidrag

Statsbidragen är ett av statens instrument att påverka och stimulera folkbibliotekens utveckling. Hela nästa kapitel ägnar vi åt denna fråga. Här skall bara konstateras, att ett bidragssystem inte bör göras alltför låst och ses som en gång för alla givet. Det måste gå att enkelt göra förändringar, åtminstone inom vissa ramar, så att erfarenheter och analyser av det slag vi

tidigare har beskrivit kan tas till vara och bl.a. leda till en omläggning av bidragen som kan uppfattas som signaler till riktningsförändringar av verksamheten.

10.6.5 Central och regional rådgivning

Som tidigare har beskrivits ägnas en betydande del av kulturrådets personalresurser på biblioteksområdet i dag åt rådgivning och bidragsför- delning. Det är naturligt att det har blivit så med gällande system av punktvisa stimulansbidrag inom olika verksamhetsområden. Därutöver finns det för många kommuner säkerligen behov av en rådgivningsfunk- tion.

Vi är dock inte övertygade om att detta behov av rådgivning effektivast tillgodoses med fasta konsulenttjänster för olika expertområden inom kulturrådet. Antalet konsulenttjänster måste utökas, om kulturrådet skall kunna tillgodose de behov av rådgivning som finns på områden som rådet i dag inte täcker med experter.

Vi förordar i stället en förändring av rådgivningsverksamheten, så att ökade insatser kan göras på regional nivå, vilket tidigare har framgått av kap. 9. Kommunbibliotek som behöver råd och tillgång till andra biblioteks- erfarenheter bör i första hand vända sig till sitt länsbibliotek. Så sker säkerligen i många fall i dag till den informationssökandes belåtenhet. Men det kan uppstå situationer då länsbiblioteket inte har tillräcklig kompetens för att ge bistånd.

För att klara situationer då länsbibliotekets kunnande inte räcker till föreslår vi att kulturrådet står till tjänst och förmedlar kontakt med det eller de bibliotek som har kunskaper om och erfarenheter av det aktuella området. På detta sätt kan folkbiblioteksväsendets samlade kompetens tillgodogöras på ett effektivt sätt. Även vissa vetenskapliga bibliotek och DFI borde kunna ingå i ett rådgivningsnät. Naturligtvis kommer det alltjämt att finnas behov av direkta konsultinsatser från kulturrådets sida. Tyngdpunk- ten i rådets insatser läggs dock i stället på analys, utveckling och informationsspridning av mer allmän karaktär.

Genom att länsbiblioteken svarar för rådgivning i första instans uppnås även den fördelen att en tätare dialog uppstår mellan kommunbibliotek och länsbibliotek till gagn för ett effektivt utnyttjande av de regionala biblio- teksresurserna.

I kombination med en omläggning av statsbidragen leder den föreslagna rådgivningsmodellen till att personalresurser vid kulturrådet kan utnyttjas för andra centrala uppgifter som vi föreslår i detta kapitel.

10.6.6 Konferenser och annan information

Fb 80 har inte gjort något försök att utvärdera kulturrådets eller några andra organisationers konferensverksamhet inom folkbiblioteksområdet. Vi finner det dock angeläget att kulturrådet, kommunförbundet och SAB strävar efter att samordna sina resp. konferensprogram både vad gäller innehåll och deltagare så att konferenser inte upprepas i icke önskvärd omfattning.

I opinionsbildande syfte bör även centrala organ kunna samverka i

marknadsföringen av folkbiblioteksverksamheten. Insatser kan ske i olika former. Under hösten 1983 genomförde SAB och Btj en bibliotekskampanj under mottot Biblioteket är fantastiskt. Parallellt arrangerade Författarför- bundet i samarbete med ett flertal organisationer, däribland LO, TCO, DIK-förbundet och SAB, en tågturné med författare till kommuner i Mellansverige.

Författartåget finansierades huvudsakligen med särskilda anslag från regeringen. Den preliminära bedömningen av kampanjernas resultat är positiv och vi ser denna typ av insatser som ett värdefullt komplement till det vardagliga och tålmodiga uppsökande arbete biblioteken bedriver lokalt. Massmediakontakter är väsentliga i en långsiktig påverkan av människors biblioteksattityder. Olika insatser som bidrar till att väcka massmedias intresse för böcker, läsning och bibliotek är därför av betydelse. SAB har här en viktig funktion att fylla.

10.6.7 Metodutveckling

Vi föreslår i nästa kapitel om statsbidrag att medel avsätts för metodutveck- ling i kulturrådets regi. Det är enligt vår mening rimligt, att staten tar ansvar för att stimulera och genomföra sådan utveckling till gagn för hela folkbiblioteksväsendet. Samtidigt anser vi att kommunerna genom sina förbund och genom Btj har ett medansvar i detta avseende.

Då vi granskar erfarenheter från hittillsvarande utvecklingsprojekt finansierade genom bidrag från kulturrådet konstaterar vi, att dessa till viss del har varit beroende av olika tillfälliga förutsättningar hos initiativtagarna, i första hand kommunerna. Vi anser att ett framtida utvecklingsarbete bör bedrivas i högre grad i enlighet med en långsiktig plan. Därför föreslår vi att kulturrådet årligen, förslagsvis i sin anslagsframställning till regeringen redovisar en utvecklingsplan. Av denna bör framgå inom vilka områden ett utvecklingsarbete bör koncentreras. Planen bör ha sin utgångspunkt i de utvecklingsbedömningar kulturrådet redovisar i sina årliga folkbiblioteks- rapporter. Den bör även sättas i samband med andra statliga myndigheters och med kommunförbundens insatser av utvecklingskaraktär.

Tidigare konstaterade vi, att kulturrådet med fördel kan engagera tillfällig personal för olika utredningar. Detta bör även gälla för utvecklingsarbetet. Samverkan med fältet och med övriga biblioteksintressenter är väsentlig i planering och genomförande av ett utvecklingsprogram för folkbiblioteken. I det följande skall vi skissera konturerna för ett tänkbart innehåll i ett sådant utvecklingsprogram, en skiss som har sin utgångspunkt i iakttagelser som vi har redovisat i detta betänkande.

Databaser och den enskildes informationsfrihet

I kap. 5 tog vi upp de frågor som berör den enskildes fria tillgång till information i ett samhälle som i allt högre grad tar elektroniska databaser i sin tjänst för lagring och förmedling av information. Vi konstaterade vikten av statliga initiativ för att skapa en bättre framförhållning för att möta de problem som ur demokratisynpunkt kan vara förknippade med en sådan utveckling. Enligt vår uppfattning är det framför allt kulturrådet, DFI,

datadelegationen och informationsdelegationen som i samverkan bör lägga upp en plan för att analysera och möta dessa problem.

För folkbibliotekens orientering inom området datorbaserad informa- tionssökning behövs en fortlöpande bedömning av olika databaser för såväl folkbibliotek som andra användare. Detta anser vi vara en uppgift för DFI i samverkan med Bibliotekstjänst.

Experimentbibliotek för ny informationsteknologi

I kap. 5 förde vi även fram tanken på att inrätta ett experimentbibliotek för utprövning av informationsteknologins användning i folkbiblioteksverksam- heten. Vi tänker oss att ett länsbibliotek med lånecentral blir ett försöksbib- liotek som fortlöpande testar nya medier och ny teknik för en förbättrad information. Försöksbiblioteket bör också pröva olika system för samarbete i fråga om informationsförsörjningen för länet och lånecentralsområdet. I detta arbete bör också ansvarsfördelningen mellan högskolebibliotek och folkbibliotek beaktas. Likaså bör folkbibliotekets roll i arbetet med att tillgodose näringslivets informationsbehov klargöras. Kulturrådet, data- och informationsdelegationerna och DFI bör gemensamt leda experimentbiblio- teksprojektet. Det bör finansieras inom ramen för de medel som anslagits till datadelegationens arbetsområde.

Metoder för läsfrämjande arbete

Vi lägger stor vikt vid folkbibliotekens uppsökande verksamhet och deras samverkan med kommunala förvaltningar och med organisationer. Många folkbibliotek bedriver sedan länge en omfattande uppsökande verksamhet. Någon systematisk utvärdering och utveckling av de läsfrämjande metoder som används har dock inte gjorts. Vi anser det nödvändigt att folkbibliote- kens bokprat, samarbete med förmedlare och andra metoder utvecklas och förbättras. Här bör biblioteksvärlden söka samverkan med litteraturpeda- gogisk och litteratursociologisk expertis. Kulturrådet bör aktivt engagera sig i en fortsatt utveckling på detta område.

Administrativ datorutveckling

I avsnittet om Btj tidigare i detta kapitel hävdade vi uppfattningen att Btj bör vidga sitt datorprogram och även tillsammans med olika leverantörer svara för en utveckling av administrativa datorsystem som kan anpassas till lokala folkbiblioteksförutsättningar.

Samverkan med studieorganisationerna

I betydligt högre grad än vad som nu är fallet skulle folkbibliotekens resurser av kunskap och material kunna användas av studieorganisationerna. Ofta ägnar studieförbunden mycket tid åt att skaffa fram material som kanske finns på lokala folkbibliotek. Samverkansmetoderna behöver systematiseras och planeras mer långsiktigt så att inriktningen av studiearbetet samspelar med folkbibliotekets medieanskaffning och personalinsatser. För en sådan metodutveckling bör SÖ, Folkbildningsförbundet och kulturrådet svara.

Biblioteksarbete i äldreomsorg

Som vi konstaterade 1 kap. 6 har folkbiblioteken dålig beredskap att möta kommande behov av folkbiblioteksinsatser för äldre som har begränsade möjligheter att på egen hand utnyttja folkbiblioteket. Självklart är detta en resurs- och prioriteringsfråga i stor utsträckning. Dock anser vi att folkbiblioteken även metodmässigt står dåligt rustade inför dessa alltmer uppenbara behov. Det finns därför anledning för kulturrådet, socialstyrelsen och de båda kommunförbunden att bistå folkbiblioteken med metodutveck- lingsinsatser på detta område.

Översyn av arbetsrutiner

Folkbiblioteksverksamheten var senast år 1970 föremål för en översyn, som då betecknades som en rationaliseringsutredning. Sedan denna utrednings resultat lades fram är 1972 (Biblioteksarbete, 1972), har folkbiblioteken i betydande utsträckning byggt ut den uppsökande verksamheten. Utredning- en Biblioteksarbete byggde till stor del sina beräkningar och förslag på arbetssättet inom den traditionella, fasta verksamheten.

Det finns således anledning att överväga att göra en ny översyn, där framför allt den uppsökande verksamhetens utveckling beaktas. Detta är främst en uppgift för kommunförbundet i samarbete med kulturrådet och biblioteksvärldens övriga intressenter.

Metoder för folkbiblioteksplanering

Vi har i vårt kapitel om organisationsstruktur och planering understrukit betydelsen av att verksamheten också värderas och mäts på ett relevant sätt. För att ge folkbiblioteken hjälp och vägledning i vilka metoder som kan tillämpas i denna typ av verksamhetsplanering behövs ett utvecklingsarbete, som främst är en uppgift för kommunförbundet. Här kan även SCB göra väsentliga utvecklingsinsatser.

Kommundelsnämnder kan förutses bli en vanlig organisationsform inom en relativt nära framtid. Detta innebär betydande förändringar för kultur- förvaltningarna, t.ex. att ansvaret för folkbiblioteksverksamheten inte hålls samlat inom en kommunal nämnd utan sprids på flera. Verksamhetens mål och inriktning kan därmed komma att formuleras olika i olika kommundelar. Från folkbibliotekens synpunkt är det viktigt att framför allt kommunför- bundet bevakar utvecklingen med hänsyn till vilka folkbiblioteksuppgifter som är lämpliga att lösa kommunövergripande och vilka som det är fördelaktigt att lägga ut på kommundelarna.

10.6.8 Nordiskt samarbete

IFLA-samarbetet är den viktigaste kanalen för internationellt utbyte i biblioteksfrågor. Därför är det betydelsefullt att statens representanter, SAB och andra biblioteksintressenter deltar i IFLA:s möten, arbetsgrupper etc. De nordiska länderna har utvecklat ett samarbete inom IFLA i syfte att där föra fram en gemensam nordisk hållning i biblioteksfrågor.

Nordiskt bibliotekssamarbete förekommer mellan biblioteksföreningar-

na, som vart fjärde år anordnar ett nordiskt biblioteksmöte. Vidare samarbetar de nordiska biblioteksskolorna bl.a. genom insamling och registrering av material som berör bibliotek, dokumentation och informa- tion, det s.k. BDI-indexet. Bibliotekariernas fackliga organisationer har också visst samarbete exempelvis vad gäller ADB-frågor. Även Biblioteks- tjänst samarbetar med bibliotekscentralerna i de andra nordiska länderna, t.ex. i fråga om inköp av invandrarlitteratur.

Ett formaliserat samarbete skeri den nordiska bibliotekskommitté som år 1982 tillsattes av Nordiska ministerrådet efter en rekommendation från Nordiska rådet. Kommitténs arbete är en försöksverksamhet som skall pågå i tre år. Kommittén har fem ledamöter, en från varje nordiskt land och har som huvudsaklig uppgift att ordna kurser och seminarier för biblioteksper- sonal.

Folkbiblioteksutredningen har under sitt arbete haft tillfälle att diskutera samarbetsfrågor med representanter för de nordiska ländernas statliga tillsynsmyndigheter och biblioteksföreningar. Vi har därvid kunnat konsta- tera ett intresse för fortsatt samverkan inom områden av folkbiblioteksverk- samheten, där de nordiska länderna har likartade problem. Som särskilt angeläget framstår samarbete kring frågor om tekniska hjälpmedel i informationsförsörjningen och i folkbiblioteksarbetet i övrigt. Även samar- betet kring biblioteksverksamhet för invandrare anser vi vara värdefullt.

10.6.9 Utbildning av folkbibliotekspersonal

Utbildningen har strategisk betydelse för folkbiblioteksverksamheten och staten har ett stort ansvar centralt för denna.

Staten är genom UHÄ huvudman för bibliotekarieutbildningen i Borås. Genom linjenämnden utövar kulturråd och kommunförbund ett inflytande över innehållet och uppläggningen. Staten bör genom SÖ och tillsammans med kommunförbundet utarbeta riktlinjer för länsvis organiserad utbildning av bibliotekskanslister. Dessa resonemang utvecklar vi närmare i ett särskilt kapitel om utbildningsfrågorna, kap. 12.

10.6.10 Nationalbibliografi och andra centrala hjälpmedel

KB:s nationalbibliografiska arbete och de produkter som blir resultat av detta kommer naturligtvis även fortsättningsvis att vara av stor betydelse för folkbibliotekens arbete. Ett övertagande av huvudmannaskapet för folkbib- liotekens gemensamma katalog (BURK), som vi har föreslagit i avsnitt 10.5 ovan, kommer att ytterligare öka betydelsen av statens insatser att centralt tillhandahålla bibliografiska hjälpmedel.

Vi anser även att DFI:s utvecklingsarbete är av stor betydelse för att effektivisera utnyttjandet av landets samlade biblioteksresurser och därmed höja kvaliteten i folkbibliotekens verksamhet. De båda projekten angående revision av katalogregler resp. klassfikationssystemet har direkt återverkan på folkbiblioteksverksamheten. Men även utredningsinsatser inom andra delar av biblioteksväsendet har betydelse för folkbiblioteken. Här kan

exempelvis nämnas inrättande av ansvarsbibliotek inom olika fackområden, utgivningen av en katalog över bibliotek och informationscentraler, utbild- ning i onlinesökning och upprättande av ett datorbaserat databasregister.

10.6.11 Statliga biblioteksuppgifter inom specifika områden

I genomgången av de centrala folkbiblioteksuppgifterna återstår att disku- tera statens roll för biblioteksförsörjningen i verksamheter där staten har ett huvudmannaskap. Vi avser områden där staten samverkar med folkbiblio- teken lokalt men där statens roll styrs av en policy för vilken en central myndighet ansvarar. Detta gäller biblioteksverksamheten vid kriminalvårds- anstalter och militära förband samt biblioteksservice till högskolestuderande och talboksberättigade. Vår framställning blir förhållandevis detaljerad, eftersom vi anser att det finns skäl att noga pröva statliga åtaganden på folkbiblioteksområdet och hur de bör relateras till den kommunala verksamheten.

Biblioteksverksamhet på kriminalvårdsanstalter

Den 1 januari 1982 fanns inom kriminalvården 19 riksanstalter med ca 1800 platser, varav huvuddelen slutna. Vid samma tidpunkt fanns 53 lokalanstal- ter med ca 2 100 platser, varav ca 900 slutna och ca 1200 öppna platser. Det totala antalet platser uppgick till 5 148.

Perioden 1976—1981 passerade årligen i genomsnitt 35 000 personer häktena och ca 11 000 människor anstalterna. Två tredjedelar tillbringar 100 dagar eller mindre på anstalten. De intagna kommer från alla samhällsklasser och har mycket varierande bakgrund. Ca 20 procent är utländska medbor- gare. Kunskapsmässigt finns stora variationer alltifrån ofullständig skolut- bildning till akademisk bakgrund. Ca en tredjedel har allvarliga brister i grundläggande läs-, skriv- och räknefärdigheter.

De intagna arbetar och/eller genomgår utbildning inom eller - vid frigång — utanför anstalten. Utbildningen gäller såväl yrkesutbildning — som ofta får fullbordas efter frigivningen - som teoretiska studier från grundskole- till gymnasienivå. Studiecirklar förekommer också.

Biblioteksverksamheten vid kriminalvårdsanstalter och häkten regleras närmare genom Föreskrifter och anvisningar m.m. för kriminalvårdsverket (FAK, 1980:11). Målen för verksamheten är enligt dessa föreskrifter att bidra till att ge de intagna möjlighet till en meningsfull fritid under anstaltstiden och stimulera dem att använda bibliotek även efter frigivning- en. Biblioteksverksamheten ses som ett led i behandlingen. Kriminalvårds- styrelsen anser, att intagna om möjligt skall erbjudas samma kulturella service som andra medborgare. Alla intagna i anstalt eller på häkte skall få biblioteksservice. FAK nämner särskilt vikten av att de utländska intagna genom litteratur ges tillfälle att behålla kontakten med sin kultur och sitt språk.

Biblioteksverksamheten på anstalter och häkten sköts av folkbiblioteken enligt kommunvisa avtal med kriminalvårdsstyrelsen. Enligt FAK skall fast bokbestånd i princip inte finnas, utan servicen skall bestå av depositioner, bokbuss och besök av bibliotekspersonal. Material som folkbiblioteket inte

lånar ut, t.ex. referenslitteratur, dagstidningar och vissa tidskrifter skall köpas av krimininalvårdsverket.

Enligt FAK ansvarar styresmannen för att de intagna har tillgång till litteratur även under perioderna mellan folkbibliotekspersonalens besök. Den möjlighet som enligt lagen om kriminalvård i anstalt finns att medge de intagna besök på biblioteket bör utnyttjas i så hög grad som möjligt.

Vi gör samma bedömning som kriminalvårdsstyrelsen i fråga om biblioteksverksamhetens stora betydelse för de intagna på anstalter och häkten. Såväl för fritidsläsning och förströelse som för olika former av studier är tillgång till biblioteksservice angelägen. Många intagna blir kanske under fängelsevistelsen för första gången medvetna om folkbibliotekets möjlighe- ter. Vi vill också betona biblioteksverksamhetens betydelse för personal på anstalter och häkten.

Folkbibliotekens kostnader för verksamheten på anstalter och häkten ersätts för närvarande av kriminalvårdsstyrelsen enligt tre olika beräknings- sätt: generell ersättning, extra ersättning samt kostnadstäckning.

Kriminalvårdsstyrelsen har lämnat följande uppgifter om ersättningens nuvarande storlek.

För biblioteksservicen på landets häkten och anstalter utgår budgetåret 1983/84 till övervägande antalet kommuner s. k. generell ersättning enligt

följande.

Häkten 310 kr./plats och år Slutna riksanstalter 148 kr./plats och år Slutna lokalanstalter 117 kr./plats och år

Av beloppens storlek framgår det att kriminalvårdsstyrelsen prioriterar biblioteksservice vid häktena framför de slutna anstalterna. Kriminalvårds- styrelsen konstaterar, att de kommuner som erhåller generell ersättning får täckning för endast ca en tredjedel av sina verkliga kostnader. Fyra kommuner får extra ersättning utöver den generella ersättningen utan att de för den skull får kostnadstäckning.

Under budgetåret 1983/84 erhåller 13 kommuner kostnadstäckning för sin biblioteksservice. I april 1984 kommer gruppen att utökas med ytterligare en kommun. Kostnadstäckningen innebär att kommunerna får full ersättning för personal, medier och övrigt.

Fr. o. m. budgetåret 1982/83 utgår ingen ersättning för den biblioteksser- vice som bedrivs vid öppna riks- och lokalanstalter. Trots det förekommer alltjämt biblioteksverksamhet på ett tiotal öppna anstalter. Kommunerna står i dessa fall helt för kostnaderna.

Kriminalvårdsverket har under ett antal år förgäves i sina budgetäskanden begärt höjningar av anslagen, så att alla kommuner skall kunna få kostnadstäckning för biblioteksverksamheten på häkten och anstalter. I sin anslagsframställning för budgetåret 1984/85 framhåller kriminalvårdsverket att det är viktigt, att också de öppna anstalterna får biblioteksservice. Även om teoretisk möjlighet att besöka ortens folkbibliotek finns, torde denna möjlighet utnyttjas endast av de redan läsvana. Avstånden mellan de öppna anstalterna och närmaste folkbibliotek är dessutom ofta långa. Vill man nå de många läsovana, måste biblioteksverksamhet bedrivas inne på anstalter- na.

Budgetåret 1983/84 har kriminalvårdsverket ca 2 milj. kr. till förfogande för biblioteksverksamhet inom kriminalvården. För att kunna ersätta alla kommuner för deras totala kostnader för verksamhet på häkten och slutna anstalter beräknar kriminalvårdsverket att det skulle behövas ytterligare 0,9 milj. kr. För att kunna återuppta verksamhet på öppna anstalter och utbetala full ersättning till kommunerna för den skulle därutöver behövas 0,7 milj. kr. Sammanlagt fordras således en anslagshöjning på 1,6 milj. kr. för att till fullo ersätta kommunerna för den biblioteksverksamhet som för närvarande bedrivs inom kriminalvården. Huruvida ökningen av medel till biblioteksverksamheten kan ske genom omfördelning inom kriminalvårds- verkets anslagsram eller ej, har vi inte förutsättningar att bedöma.

Biblioteksverksamheten vid anstalter och häkten är en statlig uppgift, och det är staten som genom kriminalvårdsstyrelsen anger ambitionsnivån för verksamheten och som köper bibliotekstjänster av kommunerna. Vi anser att obalansen mellan den ambitionsnivå som staten fastlagt genom FAK 1980:11 och den ersättning som utgår till kommunerna är oacceptabel. Skälet till att kommunerna inte sänker sina insatser till en nivå som motsvarar ersättningens storlek torde främst vara hänsyn till de intagnas stora behov av biblioteksservice. Efterfrågan på böcker och de många önskemålen har folkbiblioteken svårt att avstå från att tillgodose. Kommunerna har enligt vår mening ingen anledning att finansiera biblioteksverksamheten inom krimi- nalvården.

Vi anser att staten bör ersätta kommunerna fullt ut för deras folkbiblio- teksinsatser i häkten och kriminalvårdsanstalter i form av schablonbelopp. Dessa bör fastställas vid förhandlingar mellan staten och kommunförbundet. Vissa kommuner bör få ersättning utöver schablonen. Det gäller särskilt där verksamheten i förhållande till kommunens storlek är omfattande.

Biblioteksverksamhet på militära förband

Inom det militära försvaret finns ca 50 000 värnpliktiga och ca 42 000 anställda fördelade på ett sjuttiotal förband. Därtill kommer drygt 100 000 värnpliktiga som under ett år deltar i repetitionsutbilding.

Förbandsbibliotekens uppgift är enligt de föreskrifter som gäller sedan den 1 juli 1983 Försvarets författningssamling (FFS 1983:45, saknr 920), att kostnadsfritt ge de värnpliktiga och anställda tillgång till böcker och andra medier för underhållning och studier. Biblioteken skall stödja den undervis- nings- och bildningsverksamhet som förekommer vid förbanden genom att förmedla litteratur i anslutning till kurser och föreläsningar. Även enskilda studerande skall kunna få service från biblioteken, som skall inrymma lokaler för studieändamål. Förbandsbiblioteken skall även tillgodose beho- vet av böcker och annan information till dem inom försvaret som tjänstgör utanför förbandets huvudförläggning.

I biblioteksnämnderna vid förbandsbiblioteken skall enligt ÖB:s föreskrif- ter finnas en representant utsedd av statens kulturråd. Oftast är denne en bibliotekarie från närmaste lokala folkbibliotek, som i nämnden fungerar som expert i biblioteksfrågor.

Det ekonomiska ansvaret för förbandsbiblioteken ligger på resp. förband. Verksamheten sköts i allmänhet av internutbildad personal från förbandet.

Fram till år 1977 anordnade försvarsstaben kurser för förbandsbib- liotekarier, bestående av en korrespondenskurs och en veckolång kurs förlagd till något större folkbibliotek. Nyligen övertog försvarets förvalt- ningsskola ansvaret för all personalutbildning inom försvaret. Utbildningen av förbandsbibliotekarier kommer att anordnas av förvaltningsskolan i samarbete med högskolan i Borås.

På sina håll sköts förbandsbiblioteken mot ersättning av de lokala folkbiblioteken. Det förekommer också att förbandet köper vissa tjänster, t. ex. medieförvärven, av folkbiblioteken.

Såväl utlåningen som driftskostnaderna för förbandsbiblioteken har minskat under de senaste åren, delvis beroende på nedläggningar av förband (SMU 1983:2 Folkbiblioteken 1981, bil. 1). Andra faktorer som inverkat är, att de värnpliktiga fått ökad fritid och större möjligheter att lämna förbanden under den och att utbudet av andra fritids- och kulturverksamheter såväl inom förbanden som ute i samhället ökat.

Dessa förhållanden bekräftas av en enkät, som FB 80 i samverkan med försvarsstaben under år 1983 gjorde bland förbandsbiblioteken. 67 av 69 bibliotek besvarade enkäten. Åtskilliga angav som skäl till det minskade intresset för biblioteket just konkurrensen med andra fritidsintressen. Många underströk dock att biblioteket som social träffpunkt spelar en stor roll för de värnpliktiga, i synnerhet där förbanden ligger långt från större samhällen.

Driftskostnaderna varierar mellan 18 000 och 132000 kr. per förband. Liknande variationer finns när det gäller medieanslaget.

Antalet dagstidningar varierar mellan 6 och 15 och antalet tidskrifter mellan 8 och 70. Fonogramuppspelning förekommer på 26 av bibliote- ken.

Förbandsbiblioteken är ofta tillgängliga dygnet runt genom att de hålls öppna även utan personal.

Enkäten visar också, att flertalet förbandsbibliotek har viss decentralise- rad verksamhet, som oftast består i att förbandets sjukhus, skjutfält, vaktlokaler, förläggningskaserner eller matsal förses med bokdepositio- ner.

Av de förbandsbibliotek som besvarat enkäten har endast 12 skriftligt avtal med det lokala folkbiblioteket om hjälp med skötsel av verksamheten mot ersättning. De flesta uppger emellertid, att de har någon form av samarbete med det lokala folkbiblioteket. Det gäller enstaka lån, bokdepositioner, deltagande i studiedagar, länsmöten o. d. som anordnas av folkbiblioteket. Alla förband har en representant från folkbiblioteket i sin biblioteks- nämnd.

Vi anser att förbandsbiblioteken spelar en viktig roll för att ge värnpliktiga och deltagare i repetitionsutbildning en meningsfull fritid och för det studiearbete många bedriver jämsides med den militära utbildningen. Halva befolkningen kan under någon period erbjudas förbandsbibliotekets tjän- ster. Som alternativ till videotittande och veckotidningsläsning har ett välförsett förbandsbibliotek stor betydelse. Många av de värnpliktiga och de som deltar i repetitionsutbildning är beroende av biblioteket för sina studier. Det kan också fylla ett behov som träffpunkt. En tendens är för närvarande att allt fler stannar kvar på förbandet under veckosluten, då hemresor på

grund av t. ex. höjda bensinpriser blivit alltför dyra.

Det är också viktigt att förbandsbiblioteket bedriver en decentraliserad verksamhet inom förbandet och ser till att böcker finns utplacerade på ställen där många människor vistas.

Av enkäten framgår, att samarbetet med folkbiblioteken är tämligen obetydligt utöver det traditionella utnyttjandet av enstaka lån och bokde- positioner. Vi anser det även viktigt att förbandsbibliotekarierna får möjlighet att delta i fortbildning. Förbandsbibliotekarierna bör närmast ses som förmedlare såsom t. ex. bokombuden på arbetsplatsbiblioteken, och de bör kunna delta i ev. utbildning som folkbiblioteket anordnar för dessa.

I de fall där folkbiblioteket svarar för verksamhet vid förbandsbibliotek, bör det ha full ersättning för sina tjänster.

Centralt bör insatserna för förbandsbiblioteken förstärkas genom ett intensivare samarbete mellan försvarsstaben och statens kulturråd. Kultur- rådet bör i större utsträckning kunna ge råd och information. Detta samarbete bör också gälla de regionala och lokala nivåerna, genom intensivare kontakter mellan länsbibliotek/lokala folkbibliotek och för- bandsbibliotek.

Även om varje förband är suveränt att besluta om omfattning och inriktning av biblioteksverksamheten, anser vi att ÖB bör fastställa riktlinjer för vilka resurser som rimligen bör avsättas för en god biblioteksverksamhet på förbanden. Vi föreslår vidare, att försvarsstaben årligen begär in redovisningar över biblioteksverksamheten vid förbanden, så att man centralt kan följa utvecklingen.

Högskolestuderandes biblioteksservice

Vid högskolereformens genomförande i slutet av 1970-talet upplevde många folkbibliotek de högskolestuderandes krav på service som ett problem. Man befarade, att högskolan i alltför hög grad skulle förlita sig på folkbiblioteken, både när det gällde förvärv av kurslitteratur och service för de studerandes räkning i form av fjärrlån, litteratursökning etc.

En arbetsgrupp inom Fb 80 har i rapporten (Ds U 1983111) Folkbibliote- kens service till högskolestuderande undersökt hur samverkansfrågorna utvecklats. Gruppen konstaterar, att problemen inte har den omfattning som man väntat och att många av dem nu tycks vara lösta. En orsak till detta är att högskolebiblioteken har fått större resurser.

Arbetsgruppens slutsatser grundar sig till stor del på en undersökning av folkbibliotekens fjärrlån, som DFI har gjort i samarbete med Fb 80. Undersökningen visar att ca 24 000 av fjärrlånen är 1981 (6 procent) avsåg högskolestudier och drygt 12 000 (3 procent) avsåg forskning. Detta är avsevärt lägre siffror än i de bedömningar som tidigare gjorts. Undersök- ningen visar, att kommuner med ett invånarantal upp till 30 000 förmedlar fler fjärrlån avsedda för högskolestudier än övriga kommuner. Trots detta kan man konstatera, att belastningen även i dessa kommuner är förhållan- devis begränsad.

Av dessa iakttagelser drar vi följande slutsatser. Även om det finns kommuner, för vilka biblioteksservicen till högskolestuderande fortfarande

innebär vissa problem, är förhållandena i flertalet kommuner tillfredsstäl- lande till följd av förstärkningar av högskolebiblioteken och en förbättrad samverkan mellan folkbibliotek och högskolebibliotek. Någon generell reglering av den ekonomiska eller verksamhetsmässiga ansvarsfördelningen mellan stat och kommun i detta hänseende finner vi inte nödvändig eller ändamålsenlig. Varje kommun har möjligheten att aktualisera en avtalsreg- lering av dessa förhållanden. Vi utgår från att kommunförbundet biträder kommunerna vid behov samt att DFI och UHÄ underlättar för kommunerna att utnyttja denna avtalsmöjlighet.

För att inte en försämring på nytt skall uppstå, är det vidare väsentligt att staten även framgent ger högskolebiblioteken tillräckliga resurser. De senaste årens särskilda biblioteksanslag bör sålunda bibehållas.

Talboks- och punktskriftsbiblioteket

Vi har tidigare i kap. 4 och kap. 9 diskuterat talboksförsörjningen och kommeri nästa kapitel att föreslå ett statligt bidrag till kommunernas inköp av talböcker. Här skall bara konstateras, att vi ansluter oss till talbokskom- mitténs huvudtankar om att talboksdistributionen decentraliseras och att talboks- och punktskriftsbiblioteket (TPB) renodlar sina uppgifter att producera och fjärrlåna talböcker. Dessutom bör TPB som hittills ansvara för framställning och utlåning av punktskriftsböcker samt för talböcker för invandrare. TPB bör även vara berett att ge råd till kommuner och landstingskommuner.

10.7 Central samverkan

Oavsett hur man väljer att avgränsa och prioritera folkbibliotekets uppgifter, torde det ändå råda enighet om att dess uppgifter griper in i många samhällssektorer. Eftersom folkbiblioteken är den mest spridda och mest utnyttjade organisationen för kultur- och informationsverksamhet, är det naturligt att många samhällsorgan och organisationer har stora förväntningar på samarbetet med folkbiblioteken. Att de centrala intressenterna är många har genomgången i föregående avsnitt visat. För att folkbiblioteken skall kunna motsvara dessa förväntningar, krävs en effektiv samverkan lokalt- centralt, mellan stat och kommun och inte minst mellan de centrala instanser som har intressen i olika delar av biblioteksväsendet. Vår bedömning är att den senare typen av samverkan skulle kunna effektiviseras.

Det mest radikala vore att samla alla centrala statliga biblioteksfunktioner i en myndighet, antingen i någon av de befintliga eller i en helt ny biblioteksmyndighet. Det skulle vara en organisatorisk lösning för samord- ning av olika statliga biblioteksintressen.

Vi anser dock att starka skäl talar mot en koncentration av alla statliga biblioteksfunktioner till en myndighet. I vår diskussion av folkbibliotekens roll i samhället har vi lagt stor vikt vid folkbiblioteksverksamhetens förankring i olika verksamheter och miljöer. Vi vill göra biblioteksverksam- het till ett naturligt inslag i skolan, fritidsverksamheten, omsorgen, värden, på arbetsplatser, i föreningslivet etc. Folkbiblioteken måste slå vakt om samarbete med andra organ och undvika isolering. Det strider mot denna

grundsyn att bryta ut biblioteksfunktionerna ur de statliga myndigheter som har sådana.

Samtidigt anser vi, att det är väsentligt med en organiserad samordning av olika statliga myndigheters biblioteksintressen. Det skulle kunna ske genom ett statligt biblioteksråd där aktuella myndigheter är representerade. I det följande skall vi något utveckla tankar om uppgifter, sammansättning och arbetsformer för ett sådant samverkansorgan.

Ett biblioteksråd enligt utredningens förslag skall inte ges någon myndig- hetsutövande uppgift. Rådet innebär inte att de myndigheter som är representerade där får ett förändrat ansvarsområde. Däremot skall myndig- hetens initiativ och beslut kunna förankras i rådet, som även bör kunna aktualisera förslag riktade till olika myndigheter med biblioteksfunktioner. Att samla statliga organ med biblioteksuppgifter eller med uttalade intressen i biblioteksverksamheten skall ses som ett led i försöken att utveckla en bibliotekspolitik som omfattar hela det svenska biblioteksväsendet. De allmänna syftena med ett rådsorgan vill vi formulera på följande sätt. Ett statligt biblioteksråd skall Il samordna policybesluten i biblioteksgemensamma frågor, 3 precisera ansvarsfördelningen för olika slag av bibliotek inom skilda verksamhetsområden, El medverka till översiktliga sammanställningar och bedömningar för hela biblioteksväsendet som underlag för ställningstaganden i stat och kommun, D medverka till erfarenhetsutbyte och till en samordning av utvecklingsar- betet inom biblioteksväsendets olika delar, El samordna kommunikationen mellan centrala statliga organ och enskilda bibliotek, D samordna statliga biblioteksintressen för att uppnå effektivare central samverkan med kommunförbunden och övriga organisationer med intressen i biblioteksverksamheten samt D verka för ett ökat regionalt och lokalt samarbete mellan bibliotek och andra förvaltningar, organisationer och intressegrupper med anknytning till biblioteksverksamheten.

Dessa allmänt hållna uppgifter spänner över hela det svenska biblioteksvä- sendet. Möjligheter skall dock finnas att ta upp vitt skilda frågor. Man kan inte begära att ett biblioteksråd på en gång skall kunna göra insatser inom alla områden.

Det förefaller oss naturligt, att ett statligt biblioteksråd följer upp och vidareutvecklar några av de förslag och tankar vi har presenterat i detta betänkande. Vi skall här antyda några exempel. Inom informations- och medieförsörjningen finns flera angelägna samverkansfrågor. Tanken att bygga upp en informationsförsörjningskedja som ett komplement till fjärrlånesamarbetet bör prövas närmare. Parallellt bör en översyn av fjärrlånereglerna ske. Båda frågorna bör sättas i samband med de försök som inletts att bygga upp ansvarsbibliotek inom den vetenskapliga bibliotekssfä- ren.

På samma sätt som det genom praxis har utbildats en ansvarsfördelning för litteraturförsörjningen mellan biblioteksväsendets olika delar måste en

ansvarsfördelning utarbetas för informationsförsörjningen ur elektroniska databaser.

Inom det informationsteknologiska området finns många frågor av gemensamt intresse som kan behandlas inom ramen för ett biblioteksråds arbete. Vi avser närmast det behov av att samla, analysera och föra fram användarsynpunkter på databasutvecklingen som vi berörde i kap. 5. Vi har även betonat vikten av att elektroniska databaser ges en objektiv bedöm- ning. Utbildnings- och upphandlingsfrågor inom informationsteknologiom- rådet är även till stor del biblioteksgemensamma problem.

Vi anser att ett statligt biblioteksråd bör sättas samman av representanter för en relativt begränsad krets myndigheter med betydande biblioteksfunk- tioner. De myndigheter som bör vara representerade är statens kulturråd, DFI, KB, SÖ, UHÄ och högskolan i Borås. Rådet bör utses av regering- en.

Att verkställa biblioteksrådets överenskommelser och andra initiativ ligger på de deltagande myndigheterna, varför vi bedömer att rådet inte behöver någon mer omfattande kanslifunktion. Denna bör inrymmas i kulturrådets tjänstemannaorganisation.

10.8 Statistik

10.8.1 Statistiken omprövas

Allmänt sett är statistiken inom kultursektorn ett outvecklat område, vilket kulturrådet i olika sammanhang har påpekat. Medan kultursektorn svarar för ca fem procent av bruttonationalprodukten, är kulturstatistikens andel av den offentliga statistikproduktionen endast en promille.

Biblioteksverksamheten är dock ett område som jämfört med andra kulturområden är gynnat i statistikhänseende. Vi skall inledningsvis ge en summarisk översikt över biblioteksstatistiken och även exemplifiera med annan statistik som är av intresse i bibliotekssammanhang. Därefter skall vi något diskutera behoven av statistisk information och göra vissa allmänna bedömningar av den offentliga statistikens inriktning på detta område. Slutligen diskuterar vi innehåll i samt roll- och ansvarsfördelning för utveckling och produktion av framtida biblioteksstatistik.

Hela den statliga statistikproduktionen är under omprövning. I december 1983 avslutade den statliga statistikutredningen sitt arbete och avlämnade betänkandet (SOU 1983:74) Framtida statlig statistik. I betänkandet görs en bred genomgång av statistikbehoven inom alla samhällssektorer, varför biblioteksstatistiken behandlas mer i förbigående. Vissa allmänt hållna överväganden och förslag är dock av intresse i sammanhanget.

Statistikutredningen har under sitt arbete löpande publicerat delrapporter för olika statistiksektorer. Fb 80 har yttrat sig över ett utkast till en av dessa, Behov av kulturstatistik, diskussionsunderlag från statistikutredningen 198323. Dessutom har Fb 80 under hand med företrädare för statistikutred- ningen diskuterat behovet av löpande produktion av en allmän språkstatis- tik. Vi skall i sak återkomma till dessa frågor längre fram i avsnittet.

Sedan någon tid bedriver kulturrådet, SCB och de båda kommunförbun-

den ett gemensamt arbete för att utveckla kulturstatistiken. Resultaten från detta har under hand delgetts statistikutredningen, men därutöver är avsikten att lägga fram ett samlat förslag till produktion och publicering av statistik om kultursektorn. Statistik om folkbibliotek kommer naturligtvis att vara en del av det väntade förslaget. Det finns därför ingen anledning för Fb 80 att fördjupa sig i enskilda detaljer i kultur- och biblioteksstatistiken. Vi begränsar vår genomgång av området till allmänt hållna synpunkter.

10.8.2 Nuvarande statistik

SCB:s årliga rapportering är stommen i statistiken om folkbiblioteken. Den omfattar samtliga folkbibliotek och innehåller uppgifter om antal biblioteks- enheter, mediebestånd, nyförvärv, personal, öppethållande, driftskostnader och utlåning. Redovisningen sker kommunvis och för grupper av kommuner efter folkmängd. Även vissa bakgrundsfakta om kommunerna redovisas, exempelvis tätortsgrad, skattekraftsklass, anslag för kulturverksamhet i kronor per invånare och mandat i fullmäktigeval. Den årliga statistikrappor- ten innehåller även kommenterade tabeller över förändringar från närmast föregående år. Vidare finns vissa uppgifter om fristående sjukhusbibliotek, militära förbandsbibliotek och TPB.

Vid två tillfällen, åren 1978 och 1981, har SCB utökat statistiken med uppgifter om den uppsökande verksamheten och folkbibliotekens upplys- ningstjänst. Den senare bygger på en redovisning under två mätveckor.

SCB-statistiken redovisas i serien Statistiska meddelanden och publiceras ungefär ett år efter redovisningsperiodens utgång. Fördröjningen samman- hänger delvis med att vissa kommuner sänder in sina uppgifter uppemot ett halvår för sent.

Svenska kommunförbundet har sedan år 1973 vartannat år gjort en undersökning om kommunernas kulturanslag. Den senaste avser år 1981 och anger kommunvis och för grupper av kommuner anslagen till olika slag av kulturverksamhet varvid folkbiblioteksverksamheten redovisas separat. Med hänvisning till pågående utvecklingsarbete har dock kommunförbundet aviserat, att en omläggning av statistikredovisningen kommer att ske. Även landstingsförbundet redovisar motsvarande uppgifter om landstingskom- munernas kulturverksamhet.

SCB:s undersökningar om levnadsförhållanden (ULF) är den viktigaste rikstäckande rapportering, som ger data om folkbibliotekens utnyttjande. ULF är en årlig intervjuundersökning och innehåller ett antal basuppgifter om hushållen med återkommande fördjupningar inom olika sektorer såsom hälsa, boende, arbetsförhållanden, utbildning etc. Åren 1976 och 1982 gjordes en utvidgning om fritidsvanor, varvid även frågor om läsvanor och biblioteksutnyttjande ställdes.

Utöver dessa uppgifter om verksamheten finns en mängd offentlig statistik av betydelse för folkbiblioteken. Statistik över kommunernas finanser, om utbildning, om hushållens utgifter, om bokpriser är exempel på SCB- producerad statistik. Vidare undersöker Sveriges Radios avdelning för publik- och programforskning regelbundet våra medievanor. Den som önskar analysera folkbibliotekens förutsättningar och verksamhet har

1 Framtida statlig statis- tik, SOU 1983z74, s. 122 ff.

sålunda en mängd statistiska uppgifter att tillgå i olika publikationer, och den oinvigde kan ha svårt att orientera sig. Därför har kulturrådet och SCB år 1981 gett ut boken Kulturstatistik 1960—1979, som innehåller sammanställ- ningar av statistisk information ur olika källor.

Utöver den löpande statistikframställningen görs en mängd engångsun- dersökningar centralt, regionalt och lokalt. Ofta avser dessa studier av vissa verksamhetsområden, barnverksamheten, det uppsökande arbetet, bibliote- kets informationsverksamhet etc.

10.8.3 Behovsbilden

Statistikutredningen har i sitt arbete gjort en omfattande inventering av olika statistikbehov inom kultursektorn och gör på grundval av denna följande allmänna konstaterande].

”På kulturområdet saknas med några undantag en löpande statlig statistik. En väsentlig del av statistikbehoven är föranledda av den statliga kulturpo- litiken liksom att man på den kommunala nivån också ofta anger mål för verksamheten. Från användarhåll har i olika sammanhang framförts att resultatanalyser av offentliga insatser inte kan göras i brist på statistiskt underlag. Statistiken på området är med andra ord ojämn, vissa delområden är väl belysta, medan det för andra delar i stort saknas statistik. Behovsanalysen pekar följaktligen på en förhållandevis stor obalans mellan behoven av och tillgången på kulturstatistik.

En av kulturstatistikens främsta uppgifter är att ge underlag för den kulturpolitiska debatten och opinionsbildningen. Genom att ge bakgrunds- kunskap och en översiktlig statistisk beskrivning kan statistiken indikera förändringar inom kulturpolitiken. I denna roll vänder sig statistiken till en bred användarkrets på olika nivåer.

På den kommunala sidan insamlas verksamhetsstatistik endast i den befintliga biblioteksstatistiken. Denna verksamhetsstatistik är huvudsakli- gen produktionsinriktad och behöver utvecklas om den skall kunna utgöra delar av underlag för bedömningen av måluppfyllelse, metodval m.m.”

Vidare berör statistikutredningen några områden inom vilka man anser att statistiken behöver förbättras. Av direkt betydelse för folkbiblioteksverk- samheten är förslag om förbättrad statistik om massmedier samt om kultur- och fritidsvanor. Statistikutredningen föreslår antingen kompletteringar av ULFi detta avseende eller att en helt ny statistik utvecklas om kulturutnytt- jande. Dessutom föreslås, att statistiken över utgifter och verksamhet utvecklas till att bli mer målrelaterad för att tillgodose politikers behov av beslutsunderlag på central, regional och lokal nivå.

Fb 80 har i sitt arbete kunnat konstatera, att folkbibliotekens personal har ett stort intresse av statistisk information om verksamheten. SCB:s årliga statistik, kulturrådets länssammanställningar och länsbibliotekens statistik i resp. meddelandeserie är exempel på material som vållar livlig debatt. Det är framförallt anslagen, särskilt medieanslagen, i kombination med prisstatis- tik, personalresurserna och utlåningen och hur dessa förändras över tiden som står i centrum för intresset. Dessa mått används även i diskussionen av standardskillnader mellan kommuner.

Samtidigt har upprepad kritik riktats mot nuvarande förhållanden, därför

att statistiken inte mäter resultat av verksamhetens hela bredd. Biblioteks- utnyttjande är inte bara att låna böcker; detär även att i bibliotekets lokaler studera referenslitteratur, tidningar, tidskrifter och annat material samt få svar på frågor, lyssna på fonogram etc. Även den uppsökande verksamheten har medfört, att utlåningsstatistik inte alltid är rättvisande, eftersom många gånger mer summarisk låneregistrering sker i denna, vilket kan leda till missvisande statistik. Kritiker har även menat, att utlåningsstatistiken inte visar vad som lånas ut eller vilka som lånar. Den går därför inte att använda för att analysera måluppfyllelse vad gäller verksamhetens innehåll eller särskilda målgrupper.

10.8.4 Framtida folkbiblioteksstatistik

10.841 Ett utvecklingsarbete har inletts

Som tidigare nämnts, finns i dag ett samarbete mellan kulturrådet, SCB och kommunförbunden som syftar till att utveckla kulturstatistiken. Intresset är till stor del inriktat på att få till stånd statistik över anslag och verksamheter inom andra områden än folkbiblioteksverksamheten, eftersom dessa saknar statistisk belysning. Fb 80 har förståelse för att man har valt denna inriktning men konstaterar samtidigt, att folkbiblioteksstatistiken har vissa brister och att förändringar och kompletteringar är angelägna. Folkbiblioteken har ju inte enbart en roll i det lokala kulturlivet i snäv mening utan fyller även uppgifter i informationsverksamheten, inom utbildningen, i det fria bild- ningsarbetet etc. Även dessa roller som folkbiblioteket har måste beskrivas med statistik. Vi anser därför, att de båda myndigheterna och kommunför- bunden fortsättningsvis i sitt arbete bör beakta önskemålet att det ges en mer komplett statistisk bild av folkbiblioteksverksamheten. Vi skall i det följande ange konturerna av ett statistiksystem för folkbiblioteksverksamheten.

10.842 Centralt producerad statistik

Årlig statistik om ekonomi och verksamhet

Vi anser att, det även fortsättningsvis behövs årlig statistik över folkbiblio- tekens ekonomi, resurser och verksamhet. Det innehåll som den nuvarande årliga SCB-statistiken har bör vara i stort sett intakt. Några förändringar kan dock vara motiverade.

Det är väsentligt att även fortsättningsvis få kontinuerliga uppgifter om kostnader fördelade på olika kostnadsslag samt budgeterade medel. Ett starkt önskemål är dock att produktionstiden för årsstatistiken kan förkortas avsevärt. De senaste åren har publiceringen dröjt upp till ett år efter redovisningsperiodens utgång. Denna fördröjning är särskilt besvärande, när det gäller de ekonomiska uppgifterna som ofta står i centrum för uppmärksamheten i diskussionen om folkbibliotekens utveckling. Den långa produktionstiden beror dels på att folkbiblioteken dröjer med att leverera uppgifter till SCB, dels på en utdragen produktionsprocess vid SCB. Förutom att man på olika sätt borde kunna eliminera vissa av de försenande faktorerna, borde SCB överväga möjligheten att göra två redovisningar. En preliminär statistik, som är baserad på ett urval kommuner och som skattar

värden för hela riket och grupper av kommuner, vore önskvärd att få fram några månader efter mätårets utgång. En definitiv statistik skulle kunna publiceras senare.

Vidare borde det övervägas, om inte årlig statistik av folkbibliotekens mediebestånd kan slopas. Uppgifterna är av tveksam kvalitet, vilket SCB även framhålleri sin redovisning. Dessutom säger beståndsuppgifter mycket litet om bibliotekens resurser. Som vi tidigare har framhållit 1 kap. 4, är en omsorgsfull gallring ofta en väg att höja ett mediebestånds kvalitet, även om den innebär en nominell försämring i antal volymer. Däremot är ärliga nyförvärvsuppgifter av väsentlig betydelse.

Nuvarande redovisning av antal biblioteksenheter, personal och öppethål- lande bör bestå. Det är dock angeläget att göra en översyn av nuvarande definitioner för att undvika felkällor. Även uppgifter om utlåningens storlek bör fortsättningsvis redovisas. Man måste dock vara uppmärksam på de särskilda mätproblem och felkällor, som kan uppstå i den externa verksam- heten och överarbeta instruktionerna till uppgiftslämnarna i denna del.

Det är angeläget att försöka komplettera utlåningsstatistiken med andra uppgifter som årligen ger en uppfattning om folkbibliotekens verksamhet. Detta är naturligtvis inte lätt med tanke på att statistikrutinerna inte får bli alltför resurskrävande vare sig för kommunerna eller för SCB. Här återstår att göra ett angeläget utredningsarbete, och Fb 80 har inte haft möjlighet att närmare tränga in i dessa problem. Vad som dock verkar vara en första naturlig komplettering till utlåningsstatistiken är någon form av besökssta- tistik. Vissa bibliotek räknar redan i dag kontinuerligt de besökande. Dessa uppgifter bör tas till vara och kompletteras med mätningar som utförs under vissa veckor. Det krävs ett urvalsschema där både mätveckor och kommuner varierar, och redovisningen kan bara ske i form av skattade värden för antalet besökare i grupper av folkbibliotek. Detta och andra uppslag till en breddning av utnyttjandestatistiken anser vi höra till de mer angelägna utvecklingsåtgärderna för den centralt producerade folkbiblioteksstatisti- ken.

Även om ovan antydda förbättringar kommer till stånd, måste man hålla i minnet att en centralt framtagen årsstatistik bara kommer att vara en informationskälla av många för den som vill bilda sig en allsidig uppfattning om folkbiblioteksverksamhetens utveckling. Vi har tidigare i detta kapitel talat om behovet av att kulturrådet ger en årlig rapport om folkbiblioteken. En viktig grund för denna rapport kommer SCB:s statisktik att vara. Därutöver bör kulturrådet även basera sin redovisning på de länsvisa rapporter som länsbiblioteken enligt vår mening bör avlämna och som är nödvändiga kompletterande fakta om förändringar i verksamheten.

Återkommande fördjupningar

Vid två tillfällen har SCB genomfört utvidgade undersökningar, framför allt av den uppsökande verksamheten och i någon mån av folkbibliotekens informationsverksamhet. Utan att underskatta värdet av dessa tilläggsupp- gifter vill vi ändå förorda att framtida utvidgningar sker mer flexibelt. Vi har tidigare i detta kapitel förordat att kulturrådet i olika undersökningar ger nya fakta om folkbibliotekens olika verksamhetsområden. SCB:s val av områden

för återkommande kompletteringar bör samordnas med kulturrådets under- sökningsprogram. Detta kan innebära att man går miste om vissa långsiktiga jämförelser. Å andra sidan ges möjlighet att sätta in resurserna för undersökningar inom områden som har hög aktualitet.

Fakta om biblioteksvanor

Liksom Statistikutredningen vill vi understryka behovet av att statistiken om folkbibliotekens utnyttjande förbättras. De enda tillförlitliga uppgifter som i dag finns att tillgå är SCB:s undersökningar av levnadsförhållanden. Två mätningar av biblioteksutnyttjandet har hittills gjorts inom ramen för dessa undersökningar, åren 1976 och 1982. Även om strukturer i biblioteksvanorna endast långsamt förändras, anser vi att undersökningar med 3-4 års intervall är angelägna. Hur biblioteken utnyttjas och av vilka grupper i samhället är ändå de mest centrala frågeställningarna vid bedömningen av verksamheten. ULF är dessutom begränsad till åldrarna 16-74 år.

Fb 80 har inte haft förutsättningar att ge några bestämda rekommenda- tioner för hur biblioteksvanestatistiken bör utformas. Här finns flera olika möjligheter. En är att bygga ut ULF. Nackdelen är dock att barnens biblioteksutnyttjande inte undersöks. Ett annat alternativ är att göra separata undersökningar om biblioteksutnyttj andet, kanske inom ramen för en mer allmän undersökning av kulturvanor. En tredje möjlighet är att Sveriges Radio kompletterar sina publikundersökningar med frågor om bibliotek.

10.843 Lokalt producerad statistik

Även om vissa förbättringar sker av den centralt framtagna statistiken, i form av kompletteringar och sammanhållna analyser, kan den ändå inte räcka till för de statistikbehov den enskilda kommunen har för att beskriva och analysera folkbiblioteksverksamheten inom ramen för en målstyrd plane- ring. I kap. 7, där vi diskuterade planeringsfrågorna, antydde vi några av de fakta som vi anser att en planering bör utgå ifrån. Vi hävdade att man behöver statistiska och andra fakta om demografiska och socialekonomiska förhållanden, om föreningsliv, utbildningsverksamhet, näringsliv etc.

Därutöver måste en planering för folkbibliotekets framtid ta sin utgångs- punkt i kunskaper om hur biblioteket fungerar i nuläget och vad man uppnår för resultat. Statistik och information av detta slag bör helst vara avläsbar för olika kommundelar. Vi har i kap. 7 förordat, att kommunen delas in i ett lämpligt antal geografiska områden för vilka utses en biblioteksenhet som har försörjningsansvar. Den lokala biblioteksstatistiken bör avpassas till en sådan områdesindelning.

Lokal områdesstatistik bör inriktas på att beskriva vilka grupper som utnyttjar folkbiblioteket och vilka som inte gör det. Här får olika metoder kombineras. Undersökningar av låntagarna kan göras via låneregistreringen och ge en uppfattning om ålderssammansättning och biblioteksenheternas geografiska upptagningsområde. Genom att ställa frågor till biblioteksbesö- kare kan låntagarundersökningar kompletteras med information om dem som utnyttjar biblioteket till annat än att låna böcker.

Ett stort problem är att nyttjarundersökningar endast som en restpost

redovisar gruppen som inte utnyttjar biblioteket. För att komplettera med information om ickenyttjare krävs en kombination av olika tillvägagångssätt. Enkäter och intervjuer bland olika grupper är en metod. Ett annat sätt att få mer kunskap om dem som inte använder biblioteket är att samla in information genom kommunens övriga förvaltningar som arbetar på fältet, social- och fritidsförvaltning, skolor etc. Även företrädare för olika föreningar kan ge väsentliga bidrag om olika gruppers biblioteksvanor och orsakerna bakom dessa.

Även fördjupade kunskaper om hur folkbibliotekets resurser utnyttjas är väsentliga. Vi avser undersökningar om utlåningens struktur och hur denna är relaterad till medieförvärven. Vidare behövs fakta om hur bibliotekets informations- och referensresurser utnyttjas. Här krävs återigen en kombi- nation av olika metoder: deltagande observationer, publikräkning, inter- vjuer, enkäter etc.

Vi förordar således att kommunens folkbibliotek genom olika statistiska metoder och genom att kombinera hård- och mjukdata förbättrar sina kunskaper om biblioteksutnyttjandet. För en liten kommun med begränsad personal kan ovan antydda ambitioner verka vara orimliga. Dessutom saknas statistisk och sociologisk kompetens för uppläggning och genomförande. Detta är vi självklart medvetna om. Men för det första måste ambitionerna naturligtvis avpassas till de möjligheter resurserna ger utrymme för. Kunskaperna om olika nyttjarmönster är säkerligen redan från början mer omfattande i en liten kommun, som därför inte behöver så mycket kompletterande statistik. För det andra anser vi att centrala instanser, SCB, kulturrådet och kommunförbunden, skall hjälpa kommunerna med att utveckla och erbjuda olika statistiska och sociologiska metoder som folkbiblioteken kan tillämpa. Detta bör ske i nära anslutning till det projekt om kulturnämndernas verksamhetsplanering som kommunförbundet har påbörjat.

För enskilda kommuner kan dessutom de centrala organen, inte minst SCB, på uppdragsbasis bistå med rådgivning vid planering och genomföran- de av olika undersökningar. SCB kan även genomföra olika moment i lokala studier.

För det tredje anser vi, att länsbiblioteket bör bistå kommunerna med rådgivning och, om så önskas, även med medverkan i olika moment i folkbiblioteksplaneringen. Samarbete av detta slag gagnar naturligtvis kommuner men bör även vara av vitalt intresse för länsbiblioteket som har ett ansvar för att följa hela regionens folkbiblioteksutveckling. Länsbiblioteken skall dessutom, enligt vårt förslag regelbundet rapportera till kulturrådet, vilket kräver ett faktaunderlag om kommunernas bibliotekssituation.

11. Statsbidrag till folkbibliotek

11.1. Inledning

Enligt regeringens direktiv bör folkbiblioteksutredningen ”undersöka effek- terna av de statliga stödinsatserna — — — På grundval av sin analys av dagens förhållanden bör kommittén förutsättningslöst diskutera den framtida utformningen av det statliga stödet till folkbiblioteken.”

Vi har, delvis i samverkan med kulturrådet, gjort analyser av nuvarande statsbidragssystem. Olika underlag har därvid utnyttjats.

För det första har vi gjort omfattande bearbetningar av ansökningar och beslut om bidrag som handlagts av kulturrådet.

För det andra har vi låtit göra en särskild utvärdering av bidrag till allmän upprustning, som är en del av det lokala folkbiblioteksbidraget.

För det tredje har vi byggt våra bedömningar på de rapporter som under senaste tiden sammanställts av kulturrådet om biblioteksverksamheten inom olika bidragsområden.1 Vi inleder detta kapitel med att ge en översiktlig beskrivning av det statliga Skatteutjämningssystemet för kommunerna. Därefter redovisar vi syfte, tillämpning och erfarenheter av nuvarande bidragsformer till folkbibliotek, varefter vi gör en sammanfattande bedömning. Utifrån denna och utifrån principiella överväganden formulerar vi slutligen ett förslag till framtida bidragsmodell.

11 .2 Skatteutjämningssystemet

Ett system för skatteutjämning mellan kommuner resp. landstingskommun- er infördes 1966. Systemet tillkom för att minska de stora skillnader som fanns i fråga om utdebitering och standard och innebar att staten garanterade samtliga kommuner och landstingskommuner en viss skattekraft.

Skatteutjämningssystemet är ett viktigt medel i jämlikhetspolitiken. Bidragssystemet är avsett att ge kommuner, som har ett svagt inkomstun- derlag och höga kostnader beroende på ogynnsamma förutsättningar, möjligheter att fullgöra sina uppgifter på ett med andra kommuner likvärdigt sätt.

Skatteutjämningsbidragen tillhör de utgiftsområden inom statsbudgeten som ökat kraftigast under det senaste decenniet. Bidragen till kommuner och landstingskommuner uppgick år 1966 till 990 milj. kr. , år 1979 till 4 595 milj.

1 Folkbibliotekens servi- ce till invandrare och språkliga minoriteter. PM-LB 1980:10. Biblioteksservice i glesbygd. PM-LB 19811134. Arbetsplatsbibliotek i Sverige. Rapport från kulturrådet 1982:1. Bidrag till lokal folk- biblioteksverksamhet. En beskrivning av för- delning och effekter av bidragen till övriga ända mål 1978/79—1981/82. PM-LB 1983:153 A.

kr. och för år 1983 ca 10 360 milj. kr. Bidragen motsvarar för år 1983 i medeltal för landet en utdebitering på 3:67 per skattekrona.

Skatteutjämningsreformen har generellt sett inneburit en utjämning av kommunernas resp. landstingskommunernas skattekraft och därmed förut- sättningar att bedriva kommunal verksamhet på lika villkor. För ett stort antal kommuner med svag skattekraft och höga kostnader skulle det inte vara möjligt att utan skatteutjämningsbidrag bedriva verksamheten med en med övriga kommuner någorlunda jämförbar standard.

Det nuvarande Skatteutjämningssystemet har gällt fr. o. 111. år 1980 (prop. 1979/80:95, FiU 35, rskr 335, SFS 1979:362, 363). Systemet grundas på kommunernas resp. landstingskommunernas skattekraft, dvs. skatteunder- lag per invånare, i relation till medelskattekraften i riket och på deras kostnader till följd av geografiskt läge, bebyggelsestruktur och åldersstruk— tur.

Kommunerna och landstingskommunerna är fördelade på tolv skatte- kraftsklasser. Klasserna är indelade i treprocentsintervall från 103 procent upp till 136 procent av medelskattekraften. Genom klassindelningen anges den grundgaranti som gäller för varje kommun resp. landstingskommun. I grundgarantin har hänsyn tagits till kostnader på grund av geografiskt läge och bebyggelsestruktur. Denna grundgaranti kompletteras med tillägg eller avdrag för åldersstrukturen i resp. kommun och landstingskommun samt med tillägg för snabb befolkningsminskning i fråga om kommun. Kostnader till följd av åldersstruktur och snabb befolkningsminskning beräknas årligen i motsats till kostnader för geografiskt läge och bebyggelsestruktur som ligger fast. Samtliga kostnader uttrycks i procent av medelskattekraften.

Ca 250 kommuner har i dag skatteutjämningsbidrag. En jämförelse av genomsnittlig skattekraft hos kommuner utanför Skatteutjämningssystemet med den genomsnittliga garanterade skattekraften hos kommuner inom detta system utvisar, att skillnaden minskat från ca 20,5 procentenheter av medelskattekraften år 1979 till ca 10,5 procentenheter år 1983. Klyftan har alltså minskat till hälften. _

I olika sammanhang har dock kritik mot nuvarande skatteutjämningssys- tem framförts. Invändningarna har avsett såväl beräkningsteknik som val av kostnader för verksamheter som skall ingå i grundgarantin. År 1979 tillsatte därför regeringen en utredning, kommunala grundgarantiutredningen, som nyligen avgivit betänkandet (Ds Fi 1983:1) Grundgarantin i skatteutjäm- ningssystemet. Här görs en översyn av de faktorer som ingår i nuvarande grundgaranti och en undersökning av speciella merkostnader för glesbygden resp. större tätorter.

Regeringen har i juni 1983 tillsatt en ny utredning med uppgift att göra en översyn av skatteutjämningssystemet. Utredningen skall före juni 1985 lägga förslag till hur ett bidragssystem skall vara utformat för att resultera i en effektiv och rättvis utjämning av de kommunalekonomiska förutsättningar- na.

I direktiven framhålls även att utredningen bör undersöka möjligheterna och konsekvenserna av att överföra vissa specialdestinerade statsbidrag till skatteutjämningssystemet.

Nuvarande skatteutjämningssystem fyller en väsentlig funktion för att öka förutsättningarna för standardutjämning även på folkbiblioteksområdet.

Skulle villkoren i systemet i betydande avseenden förändras finner utred- ningen det nödvändigt att specialdestinerade bidragsformer utökas.

Det är mot denna bakgrund vi har att analysera och överväga nuvarande statsbidrag till folkbiblioteksverksamheten.

11.3. Erfarenheter av nuvarande statsbidrag till folk- biblioteksverksamhet

11.3.1. Bidragssystemet i stort

Föregångarna till dagens folkbibliotek erhöll sina första statsbidrag år 1905. Fram till år 1965 utgick begränsade men generella bidrag. I och med att statens stöd till kommunerna reformerades och Skatteutjämningssystemet infördes, konstruerades ett selektivt bidrag till kommunerna för folkbiblio- teksverksamhet. Detta var ett utvecklingsbidrag och förutsatte, att kommu- nen satsade lika mycket som staten i form av tillskott till folkbiblioteket. Under perioden 1965—1975 fick 25 kommuner sådana bidrag. Dessutom fanns under samma period 5. k. punktbidrag, i huvudsak avseende investe- ringskostnader i samband med start av nya verksamheter.

Fr. o. m. budgetåret 1975/76 har bidragen haft den karaktär som beskrivs i 11.3.2.1.

Efter hand som länsbibliotek har etablerats sedan 1930-talet, har dessa erhållit statsbidrag. Därutöver finansierar staten verksamheten vid landets tre lånecentraler med tillhörande depåbibliotek.

För budgetåret 1983/84 anvisade staten nära 30 milj. kr. som i grova drag fördelades enligt följande:

Lokal folkbiblioteksverksamhet 11,4 milj. kr. Länsbibliotek 8,9 -”- Lånecentraler med depåfunktion 3,9 —”- Litteratur på invandrar- och mi- noritetsspråk 4,5 -"- Övrigt 0,7 -"-

För budgetåret 1982/83 anslog riksdagen ett engångsbidrag om 10 milj. kr. till folkbibliotekens inköp av böcker som erhållit statligt utgivningsstöd. Kulturrådet betalar ut bidraget under innevarande budgetår och någon utvärdering har ännu inte kunnat göras. Erfarenheterna av de löpande bidragen redovisas i det följande.

11.3.2. Bidrag till lokal folkbiblioteksverksamhet 11.3.2.1 Syfte och ändamål

Nu gällande form av lokala statsbidrag till folkbiblioteken infördes fr. o. rn. budgetåret 1975/76 i anledning av den andra propositionen om den statliga kulturpolitiken (prop. 1975z20). Bidraget angavs ha till syfte att utjämna biblioteksstandarden kommunerna emellan. ”Det statliga stödet till lokal folkbiblioteksverksamhet bör vara selektivt och i princip av engångskarak-

tär. Det bör i den utsträckning som det är möjligt med hänsyn till tillgängliga resurser syfta till en utjämning av biblioteksstandarden mellan kommunerna. När bidrag utgår till en kommun bör det vara av en sådan storlek att det får en avgörande betydelse för utvecklingen av den aktuella delen av biblioteksar- betet”. (Prop. 1975:20, s. 208).

I nämnda kulturproposition anför statsrådet olika ändamål för vilka bidrag som bör kunna utgå, i första hand till bokbuss i glesbygdskommuner, upprustning av mediebestånd och arbetsplatsbibliotek. Därtill kommer bidrag till inköp av litteratur på invandrar- och minoritetsspråk, vilket bidrag återfinns under annan anslagsrubrik och redovisas under 11.3.4.

Genom riksdagsbeslut i samband med propositionen (1978/791143) om barn och kultur anvisades ytterligare 2 milj. kr. för att förbättra folkbiblio- tekens service för barn och ungdom. Medel för denna verksamhet har de följande budgetåren tillförts bidraget till lokal folkbiblioteksverksamhet.

Kulturrådet, som fördelar dessa bidrag, redovisar dem efter följande ändamål.

Allmän upprustning. Bidraget utgår under tre år och avses täcka kostnaderna för en förstärkning av kommunens mediebestånd. Numera får 10—15 procent av bidragsbeloppet utnyttjas till annat än medier, t. ex. tillfällig personalförstärkning för gallring och nyinköp.

Arbetsplatsbibliotek. Även denna typ av bidrag har i allmänhet beviljats för en treårsperiod och har utnyttjats för böcker, inventarier, personal etc.

Bokbuss. Bidraget avses täcka anskaffningskostnaden för bokbussen med eller utan böcker.

Barnverksamhet. Bidragen har haft varierande omfattning och avsett såväl medier som personalinsatser.

Övrig verksamhet. Under denna rubrik ryms bidrag för mycket skiftande ändamål. I många fall har bidragen avsetts stimulera utvecklingen av ny verksamhet. Det har i flera fall gällt uppsökande verksamhet inom äldreomsorgen och inom vårdområdet. Inläsningstjänst, talboksförsörjning men även komplettering av bokbestånd har varit återkommande bidragsän- damål.

11.3.2.2 Bidragets fördelning efter ändamål och kommuntyp

Ansvarig för statsbidragets fördelning vid kulturrådet är nämnden för litteratur och bibliotek, LB-nämnden. Rutinen är i grova drag den att LB-nämnden årligen gör en ungefärlig fördelning av bidraget på de olika ändamålen, utfärdar anvisningar till kommunerna för ansökan samt beslutar om bidragets fördelning på inkomna ansökningar. Bidragsfördelning sker i princip en gång per år. Nämnden biträds av ett kansli där olika tjänstemän svarar för skilda bidragsändamål. De är var för sig föredragande i nämnden.

Nämndens Skriftliga anvisningar och tjänstemännens kompletterande muntliga information till kommunerna har påverkat inriktningen av de ansökningar kommunerna har kommit in med. Dessa aspekter kommer att belysas i delavsnitten nedan om de olika bidragsändamålen.

Tabell 2. Bidragsbeloppets procentuella fördelning budgetåren 1975/76—1981/82 base- rad på 1981 års priser

Allmän Arbetsplats- Bok- Barn- Övrig Summa upprustn. utlåning buss verks. verks. 44 13 22 12 8 100

Totalt har under perioden 1975/76—1981/82 omkring 77 milj. kr. betalats ut. Omräknat i 1981 års priser svarar beloppet mot ca 100 milj. kr. Detta motsvarar 12:50 kr. per invånare, vilket kan jämföras med de ca 850 kr. per invånare kommunerna under motsvarande period har använt för folkbiblio- teksverksamheten.

Den procentuella fördelningen mellan bidragsändamålen framgår av tabell 2. Under perioden har en påtaglig förskjutning mellan bidragsändamålen ägt rum. I periodens inledning var bidrag till bokbuss det dominerande ändamålet. Hälften av bidraget gick till bussar, en fjärdedel till allmän upprustning, ca 15 procent till arbetsplatsutlåning och ca 5 procent till barnverksamhet. Bokbussbidragen har därefter minskat dramatiskt och svarade år 1981 för drygt 10 procent av beloppet. År 1980 var det nere i 1 procent. Samtidigt har bidragen till allmän upprustning ökat till att under 1980-talet ta i anspråk hälften av hela bidragsbeloppet. Barnverksamhetsbi- dragen har också ökat, särskilt år 1979 då det särskilda bidraget om 2 milj. kr. tillkom. Under åren 1980 och 1981 gick andelen till barnverksamhet åter ner något och år 1981 var den 12 procent.

Därtill kommer bidrag till inköp av litteratur på invandrar- och minori- tetsspråk, vilket bidrag återfinns under annan anslagsrubrik och redovisas under 11.3.4. Bidrag till övrig verksamhet har ökat påtagligt, från ingenting till ca 8 procent av hela bidragsbeloppet.

Nästan alla Sveriges kommuner har någon gång under de sju studerade åren tagit emot något bidrag till biblioteksverksamhet. Åtskilliga kommuner har fått bidrag vid flera tillfällen.

Den kommunvisa fördelningen kan i övrigt sammanfattas enligt följan- de. D Ett trettiotal kommuner har inte fått statsbidrag. De flesta av dessa har svaga bibliotek och har därmed haft begränsade möjligheter att söka bidrag. Det finns i stort sett tre orsaker till att en kommun med svagt bibliotekssystem ej fått statsbidrag: 1) Den kommunala biblioteksverk- samheten har varit alltför svag för att utgöra basen för experiment- och utvecklingsarbete. 2) Kommunen har inte ansett sig vilja satsa sin del (i regel femtio procent) av kostnaderna för den del av verksamheten man sökt bidrag för, eller, i fråga om bokbussbidrag, för verksamhetens driftskostnader. 3) Kommunen har inte markerat någon vilja att satsa på biblioteksverksamheten. Cl Ca hälften av bidragsbeloppet har gått till kommuner med under 15 000 invånare, till största delen i form av upprustningsbidrag. Bidrag till bokbuss, barnverksamhet och övrig verksamhet har till övervägande del getts åt stora eller medelstora kommuner.

D Bidragen har inte i någon högre grad varit ett glesbygdsstöd. E! I någon mån har bidragen gått till kommuner med låg skattekraft. Samtidigt finns inget direkt samband mellan biblioteksbidrag och skatteutjämningsbidrag.

11.323. Statsbidragets effekter

För vart och ett av bidragsändamålen skall vi i det följande sammanfatta iakttagelser om statsbidragets effekter för de mottagande kommunerna.

Allmän upprustning

Utmärkande för kommuner som erhållit upprustningsbidrag är B att de är små beträffande antal invånare, El att de får ett förhållandevis stort skatteutjämningsbidrag och D att de har jämförelsevis låg utlåningsnivå.

Däremot är det inte utpräglade glesbygdskommuner som fått bidrag. Inte heller avviker de markant beträffande folkbibliotekets driftskostnad per invånare räknat.

Bidragets effekt på medieanslaget är naturligtvis att det ökar initialt. Den långsiktiga effekten har dock visat sig vara begränsad. Bidragskommunernas utgångsläge har varit strax under genomsnittet för alla kommuner i storleksgruppen. Efter bidragsperiodens utgång tycks man stanna i närheten av hela gruppens genomsnitt. Resultatet med avseende på medieanslaget tycks vara att man uppnår ca 10 procents bättre långsiktig utveckling än den genomsnittliga.

Det allmänna upprustningsbidraget har inte enbart haft till syfte att höja nivån på medieförsörjningen utan även biblioteksstandarden i vid mening. Om detta har uppnåtts kan man få en uppfattning genom att studera de totala driftkostnadernas utveckling. Genomgående har dessa utvecklats starkare för bidragskommunerna än för landets övriga kommuner. Därav kan man inte omedelbart dra slutsatsen, att detta i sig är en effekt av bidraget. Kulturrådet har styrt upprustningsbidragen till kommuner, som redan påbörjat ett upprustningsarbete eller som har fattat beslut om detta. Kanske hade en positiv utveckling ägt rum utan bidrag. I vissa fall finns emellertid en direkt koppling mellan bidraget och tidigareläggning av t. ex. biblioteksbyg- gen eller inrättande av tjänster.

Personalförstärkningar har under perioden tillförts bidragskommunerna i något större utsträckning än genomsnittet. Men tendensen är svag, och man kan knappast tala om att upprustningsbidraget i väsentligt avseende stimulerat kommunerna till en mer offensiv bibliotekssatsning i jämförelse med den genomsnittliga utvecklingen.

Det allmänna upprustningsbidragets effekter på öppethållande och utlå- ning har även varit begränsade sett i ett längre tidsperspektiv. Bidraget har medfört ett tillfälligt nivålyft, men ännu är 1981 hade inte bidragskommun- ernas utlåningsgenomsnitt nått upp till genomsnittet för samtliga landets kommuner med under 15 000 invånare.

Bokbuss

Hösten 1981 var 128 bokbussar i 117 kommuner i bruk. Bussverksamheten täckte därigenom närmare hälften av landets geografiska yta och nådde närmare 70 procent av befolkningen. Förhållandena är ungefär desamma i

dag. Av kulturrådets analys av bokbussverksamheten (Biblioteksservice i

glesbygd, PM — LB 1981:134) kan man utläsa följande E att andelen kommuner som har bokbuss ökar från ca 15 procent bland de

minsta upp till 100 procent i storleksgrupperna över 70 000 invånare, E att genomgående inom varje storleksgrupp tätortsgraden är lägre i kommuner med buss än i kommuner utan, även om skillnaderna är ganska små, D att det genomsnittliga antalet filialer per kommun inte är väsentligt mindre i bokbusskommuner, D att utlåningen genomgående ligger på högre nivå i bokbusskommunerna och El att bokbusskommunerna i varje storleksgrupp i genomsnitt har lägre skattekraft än kommuner utan bokbuss.

Bidraget är så konstruerat, att staten betalar inköp av buss och kommunen svarar för driftskostnaden. Kommunen kan även söka bidrag till böcker att utrusta bussen med, vilket ofta beviljas.

Kommunen skall upprätta en plan för anskaffning och utnyttjande av bokbussen. Kulturrådet har vissa normer för bokbussens utseende. Två standardbussar rekommenderas, en liten och en stor som rymmer 2 500 resp. 3 500 band. Kulturrådet lägger även stor vikt vid att bussen skall bemannas med två personer, bibliotekarie och chaufför.

En bokbuss kostar i dag ca 800 000—900 000 kr. Fram t. o. m. år 1981 hade 31 kommuner fått statligt stöd för inköp av bokbuss. Under år 1982 fanns ingen sökande och under år 1983 har kulturrådet beviljat bidrag till ytterligare två kommuner.

En jämförelse mellan kommuner som fått statsbidrag till bokbuss och övriga kommuner visar D att de minsta kommunerna är mindre företrädda, D att de i större utsträckning får skatteutjämningsbidrag, D att de genomsnittligt har lägre driftsanslag till biblioteken och E] att de har högre utlåningsnivå än övriga kommuner genomsnittligt sett.

Anmärkningsvärt nog finns ingen stark dominans av glesbygdskommuner bland bidragsmottagande kommuner, även om den genomsnittliga tätorts- graden för dessa är lägre än för kommunerna i övrigt. I många fall betjänar emellertid bokbussen till största delen kommunens landsbygdsområden.

En bokbuss har således påtagligt gynnsam inverkan på folkbiblioteksverk- samheten. Samtidigt konstaterar vi, att det finns ett stort antal kommuner som äri behov av bokbuss. Statsbidraget har bara i viss mån medverkat till att tillgodose detta behov.

Intresset från kommunernas sida att skaffa bokbuss har under senare år varit påtagligt begränsat. Orsaken till detta är i första hand att kommunerna

inte anser sig ha råd att ta på sig de väsentligt ökade driftskostnader som en bokbussanskaffning innebär. Kulturrådets normer för typ av buss samt bemanningskrav är i nuläget dåligt anpassade till kommunernas möjligheter att ikläda sig nya åtaganden. Det har även visat sig, att statsbidragsmöjlig- heten i ganska stor utsträckning har utnyttjats av större och relativt resursstarka kommuner, medan de minsta kommunerna i begränsad omfattning har sökt och fått bidrag.

Arbetsplatsbibliotek

Vid beslut om statsbidrag till kommuner som avser att starta arbetsplatsbi- bliotek har kulturrådet bedömt ansökningarna utifrån följande kriterier: D folkbiblioteket måste ha goda basresurser, E! ett initiativ från de fackliga organisationerna är en fördel, en samplane- ring med dessa ett villkor, El kostnaderna för verksamheten måste vara realistiska. En kostnad på 20 000 kr. per år och utlåningsställe anses som ett minimum och D verksamheten får inte ha karaktär av försöksverksamhet utan skall syfta till att bli permanent.

Bidrag ges under tre år.

Då bidragsformen infördes fick kulturrådet motta många ansökningar. Därefter har antalet minskat för varje år, vilket tabell 3 visar. Det dramatiskt avtagande intresset från kommunernas sida kan ha två orsaker. Ett ackumulerat behov av att komma i gång med arbetsplatsverk- samhet har tillgodosetts. De kommuner som nu tar nya initiativ är kommuner som faller utanför kriterierna för bidragsfördelning (stora arbetsplatser finns ju ofta i stora kommuner).

Ett andra skäl kan vara att kommun som tar emot statsbidrag skall vara beredd att själv ta fullt ekonomiskt ansvar för verksamheten då bidraget upphör efter tre år. Detta kan verka mer återhållande nu än det gjorde i slutet av 1970-talet då den kommunala ekonomin var bättre.

Utmärkande för de 63 kommuner som erhållit statsbidrag för att starta

Tabell 3. Ansökningar och bidrag till biblioteksverksamhet på arbetsplatser budget- åren 1975/76—1981/82

Budgetår Antal sö- Antal kom- Ansöknings- Bidrags- kande kom- muner som summa samt- summa, tkr muner erhållit liga kommu-

bidrag ner, tkr

1975/76 46 24 5 855 2 170 1976/77 32 14 3 294 1 667 1977/78 26 6 3 875 985 1978/79 15 7 3 048 1 680 1979/80 16 7 3 313 1 479 1980/81 8 3 1 242 1 095 1981/82 2 2 816 600

___—___—

Summa 145 63 21 443 9 676

________________________——

arbetsplatsbibliotek är att de vid jämförelse med landets övriga kommun- er

är till invånarantalet större,

har högre tätortsgrad, får mindre skatteutjämningsbidrag,

har en starkare biblioteksbudget och har högre utlåningsnivå.

DDULJLJ

Vi konstaterar, att bidraget till arbetsplatsverksamhet inte medverkar till utjämning av standardskillnaderna mellan kommunerna. Däremot kan det bidra till en utjämning av biblioteksservicen inom kommuner mellan vissa grupper av befolkningen.

Ett tidsbegränsat stimulansbidrag tycks ha en begränsad effekt. Avgöran- de för nya initiativ till biblioteksverksamhet på arbetsplatser tycks i stället vara kommunens benägenhet att ta ett långsiktigt ansvar för verksamheten, vilketi sin tur sammanhänger med intresset från de anställda vid kommunens arbetsplatser.

Barn verksamhet

Staten lämnar bidrag till kommunernas barnbiblioteksverksamhet i tre olika former. För det första har samtliga länsbibliotek i dag inrättat konsulent- tjänster för barnverksamheten. Stat och landstingskommun delar det ekonomiska ansvaret för dessa.

För det andra används en stor del av det lokala bidraget för allmän upprustning till inköp av barn- och ungdomslitteratur. Kulturrådet har uppskattat denna andel till ca 40 procent, vilket motsvarar omkring 16 milj. kr. under perioden 1975—1982 i 1981 års priser.

För det tredje ges särskilda projektbidrag till barnbiblioteksverksamhet. Före år 1979 var dessa bidrag av ganska liten omfattning, men fr. o. m. är 1979 har bidragsbeloppet varit omkring 2 milj. kr. årligen.

Kriterierna för fördelning av bidragen har för barnbiblioteksverksamheten varit desamma som för övriga delar av stödet till lokal biblioteksverksamhet. Bidraget fördelas efter delvis konkurrerande principer. Det skall dels bidra till att utjämna standardskillnader, dels stimulera utveckling av nya verksamhetsformer.

Ansökningarna om bidrag domineras egentligen inte av något av dessa syften. De flesta kommuner som sökt bidrag har önskat sätta i gång barnbiblioteksverksamhet på olika områden. Det har ofta avsett samverkan med barnomsorg eller skola i former som varit nya för kommunen men kanske inte nya för barnbiblioteksverksamheten som sådan.

Ansökningar och beviljade bidrag till samverkan med skolan har ökat markant under senare år. Detta kan tolkas på flera sätt. Positivt i den meningen att skolan alltmer börjar arbeta efter Lgr 80:s principer och söker samarbete med bl. a. folkbiblioteket. Negativt så till vida att skolan försöker föra över det ekonomiska ansvaret för litteraturförsörjningen på folkbiblio- teket.

Bland beviljade bidrag under rubriken Övrig uppsökande verksamhet finns bl. a. sju bidrag som har avsett verksamhet bland invandrarbarn och några som har avsett samverkan med föreningar.

Tabell 4. Ansökningar och bidrag till barnbiblioteksverksamhet efter ändamål budgetåren 1975/76-1981/82

Ändamål Ansökningar Beviljade bidrag Antal Belopp tkr Antal Belopp tkr Samverkan med barnomsorg 109 7 473 28 1 267 Samverkan med skolan 90 8 184 40 2 323 Samverkan med fritidsgårdar 25 2 312 5 358 Övrig uppsökande verksamhet 136 9 820 48 2 634 Upprustning av bokbestånd 109 4 975 41 1 839 Programverksamhet 16 347 7 132 Övrigt 50 4 514 14 728 Summa 535 37 625 183 9 281

Många bidrag har beviljats för upprustning av bokbestånd. Detta beror delvis på att kulturrådet har uppmanat kommuner som fått allmänt upprustningsbidrag eller bidrag till bokbuss att även söka bidrag till medieupprustning för barnverksamheten.

De kommuner som erhållit bidrag till barnverksamhet avviker inte i något påtagligt avseende från landets övriga kommuner.

Bidragen till barnbiblioteksverksamhet har haft en stimulerande effekt i flera kommuner. Nya verksamhetsinitiativ har tagits eller tidigarelagts tack vare den existerande statsbidragsmöjligheten.

Särskilt gynnsamt tycks kombinationen av bidragsmöjlighet och insatser från länets barnbibliotekskonsulent ha verkat.

Å andra sidan tycks bidragets standardutjämnande effekt ha varit begränsad. En mindre del av bidragen har fördelats till de sämst ställda kommunerna. Många av dessa har avstått från att söka statsbidrag.

Övrig verksamhet

Under senare år har kulturrådet anslagit drygt 1 milj. kr. årligen till övrig lokal folkbiblioteksverksamhet. Under denna rubrik döljer sig verksamheter

Tabell 5. Beviljade bidrag till övrig verksamhet budgetåren 1978/79—1981/82

Ändamål Bidrag Bidrag

Antal Belopp Procent av tkr totalbelopp

Biblioteksservice till handikappade och äldre 23 659 15 Litteratur till bokbussverksamhet 14 1 415 33 Upprustning av bokbestånd 15 425 10 Marknadsföring inom speciella områden av biblioteksverksamhet 8 430 10 Samarbetsprojekt med studieförbund/ organisationer 7 562 13 Övriga projekt 11 789 19

Summa 78 4 280 100

av vitt skilda slag, men det dominerande har varit litteraturinköp till bokbussar vilket framgår av tabell 5. De sökta bidragen har ofta varit små och avsett mediekompletteringar av olika slag. I vissa fall har dock mer omfattande verksamheter finansierats med hjälp av statsbidraget. Det har då ofta gällt samarbetsprojekt och marknadsföringsinsatser. De kommuner som fått bidrag har ofta haft en god folkbiblioteksstandard. Initiativ till bidragsberättigade projekt har många gånger kommit från driftiga bibliotekschefer.

11.3.3. Bidrag till regional folkbiblioteksverksamhet 11.3.3.1 Länsbibliotek

I kap. 9 har vi redovisat de uppgifter som åvilar länsbiblioteken samt de föreskrifter staten inom ramen för bidragsförordningen (SFS 1975:467) har utformat. Fr. o. m. budgetåret 1979/80 utgår statsbidrag till länsbiblioteken beräknat på 150 grundbelopp. För varje länsbibliotek fastställs bidraget som 55 procent av lägst fem och högst sju grundbelopp.

Grundbeloppets storlek, som för närvarande är ca 107 000 kr. , fastställs av regeringen varje år och beräknas utifrån förändringar i den statliga lönenivån. Man kan därför påstå att bidragen till länsbiblioteken i stort sett är värdesäkrade.

Kulturrådet har fördelat antalet grundbelopp till länsbiblioteken med hänsyn till C antalet kommuner i länen, !: de kommunala bibliotekens standard och särskilda behov, D omfattningen av länsbibliotekens regionala verksamhet.

Dessa kriterier har resulterat i följande fördelning mellan länsbibliote- ken.

Länsbibliotek med

7 grundbelopp: 6 grundbelopp: 5 grundbelopp: Stockholm Eskilstuna Jönköping Uppsala1 Kristianstad Växjö Linköping Halmstad Visby Kalmar Göteborg Karlskrona Malmö Borås Skara Karlstad Örebro Falun Västerås Gävle Umeå Härnösand Luleå Östersund

Bidragsbeloppets storlek varierar således inte mellan länen i någon högre grad, trots att den regionala folkbiblioteksverksamhetens förutsättningar är 1 Ett av grundbeloppen

mycket skrftande. . _ _ . _ utgör bidrag till driften Statsbldraget täcker 1 genomsnitt en fjärdedel av länsb1bllotekens kostna- av Dag Hammarskjöld-

der idag. Då grundbeloppsbidraget infördes budgetåret 1979/80 täckte det en biblioteket

tredjedel. Till övriga kostnader bidrar landstingen.

Att andelen har minskat innebär inte att staten har reducerat sitt stöd i fast penningvärde räknat. Däremot har landstingen ökat sina bidrag. Under perioden 1975—1981 var ökningen nära 70 procent räknat i 1981 års priser.

Statsbidraget är inte öronmärkt för viss del av den regionala verksamheten utan utgör tillsammans med landstingsbidraget en del av varje länsbiblioteks driftsfinansiering. Huvuddelen av länsbibliotekets kostnader avser personal; en mindre del täcker kostnader för medieinköp, konferenser, porto etc.

11.3.3.2 Lånecentraler med depåfunktion

Staten svarar för kostnaderna vid lånecentralerna i Malmö, Stockholm och Umeå jämte depåfunktioner vid dessa fr. o. m. budgetåret 1981/82. Ambi- tionsnivån i verksamheten har grundats på de beräkningar kulturrådet gjorde i utredningen Regionala biblioteksuppgifter. Därefter har årlig uppräkning av anslaget skett med 5 ä 6 procent.

De senaste två budgetåren har finansieringssituationen komplicerats genom att depåfunktionen har tillförts lånecentralerna. Vid starten budget- året 1981/82 omfördelades 955 000 kr. från det lokala folkbiblioteksbidraget för att finansiera denna verksamhet. Beloppet beräknades utifrån de ambitioner för depåbiblioteken som angavs av folkbiblioteksutredningens skrivelse till regeringen i ärendet. Det har efter igångsättning visat sig att depåbiblioteken av lånecentralerna har planerats för en kostnadsnivå som överstiger den av regering och riksdag angivna. Följden har blivit, att lånecentralerna har fått tillskjuta medel från det ordinarie anslaget till lånecentralverksamheten. Detta innebär i sin tur en risk för att lånecentra- lerna inte kan köpa medier i avsedd utsträckning, vilket antingen medför en allvarlig risk för kvalitetssänkning i lånecentralernas verksamhet eller att resp. värdkommun på ett icke avsett sätt kompenserar lånecentralerna med medieinköp. För att undvika detta i framtiden kommer regeringen fortsätt- ningsvis att särskilja anslaget till depåverksamheten, enligt vad Fb 80 har erfarit. Dessutom har regeringen föreslagit, att anslaget till lånecentralerna för budgetåret 1984/85 ökas med 0,5 milj. kr. utöver den nämnda kompensationen för kostnadsutveckling.

11.3.4. Bidrag till litteraturinköp på invandrar- och minoritetsspråk

Under perioden 1975/76—1981/82 har staten gett närmare 30 milj. kr. i bidrag till folkbibliotekens inköp av litteratur på invandrar- och minoritets- språk. Bidraget har fördelats enligt följande.

Lokala bibliotek 9 062 tusen kronor Länsbibliotek 8 936 Lånecentraler 7 320 Bibliotekstjänst AB 3 555 Övrigt 610 -"-

Totalt 29 483

Motivet för det statliga stödet var att skapa ett bestånd av litteratur på olika invandrarspråk i förhållande till invandrargruppernas storlek. Ett statligt stöd krävdes för en snabb uppbyggnad av bestånden och som en stimulans till kommuner och landsting att satsa på verksamheten. Staten har genom skolöverstyrelsen, och sedermera kulturrådet, fastställt en plan för försörj- ningen av invandrarlitteratur genom lokala folkbibliotek, länsbibliotek resp. lånecentraler. Planen anger ambitionsnivån i form av antal band per invånare för olika stora grupper av invandrare.

De 9 milj. kr. i bidrag som gått direkt till kommunerna är uppdelade på hundratals småbidrag. Belopp på mellan 5 000 och 10 000 kr. har varit mycket vanliga. Fram till år 1981 hade 114 kommuner fått bidrag. Av dessa hade 45 fått bidrag en gång, 40 kommuner två gånger och 29 kommuner tre eller fler gånger.

Kulturrådets kriterier för bidragsgivning till kommunerna kan samman- fattas på följande sätt. Bidrag har givits till D kommuner med icke skattebetalande invandrare, dvs. kommuner dit

flyktingläger förlagts och där AMU-centra med utbildning för invandrare finns, D kommuner med nytillkomna språkgrupper (båtflyktingar, latinamerika- ner), kommuner med plötslig inflyttning av nya invandrargrupper, stora kommuner med många språkgrupper och kommuner med särskilda ekonomiska problem i kombination med stor invandring. n

DD

Dessutom har kulturrådet i princip krävt, att kommunen skall avsätta motsvarande belopp för litteraturinköp.

Statsbidragen till länsbiblioteken för inköp av litteratur på invandrar- och minoritetsspråk har i allmänhet inte medfört, att resp. landsting har gjort motsvarande satsning på denna typ av litteratur, vilket staten heller inte har ställt som villkor.

Statsbidragen till inköp av litteratur på invandrar- och minoritetsspråk har utan tvekan förbättrat folkbibliotekens service avsevärt. Detta kan bl. a. utläsas av kulturrådets undersökning från år 1979. Vissa brister kvarstod dock och kvarstår alltjämt enligt vår bedömning. För det första är länsbibliotekens och lånecentralernas litteraturbestånd fortfarande otillräck- liga. För det andra finns på sina håll brister i tillgången på barnböcker och på facklitteratur. Skönlitteratur för vuxna har många gånger ensidigt gynnats i de kommunala inköpen. För det tredje har flerspråkiga länders minoritets- språk missgynnats.

11.4. Sammanfattande bedömning av nuvarande bidragssystem

I riksdagsbeslutet om nuvarande statsbidrag angavs tre syften med bidraget till folkbiblioteken. Statsbidraget skulle D bidra till att utjämna standardskillnaderna kommunerna emellan genom att främja utvecklingen i kommuner med låg biblioteksstandard (i

fortsättningen kallat ”utjämningssyftet”), D bidra till att tillgodose särskilda gruppers behov av folkbiblioteksservice (i fortsättningen kallat ”fördelningssyftet) och D stimulera experiment och utveckling av nya former av biblioteksverksam- het (i fortsättningen kallat ”utvecklingssyftet).

Vi skall försöka bedöma i vad mån dessa tre syften tillgodoses med nuvarande bidragssystem.

Utjämningssyftet

Skatteutjämningssystemet är naturligtvis det främsta medlet för kommuner med besvärliga geografiska och befolkningsmässiga förutsättningar att upprätthålla god biblioteksstandard. Skatteutjämningsbidraget, vars syfte är att utjämna de ekonomiska förutsättningarna, kommer således indirekt kulturverksamheten och därmed även folkbiblioteken till del.

Av de lokala folkbiblioteksbidragen är det i första hand det allmänna upprustningsbidraget som verkar utjämnande. Bidragsreglerna innebär dock, att kommuner med de allra svagaste bibliotekssystemen inte är berättigade till bidrag. Kulturrådet kräver viss basnivå på verksamheten, när det gäller personal och lokaler, vilket utestänger ett tjugotal kommuner från bidragsmöjligheten.

Bokbussbidraget kan sägas i viss mån verka utjämnande. Dock utestängs i ännu högre grad mindre kommuner från denna bidragsform, eftersom kulturrådets normer för driften av bokbuss medför en kostnadsnivå som många kommuner tvekar inför.

Övriga former av lokala folkbiblioteksbidrag kan knappast sägas verka utjämnande på biblioteksstandarden.

Däremot är det regionala bidraget till länsbibliotek och lånecentral i hög grad standardutjämnande. Själva grundtanken med den regionala verksam- heten är att bistå kommuner med sådan kompletterande service som de själva inte klarar av inom ramen för sitt primärkommunala biblioteksan- svar.

Fördelningssyftet

De nuvarande lokala bidragen kan sägas ha sin tonvikt på att nå nya grupper med biblioteksservice. Stödet till barnverksamhet och stora delar av det allmänna upprustningsbidraget är riktat mot barn och ungdom. Bussbidraget gäller främst glesbygdsboende, och stödet till arbetsplatsbibliotek och invandrarlitteratur har sina givna målgrupper. Bidrag till övrig verksamhet har även i viss mån stimulerat verksamhet till särskilda målgrupper. Så har fallet även varit med bidragen till länsbiblioteken.

Utvecklingssyftet

Till de bidrag som i någon mån har medverkat till utveckling av nya verksamhetsformer kan i första hand räknas stödet till barnverksamhet och till övrig verksamhet samt bidragen till länsbibliotek. Det har dock många gånger varit en ganska oplanerad experimentverksamhet. Projektförslag

som i stort har verkat vara vettiga har fått bidrag. Uppföljning och systematisk vidareförmedling av vunna erfarenheter har många gånger saknats.

Sammanfattningsvis anser vi, att de nuvarande punktvisa bidragen till kommunerna endast i begränsad utsträckning tillgodoser angivna syften. Vi anser dock att bidragen utöver dessa syften i största allmänhet har medverkat till att stimulera folkbiblioteksverksamheten. Medvetandet om möjligheten att få statligt bidrag har säkerligen inneburit, att många kommuner har utvecklat verksamheten på ett sätt som annars inte skulle skett. Inte sällan har dock denna effekt uppnåtts i kommuner som redan haft en väl utvecklad biblioteksverksamhet och som därför av egen kraft skulle ha kunnat göra motsvarande satsning.

En komplikation med nuvarande system av lokala punktbidrag är också att de leder till omfattande handläggning för såväl bidragssökande kommuner som för kulturrådet.

11.5 Standardskillnader mellan kommunerna

Vi har i kap. 8 diskuterat samhällets ansvar för folkbiblioteksväsendet och därvid konstaterat, att huvudansvaret för folkbiblioteken, såväl politiskt som ekonomiskt, vilar på primärkommunerna. Detta är en av orsakerna till att folkbibliotek i olika kommuner uppvisar stora skillnader ifråga om verksam- hetsinnehåll, resurser och standard.

Det är inte lätt att entydigt peka ut vissa kriterier som mått på standardskillnader. Följande faktorer har dock med säkerhet betydelse: anslag per invånare, medieanslag per invånare, mediebeståndets storlek, öppethållande, personaltäthet, lokalytor och utlåning.

DDDDDDD

Dessa faktorer måste dock värderas med viss försiktighet. Det finns inte något klart och entydigt samband mellan någon enskild faktor och den allmänna standarden på biblioteksverksamheten. En kommun kan ha ett förhållandevis högt totalanslag som har orsakats av att man har flyttat in i nya och dyra lokaler, men samma kommun kan ha ett lågt medieanslag och låg personaltäthet. Ett stort mediebestånd kan vara ett tecken på eftersatt gallring, förorsakad av personalbrist, lika väl som på god inköpsstandard. En gammal — och därmed billig — lokal, som hålls öppen många timmar, kan innebära bättre standard än en ny och dyr lokal med begränsat öppethål- lande. Exemplen kan mångfaldigas. Sammantagna ger dessa faktorer trots allt en ganska god bild av biblioteksstandarden i en kommun. Standardskillnaderna på folkbiblioteksområdet har studerats och debatte- rats ingående under senare år. Vi har i vår faktarapport (Folkbibliotek i tal och tankar. Liber 1982) försökt beskriva biblioteksstandarden utifrån tillgängliga statistiska och ekonomiska bakgrundsfakta. Även KOSK-

utredningen behandlar standardskillnaderna, och vi har under hand kunnat ta del av dess undersökningar.

Vi kan konstatera att biblioteksanslaget per invånare år 1981 varierade mellan 286:71 kr. och 49:86 kr. Utlåningen varierade mellan 15,4 och 4,6 län per invånare. Ändå ärinte standardskillnaderna störst på folkbiblioteksom- rådet. Om man ser till de samlade primärkommunala kulturutgifterna finns en variation i kostnad per invånare mellan 635 och 95 kr.

Under hela 1970-talet tenderade standardskillnaderna kommunerna emellan att öka. Under de allra senaste åren synes denna trend dock ha brutits. Detta har flera orsaker, både positiva och negativa. En negativ orsak är att de större kommunerna inte har kunnat vidmakthålla sina biblioteks- resurser. De små kommunerna synes däremot ha bevarat sina resurser och uppvisar också i vissa fall resursökningar i reala termer. Man måste dock hålla i minnet, att dessa ökningar görs från en mycket låg utgångsnivå. Den svaga tendens till minskade standardklyftor, som vi tycker oss se, betingas sålunda mer av stagnation i de resursstarka kommunerna än av påtaglig utveckling i de bibliotekssvaga.

Utöver kommunernas egna insatser har två faktorer haft betydelse för standardutvecklingen. Statens bidragsgivning har i vissa fall haft en utvecklande effekt. Det gäller framför allt statsbidrag till allmän upprust- ning. Även regionala insatser, via länsbiblioteken, synes ha haft en positiv effekt.

Lika litet som standardskillnaderna kan beskrivas genom entydiga kriterier, kan man finna gemensamma kännetecken som utmärker kommu- ner med låg biblioteksstandard. Möjligen finns ett särdrag som är gemen- samt: så gott som samtliga kommuner med dålig biblioteksstandard är små, under 10 000 invånare. Men inte heller detta mönster är entydigt. Bland de tio kommuner, som år 1981 satsade mest på folkbiblioteksverksamhet, finns en med drygt 5 000 invånare, och den kommun som hade landets högsta anslag per invånare har strax över 10 000 invånare. Bland de 10 kommuner som hade de lägsta anslagen finns en med närmare 35 000 invånare.

Den samlade kommunala ekonomin tycks inte ha avgörande betydelse för biblioteksstandarden. Den utjämning mellan kommunerna, som skatteut- jämningsbidraget syftar till, tycks även komma folkbiblioteksverksamheten till del. Det finns inte heller något samband mellan kommunal utdebitering och biblioteksstandard. Kommunernas tätortsgrad tycks ha viss betydelse — många av de bibliotekssvaga kommunerna har låg tätortsgrad — men de extrema glesbygdskommunerna gör ofta ganska aktningsvärda satsningar på sina folkbibliotek, även om naturligtvis effekten av deras insatser minskas genom deras speciella problem: stora avstånd, små tätorter etc., vilket gör servicen särskilt kostnadskrävande.

Om man väger samman olika kriterier för biblioteksstandard, kan man konstatera, att det finns ett 30-tal kommuner som i många avseenden ligger avsevärt under genomsnittsvärdena för riket som helhet. Bortsett från att flertalet är små och har låg tätortsgrad, har de inget gemensamt kännetecken som skiljer dem från andra kommuner. Vi kan också konstatera, att de i förhållandevis liten utsträckning har fått del av statligt stöd till lokal folkbiblioteksverksamhet, trots att de har uppfyllt kraven för såväl bidrag till allmän upprustning som andra former av statsstöd. Det ligger därför nära till

hands att anta att deras låga biblioteksstandard till stor del är en följd av politiska prioriteringar i kommunen.

11.6 Överväganden

11.6.1 Stöd till fortsatt standardutjämning

Av ovanstående bedömningar drar vi slutsatsen att statsbidraget bör utformas så, att det stimulerar kommuner med svag biblioteksverksamhet att ta politiskt ansvar för en offensiv biblioteksutveckling. Det nuvarande bidraget till lokala bibliotek har inte visat sig tillräckligt effektivt i detta avseende. Det behöver kombineras med ett förstärkt stöd till länsbiblioteken för insatser som syftar till att höja biblioteksstandarden i de mest eftersatta kommunerna och som bör genomföras i nära samverkan med kommunen i fråga. Genom att kombinera länsbiblioteksinsatser med statliga bidrag till upprustning och ökade kommunala åtaganden, bör det vara möjligt att snabbare nå resultat när det gäller att utjämna biblioteksstandarden.

Det statliga stödet skall utformas så att det så effektivt som möjligt främjar strävandena att uppnå de mål vi vill ställa upp för folkbiblioteken. Det skall hjälpa kommunerna att lösa de uppgifter, som vi anser att folkbiblioteken har enligt kap. 1 och 2. Statsbidragen skall utformas i linje med gällande ansvarsfördelning mellan stat och kommun.

Vi anser även, att bidragssystemet i dag är alltför bundet till vissa verksamhetsformer. Det ställer i några fall, åtminstone i kulturrådets tillämpning, även alltför stelbenta krav på förutsättningar som skall vara uppfyllda. Exempel på detta är normerna för bidrag till bokbuss. En förändring mot ökad flexibilitet och anpassning till enskilda kommuners förutsättningar är angelägen.

En förenkling av bidragshanteringen är nödvändig. Bidragen bör koncen- treras till ett mindre antal och fördelas enligt enklare principer. Ett statsbidragssystem till folkbiblioteken måste göras så okomplicerat som möjligt för att undvika stora administrativa kostnader.

Statens bidrag till utjämning av resurserna kommunerna emellan och därmed förutsättningarna att utveckla folkbibliotek sker främst genom Skatteutjämningssystemet. Det kan dock finnas skäl att därutöver göra särskilda insatser av engångskaraktär i vissa kommuner med särskilt ogynnsamma förutsättningar för biblioteksverksamheten. Vidare kan staten med kompletterande regionala och centrala insatser bidra till att utjämna biblioteksstandarden i landet.

I tidigare kapitel har vi betonat vikten av att folkbiblioteken aktivt arbetar för att nå grupper av människor, som av olika skäl inte utnyttjar eller kan utnyttja dess tjänster. Ett statsbidrag bör utformas så att kommunerna stimuleras i det läsfrämjande och uppsökande arbetet.

Vi har även lagt stor vikt vid att folkbiblioteken i sitt arbete söker samverkan med andra institutioner och föreningar. Ett statsbidrag bör stimulera dessa samverkanssträvanden. Det är därvid dock väsentligt, har vi hävdat, att folkbiblioteket väljer den modell och de samverkansparter som bäst stämmer överens med förutsättningarna i resp. kommun. Därav drar vi

den slutsatsen, att ett statsbidrag till kommunerna måste ge utrymme för stor flexibilitet. Det är ineffektivt att rikta statsbidrag till några bestämda verksamhetsområden.

11.6.2 Stöd till medieinköp

Vi har kunnat konstatera, att det pågår en utvecklingi många kommuner som leder till ett önskvärt samarbete mellan skola och folkbibliotek. Vi anser inte att staten med bidrag eller anvisningar skall påverka kommunen på vilket sätt man bör utveckla detta samarbete. Däremot anser vi att staten ytterligare bör stimulera dessa strävanden genom att ge ett tidsbegränsat stöd till inköp av böcker för barn och ungdom att i ett läsfrämjande arbete utnyttjas i samverkan mellan skola och folkbibliotek.

I kapitlet om folkbibliotekens medier har vi konstaterat, att uppbyggnaden av mediebeståndens nivå och sammansättning helt och hållet är ett kommunalt ansvar. En begränsad insats från staten har dock varit motiverad för vissa minoritetsgruppers medieförsörjning i kommuner och län. Vi avser härmed främst invandrare och andra språkliga minoriteter samt synskadade och övriga talboksberättigade.

I avsnitt 11.3.4 konstaterade vi, att litteraturförsörjningen till invandrare och andra språkliga minoriteter har förbättrats under senare är, bl. a. som ett resultat av statsbidraget. Vi konstaterade samtidigt, att vissa brister kvarstår och bedömer att dessa kan undanröjas med ett begränsat statsbidrag till i första hand länsbibliotek och lånecentraler samt vissa kommuner med stor invandring.

Talbokskommittén konstaterade i sitt slutbetänkande (SOU 1982:7) Talböcker, att två problem beträffande talboksförsörjningen är av särskild betydelse i nuvarande situation. Dels är standardskillnaderna stora mellan län och kommuner, dels är folkbibliotekens talboksbestånd otillräckliga i förhållande till efterfrågan. Folkbiblioteksutredningen delar denna bedöm- ning och anser, att det i första hand är kommunernas ansvar att till folkbiblioteken införskaffa de talböcker som produceras med ett statligt huvudansvar. Det kan dock, i enlighet med vad talbokskommittén föreslog, finnas skäl att staten ger ett tidsbegränsat stöd till folkbiblioteken för uppbyggnad av talboksbestånden.

Talbokskommittén förslog i denna del två stödformer: EI stöd för uppbyggnad av lokala och regionala talboksbestånd samt Cl särskilt stöd för anskaffning av äldre talbokstitlar.

Båda stödformerna skulle gälla under en femårsperiod och ha följande utformning.

”Stödet för uppbyggnad av talboksbestånd bör utgå i form av bidrag till folkbiblioteken inom ett lån under förutsättning att en regional plan för talboksverksamhetens utbyggnad har fastställts av berörda kommuner och landsting. I samband med beslut om bidrag skall TPB:s service till regionen preciseras. Varje region/län som fastställt en regional plan bör varje bidragsår kunna få mellan en och fyra bidragsenheter om vardera 30 000 kr.

Stödet för anskaffning av äldre talbokstitlar bör avse omkring 1 000 titlar

som aldrig erbjudits till försäljning och som är så efterfrågade vid TPB , att de bör spridas till folkbiblioteken. Stödet bör riktas till länsbiblioteken och utgå i form av färdiga böcker som fördelas efter folkmängd i respektive län. För detta stöd bör inte gälla som villkor att en regional plan fastställts.” (Sid. 20.)

Vi bedömer, att ett stöd för inköp av talböcker till länsbiblioteken är ett effektivt sätt att förbättra talboksförsörjningen i kommuner, framför allt i de mindre och medelstora, som inte på egen hand kan tillgodose efterfrågan på talböcker. I likhet med talbokskommittén anser vi, att en regional plan för talboksförsörjningen bör upprättas i varje län. Den bör innehålla en precisering av ansvarsfördelningen mellan länsbibliotek och enskilda kom- muner vad gäller anskaffning av talböcker. Genom att med tidsbegränsat statsbidrag förstärka länsbibliotekens talboksbestånd kan mindre kommuner genom depositioner från länsbiblioteket väsentligt förbättra sin talboksser- vice. Däremot ställer vi oss tveksamma till att staten skall anskaffa och via länsbiblioteken dela ut äldre talbokstitlar till kommunerna.

11.6.3 Statligt medansvar för bibliografiskt arbete

Som vi konstaterade i föregående kapitel, har kommunerna finansierat uppbyggnaden av en gemensam databas inom Btj:s BUMS-system. Denna databas har intresse för användare även utanför den kommunala sfären. Dessutom har vi bedömt det vara rimligt att staten, inom sitt nationalbiblio- grafiska ansvar, påtar sig huvudmannaskapet för folkbibliotekens gemen- samma bibliografiska databas. I detta läge synes det vara motiverat att staten även ger visst ekonomiskt bidrag till den framtida driften av databasen. Därmed skapas förutsättning för att renodla Btj:s roll som ett kommunernas serviceorgan, baserat på företagsekonomiska principer. Detta skulle dess- utom möjliggöra, har vi hävdat, att kommunerna kan utveckla datorsystem vid folkbiblioteken, som är mer anpassade till resp. kommuns förutsättning- ar. Det skulle göra det möjligt även för mindre kommuner att finna en modell för datorisering av sin folkbiblioteksverksamhet.

11.6.4 Stimulans för utveckling av nya verksamhetsformer

Folkbiblioteken behöver stöd och stimulans i sin utveckling även på andra verksamhetsområden. Vi anser, att ett ekonomiskt stöd från staten kan ge stimulans till en vidareutveckling av folkbibliotekens verksamhet. Behovet av utveckling är inte mindre i tider då samhällsekonomin inte ger utrymme för expansion. Snarare är det tvärtom. Ytterligare ansträngningar måste göras för att resurserna skall utnyttjas på effektivast möjliga sätt. I detta perspektiv skall man se behovet av verksamhetsutveckling och ett statligt stöd till denna.

Två krav bör dock ställas på verksamhetsutvecklingen, om staten skall ge bidrag. För det första bör det utarbetas ett långsiktigt program, så att insatserna medverkar till att förverkliga den bibliotekspolitik regering och riksdag fattar beslut om. För det andra måste resultat och erfarenheter från utvecklingsarbetet systematiskt föras ut till landets kommuner. Detta har hittills delvis försummats.

11.6.5 Standardutjämning genom regionala insatser

De angelägna verksamheter som ovan har nämnts och som vi anser att staten skall ge ekonomiskt bidrag till kan ges ett väsentligt stöd genom en väl utvecklad regional biblioteksfunktion. Detta har vi belyst 1 kap. 9. Vi finner det därför angeläget, att en huvuddel av statens ekonomiska folkbiblioteks- stöd ges i form av bidrag till länsbiblioteken.

När vi i kap. 9 har talat för att förstärka de regionala folkbiblioteksfunk- tionerna har detta skett i övertygelsen om att det under nuvarande förutsättningar är den bästa metoden att ge stöd åt mindre kommuners folkbibliotek och därmed bidra till att minska geografiskt betingade ojämlikheter i människors folkbiblioteksservice. Ett statligt stöd till länsbi- blioteken är främst motiverat av att det ger stöd och stimulans åt mindre kommuner med särskilt ogynnsamma geografiska, befolkningsmässiga och ekonomiska förutsättningar att erbjuda invånarna en god folkbiblioteksstan- dard.

Motiveringarna för en regional profil för ett statligt stöd, som syftar till kommunal utjämning av folkbiblioteksstandarden vill vi sammanfatta på följande sätt.

Ett med medier och personal välutrustat länsbibliotek kan ge D kompletterande service genom fjärrlån och depositioner, E! kvalificerad informationsservice till alla invånare i länet med ett allsidigt referensbestånd och kompetent personal, CI utbildning och rådgivning till lokala folkbibliotek vid utveckling av olika

verksamhetsområden, rådgivning och stimulans till enskilda kommuner vid analys, planering och utveckling av folkbiblioteket, D samråd angående en praktiskt fungerande arbetsfördelning mellan länets kommuner och länsbibliotek samt

D underlag för kommuner, kommunförbund, kulturråd m.fl. centrala instanser för analys och bedömning av folkbiblioteksverksamhetens utveckling.

Aktiva länsbibliotek, som engagerar sig i hela länets biblioteksutveckling, medverkar till att de statsbidrag som utgår till enskilda kommuner för uppbyggnad av mediebestånd och verksamhetsutveckling utnyttjas på bästa sätt. Det är just kombinationen av vissa lokala bidrag och välutvecklade regionala funktioner, som ger ett bidragssystem dess styrka i enlighet med huvudändamålet: att söka utjämna standardskillnaderna för den enskilde.

Likartade bedömningar gjorde statskontoret i samband med en utredning för stat-kommunberedningens räkning redovisade i promemorian 1983- 03-15 Statlig styrning av kommunal fritids- och kulturverksamhet.

Statskontoret föreslår att nuvarande specialdestinerade bidrag till kom- munernas folkbiblioteksverksamhet ersätts med ett generellt bidrag till regional biblioteksverksamhet med landstingskommunerna som bidragsmot- tagare. I förslaget ligger även, att landstingen i sin tur kan fördela statsbidraget vidare inom regionen eller använda det på annat sätt så att det kommer länet till godo.

Som motiveringar för förslaget framhåller statskontoret följande.

”Med en sådan konstruktion skulle man kunna kombinera fortsatt standardutjämning, större frihet och flexibilitet i användandet, bättre bidragseffekt och starkare lokal förankring.

Vidare menar vi att den naturliga arbetsfördelningen mellan stat och kommun är att statens ansvar koncentreras till vad som skulle kunna betecknas biblioteksverksamhetens infrastruktur. Kommunerna har olika behov när det gäller bokbussar, barn- och ungdomsverksamhet, invandrar- litteratur, arbetsplatsutlåning och liknande. Prioriteringar mellan olika verksamhetsgrenar görs naturligast på den lokala nivån. Men alla kommuner har ett gemensamt intresse av att bibliotekarieutbildningen är av hög kvalitet, att länsbibliotek, lånecentraler och depåbibliotek fungerar tillfreds- ställande och att de vetenskapliga biblioteken kan ge service när andra kanaler inte räcker till. Frågan om statsbidragens ändamål och utformning utreds f. n. av folkbiblioteksutredningen. Vi föreslår att stat-kommungrup- pen överlämnar det här skisserade förslaget till denna utredning.”

Stat-kommungruppen har överlämnat förslaget till folkbiblioteksutred- ningen för fortsatt övervägande.

Våra förslag om inriktningen av ett nytt bidragssystem för folkbiblioteken går i flera avseenden i samma riktning som Statskontorets. Från principiell och praktisk synpunkt är det dock olämpligt att göra landstingskommunerna till bidragsmottagare. Dels strider det mot grunden för ansvars- och rollfördelningen mellan kommun och landstingkommun att ge landstings- kommuner ansvaret för att fördela statsbidrag till kommuner, dels har de båda kommunförbunden för något år sedan enats om att rekommendera ett primärkommunalt verksamhetsansvar för länsbiblioteken med avtalsreglerat inflytande för landstingskommunen. Att ge landstingskommuerna statsbi- drag för den regionala verksamheten skulle strida mot de principer på vilka denna överenskommelse bygger.

11 .7 Förslag

11.7.1 Statsbidragens syfte

Utifrån ovan angivna överväganden vill vi slå fast, att de syften riksdagen angav under 1970-talet beträffande statliga bidrag till folkbiblioteken alltjämt äger giltighet. Det är angeläget att statsbidragen medverkar till att utjämna standardskillnaderna genom att stödja och stimulera verksamheten i mindre kommuner, stimulera till att folkbiblioteket når särskilda grupper, framför allt barn och ungdom, samt stimulera en utveckling av folkbibliote- kens verksamhetsformer och arbetsmetoder.

11.7.2 Bidragsformer

Vi föreslår, att statsbidrag utgår i följande former: Cl utvecklingsbidrag till kommunerna, D utökat stöd till länsbiblioteken, El bidrag till inköp av litteratur till invandrare och språkliga minoriteter samt av talböcker,

D bidrag till metodutveckling samt El bidrag till kommunerna under två år för inköp av böcker för barn och ungdom.

Nedan följer en kortfattad redogörelse för ändamålet med resp. bidrags- form. Beloppen, som anges i 1983 års penningvärde, avser nivån efter tre år från det år reformen påbörjas. Övergången till de nya bidragsformerna beskrivs i ett följande avsnitt.

Utvecklingsbidrag till kommunerna

Kommunerna får möjlighet att hos kulturrådet söka bidrag för utveckling av sin folkbiblioteksverksamhet. Vägledande vid bedömning av ansökan skall vara kommunens uttalade vilja att satsa på folkbiblioteket i form av en utvecklingsplan. Länsbibliotekets bedömning och ev. medverkan i utveck- lingsarbetet är även väsentlig. Bidrag skall kunna utgå i högst 5 år till ett sammanlagt belopp av högst 2 milj. kr. per kommun.

Nuvarande punktbidrag till medieupprustning, bokbussar, arbetsplatsbi- bliotek, barnverksamhet etc. uppgår därmed i detta allmänna utvecklings- bidrag. Efter en treårig övergångsperiod bör drygt 4 milj. kr. avsättas för detta bidragsändamål.

Utökat stöd till länsbiblioteken

Vi anser, att nuvarande system med bidrag i form av grundbelopp skall bibehållas. Utökningen av stödet bör ske i form av utökat antal grundbelopp. Tillskottet bör vara 105 grundbelopp utöver nuvarande 150. Merkostnaden blir ca 6 milj. kr.

Vi anser att det är angeläget att öka spännvidden i antalet bidrag till de olika länen. Förutsättningarna och därmed kostnaderna för regional biblioteksverksamhet varierar stort mellan olika län. I framtiden bör lägst 8 och högst 14 grundbelopp kunna utgå.

Länsbiblioteken skall ansöka hos statens kulturråd om utökning av antalet grundbelopp. Till stöd för sin ansökan skall länsbiblioteken redovisa nuläge och plan för utveckling av regionens folkbiblioteksverksamhet samt en plan för de utökade regionala insatserna. Vägledande för kulturrådet skall därvid vara den syn på den regionala verksamheten som har redovisats i kap. 9. Härvid bör även beaktas behovet av en samisk bibliotekskonsulentfunktion i Umeå. Kulturrådet skall, förslagsvis med 3 till 5 års intervall, pröva fördelningen av grundbelopp utifrån redovisning och planframskrivning från länsbiblioteken.

Bidrag till inköp av litteratur på invandrar- och minoritetsspråk samt av talböcker

Liksom fallet är i dag skall bidrag till inköp av litteratur på invandrar- och minoritetsspråk kunna sökas av kommun, länsbibliotek eller lånecentral. De sistnämnda bör prioriteras jämte kommuner med särskilt omfattande

invandring. Statens kulturråd bör fördela detta bidrag och 2 milj. kr. bör avsättas för ändamålet.

För att förstärka talboksförsörjningen i landet bör staten ge bidrag till länsbiblioteken för uppbyggnad av talboksbestånden. Länsbiblioteken bör hos talboks- och punktskriftsbiblioteket kunna söka bidrag för detta ändamål. Ansökan skall bygga på en inventering av talboksbehoven i länets kommuner och i övrigt redovisa en plan för hur talboksförsörjningen skall ske med angivande av ansvarsfördelning mellan enskilda kommuner och länsbibliotek.

Bidraget skall i princip vara engångsbidrag till resp. län och bidragsformen bör omprövas efter en femårsperiod. För varje bidragsår bör 2 milj. kr. avsättas för detta ändamål.

Bidrag till metodutveckling

I kap. 10 har vi beskrivit, hur vi anser att kulturrådet skall medverka i utvecklingen av folkbibliotekens verksamhet. Utvecklingsarbetet kan till stor del ske i olika kommuner under kulturrådets ansvar i enlighet med en långsiktig plan. Projektmedlen för denna verksamhet bör uppgå till omkring 1,5 milj. kr. årligen. Regeringen bör varje vår underrättas om utvecklings- planer för kommande budgetår.

Bidrag till kommunerna för inköp av litteratur till barn och ungdom

Vi har i avsnitt 6.3 utvecklat vår syn på samverkan mellan skola och folkbibliotek. Vilken lösning kommunerna än väljer för detta angelägna samarbete krävs det böcker i verksamheten. Vi bedömer, att kommunerna har ett starkt behov av ett tillskott av barn- och ungdomslitteratur för att ge ytterligare stimulans i arbetet med att föra ut litteraturen till barn- och ungdomsgrupperna. Vi vill därför föreslå ett engångsstöd till kommunerna för upprustning av mediebestånden på detta område. Bidraget bör ha följande utformning. .

Varje kommun har rätt att efter ansökan erhålla ett bidrag som beräknas utifrån antalet barn i kommunen i åldern 7—12 år. Bidragsbeloppet beräknas på följande sätt.

Varje kommun ges ett grundbidrag på 8 000 kr. samt därutöver för l:a — 1000:e barnet utgår 20 kr./barn 1001:a — 2000:e ” 10 kr./barn 2001:a — ” 5 kr./barn Bidraget kan sökas en gång under en tvåårsperiod. Staten avsätter 7 milj. kr. under första året och 4 milj. kr. under det andra för detta ändamål. Som villkor gäller att kommunens skolstyrelse och kulturnämnd (eller motsva- rande styrelse för folkbibliotek) inkommer med en gemensam ansökan till skolöverstyrelsen, som administrerar bidraget. Av ansökan skall framgå att bidraget skall användas till inköp av litteratur för läsfrämjande arbete bland barn och ungdom.

Övrigt

Idag utgår bidrag om sammanlagt ca 0,8 milj. kr. till gemensamma ändamål, Tornedalens bibliotek m. rn. Huvuddelen av dessa medel går till Btj för bidrag till framställning av indexpublikationer. Vi anser att kulturrådet i framtiden bör få en medelsram på ca 1 milj. kr. för att täcka kostnader av detta slag.

Den sammanlagda kostnaden för de bidrag vi föreslår, utom stödet till barn- och ungdomslitteratur, uppgår således till 30,5 milj. kr., vilket svarar mot dagens bidragsnivå till folkbiblioteksverksamhet.

11.7.3 Övergång till nytt statsbidrag

Vissa delar av de föreslagna bidragen kan inte införas från ett budgetår till ett annat. Vi bedömer, att det krävs en övergångstid på tre år att lägga om nuvarande lokala bidrag till den typ av lokala utvecklingsbidrag som vi föreslår. Det tar viss tid att aweckla de åtaganden staten har gjort i form av treåriga bidrag till allmän upprustning och i något fall till arbetsplatsbiblio- tek. Kommunerna behöver även tid att förbereda ansökningar om lokalt utvecklingsbidrag i den föreslagna formen, eftersom vi anser att beslut om denna typ av bidrag måste föregås av omsorgsfull planering.

Även en utökning av antalet grundbelopp till länsbiblioteken bör ske etappvis. Enligt förslaget skall kulturrådet fördela nya grundbelopp på basis av analyser av länets folkbiblioteksverksamhet, behov av utveckling samt en detaljerad plan för de regionala insatserna för att genomföra en effektiv biblioteksutveckling i länet.

Det kommer säkerligen att dröja några år, innan samtliga län har genomfört en heltäckande analys och planering. Det finns skäl att fördela utökningen av antalet grundbelopp över en treårsperiod genom att lägga ut 35 nya grundbelopp under vart och ett av åren. Bidragsförändringarna skulle förslagsvis kunna göras enligt tabell 6 (s. 207). Milj. kr. uttryckts i 1983 års priser.

Fördelningen av belopp över åren skall ses som en preliminär plan för hur en övergång kan göras. Det bör finnas utrymme för viss flexibilitet mellan de olika bidragsändamålen. Den exakta fördelningen bör som hittills fastställas årligen efter förslag från kulturrådet och TPB.

11.7.4 Finansiering

Förslaget innebär att nuvarande årliga anslagsram i stort bibehålls, vilket enligt utredningsdirektiven har varit en av förutsättningarna för vårt arbete. Dock saknas underlag för beräkning av statens kostnader för övertagandet av BURK. På sikt kan man dock räkna med att en förläggning av BURK till KB kan medföra rationaliseringsvinster genom att det möjliggör en samordning mellan BUMS och LIBRIS samt en effektivisering av det nationalbibliogra- fiska arbetet. Bidraget till invandrarlitteratur och talböcker bör kunna omprövas efter en femårsperiod.

Därutöver har vi föreslagit en engångsförstärkning på sammanlagt 11 milj. kr. under två år för litteraturinköp i samband med läsfrämjande insatser för

Tabell 6. Statsbidrag till folkbiblioteksverksamhet. Nuvarande anslag och folkbiblioteksutredningens förslag

Nuvarande anslag (förslag enl. budgetpropositionen 1984)

G 17. BIDRAG TILL FOLKBIBLIOTEK (reservationsanslag)

1. Lokal biblioteksverksamhet 11 732 000 2. Lokala biblioteks, länsbiblioteks och låne- centralers inköp av litteratur på invandrar- och minoritetsspråk 4 607 000 Tornedalens bibliotek Bokbuss i norra gränsområdet åblroteksverksamhet bland svenskar | utlan— 769 000 6. Vissa gemensamma ändamål i folkbibliote-

kens verksamhet

röv"—ri

G 18. BIDRAG TILL REGIONAL BIBLIOTEKS- VERKSAMHET (förslagsanslag)

1. Länsbibliotek 8 853 000 2. Verksamhet som lånecentral med depåfunk-

tion vid Malmö, Stockholms och Umeå stadsbibliotek 4 524 000

Utredningens förslag

BIDRAG TILL FOLKBIBLIOTEK år 1 (reservationsanslag)

Lokalt utvecklingsbidrag 8 600 000 8 600 000 lnvandrarlitteratur 2 000 000 Talböcker 2 000 000 Gemensamma ändamål, metodutveckling 2 500 000

BIDRAG TILL REGIONAL BIBLIOTEKS- VERKSAMHET (förslagsanslag)

Länsbibliotek 10 900 000 Lånecentraler med depåfunktion vid Mal-

mö, Stockholms och Umeå stadsbibliotek 4 500 000

Totalt 30 485 000 Totalt 30 500 000

ml

6 600 000 2 000 000 2 000 000 2 500 000 12 900 000

4500000

30 500 000

år 3 4 600 000 2 000 000

2000000 2500 000

14 900 000 4 500 000 30 500 000

Bidrag till kommuner för inköp av litteratur för läsfrämjande arbete bland barn och ungdom 7 000 000

4 000 000

barn och ungdom i samarbete mellan skola och folkbibliotek. Vi bedömer att dennna reform kan finansieras genom omprioriteringar av det statliga stödet till kultur- och utbildningssektorn.

Skulle möjligheter till ytterligare omprioriteringar finnas, anser vi det angeläget att förstärka de lokala utvecklingsbidragen till kommuner med låg biblioteksstandard. Därmed påskyndas den utjämning av folkbiblioteksstan- darden kommunerna emellan, som vi har angivit som huvudsyfte med ett statsbidragssystem till folkbiblioteksverksamheten.

12. Utbildning

I Fb 80:s uppdrag ingår inte att utreda utbildningen för vare sig bibliotekarier eller andra kategorier biblioteksanställda. Personalen är emellertid den viktigaste resursen i arbetet med att uppnå målen och genomföra uppgifter- na. I kap. 7 om verksamhetsformer har vi ingående beskrivit hur vi ser på personalens arbetssätt och yrkesroller. Vi är angelägna om att våra uppfattningar om folkbiblioteksverksamhetens inriktning speglas i olika slag av utbildning och fortbildning inom folkbiblioteksområdet. Framför allt är vi måna om att ett folkbildande synsätt präglar utbildningen samt att de som arbetar i folkbiblioteken har en allmän kunskap om hela kulturområdet.

Vi har inte gjort ingående analyser av utbildningsprogram och studiepla- ner. Här formulerar vi de synpunkter på utbildningen, som är konsekvenser av våra tidigare resonemang. Någon ny utredning av folkbibliotekarieutbild- ningen föreslår vi inte utan överlåter åt berörda instanser att ta våra synpunkter i beaktande. För att en utbildning för bibliotekskanslister skall komma till stånd föreslår vi däremot att en utredning görs.

Vi diskuterar här folkbibliotekarieutbildningen vad gäller innehåll i grundutbildningen, fortbildningens organisation samt styrningen av utbild- ningens innehåll och uppläggning. Vidare tar vi upp frågan om grundutbild- ning och fortbildning för kanslistpersonal. Även i fråga om utbildningen för yrkesgrupper, som fungerar som förmedlare, har vi synpunkter.

12.1. Folkbibliotekarier

Bibliotekarielin jen är en allmän utbildningslinje inom sektorn för kultur- och informationsyrken. Den omfattar 80 poäng (fyra terminer) och finns endast vid högskolan i Borås. Utbildningens mål är att förbereda för yrkesverksam- het inom alla typer av bibliotek och inom angänsande områden av kultur- och informationssektorn. I denna breda ambition ligger enligt vår mening bibliotekarieutbildningens dilemma.

Den nya bibliotekarieutbildning, som gäller från höstterminen 1981, är gemensam för såväl folk/skolbibliotekarier som forsknings/företagsbibliote- karier de två första terminerna. Från tredje terminen erbjuder linjen två studieinriktningar: kultur-information (KI) och information-dokumentation (ID). Den förra inriktningen är avsedd för folk/skolbibliotekarier, den senare för forsknings/företagsbibliotekarier.

120 elever antas per termin. Av dem väljer ca 70 procent KI-inriktningen.

Vid senaste valet blev fördelningen 50 procent till vardera inriktningen. Av detta kan man dock inte dra någon slutsats om hur tendensen kommer att bli i fortsättningen.

De två första terminerna studeras följande kurser: samhället och biblioteken, 12 poäng, mediehantering och medieförmedling, 12 poäng (katalogisering, klassifikation, medieförvärv etc) samt litteraturkunskap. 16 poäng.

KI-studerande läser under tredje och fjärde terminerna administration, 6 poäng, biblioteks-ADB och facklitteratur, 4 poäng, bibliotekens samarbets- och verksamhetsformer, 12 poäng samt specialarbete och utredningsmeto- dik, 5 poäng.

ID-studerande läser administration, 5 poäng, biblioteks-ADB och doku- mentation, 10 poäng, bibliotekens samarbets- och verksamhetsformer, 7 poäng samt specialarbete och utredningsmetodik, 5 poäng.

För samtliga studerande ingår praktik om 10 poäng under tredje terminen.

Alla studerande skall göra ett obligatoriskt tillval om 3 poäng. KI- studerande kan välja mellan tillval inom kurserna administration eller bibliotekens samarbets- och verksamhetsformer. ID-studerande kan göra sitt tillval inom kurserna biblioteks-ADB och dokumentation eller bibliote- kens samarbets- och verksamhetsformer.

Enligt vår mening bör de olika kursernas uppläggning och inriktning utgå från folkbibliotekets folkbildande roll. Till en del sker detta givetvis redan. Men än större tonvikt bör läggas på folkbibliotekariens pedagogiska uppgift att lära biblioteksanvändarna att själva söka kunskap och finna sin egen väg till kulturella upplevelser. I ett samhälle, där informationen för den enskilde ofta framstår som fragmentarisk och oöverskådlig, är det bibliotekariens uppgift att visa användaren på material som ger överblick, alternativ och helhetssyn. Bibliotekarien skall också sträva efter att utveckla en medveten- het om vad som är kvalitetslitteratur hos användare och förmedlare. Vidare skall de studerande bli medvetna om att det av en folkbibliotekarie fordras öppenhet, god kontaktförmåga och en vilja att ständigt försöka nå nya biblioteksanvändare.

Skönlitteratur och barnlitteratur bör få stort utrymme i undervisningen, eftersom goda kunskaper inom dessa områden är viktiga i folkbibliotekens uppsökande verksamhet.

Ett väsentligt önskemål från vår sida är att de studerande ges goda insikter i hur kommunal förvaltning och politisk styrning fungerar. Det räcker inte med allmän kommunalkunskap. De studerande måste också vara väl insatta i kulturförvaltningarnas särskilda problem och arbetssätt. Folkbibliotekets roll som avdelning inom en kulturförvaltning bör särskilt penetreras, likaså rollfördelningen politiker-tjänstemän inom kulturnämnd/kulturförvalt- ning.

Bibliotekspersonalen bör på ett aktivt sätt delta i planering, uppföljning och utvärdering av biblioteksverksamheten. Därför behöver de blivande folkbibliotekarierna lära sig metoder för dessa arbetsmoment, som ju är oumbärliga redskap för att ge politikerna inblick i verksamheten och möjligheter att förändra den.

Folkbibliotekens samverkan med andra förvaltningar och med förenings-

och organisationslivet är en viktig del av verksamheten. Bibliotekarieutbild- ningen bör därför ge kunskaper om mål, lagstiftning och verksamhet inom olika områden av samhällslivet, t.ex. skola, socialtjänst etc. Av betydelse är också att de studerande blir väl insatta i hur organisations- och föreningslivet arbetar.

Som framgår av kap. 7 anser vi det angeläget att arbetslagstanken präglar verksamheten vid folkbiblioteken. Detta synsätt bör därför förmedlas även i utbildningen. Bibliotekariens roll bör analyseras dels i förhållande till medarbetare inom biblioteket och inom kulturförvaltningen i övrigt, dels gentemot förmedlarna. De studerande bör lära sig en pedagogik för att dela med sig av sina yrkeskunskaper till arbetskamrater och förmedlare. En positiv inställning till förändringari yrkesrollen bör grundläggas i utbildning- en.

Den nuvarande bibliotekarieutbildningen har att tillgodose en mängd sinsemellan ofta motstridiga krav. Den skall försöka finna en gemensam grund för folk/skol- och forsknings/företagsbibliotekarier under det första studieåret, utan att utbildningen blir för speciell för de förra eller för generell för de senare. Den skall ge folk/skolbibliotekarierna grundliga kunskaper i biblioteksspecifika ämnen, men också göra dem väl skickade att arbeta på vilket område som helst inom den vitt förgrenade folkbiblioteksverksamhe- ten. Varje folkbibliotekarie skall alltså vara lika väl förberedd på att arbeta på filialer, stora huvudbibliotek, inom uppsökande verksamhet, på barnav- delningar, som bibliotekschef eller biblioteks/kulturchef etc.

Den under första studieåret gemensamma utbildningen för folk/skolbib- liotekarier och forsknings/företagsbibliotekarier har begränsade möjligheter att tillgodose de vitt skilda krav på yrkeskunskaper som olika avnämare ställer. Vi anser därför, att den sammanhållna utbildningen kan ifrågasättas och bör bli föremål för diskussion.

Behöriga till bibliotekarieutbildningen är de som utöver allmän behörighet har särskild behörighet i form av erfarenhet från yrkesverksamhet som är väsentlig för bibliotekarieyrket. De flesta av de antagna har minst 80 poäng från högskola. För närvarande görs inom högskolan i Borås på uppdrag av UHÄ en översyn av antagningsbestämmelserna. Vi finner därför ingen anledning att närmare gå in på dessa. Erfarenheten tyder dock på att antagningsbestämmelserna är alltför komplicerade och att möjligheten för yrkesverksamma utan akademisk bakgrund att få tillträde till utbildningen inte utnyttjas på det sätt som avsågs.

Avnämarna, dvs. kommuner, landsting och stat, har platser i linjenämn- den, vars majoritet består av lärare och elever. Linjenämnden fastställer lokal utbildningsplan och behandlar övriga frågor som rör undervisningen. Vi anser att avnämarnas intressen för närvarande är alltför dåligt tillgodo- sedda i fråga om styrning av undervisningen och finner det önskvärt att deras inflytande ökas.

Fortbildningskurserna på bibliotekshögskolan omfattar oftast 4 poäng (4 veckor), fördelade på 2 poäng intensivundervisning och 2 poäng hemstudier. Fortbildningskurserna är ett viktigt komplement till grundutbildningen, men av olika skäl, bl.a. ekonomiska, när de ett relativt fåtal av de yrkesverksam- ma. Ett sätt att nå fler är att, som skett i några fall, förlägga fortbildnings- kurser till olika delar av landet. Ett annat är att använda dem som deltagit i

fortbildningen på bibliotekshögskolan som handledare vid regionala och lokala kurser. Vi har i kap. 9 understrukit länsbibliotekens ansvar för att i samarbete framför allt med kommunförbundets länsavdelningar anordna fortbildning. En utveckling mot regional och lokal fortbildning pågår inom andra samhällsområden, t.ex. skola och socialtjänst. Sådan fortbildning ger också utrymme för kurser gemensamma för olika personalkategorier både inom och utom folkbiblioteken och också för politiker och tjänstemän gemensamt.

Många bibliotekarier — inte enbart biblioteks/kulturchefer — handlägger allmänkulturella ärenden och arbetar med andra kulturområden än folkbi- blioteket. De krav på utbildning som dessa arbetsuppgifter ställer kan inte rimligen tillgodoses inom grundutbildningen för bibliotekarier. Behovet löses förmodligen bäst genom fortbildning, och planer på en 20-poängskurs i allmänkulturell verksamhet finns redan på bibliotekshögskolan. Det är emellertid viktigt att eleverna i grundutbildningen får en god inblick i de allmänkulturella frågorna och i kulturförvaltningens arbetssätt.

12.2. Kontorspersonal

För folkbibliotekens kontorspersonal finns ingen grundutbildning. Viss fortbildning har på senare år anordnats av länsbiblioteken och av kommun- förbundets länsavdelningar. Till skillnad från bibliotekarierna rekryteras kanslisterna oftast från orten och är också i allmänhet mer bundna till den. Många bibliotekskanslister har börjat sin anställning på timtjänst och så småningom har deras tjänster fått större omfattning. Ofta har de lång tjänstgöringstid bakom sig och har växt in i biblioteksarbetet.

Det är givetvis inte tillfredsställande att bibliotekskanslister saknar en yrkesinriktad utbildning. Vi finner det synnerligen angeläget att en sådan kommer till stånd. Vi föreslår därför att regeringen uppdrar åt skolöversty- relsen att i samarbete med kommunförbundet utreda formerna för och innehållet i en sådan utbildning.

Vi vill dock lägga följande allmänna synpunkter på innehåll och organisation.

En riksrekryterande utbildning anser vi inte vore lämplig. Utbildning för bibliotekskanslister bör anordnas på ett antal orter i landet, t.ex. i varje län eller eventuellt gemensamt för ett par län.

Vid nyanställning av kanslister kan gymnasieutbildning vara ett lämpligt grundutbildningskrav. Efter något års praktiskt arbete på folkbibliotek bör kanslisterna få genomgå en folkbibliotekskurs om förslagsvis 8—10 veckor. Den bör kunna anordnas av komvux med hjälp av länsbiblioteken och/eller andra folkbibliotek. Kursen bör anordnas periodiskt återkommande bero- ende på efterfrågan. Försöksverksamhet med komvux-kurser för utbildning av folkbibliotekens kontorspersonal pågår redan på ett par orter i landet.

Alla kanslister behöver utbildning i kommunalkunskap med inriktning på folkbibliotekets roll i kommunen och i kulturförvaltningen. Vidare behöver rollfördelningen politiker-tjänstemän tas upp liksom samarbetet mellan bibliotekarier och kanslister. En allmän kunskap om hela kulturområdet behövs också. Folkbibliotekets mål, uppgifter och verksamhetsformer är

andra viktiga inslag i utbildningen. Dessutom tillkommer yrkesspecifik undervisning i ADB och kontorsteknik.

Vi vill understryka att kursen bör ge en god allmän kunskap om folkbiblioteken och förmedla en helhetssyn på folkbiblioteksverksamhe- ten.

I fråga om fortbildning kan bibliotekskanslisterna indelas i inretjänst- personal (administrativ personal, kanslister på katalogavdelningen etc.) samt yttretjänst-personal (kanslister som arbetar med utlåningsverksamhet på fasta enheter och inom uppsökande verksamhet).

För dessa olika grupper behövs fortbildning av varierande slag. Den administrativa kanslistpersonalen behöver specialkunskaper om administra- tiva rutiner etc. Sådan fortbildning anordnas ofta centralt av kommunen för alla förvaltningars kontorspersonal. Katalogavdelningens kanslister behöver fortbildning i klassifikation och katalogisering. Sådan kan anordnas av länsbiblioteken. För yttretjänst-kanslisterna behövs fortbildning i litteratur- orientering, viss referenstjänst och låntagarvägledning. Även denna typ av utbildning kan anordnas av länsbiblioteken.

12.3. Förmedlare

Vi lägger i detta betänkande stor vikt vid folkbibliotekens samverkan med andra institutioner och organisationer. Därför anser vi det väsentligt att förmedlare som folkbiblioteken samarbetar med i sin grundutbildning får undervisningi kultur-och biblioteksfrågor. Här gäller givetvis olika behov för olika utbildningar. För lärare och förskollärare kan man förutsätta att barnkultur och barnlitteraturkunskap ingår i utbildningen eftersom arbete med detta är en del av deras yrkesroll. Vi anser att det också är viktigt att vårdpersonal i sin grundutbildning får kännedom om kulturens och litteraturens betydelse för människors välbefinnande och utveckling. Andra förmedlare i vars utbildning kultur- och litteraturinslag är väsentliga är fritidsledare och föreningsledare och övrig personal med arbete bland barn och ungdomar. Därför vill vi framföra som ett önskemål att detta beaktas i de utbildningar vi här nämnt.

Kulturförvaltningen i varje kommun har tillsammans med andra förvalt- ningar, studieförbund och regionala instanser ansvar för att kultur- och biblioteksfrågor kommer med i fortbildningen för olika kategorier av förmedlare. I kap. 9 har vi närmare behandlat länsbibliotekens fortbildnings-

uppgift.

fr..»! .ufr ww a.,-» l ' ' _ ;

. vill?!” I;

'r amkm.

Maha-A* _..I _, "t,-.:. w...--

. . ' tri-*. vä. .

**.'åi*lv-,e.1'.l.*” lW' ebay-www.»..- ' ' .—:4_l

.- J :r-

.J'pf'fi. lt ENUM-323143? ..t.-'_.__it.' Party's

In | . .l _l

.H.. tilll,

Reservationer

1. Av ledamoten Elisabeth Fleetwood

avseende kap. 3 Gratisprincipen, avsnitt 6.3.6 Arbetsplatser samt utredning- ens synpunkter och förslag i relation till den kommunala självstyrelsen.

1.1 Fb 80 deklarerar i sitt inledande avsnitt att samhällets möjligheter att bygga ut den offentliga sektorn kommer att vara begränsade under en mycket lång tid framöver. Man fortsätter med att konstatera att kommunernas mediaanslag sjunkit under 80-talet medan personalanslagen klarat sig undan prutningar. Jag är enig med Fb 80 att en stärkning av mediaanslagen bör prioriteras om bibliotekens väsentligaste verksamhet — bokutlåningen —- ej skall urholkas. För att till någon del åstadkomma en sådan prioritering har jag i utredningen framfört synpunkter på kommunernas möjlighet att belägga bibliotekens lånekort med en mindre avgift. Liknande förslag har framlagts av moderata kultur- och biblioteks- nämndsledamöter runt om i våra kommuner. Det är för mig en självklarhet att avgiften bör hållas på en sådan nivå att ingen av ekonomiska skäl hindras från att låna böcker på biblioteken. Vad beträffar övrig service, som biblioteken ger, berörs den ej av en ev. avgift på lånekorten. Det förtjänar naturligtvis understrykas att kommunerna i dag har denna rätt till avgiftsbeläggning. Fb 80 avvisar dock en sådan kategoriskt och använder sig här gentemot kommunerna av ”överstatliga pekpinnar”, vilket jag berör i min reservation om den kommunala självstyrelsen. Jag konstaterar således att en avgiftsbeläggning av lånekort kan vara en väg för att återställa medieanslaget och bereda biblioteken möjlighet att öka inköpen av det medium, som är det centrala för biblioteksverk- samheten — B 0 K E N !

1.2 Fb 80 förutsätter en kommunal utbyggnad av arbetsplatsbibliotek i samarbete mellan folkbibliotek, arbetsgivare och fack. Man hänvisar bl. a. till kulturrådets rapport 1982:1 Arbetsplatsbiblio- tek i Sverige och konstaterar att arbetsplatsbiblioteken har en större

1.3

andel låntagare bland de anställda än vad folkbiblioteken i genomsnitt har lyckats uppnå bland landets vuxna befolkning.

Mot bakgrund av att antalet anställda vid ett flertal av dessa med arbetsplatsbibliotek försedda arbetsplatser uppgår till ett mycket begränsat antal kan jag ej betrakta detta som en relevant jämförelse- metod.

Enligt min uppfattning bör arbetsplatsbiblioteken fungera som initierande, informerande och ambulerande biblioteksenheter med uppgift att sprida information om och ”locka till ” sig presumtiva låntagare ur grupper, som tidigare inte besökt våra kommunala bibliotek eller efterfrågat deras tjänster.

Det är orealistiskt att föreställa sig att vi skulle kunna bygga ut två parallella bibliotekssystem, ett i anknytning till våra bostadsområden (huvudbibliotek), filialer, bokbussar, bibliotek på vårdinrättningar, pensionärshotell m. fl., ett i anknytning till våra arbetsplatser (arbets- platsbibliotek). Fb 80 konstaterar också följande: "Möjligheterna att bygga ut den offentliga sektorn kommer att vara begränsade under lång tid framöver.”

Mot den bakgrunden bör det också ur Fb 80:s synpunkt vara av desto större vikt att i stället för att splittra resurser förstärka den redan existerande biblioteksorganisationen och att medelst information och andra åtgärder förmå allt fler ur olika samhällsgrupper att använda sig av de tjänster som biblioteken ger inom utbildnings-, informations- och kultursektorerna.

Jag vill i detta sammanhang också understryka det stora ansvar som åvilar skolan som den utan tvekan viktigaste faktorn i arbetet för att förmå allt fler att ta del av bibliotekens resurser.

Jag anser att det skulle kunna innebära snudd på "vilseförande" att permanenta en arbetsplatsbiblioteksorganisation, som skulle kunna förleda nya användare att tro att ett arbetsplatsbiblioteks service vore att jämställa med den som ett reguljärt folkbibliotek kan erbjuda.

Fb 80 framhåller i ett övergripande avsnitt att biblioteksverksamhet är ett kommunalt ansvarsområde med begränsat statligt inflytande.

Trots detta framlägger man i utredningen synpunkter och förslag, som snarare kan betraktas som ”pekpinnar” för kommunerna.

Jag vill därför med emfas understryka att kommunernas självbe- stämmanderått på biblioteksområdet kvarstår oförändrad samt att Fb 80 bör betraktas enbart som ett rådgivande, informerande instru- ment för kommunernas biblioteksservice åt medborgarna.

Kommunernas totala kostnader för biblioteksverksamheten ligger runt en miljard kronor. De statliga bidragen omkring trettio miljoner

' kronor eller tre procent.

Med stigande och alltmer likvärdig standard mellan de kommunala biblioteken bör de statliga bidragen successivt kunna trappas ned. Nödvändiga resurser för det byråkratiska fördelningsarbetet av dessa tre procent bör kunna användas på ett för det totala kulturarbetet bättre sätt.

2. Av ledamoten Jan Ristarp

avseende kap. 8 Ansvarsfördelning stat—kommun, avsnitt 10.6.5 Central och regional rådgivning samt kap. 11 Statsbidrag.

Jag delar inte utredningens uppfattning vad gäller fördelningen av ansvaret för folkbiblioteksområdet mellan staten och kommunerna och i fråga om inriktningen och omfattningen av de statliga insatserna.

2.1. Den beskrivning som lämnas i kap. 8 av ansvarsfördelningen stat—kom- mun är alltför summarisk och ensidig för att ge rättvisa åt ett så komplext problemområde, som dessutom genomgått åtskilliga utvecklingsfaser under folkbibliotekens historia. Kapitlet uppfyller inte ens direktivens krav på den här punkten ”att ingående belysa hur den nuvarande ordningen fungerar och ta upp den statliga bibliotekspolitiken och bibliotekens roll i den kommunala kulturpolitiken till förnyad diskus- sion”. Det är exempelvis väsentligt att ha i minnet att den nuvarande ansvarsfördelningen går tillbaka på beslut i riksdagen 1965 om skatteutjämningsbidrag till kommunerna. Ansvarsfördelningen vad gäller folkbiblioteken är sålunda grundad på ett riksdagsbeslut som inte alls har med kultur- eller bibliotekspolitik att göra utan som helt och hållet bygger på finanstekniska överväganden. Enligt sina direktiv har utredningen inte haft den uttalade uppgiften att belysa frågan om bibliotekslag. Krav på tilläggsdirektiv i denna riktning, bl. a. i form av riksdagsmotioner och skrivelser från biblio- teksorganisationer, har avvisats. Jag anser att detta har inneburit en högst allvarlig inskränkning i utredningens uppdrag och en utmaning mot folkbiblioteken. Frågan om bibliotekslag har nämligen under lång tid varit en av de allra centralaste i biblioteksdebatten, och företrädare för olika ståndpunkter har haft anledning att förvänta sig att den första statliga folkbiblioteksutredningen på mer än trettio år skulle företa en noggrann genomgång av denna fråga och därmed kunna lämna material för en saklig och fyllig behandling i politiska församlingar. Man kan också med skäl hävda att utredningen borde ha analyserat lagfrågan som en konsekvens av vad den statliga utredning som senast behandlade folkbiblioteksfrågor, 1968 års litteraturutredning, uttalade i sitt slutbe- tänkande 1974: ”Skulle den ojämna biblioteksstandarden kommunerna emellan bli bestående för någon längre tid eller utvecklingen inom biblioteksområdet ta en annan riktning än för närvarande — om kommunerna t.ex. mot all förmodan och statsmakternas intentioner skulle avgiftsbelägga viss biblioteksservice — finns det anledning att på nytt aktualisera frågan om bibliotekslagstiftning.” Bägge dessa förhål- landen är i dag, som utredningen själv också visar, för handen. Men utredningen lämnar biblioteksvärlden i sticket i den här frågan, och i stället har avsnittet om ansvarsfördelningen närmast fått karaktären av en partsinlaga mot bibliotekslag. För att folkbibliotekens ställning skall kunna stärkas, för att standardskillnaderna kommunerna emellan skall kunna utjämnas och för att avgiftsfriheten för folkbibliotekens tjänster skall kunna tryggas behövs en bibliotekslag. Folkbibliotekens uppgifter är betydelsefulla

2.2.

för medborgarnas lika rättigheter till utbildning och studier, till fri åsikts- och opinionsbildning, och de är sådana att de inte kan övertas av någon annan samhällelig instans. Därför behövs en bibliotekslag. Det borde därför vara en självklarhet att folkbibliotekens plats i samhället fastställs genom ett beslut i landets högsta beslutande församling. En bibliotekslag kan definiera de övergripande målen för verksamheten och de ändamål systemet skall tjäna, den kan fastställa folkbibliotekens innersta syfte och tillförsäkra dem deras naturliga position bland samhällets åtaganden jämsides med det obligatoriska skolväsendet.

En bibliotekslagstiftning av sådan innebörd bör utformas så att den ger ramar för den kommunala verksamheten. Den skall givetvis inte innebära detaljstyrning och reglering. Kommunerna skall som nu driva folkbiblioteken och utforma deras verksamhet. De skall, i likhet med vad som gäller för nu lagreglerade områden av den kommunala verksamheten, i samma mån som nu kunna anpassa verksamheten till lokala förhållanden. Å andra sidan innebär en lagstiftning att staten tar ansvar för en enhetlig grundsyn och för de övergripande målen och tar på sig uppgiften att mer aktivt verka för att skapa förutsättningar för kommunerna att uppfylla folkbibliotekens målsättningar.

Ett steg i riktning mot bibliotekslag skulle kunna vara att ett fastställande av statens ansvar för vad folkbiblioteksverksamheten har för ändamål och syfte förs in som ett kort inledande avsnitt i den förordning som styr statsbidragen till folkbiblioteken. Litteraturutred- ningen föreslog följande formulering av ett sådant avnsitt: ”Den genom samhällets försorg bedrivna folkbiblioteksverksamheten har till syfte att främja studier, utbildning och annan kulturell aktivitet genom att kostnadsfritt och i samverkan mellan bibliotek av alla slag ge vuxna och barn oavsett bostadsort tillgång till böcker och andra resurser för information, kunskap, bildning, förströelse och konstnärlig upplexel-

”

se.

I avsnittet 10.6.5. Central och regional rådgivning föreslår utredningen att den rådgivningsverksamhet riktad till kommunerna som hittills bedrivits av kulturrådets biblioteksenhet upphör och ersätts av en möjlighet för kommuner som ”behöver råd Och tillgång till andra bibliotekserfarenheter” att vända sig till sitt länsbibliotek. Kulturrådets insatser på det här området skulle reduceras till att förmedla kontakter med ”bibliotek som har kunskaper om eller erfarenheter av det aktuella området”.

Enligt min mening är det tvärtom angeläget att den centrala rådgivningsfunktionen inom kulturrådet bibehålls och byggs ut så att den bättre än i dag kan tillgodose de behov av sådant stöd som felt uppenbart finns. Den centrala rådgivningen har under det moderna folkbiblioteksväsendets hela framväxt (funktionen fanns före kulturrå- dets tillkomst under många decennier inom skolöverstyrelsen) spelat en inte obetydlig roll för utvecklingen. Basen för detta arbete har altid utgjorts av den överblick och samlade kunskap om folkbiblioteksväsen- det som helhet som naturligen funnits hos den centrala myndigheten. Dessa kunskaper har kommit kommunerna till del, och därmed bl a.

2.3.

fått en standardutjämnande effekt, just genom rådgivningsverksamhe- ten. Det finns inte anledning att tro annat än att om denna funktion sprids ut på 24 länsbibliotek så kommer den mycket snart att upphöra att existera som en för alla landets folkbibliotek gemensam tillgång. Därmed blir de statliga insatserna på folkbiblioteksområdet ytterligare försvagade.

Utredningens egna förslag om kulturrådets framtida uppgifteri form av utvecklingsanalyser, årliga översiktsredovisningar, omfattande kon- tinuerliga kontakter, konferenser och metodutvecklingsarbete talar dessutom emot tanken att alla dessa kunskaper och erfarenheter inte skulle föras ut till biblioteken och deras huvudmän i form av en etablerad rådgivningsverksamhet.

De senaste årens personalreduceringar av kulturrådets biblioteksen- het bör därför avbrytas och enheten i stället förstärkas för att även kunna svara för centrala rådgivningsuppgifter och få en omfattning som åtminstone motsvarar den den hade vid kulturrådets tillkomst.

Det förslag till utformning av statsbidrag till folkbiblioteken som utredningen för fram i kapitel 11 kan jag på två principiellt viktiga punkter inte ansluta mig till.

Jag delar för det första inte utredningens uppfattning att (avsnitt 11.6.5) ”den bästa metoden att ge stöd åt mindre kommuners folkbibliotek och därmed bidra till att minska geografiskt betingade ojämlikheter i människors biblioteksservice” är ”att förstärka de regionala biblioteksfunktionerna”. De uppgifter hos länsbiblioteken som utredningen anser skall kunna utjämna standardskillnaderna är i stort sett samma uppgifter som länsbiblioteken redan sedan länge har för att komplettera och stödja de lokala biblioteken. Nu menar utredningen att med blygsamt höjda statsbidrag skall länsbiblioteken klara av vad staten med direkta bidrag till kommuner under en rad år inte lyckats med. Jag anser att utredningen inte har dragit de rätta slutsatserna av sina egna analyser av behovet av särskilda insatser för att höja biblioteksstandarden där den befinner sig på en låg nivå. I stället har den på ett olyckligt sätt låtit sig vägledas av statskontorets allt annat än kulturpolitiskt grundade utsaga om den framtida utformningen av statsbidragen till folkbiblioteken.

Utredningens förslag på den här punkten framstår för mig som ingenting annat än ett försök att övervältra ett statligt övergripande ansvar på 24 kommuner. Förslaget innebär dessutom att staten definitivt ger upp ambitionen att utifrån en samlad överblick över hela folkbiblioteks-Sverige med särskilda insatser kunna styra utvecklingen mot en enhetlig och hög nivå i alla kommuner och i alla delar av landet. Till detta kommmer andra allvarliga nackdelar med förslaget: skillna- den mellan länsbiblioteken när det gäller att ta initiativ och driva på utvecklingen är stor, det har utredningen också visat, så kommuner i län med svaga länsbibliotek kommer alltså att missgynnas av förslaget; många kommuner kan sannolikt komma att uppleva det som främman- de, ja kanske stötande, att en viss kommun i länet skall ta aktiv del och medverka i utvecklandet av andra kommuners grundläggande biblio- teksservice.

För det andra kan jag inte, i enlighet med vad jag framfört ovan, ställa mig bakom utredningens förslag till utvecklingsbidrag till kommunerna. Jag anser att bidrag direkt till kommunerna även i fortsättningen måste vara den huvudsakliga ekonomiska insatsen från staten sida om biblioteksutvecklingen skall kunna främjas och standardskillnaderna utjämnas. Storleken på det av utredningen föreslagna utvecklingsbidra- get är därför alldeles för liten. Efter en övergångsperiod på tre år föreslås det uppgå till ca 4 milj. kr., vilket i praktiken innebär att staten avvecklar den allra största delen av bidragsgivningen till den kommu- nala biblioteksverksamheten.

I stället bör, med tanke på att biblioteksutvecklingen i många kommuner fortfarande befinner sigi sin början och att basresurserna på många håll uppvisar allvarliga brister, det nuvarande statsbidraget till de kommunala biblioteken höjas väsentligt. Redan en bidragsnivå i storleksordningen 40—50 milj. kr. (motsvarande 3 — 4 procent av kommunernas kostnader för folkbiblioteken i dag) skulle innebära ett substantiellt stöd framför allt för kommuner där biblioteksutvecklin gen inte hunnit så långt och där den kommunalekonomiska situationen sätter stopp för ambitionerna att flytta fram positionerna. Stödet skulle exempelvis kunna utformas som ett bidrag till kostnaderna för två bibliotekarietjänster i alla kommuner under 30 000 invånare, vilket skulle betyda utomordentligt mycket för standardutjämningen kom- munerna emellan. Det kan kostnadsberäknas till ca 30 milj. kr. Därutöver skulle stödet rymma ett flexibelt bidrag på sammanlagt 10 — 20 milj. kr. för allmän utveckling av biblioteksstandarden i svaga kommuner, utformat i likhet med det statsbidrag som var i kraft mellan 1965 och 1975.

Särskilda yttranden

1. Av sakkunnige Lars Olsson

beträffande kap. 9 Regionala folkbiblioteksuppgifter, kap. 10 Centrala folkbiblioteksuppgifter och kap.11 Statsbidrag.

Folkbiblioteksutredningen har gjort en värdefull genomgång av folkbiblio- tekens verksamhet och jag kan till stora delar ställa mig bakom de åsikter och uppfattningar som utredningen framför i sitt slutbetänkande. På nedan nämnda väsentliga punkter vill jag emellertid anföra avvikande mening.

I direktiven till folkbiblioteksutredningen sägs att det inte finns anledning att ändra den gällande ansvarsfördelningen mellan stat och kommun på biblioteksområdet.

Även om utredningen på olika ställen i slutbetänkandet bekräftar denna ansvarsfördelning, synes utredningen inte genomgående tillämpa detta synsätt. Den omfattande byråkratiska rapporteringsskyldigheten mellan folkbibliotek, länsbibliotek och kulturråd med åtföljande utbyggnad av den administrativa apparaten synes knappast främja den verksamhet, som biblioteken bör bedriva.

Rapporterna är till sist avsedda att användas som underlag för en årlig bedömning av de kommunala folkbibliotekens verksamhet. ”En naturlig plattform” skapas i kulturrådet för analys och planering av åtgärder för framtiden utifrån de slutsatser som kan dras. Om kommunerna även i fortsättningen skall ha ansvaret för verksamheten synes sådana kontrollåt— gärder från statsmakternas sida icke erforderliga.

Utredningen föreslår på ett flertal punkter en förskjutning av ansvaret för folkbiblioteksverksamhet från kommunerna till länsnivån. Resultatet av detta för länsbiblioteken ökade ansvar kan komma att innebära att lokala initiativ hämmas och att de lokala politikerna avhänder sig rätten att planera den egna kommunens verksamhet. En utbyggnad av tjänstemannaorganisa- tionen på länsbiblioteken kan öka risken för tjänstemannastyrning av folkbiblioteksverksamheten. Resultatet stämmer heller inte med utredning- ens eget uttalande om att det regionala stödet skall inriktas på sådana uppgifter som det inte är rationellt att lösa på lokal nivå.

Den föreslagna utbyggnaden av länsbiblioteken har medfört en överföring av statsbidrag från lokal till regional biblioteksverksamhet. Med hänvisning till ovan anförda synpunkter om förhållandena mellan lokalt och regionalt ansvarstagande bör den nu gällande fördelningen av bidrag mellan nivåerna bibehållas. Ett alternativ till detta kan vara att det ringa tillskott till

folkbibliotekens verksamhet som staten ger koncentreras till vissa stödfunk- tioner av gemensam karaktär. Så kunde t. ex. Bibliotekstjänst beviljas statligt stöd för katalogiseringen av invandrarlitteratur, för lagerhållning av barnböcker och för vissa sammanställningar över sina utgivningar. Denna typ av stöd skulle komma hela landets biblioteksverksamhet till godo på ett enkelt, obyråkratiskt sätt.

2. Av experterna Benkt-Erik Hedin och Margareta Törngren

beträffande kap. 8 Ansvarsfördelning stat—kommun.

Frågan om bibliotekslag måste anses vara en av de viktigaste biblioteks- ideologiska frågorna sedan decennier tillbaka. Det är därför mycket beklagligt att folkbiblioteksutredningen tolkat direktiven så att denna fråga inte får analyseras mer ingående än som nu sker. Direktiven kunde ha tolkats mer positivt.

Lagfrågan har diskuterats i många olika sammanhang. Sålunda konstate- rade 1946 års folkbibliotekssakkunniga i sitt slutbetänkande att ”kravet på obligatoriska folkbibliotek är sakligt starkt motiverat”. Man tog dock inte ställning till frågan om lag med hänvisning till den kommunala självbestämm- anderätten.

Till denna hänvisade också 1965 års riksdag som avstyrkte ett förslag i en motion om utredning angående lag om obligatoriska folkbibliotek. Vid 1972 års riksdag aktualiserades frågan i en motion av Bertil Zachrisson och Lena Hjelm-Wallén. Kulturutskottet påpekade i sitt utlåtande att det fortfarande fanns stora standardskillnader mellan bibliotek i olika kommuner, främst då mellan tätorter och glesbygdsområden och underströk att en så likvärdig standard som möjligt borde eftersträvas och betraktas som ett angeläget rättvisekrav. Man hävdade också att bibliotekens bok- och informationsför- medlande service ej bör vara avgiftsbelagd. Med bl. a. hänsyn till den då pågående litteraturutredningen ansåg sig utskottet emellertid inte kunna föreslå riksdagen att göra en framställning till Kungl. Maj:t. Riksdagen följde utskottet.

Varken litteraturutredningens slutbetänkande Boken (SOU 1974:5) eller kulturrådets betänkande Ny kulturpolitik (SOU 1972:66) ville föreslå lagstiftning på biblioteksområdet utan hänvisade till den kommunala självbestämmanderätten. Departementschefen instämde i utredningarnas förslag. Med samma motivering avvisade också den borgerliga trepartirege- ringen som tillträdde 1976 tanken på bibliotekslag.

Statsmakternas inställning har alltså sedan 1949 varit avvisande både till lagfrågan och till utredning av lagfrågan. Däremot har lagfrågan spelat en stor roll i biblioteksdebatten såväl i Sverige som övriga länder. Lagens stora betydelse för den positiva utvecklingen av biblioteksverksamheten i exem- pelvis våra nordiska grannländer har varit ett viktigt argument i den debatten. Eftersom folkbiblioteksutredningen tolkade direktiven på sätt som ovan nämnts, så beslöt Sveriges allmänna biblioteksförening (SAB), som representerar såväl primärkommunala som landstingskommunala och stat- liga bibliotek, vid ett extra representantskapsmöte 1981 att av regeringen begära tilläggsdirektiv så att folkbiblioteksutredningen fick möjlighet att ta upp frågan om lagstiftning till diskussion och göra den till föremål för en

allsidig utredning. Bland de argument som enligt SAB motiverade denna begäran fanns följande citat från litteraturutredningens slutbetänkande (SOU 1974:5).

"Skulle den ojämna biblioteksstandarden kommunerna emellan bli bestående för någon längre tid eller utveckligen inom biblioteksområdet ta en annan riktning än för närvarande — om kommunerna t. ex. mot all förmodan och statsmakternas intentioner skulle avgiftsbelägga viss biblio— teksservice — finns det anledning att på nytt aktualisera frågan om bibliotekslagstiftning.”

Vid det extra representantskapsmötet 1981 antog också representantska- pet inom SAB en resolution, där man med bestämdhet tar avstånd från alla förslag till avgifter på boklån inom folkbiblioteken. Sådana åtgärder är inte enligt SAB:s uppfattning förenliga med fundamentala krav på informations- frihet.

SAB:s begäran om analys av bibliotekslagfrågan bifölls inte. Detta måste betraktas som synnerligen olyckligt särskilt som den fria lånerätten i dag ifrågasätts på allt flera håll. Ur SAB:s synvinkel liksom för den aktuella och kulturpolitiska debatten hade en analys av bibliotekslagfrågan varit önskvärd för att ge kunskap om de olika alternativ som är tänkbara och för att ge underlag för en mer nyanserad debatt och underlätta ställningstaganden. Analysen hade också kunnat påvisa hur andra frågor än gratisprincipen är nära sammanhängande med en bibliotekslag t. ex. bibliotekens allsidighet och den fria rätten till boklån genom fjärrlånekedjan. Analysen hade också på ett välgörande sätt kunnat undanröja ett antal missuppfattningar t. ex. att bibliotekslag är liktydigt med stora ekonomiska satsningar från statens sida. I en sådan analys hade man också kunnat visa att en lag inte behöver innebära ingrepp i den kommunala självstyrelsen genom detaljreglering. Biblioteks- verksamhet är en angelägenhet för kommunerna. Statens avsikt med lagstiftning skulle ses som en garanti för tillgången till biblioteksservice i varje kommun. En bibliotekslag i det sammanhanget skulle kunna ses som en ramlag som garanterar medborgarna informations- och yttrandefrihet. Folkbiblioteken skulle med en sådan ramlag kunna få karaktär av massmedium med krav på allsidighet i utbudet och relevant information.

Även om folkbiblioteksutredningen inte analyserat frågan om bibliotek- slag så berörs den i kapitlet "Ansvarsfördelning stat—kommun”. Där nämns enbart argument som anses tala mot en bibliotekslag. Ett exempel är den nu pågående förändringen av relationerna mellan stat och kommun, som innebär minskad statlig reglering och ökad delegering av beslutanderätt till kommunerna. Ett annat är att det för en lagstiftning skulle behövas en mycket kraftig höjning av statsbidraget. Ingen av dessa åtgärder är dock relevant i en diskussion om ramlag. Så är det t. ex. inte alltid nödvändigt att koppla statsbidrag eller ökade statsbidrag till lag. Det måste också anses vara ett långt steg mellan stark statlig styrning och ingen reglering alls. Det finns många frågor som folkbiblioteksutredningen kunde ha belyst i det samman- hanget. En av dessa kan formuleras på följande sätt: Vilka rättigheter och vilka praktiska möjligheter har enskilda människor eller grupper att få kunskap och information och vilken garanti finns för att folkbiblioteken tillhandahåller sådan service? En analys av den frågan skulle anknyta till och komplettera de resonemang som förs i den nu aktuella yttrandefrihetsutred-

ningen och 1983 års demokratiberedningi syfte att formulera en övergripan- de informations- och yttrandefrihetslag. En bibliotekslag sedd ur detta perspektiv skulle ha karaktär av värn för och förstärkning av informations- och yttrandefriheten genom att garantera tillgång till information och slå vakt om gratisprincipen.

Folkbiblioteksutredningen upplever dock denna fråga som väsentlig och föreslår själv möjliga vägar att gå vidare. I avsnittet om informationstekno— login säger utredningen: ”Slutligen anser vi det synnerligen angeläget att ett statligt initiativ tas till att analysera konsekvenserna för den enskildes informationsfrihet i takt med att samhället tar den nya informationstekno- login i sin tjänst. Sådana bedömningar måste leda fram till åtgärder som även i framtiden garanterar fri tillgång till grundläggande information om samhället”. — ”Regeringen bör ge DFI och kulturrådet tillsammans med datadelegationen och informationsdelegationen i uppdrag att göra vissa utredningar och föreslå åtgärder inom detta område”.

En sådan utredning skulle kunna vara att folkbibliotekets uppgift att garantera informations- och yttrandefriheten analyserades. En analys av detta slag skulle kunna visa om det finns behov av en bibliotekslagstiftning som en nödvändig del i en samhällelig informationspolitik.

Enligt vår uppfattning borde en analys av biblioteklagstiftning såväl ur detta som andra perspektiv ha varit en uppgift för folkbiblioteksutredningen även med gällande direktiv. Som det nu är kvarstår denna uppgift för framtiden.

3. Av experterna Björn Thomasson och Lars Tynell

beträffande kap. 1 Folkbibliotekets mål och kap. 2 Folkbibliotekets kultur- och informationsuppgifter.

I utredningens direktiv (avsnitt 2) säga bl.a.:

”Informations- och medieförsörjningen till olika grupper i samhället är organiserad inom ramen för en integrerad service som omfattar bibliotek av olika typer. Kommittén bör utreda och redovisa olika möjligheter till effektivare samverkan mellan olika kategorier av bibliotek. Jag hänvisar här även till vad jag anfört beträffande samverkan mellan vetenskapliga bibliotek och folkbibliotek i prop. 1977/78: 114 (s. 92-95) angående ett centralt organ för informationsförsörjning m.m.”

I den angivna propositionen säger föredragande statsrådet bl.a.: ”Enligt BIDOK:s bedömning kommer folkbiblioteken att få en allt större roll inom informationsförsörjningen, bl.a. till följd av att nya användargrupper tillkommer samtidigt som kraven på informationsförsörjningens bredd ökar. Detta är enligt min uppfattning en riktig bedömning. Till följd av att en helhetssyn på informationsförsörjningen tränger igenom allt mer kommer kraven på informationsservice vid varje enskilt bibliotek, såväl vetenskapligt bibliotek som folkbibliotek, att öka och i många fall avse sådana områden där biblioteket inte i dag ger service. Även detta kommer att öka folkbibliote- kens roll för informationsförsörjningen.”

I utredningens direktiv sägs också att den i samråd med ett antal organ. bl.a. DFI, bör diskutera möjligheterna att intensifiera samarbetet i syfte att stimulera och fortlöpande utveckla folkbibliotekens verksamhet.

Dessa uttalanden anger enligt vår mening klart att man förutser att folkbiblioteken framöver kommer att fylla en väsentlig funktion i förmed- lingen av vetenskapliga och tekniska fakta.

En utökad sådan roll för folkbiblioteken är också naturlig med hänsyn till att de utgör den mest decentraliserade delen av landets biblioteksväsen. På många platser är folkbiblioteket det enda biblioteket, eller ivart fall det enda för alla öppna biblioteket. Uppgiften blir allt viktigare i dag då allt fler individer och grupper behöver tillgång till vetenskaplig och teknisk information såväl som privatpersoner som i yrkesverksamhet. Man kan som exempel peka på att kommunernas ansvar och uppgifter ökat avsevärt under senare år, och att det politiskt markeras att denna utveckling kommer att fortsätta, något som ställer ökade krav på underlaget för kommunernas arbete. I industripolitiken betonas de små företagens stora betydelse för landets ekonomi inte bara när det gäller produktion utan också för den industriella förnyelsen. För detta krävs en fungerande informationsförsörj- ning för sådana företag som ofta inte har egna resurser härför.

I sina överväganden har kommittén utgått från att folkbiblioteken har en kulturuppgift och en informationsuppgift. När det gäller den senare uppgiften har kommittén på ett förtjänstfullt sätt framhävt folkbibliotekens ansvar för och möjligheter att ge enskilda personer och organisationer tillgång till information för att befrämja den enskildes utveckling, garantera yttrande- och informationsfriheten och säkerställa en fri diskussion och opinionsbildning. Vi delar kommitténs uppfattning att dessa uppgifter är väsentliga och att folkbiblioteken här kan utföra ett viktigt arbete.

Genom att kommittén sätter upp folkbildningsambitioner som vägledande för folkbibliotekens verksamhet har dock enligt vår mening deras möjlighe- ter att svara för annan informationsförmedling, bl.a. för yrkesmässiga behov, inte belysts tillräckligt. Enligt vår mening står det klart att kommunerna har ett ansvar för att tillgodose alla kommuninvånares behov. Därför bör också kommunens bibliotek ge service för alla invånare, oberoende av vilka deras behov är. Det ankommer sedan på resp. kommun att ta ställning till vilka områden man vill satsa mer eller mindre på, som integrerade delar av kommunens olika verksamheter. Detta påverkas bl.a. av kommunens struktur (t.ex. näringslivsstruktur), vilka typer av utbildningsanstalter som finns, om det finns andra bibliotek i kommunen etc. Det bör t.ex. vara en angelägen uppgift för kommunen att befordra näringslivet i kommunen, och att bidra till att lärarpersonalen vid kommunens skolor eller vid en statlig högskoleenhet som är lokaliserad till kommunen, kan uppehålla och vidareutveckla sin kompetens och därmed ge en kvalificerad undervis- ning.

En utgångspunkt för kommitténs bedömningar och förslag är att varje kommun själv avgör vilka resurser som skall satsas på kommunens bibliotek, och vilken inriktning biblioteksverksamheten skall ha. Staten kan alltså endast i begränsad omfattning ge bindande direktiv. Man kan dock anta att vad kommittén föreslår kommer att få en avgörande styrande effekt för vilka riktlinjer många kommuner antar för sina bibliotek.

Vi är medvetna om att förmedlingen av vetenskaplig och teknisk information för yrkesbruk f.n. upptar endast en mindre del av folkbibliote- kens verksamhet. Under senare år har dock ett antal kommuner/folkbiblio-

tek byggt upp eller håller på att bygga upp en avsevärd service för faktaförmedling av denna art. Enligt vår mening borde kommittén utförli- gare ha belyst möjligheter och förutsättningar för folkbiblioteken att utföra sådana tjänster. Kommitténs i kap. 2 uttalade lägre prioritering av sådana tjänster kan — om också inte avsiktligt — bli ett steg tillbaka i utvecklingen i stället för att visa framåt.

4. Av experten Björn Thomasson

beträffande avsnitt 10.7 Central samverkan.

Kommittén föreslår i avsnittet Centrala folkbiblioteksuppgifter att ett särskilt statligt biblioteksråd skall inrättas för att samordna olika statliga myndigheters biblioteksuppgifter. Detta råd skall enligt förslaget inte ha någon myndighetsutövande uppgift och de myndigheter som representeras i det skall inte få förändrade ansvarsområden.

Jag 'är helt enig med kommittén om behovet av en samordning av de statliga biblioteksinsatserna. Jag ansluter mig också till bedömningen att de olika biblioteksuppgifterna så nära ansluter till resp. myndigheters ansvars- områden - såsom kulturområdet, forskning och utbildning, industripolitik etc. - att det inte är lämpligt att bryta ut uppgifterna från myndigheterna och samla dem inom en ny myndighet.

Däremot menar jag att kommittén inte tillräckligt har analyserat hur det föreslagna rådet skall fungera. Under det senaste decenniet har det funnits en klar strävan bort från en detaljreglering från regerings och riksdags sida av myndigheternas interna organisation, arbetsformer m.m. mot att ge direktiv för inriktningen av verksamheten och delegera detaljutformningen till myndigheterna själva. Ett tillsättande från regeringens sida av ett samråds- organ för myndigheterna går enligt min mening emot denna utveckling. Jag menar också att ett av regeringen tillsatt biblioteksråd med de uppgifter som kommittén anger i praktiken kommer att få en myndighetskaraktär, vilket måste påverka de ingående myndigheterna. Dessa har i allmänhet sina av regeringen tillsatta styrelser med bl.a. representation för allmän- och användarintressen. Det föreligger här en klar risk för ansvars-och kompe- tensoklarheter som borde ha analyserats noggrannare.

Av de skäl jag anfört ovan anser jag att regering och riksdag bör uttala sig för en samordning av de statliga biblioteksinsatserna, men att den praktiska utformningen av hur detta skall ske bör vara ett ansvar för de berörda myndigheterna.

Bilaga 1 Folkbiblioteksutredningens direktiv

&

Kommittédirektiv && &

Dir 1979:147 Folkbiblioteken

Dir 19791147 Beslut vid regeringssammanträde 1979-12-13.

Departementschefen, statsrådet Wikström, anför.

1 Bakgrund I . ] Historik

Det svenska biblioteksväsendet indelas traditionellt i två skilda biblioteks- typer nämligen folkbibliotek (och dessa närstående skolbibliotek) samt vetenskapliga bibliotek eller forskningsbibliotek. Inom forsknings- biblioteken brukar man skilja på allmänbibliotek, specialbibliotek och förvaltnings/företagsbibliotek. En effektiv samverkan mellan bibliotek av alla kategorier är av grundläggande betydelse för en vidareutveckling av biblioteksverksamheten i dess helhet. I detta sammanhang skall i första hand verksamheten vid folkbiblioteken belysas.

Genom 1905 års biblioteksförfattning blev folkbiblioteken berättigade till regelbundna generella statsbidrag. Statsbidrag i generell form kom sedan att utgå till biblioteken fram till år 1965. De första årens blygsamma bidrag utvidgades så småningom och utsträcktes till att gälla även studiecirkel- och skolbibliotek.

228

1930 års biblioteksförfattning lade grunden till folkbiblioteksväsendets snabba expansion på 1930- och 1940-talen och till en länsvis uppbyggnad av centralbibliotek med särskilda statsbidrag. Sådana bibliotek med regionala funktioner, som numera kallas länsbibliotek, finns sedan år 1953 i varje län.

I betänkandet (SOU 1949:28) Folk- och skolbibliotek lade 1946 års folkbibliotekssakkunniga fram förslag till mål för folkbibliotekens verksam- het som har varit vägledande för den senare utvecklingen. I målbeskrivning- en framhålls bl. a. att biblioteken kostnadsfritt skall ställa till allmänhetens förfogande böcker ”och annat material för förmedling av tankar och idéer; tidskrifter. tidningar, kartor. bilder, film. grammofonskivor". Biblioteken åläggs vidare att "aktivt verka för att största möjliga antal människor kommer i kontakt med de värden som biblioteket representerar", liksom att samverka med andra institutioner för kultur och utbildning, med folkbild- ningsorganisationer etc.

Under 1960-talet inleddes en utveckling som syftade till att skapa enklare statsbidragssystem och klarare rollfördelning mellan staten och kommuner- na.

Skatteutjämningskommittén konstaterade i sitt betänkande (SOU 1964:19) Kommunal skatteutjämning m. m. att de specialdestinerade statsbidragen hade tillkommit vid vitt skilda tidpunkter, vilket hade bidragit till att bidragssystemen hade blivit komplicerade och olikartade och antalet bidrag många. Det av kommittén föreslagna Skatteutjämningssystemet minskade behovet av stimulansbidrag.

En rad remissinstanser, bl. a. Svenska kommunförbundet och skolöver- styrelsen, anslöt sig till kommitténs bedömning att de speciella bidragen borde omprövas. Dåvarande chefen för finansdepartementet anförde i prop. 1965:43 om kommunal skatteutjämning m. m. att statsbidraget till de kommunala folkbiblioteken från stimulanssynpunkt torde ha förlorat sin betydelse med hänsyn till utvecklingen på biblioteksväsendets område och till det ansvar kommunerna kände för biblioteksverksamheten.

Med anledning av förslagen om avlösning av vissa specialdestinerade statsbidrag i propositionen 1965143 om kommunal skatteutjämning m. m. lade Kungl. Maj:t i prop. 1965z50 fram förslag rörande fortsatta statliga åtgärder för att främja folkbiblioteksverksamheten. De statliga insatserna skulle främst gälla rådgivning, service och utvecklingsarbete. så att den förnyelse som ägt rum vid de större folkbiblioteken skulle kunna prägla biblioteksverksamheten i dess helhet. Den statliga insatsen skulle således medverka till att åstadkomma en jämn biblioteksstandard i landet. Chefen för dåvarande ecklesiastikdepartementet underströk att huvudansvaret för bibliotekens utveckling inte gärna kunde läggas på andra organ än de kommunala. Samtidigt framhöll departementschefen vikten av en fortsatt utbyggnad av de regionala insatserna och föreslog att bidragen till dessa ändamål skulle förstärkas.

De riktlinjer som drogs upp genom 1965 års beslut kom att ligga till grund för ansvarsfördelningen mellan stat och kommun och för samhällets insatser

för folkbibliotekens verksamhet under den närmast följande tioårsperio- den.

Utbyggnaden av folkbibliotek och i viss mån även skolbibliotek sattes i allmänhet i främsta rummet vad gällde kommunernas åtgärder på kulturom- rådet. Biblioteksutgifternas andel av kommunernas totala utgifter för kulturell verksamhet höll sig under perioden från år 1968 till år 1973 i stort sett konstant vid ca 40 %.

Litteraturutredningen lade i sitt slutbetänkande (SOU 1974:5) Boken fram förslag om statliga insatser inom litteraturområdet. Förslaget avsåg åtgärder för såväl produktionen som distributionen av böcker.

Med utgångspunkt i sina studier och i andra undersökningar ansåg sig utredningen kunna konstatera att det ännu vid tiden för utredningens arbete förelåg stora skillnader i biblioteksstandard mellan olika kommuner.

Mot denna bakgrund redovisade utredningen förslag som hade förts fram i olika sammanhang att staten genom lagstiftning skulle ålägga kommunerna att inrätta bibliotek av viss minimistandard. Utredningen tog upp olika skäl för och emot en lagstiftning. Sammanfattningsvis konstaterade utredningen bl. a. att en lagstiftning som enbart ålade kommunerna att upprätta bibliotek skulle vara obehövlig efter den 1 januari 1974, eftersom det skulle komma att finnas bibliotek i samtliga kommuner efter detta datum. En lagstiftning som gav detaljerade föreskrifter om biblioteksverksamheten skulle, å andra sidan, riskera att motverka sitt syfte, eftersom normer snabbt föråldrades och miniminormer i vissa fall uppfattades som maximinormer. Utredningen förklarade sig inte vara beredd att föreslå någon lagstiftning som skulle binda kommunerna i den ena eller andra riktningen. Man hade all anledning att anta. konstaterade utredningen, att det engagemang som kommunerna visat i fråga om biblioteksverksamheten skulle komma att fortsätta utan några statliga påtryckningar.

Bland de remissinstanser som tog upp frågan om lagstiftning på biblioteksområdet var meningarna delade. Skolöverstyrelsen, kulturrådet. Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, Landsorganisationen och Tjänstemännens centralorganisation m. fl. avvisade i likhet med utredningen tanken på en bibliotekslagstiftning. För en lagstiftning uttalade sig bl. a. Sveriges författarförbund och Sveriges akademikers centralorgani- sation. Enligt litteraturutredningen borde en förnyad prövning av frågan om lagstiftning kunna ske om utvecklingen motiverade detta. Svenska kommun- förbundet bedömde det emellertid inte som aktuellt under överskådlig framtid att ompröva den kommunala friheten på denna del av kulturområ- det.

Litteraturutredningens förslag låg till grund för den andra kulturproposi- tionen. Chefen för utbildningsdepartementet anslöt sig där (prop. 1975:20 s. 208) till utredningens överväganden när det gällde behovet av en normerande lagstiftning. Han framhöll härutöver att vissa av de argument som i den allmänna diskussionen anförts för en bibliotekslagstiftning skulle kunna tas till intäkt för detaljerade bestämmelser också om verksamheten inom andra delar av kulturområdet. Ett sådant synsätt vore oförenligt med

de riktlinjer för den statliga kulturpolitiken som statsmakterna hade lagt fast föregående år (prop. 1974z28. KrU 1974115, rskr 19741248). Riksdagen anslöt sig till föredragandens överväganden (KrU 1975:12, rskr 1975z201).

Litteraturutredningen menade att standardskillnaderna på folkbibliote- kens område skulle komma att kvarstå under åtskillig tid och att detta motiverade särskilda statliga stödinsatser. Denna uppfattning delades i stort av remissinstanserna. Några instanser. bl. a. Svenska kommunförbundet och 1971 års kommunalekonomiska utredning, framhöll emellertid att den senaste kommunindelningsreformen hade skapat förutsättningar för en minskning av skillnaderna mellan kommunerna. I prop. 1975:20 (s. 209) anslöt sig chefen för utbildningsdepartementet till den senare uppfattningen. De statliga insatserna för folkbiblioteken utgjorde, visade han, endast ca 0,5 % av de kommunala ekonomiska insatserna. Även en mycket betydande ökning av det statliga bidraget skulle således inte ändra det förhållandet att utvecklingen av folkbiblioteksverksamheten på ett avgörande sätt var beroende av de kommunala åtagandena.

Med utgångspunkt i de av litteraturutredningen anförda synpunkterna lade föredraganden fram förslag till fortsatt statligt stöd till lokal folkbiblio- teksverksamhet. Han anförde därvid (s. 210) att detta stöd borde vara selektivt och i princip av engångskaraktär. Det borde i den utsträckning som det var möjligt med hänsyn till tillgängliga resurser syfta till en utjämning av biblioteksstandarden mellan kommunerna.

Bokbussverksamheten, arbetsplatsutlåningen och litteraturförsörjningen för invandrare föreslogs vara de delar av det lokala biblioteksarbetet som de statliga insatserna borde inriktas emot. Därutöver borde staten kunna lämna bidrag till allmän upprustning samt till vissa andra ändamål. Dessa riktlinjer är alltjämt vägledande för statsbidragsgivningen till lokal biblioteksverksam- het.

Genom förslag i den andra kulturpropositionen utvidgades även det statliga stödet till den regionala folkbiblioteksverksamheten. Samtidigt anfördes att statens kulturråd skulle få i uppdrag att se över formerna för stödet till länsbibliotek och lånecentraler. På grundval av denna översyn lade kulturrådet i rapporten Regionala biblioteksuppgifter (Rapport från kultur- rådet 1978:1) fram förslag till ett nytt statsbidragssystem.

Med utgångspunkt i kulturrådets rapport lade regeringen i prop. 1978/79:100 bil. 12 efter min föredragning fram förslag till ett kraftigt utvidgat bidrag till den regionala biblioteksverksamheten. Jag uttalade därvid (s. 156) att de regionalt verksamma bibliotekens arbetsuppgifter enligt min mening var av sådan art att det var befogat att staten påtog sig en betydande del av det ekonomiska ansvaret för dessa. En huvudprincip för utformningen av det statliga bidraget till länsbiblioteken borde därvid vara att detta gjordes värdebeständigt för att ge ett fast underlag för planeringen på regional nivå. Stödet borde vidare differentieras efter de olika länens behov. Slutligen borde det statliga anslaget till de tre lånecentralernas fjärrlåneverksamhet höjas kraftigt. Riksdagen beslöt i enlighet med rege-

ringens förslag (KrU 1978/79:24, rskr 1978/792234).

Driftkostnaderna vid de kommunala folkbiblioteken uppgick år 1978 till sammanlagt 761 milj. kr., varav 127 milj. kr. för medier och 412 milj. kr. för personal. Vid biblioteken utfördes ca 5 000 helårsverken. Folkbibliotekens verksamhet omfattar även service till institutioner av olika slag, t. ex. sjukhus. vårdskolor och kriminalvårdens anstalter. Vid de militära förban- den däremot bekostas biblioteksverksamheten helt av försvarsstaben.

För budgetåret 1979/80 uppgår de statliga bidragen till olika ändamål inom ramen för folkbibliotekens lokala verksamhet och utlåning vid kriminalvår- dens anstalter m.m. till sammanlagt ca 16 milj. kr. Bidragen till den regionala verksamheten uppgår för samma budgetår till ca 9 milj. kr. Härutöver utgår till Synskadades riksförbund (SRF) för biblioteksverksamhet med talböcker och punktskriftsböcker ett bidrag av 12,5 milj. kr.

Biblioteksverksamheten inom det allmänna skolväsendet regleras i Skolförordningen (SFS 1971:235). Enligt förordningen (2 kap. 24 &) skall det alltid finnas ett bibliotek vid varje skolenhet i vilken ingår grundskola eller gymnasieskola. I prop. 1975/76:39 om skolans inre arbete m. m. framhåller föredraganden (s. 261) att biblioteksverksamheten i en kommun bör ses som en gemensam och flexibel resurs i fråga om bokbestånd och andra medier, program, personal och lokaler. Samverkan mellan skolbibliotek och folkbibliotek är belyst i kulturrådets rapport (1978z2) Skola och folkbibliotek i samverkan.

1.2 Principiella Överväganden

Folkbiblioteken är de kulturinstitutioner som har nått den vidaste spridningen. De spelar en nyckelroll i kulturverksamheten i kommunerna. Utlåningen har fyrdubblats under de senaste tre decennierna. Anspråken på de lokala biblioteken har en än mer mångsidig funktion. Vid sidan av sin traditionella folkbildande roll har de uppgifter som informationscentraler — i synnerhet för kommunerna — och som öppna kulturinstitutioner med utställningar, filmvisningar och kulturprogram. På sikt kan folkbiblioteken också antas få en utvidgad roll i samverkan med vetenskapliga och andra specialinriktade bibliotek som förmedlare av vetenskaplig och teknisk information. En fortsatt vital kulturverksamhet med biblioteken som bas är en viktig kulturpolitisk uppgift.

I den senaste tidens kulturpolitiska debatt har det ifrågasatts om de kommunala biblioteken i framtiden kan klara sina olika uppgifter utan några centrala riktlinjer och med endast ett begränsat ekonomiskt stöd från staten. De skillnader i biblioteksstandard som fortfarande kan konstateras kom- muner emellan har gett näring åt debatten.

Ansvarsfördelningen mellan stat, kommun och landstingskommun på det kulturpolitiska området lades fast av regering och riksdag genom 1974 års kulturpolitiska beslut (prop. 1974:28, KrU 1974115, rskr 1974:248). Beslutet

innebar ett klargörande och en vidareutveckling av principer som vuxit fram redan tidigare. Staten ansvarar helt och hållet för den riksomfattande verksamheten och ger stöd åt den regionala. För den lokala verksamheten svarar kommunerna själva. Kommunernas ansvar har sin grund i kommu- nallagens föreskrift om kommunernas ansvar att själva vårda sina angelä- genheter. Kommunerna bör ha möjlighet att välja egna lösningar med hänsyn till skiftande förutsättningar och behov. Staten bör därför även i fortsättningen inrikta sina insatser på att stimulera kulturverksamheten i landet och inte på att reglera den. Från kommunalt håll har man slagit vakt om den kommunala friheten på biblioteksområdet liksom för övrigt inom kultur- och fritidssektorn. Många intressanta initiativ skulle förmodligen aldrig ha tagits om verksamheten hade styrts hårdare från centralt håll. Enligt vad som ofta framhålls från Svenska kommunförbundet har biblioteksverk— samheten i kommunerna allmänt sett blivit väl tillgodosedd trots den hårt ansträngda kommunala ekonomin.

Jag har i det föregående berört hur frågan om en statlig reglering av folkbibliotekens verksamhet genom lagstiftning behandlades i den andra kulturpropositionen (prop. 197520 5. 207—209). Där redovisades svårighe- terna att genom en detaljerad reglering skapa en reell garanti för en standardhöjning i landets kommuner. Mot bakgrund härav, och med hänvisning till det synsätt som präglade de riktlinjer som hade lagts fast för den statliga kulturpolitiken, avvisade det föredragande statsrådet tanken på en reglering av biblioteksverksamheten genom en bibliotekslag. Liksom när det gällde 1974 års principiella beslut anslöt sig riksdagen till den redovisade uppfattningen om ansvarsfördelningen på folkbibliotekens område. Enligt min mening finns det inte anledning att frångå de principer som hittills har gällt som riktlinjer för statens insatser på biblioteksområdet. Däremot finns det skäl att ingående belysa hur den nuvarande ordningen fungerar och att ta upp den statliga bibliotekspolitiken och bibliotekens roll i den kommunala kulturpolitiken till förnyad diskussion.

För en realistisk biblioteksdebatt är det angeläget att få en klar bild av folkbibliotekens situation i dag och av de faktorer som påverkar utvecklingen på bibliotekens område. Genom en grundlig nulägesbeskrivning av den svenska biblioteksstandarden får både kommunala och statliga instanser en nödvändig förbättring av sina respektive beslutsunderlag. Härutöver krävs. med denna kartläggning som bakgrund. en förutsättningslös diskussion om inriktning av och metoderna för de fortsatta statliga insatserna på biblio- teksområdet.

Dessa arbetsuppgifter bör anförtros en särskild kommitté.

2 Riktlinjer för utredningsarbetet

Kommittén bör inledningsvis ge en samlad redovisning avfolkbibliotekens standard över hela landet. Redovisningen bör omfatta såväl personal i olika funktioner som bestånd av böcker, publikationer och audivisuella medier. Den bör vidare belysa bibliotekens tillgänglighet, bl. a. öppethållandet och den geografiska spridningen. Sambandet mellan ortstyp och biblioteksstan- dard bör analyseras. Särskild uppmärksamhet bör ägnas insatser för barn och ungdom. liksom för läsfrämjande och uppsökande verksamhet av olika slag. Folkbibliotekens referensservice och samhällsinformation samt service till studerande och forskare och medverkan i allmänkulturell verksamhet bör även redovisas.

Uppbyggnaden av mediebestånden är ett centralt inslag i biblioteksverk- samheten. I en kostnadsanalys bör resurstilldelningen till bibliotekens medieanskaffning ställas i relation till kostnadsutvecklingen inom respektive medieområde. Det bör vara av intresse från olika synpunkter att utröna huruvida ett samband föreligger mellan den årliga utgivningen och omfatt- ningen av folkbibliotekens medieinköp.

Bibliotekens möjligheter när det gäller att tillhandahålla andra medier än böcker. t. ex. fonogram, film, Videogram och bildkonst. bör också redovisas i detta sammanhang. Kommittén bör också i samarbete med informationstek- nologiutredningen söka ge enbild av hur det nya mediet teledata kan komma till användning i bibliotekens verksamhet.

Frågan om bibliotekens medieval ligger i skärningspunkten mellan å ena sidan vida låntagargruppers önskemål, å andra sidan mer specifika författar- och folkbildningsintressen. Ju mer omfattande utgivningen blir desto svårare blir medievalet för biblioteken. I den senaste tidens debatt har bibliotekens inköpspolitik ägnats stor uppmärksamhet. Det har hävdats att inköpen av kvalitetsprodukter av böcker och skivor har minskat till förmån för den mer populära utgivningen. Utredningen bör söka ge en bild av hur medievalet har utvecklats på senare år och därvid särskilt uppmärksamma i vilken utsträckning de boktitlar som fått litteraturstöd har köpts av folkbibliote- ken.

Folkbiblioteken har sedan sin tillkomst en ambition att genom läsfräm- jande insatser av olika slag nå en allt vidare krets av besökare och låntagare ur alla grupper i samhället. Som ett led i denna strävan har biblioteken under de senaste decennierna utvecklat nya former för utlåningsservicen, exempelvis genom arbetsplatsutlåning, bokbussar och "Boken kommer". Folkbibliote- kens nya former av service inom samhällsinformationen och de allmänkul- turella inslagen i bibliotekens verksamhet kan också påverka besökargrup- perna. Ett annat viktigt inslag i detta sammanhang är den alltmer utbyggda biblioteksverksamheten i skolor och förskolor.

Kommittén bör undersöka i vad mån en ny inriktning av biblioteksverk- samheten leder till en attitydförändring gentemot folkbiblioteken från allmänhetens sida och till en förändring i de grupper som använder sig av bibliotekens tjänster. I detta sammanhang bör också belysas hur det

läsfrämjande arbetet kan stimuleras genom en samverkan med organisatio- ner och institutioner utanför biblioteken, t. ex. folkbiIdningsorganisationer- na och skolan.

Informations- och medieförsörjningen till olika grupper i samhället är organiserad inom ramen för en integrerad service som omfattar bibliotek av olika typer. Kommittén bör utreda och redovisa olika möjligheter till effektivare samverkan mellan olika kategorier av bibliotek. Jag hänvisar här även till vad jag anfört beträffande samverkan mellan vetenskapliga bibliotek och folkbibliotek i prop. 1977/78:114 (s. 92—95) angående ett centralt organ för informationsförsörjning m. m. I 1978/79 års budgetpropo- sition redovisade jag ett förslag som hade lagts fram av statens kulturråd rörande stöd till utvecklingen av depåfunktioner vid lånecentralerna. Jag anförde därvid (s. 158) att frågan krävde ytterligare överväganden. Under utredningsarbetet bör även denna fråga bli belyst. Vidare bör i utredningen belysas möjligheterna till samverkan mellan olika bibliotekskategorier när det gäller metodutveckling.

Ett antal olika organisationer. institutioner och myndigheter har på central nivå inflytande över folkbibliotekens utveckling. Här kan nämnas statens kulturråd. delegationen för vetenskaplig och teknisk informationsförsörj- ning. Svenska kommunförbundet. Bibliotekstjänst och Sveriges allmänna biblioteksförening. Utredningen bör i samråd med dessa organ diskutera möjligheterna att intensifiera samarbetet i syfte att stimulera och fortlöpande utveckla folkbibliotekens verksamhet.

Kommittén bör belysa de ekonomiska förutsättningarna för folkbibliote- kens verksamhet från olika utgångspunkter. Härvid bör en analys av olika kostnadskomponenter vara värdefull. Utvecklingen av folkbibliotekens resurser bör sättas i samband med utvecklingen på andra områden där kommunen har ett ansvar, t. ex. film. teater, musik. konstinköp. Kommittén bör därvid belysa folkbibliotekens andel av den kommunala budgeten. Biblioteksresursernas utveckling bör också relateras till utvecklingen allmänt sett av de ekonomiska resurserna i kommunerna och till utbyggnaden av de kommunala Skatteutjämningsbidragen.

Ett grundläggande syfte med utredningen bör vara att undersöka effekterna av de statliga stödinsatserna. Härvid bör bl. a. eftersträvas en redovisning av konsekvenserna för de kommunala biblioteksanslagen av förändringar i de statliga bidragens utformning. På grundval av sin analys av dagens förhållanden bör kommittén förutsättningslöst diskutera den framti- da utformningen av det statliga stödet till folkbiblioteken. Kommittén bör i detta sammanhang beakta att utrymmet för utbyggnad av såväl den statliga som den kommunala verksamheten kommer att vara mycket begränsat under de närmaste åren.

Kommittén bör i sitt arbete även ta del av erfarenheter av utvecklingen på biblioteksområdet i andra länder.

Utredningsarbetet bör bedrivas i nära samverkan med Svenska kommun- förbundet, delegationen för vetenskaplig och teknisk informationsförsörj- ning och statens kulturråd samt med myndigheter. kommittéer och

organisationer som är verksamma inom de områden som berörs av utredningen.

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar chefen för utbildningsdepartementet

att tillkalla en kommitté med högst nio ledamöter med uppdrag att utreda frågor rörande folkbibliotekens verksamhet.

att utse en av ledamöterna att vara ordförande, att besluta om sakkunniga, experter. sekreterare och annat biträde åt kommittén.

Vidare hemställer jag att regeringen föreskriver

att kostnaderna skall belasta nionde huvudtitelns kommittéanslag.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan.

(Utbildningsdepartementet)

Bilaga 2 Ledamöter, sakkunniga, experter och övriga medverkande

Ledamöter

Ordförande

Rodhe, Birgit (fp), f.d. statsråd (fr.o.m. 1980-01-01 t.o.m. 1982-12-31) Svensson, Gunnar (s), statssekreterare (fr.o.m. 1983-01-01)

Övriga ledamöter

Eliasson, Anna (c), fil.mag., f.d. riksdagsledamot (fr.o.m. 1980-03-01) Fleetwood, Elisabeth (m), adjunkt, rikdagsledamot (fr.o.m. 1980-03-01)

Green, Åke (s), f.d. riksdagsledamot (fr.o.m. 1980-03-01 t.o.m. 1982-04-30)

Jansson, Barbro (s), f.d. kommunalråd (fr.o.m. 1980-03-01) Johansson, Kent (c), folkhögskollärare (fr.o.m. 1980-03-01) Mickelsson, Kjell (s), folkhögskollärare (fr.o.m. 1983-01-01) Ristarp, Jan (vpk), kanslichef (fr.o.m. 1980-03-01) Rodhe, Birgit (fp), f.d. statsråd (fr.o.m. 1983-01-01) Vestlund, Iréne (s), sjukvårdslärare, riksdagsledamot (fr.o.m. 1982-05-01)

Sakkunniga

Eriksson, Sune, direktör (fr.o.m. 1980-03-01 t.o.m. 1983-04-14) Johansson, Hans, avdelningsdirektör (fr.o.m. 1981-07-01) Jonsson, Bo, departementsråd (fr.o.m. 1980-04-10 t.o.m.1983-04-14) Lannegren, Göran, departementsråd (fr.o.m. 1980-04-01 t.o.m. 1983—04-14)

Olsson, Lars, sektionschef (fr.o.m. 1983-04—15) Persson, Annika, departementssekreterare (fr.o.m. 1983-04-15) Rädel, Wolfgang, departementssekreterare (fr.o.m. 1983-04-15) Svensson, Gunnar, departementsråd (fr.o.m. 1980-03-01 t.o.m. 1982-03-31)

238

Experter

Experter som regelbundet deltagit i utredningens sammanträden

Dittmer, Ulf, stadsbibliotekarie (fr.o.m. 1980-03—01 t.o.m. 1982-09-20) Gumpert, Jan, direktör (fr.o.m. 1980-03-01) Hedin, Benkt-Erik, författare (fr.o.m. 1980-03-01) Johansson, Hans, avdelningsdirektör (fr.o.m. 1980-03—01 t.o.m. 1981-06-30)

Jonsson, Kerstin, byrådirektör (fr.o.m. 1981-07-01) Karlsson, Åke, 1:e sekreterare (fr.o.m. 1980—03-01 t.o.m. 1980-12—03)

Lundh, Brita, departementssekreterare (fr. o. m. 1981-11-01 t.o.m. 1982-06-30)

Röde], Wolfgang, departementssekreterare (fr.o.m. 1981-01-01 t.o.m. 1981-06-30)

Sandh, Hans, kansliråd (fr.o.m. 1981-11-01 t.o.m. 1982-04-21) Strand, Auli, sekreterare (fr.o.m. 1980-12-04) Thomasson, Björn, kanslichef (fr.o.m. 1980-03-01) Tynell, Lars, riksbibliotekarie (fr.o.m. 1980-03-01) Törngren, Margareta, bibliotekarie (fr.o.m. 1982-09-21)

Övriga experter

Andersson, Bibbi, kulturchef (fr.o.m. 1982-12-01 t.o.m. 1983-02-28) Andersson, Lars G., 1:e bibliotekarie (fr.o.m. 1980-09-01 t.o.m. 1982-09—30)

Beckman-Hirschfeldt, Ingar, 1:e bibliotekarie (fr.o.m. 1980-08-15) Eide-Jensen, Inger, bibliotekarie (fr.o.m. 1980-07-01 t.o.m. 1982-09-30)

Ekstedt, Elsi, bibliotekarie (fr.o.m. 1981-11-01 t.o.m. 1982-09-30) Höglund, Anna-Lena, kulturchef (fr.o.m. 1981-01—01 t.o.m. 1981-07-31, fr.o.m. 1983-09-01)

Klingberg, Christer, bibliotekarie (fr.o.m. 1983-04-14) Lindholm, Berndt, utredningssekreterare (fr.o.m. 1980-08-15) Mattsson, Astrid, sekreterare (fr.o.m. 1982-01-01) Mattsson, Inger, bibliotekschef (fr.o.m. 1980-09-01) Nordström, Tore, kulturchef (fr.o.m. 1980-07-01 t.o.m. 1982-09-30) Renborg, Greta, lektor (fr.o.m. 1980-09-01) Sjögren Fleischer, Kerstin, bibliotekschef (fr.o.m. 1981-09-01) Skoglund, Lena, lektor (fr.o.m. 1980-09-01) Ullander, Kerstin, bibliotekarie (fr.o.m. 1983-08-01) Werbell, Bror, avdelningsdirektör (fr.o.m. 1981-01-01) Wessel, Britta, kulturchef (fr.o.m. 1980-09-01 t.o.m. 1982-09-30) Widgren, Lillemor, bibliotekarie (fr.o.m. 1981-09-01) Viirman, Ants, bitr. bibliotekschef (fr.o.m. 1980-08—15)

Sekretariat

Hallberg, Dag, avdelningsdirektör, sekreterare (fr.o.m. 1980-02-01) Albrektsson, Bengt Olof, kulturchef, bitr. sekreterare (fr.o.m. 1980—03—10 t.o.m. 1981-10—31)

Höglund, Anna-Lena, kulturchef, bitr. sekreterare (fr.o.m. 1981-08-01 t.o.m. 1982-12—31)

Ljunggren, Karin, departementssekreterare, bitr. sekreterare (fr.o.m. 1983-03-15)

Övriga personer som tjänstgjort inom sekretariatet

Ahlén, Eva, assistent (fr. o. m. 1983—11-15) Asplund, Hans, assistent (fr.o.m. 1983—02-16) Gustafsson, Karin, assistent (fr.o.m. 1980-06-09 t.o.m 1983—08-15) Stafberger, Maria, kanslist (fr. o. m. 1983-11-15) Westman, Gunilla, assistent (fr.o.m. 1980-04-21 t.o.m. 1983-01-31)

Övriga personer som medverkat i utredningens skrifter

Carlsson, Barbro, fil.mag. Frykman, Jonas, docent Holmberg, Olle, fil.mag. Holmström, Bengt, stadsbibliotekarie Holstein, Hans Jörgen, docent Jacobsson, Thord Plaenge, f.d. länsbibliotekarie J ärnegren, Anders, universitetslektor Karlsson, Karin, lektor Lindung, Yngve, lektor Lindqvist, Sven, fil.dr. författare Malmgren, Gun, fil.mag. Malmgren, Lars-Göran, docent Nilsson, Jan, mellanstadielärare Norman, Birger, författare Stenberg, Catharina, bibliotekarie Thomas, Barbro, länsbibliotekarie Weinehall, Lars, distriktsläkare Åberg, Åke, lektor

,l lllJ ii., i- ,.l

'.l lj. ,,lijii A_Ljnl ' '

. ”kläd

!#

l &, Imi

Bilaga 3 Arbetsgrupper, konferenser, skrifter, skrivelser och studieresor

1 Arbetsgrupper

Inom utredningens ram har följande arbetsgrupper varit verksamma, nämligen arbetsgrupperna för

bibliotekens mål och uppgifter informationsuppgifter vid folkbiblioteken folkbibliotek och folkbildning folkbibliotekens samverkan med skolan folkbibliotekens service till högskolestuderande folkbibliotekens musikverksamhet.

DDDLJLID

Kommittéledamöter och sekretariat har även medverkat i D referensgruppen till arbetsgruppen för forskarutbildning i biblioteks- och informationsvetenskap vid högskolan i Borås Cl centrala styrgruppen för dataprojektet vid Örebro stadsbibliotek D ledningsgruppen för statens kulturråds Dalaprojekt.

2 Konferenser m.m. Utredningens konferenser

Den 11 november 1980 seminarium i Stockholm tillsammans med informa- tionsteknologiutredningen och Sveriges allmänna biblioteksförening (SAB) om folkbibliotekens informationsroll.

Den 19 maj 1983 diskussion i Stockholm om högskolestuderandes litteraturförsörjning med företrädare för folk- och högskolebibliotek, universitets- och högskoleämbetet (UHÄ), delegationen för vetenskaplig och teknisk informationsförsörjning (DFI) och Sveriges förenade student- kårer.

Den 7—8 november 1983 nordisk bibliotekskonferens i Hässelby med deltagare från de nordiska ländernas biblioteksföreningar och statliga tillsynsmyndigheter för bibliotek.

I slutskedet av sitt arbete har utredningen haft överläggningar med bl.a. Sveriges allmänna biblioteksförenings (SAB) arbetsgrupp för invandrarfrå- gor samt SAB:s specialgrupper för uppsökande verksamhet och barn- och tonårsverksamhet.

242

Medverkan i konferenser

Den 20—21 maj 1980 statens kulturråds konferens i Stockholm för biblio— tekschefer och ordförande i kulturnämnder/biblioteksstyrelser.

Den 29 maj 1980 Svenska Tonsättares Internationella Musikbyrås (STIM) paneldebatt i Stockholm om musik i folkbiblioteken.

Den 22 november 1980 Sveriges författarförbunds höststämma. Den 9 mars 1981 SAB:s hearing i Stockholm med utredningen. Den 17 maj 1981 Sveriges författarförbunds hearing i Stockholm med utredningen.

Den 13—15 oktober 1982 SAB-konferens i Tylösand. Den 28—30 september 1983 SAB-konferens i Tylösand. Den 6 oktober 1983 statens kulturråds konferens i Stockholm om folkbibliotekens inköpspolitik och inköpskanaler.

Utredningen har dessutom deltagit i SAB:s årsmöten åren 1980—1983. Sekretariatet har medverkat i ett 30-tal regionala och lokala bibliotekskon- ferenser.

3 Skrifter utgivna av kommittén

Bilden av biblioteket. En debattbok från folkbiblioteksutredningen. Stock- holm 1982.

Databaser för folkbibliotek. Exempel och kort handledning i onlinesök- ning. DsU 1983:12.

Folkbibliotek i tal och tankar. En faktarapport från folkbiblioteksutred— ningen. Stockholm 1982.

Folkbibliotek och folkbildning i samverkan. Rapport från en arbetsgrupp inom folkbiblioteksutredningen. Ds U 1982:15.

Folkbibliotekens informationsuppgifter. Rapport från en arbetsgrupp inom folkbiblioteksutredningen. Ds U 1982:16.

Folkbibliotekens samverkan med skolan. Rapport från en arbetsgrupp inom folkbiblioteksutredningen. Ds U 1982:17.

Folkbibliotekens service till högskolestuderande. Rapport från en arbets- grupp inom folkbiblioteksutredningen. Ds U 1983:11.

Musik och folkbibliotek. Rapport om en kartläggning av folkbibliotekens musikverksamhet. Ds U 1983:13.

Skönlitteratur på bibliotek. Rapporter från folkbiblioteksutredningen om inköp, lån och läsning. Stockholm 1983.

4 Skrivelser Remissyttranden m.m.

Den 18 juni 1980 yttrande angående videogramutredningens promemoria Försöksverksamhet med distribution och produktion av Videogram.

Den 24 september 1980 skrivelse till utbildningsdepartementet om depåfunktioner vid folkbiblioteken.

Den 19 augusti 1981 skrivelse till statens kulturråd om avgiftsbeläggning av folkbiblioteksservice.

Den 2 september 1981 yttrande angående uppslagsverkskommitténs

betänkande (SOU 1980:26) Mot bättre vetande.

Den 9 november 1981 yttrande angående 1980 års bokbranschutrednings betänkande (Ds U 198125) Stöd till bokutgivning och bokförlag— en utvärdering.

Den 15 december 1981 yttrande angående utredningens rörande avgifts- beläggning av informationsservice betänkande (DFI 1981:2) Information till varje pris— om avgiftsbeläggning av informationsservice.

Den 15 januari 1982 yttrande angående videogramutredningens betänkan- de (SOU 1981:55) Video.

Den 6 juni 1983 yttrande angående ansvarsbiblioteksutredningens betän- kande (DFI 1983: 1) Ansvarsbibliotek. Ett system för nationell informations- försörjning.

Den 18 augusti 1982 yttrande angående medlemsförslag (A 620/k) i Nordiska rådet att stödja ett svensk-danskt uppslagsverk.

Den 3 september 1982 yttrande angående talbokskommitténs betänkande (SOU 1982:7) Talböcker — utgivning och spridning.

Viktigare inkomna skrivelser

Umeå stadsbibliotek, länsavdelningen den 15 april 1980 och den 14 juni 1981 om bok- och biblioteksförsörjning bland samer.

B. Holmström, U. Dittmer och G. Lundblad den 20 maj 1981 om lånecentralernas uppgifter i framtiden.

Utbildningsdepartementet den 10 februari 1983 med överlämnande av skrivelse från Bibliotekstjänst AB med ansökan om statligt stöd till aktiebolagets bibliografiska databas BUMS.

Utbildningsdepartementet den 10 februari 1983 med överlämnande av talbokskommitténs förslag angående statsbidrag till folkbibliotekens upp- byggnad av talboksbestånd.

Sveriges allmänna biblioteksförenings specialgrupp för barn- och tonårs- verksamhet den 24 augusti 1983 om barnlitteratur på bibliotek.

Svenska barnboksinstitutet den 6 september 1983 om kartläggning av barnlitteraturen på biblioteken.

Svenska Folkbibliotekarieförbundets fackgrupp för barn- och skolbiblio- tekarier den 20 september 1983 om barnlitteraturen i folk- och skolbiblio- tek.

Svenska Samernas Riksförbund den 22 september 1983 om bibliotekskon- sulent för det samiska språkområdet.

Umeå stadsbibliotek, länsavdelningen den 23 september 1983 om barnlit- teratur på biblioteken.

Civildepartementet den 2 oktober 1983 med överlämnande av statskon- torets utredningspromemoria Statlig styrning av kommunal fritids- och kulturverksamhet.

Härutöver har ytterligare ett 50-tal skrivelser om kommitténs arbete tagits emot och besvarats.

En namninsamling har inkommit till utredningen med anhållan om att utredningen skall låta göra en rapport om barnlitteratur på barnbibliotek.

5 Studieresor

Utredningen besökte år 1980 folkbibliotek i Skaraborgs län och hade en överläggning med företrädare för Bibliotekshögskolan i Borås. Utredningen har även besökt Bibliotekstjänst AB i Lund. I februari 1981 gjorde utredningen en studieresa till Danmark.

För utredningens räkning har ordföranden, sekretararen resp. biträdande sekreteraren år 1980 gjort studieresor i Västerbottens län och till Danmark och England och år 1981 till Norge och Finland.

Statens offentliga utredningar 1984

Kronologisk förteckning

Sociala aspekter på regional planering. I. Värdepappersmarknaden. Fi. Domstolar och eko-brott. Ju. Långtidsutredningen. LU 84. Huvudrapport. Fi. Sektorstudier. LU 84. Bilagedel 1. Fi. Särskilda studier. LU 84. Bilagedel 2. Fi. Längtidsutredningen. LU 84. Bilagedel 3. Fi. Näringstillstånd. Ju. Förslag till lag om Kooperativa föreningar. l. Kompletterande motståndsformer. Fö. Rösträtt och medborgarskap. Ju. Rösträtt och medborgarskap. Bilaga. Ju. Samordnad narkotikapolitik. S. RF 1025. Ju. Ekonomisk brottslighet i Sverige. Bakgrund, övervägande, åtgärder. Ju.

16. Förvärv i god tro. Ju. 17. Sveriges internationella transporter. K. 18. Arbetsmarknadsstriden i. A. 19. Arbetsmarknadsstriden ll. A. 20. Datorer och arbetslivets förändring. A. 21. Förenklad självdeklaration. Fi. 22. Panträtt. Ju. 23. Folkbibliotek i Sverige. U.

PPPFPP'PPNT'

WP!—l.”?

Statens offentliga utredningar 1984

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet

Kommissionen mot ekonomisk brottslighet. 1. Domstolar och eko-brott. [3] 2. Näringstillstånd. [8] 3. Ekonomisk brottslighet i Sverige. Bakgrund, övervägande, åtgärder. [15] 1983 års rösträttskommitté. 1. Rösträtt och medborgarskap. [11] 2. Rösträtt och medborgarskap. Bilaga. [12] RF 10:5. [14] Förvärv i god tro. [16] Panträtt. [22]

Försvarsdepartementet Kompletterande motståndsformer. [10]

Socialdepartementet Samordnad narkotikapolitik. [13]

Kommunikationsdepartementet Sveriges internationella transporter. [17]

Finansdepartementet

Värdepappersmarknaden. [2] Långtidsutredningen. 1. Långtidsutredningen. LU 84. Huvudrap- port. [4] 2. Sektorstudier. LU 84. Bilagedel 1. [5] 3. Särskilda studier. LU 84. Bilagedel 2. [6] 4.Långtidsutredningen. LU 84. Bilagedel 3. [7] Förenklad självdeklaration. [21]

Utbildningsdepartementet Folkbibliotek i Sverige. [23]

Arbetsmarknadsdepartementet

Konfliktutredningen. 1. Arbetsmarknadsstriden |. [18] 2. Arbets- marknadsstriden ll. [19] Datorer och arbetslivets förändring. [20]

Industridepartementet

Sociala aspekter på regional planering. [1] Förslag till lag om Kooperativa föreningar. [9]

Bilden av biblioteket. En debattbok från folkbiblioteksutred- ningen. Stockholm 1982.

Databaser för folkbibliotek. Exempel och kort handledning i onlinesökning. Ds U 1983:12.

Folkbibliotek i tal och tankar. En faktarapport från folkbib- lioteksutredningen. Stockholm 1982.

Folkbibliotek och folkbildning i samverkan. Rapport från en arbetsgrupp inom folkbiblioteksutredningen. Ds U 1982:15.

Folkbibliotekens informationsuppgifter. Rapport från en ar- betsgrupp inom folkbiblioteksutredningen. Ds U 1982:16.

Folkbibliotekens samverkan med skolan. Rapport från en arbetsgrupp inom folkbiblioteksutredningen. Ds U 1982:17. Folkbibliotekens service till högskolestuderande. Rapport från en arbetsgrupp inom folkbiblioteksutredningen. Ds U 1983:11.

Musik och folkbibliotek. Rapport om en kartläggning av folkbibliotekens musikverksamhet. Ds U 1983:13.

Skönlitteratur på bibliotek. Rapporter från folkbiblioteksut— redningen om inköp, lån och läsning. Stockholm 1983.

HE] - leer ISBN 91—38'082415-4