Prop. 2017/18:216
En ny lag om försäkringsdistribution
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 19 april 2018
Stefan Löfven
Per Bolund (Finansdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
Genom Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/97 av den 20 januari 2016 om försäkringsdistribution (försäkringsdistributionsdirektivet) har det införts en ny EU-rättslig reglering av försäkringsdistribution. I propositionen föreslås att direktivet genomförs i svensk rätt i en ny lag om försäkringsdistribution, som ska ersätta lagen (2005:405) om försäkringsförmedling. Den nya lagen innehåller huvudsakligen näringsrättsliga bestämmelser som ska gälla för försäkringsdistributörers försäkringsdistribution, dvs. för försäkringsförmedlare och försäkringsföretag när de distribuerar försäkringar.
Försäkringsdistributionsdirektivet är ett s.k. minimiharmoniseringsdirektiv som medger att medlemsstaterna inför krav som går utöver dem i direktivet. I propositionen föreslås att det enligt den nya lagen ska gälla sådana krav i fråga om bl.a. vissa tredjepartsersättningar och när rådgivning lämnas grundad på en opartisk och personlig analys samt skärpta regler om marknadsföring. Vissa av de strängare regler som enligt direktivet ska gälla vid distribution av försäkringsbaserade investeringsprodukter föreslås gälla även vid distribution av pensionsförsäkringar som är exponerade mot marknadsvolatilitet. Det föreslås även att nuvarande möjlighet för försäkringsförmedlare att få ett särskilt tillstånd för att som sidoverksamhet utföra investeringsrådgivning om fondandelar som inte har någon koppling till ett försäkringsavtal ska tas bort.
Följdändringar föreslås i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m., lagen (1996:1006) om valutaväxling och annan finansiell verksamhet, lagen (1998:620) om belastningsregister, lagen (2003:862) om finansiell rådgivning till konsumenter, lagen (2007:528) om värdepappers-
marknaden, marknadsföringslagen (2008:486), offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), lagen (2014:484) om en databas för övervakning av och tillsyn över finansmarknaderna och lagen (2017:630) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.
Lagen om försäkringsdistribution föreslås träda i kraft den 1 oktober 2018. De ytterligare bestämmelser som avser distribution av tjänstepensionsförsäkringar som är exponerade mot marknadsvolatilitet ska dock enligt förslaget börja tillämpas den 1 oktober 2019. Enligt förslaget ska lagen om försäkringsförmedling upphävas den 1 oktober 2018.
Övriga lagändringar föreslås träda i kraft den 1 oktober 2018.
1. Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om försäkringsdistribution,
2. lag om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m.,
3. lag om ändring i lagen (1996:1006) om valutaväxling och annan finansiell verksamhet,
4. lag om ändring i lagen (1998:620) om belastningsregister,
5. lag om ändring i lagen (2003:862) om finansiell rådgivning till konsumenter,
6. lag om ändring i lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden,
7. lag om ändring i marknadsföringslagen (2008:486),
8. lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400),
9. lag om ändring i lagen (2014:484) om en databas för övervakning av och tillsyn över finansmarknaderna,
10. lag om ändring i lagen (2017:630) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.
2. Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Hänvisningar till S2
- Prop. 2017/18:216: Avsnitt 8
2.1. Förslag till lag om försäkringsdistribution
Härigenom föreskrivs1 följande.
1 kap. Tillämpningsområde och uttryck i lagen
Lagens tillämpningsområde
1 § Denna lag innehåller bestämmelser om försäkringsdistribution som gäller för försäkringsförmedlare och försäkringsföretag.
Med försäkringsdistribution avses verksamhet som består i att
1. ge råd om eller föreslå försäkringsavtal eller utföra annat förberedande arbete innan ett försäkringsavtal ingås,
2. ingå ett försäkringsavtal, eller
3. bistå vid förvaltning eller fullgörande av ett försäkringsavtal.
2 § Med försäkringsdistribution avses inte verksamhet som bara består i att
1. hänvisa någon till en försäkringsdistributör eller en försäkringsdistributör till en presumtiv kund,
2. lämna allmän information om försäkring till någon, eller
3. inom ramen för en annan yrkesverksamhet i enskilda fall lämna information eller ge råd om försäkring till någon.
Med försäkringsdistribution avses inte heller att yrkesmässigt handlägga, värdera eller reglera försäkringsfall.
3 § Bestämmelserna om försäkringsdistribution i denna lag gäller även vid distribution av återförsäkring, om inte annat anges.
4 § Bestämmelserna om försäkringsförmedlare i denna lag gäller även anknuten försäkringsförmedlare, sidoverksam försäkringsförmedlare och anknuten sidoverksam försäkringsförmedlare, om inte annat anges.
5 § För utländska försäkringsdistributörers verksamhet i Sverige gäller bestämmelserna i denna lag i tillämpliga delar. För filialer till utländska försäkringsförmedlare, som är ett avdelningskontor med självständig förvaltning, gäller i övrigt lagen (1992:160) om utländska filialer m.m.
1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/97 av den 20 januari 2016 om försäkringsdistribution, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/411.
Undantag från lagens tillämpningsområde
6 § Lagen är inte tillämplig på en sidoverksam försäkringsförmedlares försäkringsdistribution, om
1. den distribuerade försäkringen kompletterar en vara eller tjänst och försäkringen täcker risken för
a) förlust av varan eller funktionsfel i eller skada på varan,
b) att tjänsten inte kunnat utnyttjas, eller
c) skada på eller förlust av bagage och andra risker i samband med resa, och
2. den årliga premien för den distribuerade försäkringen inte överstiger ett värde motsvarande 600 euro, beräknat proportionellt på årsbasis, eller
3. premien för den distribuerade försäkringen inte överstiger ett värde motsvarande 200 euro per person, i de fall försäkringen kompletterar en tjänst och den tjänstens varaktighet inte är längre än tre månader.
7 § En försäkringsdistributör ska, när distributionen sker via en sidoverksam försäkringsförmedlare som undantagits från tillämpningen av denna lag enligt 6 §, säkerställa att
1. information tillhandahålls kunden innan försäkringsavtalet ingås, med uppgifter om försäkringsdistributörens identitet och adress och om de förfaranden som avses i 4 kap. 15 § och som gör det möjligt för kunder och andra berörda parter att anmäla klagomål,
2. det införts ändamålsenliga och proportionerliga system som är förenliga med 4 kap. 1 §, 3 § första stycket, 5 och 13 §§ samt 5 kap. 14, 18 och 19 §§ och som beaktar kundens krav och behov innan avtalsförslaget läggs fram, och
3. det produktfaktablad som avses i 5 kap. 13 § lämnas till kunden innan försäkringsavtalet ingås.
Avtalsvillkor som avviker från lagen
8 § Avtalsvillkor som avviker från 4 kap. 1 och 16 §§ får inte åberopas mot kunden eller någon som härleder sin rätt från kunden, i annat fall än när distributionen avser återförsäkring eller försäkring mot stora risker.
Bestämmelserna i 6 kap. 4–6, 10–12, 14 och 15 §§ om information som ska lämnas vid distribution av försäkringsbaserade investeringsprodukter behöver inte tillämpas, om en försäkringsdistributör och en professionell kund har kommit överens om det. Efter en sådan överenskommelse behöver inte heller 6 kap. 10 och 13–15 §§ tillämpas enligt 7 kap. 1 § vid distribution av vissa pensionsförsäkringar.
Uttryck i lagen
9 § I denna lag betyder
1. anknuten försäkringsförmedlare: en försäkringsförmedlare som har träffat avtal med ett eller flera försäkringsföretag om att distribuera försäkringsprodukter, om dessa produkter inte konkurrerar med varandra och avtalet innebär att försäkringsföretaget är ansvarigt för ren förmögenhetsskada enligt 4 kap. 16 §,
2. anknuten sidoverksam försäkringsförmedlare: en sidoverksam försäkringsförmedlare som har träffat avtal med ett eller flera
försäkringsföretag eller försäkringsförmedlare om att distribuera sådana försäkringsprodukter som anges i 20 b och c, om avtalet innebär att försäkringsföretaget eller försäkringsförmedlaren är ansvarig för ren förmögenhetsskada enligt 4 kap. 16 §,
3. behörig myndighet: en utländsk myndighet eller annat utländskt organ som har behörighet att besluta om tillstånd för eller registrering av försäkringsförmedlare eller att utöva tillsyn över försäkringsförmedlare,
4. EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,
5. EES-försäkringsförmedlare: en utländsk försäkringsförmedlare vars hemland är ett annat land inom EES och som omfattas av försäkringsdistributionsdirektivet,
6. ersättning: en provision, avgift eller annan betalning, inbegripet en ekonomisk ersättning av något slag eller eventuell annan finansiell eller icke-finansiell förmån eller ett incitament, som erbjuds eller betalas ut med avseende på försäkringsdistribution,
7. filial: en försäkringsförmedlares agentur eller filial som ligger i ett annat land inom EES än hemlandet,
8. försäkringsbaserad investeringsprodukt: en försäkring med ett förfallo- eller återköpsvärde som helt eller delvis är direkt eller indirekt exponerat mot marknadsvolatilitet, med undantag för
a) skadeförsäkring,
b) livförsäkring där ersättning enligt avtalet endast betalas ut vid dödsfall eller vid invaliditet till följd av skada, sjukdom eller funktionsnedsättning, och
c) pensionsförsäkring,
9. försäkringsdistributionsdirektivet: Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/97 av den 20 januari 2016 om försäkringsdistribution, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/411,
10. försäkringsdistributör: en försäkringsförmedlare eller ett försäkringsföretag,
11. försäkringsförmedlare: en fysisk eller juridisk person, med undantag för försäkringsföretag eller deras anställda, som mot ersättning bedriver försäkringsdistribution,
12. försäkringsförmedlare från tredjeland: en försäkringsförmedlare vars hemland inte omfattas av försäkringsdistributionsdirektivet,
13. hemland:
a) om försäkringsförmedlaren är en fysisk person, det land där förmedlaren har sin hemvist,
b) om försäkringsförmedlaren är en juridisk person, det land där förmedlarens säte ligger, eller, om förmedlaren enligt nationell rätt inte har något säte, det land där förmedlarens huvudkontor ligger,
14. kvalificerat innehav: ett direkt eller indirekt ägande i ett företag, om innehavet representerar tio procent eller mer av kapitalet eller av samtliga röster eller annars möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av företaget,
15. nära förbindelser: det som avses i 1 kap. 14 § försäkringsrörelselagen (2010:2043), med den skillnaden att det som anges där om försäkringsföretag i stället ska avse försäkringsförmedlare,
16. pensionsförsäkring: försäkringsavtal som har som främsta syfte att ge inkomst vid pensionering och som berättigar den försäkrade till vissa ersättningar,
17. professionell kund: en kund som avses i 1 kap. 4 b § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden,
18. rådgivning grundad på en opartisk och personlig analys: sådan rådgivning som avses i 4 kap. 2 §,
19. rådgivning: tillhandahållande av en personlig rekommendation till en kund, antingen på kundens begäran eller på initiativ av försäkringsdistributören, i fråga om ett eller flera försäkringsavtal,
20. sidoverksam försäkringsförmedlare: en försäkringsförmedlare – utom kreditinstitut och värdepappersföretag enligt definitionen i artikel 4.1.1 och 4.1.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 – som bedriver försäkringsdistribution som sidoverksamhet, under förutsättning att samtliga följande villkor är uppfyllda:
a) den har inte försäkringsdistribution som huvudsaklig yrkesverksamhet,
b) den distribuerar bara vissa försäkringsprodukter som kompletterar en vara eller en tjänst, och
c) de berörda försäkringsprodukterna omfattar inte livförsäkring eller ansvarsförsäkring, utom när sådant skydd kompletterar den vara eller tjänst som förmedlaren bedriver som huvudsaklig yrkesverksamhet,
21. skadeförsäkring: en försäkring som är hänförlig till någon av de försäkringsklasser som anges i 2 kap. 11 § försäkringsrörelselagen,
22. stora risker: det som avses i 3 kap. 16 § andra och tredje styckena försäkringsrörelselagen,
23. tjänstepensionsförsäkring: en livförsäkring som har samband med yrkesutövning och där utbetalning av försäkringsbelopp (engångsbelopp eller periodiska utbetalningar) beror av att en eller flera personer uppnår eller förväntas uppnå en viss ålder samt försäkringar som meddelas som tillägg till sådana försäkringar,
24. svensk fysisk person och svensk juridisk person: en fysisk eller juridisk person vars hemland är Sverige,
25. varaktigt medium: ett medel som
a) gör det möjligt för kunden att bevara information som riktas till kunden personligen, på ett sätt som är tillgängligt för användning i framtiden under en tid som är lämplig med hänsyn till vad som är avsikten med informationen, och
b) tillåter oförändrad återgivning av den bevarade informationen, och 26. värdland: det land inom EES där en försäkringsförmedlare har en permanent närvaro eller ett etableringsställe eller tillhandahåller tjänster, och som inte är förmedlarens hemland.
2 kap. Tillstånd och registrering samt vissa bestämmelser för försäkringsföretag
Tillstånds- och registreringsplikt
1 § En svensk försäkringsförmedlare får, med de undantag som föreskrivs i detta kapitel, bedriva försäkringsdistribution endast efter tillstånd av Finansinspektionen.
Beslut i fråga om tillstånd ska fattas inom tre månader från det att en fullständig ansökan om tillstånd togs emot.
I 3 kap. finns kompletterande bestämmelser om underrättelse till Finansinspektionen om den svenska försäkringsförmedlaren ska bedriva verksamhet utomlands. I det kapitlet finns också bestämmelser om utländska försäkringsförmedlares verksamhet i Sverige.
2 § Tillstånd för att bedriva försäkringsdistribution får avse
1. alla slag av försäkringar,
2. bara livförsäkringar, eller
3. bara skadeförsäkringar. Tillståndet får begränsas till att avse en eller flera försäkringsklasser eller grupper av försäkringar som avses i 2 kap.11–13 §§försäkringsrörelselagen (2010:2043) och i föreskrifter som har meddelats med stöd av 2 kap. 19 § 2 samma lag.
3 § Den som har fått tillstånd enligt 1 § att bedriva försäkringsdistribution ska senast sex månader efter det att tillstånd beviljades anmäla sig för registrering hos Bolagsverket.
Om anmälan för registrering inte görs inom denna tid eller om Bolagsverket genom beslut som har fått laga kraft avskrivit en sådan anmälan eller vägrat registrering, upphör tillståndet att gälla.
Verksamheten får inte påbörjas förrän registrering har skett.
4 § För en anknuten sidoverksam försäkringsförmedlare gäller i stället för det som anges i 1–3 §§ att det försäkringsföretag eller den andra försäkringsförmedlare som förmedlaren har ingått avtal med om att distribuera dess försäkringsprodukter ska anmäla förmedlaren för registrering hos Bolagsverket.
Innan anmälan görs, ska anmälaren kontrollera att förmedlaren uppfyller kraven i 7 § första stycket 1–4 och 7 eller 8 § första stycket 1 och 3–5 och andra stycket. Kravet på att de personer som avses i 8 § första stycket 3 även i övrigt ska vara lämpliga för att ingå i ledningen behöver dock inte kontrolleras. Anmälaren ska, genom att begära att ett utdrag ur det register som förs enligt lagen (1998:620) om belastningsregister visas upp, kontrollera att kraven i 7 § första stycket 2 eller 8 § första stycket 3 i detta avseende är uppfyllda.
I en anmälan om registrering ska det anges om distributionen av försäkringsprodukter ska avse alla slag av försäkringar, bara livförsäkringar eller bara skadeförsäkringar eller om den ska begränsas till att avse en eller flera försäkringsklasser eller sådana grupper av försäkringsklasser som avses i 2 kap.11–13 §§försäkringsrörelselagen (2010:2043) och i föreskrifter som har meddelats med stöd av 2 kap. 19 § 2 samma lag.
Första–tredje styckena gäller även anknutna försäkringsförmedlare som endast avser att distribuera andra försäkringar än försäkringsbaserade investeringsprodukter eller sådana pensionsförsäkringar som avses i 7 kap. 1 §.
Verksamheten får inte påbörjas förrän registrering har skett.
5 § En sammanslutning av försäkringsföretag eller försäkringsförmedlare får anmäla en anknuten sidoverksam försäkringsförmedlare för registrering hos Bolagsverket. I sådana fall gäller 4 §.
6 § Anställda hos ett försäkringsföretag eller hos en sådan försäkringsförmedlare som är juridisk person behöver inte ha tillstånd enligt denna lag.
Förutsättningar för tillstånd för en fysisk person
7 § Tillstånd för en svensk fysisk person att bedriva försäkringsdistribution får ges bara om den fysiska personen
1. inte är underårig, försatt i konkurs, har näringsförbud eller förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken,
2. inte förekommer i det register som förs enligt lagen (1998:620) om belastningsregister avseende vissa allvarliga förmögenhetsbrott eller viss allvarlig ekonomisk brottslighet och har visat skötsamhet i ekonomiska angelägenheter,
3. har lämplig kunskap och kompetens för den verksamhet som ska bedrivas,
4. uppfyller kraven på fortlöpande fortbildning och yrkesutveckling,
5. omfattas av en försäkring för skadeståndsskyldighet som kan uppkomma om han eller hon åsidosätter sina skyldigheter,
6. även i övrigt är lämplig att bedriva verksamheten, och
7. inte har eller kan väntas komma att få sådana nära förbindelser med någon annan som hindrar en effektiv tillsyn över den fysiska personen.
Första stycket 5 gäller inte för anknutna försäkringsförmedlare som avser att distribuera försäkringsbaserade investeringsprodukter eller sådana pensionsförsäkringar som anges i 7 kap. 1 §.
Förutsättningar för tillstånd för en juridisk person
8 § Tillstånd för en svensk juridisk person att bedriva försäkringsdistribution får ges bara om
1. den juridiska personen inte är i konkurs eller likvidation,
2. den juridiska personen omfattas av en försäkring för skadeståndsskyldighet som kan uppkomma om den åsidosätter sina skyldigheter,
3. den som ska ingå i den juridiska personens ledning eller vara ersättare för denne uppfyller kraven i 7 § första stycket 2 samt har tillräcklig insikt och erfarenhet för att delta i ledningen av en juridisk person som bedriver försäkringsdistribution och även i övrigt är lämplig att ingå i ledningen,
4. anställda som direkt deltar i distributionen av försäkringar för den juridiska personens räkning uppfyller kraven i 7 § första stycket 1–4, och
5. den juridiska personen inte har eller kan väntas komma att få sådana nära förbindelser med någon annan som hindrar en effektiv tillsyn över den juridiska personen.
Den juridiska personen ska kontrollera att förutsättningarna enligt första stycket 4 är uppfyllda. I samband med detta ska den juridiska personen begära att ett utdrag ur det register som förs enligt lagen
(1998:620) om belastningsregister visas upp för att kontrollera att kraven i 7 § första stycket 2 i detta avseende är uppfyllda.
Första stycket 2 gäller inte för anknutna försäkringsförmedlare som avser att distribuera försäkringsbaserade investeringsprodukter eller sådana pensionsförsäkringar som anges i 7 kap. 1 §.
Vissa bestämmelser om försäkringsföretag
9 § Ett försäkringsföretag ska kontrollera att anställda som direkt deltar i distributionen av försäkringar för företagets räkning uppfyller kraven i 7 § första stycket 1–4. Vid den kontrollen ska 8 § andra stycket tillämpas.
10 § Ett försäkringsföretag som bedriver försäkringsdistribution ska kontrollera att den som ingår i ledningen för företaget eller är ersättare för denne uppfyller kraven i 8 § första stycket 3.
Bemyndiganden
11 § Regeringen får meddela föreskrifter om
1. vilka allvarliga förmögenhetsbrott och vilken allvarlig ekonomisk brottslighet som avses i 7 § första stycket 2, och
2. om hur registerkontrollen enligt 4, 5 och 7–10 §§ ska gå till.
12 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1. vad en ansökan om tillstånd enligt 1 § och en anmälan om registrering enligt 4 eller 5 § ska innehålla,
2. vad en anmälare enligt 4 eller 5 § ska iaktta vid kontrollen av anknutna sidoverksamma försäkringsförmedlare eller anknutna försäkringsförmedlare vid anmälan av dessa förmedlare för registrering hos Bolagsverket.
3. vad som avses med skötsamhet i ekonomiska angelägenheter enligt 7 § första stycket 2,
4. vilken kunskap och kompetens samt fortlöpande fortbildning och yrkesutveckling som krävs enligt 7 § första stycket 3 och 4 och 8 § första stycket 4,
5. sådan försäkring för skadeståndsskyldighet som avses i 7 § första stycket 5 och 8 § första stycket 2,
6. vad som avses med i övrigt lämplig när det gäller att bedriva verksamheten enligt 7 § första stycket 6 och att ingå i ledningen enligt 8 § första stycket 3,
7. vilken insikt och erfarenhet som krävs enligt 8 § första stycket 3,
8. vilka som ska anses ingå i den juridiska personens ledning eller vara ersättare för någon av dem enligt 8 § första stycket 3, och
9. vad den juridiska personen i övrigt ska iaktta enligt 8 § andra stycket i samband med kontroll av anställda.
3 kap. Verksamhet över gränserna
Utländska försäkringsförmedlares verksamhet i Sverige
EES-försäkringsförmedlare
1 § En EES-försäkringsförmedlare får bedriva försäkringsdistribution
1. genom att erbjuda och tillhandahålla tjänster i Sverige utan att inrätta en filial eller en permanent närvaro här för tid från det att Finansinspektionen från en behörig myndighet i försäkringsförmedlarens hemland har tagit emot en underrättelse om förmedlarens avsikt att bedriva försäkringsdistribution genom att erbjuda och tillhandahålla tjänster i Sverige utan att inrätta filial eller en permanent närvaro här, och
2. från en filial eller en permanent närvaro i Sverige för tid från och med en månad efter det att Finansinspektionen från en behörig myndighet i försäkringsförmedlarens hemland har tagit emot en underrättelse om förmedlarens avsikt att bedriva försäkringsdistribution från filial eller en permanent närvaro i Sverige, eller tidigare om Finansinspektionen tillåter det.
Finansinspektionen ska genom den behöriga myndigheten i hemlandet upplysa försäkringsförmedlaren om de bestämmelser som gäller för verksamheten här i landet.
När Finansinspektionen har tagit emot en underrättelse enligt första stycket, ska inspektionen snarast bekräfta det till den behöriga myndigheten i hemlandet.
2 § En underrättelse enligt 1 § första stycket ska innehålla uppgift om
1. förmedlarens identitet, adress och person- eller organisationsnummer,
2. kategori av förmedlare och, i förekommande fall, namn på det eller de försäkringsföretag som representeras, och
3. inom vilka försäkringsklasser förmedlaren avser att bedriva försäkringsdistribution.
En underrättelse enligt 1 § första stycket 2 ska därutöver innehålla uppgift om
1. den adress i Sverige där dokument kan beställas, och
2. namn på den person som ska ansvara för ledningen av filialen eller den permanenta närvaron.
Försäkringsförmedlare från tredjeland
3 § En försäkringsförmedlare från tredjeland får efter tillstånd av
Finansinspektionen bedriva försäkringsdistribution från en filial eller en permanent närvaro i Sverige.
Tillstånd får ges bara om
1. försäkringsförmedlaren i sitt hemland står under betryggande tillsyn av en behörig myndighet och den myndigheten har medgett att förmedlaren etablerar sig i Sverige, och
2. det finns skäl att anta att försäkringsförmedlaren uppfyller kraven i 2 kap. 7 eller 8 §.
4 § Tillstånd enligt 3 § får avse
1. alla slag av försäkringar,
2. bara livförsäkringar, eller
3. bara skadeförsäkringar. Tillståndet får begränsas till att avse en eller flera försäkringsklasser eller grupper av försäkringsklasser som avses i 2 kap.11–13 §§försäkringsrörelselagen (2010:2043) och i föreskrifter som har meddelats med stöd av 2 kap. 19 § 2 samma lag.
5 § Den som har fått tillstånd enligt 3 § att bedriva försäkringsdistribution ska senast sex månader efter det att tillstånd beviljades anmäla sig för registrering hos Bolagsverket.
Om anmälan för registrering inte görs inom denna tid eller om Bolagsverket genom beslut som har fått laga kraft avskrivit en sådan anmälan eller vägrat registrering, upphör tillståndet att gälla.
Verksamheten får inte påbörjas förrän registrering har skett.
Svenska försäkringsförmedlares verksamhet utomlands
6 § Om en svensk försäkringsförmedlare avser att bedriva försäkringsdistribution i ett annat land inom EES utan att inrätta en filial eller en permanent närvaro där, ska förmedlaren underrätta Finansinspektionen innan verksamheten påbörjas. Underrättelsen ska innehålla uppgift om
1. förmedlarens identitet, adress och person- eller organisationsnummer,
2. det eller de länder inom EES som försäkringsförmedlaren avser att bedriva verksamhet i,
3. kategori av förmedlare och, i förekommande fall, namn på det eller de försäkringsföretag som representeras, och
4. inom vilka försäkringsklasser förmedlaren avser att bedriva försäkringsdistribution.
Finansinspektionen ska inom en månad från det att underrättelsen togs emot lämna över den till behörig myndighet i det land där verksamheten ska bedrivas.
Finansinspektionen ska skriftligen underrätta försäkringsförmedlaren när den behöriga myndigheten i värdlandet har bekräftat mottagandet av underrättelsen. Inspektionen ska även informera försäkringsförmedlaren om de bestämmelser som gäller för verksamheten i värdlandet och att verksamheten måste vara förenlig med dessa.
7 § Om en svensk försäkringsförmedlare avser att inrätta en filial eller en permanent närvaro i ett annat land inom EES för att bedriva försäkringsdistribution, ska förmedlaren underrätta Finansinspektionen innan verksamheten påbörjas.
Underrättelsen enligt första stycket ska innehålla uppgift om
1. förmedlarens identitet, adress och person- eller organisationsnummer,
2. det eller de länder inom EES som försäkringsförmedlaren avser att bedriva verksamhet i,
3. kategori av förmedlare och i förekommande fall namn på det eller de försäkringsföretag som representeras,
4. inom vilka försäkringsklasser förmedlaren avser att bedriva försäkringsdistribution,
5. den adress i värdlandet där dokument kan beställas, och
6. namn på den person som ska ansvara för ledningen av filialen eller den permanenta närvaron.
8 § Om Finansinspektionen i sådana fall som avses i 7 § anser att det inte finns skäl att ifrågasätta försäkringsförmedlarens organisatoriska struktur eller ekonomiska situation utifrån den planerade distributionsverksamheten, ska inspektionen inom en månad från det att underrättelsen togs emot lämna över den till behörig myndighet i det land där filialen eller den permanenta närvaron ska inrättas.
Finansinspektionen ska skriftligen underrätta försäkringsförmedlaren när den behöriga myndigheten i värdlandet har bekräftat mottagandet av underrättelsen. När Finansinspektionen underrättats av den behöriga myndigheten i värdlandet om de bestämmelser som gäller för verksamheten i det landet, ska inspektionen i sin tur underrätta försäkringsförmedlaren om dessa.
Om Finansinspektionen anser att det inte finns förutsättningar för att lämna över underrättelsen enligt första stycket, ska inspektionen meddela beslut om det inom en månad från det att underrättelsen togs emot.
9 § Om en försäkringsförmedlare avser att ändra något som angetts i underrättelsen enligt 6 eller 7 § när det gäller förmedlarens avsikt att bedriva försäkringsdistribution efter det att verksamheten har inletts, ska förmedlaren skriftligen underrätta Finansinspektionen om detta senast en månad innan ändringen genomförs.
Finansinspektionen ska informera den behöriga myndigheten i värdlandet om ändringen skyndsamt och senast en månad från den dag underrättelsen togs emot.
10 § Om en försäkringsförmedlare har underrättat Finansinspektionen enligt 6 § första stycket, 7 § första stycket eller 9 § första stycket, ska inspektionen anmäla detta till Bolagsverket.
I de fall som avses i 6 § första stycket och 7 § första stycket ska anmälan göras när Finansinspektionen lämnar över underrättelsen till den behöriga myndigheten i det land där filialen eller den permanenta närvaron ska inrättas eller verksamheten ska bedrivas.
I de fall som avses i 9 § första stycket ska anmälan göras när Finansinspektionen har tagit emot underrättelsen om ändring.
Bemyndigande
11 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad en ansökan om tillstånd enligt 3 § ska innehålla.
4 kap. Regler för verksamheten
Grundläggande krav vid försäkringsdistribution
1 § En försäkringsdistributör ska bedriva sin verksamhet enligt god försäkringsdistributionssed och med tillbörlig omsorg ta till vara kundens
intressen. Försäkringsdistributören ska handla hederligt, rättvist och professionellt.
Försäkringsdistributören ska anpassa sin rådgivning efter kundens önskemål och behov samt endast rekommendera lösningar som är lämpliga för kunden. Försäkringsdistributören ska avråda en kund som är en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet från att vidta åtgärder som inte kan anses lämpliga med hänsyn till kundens behov, ekonomiska förhållanden eller andra omständigheter.
Villkor för försäkringsförmedlares rådgivning grundad på en opartisk och personlig analys
2 § Om en försäkringsförmedlare har informerat kunden enligt 5 kap. 6 § första stycket 1 om att den tillhandahåller rådgivning grundad på en opartisk och personlig analys, ska förmedlaren lämna rådgivningen efter en analys av ett tillräckligt stort antal försäkringsavtal på marknaden, vilka ska vara tillräckligt diversifierade med avseende på typ och produktleverantörer för att säkerställa att kundens mål på lämpligt sätt kan tillgodoses.
En analys enligt första stycket får inte omfatta försäkringsprodukter som helt eller delvis utvecklats av försäkringsförmedlaren själv, av företag som försäkringsförmedlaren har nära förbindelser med eller av andra företag som förmedlaren har ett sådant rättsligt eller ekonomiskt förhållande till att det finns risk för att rådgivningen inte grundar sig på en opartisk och personlig analys.
Ersättningar från någon annan än kunden
3 § En försäkringsdistributör får inte ta emot ersättning i samband med försäkringsdistributionen från någon annan än kunden, om ersättningen kan motverka att distributören uppfyller kraven i 1 §.
För en försäkringsförmedlare som lämnar rådgivning om försäkring grundad på en opartisk och personlig analys enligt 2 § gäller utöver första stycket även att förmedlaren inte får ta emot och behålla ersättning i samband med försäkringsdistributionen från någon annan än kunden.
Andra stycket gäller inte mindre icke-monetära förmåner som försäkringsförmedlaren har informerat kunden om och som kan höja kvaliteten på tjänsten till kunden och som är av en sådan omfattning och art att de inte kan anses hindra förmedlaren från att uppfylla sina skyldigheter enligt 1 §.
Förbud mot marknadsföring av andra finansiella tjänster och produkter
4 § En försäkringsförmedlare får inte i samband med försäkringsdistribution marknadsföra andra finansiella tjänster och produkter än sådana försäkringar som omfattas av tillståndet enligt 2 kap. 1 § eller registreringen enligt 2 kap. 4 eller 5 §.
Förbudet gäller inte om försäkringsförmedlaren enligt någon annan författning har rätt att tillhandahålla andra finansiella tjänster än de som omfattas av tillståndet eller registreringen enligt denna lag.
Ersättningssystem
5 § En försäkringsdistributörs system för ersättning till anställda som är sysselsatta inom distributörens försäkringsdistribution, inklusive till dem som direkt leder eller ansvarar för detta arbete, ska vara uppbyggt på ett sätt som inte motverkar försäkringsdistributörens förmåga att uppfylla sina skyldigheter enligt 1 §.
Rutiner och riktlinjer för intern kontroll av kunskap och kompetens
6 § En försäkringsdistributör ska ha rutiner och riktlinjer för intern kontroll av att den och dess anställda uppfyller kraven i 2 kap. 7 § första stycket 1–4, 8 § första stycket 1, 3 och 4 samt 9 och 10 §§. Försäkringsdistributören ska inrätta, upprätthålla och uppdatera register för dokumentation av de åtgärder som den vidtar för att uppfylla kraven.
En försäkringsdistributör ska utse en eller flera personer som ansvarar för att distributören fullgör de skyldigheter som anges i första stycket. På begäran av Finansinspektionen ska försäkringsdistributören lämna inspektionen uppgift om namnet på den eller de personerna.
Intern process för produktgodkännande
7 § En försäkringsdistributör som utvecklar försäkringsprodukter för distribution till kunder ska fastställa, tillämpa och löpande se över en process för godkännande av de försäkringsprodukter som den utvecklar.
Processen ska även avse betydande förändringar av befintliga försäkringsprodukter.
En försäkringsprodukt eller en betydande förändring av en försäkringsprodukt ska godkännas enligt den process som avses i första stycket innan den marknadsförs eller distribueras till kunder (produktgodkännande).
8 § I processen för produktgodkännande ska det anges en fastställd målgrupp av slutkunder för varje försäkringsprodukt. I processen ska alla relevanta risker för målgruppen bedömas och det ska prövas om den avsedda strategin för distribution av försäkringsprodukten är lämplig för målgruppen.
Försäkringsdistributören ska vidta alla rimliga åtgärder för att de försäkringsprodukter som den utvecklar distribueras till målgruppen.
9 § En försäkringsdistributör ska i processen för produktgodkännande regelbundet se över de försäkringsprodukter som den erbjuder eller marknadsför.
Försäkringsdistributören ska vid översynen
1. beakta vilka händelser som skulle kunna väsentligt påverka riskerna för målgruppen, och
2. bedöma om försäkringsprodukten fortfarande motsvarar målgruppens behov och om den avsedda distributionsstrategin fortfarande är lämplig.
10 § Processen för produktgodkännande enligt 7–9 §§ ska vara proportionerlig och ändamålsenlig i förhållande till de försäkringsprodukter som ska distribueras.
11 § Försäkringsdistributören ska lämna tillräcklig information om sina försäkringsprodukter och om processen för produktgodkännande till de övriga försäkringsdistributörer som ska distribuera produkterna.
En försäkringsdistributör som distribuerar försäkringsprodukter som distributören inte själv utvecklar ska ha rutiner för att få tillgång till sådan information. En sådan försäkringsdistributör ska skaffa sig god kännedom om de distribuerade försäkringsprodukterna och om de målgrupper som har fastställts.
12 § Bestämmelserna i 7–11 §§ gäller inte vid distribution av försäkringar mot stora risker.
Korsförsäljning och kopplingsförbehåll
13 § När en försäkringsdistributör erbjuder en kund att ingå ett försäkringsavtal tillsammans med en annan tjänst eller en produkt (korsförsäljning) eller som ett villkor för överenskommelsen (kopplingsförbehåll) och försäkringsavtalet är av underordnad betydelse, ska distributören erbjuda kunden att i stället köpa den andra tjänsten eller produkten utan att ingå försäkringsavtalet.
Första stycket gäller inte om försäkringsavtalet erbjuds tillsammans med
1. investeringstjänster eller investeringsverksamheter som avses i 1 kap. 4 c § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, eller
2. betalkonto med grundläggande funktioner som avses i 4 a kap. 1 § betaltjänstlagen (2010:751).
Tillgångar som tillhör kunden
14 § Pengar och andra tillgångar som en försäkringsförmedlare tar emot för en kunds räkning ska hållas avskilda från förmedlarens egna tillgångar.
Klagomålshantering
15 § En försäkringsdistributör ska se till att kunder och andra som är berörda av försäkringsdistributionen på ett lämpligt sätt kan anmäla klagomål mot distributören. Förfarandet för hantering av anmälda klagomål ska vara effektivt. Försäkringsdistributören ska besvara klagomålen snarast möjligt.
Skadestånd
16 § Om en försäkringsförmedlare uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter sina skyldigheter enligt 1 §, ska försäkringsförmedlaren ersätta ren förmögenhetsskada som på grund av detta drabbar en kund, ett försäkringsföretag, ett fondbolag, ett förvaltningsbolag, ett fond-
företag, en förvaltare av alternativa investeringsfonder eller någon som härleder sin rätt från kunden.
Om ett försäkringsföretag uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter sina skyldigheter enligt 1 §, ska försäkringsföretaget ersätta ren förmögenhetsskada som på grund av detta drabbar en kund eller någon som härleder sin rätt från kunden.
17 § Den som vill göra anspråk på skadestånd enligt 16 § ska underrätta försäkringsdistributören inom skälig tid efter det att han eller hon märkt eller borde ha märkt att skada har uppkommit.
Om underrättelse inte görs inom skälig tid, faller rätten till skadestånd enligt denna lag bort. Detsamma gäller om talan inte väcks inom tio år från distributionstillfället.
Arbetsordning och instruktioner om arbetsfördelningen mellan bolagsorganen
18 § Skyldigheten enligt 8 kap. 46 a § aktiebolagslagen (2005:551) för styrelsen i ett publikt aktiebolag att årligen fastställa en skriftlig arbetsordning för sitt arbete gäller även för styrelsen i ett privat aktiebolag som har tillstånd enligt 2 kap. 1 §. Detta gäller dock inte i fråga om bolag som endast har en ledamot i styrelsen.
Skyldigheten enligt 8 kap. 46 b § aktiebolagslagen för styrelsen i ett publikt aktiebolag att i skriftliga instruktioner ange arbetsfördelningen mellan bolagsorganen gäller även för styrelsen i ett privat aktiebolag som har tillstånd enligt 2 kap. 1 §.
Styrelsens ordförande ska bevaka att styrelsen fullgör de uppgifter som anges i denna paragraf.
Bemyndiganden
19 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1. vad en försäkringsdistributör ska iaktta för att uppfylla kraven i 1 §,
2. villkor för rådgivning grundad på en opartisk och personlig analys enligt 2 § och 3 § andra och tredje styckena,
3. hur en ersättning som avses i 3 § första stycket ska vara utformad för att inte motverka att en försäkringsdistributör uppfyller kraven i 1 §,
4. en försäkringsdistributörs ersättningssystem enligt 5 §,
5. vad en försäkringsdistributör ska iaktta för att uppfylla kraven på rutiner och riktlinjer i 6 § första stycket, och
6. vad en försäkringsdistributör ska iaktta enligt 15 § vid hantering av klagomål.
5 kap. Informationskrav och prövning av kundens krav och behov
Allmän information till kunden
1 § En försäkringsdistributör ska i god tid innan ett försäkringsavtal ingås lämna information till kunden om
1. sin identitet och adress och om distributören är försäkringsförmedlare eller försäkringsföretag,
2. den eller de myndigheter som utövar tillsyn över försäkringsdistributören,
3. huruvida distributören tillhandahåller rådgivning om de försäkringsprodukter som distributören distribuerar, och
4. de möjligheter som finns för kunden att framställa klagomål mot distributören och få en tvist med distributören prövad utanför domstol.
2 § En försäkringsförmedlare ska i god tid innan ett försäkringsavtal ingås informera kunden om
1. det register som förmedlaren är upptagen i och hur registreringen kan kontrolleras,
2. ansvarsförsäkringen, och
3. huruvida förmedlaren agerar för kundens eller ett försäkringsföretags räkning.
3 § En sidoverksam försäkringsförmedlare ska i stället för det som anges i 1 och 2 §§ i god tid innan ett försäkringsavtal ingås lämna sådan information som avses i 1 § 1, 2 och 4 samt 2 § 1 och 2. Detsamma gäller en anknuten sidoverksam försäkringsförmedlare med undantag av information som avses i 2 § 2.
4 § En anknuten försäkringsförmedlare och en anknuten sidoverksam försäkringsförmedlare ska i stället för det som anges i 2 § 2 informera kunden om att den försäkringsdistributör med vilken förmedlaren ingått avtal om att distribuera dess försäkringsprodukter är ansvarig för ren förmögenhetsskada enligt 4 kap. 16 §.
5 § En försäkringsförmedlare ska i god tid innan ett försäkringsavtal ingås lämna information till kunden om huruvida förmedlaren har ett kvalificerat innehav i ett försäkringsföretag eller om ett försäkringsföretag eller ett moderbolag till ett försäkringsföretag har ett kvalificerat innehav i försäkringsförmedlaren.
6 § En försäkringsförmedlare ska i god tid innan ett försäkringsavtal ingås lämna information till kunden om huruvida förmedlaren
1. lämnar rådgivning som grundar sig på en opartisk och personlig analys,
2. genom avtal är förpliktad att distribuera försäkringar uteslutande för ett eller flera försäkringsföretags räkning, och
3. distribuerar försäkringar från ett eller flera försäkringsföretag i annat fall än som avses i 1 och 2.
Försäkringsförmedlaren ska, i de fall som avses i första stycket 2 och 3, även ange namnet på försäkringsföretaget eller försäkringsföretagen.
Pris- och ersättningsinformation
7 § En försäkringsförmedlare ska i god tid innan ett försäkringsavtal ingås lämna information till kunden om vilken form av ersättning som
förmedlaren får för försäkringsavtalet, vem som betalar ersättningen och storleken på ersättningen eller, om detta inte är möjligt, grunderna för hur ersättningen bestäms.
8 § En sidoverksam försäkringsförmedlare och en anknuten sidoverksam försäkringsförmedlare ska i stället för det som anges i 7 § i god tid innan ett försäkringsavtal ingås lämna information till kunden om vilken form av ersättning som förmedlaren får för försäkringsavtalet.
9 § Ett försäkringsföretag ska i god tid innan ett försäkringsavtal ingås lämna information till kunden om vilken form av ersättning som företagets anställda får för försäkringsavtalet.
Information vid förnyelse eller ändring av försäkringsavtal
10 § Information som avses i 1–9 §§ ska lämnas till kunden även vid förnyelse eller ändring av försäkringsavtalet, om det behövs.
Informationskrav och uppföranderegler vid rådgivning och vid försäljning utan rådgivning
11 § En försäkringsdistributör ska innan ett försäkringsavtal ingås
1. klargöra kundens krav och behov i fråga om försäkringsskydd grundat på de uppgifter som kunden har lämnat, och
2. ge kunden objektiv och tydlig information om försäkringsprodukten. Försäkringsdistributörens skyldigheter enligt första stycket ska anpassas efter typen av kund och produktens komplexitet.
12 § En försäkringsdistributör som tillhandahåller kunden rådgivning innan ett visst försäkringsavtal ingås ska ge kunden en personlig rekommendation, med en förklaring av varför en viss produkt bäst motsvarar kundens krav och behov. Rådgivningen ska anpassas efter typen av kund och produktens komplexitet.
Särskilt formkrav vid distribution av skadeförsäkring
13 § Vid distribution av en skadeförsäkringsprodukt till en enskild kund som är en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet ska försäkringsdistributören i god tid innan ett försäkringsavtal ingås ge kunden information om försäkringsprodukten i form av ett standardiserat produktfaktablad på papper eller annat varaktigt medium. Försäkringsdistributören får tillsammans med produktfaktabladet lämna annan information som distributören är skyldig att lämna till kunden.
Produktfaktabladet ska vara upprättat av utvecklaren av skadeförsäkringsprodukten.
Informationens form
14 § All information, inklusive marknadsföringsmaterial, som en försäkringsdistributör lämnar till kunder ska vara rättvisande och får inte
vara vilseledande. Marknadsföringsmaterial ska alltid klart och tydligt kunna identifieras som sådant.
Särskilda bestämmelser om en näringsidkares marknadsföring av produkter och tjänster och vilken information som ska lämnas till kunder finns i marknadsföringslagen (2008:486) och lagen (2005:59) om distansavtal och avtal utanför affärslokaler.
15 § Information som avses i 1–12 §§ ska lämnas avgiftsfritt till kunden i en pappershandling, på ett annat varaktigt medium eller på en webbplats som är tillgänglig för kunden.
Informationen ska var klar och
begriplig och lämnas på svenska, på ett officiellt språk i det land inom EES där risken är belägen eller där åtagandet görs eller på ett annat språk som distributören och kunden kommer överens om.
Informationen får lämnas på ett annat varaktigt medium än papper endast om
1. det kan anses lämpligt med hänsyn till försäkringsdistributörens och kundens affärsförbindelser, och
2. kunden uttryckligen har valt att få informationen på ett annat varaktigt medium än papper.
Informationen får lämnas på en webbplats endast om
1. den tillställs kunden personligen, eller
2. följande villkor är uppfyllda:
a) det kan anses lämpligt med hänsyn till försäkringsdistributörens och kundens affärsförbindelser,
b) kunden har godtagit att informationen lämnas på en webbplats,
c) kunden på elektronisk väg har underrättats om adressen till webbplatsen och den plats på webbplatsen där kunden kan få tillträde till informationen, och
d) det är säkerställt att informationen är tillgänglig på webbplatsen under en så lång period som kunden rimligen kan förväntas behöva den.
Kunden har alltid rätt att på begäran få informationen avgiftsfritt i en pappershandling.
Undantag för telefonförsäljning
16 § När ett försäkringsavtal ingås per telefon tillämpas inte 1–9, 11, 13 och 15 §§. Försäkringsdistributören ska dock alltid upplysa kunden om vilken typ av information som finns tillgänglig enligt detta kapitel innan ett avtal ingås på sådant sätt. Kunden har alltid rätt att på begäran få den informationen muntligen innan ett avtal ingås. Särskilda bestämmelser om information som ska lämnas till en konsument innan ett avtal ingås per telefon finns i 3 kap. lagen (2005:59) om distansavtal och avtal utanför affärslokaler.
Snarast efter det att ett försäkringsavtal har ingåtts per telefon ska försäkringsdistributören lämna kunden den information som avses i 1–9, 11 och 12 §§ på det sätt som anges i 15 § och ett produktfaktablad enligt 13 §.
Särskilt informationskrav vid anslutning till obligatorisk tjänstepensionsförsäkringsplan
17 § Om en anställd ansluts till en obligatorisk tjänstepensionsplan, ska de försäkringsföretag som omfattas av planen säkerställa att information som avses i 1, 7 och 9 §§ samt 11 § första stycket 2 lämnas till den anställde utan dröjsmål efter anslutningen.
Särskilda informationskrav vid korsförsäljning och kopplingsförbehåll
18 § När ett försäkringsavtal erbjuds tillsammans med en annan, underordnad tjänst eller produkt som inte är en försäkring ska försäkringsdistributören informera kunden om huruvida det är möjligt att köpa de olika delarna separat. Om detta är möjligt ska distributören ge kunden en adekvat beskrivning av delarna samt lämna uppgifter om kostnader och avgifter för varje del.
19 § Om risken eller försäkringsskyddet i ett sådant avtal som erbjuds en kund enligt 18 § skiljer sig från risken eller försäkringsskyddet när de olika delarna köps separat, ska försäkringsdistributören ge kunden en adekvat beskrivning av hur förhållandet mellan delarna förändrar risken eller försäkringsskyddet.
Skyldighet att vidarebefordra information
20 § En försäkringsförmedlare ska till kunden vidarebefordra sådan information om försäkringsavtalet som ett försäkringsföretag är skyldigt att lämna till en försäkringstagare.
Dokumentationsskyldighet
21 § En försäkringsdistributör ska dokumentera vad som förekommit vid distributionstillfället och lämna dokumentationen till kunden.
Undantag från informationsplikten
22 § Bestämmelserna i 1–13 och 21 §§ gäller inte vid distribution av försäkringar mot stora risker eller återförsäkring.
Sanktioner vid utebliven information
23 § Om information inte tillhandahålls i enlighet med 1–19 §§ ska även marknadsföringslagen (2008:486) tillämpas, med undantag av bestämmelserna i 29–36 §§ om marknadsstörningsavgift. Sådan information ska anses vara väsentlig enligt 10 § tredje stycket marknadsföringslagen.
Bemyndiganden
24 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1. försäkringsdistributörers informationsskyldighet enligt 1–9 §§,
2. villkor för lämnande av information på annat varaktigt medium än papper eller på en webbplats enligt 15 §,
3. vad ett försäkringsföretag ska iaktta för att fullgöra skyldigheten enligt 17 §,
4. vilka informationskrav som ska gälla vid korsförsäljning enligt 18 och 19 §§, och
5. vad en försäkringsdistributör ska iaktta när det gäller dokumentation av försäkringsdistributionen och utlämnande av sådan dokumentation enligt 21 §.
6 kap. Ytterligare krav vid distribution av försäkringsbaserade investeringsprodukter
Tillämpningsområdet för ytterligare krav
1 § Detta kapitel gäller när försäkringsdistribution avser försäkringsbaserade investeringsprodukter. Bestämmelserna gäller utöver det som anges i 4 och 5 kap.
Försäkringsbaserade investeringsprodukter får inte distribueras av sidoverksamma försäkringsförmedlare eller anknutna sidoverksamma försäkringsförmedlare.
Förebyggande av intressekonflikter
2 § En försäkringsdistributör ska fastställa och tillämpa effektiva organisatoriska och administrativa förfaranden så att alla rimliga åtgärder vidtas för att förhindra att kundernas intressen påverkas negativt av intressekonflikter.
Hantering av intressekonflikter
3 § En försäkringsdistributör ska vidta alla lämpliga åtgärder för att identifiera, förhindra och hantera de intressekonflikter som kan uppkomma mellan distributören, en anknuten försäkringsförmedlare eller någon närstående person till dem och en kund eller mellan kunder i samband med försäkringsdistribution och tillhandahållande av sidotjänster, inklusive intressekonflikter som orsakas av ersättningar eller förmåner från någon annan än kunden, distributörens eget ersättningssystem eller andra incitament.
Om de förfaranden som en försäkringsdistributör har fastställt och tillämpar enligt 2 § och de åtgärder som vidtagits enligt första stycket inte räcker för att förhindra att kundernas intressen kan komma att påverkas negativt, ska distributören informera kunden om arten av eller källan till intressekonflikten i god tid innan ett försäkringsavtal ingås.
Informationen enligt andra stycket ska lämnas på ett varaktigt medium och vara tillräckligt tydlig och detaljerad med hänsyn till typen av kund, för att kunden ska kunna fatta ett välgrundat beslut när det gäller den försäkringsdistribution där intressekonflikten uppstår.
Information till kunder
Information om försäkringsdistributionen och om risker
4 § En försäkringsdistributör ska förse kunden med lämplig och lättbegriplig information enligt 5 och 6 §§ i god tid innan ett avtal ingås.
Informationen ska ge kunden rimliga möjligheter att förstå arten av och vilka risker som är förknippade med den försäkringsdistribution och de försäkringsbaserade investeringsprodukter som försäkringsdistributören erbjuder.
Informationen får lämnas i standardiserad form.
Information vid alla typer av försäkringsdistribution
5 § En försäkringsdistributör ska förse kunden med information om
1. försäkringsbaserade investeringsprodukter och föreslagna placeringsstrategier, inbegripet vägledning om och varningar för de risker som är förknippade med investeringar i försäkringarna eller placeringsstrategierna, och
2. alla kostnader och avgifter förknippade med distributionen av den försäkringsbaserade investeringsprodukten, inbegripet kostnaderna för eventuell rådgivning och kostnaderna för den försäkringsbaserade investeringsprodukt som rekommenderas eller marknadsförs till kunden samt hur kunden får betala kostnader och avgifter, inbegripet eventuella betalningar från tredjepart.
Informationen om kostnader och avgifter, inbegripet kostnader och avgifter som har samband med distributionen av den försäkringsbaserade investeringsprodukten, som inte orsakas av förekomsten av underliggande marknadsrisk, ska räknas samman så att kunden kan förstå den totala kostnaden liksom den kumulativa effekten på investeringens avkastning. Om kunden begär det, ska en uppdelning per post göras. Informationen ska i förekommande fall ges till kunden regelbundet, åtminstone årligen, under investeringens varaktighet.
Ytterligare information till kunden när rådgivning tillhandahålls
6 § En försäkringsdistributör som tillhandahåller rådgivning ska, utöver vad som följer av 5 §, informera kunden om följande:
1. om rådgivningen tillhandahålls grundad på en opartisk och personlig analys eller inte,
2. om rådgivningen är baserad på en allmän eller mer begränsad analys av olika försäkringsbaserade investeringsprodukter, och särskilt om urvalet omfattar eller är begränsat till försäkringar helt eller delvis utvecklade av försäkringsdistributören, företag som distributören har nära förbindelser med eller andra företag som distributören har ett sådant rättsligt eller ekonomiskt förhållande till att det kan försämra förutsättningarna för distributören att tillvarata kundens intressen, och
3. om försäkringsdistributören regelbundet kommer att bedöma lämpligheten av de försäkringsbaserade investeringsprodukter som den rekommenderar kunden.
Sanktioner vid utebliven information
7 § Om information inte tillhandahålls i enlighet med 4–6 §§ ska även marknadsföringslagen (2008:486) tillämpas, med undantag av bestämmelserna i 29–36 §§ om marknadsstörningsavgift. Sådan information ska anses vara väsentlig enligt 10 § tredje stycket marknadsföringslagen.
Ersättningar till och från tredjepart
8 § En försäkringsdistributör får i samband med distribution av försäkringsbaserade investeringsprodukter eller sidotjänster erbjuda eller ta emot ersättning från någon annan än kunden bara om
1. ersättningen inte har någon negativ inverkan på distributionstjänsten eller försäkringsprodukten, och
2. den inte försämrar försäkringsdistributörens förutsättningar att uppfylla sina skyldigheter att agera hederligt, rättvist och professionellt i enlighet med kundens bästa intresse.
9 § En försäkringsdistributör får i samband med distribution av försäkringsbaserade investeringsprodukter eller sidotjänster inte erbjuda eller ta emot ersättning från någon annan än kunden om ersättningen
1. till väsentlig del avser tjänster som ännu inte utförts,
2. till sin storlek baseras på premiebetalningar som ännu inte betalats, eller
3. är av sådan storlek att den står i uppenbart missförhållande till de tjänster som utförs.
Krav på lämplighetsbedömning när rådgivning tillhandahålls
10 § En försäkringsdistributör ska när den tillhandahåller rådgivning om en försäkringsbaserad investeringsprodukt inhämta nödvändiga uppgifter från kunden om dennes kunskaper om och erfarenheter av den specifika typen av produkt eller tjänst samt om dennes ekonomiska situation och mål med investeringen, så att distributören kan rekommendera kunden de försäkringsbaserade investeringsprodukter som är lämpliga för denne.
De uppgifter om kundens ekonomiska situation och investeringsmål som inhämtas ska kunna ligga till grund för försäkringsdistributörens bedömning av kundens risktolerans och möjlighet att klara av förluster.
Om en försäkringsdistributör tillhandahåller rådgivning om en försäkringsbaserad investeringsprodukt tillsammans med investeringsrådgivning enligt 1 kap. 4 c § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, ska distributören bedöma lämpligheten av överenskommelsen eller paketet som helhet.
Krav på passandebedömning när rådgivning inte tillhandahålls
11 § En försäkringsdistributör ska, när den tillhandahåller någon annan försäkringsdistribution än sådan som avses i 10 §, begära att kunden lämnar uppgifter om sina kunskaper och erfarenheter av den erbjudna eller efterfrågade typen av produkt eller tjänst, så att distributören kan bedöma om den passar kunden. Om en tjänst avser en kombination av
tjänster eller produkter ska bedömningen avse överenskommelsen eller paketet som helhet.
Om försäkringsdistributören anser att tjänsten eller produkten inte passar kunden, ska distributören varna kunden för det.
Om en kund inte lämnar uppgifter eller lämnar ofullständiga uppgifter, ska försäkringsdistributören varna kunden att distributören inte kan avgöra om produkten passar kunden.
Varning enligt andra och tredje styckena får lämnas i standardiserad form.
Undantag från krav på passandebedömning
12 § En försäkringsdistributör får tillhandahålla annan försäkringsdistribution än sådan som avses i 10 § utan att uppfylla kraven i 11 §, om
1. distributionen avser någon av följande försäkringsbaserade investeringsprodukter:
a) försäkringsavtal som endast ger investeringsexponering mot sådana finansiella instrument som avses i 9 kap. 25 § första stycket 1 lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden och som inte innehåller en struktur som gör det svårt för kunden att förstå den risk som avtalet är förenad med, eller
b) andra okomplicerade försäkringsbaserade investeringsprodukter,
2. försäkringsdistributionen tillhandahålls på kundens initiativ, och
3. försäkringsdistributören har informerat kunden klart och tydligt om att distributören inte kommer att bedöma om den erbjudna eller tillhandahållna försäkringsbaserade investeringsprodukten eller den tillhandahållna eller erbjudna försäkringsdistributionen passar kunden.
Information enligt första stycket 3 får lämnas i standardiserad form. Om en kredit beviljas i samband med försäkringsdistributionen för att kunden, genom försäkringsdistributören, ska kunna genomföra en disposition i ett eller flera försäkringsavtal, ska distributören uppfylla kraven i 11 §.
Dokumentation och rapportering till kunder
13 § En försäkringsdistributör ska dokumentera vad distributören och en kund har kommit överens om när det gäller parternas rättigheter och skyldigheter samt övriga villkor för de tjänster som distributören ska utföra åt kunden.
14 § En försäkringsdistributör ska på ett varaktigt medium lämna en tillfredsställande rapportering till kunden om de tjänster som distributören har utfört åt kunden. Rapporteringen ska, i förekommande fall, lämnas regelbundet och innehålla meddelanden och uppgifter om kostnaderna för de dispositioner och tjänster som har utförts för kundens räkning.
15 § En försäkringsdistributör som tillhandahåller rådgivning ska på ett varaktigt medium lämna kunden en tillfredsställande dokumentation som specificerar vilket råd kunden har fått och hur rådet motsvarar kundens preferenser, mål och andra egenskaper (lämplighetsförklaring).
Dokumentationen ska lämnas innan ett avtal ingås, om inte villkoren i andra stycket är uppfyllda.
Om ett avtal ingås med hjälp av en teknik för distanskommunikation som hindrar att dokumentationen lämnas i förväg får försäkringsdistributören lämna lämplighetsförklaringen efter det att avtalet har ingåtts, om
1. kunden har godtagit att få lämplighetsförklaringen utan onödigt dröjsmål efter det att avtalet ingåtts, och
2. försäkringsdistributören har erbjudit kunden möjligheten att senarelägga ingåendet av avtalet så att kunden först kan få lämplighetsförklaringen.
Om en försäkringsdistributör har informerat kunden om att distributören kommer att utföra en regelbunden lämplighetsbedömning, ska den regelbundna rapporteringen innehålla en uppdaterad förklaring till hur den försäkringsbaserade investeringsprodukten motsvarar kundens preferenser, mål och andra egenskaper.
Bemyndiganden
16 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1. vilken information som en försäkringsdistributör ska lämna till kunden enligt 4–6 §§,
2. vilka uppgifter en försäkringsdistributör ska lämna till kunden om ersättningar och förmåner som distributören erbjuder eller tar emot av någon annan än kunden enligt 8 och 9 §§, och
3. kriterierna för att bedöma vilka ersättningar och förmåner en försäkringsdistributör får erbjuda eller ta emot av någon annan än kunden enligt 9 §.
7 kap. Ytterligare krav vid distribution av vissa pensionsförsäkringar
Tillämpningsområdet för ytterligare krav
1 § En försäkringsdistributör som bedriver försäkringsdistribution som avser pensionsförsäkringar som har ett förfallo- eller återköpsvärde som helt eller delvis är direkt eller indirekt exponerat mot marknadsvolatilitet, ska i den verksamheten tillämpa 6 kap. 2, 3, 8–10 och 13–15 §§.
Bestämmelsen gäller utöver det som anges i 4 och 5 kap.
Pensionsförsäkringar som avses i första stycket får inte distribueras av sidoverksamma försäkringsförmedlare eller anknutna sidoverksamma försäkringsförmedlare.
Bemyndiganden
2 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om distribution av pensionsförsäkringar som omfattas av 1 § avseende
1. vilka åtgärder en försäkringsdistributör rimligen kan förväntas genomföra och dokumentera enligt 6 kap. 2 och 3 §§ för att förebygga,
identifiera, hantera och informera om intressekonflikter när de bedriver försäkringsdistribution,
2. lämpliga kriterier för bestämning av vilka typer av intressekonflikter som riskerar att negativt påverka kundens intressen som avses i 6 kap. 3 §,
3. kriterierna för att bedöma vilka ersättningar och förmåner en försäkringsdistributör får lämna till eller ta emot av någon annan än kunden samt vilka uppgifter som ska lämnas till kunden om ersättningar och förmåner som distributören lämnar till eller tar emot av någon annan än kunden enligt 6 kap. 8 och 9 §§,
4. vad en försäkringsdistributör ska iaktta vid inhämtande av uppgifter och prövning enligt 6 kap. 10 §,
5. dokumentation och rapportering till kunden enligt 6 kap. 13–15 §§, och
6. undantag från de skyldigheter som anges i 1 §.
8 kap. Tillsyn
Registreringsmyndighet
1 § Bolagsverket är registreringsmyndighet för svenska försäkringsförmedlare och för försäkringsförmedlare från tredjeland som avses i 3 kap. 3 §. Hos verket förs register över försäkringsförmedlare, där de uppgifter som enligt lag eller andra författningar ska tas in i register skrivs in.
För registrering av filialer till EES-försäkringsförmedlare eller försäkringsförmedlare från tredjeland, som är ett avdelningskontor med självständig förvaltning, gäller lagen (1992:160) om utländska filialer m.m.
2 § Om en sökande vid anmälan för registrering av försäkringsförmedlarverksamhet inte har följt vad som är föreskrivet om anmälan eller om det finns något annat hinder för registrering, ska Bolagsverket förelägga sökanden att inom en viss tid yttra sig eller göra rättelse. Om föreläggandet inte följs, ska anmälan avskrivas. En upplysning om denna påföljd ska tas in i föreläggandet. Om det fortfarande finns hinder för registrering även efter det att yttrande har lämnats, ska sökanden ges tillfälle att yttra sig över hindret. Finns hindret ändå kvar, ska registrering vägras om det inte finns anledning att besluta om ett nytt föreläggande.
Tillsynen och dess omfattning
3 § Finansinspektionen har tillsyn över att den som i Sverige bedriver försäkringsdistribution följer denna lag och andra författningar som reglerar försäkringsdistributörens verksamhet.
För EES-försäkringsförmedlare och försäkringsförmedlare från tredjeland omfattar tillsynen att verksamheten bedrivs enligt denna lag och andra författningar som reglerar verksamheten i Sverige.
Finansinspektionen har därutöver tillsyn över svenska försäkringsförmedlare som bedriver försäkringsdistribution i ett annat land inom EES enligt 3 kap. 6 eller 7 §.
4 § Om Finansinspektionen enligt en överenskommelse med en behörig myndighet i ett annat land inom EES har tagit över ansvaret för tillsynen över en EES-försäkringsförmedlare som har sitt huvudsakliga verksamhetsställe i Sverige, ska Finansinspektionen ha tillsyn över den förmedlarens verksamhet som bedrivs i Sverige.
Om Finansinspektionen ingår en överenskommelse enligt första stycket eller en överenskommelse om att en behörig myndighet i ett annat land inom EES ska ha tillsyn över en svensk försäkringsförmedlare som har sitt huvudsakliga verksamhetsställe i det landet, ska Finansinspektionen därefter fatta ett beslut i enlighet med överenskommelsen.
Finansinspektionen ska underrätta den berörda försäkringsförmedlaren och Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten om inspektionen ingår en internationell överenskommelse om överföring av tillsynsansvar.
Upplysningar och undersökningar
5 § Försäkringsdistributörer, EES-försäkringsförmedlare och försäkringsförmedlare från tredjeland som bedriver verksamhet i Sverige är skyldiga att till Finansinspektionen lämna de upplysningar om sin verksamhet och därmed sammanhängande frågor som inspektionen begär.
Finansinspektionen får när den anser att det är nödvändigt genomföra en undersökning hos en försäkringsdistributör, EES-försäkringsförmedlare som bedriver verksamhet i Sverige enligt 3 kap. 1 § första stycket 2 eller försäkringsförmedlare från tredjeland.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om att vissa uppgifter som enligt första stycket ska lämnas till Finansinspektionen i stället ska lämnas till Statistiska centralbyrån.
6 § Om en svensk försäkringsförmedlare får kännedom om att aktier eller andelar i företaget har förvärvats eller avyttrats på ett sådant sätt att innehavet utgör eller upphör att vara ett kvalificerat innehav, ska förmedlaren snarast möjligt anmäla förvärvet eller avyttringen till
Finansinspektionen.
Om en svensk försäkringsförmedlare i annat fall får kännedom om att den har nära förbindelser med någon annan, ska förmedlaren snarast möjligt anmäla det till Finansinspektionen.
Om en anknuten sidoverksam försäkringsförmedlare eller en anknuten försäkringsförmedlare som inte förmedlar försäkringsbaserade investeringsprodukter eller sådana pensionsförsäkringar som avses i 7 kap. 1 § har nära förbindelser med någon annan gäller i stället för första och andra styckena att det ska anmälas till Finansinspektionen enligt fjärde stycket.
Den försäkringsförmedlare som har anmält en annan försäkringsförmedlare eller det försäkringsföretag som har anmält en försäkringsförmedlare för registrering hos Bolagsverket ska göra anmälan enligt tredje stycket snarast möjligt från det att förmedlaren eller företaget får kännedom om den nära förbindelsen.
Internationellt samarbete
7 § Finansinspektionen ska i sin tillsynsverksamhet samarbeta och utbyta information med behöriga myndigheter, Europeiska kommissionen och Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten i den utsträckning som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen.
Tystnadsplikt
8 § Den som är eller har varit knuten till en försäkringsdistributör som anställd eller uppdragstagare får inte obehörigen röja en uppgift i en anmälan eller en utsaga om en misstänkt överträdelse av en bestämmelse som gäller för verksamheten, om uppgiften kan avslöja anmälarens eller den utpekade personens identitet.
I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).
Revisor
9 § Om en svensk försäkringsförmedlare enligt lag ska utse revisor, får
Finansinspektionen förordna en revisor att med övriga revisorer delta i revisionen av försäkringsförmedlaren. Inspektionen får när som helst återkalla ett sådant förordnande och utse en ny revisor.
Revisorn har rätt till skäligt arvode av försäkringsförmedlaren för sitt arbete. Arvodets storlek bestäms av Finansinspektionen.
Avgifter till Finansinspektionen
10 § Försäkringsdistributörer, EES-försäkringsförmedlare som bedriver verksamhet i Sverige enligt 3 kap. 1 § första stycket 2 och försäkringsförmedlare från tredjeland som har inrättat filial i Sverige ska med årliga avgifter bekosta Finansinspektionens verksamhet med anknytning till denna lag samt Statistiska centralbyråns verksamhet enligt lagen (2014:484) om en databas för övervakning av och tillsyn över finansmarknaderna.
Finansinspektionen får även ta ut avgifter från EES-försäkringsförmedlare som omfattas av en överenskommelse enligt 4 § första stycket.
Finansinspektionen får ta ut avgifter för prövning av ansökningar och anmälningar enligt denna lag.
Bemyndiganden
11 § Regeringen får meddela föreskrifter om sådana avgifter som avses i 10 §.
12 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka upplysningar en försäkringsdistributör, en
EES-försäkringsförmedlare eller en försäkringsförmedlare från tredjeland, ska lämna enligt 5 § till Finansinspektionen samt när och hur upplysningarna ska lämnas.
9 kap. Ingripanden
Ingripande mot försäkringsdistributörer och vissa fysiska personer
1 § Om en svensk försäkringsdistributör har åsidosatt sina skyldigheter enligt denna lag eller annan författning som reglerar försäkringsdistributörens verksamhet, ska Finansinspektionen ingripa.
Finansinspektionen ska då besluta ett föreläggande om att göra rättelse inom en viss tid, ett förbud att verkställa ett beslut eller en anmärkning. Om en försäkringsförmedlares överträdelse är allvarlig, ska tillståndet återkallas eller, om det är tillräckligt, varning meddelas.
Om en svensk försäkringsförmedlare bedriver försäkringsdistribution i ett annat land inom EES enligt 3 kap. 6 eller 7 § och har åsidosatt sina skyldigheter enligt lag eller annan författning som reglerar försäkringsförmedlarens verksamhet i det landet ska Finansinspektionen, efter underrättelse från den behöriga myndigheten där, ingripa mot förmedlaren på ett sätt som anges i andra stycket. Finansinspektionen ska underrätta den behöriga myndigheten i det landet om vilka åtgärder som har vidtagits.
Om en svensk försäkringsförmedlare har sitt huvudsakliga verksamhetsställe i ett annat land inom EES och omfattas av en överenskommelse om att den behöriga myndigheten i det landet ska ha tillsyn över förmedlaren får Finansinspektionen ingripa mot förmedlaren när det gäller en överträdelse som denne har gjort sig skyldig till i sin verksamhet i det landet endast genom att utfärda en anmärkning, meddela en varning eller återkalla tillståndet.
2 § Finansinspektionen ska besluta att ingripa mot någon som ingår i en svensk försäkringsförmedlares styrelse, är dess verkställande direktör eller på motsvarande sätt företräder försäkringsförmedlaren, eller är ersättare för någon av dem, om försäkringsförmedlaren
1. bedriver försäkringsdistribution i Sverige och inte uppfyller kraven på tillstånd eller registrering i 2 kap.,
2. har fått tillstånd att bedriva försäkringsdistribution genom att lämna falska uppgifter eller på annat otillbörligt sätt,
3. för distribution av försäkringar använder någon som inte har rätt att bedriva försäkringsdistribution eller att distribuera sådana försäkringar som distributionen avser,
4. har åsidosatt sina skyldigheter enligt någon av 4 kap. 1–3, 5–11 eller 13 §§, 5 kap. 1–8, 10–16 eller 18–21 §§, 6 kap. 1–6 eller 8–15 §§ eller 7 kap. 1 §, eller
5. har befunnits ansvarig för en överträdelse av lagen (2017:630) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism eller föreskrifter som meddelats med stöd av den lagen.
Ett ingripande sker genom ett beslut om
1. att personen i fråga under en viss tid, dock lägst tre år och högst tio år, inte får upprätthålla en funktion som avses i första stycket hos en försäkringsdistributör, eller
2. sanktionsavgift.
3 § Finansinspektionen ska ingripa mot någon som ingår i ett svenskt försäkringsföretags styrelse, är dess verkställande direktör eller är ersättare för någon av dem, om försäkringsföretaget
1. för distribution av försäkringar använder någon som inte har rätt att bedriva försäkringsdistribution eller att distribuera sådana försäkringar som distributionen avser,
2. har åsidosatt sina skyldigheter enligt någon av 2 kap. 9 eller 10 §, 4 kap. 1, 3, 5–11 eller 13 §§, 5 kap. 1, 9–19 eller 21 §§, 6 kap. 1–6 eller 8–15 §§ eller 7 kap. 1 §.
Ett ingripande sker genom ett beslut om
1. att personen i fråga under en viss tid, dock lägst tre år och högst tio år, inte får upprätthålla en funktion som avses i första stycket hos en försäkringsdistributör, eller
2. sanktionsavgift.
4 § Ett ingripande enligt 2 eller 3 § får ske bara om överträdelsen är allvarlig, upprepad eller systematisk och personen i fråga uppsåtligen eller av grov oaktsamhet orsakat överträdelsen.
5 § Vid val av ingripande ska Finansinspektionen ta hänsyn till hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den har pågått. Särskild hänsyn ska tas till skador som har uppstått och graden av ansvar.
Finansinspektionen får avstå från ingripande om
1. en överträdelse är ringa eller ursäktlig,
2. försäkringsdistributören gör rättelse eller, i fall som avses i 2 eller 3 §, den fysiska personen i försäkringsdistributörens ledning verkat för att distributören gör rättelse, eller
3. någon annan myndighet har vidtagit åtgärder mot försäkringsdistributören eller den fysiska personen i försäkringsdistributörens ledning och dessa åtgärder bedöms tillräckliga.
6 § När ett beslut om ingripande ska fattas ska det i försvårande riktning beaktas om försäkringsdistributören tidigare har begått en överträdelse eller, i fall som avses i 2 eller 3 §, om den fysiska personen i försäkringsdistributörens ledning tidigare orsakat en sådan överträdelse.
I förmildrande riktning ska det beaktas om
1. försäkringsdistributören eller den fysiska personen i distributörens ledning i väsentlig utsträckning genom ett aktivt samarbete har underlättat Finansinspektionens utredning, och
2. distributören snabbt har upphört med överträdelsen, eller den fysiska personen i distributörens ledning snabbt verkat för att överträdelsen ska upphöra, sedan den anmälts till eller påtalats av Finansinspektionen.
7 § Finansinspektionen ska besluta att återkalla en svensk försäkringsförmedlares tillstånd om förmedlaren
1. inte inom ett år från det att tillstånd beviljades har börjat bedriva sådan verksamhet som tillståndet avser,
2. har förklarat sig avstå från tillståndet, eller
3. under en sammanhängande tid av sex månader inte har bedrivit sådan verksamhet som tillståndet avser.
Om en försäkringsförmedlares tillstånd ska återkallas på grund av sådana omständigheter som avses i första stycket 2 eller 3, får Finansinspektionen, innan tillståndet återkallas, först pröva om det finns skäl att ingripa mot försäkringsförmedlaren enligt detta kapitel och, om det finns sådana skäl, besluta om ett ingripande.
I de fall som avses i första stycket 1 och 3 får i stället varning meddelas, om det är tillräckligt.
8 § Om någon som ingår i en svensk försäkringsförmedlares styrelse eller är dess verkställande direktör inte uppfyller de krav som anges i 2 kap. 8 § första stycket 3, ska Finansinspektionen återkalla försäkringsförmedlarens tillstånd. Det får dock ske bara om inspektionen först har beslutat att anmärka på att personen ingår i styrelsen eller är verkställande direktör och han eller hon, sedan en av inspektionen bestämd tid om högst tre månader har förflutit efter det att anmärkningen gjordes, fortfarande finns kvar i styrelsen eller som verkställande direktör.
I stället för att återkalla tillståndet får Finansinspektionen besluta att en styrelseledamot eller verkställande direktör inte längre får kvarstå i sin befattning. Finansinspektionen får då förordna en ersättare. Ersättarens uppdrag gäller till dess försäkringsförmedlaren har utsett en ny styrelseledamot eller verkställande direktör.
9 § När det gäller anknutna sidoverksamma försäkringsförmedlare och anknutna försäkringsförmedlare som inte distribuerar försäkringsbaserade investeringsprodukter eller sådana pensionsförsäkringar som avses i 7 kap. 1 § ska det som anges i 1, 7 och 8 §§ om återkallelse av tillstånd i stället avse återkallelse av registrering.
10 § Ett beslut om återkallelse av försäkringsförmedlares tillstånd får förenas med förbud att fortsätta verksamheten.
11 § Om Finansinspektionen har beslutat att återkalla tillståndet eller registreringen för en försäkringsförmedlare, ska inspektionen snarast underrätta Bolagsverket om detta.
12 § Om Finansinspektionen har beslutat att återkalla tillståndet för en försäkringsförmedlare som har underrättat inspektionen enligt 3 kap. 6 § första stycket eller 7 § första stycket och inspektionen har lämnat över underrättelsen till den behöriga myndigheten i det land där filialen ska inrättas eller verksamheten ska bedrivas, ska inspektionen underrätta den behöriga myndigheten om återkallelsen.
När det gäller anknutna sidoverksamma försäkringsförmedlare eller anknutna försäkringsförmedlare som inte distribuerar försäkringsbaserade investeringsprodukter eller sådana pensionsförsäkringar som avses i 7 kap. 1 § ska det som anges i första stycket om Finansinspektionens beslut om återkallelse av tillstånd i stället avse inspektionens återkallelse av registrering.
Första och andra styckena gäller också om Finansinspektionen, i stället för att återkalla tillståndet eller registreringen, har meddelat en varning.
Sanktionsavgift
13 § Om en svensk försäkringsdistributör, en EES-försäkringsförmedlare som omfattas av en sådan överenskommelse som avses i 8 kap. 4 § första stycket eller en försäkringsförmedlare från tredjeland har meddelats beslut om anmärkning eller varning, får Finansinspektionen besluta om sanktionsavgift.
14 § För juridiska personer ska sanktionsavgiften uppgå till lägst 5 000 kronor och som högst fastställas till det högsta av
1. tio procent av omsättningen närmast föregående räkenskapsår för en försäkringsdistributör, en EES-försäkringsförmedlare som omfattas av en överenskommelse enligt 8 kap. 4 § första stycket eller en försäkringsförmedlare från tredjeland eller, i förekommande fall, motsvarande omsättning på koncernnivå,
2. två gånger den vinst som gjorts till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa, eller
3. ett belopp som per den 23 februari 2016 i kronor motsvarade fem miljoner euro.
Om överträdelsen har skett under det första verksamhetsåret eller om uppgifter om omsättningen annars saknas eller är bristfälliga, får omsättningen uppskattas.
Avgiften får inte vara så stor att försäkringsförmedlaren eller försäkringsföretaget därefter inte uppfyller kraven i 6 kap. 1 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, 8 kap. 3 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden eller 4 kap. 1 § försäkringsrörelselagen (2010:2043).
Avgiften tillfaller staten.
15 § Vid ingripande mot en försäkringsförmedlare som är en fysisk person och vid ingripande enligt 2, 3, 30 eller 31 § ska sanktionsavgiften som högst fastställas till det högsta av
1. två gånger den vinst som den fysiska personen gjort till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa, eller
2. ett belopp som per den 23 februari 2016 i kronor motsvarade 700 000 euro.
Vid överträdelser av lagen (2017:630) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism och föreskrifter som meddelats med stöd av den lagen kan sanktionsavgiften, i stället för vad som anges i första stycket 2, bestämmas till högst ett belopp som per den 25 juni 2015 i kronor motsvarade fem miljoner euro.
Avgiften tillfaller staten.
16 § När sanktionsavgiftens storlek fastställs, ska särskild hänsyn tas till sådana omständigheter som anges i 5 § första stycket och 6 § samt till den fysiska eller juridiska personens finansiella ställning och, om det går att fastställa, den vinst som gjorts till följd av regelöverträdelsen.
Sanktionsföreläggande
17 § Frågor om ingripanden mot fysiska personer enligt 2 §, 3 §, 30 § tredje stycket och 31 § andra stycket prövas av Finansinspektionen genom sanktionsföreläggande.
Ett sanktionsföreläggande innebär att den fysiska personen föreläggs att inom en viss tid godkänna en sanktion som är bestämd till tid eller belopp.
När föreläggandet har godkänts, gäller det som ett domstolsavgörande som har fått laga kraft. Ett godkännande som görs efter den tid som angetts i föreläggandet är utan verkan.
18 § Ett sanktionsföreläggande ska innehålla uppgift om
1. den fysiska person som föreläggandet avser,
2. överträdelsen och de omständigheter som behövs för att känneteckna den,
3. de bestämmelser som är tillämpliga på överträdelsen, och
4. den sanktion som föreläggs personen. Föreläggandet ska också innehålla en upplysning om att ansökan om sanktion kan komma att ges in till domstol, om föreläggandet inte godkänns inom den tid som Finansinspektionen anger.
19 § Om ett sanktionsföreläggande inte har godkänts inom angiven tid, får Finansinspektionen ansöka hos allmän förvaltningsdomstol om att sanktion ska beslutas. En sådan ansökan ska göras hos den förvaltningsrätt som är behörig att pröva ett överklagande av Finansinspektionens beslut om ingripande mot försäkringsdistributören för samma överträdelse.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
20 § En sanktion enligt 2 §, 3 §, 30 § tredje stycket och 31 § andra stycket får beslutas bara om sanktionsföreläggande har delgetts den som sanktionen riktas mot inom två år från den tidpunkt då överträdelsen ägde rum.
Förseningsavgift
21 § Om en svensk försäkringsdistributör, en EES-försäkringsförmedlare eller en försäkringsförmedlare från tredjeland inte i tid lämnar de upplysningar som krävs enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 8 kap. 12 §, får Finansinspektionen besluta att denne ska betala en förseningsavgift med högst 100 000 kronor.
Avgiften tillfaller staten.
Verkställighet och beslut om sanktionsavgift eller förseningsavgift
22 § Sanktionsavgiften eller förseningsavgiften ska betalas till Finansinspektionen inom trettio dagar efter det att beslutet om den har fått laga kraft eller sanktionsföreläggandet godkänts eller den längre tid som anges i beslutet eller föreläggandet.
23 § Finansinspektionens beslut om sanktionsavgift eller förseningsavgift får verkställas utan föregående dom eller utslag om avgiften inte har betalats inom den tid som anges i 22 §.
24 § Om sanktionsavgiften eller förseningsavgiften inte betalas inom den tid som anges i 22 §, ska Finansinspektionen lämna den obetalda avgiften för indrivning. Bestämmelser om indrivning finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m.
25 § En sanktionsavgift eller förseningsavgift som har beslutats faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet fick laga kraft eller sanktionsföreläggandet godkändes.
Föreläggande mot försäkringsdistributörer som använder sig av obehöriga försäkringsförmedlare
26 § Om en försäkringsdistributör för försäkringsdistribution använder någon som inte är berättigad att bedriva försäkringsdistribution, ska
Finansinspektionen förelägga försäkringsdistributören att upphöra med detta. Detsamma gäller om en försäkringsdistributör använder någon som inte är berättigad att distribuera sådana försäkringar som distributionen avser.
Ingripande mot EES-försäkringsförmedlare
27 § Om en EES-försäkringsförmedlare som bedriver verksamhet i
Sverige enligt 3 kap. 1 § första stycket 2 har åsidosatt sina skyldigheter enligt 4–7 kap. eller föreskrifter som har meddelats med stöd av 4 kap. 19 §, 5 kap. 24 §, 6 kap. 16 § eller 7 kap. 2 §, får Finansinspektionen ingripa.
Finansinspektionen får förelägga EES-försäkringsförmedlaren att göra rättelse.
Om rättelse inte sker, får Finansinspektionen förbjuda EES-försäkringsförmedlaren att bedriva försäkringsdistribution här i landet.
Finansinspektionen ska underrätta den behöriga myndigheten i EESförsäkringsförmedlarens hemland, Europeiska kommissionen och Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten om åtgärder som har vidtagits med stöd av denna bestämmelse.
28 § Om en EES-försäkringsförmedlare som bedriver verksamhet i
Sverige enligt 3 kap. 1 § första stycket 2 på annat sätt än som anges i 27 § har åsidosatt sina skyldigheter enligt denna lag eller annan författning som reglerar förmedlarens verksamhet här i landet, får Finansinspektionen begära att den behöriga myndigheten i EESförsäkringsförmedlarens hemland ska vidta åtgärder mot förmedlaren.
Finansinspektionen får också hänskjuta ärendet till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten i enlighet med artikel 19 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1094/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten), om ändring
av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/79/EG.
Första och andra styckena gäller även i de fall en EES-försäkringsförmedlare som bedriver verksamhet i Sverige enligt 3 kap. 1 § första stycket 1 har åsidosatt sina skyldigheter enligt denna lag eller enligt annan författning som reglerar förmedlarens verksamhet här i landet.
29 § Finansinspektionen får utöver vad som anges i 28 § förelägga
EES-försäkringsförmedlaren att göra rättelse om
1. den behöriga myndigheten i förmedlarens hemland, efter en begäran enligt 28 § första stycket, inte ingriper eller om ingripandet visar sig vara otillräckligt,
2. förmedlaren har gjort sig skyldig till överträdelse av en bestämmelse som enligt föreskrifter med stöd av 36 § ska anses ha särskild betydelse för konsumentskyddet eller något annat skyddat allmänintresse och ett omedelbart ingripande krävs, eller
3. förmedlarens verksamhet allvarligt skadar konsumentskyddet i allmänhet och förmedlarens hemland kan antas vara ett annat land inom EES i syfte att kringgå regler som gäller för att bedriva försäkringsdistribution här i landet.
Om rättelse inte sker, får Finansinspektionen förbjuda EES-försäkringsförmedlaren att bedriva försäkringsdistribution här i landet.
Finansinspektionen ska underrätta behörig myndighet i EES-försäkringsförmedlarens hemland, Europeiska kommissionen och Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten om åtgärder som har vidtagits med stöd av första stycket. Den behöriga myndigheten i EESförsäkringsförmedlarens hemland ska därutöver informeras innan åtgärder vidtas med stöd av första stycket 1 eller 3.
Ingripande vid internationell överenskommelse om överföring av tillsynsansvar
30 § Om Finansinspektionen enligt en överenskommelse med en behörig myndighet i ett annat land inom EES har tagit över ansvaret för tillsynen över en EES-försäkringsförmedlare som har sitt huvudsakliga verksamhetsställe i Sverige, får inspektionen ingripa mot förmedlaren om denne i sin verksamhet här i landet inte uppfyller kraven i 2 kap. 7 eller 8 § eller har gjort sig skyldig till en överträdelse av någon av bestämmelserna i 4–7 kap. eller föreskrifter som har meddelats med stöd av 4 kap. 19 §, 5 kap. 24 §, 6 kap. 16 § eller 7 kap. 2 §.
Finansinspektionen får då utfärda ett föreläggande att göra rättelse, ett förbud att verkställa beslut eller en anmärkning. Om överträdelsen är allvarlig får Finansinspektionen förbjuda EES-försäkringsförmedlaren att bedriva försäkringsdistribution här i landet eller, om det är tillräckligt, meddela en varning.
Om verksamheten i Sverige bedrivs genom en filial, ska Finansinspektionen ingripa mot filialens verkställande direktör med tillämpning av 2 och 4 §§.
Ingripande mot försäkringsförmedlare från tredjeland
31 § Om en försäkringsförmedlare från tredjeland bedriver försäkringsdistribution i Sverige, ska 1 och 7 §§ tillämpas på verksamheten här i landet.
Finansinspektionen ska ingripa mot filialens verkställande direktör med tillämpning av 2 och 4 §§.
Finansinspektionen ska underrätta behörig myndighet i hemlandet om åtgärder som har vidtagits med stöd av denna paragraf.
Ingripande mot den som saknar tillstånd eller registrering
32 § Om någon bedriver försäkringsdistribution i Sverige utan att vara berättigad till det, ska Finansinspektionen förelägga denne att upphöra med verksamheten. Detsamma gäller om en försäkringsdistributör distribuerar försäkringar av ett slag som denne inte är berättigad att distribuera.
Är det osäkert om verksamheten omfattas av lagen, får Finansinspektionen förelägga den som bedriver verksamheten att lämna de upplysningar om verksamheten som behövs för att bedöma om lagen är tillämplig.
Förbud mot att bedriva sidoverksamhet
33 § Om det finns särskilda skäl får Finansinspektionen förbjuda en försäkringsförmedlare att bedriva sidoverksamhet.
Ingripande mot ägare
34 § Om en svensk försäkringsförmedlare har nära förbindelser med någon annan och det hindrar en effektiv tillsyn över förmedlaren, får
Finansinspektionen förelägga innehavare av sådana aktier eller andelar i försäkringsförmedlaren som medför att förbindelserna är nära, att avyttra så stor del av aktierna eller andelarna att hinder för tillsynen inte längre föreligger.
Vite
35 § Finansinspektionen får förena ett beslut om föreläggande enligt denna lag med vite.
Bemyndigande
36 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka författningar som enligt 29 § första stycket 2 ska anses ha särskild betydelse för konsumentskyddet eller något annat skyddat allmänintresse.
10 kap. Överklagande
Överklagande av Finansinspektionens beslut
1 § Finansinspektionens beslut enligt 9 kap. 17 § och beslut enligt 9 kap. 32 § andra stycket får inte överklagas.
Andra beslut av Finansinspektionen enligt denna lag får överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Finansinspektionen får bestämma att ett beslut om förbud, föreläggande eller återkallelse ska gälla omedelbart.
Överklagande av Bolagsverkets beslut
2 § Bolagsverkets beslut att avskriva en anmälan eller att vägra en registrering får överklagas till allmän förvaltningsdomstol inom två månader från den dag då klaganden fick del av beslutet.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
1. Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2018.
2. Bestämmelsen i 7 kap. 1 § ska dock vid distribution av tjänstepensionsförsäkring tillämpas för tid från och med den 1 oktober 2019.
3. Genom lagen upphävs lagen (2005:405) om försäkringsförmedling.
4. Den upphävda lagen gäller dock fortfarande för
a) överträdelser som görs före den 1 oktober 2018,
b) överklagande av beslut som har meddelats före den 1 oktober 2018, och
c) handläggning av överklaganden av beslut som har meddelats före den 1 oktober 2018.
5. Denna lag tillämpas inte på
a) avtal om försäkringsförmedling som har ingåtts före den 1 oktober 2018 och som avser försäkringsavtal som har ingåtts före det datumet, och
b) försäkringsavtal som har ingåtts före den 1 oktober 2018. Om en försäkringsdistributör godtar en förlängning av ett sådant avtal som avses i b) eller vidtar en försäkringsdistributionsåtgärd som är hänförlig till avtalet efter den 1 oktober 2018, tillämpas dock denna lag.
6. Denna lag tillämpas första gången i förhållande till ett land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet som inte är en medlemsstat i Europeiska unionen från den tidpunkt då försäkringsdistributionsdirektivet införlivas i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet).
7. Ett tillstånd att utöva försäkringsförmedling enligt den upphävda lagen gäller som ett tillstånd att bedriva försäkringsdistribution som försäkringsförmedlare enligt denna lag. En registrering som försäkringsförmedlare enligt den upphävda lagen gäller som en registrering enligt denna lag.
8. En försäkringsförmedlare som den 1 oktober 2018 har tillstånd att utöva sidoverksamhet enligt 5 kap. 1 § den upphävda lagen får utöva sådan sidoverksamhet, med undantag för verksamhet som avser investeringsrådgivning om premiepension, till och med den 1 januari 2019 eller,
om en ansökan om tillstånd att driva värdepappersrörelse enligt lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden har getts in till Finansinspektionen före den tidpunkten, till dess ansökan prövats slutligt.
9. En anknuten försäkringsförmedlare enligt 1 kap. 10 § 1 a den upphävda lagen som den 1 oktober 2018 distribuerar försäkringsbaserade investeringsprodukter eller pensionsförsäkringar som avses i 7 kap. 1 § denna lag får bedriva verksamheten utan tillstånd till och med den 1 juli 2019 eller, om ansökan om tillstånd att bedriva försäkringsdistribution som anknuten försäkringsförmedlare har getts in till Finansinspektionen före den tidpunkten, till dess ansökan prövats slutligt. För övriga sådana anknutna försäkringsförmedlare som avses i 1 kap. 10 § 1 a den upphävda lagen gäller en registrering som anknuten försäkringsförmedlare som en registrering som anknuten försäkringsförmedlare enligt denna lag. 10. En registrering som anknuten försäkringsförmedlare enligt 1 kap. 10 § 1 b den upphävda lagen gäller som en registrering som anknuten sidoverksam försäkringsförmedlare enligt denna lag. 11. En underrättelse från en utländsk försäkringsförmedlare från ett annat land inom EES enligt 3 kap. 1 § den upphävda lagen om att bedriva verksamhet i Sverige gäller som en underrättelse enligt 3 kap. 1 § denna lag. 12. En försäkringsförmedlare som den 1 oktober 2018 har tillstånd eller registrering att utöva försäkringsförmedling enligt den upphävda lagen ska senast den 23 februari 2019 uppfylla kompetenskraven i 2 kap. 7 § första stycket 3 och 4 och 8 § första stycket 3 och 4 denna lag samt i föreskrifter som har meddelats med stöd av 2 kap. 12 § 4 och 7 denna lag.
48
2.2. Förslag till lag om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m.
Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 §1
Om rätt för vissa utländska företag att driva verksamhet i Sverige finns särskilda bestämmelser, nämligen
1. för kreditinstitut 4 kap.1, 2 och 4–6 §§ lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,
2. för värdepappersföretag 4 kap.1 och 4 §§ lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden,
3. för finansiella institut 4 kap. 3 § lagen om bank- och finansieringsrörelse,
4. för utländska försäkringsgivare lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige,
5. för börser och clearingorganisationer 12 kap. 9 § och 19 kap. 12 § lagen om värdepappersmarknaden,
6. för förvaltningsbolag och fondföretag 1 kap.6–7, 10 och 11 §§ lagen (2004:46) om värdepappersfonder,
7. för utgivare av elektroniska pengar 3 kap.26–28 §§ lagen (2011:755) om elektroniska pengar,
8. för företag som driver inlåningsverksamhet 2 § lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet,
9. för utländska försäkringsförmedlare 3 kap. lagen (2005:405) om försäkringsförmedling,
9. för utländska försäkringsförmedlare 3 kap. lagen (2018:000) om försäkringsdistribution,
10. för företag som tillhandahåller betaltjänster 3 kap.26 och 27 §§ lagen (2010:751) om betaltjänster,
11. för utländska AIF-förvaltare 5 kap. lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder,
12. för företag som driver verksamhet med konsumentkrediter 2 och 8 §§ lagen (2014:275) om viss verksamhet med konsumentkrediter, och
13. för företag som driver verksamhet med bostadskrediter 2 kap. 7 § och 3 kap.6 och 7 §§ lagen (2016:1024) om verksamhet med bostadskrediter.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2018.
1 Senaste lydelse 2016:1026.
2.3. Förslag till lag om ändring i lagen (1996:1006) om valutaväxling och annan finansiell verksamhet
Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1996:1006) om valutaväxling och annan finansiell verksamhet1 ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 §2
En fysisk eller juridisk person som avser att ägna sig åt valutaväxling i väsentlig omfattning eller annan finansiell verksamhet ska ansöka om registrering hos Finansinspektionen. Ansökan behöver inte göras av
1. företag som avses i 1 kap. 2 § första stycket 1–3, 6, 8, 9, 11 och 12 lagen (2017:630) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, och
2. fysiska eller juridiska personer som driver försäkringsförmedling enligt lagen (2005:405) om försäkringsförmedling.
2. fysiska eller juridiska personer som bedriver försäkringsdistribution enligt lagen (2018:000) om försäkringsdistribution.
Finansinspektionen ska registrera personer som kommit in med ansökan, om
1. det finns skäl att anta att verksamheten kommer att drivas på ett sätt som är förenligt med lagen (2017:630) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism och föreskrifter som meddelats med stöd av den lagen, och
2. kravet på ägare och ledning i 3 § första stycket är uppfyllt. Den som har blivit införd i registret ska tas bort ur registret när ett beslut om föreläggande enligt 7, 9 eller 11 § att upphöra med verksamheten har fått laga kraft. Ett finansiellt institut ska också tas bort ur registret om det anmäler att det inte längre ägnar sig åt verksamhet som omfattas av lagen eller om det på något annat sätt framgår att registreringsplikt inte längre gäller.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2018.
1 Lagen omtryckt 2004:319. Senaste lydelse av lagens rubrik 2017:639. 2 Senaste lydelse 2017:639.
50
2.4. Förslag till lag om ändring i lagen (1998:620) om belastningsregister
Härigenom föreskrivs att 9 § lagen (1998:620) om belastningsregister ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
9 §1
En enskild har rätt att på begäran skriftligen få ta del av samtliga uppgifter ur registret om sig själv. Sådana uppgifter ska på begäran lämnas ut utan avgift en gång per kalenderår.
En enskild som behöver ett registerutdrag om sig själv har rätt att få ett begränsat utdrag ur registret
1. för att kunna ta till vara sin rätt i ett främmande land eller få tillstånd att resa in, bosätta sig eller arbeta där,
2. enligt bestämmelser i skollagen (2010:800),
3. enligt bestämmelser i lagen (2005:405) om försäkringsförmedling,
3. enligt bestämmelser i lagen (2018:000) om försäkringsdistribution,
4. enligt bestämmelser i lagen (2007:171) om registerkontroll av personal vid vissa boenden som tar emot barn,
5. enligt bestämmelser i lagen (2010:479) om registerkontroll av personal som utför vissa insatser åt barn med funktionshinder, eller
6. enligt bestämmelser i lagen (2013:852) om registerkontroll av personer som ska arbeta med barn.
Regeringen, eller i fråga om andra stycket punkterna 1–3 den myndighet regeringen bestämmer, får meddela föreskrifter om vilka uppgifter ett sådant utdrag ska innehålla.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka uppgifter ett sådant utdrag som avses i andra stycket 1–3 ska innehålla.
Regeringen får meddela föreskrifter om vilka uppgifter ett sådant utdrag som avses i andra stycket 4–6 ska innehålla.
En begäran om uppgifter ur registret ska vara skriftlig och undertecknad av den sökande.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2018.
1 Senaste lydelse 2015:987.
2.5. Förslag till lag om ändring i lagen (2003:862) om finansiell rådgivning till konsumenter
Härigenom föreskrivs att 3 a § lagen (2003:862) om finansiell rådgivning till konsumenter ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 a §1
Bestämmelserna i 4 och 5 §§ gäller inte finansiell rådgivning som tillhandahålls av
1. fondbolag och förvaltningsbolag enligt lagen (2004:46) om värdepappersfonder,
2. försäkringsförmedlare enligt 5 kap. 1 § första stycket lagen ( 2005:405 ) om försäkringsförmedling,
3. värdepappersinstitut och utländska värdepappersföretag enligt lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, eller
2. värdepappersinstitut och utländska värdepappersföretag enligt lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, eller
4. AIF-förvaltare enligt lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder.
3. AIF-förvaltare enligt lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder.
1. Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2018.
2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande för försäkringsförmedlare som enligt punkt 8 i ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna till lagen (2018:000) om försäkringsdistribution får fortsätta att utöva sådan verksamhet som avses i den punkten efter den 1 oktober 2018.
1 Senaste lydelse 2017:689.
52
2.6. Förslag till lag om ändring i lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 1 b §, 2 kap.3 och 5 §§, 3 kap. 6 § och 25 kap. 2 a § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden1 ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap. 1 b §2
För den som är undantagen från tillståndsplikt enligt 2 kap. 5 § gäller endast 15 a kap.
För den som är undantagen från tillståndsplikt enligt 2 kap. 5 § första stycket 4, 10, 11 eller 15 och är deltagare i handeln på en reglerad marknad eller på en MTFplattform gäller 8 kap. 23–31 och 34 §§, 15 a kap. och 23 kap. 2, 3 och 5 §§.
För den som är undantagen från tillståndsplikt enligt 2 kap. 5 § första stycket 4, 10, 11 eller 14 och är deltagare i handeln på en reglerad marknad eller på en MTFplattform gäller 8 kap. 23–31 och 34 §§, 15 a kap. och 23 kap. 2, 3 och 5 §§.
2 kap.
3 §3
Ett värdepappersbolag får efter tillstånd av Finansinspektionen driva annan verksamhet än att tillhandahålla de sidotjänster som anges i 2 §.
Ett värdepappersbolag får efter tillstånd av Finansinspektionen driva valutahandel.
Tillstånd enligt första stycket behövs inte för att utöva försäkringsförmedling under de förutsättningar som föreskrivs i lagen (2005:405) om försäkringsförmedling.
Tillstånd enligt första stycket behövs inte för att bedriva försäkringsdistribution under de förutsättningar som föreskrivs i lagen (2018:000) om försäkringsdistribution.
I 10 kap. finns bestämmelser om tillhandahållande av vissa datarapporteringstjänster.
5 §4
Tillstånd enligt 1 § behövs inte för
1. Sveriges riksbank, Riksgäldskontoret och Kammarkollegiet,
2. anknutna ombud för de verksamheter som anges i 1 kap. 4 b §,
3. börs som driver verksamhet med stöd av sitt tillstånd,
1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU av den 15 maj 2014 om marknader för finansiella instrument och om ändring av direktiv 2002/92/EU och av direktiv 2011/61/EU, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/1034. 2 Senaste lydelse 2017:679. 3 Senaste lydelse 2017:679. 4 Senaste lydelse 2017:679.
4. försäkringsföretag med tillstånd enligt försäkringsrörelselagen (2010:2043),
5. företag inom en koncern som tillhandahåller investeringstjänster uteslutande till andra företag i koncernen,
6. fysiska och juridiska personer som tillhandahåller investeringstjänster, om tjänsten tillhandahålls tillfälligt i samband med annan yrkesmässig verksamhet som regleras av
a) bestämmelser i lag eller annan författning, eller
b) etiska regler som avser yrkesverksamheten i fråga och som inte utesluter att tjänsten tillhandahålls,
7. fysiska och juridiska personer som för egen räkning handlar med andra finansiella instrument än råvaruderivat eller utsläppsrätter eller derivat hänförliga till utsläppsrätter och som inte tillhandahåller andra investeringstjänster eller utför annan investeringsverksamhet med andra finansiella instrument än råvaruderivat eller utsläppsrätter eller derivat hänförliga till utsläppsrätter, såvida de inte
a) är marknadsgaranter,
b) är deltagare på en reglerad marknad eller en MTF-plattform eller har direkt elektroniskt tillträde till en handelsplats, med undantag av ickefinansiella enheter som på en handelsplats genomför transaktioner som på ett objektivt mätbart sätt minskar risker som står i direkt samband med affärsverksamheten eller likviditetsförvaltningen hos dem eller de koncerner de ingår i,
c) tillämpar en teknik för algoritmisk högfrekvenshandel, eller
d) handlar för egen räkning vid utförandet av kundorder,
8. företag som tillhandahåller investeringstjänster som uteslutande består i förvaltning av ett program som syftar till delägarskap för de anställda i företaget,
9. företag som tillhandahåller både
a) investeringstjänster som uteslutande består i förvaltning av program som syftar till delägarskap för de anställda i företaget, och
b) andra investeringstjänster än sådana som anges i a uteslutande till andra företag i koncernen,
10. fondbolag, förvaltningsbolag och fondföretag som får driva verksamhet enligt lagen (2004:46) om värdepappersfonder samt AIF-förvaltare som får driva verksamhet enligt lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder i andra fall än efter registrering enligt 2 kap. den lagen,
11. företag som handlar med råvaruderivat, utsläppsrätter eller derivat hänförliga till utsläppsrätter för egen räkning utan att utföra kundorder, eller tillhandahåller investeringstjänster i fråga om sådana instrument till kunderna i sin huvudsakliga verksamhet, om
a) detta utgör en kompletterande verksamhet eller, om företaget ingår i en koncern, detta utgör en kompletterande verksamhet sett till koncernen i dess helhet,
b) den huvudsakliga verksamheten inte utgörs av tillhandahållande av investeringstjänster eller sådana tjänster som avses i 7 kap. 1 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse eller verksamhet som marknadsgarant för råvaruderivat,
c) företaget inte tillämpar en teknik för algoritmisk högfrekvenshandel, och
d) företaget årligen anmäler till Finansinspektionen att undantaget utnyttjas samt på inspektionens begäran rapporterar på vilken grund företaget anser att verksamheten endast är en kompletterande verksamhet,
12. fysiska och juridiska personer som tillhandahåller investeringsrådgivning inom ramen för annan yrkesmässig verksamhet än sådan som omfattas av bestämmelserna i denna lag, om det inte lämnas någon specifik ersättning för rådgivningen,
13. fysiska och juridiska personer som utför investeringsverksamhet, dock inte drift av en andrahandsmarknad, eller tillhandahåller investeringstjänster rörande råvaruderivat för att fullgöra uppgifter
– enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/72/EG av den 13 juli 2009 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om upphävande av direktiv 2003/54/EG, i den ursprungliga lydelsen,
– enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/73/EG av den 13 juli 2009 om gemensamma regler för den inre marknaden för naturgas och om upphävande av direktiv 2003/55/EG, i den ursprungliga lydelsen,
– enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 714/2009 av den 13 juli 2009 om villkor för tillträde till nät för gränsöverskridande elhandel och om upphävande av förordning (EG) nr 1228/2003 eller enligt sådana nätföreskrifter eller riktlinjer som har antagits enligt förordningen, eller
– enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 715/2009 av den 13 juli 2009 om villkor för tillträde till naturgasöverföringsnäten och om upphävande av förordning (EG) nr 1775/2005 eller enligt sådana nätföreskrifter eller riktlinjer som har antagits enligt förordningen, om
a) personen är en sådan systemansvarig för överföringssystemet som avses i artikel 2.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/72/EG, i den ursprungliga lydelsen, eller artikel 2.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/73/EG, i den ursprungliga lydelsen,
b) personen tillhandahåller tjänster till en systemansvarig som avses i a och fullgör uppgifterna för den systemansvariges räkning, eller
c) personen är operatör eller förvaltare av energibalanseringssystem, rörledningsnät eller system för balansering av tillgången och efterfrågan på energi,
14. verksamhet enligt 1 § 1 och 5 som drivs av den som är registrerad för förmedling av alla slag av försäkringar eller bara livförsäkringar enligt 2 kap. 3 § lagen ( 2005:405 ) om försäkringsförmedling, om
a) verksamheten bara är en sidoverksamhet till försäkringsförmedlingen och bara avser mottagande och vidarebefordran av order avseende andelar i värdepappersfonder eller sådana fondföretag som avses i 1 kap. 7 § lagen om värdepappersfonder eller andelar i specialfonder eller sådana utländska fonder som
avses i 4 kap. 2 eller 3 § eller 5 kap. 6 § första stycket 1 eller andra stycket eller 11 § första stycket 1 lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder samt investeringsrådgivning avseende sådana andelar,
b) kunders order vidarebefordras bara direkt till fondbolag, förvaltningsbolag, fondföretag, samt AIF-förvaltare som avses i a, och
c) försäkringsförmedlaren i denna verksamhet inte tar emot kunders medel eller andelar i fonder eller fondföretag,
15. företag som är verksamhetsutövare enligt 1 kap. 2 a § lagen (2004:1199) om handel med utsläppsrätter som handlar med utsläppsrätter för egen räkning, om
a) företaget inte tillhandahåller andra investeringstjänster eller ägnar sig åt annan investeringsverksamhet, och
b) företaget inte tillämpar en teknik för algoritmisk högfrekvenshandel, och
14. företag som är verksamhetsutövare enligt 1 kap. 2 a § lagen (2004:1199) om handel med utsläppsrätter som handlar med utsläppsrätter för egen räkning, om
a) företaget inte tillhandahåller andra investeringstjänster eller ägnar sig åt annan investeringsverksamhet, och
b) företaget inte tillämpar en teknik för algoritmisk högfrekvenshandel, och
16. värdepapperscentraler med tillstånd enligt artikel 16 i förordningen om värdepapperscentraler för att tillhandahålla de tjänster som uttryckligen anges i avsnitten A och B i bilagan till den förordningen.
15. värdepapperscentraler med tillstånd enligt artikel 16 i förordningen om värdepapperscentraler för att tillhandahålla de tjänster som uttryckligen anges i avsnitten A och B i bilagan till den förordningen.
Tillstånd krävs inte heller för sådan förvaltning av finansiella instrument som är reglerad i någon annan lag.
3 kap.
6 §
Ett värdepappersbolag skall när verksamheten påbörjas ha ett startkapital som vid tidpunkten för beslut om tillstånd motsvarar
1. minst 5 000 000 euro om bolagets verksamhet skall innefatta mottagande av medel på konto enligt 2 kap. 2 § första stycket 8,
2. minst 730 000 euro om bolaget skall driva verksamhet som avses i 2 kap. 1 § 3, 6 och 8,
Ett värdepappersbolag ska när verksamheten påbörjas ha ett startkapital som vid tidpunkten för beslut om tillstånd motsvarar
1. minst 5 000 000 euro om bolagets verksamhet ska innefatta mottagande av medel på konto enligt 2 kap. 2 § första stycket 8,
2. minst 730 000 euro om bolaget ska driva verksamhet som avses i 2 kap. 1 § 3, 6 och 8,
3. minst 125 000 euro om inte högre belopp krävs enligt 1 eller 2, och
4. minst 50 000 euro om bolaget skall driva enbart verksamhet som avses i 2 kap. 1 § 1 eller 5 och inte kommer att inneha kunders medel eller värdepapper.
4. minst 50 000 euro om bolaget ska driva enbart verksamhet som avses i 2 kap. 1 § 1 eller 5 och inte kommer att inneha kunders medel eller värdepapper.
Ett värdepappersbolag som avses i första stycket 4 får som ett alternativ till startkapital ha
1. en ansvarsförsäkring med ett försäkringsbelopp om motsvarande minst 1 000 000 euro per skadeståndskrav och minst 1 500 000 euro per år för samtliga skadeståndskrav,
2. en garanti eller liknande utfästelse som ger ett motsvarande skydd, eller
3. en kombination av startkapital och försäkring eller garanti eller liknande utfästelse som ger ett motsvarande skydd.
Om värdepappersbolaget är registrerat som försäkringsförmedlare enligt 2 kap. 3 § lagen (2005:405) om försäkringsförmedling, gäller dock i stället för första stycket 4 att bolaget skall ha ett startkapital som motsvarar minst 25 000 euro eller ha en ansvarsförsäkring eller en garanti eller liknande utfästelse som täcker den skadeståndsskyldighet som kan uppkomma till följd av verksamheten. Antingen skall försäkringsbeloppet uppgå till motsvarande minst 500 000 euro per skadeståndskrav och minst 750 000 euro per år för samtliga skadeståndskrav eller skall bolaget ha en kombination av startkapital och försäkring eller garanti eller liknande utfästelse som ger ett motsvarande skydd.
Om värdepappersbolaget är registrerat som försäkringsförmedlare enligt 2 kap. 3 § lagen (2018:000) om försäkringsdistribution, gäller dock i stället för första stycket 4 att bolaget ska ha ett startkapital som motsvarar minst 25 000 euro eller ha en ansvarsförsäkring eller en garanti eller liknande utfästelse som täcker den skadeståndsskyldighet som kan uppkomma till följd av verksamheten. Antingen ska försäkringsbeloppet uppgå till motsvarande minst 500 000 euro per skadeståndskrav och minst 750 000 euro per år för samtliga skadeståndskrav eller ska bolaget ha en kombination av startkapital och försäkring eller garanti eller liknande utfästelse som ger ett motsvarande skydd.
25 kap.
2 a §5
Utöver det som anges i 1 b § ska i försvårande riktning beaktas om företaget eller den fysiska personen tidigare har begått en överträdelse. Vid denna bedömning bör särskild vikt fästas vid om överträdelserna är likartade och
Utöver det som anges i 2 § ska det i försvårande riktning beaktas om företaget eller den fysiska personen tidigare har begått en överträdelse. Vid denna bedömning bör särskild vikt fästas vid om överträdelserna är likartade och
5 Paragrafen fick sin nuvarande beteckning genom 2017:679.
den tid som har förflutit mellan de olika överträdelserna.
den tid som har förflutit mellan de olika överträdelserna.
I förmildrande riktning ska beaktas om
I förmildrande riktning ska det beaktas om
1. företaget eller den fysiska personen i väsentlig mån genom ett aktivt samarbete har underlättat Finansinspektionens utredning, och
2. företaget snabbt upphört med överträdelsen eller den fysiska personen snabbt verkat för att överträdelsen ska upphöra, sedan den anmälts till eller påtalats av Finansinspektionen.
1. Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2018.
2. Äldre bestämmelser i 2 kap. 5 § första stycket 14 gäller fortfarande för försäkringsförmedlare som enligt punkt 8 i ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna till lagen (2018:000) om försäkringsdistribution får fortsätta att utöva sådan verksamhet som avses i den punkten efter den 1 oktober 2018.
58
2.7. Förslag till lag om ändring i marknadsföringslagen (2008:486)
Härigenom föreskrivs att 1 § marknadsföringslagen (2008:486) ska ha följande lydelse.
Lydelse enligt prop. 2017/18:225 Föreslagen lydelse
1 §
Denna lag har till syfte att främja konsumenternas och näringslivets intressen i samband med marknadsföring av produkter och att motverka marknadsföring som är otillbörlig mot konsumenter och näringsidkare.
Bestämmelser om marknadsföring finns bl.a. i – socialförsäkringsbalken, – tobakslagen (1993:581), – lotterilagen (1994:1000), – sjölagen (1994:1009), – lagen (1995:1571) om insättningsgaranti,
– lagen (1996:1006) om valutaväxling och annan finansiell verksamhet,
– lagen (1996:1118) om marknadsföring av kristallglas,
– lagen (1999:158) om investerarskydd,
– lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster,
– lagen (2004:46) om värdepappersfonder,
– lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet,
– prisinformationslagen (2004:347),
– lagen (2005:59) om distansavtal och avtal utanför affärslokaler,
– försäkringsavtalslagen (2005:104),
– socialförsäkringsbalken, – tobakslagen (1993:581), – lotterilagen (1994:1000), – sjölagen (1994:1009), – lagen (1995:1571) om insättningsgaranti,
– lagen (1996:1006) om valutaväxling och annan finansiell verksamhet,
– lagen (1996:1118) om marknadsföring av kristallglas,
– lagen (1999:158) om investerarskydd,
– lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster,
– lagen (2004:46) om värdepappersfonder,
– lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet,
– prisinformationslagen (2004:347),
– lagen (2005:59) om distansavtal och avtal utanför affärslokaler,
– försäkringsavtalslagen (2005:104),
– lagen ( 2005:405 ) om försäkringsförmedling,
– lagen (2006:484) om franchisegivares informationsskyldighet,
– lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden,
– lagen (2010:510) om lufttransporter,
– radio-_och_tv-lagen (2010:696),
– lagen (2010:751) om betaltjänster,
– alkohollagen (2010:1622), – konsumentkreditlagen (2010:1846),
– lagen (2011:914) om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende eller långfristig semesterprodukt,
– lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder,
– lagen (2013:1054) om marknadsföring av modersmjölksersättning och tillskottsnäring,
– lagen (2014:1344) med kompletterande bestämmelser till EU:s tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningar,
– lagen (2015:671) om alternativ tvistlösning i konsumentförhållanden,
– lagen (2015:953) om kollektivtrafikresenärers rättigheter,
– lagen (2016:415) om förmedlingsavgifter för kortbaserade betalningstransaktioner,
– lagen (2016:915) om krav på installationer för alternativa drivmedel,
– lagen (2006:484) om franchisegivares informationsskyldighet,
– lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden,
– lagen (2010:510) om lufttransporter,
– radio-_och_tv-lagen (2010:696),
– lagen (2010:751) om betaltjänster,
– alkohollagen (2010:1622), – konsumentkreditlagen (2010:1846),
– lagen (2011:914) om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende eller långfristig semesterprodukt,
– lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder,
– lagen (2013:1054) om marknadsföring av modersmjölksersättning och tillskottsnäring,
– lagen (2014:1344) med kompletterande bestämmelser till EU:s tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningar,
– lagen (2015:671) om alternativ tvistlösning i konsumentförhållanden,
– lagen (2015:953) om kollektivtrafikresenärers rättigheter,
– lagen (2016:415) om förmedlingsavgifter för kortbaserade betalningstransaktioner,
– lagen (2016:915) om krav på installationer för alternativa drivmedel,
– lagen (2017:425) om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare, och
– lagen (2017:425) om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare,
– paketreselagen (2018:000). – paketreselagen (2018:000),
och
– lagen ( 2018:000 ) om försäkringsdistribution.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2018.
60
2.8. Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)
Härigenom föreskrivs att 30 kap. 4 b § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
30 kap.
4 b §1
Sekretess gäller i en statlig myndighets verksamhet som består i tillståndsgivning eller tillsyn med avseende på bank- och kreditväsendet, värdepappersmarknaden eller försäkringsväsendet för uppgift i en anmälan eller utsaga om överträdelse av bestämmelse som gäller för den som myndighetens verksamhet avser, om uppgiften kan avslöja anmälarens identitet.
Sekretess gäller i en statlig myndighets verksamhet enligt lagen (1998:1479) om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument eller lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden för uppgift om en enskilds personliga och ekonomiska förhållanden i en anmälan eller utsaga om överträdelse av bestämmelse i lag eller annan författning som gäller för värdepapperscentralers och utsedda kreditinstituts verksamhet respektive för verksamhet i värdepappersinstitut, börser och leverantörer av datarapporteringstjänster, om uppgiften kan avslöja den anmäldes identitet och det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att denne lider skada eller men.
Sekretess gäller i en statlig myndighets verksamhet enligt lagen (1998:1479) om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument, lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, lagen (2017:317) med kompletterande bestämmelser till
EU:s förordning om faktablad för Priip-produkter eller lagen (2018:000) om försäkringsdistribution för uppgift om en enskilds personliga och ekonomiska förhållanden i en anmälan eller utsaga, om
1. anmälan eller utsagan avser en överträdelse av bestämmelse i lag eller annan författning som gäller för
a) värdepapperscentralers och utsedda kreditinstituts verksamhet,
b) verksamhet i värdepappersinstitut, börser och leverantörer av datarapporteringstjänster,
c) den som utvecklar, ger råd om eller säljer en Priip-produkt, eller
d) försäkringsdistributörers verksamhet, och
1 Senaste lydelse 2017:697.
2. uppgiften kan avslöja den anmäldes identitet och det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att denne lider skada eller men.
Sekretess gäller i en statlig myndighets verksamhet enligt lagen ( 2017:317 ) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om faktablad för Priip-produkter för uppgift om en enskilds personliga och ekonomiska förhållanden i en anmälan eller utsaga om överträdelse av bestämmelse som gäller för den som myndigheten utövar tillsyn över enligt den lagen, om uppgiften kan avslöja den anmäldes identitet och det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att denne lider skada eller men.
Sekretessen enligt andra och tredje styckena gäller inte beslut om sanktioner eller sanktionsförelägganden.
Sekretessen enligt andra stycket gäller inte beslut om sanktioner eller sanktionsförelägganden.
För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2018.
62
2.9. Förslag till lag om ändring i lagen (2014:484) om en databas för övervakning av och tillsyn över finansmarknaderna
Härigenom föreskrivs att 3 och 4 §§ lagen (2014:484) om en databas för övervakning av och tillsyn över finansmarknaderna ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 §1
I databasen får sådana uppgifter behandlas som har samlats in med stöd av
1. 6 kap. 9 § första och andra styckena lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank,
2. 9 kap. 3 § första stycket lagen (1998:1479) om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument,
3. 10 kap. 2 § första stycket lagen (2004:46) om värdepappersfonder,
4. 13 kap. 3 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,
5. 7 kap. 4 § första stycket lagen (2005:405) om försäkringsförmedling,
5. 8 kap. 5 § första stycket lagen (2018:000) om försäkringsdistribution,
6. 5 kap.10 och 11 §§ lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat,
7. 23 kap. 2 § första stycket lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden,
8. 8 kap. 2 § lagen (2010:751) om betaltjänster,
9. 17 kap. 5 § försäkringsrörelselagen (2010:2043), 10. 5 kap. 2 § lagen (2011:755) om elektroniska pengar, 11. 13 kap. 6 § första stycket lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder,
12. 6 kap. 1 § lagen (2014:968) om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag, och
12. 6 kap. 1 § lagen (2014:968) om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag,
13. 6 kap. 2 § lagen ( 2017:230 ) om Pensionsmyndighetens försäkringsverksamhet i premiepensionssystemet, och
13. artiklarna 99–101, 394, 415, 416, 430 och 451 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012.
14. artiklarna 99–101, 394, 415, 416, 430 och 451 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012.
1 Senaste lydelse 2016:65.
4 §2
Uppgifter som avses i 3 § 1–12 får behandlas i databasen endast om de har samlats in med stöd av föreskrifter om periodisk rapportering.
Uppgifter som avses i 3 § 1–13 får behandlas i databasen endast om de har samlats in med stöd av föreskrifter om periodisk rapportering.
1. Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2018.
2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande för uppgifter som har samlats in med stöd av 7 kap. 4 § första stycket lagen (2005:405) om försäkringsförmedling.
2 Senaste lydelse 2017:1121.
64
2.10. Förslag till lag om ändring i lagen (2017:630) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 § lagen (2017:630) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism ska ha följande lydelse.
Lydelse enligt SFS 2018:177 Föreslagen lydelse
1 kap.
2 §
Denna lag gäller för fysiska och juridiska personer som driver
1. bank- eller finansieringsrörelse enligt lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,
2. livförsäkringsrörelse,
3. värdepappersrörelse enligt 2 kap. 1 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden,
4. verksamhet som kräver ansökan hos Finansinspektionen enligt lagen (1996:1006) om valutaväxling och annan finansiell verksamhet eller lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet,
5. försäkringsförmedling enligt lagen (2005:405) om försäkringsförmedling, i fråga om sådan verksamhet rörande livförsäkring, bedriven av andra än anknutna försäkringsförmedlare,
5. försäkringsdistribution enligt lagen (2018:000) om försäkringsdistribution, i fråga om sådan verksamhet rörande livförsäkring, bedriven av sådana försäkringsförmedlare som har tillstånd enligt 2 kap. 1 § den lagen eller bedriver verksamhet enligt 3 kap. 1 § andra stycket 2 eller 3 § den lagen,
6. verksamhet för utgivning av elektroniska pengar enligt lagen (2011:755) om elektroniska pengar,
7. fondverksamhet enligt lagen (2004:46) om värdepappersfonder,
8. verksamhet med att som betalningsinstitut tillhandahålla betaltjänster enligt lagen (2010:751) om betaltjänster,
9. verksamhet med att tillhandahålla betaltjänster enligt lagen om betaltjänster utan att vara betalningsinstitut, dock inte om verksamheten uteslutande avser kontoinformationstjänster,
10. verksamhet som förvaltare av alternativa investeringsfonder enligt lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder,
11. verksamhet med konsumentkrediter enligt lagen (2014:275) om viss verksamhet med konsumentkrediter,
12. verksamhet med bostadskrediter enligt lagen (2016:1024) om verksamhet med bostadskrediter,
13. verksamhet som fastighetsmäklare med fullständig registrering enligt fastighetsmäklarlagen (2011:666),
14. verksamhet som anordnare av kasinospel enligt kasinolagen (1999:355),
15. verksamhet som anordnare av speltjänster som bedrivs med tillstånd eller registrering enligt lotterilagen (1994:1000), dock inte till den
del verksamheten avser anordnande av spel på varuspelsautomater enligt 25 § samma lag,
16. yrkesmässig handel med varor, om det kan antas att det i verksamheten eller en del av verksamheten genomförs eller kommer att genomföras transaktioner, enstaka eller sådana som kan antas ha samband, som innebär att utbetalt eller mottaget belopp i kontanter uppgår till motsvarande 5 000 euro eller mer,
17. verksamhet enligt pantbankslagen (1995:1000), 18. verksamhet som auktoriserad eller godkänd revisor eller registrerat revisionsbolag,
19. yrkesmässig verksamhet som avser bokföringstjänster eller revisionstjänster som inte omfattas av 18,
20. yrkesmässig rådgivning avseende skatter och avgifter (skatterådgivare),
21. yrkesmässig verksamhet som advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå, till den del verksamheten avser tjänster som anges i 4 § första stycket,
22. yrkesmässig verksamhet som annan oberoende jurist än som avses i 21, till den del verksamheten avser tjänster som anges i 4 § första stycket, eller
23. yrkesmässig verksamhet till den del verksamheten avser tjänster som anges i 4 § andra stycket och verksamhetsutövaren inte är en sådan person som avses i 18–22.
Vissa speltjänster får undantas från tillämpning av lagen eller bestämmelser i den enligt föreskrifter som meddelas med stöd av 8 kap. 1 § 1.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2018.
66
3. Ärendet och dess beredning
Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/97 av den 20 januari 2016 om försäkringsdistribution (försäkringsdistributionsdirektivet) antogs den 20 januari 2016. Direktivet ersätter Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/92/EG av den 9 december 2002 om försäkringsförmedling (försäkringsförmedlingsdirektivet), och innehåller reviderade och nya regler som ska gälla för försäkringsföretag och försäkringsförmedlare vid distribution av försäkring och återförsäkring. Försäkringsdistributionsdirektivet syftar till att skapa mer enhetliga minimiregler vid försäkringsdistribution och förbättra kundskyddet, särskilt vid distribution av försäkringsbaserade investeringsprodukter. Ett viktigt inslag i det nya regelverket utgörs av de delegerade akter som kommissionen får anta enligt försäkringsdistributionsdirektivet (artiklarna 38 och 39). Medlemsstaterna ska senast den 23 februari 2018 anta och börja tillämpa de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa direktivet (artikel 42). Direktivet finns i bilaga 1.
Försäkringsdistributionsdirektivet har genom Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/411 av den 14 mars 2018 om ändring av direktiv (EU) 2016/97 vad gäller tillämpningsdatumet för medlemsstaternas införlivande ändrats på så sätt att tidpunkten för genomförande senarelagts till den 1 juli 2018 och tidpunkten för när det nya regelverket ska börja tillämpas senarelagts till den 1 oktober 2018. Ändringsdirektivet finns i bilaga 2.
Kommissionen offentliggjorde den 3 juli 2012 sitt förslag till revidering av försäkringsförmedlingsdirektivet (KOM [2012] 360 final). I anslutning till förslaget överlämnades en faktapromemoria till riksdagen (2011/12:FPM176).
Under tiden som förhandlingarna om kommissionens förslag till försäkringsdistributionsdirektivet pågick inom EU upprättades inom Finansdepartementet en promemoria med förslag till reviderade och nya regler vid försäkringsförmedling (Stärkt konsumentskydd vid försäkringsförmedling, Ds 2014:22). Promemorian innehåller förslag till ändringar i lagen (2005:405) om försäkringsförmedling. Promemorian har remissbehandlats och remissvaren finns tillgängliga i Finansdepartementet (Fi2014/02191/FMA/FPM).
Regeringen beslutade den 23 maj 2013 att uppdra åt en särskild utredare att lämna förslag till de lagändringar som krävs i svensk rätt för att genomföra de reviderade och nya regler för bl.a. värdepappersinstitut och börser samt handelsplatser för finansiella instrument som följer av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU av den 15 maj 2014 om marknader för finansiella instrument och om ändring av direktiv 2002/92/EG och av direktiv 2011/61/EU (förkortat MiFID II) och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 600/2014 av den 15 maj 2014 om marknader för finansiella instrument och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 (förkortad MiFIR) (dir. 2013:55). Utredningen, som antog namnet 2013 års värdepappersmarknadsutredning, redovisade sitt uppdrag i januari 2015 genom betänkandet Värdepappersmarknaden MiFID II och MiFIR (SOU 2015:2). I betänkandet finns lagförslag som syftar till att uppnå en skärpt och likartad reglering
för fram för allt tjänster relaterade till finansiell rådgivning, däribland försäkringsförmedling. Betänkandet har remissbehandlats och remissvaren finns tillgängliga i Finansdepartementet (Fi2015/00578/FMA/V). De lagförslag som avser MiFID II och MiFIR har behandlats i propositionen Nya regler om marknader för finansiella instrument (MiFID II och MiFIR) (prop. 2016/17:162).
Riksdagen har i april 2015 tillkännagett att regeringen ska återkomma med ett förslag som innebär skärpta krav för att någon ska få kalla sig oberoende rådgivare vid finansiell rådgivning till konsumenter (bet. 2014/15:CU11, rskr. 2014/15:178). Utskottet anser att det är viktigt att stärka konsumentskyddet vid finansiell rådgivning. Se vidare avsnitt 5.4 där tillkännagivandet behandlas.
I promemorian En ny lag om försäkringsdistribution (Ds 2017:17) föreslås en ny lag om försäkringsdistribution, som ska ersätta lagen om försäkringsförmedling. Den nya lagen innehåller näringsrättsliga och civilrättsliga regler som ska vara tillämpliga på försäkringsdistributörers försäkringsdistribution, dvs. varje försäkringsförmedlare eller försäkringsföretag när de distribuerar försäkringar. Genom den nya lagen genomförs försäkringsdistributionsdirektivet i svensk rätt. Den nya lagen innebär även att det i svensk rätt ska införas bestämmelser om försäkringsdistribution som går utöver de minimikrav som gäller enligt försäkringsdistributionsdirektivet. Promemorians huvudsakliga innehåll och lagförslag finns i bilagorna 3 och 4. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 5. Remissvaren finns tillgängliga i Finansdepartementet (Fi2014/02191/FMA/FPM).
I propositionen behandlas promemorians förslag. I bilaga 8 finns en uppställning som visar vilka bestämmelser i svensk rätt som genomför försäkringsdistributionsdirektivet.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 8 mars 2018 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 6. Lagrådets yttrande finns i bilaga 7.
Regeringen har i huvudsak följt Lagrådets förslag och synpunkter. De behandlas i avsnitten 5.5, 6.2.2, 7.1.1, 7.1.2, 8.2.1, 9.7, 10.1.2, 10.4.2, 10.5.1, 10.5.2, 11.5.1, 11.8, 12.1.7, 14.2 och 14.9 och i författningskommentaren.
I förhållande till lagrådsremissens lagförslag har vidare ändringar gjorts i ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna till lagen om försäkringsdistribution och i 25 kap. 2 a § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden. Ändringarna är författningstekniska och även i övrigt av enkel beskaffenhet. Lagrådets yttrande har därför inte inhämtats. Därutöver har även några språkliga och redaktionella ändringar gjorts.
Hänvisningar till S3
4.1. Inledning
I avsnitt 4 lämnas en kortfattad redogörelse för den historik som föregått lagstiftningsärendet (avsnitt 4.2). Därefter redogörs översiktligt för bestämmelserna i försäkringsdistributionsdirektivet, vissa utredningar och rapporter samt behovet av en likartad regering på området för finansiell rådgivning (avsnitten 4.3–4.6). Slutligen lämnas en beskrivning av marknaden för försäkringsdistribution (avsnitt 4.7).
Hänvisningar till S4-1
4.2. Kort historik
Det var genom den numera upphävda lagen (1989:508) om försäkringsmäklare, som trädde i kraft den 1 januari 1990, som det slogs fast att försäkringsmäklare skulle få verka på den svenska marknaden. Dessförinnan hade det i praktiken gällt ett förbud mot försäkringsmäklare, dock inte med stöd av lagstiftning utan på grund av en överenskommelse för upphandling av försäkringar som sedan länge hade gällt mellan försäkringsföretagen på den svenska marknaden. Genom s.k. anskaffningsöverenskommelser mellan försäkringsföretagen infördes en ordning på den svenska försäkringsmarknaden som innebar att företagen endast fick sälja försäkringar genom egna ombud. Försäkringsföretagen förband sig därigenom dem emellan att inte sälja försäkringar via mäklare eller mäklarföretag och på så sätt förhindrades mäklare att vara verksamma i Sverige.
Förslaget till en särskild lagstiftning om försäkringsmäklare lämnades av Försäkringsverksamhetskommittén i delbetänkandet Försäkringsmäklare i Sverige (SOU 1986:55). Huvudskälet bakom lagen (1989:508) om försäkringsmäklare var att avskaffa de etableringshinder som förelåg. Det ansågs nödvändigt av hänsyn till försäkringskunderna, särskilt de enskilda konsumenter som kunde komma att anlita mäklare, att i en särskild lag ställa upp vissa regler för verksamheten. Lagen om försäkringsmäklare innehöll både näringsrättsliga och civilrättsliga bestämmelser. De näringsrättsliga bestämmelserna reglerade själva mäklarbegreppet (oberoende av försäkringsgivarintressen) samt vad som skulle gälla för registrering av mäklare och tillsyn över mäklarverksamheten. Vidare fanns bestämmelser om sanktioner mot mäklare som på ett eller annat sätt bröt mot bestämmelserna i lagen eller som inte följde föreskrifter utfärdade av Finansinspektionen, som var tillsynsmyndighet. I de civilrättsliga bestämmelserna reglerades villkoren för mäklarens uppdrag och ansvar gentemot uppdragsgivare, försäkringsgivare och andra personer som kunde ha ekonomiska intressen i mäklarens förmedlingsuppdrag. Lagen om försäkringsmäklare kompletterades med anvisningar i förordningen (1989:854) om försäkringsmäklare som innehöll närmare bestämmelser om ansökan om registrering, omfattningen av obligatorisk ansvarsförsäkring för mäklaren samt utbildningskrav.
Regeringen beslutade 1995 att uppdra åt en särskild utredare att göra en översyn av lagen om försäkringsmäklare. Mot bakgrund av erfarenheterna från tillämpningen av lagen och utvecklingen på försäkringsområdet skulle utredaren föreslå de lagändringar som behövdes för att trygga en sund utveckling av försäkringsmäklarverksamheten och förstärka skyddet för de försäkringstagare som anlitade försäkringsmäklare (dir. 1995:116). Utredarens arbete resulterade i betänkandet Försäkringsmäklare – En lagöversyn av Försäkringsmäklarutredningen (SOU 1997:79). Betänkandet innehöll ett förslag till ny lag om försäkringsmäklarverksamhet. Utredningen föreslog flera ändringar och tillägg jämfört med reglerna i lagen om försäkringsmäklare, framför allt när det gäller de näringsrättsliga bestämmelserna. Förslaget kom dock att bli vilande under förhandlingarna inom EU om Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/92/EG om försäkringsförmedling (försäkringsförmedlingsdirektivet). Förslaget beaktades emellertid i det efterföljande lagstiftningsarbetet med lagen (2005:405) om försäkringsförmedling.
Försäkringsförmedlingsdirektivet antogs den 9 december 2002. Syftet med direktivet var i första hand att ytterligare underlätta verksamhet över gränserna och att förbättra kundskyddet på den inre marknaden.
Försäkringsförmedlingsdirektivet föregicks av ett direktiv som antogs redan 1976 om etablering för försäkringsmäklare (77/92/EEG). Det direktivet begränsades dock till regler för en friare etablering av fristående oberoende aktörer inom dåvarande EG. År 1991 kom nästa steg mot en samordning på området mellan EU:s medlemsstater genom EU:s beslut om rekommendationer för försäkringsmäklarverksamhet (92/48/EEG). Dessa rekommendationer omfattade allmänna anvisningar för vilka krav som skulle ställas på sådan verksamhet som bedrevs oberoende av försäkringsgivarintressen. För svensk del kom rekommendationerna att konkretiseras genom föreskrifter från Finansinspektionen – Finansinspektionens allmänna råd (FFFS 1995:52) om god försäkringsmäklarsed – som dock upphörde att gälla då lagen om försäkringsförmedling trädde i kraft.
Lagen om försäkringsförmedling
Försäkringsförmedlingsdirektivet är den EU-rättsakt som för närvarande reglerar försäkringsförmedling. Direktivet har genomförts i svensk rätt i huvudsak genom lagen om försäkringsförmedling, som trädde i kraft den 1 juli 2005 (prop. 2004/05:133). Lagen om försäkringsmäklare och förordningen om försäkringsmäklare upphävdes samma datum. Verksamhet enligt den upphävda lagen fick dock utövas under en övergångsperiod t.o.m. den 31 mars 2006. Lagen om försäkringsförmedling kompletteras av dels förordningen (2005:411) om försäkringsförmedling, dels Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd (FFFS 2005:11) om försäkringsförmedling.
Lagen om försäkringsförmedling innehåller i huvudsak näringsrättsliga bestämmelser som är tillämpliga på den som yrkesmässigt utövar försäkringsförmedling. Lagen reglerar förmedling av försäkringar, oavsett om förmedlingen utförs av försäkringsmäklare eller av försäkringsombud. Lagen är dock inte tillämplig på försäkringsförmedling som utövas av ett försäkringsföretag eller av en anställd hos ett försäkrings-
företag som handlar på företagets ansvar eller av vissa specialombud. För svenska försäkringsförmedlare gäller tillstånds- och registreringsplikt. Tillstånd ges av Finansinspektionen och registrering sker hos Bolagsverket. För s.k. anknutna försäkringsförmedlare föreskrivs ett särskilt registreringsförfarande som innebär att nödvändiga kontroller inför registreringen ska göras av det försäkringsföretag som en anknuten förmedlare har ingått avtal med. Det är också försäkringsföretaget som anmäler en anknuten förmedlare för registrering hos Bolagsverket.
I lagen om försäkringsförmedling finns vidare bestämmelser om svenska försäkringsförmedlares verksamhet utomlands och om utländska försäkringsförmedlares verksamhet i Sverige. Bestämmelserna innebär att de grundläggande EU-rättsliga principerna för aktörerna på den finansiella marknaden – principen om en enda auktorisation, principen om hemlandstillsyn och principen om ömsesidigt erkännande – blir tillämpliga på försäkringsförmedlare. Förutsättningarna för att registrering ska kunna ske är i grunden desamma för alla typer av försäkringsförmedlare, med undantag från kravet på ansvarsförsäkring som inte gäller för anknutna förmedlare. Även om de grundläggande förutsättningarna är desamma är kraven avseende kunskap och kompetens anpassade efter den verksamhet som ska utövas.
I lagen om försäkringsförmedling är bestämmelserna om försäkringsförmedlarnas verksamhet i huvudsak allmänt hållna och uppbyggda kring krav på god försäkringsförmedlingssed, klagomålshantering, skadeståndsskyldighet och dokumentationsskyldighet. Bestämmelserna om informationslämnande till kunden är däremot relativt detaljerade och i vissa fall strängare än de krav som direkt följer av försäkringsförmedlingsdirektivet.
Bestämmelserna i lagen om försäkringsförmedling om Finansinspektionens tillsyn och ingripanden liknar dem som gäller för andra aktörer på finansmarknadsområdet.
4.3. Försäkringsdistributionsdirektivet
I detta avsnitt finns en redogörelse för syftet med försäkringsdistributionsdirektivet och det huvudsakliga innehållet i direktivet.
Syftet med försäkringsdistributionsdirektivet
Försäkringsdistributionsdirektivets huvudsakliga syfte är att öka harmoniseringen av medlemsstaternas nationella bestämmelser om försäkrings- och återförsäkringsdistribution. Målsättningen är att uppnå en minimigrad av harmonisering. Direktivet innehåller därför minimiregler som möjliggör för medlemsstaterna att behålla eller införa strängare regler än vad direktivet föreskriver.
Försäkringar kan distribueras av ett flertal olika typer av aktörer. Försäkringsdistributionsdirektivets tillämpningsområde omfattar därför, till skillnad från försäkringsförmedlingsdirektivet, inte bara distribution genom försäkringsförmedlare utan i stort sett all distribution av försäkringsprodukter. Ett av syftena med direktivet är att kundskyddet, så långt som det är möjligt, ska vara detsamma oberoende av distributions-
kanal. Vid sidan av ambitionen att höja kundskyddsnivån syftar direktivet även till att förbättra den inre marknadens funktionssätt genom att förenkla gränsöverskridande näringsverksamhet, att skapa en sund konkurrens samt att öka harmoniseringen av de administrativa sanktionerna.
Tillämpningsområde
Som framgår ovan omfattar försäkringsdistributionsdirektivet inte enbart distribution genom en försäkringsförmedlare utan i stort sett all distribution av försäkringsprodukter (dvs. även försäkringsföretagens försäljning i egen regi). I begreppet försäkringsdistribution innefattas, i likhet med i begreppet försäkringsförmedling, bl.a. förvaltning och fullgörande av försäkringsavtal. Av skälen till direktivet framgår vidare att även bl.a. vissa jämförelsefunktioner på webbplatser och rangordning av försäkringar ska anses vara försäkringsdistribution. Motsvarande förändringar som i fråga om begreppet försäkringsförmedling gäller för återförsäkringsdistribution.
Vidare finns i försäkringsdistributionsdirektivet, liksom i försäkringsförmedlingsdirektivet, vissa undantag. Med kunder avses i direktivet såväl konsumenter som näringsidkare. Däremot har medlemsstaterna möjlighet att undanta tillämpningen av vissa regler i förhållande till distribution som sker till professionella kunder. Vidare är distribution av försäkring mot s.k. stora risker undantagen från ett antal regler (jfr nedan om informationskrav). Inte heller behöver återförsäkringsförmedlare och återförsäkringsföretag följa de reglerna.
Tillstånd och registrering
En av de större skillnaderna mellan försäkringsförmedlingsdirektivet och försäkringsdistributionsdirektivet är att det senare saknar en definition av anknuten försäkringsförmedlare. Försäkringsdistributionsdirektivet innehåller däremot en definition av försäkringsförmedlare som bedriver förmedling som sidoverksamhet. Direktivet öppnar upp för en möjlighet för en försäkringsförmedlare att agera på ett försäkringsföretags eller en annan förmedlares ansvar. För denna grupp av förmedlare finns det enligt direktivet en möjlighet att ha en särskild registreringsordning.
Försäkringsdistributionsdirektivet innehåller också ett krav på att en ansökan om tillstånd ska behandlas inom tre månader från det att en fullständig ansökan har lämnats in.
När det gäller förutsättningarna för tillstånd är många av dessa oförändrade. Det nya direktivet ställer emellertid upp ett krav på att nära förbindelser inte får förhindra en effektiv tillsyn. Kraven på kunskap och kompetens kompletteras även med ett krav på fortlöpande fortbildning och yrkesutveckling.
Direktivet innebär att reglerna om frihet att tillhandahålla tjänster och etableringsfrihet – dvs. då en försäkringsförmedlare från en medlemsstat avser att bedriva verksamhet i en annan medlemsstat – förenklas i vissa avseenden och utvecklas framför allt när det gäller kompetensfördelningen mellan behöriga myndigheter i hem- respektive värdmedlemsstat. Reglerna liknar dem som gäller för gränsöverskridande verksamhet enligt andra EU-rättsakter på finansmarknadsområdet.
Regler för verksamheten
Försäkringsdistributionsdirektivet innehåller i denna del bl.a. en ny portalregel om att försäkringsdistributörer ska agera hederligt, opartiskt och professionellt i enlighet med sina kunders bästa intresse. Direktivet innehåller vidare regler om ersättning till försäkringsdistributörer och om distributörernas interna ersättningssystem. I direktivet finns även ett nytt allmänt krav på marknadsföringsmaterial m.m.
Direktivet innehåller även nya regler om s.k. korsförsäljning, dvs. då en försäkringsprodukt eller försäkringstjänst säljs tillsammans med en annan tjänst eller produkt som ett paket eller som ett villkor för något annat avtal m.m. Reglerna innebär bl.a. att kunden ska informeras om att det är möjligt att köpa paketets olika komponenter separat, varvid priset för dem ska anges. Vidare förbjuds s.k. kopplingsförbehåll, dvs. korsförsäljning då försäkringsprodukten eller försäkringstjänsten inte kan köpas separat från paketet. Förbudet motiveras huvudsakligen av att kopplingsförbehåll snedvrider konkurrensen och begränsar konsumentens valfrihet.
Direktivet innehåller även nya regler om produktgodkännande, produktinformation och produktkännedom.
Reglerna i försäkringsdistributionsdirektivet om behandling av tillgångar som tillhör kunden och om klagomålshantering, överensstämmer i huvudsak med dem i försäkringsförmedlingsdirektivet.
Informationskrav
Försäkringsdistributionsdirektivet innehåller, till skillnad från försäkringsförmedlingsdirektivet, informationskrav för såväl försäkringsförmedlare som försäkringsföretag och andra marknadsaktörer som distribuerar försäkringsprodukter.
Informationskraven är anpassade efter de olika typer av distributörer som omfattas av direktivet och den verksamhet som dessa avser att utöva. Kraven är således inte desamma för alla typer av distributörer.
Direktivet innehåller i flera avseenden nya och mer preciserade krav när det gäller den information som ska lämnas till kunderna. För merparten av informationskraven i direktivet gäller t.ex. att informationen ska lämnas till kunden i god tid innan försäkringsavtal ingås.
Reglerna i försäkringsdistributionsdirektivet om allmän information som ska lämnas till kunden motsvaras till stor del av de informationskrav som finns i försäkringsförmedlingsdirektivet och MiFID II. Försäkringsdistributionsdirektivet innehåller dock även i denna del nya informationskrav, främst att försäkringsförmedlare och försäkringsföretag ska specificera om rådgivning tillhandahålls eller inte. Försäkringsförmedlare ska vidare ange om de företräder kunden eller om de agerar på uppdrag av ett försäkringsföretag.
I förhållande till försäkringsförmedlingsdirektivet innebär reglerna i försäkringsdistributionsdirektivet även att kravet på information om och hantering av intressekonflikter förtydligas samt att kraven för försäkringsdistributörer i större utsträckning liknar de krav som enligt gäller för värdepappersföretag enligt MiFID II. I fråga om ersättning ska försäkringsförmedlare bl.a. precisera om det rör sig om arvodes- eller provisionsfinansiering samt i det senare fallet vilket belopp som
provisionen uppgår till (om möjligt). För försäkringsföretag gäller att de ska informera kunden om arten av den ersättning som tas emot av deras anställda för försäkringsavtalet.
Försäkringsdistributionsdirektivets regler om rådgivning och om normer för försäljning som sker utan rådgivning är delvis nya och mer preciserade. Försäkringsdistributörer ska, oberoende av om rådgivning tillhandahålls eller inte, klargöra kundens krav och behov i fråga om försäkringsskydd samt ge kunden objektiv och förståelig information om försäkringsprodukten som är anpassad efter typen av kund och produktens komplexitet. I likhet med det som gäller enligt försäkringsförmedlingsdirektivet ska varje avtal som distributören föreslår vara förenligt med kundens krav och behov.
Försäkringsdistributionsdirektivet innehåller ett nytt krav vid rådgivning som innebär att distributören är skyldig att tillhandahålla kunden en personlig rekommendation, med en förklaring av varför en viss produkt bäst motsvarar dennes krav och behov. Enligt direktivet ska en försäkringsförmedlare som informerar kunden om att rådgivning sker på basis av en opartisk och personlig analys, basera rådgivningen på så många försäkringsavtal på marknaden att en för kunden lämplig lösning kan rekommenderas
(
jfr begreppet opartisk analys i försäkringsförmed-
lingsdirektivet).
Försäkringsdistributionsdirektivet innehåller även nya regler om vilka formkrav som ska gälla för informationen. All information, inklusive marknadsföringsmaterial, som försäkringsdistributörer lämnar till kunder eller presumtiva kunder ska vara kostnadsfri, opartisk och inte vilseledande. Marknadsföringsmaterial ska alltid klart och tydligt kunna identifieras som sådant. Direktivet innehåller nya regler som innebär att informationen, under vissa förutsättningar, får lämnas till kunden på ett annat varaktigt medium än papper eller på en webbplats.
Vid distribution av skadeförsäkringsprodukter ska kunden ges information om försäkringsprodukten i form av ett standardiserat produktfaktablad på papper eller något annat varaktigt medium. Produktfaktabladet ska vara upprättat av utvecklaren av skadeförsäkringsprodukten.
Försäkringsdistributionsdirektivet innehåller nya regler om lämnande av information till anställda som ansluts till vad som i direktivet benämns obligatoriska tjänstepensionssystem. Medlemsstaterna ska i dessa fall säkerställa att viss information tillhandahålls den anställde utan dröjsmål efter anslutningen till det berörda systemet.
Som framgår ovan innehåller direktivet även nya informationskrav vid s.k. korsförsäljning (jfr ovan om regler för verksamheten).
Ytterligare krav för försäkringsbaserade investeringsprodukter
Försäkringsdistributionsdirektivet innehåller även nya, särskilda regler som ska iakttas vid distribution i samband med försäljning av s.k. försäkringsbaserade investeringsprodukter. Med försäkringsbaserade investeringsprodukter avses de försäkringsprodukter som omfattas av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1286/2014 av den 26 november 2014 om faktablad för paketerade och försäkringsbaserade investeringsprodukter för icke-professionella investerare (Priipprodukter), i det följande benämnd Priip-förordningen. Enkelt uttryckt
avses försäkringsprodukter med investeringsinslag. Enligt direktivet anses dock bl.a. pensionsprodukter inte som försäkringsbaserade investeringsprodukter (se definitionen i artikel 2.1.17). De särskilda reglerna om försäkringsbaserade investeringsprodukter gäller utöver de ovan redovisade reglerna som gäller för distribution av försäkringsprodukter i allmänhet.
Reglerna i försäkringsdistributionsdirektivet, som gäller försäkringsförmedlare såväl som försäkringsföretag, överensstämmer i stor utsträckning med reglerna om intressekonflikter och investerarskydd i MiFID II. Bland dessa regler i försäkringsdistributionsdirektivet ingår bl.a. regler som innebär att försäkringsförmedlare och försäkringsföretag inte får ta emot tredjepartsersättningar som kan försämra kvaliteten på den tjänst som erbjuds. Därtill finns krav på att åtgärder ska vidtas för att förbygga, identifiera och hantera intressekonflikter.
Försäkringsdistributionsdirektivet innehåller vidare regler om lämplighets- och passandebedömning och dokumentationsskyldighet samt ett krav på att rapportera på ett tillfredsställande sätt, bl.a. genom regelbundna meddelanden om de tjänster som har utförts – i förekommande fall inklusive kostnader och skälen till att en viss rekommendation har getts.
Tillsyn och ingripanden
I likhet med försäkringsförmedlingsdirektivet innebär försäkringsdistributionsdirektivet att medlemsstaterna är skyldiga att utse behöriga myndigheter för tillstånds- och registreringsförfarandet och tillsyn m.m. Genom försäkringsdistributionsdirektivet preciseras medlemsstaternas skyldighet att lämna viss offentlig information om nationella bestämmelser till skydd för allmänintresset som har betydelse för den som bedriver försäkringsförmedling.
När det gäller tillsynen över försäkringsförmedlare innebär försäkringsdistributionsdirektivet en rad förändringar i förhållande till försäkringsförmedlingsdirektivet. Det införs ett s.k. delat ansvar för tillsynen mellan den behöriga myndigheten i hemmedlemsstaten och den behöriga myndigheten i värdmedlemsstaten när en försäkringsförmedlare har hemvist i en medlemsstat men bedriver verksamhet i en annan medlemsstat. Uppdelningen innebär att den behöriga myndigheten i värdmedlemsstaten ska ansvara för den s.k. uppförandetillsynen när det gäller den verksamhet som förmedlaren bedriver på den statens territorium och att den behöriga myndigheten i hemmedlemsstaten ska ansvara för den s.k. stabilitetstillsynen, dvs. kontrollen över att en försäkringsförmedlare har tillfredsställande kvalitet, styrning och kontroll i sin näringsverksamhet.
I försäkringsdistributionsdirektivet finns även regler om att de behöriga myndigheterna sinsemellan under vissa förutsättningar kan ingå överenskommelser om att en behörig myndighet med avseende på en viss försäkringsförmedlare kan överföra sina befogenheter till en behörig myndighet i en annan medlemsstat. I direktivet ställs det upp krav på att de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna ska samarbeta och utbyta all relevant information, och att de ska samarbeta nära varandra när det gäller sanktioner och andra ingripandeåtgärder.
I direktivet finns även krav på att en behörig myndighet i vissa fall ska informera Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten (Eiopa) om administrativa sanktioner och andra åtgärder.
I förhållande till försäkringsförmedlingsdirektivet innebär försäkringsdistributionsdirektivet att reglerna om administrativa sanktioner och åtgärder utvecklas och preciseras, bl.a. genom att de utsträcks till fysiska personer i ledande ställning i en juridisk person som bedriver försäkringsdistribution och alla andra fysiska eller juridiska personer som enligt nationell rätt är ansvariga för en överträdelse. För det första ska medlemsstaterna se till att sanktioner och andra åtgärder kan vidtas vid en rad nya typer av överträdelser jämfört med det som gäller enligt det nuvarande direktivet – t.ex. när vissa uppföranderegler inte följs. För det andra preciseras att de sanktioner och åtgärder som finns att tillgå ska innefatta åtminstone ett offentligt uttalande, ett föreläggande att upphöra med viss otillåten verksamhet, återkallande av registrering (tillstånd), sanktionsavgifter samt förbud för personer som innehar en ledande ställning att fortsättningsvis verka inom vissa företag. Direktivet innehåller också ett allmänt krav på att de administrativa sanktioner och åtgärder som medlemsstaterna inför ska vara effektiva, proportionella och avskräckande samt att sanktionerna ska tillämpas effektivt.
I direktivet finns även regler om incitament för att uppmuntra anmälningar av överträdelser till tillsynsmyndigheter, bl.a. genom ett krav på ”lämpligt skydd” för anställda som avslöjar överträdelser hos sin arbetsgivare (s.k. visselblåsare). Slutligen finns ett krav på att de behöriga myndigheterna ska tillförsäkras alla nödvändiga befogenheter för att undersöka eventuella överträdelser.
Delegerade akter
I försäkringsdistributionsdirektivet ges kommissionen befogenhet att anta delegerade akter. De akter som kommissionen antar ska komplettera direktivet med detaljerade bestämmelser om produktfaktablad, produkttillsyn och krav på styrning samt informationskrav och uppföranderegler för distribution av försäkringsbaserade investeringsprodukter. I direktivet anges de närmare villkoren för utövande av delegeringen.
Kommissionen har hittills antagit följande genomförandeakter och delegerade akter:
– Kommissionen genomförandeförordning (EU) 2017/1469 av den 11 augusti 2017 om ett standardiserat presentationsformat för produktfaktablad för försäkringsprodukter.
– Kommissionens delegerade förordning (EU) 2017/2358 av den 21 september 2017 om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/97 vad gäller produkttillsyns- och styrningskrav för försäkringsföretag och försäkringsdistributörer.
– Kommissionens delegerade förordning (EU) 2017/2359 av den 21 september 2017 om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/97 vad gäller informationskrav och uppföranderegler för distribution av försäkringsbaserade investeringsprodukter.
Överklagande
Försäkringsdistributionsdirektivet ställer inte upp några nya krav i fråga om överklaganden.
Införlivande
Enligt försäkringsdistributionsdirektivet ska medlemsstaterna sätta i kraft de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa direktivet senast den 23 februari 2018 (artikel 42). Det innebär att senast vid den tidpunkten ska direktivet vara genomfört i nationell rätt och försäkringsdistributörer börja tillämpa dessa bestämmelser i lagar och andra författningar.
Genom det ändringsdirektiv som utfärdades den 14 mars 2018 har försäkringsdistributionsdirektivet ändrats på så sätt att tidpunkten för genomförande senarelagts till den 1 juli 2018 och tidpunkten för när det nya regelverket ska börja tillämpas senarelagts till den 1 oktober 2018.
Hänvisningar till S4-3
- Prop. 2017/18:216: Avsnitt 4.4
4.4. Från försäkringsförmedlingsdirektivet till försäkringsdistributionsdirektivet
Försäkringsförmedlingsdirektivet
Den EU-rättsakt som för närvarande reglerar försäkringsförmedling, dvs. försäkringsförmedlingsdirektivet, skulle vara genomförd i medlemsstaterna senast den 15 januari 2005.
På engelska benämns försäkringsförmedlingsdirektivet vanligtvis IMD, som är en förkortning av den engelska titeln Insurance Mediation Directive. I försäkringsdistributionsdirektivet anges att försäkringsförmedlingsdirektivet ska upphöra att gälla med verkan fr.o.m. det datum då försäkringsdistributionsdirektivet ska vara genomfört (artikel 44).
Både försäkringsförmedlingsdirektivet och försäkringsdistributionsdirektivet är s.k. minimiharmoniseringsdirektiv, vilket innebär att medlemsstaterna i nationell rätt får ställa strängare krav på de berörda aktörerna jämfört med dem som anges i direktiven. Sådana ytterligare nationella krav ska motiveras av kundskyddsskäl. Detta har fått till följd att försäkringsförmedlingsdirektivet genomförts på olika sätt i medlemsstaterna. Som exempel kan nämnas att lagen om försäkringsförmedling, som utgör det huvudsakliga införlivandet av direktivet med svensk rätt, i flera avseenden ställer strängare krav på försäkringsförmedlarna än dem i försäkringsförmedlingsdirektivet. I samband med att kommissionen under åren 2005–2008 granskade hur medlemsstaterna hade genomfört det direktivet, stod det enligt kommissionens uppfattning klart att direktivet behövde ses över, i synnerhet för att öka konsumentskyddet vid distribution av försäkringsbaserade investeringsprodukter.
Kommissionens förslag till ett reviderat försäkringsförmedlingsdirektiv
Den 3 juli 2012 offentliggjorde kommissionen sitt förslag till revidering av försäkringsförmedlingsdirektivet (KOM [2012] 360 final). Det ärendet kom under de inledande förhandlingarna att benämnas IMD II. Förslaget innebar bl.a. att tillämpningsområdet skulle utvidgas till att
även omfatta försäkringsföretagens direktförsäljning till kunder. Därtill föreslogs en rad ändringar och tillägg som framför allt syftade till att öka graden av konsumentskydd och marknadsintegration samt att skapa en sund konkurrens på den europeiska försäkringsmarknaden.
I anslutning till kommissionens förslag upprättades i augusti 2012 en faktapromemoria som överlämnades till riksdagen (2011/12:FPM176).
Kommissionens konsumentskyddspaket
Förslaget till det reviderade försäkringsförmedlingsdirektivet ingick i ett konsumentskyddspaket bestående av tre rättsakter (s.k. Consumer Retail Package). Paketet syftade till att stärka konsumentskyddet, harmonisera regleringen och underlätta för gränsöverskridande finansiell verksamhet.
Förutom ändringar i försäkringsförmedlingsdirektivet innehöll paketet även förslag till en förordning om upprättande och tillhandahållande av faktablad för vissa paketerade investeringsprodukter (KOM [2012] 352). Det sistnämnda resulterade senare i Priip-förordningen. Den förordningen syftar till att öka insynen och öppenheten avseende paketerade investeringsprodukter som erbjuds icke-professionella investerare. Priip-förordningen är tillämplig på vissa typer av paketerade finansiella produkter vars värde baseras på underliggande finansiella produkter. Regelverket avser att bidra till en horisontell och likartad reglering för de aktörer som utvecklar, ger råd om eller säljer paketerade investeringsprodukter. Priip-förordningen började tillämpas den 1 januari 2018. I svensk rätt har det införts kompletterande bestämmelser till förordningen i lagen (2017:317) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om faktablad för Priip-produkter (se prop. 2016/17:78).
Vidare ingick i konsumentskyddspaketet ett förslag till ändringar i direktiv 2009/65/EG om samordning av lagar och andra författningar som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag) (KOM [2012] 350), se vidare Faktapromemoria 2011/12:177 respektive 2011/12:178. Den 23 juni 2014 antogs Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/91/EU om ändring av direktiv 2009/65/EG om samordning av lagar och andra författningar som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag) när det gäller förvaringsinstitutsfunktioner, ersättningspolicy och sanktioner. Det direktivet brukar benämnas UCITS V-direktivet (eng. Undertakings for Collective Investment in Transferable Securities). UCITS V-direktivet har i svensk rätt genomförts i lagen (2004:46) om värdepappersfonder (se prop. 2015/16:170).
Förhandling med uppehåll
Kommissionens förslag till reviderat försäkringsförmedlingsdirektiv följdes av att förhandlingar inleddes i rådet hösten 2012 under ledning av det cypriotiska EU-ordförandeskapet. En kort tid därefter avstannade emellertid detta arbete, och återupptogs inte förrän hösten 2013 under Litauens EU-ordförandeskap.
Den 5 februari 2014 offentliggjorde Europaparlamentet sitt betänkande (A7-0085/2014) och först den 5 november 2014 offentliggjorde rådet sin s.k. allmänna inriktning (14791/14).
Under våren 2015 skedde s.k. trilog-förhandlingar mellan kommissionen, rådet och Europaparlamentet, varefter politisk enighet kunde uppnås den 30 juni 2015. Den 16 juli 2015 offentliggjordes det överenskomna reviderade försäkringsförmedlingsdirektivet, som då fått det nya namnet försäkringsdistributionsdirektivet (eng. Insurance Distribution Directive, IDD). Det nya namnet syftade till att markera att direktivets räckvidd utökats till att även omfatta den distribution av försäkringar som utförs av försäkrings- och återförsäkringsföretag.
Den 24 november 2015 godkände Europaparlamentet texten i försäkringsdistributionsdirektivet och den 14 december 2015 antog rådet direktivet, varefter det utfärdades den 20 januari 2016. Direktivet publicerades den 2 februari 2016 i Europeiska unionens officiella tidning och trädde i kraft den 23 februari samma år.
Kommissionen har under förhandlingarna och inom ramen för översynen av försäkringsförmedlingsdirektivet, genomfört ett s.k. konsultationsförfarande och även hållit möten med experter från EU:s medlemsstater. Vidare har kommissionen begärt vägledning (eng. call for advice) om innehållet i översynen från den dåvarande Kommittén för europeiska myndigheter med tillsyn över försäkringar och tjänstepensioner (Ceiops), som 2011 ersattes av Eiopa.
Delegerade akter
Ett viktigt inslag i det nya regelverket utgörs av de genomförandeakter och delegerade akter som kommissionen har befogenhet att anta enligt försäkringsdistributionsdirektivet (artiklarna 10.7 andra stycket, 20.9 och 38).
Kommissionens befogenhet att delegerade akter gäller i fråga om reglerna om produkttillsyn och krav på styrning (artikel 25), intressekonflikter (artikel 28), information till kunder (artikel 29) och bedömning av lämplighet och ändamålsenlighet och rapportering till kunder (artikel 30). I direktivet anges de närmare villkoren för utövande av delegeringen (artikel 39). De tekniska standarderna (genomförandeakter) som kommissionen får anta avser i sin tur anpassning av basbelopp i förhållande till ansvarsförsäkring samt standarder för produktfaktablad för försäkringsprodukter.
Eiopa har utarbetat tekniska förslag avseende delegerade akter samt förslag till tekniska standarder och överlämnat dessa till kommissionen. Eiopa publicerade i april respektive juni 2016 konsultationsdokument och gav berörda parter möjlighet att lämna synpunkter. Eiopa överlämnade den 1 februari 2017 ett slutligt tekniskt förslag avseende delegerade akter och den 7 februari samma år förslag till tekniska standarder avseende produktfaktablad. Kommissionen har därefter antagit genomförandeakter och delegerade akter på dessa områden (se avsnitt 4.3).
Hänvisningar till S4-4
- Prop. 2017/18:216: Avsnitt 6.4.3
4.5. Utredningar och rapporter
Frågan om hur konsumentskyddet kan stärkas på marknaden för finansiell rådgivning och vid försäkringsförmedling har även varit föremål för flera utredningar och studier. Under beredningen av denna
proposition har även de utredningar och rapporter som beskrivs kortfattat nedan beaktats.
Stärkt konsumentskydd vid försäkringsförmedling
I departementspromemorian Stärkt konsumentskydd vid försäkringsförmedling (Ds 2014:22) föreslås ändringar i lagen om försäkringsförmedling. Vissa av förslagen genomför de ändringar i försäkringsförmedlingsdirektivet som anges inom ramen för MiFID II, när det gäller försäkringsbaserade investeringsprodukter (artikel 91 i MiFID II, som ibland benämns IMD 1,5). Dessa ändringar i försäkringsförmedlingsdirektivet antogs vid en tidpunkt då det framstod som osäkert huruvida kommissionen, Europaparlamentet och rådet skulle kunna nå en överenskommelse om försäkringsdistributionsdirektivets utformning.
I promemorian föreslås en utvidgad lämplighetsprövning av försäkringsförmedlare som ansöker om tillstånd hos eller som redan har tillstånd av Finansinspektionen. För en svensk fysisk person ska det, utöver att uppfylla de krav som nu gäller, krävas att försäkringsförmedlaren även i övrigt är lämplig att utöva verksamheten. För svenska juridiska personer ska det, utöver de krav som nu gäller, krävas att den som ingår i ledningen eller är ersättare för denne även i övrigt är lämplig att ingå i ledningen. Dessa krav föreslås även gälla för utländska försäkringsförmedlare som hör hemma i ett land som inte ingår i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) när de utövar försäkringsförmedling i Sverige. De nya kraven ska inte gälla för anknutna försäkringsförmedlare. Ett tillstånd att utöva försäkringsförmedling ska återkallas om lämplighetskravet inte längre är uppfyllt.
Promemorian innehåller även ett förslag avseende handläggningen av en begäran om återkallelse av tillstånd att utöva försäkringsförmedling.
I promemorian föreslås dessutom en ändring i lagen om försäkringsförmedling (5 kap. 4 §) som innebär att försäkringsförmedlare som tar emot och vidarebefordrar order avseende vissa fondandelar och tillhandahåller investeringsrådgivning avseende sådana andelar som sidoverksamhet, ska följa även vissa föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden.
Vidare föreslås ett förtydligande av definitionen av försäkringsförmedling och nya allmänna krav dels på försäkringsförmedlares uppträdande, dels avseende förmedlares information till kunder.
Promemorian innehåller även ett förslag om att en försäkringsförmedlare i samband med verksamheten inte får marknadsföra andra finansiella tjänster eller produkter än sådana försäkringar som tillståndet eller registreringen avser samt de tjänster och produkter som kunden kan välja inom försäkringen.
Slutligen föreslås en ny bestämmelse med krav på att försäkringsförmedlare ska hantera intressekonflikter i verksamheten på visst sätt. Enligt bestämmelsen får en försäkringsförmedlare inte ta emot och behålla provision eller annan liknande ersättning från någon annan än kunden, om ersättningen kan motverka att förmedlaren tillvaratar kundens intressen. Vidare ska regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer få meddela föreskrifter om vad som krävs för att en försäkringsförmedlare ska uppfylla kravet.
Lagändringarna syftar till att stärka skyddet av konsumenter och övriga kunder till försäkringsförmedlare. I promemorian föreslogs att lagändringarna skulle träda i kraft den 1 mars 2015.
Promemorian har remissbehandlats. Remissvaren finns tillgängliga i Finansdepartementet (Fi2014/02191/FMA/FPM).
Förslagen i promemorian har ännu inte föranlett några lagstiftningsåtgärder. I denna proposition finns förslag som har sin utgångspunkt i förslagen i den promemorian.
Stärkt konsumentskydd vid finansiell rådgivning
Utredningen om konsumentskydd vid finansiell rådgivning överlämnande den 3 februari 2014 sitt betänkande Det måste gå att lita på konsumentskyddet (SOU 2014:4). I betänkandet görs bedömningen att det bör övervägas att införa en bestämmelse i lagen om försäkringsförmedling avseende intressekonflikter som motsvarar den i lagen om värdepappersmarknaden (samma bet. s. 304). Utredningen redovisar även i övrigt vissa problem som föreligger på bl.a. försäkringsförmedlingsmarknaden, t.ex. när det gäller den obligatoriska ansvarsförsäkringen, gränsdragningen mellan rådgivning och övrig marknadsföring m.m. Utredningens betänkande innehåller dock inte några författningsförslag avseende lagen om försäkringsförmedling.
Rapporter från Finansinspektionen
Finansinspektionen har vid flera tillfällen påtalat behovet av ökat konsumentskydd på den svenska marknaden för försäkringsförmedling. Finansinspektionen har i en hemställan till Finansdepartementet i oktober 2007 begärt att regeringen bemyndigar inspektionen att meddela föreskrifter om försäkringsförmedlares förmedling av fondandelar och investeringsrådgivning om fondandelar (Fi2007/08401/FMA/FPM). Finansinspektionen har vidare i tillsynsrapporten för 2012 anfört att det krävs en översyn av de krav som gäller för tillstånd att utöva försäkringsförmedling enligt lagen om försäkringsförmedling (Tillsynsrapport 2012, den 24 maj 2012, dnr 12-5723). Finansinspektionen har även vid flera tillfällen, bl.a. i tillsynsrapporten för 2013, framfört att regeringen bör ta initiativ till en lagändring som begränsar möjligheten för försäkringsförmedlare att ta emot provisioner (Tillsynsrapport 2013, den 28 maj 2013, dnr 13-8362, s. 14–16). Dessa rapporter utgjorde även beredningsunderlag till promemorian Stärkt konsumentskydd vid försäkringsförmedling.
Finansinspektionen har även i rapporten Ett nödvändigt steg för en bättre sparandemarknad (dnr 16-1639), som publicerades 3 februari 2016, framfört argument för ett förbud mot alla provisioner vid investeringsrådgivning, portföljförvaltning och förmedling av livförsäkringar samt redovisat konsekvenser av att införa ett sådant förbud. Konsumentskyddsproblem på marknaden för försäkringsförmedling har även uppmärksammats i Finansinspektionens årliga rapporter om konsumentskyddet på finansmarknaden.
Hänvisningar till S4-5
- Prop. 2017/18:216: Avsnitt 4.6
4.6. Kort om behovet av en likartad reglering av finansiell rådgivning
Finansiell rådgivning kan tillhandahållas av banker, försäkringsföretag, förvaltningsbolag, AIF-förvaltare, värdepappersinstitut och försäkringsförmedlare. Det finns inte någon sammanhållen lagstiftning som reglerar dessa aktörer och den rådgivning de utför. Lagstiftningen, som i huvudsak har sin grund i EU-rätten, består i dag av de lagar som innehåller den näringsrättsliga regleringen av de berörda fysiska eller juridiska personerna. I lagen om värdepappersmarknaden regleras investeringsrådgivning som utförs av värdepappersinstitut. Rådgivning som utförs av fondbolag, AIF-förvaltare och försäkringsförmedlare regleras i lagen om värdepappersfonder, lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder respektive lagen om försäkringsförmedling. Samtliga dessa lagar genomför i varierande utsträckning olika EU-direktiv. Därutöver finns bestämmelser i lagen (2003:862) om finansiell rådgivning till konsumenter (rådgivningslagen).
Försäkringsförmedlare kan som nämns ovan i avsnitt 4.5 i dag utföra viss begränsad investeringsrådgivning när de har tillstånd för sidoverksamhet. I den verksamheten gäller lagen om värdepappersmarknaden i tillämpliga delar. När en försäkringsförmedlare ger råd beträffande omplaceringar av finansiella instrument inom ramen för en försäkring är både lagen om försäkringsförmedling och rådgivningslagen tillämpliga. När det slutligen gäller försäkringsföretag gäller försäkringsrörelselagen (2010:2043) och rådgivningslagen när ett sådant företag lämnar finansiell rådgivning.
Sammanfattningsvis kan således konstateras att olika regler ska tillämpas för verksamhet som, åtminstone ur kundens perspektiv, är relativt likartad. Det finns därför ett behov av en likartad och överskådlig reglering av rådgivning på finansmarknadsområdet. Utgångspunkten måste vara att det ur ett kundskyddsperspektiv inte ska spela någon roll vilken typ av företag det är som utför rådgivningen eller vilken typ av distributionsmodell som används. Det är samtidigt viktigt att reglerna är proportionerliga och att de beaktar de olikheter som finns när det gäller produkter och marknader.
Under de senaste åren har det genomförts en omfattande reformering av EU-rätten på området. Detta har fått till följd att det för närvarande pågår eller nyligen har pågått arbete med att i svensk rätt genomföra olika EU-direktiv eller göra anpassningar med anledning av EUförordningar som på olika sätt rör finansmarknadsområdet. Dessa lagstiftningsåtgärder utgör alla ett led i arbetet med att stegvis anpassa de finansiella regelverken mot en likartad reglering för alla aktörer som ger rådgivning på finansmarknadsområdet. I syfte att uppnå en konkurrensneutral marknad för rådgivning på finansmarknadsområdet med ett stärkt skydd för kunden, bör kraven när det gäller rådgivarens kompetens samt reglerna om lämplighetsbedömning, dokumentation och ersättningssystem vara likartade oavsett vilken typ av rådgivning eller produkt som rådgivaren erbjuder. Även regler om intressekonflikter och ersättningar till och från tredjepart samt regler om information och organisation av verksamheten bör harmoniseras så långt som möjligt. En
likartad reglering av aktörerna på den finansiella marknaden bör uppnås genom att lämpliga och ändamålsenliga anpassningar görs stegvis i de lagar som reglerar respektive aktör, för att säkerställa att reglerna är anpassade till den näringsrättsliga reglering som gäller för den verksamheten.
Det nya regelverk som följer av försäkringsdistributionsdirektivet och MiFID II innebär i flera avseenden ett förstärkt kundskydd. Med anledning av genomförandet i svensk rätt av MiFID II har det i lagen om värdepappersmarknaden införts bl.a. ett förbud mot ersättning till och från tredjepart som bör utesluta den typ av ersättningar som inte är i kundens intresse och därmed begränsa de problem med intressekonflikter som har förekommit på den svenska marknaden i samband med bl.a. investeringsrådgivning (se prop. 2016/17:162 s. 413–441). I den lagen har det även införts ett förbud mot att ta emot och behålla ersättning från tredjepart om investeringsrådgivning sker på oberoende grund. För att ytterligare skärpa kundskyddet och minska risken för intressekonflikter vid rådgivning på oberoende grund har det i samma lag införts ett förbud mot att lämna råd om finansiella instrument som är producerade av institutet eller företag som institutet har nära förbindelser med, vilket går utöver vad som krävs enligt MiFID II (se samma prop. s. 421–432).
I försäkringsdistributionsdirektivet finns nya regler om kundskydd och hantering av intressekonflikter som ska tillämpas vid distribution av försäkringsbaserade investeringsprodukter och som i stort sett motsvarar reglerna i MiFID II (jfr artiklarna 27–30 i försäkringsdistributionsdirektivet och artiklarna 23–25 i MiFID II). Reglerna i försäkringsdistributionsdirektivet möjliggör bl.a. en reglering av tredjepartsersättningar på marknaden för finansiell rådgivning om försäkringsbaserade investeringsprodukter som liknar den som gäller vid investeringsrådgivning enligt MiFID II. Det övergripande syftet med de nya reglerna i försäkringsdistributionsdirektivet är att så långt som möjligt uppnå likvärdiga konkurrensförhållanden och ett likvärdigt kundskydd i fråga om investeringar som görs direkt i finansiella instrument jämfört med investeringar i livförsäkringar med sparandemoment där försäkringspremierna kan placeras i finansiella instrument.
Reglerna i försäkringsdistributionsdirektivet om ytterligare krav vid distribution av försäkringsbaserade investeringsprodukter behandlas mer utförligt i avsnitt 11.
Hänvisningar till S4-6
4.7.1. Inledning
I försäkringsdistributionsdirektivet definieras en försäkringsdistributör som försäkringsförmedlare, sidoverksam försäkringsförmedlare eller försäkringsföretag (artikel 2.1.8). I direktivet definieras en försäkringsförmedlare som varje fysisk eller juridisk person, med undantag för försäkringsföretag eller deras anställda, som mot ersättning inleder eller bedriver försäkringsdistribution (artikel 2.1.3). Försäkringsdistributionsdirektivet gäller således, till skillnad från försäkringsförmedlingsdirektivet, även försäkringsföretag.
Försäkringsdistributionsdirektivet innehåller i jämförelse med försäkringsförmedlingsdirektivet bl.a. nya och utökade regler för distribution av försäkringsbaserade investeringsprodukter. De utökade reglerna motiveras i direktivet dels med att det är i samband med distribution av dessa försäkringar som de största riskerna för intressekonflikter finns, dels med att försäkringsbaserade investeringsprodukter liknar finansiella instrument och därför bör omfattas av en reglering som är likartad den som gäller för finansiella instrument enligt MiFID II. I propositionen föreslås bl.a. att de regler som enligt försäkringsdistributionsdirektivet ska gälla för försäkringsbaserade investeringsprodukter också till viss del ska gälla vid distribution av pensionsförsäkringar som är exponerade mot marknadsvolatilitet (se avsnitt 11.7). Detta motiveras utifrån att försäkringarna är lika till sin konstruktion och att distributionen av dessa försäkringar medför lika konsumentskyddsrisker. Eftersom det i propositionen finns förslag som särskilt rör marknaden för livförsäkringar är marknadsbeskrivningen i avsnitt 4.7 i huvudsak inriktad på att beskriva den svenska marknaden för olika former av livförsäkringar med sparmoment (livsparförsäkringar). Denna kategori av försäkringar omfattar försäkringsbaserade investeringsprodukter och de pensionsförsäkringar som är exponerade mot marknadsvolatilitet. Livsparförsäkringarna kan i sin tur fördelas på produktkategorier och skattekategorier, där vissa pensionsförsäkringar tillhör olika skattekategorier.
Hänvisningar till S4-7-1
4.7.2. Olika aktörer på försäkringsdistributionsområdet
Antal försäkringsföretag
Enligt Finansinspektionens företagsregister (april 2018), finns det i Sverige 117 rikstäckande försäkringsföretag, varav 8 är fondförsäkringsföretag, 30 övriga livförsäkringsföretag och 79 skadeförsäkringsföretag. Därtill finns det 40 större lokala försäkringsföretag och 19 mindre lokala försäkringsföretag. Enligt registret finns också 30 utländska försäkringsföretag med filialer och 7 utländska försäkringsföretag med agenturer i Sverige registrerade.
Enligt Finansinspektionens företagsregister finns det även 851 utländska skadeförsäkringsföretag med gränsöverskridande verksamhet, och 195 utländska livförsäkringsföretag med gränsöverskridande verksamhet. Därtill finns det en utländsk generalrepresentation.
Försäkringsföretag indelas i livförsäkringsföretag och skadeförsäkringsföretag beroende på vilken slag av verksamhet som företaget bedriver. Med livförsäkringsföretag avses företag som uteslutande eller så gott som uteslutande bedriver en verksamhet som hänförs till livförsäkring (1 kap. 4 § försäkringsrörelselagen).
I slutet av 2016 uppgick värdet på försäkringsföretagens placeringstillgångar till 4 264 miljarder kronor. Av dessa tillgångar stod livförsäkringsföretagen för 88 procent och skadeförsäkringsföretagen för 12 procent. Marknaden är koncentrerad till några större bolag och bolagsgrupper. Inom skadeförsäkring har de fem största försäkringsföretagen/koncernerna 83 procent av marknaden. Inom livförsäkring har de fem största försäkringsföretagen/koncernerna 59 procent av marknaden.
Antal försäkringsförmedlare och andra med tillstånd för försäkringsförmedling
För närvarande har drygt 1 200 svenska fysiska och juridiska personer tillstånd av Finansinspektionen för försäkringsförmedling (uppgift från Bolagsverket i april 2018). Därtill finns det ett stort antal företag som bedriver försäkringsförmedling men som har annan huvudverksamhet, såsom 13 bankaktiebolag, 10 konsumentkreditinstitut, 4 kreditmarknadsbolag, 3 sparbanker, 9 svenska bankaktiebolag med utländsk filial och 10 svenska kreditmarknadsbolag med utländsk filial. Därtill finns 17 utländska banker, 1 utländskt livförsäkringsföretag, 7 utländska skadeförsäkringsföretag och 17 utländska försäkringsförmedlare med gränsöverskridande verksamhet som inkluderar försäkringsförmedling.
Enligt Finansinspektionen fanns det 2016 nästan lika många juridiska som fysiska personer med tillstånd för försäkringsförmedling. Vanligast är att försäkringsförmedlare har tillstånd att förmedla både liv- och skadeförsäkring, näst vanligast är tillstånd att förmedla skadeförsäkring, följt av tillstånd att förmedla livförsäkring.
Därtill finns det för närvarande drygt 5 400 utländska försäkringsförmedlare i Sverige som utövar gränsöverskridande verksamhet från sitt hemland och 13 som utövar verksamhet genom filial i Sverige (uppgift från Finansinspektionens företagsregister i januari 2018).
En fysisk eller juridisk person som har tillstånd från Finansinspektionen att förmedla försäkringar och som är registrerad hos Bolagsverket, kan arbeta direkt för ett försäkringsföretag eller biträda en annan försäkringsförmedlare. En särskild grupp av förmedlare är sådana som utövar försäkringsförmedling vid sidan av sin huvudsakliga yrkesverksamhet, t.ex. resebyråer, bilhandlare och radiohandlare. Dessa kan ingå avtal med ett eller flera försäkringsföretag om att förmedla försäkringsprodukter, om dessa produkter utgör ett komplement till varor som leverera eller tjänster som tillhandahålls inom ramen för denna huvudsakliga yrkesverksamhet och avtalet innebär att försäkringsföretaget är ansvarigt för ren förmögenhetsskada som kan ske till följd av förmedlingen.
En kund kan i sin tur välja att sköta sina kontakter med försäkringsföretaget på egen hand, eller att uppdra åt en försäkringsförmedlare att sköta t.ex. upphandlingen av en försäkring. Ett exempel på det sistnämnda fallet kan vara ett företag som anlitar en försäkringsförmedlare för att upphandla villkor och föreslå försäkringsavtal för de anställdas tjänstepension.
En försäkringsförmedlare är alltså en form av mellanman som kan ha såväl försäkringsgivare som försäkringstagare som uppdragsgivare.
Antal anställda inom försäkringsförmedling
En försäkringsförmedlare ska anmäla sina anställda försäkringsförmedlare till Finansinspektionen. Enligt inspektionen uppgick antalet anställda i januari 2018 till 3 670. Därtill finns anställda hos en av de största bankerna som även har tillstånd för försäkringsförmedling. Denna bank har ungefär lika många anställda som övriga försäkringsförmedlare har sammanlagt. Övriga storbanker är i stället anknutna försäkrings-
förmedlare till sina koncerninterna försäkringsbolag samt i förekommande fall till andra bolag.
I antalet anställda ingår också anställda försäkringsförmedlare hos bolag som inte primärt är försäkringsförmedlare. Enligt en genomgång som Finansinspektionen gjorde 2015 av förmedlare med tillstånd att förmedla livförsäkring var det genomsnittliga antalet anställda hos livförsäkringsförmedlare ca fyra medan medianen var en anställd. Åtminstone hälften av dessa förmedlare (exklusive fysiska personer med tillstånd för försäkringsförmedling) har endast en anställd. Det högre genomsnittet förklaras med ett fåtal större aktörer med många anställda.
Anknutna försäkringsförmedlare
Det finns två kategorier anknutna försäkringsförmedlare. Den ena kategorin är en person, fysisk eller juridisk, som förmedlar försäkringsprodukter från bara ett försäkringsföretag eller från flera försäkringsföretag om produkterna inte konkurrerar med varandra. Den andra kategorin är en person, fysisk eller juridisk, som förmedlar konkurrerande försäkringsprodukter vid sidan av en annan huvudsaklig yrkesverksamhet om försäkringarna är ett komplement till varor eller tjänster som förmedlaren tillhandahåller i sin huvudsakliga yrkesverksamhet.
En anknuten försäkringsförmedlare behöver inte ansöka om tillstånd hos Finansinspektionen. I stället ska det försäkringsföretag som förmedlaren är anknuten till anmäla denne för registrering hos Bolagsverket. Innan anmälan får göras, ska försäkringsföretaget kontrollera att förmedlaren uppfyller de krav som gäller för tillstånd. En anknuten försäkringsförmedlare behöver dock inte ha någon ansvarsförsäkring, eftersom försäkringsföretaget har tagit på sig skadeståndsansvaret för denne.
Enligt Bolagsverket finns det i april 2018 totalt 1 357 anknutna förmedlare till ett eller flera försäkringsföretag. Majoriteten av dessa förmedlar skadeförsäkringar (1 353 stycken), och 299 förmedlar livförsäkringar. Av förmedlarna är 1 093 anknutna till endast svenska försäkringsföretag och 224 anknutna till utländska bolag. Av förmedlarna är 40 anknutna till både ett svenskt och ett utländskt företag.
Samarbetsorganisationer
Flera av försäkringsförmedlarna tillhör någon av de tre större formaliserade samarbetsorganisationerna som finns på marknaden (se nedan).
Syftet med samarbetsorganisationerna är i huvudsak att uppnå stordriftsfördelar genom att samarbeta kring funktioner som rör exempelvis digitala system, marknads- och regelanalys och förhandlingar.
Branschorganisationer
Försäkringsföretagens branschorganisation benämns Svensk Försäkring. Den har ett 50-tal försäkringsföretag som medlemmar vilka tillsammans svarar för mer än 90 procent av den svenska försäkringsmarknaden.
Svensk Försäkring arbetar för moderna och konkurrenskraftiga regler för försäkringsbranschen. Svensk Försäkring arbetar också med att öka kännedomen om privata försäkringars betydelse och om de principer som försäkringar bygger på.
Därtill finns Svenska Försäkringsföreningen (SFF) som är en ideell förening för medlemmar som är intresserade av försäkringsverksamhetens olika områden.
Den största branschorganisationen för försäkringsförmedlare heter Svenska försäkringsförmedlares förening (SFM). Föreningen syftar bl.a. till att underlätta för sina medlemmar att hålla sig uppdaterade om nya regler, kompetensutveckling, koordinera dialog med myndigheter och andra intressenter.
År 2012 bildade SFM InsureSec AB, som är ett institut för självreglering. Försäkringsförmedlarnas självreglering syftar till att komplettera lagar och andra föreskrifter samt tillsyn av försäkringsförmedling. Detta sker i huvudsak genom InsureSecs verksamhet, som består i att ingå avtal med förmedlare om regelefterlevnad, licensiera registrerade förmedlare efter kontroll av lämplighet och kunskaper samt egen kontroll av regelefterlevnad hos de förmedlare som ingått avtal med InsureSec.
För att verkställa självregleringen finns även en fristående disciplinnämnd. Disciplinnämnden ger bl.a. uttalanden om god försäkringsförmedlingssed, och gör bedömningar om en registrerad förmedlare har brutit mot InsureSecs regelverk. Därtill kan disciplinnämnden fatta beslut om disciplinåtgärd. De disciplinära åtgärder som nämnden fattar beslut om är erinran, varning eller uteslutning från InsureSec.
Ersättningsmodeller
Ersättningsmodellerna utvecklas över tid och beror på vilken försäkring det är som förmedlas. Nedan redogörs för tre vanliga ersättningsmodeller på marknaden:
1. Försäkringsförmedlaren får betalt av försäkringsföretaget genom olika former av provision.
2. Kunden (företaget) tar emot ersättning från försäkringsföretagen till ett klientmedelskonto som i sin tur används för att betala försäkringsförmedlaren.
3. Förmedlaren tar betalt direkt av kunden i form av arvode. Historiskt sett har försäkringsföretagen betalat försäkringsförmedlarna med s.k. up front-provision (förskottsprovision). Up front-provisionen utgör en procentuell andel på första årets premie, vilket sedermera kompletteras av att försäkringsföretagen betalar en lägre ersättning för att förmedlaren fortlöpande sköter kunden – s.k. beståndsersättning. Om arbetstagaren skulle få en löneökning som resulterar i en högre premieinbetalning än tidigare så räknas det som nyförsäljning och genererar förmedlaren en ny up front-provision. Eftersom försäkringsföretaget betalar största andelen initialt, och får sina intäkter procentuellt eftersom, är det viktigt för dem att kunderna stannar kvar en viss tid. Därför har de ett system där förmedlaren måste betala tillbaka en del av up front-provisionen om kunden väljer att lämna deras produkt. Enligt en provisionsundersökning som Finansinspektionen gjorde under 2014 fick de två största försäkringsförmedlarna bara 25 procent av sina provisionsintäkter från up front-provisioner. 86 procent av intäkterna kom från provisioner, där majoriteten av provisionsbetalningarna var koncerninterna. Företag som enbart har tillstånd för försäkrings-
förmedling fick 99 procent av sina intäkter för rådgivning och förmedling i form av provisioner från försäkringsföretag. Två tredjedelar av dessa utgjordes av up front-provisioner.
Försäkringsförmedlare genomför även gemensamma upphandlingar (med ett antal företag) vid tjänstepensionsförsäkringar där de till viss del pressar försäkringsföretagens avgifter till förmån för arbetstagarna som får ta del av planen. Up front-provisioner är inte längre en del av ersättningsmodellen för dessa planer, utan i stället betalar försäkringsföretagen en standardiserad ersättning till förmedlarna på runt 6 procent på varje inbetalad premie. Alla försäkringsföretag som vill vara del av försäkringsförmedlarnas plan till gruppen av arbetsgivarna måste betala denna ersättning, oavsett produkt. Trots att försäkringsföretagen betalar lika stor ersättning oavsett produkt finns det ibland ändå incitament för försäkringsförmedlaren att rekommendera vissa produkter framför andra.
En annan ersättningsmodell är att arbetsgivaren disponerar ett s.k. klientmedelskonto som de provisioner förmedlarna får från försäkringsföretagen går till. Försäkringstagaren använder sedan detta konto när den ersätter förmedlaren för de tjänster som förmedlaren utfört åt försäkringstagaren eller dess anställda om försäkringstagaren är ett företag som tillhandahåller tjänstepension. Denna ersättningsmodell har blivit vanligare på senare tid. Den har också medfört att det ligger även i försäkringstagarens (arbetsgivarens) intresse att klientmedelskontot fylls på med pengar, annars riskerar arbetsgivaren att betala ersättningen.
Slutligen finns arvodering direkt från försäkringstagaren/kunden. Om det rör sig om tjänstepensionsförsäkring kan denna modell innebära att försäkringsförmedlaren förhandlar bort provisionen ur de produkter som försäkringsföretagen tillhandahåller för att ge kunden lägre avgifter. Förmedlaren finansierar inte sina tjänster med provision från försäkringsföretaget utan får i stället betalt genom att fakturera kunden för de tjänster som utförts. Denna ersättningsmodell kallas även äkta arvodering och nettoupphandling, och är relativt ovanlig.
Försäkringsdistribution
Hur försäkringsföretagen väljer att distribuera sina försäkringar är ett beslut som ofta grundar sig på bedömning om vilken modell som är mest lönsam och effektiv för det berörda företaget. Faktorer som kan påverka valet av distributionsmodell är t.ex. försäkringsföretagets geografiska etablering, om företaget är nybildat eller inte, vilken typ av försäkring som ska distribueras samt hur viktigt det är för företaget att ha en egen relation med försäkringstagarna avseende den försäkring som ska distribueras.
I de flesta försäkringsföretag finns det anställda som ansvarar för olika delar i företagets distributionsverksamhet. Det är emellertid vanligt att företagens distribution sker genom anknutna försäkringsförmedlare som inte är anställda av företaget. Därtill kan försäkringsföretaget ingå överenskommelse med försäkringsförmedlare som har tillstånd att förmedla försäkring, i syfte att förmedla företagets försäkringar.
Särskilt om livförsäkringsdistribution
I Sverige distribueras livförsäkringar främst via försäkringsförmedlare och s.k. valcentraler (främst kollektivavtalad tjänstepension). Enligt Svensk Försäkring distribuerades 29 procent av de totala livförsäkringspremierna av försäkringsförmedlare 2016. En procentenhet av dessa 29 procent utgörs av förmedling där försäkringsförmedlaren inte ersattes av försäkringsföretaget. Valcentralerna distribuerade 31 procent av premierna och direktdistributionen utan mellanhänder uppgick till 20 procent. Banker och finansiella institutioner stod för 14 procent samt övriga distributionskanaler för 7 procent.
5. Allmänna utgångspunkter
5.1. Inledning
Försäkringsdistributionsdirektivet ersätter försäkringsförmedlingsdirektivet som den EU-rättsliga regleringen avseende distribution av försäkringar.
Försäkringsdistributionsdirektivet syftar till att uppnå en minimigrad av harmonisering avseende nationella bestämmelser när det gäller försäkrings- och återförsäkringsdistribution inom EU (skälen 2 och 3). Direktivet är utformat så att regelverket ska kunna anpassas till eventuella särdrag hos de enskilda medlemsstaternas rättssystem och marknader. Syftet med direktivet är vidare att samordna nationella bestämmelser om tillträde till verksamheter inom försäkrings- och återförsäkringsdistribution.
Genom försäkringsdistributionsdirektivet utökas tillämpningsområdet för den EU-rättsliga regleringen från att enbart gälla för försäkringsförmedlare till att även omfatta försäkringsdistribution som utförs av försäkringsföretag.
5.2. Ett samlat genomförande av försäkringsdistributionsdirektivet i en ny lag
Regeringens förslag: Försäkringsdistributionsdirektivet ska genomföras i svensk rätt genom en ny lag om försäkringsdistribution som ska ersätta lagen om försäkringsförmedling.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Försäkringsjuridiska föreningen instämmer inte med det som anges i promemorian om att den överlappande reglering som blir aktuell för försäkringsföretagen inte kan medföra problem.
Enligt föreningens uppfattning saknas en övertygande analys kring de tillämpningsproblem som dubbelregleringen kan ge upphov till. Svensk
Försäkring och Sveriges advokatsamfund anser att det finns oklarheter
när det gäller det inbördes förhållandet mellan olika regler och att det riskerar att bidra till rättsosäkerhet.
Skälen för regeringens förslag
En ny lag eller revidering av befintliga lagar?
I försäkringsdistributionsdirektivet anges att tillämpningen av försäkringsförmedlingsdirektivet har visat att det finns behov av ytterligare preciseringar av regelverket för försäkringsdistribution (skäl 7). Vidare anges att skyddet för konsumenter förutsätter att tillämpningsområdet för regelverket utvidgas till att omfatta all försäljning av försäkringsprodukter. Försäkringsföretag som direktförsäljer försäkringsprodukter bör därför ingå i direktivets tillämpningsområde på liknande grund som försäkringsagenter och försäkringsförmedlare.
I försäkringsdistributionsdirektivet anges även att för att garantera samma nivå av skydd oberoende av den kanal genom vilken kunder köper en försäkringsprodukt, antingen direkt av ett försäkringsföretag eller indirekt av en förmedlare, bör direktivets tillämpningsområde inte bara omfatta försäkringsföretag eller försäkringsförmedlare utan också andra marknadsaktörer som har försäljning av försäkringsprodukter som sidoverksamhet, såsom resebyråer och biluthyrningsföretag, såvida inte de uppfyller villkoren för att undantas (skäl 8).
Försäkringsdistributionsdirektivet innebär således att tillämpningsområdet utvidgas och att reglerna för verksamheten ändras i förhållande till försäkringsförmedlingsdirektivet.
Inför genomförandet i svensk rätt av försäkringsdistributionsdirektivet bör man därför för det första ta ställning till om direktivet bör genomföras genom a) en ny lag om försäkringsdistribution, som har samma tillämpningsområde som försäkringsdistributionsdirektivet, b) att lagen om försäkringsförmedling revideras så att dels tillämpningsområdet utvidgas, dels nya och reviderade bestämmelser införs, eller c) att lagen om försäkringsförmedling revideras och det införs nya bestämmelser om försäkringsförmedling, samtidigt som försäkringsrörelselagen och försäkringsavtalslagen (2005:104) revideras och det införs nya bestämmelser om försäkringsföretagens distribution av försäkring. Enligt regeringens uppfattning bör försäkringsdistributionsdirektivet genomföras i svensk rätt genom en ny lag om försäkringsdistribution i enlighet med vad som föreslås i promemorian. Det finns tre huvudsakliga skäl för det.
Det första skälet är att ändringarna i de gemensamma regler som ska gälla på EU-nivå utvidgar tillämpningsområdet för regelverket till att även avse försäkringsföretagens och återförsäkringsföretagens distribution av försäkring. Genom en ny lag om försäkringsdistribution kommer systematiken i den svenska lagstiftningen att överensstämma med den ordning som har valts på EU-nivå, dvs. ett nytt direktiv med regler om försäkringsdistribution i stället för en revidering av både försäkringsförmedlingsdirektivet och Solvens II-direktivet. Genom att regleringen
av försäkringsdistribution finns samlad i en enda lag kommer det sannolikt även att underlätta genomförande i svensk rätt av eventuella framtida ändringsdirektiv avseende försäkringsdistributionsdirektivet eller framtida ändringar i den svenska lagstiftningen på området som görs av andra skäl.
Det andra skälet är att vid en revidering av lagen om försäkringsförmedling enligt alternativ b ovan skulle, utöver lagens tillämpningsområde och innehåll, även lagens rubrik behöva ändras för att vara rättvisande. Det skulle i sammantaget medföra att den reviderade lagen i så fall i praktiken blir att betrakta som en ny lag.
Det tredje skälet är att en revidering av befintlig lagstiftning som innebär att försäkringsdistributionsdirektivet genomförs genom ändringar lagen om försäkringsförmedling, försäkringsrörelselagen och försäkringsavtalslagen, så som anges i alternativ c ovan, skulle innebära att det i alla de lagarna införs nya bestämmelser som inte fullt ut passar in i lagarnas struktur och att i princip samma bestämmelser, men riktade till olika subjekt, skulle behöva finnas i flera olika lagar. Det skulle i så fall kunna leda till tolkningsproblem.
Frågan om dubbelreglering
En konsekvens av förslaget att genomföra försäkringsdistributionsdirektivet i en ny lag är att det därigenom uppstår viss dubbelreglering när det gäller försäkringsföretagens verksamhet i olika avseenden. Dubbelreglering uppkommer i fråga om krav enligt försäkringsrörelselagen när det gäller egenskaper hos bl.a. personer i ledande befattning i ett försäkringsföretag och bestämmelser i samma lag om ingripanden mot försäkringsföretag som bedriver försäkringsdistribution. Dubbelreglering uppstår även avseende bestämmelser om försäkringsföretagens informationsskyldighet enligt försäkringsrörelselagen och försäkringsavtalslagen.
Försäkringsjuridiska föreningen, Svensk Försäkring och Sveriges advokatsamfund framför kritik mot att det enligt förslaget kommer att finnas bestämmelser i den nya lagen om försäkringsdistribution som helt eller delvis överlappar bestämmelser i försäkringsrörelselagen och försäkringsavtalslagen. Dessa remissinstanser anser främst att det blir otydligt för försäkringsföretagen vilken bestämmelse som ska anses gälla i dessa fall och vilka sanktioner som kan bli aktuella när någon inte följer en regel som förekommer i mer än en lag. De frågorna behandlas närmare i avsnitten 7, 9, 10 och 12.
Generellt kan här framhållas att den dubbelreglering som uppstår i och med förslaget bl.a. är en följd av ett sammanhållet genomförande i svensk rätt av direktivet i en ny lag om försäkringsdistribution, som ska gälla parallellt med försäkringsrörelselagen. Det innebär emellertid det mest direktivkonforma genomförandet i svensk rätt. På EU-nivå regleras försäkringsrörelse genom Solvens II-direktivet, som har genomförts i svensk rätt genom försäkringsrörelselagen. I samband med utarbetandet och antagandet av försäkringsdistributionsdirektivet föreslogs det inte några ändringar i Solvens II-direktivet för att korrigera för den överlappning som finns mellan dessa två olika EU-rättsliga regelverk. En viss överlappning på nationell nivå mellan det regelverk som gäller för
försäkringsdistribution respektive det som gäller för försäkringsrörelse är således konsekvent med den bakomliggande EU-lagstiftningen.
Försäkringsdistributionsdirektivet gäller försäkrings- och återförsäkringsdistribution (artikel 1.1). När det är fråga om sådan verksamhet kommer därför bestämmelserna i den nya lagen om försäkringsdistribution att ha företräde framför annan konkurrerande näringsrättslig lagstiftning. Mot bakgrund av att det finns viss överlappning på EU-nivå i den generella rörelseregleringen för försäkringsföretag i förhållande till regleringen avseende försäkringsdistribution, är det vidare tänkbart att det finns situationer när försäkringsföretag endast omfattas av den allmänna rörelseregleringen utan att samtidigt även omfattas av regleringen avseende försäkringsdistribution.
I förhållande till överlappning avseende bestämmelser i den nya lagen om försäkringsdistribution och bestämmelser i försäkringsavtalslagen, bör poängteras att medan den nya lagen i huvudsak kommer att ha näringsrättslig verkan, så har bestämmelserna i försäkringsavtalslagen betydelse på ett civilrättsligt plan. De överlappande regler som finns har således olika rättsverkan. Likväl kommer försäkringsföretag som följer bestämmelserna i den nya lagen att kunna förutsätta att ett sådant agerande också är i enlighet med bestämmelserna i försäkringsavtalslagen, i den mån dessa överlappar varandra.
Regeringen anser sammanfattningsvis att försäkringsdistributionsdirektivet bör genomföras i svensk rätt genom en ny lag om försäkringsdistribution, som ska ersätta lagen om försäkringsförmedling.
5.3. Val vid genomförandet av försäkringsdistributionsdirektivet
En grundläggande utgångspunkt att beakta vid genomförandet i svensk rätt av försäkringsdistributionsdirektivet är att direktivet är ett s.k. minimiharmoniseringsdirektiv. I direktivet anges att det har som mål att uppnå en minimigrad av harmonisering och därför inte bör hindra medlemsstaterna från att behålla eller införa strängare bestämmelser för att skydda kunderna, förutsatt att sådana bestämmelser står i överensstämmelse med unionsrätten, inbegripet det direktivet (skäl 3).
I promemorian föreslås att det i svensk rätt ska införas krav som dels går utöver kraven i försäkringsdistributionsdirektivet, dels innebär ny reglering som inte har någon motsvarighet i direktivet. I promemorian föreslås bl.a. utökade krav avseende tredjepartsersättningar, marknadsföring, regler för sidotillstånd och bestämmelser som avser tillsyn över försäkringsförmedlare. Vid genomförandet i svensk rätt av MiFID II infördes för värdepappersinstitut i huvudsak motsvarande regler (prop. 2016/17:162).
Finansinspektionen har i rapporten Ett nödvändigt steg för en bättre sparandemarknad (dnr 16-1639), som publicerades den 3 februari 2016, redovisat argument för varför ett förbud mot tredjepartsersättningar på marknaden skulle bidra till ett stärkt konsumentskydd. Därtill har kraven på försäkringsdistribution, och då ofta kopplat till regler som rör vad som bör anses omfattas av regelverket för försäkringsförmedling, provisions-
regler och rådgivning om fonder som är valbara inom premiepensionen på Pensionsmyndighetens fondtorg debatterats och analyserats i såväl akademiska studier som vid hearings och seminarier om försäkringsdistribution.
När det gäller hur en ny lag om försäkringsdistribution bör utformas finns det således anledning ta ställning till om huruvida det finns skäl för att i svensk rätt införa strängare eller andra regler än dem i försäkringsdistributionsdirektivet, och ta ställning till om förslag som lämnats i andra sammanhang som rör försäkringsdistribution är relevanta i detta lagstiftningsärende.
5.4. Möjligheten att införa strängare regler än dem i direktivet bör utnyttjas i vissa fall
Regeringens bedömning: Möjligheten att i svensk rätt införa strängare regler än dem i försäkringsdistributionsdirektivet bör utnyttjas i vissa fall. Det bör göras proportionerligt och balanserat för att stärka kundskyddet vid finansiell rådgivning, uppnå en konkurrensneutral marknad mellan likartad verksamhet samt för att förbättra förutsättningarna för att bedriva en effektiv tillsyn.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker bedömningen eller har inget att invända mot den. Kommerskollegium, Svensk
Försäkring, Svenska försäkringsförmedlares förening (SFM), ProSkandia och Branschorganisationen för privatekonomiska förmedlings- och jämförelsetjänster anser att det i promemorian saknas en bedömning avseende proportionalitet av de regler som går utöver direktivets krav. Enligt Svensk Försäkring, SFM, ProSkandia och Max Mathiessen framstår det som en naturlig utgångspunkt att först genomföra minimiregleringen och utvärdera effekterna av den grundat på en tids erfarenheter från tillsynen. Finansbolagens förening anser att genomförande av ett EU-direktiv i så hög grad som möjligt bör vara konformt med direktivet för att uppnå målet om en konkurrensneutral och effektiv marknad. Försäkringsjuridiska föreningen anser att förslagen till strängare reglering än direktivets inte analyserats från ett gränsöverskridande perspektiv. Sparbankernas Riksförbund och SFM anser att det krävs en djupare konsekvensanalys av effekterna i de delar förslagen går utöver direktivet. Svenska Bankföreningen och Svenska Fondhandlareföreningen anser att det är viktigt att alla aktörer som tillhandahåller investeringsrådgivning omfattas av samma krav. Sveriges advokatsamfund anser att det i majoriteten av de fall strängare regler än direktivets föreslås saknas erforderlig analys avseende skälen till det och de legala och marknadsmässiga konsekvenserna.
Skälen för regeringens bedömning
Balanserade lösningar på identifierade problem
Målen för Sveriges finansmarknadspolitik är att säkerställa ett stabilt finansiellt system som präglas av högt förtroende med väl fungerande marknader som tillgodoser hushållens och företagens behov av finansiella tjänster samtidigt som det finns ett högt skydd för konsumenter. Det finansiella systemet ska även bidra till en hållbar utveckling.
I förevarande lagstiftningsärende finns det flera faktorer att beakta som rör såväl marknadens funktionssätt som konsumentskyddet och det gäller att göra en avvägning mellan de olika intressen som ibland ställs mot varandra.
Det kan med andra ord vara svårt att uppnå ett fullgott konsumentskydd utan att påverka marknadens funktionssätt i negativ riktning (t.ex. kan ökade krav på försäkringsdistributörer medföra ökade kostnader och därmed lägre lönsamhet). Å andra sidan bidrar ett starkt konsumentskydd till ett ökat förtroende, vilket i sin tur kan innebära en ökad efterfrågan på försäkringsprodukter och en mer välfungerande marknad.
Övergripande syfte och mål med regleringen
Det nya regelverk som föreslås bör syfta till att skapa de legala förutsättningar som krävs för att uppnå en välfungerande marknad som präglas av ett starkt konsumentskydd. Målet är att uppnå en balanserad och proportionerlig reglering som tar omhand de problem som har identifierats, utan att välfungerande delar av marknaden regleras mer än nödvändigt. Ett ytterligare mål med den nya regleringen bör vara att uppnå en likartad reglering på marknaden för finansiell rådgivning om försäkring och om finansiella instrument. Det sistnämnda målet bör uppnås genom att regleringen i de olika regelverk som gäller för finansiell rådgivning utformas på ett likartat sätt. Regeringens bedömning avseende en likartad reglering av rådgivning på finansmarknadsområdet och skälen för detta anges närmre i prop. 2016/17:162 (s. 442–450). Syftet med en likartad reglering på detta område är att uppnå en konkurrensneutral marknad för rådgivning på finansmarknadsområdet med ett stärkt skydd för kunden.
Riksdagens tillkännagivande avseende oberoende rådgivning
Riksdagen har tillkännagett för regeringen som sin mening att regeringen snarast bör återkomma till riksdagen med lagförslag som innebär skärpta krav för att någon ska få kalla sig oberoende rådgivare vid finansiell rådgivning till konsumenter (bet. 2014/15:CU11, rskr. 2014/15:178). Utskottet anser att det är viktigt att stärka konsumentskyddet vid finansiell rådgivning. En del i detta är att undanröja de intressekonflikter som kan uppkomma eftersom de kan leda till bristande eller undermålig rådgivning till konsumenter.
I denna proposition föreslås regler som går utöver försäkringsdistributionsdirektivet avseende bl.a. försäkringsförmedlare som ger råd grundade på en opartisk och personlig analys, genom ett förbud mot att ta emot och behålla tredjepartsersättning och genom förbud mot att ge råd om egna produkter. Därtill föreslås utökade informations- och
dokumentationsskyldigheter i enlighet med direktivet som ska underlätta för kunden att göra välinformerade val (se avsnitten 9–11).
Genomförandet i svensk rätt av MiFID II innebär även skärpta regler för den som utför investeringsrådgivning på oberoende grund. Genom de nya bestämmelser i lagen om värdepappersmarknaden som trädde i kraft den 3 januari 2018 (SFS 2017:679) har det införts ett förbud mot att vid sådan rådgivning ta emot och behålla tredjepartsersättningar samt mot att ge råd om egna eller närstående företags produkter (9 kap. 20 §).
Flera förslag i denna proposition tar således omhand de problem som civilutskottet anger i sitt tillkännagivande till regeringen. Regeringen anser att tillkännagivandet är slutbehandlat genom de förslag som nu lagts fram.
Minimireglerna i direktivet är bra men inte alltid tillräckliga
Genom försäkringsdistributionsdirektivet införs nya minimikrav på marknaden för försäkringsdistribution inom unionen. Nytt är, som anges i avsnitt 6, att tillämpningsområdet för regelverket utvidgas jämfört med försäkringsförmedlingsdirektivet. Genom att lika eller likartade regler införs för alla distributörer av försäkring blir marknadsvillkoren mer konkurrensneutrala och konsumentskyddet ökar inom unionen.
Samtidigt har det genom MiFID II på unionsnivå även införts reviderade och nya regler för värdepappersinstitut och för investeringsrådgivning om finansiella instrument.
Sammantaget innebär reglerna i försäkringsdistributionsdirektivet och MiFID II en skärpt reglering avseende såväl försäkringsdistribution som utförande av investeringstjänster och investeringsverksamhet. Regeringen gör trots denna skärpta reglering bedömningen att försäkringsdistributionsdirektivets regler inte i alla delar är tillräckliga för att skapa de förutsättningar som krävs för att uppnå en välfungerande svensk marknad för försäkringsdistribution, präglad av ett starkt konsumentskydd, med en likartad reglering på marknaden för finansiell rådgivning om försäkringar och om finansiella instrument. I propositionen finns därför flera förslag som går utöver minimikraven i direktivet, som får anses proportionerliga utifrån särskilda behov på den svenska marknaden. En sådan fråga handlar om skärpta regler för marknadsföring (avsnitt 9.4), ansökan om tillstånd (avsnitt 7), och användning av vissa typer av tredjepartsersättningar (avsnitten 9 och 11). Därtill föreslås att flera av reglerna om försäkringsbaserade investeringsprodukter även ska gälla vid distribution av pensionsförsäkringar som är exponerade mot marknadsvolatilitet (avsnitt 11.7). Det föreslås även skärpta regler vid återkallelse av tillstånd på egen begäran (avsnitt 12.2.5).
Regeringen anser därför, trots det som Finansbolagens förening,
Svensk Försäkring, SFM, ProSkandia och Max Mathiessen anför, att möjligheten att i svensk rätt införa strängare regler än dem i försäkringsdistributionsdirektivet bör utnyttjas för att åtgärda de problem som identifierats på den svenska marknaden. Försäkringsjuridiska föreningen anser att förslagen bör analyseras från ett gränsöverskridande perspektiv. Regeringen anser emellertid inte att det är av avgörande betydelse för den svenska marknadens funktion huruvida andra
medlemsstater utnyttjar möjligheten att införa strängare regler. Vidare följer det av direktivet att de strängare regler som en medlemsstat har infört för att genomföra direktivet, även ska följas av utländska distributörer som bedriver verksamhet på medlemsstatens territorium. Vad föreningen anför leder således inte till någon annan bedömning i den nu aktuella frågan.
En närmare bedömning och en redovisning av de skäl som gör sig gällande i förhållande till vart och ett av förslagen finns i berörda avsnitt nedan. En konsekvensanalys finns i avsnitt 15.
Särskilt om regler som går utöver direktivet när det gäller försäkringar som är exponerade mot marknadsvolatilitet
Enligt regeringens uppfattning är reglerna i försäkringsdistributionsdirektivet inte tillräckliga för att man fullt ut ska kunna åtgärda de problem som finns när det gäller konsumentskyddet och som är kopplade till den nuvarande provisionsstrukturen på den svenska marknaden för försäkringsdistribution. I propositionen finns det därför flera förslag till strängare regler när det gäller försäkringsbaserade investeringsprodukter och vissa pensionsförsäkringar (se avsnitt 11).
Varför är reglerna i direktivet inte tillräckliga?
Finansinspektionen är den myndighet som övervakar företagen på finansmarknaden. Det bör mot den bakgrunden fästas särskild vikt vid de problem som observerats och slutsatser som dragits utifrån inspektionens uppdrag. Finansinspektionen ska enligt förordningen (2009:93) med instruktion för Finansinspektionen (2 §) inom ramen för egna beslut om resursfördelning och planering arbeta för att det finansiella systemet
– är stabilt och präglas av ett högt förtroende med väl fungerande marknader som tillgodoser hushållens och företagens behov av finansiella tjänster, och
– ger ett högt skydd för konsumenter. Finansinspektionen anger i rapporten Ett ramverk för konsumentskyddet (dnr 17-7487) målet med konsumentskyddet på följande sätt.
Det finansiella systemet, det vill säga finansmarknaden och de finansiella företagen, ska fungera väl och tillgodose de behov som finns. För konsumenter innebär det att de erbjuds ändamålsenliga och kostnadseffektiva finansiella produkter och tjänster. Det vill säga att produkter och tjänster är anpassade utifrån konsumenters behov och förutsättningar samtidigt som kostnaderna står i proportion till värdet för konsumenterna.
Finansinspektionen har i sin tillsyn under en längre tid konstaterat att det finns betydande konsumentskyddsproblem på den svenska marknaden för försäkringsförmedling, se t.ex. Finansinspektionens rapporter om tillsyn 2010–2013, om konsumentskydd 2007–2009, 2014–2017, Ett nödvändigt steg för en bättre sparandemarknad (dnr 16-1639), Försäkringsförmedlare – I gränslandet mellan marknadsföring och förmedling (dnr 08-4750) samt Finansinspektionens remissvar när det gäller betänkandet Värdepappersmarknaden MiFID II och MiFIR (SOU
2015:2) och departementspromemorian Stärkt konsumentskydd vid försäkringsförmedling (Ds 2014:22). Dessa rapporter ligger till grund för det som anges i det följande. De grundläggande problemen på den svenska marknaden är framför allt relaterade till de intressekonflikter som uppstår med anledning av att försäkringsförmedlare ofta ersätts av försäkringsföretag genom s.k. tredjepartsersättningar (bl.a. provision). Storleken på ersättningen som försäkringsförmedlarna får skiljer sig mycket åt mellan olika produkter och företag, vilket kan ge förmedlaren ekonomiska incitament att ge råd om och förmedla de produkter som genererar högst ersättning i stället för de produkter som är bäst lämpade utifrån den enskilde kundens krav och behov. Ofta tillhandahåller även försäkringsförmedlaren – och ger råd om – produkter som utvecklats inom det företag som förmedlaren är verksam inom eller anknuten till. I sitt remissvar när det gäller ovan nämnda betänkande anger Finansinspektionen att kunden överlag antas ha ingen eller låg kännedom om de avgifter som är förknippade med de tjänster och produkter som erbjuds. I sin tillsyn har Finansinspektionen uppmärksammat att detta utnyttjas till konsumenternas nackdel, vilket lett till att inspektionen förespråkar ett totalt provisionsförbud.
Finansinspektionen anger bl.a. i rapporten Ett nödvändigt steg för en bättre sparandemarknad (dnr 16-1639), att det är mycket svårt att hantera de intressekonflikter som uppstår när rådgivningen inte betalas av kunden, utan av det företag som tagit fram produkten. Den typen av intressekonflikt har utgjort en grundläggande del av i princip alla Finansinspektionens sanktionsärenden med anknytning till rådgivning på senare år. Inspektionen anger vidare att en förutsättning för ett gott kundskydd är tillgång till en oberoende rådgivning som är fri från intressekonflikter.
Finansinspektionen har i sina konsumentskyddsrapporter och tillsynsrapporter under senare år även framhållit att gränsdragningen mellan marknadsföring, rådgivning och försäljning är otydlig, vilket innebär att kunden kan uppfatta försäkringsförmedlarens rådgivning som oberoende och ”gratis”, när den i stället närmast borde liknas vid försäljning som sker till ett pris. Tredjepartsersättningar försvårar för kunden att förstå vad det totala priset är för en produkt, eftersom de nästan alltid ingår som en del i det kunden sammantaget betalar för produkten. Kunden är sällan införstådd med att förmedlarens intäkter är direkt beroende av kundens val när det gäller försäkringstjänster och produkter. En kund som tror sig vara i en rådgivningssituation, men som egentligen är föremål för försäljning av finansiella tjänster, riskerar att fatta beslut som inte ligger i dennes intresse. Det icke-transparenta förfarandet motverkar rådgivningens grundläggande syfte att hjälpa kunden att överbrygga det naturliga informationsunderläget denne har gentemot produktleverantörerna och distributörerna som erbjuder produkterna.
Regeringen anser att en välfungerande rådgivning är nödvändig för att uppnå ett högt kundskydd, vilket ytterligare accentueras i utvecklingen av den snabbt växande floran av svårbedömda och alltmer komplexa försäkringsbaserade investeringsprodukter. Påpekas bör även att många studier visar att många kunder har bristande finansiell kunskap och förmåga att fatta långsiktiga ekonomiska beslut (se t.ex. Finansinspektionens rapport Hälften av konsumenterna saknar grundläggande finanskunskap [dnr 15-1579]).
Enligt Finansinspektionens rapport Ett nödvändigt steg för en bättre sparandemarknad (dnr 16-1639) från 2016, kan ersättningen antingen vara en rabatt för förmedlaren gentemot försäkringsföretaget eller som en procentuell del av den placerade summan. Provisionen i sig är dels en engångssumma som förmedlaren får direkt i anslutning till att kunden gör en premieinbetalning, kapitalinsättning eller investering – s.k. up front-provision – och dels en löpande utbetalning. Up front-provisionsdelen beräknas ofta som en procentuell del av det belopp som väljs att placeras i den specifika finansiella produkten; beloppet inkluderar beräknade kommande premieinbetalningar. Förmedlaren blir med andra ord kompenserad för hela löptiden vid tecknandet av produkten, oavsett hur länge kunden i praktiken väljer att behålla den. I regel har dock försäkringsföretaget avtalat med förmedlaren att den senare måste återbetala delar av sin erhållna ersättning om kunden väljer att flytta kapitalet. Den löpande delen av provisionen brukar beräknas antingen på det förvaltade kapitalet (stockersättning eller kapitalersättning) eller utifrån storleken på insättningen (beståndsersättning).
Under 2014 genomförde Finansinspektionen en enkätundersökning kring omfattningen av provisioner och andra avgifter som försäkringsförmedlare och värdepappersbolag erhåller. Försäkringsförmedlarna som deltog i undersökningen utgjorde drygt 80 procent – sett till omsättning – av försäkringsförmedlingsbranschen. Undersökningen visade att företag som enbart har tillstånd för försäkringsförmedling fick 99 procent av sina intäkter från rådgivning och förmedling i form av provisioner från försäkringsföretag. Två tredjedelar av dessa utgjordes av up frontprovisioner. För de två största försäkringsförmedlarna var enbart en fjärdedel av provisionerna up front-provision, där provisionernas andel av de totala intäkterna var 86 procent. Majoriteten av provisionsbetalningarna var dock koncerninterna. Nästan all provision baserades på de försäkringar som möjliggjorde val mellan olika finansiella instrument och att 72 procent av provisionsintäkterna kom från distribution av s.k. strukturerade produkter. Strukturerade produkter är finansiella instrument vars avkastning helt eller delvis är beroende av utvecklingen i flera andra instrument eller tillgångar. Dessa produkter är mer komplexa än andra sparprodukter. Exempel på strukturerade produkter är aktieindexobligation, aktieobligation och råvaruobligation. Ofta finns de största provisionerna i komplicerade produkter med hög risk, vilket gör att rådgivarna har incitament att rekommendera sådana produkter (se t.ex. Finansinspektionens rapport Risker i det finansiella systemet från 2011, konsumentskyddsrapporten från 2016 eller rapporten Ett nödvändigt steg för en bättre sparandemarknad från 2016).
Samma undersökning visade även att majoriteten av värdepappersbolag som också har tillstånd för försäkringsförmedling fick mer än 90 procent av provisionsintäkterna från investeringstjänster och förmedling, varav 65 procent utgjordes av up front-provisioner. Bland värdepappersbolag med tillstånd för försäkringsförmedling kom drygt 50 procent av provisionen från distribution av strukturerade produkter. Sammantaget visar undersökningen enligt regeringens uppfattning att försäkringsförmedlarnas affärsmodeller till stor del möjliggörs av de produktkategorier som genererar högst provision, där en stor del av de totala provisionsintäkterna för försäkringsförmedlare utgörs av up front-
provision. Undersökningen visade också att det finns undantag i form av enstaka företag som har valt att inte arbeta med tredjepartsersättningar över huvud taget utan i stället valt att ta betalt direkt från kund. Den stora delen up front-provisioner får enligt regeringens mening anses anmärkningsvärd då Finansinspektionen i sin tillsyn tydligt konstaterat att up front-provisioner skapar incitament att rekommendera kunden att omplacera sina pengar trots att det inte ligger i kundens intresse.
Finansinspektionen redovisar i den ovan angivna rapporten Ett nödvändigt steg för en bättre sparandemarknad, ett hypotetiskt räkneexempel som illustrerar den faktiska kostnaden över tid avseende up front-provision.
För förmedling av försäkringar varierar up front-provisionen mellan 0 procent till 30 procent på det beräknade investerade beloppet. Om up front-provisionen till exempel är 5 procent, vilket alltså är lägre än många företag angett i undersökningen, skulle en fondförsäkring med årspremie på 40 000 kronor och premiebetalningstid på tio år ge 20 000 kronor i direkt ersättning till förmedlaren. Till det läggs sedan en löpande ersättning, vars storlek också varierar beroende på avtalsvillkoren.
Exemplet ovan understryker enligt regeringens uppfattning behovet av ändamålsenlig och kostnadseffektiv rådgivning som hjälper kunderna att fatta rätt beslut. Många kunder har relativt enkla sparbehov och en rådgivare bör därför ofta kunna rekommendera en produkt med låga avgifter framför en produkt med höga avgifter, om båda kan anses lämpliga. Enligt Finansinspektionens erfarenhet förmedlas samma produkter i dag till i princip alla kunder, oavsett kundernas individuella önskemål och behov. Produkterna har snarast det gemensamt att de ger hög ersättning till den aktör som rekommenderat produkten.
Sammantaget anser regeringen att den nuvarande strukturen på den svenska marknaden för rådgivning på försäkringsområdet är skadlig för kundskyddet, eftersom kunderna riskerar att få onödigt dyra, komplexa eller riskfyllda försäkringsprodukter som inte ligger i linje med deras behov, finansiella kunskap, ekonomiska ställning eller önskan om kostnadseffektivitet. Dessutom urholkar det nuvarande systemet med dess brist på transparens förtroendet för finansiell rådgivning i allmänhet.
Försäkringsbranschen har tagit initiativ till självreglering genom certifieringar och disciplinnämnder för att åtgärda de problem som redovisas ovan, men varken det nuvarande regelverket eller denna självreglering har varit tillräckligt för att komma till rätta med den omfattande förekomsten av intressekonflikter som är en följd av tredjepartsbaserade ersättningssystem; kundskyddet har därför förblivit undermåligt. Den intressekonflikt som tredjepartsersättningar – i synnerhet up front-provisioner – för närvarande medför innebär ett hinder mot att uppnå ett högt kundskydd genom att kundernas behov av ändamålsenliga finansiella tjänster inte kan anses tillgodosett, vilket skadar förtroendet, för det finansiella systemet.
Regeringen anser att reglerna i försäkringsdistributionsdirektivet bidrar till att skapa en bättre fungerande och mer ändamålsenlig försäkrings-
distribution, men att de inte är tillräckliga för att åtgärda vissa av de problem som finns på den svenska marknaden.
Problem med up front-provisioner på den svenska marknaden
På den svenska marknaden för försäkringsdistribution finns det vissa ersättningsmodeller, t.ex. up front-provisioner, som även efter det att försäkringsdistributionsdirektivet har genomförts i svensk rätt skulle kunna riskera att skada kunderna. Regeringen anser därför att det finns skäl för att föreslå proportionerliga åtgärder som innebär att man kan komma till rätta med de problem som i dag finns och som är relaterade till försäkringsdistributörers provisionsstrukturer, särskilt vid användning av up front-provisioner. Förslaget i propositionen i denna del syftar bl.a. till att reducera incitamenten att teckna försäkringar med höga initiala kostnader och att föreslå omplacering av försäkringspremier i syfte att generera nya intäkter (se avsnitt 11.5.2). Genom att i högre grad tillåta provisioner som utbetalas löpande får distributören ersättning så länge kunden inte avslutar sitt kundförhållande, vilket också skapar incitament för distributören att verka för kundintresset (se avsnitt 11.5.1).
Hänvisningar till S5-4
- Prop. 2017/18:216: Avsnitt 3
5.5. Följdändringar i andra lagar
Regeringens förslag: Hänvisningar till lagen om försäkringsförmedling ska ersätts med hänvisningar till lagen om försäkringsdistribution.
Uppgifter från Pensionsmyndighetens premiepensionsverksamhet ska få behandlas i databasen för övervakning av och tillsyn över finansmarknaderna. Sådana uppgifter och uppgifter som samlats in med stöd av lagen om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag ska få behandlas i databasen endast om de har samlats in med stöd av föreskrifter om periodisk rapportering.
Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag. Enligt promemorians förslag till ändring i lagen om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism omfattar hänvisningen till lagen om försäkringsdistribution endast svenska försäkringsförmedlare och inte även utländska försäkringsförmedlare som bedriver försäkringsdistribution i Sverige.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.
Skälen för regeringens förslag
Lagar med hänvisningar till lagen om försäkringsförmedling
I gällande rätt finns det hänvisningar till lagen om försäkringsförmedling i flera lagar. Sådana hänvisningar finns i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m., lagen (1996:1006) om valutaväxling och annan finansiell verksamhet, lagen (1998:620) om belastningsregister, rådgivningslagen, lagen om värdepappersmarknaden, marknadsföringslagen (2008:486), lagen (2014:484) om en databas för övervakning av och tillsyn över
finansmarknaderna och lagen (2017:630) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.
När det gäller lagen om utländska filialer m.m. (3 §), lagen om valutaväxling och annan finansiell verksamhet (2 §), lagen om belastningsregister (9 §) och marknadsföringslagen (1 §) rör det sig i allt väsentligt bara om hänvisningar till lagen om försäkringsförmedling. I dessa fall saknas anledning att göra någon ändring i sak, varför hänvisningarna bör ersättas med hänvisningar till den nya lagen om försäkringsdistribution och, i förekommande fall, till berörd bestämmelse i den lagen.
Lagen om värdepappersmarknaden
Frågan om ändringar i lagen om värdepappersmarknaden behandlas i avsnitt 7.3.1.
Lagen om en databas för övervakning av och tillsyn över finansmarknaderna
Enligt lagen om en databas för övervakning av och tillsyn över finansmarknaderna (4 §) får uppgifter som har samlats in från Riksbanken och flera olika slag av finansiella företag behandlas i databasen endast om de har samlats in med stöd av föreskrifter om periodisk rapportering. Det kravet gäller dock inte för uppgifter som samlats in med stöd lagen (2014:968) om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag eller Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 (i det följande benämnd tillsynsförordningen). I sistnämnda fall saknas behov av en sådan begränsning. Skälet för det är att bestämmelserna i tillsynsförordningen redan i sig är utformade så att den för företagen bindande uppgiftsskyldighet som de kan ge upphov till endast kan avse periodisk rapportering (se prop. 2013/14:161 s. 65).
När det gäller uppgifter som samlats in med stöd lagen om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag omfattades även de tidigare av kravet att de ska ha samlats in med stöd av föreskrifter om periodisk rapportering för att de ska få behandlas i databasen (se prop. 2013/14:228 s. 108). Det som anges i den lagen kan dock inte anses ge uttryck för att det endast skulle röra sig om sådan information som samlats in med stöd av föreskrifter om periodisk rapportering (se samma prop. s. 194 f. och 279). Genom en ändring av numreringen i bestämmelserna i lagen om en databas för övervakning av och tillsyn över finansmarknaderna som trädde i kraft den 1 mars 2016 (SFS 2016:65) kom uppgifter som samlats in med stöd av lagen om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag emellertid att inte längre omfattas av nämnda krav. Den ändringen motiveras dock inte i förarbetena (se prop. 2015/16:10). Med hänsyn till det anförda och med beaktande av den aktuella informationens karaktär bör kravet att uppgifterna ska ha samlats in med stöd av föreskrifter om periodisk rapportering för att de ska få behandlas i databasen åter gälla även beträffande lagen om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag.
Enligt lagen (1998:710) med vissa bestämmelser om Pensionsmyndighetens premiepensionsverksamhet (10 § första stycket första streck-
satsen) ska bestämmelser om lämnande av upplysningar till Finansinspektionen i försäkringsrörelselagen (14 kap. 5 §), i lydelse den 31 december 2015, tillämpas. Det innebar tidigare att uppgifter om Pensionsmyndighetens premiepensionsverksamhet fick behandlas i databasen enligt lagen om en databas för övervakning av och tillsyn över finansmarknaderna om de samlats in med stöd av föreskrifter om periodisk rapportering. Hänvisningen till försäkringsrörelselagen i den sistnämnda lagen har dock numera ändrats. Den ändringen, som trädde i kraft den 1 januari 2016 (SFS 2015:701), fick till följd att uppgifter om Pensionsmyndighetens premiepensionsverksamhet inte längre får behandlas i databasen. Den konsekvensen av lagändringen uppmärksammades inom ramen för ett annat lagstiftningsärende men först efter avslutad remittering. Det finns nu anledning att återställa rättsläget till det som gällde i frågan före den 1 januari 2016. I nämnda lagstiftningsärende föreslogs en ny lag om Pensionsmyndighetens försäkringsverksamhet i premiepensionssystemet (se prop. 2016/17:76). I den lagen (lagen [2017:230] om Pensionsmyndighetens försäkringsverksamhet i premiepensionssystemet), som trädde i kraft den 1 maj 2017, anges att Pensionsmyndigheten ska lämna Finansinspektionen de upplysningar om sin premiepensionsverksamhet som inspektionen begär (6 kap. 2 §). Sådana uppgifter bör få behandlas enligt lagen om en databas för övervakning av och tillsyn över finansmarknaderna. De uppgifter som får hämtas in med stöd av lagen om Pensionsmyndighetens försäkringsverksamhet i premiepensionssystemet är dock inte bara sådana som samlas in genom periodisk rapportering. Kravet att uppgifterna har samlats in med stöd av föreskrifter om periodisk rapportering för att de ska få behandlas i databasen bör därför gälla även uppgifter som samlats in med stöd av den lagen.
Lagen om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism
I lagen om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism (1 kap. 2 §) anges att den gäller för försäkringsförmedling enligt lagen om försäkringsförmedling, i fråga om sådan verksamhet rörande livförsäkring, bedriven av andra än anknutna försäkringsförmedlare. Genom den lagen genomförs i svensk rätt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/849 av den 20 maj 2015 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt eller finansiering av terrorism, om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG och kommissionens direktiv 2006/70/EG (fjärde penningtvättsdirektivet). Det som gäller enligt den lagen i detta avseende motsvarar det som gällde enligt den numera upphävda lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism (se prop. 2016/17:173 s. 388–390). Genom den sistnämnda lagen genomfördes tredje penningtvättsdirektivet i svensk rätt (Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG av den 26 oktober 2005 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt och finansiering av terrorism).
När det gäller avgränsningen av tillämpningsområdet för lagen om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism till att endast
avse verksamhet rörande livförsäkring saknas anledning att göra annan bedömning än den som gjordes vid införandet av den numera upphävda lagen med samma rubrik (se prop. 2008/09:70 s. 61). Beträffande undantaget för anknutna försäkringsförmedlare krävs emellertid en anpassning utifrån förslagen i denna proposition om uppdelning av försäkringsförmedlare, som huvudsakligen föranleds av att försäkringsdistributionsdirektivet till skillnad från försäkringsförmedlingsdirektivet inte innehåller någon definition av anknutna försäkringsförmedlare (se avsnitten 7.1.4–7.1.6). Undantaget för anknutna försäkringsförmedlare följer av fjärde penningtvättsdirektivet (se artikel 2 och definitionen av finansiellt institut i artikel 3.2 e i fjärde penningtvättsdirektivet och jfr samma artiklar i tredje penningtvättsdirektivet) och bärs upp av principen om att ett försäkringsföretag tar det fulla ansvaret för anknutna försäkringsförmedlare (jfr samma prop.). Avgörande synes alltså vara att någon annan svarar för efterlevnaden av bl.a. penningtvättslagstiftningen i försäkringsförmedlarens ställe. Det finns anledning att ansluta sig till detta synsätt. Enligt den ordning som föreslås i propositionen kommer samtliga försäkringsförmedlare som inte agerar på någon annans ansvar i någon form att behöva tillstånd för försäkringsdistribution. Det är därför lämpligt att lagen om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism gäller för samtliga försäkringsförmedlare som har tillstånd och som bedriver verksamhet som avser livförsäkring.
Lagrådet påpekar att med den utformning lagrådsremissens förslag har omfattar det endast svenska försäkringsförmedlare och inte även utländska försäkringsförmedlares verksamhet i Sverige. Regeringen konstaterar att syftet med förslaget är att även sådana utländska försäkringsförmedlares verksamhet ska omfattas. Förslaget bör därför justeras i enlighet med Lagrådets synpunkter.
6.1. Inledning
I avsnitt 6 behandlas vilken verksamhet som utgör försäkringsdistribution och vilka aktörer som omfattas av det nya regelverket. Inledningsvis ges en huvudsaklig bakgrund samt en redogörelse för vissa allmänna frågor och några klargöranden (avsnitt 6.2). Därefter behandlas frågan om hur försäkringsdistribution förhåller sig till investeringstjänster enligt lagen om värdepappersmarknaden (avsnitt 6.3). Slutligen behandlas frågan om vilka regler försäkringsdistributörer ska följa när de utför finansiell rådgivning (avsnitt 6.4).
Hänvisningar till S6-1
- Prop. 2017/18:216: Avsnitt 7.1.7
6.2.1. Gällande rätt
Försäkringsförmedlares verksamhet regleras i dag i lagen om försäkringsförmedling. Genom den lagen genomförs i huvudsak försäkringsförmedlingsdirektivet i svensk rätt.
Tillämpningsområdet för försäkringsförmedlingsdirektivet omfattar inledande och bedrivande av försäkringsförmedling. Med det avses verksamhet som består i att lägga fram, föreslå eller utföra annat förberedande arbete inför ingåendet av försäkringsavtal, eller att ingå sådana avtal, eller att bistå vid förvaltning och fullgörande av försäkringsavtal, särskilt vid skada (artikel 2.3). Försäkringsförmedlare är varje fysisk eller juridisk person som mot ersättning inleder eller bedriver försäkringsförmedling (artikel 2.5).
En i huvudsak motsvarande definition av försäkringsförmedling finns i lagen om försäkringsförmedling (1 kap. 1 §). I förarbetena till den lagen anges att det centrala momentet i begreppet försäkringsförmedling är möjligheten att påverka kundens försäkringsskydd (prop. 2004/05:133 s. 144). Vidare anges att begreppet bör tolkas i ljuset av syftet med regleringen, dvs. att ställa upp särskilda yrkeskrav för aktörer som spelar en central roll vid köp och försäljning av försäkringar.
Varken lagen om försäkringsförmedling eller försäkringsförmedlingsdirektivet är tillämpligt på försäkringsföretagens direktförsäljning av försäkringar till kunder (1 kap. 7 § respektive artikel 2.3 andra stycket).
6.2.2. Tillämpningsområdet för den nya lagen om försäkringsdistribution
Regeringens förslag: Den nya lagen om försäkringsdistribution ska tillämpas på försäkringsföretags och försäkringsförmedlares försäkringsdistribution.
Med försäkringsdistribution ska avses verksamhet som består i att ge råd om eller föreslå försäkringsavtal eller utföra annat förberedande arbete innan ett försäkringsavtal ingås, att ingå ett försäkringsavtal eller att bistå vid förvaltning eller fullgörande av ett sådant avtal.
Med försäkringsdistribution ska inte avses verksamhet som bara består i att hänvisa någon till en försäkringsdistributör eller en försäkringsdistributör till en presumtiv kund, lämna allmän information om försäkring till någon eller att inom ramen för en annan yrkesverksamhet i enskilda fall lämna information eller ge råd om försäkring. Med försäkringsdistribution ska inte heller avses att yrkesmässigt handlägga, värdera eller reglera försäkringsfall.
Den nya lagen ska inte tillämpas på sidoverksamma försäkringsförmedlare när de distribuerar försäkringar som kompletterar en vara eller tjänst om förutsättningarna angående försäkringsskyddets omfattning och premiens storlek är uppfyllda. Den försäkringsdistributör som engagerar en sådan försäkringsförmedlare ska dock säkerställa att den undantagna verksamheten uppfyller vissa grundläggande krav samt att kunden får viss information.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Enligt promemorians förslag ska dock ingående av försäkringsavtal utgöra försäkringsdistribution när det görs för annans räkning.
Enligt promemorian ska verksamhet som består av att handlägga, värdera eller reglera försäkringsfall inte anses som försäkringsdistribution endast när den verksamheten inte utförs tillsammans med annan verksamhet. Enligt promemorian ska verksamhet som avser att bistå både vid förvaltning av försäkringsavtal och fullgörande av sådana avtal anses som försäkringsdistribution men inte verksamhet som avser endast en av dessa åtgärder. Undantaget för verksamhet om består i att inom ramen för en annan yrkesverksamhet lämna information eller ge råd om försäkring ska enligt promemorian gälla endast när det sker i enstaka fall.
Remissinstanserna: Kammarrätten i Stockholm önskar ett förtydligande när det gäller tillämpningsområdet. Försäkringsjuridiska föreningen konstaterar det inte föreslås någon definition av försäkringsavtal och anser att det skulle gagna tillämpningen av den nya lagen om det införs en sådan definition. Sparbankernas Riksförbund och Sveriges advokatsamfund noterar att enligt förslaget ska det nuvarande kravet på yrkesmässighet i definitionen av försäkringsförmedling inte gälla i förhållande till definitionen av försäkringsdistribution enligt den nya lagen. De båda remissinstanserna anser att detta kan komma att medföra att även en person som vid något enstaka tillfälle utför en förmedlingsaktivitet mot ersättning kommer att omfattas av den nya lagen.
Advokatsamfundet anser, med beaktande av skälen till direktivet, att det är tydligt att det för tillståndsplikt ska handla om förmedlingsverksamhet som bedrivs yrkesmässigt.
AFA Försäkring önskar att det förtydligas vad som avses med verksamhet som består i att utföra annat förberedande arbete och att bistå vid förvaltning och fullgörande av försäkringsavtal. Advokatsamfundet ställer sig frågande till bedömningen i promemorian att det nya regelverket innebär att utrymmet för att t.ex. marknadsföra försäkringsprodukter och produkter med klar anknytning till försäkringsavtal, även fortsättningsvis torde anses vara mycket begränsat. Advokatsamfundet framhåller att marknadsföring normalt sett inte utgör tillståndspliktig verksamhet. Svensk Försäkring anser att definitionen av försäkringsdistribution är alltför vid och svårtolkad och ifrågasätter det lämpliga i att införa en sådan definition. Enligt Svensk Försäkrings uppfattning kan det inte anses som försäkringsdistribution när ett försäkringsföretag endast tillser att företagets skyldigheter gentemot kunden fullgörs i enlighet med ett ingånget försäkringsavtal. Svensk Försäkring och Försäkringsjuridiska föreningen påpekar att definitionen av försäkringsdistribution avviker från definitionen i direktivet genom inskränkningen till verksamhet som innebär att ”för annans räkning ingå försäkringsavtal”.
Försäkringsjuridiska föreningen anser att den skillnaden inte är övervägd och efterfrågar en motivering. Svensk Försäkring tolkar det som att avsikten med förslaget är att det inte ska anses som försäkringsdistribution när ett försäkringsföretag ingår ett försäkringsavtal. Svensk Försäkring anser att det bör förtydligas vad som gäller enligt den nya lagen när försäkringsföretag både själva distribuerar sina försäkringar och dessutom distribuerar produkter genom försäkringsförmedlare. Svensk Försäkring påpekar att ett försäkringsföretag enligt ordalydelsen i
förslaget är en försäkringsdistributör, oavsett om företaget distribuerar sina försäkringar på egen hand till kunderna eller inte. Svensk Försäkring påpekar även att i förslaget används termen försäkringsdistributör i vissa fall även när avsikten synes vara att det är bestämmelser som bara ska träffa försäkringsföretag när de faktiskt bedriver försäkringsdistribution. Enligt Svensk Försäkring bör det därför förtydligas i vilken utsträckning bestämmelser som gäller för försäkringsdistributörer, även gäller när försäkringsföretag inte bedriver direktförsäljning. Svensk Försäkring önskar därutöver ett förtydligande ur ett skadeförsäkringsperspektiv när det gäller definitionen av rådgivning. Svensk Försäkring ifrågasätter den bedömning som görs i promemorian när det gäller rådgivning och situationen när en försäkringsdistributör samlat en grupp människor t.ex. i samma ålder och önskar att det förtydligas vad syftet är med det exemplet. Svenska försäkringsförmedlares förening (SFM) framhåller att tolkningen av begreppen råd och rådgivning är särskilt komplicerad och föreslår att det i den nya lagen tas in en definition avseende råd om försäkringsavtal. Sveriges advokatsamfund förordar att tillämpningsområdet för den nya lagen formuleras om för att närmare ansluta till den definition av försäkringsdistribution som finns i direktivet.
Svensk Försäkring noterar att det i promemorian framgår att möjligheten för gruppföreträdare att inom ett visst utrymme fullgöra uppgifter, utan att det betraktas som försäkringsdistribution, endast gäller om gruppföreträdaren har intressegemenskap med medlemmarna. Svensk
Försäkring anser att frågan om intressegemenskap inte bör vara avgörande för frågan om gruppföreträdarens medverkan ska anses utgöra försäkringsdistribution. Avgörande för frågan om gruppföreträdarens medverkan utgör försäkringsdistribution måste i stället vara den administration som gruppföreträdaren rent faktiskt utför.
Svenskt Näringsliv påpekar att när distributionen gäller kollektivavtalsgrundade försäkringar är fler parter inblandade än annars på försäkringsmarknaden och anser att detta innebär att det uppstår problem att tillämpa förslaget på sådana försäkringar. Svenskt Näringsliv konstaterar vidare att en ny svensk tjänstepensionsrörelselag, som bygger på EU:s nya tjänstepensionsdirektiv, ska genomföras i svensk rätt inom en inte alltför avlägsen framtid. Svenskt Näringsliv anser därför att det är rimligt att i stället utforma dessa regler i samband med genomförandet av det direktivet. Försäkringsjuridiska föreningen, Advokatsamfundet, Svensk Försäkring och SFM påpekar att flera administrationsbolag inom den kollektivavtalade tjänstepensionsförsäkringen (valcentraler) i dag har tillstånd att bedriva försäkringsförmedling. Advokatfirma Dahlgren & Partners framhåller att flera administrationsbolag i dag ingår försäkringsavtal för annans räkning. Vidare hanterar de även andra sysslor som typiskt sett hanteras av försäkringsförmedlare och försäkringsföretag. Den verksamhet de bedriver utgör enligt advokatfirmans uppfattning försäkringsdistribution enligt förslaget och verksamheten undantas inte heller uttryckligen. Enligt advokatfirman vore det att föredra om ett ställningstagande kunde komma till uttryck i lagtexten. Landsorganisationen i Sverige (LO) anser att det bör förtydligas att alla typer av kollektivavtalade riskförsäkringar ingår i den verksamhet administrationsbolagen bedriver och som normalt inte bör anses utgöra försäkringsdistribution. Svenskt Näringsliv framhåller att exempelvis
försäkringsvillkoren för kollektivavtalade försäkringar bestäms av arbetsmarknadens parter och inte av försäkringsgivarna. Den modell för kollektivavtalsgrundade försäkringar som regleras genom kollektivavtal mellan arbetsmarknadens parter fungerar enligt Svenskt Näringsliv väl ur både försäkringstagarnas och de försäkrades perspektiv och kundskyddet är således väl omhändertaget. Svenskt Näringsliv och Fora tolkar det som anges i promemorian som att administrationsbolagens verksamhet normalt sett inte är att anse som tillståndspliktig försäkringsdistribution, men anser att detta behöver förtydligas genom ett uttryckligt undantag i den nya lagen. Fora anser att det är viktigt att det också klargörs att motsvarande krav som de som föreslås för försäkringsdistributörer inte ska gälla för de försäkringsföretag som tillhandahåller de nu aktuella produkterna via administrationsbolagen.
Finansbolagens förening önskar ett förtydligande när det gäller den nya lagens tillämpningsområde i förhållande till företag som bedriver annan verksamhet än försäkringsdistribution. Kammarrätten i Stockholm önskar ett förtydligande när det gäller det undantag som gäller för den som endast hänvisar någon till ett försäkringsföretag eller till en försäkringsförmedlare. Svensk Försäkring önskar förtydliganden när det gäller den nya lagens tillämpningsområde och eventuella undantag som är tillämpliga i de fall en aktör som bedriver annan verksamhet än försäkringsdistribution ansluter en kund till en försäkring genom ett itsystem.
AFA Försäkring och Advokatsamfundet påpekar att yrkesmässig handläggning av ett försäkringsföretags skador samt värdering och reglering av skador inte omfattas av begreppet försäkringsdistribution enligt försäkringsdistributionsdirektivet. De båda remissinstanserna ifrågasätter att förslaget trots detta innebär att skadereglering utgör en del av försäkringsrörelsen och som sådan ska anses omfattas av försäkringsföretagets försäkringsdistribution.
Konsumentverket anser att riskerna bör övervägas med att vissa aktörer och försäkringsprodukter kommer att undantas från den nya lagens tillämpningsområde. Detta gäller enligt Konsumentverket särskilt i förhållande till sidoverksamma försäkringsförmedlare och de tröskelvärden som föreslås när det gäller vissa försäkringar som kompletterar produkter och tjänster. Konsumentverket ifrågasätter vidare slutsatsen att aktörer som tillhandahåller sedvanliga sökmotorer på internet ska betraktas som försäkringsdistributörer i vissa fall och önskar ett klargörande. Myndigheten önskar även klargöranden kring frågor om bl.a. informationsbroschyrer om försäkringar och att vissa bilhandlare aktivt bistår i att försäkringar tecknas medan andra enbart tillhandahåller information. Svenska resebyrå- och arrangörsföreningen påpekar att distributionen av många reseförsäkringar inte kommer att omfattas av undantaget för sidoverksamma försäkringsförmedlares distribution av kompletterande försäkringar. Föreningen framhåller att en regel som innebär att även distribution av reserelaterade försäkringar vars premie överstiger tröskelvärdena undantas inte skulle medföra någon nackdel för kunderna.
Försäkringsjuridiska föreningen och Svensk Försäkring konstaterar att det inte föreslås någon definition av vad som avses med försäkrings-
företag i den nya lagen trots att det finns en sådan definition i försäkringsdistributionsdirektivet.
Svensk Försäkring anser att definitionen av pensionsförsäkring inte även kan anses omfatta direktpension. SFM anser att det kommer att skapa stor osäkerhet om det i den nya lagen finns en definition av pensionsförsäkring som inte överensstämmer med definitionen i inkomstskattelagen. Definitionen av skadeförsäkring behöver enligt SFM även kompletteras med en förklaring om att med det avses försäkringar som tillhandahålls av skadeförsäkringsföretag, inklusive s.k. korta sjuk- och olycksfallsförsäkringar som skadeförsäkringsföretag och livförsäkringsföretag i förekommande fall har tillstånd för.
Advokatfirma Dahlgren & Partners anser att det är otydligt om det i förslaget avses en ”icke-professionell kund”, en ”professionell kund” eller båda när det anges ”kund” och önskar ett förtydligande av vad som avses. Förtydligandet bör även omfatta användningen av begreppet kund i fråga om distribution av tjänstepensionsförsäkring.
Skälen för regeringens förslag
Försäkringsdistributionsdirektivet
Försäkringsdistributionsdirektivets tillämpningsområde omfattar inledande och bedrivande av försäkrings- och återförsäkringsdistribution (artikel 1.1). Det som anges i det följande om försäkringsdistribution gäller även distribution av återförsäkring, om inte annat anges.
När det gäller tillämpningsområdet finns det många likheter mellan försäkringsdistributionsdirektivet och försäkringsförmedlingsdirektivet, men även väsentliga skillnader. Den enskilt mest betydande skillnaden är att även försäkringsföretagens distribution av försäkringar omfattas av försäkringsdistributionsdirektivet. Skälet för att försäkringsföretagens verksamhet omfattas är enligt det som anges i direktivet att konsumenter bör erhålla samma skyddsnivå oberoende av vilken distributionskanal som försäkringen tillhandahållits genom (skälen 6 och 7). För att garantera en och samma skyddsnivå bör lika villkor tillämpas för alla försäkringsdistributörer.
I försäkringsdistributionsdirektivet (artikel 2.1.1) definieras försäkringsdistribution som
verksamhet som består i att ge råd om, föreslå eller utföra annat förberedande arbete inför ingåendet av försäkringsavtal, att ingå sådana avtal eller att bistå vid förvaltning och fullgörande av sådana avtal, särskilt vid skada, inbegripet tillhandahållande av information om ett eller flera försäkringsavtal i enlighet med kriterier som kunder väljer via en webbplats eller andra medier samt sammanställande av en rangordningslista med försäkringsprodukter, inklusive pris- och produktjämförelser, eller rabatter på försäkringsavtalspremier, när kunden direkt eller indirekt kan ingå ett försäkringsavtal med hjälp av en webbplats eller andra medier.
I direktivet finns också en definition av försäkringsdistributör. En försäkringsdistributör är varje försäkringsförmedlare, försäkringsförmedlare som bedriver förmedling som sidoverksamhet eller försäkringsföretag (artikel 2.1.8). Vidare definieras även respektive underkategori av försäkringsdistributör var för sig i direktivet (artikel 2.1.3–2.1.7). Reglerna i direktivet är till viss del anpassade efter olika typer av
försäkringsdistributörers verksamhet. I de delar reglerna är likalydande ska tillämpningen av dem i enskilda fall även ibland anpassas i förhållande till den aktuella tjänsten, försäkringsprodukten och kunden.
Liksom i försäkringsförmedlingsdirektivet undantas i försäkringsdistributionsdirektivet viss verksamhet från direktivets tillämpningsområde. Som försäkringsdistribution ska t.ex. inte anses att inom ramen för en annan yrkesverksamhet i enskilda fall tillhandahålla information om försäkring, förutsatt att denna verksamhet inte syftar till att bistå kunden med att ingå eller fullgöra ett försäkringsavtal (artikel 2.2 a). Inte heller yrkesmässig handläggning av ett försäkringsföretags skador samt värdering och reglering av skador anses utgöra försäkringsdistribution enligt direktivet (artikel 2.2 b).
Vid sidan av dessa undantag finns det även en annan begränsning av direktivets tillämpningsområde. Denna begränsning gäller i förhållande till försäkringsförmedlares distribution av vissa försäkringar och risker, om den utförs vid sidan av en huvudsaklig yrkesverksamhet, under förutsättning att den bl.a. kompletterar en vara eller en tjänst och försäkringspremien inte överstiger i direktivet angivna belopp (artikel 1.3).
Genomförande i svensk rätt
Utgångspunkt Tillämpningsområdet för den nya lagen om försäkringsdistribution bör bestämmas med utgångspunkt i den definition av försäkringsdistribution som finns i försäkringsdistributionsdirektivet (artikel 2.1.1). Svensk
Försäkring ifrågasätter lämpligheten av att ha en sådan definition med hänvisning till att den är alltför vid och svårtolkad. Regeringen konstaterar att den vida definitionen av försäkringsdistribution i direktivet är resultatet av ett medvetet val av Europaparlamentet och rådet. Det kan vidare konstateras att alternativen vid genomförandet i svensk rätt står mellan att införa en definition som till sin lydelse i huvudsak överensstämmer med den i direktivet eller att införa en definition med en annan lydelse, med målsättningen att den definitionen på ett tydligare sätt kan ange tillämpningsområdet för den nya lagen. När det gäller det senare alternativet bör det beaktas att begreppet försäkringsdistribution ska innefatta verksamheter som bedrivs på olika sätt och av aktörer med olika affärsmodeller. Det torde därför vara svårt att utforma en definition som på ett precist sätt avgränsar tillämpningsområdet och som dessutom i sak överensstämmer med den i direktivet.
Enligt regeringens uppfattning framstår det därför som oundvikligt att tillämpningsområdet för direktivet, och därmed den nya lagen, kommer att bli föremål för tolkningsfrågor, oavsett vilket val som görs när det gäller definitionen. Det bör i det avseendet beaktas att den rättsbildning som har utvecklats under många års tid när det gäller tillämpningsområdet för det nuvarande regelverket för försäkringsförmedling, även torde gagna tolkningen av tillämpningsområdet för det nya regelverket för försäkringsdistribution. När det sedan gäller förutsättningarna för gränsöverskridande försäkringsdistribution får det anses vara till fördel om definitionen av försäkringsdistribution i den nya lagen i hög grad överensstämmer med den i direktivet. Mot bakgrund av det anförda gör regeringen sammanfattningsvis bedömningen att det är mer lämpligt att
definitionen av försäkringsdistribution i den nya lagen i allt väsentligt utformas på samma sätt som i direktivet. Även de undantag som anges i direktivet bör komma till uttryck i lagen (artiklarna 1.3 och 2.2).
Det anförda innebär i huvudsak att bestämmelserna om tillämpningsområde i lagen om försäkringsförmedling bör föras över till den nya lagen om försäkringsdistribution. Bestämmelserna bör dock justeras med hänsyn till de skillnader som föreligger mellan försäkringsdistributionsdirektivet och försäkringsförmedlingsdirektivet. För att uppfylla minimikraven i försäkringsdistributionsdirektivet bör tillämpningsområdet för den nya lagen även omfatta försäkringsföretagens distribution av försäkringar. Detta är viktigt för att säkerställa att konsumenter inte tecknar olämpliga försäkringar och att de får samma skydd oberoende av vilken distributionskanal som en försäkring tillhandahållits genom.
Försäkringsdistributionsdirektivets mycket vida definition av försäkringsdistribution, tillsammans med de undantag och andra begränsningar som också finns i direktivet, väcker motsvarande frågor som vid genomförandet i svensk rätt av försäkringsförmedlingsdirektivet när det gäller vilka typer av verksamheter och tillhandahållare som omfattas samt vilka omständigheter som har betydelse vid bedömningen. De överväganden och ställningstaganden som har gjorts i tidigare lagstiftningsärende när det gäller begreppet försäkringsförmedling är i huvudsak relevanta även i förevarande lagstiftningsärende (se prop. 2004/05:133 s. 45–54). Som anges ovan torde de rättskällor som förekommer i anslutning till den nuvarande lagstiftningen på området således kunna ge viss vägledning även när det gäller den nya lagen.
Förslaget i denna proposition innebär att när försäkringsdistributionsdirektivet genomförs i svensk rätt införs begreppet försäkringsdistribution i den nya lagen, vilket alltså också omfattar försäkringsföretagens direktförsäljning till kunder. Det är därför motiverat att nedan redovisa en övergripande bedömning av de frågor som nämns ovan. Någon fullständig redogörelse är det dock inte möjlig att lämna i det avseendet. Den närmare gränsdragningen kring tillämpningsområdet i enskilda fall är ytterst en fråga för rättstillämpningen.
Allmänt om definitionen av försäkringsdistribution och försäkringsdistributör En ren bokstavstolkning av definitionen i försäkringsdistributionsdirektivet ger närmast intryck av att all verksamhet som på något sätt har anknytning till ett försäkringsavtal utgör försäkringsdistribution (jfr definitionen av försäkringsförmedling i artikel 2.3 i försäkringsförmedlingsdirektivet och prop. 2004/05:133 s. 47 f.). Mot bakgrund av direktivets innehåll i övrigt bör det dock understrykas att en sådan strikt tolkning varken framstår som riktig eller rimlig. Begreppet försäkringsdistribution bör i stället tolkas i ljuset av det grundläggande syftet med direktivet, dvs. att ställa upp höga krav på yrkeskvalifikationer för sådana aktörer som spelar en central roll vid köp och försäljning av försäkringar. Detta gäller i samtliga stadier avseende omsättningen av försäkringar.
Med en sådan utgångspunkt kan det inledningsvis konstateras att ett försäkringsföretag utgör en försäkringsdistributör och att sådana företag i hög grad ägnar sig åt försäkringsdistribution vid omsättningen av
försäkringar till kunder. Vidare får de som uppträder som mellanmän i förhållandet mellan försäkringsföretag och försäkringstagare typiskt sett anses som försäkringsförmedlare som ägnar sig åt försäkringsdistribution (jfr skäl 11 till försäkringsdistributionsdirektivet). Det innefattar bl.a. de aktörer som mot ersättning hjälper potentiella försäkringstagare och försäkrade med att välja, anordna, ingå eller vidmakthålla ett försäkringsskydd, eller biträder försäkringstagare vid försäkringsfall. En annan yrkesgrupp som på motsvarande sätt tydligt faller inom tillämpningsområdet är de som bistår försäkringsföretag i deras försäljningsverksamhet. Även sådan agenturverksamhet som utförs av den som utvecklar försäkringsprodukter och samarbetar med försäkringsföretag genom att placera risker hos dessa faller inom tillämpningsområdet.
Den gemensamma nämnaren för den typ av verksamheter som beskrivs ovan är att de får anses spela en central roll vid köp och försäljning av försäkringar samt ha möjlighet att direkt påverka kundernas försäkringsskydd. Den grundläggande tanken bakom direktivet och därmed även den nya lagen om försäkringsdistribution är att sådan verksamhet även fortsättningsvis endast bör bedrivas av personer som uppfyller tydliga krav när det gäller försäkringsdistribution samt kunskap och kompetens. De bör också ha en skyldighet att ge kunden adekvata råd och tillhandahålla kunden nödvändig information.
Lagrådet konstaterar att enligt förslaget ska den nya lagen gälla endast för försäkringsföretag och försäkringsförmedlare. Denna begränsning bör enligt Lagrådet framgå redan av regleringen av tillämpningsområdet.
Lagrådet anser även att förslaget bör justeras så att det inte ska vara nödvändigt att verksamheten avser både bistående av förvaltningen av ett försäkringsavtal och fullgörandet av avtalet. Enligt Lagrådet bör det vara tillräckligt att verksamheten består av en av dessa åtgärder. Regeringen delar Lagrådets uppfattning och förslaget bör därför justeras i enlighet med Lagrådets synpunkter.
Föremålet för distributionen ska vara ett försäkringsavtal
Av definitionen av försäkringsdistribution i försäkringsdistributionsdirektivet följer det att föremålet för distributionen ska vara ett försäkringsavtal (artikel 2.1.1). Försäkringsjuridiska föreningen efterfrågar en uttrycklig definition av försäkringsavtal i den nya lagen. Regeringen konstaterar att det i dag inte finns någon definition av vad som avses med försäkringsavtal i någon av de svenska författningarna på försäkringsområdet. Inte heller i direktivet eller någon annan EU-rättsakt på området finns det en definition av försäkringsavtal. Det kan därmed ifrågasättas om det skulle gagna rättstillämpningen om det införs en definition av försäkringsavtal i den nya lagen. Det är inte heller självklart vilken betydelse en sådan definition skulle få för tillämpningen av andra författningar på försäkringsområdet än den nya lagen. Följderna av detta är därmed i sin tur svåra att förutse. Mot denna bakgrund gör regeringen bedömningen att det inte bör införas någon definition av försäkringsavtal i den nya lagen. Med försäkringsavtal bör emellertid i den nya lagens mening i huvudsak avses ett avtal om försäkring som ingås mellan ett försäkringsföretag och en försäkringstagare. Utmärkande för ett försäkringsavtal bör vidare vara att försäkringsföretaget mot ersättning
(en försäkringspremie) åtar sig att ersätta en skada eller utge ett visst belopp om en händelse av visst slag inträffar (det s.k. försäkringsfallet) (se prop. 2003/04:150 s. 123 f.). Tillämpningsområdet för den nya lagen bör dock inte omfatta distribution av försäkringsåtaganden som lämnas av det allmänna. Det anförda utesluter således bl.a. tjänster med anknytning till Pensionsmyndighetens premiepensionsverksamhet. Tillhandahållande av vissa typer av tjänster när det gäller premiepensionen anses som värdepappersrörelse enligt lagen om värdepappersmarknaden (se prop. 2016/17:162 s. 257 f.).
Inget krav på att verksamheten ska ske inom ramen för yrkesmässig verksamhet för att anses som försäkringsdistribution
Enligt promemorians förslag ska det inte ställas upp något krav på att försäkringsdistributionen ska bedrivas yrkesmässigt för att den ska falla inom tillämpningsområdet för den nya lagen om försäkringsdistribution.
Sparbankernas Riksförbund och Sveriges advokatsamfund anser att det bl.a. kan komma att medföra att även personer som vid något enstaka tillfälle utför en distributionsaktivitet mot ersättning omfattas av den nya lagen. Det bör i det sammanhanget inledningsvis noteras att det i definitionen av försäkringsdistribution i försäkringsdistributionsdirektivet inte finns något krav på att verksamheten ska utföras med ett kommersiellt syfte (artikel 2.1.1). På motsvarande sätt förhåller det sig även med definitionen av försäkringsförmedling i försäkringsförmedlingsdirektivet (artikel 2.3). Det bör vidare noteras att kvalificeringen av en verksamhet såsom försäkringsdistribution endast utgör den ena av två beståndsdelar när det gäller att avgöra om direktivets regler är tillämpliga. Det andra steget utgörs av att fastställa om den som utför verksamheten ska klassificeras som försäkringsdistributör. När det gäller försäkringsföretag är den bedömningen okomplicerad eftersom ett sådant företag alltid är att anse som försäkringsdistributör (artikel 2.1.6 och 2.1.8). Avseende försäkringsförmedlare kan bedömningen emellertid vara svårare att göra.
Till skillnad från definitionen av försäkringsförmedlare i lagen om försäkringsförmedling krävs det varken enligt försäkringsförmedlingsdirektivet eller försäkringsdistributionsdirektivet att förmedlaren ska vara registrerad för att omfattas av definitionen (jfr 1 kap. 10 § 5 lagen om försäkringsförmedling). Av det följer att en tillhandahållare i och för sig kan vara att anse som försäkringsförmedlare i försäkringsdistributionsdirektivets mening utan att själv känna till den omständigheten. Den avgörande faktorn för om en fysisk eller juridisk person är att anse som försäkringsförmedlare och således försäkringsdistributör är i stället om verksamheten (som alltså ska utgöra försäkringsdistribution enligt den första bedömningen) bedrivs mot ersättning (artikel 2.1.3). Aktörer som utför rent benefika tjänster omfattas alltså inte av direktivets tillämpningsområde.
I lagen om försäkringsförmedling finns det i dag, liksom i den numera upphävda lagen om försäkringsmäklare, i stället för ett krav på ersättning ett rekvisit om att förmedlingen ska ske ”yrkesmässigt”. Innebörden av detta krav utvecklas närmare i förarbetena till den sistnämnda lagen (se prop. 1988/89:136 s. 32 och prop. 2004/05:133 s. 49). Där anges beträffande näringsidkare som har sin vanliga verksamhet inom ett annat
yrkesområde, att det är av särskild betydelse för bedömningen i vad mån förmedlingen är en återkommande företeelse och i vad mån förmedlingen av försäkringar ingår som en integrerad del i näringsidkarens övriga verksamhet. En annan omständighet av betydelse för bedömningen är enligt förarbetena hur näringsidkaren marknadsför sin verksamhet. I begreppet yrkesmässighet får anses ingå att försäkringsförmedlingen utförs mot någon form av ekonomiskt utbyte.
Det kan konstateras att de nämnda förarbetsuttalandena synes medge undantag för aktörer som mot ersättning utför verksamhet som definitionsmässigt utgör försäkringsförmedling, under förutsättning att den inte kan anses yrkesmässig. Hur kravet på yrkesmässighet förhåller sig till de uttryckliga undantag som anges i försäkringsförmedlingsdirektivet, närmast avseende förmedling i anslutning till en annan yrkesverksamhet (artikel 2.3 tredje stycket), utvecklas inte i det sammanhanget. Förarbetsuttalandena när det gäller lagen om försäkringsmäklare bör emellertid ses i ljuset av att det vid den tidpunkten inte fanns särskilda regler om sidoverksamma försäkringsmäklares verksamhet.
Frågan är här om ett motsvarande krav på yrkesmässighet i den nya lagen om försäkringsdistribution skulle gå för långt och därmed begränsa tillämpningsområdet i förhållande till vad som är möjligt enligt försäkringsdistributionsdirektivet. Enligt regeringens uppfattning finns det anledning att göra bedömningen – till skillnad från ovan redovisade uttalanden i förarbetena till lagen om försäkringsmäklare och lagen om försäkringsförmedling – att så kan vara fallet. Det finns nämligen ett mycket begränsat utrymme för att ställa upp ytterligare krav på vad som ska anses som försäkringsdistribution utöver dem som uttryckligen anges i försäkringsdistributionsdirektivet. Detta bör åtminstone vara fallet om det skulle innebära att sådan verksamhet omfattas av mindre stränga regler än dem i direktivet. En annan sak är att det torde ha mindre praktisk betydelse på marknaden för försäkringsdistribution om nuvarande krav på yrkesmässig verksamhet tas bort, eftersom de omständigheterna som berörs i nämnda förarbeten och som Sparbankernas
Riksförbund och Advokatsamfundet tar upp till viss del i stället omfattas av undantagen i direktivet som gäller för verksamhet som bara avser tillhandahållande av allmän information eller för tillhandahållande av information eller ge råd om försäkring inom ramen för en annan yrkesverksamhet (jfr artikel 2.2 a och d i direktivet). Det kan i det sammanhanget noteras att direktivet ger ett större utrymme för undantag när det gäller personer som bedriver en annan yrkesverksamhet än för privatpersoner. Förklaringen till det får anses vara att regelverket i huvudsak avser att skydda de kunder som är föremål för försäkringsdistributionsaktiviteter, inte att skydda personer som mot ersättning bedriver en mycket begränsad verksamhet. Bakgrunden till de undantag som finns när det gäller personer som bedriver annan yrkesverksamhet, bör ses i ljuset av att det i sådana situationer får anses vara i kundens intresse att i viss omfattning kunna få råd i de försäkringsfrågor som aktualiseras inom ramen för den andra yrkesverksamheten (utan krav på särskilt tillstånd).
Dagens krav på yrkesmässighet har ibland tolkats som att bedömningen omfattar huruvida de tjänster som aktualiserar försäkringsförmedling utförs inom ramen för en verksamhet som totalt sett är att
anse som yrkesmässigt bedriven. En annan möjlig tolkning, som ligger närmare lagen om försäkringsförmedlings ordalydelse, är att bedömningen endast avser om de tjänster som aktualiserar försäkringsförmedling är att anse som yrkesmässiga. De båda tolkningarna har bl.a. betydelse för hur man vid bedömningen ska se på kravet om ett ekonomiskt utbyte. Med utgångspunkt i den sist nämnda tolkningen finns det en risk som innebär att det framstår som lätt att kringgå regelverket. En aktör som förmedlar försäkringar skulle kunna undvika reglerna genom att hänvisa till att något ekonomiskt utbyte inte erhållits för de aktuella tjänsterna. Den beskrivna situationen skulle kunna uppkomma även om man utmönstrar kravet på yrkesmässighet och i stället inför ett krav på att verksamheten bedrivs mot ersättning. Detta framstår i och för sig inte som en lämplig konsekvens. För en kund som fått bristfälliga råd om försäkring torde det inte framstå som av avgörande betydelse om rådgivaren fått någon ersättning eller inte. I detta sammanhang bör det dock betonas att begreppet ersättning getts en vid innebörd i direktivet och definieras där som alla provisioner, ersättningar, kostnader eller andra betalningar, inbegripet ekonomiska ersättningar av alla slag eller eventuella andra finansiella eller icke-finansiella förmåner eller incitament, som erbjuds eller utbetalas med avseende på försäkringsdistributionsverksamhet (artikel 2.1.9). Ersättning omfattar således inte bara samtliga typer av direkta betalningar från kunder och andra, utan även bl.a. icke-finansiella incitament. För att rekvisitet om ersättning ska anses uppfyllt när det gäller att fastställa om någon är att anse som försäkringsförmedlare, bör det enligt den nya lagen om försäkringsdistribution därmed inte ställas något krav på att en konkret betalning görs eller erbjuds. Det bör i det avseendet vara tillräckligt att försäkringsdistributionen t.ex. främjar omsättningen av tillhandahållarens andra produkter eller tjänster. I enlighet med det anförda torde det föreligga begränsade risker för kringgåenden av regelverket med den ordning som föreslås.
Regeringen anser mot bakgrund av det anförda att det i den nya lagen om försäkringsdistribution inte bör ställas upp ett krav på att verksamheten ska bedrivas yrkesmässigt för att det ska anses vara fråga om försäkringsdistribution.
Försäkringsdistribution i det prekontraktuella stadiet av ett försäkringsavtal
Enligt direktivet ska, som anges ovan, verksamhet som består i att ge råd om, föreslå eller utföra annat förberedande arbete inför ingåendet av försäkringsavtal anses utgöra försäkringsdistribution (artikel 2.1.1). Denna definition i direktivet av verksamhet i den prekontraktuella fasen av ett försäkringsavtal, avviker från motsvarande definition av försäkringsförmedling i försäkringsförmedlingsdirektivet bl.a. på så sätt att orden lägga fram (eng. introducing) har ersatts med att ge råd om (eng. advising on). I detta avsnitt används termen prekontraktuell som en benämning på tiden innan ett försäkringsavtal ingås. Den nämnda ändringen bör komma till uttryck i den nya lagen om försäkringsdistribution. Detta bedöms dock i och för sig inte föranleda någon ändring i sak av det tillståndspliktiga området. Det följer av att även den
nuvarande ordalydelsen lägga fram försäkringsavtal får anses omfattas av den föreslagna nya lydelsen. Beroende på situationen i det enskilda fallet får ett framläggande av ett försäkringsavtal anses omfattas av antingen att ge råd om försäkringsavtal, föreslå eller utföra annat förberedande arbete inför ingåendet av försäkringsavtal (eng. other work preparatory to the conclusion of contracts of insurance). Med andra ord får även att lägga fram eller på annat sätt erbjuda försäkringsavtal, liksom i dag enligt regelverket för försäkringsförmedling, anses omfattas av det reglerade området (dvs. försäkringsdistribution). Det innebär enligt det som anges i promemorian att utrymmet för att t.ex. marknadsföra försäkringsprodukter och produkter med klar anknytning till ett försäkringsavtal till kunder (t.ex. olika investeringsalternativ i form av exponering mot finansiella instrument), utan att omfattas av tillämpningsområdet för regelverket, även fortsättningsvis torde vara mycket begränsat. Den bedömningen motiveras även av att det inte kan anses acceptabelt att en aktör kan kringgå regelverket med hänvisning till att åtgärderna endast utgör marknadsföring. Advokatsamfundet ställer sig frågande till den bedömningen och hänvisar till att marknadsföring normalt sett inte utgör tillståndspliktig verksamhet. Regeringen, som inte gör någon annan bedömning än den som görs i promemorian, konstaterar att produkter och tjänster normalt sett inte över huvud taget omgärdas av reglering i den omfattning som försäkring gör. Den för kunderna och samhället viktiga funktion som försäkringsväsendet utgör får dock anses motivera de inskränkningar i näringsfriheten som det föreslagna regelverket innebär. I det sammanhanget bör det dock klargöras att inte alla marknadsföringsaktiviteter av specifika försäkringsprodukter utgör försäkringsdistribution. Sedvanlig reklam som sänds ut till allmänheten via tryckta eller digitala medier bör t.ex. inte anses utgöra försäkringsdistribution. Det förutsätter emellertid att det för en genomsnittlig mottagare av marknadsföringen klart framgår att det är fråga om just reklam. Den marknadsföring som alltså inte omfattas av begreppet försäkringsdistribution kännetecknas vidare av att potentiella kunder inte direkt eller indirekt kan teckna någon försäkring genom åtgärderna. Vidare torde marknadsföring av försäkringsdistributörers verksamhet i tillämpliga delar omfattas av de uttryckliga undantag som finns i direktivet avseende information och hänvisningar (artikel 2.2 d, se vidare nedan). På motsvarande sätt förhåller det sig med näringsidkare som tillhandahåller informationsbroschyrer om andras försäkringsprodukter (t.ex. broschyrer om dolda fel-försäkringar på fastighetsmäklarkontor). Det förutsätter dock att näringsidkaren inte vidtar några ytterligare åtgärder för att bistå med ingåendet av ett försäkringsavtal. Motivet till den nu aktuella gränsdragningen, vid sidan av direktivets ordalydelse, är att endast verksamhet som på ett direkt sätt kan påverka kundens försäkringsskydd bör omfattas av den nya lagen. I det avseendet får verksamhet som bara består i sedvanlig reklam, information och hänvisningar endast indirekt anses påverka kundens val av försäkringsskydd. I dessa situationer kommer även presumtiva kunder behöva vända sig till någon som omfattas av regelverket för försäkringsdistribution för att kunna teckna en försäkring.
Försäkringsdistribution genom att ingå försäkringsavtal
Enligt direktivet ska verksamhet som består i att ingå försäkringsavtal anses utgöra försäkringsdistribution (artikel 2.1.1). I promemorian föreslås att definitionen i den delen genomförs i svensk rätt genom att nuvarande bestämmelse i lagen om försäkringsförmedling (1 kap. 1 § andra stycket 2) förs över oförändrad till den nya lagen om försäkringsdistribution. Svensk Försäkring och Försäkringsjuridiska föreningen påpekar att definitionen av försäkringsdistribution i förslaget avviker från definitionen i direktivet genom inskränkningen till verksamhet som innebär att ”för annans räkning ingå försäkringsavtal” och önskar en förklaring till denna avvikelse. Svensk Försäkring önskar även ett förtydligande när det gäller den situationen när ett försäkringsföretag både själv distribuerar sina försäkringar och dessutom distribuerar produkter genom försäkringsförmedlare.
Regeringen konstaterar att enligt ordalydelsen av definitionen av försäkringsdistribution i direktivet innefattas att ingå försäkringsavtal (eng. activities of … concluding such contracts). Ordalydelsen synes omfatta både att ingå försäkringsavtal för egen och annans räkning. På motsvarande sätt förhåller det sig även med definitionen av försäkringsförmedling i försäkringsförmedlingsdirektivet, som är likalydande med direktivets i den delen (artikel 2.3 första stycket). När försäkringsförmedlingsdirektivet genomfördes i svensk rätt genomfördes definitionen i den delen i en definition i lagen om försäkringsförmedling som i den nu aktuella delen lyder ”att för någon annans räkning ingå försäkringsavtal” (1 kap. 1 § andra stycket 2). I förarbetena till bestämmelsen anges att definitionen överensstämmer i sak med den i försäkringsförmedlingsdirektivet (prop. 2004/05:133 s. 45–54 och 144). Det förhållandet att ordalydelsen avviker från den i direktivet i det nu aktuella avseendet berörs emellertid inte. Det får förutsättas att avsikten med utformningen av definitionen i lagen om försäkringsförmedling var att klargöra att tillämpningsområdet innefattar verksamhet som utgörs av att försäkringsförmedlare agerar som fullmäktig för en kund eller ett försäkringsföretag. Det får på motsvarande sätt förutsättas att avsikten var att uttryckligen undanta verksamhet som utgörs av att en försäkringsförmedlare ingår försäkringsavtal för egen räkning (t.ex. den för försäkringsförmedlare obligatoriska ansvarsförsäkringen). Detta framstår i det närmaste som en självklar gränsdragning och får anses som väl förenligt med försäkringsförmedlingsdirektivets syfte. Något kundförhållande aktualiseras ju inte i den situationen. Lika lite kan det aktualiseras några försäkringsförmedlingsrättsliga skyldigheter för någon annan som ingår försäkringsavtal såsom försäkringstagare.
Frågan är om den nu aktuella formuleringen i definitionen av lagen om försäkringsförmedling bör användas även i definitionen av försäkringsdistribution i den nya lagen om försäkringsdistribution. Till skillnad från nuvarande regelverk för försäkringsförmedling omfattar regelverket för försäkringsdistribution även försäkringsföretagens verksamhet. Det är mot den bakgrunden inte lika självklart om, eller till vilken grad, försäkringsdistributörers ingående av försäkringsavtal för egen räkning bör undantas från definitionen av försäkringsdistribution. Det bör i
sammanhanget särskilt beaktas att alla försäkringsavtal ingås med ett försäkringsföretag som en av avtalsparterna.
När det först gäller försäkringsförmedlare kan inte någon annan ordning än den som gäller i dag anses motiverad när det kommer till försäkringsdistributionsdirektivet och den nya lagen om försäkringsdistribution. Det innebär att en försäkringsförmedlares ingående av försäkringsavtal för egen räkning inte heller fortsättningsvis bör anses omfattas av regelverket. Detsamma gäller avtal som ingås av andra försäkringstagare. Det förefaller liksom enligt regelverket för försäkringsförmedling mer förenligt med direktivet att endast de som begagnar sig av fullmakt för att ingå försäkringsavtal för annans räkning ska anses som föremål för de skyldigheter som aktualiseras genom regleringen. Den ordningen får emellertid för försäkringsförmedlares del anses klart framgå av direktivets och den nya lagens systematik och syfte. Om inte annat torde ett uppdrag som fullmäktig omfattas av annat förberedande arbete innan försäkringsavtal ingås (artikel 2.1.1). Någon uttrycklig bestämmelse som närmare preciserar det nämnda förhållandet behövs därför inte i den nya lagen.
När det sedan gäller försäkringsföretagens ingående av försäkringsavtal för egen räkning talar framför allt direktivets ordalydelse för att det ska anses utgöra försäkringsdistribution. Att försäkringsföretagens direktförsäljning av försäkringar till kunder omfattas av tillämpningsområdet framgår även klart av skälen till direktivet (skäl 7). Mot bakgrund av direktivets tillämpningsområde kan den slutsatsen dras att alla försäkringsavtal antingen ska anses distribuerade av en försäkringsförmedlare eller omfattas av försäkringsföretagens direktförsäljning till kunder. Den slutsatsen stämmer även väl med direktivets syfte att försäkringsdistributörer ska behandlas lika och kunden ha samma skydd oberoende av distributionsform. Promemorians förslag skulle emellertid i den praktiska tillämpningen kunna tolkas som att ett försäkringsavtal kan ingås utan att ha varit föremål för någons försäkringsdistribution (för att verksamheten inte utgjort försäkringsdistribution eller tillhandahållaren inte varit försäkringsdistributör). En sådan tolkning skulle kunna få till följd att ett försäkringsföretags direktförsäljning inte anses omfatta de fall då en annan aktör som är undantagen från regelverket först har medverkat till att försäkringsavtalet ingåtts. Den tolkningen skulle således leda till en omotiverad lucka i regleringen som förfaller oförenligt med målsättningen om ett högt kundskydd. Vidare skulle en sådan tolkning riskera att leda till kringgåenden av regelverket på kundernas bekostnad. Det skulle i enlighet med det kunna framstå som fördelaktigt att använda sig av en aktör som inte anses som förmedlare vid distributionen. Det anförda förefaller sammanfattningsvis inte som förenligt med direktivet. Ett annat argument som talar för den slutsatsen är att även de sidoverksamma försäkringsförmedlares verksamhet (artikel 1.3) som uttryckligen undantas enligt direktivet omfattas av vissa regler som säkerställer att vissa centrala krav i regelverket uppfylls (artikel 1.4).
En fråga som det finns anledning att belysa är hur den aktuella bestämmelsen i direktivet bör förstås när det gäller situationen när en försäkring distribueras genom en försäkringsförmedlare. En tänkbar tolkning skulle kunna vara att både försäkringsförmedlaren och det berörda försäkringsföretaget ska fullgöra motsvarande skyldigheter i
förhållande till samma kund (försäkringsförmedlaren vid försäkringsdistribution inom ramen för det prekontraktuella stadiet av försäkringsavtalet och försäkringsföretaget i form av försäkringsdistribution som endast består av att ingå samma avtal). Fråga är om både försäkringsförmedlaren och försäkringsföretaget i den situationen bör vara skyldiga att utföra separata bedömningar och lämna information till samma kund. Enligt regeringens bedömning är det dock uteslutet att direktivet är avsett att tillämpas på det sättet i den situationen. Således bör inte heller den nya lagen göra det. Det är i stället den försäkringsdistributör som kontaktar kunden eller kunden vänder sig till som i första hand bör vara skyldig att fullgöra skyldigheterna att göra olika typer av bedömningar och lämna information. En annan sak är att alla försäkringsdistributörer över tiden ska uppfylla grundläggande kvalitativa krav för verksamheten. I de fall en försäkring distribueras genom en försäkringsförmedlare, och försäkringsföretaget som enda försäkringsdistributionsåtgärd ingår försäkringsavtalet, bör det således vara försäkringsförmedlaren som ska fullgöra skyldigheterna i förhållande till kunden. Det bör emellertid ankomma på det försäkringsföretag som förlitar sig på den ordningen att säkerställa att de åtgärder som föregått ingåendet av avtalet utförts av en försäkringsförmedlare. När det gäller försäkringsförmedlare som agerar på en kunds uppdrag bör försäkringsföretaget kunna utgå från att det är fallet efter att ha kontrollerat registreringen. När det gäller försäkringsförmedlare som försäkringsföretag anlitar för att sälja sina försäkringsprodukter kan de båda försäkringsdistributörerna i ett samarbetsavtal förtydliga vem av parterna som ska fullgöra skyldigheterna att lämna information m.m. En sådan överenskommelse kan emellertid inte ges någon avgörande betydelse när det gäller att fastställa om en försäkringsdistributör åsidosatt sina skyldigheter enligt den nya lagen. Om försäkringsföretagets ingående av ett försäkringsavtal däremot inte föregåtts av medverkan av en försäkringsförmedlare, ankommer det alltid på försäkringsföretaget att ge kunden information och bedöma dennes krav och behov m.m. Det gäller t.ex. även om någon som omfattas av undantag enligt den nya lagen har medverkat i det prekontraktuella stadiet. Det får i en sådan situation i enlighet med vad som anförs ovan anses röra sig om direktförsäljning från försäkringsföretagets sida. Av det följer sammanfattningsvis att kundskyddsreglerna i den nya lagen ska gälla när ett försäkringsavtal ingås, oavsett om försäkringsdistributionen skett genom en försäkringsförmedlare som då ska fullgöra skyldigheterna eller för att det ska anses som direktförsäljning från försäkringsföretagets sida och försäkringsföretaget då ska fullgöra skyldigheterna.
Det finns vidare inte något som hindrar att en kund som är i kontakt med en försäkringsförmedlare också vänder sig direkt till ett försäkringsföretag. I en sådan situation ska försäkringsföretaget fullgöra skyldigheterna i förhållande till kunden.
Det bör i detta sammanhang återigen betonas att ett syfte med det nya regelverket är att kunden ska omfattas av samma skydd oavsett om den vänder sig till en försäkringsförmedlare eller direkt till ett försäkringsföretag. En konsekvens av det är att en kund som huvudregel inte ska kunna ingå ett försäkringsavtal, utan att en försäkringsdistributör först säkerställer att de grundläggande krav som anges i direktivet är uppfyllda. Det kan däremot inte anses vara i enlighet med direktivet eller
i kundens intresse att två eller fler aktörer som omfattas av regelverket fullgör samma skyldigheter. Det skulle endast leda till onödiga kostnader som i slutändan drabbar försäkringsdistributörernas kunder.
När det kommer till försäkringsföretagens verksamhet att ingå försäkringsavtal för egen räkning, får det sammanfattningsvis anses att det bör utgöra försäkringsdistribution enligt försäkringsdistributionsdirektivet och därmed enligt den nya lagen om försäkringsdistribution. I det sammanhanget måste dock framhållas en viktig distinktion. Försäkringsdistributionsdirektivet innehåller inte civilrättsliga regler om hur ett avtal ska ingås eller vilka krav som ställs på formerna för, eller innehållet i, ett försäkringsavtal. Det faktum att även försäkringsföretagens ingående av avtal för egen del omfattas av begreppet försäkringsdistribution, har bara betydelse i förhållande till de näringsrättsliga krav som ställs på en distributör. Att ingå ett avtal för egen del utlöser alltså en skyldighet att uppfylla de näringsrättsliga kraven för försäkringsdistribution i den nya lagen, t.ex. i fråga om skyldigheten att ha ersättningssystem för anställda som inte negativt påverkar förmågan att uppfylla kraven i lagen (se avsnitt 9.5). Den nya lagen medför dock inte några särskilda civilrättsliga krav på innehållet i ett försäkringsavtal eller formerna för när och hur ett sådant kan ingås. Inte heller i övrigt reglerar lagen parternas inbördes förhållande till följd av ett ingånget försäkringsavtal.
Regeringen anser sammantaget att det, till skillnad från promemorians förslag, i definitionen av försäkringsdistribution i den nya lagen om försäkringsdistribution endast bör anges ”ingå försäkringsavtal”.
Försäkringsdistribution i förhållande till redan ingångna försäkringsavtal
Enligt direktivet ska verksamhet som består i att bistå vid förvaltning och fullgörande av försäkringsavtal anses utgöra försäkringsdistribution (artikel 2.1.1). AFA Försäkring önskar att det förtydligas vad som bör avses med sådan verksamhet. Det kan först konstateras att det är fråga om försäkringsdistribution i förhållande till redan ingångna försäkringsavtal. Med direktivets ordalydelse att bistå (eng. assisting) bör enligt regeringens uppfattning avses att med råd eller andra åtgärder biträda någon med vad som ankommer på denne inom ramen för förvaltning eller fullgörande av ett försäkringsavtal. Detta torde i första hand ta sikte på en tredje man som hjälper en kund i dennes relation till försäkringsföretaget. Därutöver kan man tänka sig att ett försäkringsföretag, vid sidan av de skyldigheter som följer av ett försäkringsavtal, gentemot kunden särskilt åtar sig att bistå denne med något. Det kan t.ex. gälla råd om investeringsalternativ under försäkringstiden. Detsamma bör gälla enligt den nya lagen. För att det ska anses vara fråga om biträde bör det krävas att en kund kontaktar eller kontaktas av en försäkringsdistributör eller att kunden använder sig av ett tekniskt hjälpmedel som försäkringsdistributören tillhandahåller för förvaltning eller fullgörande av försäkringsavtal.
Ett exempel på vad som bör anses som att bistå vid förvaltning är alltså att olika typer av råd lämnas till kunden angående ett ingånget försäkringsavtal. Framför allt torde sådana råd aktualiseras i de fall en
försäkringstagare eller försäkrad kan påverka omfattningen och inriktningen när det gäller ett redan ingånget försäkringsavtal. Så är t.ex. fallet med försäkringsbaserade investeringsprodukter och pensionsförsäkringar som är exponerade mot marknadsvolatilitet. När det sedan kommer till att bistå vid fullgörande av ett försäkringsavtal kan det utgöras av t.ex. att bistå kunden med hanteringen av försäkringspremier. Även att bistå vid fullgörandet har huvudsakligen bäring på tredje män som kan hjälpa en kund gentemot försäkringsföretaget. När det gäller försäkringsföretagen kan konstateras att ett sådant företag till följd av sina försäkringsåtaganden kommer att ha en egen skyldighet att fullgöra sina åtaganden enligt försäkringsavtal, t.ex. vid försäkringsfall (i sammanhanget kan framhållas att skadereglering inte ska omfattas av den nya lagen, se nedan). Vidare har kunden i regel åtaganden mot försäkringsföretaget i form av premiebetalningar och biförpliktelser. Att infria egna åtaganden – oavsett om det är försäkringsföretaget eller kunden som gör det – är inte att bistå vid fullgörandet. Uppfyllandet av egna civilrättsliga förpliktelser är alltså inte i sig försäkringsdistribution eller något som ska omfattas av den nya lagen. Vidare bör rimligen gälla att om ett försäkringsföretag genom sedvanliga åtgärder underlättar för kunden att fullgöra sådana förpliktelser som kunden har gentemot försäkringsföretaget, t.ex. genom att skicka ut inbetalningskort avseende premier, är det något som försäkringsföretaget har ett eget intresse av att göra. Sammanfattningsvis är försäkringsföretaget och kunden motparter i frågor om fullgörandet av försäkringsavtalet (även om det inte behöver föreligga någon konflikt) och ingen av dem kan normalt bistå sin motpart gentemot sig själv. För att det ska anses att ett försäkringsföretag bistår kunden vid fullgörandet av försäkringsavtalet, torde det krävas att företaget har gjort någon typ av särskilt åtagande gentemot kunden om att hjälpa denne.
Regeringen anser, i likhet med Svensk Försäkring, att det alltså inte bör vara fråga om biträde till kunden i den nya lagens mening när ett försäkringsföretag fullgör förpliktelser för företagets räkning som följer av försäkringsavtalet. Inte heller ett försäkringsföretags förvaltning av det kollektiva innehållet i försäkringen inom ramen för försäkringsrörelsen bör omfattas (t.ex. förvaltningen av kapitalet i en traditionellt förvaltad försäkring). Något biträde till kunden kan det i de fallen inte vara fråga om från försäkringsföretagets sida. Den verksamheten regleras i stället i försäkringsrörelselagen.
Även i de fall en försäkringsdistributör bistår en kund som själv är försäkringsdistributör, vid förvaltning eller fullgörande av ett försäkringsavtal, bör den verksamheten utgöra försäkringsdistribution.
Särskilt om rådgivning och andra råd om försäkringsavtal
Enligt direktivet ska verksamhet som består i att ge råd inför ingående av försäkringsavtal samt att bistå vid förvaltning av sådana avtal anses utgöra försäkringsdistribution (artikel 2.1.1). Som anges ovan avviker definitionen i direktivet av verksamhet som utgör försäkringsdistribution i det prekontraktuella stadiet av ett försäkringsavtal, från definitionen av försäkringsförmedling i försäkringsförmedlingsdirektivet, på så sätt att orden lägga fram har ersatts med att ge råd om. Den ändringen i
förhållande till försäkringsdistributionsdirektivet bör ses utifrån den nya reglering kring rådgivning om försäkringsavtal som införs genom försäkringsdistributionsdirektivet.
Det kan i det sammanhanget konstateras att innebörden av orden ”ge råd” och ”rådgivning” respektive ”att föreslå” inte skiljer sig nämnvärt åt i dagligt tal. Med försäkringsdistributionsdirektivet förhåller det sig dock delvis annorlunda. Att ge råd om försäkringsavtal bör enligt den nya lagen utgöra försäkringsdistribution, vilket i vid mening i princip omfattar all information och alla de råd som kan lämnas i anslutning till en försäkring. Det gäller såväl i det prekontraktuella stadiet som i förhållande till råd som lämnas inom ramen för biträde vid förvaltning av redan ingångna försäkringsavtal. Sådana råd kan t.ex. avse biträde vid kundens val av försäkringsföretag, försäkringstyp, försäkringsavtal, investeringsalternativ, försäkringsbelopp och förmånstagarförordnande. Bland dessa olika slags råd intar emellertid råd och biträde vid ingående och förvaltning av försäkringsavtal, som enligt direktivet definitionsmässigt också utgör rådgivning, en särställning.
Förebilden för definitionen av rådgivning i försäkringsdistributionsdirektivet finns i definitionen av investeringsrådgivning i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG av den 21 april 2004 om marknader för finansiella instrument och om ändring av rådets direktiv 85/611/EEG och 93/6/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/12/EG samt upphävande av rådets direktiv 93/22/EEG (förkortat MiFID I) och MiFID II (jfr artikel 4.1.4 i de båda direktiven). Den närmare tillämpningen av den investeringstjänsten framgår av det s.k. genomförandedirektivet till MiFID I (kommissionens direktiv 2006/73/EG av den 10 augusti 2006 om genomförandet av Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG vad gäller organisatoriska krav och villkor för verksamheten i värdepappersföretag, och definitioner för tillämpning av det direktivet). Preciseringen har överförts oförändrad till den delegerade förordningen till MiFID II (kommissionens delegerade förordning [EU] 2017/565 av den 25 april 2016 om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU vad gäller organisatoriska krav och villkor för verksamheten i värdepappersföretag, och definitioner för tillämpning av det direktivet). Enligt den delegerade förordningen är det fråga om en personlig rekommendation, om rekommendationen ges till en person i egenskap av investerare eller presumtiv investerare eller i egenskap av ombud för en investerare eller presumtiv investerare (artikel 9). Rekommendationen ska t.ex. avse att köpa, sälja, teckna sig för, byta, lösa in, behålla eller garantera ett speciellt finansiellt instrument. En rekommendation anses inte vara personlig om den enbart sänds ut via distributionskanaler eller till allmänheten. Det som anges i den delegerade förordningen om investeringsrådgivning bör, i tillämpliga delar, även utgöra en vägledning för vad som bör avses med rådgivning enligt den nya lagen om försäkringsdistribution. Det innebär bl.a. att det enligt lagen bör anses vara fråga om en personlig rekommendation, om rekommendationen ges till en person i egenskap av försäkringstagare eller försäkrad eller presumtiv försäkringstagare eller försäkrad eller i egenskap av ombud för någon av de föregående kategorierna. Rekommendationen ska t.ex. avse att teckna, avsluta, återköpa, behålla eller ändra villkoren när det gäller ett specifikt
försäkringsavtal. Rådgivning innebär med andra ord en individualiserad rekommendation till en eller flera kunder att förfara på ett visst sätt. Som framgår ovan utgör även personliga rekommendationer som gäller olika val inom ramen för ett försäkringsavtal rådgivning.
Med rådgivning bör i den nya lagen således avses råd som innebär att försäkringsdistributören tillhandahåller en personlig rekommendation i fråga om ett eller flera försäkringsavtal (jfr artikel 2.1.15 i försäkringsdistributionsdirektivet). Det bör för att det ska vara fråga om rådgivning krävas dels att rekommendationen är riktad till en eller flera specificerade kunder, dels att rekommendationen gäller ett eller flera angivna försäkringsavtal. Om det brister i minst något av de avseendena är det således inte fråga om rådgivning (t.ex. för att rekommendationen riktas till kunder i allmänhet, dvs. rekommendationen är inte personlig, eller för att den personliga rekommendationen t.ex. avser att kunden bör skaffa en inte närmare angiven försäkringsprodukt, dvs. rekommendationen avser inte specifika försäkringsavtal). För det fall att försäkringsdistributören rekommenderar en kund att teckna en fondförsäkring och distributörens sortiment endast innehåller ett försäkringsavtal av den typen, får dock rekommendationen anses vara specifik. Endast den omständigheten att en försäkringsdistributörs sortiment bara innehåller ett försäkringsavtal bör dock inte anses innebära att distributionen ska utgöra rådgivning.
Den skillnad som i direktivet görs mellan råd och rådgivning bör i enlighet med vad som anges ovan komma till uttryck i lagen om försäkringsdistribution. Detta bör ske genom att rådgivning definieras på samma sätt som i direktivet och att det till den typen av försäkringsdistribution kopplas särskilda krav. Regeringen anser däremot inte att det, som
SFM föreslår, bör införas en definition av ”råd om försäkringsavtal”.
Sammanfattningsvis är det långt ifrån alla typer av biträde som utgör ”råd om” och ”biträde vid förvaltning av” försäkringsavtal som också bör utgöra ”rådgivning” avseende försäkringsavtal i den nya lagens mening. När rådgivning lämnas innebär det att försäkringsdistributören måste uppfylla vissa ytterligare krav, bl.a. avseende att motivera rådgivningen, som inte gäller andra typer av råd och biträde (se avsnitten 10.4.3 och 11.6.1). Det beror på att det vid rådgivning i högre grad än andra råd och biträde föreligger en risk för intressekonflikter (risken är särskilt stor när en försäkringsdistributör står inför valet att rekommendera kunden att ingå ett visst försäkringsavtal eller välja ett investeringsalternativ framför ett annat). Vidare har kunden ett berättigat intresse av att försäkringsdistributören noga överväger och motiverar de personliga rekommendationer som lämnas. I förlängningen utgör de till rådgivningen kopplade dokumentationskraven även ett viktigt instrument för att i efterhand kunna utreda vilka rekommendationer som lämnats och skälen till det.
När det sedan kommer till uttrycket att ”föreslå försäkringsavtal” i det prekontraktuella stadiet av tillämpningsområdet, bör det avse de rekommendationer när det gäller försäkringsavtal som inte omfattas av definitionen av rådgivning, t.ex. för att de inte utgör en personlig rekommendation. En rekommendation som utgör rådgivning bör i och för sig kunna vara både uttrycklig eller i vissa fall underförstådd. Det bör tilläggas att en försäkringsdistributör, som inte utför rådgivning, inte heller får erbjuda eller föreslå ett avtal som inte är förenligt med kundens krav och behov i fråga om försäkringsskydd (artikel 20.1 andra stycket i
försäkringsdistributionsdirektivet). I promemorian anges följande exempel för att ge ytterligare vägledning i denna fråga. Om en försäkringsdistributör träffar en kund och rekommenderar denne att ingå ett visst försäkringsavtal eller välja ett visst investeringsalternativ bör den verksamheten utgöra rådgivning och därmed träffas av de strängare kraven. Om en försäkringsdistributör däremot träffar ett antal kunder samtidigt och allmänt lovordar en eller flera försäkringsprodukter eller investeringsalternativ, är detta i och för sig att anse som försäkringsdistribution men bör inte utgöra rådgivning. Försäkringsdistributören ska då bl.a. tillse att de produkter som marknadsförs är förenliga med kundernas krav och behov innan några försäkringsavtal kan ingås. I de fall produkterna utgör försäkringsbaserade investeringsprodukter, ska som huvudregel även en s.k. passandebedömning göras (se avsnitt 11.6.1). Annorlunda förhåller det sig dock om kunderna samlats för att de tillhör samma kategori beträffande t.ex. ålder eller inkomstförhållanden och att det som distributören kommunicerar till kunderna får anses motsvara rådgivning. Även i ett sådant fall bör försäkringsdistributören ibland anses tillhandahålla en personlig rekommendation som träffas av de strängare kraven. Svensk Försäkring ifrågasätter den bedömning som görs i promemorian och önskar ett förtydligande om vad som är syftet med det exemplet i promemorian. Regeringen, som inte finner skäl att göra någon annan bedömning än den som redovisas i promemorian, anser att det genom exemplet åskådliggörs att rådgivning kan anses föreligga även i det fall två eller fler kunder utgör föremålet för distributörens försäkringsdistribution. Det torde t.ex. vara en vanligt förekommande situation att två makar eller sammanboende samtidigt deltar vid ett möte som innefattar rådgivning. Vidare är det vanligt att försäkringsdistributörer samlar ett större antal individer för att erbjuda sina produkter och tjänster. I det avseendet bör eventuella rekommendationer kunna anses som personliga i den nya lagens mening, om kunderna valts ut för att de bedöms t.ex. tillhöra samma målgrupp med individuellt motsvarande förutsättningar, för vilken produkten eller tjänsten kan anses lämplig. Den bedömningen ska ses ljuset av de problem som förekommit på marknaden när det gäller försäljning av komplicerade livförsäkringar till kunder som samlats i grupp. Det finns inte anledning att undanta rådgivning till en grupp av kunder från kraven, om försäkringsdistributionen anpassats efter individer som valts ut för att de var och en bedöms uppfylla vissa kriterier som har samband med produkten eller tjänsten. Kundens subjektiva uppfattning när det gäller vilken typ av råd som lämnats är däremot inte av betydelse för om rådet ska anses som en personlig rekommendation eller inte. Avgörande för bedömningen bör i stället vara om de rekommendationer som lämnas i objektiv mening kan anses anpassade efter de kunder som distributionen riktas till. Det bör inte finnas någon möjlighet för distributören att vid rådgivning undvika de strängare krav som föreslås gälla vid rådgivning genom att kommunicera till kunden att distributionen inte utgör rådgivning. Det bör vid gränsfall däremot ha viss betydelse om kunderna på ett tydligt sätt informerats om att distributören inte genom aktiviteten kan fastställa om de distribuerade produkterna eller tjänsterna är lämpliga för respektive kund. Försäkringsdistributören bör i så fall även informera
om att det för en sådan bedömning krävs en analys som närmare tar hänsyn till den enskilda kundens individuella förutsättningar.
Det som anförs ovan gäller rekommendationer i förhållande till såväl livförsäkring som skadeförsäkring.
Särskilt om försäkringsdistribution genom digitala medier
Definitionen av försäkringsdistribution i försäkringsdistributionsdirektivet innehåller, i förhållande till motsvarande definition i försäkringsförmedlingsdirektivet, ett förtydligande med avseende på försäkringsdistribution som sker via en webbplats eller andra digitala medier (artikel 2.1.1 och skäl 12). Som försäkringsdistribution ska anses tillhandahållande av information om ett eller flera försäkringsavtal i enlighet med kriterier som kunder väljer via en webbplats eller andra medier samt sammanställande av en rangordningslista med försäkringsprodukter, inklusive pris- och produktjämförelser, eller rabatter på försäkringsavtalspremier, när kunden direkt eller indirekt kan ingå ett försäkringsavtal med hjälp av en webbplats eller andra medier.
Sveriges advokatsamfund anser att ett motsvarande klargörande bör komma till uttryck i den nya lagen om försäkringsdistribution. Konsumentverket anser att s.k. sponsrade länkar på generella sökmotorer inte bör utgöra försäkringsdistribution, eftersom motsvarande rangordning görs för alla typer av sökningar.
Regeringen anser i denna del att det först bör framhållas att tillämpningen av den nya lagen, liksom direktivet, bör förhålla sig neutral i förhållande till det sätt på vilken försäkringsprodukter distribueras, varför all distribution som anges i direktivet i och för sig bör falla inom den nya lagens tillämpningsområde. Det bör i det avseendet även betonas att definitionen av försäkringsdistribution i den nya lagen bör ges en vid innebörd för att säkerställa en konsekvent hög nivå av konsumentskydd och lika villkor för olika distributionskanaler för försäkringsprodukter.
Det kan dock noteras att det blivit alltmer vanligt förekommande att försäkringsdistributörer tillhandahåller sina tjänster och produkter till kunder genom digitala medier och plattformar. Om så inte redan är fallet kan det antas att den typen av distributionskanaler inom en snar framtid kommer att utgöra den klart dominerande formen. Digitala medier kan i det sammanhanget användas för såväl marknadsföring som rådgivning och annan försäkringsdistribution. Det omfattar både verksamhet i det prekontraktuella stadiet och efterföljande biträde när det gäller förvaltning eller fullgörande av avtalet. Vid sådana förhållanden bör, i enlighet med vad som anförs ovan, motsvarande bedömningsgrunder göra sig gällande som vid ett fysiskt kundmöte. Med andra ord bör det budskap och den information som kommuniceras till kunden och de åtgärder som utförs vara avgörande för hur verksamheten kategoriseras och om den faller inom tillämpningsområdet eller inte. Enligt regeringens uppfattning bör exempelvis en personlig rekommendation avseende ett visst försäkringsavtal anses som rådgivning enligt den nya lagen, även om presentationen sker genom informationsteknologi.
Det innebär sammanfattningsvis att den nya lagen bör tillämpas lika på sedvanlig försäkringsdistribution som sker fysiskt eller digitalt och på försäkringsdistribution som sker på vissa webbplatser som t.ex. tillhanda-
håller jämförelsetjänster. I det senare avseendet är det på motsvarande sätt av betydelse dels om verksamheten utgör försäkringsdistribution, dels om den som inleder eller bedriver verksamheten är att anse som försäkringsdistributör. Något klargörande motsvarande det i definitionen i direktivet behövs enligt regeringens uppfattning därför inte i den nya lagen. Den definition av försäkringsdistribution som föreslås i den nya lagen får enligt sin ordalydelse anses innefatta även förtydligandet i direktivet.
Mot bakgrund av de synpunkter och frågor som Advokatsamfundet och
Konsumentverket framför anser regeringen emellertid att det finns anledning utveckla vad som bör gälla för försäkringsdistribution via digitala medier. Utgångspunkten bör i det sammanhanget vara att den nya lagen ska tolkas direktivkonformt. Definitionerna och de undantag som anges i direktivet är därför av betydelse även när det gäller motsvarande definitioner och undantag i lagen.
När det först gäller att fastställa om en verksamhet som utförs genom digitala medier är att anse som försäkringsdistribution enligt det ovannämnda förtydligandet i direktivet, bör det beaktas att den bedömningen består av två kumulativa rekvisit som båda ska vara uppfyllda. För det första ska verksamheten bestå av minst en av de tre tjänster som anges där: 1) tillhandahållande av information om ett eller flera försäkringsavtal i enlighet med kriterier som kunder väljer, 2) sammanställande av en rangordningslista med försäkringsprodukter (inklusive pris- och produktjämförelser), eller 3) rabatter på försäkringspremier. Det är således tillräckligt att någon av de tre tjänsterna tillhandahålls för att det första rekvisitet ska vara uppfyllt. För det andra ska verksamheten innefatta att kunden direkt eller indirekt kan ingå ett försäkringsavtal med hjälp av det digitala mediet. När det gäller det rekvisitet föreligger således ett krav på ett funktionellt inslag, vilket omfattar alla former av verksamheter som underlättar ingåendet av ett visst försäkringsavtal (jfr ”indirekt”). Detta kan ske antingen genom att tillhandahålla en elektronisk eller utskrivbar blankett som gör det möjligt för kunden att ansöka om försäkring eller genom en länk till en annan webbplats som innefattar ett specifikt erbjudande om ett visst försäkringsavtal, som kunden kan acceptera och sända till ett försäkringsföretag. Det bör i allmänhet inte göra någon skillnad om blanketten redan (helt eller delvis) är ifylld i förväg eller måste fyllas i av kunden.
En verksamhet som bedrivs genom ett digitalt medium bör emellertid inte betraktas som försäkringsdistribution om den innebär att det endast tillhandahålls en lista över försäkringsprodukter och distributörer som tillhandahåller sådana, även i de fall listan innehåller länkar till en startsida eller en allmänt hållen webbsida för en viss typ av försäkringsprodukt. På samma sätt bör det inte betraktas som försäkringsdistribution om det på webbplatsen tillhandahålls information eller en länk till information om ett visst försäkringsavtal, men endast en uppmaning att kunden vid intresse kan kontakta en valfri försäkringsdistributör, utan att det anges specifika försäkringsdistributörer eller vidtas andra åtgärder för att upprätta kontakt med en särskild försäkringsdistributör. Det anförda följer även av det undantag i direktivet som gäller verksamheter som bara består i tillhandahållande av information om försäkringsprodukter och
försäkringsdistributörer, utan att det vidtas ytterligare åtgärder för att bistå vid ingående av ett försäkringsavtal (artikel 2.2).
Liksom vid all slags av försäkringsdistribution bör en bedömning av om huruvida regelverket är tillämpligt, och vilka skyldigheter det i så fall innebär för den som bedriver verksamheten, göras inte bara utifrån en analys av den verksamhet som bedrivs, utan även med beaktande av vem det är som bedriver verksamheten. För att direktivet, och därmed den nya lagen, ska vara tillämplig krävs inte bara att verksamheten utgör försäkringsdistribution, utan även att den som inleder eller bedriver distributionen är att anse som försäkringsdistributör. När det gäller försäkringsföretag är den bedömningen okomplicerad eftersom ett sådant företag alltid är att anse som försäkringsdistributör (artikel 2.1.6 och 2.1.8 i direktivet). Den avgörande faktorn för om en fysisk eller juridisk person är att anse som försäkringsförmedlare är om verksamheten bedrivs mot ersättning (artikel 2.1.3 i direktivet). Begreppet ersättning har en vid innebörd i direktivet och omfattar bl.a. finansiella eller ickefinansiella förmåner eller incitament (artikel 2.1.9). Av det anförda följer att endast webbplatser och andra digitala medier som tillhandahålls av försäkringsföretag och andra aktörer mot ersättning, omfattas av direktivets tillämpningsområde, och därmed även den nya lagens tillämpningsområde. Webbplatser och andra digitala medier som förvaltas av offentliga myndigheter eller konsumentorganisationer, som inte avser att underlätta ingåendet av något avtal utan bara jämför försäkringsprodukter som finns att tillgå på marknaden, omfattas däremot inte. Ett i Sverige förekommande exempel på verksamhet som är undantagen utgörs av den som bedrivs av Konsumenternas Försäkringsbyrå (jfr skäl 12 till direktivet).
Regeringen anser mot bakgrund av det som anförs ovan att det är tillräckligt att i den nya lagen ange vad verksamheter som utgör försäkringsdistribution består i. Det motiveras bl.a. av att förhindra att lagtextens utformning blir inaktuell med anledning av den teknikutveckling som kan förväntas ske på området. I lagen bör det därför inte anges en motsvarande exemplifiering av tjänster och digitala medier som i definitionen i direktivet.
Försäkringsdistribution utförd av försäkringsföretag och deras anställda
Som nämns ovan följer det av försäkringsdistributionsdirektivet att verksamhet som inbegrips i definitionen av försäkringsdistribution omfattas av direktivets tillämpningsområde, även när den bedrivs av ett försäkringsföretag eller av en anställd i ett försäkringsföretag som handlar på företagets ansvar (artikel 2.1.1 och 2.1.8, jfr artikel 2.3 andra stycket i försäkringsförmedlingsdirektivet). Reglerna i direktivet innebär i detta fall skyldigheter som ska beaktas av arbetsgivaren, dvs. försäkringsföretaget, och inte av den anställde personligen. I denna del avser reglerna det som försäkringsföretag ska beakta när de säljer försäkringar direkt till kunder, men även vissa åtgärder som ska vidtas i övrigt inom ramen för verksamheten (jfr bl.a. reglerna om information till kunder i artikel 18 respektive de om produkttillsyn i artikel 25, se avsnitten 9 och 10).
Ett av syftena med försäkringsdistributionsdirektivet är, som nämns ovan, att de aktörer som bedriver försäkringsdistribution ska behandlas
lika och kunden erhålla samma skyddsnivå oberoende av skillnader mellan olika distributionskanaler (skälen 5 och 6).
Det kan således konstateras att det av försäkringsdistributionsdirektivet följer att undantaget i lagen om försäkringsförmedling (1 kap. 7 §), som undantar all förmedlingsverksamhet som utövas av ett försäkringsföretag eller av en anställd hos ett försäkringsföretag som handlar på företagets ansvar, inte bör föras över till den nya lagen om försäkringsdistribution.
I sammanhanget bör det dock noteras att samtliga regler i den nya lagen om försäkringsdistribution inte bör gälla försäkringsföretag. När det gäller t.ex. registrering finns det kravet för försäkringsföretagens vidkommande i stället i försäkringsrörelselagen, som är den lag genom vilken Solvens II-direktivet har genomförts i svensk rätt (se prop. 2015/16:9).
Tillämpningsområdet i förhållande till försäkringsdistribution som avser kollektiv försäkring
Liksom vid införandet av lagen om försäkringsförmedling bör en övergripande bedömning göras av hur distribution av kollektiv försäkring ska behandlas enligt den nya lagen om försäkringsdistribution (jfr prop. 2004/05:133 s. 48). Mer detaljerade bedömningar görs även i berörda avsnitt i propositionen (se bl.a. avsnitt 10.4.2).
Det bör först noteras att försäkringsdistributionsdirektivet inte innehåller några särskilda regler när det gäller distribution av kollektiva försäkringar. I skälen till direktivet ges emellertid i viss mån ledning avseende vem som är att betrakta som en försäkringsdistributörs kund. Där anges att när det gäller gruppförsäkring, bör kund i huvudsak avse den företrädare för en grupps medlemmar som ingår ett försäkringsavtal för gruppmedlemmarnas räkning (skäl 49).
Av den försäkringsavtalsrättsliga regleringen följer vidare att vid obligatorisk gruppförsäkring ska försäkringsavtalet anses ingånget mellan försäkringsgivaren och gruppföreträdaren (17 kap. 3 § andra stycket och 19 kap. 3 § andra stycketförsäkringsavtalslagen). När det sedan gäller frivilliga gruppförsäkringar anses försäkringsavtalet vara ingånget mellan försäkringsgivaren och respektive gruppmedlem (17 kap. 3 § första stycket och 19 kap. 3 § första stycket samma lag).
Mot bakgrund av skälen till direktivet och den civilrättsliga regleringen på området bör som huvudregel gruppföreträdaren (och inte de försäkrade) vara att anse som försäkringsdistributörens kund vid distribution av obligatorisk gruppförsäkring. Följaktligen ska försäkringsdistributören i sådana fall fullgöra sina skyldigheter i förhållande till gruppföreträdaren.
På ett annat sätt förhåller det sig med distribution av frivillig gruppförsäkring, varvid det bör vara respektive gruppmedlem (och inte gruppföreträdaren) som är att anse som försäkringsdistributörens kund. Följaktligen ska försäkringsdistributören vid frivillig gruppförsäkring fullgöra sina skyldigheter i förhållande till respektive gruppmedlem. Vid frivillig gruppförsäkring kan anslutning till försäkringsavtalet ske genom anmälan eller reservationsanslutning. I de fall anslutning sker genom anmälan brukar vanligtvis antingen gruppföreträdaren eller försäkringsföretaget ta emot den. I det förstnämnda fallet kan fråga uppstå om
gruppföreträdaren ska anses som försäkringsdistributör. Det bör i det sammanhanget nämnas att det som anges om verksamhet som undantas från definitionen av försäkringsdistribution givetvis även gäller för gruppföreträdares verksamhet (artikel 2.2 i försäkringsdistributionsdirektivet). Det bör i det avseendet noteras att utgångspunkten för undantagen i direktivet när det gäller bl.a. vidarebefordran av information om försäkringsprodukter, förutsätter att inga ytterligare åtgärder vidtas för att bistå med ingåendet av ett försäkringsavtal (artikel 2.2 d). Av direktivet följer alltså att en gruppföreträdare som en utgångspunkt inte både kan informera gruppmedlemmarna om den frivilliga gruppförsäkringen och t.ex. ta emot en anmälan om anslutning från en kund och vidarebefordra den till försäkringsföretaget. I det fallet bör det dock enligt regeringens uppfattning finnas ett visst begränsat utrymme för gruppföreträdaren att ändå fullgöra sådana ytterligare summariska eller administrativa uppgifter enligt gruppavtalet för försäkringsdistributörens räkning, utan att den verksamheten för den skull självständigt ska betraktas som försäkringsdistribution. Detta bör emellertid enligt det som anges i promemorian endast gälla om gruppföreträdaren har intressegemenskap med medlemmarna (såsom ett fackförbund eller en intresseorganisation i förhållande till sina medlemmar). Svensk Försäkring ifrågasätter den bedömningen och anför att frågan bör avgöras strikt utifrån vad den administration som gruppföreträdaren utför består i. Svensk Försäkring anför att enklare administration såsom vidarebefordran av information och mottagande av anmälningar från gruppmedlemmar som vill ansluta sig till försäkringen inte över huvud taget bör anses utgöra försäkringsdistribution. Regeringen, som inte finner skäl att göra någon annan bedömning än den som görs i promemorian, anser att skillnaden av behandling avseende gruppföreträdare som har intressegemenskap med medlemmarna motiveras av att risken för intressekonflikter under de förhållandena får anses som låg. Av den anledningen får en i någon omfattning större handlingsfrihet medges sådana gruppföreträdare, utan att direktivet och dess kundskyddssyfte kan anses åsidosättas. Under sådana omständigheter får gruppföreträdaren anses agera som en uppdragstagare som fullgör förpliktelser som försäkringsdistributören i och för sig är ansvarig för, eftersom gruppföreträdaren inte kan ha några självständiga försäkringsdistributionsrättsliga förpliktelser i förhållande till kunderna/gruppmedlemmarna. En annan sak är att frågan endast blir aktuell i de fall gruppföreträdaren tar emot ersättning för sitt arbete. Om det inte förekommer någon ersättning är gruppföreträdaren inte att anse som försäkringsförmedlare. Begreppet ersättning har dock, som anges ovan, en vid innebörd i direktivet och omfattar bl.a. alla finansiella eller icke-finansiella förmåner eller incitament (artikel 2.1.9). I det nu aktuella sammanhanget bör det klargöras att incitament av mycket begränsad ekonomisk betydelse, såsom att ett försäkringsföretag tillhandahåller en idrottsförening som är gruppföreträdare med t.ex. matchställ, inte bör anses som ersättning för försäkringsdistribution.
Om en obligatorisk eller frivillig gruppförsäkring innehåller delar som gör att den försäkrade kan påverka försäkringsskyddets omfattning torde dock råd gentemot en enskild gruppmedlem (som ges mot ersättning) alltid anses utgöra försäkringsdistribution, vilket endast får utföras av en
försäkringsdistributör, oavsett om rådet tillhandahålls av gruppföreträdaren eller någon annan.
Svensk Försäkring framhåller att den förenklade administrationen inom ramen för gruppförsäkringar och den omständigheten att gruppföreträdaren ofta utför den gör det möjligt för försäkringsföretagen att hålla premierna låga, vilket gör försäkringsformen särskilt viktig för personer med låga inkomster. Regeringen anser dock att det bör framhållas att det inte finns något stöd i direktivet för att behandla distribution av gruppförsäkring på något annat sätt än annan typ av försäkring.
Frågan i denna del är alltså inte om kunder när det gäller gruppförsäkring ska få viss information och vara föremål för de bedömningar som direktivet förskriver. Frågan är här dels vilken verksamhet som ska anses tillståndspliktig, dels vem som ska fullgöra skyldigheterna avseende information och bedömningar. Det bör således understrykas att kvalificeringen av gruppföreträdarens arbete inte är avgörande för kundskyddets omfattning. Även när försäkringsavtal som utgör gruppförsäkring ingås måste det göras en bedömning av om huruvida distributionen sker genom en försäkringsförmedlare eller genom försäkringsföretagets direktförsäljning. Om gruppföreträdaren inte är försäkringsförmedlare, rör det sig om direktföljning av försäkring till kunder från försäkringsföretagets sida. I sådant fall ska försäkringsföretaget fullgöra skyldigheterna avseende olika typer av bedömningar och information till kunden. Endast i de fall en försäkring distribueras genom en gruppföreträdare som är försäkringsförmedlare är det gruppföreträdaren/försäkringsförmedlaren som ska fullgöra dem. Som anförs ovan kan de båda försäkringsdistributörerna i så fall förtydliga vem av parterna som ska fullgöra skyldigheterna att lämna information m.m. i gruppavtalet. En sådan överenskommelse kan emellertid inte ges någon avgörande betydelse när det gäller att fastställa om en försäkringsdistributör åsidosatt sina skyldigheter enligt den nya lagen.
Försäkringsdistribution av tjänstepension Svenskt Näringsliv och Svensk Försäkring konstaterar att en ny svensk rörelselagstiftning för tjänstepension enligt nuvarande tidsplan ska träda i kraft den 1 januari 2019. Svenskt Näringsliv framhåller att lagstiftaren i det lagstiftningsärendet kommer att behöva ta ställning till vilka regler som bör gälla för information om och distribution av tjänstepensionsförsäkring och anser därför att det är rimligt att behandla de frågorna i det ärendet och inte i samband med genomförandet av försäkringsdistributionsdirektivet.
När det gäller bedömningen av hur tjänstepension bör behandlas anser regeringen att det för det första bör noteras att definitionen av försäkringsdistribution i försäkringsdistributionsdirektivet inte innehåller några undantag från distribution som avser tjänstepensionsförsäkringsavtal. Pensionsrelaterade försäkringar, däribland olika typer av anställningsrelaterade försäkringsprodukter, är visserligen undantagna från de strängare regler som gäller försäkringsbaserade investeringsprodukter (artikel 2.1.17). Det undantaget talar dock enligt regeringens uppfattning närmast med viss styrka för att distribution av tjänstepensionsförsäkringar ska omfattas av övriga regler i direktivet.
Regeringen gör mot bakgrund av det anförda bedömningen att distribution som avser tjänstepensionsförsäkringsavtal omfattas av försäkringsdistributionsdirektivet. Kvalificeringen av en verksamhet såsom försäkringsdistribution utgör emellertid bara den ena av två beståndsdelar när det gäller att avgöra om direktivet är tillämpligt. Det andra steget utgörs av att fastställa om den som utför försäkringsdistributionen ska anses som försäkringsdistributör. Enligt direktivet är benämningen försäkringsdistributör ett samlingsbegrepp för varje försäkringsförmedlare, försäkringsförmedlare som bedriver förmedling som sidoverksamhet eller försäkringsföretag (artikel 2.1.8). Ett försäkringsföretag är enligt direktivet ett företag enligt definitionen i Solvens II-direktivet (artikel 2.1.6). Enligt den definitionen är ett försäkringsföretag ett företag som fått auktorisation enligt det direktivet. I Sverige har Solvens II-direktivet i huvudsak genomförts genom försäkringsrörelselagen. Av det anförda följer att företag som har tillstånd att driva försäkringsrörelse enligt den lagen bör utgöra försäkringsföretag i Solvens II-direktivets mening, och därmed även enligt försäkringsdistributionsdirektivet.
I Sverige är det för närvarande i princip endast möjligt att bedriva tjänstepensionsverksamhet inom ramen för ett försäkringsföretags försäkringsrörelse (här bortses från verksamhet som under en övergångsperiod får fortsätta att drivas av tjänstepensionskassor enligt den upphävda lagen om understödsföreningar [1972:262]). Som Svenskt Näringsliv och Svensk Försäkring påpekar pågår det för närvarande ett lagstiftningsärende i Regeringskansliet som avser genomförande i svensk rätt av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/2341 av den 14 december 2016 om verksamhet i och tillsyn över tjänstepensionsinstitut, förkortat IORP 2. För de tjänstepensionsinstitut som omfattas av det direktivet är det inte obligatoriskt att tillämpa reglerna i försäkringsdistributionsdirektivet. Mot den bakgrunden gör regeringen bedömningen att frågan om vilka bestämmelser som bör gälla för sådana instituts verksamhet bör avgöras inom ramen för det lagstiftningsärendet.
Av det ovan anförda följer att försäkringsdistributionsdirektivet, och därmed den nya lagen om försäkringsdistribution, är tillämpligt på försäkringsföretags distribution av tjänstepensionsförsäkringar. Direktivet ger inte utrymme för att i den nya lagen införa sådana undantag som Svenskt Näringsliv och Svensk Försäkring efterfrågar. Det finns inte heller något utrymme för att senarelägga genomförandet i svensk rätt av direktivet i den delen. Regeringen gör således bedömningen att i den nya lagen bör försäkringsdistributörers distribution av tjänstepensionsförsäkring som utgångspunkt behandlas på motsvarande sätt som distribution av andra försäkringar.
Tillämpningsområdet i förhållande till viss administration av tjänstepensionsförsäkring
Enligt den bedömning som görs i promemorian bör den verksamhet som administrationsbolagen vanligtvis utför inte anses utgöra försäkringsdistribution. Promemorians bedömning överensstämmer i denna del med den som gjordes vid införandet av lagen om försäkringsförmedling (se prop. 2004/05:133 s. 148). Försäkringsjuridiska föreningen, Advokat-
samfundet, Svensk Försäkring och SFM framför synpunkter när det gäller den bedömningen och önskar förtydliganden. Regeringen anser att det bör göras en övergripande bedömning av hur den verksamhet som vanligtvis utförs av administrationsbolag, valcentraler och andra administratörer av tjänstepensionsförsäkringar bör behandlas enligt den nya lagen om försäkringsdistribution.
När det först gäller administrationsbolag och valcentraler, och den verksamhet som avses i detta avsnitt, instämmer regeringen i den beskrivning som Landsorganisationen i Sverige (LO) ger. Administrationsbolagen hanterar (som benämningen antyder) administration som består i kontakter mellan försäkringsföretag, kunder och försäkrade. Grunden för det arbetet utgörs av de försäkrings- och tjänstepensionsavtal som försäkringsföretag och försäkringstagare tecknar enligt kollektivavtal eller på frivillig grund. I administrationsbolagens uppgifter ingår även att förmedla premier, intagna för riskförsäkringar och premieöverföring till den förvaltare den försäkrade valt till tjänstepensionen.
Regeringen anser, i likhet med några av remissinstanserna, att det finns argument som talar för att de nu aktuella tjänsterna bör omfattas av definitionen av försäkringsdistribution i direktivet. De ifrågavarande bolagen kan i enlighet därmed även tänkas anses som försäkringsförmedlare enligt definitionen i direktivet. Som anges ovan finns det inte heller något uttryckligt undantag i direktivet för distribution av tjänstepensionsförsäkringar. Det saknas således förutsättningar att i den nya lagen uttryckligen och generellt undanta verksamhet som utgör försäkringsdistribution, bara för att den bedrivs av en aktör som kan kategoriseras som ett administrationsbolag eller valcentral. Det finns sammanfattningsvis skäl som talar för att de nu berörda bolagens verksamhet, som en utgångspunkt, ska anses omfattas av direktivet och därmed även den nya lagen. Konsekvensen av en sådan slutsats är att administrationsbolag, liksom andra försäkringsförmedlare, ska behöva ha tillstånd enligt den nya lagen och vara skyldiga att utföra olika bedömningar och lämna information till kunder som använder sig av bolagets tjänster.
Fråga är om det föreligger omständigheter som kan leda till en annan slutsats när det gäller tolkningen av direktivet. Regeringen anser därvid att det finns en rad skäl som talar mot att den verksamhet som vanligtvis utförs av administrationsbolag och valcentraler ska anses omfattas av direktivets och den nya lagens tillämpningsområde. Det är omständigheter som har att göra med de berörda arbetsuppgifternas karaktär och den modell under vilken administrationsbolagen och valcentralerna är inordnade. Även behovet av kundskydd vid de nu aktuella tjänsterna bör ges viss betydelse vid tolkningen av direktivet i denna del. Till att börja med är sådan verksamhet som nu avses av en helt annan art än den som i allmänhet bedrivs av försäkringsförmedlare och försäkringsföretag. Försäkringsvillkoren för kollektivavtalade försäkringar bestäms av arbetsmarknadens parter och inte av försäkringsföretagen, eller för den delen administrationsbolagen. Även själva administrationen följer de överenskommelserna. De åtgärder som det är fråga om framstår överlag som helt summarisk administration enligt sedan tidigare ingångna pensionsplaner. Bedömningen bör även ske i ljuset av att direktivet ska tillämpas på aktörer som spelar en central roll vid distribution av
försäkringsprodukter (skäl 4). Med andra ord ska regelverket tillämpas på verksamheter som direkt eller indirekt påverkar kundens försäkringsskydd. Den administrativa verksamhet som nu är i fråga, när den bedrivs av ett administrationsbolag eller valcentral, kan inte anses som sådan. Det bör i det avseendet särskilt beaktas att den viktigaste målsättningen med direktivet är att höja nivån när det gäller kundskydd vid försäkringsdistribution. Regeringen instämmer i det Svenskt Näringsliv anför om att modellen för kollektivavtalsgrundade försäkringar fungerar väl både från försäkringstagarnas och de försäkrades perspektiv. Därmed inte sagt att det inte förekommer vissa problem och potentiella intressekonflikter, bl.a. vid olika valsituationer, även inom ramen för tjänstepensionsförsäkringar (se avsnitt 11.7). Även om administrationsbolagen och valcentralerna verkställer olika val i det avseendet, är de problemen inte hänförliga till det nu aktuella administrativa arbetet. Sammanfattningsvis får kundskyddet i dessa försäkringar, när det gäller de aktiviteter som nu är i fråga, enligt regeringens uppfattning anses vara väl omhändertaget. Det förefaller svårt att se några konkreta vinster för kundskyddet i det avseendet om det skulle införas tillståndsplikt för den verksamhet som vanligtvis bedrivs av administrationsbolagen och valcentralerna. I sammanhanget bör det poängteras att biträde som utgör råd till kunder inte är något som omfattas av det arbete som avses med uppgifter som administrationsbolagen vanligtvis utför (dvs. information, administration och premiehantering).
Med hänsyn till den funktion som administrationsbolagen utför inom den mycket speciella modell som kollektivavtalade tjänstepensioner utgör, gör regeringen den samlade bedömningen att sådan administrativ verksamhet inte kan anses omfattas av försäkringsdistributionsdirektivet.
Konsekvensen av ställningstagandet ovan är att distributionen inom ramen för den kollektivavtalade tjänstepensionen som huvudregel bör anses bedriven som försäkringsföretagens direktförsäljning till kunder. Det innebär, till skillnad från det Fora framför, att det är försäkringsföretagen som ska fullgöra de skyldigheter som enligt direktivet ska gälla för försäkringsdistributörer. Förutsättningarna för att en försäkring ska anses distribuerad direkt från ett försäkringsföretag avgörs inte av om kunden har direktkontakt med försäkringstagaren inför tecknandet eller företaget på annat sätt haft möjlighet att påverka försäkringstagarna. Sådan direktförsäljning bör i stället anses föreligga i förhållande till ingående av ett försäkringsavtal, så länge inte en försäkringsförmedlare medverkat vid distributionen. Av det följer att det i första hand är försäkringsföretagets skyldighet att fullgöra de olika bedömningar och lämna information till kunden enligt direktivet. En närmare bedömning av hur de skyldigheterna kan fullgöras vid kollektivavtalade tjänstepensioner görs i avsnitt 10.4.2.
Försäkringsjuridiska föreningen, Advokatsamfundet, Svensk Försäkring och SFM upplyser om att flera administrationsbolag redan har tillstånd för försäkringsförmedling. Regeringen anser dock inte att det går att dra några bestämda slutsatser av det förhållandet när det gäller den nya lagens tillämpningsområde. Att ett administrationsbolag har eller ansöker om tillstånd för försäkringsförmedling kan t.ex. bero på att bolaget avser tillhandahålla annat än ren administration. I detta sammanhang bör det betonas att annan verksamhet som utgör försäkrings-
distribution omfattas av den nya lagen, även när den utförs av ett administrationsbolag eller en valcentral. För sådan verksamhet gäller krav på tillstånd och övriga krav som enligt den nya lagen gäller för försäkringsdistribution.
När en försäkring distribueras via en försäkringsförmedlare kan de båda försäkringsdistributörerna i ett samarbetsavtal förtydliga vem av parterna som ska fullgöra skyldigheterna att lämna information m.m. En sådan överenskommelse kan emellertid inte ges någon avgörande betydelse när det gäller att fastställa om en försäkringsdistributör åsidosatt sina skyldigheter enligt den nya lagen. På så sätt kan dock viss flexibilitet och tydlighet uppnås samtidigt som kunder och försäkrade tillförsäkras en nivå av kundskydd i enlighet med regelverket.
När det sedan gäller motsvarande försäkringsadministration utanför det kollektivavtalade tjänstepensionsområdet (s.k. individuell tjänstepension) gör sig i många fall motsvarande skäl gällande som anges ovan. Även i dessa fall fastställs tjänstepensionsplanernas innehåll genom upphandlingsförfaranden, ofta under medverkan av kvalificerade parter i form av försäkringsgivare och arbetsgivare samt deras ombud. Det kan dock noteras att dessa upphandlingar och andra förfaranden i hög grad varierar i total premiestorlek och övrig omfattning. Även förhandlingsparternas kunskaper och erfarenhet är av varierande slag. Bland annat eftersom individuella tjänstepensionsplaner samlar kollektiv som består av färre individer än motsvarande planer på det kollektivavtalade området, blir de valbara produkterna ofta dyrare. Detta kan resultera i att anställda får lägre pension än vad som blivit fallet under en kollektivavtalad tjänstepensionsplan. Om det blir fallet beror emellertid även på den värdeutveckling som produkterna under pensionsplanen har. Förutsatt att förfarandet uppfyller motsvarande grad av kundskydd som uppnås på det kollektivavtalade området, samt att verksamheten inskränker sig till ren administration, bör dock inte heller tillhandahållare som endast administrerar individuella tjänstepensionsplaner anses bedriva försäkringsdistribution. Med administration bör i detta sammanhang avses t.ex. vidarebefordran av information och annan summarisk verksamhet som inte innefattar rådgivning eller andra bedömningar som direkt kan påverka kundens försäkringssituation.
En annan sak är att det vanligtvis är försäkringsförmedlare som på marknaden för individuell tjänstepension utför den verksamhet som administrationsbolagen utför på det kollektivavtalade området. Försäkringsföretaget och försäkringsförmedlaren kan då, som anges ovan, i ett samarbetsavtal förtydliga vem av parterna som ska fullgöra skyldigheterna att lämna information m.m. En sådan överenskommelse kan, som också anges ovan, inte ges någon avgörande betydelse när det gäller att fastställa om en försäkringsdistributör åsidosatt sina skyldigheter enligt den nya lagen.
Enligt regeringens uppfattning bör bedömningen av vilka förfaranden som uppfyller kraven på kundskydd och var gränsen går i förhållande till vad som utgör ren administration ytterst grundas på omständigheterna i det enskilda fallet.
Undantagen från tillämpningsområdet
I försäkringsdistributionsdirektivet undantas, liksom i försäkringsförmedlingsdirektivet, viss verksamhet från tillämpningsområdet. Några remissinstanser, bl.a. Svensk Försäkring, önskar förtydligande när det gäller undantagen i försäkringsdistributionsdirektivet. Det rör sig om information om försäkring som lämnas i enskilda fall inom ramen för en annan yrkesverksamhet (artikel 2.2 a), yrkesmässig handläggning av ett försäkrings- eller återförsäkringsföretags skador samt värdering och reglering av skador (artikel 2.2 b), att hänvisa någon till en försäkringsdistributör eller en presumtiv kund (artikel 2.2 c och d), och att lämna information om försäkringsprodukter (artikel 2.2 d).
Gemensamt för dessa undantag är den avgörande omständigheten att de inte medger att några ytterligare åtgärder vidtas för att bistå kunden med ingåendet av ett försäkringsavtal. En aktör får, för att omfattas av något av de undantagen, t.ex. inte också vidarebefordra anmälningsblanketter mellan en kund och ett försäkringsföretag eller ansluta kunden till en försäkring genom försäkringsföretagets it-system. Det innebär att en kund som tar del av sådan information eller en hänvisning som lämnats med stöd av något av undantagen, och därefter beslutar sig för att teckna en försäkring, kommer behöva komma i kontakt med en försäkringsdistributör för att kunna ingå försäkringsavtalet. Det kan tyckas att reglerna i direktivet är väl stränga i det nu aktuella avseendet. Det kan även med visst fog anföras att det vore rimligt att också andra enklare typer av arbetsmoment i förhållande till mindre komplicerade försäkringar skulle omfattas av undantagen. I detta sammanhang bör dock betonas att höjt kundskydd är ett av de främsta syftena med direktivet. De uttryckliga undantag som anges i direktivet är tydligt begränsade. Vidare är direktivets krav, i de fall inget undantag är tillämpligt, i hög grad anpassade efter olika distributionsformer.
När det gäller frågan om tillämpningen av undantagen är det relevant vilken verksamhet som ska anses tillståndspliktig och i förlängningen vem som ska fullgöra skyldigheterna avseende information till kunden och bl.a. bedömningar av dennes krav och behov. Det bör således understrykas att omfattningen av undantagen inte är avgörande för det skydd som kunden i slutändan får, bl.a. mot att ingå avtal som inte är förenliga med dennes krav och behov. Vid samtliga fall som gäller ingående av försäkringsavtal, måste en bedömning göras av om huruvida distributionen av försäkringen sker genom en försäkringsförmedlare eller genom försäkringsföretagets direktförsäljning. Om den som tillhandahållit information eller en hänvisning inte är att anse som försäkringsförmedlare, rör det sig om direktföljning av försäkring från försäkringsföretagets sida. I sådant fall ska försäkringsföretaget fullgöra skyldigheterna avseende olika typer av bedömningar och information till kunden innan ett försäkringsavtal ingås. Således bör undantagen inte tillämpas så att kunden riskera falla utanför det skydd som regelverket är avsett att ge.
På motsvarande sätt som begreppet försäkringsdistribution, är även de nämnda undantagen teknikneutrala på så sätt att det saknar betydelse om informationen eller hänvisningen sker vid t.ex. ett kundmöte eller via en webbplats (se även ovan angående försäkringsdistribution via digitala medier). Huruvida olika slag av medverkan ska anses vara försäkrings-
distribution eller inte får avgöras utifrån de kriterier som ska vara uppfyllda för att något av undantagen ska vara tillämpligt och hur verksamheten rent faktiskt bedrivs i det enskilda fallet.
Vid sidan av de undantag som anges ovan görs i direktivet även en annan begränsning av tillämpningsområdet. Denna begränsning gäller i förhållande till sidoverksamma försäkringsförmedlares distribution av vissa försäkringar och risker, om den utförs vid sidan av en huvudsaklig yrkesverksamhet, under förutsättning att den bl.a. kompletterar en vara eller en tjänst och försäkringspremien inte överstiger i direktivet angivna belopp (artikel 1.3). Det undantaget är av annat slag än de ovan nämnda undantagen (artikel 2.2). I dessa fall kan kunden, till skillnad från enligt de andra undantagen, ingå ett försäkringsavtal direkt utan att först komma i kontakt med en försäkringsdistributör som omfattas av direktivet. I den situationen ankommer det dock på den försäkringsdistributör som engagerat den sidoverksamma försäkringsförmedlaren att säkerställa att vissa centrala krav i direktivet uppfylls. På så sätt säkerställs det att kunder även i dessa fall bl.a. inte ingår några försäkringsavtal som är oförenliga med dennes krav och behov.
Undantag för den som bara hänvisar någon till ett försäkringsföretag eller till en försäkringsförmedlare Försäkringsdistributionsdirektivet innehåller, till skillnad från försäkringsförmedlingsdirektivet, uttryckliga undantag för verksamhet som enbart består i att t.ex. hänvisa en potentiell försäkringstagare till en försäkringsgivare, eller informera någon om att det finns försäkringsförmedlare som kan vara behjälpliga vid en upphandling av försäkringsavtal (artikel 2.2 c och d i försäkringsdistributionsdirektivet). Åtgärder som endast inskränker sig till att skapa kontakt mellan en kund och ett försäkringsföretag eller en försäkringsförmedlare ska således inte anses utgöra försäkringsdistribution (jfr skäl 13 till direktivet).
Ett motsvarande undantag bör införas i den nya lagen om försäkringsdistribution. Sådan verksamhet kan inte anses ha en direkt inverkan på kundens försäkringsskydd.
Kammarrätten i Stockholm önskar att det förtydligas hur undantaget bör tillämpas. Regeringen konstaterar att undantaget för det första innebär att verksamhet som bara består i att hänvisa någon till en försäkringsdistributör inte ska omfattas av den nya lagen. Undantaget gäller även verksamhet som bara består i att tillhandahålla information om presumtiva kunder till försäkringsdistributörer (artikel 2.2 c). Till skillnad från undantaget som avser information och rådgivning (artikel 2.2 a), förutsätter det nu aktuella undantaget inte att åtgärderna vidtas inom ramen för en annan yrkesverksamhet. Undantaget bör emellertid inte vara tillämplig om hänvisningen eller tipset kombineras med råd när det gäller t.ex. lämpligt försäkringsskydd (jfr rekvisitet ”enbart” i direktivet). Undantaget bör inte heller gälla för den som även biträder eller på annat sätt är delaktig i upprättandet av kontraktshandlingar eller dylikt.
Undantag för tillhandahållande av allmän information Försäkringsdistributionsdirektivet innehåller, till skillnad från försäkringsförmedlingsdirektivet, ett uttryckligt undantag för verksamhet som består i att enbart lägga fram information om försäkringsprodukter (artikel 2.2 d i försäkringsdistributionsdirektivet). Åtgärder som inskränker sig till att endast lämna allmän information om försäkring ska således inte anses utgöra försäkringsdistribution (jfr skälen 13 och 14 till direktivet).
I likhet med det som gäller i dag enligt lagen om försäkringsförmedling (1 kap. 2 § 2) bör det införas ett motsvarande undantag i den nya lagen om försäkringsdistribution. Någon direkt påverkan på kundens val av försäkring kan det inte heller anses vara fråga om i sådan situation.
Det bör sakna betydelse för tillämpning av undantaget om den som lämnar informationen bedriver någon annan yrkesverksamhet. Den som i sina lokaler eller på sin webbplats enbart tillhandahåller ett allmänt hållet informationsmaterial om försäkringsprodukter, bör alltså inte heller anses bedriva försäkringsdistribution.
Undantag för den som inom ramen för en annan yrkesverksamhet i enstaka fall lämnar information eller ger råd om försäkring I försäkringsdistributionsdirektivet finns, liksom i försäkringsförmedlingsdirektivet, regler om undantag som tar sikte på t.ex. skatteexperter eller revisorer, vilka i enskilda fall ger råd om försäkringsskydd inom ramen för en annan yrkesverksamhet – dock utan att i övrigt aktivt delta i försäkringsdistributionen (skäl 14 till och artikel 2.2 a i försäkringsdistributionsdirektivet och artikel 2.3 tredje stycket i försäkringsförmedlingsdirektivet). I likhet med det som gäller i dag enligt lagen om försäkringsförmedling (1 kap. 2 § 3) bör det införas ett motsvarande undantag i den nya lagen om försäkringsdistribution.
I lagen om försäkringsförmedling har dock undantaget i direktivet genomförts på så sätt att undantaget enligt lagen omfattar information och råd som lämnats i enstaka fall. Ordalydelsen får anses ge uttryck för att det inte får ske alltför frekvent. I både försäkringsförmedlingsdirektivet och försäkringsdistributionsdirektivet anges dock att undantaget gäller när information lämnas i enskilda fall (eng. incidental basis). Framför allt de engelska språkversionerna av direktiven ger intryck av att det inte är frekvensen av tillhandahållandet som begränsas, utan att information och råd om försäkring ska vara underordnad den andra yrkesverksamheten. Detta förefaller vidare som mer logiskt ur kundskyddshänseende. För en kund som får del av sådan information torde det vara av mindre betydelse hur ofta den tillhandahålls till andra kunder. Inte heller bör ett krav på tillstånd anses motiverat av det allmännas behov av kontroll av sådan begränsad verksamhet. Däremot torde det vara i kundens intresse att t.ex. advokater kan ge information och råd om rättsskyddsförsäkringsmoment, utan för den skull omfattas av tillståndsplikt för försäkringsdistribution. I det exemplet kan det dessutom antas att rättsskyddet aktualiseras frekvent. För advokater föreligger det dessutom enligt de vägledande reglerna om god advokatsed en skyldighet att upplysa klienter om möjligheten att få uppdraget finansierat genom försäkringsskydd.
Det får sammanfattningsvis anses vara i kundens intresse att bl.a. skatteexperter, revisorer och advokater får ge råd om försäkringar som är underordnade och kompletterar deras huvudsakliga verksamhet. Det nu aktuella undantaget bör vidare anses medge tillhandahållande av mer konkreta råd, och till och med rådgivning, än vad som är möjligt med stöd av undantaget avseende allmän information (se ovan).
När det gäller tillämpningen av det ifrågavarande undantaget gäller, utöver begränsningen att den som tillhandahåller tjänsten inte får vidta åtgärder för att bistå med ingåendet av ett försäkringsavtal, även att den som tillhandahållit tjänsterna inte heller får bistå kunden med fullgörandet av försäkringsavtalet.
Det bör avslutningsvis nämnas att om en verksamhet som bedrivs av t.ex. en bilhandlare, en speditör eller ett finansbolag i det enskilda fallet skulle vara sådan att den i och för sig ska anses utgöra försäkringsdistribution, och alltså inte undantas enligt något av de uttryckliga undantagen i direktivet, kan distributionen ändå vara undantagen från tillståndsplikt, om samtliga förutsättningar är uppfyllda i den särskilda undantagsregeln för distribution via sidoverksamma försäkringsförmedlare när det gäller vissa typer av kompletterande försäkringar (se artikel 1.3).
Undantag för skadereglering I försäkringsdistributionsdirektivets definition av försäkringsdistribution undantas yrkesmässig handläggning av ett försäkringsföretags skador samt värdering och reglering av skador (skäl 14 till och artikel 2.2 b i direktivet). Regeringen anser, i likhet med AFA Försäkring och Advokatsamfundet och till skillnad från det som anges i promemorian, att skadereglering i och för sig är ett inslag i försäkringsrörelsen men att det inte utgör försäkringsdistribution.
Det nu aktuella undantaget i direktivet motsvarar det undantag som finns i försäkringsförmedlingsdirektivet (artikel 2.3 tredje stycket). I likhet med det som gäller i dag enligt lagen om försäkringsförmedling (1 kap. 2 § 4) bör det därför införas ett undantag i den nya lagen om försäkringsdistribution som omfattar yrkesmässig skaderegleringsverksamhet samt värdering av skador. Undantaget i lagen om försäkringsförmedling omfattar dock enligt sin ordalydelse verksamhet som bara består i att yrkesmässigt handlägga, värdera eller reglera försäkringsfall. Någon sådan begränsning följer emellertid inte uttryckligen av något av direktiven. I denna del skiljer sig utformningen av undantaget för skadereglering i förhållande till de andra undantagen i direktivet (artikel 2.2). I förarbetena till lagen om försäkringsförmedling anges att genom undantaget klargörs att yrkesgruppen skadereglerare inte kan anses ägna sig åt försäkringsförmedling (prop. 2004/05:133 s. 144). Regeringen gör samma bedömning i förhållande till undantaget i försäkringsdistributionsdirektivet. Enligt regeringens uppfattning bör undantaget i den nya lagen dock inte begränsas till verksamhet som bara består i skadereglering. Skälet för det är att inte heller ett försäkringsföretags skadereglering bör omfattas av definitionen av försäkringsdistribution. Försäkringsföretagens skadereglering utgör endast en begränsad del av företagens verksamhet. Karaktären av skaderegleringen
såsom försäkringsdistribution eller inte bör emellertid inte ändras av det förhållande att den verksamheten förekommer tillsammans med andra åtgärder.
Av intresse när det gäller det nu aktuella undantaget är gränsdragningen i förhållande till ordalydelsen i definitionen av försäkringsdistribution. I direktivet definieras försäkringsdistribution bl.a. som att ”bistå vid förvaltning och fullgörande av sådana avtal, särskilt vid skada” (artikel 2.1.1). Samtidigt undantas alltså skadereglering (artikel 2.2 b). Ordalydelsen i direktivet kan således till viss del uppfattas som motstridig. Det bör därvid noteras att direktivet närmare anger att det är ”handläggning av ett försäkringsföretags skador” som avses i undantaget. I den engelska språkversionen av direktivet anges detta som ”the management of claims of an insurance undertaking” och i den danska språkversionen som ”administration af et forsikrings- eller genforsikringsselskabs skadesanmeldelser”. Det som anges i direktivet bör därför förstås som att undantaget inte omfattar den som bistår ett försäkringsföretags kund med åtgärder som syftar till att kunden vid skada ska få ersättning från försäkringsföretaget. I den situationen kan dock en tillhandahållare som bedriver annan verksamhet i och för sig till viss del omfattas av det undantag i direktivet som tillåter att t.ex. en advokat som såsom ombud biträder en klient i ett ärende om försäkringsersättning (artikel 2.2 a). Den nu aktuella begränsningen avseende skadereglering bör dock enligt regeringens uppfattning inte gälla åtgärder som omfattar yrkesmässig värdering av skador, som alltså inte heller när det utförs för kundens räkning bör anses utgöra försäkringsdistribution. Det motiveras av att sådan verksamhet i första hand kräver annan kompetens än om försäkringar.
Undantag för förmedling av vissa kompletterande försäkringar Försäkringsdistributionsdirektivet är, liksom försäkringsförmedlingsdirektivet, inte tillämpligt på vissa personer som inte har försäkringsdistribution som huvudsaklig yrkesverksamhet och som förmedlar försäkringar som kompletterar en levererad vara eller tjänst (artikel 1.3 i försäkringsdistributionsdirektivet). Det avviker från den huvudregel som innebär att direktivet även gäller för sidoverksamma försäkringsförmedlare. För att den som förmedlar kompletterande försäkringar inte ska omfattas av direktivet ska dock en rad andra förutsättningar också vara uppfyllda, som bl.a. har att göra med försäkringsskyddets omfattning och premiebeloppets storlek.
Konsumentverket framför att riskerna bör beaktas med att vissa aktörer och försäkringsprodukter kommer att omfattas av undantag i den nya lagen om försäkringsdistribution. I det avseendet anser regeringen att det bör poängteras att det i den situationen ankommer på den försäkringsdistributör som engagerat den sidoverksamma försäkringsförmedlaren att säkerställa att vissa centrala krav i den nya lagen uppfylls. På så sätt säkerställs det att kunder även i dessa fall bl.a. inte ingår några försäkringsavtal som är oförenliga med dennes krav och behov.
Regeringen anser även att det bör läggas vikt vid att direktivet i hög grad innehåller regler som är anpassade för olika typer av försäkringsdistributörer och den försäkringsdistribution som de bedriver. Även för
distributörer av samma slag är de krav som ska gälla i varje enskilt fall anpassade efter bl.a. den aktuella typen av kund och produkten som distribueras. Mot den bakgrunden gör regeringen bedömningen att den reglering som följer av direktivet får anses väl avvägd.
I likhet med det som gäller i dag enligt lagen om försäkringsförmedling (1 kap. 8 §) bör det införas ett till viss del motsvarande undantag i den nya lagen om försäkringsdistribution. Därmed torde de flesta s.k. specialombuds distribution av försäkringar, t.ex. hemelektronikbutikers och resebyråers distribution, liksom i dag, falla utanför den nya lagens tillämpningsområde. Eftersom undantaget i försäkringsdistributionsdirektivet dock i vissa delar avviker från motsvarande undantag i försäkringsförmedlingsdirektivet (jfr artikel 1.2 i försäkringsförmedlingsdirektivet) och direktiven innebär minimiharmonisering, bör undantaget i den nya lagen anpassas i motsvarande mån i förhållande till undantaget i lagen om försäkringsförmedling.
Svenska resebyrå- och arrangörsföreningen påpekar att distributionen av många reseförsäkringar inte kommer att omfattas av undantag, men konstaterar samtidigt att de fastställda gränserna inte går att förändra nationellt eftersom de följer av försäkringsdistributionsdirektivet.
Regeringen anser att reglerna i direktivet måste ses mot bakgrund av att omfattande hänsyns tagits till att anpassa de skyldigheter som följer av regelverket i förhållande till kompletterande försäkringar. Det gäller inte minst distribution av försäkringar som är kopplade till resor och andra tjänster. Några undantag för reseförsäkringar som går längre än dem i direktivet ger direktivet inte heller utrymme för.
När det kommer till det nu aktuella undantaget i direktivet görs inledningsvis en skillnad mellan vilka risker som den distribuerade försäkringen får avse i förhållande till tjänster respektive varor.
När det gäller varor får den försäkrade risken endast avse risken för fel, förlust av eller skador på de varor som tillhandahållits (artikel 1.3 a i).
När det gäller tjänster omfattar undantaget enligt huvudregeln endast försäkring avseende risken för att tjänsten inte kan utnyttjas (bl.a. s.k. avbeställningsskydd, när detta meddelas genom försäkring). För tjänster som avser resor är undantaget emellertid mer omfattande och den försäkrade risken får i dessa fall även avse skada på eller förlust av bagage och ”andra risker med anknytning till resa” (artikel 1.3 a ii).
Även i premiehänseende gör direktivet till viss del skillnad mellan försäkringar som distribueras i samband med försäljning av varor respektive tjänster. Enligt den generella regeln för premiestorlek är undantaget tillämpligt avseende både varor och tjänster om den inte överstiger 600 euro beräknat proportionellt på årsbasis (artikel 1.3 b).
När det gäller tjänster finns det emellertid en särregel som gäller i förhållande till risken för icke utnyttjande av tjänsten eller risker med anknytning till resa, enligt vilken premien inte får överstiga 200 euro per person, under förutsättning att tjänstens varaktighet inte är längre än tre månader (artikel 1.3 c). Med andra ord erbjuder denna särregel, i förhållande till den generella regeln, en möjlighet att distribuera en försäkring med proportionellt högre försäkringspremie, men under en kortare tidsperiod.
Det kan i samband med begränsningarna avseende premier konstateras att försäkringsdistributionsdirektivet innebär höjda tröskelvärden i det
avseendet. Enligt försäkringsförmedlingsdirektivet får det årliga premiebeloppet inte överstiga 500 euro. Som en konsekvens innebär det alltså att försäkringsdistributionsdirektivet medger undantag för försäkringar med högre premier. Det bör noteras att försäkringar som säljs i samband med försäljning av varor och tjänster ofta är dyrare än när motsvarande försäkringsskydd ingår i en t.ex. hemförsäkring. Bland annat de ibland korta försäkringsperioderna kan dock göra att de upplevs som billigare än vad de egentligen är. Det kan dock i och för sig vara så att en del försäkringar som kompletterar varor och tjänster inte omfattas av en sedvanlig hemförsäkring eller finns att tillgå separat i det ordinarie utbudet på försäkringsmarknaden. Vid en samlad bedömning bör i vart fall de krav som anges nedan, och som det ankommer på en försäkringsdistributör som engagerar ett specialombud att säkerställa, utgöra ett tillräckligt skydd för kunder när det gäller de nu aktuella försäkringarna.
En särskild fråga är om en aktör för att omfattas av undantaget måste vara samma person som tillhandahållit varan eller tjänsten. De språkliga preciseringar i fråga om vem som levererat en vara eller en tjänst respektive hos vem en resa har bokats, som till viss del anges i direktivet, bör dock inte anges i den nya lagen. Detta beror på att sådana preciseringar kan medföra omotiverade skillnader mellan distributionssituationer som sakligt sett bör bedömas på samma sätt. Försäkringsskydd i samband med en resa kan t.ex. distribueras av den som anordnar resan, men samma försäkringsskydd kan uppstå som en följd av att resan betalas med ett kreditkort, dvs. distribueras av ett kortföretag. Det finns inte några sakliga skäl för att behandla resebyrån och kortföretaget på olika sätt beroende på vem av dem som i det enskilda fallet distribuerar det aktuella försäkringsskyddet. Liknande situationer uppkommer även när det gäller distribution av t.ex. försäkringsskydd i samband med olika finansieringslösningar eller vid förmedling av sjö- och transportförsäkringar (jfr prop. 2004/05:133 s. 146). Den närmare gränsdragningen vid olika försäkringslösningar bör dock överlämnas till rättstillämpningen.
En annan viktig skillnad mellan undantaget i försäkringsdistributionsdirektivet och till motsvarande undantag i försäkringsförmedlingsdirektivet är, som nämns ovan, de krav som ställs på en försäkringsdistributör som distribuerar försäkringar genom en sidoverksam försäkringsförmedlare som undantagits (artikel 1.4). Dessa regler kan även aktualiseras när ett försäkringsföretag distribuerar konsumentförsäkringar via en försäkringsförmedlare (s.k. försäkringsagentur), som i sin tur samarbetar med diverse återförsäljare av varor och tjänster. Motsvarande skyldigheter saknas i princip i gällande svensk rätt och bör därför införas i lagen om försäkringsdistribution. I sådana fall ska den försäkringsdistributör som anlitar specialombudet säkerställa att den lämnar viss information till kunden samt att verksamheten sker i enlighet med de grundläggande uppföranderegler som gäller vid försäkringsdistribution (se avsnitten 9 och 10).
Får en försäkringsdistributör uppdra åt någon som inte är försäkringsförmedlare utföra en arbetsuppgift?
En viktig fråga med anknytning till tillämpningsområdet och som, liksom vid införandet av lagen om försäkringsförmedling, bör belysas på ett övergripande sätt är omfattningen av möjligheten för en försäkringsdistributör att uppdra åt någon annan att utföra arbetsuppgifter (se prop. 2004/05:133 s. 52–54). Frågan har betydelse för både vad försäkringsdistributörer får göra i detta avseende och i förhållande till vilka uppgifter en uppdragstagare kan utföra utan att själv omfattas av tillämpningsområdet för den nya lagen om försäkringsdistribution.
Att distribuera försäkringar innefattar flera olika arbetsmoment, allt från att boka kundmöten och inhämta information till att analysera kundens försäkringsbehov och lämna förslag eller rekommendation till en försäkringslösning. Vissa arbetsuppgifter är av mer kvalificerad art och av direkt betydelse för vilket försäkringsskydd kunden får – andra är av mer administrativ natur. I vissa fall är arbetsuppgifterna av den arten att inte heller försäkringsdistributören har tillräcklig kompetens för att utföra dem. Som exempel i anslutning till skadeförsäkringar kan nämnas uppgifter i samband med riskbeskrivningar och skadehantering samt värderingsfrågor. De angivna exemplen är föremål för uttryckliga undantag i direktivet (artikel 2.2 b). Sådana uppgifter kan kräva brandingenjörskompetens eller annan teknisk kompetens. Inledningsvis bör i detta sammanhang nämnas att försäkringsdistributionsdirektivet inte kan anses hindra att en försäkringsdistributör uppdrar åt någon annan att utföra arbetsmoment av mindre kvalificerat slag, utan att denne självständigt ska anses som försäkringsförmedlare i direktivets mening. Direktivets vida definition av försäkringsdistribution och kravet på att alla fysiska personer som direkt deltar i försäkringsdistribution ska uppfylla yrkeskraven, får dock anses innebära att utrymmet för att uppdra åt någon som inte är försäkringsförmedlare att utföra arbetsuppgifter allmänt sett är ganska begränsat, i vart fall om det är fråga om åtgärder som innefattar olika typer av bedömningar. Vid bedömningen av var gränsen går är det viktigt att uppmärksamma att ett av huvudsyftena med direktivet är att förbättra skyddet för kunderna och se till att de betjänas av personer som uppfyller vissa yrkeskrav. Försäkringsdistributören tillhandahåller en kvalificerad tjänst och kunden har rätt att förvänta sig att den utförs av en kunnig person. Frågan gäller således i vilken utsträckning en kund ska behöva acceptera att i olika skeden vara hänvisad till en medhjälpare som i vart fall inte har den formella kompetens som är en förutsättning för att få verka som försäkringsdistributör. Frågan får delvis, på samma sätt som gäller i fråga om t.ex. fastighetsmäklare, avgöras med ledning av kravet på god försäkringsdistributionssed (se avsnitt 9.1).
När det gäller själva distributionsarbetet får det mest centrala och betydelsefulla momentet anses vara att ge kunden rådgivning om vilken försäkring som passar hans eller hennes önskemål eller behov. Denna uppgift får självfallet inte uppdras åt någon som inte är försäkringsförmedlare. För att kunna ge kunden en sådan rekommendation måste distributören utreda och bedöma kundens önskemål och behov, ta fram och analysera olika försäkringslösningar samt välja ut en lösning som
slutligen rekommenderas kunden. En extern medhjälpare bör kunna biträda distributören i dennes arbete med att utreda kundens önskemål och behov. Försäkringsdistributören måste dock gå igenom och kontrollera den utredning som medhjälparen har gjort och vid direkt kontakt med kunden förvissa sig om att utredningen är tillfredsställande. Det är också distributören själv som ska bedöma kundens försäkringsbehov.
När kundens önskemål och behov är utredda och bedömda bör medhjälparen kunna biträda distributören i dennes arbete med att ta fram olika försäkringslösningar. Försäkringsdistributören måste dock gå igenom och kontrollera även den utredningen och förvissa sig om att medhjälparen utfört den tillfredsställande. Det är också distributören själv som ska analysera de olika försäkringslösningarna och välja ut den lösning som ska rekommenderas till kunden. Försäkringsdistributören ska också, om den tillhandahållit rådgivning, ange skälen för rekommendationen i direkt kontakt med kunden (se avsnitten 10.4.3 och 11.6.1).
Det finns även andra uppgifter som är mycket viktiga för försäkringstagarens skydd. En sådan uppgift är information till kunden om vad försäkringen omfattar och om försäkringsvillkoren i övrigt. Andra mycket viktiga uppgifter som närmast hör till skötseln av försäkringen är befordran och vidarebefordran av premieavier och information om sista betalningsdag för premien, om den inte klart framgår, samt fortlöpande bevakning av försäkringsskyddet. Om dessa åtgärder inte utförs av distributören själv, ska han eller hon se till att det finns tillförlitliga rutiner för detta (se 7 kap. Finansinspektionens allmänna råd [FFFS 2005:1] om styrning och kontroll av finansiella företag).
En generell förutsättning vid alla fall av uppdrag, dvs. även i de fall som berörs ovan, är att distributören bedömer att medhjälparen har tillräcklig kompetens för uppgiften. Distributören måste också ha kontroll över utförandet för att vid behov kunna ingripa. Det får inte överlåtas på medhjälparen att fatta beslut eller göra självständiga bedömningar i viktiga frågor. I kontakterna utåt ska det tydligt framgå att medhjälparen är just medhjälpare och inte den som utför eller ansvarar för distributionstjänsten eller någon del av denna.
Oavsett om försäkringsdistributören utför allt arbete själv eller en extern medhjälpare som utför en uppgift på dennes uppdrag är det försäkringsdistributören som är ansvarig för utförandet av arbetet. Om en medhjälpare uppsåtligen eller av oaktsamhet orsakar en kund eller någon annan skada när arbetet utförs, är distributören ansvarig för detta enligt vad som föreslås i avsnitt 9.10.
Några klargöranden avseende definitionskatalogen
Försäkringsföretag
Svensk Försäkring föreslår att det ska införas en definition av försäkringsföretag i den nya lagen om försäkringsdistribution.
Regeringen konstaterar att i försäkringsdistributionsdirektivet definieras försäkringsföretag som ett företag enligt definitionen i Solvens IIdirektivet (artikel 2.1.6 i försäkringsdistributionsdirektivet). Det framstår emellertid som mindre lämpligt att i den nya lagen införa en definition av försäkringsföretag som i sin tur hänvisar till en definition i en annan EUrättsakt än direktivet. Det framstår inte heller lämpligt att, som Svensk
Försäkring föreslår, i den nya lagen hänvisa till definitionen av försäkringsföretag i försäkringsrörelselagen (1 kap. 3 §), då en sådan ordning skulle innebära att utländska försäkringsgivare inte omfattas. Det bör i detta sammanhang noteras att det inte heller finns någon definition av försäkringsföretag i lagen om försäkringsförmedling. I förarbetena till den lagen anges emellertid att med försäkringsföretag avses företag som har tillstånd att driva försäkringsrörelse enligt den numera upphävda försäkringsrörelselagen (1982:713), lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares verksamhet i Sverige eller den numera upphävda lagen om understödsföreningar (prop. 2004/05:133 s. 146). Några oklarheter kring tillämpningsområdet för lagen om försäkringsförmedling i detta avseende kan inte anses föreligga. Regeringen gör mot den bakgrunden bedömningen att det inte heller behövs någon definition av försäkringsföretag i den nya lagen om försäkringsdistribution. Eftersom lagen om understödsföreningar har upphört att gälla, bör således med försäkringsföretag enligt den nya lagen avses företag som har tillstånd att driva försäkringsrörelse enligt försäkringsrörelselagen eller lagen om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige. Det innebär vidare att de tjänstepensionskassor som under en övergångsperiod får fortsätta att driva försäkringsrörelse enligt den upphävda lagen om understödsföreningar inte bör anses som försäkringsföretag enligt den nya lagen. Sådana tjänstepensionskassor bör inte heller anses som försäkringsförmedlare.
Definitionen av pensionsförsäkring I promemorian föreslås att det i den nya lagen om försäkringsdistribution ska införas en definition av pensionsförsäkring. Enligt förslaget ska med pensionsförsäkring avses försäkringsavtal som har som främsta syfte att ge inkomst vid pensionering och som berättigar den försäkrade till vissa ersättningar. Den definitionen ska omfatta både privata pensionsförsäkringar och tjänstepensionsförsäkringar och vara frikopplad från den definition som förekommer inom skattelagstiftningen. Definitionen ska även omfatta produkter som utgör s.k. direktpension.
Svensk Försäkring och Advokatfirma Dahlgren & Partners ifrågasätter promemorians förslag och föreslår i stället bl.a. en definition som sammanfaller med den i skattelagstiftningen.
Regeringen konstaterar att försäkringsdistributionsdirektivet är tillämpligt även på distribution av pensionsrelaterade försäkringsprodukter. Vid distribution av sådana försäkringar gäller emellertid inte de strängare krav som gäller vid distribution av försäkringsbaserade investeringsprodukter (artikel 2.1.17). I direktivet är det formulerat som att undantag gäller för pensionsprodukter som enligt nationell rätt erkänts ha som främsta syfte att ge investeraren inkomst vid pensionering och berättigar investeraren till vissa ersättningar (artikel 2.1.17 c), officiellt erkända tjänstepensionssystem som omfattas av tillämpningsområdet för Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/41/EG av den 3 juni 2003 om verksamhet i och tillsyn över tjänstepensionsinstitut eller Solvens IIdirektivet (artikel 2.1.17 d), samt individuella pensionsprodukter för vilka ett finansiellt bidrag från arbetsgivaren krävs enligt nationell rätt och där arbetsgivaren eller arbetstagaren inte kan välja pensionsprodukt
eller vem som tillhandahåller pensionsprodukten (artikel 2.1.17 e). Det kan konstateras att de försäkringar som undantas i direktivet inte sammanfaller med dem som definieras som pensionsförsäkringar i den svenska skattelagstiftningen. Avsikten med direktivet får dock sammanfattningsvis anses vara att undanta olika försäkringsavtal som har som främsta syfte att ge inkomst vid pensionering och som berättigar den försäkrade till vissa ersättningar. Ett sådant syfte får i hög grad anses karaktäriseras av att försäkringens målsättning utgörs av ett långsiktigt sparande med begränsade möjligheter till utbetalning i förtid. När det gäller den nya lagen om försäkringsdistribution framstår dock direktivets definitioner av pensionsprodukter som otympliga och illa anpassade efter svenska förhållanden. Om de olika definitionerna i den svenska skattelagstiftningen används, är det dock inte givet att de försäkringar som direktivet avser att undanta kommer omfattas. Enligt förslaget i denna proposition ska definitionen av pensionsförsäkring användas i den nya lagen för att undanta distribution av sådana försäkringar från de strängare kraven som ska gälla för försäkringsbaserade investeringsprodukter (se avsnitt 11.2). Enligt förslaget ska dock flera av de kraven gälla även för distribution av vissa slag av pensionsförsäkringar (se avsnitt 11.7). Sammanfattningsvis anser regeringen att termen pensionsförsäkring bör vara den som bäst beskriver de försäkringsprodukter som avses i detta sammanhang. Vilka enskilda försäkringsprodukter som omfattas av den definitionen, däribland direktpension, får avgöras utifrån en analys av de aktuella försäkringsvillkoren.
Definitionen av skadeförsäkringsprodukter I promemorian föreslås att det i den nya lagen om försäkringsdistribution ska införas en definition av skadeförsäkringsprodukter. Enligt förslaget ska det med skadeförsäkringsprodukter avses sådana försäkringsprodukter som är hänförliga till de försäkringsklasser som anges i 2 kap. 11 § försäkringsrörelselagen.
SFM framför att man anser att definitionen av skadeförsäkringsprodukter i den nya lagen bör kompletteras med en förklaring om att med det avses försäkringar som tillhandahålls av skadeförsäkringsföretag, inklusive s.k. korta sjuk- och olycksfallsförsäkringar som skadeförsäkringsföretag och livförsäkringsföretag har tillstånd för.
Regeringen anser att det inledningsvis bör noteras att försäkringsdistributionsdirektivet även gäller distribution av skadeförsäkringsprodukter. I direktivet finns det inte någon uttrycklig definition av skadeförsäkringsprodukt. Termen skadeförsäkringsprodukt används dock i direktivet i undantaget för de strängare regler som gäller vid distribution av försäkringsbaserade investeringsprodukter (artikel 2.1.17 a). Enligt direktivet gäller det undantaget för skadeförsäkringsprodukter enligt förteckningen i bilaga I till Solvens II-direktivet (skadeförsäkringsklasser). Termen används även för att ange vissa krav som gäller i förhållande till att upprätta och överlämna ett standardiserat produktfaktablad (artikel 20.5). I den nya lagen om försäkringsdistribution behövs termen skadeförsäkringsprodukt framför allt i de bestämmelser som behövs för att i svensk rätt genomföra reglerna om försäkringsbaserade investeringsprodukter och produktfaktablad i direktivet.
Regeringen anser med hänsyn till att de i direktivet angivna försäkringsklasserna i Solvens II-direktivet i svensk rätt har genomförts genom 2 kap. 11 § försäkringsrörelselagen att en definition av skadeförsäkring i form av hänvisning till de försäkringsprodukter som anges den paragrafen är det bästa sättet att ange vilka försäkringar som bör avses i detta sammanhang. I enlighet därmed kan det konstateras att korta sjuk- och olycksfallsförsäkringar omfattas av definitionen av skadeförsäkring (2 kap. 11 § 1 och 2 försäkringsrörelselagen). Långa sjuk- och olycksfallsförsäkringar faller emellertid utanför den definitionen (se 2 kap. 12 § IV samma lag).
Begreppet kund Begreppen kund och presumtiv kund är av central betydelse i försäkringsdistributionsdirektivet. De begreppen används för att ange i förhållande till vem en försäkringsdistributör ska fullgöra många av de skyldigheter som anges i direktivet. Någon definition av kund finns emellertid varken i försäkringsdistributionsdirektivet eller i försäkringsförmedlingsdirektivet.
Advokatfirma Dahlgren & Partners anser är det otydligt vad som avses när det anges kund i den nya lagen om försäkringsdistribution. Enligt advokatfirman bör det förtydligas om det med det avses en ickeprofessionell kund, en professionell kund eller båda och. Det bör även förtydligas vad som avses med kund när det är fråga om distribution av tjänstepensionsförsäkringar.
Den omständigheten att direktivet som huvudregel inte gör någon åtskillnad mellan olika typer av kunder, bör enligt regeringens uppfattning i allmänhet förstås som att de krav som anges i direktivet som huvudregel ska gälla på samma sätt i förhållande till alla typer av kunder. Reglerna ska således gälla oavsett om en kund anses som en ickeprofessionell kund eller en professionell kund. En annan sak är att bl.a. kundens kunskap och erfarenhet bör beaktas när regelverket tillämpas. När det gäller att fastställa vem som utgör kund torde som utgångspunkt den person eller företag som kommer i kontakt med en försäkringsdistributör anses som den distributörens kund. Med kontakt bör i detta avseende även innefatta att kunden använder sig av ett digitalt medium som försäkringsdistributören tillhandahåller eller skickar en ansökan om anslutning till en försäkring till distributören. När det kommer till begreppet kund i förhållande till distribution av tjänstepensionsförsäkringar gör regeringen följande bedömning. I skälen till direktivet ges viss ledning avseende vem som är att betrakta som en försäkringsdistributörs kund. Där anges att när det gäller gruppförsäkring, bör kund i huvudsak avse den företrädare för en grupps medlemmar som ingår ett försäkringsavtal för gruppmedlemmarnas räkning, t.ex. till obligatoriska tjänstepensionssystem (skäl 49). Mot den bakgrunden bör regelverket förstås så att när det gäller distribution av tjänstepensionsförsäkring, bör det med kund i huvudsak avses den arbetsgivare (försäkringstagare) som för en anställd (den försäkrade) ingår ett tjänstepensionsförsäkringsavtal. En annan sak är att om en försäkringsdistributör tillhandahåller försäkringsdistribution till en anställd (försäkrad), t.ex. rörande olika
valbara investeringsalternativ, är den personen att betrakta som försäkringsdistributörens kund i den situationen (se även avsnitt 10.4.2).
6.3. Förhållandet mellan tillämpningsområdet för försäkringsdistributionsdirektivet och lagen om värdepappersmarknaden
6.3.1. Bakgrund
Allmänt om gränsdragningsfrågan
Den nuvarande regleringen av försäkringsförmedlare i lagen om försäkringsförmedling utgör ett relativt begränsat regelverk i förhållande till den mycket varierande verksamhet som regelverket tillämpas på. Även om gränsdragningsfrågorna ibland kan vara komplicerade, torde det i förhållande till majoriteten av de olika tjänster som försäkringsförmedlare i dag tillhandahåller, inte råda någon osäkerhet om i vad mån de omfattas av begreppet försäkringsförmedling eller inte. Bland de tjänster som omfattas ingår t.ex. allehanda råd avseende val av försäkringsgivare samt försäkringsavtal, förvaltningsform, ändring av förmånstagarförordnande, ändring och hantering av försäkringspremier, ändring av efterlevandeskydd och kompletterande riskförsäkringar, ändring av utbetalningstid och tidpunkten för utbetalning. Det nämnda gäller i förhållande till försäkringsavtal inom samtliga försäkringsklasser, dvs. såväl fondförsäkringar som traditionella försäkringar i form av t.ex. livförsäkringar med sparmoment (såsom livförsäkringar med traditionell förvaltning och depåförsäkringar). Sådan verksamhet kan i och för sig betraktas som finansiell rådgivning i vid bemärkelse, men tangerar inte tillämpningsområdet för värdepappersrörelse enligt lagen om värdepappersmarknaden.
Den oklarhet som förekommit avseende förhållandet mellan lagen om försäkringsförmedling och lagen om värdepappersmarknaden kan beskrivas som frågan om till vilken grad försäkringsförmedlare och värdepappersinstitut, inom ramen för sina respektive rörelsetillstånd, får utföra tjänster som omfattas av ordalydelsen för det andra regelverkets tillämpningsområde. Ett av de tydligaste exemplen på denna gränsdragningsproblematik visar sig i fråga om huruvida försäkringsförmedlare och värdepappersinstitut får ge personliga rekommendationer till kunder avseende specifika finansiella instrument vars värde kopplats till en livförsäkring (här avses i första hand fondförsäkringar och depåförsäkringar). Detta förhållande har alltsedan försäkringsförmedlingsdirektivet genomfördes i svensk rätt och lagen om försäkringsförmedling trädde i kraft alltså varit delvis oklart. Det finns flera möjliga tolkningar vilka leder till olika resultat i såväl tillståndsfrågan som vid val av tillämpliga bestämmelser.
Att frågan om gränsdragningen med tiden kommit att bli allt mer aktuell beror i sin tur på den produktutveckling som skett på försäkringsmarknaden de senaste åren. Den utvecklingen kan sägas ha inletts med att fondförsäkringar blivit en allt viktigare sparform och har därefter gått mot försäkringsprodukter som avser att efterlikna direkta investeringar i
andra typer av finansiella instrument, såsom aktier och även s.k. strukturerade produkter (dvs. finansiella instrument vars värde i sin tur är exponerat mot andra tillgångar). Denna produktutveckling har lett till att allt fler presumtiva investerare kommit i kontakt med försäkringsförmedlare, vilket i sin tur beror på flera faktorer, till exempel att pensionssystemet numera innehåller försäkringskomponenter som förutsätter ett individuellt ansvarstagande för det egna pensionssparandet. Vidare har marknaden för indexobligationer expanderat med bl.a. försäkringsförmedlare som viktig distributionskanal. Den mindre komplicerade och kostsamma tillståndsprocessen och regelverket för försäkringsförmedlare samt möjligheten att binda försäkringstagare till längre avtalsförhållanden som innefattar kontinuerliga investeringar, än i förhållande till direkta placeringar i finansiella instrument genom t.ex. en värdepappersdepå, har bidragit till att försäkringslösningar kommit att rekommenderas allt oftare.
Det kan, som nämns ovan, konstateras att gränsdragningen för tillämpningsområdet för lagen om försäkringsförmedling och för lagen om värdepappersmarknaden är av stor betydelse för vilken verksamhet som försäkringsförmedlare och värdepappersinstitut får driva. I förlängningen har detta även implikationer för räckvidden av den ansvarsförsäkring som vissa ansvarsförsäkringsgivare erbjuder och som alla försäkringsförmedlare med eget tillstånd är skyldiga att teckna. För försäkringsföretagens rådgivningsverksamhet har gränsdragningsfrågan däremot inte hittills varit av direkt betydelse, eftersom endast försäkringsrörelselagen och rådgivningslagen varit tillämplig på den verksamheten. Anledningen till detta är att försäkringsföretag är undantagna från tillämpningsområdet för både lagen om försäkringsförmedling och lagen om värdepappersmarknaden. Ett försäkringsföretag behöver med andra ord inte tillstånd enligt de lagarna för att utföra sådan verksamhet.
Tidigare förslag och praxis
Promemorian Stärkt konsumentskydd vid försäkringsförmedling
I juni 2014 publicerades departementspromemorian Stärkt konsumentskydd vid försäkringsförmedling (Ds 2014:22). Den promemorian innehåller bl.a. ett förslag om ett förtydligande i lagen om försäkringsförmedling avseende innebörden av begreppet försäkringsförmedling. Med försäkringsförmedling ska enligt det förtydligandet även avses att ge råd om hur kunden ska placera försäkringspremier i fråga om livförsäkring. Ett sådant förtydligande anges innebära en kodifiering av gällande rätt samt vara förenligt med försäkringsförmedlingsdirektivet, eftersom det i det direktivet förutsätts att en försäkringsförmedlare får bistå vid förvaltning av försäkringsavtal (artikel 2.3).
En ståndpunkt i den promemorian är att rekommendationer om placeringar i finansiella instrument inom försäkringsavtal ska anses utgöra sådana råd om placering av försäkringspremier som omfattas av begreppet försäkringsförmedling. Motiveringen är i huvudsak att sådana rekommendationer endast avser ”indirekta placeringar” i finansiella instrument, eftersom det formellt är försäkringsföretaget som äger de finansiella instrumenten som försäkringens värde sedan exponeras mot. Lagen om försäkringsförmedling är då alltså enligt det som anges i den
promemorian ensamt tillämplig när det gäller en rådgivares medverkan vid placeringen. På motsvarande sätt anges detta innebära ett hinder för värdepappersinstitut att medverka vid sådana placeringar, eftersom verksamheten utgör tillståndspliktig försäkringsförmedling.
I promemorian framhålls vidare att denna begränsning framgår, i fråga om investeringstjänsten investeringsrådgivning, av genomförandedirektivet till MiFID I (artikel 52). Enligt det direktivet innebär, som nämns ovan i avsnitt 6.2.2, investeringsrådgivning en personlig rekommendation till en person i egenskap av investerare eller presumtiv investerare. Rekommendationen ska avse att köpa, sälja, teckna sig för, byta, lösa in, behålla eller garantera ett speciellt finansiellt instrument eller att utnyttja eller inte utnyttja en rätt som ges genom ett visst finansiellt instrument eller att köpa, sälja, teckna sig för, byta eller lösa in ett finansiellt instrument. Denna definition utesluter enligt den promemorian således indirekta placeringar i finansiella instrument genom en livförsäkring.
I den promemorian framhålls även att en stor del av de ändringar som föreslås i det vid tidpunkten föreliggande förslaget till försäkringsdistributionsdirektiv syftar till att skapa ett likvärdigt kundskydd vid indirekta investeringar i finansiella instrument genom försäkringar, jämfört med motsvarande skydd vid direkta investeringar enligt MiFID II. Utgångspunkten för översynen av försäkringsförmedlingsdirektivet synes alltså enligt den promemorian vara att den rådgivning som ryms inom begreppet försäkringsförmedling även kan avse placeringar i finansiella instrument inom ramen för ett livförsäkringsavtal.
Möjligheten att tillhandahålla rådgivning avseende ett försäkringsavtal anges dock i den promemorian inte innebära att försäkringsförmedlaren får driva värdepappersrörelse enligt lagen om värdepappersmarknaden. I promemorian noteras att det leder till vissa begränsningar när det gäller hanteringen av vidarebefordran av order från kunder. Således gäller att lagen om försäkringsförmedling inte ger utrymme för att en försäkringsförmedlare ska få ta emot order från en kund eller ett försäkringsföretag och vidarebefordra en sådan order till ett värdepappersinstitut. Sådan orderhantering får nämligen bara utföras av företag som har tillstånd att driva värdepappersrörelse som omfattar investeringstjänsten mottagande och vidarebefordran av order. Försäkringsförmedlarens befattning med investeringar inom försäkringsavtal är därför, bortsett från själva rådgivningen, enligt den promemorian begränsad till att tillgodose kundens önskemål om dispositioner i försäkringen genom att förmedlaren hanterar detta gentemot försäkringsföretaget, som därefter får lägga ordern hos ett värdepappersinstitut.
2013 års värdepappersmarknadsutredning
I januari 2015 redovisade 2013 års värdepappersmarknadsutredning sitt uppdrag i betänkandet Värdepappersmarknaden MiFID II och MiFIR (SOU 2015:2). Förslagen i betänkandet, i nu relevanta delar, omfattar de ändringar och tillägg i bl.a. lagen om värdepappersmarknaden, lagen om försäkringsförmedling och försäkringsrörelselagen som utredningen anser föranledda i anledning av genomförandet i svensk rätt av MiFID II.
Utredning framhåller att den inte gör samma inskränkande tolkning av begreppet investeringsrådgivning som görs i samband med att definitionen av begreppet försäkringsförmedling behandlas i promemorian Stärkt konsumentskydd vid försäkringsförmedling. Utredningen anser att även värdepappersinstitut bör få tillhandahålla investeringsrådgivning inom ramen för en livförsäkring. Utredningen framhåller att slutsatsen att definitionen av investeringsrådgivning utesluter rekommendationer om placeringar i finansiella instrument inom en livförsäkring, tycks baserad på en felaktig tolkning av vad som avses med en personlig rekommendation i genomförandedirektivet till MiFID I. Vid en placering inom ramen för en försäkring är det den försäkrade som får rekommendationen och försäkringsföretaget som formellt köper, säljer eller tecknar sig, och sådan rådgivning skulle med utgångspunkten i nämnda promemoria alltså inte omfattas av definitionen av investeringsrådgivning. Utredningen anmärker dock att det varken i MiFID I eller MiFID II finns något krav på att det ska vara samma person som får rekommendationen och som köper eller säljer det finansiella instrumentet för att rådet ska betraktas som investeringsrådgivning.
Enligt utredningens mening är definitionen av investeringsrådgivning tvärtom medvetet utformad för att täcka in även situationer när den som får rådet och den som genomför transaktionen är olika personer. I nämnda genomförandedirektiv anges t.ex. att den som tar emot rekommendationen kan göra det i egenskap av investerare eller ombud för en investerare. Detta anges också överensstämma med kommissionens uppfattning eftersom det på webbplatsen ”Your questions on MiFID” ställts just en fråga om huruvida den som lämnar råd om fonder inom ramen för en försäkring behöver tillstånd enligt MiFID I. På detta anges kommissionen svarat att det krävs sådant tillstånd om rådet avser specifika finansiella instrument. Därutöver inskränks begreppet investerare inte någonstans i MiFID II till att enbart avse direktinvesterare. Att sedan andra aktörer än värdepappersinstitut (t.ex. försäkringsföretag och försäkringsförmedlare) kan ägna sig åt rådgivning följer enligt utredningen av undantagen i MiFID II och vad som inryms i respektive företagstyps tillstånd.
Nya regler om marknader för finansiella instrument (MiFID II och MiFIR)
I mars 2017 fattade regeringen beslut om proposition 2016/17:162 Nya regler om marknader för finansiella instrument (MiFID II och MiFIR). I propositionen föreslogs bl.a. ändringar i lagen om värdepappersmarknaden som syftar till att i svensk rätt genomföra MiFID II och anpassa svensk rätt till MiFIR. Lagändringarna trädde i kraft den 3 januari 2018 (bet. 2016/17:FiU35, rskr. 2016/17:353, SFS 2017:679). I propositionen görs bedömningen att investeringstjänsterna portföljförvaltning och investeringsrådgivning även omfattar sådan förvaltning och rådgivning som görs inom ramen för olika försäkringslösningar och premiepensionssystemet (s. 257 f.).
Finansinspektionen och domstolspraxis
Det lagstöd som i första hand anförts för att försäkringsförmedlare ska få ge personliga rekommendationer om placeringar i finansiella instrument inom en livförsäkring är en relativt extensiv tolkning av delar av försäkringsförmedlingsdirektivets och lagen om försäkringsförmedlings definition av försäkringsförmedling, dvs. räckvidden av ”att bistå vid förvaltning av försäkringsavtal”. Även det som anges i förarbetena till lagen om försäkringsförmedling om att försäkringsförmedling omfattar rådgivning om lämpliga dispositioner inom ramen för ett redan slutet försäkringsavtal har tagits som intäkt för den slutsatsen (prop. 2004/05:133 s. 48). Den tolkningen får även efterhand anses vunnit viss stadga på marknaden för finansiell rådgivning.
Den nämnda osäkerheten kring regleringen har även föranlett Finansinspektionen att avstå från ingripanden, vilket i sig ytterligare befäst rättsläget. Myndigheten uppdrog i juni 2010 åt en extern utredare att analysera bl.a. denna gränsdragningsfråga avseende försäkringsförmedlares verksamhet (se Fredric Korlings rapport till Finansinspektionen, 2011-01-17). En av slutsatserna i rapporten var att rättsläget framstod som så oklart och att Finansinspektionen därför, med hänvisning till den s.k. försiktighetsprincipen, föreslogs avstå från krav på tillstånd för värdepappersrörelse i dessa situationer. Finansinspektionens praxis har även vissa pragmatiska bevekelsegrunder. Inspektionen uppmärksammade nämligen ett problem med att försäkringsförmedlare använde sig av begreppet marknadsföring av finansiella instrument (dvs. rekommendationer som inte uppfyller rekvisiten för investeringsrådgivning enligt lagen om värdepappersmarknaden) och därigenom kringgick de regelverk som införts för att skydda konsumenterna (se Tillsynsrapport 2010 – Finansinspektionen, s. 27 f.). Finansinspektionen intog därför ståndpunkten att sådan verksamhet var underkastad regelverket för försäkringsförmedling. Risken fanns annars att den verksamheten fick anses vara helt oreglerad, eftersom marknadsföring av finansiella instrument inte bedömts tillståndspliktig enligt MiFID och lagen om värdepappersmarknaden. Syftet med ställningstagandet var alltså att förhindra kringgåenden och att därigenom stärka konsumentskyddet. Finansinspektionen har dock på senare tid ändrat sitt tidigare ställningstagande i gränsdragningsfrågan och anser numera att rekommendationer om finansiella instrument inom en livförsäkring utgör investeringsrådgivning enligt lagen om värdepappersmarknaden.
Gränsdragningsfrågan har vidare varit föremål för svenska domstolsavgöranden och även flera ärenden i Allmänna reklamationsnämnden. En gemensam nämnare för dessa fall har varit att de avsett ersättning till kunder från försäkringsförmedlares obligatoriska ansvarsförsäkring på grund av skadeståndsanspråk i anledning av rekommendationer om finansiella instrument vars värde kopplats till livförsäkringslösningar. En av grundförutsättningarna för att erhålla ersättning från ansvarsförsäkring har ansetts vara att den verksamhet som orsakat skadan definitionsmässigt måste utgöra försäkringsförmedling. Det har att göra med att försäkringsförmedlares obligatoriska ansvarsförsäkring endast ansetts täcka ”försäkringsförmedling”. Frågan om räckvidden av det rörelserättsliga begreppet försäkringsförmedling kan således vara indirekt
avgörande även civilrättsligt i dessa fall för om kunden, vid vårdslös rådgivning, kan tillgodogöra sig skadestånd ur försäkringsförmedlarens ansvarsförsäkring.
Högsta domstolen meddelade i december 2015 prövningstillstånd i ett mål som avser just frågan om en sådan ansvarsförsäkrings räckvidd (T 2761-15). I målet i fråga hade en försäkringstagare yrkat ersättning från ett försäkringsföretag i anledning av vårdslös rådgivning som lämnats av en försäkringsförmedlare som haft sin ansvarsförsäkring hos försäkringsföretaget. Den förmedlade försäkringen utgjordes av en depåförsäkring till vilken knutits en strukturerad produkt (ett s.k. investeringscertifikat, vilket är ett finansiellt instrument), som på relativt kort tid förlorat hela sitt värde. Båda underrätterna gick på försäkringstagarens linje och avgjorde, efter en noggrann genomgång och tolkning av försäkringsförmedlingsdirektivet och MiFID I, att rådgivningen fick anses utgöra försäkringsförmedling. Av betydelse för tingsrättens bedömning var bl.a. att frånvaron av ingripanden från Finansinspektionen fick anses ha gett kunden fog att tro att rådgivningen utgjort försäkringsförmedling. Högsta domstolen beslutade i oktober 2016 att inhämta ett förhandsavgörande från EU-domstolen om tolkningen av direktiven i denna del (EU-domstolens mål C-542/16). Generaladvokaten vid EU-domstolen har den 21 november 2017 lämnat ett förslag till avgörande som sammanfattningsvis innebär att domstolen bör svara den svenska domstolen att samtliga nu aktuella råd om kapitalförsäkring utgör försäkringsförmedling. Det är ännu inte känt när EU-domstolen kommer att meddela dom i målet.
6.3.2. Klargörande i gränsdragningsfrågan
Regeringens bedömning: Som försäkringsdistribution ska även avses verksamhet som innebär att tjänster som motsvarar investeringstjänster enligt lagen om värdepappersmarknaden utförs när det gäller försäkringsbaserade investeringsprodukter eller pensionsförsäkringar som är exponerade mot marknadsvolatilitet.
Promemorians förslag överensstämmer inte med regeringens bedömning. Enligt promemorians förslag ska som försäkringsdistribution inte avses verksamhet som utgör värdepappersrörelse enligt lagen om värdepappersmarknaden när verksamheten utförs beträffande försäkringsbaserade investeringsprodukter eller pensionsförsäkringar som är exponerade mot marknadsvolatilitet.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Kammarrätten i Stockholm påpekar att den bedömning som görs i promemorian strider mot gällande svensk praxis.
Kammarrätten och Sveriges advokatsamfund hänvisar till att Högsta domstolen beslutat inhämta ett förhandsavgörande av EU-domstolen och anser det inte är lämpligt att föregripa avgörandet i det ärendet.
Konsumentverket anser att det är problematiskt att förslaget medför att det krav på obligatorisk ansvarsförsäkring som i dag gäller för försäkringsförmedlare inte kommer att omfatta den nu aktuella verksamheten. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet anser att det inte
är rimligt att behålla ett system som möjliggör regelarbitrage bland regler med olika nivåer av konsumentskydd. Svensk Försäkring avstyrker förslaget och anför att det skulle innebära stora svårigheter att samtidigt tillämpa båda regelverken. Enligt Svensk Försäkring vilar bedömningen på en felaktig tolkning av tillämpningsområdet för både MiFID II och försäkringsdistributionsdirektivet. För det första är behovet av konsumentskydd fel avvägt i förhållande till övriga konsekvenser. För det andra innehåller försäkringsdistributionsdirektivet särregler för försäkringsbaserade investeringsprodukter. Enligt Svensk Försäkring har dessa tillkommit just för att särskilda krav ansetts nödvändiga primärt för att rådgivning kring underliggande finansiella instrument ansetts innebära en förhöjd risk för intressekonflikter. För det tredje hänvisar försäkringsdistributionsdirektivet inte på något sätt till MiFID II när det gäller den rådgivning om de finansiella instrument som är intimt förknippad med de försäkringsbaserade investeringsprodukter i vilka de finansiella instrumenten ingår. Tvärtom konstateras i skälen till direktivet att försäkringsbaserade investeringsprodukter ofta erbjuds som ett komplement eller substitut för investeringsprodukter som omfattas av MiFID II. För det fjärde indikerar den i detta sammanhang aktuella delegerade förordningen till försäkringsdistributionsdirektivet att direktivet även reglerar råd om finansiella instrument i en försäkringsbaserad investeringsprodukt. För det femte saknas det enligt Svensk Försäkring konsumentskyddsskäl för att tillämpa regler på värdepappersmarknadsområdet på försäkring. En mer långtgående reglering än miniminivån måste enligt Svensk Försäkring motiveras utifrån behovet av förhöjt konsumentskydd på den aktuella delen av marknaden. Ett sådant behov har inte redovisats i promemorian och förslaget har inte heller vägts mot andra konsekvenser. Svensk Försäkring kan i det avseendet inte se att förslagets fördelar överväger nackdelarna. För det sjätte är varken de delegerade akterna till MiFID II eller Finansinspektionens föreskrifter om värdepappersrörelse, vilka skulle bli tillämpliga på den ifrågavarande verksamheten, anpassade efter förutsättningarna i försäkringsbranschen.
Skälen för regeringens bedömning
Behovet av ett förtydligande
Det kan inledningsvis konstateras att det finns ett behov av att tydliggöra gränsdragningen mellan regelverket för försäkringstjänster och de regler som gäller för värdepappersrörelse. Detta behov gör sig starkt gällande i förhållande till såväl Finansinspektionens tillsyn som marknadsaktörernas verksamhet och skyddet för deras kunder. Det finns i det sammanhanget anledning att betona att den utveckling av försäkringsförmedlarnas verksamhet som skett under senare år överlag föranleder åtgärder för att stärka kundskyddet.
Behovet av ett klargörande i detta sammanhang bör dock bl.a. vägas mot att Högsta domstolen, som nämns i avsnitt 6.3.2 ovan, i oktober 2016 beslutade att inhämta ett förhandsavgörande från EU-domstolen (när det gäller tolkningen av vissa gränsdragningsfrågor mellan tillämpningsområdena för försäkringsförmedlingsdirektivet och MiFID I). Det kan antas att det i den rättsprocessen kommer att ges viss
vägledning av EU-domstolen som är relevant även när det gäller tolkningen av hur försäkringsdistributionsdirektivet förhåller sig till MiFID II. Den uppfattningen gör sig särskilt gällande mot bakgrund av Generaladvokatens förslag till avgörande i målet som anges ovan. Det förslaget är i betydande omfattning inriktat mot att ge ett klargörande även när det gäller försäkringsdistributionsdirektivet och MiFID II. Motivet för det får anses vara att tillämpningsområdet för de båda tidigare direktiven, i de delar som nu är aktuella, i stora delar överensstämmer med tillämpningsområdet för de båda senare direktiven. Mot bakgrund av det anförda gör regeringen följande bedömning.
Det kan inte bortses från att EU-domstolens kommande avgörande innebär en rad begränsningar när det gäller det brådskande behovet av förtydliganden. För det första går det inte att på förhand förutse hur långt det avgörandet kommer att tillgodose behovet av ett förtydligande. Det finns alltså inga garantier för att förhandsavgörandet kommer att ge svar med en önskvärd tydlighet på samtliga frågor som skulle behöva besvaras. För det andra gäller avgörandet i formell mening inte tolkningen av försäkringsdistributionsdirektivet. Det finns visserligen, som nämns ovan, många likheter mellan det direktivet och försäkringsförmedlingsdirektivet respektive MiFID I och MiFID II, men även vissa skillnader, som i sig kan tala för skilda tolkningar. Sammanfattningsvis finns det således en viss risk för att relevanta frågor kommer kvarstå delvis obesvarade även efter det kommande förhandsavgörandet.
Det går inte heller att bortse från att EU-domstolens besked om tolkningen kan innebära mindre önskvärda effekter på den svenska marknaden för finansiell rådgivning. På den svenska försäkringsmarknaden förekommer i högre grad än på marknaderna i många andra medlemsstater produkter som i allt väsentligt avser att efterlikna direkt ägande av finansiella instrument (framför allt gäller det förekomsten av depåförsäkringar). Även om Sverige givetvis är bundet till EU-domstolens tolkning av försäkringsförmedlingsdirektivet, bör det i detta sammanhang framhållas att försäkringsdistributionsdirektivet i högre grad än försäkringsförmedlingsdirektivet utgör ett minimiharmoniseringsdirektiv. Det innebär att det i förhållande till försäkringsdistributionsdirektivet finns ett betydande utrymme för medlemsstaterna att införa nationella bestämmelser och att själva tolka dessa, oavsett vad EU-domstolen kommer fram till i förhållande till det som anges i försäkringsförmedlingsdirektivet. Beroende på hur EU-domstolen besvarar de frågor som Högsta domstolen ställt och de skäl som EU-domstolen anför kan det naturligtvis inte uteslutas att domen kommer att ha betydelse för de bedömningar som görs i denna proposition. Det kan heller inte uteslutas att domen t.o.m. skulle kunna innebära att det finns behov av ytterligare lagändringar.
Sammantaget anser regeringen att det kommande avgörandet från EUdomstolen inte bör anses utgöra tillräckligt skäl för att, som Kammarrätten och Advokatsamfundet förordar, avstå från att i denna proposition behandla frågan om gränsdragningen mellan försäkringsdistributionsdirektivet och MiFID II och innebörden av begreppet försäkringsdistribution. Det bör i stället betonas att det är av stor vikt att det görs ett tydligt ställningstagande som är väl avvägt, med hänsyn tagen till de
olika förutsättningar och behov som finns på den svenska marknaden för finansiell rådgivning.
Allmänna utgångspunkter och bedömning
Det bör betonas att själva kärnan i gränsdragningsfrågan avser om huruvida viss verksamhet omfattas av antingen försäkringsdistributionsdirektivet eller MiFID II eller om sådan verksamhet omfattas av båda direktiven. Av betydelse för den frågan är framför allt direktivens ordalydelse när det gäller tillämpningsområden och relevanta undantag. Även andra faktorer bör dock ges vikt vid bedömningen.
Det kan i och för sig argumenteras för att en bedömning av gränsdragningsfrågan inte borde vara särskilt komplicerad att göra. För den som inte tidigare kommit i kontakt med frågan torde det framstå som en självklarhet att en försäkringsförmedlares verksamhet ska avse just försäkringar och inte t.ex. värdepappersrörelse, även i de fall försäkringsprodukterna utformats för att efterlikna ägande av finansiella instrument. Ur ett strikt juridiskt perspektiv är dock bedömningen mer komplicerad och erbjuder flera möjliga utfall, vilket inte minst framgår av de olika tolkningar som redovisas i tidigare lagstiftningsärenden och praxis från underrätterna (se avsnitt 6.3.1). Anledningen till detta är att själva definitionen av vissa investeringstjänster, enligt bl.a. det som anges i promemorian Stärkt konsumentskydd vid försäkringsförmedling, inte ska anses vara uppfyllda om verksamheten bedrivs i förhållande till ett livförsäkringsavtal.
Det finns anledning att inledningsvis konstatera att såväl verksamhet som utgör försäkringsdistribution som tillhandahållande av investeringstjänster i och för sig utgör tillståndspliktig verksamhet, men enligt olika regelverk. Det som framför allt talar för att en korsvis tillämpning av regelverken skulle vara möjlig, med innebörden att både försäkringsdistributionsdirektivet och MiFID II skulle vara tillämpliga på i princip samma tjänster, är att det uttryckligen framgår av direktiven att försäkringar ofta erbjuds som alternativ eller substitut till investeringar direkt i finansiella instrument (skäl 56 till försäkringsdistributionsdirektivet och skäl 87 till MiFID II). Vidare bör det, som Svensk Försäkring påpekar, nämnas att kundskyddsreglerna när det gäller tjänster i förhållande till de slag av försäkringar som nu är i fråga, dvs. försäkringsbaserade investeringsprodukter, i hög grad har anpassats till de som gäller för investeringstjänster (jfr kapitel VI i försäkringsdistributionsdirektivet och kapitel II i avdelning II i MiFID II). Det kan i enlighet därmed påstås att gränsdragningsfrågan har beaktats i de båda direktiven och att reglerna för försäkringsdistributörer respektive värdepappersinstitut därför har anpassats. Detta skulle vidare kunna tas till intäkt för att tillämpningsområdet för de båda direktiven delvis överlappar varandra. Konsekvensen av en sådan tolkning som innebär en korsvis tillämpning blir att både försäkringsförmedlare och värdepappersinstitut, med stöd av sitt tillstånd enligt respektive regelverk, får tillhandahålla bl.a. personliga rekommendationer avseende finansiella instrument inom en livförsäkring (se vidare nedan).
Regeringen anser, till skillnad från det som anges i promemorian, att de argument som redovisas ovan får anses framstå som tillräckligt över-
tygande för att det bör vara möjligt för försäkringsdistributörer att tillhandahålla vad som motsvarar investeringstjänster beträffande finansiella instrument som utgör investeringsalternativ inom ramen för en livförsäkring.
Även om regelverket för försäkringsdistribution i försäkringsdistributionsdirektivet och regelverket för investeringsrådgivning i MiFID II i viss mån innehåller olika nivåer av såväl direkt som indirekt kundskydd, bör det framhållas att skillnaderna minskat betydligt i förhållande till vad som gällt enligt de två tidigare EU-direktiven. Detta talar i sig för att avsikten är att försäkringsdistributörer ska kunna tillhandahålla tjänster som gäller försäkringsprodukternas olika investeringsalternativ, även i de fall alternativen utgörs av exponering mot olika finansiella instrument. Som Svensk Försäkring påpekar indikerar även kommissionens delegerade förordning (EU) 2017/2359 av den 21 september 2017 om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/97 vad gäller informationskrav och uppföranderegler för distribution av försäkringsbaserade investeringsprodukter, att regelverket är avsett att tillämpas så (se artiklarna 9.7 och 17.1 a och b).
Skillnaderna mellan direktiven och den reglering som kompletterar dem kan inte anses vara så stor att det motiverar att försäkringsdistributörer inte ska ha möjlighet att bedriva verksamhet som är intimt förknippad med försäkringsprodukterna.
Regeringen instämmer i och för sig i promemorians bedömning att de skärpta reglerna i försäkringsdistributionsdirektivet avseende försäkringsbaserade investeringsprodukter även kommer utgöra en viktig åtgärd för ett ökat kundskydd i de situationer som inte berörs av den nu aktuella gränsdragningsfrågan. Det finns en rad tjänster och produkter som, oavsett vilken tolkning som görs i gränsdragningsfrågan, helt klart utgör försäkringsdistribution och när det gäller dem kommer de skärpta reglerna också att förbättra kundskyddet. Bland dessa kan nämnas t.ex. marknadsföring och annan distribution av vissa livförsäkringar med traditionell förvaltning. Vidare utgör det försäkringsdistribution att utföra rådgivning om färdigpaketerade försäkringsbaserade investeringsprodukter, som är exponerade mot fler än ett finansiellt instrument som kunden inte kan välja mellan. Sådana produkter är relativt vanliga på den europeiska livförsäkringsmarknaden och det kan antas att det bl.a., dock inte uteslutande, är sådana produkter som de skärpta kraven i försäkringsdistributionsdirektivet är avsedda att träffa. Vidare torde de regler som avser processen för produktgodkännande och distributionsstrategi i stor utsträckning kunna hantera eventuella problem i förhållande till rådgivning kring försäkringsbaserade investeringsprodukter (artikel 25). En försäkringsdistributör som utvecklar en försäkringsbaserad investeringsprodukt med olika investeringsalternativ (t.ex. olika enskilda finansiella instrument som försäkringen ska exponeras mot) bör således i den processen fastställa bl.a. en lämplig målgrupp av slutkunder för vart och ett av de investeringsalternativen.
I promemorian hänvisas det vidare till att reglerna om s.k. korsförsäljning och bedömning av lämplighet i försäkringsdistributionsdirektivet (artiklarna 24.3 och 30.1) är oförenliga med tolkningen att vissa former av investeringstjänster i förhållande till en livförsäkring ingår i begreppet försäkringsdistribution (s. 135). Utformningen av de
reglerna kan dock enligt regeringens uppfattning inte anses innebära att det därmed finns tillräckliga skäl för att man bör dra den slutsatsen.
Försäkringsavtalens indelning i försäkringsklasser, till vilka bl.a. försäkringsförmedlares tillstånd är knutna (där mindre komplicerade livförsäkringsprodukter tillhör samma klass som mer avancerade), motiverar även fortsättningsvis något lägre instegskrav för försäkringsförmedlare än de som gäller för värdepappersinstitut (se vidare om olika slag av försäkringar nedan). Det förhållandet kan i och för sig medföra potentiellt negativa konsekvenser i form av att samtliga försäkringsdistributörer med tillstånd avseende livförsäkringar (2 kap. 2 § lagen om försäkringsförmedling), får ge rekommendationer avseende såväl livförsäkringar med fastställt dödsfallsbelopp som depåförsäkringar och därtill kopplade finansiella instrument. I det sammanhanget bör det dock beaktas att genomförandet av försäkringsdistributionsdirektivet innebär skärpta krav avseende tillstånd och registrering. Det ställs även krav när det gäller bl.a. försäkringsdistributörers kunskap, kompetens och fortbildning. I denna proposition föreslås därutöver bl.a. ett krav på lämplighet när det gäller personer i ledningen för en försäkringsdistributör (se avsnitt 7.2.4). Det anförda får anses på ett lämpligt sätt motverka risken av sådana potentiellt negativa konsekvenser som anges ovan.
Ett tänkbart alternativ är givetvis att dela in försäkringsförmedlares tillstånd på ett annat sätt än efter försäkringsklasser, då närmast ett särskilt tillstånd kopplat till försäkringsbaserade investeringsprodukter. Det skulle i så fall göra det möjlig med en mer utförlig differentiering av bl.a. instegskraven. Regeringen gör dock bedömningen att en sådan lösning skulle vara komplicerad och mindre lämplig eftersom den sannolikt bl.a. skulle väcka nya gränsdragningsfrågor och även försvåra förutsättningarna för gränsöverskridande verksamhet.
Ståndpunkt och avgränsning
Den bedömning som görs i denna proposition innebär, i enlighet med gällande svensk praxis i förhållande till begreppet försäkringsförmedling, att försäkringsförmedlare, inom ramen för ett tillstånd för försäkringsdistribution, bör få bedriva försäkringsdistribution som innebär att tjänster som motsvarar investeringstjänster utförs i förhållande till livförsäkringar. Som en konsekvens av det bör försäkringsföretagens motsvarande verksamhet också anses som försäkringsdistribution.
För att försäkringsförmedlare ska få driva sådan verksamhet utan anknytning till en försäkring, bör det däremot krävas antingen ett tillstånd för värdepappersrörelse eller att något av undantagen i lagen om värdepappersmarknaden är tillämpligt på den tjänst som utförs. För försäkringsföretag gäller ett generellt undantag från den lagen (2 kap. 5 § första stycket 4). Detta undantag följer direkt av MiFID (artikel 2.1 a i både MiFID I och MiFID II). För försäkringsförmedlare gäller i dag ett begränsat undantag i samma lag för sidoverksamhet i förhållande till vissa investeringstjänster vid förmedling av fondandelar (2 kap. 5 § första stycket 14). I denna proposition föreslås att undantaget för sidoverksamhet ska tas bort (se avsnitt 7.3). Det undantaget hänför sig alltså inte till något undantag i försäkringsförmedlingsdirektivet eller
försäkringsdistributionsdirektivet utan ett undantag i MiFID som medlemsstaterna får införa i nationell rätt (artikel 3 i både MiFID I och MiFID II, se prop. 2006/07:115 s. 340 f. och prop. 2016/17:162 s. 272 f.). Något generellt undantag för försäkringsförmedlare finns således inte i MiFID II och inte därför heller i lagen om värdepappersmarknaden (se nedan närmare om undantag). För att en försäkringsförmedlare ska få utföra investeringsrådgivning inom ramen för en livförsäkring, krävs det därför enligt förslaget i denna proposition att det finansiella instrumentet ingår som ett valbart investeringsalternativ i en försäkringsbaserad investeringsprodukt.
Förhållandet mellan försäkringsdistributionsdirektivet och MiFID II och olika typer av livförsäkringar Unionsrättsligt regleras distributionen av försäkringar genom försäkringsdistributionsdirektivet, åtskilt från försäkringsföretagens övriga verksamhet (som regleras i Solvens II-direktivet). Investeringstjänster, såsom rekommendationer avseende finansiella instrument som uppfyller kriterierna för investeringsrådgivning, regleras däremot i MiFID II. Både försäkringsdistributionsdirektivet och MiFID II innehåller såväl direkta som indirekta kundskyddsregler i olika omfattning.
Förutom att investeringstjänster inom viss verksamhet, exempelvis försäkringsföretagens försäkringsverksamhet, uttryckligen är undantagna från MiFID II, framstår föremålet för tjänsten som avgörande för vilket regelverk som ska tillämpas (och därmed vilken nivå av skydd som ska gälla i förhållande till kunden). Försäkringsdistributionsdirektivet och MiFID II ger dock inte någon närmare vägledning för hur verksamhet som tillsynes omfattas av tillämpningsområdet för de båda direktiven ska regleras. Det finns därför skäl att översiktligt redogöra för de olika försäkringar som kan beröras av den nu aktuella gränsdragningsfrågan.
Det kan inledningsvis konstateras att det inte förekommer någon legaldefinition av försäkringsavtal, vare sig inom unionsrätten eller i svensk rätt. Över huvud taget framstår den reglering och de många begrepp som omgärdar försäkringsmarknaden som både komplex och delvis överlappande. Exempelvis skiljer sig den svenska civilrättsliga indelningen av försäkringsavtal i personförsäkringar och skadeförsäkringar (1 kap.1 och 2 §§försäkringsavtalslagen) från den inom unionen harmoniserade försäkringsrörelserättsliga i olika försäkringsklasser (se bilagorna I och II till Solvens II-direktivet). Definitionen av försäkringsbaserade investeringsprodukter enligt försäkringsdistributionsdirektivet och Priipförordningen har heller ingen självklar koppling till dessa två olika indelningar. Därtill kommer den rikliga flora av mer och mindre vedertagna produktnamn som används av marknadsaktörerna för benämning av försäkringar med olika egenskaper.
I rörelserättsliga sammanhang delas dock, som nämns ovan verksamhet, in i förhållande till olika försäkringsklasser. Såväl en mindre komplicerad livförsäkring, där storleken på ersättning vid bl.a. försäkringsfall är bestämd på förhand, som sådana mer komplexa försäkringar, där värdet är exponerat mot marknadsvolatilitet, tillhör dock i huvudsak samma försäkringsklass (både försäkringar med fastställt dödsfallsbelopp och det som brukar kallas traditionellt förvaltade
försäkringar samt depåförsäkringar anses vara s.k. traditionella försäkringar, i enlighet med Solvens II-direktivet (bilaga II klass I). Så har även indelningen genomförts i svensk rätt (se 2 kap. 2 § lagen om försäkringsförmedling och 2 kap. 12 § försäkringsrörelselagen). I svensk rätt förekommer vidare begreppet kapitalförsäkring endast i skatterättsliga sammanhang och definieras där som en livförsäkring som inte uppfyller villkoren för att beskattas som en pensionsförsäkring (58 kap. 2 § inkomstskattelagen [1999:1229]). I denna proposition föreslås att det i den nya lagen om försäkringsdistribution ska införas en särskild definition i vilken det anges vilka försäkringar som ska anses som pensionsförsäkringar ur ett distributionsrättsligt perspektiv (se avsnitt 6.2.2). På försäkringsmarknaden används däremot benämningen kapitalförsäkring i en ibland betydligt bredare kontext än i skattelagstiftningen. Till detta kommer att för en kund, som inte har några djupare kunskaper inom försäkringsområdet, kan sannolikt även själva benämningen kapitalförsäkring vara missledande. Någon försäkring eller annan garanti mot risken att gå miste om det investerade kapitalet behöver det nämligen inte vara fråga om. Vidare kan värdet på både en kapitalförsäkring och en pensionsförsäkring vara exponerat mot marknadsvolatilitet. Från försäkringsdistributionsdirektivets definition av försäkringsbaserade investeringsprodukter undantas emellertid bl.a. pensionsförsäkringar, eftersom pensionsåtaganden sedan länge i hög grad ansett hänförliga till medlemsstaternas interna angelägenheter (artikel 2.1.17 c–e i försäkringsdistributionsdirektivet).
På försäkringsmarknaden förekommer i vart fall i huvudsak tre kategorier av livförsäkringar som kunder kan använda för sparandeändamål. De brukar benämnas traditionellt förvaltad livförsäkring, depåförsäkring och fondförsäkring (varav fondförsäkring tillhör en egen försäkringsklass, dvs. klass III i bilaga II till Solvens II-direktivet).
Kännetecknande för en traditionellt förvaltad försäkring är att försäkringsgivaren garanterar försäkringstagaren en viss lägsta avkastning på inbetalda premier och kapital, från en viss ålder eller tidpunkt och under en viss ålder eller livsvarigt. Egenskaperna hos en sådan försäkring kan alltså delvis liknas vid dem hos en obligation. I en traditionellt förvaltad försäkring har försäkringstagaren mycket små eller ingen möjlighet att påverka placeringsinriktningen för premierna eller försäkringskapitalet. Det är med andra ord inte heller möjligt för försäkringstagaren att exponera försäkringen mot enskilda finansiella instrument. Det är vidare försäkringsgivaren som bär placeringsrisken för den del av försäkringskapitalet som garanterats (dvs. risken för att de underliggande tillgångarna minskar i värde). Utvecklingen av traditionellt förvaltade försäkringsprodukter har i och för sig gått mot lägre ställda garantier i det avseendet. Sammanfattningsvis innebär det att gränsdragningsproblematiken inte aktualiseras i förhållande till tjänster som utförs i anslutning till livförsäkringar med traditionell förvaltning. Samtliga tjänster i förhållande till sådana produkter bör då falla inom ramen för vad som utgör försäkringsdistribution. I den mån det tillkommer en återbäring från en traditionellt förvaltad försäkring, som inte är en pensionsförsäkring, som är exponerad mot marknadsvolatilitet (dvs. varierar beroende på utfallet av försäkringsföretagets kapitalförvaltning) torde den utgöra en försäkringsbaserad investeringsprodukt.
Vid de produkter som på försäkringsmarknaden benämns depåförsäkring är det däremot försäkringstagaren som själv bär placeringsrisken. Utbetalningarnas storlek bestäms i huvudsak av försäkringens värde, vilket motsvaras av värdeutvecklingen hos de finansiella instrument som försäkringstagaren valt ut. Kännetecknande för en depåförsäkring är att försäkringspremier och kapital får placeras i likvida medel och finansiella instrument (till skillnad från fondförsäkringar, som endast får exponeras mot fondandelar, men som i allt väsentligt annars liknar depåförsäkring, men alltså tillhör en annan försäkringsklass). Det är som nämns ovan försäkringstagaren själv som bestämmer vilka finansiella instrument som de inbetalda premierna eller kapitalet ska exponeras mot. Vilka finansiella instrument som kunden kan välja mellan bestäms av försäkringsföretaget. De finansiella instrumenten förvaras i sin tur i en värdepappersdepå som formellt ägs av försäkringsgivaren, men som försäkringstagaren i regel erhåller en fullmakt till för att möjliggöra ändringar i innehavet. Det är således möjligt att använda en depåförsäkringsprodukt för att efterlikna ett ägande i en värdepappersdepå, dvs. som ett ”skal” för ett eller flera finansiella instrument (t.ex. ett investeringscertifikat).
Närmare om bedömning av definitioner i förhållande till tillämpningsområdet för respektive regelverk Det kan konstateras att tillämpningsområdet formuleras på olika sätt i försäkringsdistributionsdirektivet och i MiFID II (artikel 1 i de båda direktiven). Att försäkringsdistributionsdirektivets tillämpningsområde är allmänt formulerat, medan det i MiFID II är betydligt mer specificerat, bör ges viss men inte avgörande betydelse i den nu aktuella gränsdragningsfrågan. Det saknas i och för sig i det sammanhanget skäl att ge begreppet försäkringsdistribution en sådan vid innebörd att det omfattar alla tänkbara tjänster vilka inte uppenbart faller utanför dess ordalydelse. Det förhållningssättet är en i Sverige sedan länge etablerad metod när det gäller att bedöma tillämpningsområdet för försäkringsförmedling (jfr avsnitt 6.2).
Försäkringsdistribution definieras i nu aktuellt avseende i försäkringsdistributionsdirektivet (artikel 1.1) som:
verksamhet som består i att ge råd om, föreslå eller utföra annat förberedande arbete inför ingåendet av ett försäkringsavtal, eller att ingå ett sådant avtal, eller att bistå vid förvaltningen och fullgörande av sådana avtal, särskilt vid skada […].
Definitionen gör således inte någon skillnad mellan olika typer av försäkringar utan gäller samtliga försäkringsklasser.
I definitionen av investeringstjänster och investeringsverksamheter i MiFID II (artikel 4.1.2), hänvisas till avsnitt A i bilaga I till samma direktiv där nio investeringstjänster och investeringsverksamheter specificeras. I MiFID II (artikel 4.1.4) definieras investeringstjänsten investeringsrådgivning på följande sätt:
investeringsrådgivning: tillhandahållande av personliga rekommendationer till en kund på dennes begäran eller på värdepappersföretagets initiativ, i fråga om en eller flera transaktioner som avser finansiella instrument.
I den delegerade förordningen till MiFID II (artikel 9) anges följande i fråga om definitioner för tillämpning av direktivet.
Vid tillämpning av ”investeringsrådgivning” i artikel 4.1.4 i direktiv 2004/39/EG avses med personlig rekommendation en rekommendation till en person i dennes egenskap av investerare eller presumtiv investerare, eller i dennes egenskap av ombud för en investerare eller presumtiv investerare. Rekommendationen skall presenteras som lämplig för personen i fråga eller vara baserad på en bedömning av den berörda personens omständigheter, och måste utgöra en rekommendation att vidta en av följande åtgärder:
a) Att köpa, sälja, teckna sig för, byta, lösa in, behålla eller garantera ett
speciellt finansiellt instrument.
b) Att utnyttja eller inte utnyttja en rätt som ges genom ett visst finansiellt
instrument att köpa, sälja, teckna sig för, byta eller lösa in ett finansiellt instrument. En rekommendation är inte en personlig rekommendation om den enbart sänds ut via distributionskanaler eller till allmänheten.
I promemorian görs bedömningen att redan definitionernas ordalydelse i regelverket på värdepappersmarknadsområdet ger vid handen att personliga rekommendationer till en kund om att investera i ett specifikt finansiellt instrument även inom ramen för en livförsäkring omfattas. Vidare anges att den breda definitionen av försäkringsdistribution visserligen innebär att viss ekonomisk rådgivning i samband med tecknandet och upprätthållandet av ett försäkringsavtal kan anses ingå men att det allmänt formulerade tillämpningsområdet i försäkringsdistributionsdirektivet medför att det går en tydlig gräns vid verksamhet som uttryckligen, och med en högre grad av detaljrikedom, utgör tillståndspliktig verksamhet enligt ett annat regelverk än försäkringsdistributionsdirektivet. Detta gäller enligt promemorian särskilt i förhållande till regelverk med ett högre kundskydd. Med hänsyn till att MiFID II innehåller en mer specifik formulering av investeringstjänster samt en omfattande och detaljerad reglering, bör det enligt promemorians bedömning i fråga om sådana tjänster anses utgöra en specialreglering i förhållande till försäkringsdistributionsdirektivet, vilken bör tillämpas framför det sistnämnda direktivets regler. Enligt promemorians bedömning bör följaktligen lagen om värdepappersmarknaden vara att anse som speciallag i förhållande till den nya lagen om försäkringsdistribution. Regeringen instämmer emellertid inte i promemorians bedömning i alla delar. Regeringen konstaterar, i likhet med Svensk Försäkring, att försäkringsdistributionsdirektivet innehåller särskilda regler för försäkringsbaserade investeringsprodukter. Mycket tyder på att de kraven tillkommit för att särskilda krav ansetts nödvändiga primärt för att rådgivning kring underliggande investeringsalternativ ansetts innebära en förhöjd risk för intressekonflikter. Det innebär i så fall att målsättningen med direktivet bör anses ha varit att införa ett lämpligt kundskydd i det avseendet.
Sammanfattningsvis anser regeringen att slutsatsen bör vara att försäkringsförmedlares verksamhet som består i att ge personliga rekommendationer avseende finansiella instrument som utgör investeringsalternativ i en depå- eller fondförsäkring bör anses uppfylla kriterierna för försäkringsdistribution. På motsatt sätt förhåller det sig
med motsvarande rådgivning i förhållande till rekommendationer utan anknytning till ett försäkringsavtal, t.ex. när det gäller fondandelar som är valbara som placeringar inom ramen för premiepensionssystemet. Av det anförda följer att det bör krävas tillstånd enligt lagen om värdepappersmarknaden för att utföra sådan verksamhet, om inte något av undantagen från tillståndsplikt i den lagen är tillämpligt. Vidare bör ett värdepappersinstitut inom ramen för sitt tillstånd enligt den lagen få tillhandahålla sådana tjänster som tillståndet omfattar även inom ramen för en livförsäkring eller premiepensionen, så länge rådgivningen inte omfattar ett försäkringsmoment. Följande exempel illustrerar regeringens bedömning i denna del. Om en livförsäkring som ett investeringsalternativ erbjuder exponering mot en viss aktie, så bör både en försäkringsförmedlare och ett värdepappersinstitut få lämna personliga rekommendationer till en kund när det gäller den aktien. Att investera direkt i ett finansiellt instrument skiljer sig dock från att välja ett visst investeringsalternativ i en försäkring. För det första får den som gör en investering genom en livförsäkring inte samma rättigheter som tillkommer t.ex. en aktieägare. För det andra kan det finnas bestämmelser i försäkringsavtalet som innebär andra skillnader från att investera direkt i ett finansiellt instrument. Mot den bakgrunden bör ett värdepappersinstitut inte få ge råd som berör försäkringsinslaget i investeringen. Den verksamheten får anses erfordra försäkringskompetens.
Regeringen gör vidare samma bedömning som den i promemorian när det gäller att en försäkringsförmedlare inte bör få ta emot och vidarebefordra order till andra än försäkringsföretag, eftersom ett sådant förfarande skulle utgöra värdepappersrörelse i form av investeringstjänsten mottagande och vidarebefordran av order i fråga om ett eller flera finansiella instrument (2 kap. 1 § 1 lagen om värdepappersmarknaden). Om order avseende finansiella instrument som ingår i en livförsäkring tas emot och vidarebefordras bör det således inte anses vara fråga om värdepappersrörelse, under förutsättning att verksamheten endast omfattar vidarebefordran av kunders order till ett försäkringsföretag. Regeringen noterar i sammanhanget att försäkringsdistributionsdirektivet i viss mån innehåller särskilda regler som möjliggör s.k. rena utförandeorder (artikel 30.3). För sådan verksamhet som försäkringsdistributörer utför bör, liksom för annan verksamhet som har en klar anknytning till försäkringsavtal (t.ex. försäkringskunders dispositioner på digitala fondtorg, men även marknadsföring av finansiella instrument inom en livförsäkring), reglerna om försäkringsdistribution gälla.
Särskilt om korsvis tillämpning av regelverken Förutom den omständigheten att försäkringsdistributionsdirektivet och MiFID II tar sikte på olika verksamheter – försäkringsdistribution respektive investeringstjänster – och att regelverken är avgränsade och anpassade för den ena eller andra typen av verksamhet, bör det även noteras att de inte uttryckligen motsäger att den sektorsvisa regleringen är korsvis tillämplig. Mot den bakgrunden går det inte att utesluta att direktiven i viss mån kan vara tillämpliga på tjänster som till viss del överensstämmer.
Även om den nya lagen om försäkringsdistribution och lagen om värdepappersmarknaden tar sikte på olika slags verksamheter, på sätt som anges ovan, visar förekomsten av de produkter och tjänster som finns på marknaden att det inte utesluter att en och samma aktör i och för sig kan önska driva verksamhet som omfattas av de båda lagarnas respektive tillämpningsområde. Detta kan även ofta vara till fördel för kunderna, eftersom de då kan få sina samtliga behov av finansiella tjänster tillgodosedda samtidigt, av samma aktör. En annan sak är att det då ofta rör sig om två eller fler separata bedömningar, som i sin tur kan ställa olika krav på rådgivarens kompetens. Först kundens val av lämpligt försäkringsavtal och därefter de finansiella instrument som passar kunden. Enligt förslaget i promemorian skulle verksamhetsutövare i en sådan situation behöva ha ett tillstånd för respektive verksamhet som drivs. Det skulle även få till följd att regelverk som innehåller delvis olika krav kan behöva tillämpas under ett och samma kundmöte. En särskild fråga i det sammanhanget är att kunder delas in i olika kategorier enligt lagen om värdepappersmarknaden (professionell kund och ickeprofessionell kund, se 9 kap. 3–8 §§), på ett sätt som inte har någon direkt motsvarighet i regelverket för försäkringsdistribution. Detta innebär att det skulle tillkomma administrativa krav för de aktörer som avser att tillhandahålla båda typer av verksamhet till sina kunder. Mot bakgrund av kundskyddsnivån i de båda regelverken numera är relativt lika framstår det inte som motiverat av kundsskyddsskäl med en sådan ökad administrativ börda. För en kund skulle det snarast framstå som i det närmaste obegripligt vilka regler som tillämpas när under ett möte. Risken för regelarbitrage ska dock inte heller överskattas mot bakgrund av att reglerna avseende försäkringsdistribution skärps väsentligt genom förslagen i denna proposition.
En tolkning som däremot innebär att endast försäkringsdistributionsdirektivet, och därmed den nya lagen om försäkringsdistribution, är tillämpligt på all rådgivning som lämnas om en livförsäkring, skulle det, på motsvarande sätt som anges i promemorian Stärkt konsumentskydd vid försäkringsförmedling, leda till resultatet att värdepappersinstitut inte får lämna investeringsrådgivning i förhållande till finansiella instrument, om instrumentens värdeutveckling kopplas till en sådan försäkring. Något undantag för värdepappersinstitut finns nämligen inte i försäkringsdistributionsdirektivet. En sådan tolkning framstår enligt regeringens uppfattning som både omotiverad och felaktig mot bakgrund av att värdepappersinstitut är föremål för ett strängare och för investeringsrådgivning väl anpassat regelverk.
Om försäkringsförmedlares ansvarsförsäkring I detta sammanhang finns det även anledning att notera att de oklarheter som i dag finns när det gäller försäkringsförmedlares rådgivning om placeringar i finansiella instrument inom en försäkring har föranlett tvister mellan kunder och ansvarsförsäkringsgivare. Flertalet ansvarsförsäkringsgivare har påtalat att det för närvarande inte går att bedöma riskerna med den typen av verksamhet, varför de valt att inte erbjuda sådan ansvarsförsäkring. Det finns en potentiell försäkringsbrist i detta avseende som är allvarlig, eftersom ansvarsförsäkring är en förutsättning
för att få tillstånd som försäkringsförmedlare. Försäkringsförmedlare är av central betydelse för försäkringsmarknadens funktion och det är viktigt att det finns förutsättningar att inleda sådan verksamhet. Även risken för sådan försäkringsbrist är således något som i viss mån bör beaktas inom ramen för den nu aktuella gränsdragningsfrågan. Det kan i och för sig antas att ansvarsförsäkringsgivares aktuariella bedömningar av den försäkrade risken kommer att underlättas efter ett klargörande, oberoende av vilket ställningstagande som görs i den frågan.
Det kan alltså konstateras att det klargörande i gränsdragningsfrågan som redovisas ovan kan komma att få ett direkt samband med den om ansvarsförsäkringens civilrättsliga räckvidd. Ledning i den frågan kan även väntas i det ovan nämnda förhandsavgörandet från EU-domstolen. I ställningstagandet ligger det därför en avvägning mellan flera olika intressen. Regeringen anser, i likhet med Konsumentverket, att försäkringsförmedlarnas kunders intresse av att ansvarsförsäkringen ska ges en vid omfattning är särskilt beaktansvärt. Regeringen gör, till skillnad från promemorian, bedömningen kundintresset i denna del bör ges företräde framför den potentiella konsekvensen med dyrare ansvarsförsäkringar i allmänhet.
Det klargörande som ges i denna proposition bör i förhållande till den obligatoriska ansvarsförsäkring för försäkringsdistribution alltså tolkas så att den omfattar försäkringsförmedlares försäkringsdistribution även i den del det är fråga om att utföra tjänster som motsvarar investeringstjänster när det gäller finansiella instrument som utgör investeringsalternativ i en livförsäkring. En konsekvens i denna del är att kunder som tillhandahållits sådan försäkringsdistribution från en försäkringsförmedlare erhåller skydd från försäkringsförmedlarens obligatoriska ansvarsförsäkring, om rådgivningen varit oaktsam och orsakat skada.
6.4. Försäkringsförmedlare och försäkringsföretag som tillhandahåller finansiell rådgivning
6.4.1. Inledning
Försäkringsföretags och försäkringsförmedlares rådgivning avseende placeringar och investeringar regleras i dag i flera olika lagar. Den huvudsakliga regleringen av rådgivning avseende placeringar och investeringar finns dels i rådgivningslagen, dels i lagen om värdepappersmarknaden. Det bör dock i sammanhanget uppmärksammas att tjänster som försäkringsförmedlare och försäkringsföretag tillhandahåller i sig kan innehålla moment av finansiell rådgivning, som även regleras i lagen om försäkringsförmedling och försäkringsrörelselagen. Den nya lag om försäkringsdistribution som föreslås i denna proposition innebär nya och ytterligare regler i denna del.
De förändringar som försäkringsdistributionsdirektivet innebär på rådgivningsområdet rör försäkringsdistribution. Med den ståndpunkt som redovisas i avsnitt 6.3 innefattas i det försäkringsdistribution som innebär sådan rådgivning som motsvarar investeringsrådgivning när den utförs i förhållande till investeringsalternativ inom ramen för en livförsäkring.
Hänvisningar till S6-4-1
6.4.2. Gällande rätt
Lagen om finansiell rådgivning till konsumenter
I rådgivningslagen finns dels civilrättsliga bestämmelser om rätt till skadestånd, reklamation och preskription, dels näringsrättsliga regler om hur rådgivningen ska utföras. Lagens näringsrättsliga reglering gäller dock inte värdepappersinstitut eller försäkringsförmedlare när de tillhandahåller investeringsrådgivning avseende fondandelar med stöd av tillstånd för sidoverksamhet (3 a § respektive 4 och 5 §§). Skälet för det är att motsvarande och mer detaljerade näringsrättsliga bestämmelser finns i lagen om värdepappersmarknaden (för försäkringsförmedlarnas del genom hänvisning i 5 kap. 4 § lagen om försäkringsförmedling). De näringsrättsliga bestämmelserna i rådgivningslagen ska däremot tillämpas på den rådgivning som utförs inom ramen för försäkringsförmedlarnas ordinarie förmedlingsverksamhet. Även försäkringsföretag ska vid sin rådgivning följa samtliga bestämmelser i rådgivningslagen.
Rådgivningslagen är tillämplig på finansiell rådgivning som en näringsidkare tillhandahåller en konsument och som omfattar placering av konsumentens tillgångar i finansiella instrument eller livförsäkringar med sparmoment (1 §). Begreppet finansiell rådgivning omfattar verksamhet som motsvarar investeringsrådgivning enligt lagen om värdepappersmarknaden, men även vissa andra rekommendationer avseende sådana försäkringar och finansiella instrument. Avsaknaden av en legaldefinition av finansiell rådgivning innebär dock att det ibland kan vara svårt att särskilja rådgivning från t.ex. marknadsföring och försäljning. Ur en konsuments perspektiv är det dock av väsentlig betydelse att kunna fastställa att det har varit fråga om just rådgivning, eftersom reglerna i rådgivningslagen annars inte är tillämpliga.
I rådgivningslagen ställs krav på hur näringsidkaren ska agera vid rådgivningen. Näringsidkaren ska se till att den personal som lämnar råd har tillräcklig kompetens, att rådgivningen dokumenteras och att dokumentationen lämnas ut till konsumenten (4 §). Näringsidkaren ska i sin rådgivning iaktta god rådgivningssed och med tillbörlig omsorg ta till vara konsumentens intressen samt anpassa rådgivningen efter konsumentens önskemål och behov (5 §). Näringsidkaren ska inte rekommendera andra lösningar än sådana som kan anses lämpliga för konsumenten och även avråda från att vidta åtgärder som inte kan anses lämpliga.
I rådgivningslagens civilrättsliga bestämmelser finns regler om skadeståndsansvar, reklamation och preskription (6 och 7 §§). Om näringsidkaren uppsåtligen eller av oaktsamhet orsakar konsumenten ren förmögenhetsskada kan näringsidkaren bli skyldig att ersätta skadan (6 §). I promemorian Skadeståndets bestämmande vid finansiell rådgivning (Ds 2017:13) föreslås vissa ändringar avseende skadeståndets bestämmande. Rådgivningslagens civilrättsliga bestämmelser är till skillnad från de näringsrättsliga bestämmelserna tillämpliga även när värdepappersinstitut driver värdepappersrörelse och försäkringsförmedlare tillhandahåller investeringstjänster inom ramen för sidoverksamhet. Motsvarande civilrättsliga regler finns även i lagen om försäkringsförmedling, men inte i lagen om värdepappersmarknaden eller försäkringsrörelselagen.
Lagen om värdepappersmarknaden
Lagen om värdepappersmarknaden är tillämplig när värdepappersinstitut driver värdepappersrörelse (dvs. tillhandahåller investeringstjänster eller utför investeringsverksamhet). Försäkringsföretag är undantagna från den lagens tillämpningsområde (2 kap. 5 § första stycket 4).
För värdepappersinstitutens rådgivning gäller, som nämns ovan, inte rådgivningslagens näringsrättsliga bestämmelser. I stället ska lagen om värdepappersmarknaden tillämpas. Detsamma gäller när en försäkringsförmedlare utövar sidoverksamhet genom att tillhandahålla investeringstjänster (5 kap. 4 § fjärde stycket lagen om försäkringsförmedling).
Begreppen konsument och näringsidkare används inte i lagen om värdepappersmarknaden. I stället ska värdepappersinstituten dela in kunderna i kategorierna professionella kunder och icke-professionella kunder (se 9 kap. 3–8 §§ lagen om värdepappersmarknaden). En konsument torde vanligtvis definieras som en icke-professionell kund, liksom de flesta företagskunder. Indelningen av kunder i dessa båda kategorier har betydelse för hur kundskyddsreglerna i lagen ska tillämpas.
Den huvudsakliga regleringen av försäkringsföretagens verksamhet finns i försäkringsrörelselagen. När försäkringsdistributionsdirektivet har genomförts i svensk rätt genom den nya lagen om försäkringsdistribution som föreslås i denna proposition kommer även den lagen att vara styrande för försäkringsföretagens verksamhet.
I försäkringsrörelselagen regleras försäkringsföretagens rörelse (4 kap.). Rörelsen ska drivas enligt god försäkringsstandard. Begreppet definieras inte i lagen, men tar sikte på ett kvalitativt mått på verksamheten. Begreppet omfattar ett försäkringsföretags hela verksamhet: intern styrning och kontroll, organisation och arbetsmetoder liksom extern verksamhet, såsom information, rådgivning och skadereglering. Några specifika bestämmelser som tar sikte på försäkringsföretagens rådgivning till sina kunder finns dock inte i försäkringsrörelselagen. Som nämns ovan gäller emellertid rådgivningslagen när ett försäkringsföretag lämnar finansiell rådgivning till konsumenter.
Lagen om försäkringsförmedling
För försäkringsförmedlares verksamhet gäller i dag lagen om försäkringsförmedling. En försäkringsförmedlare får ägna sig åt rådgivning dels inom ramen för den ordinarie försäkringsförmedlingsverksamheten, dels som sidoverksamhet (2 kap. 1 § och 5 kap. 1 §). För rådgivning inom ramen för den ordinarie förmedlingsverksamheten – dvs. råd om omdisponeringar inom en försäkring – har det enligt en med tiden utvecklad praxis inte ansetts finnas några begränsningar när det gäller olika slag av tillgångar som förmedlaren får lämna råd om, så länge rådgivningen ryms inom den förmedlingsverksamhet som tillståndet avser (se avsnitt 6.3). När det gäller rådgivning som sidoverksamhet får dock förmedlaren endast lämna investeringsråd om fondandelar.
I rådgivning inom ramen för både den ordinarie förmedlingsverksamheten och sidoverksamhet ska förmedlaren iaktta god försäkringsförmedlingssed och ta till vara kundens intressen (5 kap. 4 §). Förmedlaren ska också anpassa rådgivningen efter kundens behov och önskemål och rekommendera lösningar som är lämpliga för kunden. Förmedlaren ska även avråda en kund från att vidta åtgärder som inte kan anses lämpliga med hänsyn till kundens behov, ekonomiska förhållanden eller andra omständigheter. Det sistnämnda kravet är utformat efter förebild av rådgivningslagen (5 §). Det finns dock inget undantag i rådgivningslagen avseende de näringsrättsliga bestämmelserna för försäkringsförmedlares rådgivning inom den ordinarie verksamheten. Det innebär att på denna verksamhet ska rådgivningslagen i sin helhet tillämpas parallellt med lagen om försäkringsförmedling. Lagen om försäkringsförmedling innehåller även bestämmelser om skadestånd (5 kap. 7 och 8 §§). Även dessa har utformats efter förebild av bestämmelserna i rådgivningslagen och är parallellt tillämpliga med dem.
Försäkringsförmedlares investeringsrådgivning som sidoverksamhet (5 kap. 1 §) är dock som nämns ovan undantagen från rådgivningslagens näringsrättsliga bestämmelser. För den verksamheten gäller i stället kundskyddsbestämmelserna i lagen om värdepappersmarknaden i tillämpliga delar.
Sammantaget innebär detta i näringsrättsligt hänseende att för en försäkringsförmedlare gäller både lagen om försäkringsförmedling och rådgivningslagen för förmedlarens rådgivning inom ramen för den ordinarie verksamheten, och för förmedlarens investeringsrådgivning som sidoverksamhet gäller både lagen om försäkringsförmedling och lagen om värdepappersmarknaden. De civilrättsliga bestämmelserna i rådgivningslagen gäller i samtliga fall.
Hänvisningar till S6-4-2
6.4.3. Tidigare förslag
Promemorian Stärkt konsumentskydd vid försäkringsförmedling
I promemorian Stärkt konsumentskydd vid försäkringsförmedling föreslås ändringar och tillägg i lagen om försäkringsförmedling. De förslagen lämnades innan MiFID II formellt antagits av Europaparlamentet och rådet och publicerats i Europeiska unionens officiella tidning (EUT). Förslagen utgår i stället från en vid den tidpunkten av Europaparlamentet och rådet antagen överenskommelse om MiFID II och avser i huvudsak att i svensk rätt genomföra en ändring i försäkringsförmedlingsdirektivet (se avsnitt 4.4). Vidare avsågs att klargöra gränsdragningsfrågan samt åtgärda vissa problem på den svenska försäkringsmarknaden.
Ändringen i försäkringsförmedlingsdirektivet innehöll inte några regler om provisionsbegränsningar, men däremot en möjlighet för medlemsstaterna att införa sådana. I den promemorian finns bl.a. ett förslag om att en försäkringsförmedlare inom ramen för försäkringsförmedling inte ska få ta emot och behålla provisioner eller annan liknande ersättning från någon annan än kunden, om ersättningen kan motverka att förmedlaren uppfyller kraven att tillvarata kundens intressen.
2013 års värdepappersmarknadsutredning
Utredningens förslag, i för denna proposition relevanta delar, avser de ändringar och tillägg i bl.a. lagen om värdepappersmarknaden, lagen om försäkringsförmedling och försäkringsrörelselagen som utredningen anser föranledda i anledning av genomförandet i svensk rätt av MiFID II.
Bland utredningens förslag ingår ändringar i respektive rörelselag som innebär att försäkringsförmedlare och försäkringsföretag ska följa centrala kundskyddsbestämmelser i lagen om värdepappersmarknaden när de ger råd till konsumenter om placeringar i finansiella instrument (se avsnitt 4.4). I den proposition där merparten av utredningens förslag behandlades anförde regeringen att frågan om vilka regler som ska gälla för försäkringsföretag och försäkringsförmedlare vid rådgivning bör hanteras i lagstiftningsärendet om genomförandet av försäkringsdistributionsdirektivet (prop. 2016/17:162 s. 449).
Hänvisningar till S6-4-3
6.4.4. Tillämpliga regler när försäkringsförmedlare och försäkringsföretag tillhandahåller försäkringsdistribution som motsvarar investeringstjänster
Regeringens bedömning: Bestämmelserna om försäkringsdistribution i den nya lagen om försäkringsdistribution bör tillämpas även när en försäkringsdistributör tillhandahåller försäkringsdistribution som innebär att den utför tjänster som motsvarar investeringstjänster när det gäller försäkringsbaserade investeringsprodukter och pensionsförsäkringar som är exponerade mot marknadsvolatilitet.
Promemorians förslag överensstämmer inte med regeringens bedömning. Enligt promemorians förslag ska bestämmelserna om investeringstjänster i lagen om värdepappersmarknaden tillämpas när försäkringsförmedlare och försäkringsföretag tillhandahåller investeringstjänster som gäller försäkringsbaserade investeringsprodukter och pensionsförsäkringar som är exponerade mot marknadsvolatilitet.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Kammarrätten i Stockholm anser att förslaget kan leda till praktiska och administrativa svårigheter eftersom olika regelverk med delvis olika krav kan behöva beaktas vid samma kundmöte. Enligt Kammarrätten är detta olyckligt eftersom det förhållandet bidrar till en bristande transparens och försvagar möjligheten att kontrollera verksamheten. Sveriges advokatsamfund ifrågasätter om det finns ett fortsatt behov av en separat rådgivningslag. Advokatsamfundet anser att analysen i promemorian är bristfällig i denna del och bör kompletteras för att säkerställa rättssäkerhet i fråga om hur de olika regelverken inbördes ska tolkas och tillämpas av finansiella aktörer samt vilka aktörer som framgent avses omfattas av rådgivningslagen. Svensk
Försäkring avstyrker förslaget och efterfrågar motivering till varför vissa bestämmelser i lagen om värdepappersmarknaden ska tillämpas på försäkringsföretag som bedriver rådgivning om finansiella instrument
inom en försäkring eller portföljförvaltning. Enligt Svensk Försäkring innebär förslaget dessutom onödig dubbelreglering som skapar otydlighet och osäkerhet om vad som gäller.
Skälen för regeringens bedömning
Försäkringsförmedlares försäkringsdistribution
Som konstateras i avsnitt 6.3.2 innebär det ställningstagande som görs i denna proposition, när det gäller gränsdragningen mellan reglerna i försäkringsdistributionsdirektivet och MiFID II, att den nya lagen om försäkringsdistribution bör vara tillämplig när en försäkringsförmedlare tillhandahåller försäkringsdistribution som innebär att förmedlaren utför tjänster som motsvarar investeringstjänster när det gäller finansiella instrument som utgör investeringsalternativ inom en livförsäkring. Det innebär således att det inte ställs något krav på att en försäkringsförmedlare ska vara ett värdepappersinstitut för att få tillhandahålla sådana tjänster. När det gäller tillhandahållande av investeringstjänster utan anknytning till en försäkring, finns det bestämmelser i lagen om värdepappersmarknaden för sådan verksamhet.
Försäkringsföretag som utför investeringsrådgivning
När det gäller försäkringsföretagens försäkringsdistribution som innebär att företaget utför tjänster som motsvarar investeringstjänster, blir alltså följden av ställningstagandet i gränsdragningsfrågan, att reglerna i försäkringsdistributionsdirektivet är tillämpliga på sådan verksamhet (se avsnitt 6.3). Som en konsekvens av detta bör bestämmelserna i den nya lagen om försäkringsdistribution, som i svensk rätt genomför det direktivet, också vara tillämpliga. Bestämmelserna i lagen om värdepappersmarknaden bör således inte tillämpas av försäkringsföretag i det nu aktuella avseendet.
Frågan om huruvida det är möjligt för ett försäkringsföretag att tillhandahålla investeringstjänster utan anknytning till försäkring är emellertid något som måste avgöras utifrån det förbud mot försäkringsfrämmande verksamhet som finns i försäkringsrörelselagen (4 kap. 4 §). En prövning av den frågan görs av Finansinspektionen inom ramen för godkännande och ändring av ett försäkringsföretags bolagsordning (2 kap. 9 § försäkringsrörelselagen, jfr prop. 1994/95:50 s. 94).
Utgångspunkten bör visserligen vara att lika regler ska gälla för alla tjänster som motsvarar investeringstjänster enligt lagen om värdepappersmarknaden, oberoende av om det är värdepappersinstitut, försäkringsföretag eller försäkringsförmedlare som tillhandahåller dem till kunder. Det bör dock som Svensk Försäkring anför, påpekas att merparten av de materiella bestämmelser i lagen om värdepappersmarknaden, som enligt promemorians förslag ska tillämpas av försäkringsföretag, enligt förslaget i denna proposition i stället får en motsvarighet i den nya lagen om försäkringsdistribution. De strängare krav som föreslås i promemorian skulle i och för sig leda till ett något högre konsumentskydd. En sådan ordning skulle emellertid samtidigt riskera försämra tillämpningen och förutsägbarheten.
Förhållandet till rådgivningslagen
Både försäkringsförmedlare som också är värdepappersinstitut och försäkringsförmedlare som tillhandahåller investeringsrådgivning enligt tillstånd för sidoverksamhet är enligt gällande rätt undantagna från de näringsrättsliga bestämmelserna i rådgivningslagen (3 a §). Det finns inte något som motiverar en ändring i det avseendet när det gäller försäkringsförmedlare som också är värdepappersinstitut.
Enligt regeringens bedömning bör inte heller den parallella reglering som rådgivningslagen även i fortsättningen i viss mån kommer att innebära för försäkringsförmedlares och försäkringsföretags rådgivning avseende vissa försäkringar att leda till några nämnvärda problem.
Det kan vidare finnas rådgivningssituationer när den nya lagens regler delvis inte är tillämpliga. I de fallen framstår det som angeläget att ett högt konsumentskydd säkerställs genom att rådgivningslagens bestämmelser är tillämpliga. I det avseendet kan det noteras att de strängare reglerna i den nya lagen som är tillämpliga på råd avseende investeringsinslaget förutsätter att försäkringen är exponerad mot marknadsvolatilitet. En livförsäkring med sparandemoment som inte är exponerad mot marknadsvolatilitet kommer däremot inte att omfattas av de reglerna, men av rådgivningslagens bestämmelser.
De krav som följer av de förhållandevis allmänt hållna näringsrättsliga bestämmelserna i rådgivningslagen bör vidare enligt regeringens uppfattning anses vara uppfyllda om en försäkringsdistributör följer de mer detaljerade bestämmelserna i den nya lagen om försäkringsdistribution. En annan sak är att rådgivningslagens civilrättsliga reglering kan ha ett delvis annat innehåll och ges en annan tolkning än den som enligt förslaget i denna proposition ska gälla enligt den nya lagen om försäkringsdistribution. En anledning till det är rådgivningslagens karaktär av utpräglad konsumentskyddslagstiftning. Regeringen gör mot den bakgrunden bedömningen att förslagen i denna proposition inte medför något behov av ändringar i rådgivningslagen. Mot bakgrund av att det inte föreslås något sådant sidotillstånd för försäkringsförmedlare som tillhandahåller investeringsrådgivning när det gäller fondandelar behöver dock lagen justeras i denna del (se avsnitt 7.3).
Regeringen anser, till skillnad från Advokatsamfundet, inte att en översyn av rådgivningslagen är en fråga som bör behandlas i detta lagstiftningsärende.
Hänvisningar till S6-4-4
7.1.1. Tillstånds- och registreringsplikt
Regeringens förslag: Bestämmelserna om tillstånds- och registreringsplikt för försäkringsförmedlare i lagen om försäkringsförmedling ska föras över i huvudsak oförändrade till den nya lagen om försäkringsdistribution.
I den nya lagen ska det tas in en bestämmelse om att Finansinspektionen ska fatta beslut i tillståndsfrågan inom tre månader från det att en fullständig ansökan om tillstånd togs emot.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om vad en ansökan om tillstånd och en anmälan om registrering ska innehålla.
Promemorians förslag överensstämmer i sak med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Svensk Försäkring anser att det ur ett konsumentskyddsperspektiv vore önskvärt att införa ett krav på att de försäkringsförmedlare som är juridiska personer och som till övervägande del ägnar sig åt försäkringsförmedling ska ha ordet försäkringsförmedling i sitt firmanamn, dock med undantag för anknutna och sidoverksamma försäkringsförmedlare. Svenska försäkringsförmedlares förening (SFM) hänvisar till definitionerna av uttrycken ”sammanslutning av försäkringsföretag” och ”sammanslutning av försäkringsförmedlare” i lagen om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige och anför att vid tillämpning av den lagen ska samtliga medlemmar i sammanslutningen som grupp ska anses som försäkringsgivare. Mot den bakgrunden anser SFM att det behövs ett förtydligande för att klargöra hur en sammanslutning ska definieras i lagen om försäkringsdistribution, hur ansvaret fördelas avseende de åtaganden sammanslutningen kan ha samt hur registreringen hos Bolagsverket ska utformas.
Skälen för regeringens förslag
Gällande rätt
Försäkringsförmedling får enligt huvudregeln i lagen om försäkringsförmedling utövas bara efter tillstånd av Finansinspektionen. Tillstånd får ges till en svensk fysisk eller juridisk person (2 kap. 1 § första stycket). Tillståndet kan omfatta alla slag av försäkringar, men det kan även begränsas till kategorierna livförsäkring eller skadeförsäkring eller till att avse en eller flera s.k. försäkringsklasser eller grupper av försäkringsklasser (2 kap. 2 §). Den som har fått tillstånd ska registreras hos Bolagsverket (2 kap. 3 § första stycket). En försäkringsförmedlare får inte påbörja sin verksamhet förrän registrering har skett (2 kap. 3 § tredje stycket). För närvarande har 1 191 svenska fysiska och juridiska personer tillstånd av Finansinspektionen för försäkringsförmedling (uppgift från Bolagsverket i januari 2018).
Lagen om försäkringsförmedling innehåller en definition av uttrycket anknuten försäkringsförmedlare. Med en sådan förmedlare avses en svensk fysisk eller juridisk person som har träffat avtal med ett eller flera försäkringsföretag om att förmedla försäkringsprodukter, om dessa produkter inte konkurrerar med varandra och avtalet innebär att försäkringsföretaget är ansvarigt för ren förmögenhetsskada som drabbar en kund, en försäkringsgivare eller någon som härleder sin rätt från kunden (1 kap. 10 § 1 a). Som anknuten försäkringsförmedlare avses även den som utövar försäkringsförmedling vid sidan av sin huvudsakliga yrkesverksamhet och som har träffat avtal med ett eller flera
försäkringsföretag om att förmedla försäkringsprodukter. Detta gäller under förutsättning att försäkringsprodukterna utgör ett komplement till varor som levereras eller tjänster som tillhandahålls inom ramen för den huvudsakliga yrkesverksamheten och avtalet innebär att försäkringsföretaget är ansvarigt för ren förmögenhetsskada som drabbar en kund, en försäkringsgivare eller någon som härleder sin rätt från kunden (1 kap. 10 § 1 b). För anknutna försäkringsförmedlare gäller inte kravet på tillstånd. I stället ska det försäkringsföretag med vilket förmedlaren har ingått avtal om försäkringsförmedling anmäla förmedlaren för registrering hos Bolagsverket (2 kap. 4 §). Försäkringsföretaget får bara anmäla sådana förmedlare som uppfyller de krav som ställs för tillstånd till försäkringsförmedling. I anmälan ska, med de begränsningar som gäller för tillståndspliktig verksamhet, omfattningen av förmedlingsverksamheten anges. Inte heller en anknuten försäkringsförmedlare får påbörja sin verksamhet förrän registrering har skett. För närvarande finns 1 357 anknutna försäkringsförmedlare i Bolagsverkets register (uppgift från Bolagsverket i april 2018). Det rör sig bl.a. om ett stort antal banker och bilåterförsäljare. Majoriteten av de anknutna försäkringsförmedlarna är registrerade inom någon skadeförsäkringsklass.
Anställda hos försäkringsförmedlare som är juridiska personer är inte skyldiga att ha tillstånd eller vara registrerade, vare sig den juridiska personen är en försäkringsförmedlare eller en anknuten försäkringsförmedlare. Enligt Finansinspektionens företagsregister har de tillståndspliktiga försäkringsförmedlarna för närvarande 3 670 anställda som förmedlar försäkringar (uppgift från januari 2018). Det innebär att många av försäkringsförmedlarna endast har ett fåtal anställda eller saknar anställda, dvs. utövar verksamheten själva.
Försäkringsdistributionsdirektivet
Enligt försäkringsdistributionsdirektivet kan en försäkringsförmedlare vara såväl en fysisk som en juridisk person. Direktivet innehåller en definition av försäkringsförmedlare som bedriver förmedling som sidoverksamhet. Enligt direktivet (artikel 2.4) kan kreditinstitut eller värdepappersföretag enligt definitionen i artikel 4.1.1 och 4.1.2 i tillsynsförordningen inte agera som sidoverksamma försäkringsförmedlare. Av direktivet framgår att den fysiska eller juridiska personen som kan agera som sidoverksam försäkringsförmedlare inte får ha försäkringsförmedling som huvudsaklig yrkesverksamhet, att den sidoverksamma försäkringsförmedlaren bara distribuerar vissa försäkringsprodukter som kompletterar en vara eller en tjänst samt att de berörda försäkringsprodukterna inte får täcka livförsäkring och ansvarsförsäkring, utom när sådant skydd kompletterar den vara eller tjänst som förmedlaren tillhandahåller som huvudsaklig verksamhet (artikel 2.1.4, se vidare avsnitt 7.1.4). I direktivet (artikel 3) behandlas vidare frågan om registrering av försäkringsförmedlare och försäkringsförmedlare som bedriver förmedling som sidoverksamhet. Där anges bl.a. att en förmedlare ska registreras i sin hemmedlemsstat av en behörig myndighet. I direktivet finns regler om behöriga myndigheter (artikel 12). Försäkringsföretag och deras anställda omfattas inte av direktivets krav på registrering (artikel 3.1 andra stycket).
Enligt direktivet får försäkringsförmedlare eller en försäkringsförmedlare som bedriver förmedling som sidoverksamhet agera på ett försäkringsföretags ansvar eller på en annan förmedlares ansvar (artikel 3.1 femte stycket). I sådant fall får medlemsstaten föreskriva att försäkringsföretaget eller den andra förmedlaren ska ansvara för att försäkringsförmedlaren eller försäkringsförmedlaren som bedriver förmedling som sidoverksamhet uppfyller villkoren för registrering. Medlemsstaterna får även föreskriva att försäkringsföretaget eller den andra förmedlaren registrerar den som agerar på dess ansvar (artikel 3.1 sjätte stycket).
När det gäller juridiska personer är det den juridiska personen som ska registreras. I direktivet anges att kravet på registrering inte behöver tillämpas på alla fysiska personer som arbetar hos en försäkringsförmedlare eller försäkringsförmedlare som bedriver förmedling som sidoverksamhet (artikel 3.1 sjunde stycket). Däremot ska i registret anges namnen på de fysiska personer i ledningen vid försäkringsdistributören som ansvarar för försäkringsdistributionen (artikel 3.1 åttonde stycket).
Direktivet ger medlemsstaterna möjlighet att föreskriva att försäkringsföretag, förmedlare och andra organ får samarbeta med de behöriga myndigheterna vid registrering av försäkringsförmedlare, försäkringsförmedlare som bedriver förmedling som sidoverksamhet och vid tillämpning av de yrkeskrav och krav på organisation som gäller enligt direktivet (artikel 3.1 tredje stycket). I synnerhet får försäkringsförmedlare och försäkringsförmedlare som bedriver förmedling som sidoverksamhet registreras av ett försäkringsföretag, en försäkringsförmedlare, eller av en sammanslutning av försäkringsföretag eller försäkringsförmedlare som står under tillsyn av en behörig myndighet (artikel 3.1 fjärde stycket).
Genomförande av försäkringsdistributionsdirektivet i svensk rätt
Enligt lagen om försäkringsförmedling är det en förutsättning för att få utöva försäkringsförmedling att försäkringsförmedlaren är registrerad. Eftersom det i försäkringsdistributionsdirektivet ställs upp motsvarande krav bör den nya lagen om försäkringsdistribution innehålla bestämmelser om tillstånds- och registreringsplikt för den som ska distribuera försäkringar. I sammanhanget bör nämnas det krav i direktivet om att medlemsstaterna ska se till att ansökningar från förmedlare om registrering behandlas inom tre månader från det att en fullständig ansökan lämnats in (artikel 3.5). I lagrådsremissen föreslås att en motsvarande bestämmelse ska tas in i den nya lagen. Lagrådet anser att om meningen är att Finansinspektionen ska meddela ett beslut i tillståndsfrågan inom tre månader, bör detta framgå av lagtexten. Regeringen anser att förslaget bör justeras i enlighet med Lagrådets synpunkter. Enligt regeringens uppfattning bör det emellertid i bestämmelsen i lagen, på motsvarande sätt som i direktivet, även uttryckligen anges att det ska vara fråga om en fullständig ansökan. Lagrådet påpekar att vid behov kan en bestämmelse om att sökanden ska underrättas om beslutet tas in i föreskrifter på lägre nivå än lag. Enligt regeringens bedömning bör emellertid den skyldighet som gäller enligt förvaltningslagen (2017:900) för en myndighet som meddelar ett beslut i ett ärende att så snart som möjligt underrätta den
som är part om det fullständiga innehållet i beslutet vara tillräcklig för att säkerställa att sökanden underrättas om nu aktuella beslut (33 §).
SFM önskar ett klargörande om vad som bör avses med ”sammanslutning av försäkringsföretag” och ”sammanslutning av försäkringsförmedlare” enligt den nya lagen om försäkringsdistribution. I direktivet förekommer dessa uttryck i reglerna om registreringskrav där det anges att anknutna och anknutna sidoverksamma försäkringsförmedlare bl.a. får registreras av en sammanslutning av försäkrings- eller återförsäkringsföretag eller försäkrings- eller återförsäkringsförmedlare som står under tillsyn av en behörig myndighet (artikel 3.1 fjärde stycket).
Regeringen instämmer med SFM att definitionen av sammanslutning av försäkringsgivare enligt lagen om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige innebär att varje medlem i sammanslutningen av försäkringsföretag ska anses vara försäkringsgivare och att det inte finns något solidariskt ansvar. Regeringen anser att det inte heller i den nya lagen om försäkringsdistribution bör vara fråga om ett solidariskt ansvar för de olika typer av sammanslutningar som där förekommer. Varje medlem i en sammanslutning av försäkringsföretag eller försäkringsförmedlare bör därför ansvara för registrering respektive ansvarsförsäkring av den egna verksamheten (se även avsnitt 7.2.7). För att kunna bli registrerad måste ett antal olika krav vara uppfyllda. Förutsättningarna för tillstånd och registrering behandlas i avsnitt 7.2. I följande avsnitt behandlas de mer övergripande frågorna om tillstånds- och registreringspliktens omfattning och utformning.
I förordningen om försäkringsförmedling finns bestämmelser om ansökan om tillstånd och anmälan för registrering (2 kap.). Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör även få meddela föreskrifter om vad en ansökan om tillstånd och en anmälan om registrering enligt den nya lagen om försäkringsdistribution ska innehålla. På så sätt kan även reglerna i direktivet om vissa uppgifter som ska lämnas in vid ansökan om tillstånd eller anmälan om registrering genomföras i svensk rätt (artikel 3.6).
Svensk Försäkring framför att det ur ett konsumentskyddsperspektiv vore önskvärt att införa ett krav på att de försäkringsförmedlare som är juridiska personer och som till övervägande del ägnar sig åt försäkringsförmedling ska ha ordet försäkringsförmedling i sin firma, dock med undantag för anknutna och sidoverksamma. Regeringen anser att det är en fråga som inte bör behandlas inom ramen för förevarande lagstiftningsärende.
7.1.2. Vilka bör omfattas av tillstånds- och registreringsplikten?
Regeringens förslag: Anställda hos försäkringsförmedlare som är juridiska personer ska inte omfattas av tillstånds- och registreringsplikt. Detsamma ska gälla anställda hos försäkringsföretag.
Promemorians förslag överensstämmer i sak med regeringens förslag.
I promemorians förslag finns det ett uttryckligt undantag från tillstånds- och registreringsplikt även för försäkringsföretag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.
Skälen för regeringens förslag: Enligt försäkringsdistributionsdirektivet ska alla fysiska personer som är anställda hos ett försäkringsföretag eller en försäkringsförmedlare som bedriver försäkringsdistribution och som direkt deltar i försäkringsdistribution uppfylla yrkeskraven (artikel 10.1 och 10.2). Därutöver ska de uppfylla kravet på god vandel (artikel 10.3). Frågan gäller nu om det mot bakgrund av dessa individuellt inriktade krav är lämpligt att tillstånds- och registreringsskyldigheten inte bara ska gälla för de juridiska personerna utan också för de anställda hos de juridiska personerna som direkt deltar i försäkringsdistributionen. Det främsta syftet med en registrering även av de anställda är att det vid tillstånds- och registreringstillfället kan göras en prövning av deras yrkeskvalifikationer och vandel och att Finansinspektionen i ett senare skede får möjlighet att ingripa direkt mot en enskild anställd som visar sig olämplig eller som inte längre uppfyller förutsättningarna för registrering.
Vid införandet av lagen om försäkringsförmedling var en rad remissinstanser av uppfattningen att nackdelarna med ett sådant system i form av ökad administration var större än fördelarna och Finansinspektionen ansåg att det ur tillsynssynpunkt inte var motiverat med en så långtgående registreringsskyldighet (se prop. 2004/05:133 s. 58). Mot den bakgrunden kan en registreringsskyldighet för anställda hos en juridisk person inte motiveras med hänvisning till behovet av en effektiv tillsyn.
En noggrann förhandsprövning av alla fysiska personer som ska distribuera försäkringar måste dock ske på grund av de individuellt inriktade yrkeskraven i försäkringsdistributionsdirektivet. Ett sätt att säkerställa att en sådan förhandsprövning verkligen kommer till stånd är att kräva individuell registrering. Eftersom ett sådant system emellertid medför särskilda kostnader och merarbete, finns det anledning att överväga om den nödvändiga kontrollen av de anställda kan säkerställas på ett mer kostnadseffektivt sätt. Som redovisas i avsnitt 7.1.7 är kostnadsfrågorna av särskild betydelse mot bakgrund av det stora antal personer som skulle omfattas av regleringen.
I likhet med det som gäller på finansmarknadsområdet i övrigt är den naturliga utgångspunkten att det är den juridiska personen som ansvarar för att de anställda uppfyller de yrkeskrav som gäller för verksamheten. Att en juridisk person som är försäkringsförmedlare fullgjort en sådan nödvändig granskning av sina anställda kan lämpligen kontrolleras i samband med prövningen av ansökan om tillstånd för denne. Den löpande kontrollen av de anställda efter registreringen kan hanteras på ett säkert och effektivt sätt inom ramen för tillsynen över den juridiska personen. Att Finansinspektionen ska ingripa mot den juridiska personen när en anställd försäkringsförmedlare visar sig olämplig som förmedlare får, mot bakgrund av den utökade lämplighetsprövningen och därmed sammanhängande åtgärder som föreslås i denna proposition (se avsnitt 7.2.4), anses tillräckligt. Det finns därför inte anledning att göra någon annan bedömning än den som gjordes i förarbetena till lagen om försäkringsförmedling (samma prop. s. 57–59). De fördelar med registrering av alla fysiska personer som bedriver försäkringsförmedling kan således inte anses uppväga de nackdelar i form av ökad
administration som ett sådant registreringskrav skulle innebära. Anställda hos försäkringsförmedlare som är juridiska personer eller anställda hos försäkringsföretag bör därför inte omfattas av tillstånds- och registreringsskyldighet. Det bör dock, särskilt mot bakgrund av innehållet i försäkringsdistributionsdirektivet, av lagstiftningen tydligt framgå att den juridiska personen är skyldig att kontrollera att alla anställda som direkt deltar i försäkringsdistribution uppfyller de gällande yrkeskraven (se avsnitt 7.2.2).
Behovet av att ur såväl kundskydds- som tillsynsperspektiv som kund eller annan på ett enkelt och tillförlitligt sätt kunna få bekräftat att en enskild anställd hos en juridisk person har den kunskap och kompetens som krävs för den aktuella verksamheten bör tillgodoses genom verkställighetsföreskrifter. I sammanhanget bör framhållas att det i direktivet finns ett krav om att det ska finnas ett enda informationsställe för registreringsuppgifter om försäkringsförmedlare (artikel 3.3). Vid utformningen av ett sådant system bör naturligtvis de anställdas berättigade behov av integritet beaktas så långt det är möjligt.
Försäkringsföretag och deras anställda behöver inte registrera sig enligt direktivet (artikel 3.1 andra stycket). Försäkringsföretag omfattas redan av tillståndsplikt enligt försäkringsrörelselagen. Det saknas skäl att gå längre än direktivet i detta avseende.
Lagrådet föreslår att bestämmelserna om tillståndskrav i den nya lagen om försäkringsdistribution ska gälla endast försäkringsförmedlare och att det uttryckliga undantag från tillståndsplikt för försäkringsföretag som finns i lagrådsremissens förslag därför ska utgå. Lagrådet anser dock att det kan finnas skäl att som ett klargörande behålla en regel om att det inte krävs tillstånd för anställda hos försäkringsföretag eller hos försäkringsförmedlare som är juridiska personer. Regeringen anser att förslaget bör justeras i enlighet med Lagrådets synpunkter.
7.1.3. Behöriga myndigheter för tillståndsgivning och registrering
Regeringens förslag: Finansinspektionen ska vara behörig myndighet med ansvar för tillståndsgivning och Bolagsverket ska vara registreringsmyndighet även enligt den nya lagen om försäkringsdistribution.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.
Skälen för regeringens förslag: Försäkringsdistributionsdirektivet omfattar fler aktörer på marknaden än försäkringsförmedlingsdirektivet.
Det är svårt att uppskatta hur många fler. Som framgår i avsnitt 7.1.2 ska inte alla som distribuerar försäkringar registreras. Kravet på registrering ska inte gälla anställda hos försäkringsföretag och hos försäkringsförmedlare som är juridiska personer. Att de anställda som direkt deltar i försäkringsdistribution, alltså även inbegripet anställda hos försäkringsföretag, uppfyller yrkeskraven och kravet på god vandel ska dock kontrolleras av försäkringsföretaget eller försäkringsförmedlaren (se avsnitt 7.2 om förutsättningar för tillstånd). Dessa omständigheter med-
för sammantaget en ökad administrativ börda och det är därför viktigt att finna resurseffektiva lösningar på registreringsfrågan. Direktivet ger utrymme för olika lösningar. Utgångspunkten bör vara att ansvaret för registrering och kontroll inför registrering läggs på befintliga myndigheter.
Finansinspektionen ansvarar i dag för tillståndsgivning och därmed kontrollen inför registrering av försäkringsförmedlare. En naturlig utgångspunkt är därför att inspektionen även fortsättningsvis åläggs detta ansvar. För en sådan lösning talar även den omständigheten att Finansinspektionen redan har den kompetens som krävs för att genomföra denna typ av kontroller. Själva registreringen bör emellertid i enlighet med rådande ordning skötas av Bolagsverket. Bolagsverket har till huvuduppgift att handlägga frågor om registrering av företag (se prop. 2003/04:34). I förarbetena till lagen om försäkringsförmedling anfördes följande. ”En motsvarande ordning där Bolagsverket är registreringsmyndighet och Finansinspektionen sköter tillståndsgivningen finns i dag när det gäller försäkringsbolag och banker. Det innebär att rutiner för det nödvändiga samarbetet mellan Finansinspektionen och Bolagsverket i vart fall i viss mån redan är upparbetade.” (prop. 2004/05:133 s. 59). Uttalandet torde vara i högsta grad giltigt även i dag.
Som nämns ovan ska en juridisk person ha ansvaret för kontrollen av att dennes anställda uppfyller yrkeskraven. Att denna uppgift fullgjorts ska kontrolleras av Finansinspektionen i samband med prövning av den juridiska personens ansökan om tillstånd och därefter i tillsynen över den juridiska personen.
Hänvisningar till S7-1-3
- Prop. 2017/18:216: Avsnitt 12.1.1
7.1.4. Sidoverksamma försäkringsförmedlare
Regeringens förslag: En definition av sidoverksam försäkringsförmedlare ska tas in i lagen om försäkringsdistribution. En sidoverksam försäkringsförmedlare ska ha tillstånd av Finansinspektionen för att få bedriva försäkringsdistribution.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Sparbankerna Riksförbund och Sveriges advokatsamfund påpekar att definitionerna av begreppen sidoverksamma försäkringsförmedlare och anknutna sidoverksamma försäkringsförmedlare behöver förtydligas. De anser att definitionerna blir svårförståeliga mot bakgrund av att även definitionen av vilka aktörer som kan agera som anknutna försäkringsförmedlare ändras enligt förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Försäkringsdistributionsdirektivet innehåller en definition av försäkringsförmedlare som bedriver förmedling som sidoverksamhet (artikel 2.1.4). Med en sådan förmedlare avses varje fysisk eller juridisk person, utom kreditinstitut och värdepappersföretag enligt definitionen i artikel 4.1.1 och 4.1.2 i tillsynsförordningen, som mot ersättning inleder eller bedriver försäkringsdistribution som sidoverksamhet, under förutsättning att samtliga följande villkor är uppfyllda.
1. Den fysiska eller juridiska personen i fråga har inte försäkringsförmedling som huvudsaklig yrkesverksamhet.
2. Den fysiska eller juridiska personen distribuerar bara vissa försäkringsprodukter som kompletterar en vara eller en tjänst.
3. De berörda försäkringsprodukterna täcker inte livförsäkring eller ansvarsförsäkring, utom när sådant skydd kompletterar den vara eller tjänst som förmedlaren tillhandahåller som huvudsaklig yrkesverksamhet. I fråga om vilka som enligt direktivet alltså inte får vara försäkringsförmedlare med förmedling som sidoverksamhet kan följande anföras. Med kreditinstitut eller värdepappersföretag avses sådana enligt definitionerna i tillsynsförordningen. I den förordningen anges att med kreditinstitut avses ett företag vars verksamhet består i att från allmänheten ta emot insättningar eller andra återbetalbara medel och att bevilja krediter för egen räkning (artikel 4.1.1). Med värdepappersföretag avses i tillsynsförordningen (artikel 4.12) en person enligt definitionen i första ledet i artikel 4.1 i MiFID I och som omfattas av de krav som åläggs genom det direktivet, med undantag av
a) kreditinstitut,
b) lokala företag,
c) företag som inte har tillstånd att tillhandahålla sådana sidotjänster som avses i bilaga I avsnitt B punkt 1 i MiFID I som tillhandahåller endast en eller flera av de investeringstjänster eller den investeringsverksamhet som avses i punkterna 1, 2, 4 och 5 i avsnitt A i bilaga I till det direktivet, som inte får inneha kontanter eller värdepapper som tillhör företagets kunder och som därför aldrig får stå i skuld gentemot dessa.
MiFID I har genomförts i svensk rätt genom lagen om värdepappersmarknaden. I den lagen används termen värdepappersbolag för sådana företag som i direktivet benämns värdepappersföretag när de är svenska bolag. I lagen om värdepappersmarknaden (1 kap. 4 b §) definieras värdepappersbolag som ett svenskt aktiebolag som har fått tillstånd enligt denna lag att driva värdepappersrörelse och som inte är ett bankaktiebolag eller ett kreditmarknadsbolag enligt lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse. De investeringstjänster och investeringsverksamheter som anges i MiFID I har i svensk rätt genomförts på motsvarande sätt i lagen om värdepappersmarknaden (avsnitt A i bilaga I respektive 2 kap. 1 §, se prop. 2006/07:115 s. 557–559). Detsamma gäller de sidotjänster som anges i det direktivet (avsnitt B i bilaga I respektive 2 kap. 2 § första stycket, samma prop. s. 559 f.).
Det som anförs ovan innebär att vissa värdepappersföretag enligt MiFID inte anses som värdepappersföretag i tillsynsförordningens mening, nämligen företag som endast har tillstånd till någon eller flera av investeringstjänsterna mottagande och vidarebefordran av order, utförande av order, diskretionär portföljförvaltning eller investeringsrådgivning. Ytterligare en förutsättning är att företaget inte förvarar kunders finansiella instrument eller kontanta medel, och inte heller har tillstånd att göra det. Genomförandet i svensk rätt av försäkringsdistributionsdirektivet förutsätter att definitionen av värdepappersföretag i tillsynsförordningen används för att avgöra vilka försäkringsförmedlare som ska kunna bedriva förmedling som sidoverksamhet. Detta innebär att vissa
värdepappersbolag kan vara sidoverksamma försäkringsförmedlare enligt försäkringsdistributionsdirektivet (om de uppfyller förutsättningarna för att bli undantagna enligt leden a–c i definitionen ovan).
Tillsynsförordningen är direkt tillämplig i svensk rätt men i lagen om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag finns bestämmelser som kompletterar förordningen. I den lagen definieras kreditinstitut som bank och kreditmarknadsföretag enligt lagen om bank- och finansieringsrörelse samt Svenska skeppshypotekskassan (1 kap. 2 § första stycket 3).
Definitionen i försäkringsdistributionsdirektivet av försäkringsförmedlare som bedriver förmedling som sidoverksamhet bör införas i den nya lagen om försäkringsdistribution. I lagen bör en sådan försäkringsförmedlare benämnas sidoverksam försäkringsförmedlare. Enligt direktivet ska en sådan försäkringsförmedlare ha en ansvarsförsäkring eller likvärdiga garantier på en nivå som fastställs av medlemsstaterna med beaktande av den sålda produktens karaktär och den verksamhet som bedrivs (artikel 10.5, se vidare avsnitt 7.2.7). En sidoverksam försäkringsförmedlare bör vara skyldig att ansöka om tillstånd av Finansinspektionen för att få bedriva försäkringsdistribution. En sådan försäkringsförmedlare bör även vara skyldig att anmäla sig för registrering hos Bolagsverket.
I avsnitt 7.1.6 föreslås en särskild ordning för registrering av anknuten sidoverksam försäkringsförmedlare. I avsaknad av någon naturlig anmälare samt kontroll av förutsättningarna för registrering kan emellertid den ordningen inte tillämpas på de sidoverksamma försäkringsförmedlare som inte är anknutna.
Med hänsyn till vad Sparbankernas Riksförbund och Advokatsamfundet anför i fråga om oklarheter beträffande definitionen av olika typer av försäkringsförmedlare redogörs i följande avsnitt (avsnitten 7.1.5– 7.1.7) närmare för de regler som enligt förslagen i denna proposition ska gälla för de båda formerna av anknutna försäkringsförmedlare och hur dessa förhåller sig till de förmedlare som är enbart sidoverksamma enligt vad som redogörs för ovan. Redan i detta sammanhang kan det påpekas att regeringens förslag i avsnitt 7.1.7 nedan avviker från promemorians förslag genom att det inte innebär någon ändring i förhållande till vad som gäller i dag beträffande vilka aktörer som kan agera som anknutna försäkringsförmedlare. Det kommer därför även i fortsättningen vara möjligt att vara anknuten försäkringsförmedlare utan att ha försäkringsdistribution som huvudsaklig verksamhet. Det anförda gäller även t.ex. sparbanker. Mot den bakgrunden är de avgörande skillnaderna mellan enbart anknutna försäkringsförmedlare och de båda formerna av sidoverksamma förmedlare att det när det gäller de enbart anknutna aktörerna inte finns något krav på att produkterna ska utgöra komplement till andra varor eller tjänster som förmedlaren tillhandahåller. Vidare är det för de enbart anknutna aktörerna möjligt att distribuera försäkringsprodukter som omfattar livförsäkring eller ansvarsförsäkring. De sidoverksamma förmedlarna får endast distribuera dessa båda typer av försäkringar när de kompletterar den vara eller tjänst som förmedlaren tillhandahåller som huvudsaklig verksamhet. Den avgörande skillnaden mellan de enbart sidoverksamma försäkringsförmedlarna respektive de anknutna aktörerna, dvs. anknutna respektive anknutna sidoverksamma förmedlare, är
enligt vad som utvecklas närmare nedan att de anknutna aktörerna agerar på någon annans ansvar och det finns inget krav på att dessa själva ska anmäla sig för registrering och inneha egna ansvarsförsäkringar. Undantaget från detta är de anknutna försäkringsförmedlare som distribuerar försäkringsbaserade investeringsprodukter eller pensionsförsäkringar som är exponerade mot marknadsvolatilitet, vilka föreslås bli föremål för tillståndsplikt (se avsnitt 7.1.7).
7.1.5. En särskild ordning för registrering av anknutna försäkringsförmedlare och anknutna sidoverksamma försäkringsförmedlare
Försäkringsdistributionsdirektivet innehåller, till skillnad från försäkringsförmedlingsdirektivet, inte någon definition av anknutna försäkringsförmedlare. I försäkringsdistributionsdirektivet anges emellertid att en försäkringsförmedlare eller en förmedlare som bedriver förmedling som sidoverksamhet ska kunna agera på ett försäkringsföretags eller en annan försäkringsförmedlares ansvar (artikel 3.1 femte stycket). Direktivet innehåller en definition av försäkringsförmedlare som bedriver förmedling som sidoverksamhet (artikel 2.1.4, se avsnitt 7.1.4). Kategorin anknutna försäkringsförmedlare regleras i gällande svensk rätt i lagen om försäkringsförmedling (1 kap. 10 § 1). Denna kategori delas enligt det som redovisas ovan i avsnitt 7.1.1 i sin tur in i två underkategorier, dels de förmedlare som förmedlar produkter som inte konkurrerar med varandra (1 a), dels de förmedlare som bedriver förmedling vid sidan av sin huvudsakliga verksamhet om dessa produkter utgör ett komplement till varor som levereras eller tjänster som tillhandahålls inom ramen för denna huvudsakliga yrkesverksamhet (1 b). Gemensamt för de båda kategorierna är att de är anknutna till ett försäkringsföretag på så sätt att de träffat avtal med ett försäkringsföretag om att det senare är ansvarigt för ren förmögenhetsskada som är kopplad till verksamheten. Som en följd av detta behöver anknutna försäkringsförmedlare inte ha någon ansvarsförsäkring. För kategorin anknutna försäkringsförmedlare gäller en särskild ordning för registrering (2 kap. 4 § lagen om försäkringsförmedling) i stället för det krav på tillstånd som finns. I de följande avsnitten föreslås en särskild ordning för registrering av anknutna sidoverksamma försäkringsförmedlare och anknutna försäkringsförmedlare som inte distribuerar försäkringsbaserade investeringsprodukter eller pensionsförsäkringar som är exponerade mot marknadsvolatilitet.
Hänvisningar till S7-1-5
7.1.6. Anknutna sidoverksamma försäkringsförmedlare
Regeringens förslag: En definition av anknuten sidoverksam försäkringsförmedlare ska tas in i lagen om försäkringsdistribution.
Med anknuten sidoverksam försäkringsförmedlare ska avses en sidoverksam försäkringsförmedlare som har träffat avtal med ett eller flera försäkringsföretag eller försäkringsförmedlare om att distribuera försäkringsprodukter, om avtalet innebär att försäkringsföretaget eller
försäkringsförmedlaren ansvarar för ren förmögenhetsskada. För denna kategori av försäkringsförmedlare ska det, i stället för krav på tillstånd från Finansinspektionen, gälla att det försäkringsföretag eller den försäkringsförmedlare med vilket förmedlaren har ingått avtal om försäkringsdistribution ska anmäla förmedlaren för registrering hos Bolagsverket. Försäkringsföretaget eller den andra ansvariga förmedlaren ska bara få anmäla sådana förmedlare som uppfyller de krav som ställs för tillstånd för försäkringsdistribution. I anmälan ska omfattningen av försäkringsdistributionen anges. Inte heller en anknuten sidoverksam försäkringsförmedlare ska få påbörja sin verksamhet förrän registrering har skett.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om vad försäkringsföretagen eller annan anmälare ska iaktta vid kontrollen av anknutna sidoverksamma försäkringsförmedlares kvalifikationer och vid anmälan av dessa förmedlare för registrering hos Bolagsverket.
Promemorians förslag överensstämmer i sak med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.
Skälen för regeringens förslag: Den övervägande delen av de som omfattas av gällande lagstiftning om försäkringsförmedling utgörs av personer som har ingått avtal med ett eller flera försäkringsföretag om att förmedla deras försäkringsprodukter. Enligt lagen om försäkringsförmedling finns en typ av anknutna försäkringsförmedlare som inte har förmedling som huvudsaklig verksamhet och som förmedlar produkter som utgör ett komplement till varor som levereras eller tjänster som tillhandahålls inom ramen för denna huvudsakliga yrkesverksamhet (1 kap. 10 § 1 b). Försäkringsdistributionsdirektivet öppnar upp för en möjlighet för en försäkringsförmedlare som bedriver försäkringsdistribution att agera på ett försäkringsföretags eller en annan förmedlares ansvar (artikel 3.1 femte stycket). För denna kategori av förmedlare finns det enligt direktivet en möjlighet att ha en särskild registreringsordning (artikel 3.1 sjätte stycket). Det är den tydliga kopplingen till försäkringsföretagen eller en annan försäkringsförmedlare som gör att det finns en möjlighet att ha en särskild registreringsordning för denna kategori. Ytterligare ett skäl för en sådan särlösning är att den kan ge resursbesparingar och effektivitetsvinster. En sådan ordning tillgodoser även kravet på proportionalitet (jfr skäl 72 till direktivet) som i detta fall blir särskilt framträdande för de anknutna sidoverksamma förmedlarna där det torde röra sig om företag som i begränsad omfattning distribuerar enklare försäkringsprodukter, företrädesvis skadeförsäkringar med begränsad löptid.
Med hänsyn till det som anförs ovan anser regeringen att det för de anknutna sidoverksamma försäkringsförmedlarna, i stället för krav på tillstånd från Finansinspektionen, bör införas en ordning som innebär att det försäkringsföretag eller den försäkringsförmedlare som har tagit på sig ett särskilt ansvar för en viss förmedlare som bedriver försäkringsdistribution som sidoverksamhet ska anmäla denne för registrering hos Bolagsverket, efter att ha kontrollerat att förmedlaren uppfyller de krav som gäller för tillstånd för försäkringsdistribution.
Enligt direktivet får medlemsstaterna kräva att försäkringsföretaget eller den andra försäkringsförmedlaren ska kontrollera att förmedlarnas kunskap och kompetens uppfyller gällande krav samt att försäkringsföretaget eller den andra försäkringsförmedlaren vid behov ska tillhandahålla sidoverksamma förmedlare fortbildnings- och yrkesutvecklingsresurser som motsvarar de krav som gäller för de produkter som säljs av dessa förmedlare (artikel 10.2 fjärde stycket). Beträffande kravet på god vandel ger direktivet en möjlighet i att låta ansvarigt försäkringsföretag eller ansvarig försäkringsförmedlare kontrollera att de sidoverksamma förmedlarnas vandel är god (artikel 10.3 andra stycket). Mot denna bakgrund bör det när det gäller anknutna sidoverksamma försäkringsförmedlare som är fysiska personer vara försäkringsföretaget eller den andra förmedlaren som kontrollera att personen i fråga har den kunskap, kompetens och vandel som krävs. I de fall den anknutna sidoverksamma försäkringsförmedlaren är en juridisk person bör anmälaren kontrollera bl.a. att ledningen för förmedlarföretaget uppfyller de krav som gäller för dessa personer. Kontrollen av de anställda bör dock göras av den anknutna sidoverksamma försäkringsförmedlaren, men anmälaren bör förvissa sig om att den anknutna sidoverksamma försäkringsförmedlaren har genomfört nödvändiga kontroller innan förmedlaren anmäls för registrering hos Bolagsverket.
Att anmälarna får uppgiften att kontrollera att den anknutna sidoverksamma försäkringsförmedlaren uppfyller yrkeskraven innebär att den bör ansvara för att detta har gjorts på ett riktigt och fullständigt sätt. De bör därmed ansvara också för att endast förmedlare som uppfyller dessa krav anmäls för registrering hos Bolagsverket. Vidare bör de ansvara för att uppdatera de uppgifter som lämnats till Bolagsverket i fråga om t.ex. förmedlares namn eller adress samt vilka slag av försäkring eller försäkringsklasser som förmedlingen avser. De bör också vara skyldiga att för avregistrering hos Bolagsverket anmäla personer som inte längre är anknutna.
Om en anknuten sidoverksam försäkringsförmedlare är anknuten till fler än en uppdragsgivare uppstår frågan om vilken av uppdragsgivarna som bör kontrollera förmedlarens kvalifikationer och anmäla förmedlaren för registrering. Vart och ett av dessa företag bör ansvara för att förmedlaren anmäls för registrering när det gäller förmedling av det egna företagets produkter och att förmedlaren bara anmäls om han eller hon uppfyller yrkeskraven.
Frågan är sedan om anmälarna bör ha något ansvar för den löpande kontrollen av de anmälda förmedlarnas kvalifikationer. Den uppgift som bör läggas på anmälarna bör vara att anmäla försäkringsförmedlare för registrering och att bara anmäla sådana förmedlare som uppfyller de angivna kraven. Detta innebär att anmälarnas uppgift bör vara att göra den initiala kontrollen av förmedlarnas kvalifikationer. Den löpande kontrollen av att försäkringsförmedlare, inklusive nu aktuell kategori av försäkringsförmedlare, uppfyller lagens krav bör i likhet med enligt gällande reglering ankomma på Finansinspektionen.
Den närmare innebörden av Finansinspektionens tillsynsansvar behandlas nedan (se avsnitt 12). Redan i detta sammanhang kan emellertid konstateras att i det bör ligga bl.a. att se till att försäkringsföretagen och andra försäkringsförmedlare fullgör de uppgifter som har anförtrotts
dem, dvs. att kontrollera att anmälda försäkringsförmedlare uppfyller de yrkeskrav som ställs i lagstiftningen och att det för registrering bara anmäls sådana förmedlare som uppfyller dessa krav. I förarbetena till lagen om försäkringsförmedling anfördes följande. ”Det är som Svenska försäkringsmäklares förening påpekar av största vikt att inspektionen ser till att försäkringsföretagen har tillfredsställande rutiner för detta.” (prop. 2004/05:133 s. 61). Uttalandet är fortfarande aktuellt och klargör Finansinspektionens uppdrag att utöva tillsyn över dessa försäkringsförmedlare. Försäkringsdistributionsdirektivet innebär inte att denna ordning behöver ändras.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör få meddela föreskrifter om vad ett försäkringsföretag eller en annan anmälare ska iaktta vid kontrollen av de anknutna sidoverksamma försäkringsförmedlarnas kvalifikationer och vid anmälan av dessa förmedlare för registrering hos Bolagsverket.
Det kan hävdas att den kontroll inför registreringen som ska utföras av anmälarna beträffande anknutna sidoverksamma försäkringsförmedlare är en form av prövning av tillstånd, eftersom vissa materiella krav måste vara uppfyllda för att registrering ska få ske. Det gäller särskilt den vandelsprövning som ska göras. Det bör då återigen betonas att vad som bör åläggas försäkringsföretagen eller en annan anmälare bör endast vara en ren kontroll av faktiska omständigheter och inte någon prövning. Vilka omständigheter som ska kontrolleras bör vara så noggrant reglerade genom föreskrifter som meddelas med stöd ovan nämnda bemyndigande att kontrollen inte kommer att innehålla någon materiell prövning av det slag som normalt förknippas med en prövning av tillstånd eller en lämplighetsprövning (se dock nedan i avsnitt 7.2.4 för motsatt bedömning när det gäller lämplighetsprövning). Ett motsvarande resonemang kan även föras när det gäller försäkringsförmedlarnas kontroll av anställda som direkt deltar i försäkringsdistributionen.
Som anförs ovan motsvarar denna kategori av försäkringsförmedlare sådana som enligt lagen om försäkringsförmedling är anknutna förmedlare och som utövar försäkringsförmedling vid sidan av sin huvudsakliga verksamhet och förmedlar produkter som utgör ett komplement till varor som levereras eller tjänster som tillhandahålls inom ramen för deras huvudsakliga yrkesverksamhet. Anknutna sidoverksamma försäkringsförmedlare är enligt gällande ordning i svensk rätt, till skillnad från anknutna förmedlare, som kan ha försäkringsförmedling som huvudsaklig verksamhet, oförhindrade att förmedla konkurrerande försäkringar. I definitionen av anknuten förmedlare i försäkringsförmedlingsdirektivet finns det ingen begränsning i detta avseende och bedömningen gjordes att de möjligheter som direktivet gav skulle utnyttjas med hänvisning till effektivitets- och resursbesparingsskäl (se samma prop. s. 61). Det finns nu anledning att ansluta sig till den bedömningen beträffande anknutna sidoverksamma försäkringsförmedlare, dvs. denna kategori av förmedlare bör kunna förmedla konkurrerande försäkringar. Det kan i sammanhanget framhållas att inte heller försäkringsdistributionsdirektivet innehåller någon begränsning i nu aktuellt avseende.
Den situation som uppstår när en anknuten sidoverksam försäkringsförmedlare förlorar sin anknytning till ett ansvarigt försäkringsföretag eller en ansvarig annan försäkringsförmedlare behandlas i avsnitt 7.2.7.
7.1.7. Anknutna försäkringsförmedlare
Regeringens förslag: En definition av anknuten försäkringsförmedlare ska tas in i lagen om försäkringsdistribution. Med en sådan förmedlare ska avses en försäkringsförmedlare som har träffat avtal med ett eller flera försäkringsföretag om att distribuera försäkringsprodukter, om dessa produkter inte konkurrerar med varandra och avtalet innebär att försäkringsföretaget är ansvarigt för ren förmögenhetsskada.
Merparten av de anknutna försäkringsförmedlarna ska undantas från kravet på tillstånd av Finansinspektionen och ska i stället omfattas av den särskilda ordning för registrering som ska gälla för anknutna sidoverksamma försäkringsförmedlare.
De anknutna försäkringsförmedlare som ska distribuera försäkringsbaserade investeringsprodukter eller pensionsförsäkringar som är exponerade mot marknadsvolatilitet ska omfattas av tillståndsplikt. De ska ansöka om tillstånd av Finansinspektionen och får inte påbörja sin verksamhet förrän registrering hos Bolagsverket har skett. För tillstånd ska det inte krävas att dessa anknutna försäkringsförmedlare har en egen ansvarsförsäkring.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om vad försäkringsföretagen ska iaktta vid kontrollen av anknutna försäkringsförmedlares kvalifikationer och vid anmälan av dessa förmedlare för registrering hos Bolagsverket.
Regeringens bedömning: En anknuten försäkringsförmedlare bör inte få vara anknuten till en annan försäkringsförmedlare.
Promemorians förslag och bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag och bedömning. Enligt promemorians förslag ska det dock krävas att en anknuten försäkringsförmedlare har försäkringsdistribution som ”huvudsaklig yrkesverksamhet”.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget och bedömningen eller har inget att invända mot dem. Finansinspektionen,
Försäkringsjuridiska föreningen, Svensk Försäkring, Svenska Bankföreningen, Svenska Fondhandlareföreningen och Sveriges advokatsamfund avstyrker förslaget i den del det avviker från regleringen i försäkringsdistributionsdirektivet, dvs. det krav på försäkringsdistribution som ”huvudsaklig yrkesverksamhet” i definitionen av anknuten försäkringsförmedlare som föreslås i promemorian. Advokatsamfundet ifrågasätter förslaget i den delen det innebär att anknutna försäkringsförmedlare som distribuerar försäkringsbaserade investeringsprodukter eller pensionsförsäkringar som är exponerade mot marknadsvolatilitet blir föremål för tillståndsplikt men inte omfattas av krav på egen ansvarsförsäkring. Advokatsamfundet anser att man vid genomförandet av direktivet bör undvika särlösningar som komplicerar den svenska rättstillämpningen och kan inte identifiera några skäl till varför kundskyddet skulle påverkas negativt vid en fortsatt tillämpning av nuvarande ordning, dvs. att anknutna försäkringsförmedlare som distribuerar denna typ av försäkringsprodukter inte omfattas av tillståndsplikt. Detta mot bakgrund av kravet på styrning och kontroll som följer av att det är frågan om anknutna försäkringsförmedlare. Svenska Bank-
föreningen och Svenska Fondhandlareföreningen påpekar att enligt förslaget ska bestämmelserna om anmälan till och registrering hos
Bolagsverket av anknutna sidoverksamma förmedlare även gälla anknutna försäkringsförmedlare, undantaget de förmedlare som också säljer försäkringsbaserade investeringsprodukter. Enligt föreningarna torde detta innebära att enbart registrering inte är tillräckligt för sidoverksamma försäkringsförmedlare som också säljer försäkringsbaserade investeringsprodukter, utan dessa kommer att behöva ansöka om egna tillstånd. De båda föreningarna anser att detta i sådant fall inte endast bör framgå motsatsvis utan att det uttryckligen bör anges i lagtexten. Vidare bör det framgå av lagtexten om avsikten är att dessa förmedlare ska ha eget tillstånd men fortfarande är undantagna krav på en egen ansvarsförsäkring. Även Svensk Försäkring avstyrker förslaget i den delen det innebär att anknutna försäkringsförmedlare som avser distribuera försäkringsbaserade investeringsprodukter och pensionsförsäkringar som är exponerade mot marknadsvolatilitet ska omfattas av tillståndsplikt. Svensk Försäkring anser att nuvarande ordning, vilken överensstämmer med förslaget, som innebär att anknutna försäkringsförmedlare inte behöver ha en egen ansvarsförsäkring utan kan omfattas av försäkring hos det försäkringsföretag de är anknutna till är av central betydelse sett ur ett ansvars- och kundskyddsperspektiv. Den nuvarande ordningen innebär att krav ställs på att den försäkringsförmedlaren som har en ansvarsförsäkring för en anknuten försäkringsmedlare ser till att den anknutna förmedlaren uppfyller vid var tid gällande regler och krav, t.ex. lämplighetsprövning samt försäkrar sig om att förmedlarens verksamhet kan styras och kontrolleras på ett tillfredsställande sätt. Att mot denna bakgrund införa tillståndsplikt för anknutna försäkringsförmedlare torde inte innebära ett ökat kundskydd utan snarare enbart öka den administrativa bördan för försäkringsföretagen, förmedlarna och tillsynsmyndigheten. Svensk Försäkring, Svenska Bankföreningen och Svenska Fondhandlareföreningen påpekar även att försäkringsförmedlare som distribuerar försäkringsbaserade investeringsprodukter har eller kommer, mot bakgrund av att investeringsrådgivning lämnas, att behöva tillstånd enligt lagen om värdepappersmarknaden. De tre föreningarna anser att det för dessa förmedlare framstår som helt onödigt att dessutom kräva specialtillstånd för försäkringsförmedling, varför dessa rimligtvis bör undantas från tillståndskrav enligt den nya lagen om försäkringsdistribution.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: En viss andel av de som är anknutna försäkringsförmedlare enligt lagen om försäkringsförmedling är sådana förmedlare som har träffat avtal med ett eller flera försäkringsföretag om att förmedla försäkringsprodukter om dessa produkter inte konkurrerar med varandra och avtalet innebär att försäkringsföretaget är ansvarigt för ren förmögenhetsskada (1 kap. 10 § 1 a). Denna kategori av förmedlare kan, till skillnad från sådana anknutna förmedlare som behandlas i avsnitt 7.1.6, ha förmedling som huvudverksamhet. Utgångspunkten i försäkringsdistributionsdirektivet är emellertid att även banker, kreditmarknadsföretag och värdepappersbolag som inte har försäkringsdistribution som huvudsaklig verksamhet ska kunna vara anknutna försäkringsförmedlare (se artikel 3.1 femte stycket och jfr 1 kap. 10 § 1 a lagen om försäkringsförmedling). Flera remissinstanser påpekar detta och regeringen instämmer med dem i denna del.
Regeringen gör därmed en annan bedömning än den som görs i promemorian och anser att det inte bör göras någon ändring i förhållande till gällande rätt i detta avseende. Det bör således inte krävas att en anknuten försäkringsförmedlare har försäkringsdistribution som huvudsaklig yrkesverksamhet.
Gemensamt för anknutna försäkringsförmedlare enligt gällande rätt är, förutom möjligheten till ett särskilt registreringsförfarande, att de inte behöver uppfylla kravet att omfattas av en egen försäkring för skadeståndsskyldighet på grund av åsidosättanden vid verksamhetsutövningen (2 kap. 5 § 4 respektive 6 § första stycket 2 lagen om försäkringsförmedling). Regeringen anser att det saknas anledning att i den nya lagen om försäkringsdistribution ställa upp ett krav på egen ansvarsförsäkring för denna kategori av försäkringsförmedlare.
Enligt direktivet kan en försäkringsförmedlare som tillhör kategorin anknutna förmedlare vara anknuten inte bara till ett försäkringsföretag utan även till en annan försäkringsförmedlare (se avsnitt 7.1.6). En väsentlig skillnad mellan de anknutna försäkringsförmedlarna och de anknutna sidoverksamma försäkringsförmedlarna är emellertid att de senare endast får distribuera vissa försäkringsprodukter som kompletterar en vara eller en tjänst. När det gäller den nu aktuella kategorin av anknutna försäkringsförmedlare framstår det inte lika naturligt med en anknytning till en annan försäkringsförmedlare. Mot bakgrund av risken för svåröverskådliga företagsstrukturer som kan försvåra tillsynen och med beaktande av att det inte kan förutses något reellt behov av en sådan anknytning, finns det enligt regeringens uppfattning anledning att stanna vid bedömningen att en anknuten försäkringsförmedlare endast ska få var anknuten till ett eller flera försäkringsföretag.
Nästa fråga som uppkommer är om denna kategori av försäkringsförmedlare bör omfattas av en särskild registreringsordning. I denna proposition föreslås att huvudregeln ska vara att försäkringsdistribution ska få bedrivas endast av den som har tillstånd (se avsnitt 7.1.1). Försäkringsdistributionsdirektivet öppnar emellertid upp för en möjlighet för en försäkringsförmedlare att agera på ett försäkringsföretags eller en annan förmedlares ansvar (artikel 3.1 femte stycket). För anknutna förmedlare finns som beskrivs ovan i avsnitt 7.1.6 en möjlighet enligt direktivet att ha en särskild registreringsordning (artikel 3.1 sjätte stycket). Vidare måste beaktas att anknutna försäkringsförmedlare utgör en betydande del av marknaden för försäkringsförmedling och en ordning som innebär att samtliga anknutna förmedlare skulle omfattas av tillståndsplikt skulle innebära en mycket stor förändring för försäkringsförmedlingsmarknaden. En sådan ordning skulle även medföra särskilda kostnader och merarbete inom ramen för prövningen av tillstånd. Kostnadsaspekten och möjligheterna till en effektiv hantering bör tillmätas en särskild vikt mot bakgrund av det stora antalet aktörer som skulle komma att omfattas av en sådan ändring av tillståndsplikten. Det är även angeläget att en ny reglering inte ställer upp hårdare krav än nödvändigt (proportionalitet). Mot denna bakgrund finner regeringen att utgångspunkten bör vara att anknutna förmedlare även i fortsättningen ska vara undantagna från tillståndsplikt.
I den kategori av försäkringsförmedlare som enligt förslaget kommer att vara anknutna försäkringsförmedlare ingår en kategori av förmedlare
som kan komma att distribuera försäkringsbaserade investeringsprodukter eller pensionsförsäkringar som är exponerade mot marknadsvolatilitet. Med hänsyn till det som Svenska Bankföreningen och Svenska
Fondhandlareföreningen anför i fråga om att ställa upp krav på tillstånd och egna ansvarsförsäkringar för sidoverksamma försäkringsförmedlare som distribuerar försäkringsbaserade investeringsprodukter bör det inledningsvis klargöras att de nu aktuella försäkringsprodukterna enligt förslaget i denna proposition inte ska få distribueras av sidoverksamma försäkringsförmedlare (se avsnitt 11). Av den definition av anknuten försäkringsförmedlare som föreslås i den nya lagen om försäkringsdistribution följer att anknutna förmedlare inte behöver inneha egna ansvarsförsäkringar (se avsnitt 6.1). När det gäller de nu aktuella produkterna är det ofta fråga om försäkringar med långa löptider och som inte sällan kan avse betydande premiebelopp. Det rör sig om försäkringar med ett huvudsakligt sparandeinslag. Försäkringsprodukterna i sig kan typiskt sett sägas vara mer komplicerade. Mot den bakgrunden finns det anledning att göra bedömningen att risken för skada för kunderna är större vid distribution av dessa försäkringar än vid distribution av t.ex. skadeförsäkringar och att behovet av kundskydd därför blir särskilt påtagligt. Som redovisas i avsnitt 7.2.4 är det lämpligt att endast låta tillståndspliktiga försäkringsförmedlare omfattas av den utökade lämplighetsprövningen som föreslås i denna proposition. Med hänsyn till hur det ser ut på marknaden är det motiverat att de anknutna försäkringsförmedlarna omfattas av tillståndsplikt och därmed även den utökade lämplighetsprövningen (se avsnitt 7.2.4 i fråga om behovet av en utökad lämplighetsprövning). Den nuvarande ordningen är, även med beaktande av den styrning och kontroll som enligt vad Advokatsamfundet påpekar följer av att de aktuella förmedlarna är anknutna, inte tillräcklig ur ett kundskyddsperspektiv. Mot bakgrund av det särskilda behov av kundskydd som således gör sig gällande vid distribution av de nu aktuella försäkringsprodukterna anser regeringen, i likhet med Svensk Försäkring, att det inte tillräckligt att enbart förlita sig på de bedömningar som försäkringsföretagen själva gör innan de tecknar ansvarsförsäkring för en anknuten förmedlare.
Svensk Försäkring anför att det enbart skulle öka den administrativa bördan för marknadens olika aktörer och tillsynsmyndigheten att införa tillståndsplikt för anknutna försäkringsförmedlare, Regeringen finner emellertid vid en avvägning mellan effektivitets- och kostnadsskäl å den ena sidan och det ovan konstaterade behovet av stärkt kundskydd genom utvidgad tillståndsplikt och därmed möjlighet till utvidgad lämplighetsprövning å andra sidan, sammantaget att merparten av de anknutna försäkringsförmedlarna i enlighet med det som anförs ovan bör omfattas av den särskilda ordningen för registrering, men att det för anknutna försäkringsförmedlare som ska distribuera försäkringsbaserade investeringsprodukter eller pensionsförsäkringar som är exponerade mot marknadsvolatilitet bör införas tillståndsplikt. Svensk Försäkring,
Svenska Bankföreningen och Svenska Fondhandlareföreningen påpekar att försäkringsförmedlare som distribuerar försäkringsbaserade investeringsprodukter i vissa fall redan har tillstånd enligt lagen om värdepappersmarknaden. Enligt regeringens uppfattning utgör det emellertid inte något skäl för att undanta sådana förmedlare från de krav på
utvidgad tillståndsplikt enligt den nya lagen om försäkringsdistribution som föreslås i denna proposition. Det är här frågan om försäkringar, dvs. andra typer av produkter än de som omfattas av tillståndet enligt lagen om värdepappersmarknaden. Det finns, enligt vad som utvecklas närmare ovan, behov av att ytterligare stärka kundskyddet på marknaden för försäkringar. Regeringen anser att detta bör ske genom en utvidgad tillståndsplikt och därmed möjlighet till ökad lämplighetsprövning för förmedlare som väljer att distribuera den nu aktuella typen av försäkringsprodukter,
Frågan om de fall där en anknuten försäkringsförmedlare förlorar sin anknytning till ett försäkringsföretag behandlas i avsnitt 7.2.7.
7.1.8. Bör tillståndet kunna begränsas till vissa slag av försäkring och vissa försäkringsklasser?
Regeringens förslag: Bestämmelserna om uppdelning av tillstånd i lagen om försäkringsförmedling ska föras över oförändrade till den nya lagen om försäkringsdistribution.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.
Skälen för regeringens förslag: Försäkringsdistributionsdirektivet innehåller inte några regler om begränsning av tillståndet till vissa slag av försäkringar eller vissa försäkringsklasser.
På samma sätt som i dag bör tillstånd till försäkringsdistribution kunna begränsas till vissa slag av försäkring. Även om det i försäkringsavtalslagen görs en uppdelning mellan person- och skadeförsäkringar är det mer naturligt att ansluta till det rörelsebegrepp som finns i försäkringsrörelselagen, nämligen liv- och skadeförsäkring.
Det kan vara svårt att upprätthålla en hög kompetens på både liv- och skadeförsäkringsområdet, men om en förmedlare är beredd att fortlöpande uppfylla de krav som ställs finns det inte något skäl att hindra tillstånd för distribution av såväl liv- som skadeförsäkring. Även i fortsättningen bör det vara möjligt att begränsa ett tillstånd till vissa försäkringsklasser. Det kan i sammanhanget nämnas att det finns 1 357 anknutna förmedlare till ett eller flera försäkringsföretag. En majoritet av dessa förmedlar skadeförsäkring (1 353 stycken), och 299 förmedlar livförsäkring (uppgift från Bolagsverket i april 2018).
Självfallet måste det finnas en överensstämmelse mellan tillståndet för den juridiska personen och kompetensen hos de fysiska personer som distribuerar försäkringar för den juridiska personens räkning. Den juridiska personen bör alltså inte kunna ha tillstånd till försäkringsdistribution som omfattar ett större försäkringsområde än den har kompetens för i form av anställda.
Bestämmelserna om uppdelning av tillstånd i lagen om försäkringsförmedling bör föras över oförändrade till den nya lagen om försäkringsdistribution.
Även försäkringsförmedlare som endast ska registreras hos Bolagsverket omfattas av en motsvarande möjlighet till begränsning av
registreringen till att bara avse vissa försäkringsslag eller försäkringsklasser (2 kap. 4 § andra stycket lagen om försäkringsförmedling). Det är då det anmälande försäkringsföretaget eller, i förekommande fall när det gäller anknutna sidoverksamma förmedlare, den andra försäkringsförmedlaren som ansvarar för att en anmälan för registrering inte avser andra försäkringsslag eller försäkringsklasser än sådana som den anmälda förmedlaren har kunskap och kompetens för.
7.2. Förutsättningar för tillstånd för försäkringsförmedlare
7.2.1. Inledning
Förslagen i denna proposition när det gäller tillstånd innebär sammanfattningsvis att försäkringsdistribution enligt huvudregeln bara ska få bedrivas efter tillstånd och registrering. Som framgår i avsnitt 7.1.1 ska såväl juridiska personer som fysiska personer kunna få tillstånd och registreras som försäkringsförmedlare. Om försäkringsdistributionen bedrivs av en juridisk person är det dock endast den juridiska personen som ska omfattas av tillstånds- och registreringsskyldigheten.
I de följande avsnitten behandlas förutsättningarna för tillstånd. Förslagen innebär sammanfattningsvis följande. Tillstånd ska bara få ges om förmedlaren uppfyller krav på fortlöpande fortbildning och yrkesutveckling, har lämplig kunskap och kompetens samt god vandel. Dessa krav ska ställas på fysiska personer som bedriver distributionsverksamhet, på anställda som direkt deltar i distributionen av försäkringar samt på ledningen hos juridiska personer. Därutöver ska det införas ett nytt krav på lämplighet i övrigt. Vidare ska det ställas krav på ansvarsförsäkring för förmedlare som inte är anknutna och därmed agerar på någon annans ansvar.
För försäkringsförmedlare som behöver tillstånd ska kontrollen av att förmedlaren uppfyller förutsättningarna för tillstånd göras av Finansinspektionen. Förmedlaren ska sedan låta sig registreras hos Bolagsverket. När det gäller anknutna sidoverksamma förmedlare och anknutna försäkringsförmedlare som inte avser att distribuera försäkringsbaserade investeringsprodukter eller pensionsförsäkringar som är exponerade mot marknadsvolatilitet ska motsvarande kontroll göras av den som anmäler försäkringsförmedlaren för registrering.
Hänvisningar till S7-2-1
7.2.2. Krav på kunskap och kompetens samt fortbildning och yrkesutveckling
Regeringens förslag: För att en fysisk person ska få tillstånd eller bli registrerad som försäkringsförmedlare ska det krävas att han eller hon har lämplig kunskap och kompetens för den verksamhet som ska bedrivas.
En fysisk person ska genomgå fortlöpande fortbildning och yrkesutveckling.
Anställda som direkt deltar i distributionen av försäkringar för en juridisk persons räkning ska uppfylla kraven på kunskap och kompetens samt fortlöpande fortbildning och yrkesutveckling. Även anställda hos försäkringsföretag som direkt deltar i distributionen av försäkringar ska uppfylla kraven på kunskap och kompetens samt fortlöpande fortbildning och yrkesutveckling. Det är den juridiska personen respektive försäkringsföretaget som ska kontrollera att dessa krav uppfylls.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om vilken kunskap och kompetens som ska krävas samt vad som avses med fortlöpande fortbildning och yrkesutveckling.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. InsureSec anser att det för att säkerställa hög kompetens och för branschens, kunders och tillsynsmyndighetens trygghet i att kompetensen upprätthålls vore en fördel om bestämmelserna i den nya lagen kompletteras med ett krav på att de tester som den juridiska personen genomför för att säkerställa sina anställdas kunskap och kompetens, verifieras av oberoende part. Enligt InsureSec skulle en sådan ordning minska risken för att branschen i dess helhet tappar i kompetens. Vidare blir möjligheten att en specifik juridisk person tolkar kunskapskravet alltför snävt och riskerar att ha personal som inte har helt tillräcklig kompetens obefintlig. Försäkringsjuridiska föreningen och Sveriges advokatsamfund anser att det inte är klarlagt vilka anställda vid försäkringsföretagen som ska omfattas av kunskapskraven. Enligt Svensk Försäkring förefaller det som om förslagen, med något undantag, inte beaktat Solvens II-direktivet och Solvens II-förordningens krav på kunskap och kompetens för försäkringsföretag. Svensk
Försäkring efterfrågar en analys av hur förslagen förhåller sig till den bindande Solvens II-förordningen och regleringen i försäkringsrörelselagen. Svenska försäkringsförmedlares förening (SFM) och FTF – facket för försäkring och finans (FTF) framhåller att samråd med branschföreträdare, inklusive företrädare för de anställda, bör ske innan föreskrifter angående vilken kunskap och kompetens som ska krävas samt vad som ska avses med fortlöpande fortbildning och yrkesutveckling beslutas av regeringen eller den myndighet som bestämmer. Branschorganisationen för privatekonomiska förmedlings- och jämförelsetjänster (BPFJ) anser att de föreskrifter som ska antas när det gäller skadeförsäkring bör lämna stort utrymme åt varje försäkringsdistributör att själv utvärdera och besluta om vilka utbildningsinsatser som krävs för att uppnå den kunskap och kompetens som är nödvändig för den specifika verksamheten och för de försäkringsprodukter som distribueras. Enligt branschorganisationens uppfattning varierar behovet av utbildning och kompetens kraftigt inom de olika segment som förekommer inom branschen. Organisationen anser att den konkreta efterlevnaden av kompetenskrav bäst kan ske genom självreglering inom respektive segment av försäkringsbranschen.
Skälen för regeringens förslag
Gällande rätt
Förutsättningarna för svenska fysiska personer att utöva försäkringsförmedling anges i dag i lagen om försäkringsförmedling (2 kap. 5 §). Ett av kraven för tillstånd för en svensk fysisk person att utöva försäkringsförmedling är att han eller hon har lämplig kunskap och kompetens för den verksamhet som ska utövas. För juridiska personer gäller att de anställda som ska förmedla försäkringar ska uppfylla detta krav (2 kap. 6 § första stycket 4).
Finansinspektionen har meddelat föreskrifter med närmare bestämmelser om kraven för att få tillstånd att utöva försäkringsförmedling (se bemyndiganden i 9 kap. 1 och 2 §§ lagen om försäkringsförmedling och vidaredelegation i 7 kap. 1 § 2–4 förordningen om försäkringsförmedling). I Finansinspektionens föreskrifter finns bl.a. närmare bestämmelser om kraven på kunskap och kompetens (2 kap. Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd om försäkringsförmedling).
Försäkringsdistributionsdirektivet
I försäkringsdistributionsdirektivet finns det regler om yrkeskrav (artikel 10). Försäkringsdistributörer och anställda hos försäkringsföretag som utför försäkringsdistributionsverksamhet ska ha lämplig kunskap och kompetens så att de kan fullgöra sina uppgifter och skyldigheter på ett tillfredsställande sätt (artikel 10.1). I försäkringsdistributionsdirektivet finns det, till skillnad från i försäkringsförmedlingsdirektivet, även regler om att nämnda grupp även ska uppfylla krav på fortlöpande fortbildning och yrkesutveckling så att de kan utföra sina arbetsuppgifter på ett tillfredsställande sätt som motsvarar deras roll och den relevanta marknaden (artikel 10.2). Kraven på kunskap och kompetens ska anpassas utifrån försäkringsdistributörens särskilda verksamhet och till de produkter som distribueras, vilket gäller särskilt för de försäkringsförmedlare som bedriver förmedling som sidoverksamhet (artikel 10.2 femte stycket).
De krav som ställs upp i direktivet i nu aktuellt avseende behöver inte tillämpas på alla fysiska personer som arbetar på ett försäkringsföretag eller hos en försäkringsförmedlare som bedriver försäkringsdistribution. Däremot ska det säkerställas att de relevanta personerna i ledningen för sådana företag som ansvarar för distributionen av försäkringar samt alla andra personer som direkt deltar i distributionen av försäkringar uppfyller kravet på kunskap och kompetens samt kravet på fortlöpande fortbildning och yrkesutveckling (se vidare avsnitt 9.6).
Genomförande i svensk rätt
Försäkringsförmedlare fyller en mycket viktig funktion i försäkringssektorn. Såväl försäkringsgivare som försäkringstagare måste kunna utgå från att en förmedlare har nödvändiga yrkeskunskaper. Det finns därför anledning att på detta område ha högt ställda krav på kunskap och kompetens.
Som anges i avsnitt 7.1.8 kan en försäkringsförmedlares tillstånd eller registrering avse alla försäkringsslag, men tillståndet eller registreringen
kan också vara begränsad till t.ex. endast en försäkringsklass. En naturlig utgångspunkt är därför att kraven på kunskap och kompetens ska vara anpassade efter den verksamhet som förmedlaren har rätt att bedriva. Det bör särskilt betonas att möjligheten till anpassning av kraven bör gälla för såväl anknutna förmedlare eller anknutna sidoverksamma förmedlare som övriga förmedlare. Det anförda bör även tillämpas beträffande kravet på fortbildning och yrkesutveckling.
Det är inte möjligt och inte heller lämpligt att i lag slå fast vad som ska avses med lämplig kunskap och kompetens eller vad som avses med fortlöpande fortbildning och yrkesutveckling. I den nya lagen om försäkringsdistribution bör det därför endast tas in allmänna krav som motsvarar dem i direktivet.
Försäkringsjuridiska föreningen och Advokatsamfundet anser att det är oklart vilka personer hos försäkringsföretagen som ska omfattas av kunskapskraven. Regeringen anser att kraven på kunskap och kompetens bör avgränsas till att gälla den minsta krets som anges i direktivet, dvs. de som ska omfattas är försäkringsförmedlare som är fysiska personer och de som är anställda av försäkringsförmedlare som är juridiska personer och som direkt deltar i distributionen av försäkringar för den juridiska personens räkning. Även anställda i försäkringsföretag som bedriver försäkringsdistribution bör omfattas av det aktuella kravet i den mån de anställda distribuerar försäkringar för försäkringsföretagets räkning. Det skulle således föra alltför långt om kunskaps- och kompetenskraven skulle omfatta alla anställda hos en försäkringsdistributör, t.ex. även anställda som ägnar sig åt it eller administration.
För vägledning i fråga om det som bör gälla avseende personer som ingår i ledningen för en juridisk person hänvisas till avsnitt 7.2.5.
De närmare reglerna om vad som ska gälla i fråga om kraven på kunskap och kompetens samt fortbildning och yrkesutveckling bör anges i föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Regeringen anser, likhet med SFM, FTF och
BPFJ, att de föreskrifterna bör beslutas efter samråd med branschföreträdare. Det bör härvid framhållas att direktivet (artikel 10.2 andra stycket) innehåller ett krav på att införa och offentliggöra processer för att på ett ändamålsenligt sätt kontrollera och bedöma kunskapen och kompetensen hos de aktuella grupperna baserat på minst 15 timmars fortbildning och yrkesutveckling per år. Hänsyn ska dock tas till de sålda produkternas karaktär, typen av distributör, personernas respektive roller och den verksamhet som bedrivs inom försäkringsdistributionen. Ett framgångsrikt fullgörande av den fortbildning och yrkesutveckling som krävs kan styrkas genom ett intyg (artikel 10.2 tredje stycket). När det gäller det närmare innehållet i reglerna om kunskap och kompetens kan följande allmänna överväganden och bedömningar göras. Alla förmedlare bör ha kunskap om de regler som gäller för försäkringsdistribution, dvs. i första hand den nya lagen om försäkringsdistribution och föreskrifter och allmänna råd som kommer att kompletta lagen. Därutöver bör alla förmedlare ha kunskap om den eller de försäkringsprodukter som han eller hon förmedlar, vilket kräver såväl viss grundläggande kunskap om försäkring i allmänhet som mer detaljerad kunskap om det aktuella produktområdet. I vissa fall torde det vara nödvändigt med mycket goda kunskaper inom olika specialområden, t.ex. vid
förmedling av försäkringar mot stora risker. Utöver dessa kunskaper kan det, beroende på den verksamhet som ska bedrivas, vara nödvändigt för en förmedlare att ha kompetens inom ett antal olika områden. Kunskaper i t.ex. försäkringsrätt, civilrätt, skatterätt och ekonomi torde vara nödvändiga för många förmedlare, liksom kunskaper i mer specifika frågor, såsom åtgärder mot penningtvätt och om rådgivning. Utöver dessa överväganden och bedömningar bör det kommande föreskriftsarbetet ta sin utgångspunkt i de yrkeskunskaps- och kompetenskrav som föreskrivs i bilaga 1 till direktivet (jfr artikel 10.2 fjärde stycket). Frågor kring kvalitetskrav på utbildningen bör övervägas och behandlas inom ramen för det kommande föreskriftsarbetet.
InsureSec framför att de tester som en juridisk person genomför för att säkerställa de anställda har den kunskap och kompetens som ska krävas enligt den nya lagen bör verifieras av oberoende part. Enligt regeringens uppfattning finns det dock inte underlag för att det skulle finnas ett konkret behov av att inrätta en sådan funktion i samband med att de nya reglerna införs.
Beträffande Svensk Försäkrings påpekande angående de krav på kunskap och kompetens för försäkringsföretag som finns i Solvens II-förordningen, Solvens II-direktivet och försäkringsrörelselagen, konstaterar regeringen att det, när det gäller kunskapskrav för anställda i försäkringsföretag, inte finns några motsvarande regler i Solvens II-direktivet respektive försäkringsrörelselagen. En sådan regel finns visserligen i Solvens II-förordningen (artikel 258.1 e), men det finns det även i försäkringsdistributionsdirektivet (artikel 10.1 och 10.2). När det är fråga om verksamhet som omfattas av försäkringsdistributionsdirektivet ska de krav som anges i det direktivet vara uppfyllda. De krav som föreslås i den nya lagen om försäkringsdistribution bör överensstämma med dem i direktivet för att det ska kunna anses vara genomfört fullt ut i svensk rätt (se avsnitt 5).
7.2.3. Vissa övriga förutsättningar för tillstånd
Regeringens förslag: Bestämmelserna om förutsättningarna för tillstånd för försäkringsförmedling i lagen om försäkringsförmedling ska föras över i huvudsak oförändrade till den nya lagen om försäkringsdistribution.
Utöver kraven på kunskap och kompetens, ska kraven bl.a. på att inte vara underårig, försatt i konkurs och ha god vandel även tillämpas på anställda hos försäkringsföretag som direkt deltar i distributionen av försäkringar. Det är försäkringsföretaget som ska kontrollera att dessa krav är uppfyllda.
Regeringen ska få meddela föreskrifter om vilka allvarliga förmögenhetsbrott och vilken allvarlig ekonomisk brottslighet som avses och om hur registerkontrollen ska gå till.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om vad som ska avses med skötsamhet i ekonomiska angelägenheter och vad den juridiska personen i övrigt ska iaktta i samband med kontroll av anställda.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Svenska försäkringsförmedlares förening (SFM) påpekar dock, när det gäller vilka personer som ska omfattas av vandelsprövning, att det är svårt att bedöma om s.k. försäkringsförmedlarassistenter, även benämnda medhjälpare eller administratörer, ska vara undantagna från kravet på vandelsprövning. Enligt SFM:s uppfattning kan försäkringsförmedlarassistenter vara mer eller mindre involverade i försäkringsdistributionen men de sköter i de flesta fall främst administration åt försäkringsförmedlare. FTF – facket för försäkring och finans (FTF) betonar att det är av yttersta vikt att det är den enskilde själv som hämtar in registerutdrag samt att företaget inte ska behålla eller föra anteckningar om innehållet i registerutdraget.
Skälen för regeringens förslag
Gällande rätt
Förutsättningarna för svenska fysiska personer att utöva försäkringsförmedling anges i dag i lagen om försäkringsförmedling (2 kap. 5 §). Tillstånd för en svensk fysisk person att utöva försäkringsförmedling får ges bara om den fysiska personen
1. inte är underårig, i konkurs eller underkastad näringsförbud eller har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken,
2. inte förekommer i det register som förs enligt lagen om belastningsregister avseende vissa allvarliga förmögenhetsbrott eller viss allvarlig ekonomisk brottslighet och har visat skötsamhet i ekonomiska angelägenheter,
3. har lämplig kunskap och kompetens för den verksamhet som ska utövas, och
4. omfattas av en försäkring för skadeståndsskyldighet som kan åläggas denne om han eller hon åsidosätter sina skyldigheter.
För juridiska personer gäller att de anställda som ska förmedla försäkringar ska uppfylla kraven i punkterna 1–3 ovan (2 kap. 6 § första stycket 4 samma lag). Vidare får den juridiska personen inte vara i konkurs eller likvidation. Ett krav på försäkring för skadeståndsskyldighet (ansvarsförsäkring) gäller även för juridiska personer. Slutligen ska den som ska ingå i den juridiska personens ledning eller vara ersättare för denne uppfylla kravet i punkt 2 ovan samt ha tillräcklig insikt och erfarenhet för att delta i ledningen av en juridisk person som utövar försäkringsförmedling. Den juridiska personen ska själv kontrollera att de anställda uppfyller de krav som gäller för dem (2 kap. 6 § andra stycket samma lag).
Med vissa allvarliga förmögenhetsbrott eller viss allvarlig ekonomisk brottslighet avses brott eller medhjälp till brott enligt 8, 9, 10, 11, 12, 14 eller 15 kap. brottsbalken, skattebrottslagen (1971:69), lagen (1985:354) om förbud mot juridiskt eller ekonomiskt biträde eller lagen (2016:1307) om straff för marknadsmissbruk vid handel med finansiella instrument (3 kap. 1 § förordningen om försäkringsförmedling).
Finansinspektionen har meddelat föreskrifter med närmare bestämmelser om kraven för att få tillstånd att utöva försäkringsförmedling (se bemyndiganden i 9 kap. 1 och 2 §§ lagen om försäkringsförmedling och
vidaredelegation i 7 kap. 1 § 2–4 förordningen om försäkringsförmedling). I föreskrifterna preciseras kravet på skötsamhet i ekonomiska angelägenheter på så sätt att vissa funktionärer i bolag som utövar försäkringsförmedling bl.a. inte får vara i konkurs (4 kap. 1 § Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd om försäkringsförmedling). Vidare får den som ska förmedla försäkringar eller ingå i ledningen för en juridisk person som ska förmedla försäkringar inte ha skulder som överstiger 100 000 kronor och som verkställs hos Kronofogdemyndigheten (4 kap. 2 §). En sådan person får inte heller under de senaste fem åren ha fått ett tillstånd eller en registrering som försäkringsförmedling återkallad på grund av att personen har åsidosatt sina skyldigheter som försäkringsförmedlare. Slutligen får personen i fråga inte ha ingått i ledningen för en juridisk person för vilket ett tillstånd eller en registrering har återkallats på så sätt. Detsamma gäller om personen ingick i ledningen inom sex månader före återkallelsen. I Finansinspektionens föreskrifter finns även närmare bestämmelser om kraven på ansvarsförsäkring (5 kap.).
Försäkringsdistributionsdirektivet
Enligt försäkringsdistributionsdirektivet ska fysiska personer som arbetar i ett försäkringsföretag eller hos en försäkringsförmedlare och som utför försäkringsdistribution ha god vandel (artikel 10.3). Ett minimikrav som ställs upp där är att de inte har några anmärkningar i belastningsregistret eller i något annat motsvarande nationellt register för allvarliga brott med anknytning till egendomsbrott eller andra brott i samband med ekonomisk verksamhet och att de inte tidigare ska ha försatts i konkurs, såvida inte de har blivit rehabiliterade i enlighet med nationell rätt.
Medlemsstaterna får tillåta att försäkringsdistributören kontrollerar att dess anställdas och, i de fall det är lämpligt, försäkringsförmedlarens vandel är god (artikel 10.3 andra stycket).
Medlemsstaterna behöver inte tillämpa kravet på god vandel på alla fysiska personer som arbetar i ett försäkringsföretag eller hos en försäkringsförmedlare, förutsatt att dessa fysiska personer inte är direkt involverade i försäkringsdistributionen. Medlemsstaterna ska dock säkerställa att de personer i ledningen som ansvarar för – och personal som är direkt involverad i – försäkringsdistributionen uppfyller kravet (artikel 10.3 tredje stycket).
Medlemsstaterna ska beträffande försäkringsförmedlare som bedriver förmedling som sidoverksamhet se till att de personer som ansvarar för försäkringsdistributionen som sidoverksamhet uppfyller kravet på god vandel (artikel 10.3 fjärde stycket).
Kravet på god vandel ska kvarstå
Kravet på god vandel finns även i försäkringsförmedlingsdirektivet, som har genomförts i svensk rätt genom bestämmelser i lagen om försäkringsförmedling (2 kap. 5 och 6 §§). Utgångspunkten bör därför vara att de nu aktuella bestämmelserna i den lagen bör föras över till den nya lagen om försäkringsdistribution. Nödvändiga anpassningar till försäkringsdistributionsdirektivet bör även göras.
Kravet på god vandel bör omfatta fysiska personer som är försäkringsförmedlare samt fysiska personer som arbetar i ett försäkringsföretag eller hos en försäkringsförmedlare och som utför försäkringsdistribution, under förutsättning att den fysiska personen är direkt involverad i försäkringsdistribution. Därutöver bör kravet på god vandel även gälla dem som ingår i ledningen för en juridisk person som bedriver försäkringsdistribution, även inbegripet ledningen för försäkringsföretag (om ledningsprövning, se avsnitt 7.2.5). Kretsen av de personer som omfattas av kravet enligt försäkringsdistributionsdirektivet är i allt väsentligt densamma som enligt försäkringsförmedlingsdirektivet. En skillnad är dock att även anställda i försäkringsföretag ska omfattas av kravet. Genom förutsättningen att personen ska vara direkt involverad i försäkringsdistributionen avgränsas från den berörda kretsen bl.a. arbetstagare inom administration och it eller städpersonal och liknande personalkategorier som inte har någon direkt koppling till försäkringsdistributionen. När det gäller SFM:s fråga om huruvida s.k. försäkringsförmedlarassistenter, även benämnda medhjälpare eller administratörer, ska omfattas av vandelsprövningen bör det enligt regeringens uppfattning med hänsyn till det som anförs ovan avgöras från fall till fall där utgångspunkten för bedömningen bör vara i vilken utsträckning dessa aktörer är involverade i själva försäkringsdistributionen.
Direktivets krav på konkursfrihet bör även tillämpas på juridiska personer. Därutöver bör det krävas att den juridiska personen inte är i likvidation (jfr 11 § revisorslagen [2001:883]).
Vilka register bör kontrolleras?
I försäkringsförmedlingsdirektivet är minimikravet formulerat som att en försäkringsförmedlare inte får finnas ”i polisregistret eller i något motsvarande nationellt register” (artikel 4.2). I försäkringsdistributionsdirektivet anges i stället att fysiska personer inte får ha några anmärkningar ”i belastningsregistret eller i något annat motsvarande nationellt register” (artikel 10.3 första stycket).
Syftet med belastningsregistret är att ge information om sådana belastningsuppgifter som behövs i viss verksamhet hos polis-, skatte-, tull- och åklagarmyndigheter och allmänna domstolar. Registret har också till ändamål att ge information till myndigheter vid sådan lämplighetsprövning, tillståndsprövning eller annan prövning som anges i författning. Belastningsregistret innehåller uppgifter om bl.a. namn, personnummer, domen, beslutet, strafföreläggandet, föreläggandet av ordningsbot, de brott som den registrerade har begått samt påföljden. Det finns också uppgifter om verkställigheten av påföljden. Normalt ska uppgifter om fängelsestraff tas bort ur belastningsregistret tio år efter frigivningen. Uppgifter om skyddstillsyn eller villkorlig dom ska normalt tas bort tio år efter domen och uppgifter om böter ska normalt tas bort fem år efter domen. Om det emellertid dessförinnan gjorts nya anteckningar i registret, ska ingen av uppgifterna gallras så länge någon av dem ska finnas kvar i registret. En uppgift ska gallras senast tjugo år efter den dom eller det beslut som föranledde att uppgiften fördes in i registret. Regler om belastningsregistret finns i lagen om belastningsregister.
Vid införandet av lagen om försäkringsförmedling gjordes bedömningen att det vid lämplighetsprövningen av en försäkringsförmedlare bör göras en kontroll av innehållet i belastningsregistret. Med hänsyn till att lämplighetsprövningen inte bör ge något utrymme för skönsmässiga bedömningar och till att intrånget i den enskildes personliga integritet bör begränsas så långt som möjligt, bör någon kontroll av innehållet i misstankeregistret inte göras (se prop. 2004/05:133 s. 68). Det finns anledning att nu instämma i den gjorda bedömningen, särskilt mot bakgrund av försäkringsdistributionsdirektivets lydelse i det nu aktuella avseendet.
Vilka brott bör registerkontrollen avse?
Enligt försäkringsdistributionsdirektivet ska det vara fråga om allvarliga brott med anknytning till egendomsbrott eller andra brott i samband med ekonomisk verksamhet (artikel 10.3 första stycket). Den enda rimliga tolkningen är att det måste vara fråga om allvarliga brott som har anknytning till egendomsbrott och andra allvarliga brott som har samband med ekonomisk verksamhet. Brott som har anknytning till egendomsbrott eller har samband med ekonomisk verksamhet men som inte kan anses allvarliga bör alltså inte omfattas. Detsamma gäller allvarliga brott som inte har anknytning till egendomsbrott eller samband med ekonomisk verksamhet.
Det finns ett flertal olika slags brott som kan anses ha anknytning till egendomsbrott eller samband med ekonomisk verksamhet. För svenskt vidkommande bör detta tolkas så att de brott som avses är allvarliga förmögenhetsbrott och allvarlig ekonomisk brottslighet. Dessa brottstyper anges huvudsakligen i 8, 9, 10, 11, 12, 14 eller 15 kap. brottsbalken samt i skattebrottslagen och lagen om straff för marknadsmissbruk vid handel med finansiella instrument.
Frågor om vilka enskilda brott som registerkontrollen ska avse, vad som för en enskild brottstyp ska anses utgöra ett allvarligt brott och vilken tidsperiod som ska kontrolleras bör bestämmas i föreskrifter på lägre nivå än lag. Det är som Rikspolisstyrelsen påtalade inför införandet av lagen om försäkringsförmedling av yttersta vikt att här lägga fast klara och tydliga regler. Ansvaret för normgivning av denna art bör därför endast anförtros regeringen (prop. 2004/05:133 s. 69). Regeringen bör därför få meddela föreskrifter om vilka allvarliga förmögenhetsbrott och vilken allvarlig ekonomisk brottslighet som avses.
Hur bör registerkontrollen gå till?
Den registerkontroll som ska göras inom ramen för prövningen av en ansökan om tillstånd utgör ett intrång i den personliga integriteten. Försäkringsdistributionsdirektivet innebär emellertid att en registerkontroll måste göras innan tillstånd för försäkringsdistribution får ges.
När det gäller den registerkontroll som ska göras av Finansinspektionen har myndigheten redan i dag rätt att vid handläggning av ärenden om ägar- och ledningsprövning samt om tillstånd få uppgifter ur belastningsregistret. Denna rätt bör Finansinspektionen därför ha även i fortsättningen enligt den nya lagen om försäkringsdistribution.
När det sedan gäller den registerkontroll som ska utföras av försäkringsföretag eller försäkringsförmedlare finns det tre tänkbara
system för kontroll. Det ena är att Finansinspektionen hämtar in registerutdrag och vidarebefordrar relevant information till försäkringsföretaget eller försäkringsförmedlaren. Det andra är att den enskilde själv hämtar in registerutdrag och det tredje att försäkringsföretaget eller försäkringsförmedlaren gör det.
Den första lösningen, att Finansinspektionen hämtar in registerutdrag och vidarebefordrar relevant information till försäkringsföretaget eller försäkringsförmedlaren, kan vara lämplig från integritetssynpunkt men har flera nackdelar. Den skapar en oklar skiljelinje mellan Finansinspektionens och företagens ansvar genom att företagen inte får det fulla ansvaret för kontrollen av försäkringsförmedlares kvalifikationer. Vidare har den enskilde inte själv någon kontroll över vilka uppgifter som lämnas ut till företaget. Lösningen innebär också att den eftersträvade effektivitetsvinsten och resursbesparingen inte får fullt genomslag.
När det gäller valet mellan att den enskilde själv hämtar in registerutdrag och att företaget gör det anser regeringen, i likhet med FTF, att den förstnämnda ordningen innebär den bästa lösningen. Integritetskränkningen blir minst när den enskilde har kontroll över vilka uppgifter som lämnas ut till företaget. Vidare skulle ett system där ett stort antal privata företag ges möjlighet att hämta in registerutdrag innebära en större risk för spridning av uppgifter till andra än dem som ska ta emot dessa. Den nuvarande ordningen bör därför bestå även i den nya lagen om försäkringsdistribution, nämligen att regeringen får meddela föreskrifter om en ordning som innebär att den enskilde själv ska inhämta ett registerutdrag. Detta är också det system som har valts i bl.a. skollagen (2010:800) och lagen (2013:852) om registerkontroll av personer som ska arbeta med barn.
Enligt lagen om belastningsregister har en enskild rätt att på begäran skriftligen få del av samtliga uppgifter ur registret om sig själv (9 §). Ett utdrag som begärs av en enskild kan emellertid innehålla uppgifter om brott som saknar betydelse för den kontroll av förmedlares vandel som företagen eller den ansvariga försäkringsförmedlaren ska göra. Det bör alltså skapas förutsättningar för en enskild att begära ett utdrag som är begränsat till de brott som kontrollen ska avse. Utdraget bör inte innehålla mer information än vad som krävs för kontrollen.
Regeringen anser, i likhet med FTF, att det är viktigt att det är den enskilde själv som inhämtar registerutdraget samt att uppgifterna inte sparas av det företag som får del av uppgifterna. Försäkringsföretaget respektive förmedlingsföretaget ska således bara kontrollera innehållet i registerutdraget. Företaget ska alltså inte ha rätt att kräva att få behålla utdraget eller att få en kopia av det. Däremot bör företaget göra en anteckning om att registerutdraget har kontrollerats. En sådan anteckning bör dock inte innehålla några uppgifter om innehållet i registret (jfr 21 § personuppgiftslagen [1998:204] och artikel 10 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning), kallad EU:s dataskyddsförordning.
Vad bör kontrolleras i fråga om skötsamhet i ekonomiska angelägenheter och hur bör kontrollen gå till?
Som framgår ovan är det lämpligt att det ställs ett krav på skötsamhet i ekonomiska angelägenheter för försäkringsförmedlare. Ett sådant krav är motiverat med hänsyn till dels den centrala roll en förmedlare har vid distributionen av försäkringsprodukter, dels de allvarliga konsekvenser som kan uppstå för kunden om förmedlaren missköter sina åligganden.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör få meddela föreskrifter om vad som ska avses med skötsamhet i ekonomiska angelägenheter och vad den juridiska personen i övrigt ska iaktta i samband med kontroll av anställda. När kravet preciseras i sådana föreskrifter bör det inte innehålla några inslag av skönsmässig bedömning eftersom denna kontroll ska utföras även av försäkringsföretag och försäkringsförmedlare. Det måste dessutom vara enkelt för den enskilde att kunna visa att kravet är uppfyllt. Det anförda får emellertid inte drivas så långt att det yttersta syftet med kravet inte uppnås, dvs. att förhindra direkt olämpliga personer från att verka som försäkringsförmedlare.
Sammanfattningsvis bör de nu aktuella föreskrifterna innehålla en tydlig anvisning om sådana omständigheter som i sig får anses vara så graverande för den enskilde att han eller hon inte bör ges tillstånd eller bli registrerad. Exempel på sådana omständigheter bör vara väsentliga överträdelser av skyldigheter rörande skatter, avgifter, bokföring eller liknande förpliktelser mot det allmänna. När det gäller vilka krav på skötsamhet i visst hänseende som bör ställas kan ledning också hämtas från vad som gäller för utfärdande av F-skattsedel enligt skatteförfarandelagen (2011:1244). Det är bara misskötsamhet inom viss tid före kontrolltillfället som ska beaktas. Vid den närmare preciseringen av kravet bör samråd ske med berörda myndigheter och branschorganisationer.
På liknande sätt som när det gäller kontrollen av innehållet i belastningsregistret bör utgångspunkten vara att den sökande själv ska kunna inhämta nödvändiga uppgifter och presentera dessa för företaget. Motsvarande bör gälla för kontrollen av innehållet i belastningsregistret – företaget bör endast göra en anteckning om att uppgifterna har kontrollerats. En sådan anteckning bör inte innehålla mer uppgifter än vad som behövs.
7.2.4. En utökad lämplighetsprövning
Regeringens förslag: En fysisk person ska för att få tillstånd till eller bli registrerad för att bedriva försäkringsdistribution även i övrigt vara lämplig att bedriva verksamheten. Detsamma ska gälla den som ska ingå i en juridisk persons ledning eller vara ersättare för denne.
Kravet ska även gälla anknutna försäkringsförmedlare som distribuerar försäkringsbaserade investeringsprodukter eller pensionsförsäkringar som är exponerade mot marknadsvolatilitet.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om vad som avses med kravet på att en försäkringsförmedlare även i övrigt är lämplig för respektive uppdrag.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Kammarrätten i Stockholm påpekar att det är värdefullt att förarbetena som långt som möjligt ger vägledning om hur nya begrepp, t.ex. ”i övrigt lämplig” bör tolkas. Kammarrätten anser att det för att upprätthålla nödvändiga krav på rättssäkerhet och transparens fordras en hög grad av precisering av de belastande omständigheterna för den enskilde. Det är angeläget att reglerna på området skapar förutsägbarhet och inte är godtyckliga varför särskild vikt bör läggas vid att reglerna om lämplighetsprövningen blir klara, tydliga och lättillgängliga. Det är dessutom viktigt att det klarläggs vem som har bevisbördan för att lämplighetskravet är uppfyllt. Kammarrätten noterar att det i lagförslaget saknas krav på att den som har meddelats tillstånd fortlöpande uppfyller lämplighetskravet men att utgångspunkten torde bara att det är Finansinspektionen som ska kontrollera detta, vilket bör beaktas i det fortsatta lagstiftningsarbetet. Konsumentverket anser att lämplighetskravet bör tolkas på det sätt som framgår av Högsta förvaltningsdomstolens avgörande 2013 ref. 74, dvs. att det ska vara klarlagt att sökanden är lämplig, inte att sökanden anses vara lämplig om inte motsatsen är klarlagd. Sveriges advokatsamfund ifrågasätter detaljgraden i förslaget när det gäller redogörelsen för diverse omständigheter som kan vara av relevans vid en lämplighetsprövning och anser att det i promemorian inte ges någon konkret ledning i sakfrågan. Advokatsamfundet anser därför att förslaget bör stanna vid ett bemyndigande och övergripande allmän vägledning i sakfrågan. Föreskrifterna bör därefter utformas i enlighet med rådande praxis på andra finansiella områden, i syfte att skapa förutsägbarhet och enhetlighet avseende lämplighetsprövningen.
Skälen för regeringens förslag
Vissa problem vid återkallelse av tillstånd
Som framgår i avsnitt 7.2.3 är det i dag möjligt att avslå en ansökan om tillstånd för försäkringsförmedling på den grunden att ett tidigare tillstånd har återkallats endast om återkallelsen har skett på grund av att försäkringsförmedlaren har åsidosatt sina skyldigheter som försäkringsförmedlare. Det får dock anses vara en brist i gällande rätt att Finansinspektionen inte kan beakta om en sökande tidigare har åsidosatt sina skyldigheter som försäkringsförmedlare, eller ingått i ledningen för t.ex. ett aktiebolag som har gjort det, utan att något beslut om ingripande har hunnit fattats. En försäkringsförmedlare kan således i dag undgå fortsatta konsekvenser av bristande regelefterlevnad genom att själv begära att tillståndet återkallas. Om en sådan försäkringsförmedlare därefter beviljas ett nytt tillstånd för försäkringsförmedling finns det en risk för att denne även fortsättningsvis underlåter att följa de bestämmelser som gäller för verksamheten, vilket kan orsaka problem för kunderna i verksamheten. Särskilt från ett kundskyddsperspektiv framstår inte denna ordning som tillfredsställande. I avsnitt 12.2.5 föreslås en ny ordning vid handläggning av ärenden om återkallelse av tillstånd eller registrering.
Iakttagelser vid Finansinspektionens tillsyn och prövning av ärenden om tillstånd
I Finansinspektionens tillsynsrapport för 2012 anfördes kritik mot utformningen av de bestämmelser i lagen om försäkringsförmedling som gäller kraven för tillstånd att utöva försäkringsförmedling (Tillsynsrapport 2012, den 24 maj 2012, dnr 12-5723, s. 17 f.). Enligt Finansinspektionens mening krävs en översyn av dessa bestämmelser. Inspektionen berörde särskilt de problem som kan uppstå vid en återkallelse av tillstånd som har skett på försäkringsförmedlarens initiativ. Finansinspektionen anförde bl.a. att den vid tillsynen uppmärksammat att försäkringsförmedlare under pågående undersökning har valt att begära att få sitt tillstånd för försäkringsförmedling återkallat för att undvika en sanktion och negativ publicitet. Då återkallelsen inte skett på grund av regelbrott har inspektionen ofta saknat grund att neka nytt tillstånd om samma personer startar ett nytt bolag med liknande verksamhet. I den nämnda rapporten redogörs även för ett konkret exempel på det beskrivna förfarandet. I avsnitt 12.2.5 i denna proposition behandlas det som Finansinspektionen anförde i detta avseende. Finansinspektionen har också anfört att kraven för tillstånd för försäkringsförmedlare är lägre än vad som gäller för andra finansiella företag eftersom det i lagen om försäkringsförmedling t.ex. inte finns något allmänt krav på lämplighet. Finansinspektionen ansåg sammanfattningsvis att problemen med en alltför enkel tillståndsprocess är allvarliga och att nuvarande regler har gjort det för enkelt att ge sig in på marknaden för försäkringsförmedling.
Mot bakgrund av Finansinspektionens iakttagelser finns det anledning att konstatera att den nuvarande ordningen för prövning av ärenden om tillstånd för försäkringsförmedling inte är tillfredsställande.
Utöver Finansinspektionens iakttagelser som redovisas i ovan nämnda tillsynsrapport har inspektionen under en längre tid även i andra sammanhang påtalat brister i vissa försäkringsförmedlares regelefterlevnad. Det har varit fråga om brister i dokumentationen kring rådgivningen samt i kontrollen av försäkringsförmedlarnas kunskap och erfarenhet (Tillsynsrapport 2011, Erfarenheter av tillsyn och regelutveckling, den 24 maj 2011, dnr 11-5534, s. 20, se även Tillsynsrapport 2013, den 28 maj 2013, dnr 13-8362, s. 12 f.).
Finansinspektionen har vidare i sin s.k. riskrapport beskrivit en utveckling där depåförsäkringar har möjliggjort försäljning av komplicerade produkter inom ramen för ett tillstånd för försäkringsförmedling och därmed en ökad risk för olämplig rådgivning till kunderna. En sådan försäkring kan bli en onödigt dyr ”förvaringsplats” för konsumentens finansiella instrument jämfört med en vanlig värdepappersdepå, särskilt om provisioner styr rådgivarens rekommendation av försäkringslösning (Se Risker i det finansiella systemet 2012, den 8 november 2012, dnr 12-12020, s. 34). Av rapporten framgår även att inspektionen anser att de relativt låga inträdesbarriärerna till försäkringsförmedlarmarknaden har gjort det svårt att hålla oseriösa aktörer borta.
Till följd av de iakttagelser som Finansinspektionen har gjort vid sin tillsyn över försäkringsförmedlare står det klart att skyddet för kunderna, i synnerhet konsumenterna, inte är tillräckligt i praktiken. De brister som inspektionen har observerat är av olika slag och berör olika delar av
regelverket. Genomgående rör det sig emellertid om rådgivning och försäljning som har genomförts på ett olämpligt sätt. Den försäkringsförmedlare som har överträtt gällande regelverk på ett sådant sätt att ett ingripande från Finansinspektionens sida kan komma i fråga, bör inte utan vidare kunna få ett nytt tillstånd för försäkringsförmedling om den tidigare verksamheten avslutas. I stället bör det finnas ett utrymme för att pröva om sökanden är lämplig som försäkringsförmedlare. Det gäller även om något ingripande inte beslutades avseende den tidigare verksamheten. Frågan om ett nytt tillstånd ska beviljas eller inte bör bedömas mot bakgrund av hur allvarlig den tidigare överträdelsen var. I vissa fall kan det stå klart att behovet av att skydda kunderna mot felaktig försäkringsförmedling väger tyngre än en näringsidkares intresse av att få bedriva försäkringsförmedling.
Lämplighetsprövning i annan lagstiftning
I den näringsrättsliga lagstiftningen på finansmarknadsområdet finns det för de flesta slag av finansiella företag krav på att personer som ingår i företagets ledning ska vara lämpliga för uppgiften. I den nya lagen om försäkringsdistribution bör uttrycket lämplighetsprövning vara reserverat för prövningen av om en viss fysisk person är lämplig att bedriva försäkringsdistribution eller att ingå i ledningen för en juridisk person som bedriver sådan verksamhet. Uttrycket ledningsprövning bör endast avse prövningen av ledningen för juridiska personer. Som framgår av avsnitt 7.1 får fysiska personer ges tillstånd att bedriva försäkringsförmedling. Det avviker från vad som gäller för t.ex. bankrörelse och värdepappersrörelse.
För tillstånd för försäkringsrörelse, bankrörelse, värdepappersrörelse och fondverksamhet krävs bl.a. att den som avser att ingå i styrelsen för företaget eller vara verkställande direktör, eller ersättare för någon av dem, har de insikter och den erfarenheten för att delta i ledningen av företaget och även i övrigt är lämplig för en sådan uppgift. Kraven på personer som ingår i ledningen för ett företag som ska driva försäkringsrörelse, bankrörelse, värdepappersrörelse och fondverksamhet är således likalydande när det gäller lämplighet i allmänhet. Kraven har införts samtidigt för dessa rörelser, utom när det gäller fondverksamhet (prop. 1995/96:173 s. 84–86 och 91 f.). I fråga om fondverksamhet avses dock ingen skillnad jämfört med vad som gäller på finansmarknadsområdet i övrigt (prop. 2002/03:150 s. 157). Med kravet avses enligt förarbetena till de lagar som avser försäkringsrörelse, bankrörelse och värdepappersrörelse bl.a. att den som ingår i ledningen bör ha de personliga egenskaper i fråga om omdömesgillhet som uppgiften kräver (prop. 1995/96:173 s. 85). Den prövning av sådana personer som Finansinspektionen gör beträffande nämnda finansiella företag brukar kallas ledningsprövning.
Försäkringsdistributionsdirektivet
Försäkringsdistributionsdirektivet innehåller, som nämns i avsnitt 7.2.3, ett krav på god vandel (artikel 10.3). Medlemsstaterna får fastställa strängare krav än de som anges i direktivet eller lägga till ytterligare krav för de försäkringsförmedlare eller återförsäkringsförmedlare som är
registrerade inom deras jurisdiktion (jfr skäl 3). Det är således möjligt med hänsyn till direktivet att införa en utökad lämplighetsprövning för svenska försäkringsförmedlare.
Krav på lämplighet bör införas
Mot bakgrund av det som anförs ovan bör kraven för tillstånd att bedriva försäkringsdistribution skärpas. Det framstår som angeläget för att stärka kundskyddet att motsvarande krav på lämplighet som ställs upp på andra närliggande områden även införs för försäkringsförmedlare. Den samlade bilden som framgår främst av Finansinspektionens tillsynsrapporter ger vid handen att det i dag inte ställs tillräckliga krav på de förmedlare som vill verka på försäkringsförmedlingsmarknaden. En ordning som gör det möjligt för oseriösa aktörer att enkelt träda in på och ut från marknaden försvagar kundskyddet samt riskerar att ytterst påverka utbudet av ansvarsförsäkringar. Det bör därför införas ett krav i den nya lagen om försäkringsdistribution på att den fysiska person som ska bedriva försäkringsdistribution, utöver de krav som gäller enligt lagen om försäkringsförmedling, även i övrigt ska vara lämplig att utöva verksamheten. Samma krav bör ställas på den som ska ingå i ledningen för en juridisk person som ska bedriva sådan verksamhet eller vara ersättare för denne (se avsnitt 7.2.5 när det gäller övriga krav för juridiska personer). Något motsvarande krav bör dock inte ställas på anställda hos en juridisk person som ska bedriva försäkringsdistribution, eftersom det är den juridiska personen som ska kontrollera om kraven på anställda som ska distribuera försäkringar är uppfyllda (se avsnitt 7.1.2).
Vilka bör omfattas av lämplighetsprövningen och vem bör utföra den?
I promemorian Stärkt konsumentskydd vid försäkringsförmedling (Ds 2014:22) föreslås att lämplighetsprövningen för försäkringsförmedlare ska utvidgas genom ett krav på att den som ska ingå i ledningen för en juridisk person även i övrigt ska vara lämplig att göra det, men att det inte ska gälla även i fråga om anknutna försäkringsförmedlare (s. 33 f.). Det konstateras i promemorian att förslaget om utökad lämplighetsprövning innebär att strängare krav kommer att gälla för de försäkringsförmedlare som har tillstånd jämfört med anknutna försäkringsförmedlare men att det är en konsekvens av att kraven för registrering av en anknuten försäkringsförmedlare prövas av ett försäkringsföretag och att försäkringsföretagen inte bör göra en allmän lämplighetsprövning utan att sådana prövningar bör vara förbehållna myndigheter. Regeringen anser, i likhet med det som anförs i den nämnda promemorian, att även om det är önskvärt med liknande krav för samtliga försäkringsförmedlare finns inte skäl att avstå från en lagändring enbart på grund av att de anknutna försäkringsförmedlarna behöver undantas. Dessutom kommer i praktiken knappast sådana personer som inte allmänt sett är lämpliga för att bedriva försäkringsförmedling att registreras som anknutna försäkringsförmedlare. Skälet till det är att det ligger i försäkringsföretagets eget intresse att säkerställa att förmedlaren bedriver en seriös verksamhet, inte minst då försäkringsföretaget påtar sig ett skadeståndsansvar för förmedlaren.
Som anförs ovan går det krav på lämplighet som föreslås i den nämnda promemorian längre än vad som krävs enligt försäkringsdistributionsdirektivet. I direktivet anges emellertid att det bör säkerställas att en och samma konsumentskyddsnivå tillämpas och att alla konsumenter omfattas av jämförbara normer (se skäl 16). Direktivet bör främja lika villkor och likvärdiga konkurrensvillkor för alla förmedlare oavsett om dessa är knutna till ett försäkringsföretag eller inte. Det anges vidare att det är till fördel för konsumenterna om försäkringsprodukter distribueras via flera olika kanaler och via förmedlare med olika former av samarbete med försäkringsföretag, förutsatt att de är skyldiga att tillämpa jämförbara bestämmelser om konsumentskydd.
Även om det som anges i direktivet om detta torde ha begränsad betydelse i fråga om ett krav som inte ställs upp i direktivet finns det nu anledning att anse, i likhet med den bedömning som gjordes i den nämnda promemorian, att det hade varit önskvärt med liknande krav för samtliga försäkringsförmedlare. Det torde ofta förekomma att en konsument är omedveten om vilken kategori en viss försäkringsförmedlare tillhör och därmed under vilka förutsättningar denne agerar, samtidigt som behovet av konsumentskydd är detsamma oavsett distributionsformen. En ordning som skulle innebära att alla anknutna försäkringsförmedlare skulle omfattas av den utvidgade lämplighetsprövning som föreslås i denna proposition skulle, av skäl som anges nedan, även medföra att denna kategori skulle behöva tillstånd av Finansinspektionen. Ett sådant förslag skulle få en mycket stor påverkan på försäkringsförmedlingsmarknaden och vara ytterst resurskrävande för Finansinspektionen till följd av att flera aktörer skulle omfattas av tillståndsplikt. Av det skälet får det inte anses lämpligt att gå fullt så långt som Konsumentverket, Finansinspektionen och PTK förordade i sina remissvar med anledning av förslaget i ovan nämnda promemoria. Det som anges ovan i avsnitt 7.1.6 om kostnadsaspekten och effektiv hantering samt proportionalitet gör sig gällande även här.
Som anges ovan i avsnitt 7.1.7 går det att i den kategori som enligt förslagen i denna proposition kommer att vara anknutna försäkringsförmedlare att särskilja den grupp av försäkringsförmedlare som distribuerar försäkringsbaserade investeringsprodukter eller pensionsförsäkringar som är exponerade mot marknadsvolatilitet. Här är det fråga om försäkringar med långa löptider och som ofta kan avse betydande premiebelopp och som typiskt sett har stor privatekonomisk inverkan för de enskilda. Denna grupp omfattas enligt förslaget av tillståndsplikt och kommer därför även att omfattas av lämplighetsprövning.
När det gäller frågan om vem som bör anförtros uppgifter att utföra lämplighetsprövning gör regeringen bedömningen att den kontroll inför registrering som ska utföras av den som ska anmäla någon annan för registrering hos Bolagsverket inte är en sådan prövning som nödvändigtvis måste utföras av myndigheter (se avsnitt 7.1.6). Den situationen skiljer sig dock från den förevarande då lämplighetsprövningen innefattar bedömningar med mer skönsmässiga inslag. Det framstår inte som praktiskt möjligt eller ens eftersträvansvärt att genom föreskrifter på lägre nivå än lag reglera lämplighetsprövningen så att momentet av materiell prövning tas bort. Det ligger i lämplighetsprövningens natur att den ska utgöra en materiell prövning. Det bör här
även nämnas att lämplighetsprövningar i annan lagstiftning utförs av myndighet (se avsnittet ovan om lämplighetsprövning i annan lagstiftning). Eftersom det är fråga om en materiell prövning blir behovet av en enhetlig rättstillämpning och tillhörande praxisbildning särskilt framträdande, vilket ytterligare talar för att uppgiften ska utföras av en och samma myndighet. Det senare motiveras även av effektivitetsvinster som uppstår jämfört med om uppgiften sprids på flera olika myndigheter. Mot denna bakgrund bör Finansinspektionen göra lämplighetsprövningen i samband med prövningen av ansökan om tillstånd. Finansinspektionen är också den myndighet som inte sällan har tillgång till sådan information som kan ha betydelse för den nu aktuella prövningen (se avsnittet nedan om vad avses med i övrigt lämplig).
Kammarrätten påpekar att det i promemorian inte föreslås något uttryckligt krav på att den som har meddelats tillstånd fortlöpande ska uppfylla lämplighetskravet. Ovan redogörs närmare för i vilka fall lämplighetskravet ska utgöra en förutsättning för att tillstånd att bedriva försäkringsdistribution enligt den nya lagen om försäkringsdistribution.
I avsnitt 12 föreslås att Finansinspektionen ska vara behörig myndighet enligt den nya lagen med ansvar för tillsyn över försäkringsdistributörerna. Det innebär bl.a. att Finansinspektionen ska ansvara för den fortlöpande tillsynen, dvs. att den som bedriver försäkringsdistribution alltid uppfyller förutsättningarna för tillstånd att bedriva den verksamheten.
Vid lämplighetsprövning enligt annan lagstiftning på finansmarknadsområdet brukar skötsamhet i ekonomiska angelägenheter kunna vägas in. I lagen om försäkringsförmedling ingår skötsamhet i ekonomiska angelägenheter som ett särskilt rekvisit i den vandelsprövning som ska göras (2 kap. 5 § 2). Mot bakgrund av att en stor del av försäkringsförmedlarna, nämligen anknutna sidoverksamma försäkringsförmedlare och merparten av de anknutna försäkringsförmedlarna, även i fortsättningen ska kontrolleras av försäkringsföretag eller någon annan försäkringsförmedlare inför registrering hos Bolagsverket, bör denna uppdelning gälla även enligt den nya lagen om försäkringsdistribution.
Utländska försäkringsförmedlare
Utländska försäkringsförmedlare som hör hemma i ett land inom EES berörs inte av den nu aktuella frågan, eftersom de i huvudsak endast behöver följa de regler som gäller i hemlandet. Det är dock lämpligt att den utvidgade lämplighetsprövningen även ska gälla för förmedlare som hör hemma i ett land som inte ingår i EES. För sådana förmedlare gäller krav på tillstånd av Finansinspektionen (se avsnitt 8.2.2).
Vad avses med i övrigt lämplig?
Regeringen instämmer med Kammarrätten att det är viktigt att reglerna är om lämplighetsprövning är klara, tydliga och lättillgängliga och att det finns vägledning om hur nya termer och uttryck som t.ex. ”i övrigt lämplig” bör tolkas. När det gäller vad som i det nu aktuella sammanhanget bör avses med att någon ska vara ”i övrigt lämplig” anser regeringen emellertid, i likhet med Advokatsamfundet, att vägledningen huvudsakligen bör ges i föreskrifter som regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer meddelar. Som Advokatsamfundet anför bör rådande praxis på området beaktas vid utformningen av sådana föreskrifter.
Kammarrätten och Konsumentverket efterfrågar vad som ska gälla i fråga om bevisbörda och beviskrav vid lämplighetsbedömning av försäkringsförmedlare. Utgångspunkten är att det är sökanden som klarlägga sin lämplighet (jfr HFD 2013 ref. 74). Omständigheter som kan tala emot sökandens lämplighet är t.ex. att denne tidigare har haft tillstånd att utöva försäkringsförmedling och i den verksamheten har åsidosatt sina skyldigheter enligt föreskrifter som gäller för försäkringsförmedling. Ett annat exempel som skulle kunna tala emot sökandens lämplighet är om han eller hon tidigare har avstått från ett tillstånd och fått tillståndet återkallat på egen begäran under pågående tillsynsärenden. Detsamma bör gälla om ett tidigare tillstånd har återkallats för att förmedlaren inte har utövat tillståndspliktig verksamhet under en sammanhängande tid av sex månader eller inte längre uppfyller förutsättningarna för tillstånd. Även liknande ageranden som syftar till att undgå en eventuell sanktion i ett pågående tillsynsärende, t.ex. uppsägning av ansvarsförsäkring, bör kunna utgöra en omständighet som talar mot sökandens lämplighet.
Eventuella tidigare överträdelser bör kunna beaktas även om något beslut om ingripande inte har fattats av Finansinspektionen. Avgörande bör i stället vara om Finansinspektionen har tillräcklig grund för att dra slutsatsen att en överträdelse ägt rum och om överträdelsen varit så allvarlig att en återkallelse av tillståndet hade kunnat komma i fråga. Det bör gälla i vart fall om överträdelsen inte ligger längre än fem år tillbaka i tiden (jfr 4 kap. 2 § första stycket 3 Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd om försäkringsförmedling). Om det kan antas att den tidigare överträdelsen skulle ha föranlett en varning, med eller utan sanktionsavgift, kan det också vara så att personen i fråga inte bör anses lämplig för att på nytt bedriva försäkringsdistribution. Frågan får avgöras med ledning av hur allvarlig den tidigare överträdelsen var. Det bör inte krävas att den tidigare överträdelsen med visshet hade föranlett en viss sanktion, eftersom en sådan bedömning är svår att göra i efterhand. Om det rör sig om en tidigare överträdelse som får anses ringa eller ursäktlig, bör den normalt sett inte utesluta att ett nytt tillstånd beviljas.
Lämplighetsprövningen syftar till att utesluta mindre seriösa försäkringsförmedlare från att bedriva försäkringsdistribution. Om det visar sig att den sökande tidigare har misskött verksamhet som försäkringsförmedlare eller liknande verksamhet på ett påtagligt sätt, finns det grund för att utgå från att sökanden inte är lämplig att bedriva försäkringsdistribution. Detsamma bör gälla om utredningen ger vid handen att sökanden har ägnat sig åt mindre seriös affärsverksamhet. Omständigheter som tidigare konkurser eller stora skatteskulder är däremot hänförliga till den vandelsprövning som ska göras (se avsnitt 7.2.3).
7.2.5. Ägar- och ledningsprövning m.m.
Regeringens förslag: Bestämmelserna om ledningsprövning för juridiska personer som är försäkringsförmedlare i lagen om försäk-
ringsförmedling ska föras över i huvudsak oförändrade till den nya lagen om försäkringsdistribution.
Utöver dessa krav ska den som ska ingå i ledningen för en juridisk person eller vara ersättare för denne vara i övrigt lämplig att ingå i ledningen.
Kraven på att den som ska ingå i ledningen för en juridisk person eller vara ersättare för denne ska ha god vandel, tillräcklig insikt och erfarenhet samt i övrigt vara lämplig ska tillämpas även i fråga om ledningen för ett försäkringsföretag som bedriver försäkringsdistribution.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om
1. vad som ska avses med i övrigt lämplig att ingå i ledningen,
2. vilken insikt och erfarenhet som krävs för att ingå i ledningen, och
3. vad som ska avses med den som ska ingå i den juridiska personens ledning eller vara ersättare för denne.
Regeringens bedömning: Det bör inte införas några regler om ägarprövning.
Promemorians förslag och bedömning överensstämmer med regeringens förslag och bedömning.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget och bedömningen eller har inget att invända mot dem. Kammarrätten i
Stockholm framhåller att särskild vikt bör läggas vid att föreskrifterna om ledningsprövning blir klara, tydliga och lättillgängliga. Svensk Försäkring påpekar det i svensk rätt redan finns krav på kunskap och kompetens för försäkringsföretag, vilket, med något undantag, inte har beaktats i promemorian. Svensk Försäkring anser att det i den nya lagen inte bör ställas upp något krav på ledningsprövning för försäkringsföretag eftersom de krav som ställs i enligt förslaget redan täcks av reglering i Solvens II-förordningen, Solvens II-direktivet och försäkringsrörelselagen. Mot den bakgrunden framstår det enligt Svensk Försäkring som mindre lämpligt att utgångspunkten för resonemanget i promemorian om det bör införas en ledningsprövning för försäkringsförmedlare är regleringen på bankområdet. Svenska försäkringsförmedlares förening (SFM) anser att förslaget är otydligt i fråga om vilka personer i ledningen för en juridisk person som ska omfattas av ledningsprövning och önskar ett klargörande av om huruvida det är samtliga personer i ledningen, relevanta delar av styrelsen eller styrelsen som kollektiv som ska omfattas.
Skälen för regeringens förslag och bedömning
Gällande rätt
Lagen om försäkringsförmedling innehåller inte några krav på ägarprövning, men däremot ska de personer som ska ingå i ledningen för en juridisk person uppfylla vissa krav (2 kap. 6 § första stycket 3). För försäkringsföretag finns det, som Svensk Försäkring påpekar, däremot regler om såväl ägar- som ledningsprövning.
Reglerna om ägarprövning för försäkringsföretag innebär i huvudsak följande. Ett företag ska ges tillstånd att driva försäkringsrörelse om den som kommer att ha ett kvalificerat innehav i ett försäkringsaktiebolag bedöms lämplig att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen av bolaget (2 kap. 4 § första stycket 3 försäkringsrörelselagen). Med ett kvalificerat innehav förstås att någon direkt eller indirekt äger aktier eller andelar i ett företag, om innehavet representerar tio procent eller mer av kapitalet eller av samtliga röster, eller annars möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av företaget (1 kap. 15 § samma lag).
Vid lämplighetsbedömningen ska förvärvarens anseende och kapitalstyrka beaktas. Vidare ska beaktas om det finns skäl att anta att förvärvaren kommer att motverka att försäkringsaktiebolagets verksamhet drivs på ett sätt som är förenligt med försäkringsrörelselagen och andra författningar som reglerar bolagets verksamhet, och om det finns skäl att anta att förvärvet har samband med eller kan öka risken för viss typ av allvarlig brottslighet (2 kap. 4 § andra stycket försäkringsrörelselagen).
Reglerna om ledningsprövning för försäkringsföretag innebär i huvudsak följande. Tillstånd att driva försäkringsrörelse får bara beviljas om ledningen har de insikter och den erfarenhet som måste krävas av den som deltar i styrningen av ett företag och även i övrigt är lämpliga för en sådan uppgift. Ledningsprövningen omfattar de som avses ingå i styrelsen för företaget, vara verkställande direktör i företaget eller vara ersättare för någon av dem. Prövningen omfattar även de som avses ansvara för funktioner för riskhantering, regelefterlevnad, internrevision och aktuarie i försäkringsföretaget (2 kap. 4 § första stycket 4 försäkringsrörelselagen).
Bestämmelser om ägar- och ledningsprövning finns även i annan lagstiftning på finansmarknadsområdet, t.ex. för kreditinstitut (3 kap. 2 § första stycket 3 och andra–fjärde styckena lagen om bank- och finansieringsrörelse respektive 3 kap. 2 § första stycket 4 och 5 samma lag) och för värdepappersbolag (3 kap. 1 § första stycket 4 samt 3 kap. 2 § lagen om värdepappersmarknaden respektive 3 kap. 1 § första stycket 5 och 6 samma lag). Se även ovan i avsnitt 7.2.4 om lämplighetsprövning i annan lagstiftning.
Försäkringsdistributionsdirektivet
Enligt försäkringsdistributionsdirektivet ska medlemsstaterna säkerställa att de relevanta personerna i ledningen för sådana företag som ansvarar för distributionen av försäkringar eller återförsäkringar uppvisar de kunskaper och den kompetens som krävs för att utföra arbetet (artikel 10.2 femte stycket).
Medlemsstaterna ska även säkerställa att de personer i ledningen som ansvarar för försäkrings- eller återförsäkringsdistribution uppfyller kravet på god vandel (artikel 10.3 tredje stycket).
Bör det införas ledningsprövning av försäkringsförmedlare?
Den ledningsprövning som medlemsstaterna ska säkerställa enligt försäkringsdistributionsdirektivet motsvarar i allt väsentligt den som redan gäller för försäkringsförmedlare som är juridiska personer enligt lagen om försäkringsförmedling. Bestämmelserna om ledningsprövning i den
lagen bör därför föras över i huvudsak oförändrade till den nya lagen om försäkringsdistribution.
I försäkringsdistributionsdirektivet är innebörden av begreppet ledning något olika när det gäller reglerna om krav på lämplig kunskap och kompetens (artikel 10.1) och reglerna om krav på god vandel (artikel 10.3).
Beträffande kravet på lämplig kunskap och kompetens anges i direktivet att medlemsstaterna inte bör betrakta de chefer eller anställda som inte är direkt involverade i distribution av försäkringsprodukter som relevanta personer (skäl 32). De personer inom ledningsstrukturen som ansvarar för verkställande av strategier och förfaranden med anknytning till distributionen av försäkringsprodukter bör dock uppfylla kraven på lämplig kunskap och kompetens. Kravet på god vandel ska uppfyllas av de personer i ledningen som ansvarar för försäkringsdistributionen (artikel 10.3 tredje stycket).
Enligt lagen om försäkringsförmedling ska den som ska ingå i den juridiska personens ledning eller vara ersättare för denne uppfylla vissa krav på kunskap samt god vandel (2 kap. 6 § första stycket 3). I försäkringsrörelselagen beskrivs kretsen av personer som omfattas av ledningsprövning som ”de som avses ingå i styrelsen för företaget eller vara verkställande direktör i det, eller vara ersättare för någon av dem” (2 kap. 4 § första stycket 4). Bestämmelsen om ledningsprövning för försäkringsföretag omfattar dessutom de personer i företaget som avses ansvara för centrala funktioner vilket inbegriper riskhantering, regelefterlevnad och internrevision samt aktuariefunktion (se 2 kap. 4 § första stycket 4 jämförd med 10 kap. 4 §). Kraven i försäkringsdistributionsdirektivet på god vandel samt lämplig kunskap och kompetens torde kunna träffa även andra anställda med ledande befattningar som inte ingår i styrelsen eller är verkställande direktör (eller ersättare för någon i sådan befattning) i den juridiska personen. En mer allmänt hållen beskrivning av kretsen bedöms även svara mot de båda formuleringarna av begreppet ledning som förekommer i direktivet.
SFM anser att det är otydligt vilka personer i en juridisk person som enligt förslaget ska omfattas av ledningsprövning enligt den nya lagen.
Regeringen konstaterar att försäkringsförmedlare som är juridiska personer kan variera avsevärt i såväl storlek som organisationsstruktur. Regeringen anser därför att det är lämpligt att närmare bestämmelser om vilken krets av personer som ska omfattas av prövningen bör anges i myndighetsföreskrifter. En utgångspunkt för sådana föreskrifter bör vara allmänna associationsrättsliga regler, men att hänsyn bör tas till de skillnader som försäkringsdistributörer kan uppvisa i nämnda avseenden. Det kan nämnas att Finansinspektionen har meddelat föreskrifter i fråga om vem som ska anses ingå i ledningen för en försäkringsförmedlare (se 3 kap. 1 § Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd om försäkringsförmedling).
När det sedan gäller frågan vilka krav som ledningen ska uppfylla får reglerna om god vandel i direktivet anses innebära att ledningen för den juridiska personen ska uppfylla samma krav på god vandel som gäller för fysiska personer som förmedlar försäkringar för den juridiska personens räkning. De krav som ställs på övriga fysiska personer, dvs. att de inte får vara underåriga, i konkurs, underkastade näringsförbud eller ha förval-
tare, följer beträffande aktiebolag och ekonomiska föreningar av annan lagstiftning.
Utöver kravet på god vandel ställs i direktivet krav på att relevanta personer som ingår i ledningen ska ha de kunskaper och den kompetens som krävs för att utföra arbetet. Direktivets krav i detta avseende får anses uppfyllt med ett krav på att de relevanta personerna som ingår i ledningen ska ha tillräcklig insikt och erfarenhet för att delta i ledningen av en juridisk person som bedriver försäkringsdistribution.
När det gäller den närmare innebörden av det krav på att den som ska ingå i ledningen för en juridisk person även ska vara ”i övrigt lämplig” hänvisas till vad som anges i avsnitt 7.2.4 ovan.
Kraven på en juridisk persons ledning ska vara uppfyllda vid tillstånds- eller registreringstillfället och är ett fortlöpande krav för tillstånd. Detta innebär att en kontroll av ledningen ska ske även om en prövning tidigare skett enligt annan lagstiftning. När det gäller kontrollen av vandelskravet och kravet på tillräcklig insikt och erfarenhet hänvisas till de överväganden som görs i avsnitt 7.2.3.
Ledningsprövning för försäkringsföretag
Försäkringsdistributionsdirektivet omfattar, till skillnad från försäkringsförmedlingsdirektivet, även försäkringsföretag som bedriver försäkringsdistribution. Enligt försäkringsdistributionsdirektivet ska den som ska ingå i ledningen för ett sådant försäkringsföretag uppfylla kraven på lämplig kunskap och kompetens och god vandel (artikel 10.2 första och femte styckena samt 10.3 första och tredje styckena). Svensk Försäkring påpekar att det finns i vissa delar likartade regler i Solvens II-regelverket och försäkringsrörelselagen, som omfattar även försäkringsföretag som ägnar sig åt försäkringsdistribution. Försäkringsdistributionsdirektivet innebär emellertid en specialreglering som gäller för försäkringsdistribution. Mot bakgrund av den bedömning som görs när det gäller allmänna utgångspunkter för genomförandet i svensk rätt av försäkringsdistributionsdirektivet (se avsnitt 5), och då den nya lagen om försäkringsdistribution syftar till att i alla delar genomföra det direktivet i svensk rätt, bör kravet i direktivet införas i en motsvarande bestämmelse i den nya lagen.
Bör det införas regler om ägarprövning för försäkringsförmedlare?
Som framgår ovan finns det i flera lagar på finansmarknadsområdet krav på såväl ägar- som ledningsprövning. Försäkringsdistributionsdirektivet innehåller emellertid inte några krav på ägarprövning (jfr dock kravet på att en försäkringsdistributör inte får ingå i en svåröverskådlig företagsgrupp om det förhindrar en effektiv tillsyn, se avsnitt 7.2.6 nedan).
Det finns flera avgörande skillnader mellan en försäkringsförmedlare och andra företag som verkar på finansmarknadsområdet. För försäkringsföretag gäller redan i dag ett krav på ägarprövning (2 kap. 4 § första stycket 3 försäkringsrörelselagen). De överväganden som gjordes i denna fråga vid införandet av lagen om försäkringsförmedling framstår fortfarande som aktuella (prop. 2004/05:133 s. 73). Skötseln av en enskild försäkringsförmedlare kan inte anses påverka den finansiella stabiliteten. När det gäller kundskyddet är det framför allt de enskilda personerna
som distribuerar försäkringar för förmedlingsföretagets räkning som har betydelse för vilket förtroende kunder kommer att ha för företaget. Förslagen i denna proposition innebär att det ställs en rad olika krav på de fysiska personer som distribuerar försäkringar. Vidare ställs det även krav på de personer som ingår i företagets ledning. Mot denna bakgrund torde utrymmet för en ägare, som inte ingår i ledningen av företaget, att missbruka sin ställning på ett sätt som påverkar försäkringstagare eller försäkringsgivare vara begränsat. Sammanfattningsvis görs därför bedömningen att det saknas anledning att införa särskilda ägarprövningsregler för försäkringsförmedlare.
7.2.6. Svåröverskådliga företagsgrupper får inte förhindra en effektiv tillsyn
Regeringens förslag: En definition av nära förbindelser och kvalificerat innehav ska tas in i lagen om försäkringsdistribution. Om den försäkringsförmedlare som ansöker om tillstånd har eller kan väntas komma att få nära förbindelser med någon annan, ska tillstånd få ges bara om förbindelsen inte hindrar en effektiv tillsyn över försäkringsförmedlaren.
En försäkringsförmedlare ska underrätta Finansinspektionen om den får kännedom om att aktier eller andelar i företaget har blivit föremål för förvärv, om förvärvet skulle leda till att förvärvaren får ett kvalificerat innehav eller nära förbindelser mellan försäkringsförmedlaren och någon annan. När det gäller anknutna sidoverksamma försäkringsförmedlare och anknutna försäkringsförmedlare som inte distribuerar försäkringsbaserade investeringsprodukter eller pensionsförsäkringar som är exponerade mot marknadsvolatilitet ska det försäkringsföretag eller den försäkringsförmedlare som har anmält den andre förmedlaren för registrering till Bolagsverket anmäla till Finansinspektionen om den registrerade försäkringsförmedlaren får nära förbindelser med någon annan.
Finansinspektionen ska få förelägga innehavaren av aktier eller andelar att avyttra så stor del av dessa att försäkringsförmedlaren inte längre har nära förbindelser med någon annan.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.
Skälen för regeringens förslag
Gällande rätt
I lagen om försäkringsförmedling finns det inte något krav på att en försäkringsförmedlare inte får ingå i en svåröverskådlig företagsgrupp även om det hindrar en effektiv tillsyn.
I andra lagar på finansmarknadsområdet finns det däremot sådana krav. Enligt försäkringsrörelselagen gäller t.ex. att om ett företag har eller kan förväntas komma att få nära förbindelser med någon annan, får tillstånd ges bara om förbindelserna inte hindrar en effektiv tillsyn av företaget
(2 kap. 5 §). Detsamma gäller bl.a. enligt lagen om bank- och finansieringsrörelse (3 kap. 2 § fjärde stycket), lagen om värdepappersmarknaden (3 kap. 2 § tredje stycket) och lagen om värdepappersfonder (2 kap. 2 § tredje stycket).
Kravet i fråga har sitt ursprung i det s.k. BCCI-direktivet (Europaparlamentets och rådets direktiv 95/26/EG av den 29 juni 1995 om ändring av direktiv 77/780/EEG och 89/646/EEG om kreditinstitut, direktiv 73/239/EEG och 92/49/EEG om andra direkta försäkringar än livförsäkringar, direktiv 79/267/EEG och 92/96/EEG om direkta livförsäkringar, direktiv 93/22/EEG om tjänster inom värdepappersområdet och direktiv 85/611/EEG om företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag) i syfte att stärka tillsynen på dessa områden) och infördes i svensk rätt samtidigt på försäkrings-, bank- och värdepappersmarknadsområdena (prop. 1995/96:173).
För fondverksamhet infördes kravet vid ett senare tillfälle (prop. 2002/03:150 s. 159).
Försäkringsdistributionsdirektivet
Enligt försäkringsdistributionsdirektivet ska medlemsstaterna se till att de behöriga myndigheterna nekar registrering om lagar och andra författningar i ett tredjeland som reglerar en eller flera fysiska eller juridiska personer med vilken eller vilka förmedlaren har nära förbindelse, eller svårigheter att kontrollera efterlevnaden av dessa lagar och andra författningar, hindrar myndigheterna från att på ett ändamålsenligt sätt utöva sin tillsyn (artikel 3.7). Enligt direktivet ska även vissa uppgifter begäras in från försäkringsförmedlare som ett villkor för registrering (artikel 3.6). Det rör sig bl.a. om uppgifter om identiteten avseende personer som har nära förbindelser med förmedlare och uppgifter om att innehavet eller de nära förbindelserna inte hindrar de behöriga myndigheterna från att på ett ändamålsenligt sätt utöva sin tillsyn. Medlemsstaterna ska se till att förmedlarna utan oskäligt dröjsmål underrättar de behöriga myndigheterna om några ändringar sker i de uppgifter som tillhandahållits enligt denna punkt (artikel 3.6 andra stycket).
Om en försäkringsförmedlare eller en försäkringsförmedlare som bedriver förmedling som sidoverksamhet agerar på ett försäkringsföretags eller en annan förmedlares ansvar, får medlemsstaterna föreskriva att de sistnämnda ska ansvara för att den av de förstnämnda uppfyller villkoren för registrering (artikel 3.1 femte stycket).
Genomförande i svensk rätt
Det nu aktuella kravet i försäkringsdistributionsdirektivet (artikel 3.7) på att en försäkringsdistributör inte får ingå i en svåröverskådlig företagsgrupp om ingåendet hindrar en effektiv tillsyn bedöms motsvara det krav som redan ställs upp i annan lagstiftning på finansmarknadsområdet. Dessa regler i direktivet bör genomföras i svensk rätt i en motsvarande bestämmelse i den nya lagen om försäkringsdistribution. Bestämmelsen bör utformas efter förebild av motsvarande bestämmelser i andra lagar på finansmarknadsområdet. För närmare vägledning hänvisas till de förarbetsuttalanden som gjordes i samband med genomförandet i svensk rätt av BCCI-direktivet (se prop. 1995/96:173 s. 86–92).
För att en effektiv tillsyn ska kunna bedrivas är det givetvis väsentligt att det kan klarläggas vilka företag som ingår i en svåröverskådlig företagsgrupp. I direktivet (artikel 2.1.13) finns en definition av vad som avses med nära förbindelser i form av en hänvisning till motsvarande definition i Solvens II-direktivet (artikel 13.17). Den definitionen motsvarar i sin tur definitionen i BCCI-direktivet (artikel 2.1). En motsvarande definition bör därför tas in i den nya lagen om försäkringsdistribution.
Syftet med kravet på att tillstånd får ges bara om en förbindelse inte hindrar en effektiv tillsyn av en försäkringsförmedlare är att förhindra att en oklar ägarsituation uppkommer eller består (samma prop. s. 87). Detta innebär i första hand att tillstånd till försäkringsförmedling inte ska ges när en sådan situation föreligger.
Försäkringsdistributionsdirektivet får anses förutsätta att nära förbindelser som förhindrar en effektiv tillsyn inte heller får uppkomma efter det att en försäkringsförmedlare har fått tillstånd (jfr artikel 3.6). Det bör därför på motsvarande sätt som i andra lagar på finansmarknadsområdet införas ett krav i den nya lagen om försäkringsdistribution på att en försäkringsförmedlare att snarast anmäla till Finansinspektionen om den får kännedom om att den har nära förbindelser med någon annan. Därigenom genomförs även det krav som anges i direktivet (artikel 3.6 andra stycket).
Det bör även övervägas vilka möjligheter till ingripande som bör införas om en sådan situation ändå uppkommer efter ett beviljat tillstånd. En situation där anmälningsskyldigheten som följer av direktivet inte skulle kunna leda till något ingripande framstår som ofullständig. Det bör därför införas en möjlighet för Finansinspektionen att i förekommande fall förelägga innehavare av aktier eller andelar som medför att förbindelserna är nära att avyttra så stor del av aktierna eller andelarna att så inte längre är fallet (jfr t.ex. 15 kap. 16 § första stycket försäkringsrörelselagen). Ett sådant föreläggande bör få förenas med vite. Det bör här framhållas att det i praktiken inte behöver gå så långt eftersom det endast är nära förbindelser som hindrar en effektiv tillsyn som avses. Det finns alltså inget som hindrar att de som berörs av de nära förbindelserna ändrar sin ägarstruktur så att den inte längre är svåröverskådlig.
Det bör särskilt påpekas att i ”nära förbindelser mellan försäkringsförmedlaren och någon annan som hindrar en effektiv tillsyn” innefattas även den situationen som anges i direktivet (artikel 3.7) om att en effektiv tillsyn inte får förhindras av lagar och andra författningar i ett tredjeland, som reglerar en eller flera fysiska eller juridiska personer med vilken eller vilka försäkringsförmedlaren har nära förbindelser, eller svårigheter att kontrollera efterlevnaden av dessa lagar och andra författningar (se samma prop. s. 89 för motsvarande uppfattning).
Det som anförs ovan om tillstånd bör gälla även registrering för de försäkringsförmedlare som undantas från tillståndsplikt. Direktivet öppnar upp för att låta den som registrerar en annan försäkringsförmedlare ansvara för att den registrerade uppfyller villkoren för registrering (artikel 3.1 femte stycket). Den som anmäler någon annan för registrering i enlighet med den föreslagna särskilda ordningen för registrering ska således säkerställa att en effektiv tillsyn av den registrerade inte förhindras på grund av förhållanden nära förbindelser.
Den tänkta ordningen kräver givetvis medverkan från den registrerade när det gäller tillhandahållande av de uppgifter som är nödvändiga för utövandet av den registrerande aktörens ansvar (jfr artikel 3.6). Skyldigheten att underrätta Finansinspektionen om ändrade förhållanden bör även gälla för den som låter registrera någon annan eftersom konstruktionen om avsteg från huvudregeln om tillstånd vilar främst på att den registrerade agerar på den registrerande aktörens ansvar.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska enligt förslaget i avsnitt 7.1.1 få meddela föreskrifter om vad en ansökan om tillstånd och en anmälan om registrering ska innehålla. När sådana föreskrifter utformas bör det beaktas att det i direktivet finns krav på vissa uppgifter som ska ingå i en ansökan eller en anmälan (artikel 3.6). När det gäller anknutna försäkringsförmedlare som inte distribuerar försäkringsbaserade investeringsprodukter eller vissa pensionsförsäkringar och anknutna sidoverksamma försäkringsförmedlare bör den som låter anmäla någon annan för registrering ta in och kontrollera de aktuella uppgifterna innan anmälan om registrering sker. I de föreskrifterna bör den kontroll som den registrerande ska utföra i nu aktuellt avseende preciseras närmare. Det kan i sammanhanget noteras att Finansinspektionen har meddelat föreskrifter i vilka det preciseras vad som ska iakttas i samband med anmälan och kontroll av anknutna försäkringsförmedlare i andra avseenden (se 10 kap. Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd om försäkringsförmedling).
7.2.7. Ansvarsförsäkring
Regeringens förslag: Bestämmelserna om ansvarsförsäkring i lagen om försäkringsförmedling ska föras över oförändrade till den nya lagen om försäkringsdistribution.
För en anknuten försäkringsförmedlare eller en anknuten sidoverksam försäkringsförmedlare ska det inte gälla något krav på ansvarsförsäkring.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om ansvarsförsäkring.
Regeringens bedömning: Eftersom det finns ett krav på ansvarsförsäkring för försäkringsförmedlare ska tillståndet eller registreringen återkallas när en anknuten försäkringsförmedlare eller en anknuten sidoverksam försäkringsförmedlare förlorar anknytningen till ett försäkringsföretag eller en annan försäkringsförmedlare.
Promemorians förslag och bedömning överensstämmer med regeringens förslag och bedömning.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget och bedömningen eller har inget att invända mot dem. Svenska försäkringsförmedlares förening (SFM) undrar om den försäkringsförmedlare som den anknutna sidoverksamma förmedlaren är anknuten till ska åläggas att hålla en särskild ansvarsförsäkring för den anknutna och vilka krav som i så fall ställas på den försäkringen. SFM anser vidare att det bör klargöras hur skadeståndsansvaret ska fördelas om det är en sammanslutning av försäkringsföretag eller försäkringsförmedlare som ansvarar för den rena
förmögenhetsskada som en anknuten sidoverksam förmedlare kan orsaka och i vilka fall en särskild ansvarsförsäkring kan komma att krävas.
Skälen för regeringens förslag och bedömning
Gällande rätt
Ett allmänt krav på ansvarsförsäkring finns i dag i lagen om försäkringsförmedling (2 kap. 5 § 4 respektive 6 § första stycket 2). I förordningen om försäkringsförmedling (4 kap. 1 §) och i Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd om försäkringsförmedling (5 kap. 1 §) finns detaljerade regler kring den närmare utformningen av ansvarsförsäkringen.
Försäkringsdistributionsdirektivet
Enligt försäkringsdistributionsdirektivet ska försäkringsförmedlare ha en ansvarsförsäkring som omfattar hela unionens territorium eller annan likvärdig garanti för ansvar till följd av fel eller försummelse i verksamheten (artikel 10.4). Försäkringen eller garantin ska täcka minst 1 250 000 euro per skada och totalt 1 850 000 euro för alla skador under ett år, såvida inte en sådan försäkring eller garanti redan tillhandahålls av ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag eller annat företag, för vars räkning eller med vars bemyndigande förmedlaren handlar, eller ett sådant företag har tagit fullt ansvar för förmedlarens handlande.
Medlemsstaterna ska kräva att försäkringsförmedlare som bedriver förmedling som sidoverksamhet ska ha en ansvarsförsäkring eller likvärdiga garantier på en nivå som fastställs av medlemsstaterna med beaktande av den sålda produktens karaktär och den verksamhet som bedrivs (artikel 10.5).
I direktivet finns även regler om indexering av försäkringsbeloppen (artikel 10.7).
Genomförande i svensk rätt
Enligt försäkringsdistributionsdirektivet ska en försäkringsförmedlare ha en ansvarsförsäkring eller annan likvärdig garanti för ansvar för fel eller försummelse i verksamheten (artikel 10.4). Regeringen konstaterar, med anledning av den fråga som SFM tar upp, att det inte ställs upp något sådant krav på att en försäkringsförmedlare som har en sidoverksam försäkringsförmedlare anknuten till sig ska ha en särskild ansvarsförsäkring för den förmedlaren. Det företag eller den förmedlare som den sidoverksamma förmedlaren är anknuten till har emellertid fullt ansvar för den anknutna sidoverksamma förmedlarens handlande (jfr artiklarna 3.1 och 10.4). Det företag eller den förmedlare som har en sidoverksam försäkringsförmedlare anknuten till sig ska ha en ansvarsförsäkring som täcker den skadeståndsskyldighet som kan uppkomma, vid åsidosättande av sina skyldigheter, vilket även omfattar den anknutna sidoverksamma försäkringsförmedlarens skyldigheter. Detsamma gäller för det fall den anknutna sidoverksamma försäkringsförmedlaren agerar på uppdrag av flera försäkringsförmedlare eller försäkringsföretag.
I avsnitt 9.10 föreslås att en försäkringsdistributör som uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter sina skyldigheter enligt bestämmelser om
bl.a. god försäkringsdistributionssed ska ersätta ren förmögenhetsskada som på grund av detta drabbar en kund, en försäkringsgivare, ett fondbolag, ett förvaltningsbolag, ett fondföretag, en förvaltare av alternativa investeringsfonder eller någon som härleder sin rätt från kunden. Kravet på att förmedlarna ska ha ansvarsförsäkring innebär att den skadelidande i viss utsträckning kan hållas skadeslös, även om distributören av någon anledning inte förmår att fullgöra sin skadeståndsskyldighet. SFM efterfrågar vidare ett klargörande i fråga om hur skadeståndsskyldigheten ska fördelas i de fall den anknutna sidoverksamma försäkringsförmedlare har fler än en uppdragsgivare. Enligt regeringens uppfattning bör den frågan avgöras med utgångpunkt i de avtal som innebär att uppdragsgivarna påtar sig fullt ansvar för den försäkringsdistribution som den anknutna sidoverksamma förmedlaren utför för respektive uppdragsgivarens räkning.
Som framgår av direktivet skulle den skadelidande kunna skyddas på annat sätt än genom krav ansvarsförsäkring, t.ex. genom särskilda kapitalkrav eller genom att det skapas en särskild garantiordning. Denna typ av alternativa lösningar har varit föremål för överväganden av såväl Försäkringsverksamhetskommittén (SOU 1986:55 s. 146 f.) som Försäkringsmäklarutredningen (SOU 1997:79 s. 141 f.), varvid det i huvudsak konstaterats att en lösning som bygger på ansvarsförsäkring har avgörande fördelar. Samma bedömning gjordes vid införandet av lagen om försäkringsförmedling (prop. 2004/05:133 s. 75). Det finns inte anledning att nu göra någon annan bedömning och det bör därför inte införas någon möjlighet för försäkringsförmedlare att använda sig av ”annan likvärdig garanti”.
Sammanfattningsvis bör det således i den nya lagen om försäkringsdistribution tas in ett krav på att tillstånd för en svensk fysisk eller juridisk person att bedriva försäkringsdistribution får ges bara om personen omfattas av en försäkring för skadeståndsskyldighet som kan åläggas denna om den åsidosätter sina skyldigheter. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör få meddela föreskrifter om sådan försäkring. Det finns i detta sammanhang anledning att ansluta sig till den övergripande och allmänna bedömning som gjordes i förarbetena till lagen om försäkringsförmedling (se samma prop. s. 75–78). Det bör emellertid anmärkas att beloppen för ansvarsförsäkringen är högre i försäkringsdistributionsdirektivet än i försäkringsförmedlingsdirektivet.
Som framgår ovan omfattas inte anknutna försäkringsförmedlare och anknutna sidoverksamma försäkringsförmedlare av kravet på ansvarsförsäkring. I fråga om vad som ska gälla i de fall där anknytningen upphör görs följande överväganden. För anknutna sidoverksamma försäkringsförmedlare och anknutna försäkringsförmedlare som inte distribuerar försäkringsbaserade investeringsprodukter gäller inte tillståndsplikt utan endast registrering hos Bolagsverket. För anknutna försäkringsförmedlare som ska distribuera försäkringsbaserade investeringsprodukter eller pensionsförsäkringar som är exponerade mot marknadsvolatilitet gäller kravet på tillstånd, men dessa är undantagna från kravet på ansvarsförsäkring. Det övergripande syftet med den särskilda ordningen för registrering är att förenkla och effektivisera systemet och ordningen bärs upp huvudsakligen av den nära kopplingen till någon annan tillståndspliktig aktör. Redan detta talar med viss styrka
för att inte öppna upp en möjlighet för att låta registreringen bestå om den tidigare ansvarige aktören inte längre står kvar. Ett alternativ hade kunnat vara att ge den anknutne förmedlaren en viss tid på sig att antingen teckna en egen ansvarsförsäkring eller teckna avtal med någon annan om att denne skulle vara ansvarig i nu aktuellt avseende. När det gäller möjligheten att teckna en egen ansvarsförsäkring kan det noteras att en anknuten sidoverksam förmedlare eller en anknuten förmedlare som inte distribuerar försäkringsbaserade investeringsprodukter eller pensionsförsäkringar som är exponerade mot marknadsvolatilitet skulle vid bibehållen registrering i praktiken i allt väsentligt agera som en tillståndspliktig försäkringsförmedlare, men utan att någon egentlig prövning har ägt rum. Om man skulle tillåta att registreringen består när ett nytt avtal ingås med annan ansvarig aktör skulle det riskera att underminera vikten av den kontroll som den anmälande aktören ska göra inför registrering av den anknutne förmedlaren (jfr det som anges i avsnitt 7.1.6 i fråga om ansvaret vid anknytning till flera försäkringsföretag). Det förutsätts att varje aktör som går in och åtar sig ett eventuellt skadeståndsansvar åt någon annan också gör en egen kontroll av att förutsättningarna för att bedriva verksamhet är uppfyllda. Mot denna bakgrund och med beaktande av att den särskilda ordningen för registrering av nämnda kategorier av förmedlare inte kan anses särskilt betungande, bör registreringen återkallas om anknytningen för den registrerade försäkringsförmedlaren upphör att gälla. Det behöver emellertid inte regleras särskilt eftersom avsaknaden av en ansvarsförsäkring utgör ett åsidosättande av den nya lagen om försäkringsdistribution. Vid angivna förhållanden bör ingripande kunna ske med stöd av den allmänna bestämmelsen om ingripande som föreslås i den nya lagen (se avsnitt 12).
När det gäller anknutna förmedlare som ska distribuera försäkringsbaserade investeringsprodukter eller pensionsförsäkringar som är exponerade mot marknadsvolatilitet är frågan inte lika enkel. Denna grupp av förmedlare agerar med eget tillstånd, men undantas från kravet på ansvarsförsäkring. Även för denna grupp är emellertid anknytningen till någon annan aktör av sådan central betydelse att den får anses utgöra en förutsättning för tillståndet. Mot denna bakgrund bör återkallelse på den grunden att kravet på ansvarsförsäkring inte är uppfyllt kunna ske med stöd av den allmänna bestämmelsen om ingripande.
7.3. Verksamhet med sidotillstånd
7.3.1. Investeringsrådgivning med sidotillstånd
Regeringens förslag: Det särskilda tillståndet för försäkringsförmedlare att utöva verksamhet i form av mottagande och vidarebefordran av order samt investeringsrådgivning med avseende på vissa fondandelar ska tas bort. Undantaget från kravet på tillstånd för värdepappersrörelse enligt lagen om värdepappersmarknaden för sådan verksamhet ska tas bort. Även det särskilda undantaget i lagen om finansiell rådgivning till konsumenter ska tas bort.
Promemorians förslag avviker från regeringens förslag. Enligt promemorians förslag ska försäkringsförmedlare som är registrerade för förmedling av alla slag av försäkringar eller enbart livförsäkringar kunna få ett särskilt tillstånd (sidotillstånd) för investeringsrådgivning om fondandelar som ska ingå som tillgångar i en fondförsäkring eller depåförsäkring. Enligt promemorians förslag ska undantagen i lagen om värdepappersmarknaden och lagen om finansiell rådgivning till konsumenter anpassas till den möjlighet att få sidotillstånd enligt lagen om försäkringsdistribution som föreslås i promemorian.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Finansinspektionen och Konsumentverket avstyrker förslaget i den del det innebär att försäkringsförmedlare ska kunna få tillstånd att som sidoverksamhet tillhandahålla investeringsrådgivning avseende fondandelar som placeras i en fondförsäkring eller depåförsäkring. Finansinspektionen anser att en reglering som innebär att det krävs tillstånd för värdepappersrörelse för att utföra rådgivning om finansiella instrument skulle skapa önskvärd tydlighet för konsumenterna i frågan om vilka företag som har rätt att utföra vilken typ av rådgivning och därmed stärka konsumentskyddet. Även Konsumentverket anser att regleringen om investeringsrådgivning skulle bli mer enhetlig om förslaget om att försäkringsförmedlare ska kunna få tillstånd att som sidoverksamhet tillhandahålla investeringsrådgivning avseende fondandelar som placeras i en fondförsäkring eller depåförsäkring inte genomförs.
Enligt Finansinspektionen är det vidare, med hänsyn till de organisatoriska krav och kundskyddsbestämmelser som enligt förslaget ska gälla för förmedlare med sidotillstånd, svårt att se fördelarna för en försäkringsförmedlare att ansöka om ett sidotillstånd som enbart ger möjlighet att utföra rådgivning om ett begränsat antal finansiella instrument jämfört med att ansöka om tillstånd för värdepappersrörelse eller agera som anknutet ombud till ett värdepappersbolag. Finansinspektionen påpekar även att myndigheten inom ramen för sin tillsynsverksamhet har noterat att det har blivit allt vanligare att försäkringsförmedlare driver sidoverksamheter där rådgivning utförs avseende andra produkter än finansiella instrument, vilket innebär att den rådgivningen inte omfattas av tillståndsplikt och inte heller av konsumentskyddande regler. Enligt Finansinspektionen bör reglerna om sidoverksamhet för försäkringsförmedlare harmoniseras med de regler som gäller för värdepappersbolag. Det skulle innebära att inspektionen får möjlighet att ta ställning till om en planerad sidoverksamhet är lämplig ur ett konsumentskyddsperspektiv. Fondbolagens förening anser att förslaget, i den del det innebär att försäkringsförmedlarnas möjlighet att ta emot och vidarebefordra order avseende fondandelar samt ge råd om sådana fondandelar utanför försäkringsavtalen slopas, medför en kraftig inskränkning i den verksamhet som försäkringsförmedlare i dag kan ägna sig åt. Enligt föreningen kan det ifrågasättas varför försäkringsförmedlarnas verksamhet ska inskränkas i förhållande till det som gäller i dag till att enbart omfatta rådgivning inom ramen för försäkringsavtalet. Denna verksamhet är densamma oavsett om den sker inom ramen för ett försäkringsavtal eller utanför en sådan försäkring och det uppstår inte några andra risker för kunderna, förutsatt att försäkringsförmedlaren lyder under samma regelverk. Rätten att medge försäkringsförmedlarna ett sådant
undantag följer av MiFID, regeln har inte förändrats i och med MiFID II och någon förändring i denna del tycks inte vara avsedd. Enligt föreningens uppfattning är skälen för att slopa rätten för försäkringsförmedlare att utföra vissa investeringstjänster när det gäller fonder otydligt redovisade i promemorian, där det bl.a. anges att ett sådant tillstånd inte går att förena med krav på tillstånd på investeringsrådgivning. Föreningen framhåller att det i flera andra avseenden medges undantag från lagen om värdepappersmarknaden. Exempelvis får fondbolag ägna sig åt rådgivning om finansiella instrument efter särskilt tillstånd enligt lagen om värdepappersfonder och de ska i den verksamheten följa regler i lagen om värdepappersmarknaden. Föreningen anser även att det av principiella skäl är angeläget att hålla flera möjliga distributionskanaler för fondprodukter öppna i syfte att främja konkurrensen kring fonddistribution och att försäkringsförmedlare därför även fortsättningsvis bör få ta emot och vidarebefordra order samt ge råd om fonder förutsatt att tillämpliga regler i lagen om värdepappersmarknaden följs.
Skälen för regeringens förslag: I dag har försäkringsförmedlare möjlighet att ansöka om ett särskilt tillstånd att ta emot och vidarebefordra order avseende andelar i svenska värdepappersfonder och specialfonder och deras utländska motsvarigheter, samt lämna investeringsrådgivning avseende sådana fonder (se 5 kap. 1–3 §§ lagen om försäkringsförmedling). Den som har ett sådant tillstånd behöver inte tillstånd enligt lagen om värdepappersmarknaden för den verksamheten, som utgör värdepappersrörelse (se 2 kap. 5 § första stycket 14).
Det undantaget från tillståndsplikt har tillkommit genom att en valmöjlighet i MiFID I har utnyttjats (artikel 3.1) (se prop. 2006/07:115 s. 345 f.). Direktivet gav en rätt för medlemsstaterna att undanta viss värdepappersrörelse från tillståndsplikt, om rörelsen endast består av mottagande och vidarebefordrande av order samt investeringsrådgivning med avseende på fondandelar. Samma valmöjlighet finns kvar i MiFID II. Enligt MiFID II är det en förutsättning för tillämpning av undantaget att vissa ytterligare krav är uppfyllda beträffande de personer som undantas från tillståndsplikten (artikel 3.2).
I propositionen Nya regler om marknader för finansiella instrument (MiFID II och MiFIR) gjordes bedömningen att även investeringsrådgivning som utförs inom ramen för försäkringslösningar utgör tillståndspliktig verksamhet enligt lagen om värdepappersmarknaden (prop. 2016/17:162 s. 257 f.). Också mottagande och vidarebefordran av order avseende fondandelar utgör tillståndspliktig verksamhet enligt den lagen. I promemorian görs bedömningen att dessa investeringstjänster inte utgör försäkringsdistribution, inte ens om tjänsterna avser finansiella instrument som ska ingå i en fondförsäkring eller depåförsäkring. Promemorians förslag innebär att ett tillstånd till försäkringsförmedling endast ska ge rätt till rådgivning om det försäkringsskydd som en kund får genom att ingå ett försäkringsavtal. Enligt promemorians förslag ska en försäkringsförmedlare få ge råd om huruvida en kund ska teckna en fondförsäkring, en depåförsäkring eller en traditionell livförsäkring, men inte om vilka finansiella instrument som ska ingå i en depåförsäkring eller vilka fondandelar som ska ingå i en fondförsäkring.
I enlighet med det som redovisas i avsnitt 6 finns det anledning för regeringen att göra en annan bedömning än den som görs i promemorian
när det gäller den nu aktuella frågan. Med hänsyn till den definition av försäkringsdistribution som enligt förslaget i denna proposition ska gälla enligt den nya lagen om försäkringsdistribution ska det i fortsättningen vara möjligt för försäkringsförmedlare att utföra investeringsrådgivning om fondandelar som ska ingå som tillgångar i en fondförsäkring eller depåförsäkring utan krav på särskilt tillstånd för att få bedriva sådan verksamhet (se avsnitt 6). Det ska således inte införas något sådant särskilt tillstånd för den verksamheten som föreslås i promemorian.
Regeringen anser däremot att den möjlighet som finns i dag för försäkringsförmedlare att med stöd av ett sidotillstånd driva viss värdepappersrörelse, utan krav på direkt anknytning till försäkringsdistribution, inte bör bestå. Tillstånd till investeringsrådgivning samt mottagande och vidarebefordran av order med avseende på finansiella instrument som inte hänför sig till ett försäkringsavtal bör när det gäller försäkringsförmedlare endast ges enligt lagen om värdepappersmarknaden. Det särskilda tillståndet till sidoverksamhet för försäkringsförmedlare att driva viss värdepappersrörelse utan direkt anknytning till försäkringsdistribution bör därför utmönstras. Undantaget från tillståndsplikt för värdepappersrörelse för sådan verksamhet bör därför också tas bort. Det innebär att den ovan nämnda möjligheten till undantag i MiFID II därmed inte längre ska utnyttjas i svensk rätt. Fondbolagens förening anför att det i andra avseenden medges undantag från kravet på tillstånd enligt lagen om värdepappersmarknaden. Regeringen anser emellertid att det förhållande att det förekommer undantag från tillståndsplikt inom andra områden inte innebär att detta också är lämpligt inom försäkringsområdet där kundskyddet gör sig särskilt starkt gällande. Fondbolagens förening anför även att det av principiella skäl är angeläget att hålla flera möjliga distributionskanaler för fondprodukter öppna i syfte att främja konkurrensen kring fonddistribution. Regeringen konstaterar att förslaget inte innebär något förbud mot att en försäkringsförmedlare även i fortsättningen får ta emot och vidarebefordra order samt utföra investeringsrådgivning avseende fondandelar utan direkt anknytning till försäkringsdistribution. Det förslaget innebär är att förmedlaren i så fall ska ha tillstånd att driva värdepappersrörelse.
Mot bakgrund av förslaget att den nuvarande möjligheten för försäkringsförmedlare att få sidotilltillstånd ska utmönstras bör även det nuvarande undantaget i rådgivningslagen (3 a §) för försäkringsförmedlare som bedriver verksamhet med sidotillstånd tas bort.
7.3.2. Ska investeringsrådgivning om premiepension med sidotillstånd vara tillåten?
Regeringens bedömning: Det saknas tillräckliga skäl att tillåta att en försäkringsförmedlare med stöd av ett särskilt tillstånd ska få utföra investeringsrådgivning om fondandelar som ska ingå som tillgångar i premiepensionssystemet.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker bedömningen eller har inget att invända mot den. Sveriges advokatsamfund avstyrker bedömningen med hänvisning till att premiepensionssystemet till sin struktur liknar ett fondförsäkringssystem och hanterar, till skillnad från försäkringsföretagen, en del av den allmänna pensionen. Mot den bakgrunden anser Advokatsamfundet att det inte bör vara någon skillnad om investeringsrådgivningen avser fondandelar inom ramen för en försäkringslösning eller inom ramen för premiepensionssystemet. Enligt
Advokatsamfundet är den riskexponering som är förenad med investeringar i fondandelar densamma oavsett inom vilket av dessa system investeringen görs av en konsument.
Skälen för regeringens bedömning: I propositionen Nya regler om marknader för finansiella instrument MiFID II och MiFIR görs bedömningen att rådgivning som avser finansiella instrument som ingår i premiepensionssystemet utgör investeringsrådgivning enligt MiFID II (s. 258). Det innebär en ändring i förhållande till hur sådan rådgivning bedöms enligt Finansinspektionens nuvarande praxis.
I betänkandet Fokus Premiepension (SOU 2016:61) redogör 2016 års premiepensionsutredning för s.k. premiepensionstjänster. Med sådana avses olika tjänster (information, marknadsföring och rådgivning) som avser premiepensionssparande och som tillhandahålls av andra än Pensionsmyndigheten. I betänkandet för utredningen ett resonemang kring om dessa premiepensionstjänster behövs eller borde behövas. Utredningen gör bedömningen att det bör tillsättas en särskild utredning som får i uppdrag att titta på frågorna om i vilken utsträckning de olika s.k. rörelserättsliga reglerna för olika aktörer på det finansiella området är direkt – eller analogt – tillämpliga på det som kallas premiepensionstjänster och om det finns behov av ett mer långtgående skydd än det som ges med en tillämpning av dessa regler (se samma bet. s. 167–169). Utredningens förslag är för närvarande föremål för beredning i Regeringskansliet.
I sitt betänkande redogör 2016 års premiepensionsutredning även för vissa problem på marknaden för dessa premiepensionstjänster. Problemen rör huvudsakligen att många kunder upplever marknadsföringsmetoder kring premiepension som vilseledande, påträngande och aggressiva. Det framgår även att klagomålen på de s.k. förvaltningsföretagen inom premiepensionen har mer än fördubblats mellan 2013 och 2014 (se samma bet. s. 163 f. och Pensionsmyndighetens rapport Förvaltningstjänster inom premiepensionen [PID144703, september 2015]). Det har även förekommit problem med intressekonflikter och bristande informationsgivning som gör det möjligt för kunden att förstå vad tjänsten går ut på. De kartläggningar som Pensionsmyndigheten har gjort av tjänsterna ger stöd för att det finns en rad tveksamheter kring hur dessa tjänster erbjuds och utförs (se betänkandet Det måste gå att lita på konsumentskyddet [SOU 2014:4 s. 360 f.]). Det har även framkommit att kunder i vissa fall felaktigt har fått uppfattningen att företag som tillhandahåller förvaltningstjänster skulle ha ett samarbete med Pensionsmyndigheten eller att det uppträder på myndighetens uppdrag. I betänkandet Det måste gå att lita på konsumentskyddet redogörs det även för ytterligare problem på marknaden kring premiepensionstjänster (s. 360– 375).
I enlighet med det som anförs i prop. 2016/17:162 krävs det således tillstånd för värdepappersrörelse för att få utföra investeringsrådgivning om fondandelar som ingår som tillgångar i premiepensionssystemet.
Det nya regelverk som följer av genomförandet i svensk rätt av MiFID II innebär i sig ett förstärkt kundskydd jämfört med i dag. Reglerna om förbud mot ersättning till och från tredjepart bör utesluta den typ av ersättningar som inte är i kundens intresse och därmed begränsa de problem med intressekonflikter som har förekommit på den svenska marknaden i samband med bl.a. investeringsrådgivning. I enlighet med förslagen i nämnda proposition har dessutom möjligheten i MiFID II att i undantagsfall gå längre och införa ytterligare krav utnyttjas genom att det i svensk rätt har införts högre ställda krav på dem som tillhandahåller investeringsrådgivning på oberoende grund. Det innebär att ett värdepappersinstitut som har informerat kunden om att institutet tillhandahåller investeringsrådgivningen på oberoende grund i den verksamheten får lämna råd enbart om finansiella instrument som är utgivna, utfärdade eller tillhandahållna av någon annan än institutet självt eller företag som institutet har nära förbindelser med (9 kap. 20 § lagen om värdepappersmarknaden). Dessutom måste institutet göra en bedömning av ett tillräckligt stort och diversifierat urval av finansiella instrument för att tillgodose kundens investeringsmål. Genom att inskränka möjligheten till investeringsrådgivning på oberoende grund så att den tjänsten inte omfattar finansiella instrument som institutet eller ett närstående företag ger ut, minskar risken ytterligare för intressekonflikter och kundskyddet stärks i högre grad (se samma prop. s. 447).
När det gäller behovet av kundskydd vid investeringsrådgivning om premiepension kan detta således beaktas genom dels de ändringar av reglerna som följer av genomförandet av MiFID II, dels om det ställs upp ett krav på att sådan investeringsrådgivning endast ska få ske på oberoende grund. Mot bakgrund av de omfattande problem som finns på marknaden för premiepensionstjänster anser regeringen emellertid att dessa åtgärder inte kan anses tillräckliga för att tillgodose det eftersträvade kundskyddet.
Advokatsamfundet anför att det inte bör vara någon skillnad om investeringsrådgivningen avser fondandelar inom ramen för en försäkringslösning eller inom ramen för pensionssystemet. Som anförs i avsnitt 7.3.1 eftersträvar regeringen att uppnå en likartad reglering för alla aktörer som utför rådgivning på finansmarknadsområdet. I enlighet med det som redogörs för ovan finner regeringen emellertid numera anledning att göra en annan bedömning än den som görs i promemorian när det gäller investeringsrådgivning om fondandelar som ska ingå i en försäkring (se avsnitt 7.3.1). Den nu aktuella rådgivningen omfattas således av själva försäkringsdistributionen och i förslaget i denna proposition ställs det därför inte upp något krav på särskilt tillstånd för försäkringsförmedlare för att få bedriva sådan verksamhet. Premiepensionen är en del av den allmänna pensionen och inbegrips inte i tjänstepension eller annan privat försäkring. Till skillnad från vad som gäller investeringsrådgivning om fondandelar som ska ingå i en försäkring är det i det fallet inte fråga om försäkringsdistribution. Mot den bakgrunden samt med beaktande av det ovan redovisade behovet av att ytterligare stärka kundskyddet inom det aktuella området, finner
regeringen att det saknas tillräckliga skäl för att tillåta att en försäkringsförmedlare med stöd av ett sidotillstånd ska få utföra investeringsrådgivning om fondandelar som ska ingå som tillgångar i premiepensionssystemet.
8.1. Inledning
Gällande rätt
Utländska försäkringsförmedlare som har sin hemvist inom EES får under vissa förutsättningar utöva försäkringsförmedling i Sverige utan tillstånd av Finansinspektionen (3 kap. 1 § lagen om försäkringsförmedling). Det förutsätter att Finansinspektionen har fått en underrättelse om att försäkringsförmedlaren avser att utöva sådan verksamhet från en behörig myndighet i försäkringsförmedlarens hemland. Inom EES tillämpas principen om hemlandstillsyn, vilken också är vanligt förekommande i övrigt på finansmarknadsområdet. Hemlandstillsyn innebär att de behöriga myndigheterna i förmedlarens hemland har huvudansvaret för tillsynen över försäkringsförmedlaren oberoende av var inom EES som verksamheten bedrivs.
De utländska försäkringsförmedlare som har sin hemvist i ett land som inte ingår i EES får utöva försäkringsförmedling från filial i Sverige efter tillstånd av Finansinspektionen (3 kap. 2 § samma lag).
För närvarande utövar drygt 5 400 utländska försäkringsförmedlare verksamhet i Sverige genom gränsöverskridande verksamhet från sitt hemland och 13 genom filial i Sverige (uppgift från Finansinspektionens företagsregister i januari 2018).
Lagen om försäkringsförmedling innehåller även bestämmelser om svenska försäkringsförmedlare som vill utöva försäkringsförmedling genom gränsöverskridande verksamhet eller genom filial i annat land inom EES (4 kap.).
Försäkringsdistributionsdirektivet
Försäkringsdistributionsdirektivet ska tillämpas på inledande och bedrivande av försäkringsdistribution i unionen (artikel 1.1). Direktivet gäller fysiska eller juridiska personer som är etablerade i en medlemsstat eller som önskar etablera sig där för att inleda eller bedriva distribution av försäkringsprodukter (artikel 1.2). Direktivet ska inte tillämpas på försäkringsdistributionsverksamhet som utövas för risker och åtaganden utanför unionen (artikel 1.6). Direktivet ställer upp krav på att samtliga som utövar eller har rätt att utöva försäkringsdistributionsverksamhet i en medlemsstat ska behandlas lika, vilket innebär att förmedlare som är etablerade i tredjeland, men som utövar verksamhet inom unionen måste behandlas lika. Det anges även att genom direktivet regleras inte försäkringsdistributionsverksamhet i tredjeland. Medlemsstaterna åläggs att underrätta kommissionen om alla svårigheter av allmän natur som
deras försäkringsdistributörer möter vid etablering eller bedrivande av försäkringsdistributionsverksamhet i tredjeländer.
En försäkringsförmedlare ska registreras i sin hemmedlemsstat vid en behörig myndighet (artikel 3.1, en definition av hemmedlemsstat finns i artikel 2.10).
I direktivet finns regler om gränsöverskridande verksamhet och filialetablering för försäkringsförmedlare från andra medlemsstater inom unionen (artiklarna 4 och 6). Direktivet innehåller en uttrycklig reglering av vilka uppgifter som ska lämnas i den underrättelse om avsikt att utöva försäkringsförmedling i en annan medlemsstat som ska lämnas till den behöriga myndigheten hemmedlemsstaten. Direktivet innehåller även vissa förfaranderegler som ska iakttas när en försäkringsförmedlare har för avsikt att inrätta en filial eller erbjuda och tillhandahålla tjänster i en annan medlemsstat (artiklarna 4.2 och 6.2 och 6.3).
Slutligen föreskrivs en skyldighet för försäkringsförmedlare från andra medlemsstater att anmäla ändringar av de uppgifter som lämnats i en underrättelse om avsikt att inrätta filial eller erbjuda och tillhandahålla tjänster (artiklarna 4.3 och 6.4).
Försäkringsdistributionsdirektivet riktar sig till medlemsstaterna i EU (artikel 46), men det får förutsättas att det direktivet liksom försäkringsförmedlingsdirektivet ska komma att bli gällande även i förhållande till länder inom EES som inte är medlemmar i EU (se avsnitt 14.8 för övergångsreglering om tillämpning i förhållande till vissa länder inom EES). Vid genomförandet av försäkringsdistributionsdirektivet i svensk rätt bör hänsyn tas till denna förutsättning. I det följande används därför benämningen EES i stället för EU. Av samma skäl justeras även termerna hemmedlemsstat och värdmedlemsstat till hemland och värdland för att bättre spegla att direktivet gäller i förhållande till alla länder inom EES.
Hänvisningar till S8-1
- Prop. 2017/18:216: Avsnitt 8.2.2
8.2. Utländska försäkringsförmedlares verksamhet i Sverige
Hänvisningar till S8-2
- Prop. 2017/18:216: Avsnitt 16.1
8.2.1. Försäkringsförmedlare vars hemland hör till EES
Regeringens förslag: En utländsk försäkringsförmedlare vars hemland är ett annat land inom EES ska få bedriva försäkringsdistribution genom att erbjuda och tillhandahålla tjänster i Sverige utan att inrätta filial eller en permanent närvaro här i landet. Försäkringsförmedlaren ska få börja erbjuda och tillhandahålla tjänster från sitt hemland så snart Finansinspektionen blivit underrättad om detta av en behörig myndighet i det landet.
En utländsk försäkringsförmedlare vars hemland är ett annat land inom EES ska få bedriva försäkringsdistribution från en filial eller en permanent närvaro i Sverige med början en månad efter det att Finansinspektionen har tagit emot en underrättelse om dennes avsikt att bedriva försäkringsdistribution i Sverige från en behörig myndighet i förmedlarens hemland, eller dessförinnan om Finansinspektionen tillåter det.
I den nya lagen om försäkringsdistribution ska det tas in en definition av filial.
I lagen om försäkringsdistribution ska det anges vilka uppgifter som en underrättelse om att bedriva försäkringsdistribution här i landet ska innehålla.
Finansinspektionen ska tillhandahålla information om vilka bestämmelser som ska gälla för EES-försäkringsförmedlare som bedriver verksamhet här i landet.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.
Skälen för regeringens förslag
Direktivets territoriella tillämpningsområde
Försäkringsdistributionsdirektivet gäller för fysiska och juridiska personer som är etablerade i en medlemsstat eller som önskar etablera sig där för att inleda och bedriva distribution av försäkrings- och återförsäkringsprodukter (artikel 1.2). Direktivets territoriella tillämpningsområde avgränsas på två sätt. För det första görs en åtskillnad mellan försäkringsdistribution av försäkringar som avser risker och åtaganden inom unionen och sådan distribution av försäkringar som avser risker och åtaganden utanför unionen (artikel 1.6). För det andra görs en åtskillnad mellan försäkringsdistributörer som är etablerade i en medlemsstat och sådana som är etablerade i tredjeland, dvs. ett land utanför unionen (se artikel 1.2 och 1.6 tredje stycket).
När det gäller frågan om territoriell avgränsning av direktivets tillämpningsområde bedöms det inte föreligga någon skillnad i förhållande till försäkringsförmedlingsdirektivet. Försäkringsdistribution anses således äga rum inom EU om risken är belägen där eller om åtagandet görs där (se artikel 2 d i rådets andra direktiv 88/357/EEG av den 22 juni 1988 om samordning av lagar och andra författningar som avser annan direkt försäkring än livförsäkring, och med bestämmelser avsedda att göra det lättare att effektivt utöva friheten att tillhandahålla tjänster samt om ändring av direktiv 73/239/EEG, EG:s andra skadeförsäkringsdirektiv, samt artikel 1 g i EG:s livförsäkringsdirektiv). De angivna reglerna i dessa försäkringsdirektiv har genomförts i svensk rätt genom lagen om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige (1 kap. 7 §, se även 1 kap.17 och 18 §§försäkringsrörelselagen).
När det gäller frågan om var en försäkringsförmedlare är etablerad får ledning sökas i reglerna i försäkringsdistributionsdirektivet om var en försäkringsförmedlare ska registreras. Där anges att en försäkringsförmedlare ska registreras i sin hemmedlemsstat vid en behörig myndighet (artikel 3.1). Med hemmedlemsstat avses för fysisk person den medlemsstat där förmedlaren har sin hemvist och driver sin verksamhet samt för juridisk person den medlemsstat där förmedlarens säte är beläget, eller om förmedlaren enligt nationell lagstiftning inte har något säte, den medlemsstat där förmedlarens huvudkontor är beläget (artikel 2.10). En försäkringsförmedlare ska anses vara etablerad i en medlemsstat där han eller hon ska registreras enligt direktivet.
Utövande av friheten att erbjuda och tillhandahålla tjänster
Försäkringsdistributionsdirektivet innebär på samma sätt som försäkringsförmedlingsdirektivet en rätt för en EES-förmedlare som hör hemma i ett annat land inom EES att bedriva försäkringsdistribution genom att erbjuda och tillhandahålla tjänster i Sverige (s.k. gränsöverskridande verksamhet). I direktivet finns det förfaranderegler som gäller när en försäkringsförmedlare önskar bedriva försäkringsdistribution genom att erbjuda och tillhandahålla tjänster i ett annat land än sitt hemland (artikel 4.2). De nu aktuella reglerna i försäkringsdistributionsdirektivet bör genomföras i svensk rätt i motsvarande bestämmelser i den nya lagen om försäkringsdistribution. Överförda på svenska förhållanden innebär reglerna följande.
Den EES-förmedlare som vill bedriva försäkringsdistribution i Sverige måste först underrätta den behöriga myndigheten i sitt hemland om sin avsikt. Den gränsöverskridande verksamheten får sedan påbörjas så snart Finansinspektionen från den behöriga myndigheten i försäkringsförmedlarens hemland har fått underrättelsen om försäkringsförmedlarens avsikt att inleda verksamhet här i landet. Finansinspektionen ska till den behöriga myndigheten snarast bekräfta mottagandet av en sådan underrättelse.
Direktivet kräver inte att den behöriga myndigheten i värdlandet, i detta fall Finansinspektionen, ska informera EES-försäkringsförmedlare som önskar bedriva verksamhet i värdlandet direkt om vilka regler som gäller för verksamheten här. Direktivet föreskriver i stället en ordning som innebär att de reglerna ska offentliggöras på lämpligt sätt (artikel 11) och att den aktuella EES-försäkringsförmedlaren ska få information om dessa genom hänvisning till var dessa finns tillgängliga. Ytterst handlar det om att Finansinspektionen ska tillhandahålla information om de bestämmelser som gäller för EES-försäkringsförmedlares verksamhet i Sverige genom att offentliggöra dem. Det bör därför av tydlighetsskäl tas in en bestämmelse i den nya lagen om försäkringsdistribution om att Finansinspektionen ska informera EES-försäkringsförmedlaren om dessa bestämmelser. Bestämmelserna avser uppföranderegler, som behandlas närmare i avsnitt 12.
Försäkringsdistributionsdirektivet (artiklarna 4.1 och 6.1) innehåller till skillnad från försäkringsförmedlingsdirektivet regler om vilka uppgifter en underrättelse om gränsöverskridande verksamhet eller filialetablering ska innehålla.
Enligt försäkringsdistributionsdirektivet ska en försäkringsförmedlare skriftligen underrätta den behöriga myndigheten i hemlandet om ändringar avseende de uppgifter som har lämnats i en underrättelse (artikel 4.3). Underrättelsen ska lämnas senast en månad innan ändringen genomförs. Den behöriga myndigheten i hemlandet ska också informera den behöriga myndigheten i värdlandet om ändringen så snart som det är praktiskt möjligt och senast en månad från den dag då den tog emot meddelandet om ändring. Direktivets krav i detta avseende tillgodoses genom nationell lagstiftning i hemlandet (jfr förslaget i avsnitt 8.3 om vad som ska gälla för svenska försäkringsförmedlare som önskar bedriva verksamhet i ett annat land inom EES i motsvarande situation).
Utövande av etableringsfriheten
Försäkringsdistributionsdirektivet (artikel 6) att en EES-förmedlare som hör hemma i ett annat land inom EES har rätt att bedriva försäkringsdistribution i Sverige genom att inrätta filial eller en permanent närvaro här i landet.
Lagrådet förordar att särskilda bestämmelser om permanent närvaro inte införs i den nya lagen om försäkringsdistribution.
Försäkringsdistributionsdirektivet innehåller, till skillnad från försäkringsförmedlingsdirektivet, en definition av filial. Med filial avses en förmedlares agentur eller filial som är belägen i en annan medlemsstat än hemmedlemsstaten (artikel 2.1.12). I definitionen av filial anges således inte ”permanent närvaro”. I den nya lagen bör det tas in en motsvarande definition av filial. Av skälen till direktivet kan förstås att med begreppet permanent närvaro avses en närvaro på en annan medlemsstats territorium som är likvärdig med en filial, såvida inte förmedlaren lagligen etablerar närvaro i en annan juridisk form. Detta skulle, beroende på ytterligare omständigheter, också kunna vara fallet om närvaron inte formellt antar formen av en filial utan bara består av ett kontor förvaltat antingen av förmedlarens egen personal eller av en person som är oberoende men som har stående fullmakt att handla för förmedlarens räkning på samma sätt som en agentur (skäl 25). Enligt regeringens uppfattning bör det förstås som att det med permanent närvaro inte avses detsamma som filial, även om de båda formerna av etablering ska behandlas likvärdigt enligt direktivet. I de regler i direktivet som gäller beträffande filialer anges dessutom uttryckligen att de också gäller ”permanent närvaro” (se artikel 6.1, jfr även artikel 2.1.11, och skälen 22 och 25). Regeringen anser att för att säkerställa att de nu aktuella reglerna i direktivet genomförs i svensk rätt fullt ut bör det i de bestämmelser i den nya lagen som gäller beträffande filialer, på motsvarande sätt som i direktivet, anges att de gäller även ”permanent närvaro”. Enligt regeringens uppfattning bör ett sådant direktivkonformt genomförande även underlätta tillämpningen av den nya lagen, i synnerhet för utländska försäkringsförmedlare som avser att bedriva försäkringsdistribution i Sverige.
Den närmare innebörden av begreppet permanent närvaro är avhängigt EU-rättens innehåll. En precisering i lag som går utöver det som direktivet föreskriver skulle innebära ett försök att kodifiera eller anknyta till EU-domstolens rättspraxis. Utformningen av en sådan precisering måste därutöver lämna utrymme för den framtida rättsutvecklingen. En sådan kodifiering av rådande praxis är alltid förenad med vissa risker för att det uppstår en nationellt avvikande rättsutveckling. Regeringen gör därför bedömningen att det inte är lämpligt att i lagen om försäkringsdistribution precisera vad som bör avses med en permanent närvaro (jfr prop. 2010/11:87 s. 36 f. där ett snarlikt resonemang förs).
De förfaranderegler som gäller enligt försäkringsdistributionsdirektivet (artikel 6.2) när en försäkringsförmedlare önskar inrätta filial i ett annat land inom EES än hemlandet innebär överförda på svenska förhållanden följande.
EES-förmedlaren måste underrätta den behöriga myndigheten i sitt hemland om sin avsikt att inrätta en filial eller en permanent närvaro (i
det följande endast benämnt filial) i Sverige. I direktivet anges vilka uppgifter som en sådan underrättelse ska innehålla (artikel 6.1). Den behöriga myndigheten där ska därefter pröva om förutsättningarna är uppfyllda för att försäkringsförmedlaren ska få inrätta filialen och, om så är fallet, inom en månad vidarebefordra underrättelsen till Finansinspektionen. Inspektionen ska snarast bekräfta mottagandet och inom en månad från mottagandet underrätta den behöriga myndigheten i hemlandet om de bestämmelser som gäller för verksamheten i Sverige. Det ankommer därefter på den behöriga myndigheten i hemlandet att underrätta försäkringsförmedlaren om dessa och om att förmedlaren får inleda verksamhet i Sverige under förutsättning att verksamheten är förenlig med nämnda bestämmelser. Verksamheten får påbörjas en månad efter det att Finansinspektionen tagit emot underrättelsen från den behöriga myndigheten i hemlandet även om den behöriga myndigheten i hemlandet inte har fått någon underrättelse om de bestämmelser som gäller för verksamheten i Sverige (se artikel 6.2 tredje stycket). Reglerna förutsätter vidare att verksamheten får inledas tidigare än en månad från det att Finansinspektionen tagit emot underrättelsen, beroende på när inspektionen inom fristen om en månad väljer att underrätta den behöriga myndigheten i försäkringsförmedlarens hemland. En bestämmelse om att försäkringsförmedling från filial i Sverige får inledas tidigare än inom en månad om Finansinspektionen tillåter det bör därför tas in i den nya lagen om försäkringsdistribution.
När det gäller information om vilka bestämmelser som gäller för verksamheten i Sverige hänvisas till vad som anförs ovan i frågan under avsnittet om utövande av friheten att erbjuda och tillhandahålla tjänster. Det bör däremot framhållas att det vid inrättande av filial krävs att Finansinspektionen underrättar den behöriga myndigheten i försäkringsförmedlarens hemland om dessa bestämmelser och att direktivet förutsätter att den behöriga myndigheten i hemlandet vidarebefordrar denna information till EES-försäkringsförmedlaren.
I fråga om vad en underrättelse om avsikt att inrätta filial ska innehålla hänvisas till det som anges ovan under rubriken utövande av friheten att erbjuda och tillhandahålla tjänster. Detsamma gäller i fråga om bedömningen gällande skyldigheten att underrätta om ändringar av dessa uppgifter (artikel 6.4 i försäkringsdistributionsdirektivet).
8.2.2. Försäkringsförmedlare från tredjeland
Regeringens förslag: Bestämmelserna i lagen om försäkringsförmedling om rätten för försäkringsförmedlare från tredjeland att utöva försäkringsförmedling i Sverige ska föras över till den nya lagen om försäkringsdistribution. En försäkringsförmedlare från tredjeland ska efter tillstånd av Finansinspektionen få bedriva försäkringsdistribution från en filial eller en permanent närvaro i Sverige. Tillstånd ska få ges bara om försäkringsförmedlaren uppfyller motsvarande krav som gäller för svenska tillståndspliktiga försäkringsförmedlare.
Bestämmelserna om begränsning av tillstånd och registrering hos Bolagsverket som gäller för svenska tillståndspliktiga försäkrings-
förmedlare ska tillämpas även för denna grupp av försäkringsförmedlare.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.
Skälen för regeringens förslag: Som anges i avsnitt 8.1 innehåller försäkringsdistributionsdirektivet ett krav på att samtliga personer som bedriver eller har rätt att bedriva försäkringsdistribution på en medlemsstats territorium behandlas lika. Det kravet måste förstås som att även försäkringsförmedlare från tredjeland ska omfattas av kravet på tillstånd och registrering eftersom de i annat fall inte kan sägas behandlas lika.
Direktivet förändrar således inte vad som gäller enligt försäkringsförmedlingsdirektivet. Nuvarande bestämmelser om rätten för försäkringsförmedlare från tredjeland att utöva försäkringsförmedling i Sverige i lagen om försäkringsförmedling bör därför föras över till den nya lagen om försäkringsdistribution.
Försäkringsförmedlare från tredjeland bör, efter tillstånd av Finansinspektionen, få bedriva försäkringsdistribution från en filial eller en permanent närvaro i Sverige. Som förutsättning för tillstånd bör även enligt den nya lagen gälla att försäkringsförmedlaren i det tredjeland där den hör hemma har tillstånd till eller är registrerad för att bedriva försäkringsdistribution, att förmedlaren där står under betryggande tillsyn av en behörig myndighet och att den myndigheten har medgett att förmedlaren etablerar sig i Sverige samt att det finns skäl att anta att förmedlaren uppfyller de krav för tillstånd som gäller för svenska försäkringsförmedlare. Beträffande de krav som gäller för svenska försäkringsförmedlare hänvisas till avsnitt 7.2.
Bestämmelserna om begränsning av tillstånd och registrering hos Bolagsverket som gäller för svenska tillståndspliktiga försäkringsförmedlare bör tillämpas även för utländska försäkringsförmedlare från tredjeland (se avsnitten 7.1.1 och 7.1.8).
Vad en sådan försäkringsförmedlare har att iaktta vid utövandet av sin verksamhet i Sverige behandlas i avsnitt 9.
Hänvisningar till S8-2-2
- Prop. 2017/18:216: Avsnitt 12.2.16, 16.1, 7.2.4, Författningskommentar till 4 § lag om försäkringsdistribution, Författningskommentar till 5 § lag om försäkringsdistribution
8.3. Svenska försäkringsförmedlares verksamhet utomlands
Regeringens förslag: En svensk försäkringsförmedlare som vill bedriva försäkringsdistribution från en filial eller en permanent närvaro i ett annat land inom EES ska underrätta Finansinspektionen om sin avsikt innan verksamheten påbörjas. Detsamma ska gälla om försäkringsförmedlaren avser att ändra en sådan verksamhet.
Finansinspektionen ska pröva om förutsättningarna är uppfyllda för att försäkringsförmedlaren ska få inrätta filialen eller den permanenta närvaron samt i övrigt iaktta de förfaranderegler som följer av försäkringsdistributionsdirektivet i detta avseende.
Om en svensk försäkringsförmedlare vill erbjuda och tillhandahålla tjänster i ett annat land inom EES utan att inrätta en filial eller en
permanent närvaro där, ska förmedlaren underrätta Finansinspektionen om detta innan verksamheten påbörjas. Detsamma ska gälla om försäkringsförmedlaren avser att ändra en sådan verksamhet.
I den nya lagen om försäkringsdistribution ska det anges vilka uppgifter som en underrättelse om att inrätta en filial eller en permanent närvaro eller erbjuda eller tillhandahålla tjänster i ett annat land inom EES utan att inrätta en filial eller en permanent närvaro i det landet ska innehålla.
Finansinspektionen ska anmäla till Bolagsverket om försäkringsförmedlare underrättar om sin avsikt att inrätta en filial eller en permanent närvaro eller erbjuda och tillhandahålla tjänster i ett annat land inom EES. Detsamma ska gälla om försäkringsförmedlare underrättar Finansinspektionen om ändring i sådan verksamhet.
Regeringens bedömning: Det bör inte införas någon reglering om tillståndsplikt eller anmälningsskyldighet för svenska försäkringsförmedlare som vill bedriva försäkringsdistribution i tredjeland.
Promemorians förslag och bedömning överensstämmer med regeringens förslag och bedömning.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget och bedömningen eller har inget att invända mot dem.
Skälen för regeringens förslag och bedömning
En enda auktorisation
I likhet med försäkringsförmedlingsdirektivet är avsikten med försäkringsdistributionsdirektivet att en auktorisation enligt direktivet ska erkännas av alla EU:s medlemsstater. Detta möjliggör för svenska försäkringsförmedlare att verka inom EU och, till följd av EES-avtalet, inom hela EES. På samma sätt som utländska EES-försäkringsförmedlare får bedriva försäkringsdistribution genom att antingen inrätta filial eller erbjuda och tillhandahålla tjänster i Sverige ska svenska försäkringsförmedlare kunna bedriva försäkringsdistribution inom andra länder inom EES i dessa former. De förfaranderegler som beskrivs i avsnitt 8.2.1 och som tillämpas på EES-förmedlare när de önskar inleda verksamhet i Sverige är tillämpliga även i förevarande situation, vilket innebär följande för svenskt vidkommande.
Utövande av etableringsfriheten
En svensk försäkringsförmedlare som önskar bedriva försäkringsdistribution genom att inrätta en filial eller en permanent närvaro (i det följande endast benämnt filial) i ett annat land inom EES måste först underrätta Finansinspektionen om sin avsikt. I den nya lagen om försäkringsdistribution bör det tas in bestämmelser om vilka uppgifter en sådan underrättelse ska innehålla. Finansinspektionen ska pröva om förutsättningarna är uppfyllda för att försäkringsförmedlaren ska få inrätta filialen. I försäkringsdistributionsdirektivet anges att om den behöriga myndigheten i hemlandet inte har skäl att betvivla att försäkringsförmedlarens organisatoriska struktur eller ekonomiska situation är otillräcklig med beaktande av den planerade distributionsverksamheten, ska den inom en månad efter att ha tagit emot en sådan underrättelse
vidarebefordra uppgifterna till den behöriga myndigheten i värdlandet (artikel 6.2). Direktivet måste förstås på så sätt att det inte ska finnas någon osäkerhet i fråga om försäkringsförmedlarens organisatoriska struktur eller ekonomiska situation är tillräcklig utifrån den planerade distributionsverksamheten (jfr den engelska språkversionen av artikel 6.2: ”Unless the competent authority of the home Member state has reason to doubt the adequacy of the organisational structure or the financial situation of the insurance … intermediary …”). I den nya lagen ska införas motsvarande krav avseende Finansinspektionens prövning av förutsättningarna för inrättandet av filialen. Den behöriga myndigheten i värdlandet ska bekräfta mottagandet av underrättelsen utan dröjsmål (vilket bedöms motsvara ”snarast” för Finansinspektionens vidkommande gällande underrättelser från EES-försäkringsförmedlare, se avsnitt 8.2.1), och ska därefter inom en månad efter mottagandet underrätta den behöriga myndigheten i hemlandet (Finansinspektionen) om de bestämmelser som gäller för verksamheten i värdlandet. I enlighet med direktivet ska det i den nya lagen införas bestämmelser om att Finansinspektionen, när inspektionen har tagit emot följande information från den behöriga myndigheten i värdlandet, ska underrätta försäkringsförmedlaren dels skriftligen när den behöriga myndigheten i värdlandet bekräftat mottagandet av underrättelsen, dels om de bestämmelser som gäller för verksamheten i värdlandet samt att försäkringsförmedlaren får inleda verksamhet där under förutsättning att verksamheten är förenlig med dessa bestämmelser. Direktivet förutsätter att svenska försäkringsförmedlare får etablera filial och inleda verksamhet i värdlandet så snart den behöriga myndigheten i värdlandet underrättar Finansinspektionen om de bestämmelser som gäller för verksamheten där, eller, i avsaknad av sådan underrättelse, så snart fristen om en månad har löpt ut. Tidpunkten för när den svenska försäkringsförmedlaren får inleda sin verksamhet i ett annat land inom EES får anses vara en fråga för det aktuella värdlandet och är således inte något som det finns anledning att reglera i svensk lag (se Lagrådets yttrande över förslag till ny lag om investeringsfonder [prop. 2002/03:150 s. 449]).
I enlighet med direktivet ska det i den nya lagen införas bestämmelse med innebörd att om Finansinspektionen finner att det inte finns förutsättningar för att lämna över underrättelsen till den behöriga myndigheten i värdlandet, ska inspektionen meddela beslut om det inom en månad från det att underrättelsen togs emot. Med detta avses ett beslut som även innehåller skälen för beslutet, vilket följer av förvaltningslagen (20 och 21 §§ den nuvarande förvaltningslagen och 32 och 33 §§ den nya förvaltningslagen [2017:900]). Ett sådant beslut – eller underlåtenhet att meddela beslut – ska få överklagas till allmän förvaltningsdomstol (se avsnitt 13).
I den nya lagen ska också införas bestämmelse om att en svensk försäkringsförmedlare är skyldig att skriftligen underrätta Finansinspektionen om ändringar avseende de uppgifter som lämnats i en underrättelse enligt ovan. Underrättelsen ska ske senast en månad innan ändringen genomförs. Enligt direktivet ska den behöriga myndigheten i hemlandet informera den behöriga myndigheten i värdlandet om ändringen så snart som det är praktiskt möjligt och senast en månad från den dag den tagit emot underrättelsen om ändring. Kravet på att det ska
ske så snart som det är praktiskt möjligt bedöms i förening med den absoluta fristen om en månad täckas av ett skyndsamhetskrav. Den nya lagen ska således innehålla en regel om att Finansinspektionen ska informera den behöriga myndigheten i värdlandet om ändringen skyndsamt och senast en månad från den dag underrättelsen om ändring togs emot.
Utövande av friheten att erbjuda och tillhandahålla tjänster
En svensk försäkringsförmedlare som vill erbjuda och tillhandahålla tjänster i ett annat land inom EES utan att inrätta filial i det landet ska i enlighet med direktivet först underrätta Finansinspektionen. I den nya lagen bör det tas in bestämmelser om vilka uppgifter en sådan underrättelse ska innehålla. Finansinspektionen ska sedan, inom en månad från det att underrättelsen togs emot, lämna över den till den behöriga myndigheten i det land inom EES där förmedlaren önskar erbjuda och tillhandahålla tjänster (värdlandet). Den behöriga myndigheten i värdlandet ska bekräfta mottagandet av underrättelsen utan dröjsmål. När bekräftelse har skett ska Finansinspektionen skriftligen underrätta försäkringsförmedlaren om detta samt om de bestämmelser som gäller för verksamheten i värdlandet och att försäkringsförmedlaren får inleda verksamhet där under förutsättning att verksamheten är förenlig med dessa bestämmelser. Bestämmelser med nu nämnd innebörd ska införas i den nya lagen. Informationsskyldigheten beträffande tillämpliga bestämmelser torde kunna fullgöras av Finansinspektionen genom information om var dessa finns tillgängliga.
En svensk försäkringsförmedlare ska enligt den nya lagen vara skyldig att skriftligen underrätta Finansinspektionen om ändringar avseende de uppgifter som lämnats i en underrättelse enligt ovan. Underrättelsen ska ske senast en månad innan ändringen genomförs. Finansinspektion ska informera den behöriga myndigheten i värdlandet om ändringen skyndsamt och senast en månad från den dag underrättelsen om ändring togs emot.
Anmälan till registreringsmyndighet
I direktivet föreskrivs att medlemsstaterna ska se till att det i registren över försäkringsförmedlare ska anges i vilka medlemsstater en försäkringsförmedlare är verksam enligt reglerna om etableringsfrihet eller friheten att tillhandahålla tjänster (artikel 3.1 nionde stycket). Överfört till svenska förhållanden innebär det att Finansinspektionen ska underrätta Bolagsverket om en försäkringsförmedlare har anmält till inspektionen att förmedlaren avser att förmedla försäkringar i ett annat land inom EES genom en filial eller utan att inrätta en filial. Enligt direktivet krävs att medlemsstaterna ser över registrens giltighet. Finansinspektionens underrättelseskyldighet till Bolagsverket i detta avseende bör därför utsträckas till att även omfatta sådana underrättelser om ändring som försäkringsförmedlare ger in.
Verksamhet i tredjeland
Direktivet innehåller inte några regler om inhemska försäkringsförmedlares verksamhet i tredjeland, vilket innebär att det står varje
medlemsstat fritt att reglera denna fråga. Det saknas anledning att nu göra någon annan bedömning än den som gjordes vid införandet av lagen om försäkringsförmedling, dvs. att det inte bedöms föreligga något behov av att i lag föreskriva tillståndsplikt eller anmälningsskyldighet för svenska försäkringsförmedlare som vill bedriva försäkringsdistribution i tredjeland (jfr prop. 2004/05:133 s. 114).
Hänvisningar till S8-3
- Prop. 2017/18:216: Avsnitt 16.1, 8.2.1, Författningskommentar till 10 § lag om försäkringsdistribution
9. Regler för verksamheten
9.1. Grundläggande krav vid försäkringsdistribution
Regeringens förslag: Nuvarande krav på att försäkringsförmedlare i sin verksamhet iaktta god försäkringsförmedlingssed ska ersättas med ett krav på att försäkringsdistributörer ska driva sin verksamhet enligt god försäkringsdistributionssed.
Bestämmelserna i lagen om försäkringsförmedling om omsorgsplikt, anpassning av rådgivning och om skyldighet att i vissa fall avråda en kund ska föras över till den nya lagen om försäkringsdistribution.
Ett krav på att försäkringsdistributörer ska handla hederligt, rättvist och professionellt ska införas.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om vad försäkringsdistributörer ska iaktta för att uppfylla sina skyldigheter i fråga om god försäkringsdistributionssed, omsorgsplikt, anpassning av rådgivning och att avråda samt att handla hederlig, rättvist och professionellt.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Promemorians förslag avviker från regeringens förslag genom att enligt promemorians förslag ska en försäkringsdistributör driva sin verksamhet enligt god försäkringsdistributionsstandard.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Försäkringsjuridiska föreningen och
Svensk Försäkring anser att förslaget leder till onödig dubbelreglering för försäkringsföretag, eftersom dessa redan ska iaktta god försäkringsstandard enligt försäkringsrörelselagen. InsureSec och Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet anser att begreppet god sed i sammanhanget är att föredra framför god standard. Juridiska fakultetsnämnden påpekar att begreppet ”god sed” har en normativ konnotation, medan ”god standard” har en empirisk konnotation och att en analys av huruvida ett handlande är förenligt med god sed sålunda typiskt sett innefattar ett resonemang om hur någonting bör vara, medan en analys av huruvida ett handlande är förenligt med god standard innefattar en utredning om hur något är. Mot denna bakgrund anser fakultetsnämnden att en risk med att välja begreppet god standard är att det utvecklas en fast praxis i en bransch som inte är den bästa ur ett kundperspektiv men som ändå anses vara ”god” eftersom ”alla” gör på samma sätt. Enligt
Juridiska fakultetsnämndens uppfattning ger god sed större utrymme för
branschorganisationer och myndigheter att justera branschrelaterad praxis.
Skälen för regeringens förslag
God försäkringsdistributionssed, omsorgsplikt, anpassning av rådgivning och skyldighet att avråda
Den nya lagen om försäkringsdistribution kommer enligt förslagen i denna proposition att gälla för försäkringsdistributörer som ingår i en mycket mångskiftande grupp, alltifrån stora försäkringsföretag med tusentals anställda till näringsidkare som i en enskild firma driver verksamhet som försäkringsförmedlare (se avsnitt 4.2). Vid införandet av lagen om försäkringsförmedling fann regeringen att det vare sig var önskvärt eller möjligt att ställa upp detaljerade regler för hur försäkringsförmedling ska utövas (se prop. 2004/05:133 s. 98 f.). Regeringen gör motsvarande bedömning när det gäller regler för hur försäkringsdistribution ska bedrivas. Det finns behov av flexibilitet i regelverket, både mellan olika aktörer och över tiden.
Regeringen anser att det därför finns goda skäl att behålla den nuvarande ordningen som innebär att de som ägnar sig åt försäkringsförmedling ska iaktta en för området god sed, ett uttryck som är tänkt att spegla utvecklingen i branschen och synen hos branschorgan och berörda myndigheter (se samma prop.).
Försäkringsföretag är skyldiga att driva sin rörelse enligt god försäkringsstandard (4 kap. 3 § försäkringsrörelselagen). Innebörden av detta uttryck är enligt förarbetena en kvalitativt tillfredsställande standard hos en representativ krets av försäkringsgivare. Kravet gäller för verksamheten i dess helhet (prop. 1998/99:87 s. 391 f.). Kravet har samtidigt förklarats främst syfta till att säkerställa att försäkringsföretagen håller en hög administrativ klass (jfr SOU 2005:85 s. 28). Som InsureSec och
Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet anför ger begreppet god standard i detta sammanhang på så vis uttryck för en mer empiriskt fastställbar hantering av i flera fall teknisk natur, än begreppet god sed, som i större utsträckning kan ges innehåll utifrån vad som är önskvärt ur ett normativt perspektiv.
Som InsureSec och Juridiska fakultetsnämnden påpekar är användandet av uttrycket god sed mycket vanligt inom många olika slags verksamheter. Inom flera reglerade professioner (t.ex. advokater, revisorer, fastighetsmäklare och försäkringsförmedlare) gäller att utövaren ska iaktta god sed.
I och med att den nya lagen om försäkringsdistribution kommer att omfatta såväl försäkringsförmedlare som försäkringsföretag framstår det enligt regeringens uppfattning som lämpligt att låta ett krav på god sed vid försäkringsdistribution, såsom för närvarande gäller för försäkringsförmedlare, omfatta försäkringsdistributörer generellt. Med god sed bör i detta sammanhang avses ett dynamiskt begrepp vars innebörd bl.a. får bero av utvecklingen i branschen, branschorganens riktlinjer och rekommendationer till sina medlemmar, överenskommelser mellan branschorgan och berörda myndigheter, allmänna råd från berörda myndigheter samt avgöranden hos Finansinspektionen, domstolar samt organ för utomrättslig tvistlösning (jfr prop. 2004/05:133 s. 98 f.). För att
tydliggöra denna dynamiska innebörd och för att undvika en dubbelreglering i förhållande till försäkringsrörelselagens krav på god försäkringsstandard framstår det enligt regeringens uppfattning som mest ändamålsenligt att uttrycka kravet i den nya lagen som just ett krav på god försäkringsdistributionssed.
Förslaget innebär att försäkringsföretag kommer att behöva iaktta såväl god försäkringsstandard som god försäkringsdistributionssed. Att utövare inom en reglerad verksamhet har att följa såväl god standard som god sed, på delvis överlappande områden, är i sig inget nytt. Som exempel kan nämnas revisorer vars verksamhet bara när det gäller god sed aktualiserar revisorssed, redovisningssed och revisionssed. Att låta krav på god försäkringsstandard gälla parallellt med ett krav på god försäkringsdistributionssed torde knappast leda till några tillämpningssvårigheter. Det måste kunna förutsättas att vad som kan anses utgöra god försäkringsdistributionssed inte är oförenligt med god försäkringsstandard, liksom att god försäkringsstandard innefattar att följa grundläggande krav vid försäkringsdistribution, däribland god försäkringsdistributionssed.
Det saknas skäl att ta bort eller ändra kravet i lagen om försäkringsförmedling på att en försäkringsförmedlare med tillbörlig omsorg ska ta till vara kundens intressen. Detta krav bör därför gälla även enligt lagen om försäkringsdistribution för samtliga försäkringsdistributörer. Det bör dock noteras att frågan om vad som utgör tillbörlig omsorg om kundintresset i vissa avseenden kan skilja sig åt mellan försäkringsförmedlare och försäkringsföretag. Exempelvis får ett försäkringsföretags tillvaratagande av vissa kunders intressen inte gå utöver försäkringskollektivets intressen. Sådana hänsyn har inte en försäkringsförmedlare att förhålla sig till på samma sätt.
Det saknas även skäl att ta bort det nuvarande kravet i lagen om försäkringsförmedling på att en försäkringsförmedlare ska anpassa sin rådgivning efter kundens önskemål och behov samt rekommendera lösningar som är lämpliga för kunden (5 kap. 4 § andra stycket).
Enligt lagen om försäkringsförmedling ska en försäkringsförmedlare avråda en kund som är en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet från att vidta åtgärder som inte kan anses lämpliga med hänsyn till personens behov, ekonomiska förhållanden eller andra omständigheter (5 kap. 4 § tredje stycket). Den skyldigheten bör gälla även enligt den nya lagen om försäkringsdistribution. I enlighet med det som anfördes vid införandet av lagen om försäkringsförmedling får det anses följa redan av kravet på iakttagande av god försäkringsdistributionssed att en försäkringsdistributör har en plikt att avråda en konsument från att teckna en försäkring som konsumenten inte har behov av, även om konsumenten vill teckna den (se samma prop. s. 101). Av tydlighetsskäl bör det dock även fortsättningsvis uttryckligen anges i lag att det för försäkringsdistributörer gäller en sådan skyldighet i förhållande till konsumenter. När det gäller en försäkringsdistributörs förhållande till kunder som inte är konsumenter utan näringsidkare, kan en sådan skyldighet följa av kravet på att verksamheten ska drivas enligt god försäkringsdistributionssed, precis som en sådan plikt i dag kan följa av kravet på god försäkringsförmedlingssed (se samma prop.).
Försäkringsdistributörer ska handla hederligt, rättvist och professionellt
För värdepappersinstitut gäller i dag ett krav på att instituten ska handla hederligt, rättvist och professionellt (9 kap. 1 § lagen om värdepappersmarknaden). Det kravet infördes när motsvarande regler i MiFID I (artikel 19.1) genomfördes i svensk rätt (se prop. 2006/07:115 s. 578).
Enligt försäkringsdistributionsdirektivet ska medlemsstaterna se till att försäkringsdistributörer, när de bedriver försäkringsdistribution, alltid agerar hederligt, rättvist och professionellt i enlighet med sina kunders bästa intresse (artikel 17.1). Det kravet motsvarar nämnda krav i MiFID I, som numera har ersatts av motsvarande krav i MiFID II (artikel 24.1).
Dessa regler i försäkringsdistributionsdirektivet bör genomföras i svensk rätt i en motsvarande bestämmelse i lagen om försäkringsdistribution som ålägger försäkringsdistributörer att handla hederligt, rättvist och professionellt. Genom att införa ett uttryckligt krav i den nya lagen på att försäkringsdistributörer ska agera hederligt, rättvist och professionellt tydliggörs att samma krav ska gälla för försäkringsdistributörer som för värdepappersinstitut när de agerar som mellanmän och rådgivare på de finansiella marknaderna. Regeringen anser att det i allmänhet bör ställas likvärdiga krav i fråga om uppträdandet gentemot kunder på den som bedriver försäkringsdistribution respektive driver värdepappersrörelse.
Bemyndigande att meddela föreskrifter
Den grundläggande kvalitetsnivå på verksamheten som kravet på god försäkringsdistributionssed i den nya lagen om försäkringsdistribution ska avse bör preciseras ytterligare i föreskrifter på lägre nivå än lag. Därför bör regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer få meddela föreskrifter om vilka åtgärder en försäkringsdistributör ska vidta för att uppfylla kravet på god försäkringsdistributionssed. På så vis kan det av regelverket direkt framgå att vissa förfaranden inte är förenliga med en kvalitativt tillfredsställande sed för verksamheten. Liknande bemyndiganden finns redan i dag på försäkringsområdet (se 4 kap. 18 § 3 försäkringsrörelselagen), bankområdet (se 16 kap. 1 § 4 lagen om bank- och finansieringsrörelse) och värdepappersmarknadsområdet (se 9 kap. 50 § 1 lagen om värdepappersmarknaden).
Bemyndigandet bör även avse vilka åtgärder som försäkringsdistributörer ska vidta för att uppfylla kraven på omsorgsplikt, anpassning av rådgivning, skyldighet att avråda samt att handla hederligt, rättvist och professionellt. Därigenom kan det säkerställas att regelverket löpande kan anpassas efter de skiftande förhållanden som förekommer på försäkringsmarknaden över tiden. Den branschpraxis som bildats kring begreppet god försäkringsförmedlingssed bör kunna ge ledning när föreskrifter tas fram.
9.2. Villkor för rådgivning grundad på en opartisk och personlig analys
Regeringens förslag: En försäkringsförmedlare som har informerat en kund om att rådgivning lämnas grundad på en opartisk och personlig analys, ska vara skyldig att lämna rådgivningen efter en analys av ett tillräckligt stort antal försäkringsavtal på marknaden.
En sådan analys ska inte få omfatta försäkringsprodukter som helt eller delvis utvecklats av försäkringsförmedlaren själv eller av företag som kan anses närstående till förmedlaren.
En försäkringsförmedlare som har informerat kunden om att rådgivningen lämnas grundad på en opartisk och personlig analys, ska inte få ta emot och behålla ersättning i samband med försäkringsdistributionen från någon annan än kunden.
Förbudet mot att ta emot och behålla ersättning ska inte gälla mindre icke-monetära förmåner som försäkringsdistributören har informerat kunden om och som kan höja kvaliteten på tjänsten till kunden och som är av en sådan omfattning och art att de inte kan anses hindra distributören från att uppfylla sina skyldigheter.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om villkor för rådgivning som lämnas grundad på en opartisk och personlig analys.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Promemorians förslag avviker från regeringens förslag genom att enligt promemorians förslag ska rådgivning grundad på en opartisk och personlig analys inte få föregås eller efterföljas av icke oberoende investeringsrådgivning hänförlig till samma försäkringsavtal.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Finansinspektionen och Advokatfirma
Dahlgren & Partners anser att bestämmelserna om rådgivning grundad på en opartisk och personlig analys även bör omfatta försäkringsföretag.
Finansinspektionen anser vidare att det ur ett konsumentperspektiv bör övervägas om inte begreppet ”rådgivning på oberoende grund”, som redan används när det gäller investeringsrådgivning avseende finansiella instrument, bör användas även i detta sammanhang. Konsumentverket påpekar att kravet på att en försäkringsförmedlare inte får ”ta emot och behålla” ersättning i samband med försäkringsdistributionen från någon annan än kunden, inte får öppna för kringgående genom att ersättning slussas mellan olika mottagare. Konsumentverket anser därtill att föreskriftsrätten kan användas för att bl.a. klargöra innebörden av kravet på att ett tillräckligt stort antal försäkringsavtal läggs till grund för analysen. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet anser att begreppet ”icke oberoende investeringsrådgivning” bör ersättas av ”icke oberoende rådgivning”, omfattande även annat än investeringsrådgivning. Svenska Bankföreningen och Svenska Fondhandlareföreningen undrar om begreppet ”oberoende grund” i lagen om värdepappersmarknaden har samma innebörd som ”opartisk och personlig analys” i den föreslagna nya lagen, och anser att om så är fallet så vore det lämpligast att samma begrepp används i dessa lagar. I vart fall
efterlyser de båda föreningarna, för det fall att någon skillnad i sak mellan begreppen inte avses, att detta bör framgå på ett tydligare sätt.
Sparbankernas Riksförbund och Sveriges advokatsamfund efterfrågar en fylligare redogörelse för de omständigheter som motiverar ett förbud mot ersättning från annan än kunden. Svenska försäkringsförmedlares förening (SFM) anser att kravet på att en opartisk och personlig analys inte ska få omfatta försäk